Interpellation 1999/2000:111 av Sven Bergström (c) till statsminister Göran Persson om folkomröstning om EMU
Det politiska arbetet i Sverige är i skriande behov av ett förstärkt förtroende och ökad legitimitet. Det visar inte minst det mycket låga valdeltagandet i valet till EU-parlamentet för ett halvår sedan. Samtidigt har det denna vecka uppstått en besynnerlig debatt i vårt land om hur en kommande folkomröstning om EMU ska utformas.
Bakgrunden är att statsministern i en intervju den 15 november deklarerat att han anser att Sverige inte bör säga nej till EMU.
Inför den folkomröstning om EU som hölls för fem år sedan deklarerades mycket tydligt från ledande företrädare för ja-sidan att frågan om ett eventuellt medlemskap i EMU skulle svenska folket få avgöra vid ett senare tillfälle. Med stor sannolikhet uppfattade också svenska folket detta som att avgöra betyder att få säga ja eller nej. Detta förfarande, att lyfta ut EMU-frågan till ett senare tillfälle, var ett sätt att söka undvika en besvärlig debatt om överstatlighet, en metod som med säkerhet bidrog till att en knapp majoritet för EU-medlemsskap kunde mobiliseras.
Nu har moderaternas gruppledare i riksdagen gått ut i medierna och, i strid mot vad moderaterna lovade inför EU-omröstningen, deklarerat att en folkomröstning om EMU bara kan handla om när vi ska gå med i EMU. Ett besked som av många uppfattas som ett direkt svek mot vad som förespeglades inför EU-omröstningen. Att bryta löftet och nu förvägra folket att i en rättvis och entydig folkomröstning få ta ställning till EMU skulle ytterligare urholka förtroendet för det politiska arbetet och göda det som ibland brukar kallas politikerförakt. Det skulle för lång tid orsaka ytterligare svåra skador på den svenska demokratin.
Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag fråga statsministern:
1. Om det skulle visa sig föreligga en majoritet i riksdagen för att aktualisera ett medlemskap i EMU:s tredje steg, den ekonomiska och monetära unionen, är då statsministern beredd att medverka till att en folkomröstning i frågan utformas på det enkla och självklara sättet med ett ja- och ett nej-alternativ?
2. Vilka åtgärder är statsministern beredd att vidta för att säkra att ja- och nej-sidan ges likvärdiga ekonomiska möjligheter att verka i opinionsbildningen inför folkomröstningen?