Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:85

Fredagen den 24 mars

Kl. 9.00 - 13.01

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------

1 § Meddelande om information från regering-
en

Tredje vice talmannen meddelade
att tisdagen den 28 mars kl. 14.00 skulle miljömi-
nister Kjell Larsson lämna information om de lokala
investeringsprogrammen - sammantagen effekt av
beslutsomgång 1998, 1999 och 2000,
att torsdagen den 30 mars omkring kl. 15.00
skulle försvarsminister Björn von Sydow lämna in-
formation beträffande ubåtsfrågan och
att onsdagen den 5 april kl. 9.00 skulle statsmi-
nister Göran Persson lämna information om EU-
toppmötet i Lissabon.
2 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motion
1999/2000:Fi10 till finansutskottet

3 § Vissa energipolitiska frågor

Föredrogs
näringsutskottets betänkande 1999/2000:NU15
Vissa energipolitiska frågor.

Anf. 1 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Så är det dags för årets motionsslakt
på det energipolitiska området. Det är lätt att summe-
ra denna motionshantering: avslag, avslag, avslag.
Majoriteten sitter fast i 1997 års energipolitiska beslut
utan att våga se på de omvärldsförändringar som sker,
utan att våga se avregleringens effekter, utan att våga
se de ytterligare utsläpp som sker och utan att våga se
effekterna på svensk industri, för svenska hushåll och
för svensk miljö.
Ett annat sätt att uttrycka det, fru talman, är att sä-
ga "120 kilo i sekunden". Så går takten när vi åter tar
steget in i det fossilbränsleberoende samhället. Med
120 kilo i sekunden ökar utsläppen av koldioxid se-
dan Barsebäck 1 stängdes. På den avreglerade och
sammankopplade nordeuropeiska elmarknaden ersätts
kärnkraft definitionsmässigt med fossilkraft. Det är
kolkondens som står för den allra största delen.
120 kilo i sekunden ökar utsläppen med, och där-
med belastningen inte bara på Sveriges miljö utan
också på den globala miljön. Det känns lite märkligt
och konstigt att vi nu åter tar stegen in i fossilsam-
hället, när debatten de senaste 20 åren - kanske t.o.m.
de senaste 30 åren - har handlat om hur vi ska ta
stegen bort från fossilberoendet. Vi kan nu konstatera
att vi i praktiken går tillbaks in i fossilberoendet.
På den avreglerade och sammankopplade elmark-
naden kan vi konstatera att marknadspriserna på rå-
kraft har sjunkit kraftigt. Vi får en ungefärligen lik-
artad prisnivå över hela Nordeuropa. De fördelar som
svensk industri möjligen hade tidigare av god tillgång
på billig el håller nu på att ersättas med ungefär sam-
ma priser som för övrig nordeuropeisk elintensiv
industri.
I och med de allt lägre råkraftspriserna kan vi i
Sverige i praktiken enbart ägna oss åt att stänga av
svensk kraftproduktion och säkra svenska kärnkraft-
verk, om man nu vill det från majoritetens håll. Vi
kan inte tvinga fram ny produktion. Vi kan knappt
med de kraftpriser vi har motivera någon att bygga
nya anläggningar. De biobränsleeldade kraftvärme-
verk som skulle ersätta delar av Barsebäck 1 och 2
lyser med sin frånvaro. Vindkraften är marginell.
Andra tillskott är också marginella. De alternativ som
återstår är i praktiken import av tysk, dansk, polsk
och rysk kolkraft eller rysk kärnkraft.
Det finns också skäl att med viss beklagan kon-
statera att den folkomröstning som ägde rum för 20 år
sedan nu i praktiken är kastad på historiens sophög.
Inför folkomröstningen talades det om att den svens-
ka kärnkraften skulle användas så länge det var möj-
ligt i avvaktan på att förnybara energikällor blir till-
gängliga och av hänsyn till behovet av elektrisk kraft
för att upprätthålla sysselsättning och välfärd.
Vi ser i dag att de alternativa - de förnybara -
energikällorna i realiteten inte är tillgängliga. Ändå
väljer majoriteten att avveckla våra säkra, miljövänli-
ga och relativt billiga kärnkraftverk.
Effekten blir osäkerhet för den elintensiva indust-
rin och osäkerhet för de hundratusentals människor
som runtom i vårt land jobbar i den elintensiva in-
dustrin. Det kan möjligen sägas vara ett uttryck för
det socialdemokratiska kretsloppstänkandet att vi
först ska försämra villkoren för industrin och syssel-
sättningen i stora delar av vårt land, för att därefter
kompensera genom regionalpolitiska åtgärder. Det är
inte rätt kretslopp. Det är fel på alla tänkbara sätt.
Vi kan också konstatera att den energipolitik som
majoriteten driver innebär en gigantisk kapitalförstö-
ring. Vi stänger säkra svenska kärnkraftverk. Vi
kommer att betala mycket stora belopp för det. 8,3
miljarder redovisas i regeringens proposition. Om-
ställningsprogrammet kostar ytterligare 9 miljarder.
Sedan köper det helstatliga bolaget Vattenfall in an-
delar i tysk och finsk kärnkraft för över 7 ½ miljarder
kronor.
Det är, fru talman, en vanvettig energipolitik. Det
är kapitalförstöring, och det skadar Sverige som in-
dustrination. Det skadar villkoren för alla dem som
jobbar i elintensiv industri.
Fru talman! Om vi ska summera, kortfattat, den
svenska energipolitiken kan vi konstatera att det inte
är miljöskäl som leder till avvecklingen av kärnkraft.
Verkligheten visar att alternativet är fossilkraft med
ökade utsläpp som följd. Det är inte arbetsmark-
nadsskäl som driver majoritetens energipolitik. Vi ser
att verkligheten är förlorade jobb på många arbets-
platser runtom i vårt land.
Det är inte säkerhetsskäl som driver majoritetens
energipolitik när vi ser att den tidigare energiminis-
tern glatt köper in andelar i tysk och finsk kärnkraft.
Det är alltså inte kärnkraften det är fel på. Vi kan
konstatera att det handlar om den politiska makten.
Energipolitiken har reducerats till det verktyg som
gör det möjligt för socialdemokratiska statsråd att
sitta kvar på sina taburetter. För det offrar man miljö,
jobb och ett otal miljarder av skattebetalarnas pengar.
Jag tycker att det skulle vara lite genant för Nils-
Göran Holmqvist, som är majoritetstalesman i det här
fallet, att veta att alla hans gamla medlemmar i Metall
är beroende av en förnuftig energipolitik som innebär
att vi fortsätter att använda de säkra svenska kraftpro-
duktionstillgångar som vi har för att säkra de här
jobben. Ändå kommer han att fortsätta att tala för en
avveckling av dessa svenska kärnkraftverk.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och
konstaterar i ännu en debatt om energipolitiken att
kapitalförstöring och välfärdsförluster är resultatet av
majoritetens energipolitik.

Anf. 2 INGER STRÖMBOM (kd):
Fru talman! Vi kristdemokrater står naturligtvis
bakom samtliga våra reservationer, men jag vill be-
gränsa mig till att yrka bifall till reservation nr 2.
Sveriges energiförsörjning ska tryggas genom en
långsiktig och medveten energipolitik med fasta spel-
regler där inhemska förnybara energikällor och
bränslen ska utgöra en växande bas. Målet ska vara
ett ekologiskt uthålligt energisystem där användning-
en av fossila bränslen har minskat dramatiskt och
kärnkraften kan fasas ut utan drastiska prisföränd-
ringar, risk för elbrist och därmed ytterligare påfrest-
ningar för välfärd och sysselsättning. Kristdemokra-
ternas mål är, kort sagt, ett ekologiskt uthålligt ener-
gisystem där den negativa påverkan på hälsa, klimat,
ekonomi och miljö är så liten som möjligt.
Det här är inget orealistiskt mål. Det är ett mål
som jag tycker att också regeringen borde kunna
ansluta sig till. Men regeringens energipolitik tycks
finnas i två versioner. Det är en politik som man
säger sig driva och en politik som man faktiskt driver.
Näringsministern sade t.ex. i en interpellationsdebatt
här i kammaren nyligen att det är regeringens fasta
föresats att aldrig hamna i ett läge där en planerad
kärnkraftsavveckling leder till oacceptabla effekter
för sysselsättning, välfärd och miljö. Det är alltså den
politik som man säger sig driva.
Nu vet vi att stängningen av Barsebäck 1 innebar
en försämring av elförsörjningen, ekonomin och inte
minst miljön. Stängningsbeslutet föregicks, som be-
kant, inte av någon som helst miljökonsekvensanalys,
och energiförsörjningen räddades tack vare en mild
vinter och genom import av i huvudsak dansk
kolkraft. Ungefär 1 700 kg svavel, 860 kg kväveoxi-
der och 560 000 kg koldioxid släpps ut varje timme
med försurning, hälsoproblem och kraftigt ökad risk
för klimatförändring som följd. Detta är den energi-
politik som regeringen bedriver i verkligheten.
Vi kristdemokrater anser att den här medvetna
miljöförstöringen absolut inte kan accepteras. Vi kan
inte förstå hur en ansvarig minister och ansvariga
partier kan förringa en sådan miljöförstöring.
I går, fru talman, var det precis 20 år sedan vi ha-
de folkomröstning om kärnkraften. Då var mina två
döttrar fem respektive tre år gamla. De begrep förstås
inte då vad sådana begrepp som energi, kärnkraft,
folkomröstning, miljö och politik betyder. I dag är de
vuxna, förnuftiga och ansvarstagande kvinnor. De är
skattebetalare, och det är de som förväntas genomföra
och ta konsekvenserna av de beslut som fattades för
20 år sedan. Det är ett avvecklingsbeslut som sett
med dagens vuxna ögon är mycket svårt att förstå.
Det har hänt så mycket, och det har kommit fram så
mycket ny kunskap. Teknikutvecklingen har tagit
dramatiska språng, och miljöfrågornas betydelse har
verkligen satts i fokus. Och den totala energikonsum-
tionen i vårt land ser inte ut att minska utan snarare
öka.
Sedan folkomröstningen 1980 har åtskilliga mil-
jarder kronor av skattebetalarnas pengar satsats på
forskning och utveckling av ny energiteknik. Det är
bra. Stora framsteg har gjorts, men jag vill mena att
det inte tillnärmelsevis är i den omfattning som vi
hoppades för 20 år sedan.
Fru talman! Vi menar att energipolitiken måste bli
mer verklighetsanpassad. Om inte regeringen och
dess stödpartier vrider om inriktningen på energipoli-
tiken och ser hur det ser ut i verkligheten i dag är vi
inte främmande för att energipolitiken kan bli föremål
för en ny folkomröstning. Det borde ju vara en själv-
klar utgångspunkt i dag, när vi vet hur verkligheten
ser ut, att vi utformar energipolitiken just efter dagens
verklighet, dagens kunskap och dagens teknik.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation
2.

Anf. 3 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Folkpartiet anser att 1997 års energi-
politiska beslut bör återkallas. I stället bör riksdagen
skyndsamt anta nya energipolitiska riktlinjer. Sverige
ska dra nytta av de resurser som står till vårt förfo-
gande.
De energipolitiska riktlinjer som antogs 1997 ska-
dar Sverige som industrination. Särskilt allvarligt är
beslutet om att genomföra den här förtida avveck-
lingen av kärnkraften. Det innebär en kapitalförstö-
ring som saknar motstycke och som kommer att med-
föra välfärdsförluster på sikt. Miljön skadas, och det
blir svårare att bekämpa arbetslösheten. Mot den här
bakgrunden anser vi att beslutet att stänga Barse-
bäck 1 ska rivas upp, så att kärnkraftverket kan drivas
vidare så länge som reaktorerna uppfyller gällande
miljö- och säkerhetskrav. Dessutom måste lagen om
kärnkraftens avveckling, som faktiskt kränker vä-
sentliga rättsgrunder, upphävas.
Vi anser att växthusgasernas klimatpåverkan är
särskilt oroande i det här fallet. Enligt vår mening
saknar regeringen en samlad klimatpolitisk linje,
varför det finns mycket starka skäl för att genomföra
en bred miljökonsekvensanalys av en kärnkraftsav-
veckling i Sverige. Regeringen bör därför snarast
tillsätta en miljökonsekvensutredning som bl.a. redo-
visar konsekvensen av ett ökat beroende av el från
t.ex. danska kol- och oljebaserade elproduktionsen-
heter.
Fru talman! Vad det här kan innebära i siffror är
ganska lätt att ta reda på. Varje timma ger den ökade
användningen av dansk kolkraft t.ex. 1 700 kg svavel,
860 kg kväveoxider och 560 000 kg koldioxid i ökade
utsläpp.
Fru talman! Folkomröstningen om kärnkraften i
Sverige genomfördes den 23 mars 1980, dvs. för i
dagarna faktiskt 20 år sedan. Under den här tjugoårs-
perioden har avsevärda tekniska framsteg gjorts inom
många områden, inklusive energiområdet. Samtidigt
har man vunnit en ökad insikt om olika energikällors
miljöeffekter, t.ex. i frågan om utsläppen av koldiox-
id. Till detta kommer att både väljargrupper och t.ex.
riksdagens sammansättning har förändrats sedan
folkomröstningen genomfördes. De drygt 2,1 miljo-
ner väljare som har tillkommit sedan 1980 har inte
fått uttala sig i kärnkraftsfrågan. Jag själv är t.ex. en
av dem. Av dagens aktiva riksdagsledamöter och
ersättare satt bara 16 i riksdagen vid tiden för folkom-
röstningen.
Kärnkraftstekniken har också varit föremål för en
snabb utveckling, inte minst på säkerhetsområdet. I
diskussionen inför folkomröstningen fanns det heller
inga reservationer för att nya tekniska innovationer
kan förändra såväl säkerhets- som miljöaspekter av
kärnkraftsanvändningen.
Ett beslut grundat på 1980 års tekniska utveck-
lingsnivå skulle alltså gälla också framdeles - och för
all framtid, kanske. Men man måste då ställa sig
frågan: Hur lång tid är rimligt? Är 20 år rimligt för att
följa en folkomröstnings beslut? Är 30 år rimligt? Är
40 år rimligt? Eller var ska vi dra gränsen? Vi anser
att det är dags att dra gränsen nu. Det är orimligt att
dagens, men också morgondagens, energipolitik ska
styras utifrån 1980 års folkomröstning och de förhål-
landen som då var kända.
Utformningen av energipolitiken måste självfallet
påverkas av de nya omständigheter som har tillkom-
mit sedan vi hade folkomröstningen. T.ex. har ener-
gifrågornas globala karaktär, inte minst genom växt-
huseffekten, blivit allt tydligare. Likaså har bedöm-
ningen av de svenska kärnkraftsreaktorernas tekniska
livslängd förändrats väsentligt jämfört med vad man
trodde då, för 25 år sedan. Den svenska elmarknaden
har också avreglerats, och elkunderna har därigenom
fått större makt att påverka de produkter och tjänster
som erbjuds.
Dessutom är det ju orimligt att dagens väljarkår
inte ska kunna påverka energipolitiken utan att denna
nästan dogmatiskt ska styras av en folkomröstning
som ligger 20 år tillbaka i tiden.
Enligt vår mening måste en ny energipolitik ut-
formas utifrån nu kända förhållanden och utifrån
uppfattningen hos dagens väljargrupper. För energi-
politiken måste det långsiktiga målet vara att energi-
systemet successivt ställs om till ett ekologiskt håll-
bart energisystem. För detta krävs det långsiktigt
hållbara ramar och villkor för den successiva om-
ställningen, miljöanpassningen och förnyelsen av
energiproduktionen.
Omställningen av energiproduktionen måste ock-
så utformas så att den bidrar till att öka sysselsätt-
ningen och främja välståndet. För att detta ska vara
möjligt finner vi att beslutet om avvecklingen av
Barsebäcksreaktorerna måste upphävas. En förtida
avveckling, vilket vi anser att det är tal om, riskerar
att få allvarliga konsekvenser för miljön, för vår eko-
nomi och för el- och värmeförsörjningen, bl.a. i Syd-
sverige. Kärnkraftsreaktorerna ska inte avvecklas
genom årtalsbestämda politiska beslut utan då de inte
längre uppfyller gällande säkerhets- och miljökrav.
Beslut om den nya energipolitiken både kan och
ska, tycker vi, fattas av riksdagen. Om det emellertid
visar sig omöjligt att nå en bred enighet i riksdagen
om detta bör frågan om en ny folkomröstning aktuali-
seras. Det är inte det bästa sättet, men i valet mellan
att dagens energipolitik finns kvar och att ha en ny
folkomröstning föredrar vi givetvis en folkomröst-
ning i frågan.
Fru talman! Folkpartiet anser att riksdagen måste
upphäva den bestämmelse i kärntekniklagen 6 § som
förbjuder vissa typer av kärnteknisk forskning, det
s.k. tankeförbudet. Det handlar egentligen om att
förhindra att kvalificerade svenska kärntekniker och
forskare står bredvid och passivt betraktar en utveck-
ling som kan leda till resultat av stort intresse även
för vårt land. Vi har farhågor för att tankeförbudspa-
ragrafen kan få skadliga effekter genom att försvåra
forskning kring effektivare utnyttjande av kärnbräns-
le, minimering av avfallsmängden, transmutation av
befintligt kärnavfall m.m.
Det är naturligtvis i dag omöjligt att veta hur
forskningen inom kärnteknikområdet kommer att
utveckla sig sett på några decenniers sikt. Men den
omständigheten att principiell kritik mot tankeförbu-
det numera framförs helt oberoende av själva inställ-
ningen till kärnkraftens utnyttjande i Sverige borde
tala för att bestämmelsen blir föremål för ompröv-
ning. Vi anser därför att regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag om upphävande av den
aktuella bestämmelsen i kärntekniklagen.
Fru talman! Vi kan inse, så här två år efteråt, att
Göran Perssons glada utrop på valnatten 1998 - Vi
fortsätter regera! - har medfört ett mycket högt pris
för miljön.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 2. Vi står
givetvis bakom alla andra reservationer som vi finns
med på men yrkar bifall bara till reservation 2.

Anf. 4 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Den 23 mars, i går, var det 20 år se-
dan kärnkraftsomröstningen. På den tiden talade alla
om avveckling, t.o.m. moderaterna. Men det var för-
stås ingen som trodde på dem, säkert allra minst de
själva.
När det blev troligt att folket i omröstningen
skulle välja en avveckling av kärnkraften bildades
Linje 2. Linje 2 sade sig vilja avveckla med förnuft,
vilket märkligt nog betydde att bygga ytterligare sex
reaktorer och sedan börja avveckla. Socialdemokrater
och folkpartister gick samman om detta häpnads-
väckande förslag.
De löften som gavs på Linje 2:s valsedel känns
socialdemokrater och folkpartister inte längre vid.
Dessa löften glömdes faktiskt lika fort som de gavs.
Energihushållningen bedrevs inte kraftfullt och sti-
mulerades inte ytterligare. Åtgärder vidtogs inte för
att förhindra direktverkande elvärme i ny permanent-
bebyggelse. Forskning om och utveckling av nya
energikällor forcerades inte. Alternativen utvecklades
inte, trots löften.
I stället blev det elrea och elslöseri. De byggde
fast oss i kärnkraftssamhället. Det tycktes vara oänd-
ligt långt till år 2010.
Precis som de otroliga datateknikerna nyligen inte
förstod att det någonsin kunde bli nytt århundrade
förstod inte socialdemokrater och folkpartister att det
någonsin kunde bli år 2010. Inte heller förstod de att
det inte skulle gå att lägga ned tolv reaktorer på en
gång år 2010, utan hela tiden har all planerad och
sansad avveckling av Folkpartiet och Moderaterna,
och även av Socialdemokraterna, benämnts "förtida"
avveckling. Förljugenheten har varit total och kväl-
jande.
Som en reaktion på bl.a. denna bedrövliga politis-
ka uppvisning uppstod ett nytt politiskt parti i Sverige
för första gången på mycket lång tid.
Miljöpartiet gläds trots allt över att avvecklingen
av kärnkraften nu äntligen, efter 20 år, har kommit i
gång. Men vi konstaterar att regeringens energipolitik
inte är en politik för omställning av energisystemet
utan en politik som, i bästa fall, kan leda till en av-
veckling av två kärnreaktorer.
Miljöpartiets energipolitik innebär en omställning
av energisystemet till elproduktion med förnybara
energislag och en slutgiltig avveckling av kärnkraften
år 2010. Vi vill att omställningen av energisystemet
och kärnkraftsavvecklingen i första hand ska åstad-
kommas med hjälp av ekonomiska styrmedel som
bl.a. medför att kärnkraften måste betala sina egna
kostnader. Det som behövs är en planerad och lång-
siktig skatteväxling så att alla energislag, inklusive
kärnkraften, får bära sina miljökostnader fullt ut. Vi
anser också att kärnkraftens risker successivt ska
överföras till reaktorägarna. Kärnkraften ska bära de
fulla marknadsekonomiska försäkringskostnaderna
för de risker en stor kärnkraftsolycka är förknippad
med. När kärnkraften på detta sätt får betala sina
verkliga kostnader kommer det att leda till att alltfler
kärnkraftverk blir olönsamma och stängs av sina
ägare.
I likhet med majoriteten bakom dagens betänkan-
de anser vi inte att det behövs någon ny folkomröst-
ning om kärnkraften. Kärnkraften har inte blivit
mindre farlig sedan omröstningen, och inga andra
väsentliga förändringar har heller skett. Därför ska
avvecklingsbeslutet ligga fast. Vi har dock andra
utgångspunkter för vårt nej, bl.a. att vi anser att kärn-
kraften ska vara avvecklad till år 2010. Därför har vi
en motivreservation när det gäller frågan om ny folk-
omröstning.
Till kärntekniklagen. I den svenska kärnteknikla-
gen uttrycks riksdagens säkerhetstänkande så här:
Kärnteknisk verksamhet ska bedrivas på ett sådant
sätt att kraven på säkerhet tillgodoses. Med detta
delegeras säkerhetsarbetet till regeringen och de tek-
niska myndigheterna SKI och SSI.
De svenska kärnkraftverken har under lång tid
kontinuerligt drabbats av säkerhetsincidenter. Det
gäller speciellt de äldre reaktorerna. Miljöpartiet
ifrågasätter om säkerhetskravet i kärntekniklagen i
praktiken är uppfyllt. Vi vill att säkerhetskraven ska
tas på djupaste allvar. Därav reservationen om säker-
heten. Vi vill att säkerhetskraven ska preciseras i
kärntekniklagen.
När det gäller vindkraft är utskottets ställningsta-
gande att man ska vänta på resultatet av den arbets-
grupp som ser över frågorna. Det resultatet ska vara
klart under våren.
Men av det jag har sett av arbetsgruppens arbete
är det som kommer från den knappast tillräckligt. Vi
kommer sedan de har lagt fram sina förslag ändå inte
att ha ett mål för vindkraftsutbyggnaden. Vi kommer
inte att ha en plan för en landsomfattande vindkarte-
ring. Vi kommer inte att ha något avgörande vad
gäller riksintresset för vindkraften. Vi kommer inte
heller att ha löst frågorna om förstärkning av elnäten.
Därför anser jag att ett uttalande från riksdagen be-
hövs i den här frågan om vi ska komma framåt med
någon rimlig fart.
Jag står bakom våra reservationer, men för tids
vinnande yrkar jag bifall enbart till reservationerna 3
och 9.

Anf. 5 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag börjar med att korrigera mig själv.
Jag avsåg i mitt tidigare inlägg att yrka bifall till re-
servation nr 4, inte nr 2, under mom. 2 och inget
annat.
Men jag har en fråga till Ingegerd Saarinen. Hon
säger här att hon gläds åt att avvecklingen äntligen
har kommit i gång. Gläds hon också åt ett ökat bero-
ende av kol, olja och utländsk kärnkraft?

Anf. 6 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag lyssnar med intresse till mina
borgerliga kolleger i utskottet när de försöker skylla
kolanvändning och det som händer på den avreglera-
de elmarknaden på att vi har avvecklat en reaktor i
Barsebäck. Men jag har svårt att tro att ni själva tror
på det ni säger. De här sakerna har ju inte med var-
andra att göra.
Det är den avreglerade elmarknaden som gör att
vi får in billig, smutsig kraft från olika håll. Det är
inte avvecklingen av Barsebäck.

Anf. 7 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Om vi inte hade avvecklat Barsebäck
hade vi inte behövt den ökade importen av den här
smutsiga elen, som Miljöpartiet erkänner att den är.
Nästa fråga, eftersom jag egentligen inte får svar
på den första: Hur länge anser Miljöpartiet att ett
folkomröstningsresultat ska gälla? Är det 20 år, som
t.ex. det här? Är det 30 år eller är det kanske 100 år?
Jag skulle gärna vilja ha en liten fingervisning om hur
länge ett sådant här resultat egentligen ska gälla.

Anf. 8 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att man
ser på vad det är man har röstat om i folkomröstning-
en. Om saker ändras på väsentliga vis, så att de inte är
likadana som när man röstade, finns det anledning att
rösta igen. Om fakta kvarstår sedan omröstningen
finns det inte anledning att rösta igen.

Anf. 9 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Ingegerd Saarinen sade att kärnkraf-
ten slutgiltigt bör vara avvecklad till år 2010. Man
vill alltså strypa kärnkraften genom ekonomiska
styrmedel.
Samtidigt sade Ingegerd Saarinen att samtliga
energislag ska bära sina kostnader.
Då undrar jag: Hur går den ekvationen ihop? In-
nebär inte det att Miljöpartiet ställer upp dörren på
vid gavel för fossilgasen, som faktiskt är ganska bil-
lig?

Anf. 10 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Fossilgasen skulle bli billig jämfört
med kol och jämfört med kärnkraft. Däremot måste vi
faktiskt forcera utvecklandet av hållbara energislag,
till vilka fossilgasen inte hör. Vi måste äntligen
komma i gång med detta. Och när vi har fått fram
hållbara energislag är inte heller fossilgasen ekono-
misk.

Anf. 11 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Jag anser att Ingegerd Saarinen tar
ekonomin lite lättvindigt. Som vi ser i dag är bioener-
gin, som även jag vill utveckla vidare, tyvärr ganska
dyr, medan gasen är billig. Ser inte Ingegerd Saarinen
att det kommer att bli svårt att få fram tillräckligt
mycket bioenergi till rimliga kostnader för att man
ska kunna hålla gasen ute? Ser inte Ingegerd Saarinen
ett hot i detta, när hon nu snabbavvecklar kärnkraf-
ten?

Anf. 12 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Sade Inger Strömbom "när vi nu
snabbavvecklar kärnkraften"? Jag blir helt häpen. Är
det verkligen det vi gör när vi ställer av en reaktor
efter 20 års funderande? Jag glömmer nästan vad
Inger Strömbom frågade om. Det var någonting om
ekonomin och förnyelsebara bränslen.
Vid kärnkraftsomröstningen kom alla partier
egentligen överens om att det skulle forskas och att
det skulle utvecklas förnybara bränslen. Ingenting av
detta blev verklighet, eftersom det som kom i Sverige
var elrea. Det fanns ingen som kunde utveckla nå-
gonting hållbart under de förhållandena.
Nu hoppas jag att vi, både i Sverige och i andra
länder, kan komma överens om regler som gör att det
blir möjligt att äntligen få fram förnybara energislag.
Det ser ju ut att åtminstone på det här området hända
saker.

Anf. 13 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Det är väldigt intressant att höra
Ingegerd Saarinen prata om den förljugenhet som hon
säger sig ha upplevt från andra partier när det gäller
energipolitiken. Mot den bakgrunden skulle jag vilja
ställa några frågor till Miljöpartiets företrädare, när
hon nu säger att kärnkraften ska avvecklas till 2010.
Det innebär att halva den svenska elproduktionsför-
mågan skulle tas bort, dvs. lika mycket el som an-
vänds av den svenska industrin.
Då vill jag fråga: Är det skogsindustrin ni ska av-
veckla, är det kemiindustrin, är det gruvorna eller
stålet? Eller är det alla de miljontals småhus som
värms med el som ska tvingas byta uppvärmnings-
form fram till 2010?
Vilka styrmedel vill Miljöpartiet använda? Ska
man avveckla den avreglerade elmarknaden? Ska
man bryta upp den sammankopplade elmarknaden?
Med dagens verklighet är det ju så att stänger vi
svenska kärnkraftverk ersätts de med import utifrån,
framför allt av kolkraft och gaskraft. Med dagens
siffror vad gäller utbyggnad av biobränslen, vindkraft
och annat finns det inte någon som helst möjlighet att
ersätta 70 terawattimmar kärnkraftsel med biobränsle,
vindkraft, solkraft eller något annat, förutom med gas
eller kol, fram till 2010.
Vad är det som gäller för Ingegerd Saarinen om
inte hon också vill ha samma stämpel som hon ger
andra?

Anf. 14 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! I motsats till Ola Karlsson har jag en
viss tilltro till att både vi i Sverige och våra europeis-
ka vänner, som vi nu är hopkopplade med i union, så
småningom när talgdanken slår oss alla inser att vi
inte kan bära oss åt precis hur som helst. Jag tror
faktiskt, även om det ser lite motigt ut nu, att vi
kommer att få rimliga regler runtom i Europa och i
våra angränsande länder över huvud taget som gör att
vi främjar de energislag som är rimliga ur miljösyn-
punkt.
Dessutom tror jag att vi kommer att kunna komma
väldigt långt med energisparande om vi lägger man-
ken till på det området. Det är bara det att vi inte har
brytt oss, eftersom vi har haft elrea. Ni kanske har
lagt märke till att Norge, som alltid har haft överskott
på elkraft, fick elrea detta år. Sedan dess är de tvung-
na att bygga in sig ännu mer i gas. Vi måste se till att
vi inte rear elen. Vi måste se till att den har sitt rätta
pris för miljön, annars kommer vi aldrig vidare.

Anf. 15 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Det är lätt att skylla på det som har
varit och säga att vi har haft elrea och därför har det
inte hänt så mycket. Men nu står vi i dag i Sveriges
riksdag och debatterar den energipolitik som ska
föras framöver. Miljöpartiet säger att kärnkraften ska
vara avvecklad till 2010. Den svarar för Sveriges
halva elförsörjning.
Visst går det att tala om att spara, men vad är det
vi ska spara på? Ge oss ett besked! Är det skogsin-
dustrin som ska spara? Är det stålindustrin? Är det
kemiindustrin? Är det gruvorna? Är det de som ska
slå igen när enligt Miljöpartiets förslag Sveriges hal-
va elförsörjning tas bort?
Vi kan ställa frågan: Vad är rätt elpris för Miljö-
partiet och Ingegerd Saarinen? Ge oss besked! An-
vänd inte bara de vackra orden om besparingar och
nya alternativ. Statens energimyndighet har visat vad
miljarderna i subventioner till alternativa energikällor
faktiskt ger i nytillskott. Det är inga mängder. Det tar
tid. Hur ska Miljöpartiet lösa detta till 2010 utan att
framstå som förljugna?

Anf. 16 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Alla de industrier som Ola Karlsson
nämnde måste arbeta hårt med energibesparingar och
använda nya energikällor. Detta kommer också för
dem, i den värld som vi bygger för i morgon, att in-
nebära konkurrensfördelar. De har kommit en liten bit
i förväg jämfört med dem som har struntat i frågorna.
Det kommer att vara bra för dem att de har varit
tvungna att fokusera på dessa saker.
Jag har inte för avsikt att slå igen industrier, där-
emot anser jag att det är viktigt att industrierna byg-
ger för framtiden och inte för gårdagen.
Sedan var det frågan om miljarderna som har in-
vesterats på förnybara energikällor. Det har varit 250
miljoner i år. Siffran var lite hög.

Anf. 17 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s):
Fru talman! Vi behandlar näringsutskottets betän-
kande NU15 Vissa energipolitiska frågor. I betän-
kandet behandlas 21 motioner från den allmänna
motionstiden. Frågorna spänner från trygg energiför-
sörjning till kärntekniklagen m.fl. områden.
Fru talman! Riksdagen beslutade i juni 1997 om
ett nytt energipolitiskt program för att åstadkomma en
omställning av energisystem, 1996/97:NU12. I be-
slutet sägs att den svenska energipolitikens mål är att
på kort och lång sikt trygga tillgången på energi med
omvärldens konkurrenskraftiga villkor. Energipoliti-
ken ska skapa villkoren för en effektiv energianvänd-
ning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörj-
ning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö, klimat
samt underlätta omställning till ett ekologiskt hållbart
samhälle. Landets elförsörjning ska tryggas genom ett
energisystem som grundas på varaktiga, helst in-
hemska och förnybara energikällor. Stränga krav ska
ställas på säkerhet, omsorg om hälsa och miljö vid
användning och utveckling av all energiteknik.
Svensk industri och samhällslivet i övrigt ska till-
försäkras el till internationella konkurrenskraftiga
priser. Stabila förutsättningar ska skapas för ett kon-
kurrenskraftigt näringsliv liksom för en förnyelse och
utveckling av den svenska industrin.
Riksdagen har beslutat att två kärnkraftsreaktorer
ska ställas av. Bortfallet av el ska kompenseras ge-
nom alternativ energianvändning, konvertering från
elvärme, hushållning med el samt tillförsel av el från
andra energikällor. Vi har stängt en kärnkraftsreaktor
under hösten 1999. Den andra reaktorn ska enligt
riktlinjerna för energipolitiken ställas av före den 1
juli 2001. Stängning av den andra reaktorn är villko-
rad. Ett villkor är att bortfallet av elproduktion från
Barsebäck 2 ska kompenseras genom tillförsel av ny
elproduktion och minskad användning av el.
Fru talman! Det långsiktiga åtgärdsprogrammet
inom ramen för 1997 års energipolitiska program
omfattar insatser för forskning, utveckling och de-
monstration av ny energiteknik. Målet är att under de
närmaste 10-15 åren kraftigt öka el- och värmepro-
duktionen från förnybara energikällor och utveckla
kommersiellt lönsam teknik för energieffektivisering.
De energipolitiska riktlinjerna innebär att ett visst
investeringsbidrag kommer att ges under en femårs-
period för att stimulera en fortsatt utbyggnad av eko-
logiskt uthållig elproduktion.
Fru talman! Regeringen har i budgetpropositionen
2000 redovisat för första årets energipolitiska pro-
gram. Näringsdepartementet har nyligen initierat en
ny utvärdering av det energipolitiska programmet
som då avser åren 1998 och 1999. Utvärderingen ska
belysa programmet i sin helhet och innehålla en för-
djupad studie av de åtgärder som syftar till att kom-
pensera för bortfallet av el vid eventuell stängning av
den andra reaktorn i Barsebäcksverket.
Fru talman! Moderater, kristdemokrater och folk-
partister tar upp frågan kring 6 § i kärntekniklagen.
Utskottet har, som redovisats i betänkandet, behandlat
den aktuella bestämmelsen i kärntekniklagen vid ett
flertal tillfällen. Utskottets majoritet vidhåller sin
uppfattning att det saknas skäl för riksdagen att om-
pröva förbudet i kärntekniklagen mot vissa förbere-
dande åtgärder och hänvisa till vad utskottet anförde i
förra årets energibetänkande.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
hemställan i näringsutskottets betänkande
1999/2000:NU15 Vissa energipolitiska frågor samt
yrka avslag på samtliga reservationer.

Anf. 18 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Framtidens energiförsörjning handlar
till mycket stor del om var produktionen ska ske.
Statens energimyndighet har tagit fram ett antal sce-
narier där man pekar på att det är troligt att energian-
vändningen och elanvändningen beräknas öka med
0,5 % per år. Den största ökningen räknar man med
ska ske i industrin och den totala elanvändningen
brutto öka med 0,7 % per år från 146 TWh 1997.
Man menar att det ökade behovet av el antas kräva
ökad krafttillförsel på 6,2 TWh. Då konstaterar man
att valet kan därför stå mellan att uppföra nya elpro-
duktionsanläggningar i Sverige eller att importera el
från kontinenten.
Låt oss då titta på vad 1997 års energipolitiska be-
slut innebar. Man sade i propositionen att genom
stängningen av två reaktorer och genom det långsik-
tiga programmet skapas förutsättningar för att nya
konkurrenskraftiga elproduktionsalternativ successivt
ska kunna föras in i det svenska energisystemet. På
det sättet kan den fortsatta omställningen till ett eko-
logiskt uthålligt samhälle genomföras till rimliga
kostnader.
Det finns anledning att ställa frågan som i kateke-
sen: Vad är det? Vad är det för nya konkurrenskrafti-
ga elproduktionsalternativ som bidrar till det ekolo-
giskt uthålliga samhället som vi nu kan förutse kom-
mer in i det svenska energisystemet?

Anf. 19 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! De förnybara energikällor som ska
tillföras är vindkraft, den småskaliga vattenkraften
och de biobränsleeldade verken. Det är dem vi dis-
kuterar, och vi ser på hur vi kan stimulera att fler
investerar i vindkraften och i den småskaliga vatten-
kraftsförsörjningen. Det är de områden vi nu jobbar
med. Där har regeringen en utredning. Den tittar på
hur de som vill satsa ska få ersättning så att de kan
klara sina investeringar. Den arbetsgruppen ska lägga
fram ett förslag under våren.

Anf. 20 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Med all respekt för det seriösa i det
här arbetet kan det väl ändå inte vara så att Nils-
Göran Holmqvist och departementet på allvar tror att
vindkraft, småskalig vattenkraft och biobränslebase-
rad kraftvärme ska svara för ersättningen av Barse-
bäck och dessutom täcka det tillkommande kraftbe-
hovet? STEM beräknar att vindkraften år 2010 ska
kunna producera två terawattimmar, och det är i och
för sig en gigantisk utbyggnad jämfört med dagens
behov.
Vi har visserligen sett ansökningar om bidrag för
att bygga biobränslebaserade kraftvärmeverk, men
det är ytterligt få som faktiskt byggs till dagens elpri-
ser. Elpriserna täcker inte ens kostnaderna för
biobränslena, alltså för den flis som vi stoppar in i
anläggningarna. Likadant är det med den småskaliga
vattenkraften. Det är alltså mycket små volymer vi
talar om som är möjliga att tillföra energisystemet på
det sättet.
Bedömer Nils-Göran Holmqvist det som möjligt
att med dagens situation på den avreglerade, sam-
mankopplade elmarknaden få in några volymer
biobränslebaserad kraftvärme att tala om? Är det med
dagens priser realistiskt att tro att Barsebäck kan
ersättas med de här alternativen?

Anf. 21 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Den bedömning som arbetsgruppen
gör - och den gör även den referensgrupp som vi,
regeringen och även våra samarbetspartier jobbar
med - är att vi ser möjligheter att på sikt få den energi
som vi behöver för att stänga den andra reaktorn. Det
är det vi ser i dag.
Det arbete som nu görs på de här områdena har vi
ju ännu inte sett effekterna av. Det är bara ett enda år
som vi har kunnat göra en utvärdering av, nämligen
1997. Nu säger vi också i betänkandet att man ska
göra en ny utredning av 1998/99, där man också har
tillsatt ett antal konsulter som ska titta närmare på hur
det ser ut i dag.
Tekniken står ju inte stilla, och de här personerna
jobbar ju hela tiden för att hitta möjligheter att säker-
ställa det energibehov vi har i Sverige.

Anf. 22 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Nils-Göran Holmqvist gjorde en
sammanfattning av innehållet i omställningspro-
grammet. Bl.a. påminde han om att energiproduktio-
nen ska ha låg inverkan på hälsa, miljö och klimat.
Då vill jag fråga: Är Nils-Göran Holmqvist och Soci-
aldemokraterna verkligen nöjda och stolta över den
energipolitik som ni driver?
Är ni stolta över att det statligt ägda Vattenfall
t.ex. satsar på kolkraft och kärnkraft på andra sidan
nationsgränsen? Är ni stolta över den ökade miljöför-
störing som stängningen av Barsebäck 1 förorsakar?
Tycker Nils-Göran Holmqvist att detta verkligen
stämmer med innehållet i det energipolitiska beslutet?

Anf. 23 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Som svar på frågan om Vattenfall vill
jag säga att Vattenfall är ett aktiebolag, och regering-
en och riksdagen har ingen möjlighet att styra dess
beslut om vad man vill satsa på i sin verksamhet.
Självklart ska man satsa sina pengar där man också
kan få tillbaka investeringarna.
När det gäller vår energipolitik vill jag svara:
Visst finns det revor i vår energipolitik - det är jag
den förste att erkänna. Men den energipolitik vi har
lagt fast - att vi ska stänga kärnkraftverk i den om-
fattning som vi kan nyskapa och tillföra ny energi -
tycker jag är bra. Jag är inte alls orolig för de konsek-
venser som Inger Strömbom pekar på.
Sedan kan man alltid ha uppfattningen att vi borde
göra lite mera på energiområdet och när det gäller
den miljöförstöring som Inger Strömbom pekar på,
utsläppen från de verk som finns i Danmark. Men det
har ingenting att göra med vår stängning av Barse-
bäck - de utsläppen fanns där tidigare också.

Anf. 24 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Jag vill säga än en gång att Vattenfall
ju är helstatligt, även om det är ett aktiebolag. Det
innebär att det är staten som äger Vattenfall, och
staten representeras i detta fall av regeringen. Visst
katten har regeringen insyn och möjligheter att på-
verka vad som händer i Vattenfall!
Jag är glad för att Nils-Göran Holmqvist i varje
fall vidgår att vi har en förfärlig miljöpåverkan som
effekt av Barsebäck 1. Men samtidigt blir jag förvå-
nad när han säger att utsläppen i Danmark inte har
någonting med Barsebäck att göra. Vi vet ju alla att
de danska kolkraftsföreträdarna gnuggade händerna
när regeringen lade fram förslaget om stängning av
Barsebäck 1 här i Sverige. De har ökat sin produk-
tion. Och ökar man produktionen i kolkraftverken så
ökar ju utsläppen - det måste väl också Nils-Göran
Holmqvist förstå. Så enkelt som Socialdemokraterna
försöker göra det och som nyligen också Miljöpartiet
försökte göra det när det gäller utsläppen från Dan-
mark är det alltså inte. Vi måste se verkligheten som
den är!
Jag skulle önska att Socialdemokraterna lyssnade
mer på LO i frågan om energin. I LO-tidningen driver
man ju starkt att kärnkraften bör behållas ett tag till.
Man skriver t.o.m. att det inte kan uteslutas att den
bästa lösningen är att ersätta uttjänta reaktorer med
moderna kärnkraftverk. Jag frågar då Nils-Göran
Holmqvist: Varför lyssnar ni inte på LO den här
gången?

Anf. 25 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Vi lyssnar på LO i alla frågor. Men
socialdemokratiska partiet går inte i LO:s ledband.
Självklart lyssnar vi på LO i alla frågor, och vi väger
också in LO:s synpunkter i våra värderingar och våra
uppfattningar - självklart är det på det sättet.
I den här frågan har vi en annan uppfattning än
LO-ledningen. Det här är nämligen inte generellt för
hela LO-kollektivet. Det finns många organisationer i
LO som har en annan uppfattning än LO-ledningen
har. Jag ser därför inte det här som något stort be-
kymmer.

Anf. 26 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Nils-Göran Holmqvist uttalade bl.a.
en oerhört sympatisk mening. Han sade: Det finns
revor i vår energipolitik. Fru talman! Jag kan verkli-
gen med glädje instämma i detta uttalande.
Den följande meningen var: Tekniken står ju inte
stilla. Även det uttalandet skulle jag hemskt gärna
vilja instämma i.
Med utgångspunkt från dessa uttalanden har jag
några frågor. Tycker Nils-Göran Holmqvist verkligen
att det är rimligt att utgångspunkten för hela den
svenska energipolitiken är ett tjugo år gammalt be-
slut? Är det verkligen rimligt? Som Nils-Göran
Holmqvist själv sade och jag instämde i - tekniken
står ju inte stilla. Är det också rimligt att över två
miljoner väljare inte får lova att säga sitt i den här
frågan? Är det verkligen rimligt?

Anf. 27 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller kärnkraftsomröstningen
och hur många år det ska gå innan man säger att re-
sultatet inte ska gälla vill jag säga följande till Eva
Flyborg. Då vi gjorde vår överenskommelse med
Centerpartiet 1997 var det inte bara folkomröstningen
som låg till grund för vårt ställningstagande. Eva
Flyborg vet mycket väl att vi har haft en energikom-
mission som har jobbat med energifrågorna. Den
säger i sin rapport, som säkert Eva Flyborg också har
läst, att det är fullt möjligt att stänga av ett antal kärn-
kraftverk utan att detta påverkar den svenska elbalan-
sen. Till detta kommer det som har hänt i omvärlden
med bl.a. Harrisburg, Ignalina i Litauen och den oro
som finns hos människor för en eventuell kärn-
kraftsolycka. Detta har varit vårt utgångsläge för att
säga att vi nu ska ställa av kärnkraftverk i Sverige.
Det är underlaget för vårt beslut.

Anf. 28 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Just det, men det är tydligt att den
politiskt beslutade stängningen av Barsebäck har lett
till en ökad elimport, i huvudsak av kol- och oljebase-
rad sådan. Det skulle varje timme ge ökade utsläpp av
t.ex. 1 700 kilo svavel, 860 kilo kväveoxider och
560 000 kilo koldioxid.
Då är min fråga till Nils-Göran Holmqvist: Hur
mycket mer utsläpp ska vi ha innan man anser att
priset för avställningen blir för högt?

Anf. 29 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte här i dag säga vilken nivå
det ska vara för att vi ska ompröva ett beslut kring
kärnkraftsavstängningen. Vårt beslut om att stänga
kärnkraftverk i Sverige och den nu ökande produk-
tionen av kolkraft i Danmark vill jag påstå inte har
något med varandra att göra.
Fortfarande har vi kapacitet i vårt energisystem.
På Oskarshamnsverket går reaktorerna på reducerad
fart i dag på grund av att man inte får sälja så mycket
el som man kan producera. Det är det som händer i
dag.
Det var ett enda tillfälle i år, en vecka, som det var
besvärligheter med energitillförseln i södra Sverige.
Det är klart att det var ett bekymmer. Därför har vi
gett Svenska Kraftnät i uppdrag att se till hur man kan
överföra mer el till södra Sverige. Det är också en
kommission, sydsverigekommissionen, som ska titta
närmare på hur man i sydsverige kan få den el som
man behöver. I kommissionens rapport, som kommer
att lämnas i april månad, kan vi se hur vi kan stärka
eltillförseln till södra Sverige.

Anf. 30 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Det här energibetänkandet innehåller
som synes en del gamla, kända ståndpunkter. Det
framgår att Moderaterna och Kristdemokraterna och
även Folkpartiet vill riva upp energiuppgörelsen från
1997 och återstarta Barsebäck 1. Miljöpartiet är å
andra sidan inte nöjt med avvecklingstakten och vill
därför använda ekonomiska styrmedel som avvecklar
samtliga reaktorer senast år 2010. Båda dessa stånd-
punkter är ju inte bara gamla, de ligger i dag helt
utanför den aktuella spelplanen.
Sydkraft, staten och Vattenfall har kommit över-
ens om hur avvecklingen av de båda Barsebäcksre-
aktorerna ska gå till. Och jag vågar påstå att man vid
Sydkraft inte vore särskilt road av ett bifall till de
motioner som här föreslår återstart av Barsebäck 1.
Moderater och kristdemokrater borde ju veta att
energibranschens aktörer i dag är ganska överens om
tagen för att åstadkomma en radikal omställning av
energisystemet.
Avvecklingen av kärnkraftsreaktorer kommer att
fortsätta, hur fort är svårt att säga i dag. Utfasningen
av olja och kol kommer att vara en prioriterad upp-
gift, och elanvändningen kommer att effektiviseras.
För att ytterligare få fart på den här utvecklingen
är det naturligtvis viktigt att få till stånd ett modernt
energiskattesystem som gynnar biobränslen men
också kraftvärmen. Dessutom är det säkerligen
mycket viktigt att påverka nordiska grannar och EU
till harmonisering av energiskatter.
Miljöpartiet fortsätter att stå utanför den reella
energidiskussionen genom att driva kravet om av-
veckling senast år 2010. Likaså vill man använda
ekonomiska styrmedel för att utan politiska beslut
avveckla flera reaktorer.
Det är visserligen så här, fru talman, som politik
fungerar, att partier krampaktigt håller fast vid sina
gamla ståndpunkter trots att förutsättningarna föränd-
rats i grunden. Det är naturligtvis synd, men så är det
ofta. Jag tror inte att heller mitt parti är oskyldigt i
olika sammanhang. Men just i det här fallet är det
synd att vi efter alla dessa år inte har nått en samsyn
om nödvändigheten av energiomställningen. Det
skulle naturligtvis kunna påverka utvecklingen väl-
digt positivt.
I reservation 4 pläderar moderater, kristdemokra-
ter och folkpartister för en ny folkomröstning om
kärnkraft och energiomställning. Om detta är ett ut-
slag av verklighetsflykt eller ren desperation är väl-
digt svårt att veta. I reservationen säger man: "Om det
emellertid visar sig omöjligt att nå bred enighet om
detta synsätt bör frågan om en ny folkomröstning
aktualiseras." Vad menas egentligen? Det finns ju
faktiskt - och det är ju det som Ola Karlsson klagar
på - en bred enighet om energipolitiken i den här
riksdagen. Att folkomröstningar ska användas med
viss försiktighet, tror jag att samtliga dessa partier
brukar säga då och då. Det är ju framför allt när situ-
ationen är sådan att partierna är splittrade som den
här utvägen ska användas.
I energifrågorna finns det i dag ingen splittring i
respektive partier. Socialdemokrater, centerpartister,
vänsterpartister och även miljöpartister vill på olika
sätt fortsätta energiomställningen. Moderater, folk-
partister och kristdemokrater vill åtminstone i debat-
ten avbryta omställningen.
Ståndpunkterna är solklara: Det behövs alltså ing-
en folkomröstning i det här fallet. Det är en alldeles
utomordentlig fråga för riksdagen att agera i.
Fru talman! Det svenska energisystemet har på
några förändrats radikalt. Den nordiska elmarknaden
har vuxit fram och vidgas nu till övriga Europa, vilket
starkt påverkar utvecklingen. Det slopade kravet på
timmätning för hushållsabonnenter har ökat mark-
nadsdynamiken. Den fortsatta avregleringen i länder-
na utanför Norden och det alltmer internationella
ägandet av energibolag har ytterligare minskat logi-
ken i att se Sverige som en isolerad ö eller ett slutet
energisystem.
Vänsterpartiet har i en motion till det här betän-
kandet velat betona vikten av att Sverige i den nya
situationen bedriver en mer offensiv och aktiv politik
för att åstadkomma lika villkor inom produktion,
distribution och handel med el. Detta gäller Norden,
Östersjöområdet - ja, naturligtvis hela EU-området.
Utskottet noterar att ett sådant arbete pågår bl.a. inom
ramen för Nordiska ministerrådet.
Fru talman! Den av riksdagen beslutade ener-
giomställningen har kommit i gång på ett bra sätt,
måste man nog säga. Den goda tillgången på el har
pressat elpriserna, och detta är naturligtvis kortsiktigt
till fördel för konsumenterna. Men det utgör också ett
problem vad gäller möjligheten till nyinvestering i
elproduktion. Enligt uppgift drivs exempelvis Os-
karshamn 3 i dag till bara halva sin effekt.
Det blir alltså alltmer uppenbart att beslutet om att
ställa om det svenska energisystemet har varit riktigt.
Det är en långsiktig process som fordrar uthållighet
av det politiska systemet. Omställningen är nödvän-
dig för att få ett konkurrenskraftigt näringsliv och en
förnyelse och utveckling av den svenska industrin.
Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på samtliga motioner.

Anf. 31 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Lennart Beijer inledde med att kon-
statera att många av ståndpunkterna som redovisas i
betänkandet är gamla och kända och antydde därmed
att de per definition skulle vara felaktiga. Det är möj-
ligt att det är så i det parti som Lennart Beijer repre-
senterar; att gamla ståndpunkter ofta är felaktiga. Så
är det däremot inte i Moderaterna. Vi tycker att om de
gamla ståndpunkterna fortfarande är riktiga, ska vi
fortsätta att använda dem.
Sedan sade Lennart Beijer att Sydkraft sannolikt
inte skulle vara roade om våra förslag gick igenom.
Jag kan försäkra Lennart Beijer att det inte är förlus-
telser hos Sydkraft som är drivkraften för den mode-
rata energipolitiken. Vi ser det snarare så att det är de
som jobbar i elintensiv industri - och människor i
miljontals hushåll som drabbas av höjda kostnader till
följd av Vänsterns och regeringens energipolitik -
som har anledning att vara oroade i dag och som
borde vara nöjda med de moderata förslagen.
Det är ändå intressant att lyssna till Lennart Bei-
jer, för han är en av de mer hederliga energidebattörer
vi har här i riksdagen. Det är intressant att konstatera
att han talar om utfasning av olja och kol, om att
gynna dels biobränsle, dels kraftvärme och om att
avveckla kärnkraften. Låt mig parafrasera Hansson de
Wolfe United, som sjöng Var kommer barnen in?,
och i stället fråga: När kommer gasen in, om Lennart
Beijer får avgöra, i det svenska energisystemet?

Anf. 32 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Jag menar nog inte att välkända
ståndpunkter behöver vara så felaktiga i och för sig.
Jag har full respekt för att partierna står kvar vid sina
gamla ståndpunkter. Jag bara konstaterar att ibland
känns det som att det skulle vara väldigt skönt om
man kunde säga att nu har vi kommit så här långt, och
nu försöker vi tillsammans se till att ställa om energin
i Sverige. Det skulle naturligtvis vara en styrka, men
jag begär inte det. Det är naturligtvis att gå alldeles
för långt.
Jag är också mycket rädd om den elintensiva in-
dustrins möjligheter att fortsätta verka, och jag tycker
att vi gång på gång har sagt väldigt tydligt att den
hänsynen också fortsättningsvis kommer att tas. Det
är jätteviktigt för Sverige att den här industrin kan
fortsätta verka.
När det gäller eluppvärmda hus är det väl snarare
så att väldigt många av dem som i dag sitter i sådana
välkomnar och vill att vi går fortare fram med att
söka lösningar så att de kan gå ifrån detta och komma
in i exempelvis fjärrvärmesystemen.
Sedan gäller det utfasning av olja, kol och kärn-
kraft och frågan som Ola ställer: När kommer gasen
in? Vi vet alla att den diskussionen pågår. Gasen
finns faktiskt redan i Sverige. Vi har ett system mel-
lan Malmö och Göteborg som kan ta emot ca 30 te-
rawattimmar naturgas. Det utnyttjas i dag bara kanske
till knappt hälften. Det är väl också så att kunde man
styra naturgasen till områden med mycket industri
skulle det också vara acceptabelt. Men än så länge är
jag inte villig att acceptera fritt fram för naturgasen i
Sverige.

Anf. 33 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare är det intressant
att lyssna till Lennart Beijer. Han vågar i alla fall
erkänna effekterna av den egna energipolitiken. Vill
man värna den elintensiva industrin, vill man inte slå
ut den, vill man inte ha alltför höga kostnader för dem
som har elvärme i sina villor och radhus och vill man
fasa ut olja, kol och kärnkraft så är det nästan per
definition antingen import utifrån eller naturgas,
fossilgas, som är alternativet.
Då säger Lennart Beijer att det inte ska släppas
fritt fram, inte just nu. Men ser Lennart Beijer något
alternativ till gasen om man vill avveckla kärnkraf-
ten? Lennart Beijer sitter ju med och följer omställ-
ningsarbetet och kan konstatera att vindkraften inte
kommer att tillföra några stora mängder terawattim-
mar. Biobränsleeldade kraftvärmeverk har man sökt
bidrag för att bygga, men det är på mycket få ställen
som vi har fått nya anläggningar. Småskalig vatten-
kraft finns det också ett antal ansökningar om, men
det är mycket få som bygger. Det är också mycket
svårt med dagens bidragssystem att räkna hem den
typen av nyanläggningar.
Ser Lennart Beijer något alternativ i realiteten till
antingen ökad import eller ökad användning av gas?

Anf. 34 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Som vi redan tidigare konstaterat i
dag ser vi alla ett problem med de låga elpriserna. Vi
kan vara glada för dem, men det är ett problem att det
inte kommer till någon ny elproduktion. Det är t.o.m.
så besvärligt att inte ens de äldre, alltså de sedan flera
år gående, kärnkraftsreaktorerna anses lönsamma att
driva fullt ut. Det är klart att det skapar en viss situa-
tion, ett visst problem.
Jag tror att alternativet till ökad gasintroduktion
faktiskt är att klara av detta med minskad elanvänd-
ning och effektivisering. Vi har den här intressanta
diskussionen om att vi i Sverige använder nästan
dubbelt så mycket el per komponent som produceras i
industrin än vad man gör ute i Europa. Det är klart att
vi inte bara gör det för att vi tycker att det är roligt att
använda el, utan det beror på att det har varit ganska
låga priser. Det beror också på att vi inte har priorite-
rat den uppgiften.
Det är nästan avgörande för svensk industris fort-
levnad att man kommer ned på samma elanvändning
som konkurrenterna har. Då skulle vi naturligtvis lösa
många av de här problemen. Effektivisering och
minskad användning är med andra ord kanske de
viktiga åtgärderna.

Anf. 35 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Lennart Beijer kommenterade i sitt
anförande vad de andra partierna vill. Men jag måste
fråga: Vad vill Vänstern egentligen? Visserligen sade
Lennart Beijer att det krävs en radikal omställning av
energisystemet och en utfasning av olja och kol - och
naturligtvis kärnkraft. Men tillvägagångssättet för
detta menade Lennart Beijer var att vi skapar ett mo-
dernt energiskattesystem. Jag skulle vilja att Lennart
Beijer utvecklar hur ett skattesystem ska vara utfor-
mat som ska kunna ge oss en garanterad elproduktion
till rimliga priser för industri och hushåll samtidigt
som Vänstern fasar ut oljan, kolet och kärnkraften.
Hur ska vi betala detta? Hur mycket skatt vill Väns-
tern ha?

Anf. 36 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Vad vill Vänstern egentligen? Det är
naturligtvis 1997 års energiöverenskommelse som
gäller för oss. I den ingår helt enkelt att påbörja en
omställning där man sakta men säkert, som det ofta är
på energisidan, får bort olja, kol och kärnkraft. Det är
alldeles uppenbart att man då också måste ha ett
energiskattesystem som drar åt det hållet. Det vi vill
gynna i Sverige, nämligen biobränslen, ska naturligt-
vis ha en speciell ställning medan man därefter be-
skattar de olika energislagen i förhållande till hur
mycket de ställer till det för miljön.
Det finns ett antal sådana förslag som säkert också
Inger Strömbom har sett. Vi får väl se, och vi får väl
hoppas att ett sådant system kommer på bordet så
snart som möjligt.

Anf. 37 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Vi vill ju alla ställa om energisystem-
et. Det är ingen tvekan om det. Men det gäller att vara
realistisk. Eftersom Vänstern angav ett modernt ener-
giskattesystem som nästan den enda lösningen när det
gäller hur vi ska få i gång den här omställningen blev
jag inte riktigt klok på svaret. Visst finns det många
olika förslag. Jag har sett massor av olika förslag vifta
förbi. En del kommer från Regeringskansliet, en del
kommer från berörda energiorganisationer. Men jag
undrar: Har Vänstern något skatteförslag? I så fall
tycker jag att det dags att börja presentera detta. An-
nars är jag rädd att Vänsterns tal om omställning bara
blir tomma ord - om man inte har något konkret att
komma med.

Anf. 38 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Jag förstår inte Inger Strömbom. Det
är väl ganska självklart att Vänsterpartiet står bakom
1997 års energiöverenskommelse. Nu har vi ett läge
med, får vi väl säga, alldeles för låga elpriser. Då
handlar det dels om den biten, dels om energiskatte-
systemet, att det verkligen drar åt rätt håll och inte
missgynnar exempelvis kraftvärme. Men jag tror
också att det är viktigt att vi får en harmonisering av
skatter gentemot vår omgivning - hela Europaområ-
det med andra ord. De åtgärderna kan jag inte tänka
mig att ens Inger Strömbom tycker är felaktiga.

Anf. 39 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Lennart Beijer har flera gånger sagt
att Vänsterpartiet bygger sin energipolitik på 1997 års
energiöverenskommelse. Det har vi förstått. Men det
är också sant att den i sin tur i allt väsentligt bygger
på 1980 års folkomröstning om kärnkraft.
Lennart Beijer sade också att det finns en samsyn
i den här frågan. Ja, det gör det - i riksdagen finns det
en majoritet för detta. Men jag vill hävda att det inte
speglar svenska folkets åsikter. Det speglar inte åsik-
terna hos de 2,1 miljoner nya väljare som inte har fått
säga sitt i den här frågan, och jag är en av dem.
Har man ingen förståelse för att det händer oer-
hört många saker på 20 år? Nils-Göran Holmqvist
sade t.ex. att tekniken ju inte står stilla. Som en jäm-
förelse kan jag nämna att t.ex. 80 % av allt det som
bolaget Ericsson i dag säljer över huvud taget inte
fanns för 18 månader sedan. Så snabbt går tekniken
framåt på många områden. Finns det ingen förståelse
hos Vänsterpartiet för att det faktiskt har hänt otroligt
många saker? Det är inte samma sak att 1997 års
energipolitiska överenskommelse faktiskt i allt vä-
sentligt är lika med 1980 års folkomröstningsresultat
och att det inte borde gälla för en energiöverenskom-
melse i dag och för morgondagens beslut.

Anf. 40 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Jag har stor förståelse för att det har
hänt mycket under de senaste 20 åren, och jag försö-
ker faktiskt undvika att försöka bygga upp mitt ener-
gipolitiska resonemang på 1980 års folkomröstning.
Men vi har ett riksdagsbeslut från 1997, och det är
lite svårt att säga att det på något sätt är osäkert vad
det beslutet innebär. Det finns en ganska ordentlig
riksdagsmajoritet som står bakom detta beslut.
Det är naturligtvis alltid så att det från tid till an-
nan kan vara olika opinioner ute i samhället. Det vet
vi alla. Det kan gälla olika frågor. Men om riksdagen
kan fatta beslut, om riksdagens partier har klara upp-
fattningar i frågan, då är det att misshushålla med
folkomröstningar att försöka föreslå sådana.

Anf. 41 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Min poäng är naturligtvis att folkets
vilja i dag egentligen inte alls speglar vad riksdags-
majoriteten beslutade. Och det bygger i allt väsentligt
på 1980 års folkomröstningsresultat, och därom tve-
kar väl egentligen ingen.
En annan fråga som jag egentligen inte får något
svar på är: Hur många år ska ett folkomröstningsre-
sultat gälla för t.ex. energipolitiken? Nu har det gått
20 år sedan vi hade folkomröstningen 1980. Är 30 år
lämpligt? Kan man då säga att man bryter sig loss
från den gamla omröstningen och fattar ett självstän-
digt beslut? Är 40 år lämpligt, eller är 100 år lämp-
ligt? Det är naturligtvis svårt att svara på. Men en
fingervisning kanske man ändå skulle kunna få från
Vänsterpartiets företrädare.

Anf. 42 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Till att börja med kan jag säga att jag
tycker att 100 år är en för lång tid. Sedan vet jag att
det finns folkomröstningar från senare datum i frågor
där opinionen antagligen tycker någonting annat. Det
blir väldigt knepigt om man ska följa opinionerna så
fort som de ändrar sig i stället för att försöka hålla
fast vid att riksdagen ändå driver dessa frågor.
Jag har accepterat att vi fortfarande faktiskt är
medlemmar i EU, och jag tror att energifrågan ligger
ännu mer stabilt i riksdagen, eftersom vi har fyra
partier som är väldigt ense om den här inriktningen.
Det finns ingenting i partierna som gör att det är osä-
kert. Och vi har åtminstone tre partier som tycker
väldigt illa om utvecklingen. Men jag måste ändå
säga att det finns en ganska bred majoritet. Och så
länge den finns, och så länge partierna ändå kan stå
pall i den här diskussionen, så tycker jag nog att man
inte behöver någon folkomröstning.

Anf. 43 HARALD BERGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag ska inte komma med något sär-
skilt yrkande, utan bara instämma i Inger Strömboms
yrkande när det gäller reservation 2. Jag vill något
lyfta fram frågan om kärntekniklagen och dess 6 §.
Jag har två år i rad motionerat om att jag anser att den
bör tas bort, och jag har blivit ytterligare stärkt i upp-
fattningen att den bör försvinna.
Nils-Göran Holmqvist sade i sitt anförande att ut-
vecklingen inte står still. Jag förstår att han mest
åsyftade teknikutvecklingen när det gäller framtagan-
de av förnyelsebar och ny energi. Men utvecklingen
står ju inte heller still när det gäller kärntekniken. Det
oroar mig att Sverige faktiskt avhänder sig en möjlig-
het att delta i denna utveckling.
Jag är medveten om möjligheten till forsknings-
verksamhet, energitekniskt utvecklingsarbete, samar-
bete över gränser, osv., och den finns t.o.m. när det
gäller fusionsforskning som det skrivs om i betän-
kandet. Men en sådan lag lägger ändå en hämsko på
forskare. Man vill inte gärna delta i ett sådant arbete
som man sedan inte kan fullfölja genom att uppföra
just en kärnreaktor. Det pågår en ganska kraftig ut-
veckling internationellt när det gäller möjligheterna
att uppföra kärnreaktorer som dels inte kan råka ut för
någon härdsmälta, dels på ett helt annat sätt tar vara
på bränslet. Och lagringstiden innan avfallet blir
ofarligt kommer att bli oerhört mycket kortare än när
det gäller dagens avfall.
Det här är den ena delen när det gäller kärntek-
niklagen. Den har ett par andra komplikationer. Jag
har nämnt den internationella delen något. Vi borde
delta i en utveckling där vi så småningom också kun-
de visa på att vi kan hjälpa till att reda ut problemen
kring de reaktorer som finns i vår närmaste omgiv-
ning. När det gällde Tjernobyl fick vi verkligen veta
om att den exploderade rent fysiskt på oss själva. Så
är det väl också med de andra kärnreaktorerna om de
skulle explodera. Då får vi alltså den radioaktiviteten
direkt på oss.
Det finns ytterligare en sida av detta, nämligen
vad som ska ersätta kärnkraften. Det har tagits upp
här av Lennart Beijer och övriga. Den energi som vi
kan få genom t.ex. vind, småskalig vattenkraft och
biomassa kan inte ersätta en storskalig avveckling av
kärnenergin. Då har vi, såvitt jag kan förstå, gasen
kvar. Är vi då villiga och intresserade av att bygga
fast oss i ett nytt storskaligt system som medför ut-
släpp av t.ex. koldioxid, visserligen på en lägre nivå,
men det är ofrånkomligt att fossilgasen ger utsläpp?
Jag är inte intresserad av att delta i detta. Jag är in-
tresserad av att se att vi kan utveckla en säker energi-
källa som kan ge oss energi framöver och som kan
hjälpa också vår omvärld. Vi kan inte bara ensidigt
och kortsiktigt snegla på den egna situationen i Sveri-
ge. Vi har också ett ansvar tekniskt, ekonomiskt och
mänskligt för vår närmaste omgivning.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

4 § Mänskliga rättigheter m.m. - länder, om-
råden och enskilda folk

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 1999/2000:UU11
Mänskliga rättigheter m.m. - länder, områden och
enskilda folk.

Anf. 44 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Vi ska i dag behandla utrikesutskot-
tets betänkande 11 som rör mänskliga rättigheter. Jag
kommer i mitt anförande att beröra några av de reser-
vationer och särskilda yttranden som vi har fogat till
betänkandet.
Jag vill börja med att ta upp Vitryssland. Det har
alldeles nyligen bildats en parlamentarikerförening
för Vitryssland här i riksdagen, vilket är mycket
glädjande. Vi ska ha ett årsmöte den 5 april. Det är ett
väldigt bra initiativ.
Dessutom har Socialdemokraterna nyligen haft en
kampanj i form av det dokument som jag här håller i
handen - en utmärkt kampanj för att i Sverige med-
vetandegöra vad det är som händer i Vitryssland.
Men allra väsentligast när det gäller Vitryssland är
kanske Sveriges närvaro där.
Vi moderater har sedan 1986 krävt att Sverige in-
rättar en ambassad i Kiev. I fem år har vi krävt detta
och vi gör det också i år. Men vi kan bara konstatera
att utskottsmajoriteten inte heller den här gången är
beredd att helhjärtat stödja detta vårt yrkande. Vi
beklagar det mycket djupt, för det är just nu i detta
ögonblick som det behövs en ambassad i Kiev som
ett stöd för den demokratiska process i landet som
faktiskt finns. Den skulle också, tillsammans med en
rad andra åtgärder, på sikt kunna medverka till ett
fritt, självständigt och autonomt Vitryssland.
En etablering skulle dessutom uppfattas som ett
stöd till de demokratiska krafterna i landet och också
som ett erkännande av de demokrater som varje dag
de facto riskerar att fängslas och försvinna i detta
land som är styrt av en despot.
Enskilda organisationer skulle också kunna verka
på ett säkrare sätt om en ambassad etablerades. Dess-
utom skulle ett sådant initiativ också kunna inspirera
andra länder, inte minst de nordiska, att också öppna
ambassader i Minsk.
Det går alltså inte att vänta, fru talman, tills vi
lägger ned en annan ambassad för att få utrymme för
att etablera en ambassad i Minsk. Det är än så länge
riksdagen som lägger fast svensk utrikespolitik, inte
Finansdepartementet.
Fru talman! Jag vill gärna nämna något om Ryss-
land och då kanske framför allt om Tjetjenien. Ryss-
land är ju Europas största land både till ytan och be-
folkningsmässigt. Ryssland har också den i särklass
starkaste militärmakten, med strategiska och taktiska
kärnvapen. Även om landet befinner sig i ett svag-
hetstillstånd är, och förblir, Ryssland en europeisk
stormakt. Landet har en särskild betydelse i Östersjö-
området och gränsar också till våra grannar på andra
sidan Östersjön.
Efter Boris Jeltsin går Ryssland nu in i ett nytt
skede, mer säkerhetsorienterat och nationellt - om
man får tolka det hela så. Man är också mer mån om
att visa kraft och beslutsförmåga. I de ryska gränsom-
rådena och i det s.k. nära utlandet finns det spänning-
ar och krafter som kan utlösa händelsekedjor som vi i
dag inte vet mycket om. Det är en instabil europeisk
situation som vi måste ta på allvar.
Det är väl framför allt mot denna bakgrund som vi
oroar oss för utvecklingen i Tjetjenien. Kriget förs
med stor brutalitet, lindrigt uttryckt. Civilbefolkning-
en drabbas hårt. Det helt legitima syftet att bekämpa
terrorism får inte användas som täckmantel för att
bedriva en regelrätt straffexpedition mot ett helt folk.
Det är hela Europas angelägenhet hur Ryssland för
kriget i Tjetjenien. Ryssland kan inte med hänvisning
till "inre angelägenheter" undandra sig omvärldens
erbjudande om hjälpsändningar till den nödlidande
befolkningen och om beredskap att medla eller åsido-
sätta nödvändigheten av återhållsamhet och vettiga
proportioner i sina åtgärder. Terrorism ska bekämpas
med precisa metoder som drabbar just terrorister -
inte med urskillningslöst våld mot civilbefolkningen.
I betänkandet har vi ett särskilt yttrande när det
gäller flygförbudszoner i Irak. Jag vill lite grann be-
skriva bakgrunden till det särskilda yttrandet.
Sedan Iraks angrepp på Kuwait i augusti 1990 och
det därpå, 1991, följande Gulfkriget står Irak i stor
utsträckning under det internationella samfundets
förmyndarskap. Det har sin grund i det eldupphörav-
tal som ingicks med Irak efter kriget då Irak förband
sig att deklarera och förstöra alla arsenaler av mass-
förstörelsevapen samt i ytterligare ett trettiotal reso-
lutioner i FN:s säkerhetsråd.
Den i sammanhanget viktigaste resolutionen är re-
solution 687 som stadgar om bl.a. mycket strikta
ekonomiska sanktioner och vapenembargo till dess att
kraven uppfylls på ett sätt som säkerhetsrådet bedö-
mer som tillfredsställande. För första gången i sin
historia åtog sig FN att genomföra en avrustning av
massförstörelsevapen i ett land mot regimens vilja.
Detta är den ena delen av problematiken.
Efter kurdernas massflykt strax efter kriget antog
säkerhetsrådet vidare resolution 688 som ledde till att
USA, Storbritannien och Frankrike upprättade en
skyddszon för kurderna norr om den 36:e breddgra-
den. Det innebär att Irak måste upphöra med all mili-
tär aktivitet och att flygförbud införts.
På liknande sätt infördes senare en något mindre
restriktiv skyddszon och den inriktades framför allt
på att skydda shiamuslimer som bebodde södra Irak,
varför regimens reella suveränitet i praktiken in-
skränks till de centrala delarna av landet. I dessa
zoner leder irakisk radaraktivitet till återkommande
attacker utförda av amerikanska och brittiska plan.
Flygförbudszonerna kom till för att skydda civil-
befolkningen från kränkningar av mänskliga rättig-
heter från den irakiska regimens sida samt för att
hindra militär aktivitet i norra respektive södra Irak.
Den norra zonen är ett skydd och en förutsättning för
den kurdiska befolkningens skydd.
Vi moderater anser att även om zonerna saknar en
entydig folkrättslig grund i form av säkerhetsresolu-
tioner har världssamfundet accepterat zonerna och att
ett folkrättsligt stöd et contrario därför kan anses
föreligga.
Det som utskottsmajoriteten i detta betänkande
uttrycker kan tolkas som att zonerna ska upphöra att
existera. Detta är i så fall ett exceptionellt och mycket
anmärkningsvärt ställningstagande i svensk utrikes-
politik. Jag skulle vara tacksam om jag fick förklarat
vad utskottsmajoriteten egentligen menar med skriv-
ningen. Det är detta som har föranlett oss att skriva
vårt särskilda yttrande.
Vi har också i betänkandet ett särskilt yttrande om
Etiopien och Eritrea och det kan inte vara mer aktu-
ellt än just i dag. Det pågår ju ett regelrätt krig mellan
Etiopien och Eritrea. Det talas om att ca 500 000
människor, alltså en halv miljon människor, har dö-
dats i den här konflikten. Vi moderater föreslår att vi,
eftersom det är fråga om krigförande länder, ska
suspendera biståndet till båda länderna under den tid
kriget pågår och i stället kanalisera det biståndet via
enskilda organisationer.
Detta har sin verkliga grund i dag med tanke på
att man nu står inför en stor svältkatastrof i bl.a. Etio-
pien där man återigen går ut och vädjar till västvärl-
den om hjälp för att just undvika en svältkatastrof.
Det är viktigt att det humanitära biståndet kanali-
seras via enskilda organisationer så att det verkligen
kommer dit det ska och att man använder de pengar
som i dag går direkt till regimen, visserligen riktade
till särskilda projekt. Det är en viktig markering från
svensk sida att vi inte accepterar den här konflikten
och att det heller inte ska utgå några biståndspengar
till krigförande länder.
Det är bråttom med det humanitära stödet. Jag
lyssnade just på nyheterna i morse och fick klart för
mig att det redan har offrats ganska många människor
i denna svältkatastrof. Det här är oerhört aktuellt, och
här måste vi handla snabbt.
Ett annat särskilt yttrande som vi har i utskotts-
betänkandet rör Taiwan. Det är närmast en tolknings-
fråga. Under mom. 33 påpekar vi att man från ut-
skottsmajoriteten sida har en formulering som vi
tycker är felaktig. Jag vill bara nämna detta för kam-
marens ledamöter. Vi skriver: "Utskottets formule-
ring 'Utskottet tar generellt avstånd från militära hot
som påtryckningsmedel' är inte korrekt. FN-stadgan
(art. 51) ger uttryckligen rätt till individuellt och
kollektivt självförsvar, vilket kan innebära våldsan-
vändning. Sveriges regering (utrikesdeklarationen
den 10 februari 1999) formulerar saken så här: 'Det
är säkerhetsrådet som har till uppgift att besluta om
militär våldsanvändning, förutom i fall av självför-
svar eller i extrema nödsituationer'."
Det här har vi velat ha som en anteckning med
anledning av de hot som har framförts innan valet i
Taiwan. Vi tycker inte heller att utskottsmajoriteten
med tillräcklig tydlighet har utpekat aggressorn i
konflikten mellan Kina fastlandet och Taiwan.
Jag kan inte avstå från att nämna något om
Kongo. Det har sin bakgrund i att jag besökte Kongo-
Brazzaville och Kongo-Kinshasa för inte så länge
sedan. Kongo-Brazzaville behandlas i utskottsbetän-
kandet, däremot inte Kongo-Kinshasa. Jag ska av det
skälet nämna något om Kongo-Brazzaville.
Kriget har varit ett sällsynt grymt krig. Det är
svårt att överblicka det även om man har varit på
plats. Det talas om att över 600 000 människor är
eller har varit på flykt. Fortfarande är 200 000 männi-
skor försvunna. Den fråga som infinner sig: Finns de
här människorna fortfarande ute i skogarna? Ja, kan-
ske en del av dem. Fortfarande finns en ström av
flyktingar varje vecka, ett par tusen kommer varje
vecka. Men fortfarande saknas väldigt många männi-
skor.
Vi hoppas att de är i livet, inte döda. Då kanske vi
står inför en situation att det i tysthet har begåtts ett
folkmord i Kongo. Att kriget har varit sällsynt grymt
fick vi vittnesmål om när vi var där nere och besökte
landet. Vi fick beskrivet för oss grymheter som man
inte trodde var möjliga, inte ens i krig.
När flyktingarna skulle återvända upprättades det
någonting som man kallade en humanitär korridor där
flyktingarna skulle kunna återvända trygga. Där
skedde förfärliga övergrepp. Det var inte bara det att
flyktingarna förnedrades, att de inte fick behålla nå-
gonting av de få ägodelar de hade, utan det var sys-
tematiska våldtäkter. En person som jag träffade
uttryckte det så här: Vi kunde väl stå ut med de um-
bäranden som vi utsattes för under flera dagars
marsch, att man plockade av oss allt vi hade, att man
förnedrade oss på olika sätt och att vägarna var kan-
tade med lik, att vi inte fick ta hand om de barn som
satt på likhögarna. Men det värsta var flickornas skrik
på nätterna när de våldtogs.
Det har alltså varit ett sällsynt grymt krig. Hela
samhällsstrukturen är i sönderfall. Kongo-Brazzaville
behöver otroligt mycket hjälp för att bygga upp landet
igen. Det gäller allt ifrån att få strukturer som funge-
rar, att bygga upp en demokrati, att få en fungerande
statsapparat till att få ett utbildningssystem värt nam-
net, att se till att människor får arbete. Det rör sig om
mycket. Jag tror att demokratistöd är av utomordent-
ligt stor vikt. Jag tror att det är viktigt att vi redan nu
från Sveriges sida försöker undersöka möjligheterna
att sakteliga bygga upp landet igen. Det är påtagligt
vilket starkt civilt samhälle som växer fram i sådana
här länder där inget annat fungerar. Det civila sam-
hället tar över sådant som normalt sätt skulle skötas
av en fungerande statsapparat.
Det är också imponerande att se vilken viktig roll
kyrkorna har i dessa länder. Våra svenska missionärer
har funnits både i Kongo-Brazzaville och i Kinshasa
sedan slutet av 1800-talet. Det är påtagligt vilket stort
missionärerna har tagit både under kriget och tidigare.
Man kan säga att kyrkorna, församlingarna fungerar
faktiskt som små samhällen i dag och tar hand om
väldigt mycket av det viktiga funktionerna. Det är ett
imponerande arbete.
Det går också att identifiera demokraterna i dessa
länder. Och det ska man också göra i ett uppbygg-
nadsskede och samarbeta och stärka dem. Det görs på
olika från Sveriges sida med ett utbyte osv. Det har
varit väldigt värdefullt att ha varit på plats och kunnat
knyta kontakter. Samtliga partier var med på resan,
och jag tror att vi med gemensamma krafter kommer
att kunna åstadkomma någonting som kommer till
godo för både Kongo-Brazzaville och Kongo-
Kinshasa.
Några ord, fru talman, om Västsahara. Västsahara
har ju hitintills väntat på en demokratisk lösning. Det
som bestämdes tidigare, att man ska genomföra en
folkomröstning, verkar nu komma på skam. Det före-
faller inte enligt de informationer jag har som att
folkomröstningen skulle kunna ske under 2000. Det
här har väckt stor irritation och besvikelse i Västsaha-
ra. Det finns indikationer som tyder på att vi kanske
har en konflikt på gång i Västsahara. Jag tror att det
är viktigt att vi så långt det är möjligt försöker att
förhindra att detta sker. Vi har redan ett trettiotal
konflikter i världen, och det 30 för många. Det är
viktigt att vi inom ramen för FN försöker att åstad-
komma att denna folkomröstning kommer att ske så
att vi får en demokratisk lösning på den konflikt som
varat så länge nere i Västsahara.
Jag vill också nämna något om själva utskottsbe-
tänkandet, fru talman. Det här är, som jag sade inled-
ningsvis, ett motionsbetänkande där man tar upp ett
antal länder som varit föremål för motionsyrkanden.
Det ger ingen helhetsbild över MR-läget i världen.
Jag tycker att det vore lämpligt pröva möjligheten att
lösa det här. Man kan göra det på olika sätt. Man
kanske skulle kunna få en offentlig skrivelse från
regeringen om våra 20 största samarbetsländer,
komplettera med kandidatländerna, de som nu står i
tur att ingå i EU, och till det foga motionsyrkandena,
så att vi får en bättre och heltäckande bild av MR-
läget i landet.
Jag hoppas att vi ska kunna resonera oss fram till
något sådant till nästa gång. Det här ger inte hela
sanningen, utan det är mycket som skulle kunna be-
handlas i ett betänkande av det här slaget. För att inte
vi skulle ta oss vatten över huvudet kanske begräns-
ningen till just samarbetsländerna och kandidatlän-
derna vore ett bra sätt att komma fram. Vi har en
hygglig grund i den årsrapport som UD har kommit
med alldeles nyligen och där man beskriver, visserli-
gen som en katalogaria, hur situationen ser ut när det
gäller mänskliga rättigheter och demokratiseringsut-
vecklingen i våra samarbetsländer. Mycket av det
arbetet är redan gjort. Man skulle då kunna använda
sig av det materialet för att få en officiell skrivelse
som utskottet sedan kunde hantera på det sätt som jag
har beskrivit.
Slutligen vill jag yrka bifall till vår reservation nr
3 under mom. 35. Det handlar om skattebefrielse för
Taiwans representationskontor. Här kryper utskottet
som vanligt bakom Wienkonventionen. Det är inte
relevant i år, och det var inte relevant förra året. Des-
sa frågor kan mycket väl hanteras och beslutas av
Sveriges riksdag, om bara viljan finns. Men den fanns
tydligen inte den här gången heller.

Anf. 45 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill påminna om det önskvärda i att någorlun-
da hålla anmälda talartider.

Anf. 46 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! I dag debatterar vi mänskliga rättig-
heter i vårt lands mäktigaste politiska institution,
Sveriges riksdag. Vi önskar att alla folk skulle kunna
göra det under samma demokratiska förutsättningar
som vi har här.
Mänskliga rättigheter bärs i dag upp av flera in-
stitutioner inom världssamfundet, FN:s kommission
för mänskliga rättigheter, Europarådet för mänskliga
rättigheter, OSSE och EU:s institutioner som vill
garantera mänskliga rättigheter så långt unionens
mandat räcker. Det är nödvändigt att många stora och
små organisationer ägnar all sin tid i kampen för
mänskliga rättigheter. Ändå tycks kränkningarna öka
runtom i världen.
Att tillförsäkra varandra mänskliga rättigheter i
såväl kriser som ett tufft vardagsliv handlar ytterst om
respekten för människors lika värde, dvs. att aldrig
någonsin kränka människovärdet. En sådan etik
måste planteras tidigt i varje individs liv och sedan
utvecklas och fördjupas under hela livet. Först då kan
vi lita på beteenden och relationer oavsett yttre kriser,
men här har vi en lång väg att gå.
Som kristdemokrat känns det oerhört angeläget att
markera vikten av att aldrig kränka människovärdet.
Alla människor ska omfattas av likvärdiga rättigheter,
oavsett nationalitet, hudfärg, kön, ålder och sexuell
läggning.
Fru talman! Värderingar som finns nedskrivna i
bl.a. FN:s olika deklarationer om de mänskliga rättig-
heterna, och andra folkrättsliga traktat måste utgöra
ett rättesnöre för oss alla. Här får vi får inte tveka att
framföra kritik vare sig mot vår egen eller andra na-
tioners regeringar.
Jag har tidigare kritiserat att den svenska rege-
ringen ännu inte har tagit fram en handlingsplan för
mänskliga rättigheter, trots att alla FN:s medlemslän-
der har uppmanats därtill vid FN-konferensen i Wien
1993. Det är ett tecken på nonchalans.
Att våga diskutera också det egna samhället sam-
tidigt som man gör en ansats att sätta människovärdet
i fokus i hela utrikespolitiken, skulle ge en hög tro-
värdighet.
Fru talman! Vid ett studium av Human Rights
Watch's årsrapport 1999 kan vi konstatera en intensi-
fiering av försvarandet av de mänskliga rättigheterna.
Principen om statssuveränitet måste, i vissa fall,
ge vika därför att staterna brister i förmågan att skyd-
da sina medborgare. Stater har ett ansvar att skydda
människors rättigheter. När de inte lyckats med det -
eller t.o.m. systematiskt bryter mot mänskliga rättig-
heter - ja, då måste omvärlden reagera och skydda
enskilda människors rättigheter.
Som kristdemokrat är det naturligt att man hävdar
att det finns universella rättigheter mot bakgrund av
vår syn på alla människors lika värde och att vi alla
gemensamt tillhör ett släkte.
Däremot kan det finnas olika kulturella synsätt på
MR-frågor, och det är inte så konstigt. Olika sam-
hällsutvecklingar i världen ligger bakom det.
Det måste alltid föras en ödmjuk debatt om vad
universella mänskliga rättigheter ska stå för. Öd-
mjukheten bör speglas i en kritisk dialog, men inte i
undfallenhet med kompromisser som drabbar enskil-
da människor.
Det finns ett flertal rapporter som hävdar att värl-
dens olika religioner och kulturer har en minsta ge-
mensamma nämnare som kan betecknas som gemen-
samma mänskliga rättigheter. De som mest högljutt
hävdar olika kulturella rättigheter är ledare i diktatu-
rer som vill bevara sin maktposition.
Fru talman! Utrikesutskottets betänkande be-
handlar flera stater som har stora problem att leva upp
till en rimlig nivå av mänskliga rättigheter. Här be-
handlas Rysslands inhumana attacker i Tjetjenien
som drabbat alltför många civila; barn, kvinnor och
obeväpnade män. Vi behandlar också den tilltagande
antisemitism som får ryska judar att lämna landet.
Kristdemokraterna anser att Sverige nu måste ta
ett samlat grepp och se över den situation som de
asylsökande befinner sig i. En bedömning bör göras
beträffande judarnas situation i Ryssland innan avvis-
ning sker.
Utskottet menar att antisemitiska stämningar har
viss utbredning i Ryssland och även i andra f.d. sov-
jetrepubliker. Det finns exempel på hur rättsvårdande
organ i Ryssland eftersatt sin plikt att ingripa mot
diskriminering, vilket ofta kan förklaras med att rätts-
systemet alltjämt överlag är svagt utvecklat. En hu-
vudambition vid Sveriges samarbete med bl.a. Ryss-
land är att stärka uppbyggnaden av rättsväsendet och
de demokratiska institutionerna så att de uppfyller de
krav som kan ställas av Europarådet och OSSE, och
detta är ett mycket viktigt arbete.
Fru talman! Här är det viktigt att den svenska re-
geringen inte faller för något slags realpolitik därför
att Ryssland är stort och en nära granne. I stället är
det en historiskt sett lämpligt tid att vara tydlig mot
Ryssland. Nu är den tid då landet och myndigheterna
söker en ny identitet också på MR-området, och där-
för är man känslig.
Såväl Ryssland som de öststater som genom EU:s
utvidgning öppnar mot väst måste ges både etisk och
praktisk hjälp att bemästra den mycket krävande
övergången från ett totalitärt samhälle till en modern
demokrati.
Det civila förtrycket från maffia och korrumpera-
de myndigheter är hårt genom den ekonomiska
brottsligheten. Smugglingen av narkotika och vapen
är omfattande, liksom sexhandeln med kvinnor och
barn, en handel som i hög grad kränker mänskliga
rättigheter. Även den illegala invandringen utgör ett
stort problem, där flyktingströmmar sker via de nya
länderna.
Tillräcklig uppmärksamhet har inte getts åt de
svåra problem som kan uppstå inom ett utvidgat EU
eller vid de nya gränserna. Som blivande ordföran-
deland i EU:s ministerråd 2001 bör Sverige redan nu
förbereda sig på att ge en lösning på dessa frågor.
Sverige har då ett stort ansvar, men vi har också en
unik kompetens att erbjuda de nya kandidatländerna
på detta område. Nordisk och svensk rättstradition
bör ha ett så gott renommé att vi kan erbjuda en mas-
siv utbildning och en uppbyggnad av lämpliga insti-
tutioner i samverkan med de nya EU-länderna.
Herr talman! Betänkandet tar också upp proble-
men på västra Balkan, och Kristdemokraterna tar upp
den kritiska situationen i Kosovo.
Motionärerna framhåller vikten av att albaner,
serber och andra etniska grupper kan leva sida vid
sida i framtiden. Sverige och det internationella sam-
fundet måste verka för att återupprätta ett multietniskt
Kosovo. Kosovo behöver även omvärldens stöd för
att bygga upp ett demokratiskt system. Vidare är det
en förutsättning för att skapa en varaktig fred att de
ansvariga för folkmord och kränkningar straffas.
Sveriges regering måste kraftfullt verka för att miss-
tänkta krigsförbrytare ställs inför rätta och politiska
fångar släpps fria.
Vi kan i rapporteringen från rättegångarna i Haag
läsa om de vidriga brott mot människorna som be-
gicks under den etniska rensningen i f.d. Jugoslavien.
Det handlar om våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad
prostitution, påtvingad graviditet, påtvingad sterilise-
ring och sexuellt våld i arrangerade våldtäktsläger. I
många fall har det gällt barn. Etiken och mänskliga
rättigheter hade där absolut inget utrymme.
En förutsättning för försoning och stabilitet i Ko-
sovo är att de individer som gjort sig skyldiga till
krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättig-
heterna ställs inför rätta och döms. Annars blir det
svårt att bygga upp freden igen.
Herr talman! Utskottet har också behandlat situa-
tionen i Kina och relationen till Taiwan som nu är
särskilt aktuell med anledning av presidentvalet. Kina
är uppenbarligen en stormakt som har politiska pro-
blem på alla fronter. De mest grundläggande kraven
på mänskliga rättigheter uppnår man inte. Det existe-
rar ingen demonstrationsfrihet för studenter på Him-
melska fridens torg, ej heller mötesfrihet för rörelsen
falungong. Det inhumana dödsstraffet tillämpas aktivt
mot Kinas medborgare.
Att det totalitära systemet är politiskt mycket
svagt framgår med all tydlighet då man inte tål att
demokratin växer sig stark i regionen Taiwan. Om det
fanns något intresse för en folklig demokrati och
förbättrade mänskliga rättigheter hos Kinas ledare,
skulle man kunna tillåta att demokratin växer i
Taiwan som ett alternativ att lära av. Men i stället
skramlar man med vapen inför presidentvalet i
Taiwan för att folket ska välja en regering som inte
utmanar Kinas system.
Det är en strimma av hopp för omvärlden att
Taiwans medborgare inte låter sig kuvas av Fastland-
skina, utan att man i demokratisk ordning valde den
president som uppenbarligen står folket närmast.
Kina skulle vinna omvärldens förtroende om regimen
vågade ta tydliga steg i riktning mot demokrati och
mänskliga rättigheter.
Kristdemokraterna anser att vår regering har varit
alldeles för tyst i kritiken av Kinas hotelser mot
Taiwan inför presidentvalet.
Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till
reservationen nr 2, men vi står naturligtvis också
bakom våra övriga reservationer.

Anf. 47 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna från 1948 var ju tänkt att
inleda en ny era i arbetet för mänskliga rättigheter
och den mänskliga värdigheten. I dag, över 50 år
senare, tvingas vi erkänna att det målet ligger långt
borta. Den tragiska sanningen är att en stor del av
världens befolkning lever under hårt förtryck och
berövas många av sina grundläggande rättigheter.
Alltför många länder bryter regelbundet mot de mest
grundläggande mänskliga rättigheterna.
Fortfarande är dödsstraffet tillämpligt som be-
straffningsform. Dödsstraffet är en omänsklig medel-
tida bestraffning som inte hör hemma i ett modernt
samhälle. Enligt Amnesty är det Kina som genomför
flest avrättningar. Därefter kommer Demokratiska
republiken Kongo, USA och Iran. Under 1998 döm-
des nära 4 000 personer till döden. Det skedde i 78
länder. 1 625 fångar avrättades i 37 av länderna. För
närvarande väntar tusentals fångar på avrättning värl-
den över.
Antalet länder som fortfarande utdömer dödsstraff
har minskat de senaste tio åren, men det finns kvar i
cirka vartannat lands lagstiftning. Ändå har man inte
kunnat bevisa att dödsstraff har avskräckande effek-
ter. Det tillämpas också ofta orättvist och godtyckligt.
I många fall föregås det av en bristande eller felaktig
rättegång.
EU har länge arbetat för dödsstraffets avskaffan-
de. Från liberalt håll tycker vi att det är en stor fram-
gång att alla central- och östeuropeiska kandidatlän-
der nu har avskaffat dödsstraffet. Vår representant
Hadar Cars var med och kämpade för det. Turkiet
måste uppmanas att göra detsamma. EU bör intensifi-
era sina internationella insatser för att uppnå ett
världsomspännande moratorium för avrättningar.
Herr talman! Att se på eller tiga inför kränkningar
av mänskliga rättigheter, oavsett i vilken omfattning
de sker eller var i världen de sker, är att ge sitt sam-
tycke. Kränkningar av mänskliga rättigheter måste
alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas, oavsett var de
äger rum.
Sverige har ett mycket viktigt ansvar på det här
området. Vi bör intensifiera arbetet med att försvara
och även förbättra skyddet för mänskliga rättigheter.
Detta bör göras genom internationella organisationer
där Sveriges bereds möjlighet att verka, t.ex. i FN,
EU, Nordiska rådet och Världsbanken.
Särskilt EU har, genom den gemensamma utri-
kespolitiken, en möjlighet att utveckla ett kraftfullt
instrument för värn av de mänskliga rättigheterna
världen över. Redan i dag har EU en i många avseen-
den bra politik på det här området. Men den kan ändå
anses vara för osammanhängande. Det finns ett behov
av en mer samordnad och konsekvent politik. Folk-
partiet har lyft fram det här problemet i Europaparla-
mentet. Min partikollega, EU-parlamentarikern Ceci-
lia Malmström, har i ett betänkande nyss föreslagit att
mänskliga rättigheter på ett naturligt sätt ska integre-
ras i EU:s verksamhet, i bistånd, handel, politiskt
samarbete och kulturella kontakter. Det behövs en
konsekvent politik som är trovärdig och förutsägbar.
EU:s institutioner måste tala med en röst och ge
samma signaler till länder som kränker dessa rättig-
heter.
Malmströms betänkande har bemötts positivt av
EU-parlamentet. I förra veckan godkändes betänkan-
det. Regeringen här i Sverige bör ta till sig de förslag
som presenteras i rapporten och med kraft driva dem i
ministerrådet.
Individens fri- och rättigheter får aldrig, på grund
av ett eventuellt samhällsexperiment eller en s.k. -
ism, såsom nazism, kommunism, nationalism eller
socialism, kränkas eller ges underordnad eller sekun-
där betydelse. Vi har sett otaliga exempel i historien
på hur t.ex. kommunismen och nazismen åsidosatt
mänskliga fri- och rättigheter och hur man i ideolo-
gins namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av
mänskliga rättigheter.
Runtom i världen, t.ex. i Indonesien, Burma, Kina
och Kuba, strävar människor efter att komma i åtnju-
tande av de mest elementära fri- och rättigheterna i
form av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet i avsikt att
påverka och medverka till sitt lands utveckling och en
uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från
makthavarna om att dessa invånare ännu inte skulle
vara mogna att åtnjuta dessa rättigheter måste avvi-
sas. Detta används ofta som en legitimering just för
att förneka invånarna dessa fri- och rättigheter.
Herr talman! Jag ska ta upp tre konkreta exempel
från tre olika kontinenter i världen där MR-
förhållandena är allvarliga. Vi vill rikta särskild upp-
märksamhet på dessa. Jag nämnde nyss Kina och
Kuba som exempel där bristen på respekt för mänsk-
liga rättigheter i det närmaste är total. Jag vill även ta
upp ett exempel från den afrikanska kontinenten,
nämligen de båda Kongostaterna Brazzaville och
Kinshasa. Jag besökte dem själv tillsammans med sju
parlamentariker från Sveriges riksdag.
Jubileumsåret 1999, då Folkrepubliken Kina fyll-
de 50, visade på en för de flesta oväntat stark oro från
de styrande inför varje yttring av avvikande uppfatt-
ningar. Demokratiförespråkare bevakades minutiöst,
de arresterades och dömdes till hårda fängelsestraff.
Den här utvecklingen accelererade inför tioårsdagen
av massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni
1989. Den andliga rörelsen falungong utsattes för ett
massivt angrepp av de kinesiska säkerhetsorganen.
Internationellt har Kina under 1999 framstått som
en aggressiv, arrogant och osäker medelstor stormakt.
Frågan om Taiwans förhållande till fastlandet har
varit särskilt infekterad. När Taiwans president Lee
Teng-hui i en radiointervju i början av juli förra året
förklarade att förhållandet mellan Kina och Taiwan
borde hanteras som förhållandet mellan två stater
ledde detta snabbt till att man från Peking gjorde
hotfulla utfall mot Taiwan, ackompanjerade av mili-
tära maktdemonstrationer. Sedan dess har Kina fort-
satt att spänna musklerna och de militära angrepps-
hoten mot Taiwan har duggat tätt, senast inför presi-
dentvalet i förra veckan.
Valet i Taiwan innebär en historisk vändning i det
taiwanesiska folkets långa väg mot demokrati. Med
den liberale Chen Shui-bian som president finns nu
alla förutsättningar för att demokratin kommer att
befästas och stärkas ytterligare.
Vi och många med oss välkomnar den här vänd-
ningen. Samtidigt vet vi att hotet från Kinas maktha-
vare finns med hela tiden. Våld ska tillgripas om
Taiwan avvisar försöken att åstadkomma en återför-
ening genom förhandlingar, säger man från Peking.
Men det demokratiska Taiwan visar att det inte finns
någon motsättning mellan människors behov av de-
mokrati och den kulturella omgivning i vilken de
lever på olika håll i världen.
När det gäller en eventuell återförening med det
kinesiska fastlandet är det medborgarna i Taiwan som
själva måste få avgöra om de vill bli en del av Folk-
republiken eller om de föredrar fortsatt självständig-
het. Under de senaste årtiondena har demokratin i
Taiwan befästs. Fria val har hållits sedan 1996, och
det är något av ett föredöme för många av Asiens
flera diktaturer. Taiwan hör nu hemma i den interna-
tionella folkgemenskapen, och det hör också hemma i
FN:s krets. Det är därför angeläget att Sverige inom
ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhets-
politik arbetar för att Taiwan ska beredas möjlighet
att inträda i FN.
Jag har, herr talman, en fråga med anledning av
Liselotte Wågös inlägg. Hon hade för mig lite oklara
synpunkter på majoritetens skrivning beträffande
Taiwan utan att för den skull ge svar på den principi-
ella frågan om Taiwans utveckling och medlemskap i
FN. Det synes moderaterna lämna därhän, och det
skulle vara bra med ett klarläggande var man står i
den frågan.
Folkpartiet har länge krävt en ny och mera aktiv
kurs i försvaret av mänskliga rättigheter i Kuba. Den
demokratiska oppositionen i Kuba är helt beroende av
omvärldens stöd. Dess företrädare söker genom kon-
takter med utlandet legitimitet och skydd gentemot
sin egen regim. Regeringen bör därför verka för att
stärka de demokratiska krafterna när tillfälle ges.
Folkpartiet uppmanar därför utrikesministern att i
detta syfte snarast besöka Kuba för att öppet träffa
företrädare för såväl regimen som för demokratirörel-
sen.
Människorättsförsvarare och politiska aktivister
utsätts för frihetsberövanden och trakasserier i dagens
Kuba. Även om små steg kan skönjas vad gäller vissa
mycket begränsade ekonomiska reformer finns det
inga motsvarande tecken på framsteg på det politiska
planet eller inom området mänskliga rättigheter. Den
utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den
borgerliga regeringen påbörjade under åren 1991-
1994 borde ha fullföljts av den tillträdande
socialdemokratiska regeringen. Det ger fel signaler
när regeringen ger bilateralt bistånd till Kuba och
därmed bistånd till en regim som kraftigt kränker
mänskliga rättigheter. En förutsättning för att bistånd
till Kuba över huvud taget ska komma i fråga är att
sådant bistånd förmedlas via enskilda organisationer
och då till krafter som arbetar för ett demokratiskt
Kuba samt för mänskliga rättigheter i landet.
Herr talman! Som jag tidigare sade besökte jag
tillsammans med en rad andra svenska riksdagsmän
nyligen de båda Kongorepublikerna Brazzaville och
Kinshasa. De väpnade konflikterna har medfört
enorma lidanden för civilbefolkningen i de här län-
derna. Mördandet fortgår, men världssamfundet för-
håller sig passivt. Just nu upplever man att FN och de
tongivande länderna i mångt och mycket har vänt
Afrika ryggen. Jag kan i den delen i mycket instämma
med den interiör som Liselotte Wågö här har beskri-
vit, för iakttagelserna var så tydliga.
Den politiska och praktiska situationen i dessa
stater är kaotisk. I Kongo-Kinshasa har president
Kabila sett till att samla all makt i egna händer. Män-
niskorättsaktivister, oppositionspolitiker och regim-
kritiska journalister förföljs. På de senaste två åren
har 300 dödsdomar utfärdats, varav ca 150 har verk-
ställts. Detta har skett utan dom och rannsakan och
utan juridiska biträden för de anklagade. Upprepade
rapporter om kränkningar av de mänskliga rättighe-
terna har lagts fram, bl.a. om massakrer på hundratals
civila. Människor har i krigsområdena mördats på ett
oerhört makabert sätt. Ett tjugotal kvinnor begravdes
t.ex. levande.
I Kongo-Brazzaville var läget under och efter in-
bördeskriget lika förödande. Enligt Amnesty ligger
regeringen och de väpnade oppositionsstyrkorna
bakom en våg av dödande och försvinnanden. Kon-
flikten i landet har skördat tusentals offer bland civil-
befolkningen under 1998 och 1999. Sedan flerparti-
valet 1992 har över 10 000 civila avrättats av rege-
ringsstyrkor och väpnade grupper. Fria val gick ej att
genomföra i juni 1997. Den förre diktatorn och presi-
denten Denis Sassou-Nguesso återtog med vapen-
makt befälet i Kongo-Brazzaville. Det kunde ske
delvis på grund av ett oskickligt agerande av den
folkvalde presidenten Lissouba.
Bägge Kongostaterna plågas av brist på allt: mat,
mediciner, skolgång. Förstörda transportleder hindrar
såväl civil verksamhet som ett normalt näringsliv.
Inflationen är flera hundra procent. I det här sam-
manhanget fick dock Sverige, tillsammans Belgien
och EU, beröm för att man i Kinshasa medverkat till
att genomföra valutareformen som är nödvändig då
en ordnad ekonomi ska byggas upp.
Vid vårt möte med president Sassou i Brazzaville
fick vi några sarkastiska kommentarer: Ni från i-
länderna bryr er kanske inte så mycket om ifall Afri-
ka sjunker i havets djup - vi är ju bara några få pro-
cent av världsekonomin. Men betänk att den snart en
miljard stora afrikanska befolkningsgruppen snabbt
kan svämma över till Europa - det är så nära vid
Gibraltar.
Det mest besvärande var att oljekällan vid Pointe
Noire ger oljeföretaget ELF och franska staten mil-
jardinkomster medan Kongo-Brazzavilles andel om-
vandlats till en statsskuld på flera hundra miljarder
US-dollar. Ni har ju fått vapen betalade i förskott,
förkunnar det orättfärdiga argumentet.
Herr talman! Sverige, EU och FN måste även här
agera.
Mänskliga rättigheter har inga gränser och är där-
för överordnade de territoriella gränserna. Detta har
inblandningen i Kosovo tydligt visat. Kränkningar av
mänskliga rättigheter kan och ska heller inte längre
döljas eller rättfärdigas av att detta är en stats inre
angelägenheter. När grova kränkningar av mänskliga
rättigheter, etnisk rensning, förföljelse och massmord
äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett
lands inre angelägenheter kan inte vare sig FN eller
enskilda länder förhålla sig passiva.
Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten
går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett
hinder, för enskilda individers grundläggande rättig-
heter. Och då måste omsorgen om enskilda männi-
skors och folkslags grundläggande rättigheter sättas
före staters suveränitet. Ingen regering har någonstans
rätt att gömma sig bakom sin nationella suveränitet i
syfte att kränka de mest grundläggande rättigheterna.
Principen måste vara att brott mot mänskliga rät-
tigheter ska beivras, oavsett förövarens rang eller
ställning. För förövarna får det aldrig finnas någon
fristad.
Till sist: Demokrati och mänskliga rättigheter kan
aldrig vara ett mål bland andra biståndsmål, utan det
måste vara det centrala målet. Det handlar då både
om människors grundläggande fri- och rättigheter och
om att demokrati i sista hand är förutsättningen för att
alla andra mål för biståndet ska kunna förverkligas
och leda till en bestående utveckling. Det är demo-
krati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter
kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utveck-
lingsproblem. Först då kan välstånd och mänskliga
samhällen växa fram där freden och en god miljö är
kännetecknet.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till i första hand
reservationerna 1 och 2.

Anf. 48 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Elver Jonsson ställde en fråga till
mig angående mitt partis inställning till Taiwans
medlemskap i FN. Vi är ganska klara på den punkten:
Det är i dag en omöjlighet att kräva att Taiwan skulle
ta säte i FN, eftersom det än så länge inte föreligger
någon lösning mellan Fastlandskina och Taiwan.
Taiwan är inte en självständig stat.
Jag skulle kanske som Elver Jonsson önska att det
vore på det sättet, men eftersom Sverige bedriver
ettlandspolitik och har sagt att frågan om Taiwan och
Fastlandskina måste lösas på demokratiska och fred-
liga grunder, finns det, som vi ser det, i dag ingen
möjlighet att kräva att Taiwan ska ingå i FN som
enskilt land.

Anf. 49 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Det var i och för sig ett klarläggande
av var Moderata samlingspartiet står i den här frågan,
och den uppfattningen kan jag hysa respekt för även
om jag inte delar den. Det finns ändå en viss kluven-
het i den hållningen. Vad gäller skattebefrielse för
Taiwans representation här vill man att denna ska ha
en diplomatisk status jämställd med andra beskick-
ningars. Jag tror ändå, även om det så att säga i det
diplomatiska finliret är en korrekt beskrivning som
Liselotte Wågö gör, att ett uttalande i linje med reser-
vationen 1 skulle verka i en riktning som jag tror att
alla riksdagens partier är beredda att ansluta sig till.

Anf. 50 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Skattebefrielse har inte något att gö-
ra med den första fråga som Elver Jonsson ställde till
mig. Skattebefrielse för Taiwans representationskon-
tor är en fråga som hanteras av Sveriges riksdag.
Fanns viljan här i Sveriges riksdag att besluta om
detta, skulle vi kunna göra det. Den frågan är helt
skild från spörsmålet om att ta säte i FN.

Anf. 51 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Helt kort: Uttalandet om att detta är
skilda frågor är naturligtvis formellt riktigt. Jag kon-
staterar bara att Liselotte Wågö och hennes parti visar
större engagemeng i frågan om skattefrihet än i den
viktiga principiella frågan. Vi tycker för vår del att
man mycket väl kan hävda tankegångarna både i
reservation 1 och i reservation 2.

Anf. 52 MARIANNE JÖNSSON (s):
Herr talman! Vi behandlar i dag ett betänkande
som grundar sig på motionsyrkanden från den all-
männa motionstiden. Det är ungefär ett hundratal
yrkanden. Till betänkandet har fogats fem reservatio-
ner. Alla handlar om Taiwan. Utskottet har inte nöjt
sig med att endast behandla motionsyrkandena utan
gör en fylligare och mera omfattande redovisning av
MR-läget i de länder som motionerna handlar om.
Vitryssland är ett av de länder som behandlas lite
utförligare. Det har också nämnts tidigare i debatten. I
förra veckan gjorde vi socialdemokrater en manifes-
tation mot Lukasjenkos antidemokratiska regim.
Förhållandena i Vitryssland har avsevärt försämrats
sedan Lukasjenko upplöste det folkvalda parlamentet
och förvandlade Vitryssland alltmer till en diktatur.
Vi socialdemokrater vill göra allt vi kan för att ge
den demokratiska oppositionen stöd. Det är viktigt att
på olika sätt öka kontaktytorna med Vitryssland och
att inte isolera befolkningen. Denna vecka besöker
förra EU-parlamentarikern Maj-Lis Lööv landets
kvinnoorganisationer.
Många kvinnor lever under starkt förtryck, och
misshandel är mycket vanlig. Många flickor får inte
tillgång till grundläggande skolgång. Det är av myck-
et stort värde att dessa förhållanden uppmärksammas
i större utsträckning än vad som tidigare har skett. För
närvarande vistas ett antal vitryska barn och ungdo-
mar i Sverige för rekreation. De har ett gemensamt:
De är alla barn i familjer som drabbats av Lukasjen-
kos ständiga förtryck.
Upprättandet av en ambassad i Minsk skulle få
stor betydelse för möjligheten för svenska frivilligor-
ganisationer att arbeta i Vitryssland. Det är vi säkert
allihop helt överens om. Upprättandet av ett honorär-
konsulat är ett steg i rätt riktning. De nordiska utri-
kesministrarna har vid sitt senaste möte också disku-
terat möjligheten att öppna ett nordiskt informations-
kontor i Minsk.
Vi socialdemokrater kräver av Lukasjenko att han
inför demokrati, stoppar trakasserierna av politiker,
journalister och fackföreningsledare, respekterar
press- och yttrandefrihet och släpper alla politiska
fångar. Jag är övertygad om att övriga partier här i
kammaren instämmer i dessa krav.
Herr talman! För några veckor sedan hade jag
förmånen att ingå i en liten delegation som tillsam-
mans med vår utrikesminister besökte Turkiet. Syftet
med besöket var att fortsätta de samtal angående de
mänskliga rättigheterna i Turkiet som påbörjades vid
den turkiske utrikesministerns besök i Sverige i hös-
tas. Sverige har varit en av de hårdaste kritikerna mot
Turkiets brott mot de mänskliga rättigheterna.
Turkiet är angeläget om att få ansluta sig till EU.
Vid EU:s toppmöte i Köpenhamn beslöts att ett ab-
solut krav för medlemskap i EU är demokrati, respekt
för de mänskliga rättigheterna och skydd för minori-
teters rättigheter. Turkiet måste göra stora ansträng-
ningar för att kunna leva upp till dessa krav. Möten
med människorättsorganisationer i Ankara visade att
trots att regeringen har infört en lag om förbud mot
tortyr fortsätter övergreppen i stor skala.
När det gäller minoriteters situation i Turkiet kan
man visserligen skönja en viss förbättring, men ännu
förvägras landets ca 12 miljoner kurder utbildning i
eller tillgång till radio- och TV-sändningar på sitt eget
språk.
Situationen för kvinnorna är också i Turkiet svår
och diskriminerande. Många är analfabeter och får
arbeta hårt under svåra förhållanden. Det var därför
glädjande att få träffa företrädare för en kvinnoorga-
nisation i Ankara. Organisationen, som kallas KA-
DER, har som huvudmål att öka den kvinnliga repre-
sentationen i det turkiska parlamentet.
Organisationen har ca 10 000 medlemmar, och
den svenska ambassaden ger organisationen stöd i
form av olika utbildningar i jämställdhet. Organisa-
tionen arbetar också för att få fler kvinnor på före-
tagsposter och till universitet och menar att starka
kvinnor i inflytelserika positioner i det turkiska sam-
hället skulle leda till en förbättring för alla kvinnor i
landet. Jag önskar verkligen KADER lycka till i dess
arbete.
Herr talman! I början på denna vecka gjorde EU-
länderna ett gemensamt uttalande och uttryckte stor
oro över Kinas brist på respekt för de mänskliga rät-
tigheterna. Regimen i Peking utdömer alltjämt hårda
fängelsestraff mot demokratiska krafter och fortsätter
att använda dödsstraff i lika hög grad som tidigare.
Ca 1 800 människor avrättas årligen. Kina är med all
sannolikhet föremål för intensiv diskussion under det
möte som just nu pågår i FN:s människorättskommis-
sion i Genève.
Kina har också varit föremål för stort massmedialt
intresse i samband med valet i Taiwan, som har
nämnts också av tidigare talare. Utskottet har liksom
omvärlden reagerat kraftigt mot att Folkrepubliken
Kina använder militära hot som påtryckningsmedel i
konflikten med Taiwan.
Som jag förut nämnde är Taiwan föremål för de
fem reservationer som är fogade till betänkandet. Jag
tänker kommentera dem lite grann.
Den första handlar om utvecklingen i Taiwan. Ut-
vecklingen har inte alls gått i den riktning som man
befarat. I dagsläget finns det ingen anledning att för-
söka påverka situationen. I stället bör vi avvakta och
följa hur den nyvalde presidenten Chen Shui-bian
kommer att agera gentemot regimen i Folkrepubliken
Kina och vice versa.
De som står bakom reservation nr 2 vill att
Taiwan ska bli medlem i FN. Sverige erkänner inte
Taiwan som en suverän stat. Den svenska ett-Kina-
politiken är klar. Detta är ett förhållningssätt som
Sverige delar med de övriga EU-länderna.
Reservation nr 3 handlar om skattebefrielse för
Taiwankontoret. Jag anser att detta är ett sätt att bak-
vägen arbeta för Taiwans självständighet.
Det kan vara farligt att provocera fram ställnings-
taganden, även om man ibland tycker att situationen
inte är acceptabel. Man måste ha en helhetssyn på
säkerhetspolitiken. Det bästa sättet att stärka världs-
freden är att få Kina att lösa sina relationer med fred-
liga medel.
I övriga reservationer påtalas vikten av dubbelbe-
skattningsavtal och Taiwans medlemsansökan i
WTO. Vad gäller det förstnämnda förs det diskussio-
ner mellan Sverige och Taiwan, och det kommer
säkert till en lösning. Angående det sistnämnda stöder
Sverige Taiwans ansökan till WTO.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet, och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 53 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att utskottets
majoritetsföreträdare är tydlig när det gäller situatio-
nen i Kina. Däremot har vi divergerande uppfattning-
ar om hur man bäst skulle kunna främja den. Marian-
ne Jönsson tar ganska stora ord i munnen när hon
säger att vi måste ha en helhetssyn på detta om vi nu
ska kunna stärka världsfreden.
Möjligen skulle man kunna säga att precis som
man kan vara för hård i orden, om det nu går att vara
det när det gäller övergrepp mot mänskliga rättighe-
ter, kan man också vara alltför vänlig. De svenska
uttalandena för en tid sedan om stormakten Kina var
ju inte helt lyckade. Huruvida det stärkte världsfreden
och gav en harmonisk utveckling är högst oklart.
Herr talman! Jag tror att det är värdefullt att en
gemensam syn på de här frågorna markeras i grun-
den.
Det som var intressant var annars det som Mari-
anne Jönsson inte sade; hon nämnde inte situationen i
Kuba och Afrika. Vi har kunnat konstatera efter vårt
besök i Afrika, i Brazzaville och Kinshasa, att det var
klokt att det blev en ändring på det som den social-
demokratiska regeringen gjorde när den drog in am-
bassaden i Kinshasa. Efter några år har man ju nu
ändrat inställning, och är nu på väg att återupprätta
ambassaden där. Man gör ett utomordentligt fint
arbete där nere. Insatser behövs, särskilt i ett område
där kanske fler har krigsmördats än på andra håll.
Därför skulle det vara bra om Marianne Jönsson
med några ord lade till hur hon ser på situationen i
Central- och Västafrika, där man har gått så illa åt
länderna. Jag vill också veta något om den mer prin-
cipiella synen på hur vi bäst skulle kunna tjäna ut-
vecklingen för ett demokratiskt och fritt Taiwan.

Anf. 54 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag
uppskattar den rapport och redovisning som har getts
här av Elver Jonsson när det gäller förhållandena i
Kongo-Kinshasa. Det visar bara värdet av de resor
som vi kan göra, och hur kunskaperna ges oss på ett
trovärdigt sätt. Det tycker jag är positivt.
När det handlar om Taiwan och Kina och att rea-
gera på förhållandet dem emellan är en dialog att
föredra framför att trappa upp konflikten. Det är lätt
att med facit i hand ta till stora ord. Men då tar man
en oändlig risk, och man spelar ett högt spel med
människoliv som insats med oförsiktiga utspel. Det är
ett förhållningssätt som inte vi tycker är försvarbart.

Anf. 55 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Som jag ser det är inte reservation 1
av ett så häftigt slag att den skulle äventyra en god
utveckling. Det som Folkpartiet säger i reservationen
handlar om att slå fast att Taiwan hör hemma i den
internationella folkgemenskapen. Den viljeyttringen
tror jag närmast kan skynda på utvecklingen. Nu har
man ju dessutom genom ett demokratiskt val fått en
president som ligger liberala värderingar nära. Det
sätter vi stora förhoppningar till i Folkpartiet.
Jag delar uppfattningen om att vår kunskap om
andra länder aldrig kan bli tillräckligt stor. Därför är
det utbyte som Marianne Jönsson bekänner sig till
värdefullt. Vår roll som parlamentariker blir ändå att
vara pådrivare i de stora sammanhangen, men kanske
inte minst också i vårt eget land - i detta parlament
och, framför allt, att vara pådrivande faktor gentemot
regeringen. Det har visat sig genom åren att vi snarare
har försummat den uppgiften än att vi har tagit i för
kraftfullt.
Därför är det så angeläget att Sverige med den
goda trovärdighet som vi ändå har ute i världen har
ett engagemang som gör att vi driver på åt det håll
som det finns en grundläggande enighet om både i
Sverige och i den nordiska sfären.

Anf. 56 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Det finns fortfarande inget direkt ut-
tryckt från Taiwans nye president om att proklamera
självständighet. Fortfarande tillerkänner sig Sverige
tillsammans med övriga EU-länder ett-Kina-
politiken.

Anf. 57 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Jag uppskattar mycket det rege-
ringsbärande partiets engagemang i Vitryssland. Det
var intressant att höra vilka åtgärder som har vidtagits
och vilka initiativ som har tagits från er i den här
frågan.
Min fråga är: Varför i hela fridens namn har ni
inte kunnat stödja vårt yrkande sedan 1996 på att
inrätta en ambassad i Minsk?
Inte heller i år ville ni gå med på ett tillkännagi-
vande. Det var den första frågan.
Den andra är: Anser Marianne Jönsson att det är
Finansdepartementet som lägger fast svensk utrikes-
politik?
Uppenbarligen är ju en förutsättning för att en
ambassad i Minsk ska kunna etableras att vi lägger
ned en ambassad någon annanstans.

Anf. 58 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Vi kan nu se att upprättandet av en
ambassad i Minsk är inom räckhåll. Det har jag ju
också redogjort för här. Tyvärr är den ekonomiska
realiteten sådan att det dröjer ytterligare ett tag.
Jag tycker att det är den svenska regeringen som
lägger fast den svenska utrikespolitiken, och inte
Moderata samlingspartiet.

Anf. 59 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Det sista var intressant ur många
synvinklar.
Är det alltså krass ekonomi som ska avgöra
svensk utrikespolitik i en sådan här brinnande fråga,
där Sverige är känt för sitt stora engagemang?
Är det meningen att det är pengarna som ska av-
göra hur det ska bli med Sveriges närvaro i Minsk för
att underlätta för demokratiska krafter att verka så att
det på sikt blir en demokratisk utveckling i Vitryss-
land?
Är det verkligen Marianne Jönssons åsikt att vi
ska sitta och vänta på att det kommer ett förslag i
någon budget - vilken det nu kan bli - om att när vi
har lagt ned en ambassad någonstans så finns det
utrymme för att inrätta en ambassad i Minsk?
Det kan väl inte vara möjligt?

Anf. 60 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Det är mycket viktigt med en am-
bassad, men det är också väldigt viktigt med de möj-
ligheter till kontakter som jag har nämnt i mitt anfö-
rande. Det handlar om att uppsöka olika organisatio-
ner i landet, att ta emot oppositionspolitiker - vilket
utskottet har gjort - och att föra diskussioner. Det är
också mycket viktiga saker.
Tyvärr får vi invänta detta ett tag till. Sedan är jag
helt övertygad om att ambassaden i Minsk kommer.

Anf. 61 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill rikta en fråga till Marianne
Jönsson som också gäller Kina och agerandet i sam-
manhanget Kina-Taiwan.
Kina har ju ett långt register med bekymmer kring
mänskliga rättigheter - det är vi nog ganska överens
om. Mot den bakgrunden tycker vi kristdemokrater
att regeringen har agerat alltför svagt gentemot
Taiwan i samband med de hotelser som har varit inför
presidentvalet.
Jag vill fråga vad anledningen kan vara till att re-
geringen har varit så svag i detta sammanhang.

Anf. 62 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar inte Holger Gustafssons
uppfattning när det gäller regeringens engagemang.
Jag har framför mig ett uttalande där utrikesministern
säger att den svenska regeringen reagerar kraftigt mot
att Folkrepubliken Kina använder militära hot som
påtryckningsmedel i konflikten med Taiwan. Taiwans
framtida status är en fråga som måste lösas på fredlig
väg. Detta är något som man från svensk sida har
upprepat många gånger.

Anf. 63 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Just mot bakgrund av att Kina har ett
register av stora bekymmer menar vi att man här
skulle vara extra tydlig och ganska mycket mer tydlig
än vad regeringen har varit. Det får mig att fundera
och undra lite grann. Därför vill jag ställa den frågan.
Är det så att det besök som statsministern gjorde för
något år sedan i Kina har vingklippt oss, så att vi inte
kan agera eller bedömer att det ännu inte är rimligt att
agera så hårt som vi borde göra? Det har ändå varit
ett tillfälle som vi inte kan acceptera.

Anf. 64 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan återigen konstatera att Hol-
ger Gustafsson och jag inte alls har samma uppfatt-
ning om våra kontakter med Kina. När det gäller MR-
frågor är vi i utskottet helt överens om målen, men
ibland skiljer metoderna för att nå målen oss åt. Vi
menar att isolering och konfrontation ofta inte leder
till några goda resultat, men om man har en långsik-
tighet och en resultatinriktad metod når man ofta
längst i utrikespolitiken.
Det gäller även för förhållandet till Kina. Man bör
föra en dialog och försöka påverka Kina till mer de-
mokrati och färre brott mot de mänskliga rättigheter-
na.

Anf. 65 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Herr talman! När riksdagen i dag diskuterar utri-
kesutskottet betänkande om mänskliga rättigheter är
det kanske frestande att titta för mycket på den bilaga
som finns, som visar en förteckning på anslutningen
till olika FN-konventioner. Väldigt många konventio-
ner har en väldigt stark uppslutning. Jag tänker på
konventionen om barnets rättigheter och på konven-
tionen mot diskriminering av kvinnor och den mot
tortyr, osv. Det är naturligtvis glädjande att många
länder står bakom dem, men det är viktigt att se hur
det förverkligas. Inte ens Sverige uppfyller i alla
avseenden dessa konventioner. Ännu mindre gör man
det ute i världen.
Jag tycker också att det är viktigt att vi inte bara
talar i politiska termer när vi diskuterar mänskliga
rättigheter, t.ex. om rätt att delta i val och att upprätta
partier, yttrandefrihet, osv., utan om de grundläggan-
de mänskliga rättigheter som finns väldigt tydligt
angivna i FN:s deklaration om de mänskliga rättig-
heterna från 1948. I artikel 25 talar man om att envar
har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för
hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande,
däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och
nödvändiga sociala förmåner, osv.
Vi behöver bara se oss omkring i världen för att
konstatera hur det förhåller sig med den saken. Fat-
tigdomen har ökat. De fattiga är fler i världen. Väl-
digt många människor saknar dessa elementära rät-
tigheter.
Biståndet har minskat. Sedan 1995 har världens
bistånd minskat med 7 miljarder amerikanska dollar.
Andra problem har uppkommit i samband med
naturkatastrofer, som den som nyligen härjade i Mo-
çambique i Afrika med översvämningar. Föregående
år hade vi katastrofen med orkanen Mitch i Central-
amerika.
Herr talman! Jag skulle i dag vilja beröra några få
områden. Tiden räcker inte till till annat än att princi-
piellt titta på några frågor, men också på några kon-
kreta länder. Men jag har viss hjälp här i dag från
andra i Vänsterpartiet. Murad Artin kommer att ytter-
ligare kommentera rättigheter för kurder och mänsk-
liga rättigheter för andra i Turkiet, men också sank-
tionerna mot Irak och en rad andra viktiga frågor.
Yvonne Oscarsson kommer att ta upp situationen i
Afrika och speciellt i de båda Kongo.
En av de principiella frågor jag vill resa gäller
brott mot folkrätten. I dag är det ett år sedan bomb-
ningarna från Natos sida inleddes mot Serbien. Vi vet
i dag resultatet. Det är inte krig som pågår. Bomb-
ningarna hade föregåtts av åratal av kränkningar av
mänskliga rättigheter när det gäller albaner i Kosovo.
Men icke desto mindre är vi i dag klara över att folk-
rätten kränktes och att dessa bombningar inte ledde
till att människor i denna del av världen fick det bätt-
re ställt.
Det finns en rad andra exempel på kränkningar
mot folkrätten. Andra har berört frågan om Kina och
Taiwan, som är ett mycket aktuellt problem. Vi har
också sådana situationer på många håll i Afrika.
Jag vill också peka på dödsstraffet - andra har va-
rit inne på det - där Kina är en av de största förbry-
tarna i världen. Då tänker jag inte på alla andra brott
mot mänskliga rättigheter som begås där. Ungefär
1 800 personer avrättas årligen i Kina. Jag tror att det
är lika viktigt att nämna landet USA, som ingen här
har tagit upp tidigare. Där pågår det också mycket
uppmärksammade avrättningar av människor. Det är,
tycker jag, mycket förnedrande för en demokrati som
USA.
Principiellt måste vi naturligtvis peka på diskri-
mineringen vad gäller sexuell läggning och religiös
tillhörighet. Vi måste framför allt också peka på våld
mot och diskriminering av kvinnor och barn. Jag
behöver bara nämna exempel som s.k. hedersmord i
Pakistan, diskriminering av kvinnor när det gäller
möjligheten till utbildning och en rad aktiviteter i
Afghanistan, könsstympning och handel med kvinnor
och barn, som omsätter miljarder varje år. Vi har
också, som nyligen uppmärksammats, tvångssterilise-
ringar i Peru som ett annat viktigt exempel. Det begås
en rad sådana övergrepp.
Vi har olika instanser för att ta upp dessa problem.
Marianne Jönsson och andra var inne på den kommis-
sion för mänskliga rättigheter som just denna vecka
sammanträder i Genève. Det är en årlig tillställning.
Det finns väldigt många viktiga frågor på dagord-
ningen där. Sverige har en stark ställning. Frågan om
Kina kommer återigen upp, och Sverige har i mina
ögon agerat på ett förtjänstfullt sätt. Colombia finns
med som ett annat viktigt exempel.
Men jag vill ta upp något som jag saknar på dag-
ordningen - en fråga som jag inte heller har sett att
Sverige har för avsikt att driva. Det gäller situationen
i Västsahara.
Vi från utskottet betonar väldigt enhälligt hur all-
varlig situationen är och det faktum att man inte ens i
dag har ett fast datum för en folkomröstning som är
utlovad sedan tio år, precis som Liselotte Wågö var
inne på tidigare. FN har nu sagt att den kommer att
äga rum tidigast år 2002 och att det är tveksamt om
den över huvud taget blir av.
Där menar jag att Sverige, som har givit en bra
humanitär hjälp men inte politiskt har agerat som
nation, måste agera. Det är Sveriges uppgift att både
bilateralt gentemot Marocko men också inom EU-
kretsen och framför allt inom FN-systemet agera för
att folkomröstningen ska komma till stånd. Det råder
en akut situation i dag, när väpnad kamp är på väg att
blossa upp igen. Svält är faktiskt på väg att drabba
flyktinglägren i södra Algeriet.
Där måste regeringen göra något. Eftersom vi inte
har någon regeringsrepresentant här i dag frågar jag
naturligtvis Socialdemokraternas representant här hur
ni kommer att driva på för att se till att regeringen tar
ansvar i denna fråga.
En viktig företeelse, och en viktig aktivitet som
regeringen skapade i början av året, var den konfe-
rens om Förintelsen som har fått väldigt många lov-
ord från andra länder, men också från samtliga partier
här i Sverige. Den var välkommen, och den var vik-
tig. Det löfte som gavs där, om en årlig återkomman-
de konferens om mänskliga rättigheter, är också vik-
tigt. Det välkomnar vi från Vänsterpartiet. Men jag
vill understryka att det inte räcker med att bara ta upp
den mänskliga katastrof som Förintelsen utgjorde och
i förlängningen att människor som har upplevt detta
fortfarande finns i vår värld. Vi måste också ta upp
exempel och aktivt som eget land agera för t.ex.
asylsökande judar som kommer från Ryssland, Uk-
raina och Vitryssland och som i dag, trots att de kan-
ske har upplevt Förintelsen själva, inte kan vara säkra
på att få asyl ens i Sverige. Det tycker jag är mindre
hedrande för Sverige.
Jag vill också peka på andra folkrättsbrott, folk-
mord och massmord som måste uppmärksammas i
det sammanhanget. Jag tänker t.ex. på Armenien. Det
är internationellt erkänt att det ägde rum ett folkmord
också där. Men regeringen har inte särskilt tagit tag i
detta.
Herr talman! Jag skulle också vilja gå in och peka
på några mycket konkreta exempel på situationen i
några olika länder. Jag vill börja med Latinamerika
där väldigt mycket har hänt. Jag tänker på Guatemala
där det i dag råder fred. Mycket görs för att förbättra i
fråga om de mänskliga rättigheterna, men det är ännu
väldigt långt från en utveckling och ett lika värdigt liv
för alla. Nobelpristagaren Rigoberta Menchú tog
senast upp behovet av att den internationella dom-
stolen också ska granska de tidigare presidenter som
har varit direkt inblandade i mord i Guatemala.
Jag vill peka på Mexiko. Vi från Vänsterpartiet
och Miljöpartiet har en något annorlunda syn än ma-
joriteten i utskottet. Vi har markerat det i ett särskilt
yttrande till utskottets betänkande. Utskottet gjorde
en resa till bl.a. Mexiko i augusti. Vår erfarenhet är
att allt inte har gjorts för att fred och ett värdigt liv för
alla ska uppnås i provinsen Chiapas. Där pågår ett
inbördeskrig. Det vidtas faktiskt en hel del åtgärder
från regeringens sida; det vet vi. Man gör försök, men
det är väldigt långt kvar. Från utskottets sida vill man
påskina att det framför allt är från Zapatisternas sida
som det inte görs några försök till fredsöverenskom-
melser. Den uppfattningen delar vi inte.
Jag vill också peka på Colombia. Det är ett land
som utskottet har ägnat stor uppmärksamhet. Vi har
studerat situationen noga. Landet förtjänar all upp-
märksamhet, med tanke på att det pågår ett inbördes-
krig sedan 40 år. Det är ett krig där framför allt mili-
tärer, gerillan och också paramilitärer begår de all-
varligaste övergreppen och det största antalet över-
grepp mot civila, och det är som vanligt civilbefolk-
ningen som får betala.
Jag vill ändå peka på att det sker genombrott. Re-
geringen har startat samtal. Det är inga regelrätta
förhandlingar, men man har startat samtal med geril-
lan. För många av oss var det en stor glädje att det var
Sverige som var värd för samtal här i februari mellan
gerillan och regeringen och också företrädare för
andra delar av det colombianska samhället. Vi hoppas
- och utskottet har uttryckt ett starkt intresse av det -
att Sverige ska kunna spela en ännu viktigare roll i ett
medlararbete.
Herr talman! Mänskliga rättigheter spelar en allt
viktigare roll i svensk utrikespolitik och i vår bi-
ståndspolitik. Det är en uppfattning som Vänsterpar-
tiet till fullo delar och står bakom. Men vi tycker att
det är viktigt att vi inte begränsar oss till de vackra
talen och att vi skiljer ut bara området demokrati och
mänskliga rättigheter. Vi måste se andra politikområ-
den som t.ex. krigsmaterielexporten och vår asylpoli-
tik. De spelar också roll för att ge trovärdighet när vi
talar om mänskliga rättigheter.
Jag vill avslutningsvis peka på några i mina ögon
positiva exempel som finns på det här området. Jag
vill liksom andra berömma det socialdemokratiska
partiet för initiativ när det gäller Vitryssland. Det vill
vi gärna vara med om, och det finns ett brett politiskt
intresse från samtliga partier.
Jag vill också peka på Östtimor, ett land som
många av oss har följt sedan länge. Ledaren Xanana
Gusmao, som besökte Sverige, gav också ett väldigt
eftertryck åt att vi nu inte får överge Östtimor efter
folkomröstningen och de efterföljande massakrerna
när man nu ska bygga upp något nytt. Sverige spelar
en väldigt viktig roll. Hans vädjan ska inte klinga
ohörd.
Jag vill också peka på valresultatet i Iran, trots
alla begränsningar. Vi vet att det inte var ett fullt ut
demokratiskt val, men resultatet var väldigt entydigt i
fråga om vad människorna i Iran vill. Murad Artin
kommer att tala mer om detta.
Jag vill också peka på att kampen för rättigheter
för funktionshindrade faktiskt har kommit långt. Det
gäller de standardregler som FN har lagt fast och som
Bengt Lindqvist så förtjänstfullt har arbetat med.
Vissa länder, som Sydafrika, är i dag mycket goda
förebilder vad gäller lagstiftning. Sedan handlar det
även i det här fallet om praktiken.
Till slut, herr talman, kan jag inte låta bli att näm-
na några ord om Chile eftersom jag för någon vecka
sedan hade möjlighet att vara med vid presidentin-
stallationen. Chile är ett land som många av oss har
följt med ett enormt intresse och med många känslor.
Jag tycker att det är en svensk hjärtefråga. Vi känner
till de enorma svårigheter som finns med att få Pi-
nochet till en rättegång. Fattigdomen har inte mins-
kat. Mer än tre miljoner människor lever i fattigdom.
Konstitutionen är ännu inte demokratisk. Men för
dem av oss som minns bilderna av bombningarna
över presidentpalatset, som minns de människor som
mördades och som känner så många som har flytt till
Sverige är det ändå en enorm glädje att se hur fram-
tidstron i dag har återvänt till Chile. Människor tror i
dag på politiken. Och den nyvalda socialistiska presi-
denten Ricardo Lagos kan ha möjlighet - jag tror inte
att det är något fel på viljan - att genomföra ett de-
mokratiskt Chile. Det han själv uttryckte väldigt tyd-
ligt länder honom till heder. Det var nämligen att det
ska vara ett Chile för alla och att han ska vara en
president för alla chilenare. Hans valspråk i valkam-
panjen tycker jag är värt att följa efter för många
presidenter. Han sade: Llegamos a servir, no a ser-
virnos. Det betyder: Vi har kommit för att tjäna, inte
för att låta oss betjänas.
Med det, herr talman, vill jag också ställa mig
bakom utrikesutskottets hemställan i betänkandet.

Anf. 66 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Fru vice talman inledde i en mycket
ödmjuk och fin ton som jag tror att vi har anledning
att instämma i. Det är då möjligt att komma ifrån det
som kan kallas det politiska språket och föra ned det
till mänskliga och mer gripbara termer. Jag erinrar
om artikel 25 i FN-stadgan och om människors vill-
kor.
Herr talman! Tyvärr har den mindre delen av
världen hittills tagit sig an 80 % av världens tillgång-
ar, och majoriteten har fått nöja sig med 20 %. Det är
inte en utjämning på väg. Man håller närmast på att
fjärma sig. 80-20 är kanske på väg att bli 90-10. Jag
tror att det aktualiserar t.ex. den viktiga frågan om
skuldavskrivningen, som naturligtvis i sin förlängning
också har med mänskliga rättigheter och mänskliga
villkor att göra. Jag skulle önska att riksdagen och
naturligtvis utrikesförvaltningen och regeringen tog
sig an den uppmaning som man fick förra året i den
kyrkliga auktionen Jubel 2000. Man sade: Nu måste
vi ta oss an skuldavskrivningen.
Vi får inte glömma bort att en stor orsak till fatti-
ga länders skulder är de orättfärdiga handelsvillkor
som vi har haft genom decennier. Vi har köpt billigt
och sålt dyrt. Nu har mycket av biståndet gått till att
betala skulder så att säga till oss själva. Jag tror att det
som gjordes i Kölnmötet i juni förra året bör följas
upp. Man tog ett första försiktigt steg, men skuldav-
skrivningen måste påskyndas. I det avseendet har vi
självfallet också som parlamentariker ett ansvar.

Anf. 67 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Jag tackar Elver Jonsson för den re-
pliken. Det här är nämligen ett område som vi båda
och många andra av riksdagens ledamöter är väldigt
engagerade i.
Skuldavskrivning är ett gissel för de fattigaste fol-
ken i världen. Det är en ond cirkel. Man kan inte råda
bot på de mest grundläggande problemen med att
skaffa utbildning till de fattigaste när inte vården
räcker till osv., därför att man ska betala av skulder-
na. Utrikesutskottet kunde under resan i södra Afrika
för några år sedan på väldigt nära håll se de effekter-
na.
Jag och Vänsterpartiet står helt och fullt, vilket är
väl känt, bakom lanseringen av kyrkornas kampanj
Jubel 2000 och gör vad vi kan för att sprida den och
se till att så många som möjligt ställer sig bakom den.
Ett väldigt konkret och aktuellt exempel är Moçam-
bique, som är ett av världens fattigaste länder och
som dessutom drabbats av den här översvämningen
så att det man var på väg att bygga upp har raserats.
Moçambique har nu tagit upp just frågan om skuldav-
skrivning och hävdar att detta i det här läget ändå
måste vara självklart. Jag vill understryka det. Jag
utgår också från att det är vad den svenska regeringen
arbetar för.

Anf. 68 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! När andre vice talmannen kommen-
terar Förintelsekonferensen och ger den välförtjänt
beröm, dock med uppmaningen att inte begränsa
kommande konferenser utan också uppmärksamma
andra folkrättsbrott, har jag ingen annan mening. Jag
tror också att det kan vara viktigt att här dra en linje
framåt - jag tog upp det i en frågestund med statsmi-
nistern - och se över vad som hände efter de nazistis-
ka brotten i f.d. DDR, där man fortsatte med läger-
verksamheten och där bara arbetslägret nere i Weimar
kostade 30 000 medborgare livet.
Vi har varit med om så många grymheter i det
förgångna att det kan vara bra att påminna om detta.
Men samtidigt måste vi vara med och forma en situa-
tion där denna typ av mänskligt förtryck inte ska
kunna fortsätta. Där har vi naturligtvis ansvaret att
lägga oss i. Även om det kanske inte alltid finns så-
dan diplomatisk tradition finns det mänskliga skäl att
göra det.
Sedan är det slående, herr talman, hur våra i och
för sig enkla resor till olika länder påverkar. Det har
nämnts från alla håll här. Det har gällt Vitryssland,
Turkiet, Kongo, Mexico osv. Vi från Folkpartiet har
sagt att utrikesministern borde göra en resa till Kuba
och där träffa företrädare både för regimen och för
demokratirörelsen. Jag tror att det skulle innebära att
utrikesministern både påverkades och kanske också
påverkade. Där och på många andra håll måste det
komma en mänskligare och mer demokratisk ordning
till stånd.

Anf. 69 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Till Elver Jonsson vill jag säga att
jag tycker att det vore alldeles utmärkt om Sveriges
utrikesminister åkte till Kuba. Jag betraktar det dock
som ett val som hon och regeringen själva ska göra.
Men jag skulle välkomna det, eftersom Kuba är ett
väldigt viktigt land. Det finns uppenbara övergrepp
mot mänskliga rättigheter, och jag och Vänsterpartiet
hör till dem som kritiserar dessa - när man fängslar
dissidenter, när man inte tillåter flerpartisystem osv.
Jag tror dock inte att vi uppmuntrar eller får kuba-
nerna att öppna sig genom att föreslå en isolering,
genom att inte vilja ha kontakter. Därför menar jag att
en sådan resa för utrikesministern, eller vilken repre-
sentant det än är från svensk sida, inte enbart kan
inrikta sig på den delen. Om man inte samtidigt för-
står den fruktansvärda belägring som Kuba upplever
sig befinna sig under med anledning av blockaden
förstår man inte. Då kan man inte begripa varför
situationen är som den är på Kuba.
Jag hoppas alltså att Elver Jonsson å sin sida är li-
ka angelägen att driva frågan hur Kuba ska komma
ifrån den orättvisa blockad som har pågått i decennier
från USA:s sida och som också hindrar en utveckling
på Kuba just vad gäller demokratin.

Anf. 70 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar Eva Zetterbergs oro över
situationen i Västsahara och den fördröjning av folk-
omröstningen som vi ser. För att påvisa vårt engage-
mang vill jag rekommendera Eva Zetterberg att läsa
min partikamrat Agneta Brendts anförande i förra
utrikespolitiska debatten, som var för inte så länge
sedan. Hela hennes anförande handlade om Västsaha-
ra.

Anf. 71 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Jag har läst Agneta Brendts anföran-
de flera gånger. Jag är också väldigt glad över det hon
sade där, eftersom hon lyfte upp hur väldigt svår
situationen är, både politiskt och mänskligt, för män-
niskorna i flyktinglägren, i de ockuperade områdena
av Västsahara och för dem som befinner sig utanför
landet. Jag vet att det engagemanget finns hos Agneta
Brendt, hos socialdemokraterna här i riksdagen och
inom samtliga partier. Vi har ju ett nätverk som aktivt
arbetar med de här frågorna och där vi ser fram emot
att senare i vår kunna åka till de ockuperade område-
na och själva träffa människor och bilda oss en upp-
fattning.
Detta engagemang betvivlar jag alltså inte en se-
kund. Vad jag betvivlar är att den svenska regeringen
har den fulla viljan att agera politiskt. Man har agerat
humanitärt - utmärkt - genom humanitärt bidrag till
flyktinglägren, minröjning och en rad andra saker.
Det är väldigt bra. Det är viktigt. Men det gäller ock-
så att stå upp och tala klarspråk mot Marocko. Det
gäller också att inom EU-kretsen driva denna fråga.
Inför ordförandeskapet i EU nästa år har vi i samtal
med utrikesministern påtalat att man inom ramen för
den rubrik som handlar om Medelhavssamarbetet
måste ta upp frågan om Västsahara och förhållandet
till Marocko.
Jag har efterlyst detta på den dagordning som
finns för MR-kommissionen i Genève under de
kommande veckorna. Jag kan inte hitta någonting om
Västsahara där. Jag har inte fått något bud från rege-
ringen om att man hårt tänker driva den frågan. Det
var det jag efterlyste.

Anf. 72 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Trots att Eva Zetterberg räknar upp
alla åtgärder och allt arbete som Sveriges regering
faktiskt har varit involverad i när det gäller Västsaha-
ra vill hon nu skapa något slags oro för detta arbete
och engagemang. Jag tycker inte att det är befogat.
Jag är övertygad om att den svenska regeringen
kommer att arbeta för att folkomröstningen äger rum
så snart som möjligt.

Anf. 73 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill inte skapa oro i onödan, Ma-
rianne Jönsson. Men min oro har en väldigt konkret
och materiell grund. Situationen för Västsaharas
befolkning har ju sedan ockupationen för mer än 25
år sedan varit katastrofal. Men det som har hänt de
senaste åren är ju att den utlovade folkomröstningen
har skjutits upp år efter år. I dag har vi inte ens ett
datum. Till det kommer att man från Polisario börjar
ge upp. Jag är väldigt orolig för att den väpnade kam-
pen ska sätta i gång igen, att eldupphör inte ska råda.
Varningssignaler har också kommit om en svältka-
tastrof då förnödenheterna, mat och annat, håller på
att ta slut i flyktinglägren.
Jag jämför detta med vad som kommer från rege-
ringen. Det har varit besök av svenska ministrar i
Marocko på hög nivå och en rad andra besök. Men
jag ser inga uttalanden om en förbindelse på det poli-
tiska planet eller att Sverige skulle vara berett att ta
kamp för ett litet folks rätt till självbestämmande. Jag
gör denna jämförelse utifrån min kunskap om och
erfarenhet av det socialdemokratiska partiet och den
svenska regeringen som företrädare under decennier
för rätten till självbestämmande för små länder och
för rätten att själv avgöra sin framtid. Här behövs
Sveriges regerings röst gentemot omvärlden.

Anf. 74 PER LAGER (mp):
Herr talman! Mänskliga rättigheter har förtram-
pats och förtrampas överallt i världen. Det råder nå-
got av en global katastrof vad gäller mänskliga rättig-
heter. Trots tid, trots alla krig, utvecklingen, världs-
samfundets ansträngningar, alla konventioner och
mellanstatliga överenskommelser tycks vi människor
inte ha lärt oss det mest fundamentala för den här
jorden, respekten för varandra, för människovärdet,
för själva livet.
Det behövs en genomgripande uppgradering av
respekten för mänskliga rättigheter över hela världen.
Mänskliga rättigheter måste därför alltid stå överst på
alla politiska dagordningar.
När det gäller dödsstraffet, som är den yttersta
förnekelsen av mänskliga rättigheter, menar jag att vi
nu måste sätta till allt vi har för att få till stånd ett
moratorium. Det är 107 länder i världen som har
avskaffat dödsstraffet. Mest anmärkningsvärt är det
kanske att de 38 amerikanska staterna fortfarande har
kvar dödsstraffet i sin lagstiftning, och man avrättar
som aldrig förr.
Jag anser därför att regeringen måste lägga ned
mycket mer kraft på att kräva respekt för de mänskli-
ga rättigheterna i internationella sammanhang och
försöka att få till stånd ett moratorium för dödsstraf-
fet. Den här frågan borde prioriteras under det svens-
ka ordförandeskapet i EU.
Herr talman! Jag tänkte nämna några länder, ta
upp några folkgrupper och några enskilda fall med
anledning av de motioner som vi har i det här betän-
kandet.
Jag börjar med Turkiet. Som de flesta här har
konstaterat har Turkiet en väldigt lång väg fram till
den miniminivå av mänskliga rättigheter som måste
vara ett oavvisligt krav för medlemskap i EU. Brotten
är så flagranta, och trots löftena från den turkiska
regeringen sker knappast någon förändring i den
praktiska verkligheten.
De politiska fångarna i turkiska fängelser, bland
dem Leyla Zana, måste friges omedelbart. Just i da-
garna har Akin Bindal fängslats igen och anklagas för
ett tal som han har hållit på världsfredsdagarna 1995
och 1996 och ytterligare ett tal som han höll under en
valkampanj. Det är oacceptabelt.
I går fick jag brev från två stycken forskarstude-
rande i Istanbul, Kemal Gul och Kartil Is. Båda har
torterats på ett avskyvärt sätt under en vecka i no-
vember. Ett fruktansvärt angrepp på de mänskliga
rättigheterna utan någon känd anledning. Dessa två
studerande ska ställas inför rätta den 7 april. För vad
vet de inte ännu.
Sådant är oacceptabelt och måste uppmärksam-
mas.
Ledaren för Östtimor, Xanana Gusmão, har just
varit här. Han har också betonat något mycket märk-
ligt, nämligen viljan till försoning och normalisering
av förbindelserna med Indonesien. Övergreppen
måste utredas och de östtimoreanska flyktingarna få
återvända till sina hemtrakter. Deras säkerhet måste
garanteras. Det är väldigt bra att Sverige har agerat
och stött UNHCR:s ansträngningar här. Sverige
måste nu följa upp utvecklingen i Östtimor väldigt
noga. Det kan nämligen bli något av en uppföljare av
den fredliga omdaning och utveckling som vi har sett
i Sydafrika. Det gäller att omvärlden nu inte sviker.
I Tibet pågår förtrycket oavbrutet. Vi måste kräva
att det omedelbart upphör och att villkorslösa för-
handlingar mellan Dalai lama och den kinesiska led-
ningen inleds under överinseende av FN. Fredspro-
cessen måste helt enkelt i gång. Utskottet instämmer i
detta krav från bl.a. Miljöpartiet, och nu är det upp till
regeringen att satsa mer på att få i gång just den här
fredsprocessen.
Colombia har nämnts tidigare. Här är det själv-
klart att mer arbete måste läggas på en upplösning av
de paramilitära grupperna. Här har de mänskliga
rättigheterna förtrampats under många år. Det är
knappast någon ljusning i sikte. Därför måste rege-
ringen ta upp frågan om att FN:s MR-kommission ska
utse en särskild landrapportör för Colombia.
Jag ska nu nämna några enskilda fall. Först en
folkgrupp som har uppmärksammats på senaste tiden.
Det gäller dinehindianerna i Big Mountain i Arizona
som har tvångsförflyttats. De har just nu med hjälp
från utomstående fått i gång en process som har skju-
tit fram sista datum för tvångsförflyttningen av de
sista indianerna. Det är ett kulturmord som pågår där.
Jag har tidigare här i riksdagen krävt att regeringen
uppmärksammar fallet bl.a. i FN. Det är inte värdigt
en nation som USA att på det här sättet förneka ett
folks rätt till mark.
När vi nu tar upp enskilda fall skulle jag vilja
nämna Mordechai Vanunu. Det är kärnteknikern som
1986 kidnappades av Israels underrättelsetjänst och
sedan har suttit i fängelse, i en isoleringscell, på
grund av att han då avslöjade deras kärnvapenpro-
gram.
Jag håller ständigt kontakt med de organisationer
som stöder Mordechai Vanunu. Det finns ett oavvis-
ligt krav, hela tiden ställt till den israeliska regering-
en, nämligen att Vanunu omedelbart måste friges. Det
finns ingen anledning till att han sitter i fängelse. Han
har redan lidit nog och tillräckligt länge för att man
skulle kunna ge honom fri.
Det finns mycket att röja i den här affären, men
det kommer att bli en sak att ta upp efteråt.
När det gäller en annan person av samma kaliber,
Alexander Nikitin i Ryssland, kunde vi glädjande nog
få reda på att den domstol som hade hand om hans
fall, nämligen statsdomstolen i S:t Petersburg, frikän-
de honom. Nu har åklagarsidan överklagat och målet
kommer upp den 29 mars i högsta domstolen.
Utskottet har utgått från att målet inte skulle tas
upp. Men så sker alltså. Jag uppmanar nu regeringen
att åter sätta sig på åhörarbänken genom sin ambassad
och noggrant följa fallet Nikitin, som blivit något av
ett prejudikatfall för mänskliga rättigheter i Ryssland.
För er som inte känner till vad han gjorde sig
skyldig till var det att avslöja det kärnavfall som
fanns bland ubåtarna i Murmansk. Det var hans brott.
Jag skulle nu vilja nämna ett positivt fall. Det är
Sydafrika efter förvandlingen, transformationen kan
man säga, under 90-talet. Då gick Sydafrika från
apartheidsystem till ett system med folkligt vald na-
tionalförsamling och regering. Man har kanske nu
den mest avancerade författningen i världen.
Där har man alltså med hjälp av Sannings- och
försoningskommissionen lyckats med något alldeles
enastående och unikt, nämligen att avstå från hämnd.
Här går bödlarna fria och lever materiellt som de
gjorde innan. Deras offer går bredvid, lika fattiga som
förut, utan att utkräva hämnd, så som vi ser i dag i
Kosovo och Jugoslavien.
Det är ett resultat av Mandelas universitet. I spå-
ren av Gandhi har han lyckats balansera känslorna i
det sydafrikanska landet med en högre idé, den enda
möjliga, för att skapa det nya Sydafrika där mänskli-
ga rättigheter respekteras oavsett vad som skett tidi-
gare. Det är en balans på en knivskarp egg, och Syd-
afrika behöver fortsatt intensivt stöd från omvärlden,
inte minst Sverige, för att dess författning och enastå-
ende demokratiexperiment ska lyckas. Om omvärlden
drar sig tillbaka kan det ske som ingen vill ska ske i
landet.
Jag ser att min talartid har runnit ut. Jag vill av-
sluta, herr talman, med att be alla att tänka på vår
egen bakgård. Vi har inte heller lyckats klara av de
mänskliga rättigheterna hela vägen ut. Efter en fråga
under frågestunden i går vet jag att en departemental
arbetsgrupp har tillsatts rörande den nationella hand-
lingsplan för mänskliga rättigheter som regeringen
har meddelat att man ska sätta i sjön. Jag hoppas att
man snabbt får till stånd en sådan nationell hand-
lingsplan. Utan den är Sveriges röst om mänskliga
rättigheter inte trovärdig i världen. Det är oerhört
viktigt att vi klarar av vår egen bakgård först.

Anf. 75 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Dödsstraffets avskaffande är en
hjärteangelägenhet för Sverige med brett stöd, för att
inte säga totalt stöd, här i kammaren. Dödsstraffet är
det yttersta förnekandet av mänskliga rättigheter.
16-åriga Katia Bengana dödades på väg hem från
skolan. Hon sköts därför att hon inte bar slöja. Katia
var ett av Amnestys fall i kvinnokampanjen 1995 och
får här symbolisera alla dem som dödas när någon
eller några utanför rättsväsendet tar sig rätten att
släcka någon annans liv.
Filosofen John Dewey har sagt: "Om du vill få en
uppfattning om ett samhälle bör du ta reda på vem
som sitter i fängelse." Vi kan i dag tillägga att de
visdomsorden i än högre grad gäller för dödsstraffet
och för hur kvinnor i särskilt utsatta situationer be-
möts av samhället.
Nu blir det en del dystra siffror, och i övrigt får
jag hänvisa till Marianne Jönssons ställningstagande i
det tidigare anförandet i kammaren.
Jag vill först och främst än en gång understryka
vikten av att frågan om dödsstraff får en tydlig prio-
ritering under vårt ordförandeskap i EU. Vi måste
visa vår avsky och vårt motstånd om och om igen.
Dödsstraffet hör inte hemma i vårt nya millennium.
Vi måste inom EU vara tydligare i alla situationer.
När man följer frågan om dödsstraff måste man
vara medveten om att det verkliga antalet avrättade
säkert är större än det som kommer till vår kännedom.
Vad gäller flera länder förekommer dessutom upp-
gifter om utomrättsliga avrättningar och försvinnan-
den där det är svårt att ha en bra uppfattning om om-
fattningen. Vissa länder finns inte med bland de län-
der som utdömer och verkställer dödsstraff, helt en-
kelt därför att uppgifter om avrättningar ej har gått att
bekräfta eller att det har varit svårt att bevaka situa-
tionen i landet. I flera länder döms personer till döden
av domstolar som inte fungerar enligt internationella
regler.
Herr talman! Mellan 1994 och 1998 har minst
13 584 fångar avrättats och 22 910 fångar dömts till
döden. Under samma period fördelades de rapporte-
rade avrättade dödsdömda enligt följande.
Kina och Hongkong - 10 192 avrättade. Iran -
539 avrättade. Saudiarabien - 465. USA - 274. Nige-
ria - 248. Ukraina - 242. Irak - 200 avrättade. Ryss-
land - 177. Vitryssland - 173. Singapore - 162.
Jag ska också säga något om antalet dödsdomar
mellan 1994 och 1998, dvs. samma år.
Kina och Hongkong - 15 758. Algeriet - 1 136.
Filippinerna - 787. Pakistan - 631. Ukraina - 522
dödsdomar. Nigeria - 392. Kenya - 346. Burundi -
233 dödsdomar. Ryssland - 231. Egypten - 226.
Över 90 länder har kvar och tillämpar dödsstraf-
fet, men det är betydligt färre länder som i realiteten
fortlöpande avrättar fångar.
Herr talman! Under 1998 avrättades således minst
1 625 fångar i 37 länder, och 3 899 personer dömdes
till döden i 78 länder. Siffrorna avser enbart fall som
omvärlden, i det här fallet Amnesty, har fått känne-
dom om genom sina informationskanaler.
Varje år genomförs det stora flertalet avrättningar
i världen av ett litet antal länder. Under 1998 ägde
80 % av alla kända avrättningar rum i Iran, Kina,
Demokratiska republiken Kongo och USA. I Kina
avrättades såvitt känt 1 067 människor. Över hundra
avrättningar genomfördes i Demokratiska republiken
Kongo. Hundratals avrättningar rapporterades från
Irak, men den verkliga siffran tros vara mycket större.
Från Irak rapporterades 66 avrättningar, men i de
flesta fall har man inte kunnat få uppgifterna bekräf-
tade. I USA avrättades 68 människor.
Om dessa fem länder hörsammade FN:s uppma-
ning om att inställa alla avrättningar skulle flertalet
avrättningar i världen hejdas omedelbart. Andra län-
der som har kvar dödsstraffet skulle då komma under
samma starka tryck som vi sett i Europa och manas
till efterföljd. Dessa fem borde för skams skull sluta
utdöma dödsstraff så att världen kunde befrias från
den skamfläck som avrättningarna utgör. Dessa län-
der måste känna vilket oerhört ansvar de har för alla
andra länders möjligheter och den kraft de skulle få
att agera om de länderna gick före och tog sitt ansvar.
Samtidigt skiljer USA ut sig alltmer från andra
demokratiska stater i världen. En månad in på året
hade sju personer redan avrättats, och bara i Florida
sitter 270 dödsdömda och väntar på avrättning. Gu-
vernörerna i USA agerar som självutnämnda liemän.
Jag har gått igenom motioner, interpellationer och
frågor från 1994 till den 3 december 1999. Jag ville
se vilka länder som namngivits i samband med av-
rättningar av dödsdömda, dödsstraff och dödsdomar.
Jag ville se vad vi ledamöter har valt att belysa lite
extra. Vi fokuserar, med all rätta, på regeringar, men
det här är också intressant. Iran togs upp 27 gånger,
Kina 21 gånger, USA 16, Nigeria 11, Ryssland 9,
Turkiet 6 gånger, Saudiarabien 5, Filippinerna 4, Irak
4, Kuba 4 gånger, Pakistan 4 och Thailand likaså 4
gånger.
Av de 90 länderna finns det de som inte belyses
alls, men som ni har hört har de fem värsta länderna
belysts ofta, med undantag för Demokratiska republi-
ken Kongo. Vi kan ändå se att balansen kunde vara
bättre mellan de länder och den situation för mänskli-
ga rättigheter som vi ser och de fall och frågor som vi
har valt att själva belysa. Nu hoppas jag att vi kanske
kan få ett mer rättvist, allsidigt och balanserat age-
rande framdeles.
Sammantaget kan vi säga att det finns ett oerhört
stort engagemang i denna kammare mot dödsstraff
som gör det lätt för oss som sitter i majoriteten att
med kraft driva detta i vår omvärld. Jag hoppas verk-
ligen att vi kan använda all den samlande kraften
också för att vara tydliga under vårt ordförandeskap.

Anf. 76 MURAD ARTIN (v):
Herr talman! Mänskliga rättigheter kan proklame-
ras. Stater kan fatta beslut om dem. Människor och
institutioner kan bekänna sig till dem. Det är viktigt
att så sker. Men det handlar fortfarande bara om ord
och löften, och inget kan vara mer "likt skrivet i sand
som löften om kärlek", för att citera den norske poe-
ten Rudolf Nilsen.
Förutom ord och löften krävs materiella förutsätt-
ningar för att förverkliga mänskliga rättigheter. I
många länder är det klent med sådana förutsättningar.
Att förutsättningarna är usla beror inte alltid på att
länderna saknar tillgångar, utan ofta på att befolk-
ningen berövas dessa tillgångar eller på att människor
berövas frukten av sitt arbete.
Hela sanningen ligger inte i Brechts berömda ord:
Först kommer käket, sedan moralen. Men de rymmer
en stor del av sanningen när det gäller hur det ser ut i
världen, när det gäller varför brotten mot mänskliga
rättigheter är så omfattande.
Detta gäller till stor del det som sker när det gäller
t.ex. Illisuprojektet, det jättelika dammbygge som
pågår i Turkiet, och de västeuropeiska företag som är
inblandade. Det är ett projekt som berör de kurdiska,
assyriska och syrianska minoriteterna i landet, som
berör miljöförhållandena i denna del av landet och
som berör Turkiets förhållande till andra länder. Detta
kommer att bli Europas problem den dag Turkiet blir
medlem i EU.
Projektet är förenat med många komplikationer.
Det kommer att innebära att städer och byar i de kur-
diska delarna av Turkiet kommer att läggas under
vatten och förstöras - mångtusenåriga städer och
kulturminnesmärken!
Stora dammar av detta slag kan även medföra fara
för en rad olika sjukdomar. Likaledes kommer dam-
men att innebära att Turkiet kontrollerar vattentillflö-
det till grannländerna Syrien och Irak. Alla inser lätt
vad detta betyder i denna del av världen, där vatten är
en bristvara. Den som har tillgång till vatten har ock-
så en oerhörd makt.
Det bör kanske tilläggas att Världsbanken, som av
hävd varit generös när det gäller dammbyggen, inte
deltar i detta projekt. Man har avstått. Men svenska
företag är med. Här vill man tjäna pengar på ett syn-
nerligen tveksamt och politiskt ytterst riskabelt pro-
jekt. Detta projekt kommer att vara politisk dynamit i
Mellanöstern.
När det gäller Turkiet vill jag också fästa upp-
märksamheten på den turkiska statens behandling av
landets många minoriteter. Den turkiska staten har
ringa respekt för dessa minoriteters nationella identi-
tet och kulturella rättigheter. Det handlar inte bara om
kurderna. Det handlar om många andra grupper: ar-
menierna, assyrierna/syrianerna, grekerna m.fl.
Turkiet erkänner - till skillnad från många andra
stater - inte de brott mot mänskligheten som begåtts i
det förgångna, trots att de är väl dokumenterade. Jag
vill understryka att en stat som inte gör upp med sin
historia utan förnekar sina förbrytelser inte heller kan
komma till rätta med de problem man brottas med i
dag när det gäller mänskliga rättigheter. Historien
sätter spår i nutiden.
Herr talman! I Iran har nyligen genomförts parla-
mentsval. Valet blev en framgång för de reformvänli-
ga. Världen över har valutgången noterats som en
positiv händelse.
Ett annat positivt tecken är att de som försökte
mörda Said Hajjarian greps i går, vilket inte varit
möjligt för någon månad sedan. Vi i Vänsterpartiet
anser också att detta är värt att notera. Likafullt måste
jag påminna om det som så ofta glöms bort i medier-
na:
Det var inget demokratiskt val. Det finns ingen
föreningsfrihet i Iran. Yttrandefriheten och tryckfri-
heten är fortfarande begränsad. Fortfarande fungerar
mullornas terrorapparat, även om den på senaste
tiden, på grund av folkets kritik och motstånd, inte
vågat ta till sina allra vidrigaste metoder. Fortfarande
är rättssystemet under all kritik. Fortfarande förtrycks
kvinnorna, även om många modiga kvinnor - mycket
modiga kvinnor - höjt sina röster.
Vi kan glädja oss åt en framgång, men en fram-
gång som bara är ett av många steg på vägen mot
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Men
det finns i dag ingen anledning att tro att kampen för
demokrati och mänskliga rättigheter är över. Det är
först nu som stenen börjat rulla. Nu gäller det att hålla
den i rullning.
En utveckling mot demokrati i Iran skulle betyda
oerhört mycket i Mellanöstern. Som demokratisk stat
skulle landet i en lite mer avlägsen framtid kunna
påverka hela regionen, inspirera folket i Irak i kam-
pen mot Saddam Husseins diktatur, framtvinga för-
ändringar i det av talibanerna terroriserade Afghani-
stan, understödja uppbyggnaden av en demokratisk
palestinsk stat och kanske t.o.m. stärka kvinnornas
situation i hela Mellanöstern, eftersom kvinnornas
kamp i dag betyder mycket i kampen mot mullornas
förtryck.
Herr talman! USA och Storbritannien driver sin
maktpolitik i andra delar av världen. Dagligen bom-
bar man i Irak. Man har inte FN:s sanktioner för det-
ta, men man gör det ändå - detta i den fåfänga tron att
folket ska förmås att störta Saddam Hussein. Man
bombar inte bara militära anläggningar, utan man
förstör infrastrukturen, möjligheterna till transporter
och mycket annat. De livsmedel och de mediciner
som FN tillåter når inte människor.
Enligt World Food Program har omkring 1,5
miljoner människor dött till följd av bombningar,
sanktioner och den förstörelse som har åstadkommits.
Likafullt sitter Saddam Hussein kvar, medan folket
lider. Ingenstans där USA tagit till sin knölpåkspolitik
har någon diktator rubbats ur sadeln. Kampen för
demokrati förs knappast med bomber och granater.
Herr talman! I förrgår kunde vi se bilder i TV från
påvens besök och höra honom tala om nödvändighe-
ten av en självständig palestinsk stat. För var dag
framstår kravet på en palestinsk stat som en självklar-
het. En israelisk talesman ville förringa påvens besök
och hans uttalande genom att säga att det inte var
någon nyhet. Och naturligtvis hade han hört kravet
tidigare. Vad han försökte dölja var att världsopinio-
nen numera omfattar kravet på ett palestinskt hem-
land.
Av det följer naturligtvis att en sådan stat måste
ha en konkret geografisk placering. Av detta följer
också att Israels ockupation av Västbanken måste
upphöra, en ockupation som Israel 1967 hävdade att
man måste genomföra för sin egen säkerhet.
Men man nöjde sig inte med militär ockupation.
Man inledde en bosättningspolitik som var ett rent
och skärt folkrättsbrott. Detta är det brott som staten
Israel på något sätt måste sona. En djupare insikt om
detta hos den israeliska regeringen är den enda möj-
ligheten till en fredlig utveckling i denna del av Mel-
lanöstern.
Herr talman! Eva Zetterberg har tidigare i sitt an-
förande tagit upp Västsahara. I en skrift från Rege-
ringskansliet har man diskuterat möjligheten av Väst-
sahara som autonom del av Marocko. Det är ingen
lyckad lösning.
Historien har flera exempel på detta. Eritrea var
också en gång en autonom provins i Etiopien. Vi har i
30 år kunnat bevittna en oerhört tragisk process -
Eritreas väg till självständighet och Etiopiens förlus-
ter i människor och materiel.
I dag har vi en ny konflikt mellan Eritrea och Eti-
opien, en konflikt som inte kan ses som annat än
fullständigt onödig. Den handlar om gränsdragningen
mellan länderna. Det är omöjligt för oss att avgöra
var gränsen ska dras. Det borde egentligen inte heller
vara någon viktig fråga.
Vad Etiopien och Eritrea borde göra är att samar-
beta för att tillsammans fördriva sin allra värsta och
gemensamma fiende - fattigdomen. Den besegrar
man inte genom krig med andra stater. Inte heller
genom deportationer som skett när det gäller eritrea-
nerna i Etiopien. Dessa länder har inte råd med ett
krig till.
Eritrea har undertecknat ett fredsavtal som fram-
förhandlats av Algeriet. Det återstår för Etiopien att
göra detsamma. Sverige måste göra sitt yttersta för att
detta fredsavtal sluts och följs. Rester av nationalism
från gamla kejsardömen och ny nationalstolthet hos
unga stater måste i framtiden överges för försoning,
samarbete och fred.

Anf. 77 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag lyssnade på Murad Artin när han
tog upp situationen i Etiopien och i Eritrea, och det
finns all anledning att följa den. Ett tecken på att vi
tar situationen där på allvar är att det planeras en
delegation med representanter från riksdagen som på
ort och ställe i det ena av dessa två länder, nämligen
Etiopien, ska ha möjlighet att ta del av processen
inför valet men naturligtvis också att skaffa sig en
egen bild av situationen i övrigt. Det tycker jag är
väldigt positivt.
Jag skulle också vilja nämna något om Chiapas.
För mig är det lite förvirrande att Vänstern har tagit
upp frågan här men inte utifrån de erfarenheter som
den ledamot har som var med på den resan. Jag kän-
ner mig lite osäker på vad Vänstern har för uppfatt-
ning i frågan.
Något som har dykt upp är de erfarenheter som
var en av anledningarna till att vi åkte just till Mexi-
ko, där vi fick en mer nyanserad bild av situationen
med oss tillbaka hem. Jag hade hoppats att den bild
som vi som var med på resan fick kunde spridas till
Vänsterpartiet, så att det hade blivit en mer nyanserad
bild av frågan.
Murad Artin tog upp att det är viktigt att man gör
upp med sin historia, att historien sätter sina spår i
nutid och hur viktigt det är att man går tillbaka till
den. Jag blev lite förundrad, för jag har också kunnat
följa nyheterna på morgonen. För mig är det själv-
klart att vi måste börja med oss här hemma och se till
vår egen bakgrund och våra egna metoder. Den ut-
veckling som vi nu ser inom Murad Artins eget parti
kan jag inte se kommer att stärka Vänsterpartiets
möjligheter att driva frågor om mänskliga rättigheter
och stödja demokratiskt arbete runtom i världen. Om
vi nu ska ta programkommitténs förslag på allvar,
förstår inte jag hur man ska kunna driva de frågor
som Murad Artin räknade upp här på ett bättre sätt
framöver.
Jag skulle gärna vilja en kommentar till koppling-
en mellan vad vi gör här hemma och vad vi gör i
andra delar av världen.

Anf. 78 MURAD ARTIN (v) replik:
Herr talman! När det gäller Etiopien-Eritrea-
konflikten tycker jag att det är väldigt glädjande att
en grupp parlamentariker ska åka till Etiopien. Jag
tycker att det vore bra om man också åkte till Eritrea.
Det begås faktiskt dagligen brott mot mänskliga rät-
tigheter i Etiopien, och det är viktigt att vi från Sveri-
ges sida är aktiva när det gäller den konflikten, så jag
ser positivt på den resan.
När det gäller Mexiko och Chiapas står jag bak-
om det särskilda yttrande som finns från vårt parti.

Anf. 79 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag fick ingen kommentar från Mu-
rad Artin om vilka metoder man ska använda för att
förbättra förutsättningarna för de mänskliga rättighe-
terna runtom i världen. Det är oerhört viktigt att vara
tydlig också i dessa frågor. Jag känner djup oro över
de uttalanden och förslag från Vänsterpartiet som
återigen öppnar för metoder som inte ligger inom
demokratins ram. Vad vi gör här hemma är ju en
viktig förutsättning för möjligheten att stötta en de-
mokratisk utveckling runtom i världen, där man ser
positivt på Sveriges stöd. Jag tycker alltså att det är
dags att Murad Artin talar om sin egen ståndpunkt i
dessa frågor.

Anf. 80 MURAD ARTIN (v) replik:
Herr talman! Jag förstår inte vad Carina Hägg
egentligen talar om, måste jag säga. Vänsterpartiet är
ett demokratiskt parti. Jag tror att Carina Hägg talar
om just civil olydnad. Det är detta som hon har de-
batterat med Gudrun Schyman. Vi stöder civil olyd-
nad, men vi tar avstånd från just våld i samband med
civil olydnad.
Jag vet inte vart Carina Hägg vill komma med si-
na anklagelser gentemot oss. Vänsterpartiet är ett
demokratiskt parti och stöder de demokratiska kraf-
terna i Sverige.

Anf. 81 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Det hade varit roligt att få höra ett
fullföljt replikskifte i den sista frågan mellan Carina
Hägg och Murad Artin. Men uppenbarligen finns det
vissa saker som man undviker om man tycker att de
är känsliga.
När det gäller ett sådant här betänkande är det en
förfärande lång lista på områden som tas upp om just
bristande mänskliga rättigheter. Ändå är det långt
ifrån allt.
Det var inte svårt att stämma in med Per Lager här
tidigare som lät oerhört deprimerad när han räknade
upp allt som brister på mr-området. I det samman-
hanget var det inte svårt att vara överens med honom,
även om man inte är det så ofta annars, för det är
förfärligt när vi ser hur det ser ut över världen.
Herr talman! Jag har två motioner som behandlas
i detta betänkande. Taiwanmotionen finns med i en
reservation och har tagits upp i anförandet av Lise-
lotte Wågö tidigare här i dag, och den tänker jag inte
säga någonting om.
Däremot ska jag nämna några ord om motion 602
om mänskliga rättigheter i Iran och min begäran om
ett konsekvent och fast agerande i mötet med Irans
regim.
Det är väldigt många över hela världen som kän-
ner sig lurade, både inom och utom Iran, efter valet
av president Khatami. Alla talade ju om denna libe-
rale president, men han är ju inte liberal och det är
inte han som har den verkliga makten. Vänta och se,
säger vi i väst, det måste bli bättre. Och hur har det
blivit? Fortfarande torteras, stympas, stenas, arkibuse-
ras och hängs det i Iran. Föregående talare hade rätt i
en sak när han påpekade att det inte har talats så
mycket om att valet till parlamentet, majlis, i Iran inte
var ett demokratiskt val, för det var det ju faktiskt
inte. Det var ju bara de som var accepterade av regi-
men som kunde ställa upp. Även där restes väldigt
stora svårigheter, inte minst med tanke på att flera av
grupperna inom mullorna totalt behärskar massmedi-
erna.
I förra veckan kunde vi i ett program i svensk TV
se hur en kvinna på återbesök i hemlandet fick vänta i
flera veckor på att få tillbaka sitt pass, så att hon kun-
de åka till Sverige igen. Hon utsattes för diverse tra-
kasserier av mindre omfattning. Det är alltså de där
små nålstingen som fortfarande möter dem som har
gett sig i väg från landet och som inte delar regimens
uppfattning.
I pressen har vi kunnat läsa om kvinnan som i feb-
ruari avrättades inför sina minderåriga barn. Vi har
också kunnat bevittna i svensk TV hur en ung man
fick stå med en snara om halsen i en halvtimme innan
avrättningen sedan inställdes efter att motparten i
stället valde att få pengar från den dömdes släktingar.
Han blev därmed räddad till livet. Tänk er upplevel-
sen av dödsångest inför en stor publik. Tänk er in i
den situationen! Den är förfärlig.
I februari kunde vi läsa hur tre unga medlemmar i
Bahairörelsen dömts till döden enbart på grund av sin
religiösa övertygelse och att USA:s president Clinton
vädjar till regimen i Iran att inte verkställa domen.
Man kan hålla på ganska länge med att räkna upp
en lång lista.
Även utskottet förfasas av det som man erfarit,
men ändå slutar betänkandet i vad jag skulle vi säga
är ett nytt vänta och se.
Det avsnitt där min motion tas upp slutar med:
"En generell utgångspunkt bör vara att dialog är att
föredra framför isolering." Rätt så. Men då måste
båda sidor tala, lyssna och ta till sig av diskussionen.
I en sådan dialog krävs fasthet gentemot den som
bara betraktar vänlighet som svaghet, vilket vi ofta
har upplevt från diktatorers sida. Mycket av den s.k.
dialogen har uppenbarligen varit en monolog, eller
som att tala till en vägg.
Alla som har sett pjäsen eller kanske filmen om
Shirley Valentine vet att när hon talade med sin
köksvägg eller klippan på badstranden så ökade bara
hennes illusioner, men hennes situation förbättrades
inte.
Irans folk, inte minst dess kvinnor, har inte råd att
fortsätta att betala för västerländska illusioner. Regi-
men måste känna av ett verkligt tryck. Ett kraftfullare
utlåtande av Sveriges riksdag kan därvidlag bidra till
ett sådant.

Anf. 82 YVONNE OSCARSSON (v):
Herr talman! Jag tillhörde också den lilla grupp
som nämnts tidigare som varit på resa till de båda
Kongostaterna. För mig var det första gången som jag
var utanför Europa, och naturligtvis också första
gången som jag bevittnade ett fattigt land som nyss
har varit eller fortfarande är i en krigssituation. För
mig väckte det mycket starka känslor, och det gav
mycket starka intryck.
Jag tänker inte nämna speciellt mycket om
Kongo-Kinshasa. Det beror inte på att jag inte tycker
att det var en så eländig situation att det inte är värt
att tala om det. Det är på grund av att det finns ett
fredsavtal som de krigande styrkorna faktiskt har
skrivit under, och FN har beslutat att man ska skicka
dit observatörer i framför allt de nordöstra delarna.
Därför tänkte jag tala om Kongo-Brazzaville. Jag
tänker inte speciellt berätta om situationen och vad vi
såg och upplevde. Både Liselotte Wågö och Elver
Jonsson har talat om de fruktansvärda övergrepp som
har skett i landet. Jag vill försöka belysa det ur en lite
annan synvinkel. Krigen i Afrika är för mig och för-
modligen för många andra lite svåra att förstå efter-
som de ofta bottnar i stamkrig, något som inte är
speciellt naturligt för oss nordbor att sätta oss in i.
Det är det i varje fall inte för mig.
Jag ska börja med år 1978, när det blev statskupp i
Kongo-Brazzaville och Sassou-Nguesso tar makten.
Det blir en stark korruption. Franska oljebolaget Elf
får obehindrat exploatera landets oljefyndigheter.
Kongo är för övrigt mycket rikt på olja. År 1992 är
det ett s.k. demokratiskt val. Det leder till att Pascal
Lissouba väljs till president. Han lyckas höja Kongos
andel av inkomsterna från oljeutvinningen från 13 %
till 33 %. Det gillar naturligtvis inte Frankrike, för det
vill inte förlora vinstdelar. Jacques Chirac vill ha
tillbaka villkoren från Sassou-Nguessos tid, vilken
han för övrigt är mycket god vän med.
I det här läget bildas tre privata milisorganisatio-
ner. För det första skapar president Lissouba sig en
egen armé. Expresidenten Sassou-Nguesso skapar
också sin egen plus Brazzavilles borgmästare Kole-
las. Det finns också en s.k. statsarmé, dvs. landets
armé. Samtidigt som detta händer kräver Världsban-
ken att Kongo ska betala igen på lån som det har
taget. President Lissouba tvingas till nedskärningar,
och naturligtvis blir det missnöje i folkgrupperna.
År 1997 beslutade parlamentet att milisförbanden
ska avväpnas. Till det använde president Lissouba
inte landets armé utan sin egen privata armé. Det
leder till att det blir ett inbördeskrig i Kongo-
Brazzaville. Frankrike och Elf stöder Sassou-Nguesso
plus att angolanska trupper sluter upp och transporte-
ras av Elfs fartyg för att stödja Sassou-Nguesso.
Barnsoldater värvas och köps av fattiga familjer. Det
är ofta familjernas yngsta söner på grund av att fa-
miljerna vill behålla sina äldre söner så att de ska
kunna hjälpa till med familjens försörjning. Hur kri-
get sedan gick har både Liselotte Wågö och Elver
Jonsson beskrivit, som jag sade tidigare. Jag tänker
inte nämna det, eftersom jag har för kort talartid.
I dag är mycket lite av händelseutvecklingen i
Kongo-Brazzaville känd. Mediernas bevakning har
varit ytterst mager för att inte säga obefintlig. Det
som framför allt inte berörts är det franska oljebola-
gets inblandning. Elf är numera börsnoterat men
fortfarande till största delen statsägt. Frankrike var
det första land som uttryckte sin glädje över att
Sassou-Nguesso återtagit makten. Detta trots att det
skett genom våld, plundring, skjutande, våldtagande
av kvinnor och ett regelrätt massmördande. Detta
stöder en av Europas största stormakter, den demo-
kratiskt valda regeringen i Frankrike.
Det var knappast de demokratiska framstegen i
Kongo som president Chirac jublade över utan snara-
re över den ökning av oljepengarna han fick in. In-
bördeskriget i Kongo och den franska statens och
franska företags inblandning på gammaldags koloni-
alt maner är en enorm skandal för den europeiska
unionen. Det som grep mig väldigt, och som jag bär i
mitt hjärta sedan denna resa, är att många uttryckte
till oss att de upplevde att när allt detta hemska hände
var hela världen tyst. Det var någonting som många
upprepade: Och hela världen var tyst.
Herr talman! För att det kongolesiska folket inte
ska misströsta och tro att alla europeiska demokratis-
ka stater är lika Frankrike tycker Vänsterpartiet att
Sverige i FN måste kräva att en oberoende internatio-
nell kommission undersöker vad som har hänt i
Kongo och att EU tillsätter en liknande kommission
som undersöker den franska statens och franska fö-
retags inblandning i sin gamla koloni.

Anf. 83 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag beklagar att en miss gjorde att
jag inte blev anmäld till talarlistan i rätt tid. Jag har
därför inte kunnat delta i den här debatten, som
egentligen engagerar mig väldigt mycket. Jag vill
först säga det. Jag har därför hamnat i slutet av talar-
listan och får tala under kort tid. Jag kan därför inte
gå in på detaljer i detta betänkande. Jag ska ta upp
några saker, och sedan kommer jag också att beröra
några saker som har hänt och förekommit i nyhets-
medier den här veckan.
Först vill jag säga att jag instämmer väldigt
mycket i det som har sagts här om olika frågor. Det
gäller en svensk nationell handlingsplan, förhållande-
na i Ryssland och judarnas situation, förhållandena i
Taiwan, Kina, Tibet, Kuba, Västsahara, Turkiet, Pa-
kistan, Iran och naturligtvis Kongo - också jag var
med på resan - m.m. Vi är väldigt överens i utskottet
när det gäller frågan om mänskliga rättigheter. Jag
står bakom de reservationer och de särskilda yttran-
den där Centerpartiet finns med och i övrigt bakom
betänkandet.
Jag vill kommentera vårt särskilda yttrande när
det gäller Etiopien och Eritrea. När vi nu hör om den
begynnande svältkatastrofen i östra Etiopien framstår
vår åsikt om att biståndet till de länderna ska suspen-
deras till dess att det blir fred som ännu mer aktuell.
De resurserna borde i stället kanaliseras via NGO:er
till de svältande, och det måste gå fort. Genom en
sådan åtgärd kunde vi ge en tydlig signal till Etiopien:
Vi tolererar inte kriget. Samtidigt hjälper vi det sväl-
tande folket.
Jag vill också beröra mitt särskilda yttrande om
Vitryssland och sanktionerna. Det var en delegation
oppositionella från Vitryssland som nyligen var här
och som vi träffade. Deras budskap, som i varje fall
nådde mig, var: Lukasjenko förstår bara maktspråk.
Omvärlden måste bli mer resolut i agerandet mot
Vitryssland. Det fick jag mig till del.
När det gäller Taiwan och anknytningen till de
internationella organisationerna menar jag att man i
första hand bör arbeta för att landet ska komma med i
FN:s underorganisationer, t.ex. WHO - det är landets
största önskemål - för att det ska kunna delta med sin
kompetens och sitt kunnande i det globala folkhälso-
arbetet.
Herr talman! I några länder syns det en ljusning.
Men globalt sett pågår brotten mot de mänskliga
rättigheterna med oförminskad kraft. Det är slutsatsen
i en rapport som den amerikanska regeringen presen-
terade nyligen. Dess topplista över särskilt grymma
regimer ser ut ungefär som vanligt: Serbien, Kuba,
Kina, Nordkorea, Iran, Irak, Sudan och Burma.
De beskrivs som länder som verkar finna njutning
i att begränsa rätten till en avvikande åsikt. Det finns
fler värstingar, och rangordningen kan verkligen
diskuteras. Men faktum kvarstår: Att mänskliga rät-
tigheter kränks i gigantisk omfattning i världen i dag.
Mot bakgrund av sin ökande användning av döds-
straffet kastar USA naturligtvis sten i glashus när man
kritiserar andra.
Jag ville använda dessa uppgifter eftersom det var
en rapport som kom nu. Dessutom placerar man i
rapporten Turkiet i en kategori länder som går i rätt
riktning. Det är svårt att hålla med om det med tanke
på de alltför många rapporter som pekar åt motsatt
håll.
Rapporter om kränkningar av mänskliga rättighe-
ter brukar ju inte innehåla alla de punkter som finns i
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, t.ex.
rätten till utbildning och rimliga levnadsförhållanden.
Skulle de punkterna vara med skulle slutsatsen bli att
en stor majoritet av världens befolkning är utsatt för
sådana kränkningar.
Ursäkta, herr talman, jag tänker hålla på en minut
till.

Anf. 84 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Det går inte. Fyra minuter gäller för dem som inte
har anmält sig i tid. Jag är ledsen, men jag måste följa
de regler som kammaren antagit.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Redogörelse
1999/2000:NR1 Nordiska rådets svenska delegations
berättelse angående verksamheten under 1999

Försvarsutskottets betänkande
1999/2000:FöU2 Det nya försvaret

Trafikutskottets betänkande
1999/2000:TU6 Marktjänster på flygplatser

6 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 24 mars

1999/2000:313 av Christel Anderberg (m) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Konkurrensneutralitet för veterinärer

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 28 mars.

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 24 mars

1999/2000:738 av Tasso Stafilidis (v) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Barn- och ungdomspsykiatrins resurser
1999/2000:739 av Lars Gustafsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Lördagsöppna systembutiker
1999/2000:740 av Sten Tolgfors (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Hinder för den sociala rörligheten
1999/2000:741 av Kenneth Lantz (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Förmögenhetsbeskattning
1999/2000:742 av Sten Tolgfors (m) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Utjämningspolitiken ökar ojämlikheten
1999/2000:743 av Ulf Björklund (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Gammelsvenskby i Ukraina
1999/2000:744 av Margareta Viklund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Stöd vid internationella insatser
1999/2000:745 av Tanja Linderborg (v) till statsrådet
Ulrica Messing
Diskriminering av invandrare
1999/2000:746 av Ulla-Britt Hagström (kd) till stats-
rådet Mona Sahlin
Kvinnors andel av Östersjömiljarderna
1999/2000:747 av Sten Tolgfors (m) till statsminister
Göran Persson
Omfördelningspolitiken
1999/2000:748 av Carina Adolfsson (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Ersättarfrågan i socialförsäkringsnämnderna
1999/2000:749 av Cinnika Beiming (s) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Besöksvisum

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 28 mars.

8 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 24 mars

1999/2000:687 av Maggi Mikaelsson (v) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Vilda djur och äventyrsturister
1999/2000:711 av Carina Hägg (s) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Porrfria hotell

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 mars.

9 § Kammaren åtskildes kl. 13.01.

Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 4 § anf. 46 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.