Interpellation 1999/2000:218 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruksminister Margareta Winberg om öronmärkning på oxar
Det har dykt upp en konflikt mellan vilja till bevarande av gamla tiders liv på landsbygden och EU-byråkratin. Det gäller bl.a. landets få men existerande körbara oxar och de gula plastbrickorna som EU kräver ska finnas i alla nötkreaturs öron.
Bakgrunden till konflikten är denna:
I Sörmland finns två inkörda oxar. De används av Sörmlands museum på museigården Långmaren inom naturreservatet Nynäs utanför Nyköping. Hit kommer skolbarn under temaveckor för att praktiskt få lära sig hur vardagslivet var förr. Oxarna är mycket uppskattade, skapar atmosfär och äkthet åt gården och uppskattas mycket av skolbarnen under lägerveckor, men även av alla de vuxna, som besöker gården under sommaren. Oxarna används för åkerbruket och de körslor som oxar nyttjades till förr innan de ersattes av hästen och sedan traktorn. Kulturhistorien görs levande med oxarna.
Även under hertig Carls marknad på Nyköpingshus, som avhålls varje sommar, finns oxarna med och väcker uppmärksamhet. Ägaren, som också kört in dem, gör alltså en viktig kulturgärning, som håller oxar på detta sätt.
Men .
När oxar körs läggs tömmen över hornen och fästs med ett halvslag runt öronen. Man utnyttjar alltså känsligheten i öronen. Förutom att stora gula plastbrickor skulle se mycket malplacerade ut i den historiska miljö man vill illustrera gör de det alltså omöjligt att köra oxarna. Därför har ägaren gått in med en förfrågan om möjlighet att slippa öronmärkena. Samarbetsviljan är stor om andra sätt att identifiera djuren, kontrollen av djurens rörlighet för att undvika smitta är enligt reglerna och det faktum att tjurfäktningstjurar slipper märkena på arenan borde ju kunna bevekat Jordbruksverket. Men icke. Inga dispenser.
Är kulturhistoria viktigt?
Det här fallet kan på intet sätt jämföras med förliden sommars skjutning av kor i hagen. Här finns en stor förståelse för kraven på dokumentation och märkning, något som saknades i förra fallet. Det viktiga är ju att djuren kan identifieras individuellt. Andra märkmetoder som chips eller olika typer av tatuering finns ju. Travhästar frysmärks som exempel just för att kännas igen individuellt. I fallet oxarna har även distriktsveterinären sagt sig villig att garantera djurens identitet.
Även andra friluftsmuseer har problem med plastbrickorna. De passar mycket illa i en kulturhistorisk miljö från 1800-talet. Det är heller inte någon här som vill äventyra djurhälsa eller möjlighet att spåra en slaktkropp. Det handlar bara om plastbrickorna.
Att det är viktigt för människor och nationer att bära med sig och kunna sin historia torde väl alla vara medvetna om i dag. Men för att historien inte ska bli tvådimensionell @ text och bilder @ behövs levande museer, som visar det som var vanligt förr och ger en större och djupare förståelse.
Nog borde frågan om de museala djuren kunna få en konstruktiv och positiv lösning. Sker inte det lär Sverige ha sett sina sista inkörda oxar. Naturligtvis måste även de stutar, som körs in, befrias från plastbrickor. Låt inte de inkörda oxarna Per och Pål bli landets sista!
Med anledning av detta vill jag fråga jordbruksministern:
Hur avser jordbruksministern lösa de ovan beskrivna problemen?