Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1999/2000:93
Torsdagen den 6 april
Kl. 12.00 - 17.59
19.00 - 22.47
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
------------------------------------------------------------------------
1 § Ledighet, m.m.
Andre vice talmannen meddelade att Helena Höij
(kd) ansökt om fortsatt föräldraledighet under tiden
den 1-31 maj 2000.
Kammaren biföll denna ansökan.
Andre vice talmannen anmälde att Desirée
Pethrus Engström (kd) skulle fortsätta tjänstgöra som
ersättare för Helena Höij.
2 § Meddelande om ändringar i kammarens
sammanträdesplan
Andre vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om ändringar i kammarens sammanträdesplan
delats ut till kammarens ledamöter.
3 § Meddelande om voteringstider
Andre vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om voteringstider under tiden den 27 april-
14 juni delats ut till kammarens ledamöter.
4 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen
Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och delats ut till kammarens leda-
möter:
Förslag till rådets förordning om komplettering av
bilagan till kommissionens förordning om regist-
rering av geografiska beteckningar och ur-
sprungsbeteckningar KOM (2000) 89
Kommissionens vitbok om säkra livsmedel
KOM (1999) 719
5 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1999/2000:113 till bostadsutskottet
6 § Museer och utställningar
Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU11
Museer och utställningar.
Anf. 1 JAN BACKMAN (m):
Fru talman! Jag lovar att jag inte ska utnyttja alla
mina tilldelade åtta minuter eftersom jag också står
bakom majoritetsskrivningen i betänkandet som vi
står inför uppgiften att behandla. Det är motioner om
museer och utställningar som är den gemensamma
nämnaren.
Eftersom jag ändå står i talarstolen ger det mig
tillfälle att utveckla några tankar även på de punkter
där vår uppfattning sammanfaller med majoritetens.
Det gäller då i första hand tillkännagivandet under
hemställanspunkten 1, som bygger på motioner från
Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Idémässigt
stämmer den punkten väl med de tankar som vi har
fört fram i motioner vid tidigare tillfällen. Det handlar
alltså om myndighetsstrukturen på museiområdet och
museernas ekonomiska situation.
Vi tycker att regeringen alltför länge har hänvisat
till pågående översyn. Det är därför inte förvånande
att utskottet nu anser det angeläget att denna översyn
snarast ska slutföras. Det är först när det finns ett
genomarbetat förslag till struktur som det går att
också få en uppfattning om hur den ekonomiska situ-
ationen ska hanteras. De samordningsvinster som kan
åstadkommas i nya strukturer kan utnyttjas för att ge
museerna en efterlängtad möjlighet till en långsiktig
och säkrare planering. Det är min förhoppning att den
utlovad översynen också kommer att skapa klarhet i
sambanden mellan de statliga museerna och de regio-
nala och lokala museer som på olika sätt spelar en roll
i det nationella kollektiva minnet.
Det verkar att döma av den föredragning vi i kul-
turutskottet fick i förmiddags från generaldirektören i
Statens kulturråd Göran Lannegren som att man där
arbetar med att först få en överblick över hela ABM-
området, dvs. både arkiv, bibliotek och museer.
Skulle den översynen dessutom leda fram till en ny
museidefinition, i stil med den som Museiutredningen
på sin tid lanserade, skulle det kunna innebära ett lyft
för hela museisektorn.
Jag noterar, fru talman, att utskottet också i år
kunnat enas om ett antal principiella ställningstagan-
den i museifrågorna. Frågan är bara hur länge sam-
manhållningen består. När strukturöversynen väl
föreligger finns det säkert många som vill täcka till de
luckor som då kommer att visa sig med stor tydlighet.
Det är viktigt att det då finns en beredskap att prova
nya och mindre traditionsbelastade lösningar. Eldsjä-
lar och engagerade huvudmän måste då kunna få
besked om på vilka villkor de kan räkna med stöd och
hjälp. Många av de enskilda motionerna i betänkandet
skulle då inte komma att väckas eftersom det skulle
gå att få besked av någon instans inom museiorgani-
sationen.
Fru talman! Även vi som moderat grupp med an-
ledning av de principiella ställningstagandena som
redovisas i betänkandet inte ställer oss bakom reser-
vationen om Röhsska museet, vill jag ändå peka på
hur otillfredsställande behandling museet har fått. Det
är förvånande att samtidigt som man från regeringens
sida arbetar med begreppet nationella treåriga upp-
drag i olika kultursammanhang ger Röhsska museet
ett nätverksansvar endast åtföljt av ett mindre an-
slagsbelopp och utan precisering av uppdraget. När
Form- och designutredningen snart avger sitt slutbe-
tänkande borde det vara en hederssak att man då
pekar på de insatser på det nationella planet som
gjorts av Röhsska museet och kommer med ett för-
slag till rollfördelning inom design- och konsthant-
verksområdet som utnyttjar Röhsska museets ojäm-
förliga kompetens.
Fru talman! Jag har inga egna yrkanden, men jag
vill än en gång påpeka att vi moderater helhjärtat står
bakom utskottets hemställan i punkt nr 1.
Anf. 2 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Museer och utställningar har en viktig
roll att fylla i vårt samhälle. Museer ska samla och
dokumentera fysiska föremål och föremål av annat
slag. De ska också vårda och bevara dem men också
gallra. De ska undervisa, förmedla, bilda. Museerna
ska levandegöra historieskrivningen, samtidigt som
de ska spegla samtiden och forska bakåt och för
framtiden. Med andra ord: Våra museer har en
grannlaga uppgift.
Det är viktigt att barn och ungdom stimuleras att
besöka museer och utställningar. Därför är det också
viktigt med låga inträdesavgifter, helst inga alls, och
det vore önskvärt med gratis möjligheter att ta sig
med allmänna kommunikationsmedel till och från
museerna. Vänsterpartiet föreslår därför att en utred-
ning närmare ska titta på möjligheten att statsunder-
stödda museer ska ha gratis inträde.
Det är också viktigt att staten står för en in-
frastruktur som gör kulturen tillgänglig och att de
kulturpolitiska målen kan uppnås. Det innebär närhet,
fri eller låg inträdesavgift, bra och billiga kommuni-
kationer. Men det kräver också att man har fått smaka
på och känner nyfikenhet inför att söka ny kunskap
bl.a. på museer. Här har skolan en verkligt viktig roll
att fylla.
Vänsterpartiet anser inte att kvinno- och jäm-
ställdhetsperspektivet är tillgodosett inom museiom-
rådet. Vi anser att ett kvinnomuseum med nationellt
ansvar behövs som en motor och en drivkraft att ge
kvinnor de historiska förebilder som de behöver för
att de ska känna att de blir bekräftade. Därför anser vi
att det ska utarbetas ett förslag som syftar till att ett
kvinnohistoriskt museum med nationellt ansvar på
sikt kan inrättas.
Museum Anna Nordlander är ett lokalt regionalt
initiativ på just kvinnomuseisidan. Vi tror att ett cent-
rum likt Anna Nordlander behövs som ett centrum för
konstnärligt skapande både nationellt men också i ett
nordiskt perspektiv. Vi tror att ett särskilt kvinnomu-
seum med nationellt ansvar kan skapa förebilder för
kvinnor och bidra till självförståelse hos såväl män
som kvinnor och därmed också bidra till ett mer jäm-
likt samhälle.
Fru talman! Under en följd av år har utskottet ut-
talat sitt principiella ställningstagande, att när initiativ
tas regionalt eller lokalt för nya museer är det initia-
tivtagarnas ansvar att sörja för investeringar och drift.
Jag tror att vi ganska snart kommer att ompröva
det här beslutet. Kvinnomuseum, riksidrottsmuseum
och museum med design och konsthantverk behövs
verkligen som en motor och en drivkraft i hela landet
för att sprida engagemang och kunskap kring dessa
frågor. Det är ett nationellt ansvar att vi har drivkraf-
ter även på de här områdena.
Det går inte att hur länge som helst försvara sig
med att det inte finns några pengar eller att taket inte
går att höja. Om det behövs måste vi faktiskt ta till
både domkrafter och annat för att försöka få plats
med det mycket gedigna innehåll som finns inom
verksamhetsområde 17. Taket behöver höjas för att vi
ska få plats med innehållet.
Vänsterpartiet står givetvis bakom alla våra reser-
vationer, men jag yrkar bifall till reservation 1 och
reservation 6.
Anf. 3 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Det är många museer runtom i landet
som är i behov av en ökad ekonomisk trygghet. Jag
kommer att prioritera tre museer i mitt anförande.
Intresset för designfrågor har efter en viss stagna-
tion ökat starkt under de senaste åren. Insikten om
betydelsen av design och form finns nu inte bara i
kultur-, konst- och hantverksvärlden utan även hos
alla typer av företag.
Västra Götaland har en klar profil inom form och
design, både när det gäller hantverk och industri. I
Göteborg finns Sveriges enda museum för design och
konsthantverk. Det är Röhsska museet. Det skapades
1916 i förhoppningen att man genom goda förebilder
skulle kunna höja den konstnärliga nivån på indust-
rins produkter. I ett samarbete med Högskolan för
Design och Konsthantverk har man på museet arbetat
för att skapa ett kunskapscentrum just inom de-
signområdet.
Sedan 1997 har Röhsska museet ett s.k. nationellt
nätverksuppdrag, som innebär att de har ett särskilt
ansvar som en av de ledande arenorna inom de-
signområdet. Dessutom kräver det nätverksansvar
som de har haft ett ansvar för samarbete i olika for-
mer med systermuseer i Norden och Europa.
För att axla det ansvaret, fru talman, behövs det
resurser. Precis som Jan Backman tidigare påpekade
behandlar regeringen Röhsska museet på ett märkligt
sätt. Centerpartiet anser därför att Röhsska museet
ska få ett utökat och förlängt nationellt åtagande för
att kunna fortsätta den utveckling som har påbörjats.
Jag yrkar därför bifall till reservation 4.
Under våren har det debatterats oerhört mycket
om idrottens betydelse för barn och ungdom. Ska det
vara mer eller mindre idrott i skolan? Ska det vara
teoretisk idrott? Ska idrottsämnet få större utrymme i
skolan eller inte? Den här veckan har det debatterats
om idrottssändningar i TV har negativ inverkan på
familjelivet.
De här frågeställningarna är det svårt att få ett
entydigt svar på. Men en sak är i alla fall säker när
det gäller idrott, och det är att idrotten är en av de
mest betydelsefulla folkrörelserna. Så har det varit
under många decennier.
Utvecklingen har varit enorm och kommer med
säkerhet att fortsätta både tekniskt, med förbättrade
redskap, och vad gäller kläderna. Det här är historiskt
intressant och måste tas till vara på bästa sätt.
Visserligen finns det flera idrottsmuseer med oli-
ka inriktning runtom i landet. Men för att bevara hela
bredden av en idrottshistoria bör det finnas ett riks-
museum i Stockholm. Det är ett viktigt instrument
som vi behöver titta över. Vi vet att man i dag har
tappat lokaler i Globen. Det är viktigt att man försö-
ker hitta nya lokaler för att få till stånd ett riksmuse-
um vad gäller idrott. Regeringen bör i samarbete med
Riksidrottsförbundet göra en utredning om behovet
av verksamhetslokaler just för ett nationellt id-
rottsmuseum.
Fru talman! Ett annat område som behöver lyftas
fram är kvinnans roll och betydelse i ett historiskt
perspektiv. Kvinnorna är nästan osynliga i skolans
historieböcker, förutom Heliga Birgitta, drottning
Kristina och Fredrika Bremer.
Kvinnorna är också relativt osynliga på museerna.
Flickorna får redan i tidiga år klart för sig att det
nästan inte har funnits några kvinnor som har varit så
betydelsefulla att de är värda att avbilda, beskriva
eller visa upp. Den situationen är givetvis orimlig. En
av de största utmaningarna inom historie- och mu-
seisfären bör därför vara att man synliggör kvinnor-
nas historia.
Det finns i dag ett exempel där man håller på att
bygga upp ett konstmuseum som arbetar för kvinnliga
konstnärer. Det är museum Anna Nordlander, som
ligger i Skellefteå, jag tänker på. Det är ett steg i rätt
riktning för att öka jämställdheten, tycker vi i Center-
partiet. Ambitionen med det museet är att skapa ett
nationellt och nordiskt centrum för kvinnornas konst-
närliga skapande. Museets motto är: Skapa, lära, visa.
Det betyder att processen, vägen och lärdomarna
utmed vägen är lika viktiga som resultatet, dvs.
konstverket.
Museum Anna Nordlander har funnits sedan 1986
och hittills finansierats enbart med kommunala me-
del. Finansieringen för det här året är i det närmaste
säkerställd. Men med den bredd som redan finns och
med det samarbete som börjar växa fram med de
övriga nordiska länderna anser vi i Centerpartiet att
detta museum bör vara en nationell angelägenhet.
Fru talman! Centerpartiet anser alltså att museet är
viktigt dels för Sverige, dels, som jag nyss sade, för
det nordiska samarbetet. Därför tycker vi att det är
angeläget att regeringen beaktar det i budgetarbetet
inför 2001.
Jag yrkar bifall till reservation 8.
Anf. 4 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Det här avsnittet blir lite grann av
hembygdsmotionernas avvisande. Men det är ofrån-
komligt att vi som riksdagsledamöter också ibland
måste uppmärksamma kammaren på förhållandena på
hemmaplan, även om vi vet att det sällan eller aldrig
blir direkta positiva beslut.
Det som är viktigt och glädjande är att se vilken
utomordentlig mängd goda insatser som görs regio-
nalt, lokalt och ända upp till de många nationella
institutionerna. Det är också spännande att komma ut
och få ta del av de samlingar och de kunskaper som
finns runtom i landet.
Jag är engagerad i en offentlig utredning om vär-
dig vård vid livets slut. Efter ett delbetänkande har vi
haft sju regionala konferenser där vi har mött vård-
personal och andra människor som medverkar i vår-
den vid livets slut och även mött allmänheten och fått
in deras synpunkter. Alla de här konferenserna har
skett i samarbete med museerna på orten där vi har
varit. Vi har också vid alla tillfällen utom ett lokalise-
rat konferensen till museerna.
Det har varit utmärkt, för museerna är en mer
neutral plan och har på något sätt ett tillåtande klimat
för ibland svåra diskussioner. Tyvärr har inte tiden
medgett några närmare studier av innehållet i muse-
erna, men jag har tidigare erfarenheter av givande
besök.
Annars blev vårvintern mer spännande på musei-
sidan än man kunde ana, då det avslöjades att man
använt minst sagt okonventionella sätt för att få nya
föremål till några museer. Ett uttalande är rent fan-
tastiskt. Det är en museitjänsteman som säger till
tidningen: "Vi får bortse från moraliska skrupler om
vi ska kunna berika samlingen enligt regeringens
direktiv."
Det här fick väl inte bara mig att gå i taket. Jag
ställde ett par frågor till kulturministern och fick
svaret: "Även om det förmodligen rör sig om ett
begränsat antal föremål, bl.a. med tanke på det låga
antalet totalt av förvärv till statliga museer, är det
ändå viktigt med en djupare granskning av detta om-
råde. Regeringen avser därför att inom kort ge ett
särskilt uppdrag till samtliga centrala museer att bl.a.
redovisa vilka etiska riktlinjer man tillämpar i sam-
band med förvärv av föremål till samlingarna."
Det var ju alldeles utmärkt att få det svaret. Så
långt jag är underrättad har också uppdraget skickats
ut. Det är bara att hoppas att moralen hos alla museer
i Sverige lever upp till de etiska riktlinjer som kom-
mer att finnas.
Jag går nu över till mer konkreta frågor. Design
och konsthantverk är områden som är framgångsrika i
Sverige, och det är angeläget med ett bra stöd för en
fortsatt god utveckling. Även om det är viktigt med
idéer och framåtseende behövs också historiska per-
spektiv och att det finns en god dokumentation och
tillgänglighet.
Röhsska museet i Göteborg, som vi har hört om
redan tidigare här i dag, har ett nätverksansvar för
frågorna, och det ansvaret bör fördjupas så att
Röhsska blir ett ansvarsmuseum, ett centralt museum
för formgivning och konsthantverk.
Utskottet konstaterar att det är svårt att klara ut
skillnaderna mellan det nätverksansvar som Röhsska
har i dag och vad man vill ha i framtiden för museer
som har uppdrag att vara ansvarsmuseer. Med vår
reservation vill vi klarlägga hur vi ser på situationen
och se till att vi snart nog får fram ett samlat ansvar
för denna viktiga konstform.
Diskussionen kring Museum Anna Nordlander in-
nehåller en principiellt viktig del: På vilken nivå och
med vilka intressenter ska ett museum kunna utveck-
las? Utskottet säger i klartext att ansvaret för utveck-
lingen ligger lokalt och regionalt, medan vi som re-
serverar oss anser att här finns en utveckling som har
blivit nationell, även med internationella kontakter
och kanske även ett internationellt ansvar. Det är
alltså ett museum som växer med det lokala och regi-
onala engagemanget som bas. Vid en viss nivå bör
det kunna få ett nationellt riktat anslag, åtminstone så
länge vi har det detaljerade bidragssystem som vi har
i dag.
Här finns onekligen utrymme för en rolldiskus-
sion. Den hade vi delvis i dag på förmiddagen i ut-
skottet med generaldirektören för Statens kulturråd.
En inte alltför kvalificerad gissning är att den diskus-
sionen återkommer.
I övrigt när det gäller Museum Anna Nordlander
hänvisar jag till både Charlotta Bjälkebrings och
Birgitta Selléns inlägg.
Om jag jämför med det forsknings- och utställ-
ningscentrum som jag skriver om i ett särskilt yttran-
de, finns det tydliga skillnader i förhållande till reso-
nemanget om Museum Anna Nordlander. I Göteborg
finns goda förutsättningar, med dels anknytning till
historien när det gäller immigration och emigration,
dels lokalisering. Men där finns ännu inte den totala
uppställningen, varken från kommunen eller från
regionen. Det är mot den bakgrunden som jag inte har
lagt någon reservation.
Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till re-
servation 4 om ett museum för design och konsthant-
verk, och jag står givetvis bakom den andra reserva-
tionen som vi har.
Anf. 5 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Om museernas framtid kan jag inte
låta bli att säga så här: Är museerna bara lagerlokaler
där vi förvarar lite gamla minnessaker som vi av
känslomässiga skäl inte vill slänga, eller ska de vara
levande mötesplatser för lärande och förståelse?
Ja, jag menar att vi faktiskt måste ta ställning till
vad vi ska ha våra museer till, även utanför kulturut-
skottets dörrar. Innanför dörrarna är vi väldigt eniga,
men utanför behöver vi en mer offensiv museipolitik.
Därför var det extra roligt att delta i årets musei-
dagar på Skeppsholmen. Där fanns viljan och lusten
att dela med sig av sina skatter till fler.
Men museernas ekonomiska situation är långtifrån
tillfredsställande, och på flera håll är den alarmeran-
de. I kulturutskottet väntar vi sedan länge på att rege-
ringen ska göra en mer grundläggande analys av både
ekonomin och myndighetsstrukturen inom museiom-
rådet. Eftersom analysen dröjer kan det bli aktuellt
med flera brandkårsutryckningar för att tillfälligt
komma till rätta med uppenbara brister.
Centralmuseernas samarbetsråd har nyligen i en
skrivelse till regeringen uttryckt oro inför det ekono-
miska framtidsperspektivet. De gör bedömningen att
om inte bättre balans kan skapas mellan mål och
medel kommer det inom en snar framtid inte gå att
upprätthålla en kvalitativ verksamhet i enlighet med
de av riksdagen fastställda kulturpolitiska målen.
Detta anser vi vara en utomordentligt allvarlig signal.
Därför är det extra tillfredsställande att konstatera
att det till år 2001 kommer att finnas en ekonomisk
förstärkning inom musei- och musikverksamhet. Vi
får se det som ett trendbrott och vill att dessa för-
stärkningar inom museivärlden bl.a. används till att
just utveckla museipedagogiken, kunskapsförmed-
lingen, IT och marknadsföring. Lärare och kulturar-
betare kan hjälpa till att fortbilda befintlig personal,
IT kan uppdateras, marknadsföring gentemot lärare
och allmänhet kan utvecklas och barn och ungdomar
kan lära sig att hitta till sina länsmuseer.
Medge att framtidens lärobok finns redan i våra
fantastiska museer, arkiv och bibliotek. När samar-
betet över sektorsgränserna växer fram kommer lärare
och elever att jubla av glädje. Jag är övertygad om
det. Många skolor har i dag redan hittat till Riksmu-
seets mycket kvalitativa webbsida, och deras besöks-
statistik ökar hela tiden.
Jag menar också att ett länsmuseum med utveck-
lad museipedagogik kan vara avgörande för att just
den staden får ta emot besökare, kulturturister. Kul-
turturism är en maktfullt växande sektor över hela
världen. Och vad gör vi när vi besöker ett annat land
eller en annan stad? Jo, vi besöker museet. Museerna
har verkligen framtiden för sig.
Kulturarbete är arbetsintensivt, och efterfrågan
kommer att öka i omfattning. Där finns många av
framtidens arbeten, men de kommer att vara sektor-
sövergripande.
Människor söker sig gärna till museer. De kan
hjälpa oss att bättre förstå vår historia och kan göra
vårt kulturarv tillgängligt. De kan hjälpa oss att förstå
helheten, orsak och verkan, så att säga. De utgör en
bas för att vi lättare ska kunna tolka vår samtid och
bygga våra framtidsvisioner, men också för att skapa
förståelse för andra kulturer.
Reaktionerna på det mycket stora samver-
kansprojektet Framtidstro har varit mycket positiva,
inte minst från elever och lärare som besökt de olika
utställningarna i hela landet.
Fru talman! På museidagarna lyfte man bl.a. fram
att genusperspektivet fortfarande inte riktigt har hittat
hem på våra museer. I målen för den nationella kul-
turpolitiken fastslås bl.a. att man ska verka för allas
möjligheter till kulturupplevelser. Det är klart att när
historien då beskrivs som enkönad utestängs halva
mänskligheten.
Regeringen håller nu på att inhämta kunskap om
hur de olika museerna arbetar med genusperspektivet.
Det är ingen rolig läsning, anser jag. Endast ett muse-
um har prövat sig självt ur ett genusperspektiv, och
det är Tekniska museet. Där återstår så gott som allt
vad avser de permanenta utställningarna.
De flesta museer verkar inte riktigt förstå vad som
menas med genusperspektiv och allas möjligheter.
Det är därför som vi i Miljöpartiet återkommer år
efter år med yrkandet att kompetensen om kvinnan i
historien måste samlas på ett ställe. Innan det är gjort
kommer inte övriga museer att ha något att referera
till.
Med det vill jag yrka bifall till reservation 7, un-
der mom. 12.
Det framkom också på museidagarna på Skepps-
holmen att man ville ha ett samlat ställe för ett cent-
rum för genuskunskap.
Det finns alltså både idéer och lust att genomföra
de av riksdagen beslutade nationella målen vid våra
museer. Då kan det inte vara rimligt, som det är i dag
på flera håll, att det statliga anslaget bara räcker till
att betala hyra, personal och säkerhetsanordningar.
Hela utställningsverksamheten kan inte bygga på
sponsorspengar. Sponsring är ett positivt komplement
till de statliga och kommunala bidragen, men kan inte
ersätta dem. Det är inte heller rimligt att akut brist på
resurser tvingar fram höjningar av inträdesavgifterna
till en nivå som gör det omöjligt för en del att besöka
museerna. Det förstärkta utrymme som kommer att
finnas år 2001 kan endast ses som en början på ett
trendbrott.
Kulturutskottet har också gjort ett tillkännagivan-
de till regeringen med följande innehåll:
Utskottet anser att det är angeläget att den sedan
länge pågående översynen av myndighetsstrukturen
på museiområdet snarast ska slutföras. Utskottet
anser att översynsarbetet också bör leda fram till att
museernas möjligheter till en långsiktig och säkrare
planering förbättras. Förhållandet mellan museernas
olika intäkter och deras möjligheter att utföra givna
uppdrag i enlighet med uppsatta mål bör analyseras.
De varningssignaler som kommit från olika museer
då det gäller obalans mellan museernas mål och me-
del bör givetvis beaktas i sammanhanget.
Vi tackar för det tillkännagivandet med anledning
av vår och Kristdemokraternas motioner.
När det gäller Museum Anna Nordlander hänvisar
jag till Ingegerd Saarinen, som står längre ned på
talarlistan.
Anf. 6 ANNIKA NILSSON (s):
Fru talman! Det betänkande som vi i dag debatte-
rar och ska ta ställning till härrör från motioner som
lämnades under allmänna motionstiden om just mu-
seer och utställningar. Jag skulle vilja börja med att
säga att jag tycker att vi har ett fantastiskt museiliv
runtom i vårt land. Den verksamhet som bedrivs på
många ställen är, tycker jag när jag möter den, både
imponerande och också ibland överraskande när det
t.ex. gäller vad man gör och vilken inriktning man
har.
Det är också så att museerna har en unik möjlighet
att lära ut vår historia. Vi kan få inblickar i det som
har varit. De ger oss upplevelser. De får oss att se
saker som vi tidigare inte sett. Det är också så att
museerna har möjlighet att visa föremål i anslutning
till den kunskap som vi får genom att läsa. Jag minns
själv när jag gick i skolan och fick gå på Helsing-
borgs stadsmuseum och faktiskt se de föremål som
jag annars bara hade läst om i historieböckerna. Jag
fick se Helsingborgs utveckling. Där har museerna en
unik möjlighet att vara en länk mellan den kunskap
man läser sig till och föremål ur vår historia.
Jag vill också säga att vi, nu när vi har tagit steget
in i 2000-talet, har ett sekel bakom oss då demokratin
utvecklades, då vi gick från jordbrukssamhälle till
industrisamhälle till kunskapssamhälle och då vårt
välfärdssamhälle utvecklades. Det är viktigt, tycker
jag, att detta sekels historia också får genomslag i
museernas verksamhet.
Den reflexion jag ibland gör när jag är ute på mu-
seer är att man inte alltid förmedlar detta. Man
glömmer bort vår nutidshistoria. Jag vill säga att jag
tycker att det är en av de viktigaste uppgifterna.
I betänkandet gör vi ett tillkännagivande. Det
handlar just om översynen av myndighetsstrukturen
på museiområdet. Senast i budgetpropositionen i
höstas skrev regeringen att översynen fortskred. Nu
ger ett enhälligt utskott regeringen till känna att denna
snarast bör slutföras. Det förutsätter jag att regeringen
ser till. Naturligtvis ska man inte bara titta på själva
strukturen, utan även på åtgärder som kan innebära
effektivare resursanvändning på museiområdet.
Jag vill kommentera en del av de reservationer
som är lämnade, men först vill jag säga att vi gemen-
samt har ställt upp bakom principerna för nya museer
och sagt att det inte bör inrättas fler centrala museer.
Därför tänker jag inte gå in på de enskilda museiför-
slagen utan hänvisar till de principer som vi har anta-
git.
Det första jag vill kommentera handlar om fritt
inträde för förskolebarn, studerande och ungdomar.
Jag vill säga att jag tycker att en av de viktigaste
uppgifterna för museerna just är att nå barn och ung-
domar. Vi har skrivit det i de kulturpolitiska målen.
Vi lyfter fram det i alla möjliga sammanhang, men vi
vill inte här tala om exakt hur museerna ska gå till
väga för att nå dessa grupper. Det kan vara kontakter
med skolan och förskolan och arbete på olika sätt. Jag
vet att det är många museer i dag som har fritt inträ-
de, men vi vill inte här i riksdagen säga att det är den
väg man ska gå. Det måste vara upp till varje muse-
um att själv avgöra det, men jag säger inget annat än
att denna grupp är en av de viktigaste att nå.
När det handlar om motionerna och reservationer-
na både om museernas jämställdhetsansvar och om
ett kvinnomuseum vill jag säga att det är viktigt att
kvinnoperspektivet finns i all museiverksamhet. Det
är någonting som vi har lyft fram många gånger. Jag
tror att jag har varit uppe i denna talarstol i alla
museidebatter jag har varit med i och sagt just detta.
Kvinnoperspektivet måste finnas med. Vi är alla en
del av vår historia, och den är inte helt formulerad
eller beskriven om man avstår från att spegla kvin-
nors historia.
Jag var på ett seminarium på Arbetets museum i
höstas, där man just diskuterade ett eventuellt kvin-
nomuseum. Det kom fram att de flesta där inte ville
ha ett specifikt centralt kvinnomuseum. Det de ville
ha var en kunskapsbank - ett resurscentrum som de
kunde använda därför att de känner att de inte har den
kunskap och erfarenhet som krävs. Det behövs någon
som kan hjälpa museerna på vägen och vara lite på-
drivande, så att vi får in kvinnoperspektivet och ge-
nusperspektivet i all museiverksamhet.
Jag måste säga att jag är ganska tilltalad av en så-
dan lösning och tycker att den är mycket mer attraktiv
än idén om ett specifikt kvinnomuseum.
Jag vill också säga att regeringen i regleringsbre-
ven talat om kultur, klass, kulturell bakgrund och
generationer. Nu sker återrapporteringen. Jag förut-
sätter att regeringen tittar på detta när den följer upp
mål och resultat.
Det sista jag vill säga gäller museum för design
och konsthantverk. Jag tycker att det är en väldigt bra
beskrivning i betänkandet av Röhsska museet. Nu är
utredningen Mötesplats för form och design ute på
remiss, och vi förutsätter att de eventuella skiljelinjer
och de frågetecken som finns klaras ut i behandlingen
av det betänkandet.
Med det vill jag yrka bifall till hemställan i betän-
kandet i dess helhet.
Anf. 7 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Jag skulle också, precis som Annika,
önska att museerna skulle kunna välja fritt inträde
som en metod att nå nya grupper och också få fler
besökare. Men nu är det tyvärr inte så. Man behöver
varenda krona för att få verksamheten att gå runt.
En sådan utredning skulle handla om att man tittar
på hur museernas kostnader faktiskt ser ut. Hur
kommer det sig att så lite pengar blir kvar till verk-
samheten? Varför är man så beroende av sponsring?
Varför är man så beroende av dessa som vi kan tycka
väldigt små intäkter som man får genom inträdesav-
gifter?
Ändå är det så att alla museer inte har möjlighet
att välja fritt inträde. Jag hade önskat att det skulle ha
varit så.
Anf. 8 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller museernas ekonomiska
situation kan jag säga att utskottet i det tillkännagi-
vande som nu görs när det gäller översynen på mu-
seiområdet faktiskt skriver så här: "Därvid bör - som
regeringen framhöll i budgetpropositionen för år 2000
- museernas ekonomi och deras möjligheter till ytter-
ligare samverkan m.m. analyseras. Det är önskvärt att
översynen bl.a. leder fram till förslag på åtgärder som
kan innebära en effektivare resursanvändning på
museiområdet. Utskottet anser att översynsarbetet
också bör leda till att museernas möjligheter till en
långsiktig och säkrare planering förbättras". Det till-
kännagivande vi gör nu innebär faktiskt att man ska
se över även den ekonomiska situationen.
Återigen: När det gäller konkreta frågor, som om
museerna ska ha fritt inträde eller inte, tycker vi inte
att det är riksdagens sak att uttalat sig. Det måste vara
upp till varje museum självt att avgöra det. Vi har
många museer som faktiskt har fritt inträde, men
andra kanske väljer andra sätt att nå barn och ungdo-
mar. För barn och ungdomar är en prioriterad grupp
för hela kulturområdet, och det inkluderar också mu-
seiområdet.
Anf. 9 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Barn och ungdom är verkligen en pri-
oriterad grupp. Därför borde även den gruppen ha
stått med i det som Annika Nilsson här läste upp.
Man ska jobba med att få den gruppen att komma till
museer. Vi ska också vidga möjligheten att öka den
gruppen av människor på museerna. Det saknades.
Anf. 10 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Såvitt jag vet har Charlotta Bjälke-
bring inte framfört det i diskussionerna tidigare. Men
detta har vi skrivit vid ett antal tillfällen, t.ex. när vi
behandlade den kulturpolitiska propositionen. När vi
pratar om övergripande frågor lyfter vi alltid fram att
barn och ungdomar är prioriterade.
Anf. 11 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Annika Nilsson pratar här om att man
har principer för museernas framtid. Jag tycker att det
är lite grann som att man har skygglappar för ögonen
när man ser på hur samhället utvecklas. Ska vi tolka
det som att vi aldrig, vad som än kommer att hända
framöver, kommer att kunna ha andra nya museer
med nationellt ansvar?
Jag är självklart enig med Annika Nilsson om att
kvinnoperspektivet bör genomsyra all museiverksam-
het. Men varför inte stötta ett gott exempel, t.ex.
Anna Nordlander-museet? Det kan vara bra med goda
exempel när man vill att det ska utvecklas mer.
Annika Nilsson nämnde att man när det gäller
Röhsska museet väntar på en utredning som ska
komma framöver. Det känns lite som att man väntar
med att ge pengar tills man vet hur det har varit. Det
är väldigt svårt att växa i en verksamhet om man har
en otrygg ekonomi. Jag skulle vilja veta lite om hur
Annika Nilsson ser på det här.
Anf. 12 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller de principer som vi har
ställt upp är det lite så som Jan Backman sade. Om
man nu gör en översyn kommer det säkert att vara en
del frågor som ställs. En del kommer att undra hur det
ska se ut i framtiden och hur vi ska ha strukturen på
museiområdet.
Innan vi har gjort det här vill vi inte gå in och sä-
ga att ett antal nya museer ska få statligt stöd. Vi vet
också att de statliga museer som finns i dag inte alltid
har det speciellt enkelt ekonomiskt. Om vi kan få ett
utökat ekonomiskt utrymme för att satsa på museerna
ska vi kanske satsa på dem som vi har ansvar för i
dag, så att de utvecklas.
Jag tycker att kvinnoperspektivet ska prägla all
verksamhet på museerna. Jag tror att ett sätt att göra
det möjligt är att man har ett sådant här resurs- eller
kompetenscentrum. Det ska inte vara ett centralt
museum.
Det handlar inte om skygglappar, utan det handlar
om att vi har ett ansvar för ett antal museer i dag. Jag
tycker att vi i första hand ska se till att förbättra deras
situation.
När det gäller Röhsska museet har utredningens
förslag kommit. Det är nu på remiss. Utredningen
har, som sagt, sina direktiv att jobba utifrån och läg-
ger fram förslag som den får stå för. Vi har i utskot-
tets betänkande lyft fram att det finns frågetecken när
det gäller skillnaden mellan det här nätverksansvaret
och det förslag som finns i utredningen. Jag förutsät-
ter att regeringen beaktar detta när man behandlar den
här utredningen efter remisstiden.
Anf. 13 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Annika Nilsson talar alltså om att
stötta dem som vi redan i dag har ansvar för. Jag
funderar över om den här utredningen om Röhsska
museet kommer att vara klar innan budgeten läggs
fram. I annat fall funderar jag över vad som kommer
att hända år 2001 med Röhsska museet om man ska ta
ifrån museet det bidrag som det hittills har haft och
det blir ett glapp.
Anf. 14 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Utredningen kom i början av året -
jag vet inte exakt när - och är nu ute på remiss. Det är
tre månaders remisstid. Vad regeringen tänker ta upp
i budgetpropositionen vet inte jag nu. Det får vi se.
Men Röhsska museet har ett nätverksansvar. Jag
förutsätter att det inte ska bli några glapp. Jag förut-
sätter att det inte ska vara några frågetecken utan att
regeringen faktiskt beaktar de synpunkter som vi har
skrivit i utskottsbetänkandet när det gäller Röhsska
museet och när det gäller design och konsthantverk.
Anf. 15 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Annika Nilsson har alltid sagt i talar-
stolen att kvinnans historia ska gestaltas på alla våra
museum - kommunala museer, länsmuseer och statli-
ga museer. Det är väl ingen som någonsin har sagt
emot Annika Nilsson. Vi har väl alla bedyrat att detta
är en självklarhet.
Det pinsamma är att det inte räcker med att säga
det här från talarstolen. Det är ju museerna själva som
inte riktigt vet hur de ska hantera frågan. Det är där-
för som vi återkommer till att vi behöver ett specifikt
kvinnomuseum som kan samla den här kunskapen.
Men kunskapen behöver inte vara samlad i form av
föremål. Kunskap kan samlas på många sätt, och
kunskap kan gestaltas och spridas på många sätt. Det
handlar ju om det här navet och om att lära ut, så att
man kan se och förstå vad som fattas på våra museer.
Om Annika Nilsson hellre vill kalla ett historiskt
kvinnosamlande museum för ett historiskt kvinno-
kunskapscentrum är det helt okej för mig. Jag tycker
att vi ska ta tag i den här frågan nu tillsammans med
alla de organisationer som har arbetat med frågan
längre än vad jag och Annika Nilsson har gjort och se
till att det blir ett resultat.
Anf. 16 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! I diskussionen och debatten på det
seminarium som jag var på i Norrköping i november
var det ganska tydligt att det var en stor majoritet som
inte ville ha ett nationellt kvinnomuseum. Det man
ville ha var stöttning och hjälp med kunskap och
kompetens. Man vill få uppbackning när man känner
att man inte har en viss kunskap och kompetens.
Diskussionen handlade snarare om att man behöver
resurser och någon som sitter på kompetensen.
Jag tror inte på tanken om ett nationellt kvin-
nomuseum - vad än Ewa Larsson må kalla det. Jag
tror att det är bättre att vi på olika sätt får ut det här
till de olika museerna.
Nu har vi skrivit in i regleringsbrevet att det här
ska skildras utifrån skilda perspektiv, t.ex. då det
gäller kön, klass och kulturell bakgrund. Jag förut-
sätter att regeringen, som nu har mål- och resulta-
tuppföljning i var och en av myndigheterna, sitter ned
och diskuterar med myndigheten om hur man har följt
upp regleringsbrevet och hur återrapporteringen ser
ut. Det här är en av de frågor som man arbetar med.
Jag vet också att det är en av de viktiga frågorna för
regeringen i den här dialogen. Därför förutsätter jag
att regeringen fortsätter med det arbetet och får alla
museer och museimyndigheter att jobba med den här
frågan.
Anf. 17 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Det här har helt uppenbart misslyck-
ats hitintills, trots att vi är flera partier som har talat
om vikten av att samla kunskapen om kvinnan i histo-
rien för att kunna tala om för landets övriga museer
vad det är de saknar.
Annika Nilsson säger att det är viktigt att någon
sitter på kunskapen. Jag kan tala om för Annika Nils-
son att det sitter väldigt många på den kunskapen i
dag. Problemet är att den måste samlas in på ett ställe
för att Museisverige ska veta vart man ska vända sig.
Kunskapen finns alltså inte bara i Sverige utan i hela
världen. Det kan också finnas anledning att ta in kun-
skap från andra världsdelar. Denna kunskap måste
samlas för att landets museer ska kunna hitta den,
föra in den och relatera sina samlingar och utställ-
ningar till hela mänskligheten.
Fastna inte i semantiken, utan försök se till att det
blir något resultat så att Annika Nilsson vid nästa års
debatt om museer inte står och säger samma sak!
Anf. 18 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det var i kulturpropositionen 1996
som detta med kön, klass och kulturell bakgrund
fördes upp. Det är alltså inte så många år som det här
har stått i regleringsbrev och annat.
Ewa Larsson är lika medveten som jag om att mu-
seernas verksamhet planeras under en ganska lång tid.
Därför tycker jag att det är positivt att vi faktiskt har
fått in det här i regleringsbreven. Vi vet faktiskt att
det här diskuteras ute på museerna. Jag är övertygad
om att vi kommer att få den här blicken även på mu-
seerna. Men det är klart att det tar tid.
Jag tror inte på tanken om ett centralt kvinnomu-
seum. Jag tror att vi på andra sätt måste få ut att det
här ska prägla all museiverksamhet. Jag har inte trott
på tanken om ett centralt kvinnomuseum under de
gånger som jag har varit uppe i talarstolen tidigare i
den här frågan, och jag gör det inte nu heller.
Anf. 19 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! I dagens betänkande behandlas några
motioner från den allmänna motionstiden. Vi krist-
demokrater har ställt oss bakom majoritetstexten i
dess helhet, eftersom den motion som vi hade väckt
och där vi tar upp museernas situation utmynnade i
ett tillkännagivande till regeringen som ett helt enigt
utskott har ställt sig bakom. Detta är vi naturligtvis
glada för. Jag kommer att återkomma till detta.
Att ha en god kännedom om sitt kulturarv är både
en förutsättning för att bygga upp sin egen identitet
och för att kunna respektera andras kulturer och vär-
den. Vårt gemensamma arv är mer än den fasta och
synliga del som till stor del förvaltas vid museer och
arkiv. Och det är flera som har varit inne på det tidi-
gare. Det inrymmer också en andlig dimension som
handlar mer om kulturell gemenskap liksom den
kulturella nyckeln som vi menar är vårt gemensamma
språk. Många unga riskerar i dag att gå miste om
denna kunskap. Klart är att museerna skulle kunna
uträtta mycket mer, men brist på resurser gör att de
inte alltid mäktar med sin viktiga uppgift.
Museerna är en naturlig plats för en diskussion
om människans förutsättningar, livsfrågor och värde-
ringar under olika tidsepoker, både i Sverige och i
andra delar av världen. På detta sätt kan museerna
skapa en fördjupad respekt för de värden som är en
förutsättning för demokratin. Och här har museerna
en viktig uppgift men också en möjlighet, och där
ligger också en utmaning. Förmåga till delaktighet
och upplevelse i varandras kulturer är ett viktigt va-
pen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.
Kulturlandskapet, byggnader, föremål, etc. utgör den
fasta delen i vårt kulturarv. Registrering, dokumenta-
tion, vård, konservering och magasinering ställer
stora krav på kunskap, insikt, omsorg och praktisk
hantering. Att överleva och samtidigt förnya sig, att
behålla gamla och attrahera nya besökare och att föda
deras nyfikenhet och kunskapsiver genom existerande
och nya utställningar kräver en genomtänkt plan.
Fru talman! Frågan om museernas situation är inte
på något sätt ny. Redan 1994 visade Museiutredning-
en tydligt på museernas bristande resurser, inte minst
när det gäller föremålsvården. Att museerna nu tving-
as höja inträdesavgifterna drastiskt för att klara verk-
samheten är ett färskt exempel på detta. Utvärdering-
en av det s.k. SESAM-projektet visar också att situa-
tionen när det gäller vården och bevarandet är mycket
besvärande.
Med de knappa resurser som museerna har är det
inte möjligt för enskilda museer att klara problemen
på egen hand. Vi kristdemokrater menar att en natio-
nell handlingsplan som visar hur bevarandet av före-
målssamlingar långsiktigt ska hanteras och hur finan-
sieringen ska lösas är nödvändig. I kulturutskottet
väntar vi sedan länge på att regeringen ska göra en
mer grundläggande analys av både ekonomin och
myndighetsstrukturen inom museiområdet. Vi måste
också få till stånd ett fördjupat samtal om museernas
roll som förvaltare av kulturarvet och som aktiva
bildningsinstitutioner.
Fru talman! Som jag inledningsvis anförde har,
med anledning av motioner från Kristdemokraterna
och Miljöpartiet, ett enigt utskott ställt sig bakom ett
tillkännagivande till regeringen. Och jag vill säga att
jag är mycket glad över att också socialdemokraterna,
förutom övriga partier, anslöt sig till dessa motioner.
Men detta möjliggjorde ju också en majoritetstext.
Jag tror att det är viktigt att föra fram det i dagens
debatt.
Vi vill att den översyn av myndighetsstrukturen
på museiområdet som vi vill se snarast ska slutföras.
Det är viktigt. Detta bör leda fram till att museernas
möjligheter till en långsiktig och säkrare planering
förbättras. Förhållandet mellan museernas olika in-
täkter och deras möjligheter att utföra givna uppdrag i
enlighet med uppsatta mål bör analyseras. De var-
ningssignaler som har kommit från olika museer då
det gäller obalans mellan museernas mål och medel
bör givetvis beaktas i sammanhanget.
Frågan kräver nu en snabb behandling av rege-
ringen - vi kan inte vänta längre - annars riskerar vi
brott mot eller urholkning av de nationella kulturpo-
litiska målen. Våra kulturskatter och de människor
som arbetar för att bevara och förevisa dem är värda
att så nu sker.
Fru talman! Kristdemokraterna har inga reserva-
tioner i detta betänkande, vilket jag redan har anfört,
utan jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet.
Anf. 20 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Jag ska tala om ett museum men
samtidigt något som rör hela Sverige. Det rör sig
alltså om Röhsska museet, vårt enda museum med
inriktning på formgivning och konsthantverk. Låt mig
i det sammanhanget påpeka att det inte är en utred-
ning om Röhsska som vi nyligen har sett, som några
har sagt här tidigare, utan det var utredningen om
form och design som regeringen fick i sin hand den 9
december 1999.
Efter många år med många debatter, många dis-
kussioner och många motioner fick Röhsska till slut
häromåret ett litet lyft av sin position genom det nät-
verksansvar som det tilldelades av regeringen. Men
det var utan precisioner och med ett anslag för detta
som räcker till ungefär en tjänsteman och som knappt
täcker normala expenser. Om man ska vara ansvarig
för ett nätverk bör man t.ex. resa ganska mycket. Men
man kan inte säga att anslaget har räckt till någon
egentlig verksamhet. Ändå har man lyckats bra med
detta arbete. Man kan dessvärre använda sig av ut-
trycket halvmesyr i detta sammanhang. Det är dess-
värre på sin plats.
Man kan också påpeka att uppdraget har dragit
kostnader från museets vanliga budgetanslag och dess
utvecklingsmöjligheter som enskilt museum.
Som man har redovisat i betänkandet har man
trots detta redan lyckats åstadkomma en hel del för att
bl.a. skapa enhetliga nomenklaturer för olika föremål,
t.ex. glas och keramik.
Det står mycket bra på s. 9 i betänkandet att det
finns väldigt många oklarheter kring detta. Man kan
väl konstatera att Röhsskas roll i betänkandet från den
utredning som några av oss har åberopat inte har
blivit klarare.
Röhsska ligger i anslutning till HDK, Högskolan
för design och konsthantverk. Det är ett museum med
ett namn som är välkänt och välrenommerat i stora
delar även av vår omvärld. Där utdelas det största
designpriset i Sverige varje år, någonting som alltså
pekar på vilken otrolig roll som museet redan nu
spelar.
En tidigare socialdemokratisk kulturminister ut-
talade redan på 1980-talet att Röhsska hade karaktä-
ren av ett nationellt museum. Men han är inte ensam.
Förliden söndag fanns det ett debattinlägg från tre
socialdemokratiska riksdagsledamöter i Göteborgs-
Posten som till en del är till förmån för Röhsska. Jag
ska citera ett par passager ur det.
"Vi vill att statens ansvar och åtaganden för ut-
vecklingen av form och design ska bestå av ytterliga-
re stöd till de regionala institutioner - - - som finns i
dag. - - - Samordningsansvaret ska vara starkare och
tydligare och bygga på det samordningsansvar som
Röhsska museet i Göteborg har i det väl fungerande,
befintliga nätverket."
Detta debattinlägg är skrivet av Marianne Carl-
ström, Carin Lundberg och Håkan Juholt. Och jag ser
med viss förtröstan fram emot den votering som vi
senare kommer att ha om detta ärende och yrkar
samtidigt bifall till reservation 4.
Anf. 21 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! I motion Kr231 lyfter Vänsterpartiet
fram populärmusikens betydelse med förslag om att
ett museum eller ett centrum för populärmusik ska
inrättas eftersom det är av nationellt intresse att beva-
ra det kulturarv som populärmusiken utgör. Då menar
jag allt från Calle Jularbo över Karl Gerhard och fram
till Jerry Williams och dagens artister.
Utskottsmajoriteten avstyrker inte helt oväntat
motionens yrkande 1. I betänkandetexten hänvisas till
att Statens musiksamlingar är en central myndighet
på musikens område som enligt sin instruktion har i
uppgift att dokumentera, samla in och hålla levande
musikens kulturarv samt främja musikintresset, mu-
sikvetenskapen och den långsiktiga kunskapsupp-
byggnaden.
Med hänvisning till regleringsbrev konstateras att
samlingarnas sammansättning bättre ska spegla skilda
perspektiv. Med hänvisning till myndighetens årsre-
dogörelse för år 1999 konstaterar utskottsmajoriteten
att "museet tillsammans med bl.a. Svenskt Visarkiv
har fortsatt det arbete med Svenskt Rockarkiv som
påbörjades budgetåret 1993/94 och att museet in-
samlar material om olika musikorienterade gruppe-
ringar, t.ex. tradjazzfolket och hiphoppare m.fl.". Det
framgår inte tydligt vad som avses med "museet".
Sannolikt menar man Musikmuseet.
Fru talman! Statens musiksamlingar bildades
1981 och innefattade fram till den 1 juli 1999 Statens
musikbibliotek och Musikmuseet. Från den 1 juli
1999 ingår även Svenskt Visarkiv i myndigheten.
Dessutom finns det en jazzavdelning.
Tyvärr har Statens musiksamlingar för närvarande
inte resurser att på ett fördjupat sätt kunna ägna sin
verksamhet även åt populärmusik. Statens musik-
samlingar har tillsammans med Arkivet för ljud och
bild tagit initiativ till Förbundet Svenskt rockarkiv
som inlett en dokumentation om svensk rockmusik.
Men detta är enligt vår uppfattning inte tillräckligt.
Det svenska musikarvet är viktigt, oavsett musi-
kalisk genre. Historiskt sett har de genrer som fått
mest uppmärksamhet varit dels de med hög status
som kan ses som konstmusik - i vardagligt tal kallat
klassisk musik - dels det som kan kallas för folkmu-
sik. De musikstilar, genrer, som uppstått i industri-
samhället och som brett kan definieras som populär-
musik prioriteras lågt vad gäller dokumentation av
offentliga institutioner. Ingen sådan institution har
heller fått ett direkt uppdrag eller ekonomiska medel
för att kunna göra en allsidig dokumentation av po-
pulärmusiken.
Därför finns det inte heller någon nationell över-
blick vad gäller 1900-talets populärmusik i Sverige.
Däremot finns det en rad privata samlare. Det finns
privata skivbolag som har stora arkiv. Sveriges Radio
har ett stort arkiv osv. Men genom utförsäljningar,
splittring av privata samlingar och, i värsta fall, lager-
rensningar på grund av utrymmesbrist riskerar stora
kulturella värden för framtiden att gå förlorade.
Det finns en rad olika intressenter och organisa-
tioner inom populärmusikens område på artistsidan,
arrangörssidan, producentsidan osv.
Samlandet av populärmusik fungerar till stora
delar i landet. Det är inte det som är problemet. Vad
som saknas och som behövs är att det tillskapas en
fungerande samordning av den svenska populärmusi-
ken och dess samlingar för att kunna ge musikintres-
serade en bättre överblick och ökad tillgänglighet.
Därför behövs det ett museum eller ett centrum för
populärmusik i Sverige.
Fru talman! I betänkandet lyfter majoriteten fram
ett projekt vid Västergötlands museum i Skara och
deras förberedelser för att på museet inrätta en avdel-
ning för populärmusik kallad Popmus. Vidare kon-
stateras att länsmuseet hyser förhoppningar om att
erhålla ett nationellt ansvar för popmusiken. Utskottet
säger sig välkomna detta initiativ eftersom populär-
musiken hittills inte har uppmärksammats i någon
större utsträckning av museerna runtom i landet.
Utskottet konstaterar dock - som vanligt, skulle
jag vilja säga - att utskottets principiella ställningsta-
ganden i museifrågor innebär att frågan om inrättande
av avdelningar inom ett länsmuseum ankommer på de
regionala intressenterna. Tji alltså till det nationella
ansvaret! Tji till centrala medel!
Jag har varit i kontakt med berörda parter rörande
Popmusprojektet och har funnit att förslaget är myck-
et intressant. Det bygger på ett starkt engagemang
och stora faktakunskaper liksom på ett brett kontakt-
nät som bl.a., såvitt jag förstår, går in i Statens musik-
samlingar. Det handlar om en bred verksamhetsidé.
Man önskar alltså ett samarbete med Statens musik-
samlingar. Det kan ske på flera sätt, t.ex. genom att
Popmus - eller vad det nu kommer att kallas - ansluts
till myndigheten som en fjärde institution.
Jag vill återge från punkten 4 i det tidigare princi-
piella ställningstagande som Annika Nilsson alltid
återkommer till. Det står att i den mån insatser behö-
ver göras på ett insamlingsområde som inte i tillräck-
lig grad uppmärksammas eller helt förbisetts får detta
i första hand ske inom den rådande museiorganisatio-
nens ram, exempelvis genom riktade insatser.
Statens musiksamlingar finns ju redan. Formellt
sett är det alltså ingen ny institution eller ett nytt
organ som behöver komma till, utan man infogar ett
nytt uppdrag vad gäller Statens musiksamlingar.
Det viktiga för mig är inte om detta med Popmus
blir verklighet eller inte, utan det centrala är att vi i
utskottet och riksdagen uppmärksammar det kulturarv
som kan sammanfattas med begreppet populärmusik
och att vi inser att detta faktiskt är av nationellt in-
tresse och därför också kräver ett nationellt ansvar.
Regeringen bör därför snarast återkomma till riksda-
gen med förslag till utformning av sådana åtgärder för
populärmusiken.
Med anledning av detta yrkar jag bifall till reser-
vation 5.
Genom min enskilda motion Kr210 lyfter jag fram
frågan om ett riksidrottsmuseeum. Idrotten är vår
största folkrörelse och idrotten har spelat en viktig
roll i landet alltsedan slutet av 1800-talet vad gäller
både bredd- och tävlingsidrott. Även vad gäller id-
rotten finns det ett stort kulturarv väl värt att doku-
mentera och lyfta fram.
År 1992 öppnades ett riksidrottsmuseum vid Glo-
ben i Stockholm. Museet tvingades dock av ekono-
miska skäl att lämna sina lokaler redan 1997 och står
därför nu utan egna verksamhetslokaler. Men ett
riksidrottsmuseum - det låter väl flott - utan egna
verksamhetslokaler och utan statliga medel har givet-
vis svårt att fungera på ett sådant sätt att det lever upp
till namnet.
Det är positivt att utskottsmajoriteten ser det som
en angelägen uppgift att dokumentera och visa upp
idrotten som en del av det svenska kulturarvet. Det är
också bra att utskottet ser Riksidrottsmuseets och
andra museers arbete med idrottens historia som
lovvärt. Men återigen avstyrker utskottet av principi-
ella skäl framlagda förslag om inrättandet av fler
centrala museer med huvudsakligen statlig finansie-
ring.
Jag avstår från att yrka bifall till min reservation
men lovar att återkomma i frågan om inget radikalt
inträffar på den här fronten.
Slutligen vill jag ansluta mig till det som Birgitta
Sellén tidigare sade. Det principiella ställningstagan-
det att det för närvarande inte ska inrättas fler centrala
museer innebär att befintlig museistruktur låses fast.
Den befintliga definitionen av vad som anses vara
kultur värd att försvara låses fast, och alla de kultur-
yttringar - inte minst de som omfattar många männi-
skor, t.ex. idrotten och musiken som omfattar ung-
domsgenerationen, som vi ju pratar om i många andra
sammanhang - har inga som helst möjligheter att
komma in på den här scenen. Detta finner jag helt
orimligt.
Allra sist yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reser-
vation 6 avseende inrättandet av ett nationellt kvin-
nomuseum.
Anf. 22 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Liksom föregående talare yrkar jag
bifall till reservation 8.
Museum Anna Nordlander, kvinnokonstcentrum i
Skellefteå, invigdes 1995. Museet hade då vuxit fram
under en tioårsperiod från utredningsuppdraget 1986
via ett treårigt projekt och till inflyttningen i det nya
stadsbiblioteket 1995.
Museum Anna Nordlander är det enda konstmu-
seum i Norden som uttalat arbetar med och för
kvinnliga konstnärer. I Bonn, Bryssel och London
finns det också konstmuseer med kvinnoprofilering.
Två kvinnomuseer med kulturhistorisk utgångspunkt
finns i Århus och Kongsvinger.
Utgångspunkten för museet är Anna Nordlander,
född och uppvuxen i Skellefteå. Hon tillhörde de
första årskullarna kvinnliga konstnärer vid Kungliga
Akademien. På 1870-talet studerade hon i Bryssel
och Paris. Hennes verk finns bl.a. i Nationalmuseum
och Museum Anna Nordlander. Kulturnämnden i
Skellefteå år i dag huvudman för Museum Anna
Nordlander och svarar för den löpande verksamheten,
och det praktiska arbetet med utställningar, program
och inköp utförs inom kultur- och biblioteksverksam-
heten.
Projektet får en stark politisk och ekonomisk upp-
backning från Skellefte kommun, från länet och
landstinget, och Stiftelsen Framtidens kultur lämnar
också bidrag. Museet stöds av aktiv vänförening med
250 medlemmar.
Visionen för Museum Anna Nordlander är att bli
ett nordiskt centrum för kvinnors konstnärliga ska-
pande, en faktasamling och en pedagogisk resurs, ett
besöksmål och en inspirationskälla på nationell och
internationell nivå samt en förebild i arbetet med
jämställdhetsfrågor för museer och andra aktörer
inom konstområdet genom att sätta kvinnliga konst-
närer och deras verksamhet i fokus.
Museets motto är Skapa, lära, visa. Det betyder att
processen, vägen och lärdomarna utmed vägen är lika
viktiga som resultatet.
Jag förstår behovet av en kunskapsbank för muse-
erna för att de ska kunna klara genusperspektivet. Det
är uppenbart att något sådant behövs. Museum Anna
Nordlander kan bli en sådan kunskapsbank och ett
sådant resurscentrum som Annika Nilsson efterlyser
på området kvinnokonstområdet.
Under 1999 har Museum Anna Nordlander haft
sex utställningar. Ambitionen är att bli ett nationellt
och nordiskt centrum för kvinnliga konstnärer och
skapande. Jag anser att staten kan delta i det utveck-
lingsarbetet.
Anf. 23 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! I tisdags var jag i Kiruna och hörde
Märit Puranen från Länsstyrelsen i Norrbotten hålla
ett högtidsland när Lapplands kommunalförbund
fyllde tio år. Hon erinrade om att webben inte fanns
för tio år sedan. Vi hade ingen aning att vi i år skulle
knäcka den gentetiska koden. Gorbatjov rådde fortfa-
rande över Sovjetunionen, och Vaclav Havel blev
president i Tjeckoslovakien.
Det har hänt så oerhört mycket, och det händer så
mycket snabbt. När det sker väldigt stora förändringar
blir kulturen viktigare än tidigare. Det finns flera skäl
till det. Ett är att den stimulerar kreativitet, får oss att
tänka nytt. Ett annat är att den hjälper oss att bearbeta
svåra frågor och söka svar på framtidsfrågorna. Där
tror jag att museerna spelar en väldigt viktig roll.
I de delar av landet som Bergslagen där struktur-
omvandlingen är tuffast, händer det väldigt mycket
spännande. Krisen skapar kreativitet. Vi ser hur
kommunerna tar eget ansvar för sin utveckling och att
de mycket mer än någonsin tidigare satsar på kultur.
Det här är inga rika kommuner, tvärtom. Det är dyrt
med utflyttning. Ändå måste man vara med och satsa
och skapa det nya. Man måste vara med och förändra
och bidra till att det växer upp en spännande och
kreativ verksamhet i bygderna.
Det är inte längre råvarorna som är drivkraft för
utvecklingen. Det är mänsklig kunskap och mänsklig
kraft. Det gäller att skapa miljöer i hela landet som
utvecklar och lockar. Jag tror inte att det är någon
slump att det finns många motioner om museer här i
riksdagen. Det är inte någon slump att utskottet har
känt sig föranlett att ta initiativ till en översyn av både
organisation och kostnader för museiväsendet. Det är
allvarligt att det brottas med stora kostnadsproblem.
Men det är samtidigt viktigt att man vågar ifrågasätta,
att man vågar tänka nytt. Om man tittar på utveck-
lingen av museerna både i Europa och i Sverige tror
jag att jag knappast någonsin, möjligen under hem-
bygdsrörelsens storhetstid, har hänt så mycket spän-
nande på museiområdet.
Det mesta händer inte med hjälp av de formella
kulturpolitiska anslagen utan med hjälp av pengar
från kommuner, regionalpolitiska anslag, företag och
EU. Låt mig ge några intressanta exempel.
Det första är den högre restaurangutbildningen i
Grythyttan, en del av Universitetet i Örebro. Där
finns Måltidens hus, som några galningar, som man
brukar säga, ledda av Carl Jan Granqvist från Gryt-
hyttan fick den svenska paviljongen i Sevilla att
etableras mitt ute i skogen, där det nu föds väldigt
intressanta tankar på ett måltidsmuseum, ett aktivt
museum som samspelar mellan lärande och museum.
Det är ett stort projekt, det kan bli unikt både för
Europa och för Sverige och sätta Sverige än starkare
på kartan när det gäller restaurangnäringen. Det är
viktigt att det finns med i kommande tankar att staten
vågar satsa på det nya och det annorlunda och det
som är viktigt för framtiden.
I det gamla industriområdet Bongbro, som lite
grann talar om industrialismens storhetstid, har det
väldigt länge varit mycket tomt. Nu händer det myck-
et där. Nya företag etableras. Men där är också en
utställning av modern svensk design i nyligen iord-
ningställda lokaler. Det är ett initiativ som tagits av
kommunen tillsammans med Arbetslivsinstitutet. Det
handlar om en levande utställning. Det handlar om att
kombinera utbildning och demonstrationer med ut-
ställningsverksamhet, att nå företagarna i Bergslagen,
att se vilken betydelse industridesign har både för det
goda livet, de goda produkterna, skönheten, och för
marknad, tillväxt och strukturomvandling.
Från Örebro län väckte vi under allmänna mo-
tionstiden en motion om kulturannex till de stora
kulturinstitutionerna. Idén är inte vår egen. Äras bör
de arbetslivsforskare som tittat på utvecklingen i hela
landet. De har sagt att det vore av utomordentligt stort
värde om man skulle kunna använda den kunskap och
kompetens som finns på de stora kulturinstitutionerna
för att skapa något nytt i andra delar av landet.
Karlskoga kommun har tagit tag i den idén. Där
ligger Boåsberget. Boåsberget är en 20 000 kvadrat-
meter stor anläggning, stora industrilokaler, byggda i
bergen i försvarsmaterielens Karlskoga. Den byggdes
under brinnande krig för att skapa skyddade verk-
stadslokaler. I dag står de tomma eller används som
lager, men det är oerhört spännande, väldigt vackra
tjusiga lokaler. Där väcktes idén om en annex till
Moderna museet. Där för man överläggningar med
David Elliott om att göra någonting riktigt spännande,
men det krävs pengar för det. Det ryms inte i den
ganska knappa budget som Moderna museet har i
dag. Visst vore det spännande om vi i Sverige skulle
kunna göra någonting som hade samma lyskraft som
danskarnas Louisiana, om vi i mitt i vägen mellan
Oslo och Stockholm skulle kunna skapa en mötes-
plats för svensk konst som lockade, som fick andra
grupper än de som normalt går på de moderna muse-
erna att möta den moderna svenska konsten.
Jag vet att det är en lång väg dit. Jag vet att det
finns mycket som konkurrerar. Jag vet också att
många museer är självklara i huvudstaden. Vi har haft
en lång diskussion om Nobelmuseum. Nu finns det
tankar hos Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen
att lägga museet till Stockholm, men finansierings-
frågorna är inte lösta. Säkert måste staten vara med i
något som kan vara en av de mest intressanta sats-
ningarna på att marknadsföra Sverige. Men det är
också viktigt att man hittar länken till Alfred Nobels
hembygd och Björkborn.
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att om vi
menar allvar med tillväxt, utveckling, kultur och
spännande upplevelser då måste vi våga satsa på
kultursektorn. Då måste vi också våga att satsa lång-
siktigt och inte bara i projektform i hela landet. Jag
har respekt när kulturutskottet med anledning av
motionen om Riksidrottsmuseum säger att staten inte
kan ta över finansieringsansvaret för alla initiativ som
görs.
Men jag tror att det är farligt om man inte vågar
tänka nytt, inte vågar se det som händer i olika delar
av landet, som är så spännande och som skulle kunna
betyda så väldigt mycket både för kulturlivet och för
tillväxten i hela vårt land.
Anf. 24 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tänkte säga lite grann om form
och design. Som många tidigare här har sagt har det
vuxit fram ett starkt förnyat intresse för form- och
designfrågor i Sverige. Det finns inte en produkt som
tillverkas som inte är designad på något sätt, och det
är av oerhört stor betydelse. Det är en profilfråga för
Sverige. Vi har stolta traditioner, och vi måste kunna
bli ännu mycket bättre inom det området än vad vi
har varit tidigare.
I Västra Götaland finns det starka traditioner inom
design, form, hantverk och slöjd. Det är också en
profilfråga för regionen. Vi har - bara för att nämna
några exempel - HDK, Högskolan för design och
konsthantverk i Göteborg, vi har Röhsska museet,
textilmuseet i Borås och hela den textila tradition som
finns i Sjuhäradsbygden och utbildningarna där. Vi-
dare har vi Stenebyskolan, slöjdtraditionerna på Näs
osv.
Röhsska museet fick ett nationellt uppdrag och ett
samordningsansvar när det gäller form och design för
några år sedan, och det var ju bra. Jag skrev också i
en motion som behandlas i det här betänkandet att
den rollen bör stärkas och utvecklas med ett fortsatt
statligt engagemang för Röhsska museet.
Jag tänkte också kommentera den enmansutred-
ning som presenterades förra året där man föreslår
dels ett fönster för design i Stockholm - det har jag
absolut ingenting emot - dels att det skulle vara en
myndighet inom detta område och att denna myndig-
het skulle ligga i Stockholm. Med automatik föreslås
ju allt nytt att ligga i Stockholm, men jag - och flera
med mig - delar inte den uppfattningen.
Det kanske inte alls bör vara en myndighet. Men
ska det vara en myndighet tycker jag att den ska ligga
där museet som har haft detta ansvar ligger, dvs. i
Göteborg. Man har jobbat i regionerna med att ta
fram en annan modell för att sprida ut ansvaret för
designfrågorna till de orter som har museer med den
här inriktningen, Umeå, Kalmar, Stockholm, Göte-
borg, Malmö och Lund. Modellen går ut på att man i
stället ska ha en sorts nätverksverksamhet. Det kan
vara en intressant modell värd att pröva.
I varje fall anser jag att det inte ska vara en myn-
dighet som förläggs till Stockholm. De pengar som
finns föreslagna i utredningen bör i stället användas
för att stödja den regionala verksamheten så att resur-
serna sprids ut över landet. Det finns en otrolig kraft
och ett starkt intresse när det gäller form och design.
Därför är det viktigt att man ser till att resurserna
fördelas.
Jag yrkar bifall till reservation nr 4, som är fogad
till betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 11 §.)
7 § Arkivfrågor
Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU12
Arkivfrågor.
Anf. 25 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (s):
Fru talman! Frågan om arkivväsendet är mycket
aktuell. I förra veckan hittade man på Krigsarkivet
300-400 lådor med glömda 1700-, 1800- och 1900-
talsböcker. De förvarades så illa att de nu är mö-
gelskadade. Stora delar av samlingen måste därför
slängas.
Hur ska arkivmyndigheten efter ett sådant slarv
med kort varsel lyckas avsätta medel för att rädda
dessa böcker? Är det rimligt att man avsätter 25-27
anställda - bl.a. forskare - som ska slänga, avfukta
och torka dessa böcker? Finns det någon annan möj-
lighet. t.ex. att arkivvården kan ta sig an dessa böck-
er?
Krigsarkivets verksamhet kommer annars att av-
stanna på grund av de fuktskadade böckerna. Jag
tycker att detta är ett stort problem.
Tidigare år har regeringen upprepat mantrat: Ar-
kivmyndigheterna har i huvudsak uppnått de för
verksamheten uppsatta långsiktiga övergripande må-
len, och verksamheten svarar upp mot kraven på en
effektiv användning av insatta resurser. I högsta grad
kan detta nu ifrågasättas.
Som tur är har ett av Vänsterpartiets tidigare krav
lett till ett tillkännagivande, nu i kristdemokratisk
tappning, och det tackar vi särskilt för. Ett enigt ut-
skott har yrkat bifall till denna motion där det föreslås
att regeringen ska ta initiativ till en mer omfattande
granskning av arkivväsendet.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet anser att en sådan
här granskning måste omfatta arkivens funktion som
myndighet och förvaltare eller förvarare. Arkivens
uppgifter är att skapa kännedom om kulturarvet och
att öka allmänhetens tillgång till arkivmaterialet.
Informationsteknikens utveckling medför en ny
situation och nya möjligheter för arkiven. Därför bör
det i utredningen ingå hur den nya tekniken kan för-
bättra tillgänglighet och arbetssätt. Man bör fråga sig:
Utnyttjas resurserna på bästa sätt? Hur fungerar det
efter sammanslagningen mellan Riksarkivet och
Krigsarkivet? Går det att uppnå en bättre samordning
genom att utnyttja personalresurserna och lagrings-
möjligheterna på ett effektivare sätt? Kan vissa delar
av arkivmaterialet utlokaliseras?
Man bör också ställa sig frågan: Hur fungerar av-
giftssystemet inom arkivvården? Innebär avgifterna
att myndigheter avstår från att överlämna arkivmate-
rial? Hur påverkas arkivväsendet av EU-
medlemskapet? Vidare bör man fråga sig hur man
kan använda sig av den nya tekniken för att tillgäng-
liggöra materialet ute i landet.
En annan viktig fråga som tas upp i betänkandet
är hur det elektroniska kulturarvet ska kunna säkras
för framtiden. Man kan fråga sig: Är det hårddiskar
som arkiven i en framtid kommer att ta hand om?
Eller kan man på annat sätt bevara tidskrifter, böcker
eller brev som endast ges ut i elektroniska nätverk på
annat sätt? Vem har ansvaret för det och hur ska detta
göras?
Med anledning av det sistnämnda yrkar jag bifall
till reservation nr 3.
Anf. 26 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Under flera år har Riksarkivet pekat
på vikten av att den svenska arkivskatten görs till-
gänglig för nya användare. Särskilt viktigt är det att
nå ungdomar och studerande på olika nivåer, säger
man på Riksarkivet. De talar också om att arkivmate-
rial är ett bra hjälpmedel för högskolestuderande som
inte vill basera sin historieutbildning på bara littera-
turstudier.
Dessa tankar finns också med i Centerpartiets
motion och att det finns behov av ett landsarkiv i
Växjö. I början av 1999 blev högskolan i Växjö uni-
versitet. En anledning till universitetsstatusen är den
omfattande utbildningen och forskningen inom histo-
rieämnet. Inriktningen har en klar profil på lokal och
regional historia, en specialitet som kräver tillgång på
lokalt arkivmaterial.
Det offentliga materialet från Småland är i dag ar-
kiverat vid Landsarkivet i Vadstena. Det geografiska
avståndet mellan den lokala forskningen och arkivet
är en nackdel, och det lär också finnas vissa problem
att ta sig mellan dessa orter.
Profileringen av historieämnet vid universitet i
Växjö är ett gott skäl för en decentralisering av arkiv-
funktionerna och för en etablering av ett landsarkiv
eller möjligen en arkivdepå i Växjö. Riksarkivet har
satt upp fem kriterier för etablering av landsarkiv och
Växjö uppfyller alla.
Fru talman! Ådalen har genom beslut i kammaren
i förra veckan förlorat flera arbetstillfällen genom att
försvaret läggs ned i Sollefteå. Det är vår skyldighet
att hjälpa till med ersättningsjobb, vilket för övrigt en
omställningsgrupp redan arbetar väldigt konstruktivt
med.
I Ramsele, strax utanför Sollefteå, finns i dag
Svensk arkivinformation - SVAR. Där finns en ut-
vecklingsmöjlighet och möjlighet till många jobb om
staten och Riksarkivet bara är redo att öka anslaget.
Nu när informationstekniken utvecklas snabbt bör det
vara möjligt att satsa på en digitalisering av SVAR.
Det medför att den mikrofilmsteknik som SVAR:s
produkter och tjänster baseras på i dag kan komplette-
ras med den digitala tekniken.
En annan avdelning inom arkivväsendet som bör
kunna ses över är Krigsarkivet. I dagarna har vi ju
kunnat läsa om att material från 1700- och 1800-talen
håller på att mögla. Det är en mycket tråkig upplys-
ning eftersom det är värdefull historia som riskerar att
gå förlorad om man inte lyckas rädda materialet. När
nu detta material måste tas om hand på bästa sätt, bör
man titta på Krigsarkivets framtid. Det skulle vara
möjligt att passa på att flytta hela arkivet. Och vad är
då lämpligare än att flytta det till Sollefteå, som är en
gammal militärstad?
Arkivens arbetssituation har ju förändrats bl.a. be-
roende på den snabba tekniska utvecklingen som jag
nyligen talade om, och med den ökade mängd materi-
al som finns ändras ju arkivens förutsättningar.
Charlotta Bjälkebring var inne på en fundering om
ifall arkivväsendet kan utlokaliseras. Jag är av den
bestämda åsikten att det är fullt möjligt. Jag tror att
det skulle vara utvecklande och lättare att ta till sig
den moderna tekniken om man tvingades att göra en
förändring i sin verksamhet. Detta bör man ha i
åtanke när utvärderingen av det statliga arkivväsendet
ska genomföras.
Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 3, som handlar om att säkra det elektroniska
kulturarvet. Jag räknar med att Lennart Kollmats
kommer att utveckla detta. Därför kommer jag inte att
förlänga debatten med att förklara det värdefulla i
detta. Givetvis står jag bakom alla våra övriga reser-
vationer, men för tids vinning avstår jag från att yrka
på dem.
Anf. 27 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Betänkandet är inte så tjockt, men det
är ändå två saker i det som känns extra angelägna.
Först är det begäran om en utvärdering av det
statliga arkivväsendet. Vi måste ju ha klart för oss att
anledningen till att arkiveringen över huvud taget
fungerar till dels är att det sköts effektivt. Det är inte
enbart Kristdemokraterna som har motionerat i frå-
gan. Jag hörde att också Vänsterpartiet tidigare har
gjort det. Även Riksdagens revisorer uttryckte 1998
önskemål om ett initiativ till en mer omfattande
granskning av arkivvården. Det är förvånande att det
ska ta så lång tid att ta fram direktiv med tanke på den
omfattande stab som regeringen håller sig med. Vi får
se om utskottets eniga uppfattning kan skynda på
Kulturdepartementet.
När det gäller den andra frågan som jag vill ta upp
hade vi inte samma framgång med vår motion som
Kristdemokraterna hade med sin. Men vi har i alla
blivit tre partier om reservationen.
Elektroniken är ett utomordentligt hjälpmedel,
men den orsakar, som alla nya medel, också problem.
Utvecklingen går så snabbt att man knappt hinner lära
sig ett system förrän ett nytt är på väg. Då är det lätt
att missa arkivfrågorna. De är ju inte de första som
man tänker på när man jobbar med de nya medierna.
Av utskottskansliets redovisning framgår att frå-
gan uppmärksammats för ganska länge sedan i en
motion från 1994, och motionen vann kammarens
gillande. Det är frapperande hur lång tid det ibland
kan ta innan det blir resultat. Nu finns det en projekt-
grupp inom Riksarkivet som förhoppningsvis har
kommit i gång med sitt arbete.
Reservationen går ut på att vi vill att regeringen
tar fram en handlingsplan för hur arkiv ska bli full-
ständiga, då vi korresponderar med varandra via e-
post och informationen digitaliseras. Det får inte
uppstå ett antal års tomrum mellan tryck på papper
och bevarandet av ettor och nollor.
Jag yrkar bifall, fru talman, till reservation 3 un-
der mom. 5.
Slutligen noterar jag att socialdemokrater och
moderater återigen har funnit varandra i kulturfrågor i
dess helhet.
Anf. 28 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tänker ta upp det som jag tycker
är det allra viktigaste av det som är på gång på det här
området och som också flera av motionärerna berör.
Först gäller det den ökande användningen av e-
post och kommunikation på datorer. Det som tas upp
i motionerna, och som jag även instämmer i, är att det
finns en väldigt stor risk för att mycket material går
förlorat i takt med att utvecklingen går allt snabbare
på det här området och vi därför inte förmår att fånga
upp och bevara det som är ute på nätet t.ex. Detta är
en stor risk som man bör ta på allvar. Utskottet har
tidigare tagit upp den här frågan.
Det finns ju något som heter pliktexemplarslagen,
som innebär att sådant som finns i s.k. fixerad form,
dvs. cd-rom, disketter, videokasetter m.m., måste
bevaras. Men s.k. on line-kommunikation, framför
allt e-postkommunikation, behöver inte bevaras. Nu
sker det i vissa fall ändå.
Jag har en bakgrund i Malmö kommun. Redan när
jag slutade där för något år sedan var kommunalråden
tvungna att spara alla brev som de tog emot och
skickade, även e-post, så i viss mån täcks detta redan
upp, men det måste ju täckas över hela fältet. Det
måste finnas ett system i detta så att det bevaras.
Någon gång långt in i framtiden kommer man att säga
att detta är ett kulturarv. Det som nu känns modernt
och nytt kommer att vara en del av historien i framti-
den, så det är väldigt viktigt att man gör något av det.
Riksdagen tog i dag initiativ till att den s.k. plik-
texemplarslagen ska ses över, så att man även tar
hänsyn till e-postkommunikation i första hand. Re-
sultatet av utredningen bör påskyndas. I dag ligger
remissvaren hos Utbildningsdepartementet. Men
resultatet måste ju fram så snabbt som möjligt, så att
man kan komma med åtgärder. Jag tycker att det är
ganska självklart att man i det fortsatta arbetet bör
utgå från den utredning som har gjorts och de remiss-
svar som har skrivits, för annars har ju arbetet skett i
onödan. Det tycker jag är en viktig utgångspunkt.
En fråga som har tagits upp här och som också har
ett samband med e-postkommunikationen gäller en
utvärdering av det statliga kulturväsendet.
Det är också en fråga som kulturutskottet har
väckt. Utskottet har vidarebefordrat till regeringen att
man tycker att det är väldigt viktigt att en utvärdering
kommer till stånd, och då naturligtvis en oberoende
sådan så att det inte blir insnöade åsikter. Även Riks-
dagens revisorer har instämt i att det är väldigt viktigt
att få fram en sådan utvärdering.
Motiven är först och främst att arkivlagen har
funnits i tio år. Under de tio åren har situationen för-
ändrats mycket på området. Det är inte minst den
snabba tekniska utvecklingen, som är intressant för
bevarandet, och hur man ska hantera ökade mängder
av material.
Det är två saker som är speciellt viktiga i sam-
manhanget. Det gäller för det första att bevara det
elektroniska kulturarvet. Här finns i dag stora pro-
blem. Det handlar också om att tillgängliggöra elek-
troniskt material. Det kan också innebära att saker
som finns i pappersform i dag kan göras om till elek-
tronik, dvs. datoriseras, så att det når ut över hela
landet. En forskare som sitter i ena änden av landet
kan då finna material i andra änden av landet utan att
behöva resa fram och tillbaka. Det tycker jag är en
viktig fråga.
Här kan man också konstatera att utskottet är
enigt. Den oberoende utvärderingen bör påskyndas,
eftersom det är väldigt viktigt. Vi har redan initierat
detta, så frågan är inte ny. Det finns all anledning att
ta tag i det. Även resultatet av E-pliktsutredningen,
som jag tidigare redovisade, bör påskyndas. Tack.
Anf. 29 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Det var intressant att höra de sista or-
den som Lennart Kollmats sade i sitt inlägg när han
lämnade talarstolen. Han brukar aldrig säga någon-
ting när vi finner varandra i olika samarbeten, men
det finner han tydligen mer naturligt.
Därmed vill jag också ha sagt att vi här har ett
betänkandet där vi moderater står helt bakom majo-
ritetsskrivningen. Det kanske inte är så ofta i och för
sig. Oppositionens uppgift är å andra sidan att oppo-
nera. Skulle det någon gång vara så att majoriteten får
samma goda idéer som oppositionen är det inte något
fel i det.
Arkiven är väldigt viktiga som samhällets minne.
Ett samhälle utan museer och arkiv får minnesförlust,
och då görs det väldigt allvarliga misstag. Förutom att
man inte kan lära sig av de tidigare begångna missta-
gen vet vi faktiskt att våra arkiv haft stor betydelse
för t.ex. rättsprocesser in i föregående sekel som
emanerade i förhållanden på 1600-talet.
Vi kan bara tänka på Skattefjällsmålet mellan
svenska staten och samerna som byggde på de över-
enskommelser som hade brutits och som var gjorda i
mitten på 1600-talet. Då var det väldigt viktigt att
man kunde gå tillbaka och finna de orginalhandlingar
som avgjorde det målet. Det är alltså viktigt att män-
niskor som har rätt också kan få sin rätt. Det är kan-
ske inte det vi ofta tänker på när vi talar om arkiv.
Vi vill gärna skicka med från vår sida ett par var-
ningssignaler, fastän vi står bakom betänkandet, som
gäller bl.a. det som en del har berört här om elektro-
niska medier och den snabba utvecklingen. Det är
framför allt den ständiga utvecklingen med föränd-
ringar av det vi brukar kalla för hårdvara som är ett
problem.
De av våra arkiv som har fört över material eller
som har fått material via elektroniska medier måste
ständigt se till att allteftersom utvecklingen sker att
föra över dem till nya läsbara former, vilket är svårt,
kan förstöra kvaliteten och framför allt är ganska
kostsamt. Alla kan dessutom inte skaffa sig och ha en
hel uppsättning med utrustning hela tiden.
Låt mig ta ett litet exempel ur min egen erfaren-
het. Jag spelade år 1973 in riksdagens sista högtidliga
öppnande på öppen-spole-video. Det fanns då. Det
finns i dag icke en apparat i det här landet där jag kan
sätta i de båda spolarna och lyssna på Lars Orups
kommentarer, höra på klampmarsch och parad-
marsch. Det finns alltså inte någon sådan, och det är
inte så förfärligt länge sedan. Det är många sådana
misstag som har gjorts där vi i dag har svårt att kom-
ma åt den information och de fakta som finns.
Det andra som vi måste se upp med och som det
kan finnas skäl för oss att återkomma till sedan är att
den moderna tidens miljöföroreningar förstör. Det
gäller inte bara det som nu har refererats till när det
gäller Krigsarkivet och mögel. Både i vårt land och i
andra länder har man bekymmer med luftföroreningar
som löser upp pergament, förstör gamla skinnband
och mycket annat. Det är stor anledning att samordna
forskningen på miljöområdet också med arkivvården.
Det tredje som jag skulle vilja skicka med en var-
ningssignal för gäller överförandet efter det att
Svenska kyrkan och staten delvis har gått skilda vä-
gar. Det finns trots allt arkivalier, eftersom kyrkan har
varit en statlig institution under cirka fyra och ett
halvt sekel, som ska föras över. Det har inte varit det
allra lättaste att göra det.
Jag satt med i den utredning som tittade på de frå-
gorna och lade fram ett förslag om hur det hela skulle
klaras av. Det har visat sig att så enkelt som vi hop-
pades att det skulle vara är det inte. Det är väldigt
viktigt i glappet mellan olika organisationer eller i
glappet mellan olika former för förvarande att inte
viktigt arkivmaterial försvinner.
Fru talman! Det kan föranleda oss att återkomma.
Men den här gången ställer vi oss bakom majoritets-
texten.
Anf. 30 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Fru talman! I det här korta betänkandet behandlas,
som flera talare har varit inne på, arkivfrågor utifrån
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Nu
kan man drabbas av tanken att ämnet är ointressant
med tanke på betänkandets tjocklek. Men så är det
självklart inte. Jag uppfattar det som att utskottet är
ganska enigt i synen på hur värdefulla våra statliga
och även andra arkiv är.
Det som särskilt ska noteras är att utskottet före-
slår att riksdagen med anledning av ett motionsyr-
kande från oss kristdemokrater som sin mening ska
ge regeringen till känna att det är angeläget att den av
regeringen aviserade utvärderingen om arkivväsendet
snarast påbörjas. Jag återkommer strax till argumen-
ten för det.
Det är bra att regeringen har insett behovet av
denna utvärdering, men vi kristdemokrater anser
samtidigt att senvärdigheten i behandlingen av frågan
är anmärkningsvärd. Det är detta som också kulturut-
skottet har ställt sig bakom.
Precis som flera talare har sagt här förut är arkiv-
frågorna mycket viktiga. Myndigheters arkiv är en del
av det nationella kulturarvet och ska bevaras, hållas
ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta
del av allmänna handlingar, behovet av information
för rättskipningen och förvaltningen samt forskning-
ens behov.
Runtom i landet finns ett antal arkiv av olika ka-
raktär som förvaltar betydande arkivbestånd. Det
handlar om att vårda och bevara, men lika mycket om
att ge tillgång till värdefull historia. Dessa samlingar
speglar människors egna tankar, föreställningar,
handlingar och symboler. Vi kan följa idéer och
handlingsmönster i vårt rika kulturarv från tidig me-
deltid fram till våra dagar och se hur det moderna
Sverige växer fram på såväl central som regional och
lokal nivå. Det är därför viktigt att se till mångfaldig-
heten och tillgängligheten på detta område.
Birgitta Sellén från Centerpartiet tog upp hur vik-
tigt det är med barn och ungdomar. Jag kan inte låta
bli när vi nu talar om arkiven att nämna exempel på
projekt där folkrörelsearkiv och landsarkiv inlett
samarbete med skolor i historia. Exemplet som jag
har här en bok som heter Människor på väg. Det är en
exempelsamling av arkivhandlingar.
Genom detta projekt får lärare och elever upp-
täcka arkiven som en viktig väg att få grepp om den
lokala utvecklingen. Det måste vara spännande att få
studera hur de stora händelserna i Sverige, i Europa
och i världen märks i lokalsamhället. Precis som
Birgitta Sellén sade tror jag att barn och ungdomar
inte minst i dag behöver en konkret och lokal förank-
ring i sin undervisning, inte minst i historia och reli-
gion. Nya utmaningar finns också på detta område
med den nya tekniken.
Jag nämner, som sagt, detta exempel bara för att
visa vilken viktig uppgift arkiven har och betydelsen
av att de får möjligheter att utvecklas.
Att förmedla kulturarvet till nya generationer är
en gemensam uppgift för hela samhället. Varje män-
niska har ett ansvar för att lämna efter sig både yttre
materiella värden och inre andliga och kulturella
värden. Att förmedla ett kulturarv handlar inte bara
om konkreta lämningar utan också om ett för ögat
osynligt arv i form av värderingar och normer. Detta
är centralt i det kristdemokratiska tänkandet.
Kulturinstitutioner, kulturhistoriska besöksmål,
förvaltning och vård utgör den fasta delen av vårt
kulturarv. I vårt svenska kulturarv ingår också histo-
ria och tradition, religion och livsåskådning, språk
och etiska och moraliska normer. Kulturarvet är såle-
des inget som är givet en gång för alla, utan det beri-
kas ständigt av nya upplevelser och erfarenheter lik-
som även av kontakter med andra länder och kulturer.
Precis som någon tidigare har sagt här är det vik-
tigt att ha god kännedom om sitt eget kulturarv, efter-
som det är en förutsättning för att bygga upp en egen
identitet och för att kunna respektera andras kultur
och värden.
Varför tycker vi då att det är så angeläget att den
aviserade utvärderingen av arkivväsendet snarast
påbörjas?
Precis som det anges i betänkandet och som redan
har berörts t.ex. av Charlotta L Bjälkebring har ar-
kivlagen varit i kraft i snart nio år. Arkivens arbets-
situation har förändrats, bl.a. beroende på den snabba
tekniska utvecklingen och ökade mängder av materi-
al, en utveckling som i grunden ändrar arkiveringens
betingelser. En utvärdering bör bl.a. belysa resursut-
nyttjandet, lokaliseringar och möjligheterna i en ny
informationsteknisk tid.
Precis som nyss har sagts föreslog Riksdagens re-
visorer i en skrivelse till regeringen i oktober 1998 att
en mer omfattande granskning av arkivvården skulle
göras. Enligt revisorerna borde fem aspekter särskilt
beaktas vid en sådan granskning, nämligen gallring
av enskilda arkiv i anslutning till den ständigt ökande
omfattningen av arkivvården, digitaliseringen av
arkivvården, avgiftsfinansieringen av arkivvården,
innebörden av Sveriges EU-anslutning för arkivhan-
teringen samt kompetensfrågor inom arkivverksam-
heten.
Förutom dessa nämnda områden finns det också
andra viktiga frågor som jag anser bör behandlas vid
en utvärdering. Jag tänker på landsarkiven och även
på samverkan med folkrörelsearkiv och andra enskil-
da arkiv.
Fru talman! Kristdemokraterna har inga reserva-
tioner vid det här betänkandet utan tillstyrker majori-
tetens förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 11 §.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 13.52 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
8 § Frågestund
Anf. 31 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas, nu för riks-
dagens frågestund. Följande statsråd deltar i denna
frågestund:
Justitieminister Laila Freivalds, kulturminister
Marita Ulvskog, socialminister Lars Engqvist, stats-
rådet Ingegerd Wärnersson och statsrådet Lars-Erik
Lövdén.
Justitieministern besvarar såväl allmänpolitiska
frågor som frågor inom sitt område. Övriga statsråd
besvarar frågor var och en inom sitt respektive an-
svarsområde.
Jag ger omedelbart ordet fritt.
Projekt med gränspoliser
Anf. 32 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag kommer som bekant från Ble-
kinge. Den 1 maj 1999 påbörjade polisen i Blekinge
uppbyggnaden av en gränspolis för att ha en väl för-
beredd gränskontroll den dag Sverige blir operativ
Schengenmedlem.
Arbetet har varit mycket framgångsrikt och har
gett mycket goda resultat. Den här satsningen har
kommit hela det svenska polisväsendet till del på så
sätt att många av dem som är gripna för tillgrepps-
brott har begått brott i stora delar av Sverige och även
i Norge.
Kostnaden för det här projektet får tas inom ordi-
narie budget, vilket är ganska svårt för en polismyn-
dighet av Blekinges storlek.
Det här har gett ett mycket bra resultat i brottsbe-
kämpningen och värdefulla kunskaper inför Sveriges
framtida Schengenmedlemskap.
Jag vill fråga justitieministern: Är justitieminis-
tern beredd att tillföra extra resurser så att det här
projektet kan fortsätta?
Anf. 33 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att alla våra
polismyndigheter som har ansvar för gränskontrollen
utvecklar sina metoder för att kunna säkerställa en bra
kontroll när Schengensamarbetet träder in i sin ope-
rativa fas om ungefär ett år.
Blekinge polismyndigheter har visat sig vara
mycket kapabla när det gäller att utveckla metoder,
och det är självklart att det ska ske inom ramen för
ordinarie budget. Hur budgeten ser ut hos de olika
polismyndigheterna är beroende på vad man kommer
fram till i de gemensamma överläggningar som läns-
polismästarna har med Rikspolisstyrelsen. Regering-
en kommer för sin del med en vårproposition redan i
nästa vecka där vi anger ramarna för rättsväsendet
under nästa år och två år därefter, och därefter har
naturligtvis Rikspolisstyrelsen att fundera över hur de
nya resurser som tilldelas polisen bäst ska fördelas.
Det här med gränsskyddet är naturligtvis en av de
frågor som kommer att behandlas i det interna bud-
getarbetet.
Anf. 34 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag tackar så här långt för svaret. Men
den bistra verkligheten är sådan att lilla Blekinge inte
har fått några extra pengar för detta, trots att man gör
nytta för en stor del av Sverige och i viss mån även
för Norge.
På något sätt är det ju inte alla polismyndigheter
som är så belägna att de har den här Schengenverk-
samheten. Jag undrar om justitieministern är beredd
att i direktiven till Rikspolisstyrelsen tala om hur
viktigt det är att man gör ett bra förberedelsearbete
för det kommande Schengeninträdet, att så att säga
öronmärka pengar för detta redan i direktiven till
Rikspolisstyrelsen.
Anf. 35 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Öronmärkta pengar sysslar vi inte
med numera, det vet nog Jeppe Johnsson.
Vad vi däremot sysslar med är att tala om för våra
myndigheter vad regering och riksdag prioriterar, vad
som är viktigt och vad man ska inrikta sin verksamhet
på. När det gäller gränskontrollen har den varit uppe i
flera budgetpropositioner under senare år, och den
kommer säkerligen att finnas med både i vårproposi-
tionen som kommer om en vecka och i budgetpropo-
sitionen i höst.
Givetvis är det för statsmakterna viktigt att myn-
digheterna genomför allt det praktiska arbete som
behöver göras för att säkerställa gränskontrollen. Det
har ju varit bakgrunden till en del resursförstärkning-
ar som tidigare har givits till polismyndigheter och
som kommer framöver.
Närradion
Anf. 36 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har en fråga till kulturministern.
Nästa vecka ska vi i den här kammaren behandla
och debattera konstitutionsutskottets betänkande
rörande den kommersiella lokalradion och andra
mediefrågor, dock inte den ideella närradion.
Det bekymrar mig. I dag är det 1 100 organisatio-
ner landet över som förfogar över sändningstillstånd i
150 närradiostationer. Tyvärr minskar antalet sändan-
de organisationer, medan kommersiella aktörer tar
över sändningstillstånd och faktiskt köper in statio-
ner.
Oroar det också kulturministern? Kan man tänka
sig att kulturministern tar initiativ till analytiska åt-
gärder, kanske någon typ av överväganden och åtgär-
der, för att stärka den kvarvarande ideella lokalradi-
on?
Anf. 37 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Vi har gjort olika insatser för att stär-
ka närradions möjligheter. Vi har tagit bort avgiften
helt. Dessutom har vi sett till att man kan vara en
medieförening, att man kan sända närradio om man är
en medieintresserad ungdomsgrupp, om man t.ex. går
på en medielinje i gymnasieskolan. Det har varit
väldigt bra för närradion.
Samtidigt har vi också noterat det Kenth Hög-
ström tar upp. Vi har noterat att stora medieaktörer,
några av de allra största medieföretagen i Sverige, har
börjat köpa in sig och delvis ta över dessa närradio-
tillstånd. Det är en utveckling som bekymrar oss. Den
är inte så stark och finns ännu bara på några få ställen
i landet. Men det är tillräckligt för att vi från Kultur-
departementets sida ska se över detta.
Skulle vi se att utvecklingen är på väg åt fel håll
kommer vi också att föreslå åtgärder.
Anf. 38 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret.
Jag hoppas också att denna analys sker snabbt, för det
här går nu fort.
Ta t.ex. Bonnierföretagen och Kinneviksföreta-
gen. Ta Radio Lappland, som faktiskt förfogar över
tiotalet tillstånd och som bygger rikstäckande nätverk
precis som vissa av de kommersiella lokalradioaktö-
rerna gör, något som vi på onsdag faktiskt ska försöka
hindra fortsättningen av.
I Danmark ger staten reella anslag till närradion,
liksom man gör i Tyskland, allt för att underlätta för
de ideella organisationerna att hålla i gång det vi kan
kalla mångfald i etermedierna. Den bästa mångfald vi
kan ha är att vi har en levande närradio.
Jag hoppas att kulturministern snabbt kommer
tillbaka i denna fråga.
Anf. 39 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! De stora aktörerna är nu nämnda vid
namn. Jag kan försäkra Kenth Högström om att vi
från departementets sida, från regeringens sida kom-
mer att noga analysera den utveckling vi ser. Den är
inte på bred front än, men vi har hög beredskap för att
komma med förslag till åtgärder. Vi ska först göra en
grundlig analys.
Våldtäkt
Anf. 40 LENA EK (c):
Fru talman! Min fråga riktar sig till justitieminis-
tern och rör 6 kap. 1 § i brottsbalken, om våldtäkt.
I denna paragraf krävs ju att det ska vara fråga om
hot, våld eller försättande i vanmakt.
De här rekvisiten har kopplats till några svåra rätt-
spolitiska diskussioner under egentligen tio års tid.
Grunden är hur mycket en flicka eller en kvinna ska
kämpa emot och protestera för att det ska räknas i
domstolen. Det rör särskilt tre kategorier som upprör
mig mycket. Det är handikappade som inte har kun-
nat kämpa emot. Det är unga som helt enkelt inte har
torts. Det handlar också om berusade kvinnor som
heller inte har kunnat kämpa emot.
Min fråga till justitieministern är: Anser ministern
att 6 kap. 1 § fungerar för de här kategorierna?
Anf. 41 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag är nästan lite förvånad över frå-
gan från Lena Ek.
I samband med att vi tillsatte Sexualbrottskom-
mittén för snart två år sedan uttalade jag att jag anser
att sexualbrottskapitlet och flera av paragraferna i det
inte återspeglar de värderingar vi har i samhället i
dag.
Jag anser att både terminologi och straffsatser be-
höver ses över för att anpassas efter dagens situation
och de krav vi ställer på hur man ska bedöma över-
grepp med sexuella förtecken som sker mot männi-
skor.
Bakom det låg bl.a. den diskussion som uppstod i
samband med att en kvinna i berusat tillstånd blev
utnyttjad av flera män. Detta bedömdes icke vara
våldtäkt.
Jag anser att lagstiftningen inte bara ska spegla
människors värderingar utan också ligga nära det
ordval människor i allmänhet använder. De beteck-
ningar som används i våra domstolar bör överens-
stämma med den uppfattning människor i allmänhet
har.
Det var anledningen till att Sexualbrottskommit-
tén tillsattes. Den har ett brett uppdrag och kommer
förhoppningsvis att avsluta sitt arbete under hösten.
Anf. 42 LENA EK (c):
Fru talman! Det låter ju väldigt bra.
I den lagstiftning som finns nu, och som också har
ändrats, nämns i förarbetena gruppvåldtäkt i någon
endaste mening. Det sägs väldigt lite i direktiven till
Sexualbrottsutredningen. Just i de här fallen har ett
sådant händelseförlopp ofta kopplats ihop med någon
av de tre kategorierna, särskilt när det har gällt beru-
sade kvinnor.
Min följdfråga är då: Är justitieministern beredd
att se till att det kommer ett lagstiftningsförslag på
riksdagens bord som är klart och tydligt och där man
också fullföljer de intentioner som ministern har talat
om?
Anf. 43 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag anser att ansvaret för att säker-
ställa att utredningen kommer med ett förslag som
utgör ett gott underlag för regeringens arbete att utar-
beta ett förslag till riksdagen, för närvarande ligger
hos de politiska partierna.
Det är en parlamentarisk utredning. Riksdagen har
all möjlighet att via sina representanter i utredningen
påverka vilket förslag utredningen ska komma med.
Anf. 44 LENA EK (c):
Fru talman! Det är självklart. Jag tror att alla riks-
dagens partier just nu är väldigt engagerade i de här
frågorna. I direktiven till utredningen, som styr utred-
ningens arbete, finns det väldigt lite sagt om de här
frågorna. Därför är det intressant att veta vilken vilja
regeringspartiet har på just de här områdena.
Anf. 45 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag vet inte om Lena Ek är missnöjd
med direktiven. Själv anser jag att de är mycket vida
och ger ett mycket stort utrymme för utredningen att
överväga alla upptänkliga frågor som har anknytning
till den totala översyn av sexbrottskapitlet som det
handlar om. Regeringspartiet är också företrätt i ut-
redningen.
Bergsjön
Anf. 46 GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Bergsjön är en s.k. utsatt stadsdel
med massor med invandrade människor - en majori-
tet - och en stor segregation.
År 1997 var det 64 inbrott i bostäder. Under år
2000 har man hittills, på två och en halv månad, haft
38 stycken. Under 1997 var det 54 bilinbrott, 1999
var det 175.
Vad avser justitieministern göra för att polisresur-
serna ska säkras och för att människorna ska kunna
känna sig trygga i Bergsjön och andra förorter?
Anf. 47 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! När det gäller just brottet inbrott har
vi haft en minskning i landet i sin helhet. Men det är
också så att det på vissa håll i landet har skett en
ökning av nästan alla typer av brottslighet. Det gäller
bl.a. i en del av förstäderna till våra storstäder.
Det är en av bakgrunderna till den storstadssats-
ning som regeringen har gjort när det gäller att säker-
ställa att just storstäderna på ett brett sätt angriper de
problem som man har när det gäller segregation,
arbetslöshet och marginalisering av befolkningen.
Det är den typen av faktorer som ligger bakom en
hög brottslighet i de här orterna.
Det brottsförebyggande och brottsförhindrande
arbetet är en del av storstadssatsningarna. Därutöver
finns det andra satsningar som sker just i Bergsjön
när det t.ex. gäller att utveckla högskola och andra
faktorer som påverkar den positiva utvecklingen av
en ort.
Det är den typen av satsningar vi behöver. Det är
ett sätt att också förebygga och förhindra brottslighet.
Anf. 48 GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Det är alldeles utmärkt att man gör
den typen av satsningar. Men min fråga var: Vad
tänker justitieministern göra för att säkra tillräckliga
polisresurser för att garantera människorna säkerhet i
Bergsjön?
Alldeles nyligen var det en skottlossning i Berg-
sjön i närheten av en restaurang. Det tog 35 minuter
innan man fick dit några poliser. Det är alldeles otill-
ständigt att det är på det sättet att människor inte ens
kan säkras snabba utryckningar.
Det är en ren polisfråga, och jag undrar vad justi-
tieministern avser att göra för att människor ska kun-
na leva säkert även i Bergsjön.
Anf. 49 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Som Göran Lindblad säkert känner
till har regeringen ingen möjlighet att styra polisre-
surser på enskilda orter. Den styrningen sker via
Rikspolisstyrelsen. Det vi från regeringens sida kan
göra, och riksdagen i sin del av beslutsfattandet, är
att säkerställa att polisen totalt sett har de resurser de
behöver. Därför har polisen under senare år fått nya
tillskott som bl.a. har fördelats med fördel till stor-
stadsområdena, på grund av den problematik som
finns där. Regeringen har uttalat att man avser att
återkomma med ytterligare förslag för att förstärka
polisens resurser.
När det gäller att garantera säkerheten för med-
borgarna - det må vara i Bergsjön eller någon annan
ort i vårt land - handlar det inte bara om vad polisen
kan göra. Det finns mycket mer att göra för att öka
tryggheten och säkerheten i vårt samhälle. Det kräver
samarbete mellan polis och andra myndigheter, men
också att man involverar skola och enskilda personer
i det. Det sker för närvarande i Bergsjön. Där har man
nämligen insett att det här handlar om något mycket
vidare och svårare än bara fler poliser.
IT-satsningar i skolan
Anf. 50 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson.
Just nu pågår IT i Skolan, eller ITiS-projektet som
det kallas. Det är en mycket ambitiös satsning på
kompetensutveckling för personal inom skolan.
Så här står det på ITiS hemsida: Den nationella
satsningen på IT i Skolan, ITiS, genomförs under tre
år 1999-2001. ITiS omfattar ungdomsskolan, dvs.
förskoleklassen, grundskolan, särskolan, sameskolan,
specialskolan och gymnasieskolan.
Har projektet kommit så långt att man redan nu
kan se att alla de uppräknade skolformerna verkligen
har kommit med?
Anf. 51 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! De uppräknade är med i projektet.
Där man kan se en förändring från när projektet bör-
jade fram till nu, är att man inte når lika många lärare
som man från början hade tänkt. Det är den föränd-
ring jag vet om i dag. Men de uppräknade är med,
mer eller mindre beroende på kommun.
Anf. 52 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Förmågan att utnyttja den möjlighet
som IT ger kommer att bli en ny klassfråga, om det
inte redan är det. Därför är det bra att man verkligen
satsar på skolan, där man når alla.
Men inom skolan finns det också skillnader i till-
gänglighet och möjlighet att tillgodogöra sig infor-
mationstekniken. Jag undrar om de skillnader som
finns har uppmärksammats i satsningen med ITiS-
projektet så att man i förlängningen verkligen når alla
elever. Det är ju dit man vill komma.
Jag tänker speciellt på eleverna i särskolan och
specialskolan. Där måste man antagligen tillföra inte
bara kompetens utan också hårdvara. Har man verkli-
gen nått de grupperna också?
Anf. 53 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Regeringens del i den en och en halv
miljard som man har satsat på detta stora ITiS-projekt
har varit att ge lärarna en gedigen kompetensutveck-
ling och se till att lärarna får en dator i samband med
arbetet.
Antalet datorer per elev i de enskilda skolorna har
vi inte tagit ställning till. Vi har inte heller angett
några riktlinjer.
Det är ju precis som frågeställaren säger, att det
ser olika ut i kommunerna. Det ligger ett stort kom-
munalt ansvar i detta.
Med den överblick vi har över landet ser vi, när vi
jämför med andra länder, att vi ligger oerhört väl
framme. I dag vet vi att Kanada är det land som ligger
före oss när det gäller IT-tätheten gentemot elever.
Annars ligger vi väl framme, även om det finns stora
kommunala skillnader.
Studiestödssystemet för vuxna
Anf. 54 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till skolministern. I
tisdags överlämnade Kunskapslyftskommittén sitt
slutbetänkande. Jag har haft förmånen att vara med i
det arbetet, och det har varit väldigt positivt.
Men i det nya förslag som överlämnades till
skolministern ändrades inte de orättvisor som finns i
studiestödssystemet för vuxna.
I går presenterade Kristdemokraterna en rapport
om hur vi vill ha ett förutsägbart och sammanhållet
studiesystem.
Min fråga till skolministern är: Tänker skolmi-
nistern titta på vårt förslag till ett studiestödssystem
som är förutsägbart och sammanhållet, nu när Kun-
skapslyftskommittén faktiskt presenterar ett studi-
estödssystem med liknande brister som det som nu
finns har?
Anf. 55 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag har ännu inte hunnit sätta mig in i
det fullständiga betänkande som lämnades till mig
häromdagen, men givetvis har jag sett delar av det.
När det gäller studiestödssystemet har vi nyligen
precis fattat beslut om inriktningarna på det, och hur
det nya systemet ska se ut i framtiden.
Givetvis tittar vi igenom alla förslag från de olika
partierna som lämnas fram i motioner eller på annat
sätt. Däremot kan jag i dag inte alls på något sätt ge
besked om ett ställningstagande. Men jag följer gi-
vetvis alla partiers intentioner och idéer om hur de
vill utforma skolan. Det ingår i mitt vanliga dagliga
arbete.
Anf. 56 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag förstår att det kan vara svårt. Be-
tänkandet var på 746 sidor, så det finns mycket att ta
sig igenom.
Men kvar är att det studiestödssystem som gäller
för vuxenutbildningen är lite annorlunda än det som
hittills har tagits fram. Där återstår alltså en del att
göra.
Det känns viktigt att vi inte förlorar de människor
som är motiverade och som vill veta vilka villkor som
gäller om de börjar studera engelska på gymnasial
nivå. Det är förutsägbarheten som jag ser som viktig.
Jag undrar om skolministern är beredd att ta med sig
det i bagaget.
Anf. 57 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det viktiga är att varje individ som
börjar inom Kunskapslyftet eller andra vuxenstudier
också har en lång framförhållning och känner till sina
förutsättningar. De måste få en korrekt information
från början om vilka ekonomiska möjligheter de har.
Det som jag i dag vet är att dagens studiesystem
kommer att finnas. Jag vet också att vi i framtiden
kommer att ha det särskilda utbildningsbidraget när
det gäller Kunskapslyftet. Det kommer alltså att fin-
nas kvar även efter 2002, när själva Kunskapslyftet
upphör.
Tinnitus
Anf. 58 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till socialministern.
Det kommer alltfler rapporter om ett ökat antal
fall av tinnitus. Det är, eller håller på att bli, en folk-
sjukdom.
Nu finns det långt gångna diskussioner om rökfri-
het på restauranger, och det är ju bra om den passiva
rökningen minskar - den aktiva också för den delen.
Men det verkar som om också ljudmiljön är ett stort
problem i samhället på olika offentliga platser.
Många ungdomar funderar kanske inte så mycket på
hörseln i framtiden, men det är ändå ingen tvekan om
att skadorna ökar.
Förr var det ofta män som drabbades och fick
skador i samband med värnplikt eller arbete i bullran-
de miljö. Men det har man kanske delvis kommit till
rätta med.
Vilka åtgärder är socialministern beredd att sätta
in för att förebygga kommande hörselskador som
tinnitus och dövhet?
Anf. 59 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag delar Lennart Kollmats uppfatt-
ning om att tinnitus håller på att bli en av våra stora
folksjukdomar - framför allt som en följd av att vi
inte har haft förmåga eller möjlighet att anpassa mil-
jön till våra möjligheter att framföra ett liv i värdighet
i denna miljö.
De åtgärder vi ska vidta är alltså att se till så att de
som fattar beslut inte bara om samhällsplanering, utan
också om vilka verksamheter man ska ha i olika lo-
kaler, också har möjlighet att reglera exempelvis
ljudnivåer.
Jag har svarat på en fråga här i riksdagen tidigare.
Jag redovisade då vilka möjligheter man har på
kommunalt håll att pröva verksamheter i offentliga
lokaler och att anvisa vilka ljudnivåer som ska vara
tillåtna. Jag anser att de möjligheterna är tillräckliga.
Men problemet är att alltför få uppenbarligen utnytt-
jar dem.
Vi får välja att gemensamt från de politiska parti-
ernas sida uppmana våra lokala beslutsfattare att
utnyttja de möjligheter som finns för att anpassa mil-
jön till vad vi faktiskt tål, och vad som är hälsosamt.
Anf. 60 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Tack för det svaret. Det är som sagt
väldigt många - jag har sett siffror på ca 50 000 per-
soner - som har så svår tinnitus att den dagliga tillva-
ron påverkas.
Detta är också en fråga om forskning. Hur ser det
ut på det området? Vilka initiativ tar socialministern
till att öka forskningen när det gäller just tinnitus och
förebyggande av det? Att bota lär ju inte vara så en-
kelt.
Vilken tidsplan finns det för de åtgärder som Lars
Engqvist tog upp? Eller är detta något som sker med
omedelbar verkan?
Anf. 61 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Vi har möjligheter enligt svensk lag-
stiftning att kontrollera vilka krav vi ska ställa på
verksamheter i offentliga lokaler. Det handlar alltså
inte bara om arbetsmiljöfrågor - vilket är ett viktigt
problem - utan i allt växande utsträckning om ljudni-
våer i anslutning till offentliga arrangemang, diskotek
och annat. Här finns möjlighet för kommunerna att
ange vilka ljudnivåer som ska vara tillåtna. Man kan
alltså pröva detta mycket noggrant.
Jag har uppfattningen att det sker i alldeles för li-
ten utsträckning. Det betyder att vi med omedelbar
verkan ska uppmana våra kommunala beslutsfattare
att följa utvecklingen och vara mer observanta på
vilka ljudnivåer som förekommer.
Jag är övertygad om att vi måste forska på områ-
det. Det spelar naturligtvis en stor roll för människor
som har drabbats av tinnitus.
Men det absolut viktigaste, och det som måste ske
nu, är att vi uppmanar våra kommuner att vara mer
observanta och strikta när det gäller att tillåta höga
ljudnivåer där ungdomar vistas, på exempelvis dis-
kotek.
Nedskärningar inom polisväsendet
Anf. 62 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi-
nistern.
Sedan justitieministern tillträdde har antalet po-
lisanställda i Östergötland minskat med en femtedel.
Det har bl.a. lett till att det vid årsskiftet i Norrköping
fanns nästan 3 000 outredda polisanmälningar. Nu har
man kallat in närpoliser, narkotikapoliser och andra
som arbetar ute på fältet för att beta av denna stora
ansamling av outredda anmälningar.
Samtidigt rapporteras det om att amfetaminmiss-
bruket och heroinmissbruket sprider sig allt längre
ned i åldrarna bland ungdomarna i Norrköping.
Jag undrar nu om justitieministern är beredd att
erkänna vilket misstag det var att göra de stora ned-
skärningarna inom polisens verksamhet.
Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta
för att bekämpa narkotikabrottsligheten och övrig
brottslighet?
Anf. 63 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Frågeställaren borde kanske i första
hand vända sig till sitt eget parti och fråga om man
ångrar det beslut som man fattade i början av 90-talet
om att göra nedskärningar på rättsväsendet. Den stora
besparingen på polisen beslutades om under den tid
då det var en moderat justitieminister.
Under den tid som Socialdemokraterna har regerat
har vi tillfört polisen nya resurser. De nedskärningar
som beslutades om i början på 90-talet ledde till vissa
minskningar av antalet poliser, men framför allt var
det civilanställda som drabbades av detta. Det har
inneburit vissa svårigheter för polisen på sina håll att
kunna arbeta fullt ut på det sätt som man önskar. Men
det har också handlat om att man har haft arbetsme-
toder som inte har varit riktigt anpassade efter vad
medborgarna kräver av en effektiv verksamhet.
Det är bakgrunden till att vi i flera utredningar,
som bl.a. Riksrevisionsverket har fått genomföra,
försökt kartlägga hur polisen skulle kunna få ett bättre
resursutnyttjande genom ändrade arbetstider och
genom en annan arbetsfördelning. Detta börjar ge
resultat på sina håll, men det finns också fortfarande
kommuner som har problem.
Anf. 64 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Det är med beklagande jag måste
konstatera att justitieministern ljuger. Det fanns ett
krav från Socialdemokraterna i krisuppgörelsen i
början av 1990-talet om att spara en halv miljard
kronor på polisen. Den slutgiltiga besparingen blev
175 miljoner kronor. Under den socialdemokratiska
regeringstiden har anslaget till polisen minskat med
1 200 miljoner kronor.
Anf. 65 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag anser att det är den som sitter i
regeringsställning som har ansvaret för den politik
som man för. Jag tycker inte att det är värdigt ett
tidigare regeringsparti att skylla på oppositionen och
säga att den tvingade någon till någonting. Jag tycker
att varje regering ska ta ansvar för sitt eget handlande,
och jag vill inte bli beskylld för att jag ljuger när jag
påpekar detta alldeles, tycker jag, relevanta faktum.
Låt mig återgå till den fråga som ställdes om nar-
kotikamissbruket. Regeringen har tillsatt en särskild
narkotikakommission för att se över hur vi bekämpar
narkotikan i vårt land. Det var länge sedan vi gjorde
en sådan total översyn för att utvärdera de metoder vi
använder både när det gäller repressiva åtgärder,
information och behandlingsmetoder för dem som
fastnar i drogmissbruk.
Den kommissionen har i uppdrag att på grundval
av den utredningen komma med nya förslag hur vi
kan förbättra våra möjligheter att motverka narkotika
i vårt samhälle. Vårt mål - ett narkotikafritt samhälle
- står fast.
Världsmusiken
Anf. 66 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag tänker ställa en fråga till kultur-
ministern om ljuv musik och det möjliga ekonomiska
utrymmet i kulturbudgeten år 2001. Innebär förstärk-
ning inom bl.a. musikområdet att medel redan nu kan
omfördelas för att stötta Re:Orient så att de kan er-
bjuda en världsmusikfestival även detta år, kanske till
hösten?
Anf. 67 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Re:Orientfestivalen är ju i huvudsak
ett kommunalt åtagande. Stockholms kommun har ju
valt att göra drastiska nedskärningar av kultursats-
ningarna, och det har drabbat Re:Orient. Kulturrådet
har valt att stötta det även med statliga medel. Jag är
olycklig över att det inte har gått att komma överens i
denna sak. Men man kan inte premiera kommuner
som väljer att dra ned kulturbudgeten genom att gå in
och täcka upp alla svarta hål med nya statliga pengar.
Det vore en fullständigt felaktig signal till de kom-
muner som väljer att fortsätta att satsa på kulturen.
Vi har i stället valt att satsa på Forum för
världskultur och den vägen på olika sätt försöka stötta
världsmusiken och världskulturen. Vi kommer att
försöka utveckla den arbetsmodellen.
Anf. 68 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Vi har ju ett nationellt ansvar. Kultur-
rådet har föreslagit ett tidsbegränsat nationellt upp-
drag till Re:Orient och världsmusiken just för att de
med sitt koncept med musikfestivalen kan sprida
kunskap till hela landet om hur världsmusiken ska
kunna spridas och hur man ska kunna jobba med
frågan.
Jag tycker inte att svaret är tillfredsställande. Jag
skulle vilja ha lite mer besked från kulturministern
om hur kulturministern vill stötta världsmusikens
framväxt. Det gäller ju att inte lägga alla ägg i en
korg. Kulturrådet har ju redan föreslagit Re:Orient
som en av spridarna av världsmusik.
Anf. 69 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Forum för världskultur har valt att
lägga en stor del av sina pengar på Rikskonserter som
har engagerat ett antal projektledare och dragit i gång
en bred verksamhet när det gäller världsmusiken för
de medlen. Rikskonserter kommer dessutom att inle-
da en permanent verksamhet som kallas för Vatten-
hålet som ska ha en folkmusikinriktning, men den
kommer också att rymma en del världsmusik.
Så måste staten arbeta. Vi kan tyvärr inte premiera
de kommuner som väljer att göra kraftiga nedskär-
ningar på kulturen, vilket Stockholms kommun tyvärr
gör.
Reglerna för småföretagare
Anf. 70 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Min fråga riktar sig till statsrådet
Lövdén. Den gäller reglerna för småföretagare. Sve-
rige har ca 810 000 företagare. 600 000 av dessa är
s.k. soloföretagare. Nyligen har statsrådet presterat en
lagrådsremiss om förenklingar på vissa marginella
områden. Det kan gälla avdrag för levnadsomkostna-
der och avdragsregler för ombyggnad av lokaler. Min
fråga till statsrådet är: När tänker regeringen presen-
tera några reella förenklingar och förbättringar för
Sveriges småföretagare? Det kan gälla beräkning av
F-skatt, servicecheckar, förenklad deklaration osv.
Anf. 71 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är riktigt att regeringen i en lag-
rådsremiss har föreslagit vissa förenklingar och för-
bättringar för småföretagare. Som frågeställaren väl
känner till bedrivs det ett ambitiöst arbete inom ra-
men för Simplexkommissionens arbete i Näringsde-
partementet. Det är ett arbete som syftar till att göra
det enklare för småföretagare, förändra regelverket
och se till så att småföretagare har det lättare att ut-
vecklas. Det arbetet bedrivs med oförminskad takt i
Näringsdepartementet.
Anf. 72 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Nu tar statsrådet själv upp Simplex-
gruppen. Det är väl en av de åtgärder från Småföre-
tagsdelegationens förslag som har havererat. Man
började arbeta och nu har det havererat. Chefen har
hoppat av. Enligt rykten finns det politiska tjänstemän
som kallar de människor som försöker jobba med
dessa förenklingar för de blå khmererna. Det är väl
ändå inget trevligt sätt att bemöta människor som
försöker förenkla reglerna för Sveriges småföretag?
Anf. 73 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag kan försäkra att arbetet i Simp-
lexgruppen bedrivs med stor intensitet. Ett flertal av
de förslag som har tagits fram i syfte att åstadkomma
regelförändringar för småföretagare har ju också
förverkligats. En del av detta är den lagrådsremiss
som nyligen har lagts fram.
Lärares möjlighet att visa video
Anf. 74 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Ingegerd Wärnersson. Den gäller lärares möjligheter
att visa videobanduppspelningar i skolorna.
Som vi alla känner till ökar massmediernas bety-
delse. Detta gäller framför allt i barns och ungas liv.
Inte minst med tanke på att massmediernas betydelse
ökar i framtiden kommer det att vara väldigt viktigt
för dem att kunna orientera sig i massmedierna. Det
är även så att barn och unga är de största massmedie-
konsumenterna. Deras användning ökar hela tiden.
Framför allt ser barn och unga mer och mer på TV.
Detta är ju lite av en stängd värld för skolan i dag.
De lärare som visar banduppspelningar av hela pro-
gram och inte bara citat gör sig skyldiga till lagbrott
om inte skolorna har betalat enligt upphovsrättsliga
regler. Då uppstår den märkliga situationen att de
engagerade lärare som tar sitt ansvar på det här områ-
det är lagbrytare. Jag skulle vilja fråga Ingegerd Wär-
nersson hur regeringen ser på de här frågorna. Finns
det någon möjlighet att hjälpa dessa lärare så att de
kan visa material i skolorna?
Anf. 75 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det är givetvis så att lärare måste
följa de lagar och förordningar som finns. Man har
genomgångar av vilka möjligheter som finns och
vilka rättigheter och skyldigheter som råder. Om man
vill använda sig av hela program får man titta efter på
vilket sätt man ska göra det och hur man ska köpa in
de här programmen. Det handlar alltså om kostnader
för skolan. Läraren måste vara medveten om vem
som har upphovsrätten och möjligheten att använda
olika typer av material så att man inte begår något
som är olagligt.
Samtidigt är det ett oerhört informationsflöde i
dag. Tidigare hade vi en statlig kontroll av de läro-
medel som skulle användas i skolorna. Den finns inte
längre. Det skulle inte heller vara möjligt att ha en
sådan i det informationssamhälle som vi lever i.
Men urvalet av informationen och att den håller
den kvalitet som skolorna och eleverna kan förvänta
sig är lärarens ansvar.
Anf. 76 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tycker självfallet att de regler som
finns ska följas. Men jag tycker att det finns anled-
ning att se över de här reglerna. Det är nämligen så att
barn och unga i dag kan se på TV hemma och göra
bandinspelningar, men så fort de kommer till skolan
gäller andra regler. Det blir inte tal om något ekono-
miskt bortfall.
Jag tycker att den här frågan är viktig, annars
kommer inte massmedierna in i skolan. Det är många
skolor som i dag upplever att de inte har de ekono-
miska resurserna för detta. Jag undrar om det inte kan
finnas någon möjlighet att tänka över detta och se
över reglerna. Det handlar ju om ett icke kommersi-
ellt syfte. Det ska användas i undervisningssyfte för
barn och unga på det här viktiga området, dvs. mass-
medier. Det kan inte ersättas med böcker och papper.
Det handlar ju väldigt mycket om rörliga bilder. Jag
hoppas att man i alla fall funderar på den här frågan i
framtiden.
Anf. 77 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det är en viktig fråga. En möjlighet
som lärarna har är ju de s.k. AV-centralerna. Där kan
man låna material. AV-centralerna kan givetvis inte
täcka allt som finns ute, spela in allt material eller
köpa in det, men det är ändå en möjlighet.
Det finns också möjligheter att använda tidningar
som ett undervisningsmaterial. Det finns avtal med
vissa tidningar där man kan använda dem som ett
dagligt material.
Men att fullständigt täcka allt skulle innebära oer-
hörda kostnader. Samtidigt måste vi se på frågan om
upphovsrätten. Men frågan är viktig att fundera över i
framtiden.
Tandvården
Anf. 78 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag har en fråga till socialminister
Engqvist. Den handlar om vård, tandvård och kropp-
svård.
Det har visat sig att många kroniska sjukdomar
har sin orsak i munhålan. Av någon anledning upp-
märksammas inte sambandet mellan tandläkarens
åtgärder i munhålan och långsamt debuterande kro-
niska sjukdomar i övriga delar av kroppen. Därför får
inte dessa patienter den hjälp i sjukvården som de
behöver för att bli friska.
Inom landstinget har ytterst få patienter möjlighet
att byta ut sina icke-tolererade tandfyllningsmaterial.
Experterna är inte eniga, men för sjuka patienter
borde man pröva sanering. Många står i kö, men det
är slumpen som avgör vilken patient som får godkänt
eller inte i remisserna.
Har socialministern stött på påståendet någon
gång? Om frågan är ny kanske ministern har tankar
på hur det går att hjälpa långtidssjukskrivna som kan
bli friska med rätt behandling.
Anf. 79 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Den tandvårdsförsäkring som gäller
från den 1 januari förra året hade och har många för-
delar. Men den har också några nackdelar. Det är
bekymret med att vi inte har en full garanti mot höga
kostnader i tandvården.
Detta öppnar för en del problemställningar för
oss, nämligen att människor som behöver se om sina
tänder med större insatser inte klarar kostnaderna.
Många tvingas därmed avstå.
Jag har vid ett flertal tillfällen sagt att det är min
ambition som socialminister att under den här man-
datperioden komplettera den nuvarande försäkringen
med ytterligare ett skydd, nämligen ett skydd mot
höga kostnader.
Till någon del skulle man kunna lösa några av de
problem vi har talat om med hjälp av ett sådant hög-
kostnadsskydd. Men jag vill också påpeka att de
människor som i övrigt är föremål för vård och om-
sorg, dvs. människor med andra sjukdomar, är redan
garanterade att också få sin tandvård integrerad i
sjukvården. Ett problem blir det för dem som jag
antar att Berit Adolfsson är ute efter, nämligen de
som bara har tandvårdsproblem och blir sjuka som en
följd av de problemen. Det får vi lösa genom att
komplettera nuvarande försäkring med ett högkost-
nadsskydd.
Anf. 80 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag har annars ett tips till socialmi-
nistern. I Norrbottens län har man sedan 1997 provat
en annan modell. Man har nämligen skrivit ett avtal
med en privatpraktiserande läkare som har kunskaper
om patienternas svårigheter. Politikerna sätter ramar-
na, och tandläkaren bestämmer vilka patienter som
mest behöver vård. Administrationskostnaden för
utfärdande, granskning och bedömning av läkarintyg
har försvunnit, och patienterna har i de allra flesta
behövande fallen fått behandling. Verkar inte det vara
en bra lösning? Är inte det något som ministern kun-
de uppmuntra, om inte annat så för patienternas
skull?
Anf. 81 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag ska gärna titta noggrannare på
vad som sker i Norrbotten. Jag är inte alldeles bekant
med detta.
Jag tror att vi just i det här fallet rör oss kring den
fråga som gäller den tandvård som landstinget ger
som en del i den integrerade vården. Det handlar om
patienter som i övrigt är föremål för vård av andra
skäl och som en följd av detta behöver tandvård. Men
jag trodde att Berit Adolfssons problemställning gäll-
de dem som inte i övrigt är föremål för vård men som
riskerar att få problem till följd av problem med tän-
derna. Dem når vi inte med Norrbottensförsöket. Men
jag ska titta på Norrbottensförsöket och se i vad mån
vi kan lära oss något av det.
Betygen
Anf. 82 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Wär-
nersson.
Nacka kommun överklagade i går Skolverkets be-
slut om att de betygsliknande omdömena som kom-
munens elever får i grundskolan är olagliga och måste
tas bort. Skolverket underkände ju Nackaskolornas
agerande på tre punkter: De skriftliga omdömena
delas ut utan överenskommelse med föräldrarna, de är
inte ett komplement till utvecklingssamtalen, de är för
lika de vanliga betygen.
I samband med att Skolverket för två veckor se-
dan meddelade sitt beslut sade man att frågan skulle
föras upp på regeringsnivå om Nacka inte följde ver-
kets anvisningar. Detta föranleder mig att fråga stats-
rådet Wärnersson på vilket sätt regeringen kommer
att agera utifrån Nacka kommuns överklagande.
Anf. 83 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Först och främst är jag djupt bekym-
rad över att förtroendevalda inte följer vad riksdagen
har beslutat om. Det har nu hänt vid två tillfällen att
man inte har följt det riksdagen har beslutat om. Jag
anser att det är en skyldighet för oss alla förtroende-
valda - på kommunal nivå, landstingsnivå, i riksda-
gen eller i regeringen - att följa varandras beslut.
Det som har hänt i Nacka kommun föranleder oss
att fundera över de direktiv som Skollagskommittén
har fått för översyn av skollagen. I direktivet står det
att kommittén ska beakta om det går att göra ett vites-
föreläggande mot en kommun. Skollagskommittén
ska arbeta fram till maj 2001. Jag har inte bestämt
mig för om jag kommer att be kommittén att tidiga-
relägga ett förslag angående just det direktivet. Jag
funderar för närvarande över frågan.
Anf. 84 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Frågan om betygen aktualiseras alltid
i den typen av debatter. Som vänsterpartist har jag,
som bekant, en inställning där jag ifrågasätter bety-
gens goda påverkan på skolarbetet.
Men utifrån en mer principiell ståndpunkt är jag
intresserad av att höra skolministerns synpunkt på
betyg. Är det skolministerns uppfattning att betygen,
med dess nuvarande utformning eller i någon annan
skepnad, underlättar arbetet i skolan för att genomfö-
ra intentionerna i läroplanen?
Anf. 85 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Om betyg används på rätt sätt är sva-
ret ja. Betyg i dag ska användas som en bekräftelse på
att man sätter upp mål, att elever och lärare tillsam-
mans kommer överens om hur man ska nå målen och
sedan får man en bekräftelse på om man har nått
målen eller inte.
Om betygen inte används på rätt sätt, att eleven
inte har fått förutsättningarna från början i det målre-
laterade system vi har i dag, utan eleven får betyg
efter prov där läraren berättar att det och det betyget
har nåtts, då används betygen inte på ett korrekt sätt.
Den bild jag får när jag reser runt och talar med
elever och lärare visar att det målrelaterade betygs-
systemet ännu inte har satt sig fullt ut. Fortfarande
finns det lärare som inte till fullo har förstått andeme-
ningen i det nya betygssystemet. Det innebär att i en
klass kan alla elever ha nått Godkändnivån eller
Mycket väl godkänd. Det är den enskilde elevens
egna resultat som påverkar betygen, inte förhållandet
till andra.
Anf. 86 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! I dagens Lärarnas tidning framgår det
att det finns lokala betygskriterier i ämnet idrott och
hälsa. För att få G ska man simma 50 meter bröstsim
på 68 sekunder. För att få VG ska man simma 50
meter bröstsim på 55 sekunder. Är det förenligt med
det sätt vi ska arbeta med när det gäller betyg och att
förverkliga läroplanens idéer och intentioner?
Anf. 87 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag har all respekt för dem som har
tagit fram kriterierna, men i det här läget är jag glad
över att jag inte är elev.
Det som ska gälla som betygskriterier är de natio-
nellt satta kriterierna. Detta är faktiskt det instrument
vi har att garantera elever att var de än befinner sig i
Sverige ska de mätas mot samma nationella kriterier.
Det är bra att en kommun understryker vikten av
att kunna simma 50 meter. Det är en fråga som har
diskuterats många gånger, men att därmed sätta tiden
på detta kan alltid diskuteras.
Turkiet
Anf. 88 MAGDA AYOUB (kd):
Fru talman! Jag vill rikta min fråga till justitiemi-
nistern, som besvarar allmänpolitiska frågor.
Jag fick brev om situationen i Turkiet, och det be-
rör övergrepp av den turkiska polisen gentemot en
ideell organisation som är inriktad på forsknings- och
vetenskapsutbildning. Det var för cirka fyra månader
sedan som polisen grep ett stort antal personer och
utsatte dem för tortyr. I morgon kommer en rättegång
att äga rum.
Jag undrar om ministern känner till det, och
vad gör Sverige när det händer sådana saker?
Anf. 89 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag beklagar, jag känner inte till den
här enskilda händelsen. Men jag utgår från att Utri-
kesdepartementet noga följer vad som sker i Turkiet,
eftersom vi har haft en hel del kritiska synpunkter på
hur mänskliga rättigheter tillvaratas i Turkiet. Det är
ju en känd debatt, där Sverige har intagit en krävande
attityd när det gäller ett tänkbart medlemskap i EU
t.ex.
Jag antar att man från svensk sida följer detta.
Men vad det föranleder för ställningstagande eller om
man över huvud taget bör reagera i ett sådant här fall
har jag ingen uppfattning om.
Afrikanska läkare
Anf. 90 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Jag har en fråga till socialminister
Lars Engqvist.
Jag har varit i Skärholmen och träffat många afri-
kaner. Jag fick reda på att den afrikanska läkarför-
eningen består av 109 läkare som verkar inom Sveri-
ge och i andra nordiska länder. Enligt tillförlitliga
uppgifter finns det över 100 afrikanska arbetslösa
läkare i Sverige. Alla har de genomgått kursen i den
s.k. sjukvårdssvenskan. Men de har inte försökt att
göra Socialstyrelsens kunskapsprov, eftersom man
upplever att examensformen är okänd för de flesta
afrikanska läkare.
Jag undrar vilka initiativ som socialministern av-
ser att ta för att möjliggöra för dessa läkare att studera
och uppnå en nivå i enlighet med Socialstyrelsens
krav?
Min andra fråga är: Är socialministern beredd att
ge stöd till de afrikanska läkarnas egen organisation
för att tillsammans med dem initiera ett pilotprojekt
eller något liknande?
Anf. 91 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! I en tid där vi faktiskt har brist på lä-
kare är det ett stort problem att läkare som har en
utbildning inte har möjlighet att använda den i en
läkartjänst.
De krav vi ska ställa från statens sida är att alla
som ska fungera som läkare i vården ska leva upp till
de krav vi ställer på läkarna. Det är Socialstyrelsens
uppgift att se till att krav på läkarlegitimation upp-
rätthålls. För att klara detta krävs det för många en
viss kompletterande utbildning.
Det görs nu gemensamt mellan sjukvårdshuvud-
männen stora ansträngningar för att uppmana folk
som har en grundläggande läkarutbildning att komp-
lettera sin utbildning för att leva upp till de krav vi
ställer. Det är viktigt. Det handlar om språkutbild-
ning, och det handlar också i många fall om komp-
letterande medicinsk utbildning.
De initiativ som vi nu tar hänger samman med den
diskussion vi för från statens sida med Landstingsför-
bundet och Kommunförbundet om den vårdplan vi
ska presentera för riksdagen senare i vår. Där diskute-
rar vi hur vi gemensamt ska kunna stödja utbildning-
en för att få fler att komplettera sin utbildning. Det är
högst otillfredsställande att kompetenta människor
inte har möjlighet att använda sin kompetens.
Anf. 92 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Tack för svaret. Det var ett bra svar
som statsrådet gav, men jag har frågat konkret. De
examensformer som begärs av Socialstyrelsen är
okända för dessa läkare som kommer från Afrika. Det
är det som är min fråga. Tänker statsrådet göra nå-
gonting så att examensprovet ändras, så att de kan
komma in i arbetslivet?
Anf. 93 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Egentligen förstår jag inte riktigt pro-
blemställningen. Om jag tolkar det så att det finns
flera läkare som inte vet vilka krav som ställs på att
man ska komplettera sin utbildning är det ett pro-
blem. Då ska jag gärna undersöka vad vi kan göra för
att se till att informationen ökar. Om det är det som är
problemet.
Är det svårigheter att gå igenom provet behöver
man ju komplettera sin grundläggande utbildning, så
att man kan ta till sig det provet. Det är också viktigt
att vi upprätthåller höga krav på läkarna. De som ska
fungera i svensk läkartjänst måste ha kompetens för
det.
Men om det handlar om att man inte vet om att
det finns ett sådant prov, om man inte vet hur man
kommer i kontakt med det, handlar det om att öka
informationen. Då ska jag gärna ta nya initiativ.
Ungdomskulturverksamheten
Anf. 94 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för en
trevlig dag i fredags med Ungdomens riksdag, som
verkligen gav framtidstro efter att ha mött alla dessa
ungdomar. Det föranleder mig också att ställa en
fråga vad gäller ungdomskultur. Jag ställer frågan till
kulturministern.
Jag menar att det är mycket viktigt att ungdomar-
na har en meningsfull fritid för att de ska kunna må
bra. I Ungdomsstyrelsen finns det en budget varifrån
ungdomar kan få bidrag till att anordna aktiviteter.
Centerpartiet vill för övrigt se att den blir 65 miljoner
större. Men min fråga är: Har ministern funderat över
hur enskilda ungdomar, som inte är organiserade i
någon förening, ska få ta del av de pengar som Ung-
domsstyrelsen förvaltar?
Anf. 95 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det är statsrådet Ulrica Messing som
i Kulturdepartementet har ansvaret för just Ungdoms-
styrelsen. Jag ska föra frågan vidare till henne.
Därutöver finns det särskilda pengar avsatta för
just ungdomskulturverksamhet, som Kulturrådet
hanterar. Där finns det en öppenhet för att också
stödja goda projekt, goda idéer, oberoende av hur
många som står bakom idéerna, om det är en grupp,
en förening eller en enskild initiativtagare. Det arbetet
kommer vi att fortsätta att stimulera.
Samtidigt är vi på kulturområdet väldigt angeläg-
na om att de stora resurser vi satsar på institutions-
kulturen ska komma också unga människor till del.
Det är därför vi i regleringsbreven till varje statsbi-
dragsberättigad institution också skriver att de måste
inrikta sin verksamhet på barn och ungdomar.
Anf. 96 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Just engagemanget för barn och ung-
domar är oerhört viktigt för framtiden. Jag hoppas att
kulturministern också kan ta med sig en annan fråga
till ungdomsministern.
När man söker pengar är det ofta problem. Det är
många regler och bestämmelser hit och dit. Man
skulle kunna titta över hur reglerna ska se ut i samar-
bete med kommunerna, för det är ju ofta kommuner-
na som är inblandade i sådana här arrangemang. Det
är viktigt att pengarna inte bara stannar i centralorten,
utan att de decentraliseras ut till övriga Sverige.
Anf. 97 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Ja, jag ska ta med mig också detta till
ungdomsminister Ulrica Messing.
När det gäller stödet för kultur till ungdomar och
vuxna i glesbygden har vi under några års tid, sedan
den 1 juli 1998, överfört regionalpolitiska medel just
till Kulturrådet för att denna del av Sverige också ska
få del av ett rikt kulturliv och själva kunna ägna sig åt
ett eget skapande. Det kommer vi också att utvärdera
så småningom.
Gömda flyktingbarn
Anf. 98 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag har en allmänpolitisk fråga. Kan-
ske snuddar den vid socialministern, kanske vid Laila
Freivalds. Den handlar om det stora antal gömda
flyktingbarn vi har i Sverige.
Min fråga är: Hur ska regeringen hantera den här
frågan? Barnen utsätts för en utdragen mental tortyr,
med ovetskap, rädsla och otrygghet, utan de rättighe-
ter som vi tar för givet för alla andra barn. Vi har,
menar jag, ett ansvar enligt barnkonventionen att se
till att även dessa barn får dessa rättigheter.
Kan jag få ett svar från någon av er så är jag tack-
sam. Hur ska regeringen hantera den här frågan, den
är akut?
Anf. 99 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Barn och flyktingar är en stor pro-
blematik, och det rör en mängd olika frågor. Jag för-
sökte just få socialministern att ta frågan, därför att
regeringen fattade nyligen ett beslut som rör just
gömda flyktingbarn och möjligheterna att få sjukvård.
Det är ju en väsentlig fråga i sammanhanget. Men jag
tog fel på minister; det är den andra ministern i Soci-
aldepartementet som har ansvaret för det.
Det var ett viktigt beslut att säkerställa att de barn
som finns i Sverige, även om de är här illegalt, måste
få möjlighet att ha tillgång till sjukvård när de behö-
ver det.
I övrigt måste hanteringen av flyktingarna natur-
ligtvis vara sådan att barnen inte drabbas särskilt hårt.
Det handlar framför allt om att ha en snabb hand-
läggning av ärendena, så att vi slipper de utdragna
processerna och de svårigheter som följer med det,
inte minst just för barnen.
Det är alltså flyktingfrågor, och jag hänvisar till
ansvarig minister för närmare information om hur
man arbetar för att förbättra vår flyktinghantering.
Anf. 100 PER LAGER (mp):
Fru talman! Barn är aldrig ansvariga, och barn är
aldrig skyldiga. Det anser också ministern. Därför är
frågan i stället denna: Är den svenska regeringen
skyldig att ge dessa barn samma rättigheter som andra
barn har? Nu nämnde ministern sjukvård, och det
finns andra rättigheter, t.ex. rätt till trygghet, rätt till
omvårdnad och sådant som är oerhört viktigt. Vi kan
aldrig anklaga barnen för att vara skyldiga till att de
befinner sig i den situation som de är i, utan vi har ett
ansvar att ge dem detta i vårt land.
Anf. 101 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Givetvis har vi ett ansvar även för hur
de här barnen har det när de befinner sig i vårt land.
Skolministern informerar mig här om att det till
hösten kommer en proposition som rör dessa barns
skolgång. Flyktingbarn för vilka asylfrågan fortfaran-
de är under beredning ska ha rätt att gå i skola ända
upp i gymnasieåldern. Det är en aspekt som naturligt-
vis är viktig.
Jag utgår från att alla de departement som är be-
rörda av olika aspekter av de här barnens situation
försöker lösa dem, så att vi uppfyller de krav som
barnkonventionen ställer och som vi själva faktiskt
ställer på oss såsom ett civiliserat och humant land.
Anf. 102 TALMANNEN:
Denna frågestund är därmed avslutad. Det har va-
rit ovanligt många som har velat ställa frågor denna
gång - kanske stimulerade av den fina insats som
ungdomarna gjorde här i fredags. Jag tackar för detta.
Men vi måste tyvärr sluta nu.
9 § Skolans utveckling
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU10
Skolans utveckling (förs. 1998/99:RR8).
Anf. 103 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Betänkandet Skolans utveckling byg-
ger på Riksdagens revisorers förslag Skolverket och
skolans utveckling. Utskottet behandlar också en
moderat partimotion som är väckt med anledning av
händelse av större vikt, som det heter. Den skrevs
sedan Skolverket publicerat en rapport om situationen
i grundskolan, och den är onekligen alarmerande för
alla som är intresserade av att våra barn och ungdo-
mar ska få den grund som en bra skola kan ge.
Revisorernas rapport är kritisk till hur den natio-
nella skolan fungerar i praktiken. Man konstaterar
helt enkelt att de mål som sattes upp vid riksdagens
beslut om mål- och resultatstyrning av skolan inte har
påverkat utbildningen så som de borde. Man konsta-
terar också att elevernas kunskaper har försämrats
under 90-talet, alltså sedan kommunaliseringen av
skolan genomfördes. Och Skolverket, som ska följa
upp läroplanens olika målformuleringar, har inte
fullgjort sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Där-
för menar revisorerna att det inte går att säkert bedö-
ma elevernas färdigheter. De föreslår att regeringen
gör klart vad målen egentligen står för.
Man framför också specifika krav på Skolverkets
uppföljning och tydlighet när det gäller utvärdering-
en. Rent allmänt vill man ha ett mera offensivt skol-
verk, bl.a. att verket ska genomföra mer tillsyn på
eget initiativ.
Revisorerna, som ofta diskuterar ekonomiska frå-
gor, pekar på att Sverige är det OECD-land som sat-
sar mest av sin bruttonationalprodukt på grundskole-
utbildning. Men, menar man, det saknas en analys av
hur skolorna använder sina resurser. Skolverket skri-
ver ändå att skolorna inte fördelar sina resurser efter
elevernas behov. Bl.a. detta gör att revisorerna före-
slår att regeringen tar initiativ till en oberoende ut-
bildningsekonomisk analys och ger Skolverket i upp-
gift att utforma ett program för skolförbättring.
Man tycker också att riksdagen måste få ett bättre
underlag för sina beslut, framför allt när det gäller
skolornas resurser och undervisningens resultat.
Fru talman! Vi föreslår i reservation 5 tillsam-
mans med Folkpartiet att det ska inrättas ett nationellt
fristående kvalitetsinstitut. Kvalitetsfrågorna bör få en
starkare ställning i skolan, och då kan vi inte fortsätta
med den nuvarande organisationen. Skolverket ska
bedriva myndighetsutövning och ta hand om till-
ståndsärenden, t.ex. när det gäller fristående skolor,
precis som nu. Men granskningen av kvalitet och
resultat bör föras över till ett fristående kvalitetsin-
stitut. Det ska alltså inte vara samma myndighet som
sysslar med båda dessa viktiga uppgifter.
I Kunskapslyftskommittén, som lämnade sitt be-
tänkande i tisdags, enades vi om att det ska finnas två
olika organ inom det här området när det gäller vux-
enutbildning, dels en myndighet som kontrollerar,
dels en myndighet som sysslar med främjande upp-
drag. Det ska alltså vara två olika organ. Folkpartiet
och Moderaterna tycker att vi också här ska ha ett
fristående kvalitetsinstitut, men hela kommittén är
alltså överens om att det ska finnas två olika organi-
sationer, en för kontrollerande och en för främjande.
Jag skulle då vilja fråga Socialdemokraterna och
dess representant Torgny Danielsson: Är det inte bra
att genomföra detta i ungdomsskolan också, som
Torgny Danielssons partivänner vill när det gäller
vuxenutbildningen?
Jag möter ofta skolfolk och andra som är intresse-
rade av den svenska skolan och som är oroliga för
vad som håller på att ske. Har vi längre en nationell
skola, frågar man sig, när skillnaderna är så stora
mellan kommuner och mellan olika skolor? Får alla
barn och ungdomar samma chans till en bra utbild-
ning, oavsett var man bor? Det är många som inte kan
svara ja på den frågan.
Vi kan titta t.ex. på vad det kostar i olika kommu-
ner att vara en grundskoleelev. I Övertorneå kostar en
elev 73 100 kr. En kamrat som går i grundskolan i
Trelleborg kostar kommunen 37 300 kr. Hälften av
den här skillnaden i kostnader kan man inte förklara
på objektiva grunder, säger Skolverket.
Vi föreslår även i det här betänkandet en nationell
skolpeng. Syftet med den är just att överföra ansvaret
för skolans finansiering till staten. Genom att rikta
anslagen direkt till skolorna garanteras alla elever och
skolor likvärdiga förutsättningar. Vårt förslag gör det
också betydligt enklare för elever och föräldrar att
välja skola.
Vi menar att det är nödvändigt att fatta beslut som
gör det möjligt att i praktiken genomföra en nationell
skola. Att något måste ske är ju också ett av lärarför-
bunden överens med oss om i dag.
I reservation nr 1 tar vi upp de här frågorna med
utgångspunkt från revisorernas rapport, och vi vill
tydliggöra läroplanens olika mål. Vi betonar också
starkt att reformarbetet måste förankras bland skolans
personal, särskilt bland lärarna. Det är viktigt att
lärarna får kontinuerlig information om nationella
krav, och vi vill ge Skolverket i uppdrag att utarbeta
ett skolförbättringsprogram som är riktat just till
lärarna.
I den moderata partimotionen, som alltså bygger
på rapporten från Skolverket som kom i februari med
utgångspunkt från betygen i årskurs 9 vårterminen
1999, konstaterar vi att läget i grundskolan är så all-
varligt att konkreta åtgärder måste vidtas. Nästan en
av fyra elever lämnar enligt Skolverket undervisning-
en i grundskolan utan att ha uppnått målen för betyget
Godkänd i ett eller flera ämnen. Motsvarande siffra
1998 var en av fem elever. Det har alltså blivit sämre.
Det finns väldigt många siffror. Jag ska inte trötta
kammarens här närvarande ledamöter med att läsa
upp hela den rapport jag har med siffror som pekar åt
fel håll.
Skolverket uttrycker läget som så att vi är på väg
åt fel håll. Jag tror inte att man behöver vara särskilt
oppositionell för att reagera mot regeringens under-
låtenhet att handla. Det är oppositionens uppgift att
reagera, och det menar jag att vi har gjort. Vi har haft
en särskild debatt om skolan, och vi har senast i det
betänkande vi just nu diskuterar pekat på de stora
problem som råder. Vi är överens om den första re-
servationen.
Om det är oppositionens roll att reagera är det re-
geringens uppgift att regera, men man kan inte med
den bästa vilja i världen påstå att vår nuvarande rege-
ring regerar så att man märker det ute i skolorna. Då
har vi ändå en nationell skola.
Det är därför som vi vill ha en heltäckande natio-
nell handlingsplan för grundskolan. Låt mig peka på
några centrala punkter som ett sådant program ska
innehålla.
För det första: Elever och föräldrar ska få besked
om den enskilde elevens studieresultat och förhållan-
de till de nationella målen och skriftlig information
varje termin under hela grundskolan. Får man tydlig
information kan man också sätta in åtgärder i tid.
Det ställdes en fråga om betyg under frågestunden
för en stund sedan. Då sade skolministern så här: Om
betyg används på rätt sätt är betyg bra. Då kan jag
säga så här: Om skriftlig information används på rätt
sätt är skriftlig information bra.
För det andra: Elever som löper risk att inte nå de
nationella målen måste få stöd och hjälp. Regeringen
får därför tydliggöra formerna för individuella åt-
gärdsprogram. Om man inte fullgör sina uppdrag
måste Skolverket vidta åtgärder mot skolan eller mot
kommunen.
För det tredje: Om en skola inte klarar uppgiften
trots att den fått upprepade påstötningar om detta ska
Skolverket ha rätt att stänga skolan och inte öppna
den förrän man kan garantera rejäla förbättringar. Det
är ju så med andra arbetsplatser också. Detta är i
första hand för elevernas skull. De ska inte behöva gå
i en dålig skola, men det är också viktigt att lärarna
vistas i en bra arbetsmiljö.
För det fjärde: Ge lärarna bättre förutsättningar att
klara sitt jobb. Lärarna är faktiskt skolans viktigaste
resurs. De måste ges utökade möjligheter att vidare-
utbilda sig, och det måste finnas många olika karriär-
vägar för ambitiösa och engagerade lärare. Det ska
inte vara så att duktiga engagerade lärare lämnar
skolan, vilket i dag sker i ganska stor utsträckning.
För det femte: Se över skolans inriktning, så att
den kan möta olika elevers behov och förutsättningar.
Man bör se varje elev som den individ han eller hon
är. Individuella studieplaner är förstås i det samman-
hanget ett viktigt hjälpmedel.
Jag yrkar med detta bifall till reservation 1 under
mom. 6, där man kräver en nationell handlingsplan.
Fru talman! Jag vill avsluta med att tala en del om
det som är positivt i skolan i dag. Vi har fått ett väl-
digt stort föräldraengagemang över praktiskt taget
hela landet. Engagemanget föds visserligen ofta i ett
missnöje med de egna barnens skola, men vänds inte
sällan i något positivt. Under de senaste veckorna har
föräldrar i några av min kommuns grannkommuner i
Skaraborg sagt att de vill starta friskolor. De vill
engagera sig direkt i sina barns skolor. Det kan bero
på att kommunen t.ex. lägger ned en skola på lands-
bygden - en skola som är livsviktig för orten. Man
har sagt att man behöver 40 elever för att starta, och i
dag har man redan 60 intresseanmälningar.
Då är det givetvis oroande när ledande socialde-
mokrater startar en organisation mot friskolor. Jag vill
fråga Torgny Danielsson hur han ser på detta. Vilken
är den officiella uppfattningen från regeringspartiet i
denna fråga? Vill ni även fortsättningsvis låta Skol-
verket ge klartecken till nya friskolor, eller vill ni
sätta stopp för det?
Det finns många skolor - friskolor och kommu-
nala skolor - som arbetar mycket målmedvetet med
att möta den unga generationens berättigade krav på
en bra utbildning, och det är viktigt med goda före-
bilder. Svenska kommunförbundet har en kvalitets-
utmärkelse - Svensk Skola. Man väljer i hård konkur-
rens varje år en skola som får denna utmärkelse. Jag
vet att den har betytt mycket för många skolor, och
den utvalda skolan har varit en bra förebild.
Den punkt som Kommunförbundet anser vara den
viktigaste av fem olika punkter gäller att man ska ha
lust att lära, för utan lust att lära kan man inte erövra
nya kunskaper.
Allra sist vill jag säga följande: När grundskolans
elever nästa år ska söka till gymnasiet är det möjligt
att det finns ett nytt programutbud på gymnasiet.
Regeringen håller på att tillsätta en utredning som ska
göra en översyn av de olika gymnasieprogrammen.
Jag gissar att man i dagarna tittar på direktiven till
den utredningen. Det har sagts att det ska finnas färre
ingångar men fler utgångar.
Vad jag skulle vilja peka på är att man i första
hand ska utgå från att göra gymnasiestudierna mer
flexibla än de är i dag. Eleverna ska t.ex. kunna välja
om under resans gång och komplettera betyg under de
tre gymnasieåren. Inget program ska vara alltför fast.
Det får inte vara så att endast det individuella pro-
grammet ger eleverna en verklig valmöjlighet. Den
möjligheten måste också finnas inom de olika natio-
nella programmen.
Anf. 104 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet
UbU10 Skolans utveckling. Det är en angelägen fråga
som berör hela vårt samhälle. Det handlar om vår
framtid.
Anledningen till detta betänkande är bl.a. Riksda-
gens revisorers skrivelse Skolverket och skolans ut-
veckling. Revisorernas skrivelse är ingen munter
läsning. Den pekar på en oroande utveckling av sko-
lan - en utveckling som inte skett över en natt utan
som många i skolvärlden under en lång tid känt till
och också varnat för.
Många av de problem som skolan brottas med i
dag har sin grund i en kollektivistisk princip. Alla ska
lära sig ungefär lika mycket på ungefär samma sätt på
ungefär samma tid och vid ungefär samma tidpunkt i
livet. Men elever är inte ett kollektiv. Det handlar om
många enskilda personligheter, och var och en har de
sina begåvningar, sina intressen och därmed också
sina behov. Ett flexibelt system är en förutsättning för
att man ska kunna möta elevers olika behov.
Fru talman! Revisorerna anser i sin skrivelse att
det finns behov av åtgärder inom tre huvudområden,
nämligen nationella krav på utbildning, skolornas
resursanvändning och Skolverkets roll. De pekar i sin
rapport på tydliga problemområden både när det
gäller implementeringen av det målstyrda skolsys-
temet och frågor som är mer relaterade till själva
undervisningen.
Det finns alltför många brister i varje led i styr-
kedjan. För att driva den målstyrda skolan krävs sam-
verkan mellan alla parter - lärarna, rektorerna, kom-
munerna och Skolverket. Detta har Kristdemokrater-
na tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och
Centerpartiet velat lyfta fram i en gemensam reserva-
tion.
Fru talman! Många delar den uppfattningen att ett
land som försummar skolan begår självmord. Den
ekonomiska tillväxten, social gemenskap och välfärd
blir inte vad vi önskar om skolan försummas. Om vi
misslyckas med skolan dras förutsättningarna för den
sociala tryggheten undan.
Låt mig säga att mycket fungerar bra i skolan i
dag, men vi kan heller inte blunda för att den svenska
skolan genomgår en kris. Det behövs målmedvetna
krafttag för att möta skolans problem.
Det första problemet är att alltför många elever
lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper. Ändå är
kanske inte bristen på kunskap det allra största pro-
blemet. Det är en konsekvens av att andra problem i
skolan inte har lösts. Sverige ligger internationellt sett
högt när det gäller kunskap i kärnämnena, men vi
kristdemokrater kan inte känna oss nöjda när 22,7 %
av eleverna inte når Godkänd i ett eller flera ämnen.
Utvecklingen är oroande. Andelen elever som inte
klarar Godkänd har ökat år från år.
Tusen klockor borde för länge sedan ha börjat
ringa i åtminstone utbildningsutskottets ledamöters
huvuden. Vart är vi på väg? Vad är det som är fel?
Kristdemokraterna menar att åtgärder behövs nu och
inte i morgon.
Fru talman! I Sverige har vi den bästa tänkbara
pedagogiken i skolan. Skoleleverna har tillgång till
datorer. De har tillgång till alla tänkbara kun-
skapsdatabaser runtom i världen via Internet. Vi lig-
ger i topp i Europa när det gäller att satsa ekonomiska
resurser på skolan. Ändå är utvecklingen som den är.
Alltfler lärare känner sig utbrända. Eleverna pro-
testerar mot att det blir allt färre vuxna i skolan. Se-
nast nu på morgonen fick vi höra om elever som
vägrar gå till lektionerna därför att antalet lärare på
deras skola kraftigt ska minskas.
Skollagen säger att eleverna ska genomgå en har-
monisk utveckling i skolan. Det är beställningen, men
många elever är olyckliga i dag. De varken mognar i
harmoni eller tillägnar sig erforderliga kunskaper.
Åtgärder måste vidtas. Det är dags att bryta den onda
cirkeln och målmedvetet förändra svensk skola. Varje
barn har rätt till någon som tar på sig ansvaret för
dess fostran. Föräldrar och vuxna måste ta sig tid för
barnets bästa. Elevernas utveckling sker i ett samspel
mellan hem och skola. Det är av stor vikt att lyhörd-
heten gentemot föräldrarna får öka. Ett annat stort
bekymmer är den stökighet som tenderar att öka i
skolsalarna. Vi måste få ordning och reda i skolan.
Det är som rektor Hilly Andersson i Luleå uttryckte
det: Det är stor brist på vanlig hederlig hyfs i skolan.
Fostran, uppförande och ordning och reda är be-
grepp som hör ihop med lärande. Vi måste möta
grundproblematiken och återuppta arbetet med att
skapa en god lärande miljö. Då kommer också ele-
verna att såväl få kunskaper som lära sig hur man ska
uppföra sig mot varandra.
Ca 100 000 elever mobbas i våra skolor. Det
räcker inte med social kompetens för att förhindra
mobbning i skolan. Det krävs en bra och innehålls-
mässig kunskap om värdegrunden tillsammans med
värderingar och attityder. Kristdemokraterna anser att
mobbning aldrig kan och får accepteras i någon form.
Alla elever ska ha rätt till en kvalitetssäkring i skolan
som innebär att de ska vara trygga i en positiv miljö.
Därför är det praktiska arbetet med en tydlig värde-
grund som utgår från den 2 000 år gamla gyllene
regeln en bra medicin mot mobbning.
Fru talman! Jag försöker inte måla upp någon
skräckbild av situationen i skolan utan försöker göra
en beskrivning av det som sägs i olika rapporter och
som många rektorer, lärare och elever uppger. För oss
kristdemokrater är det obegripligt att majoriteten i
utskottet inte är beredd att verka för ett framtagande
av en nationell handlingsplan för skolan för att kom-
ma till rätta med problemen. En satsning på en natio-
nell handlingsplan, som Moderaterna föreslår i sin
motion och som Kristdemokraterna, Folkpartiet och
Centerpartiet har ställt sig bakom, borde rimligen ha
vunnit gehör hos en majoritet i utskottet. Men tyvärr
har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet valt att avslå motionen. Jag kan inte tolka det
på något annat sätt än att dessa partier inte tycker att
problemen i skolan är så stora att några åtgärder be-
hövs. Eller är det så att initiativet kommer från fel
håll? Enligt kristdemokraternas mening är skolan
alldeles för viktig för att offras på partitaktikens alta-
re.
Fru talman! Den svenska skolan är i kris. Proble-
men måste mötas med krafttag. Det är hög tid att
införa en nationell handlingsplan för att man ska
komma till rätta med problemen. Det är en hand-
lingsplan som åtminstone borde innehålla följande
punkter enligt kristdemokraternas mening:
1. Man ska införa en daglig etiksamling i skolan. I
varje dagstidning kan man hitta ämnesområden
som ger uppslag till etiska resonemang som hjäl-
per oss att förstå hur vi påverkas av varandras be-
teende.
2. Arbetsmiljön i skolan måste förbättras. Vi måste
vara lika måna om arbetsmiljön i skolan som vi är
om den på vilken annan arbetsplats som helst.
3. Man ska skriva in föräldrarna i skolan och upp-
rätta ett kontrakt, så att skolan, föräldrarna och
eleverna vet vad som är deras ansvar.
4. Läraryrket måste uppvärderas. De bästa och duk-
tigaste studenterna måste lockas till läraryrket.
5. Det handlar om kunskap och gymnastik. Det kan
låta märkligt, men eleverna ska få båda delarna
genom skolan. Det är nödvändigt med idrott för
folkhälsan men också för att koncentrationen un-
der de timmar då eleverna måste sitta stilla ska
öka.
Fru talman! Kristdemokraterna står självfallet
bakom samtliga reservationer som vi är delaktiga i,
men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation 4, under mom. 4. Tack!
Anf. 105 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag anser att utbildning är ett av de
viktigaste inslagen i en politik för att slå vakt om alla
människors lika möjligheter. Investeringar i utbild-
ning är av avgörande betydelse för såväl samhället
som för de människor som lever där. En politisk rätt-
visa måste i stor utsträckning bygga på en politik för
att man ska erbjuda alla lika möjligheter till en bra
utbildning.
Kunskap är makt. Det handlar om makt att föränd-
ra sitt liv och möjlighet att fullt ut vara medborgare.
Därför anser jag att det är oacceptabelt att var fjärde
elev tvingas lämna skolan utan tillräckliga kunskaper.
Det är ju när skolan inte förmår att ge tillräckliga
kunskaper som människor och elever hamnar i van-
makt och till sist inte ens orkar ha några egna dröm-
mar.
Vi måste se till att det finns förutsättningar för att
alla elever ska klara kunskapsmålen. Det gör vi ge-
nom att gemensamt lyfta skolan, inte bara genom
ökade resurser utan genom att se till att just varje elev
ges möjlighet att få bra kunskaper.
Vi vet att det finns problem. Vi känner till dem
alla och har diskuterat dem flera gånger, men nu
krävs det konkreta åtgärder. Framför allt handlar det
om att redan nu visa på att vi tar situationen på allvar,
visa på ett ledarskap och ge en ny kraft till dem som
jobbar i skolan. Vi i Centerpartiet har under det se-
naste ett och ett halvt året efterfrågat en konkret
handlingsplan för skolan från regeringen. Vi vill
fokusera på tre saker.
Det första gäller de viktigaste kunskaperna för
eleverna: svenska, engelska och matematik. Det andra
handlar om makten i skolan, att man ska decentralise-
ra makt och låta dem som befinner sig i skolan vara
med och besluta. Det tredje handlar om att stärka
lärarnas roll.
När jag tidigare har frågat skolministern om vår
idé om handlingsplan har hon sagt att saker och ting
är på gång och att detta därför inte har varit aktuellt.
Men än så länge har vi ju inte sett resultaten. Jag
tycker också att regeringen missade chansen att ta ett
helhetsgrepp om skolan i den proposition som vi har
fått tidigare om vissa skolfrågor. Där hade man ju
möjligheten att ta det här helhetsgreppet, att visa på
en ny politik. I stället valde man att gå in på vissa
detaljfrågor och lämna de stora frågorna olösta.
Fru talman! Jag säger igen att skolans huvudupp-
gift att ge kunskaper måste fokuseras i mycket högre
grad än vad som görs i dag. Alla elever ska lämna
grundskolan med godkända kunskaper i svenska,
engelska och matematik. Det måste inte vara så svårt.
Det kan handla om att tidigt identifiera problem, att
satsa resurser på speciallärare eller program för läs-
och skrivutveckling och individuella studieplaner för
alla.
Det som gör mig lite fundersam är bl.a. det förslag
som kommer från kristdemokraterna. De pratar också
om att vi måste öka kunskaperna. Ett av de stora
förslag som de lägger fram handlar om att det ska
vara en etiksamling i skolan. Jag skulle vilja fråga
Erling Wälivaara hur just den timmen i skolan skulle
medföra att vi får elever med ökade kunskaper.
Majoriteten i utskotten menar att målet att alla
elever ska klara kunskapsmålen är väldigt högt ställt.
Vidare skrivs det att man i en obligatorisk skola inte
kan ge avkall på ambitionsnivån att alla elever fak-
tiskt ska nå målen för grundskolan. Man skriver att
man måste vara medveten om att alla elever inte når
målen samtidigt och på samma sätt.
Jag är övertygad om att alla elever kan lära men
att de gör det på olika sätt och på olika tid. Jag ac-
cepterar inte det synsätt som majoriteten verkar ha
som innebär att man sänker kraven för elever med
inlärningsproblem. De eleverna ska i stället ges stöd
och den extratid som krävs för att de ska kunna till-
godogöra sig kunskaperna. Det är ju inte tiden, som
sagt, utan kunskaperna som är det viktigaste.
I betänkandet går det också att läsa att majoriteten
anser att en alldeles för stor del av eleverna går ut
grundskolan utan godkända betyg. Man visar återigen
på problemen, men man ger ingen samlad lösning.
Och jag tycker inte att det stämmer överens med de
ord som vi har kunnat höra från skolministern tidiga-
re, då hon har sagt att krafttag nu kommer att tas för
att stärka grundskolan. Om de krafttagen skulle tas,
och om de orden var allvar, hade vi inte sett det be-
tänkande som vi ser i dag, utan det skulle ha avsla-
gits.
Resurserna till skolan är som sagt enormt viktiga.
Men vi är ju medvetna om att de inte ensamma avgör
skolans kvalitet. Och precis som revisorerna skriver
så är den svenska skolan en av de dyraste i världen,
men resultatet motsvarar inte kostnaderna. Delvis
beror det på att skolans resurser försvinner i andra
verksamheter än just i undervisningen. Lokalkostna-
derna är den största delen. På många håll genomförs
det också i dag nya besparingar i fråga om undervis-
ningen. Men lokalkostnaderna fortsätter att skena.
Skolans resurser fördelas alltså inte efter elevernas
behov.
Utifrån detta tycker jag att det borde göras en ut-
värdering av hur kommunernas anslag till skolan
fördelas och hur mycket av resurserna som faktiskt
går till skolans huvuduppgift, att undervisa eleverna.
Fru talman! Ett annat steg när det gäller att öka
kvaliteten är att stärka skolans egen roll med ökat
ansvar och makt så att man lokalt kan forma en bra
skola för eleverna. Det måste förenas med ett statligt
ansvar för att upprätthålla likvärdigheten, inte för att
öka likformigheten genom centralisering eller en ny
statlig detaljreglering som vi kunde höra t.ex. Lars
Hjertén från Moderaterna säga i dag. Skolministern
har också varit inne på det tidigare.
Jag vill göra tvärtom. Jag vill att de som vet hur
skolan ser ut, nämligen lärarna, skolledarna och ele-
verna, måste få förtroende att utforma skolans vardag.
Grundtanken ska vara att flytta makten ut till de en-
skilda skolorna ända in i klassrummen. Då har ju de
som har kunskaperna om skolan också makten över
resurserna. Det är dags att fullfölja decentraliseringen
av skolan fullt ut.
Jag anser också att skolledarna bör ges en starkare
roll i skolans utvecklingsarbete. Jag tycker att det är
angeläget att skolledaren själv får möjlighet att be-
sluta om viktiga stödfunktioner för skolledarrollen i
t.ex. form av administrativt stöd, så att skolledaren
också får tid att leda skolans pedagogiska utveckling.
En mer självständig roll för ledaren bör beslutas i
varje kommun. En önskvärd utveckling är att kom-
munerna i större utsträckning skriver kontrakt med
rektorerna som reglerar såväl kunskapsmål som vilka
resurser som rektorn förfogar över och rektorns befo-
genheter i övrigt. Rektorer som inte når upp till de
överenskomna målen tycker jag borde bytas ut.
Det krävs också medvetna kvalitetssatsningar ge-
nom att ett nationellt kvalitetsinstitut inrättas, vilket
Centerpartiet länge har förordat. Där kan t.ex. lä-
rarorganisationerna och kommunförbund vara hu-
vudmän. Kvalitetsinstitutet bör följa och stödja kom-
munernas egen utvärdering genom jämförande sam-
manställningar, rådgivning och metodutveckling. Och
detta går ju hand i hand med revisorernas intentioner
om att stärka skolans utveckling och kvalitet. Fru
talman! Därmed vill jag yrka bifall till reservation 5
under mom. 5.
Majoriteten skriver i betänkandet att man förut-
sätter att de instrument som finns för kvalitetsutveck-
ling och kvalitetssäkring utvecklas och förstärks. Jag
skulle vilja fråga socialdemokraternas representant i
dag: Hur anser man då att de kommer att stärkas? Det
ger man nämligen inget svar på i betänkandet.
Fru talman! Centerpartiet och andra partier har
sedan hösten 1998 krävt att åtgärder ska vidtas för att
möta de problem som finns i skolan. I Centerpartiets
tidigare motioner har vi presenterat en rad förslag
som skulle kunna gå att förverkliga omedelbart utan
vidare utredning och som skulle skicka en tydlig
signal till skolan om att vi tar skolans utveckling och
talet om att stärka den på allvar.
Det råder alltså ingen brist på konkreta förslag
från oppositionen och från Centerpartiet. Vi anser att
det är hos regeringen som ansvaret nu ligger för att
presentera dessa konkreta förslag till åtgärder för
riksdagen. Fru talman! Jag hoppas att regeringen nu
tar sig samman och lägger fram en handlingsplan, ett
handlingsprogram, för en bättre och starkare skola där
elevernas kunskaper sätts i fokus.
Fru talman! Jag skulle vilja avsluta mitt anförande
med att yrka bifall till reservation 1 under mom. 1
och 6 och säga att jag självfallet står bakom övriga
yrkanden från Centerpartiet men väljer att reservera
mig på dessa punkter.
Anf. 106 ERLING VÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag ska svara på Sofia Jonssons di-
rekta fråga hur etiksamtal kan ge eleverna ökade
kunskaper. Vi säger att etiksamtal behövs för att vi
ska lära oss leva med varandra och förstå varandra.
De behövs för att eleverna ska uppfatta och förstå att
vi behöver ordning och reda i skolan.
Jag skulle vilja exemplifiera mitt svar till Sofia
Jonsson, vilket kanske klargör hur viktigt det är med
etiksamtal också för att förvärva kunskaper.
Jag fick ett e-postmeddelande från en 14-årig
flicka som beskrev att hon ständigt är mobbad i sko-
lan. Hon skrev att hon under lektionerna hela tiden
sitter och tänker på var hon ska gömma sig under
rasterna för att hennes antagonister inte ska få tag på
henne.
Hur kan en sådan 14-årig flicka insupa lärdom?
Inser inte även Sofia Jonsson att vi måste få ordning
och reda och att vi måste få eleverna att förstå att man
behandlar varandra med respekt så att alla kan få den
lärdom som skolan ändå vill ge till eleverna?
Detta är ett exempel på hur viktigt det är med
etiska samtal.
Anf. 107 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag är fortfarande fundersam. De lära-
re och de skolledare som jag har varit i kontakt med,
och som jag kontinuerligt har kontakt med, och som
jag lade fram det här förslaget från kristdemokraterna
för kände sig nästan kränkta. Det första de uttryckte
var att det är precis det som de gör hela dagarna i den
allmänna pedagogik och i den undervisning som de
håller på med. De samtalar och försöker stärka ele-
verna. De ser till att det finns en god sammanhåll-
ning, och de försöker se till att det finns bra grupper
att arbeta i.
Jag vet inte om Erling Wälivaara och kristdemo-
kraterna också har ändrat uppfattning. Om jag kom-
mer ihåg rätt när vi diskuterade förslaget från skolmi-
nistern om ett ämne i social kompetens så var alla
borgerliga partier överens om att det förslaget var
dåligt, eftersom det också är någonting som ingår i
lärarrollen - en pedagogik att införa social kompe-
tens. Fru talman! Jag undrar om kristdemokraterna
har ändrat uppfattning om det också?
Anf. 108 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag kan försäkra Sofia Jonsson att
Kristdemokraternas politik står fast. Vi har hävdat
värdegrunden sedan vi kom in i riksdagen.
Sofia Jonsson säger att lärarna säger att de inte
kan förstå detta och att etiksamtal skulle vara förkast-
liga, eller i varje fall inte nödvändiga. Nu är det så illa
att det finns oerhört mycket dold mobbning, det som
eleverna inte vågar tala om för lärarna men som ock-
så lärarna nonchalerar. De tar inte tag i mobbningen.
Sofia Jonsson säger att vissa lärare hävdar att det
är detta som de dagligen sysslar med. Då måste jag
säga att det ändå är 100 000 elever varje år som mob-
bas i svenska skolor. Och jag tror inte att ens Sofia
Jonsson anser att det är bra att det är så här utan att
Sofia Jonsson också vill komma till rätta med både
öppen och dold mobbning i skolan.
Anf. 109 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ska börja med att säga att jag
tycker att värdegrunden och Värdegrundsprojektet är
ett bra projekt. Det genomsyrar hela skolan. Det ge-
nomsyrar klasserna, och det genomsyrar det arbete
som finns i varje grupp.
Men det som Erling Wälivaara tar upp är att man
ska ha en speciell etiktimme, ett samtal med eleverna
i samlad klass, om jag förstår det rätt. Och om det är
just mobbning som Erling Wälivaara och kristdemo-
kraterna vill komma till rätta med så tror jag fortfa-
rande inte att man kommer till rätta med detta genom
att införa en speciell timme där den mobbade eleven
ska ställa sig upp inför klassen och berätta om hur
han eller hon känner och tänker.
Däremot ser jag många andra sätt när det gäller
möjligheterna att hantera mobbningen och att minska
mobbningen. Bl.a. handlar det om att fortsätta med
Värdegrundsprojektet och se till att eleverna får
självkänsla. Det kan vi åstadkomma på flera olika
sätt, t.ex. genom att se till att stärka eleverna i skolan
- ge dem individuella studieplaner och satsa på kun-
skapen. Det tycker jag är det absolut viktigaste.
Anf. 110 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Riksdagens revisorers rapport är en
bakgrund till den här debatten. De har granskat Skol-
verket och skolans utveckling. Revisorerna konstate-
rar att nationella mål inte har påverkat utbildningen
på det sätt som förutsattes när riksdagen en gång
beslutade om mål- och resultatstyrda skolor. Skolver-
ket har inte heller tydliggjort målen och systematiskt
följt upp dem. Revisorerna föreslår därför att Skol-
verket mycket bättre ska lyfta fram målavvikelser och
negativa utvecklingsmönster i skolan. Kort sagt me-
nar revisorerna att Skolverket inte klart har redovisat
alla de olika brister som uppenbarligen finns i vår
skola.
Om man översätter de här uppgifterna till vad de
betyder i verkligheten för ett par föräldrar och deras
pojke eller flicka i skolan så betyder det att deras barn
inte får det som den svenska skolan har lovat att ge
dem. Fastän målet är att ge tillräckliga kunskaper i att
läsa, skriva och räkna riskerar alltså ditt barn att inte
få den rätten tillgodosedd. Detta betyder att en av tio
16-åringar inte får kunskaper nog för att börja på
gymnasiet. Det betyder också att en tredjedel av dem
som ändå kommer in på gymnasiet inte klarar av sin
gymnasieutbildning och får sin gymnasiekompetens.
Elever som behöver extra stöd och elever med in-
vandrarbakgrund får i praktiken aldrig den chans i
skolan som de skulle ha rätt till.
Folkpartiet har de senaste åren föreslagit en rad
reformer vid sidan av det som nu tas upp av reviso-
rerna. Det handlar framför allt om att lyfta fram kun-
skapsmålet koncentrerat på skolans huvuduppgift
som är utbildning. En rad sådana reformer skulle
kunna vända utvecklingen i skolan.
Det handlar om att sätta in hjälpen tidigt i grund-
skolans första årskurser.
Det gäller att sluta skicka elever vidare till nivåer
som de inte klarar av. Det är bättre att gå ett år extra i
grundskolan än att misslyckas på gymnasiet.
Det gäller att göra riktiga utvärderingar med na-
tionella prov så tidigt som möjligt, gärna i årskurs 3.
Eleverna ska inte fastna i snällfällan.
Det gäller att förändra gymnasiet så att både ele-
ver med extra stort studieintresse och elever med mer
yrkesinriktat intresse kan trivas och utvecklas där.
Det gäller att utbilda och anställa speciallärare -
en yrkesgrupp som i praktiken har försvunnit från den
svenska skolan - och att utbilda dem på lärarhögsko-
lorna, som i stort sett har upphört med denna utbild-
ning. Nästan alla barn kan nämligen lära sig att läsa
och skriva. Det tar bara lite olika tid för olika elever.
Det gäller att utbilda fler lärare. Lärarbristen hotar
skolans kvalitet på lång sikt. För att stoppa flykten
från lärarutbildningarna måste stat och kommun visa
att de värderar lärarna högre och ger lärarna stöd i
deras arbete för en kunskapsskola.
Det gäller att lyssna på lärarna när politikerna fö-
reslår förändringar i skolan.
Fru talman! Revisorerna påpekar att Sverige sat-
sar en stor del av sin nationalprodukt på skolan jäm-
fört med andra länder. Men alla de här resurserna
fördelas inte rätt efter de behov som finns.
Över huvud taget borde informationen bli bättre
både om vilka mål som finns och om vilka olika möj-
ligheter som finns när det gäller att använda resurser-
na på olika sätt i skolan. Rektorerna fungerar i verk-
ligheten inte som de pedagogiska ledare de borde
vara. Det finns ju faktiskt en del möjligheter att arbeta
utifrån elevens behov även i dag i den svenska skolan
men av någon anledning utnyttjas inte de möjlighe-
terna.
T.ex. finns möjligheten att använda tiden olika för
olika elever. De allra flesta elever har alla förutsätt-
ningar att nå upp till skolans kunskapsmål. Det tar
bara lite olika tid. Men hur många gymnasieskolor
låter i verkligheten elever som skulle behöva det läsa
en kurs i långsammare takt än de som är färdiga med
kursen efter halva tiden? I dag har skolorna faktiskt
den möjligheten. När vissa kommuner försöker leva
upp till målet att kontinuerligt informera föräldrarna
genom skriftlig information blir de kritiserade av
Skolverket.
Jag tror att en del av svårigheterna i den svenska
skolan beror på vad som kanske kan kallas för poli-
tiska fördomar. Försöker en lärare låta eleverna ha en
mer individuell studieplan med olika tid finns risken
att läraren blir anklagad för att bedriva
"nivågruppering". Det ordet är det faktiskt mer för-
bjudet att säga i en svensk skola än vad en svordom
är och så har det varit sedan 70-talet. Lämnar en lära-
re skriftlig information ligger anklagelsen nära att
betygen ska smygas in bakvägen.
En väsentlig del av kritiken riktas mot Skolverkets
dubbelroll. Å ena sidan ska Skolverket vara rådgi-
vande och utvecklande. Å andra sidan ska Skolverket
följa upp kvaliteten i skolan. Det är en mycket svår
uppgift att samtidigt vara stödjande och rådgivande
gentemot den som ska granskas och kontrolleras. Det
är också en mycket svår uppgift att bedöma kvaliteten
på verksamhet som en myndighet själv har bidragit
till. Jag tycker att revisorernas kritik ger bra argument
för Folkpartiets gamla förslag om att inrätta ett fristå-
ende kvalitetsinstitut. Kvalitetsgranskningen av sko-
lan kan inte bara genomföras av de politiker och
tjänstemän som själva är ansvariga för kvaliteten.
Fru talman! Jag tror faktiskt att socialdemokratis-
ka skolpolitiker och skolministern är bekymrade över
de negativa rapporter som kommit de senaste åren
men de vill eller vågar inte riktigt diskutera vad svå-
righeterna beror på.
Nu har Riksdagens revisorer kommit med mycket
allvarlig kritik. Men revisorerna har också en hel del
förslag till utbildningsutskottet om vilka åtgärder som
skulle kunna vända den negativa utvecklingen.
Det handlar om att tydliggöra målen, ge bättre in-
formation till lärarna, förbättra utvärderingen, förbätt-
ra styrningen av skolan och göra en bred satsning på
kompetensutveckling av ledarskapet i skolan. Men då
väljer majoriteten i utskottet att gå i försvarsställning
- åtgärder är redan vidtagna, regeringens senaste
beslut kommer att förbättra situationen, pågående
arbete kommer snart att visa upp förbättringar osv.
Nej, nu borde det vara dags för ett brett samtal om
skolan, dags att sätta sig ned och erkänna att det fak-
tiskt finns en hel del i skolan som inte fungerar och
dags att ta kritiken på allvar.
Det viktigaste i den diskussionen är kanske inte
vad Socialdemokraterna, Folkpartiet eller någon an-
nan sade för tio år sedan, utan det viktigaste är att fler
elever klarar sig bra och trivs i skolan. Folkpartiet
menar att våra elever ute i skolorna har rätt att kräva
att riksdagen tar de här problemen på allvar.
Fru talman! För att spara tid nöjer jag mig med att
yrka bifall till reservation 1 under mom. 1 och till
reservation 5 under mom. 5.
Anf. 111 TORGNY DANIELSSON (s):
Fru talman! Riksdagens revisorer har lämnat ett
förslag till riksdagen utifrån en ambitiös och värdefull
granskning av grundskolans utveckling, Skolverkets
uppföljning, utvärdering och tillsyn samt regeringens
styrning av Skolverket.
Revisorernas förslag överlämnades till riksdagen i
slutet av maj 1999, dvs. för snart ett år sedan. Det är
olyckligt att behandlingen av och debatten om försla-
gen kommer så här lång tid efteråt. Det är ju mycket
som händer under ett år. Många debatter om situatio-
nen i skolan har genomförts under det gångna året.
Det hade varit önskvärt att det här hade behandlats
samtidigt som regeringens skrivelse Utvecklingsplan
för förskola, skola och vuxenutbildning eftersom
dokumenten kom samtidigt och berör samma ämne.
Betänkandet rör också ett antal motioner, bl.a. en
motion från moderaterna, väckt med hänvisning till
bestämmelserna i 3 kap. 15 § riksdagsordningen om
motionsrätt med anledning av en händelse av större
vikt. Denna händelse av större vikt var som jag upp-
fattade det en debattartikel om Skolverkets årliga
statistiska redogörelse över elevernas betyg och an-
delen elever som inte nått målen.
Det moderaterna nu lyfter fram som en angelägen
fråga är en angelägen fråga och har alltid så varit.
Varje ny elev som lämnar grundskolan utan att nå
målen och med bristfälliga kunskaper är ett nytt mo-
tiv till att vi måste anstränga oss hårdare och inte alls
slå oss till ro med det som också i debattartikeln kon-
staterades, nämligen att den svenska skolan vid en
internationell jämförelse hävdar sig mycket väl och i
vissa fall med absolut topplacering. Men hur är det
med den svenska skolan jämfört med sig själv över
tiden? Det är den intressanta frågan. Är de 22 % ele-
ver som i dag inte får godkänt i något ämne värre än
att det som var tidigare, att 30 % hade 1:or eller 2:or i
alla ämnen? Det är svårt att göra jämförelser när vi
inte har ett bra jämförelsematerial.
Fru talman! Att utskottets majoritet inte finner
anledning att vidta några ytterligare åtgärder eller att
ställa sig bakom vare sig Riksdagens revisorers för-
slag eller bifall till någon av de motioner som be-
handlas ska ses utifrån det faktum att det pågår och
planeras en mängd olika insatser och åtgärder i syfte
att utveckla såväl skolan som Skolverket. Därför
yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betänkande
UbU10 i dess helhet.
Fru talman! Skolan är i dag mål- och resultatstyrd,
och ansvaret delas av staten, kommunerna och de
enskilda skolorna. Regeringen har tillsammans med
riksdagen ett övergripande ansvar för likvärdigheten
och för att sätta upp tydliga och utvärderingsbara mål
för verksamheten, men vi bidrar också aktivt till att
initiera och stimulera till en skolutveckling för högre
kvalitet och till att därigenom ge alla elever bättre
möjligheter att uppnå målen. Låt mig nämna några
exempel.
Vi har här i kammaren i olika omgångar beslutat
om att öka statsbidraget till kommuner och landsting
för att ge ökade möjligheter till god kvalitet i vården,
omsorgen och skolan. Sammantaget ökar statsbidra-
gen och är drygt 21 miljarder högre i år än jämfört
med 1996.
Det som är mest oroande i dag i den här statisti-
ken om skolornas resultat är att skillnaderna är så
stora mellan olika kommuner och mellan olika skolor.
Det finns skolor där alla elever når alla mål och sko-
lor där bara varannan elev gör det. Detta visar på
betydelsen av att såväl ekonomiska resurser som
pedagogisk kompetens bör fördelas olika och efter
behov - mer till dem som har större behov.
Den förstärkning av utbildning i de sju kommuner
i storstadsregionerna, den s.k. storstadssatsningen, är
ett exempel på detta och är en angelägen åtgärd, där
staten tillsammans med de aktuella kommunerna bl.a.
satsar på att stärka språkutvecklingen i förskolan och
skolan.
Vidare kan nämnas det program med tio olika
delprojekt som pågår sedan 1999 och som konkret
stärker förutsättningarna för det kommunala utvärde-
ringsarbetet samtidigt som den statliga granskningen
härigenom också bli mer aktiv. För att genomföra
tiopunktersprogrammet har regeringen avsatt 110
miljoner kronor årligen under en treårsperiod.
Ett annat nationellt skolutvecklingsprojekt om-
fattar sammanlagt nära en och en halv miljard kronor
under tre år för en satsning på IT i skolan, mest känd
under benämningen ITiS. Här handlar det om att ta
till vara och utveckla de möjligheter som IT kan ha i
form av ett pedagogiskt redskap. I det här samman-
hanget är det inte minst spännande att se på betydel-
sen för elever med behov av särskilt pedagogiskt
stöd. Där kan denna satsning öppna nya möjligheter
till individuellt anpassad undervisning.
Fru talman! Skolutveckling förutsätter en satsning
på kompetensutveckling av skolans personal. Det är
därför viktigt att se på lärarnas och skolledarnas roll
och behov av såväl grundutbildning som vidareut-
bildning och fortbildning. I årets budgetproposition
finns sammanlagt 500 miljoner kronor för utveck-
lingsinsatser inom skolväsendet under perioden
2000-2002, bl.a. för kompetensutveckling av lärare
inom vissa strategiska områden. Under detta år kom-
mer dessutom medel att avsättas för bl.a. kompe-
tensutveckling av lärare inom det specialpedagogiska
området och inom området språkutveckling.
Förslaget om en reformerad lärarutbildning kom-
mer inom kort att presenteras i en proposition till
riksdagen. Den reformerade lärarutbildningen bygger
på det initiativ som vi själva tagit i utskottet och det
arbete som partierna gemensamt berett i en parla-
mentarisk utredning.
Fru talman! I debatten om skolans kvalitet och
Skolverkets roll vill jag lyfta fram betydelsen av att vi
har ett barnperspektiv. De som är experter och som
har den direkta upplevelsen och erfarenheten av sko-
lan är ju barnen och ungdomarna själva.
Kvalitet i skolan innebär inte bara resultat i form
av godkända betyg utan även måluppfyllelse i en
vidare bemärkelse. Detta omfattar även elevernas
personliga utveckling och skolans arbetsklimat. Där-
för är utvecklingssamtalen så viktiga. Här ges eleven
och föräldrarna kontinuerligt möjlighet till en dialog
om innehållet i skolan, prestationerna, om hur kam-
ratskap fungerar och trivseln i allmänhet. Utveck-
lingssamtalet ger grunden för en individuell studie-
plan för varje elev.
Som komplement till Skolverkets statistik om
skolan och betygen skulle det vara intressant om vi
skulle kunna få en sammanfattande bild av den
svenska skolan baserad på summan av alla de ut-
vecklingssamtal som pågår i landet under ett år. Det
går naturligtvis inte att göra i dag, men det skulle helt
klart ge en mera nyanserad och innehållsrik bild av
skolan av i dag, dess möjligheter såväl som dess ut-
maningar.
Jag tycker att elever självklart ska ges möjlighet
att delta i utvärderingen av skolan såväl i klassrum-
met som på olika nivåer i samhället. Det är en del av
elevdemokratin och en naturlig del av kvalitetsut-
vecklingsarbetet. Det kanske i framtiden inte skulle
vara så dumt om vi även på nationell nivå kunde öka
barnens och ungdomarnas deltagande i utvärderingen
av skolan.
En djärv tanke, fru talman, är att vi i framtiden
ska ha ett skolverk där även barnen medverkar och
har en aktiv roll. Tack för ordet!
Anf. 112 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag ställde två frågor till Torgny Da-
nielsson. Hur ser han på att man har samma myndig-
het som kontrollerar och främjar verksamheten inom
skolan och Skolverket när hans partivänner i vux-
enutbildningssammanhang anser att det ska vara två
skilda organ, inte samma utan en som kontrollerar
och en som främjar? Här är det Skolverket som sköter
båda dessa uppgifter.
Sedan frågade jag hur han ser på den nya kampanj
som man i det socialdemokratiska partiet startat mot
friskolor. Det är ledande socialdemokrater med i den
kampanjen.
Torgny Danielsson sade att det var en debattarti-
kel i Dagens Nyheter som gjorde att vi ville väcka en
motion med anledning av en händelse av större vikt.
Det är inte artikeln utan innehållet i artikeln, inne-
hållet i Skolverkets rapport. Sedan råkade det stå i
Dagens Nyheter, men det gör nästan alla viktiga hän-
delser i dag.
Betyg kan jämföras på olika sätt. Det är omöjligt
att jämföra det gamla relativa betygssystemet med det
betygssystem som vi har i dag. Om man gör en jäm-
förelse mellan 1998 och 1999 årskurs 9 blir det sämre
1999 i årskurs 9 än 1998.
Sedan säger Torgny Danielsson att det är bra med
utvecklingssamtal. Det tycker jag också. Kan Torgny
Danielsson tänka sig att man utvecklar samtalen till
att också bli skriftliga som man som förälder kan ta
med sig hem efter samtalet?
Anf. 113 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Skolverkets uppgift i dag är att både
stimulera till skolans utveckling och se till uppfölj-
ning, utvärdering och tillsyn. Det ser vi som en möj-
lighet att ha en myndighet som har en hög kompetens.
Den del som sysslar med uppföljning, utvärdering
och tillsyn kan mycket väl ge impulser till på vilket
sätt Skolverket ska ha en aktiv och stödjande roll för
skolutvecklingen.
Sedan är det viktigt att poängtera att vilken form
av myndighet vi har och hur den ser ut inte är det
centrala, utan det centrala är ju att vi har en myndig-
het som på ett effektivt sätt kan utföra de arbetsupp-
gifter som den har ålagts.
Vi har ju diskuterat friskolorna många gånger.
Dem har vi och de är här för att stanna. Men det vik-
tiga är ju att friskolor i sig inte är ett direkt mått på
hög kvalitet. Friskolor måste på samma sätt som alla
andra skolor underkasta sig den kvalitetsgranskning
som vi kräver. Friskolor ska också vara öppna och en
skola för alla.
Sedan får inte friskolor på något sätt undergräva
möjligheten för en kommun att bedriva bra skolverk-
samhet vid alla andra skolor. Därför är det viktigt att
man följer utvecklingen.
Anf. 114 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag tackar för svaren på mina frågor.
Jag har inget emot Skolverket och dess kontrolle-
rande verksamhet. Däremot finns det ett problem som
Torgny Danielsson måste ha stött på när han har
besökt skolor, att lärare och rektorer är lite tveksam-
ma om vilken uppgift som Skolverket har när man är
ute på en skola. Är det för att främja verksamheten
eller är det för att kontrollera?
Det är bl.a. av det skälet som vi vill ha två skilda
myndigheter, och det har alltså alla fem socialdemo-
kratiska ledamöter i Kunskapslyftskommittén accep-
terat att man ska ha när det gäller vuxenutbildning.
Då vore det rimligt att ha det också i ungdomsutbild-
ningen.
När det gäller friskolor använder Torgny Daniels-
son samma ord som skolministern. De har kommit för
att stanna, och det tycker jag är bra. Jag skulle vilja
ställa en sista fråga till Torgny Danielsson: Vill Torg-
ny Danielsson medverka till att man inte försämrar
möjligheten för att bilda nya friskolor i fortsättningen,
så att det är kommunerna som yttrar sig men Skol-
verket som fattar det slutgiltiga beslutet?
Anf. 115 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om vi är överens om vad
det innebär. Jag tycker inte att friskolorna på något
vis har en sämre situation. Däremot är det, som jag
sade tidigare, angeläget att vi har samma syn på sko-
lan oavsett om det är en allmän skola eller en friskola.
Därför är det rimligt att det ställs samma krav när det
gäller utbildad personal.
Innan man får tillstånd att starta en skolan ska
man klart ha redogjort för hur man kommer att lösa
uppgiften. Det ska vara en seriös organisation eller
huvudman som går in i verksamheten och som är
beredd att ta det ansvar under den frihet som det in-
nebär att bedriva en friskola.
Men det får ju inte vara så, som vi har upplevt i
många fall, att en friskola inte har någon seriös grund.
Därigenom överlämpar man i sista stund de åtagan-
den som man en gång har gjort på kommunerna som
då sätts i en väldigt svår situation när de får ta ansvar
för en ny grupp elever som de inte har kunnat planera
för.
Anf. 116 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Torgny Danielsson inledde sitt anfö-
rande med att säga: Vi måste anstränga oss hårdare.
Det finns en del problem bl.a. med att det är så många
som lämnar grundskolan utan godkända betyg.
Sedan tog Torgny Danielsson upp ett resonemang
om att man kanske skulle se på hur många det var
som hade ettor och tvåor tidigare - han nämnde en
siffra på 30 %.
För mig är det inte det viktigaste. Det viktigaste är
hur situationen ser ut nu, att vi ska nå de gemensam-
ma målen, att eleverna ska få godkända betyg.
Om Torgny Danielsson menade allvar med orden
att man måste anstränga sig hårdare och hitta nya sätt
att lösa problemen, blir jag ännu mer förvånad när
socialdemokraterna och majoriteten säger att man
efter revisorernas förslag inte tänker vidta några åt-
gärder - det står på första sidan - och att man tänker
avslå alltihop.
Anser Torgny Danielsson och socialdemokraterna
att det inte behövs något övergripande synsätt på
skolan, att det inte behövs konkreta åtgärder som ska
sättas in nu? Är det detta som är huvudanledningen
till att socialdemokraterna inte vill lägga fram ett
handlingsprogram för skolan?
Anf. 117 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Man efterlyser en nationell hand-
lingsplan. Samtidigt är det inte någon hemlighet för
någon - allra minst i den här salen - att någon vecka
innan Skolverkets rapport kom, kom det en skrivelse
från regeringen där man klargör vilka åtgärder som
man vill vidta för att utveckla skolan inom den när-
maste tvåårsperioden.
Skrivelsen innehåller en mängd olika förslag, och
jag har redogjort för en del av dem här. Många av
förslagen håller också på att genomföras i dag med
verksamheter som är finansierade. Detta skulle man
kunna döpa om till en nationell handlingsplan, om nu
Sofia Jonsson och andra skulle önska det.
Jag är oroad över att klyftorna ökar inom skolan.
Varje elev som går ut skolan med otillräckliga kun-
skaper är ett motiv i sig för att vi måste bli bättre på
att fördela de resurser som skolan har. Om det be-
hövs, så ska skolan också ha mer resurser. Besluten
om hur resurserna ska fördelas ska ligga så nära verk-
samheten som möjligt.
Då frågar jag Sofia Jonsson: Stöder Sofia Jonsson
moderaternas förslag om en nationell skolpeng? En
sådan innebär ju att man mer eller mindre omyndig-
förklarar den lokala nivån, om pengarna ska fördelas
från centralt håll. Hur stämmer det överens med
Centerns syn på decentralisering och delaktighet på
lokal nivå?
Anf. 118 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Torgny Danielsson har väl hört mig
ett antal gånger både ifrågasätta moderaternas idé om
skolpeng och redogöra för mina egna förslag om en
stärkt decentralisering. Jag talade i mitt anförande
tidigare här i dag om att man borde låta skolorna få
besluta om sig egen verksamhet.
Torgny Danielsson hade en djärv tanke om att
Skolverket också skulle kunna ta in barn. Varför inte?
Men kan då socialdemokraterna tänka sig att gå med
på Centerpartiets idé om att låta eleverna verkligen få
vara med och utforma sin vardag på sin egen skola
genom lokala skolstyrelser? Det ser jag som en oer-
hört stor sak för att stärka demokratin och för att
stärka elevernas engagemang i deras egen utveckling.
Tycker Torgny Danielsson att det är en bra tanke och
kan man lägga fram ett sådant förslag?
Anf. 119 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det pågår ju en verksamhet när det
gäller möjligheten för elever att aktivt delta i lokala
skolstyrelser och att vara med i den demokratiska
processen. Det kommer så småningom förslag på hur
man skulle kunna permanenta den verksamheten.
Men det viktigaste är att varje elev känner en del-
aktighet i sin egen lärandesituation till vardags. Det i
sin tur handlar väldigt mycket om det förhållningssätt
mellan barn och vuxna i skolan och vilket utrymme vi
ger elever att ta ansvar för sitt eget lärande.
Då ser vi skolan som mycket mer än något slags
fabrik där man bara bedriver undervisning, som en
del från borgerligt håll brukar poängtera, att skolans
viktigaste uppgift är att bedriva undervisning.
Det är bra att Sofia Jonsson klart deklarerar hur
hon ser på moderaternas förslag om nationell skol-
peng. Det visar än en gång att det är svårt - i alla fall
för mig - att se ett samlat borgerligt alternativ till den
förda skolpolitiken.
Anf. 120 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har ett par frågor till Torgny Da-
nielsson och socialdemokraterna.
För det första gäller det läget i skolan och ökning-
en av antalet elever som inte klarade betyget God-
känd från 20,4 % 1998 till 22,7 % 1999. Delar Torg-
ny Danielsson kristdemokraternas uppfattning att det
är ett steg i fel riktning när antalet ökar? Det borde ju
rimligtvis ske en minskning.
För det andra: Hur ser Torgny Danielsson och so-
cialdemokraterna på behovet av etiska samtal i sko-
lan, vikten av att vi ska lära oss att leva med varand-
ra, hur vi talar med varandra och hur vi umgås med
varandra?
Anf. 121 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som jag tidigare sade ser jag allvar-
ligt på varje elev som lämnar skolan utan att nå målet.
Det är en utmaning i sig.
Sedan tycker jag att man måste se på vad statsti-
ken innehåller i ett lite längre perspektiv. Det är väl-
digt mycket som har hänt, och det är ett nytt betygs-
system som nu används.
Vi säger ofta att vi ska ha en skola för alla, där
alla barn är olika men har samma värde. Det innebär
att man utgår från att varje barn har olika behov av
olika insatser och även att det tar olika lång tid för
olika elever att uppnå målen. Därför tycker jag att den
viktigaste statistiken kanske är att se hur det går för
de här barnen på lite längre sikt, hur många som inte
kommer att nå upp till målen om några år. Om man
inte har nått upp till målen ska det vara en rättighet att
få samhällets stöd också fortsättningsvis för att kunna
nå upp till målen. Sedan är det inte rimligt att tro att
antalet blir noll.
Etiksamtal är för mig inget märkligt, utan de är en
del av värdegrundsarbetet. Jag tycker inte att det
behövs något särskilt ämne eller särskilt anpassad tid
för dem, utan de ska naturligt ingå i skolans vardag i
olika ämnen. Det kan vara svenska, religionskunskap
eller filosofi. De bör naturligt ingå i ämnet idrott t.ex.
när man talar om detta med rent spel och om hur vi
beter oss mot varandra.
Anf. 122 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Det gläder mig att Torgny Danielsson
inser att barn är olika och att alla barn behöver olika
insatser.
Det är också glädjande att Torgny Danielsson och
socialdemokraterna inte direkt avvisar tanken på
etiksamtal utan i stället säger att det här behövs i
skolan, även om vi inte använder oss av exakt samma
vokabulär. Det talar i alla fall för att vi kan se fram
emot att det blir etiksamtal i skolan.
Sedan skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga till
Torgny Danielsson. Oroar det socialdemokraterna
och Torgny Danielsson att alltfler lärare lämnar sin
verksamhet i skolan på grund av att de inte mäktar
med arbetet, att de känner sig utbrända?
Anf. 123 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller den fortsatta diskussio-
nen om värdegrundsfrågorna i skolan finns det ju
väldigt mycket som man kan lyfta in där. Bl.a. ser jag
det som angeläget att man bättre lyckas med att ha
undervisning och diskussioner kring olika konventio-
ner, bl.a. om de mänskliga rättigheterna, om barn-
konventionen osv., så att vi får in detta i skolarbetet.
Den här typen av värdegrundsdiskussion kan alltså ha
sin plats i många sammanhang i skolan. Det handlar
också om att det naturligt ingår i utvecklingssamtalen,
som också ska ta upp hur vi utvecklas socialt.
När det gäller frågan om arbetssituationen i skolan
kan vi vara överens om att det under 90-talet har varit
en väldigt ansträngd arbetssituation i skolan, mycket
på grund av de nedskärningar som har gjorts och den
ekonomiska situationen. Vi har ju tvingats till kost-
nadsbesparingar både på statlig och på kommunal
nivå. Jag ska inte dra någon historia om varför det
blev så.
Lärarnas arbetssituation hänger samman med vil-
ket stöd lärarna får. Vi säger ju att det är så viktigt att
se till både skolledarens roll och vilket pedagogiskt
ledarskap som finns i skolan. Vi efterlyser en diskus-
sion om hur det pedagogiska ledarskapet och stödet
till lärarna kan se ut. Det är viktigt att ta situationen
på allvar och att förebygga den på olika sätt.
Anf. 124 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill ta ett exempel på kritiken som
handlar om att informationen till lärarna och skolan
måste bli bättre. Det är ju i dag en bristfällig infor-
mation om vad betygen ska innehålla. Lärarna har
inte fått veta vad det högsta betyget, det som kallas
Mycket väl godkänd, ska grundas på för kriterier. Det
utlovades när betygssystemet infördes 1994, och det
har utlovats 1998, 1999 och det har utlovats nu. Jag
har inte brytt mig om att ta upp detta, för jag har tagit
för givet att det snart skulle komma kriterier. Det här
är ett litet men också väldigt tydligt exempel på hur
man försätter den svenska skolan i en situation där de
som arbetar i skolan inte vet vad det är för mål som
de ska arbeta mot, i det här fallet vilka mål de ska
arbeta mot för att sätta betyget Mycket väl godkänd.
Mot bakgrund av detta exempel vill jag fråga
Torgny Danielsson om han verkligen anser att riks-
dagen eller regeringen har vidtagit sådana åtgärder att
man bara rakt av kan avfärda alla förslag från Riks-
dagens revisorer, som faktiskt pekar på en massa
sådana här brister.
Anf. 125 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som Ulf Nilsson mycket väl vet dis-
kuteras olika åtgärder som möter de flesta av Riksda-
gens revisorers förslag. Sedan kan man ju välja att gå
till väga med olika metoder. Ett av skollagsöversyns-
kommitténs uppdrag är att se över hur de olika be-
stämmelser som styr skolan nationellt - alltså skollag,
skolförordning osv. - kan göras mer tillgängliga.
Men det pågår en utveckling, och det har också
Skolverket redogjort för inför utbildningsutskottet.
Den visar på att Skolverkets uppdrag att nå ut till
alltfler pågår och att kontakten och mängden distribu-
erat informationsmaterial hela tiden ökar. Ett tillräck-
ligt betryggande svar är att det för närvarande inte
behöver göras något ytterligare. Sedan får vi natur-
ligtvis följa utvecklingen.
Jag har en fundering över Folkpartiets politik på
skolområdet. Ni talar ofta om att den enda uppgift
som skolan ska ägna sig åt, som jag uppfattar det, är
utbildning. Ni talar också ofta om ordning och reda.
Menar ni då att ni tar avstånd från att skolans uppgift
också är att förmedla och diskutera värdegrundsfrå-
gorna och att ta vara på och bidra till elevens person-
lighetsutveckling?
Jag ser inte att Folkpartiet med sitt sätt att resone-
ra om utbildningspolitik tar hänsyn till själva grunden
och förutsättningarna för lärandet, som egentligen
handlar om att varje individ, varje elev ska känna sig
trygg, accepterad och bekräftad i skolan.
Anf. 126 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är riktigt att skolan behöver
tydliggöra kunskapsmålet. Skolan kan inte klara av
allting. I arbetet med att tydliggöra kunskapsmålet
ska man möta varje individ utifrån hans eller hennes
förutsättningar och ta hänsyn till de problem och
svårigheter som finns. I arbetet för att nå kunskaps-
målet ingår naturligtvis en mängd samtal, tankar och
reflexioner kring etik, filosofi och många andra frå-
gor. Men skolans huvuduppgift är att ge eleverna
kunskapsredskap.
Jag kommer tillbaka till revisorernas kritik. Jag
kan inte begära att Torgny Danielsson ska räkna upp
alla detaljer. Men jag skulle ändå vilja ha några tydli-
gare svar på vilka åtgärder som är vidtagna. Får man
kritik i en styrelse, i ett företag eller i något annat
sammanhang av en utomstående granskare brukar
man inte nöja sig med att säga: Vi jobbar med det här.
Man ska kunna visa att någonting verkligen har satt i
gång.
Finns det några konkreta förslag som kommer att
leda till det som revisorerna föreslår, t.ex. att Skol-
verket ska ha överläggningar med kommunerna om
det pedagogiska ledarskapet i skolan? Finns det några
förslag om att kommunerna ska redovisa en analys av
hur skolornas resurser används och hur det hänger
samman med undervisningens resultat? Finns det
några konkreta beslut som kommer att göra att infor-
mationen till lärare och skolpersonal blir bättre?
Jag tycker inte att vi har hört några sådana exem-
pel på att något riktigt svar på revisorernas kritik
finns här i dag.
Anf. 127 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade inledningsvis har det
hänt mycket under ett år. Det är naturligtvis omöjligt
för mig att stå här i talarstolen och räkna upp allt som
har hänt.
Om vi ser på Skolverkets situation sedan rappor-
ten kom har vi fått en ny skolverksledning. Det har
instiftats en kvalitetsgranskningsnämnd som nu är i
verksamhet. Vi har en ökad närvaro av Skolverket ute
på skolorna och på olika sätt genom de olika distri-
butionskanaler som skolan har.
Det pågår en översyn på departementet vad gäller
den förordning om kvalitetsredovisning som finns.
Frågan har lyfts om att kommunerna behöver ytterli-
gare stöd och hjälp för att få instrument och kompe-
tens för att klara de kvalitetsredovisningar som de är
ålagda att göra.
De medel som jag nämnde tidigare, de s.k. Pers-
sonpengarna, har i omgångar portionerats ut till
kommunerna, vilket ger förutsättningar för att kom-
munerna lokalt ska kunna bedriva skolutvecklingsar-
betet. Det finns många som kan vittna om att pengar-
na också kommit väl till nytta.
Nu har inte Ulf Nilsson någon mer möjlighet till
replik. Men detta är i varje fall en del av de saker och
åtgärder som finns redovisade, och som Ulf Nilsson
mycket väl känner till, eftersom vi haft en noggrann
genomgång av hur Skolverket självt ser på den kritik
och de förslag som det har fått av Riksdagens reviso-
rer.
Avslutningsvis och sammanfattningsvis kan jag
säga att det i dag inte finns någon ytterligare anled-
ning att gå vidare. Men naturligtvis ska dörren stå
öppen. Vi måste ständigt ha den här dialogen levande
för att vi också ska komma med nya förslag till åtgär-
der.
Anf. 128 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till
hemställan i utbildningsutskottets betänkande nr 10.
Vi ska som tidigare sagts diskutera skolans utveck-
ling dels mot bakgrund av Riksdagens revisorers
förslag, dels mot bakgrund av en del rapporter som
har kommit från Skolverket. Jag har huvudsakligen
hämtat inspiration till mitt anförande från en av Skol-
verkets rapporter.
I en av rapporterna har Skolverket visat på att an-
delen elever i grundskolan som inte nått målen i ett
eller flera ämnen har ökat med ungefär två procen-
tenheter på ett år. Det har lett till att många borgerliga
partier har gått till angrepp på skolpolitiken. Det finns
en tendens att måla upp en svart och ibland tendentiös
bild av skolan. Man har använt Skolverkets uppgifter
ganska flitigt i den retoriken.
Är den krisbild man målar upp sann? Hur mycket
sämre har skolan egentligen blivit? Som vänsterpar-
tist menar jag naturligtvis att många skolor har stora
problem, inte minst till följd av brist på resurser.
Vänsterpartiet har också lagt fram ett antal förslag till
hur man ska kunna förbättra skolan. Vi tror inte heller
att det är rätt, som socialdemokraterna ibland gör, att
framställa situationen som att allt egentligen fungerar.
Det gör det inte. Men alla skolor och alla elever har
inte samma problem.
Skolverkets rapport säger att andelen elever i
grundskolan som inte fått godkänt i ett eller flera
ämnen har ökat från 20,4 % våren 1998 till 22,7 %
våren 1999. Betygssystemen kan inte jämföras med
varandra. Men för bara ett par år sedan hade vi ett
betygssystem som per definition sade att 31 % av
eleverna fick ett betyg som i den allmänna meningen
inte var godkänt.
Våren 1999 var enligt Skolverket 90,3 % av de
elever som gick ut grundskolan behöriga till gymna-
siet. Det betyder att ca 10 %, eller tre elever per klass,
hade misslyckats i ett eller flera kärnämnen. Det är ett
stort problem som vi naturligtvis måste ta tag i. Men
vi måste också komma ihåg historien. När jag själv
gick i skolan fanns ett antal som körde i matte och
svenska. Problemet var inte mindre då, och det är
definitivt inte mindre nu.
Det verkligt allvarliga problemet som döljer sig
bakom snittsiffran på 22,7 % som nu diskuteras för-
bigås ibland av många partier. Det är det faktum att
olika skolor t.o.m. inom samma kommun uppvisar så
vitt skilda resultat. När det gäller andelen elever som
inte når målen i ett eller flera ämnen sträcker sig
spännvidden från 5 % upp till hela 78 %. Det är olik-
heter som utgör ett hot mot grundbulten i den svenska
utbildningspolitiken, en nationellt likvärdig skola för
alla barn.
Vad man entydigt kan se av statistiken är att sko-
lor i välbärgade områden generell sett klarar sig bra
medan skolor i områden med låga inkomster, hög
arbetslöshet och stora invandargrupper klarar sig
betydligt sämre.
Fru talman! Tillgången till utbildning tenderar
alltmer att bli en klassfråga. En av orsakerna till de
stora skillnaderna när det gäller resultat är segrega-
tionen. Förenklat kan man säga att de största proble-
men i hög grand rör ungdomar vars föräldrar är in-
vandrade och som går i en skola i hårt segregerat
bostadsområde i en förort till någon av de stora stä-
derna.
Vad vi kan se nu är resultatet av att vi under de
senaste tio åren har tillåtit att den ekonomiska, sociala
och etniska segregationen har fått öka. I valfrihetens
namn ökar antalet fristående - som jag egentligen
föredrar att kalla privata - skolor framför allt i stor-
stadskommuner. Det leder ibland till att den kritiska
massan av motiverade elever och engagerade föräld-
rar som faktiskt krävs för att få till stånd positiva
lärprocesser och social utveckling i en skola under-
mineras i de kommunala skolorna.
Det är också nu vi ibland får se konsekvenserna
av nedskärningar under 90-talet. De nedskärningarna
har lett till större undervisningsgrupper, nedslitna
miljöer och minskad vuxentäthet i skolan. Vi har
också fått nedskärningar i stödet till elever i behov av
särskilt stöd, minskad och försämrad elevvård och
färre skolkuratorer och skolpsykologer.
Bakom de 22,7 procenten döljer sig alltså skolor
med skyhögt värre siffror, skolor som har problem
som bottnar i sociala och ekonomiska orättvisor. Det
är framför allt i de skolorna man måste få kunna sätta
in åtgärder. Förslag om fler fristående skolor, större
valfrihet att välja skola, betyg från årskurs 1 i kombi-
nation med sänkta skatter är knappast den medicin
som hjälper de skolorna. I stället innebär det, ur mitt
perspektiv, att man ökar de etniska klyftorna och
därmed också ökar klasskillnaderna.
Kraven på skolorna i de hårt segregerade förorts-
kommunerna är stora. De måste bl.a. kunna möta
invandrarungdomarnas speciella behov och skapa en
miljö där de känner trygghet och där de kan känna sig
stolta över sitt ursprung. Det behövs fler vuxna i
skolan. För det krävs mer resurser.
Skolor i de invandrartäta förortsområdena behöver
förstärkas med fler vuxna som i olika roller - fritids-
ledare, kuratorer, psykologer, specialpedagoger - kan
medverka till att skapa en lugnare och tryggare skol-
miljö och bygga upp ett klimat som också främjar
inlärning.
De här skolorna är däremot inte betjänta av en
allmän svartmålning som antyder att skolledare, lära-
re och övrig personal helt misslyckats med sitt upp-
drag. Trots 90-talets nedskärningar gör skolans per-
sonal varje dag storverk under ofta ganska svåra för-
utsättningar. Personalens arbete blir inte lättare av att
många borgerliga partier i generaliserande drag gör
"den svenska skolans stora misslyckande" till ett
slags refräng i en partipropaganda. Varken högerns
svartmålning eller socialdemokraternas skönmålning
gynnar i grunden den svenska skolan.
Anf. 129 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Lennart Gustavsson började sitt anfö-
rande med att yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan ägnade han i stort sett hela sitt anförande åt att
diskutera de problemformuleringar som finns i sko-
lan. Det gör mig lite fundersam.
Jag håller klart med Lennart Gustavsson om att
det runtom i landet finns många positiva exempel
som vi måste visa på. Men problemet utifrån de rap-
porter från Skolverket som Lennart Gustavsson dis-
kuterade är att det finns många elever som inte klarar
sig i skolan och att deras antal ökar.
Vi har under de senaste dagarna också sett att ele-
ver ute på skolorna börjat strejka och står och disku-
terar kommunernas budgetar och de nedskärningar
som sker på deras skolor. Jag undrar: Hur många fler
sådana här rapporter från Skolverket behöver Lennart
Gustavsson få och hur många fler elevstrejker runtom
i landet måste vi se på TV innan Vänsterpartiet ändrar
sitt bifallsyrkande till konkreta förslag om förbättring
av det som Lennart och flera av oss har diskuterat i
dag?
Anf. 130 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Först och främst tycker jag att det i
grunden är positivt när elever visar att de inte accep-
terar en arbetsmiljö och en situation i skolan som inte
är bra. Det är bra att elever vågar stå upp och kräva
sin rätt.
Om Sofia Jonsson lyssnade på det som jag sade
vet hon också att det här är en fråga om resurser.
Därtill är det kanske bekant för Sofia Jonsson att
Vänsterpartiet är ett av de partier som ganska kon-
sekvent har drivit frågan om mer resurser till kom-
munerna, som faktiskt har det yttersta ansvaret för
skolan.
Sofia Jonsson frågar vidare hur många rapporter
som behövs för att Vänsterpartiet ska engagera sig i
den här frågan. Det är bra att det kommer rapporter,
men jag tycker att Sofia Jonsson gör en kraftig för-
enkling när hon och de borgerliga partierna försöker
påskina att det ska finnas några enkla generella lös-
ningar. Man viftar som med en magisk stav med
uttryck som "oberoende institut", "tydliggöra Skol-
verkets roll" eller "skolpeng" - något som Sofia Jons-
son i och för sig avvisade.
Det vore intressant att få se de här tydliga center-
partistiska kraven, som gör att man med ett klubbslag
kan förändra situationen i skolan, men så ser verklig-
heten inte ut, Sofia Jonsson.
Anf. 131 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Nej, Lennart Gustavsson, jag tror inte
på enkla lösningar - inte på att man genom att vifta
med trollspö kan ge de elever i skolan som i dag inte
har goda kunskaper bättre kunskaper till dagen därpå.
Jag tror att det framför allt krävs ett tydligt ledarskap
från riksdagen, från regeringen och från er som bl.a.
medverkar till att anvisa resurser till skolan. Jag tror
också att det är viktigt att anvisa tydliga redskap.
Jag har framfört många förslag, inte bara om ett
nationellt kvalitetsinstitut. Vi ska anvisa redskap
lokalt för en decentraliserad makt. Eleverna ska sättas
i centrum med individuella studieplaner och mycket
annat, t.ex. genom ett program för läs- och skrivut-
veckling för de elever som inte klarar den själv.
Inte heller det här vill Vänsterpartiet gå med på.
Jag menar att det finns vissa konkreta åtgärder som vi
kan sätta in direkt. Det finns också många långsiktiga
åtgärder som måste startas nu. Det är oerhört synd att
Vänsterpartiet inte är berett att påverka utan bara
lägger sig platt och säger: Det här kostar resurser.
Anf. 132 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Sofia Jonsson talar om tydligt ledar-
skap och om olika redskap. Vi kan lämna resursdis-
kussionen åt sidan och diskutera vad som behöver
göras i skolan. Jag tycker att det är intressant att Sofia
Jonsson tar upp sådant som decentralisering, ökat
inflytande för eleverna och ökad möjlighet för föräld-
rarna att påverka. Jag kan inte se att vi i de avseende-
na skiljer oss åt på något som helst sätt.
Om det är någonting som Vänsterpartiet har stått
upp för är det att öka elevernas möjlighet till infly-
tande över den egna skolsituationen. Jag tycker att det
skulle vara intressant att få med Sofia Jonsson i det
jobbet.
Det andra redskap för att vrida skolan rätt som So-
fia Jonsson nämner är program för läs- och skrivut-
veckling. Sofia Jonsson har inte någon ytterligare
replik, så jag måste få besked senare, men det vore
intressant att få höra vad som är unikt i Centerpartiets
sätt att stimulera läs- och skrivutveckling för dyslek-
tiker. Jag kan inte se några stora skiljaktigheter.
Man försöker ibland av förklarliga partiegoistiska
skäl göra frågor större än de är. Läs- och skrivut-
veckling ska stimuleras, och jag skulle vilja höra om
Sofia Jonsson kan peka på att Vänsterpartiet i något
sammanhang skulle ha motsatt sig stimulans av läs-
och skrivutveckling.
Anf. 133 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag upplever att Lennart Gustavsson,
Vänsterpartiet, på något sätt vill bagatellisera den oro
som många lärare, rektorer och föräldrar känner över
den svenska skolan. Jag skulle vilja fråga Lennart
Gustavsson om han anser att utvecklingen är tillfreds-
ställande när antalet elever som inte klarar godkända
betyg ökar. På något sätt verkar det som om Lennart
Gustavsson menar att det inte är så farligt när ökning-
en ändå inte har varit större än drygt 2 % på ett år.
Om trenden fortsätter, Lennart Gustavsson - vil-
ket Gud förbjude! - på vilken nivå börjar Lennart
Gustavsson känna sig orolig: vid 30 %, vid 40 % eller
vid 90 %?
Min andra fråga är: Anser Lennart Gustavsson
och Vänsterpartiet att det behövs en handlingsplan för
att vända trenden i skolan?
Lennart Gustavsson talar vidare om svartmålning
när man talar om beskrivningar i rapporter av hur
lärare och rektorer, föräldrar och elever upplever
läget. Det är verklighetsbeskrivningar, ingen svart-
målning.
Jag framhöll speciellt i mitt anförande att mycket i
skolan är bra, men vi kristdemokrater anser att det
som är mindre bra måste åtgärdas.
Anf. 134 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det är ganska svårt att svara på en så-
dan här replik. Om Erling Wälivaara hade lyssnat när
jag höll mitt anförande hade han vetat att det som jag
minst av allt gjorde var att bagatellisera problemen.
Däremot sade jag tydligt att mycket naturligtvis inte
är tillfredsställande. Jag får lust att vara lite elak, men
det ska jag inte vara.
Det skulle vara intressant att till kristdemokrater-
na rikta frågan: Är det en självklarhet för kristdemo-
kraterna att vifta med procentsatsen 22,7 och att prata
om att var femte elev i den svenska skolan är miss-
lyckad? Tar man något som helst ansvar för att göra
en djupare analys av vad som finns bakom dessa
siffror?
Det finns ju faktiskt en bild bakom siffrorna som
visar, om jag uttrycker mig tydligt, hur det svenska
klassamhället slår igenom. Ser Erling Wälivaara och
kristdemokraterna det? Vad gör man åt det? Ska man
fortsätta att slänga sig med siffrorna, med att en fem-
tedel av de svenska eleverna misslyckas? Eller ska
man våga använda siffrorna, våga analysera dem och
se vad som finns bakom dem, se vad de talar om? Då
kan man inte ha de enkla lösningar som kristdemo-
kraterna ibland hänger sig åt.
Anf. 135 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Kristdemokraterna ägnar sig inte åt
enkla lösningar. Vi vet att det här är komplicerat.
Men skillnaden mellan Kristdemokraterna och Väns-
terpartiet är att när kristdemokraterna blir uppmärk-
sammade på problemen är vi beredda att vidta åtgär-
der för att komma till rätta med problemen.
Är det så att det här beror på klassamhället, att det
är det som slår igenom borde Lennart Gustavsson
rimligtvis ha än större anledning att verkligen vilja
åtgärda det här.
För mig och kristdemokraterna är det lika viktigt
att invandrareleven och arbetarfamiljens elev som
doktorsbarnet får en god utbildning. Det måste gälla
lika för alla människor i Sverige. Vi ska ha en skola
som ska gälla alla. Vi vill inte ha något klassamhälle i
det fallet.
Anf. 136 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Mycket kort: Jag välkomnar Erling
Wälivaara och kristdemokraterna i arbetet för att vi
ska avskaffa klassamhället.
Anf. 137 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Lennart Gustavsson talar om att det
behövs mer resurser. Det är möjligt att det behövs det
ibland. Men problemet som revisorerna visar är att vi
i dag inte vet hur resurserna används. Över huvud
taget är mycket av grundproblemet i det vi diskuterar
att vi inte riktigt vet hur det står till i skolan. Vi vet
inte hur resurserna används. Vi vet inte om de an-
vänds på rätt sätt. Vi vet inte hur många elever som
inte når upp till målen de första åren i grundskolan.
Det är därför det är så viktigt, detta som låter lite
formellt, att tydliggöra Skolverkets roll.
Eftersom Lennart Gustavsson i alla fall anser att
det behövs mer resurser blir en naturlig fråga till
Lennart Gustavsson som tillhör majoriteten i riksda-
gen: Anser Lennart Gustavsson att det har varit för
lite resurser till skolan, dvs. till kommunerna och
därmed till skolan, under senare år? Anser han att de
bör öka? Vad anser han om det budgetförslag som nu
är på gång? Hoppas han att det kommer att tillfreds-
ställa resursbehovet?
När Lennart Gustavsson säger att det behövs mer
resurser är det viktigt att komma i håg att Lennart
Gustavssons parti tillhör dem som just nu bestämmer
fördelningen av resurser i landet Sverige.
Sedan nämnde också Lennart Gustavsson frisko-
lor som ett hot. Det finns ju egentligen ingenting i
framväxten av friskolor som stjäl pengar från den
kommunala skolan. Om fördelningen av bidragen går
till på rätt sätt, så att kommunen betalar sina pengar
för elever på samma sätt som man skulle ha gjort i en
kommunal skola, ökar inte detta kostnaderna för
kommunen. Det finns ingenting i friskolesystemet
som innebär att det självklart överkompenserar
friskolor.
Däremot vore det intressant att få ett tydliggöran-
de. Det har ju bildats ett nätverk, som har sagts, bland
en del socialdemokrater mot friskolor. Lennart Gus-
tavsson har tidigare varit tydlig här i kammaren. Med
tanke på vad vi kan vänta oss i framtida förhandlingar
mellan de tre partier som bildar regeringsunderlag är
det viktigt för mig att veta: Anser Lennart Gustavsson
och Vänsterpartiet fortfarande att det inte ska startas
några nya friskolor, som Lennart Gustavsson sade för
ett år sedan?
Anf. 138 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tar det i tur och ordning.
Jag tycker mig ibland se i de gemensamma mode-
rata reservationerna en övertro på att vi ska hitta nya
organisatoriska lösningar för att kunna göra kvalitets-
uppföljningar och annat bättre.
Vi har en organisation som ganska nyss är sjösatt.
Vi har en utveckling på det området. Då tycker jag
faktiskt att vi ska se till att ställa krav på att man ska
göra det jobb man är satt att göra. Vi ska inte innan
man har haft en chans att börja göra det jobbet säga:
Nu måste vi ha en ny organisatorisk lösning.
Sedan var vi inne på budgetförhandlingarna och
det faktum att Vänsterpartiet utgör en del av majori-
teten här i riksdagen. Jag tror att Ulf Nilsson mycket
väl vet att Vänsterpartiet i förhandlingarna driver
krav på att få ökade resurser till kommunerna.
Sedan är Ulf Nilsson också mycket väl medveten
- hoppas jag - om att detta är förhandlingar där vi
förhandlar utifrån olika styrkepositioner. I ett samar-
bete är det naturligtvis ett givande och tagande. Jag
kan i dagsläget inte stå och säga vad resultatet av
budgetförhandlingarna är. Jag vet vilka förhoppningar
jag har. Jag vet också vad som kan vara realistiskt att
hoppas på.
Men det är också bekant - och det tror jag också
att Ulf Nilsson är fullt medveten om - att en del av
den ökning av resurser till kommuner och landsting
som har skett under den här mandatperioden faktiskt
också får tillskrivas den kraft och den styrka som
Vänsterpartiet har haft i förhandlingarna.
Sedan åter till debatten om friskolor, om huruvida
friskolor stjäl pengar från planeringen av den kom-
munala skolan. Jag vidhåller, som jag tidigare har
sagt från den här talarstolen, att tillkomsten av de
fristående skolorna i stor utsträckning försvårar en
rationell kommunal planering av skolväsendet.
Anf. 139 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är naturligtvis medveten om hur
det går till i förhandlingar mellan partier, både i op-
position och regering. Men det är ändå så att om man
röstar för ett förslag i riksdagen, t.ex. regeringens
budgetförslag, ger det lite fel bild till åhörare och
åskådare när Vänsterpartiet i talarstolen säger: Nu är
den viktigaste uppgiften att öka resurserna till skolan.
Då får man intryck av att Vänsterpartiet kommer att
föreslå det i riksdagen. Därför tycker jag att det kan-
ske vore mer nyanserat om Lennart Gustavsson fram-
höll det i sitt anförande så att det inte blir några miss-
förstånd, för jag tror inte att vi kan förvänta oss några
avvikande resursförslag från Vänsterpartiet, inte den
här våren i alla fall.
När det gäller Skolverket tror jag inte på några te-
oretiska omorganisationer. Men det är uppenbart att
vi inte får in de uppgifter vi vill ha om läs- och
skrivsvårigheter, om vilka problem som finns, om hur
eleverna uppnår målen.
Friskolorna har ju vuxit fram och tagit på sig upp-
gifter på många håll som ingen hade förväntat sig för
5-10 år sedan. Vi har fått fler friskolor som arbetar
med särskoleverksamhet. Vi har fått friskolor med
inriktning på DAMP, på Aspergers syndrom och på
olika typer av elever som har särskilt behov av stöd.
Friskolorna är inte längre en tummelplats för några få
som har råd att betala. Det beror helt enkelt på att vi
har fått ett system där det inte kostar en massa pengar
att gå i friskolor.
Jag ska inte göra den här debatten lång, men jag
upprepar frågan. Nu har Lennart Gustavsson inte lika
mycket att svara på, så jag hoppas få ett tydligt svar.
Anser Vänsterpartiet, om Vänsterpartiet får som man
vill, att inga nya friskolor ska starta i Sverige, vilket
Lennart Gustavsson sade förra året i den här debat-
ten?
Anf. 140 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Ulf Nilsson vet mycket väl att den
principiella inställningen från Vänsterpartiet är att vi
ska vara mycket restriktiva i fråga om de nya fristå-
ende skolorna, privatskolorna.
Vi har också lagt fram förslag som den här kam-
maren tidigare röstade ned. Vi ville öka det kommu-
nala inflytandet över de fristående skolorna. Vi har
också lagt fram förslag där vi säger att det är orimligt
att vi ska ha börsnoterade företag som ska driva skol-
verksamhet med det till synes enda syftet att uppnå
vinst.
Angående det här med budgetförslag tror jag att
Ulf Nilsson egentligen är fullt medveten om att man
som parti lyfter fram de idéer, de visioner man har.
Sedan hamnar man i en real politik när man förhand-
lar utifrån reella utgångspunkter. Folkpartiet har
många gånger suttit i den situationen. Inte var det så
att Folkpartiet då frånsvor sig rätten att gå ut och
säga: Detta är partiets politik.
Utifrån partiets politik, partiets ideologi går man
in i förhandlingar och där gör man så gott man kan.
Sedan åstadkommer man någonting. Men för den
skull har jag ju kvar mina idéer och mina värdering,
och dem har man en rättighet att stå för.
Anf. 141 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Först vill jag säga några ord om sko-
lans utveckling. Erling Wälivaara inledde med att
säga att utvecklingen inte skedde över en natt. Det är
ju sant.
Det har alltså skett en intressant utveckling av den
svenska skolan under 1990-talet. Det är viktigt att
man har den bilden med sig.
I början av 1990-talet hände något som var en re-
volution i förvaltningen över huvud taget av skolan
och den offentliga sektorn. Regeringen beslutade att
decentralisera stora delar av den offentliga verksam-
heten. Det gällde skolan. Det gällde äldreomsorgen.
Det gällde psykiatrin och vissa andra delar.
Skolan kommunaliserades 1991. Det gick fort. Ett
av skälen till att det gick fort tror jag var att man
insåg att en ekonomisk kris stod för dörren. Det var
viktigt att man fick beslutsfattandet och ansvarsta-
gandet ute i kommunerna när de nedskärningar som
man bedömde vara oundvikliga skulle göras inom
skolan, äldreomsorgen och psykiatrin.
Man kan diskutera det lämpliga i det hela. Det
tänker jag inte göra nu. Detta är faktum, och reformen
skedde mycket snabbt.
Det betydde att kommunerna var ganska oförbe-
redda på att ta ett ansvar. Man hade alltså inte skol-
politiker i kommunerna som hade handskats med
skolans frågor tidigare. Man hade inte skolledare på
skolorna som kunde ta det pedagogiska ansvar som
de skulle ta enligt de nya uppgifter som de fick.
Resultatet blev naturligtvis att de nedskärningar
som skedde på skolans område gick mycket snabbt.
Inom loppet av två år skar man 20 % av lärarresur-
serna i kommunerna. Det skedde tyvärr ganska
oskickligt och ovarsamt. Ingen ska väl lastas för det.
Det fanns alltså inte kompetens på området i kommu-
nerna då.
Det här betyder att när man har kommit igenom
den ekonomiska krisen och kommit till mitten av
1990-talet - den förra mandatperioden ungefär - hade
man med sig två stora problem. Ett var att man hade
en skola som delvis var sönderslagen när det gällde
funktionerna. Och man hade ett betydande underskott
när det gällde lärarresurserna.
Dessutom visste man att lärarkåren till stor del
skulle gå i pension. I mitten av 1990-talet hade vi den
äldsta lärarkåren i världen om vi ser till västländerna.
Det är en underlåtenhetssynd. Man skulle alltså ha
startat lärarutbildningarna och sett till att det fördes in
nya grupper vartefter lärarkåren gick i pension.
Nu är vi mitt uppe i arbetet att reparera de två
skadorna: dels resurserna som ska ut i kommunerna
igen så att vi kan återanställa de specialpedagoger,
skolpsykologer och fritidspedagoger som fick gå
under nedskärningarna, dels att försöka få i gång
lärarutbildningen.
Det här är saker som tar tid.
När det gäller resurserna till kommunerna kom-
mer väl alla ihåg Perssonpengarna som faktiskt gick
ut under förra mandatperioden.
När vi har samverkan mellan s, v och mp har vi
fördelen, vilket inte framgick alldeles tydligt av Len-
nart Gustavssons inlägg, att vi är tre partier som drar i
samma riktning, nämligen att förstärka kommunernas
resurser. Det är bara att titta i partiernas budgetförslag
så ser man att så är fallet. Det gör att det har gått
framåt successivt, och förhoppningsvis kommer att
göra det framöver.
Utbildning av lärare tar tid. Det gäller också ut-
bildning av skolledare och utbildning av specialpeda-
goger. Det går inte att hinna fortare fram än man gör
nu i det arbete som ligger.
Ändå har man startat, egentligen i stor skala på
bred front, med ett pedagogiskt utvecklingsarbete
parallellt med reparationsarbete. Det är alla bekanta
med. Vi har en kommitté som arbetar med skolans
inre arbete. Vi har ändrat själva undervisningssitua-
tionen i skolan under senare hälften av 1990-talet så
att den är mer elevcentrerad. Vi har individualiserad
undervisning. Föräldrainflytandet och elevinflytandet
är inskrivet i lag. Vi har ändrat timplanen och gjort
den flexibel. Möjligheten att anpassa undervisningen
efter skolans intresse och elevernas behov har ökat.
Vi arbetar i lärarlag i stället för den gamla klassrums-
situationen. Utvecklingssamtalen har införts osv.
Det senaste året har alltså varit ett år med värde-
grundsprojektet, där samtliga svenska skolor är med
och diskuterar den viktiga frågan om vår gemensam-
ma värdegrund i skolan.
Vi har i dag diskuterat några frågor som har dykt
upp genom revision, dels riksdagens revisorers
granskning dels Skolverkets granskning av skolverk-
samheten.
Den här typen av diskussioner har pågått ett par år
i riksdagen. Vi har sett i propositioner och motioner
hur Skolverket anför klagomål på kommunerna som
inte sköter sin tillsyn ordentligt. Skolplanerna har inte
kommit fram i kommunerna. Flera kommuner sakna-
de skolplaner helt så sent som för tre år sedan. Man
har inte knutit uppföljningen av verksamheten till det
som står i skolplanen, och inte knutit den till budge-
tarbetet.
Riksdagens revisorer klagar på Skolverket för att
man inte har någon tillsyn värd namnet. En sådan
utvärdering kom för tre år sedan.
Nu får vi en ny - den vi diskuterar i dag - med
kritik av Skolverket. Riksdagen har anfört kritik av
Skolverket och regeringen. Regeringen har t.o.m. i
propositioner till riksdagen klagat över att Skolverket
inte klarar sin tillsyn och att kommunerna inte gör
skolplaner.
Det här är intressant eftersom det är en sorts sken-
diskussion på ett centralt plan som egentligen inte har
med skolverksamheten att göra.
Jag kommer då tillbaka till inledningen av anfö-
randet. Vi har alltså decentraliserat beslutsfattandet.
Det är ute i kommunerna som man nu har hand om
ansvaret för verksamheten i skolorna.
I de olika partierna kan vi naturligtvis vända oss
till våra partivänner som har det kommunala ansvaret
- vi är ju inte någon isolerad grupp här i riksdagen -
och tala om för dem vad vi tycker. Oavsett om det är
borgerlig eller socialdemokratisk majoritet i kommu-
nen är det fullt möjligt att tala om att vi anser att det
ska göras på det här sättet, nämligen att resurserna
ska till skolan, som så många önskar, att det ska an-
ställas fler speciallärare osv.
Det är fullt möjligt att genomföra detta.
Eftersom tiden blir knapp vill jag ta upp en sak
som jag tycker är allvarlig, nämligen att man pressar
rapporterna alldeles för långt.
Skolverket kom t.ex. med en rapport där man sä-
ger att 20 % av eleverna inte har nått godkänt i ett
eller flera ämnen, och gör det till något slags bevis för
att den svenska skolan skulle vara dålig. Det är den
naturligtvis inte alls.
Det den siffran säger är ungefär detta: En elev i
var tredje klass har inte nått godkänt i ett ämne. Om
vi tar 9 a, 9 b och 9 c med 25 elever i varje är alla
godkända i idrott i 9 a och 9 b, och så är det en elev i
9 c som inte fick godkänt, och motsvarande i övriga
ämnen; 16 ämnen. Det ger 20 %. Det är naturligtvis
ingen katastrofsituation på något sätt. Det som är
oroande är att en liten grupp elever har icke godkänt i
många ämnen. De har misslyckats på bred front. Det
är den gruppen vi ska vara varsamma om. Det är den
gruppen som behöver stöd. Det är elever med behov
av särskilt stöd.
Det är inte alls något fel på standarden i den
svenska skolan. Tvärtom. Vi har en skola som i olika
utvärderingssammanhang har visat sig klara sig väl i
internationella jämförelser. Utvecklingen går dess-
utom i rätt riktning. Men vi har en liten grupp elever
som måste få det stöd som de enligt vår läroplan och
lagstiftning - skollagen - har rätt till. Därför behövs
resurser till kommunerna och skickliga skolpolitiker
som tar hand om resurserna. Jag förmodar att det
finns eller kommer att finnas flera av dem i samtliga
partier. Det får bli avslutningen på mitt anförande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 11 §.)
10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats den 5 april
LU16 Familjerättsliga frågor, m.m.
Mom. 1 (äktenskapets ställning)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m)
Votering:
185 för utskottet
102 för res. 1
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 36 v, 13 c, 14 fp, 13 mp
För res. 1: 67 m, 35 kd
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 8 (förrättningsarvode till vigsel- och registre-
ringsförrättare)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, m, c, fp)
Votering:
156 för utskottet
128 för res. 4
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 36 v, 12 mp
För res. 4: 66 m, 35 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 16 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 4 mp
Mom. 11 (transsexuella och förnamnsbyte)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
233 för utskottet
51 för res. 7
2 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 67 m, 35 kd, 12 c, 11 fp
För res. 7: 35 v, 1 c, 2 fp, 13 mp
Avstod: 1 s, 1 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 13 (kusiners arvsrätt)
1. utskottet
2. res. 8 (kd, m)
Votering:
184 för utskottet
102 för res.8
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 36 v, 13 c, 14 fp, 12 mp
För res. 8: 67 m, 35 kd
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 4 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU13 Vissa näringspolitiska frågor
Mom. 1 (näringspolitikens inriktning)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
126 för res. 1
2 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 36 v, 13 mp
För res. 1: 66 m, 35 kd, 11 c, 14 fp
Avstod: 2 c
Frånvarande: 22 s, 16 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 3 (regelförenkling)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
129 för res. 3
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 36 v, 13 mp
För res. 3: 67 m, 35 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 8 (kvinnors företagande)
1. utskottet
2. res. 8 (m, kd, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
129 för res. 8
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 36 v, 13 mp
För res. 8: 67 m, 35 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 9 (kooperativa frågor)
1. utskottet
2. res. 10 (c)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.
Mom. 10 (turism)
1. utskottet
2. res. 11 (m, kd, c, fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.
Mom. 15 (auktorisation av teckenspråkstolkar)
1. utskottet
2. res. 14 (m, kd, c, fp)
Votering:
155 för utskottet
126 för res. 14
1 avstod
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 34 v, 12 mp
För res. 14: 66 m, 35 kd, 12 c, 13 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 7 kd, 6 c, 4 fp, 4 mp
Rigmor Stenmark (c) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats som frånvarande.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU14 Vissa regionalpolitiska frågor
Mom. 1 (allmän inriktning av regionalpolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
128 för res. 1
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 36 v, 13 mp
För res. 1: 67 m, 35 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 4 fp, 3 mp
Mom. 2 (återförande av del av vattenkraftsvinster)
1. utskottet
2. res. 2 (v, kd, c, mp)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.
Mom. 3 (småföretagare och EG:s strukturfonder)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, c, fp)
Votering:
157 för utskottet
127 för res. 3
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 36 v, 12 mp
För res. 3: 67 m, 35 kd, 13 c, 12 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 5 fp, 4 mp
Mom. 5 (skärgårdsfrågor)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, c, fp)
Votering:
150 för utskottet
130 för res. 5
3 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 31 v, 11 mp
För res. 5: 67 m, 1 v, 35 kd, 13 c, 14 fp
Avstod: 2 v, 1 mp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 9 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 4 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
11 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde
KrU11 Museer och utställningar
Mom. 2 (fritt inträde på museer för förskolebarn
m.fl.)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
244 för utskottet
41 för res. 1
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 65 m, 33 kd, 13 c, 13 fp, 12
mp
För res. 1: 2 m, 36 v, 2 kd, 1 mp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 4 fp, 3 mp
Mom. 8 (museum för design och konsthantverk)
1. utskottet
2. res. 4 (m, c, fp)
Votering:
230 för utskottet
49 för res. 4
6 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 38 m, 36 v, 33 kd, 2 fp, 12 mp
För res. 4: 26 m, 13 c, 10 fp
Avstod: 3 m, 2 kd, 1 mp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 5 fp, 3 mp
Beatrice Ask (m) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.
Karl-Göran Biörsmark och Lennart Kollmats (båda
fp) anmälde att de avsett att rösta nej men markerats
ha röstat ja.
Helena Bargholtz (fp) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.
Mom. 9 (museum för populärmusik)
1. utskottet
2. res. 5 (v)
Votering:
250 för utskottet
36 för res. 5
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 67 m, 35 kd, 13 c, 14 fp, 13
mp
För res. 5: 36 v
Frånvarande: 23 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 12 (ett nationellt kvinnomuseum)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
3. res. 7 (mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.
Mom. 13 (Museum Anna Nordlander)
1. utskottet
2. res. 8 (mp, c, fp)
Votering:
227 för utskottet
40 för res. 8
19 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 66 m, 19 v, 34 kd
För res. 8: 13 c, 14 fp, 13 mp
Avstod: 1 s, 17 v, 1 kd
Frånvarande: 22 s, 16 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU12 Arkivfrågor
Mom. 5 (frågan om att säkra det elektroniska kultur-
arvet)
1. utskottet
2. res. 3 (v, c, fp)
Votering:
223 för utskottet
63 för res. 3
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 34 kd, 13 mp
För res. 3: 36 v, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 7 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UbU10 Skolans utveckling
Mom. 1 (Skolverket och skolans utveckling)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m, kd, c, fp)
Votering:
157 för utskottet
129 för res. 1
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 36 v, 13 mp
För res. 1: 67 m, 35 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 4 (föräldrarnas roll för skolutveckling m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (kd)
Votering:
247 för utskottet
38 för res. 4
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 65 m, 36 v, 13 c, 12 fp, 13 mp
För res. 4: 2 m, 35 kd, 1 fp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 7 v, 7 kd, 5 c, 4 fp, 3 mp
Mom. 5 (inrättande av ett nationellt fristående kvali-
tetsinstitut)
1. utskottet
2. res. 5 (m, fp)
Votering:
194 för utskottet
91 för res. 5
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 35 v, 35 kd, 3 c, 13 mp
För res. 5: 67 m, 10 c, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp
Mom. 6 (nationell handlingsplan)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m, kd, c, fp)
Votering:
156 för utskottet
128 för res. 1
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 36 v, 12 mp
För res. 1: 67 m, 34 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 7 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 4 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
12 § Jämställdhetsfrågor inom utbildningsvä-
sendet
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU11
Jämställdhetsfrågor inom utbildningsväsendet.
Anf. 142 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Ett jämställt samhälle där flickor och
pojkar samt kvinnor och män har rätt att åtnjuta
samma respekt är för mig en viktig och självklar
utgångspunkt. Det finns tyvärr fortfarande områden
där vi inte kan påstå att vi har ett jämställt förhållande
mellan män och kvinnor men utvecklingen går, om än
sakta ibland, åt rätt håll.
Dagens betänkande med motioner från den all-
männa motionstiden belyser också den samsyn som
trots allt finns kring de övergripande målen på utbild-
ningsområdet vad gäller jämställdhet - alla elevers
lika rätt och möjligheter.
Målet för och synen på jämställdhet skiljer sig
kanske inte särskilt mycket åt, däremot vilka metoder
som är lämpliga och effektiva för att nå önskat resul-
tat.
Socialdemokraterna hävdar en syn på människor
som delar av ett kollektiv som kan förhindra att en-
skilda människor slås ut i konkurrensen. I motsats till
vad kollektivets förespråkare tror anser vi att indivi-
der kommer sämre till sin rätt om man inte beaktar
deras specifika förutsättningar och intressen. Detta
blir särskilt tydligt i skolan.
Undervisningen anpassas ofta efter pojkarnas
mognadsutveckling och beteende. De tillåts helt en-
kelt ta betydligt mer plats i klassrummet än flickorna.
Flickor och pojkar måste naturligtvis ges samma
utrymme och möjligheter till utveckling i skolan,
vilket inte kan ske så länge skillnader individer
emellan inte synliggörs, diskuteras och accepteras.
Vi moderater vill betona att jämställdhetsarbetet i
skolan måste grundas på kunskap och bli en pedago-
gisk fråga snarare än en fråga om attityder.
En modern jämställdhetspolitik försöker inte för-
neka eller utplåna de skillnader som finns mellan
flickor och pojkar avseende kulturella, sociala och
biologiska egenskaper utan frågar i stället hur skolan
ska kunna ta hänsyn till dem för att därigenom ge
varje individ möjlighet att utveckla sin fulla potential.
Dessa skillnader måste uppmärksammas och vi
måste ta hänsyn till dem i undervisningen. Det är
alltså av stort intresse hur undervisningen går till, hur
skolan arbetar, när i tiden olika ämnen introduceras
och hur arbetsformerna i skolan ska kunna undvika
att missgynna ettdera könet. Pedagogik och metodik
måste anpassas så att både flickor och pojkar kan
intressera sig för och aktivt ta del i undervisningen.
Ibland kan direkta pojk- och flickgrupper t.ex. vara en
bra metod att stärka respektive köns specifika styrkor
och svagheter.
Blivande lärare har naturligtvis en viktig uppgift
här, varför det också ska ingå i lärarutbildningen.
Britt-Marie Berge, fil. dr i pedagogik, skriver att
lika behandling av flickor och pojkar - såsom före-
skrivs i läroplanen - är problematisk i ett könspers-
pektiv. Enligt hennes mening bör i stället en medvet-
en jämställdhetspedagogik utgå från att skolan inte är
könsneutral. Den bör vidare erkänna kulturellt skapa-
de könsskillnader men inte acceptera ojämlikheter i
maktstrukturen. En medveten jämställdhetspedagogik
bör sträva efter att pojkar och flickor får utveckla alla
de kompetenser som krävs för att verka i var och en
av de tre sfärerna yrkesliv, hemarbete och politik.
Denna pedagogik som erkänner kulturella skillna-
der utan att acceptera ojämlikheter i relationer mellan
dessa kulturer kräver en annan pedagogik än den som
bygger på principen om lika behandling. Att utveckla
innehåll och metoder för en sådan medveten pedago-
gik blir en utmaning för lärarkåren i vår svenska
grundskola, säger Britt-Marie Berge i antologin Visst
är vi olika.
Fru talman! I 1 kap. skollagen stadgas att alla barn
och ungdomar, oavsett kön, ska ha lika tillgång till
utbildning i det offentliga skolväsendet. Detta tolkas
allmänt som att skolan ska bortse från kön. Det förfa-
ringssättet får negativa konsekvenser för båda könen
och kan vara en av förklaringarna till att jämställdhet-
sarbetet i skolan ännu inte uppnått mera påtagliga
resultat.
Aktuell forskning visar också att flickor och poj-
kar har olika inlärningsfaser och inlärningssätt. Vi
anser att skolan måste ta till sig den nya kunskap om
kvinnligt och manligt som finns i dag.
Skolan måste helt enkelt fungera flexibelt och
kunna möta olika krav för att flickor och pojkar ska
kunna bygga upp sin kompetens. Varje enskild flickas
och pojkes kompetensutveckling är beroende av deras
intresse och motivation att lära. Det finns alltså all
anledning att bejaka en skola som präglas av mång-
fald och flexibilitet snarare än att söka fel när mång-
falden uppträder.
Fru talman! Den nya informationstekniken och
cyberspacemiljön har från början dominerats av poj-
karna. Även om andelen användare är ganska jämnt
uppdelad mellan flickor och pojkar visar det sig att
pojkarna behåller sitt försprång när det gäller att för-
stå tekniken i sig.
Föräldrar och skola måste vara uppmärksamma på
detta så att flickorna inte halkar efter i utvecklingen.
Såväl här som på alla andra områden har lärarna en
stor pedagogisk uppgift.
Det finns också andra områden där skolans perso-
nal har viktiga uppgifter vad gäller elevers beteenden
gentemot varandra, bl.a. gäller det språket. Det är
enligt vår mening av yttersta vikt att motarbeta det
språkbruk som förekommer i skolan, där könsord
mellan elever är vardagsmat i dag. Vi får helt enkelt
inte tillåta att könsbundna invektiv används i det
dagliga talet, till den grad att de, enligt eleverna,
"tappar sin betydelse" och förvandlas till normalt
språkbruk - inte minst den senaste tidens fruktans-
värda övergrepp på unga flickor där förövarnas moti-
vering till brotten ger en inblick i den sexuella nöd
och skeva bild som många unga pojkar faktiskt har.
Här måste skolan ta ett stort ansvar för en bättre sex-
ualundervisning för att om möjligt ge en sundare syn
på relationer och sexualitet i allmänhet.
Som ett led i en bra jämställdhet ställs också krav
på ett förhållningssätt i skolan som bejakar kunskap
och förhindrar fysiskt och mentalt våld. Här är jag
faktiskt besviken över vår skolminister som envist
vägrar att tala om skolans ordningsproblem. Utan
ordning och respekt för varandras olikheter kan vi
aldrig få en jämställd skola.
Fru talman! När det gäller anställning av kvinnor
och män inom högskolan ställer vi oss helt avvisande
till den form av positiv särbehandling som Vänster-
partiet förespråkar. Anställning inom högskolan
måste utgå från ett strikt kompetenskrav. Det motsatta
blir att direkt nedvärdera den som fått arbetet enbart
på grund av det kön man råkar ha. Däremot finns det
anledning att vara kritisk och göra en översyn av de
arbetsmetoder som föregår tillsättningar av t.ex. pro-
fessurer. De starka manliga nätverk som finns gynnar
i dagsläget männen. Därför finns det, som vi ser det,
anledning att göra en översyn av de kriterier som
bestämmer tillsättningen. Med det som utgångspunkt
ökar förutsättningarna för rättvisa tillsättningar där
kompetensen och behovet finns som styrmedel.
Avslutningsvis ställer jag mig naturligtvis bakom
samtliga våra reservationer men nöjer mig här med att
yrka bifall till reservation nr 2 under mom. 2.
Anf. 143 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Vårt samhälle är genomgående
strukturerat så att män är överordnade kvinnor. Kvin-
nor diskrimineras på grund av sitt kön, och kvinnors
handlingsutrymme begränsas systematiskt. I ekono-
mi, kultur och politik står mannen som norm. En
grundförutsättning för detta kvinnoförtryck är den
sociala konstruktionen av kön, genus. Kvinnor och
män förväntas göra olika saker, och det män gör be-
traktas som mera värt. Att det i synen på genus finns
en skillnad mellan höger och vänster är uppenbart om
man läser moderaternas motion A805 och när man
här hör Anders Sjölund recensera och citera samma
motion. Där står att läsa:
"En modern jämställdhetspolitik försöker inte för-
neka eller utplåna de olikheter som finns mellan
flickor och pojkar avseende kulturella, sociala och
biologiska egenskaper - - -."
Om vi lämnar de biologiska egenskaperna därhän
för tillfället skulle det vara mycket intressant att höra
moderaternas företrädare i dagens debatt förklara
vilka kulturella och vilka sociala egenskaper som är
grundade på kön som moderaterna anser att man inte
ska ifrågasätta. Detta kan för Vänsterpartiet inte vara
utgångspunkt för en modern jämställdhetspolitik.
Detta kan för Vänsterpartiet inte vara utgångspunkt
för någon jämställdhetspolitik.
Fru talman! Utbildningsväsendet är genomsyrat
av genuskontraktet. Eftersom en stor del av barns och
ungdomars fostran och socialisering sker i skolan är
denna institution också en av de bärande för bevaran-
det av kvinnors systematiska underordning. Redan i
förskolan och vid skolstarten är förväntningarna från
lärare och personal tydligt styrande i riktning mot de
traditionella könsrollerna. Flickor förväntas inta en
passiv, tyst och snäll roll, medan pojkar förutsätts
vara aktiva, pratsamma och utagerande.
Den olika behandling flickor och pojkar möter i
klassrummet bidrar till att stärka pojkars självförtro-
ende, medan flickorna riskerar att bli passiva och får
därmed det svårare att uttrycka sig offentligt. I skolan
och den högre utbildningen lär sig eleverna och stu-
denterna männens syn på samhället. Skolan förmedlar
männens historia, och det är de manliga författarna
som läses i svenskundervisningen. I utbildningsvä-
sendet gör elever och studenter en rad val mellan
ämnen och utbildningar - val som också är påverkade
av och befäster genusstrukturen.
Samtidigt som utbildningsväsendet reproducerar
och konserverar manssamhället utgör det en nycke-
linstitution också i kampen för ett jämställt samhälle.
Genom att skolledare, lärare och övrig personal skaf-
far sig medvetenhet om dessa maktstrukturer och
engagerar sig för att utmana dem kan skolan bli en
plats där barn och ungdomar ges möjlighet att ifråga-
sätta de stereotypa könsroller som förmedlas i kultu-
ren, reklamen och det övriga omgivande samhället.
Vänsterpartiet vill öka valmöjligheterna för kvin-
nor och män. Alla ska ha reella möjligheter att göra
val som inte är könstypiska. Vårt mål är att kön inte
ska vara en begränsning eller ett hinder under upp-
växten eller någon gång senare i livet.
Jag är förstås medveten om att det i de lagar och
dokument som styr utbildningsväsendet finns många
formuleringar som syftar till en jämställd skola och
att ett intensivt arbete pågår för att motverka den
manliga normen i samhället. Också här i kammaren i
dag kommer vi att få höra många fina formuleringar
och ord om behovet av ett aktivt jämställdhetsarbete.
Vi välkomnar förstås det. Men Vänsterpartiet har på
bred front lämnat förslag för att ytterligare driva på
utvecklingen, och jag är uppriktigt talat lite förvånad
över att utskottsmajoriteten avstyrker samtliga våra
förslag.
Fru talman! Låt mig ge några exempel.
En undersökning som Skolverket gjort visar att
jämställdhetsarbetet i skolan tycks ha hamnat helt i
skymundan av arbetet mot mobbning, våld och
rasism. Jämställdhet har i många fall blivit en död
bokstav i skolornas värdegrundsarbete. Vi föreslår
därför att Skolverket ska få ett särskilt uppdrag att
informera skolledare och lärare om vikten av ett ak-
tivt jämställdhetsarbete som ett led i arbetet med
värdegrunden. Alla andra partier avstyrker förslaget.
Vi föreslår också att alla högskolor ska upprätta
årliga jämställdhetsplaner för studenternas vistelse på
högskolan och att alla grund- och gymnasieskolor ska
åläggas att göra detsamma för eleverna på samma sätt
som man i dag enligt jämställdhetslagen måste göra
för de anställda. Majoriteten avstyrker dessa förslag.
I en rapport från Utbildningsdepartementet från
1994 levereras en ganska långtgående kritik mot
dagens läromedel:
"Läroböckerna är fortfarande bärare av det tradi-
tionellt manliga och kvinnliga och speglar inte dagens
värderingar. De har inte införlivat aktuell forskning
om könsskillnader och om pojkars och flickors olika
förutsättningar och lärande."
Liknande rapporter finns om en del av den litte-
ratur som används på universitet och högskolor.
Vänsterpartiet föreslår därför att Skolverket ges i
uppdrag att granska ett urval av skolans läromedel ur
ett könsperspektiv och att Högskoleverket ges i upp-
drag att göra detsamma på högskolans område. Alla
andra partier avstyrker också dessa förslag.
Fru talman! Att bli kallad "fitta" eller "hora" till-
hör vardagen för många unga tjejer, och också oväl-
komna fysiska närmanden är vanliga. Den största
delen av trakasserierna sker från jämnåriga killar i
skolan. Det händer också att lärare utsätter elever för
sexuella trakasserier, och det är förstås extra allvarligt
när eleven befinner sig i beroendeförhållande till
läraren. Flera uppmärksammade våldtäkter av unga
tjejer har också skett de senaste åren. I en undersök-
ning bland elever i Stockholms skolor 1996 uppgav
47 % av de tillfrågade tjejerna i årskurs 9 och första
året på gymnasiet att de blivit utsatta för sexuella
trakasserier, och 8 % angav att det skett från en lära-
re. Och ingenting har blivit bättre sedan dess. Väns-
terpartiet konstaterar att för många unga tjejer är
vardagen fylld av rädsla, undergivenhet och fruktan
för övergrepp. Det är inte resultatet av enstaka sjuka
individers handlingar utan av ett samhälle där kvinnor
konsekvent är underordnade män och där ett av de
yttersta uttrycken för detta är att kvinnan inte ens äger
rätten till sin egen kropp. Därför föreslår Vänsterpar-
tiet att Skolverket får i uppdrag att uppmuntra grund-
och gymnasieskolor att lära ut självförsvar.
Fru talman! Vi avser inte att skolan ska lära ut hur
man slåss i allmänhet. Det handlar lika mycket om
psykiskt som om fysiskt självförsvar och att helt
enkelt skapa en känsla av att man har rätt till sin egen
kropp och inte ska tolerera kränkningar. Det är oer-
hört viktigt för unga tjejer att i grupp få möjligheten
att samtala om sina erfarenheter, inse att man inte är
ensam om att drabbas. Genom detta skapas en känsla
av samhörighet mellan unga tjejer där det helt enkelt
inte är acceptabelt med några former av sexuella
trakasserier.
Det handlar om att sätta ord på vad man upplevt
och upplever dagligen, att se det strukturella i mäns
trakasserier av kvinnor, inse att man aldrig själv bär
ansvaret för ett övergrepp. Det handlar om att få kun-
skap om vilka rättigheter man egentligen har. Det
handlar också om att lära sig att använda sitt kropps-
språk och sin röst så att man stärker sitt uppträdande
och självförtroende, att ta plats och kräva utrymme.
Det gäller att undvika att hamna i en farlig situation
och om man väl hamnar där att kunna ta sig därifrån.
Fru talman! Man kan förstås undra om tjejer
verkligen ska behöva lära sig självförsvar i skolan,
om det inte är att än en gång lägga ansvaret på kvin-
nan och om det inte i stället handlar om att killar
måste sluta att begå övergrepp och våldta kvinnor.
Till detta kan anföras att Vänsterpartiet på bred front
lägger fram förslag som syftar till att bryta kvinnors
systematiska underordning och skapa ett jämställt
samhälle, många gånger i konflikt med patriarkatet
och med mäns maktutövning.
Vi ser gärna att man i skolan för diskussioner
bland killar om hur man kan undvika trakasserier och
övergrepp. Men vi kan också konstatera att så länge
som tjejer i landets skolor är utsatta för trakasserier
måste något göras för att ge dem självförtroendet och
styrkan att stå emot. När kvinnor våldtas varje timme
i Sverige är det dags att unga tjejer får lära sig att slå
tillbaka.
Inget annat parti har i utskottsbehandlingen stött
vårt förslag om självförsvarsträning för unga tjejer i
skolan. Jag vill gärna tro att det beror på att de helt
enkelt inte har läst vår motion, att de inte har fattat
vad vi menar. Därför arrangerade vi från Vänsterpar-
tiet i går en kortare träning i självförsvar för de riks-
dagskvinnor som så önskade.
Kvinnor från Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Mode-
raterna och Kristdemokraterna deltog, och jag hoppas
att de nu har större insikt i frågan än den utskottsma-
joritet som besvarade vår motion med: "Det är viktigt
att skolan anvisar vägar att genom samtal lösa kon-
flikter och motsättningar." Jag har inga invändningar
mot det, och det är en viktig del av självförsvarsträ-
ningen. Men hur kan det vara tillräckligt? Inte kan väl
samtliga andra partiers budskap till de tjejer som
utsatts för övergrepp och våldtäkter vara: Ni kunde
väl ha pratat om det?
Fru talman! Självfallet står jag bakom Vänster-
partiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall
till motion Ub218.
Anf. 144 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Kalle Larsson tar till brösttoner när
han står i talarstolen, och det låter alltid trevligt. Vi är
ändå överens om rätt mycket kring den fråga som vi
nu diskuterar. Vi är naturligtvis fullständigt emot
övergrepp mot någon. Den kampen ska var och en av
oss utkämpa på vår hemmaplan och i politiken, och
den kampen ställer jag gärna upp i.
Sedan sade Kalle Larsson i början av sitt anföran-
de att vi moderater talar om kulturarvet och kvinnan.
Jag uppfattar det som att ett antal kvinnor i det här
landet är utsatta, men kvinnor är ju de stora kulturbä-
rarna i Sverige. Det är kvinnorna som egentligen har
burit upp detta land. Se inte ned på kvinnorna och säg
inte att det är synd om de svenska kvinnorna, för det
är det inte. De är lika starka och duktiga som vi män
är.
I vår reservation säger vi att man ska erkänna de
olikheter som finns mellan människor. Man ska beja-
ka de elever som kommer till skolan med olika förut-
sättningar och behandla var och en utifrån dem. Det
tycker vi är det allra viktigaste. Därför måste man
ändra attityder och se problemet utifrån en pedago-
gisk synvinkel.
Menar Kalle Larsson att det inte har någon bety-
delse vilken bakgrund som pojkarna och flickorna i
skolan har? Det är den slutsats som man kan dra av
det anförande som jag nyss hörde.
Anf. 145 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är stolt över att Anders Sjölund
anser att jag tar till brösttoner. I de här frågorna är det
dags att tala klarspråk. Kan vi vara överens om det så
är det bra. Kan vi sedan också bli överens om kon-
kreta åtgärder vore det ännu bättre.
Jag vill passa på att fråga Anders Sjölund om han
ställer upp på att man ska anordna självförsvarsträ-
ning på de skolor där tjejerna själva vill det. Det
handlar alltså inte om ett obligatorium som några har
uppfattat det.
Jag ser inte på något sätt ned på de kvinnor som
lever i dag och som har levt någon gång i historien.
Jag tycker inte synd om någon. Vad jag försöker att
beskriva är en strukturell underordning, hur det i alla
möjliga sammanhang i samhället är organiserat så att
kvinnor har mindre makt och mindre inflytande än
vad män har. Det gäller självfallet inte varje enskild
kvinna eller varje enskild man, men vi måste förmå
att se strukturen om vi också ska ha förmåga att för-
ändra den.
Min fråga till Anders Sjölund kvarstår om han kan
ange det som jag försökte att lyfta fram i mitt anfö-
rande. Anders Sjölund citerade ur motion A805 i sitt
inledningsanförande. Där står det: "En modern jäm-
ställdhetspolitik försöker inte förneka eller utplåna de
olikheter som finns mellan flickor och pojkar avseen-
de kulturella, sociala och biologiska egenskaper."
Om vi bortser från det biologiska, kan då Anders
Sjölund förklara för mig vilka skillnader grundade på
kön som är kulturella och sociala? Vilka sådana egen-
skaper är det som vi inte ska ifrågasätta? Jag är för att
man ser varje människa som en individ, men här
pratar vi om män, kvinnor, kategorier och strukturer.
Vilka är då dessa egenskaper - kulturella och sociala
- som är grundade på kön och som vi inte ska ifråga-
sätta?
Anf. 146 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! När det gäller självförsvarskurser i
skolorna har jag naturligtvis ingenting emot sådana
om flickor och pojkar vill ägna sig åt det. Man får ju
göra som man vill.
Sedan talade Kalle Larsson om valfrihet, och de
var ju trevligt att höra att Kalle Larsson tar det ordet i
sin mun.
Jag lyssnade på radio i eftermiddags. Det var ut-
sändning från en friskola i min hemstad Umeå. Man
frågade ett par av skolans elever varför de gick där
och fick till svar: Här känner jag mig lugn och trygg,
och här blir jag inte mobbad, vilket jag blev på den
andra skolan. Det genomgående temat var att skolan
bidrog till att eleverna kände sig lugna och trygga i
den skolmiljön.
Då blir min motfråga till Kalle Larsson: Sträcker
sig valfriheten så långt att det här med att tillåta
mångfald inom skolsystemet också har nått Kalle
Larsson?
Anf. 147 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är nog ändå betecknande att An-
ders Sjölund över huvud taget inte - fast han har haft
två tillfällen till det - kan besvara min fråga.
Jag ska inledningsvis besvara Anders Sjölunds
fråga. Jag är för att man har tillgång till en lugn och
trygg skolmiljö. Jag vill att alla elever som växer upp
i Sverige eller någon annanstans i världen ska ha den
möjligheten.
Däremot är jag motståndare till den explosion som
nu sker av fristående skolor. Vad det i grunden hand-
lar om och vad vi tidigare i dag och andra dagar har
diskuterat i denna kammare är att de föräldrar som
har tillräckligt kulturellt och socialt kapital räddar sig
undan från det skepp som nu håller på att, om inte
sjunka så i alla fall ta in rejält med vatten, det flagg-
skepp som den svenska skolpolitiken tidigare har
varit. Rädda sig den som kan, är möjligen moderater-
nas och Anders Sjölunds strategi för de rika i Sverige,
men det är inte Vänsterns strategi.
Jag vill avsluta med att säga att det finns en avgö-
rande skillnad i synen på biologi, kön och genus
mellan höger och vänster. Vi vill utjämna skillnader-
na. Där vi vill se till att likheten lyfts fram, där vill
Anders Sjölund och moderaterna befästa olikheterna.
Professor Yvonne Hirdman talar om de två sätten att
upprätthålla genuskontraktet, könens isärhållande och
den manliga normens primat. Åtminstone könets
isärhållande tycker Anders Sjölund och moderaterna
uppenbarligen är värt att försvara. Jag tycker inte det.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.59 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
12 § (forts.) Jämställdhetsfrågor inom utbild-
ningsväsendet (forts. UbU11)
Anf. 148 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! I går redovisades Landstingsförbun-
dets sammanställning om jämställdhet. 80 % av de
landstingsanställda är kvinnor. Men ju högre upp man
går, desto färre kvinnor är det. Bäst är Västerbotten,
som satsat medvetet på kvinnliga chefer. Sämst visa-
de sig Jönköpings län vara med endast 20 % på
chefstjänster. De kvinnliga cheferna tjänar inte lika
mycket som männen. Landstingsförbundets statistik
för 1998 visar att kvinnliga förvaltningschefers löner
var 85 % av männens.
Regeringen har valt ett könssegregerat samhälle,
med kvinnorna inom offentlig verksamhet, vård och
skola, medan männen snabbt tar för sig i den nya
ekonomin och avstånden ökar. Samma förhållande
gäller för brist på likvärdiga villkor för kvinnor och
män inom högre utbildning och forskning.
Om vi ska nå ett jämställt samhälle måste jäm-
ställdhetsarbetet i skolan bli mera tydligt. Jämställd-
het i skolan handlar om värdegrund och demokrati.
Alla människors lika och unika värde förutsätter att
flickor och pojkar ges samma möjligheter, rättigheter
och skyldigheter. Jag frågade under slutet av min
lärartid ca 300 elever i årskurs 7 genom en enkät om
trivseln i skolan. 91 % tyckte att den var bra, och
38 % tyckte t.o.m. att trivseln ökat under vårterminen.
78 % var nöjda med elevinflytandet, och 12 % var
mycket nöjda. Lite sämre var det på jämställdhetsom-
rådet. Var femte elev tyckte inte att lärarna tog hän-
syn till att flickor och pojkar kan utvecklas bättre
genom pedagogiska insatser riktade mot flickor eller
pojkar. Vid enkäten framkom att 66 % av grabbarna
och 28 % av flickorna hade större förtroende för en
manlig lärare än en kvinnlig. Då har regeringen inte
kommit långt på jämställdhetsområdet.
Kommunförbundet anvisar en intressant metod,
3 R-metoden. Man talar om representation som
handlar om att man kan se jämställdheten som en
aspekt av varje del av verksamheten, som en resurs,
pengar, tid och plats. Det visar sig också när man
tittar på utbildningsfrågorna att de manliga utbild-
ningarna är dyrare per elev. Det tredje R:et är realia
och kvalitativa värden, den pedagogiska sidan.
Fru talman! Jämställdhetsarbetet i skolan måste
grundas på kunskap och bli en pedagogisk fråga,
likaväl som en moral- och attitydfråga. Kunskapen
om hur pojkar och flickor utvecklar sin identitet
måste ges till lärarna kontinuerligt. Det handlar om
mognad, värderingsmönster, språk, prestationer, äm-
nesval osv. Det handlar om ett pedagogiskt arbete,
där pedagogiken tar hänsyn till de olika behov som
finns i en undervisningssituation. Pedagogik och
metodik måste anpassas till både flickors och pojkars
intressen.
När Kristdemokraterna begär att fler män anställs
inom förskolan och skolan, avstyrks motionen. Majo-
riteten svarar att behovet av åtgärder för att intressera
män för läraryrket redan är uppmärksammat. Tala om
att slå sig för bröstet! Gå ut och titta i förskolor och
skolor och ta den enklaste räkneövning! Är det nå-
gonstans regeringen har misslyckats så är det på jäm-
ställdhetsområdet inom skolans värld.
De nedsättande könsorden måste bort. Lika lite
som någon får kallas nazist i skolan ska någon kunna
få kallas hora. Det handlar inte bara om kränkning i
ord, utan flera lektioner kan bli förstörda av den
stämning eleven hamnar i.
I slutet av december förra året presenterades en
rapport om samlevnad av skolinspektörer. Grova
könsord tillhörde bilden i hälften av skolorna. Av de
50 grundskolorna fann man 4 där samlevnadsunder-
visningen var tillgänglig för alla elever och där den
var övergripande. För de 29 gymnasierna fann in-
spektörerna 6 som kunde sägas ha en bred, bra och
tillgänglig undervisning.
Hur kan det komma sig att varken regeringen eller
Folkhälsoinstitutet tidigare försökt åtgärda detta? Den
socialdemokratiska regeringen har valt att försvaga
familjen. Det yttersta tecknet på detta visade statsmi-
nistern i sin regeringsförklaring, där han valde att inte
nämna ordet familj. Vuxenvärlden måste ta tillbaka
sitt ansvar. Föräldrarna måste ge skolan stöd. Lärarna
är föräldrarnas förlängda arm för kunskapsförmed-
lande och fostran. Föräldrarna måste ge lärare och
skola sitt helhjärtade stöd.
Samtidigt som det finns en insikt om att män och
kvinnor talar olika språk är litteraturlistorna starkt
mansdominerade. Fler böcker av kvinnliga författare
måste användas i undervisningen. Detta gäller också
olika spel för datorer. Det finns mycket lite utvecklat
för flickors intressen. Regeringens uppdrag till Skol-
verket att ansvara för att utveckla skoldatanätet och
ett nationellt resurscentrum för läromedier borde
också uppmärksamma behovet av en strategi för
jämställdhet. Det ser i dagens läge ut som om den nya
ekonomin drar förbi kvinnorna än en gång, trots att
regeringen uttalar att vi är världens mest jämställda
land.
Fru talman! Könsfördelningen på de olika pro-
grammen i gymnasieskolan måste bli jämnare. Det
ska bli intressant att följa den nya webbplatsen för
teknikprogrammet. Syftet med den är att stödja lärare
och skolledare med den fortsatta utvecklingen. An-
sökningar till det nya teknikprogrammet i gymnasie-
skolan tyder på att det kan bli en backlash för skolans
jämställdhetsarbete. Det tycks som om väldigt få
flickor söker till teknikprogrammet. Det kan vara ett
tecken på att utformningen av programmet behöver
förändras. Den nya sökandeprofilen till teknikpro-
grammet innebär en stor risk att kvinnor som söker
till tekniska utbildningar på högskolenivå kommer att
bli färre. Gymnasieskolan har en viktig roll i att spri-
da kunskap och väcka intresse för kvinnors och mäns
beteendemönster och attityder vad gäller den accele-
rerande IT-utvecklingen. Regeringen har missat att
sända med en jämställdhetsstrategi med det nya tek-
niska programmet.
Fru talman! Den 15 oktober 1998 fanns på de oli-
ka gymnasieprogrammen en könsfördelning som
visar att jämställdhet inte föreligger. Barn och fritid
hade 74,2 % tjejer, omvårdnad 87,1 % och estetiska
68,2 %. Naturvetenskapsprogrammet hade 40,7 %
tjejer och samhällsvetenskap 62,3 %. Men går vi till
bygg fanns 2,4 %, el 1,7 % och energi 2,9 %. Vad är
det som säger att tjejer inte kan arbeta med bygg, el
eller energi? Vi bygger fast manssamhället och mans-
strukturen ytterligare. Fordon hade 3,9 % tjejer och
industri 6,7 %. Varför lockas inte tjejer till fordon?
Och industrin har många gånger mindre kroppslig
arbetsbelastning än vården med tunga lyft. Vården
ger givetvis mycket annat, t.ex. socialt, och jag vet att
många tjejer väljer det därför att de vill arbeta med
människor. Givetvis ska den friheten råda, men man
ska inte tro att de andra arbetena inom industrin är så
mycket tyngre.
Fru talman! Kristdemokraterna anser att jäm-
ställdhetsregler för studenter ska införas i högskole-
förordningen. Studenterna ska omfattas av en jäm-
ställdhetsplan som också innefattar sexuella trakasse-
rier. Regeringens översyn av jämställdhetslagen ver-
kar inte heller ta upp detta. Jag har egentligen inget
emot att utveckla idén om självförsvar för tjejer inom
skolans roll. Det måste dock kopplas med etiska
samtal för att inte användas i fel syfte.
Under året har det kommit larmrapporter om
kvinnornas låga procentuella andel inom högre ut-
bildning och forskning. Det är viktigt att utröna vilka
informella hinder som fortfarande omöjliggör för
kvinnor och män att verka på lika villkor i högskolan.
Ett genusperspektiv i forskning och forskarutbildning
ska finnas med som en naturlig del inom varje forsk-
ningsområde. Uppmärksamhet bör riktas på hur kvin-
nor kan göra karriär efter disputation och nå en pro-
fessur. Forskarkarriären måste kunna kombineras
med familjebildning. Vi kräver en utredning.
Fru talman! Givetvis yrkar vi kristdemokrater bi-
fall till alla våra motioner, men för tids vinnande
väljer jag att yrka bifall till reservation nr 8 under
mom. 11.
Anf. 149 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har två frågor till Ulla-Britt
Hagström. Den ena är teoretisk, kan man säga, och
den andra i högsta grad praktisk.
Den första handlar om en sak som jag tidigare ha-
de en replikväxling om med Anders Sjölund, nämli-
gen utgångspunkterna för arbetet med jämställdhet i
skolan såväl som i samhället.
I den från början moderata reservation som även
kristdemokraterna tillsammans med de andra borger-
liga partierna har ställt sig bakom finns formulering-
en: En modern jämställdhetspolitik försöker inte
förneka eller utplåna de olikheter som finns mellan
flickor och pojkar avseende kulturella, sociala och
biologiska egenskaper.
Jag skulle vilja veta om Ulla-Britt Hagström står
bakom den formuleringen och om hon kan ge mig
exempel på sådana kulturella och sociala egenskaper.
Den andra, mer konkreta frågan: Ulla-Britt
Hagström säger att hon inte har något emot att man
anordnar självförsvar i skolan. Det uppskattar jag
förstås. Men hon säger att man också bör ha etiska
samtal så att det inte kan användas i fel syfte. Jag
skulle vilja veta om det inte är så att det redan i den
motion som jag vet att Ulla-Britt Hagström har tagit
del av anges att sådana samtal, även om inte begrep-
pet etiska används, ska föras. Vilka felaktiga syften är
det som Ulla-Britt Hagström tror att undervisningen i
självförsvar kan användas i?
Anf. 150 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag börjar med den första frågan, den
teoretiska. Inom skolans ram ska undervisningen ske
med pedagogik och inte om pedagogik. Det handlar i
första hand om att komma till rätta med felaktiga
strukturer. Men givetvis kan vi inte förneka att det
finns olikheter, annars skulle vi ju inte ständigt behö-
va påtala att vi vill ha medicinsk forskning för kvin-
nor och att normen inte bara ska utgå från män. Visst,
strukturen i första hand, men visst finns det olikheter,
även språkliga olikheter. Språket anammas på lite
olika sätt och man lär på lite olika sätt.
Vad gäller självförsvar tycker jag att när tjejer är i
underläge måste de kunna försvara sig. För att med
minsta möjliga skada kunna komma undan tycker jag
att det är väldigt bra att öva teknik, för då lär man sig
hur man praktiskt ska gå till väga så att man själv
kommer undan och inte skadar motparten alltför
mycket. Vad jag ser en fara i är om man inte tillräck-
ligt mycket talar om detta med unga tjejer. Jag tror i
och för sig inte att det är någon fara. Jag har själv
jobbat i skolan i 30 år. Men någon som har så mycket
kunskap skulle ju kunna få för sig att ta hand om en
grabb och kanske behandla honom lite illa. Därför
tycker jag att det är viktigt att hela tiden samtala om
detta. Jag förstår att det är det Kalle Larsson menar
också.
Anf. 151 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att från Ulla-Britt
Hagströms sida är enigheten stor runt den motion som
Vänsterpartiet har väckt. Den handlar ju om den ty-
pen av samtal, självförtroendestärkande samtal, men
också om samtal som handlar om att man i så liten
utsträckning som möjligt ska behöva gå till våldsam-
heter för att kunna ta sig loss vid ett övergrepp. Jag
uppfattar att kristdemokraterna genom sin represen-
tant stöder motionen.
När det gäller olikheter har jag konstaterat, i alla
fall i replikväxlingen tidigare, att vi kan lämna de
biologiska skillnaderna därhän för tillfället. Låt oss i
stället tala om det som anges som kulturella och soci-
ala egenskaper, alltså inte det som vi talar om i medi-
cinsk forskning utan mer, som Ulla-Britt Hagström
säger, när man har anammat språket på olika sätt eller
andra olikheter som man under sitt liv har lärt in.
Dessa saker ska vi enligt min uppfattning försöka att
utjämna. Vi ska försöka se till att kön inte är en bä-
rande variabel när vi diskuterar hur man kan bete sig,
vilka möjligheter man ska ha, hur man kan uppträda
osv.
Men min fråga rör den motion som reservationen
från även kristdemokraterna grundar sig på, där man
säger att en modern jämställdhetspolitik inte försöker
förneka eller utplåna de skillnader som finns mellan
flickor och pojkar avseende kulturella och sociala
egenskaper. Enkelt uttryckt: Finns det sociala och
kulturella egenskaper som man alltså inte bör ifråga-
sätta, även fast dessa bara grundar sig på kön? Det är
min uppriktiga och klara fråga till Ulla-Britt
Hagström. Kan hon ge några exempel på sociala och
kulturella egenskaper som inte ska ifrågasättas?
Anf. 152 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag börjar med den första frågan. Jag
skulle i och för sig kunna stödja Kalle Larssons mo-
tion. Nu har jag oturen att vara utkvittad på onsdag,
så jag är inte här då. Men jag kommer att ta den till
vara och utveckla den. Vi kommer att diskutera den
mer inom mitt parti. Men Kalle Larsson kan inte
räkna med stöd på onsdag. Vi vill utveckla frågan lite
utifrån våra synpunkter.
Vad gäller den andra frågan finns det ingen strä-
van att göra människor precis lika. Jag vill inte ha ett
samhälle där mannen är normen och där vi kvinnor
ska klättra upp för en stege för att nå den norm som
utgår från mannen. Jag vill ha ett samhälle där indivi-
duella egenskaper tas till vara och där vi möts hori-
sontellt, alltså utifrån våra egenskaper och erfarenhe-
ter, där vi är lika starka och kan arbeta tillsammans
sida vid sida.
Jag har läst fem poäng i Kvinnors och mäns språk.
Det finns väldigt mycket som tyder på att vi har olika
strukturer i språket osv. Vad finns det då för anled-
ning att utplåna skillnaderna så att vi får ett helt lika
språk? Jag vill inte heller ta bort min dialekt, trots att
jag när jag gick på lärarhögskolan på bred skånska
fick höra att om jag inte ändrade min dialekt så skulle
eleverna i skolan skratta åt mig hela tiden. Jag tycker
att vi ska bevara olikheter, även de olikheter som
finns tjejer och killar emellan, för då får vi det bästa
samhället.
Anf. 153 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Skolan har, som flera här har sagt, en
oerhört viktig roll att ge alla elever möjligheter att
utvecklas utifrån sina egna behov och förutsättningar.
Jämställdheten inom skolan måste innebära att
flickor och pojkar ges lika villkor och förutsättningar
för att upptäcka, pröva och utveckla sin egen förmå-
ga. Därför måste skolan kunna möta skilda behov på
ett bra sätt.
Den viktiga uppgiften som skolan har vad gäller
jämställdhetsfrågor handlar inte minst om att motver-
ka de könsbundna utbildnings- och yrkesval som
görs. Om kvinnor och män ska kunna öka sin andel
inom traditionellt könsbundna arbetsområden måste
det arbetet börja tidigt. Skolan och utbildningssys-
temet måste bli bättre på att synliggöra och lyfta fram
kunskap om manligt och kvinnligt.
Jag tycker att undervisningsformerna måste för-
ändras, så att man tar hänsyn till flickors och pojkars
olikheter, behov och intressen. Flickors och pojkars
självuppfattning och omvärldsuppfattning är präglade
av deras erfarenheter och villkor såväl i skolan som
utanför.
Vid skolstarten har flickorna och pojkarna olika
erfarenheter med sig efter rådande genusmönster.
Genom lek och uppfostran uppmuntras deras olika
förmågor.
I skolan är skillnaden påvisbar, bl.a. gäller det
sättet att vara i klassrummet, hur man kommunicerar,
hur man hanterar språket och vid valet av innehåll,
kurser och arbetsformer.
Lärare spelar också en stor roll för barns uppväxt
som förebilder. En jämn könsfördelning vid rekryte-
ring av lärare på alla nivåer tycker jag därför ska
eftersträvas. Elevernas erfarenheter i de tidiga skolå-
ren spelar en stor roll för deras framtida utbildnings-
och yrkesval. Ett medvetet arbete för att bryta köns-
bundna mönster längre fram i livet måste inledas
redan de första åren i skolan.
Vi ser redan i förskolan att pojkar får ta mer ut-
rymme än flickorna. Den tendensen förstärks under
hela skoltiden. Flickorna förväntas vara tysta och
ordningsamma medan förväntningarna på pojkarna är
helt annorlunda. De olika förutsättningarna i skolan
missgynnar både flickor och pojkar och blir till ett
hinder för en ökad jämställdhet. Utifrån det tycker jag
att Skolverket borde få i uppdrag att utvärdera och
stödja ett arbete för att bryta könsroller i förskola och
skola.
Fru talman! År 1997 gjordes en ganska omfattan-
de undersökning av 550 svenska högstadieelevers
arbete med fysik, kemi, biologi och teknik. I intervju-
er med eleverna konstaterade forskarna att flickor och
pojkar gör olika prioriteringar när det gäller vad de
vill arbeta med i NO-ämnen. Forskarna belägger
också att läroböckernas val av ämnesinnehåll och
lärarnas val av metoder speglar manligt synsätt, något
som också gynnar pojkars intressen. Det här är nå-
gonting som måste ses över.
Det sexualiserade språk som spritt sig i skolorna
visar tydligt att nedsättande attityder och felaktig
inställning till jämställdhet är vanligt förekommande i
skolan. Här borde Skolverket få i uppdrag att föreslå
åtgärder för att komma till rätta med sexmobbningen i
skolan. Majoriteten instämmer också i det, men man
säger att man vill avvakta.
Ett fortsatt steg är att upprätta ordentligare jäm-
ställdhetsplaner i skolan. Eleverna i skolan bör om-
fattas av motsvarande regler för jämställd som gäller
för anställda på arbetsmarknaden. Skolan jämställd-
hetsprogram bör inte enbart handla om skolans legala
åtaganden. Det bör också främja och förmedla en
positiv och jämställd miljö.
Fru talman! När det gäller rekrytering till högre
utbildning är fördelningen mellan män och kvinnor
relativt jämn. Fler kvinnor än män avlägger grundex-
amen på högskolenivå. Däremot är snedrekryteringen
till högre tjänster inom högskoleväsendet anmärk-
ningsvärd. Kvinnor missgynnas systematiskt. Ju läng-
re upp i hierarkin, desto färre kvinnor. För att nå
jämställdhet inom högskolan är det därför nödvändigt
att börja redan i grundutbildningen.
Förhållandet att kvinnor väljer kortare utbildning-
ar och i mindre utsträckning fortsätter i forskarutbild-
ningen måste förändras. En mer aktiv rekrytering är
därför nödvändig. Det behövs också fler kvinnliga
handledare till forskararbeten, och en strävan till
större jämställdhet i högskolans tjänstestruktur måste
uppnås. Styrelser och nämnder måste uppvisa en
jämn könsfördelning.
Speciellt viktigt är att man uppfyller de kraven i
tjänsteförslagsnämnden. Dess förslag är ofta direkt
avgörande för tjänstestrukturerna. Skulle högskole-
världen misslyckas med att uppnå en jämn könsför-
delning i tjänsteförslagsnämnderna bör en kvotering
övervägas.
Hela rekryteringsprocessen till den högre utbild-
ningen måste genomgå en översyn och göras mer
jämställd. De satsningar på rekryteringsarbete som
gjorts inom tekniska och naturvetenskapliga utbild-
ningar har medfört att andelen kvinnor på grundut-
bildningsnivå har ökat. Alltfler kvinnor söker sig
alltså till tekniska utbildningar, men det är fortfarande
långt kvar till en jämn fördelning.
Mer behöver göras för att få fler kvinnor att välja
tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Mot-
svarande satsningar måste också göras vid rekrytering
till kvinnodominerande utbildningar. På universitets-
och vårdområdet har andelen i utbildning blivit allt
mindre de senaste åren. Här behövs det initiativ för
att öka rekryteringen av män till kvinnodominerade
utbildningar. Det behövs också nära samarbete mel-
lan grundskola, gymnasieskola och högskola för att få
en jämnare könsfördelning vid de olika utbildningar-
na.
En annan viktig förutsättning för att öka genom-
strömningen av andelen kvinnor i den högre utbild-
ningen och få kvinnor att satsa på den akademiska
karriären är att det finns möjlighet till arbete under
ekonomiskt trygga omständigheter, vilket också själv-
fallet gäller för män. Därför är genomförandet av fler
doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster
de kanske två enskilt viktigaste åtgärderna för att
stimulera kvinnor att påbörja den akademiska karriä-
ren.
Fru talman! För att stärka studenternas roll i jäm-
ställdhetsarbetet under den tid de är i grundutbild-
ningen borde de omfattas av bestämmelser motsva-
rande de som finns i jämställdhetslagen. Sådana mot-
svarigheter bör skrivas in i högskoleförordningen.
Tidigare har högskolan kritiserats för sin tama jäm-
ställdhetspolitik mot studenterna. Men den kritik som
rört jämställdhetslagens gamla utformning har fått
visst genomslag då den nya utformningen av de para-
grafer som gäller sexuella trakasserier antogs i och
med propositionen om kvinnofrid. Den nya lagen
inkluderar dock fortfarande inte studenter och dokto-
rander. Paragrafen om sexuella trakasserier i hög-
skoleförordningen är ett steg framåt, men det är långt
ifrån det skydd som jämställdhetslagen innebär.
Fru talman! Självfallet står Centerpartiet bakom
alla sina yrkanden. Här väljer jag för tids vinning att
yrka bifall till reservation 2 under moment 1 och
reservation 7 under moment 10.
Anf. 154 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! När jag lyssnar på Sofia Jonsson får
åtminstone jag bilden av att hon ger uttryck för en
ganska så god insikt i genussystemet. Det är därför
jag är lite förvånad över att också Centern stöder den
reservation som grundar sig på en moderat formule-
ring. Kanske kan Sofia Jonsson klara ut det lite grann
och ge mig exempel på kulturella och sociala egen-
skaper som är grundande på kön och som inte ska
ifrågasättas. Det är den första frågan.
Den andra frågan handlar om självförsvarsträ-
ningen. Jag skulle vilja höra vad skälet är till att Sofia
Jonsson och Centerpartiet har valt att inte stödja det
förslag som Vänsterpartiet har lagt fram. Det handlar,
för att upprepa, inte om något obligatorium, utan om
att vi vill att Skolverket ska få i uppdrag att uppmana
och uppmuntra de skolor där eleverna vill anordna
självförsvarsträning, enligt det som jag tidigare har
anfört.
Jag utgår ifrån att det inte handlar om att Sofia
Jonsson anser att det budskap man ska ge till de tjejer
är utsatta för övergrepp och våldtäkter ska vara: Ni
kunde väl ha pratat om det. Det är det bärande argu-
mentet i utskottsmajoritetens svar som det ligger i
betänkandet.
Anf. 155 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag kan återigen höra att samma fråga
ställs. Först till frågan om självförsvar. Jag har själv
blått bälte i karate, och jag tycker att självförsvar och
den träningen är oerhört bra och nyttigt för kroppen
och också bra för självkänslan.
De diskussioner som Vänsterpartiet hade i början
om att vi nu ska införa självförsvar för alla tjejer, och
att alla tjejer i skolan ska lära sig, är att fastna i den
gamla fällan som Kalle Larsson själv var inne på. Där
kan vi se likheterna med när vi diskuterar kvinnor
som har blivit utsatta eller kvinnor som har blivit
misshandlade. Det är kvinnan själv som måste skydda
sig själv. Det är kvinnan som ska gömma sig. Jag vill
göra tvärtom.
Vad gäller Kalle Larssons andra fråga om biolo-
giska olikheter har jag den åsikten att det finns både
biologiska olikheter och kulturella och sociala olik-
heter. Någonting annat vore ganska dumt att uttrycka
sig för. Det gäller framför allt den socialiseringspro-
cess vi har. Det kan man koppla till det jag sade i mitt
anförande. Det handlar om uppfostran och det synsätt
som vi har på pojkar och flickor redan under den
tiden de föds och framåt. Man hanterar pojkar och
flickor på olika sätt.
Anf. 156 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det Sofia Jonsson i den senare delen
av sitt inlägg ger uttryck för, att det finns både biolo-
giska och sociala, och för allt del också kulturella,
skulle jag kunna tillägga, skillnader mellan män och
kvinnor är vi helt eniga om. Men det som anges i den
motion som reservationen grundar sig på är: En mo-
dern jämställdhetspolitik försöker inte förneka eller
utplåna de olikheter som finns mellan flickor och
pojkar vad gäller kulturella, sociala och biologiska
egenskaper.
De bärande orden är här att man inte försöker för-
neka eller utplåna dessa olikheter. De biologiska
behöver vi inte utplåna. Det kan vi vara eniga om.
Det finns inga skäl till detta. Men varför ska det fin-
nas sociala och kulturella skillnader och olikheter
som vi inte ska ifrågasätta om de bara grundar sig på
kön? Jag tänkte att kanske Sofia Jonsson som är insatt
i frågan kunde ge mig exempel på sådana egenskaper.
När det gäller självförsvar bemötte jag i och för
sig det i mitt inledande anförande. Jag anser precis
som Sofia Jonsson att också mycket annat måste
göras. Det är i första hand männens ansvar att inte
begå övergrepp. Men tills vi når fram till det samhälle
där män inte längre begår övergrepp, är det då inte
befogat att kvinnor faktiskt får möjligheten att försva-
ra sig, att fler än Sofia Jonsson själv får möjligheten
att känna det självförtroende som det innebär att kun-
na försvara sig mot ett övergrepp?
Märk väl att min fråga blir enklare den här gång-
en: Anser Sofia Jonsson att man på de skolor där
tjejer själva önskar självförsvarsträning bör uppmunt-
ra att det anordnas sådan, inte som ett obligatorium
utan bara för dem som vill det?
Anf. 157 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Två saker. Den första gäller självför-
svaret. Eftersom Kalle Larsson verkar ha vidgat sin
tolkning av den egna motionen, vill jag säga: Själv-
klart! För de skolor och idrottsföreningar som vill
starta och genomföra själförsvarsträning ska detta
vara möjligt. Jag tycker också att det är bra att idrot-
ten utökas, framför allt i skolan.
Kalle Larsson talar om de manliga strukturerna
och säger att det oftast är mannen som går fri. Kalle
Larsson har tidigare också fört diskussioner om att
mannen är det onda i samhället, vilket man också kan
läsa om i den handbok för tjejer som Ung Vänster har
tagit fram. Man kan där läsa om hur tjejer ska bete sig
i ett jämställt samhälle. Det handlar bl.a. om hur vi
ska kunna försvara oss fysiskt.
Jag tycker att man ger uttryck för en ganska
märklig jämställdhetssyn. Det som jag vill ha - och
som jag hoppas också Kalle Larsson vill ha - är ett
jämställt samhälle, där män och kvinnor inte ska bli
lika men jämlika. Det är den strävan som vi ska fort-
sätta att driva gemensamt.
Både Kalle Larsson och jag har t.ex. varit inne på
att läroböckerna i skolan bör ses över i ett genuspers-
pektiv. Vi skulle ha kunnat skriva flera reservationer
tillsammans, bl.a. om jämställdhetslagen i skolan. Det
välkomnar jag, Kalle Larsson.
Anf. 158 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Liberal politik tar alltid sin utgångs-
punkt i den enskilde individen. Man utgår från att
människor är olika. Därför har liberaler i alla tider
bekämpat hinder för individer att utvecklas, oavsett
om de hindren berott på klasskillnader, olikheter
mellan folkgrupper eller fördomar när det gäller
könstillhörighet.
Det har hänt mycket sedan de tidiga liberalerna
började kämpa för rösträtt och andra rättigheter, och i
dag är de flesta formella hinder avskaffade. Snart
kommer även möjligheten att göra plikttjänst att er-
bjudas kvinnor i försvaret. Men det finns också
mycket kvar att göra. Fortfarande är många av oss
fångna i stereotypa uppfattningar om vad en könsroll
är, och fortfarande är mannen eller det som uppfattas
som mannens identitet en norm, det som man ska
sträva mot.
Den liberala feminismen arbetar inte i första hand
genom att ge ökad makt till staten eller genom att
med olika statliga åtgärder och regelverk förändra
strukturerna. Där skiljer den sig delvis från den soci-
alistiska feminismen. Den liberala feminismen arbetar
i första hand för att ge alla människor mycket mer
makt över sina egna liv. Den politiska uppgiften blir
då att se och upptäcka strukturer som fungerar som
hinder och att avskaffa dessa strukturer genom poli-
tiska beslut.
Fru talman! Skolan är naturligtvis en struktur som
fortfarande på många sätt är formad efter stereotypa
uppfattningar och könsroller. Den är också en struktur
som under de senaste 10-20 har börjat förändras
kraftigt, så att läraryrket har blivit ett utpräglat kvin-
noyrke. Jag vill först se på lärarna.
Det blir naturligtvis en bättre utbildningsmiljö för
barnen i förskola och skola om deras lärare är en
blandning av män och kvinnor. Det finns här en trå-
kig koppling mellan löneutveckling och andelen
kvinnor på en arbetsplats. Lärarnas löner har försäm-
rats mycket kraftigt under de senaste 10-20 åren, och
samtidigt har antalet män minskat.
Detta är naturligtvis inte den enda frågan, men en
viktig förändring som skulle gynna kvinnorna vore att
man - vilket Folkpartiet i olika sammanhang driver -
ökar lönerna för kvalificerade arbetsuppgifter inom
den offentliga sektorn: lärare, sjuksköterskor, biblio-
tekarier osv.
En annan förändring som skulle medföra betydligt
bättre möjligheter för kvinnor att välja sina egna liv
är att låta kvinnor även inom de här sektorerna kunna
bli egna företagare eller kunna välja arbetsgivare -
genom att vara positiv till friskolor, genom att vara
positiv till alternativ inom vården osv.
När det gäller eleverna är naturligtvis jämställd-
hetsarbetet i skolan, bland mycket annat men kanske i
första hand, en pedagogisk fråga. Det är uppenbart så
att det finns stora skillnader mellan pojkar och flick-
or: när det gäller mognad om de är i samma ålder, när
det gäller språk och sätt att uttrycka sig, när det gäller
val av ämnen som man intresserar sig för i skolan
osv. Det här måste pedagogiken anpassa sig till.
Pedagogiken måste anpassa sig till de barn som
man arbetar med i skolan. Det innebär inte att man
behöver ta ställning till om de här skillnaderna för
alltid kommer att bestå eller inte, men t.ex. kan möj-
ligheten att ha åtskild undervisning under vissa korta-
re perioder ge flickorna en väldigt stor möjlighet.
Trots att idrottsämnet på papperet har ändrats
kraftigt i skolan och har en helt annan kursplan än för
tio år sedan har jag mött många föräldrar som tycker
att det är jättetråkigt för deras döttrar som inte är så
roade av att spela fotboll och handboll att ha samun-
dervisning i idrott - de skulle vilja ägna sig åt helt
andra saker på idrottstimmarna.
Här kan lösningen naturligtvis antingen vara att
inte ha samundervisning eller att ändra ämnets ka-
raktär. Det senare vore kanske att föredra.
Först som sist måste det pedagogiska arbetet i
skolan på ett helt annat sätt än nu anpassas efter att
pojkar och flickor kommer dit med olika förutsätt-
ningar av olika anledningar.
Folkpartiet har motionerat om en del lagmässiga
förändringar som skulle påverka situationen i skolan.
Bl.a. kräver vi att varje skola ska ha en handlingsplan
mot sextrakasserier. Vårt tal om ordning och klara
regler i skolan innebär bl.a. att skolan inte ska accep-
tera nedsättande könsord och andra typer av för-
olämpningar. Därvidlag behöver skolorna känna att
de har stöd, inte minst från politiker i kommuner och
riksdag.
Också i högskolan har vi ett stort antal osynliga
hinder, som visar sig i att betydligt färre kvinnor än
män gör karriär och når t.ex. professurer eller andra
fasta tjänster. I många ämnen finns det en kvinnlig
övervikt i grundutbildningarna, men det är precis
tvärtom när man börjar komma upp på doktorandni-
vå.
Folkpartiet kräver i en motion att riksdagen ska
begära en ordentlig analys och genomgång med ett
genusperspektiv på tillsättningar av tjänster, t.ex.
professorstillsättningar. Vad finns det för skillnader i
bedömning av forskning och kompetens hos sökande
beroende på vilket kön de tillhör?
Det intressanta är att kunskaperna om människors
omedvetna bedömningar män och kvinnor finns se-
dan lång tid tillbaka. Ändå använder man dem inte,
eller vågar inte riktigt ställa den fråga som man gissar
borde ställas. Redan för 10-20 år sedan gjordes un-
dersökningar bl.a. på Lunds universitet som visade att
när exakt samma tal spelades upp på en bandspelare
bedömde de som lyssnade - i det här fallet studenter
- sakinnehållet helt olika beroende på om det var en
kvinnlig eller en manlig röst som läste upp det.
Det är klart att det är viktigt att vara medveten om
sådana här skillnader och även om att sådana här
omedvetna grundinställningar och fördomar påverkar
människor som bestämmer om tjänstetillsättningar
osv.
Det är också viktigt inom högskolevärlden att en
forskarkarriär kan förenas med familjebildning. Det
är svårt att göra karriär i högskolevärlden i dag om
man är barnledig under en period. Det blir också
väldigt svårt att doktorera, att kombinera det med
barnledighet.
Folkpartiet har inom andra områden som vi inte
tar upp i dag ett antal förslag som också skulle un-
derlätta möjligheten för kvinnor att leva ett flexibelt
liv. Bl.a. skulle vårt förslag om att åstadkomma be-
tydligt biligare hushållstjänster än i dag göra det mer
möjligt för män eller kvinnor att få hjälp med praktis-
ka saker i hemmet och förena familj med arbete.
Folkparitet kräver också i en motion som avslås i
utskottet att vi ska lagstifta om jämställdhetsregler för
studenter som ska utformas på ungefär samma sätt
som arbetsmiljölagen i dag. Det är ju så att studenter
på universitetet inte har samma skydd som en anställd
har enligt arbetsmiljölagen. Det innebär också att de
inte har samma skydd mot sexuella trakasserier.
Avslutningsvis, fru talman, måste kunskapen
ökas. Därför är det viktigt med genusforskning. Den
genusforskningskommitté som finns under Forsk-
ningsrådsnämnden måste få fortsätta sitt arbete även
om riksdagen kommer att fatta ett beslut om en kraf-
tig omorganisation av forskningsfinansieringen.
Folkpartiets politik, fru talman, går ut på att be-
handla alla som individer, att utgå från att alla är
olika, att använda lagstiftningen för att förhindra
diskriminering och att använda forskning och utbild-
ning för kartläggning.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 1
under mom. 12 och reservation 2 under mom. 4.
Anf. 159 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Envars fria utveckling är en förutsätt-
ning för allas fria utveckling. Det är en formulering
hämtad, inte ur Folkpartiets partiprogram utan ur
Kommunistiska manifestet, författat av Karl Marx och
Friedrich Engels 1848. Marxismen står sig väl i för-
hållande till liberalismen i synen på individens frigö-
relse. Där kan Ulf Nilsson vara alldeles lugn.
Jag ska ställa en fråga till Ulf Nilsson när han be-
tecknar liberal feminism som makt över sitt eget liv.
Vill Ulf Nilsson och Folkpartiet ge unga kvinnor
makten att själva bestämma vilken tid på dygnet de
vill gå genom den mörka parken, genom stadsdelen
där ingen annan finns? Vill Ulf Nilsson och Folkpar-
tiet ge unga tjejer den makt över sitt eget liv som det
innebär att få möjligheten att lära sig självförsvar?
Anf. 160 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tackar för den lilla snabbkursen i
Marx inställning till individen. Tiden tillåter oss inte
att ha den typen av ideologisk diskussion. Men det är
ju inte precis politiska förslag som har frigjort enskil-
da individer som har utmärkt marxistiska partier
under 1800-talet och 1900-talet, även om man säkert
kan hitta en och annan formulering.
Naturligtvis, Kalle Larsson, tycker jag att kvinnor
precis som alla andra ska kunna röra sig när de vill
och var de vill, vilken tid på dygnet som helst. Det
ska de kunna genom att vi har ett sådant fungerande
ordningssystem i samhället att de känner att de vågar
göra det. Naturligtvis tycker jag att det är bra och
riktigt att kvinnor lär sig självförsvar om de känner
att detta ökar självkänslan och tryggheten, även om
jag tycker att det yttersta målet är att detta inte ska
behövas.
Men jag kan inte se någon anledning till att vi i
riksdagen särskilt ska fatta ett riksdagsbeslut om att
uppmana skolor att lära ut självförsvar. Det finns
ingenting i dag som hindrar skolor från att göra det.
Anf. 161 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är riktigt som Ulf Nilsson säger
att vi inte hinner ta en djup ideologisk debatt. Den har
vi nosat vid förut och den får vi väl tillfälle att se över
igen, antar jag.
Jag uppskattar att Ulf Nilsson säger att han inte
har något emot att unga tjejer och säkerligen också
äldre kvinnor får möjlighet att lära sig självförsvar.
Men Ulf Nilsson vill inte att riksdagen fattar beslut
om sådana saker.
Vårt förslag går ju ut på att Skolverket ska få i
uppdrag att ta fram planer för och uppmuntra skolor
att arbeta med att lära ut självförsvar. Det finns inget
krav på att skolorna använder det. Det finns inget
obligatorium involverat. Det är helt enkelt tänkt unge-
fär så att om många skolor börjar att använda sig av
den här typen av undervisning skulle det väl också
vara bra om det fanns centrala direktiv och planer,
helt enkelt riktlinjer för hur man skulle kunna gå
tillväga, hur undervisningen kan vara upplagd.
Sådana råd och direktiv kan väl ändå inte stå i
strid med en liberal uppfattning om hur självförsvar
skulle kunna fungera i landets skolor?
Anf. 162 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Just nu har Skolverket fullt upp med
att över huvud taget få skolorna att fungera och att få
skolorna att uppnå kunskapsmålet. Jag är inte i dag
beredd att tillstyrka nya direktiv, för de behöver så
många nya direktiv inom en massa andra områden.
Anf. 163 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Det kanske inte är så dramaturgiskt
riktigt i denna talarstol men först och främst ska jag
likväl yrka bifall till betänkandet i sin helhet, så har
jag det gjort.
Det är ju, som alla här känner till men som jag
nämner för protokollets skull, så att många av motio-
nerna från allmänna motionstiden har ett halvår på
nacken. En hel del av dem har säkert också sin upp-
rinnelse i enskilda riksdagsledamöters engagemang
och ibland också upprördhet över det som då för
tillfället var i fokus i mediedebatten.
Vi ser när vi går igenom motionerna i utskottet att
det är en relativt bred uppslutning kring jämställd-
hetspolitiken i Sveriges riksdag bland våra riksdags-
ledamöter och våra partier. Det tycker jag är bra. Den
uppslutningen har ju ökat också under senare år,
vilket är välkommet. Jag säger relativt bred uppslut-
ning därför att det ju fortfarande finns ett visst mot-
stånd bland konservativa kretsar, om jag uttrycker
mig så, som fortfarande envist bekämpar Carl Tham
även om han avgått som utbildningsminister och som
fortfarande ser det som ett hot att vi driver jämställd-
hetsarbetet aktivt framåt inom den högre utbildning-
en.
Nu är inte Anders Sjölund från moderaterna kvar i
debatten. Annars hade det varit frestande att göra
någon ytterligare kommentar till moderaternas posi-
tion i dessa frågor. Men som sagt, det är ett stort
engagemang bland riksdagsledamöterna att motionera
kring detta.
Dock tycker jag att det i en sådan här debatt för-
tjänar att påpekas vilken roll vi i riksdagen har. Vi har
ett styrsystem när det gäller skolan som innebär att vi
har målstyrning. I riksdagen fattar vi beslut kring
skollagen, kring läroplan. Det är inte vi i riksdagen
som har till uppgift att tala om detaljer, om hur lärare,
elever eller enskilda skolor ska arbeta med olika sa-
ker. Det bör vi tilltro professionen.
Ändå är det väldigt tydligt i många av de motioner
som har inkommit och som vi här har behandlat att
det handlar om just det, om hur man vill att enskilda
skolor ska arbeta eller hur lärare ska agera.
Jag är övertygad om, och tycker att det är viktigt,
att tusentals och åter tusentals elever och lärare fak-
tiskt har större uppfinningsrikedom, engagemang och
möjligheter att genomföra ett aktivt jämställdhetsar-
bete än vad 349 riksdagsledamöter förmår hitta på i
motionsskrivande. Det är därför som vi ganska brutalt
avslår olika förslag om att uppmärksamma kvinnliga
författare, om självförsvarskurser, om könsuppdelad
undervisning eller liknande. Det bör ankomma på
dem som professionellt arbetar i skolan och är där
som elever att fundera över och utveckla sina strate-
gier.
Jämställdhetsarbete har annars stått i fokus under
1999 inte minst tack vare att vår skolminister har valt
att prioritera hela 1999 som det stora värdegrundsåret,
ett år då vi försöker fokusera den svenska skoldebat-
ten på den värdegrund som anges i skollag och läro-
plan. Vi fokuserar på helhet, på långsiktighet, på
vilken stämning vi har i skolan, på vilken trygghet det
finns i skolan, på hur vi arbetar med frågor om både
rasism, mobbning och jämställdhet.
Jag tror att erfarenheten av det här året i efterhand
kommer att visa att de har haft stort genomslag. Vi
har haft kurser och konferenser runtom i landet som
varit oerhört välbesökta. Det har producerats material
och böcker i stor utsträckning. Vi ser när vi är ute på
skolor att det ger genomslag. Nästan på varje skola vi
besöker pratar man om sitt värdegrundsarbete. Det
gjorde man inte för två år sedan, eller för tre fyra år
sedan.
Det har gett ett genomslag och en acceptans att
diskutera inte bara det som står i betygskriterier eller
kursplaner, utan också det som står i läroplanen, vil-
ket är det dokument som jag tycker ska vara väsent-
ligt mer styrande för skolan.
Vi ser att enskilda skolor har uppdaterat sina
handlingsplaner. De har bedrivit temadagar. De ut-
vecklar sin pedagogik och involverar föräldrar och
elever och det omgivande samhället i jämställdhets-
och värdegrundsarbetet. Det ska bli spännande att se
det långsiktiga resultatet av det.
Från regering och riksdag har vi varit ganska tyd-
liga när det gäller den rent formella kompetens eller
reglering som vi hanterar här. Redan 1995 skärpte vi
skollagen och talade om att alla som arbetar i skolan
ska främja jämställdhet mellan könen. Skolan har ett
ansvar att aktivt främja kvinnors och mäns lika rättig-
heter, motverka traditionella könsmönster etc. Det är
internationellt sett en mycket stark jämställdhetslag-
stiftning som finns i skolans dokument.
Trots det har vi följt upp det ytterligare genom att
numera ålägga kommuner och skolor att göra årliga
regelbundna kvalitetsredovisningar där vi ska följa
upp hur man fullföljer styrdokumenten och de inten-
tioner som finns där. Dessutom ger vi, och har vid
olika tillfällen gett, särskilda uppdrag till Skolverket
att tydligt följa upp det utvecklingsarbete som sker på
skolan på detta område. Därutöver är det nu ett arbete
i gång som innebär att vi följer upp värdegrundsåret
med en fördjupningsstudie från Skolverket. Det ska
bli klart i höst. Man gör fallstudier och ser hur alla
har upplevt arbetet. Dessutom har vi, vilket alla här
känner till, en sittande skollagskommitté som har
möjlighet att ytterligare stärka jämställdhetslagstift-
ningen i skolan om man finner det nödvändigt. Den
hanteringen tycker jag att vi ska överlåta på de parti-
kamrater som vi har i skollagskommittén. Vi ska inte
här i riksdagen gå före och besluta om detta.
Det är mot den bakgrunden som många av de re-
servationer som kommit i det här betänkandet avslås.
Vår uppfattning är att vi har en bra lagstiftning. Vi
har bra regler som reglerar både kommuners och
skolors skyldigheter och skyldigheterna för dem som
arbetar i skolan att arbeta med jämställdhet. Det är
möjligt att det finns utrymme för ytterligare juste-
ringar, skärpningar och förtydliganden. Det kan både
skolverk och skollagskommitté undersöka. Men - och
nu kommer huvudpoängen - huvuddelen av jäm-
ställdhetsarbetet i skolan reglerar vi inte här, trots de
förändringar vi kan göra. Det gör man i skolan. Hu-
vuddelen av arbetet med att utveckla så att kvinnor
och män, tjejer och killar känner sig trygga i skolan är
att de som arbetar i skolan förmår att hantera det
professionellt.
Ett sätt att hantera det har varit att fokusera på
värdegrunden, och genom tydliga politiska signaler
tala om att det är detta vi vill att ni ska fokusera på,
inte enbart den klassiska debatten om betygskriterier
och kursplaner. Det är därför vi säger att vi måste
förändra lärarutbildningen så att jämställdhetsarbete
och genusperspektiv blir självklara delar i lärarutbild-
ningen.
Det är också därför som vi nu går fram med av-
regleringar av timplanen i grundskolan. Det ökar
möjligheten för skolan att ta ett bredare grepp och
skippa det som ibland varit en alltför tidsinrutad till-
varo i skolan, och i stället göra det som alla elever
efterfrågar, nämligen diskutera det väsentliga och
göra det när det är aktuellt, inte vänta till nästa vecka
när man har en lektion då man möjligtvis skulle kun-
na göra det. Vi får en mycket mer flexibel använd-
ning av tiden i skolan. Det är det eleverna söker, och
det tror jag också de flesta lärare gör.
Jämställdhetsarbetet kom ju också i fokus under
1999 på grund av ett antal rapporter i medierna om
sexuella trakasserier och grova könsord i skolan.
Jag tror att det är självklart för alla här i riksdagen
att vi aldrig kan acceptera könsmobbning eller trakas-
serier. Det är oacceptabelt. Därmed basta! Det slås
fast i skollag och i läroplan. Jag ska för säkerhets
skull läsa det. Det står så här: Den som verkar inom
skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av
kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska
beteenden. Dessutom: Sexuella trakasserier är att
betrakta som en allvarlig form av kränkande behand-
ling.
Vi har fullföljt detta med skolverksuppdrag under
1999 som tittar på sex- och samlevnadsundervisning-
en. Vi har en ganska skarp lagstiftning även här. Vi
har reviderat kursplanerna relativt nyligen - efter det
att motionerna skrevs, ska sägas till motionärernas
försvar - med en tydlig markering i de nya reviderade
kursplanerna att vi förstärker sex- och samlevnadsun-
dervisningen. Inte minst i de samhällsorienterande
ämnena talar vi om att man måste arbeta mycket mer
med att diskutera identitet, relationer, kärlek och inte
bara biologi och det naturvetenskapliga perspektivet
när det gäller sexualitet.
Vi har dessutom - och det ska bli spännande att
läsa - inom ramen för Värdegrundsprojektet ett ung-
domsråd som utan vuxnas inblandning ska ge sin syn
på hur vi kan utveckla sex- och samlevnadsundervis-
ningen.
Jag tror att det är viktigt att vi från politiskt håll
markerar att vi inte accepterar sexuella trakasserier.
Samtidigt tror jag att det också är viktigt att vi är
noga med att konstatera att man inte kan särskilja
sexuella trakasserier i arbetet i skolan från mobbning
eller rasistiskt beteende. Det kräver inte i så stor ut-
sträckning olika strategier. Snarare är det samma typ
av strategier, nämligen de vuxnas samtal med elever-
na och elevernas samtal med varandra. Vi hamnar
återigen i värdegrunden, har flera skolor sagt när de
har diskuterat olika strategier för detta.
Det är alltså inte betyg i ordning och uppförande
eller räfst och rättarting som behövs för att komma
till ordning med grova könsord i skolan, utan det
handlar om att aktivt arbeta med det klimat man har i
skolan och, självklart, att utveckla undervisningen
där.
När det gäller jämställdhet inom det högre utbild-
ningsväsendet har vi kommit flera steg framåt under
senare år, inte minst tack vare Carl Tham, som jag
tyckte gjorde en fantastisk insats som utbildningsmi-
nister under sin tid. Det fullföljs nu av den nuvarande
utbildningsministern. Jag ser att han sitter i salen, så
det är säkrast att säga det.
Här finns dock tydliga skillnader. Här har vi inte
den breda uppslutningen i jämställdhetsarbetet mellan
de politiska partierna i riksdagen. Det märktes tydligt
i replikskiftet mellan Kalle Larsson från Vänsterparti-
et och Anders Sjölund från Moderaterna att här har
partierna helt olika ställningstaganden, inte minst när
det gäller möjligheten att använda sig av positiv sär-
behandling.
I dag står det att det finns möjlighet att vid likvär-
diga meriter göra urval med hänsyn till kön i syfte att
rekrytera studenter från det underrepresenterade kö-
net. Jag tycker att det är en bra reglering. Jag tycker
att den är hållbar. Det tyckte också Lärarutbildnings-
kommittén när man hade möjlighet att justera detta.
Det var en bred uppslutning kring det.
Vi får se om det finns skäl att göra förändringar
framöver. Vi har inte tillräckliga signaler som talar
för att här göra det obligatoriskt att göra en positiv
särbehandling, vilket Vänsterpartiet krävde i en mo-
tion. Däremot har vi även här, som jag har sagt tidiga-
re, en stark jämställdhetslagstiftning på högskoleom-
rådet, både för studenter och för anställda. Vi har
tydliga regler i högskoleförordningen, ibland rena
kopior - om man får uttrycka sig så - på det som står
i jämställdhetslagstiftningen. Det är också för att
jämställdhetslagen inte kan reglera förhållandet mel-
lan studenterna. Därför måste vi ha en annan form att
hantera det i högskoleförordningen.
Högskoleverket har granskat detta. Många av er
har, inte minst efter denna debatt, läst Högskolever-
kets rapport som i stora delar är positiv eftersom den
talar om att samtliga lärosäten följer lagen och följer
förordningar, och har övergripande planer. Men - och
det tycker jag att vi ska ta till oss - det saknas egna
strategier att implementera jämställdhetsarbetet, att
göra det på institutionsnivå och på mellannivåer inom
högre utbildningar. Det är där problemen ligger. Jag
tycker att Högskoleverket ska ha heder av att man
lyfter fram ett antal lärosäten som har lyckats med
detta, och som har lyckats med att genom hela den
högre utbildningens struktur se till att fokusera på
jämställdhet både med karriärplanering för kvinnliga
doktorander och genom att ständigt uppdatera de
rekryteringsmål man sätter.
Det man entydigt pekar på i rapporten, som vi ska
ta till oss, är vikten av ett tydligt ledarskap. Signalen
från oss till alla de lärosäten som inte varit riktigt lika
duktiga får bli att det är det ansvaret de ska ha. Därför
ligger också ett uppdrag att Högskoleverket nu går ut
till de enskilda lärosätena och kräver att de redovisar i
sina årsredovisningar hur jämställdhetsarbetet fortlö-
per, och därutöver uppdaterar sina rekryteringsmål.
När det gäller sexuella trakasserier har vi även här
en liknande lydelse som i skollagen om att alla som
arbetar inom högskolan är skyldiga att aktivt motver-
ka etc. Det är t.o.m. så att här finns det tydliga dis-
ciplinära åtgärder, både mot studenter och arbetstaga-
re som man kan vidta enligt högskoleförordningen.
Men här finns ett problem, och det ska vi ta till oss.
Problemet gäller mörkertalet. Inte minst forskarstu-
denter som kanske arbetar med längre uppsatser blir
beroende av handledare och lärare, och vågar därför
inte anmäla sexuella trakasserier. Här har inte minst
Studentförbundet också agerat och reagerat.
Mot den bakgrunden har regeringen gett Högsko-
leverket uppdraget att granska lärosätena, att göra en
kartläggning av strategier, att möta sexuella trakasse-
rier och se till att det blir legitimt att anmäla dem.
Dessutom ska rättsläget redovisas.
Detta är klart hösten 2000. Då tror jag att det finns
alla goda möjligheter för oss - inte minst efter debat-
ten som har förts här - att vara ganska sams om detta.
Då kan vi ta till oss det som Högskoleverket redovi-
sar och se om det finns någonting som vi i riksdagen
har förmåga att göra tydligare för högskolorna, eller
om det är på annat sätt som man ska arbeta vidare
med detta.
Låt oss också göra det sistnämnda i en ordentlig
samverkan med studenterna. Det är min absoluta
övertygelse - och detta tänker jag avsluta med - att
om vi ska lyckas i arbetet med jämställdhet i både
skolan och högskolan så är den viktigaste agenten den
unga generation som nu finns där som studenter och
elever. De måste känna sig delaktiga och själva få
vara med och utforma det hela.
Det ska inte vara vuxenvärldens pekfingrar som
står där, utan snarare de gemensamma överenskom-
melserna mellan killar och tjejer om hur man ska
hantera och ha relationer. Det tror jag kan vara ut-
gångspunkten för det fortsatta arbetet.
Tack för ordet!
Anf. 164 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Låt mig inleda med att säga att jag är
djupt enig med Tomas Eneroth om att jämställdhet-
sarbetet förstås förs bäst på lokal nivå. Jämställdhet
kan självfallet inte skapas uppifrån av någon annan,
utan den måste erövras av dem som kräver jämställd-
heten själva. Det är naturligt att i det sammanhanget
se studenterna som en viktig bidragande kraft.
Men ibland kan det väl ändå vara så, antar jag, att
vi från Sveriges riksdag kan ge lite fingervisningar
om vad man skulle kunna ta sig för. Ta värde-
grundsåret t.ex. Det är ett utmärkt projekt där man
faktiskt pekar på visst innehåll i undervisningen.
Jag föreställer mig att vi skulle kunna göra lika-
dant när det gäller det som jag tidigare under debatten
har fört fram, nämligen självförsvarsträningen för
unga tjejer i skolan.
Om vi kan ta fram material som handlar om frågor
som rasism och mobbning, varför kan vi då inte också
ta fram ett material som de skolor som vill kan an-
vända sig av för att bedriva självförsvarsträning för
unga tjejer? Min fråga till Tomas Eneroth är: Varför
särskiljer han dessa saker i det här fallet?
Anf. 165 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Man kan se detta i två perspektiv. Det
ena är det som jag försökte inleda med att säga, näm-
ligen att jag tycker att vi ska försöka särskilja detta
med att vi har en målstyrning för skolan. Vi kan ge i
uppdrag till Skolverket att redovisa olika strategier.
Sådana uppdrag finns också, och de har bedrivits
inom ramen för värdegrundsåret. Man kan ha olika
strategier och handlingssätt för att arbeta med jäm-
ställdhet och sexuella trakasserier. Men vi ska inte
peka ut en metod som den möjliga vägen.
Jag måste ändå fråga: Varför bara självförsvar-
sträning för tjejer? Om Kalle Larsson säger att det är
väl okej att även killar ska få möjligheten - jag kände
själv ibland när jag gick i skolan att man kanske
skulle ha behövt det - måste man ställa sig frågan: Är
det verkligen en prioriterad strategi att möta proble-
men med rasism och mobbning eller sexuella trakas-
serier på en skola att killar och tjejer har självförsvar-
sträning? Är det inte andra saker som borde vara mer
prioriterade, om man nu ska ta skolans tid och ut-
rymme för detta?
Det valet vill inte jag att vi i riksdagen ska peka
ut. Det valet ska man göra på de enskilda skolorna.
Rättigheten att välja strategier ska skolorna ha.
Själv ställer jag mig faktiskt ärligt tveksam till att
detta skulle vara den mest prioriterade insatsen att
göra. Det finns nog andra saker som är viktigare att
göra för både killar och tjejer än att gå på självför-
svarskurser.
Detta var ett dubbelt svar till Kalle Larsson. Var-
sågod!
Anf. 166 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Jag måste säga att Tomas Eneroths
svar förbryllar mig något. Är inte Tomas Eneroth
medveten om det strukturella som ligger i killars
trakasserier av tjejer, och att det drabbar på ett annat
sätt än det som jag uppfattar att Tomas Eneroth talar
om när han säger att också killar borde lära sig själv-
försvar? Då tror jag att han har ringa insikt i hur ge-
nuskontraktet fungerar bland unga killar och tjejer i
Sverige i dag.
Det finns nämligen ett systematiskt underordnan-
de, och systematiska trakasserier riktade från killar
mot tjejer. Det är det som måste brytas. Kvinnor och
tjejer i skolan är systematiskt de som har sämre själv-
förtroende, ett kroppsspråk och ett sätt att vara som
innebär att de försöker försvinna så mycket som möj-
ligt - medan killar är de utagerande. Det är detta som
vi ska försöka råda bot på om vi kan på landets sko-
lor.
Vårt förslag har därför varit att ge Skolverket i
uppdrag att just uppmuntra självförsvarsträning på
landets skolor.
Låt mig i min andra frågeomgång ställa frågan på
ett något annorlunda sätt. Jag förstår ju att Tomas
Eneroth inte är beredd att säga att riksdagen bör ge
Skolverket det uppdraget. Han anser att de föränd-
ringar som ska ske och det jämställdhetsarbete som
ska bedrivas på skolorna ska komma nedifrån.
Jag tycker att jag har fått ganska tydliga svar från
de borgerliga partierna om detta. Om vi antar att det
på många skolor i landet visar sig att tjejer själva vill
anordna självförsvarsträning av den typ som jag har
redovisat - är det då Tomas Eneroths uppfattning som
representant för socialdemokratin att en sådan själv-
försvarsträning bör uppmuntras av den skola där
tjejerna själva vill?
Anf. 167 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! För att svara på det sistnämnda: Jag
tyckte att jag var tydlig där. Jag har ingenting emot
att skolorna väljer sina strategier - det har de rätt att
göra. Om det sedan är självförsvarsträning eller andra
metoder så må skolorna avgöra det. Själv skulle jag
möjligtvis göra en annan prioritering.
Kalle Larsson behöver inte vara orolig. Jag delar
helt och hållet hans uppfattning om att det finns ett
strukturellt förtryck av kvinnor och tjejer i detta sam-
hälle - ja!
Men det gäller ju inte bara våldet. Samma struktu-
rella förtryck finns också i klassrummet och i alla
möten som sker i skolan. Om vi nu vill förändra detta
så undrar jag om det allra bästa sättet är att ge tjejer
självförsvarsträning.
Framför allt tror jag att det som behöver göras är
att vi ger tid, utrymme och möjlighet för killar och
tjejer att i klassrummet få diskutera könsroller och
relationer. Det tror jag är bland det viktigaste som vi
kan prioritera.
Återigen: Ja, det finns självfallet ett strukturellt
förtryck. Men det finns inte bara på våldets område,
utan det sker i hela samhället. Framför allt sker det i
klassrummet, och där har lärare ibland svårighet att
hantera det. Jag tror alltså att det är viktigt att vi ger
tid och utrymme för killar och tjejer att diskutera
detta. Det skulle jag välja före självförsvarsträning,
men jag tänker inte förbjuda det.
Anf. 168 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Först vill jag säga till Tomas Eneroth
att jag tycker att värdegrundsåret är väldigt bra. Jag är
glad att det är denna värdegrund som ligger fast - den
som utgår från den etik som har förvaltats av kristen
tradition och västerländsk humanism. Det är en bra
grund för det jämställdhetsarbete som vi kan bedriva.
Jag tyckte att Tomas Eneroth antydde att motio-
nerna var lite gamla, att de inte skulle behövas, att
detta sköttes direkt från kommunal nivå osv. Men vi
har ju ändå ett ansvar för att stifta lagar och se till
förordningar.
Vi kan ta jämställdhetsreglerna för studenter som
exempel. De saknas i högskoleförordningen. Studen-
ter borde också få omfattas av en jämställdhetsplan.
När nu inte heller den nya jämställdhetsplanen verkar
arbeta för detta vill jag fråga Tomas Eneroth om han
kan bekräfta att studenterna kommer att få en jäm-
ställdhetsplan.
Sedan finns ju också lärarutbildningen. Det är
också vårt ansvar att se till jämställdheten där.
En annan del som jag tog upp är det nya teknik-
programmet, som verkar locka så få flickor. Det är ju
ändå från statligt håll som man statuerar exempel och
utformar ett nytt program. Det vill jag också ha be-
sked om.
Anf. 169 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Tack för berömmet om värde-
grundsåret! Jag tycker att det är skönt att det finns en
bred uppslutning kring det. Jag tycker också att det är
angeläget att vi allihop markerar för samtliga skolor,
även friskolorna, att det är oerhört viktigt att de prio-
riterar värdegrundsarbetet och följer den värdegrund
som vi har i läroplanen.
Jag kan å ena sidan dela Ulla-Britt Hagströms oro
för teknikprogrammet. Å andra sidan har jag varit ute
på ett antal skolor där man mycket tidigt var medvet-
en om riskerna, och sade att nu ska vi göra teknikpro-
grammet så att det tydligt rekryterar tjejer och bryter
den sociala snedrekryteringen. Det ska bli intressant
att se hur det blir.
Jag delar oron eftersom jag också får en del oro-
väckande signaler.
Låt oss nu se vad som händer när programmen
kommer i gång på ett antal skolor och följa upp det.
Hur marknadsför man programmen? Vilken betydelse
har orden för programmen? Detta är viktiga signaler
att ta till oss när vi sedan går vidare och gör översy-
nen av gymnasieskolans programstruktur generellt.
Om det är så att vi framöver, om kanske fyra fem år,
ska göra om gymnasieskolans programstruktur till
väsentlig färre ingångar än dagens, blir det ännu vik-
tigare att ta till oss erfarenheterna så att vi inte ce-
menterar de könsuppdelade val man gör till gymna-
sieskolan.
När det sedan gäller jämställdhetsplanen och det
uppdrag som ligger på Högskoleverket ankommer det
inte på mig att ge något svar vad den rapporten kom-
mer att sluta i. Ulla-Britt Hagström får nog ge sig till
tåls tills uppdraget är redovisat.
Anf. 170 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Egentligen behöver vi inte invänta re-
sultatet av teknikprogrammet. Jag redovisade ju hur
det såg ut den 15 oktober 1998. Jag redovisade att det
fanns 2,4 % tjejer på byggprogrammet, 1,7 % på
elprogrammet, 2,9 % på energiprogrammet, 3,9 % på
fordonsprogrammet och 6,7 % på industriprogram-
met. Egentligen har vi en erfarenhet redan i dag. Vad
gör vi åt det?
Anf. 171 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Jag tror samtidigt att många av dem
som startade programmen gjorde det i ganska snabb
takt för att hinna vara med. Då hann man inte fundera
över hur man marknadsförde programmet. Det var
därför jag särskilt valde det. Jag delar oron och tycker
att det viktigt att man funderar inför nästa års antag-
ning. Det är inte minst viktigt med beskrivningen av
vad det är man väljer till.
Samtidigt måste vi fundera på om inte den pro-
gramstruktur vi har i dag bygger på en 10-15 år
gammal uppdelning av arbetsmarknaden. Är den
relevant inför framtidens arbetsmarknad? Låt mig ta
ett exempel. Det finns specialutformade program där
man valt att göra ett naturvetenskapligt eller tekniskt
program eller ett industriprogram inriktat mot medier.
På det sättet har man kunnat intressera och engagera
oerhört många fler tjejer att göra det valet. Trots att
det sedan blir lika bundet till en del tekniska ämnen
som finns i elprogram, systemlära eller liknande har
just själva beskrivningen av och sedan också inne-
hållet i programmet lyckats attrahera nya grupper.
Det är detta vi måste ta till oss i den framtida funde-
ringen på hur gymnasiestrukturen ska se ut. Vi har en
gammal uppdelning. Jag är medveten om att vi måste
fundera vidare på hur vi utvecklar det tekniska pro-
grammet. Men samtidigt måste vi ta till oss de här
erfarenheterna när vi funderar på den framtida pro-
gramstrukturen för gymnasiet.
Anf. 172 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag
tycker att Tomas Eneroth har en sund syn på jäm-
ställdhetsarbetet i skolan. Han vill utveckla och för-
bättra. Men samtidigt säger han att de förslag och de
yttringar som partierna har lagt fram här inte är något
riktigt nytt. Det är gamla förslag som ligger. Som
vanligt får vi höra från majoriteten och Socialdemo-
kraterna att de lyssnar till de nya konkreta förslag
som vi kommer med och att det är på gång.
Tomas Eneroth var också inne på att huvuddelen
av jämställdheten ska vi inte besluta om här. Det är
ett decentraliserat ansvar hur vi arbetar konkret i
skolan och hur pedagogiken ser ut. Det är viktigt.
Men det viktiga är ju också att vi här i riksdagen kan
ge de förutsättningar som krävs för att arbeta ute i
skolorna.
Tomas Eneroth säger vidare att vi i riksdagen ska
ha ett tydligt ledarskap. Vi ska agera tydligare, och vi
ska visa på konkreta förslag.
Fru talman! Då vill jag fråga Tomas Eneroth på
vilka områden det är som vi ska visa det här tydliga
ledarskapet inom jämställdheten. På vilka områden
ska vi agera tydligare och vilka förslag funderar To-
mas Eneroth på nu, eftersom han svarar så på flera av
de förslag som vi har lagt fram?
Anf. 173 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Tack för det inledande berömmet.
När jag sade att det ska vara ett tydligt ledarskap
handlade det faktiskt om lärosätena. Om Högskole-
verket gör en riktig bedömning i sin rapport om erfa-
renheterna från de lärosäten där man lyckats imple-
mentera jämställdhetsstrategier, visar den att det har
skett på de ställen där man har visat ett tydligt ledar-
skap.
Jag hoppas att det inte uppfattas så att jag tycker
att jämställdhetsarbetet i huvudsak ska vara ett de-
centraliserat ansvar. Så är det inte. Vi ska vara, och
måste vara oerhört tydliga i Sveriges riksdag. Det har
vi också varit genom de skärpningar som vi nyligen
har gjort både i skollagen och i högskoleförordning-
en. Vi är tydliga i ett antal olika uttalanden där vi
talar om vilka regler som gäller och vad alla aktivt
ska motverka.
Sedan kan vi, och det har vi varit inne på i debat-
ten med Vänsterpartiet, understödja det arbetet på
olika sätt genom att peka på olika möjligheter. Det
har vi gjort inom ramen för Värdegrundsprojektet där
Skolverket har gett ut ett antal böcker och referens-
material som har varit till stor hjälp i de olika skolor-
na. Genom en egen hemsida för värdegrundsåret kan
vi också se till att sprida erfarenheter och delge dem
till andra skolor. Det tror jag är viktigt.
Men vi ska avhålla oss från - och det låter kanske
lite krasst - att peka ut ett enda sätt att arbeta på.
Skolornas förutsättningar är olika. Eleverna är olika.
Och framför allt blir förutsättningarna att lyckas stör-
re om man själv känner delaktighet i det arbetsätt och
den metod man väljer.
I det arbetet ser inte jag några problem med det
förslag som Sofia Jonsson framförde. Där ligger vi i
samma linje. Sofia Jonsson tillhör ett parti som inte
aktivt har motarbetat jämställdhetsarbetet inom vare
sig högre utbildning eller skolan. Det stödet tackar
jag för.
Jag tycker möjligen att nästa steg ska bli extra in-
tressant. Eftersom vi nu inser att tidiga insatser är
oerhört angeläget för att barnen ska få en bra bild av
manligt och kvinnligt, vet vi hur viktig förskolan är.
En aktuell fråga framöver för oss i riksdagen är all-
män förskola. Jag vill passa på att sända över den
frågan till Sofia Jonsson. Hur ställer sig Sofia Jonsson
till förslaget som kommer om att införa en allmän
förskola?
Anf. 174 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag håller med Tomas Eneroth när
han säger att mångfald är viktigt och att det finns
många övergripande förslag och förutsättningar som
vi här i riksdagen kan ta fram. Det är viktigt att vi har
ett tydligt ledarskap.
Jag fick inget riktigt tydligt svar på vilka konkreta
förslag till åtgärder som majoriteten och Socialdemo-
kraterna tänker gå vidare med. I dag har jag lagt fram
ett par konkreta förslag, bl.a. det här om jämställd-
hetslagstiftningen när det gäller högskolorna. Det
gäller sexuella trakasserier och att man ska omfattas
av bestämmelser motsvarande dem som finns i jäm-
ställdhetslagen. Hur kan man gå vidare med det t.ex.?
Vi tar inte upp fler doktorandtjänster som ett yrkande
i dag, men är det någonting som man skulle kunna
jobba vidare med inom socialdemokratin? Det hand-
lar om ett genusperspektiv i forskningen. Jag tycker
att det är tydliga och övergripande ledarskapsfrågor
som vi kan ta upp här i riksdagen. Vi kan visa att
genusperspektivet och jämställdhetsperspektivet är
viktigt. Där kan vi agera, och sedan kan det utformas
decentraliserat.
Anf. 175 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Jag tyckte att jag var tydlig i mitt an-
förande när det gäller jämställdhetslagstiftningen och
sexuella trakasserier. Inte minst efter SFS agerande
ligger det uppdraget på Högskoleverket. Jag tror att
det är i höst som de ska återkomma till regeringen
med en rapport. Med det underlaget tror jag att vi har
goda förutsättningar att kunna föra en bra diskussion
om vilka insatser vi ska göra. Om Sofia Jonsson ger
sig till tåls ett antal månader kommer vi att ha ett
brett och fördjupat underlag som vi kan ha som en
grund för en gemensam diskussion.
När det gäller hur man arbetar därutöver lutar jag
mig också mot slutsatserna i den här rapporten. Nu
gäller det att gå vidare, inte bara med det generella
uppdraget att i årsredovisningar redovisa hur man
fullföljer de jämställdhetsmål som finns inom hög-
skolan utan också att se till att uppdatera de rekryte-
ringsmål som lärosätena ska sätta.
Det har varit en välkänd debatt om professorerna.
För bara ett litet antal år sedan hade vi en fördelning
med 7 % kvinnliga professorer och 93 % manliga.
Men efter bra insatser av den socialdemokratiska
regeringen och majoriteten här under den förra man-
datperioden är nu förhållandet 11 % kvinnliga profes-
sorer och 89 % manliga. Det är inte på något sätt
tillräckligt, men det är en bra början. Det är åtminsto-
ne en tydlig signal. Nu måste vi gå vidare och sätta
nya rekryteringsmål, vara tydliga och utnyttja det
generationsskifte som nu sker inom högskolevärlden
till att också bryta den tydliga könssegregering som
finns där.
Anf. 176 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag kan också instämma i en hel del
av det Tomas Eneroth sade om att riksdagen inte ska
lägga sig i detaljer när det gäller hur man arbetar på
skolor och högskolor. Men vi kan ju peka ut inrikt-
ningen.
Jag hade också tänkt ställa en fråga om jämställd-
hetslagstiftningen. Nu säger Tomas Eneroth att det
finns ett uppdrag hos Högskoleverket. Det är ju inte
något riktigt svar på det som Folkpartiet och andra
partier föreslår i sina motioner.
Vi föreslår faktiskt ett arbete för att ändra lagstift-
ningen så att vi får en jämställdhetslagstiftning i en-
lighet med arbetsmiljölagen, så att studenter omfattas
av samma skydd som arbetstagare på arbetsplatser.
Det finns många skäl till att studenter borde ha det
skyddet. Ett skäl är att de är minst lika beroende av
sina lärare, de upplever sig som lika beroende av dem
som de anställda är av sina chefer. Det är också där-
för som studentorganisationerna har fört fram förslag
till lagändring här.
Här har vi ett sådant konkret exempel där jag är
förvånad över att socialdemokraterna inte är beredda
att ta ett steg framåt.
Ett konkret förslag till som finns bl.a. i en folk-
partimotion är att vi ska ge ett uppdrag för att göra en
genomgång av tjänstetillsättningar utifrån ett genus-
perspektiv för att i alla fall se vad vi kan hitta för
olika typer av mönster - vad som beror på könsrolls-
fördomar och vilka andra faktorer som kan finnas
som gör att det är så få kvinnor som får tjänster när de
söker tillsammans med män.
Det är ändå två konkreta punkter som jag tycker
inte alls har någonting med detaljreglering att göra.
Det ena har med lagstiftning att göra. Det andra har
med forskning att göra.
Anf. 177 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att jäm-
ställdhetslagen inte kan överföras direkt eller vara
tillämplig eftersom studenter inte är anställda. Men
stora delar i högskoleförordningen är ju helt likaly-
dande. Men utgångspunkten för lagstiftningsarbetet
måste ju vara att man har ett bra underlag, och i detta
fall återkommer ju snart Högskoleverket med en bra
rapport. Och innan vi sätter ned foten i lagstiftnings-
arbetet måste vi vara tydliga när det gäller om detta
kommer att vara en verksam förändring. Och finns
det andra strategier som vi i så fall vid samma tillfälle
ska använda oss av?
Det finns ju ibland en fara i att vi i vår iver att lag-
stifta i Sveriges riksdag slår hål efter hål i luften ock-
så. Då är det viktigt att vi är väldigt tydliga. Om vi
dessutom kan hitta en bred samsyn i detta, så tycker
jag att det vore angeläget.
Jag vill ändå på förekommen anledning, eftersom
Ulf Nilsson i sitt anförande talade om vikten av att vi
rekryterar inte minst män till förskolan och till grund-
skolan, passa på att ställa den fråga som jag inte fick
svar på från Sofia Jonsson om allmän förskola. Det är
ju ett gammalt folkpartikrav, och jag tror att det nu är
angeläget att vi höjer statusen för förskolan och ser
till att den blir tillgänglig för alla. Inte minst ur ett
jämställdhetsperspektiv blir det väldigt viktigt. Vi
höjer också statusen och ger fler män möjlighet att
kanske kunna komma in och jobba där, inte minst om
vi arbetar med riktad rekrytering och i något fall
positiv särbehandling. I fråga om detta är jag nyfiken
på hur Folkpartiet ställer sig till det kraftiga stödet till
barn och jämställdhetsarbetet som detta skulle inne-
bära.
Anf. 178 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Det är en fara att plötsligt lagstifta,
säger Tomas Eneroth. Men det är klart att om riksda-
gen ger regeringen i uppdrag att återkomma med ett
lagförslag blir det ett ordentligt utrednings- och re-
missförfarande innan den lagen kommer till. Så det är
nog ingen risk att vi inom någon vecka plötsligt fattar
beslut om någon lag som är dåligt underbyggd, utan
det handlar ju om att fatta ett beslut om att vi bör
lagstifta så att studenter får regler som så långt det är
möjligt motsvarar dem som anställda har inom ar-
betsmiljölagen.
Jag fick inte heller något svar på om Tomas Ene-
roth anser att man faktiskt snarast bör göra en sådan
här ordentlig genomgång utifrån ett genusperspektiv
av hur tjänstetillsättningen inom högskolevärlden går
till.
När det gäller den allmänna förskolan har ju
Folkpartiet ganska länge drivit, och har det med i sitt
partiprogram, att vi ska ha en allmän och kostnadsfri
pedagogisk förskola med några timmars verksamhet
om dagen som alla ska ha möjlighet att delta i. Det
förslaget välkomnar vi alltså, medan vi däremot,
vilket har framkommit i andra sammanhang, säger nej
till förslaget om maxtaxa för barnomsorgsverksamhet
under hela dagen. Men då tycker jag också att det är
viktigt för seriositeten i den nya allmänna förskolan
att vi fattar beslut om att den ska drivas av pedago-
giskt utbildad personal, ett förslag som socialdemo-
kraterna hittills har avvisat när Folkpartiet har fört
fram att lärarna i förskolan som har det pedagogiska
ansvaret ska ha pedagogisk utbildning. Det är viktigt.
Anf. 179 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Jag tror nog att Ulf Nilsson och jag
kan vara eniga om att vi bör utforma en lagstiftning
som så långt det är möjligt stärker studenternas rät-
tigheter och skydd när det gäller jämställdhetsarbetet
generellt och när det gäller sexuella trakasserier eller
andra typer av trakasserier. Och det pågår som sagt
ett beredningsarbete, ett uppdrag från Högskolever-
ket, som snart ska rapporteras. Och mot bakgrund av
det kan vi väl båda med spänning invänta regeringens
reaktion på detta.
När det gäller forskningen och delarna i detta är
en forskningspolitisk proposition aviserad till hösten.
Då tror jag att det finns alla förutsättningar att föra en
ordentlig diskussion, inte minst om forskningen ur ett
genusperspektiv.
Beträffande det sistnämnda däremot, om allmän
förskola, låter det väldigt trevligt och betryggande att
få höra att Folkpartiet uppenbarligen kommer att
medverka i att vi nu får en allmän förskola till stånd.
Och det tycker jag känns angeläget.
Sedan är det bara att beklaga att maxtaxan som i
sin konstruktion verkligen är ett jämställdhetsförslag
inte stöds av Folkpartiet. Men vem vet, när förslaget
väl hamnar i riksdagen så kanske även Folkpartiet
kan svänga och stödja även det förslaget. Det tror jag
vore bra för barnfamiljerna, och det vore framför allt
bra för jämställdheten i det här landet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 april.)
13 § Studentinflytande och kvalitetsutveckling
m.m. i högskolan
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU12
Studentinflytande och kvalitetsutveckling m.m. i
högskolan (prop. 1999/2000:28).
Anf. 180 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Betänkandet Studentinflytande och
kvalitetsutveckling m.m. i högskolan innehåller flera
olika moment. Förslaget om ändringar i högskolela-
gen behöver jag inte kommentera särskilt mycket.
Där är utskottet enigt. Kvalitetsarbetet ska vara en
gemensam angelägenhet för personal och studenter.
Det sägs också att studenterna ska ta aktiv del i arbe-
tet att vidareutveckla utbildningen, och det är bra.
Jag ska i stället nöja mig med att kommentera
andra förslag som vi tar upp framför allt i vår kom-
mittémotion Ub13. Jag börjar med vårt förslag att
nationella utvärderingar ska präglas av mångfald och
variation. Därför vill vi ha flera oberoende organ. Det
kan gälla institutioner, organisationer och andra som
behärskar de områden som är aktuella. Vi tycker
också att det är rimligt att olika lärosätens resultat är
offentliga.
Vi förordar också ett fristående kvarlitetsinstitut,
som alltså står fritt i förhållande till statliga myndig-
heter, och att riksdagen begär att regeringen lägger
fram ett förslag om det. Genom upphandling skaffar
man sig den kompetens som behövs för att klara sitt
uppdrag. Myndighetsfunktionen ska dock, enligt vår
uppfattning, ligga kvar hos Högskoleverket.
Vi har en liknande uppfattning när det gäller ung-
domsskolan, som jag var inne på tidigare när vi dis-
kuterade ett annat betänkande här för några timmar
sedan. Vi menar att Skolverket inte ska syssla med
kontroll och främjande uppgifter, alltså inte båda. Vi
är några partier i riksdagen som har den här uppfatt-
ningen. När det gäller vuxenutbildning enades fak-
tiskt samtliga ledamöter, vilket jag också har påpekat
tidigare i dag, i Kunskapslyftskommittén i veckan om
att föreslå olika organisationer för kontroll och främ-
jande när det gäller all vuxenutbildning som erhåller
statsbidrag. Vad som är rätt i det ena fallet kan rimli-
gen inte vara helt fel i det andra fallet. Och jag skulle
vilja fråga socialdemokraternas företrädare här
Majléne Westerlund Panke om det inte är dags att
göra en liknande organisation för högskolan som
hennes fem partivänner gjorde för vuxenutbildningen
i tisdags när vi lade fram det betänkandet.
Antagningsreglerna är nästa fråga som jag helt
kortfattat vill ta upp. Utskottet konstaterar alldeles
korrekt att socialdemokraterna återinförde en centra-
lisering av urvalet av sökande till grundläggande
högskoleutbildning under budgetåret 1995/96. För
övrigt hänvisar man till en proposition som ska läggas
fram mot slutet av detta år.
Men det hindrar ju inte utskottet från att kom-
mentera vårt motionsförslag om att återgå till ett
friare antagningsförhållande som ger högskolor och
universitet större möjlighet att profilera sig på den här
punkten, vilket också har en direkt koppling till kva-
litetsutvecklingen inom högskolan.
Ett skäl som utskottsmajoriteten anför mot friare
antagningsregler är att de sökande studenterna med
vårt förslag - vi som vill ha friare antagningsregler -
inte klarar av att överblicka sina möjligheter att
komma in på en högre utbildning. Genom central
intagning hjälper man alltså de sökande på traven. Jag
tror inte att det argumentet håller. Svenska ungdomar,
och vuxenstuderande också för den delen, väljer ju i
dag i stor utsträckning att studera utomlands, mycket
mer i dag än för bara några år sedan. Och där finns
det inte någon central intagning, och de klarar det här
alldeles utmärkt. Och hänvisningen till att vårt cent-
ralistiska system skulle hjälpa studenter från studieo-
vana hem att söka, som det också står, tror jag inte
alls på. I så fall skulle vi ju inte ha samma sociala
snedrekrytering i dag som vi hade när jag för länge
sedan var ung student. Men det har vi - med central
intagning.
Det sista argumentet som utskottsmajoriteten an-
för mot friare regler för intagning till högskolan är
inte mycket bättre, som jag ser det. Man skriver att
lärosätena med vårt förslag skulle ägna mindre intres-
se åt att utveckla sin undervisning och mer åt att tävla
med varandra om att dra till sig de mest kvalificerade
sökandena. Detta skulle inte höja kvaliteten i hög-
skolesystemet som helhet, menar man.
Tänk, fru talman, jag tror att det är precis tvärtom!
Om högskolorna tävlar om de bästa studenterna gör
de det givetvis genom att erbjuda en bra utbildning
och en bra forskning. Hur det skulle sänka kvaliteten
förstår jag inte alls. Det är ju precis tvärtom.
Jag har, fru talman, på senare tid varit i kontakt
med några fristående högskolor. I ett fall vet jag att
man för vissa utbildningar har beslutat att låta 75 %
av platserna vid ett ansökningstillfälle anslutas till
den nationella regleringen av urvalet. De återstående
25 procenten bestämmer man själv över. På så sätt
kan man ta hänsyn till studenternas olika kvalifika-
tioner och dem som inte riktigt svarar upp mot intag-
ningsreglerna när det gäller den nationella reglering-
en.
Man har en viss erfarenhet av detta sedan flera år.
Resultatet, säger man - i varje fall på ett par högsko-
lor som jag talat med - är mycket tillfredsställande
för alla parter. Man har fått mycket bra studenter och
man har fått studenter med olika typer av bakgrund
som annars inte hade kommit in.
Jag skulle vilja pröva lite med Socialdemokrater-
nas företrädare här om det inte vore en kompromiss-
lösning att pröva t.ex. att de statliga högskolorna gick
med på att det reserverades låt säga 25 % till en an-
nan intagningsnorm än man har när det gäller den
nationella regleringen av urvalet; detta för att få in
lite andra studenter än man annars skulle få. Jag riktar
mig alltså till Majléne Westerlund Panke. Systemet är
alltså prövat på några högskolor, med gott resultat.
I anslutning till vårt förslag om att ge högskolorna
större frihet vill vi också lägga ett större ansvar på
lärosätena att själva svara för informationsflödena till
och från studenterna. Man kan säga att de båda för-
slagen hör ihop. Om varje högskola själv får ta hand
om sin egen information, där man också presenterar
utbildningens kvalitet och resultat, ger man studen-
terna den kunskap som behövs för att kunna välja den
utbildning och det lärosäte som önskas. I den här
informationen ska man också redogöra för regler för
antagning och urval som finns på den speciella hög-
skola som ger ut informationen. Man har ju ansvaret
fullt ut.
Fru talman! Sedan vill jag säga några ord om äm-
nes- och programutvärderingar som vi tillsammans
med Folkpartiet tar upp i reservation nr 4. Vi tycker
faktiskt att sex år är ett alltför långt intervall inom
dagens högskola. Jag kan tänka mig att det skulle
fungera om vi hade kvar universitetsstrukturen från
gångna tider. Då kunde man faktiskt använda samma
kurskatalog år efter år. Men om man i dag besöker en
dynamisk högskola och återkommer några år senare
är det väldigt mycket som man inte känner igen. Det
är givetvis önskvärt med en utvärdering som är aktu-
ell. Så är det inte efter fyra, fem eller upp till sex år.
I motionen har vi med vår gamla käpphäst, att re-
sursfördelningen i större utsträckning ska styras av
studenternas egna val. Argumenten för detta är säkert
kända för de flesta. Ett viktigt argument är att stu-
denternas valfrihet ökar, att man får större möjlighe-
ter att komma in på just den utbildning och vid just
det lärosäte som man verkligen vill till. Ett problem
med det nuvarande systemet är ju att många platser
faktiskt står tomma, t.ex. inom kvalificerade tekniska
utbildningar. Det gynnar ingen, såvitt jag kan förstå.
Till sist, fru talman, vill jag bara säga att jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservation nr 1 under
mom. 2.
Anf. 181 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar
heter Studentinflytande och kvalitetsutveckling m.m. i
högskolan. Själv skulle jag vilja inbegripa studentin-
flytandet i just kvalitetsutvecklingen. Kvalitet är ett
begrepp som omfattar väldigt mycket.
Om jag försöker utgå från studenternas perspek-
tiv, vad är då kvalitet?
Kvalitet är att ha makt över sitt liv. Kvalitet är
också delaktighet i fråga om de livsvillkor som gäller.
Ordet studentinflytande låter inte lika aktivt som
ordet elevdemokrati. Jag har funderat lite grann på
det. Varför har vi bytt ut begreppet demokrati, som ju
handlar om delaktighet och medbestämmande, mot
begreppet inflytande, som mer låter som att det hela
ska stanna vid ett slags möjlighet att påverka en viss
fråga?
Jag skulle vilja se att vi hade elevdemokrati. Det
är väldigt bra. Men ska inte inflytandet och delaktig-
heten öka i utbildningssystemet med stigande ålder
snarare än tvärtom? De flesta studenter känner inte
ens att de har inflytande eller särskilt stora möjlighe-
ter till demokratiskt beslutsfattande om sina villkor.
Många upplever att det är svårt att komma intill och
påverka sin vardag inom högskolor och universitet.
Här kan man fråga om skälen.
Det behövs nog en noggrann analys om vi på all-
var tror att studenterna ska kunna bidra med något
som är direkt kvalitetshöjande. Det tror jag. De kom-
mer med nya tankar och idéer och framför allt kan de
bättre tydliggöra sina behov än vi som arbetar och
allra helst än vi politiker kan. Studenterna är den
största resursen inom högskolan.
Studentinflytande har dock inte enbart med själva
proceduren inom lärosätet att göra. Studentinflytande
handlar kanske först och främst om att studenten som
människa får vara med och påverka sitt yrkesval och
får möjlighet till den kunskap som detta yrkesval
innebär. Så är det inte i dag. Vi har ett alltför socia-
listiskt styrt system där politikerna driver människor
att göra vad de kanske inte önskar eller ens har lägg-
ning och begåvning för.
Vi människor är inga svarta lådor som man fyller
med något och så händer inget, och så händer inget
men till sist kommer det ut en kompetent tekniker
som ett företag vill anställa. Så förhåller det sig inte.
Det är hög tid att ge upp detta tänkande en gång för
alla.
En västerländsk humanistisk människosyn innebär
att människor föds olika, tar upp påverkan från om-
världen olika och lär sig olika saker. En människas
välmående och tillika livskvalitet nås när hon får så
att säga förverkliga sina intressen och behov. Då lär
hon och då kan hon vara med och utveckla och forska
i samhället, till glädje och nytta för många.
Ytterst är det människans fria vilja som ska beja-
kas om vi ska konkurrera på kunskapsfronten.
Fru talman! En ung människas intresse för männi-
skors livsvillkor som vi finner inom humanismen kan
inte ändras till intresse för fysik och teknik därför att
regeringen ger platser till det. I dag utestängs många
från att förkovra sig vag gäller egna intressen, medan
en rad studieplatser, ja, flera tusen, som skattebetalar-
na betalar för står tomma; detta därför att studenterna
inte vill sälja sina intressen eller sin själ för en gryn-
välling - grynvälling därför att det inte tillhör den
kunskap som de prioriterar.
Den dagen vi som är tekniskt intresserade redan
från barnsben får stimuleras att syssla med teknik -
för många först praktiskt och sedan teoretiskt - kom-
mer det också ett tryck på tekniska utbildningar att
finnas. Redan under barnaåren grundläggs de intres-
sen och värderingar som sedan följer med till valet av
yrke.
Så sent som i förrgårkväll talade jag med Anders
Flodström, rektor vid KTH. Han uttryckte sin läran-
deprocess i teknik och sade: När jag bara fick hålla på
med teori klarade jag inte det. Jag klarade inte av att
utveckla mina egentliga intressen men när jag fick
handha saker med mina händer och det praktiska
sökandet väcktes också min förmåga att ta till mig det
hela teoretiskt.
Detta kan väldigt många vittna om. Men om vi
undervärderar den praktiska kunskapen i de tidiga
åren för barnen får de elever som faktiskt har teknisk
förmåga och som har fallenhet och läggning för tek-
niska yrken inte utveckla sin förmåga.
Jag menar att vi har en stor kunskapsreserv som vi
skulle kunna ta vara på mycket bättre väldigt tidigt i
åldrarna. Jag har själv studerat kvinnor som varit
tekniker. De hade alla tidigt kommit i kontakt med
teknik för att kunna vara goda lärare i teknik.
I dag är det dumdristighet, tycker jag, hos rege-
ringen att flera tusen får finnas på tekniskt gymnasi-
um när det samtidigt finns sådana som vill utveckla
sina intressen inom humaniora. Varför finns denna
orealism hos regeringen? Det är en fråga som jag vill
ha ett svar på i kväll. Jag vill också ha svar på om det
är förenat med vår värdegrund att man använder eko-
nomiska resurser för att styra människors val av kun-
skaper som också får konsekvenser för deras yrkes-
val?
Fru talman! Jag har berört inflytandet i själva ut-
bildningen, och jag har berört innehållet i utbildning-
en, som har direkt koppling till de platser som rege-
ringen dimensionerar. Kristdemokraterna har hela
tiden hävdat att utbyggnaden inte får urholka kvali-
teten på undervisning och forskning. Det finns ett
samband mellan dimensionering och kvalitet. Vi vill
inte ha obligatorisk utvärdering på varje enskild kurs,
men vi anser att utvärdering ska finnas för varje pro-
gram och helhet. Vi behöver riva ett statiskt system
och öppna upp för flexibilitet med hänsyn till männi-
skors olikheter. Då höjer vi kvaliteten.
Fru talman! Jag ställer mig självklart bakom alla
våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag
bifall endast till reservation 6 under mom. 6 och re-
servation 8 under mom. 17.
Anf. 182 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Det är viktigt att ta ett helhetsgrepp
om kvalitetsutvecklingen i högskolan. Dagens situa-
tion för att garantera och utveckla kvaliteten i hög-
skolan anser jag är otillfredsställande. Centerpartiet
har efterlyst en strategi för hur kvaliteten i högskolan
ska kunna säkras inte minst med tanke på den stora
utbyggnad som skett av den högre utbildningen. Det
är viktigt att nu matcha utbyggnaden av utbildnings-
platserna med att säkra kvaliteten. Vi måste höja
forskningsandelen och ge studenterna en bra arbets-
och studiemiljö.
När vi nu diskuterar studentinflytande och kvali-
tetsutveckling i högskolan ser jag att det är en stor
brist att regeringen helt bortser från hur olika studie-
sociala frågor påverkar utbildningskvaliteten.
Alla ska ges lika rätt och möjlighet till högre ut-
bildning. Den enskilde ska inte behöva avstå från
högre studier av ekonomiska eller sociala skäl. Goda
sociala och ekonomiska villkor är en förutsättning för
att studenterna ska ha möjlighet att koncentrera sig på
sina studier. Bra studiesociala villkor stimulerar ock-
så till ett mer aktivt kunskapssökande.
Vi vet att studenternas studiemiljö och formerna
för olika typer av stöd och service för studenterna har
betydelse för studentinflytande. Delvis utgör det ofta
förutsättningar för att studenterna ska kunna utnyttja
sin tid effektivt och klara av såväl studiekraven som
vad som i övrigt hör till högskolestudier.
Jag skulle därför vilja fråga utbildningsministern
varför man helt har bortsett från de studiesociala
frågorna i förslaget om kvalitetsutvecklingen i hög-
skolan. Är det så att ministern har sett att det inte är
så viktigt att diskutera det i kvalitetsarbetet?
Fru talman! Vad gäller frågan om studenternas in-
flytande inom högskolan finns det en del att göra. Ur
rapporten Studieinflytande inom högskolan går att
läsa: "Studenterna känner att de inte tas på allvar, att
de inte respekteras och många studenter framför att
de känner en frustration över att deras åsikter, syn-
punkter och förslag inte efterfrågas eller när de ändå
framförs inte bemöts med intresse och respekt." Man
skriver också: "Vi anser att studenterna har fog för
sitt missnöje. Den enskilde studenten har små möjlig-
heter att påverka. Det beror främst på att studenten
har en så svag ställning inom den svenska högsko-
lan."
Ett bristande studentinflytande är inte bara ett
problem för studenterna. Ett kunskapssamhälle måste
utbilda kreativa, kunskapssökande människor. Det är
bl.a. genom studentinflytande som studenterna får
många av de färdigheter som värdesätts i samhället
och arbetslivet såsom ett kritiskt förhållningssätt,
problemlösningsförmåga, självständigt tänkande och
förmåga att söka kunskap.
Vi måste ha en ny syn på studenten och studen-
tens roll inom den högre utbildningen. Ett genuint
studentinflytande i högskolan innebär att studenten
ses som medansvarig och en medaktör. Ett ökat stu-
dentinflytande är både en nödvändighet och en själv-
klarhet. Det är självklart att studenternas åsikter ska
efterfrågas. Studenternas synpunkter måste också
resultera i konkreta förändringar. Om studenternas
synpunkter inte tas till vara riskerar inflytandet att
bara bli ett skeninflytande.
Grunden för ett optimalt studentinflytande är ett
gott formellt inflytande. Vi stöder därför förslaget om
att studenterna ska ha rätt att vara representerade i
samtliga beslutande organ på högskolan samt att
samrådsskyldighet bör föreligga om beslut delegeras
till tjänstemän.
Centerpartiet anser däremot att andelen studenter i
styrelser såsom högskolestyrelse samt fakultetsnämnd
bör uppgå till minst en tredjedel, och representation
på lägre beslutsnivåer bör vara minst 50 % av styrel-
sens ledamöter utöver ordföranden.
För att studenterna också ska ha de praktiska
möjligheterna att utnyttja sitt inflytande behöver de
kunskap om hur de olika organen fungerar. Tydliga
arbetsordningar bör därför finnas för varje beredande
och beslutande grupp. I betänkandet skriver majori-
teten att det är viktigt med information. Det är viktigt
att studenterna vet hur man ska agera för att kunna
utveckla sitt inflytande, men längre vill man inte gå.
Jag vill gå steget längre och skriva in i högskolelagen
om en skyldighet med en arbetsordning för universi-
teten och högskolorna.
Fru talman! Regeringen föreslår att högskolor
vars utbildningar uppvisar bristfällig kvalitet i utvär-
deringar riskerar att förlora sitt tillstånd att utfärda
examina i sådana utbildningar. För att inte studenter-
na ska stå utan utbildningsplats och möjlighet till
fortsatta studier bör det därför finnas tydliga var-
ningssystem, och studenternas rättssäkerhet ska be-
aktas vid eventuella examensindragningar.
I propositionen skriver man att den ökade verk-
samheten med utvärdering medför ökade kostnader
för Högskoleverket och att regeringen avser att åter-
komma i den frågan i den kommande budgeten. Det
är viktigt att understryka att det arbetet verkligen
leder till tydliga resultat. De ökade resurser som ska
tillföras Högskoleverket får inte tas från den redan
hårt ansträngda grundutbildningen eller forskningen.
Pengarna ska inte tas från det.
I betänkandet skriver majoriteten att högskolorna
inte ska få mindre pengar, men ställer vi högre krav
på skolorna måste de få kompensation för sitt arbete.
Är majoriteten beredd att stärka högskolornas kvalitet
måste de också få tillräckliga resurser. Jag vill därför
fråga socialdemokraternas representant om vi kan
räkna med att det kommer mer resurser till högsko-
lorna och universiteten till våren och hösten?
Fru talman! Som jag sagt tidigare är de studieso-
ciala frågorna en viktig del i kvalitetsutvecklingen i
högskolan. I den rapport som jag åsyftade tidigare,
Studieinflytande inom högskolan, skriver man: "Vi
vill påpeka att en del av de förhållanden som råder på
högskolan inte skulle accepteras på någon annan
arbetsplats eller någon annanstans i samhället."
Utifrån bl.a. detta är det viktigt att göra en hel-
täckande beskrivning av studenternas studiesociala
situation. Många enskilda frågor som berör studen-
terna har behandlats av oss här i riksdagen. Många
beslut har varit till studenternas nackdel, och den
sammantagna effekten har för många blivit alltför
stor.
Därmed tycker jag att regeringen bör tillkalla en
studiesocial utredning, något som jag tidigare har
förespråkat - detta för att få ett underlag till det fram-
tida studiesociala ställningstagande som måste göras i
riksdagen. Några av de saker som skulle kunna ingå
är frågan om bostäder, enhetligt studerandebegrepp,
arbetslöshetsförsäkring, socialbidrag och arbetsmiljö.
I en sådan utredning måste studenterna också ges en
ordentlig representation.
Eftersom de studiesociala frågorna inte har hante-
rats i det betänkande som vi behandlar i dag vill jag
fråga ministern om tanken var i stället att en studieso-
cial utredning skulle komma härnäst. Det skulle vara
intressant att höra om så var tanken.
Fru talman! Avslutningsvis står jag bakom alla
Centerpartiets yrkanden, men väljer för tids vinning
att yrka bifall bara till reservation nr 1 under
mom. 18.
Anf. 183 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Som alla vet har antalet platser vid
högskolor och universitet i Sverige kraftigt byggts ut
under de senaste åren. Denna utbyggnad har varit
nödvändig. För att man ska klara av att vara en le-
dande kunskapsnation i framtiden måste fler männi-
skor få högre utbildning.
Hade Folkpartiet fått vara med och bestämma ha-
de utbyggnaden genomförts med kvaliteten i fokus på
ett helt annat sätt. Det finns tyvärr inslag i regerings-
politiken som tyder på att regeringen tycks tro att det
går att bedriva undervisning som håller ungefär sam-
ma kvalitet för fler studenter utan att man tillskjuter
mer resurser per student.
Nu välkomnar Folkpartiet att regeringen i en pro-
position betonar kvalitetsfrågorna och tar dem på
allvar. Vi har länge uttryckt oro över olika tecken på
eftersatt kvalitet i den högre utbildningen. Därför
instämmer Folkpartiet i propositionens huvuddrag.
Det är viktigt att dessa frågor diskuteras.
Men vi tycker att propositionen är för allmänt
hållen och att den innehåller alldeles för få konkreta
förslag när det gäller kvalitetsutveckling.
Regeringen konstaterar att den högre utbildningen
expanderar kraftigt, men gör i den här propositionen
ingen konsekvensanalys av hur det kvalitativa inne-
hållet i den svenska högre utbildningen kan ha påver-
kats av denna expansion.
Folkpartiet kräver att det görs en ordentlig kon-
sekvensanalys och att högskolans tillväxt ska utvärde-
ras med avseende på bostäder, lärartillgång, tillgång
till lärarplatser och läsplatser, större undervisnings-
grupper samt brist på lokaler.
Denna konsekvensanalys begärs inte av Folkparti-
et för att vi vill hitta argument för att säga nej till
fortsatt expansion. Men det är ohederligt att inte våga
ställa frågor om hur det står till. Vi får inte blunda för
de svårigheter som eventuellt uppstår, utan vi måste
tvärtom gemensamt försöka att lösa dem. Annars är
Folkpartiets mål att vi ska sträva mot att ca 50 % av
en årskull ska gå vidare till en högre utbildning.
Högskolor och universitet behöver tusentals nya
lärare under de närmaste åren. Det kommer att bli
aktuellt med pensionsavgångar. Det behövs högsko-
leutbildade och disputerade lärare på många håll,
lektorer i gymnasieskolan, forskare i industrin, utre-
dare osv. Det examineras bara ca 1 600 doktorer varje
år.
Det återstår att se vilka effekter som doktorandre-
formen har fått. Det har blivit betydligt färre som
doktorerar, men det återstår att se hur många som
kommer att avsluta sina doktorandstudier.
Bristen på lärare leder ibland till att mindre hög-
skolor får köpa in lärare från institutioner vid andra
större universitet i närheten. Läraren får åka till den
lilla högskolan, och det gäller även ibland studenterna
eftersom det inte finns plats på den stora högskolan.
Det är klart att det finns en hel del som man skulle
behöva titta närmare på.
Fru talman! Som jag sade inledningsvis uppskat-
tar Folkpartiet att regeringen på allvar nu börjar ar-
beta med kvalitetsfrågorna. Vi tycker också att det är
bra att regeringen framhåller att det är viktigt att
Högskoleverket är självständigt och har en oberoende
granskningsfunktion.
Folkpartiet anser dock att det finns anledning att
gå betydligt längre och pröva att inrätta ett helt från
Högskoleverket och departementet fristående organ
för kontroll av kvalitet och för uppföljning och utvär-
dering i högskolan. Här kan vi använda samma argu-
ment som när vi föreslår kvalitetsinstitut för skolan.
Det är väldigt svårt för en myndighet att vara ut-
vecklande - främjande, som det heter - och att samti-
digt vara objektivt kontrollerande av kvaliteten.
Det här ska inte i första hand ses som kritik mot
dagens högskoleverk som enligt min mening på sena-
re tid har agerat väldigt självständigt och tagit en hel
rad viktiga initiativ. Men det är, som sagt, mycket
svårt med denna dubbelroll i längden.
Folkpartiet menar att en sådan myndighet inte
skulle behöva vara särskilt stor. Det räcker med ett
begränsat antal tjänstemän som kunde vara tillsatta
under en begränsad period och bytas ut efter fyra fem
år. Ett sådant här fristående organ föreslogs i politisk
enighet i betänkandet Forskning 2000, och jag tycker
att det finns anledning att gå tillbaka till det förslaget.
De granskningar som regeringen föreslår välkom-
nar vi. Men man föreslår alltför långa tidsintervaller.
Sex år är för lång tid. Det hinner hända mycket på sex
år inom högskolevärlden. Folkpartiet yrkar att rege-
ringen ska återkomma med ett förslag med kortare
intervaller i granskningen.
Det finns många sätt att utvärdera kvaliteten. På
andra håll i världen använder man sig av s.k.
rankningsmetoder. Man jämför ett antal fakta och
sätter upp listor. Detta kan verka nästan lite banalt
och hämtat från sportens värld. Men det ger en väldig
tydlighet under förutsättning att siffrorna är riktiga.
Vi tror att en rankning av antalet examina, av bedöm-
ning av C-uppsatser, av bedömning av avhandlingar
som presenteras med jämna mellanrum skulle kunna
vara en intressant uppgift för ett nytt kvalitetsinstitut.
Som exempel kan nämnas ESO-rapporten, En
akademisk fråga om rankning av C-uppsatser, som
avlämnades för ett halvår sedan. Den rapporten visar
svart på vitt - efter genomläsning av C-uppsatser utan
att man vet från vilka högskolor de kommer - att det
finns generella skillnader mellan olika högskolor när
det gäller C-uppsatsernas kvalitet. Sådana uppgifter
ska vi inte vara rädda att ta till oss.
När det gäller kvaliteten ligger det också ett kva-
litetsmått i vilka högskolor och universitet som stu-
denterna väljer. Folkpartiet tillhör dem som anser att
det är mycket viktigt att vi får in faktorer som gör att
resurserna följer dit studenterna söker sig. Alla är
medvetna om att ett sådant här system inte är hundra-
procentigt genomförbart. Men det är genomförbart en
ganska lång bit på väg.
I dag kan vi se köer med studenter till vissa ut-
bildningar i vissa delar av landet och som dessa uni-
versitet och högskolor är beredda att ta emot, men
studenterna får inte plats där. På andra håll finns det
tomma platser. Studenterna väljer annan utbildning i
stället.
Det är självklart att man inte kan ha ett system
som från termin till termin förändrar resursfördel-
ningen på en högskola. Något sådant system föreslår
inte Folkpartiet, men vi tycker att regeringen borde
återkomma till riksdagen med ett förslag till system
som i större utsträckning än nu låter resurserna följa
studenternas val. Det har två viktiga fördelar.
Den ena fördelen är att studentens fria val blir
större. Den andra fördelen är att studenterna genom
sitt val utvärderar högskoleutbildningen. Det här valet
skulle naturligtvis underlättas av att det fanns jämfö-
rande studier, rankning osv. från ett fristående institut
som gjorde att studenterna kunde få uppgifter om hur
saker och ting fungerar på olika universitet.
Regeringen föreslår också att det ska införas be-
stämmelser som gör att studenterna ska garanteras att
vara med i beredande organ. Folkpartiet tycker att det
är bra, samtidigt som man säkert inte ska överdriva
betydelsen av de formella beslutsinstanserna.
Det viktigaste i såväl skola som högskola är att
studenterna är med i den fortlöpande diskussionen, i
kursutvärderingar, utarbetande av kurser osv. Det är
väldigt viktigt att kursutvärderingarna inte bara läggs
åt sidan utan att resultatet publiceras och, ännu vikti-
gare, att besluten med anledning av kursutvärdering-
arna offentliggörs, så att studenter och andra har
möjlighet att följa vad konsekvensen blir av en kurs-
utvärdering. Jag får säga att jag tycker att det är posi-
tivt att sådana riktlinjer föreslås i propositionen.
Avslutningsvis, herr talman, har Högskoleverket
uppmärksammats under våren genom att man dragit
in examensrätten på ett antal högskolor. Det finns två
kommentarer som jag har till det. Den ena är att det är
väldigt bra att Högskolverket uppmärksammar hög-
skolor som inte lever upp till en högskolemässig
kvalitet när det gäller examina, och då ska de inte ha
någon examensrätt.
Den negativa sidan är naturligtvis hur studenterna
drabbas. Vem bekostar de extra studielån som en
student som måste avbryta studierna och läsa någon
annanstans måste ta? Och vem underlättar över hu-
vud taget för studenten att läsa på annan ort än på den
som han eller hon bor?
En annan fråga är naturligtvis om en student som
har läst en kurs och faktiskt hunnit bli godkänd den
25 maj men får examensrätten indragen den 1 juni
ska känna sig nöjd och tycka att han eller hon har en
examen. Jag har blivit uppringd av flera som har tyckt
att de faktiskt har rätt att göra om delar av sin utbild-
ning. De säger att även om de på papperet har en
examen så vet både arbetsgivare och de som i framti-
den ska bestämma om de ska få forska eller inte att
högskoleutbildningen inte är högskolemässig.
Jag har ställt frågor flera gånger till utbildnings-
ministern om just detta. Jag väntar fortfarande på ett
svar om ifall högskoleministern och regeringen är
intresserade av att införa någon form av rättighet för
studenter som garanterar att de hålls skadeslösa när
de drabbas av en examensrättsindragning.
Den här frågan har aktualiserats mer och mer un-
der våren. Kristdemokraterna och Centerpartiet skri-
vit en bra motion som tar upp de här frågorna. Jag vill
passa på tillfället att yrka bifall till den motionen och
till reservation 8 under mom. 17.
Herr talman! För tids vinnande vill jag nöja mig
med att också yrka bifall till reservation 4 under
mom. 13.
Anf. 184 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s):
Herr talman! Kunskapssamhället är här. Det är
snabbt. Det erbjuder en enorm kunskapsmassa till alla
som vill ta för sig. 90 % av alla forskare som någon-
sin varit verksamma är nu verksamma i detta. Möj-
ligheten att snabbt bli uppdaterad i varje enskilt ämne
erbjuds av en snabbt expanderande informationstek-
nik. Utvecklingen tycks ännu inte ens ana några yttre
gränser.
Utbildning har blivit den viktigaste investeringen
både för den enskilde individen och för samhället
som helhet. Vi har låtit högskolan gå in i en makalöst
snabb expansion. På endast några år har vi tillfört
resurser för ytterligare 89 000 permanenta platser.
Samtidigt med denna snabba och nödvändiga ut-
byggnad måste vi driva på och vidareutveckla arbetet
med kvalitetsfrågorna. En kvalitativt god utbildning
är nämligen en mycket viktig förutsättning för den
enskilde studentens möjligheter att nå de mål som
hon sätter för sitt liv. Den ska ge henne möjlighet att
framgångsrikt konkurrera på den arbetsmarknad som
börjar att växa ut över gränserna. Vi måste skapa
förutsättningarna för att en svensk högskoleutbildning
i sig ska vara en kvalitetsgarant. Vi gör det genom att
skapa ett system som ska utveckla och garantera
kvaliteten i högskolan.
Herr talman! Basen för den goda kvaliteten skapas
i vardagsarbetet på den enskilda högskolan i den
förtroendefulla och öppna dialogen mellan lärare och
student. I den dialogen startar processen för den goda
undervisningsmiljön där det öppna samtalet kan fö-
ras. I det samtalet finns den kritiska värderingen, och
där finns lyhördheten och respekten. I det samtalet
ska varje enskild student vara delaktig. Därifrån star-
tar det formella inflytandet som varje enskild student
ska ha på kvalitetsarbetet genom obligatoriska kurs-
utvärderingar. Denna rättighet ska förenas med rätten
att få del av resultaten av utvärderingarna och rätten
att få delta i diskussionen om förbättringar.
Det saknas i dag rätt för studenter att delta i hög-
skolans och institutionens beredande organ. Vi anser
att en förutsättning för att studenterna ska ha ett
verkligt inflytande är att de ges möjlighet att komma
in tidigt i beslutsprocessen. Därför stöder vi regering-
ens förslag att studenterna ska ha rätt att vara repre-
senterade i dessa beredande organ, för när ett ärende
kommer upp i de beslutande organ där studenterna
redan i dag har rätt till representation är möjligheterna
till påverkan i praktiken inte särskilt stora.
Studenterna ska naturligtvis följa ärendena upp i
de beslutande organen genom sina representanter.
Delegeras beslut till en tjänsteman, bör det finnas en
skyldighet att samråda med studenternas represen-
tanter. Studenterna ska ha rätt att utöva inflytande
över utbildningen vid högskolorna. Det känns skönt
att vi alla i utskottet gemensamt står bakom den nya
lagtexten.
För att denna representativa demokrati inom hög-
skolan ska fungera krävs, precis som i samhället i
övrigt, att många engagerar sig, blir aktiva, tar på sig
ansvar. Det är viktigt att det inte endast är killar som
gör det eller tillåts att göra det. Studentkårerna måste
bli mer aktiva när det gäller att rekrytera tjejer till
förtroendeuppdrag.
Jag vet att valdeltagandet i kårvalen i dag är oro-
väckande lågt. Det är viktigt för både studentkårer
och högskolor att analysera orsaken till detta. Det är
också alldeles nödvändigt att högskolorna tar på sig
en aktiv roll för att öka studenternas engagemang.
Det är därför viktigt att en bestämmelse om detta
införs i högskolelagen såsom förslaget är. Det tycker
vi alla i utskottet, och det känns bra.
Studentinflytandet är alltså inte endast en rättvi-
se- och demokratifråga. Det är i allra högsta grad
också en viktig del i det system för kvalitetsarbete
som regeringen föreslår i propositionen. Kvalitetsar-
betet är en gemensam angelägenhet för högskolornas
personal och studenterna. Det är en djupt demokratisk
grundvärdering som nu blir lag.
Herr talman! Den ökande internationaliseringen
ställer krav på väl fungerande kvalitetssystem.
Den fria rörligheten för studerande inom Europa
bygger på att det finns ett förtroende för kvaliteten i
den utbildning som studenten har med sig och för den
utbildning som studenten hämtar med sig hem. Finns
det förtroendet kan vi öppna de europeiska utbild-
ningssystemen för ett mycket intensivt studentutbyte.
Närmare 30 000 svenska studenter läser just nu
vid ett lärosäte utanför Sveriges gränser. Jag hade
förmånen vid utskottets studieresa till Kalifornien
tidigare i år att få träffa några av dem. Jag måste säga
att man känner sig lite gammal och trött i jämförelse
med dessa glada entusiaster som egentligen inte ver-
kade se några begränsningar för vad livet har att er-
bjuda av möjligheter till nya kontakter, spännande
utvecklingsfält och ny kunskap.
Det är bl.a. för de studenterna och deras efterföl-
jande som det krävs ett system för kvalitetsarbetet
som sätter kvalitetsgarantistämpel på våra högskole-
utbildningar. Vi stöder regeringens förslag att uppdra
åt Högskoleverket att fr.o.m. år 2001 utvärdera kva-
liteten i all högskoleutbildning och forskarutbildning i
sexårsintervaller.
Finner Högskoleverket vid denna utvärdering att
en utbildning inte längre kan bedömas som högsko-
lemässig ska lärosätet ges möjlighet att åtgärda bris-
terna. Om utbildningen vid nästa granskning fortfa-
rande inte uppfyller kraven kan examenstillståndet
återkallas. Det är lite grann av ett system med gult
kort och rött kort. Detta är i internationell jämförelse
ett mycket ambitiöst kvalitetsprövningssystem som
jag tror bara genom sin existens kommer att höja nivå
både på kvalitetsarbetet och kvalitetssäkringsarbetet
ute på varje enskild högskola.
Samtidigt kommer den enskilde studenten vid
valet av lärosäte alltid att kunna vara säker på att
utbildningen håller måttet. Ribban är satt för utbild-
ningsnivån, och ingen ska kunna passera under den.
Det är emellertid viktigt att regeringen återkommer
till riksdagen med förslag till hur återkallandet av
examensrätt ska utformas för att inte den enskilde
studenten ska drabbas.
Jag sade tidigare i mitt anförande att den förtroen-
defulla dialogen mellan lärare och student är basen
för det enskilda lärosätets kvalitetsarbete. En kon-
struktiv dialog mellan utvärderare och utvärderad är
lika viktig i det mer övergripande sammanhanget. I
arbetet med att utvärdera arbetet med kvalitetssäkring
vid de enskilda högskolorna har denna dialog varit
ledande och mycket värdefull. Jag är övertygad om
att den kommer att spela en lika ovärderlig roll även i
utvärderingen av själva kvaliteten.
Därför har jag lite svårt att dela moderaters och
folkpartisters syn på Högskoleverket. Vi är överens
om att ett system för kvalitetsarbete bör byggas upp.
Men vår syn på hur det arbetet ska utföras skiljer sig
tydligen ganska markant. Ulf Nilsson tror inte på en
institution som både ska ha främjande och utvärde-
rande uppdrag. Då tror man inte riktigt på dialogen
och processen som arbetsform. Jag frågar mig då
vilken arbetsform det ska vara i stället. För mig var
det det gamla universitetskanslersämbetet som växte
fram när jag läste Ulf Nilssons reservation.
I moderaternas reservation växer bilden fram av
ett helt annat kvalitetsarbete som bl.a. skulle kunna
styras av tidskriften Moderna Tider. Det är lite ge-
nomströmningstakt blandad med betyg på C-
uppsatser och så en rejäl rankningstabell. Det är svart
och vitt och inga nyanser. Utbildningskvalitet är fak-
tiskt så mycket mer i den socialt turbulenta värld
studenten i dag ska verka i och påverka.
Studentinflytandet är en viktig del. Jämställdhet är
en annan. Att i den pedagogiska metoden skapa för-
måga till samarbete och förståelse för andras villkor
är en tredje. Sådan kvalitetsutvärdering tror jag inte
att man bygger upp genom något rankningssystem.
Jag tror att man gör det genom den förtroendefulla
dialogen, lyssnandet och öppenheten.
Med det yrkar jag bifall till utskottets hemställan i
betänkandet och avslag på samtliga motioner.
Anf. 185 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det finns väldigt mycket av det vi
har hört här av Majléne Westerlund Panke som jag
håller med om och tycker är väldigt bra. Jag har tre
för mig väldigt centrala frågor som också är mycket
ärliga frågor i den meningen att det inte är någon
vanlig retorik som ofta förekommer mellan politiker.
Den första frågan handlar om varför majoriteten
talar om studentinflytande och inte studentdemokrati.
Varför skulle det bli svagare att bestämma över sitt
liv när man blir äldre än när man är barn i skolan?
Den andra frågan är: Hur menar Majléne Wester-
lund Panke att det öppna samtalet, dialogen och det
förtroliga kan finnas när man på sina håll inte har mer
än fyra till sex lektioner per vecka och det är många
studenter per lärare? Grundfinansieringen i grundut-
bildningen har blivit lägre om man ska ske på den
prisutveckling som har skett i landet.
Den tredje frågan är: Varför vill inte Socialdemo-
kraterna och Vänsterpartiet att vi ska ha en jämställd-
hetsregel i högskoleförordningen? Jag kan inte med
bästa vilja i världen förstå varför man säger nej till
vårt yrkande att jämställdhetsregler också ska gälla
studenterna när de gäller på andra ställen i samhället?
Anf. 186 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag ska också försöka att ärligt och
öppet föra dialogen med Yvonne Andersson när det
gäller begreppet studentinflytande. När vi talar om
det får man gå tillbaka till den skrivning vi föreslår i
högskolelagen och som vi alla har ställt oss bakom.
Det är personalen och studenterna som gemensamt
ansvarar för kvaliteten och kvalitetsarbetet. Med det
har vi sagt att studenterna ska lyftas upp och få ett
inflytande på besluten som fattas i högskolan.
Begreppet demokrati tangerar naturligtvis detta.
Men begreppet studentdemokrati är för mig ett be-
grepp för någonting helt annat i detta fall. Jag tycker
att det är väldigt väsentligt att vi använder ordet in-
flytandet för att tala om att det är en balans det är
fråga om nu jämfört med hur det har varit tidigare när
studenten inte hade något inflytande alls utan det bara
var den andra gruppen som kunde vara med och på-
verka beslut.
Jag tror att är möjligt att föra det öppna samtalet
och dialogen även i en ganska stor grupp. Hur man
möter den studentgrupp som sitter framför en har
väldigt mycket med öppenhet och generositet att
göra. Jag ser inte att det nödvändigtvis skulle vara ett
hinder för en dialog om det är fler än kanske 20-25 i
den grupp som man har framför sig.
Frågan om jämställdhetslagen får jag svara på i
nästa replik. Jag ser att Yvonne Andersson har begärt
ordet igen.
Anf. 187 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det är synd att ni an-
vänder begreppet studentinflytande i stället för stu-
dentdemokrati. Jag tror att studentdemokrati är en
viktig väg för att öka delaktigheten. Jag tror att det
har att göra med demokratin också i samhället i öv-
rigt. Jag ser därvidlag inte någon skillnad i begrepp-
sanvändningen.
För att gå vidare till den öppna dialogen tror jag
att detsamma också här ligger snubblande nära och att
ni har trampat lite för mycket på kvaliteten i förhål-
lande till dimensioneringen. Jag tror att man bör
uppmärksamma detta vid dimensioneringen i den
höga utbyggnadstakten och samtidigt se till behovet
av basresurser. Lärarna på våra lärosäten har fått
alltmer att göra med andra funktioner inom kvalitets-
utvecklingen. Det finns en fara för att det tas från tid
som de annars kan ha tillsammans med studeneterna.
Om vi riskerar att studenter på grund av det här
behöver vara längre tid i systemet för att lära sig vissa
saker, kanske vi trots allt förlorar långsiktigt.
Jag återkommer till min fråga om jämställdhets-
planer och jämställdhetsregler, sådant som enligt min
uppfattning borde få föras in här. Alldenstund vi har
haft en rad problem med bl.a. sexuella trakasserier
vore det viktigt att markera att studenterna är skydda-
de av samma regler och lagar som andra i samhället.
Anf. 188 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag tycker, Yvonne Andersson, att vi
har kommit väldigt långt när det gäller jämställdhets-
frågorna inom högskolan. Vi kräver i dag att varje
enskilt lärosäte ska utarbeta jämställdhetsplaner. Vi
kräver att man ska göra årliga redovisningar av hur
man arbetar med jämställdhetsplanerna. Jämställd-
hetsplanerna ska genomsyra hela verksamheten ända
ned till klassrumssituationen, till dialogen mellan
lärare och student.
För att återigen återkomma till ordet "inflytande"
ska jag försöka förklara mig ännu tydligare genom att
säga att vi genom ett utökat studentinflytande kanske
har fått till stånd en högskoledemokrati. Jag tror att
jag därmed har förklarat vad jag menar med inflytan-
de kontra demokrati.
Anf. 189 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Majléne Westerlund Panke uttryckte
förvåning över tanken att skilja på utvecklande och
det kvalitetsuppföljande. Det är ändå tankar som har
funnits i många sammanhang. De uttrycks av Riksda-
gens revisorer när det gäller Skolverkets roll. De
uttrycks, som har sagts här i kammaren, av Kun-
skapslyftskommittén när det gäller utvärdering av
vuxenutbildningen. De uttrycks i betänkandet Forsk-
ning 2000.
Det är alltså inga nya tankar. Jag ställer helt enkelt
följande fråga: Anser inte Majléne Westerlund Panke
att det ändå finns en motsättning i att samma myn-
dighet eller organisation som ska föda idéer om ut-
veckling och som själv tar ansvar för nya idéer ska
utvärdera kvaliteten på följden av de här idéerna?
Däri finns en motsättning, och jag tror att svenska
högskolor skulle vara betjänta av att ha en sådan här
fristående institution. Om det ska vara en myndighet
eller om den ska bestå av en kombination av från
början statligt anställda personer och knyta till sig
organisationer, institutioner och andra får man utreda
senare, men den behöver inte vara särskilt stor.
Det viktiga är att den är fri dels från det stora
Högskoleverket, dels och framför allt från politisk
styrning. Den ska inte lyda under något departement.
Anf. 190 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag förstår fortfarande lika lite Folk-
partiets oro för ett högskoleverk som arbetar i öppen-
het och dialog med det lärosäte som man ska utvärde-
ra och som samtidigt kan främja kvalitetssäkringsar-
bete och kvalitetsarbete. Jag tror att vi i grunden ser
mycket olika på vad kvalitetsarbete och framför allt
utvärdering ska vara för någonting.
Jag har lite grann en känsla av att Ulf Nilsson ser
på utvärdering som att någon kommer och på kort
varsel gör ett snabbt nedslag på ett enskilt lärosäte för
att komma på vissa brister i kvaliteten. Sedan gör
man ett s.k. snabbt tillslag och kräver att vissa saker
ska åtgärdas. Ulf Nilsson vill ju samtidigt att inter-
vallet ska vara kortare än sex år. Det betyder att man
ser på kvalitetsarbete och utvärdering som saker och
ting som ska gå med väldigt snabba ryck.
Jag tror inte på den modellen för arbete med kva-
litetssäkring och inte heller för arbete med själva
kvaliteten. Jag tror på dialogen och det öppna samta-
let för att stärka och utveckla kvaliteten.
Anf. 191 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Majléne Westerlund Panke är förvå-
nad över att jag inte förstår att högskolan kan föra en
öppen dialog. Jag förstår att Högskoleverket kan föra
en öppen dialog, och jag tycker också att det gör det.
Men jag är lika förvånad över att Majléne Westerlund
Panke inte ens med en bisats erkänner att det finns en
motsättning mellan de dubbla rollerna.
Vi behöver tydligen i ett annat sammanhang, när
vi har mer tid på oss, gå in på vad Folkpartiet menar
med det fristående kvalitetsinstitutet. Det är inte det
som ska ha behörighet att slå till eller att dra in exa-
mensrätten. Det ska Högskoleverket fortfarande ha.
Vi ska ha en fristående institution som plockar in
fakta.
Gör så som i den ESO-undersökning som jag
nämnde! Jämför C-uppsatser på fyra högskolor och
bedöm om det finns kvalitetsskillnader! Jämför hur
studentvärderingen har sett ut på olika högskolor!
Jämför kvaliteten på undervisningen osv.! Det är
detta som det är fråga om.
Jag tycker att det vore intressant om vi i alla fall
kunde ha en dialog om detta, eftersom så många obe-
roende tänkare inom utbildningsområdet faktiskt
håller fram det här problemet.
Anf. 192 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag tror fortfarande, Ulf Nilsson, att
grunden är att vi har skilda synsätt när det gäller vad
kvalitet är. När Ulf Nilsson nu förklarar vad det fri-
stående kvalitetsinstitutet eller kvalitetsmyndigheten
ska göra är det fråga om att samla in uppgifter av
typen genomströmningstakt, C-uppsatser, betygssätt-
ning osv. Med utgångspunkt i det ska Högskoleverket
sedan fatta beslut om att dra tillbaka tillståndet att
examinera.
Jag tycker att det är alldeles för ytligt för att man
ska kunna fatta så viktiga beslut, som får en så stor
betydelse för den enskilde studenten. Jag tycker att
man behöver längre tid till förfogande och en mycket
djupare genomlysning av utbildningen för att kunna
komma med så genomgripande förslag till åtgärder
som det faktiskt är att säga att en examinationsrätt är i
fara.
Anf. 193 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag
tycker att Majléne Westerlund Panke har många goda
idéer vad gäller utvecklingen av studentinflytande på
högskolor och universitet. Jag håller med Majléne i
mycket av det resonemang som hon plockar upp.
Hon pratar bl.a. om ett verkligt inflytande och att
det ska komma tidigt i de beredande organen inom
högskolorna så att studenterna redan från början vår
vara med och påverka hur beslutet blir i slutändan.
Jag funderar då lite vidare på det här. Om studen-
terna ska ha den praktiska möjligheten att utnyttja sitt
inflytande behöver de också kunskaper om hur de
olika organen fungerar. Jag har lagt fram ett förslag
om att man skulle kunna ha en arbetsordning som
finns för varje beslutande och beredande grupp och
att man skriver in i högskolelagen att det är en skyl-
dighet för högskolorna och universiteten. Hur ser
Majléne Westerlund Panke på det? Skulle inte det
kunna vara ett sätt att ytterligare stärka inflytandet
och demokratin i högskolan med den idé jag hade?
Sedan till den andra frågan. En kvalitativt god ut-
bildning för alla är oerhört viktig, sade Majléne
Westerlund Panke. Då undrar jag om Majléne tycker
att de studiesociala frågorna ingår i kvalitetsutveck-
lingen, att de ingår i en kvalitativt god utbildning för
alla.
Anf. 194 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag ska börja med de studiesociala
delarna. Jag tror, Sofia Jonsson, att vi får skilja på
utbildningskvalitet och inlärningskvalitet. Jag tror att
lite jobbiga sociala förhållanden, svårigheter att hitta
bostad, sjukdom osv. kan påverka inlärningskvalite-
ten. Utbildningskvaliteten däremot är det som hög-
skolan erbjuder. Det är nivån på de kunskaper och
färdigheter som högskolan erbjuder. Enskilda stu-
denter kan få bekymmer med inlärningen på grund av
studiesociala svårigheter. Men jag tror att vi ska för-
söka hålla isär de begreppen och inte blanda in det i
ett förslag som handlar om utbildningskvalitet.
När det gäller arbetsordning delar jag Sofias syn-
punkter på att det är klart att det ska finnas arbetsord-
ningar ute på de enskilda lärosätena. Men jag tycker
inte att vi på nationell nivå ska reglera det i lagstift-
ningen. Jag tror att det är väsentligt att man utarbetar
sina egna arbetsordningar ute på de enskilda lärosäte-
na. Men jag håller med Sofia om att det är viktigt att
arbetsordningar finns.
Anf. 195 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Majléne Westerlund Panke har fun-
deringar vad gäller skillnaden mellan utbildningskva-
litet och inlärningskvalitet. Självklart handlar det
både om hur jag som student kan föra in ny kunskap,
vara kreativ och utvecklas på ett gott sätt. Men jag
förknippar det med det lärosäte och med den utbild-
ningskvalitet och utbildningsgaranti man har där. Om
inte jag som student har möjligheter, om inte jag
trivs, om inte jag kan få in kunskap och utvecklas blir
inte heller den utbildningsorten någonting värt. Jag
tycker att man kan koppla samman detta och visa på
att de studiesociala frågorna är oerhört viktiga för att
man ska kunna få garanti och kvalitet på utbildningen
i dess helhet, eftersom studenterna är grunden för
universiteten, utvecklingen och den organisation vi
har diskuterat.
Vad gäller arbetsordningar tycker jag att det är bra
att Majléne tycker att det är en viktig sak att diskute-
ra. Samtidigt tror jag - och vi har pratat om det när
det gäller de betänkanden vi haft här tidigare - att det
är viktigt att vi har ett tydligt ledarskap. Det är viktigt
att vi plockar ut konkreta åtgärder som vi ser är en
början, en grund för hur man ska kunna arbeta och
vidareutvecklas och för att det ska bli lika möjligheter
för alla.
Därför tror jag, för studentens och för kvalitetens
och inflytandets skull, att det är en viktig grund att
arbetsordningar ska finnas överallt.
Anf. 196 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag kan bara upprepa det jag tidigare
sade till Sofia Jonsson, att jag delar Sofias uppfatt-
ning om att arbetsordningar bör finnas på de enskilda
lärosätena. Men jag delar inte uppfattningen att vi ska
lagstifta om det och på det sättet detaljreglera verk-
samheten från central nivå.
Anf. 197 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! I stora delar tycker jag att det
Majléne Westerlund Panke sade om kvalitet, hög-
skolans utveckling, samtal och dialog var intressant
och bra. Jag delar uppfattningen om allt detta.
När hon sedan kom in på framför allt våra reser-
vationer tycker jag att hon läser dem som en viss
potentat läser Bibeln. I fråga om nationella utvärde-
ringar gällde tydligen bara Moderna Tider och något
slags snabb rankning. Jag vet inte var hon hittar det i
våra reservationer.
Vi talar om oberoende nationella utvärderingar,
om att dessa ska präglas av mångfald och variation.
Vi säger att nationella, övergripande utvärderingar
bör utföras av flera, oberoende organ. Vi talar om
akademier, institutioner och organisationer och om att
ett kvalitetsinsitut ska upphandla den allra bästa ut-
värderingen man kan få i Sverige. Av detta finns
ingenting i Majlénes synpunkter när hon kommente-
rar de moderata förslagen.
Sedan vill jag kommentera någonting som var
väldigt positivt. Majléne säger ju att 30 000 svenska
studenter läser utomlands. Det är mycket bra. Det
vore också bra om vi hade fler utländska studenter i
Sverige så att de svenska universiteten också hade
dragkraft. Vi har ju säkert plats för fler utländska
studenter i Sverige.
Om nu de här 30 000 svenska studenterna av egen
kraft kan välja utländska universitet över praktiskt
taget hela världen, hur menar Majléne att de inte ska
kunna välja på samma sätt i Sverige efter egen vilja?
Det kan de ju inte. Socialdemokraterna har ju infört
en nationell reglering av urvalet sökande, medan den
borgerliga regeringen gav högskolorna möjlighet att
själva svara för intagningen. När studenterna kommer
utomlands får de alltså mycket större frihet än när de
är i Sverige. Det tycker jag inte är särskilt rättvist mot
studenterna.
Anf. 198 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag noterade att när Lars Hjertén
läste om fristående nationella övergripande utvärde-
ringar ur moderaternas motion nämnde han institutio-
ner, akademier och organisationer som anlitas vid
behov. Men han hoppade över ordet tidskrifter. Det
var det ordet jag hakade fast vid därför att vi faktiskt
har en tidskrift som brukar utföra "utvärderingar" och
göra rankningslistor med utgångspunkt från dessa.
Jag trodde det var den idén som förespeglade Lars
Hjertén och moderaterna när man skrev reservatio-
nen. Så enkelt var det.
När det gäller de upphandlingar som det här fri-
stående institutet ska göra frågar jag mig: Från vem
ska man göra upphandlingarna? Det är ju faktiskt så
att Högskoleverket är ett expertorgan som hyr in
experter vid utvärderingarna. Jag menar att så många
experter finns det väl inte i det här landet att det
plötsligt skulle dyka upp helt andra personer som gör
samma utvärdering för ett nationellt fristående insti-
tut. Jag skulle gärna vilja att Lars Hjertén lite grann
utvecklar hur upphandlingen ska ske och vem det är
som ska upphandlas.
Anf. 199 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag hoppade tydligen över tidskrif-
ter. Det står ingenting om den tidning som Majléne
Westerlund Panke citerade tidigare.
Jag tänker mig i första hand vetenskapliga tid-
skrifter som sysslar med högskolor, universitet och
forskning.
Att ett sådant här kvalitetsinstitut ska upphandla
kan man diskutera. Vad jag sade i min första replik
var att man ska upphandla de bästa utvärderarna. Har
de tidigare utnyttjats av Högskoleverket så är det
inget fel i det, vad jag kan förstå.
30 000 svenska studenter väljer fritt utomlands.
Hur kommer det sig att de inte har samma fria val i
Sverige? Här är det en nationell reglering som gäller
vid antagning till högskola och universitet.
Anf. 200 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt vad Lars
Hjertén menar när han säger att studenten inte har ett
fritt val att söka sig till olika lärosäten i Sverige. Visst
har studenten ett fritt val.
Antagningssystemet kan väl inte blandas ihop
med ett fritt val. Man söker väl till den högskola som
man är mest intresserad av? Det som är positivt för
studenten är att antagningssystemet då är överblick-
bart och ganska tydligt och ganska klart. Studenten
vet också att det finns enskilda högskolor som har ett
något annat urvalssystem vid antagningen eftersom
man har kommit fram till att man vill pröva något
nytt. Man har gått in till Högskoleverket för att få
tillstånd att göra det.
Jag ser inte riktigt sammanblandningen av fritt val
och antagningssystem. Det stämmer inte riktigt för
mig, måste jag säga.
Med ett visst djurs envishet vill jag komma tillba-
ka till upphandlingen som det nationellt fristående
institutet ska göra. De ska alltså upphandla samma
personer, samma experter. Det kan alltså inte vara fel
på expertisen, utan då är det fel på myndigheten som
upphandlar eller hyr till sig de bästa experterna. Det
finns alltså någonting i grunden negativt på grund av
att det är en fristående myndighet. Alla våra friståen-
de myndigheter sorterar ju under departement.
Vill Moderaterna se en annan myndighetsstruktur
i Sverige, dvs. fristående myndigheter som inte är
kopplade till departement? Då är vi inne på en helt
annan diskussion som blir väldigt generell.
Anf. 201 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Vi behandlar i dag propositionen
Studentinflytande och kvalitetsutveckling i högsko-
lan. Det här är någonting som vi har samarbetat med
regeringen och Miljöpartiet om. För Vänsterpartiets
del vill jag säga att vi är glada att flera av de yrkan-
den som vi tidigare har drivit här i riksdagen under
ganska många år nu tycks gå igenom och att vi till-
sammans kan riva en del av de hinder som funnits
mot studentinflytande.
Förslaget innebär en rejäl förstärkning av studen-
ternas inflytande och delaktighet, men det ger också
uttryck för en ny och förändrad syn på studenternas
roll som vuxna medansvariga medaktörer i en föränd-
ringsprocess.
Högskolan ska stå för de demokratiska idealen
och genom ett fristående och kritiskt perspektiv bidra
till utvecklingen av ett socialt och ekologiskt hållbart
samhälle. För att högskolan ska vara trovärdig i den
uppgiften måste den i sin verksamhet uppmuntra en
kritisk hållning och se studenternas inflytande som
något naturligt och självklart.
För studenternas del är det viktigt att betona att
med de här rättigheterna följer också skyldigheter.
Avståndet mellan den enskilde studenten och hög-
skolan, och avståndet mellan den enskilde studenten
och studentkåren måste minskas. Det måste vara fler
studenter som är aktiva i demokratiprocessen. Det är
högskolornas skyldighet att försöka skapa så goda
förutsättningar som möjligt för ett sådant engage-
mang.
Genom att utveckla sin organisation och sin un-
dervisning och bearbeta sina attityder kommer hög-
skolan att kunna förbättra studentinflytandet. Det är
jag övertygad om.
På många håll är undervisningsformerna fortfa-
rande ett hinder för studentinflytande. Trots ett uttalat
intresse för olika former av problembaserad under-
visning är undervisningen både traditionell och passi-
viserande på många håll. Tentamina premierar fortfa-
rande faktakunskaper som är lätta att memorera och
lätta att mäta.
Att läsa på universitet och högskola bör innebära
något mer än direkta ämnesstudier. Social kompetens,
förmåga att kommunicera, att självständigt göra kri-
tiska bedömningar, att lösa problem på ett kreativt
sätt, att lyssna aktivt med empati och att ha en öd-
mjuk prestigelös attityd är egenskaper som många,
inte bara jag, bedömer som allt viktigare för framti-
den.
Brist på studentinflytande är inte bara ett problem
för studenter, utan det är det för lärarna på högskolan,
för högskolan som organisation, för hela den högre
utbildningens utveckling och förnyelse och faktiskt
för hela samhället.
Vilka förslag har vi nu att ta ställning till här i dag
som förstärker studenternas inflytande?
För det första kommer det att stadgas i lag att stu-
denterna har rätt att utöva inflytande och ta aktiv del i
arbetet för kvalitetsutveckling. För det andra ändras
högskoleförordningen på ett antal mycket väsentliga
punkter:
Studenterna får rätt att ingå i alla beslutande organ
inom högskolan vars verksamhet kan ha betydelse för
deras utbildning. När beslutsfunktionerna delegeras
till en tjänsteman har denne skyldighet att samråda
med studenterna. Det är ett mycket viktigt framsteg.
Studenterna ska ha rätt att vara representerade
även i beredande och utredande organ. Det är också
mycket viktigt. Det är där man har möjlighet till rejäl
påverkan.
Kursutvärderingarna ska vara obligatoriska. Det
är något som Vänsterpartiet har drivit under många
år. Att tillsammans studera och kritiskt värdera det
man gör borde vara en självklarhet i en verksamhet
med ett vetenskapligt förhållningssätt. Men utvärde-
ringarna måste följas upp och redovisas för studen-
terna. Studenternas åsikter måste inhämtas kontinuer-
ligt och under hela kursens och utbildningens gång.
Till sist: Studenterna får nu rätt att framföra sina
synpunkter i anslutning till högskolornas årsredovis-
ningar. Det är också en självklar rättighet, tycker jag.
Det är ju studenterna som är det viktiga innehållet i
högskolans verksamhet.
Jag vill här slå fast att kvalitetsutveckling och stu-
dentinflytande är två av varandra ömsesidigt beroen-
de storheter. En förändrad studentroll och skärpta
krav i arbetslivet kräver förändringar på olika nivåer
inom högskolan. Därför behöver de allmänna målen
för den högre utbildningen ses över, preciseras, ut-
vecklas och operationaliseras. I samband med att
detta görs får nu Högskoleverket i uppdrag att ta fram
öppna kriterier för bedömningar av de färdigheter
som svarar mot grundutbildningarnas allmänna mål,
så att det blir möjligt för studenterna att jämföra de
olika utbildningarna.
Sammanfattningsvis vågar jag påstå att förslaget
innebär en kraftig höjning av ambitionsnivån när det
gäller kvalitetssäkring, en kvalitetssäkring som har
förutsättningar att inte bara vara kontinuerlig utan
heltäckande, och som också ger möjlighet att vidta
åtgärder när problem uppstår.
Med detta vill jag yrka bifall till utbildningsut-
skottets betänkande.
Innan jag slutar har jag, efter att ha åhört debatten,
några frågor att ställa till mina kamrater i utbild-
ningsutskottet.
Det gäller Folkpartiets och Moderaternas förslag
om ett oberoende institut för kvalitetssäkring. Jag
tycker, när jag lyssnar till Ulf Nilsson, att jag förstår
att han i stället för en myndighet, i det här fallet Hög-
skoleverket, vill separera det till två myndigheter - en
som står för de granskande uppgifterna och en som
står för de främjande uppgifterna. Det är en tanke
som kan vara intressant i och för sig.
När det gäller utbildning tycker jag faktiskt att det
borde vara naturligt att granskningar, uppföljningar
och utvärderingar som blottlägger problem också ska
leda fram till åtgärder som främjar en positiv utveck-
ling. Det är liksom två sidor av samma mynt.
Därför har jag också respekt för Högskoleverkets
arbete. Jag tycker att verket kontinuerligt höjer sin
ambitionsnivå. Det är mycket intressant att läsa dess
rapporter.
Moderaterna har en betydligt vagare beskrivning
av vad det är man menar med oberoende. Jag vill
ställa en fråga till Lars Hjertén. Vad menar Modera-
terna när de pratar om det här oberoende, fristående
institutet? Jag har förstått att det ska vara oberoende
av staten, av regeringen och riksdagen. Men man kan
väl knappast tala om ett totalt oberoende om en verk-
samhet ska finansieras av offentliga medel, och om
uppdraget ska formuleras av uppdragsgivaren - som i
det här fallet måste vara regeringen.
Eller är det så, Lars Hjertén, att Moderaterna med
offentliga skattemedel vill bilda ytterligare en eller
flera stiftelser som är fristående från staten? Därmed
blir de ju också fristående från offentlig kontroll och
insyn. Ska de fullgöra den granskande uppgiften? Det
skulle jag gärna vilja ha svar på.
Anf. 202 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag håller med om det som Britt-
Marie Danestig har talat om här. Med tanke på den
diskussion som tidigare fördes mellan Majléne Wes-
terlund Panke och mig själv kring demokrati och
inflytande vill jag säga att det som jag har hört Britt-
Marie Danestig tala om - det kallar jag för demokrati.
Det är vad jag ser som demokrati.
Jag skulle vilja gå vidare och ställa samma frågor
till Britt-Marie Danestig som till Majléne Westerlund
Panke. Jämställdhetslagen ger ett skydd för dem som
arbetar på universitet. De omfattas av den. När vi nu
vill ha studenterna på jämbördig nivå - varför kan då
inte jämställdhetslagen få finnas i högskoleförord-
ningen? Kristdemokraterna har yrkat på det vid ett
par tillfällen nu. Vad är det som hindrar?
Jag har vänner som sympatiserar med Vänster-
partiet. De trodde inte att det var sant när jag sade att
Vänsterpartiet inte kan bifalla våra yrkanden omkring
detta. Det är en fråga som jag vill ställa, herr talman.
Anf. 203 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag kan lugna Yvonne Anderssons
vänner - det är inte sant. Vänsterpartiet har gång på
gång motionerat om att studenterna vid högskolan ska
omfattas av jämställdhetslagen.
Men det finns svårigheter med detta. Jag tror att
både Yvonne Andersson och jag måste vara så intel-
lektuellt hederliga att vi kan säga att det är så.
Jämställdhetslagen reglerar nämligen förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, och studenterna
är de facto inte arbetstagare. Vi har på andra sätt
försökt hitta utvägar kring detta. Men det är faktiskt
inte det betänkandet som vi debatterar nu, utan det
har vi alldeles nyligen gjort.
Vänsterpartiet har en motion där vi lyfter fram
just behovet av ytterligare åtgärder för att öka jäm-
ställdheten, och att definitivt få bättre förhållanden till
stånd när det gäller de tyvärr förekommande sexuella
trakasserierna.
Men precis som det också står i betänkandet så
pågår mycket arbete, bl.a. på Högskoleverket. Vi
hoppas på detta. Samtal är också viktigt, och att frå-
gorna hela tiden hålls levande. Jag tror egentligen att
det kanske är viktigare än både inskrivningar i hög-
skolelagen och högskoleförordningen. Det har vi ju.
Man måste hela tiden tala om detta i olika samman-
hang. Man måste också uppmärksamma detta i fort-
bildningskurser och vid personalsammankomster på
universiteten så att det levandegörs ordentligt.
Anf. 204 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Inget av dessa skäl är något hållbart
skäl. Det tror jag faktiskt inte att Britt-Marie Danestig
tror själv ens en gång. Det faktum att detta är svårt
hindrar inte att man arbetar för det.
Doktorander är väl ändå anställda när de har sina
doktorandtjänster, så de skulle väl kunna få omfattas
av detta?
För övrigt undrar jag varför man ska utesluta en
grupp, om man vill att debatten ska föras. Det är min
fråga.
Anf. 205 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att Yvonne Andersson måste
ha missförstått detta. I fråga om doktorander med
doktorandtjänster så råder ett anställningsförhållande.
De omfattas, precis som alla andra vid universitet och
högskolor, givetvis av jämställdhetslagen. Däremot
gör inte övriga studenter det.
Jag sade inte att någonting är omöjligt - jag sade
att det finns ett juridiskt problem. Det finns nämligen
andra grupper som i likhet med studenterna kanske
också skulle behöva omfattas av lagen, och för vilka
det inte råder någon direkt anställningsförhållande.
De motioner som vi tidigare har behandlat här i
dag är bara ett spritt antal från den allmänna mo-
tionstiden. De beskriver inte rättvisande vare sig
Vänsterpartiets eller Kristdemokraternas jämställd-
hetspolitik, eller någon annans heller. Därför är det
väldigt svårt att utgå från det som har hänt i dag.
Vi har gång på gång motionerat om att få en lös-
ning när det gäller studenternas förhållande till jäm-
ställdhetslagen.
Anf. 206 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Ja, Britt-Marie Danestig, det är fullt
möjligt att tillskapa ett fristående institut, institution,
organ eller vad vi vill kalla det för utan att det står
direkt under departementets styrning. Det finns olika
modeller för det. Utan att på något sätt föreslå mot-
svarande modell som Sveriges riksbank kan jag bara
nämna den som ett exempel på hur man utser en sty-
relse och en chef utan att de är direkt under riksda-
gens eller departements styrning.
Det skulle också vara möjligt att till ett sådant här
institut knyta olika typer av organisationer, universi-
tetslärare, vetenskapliga föreningar osv. som skulle
hjälpa till i arbetet.
Vi har ju saker på gång i samhället. Jag tänker
t.ex. på kvalitetsjämförelsen av C-uppsatser som
delats ut till alla riksdagsmän. Om inte Britt-Marie
Danestig har läst den skulle jag vilja rekommendera
den. Det är inte fråga om några enkla kvantitativa
fakta, utan det är kvalitetsjämförelser. Man ställer en
tuff fråga: Är det någon skillnad på hur vi bedömer
C-uppsatser på olika högskolor i Sverige? Det är en
tuff fråga, och det kan bli ett svårt svar. Men det är
viktigt att ställa frågan.
Civilekonomerna har också en verksamhet med
att sätta samman uppgifter och statistik för hur ar-
betsgivarna bedömer de olika civilekonomutbildning-
ar som finns i landet, och även i Europa. Det finns ett
europeiskt samarbete. Man får in uppgifter om vilka
möjligheter man har att få arbete.
Jag noterar att Britt-Marie Danestig ändå förstod
något av det jag sade när jag menade att detta skulle
leda till en positiv utveckling. Tanken är ju att sådana
här uppgifter ska leda till förnyat och positivt utveck-
lingsarbete i det högskoleverk som ska finnas kvar.
Anf. 207 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! När det gäller att låta Högskolever-
ket behålla ansvaret helt vill jag säga att jag litar på
att verket fullgör sina skyldigheter och uppgifter som
den myndighet det är.
Jag tycker att det nästan är lite genant att höra Ulf
Nilsson tala om att departementet skulle styra Hög-
skoleverket. Jag är faktiskt stolt över att vi i Sverige -
för det tycker jag att vi fortfarande kan säga - har en
tjänstemannakår som även internationellt sett har ett
mycket gott rykte för sin integritet och för sitt kun-
nande.
Jag tror inte att svenska tjänstemän på våra myn-
digheter av kollegiala eller andra skäl skulle avstå
från kritik, även om det drabbar den egna myndighe-
ten.
Jag ska säga något om de här rankningslistorna
också. Ulf Nilsson sade själv ungefär så här: De är
lite banala.
Det instämmer jag i. Jag tycker också att de är ba-
nala. Ulf Nilsson sade vidare att de kan vara bra un-
der förutsättning att de är riktiga. Och det är just det!
De är så sällan riktiga, eftersom vi vet så lite om på
vilket sätt och med vilka kriterier man har gjort be-
dömningarna. De här rankningslistorna är möjligen
roande att läsa i tidningar eller facktidskrifter men
säger väldigt lite om kvaliteten på en utbildningsan-
stalt.
Anf. 208 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag sade faktiskt inte att de var ba-
nala. Jag sade att ordet kunde uppfattas banalt eller att
det kan låta banalt när man hör det. Sedan försökte
jag fylla det med ett innehåll.
Jag håller med Britt-Marie Danestig om att vi kan
vara stolta över våra svenska tjänstemän. Jag sade
också i mitt anförande att jag har väldigt stor respekt
för Högskoleverkets arbete som det fungerar i dag.
Jag märker också att Högskoleverket har som mål-
sättning att vara självständigt och ta självständiga
initiativ.
Tiden räcker kanske inte till för att fördjupa den
här diskussionen, men den bottnar faktiskt i en ideo-
logisk skillnad också mellan Vänsterpartiet och Folk-
partiet, och kanske också mellan andra partier. Från
liberal utgångspunkt tycker vi att det är väldigt viktigt
att man har ett antal kontrollerande organ i samhället
som inte står direkt under politisk styrning. Sedan kan
det variera från tid till tid om den politiska styrningen
riskerar att bli negativ eller inte. Det beror mycket på
vilka politiker vi har osv. Men rent principiellt tror vi
att det är en förutsättning för att få en bättre kvalitets-
utvärdering att de som utvärderar verksamheten inte
är desamma som har ansvar för att utveckla verksam-
heten.
Anf. 209 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att det skulle vara synnerli-
gen olyckligt att, i en tid när Högskoleverket befinner
sig i en mycket spännande utveckling och håller på
att hitta bra former för sitt fortsatta viktiga arbete,
splittra den myndigheten och dela upp den på två.
Man kan åstadkomma mångfald ändå. Det gör Hög-
skoleverket bl.a. genom att man knyter ett antal ex-
perter till sig för olika uppdrag.
Jag ska hjälpa Ulf Nilsson med rankningslistorna.
Jag säger så här: De är ofta banala.
Anf. 210 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag diskuterade den här frågan i det
förra replikskiftet. Vi vill detsamma som Ulf Nilsson.
Det ska inte vara samma myndighet som både främ-
jar, kontrollerar och utvärderar. Det bör vara två olika
organisationer. Vi har samma uppfattning när det
gäller ungdomsskolan, som Britt-Marie Danestig
känner till. Skolverket ska inte ha dessa båda roller. I
det här fallet ska det finnas ett kvalitetsinstitut som är
fristående från statliga myndigheter. Det här institutet
ska upphandla den kompetens som den behöver för
att fullgöra sitt uppdrag. Det ska vara en oberoende
nationell utvärdering. Högskoleverket ska finnas kvar
som en myndighet med sina uppgifter.
Vi har inte haft möjlighet att gå vidare och skriva
en lagtext och exakt tala om hur det kommer att se ut,
vilka som ska utses, precis vad det kommer att kosta
osv. Men vi tror att den här principen är ganska riktig.
Jag är ganska säker på att den här principen vinner i
längden, även om vi inte vinner här i kammaren vid
omröstningen i nästa vecka.
Anf. 211 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Det är just det som är så luddigt. Ni
talar inte om hur det ska se ut. Det här ska inte vara
någon myndighet utan någonting annat, men ni talar
inte om vad det är för något annat. Ni talar inte om
hur man ska utse styrelser eller hur det hela ska finan-
sieras. Då blir man väldigt tveksam.
Låt mig påminna Lars Hjertén om att vi en gång i
tiden faktiskt bildade myndigheter för att garantera
människor rättssäkerhet och också för att garantera att
vi kom bort från beroendet av vinstintressen, svåger-
politik osv. Då var myndigheterna en garant för det
allmännas intressen.
Anf. 212 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte vi kommer mycket
längre här. Britt-Marie Danestig var ju med i Forsk-
ning 2000, vilket jag inte var. Britt-Marie Danestig
kan kanske i sin sista replik här säga lite grann om
hur ni resonerade om de här två funktionerna.
Anf. 213 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Det är riktigt att jag var med i
Forskning 2000. Jag skulle kunna ta upp mycket tid
med att prata om det, men nu är ju Forskning 2000
inte längre aktuell. Inom en snar framtid kommer vi
att behandla det som blev produkten av Forskning
2000 och de två efterföljande utredningarna. Vi får ta
den diskussionen då.
Anf. 214 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Det är ett viktigt betänkande och en
viktig proposition som vi diskuterar i den här sena
timmen. Det är en proposition som kommer att bety-
da någonting för verklighetsförändringen ute på våra
högskolor om riksdagen antar den, och det finns det
väl all anledning att tro. Det märks redan i dag väldigt
tydligt att frågorna om studentinflytande har fått en
ökad aktualitet. I högskolestyrelser och i organisatio-
ner ända ned på institutionsnivå diskuterar man det på
ett annat sätt nu än tidigare. Bara det är viktigt. Det
handlar väldigt mycket om attityder och förhållnings-
sätt.
Nu lägger vi fram en proposition som har två ut-
gångspunkter i hur man stärker kvalitetsarbetet på
våra högskolor och hur man höjer kvaliteten på våra
högskoleutbildningar.
Den första utgångspunkten är att vi behöver stärka
de inre drivkrafterna för att ständigt arbeta med fråge-
ställningar kring kvaliteten i den högre utbildningen.
Jag och regeringen är övertygade om att det är stu-
dentinflytandet som blir en väldigt viktig drivkraft i
detta arbete. Med aktiva studenter, med studenter som
är medaktörer i utbildningen och med studenter som
får ta ett ansvar för sin egen utbildning stärker vi
drivkrafterna. Det handlar både om studenternas
organisationer som behöver en förstärkt representa-
tion och om den enskilde studenten som inte alltid
känner samhörighet med sin organisation. Det hand-
lar om den enskilde studentens rättigheter att påverka
sin utbildning.
Det inre arbetet ska paras med en förstärkt extern
utvärdering av kvaliteten på varje högskola. Det sys-
temet kan ge oss ett av Europas allra starkaste system
för kvalitetsgranskning och kvalitetsförbättringar. Det
är jag övertygad om.
Orsaken till detta är naturligtvis att högre utbild-
ning spelar en så ohyggligt stor roll i samhället i dag.
Vi satsar mycket resurser på högre utbildning. Vi
bygger ut den mycket kraftigt över hela landet. Det är
naturligtvis väldigt viktigt att vi, samtidigt som vi gör
det, förstärker kvalitetsarbetet och förstärker driv-
krafterna för kvalitetsarbetet. Vi vill ha ett system
som ger tydliga besked om kvaliteten i utbildningen
och som också skapar incitament och drivkrafter för
att hela tiden arbeta med kvalitetsfrågorna.
Studenternas roll kan inte överskattas. Jag vill se
en högskola där studenterna verkligen är medaktörer i
utbildningen. Det handlar väldigt mycket om ett mo-
dernt synsätt på hur människor agerar, lär sig och
beter sig. Det handlar om att förbereda studenterna
för ett samhälle och ett arbetsliv där man faktiskt
förväntas kunna ta ansvar och själv utöva ett inflytan-
de. Det handlar om att se till att vi får en stark kvalitet
i all högskoleutbildning.
Att förverkliga att studenten blir en medaktör kan
göras på många olika sätt. En väg att stärka den en-
skilde studenten är att se till att man har en rätt och en
skyldighet att delta i kursutvärderingar vid varje kurs
som man läser på en svensk högskola. Det har an-
vänts till och från under en tid i högskolan. Det finns
lite olika traditioner. Risken med kursutvärderingarna
i dag är att de inte används för att förändra utbild-
ningen. De riskerar att bli hyllvärmare efter det att
man pliktskyldigast har fyllt i dem. Det blir väldigt
viktigt att tydliggöra kursutvärderingarnas roll. Det
handlar inte bara om att man vid ett tillfälle ska ge
sina synpunkter på kursens kvalitet, utan de syn-
punkterna ska finnas tillgängliga och vara offentliga.
De ska användas i utvecklingen av kurserna fram-
över. Det arbetet ska också kunna granskas av stu-
denterna. Kommande generationer av studenter ska
lätt kunna få tillgång till de studentutvärderingar som
har legat till grund för den kurs som man nu går. På
det viset sluts cirkeln och vi får kursutvärderingar
som verkligen blir ett instrument för att hela tiden
förbättra och förändra utbildningsformerna.
Det handlar ju också om att förstärka den formella
representationen. Det är viktigt av flera olika skäl.
Det är naturligtvis viktigt av demokratiska skäl. Stu-
denter ska ha rätt att finnas med i alla beslutande
organ på högskolan. De ska också vara med i de be-
redande organen, som spelar en allt större roll. Be-
sluten fattas formellt ofta på ett styrelsesammanträde,
men de har beretts och funderats kring i olika typer av
beredande organ. Där ska studenterna finnas med.
Men det handlar också om att se till att studenter-
na på alla nivåer i högskolan kan driva linjen om att
de är medaktörer och har rätt att också få ett starkt
inflytande över utbildningen och utbildningens upp-
läggning och innehåll. Här finns en väldigt viktig
principfråga och ideologisk diskussion att föra på alla
våra högskolor. Hur förändrar man förhållningssättet?
Hur skapar man en anda på en högskola som gör att
alla lärare, forskare och studenter ser detta som en
viktig uppgift?
Studentkårerna får också, som en viktig informa-
tion till riksdagen och regeringen i samband med
högskolornas årsredovisningar, som betyder alltmer i
den decentraliserade form av högskola som vi har, ge
sina synpunkter på hur verksamheten har varit under
året. Också det är en viktig påtryckning och drivkraft
som gör det tydligt att studenterna har en central roll.
Studentinflytandet avgör vi naturligtvis inte med
klubbslag i riksdagen. Det handlar till syvende och
sist om vad som händer ute i varje högskola, i före-
läsningslokaler, i samtal lärare och studenter emellan.
Men det går att med klubbslag i riksdagen tydliggöra
hur viktigt det är och också förstärka studenternas roll
i högskolan. Sedan blir det mycket upp till studenter-
na själva och till lärarna att själva finna formerna för
hur det här ska gå till.
Den andra huvudpunkten i propositionen, vilket är
en radikal förändring mot tidigare, är Högskolever-
kets nya kraftigt förstärkta roll i att ansvara för att alla
våra utbildningar, alla våra ämnen och program, med
en periodicitet om sex år som vi föreslår i propositio-
nen, ska utvärderas i form av vilken kvalitet de besit-
ter. Det gäller alla utbildningar, alla program och alla
ämnen. Det är klart att det är en viktig praktisk och
tydlig signal till hela högskolevärlden om att det ska
genomföras ordentliga kvalitetsutvärderingar av vår
högskoleutbildning.
Här kan man naturligtvis tänka sig många former
av kritiska synpunkter från bedömargrupper där likar
bedömer likar och där också arbetsgivarrepresentan-
ter och studenter finns med i olika former - alltifrån
tips om hur man kan förbättra utbildningen ända ut
till allvarlig kritik om utbildningens kvalitet. Men det
ska vi ju inte skygga för. Det är väl klart att om vi tar
på allvar att vi ska ha en stark kvalitetsutvärdering så
måste vi också ha den här typen av bedömningar som
inte skyggar för att också visa det som inte fungerar
väl.
I en sådan rapport har högskolan det omedelbara
ansvaret, med högskolestyrelsen som formellt ansva-
rig, men ända ned i organisationen, att omedelbart
börja arbetet med att förbättra och förstärka kvaliteten
i utbildningen.
Någon av talarna tyckte att ett intervall om sex år
var alldeles för långt. Men det handlar ju inte om sex
år i alla fall. Det handlar om att de gånger som man
har kritik kommer bedömargruppen att återkomma
vid lämplig tidpunkt - efter något år eller två eller
kanske längre - för att se hur långt man har kommit
när det gäller att förstärka kvaliteten och att åtgärda
bristerna. Om man då inte har kommit så långt att
man kan få bedömargruppens okej riskerar man till
syvende och sist också examensrättigheterna i det
ämnet eller i det programmet. Det är klart att det
också blir en väldigt viktig komponent i en utvärde-
ring.
Vi har en decentraliserad högskola. All makt finns
ute på de enskilda högskolorna. Men det är klart att
det kräver att riksdag och regering kan få en ordentlig
information om hur resurserna används. Men det
kräver ju framför allt att våra studenter när de står vid
valet att börja på högskolan, eller befinner sig i hög-
skolan och står vid vägval vad de ska läsa, får en
stark och tydlig information om kvalitet i utbildning-
en.
Med detta system får vi ett av de mest ambitiösa
kvalitetsutvärderingssystemen i Europa. Det vågar jag
säga. Vi får kunskap om all högskoleutbildning på ett
sätt som vi tidigare inte har haft. Vi etablerar en tyd-
lig ribba för vad vetenskaplig högskoleutbildning ska
bestå av på svenska högskolor.
Högskolor som inte uppfyller kraven måste ome-
delbart börja arbeta med detta. Och när kvalitetskra-
ven ändå inte uppfylls så riskerar de att förlora exa-
mensrätten och därmed inte kunna anta nya studenter.
I propositionen sade regeringen att vi återkommer
med förslag om hur vi ytterligare ska förstärka stu-
denternas rättssäkerhet när den situationen uppstått att
Högskoleverket gör bedömningen att examensrätten
inte kan få vara kvar, eftersom man inte har gjort
tillräckliga ansträngningar för att förbättra kvaliteten.
I förra veckan remitterade Utbildningsdeparte-
mentet en promemoria som klargör gången vid denna
typ av prövningar.
För det första det gula kortet om det bedöms att
man inte uppfyller kraven för högskoleutbildning.
För det andra det röda kortet som innebär indrag-
ning av examensrätten om man inte efter en rejäl
period har lyckats förbättra utbildningskvaliteten. Det
som händer då, när examensrätten dras in, är enligt
förslaget att man omedelbart får ett stopp för möjlig-
heten att anta nya studenter till sin utbildning. Samti-
digt inträder ett ovillkorligt krav på högskolan att i
kontakt med och i samarbete med högskola som kla-
rar Högskoleverkets granskning se till att med inhyr-
da lärartjänster och med hjälp och stöd från den hög-
skolan omedelbart arbeta med att höja kvaliteten på
den utbildning som nu inte längre får anta nya stu-
denter.
På det viset kombinerar vi gratis utbildning för
våra studenter, ett mycket generöst studiemedelssys-
tem internationellt sett, kanske det mest generösa i
världen, en ovillkorlig granskning om att vår kvalitet
i högskoleutbildningen ska vara mycket hög och
studentens rätt att åtgärder ska vidtas om man vid
bedömningar upptäcker brister i kvaliteten.
Jag tror att det blir svårt att hitta något annat land
med ett sådant genomtänkt och sammanhållet system
för studentens rättigheter och också riksdagens och
regeringens rättigheter att kräva god kvalitet på hög-
skoleutbildningen.
Det blir viktigt med rapporteringen. Det blir vik-
tigt med en öppen och väl genomtänkt rapportering
av detta arbete från Högskoleverkets sida. Jag före-
ställer mig att Högskoleverket kommer att kunna
producera rapporter som kommer att kunna jämföra
utbildningar landet över i form av om man når kvali-
tetsribban men också att kunna peka ut utbildningar
som i en internationell bedömning framstår som sär-
skilt väl framme. Det ser jag som oproblematiskt.
Det som jag däremot tycker är problematiskt är
om man spårar in på att just rankning är den metod
som ska användas, att just siffran 4, 7 eller 9 säger så
mycket mer än om man verkligen jämför kvaliteten i
utbildningarna mot en högt ställd ribba och också kan
peka ut goda exempel. Det är det som riskerar att bli
ett system som inte möts med respekt, vare sig av
riksdagsledamöterna eller i högskolevärlden bland
studenterna.
Jag tycker att det är oproblematiskt att Moderna
Tider gör det. Jag tycker att det är jättekul att bläddra
i dessa rankningar. Det kan de gärna få fortsätta att
göra. Jag hoppas att Veckorevyn och Kamratposten
också börjar med den typen av rankningar. Men när
det gäller vår information om kvaliteten är det viktigt
att den görs så att man möts av respekt i vetenskaps-
samhället och bland studenterna och att vi alla känner
att detta är ett beslutsunderlag som går att använda.
Och då duger det inte med den enkla typen av
rankningar.
Jag ser detta som ett viktigt förslag. Och det
kommer att ge starka drivkrafter ute i högskolorna.
Signalen har redan tydligt gått ut. Man arbetar redan
nu med att fundera rejält kring hur man ska lägga upp
sitt kvalitetsarbete. Det kommer också att vara så att
det inte bara är nya högskolor som blir rejält granska-
de av Högskoleverket - så är det ju i dag när man
ansöker om examensrättigheter - utan också de etab-
lerade universiteten kommer att upptäcka att det här
är ett väldigt ambitiöst och seriöst system för kvali-
tetsutvärdering.
Tillsammans med detta har ju Högskoleverket
också andra viktiga uppgifter. Det som nu har redovi-
sats när det gäller jämförelser högskolor emellan är
hur man arbetar med jämställdhetsfrågor, hur man
arbetar med rekryteringsfrågorna och hur man ser till
att arbeta med studentinflytandefrågorna. Här kom-
mer också sådana jämförelser att kunna utvecklas i
framtiden. Det ska inte på något sätt skymma att
huvuduppgiften blir att framöver med regelmässighet
återkomma för att studera och granska kvaliteten vid
svenska högskolor.
Jag vill avsluta med att säga att jag blir lite besvi-
ken på Moderaternas förslag och också på Folkparti-
ets förslag när det gäller kvalitetsgranskning.
Ni föreslår, av någon okänd anledning, olika typer
av oberoende institut. Det är svårt att förstå vad det
innebär. Jag håller helt med Britt-Marie Danestig där.
Gäller det stiftelser eller bolag, eller vad är det ni
talar om?
Moderaternas förslag blir väldigt förvirrat. Där fö-
reslås någonting oberoende som inte är en myndighet,
kanske en stiftelse, men det ska också finnas en
mångfald - det ska vara flera som granskar. Högsko-
leverket ska dock ha kvar myndighetsutövningen,
dvs. examensrättigheterna och eventuella indragning-
ar. Hur ska det här gå till i praktiken?
Om någon av dessa oberoende säger att en utbild-
ning inte duger - kanske är det en tidskrift som säger
det - vad ska då Högskoleverket göra när man får den
informationen? Ska man ovillkorligen dra undan
examensrättigheten eller ska man själv sätta i gång en
granskning av detta? Eller ska man granska granska-
ren? Jag tror inte att ni har tänkt igenom detta ordent-
ligt.
Det är klart att den myndighetsutövningen, som ju
är mycket skarp - alltså att dra undan en examensrät-
tighet - måste förenas med att myndighetsutövaren
granskar denna högskola, för annars får vi ett system
som inte kommer att mötas med trovärdighet.
Detta får ni nog tänka igenom en gång till. Jag
skulle uppskatta om ni kanske rakt av ställde er bak-
om propositionen och betänkandet.
Anf. 215 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Jag har en konkret fråga till utbild-
ningsministern. Det gäller återkallande av examen-
stillstånd för forskarutbildningen som enligt proposi-
tionen ska vara underställt regeringen. Den uppfatt-
ningen delar jag men när jag läste i högskolelagen
funderade jag lite grann kring detta.
Är det möjligt att återkalla ett examenstillstånd för
ett universitet utan att man också förändrar universi-
tetets ställning som just universitet? Den frågan
skulle jag vilja att utbildningsministern svarade på.
Anf. 216 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag tolkar Britt-Marie Danestig så att
hon undrar kring ett universitet som får kritik gene-
rellt när det gäller forskarutbildningen inom ett stort
vetenskapsområde och om det då skulle bli aktuellt
att dra in hela det vetenskapsområdet från universite-
tet. Nej, då är frågan om det är ett universitet längre. I
universitetsbegreppet ligger, enligt beslut som riksda-
gen tidigare har fattat, den breda rättigheten till ve-
tenskapsområdet. Jag tror att vi båda, Britt-Marie
Danestig, inser att risken nog är ganska liten att ett
helt vetenskapsområde skulle tas bort. Vad som där-
emot måste övervägas är om man kan undandra rätten
i ett enskilt ämne om det riktas så allvarlig kritik.
Anf. 217 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Jag vill bara tacka utbildningsmi-
nistern för svaret. Jag tror nog också att det egentli-
gen mer är fråga om en hypotetisk situation som man
kan hamna i. Men det är ändå bra med ett klargöran-
de. Tack!
Anf. 218 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Det finns mycket i det som utbild-
ningsministern sade som jag tycker låter intressant.
Jag har ju också tidigare sagt att jag uppskattar en hel
del i den här propositionen. Inte minst gäller det be-
toningen på kvalitet.
Jag tycker dock att det är synd att utbildningsmi-
nistern avfärdar tankarna på att skilja på rollerna
mellan utvecklande verksamhet och detta med att
utvärdera kvaliteten. I stället för att haka upp sig på
detaljer i motionsskrivningar, förslag och argument
som Folkpartiet och andra för fram borde utbild-
ningsministern, tycker jag, vara beredd att diskutera
de principiella frågorna. Det här är ju sådant som har
lyfts fram t.ex. av Forskning 2000 - en enig politisk
utredning som ser ett problem i att ett verk har flera
roller. Kunskapslyftskommittén och Riksdagens revi-
sorer tar upp samma frågeställning.
Jag tycker att det här vore värt en intressant prin-
cipiell diskussion, alltså om det går att utan problem
vara utvecklande och samtidigt kvalitetsgranskande.
Det är inte Folkpartiet ensamt som plötsligt har
kommit på detta, utan det förs faktiskt en diskussion
om det här.
Sedan gäller det helt kort två frågor. Först gäller
det studenternas val. Vi i Folkpartiet tycker att det är
väldigt viktigt att studenterna också i mycket större
utsträckning än som i dag är fallet får känna att de är
med och bestämmer vilka högskolor de kan läsa vid.
Det är viktigt för studenterna men också för att få en
mätare på hur studenterna uppfattar högskolornas
kvalitet.
Är utbildningsministern beredd att diskutera några
förändringar i resursfördelningssystemet som skulle
leda till att studenternas val fick ett direkt inflytande
över hur resurserna fördelas?
Anf. 219 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Ulf Nilsson driver två parallella dis-
kussioner när det gäller Högskoleverkets roll. Den
ena diskussionen tycker jag alls inte är ointressant.
Den gäller främjande- och granskanderollen. Ett
arbete pågår nu i Utbildningsdepartementet för att se
över den instruktion som Högskoleverket har och den
sammansättning av uppgifter som man i dag har.
Också Riksdagens revisorer har kommit med förslag
om förändringar. Detta tycker jag är en viktig och
intressant diskussion. I samband med budgetproposi-
tionen återkommer vi för en beskrivning av hur vi ser
på Högskoleverkets roll i framtiden.
Den andra diskussionen blir nog med nödvändig-
het lite grumlig från både Folkpartiets och Modera-
ternas sida därför att ni inte riktigt har tänkt igenom
den. Det gäller ett slags idé om Högskoleverket som
inte oberoende och hur de ska kunna granska.
Först och främst vill jag säga att det är en konstig
syn på myndigheter. Tror ni att socialministern kan ta
kontakt med Riksförsäkringsverket och diskutera fru
Petterssons pensionsutbetalning? De arbetar ju enligt
lagar och förordningar som oberoende myndighet.
Eller också kan vi ta Socialstyrelsens rätt att undandra
legitimation från läkare. Det är klart att det inte är
möjligt att gå in från regeringen och styra över det.
Högskoleverkets examensrättsprövningar kan na-
turligtvis inte heller styras från regeringen. Det finns
ett slags grumlig tro att ordnar vi bara en stiftelse,
eller något annat, blir allting mycket bättre. Men då
blir det problem med myndighetsutövningen, för det
är en skarp myndighetsutövning som en examensrätt-
sindragning handlar om.
Studenternas val spelar naturligtvis en roll. Redan
i dag sker en utbyggnad på många ställen där det
finns ett starkt studenttryck men det är också så att vi
från riksdagen måste ha en möjlighet att bygga ut
utbildningar i de delar av landet som tidigare inte haft
utbildningar och där studentens val ännu inte finns
representerat därför att det inte funnits en högskola
att söka till. Då krävs det också politisk uthållighet
för att bygga upp en stark högskoleutbildning. Det är
det som vi har arbetat med under de senaste åren.
Anf. 220 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Om man inser att ett problem är att
skilja på rollerna, att vara utvecklande och att samti-
digt utvärdera kvaliteten, blir slutsatsen att man på
något sätt - hur kan diskuteras - bör skilja de här
verksamheterna åt. Det är det som är huvudbudskapet
i Folkpartiets motion.
När det gäller studenternas val har vi i Folkpartiet
stött utbyggnaden av nya högskolor, och vi kommer
att fortsätta att stödja det. Men det är i dag en uppen-
bar skillnad. På vissa håll i landet står platser tomma.
På andra är det långa köer. Det är klart att vi kan
ändra systemet så att de högskolor som studenterna
söker sig till får rätt, om högskolan själv anser sig ha
den möjligheten, att bygga ut verksamheten.
Jag upprepar: Är utbildningsministern intresserad
av att diskutera en förändring av detta? I dag är det en
bristande jämvikt i förhållandet mellan vart studen-
terna vill söka sig och vart de kan söka sig?
Anf. 221 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Utbyggnaden av högskolan är en
mycket stor framgång för riksdagen. Väldigt många
fler studenter har fått chansen att komma in på den
högre utbildningen. En del av den framgången har sin
nyckel just i att vi har byggt ut högskolorna på fler
ställen i landet och förstärkt på högskoleområdet så
att vi i dag har en stark högskola i varje län.
Det är klart att det, sett till en framtida utbyggnad,
är många faktorer som måste vägas in. Studenternas
intressen är naturligtvis en viktig sådan. Sedan har vi
det allmänna intresset och vilken typ av utbildningar
som vi ser efterfrågas starkt på arbetsmarknaden.
Naturvetenskap- och tekniksatsningen har den grun-
den. Det är ju där vi ser en del av rekryteringspro-
blematiken, t.ex. när det gäller lärarutbildningen. Ett
stort samhällsproblem som vi gemensamt har är just
att locka fler till den banan. Men det innebär inte på
något sätt att vi ska säga att riksdagen inte ska ha ett
intresse av att driva också vissa inriktningar, för det
finns ett samhälleligt intresse här.
Studenternas val spelar en stor roll, men det finns
också många andra faktorer som är viktiga i detta.
Sammantaget är högskoleutbyggnaden en mycket stor
framgång och den del av politiken som har betytt
allra mest för det vi ser i dag, en tillväxt som börjar
sprida sig, en tillväxt som har en väldigt stark kopp-
ling till högre utbildning och forskning.
Anf. 222 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Det är intressant med det kvalitet-
sarbete som utbildningsministern har initierat och
som pågår inom universitet och högskolor. Jag tycker
att det är bra. Det är också bra att man utvärderar, att
det blir obligatorisk utvärdering när det gäller pro-
gram. Men jag är mer bekymrad över att detta obli-
gatorium tydligen också gäller mindre kurser på två
tre poäng. Då kan vi få problem. Det är tidsödande
för både studenter och lärare om man lägger obligato-
rium på mindre kurser. Jag skulle önska att gränsen
var lite tydligare för hur kurserna behöver vara för att
ett obligatorium skulle föregå. Det den ena frågan.
Den andra frågan som jag har till ministern gäller
studenternas rättssäkerhet. Jag tror vad gäller det här
med inflytande, demokrati eller vad vi nu än kallar
det, att vi ska ändra attityden i grunden, för det är
viktigt att studenterna har makten över sitt eget liv
inom utbildningssfären. Studentliv är ett helt liv -
man går och utvecklas.
Vad kommer ministern att vidta för åtgärder för
att det t.ex. ska bli möjligt att överpröva ett betyg, en
examen eller vad det nu är som behövs? I dag är det
många gånger svårt. Vi ska ha klart för oss att det är
olika kunskapssyn som florerar i utbildningssamhället
i dag. En äldre lärare kan se annorlunda på en yngre
student som kanske haft andra lärare tidigare. Man
har olika förväntningar. Om rättssäkerheten skulle jag
också vilja höra mig för.
Anf. 223 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Yvonne Andersson tar upp två vikti-
ga frågor. Rättssäkerhet är naturligtvis väldigt viktig
och väldigt viktig för studenternas upplevelse av sin
egen situation på högskolan.
Högskoleverket har arbetat med frågorna och har
sammanställt en rapport som nu är ute på remiss.
Regeringen kommer att ge Högskoleverket ett särskilt
uppdrag att titta just på överklagande av examinatio-
nerna.
Jag vill bara komplicera diskussionen lite grann.
Det finns en risk, om vi går för långt när det gäller
regleringen av detta, att vi hämmar utvecklingen av
alternativa examinationsformer. Det lättaste sättet att
verkligen följa förordningen är att se till att det blir av
den traditionella sorten - skriftliga prov som är lätta
att bedöma på annat sätt. Det här måste vi ta in i
prövningen. Jag är inte alls främmande för att titta
över detta, men låt oss komplicera det när det gäller
den pedagogiska utvecklingen. Det är inte alls säkert
att det är bra för att pröva nya modeller för examina-
tion.
Jag tror tvärtemot Yvonne Andersson att utvärde-
ring av kurserna är en central del. Det handlar också
om individens möjligheter och känsla av att man
faktiskt har rätt att vara med och påverka. Det är
väldigt lätt att vi hamnar in en tradition av att man
antingen inte gör några kursvärderingar alls eller så
gör man dem väldigt slentrianmässigt. Det gäller
studenterna också. Man upplever att man är på väg
till nästa kurs. Man har oerhört mycket att göra. Man
har en pressad situation på många sätt.
En investering i en kursutvärdering är ofta en in-
vestering som nästa generation kan få njuta av. Men
då är det viktigt att vi för resonemangen ordentligt på
högskolorna så att kursutvärderingen kan bli en viktig
byggsten i att ständigt utvärdera hur vi arbetar på våra
högskolor. Då bör den vara obligatorisk. Sedan tror
jag absolut att studenter och lärare tillsammans kan se
till att det blir praktiskt genomförbart och prövar
många olika metoder för att se till att det ger den
bästa kunskapen och informationen.
Anf. 224 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Då har jag en sista fråga. Jag nämn-
de i mitt inledningsanförande vikten av att studenten
också fick bestämma över sitt yrkesval och den till-
gängliga kunskapen.
Jag har vid flera tillfällen klagat på fördelningen
mellan humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen
å ena sidan och teknik och naturvetenskap å den and-
ra och uppfattat det så att det är en obalans. Min fråga
är: Om det på ett specifikt lärosäte visar sig att sök-
bilden är väldigt kraftfull när det gäller humaniora
medan det är svårt att få studenter till de naturveten-
skapliga och tekniska platserna, kommer det nu när
studenterna ska få mera inflytande att vara möjligt för
det specifika lärosätet att omfördela vid ett och sam-
ma tillfälle, alltså inte långsiktigt, utan att det för den
skull ska bli några konsekvenser av det?
Anf. 225 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Under den kraftiga expansion som
pågår under ett antal år har vi, riksdagen och rege-
ringen, valt att säga att tyngdpunkten ska ligga på
naturvetenskap och teknik. Det innebär inte på något
sätt att vi inte bygger ut kraftigt också humaniora och
samhällsvetenskap. I själva verket är det på många
högskolor så att där ligger tyngdpunkten. Men för
första gången på kanske 20-30 år säger vi att det
också är viktigt med naturvetenskap och teknik. Det
är ett viktigt praktiskt besked när det gäller resursför-
delningen men också ett besked i samhällsdiskussio-
nen. Vi har använt en 20-30-årsperiod till att tala om
vikten av samhällsvetenskap och humaniora, det
håller jag fullständigt med om. Själv är jag samhälls-
vetare, men vi måste också föra fram vikten av natur-
vetenskap och teknik. Vårt samhälle är väldigt bero-
ende av att en ganska stor andel av ungdomskullarna
ändå fattar intresse för det här området. Det finns
väldigt många arbetsuppgifter som kräver den typen
av bakgrund. Då tycker jag att det är en bra period vi
har där vi faktiskt påpekar detta.
Nu fungerar debatten så, och inte minst fungerar
högskolevärlden så, att man reagerar: Är inte vi vikti-
ga längre, vi som är humanister? Jo, ohyggligt vikti-
ga. Det är mitt svar, men också naturvetenskap och
teknik.
Nu har vi en utredning som tittar över själva re-
sursfördelningssystemet. Man kommer att titta på den
här typen av frågor också: Hur är det i dag med vårt
resursfördelningssystem, inriktat på de breda områ-
den som vi har - humaniora, samhällsvetenskap,
naturvetenskap och teknik, medicin och några till?
Går det att göra förändringar där för att göra systemet
bättre på många sätt? Utredningen kommer att åter-
komma med sitt betänkande till hösten. Jag räknar
med att vi får chans att diskutera också detta då.
Anf. 226 SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! Innan jag går in på frågan har jag
fått en tillsägelse att upprepa mitt yrkande i mitt anfö-
rande, och det jag vill yrka bifall till är reservation 7
under mom. 18, ingenting annat.
Som jag tidigare sade i mitt anförande tycker jag
att mycket av det som skrivs i betänkandet och som
kom i propositionen är väldigt bra. Det är flera nya
och kraftfulla steg som tas som är viktiga för kvali-
tetsutvecklingen i skolan och som är viktiga för stu-
dentinflytandet i skolan och som också kan stärka
utbildningen i dess helhet. Det tycker jag är mycket
bra.
Utbildningsministern sade i sitt anförande att en
av de viktigaste saker som man tänkte på när man
förde fram den här propositionen var att man skulle
stärka de inre drivkrafterna. Det handlar om den en-
skilda studenten. Thomas Östros sade klart och tyd-
ligt att studenternas roll inte får underskattas. Det
håller jag med om. Det är en självklarhet. Om stu-
denterna inte fanns skulle inte utbildningen ha något
värde över huvud taget.
Jag skulle vilja ställa en fråga ändå. När diskus-
sionen nu är att det är studenterna som är det viktiga,
det handlar om den enskilda studenten när man säger
att utbildningen ska ha en kvalitet. Jag är fortfarande
fundersam kring varför utbildningsministern inte har
valt att diskutera de studiesociala frågorna, som är en
så viktig del för studenten och för att det ska bli en
bra utbildning och kvalitetsutveckling. Varför har
man valt att lägga det åt sidan? Är det någonting nytt
på gång?
Anf. 227 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag förstår om Sofia Jonsson frågar
om det är något nytt på gång, för det kommer rätt
många initiativ från regeringen just på det här områ-
det. De studiesociala frågorna har dominerat vår dis-
kussion under det senaste året, men framför allt studi-
emedelsförslaget, en satsning på 4 miljarder kronor
på höjd bidragsdel, höjt fribelopp, pensionsgrundande
rättigheter i studiemedelssystemet, som gör att vi har
ett internationellt sett väldigt generöst studiemedels-
system. En proposition i övrigt har handlat om per-
sonskadeskyddet för studenten, att se till att studen-
terna har ett försäkringsskydd om det skulle inträffa
olyckor. Sedan har vi också familjepolitiken, som vi
satsar stort på. Kommande vårproposition kommer att
innehålla viktiga förslag i familjepolitiken. Vi har
kommande barnbidragshöjningar, vi har taxesänk-
ningar på dagis, vi har allmän förskola, sådant som
också kommer att betyda mycket för studenterna.
Vi fokuserar väldigt mycket på konkreta förslag
när det gäller den sociala situationen för studenterna.
Anf. 228 SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! Vi har tidigare diskuterat studie-
medlen. Jag håller ju inte med Thomas Östros om att
det liggande förslaget skulle innebära en förstärkning,
eftersom Centerpartiet lade fram ett mycket mer om-
fattande förslag om ett studiemedelssystem som
skulle vara bättre för studenterna och kvalitetsut-
vecklingen i skolan.
Det är klart att Thomas Östros säger precis som
alla andra socialdemokrater har sagt här i dag: Vi
funderar. Saker och ting kanske kommer i framtiden.
Men för att stärka kvaliteten i skolan är det viktigt att
man får in de studiesociala frågorna. Det handlar bl.a.
om bostäder och om att ha en helhetssyn på studeran-
debegreppet. Som student i dag behandlas man olika
beroende vart man vänder sig.
När kommer ett sådant förslag? Varför vill inte
utbildningsministern ta initiativ och se till att ytterli-
gare stärka kvaliteten? Ni var ju på så god väg. Kan
ni inte ta steget fullt ut? Vad är det som säger emot att
man ska stärka rollen för studenterna?
Anf. 229 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Man kan fundera över retoriken.
Denna proposition handlar precis om en stärkt roll för
studenterna.
När det gäller de studiesociala frågorna sitter vi
inte och funderar. Vi har lagt fram ett flertal proposi-
tioner som i praktiken förstärker studenternas studie-
sociala situation.
I vårpropositionen kommer vi att ta ytterligare
steg för att se till att stimulera byggandet av student-
bostäder. Det är klart att det är ett område där det
måste ske en kraftig utbyggnad framöver. Ansvaret
ligger naturligtvis på kommunen och på byggherrar-
na. Men staten kommer att ha möjlighet att stimulera
en sådan utbyggnad. Det är ännu ett viktigt förslag
som betyder mycket för studenterna i praktiken.
Anf. 230 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Jag vill inleda med att säga att väl-
digt mycket av det som utbildningsministern säger är
bra. Jag tror att alla här kan hålla med om att man ska
kontrollera kvaliteten på våra högskolor och univer-
sitet, att alla program och utbildningar ska utvärderas,
att studentdemokratin ska fungera så att man känner
att man har inflytande i högskolan i alla de samman-
hang där man bör ha inflytande. Studenten ska stå i
centrum. Jag tycker också att de ganska tuffa sank-
tionsmöjligheterna är bra.
Sedan gillar inte utbildningsministern rankning.
Det beror på vad man lägger in i det begreppet. Det
finns möjligheter att få en seriös rankning. Den behö-
ver nödvändigtvis inte publiceras i någon tidning. Jag
tror att man kan ha rankning som en del i en utvärde-
ring, att det inte är helt fel.
När det gäller frågan om de två myndigheterna
blir vi inte överens här i kväll. Men jag var med i
Kunskapslyftskommittén, och i tisdags lämnade vi
över vårt betänkande till skolministern. Vi var helt
överens om att det ska vara möjligt att skilja på rol-
lerna främjande och utvärderande. Det ska vara två
olika myndigheter, två olika organisationer. Samtliga
ledamöter i kommittén var överens i den frågan. Pre-
cis samma princip gäller ju här, att det inte ska vara
samma som främjar och utvärderar.
Om jag inte minns alldeles fel hade man den upp-
fattningen också i betänkandet Forskning 2000. Ock-
så där var alla överens, och alla har inte övergivit den
uppfattningen, såvitt jag vet.
Anf. 231 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag är beredd att fortsätta diskussio-
nen om att främja och utvärdera. Jag tycker att
Majléne Westerlund Panke har en stor poäng i att
man i en utvärdering måste föra en dialog om hur
man kan förbättra sin utbildning.
Visst finns det anledning att titta ordentligt på
Högskoleverkets instruktion. Men det är inte där som
problemet ligger för min del, utan det ligger i det
andra problemkomplexet som Lars Hjertén nu undvi-
ker att ta upp, eftersom jag tror att han känner att det
inte riktigt hänger ihop. Det gäller det som ni kallar
för mångfald i utvärderingen.
När det gäller ett kvalitetsinstitutet, fristående från
allt vad statsmakt heter, skulle jag gissa - precis som
Britt-Marie Danestig gissade - på en stiftelse som ska
utvärdera. Men Högskoleverket som är en statlig
myndighet ska ägna sig åt myndighetsutövning.
Hur kommer ett sådant här system att fungera i
praktiken, när mångfalden av utvärderare kommer
med sina utvärderingar? Ska Högskoleverket då ome-
delbart dra undan examensrättigheten om en i denna
mångfald säger att det inte duger? Eller ska man själv
göra en utvärdering för att vara säker? Hur ska man få
respekt för ett sådant system? Det riskerar att bli ett
system som eroderar i respekt och som verkligen inte
får en sådan drivkraft som det föreslagna systemet
ger, där Högskoleverket ansvarar för utvärderingen,
och när man finner att villkoren i högskolelagen och
förordningarna inte är uppfyllda om vetenskaplig
grund och annat har man också den yttersta makten
att kunna dra in examensrättigheten.
Det är ett mycket tufft och stramt system. Lars
Hjertén föreslår ett system som jag har väldigt svårt
att förstå hur det ska fungera i praktiken.
Jag har ingenting emot rankning, men det duger
inte i ett sådant här system som ju ska vara en verklig
drivkraft i kvalitetsutvecklingen.
Anf. 232 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Jag tror inte att vi kommer mycket
längre här i kväll. Vi har helt enkelt olika uppfatt-
ningar. Jag tror inte på att samma myndighet ska ha
dessa två viktiga olika uppgifter. Jag tror det inte
heller när det gäller vuxenutbildningen, ungdoms-
skolan, högskolor och universitet. Som utbildnings-
ministern vet är jag inte alldeles ensam om den upp-
fattningen. Hela betänkandet Forskning 2000 står ju
bakom det förslaget, även om det inte är exakt samma
som vi föreslår här.
Anf. 233 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Lars Hjertén talar nu om skillnaden
mellan främjandet och utvärderingen. Det är en viktig
och intressant diskussion. Men jag noterar att mode-
raterna inte har tänkt igenom det fristående institutets
roll i förhållande till det verk som har myndighets-
utövningen i sin hand.
Ställ er bakom propositionen!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 april.)
14 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Proposition
1999/2000:96 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångs-
medelslag och lagen om hemlig kameraövervak-
ning
Motioner
med anledning av prop. 1999/2000:61 Internationell
rättslig hjälp i brottmål
1999/2000:Ju24 av Alice Åström m.fl. (v)
med anledning av prop. 1999/2000:78 Ändrad verk-
samhetsform för SJ m.m.
1999/2000:T11 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)
1999/2000:T12 av Magnus Jacobsson m.fl. (kd)
1999/2000:T13 av Karin Svensson Smith m.fl. (v)
1999/2000:T14 av Per-Richard Molén m.fl. (m)
1999/2000:T15 av Sven Bergström m.fl. (c)
med anledning av prop. 1999/2000:79 Från patient till
medborgare - en nationell handlingsplan för han-
dikappolitiken
1999/2000:So24 av Helena Frisk (s)
1999/2000:So25 av Nils-Göran Holmqvist (s)
1999/2000:So26 av Inger Lundberg (s)
1999/2000:So27 av Maud Björnemalm m. fl. (s)
1999/2000:So28 av Ann-Marie Fagerström (s)
1999/2000:So29 av Lars U Granberg (s)
1999/2000:So30 av Nils-Göran Holmqvist och Hele-
na Frisk (s)
1999/2000:So31 av Helena Frisk och Nils-Göran
Holmqvist (s)
1999/2000:So32 av Chris Heister m. fl. (m)
1999/2000:So33 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1999/2000:So34 av Inger Lundberg (s)
1999/2000:So35 av Inger Lundberg m. fl. (s)
1999/2000:So36 av Helena Frisk (s)
1999/2000:So37 av Karl-Göran Biörsmark m. fl. (s,
m, v, kd, c, fp, mp )
1999/2000:So38 av Sonja Fransson m. fl. (s)
1999/2000:So39 av Sonja Fransson m. fl. (s)
1999/2000:So40 av Lars Leijonborg m. fl. (fp)
1999/2000:So41 av Thomas Julin m. fl. (mp)
1999/2000:So42 av Kenneth Johansson m. fl. (c)
1999/2000:So43 av Marianne Andersson (c)
1999/2000:So44 av Ester Lindstedt-Staaf m. fl. (kd)
1999/2000:So45 av Margareta Viklund (kd)
1999/2000:So46 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran och Johan Pehrson (kd, fp)
med anledning av prop. 1999/2000:85 Sveriges till-
träde till vissa internationella överenskommelser
för bekämpande av penningförfalskning m.m.
1999/2000:Ju25 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
med anledning av prop. 1999/2000:88 Registrering av
medlemsfrämjande föreningar
1999/2000:L18 av Stig Rindborg m.fl. (m)
15 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 6 april
1999/2000:339 av Göte Jonsson (m) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Omläggning av jordbrukets energibeskattning
1999/2000:340 av Lennart Daléus (c) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
En stad med mänskliga värden
1999/2000:341 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Ungdomens livschanser
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 11 april.
16 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 6 april
1999/2000:790 av Inger Lundberg (s) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Våldtäktsbrott
1999/2000:791 av Gun Hellsvik (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Utländska fordonsförare och misstänkt brottslighet
1999/2000:792 av Kenth Skårvik (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Säkerhet till sjöss
1999/2000:793 av Carina Moberg (s) till statsrådet
Ulrica Messing
Genomförandet av lokala utvecklingsavtal i vissa
kommuner
1999/2000:794 av Birger Schlaug (mp) till närings-
minister Björn Rosengren
Lokal nedsättning av arbetsgivaravgiften
1999/2000:795 av Margareta Viklund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Annika Östberg Deasy
1999/2000:796 av Gunilla Tjernberg (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Lagen om samrådsplikt
1999/2000:797 av Tuve Skånberg (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Dödshjälp till barn i Holland
1999/2000:798 av Christina Nenes (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Rekrytering till gymnasiets omvårdnadsprogram
1999/2000:799 av Owe Hellberg (v) till statsrådet
Ingela Thalén
Minskning av bostadsbidragen
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 11 april.
17 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 6 april
1999/2000:688 av Sonja Fransson (s) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Porr på fängelserna
1999/2000:750 av Anders Sjölund (m) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Kommunal subvention till statlig verksamhet
1999/2000:755 av Kent Olsson (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Yrkesfiskaravdrag
1999/2000:761 av Agneta Ringman (s) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Åtgärder mot handeln med skalbolag
1999/2000:765 av Bertil Persson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Barnäktenskap
1999/2000:771 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran (kd) till socialminister Lars Engqvist
Cigarettsmuggling
1999/2000:776 av Inger Strömbom (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Skattebefrielse för biodrivmedel
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 april.
18 § Kammaren åtskildes kl. 22.47.
.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.52,
av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 113 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.59,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 183
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.