den 1 december

Interpellation 1999/2000:121 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet Leif Pagrotsky om nordiskt samarbete

Nordiska rådet manifesterade i Stockholm mycket av det bästa av nordiskt samarbete. Det flera hundra år folkliga samarbetet som utmynnade i ett formaliserat samarbete för snart 50 år sedan har tjänat det nordiska samarbetet. Fortfarande är många icke nordbor både överraskade och imponerade av den sammanhållning som de fem nordiska länderna har utan att vara underkastade överstatliga beslut.

Förändringens vindar blåser också i nordiskt samarbete. Det präglade många av debatterna alltifrån säkerhetspolitik, regionalisering och det sedan lång tid starka kultursamarbetet. Flera av oss kunde konstatera att när nu regionerna växer sig allt större och starkare är det delvis på nationalstatens bekostnad. Men det får inte hindra att vi stärker och utvecklar staternas och de självstyrande områdenas inre samarbete.

För mer än ett år sedan uttalade de nordiska statsministrarna att förmågan att förstå varandra är avgörande för nordiskt samarbete. I den delen är ett utbyte och användbart TV-samarbete en mycket viktig del. Sveriges regering har uppmanat att medverka till att vi får ett nordiskt TV-utbud och därmed främja den nordiska språkförståelsen.

Från ord till handling

Det känns motsägelsefullt att i de stora högtidstalen plädera för ett gott nordiskt samarbete när det inte omfattar det visuella utbytet. Jag kan här i Riksdagshuset se nästintill all världens TV-kanaler men inte det danska eller norska public service-TV-utbudet.

I en offentlig utredning som kom 1997 föreslog utredaren, ambassadör Lennart Bodström, att regeringen skulle ålägga TV-företagen att vi skulle kunna följa våra grannländers TV-program. Enligt utredningen så visade det sig att om alla möjligheter togs till vara skulle mer än hälften av alla svenska hushåll kunna se norska och danska motsvarigheter i SVT 1, SVT 2 och TV 4. I verkligheten är det bara vart 20:e hushåll som i Sverige kan ha tillgång till de exempelvis norska TV-programmen. Vart 10:e kan se danska program och något färre den kombinerade finska kanalen som sänds i olika kabel-TV-nät.

Kabel- och satellitföretagen har inte tagit ansvar för en långsiktig lösning. Regeringen å sin sida har dessutom uppträtt alltför passivt. Det är inte tekniken som hindrar oss i Sverige att följa våra grannländers TV-utbud.

Från TV-företagens sida har det hänvisats till att kommande digitalteknik skulle utvidga utrymmet i etern så mycket att plats kunde erbjudas alla nordiska kanaler. Det har visat sig att digitalteknik inte automatiskt löser problemen. TV-bolagen har dessutom skjutit frågan ifrån sig genom att hänvisa till att det skulle vara för svagt intresse i Sverige för övriga nordiska program. Man ser möjligheten till lönsamhet som en isolerad fråga och därför har man lojt avstått.

Vänta och se

Jag har i motioner här i riksdagen väckt frågan och senast besvarade utrikesutskottet min motion genom att hänvisa i optimistiska tongångar att samarbetet mellan public service-kanaler skulle möjliggöras genom den digitala sändningstekniken.

När det gäller TV-samarbetet så har den en så vittgående influens att frågan inte bara berör de kulturella organen. Som statsministrarna i Norden har påpekat så är det grunden för vårt samarbete att vi mer förstår varandra. Får inblick i våra länders skillnader och likheter. Att kunna fånga in den samsyn som i grunden råder inom Norden och dra både kommersiella och kulturella fördelar av det.

De stora planerna som fanns en gång om en nordisk satellit (NORDSAT) kom ju av sig. Och den kombinerade TV- och industrisatelliten som dåvarande industriministern förhandlade om blev aldrig sänd till väders. Återigen var det inte teknisk brist utan politiskt underskott av vilja och engagemang. Invändningarna har varit många bl.a. från kommersiella profitörer som skulle tjäna stora pengar på att förmedla detta utbud. Andra har levt länge i tron att vi skulle kunna vara isolerade. Man har varnat för det internationella TV-utbudet. Därför är det en brist i det nordiska samarbetet att ministerrådet inte har nått fram till den framsynthet och politiska kraft som gjort att vi tidigare kommit i gång med egen produktion i nordisk regi.

Andra har som ursäkt för aktiviteten uttalat tveksamhet om att det skulle vara förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Visserligen är YGL:s huvudregel att den som äger ett trådnät för distribution av TV-kanaler ska ha rätt att fritt välja vilka kanaler som ska sändas. Men denna frihet är inte obegränsad. Genom vanlig lag kan föreskrivas skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program. Bl.a. med hänsyn till allmänhetens intresse och krav om tillgång till allmän upplysning.

Enligt den av mig apostroferade utredningen (SOU 1997:68) så har trots positiva remissvar denna utredning inte föranlett några konkreta åtgärder. Det har sagts att Sverige ligger i täten på många områden men också när det gäller vår förmätna likgiltighet till frågan om grannlands-TV.

Det känns besvärande att tre norska statsministrar, Brundtland, Jagland och nu senast Bondevik, har tagit upp frågan med svenska regeringen. Fortfarande har det inte föranlett någon konkret åtgärd.

Nordiska rådet otåligt

På nordiska rådsmötet i november uttalades det från flera håll @ särskilt de svenska delegaterna från skilda partier @ det besvärande och genanta faktum att Sverige under så många år varit så passivt. Nordenutskottet behandlade frågan och slog fast i ett skarpt uttalande att man nu kommer att kräva den svenska regeringen på besked vad den tänker att göra. Problemet är att det har funnits en allmän välvilja men de praktiska åtgärder som skulle i likhet med andra nordiska länder få fungerande och gränsöverskridande TV-program är ännu inte tillfredsställande löst.

Då denna fråga är så avgörande för så många politikerområden finns det anledning för den svenska regeringen att omgående med kraft engagera sig för en lösning. Det räcker inte att konstatera att frågan gått i stå hos Kulturdepartementet.

Med anledning av det anförda skulle jag till den svenska nordiske samarbetsministern ställa följande frågor:

1. Avser Sveriges regering att omgående vidta åtgärder som skulle innebära att svenska sändningar av nordiska grannländers public service-utbud på TV-området snarast kan starta?

2. Avser regeringen att föranstalta om följdinsatser som på många politikerområden skulle främjas av en positiv lösning av TV-frågan såsom utökat kultursamarbete, utbyte för ungdomar inom utbildning och arbetsmarknad m.m.?

3. Är regeringen vidare beredd att via den nya möjligheten med utökat TV-samarbete söka dra nytta av en utveckling av harmonisering inom Norden vad avser näringsliv, arbetsmarknad och handel?