Interpellation 1999/2000:194 av Kjell-Erik Karlsson (v) till miljöminister Kjell Larsson om information och samråd om kärnavfall
I svar på tidigare skriftlig fråga (1999/2000:320) har miljöministern sagt sig vara nöjd med den nuvarande ordningen som innebär att det är kommunerna som ansvarar för informationen om kärnavfallsfrågan till allmänheten i de s.k. förstudiekommunerna. Den fråga som då omedelbart måste ställas är givetvis vem som i så fall ansvarar för utbildningen av kommunpolitikerna och @tjänstemännen.
Statens kärnkraftsinspektion (SKI) anser också att de politiskt förtroendevalda i respektive kommun är de som är bäst lämpade att fördela de medel kommunen får ur Kärnavfallsfonden till stöd för informationsinsatser. Ändå är det i dag så att kärnkraftsindustrins avfallsföretag, SKB, så gott som helt utan konkurrens har hand om att informera kommuninnevånarna om hur ansvarsfullt de hanterar kärnavfallsfrågan och om hur bra den s.k. KBS-3-metoden kommer att fungera i åtminstone en miljon år framåt. "Genom kopparkapselns utformning, fler omgivande barriärer samt det omgivande bergets stabilitet försäkrar man sig om att avfallet ligger isolerat ." skriver t.ex. SKB:s projektledare i Tierps kommun i Upsala Nya Tidning (den 19 januari 2000) @ men givetvis informerar hon inte samtidigt om de stora problem man har exempelvis med att åstadkomma fungerande svetsfogar i kapslarna och inte heller om att bergets stabilitet stundom ifrågasätts.
På de flesta förundersökningsorter har det bildats opinionsgrupper som ställer sig kritiska både till innehållet i SKB-informationen och till SKB:s sätt att informera @ och därmed också till kommunernas sätt att använda de pengar man fått ur Kärnavfallsfonden för information. Pengarna i fonden är ju dessutom ursprungligen inbetalade av elkonsumenterna själva.
Vid en genomgång av hur de respektive kommunerna använt informationspengarna skulle man, det tyder de flesta tecken på, komma fram till att pengarna merendels använts till att i kommuninnevånarnas ögon legitimera SKB-informationen.
I min skriftliga fråga anfördes ett exempel på SKB:s oseriösa information: i en informationsbroschyr "bevisar" man kärnavfallets ofarlighet efter ett visst antal år genom att jämföra med effekten hos en glödlampa, trots att detta inte torde ha någon som helst relevans i sammanhanget. Glödlampsexemplet är förstås bara en liten detalj i helheten. Det är hur som helst knappast till SKB man ska vända sig om man vill ha reda på svagheterna i KBS-3-konceptet. Tyvärr knappast heller till tillsynsmyndigheterna Kärnkraftsinspektionen (SKI) och Strålskyddsinstitutet (SSI), eftersom dessa genomgående tenderar att prioritera linjen "inte oroa allmänheten i onödan". Miljöorganisationerna och opinionsgrupperna har ofta kunnat konstatera att kommun, SKB och de statliga tillsynsmyndigheterna SKI och SSI givit samma @ okritiska @ information. Är inte detta att underskatta mottagarna av informationen?
Det borde vara en självklarhet att de medel (max 2 miljoner kronor per kommun) som kommunerna disponerar ur kärnavfallsfonden särredovisas, så att det går att se hur mycket pengar som används till vad.
Opinionsgrupperna representerar i dag en betydande kunskap, har sedan länge bildat nätverk och håller kontakt med respekterade forskare och jurister. En sådan särredovisning skulle med säkerhet ge vid handen, att en mycket stor del av informationspengarna gått till resor för politiker till CLAB, mellanlagret i Oskarshamn, m.fl. aktiviteter där SKB oinskränkt fått bestämma informationens innehåll. Med tanke på att SKB självt varje år tilldelas ett stort antal miljoner kronor ur fonden just för information är förhållandet desto mer absurt.
Tyvärr har heller inte vare sig kommunerna eller länsstyrelserna nöjaktiga kunskaper om reglerna för hur medlen får användas. Enligt ett beslut i SKI (den 29 januari 1996) får dessa medel inte användas till en eventuell folkomröstning i kärnavfallsfrågan @ kostnaderna för kommunala folkomröstningar ska enligt grunderna i kommunallagen bestridas av kommunerna. Inte desto mindre har länsstyrelsen i Sörmland i yttrande till SKI (den 28 maj 1998) beträffande skrivelse från opinionsgruppen Rädda Fjällveden inte någon kritik att anföra mot att Nyköpings kommun sagt sig vilja använda medlen till en kommunal folkomröstning.
Kärnkraften och kärnavfallet @ det civila och, globalt, även det militära @ hör till människans stora ödesfrågor. Volymen högradioaktivt kärnavfall, som enligt neutrala forskare bör hållas åtskilt från allt liv i hundratusentals år, ökar för varje dag som går. (Enbart i Sverige med ca 700 kg/dag). De personer som i dag har ansvaret för informationen till allmänheten om detta, kommunpolitikerna, har själva ingen eller en mycket ensidig och bristfällig utbildning i detta ämne. Jag förutsätter att miljöministern inte kan känna sig nöjd med denna ordning.
När det gäller samrådsförfarandet i samband med MKB-arbetet har SKB/SSI föreslagit att regeringen tar upp frågan vilket stöd som kan ges frivilligorganisationer och miljöorganisationer för att de ska kunna delta i samrådsprocessen. Detta gäller på det nationella planet. Hittills har de miljöorganisationsrepresentanter som bjudits att delta i samråd (dels i det s.k. dialogprojektet, dels inom ramen för den nationelle samordnarens samrådsforum) visserligen fått ersättning för reskostnader och förlorad arbetsinkomst vid mötena men inte givits några ekonomiska möjligheter att arbeta med frågan i övrigt.
Mina frågor till miljöministern blir således:
Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att innevånarna i de tilltänkta slutförvarskommunerna ska få en allsidig information i kärnavfallsfrågan?
Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att miljöorganisationer och eventuellt andra i sammanhanget relevanta NGO:er ska få möjligheter att delta i samrådsförfarandet vid MKB-arbetet på samma villkor som övriga parter?