den 1 december

Interpellation 1999/2000:125 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till utrikesminister Anna Lindh om mänskliga rättigheter på Kuba

Den 15@16 november i år hölls för nionde gången i rad det s.k. Ibero-amerikanska toppmötet. Detta möte hölls för första gången i Havanna och samlade flertalet av Latinamerikas statschefer samt regeringscheferna från Spanien och Portugal. Presidenterna från Costa Rica, El Salvador och Nicaragua uteblev dock som en protest mot Fidel Castros 40-åriga diktatur.

Den av den kommunistiska regimen icke erkända demokratirörelsen i Kuba, bestående av bl.a. politiska partier, oberoende yrkesgrupper och fackföreningar, såg här en fantastisk möjlighet att inför och under mötet uppmärksamma den politiska, sociala och ekonomiska situationen i landet. Bl.a. planerade man att tillsammans författa ett dokument, vilket skulle innefatta frågor om mänskliga rättigheter, utbildningsväsendet, fackföreningar, press- och yttrandefriheten i Kuba, som sedan skulle överlämnas till deltagarna vid toppmötet. Enskilda oppositionsorganisationer planerade gatudemonstrationer. Den första skulle äga rum den 10 november i statsdelen Lawton, Havanna, under ledning av organisationen Medborgerligt Broderskap. Demonstranterna skulle bl.a. kräva respekt för mänskliga rättigheter och frisläppande av politiska fångar. Oppositionella i allmänhet, och oberoende journalister i synnerhet, förväntade sig att få träffa representanter för utländska massmedier och förmedla sin bild av Kuba, som ett alternativ till den Castro presenterade under toppmötet. I ett antal pressmeddelanden och kommunikéer vädjade inhemska oppositionella organisationer om att de statschefer som kom till Havanna skulle solidarisera sig med det lidande kubanska folket, och inte med regimen, genom att exempelvis kräva att regimen inför demokratiska val.

Castro såg emellertid till att snabbt förhindra oppositionens planer. Under ett fem timmar långt TV- och radioutsänt tal började den kubanske diktatorn med att förtala oppositionen genom att bl.a. kalla dem för "förrädare" och "betalda USA-agenter". Sedan inleddes en våg av massarresteringar i landets alla provinser. När sedan oppositionen gav sig ut på gatorna för att demonstrera grep säkerhetstjänsten in och slog med våld ned demonstranterna. Ett hundratals oppositionella och oberoende journalister häktades eller sattes i husarrest.

Det är inte första gången vi från Kuba får höra om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Enligt Amnesty Internationals årsrapport 1999 satt förra året 350 politiska fångar fortfarande fängslade i Kuba. Den enskilde har en obefintlig möjlighet att utnyttja sin rätt till yttrande- och föreningsfrihet. Förtrycket mot dem som i Kuba kämpar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna är målmedvetet, systematiskt och sofistikerat. Användandet av dödsstraffet har i Kuba ökat på ett oroväckande sätt.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:

Vad gör regeringen för att uppmärksamma de politiska fångarna i Kuba och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna?

Vad gör regeringen för att uppmärksamma den växande demokratirörelsen i Kuba?

Avser regeringen på något sätt förändra inriktningen på det bistånd som bedrivs i diktaturstater, t.ex. i Kuba?