Interpellation 1999/2000:178 av Åsa Torstensson (c) till statsrådet Britta Lejon om lokal demokrati för ökad trygghet
Trygghet är ett svårfångat begrepp, som kan omfatta många olika faktorer. Bortsett från uppenbara trygghetsfrågor, som ett socialt skyddsnät och fungerande polisväsende, finns andra, mer kvalitativa, aspekter på hur trygghet upplevs. En av dessa aspekter har att göra med människors möjlighet att påverka sin egen vardag, att ha inflytande över sin egen livssituation.
Mycket av den otrygghet som finns i vardagen kan antas ha samband med människors upplevelse av vanmakt. Det kan handla om det egna ekonomiska utrymmet, men också om möjligheten att påverka situationen i barnens skola, att vara med och bestämma om utvecklingen i det egna bostadsområdet eller att påverka lokala trafiklösningar.
En grundläggande åtgärd för att stärka människors trygghet torde därför vara att, genom olika åtgärder, öka människors makt över sin egen vardag, ensamma och tillsammans.
Att stärka vardagsmakten kan ta sig många praktiska uttryck. En metod, som prövats, är att tillåta självförvaltningsorgan i olika verksamheter. De som berörs av verksamheten får därmed möjlighet att också påverka hur verksamheten ska utformas. Denna tanke finns bl.a. i de lokala skolstyrelser som ännu är på försöksstadiet, men skulle kunna utvidgas till många fler verksamheter.
Enligt min uppfattning bör såväl möjligheten att inrätta och delegera beslutsmakt till olika självförvaltningsorgan som medborgarnas rätt att ta initiativ till bildandet av dem stärkas. Förslag i denna riktning finns i Centerpartiets demokratimotion 1999/2000:K204. Förstärka formella möjligheter för självförvaltningsorgan måste dock förenas med insatser för att förmå människor att axla det ansvar som delaktighet i beslutsfattandet faktiskt innebär, t.ex. genom utbildning.
Utöver att öka utrymmet för gemensamt beslutsfattande i det civila samhället, utanför de parlamentariskt tillsatta organen, behöver också den lokala representativa demokratin vidareutvecklas. För Centerpartiet är en självklar utgångspunkt att det lokala självstyret ska förstärkas genom tydligare formuleringar i grundlag. Det är emellertid lika självklart att ett förstärkt lokalt självstyre också ska leda till ökad makt och delaktighet för de enskilda invånarna.
Centerpartiet har i den ovan nämnda motionen fört fram flera förslag för ökad delaktighet och större inflytande över dagordningen i kommunerna. Förslagen innebär bl.a. att vi vill utreda möjligheten att genomföra beslutande folkomröstningar, utökad skyldighet att faktiskt genomföra folkomröstningar efter medborgarinitiativ och initiativrätt för kommunernas medborgare. Genom bl.a. Centerpartiets arbete i riksdagen har regeringen nu fått i uppdrag att se över formerna för kommundelningar. Ett naturligt komplement till detta vore att införa möjligheten för kommuner att ha direktval till kommundelsnämnder.
Det finns säkert flera andra förslag för att stärka delaktigheten i den lokala demokratin. Flera gånger har statsrådet aviserat förslag och diskuterat behovet av att genomföra lokala demokratireformer, men ännu lyser de konkreta förslagen med sin frånvaro.
För att stärka människors möjlighet att själva ta ansvar för att förändra sin situation behövs naturligtvis förändringar som stärker individen. Det kan handla om skola, sociala skyddsnät, att bekämpa brott, etc. Det bör dock också handla om rätten till en privat sfär, där individen både får och förväntas att själv ta ansvar, själv och tillsammans med andra. Det handlar med andra ord om ett behov av att stärka de privata och civila sfärerna. De förslag som Centerpartiet lagt fram om lagprövning och översyn av hur rättsstaten fungerar ska ses i detta ljus.
Självfallet kan många andra aspekter läggas på sambandet mellan demokrati och trygghet. Under krishanteringen de senaste åren har mycket av debatten självfallet kommit att handla om besparingar och förändringar av offentliga trygghetssystem. Samtidigt har frågan om människors känsla av vanmakt kommit i skymundan. Det är hög tid att erkänna sambandet mellan personlig makt och personlig trygghet.
Jag vill mot denna bakgrund fråga statsrådet följande: