den 19 oktober

Interpellation 1999/2000:33 av Margareta Viklund (kd) till utrikesminister Anna Lindh om Aralsjön

Aralsjökatastrofen är den kanske största ekologiska katastrofen någonsin, orsakad av människor. Den har påverkat miljön och hälsotillståndet i området så att situationen för framför allt kvinnor och barn är akut. Enligt Läkare utan gränser är platser som exempelvis staden Muynak i Karakalpakstan en av de mest chronically sick places on earth. Muynak var en gång en blomstrande fiskestad vid Aralsjöns strand. Staden ligger nu tio mil från den nuvarande stranden. Det är angeläget att denna akuta situation uppmärksammas av regeringen, EU, OSSE och FN.

Hundratusentals människor har genom exploateringen mist sin möjlighet till försörjning eftersom de ekonomiska förutsättningarna radikalt ändrades i och med miljökatastrofen.

Aralsjön ligger i Centralasien med Kazakstan och Uzbekistan som strandstater. Men även regionens övriga tre stater @ Turkmenistan, Tadjikistan och Kirgistan @ har stort intresse för Aralsjöns framtid.

Aralsjön var fram till 1960 jordens fjärde största insjö, tolv gånger så stor som Vänern. Vattnet var sött och fiske var en viktig näringsgren. Sjön har inget utlopp utan vattennivån regleras genom avdunstning. De stora floderna Amu-Darya i söder och Syr-Darya i norr svarar för tillflödet.

Sovjetunionen inledde i början av 60-talet en omfattande kampanj för att genom avancerade bevattningsanläggningar öka jordbruksproduktionen i regionen. Man koncentrerade sig på bomullsodling. Resultatet blev att tillflödet från de två floderna kraftigt minskade. Aralsjön minskade därigenom undan för undan i storlek. I början av 60-talet var den endast hälften så stor som tidigare. Salthalten i sjön ökade kraftigt och fisken försvann. Den forna sjöbotten förvandlades till sand- och saltöknar. Eftersom stora mängder giftiga kemiska gödnings- och bekämpningsmedel användes i bomullsproduktionen spreds gifter med vinden. Grundvattnet försämrades kraftigt.

Omkring fem miljoner människor bor i sjöns närhet, de flesta i och kring städerna Aralsk i norr (Kazakstan) och Nukus och Muynak i söder (delvis självständiga republiken Karakalpakstan i Uzebekistan). På sikt är det svårt att tänka sig att människorna kan bo kvar om läget inte förbättras.

Regeringarna i området har inlett ett intensifierat samarbete för att söka lösa problemen kring Aralsjön. Nya samarbetsorgan har inrättats. Men regimerna präglas till stor del av det förflutna och möter mycket stora problem. Det finns också risk för konflikter om de knappa vattenresurserna.

Det internationella samfundet har gjort betydande ansträngningar för att förbättra situationen. Världsbanken och andra internationella organisationer har förmedlat stora resurser till området. Men resultaten av insatserna är hitintills begränsade.

Det är ännu oklart om Aralsjön verkligen kan räddas. Det finns olika uppfattningar om det. Samtidigt kan diskuteras om stabilitet i regionen över huvud taget är möjlig utan en stabilisering av sjöns tillstånd.

Insatser måste göras på många olika områden. Bevattningskanalerna måste repareras. På lång sikt måste produktionsstrukturen ändras så att man går över till mindre vattenkrävande grödor än bomull.

På kort sikt handlar det om att göra konkreta insatser för människorna i området så att de kan våga tro på framtiden. Det handlar om att stärka det civila samhället och att inleda ett praktiskt samarbete, särskilt på hälso- och sjukvårdsområdet.

Min fråga till statsrådet är:

Vad har regeringen gjort och vad avser regeringen göra när det gäller Aralsjöns svåra situation och miljökatastrofen i anslutning till den?