den 2 december

Interpellation 1999/2000:126 av Ragnwi Marcelind (kd) till justitieminister Laila Freivalds om barn som brottsoffer

I en artikel i DN den 13 november kunde vi ta del av uppgifter om att fäder döms mildare än okända gärningsmän vid övergrepp på barn. Artikeln beskrev hur psykoterapeut Inga Tidefors Andersson inom kort kommer att presentera en licentiatavhandling där hon bl.a. studerat 14 tingsrättsdomar mot män som avtjänat sina straff på Skogomeanstalten under 1998. Hennes studier visar att tingsrätterna utdömer mildare straff till personer som begår sexuella övergrepp mot barn inom familjen än till personer som överfaller okända barn. Ett enstaka övergrepp mot ett främmande barn kan ge längre straff än flera års övergrepp mot ett barn som känner sin förövare. Anledningen är att brotten i 6 kapitlet brottsbalken fokuserar på graden av våld som förekommit.

Trots att regeringen antagit en strategi för hur man ska förverkliga barnkonventionen så återstår fortfarande en rad åtgärder för att förbättra barnens situation. Tragiska händelser från verkligheten påminner oss om att lagen inte står på barnens sida.

En liten flicka utanför Boden blev för några år sedan kidnappad från sitt hem under natten. En man tog sig in i hennes rum under det att hennes föräldrar låg och sov. Han tog med sig flickan till en avlägsen stuga och förgrep sig på henne. Sedan släppte mannen flickan i närheten av hennes hem. Flickan fick ett skadestånd på 75 000 kr. Senare kunde vi läsa om en man som blev skjuten i skrevet och fick sitt manliga könsorgan skadat. Mannen begärde 1 miljon kronor i skadestånd. Han var inte invalidiserad men hans sexliv var förstört. Frågan infinner sig: Står inte flickans framtida livskvalitet i paritet med den skadade mannens? Detta är ytterligare ett exempel på hur barns rätt kränks och bagatelliseras.

Det är dags att se hur vi kan hjälpa barn som utsatts för brott. Hur är brotten formulerade? Tas hänsyn till fysiska och psykiska förmåga? Hur ser straffsatserna ut? Hur värderas de skadestånd barnen har rätt till? Tillförsäkras barnen psykologisk hjälp och terapi?

Barn kan inte värja sig som vuxna kan. Barn kan inte välja sin värld. Om ett barn står i beroendeförhållande till förövaren kränker denne barnet inte enbart fysiskt. Barnet blir på alla sätt skändat och bestulet på sin oskuld, sin emotionella trygghet, sitt förtroende för vuxenvärlden. Ofta blir barnet efter i sin utveckling och får problem att som vuxen bejaka den egna sexualiteten på ett glädjefullt och naturligt sätt.

Min fråga blir därför, med hänvisning till vad som sagts, vad justitieministern avser göra för att förbättra barnets situation som brottsoffer.