Interpellation 1999/2000:163 av Margareta Andersson (c) till näringsminister Björn Rosengren om trygghet i arbetslivet
Under de gångna årens budgetsanering har mycket av diskussionen om trygghet i arbetslivet kommit att handla om ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Det är självfallet så att det, för dem som är beroende av t.ex. a-kassa, är en avgörande trygghetsfråga. Samtidigt har detta dock inneburit att vi fått en diskussion som varit mer inriktat på att minska otryggheten i ersättningssystemen än att öka människornas inneboende trygghet. Det är självfallet så att, den största ekonomiska tryggheten får en människa genom att kunna försörja sig själv och öka sitt ekonomiska självbestämmande.
Trots att det på många sätt går bra för Sverige för närvarande, finns det en annan sida av framgången: Mer än 8 % av den arbetsföra befolkningen är fortfarande arbetslös, antingen öppet eller i åtgärder, mer än 40 000 människor är fortfarande långtidsarbetslösa. Många av dessa har svårt att se hur de någonsin ska kunna återvända till ett aktivt arbetsliv. Det innebär stora påfrestningar på samhällets ekonomi och de sociala trygghetssystemen, men den påfrestningen är försumbar jämfört med den mänskliga kostnad som finns hos alla dem som upplever otrygghet i vardagen.
För många av de människor som är långtidsarbetslösa har den traditionella arbetsmarknadspolitiken misslyckats; åtgärder har bara blivit ett instrument för att trygga rundgången och förhindra utförsäkring. Det kan möjligen ha varit ett rimligt agerande i den värsta lågkonjunkturen, men är knappast rimligt i dag. AMS har, under ny ledning, på ett föredömligt sätt visat en vilja att reformera sitt arbete och finna nya former för att öka människors möjlighet att återvända till reguljära arbeten. Det behövs dock, för att detta ska vara framgångsrikt, ett tydligt politiskt stöd och ledarskap.
Både för dem som är arbetslösa och dem som befinner sig i arbete är kompetensfrågor ett avgörande moment för att kunna få ett arbete, behålla det och för att utvecklas i arbetslivet. Det handlar delvis om att ge människor möjlighet att, under hela livet, fortsätta sin utbildning. De kompetenskonton som nu är under utarbetande är ett viktigt steg för att klara detta. Det är välkommet att regeringen nu tar steget, även om man kan diskutera såväl takten som formerna för genomförandet.
För att en satsning på kompetensutveckling ska bli framgångsrik krävs dock att människor har de grundläggande förutsättningar som ger möjlighet och självförtroende till fortsatt utveckling. Det moderna arbetslivet är så komplext att det i det närmaste i alla jobb krävs kunskaper motsvarande gymnasiekompetens. Så är inte fallet i dag: Många människor går ut skolan utan tillräckliga kunskaper, många äldre i arbetslivet har aldrig givits chansen.
Kunskapslyftet har i detta sammanhang fyllt en mycket viktig funktion för att erbjuda fler möjligheten att skaffa sig grundläggande kompetens. Fokus i detta har dock inte alltid legat vid tydligt prioriterade grundläggande kompetenskrav och det har i viss utsträckning varit svårt för dem som är i arbete att ta del av satsningen. Centerpartiet har för att råda bot på detta föreslagit såväl en utbildningsgaranti för ungdomar upp till 25 år, som en generell utbildningsgaranti, vilket innebär en stor satsning för att ge fler möjlighet att uppnå grundläggande gymnasiekompetens och utvecklas i arbetslivet.
Om kompetens är en avgörande fråga för att ge människor möjlighet att vara kvar i arbetslivet, så måste också frågan om hälsa i arbetslivet hanteras. En fråga som alltmer kommit i fokus för debatten om trygghet och hälsa i arbetslivet är de stressrelaterade sjukdomarna. De senaste åren har dessa ökat mycket kraftigt i omfattning, mellan 1996 och 1998 ökade antalet anmälningar med närmare 100 %. Även om tendensen att anmäla säkerligen ökat då stressjukdomar ökat, kvarstår säkerligen en mycket stor ökning.
Det finns ett flertal undersökningar som entydigt visar på denna utveckling. Dock finns det färre som diskuterar hur problemen ska hanteras, annat än genom långvariga sjukskrivningar. Därmed finns det starka skäl att medvetet arbeta för att öka kunskapen om stressrelaterade sjukdomar i arbetslivet.
Utan att ta ställning till vilka åtgärder som behöver vidtas, genom lagstiftning eller samarbete med arbetsmarknadens parter, upplever jag det som angeläget att regeringen diskuterar frågan och även föreslår möjliga åtgärder för att komma till rätta med problemen.
Med hänvisning till det anförda vill jag fråga näringsministern följande:
1. Vilka åtgärder avser näringsministern vidta för att öka möjligheten för långtidsarbetslösa att återinträda på en reguljär arbetsmarknad?