den 8 december

Interpellation 1999/2000:137 av Stefan Hagfeldt (m) till näringsminister Björn Rosengren om deponiskatten på vatten

Den nya deponiskatten visar sig @ redan innan den trätt i kraft @ få helt oacceptabla följder vad det gäller flytande och slamformiga avfall. Renhållningsbranschen med RVF (Svenska Renhållningsverksföreningen) i spetsen har redovisat att det för närvarande finns 37 anläggningar för behandling av oljeslam vid deponier. Några ytterligare är under uppbyggnad. Sammantaget har det investerats flera hundratals miljoner kronor i anläggningar runtom i landet som på ett bra sätt tar hand om oljeslam. Om inte avfallsskatten ändras måste verksamheten vid flertalet av dessa anläggningar läggas ned och nya byggas upp utanför deponiområdena.

I klartext betyder detta att de som av samordningsvinster lokaliserat anläggningar för avvattning av avfall ihop med deponier nu straffas för detta. Miljömässigt bra anläggningar kommer i framtiden av konkurrens- och kostnadsskäl att inte längre vara lönsamma. Ur näringspolitisk synpunkt är detta helt oacceptabelt. Stora investeringar i miljömässigt bra anläggningar blir helt bortkastade. I stället måste nya stora investeringar göras i motsvarande anläggningar som då måste förläggas utanför deponiområdena. Samordningsvinsterna med att ha dessa anläggningar ihop med deponierna kommer också att gå förlorade.

Ett bra exempel från mitt eget hemlän Östergötland är vad nu Tekniska Verken i Linköping drabbas av. På Gärstad avfallsanläggning slutförs nu en investering på ca 35 miljoner kronor i en behandlingsanläggning för flytande industriavfall. Anläggningen ska behandla avfallet genom indunsningsteknik. En betydande del av dessa avfall läggs i dag på deponi. Anläggningen uppfyller därför de intentioner som finns med avfallsskatten, dvs. att styra avfall från deponi till behandling. Anläggningens tillkomst är också i linje med EG:s deponeringsdirektiv (artikel 5) som bl.a. säger att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att tillse att flytande avfall inte deponeras.

Följderna om den nya deponiskatten fullföljs i sin nuvarande form, blir att konkurrensen helt snedvrides. Motsvarande anläggningar som inte är lokaliserade till avfallsanläggningar behöver endast betala skatt för de få procent fasta material som måste deponeras. Tekniska Verkens anläggning blir helt olönsam, då anläggningar utanför deponier kan erbjuda en behandlingskostnad som är 250 kr lägre per ton. Följden kommer också bli att utsläppen från transporter kommer att öka. Tekniska Verken framhåller att lokaliseringen har valts utifrån miljö- och hushållningsperspektiv för att på ett ekonomiskt sätt kunna samordnas med övrig avfallsrelaterad verksamhet. Anläggningen kommer nu på grund av denna lokalisering att ekonomiskt straffas med en kalkylerad skattekostnad på ca 4 miljoner kronor per år. Mot bakgrund av denna stora skattekostnad finns det inga incitament att behandla flytande avfall jämfört med alternativet deponering, vilket direkt motverkar lagstiftarens intentioner. Detta står även i strid med miljöbalkens mål (1 kap.) som innebär att återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi ska främjas.

Ännu en märklig effekt av konkurrenskaraktär är att beroende på om en mottagaranläggning ligger utanför eller inom ett deponiområde så kommer industrier, bensinstationer m.m. att tvingas betala olika mycket skatt för samma avfall. Detta är givetvis helt orimligt!

Lösningen på problemet är att lagens föreskrifter omformas på ett sådant sätt att behandlingsanläggningar för flytande avfall inte kommer att belastas med avfallsskatt.

RVF har konstaterat att det självklart inte är rimligt att anläggningsägare ska betala skatt på avfall som inte tillförs deponin. I yttrandena från miljö-, jordbruks- och skatteutskotten hänvisar man till att avdrag från skatten för s.k. reningsvatten skulle motverka en ökad styrning mot avvattning av avfallet före deponering och avstyrker därför en ändring av lagen. Dessa uttalanden är minst sagt häpnadsväckande! Någon form av missförstånd måste föreligga eftersom de aktuella anläggningarna i den mån något avfall från dem över huvud taget deponeras just har som syfte att avvattna avfallet före deponering! Lagen innebär således en beskattning av material som aldrig tilllförs deponin.

RVF:s förslag är att avfallsskatt inte ska betalas för avfall som är avsett att inom en anläggning behandlas genom avvattning eller rening av flytande avfall där det avskilda eller renade vattnet inte deponeras inom anläggningen. De tillägger att avfallsskatt självklart dock ska betalas för rester som uppstår efter genomförd behandling.

Eftersom den nya deponiskatten träder i kraft den 1 januari år 2000 är det bråttom att få en lagändring till stånd. De som har avvattningsanläggningar inom deponiområden måste snabbt bestämma sig för om de ska bygga en ny anläggning utanför området eller om de ska transportera det flytande avfallet till någon annan befintlig anläggning som ligger utanför deponiområden. Problemet är att transporterna kan bli mycket långa med stora oönskade effekter miljömässigt.

Med anledning av ovanstående ställer jag följande fråga till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att deponiskatten på renat vatten tas bort?