Interpellation 1999/2000:165 av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om medicinkostnader
De höga medicinkostnaderna har blivit ett stort problem för många sjuka. Flera rapporter visar att många inte har råd att lösa ut sin medicin. Eftersom egenavgifterna inom olika sektorer har ökat så kan den totala bördan bli för stor för den enskilde.
Högkostnadsskyddet fyller inte längre den funktion som var avsedd nämligen att vi skulle känna trygghet i att veta vad den högsta avgiften kunde bli. I stället har vi i dag en flora av subventioneringssystem vilket gör att det är näst intill omöjligt att veta vad den enskildes totala kostnader slutligen kan uppgå till.
För ett par år sedan beslutade riksdagen att diabetiker, som enda patientgrupp, skulle få sitt insulin gratis under förutsättning att de följde ett individuellt vårdprogram. Det fanns en uttalad kritik mot detta beslut särskilt från andra patientgrupper som i likhet med diabetiker måste ta medicin för att kunna leva. Svaret gavs då att eftersom diabetespatienter följer individuella vårdprogram så befinner de sig i en särställning. Ambitionen från regeringen var att fler patientgrupper skulle få möjlighet till individuella vårdprogram och eventuellt i ett senare skede också få sin nödvändiga medicin gratis.
Nyligen presenterades rapporter om att endast hälften av alla diabetiker har individuella vårdprogram.
Med anledning av ovanstående vill jag rikta följande frågor till socialministern:
Avser regeringen vidta åtgärder så att den enskilde vet vilka kostnader man kan drabbas av om man blir sjuk?
Avser regeringen vidta åtgärder för att det ska bringas rättvisa mellan olika patientgrupper?
Hur långt har arbetet gått med individuella vårdprogram för andra patientgrupper?