den 14 oktober
Interpellation 1999/2000:28 av Roy Hansson (m) till näringsminister Björn Rosengren om sjöräddningstjänsten
Allmänt
Sjöfartsverket har i beslut den 15 september 1999 beslutat att lägga ned sjöräddningsundercentralen på Gotland (MRSC Gotland) fr.o.m. årsskiftet 1999/2000.
Sjöräddningsundercentralen på Gotland, vilken ingår i Svenska sjöräddningens ledningsorganisation, är en funktion i Militärkommando Gotlands ledningscentral. Denna ledningscentral är uppbyggd runt kustradiostationen Tingstäde radio och centralen för sjöövervakning, i anslutning till Kustbevakningens resurser i stabshuset Nya Wisborg, dvs. de lednings- och övervakningsresurser på Gotland som i grunden är avsedda för Försvarsmaktens behov står till sjöräddningens förfogande för larmmottagning och ledning av sjöräddningsinsatser. Därutöver kan från MRSC Gotland användas information och utnyttja stöd från andra, på Gotland, befintliga och personella system.
Tidigare ställningstaganden
Sjöfartsverket och Luftfartsverket gjorde 1993 en omfattande utredning inför den omorganisation av sjöräddningens ledningsorganisation som genomfördes 1995: Utredning angående ökad grad av samordning och eventuell samlokalisering av sjö- och flygräddningstjänsternas ledningsfunktioner.
Ett av utredningens ställningstaganden är: "Bibehållandet av Tingstäde radio som MRSC förordas i samtliga alternativ och motiveras av Gotlands unika läge samt den speciella funktion Tingstäde utgör som sambands- och ledningsresurs för flera myndigheter på Gotland."
Sjöfartsverkets beslut
Sjöfartsverket motiverar sitt beslut med att antalet sjöräddningsfall minskat och därmed behovet av ledningscentral på Gotland. I beslutet relaterar Sjöfartsverket till "de få sjöräddningsfall som inträffar inom Gotlands sjötrafikområde (33 st. under perioden den 1/1 t.o.m. 15/9 1999)".
Antalet sjöräddningsfall har generellt sett minskat i svenska farvatten. Tillgång till mobiltelefoner, satellitnavigeringssystem (GSM) samt en hårdare tolkning av vad som är sjöräddning respektive bärgning är de huvudsakliga skälen härtill.
För Gotlands farvatten stämmer inte detta. Sjöfartsverkets årliga Statistik för sjöräddningsinsatser visar att innevarande år innehåller ungefär samma antal sjöräddningsfall som övriga år under 90-talet. Skälet till denna avvikelse i förhållande till övriga Sverige torde vara att Gotlandsfarvattnen ej innehåller någon skärgård, med därtill hörande sjöräddningsinsatser, samt att handelssjöfarten öster om Gotland enligt statistik från sjöövervakningen har ökat under hela 90-talet.
Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att det styrande motivet för en sjöräddningsundercentral på Gotland aldrig varit kvantiteten sjöräddningsfall utan det har varit rollen som en backup för centralen i Göteborg vid högbelastning samt när man på grund av tekniska brister i systemen ej har tillgång till ledningsresurserna på Gotland från fastlandet. Avbrott sker emellanåt, detta styrks av den journalföring som finns på MRSC Gotland och visar på den sårbarhet som finns även i moderna system där krav ställs på mycket stor tillgänglighet.
Jag ser Sjöfartsverkets motivering @ "få sjöräddningsfall" @ som cyniskt.
Det räcker enligt min mening med att det finns risk för att ett enda sjöräddningsfall blir bristfälligt hanterat på grund av detta beslut för att motivera en omprövning av Sjöfartsverkets beslut.
Konsekvenser
Beslutet innebär en avsevärt ökad risktagning, eftersom man med detta beslut avsäger sig möjligheten att leda sjöräddningsinsatser ifrån Gotland. Det är inte möjligt att leda insats från fastlandet om det sker förbindelseavbrott, vilket sker av och till enligt journaluppgifter.
Sverige har ett ansvar för sjöräddning även öster om Gotland. När våra baltiska grannländer blev fria var det viktigt att bygga upp en kompetens för bl.a. sjöräddning i enlighet med vad som föreskrivs i IMO-konventionen.
MRSC Gotland/Tingstäde radio etablerade tidigt kontakter med centralerna i Estland, Lettland och Litauen för att säkerställa en fungerande samordning av sjöräddningsinsatser samt med syfte att öva de baltiska kollegerna i språkträning och ledningsmetodik. Våra grannländer tog tacksamt emot detta såväl utbildnings- som tekniska stöd. Kontakter centralerna emellan pågår fortlöpande med gemensamma övningar och samarbete vid insats. Vid samtal med Sjöfartsverket i denna fråga framgick att det ej är möjligt att fortsätta med denna verksamhet från Göteborg. Jag anser att detta arbete, som i hög grad bidrar till en utveckling av samarbetsformerna länderna emellan, är av stor betydelse och att Sverige har ett särskilt ansvar för att stödja våra vänner i de baltiska länderna.
Sammanfattning
Sjöfartsverket har fattat beslut om nedläggning av sjöräddningsundercentralen på Gotland trots att den ej belastar dess sjöräddningsanslag eftersom de resurser som erbjuds i form av materiel och kompetent personal upprätthålls inom ramen för Försvarsmaktens verksamhet.
Motivet till nedläggningen framstår som ytterst svårförståeligt eftersom det inte finns stöd för motivet om ett minskat sjöräddningsbehov i farvattnen runt Gotland i den eget framtagna statistiken för sjöräddningsinsatser.
Jag anser att det är en självklarhet att det behövs personal på Gotland med kompetens att leda sjöräddningsinsatser i området så länge det finns behov av materiel på Gotland för att nå den nödställde till sjöss. Detta är en uppfattning jag delar med det sjöfolk som bor på Gotland och/eller har sin näring i farvattnen runt Gotland. En väl och säkert fungerande sjöräddningsorganisation, i alla led, är en förutsättning för de delar av näringslivet, med havet och kusttrakten som verksamhetsfält. För det gotländska näringslivet torde det se märkligt ut att sjöräddningsverksamheten skulle ledas från Göteborg.
Den utredning som tidigare gjordes 1993 och som i samtliga utredningsalternativ innehöll en central på Gotland, remitterades till berörda myndigheter och organisationer. Sjöräddningsundercentralen på Gotland fick ett stort stöd i de remissyttranden som inlämnades. Det är enligt min mening mycket anmärkningsvärt att Sjöfartsverket denna gång valt att fatta ett avgörande beslut om sjösäkerheten i Östersjön utan att höra några remissinstanser utan i efterhand informera om beslutet.
Självfallet måste det vara så att berörda remissinstanser får tillfälle att lämna yttrande och synpunkter före beslut, allrahelst i säkerhetsfrågor som rör liv och egendom. Vidare framgår det av tillgängliga handlingar att Sjöfartsverkets generaldirektör inte varit informerad före beslut av Sjöfartsverket. Jag anser det högst rimligt att generaldirektören för Sjöfartsverket ska vara informerad när en av Sveriges tre sjöräddningscentraler läggs ned och väl informerad om berördas inställning till detta.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande fråga:
Vilka initiativ avser näringsministern vidta för att ytterligare studera hur sjöräddningen ska vara organiserad i Sverige samt hur samarbetet med våra grannländer ska utvecklas och säkerställas i framtiden vad gäller sjöräddningstjänst?