Interpellation 1999/2000:143 av Göran Lindblad (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson om friskolor med särskild religiös eller språklig inriktning
Under senare år har skolans kris blivit alltmer uppenbar. Skolorna visar på många brister vilket ytterst drabbar eleverna. Skolsituationen runt om i landet är långt ifrån så bra som elever och föräldrar har rätt att kräva. Människor är kreativa och många är de som söker alternativa lösningar för att deras barn ska få en så bra skoltid som möjligt. Friskolorna framstår som ett alltmer tydligt alternativ. De ökar i popularitet och blir snabbt fler. Genom det folkliga missnöjet med skolan håller Sverige på att genomföra en valfrihetsrevolution på skolans område.
Såväl på den kommunala som på den statliga nivån förefaller det som om socialdemokraterna långsamt dras baklänges in i framtiden. Ett av de senaste exemplen är från Göteborg där en minoritet bestående av socialdemokrater och vänsterpartister i kommunstyrelsen avstyrkte ett antal friskoleansökningar. Samtliga ansökningar med arabisk eller islamisk anknytning ogillades av de lokala socialdemokraterna med hänvisning till att skolorna har kulturell, språklig, etnisk och religiös inriktning. Jag ställer mig mycket undrande till deras ställningstagande och hur en sådan, socialdemokraternas, inställning kan uppfattas.
Det talas om att man ska känna delaktighet i samhället. Men när samhällsföreträdare i form av politiska partier inte tillåter människor som känner förening i ett samhälle att få utrymme för det som på religiös eller etnisk grund är rätt för dem är för mig att befästa ett utanförskap. Att inte tillåta vissa kategorier skolor kan samtidigt vara ett sätt att diskriminera. Det är inte rätt att förbjuda människor som känner identitet och samhörighet med varandra att, som i det här fallet, få starta skolor utan att i stället vara hänvisade till alternativ som av vissa politiker sägs vara bättre för dem.
Motiven för t.ex. muslimer att driva egen skola är ju att de vill förbättra villkoren för sina barn. Vad görs annars för dessa barn och ungdomar om inte muslimerna själva tar egna initiativ? Många känner sig oroade över utvecklingen i den kommunala skolan och vill med en friskola skapa en bättre miljö för sina barn. Tyvärr handlar debatten sällan om varför friskolor startas och om det pedagogiska innehållet. Vi vet att inlärning främjas när undervisningen tar vid där eleven befinner sig och först när man blir sedd växer intresset för utbildning och att ta ansvar i övrigt. Undersökningar visar att de som bäst lyckats ta till sig svensk kultur och anpassa sig till det svenska samhället är de som känner sig trygga i den egna kulturen.
Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande frågor till skolministern: