Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:63

Onsdagen den 9 februari

Kl. 9.00 - 18.01

---

19.00 - 22.00

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Utrikespolitisk debatt

Anf. 1 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Vid den här tiden nästa år är Sverige
ordförande i EU. Det närmaste året kommer att präg-
las av förberedelserna inför denna stora politiska
utmaning och möjlighet.
1900-talet var det sekel då frihet, demokrati och
mänskliga rättigheter spreds över världen. Många
samhällen formades med välstånd för folkflertalet.
Inget århundrade har inneburit större tekniska och
vetenskapliga framsteg.
Men 1900-talet var också det första århundrade då
mänskligheten hade förmåga att förgöra sig själv och
sin miljö. Det var världskrigens och de totalitära
diktaturernas århundrade. Vi bär med oss minnet av
Förintelsen, av Hiroshima, Gulag, Kambodja och
Rwanda.
De tillbakablickar som hjälper oss att forma utri-
kespolitiken måste ge en sann bild av vad som hänt.
Detta ligger till grund för den internationella konfe-
rensen om Förintelsen. Bara genom att lära av vad
som skett kan vi förhindra att något liknande sker
igen.
I det nya århundradet är grunden för våra strävan-
den värnet om de mänskliga rättigheterna, den enskil-
da människans värdighet och trygghet.
Vi har i dag en global ekonomi; informationstek-
nologi, kommunikationer och handel gör nationsgrän-
serna allt mindre viktiga. Men en gemensam ekonomi
måste bygga på och balanseras av en gemensam vär-
degrund av mänskliga rättigheter och demokrati.
Det krävs ett globalt politiskt samarbete för att
förhindra ett globalt klassamhälle. Utrikespolitik,
bistånd och handel måste ha samma mål för 2000-
talet: respekt för människovärdet, rättvisa och välfärd
för alla.
Fru talman! Sverige är ett nordiskt land. Gemen-
sam historia, kulturell närhet och ekonomiskt utbyte
binder samman Sverige med länderna i Norden och
Östersjöområdet.
Sverige tillhör Europa. Vårt samhälle och vår
kultur har formats av det mångskiftande Europa.
Sverige har sedan länge ett starkt globalt engage-
mang.
Vårt lands utrikespolitik präglas av denna trefal-
diga identitet.
Det nordiska samarbetet byggs av dagliga kon-
takter mellan människor och föreningar, företag och
kommuner. Det gör det till en del av vår vardag.
Samma täta väv knyts nu mellan de nordiska och
baltiska länderna.
Sverige vill befästa den samhörighet som vuxit
fram i Norden och kring Östersjön. Vår del av Europa
ska präglas av gemensam säkerhet, ekonomisk till-
växt och god miljö. Därmed gagnas säkerhet och
utveckling i hela Europa.
Östersjöstaternas råd måste stärkas och Barents-
samarbetet fördjupas. Genom gränsöverskridande
samarbete bygger vi en bredare säkerhet.
Projektet "De baltiska ländernas år" liksom
"Polen i fokus" syftar till att fördjupa förbindelserna
över Östersjön. Regeringen vill stödja Estland, Lett-
land och Litauen och övriga kandidatländer inför
medlemskapet i EU.
Ryssland befinner sig fortfarande i en svår om-
vandlingsprocess. Sverige stöder de demokratiska,
sociala och ekonomiska reformsträvandena i Ryss-
land.
Det är inte värdigt en europeisk demokrati att läg-
ga städer i ruiner. Vi respekterar Rysslands territori-
ella integritet och fördömer terrorism varhelst den
förekommer. Men konflikten i Tjetjenien måste få ett
slut. Den ryska militära aktionen måste upphöra.
Ryssland måste förhandla med tjetjenska företrädare
om en politisk lösning. Alla inblandade måste re-
spektera mänskliga rättigheter och humanitär rätt.
Civilbefolkningen måste skyddas.
Ryssland är en del av Europa och av vårt närom-
råde. Sverige har ett starkt säkerhetspolitiskt intresse
av att ett demokratiskt Ryssland inlemmas i det euro-
peiska och euro-atlantiska samarbetet. Att EU:s första
gemensamma strategi gäller Ryssland visar hur stark
insikten är om Rysslands betydelse för Europa.
Den nordliga dimensionen öppnar nya möjligheter
för EU att främja samarbete, ekonomisk tillväxt,
bättre miljö och kulturutbyte i norra Europa. Sverige
kommer att som ordförande i EU föra arbetet med
den nordliga dimensionen vidare.
Fru talman! Europas säkerhet är odelbar. Nordeu-
ropa - Barentsregionen och Arktis liksom Östersjö-
området - är förankrat i en alleuropeisk säkerhets-
struktur tillsammans med Europas och Nordamerikas
övriga länder.
Den positiva säkerhetspolitiska utvecklingen i
Sveriges närområde består trots de frågor som måste
ställas om Ryssland. Risken för ett stormaktskrig i
Europa har upphört för överskådlig tid.
Den säkerhetspolitiska situationen i Europa i dag
gör det möjligt att på ett helt annat sätt än tidigare
verka för att förebygga väpnade konflikter. Organisa-
tionen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)
liksom Europarådet har viktiga konfliktförebyggande
uppgifter.
EU har unika förutsättningar att här spela en cen-
tral roll. EU förenar politisk tyngd med ekonomisk
styrka och har ett brett spektrum av instrument som
kan användas för att förebygga konflikter. Inför det
svenska ordförandeskapet arbetar regeringen för att
unionen ska utveckla sin förebyggande förmåga.
EU får inte stå maktlöst inför kriser i Europa. Er-
farenheterna från Balkan visar att vi måste vara förbe-
redda och kunna handla snabbt.
Regeringen välkomnar därför de framsteg som
gjorts i arbetet för att stärka EU:s förmåga till militär
och civil krishantering. Det blir en central uppgift för
det svenska ordförandeskapet att leda EU på detta
område.
Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt
land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde, består. Den stärker säkerheten i vår del av
Europa och därmed vår egen säkerhet.
Sveriges säkerhet har en tydlig europeisk dimen-
sion. Som EU-medlemmar kommer vi allt närmare
varandra i samarbete och värdegemenskap. Denna
samhörighet skapar solidaritet och gemensam säker-
het.
Europeisk säkerhet ska byggas kring den interna-
tionella rättsordning och de principer som lagts fast i
FN-stadgan. Den förmåga vi utvecklar i Europa för
att förebygga och hantera kriser ska också bli ett
bidrag till FN och det globala fredsarbetet.
Sammanflätningen av länder och folk i EU är den
bästa garantin för långsiktig fred och säkerhet i Euro-
pa. Därför är utvidgningen av EU och samarbetet
med Ryssland, liksom med övriga länder i EU:s när-
het, så viktiga.
Sveriges medverkan i fredsfrämjande operationer
på Balkan är ett uttryck för vårt ansvar för gemensam
säkerhet i Europa. Svensk personal gör utomordentli-
ga insatser i dessa operationer. Den pågående om-
ställningen av vårt militära försvar ska förbättra vår
förmåga att snabbt och effektivt medverka i krishan-
tering.
Sverige är aktivt engagerat i Euro-atlantiska part-
nerskapsrådet och Partnerskap för fred. De fyller en
viktig politiskt och militärt förtroendeskapande funk-
tion. Samverkan med Nato är också av stor betydelse
för EU:s militära krishanteringsförmåga.
Fru talman! Som ordförandeland i EU ska Sverige
verka i hela unionens intresse, och därmed också i
vårt eget. Uppdraget är att leda och företräda EU och
att effektivt föra de gemensamma frågorna på dag-
ordningen framåt.
För Sverige handlar det framför allt om att stärka
EU som fredsprojekt och att föra unionen närmare
dess medborgare.
Utvidgningen är ett fredsprojekt. Den styrs av
samma visioner och ideal som efter andra världskri-
get bar fram den europeiska integrationen. Utvidg-
ningen ger oss en möjlighet att bygga en helhet av det
Europa som delats av världskrig, ockupation och
förtryck. Den är en historisk skyldighet vi som med-
lemmar i unionen har mot folk som i decennier berö-
vats frihet och demokrati.
Utvidgningen handlar om att befästa vår demo-
kratiska värdegemenskap. Den senaste tidens händel-
ser i Österrike understryker vikten av att denna ge-
menskap försvaras även inom unionens nuvarande
medlemskrets.
Den regeringskonferens som inleds nästa vecka
måste reformera EU:s institutioner så att utvidgning-
en kan genomföras. Konferensen måste slå vakt om
alla medlemsstaters rättmätiga inflytande.
Regeringen vill under ordförandeskapet särskilt
verka för
- en utvidgad union. Sverige vill föra kandidatlän-
derna närmare ett medlemskap och kommer att
lägga stor vikt vid dessa förhandlingar.
- en öppen, modern och effektiv union. EU måste
bli öppnare och arbetssättet reformeras.
- en union för hållbar utveckling, välfärd och
trygghet - en union nära medborgarna. Miljöhän-
syn ska prägla politiken på alla områden. Jäm-
ställdhet ska genomsyra all verksamhet. Alla
medborgare har rätt till välfärd och trygghet. EU
ska stå för en solidarisk och human migrations-
och asylpolitik.
- ökad sysselsättning och tillväxt i en konkurrens-
kraftig union. Allas kunskaper ska tas till vara.
Modern teknik ska användas för att öka Europas
konkurrenskraft och skapa fler jobb. Vi ska full-
följa arbetet på att förbättra den inre marknaden.
- en solidarisk och internationellt aktiv union. EU
ska bli bättre på att förebygga och hantera kriser.
Olika områden ska samverka för att unionen ska
bli mer öppen mot omvärlden. Mänskliga rättig-
heter och demokrati ska lyftas fram i EU:s inter-
nationella arbete.
Genom EU kan vi arbeta för att Europa tar sitt an-
svar för internationell solidaritet. Genom unionen kan
vi hävda våra intressen och påverka en globaliserad
världsekonomi.
Det ligger i Sveriges intresse att slå vakt om den
politiska dialogen och samarbetet mellan EU och
Förenta staterna. Detta är av grundläggande säker-
hetspolitisk och ekonomisk betydelse.
Det är viktigt att EMU-projektet blir lyckosamt.
Valutasamarbetet underlättar det ekonomiska utbytet
inom unionen och kan utgöra en motvikt till det glo-
bala kapitalet.
Nu pågår en bred diskussion om Sveriges delta-
gande i EMU:s tredje steg. Ett beslut kommer att
underställas det svenska folket i en folkomröstning
eller vid riksdagsval.
Fru talman! Globaliseringen innebär både möjlig-
heter och risker. Vi ser i dag tydligare än någonsin
hur utrikespolitikens olika delar måste samverka för
att vi ska kunna förebygga konflikter, förtryck och
fattigdom.
Regeringens handlingsprogram Att förebygga
väpnade konflikter har fått brett internationellt ge-
nomslag. Det har presenterats i ett stort antal länder,
liksom i FN, EU, OSSE och Nato. Konfliktförebyg-
gande ska vara en integrerad del av utrikes- och sä-
kerhetspolitiken.
En regeringsskrivelse om konfliktförebyggande
kommer i år att överlämnas till riksdagen.
I regeringens arbete för global säkerhet står fem
mål i centrum:
1. Mänskliga rättigheter och demokrati - därför att
demokratiska stater som respekterar mänskliga
rättigheter kan lösa konflikter med fredliga me-
del.
2. Ekonomisk och social rättvisa - därför att mins-
kade klyftor undanröjer spänningar inom och
mellan stater.
3. Internationell frihandel - därför att det bidrar till
utveckling och välstånd.
4. En god miljö - därför att det långsiktigt tryggar
överlevnad, hälsa och möjligheter till utveck-
ling.
5. Nedrustning - därför att det skapar säkerhet och
stabilitet och befriar oss från hotet från massför-
störelsevapen.
Vart och ett av dessa mål är i sig centralt för att
människor ska kunna leva ett värdigt liv och för att
länder ska kunna utvecklas i säkerhet. Men de är
också nödvändiga delar i en samlad politik för att
förebygga väpnade konflikter.
Låt mig upprepa målen:
Sverige ska vara en klar och tydlig röst i arbetet
för mänskliga rättigheter och demokrati.
I politik och folkrätt flyttas nu tyngdpunkten från
nationell säkerhet och suveränitet till människors
säkerhet och mänskliga rättigheter. De högsta ansva-
riga för mord, tortyr och förföljelse ska aldrig kunna
sova gott om natten. Brott mot de mänskliga rättig-
heterna är en angelägenhet för mänskligheten i dess
helhet.
Sverige arbetar i FN, EU, OSSE och Europarådet
för att ställa individen i centrum och främja de
mänskliga rättigheterna.
Vi gör detta genom vårt engagemang mot rasism,
främlingsfientlighet och intolerans, vare sig det gäller
homosexuella i Zimbabwe, romer i Slovakien eller
judar i Ryssland.
Vi gör detta genom aktiva och i EU samordnade
insatser mot dödsstraffet. Så gott som hela Europa har
i dag formellt eller i praktiken avskaffat detta barba-
riska straff, och vi förvånas och upprörs över dess
fortsatta tillämpning i Förenta staterna.
Vi gör detta genom vårt arbete mot sexuell explo-
atering av barn och våra ansträngningar att stärka
FN:s barnkonvention. Under svensk ledning togs i
januari ett viktigt steg genom överenskommelsen om
ett protokoll om förbud mot barnsoldater.
Vi gör detta genom att uppmärksamma den köns-
diskriminering som i olika utsträckning drabbar jor-
dens halva befolkning. Kvinnor utgör merparten av
världens fattigaste. Flertalet kvinnor saknar möjlighet
att hävda sina rättigheter.
Vi gör detta genom att verka för en dialog mellan
kristendom, islam och judendom.
Demokrati vinner framsteg världen över. Trots
detta förföljs människor för sina åsikter av makthava-
re i länder som Vitryssland, Iran, Kuba och Kina.
Sverige kommer att fortsatt hävda att respekt för
medborgerliga och politiska rättigheter tillhör alla
länders internationella förpliktelser.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Tur-
kiet måste förbättras. Sverige kommer att noga följa
den fortsatta utvecklingen.
Sverige ska stå i främsta ledet i arbetet för eko-
nomisk och social rättvisa.
Grundtanken i det svenska utvecklingssamarbetet
är att de fattiga själva ska ta makten över sin framtid.
Fattigdom, förtryck och konflikter ska bekämpas.
Fortfarande lever en femtedel av jordens befolk-
ning i extrem fattigdom. Utvecklingssamarbetet kan
inte ensamt nå det överenskomna målet att till år
2015 halvera andelen extremt fattiga. Alla politikom-
råden måste ömsesidigt stödja varandra.
Den parlamentariska kommitté som regeringen
tillsatt om Sveriges politik för global utveckling ska
anlägga ett sådant brett perspektiv där de fattigas rätt
står i centrum.
EU och dess medlemsstater står för 60 % av värl-
dens bistånd. Sverige ska bidra till att göra detta bi-
stånd mer effektivt. Unionens gemensamma politik
måste på ett bättre sätt bidra till global utveckling.
Regeringen fäster särskild vikt vid att utveckla
långsiktiga och stabila finansieringssystem för FN
och utvecklingsbankerna, att följa upp 90-talets FN-
konferenser och att stärka FN:s funktionella kommis-
sioner.
Regeringen arbetar för att Bretton Woods-
institutionerna ska göra mer för att bekämpa fattig-
dom. Internationella valutafonden, Världsbanken och
de regionala bankerna behöver samordna sitt ageran-
de bättre. Större hänsyn måste tas till sociala och
humanitära krav. Skuldbördan är för många fattiga
länder ett avgörande utvecklingshinder som måste
åtgärdas. Sverige arbetar för att Världsbankens och
Valutafondens internationella skuldinitiativ genom-
förs skyndsamt.
Sverige ska stå upp för frihandel.
Sverige arbetar kraftfullt mot alla tendenser till
protektionism. Det är viktigt för oss själva, för Euro-
pa och för världsekonomin. Tullar, kvoter och han-
delshinder gynnar ett fåtal. Priset betalas av fattiga i
Afrika, Asien och Latinamerika - och av konsumen-
ter världen över.
Vi behöver mer frihandel, inte mindre. Samtidigt
ska vi verka för hållbar utveckling och goda arbets-
rättsliga förhållanden.
Regeringen verkar för ett öppet EU med en kon-
sekvent och solidarisk frihandelspolitik. Vi vill inten-
sifiera arbetet för en ny global handelsförhandling
snarast, trots misslyckandet vid WTO-mötet i Seattle.
Den kan komma att inledas under det svenska ordför-
andeskapet.
En naturlig del av vår utrikespolitik är att främja
svenska ekonomiska intressen. Ökad export och im-
port stöder tillväxt och sysselsättning, och ökade
utländska investeringar ger arbete, kompetens och
konkurrenskraft. Det är också viktigt att runtom i
världen lyfta fram bilden av det nya, unga och spän-
nande Sverige.
Sverige ska vara ledande i det internationella
miljöarbetet.
Klimatförändringar, vattenbrist, farliga kemikalier
och ökade trafikutsläpp hotar den globala miljön.
Arbetet för en god miljö hör samman med kampen
mot fattigdom i världen. Samtidigt ser vi en oförmåga
hos världens beslutsfattare att låta miljöhänsyn på-
verka centrala beslut.
Men miljöfrågorna innebär också nya möjligheter.
De lär oss att hushålla med knappa resurser. De bidrar
till ett modernt näringsliv.
Många miljöproblem kräver globala överens-
kommelser. Regeringen kommer att inom EU arbeta
för konkreta åtaganden vid höstens klimatkonferens i
Haag. Världens energiresurser ska diskuteras i FN
under Sveriges EU-ordförandeskap.
Regeringen arbetar för att få till stånd globalt bin-
dande åtaganden mot farliga kemikalier. Förhand-
lingar om detta kommer att avslutas i Stockholm
nästa år.
Inom utvecklingssamarbetet prioriterar regeringen
åtgärder för ett hållbart jord- och skogsbruk och hus-
hållning med begränsade vattenresurser.
Sverige ska med engagemang och kunskap full-
följa arbetet för nedrustning.
Regeringen fäster största vikt vid arbetet för ned-
rustning, särskilt på kärnvapenområdet. Vi beklagar
de bakslag som inträffat i spåren av Indiens och Pa-
kistans provsprängningar.
Sverige har uttryckt sin allvarliga oro över följ-
derna av den amerikanska kongressens nej till prov-
stoppsavtalet och den diskussion som förs om natio-
nella missilförsvar. Den ryska kärnvapenpolitiken,
och det stora antalet taktiska kärnvapen i vårt eget
närområde, understryker våra farhågor för att kärn-
vapnen kan få en ökad betydelse.
Arbetet för att eliminera Iraks massförstörelseva-
pen är inte slutfört. Detta svåra uppdrag har på nytt
anförtrotts åt en svensk.
Kärnvapenmakternas agerande har stor betydelse
för icke-spridningsfördragets trovärdighet. Sverige
vill lyfta fram det nära sambandet mellan icke-
spridning och nedrustning. Samarbetet inom EU och
med andra länder inom den s.k. koalitionen för en ny
dagordning är särskilt viktigt.
Målet om en värld fri från alla massförstörelseva-
pen står fast.
Regeringen välkomnar den genomslagskraft som
Ottawakonventionen mot antipersonella minor har
haft. Tillsammans med andra länder arbetar vi för
åtgärder mot spridning och användning av lätta va-
pen. Vi deltar aktivt i arbetet för rustningskontroll i
Europa.
Fru talman! FN:s ansvar är ytterst att stå som ga-
rant för att rätt ska gå före makt i världspolitiken.
FN:s säkerhetsråd är kärnan i den internationella
rättsordningen. Genom globalt samarbete kan vi tryg-
ga internationell fred och säkerhet och finna lösningar
på de stora överlevnadsfrågorna.
Regeringen vill stärka det globala samarbetet ge-
nom att ställa individen och de mänskliga rättigheter-
na i centrum. Ett vidgat säkerhetsbegrepp får allt
större genomslag i FN. Säkerhetsrådets möte om
hiv/aids är ett aktuellt exempel.
FN måste stärkas för att bättre kunna möta de ut-
maningar världen står inför. Alla medlemsstater
måste betala sina obligatoriska avgifter till FN - fullt
ut, i tid, utan villkor. Millennieförsamlingen, som
inleds i september, blir ett viktigt tillfälle att förstärka
och förnya FN.
Sverige har fått ett särskilt ansvar för arbetet med
att reformera FN:s säkerhetsråd. Vårt mål är att nå
enighet om ökad öppenhet och effektivitet i rådets
arbete och om en medlemskrets som speglar dagens
värld.
Det råder bred enighet om att säkerhetsrådet
måste stärka sin förmåga att förebygga konflikter.
Sverige välkomnar den fördjupade diskussion om
förebyggande åtgärder som inletts i FN.
När kriser ändå uppstår och internationella ingri-
panden blir nödvändiga måste säkerhetsrådet ta sitt
ansvar och fatta nödvändiga beslut. Världssamfundet
har viktiga slutsatser att dra från de rapporter som
nyligen lagts fram om Srebrenica och Rwanda.
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har
till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för
andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till
fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsan-
vändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riske-
rar att försvaga den internationella rättsordningen.
Men nödvändiga åtgärder för att förhindra syste-
matiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte
heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då
undermineras rådets och FN:s ställning.
Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana
humanitära katastrofer. Frågan om hur man ska agera
måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också
beakta långsiktiga och principiella aspekter och att
utveckla det folkrättsliga regelverket.
De ständiga medlemmarna har ett särskilt ansvar
för säkerhetsrådets förmåga att agera. De bör så långt
som möjligt avstå från att använda vetot eller hota
med vetot. Ett första steg mot en vetofri kultur vore
att vetorätten begränsades till fredsframtvingande
insatser.
Fru talman! En utblick över världen visar vilka
uppgifter vi står inför i arbetet för fred, demokrati och
utveckling.
Västra Balkan förblir ett öppet sår i Europa. Nya
krig måste förebyggas, demokratin måste stärkas,
ekonomin utvecklas och flyktingarna ges möjlighet
att återvända.
Den etniska rensningen, kriget, massflykten och
de fortsatta övergreppen i Kosovo har gjort en snar
försoning illusorisk. En demokratisk förändring i
Förbundsrepubliken Jugoslavien är avgörande för
utvecklingen i hela regionen. I Kroatien inger de
senaste veckornas händelser hopp om att samarbetets
krafter ska ta över.
Stabilitetspakten för sydöstra Europa är uttryck
för en politisk vision om att regionen gradvis ska
kunna inlemmas i det europeiska samarbetet.
Sveriges engagemang för västra Balkan fortsätter
genom deltagande i KFOR och SFOR, stöd till FN:s
Kosovomission, civilpoliser, valobservatörer och
omfattande insatser för flyktingar och bistånd till
regionen.
Afrika uppvisar skarpa kontraster - allvarliga
konflikter, misär och marginalisering, men på andra
håll demokrati och dynamiska ekonomier.
Stora krav ställs på afrikansk förmåga att före-
bygga och lösa konflikter. Sverige vill att EU tar ett
särskilt ansvar för att stödja de afrikanska länderna i
detta långsiktiga arbete.
Regeringen vill vidareutveckla samarbetet med
Afrika. Ett bredare och mer långsiktigt partnerskap
med afrikanska länder ska byggas genom kontakter
med näringslivet, folkrörelser och institutioner i Sve-
rige.
I Mellanöstern har ett nytt skede inletts med den
israelisk-syriska förhandlingsöppningen. Positiva
resultat är möjliga under detta år mellan Israel och
den palestinska myndigheten, mellan Israel och Syri-
en liksom mellan Israel och Libanon. En rättvis fred
förutsätter att Israel kan leva tryggt inom säkra och
erkända gränser och att palestinierna kan bilda en
egen stat.
Liksom FN:s generalsekreterare beklagar jag
djupt de senaste dagarnas israeliska bombningar av
mål i Libanon, som också drabbat civilbefolkningen.
Det är oerhört viktigt att fredsprocessen går vidare i
Mellanöstern.
Sveriges samarbete med länderna i Mellanöstern
och Nordafrika fördjupas med upprättandet av Alex-
andriainstitutet. Ett led i denna politik är också vårt
stöd för EU:s Barcelonaprocess.
Asienkrisen tycks ha vänts i en trend som pekar
på en ny kraftfull tillväxt bland länderna i regionen.
Krisen visade hur starkt de asiatiska ländernas ut-
veckling påverkar vårt eget land och internationell
ekonomi och politik.
Kinas ökade ekonomiska öppenhet är välkommen,
men står i kontrast mot situationen för de mänskliga
rättigheterna. Den demokratiska utvecklingen i Indo-
nesien äger rum under svåra omständigheter och
förtjänar omvärldens stöd.
Östtimor går med FN:s hjälp mot självständighet.
Därmed återstår ett betydande område på FN:s lista
över kolonier; Västsaharafrågan väntar fortfarande på
en lösning.
I Latinamerika har demokratin vunnit starkt fot-
fäste. Samtidigt består klyftor mellan befolknings-
grupper och på några håll förekommer alltjämt över-
grepp mot de mänskliga rättigheterna.
Sveriges och EU:s förbindelser med Latinamerika
har stärkts. Riotoppmötet befäste den samverkan som
vuxit fram inom politik och utvecklingssamarbete och
som fördjupas genom närmare ekonomiska förbindel-
ser.
Fru talman! Fjolårets Kosovoflyktingar bygger
upp sina förstörda hus. Svenska soldater levererar mat
till serber i en isolerad by.
Skräckslagna familjer gömmer sig undan strids-
vagnar i Tjetjenien. Barnsoldater med maskingevär
sprider terror i Sierra Leone.
En flickskola i Afghanistan stängs när biståndsor-
ganisationerna tvingats ge upp. En annan skola öpp-
nas i Moçambique dit freden återvänt efter en fram-
gångsrik FN-insats.
I Turkiet stärker EU:s krav kurdernas rättigheter.
Ny teknik bryter sönder informationsmonopol och
bygger nätverk för mänskliga rättigheter och nedrust-
ning.
EU-utvidgningen säkerställer demokrati i Slova-
kien. Svenska ungdomar studerar i Tyskland, och
svenska småföretagare kan etablera sig i Frankrike -
också tack vare EU.
Det är detta som 2000-talets utrikespolitik ytterst
kommer att handla om. Fred, demokrati och utveck-
ling - enskilda människors drömmar och farhågor,
förhoppningar och möjligheter.
Det är detta som är vårt ansvar - i samarbete - i
Norden och Östersjöområdet, i Europa och i världen.

Anf. 2 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Regeringens utrikesdeklaration kan
vid första påseendet verka harmlös, men den inne-
håller en hel del sprängfrågor. Den gamla neutralitets-
formuleringen står kvar i deklarationen, men vi note-
rar att vice statsministern, förre utrikesministern,
menar att neutralitetsbegreppet ska slopas. Vi förstår
att det kanske råder strid i regeringen om neutralitet.
Å ena sidan strävar regeringen efter att isolera Öster-
rike. Några politiska kontakter ska inte förekomma. Å
andra sidan vaknade vi i går morse till en försvarsmi-
nister som frenetiskt hävdar att Sverige ska sälja JAS
till Österrike. Hur det ska gå utan politiska kontakter
är lite svårt att förstå.
I regeringsförklaringen finns ett fördömande av
Tjetjenienkriget. Samtidigt föreslår regeringen en
militär samövning med Ryssland. Vid en sådan
samövning kan komma att ingå det marininfanteri
som vi vet finns i Tjetjenien. Enligt Human Rights
Watch har de ryska trupperna avrättat minst 22 civila,
huvudsakligen kvinnor och gamla män, under de
senaste veckorna. Tänk om svenska militären ska
samarbeta med förband som har varit inblandade i
Tjetjenienkriget!
Fru talman! Den mest brännande aktuella frågan
nämns i en mening, nämligen isoleringen av Österri-
ke. Parlamentsvalet i Österrike den 3 oktober blev en
stor framgång för Frihetspartiet, som blev näst största
parti. Det är ett parti som driver en populistisk politik
med ofta oförenliga ståndpunkter både till vänster och
till höger. Partiledaren Haider säger de mest befängda
saker. Det som är mest skrämmande är den syn han
har på nationalsocialismen, på invandrare och invand-
ringspolitiken. Han har gett uttryck för åtskilliga
ståndpunkter som är oförenliga med de rimliga nor-
mer som gäller i civiliserade samhällen. Det finns
därför all anledning att vara uppmärksam på vad som
sker i Österrike.
Valet där ledde till att tre partier fick, grovt räk-
nat, en tredjedel av mandaten i Österrikes parlament.
Österrikes folkparti, som är konservativt och kristde-
mokratiskt, hade före valet sagt att man ville gå i
opposition om man blev tredje största parti. Det blev
man också. Men om det österrikiska folkpartiet drog
sig ur regeringsansvaret skulle det naturligtvis övergå
till de två andra partierna. Därför beslöt man, trots sin
föresats, att inleda förhandlingarna med det social-
demokratiska partiet i Österrike. De förhandlingarna
pågick i tre och en halv månad, från oktober in till
senare hälften av januari. De ledde till en omfattande
och detaljerad regeringsöverenskommelse, som un-
dertecknades av företrädare för de båda partierna.
Men sist och slutligen underkände socialdemokrater-
na överenskommelsen, trots att partiordföranden och
sittande förbundskanslern Klima lett förhandlingarna
för sitt parti och själv undertecknat överenskommel-
sen.
Nu kommer det märkliga. Därmed blev det klart
att regeringsbildningen måste inbegripa Frihetsparti-
et, alternativet var att gå till nyval. Österrike måste
faktiskt få en regering.
EU:s medlemsländer ska engagera sig i varandra.
Vi har ett gemensamt ansvar för att de normer som
gäller mänskliga rättigheter och demokrati verkligen
uppfylls av unionen och av dess medlemsländer.
Detta finns med i fördraget, och det finns med i de
s.k. Köpenhamnskriterierna som ger villkoren för
kandidatländernas tillträde.
Därför är det så märkligt att EU inte ens diskute-
rar frågan - trots att det allmänna rådet hade sam-
manträde vid just denna tidpunkt för två veckor se-
dan. Man borde då ha uppmanat de österrikiska soci-
aldemokraterna att ompröva sitt ställningstagande och
acceptera regeringsansvaret. Jag förstår inte varför
utrikesministern satt och sov under det allmänna
rådsmötet. Det var då det fanns möjlighet för EU att
agera. Men det var ingen reaktion under det allmänna
rådet. Ännu har EU:s ministerråd över huvud taget
inte behandlat frågan.
En vecka senare kommer i stället uttalanden å 14
medlemsstaters vägnar. Det var inte från EU, men
gjordes i namn av ordförandeskapet - vilket var
missvisande. Det var ett uttalande som gjordes om
den bilaterala politiken.
EU kan naturligtvis inte besluta i frågor om inte
alla medlemsstaterna har rätt att delta i diskussion och
beslut. Fördragen reglerar detta noggrant. Det skulle
strida mot EU-samarbetets hela grundidé om man
gjorde så.
Internationella medier hävdar att uttalandet snara-
re var ett resultat av en partipolitisk komplott med
ursprung i Österrike. Jag tror att det är angeläget att
utrikesministern dementerar att så är fallet - om hon
nu kan göra det.
Sveriges regering bröt mot regeringsformen ge-
nom att inte samråda i Utrikesnämnden i ett så dras-
tiskt beslut som att bilateralt isolera ett annat land
utan stöd i en resolution från säkerhetsrådet - det är
det vi normalt har när vi fattar beslut om sanktion.
Regeringen har alltså beslutat att Sverige ska iso-
lera en annan västeuropeisk demokrati, samtidigt som
vi och EU strävar efter att upprätthålla kontakter även
med diktaturer som grovt bryter mot mänskliga rät-
tigheter. Var finns logiken i detta? Österrike ska iso-
leras, men med ett Ryssland - som fördömdes i utri-
kesdeklarationen för att bomba Groznyj sönder och
samman så att en oskyldig civilbefolkning utsätts för
enormt lidande - ska vi genomföra militära samöv-
ningar. För övrigt har regeringen inte ens samrått i
den frågan i Utrikesnämnden. Vad finns det för logik
i detta?
I en parlamentarisk demokrati är det folket som
avgör sammansättningen i ett parlament, och en rege-
ring måste accepteras av en majoritet i detta parla-
ment. Det gäller både i Sverige och i Österrike. Det
uttalade syftet med isoleringspolitiken är att få en
regering där Frihetspartiet inte deltar. Nu kommer
man till frågan hur den svenska regeringen har tänkt
sig att det ska gå till inom ramen för den österrikiska
parlamentarismen. När och på vilket sätt ska isole-
ringen upphöra? Har den svenska regeringen tänkt sig
att de österrikiska socialdemokraterna ska tvingas
acceptera regeringsansvaret och den ursprungliga
uppgörelsen med Folkpartiet, eller ska landet tvingas
till nyval, eller finns det någon annan lösning som
den svenska regeringen har tänkt sig för att isolering-
en ska upphöra? Det verkar inte så klokt att tvinga
landet till nyval med tanke på att Frihetspartiet enligt
opinionsundersökningarna i så fall skulle bli det
största partiet.
Regeringen har begått fem allvarliga fel i denna
brännande utrikespolitiska fråga. Samråd skedde inte
inom EU. Utrikesministern sov på EU:s allmänna
rådsmöte. I stället utestängdes Österrike från en dis-
kussion mellan EU-länderna. Det var det andra felet.
Regeringens beslut har inte beretts på det sätt som ska
ske, och något samråd har inte skett i Utrikesnämn-
den - vilket ska ske enligt grundlagen. Det finns
ingen konsekvens i att isolera Österrike och samtidigt
sträva efter att hålla kontakten med diktaturer och
regimer som grovt förbryter sig mot mänskliga rättig-
heter. Regeringen har inte på något sätt inför riksda-
gen, eller på annat sätt, redovisat vad isoleringspoliti-
ken ska leda till, vad som ska ske i Österrike för att
isoleringspolitiken ska upphöra.
Fru talman! Jag har uppehållit mig länge vid den-
na fråga därför att det är den mest brännande utrikes-
politiska frågan i dag, men den nämns bara med en
enda mening i utrikesdeklarationen. Låt mig gå in på
nästa fråga, nämligen neutraliteten. Föreställningen
att Sverige kan stå neutralt vid grovt brott mot folk-
rätten i vårt närområde är inte realistisk. Sverige kan
inte handla på samma sätt som under andra världskri-
get. Då stod Sverige neutralt trots att det skedde gro-
va brott mot folkrätten i vårt närområde. Vi kan inte
stå likgiltiga om ett nordiskt grannland, EU-
medlemmar eller baltiska länder angrips. Europa
måste få en fast och förpliktande säkerhetsordning.
Det kan inte tolereras att länder startar aggressioner,
begår folkmord eller folkfördrivningar. Sverige har
ett självklart medansvar att denna säkerhetsordning
blir förverkligad.
Det pågår nu i Europa en intensiv debatt om nöd-
vändigheten att Europa bättre ska förmå ta sitt ansvar
för sin egen säkerhet. Det handlar inte om att minska
USA:s roll eller engagemang utan om att öka Europas
egen förmåga. Ett första steg tas genom att EU får ett
uttryckligt ansvar för konflikthantering och krisföre-
byggande. Erfarenheten från Balkan visar att Europa
varken kunde förebygga konflikten eller hade nöd-
vändig kapacitet för att uthålligt klara av krishante-
ringen. USA:s involvering blev nödvändig.
Det vore därför rimligt att vi i Europa ställde krav
på varandra i fråga om vilka resurser vi ska ha och
vilken inriktning vi ska ha för att kunna klara det här.
Tyvärr avvisar regeringen tanken på detta. Det är
beklagligt. Hur ska Sverige kunna uppfylla betydligt
högre ambitioner om vi samtidigt kraftigt drar ned på
våra försvarssatsningar? Omstrukturering av nya
uppgifter kostar mer, inte mindre. Den svenska rege-
ringens attityd håller inte i det längre perspektivet.
Sverige måste inse att ska vi ha en säkerhet i Europa
måste vi bära den gemensamt och bära bördorna och
ansvaret gemensamt. Alla goda krafter behövs.
Fru talman! Ryssland går nu in i ett nytt skede,
mera säkerhetsorienterat och nationellt, mera mån om
att visa kraft och beslutsförmåga. I de ryska gränsom-
rådena, i det s.k. nära utlandet, finns spänningar och
krafter som kan utlösa händelsekedjor som vi inte vet
någonting om i dag. Ryssland kan inte uppfattas som
ett hot mot Sverige, men det är en del av en instabil
europeisk situation som vi måste ta på allvar.
Kriget i Tjetjenien har förts med stor brutalitet.
Civilbefolkningen drabbas hårt. Det helt legitima
syftet att bekämpa terrorism får inte användas som
täckmantel för att bedriva en regelrätt straffexpedition
mot ett helt folk.
Det är hela Europas angelägenhet hur Ryssland
för kriget i Tjetjenien. Landet kan inte med hänvis-
ning till inre angelägenheter undandra sig omvärldens
erbjudande om hjälpsändningar till den lidande be-
folkningen, om beredskap att medla mellan Ryssland
och de tjetjenska företrädarna eller åsidosätta nöd-
vändigheten av återhållsamhet och proportionalitet i
sina åtgärder.
Att under ett pågående krig och aviserad rysk
återupprustning förorda en kraftig svensk nedrustning
är inte ansvarsfullt. Det är inte heller rimligt, som jag
tidigare påtalat, att Sverige ska samöva med den
ryska krigsmakten samtidigt som kriget i Tjetjenien
pågår. Samövning är nog bra, men det måste själv-
fallet ske under förutsättning att Ryssland respekterar
de spelregler som gäller samlevnaden i Europa. Såväl
OSSE som Europarådet anger regler för detta.
Sverige, Europa och västvärlden måste sträva ef-
ter att utveckla goda relationer med Ryssland, att
bidra till att få ett Ryssland som är fredligt och demo-
kratiskt och som får en rimlig grad av europeiskt
välstånd. Ett fattigt och plågat Ryssland riskerar att
bli ett hot mot sig självt och sina grannar.
Eftersom Sverige agerar för att Estland, Lettland
och Litauen snarast ska kunna bli medlemmar i EU är
det naturligt att vi funderar över hur de baltiska län-
dernas säkerhet ska kunna utvecklas och garanteras.
Kombinationen av medlemskap i Nato och EU ger
den bästa möjligheten till både säkerhet och utveck-
ling. Små länder som inte i längden kan försvara sig
av egen kraft får därmed en trovärdig säkerhetsga-
ranti.
Estland, Lettland och Litauen strävar efter med-
lemskap i Nato. Polen är sedan ett år tillbaka medlem
i alliansen. Östersjöns sydkust från Polen till Dan-
mark ligger alltså redan inom Nato.
Den för säkerhet och stabilitet i Norden och Ös-
tersjöområdet bästa lösningen vore att de baltiska
länderna, Sverige och Finland, om landet så önskar,
går med i Nato gemensamt. Därmed skulle de nordis-
ka länderna finnas med i samma säkerhetsordning,
och möjligheten till ett intensifierat nordiskt samar-
bete på det militära området skulle underlättas. En
gammal nordisk dröm skulle därmed gå i uppfyllelse.
Östersjöområdet skulle i allt väsentligt vara en del av
både EU och Nato. Därmed skulle ett oerhört viktigt
mål ha uppnåtts i de fria, fredliga och stabila förhål-
landena i vår del av världen.
Fru talman! Den invändning som brukar riktas
mot detta, att det skulle försvåra relationerna med
Ryssland, bygger i allt väsentligt på en felsyn. Strä-
van från Europa och väst ska vara att samarbeta och
att integrera Ryssland i ett omfattande och nära sam-
arbete. Det är av avgörande betydelse för att säkra
freden och friheten i vår världsdel.
Nato är av avgörande betydelse. Genom att Euro-
pa får en fundamental säkerhet kan man med trygghet
bygga relationer med Ryssland. Det är det som är
förutsättningen för att kunna fortsätta det här arbetet.
Ryssland kan dessutom inte utveckla ett ordentligt
samarbete med Europa och väst på bekostnad av sina
grannländer. Ryssland måste inse att länder som Est-
land, Lettland och Litauen måste känna sig trygga i
sin självständighet. Ska samarbetet med Ryssland
fungera måste helt enkelt grannländerna känna att de
med fullt förtroende kan öka, och inte som i dag
minska, sina förbindelser med Ryssland. Här spelar
Nato en nyckelroll. Trygga länder har lättare för att
samarbeta och behöver inte nervöst bevaka gränser
och höja gränshinder.
För Sveriges egen säkerhet vore också de baltiska
ländernas Natomedlemskap av stort värde.
Nato har också en viktig roll för den interna ut-
vecklingen i Ryssland. Det finns åtskilliga politiska
krafter i Ryssland - det noterade vi inte minst under
dumavalet i december - som förespråkar något slags
revanschism: förlorade områden ska återtas. En sådan
oansvarig politik blir omöjlig om grannländerna lig-
ger fast förankrade i det euro-atlantiska säkerhets-
samarbetet. Vi ska aldrig glömma att krig börjar i
gråzoner, i områden där det råder osäkerhet om vad
som gäller. Ett Europa där säkerhetsgarantierna är
tydliga och ligger fast är ett tryggare Europa. Ett
Europa där aggressiv politik inte får spelrum är ett
Europa där samarbetet främjas.
I den utrikespolitiska deklarationen betonar rege-
ringen att Sveriges säkerhetspolitik har en tydlig
europeisk dimension och att vår samhörighet med
övriga EU-medlemmar skapar solidaritet och gemen-
sam säkerhet. Det är då också viktigt att vi ger uttryck
för detta. Vi kan då inte säga att vi ska stå neutrala,
om länder med vilka vi arbetar och känner solidaritet
blir angripna. Det är helt enkelt vår skyldighet att stå
upp för den europeiska friheten.

Anf. 3 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Lars Ohly kommer att tala om EU se-
nare.
I vår riksdag har vi en debatt om utrikespolitik
och en annan debatt om mänskliga rättigheter. Men
man kan inte tala om det ena utan att beröra det and-
ra. Man kan inte heller tala om utrikespolitik och
mänskliga rättigheter utan att beröra historien.
Den amerikanska självständighetsförklaringen och
därefter den franska revolutionen var först med att
proklamera de mänskliga rättigheterna. De sades
gälla för alla människor. Men det fanns undantag. De
mänskliga rättigheterna gällde inte för kolonialfolken.
De gällde inte för Nordamerikas indianer, som man
utrotade tills det bara fanns en folkspillra kvar att
uppvisa för dagens turister. Slavhandeln över Atlan-
ten och slaveriet i amerikanska Södern kunde också
fortsätta som om inget hänt.
Än i dag brottas det amerikanska samhället med
stora problem som har sina rötter i dessa historiska
förbrytelser. Men länder som deltog i denna verk-
samhet erkänner i dag dessa brott i det förflutna. I
Europa talar man kanske inte så mycket om det. Det
var inte hit slavarna kom. Här tjänade man bara peng-
ar på slavhandeln.
Under 1900-talet fick vi se hur man mitt i hjärtat
av högkulturens Europa kunde utnyttja och spela på
föreställningar om överlägsenhet och styrka för egen
del och förakt för andra folk i politiskt och ekono-
miskt syfte - och i ett fall med rent industriella meto-
der utplåna människor i stor skala, såsom skedde
under Förintelsen. Där utrotades judar, polacker,
romer och homosexuella. Där utplånades nazismens
motståndare såsom stridbara liberaler, socialdemo-
krater och kommunister.
Men Förintelsen var inte det enda folkmordet un-
der 1900-talet. Det första ägde rum i Armenien under
tillblivelsen av dagens Turkiet, då 1-1,5 miljon ar-
menier och över 500 000 syrianer och assyrier mör-
dades. Målet var att utplåna alla armenier, syrianer
och assyrier. Själva begreppet genocide, folkmord,
dyker för första gången upp under dessa händelser
1915. En del lyckades fly till den ryska delen av Ar-
menien - i dag den självständiga staten Armenien.
Endast 70 000 lever kvar i Turkiet, där de fortfarande
utsätts för nationellt och kulturellt förtryck på samma
sätt som kurderna, assyrier-syrianerna och andra
minoriteter.
Jag har talat om flera folkmord och MR-brott,
men den turkiska staten har inte på allvar erkänt sina
historiska förbrytelser. I stället har förtrycket av mi-
noriteter fortsatt.
Jag anser att det var ett förbiseende att Armenien
inte inbjöds till Förintelsekonferensen. Det hade varit
ett lysande tillfälle för Turkiet att framföra sina ur-
säkter, skapa försoning och understödja progressiva
krafter i Turkiet för att inleda en ny era i Turkiets
historia. Det är dock inte för sent att se till att det sker
i framtiden. Jag välkomnar därför statsministerns
löfte om att det kommer att bli en årligen återkom-
mande konferens om förintelsen av judarna och andra
folkmord. Kunskap om alla folkmord och alla brott
mot mänskligheten är viktig.
Däremot ställer jag mig tveksam till regeringens
politik att strax före Förintelsekonferensen godkänna
Turkiet som kandidatland till EU. Självklart kan man
inte förvänta sig att en stat plötsligt ändrar sin politik
180 grader. Men jag får en stark känsla av att EU:s
regeringar gärna vill se större förändringar än vad
som verkligen inträffat. Vi får inte glömma att Turki-
et är den enda ockupationsmakten i Europa. Man
ockuperar fortfarande en tredjedel av Cyperns territo-
rium. I Izmir pågår rättegångar mot Veli Lök och
medlemmar av Human Rights Foundation - Turkiets
största MR-organisation.
Jag har påpekat att det är viktigt att inte bara stu-
dera grymheter i det förgångna, konstatera deras
omfattning och bli indignerad. Det handlar om att för
framtiden utforska samhälleliga strukturer och meka-
nismer som leder fram till folkmord.
Ur svensk synpunkt är detta särskilt viktigt, efter-
som vi i vår utrikespolitik alltid talat om betydelsen
av ett early warning-system när det gäller svåra kon-
flikter. Vi har diskuterat det när det gällt Rwanda och
Burundi, för att nämna några exempel.
Till Förintelsekonferensen var en rad framträdan-
de personer inbjudna. Dessa rönte stor uppmärksam-
het i medierna. Ur en synvinkel spelade de en viktig
symbolisk roll när det gällde att erinra om Förintel-
sens alla offer och betydelsen av de mänskliga rättig-
heterna. Men man måste samtidigt markera att det
föreligger en skillnad mellan vad som skedde i 40-
talets Europa och vad som sker i dag. Dåtidens lidan-
den ger inte frikort åt dagens politiker.
Den israeliska staten är i dag själv en ockupant.
Det som en dag är tänkt som en självständig pales-
tinsk stat ser på kartan ut som ett gytter av fläckar och
prickar. De palestinska områdena är väl isolerade från
varandra och områdena mellan dem är väl kontrolle-
rade av israeliska myndigheter när det gäller kommu-
nikationer och tillgång till vatten, m.m.
Den israeliska politiken under Ehud Baraks led-
ning har förändrats men är fortfarande oklar. Vi har
sett en del bosättare drivas bort från de områden de
lagt under sig. Samtidigt har Barak godkänt beslut om
andra nya bosättningar.
För några dagar sedan rapporterade Israels infor-
mationscentrum för mänskliga rättigheter i de ocku-
perade områdena att israeliska myndigheter försöker
kringgå det förbud mot tortyr som landets högsta
domstol beslutade om så sent som i september förra
året. Premiärminister Barak har tillsatt en kommitté
som fått till uppgift att undersöka hur man ska finna
en lösning på problemet om hur man på lagligt sätt
ska kunna använda våld vid förhör. Motiveringen till
denna smyglegalisering är krystad. Den handlar om
att den israeliska säkerhetstjänsten fortfarande ska
kunna fortsätta att tortera palestinier som man anser
är misstänkta.
För oss handlar det alltså om att hålla isär respek-
ten för Förintelsens offer och Israels aktuella statsin-
tressen när det gäller palestinierna. Förintelsens alla
offer förtjänar den största respekt. Den israeliska
statens uppträdande i dag förtjänar däremot hård
kritik.
Fru talman! När det gäller statsintressen, folkrätt
och mänskliga rättigheter står vi alla inför en rad
svåra problem. Natos angrepp mot Jugoslavien var ett
brott mot folkrätten. För att förklara sitt ingripande
hänvisade Nato till Jugoslaviens brott mot mänskliga
rättigheter i Kosovo. Vänsterpartiet fördömde bomb-
ningarna av flera skäl. Vi visste vad Milosevic stod
för sedan kriget i Bosnien.
I stället för att man skyddade kosovoalbanernas
mänskliga rättigheter blev de genom bombningarna
värnlösa offer för serbiska terrorförband. Många hade
varnat för detta. Nato måste ha insett faran, men bort-
såg från den. Det som benämnts som en humanitär
intervention ledde till en massiv ökning av antalet
massakrer. Vi frågar oss fortfarande: Var den huma-
nitära interventionen värd det pris som man betalade i
människoliv i Kosovo och Jugoslavien samt ett för-
stört näringsliv i Serbien och Montenegro? Vad är det
man har vunnit?
Förhandlingarna i Rambouillet fördes inte för att
uppnå en överenskommelse utan för att legitimera ett
ingripande. FN:s säkerhetsråd ställdes helt åt sidan.
Säkerhetsrådets permanenta medlemmar tog inte
heller sitt ansvar för att nå en fredlig lösning. Veto-
rätten i säkerhetsrådet är en kvarleva från kalla kri-
gets dagar. I dag är det kalla kriget slut. Nu måste FN
anpassas till ny verklighet.
För några år sedan lades Carlsson-Ramphal-
rapporten fram, som talade om en reformering av FN.
Trots att problemen under senare år ställdes på sin
spets har debatten kring FN-systemets reformering
blivit alltmer lågmäld.
Vi måste börja diskutera dessa frågor igen, och
kanske ännu mer konkret än tidigare. Vem ska be-
stämma om vålds användning i konflikter? Hur ska
vetorätten se ut? Ska den över huvud taget finnas?
Ska USA som den enda kvarvarande supermakten
kunna sätta sig över FN-systemet? Jag har inga svar
på alla dessa svåra frågor, men jag skulle vilja se en
livligare diskussion kring dem.
Fru talman! Utvecklingen i Tjetjenien är en källa
till stark oro, och Rysslands krig mot Tjetjenien
måste starkt fördömas. Detta är inte kamp mot terro-
rism. Det handlar om storrysk chauvinism och är ett
sätt för premiärminister Putin att erövra president-
posten. Det handlar också om försök för vissa funda-
mentalistiska krafter att få in en fot i Kaukasus. Men
majoriteten tjetjenier bekänner sig inte till någon
islamistisk fundamentalism - de är anhängare av
sufitiska riktningar av islam.
Vad det senare handlar om är vem som ska ha
kontrollen över det oljerika Kaukasus, varav Tjetjeni-
en är en del. Vad betyder oljeledningarna från Kauka-
sus genom Turkiet för Västeuropa och framför allt
USA? Vad betyder oljan för Ryssland?
Kriget i Tjetjenien handlar inte bara om ideologi,
gudstro, islamistisk fanatism, rysk chauvinism och
liknande fenomen. Det handlar också om olja, pengar,
makt och inflytande.
Sverige måste protestera starkt och högljutt mot
det pågående kriget. Ett sätt är att inte genomföra
gemensamma militära övningar med Ryssland så
länge inte Ryssland visat sin vilja till fredsförhand-
lingar.
Sverige måste vara en konsekvent förespråkare
för folkrättens principer, för mänskliga rättigheter och
mot våldsanvändning i konflikter.
Tyvärr har vår röst i världen inte hörts lika tydligt
under senare år. Nu är det dags att tala högt om brott
mot mänskliga rättigheter - även om de sker i vår
närhet. Det är dags att protestera mot en världsord-
ning som innebär den starkes rätt - även om den
starke är USA.

Anf. 4 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna ska alltid vara det
parti som ger vårt lilla land ett stort engagemang för
en medmänsklig utrikespolitik, för fred, frihet och
mänskliga rättigheter och för ekonomiskt bistånd till
fattiga människor. Det är människorna och synen på
människors lika värde som kommer att vara målet för
den kristdemokratiska utrikespolitiken. Det innebär
att folkrättens och det internationella samfundets
ståndpunkter i framtiden måste vidareutvecklas för att
sätta människans värde i centrum.
Fru talman! Tyvärr måste vi i dessa dagar bevittna
att internationaliseringen också kan leda fram till
rädsla och främlingsfientlighet hos politiska ledare
och partier inom vår egen europeiska familj, EU. Jag
avser naturligtvis utvecklingen i Österrike. Självfallet
kan det tyckas märkligt att man lägger sig i andra
staters regeringsbildning efter demokratiskt genom-
förda val. Den traditionella folkrätten tillåter egentli-
gen inte detta. Men vi står inför en framtid där synen
på den enskilda människans värde och ett etiskt för-
hållningssätt måste få genomslag även i utrikespoliti-
ken, framför allt då utrikespolitiken och inrikespoliti-
ken alltmer flyter samman.
Vi måste stå upp och protestera när främlingsfi-
entliga värderingar får fotfäste i Europa var så än
sker. Den österrikiska regeringen ska veta att om den
driver en politik som strider mot EU:s grundlagar
kommer detta att få konsekvenser. Det är en utveck-
ling av folkrätten som i grunden är positiv.
Vi ställer tuffa krav om demokrati och mänskliga
rättigheter på ansökarländerna från Öst- och Central-
europa. Då måste vi också hålla rent framför vår egen
dörr. Det är en trovärdighetsfråga för varje medlem-
sland.
Kristdemokraterna anser att de 14 medlemsstater-
na handlade både resolut och i sak riktigt då man före
regeringsbildningen i Österrike markerade såväl
ståndpunkter som konsekvenser av främlingsfientlig-
heten. Det gav frågan nödvändig uppmärksamhet och
har starkt påverkat regeringsförklaringen i Österrike.
Att vidta ytterligare åtgärder mot Österrike innan den
nya regeringens politik har utkristalliserats skulle
vara något förhastat och ogenomtänkt. Sanktioner bör
diskuteras först om den nya regeringen bryter mot
bestämmelser i EU:s grundlag.
Det är nu medlemsländernas viktigaste uppgift att
anvisa vägen för den europeiska familjen i allmänhet
och för Österrike i synnerhet. Det skulle vara olyck-
ligt om omvärlden agerar så att den riskerar att öka
Haiders popularitet i landet. Men visar det sig att en
främlingsfientlig politik i verkligheten får genomslag
i den praktiska politiken, och att Österrike därmed
ignorerar EU:s grundlag, då måste detta naturligtvis
få konsekvenser.
Fru talman! Under de senaste åren har det skett en
dramatisk förändring och utveckling av vårt samhälle.
En av de absolut mest påtagliga förändringarna är
onekligen internationaliseringen av samhället. Av-
stånden mellan världens folk har blivit, och blir, allt
kortare. Vi har blivit gränslöst beroende av varandra.
Detta förändrar helt förutsättningarna för ett själv-
ständigt lands utrikespolitik - och därmed för Sveri-
ges utrikespolitik.
I Sverige har vi varit alldeles för dåliga på att pe-
dagogiskt förklara globaliseringens konsekvenser och
de nya förutsättningarna för framtidens politik. Här
måste vi bli betydligt bättre. Över partigränserna är vi
överens om vikten av det internationella samarbetet,
även om olika partier väljer att prioritera olika politi-
kområden och olika samarbetsformer.
Regeringens engagemang i utrikespolitik och i
internationell samverkan innehåller många deklara-
tioner om bl.a. demokrati, utvecklingssamarbete och
mänskliga rättigheter. Men tyvärr är ord och text ofta
mer ambitiösa än de handlingar som orden står för.
Sveriges utrikespolitiska profil har både försvagats
och skamfilats under 1990-talet. Det räcker att peka
på ambivalensen i EU-samarbetet, försenade FN-
insatser, Sydafrikaresan och sist men inte minst en
biståndspolitik där vår tidigare positiva profil håller
på att bli alltmer utsuddad. Vår trovärdighet är hotad.
Däremot står vi bakom statsministerns insatser för
att lyfta fram en av historiens mörkaste sidor - För-
intelsen - i syfte att detta fasansfulla aldrig mer ska få
rötter varken i Europa eller i andra delar av världen.
Samtidigt vill jag uppmana regeringen att vända på
varje sten när det gäller vårt eget lands roll i andra
världskriget. Allt annat skulle hota vår trovärdighet.
Utrikespolitiken får aldrig bli ett spel där det gäl-
ler att tillförskaffa sig tillräcklig makt och tillräckligt
anseende på den internationella arenan. Världen har
tyvärr ofta haft alltför mycket av det inslaget under
det senaste århundradet. Även om Sverige ibland har
flaggat högt med moralen har den svenska utrikespo-
litiken inte alltid styrts av helt ärliga motiv då vi har
försökt att undvika problem med hjälp av vår neutra-
litetspolitik. Det är nu dags att på allvar föra in ärliga
värderingar i den svenska utrikespolitiken. Då anser
vi kristdemokrater att det handlar om att sätta männi-
skovärdet i fokus för hela utrikespolitiken. Det bör
vara vårt stora ansvar inför det kommande århundra-
det.
Fru talman! När det talas om mänskliga rättigheter
i utrikespolitiken görs det ofta med stora ord av före-
trädare alltifrån höger till vänster på den politiska
skalan. Civila, politiska, ekonomiska och sociala
rättigheter betonas. En del debattörer hyllar den ame-
rikanska demokratins förträfflighet, andra har Kuba
som sitt ideologiska föregångsland.
I folkrätten sätts ofta staters suveränitet före de
mänskliga rättigheterna. Som kristdemokrat känns det
oerhört viktigt att få slå fast att vi arbetar för männi-
skans okränkbara värde. Alla människor ska omfattas
av likvärdiga rättigheter oavsett nationalitet, hudfärg,
kön, ålder eller sexuell läggning. Värderingar som
finns nedskrivna i bl.a. FN:s olika deklarationer om
de mänskliga rättigheterna och andra folkrättsbundna
traktat måste utgöra rättesnöre för oss alla. Här får vi
inte vara rädda för att föra fram kritik mot vare sig
oss själva eller andra regeringar.
Att den svenska regeringen ännu inte har tagit
fram en handlingsplan för mänskliga rättigheter trots
att alla FN:s medlemsländer har uppmanats därtill vid
FN-konferensen i Wien 1993 är ett tecken på non-
chalans. Här bör den svenska regeringen lära av den
kristdemokratiskt ledda regeringen i Norge, som
nyligen presenterade en utmärkt MR-handlingsplan,
en handlingsplan där man både granskade MR-
situationen i sitt eget land och lade fast riktlinjer för
MR-frågorna i utrikespolitiken.
Att våga kritisera det egna samhället samtidigt
som man gör en god ansats att sätta människovärdet i
fokus för hela den norska utrikespolitiken ger en hög
trovärdighet. Anna Lindh, lär av Norge i detta avse-
ende.
Fru talman! Det är dags att Sverige på allvar beto-
nar värderingar och riktar in sig på den enskilda män-
niskans situation och utveckling i utrikespolitiken och
därmed sätter människovärdet i centrum i det inter-
nationella arbetet.
Det måste gälla hela området från utvecklings-
samarbete till handels- och säkerhetspolitik. Vi står
inför oerhörda utmaningar inom det globala miljöar-
betet, något som berör såväl människors överlevnad
som våra möjligheter till ett värdigt liv.
Då Kristdemokraterna deltog i fyrpartiregeringen
1991-1994 genomfördes en praktisk effektivisering
och integrering av biståndspolitiken genom en sam-
ordning med den diplomatiska utrikespolitken. Det
steg som nu måste tas är av politisk karaktär och är
betingat av medborgarnas krav på en miljö som är
både hållbar och mera jämlik.
Det gäller att föra in handelspolitiken och de ex-
portfrämjande åtgärderna fullt ut i utrikesrelationerna
samt att integrera de viktiga miljöfrågorna.
Vi vet att fria marknadskrafter och strikt frihandel
inte löser de svåra miljöproblemen som världen står
inför. Här måste miljöpolitikens innehåll vävas ihop
med bistånds-, utrikes- och handelspolitik. Utrikes-
politiken måste få ett socialt perspektiv och ansvar.
Personal inom såväl Regeringskansliet som Utri-
kesdepartementet måste i större utsträckning besitta
en kompetens med ett sådant innehåll. Den nya
världsordningen ställer krav på vår utrikespolitiska
anpassning.
Fru talman! De mänskliga värderingarna måste
genomsyra även säkerhetspolitiken. Vi har alltför
länge gömt oss bakom principer om staters suveräni-
tet och deras inre angelägenheter.
I FN:s säkerhetsråd har man alltför länge vägt
dessa principer före principer om mänskliga rättighe-
ter. Detta är fel. Det är inte stater som ska skyddas i
världssamfundet, utan det är människor.
Varje stat som har ratificerat MR-deklarationer
har enligt folkrätten en skyldighet att skydda sina
invånare mot hot och främja mänskliga rättigheter.
När så inte sker måste omvärlden reagera och komma
till undsättning.
Vid grova brott krävs även väpnade insatser, och
ibland mot den inhemska regeringens samtycke. Här
får världssamfundet inte paralyseras av en föråldrad
vetorätt i FN:s säkerhetsråd eller dra sig undan av
maktpolitiska skäl. Vi har en etisk förpliktelse att
efter största möjliga förmåga tillsammans skydda
människors rättigheter. Att vara neutral mot männi-
skors lidande är oacceptabelt.
Säkerhetspolitiken måste få så många instrument
till sitt förfogande som möjligt för att motverka da-
gens och morgondagens hotbilder gentemot den en-
skilda människan.
De konfliktförebyggande insatserna genom den
preventiva diplomatin spelar en avgörande roll för att
undvika att väpnade konflikter bryter ut. Regeringens
nya handlingsprogram Att förebygga väpnade kon-
flikter är mycket lovvärt, och vi väntar oss mycket
inom detta område.
Då väpnade konflikter trots allt bryter ut måste vi
ha tillräckliga instrument för att stoppa mänskligt
lidande och humanitära katastrofer, en beredskap att
återskapa freden. För att bevara och skydda rätten till
liv krävs en effektiv krishanteringsförmåga och ett
effektivt försvar för den enskilda människan.
Därför stöder vi kristdemokrater utvecklingen
inom EU, där såväl den civila som den militära kris-
hanteringen förstärks för Europas säkerhet, med den
transatlantiska länken som den viktigaste militära
säkerhetsfrämjande institutionen.

Anf. 5 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Vid millenniets första utrikesdebatt
finns det anledning att göra en kort tillbakablick på
det sekel som vi nyss lämnat bakom oss. Det har varit
det århundrade då demokratin fick sitt stora genom-
brott. Teknikkutvecklingen har fört människan till
månen och kopplat ihop människor från jordens alla
länder i det världsomspännande datanätet Internet.
Men det har också varit ett århundrade där två världs-
krig har ägt rum, där ofattbar ondska tagit sig uttryck
i form av folkmord, massakrer och etnisk rensning.
Måtte 2000-talet bli ett fredens sekel till skillnad från
1900-talet.
För två veckor sedan ägde Stockholms internatio-
nella forum om Förintelsen rum. Konferensen var ett
bidrag till det internationella samarbetet om utbild-
ning, hågkomst och forskning om Förintelsen. Vi får
aldrig glömma, utan vi måste ständigt föra kunskapen
om den mörka tid i allas vår historia och de ideologier
som gjorde den möjlig vidare till nya generationer.
Nyheterna den senaste tiden om nynazister, deras
verksamhet och illdåd fokuserar på kardinalfelet i
svensk nutidshistoria, nämligen att vi aldrig fört in
dessa kunskaper i undervisningen. I Sverige har vi
aldrig undervisat om vårt lands bruna förflutna, vilket
lett till att vi inte förmått sätta saker och ting in i
deras historiska sammanhang. Dagens nazister är
ideologiska och t.o.m. i vissa fall biologiska barnbarn
till 1930-talets nationalsocialister. Vi är ingalunda
ensamma om den bristen. Det mest framträdande
exemplet är Österrike.
Det är hög tid för Sverige som nation att göra upp
med sitt bruna förflutna och dessutom föra in san-
ningen om det förflutna i undervisningen, annars
kommer vi aldrig att kunna bekämpa och besegra
rasism, antisemitism, nazism och intolerans i dagens
samhället. Det är vår förhoppning att konferensen blir
årligen återkommande och då tar upp andra folkmord
och illdåd under 1900-talet, folkmordet på armenier,
kolonialismens offer, kommunismens offer, Kam-
bodja, Rwanda, Bosnien och Kosovo för att nämna
några. Världen måste göra upp med det förflutna för
att kunna gå vidare in i 2000-talet.
Fru talman! Den europeiska unionen är genom
samarbetets bredd, djup och intensitet utan tvivel den
mest kraftfulla politiska och ekonomiska samar-
betsorganisationen i Europa i dag. EU:s grundidé, att
genom ökad integration främja demokrati, välstånd
och stabilitet, utgör ett historiskt bidrag till fredlig
samarbets- och samhällsordning.
Sverige har nu varit medlem av EU i fem år och
övertar ordförandeskapet den 1 januari 2001, dvs.
inom mindre än ett år. Det är en stor utmaning. Cen-
terpartiet är det parti som tidigast drivit kravet på att
regeringen måste ha en nationell strategi för ordfö-
randeperioden och att man måste planera i tid vilka
frågor man ska driva, osv. Regeringens senfärdighet
på denna punkt är ganska oroväckande för svenskt
vidkommande, eftersom Sveriges ställning som en
konstruktiv och aktiv kraft i Europa och globalt
kommer att prövas då. Det är också en unik möjlighet
att förankra EU-arbetet i det svenska samhället, bland
skolor, föreningsliv, idéburna organisationer och
vänorter och som kan fungera som kraftkällor i det
medborgerliga Europasamarbetet. Vi anser att mycket
mer kunde ha gjorts mycket tidigare.
De frågor som vi tycker måste prioriteras nu när
Sverige tar över ordförandeklubban i EU är utvidg-
ningen, institutionella reformer, miljöfrågorna, sys-
selsättningen och jämställdheten.
Utvidgningen av EU till länderna i Central- och
Östeuropa inklusive Baltikum innebär en historisk
möjlighet att medverka till ökad stabilitet och säker-
het på vår kontinent. EU-samarbetet ska utvecklas i
alleuropeisk riktning, och EU ska fungera som en
brobyggare mellan de länder som är med i gemenska-
pen och de som står utanför.
Vi menar att Sverige bör gå i spetsen för att för-
ändra EU:s arbetsformer och institutioner. Närhets-
principen, dvs. principen att besluten ska fattas så
långt ned och så nära medborgarna som möjligt,
måste göras till en bärande och fungerande princip.
Vi menar också att regeringen bör initiera en full-
ständig genomgång av EU:s fördrag för att förenkla
och konsolidera dem och för att klargöra lämpliga
kompetensområden för unionen, för medlemsstaterna
samt för regionala och lokala organ.
Vidare bör Sverige lyfta fram en strategi för hur
en helt ny öppenhetskultur skulle kunna genomsyra
hela EU-systemet. Jag lyssnade på utrikesministern
som talade mycket om detta. Det tycker jag var bra.
När det gäller miljö och hållbar utveckling är det
viktigt att medlemsländerna tar täten och omsätter de
globala miljö- och klimatöverenskommelserna från
Rio och Kyoto i praktisk handling.
Vi menar också att Sverige som ordförande för
EU bör stärka samarbetet på jämställdhetens område.
Fru talman! EU står nu inför ytterligare en stor re-
geringskonferens, IGC 2000, som syftar till att förbe-
reda och rusta EU för utvidgningen. Vikten av att
utfallet av denna regeringskonferens blir lyckosam
tror jag att alla som sätter utvidgningen i första rum-
met är överens om. Det är därför angeläget att kon-
centrera regeringskonferensens agenda till de s.k.
Amsterdamresterna - frågorna om kommissionens
storlek och sammansättning, röstviktningen i minis-
terrådet samt eventuell ökad användning av omröst-
ning med kvalificerad majoritet; detta för att inte
försinka utvidgningsprocessen.
Erfarenhetsmässigt vet vi att det kan ta tid att av-
göra och komma överens om sådana här politiskt
känsliga frågor och att sådant lätt kan dra ut på tiden.
Därför vill jag redan nu betona att det kan vara klokt
att ha en beredskap från svensk sida för att IGC-
frågorna så att säga spiller över på det svenska ord-
förandeskapet och alltså inte kan avslutas som plane-
rat i Nice i december. Jag vill fråga utrikesministern
vilken beredskap regeringen har om det skulle bli en
sådan utveckling att regeringskonferensen drar ut på
tiden.
EU:s agerande i Österrikeaffären har stått i fokus
den senaste veckan. Från Centerpartiets sida har vi
fördömt Haider, hans uttalanden och det han står för;
det är otvetydigt. Det är viktigt med starka reaktioner
för att hävda demokratiska värden och det ger en
stark signal till nya ansökarländer. Jag tänker särskilt
på Turkiet. Nu ser de att respekt för mänskliga rättig-
heter gäller alla länder - även de som är med, alltså
inte bara de som är ansökare - och att det här inte är
Europas sätt att t.ex. särskilja ett muslimskt land, som
Turkiet brukar tycka och framhålla.
Däremot är vi nog ganska tveksamma till EU:s
sätt att redan nu, innan något brott mot EU:s grundlag
har begåtts, blanda sig i ett medlemslands inre ange-
lägenheter så som har skett. Skälet är att det kan vara
kontraproduktivt i den meningen att det spelar Haider
i händerna. Haider är utsedd i demokratiskt val.
Frågan är vad som skulle hända om en rege-
ringskris hade utlösts och nyval måste hållas. Risken
för att Haider skulle ha vunnit detta nyval hade varit
stor, vilket skulle ha lett till att han enligt Österrikes
konstitution hade blivit förbundskansler. Den risken
är något som man måste ha med i den här diskussio-
nen också. När mänskliga rättigheter kränks är det
självklart absolut avgörande att Sverige och EU age-
rar starkt. På den punkten är vi överens.
Jag tänkte också säga något om EMU. Vi har ju
valt att stå utanför EMU från starten. Jag och Center-
partiet tycker att det är bra. De erfarenheter som det
hittills varit möjligt att vinna om Sveriges relation till
EMU visar att ställningstagandet var riktigt. Vi kom-
mer att noga följa utvecklingen av valutaunionen och
pröva giltigheten i argumenten för och mot ett inträ-
de. Vår långsiktiga relation till EMU får värderas
utifrån de erfarenheter som vi vinner.
Förutom utvecklingen inom EMU kommer våra
relationer naturligtvis att påverkas av hur Storbritan-
nien och Danmark agerar samt av hur utvidgnings-
processen i övrigt fortsätter.
Vårt beslut att stå utanför EMU innebär att vi nu
kan följa utvecklingen av valutasamarbetet och dra
slutsatser inför framtiden. Ett eventuellt beslut om ett
svenskt inträde i EMU får inte fattas på lösa grunder.
Att först säga vänta och se och sedan rusa i väg lite
blint tycker vi är lite dumt. Då har vi inte utnyttjat det
handlingsutrymme som vi skaffat oss och framför allt
har vi inte låtit svenska folket få tid att bilda sig en
uppfattning om EMU-projektet. Ett deltagande i
EMU måste ha en folklig förankring - det är vi all-
deles övertygade om. Svenska folkets åsikt uttryckt i
en folkomröstning måste vara det som avgör om
Sveriges förhållande till EMU ska förändras.
Fru talman! Sverige måste gå i spetsen för en för-
nyad folkrätt, en folkrätt som står på människornas
och de mänskliga rättigheternas sida. Mänskliga rät-
tigheter eller kränkningar av dessa utgör inte enskilda
staters inre angelägenheter. För att förhindra huma-
nitära katastrofer eller grova kränkningar av mänskli-
ga rättigheter kan inte respekten för nationell suverä-
nitet stå i vägen. Världssamfundet har rätt att ingripa i
interna konflikter för att värna universella mänskliga
rättigheter. Ett viktigt led i att legitimera en rätt till
inblandning när mänskliga värden står på spel var
undertecknandet av den s.k. säkerhetsstadgan vid
OSSE:s toppmöte i Istanbul i november som slår fast
principen att konflikter inom en stat är allas angelä-
genhet.
Konflikten mellan humanitär intervention och su-
veränitetsprincipen är inte någon ny diskussion. Re-
dan ett sekel före den westfaliska freden 1648, då det
moderna Europas stater grundlades och suveränitets-
principen etablerades, skrev Thomas More om hur
invånarna på den påhittade ön Utopia tänker om krig:
"De inger sig inte lättvindigt i krigiska företag,
endast för att försvara sitt land eller för att slå tillbaka
fiender som ockuperat vänskapligt sinnade länders
områden. De tar sig an varje folk som lever under
tyranni och befriar det med hjälp av sina stridskrafter
från diktatoriskt förtryck och slaveri. Detta betraktar
de som en humanitär handling."
Fru talman! Syftet med Sveriges säkerhetspolitis-
ka vägval ska vara att skapa möjligheter att i alla
lägen, och i former som vi själva väljer, trygga en
handlingsfrihet att - såsom enskild stat och i samver-
kan - kunna utveckla vårt samhälle och bidra till fred
och säkerhet i omvärlden.
Militär alliansfrihet är den ram som med nu kända
förutsättningar bäst förmår tillgodose svenska säker-
hetspolitiska intressen. Rätt utnyttjad kan den svenska
militära alliansfriheten vara en stor tillgång i byggan-
det av en gemensam europeisk fredsordning. Mycket
talar för att vår militära alliansfrihet bidrar till ett
öppnare samarbetsklimat i Östersjöregionen. Vår
militära alliansfrihet minskar inte vår förpliktelse att
föra en aktiv utåtriktad säkerhetsfrämjande politik.
Tvärtom ska vårt deltagande i internationella civila
och militära fredsfrämjande insatser stärkas.
Den militära alliansfriheten hindrar oss inte heller
att delta i det framväxande europeiska säkerhets-
samarbetet, vilket vi bejakar. Den positiva säkerhets-
politiska utvecklingen talar på inget sätt för att Sveri-
ge bör söka medlemskap i Nato för att på detta sätt
komma i åtnjutande av militära alliansgarantier. Förre
kabinettsekreteraren Sverker Åströms inlägg på DN
Debatt i går bekräftar det kloka i vår hållning. Neut-
ralitet har som begrepp och koncept blivit föråldrat i
en ny säkerhetspolitisk omvärld. Vi har ingenting
emot att det begreppet mönstras ut ur den svenska
säkerhetspolitiska doktrinen.
För Sveriges del är vårt deltagande med såväl ci-
vila som militära medel på stor bredd i det europeiska
samarbetet och vårt bidrag till gemensam säkerhets-
främjande verksamhet och krishantering centrala
medel för att trygga vår egen säkerhet. Inte minst på
Balkan bör Sverige aktivt medverka för att skapa och
säkra en fredlig och demokratisk utveckling. Vi har
tidigare kritiserat regeringen och Försvarsmakten för
hur ärendet med Kosovostyrkan sköttes. Den svenska
snabbinsatsstyrkan kom sist på plats, vilket var illa,
genant, och det får inte upprepas. Att den dessutom
till delar kan sägas ha kommit till på bekostnad av vår
insats i Bosnien gör inte saken bättre. Sverige drog ju
förra sommaren ned på det militära deltagandet i den
gemensamma nordisk-polska brigaden inom den
Natoledda multinationella fredsstyrkan SFOR.
Av de uppgifter som vi har kunnat inhämta om
situationen i Kosovo pekar det mesta på att behoven
av en internationell militär närvaro kommer att göra
sig gällande flera år framöver. I det läget är det vik-
tigt att från vårt politiska håll markera en sådan be-
redskap. Det är ett svenskt och europeiskt ansvar att
stödja Kosovo och Balkan i det svåra återuppbygg-
nads- och försoningsarbetet.
Jag vill till slut fråga utrikesministern om rege-
ringen är beredd att ställa upp på Balkan och i Ko-
sovo med en långsiktig närvaro om så skulle behövas.

Anf. 6 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! En sådan här dag som i dag när vi
diskuterar utrikespolitik kan man naturligtvis fråga
sig: Vad är utrikespolitikens yttersta syfte? Vad är det
utrikespolitiken strävar efter? Hade det varit en skol-
debatt hade det inte varit någon tvekan om att det var
skolans bästa som vi hade diskuterat. Hade det gällt
försvaret hade det varit på ett annat sätt begränsat.
Utrikespolitiken blir väldigt vid. Jag skulle ändå
vilja koncentrera det hela till att utrikespolitik är att
förhindra krig. Utrikespolitik är att bygga fred, att ge
förutsättningar för att trygga en fredlig värld.
För att nå dithän, för att klara av detta uppdrag
fordras det att bryta ned gränser mellan människor,
folk, länder. Det är ett redskap i byggandet av en
fredlig värld - bryta ned gränser. Därför har jag aldrig
förstått partier och företrädare som för en politik som
är mer isolationistisk och mer för att bygga upp murar
än att bryta ned gränser.
Jag säger detta med personlig erfarenhet. Jag har
kommit till den åldern nu att jag kan blicka tillbaka
några decennier. När jag som född västgöte flyttade
till Östergötland var det inga problem. Det gick
mycket bra. Hade jag varit född ett antal hundra år
tillbaka i tiden hade det varit ett problem. Det var
spänningar mellan östgötar och västgötar. Det går
fortfarande skrönor mellan östgötar och västgötar.
När jag på 50-talet gjorde min första utlandsresa
till Norge var jag tvungen att ha ett pass. Det tycker
vi är absurt i dag. Vi bryter ned gränser. Vi reser till
varandra, vi besöker varandra, vi jobbar i varandras
länder. Det är omöjligt med krig mellan nordiska
länder i dag. I början av 1900-talet var det inte omöj-
ligt med krig mellan Sverige och Norge, det var
mycket nära.
Nu har vi gått vidare. Vi har äntligen blivit med-
lemmar i EU. Folkpartiet har drivit det i många år, i
decennier. Vi är glada att vi äntligen blivit medlem-
mar - för att bryta ned gränser, för att bygga ett fred-
ligt Europa, för att öka förståelsen mellan människor.
Och vi går vidare. Vi önskar få in fler medlem-
mar. Vi tycker att det är en av de viktigaste uppgif-
terna nu när vi går in som ordförande nästa år, 2001,
att utvidgningen fortsätter, att vi skapar de rätta förut-
sättningarna för detta. Bryt ned gränser!
Det finns en yrkesgrupp som har satt det som sitt
emblem: Läkare utan gränser. De vill inte se några
gränser. Humaniteten känner inga gränser. De arbetar
där det är som svårast.
Jag lyssnade till James Orbinski, som höll talet i
Oslo den 10 december förra året när Läkare utan
gränser fick Nobels fredspris. Han sade följande:
"Om konflikter och krig är staternas angelägenheter
så är brotten mot humanitetens lagar, krigsförbrytel-
ser och brott mot mänskligheten inte bara något som
angår oss alla, utan också ett ansvar som bäres av alla
stater." Och han fortsatte så här:
"Humanitära insatser är inte ett redskap för att av-
sluta krig och skapa fred. Det är ett medborgarnas
svar på politikernas misslyckande. Det faktum att det,
i det korta perspektivet, finns behov av humanitära
insatser är i sig bevis för att ett sådant politiskt ansvar
måste tas."
Hans budskap är att politikerna och utrikespoliti-
ken måste skapa sådana förutsättningar att Läkare
utan gränser inte behövs. Det är visionen.
Det är, som det har sagts här tidigare, civilbefolk-
ningen, medborgarna, den lilla enskilda människan
som kommer i kläm i krigssituationer, och krigssitua-
tioner blir det alltmer inom länder. Folkrätten måste
därför lyftas upp, och det har också utrikesministern
gjort i sin deklaration, vilket jag välkomnar. Det är
bra. Vi har haft interpellationsdebatter här på det
temat under årens lopp. Jag har bl.a. interpellerat just
när det gällt frustrationen att FN inte kan ingripa. Jag
har då refererat till Carlsson-Ramphal-rapporten, som
förre statsministern Ingvar Carlsson varit med och
skrivit. Där finns öppningar för att ändra i FN-
stadgan för att ge FN mera kraft. Nu har jag förstått i
diskussionen att det näst intill är omöjligt att ändra i
FN-stadgan, för att man tror att man river upp för
mycket av annat. Man vet inte riktigt var man skulle
hamna i slutändan. Men i vilket fall som helst har
Carlsson-Ramphal-rapporten haft det goda med sig
att den har satt fart på en mycket viktig diskussion.
Man kan inte längre hänvisa till att det är statens inre
angelägenhet hur man behandlar sitt eget folk utan
världssamfundets. Grupper av stater måste ibland
gripa in, som vi har sett i Europa under senare år.
En modern folkrätt måste i högre grad stå på
människornas, medborgarnas sida, inte bara på stater-
nas sida, precis så som James Orbinski framhöll i sitt
tal i Oslo. Läkare utan gränser - politik utan gränser.
Fru talman! Om ett år övertar Sverige ordförande-
skapet för EU. Det innebär många och svåra uppgifter
att ta hand om. Men ordförandeskapet innebär även
chans till profilering och möjlighet att påverka inrikt-
ningen på politiken i EU. För att lyckas med ordför-
andeskapet måste vi vara väl förberedda på vår upp-
gift, sätta upp klara och tydliga mål och ange vad vi
vill uppnå. Jag välkomnar de kontakter som både
statsministern och utrikesministern nu tar med de
olika partierna i Sveriges riksdag för att lägga upp
planer för hur vi ska arbeta med ordförandeskapet
nästa år. Det blir inte bara en regeringens angelägen-
het utan bör på något sätt vara, för att vara helt tydlig,
svenska folkets angelägenhet.
EMU-frågan måste lösas. Här har vi tyvärr tappat
tempo i Sverige, mycket beroende på regeringens
tövande i denna fråga. Vi förstår varför. Man är oense
i regeringen när det gäller det tredje steget i EMU.
Det har förlamat. Det är klart att det hade varit en helt
annan situation för Sverige om vi nu när vi blir ordfö-
rande hade kunnat göra det med full kraft, så att när
finansministrarna ska träffas hade den svenske fi-
nansministern Bosse Ringholm kunnat vara ordföran-
de. Nu får han lämna över klubban till den belgiske
finansministern. Själv får Bosse Ringholm sitta utan-
för dörren och bara gissa vad man diskuterar där inne.
Det är naturligtvis olyckligt.
Jag ser att utrikesministern har publicerat en arti-
kel i Dagens Nyheter av i dag. Så jag ska inte anklaga
utrikesministern, eftersom jag förstår att Anna Lindh
är för att Sverige ska gå med i EMU. Men jag hoppas
att utrikesministern i fortsättningen har större fram-
gång med att övertyga de av sina kolleger i regering-
en som strävar emot. Som sagt, vi tappar tempo i den
frågan och det påverkar vårt ordförandeskap.
Jag har talat mycket om gränser. En gräns som
alltid har oroat mig och som jag fortfarande känner
oro för är om EU sätter upp gränser mot resten av
världen. Det får inte bli en Fästning Europa. EU
måste föra en generös, genomtänkt, solidarisk asyl-
politik och en framsynt biståndspolitik. I det sam-
manhanget har jag också lite kritik mot regeringen.
Enligt min och Folkpartiets mening har EU fortfa-
rande alltför mycket kontakt med sina gamla koloni-
ala vänner. Det ska vara fattigdomskriteriet som av-
gör vilka länder som EU ska arbeta med, inte vilka
historiska band det finns. Den kretsen måste alltså
utvidgas.
Sedan har vi i Sverige också tappat tempo i bi-
ståndspolitiken, som jag ser som en investering i
framtiden i en fredlig värld. Tillsammans med Väns-
terpartiet och Miljöpartiet har regeringen kraftigt
sänkt biståndet. För tre decennier sedan fattade riks-
dagen ett beslut om att 1 % av bruttonationalproduk-
ten skulle gå till bistånd. Detta har tyvärr den social-
demokratiska regeringen svikit. Med den ökningstakt
som man nu har i biståndet skulle det ta 40 år innan vi
är där.
Folkpartiet har lagt fram ett förslag för riksdagen
att man ska vara tillbaka till enprocentsmålet minst
inom en tioårsperiod. Det tycker vi borde vara rim-
ligt, och det har vi också lagt fram budgetförslag om.
När det gäller säkerhetspolitiken vill jag citera det
som Sverker Åström skrev i gårdagens Dagens Ny-
heter. Han skrev så här: "Det är uteslutet att regering-
en i utrikesdebatten den 9 februari skulle inskränka
sig till att mekaniskt upprepa formeln från 1992,
vilken var anpassad efter det kalla kriget och som nu
är hopplöst förlegad." Och vad gör utrikesministern?
Jo, just detta, dvs. upprepar den gamla formeln.
Jag vill ställa en fråga till utrikesministern. Det
har tidigare sagts att vice statsministern näst intill har
bejakat Sverker Åströms uttalande. Vad säger utri-
kesministern? Är det inte dags för en omformulering?
Vi har lämnat begreppet neutralitet bakom oss.
Sverige ingår ju i en mängd allianser. Folkpartiet vill
gå ytterligare ett steg. Neutraliteten är passerad och
historisk, men vi ska vara beredda att ingå i allianser.
Det är väl ingen hemlighet att Folkpartiet har fattat
beslut om att stödja ett svenskt medlemskap i Nato.
Nato är den kraft som under sista delen av 1900-
talet har varit aktör och på olika sätt med mycket
offer från USA hjälpt till i Europa. Hur många ameri-
kaner är det inte som har fått sätta livet till för Euro-
pas skull? Nu kommer länderna i Baltikum och Fin-
land att söka medlemskap i Nato. Då är det naturligt
att också Sverige gör det. Det finns andra länder i
Europa som redan har kommit med i Nato, t.ex. Po-
len. Det var ett stort steg för att skapa stabilitet i Eu-
ropa.
Jag skulle vilja att utrikesministern kommenterade
min fråga, dels när det gäller biståndet och den låga
profil som regeringen har därvidlag, dels när det
gäller neutraliteten och hur utrikesministern ser på det
framtida alliansbyggandet i Nato.

Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Jag vill inleda med att instämma i det
som Biörsmark sade, att fred är oerhört viktigt och att
vi aldrig får förtröttas i vår kamp för fred och ned-
rustning. Förutsättningarna för att vi ska kunna ha
fred är att vi har en hållbar miljö och en livskraftig
jord som gör det möjligt för en allt större växande
befolkning att överleva.
På en jord med begränsade resurser är vi alla be-
roende av varandra. Världen står inför gigantiska
utmaningar i form av kraftiga befolkningsökningar,
storskalig miljöförstöring, minskad bördighet samt
brist på vatten och livsmedel. Detta skapar naturligt-
vis lätt konflikter.
Den konkurrens om jordens resurser som detta in-
nebär skapar alltså ökade spänningar och konflikter.
De politiska ledarna, regeringarna och de internatio-
nella organen måste ta sitt ansvar liksom vi enskilda
medborgare. En solidarisk livsstil ställer i sin tur stora
krav på förändringar i vårt samhälle.
Vi behöver resurseffektiv industri och nya lös-
ningar på energiproduktion och energianvändning.
Transportsystemen måste förändras och likaså livs-
medelsproduktionen. Ur ett globalt miljö- och rättvi-
seperspektiv är det nödvändigt att den rika världen
skyndar mot ett kretsloppssamhälle.
En rad viktiga miljöpolitiska frågor såsom försur-
ningen, övergödningen av haven, uttunningen av
ozonskiktet, ökningen av växthusgaser i atmosfären
är internationella eller globala problem. För att lösa
dessa miljöproblem behövs ett omfattande internatio-
nellt samarbete. Internationella avtal och konventio-
ner är viktiga och bör utvecklas genom att man till ett
undertecknande kopplar kontrollmekanismer och
bindande beslut.
På global nivå är FN en naturlig samarbetsorgani-
sation som i betydligt större utsträckning borde an-
vändas även i miljöarbetet. En reformering av FN-
stadgan som möjliggör detta är naturligtvis mycket
angeläget för att man ska få ett effektivt internatio-
nellt samarbete.
Fru talman! Kommer utrikespolitiken under 2000-
talet att skilja sig mycket från den som har förts under
1900-talet? Om vi ser bakåt har det varit stora föränd-
ringar när det gäller våra svenska kontakter med om-
världen, hur jordens resurser ser ut i dag, vad vi kan
vänta oss av morgondagen och vad vi haft att ta ställ-
ning till.
Dagens värld har krympt, hör vi ofta, men den har
också gett oss större möjligheter att t.ex. resa. Det går
snabbare och det är fler som reser. Det finns stora
skillnader mellan hur vi i dag åker över Atlanten till
USA och den resa som vi har hört om i Vilhelm Mo-
bergs beskrivning av utvandrarna och deras situation.
Men anledningen till resan är också annorlunda. Våra
förfäder utvandrade för att möjligheterna att överleva
på de småländska tegarna var otillräckliga. Det gick
inte att försörja familjen på det som jorden gav. Ty-
värr ser det fortfarande lika illa ut på många håll på
vår jord. Många människor tvingas fly för sin över-
levnads skull, ibland av politiska skäl. Krig och för-
tryck av åsikter är vanliga, alltför vanliga, flyktskäl.
Men vi ser också hur det antal som tvingas fly för
miljöns skull ökar.
Fru talman! Krig har det historiskt sett alltid varit
någonstans. Trots ökande kontakter människor emel-
lan fortsätter krigen. Krigen mellan nationer är i dag
kanske inte så många men allt vanligare inom länder.
Här måste regeringen arbeta för att ändra FN-stadgan
så att det blir möjligt att ingripa i ett tidigt skede.
Early warning system måste kunna användas. Man
måste också utveckla kompetens och kunskap när det
gäller konfliktlösning och konfliktförebyggande åt-
gärder, och naturligtvis måste nedrustningsarbetet
intensifieras.
Kampen för mänskliga rättigheter och för en rätt-
vis värld där människor kan mötas i fredlig samver-
kan får aldrig förtröttas. Det är viktigt att tydligt och i
tid markera mot det som strider mot de mänskliga
rättigheterna, förtryck och ofred. Men det gäller inte
bara att göra det på den internationella arenan, utan vi
måste också göra det i vår egen närmiljö. Lär vi inte
t.ex. våra barn att möta varandra utan mobbning, slag
och strid, ja, då är det inte lätt att tro på en fredlig
värld.
Vi måste också blicka framåt och ut över världen,
hur den ser ut i dag och hur vi ska möta morgonda-
gen.
Vi kan se att miljösituationen har försämrats. De
senaste åren har vi kunnat notera att miljökatastrofer-
na har ökat kraftigt med orkaner, jordbävningar,
översvämningar - ja, det finns en mängd tecken på att
vår miljö är hotad. Detta måste vi naturligtvis ta på
största allvar. Vi får inte blunda för verkligheten utan
våga tala om vad som behöver göras. Vi måste våga
visa på att det nu är dags att gå från ord till handling
och se till att vi kan förebygga och rädda den miljö
som vi alla är beroende av, för vi har bara en enda
jord, och det är den vi alla ska kunna leva på. Vi har
också ett ansvar för kommande generationer och hur
de ska kunna leva på vår enda jord.
Jag tycker att det är mycket intressant att lyssna
på barn. Jag tror att vi som politiker borde lyssna
mycket oftare på barn. Om man frågar barn vad det är
som de bekymrar sig för, vad de tror kommer att
kunna vara farligt, är det ofta två saker som de pekar
tydligt på: rädslan för krig och rädslan för miljöför-
störelse.
Ibland skulle jag önska att vi, liksom barnen, vå-
gade se bort från alla dessa om och men och besvär-
ligheter när det gäller att göra förändringsarbetet och
vara radikala och säga att nu är det dags att vi vidtar
åtgärder innan det är för sent. Nu har vi tillräckligt
många larmrapporter som talar om att vår miljö är
hotad, att klimatet förändras, att vi står inför gigantis-
ka hot. Vi kan inte fortsätta att leva med den livsstil
som vi har i dag och samtidigt mena att kommande
generationer ska ha rättigheter och möjligheter att bo
och leva på vår jord.
Jag läste och lyssnade på utrikesministerns och
regeringens deklaration, och om väldigt mycket av
den kan man säga: Javisst, så tycker nog väldigt
många av oss i allmänhet. Det här låter väl bra. Sam-
tidigt saknade jag ett mer omfattande förslag när det
gäller miljösidan och miljöarbetet. Det kom ganska
sent. Inte ens när jag läser om prioriterade frågor
inför EU-ordförandeskapet kan jag se att det med
tydlighet är miljöfrågorna som regeringen tänker
prioritera.
Därför skulle jag vilja fråga utrikesministern hur
prioriteringen kommer att vara inför regeringskonfe-
rensen. Det är ju ganska många allmänna frågor som
tas upp, men alla frågor brukar ju inte hinnas med. Då
är frågan var i prioriteringsordningen regeringen
placerar miljöfrågorna inför regeringskonferensen.
Den svenska utrikespolitiken kan man säga har
stått på tre ben när det gäller det internationella sam-
arbetet: biståndet och solidariteten med de fattiga,
fred- och nedrustningsarbetet och miljöfrågorna. I
dag känner jag att den här trebeningen är lite skrang-
lig. Det känns ungefär som när jag som scout var på
scoutläger där man hade en trebening att göra upp sin
eld på. De sista dagarna på scoutlägret stod den inte
lika stabilt som den gjorde när vi byggde upp den.
Jag tycker att regeringens agerande på dessa om-
råden är lite skakigt, inte minst när det gäller bistån-
det. Kommer vi i den ekonomiskt starkare situation
som alla talar om att vi har i dag i vårt land att få se
en ökad prioritering på biståndssatsningarna? Är
biståndet en prioriterad fråga?
När det gäller fred och nedrustning har jag en frå-
ga om vapenexport. Vi har sett en mycket, som jag
tycker, aggressiv marknadsföring av JAS internatio-
nellt, inte minst i områden där man verkligen kan
ifrågasätta om det är en vapenupprustning som be-
hövs, t.ex. i Sydafrika. Vi har också sett kampanjen
mot Chile och en del av forna öststater. Är det så att
fred och nedrustning också blir naggat i kanten av
vårt eget ekonomiska intresse att sälja JAS?
Sedan miljösituationen: Kommer den att vara en
prioriterad fråga för regeringen framöver? Kommer
man att kämpa för kretsloppsanpassning, skatteväx-
ling och andra viktiga delar för att klara en långsiktigt
hållbar miljö?
Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger ungefär
att vackra tal kokar inget ris.
Är det så att vi talar vackert men att det är långt
från ord till handling? Är vi villiga att ta konsekven-
serna av den situation som vi i dag lever i med bl.a.
de gigantiska miljöhot som vi står inför?

Anf. 8 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Till att börja med vill jag konstatera
att det är positivt att det råder enighet kring så många
viktiga frågor här i kammaren. Vi kan se en bred
samsyn t.ex. kring frågorna om mänskliga rättigheter;
de frågorna blir också allt viktigare.
Därför är det kanske lite förvånande att Göran
Lennmarker som huvudfråga i sitt anförande just
valde en MR-fråga och försvarade den österrikiska
regeringen.
Låt oss börja med historieskrivningen! Vilka var
det som spräckte koalitionen mellan socialdemokra-
terna och de konservativa? Det var de konservativa
som krävde finansministerposten. Men finansminis-
terposten var ändå inte viktigare än att man redan
efter ett par dagars förhandlingar med Haider gav
finansministerposten till Haiders parti. För oss andra
som såg det från sidan förstärkte det onekligen in-
trycket av att det hela var ett spel från de konservati-
vas sida i Österrike och att de egentligen hela tiden
hade spelat under täcket med Haider. Förhandlingar-
na med Haider gick väldigt snabbt, trots att de kon-
servativa i Österrike fick många varningar. Det var ju
inte en blixt från en klar himmel när EU:s andra fjor-
ton medlemsländer reagerade. Guterres hade ringt
flera gånger till Schüssel. Han hade varnat honom för
konsekvenserna, och de konservativa i Österrike
valde medvetet isoleringen. Det var viktigare att få
makten. Jag tycker inte att politiker ska bli så hungri-
ga efter makten.
Vilka var då de drivande? Det var faktiskt Göran
Lennmarkers och Bo Lundgrens partikamrater. Det
var Chirac i Frankrike. Det var Aznar i Spanien till-
sammans med den Belgiska regeringen. Varför?
Aznar i Spanien har så nyligen själv fått uppleva en
diktatur och vad en sådan innebär. Frankrike och
Belgien har stora främlingsfientliga partier och var
rädda för att en regeringsmedverkan av Haiders parti i
Österrike skulle legitimera och sprida främlingsfient-
liga partier till fler regeringar i Europa. En av Göran
Lennmarkers partivänner i Europaparlamentet, som
hårt argumenterade för Europaparlamentets resolu-
tion, citerade häromdagen ur partiprogrammet för
FPÖ. Där definierar man fosterland som ett territori-
um, en kultur, en ras.
Observera att vi inte har beslutat om några ge-
mensamma EU-åtgärder eller några sanktioner mot
Österrike. Österrike får naturligtvis välja vilken rege-
ringen man vill. Men vi som tycker att EU inte bara
handlar om gemensam handel utan också om gemen-
samma värderingar vill inte ha samma politiska kon-
takter med politiker från en Haiderregering som vi
har med övriga EU-politiker, eftersom vi inte har
samma förtroende för en regering som styrs av Hai-
der. Har moderaterna ett sådant förtroende? Jag hop-
pas inte det.
Vi kan se att den svenska regeringen i det här av-
seendet har sällskap av regeringar av olika partifärg i
alla andra europeiska länder. Det har redan fått ef-
fekter. Den nya regeringen har tvingats skriva på en
rad försäkringar kring MR-frågorna. Österrike har
världens ögon på sig nu. Och man kommer säkerligen
att föra en acceptabel politik just därför att man står i
strålkastarljuset. De konservativa i EU är drivande.
USA kallar hem sin ambassadör. Sedan gör de svens-
ka moderaterna stödet till Österrikes regering till
huvudfråga i den utrikespolitiska debatten. Jag är
förvånad, för att använda diplomatspråk.
Vilka kontakter hade Göran Lennmarker med
partiet i Österrike? Vilka kontakter hade Bo Lund-
gren med partiet i Österrike? Ni tillhör ändå samma
international. Jag talade med era partikamrater under
förhandlingarna för att försöka övertyga dem om att
avstå. Vad gjorde ni? Föreslog ni att de skulle gå
vidare? Föreslog ni att de skulle avstå? Eller är ni så
utanför den europeiska diskussionen att ni över huvud
taget inte hade kontakt med det österrikiska partiet?
Sedan tycker jag att det är viktigt att framhålla det
som Marianne Andersson också påpekade. När EU
agerar mot Turkiet och mot kandidatländer och när vi
ställer hårda krav på andra länder när det gäller
mänskliga rättigheter är det viktigt att vi kan visa att
vi ställer samma krav inom EU som vi ställer på kan-
didatländer.
Därmed vill jag lämna Österrike och gå över till
en annan av våra diskussionsfrågor: säkerhetspoliti-
ken. Folkpartiet har ju här tagit något av en särställ-
ning med kravet på ett svenskt Natomedlemskap. Jag
förstår dock fortfarande inte riktigt varför. Tror ni att
det skulle öka säkerheten i Sverige? Det skulle det
knappast göra. Tror ni att det skulle öka säkerheten i
vår del av Europa? Det skulle det inte göra. Skulle det
öka Sveriges möjligheter att agera för nedrustning
och kärnvapennedrustning? Nej, tvärtom. Vill Nato
att Sverige söker medlemskap? Vill de andra Na-
toländerna att Sverige söker medlemskap? Det vill de
förmodligen inte. När Lars Leijonborg häromdagen
skrev i en artikel att vi borde söka tillsammans med
Finland ska man komma ihåg att den finska regering-
en och den nyvalda presidenten i Finland, Tarja Ha-
lonen, väldigt tydligt har uttalat sig för en fortsatt
militär alliansfrihet.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att al-
liansfriheten är en styrka och inte en belastning. Det
var bl.a. alliansfriheten som gjorde det möjligt för
Carl Bildt och Martti Ahtisaari att göra fredsinsatser
på Balkan. Den bidrar till säkerheten i Nordeuropa,
och den ökar möjligheterna för Sverige att t.ex. agera
aktivt när det gäller kärnvapennedrustningen.
Sedan har vi då frågan om neutraliteten. Jag vill
påminna om att det i utrikesdeklarationen sedan flera
år tillbaka står att vårt land ska kunna vara neutralt.
Är vi militärt alliansfria finns det ju en möjlighet att
vara neutrala. Det är vi själva som väljer. Folkrättsligt
spelar det i och för sig ingen roll om det står där, men
frågan är om vi kommer att utnyttja möjligheten att
vara neutrala om ett grannland, Norge eller Estland,
angrips eller om ett EU-land angrips. Det är inte tro-
ligt. Politiskt är vi ju inte neutrala. Sverige har aldrig
varit värdeneutralt. Olof Palme var väl den siste man
kunde beskylla för att vara värdeneutral. Politiskt är
vi med i en allians, EU. Men i säkerhetspolitiken
måste vi också våga tänka på det otänkbara. Vad
händer om vi mot all förmodan skulle få en stor kon-
flikt i Europa, om europeiska säkerhetsstrukturer och
andra strukturer skulle bryta samman? Då är neutra-
liteten den sista försvarslinjen. Vi påminner om det
otänkbara genom att också påminna om att vi skulle
kunna vara neutrala.
Jag kan försäkra Göran Lennmarker och andra om
att det inte är någon strid om säkerhetspolitiken i den
svenska regeringen. Jag tycker egentligen inte att
diskussionen är så dramatisk. Den förändrar inte så
mycket i sak. Det är också viktigt att komma ihåg att
det inte är en regeringen som med ett pennstreck ska
förändra en säkerhetspolitisk doktrin, utan det ska ske
genom en bred säkerhetspolitisk debatt i riksdagen,
och i sak är den svenska regeringens uppfattning att
vi är militärt alliansfria och så ska förbli. Då finns det
alltid, om det står i stenskrift eller inte, en möjlighet
att också välja neutraliteten.
Men den stora och intressanta diskussionen i dag
handlar egentligen inte om de gamla f.d. invasions-
hoten, om krig i Europa, utan den handlar just om hur
vi ska kunna förhindra att kriser, krig och konflikter
utvecklas, hur vi ska kunna arbeta med att förebygga
kriser och konflikter både i vårt närområde i Europa
och i världen i övrigt.
Här kan vi också se en fantastisk utveckling i EU.
Hela arbetet där med förebyggande åtgärder och
krishantering gör att vi förhoppningsvis ska slippa se
att kriser och krig liknande dem i Kosovo upprepas.
Genom värdegemenskap, genom ett förebyggande
arbete och genom ingripanden både med civila po-
lisinsatser i civila katastrofer och med fredsstyrkor i
militära sammanhang i samarbete med FN kan EU
och Europa bidra till att vi får stabilitet, fred och
säkerhet i vårt närområde och i övriga Europa. Den
diskussion som vi bör fortsätta att föra gäller hur vi
ska kunna fortsätta att utveckla Europa till en fredens
kontinent.
Jag kan här beklaga att inte Miljöpartiet och
Vänstern på samma aktiva sätt vill delta i den debat-
ten. Jag får återkomma till övriga frågor i nästa re-
plik.

Anf. 9 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Det är beträffande neutraliteten in-
tressant att notera att flera i kammaren har tyckt att
det är dags att skrota detta begrepp. Jag noterar sär-
skilt att Marianne Andersson tyckte det. Jag vet också
att det finns ledamöter av regeringen som vill göra
det. Det är väl så att utrikesministern och delar av
regeringen är släpankare i denna process. Jag får
hoppas att vi nästa år slipper se den formulering som
vice statsministern och andra nu är överens om att
man kan släppa.
Jag noterar också att utrikesministern inte kom-
menterade frågan om militära samövningar med
Ryssland under pågående Tjetjenienkrig. Jag hoppas
att utrikesministern vill kommentera denna väldigt
viktiga fråga.
Låt oss också konstatera att hela den österrikiska
regeringsfrågan lätt kunde ha avgjorts om det österri-
kiska socialdemokratiska partiet hade konfirmerat
den överenskommelse som det redan har skrivit un-
der. Då hade frågan över huvud taget inte kommit
upp. Nu gjorde man inte det, och därmed sprack möj-
ligheterna att bilda en regering med de två andra
partierna vid sidan av Frihetspartiet. Det borde man
ha diskuterat på EU:s allmänna råds möte för 14
dagar sedan.
Jag förstod inte om utrikesministern sov under
detta möte eller om man tyckte att frågan är så oviktig
att man inte skulle ta upp den inom EU. Man kan inte
å ena sidan hävda att det är en viktig fråga för EU, å
andra sidan inte ens ta upp den. Den var, precis som
utrikesministern sade, tydlig och klar. Den fanns där.
Jag noterar också att utrikesministern inte de-
menterade uppgiften om komplotten. I den interna-
tionella pressen sägs det att det var ett initiativ från
Österrike. Det vore bra om utrikesministern demente-
rade detta.
Ska JAS-försäljningen bedrivas med Österrike
eller inte under den här isoleringen?
Slutligen: Vad är det som Österrike nu ska uppnå
för att den svenska blockeringen av Österrike ska
upphöra? Är det ett nyval som utrikesministern och
regeringen vill ha i Österrike, eller vill man att de
österrikiska socialdemokraterna ska ompröva sitt nej?
Eller finns det någon annan lösning, som jag inte kan
se, eller något annat som regeringen vill åstadkom-
ma?
Detta, herr talman, om utrikesministerns replik.
Låt mig ta upp en fråga som jag tror är viktig, nämli-
gen frågan om det förflutna. Det finns en aspekt av
det förflutna i Sverige som vi nu bör fokusera kring,
och det gäller den neutralitetspolitik som Sverige
drev under andra världskriget. Det var en politik som
innebar att vi tillät transitering av trupper under en
period när folkmord bedrevs. Det var inte enskilda
stackars förvirrade människor som tog fel beslut, utan
det var svenska staten.
Det var t.o.m. så att Sverige inte fick vara med om
att bilda FN därför att vi hade bedrivit neutralitetspo-
litiken under andra världskriget. Med en modern
formulering kan man säga att den ansågs strida mot
FN:s grundsatser. Det var svenska staten som gjorde
detta, och det beslutades i allt väsentligt i den svenska
riksdagen.
Det är också viktigt, och kanske ännu viktigare
nu, att belysa samtidens brott. De stora brotten i Eu-
ropa är ändå kommunismens brott. De har skett i sen
tid och i halva Europa. Vi har åtskilliga aktiva politi-
ker, ministrar i regeringen, som faktiskt har bekänt
sig till kommunismen, proletariatets diktatur, idén om
att man ska utrota samhällsklasser. Nationalsocialis-
men handlar om att utrota raser, och kommunismen
handlar om att utrota samhällsklasser - klasskampen.
Det är den alldeles viktiga uppgiften att nu belysa,
därför att detta påverkar det nuvarande. Det finns
partier, personer och ministrar som bekänner sig till
detta.
Herr talman! Låt mig ta upp några andra saker. I
en punkt i regeringsdeklarationen står det att Sverige
ska vara ledande i det internationella miljöarbetet.
Hur ska det kunna gå till när Sverige är ledande i att
öka utsläppen av koldioxid, tungmetaller och andra
föroreningar i atmosfären? Sverige är förmodligen det
land som under hösten 1999 kraftigast åstadkom
ökade försurningar och föroreningar i atmosfären. Vi
får nog ändra vår egen energipolitik, om vi över hu-
vud taget ska vinna någon som helst respekt.
Jag noterar också att det i flera inlägg finns en idé
om att man mera skulle betona folkrätten. Det står
också i regeringsdeklarationen. Det är viktigt att säga
att det inte handlar om att ändra utan om att kodifiera
folkrätten. Det är faktiskt så att det redan i dag finns
en idé om att det inte bara är staters rätt utan att det
finns en humanitär rätt att göra ingrepp. Därför är det
nu angeläget att man inte ändrar folkrätten men kodi-
fierar den, just för att tydliggöra att man har rätt att
ingripa i sådana fall som Rwanda, där ju FN grovt
svek. Det gäller också hela debatten om Kosovo och
fallet norra Irak. Det är de tre exempel som jag nu
direkt kommer på.
Det handlar alltså inte om att ändra folkrätten. Vi
kan inte påstå att folkrätten i dag inte skulle ta hänsyn
till den humanitära rätten.
Låt mig också ta upp det som utrikesministern sa-
de om värdeneutraliteten. Det tragiska, utrikesminis-
tern, var ju att Sverige under det kalla kriget faktiskt
var värdeneutralt. Utrikesministern har haft en före-
trädare i ämbetet, en socialdemokrat, som talade om
att man inte fick kritisera förtrycket i Östeuropa. Det
var för ungefär 15 år sedan under en Palmeregering.
Man skulle alltså blunda för förtryck i Östeuropa.
Något annat ansågs strida mot neutraliteten. Det var
kanske lågpunkten i svensk utrikespolitik. Då hade
Sverige sjunkit djupt.

Anf. 10 MURAD ARTIN (v):
Herr talman! Jag ska svara på de frågor som utri-
kesministern har ställt om säkerhetspolitiken. Vi i
Vänsterpartiet stöder OSSE, och därmed är vi för
samarbete med 49 europeiska länder, inte bara med
15 av dessa. Vi vill arbeta för en alleuropeisk säker-
hetsordning. Vi vill inte att EU eller Nato ska be-
stämma över Sveriges eller hela Europas säkerhets-
politik.
Jag fick inte svar på den fråga som vi ställt om
Sverige ska genomföra gemensamma militära öv-
ningar tillsammans med Ryssland så länge som kriget
pågår eller inte.
Jag vill också ta upp frågan om Västsahara. Väst-
sahara är för oss och för FN ett område fyllt av tragik.
Mycket tyder nu på att den utlovade folkomröstning-
en flyttas fram, kanske ända till 2002, trots att det för
bara några månader sedan såg ut som om folkomröst-
ningen skulle kunna äga rum till sommaren i år.
Detta är helt oacceptabelt. Flera partier har under
flera års tid understött kravet på nationellt självbe-
stämmande för Västsahara. Vi är många i riksdagen
som krävt att regeringen ska driva Västsaharafrågan
inom EU. Vi ställer fortfarande samma krav. I dag
handlar det om ren obstruktion från Marockos sida.
Göran Lennmarker lyfte upp frågan om vilket
parti som bekänner sig eller har bekänt sig till utro-
tandet av klasser. Vem i den svenska riksdagen eller
regeringen har någonsin förespråkat proletariatets
diktatur? Det vill jag fråga Göran Lennmarker.
Herr talman! Det finns exempel som vi inte har
nämnt förut när det gäller krig, och det handlar om
kriget mellan Etiopien och Eritrea. Det finns sådana
fall i historien där s.k. autonomier inom demokratiska
regimer fått förfärande resultat. Jag tänker på den s.k.
autonomi som Eritrea sades åtnjuta i Haile Sellassies
Etiopien. Som bekant ledde det till nya motsättningar,
ofred och flera krig, ett trauma som dessa båda länder
ännu inte lyckats komma över, trots att Eritrea och
Etiopien i dag har blivit självständiga stater. Återigen
har ett förödande krig ägt rum mellan dessa båda
länder. Vår förhoppning är att den svenska regeringen
ger sitt yttersta för att understödja OAU och Algeriet
när det gäller att få slut på striderna och skapa fred
mellan dessa båda länder vars befolkning trots av-
ståndet historiskt stått Sverige så nära. Jag anser att
regeringen har varit passiv när det gäller denna fråga.
Förhoppningsvis får vi svar från utrikesministern i
den här frågan.

Anf. 11 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Att stå upp för människovärdet i ut-
rikespolitiken och visa solidaritet med alla människor
innebär att med kraft bekämpa fattigdomen i omvärl-
den. Ett viktigt bidrag till fattigdomsbekämpningen är
ett effektivt bistånd till utvecklingsländerna. Väst-
världens vilja att bistå de fattigaste i världen minskar,
och Sverige följer med i den trenden.
Regeringen bedriver, med stöd av Vänstern och
Miljöpartiet, en undermålig biståndspolitik. Det finns
stora brister i engagemanget för just fattigdomsbe-
kämpningen utanför rikets gränser.
I stället för exempelvis sex timmars arbetsdag i
Sverige borde kanske debatten inriktas på hur vi kan
bidra till att bekämpa de ekonomiska ojämlikheterna i
världen, motverka ekologiska katastrofer och hindra
spridningen av dödliga sjukdomar. Social oro, natur-
katastrofer och sjukdomar som aids, malaria och
tuberkulos är i dag direkta hot mot samhällsutveck-
lingen och ofta även direkta orsaker till krig och kon-
flikter främst i de fattiga delarna av världen.
Utvecklingssamarbetet för den fattiga världen är
en avgörande del av utrikespolitiken, och det är be-
klämmande att regeringen låter effekten av statsbud-
getens utgiftstak gå ut över de fattiga i tredje världen.
Herr talman! På senare tid har det uppkommit en
intressant diskussion om biståndet och handelspoliti-
kens påverkan på utvecklingsländerna. Från i-
länderna överförs i dag livsstilar, konsumtionsmöns-
ter och produktionsmönster. Tyvärr är det inte så ofta
de nya ekologiskt hållbara produktionssystemen som
investeras i utvecklingsländerna utan de traditionella
teknikerna som har byggt upp i-ländernas välstånd,
men också vår ekologiska obalans.
Detta är en ohållbar utveckling, och vi ser en tyd-
lig koppling mellan naturkatastrofer och den globala
industriella utvecklingen. Kanske måste vi radikalt
tänka om när det gäller investeringar och biståndspo-
litiken till utvecklingsländerna. De har en självklar
rätt att utvecklas och öka sitt välstånd med teknik
som är miljömässigt hållbar. Detta är också en över-
levnadsfråga för den utvecklade världen.
Herr talman! Näringslivets alltmer globala rela-
tioner ligger ofta utanför den traditionella utrikespo-
litiken, men påverkar i stor omfattning människorna i
den fattiga världen och deras situation och utveck-
lingsmöjligheter. För oss kristdemokrater är det vik-
tigt att de mänskliga värderingarna genomsyrar även
handelspolitiken. Frihandel är bra. Öppna marknader
skapar ofta välstånd och ger en positiv utveckling.
Men i stället för att peka ut näringslivet och multina-
tionella företag som hänsynslösa så bör relationen till
näringslivet utvecklas så att näringslivet kan spela en
viktig roll i realiseringen av de internationella
mänskliga rättigheterna. Tillsammans med näringsli-
vet borde regeringen utarbeta koder för rapportering,
övervakning och verifiering av näringslivets roll och
påverkan på de mänskliga rättigheterna i bl.a. ut-
vecklingsländerna. En god affärsetik ökar långsiktigt
svenska marknadsandelar i världen och blir också en
god affär såväl för utvecklingsländerna som för Sve-
rige.
Herr talman! Kristdemokraterna kommer att med
engagemang och kraft arbeta för att den enskilda
människan och människans lika värde ska genomsyra
svensk utrikespolitik i framtiden.

Anf. 12 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Utrikesministern kommenterade inte
ordförandeskapet i sitt anförande, och jag vill åter-
komma till detta. För att avgöra frågor som får någon
betydelse under den tid då Sverige sitter som ordfö-
rande gäller det att ha förankrat frågorna i EU-
samarbetet åratal tidigare. Det är där som vi ser bris-
ten. Jag skulle vilja ha en kommentar från utrikesmi-
nistern om varför man inte har arbetat på det sättet.
Vi tycker att det är ganska sent nu, så att säga. Vad
har regeringen egentligen gjort i det avseendet?
Sedan ska jag säga någonting om det nordiska
samarbetet. Det har ju en lång tradition och har stor
betydelse för människor i våra nordiska länder. Vi
känner samhörigheten. Norden har legat i framkant i
arbetet med att främja den fria rörligheten. Medan EU
har ägnat sig åt att i första hand åstadkomma ett fritt
utbyte av varor, tjänster och kapital har Norden satsat
på individens fria rörlighet sedan lång tid tillbaka.
Det handlar om passfrihet, fri arbetsmarknad, bo-
stadsmarknad m.m.
Men fortfarande återstår en hel del att göra för att
förenkla. Det gäller alldeles särskilt kontakterna inom
Barentssamarbetet och gentemot Ryssland, där vi vet
att krångel och byråkrati från alla sidor sätter käppar i
hjulet för våra medborgare att ta sig mellan våra län-
der på ett smidigt sätt, oavsett om man reser privat,
handlar med varor eller något annat. Vi menar då att
det är väldigt viktigt att positionen när det gäller att
utveckla EU:s koncept beträffande den nordliga di-
mensionen är att vi måste ta ett särskilt ansvar där.
Det är viktigt i EU-samarbetet, det är viktigt i det
nordiska samarbetet och det är viktigt när det gäller
våra nationella relationer till länderna inom Barents-
området.
En annan viktig utmaning i det nordiska samar-
betet är att ta ledningen i satsningen på informations-
tekniken. Inte bara Sverige behöver den digitala alle-
mansrätten, utan IT måste göras tillgänglig för alla i
hela Norden. Här kan ett ökat nordiskt samarbete
resultera i en infrastrukturell revolution; det tror vi. I
dag har de nordiska länderna en tätposition när det
gäller utveckling av IT-tjänster, mobila telekommu-
nikationer och den nya generationens datatelefoni.
Låt oss inte tappa den positionen!
Från det rika Norden ska jag gå ut lite vidare i
världen. Det handlar om klyftorna. Även om vi ser
ökade klyftor i Norden är klyftorna ute i världen, de
globala klyftorna, enorma. Samtidigt som andelen
fattiga i världen minskar enligt den statistik vi har
ökar antalet fattiga. Klyftorna ökar. Många sjukdomar
som var på väg bort sprids återigen, t.ex. tbc.
Mer än 1 miljard människor lever på mindre än 1
dollar per dag i en situation som ingen i Sverige kan
föreställa sig. Den stora utmaningen är att utrota
fattigdomen, minska klyftorna mellan rika och fattiga
och att vända trenden. Det är tragiskt att WTO-
förhandlingarna som skulle ha startats i Seattle förra
året slutade innan de hunnit börja. De som drabbas
mest av det är de fattiga länderna.
Vi menar att Sverige måste gå i bräschen för nya
förhandlingar som öppnar världshandeln för de fattiga
människorna i de fattiga länderna. De som i förläng-
ningen drabbas värst av den rika världens mur mot
omvärlden är kvinnorna och barnen i de länderna. Jag
håller väldigt mycket med det vi här hörde från Krist-
demokraterna om näringslivets ansvar när det gäller
etik och moral i handel, i umgänge och över huvud
taget för att minska klyftorna i världen. Det tror jag är
oerhört viktigt med tanke på globaliseringen och den
snabba utvecklingen av de stora företagen som finns.
Biståndet hör till vårt lands viktigaste och mest
konkreta utrikespolitiska insatser. Biståndet från
världens rika till de fattiga är ett uttryck för solidaritet
och rättvisa och dessutom ett sätt att bidra till fred
och säkerhet. Sverige är ett rikt land och behöver
snabbare visa att det återtar enprocentsmålet. Vi tyck-
er att ambitionsnivån från regeringen och stödpartier-
na v och mp är alldeles för låg. Ryckigheten i bi-
ståndsnivån som skedde förra året får inte upprepas.
Nu ska biståndspolitiken utredas. För vår del vill
vi fokusera på demokratiutveckling, respekt för
mänskliga rättigheter och fungerande institutioner. Vi
är konsekventa när det gäller småskalighet framför
storskalighet, landsbygds- och jordbruksutveckling,
hållbar utveckling och miljö, anpassad teknik och
hjälp till självhjälp. Kvinnornas roll i biståndet bör
ytterligare stärkas. Den gamla sanningen att den som
hjälper en man hjälper en individ medan den som
hjälper en kvinna hjälper en hel familj står sig väl. Att
stödja kvinnor är också ett sätt att stödja de mest
utsatta - världens barn. Vi tycker att det är oerhört
viktigt.
Jag har en fråga till utrikesministern. Det handlar
om skuldbördan, som det står om i deklarationen.
Vad gör egentligen regeringen rent konkret för att
minska skuldbördan? Vi har inte sett särskilt många
ekonomiska tecken på Sveriges engagemang för det-
ta. Vi skulle vilja ha mycket större engagemang för
att minska skuldbördan. Det är verkligen ett av de
stora världsproblemen i dag.

Anf. 13 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Herr talman! Folkpartiet välkomnar de kraftfulla
markeringar som EU-länderna gjort mot Österrike
och stämmer in i fördömandena av de främlingsfient-
liga och kränkande uttalanden som gjort av FPÖ:s
Jörg Haider. Vi har sett de fenomenen även hemma i
Sverige. Vi hade i början på 90-talet Ny demokrati
som kom in i riksdagen på just den typ av program
som Jörg Haider för fram: stopp för asylinvandring,
och skumma uttalanden i utkanterna på vad som är
anständigt.
Folkpartiet gjorde kraftfulla markeringar från
start. Jag kan bara påminna om partiledare Bengt
Westerbergs reaktion när han i TV reste sig ur soffan.
Det är så det ska gå till även här: kraftfulla marke-
ringar, och låta partier av den här typen krakelera
inifrån. Det kommer de att göra. Det är jag övertygad
om. Men det fordrar kraftfulla markeringar från oss
andra.
Jag hann inte i mina tidigare anföranden komma
in på frihandeln. Jag ska nämna några ord om detta.
Det är samma tema som jag har anslagit i den utri-
kespolitiska debatten, nämligen vikten av att bryta
ned gränser. Frihandel är just detta att inte sätta upp
tullmurar av olika slag som snedvrider den fria han-
deln. Det viktiga är att utvecklingsländerna här går
miste om en potential i sin utveckling på grund av
den rika världens olika restriktioner, subsidier, sub-
ventioner, osv. som förvrider den fria konkurrensen
och prisbildningen.
Jag såg här uppgifter om att man har räknat ut att
en frihandelsrunda skulle höja produktionen i världen
med ofattbara 1 200 miljarder dollar. Ja, ni hörde rätt:
1 200 miljarder dollar. Det är ofattbara siffror. Jag vet
inte hur man kommer fram till dem, och man får väl
ha lite plus och minus på detta. Men det visar ändå
inriktningen på vad frihandeln kan göra. Därför var
det som hände i Seattle tragiskt. Det verkar som det
är en ganska knagglig väg till att man åter sätter sig
kring bordet och diskuterar frihandel. Där måste vi
alla från olika länder försöka bjuda till.
Vad händer som vi får en stor konflikt i Europa,
även om den är otänkbar i dagens situation? Så frågar
utrikesministern med anledning om Folkpartiets reso-
nemang om Nato. Vad händer om vi får en stor kon-
flikt i Europa? Det är en berättigad fråga. Vi har un-
der 1900-talet i Europa i ofredstid förlitat oss mycket
på Nato. Nato har under sina 50 år byggt upp ett
enormt förtroendekapital. Förtroende är en nyckelfrå-
ga i säkerhetspolitiken. 40 år av enighet från år 1949
till år 1989 då inte ett enda skott avlossats i strid har
resulterat i tio år av segrar. Det är segern i det kalla
kriget, segern över Milosevic i Bosnien, segern över
samma Milosevic i Kosovo, och om man tänjer lite på
begreppet Nato segern över Saddam Hussein i
Gulfkriget.
Sverige är redan i dag engagerat i det nya Nato
med anpassning av det svenska försvaret för gemen-
samma operationer, gemensamma PFF-övningar,
svenska officerare i Natohögkvarteret, svensk ambas-
sad inne på området, och sist men naturligtvis vikti-
gast, svensk trupp under Natobefäl i militära opera-
tioner. Sverige är djupt involverat. Men utan fullt
medlemskap finns Sverige inte med i den krets där
avgörande beslut fattas. Vi dras på något sätt in i
samarbetet, men vi är inte beredda att ta det fulla
ansvaret. Det anser Folkpartiet att vi ska göra.
Jag kan konstatera att neutraliteten är på väg ut
som ett begrepp, och jag tror att Natomedlemskapet
är på väg in. Folkpartiet går före även i den här frå-
gan, och andra partier traskar patrullo. Jag tror att
verkligheten även i det här fallet kommer att ge Folk-
partiet rätt.

Anf. 14 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Återigen får vi rapporter om miljö-
katastrofer i Europa. Den här gången kommer de från
Rumänien. Det är en gruvdamm som har brustit.
100 000 kubikmeter förgiftat vatten innehållande
cyanid och tungmetaller har läckt ut och därmed tagit
allt liv med sig på sin väg nedåt floden. Det är samma
katastrof som för ett par år sedan inträffade i Bolidens
gruva i Spanien. Det skedde i Doñanaområdet, som
också är ett stort naturområde. Jag besökte det och
såg med förskräckelse hur miljökatastrofen drabbar
omgivningen.
Det här visar bara på ett av många problem som vi
har i vår värld. Men det är ett problem som faktiskt
bör åtgärdas. Det finns gott om gruvdammar runt om
på vår jord, och ju äldre de blir, desto större påfrest-
ningar och desto större risker innebär de.
Jag tycker att det är dags att EU tar ett ordentligt
initiativ i frågan och försöker lyfta fram den. Man
skulle kunna ha någon form av internationellt kon-
trollorgan, ungefär som man har när det gäller kärn-
kraften. Jag vill fråga utrikesministern om hon har
tänkt sig att ta något initiativ i frågan för att det ska
hända något innan det sker ytterligare sådana här
katastrofer.
Det här är bara en del av de miljöproblem vi har,
som vi faktiskt skulle kunna ha bättre kontroll över.
Vi skulle kanske till stora delar kunna förebygga
katastrofer genom att agera i tid. Det är det jag har
försökt att lyfta in här. Miljösituationen är i dag sådan
att vi inte kan blunda för den. Vi måste agera och vi
måste agera internationellt.
Jag är lite besviken över att utrikesministern inte
heller i sitt andra anförande lyfte in miljön som ett
tydligt prioriterat område inför regeringskonferensen
i Sverige. Om vi inte från svenskt håll lyfter in att ett
ekologiskt hållbart samhälle är en prioriterad fråga,
vad kan vi då förvänta oss att övriga länder gör? Det
är ju ganska ofta så att vi i Sverige i alla fall vill
framhålla att vi är en pådrivande nation när det gäller
miljökontroll, miljöhänsyn och framförhållning. Jag
känner oro i maggropen när jag tänker på att inte ens
Sverige tänker sätta den frågan som den absolut vik-
tigaste. Jag har ingen förhoppning om att något av de
andra EU-länderna kommer att göra det, och jag
känner att något tyngre miljökrav från EU på den
internationella arenan kommer vi inte heller att få se.
Det krävs faktiskt att något land som har ansvar tar
initiativet för att det ska hända någonting.
Jag skulle gärna se att vi t.ex. får en ordentlig
miljögaranti som tar hänsyn och att vi har rätt att
ställa miljö- och hälsokrav. Jag skulle gärna se att
detta förs vidare inte minst i handelsfrågorna som
naturligtvis också finns med när det gäller mijlöas-
pekterna. Det har här framförts kritik mot att det inte
blev någon ny WTO-runda. Jag tror att det ändå blev
ett uppvaknande för de politiker som ansvarar för
frågorna. Det krävs att man har ett mer genomarbetat
samarbete med solidaritetsrörelsen i världen för att
man ska få en handel där man tar hänsyn till både
miljö och socialt ansvar i ett globalt perspektiv.
Om Sverige ska driva den här frågan är det väl
dags att man gör det med en ökad öppenhet gentemot
NGO:erna. Det är dags att man plockar in dem i för-
beredelsearbetet så att man kan få den kunskap och
kompetens som finns och behövs i det här samman-
hanget.
Sedan kan jag inte låta bli att säga något till Hol-
ger Gustafsson som tyckte att vi skulle ta bort det här
med sextimmarsdag och i stället prata bistånd. Jag
tycker att Holger Gustafsson måste lära sig att se
helheten. Tänk om vi kunde genomföra sex timmars
arbetsdag och därmed få ned sjukskrivningar och
förtidspensioneringar och öka livskvaliteten. Då
skulle vi få mycket pengar över som vi skulle kunna
satsa på internationell solidaritet. Vi skulle dessutom
öka livskvaliteten hos den svenska befolkningen, och
det är inte oväsentligt.

Anf. 15 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Låt mig först vända mig till Göran
Lennmarker igen. Göran Lennmarker klamrar sig
fortfarande fast vid sin egen bild av Österrikes rege-
ring. Någon österrikisk komplott låg inte till grund
för de 14 ländernas agerande. Det var Chirac och
Aznar som drev på. Men frågan är fortfarande: Vad
sade Göran Lennmarker, vad sade Bo Lundgren till
Schüssel i Österrike? Hejade ni på? Bad ni honom
avstå? Eller står ni utanför den europeiska debatten
och sade därför ingenting?
Göran Lennmarker hävdade också att Sverige var
värdeneutralt under kalla kriget. Jag minns än inmar-
schen i Tjeckoslovakien, och jag minns än Olof Pal-
me som talade om diktaturens kreatur. Exemplen på
att ta avstånd från Sovjet och från kommunismen kan
mångfaldigas. Det var definitivt inte en värdeneutral
tid, Göran Lennmarker.
När det gäller försvarsövningen med Ryssland vill
jag till Murad Artin säga att det naturligtvis beror på
utvecklingen. Det här kommer att diskuteras med hela
oppositionen vid Utrikesnämnden. Alla är överens
om att Rysslands krig i Tjetjenien måste upphöra.
Den militära aktionen måste upphöra och man måste
söka en politisk lösning.
Jag vill också uppmana Murad Artin, Vänstern
och Miljöpartiet att komma ihåg, när vi diskuterar
kriser och konflikter, att inte motarbeta utan tvärtom
bejaka det samarbete vi i dag har kring utrikes- och
säkerhetspolitik i EU. Det är nämligen det effekti-
vaste sättet vi har i dag att förebygga kriser och kon-
flikter, inte bara i EU utan också i vår närhet.
Inför det svenska ordförandeskapet i EU, där den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken natur-
ligtvis är en viktig del, vill jag understryka att det är
hela Sveriges ordförandeskap, precis som K-G Bi-
örsmark tidigare sade. Förberedelsearbetet, Marianne
Andersson, har pågått länge. Jag har följt det bl.a. på
miljöområdet. Jag har sett hur ett tidigt miljöinitiativ
nu har vuxit fram - och här kan jag också svara Mari-
anne Samuelsson - och blivit en stor punkt på dag-
ordningen i samband med toppmötet i Göteborg. Man
ska inte längre bara se miljöpolitiken som en isolerad
del, utan meningen är att även inom EU ska nu alla
delar av politiken styra mot ett hållbart samhälle och
mot större miljöhänsyn. När det gäller miljöfrågorna
är EU vårt bästa instrument. Bejaka det, i stället för
att motarbeta det! Exemplet Rumänien visar detsam-
ma. Det bästa vi kan göra för miljön i Östeuropa är att
se till att utvidgningen fortsätter, att de kommer med i
EU, att de får följa EU:s miljökrav och att de får hjälp
med investeringar som ibland kan vara kostsamma på
miljöområdet.
Min sista stund här - även om jag hade velat ägna
det betydligt längre tid - gäller diskussionen om bi-
ståndet. När den svenska ekonomin nu blir bättre är
det oerhört väsentligt och viktigt att vi kan öka bi-
ståndet. Vi ökar nu biståndet varje år.
Men det räcker inte med bistånd, utan det krävs
också att vi ser utrikespolitiken i dess helhet. Frihan-
deln, miljöpolitiken, immigrationspolitiken - alla
delar måste samverka för att hjälpa de allra fattigaste
länderna att få ett mindre utsatt läge.
Det är också i det arbetet nödvändigt med ett star-
kare FN. Sverige prioriterar FN-arbetet mycket högt.
Vi kan här se att vi har varit ett av de mest aktiva
länderna, och det tänker vi fortsätta med. Vi kan
också se att ska vi kunna fortsätta det förebyggande
arbetet mot våldsupptrappning - vare sig det är i
Mellanöstern, i Afrika eller i andra delar av världen -
är det genom att arbeta med FN som vi har vår stora
chans och möjlighet.

Anf. 16 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Först noterar jag en klyfta mellan ut-
rikesministern och mig. Jag och Moderata samlings-
partiet tycker att det hade varit bra om österrikiska
Folkpartiet och österrikiska Socialdemokraterna hade
slutit en regeringsöverenskommelse. Den underkän-
des av österrikiska Socialdemokraterna. Jag får näs-
tan intrycket att utrikesministern tycker att det var bra
att österrikiska Socialdemokraterna underkände över-
enskommelsen. Det vore i så fall ett sensationellt
besked.
Sedan fanns det faktiskt under det kalla kriget
delar där Sverige inte stod upp för de goda värdena.
Utrikesminister Bodström sade att man inte fick kriti-
sera systemen i Östeuropa. Man fick kritisera enskil-
da händelser. Han var utrikesminister i regeringen
Palme. Det tror jag var den lägsta punkten vi haft i
svensk utrikespolitik, när Sverige krökte rygg inför
diktaturen.
Jag noterar att utrikesministern sade att vi ska dis-
kutera försvarsövningen med Ryssland - jaha. Oppo-
sitionen har ju krävt att man skulle samråda om detta
i Utrikesnämnden. Nu ska vi tydligen äntligen disku-
tera denna fråga, som ju är en central fråga i svensk
utrikespolitik. Det hade varit något klokare att på ett
tidigt stadium ta upp detta.
Herr talman! Jag vill sedan ta upp den fråga som
Murad Artin ställde. Han frågade vem som stod för
proletariatets diktatur och klasskampen. Låt mig först
säga att detta är centrala inslag i kommunismen. Det
finns inte en enda kommunistisk regim som inte har
proletariatets diktatur - från Kuba i väster till Nord-
korea i öster. Det innebär att det finns ett enda parti.
Vill man starta ett annat parti blir man fängslad eller
skjuten. Klasskampen, föreställningen om samhäll-
sklasser som står emot varandra, är en central del i
kommunismen. Stora delar av kommunismen handlar
om att utrota samhällsklasser - självägande bönder
och vad det nu kan vara.
Låt mig också säga, Murad Artin, att det fanns ett
parti i den svenska riksdagen - det finns här nu också
- som var en del i den kommunistiska internationalen
som Josef Stalin ledde. Det svenska kommunistiska
partiet var inte ett självständigt parti utan en del i den
kommunistiska internationalen. Det fanns kontrol-
lanter från Komintern som såg till att det svenska
kommunistiska partiet fullföljde de intentioner som
Josef Stalin hade. Han var de facto partiledare för det
svenska kommunistiska partiet. Så var historien,
Murad Artin. Ni borde lägga ned ert parti!

Anf. 17 MURAD ARTIN (v):
Herr talman! Göran Lennmarker sade faktiskt att
kommunismen finns här och nu i riksdagen och rege-
ringen. Jag ska läsa för Göran Lennmarker vad som
står i vårt partiprogram. Jag ska inte läsa Internatio-
nalen, även om det skulle ha passat jättebra i dag,
men jag ska läsa några ord ur partiprogrammet:
"Vänsterpartiet försvarar den parlamentariska
demokratin - - -."
"Det representativa flerpartisystemet är det bästa
sättet att fatta övergripande beslut - - -."
"Vänsterpartiet respekterar beslut och lagar som
är fattade i demokratisk ordning."
Sluta, Göran Lennmarker, med lögner och sve-
pande anklagelser gentemot oss!

Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Nu har regeringen fördömt främ-
lingsfientligheten hos Haider, och det är bra. Men
Sverige måste också mobilisera utrikespolitisk kraft
att exempelvis se Kinas agerande mot rörelsen Falun
gong, en rörelse som ägnar sig åt kroppsrörelser,
gymnastik och meditation och som nu uppfattas som
ett hot mot regimen. Såvitt jag känner till har den
inga politiska ambitioner, men myndigheterna slår nu
ned dessa människor därför att de samlas på vissa
ställen och utför sina aktiviteter. Sådant här är oac-
ceptabelt, och det måste synliggöras också av den
svenska regeringen.
I den deklaration vi har fått av utrikesministern i
dag står det också om De baltiska ländernas år, och
det är bra. Men låt mig säga så här: Vi har fått viss
kritik för att Polen i fokus blivit lite mer av ett
svenskt projekt än ett polskt projekt. Detta är synd.
Jag vill alltså uppmana regeringen att mera lyssna på
Baltikum. Vilka är behoven där? Projektet måste
styras av människornas behov i Baltikum och inte bli
ett projekt för den svenska regeringen.
Slutligen vill jag vända mig till Marianne Samu-
elsson. Sex timmars arbetsdag kanske var ett drama-
tiskt exempel. Men jag är inte säker på att om svens-
ka folket ska göra samma arbetsuppgifter på sex tim-
mar som man i dag gör på åtta så minskar arbetsska-
dorna, stressen och ohälsan och ger därmed ökade
resurser och ökat engagemang till bistånd. Jag är inte
säker på det.

Anf. 19 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Först vill jag vända mig till Vänster-
partiet, som i dagens debatt har kritiserat Nato för de
bombningar som genomfördes i Kosovo. Det kan
man göra när det gäller utförandet, men frågan är hur
världssamfundet skulle ha agerat enligt Vänsterparti-
et. Vilket annat alternativ stod till buds? Skulle
världssamfundet stillatigande sett på hur fördrivning-
en av kosovoalbaner accelererade för att också i vissa
fall gå över i massakrer?
Svenska Freds förre ordförande Magnus Jiborn
argumenterar i debattboken Fredens gränsland just
för hur oacceptabelt ett sådant agerande från världs-
samfundets sida i Bosnienkriget var. Bristen på poli-
tisk vilja och förmåga att samla sig kring ett mer
resolut ingripande drog ut kriget och ledde till att
oskyldiga civila inte skyddades, inte ens i de av FN
skyddade zonerna. Brotten mot de mänskliga rättig-
heterna kunde fortgå tack vare omvärldens tystnad.
Vad har Vänsterpartiet för alternativ när det gäller
att agera? Vi har inte hört någonting om det. Jag
skulle gärna vilja ha en kommentar - men det kanske
blir vid ett annat tillfälle, eftersom Vänsterpartiet inte
har någon talartid kvar.
Sedan vill jag vända mig till utrikesministern, som
pratar om att vi måste arbeta förebyggande och an-
vända FN. Självklart tycker vi att det är väldigt vik-
tigt att göra det. Då vill jag bara säga en sak: Vi får
inte glömma de konflikter som inte har storpolitisk
betydelse. Jag tänker särskilt på Afrika och det som
har kallats de glömda krigen. Vi kan ta Kongo-
Brazzaville och Kongo-Kinshasa, som nu kallas Afri-
kas världskrig. Omvärlden är egentligen inte så in-
tresserad. Sedan har vi Etiopien och Eritrea, Västsa-
hara och alla de konflikterna. Vi får inte glömma
dem. Vi måste agera på samma sätt och med stor
kraft driva på världssamfundet så att man inte glöm-
mer bort den fattiga delen av världen när det handlar
om konflikter. Här tror jag att vi är ganska överens,
och det är viktigt.

Anf. 20 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Herr talman! Vi ska lära av historien. Historien
visar på många misstag, men även på lyckade saker
för utvecklingen. Ett historiskt skede som vi är inne i
nu är det som jag har försökt ha som tema i dag: Bryt
ned gränser! Ett redskap i detta är det vi har varit inne
på, nämligen demokratibyggande.
Medborgare röstar inte fram företrädare som vill
starta krig. Det är därför vi inte heller kan se att de-
mokratier startar krig med varandra. Därför är det så
otroligt viktigt att i olika sammanhang, inte minst när
det gäller utvecklingssamarbete, arbeta för demokra-
tin.
Ett hot i världen är naturligtvis de ökade klyftor-
na. Klyftorna mellan den rika norra delen och den
fattiga södra delen av vårt jordklot ökar.
Världsbanken visade i en statistisk uppgift här-
omdagen att mer än halva världens befolkning lever
på mindre än 2 dollar om dagen. Försök ta till er den
siffran, att leva på mindre än 16 kr om dagen. Det gör
mer än halva världens befolkning. Det är klart att det
är grogrund för spänningar, konflikter och krig.
Här har vi i vår del av världen ett absolut ansvar.
Vi kan inte springa ifrån det. Jag tycker att det är lite
tragiskt, för detta insåg man i denna kammare - ja,
det var inte på den här platsen, men i det östra huset -
för mer än 30 år sedan, när man lade fast enpro-
centsmålet. Nu har Socialdemokraterna, Vänsterparti-
et och Miljöpartiet en fin chans att i vårbudgeten
presentera en mer expansiv biståndspolitik.

Anf. 21 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Jag vet inte om jag ska välja att tolka
utrikesministern som hon uttryckte sig eller om jag
ska vara mer snäll i min tolkning. Men jag tror att jag
hårdrar det och säger: När Rumänien kommer med i
EU ska de lyfta miljöfrågorna. Det fanns ingen kopp-
ling mellan gruvolyckan i Rumänien och medlemska-
pet, för Spanien var medlem i EU när den olyckan
inträffade. Regelsystemet lär väl inte vara så mycket
bättre i den ena eller den andra delen.
Jag tycker att den kommentaren är lite förvånan-
de.
Likaså tycker jag att det är lite förvånande när ut-
rikesministern gång på gång säger att Miljöpartiet
borde bejaka samarbetet när det gäller säkerhetspoli-
tiken. Vi tycker att samarbetet när det gäller säker-
hetspolitiken ska ske på FN-nivå i ett globalt per-
spektiv.
Jag måste säga att jag blev ganska förvånad och
upprörd när jag läste att det ska hållas en stor militär
övning i Östersjön i juni månad. Östersjön är ett av
världens mest förorenade innanhav och mycket käns-
ligt miljöområde. Juni månad är barnkammartiden för
livet i Östersjön och däromkring. Jag undrar verkli-
gen om man har gjort miljökonsekvensanalys av
denna militära övning. Finns det någon som helst
anledning att ha en sådan militär samövning när vi
tror på fred och nedrustning?
En tredje sak som jag har noterat och som jag
gärna skulle vilja ha ett besked om, men det lär jag
väl inte få nu, är det som regeringen vill, nämligen att
föra unionen närmare dess medlemmar. Jag skulle
gärna vilja veta hur det ska gå till. Det har snarare
blivit så att människor har tagit mer och mer avstånd
från politiskt engagemang och samhällsengagemang
de senaste åren. EU-medlemskapet har inte inneburit
att människor har känt sig mer delaktiga, snarare
tvärtom.

Anf. 22 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Murad Artin efterlyste i sitt anföran-
de en fördjupad debatt om FN. Jag ska ägna mitt
anförande åt detta. Men innan jag börjar har jag en
fråga som jag vill ställa till Holger Gustafsson som
företrädare för Kristdemokraterna.
Jag tyckte att de flesta av inläggen som hölls av
oppositionens företrädare var mycket givna i debat-
ten. Men en sak förvånade mig och ett frågetecken
kvarstår. Det är Holger Gustafssons mycket positiva
ansats när det gäller regeringens ställningstagande
gentemot Jörg Haider i Österrike.
En kristdemokrat har KU-anmält utrikesministern
för detta agerande. Jag vill bara fråga Holger Gustafs-
son: Är det Kristdemokraterna som står bakom detta
eller är det Björn von der Esch som enskild ledamot
som har gjort anmälan?
Herr talman! Så till FN. Aldrig förr har kraven
och förväntningarna på FN varit så höga som under
det senaste årtiondet. Frustrationen över att FN inte
förmår lösa all världens konflikter är stor och tar sig
ofta uttryck i starkt kritiska och besvikna frågor och
kommentarer om världsorganisationen.
FN som organisation får bära skulden för att dess
medlemsländer, framför allt de permanenta medlem-
marna i FN:s säkerhetsråd, inte förmår samverka. Hur
ofta har jag inte under de senaste åren mötts av åsik-
ter som: FN är för fattigt och svagt för att klara av att
förhindra krig och skydda kommande generationer
från krigets gissel, som det står i stadgan. En annan
vanlig uppfattning är att FN-stadgan i sig, med sin
betoning på nationell suveränitet, är huvudproblemet.
Dagens krig uppstår ju i huvudsak inom länder. Kan
man hantera det med dagens FN-stadga? Kan man
hantera det inom dagens FN?
Är FN så svagt, fattigt och omodernt som kriti-
kerna anser? Finns det i så fall några möjligheter att
stärka och reformera FN? Är det önskvärt, eller ska
man riva och bygga nytt?
Det är djärva frågor, som sätter saken på sin spets,
och de kräver sina svar.
Vi socialdemokrater har alltid sett FN-arbetet som
en central del av svensk utrikespolitik. Därför vill vi
delta i och stimulera diskussionen om FN:s framtid.
Vi får inte väja undan för de provokativa frågeställ-
ningarna. Utan ifrågasättande, ingen utveckling.
Samtidigt måste vi seriöst analysera varje förslag
och se vart det leder. Det duger inte att bara ägna sig
åt ytligt tyckande. För detta är FN alltför viktigt.
Det är i dag svårt att säga vilken fråga som är den
viktigaste för att FN-stadgans höga principer om fred,
solidaritet och mänsklig värdighet ska kunna uppnås.
Sambanden är mycket komplexa och aktörerna inte
alltid fullt synliga.
Globaliseringen av ekonomierna, regelverket runt
handelsfrågorna och den ekonomiska maktfördel-
ningen i världen får förnyad aktualitet så snart sårbar-
heten i världens ekonomiska system demonstreras.
Ett börsras i ett land kan starta en lavin av kollapsan-
de ekonomier i andra delar av världen. Ekonomisk
krigföring och valutaspekulationer är relativt nya
ingredienser i dagens säkerhetsdebatt, som vi måste
skapa medvetenhet omkring.
När FN bildades för 55 år sedan var kanske upp-
delningen av ansvarsområden mellan säkerhetsrådet å
ena sidan och generalförsamlingen och FN:s olika
specialorgan för utvecklings-, befolknings-, barn-,
kvinno-, miljö- och hälsofrågor å den andra funktio-
nell. I dag blir det emellertid alltmer uppenbart att
dessa frågor svårligen kan skiljas från säkerhetsfrå-
gorna.
Det är likaledes uppenbart att andra former av
konfliktlösning än de konventionellt militära måste
utvecklas för att möta dessa komplexa orsakssam-
manhang. Det måste återspeglas i FN:s arbete att
säkerhetsbegreppet i dag har en helt annan innebörd
än när FN-stadgan skrevs.
Många diskussioner om FN har sin grund i säker-
hetsrådets beslut eller brist på beslut. Säkerhetsrådets
sammansättning och arbetssätt är därför en central
fråga när man diskuterar reformering av FN. Att
dagens säkerhetsråd är behäftat med många brister
håller nog t.o.m. säkerhetsrådsmedlemmarna själva
med om. Det är ändå ett av de områden som är svå-
rast att förändra. Det handlar om att förändra rådande
maktstrukturer, och de som måste göra det är de som
själva har störst makt.
FN:s medlemsländer har ökat i antal under de se-
naste åren, men säkerhetsrådet är i huvudsak en åter-
spegling av de maktförhållanden som rådde när FN
bildades. Det västeuropeiska inflytandet är opropor-
tionerligt stort och andra regioner är underrepresente-
rade. Säkerhetsrådets utvidgning är en demokratifråga
av stor betydelse. Västvärldens synsätt och priorite-
ringar har alltför länge varit de förhärskande, och
många utvecklingsländer anser med rätta att de sak-
nar inflytande.
Det är en farlig utveckling om säkerhetsrådets le-
gitimitet fortsätter att ifrågasättas, eftersom de domi-
nerande västorienterade länderna gärna vill se sig
själva som garanter för en demokratisk utveckling i
världen. Därmed blir deras ovilja att dela makten med
fler för att uppnå en bättre representativitet i rådet
smått absurd. Man kan inte trovärdigt arbeta för de-
mokratiska värden i en odemokratisk organisations-
form. Den insikten måste säkerhetsrådets medlemmar
själva komma fram till. Det går nämligen inte att
genomföra en utökning av säkerhetsrådet mot med-
lemmarnas vilja. En demokratisk kultur måste således
vinna insteg i säkerhetsrådet.
Herr talman! Den svenska regeringen skulle med
fördel kunna initiera en diskussion i EU-kretsen om
att reducera EU-ländernas inflytande i rådet. Jag tror
att det skulle uppfattas som mycket positivt och ge en
skjuts åt förhandlingarna om en utökning. Frågan om
säkerhetsrådets utvidgning hänger intimt samman
med de permanenta medlemmarnas vetorätt. Vetot
har visserligen inte så ofta utlösts efter det kalla kri-
gets slut, men vid ett par tillfällen har det på ett flag-
rant sätt missbrukats. Vid andra tillfällen har risken
för att ett veto skulle föreligga helt förhindrat en
frågas behandling i säkerhetsrådet. Vid två tillfällen
har det varit fråga om Kina, och USA har också vid
flera tillfällen underlåtit att föra upp frågor på dag-
ordningen därför att man har trott att ett veto skulle
föreligga.
Vetomakterna är naturligtvis medvetna om de
stämningar som råder. De har nog försökt att minime-
ra användningen av vetot. Tyvärr har deras vilja att
slippa vara den som utlöser vetot bidragit till att
många frågor inte alls har kommit upp på säkerhets-
rådets dagordning i dag precis som under det kalla
kriget. I korridorkonsultationer har man kommit fram
till att det inte går att enas i en fråga. Det är det dolda
vetot, och det är inte ett dugg bättre än ett öppet veto.
Det innebär att man inte vet vem som filibustrar eller
på vilka grunder det sker. Då är det mycket svårare
att utöva en folklig påtryckning.
Vetots vara eller inte vara är en mycket komplice-
rad fråga. Vetots tillkomst var att skydda stormakter-
na från att konfronteras i en konflikt som kanske var
värre än den som vetot var relaterat till. Men för att
vetot verkligen ska kunna minimeras behövs frivilliga
överenskommelser. Vi behöver en vetofri kultur i
säkerhetsrådet.
Herr talman! På de frågor som jag ställde inled-
ningsvis, om FN var för gammalmodigt, svagt och
fattigt, vill jag svara följande. FN är ekonomiskt svagt
framför allt därför att USA inte betalar sina avgifter,
men FN är en stark organisation med en modern
inriktning på mänskliga rättigheter och dess stadga är
fortfarande aktuell - liksom MR-konventionerna och
den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
Sverige är bra för FN. FN är bra för Sverige.

Anf. 23 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill svara på följande sätt i fråga
om Björn von der Esch och mitt agerande när det
gäller Österrike. Björn von der Esch agerande är
självfallet en fråga om hur ärendet har handlagts och
en kritik mot att regeringen inte i ett tidigt skede hade
en diskussion med Utrikesnämnden.
Jag har tidigt agerat i den sakpolitiska frågan. Där
har det inte rått något tvivel om var partiet står. Jag
tror inte att det ska vara svårt att skilja på att vi är
kritiska mot handläggningen. Det hade varit bättre om
samtliga, eller ett flertal, partier hade ställt upp ge-
nom en överläggning i Utrikesnämnden. Sverige hade
som land tjänat på den ordningen.
Jag har tidigt i ett pressmeddelande informerat om
det sakpolitiska läget, dvs. var partiet står i Österrike-
frågan. Det har varit solklart. Jag hoppas att jag har
redogjort för det också här i dag.

Anf. 24 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag välkomnar detta klargörande in-
lägg. Det innebär i sak att kristdemokraterna står
bakom regeringens ställningstagande och anser att
Jörg Haiders frihetsparti på olika sätt bör fördömas
och att aktionen antagen av ordförandelandet i EU
och medlemsländerna är riktig. Då ser jag KU-
anmälan som ett mindre problem.

Anf. 25 BJÖRN VON DER ESCH (kd) re-
plik:
Herr talman! Nu fick vi delvis bekräftat vad saken
rör. Det är inte första gången som man på ett försåt-
ligt sätt från socialdemokratiskt håll har kopplat ihop
min anmälan till Utrikesnämnden med fallet Haider.
Det är inte det det handlar om. Det handlar om att
regeringen i en av de största utrikespolitiska frågor vi
över huvud taget har haft inte har gått till Utrikes-
nämnden. Detta står i direkt strid med grundlagen.
Eftersom jag sitter i KU, och det är en av mina upp-
gifter att bevaka att grundlagen följs även av rege-
ringen, har jag gjort denna anmälan - ingenting annat.

Anf. 26 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Eftersom Björn von der Esch nu får
tillfälle att förklara sig finns det inte skäl att höja
rösten utan i stället att tacksamt ta emot tillfället.
Återigen bekräftas att kristdemokraterna står bakom
den isolering av Jörg Haiders frihetsparti som rege-
ringen har svarat för. Procedurfrågan får i övrigt
självklart löpa enligt de regler som finns i riksdagen.

Anf. 27 BJÖRN VON DER ESCH (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är inte bara Viola Furubjelke
som har kopplat detta till Haider - och gjorde det
återigen. Även utrikesministern gjorde det på ett
mycket försåtligt sätt i Aftonbladet.

Anf. 28 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag kan självfallet bara svara för mi-
na egna funderingar. För mig har det framstått som
om kopplingen var självklar och naturlig. Jag är glad
att detta har utretts och att det inte finns några mot-
sättningar mellan kristdemokraterna och socialdemo-
kraterna i agerandet mot Jörg Haiders parti.

Anf. 29 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Viola Furubjelke hade ett intressant
och bra resonemang kring FN-stadgan och en eventu-
ell reformering av densamma. Jag håller med om att
det är annorlunda i dag än när FN bildades. Det var
då ett femtiotal stater, och det är nästan fyra gånger
fler i dag. Det blir påfrestningar i själva organisatio-
nen.
Viola Furubjelke sade att säkerhetsbegreppet är
helt annorlunda, och säkerhetsrådet hade nog inte sett
ut så om det hade bildats för första gången i dag.
Utvecklingsländernas inflytande är undermåligt med
tanke på deras intressen och storlek.
Viola Furubjelke sade att hon tyckte att EU skulle
ta initiativ för att förändra stadgan - åtminstone få i
gång arbetet. Eftersom utrikesministern är kvar finns
det en möjlighet att uppmana henne att ta ett initiativ i
den riktningen. Är Viola Furubjelke beredd att göra
det?

Anf. 30 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag sade att jag skulle välkomna om
Sveriges regering i EU-kretsen kunde initiera att EU
minskade sina platser i säkerhetsrådet. Det skulle
säkert välkomnas och innebära ett positivare klimat
för förhandlingarna om en utvidgning av rådet. Själv-
fallet utgår jag från att utrikesministern lyssnar på
detta.
Det är inte EU som har platserna i dag. Även om
det sker en EU-samordning också i FN-frågor sitter
man på var sitt mandat i säkerhetsrådet. Icke desto
mindre är det en stark dominans av västorienterade
länder. Mycket av den kritik som utvecklingsländerna
har mot säkerhetsrådet går ut på att de inte känner sig
rimligt representerade. Jag utgår från att frågan kan
fortsätta att diskuteras.

Anf. 31 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag är glad att Viola Furubjelke har
fört in det här resonemanget. Jag har haft det uppe
tidigare i omgångar, just om reformeringen av FN-
stadgan, bl.a. mot bakgrund av Carlsson-Ramphal-
rapporten. Då har det varit ett ganska svalt intresse
från Viola Furubjelke och från andras sida att över
huvud taget röra FN-stadgan; man har trott att det
skulle riva upp så mycket att det skulle förlama.
Jag välkomnar denna sinnesförändring och hoppas
att ett initiativ ska tas av Sverige. Vi har ett bra mate-
rial att bygga på i Carlsson-Ramphal-rapporten Vårt
globala grannskap.

Anf. 32 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag är ledsen, men det föreligger
kanske ett missförstånd. Karl-Göran Biörsmark hörde
säkert också att jag sade att det måste ske på frivillig-
hetens väg från de länder som i dag sitter på makten
och som är permanenta medlemmar och vetomakter.
En sådan här diskussion bör självfallet leda fram
till att vetomakterna och de permanenta staterna själ-
va föreslår denna reduktion. Det är inte en stadgeänd-
ring av den ordning som vi tidigare har diskuterat, när
man skulle tvinga fram en helt annan ordning i säker-
hetsrådet och med våld tvinga bort vetot. Det går
tyvärr inte att kommendera bort de avarter som vi i
dag ser, som är rester från den tid när FN bildades
och det var en kalla kriget-atmosfär.
Vi hoppas ändå, eftersom debatten är i full gång,
att vi kan se resultat inom en snar framtid så att FN
kan stärkas, fungera på ett bättre sätt och få större
legitimitet och auktoritet.

Anf. 33 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Vårt mål är en värld med respekt för
människovärdet och för mänskliga rättigheter, en
värld med rättvisa, ett rättssamhälle och välfärd för
alla.
Trots detta är det så att 1 miljard människor som-
nar hungrande, och det är lika många sedan åratal
tillbaka. Andelen har minskat, men antalet är det-
samma. Det här är naturligtvis helt oacceptabelt. Det
gäller faktiskt att inte ge upp, utan ändra metoderna.
Vi har haft biståndsarbete i snart ett halvt sekel, och
vi har inte kommit längre än hit.
Fattigdomen måste utrotas. Biståndet måste bli
bättre. Det måste bli annorlunda. Det måste bli ett led
i en samlad utrikespolitik. Vi kan se att det är möjligt
att utrota fattigdomen, att gå till relativ välfärd inom
loppet av 20-30 år, om vi tittar på Stillahavsasien. År
2015 ska antalet fattiga ha halverats, och fattigdomen
ska kunna vara borta relativt snart därefter, så att vi
kan koncentrera oss enbart på katastrofbiståndet.
Kunskaperna har ackumulerats, och vi vet ganska
väl vad som är framgångsrikt, men det gäller också
för oss att tillämpa de här metoderna.
Hotet mot utvecklingen är framför allt bad gover-
nance, vanstyre. Vi vet dessutom att bistånd förvärrar
situationen i vanstyrda länder. Vi vet också att nästan
hälften av världens dollarbiljonärer finns i tredje
världen, och de måste också fås att bidra till att utrota
fattigdomen.
I länder med good governance, bra styre, leder bi-
ståndet till snabba resultat. Vi vet att bra projekt ock-
så ger snabba resultat men att dåliga projekt aldrig
blir bättre för att man håller på med dem i långliga
tider.
Skuldsanering är en utomordentligt viktig metod
att ge utvecklingsinriktade regimer möjlighet att slip-
pa dras med tidigare regimers bördor.
Vi vet att frihandeln är den viktigaste insats vi kan
göra för tredje världen. Deras handel är mer än tio
gånger större än det bistånd de får. Men vi måste
samtidigt vara medvetna om att det kan upplevas som
ett hot mot egna svaga branscher, samtidigt som vi
också ska veta att det i realiteten skapar generell
välfärd för alla. Men det gäller att hålla vakt mot
dolda handelshinder.
Kunskapsöverföring måste vara det viktigaste in-
slaget i biståndet. Det handlar inte längre om välgö-
renhet och gåvor. Det handlar om att biståndet ska
vara oljan i motorn, inte bensinen i tanken. Det gäller
att hjälpa till och bygga upp och stärka marknadseko-
nomins institutioner, stärka rättssamhället och stärka
demokratin. Det handlar om att satsa på utveckling av
familjejordbruk och småföretag, inte minst för kvin-
nor, att se till att basala funktioner som skola, inte
minst för flickorna, och hälsovård fungerar samt att
hjälpa till att bekämpa aidsepidemierna.
Jag tror att vi måste inrikta oss på att vårt bistånd
alltmer ska koncentreras och göras flexibelt och att
man ska kraftsamla när det gäller Afrika. Afrika har
genomgått sina tre konsekutiva katastrofer: slavhan-
deln, kolonialismen och socialismen. Det är där fat-
tigdomen ökar och där aids ökar, och det är där kri-
gen vållar så svåra mänskliga offer.
Men det finns också ljuspunkter. Moçambique
och Botswana är de länder som leder tillväxtligan för
närvarande.
Jag tror att det är viktigt att vi när vi gör insatser-
na i framtiden går in och satsar rejält på länder där
man har förutsättningar att nå resultat, gör kraftfulla
insatser, gärna i trepartssamarbete, med något land
involverat som har gått från fattigdomsfällan till väl-
stånd, för att dra nytta av de erfarenheter som man
kan få därifrån.
Jag tror också att det är viktigt med en planerad
nedtrappning, så att man på ett planerat sätt överför
ansvaret för utvecklingen till det lokala styret i den
takt som tillväxten skapar möjligheter. Jag tror att det
är viktigt att sätta upp slutdatum för de insatser vi
gör.
Jag tror också att det är viktigt att planeringen av
biståndet sker på platsen, att utvecklingsavdelningen
för Sida ligger i Afrika, så att man har nära kännedom
om de aktuella lokala problemen.
Vi ska nu få en biståndspolitisk utredning, och jag
tycker att det är utmärkt. Det är oerhört viktigt att vi
nu också drar nytta av alla de forskningsresultat som
har kommit fram de senaste åren och att vi koncentre-
rar oss på att utrota fattigdomen - den är obehövlig,
grym och oacceptabel - och på att arbeta med mätba-
ra mål så att vi hela tiden vet vad vi gör.
Herr talman! Vi ska skapa fred, demokrati, tillväxt
och utveckling i hela världen.

Anf. 34 LARS OHLY (v):
Herr talman! Det finns många vackra ord i rege-
ringens deklaration om utrikespolitiken. Målsättning-
arna är fina, och många av formuleringarna är det
väldigt lätt att ställa upp på.
Samtidigt finns det i praktiken en glidning i den
svenska utrikespolitiken. Vi har sett små positionsför-
skjutningar i viktiga frågor som sammantaget ger en
annan bild av svensk utrikespolitik än den som fanns
för 10 eller 15 år sedan.
I flera fall kan dessa positionsförskjutningar
knappast förklaras på något annat sätt än med EU-
medlemskapet. Det märkliga är att varje litet steg i
EU-anpassning tas under starka försäkringar från
regeringen om att ingenting egentligen har förändrats.
Men så småningom blir det nog svårt och kanske
omöjligt för regeringen att påstå att svensk utrikespo-
litik är densamma som den har varit.
Det är naturligtvis så att politiken ska förändras i
takt med verkligheten. Men då är det också viktigt att
man lyckas argumentera för vilken förändrad verklig-
het som man har att ta ställning till och varför föränd-
ringarna i verkligheten har lett till de ställningstagan-
den man har gjort.
Införandet av en militär dimension i den europeis-
ka unionen gör det allt svårare att på sikt tala om
militär alliansfrihet, särskilt med den formulering i
den säkerhetspolitiska doktrinen som gäller sedan
1992 om vår militära alliansfrihet, syftande till att
vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i
vårt närområde.
När Vänsterpartiet påpekade detta efter Kölnmötet
och inför EU-parlamentsvalet i somras påstod rege-
ringsrepresentanter att vi överdrev. Det sker inga
stora förändringar här. Det är inte frågan om att över-
ge den traditionella alliansfrihet och neutralitetspoli-
tik som Sverige har stått för. Nu börjar tydligen rege-
ringsföreträdare själva inse att deras retorik inte rik-
tigt stämmer överens med praktiken. Vice statsmi-
nistern Lena Hjelm-Walléns uttalande om att neutra-
liteten kan tas bort ur doktrinen kommer kanske där-
för inte så överraskande. Den alliansfrihet som rege-
ringen förespråkar har knappast samma innebörd som
vi traditionellt vant oss vid. Snarare handlar det om
att förminska alliansfriheten till att enbart handla om
att Sverige inte ingår i en överenskommelse om öm-
sesidiga försvarsförpliktelser med andra nationer.
Tyvärr har den nya svenska utrikespolitiken också
inslag av undfallenhet mot stormakter. Den svenska
alliansfriheten och neutralitetspolitiken har aldrig
inneburit att Sverige har avstått från att protestera
tydligt. Sverige har aldrig varit likgiltigt inför för-
tryck, inför krig och inför orättvisor i namn av neut-
raliteten - tvärtom. Det är bara moderaterna som
förtalar den svenska neutralitetspolitiken genom att
påstå något sådant. Men när Nato med USA i spetsen
utan folkrättsligt stöd eller FN-mandat påbörjat
bombningarna mot Jugoslavien mumlade regeringen
och talade om att det inte fanns något entydigt stöd i
folkrätten för dessa militära attacker mot civilbefolk-
ningen, men man uttryckte förståelse för dem. Ett
sådant ställningstagande hade inte varit möjligt för 15
år sedan.
Marianne Andersson frågade vad Vänsterpartiets
alternativ var. Vi tycker det för väldigt långt om man
accepterar att ett antal stater, en militär allians eller en
supermakt tar sig rätten att använda våld i en natio-
nell konflikt. Tycker Marianne Andersson att det är
rimligt att vi nu förespråkar en militär intervention i
Ryssland, som faktiskt håller på att kriga på samma
nesliga och skändliga sätt som Milosevic gjorde i
Kosovo? Är det rimligt att svenska soldater skulle ha
deltagit? Det borde vara en naturlig följd av Marianne
Anderssons resonemang. Skulle Marianne Andersson
och Centerpartiet ha förespråkat att en svensk militär
kontingent skulle ha skickats för att delta i attackerna
mot Jugoslavien?
Jag är glad över de klara ställningstaganden som
deklarationen innehåller vad det gäller Rysslands
överfall på befolkningen i Tjetjenien. Jag hoppas att
det också leder till handling. Särskilt vill jag framhä-
va det olämpliga i att militärt samöva med en stat som
bedriver ett utrotningskrig.
Indignationen har varit stor över att högerpopu-
listen Jörg Haider har varit med och bildat regering i
Österrike. Det finns få som kan säga med samma
självklarhet att de tillhör Jörg Haiders största politis-
ka fiender som jag kan göra. Jörg Haider står t.ex. för
förbudet av kommunistpartiet i Österrike som en del.
Det är naturligtvis en skam och en mörkrets dag i
Europa när hans främlingsfientliga parti tar del av
regeringsmakten.
Men när EU börjar uttala sig om regeringsbild-
ningen i ett enskilt land går man väldigt långt. Den
svenska regeringen avbryter kontakter med Österrike
på ministernivå och slår därmed ett ganska svårslaget
rekord i ogenomtänkt handlande. Menar regeringen
att EU ska lägga sig i regeringsbildningen i ett enskilt
land? Menar man allvar med att man inte ska ha någ-
ra kontakter med Österrike på ministernivå borde
också det rimliga förhållningssättet vara att man ifrå-
gasätter den utbildning av österrikiska stridspiloter
som försiggår i Sverige eller det samarbete som syftar
till att sälja JAS till Österrike. Björn von Sydow får
inte skaka hand med sin österrikiske försvarsminis-
terkollega, men sälja JAS går bra.
När Göran Persson i lördags kommenterade Sve-
riges eget ansvar och regeringens eget ansvar för
rasismens utbredning sade han att det till viss del
berodde på att Sverige tagit emot för många invandra-
re. Men det är vi, sade han, på väg att rätta till.
Det är en ny strategi som heter duga mot höger-
populisterna, må jag säga. Man slår högerpopulismen
på fingrarna genom att göra som de vill.
Också regeringens helomvändning när det gäller
Turkiets status som kandidatland till EU är ett exem-
pel på att enhetligheten inom EU väger tyngre än
regeringens egen politik. Så sent som i november
ansåg regeringen inte att Turkiet var värdigt att tas
upp i kandidatkretsen, men på en månad skedde tyd-
ligen så avgörande förändringar i Turkiets politik att
det som tidigare hade varit felaktigt plötsligt blev rätt.
Ja, politiken ska förändras i takt med verkligheten.
Men regeringen har misslyckats med att tala om vad
som har gjort svensk neutralitetspolitik omodern,
varför det nu är okej med brott mot folkrätten, på
vilket sätt EU har att göra med regeringsbildningen i
ett medlemsland efter ett demokratiskt val, vilka stora
förbättringar den förtryckta minoriteten i Turkiet har
erhållit eller varför Ny demokratis flyktingpolitik var
fel 1991 men rätt nu. Man måste ha en konsekvens
och en linje i utrikespolitiken, och tyvärr saknas det
många gånger.

Anf. 35 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! I stället för att redovisa alternativ går
Lars Ohly till motangrepp och frågar hur vi ska han-
tera frågan om Tjetjenien. Det är naturligtvis i och för
sig en berättigad fråga. Men vad ville Vänsterpartiet
att man skulle ha gjort i Kosovo i det läge som var?
Vi kan räkna upp massor av misstag som skedde på
vägen fram till Natoaktionen; visst kan vi göra det.
Jag stod många gånger på Norrmalmstorg och talade
om Kosovo år innan detta hände. Vi kunde förutse
hur det skulle bli, och världssamfundet gjorde ingen-
ting. Vi kan vara oerhört starkt kritiska mot den pro-
cessen och den utvecklingen, och mot oviljan att med
kraft ta tag i de problem som fanns i Kosovo.
Sedan blev det som det blev. Då kunde, som jag
ser det, världen inte stillasittande titta på när den
etniska rensningen bara ökade och ökade i Kosovo.
Därför måste man göra någonting.

Anf. 36 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Våldsanvändning i konflikter ska
alltid vara den allra sista utvägen. Jag menar att freds-
förhandlingarna i Rambouillet inte fördes på ett seri-
öst sätt för att undvika den sista utvägen. Det är också
så att FN-systemet dels inte tog sitt ansvar, dels i ett
avgörande läge helt ställdes åt sidan. Den etniska
rensningen i Kosovo fördubblades eller tredubblades
efter Natos angrepp.
Principiellt leder det väldigt långt om man accep-
terar att en superstat eller en militär allians självt
tolkar när våld får användas - när militär makt ska
användas - utan att höra världssamfundet. Därför är
mina frågor fullt berättigade. Vilka principer för det
mot i världsgemenskapen? Vad anser Marianne An-
dersson att vi ska göra med Ryssland? Tycker Mari-
anne Andersson att vi skulle ha sänt svenska bomb-
plan till Jugoslavien?

Anf. 37 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag håller verkligen med om att våld
är den sista utvägen när det gäller att hantera sådana
här konflikter. Som jag sade tidigare begicks massor
av fel under vägen, men vi kan inte göra någonting åt
dem i efterhand. Detta må bli en lärdom.
När det gäller Tjetjenien är läget tyvärr så att det
är svårare med en stor makt som Ryssland. Vi vet det.
Vi befinner oss i en utveckling när det gäller folkrät-
ten. Den väg som man måste gå som jag ser det är att
det som hände i Kosovo måste vara ett undantag. Där
är vi helt överens. Men vi måste ha en utveckling där
vi ser att det är mer accepterat att ingripa i ett land, att
ingripa i förebyggande syfte.
Jag tror att alla i den här kammaren är väldigt
överens om att vi måste göra på det sättet. Vi har inte
kommit dithän ännu. Det är många svårigheter, och
det finns många svagheter i den här processen. Men
det är ändå den vägen vi måste gå. Till slut kan det
ändå vara så att våld måste tillgripas.

Anf. 38 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Jag välkomnar Marianne Anderssons
klara uppfattning att det här måste vara ett beklagligt
undantag. Frågan är: Hur förändrar vi det internatio-
nella rättssystemet? Hur förändrar vi Förenta natio-
nerna? Gör vi det genom att starka stater tar sig rätten
att sätta sig över de regler som gäller internationellt?
Eller gör vi det genom ett tålmodigt och svårt för-
handlingsarbete helt i linje med det som Viola Fu-
rubjelke sade i sitt anförande?
Ett förändringsarbete är helt nödvändigt. Det gäl-
ler inte bara vetorätten i säkerhetsrådet utan framför
allt handlar det om att få en internationell rättsordning
som kan hantera konflikter som var oerhört ovanliga
när Förenta nationerna bildades. Det arbetet är jag
beredd att tillsammans med Marianne Andersson
försöka driva på. Men jag kan aldrig acceptera att en
militär allians får tolka när våldsanvändning är riktig
och göra det utifrån sina egna säkerhetspolitiska be-
dömningar.

Anf. 39 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att Lars Ohly gör det väl-
digt lätt för sig när han förskjuter fokus beträffande
Frihetspartiet i Österrikes regeringsbildning så att det
i stället handlar om krigsmaterielexport, eventuell
sådan, från Sverige. Jag vill ha klarhet i var Vänster-
partiet står i den här frågan.
Jag ser i ett citat från EU-parlamentet att Vänster-
partiets ledamot Herman Schmid säger att det österri-
kiska folket har gjort ett val som inte gillas när det
gäller Haider. Men när nu alla människor säger att de
inte vill finna sig i det här underkänner man ju det
österrikiska folkets rätt att välja sina partier självt.
Är det en gängse uppfattning att man kan hänvisa
till den regeringsbildning som nu har skett och skylla
resultatet på det österrikiska folket?

Anf. 40 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att Herman Schmids citat
är alldeles utmärkt. Det är nämligen så att vi ska
bekämpa alla främlingsfientliga, rasistiska, högerpo-
pulistiska tendenser i Sverige såväl som utomlands,
men vi ska göra det i en öppen debatt. Och vi ska inte
utesluta möjligheten att det finns ett antal människor
som vill rösta på ett parti som står för dessa förhatliga
åsikter. I Sverige har vi haft ett sådant parti, som
dessutom var ett stödparti åt en borgerlig regering. Vi
har haft ett parti som har gått i de grumliga träskmar-
kerna av rasism och främlingsfientlighet.
Jag försökte bekämpa dem på gator och torg. Jag
försökte bekämpa dem genom artiklar. Jag är säker på
att Viola Furubjelke gjorde samma sak. Men inte ska
vi underkänna de människor som efter en demokra-
tisk process väljer ett alternativ i ett demokratiskt
land.

Anf. 41 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är fel att skylla ett
helt folk för den regeringsbildning som nu sker i
Österrike och som är oönskad av ett flertal regeringar.
I stället anser jag att skulden ligger hos det konserva-
tiva partiet, som har tagit in Frihetspartiet i regerings-
bildningen. Det torde inte vara omöjligt att bilda en
minoritetsregering i Österrike heller. Man kunde
också ha fortsatt ansträngningarna tillsammans med
Socialdemokraterna. De konservativa, och modera-
terna här, väljer att skylla på socialdemokraterna för
att man inte nådde ända fram. Men det är trots allt det
konservativa partiet som har sett till att Jörg Haiders
parti har kommit i regeringsställning - inte det öster-
rikiska folket. De fick 27 %, och det är väldigt illa-
varslande. Men det är ingen majoritet som ensam bär
till regering.

Anf. 42 LARS OHLY (v) replik:
Herr talman! Vi skyller definitivt inte Haiders
framgångar på ett helt folk. Och det finns säkert ett
stort ansvar för det konservativa ÖVP, liksom för
Socialdemokraterna i Österrike - särskilt med tanke
på den korrupta samregim som har funnits under ett
antal år och som har gjort det omöjligt att hitta alter-
nativ i politiken. Det har varit ett val utan egentligt
val. Människor får rösta men inte välja. Det är klart
att sådden är tydlig, och skörden blir därefter. Men
vad ni attackerar är skörden och inte sådden.
Likadant är det med den politik som socialdemo-
krater står för. Det gäller t.ex. Poul Nyrup Rasmus-
sen, som efter nyår höll ett av de mer främlingsfient-
liga tal som hållits av en nordisk statsminister någon-
sin. Ni vill på det här sättet säga: Vi är minsann emot
rasism - tillsammans med Poul Nyrup Rasmussen,
som går det danska främlingsfientliga folkpartiet till
mötes genom sitt agerande.
Jag tycker att det är viktigt att skilja på sådden
och skörden. Bekämpa sådden så får vi en annan
skörd.

Anf. 43 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Vi lever i en omvälvande tid i början
av det nya millenniet. Det internationella samarbetet
utvecklas, och världen blir alltmer globaliserad. Län-
der och världsdelar blir alltmer inflätade i ett globalt
samhälle och en global ekonomi. Den här utveckling-
en är positiv på många sätt, men den innebär också
uppenbara risker.
Sveriges roll i Europa har starkt förändrats sedan
kommunismens fall för lite mer än ett decennium
sedan. Vi har i dag större möjligheter än kanske nå-
gonsin tidigare att medverka till att binda samman
hela Europa i ett fungerande samarbete. Vår utgångs-
punkt och tradition som ett alliansfritt land med starkt
internationellt engagemang för frihandel och solida-
ritet med tredje världen ger oss särskilda möjligheter
att nå framgång i det här arbetet.
En annan stark utgångspunkt i detta arbete är den
bakgrund vi har i det nordiska samarbetet. Jag note-
rade särskilt att också utrikesministern, som nu har
gått, betonade det nordiska perspektivet och Östersjö-
samarbetet i dagens regeringsdeklaration. Det nordis-
ka samarbetet är och förblir enligt Centerpartiets
uppfattning en stor tillgång och en viktig del i Sveri-
ges internationella arbete. Värderingar och principer
som fri rörlighet, decentralisering, öppenhet och of-
fentlighet är nyckelord som förtjänar en vidare sprid-
ning.
En starkare nordlig dimension har också tillförts
EU-samarbetet genom Sveriges och Finlands med-
lemskap. Ett fördjupat samarbete inom Barentsregio-
nen har kunnat påbörjas, och det är mycket viktigt att
det kan komma vidare.
Herr talman! En stor fråga för framtiden är vilken
fortsatt roll vårt land ska ha i det europeiska samar-
betet. Jag tänker i mitt fortsatta inlägg koncentrera
mig på hur vi nu hanterar den fråga som utgör något
av ett vägval i fråga om hur Sveriges samarbete i
Europa ska utvecklas. Det handlar om Sverige och
EMU.
En knapp majoritet av de svenska väljarna röstade
1994 för att Sverige skulle bli medlem i Europeiska
unionen. Detta innebar emellertid inget folkligt klar-
tecken för att vårt land ska reduceras till något som
skulle kunna bli en nordlig delstat i en framväxande
federal stat, ett Europas förenta stater.
I dag går utvecklingen inom EU i tydlig federalis-
tisk riktning. Senaste exemplet är väl agerandet i
Österrikefrågan, oavsett vad man tycker om det i sak.
Där har Marianne Andersson utvecklat Centerpartiets
ståndpunkt. Den här utvecklingen förnekas ofta av de
mest pådrivande unionsförespråkarna. Det gör man
av taktiska skäl. Man försöker dölja det för folket. De
som vill utveckla unionen i federalistisk riktning vet
naturligtvis att medborgarna i Sverige är rätt motsträ-
viga, för att uttrycka det försiktigt, när det gäller att
ge upp den nationella självständigheten.
Vi måste sätta in EMU-frågan i det här samman-
hanget. För den som arbetar för decentralisering,
förstärkt demokrati och lokalt inflytande mot storska-
lighet och centralisering finns det naturligtvis väldigt
många invändningar mot EMU. Att oåterkalleligt ge
upp den egna valutan och centralisera makten över
penningpolitiken till ett antal politiskt opåverkbara
bankdirektörer i Frankfurt får väldigt långtgående
konsekvenser. Kommande steg på den federalistiska
vägen blir naturligtvis samordning av skattepolitiken,
arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken och i
förlängningen kanske hela den ekonomiska politiken.
Det är viktigt att vi försöker se igenom det här; att
federalismen ofta utvecklas stegvis enligt salamime-
toden - en skiva i taget.
Herr talman! Nu står en ny regeringskonferens för
dörren, där syftet är att, som det heter, effektivisera
samarbetet genom institutionella förändringar. Vi vet
redan nu från exempelvis kommissionsordföranden
Romano Prodis sida att tanken är att öka de större
medlemsländernas inflytande på de mindres bekost-
nad, att i hög grad avskaffa de enskilda medlemslän-
dernas vetorätt. Ingen som lyssnar på vad den mäkti-
ge Prodi säger kan tvivla på att han försöker påskyn-
da skapandet av en europeisk motsvarighet till USA.
En annan påtaglig tendens i federalistisk riktning
är att EU:s gränser mot den övriga omvärlden byggs
allt högre när Schengenavtalet nu har inordnats i EU-
fördragen. Önskar vi verkligen denna typ av utveck-
ling?
Vi måste få en bred och ärlig diskussion bland
allmänheten om vilket samarbete i Europa vi önskar
att Sverige ska delta i. Anser vi att Sverige ska sam-
arbeta i Europa och världen som aktiv, självständig
och stark stat även i fortsättningen, eller anser vi att
det är bättre att vårt land ingår i en alltmer överstatlig
union, där medlemsländerna alltmer liknar delstaterna
i Amerikas förenta stater?
Svaret på denna nyckelfråga är enligt min mening
avgörande för hur vi ser på EMU och euron. Men det
finns rätt många som vill skymma den grundläggande
frågan med teknikaliteter, detaljer och sådant som att
det är enklare att växla pengar.
För min del är jag som centerpartist och decentra-
list motståndare till centralisering och en allt större
överstatlighet. Mångfalden i Europa är, som jag ser
det, en tillgång. Att pressa på de europeiska folken en
enda likartad mall från ovan skapar lätt nya spänning-
ar. Samarbetet måste växa underifrån mellan folken
och nationerna.
Sverige ska självklart ha ett nära samarbete med
övriga Europa och världen i övrigt som en självstän-
dig stat. Som självständig stat med egen röst på den
internationella arenan kan vårt land agera brobyggare
och medlare. Jag är exempelvis övertygad om att
Sverige kan göra en större insats för att utveckla
samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa om
vi inte avhänder oss vår egen valuta.
Min vision är att Sverige, gärna tillsammans med
Norge och Danmark, kan bli ett Europas Kanada, ett
land som samarbetar nära med den stora grannen i
söder utan att för den skull ge upp sitt eget självbe-
stämmande.
Trots att Kanada till stora delar har språk och
kultur gemensamt med USA och är handelsmässigt
långt mer beroende av stormakten i söder än vi är av
övriga EU ser inte kanadensarna några fördelar med
att ge upp den egna valutan eller att ansöka om inträ-
de i USA. I stället utvecklar Kanada och USA hela
tiden ett allt närmare mellanstatligt samarbete.
Jag vill gärna avsluta med att uppmana alla partier
och kolleger här i kammaren att lyfta debatten om
Sveriges roll i Europa på ett förutsättningslöst sätt.
Låt oss, oberoende av vilken grundläggande syn vi
har på hur Sverige bör delta i det europeiska samhäl-
let, medverka till att ställa de viktiga frågorna för
framtiden. Utvecklingen under de närmaste åren blir
avgörande för om vårt land kommer att kunna agera
starkt och självständigt i det internationella samarbe-
tet eller om vi bara ska fungera som en anpassad röst
i EU-kören.

Anf. 44 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Kan vi i början av det nya årtusendet
enas om ett gemensamt och symboliskt nytt initiativ
på området för mänskliga rättigheter? Jag anser att en
lämplig fråga för ett sådant initiativ vore att sätta
stopp för diskrimineringen av kvinnor.
Alla människors lika värde, oberoende av kön, ras
bakgrund eller sexuell läggning, är för de flesta av oss
en självklarhet. Ändå utsätts kvinnor världen över för
svår diskriminering. Många brott mot de mänskliga
rättigheterna är könsspecifika. Kvinnor och flickor
nekas rätten till utbildning och arbete. I vissa länder
nekas kvinnor rösträtt eller rätten att delta i det of-
fentliga livet. Våldtäkt har blivit ett vanligt vapen i
väpnade konflikter för att förödmjuka och tortera
fienden. Tusentals unga flickor könsstympas varje
dag. Handel med kvinnor har blivit en internationellt
organiserad affärsverksamhet. Kvinnor över hela
världen utsätts för grovt våld i hemmet.
Efter FN:s förklaring om de mänskliga rättighe-
terna har det kommit många internationella förkla-
ringar om kvinnors rättigheter. Ungefär 160 länder
har undertecknat konventionen om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor. Men ändå har sådana
deklarationer ofta inte genomförts. Det gäller också
den deklaration och det handlingsprogram som un-
dertecknades vid den fjärde världskvinnokonferensen
i Beijing 1995. I vissa delar av världen har kvinnor-
nas situation förbättrats avsevärt, men miljontals
kvinnor diskrimineras och utnyttjas fortfarande. EU
har här ett stort ansvar för att främja kvinnors rättig-
heter, inte minst för att försöka se till att alla länder
inte bara ratificerar utan också genomför de viktiga
deklarationerna för mänskliga rättigheter.
Det internationella samfundet inklusive FN, EU
och andra regionala organisationer har ett klart ansvar
att uppmana regeringar att vidta omedelbara åtgärder
mot våld och diskriminering som riktar sig mot kvin-
nor. Europaparlamentet företräder 350 miljoner invå-
nare i demokratiska länder, och vad EU beslutar i
detta avseende är mycket betydelsefullt. Det kan få
väldigt stort inflytande på regeringar som underlåter
att respektera de grundläggande mänskliga rättighe-
terna.
Många av hindren för kvinnors rättigheter beror
på samhället eller på traditioner och religiösa uppfatt-
ningar. Detta gör det visserligen svårare för det inter-
nationella samfundet att vidta åtgärder för att ändra
dessa orättvisor, men det får inte bli en orsak till att
förbli passiv. Och detta gäller särskilt beträffande
kvinnovåldet.
Världsorganisationen mot tortyr kom nyligen med
en rapport som antyder hur omfattande kvinnovåldet
är, och denna rapport bör följas upp med närmare
undersökningar. Vi behöver mer detaljerade uppgifter
om hur diskrimineringen nu går till i olika länder och
världsdelar. När EU tar fram nya initiativ på detta
område måste man ta lärdom av det arbete som redan
lagts ned av medlemsstaterna, internationella organi-
sationer, t.ex. Unifem, och frivilligorganisationer på
området för mänskliga rättigheter.
De allra flesta länder har antagit lagstiftning som
gör kvinnor och män lika inför lagen och som skyd-
dar mot våld. Ändå missar dessa lagar ofta problemet
med våld i hemmet. Många länder, faktiskt också
några europeiska, saknar lagstiftning mot våld i
hemmet när det gäller t.ex. misshandel, våldtäkt och
tvångsäktenskap. Men det allra största problemet med
lagstiftningen är den totala bristen på vilja att tillämpa
de lagar som ändå gäller i många länder världen över.
Det i sin tur legitimerar ju olika typer av våld mot
kvinnor. Länderna uppfyller inte heller sina interna-
tionella förpliktelser, eftersom allt våld mot kvinnor
är ett klart brott mot förklaringen om de mänskliga
rättigheterna och förklaringen om avskaffande av
våld mot kvinnor. Här har EU ett enastående tillfälle
genom att uppmana alla regeringar att utan reserva-
tioner ratificera och genomföra alla viktiga män-
niskorättskonventioner. Det gäller konventionen om
barnets rättigheter, det gäller också konventionen mot
tortyr, och det gäller naturligtvis deklarationen om
avskaffande av våld mot kvinnor.
En annan mycket viktig åtgärd för EU är att driva
en varaktig kampanj genom politisk och diplomatisk
lobbying gentemot tredje land. Om det behövs, och
det gör det faktiskt, måste EU fördöma s.k. förbrytar-
regimer, t.ex. talibanregimen i Afghanistan som ju
verkligen går väldigt illa åt kvinnorna i Afghanistan.
EU bör också kritisera regeringar som är ovilliga att
samarbeta.
Klausuler om mänskliga rättigheter för kvinnor
måste införas i alla avtal som ingås i tredje land. EU
bör också driva en flerårig kampanj om mänskliga
rättigheter för kvinnor, och denna bör synas i unio-
nens externa kontakter. Största möjliga finansiering
måste ges till program som Daphne och Stop som
utformats för att ta itu med sådana problem som dis-
kriminering och kvinnohandel. EU-kommissionen
bör också följa upp detta och lämna detaljerade rap-
porter om resultatet av sådana åtgärder.
EU bör också ställa sig bakom FN:s rekommen-
dationer till regeringar att anta nationella strategier
för att avskaffa kvinnlig könsstympning.
EU-länderna måste kunna ge lämplig rehabilite-
ring och behandling av flickor och kvinnor som köns-
stympats. Här ska EU ha ett bra samarbete med fri-
villigorganisationer och lokala initiativ liksom, natur-
ligtvis, med religiösa ledare som ska ta fram andra
initiationsriter för unga flickor.
Skydd för misshandlade kvinnor som söker asyl i
EU bör också ingå i den gemensamma asylpolitiken.
Invandrarkvinnor, särskilt frånskilda, som riskerar att
utsättas för våld och diskriminering i sina hemländer
bör ges asyl i EU och inte behöva oroa sig för att bli
utvisade.
När EU utvidgas till länderna i Central- och Öst-
europa måste man ge uppmärksamhet åt respekten för
de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller
kvinnor där.
Full respekt för kvinnors rättigheter, inklusive
kriminalisering av våld i hemmet, måste vara ett
absolut anslutningsvillkor som ska lyftas fram i
medlemskapsförhandlingarna.
Slutligen, herr talman, måste EU självklart sopa
rent framför egen dörr. Våra svenska representanter i
EU måste också bekämpa diskriminering och främja
jämställdhet inom den europeiska unionen och dess
institutioner. Tyvärr är det ju fortfarande så att de
allra flesta tjänsterna på högre nivå i EU, även sådana
politiska poster som särskilda representanter, tillsätts
med män.

Anf. 45 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! I dag här i kammaren står utrikespo-
litiken i fokus från många olika utgångspunkter. Jag
kommer att ta upp dödsstraffet och understryka vik-
ten av att aids ytterligare uppmärksammas. Kort
kommer jag också att beröra några andra områden. I
övrigt får jag av tidsbrist hänvisa till kolleger och till
tidigare ställningstagande.
Men att i dag helt gå förbi Österrike mot bakgrund
av hur allvarligt jag ser på läget och på Haider liksom
på att FPÖ nu ingår i regeringen vore en omöjlighet.
Självfallet stöder jag helhjärtat utrikesminister Anna
Lindhs ställningstagande. Det känns skönt med denna
tydlighet, inte minst med tanke på hur andra tofflar
omkring i debatten och väjer av rädsla för de egna
skeletten.
När det gäller Afghanistan har det handlat om
flygkapningar men det som främst varit föremål för
debatt vid flera tillfällen här i kammaren är de af-
ghanska kvinnornas situation. Den ska vi fortsätta att
bevaka. Samtidigt finns det anledning att gå vidare
och lyfta upp kvinnornas allt svårare situation även i
grannlandet Pakistan. Fundamentalism och kvinno-
förtryck spiller nu över gränsdragningarna och vinner
terräng. Det är en negativ utveckling, som jag tagit
upp bl.a. i artikelform och vars allvar bekräftas i en
färsk rapport av Amnesty. Jag rekommenderar den
oroande läsningen.
Görs då något? Ja, något. EU har i en deklaration
tagit upp ämnet "hedersmord" men fortfarande skyms
de många kvinnornas verklighet av intresset för en
enda person, Pakistans f.d. premiärminister Benazir
Bhutto.
Herr talman! När det gäller dödsstraffet, sett till
Europa, så genomfördes endast i Vitryssland en av-
rättning. Albanien har avskaffat dödsstraffet. Från
Turkiet har det kommit positiva signaler. Europa
håller på att bli en dödsstraffsfri zon men motsatta
trender finns också. Jag vill då gärna peka på den
olyckliga utvecklingen i USA där dödsstraffet finns i
38 av de 50 delstaterna. Jag kan också tillägga att det
har varit en aktion. Hela 176 ledamöter av denna
kammare har skrivit vädjande brev till de här olika
delstaterna i USA. Detta visar på det starka engage-
mang som finns här i kammaren.
Det kan också tilläggas att många av de delstater
som vi har uppmärksammat även tillämpar dödsstraff
för unga under 18 år. Guvernören och presidentkan-
didaten George Bush har fattat beslut om avrättning
av 111 män och 1 kvinna - rekord i barbari; detta
samtidigt som överklagningstiderna förkortas och
rättshjälpen försämrats. Dödsstraffet förknippas ofta,
med rätta, med diktaturer men fega politiker i demo-
kratier kan också döda.
Kampen mot dödsstraffet är en svensk hjärtefråga.
Därför förväntar jag mig att vi ska kunna göra mer
inom EU för att skärpa profilen mot tredje land.
Herr talman! Jag vet vad man glömde på World
Economic Forum i Davos. Man ska visserligen lite
vagt ha talat om det sociala ansvaret men man undvek
samtidigt att ta upp frågan om hur jakten på företags-
vinster blir konfliktdrivande. FN:s generalsekreterare
Kofi Annan har vid ett tidigare möte i Davos talat om
just storföretagens ansvar.
Vad brist på ansvar kan leda till har Volvo nu lärt
sig. De hårt kritiserade kontakterna med Billy Rau-
tenbach har gett mycket negativ publicitet för Volvo.
Fortfarande har Volvos ledning inte insett värdet av
en ökad öppenhet kring skandalen.
Vilka är det vars ekonomiska intressen har lett till
att fingrarna stoppas i Kongo-Kinshasas syltburk
förutom Rautenbach? Var och genom vem förvandlas
inkomsterna från Kongos gruvor till vapen?
Kontroll över råvaror blir kontroll över makten.
Afrikas råvaror bidrar till att hålla de förödande kri-
gen vid liv och kan även motverka en demokratise-
ring. Den tillväxt som oljan ger förbättrar t.ex. heller
inte levnadsvillkoren för Angolas folk. Diamanterna
från Angola är krigsdiamanter. FN:s säkerhetsråd
beslutade i maj 1999 att inrätta en expertpanel för att
se över efterlevnaden av sanktioner mot Unita. Vi
väntar nu på deras rapport.
Det världsledande sydafrikanska diamantbolaget
De Beers, som tillhör de utpekade, lär ha beslutat att
tills vidare se över verksamheten i västra och centrala
Afrika. Samtidigt fortsätter kritiken mot bolaget.
Resultatet från FN:s expertpaneler kommer att ge
vägledning för Sverige och EU:s framtida linje.
Än så länge finansierar Angolas krigsherrar lik-
som lokala krigsherrar i Sierra Leone sina blodiga
krig genom att sälja diamanter från gruvor i länderna.
Det finns en studie av Ian Smille, Ansana Gberie och
Ralph Hazelton i organisationen Africa Canada. För-
fattarna anklagar diamantbolagen och belgiska politi-
ker för att blunda för den hantering av krigsdiamanter
som dagligen pågår i Antwerpen. De hävdar samtidigt
att Liberias diamantinkomster har koppling till den
brutala Revolutionära Förenade Fronten, RUF. Om
rädslan att förlora diamanthandeln till länder som
Israel och Libanon spelar in vill jag nog låta vara
osagt. Belgien har i alla fall ett ansvar, liksom EU.
Herr talman! Vi står inför ett toppmöte mellan EU
och Afrika. Men Lusakaavtalet måste ha fått stöd
redan innan i form av observatörer och militär perso-
nal. Lusakaavtalet har undertecknats av Kongo, Na-
mibia, Angola, Rwanda och Uganda.
Jag ser därför med oro på att Burundi, som inte
omfattas av avtalet, står utanför och på så sätt fram-
över kan komma i kläm på ett olyckligt sätt. Burundi
har tagit flera positiva steg och Nelson Mandela har
tagit på sig en medlande roll som har fått stor bety-
delse. De omdiskuterade lägren finns i fokus och ska
enligt löfte nu som ett första steg avvecklas. Av erfa-
renhet väcker läger oro.
Att begränsa det krig i Kongo som hotar freden i
en stor del av Afrika söder om Sahara är en oerhört
viktig uppgift. Zambia med president Frederick Chi-
luba har spelat en konstruktiv roll och har som ett
neutralt land både en särskild ställning och ett särskilt
ansvar. Frågor kring Lusakaavtalets implementering
är också mycket levande i huvudstaden Lusaka. Hur
Sverige stöder processen kommer utrikesminister
Anna Lindh att senare utveckla i ett skriftligt svar till
mig.
Herr talman! Det har varit en Afrikamånad i FN. I
FN:s säkerhetsråd stod den 10 januari aids på dagord-
ningen. USA:s vicepresident Al Gore, som bevistade
mötet, vidgade synen på hiv/aids genom att betrakta
sjukdomen inte bara som en hälsofråga utan också
som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Fler
människor kommer att avlida i aids under 2000-talets
första decennium jämfört med antalet soldater som
stupat i krig under hela 1900-talet. Endast några pro-
cent av världens befolkning lever i Afrika men hälf-
ten av aidsfallen finns där. Mer än 40 talare från olika
kontinenter deltog i den öppna debatten. Vi kan kon-
statera att aids äntligen på allvar har satts överst på
dagordningen i det internationella samfundet.
Herr talman! I Afrikas dödssjuka syns dock inte
någon lönande köpkraft - en död utan lönsamhet.
Malariafrågan är en fråga där marknadskrafterna visat
sin oförmåga att lösa problemet. Skulle 3 000 barn ha
fått fortsätta att dö varje dag om deras föräldrar hade
kunnat efterfråga medicin? Vi glömmer lätt att fler
dör i malaria än i aids. Men varken de som dör i ma-
laria eller de som dör i aids kan fullt ut lita på mark-
nadskrafterna.
En uppgiven man i Harare utbrast uppgivet: "Vi
försöker sända hem våra sjuka till hembyn med bus-
sen, vi har inte råd att vänta tills hemfärden måste ske
i kista." Det blir dyrare.
För denne man var det en utopi att kunna efterfrå-
ga medicin till sina släktingar.
Nu har den uppgivne mannens land, Zimbabwe,
fått en aidsstrategi - en strategi som redan har hunnit
möta positiva reaktioner. Vid utrikesminister Mu-
denges besök här förra veckan tog jag upp aidsfrågan
i ett säkerhetsperspektiv. Frågan blir nödvändig att
ställa när medelåldern i Zimbabwe riskerar att sjunka
till 30 år 2015.
För forskning och efterfrågan av medicin ligger
det yttersta ansvaret på oss politiker, på staterna. Vi
måste tillsammans upprepa våra krav på lägst 0,7 %
av BNP till samarbete med de fattiga länderna.
Sverige har tagit fram en strategi för hiv/aids-
arbete i internationellt sammanhang. Bakgrunden är
naturligtvis att problemen gradvis växer i samtliga
våra samarbetsländer. I de hårdast drabbade länderna
är var fjärde vuxen hivpositiv. Jag kan bara stödja
beslutet att inrätta ett sekretariat för hiv och aids i
Harare. Därutöver har Sida tillsatt en intern projekt-
grupp med konkreta mål för att underlätta arbetet.
Jag kan inte fortsätta, men det ska bli intressant att
höra mina två kolleger som reste tillsammans med
mig i Uganda och Zambia utveckla vidare erfarenhe-
terna kring sexuell och reproduktiv hälsa i de båda
länderna.

Anf. 46 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! FN:s arbete för fred, jämlikhet och
demokrati samt för social och ekonomisk rättvisa
äventyras av att världens rikaste och mäktigaste na-
tion, USA, inte fullföljer de avtal som finns och inte
tar sitt ekonomiska ansvar. FN:s ekonomiska situa-
tion är, som säkert många vet, bekymmersam. Bl.a.
kostar de fredsbevarande insatserna i Kosovo och
Östtimor stora pengar.
USA har under flera år underlåtit att betala sin
medlemsavgift, vilket har resulterat i att landets skuld
till FN vid förra årets slut uppgick till inte mindre än
1,6 miljarder dollar. Det gick så långt att USA riske-
rade att mista sin rösträtt i generalförsamlingen, vilket
naturligtvis skulle ha inneburit en betydande diplo-
matisk prestigeförlust för landet. Realpolitiskt saknar
dock en förlust av rösträtten betydelse, eftersom USA
ändå skulle ha kvar sin plats i säkerhetsrådet och
därmed kunna utnyttja sin vetorätt.
Den amerikanska kongressen gick efter påtryck-
ningar från olika håll som en kompromisslösning med
på att betala 926 miljoner dollar av den totala skulden
under en treårsperiod. Men av dessa var det endast
100 miljoner som man sade sig vara villig att vill-
korslöst betala. Resterande del avsåg man att betala
endast om ett tjugotal villkor som kongressen ställt
kunde uppfyllas.
Några av kraven var att USA:s andel av FN-
budgeten i fortsättningen skulle sänkas från nuvaran-
de 25 till 22 % och från 31 till 25 % vad avser bidra-
gen till fredsbevarande operationer samt att den kvar-
varande skulden på nästan 700 miljoner dollar helt
avskrevs. Det är i det här sammanhanget värt att note-
ra att EU som andel av budgeten betalar 37 % och
Japan 20 %, trots att Japan inte har säte i säkerhetsrå-
det.
Uppgörelsen i USA:s kongress nåddes först efter
ett antal märkliga turer kring främst republikanernas
krav på restriktioner för de amerikanska bidragen till
internationella organisationer som arbetar med fa-
miljeplanering och som förespråkar aborträttigheter i
bidragsländerna. Flera av kongressledamöterna före-
faller totalt okunniga om de problem som finns i den
fattiga delen av världen. Hur ska man kunna bekämpa
aids i de afrikanska länderna om man inte tillåter en
fungerande preventivmedelsteknik?
USA:s krav är att likna vid utpressning. Tillmö-
tesgår inte övriga medlemsstater USA:s krav får inte
FN det ekonomiska tillskott som är nödvändigt för ett
fortsatt engagemang i Kosovo, Östtimor, Cypern,
Kongo, Angola osv. USA:s agerande kan komma att
undergräva förtroendet för FN och förstärka konflik-
ten mellan världens fattiga och rika länder. Den makt-
förskjutning som skett i världen genom USA:s domi-
nans och självpåtagna rätt att självständigt agera i
olika konflikter kan också i sin förlängning äventyra
världsfreden.
Sverige måste inta den hållning som vice statsmi-
nister Lena Hjelm-Wallén gav uttryck för under en
frågestund i riksdagen i december förra året. USA ska
fullgöra sina skyldigheter som medlemsland och
betala hela sitt skuldpaket till FN inom anvigen tid
och utan villkor.
När detta väl skett menar jag emellertid att det kan
finnas skäl för att seriöst diskutera om olika länders
andelar av FN-budgeten bör ändras. Statsminister
Olof Palme framförde vid FN:s 40-årsjubileum 1985
idén om att sänka taket för de största bidragsgivarna i
syfte att inte göra FN alltför beroende av något en-
skilt land. Därigenom skulle en upprepning av en
liknande utpressningssituation som nu föreligger
kunna undvikas i framtiden. Olof Palme nämnde inte
några siffror i New York, men i de diskussioner som
senare fördes var ett tak på 15 % det som var mest
aktuellt. En sådan diskussion bör dock starta först
efter det att USA fullgjort sina skyldigheter och be-
talat tillbaka de pengar som amerikanerna hållit inne
men som rätterligen tillhör FN.
Det kan också vara på sin plats att nämna att USA
tjänar miljarder dollar årligen på att FN är lokaliserat
till New York och att mycket av FN:s upphandling
sker inom USA.
I likhet med Viola Furubjelke menar jag att det
också finns starka skäl för att förändra säkerhetsrå-
dets både sammansättning och arbetssätt. Vetorätten
måste förändras. Den uppstod som en konsekvens av
andra världskriget och hade kanske ett visst berätti-
gande under det kalla krigets dagar. Men i dag ser det
säkerhetspolitiska läget helt annorlunda ut, och veto-
rätten har nu en förlamande inverkan på FN:s möjlig-
heter att skyndsamt agera vid svåra konflikter. En
anpassning till den situation och de problem som
råder i världen i dag är nödvändig. Jag är medveten
om att det är förenat med svårigheter. När det gäller
vetomakten råder Moment 22. Förslag om föränd-
ringar av vetomakten kan effektivt stoppas genom att
någon av de tidigare s.k. stormakterna använder sig
av den.
Trots detta menar jag att den svenska regeringen
aktivt och oförtrutet bör arbeta vidare för att få ett
slopande av vetorätten till stånd, både inom EU-
kretsen och även som en fri och självständigt tänkan-
de nation med ett grundmurat gott rykte i FN-
sammanhang, ett rykte som säger att Sverige faktiskt
alltid vågat vara både obekvämt och ifrågasättande.
Jag kan inte inse att vår profil måste bli alltför utslä-
tad på grund av vårt medlemskap i EU.

Anf. 47 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! För inte så länge sedan deltog vi alla
här i kammaren i en minnesstund för Förintelsens
offer. Tal och musik tvingade mig att tänka på något
som jag hade stött på flera gånger i mitt liv: antisemi-
tismen.
När jag var liten brukade jag, precis som barn
brukar, gömma mig och lyssna på vad de stora sade.
Kanske därför att de inte visste att jag lyssnade fick
jag höra fruktansvärda berättelser. De vardagliga
samtal som jag lyssnade på kretsade kring hemska
ord: pogromer och massmord. Någon talade viskande
om judar mördade av järngardets legionärer och om
människokroppar som hängdes upp på slakthusets
krokar. Min moster, som vara socialarbetare och
jobbade nära fronten, berättade för mamma om en
liten pojke som hon hade hittat, en pojke på två tre år.
Han låg skadad över en hög döda människor någon-
stans i det område som på den tiden kallades Trans-
nistrien.
På gatorna kunde jag höra ett tyskt uttryck som
verkade väldigt konstigt, echte jüdische Seife. Vi
trodde då att det var ett skämt, men det var faktiskt en
produkt: tvål gjord på judiska kroppar.
Detta hände i början av 40-talet under den korta
period då Rumänien var dominerad av järngardet och
senare under den mycket längre perioden när Rumä-
nien var allierat med Nazityskland.
Tio år senare, på 50-talet, rasade antisemitismen
omkring mig på nytt, men då var det inte fascister
som ledde klappjakten på judar. Vi levde då i det
kommunistiska imperiet. Vi visste, men samtidigt
visste vi inte vad som hände runtomkring oss. Ett av
kommunismens starkaste vapen mot människorna var
förvirringen, dimmorna. Vi fick aldrig klarhet över de
händelser som vi själva utsattes för.
Vi visste att folk jagades och fängslades och mör-
dades, men vi visste inte vilka de var och varför man
jagade dem. Vi gissade av vissa namn att det var
judar som förföljdes, men sanningen om 50-talets
grymma och sofistikerade terror mot judarna fick vi
veta mycket senare.
Det var inte sista gången som jag stötte på antise-
mitismen. På våren 1970 när jag var en nyanländ
flykting i Sverige med humanitära skäl - man ville
inte ge mig politisk asyl, för det var inte säkert att
Ceausescu skulle ha tagit livet av mig om jag hade
återvänt - skulle jag lära mig svenska. I klassrummet
träffade jag människor som hade lämnat det kommu-
nistiska Polen på grund av judeförföljelser.
Och mycket senare under mirakelåren 1989 och
1990 när kommunismen äntligen föll av sin egen
svaghet, då kom antisemitismen på nytt i en ännu
vidrigare skepnad. Det var f.d. kommunistiska lakejer
till Ceausescu, f.d. ledare för hemliga polisen Securi-
tate som över en natt upptäckte att de egentligen var
extremnationalister. De började publicera hemska s.k.
dokument om den judiska världskonspirationen.
Varför vill jag berätta om detta? Jo, därför att den
oro som vi lever med i dag på grund av Haiders inträ-
de i den europeiska politiken kan inte förklaras på
annat sätt än genom våra synder när det gäller popu-
lismen. Vi har inte varit tillräckligt aktiva i angrepp
på populismen, och därför inträffar det i dag mycket
allvarliga händelser.
När det gäller populismens och intoleransens po-
litiska läror tycker jag att skillnaderna mot förra sek-
lets våldsideologier är mindre viktiga än de drag som
förenar dem. Sökandet efter den våldsamma konflik-
ten är kärnan i dessa politiska s.k. läror. Viljan och
lusten att finna lovliga mänskliga byten är deras driv-
kraft.
Offren är judar, främlingar, människor av annan
nationalitet eller s.k. klassfiender. Det finns alltid en
grupp som utpekas som den grupp som man får slå
på, först med ord och senare kan det gå mycket läng-
re.
De totalitära ideologierna lever i och genom hatet.
De kan inte rekrytera anhängare om de inte pekar ut
vissa grupper. De kan inte mobilisera ungdomen. De
kan inte förföra mycket unga människor om de inte
klart nämner sina mobbningsobjekt.
Praktiken visar oss att pendlingen mellan klasshat
och rashat inte alls är omöjlig, tvärtom. Titta vad som
hände under hela 90-talet i stora delar av f.d. kom-
munistiska länder!
Så vi tvingas gång på gång att ta upp kampen mot
intoleransen och mot våldets propaganda. Men jag
tror att vi inte gör det tillräckligt mycket för att stoppa
vansinnet.
Vi bör arbeta med mycket tydligare mål och be-
tydligt större envishet. Världssamfundet borde ha
reagerat i tid, i mitten av 80-talet, när kommunisten
Milosevic blev högerextremist.

Anf. 48 PER LAGER (mp):
Fru talman! Brotten mot de mänskliga rättigheter-
na sker överallt i världen, dag och natt. Etniska rens-
ningar, folkmord, kulturmord på ursprungsbefolk-
ningar är inget som hör till historien, utan det pågår
ständigt runtomkring oss. Det handlar faktiskt om
våra systrar och bröder. Det handlar om solidaritet
och ansvar för överlevandet och om livskvalitet för
alla på vårt gemensamma klot. Därför bör just
mänskliga rättigheter alltid stå överst på alla politiska
dagordningar i världen, menar jag.
Fru talman! På andra sidan Atlanten pågår sedan
en lång tid tillbaka ett kulturmord av dinehindianerna,
som också benämns navajo, ett ursprungsfolk i det
väldiga landområdet Dinetah, som sträcker sig genom
de amerikanska delstaterna Arizona, Utah och New
Mexico - USA:s största indianreservat. Där har di-
neh- och hopifolken funnits i hundratals, kanske tu-
sentals, år i bergsområdet.
Big Mountain, även kallat Black Mesa, är en helig
plats för dinehfolket, men det gömmer också på en av
de rikaste kolfyndigheterna i Nordamerika. Här finns
även naturgas, olja och uran. Rakt över området har
stora ledningar för elektricitet - "den vite mannens
gud" - dragits utan att dinehfolket har haft någon
glädje av det.
Folket lever här av fårskötsel. Man odlar och vä-
ver, men klarar sig inte på grund av myndigheternas
restriktioner. Fattigdomen är svår, och nu återstår
endast 200 indianer av de drygt 13 000 för 25 år se-
dan.
Man vaktar sitt berg, precis så som lokalbefolk-
ningen på Kynnefjäll i Bohuslän har gjort i 20 år,
vilket nu glädjande nog upphörde i måndags. Men
dinehfolkets kamp och vaktande av sitt berg är be-
tydligt svårare och har kostat betydligt mer.
Dinehindianerna har genom bedrägligt förfarande
lurats eller tvingats att flytta från sitt land genom
olika lagar, såsom t.ex. Relocation Act och Bennet
Freeze för att den federala regeringen vill komma åt
de rika fyndigheterna av fossila bränslen, just sådana
bränslen som i sin tur är förödande för livsförutsätt-
ningarna på jordklotet. Sådana bränslen borde över
huvud taget inte längre utvinnas.
Myndigheten, Bureau of Indian Affairs, har till-
sammans med regeringen lyckats skapa konstlade
konflikter mellan hopistammen, som lever inom
samma område, och dinehstammen.
Folket har trakasserats genom årtionden, förbju-
dits tillgång till mark att bygga på samt vatten och att
ha så många får, 40-60 stycken, som de måste ha för
att kunna försörja sig. I stället får de försöka överleva
med 10-20 får, vilket är en omöjlighet.
En gång var också deras språk, som är ett av värl-
dens mest komplicerade och därför unikt, förbjudet
men har sedan några årtionden tillåtits igen.
Kolet, som Peabody Coal Companys grävskopor
nu förtär, är enligt indianerna moder jords lever. Ol-
jan är blodet i ådrorna och uranet själva lungorna. De
ser helheten och hur den nu föröds, hur ozonskiktet
förtunnas, fåren blir blinda, torkan breder ut sig och
hur luften och jorden förgiftas. De tusentals olika
heliga gravplatserna i Big Mountain kommer att för-
störas.
Fru talman! Det behövs en miljö- och socialkon-
sekvensanalys vad gäller både exploateringen av
kolfyndigheterna och tvångsförflyttningarna. Det
handlar om förödande effekter både på miljön och för
en unik ursprungsbefolkning.
Huvudparten av dinehfolket finns i dag, efter
tvångsförflyttningen, på området New Lands, ca 20
mil bort. Det är ett jordbävningshotat område med
bl.a. radioaktivt smittat vatten efter en stor dammo-
lycka 1976 som djuren tvingas dricka av. De får inte
ha så många djur de vill ha. Ingen dineh får ha affärs-
rörelse, samtidigt som de tvingas betala hyra, avgifter
och försäkringar. Det råder social misär i det här
området. New Lands kommer de att få vara på i högst
65 år. Sedan ska allt jämnas med marken. Det vi ser,
fru talman, är etnisk rensning. Indianerna är grundlu-
rade, och de känner sig grundlurade.
Med hjälp av folk runtom i världen har nu di-
nehfolket i sista stund fått råd att stämma den ameri-
kanska staten för brutna avtal med indianerna om att
få bo inom reservatet så länge gräset växer och vatt-
net flyter. Nu har de 6-24 månader på sig.
Fru talman! Det är hög tid att protestera mot den
form av etnisk rensning och kulturmord som skett i
Big Mountain. Nya murar har byggts och mänskliga
rättigheter förtrampats. Vi har inte lärt av historien
och av de internationella överenskommelser som vi
har ingått. Vi lever inte upp till dessa. Vår solidaritet
med människor i världen måste också omfatta ett
sådant folk som dinehindianerna vid Big Mountain i
Arizona.
Jag ställde, fru talman, en fråga till utrikesminis-
tern vid frågestunden för några veckor sedan om just
dinehindianerna. Men ministern kände inte alls till
deras situation. I stället ställde jag då en skriftlig
fråga och fick ett svar, som inte andades mycket av
engagemang för de nordamerikanska indianerna. Jag
beklagar detta. Därför har Miljöpartiet i dag skrivit en
särskild vädjan till bl.a. den amerikanska regeringen.
För att försöka leva upp till våra åtaganden som
försvarare av mänskliga rättigheter och ursprungsbe-
folkningars rätt måste enligt min mening regeringen
inte bara, som i svaret på min fråga, notera att frågan
kommit upp i FN:s arbete för mänskliga rättigheter.
Det krävs också ett aktivt intresse, en aktiv medver-
kan för att vi någonsin ska komma åt dessa fruktans-
värda problem.

Anf. 49 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Två s-kvinnor från Stockholm be-
sökte i början av december förra året de västsahariska
flyktinglägren i Tindouf. Jag har valt att använda min
tid här i dag till att återge en del av det som kvinnorna
berättade när jag sammanträffade med dem förra
veckan. En av dessa kvinnor arbetade för tio år sedan
med ett projekt i Västsahara och kunde därför göra
vissa jämförelser mellan då och nu.
Det finns fem flyktingläger. De kallas wilayor.
Fyra av dem har namn efter städer i hemlandet Väst-
sahara: Layoun, Smara, Dakhla och Auserd. Det
femte lägret kallas 27 februari-lägret, efter den dag då
exilregeringen bildades.
Avsikten var att invånarna från samma stad skulle
flytta samman i lägren för att organisationen sedan
skulle kunna tas med hem igen efter folkomröstning-
en. I varje wilaya finns sex dairor, en sorts stadsdel-
snämnder. Lägren är väl organiserade, och det var
kvinnorna som skötte dem när männen var ute i kriget
fram till vapenvilan 1991. Kvinnorna i kvinnoorgani-
sationen tar bl.a. ansvar för de äldre och de handikap-
pade.
Under besöket i lägren bodde de svenska kvinnor-
na i Rabuni, som är ett slags reception och administ-
rativt centrum för lägren. I närheten finns en trädgård
som startades då västsaharierna kom till flyktingläg-
ren. Den har länge betraktats som ett mirakel men kan
existera på grund av både ytligare och djupare lig-
gande underjordiska sjöar för bevattning.
Fru talman! Syftet med trädgårdsodlingen var att
ta till vara det traditionella kulturella jordbruket - alla
var inte nomader - att utveckla det och att samla
folket kring detta. Folk från wilayorna får komma dit
och hjälpa till med att röra om i sanden, och i skolor-
na får barnen lära sig en del om jordbruk. Några kan
studera vidare till agronomer.
För tio år sedan blomstrade den här trädgården,
fåglar kvittrade och fjärilar flög omkring bland träd
och odlingar. Morötter, sallad, rödbetor, tomater och
många fler sorters grönsaker frodades, och man häp-
nade och såg detta som ett under, berättade min sa-
geskvinna. Det var grönskande träd och odlingar mitt
i öknen.
Nu fanns inga grönsaker. Trädgården såg förfallen
ut. Orsaken var att någon eller några hjälporganisa-
tioner - jag vill betona att det inte var svenska hjäl-
porganisationer - hade sänt utsäde och frön för vilka
förbrukningsdatumet hade gått ut, och därför hade
ingen gröda kommit upp. Det här är katastrof för
människorna i lägren. Tidigare har framför allt barn
och sjuka kunnat få grönsaker. Nu har en viktig nä-
ringskälla tagits ifrån dem. Kosten är i allmänhet
mycket ensidig, och alla kvinnor i fertil ålder lider av
blodbrist. I samband med många förlossningar måste
man på grund av detta ge blodtransfusion till kvin-
norna.
Fru talman! En tredjedel av Västsahara är befriat
område. Dit blev mina sageskvinnor inbjudna, vilket
de betraktade som en ynnest. Framkomna dit, till
Tifariti, fick de se att landet börjat bebyggas. Med
hjälp av sponsring från Navarra i Spanien höll man på
att bygga ett sjukhus. Utrustning av sjukhuset pågick
för fullt. Långtradare fanns på plats med kuvöser
m.m. Två mammor med nyförlösta barn träffade de
också. Projektet andades optimism och framtidstro,
berättade de.
För dem var det ett stort ögonblick att få uppleva
detta samhällsbygge. Då gick västsaharierna och
väntade på Kofi Annans rapport. Man hade börjat
bygga upp infrastrukturen inför en inflyttning. Man
ville att vissa viktiga institutioner skulle finnas för att
samhället skulle kunna fungera när människorna från
lägren flyttade dit. Mina sageskvinnor kände att väst-
saharierna genom att visa detta ville förmedla till
omvärlden hur läget är i dag, att kraften och viljan till
återuppbyggnad finns.
Fru talman! En glädjande nyhet är att exilrege-
ringen har en kvinnlig minister som basar för kultur
och idrott. Hon har också besökt Sverige. Hon vill att
västsahariernas historia berättas och skrivs ned, att
det nationella arvet bevaras och att den västsahariska
traditionen presenteras. Kulturen kan fungera som en
brygga mellan nationerna.
1999 upptäcktes gamla klippmålningar nära Tifa-
riti. De är målade på klipporna under utskjutande
klipputsprång, men väder och vind tär hårt på dem.
De är mycket värdefulla och borde skyddas och beva-
ras. I ett av lägren har man uppfört ett museum där
västsahariernas historia finns beskriven på stora
skärmar med ett stort bildmaterial.
Fru talman! När min sageskvinna besökte Västsa-
hara och det befriade området för tio år sedan var
vapenvilan ännu inte ett faktum, och hon fick då se
militärförläggningarna och hur soldaterna övade. Den
här gången låg tonvikten på framtiden hos de männi-
skor som hon talade med. Men de uttryckte också en
stark oro inför framtiden och möjligheten till en folk-
omröstning.
Det är mycket trafik mellan det befriade området
och lägren. Som jag sade har västsaharierna fått hjälp
med att bygga institutioner, bl.a. ett sjukhus och en
skola. Och man har utvecklat en stor farm med egen
vattenförsörjning. I Tifariti vill också de flesta sahari-
erna i lägren rösta i en kommande folkomröstning,
och man har en viss planering för detta. En av FN:s
övervakningsstationer ligger i närheten, och man har
mycket kontakt med dem.
Fru talman! Det är viktigt att vi och den svenska
regeringen sätter hård politisk press på Marocko och
att regeringen driver frågan inom EU, så att Marocko
accepterar en folkomröstning om Västsahara. Arbetet
med att identifiera röstberättigade har dragit ut på
tiden. Många har överklagat, och resultatet är att
nästan allt identifieringsarbete måste göras om. Än en
gång har tidpunkten för folkomröstningen skjutits på
framtiden. Det finns ett starkt engagemang i Sverige
för Västsahara, och det är viktigt att vi även i fortsätt-
ningen, på sätt som FN:s generalsekreterare bedömer
lämpligt, bidrar till att omröstningen kan ske under
demokratiska och öppna former.
Förhoppningarna och förväntningarna på och
tilltron till Sverige är stora i Västsahara. Vi får inte
svika dessa människor. Tack!

Anf. 50 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Detta är situationen i Fokrepubliken
Kina, jordens största kommunistiska diktatur:
massavrättningar, dödsstraff för mer än 60 brott,
politiskt styrda skenrättegångar, utbrett bruk bland
polisen av tortyr och misshandel, förtryck och fängs-
landen av oliktänkande och religiösa, repressalier mot
oppositionella och statlig kontroll av Internet, tid-
ningar och andra medier.
Det beräknas att man 1998 höll 200 000 männi-
skor fängslade utan rättegång i arbetsläger där de
skulle omskolas genom hårt arbete. Grundarna av det
kinesiska demokratiska partiet förföljs och fängslas.
Amnesty registrerade över 2 700 dödsdomar i Kina
1998. Förmodligen är siffran en grav underskattning.
Mellan 1990 och 1998 registrerade Amnesty 25 400
dödsdomar och mer än 16 500 verkställda avrättning-
ar.
Ostasien har vuxit snabbt i ekonomisk och därmed
också politisk betydelse under de senaste decennier-
na. Den snabba ekonomiska tillväxten i Kina, speci-
ellt i delar av Kina, har särskilt lyfts fram. Kina kom-
binerar starkt politiskt förtryck med inslag av mark-
nadsekonomi. Även om handeln med Kina redan i
dag är betydelsefull är potentialen ännu mycket stör-
re. Viljan till handel får dock inte hindra största tyd-
lighet vad gäller situationen för mänskliga rättigheter
och avsaknaden av demokrati i Kina.
Men det är inte bara demokratin i enskilda länder,
som Kina, som är utsatt. Asiens demokratier är också
utsatta. Sydkorea, Japan och Taiwan lever som gran-
nar till kommunistiska diktaturer som inte bara för-
trycker den egna befolkningen utan också är mycket
utrikespolitiskt aggressiva.
Nyårsbudskapet från Nordkoreas diktator var att
landet måste öka satsningarna på militären trots att
den egna befolkningen svälter. Landet strävar efter
kärnvapenkapacitet. Nordkorea har genomfört missil-
prov där roboten passerade i riktning över Japan.
USA har gjort betydande ansträngningar för att för-
hindra nya prov.
Kina skickade missiler mot Taiwan 1996, efter-
som Taiwan höll fria och demokratiska presidentval.
Sammantaget har Kina avfyrat ett hundratal missiler i
sundet mellan Folkrepubliken Kina och Taiwan. 1996
slog fyra missiler ned i vattnet i närheten av Taiwan.
Kina fruktade sannolikt det goda exemplets makt.
Taiwan visar nämligen att demokrati av västerländsk
modell alldeles utmärkt låter sig kombineras med den
kinesiska traditionella kulturen. Fokrepubliken Kina
har också vid upprepade tillfällen hotat Taiwan med
militärt våld och invasion. Taiwan har inga offensiva
ambitioner. Dem avskaffade man 1991, men Kina har
dem fortfarande kvar.
Den 18 mars i år håller Taiwan på nytt fria presi-
dentval. Den här gången måste världen vara tydlig. Vi
måste stå på demokratins sida om den än en gång
hotas av kinesiska aggressioner.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ostasien
måste ges ökad uppmärksamhet. Kinas konventio-
nella och nukleära styrka och rustningar påverkar
balansen i hela regionen. I politisk mening påverkar
fientligheten mot grannarna oss redan i dag. Kina
hindrade fredsbevarande insatser i Makedonien, efter-
som Makedonien hade erkänt Taiwan.
Kina har de senaste åren ökat sin kärnvapenkapa-
citet högst betydligt, vilket knappt ens har noterats i
Sverige. Jag frågade riksdagens utredningstjänst om
vilka uttalanden utrikesministern hade gjort om Kina
under de tre senaste åren. Ingenstans kan jag hitta att
utrikesministern ens har nämnt Kinas kärnvapenrust-
ningar. Det är högst anmärkningsvärt.
Folkrepubliken Kina har nu tillsammans med
USA och Ryssland full nukleär kapacitet. Man kan
avlossa robotar från marken, luften och havet. Man
har också såväl kortdistans- som medeldistans- och
långdistanskapacitet. Man har enligt egen utsago
atombombsteknik, vätebombsteknik och neutron-
bombsteknik. Enligt vissa uppgifter har man också
redan testat en neutronbomb. Man har testat den nya
generationens militariserade stridsspetsar som är små,
lätta och som gör det möjligt att utrusta en lång-
distansrobot med ett antal styrbara stridsspetsar. På så
vis kan man nå flera mål på längre avstånd. Senast
har man testat Dongfeng 41 som är en långdistans-
missil som kan nå ungefär 12 000 kilometer.
TV i Folkrepubliken Kina har lyft fram att man
klarar av att slå ut Seattle på den amerikanska väst-
kusten. Också mål i Europa ligger numera inom räck-
håll.
Jag avstår från fler tekniska detaljer. De finns
återgivna i motion 1999/2000:U405. Men det står
alldeles klart att Sverige inte har varit tillräckligt
observant på Folkrepubliken Kinas kärnvapenkapa-
citet.
Jag frågade i våras Anna Lindh, som tyvärr har
lämnat salen, om hon hade tagit upp Kinas kärnva-
penprogram och hoten mot grannen Taiwan med
Kinas utrikesminister när han besökte Sverige. Upp-
seendeväckande nog hade hon inte det. Svaret blev:
"Kinas kärnvapenprogram berördes inte, och inte
heller Taiwan, mer än indirekt."
Lindh sade också: "Många frågor återstår att dis-
kutera, och det kommer att ges tillfälle vid våra fort-
satta kontakter med Folkrepubliken Kina." Då instäl-
ler sig frågan om så har skett. Jag har inte kunnat hitta
att så har varit fallet, trots oppositionens påstötningar,
senast på Nordiska rådets utrikesdebatt här i Stock-
holm.
Den svenska regeringen har varit alltför eftergiven
mot Folkrepubliken Kina. Man har tagit upp bristerna
när det gäller de mänskliga rättigheterna med kinesis-
ka företrädare. Det är bra - det fanns också med i
utrikesdeklarationen - även om jag skulle önska en än
större tydlighet. Det är likaså bra att man beklagade
att Kina hindrade fredsbevarande insatser i Makedo-
nien. Men likväl finns det ett mönster där de riktigt
stora frågorna, som kärnvapenupprustning, aggres-
sion mot grannar och Kinas vilja och försök att styra
en svensk linje, inte kritiseras nog tydligt.
Den taiwanesiske vicepresidenten fick inte kom-
ma in i Sverige trots att han kom som vetenskapsman
och inte som politiker. Man anticiperade Kinas reak-
tioner. Kina vägrade att acceptera en viss kandidat
som kulturattaché i Peking. Dessvärre är det också
svårt att glömma statsministerns famösa stabilitetsut-
talanden om politiken i Kina.
Nyligen angrep Pierre Schori USA för att landet
skulle söka skapa ett skyddssystem mot angripande
missiler, som bl.a. skulle kunna skydda de asiatiska
demokratierna mot angrepp. Demokratierna har ett
legitimt behov av att söka skydd mot angripande
missiler. Det som primärt ska kritiseras är diktaturens
hot mot demokratin.
Sverige och EU måste markera att det inte är ac-
ceptabelt med hot mot grannar. Detta måste också
drivas av Sverige inom ramen för den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Sverige måste alltid
stå på demokratins sida. Lika lite som det var mora-
liskt försvarbart att Sverige stod neutralt mellan de-
mokrati och diktatur under det kalla kriget i Europa är
det i dag försvarbart att stå neutral mellan demokrati
och diktatur i Asien.
Vi måste stödja de demokratiska krafterna i Kina.
Vi måste uppmärksamma de oppositionella som lö-
pande förtrycks. Vi måste kritisera Kinas konventio-
nella och nukleära upprustningar, som hotar stabili-
teten i regionen. Vi måste avvisa Kinas aggression
mot grannar. Vi måste kräva respekt för mänskliga
fri- och rättigheter för alla i Folkrepubliken Kina. Vi
måste använda den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken för ett gemensamt agerande och förhåll-
ningssätt. Vi måste uppmuntra ökad handel, som
skapar välstånd, underblåser uppbyggnaden av mark-
nadsekonomi och öppnar Kina för kontakter som
driver fram krav på demokrati. Vi måste också kräva
att Folkrepubliken Kina börjar ta ansvar i FN:s säker-
hetsråd.
Det behövs en ny svensk linje gentemot Folkre-
publiken Kina.

Anf. 51 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! I slutet av sitt anförande kom Sten
Tolgfors in på den upprustning som pågår och den
debatt om upprustning som pågår i USA. Anledning-
en till att utrikesministern protesterade mot nya anti-
missilsystem är framför allt att de bryter mot de ned-
rustningsavtal som har ingåtts.
Jag vill därför fråga Sten Tolgfors: Hur ska vi
kunna kritisera kärnvapenupprustning i andra delar av
världen, om Sten Tolgfors menar att vi ska vara tysta
när supermakten USA bryter mot ingångna avtal?

Anf. 52 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Poängen i min kritik mot regeringens
och Pierre Schoris agerande är att de placerar skulden
för upprustningen på fel plats. Man börjar med att
kritisera - det gjorde Schori i Aftonbladet - att USA
tillsammans med demokratierna i Asien vill bygga
upp ett skyddssystem. Man säger att Folkrepubliken
Kina på grund av detta tvingas att upprusta, men
förhållandet är precis det omvända: att Folkrepubli-
ken Kinas konventionella och nukleära rustningar
skrämmer de människor som bor i Asiens demokrati-
er och gör att det där finns en efterfrågan på ett
skyddssystem mot en aggressiv diktatur.
Jag delar vidare helt uppfattningen att det är
mycket beklagligt att uppbyggnaden av ett skydds-
system skulle orsaka att avtal med eller relationer till
Ryssland skulle äventyras, men min poäng här i dag
var att betona att det finns ett hot i Asien och att det
är det som i första hand ska kritiseras.
Man ska inte göra som man i Sverige av tradition
har gjort i decennier, kritisera den som man vågar
kritisera, dvs. den stora demokratin, men inte den
största diktaturen, som har aggressiva ambitioner.

Anf. 53 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Om jag tolkar Sten Tolgfors välvilligt
instämmer Sten Tolgfors i min kritik av den ameri-
kanska upprustning som ett antimissilsystem skulle
leda till, eftersom det bryter mot ingångna avtal om
kärnvapennedrustning.
Om jag tolkar Sten Tolgfors lite mer fientligt ska
vi enligt honom när USA, som Sten Tolgfors kallar
den största demokratin i världen, upprustar tala om
andras upprustning i stället för om USA:s. Jag menar
att en konsekvent svensk hållning måste innebära att
vi protesterar mot alla som saboterar nedrustningsar-
betet och bryter mot ingångna avtal.

Anf. 54 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! För att ta fasta på det sista som Lars
Ohly sade skulle det vara intressant att få höra honom
kritisera Folkrepubliken Kina, som är den stormakt
som i dag utövar aggression mot sina grannar, som
hotar demokratin med invasion, som avfyrar robotar
mot demokratier och som fruktar demokratins och
marknadsekonomins exempel, därför att det hotar den
härskande klassen i det egna landet.
Detta har jag aldrig hört Lars Ohly uttala någon
kritik mot, men jag uppmanar honom att efteranmäla
sig i den här debatten och göra just detta: kritisera vad
Folkrepubliken Kina sysslar med i detta samman-
hang.
National Missile Defense är ett defensivt system.
När man ser på vad demokratierna i Asien tycker om
det är det tydligt att det just handlar om att skydda
mot de missilupprustningar som Kina och Nordkorea
står för. Men frågan gäller, Lars Ohly, att kunna se
vad som är orsak och verkan. Det är inte så att demo-
kratiernas efterfrågan på ett skyddssystem driver på
Folkrepubliken Kinas rustningar. Det är tvärtom så att
Folkrepubliken Kinas rustningar framtvingar att de-
mokratierna söker skydd. Det handlar om att placera
skulden på rätt ställe. Detta har Sverige haft svårt att
göra i många år, och man har svårt med det också här.
Detta har i dagens debatt och vid andra tillfällen vi-
sats av Lars Ohly, Anna Lindh och även Pierre Scho-
ri.

Anf. 55 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Det råder i dag ingen tvekan om att
kvinnors rättigheter ingår i begreppet mänskliga rät-
tigheter. Kvinnor är jämbördiga med män och har
okränkbara rättigheter. Trots detta pågår det ett krig
mot kvinnor, så vardagligt att det röner bara liten
uppmärksamhet. Det är antingen som i Pakistan ett
öppet krig eller som i Sverige ett tyst medgivande.
Pakistan ratificerade 1996 FN:s konvention om
avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor.
Amnesty International konstaterar att landets regering
varken har lämnat någon rapport eller vidtagit några
åtgärder för att skydda kvinnors mänskliga rättighe-
ter.
En viktig del i denna konvention är kvinnors rätt
att fritt välja make. I Pakistan är alla äktenskap arran-
gerade. En man som precis dödat sin dotter för att
hon gift sig med den hon älskar säger: "Vem kan låta
sin dotter ägna sig åt otillåten kärlek?"
Straffet för en kvinna som begår äktenskapsbrott
är tio års fängelse. Hennes brott behöver inte bevisas.
Det räcker med att att hon tittat på sin manlige kusin
för att hon ska dömas. Innan det pakistanska samhäl-
let tar ut sin hämnd har maken ofta själv tagit ut
hämnd genom att hälla syra över kvinnans ansikte
och kropp, s.k. syrabränning. En av tio kvinnor över-
lever detta.
Situationen för kvinnorna i Pakistan har förvärrats
de senaste åren. "Kvinnorna i Pakistan är defekta",
säger en pakistansk man. Och världssamfundet håller
med. Ingen reagerar, inga sanktioner riktas mot Pa-
kistan för att minst 10 000 kvinnor årligen stenas,
syrabränns, misshandlas, torteras eller mördas i lan-
det.
Hedersmord anses inte som ett brott mot mänskli-
ga rättigheter i de flesta västdemokratier, inklusive
Sverige. Visst hävdar vi att mord är brott mot mänsk-
liga rättigheter, men borde då inte den kvinna som
hyser välgrundad fruktan för hedersmord få uppe-
hållstillstånd i Sverige? Flera hundra iranska kvinnor
lever gömda här därför att de hyser välgrundad fruk-
tan att stenas till döds om de avvisas. En 19-årig
kurdisk kvinna mördas därför att hon ville välja sin
make. Genom att Sverige accepterar arrangerade
äktenskap med hänvisning till att det är ett traditio-
nellt kulturmönster accepterar Sverige också mans-
samhällets rätt att mörda de kvinnor som vägrar att
gifta sig av något annat än kärlek.
Menar vi allvar med alla deklarationer om inter-
nationell solidaritet måste Sverige med kraft i alla
internationella sammanhang driva pakistanska, irans-
ka, kurdiska och alla andra kvinnors mänskliga rät-
tighet att fritt få välja make. Vi borde också med kraft
hävda att arrangerade äktenskap är ett traditionellt
kulturmönster som inte accepteras i Sverige. Vi borde
anse att hedersmord är ett brott mot mänskliga rättig-
heter.
Så, fru talman, till en helt annan del av världen.
För någon tid sedan diskuterade säkerhetsrådet
hiv/aids. Det var en för säkerhetsrådet ny fråga. Hit-
tills har man ägnat sig åt att försöka lösa väpnade
konflikter, som är den enklaste delen av säkerheten i
världen. Orsaken till väpnad konflikt är ofta fattig-
dom, förtryck av minoriteter och samhällen där rika
bygger murar med glassplitter för att stänga ute de
fattiga. Ytterst handlar det om att ett land inte lyckats
leva upp till vad som är mänskliga rättigheter.
Jag välkomnar säkerhetsrådets beslut och diskus-
sion. Men det går inte att undvika frågan: Är det den
rika västvärldens skräck för hiv/aids som gör att sä-
kerhetsrådet diskuterar just detta? Är det för att vi i
västvärlden har bot mot malaria, tuberkulos och kole-
ra och har en utbyggd sjukvård - men inte har bot
mot hiv/aids - som gör att vi glömmer de största
dödsorsakerna i utvecklingsländerna?
Under två veckor har jag, tillsammans med Carina
Hägg och Ewa Larsson studerat sexuell och repro-
duktiv hälsa och hiv/aids i Uganda och Zambia. Sve-
rige har under flera år varit en aktiv biståndsgivare.
Det samlade intrycket är att Sverige, under part-
nerskapets ledstjärna, måste fortsätta med sitt bistånd
till de båda länderna. Det är, som en läkare i Uganda
uttryckte det, "omöjligt att ta en halv magnecyl eller
ge en halv dos med antibiotika". Vi måste också ha
tidsperspektivet klart för oss och vara beredda att
stanna kvar i dessa båda länder under en lång tidspe-
riod.
Man har kommit olika långt i sina strävanden. I
Uganda finns en nationell samling kring den sexuella
och reproduktiva hälsan i syfte att minska mödra- och
spädbarnsdödligheten och för att förhindra spridning-
en av hiv/aids. Anledningen till att man pratar om
sexuell och reproduktiv hälsa är att president Muse-
veni börjat tala om hiv/aids som en nationell angelä-
genhet. Man har också lyckats i sitt arbete. Frekven-
sen smittade har planat ut och ligger nu på 10 %, och
den sjunker bland 15-19-åringar. Hiv/aids är nu den
sjätte största dödsorsaken. Större dödsorsaker är t.ex.
kolera, tuberkulos, malaria och mödra- och barna-
dödlighet.
Mödradödligheten är ett stort problem. Huvudor-
sakerna till att kvinnorna dör i barnsäng är blödning,
illegala aborter och sepsis, dvs. blodförgiftning. I
Uganda är abort illegal, vilket leder till att många
unga flickor använder sig av precis samma metoder
som vi gjorde när vi var unga: kör upp stickor i liv-
modern, dricker svagt gift, stoppar upp örter i slidan.
43 % av alla graviditeter är tonårsgraviditeter, många
av dem oönskade, beroende på den bristande tillgång-
en på p-piller och kondomer.
Zambia kom i gång med sitt arbete senare än
Uganda, vilket har gjort att det varit svårare att dis-
kutera sexuell och reproduktiv hälsa och hiv/aids.
Under vår vistelse lyfte president Chiluba upp
hiv/aids som en nationell angelägenhet när han öpp-
nade parlamentet. Detta kommer med all säkerhet att
leda till att Zambia blir ett öppnare samhälle vad
gäller dessa frågor.
I Zambia är 20 % av befolkningen smittad. De
flesta är i åldern 20-40 år. En hel produktiv genera-
tion slås ut. Man anställer två personer därför att man
vet att en kommer att dö. Kistorna ställs på rad i en
kollektiv begravning. Efter fem år grävs kropparna
upp för att ge plats till nya döda. I båda länderna
saknas välfärdssystem; i stället blir det den utvidgade
familjen som får ta ansvaret för barnen. Zambia räk-
nar med en miljon föräldralösa barn i år.
Alla åtgärder sätts därför in i de båda länderna för
att få stopp på spridningen av bl.a. hiv/aids. Männen
uppmanas att vara trogna sina fruar i stället för att ha
älskarinnor eller köpa sex. Våldtäkter är vanligt före-
kommande, och männen förmanas att inte våldta
kvinnor. Det är tradition att en man ska ha samlag
med sin avlidne brors hustru för att rena henne. Män-
nen uppmanas att sluta med denna tradition. Sugar-
daddies och sugar-mummies tar sig an en ung flicka
eller pojke för sexuella tjänster, samtidigt som han
eller hon försörjer barnens familjer, eftersom ju yngre
barnen är desto mindre är risken att de har hiv/aids.
Allt detta görs för att minska spridningen av hiv/aids.
Samtidigt med kampen mot hiv/aids måste också
budskapet om kvinnors rättigheter gå fram. Män ska
inte våldta kvinnor, därför att kvinnor har rätt till sin
egen kropp, inte enbart beroende på smittorisken. En
man ska inte ha samlag med sin svägerska, inte därför
att han kan överföra hiv/aids utan därför att svägers-
kan inte är ett arvegods. Små barn ska inte användas
för sexuella tjänster därför att de har rätt till sin egen
kropp och ett liv utan förtryck och utan sexuellt ut-
nyttjande. Det är viktigt att Sverige i det fortsatta
biståndet till Uganda och Zambia - och till andra
länder för den delen - kräver denna gender-analys.
De kvinnor som arbetar med gender-analys och kvin-
nors rättigheter måste få stöd i sin kamp för kvinnors
rättigheter. RFSU driver sedan några år ett projekt i
Kafue i Zambia som vilar på just dessa värderingar.
Det projektet är värt efterföljare!
Fru talman! För att kvinnors rättigheter ska bli
mänskliga rättigheter, inte bara teoretiskt och på pap-
peret, krävs att länder som Sverige i alla internatio-
nella sammanhang lyfter fram dessa frågor. När nu
frågan om hiv/aids kommit upp i säkerhetsrådet är det
därför viktigt att Sverige för fram gender-perspektivet
och kvinnors rättigheter. Kvinnors situation kan inte
enbart komma i fokus när det handlar om att minska
spridningen av hiv/aids. Kvinnors rättigheter är
mänskliga rättigheter!

Anf. 56 MARIANNE JÖNSSON (s):
Fru talman! Demokrati, solidaritet och människo-
värde är inte bara tomma ord. De genomsyrar det
svenska samhället och den svenska barnomsorgen.
Det som är en självklarhet för oss har vi nu OECD:s
ord på. I den rapport där man jämför förskoleverk-
samheten i olika länder imponerar Sverige. Välfärds-
samhällets stöd till barn och barnfamiljer ges högt
betyg.
Men det är inte bara i vårt eget land som vi ska
värna om barnen. Vår solidaritet ska sträcka sig läng-
re än så. Den ska omfatta alla barn.
Trots att det är tio år sedan världens länder skrev
på Förenta Nationernas konvention om barnens rät-
tigheter kränks tusentals barn varje dag. Det är barn
som arbetar när de borde få utbildning, barn som
skickas ut i krig när de borde få leka och kramas och
barn som berövas sin barndom och bär med sig
trauman för resten av livet.
Vi måste visa att vi bryr oss lika mycket om vad
som händer med den uppväxande generationen i
Uganda, Sudan och Afghanistan som här hemma. Vi
måste sätta politisk press på företag som utnyttjar
barn i skadligt barnarbete för sin egen vinnings skull.
Vi måste kräva att regeringarna uppfyller alla delar av
barnkonventionen, inte minst artikel 32, som innebär
en absolut skyldighet att göra allt för att stoppa eko-
nomiskt utnyttjande av barn.
I krig är det alltid barnen som är de stora förlorar-
na. Mer än två miljoner barn har dött i krig de senaste
decennierna. Ett sätt att arbeta mot detta är att försöka
höja åldersgränsen för rekrytering till väpnade styr-
kor. Tyvärr går detta arbete trögt. Särskilt beklagans-
värt är att USA, som för övrigt inte ens har anslutit
sig till barnkonventionen, är en av motståndarna och
hävdar att en åldersgräns på 18 år skulle försvåra
möjligheterna att rekrytera pojkar och flickor till det
amerikanska försvaret. Priset för den sortens politik
får betalas av barn någon helt annanstans.
Fru talman! När vi nästa gång kommer att ha den
utrikespolitiska debatten är Sverige ordförandeland i
EU. Vår kanske främsta prioritet blir utvidgningen av
EU. Men har vi egentligen ägnat några tankar åt hur
barnen har det där? Har vi insett att många barn och
ungdomar i flera av ansökarländerna lever under
svåra umbäranden?
Förra året gav Unicef ut en rapport om barnen i
Central- och Östeuropa och i det forna Sovjetunionen.
Rapporten har det omskakande namnet Generation in
Jeopardy, En generation i fara. Vad är det då man
berättar om? Jag ska inte redogöra för hela rapporten,
men låt mig ta några exempel som vi kan reflektera
över.
Vi ser våra baltiska länder som nästan klara med
sin omställning till EU-länder. Bilden är att de är
ekonomiskt relativt framgångsrika. Men sanningen är
att när Sovjetunionen kollapsade, då kollapsade också
de baltiska staternas ekonomier. De har mödosamt
byggts upp, men till priset av en enorm social kost-
nad, inte minst för barnen. Den nödvändiga omställ-
ningen gjorde att arbetslösheten blev skyhög och
inkomsterna i många familjer sjönk. Sociala problem
som alkoholism och familjeproblem ökade. 1994
levde över 50 % av barnen i Lettland under fattig-
domsgränsen, nästan hälften av barnen i Litauen och
34 % av barnen i Estland.
Barnomsorg och förskoleverksamhet har minskat
dramatiskt. I Lettland och Litauen är det mindre än
hälften av barnen som nu har tillgång till detta, om
man jämför med situationen före omvälvningarna.
Barnens och ungdomarnas frustration uttrycks i våld
och t.o.m. mord. Ungdomsmorden i de baltiska län-
derna är åtta gånger fler än i Centraleuropa.
Jag tycker att det är viktigt att vi inte bara kräver
ekonomiska och lagliga förbättringar utan också inser
att barnen får betala ett pris som kräver omvärldens
engagemang.
De senaste åren har vi talat mycket om hemlöshet.
Men blickarna har stannat i den egna staden och det
egna landet. Problemen med hemlösa barn i Öst- och
Centraleuropa är mycket stora. Fattigdom, krig, kon-
flikter och försummelser av barnen har lett till att
många barn tvingats ut på gatorna. I Moskva räknar
man med 60 000 stycken, i Budapest mellan 10 000
och 12 500. Även i Bukarest finns stora skaror hem-
lösa barn och ungdomar.
Eftersom vi alla är så glada att muren föll och att
länder som förut varit utsatta för kommunistiskt för-
tryck nu är demokratiska verkar det som om vi vill
undvika att tala om de problem som förändringen från
diktatur till demokrati faktiskt för med sig också på
det sociala planet. Men det gynnar ingen, allra minst
barnen.
Jag hoppas att Sverige under sitt ordförandeskap
kan se till att skynda på kandidatländernas fulla in-
lemmande i EU och att de då får del av vårt välstånd.
Det skulle väl vara befriande om en del av de stora
bidragen till jordbruket i EU i stället kunde gå till att
bygga upp en bättre infrastruktur för barnen i Öst-
och Centraleuropa.
Nästa år ska Utrikesdepartementet presentera en
skrivelse för riksdagen där den nu pågående översy-
nen av internationella barnfrågor ska presenteras. Jag
förutsätter att de frågor som jag nu har tagit upp
kommer att ges stort utrymme och att regeringen har
lyckats hitta nya vägar att hjälpa och stödja världens
utsatta barn.
Det är vår skyldighet som politiker att ständigt
påminna om hur barn exploateras och att arbeta för
förbättringar. Annars är vi också medskyldiga.

Anf. 57 KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! Jag kommer att tala om en del av ut-
rikespolitiken, nämligen säkerhetspolitiken. Jag tog
till ett anförandetrick, nämligen att slå upp ordet
säkerhetspolitik i Norstedts stora svenska ordbok via
min dator här på riksdagen. Norstedts förklarar det så
här: "säkerhetspolitik, sammanfattningen av de åtgär-
der en stat vidtar för att bevara sin nationella säker-
het". Det tycker jag förpliktigar.
Vi moderater vill att Sverige ska driva en aktiv
säkerhetspolitik. En sådan politik kräver stöd av ett
militärt försvar som är aktivt och insatsberett samti-
digt som förutsättningar för en framtida upprustning
bibehålls och utvecklas. Det ställer krav på en verk-
lighetsförankrad politik som tar vara på möjligheterna
till samarbete över gamla nationsgränser och mellan
folken som motverkar de hot och de osäkerheter som
i dag finns. Läget i Europa i dag ställer betydligt
större krav på svensk försvars- och säkerhetspolitik
än vad det gjorde under det kalla kriget då spänning-
en mellan öst och väst var det säkerhetspolitiskt do-
minerande faktumet.
Internationella insatser är modeordet för dagen i
debatten om försvars- och säkerhetspolitiken. I den
debatten har det från regeringens sagts väldigt många
fina ord om Sveriges deltagande i militär krishante-
ring. Men när det verkligen gäller har både viljan och
förmågan saknats. Ett av de tydligaste bevisen är
hemtagandet av den svenska bataljonen i Bosnien för
att kunna finansiera en insats i Kosovo. Kosovoinsat-
sen, som är mycket lovvärd, skedde tyvärr på bekost-
nad av det mycket framgångsrika svenska engage-
manget i Bosnien. Som sagts flera gånger tidigare i
debatten i dag kom Sverige sist i Kosovo. Det är ett
misslyckande för Sveriges ambitioner att bidra till
freden i Europa.
Regeringen och försvarsministern har också talat
sig varma för vilka konster det svenska försvaret ska
kunna utföra i framtiden. Inte heller här har det sak-
nats ord. Men när jag läser propositionen om det nya
försvaret tycker jag att det saknas både resurser och
förutsättningar för att detta ska bli verklighet. Sverige
ska ha möjlighet att påverka skeendet i vår närmaste
omvärld. I dagens läge fordrar detta att vi har både
vilja och förmåga att utnyttja våra militära resurser
för krishantering och för att delta i internationella
insatser på olika sätt.
I förlängningen ligger naturligtvis förhoppningar
om möjligheter att minska risken för att vi i Sverige
ska behöva hamna i situationer som innebär hot mot
vår handlingsfrihet, våra vitala intressen och vår
självständighet. Här vill jag framhålla att försvarets
utformning och inriktning inte bara är en intern fråga
för försvarspolitiker, överbefälhavaren och officerare.
Försvarets inriktning måste vara en direkt följd av de
krav som vår säkerhetspolitik ställer. Vi får inte av-
hända oss möjligheten att skapa förutsättningar för att
aktivt kunna använda försvaret som en del i den dag-
liga säkerhetspolitiken.
Grunden för försvaret måste alltid vara att vi kan
försvara landet mot invasion och ockupation. Till
detta kommer att alla insatsförband ska kunna delta i
fredsframtvingande eller fredsfrämjande operationer.
Det finns en minsta kritisk massa för att vi i det
svenska försvaret ska kunna personal- och materiel-
försörja förband för internationella insatser. Jag på-
står att om regeringens politik genomförs innebär det
att försvarets kritiska massa helt enkelt blir för liten.
Vi kommer varken att klara av att försvara vårt eget
territorium eller att ta vår del av ansvaret för militär
krishantering.
Fru talman! Vi i Sverige måste aktivt kunna ta vår
del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa och i
övriga världen. Ett avgörande instrument för att göra
detta är ett väl fungerande svenskt försvar av tillräck-
lig storlek.

Anf. 58 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Murad Artin talade tidigare om det
svårhanterliga förhållandet mellan folkrätten och
mänskliga rättigheterna och problemen att kunna
hantera detta dilemma i den stormaktspolitiska situa-
tion vi lever i.
Det är enligt folkrätten förbjudet att föra krig.
Saddam Hussein beck ett sådant brott när han angrep
Kuwait. Svaret blev Operation ökenstorm, där sanno-
likt över 100 000 människoliv gick till spillo. Opera-
tionen hade FN:s stöd. FN har sedan följt upp kriget
med sanktioner mot Irak. I nio år har Irak utsatts för
ekonomisk blockad. Syftet har varit att framtvinga
eftergifter från den irakiska ledningen avseende va-
peninspektionen och avveckling av massförstörelse-
vapen. Sanktionerna var då i grunden viktiga och
riktiga åtgärder.
Men vem lider av detta nu? Inte Saddam Hussein,
men väl det irakiska folket. Enligt norska Rädda
Barnen har över 1,5 miljoner människor dött som en
följd av sanktionerna. Vad gör man när sanktionerna
drabbar lika många som folkmordet på armenierna?
Vidare har USA och Storbritannien på egen hand och
utan sanktion från FN bombat Irak. Fortfarande lider
Iraks befolkning. Fortfarande svälter tusentals barn
ihjäl eller dör av annars lätt botade sjukdomar.
Saddam Hussein sitter kvar - i orubbat bo. Det är
en smula egendomligt att detta i så ringa grad bekym-
rar de bombande stormakterna och att bombningarna
tycks ha motsatt effekt. Även om tillgängligheten på
livsmedel har ökat efter den s.k. olja-för-mat-
överenskommelsen med FN har den långvariga bris-
ten på näringsriktig mat och det dåliga allmänna häl-
soläget fått förödande konsekvenser för en hel gene-
ration. Sverige bör i FN verka för att livsmedels- och
medicinsanktionerna mot Irak helt upphävs.
Fru talman! När det gäller kampen för mänskliga
rättigheter riktas våra blickar ofta mot Mellanöstern
och de länder där islam är dominerande religion -
främst mot Iran. Den 18 februari är det parlamentsval
i landet. Det ser ut att bli en kraftmätning mellan dem
som stöder Khatemi, som anses vara mer framstegs-
vänlig, och de konservativa grupperna inom regimen.
I svenska medier har Khatemi framställts som en
möjlighet till en mer demokratisk och mänsklig regim
i landet.
Förändringarna sker mycket snabbt. Pressen har
slagit sig till en yttrandefrihet som tidigare inte ens
var tänkbar. Det politiska klimatet förändras snabbt.
Likafullt utövar de konservativa krafterna stor makt
och innehar viktiga positioner i samhället - inte minst
bland krigsmakten, domstolarna och polisväsendet.
Samtidigt som allt större rikedomar samlas i de kor-
rumperade mullornas händer strejkar arbetarna -
främst oljearbetarna - för att de inte fått sina löner på
flera månader. Detta betyder att spänningarna i sam-
hället ökar. Man närmar sig en situation där vad som
helst kan hända.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsätter.
Fortfarande hänger de ännu ej verkställda dödsdo-
marna över studentledare som Akbar Muhammadi
och Mariam Shansi. Samtidigt går underrättelse-
tjänstens professionella mördare fria - dvs. de som
mördat studenter, intellektuella, författare, konstnärer,
religiöst och politiskt oliktänkande.
Vi står inför en utveckling som plötsligt kan få
mycket hög fart, eftersom de maktägande mullorna i
dag i folkets ögon för många inte ens framstår som
goda muslimer utan endast som makthungriga, giriga
och korrupta. När det gäller den kritiska dialogen som
Europas politiska ledare försökt att upprätthålla torde
det i dag vara svårt att fastställa vem man egentligen
talar med i denna dialog. Förr eller senare kommer
den process som pågår i Iran att nå sin kulmen. Vad
som kommer att ske är svårt att förutsäga. Men det
måste vara vår förhoppning och strävan att den inte
leder fram till nya våldsamma utbrott som skedde när
shahen störtades.
Det hoppingivande är att det iranska folket kräver
sina mänskliga och politiska rättigheter. Det val som
kommer att äga rum är inte demokratiskt. Det kan
ändå bli ett steg i en reformprocess. Men eftersom det
s.k. väktarrådet förbjudit vissa kandidater att ställa
upp, och vi vet att regimens olika fraktioner har en
benägenhet att i krissituationer sluta sig samman, kan
valutgången också bli ett tillfälligt bakslag.
Situationen i Iran är sådan att utvisningar dit
måste ske med yttersta restriktivitet. Sverige måste på
olika sätt stödja de demokratiska krafter som finns i
Iran och i internationella forum ta initiativ som på-
skyndar en demokratisk utveckling och respekt för de
mänskliga rättigheterna.

Anf. 59 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Kriser och krig ska undvikas, anför
utrikesminister Anna Lindh och talar om EU-
samarbete. Och det är väl knappast någon här som
bestrider ministerns statement. Sätten kan dock vara
många, och definitionen på vad som är kris och krig
varierar. Jag tänker här ta upp några erfarenheter från
resor i Uganda och Zambia och ge min definition. Jag
tänker ta upp dem ur ett kulturellt perspektiv. Kul-
turmönstren avgör ofta hur ett land ser på krig och
kriser och hur man väljer att hantera situationen.
I Uganda, som har en ny konstitution sedan 1996,
hotas homosexuella av dödsstraff, detta trots att lan-
det har kommit längst i Afrika och avser att stoppa
aidsepidemin och trots att man på ett i övrigt mycket
förtjänstfullt sätt arbetar med sexualupplysning. Man
säger att ca 10 % av befolkningen är hiv/aidssmittad.
Hur man kan nämna en sådan bestämd siffra är svårt
att förstå eftersom man saknar resurser för att göra
test. Är det här en krissituation? Självklart anser de
flesta i Uganda det, och det borde vi också göra.
Hur stöder då världen Ugandas arbete? Jag menar
att mer ekonomiskt stöd borde gå till just kultursats-
ningar. Via sång, musik och teater nås alla männi-
skor, dvs. även männen nås. I Taso utanför Kampala
- det var där som aids först uppmärksammades inter-
nationellt - stöder vi i Sverige via biståndsorganisa-
tioner en klinik som arbetar med kultur för att sprida
budskapet att det går att leva med hiv/aids. En fantas-
tisk kör, där de flesta är smittade, är ute i byarna och
på gatorna och sjunger om sitt liv med smitta, om sitt
ansvar att inte smitta andra och om sina möjligheter
att leva med sin smitta. De inger hopp mitt i all för-
tvivlan.
I många delar av världen, fru talman, är det fortfa-
rande svårt att tala om sex och samlevnad. Dock ej i
Uganda. Tidningen New Vision, ett regeringsorgan,
är ett föredöme av frispråkighet. Där har vi en del att
lära. Det är nog inte många parlamentariker som har
diskuterat könsstympning med en vice president. Men
det har Ulla Hoffmann, Carina Hägg och underteck-
nad gjort. Han påstod att könsstympningen i Uganda
är symbolisk, men han kunde inte riktigt redogöra för
vad den symboliserar. Här kan teater fungera som en
befriare från ett kulturellt beteende som ingen i dag
riktigt kan förklara, men som resulterar i en mödra-
dödlighet över allt förnuft. 50 % av besökarna på en
klinik i bergen Egon var kvinnor med komplikationer
i samband med barnafödande och abort som är för-
bjudet men som tillämpas flitigt.
Regeringen arbetar aktivt med att försöka få kvin-
norna att inte gifta sig när de är 12 år utan vänta tills
de är 18. Man vill också att kvinnorna ska vägra sex
utan kondom. Hälsoministern sade att till slut är
mannen så kåt att han går med på att använda kon-
dom. Men mannens ansvar glömde han bort. Han
sade heller ingenting om att mannen kanske spöade
upp kvinnan i stället och sedan våldtog henne. Och
till sist: Borde inte vi i Sverige och andra länder offi-
ciellt fördöma Ugandas hot om dödsstraff mot homo-
sexuella?
Kulturella beteenden kan ta sig många uttryck. I
norra Uganda vid gränsen till Sudan rövas ugandiska
barn bort av en krigisk, fanatisk, religiös sekt. De
hjärntvättas att förakta sitt tidigare kulturella liv och
endast hedra den kristna guden. När hjärntvätten är
klar uppmanas barnen att gå tillbaka till sina byar för
att mörda föräldrarna och bränna byn, allt i den krist-
na gudens namn. I deras egen mer naturbetonade
religion hedras den bördiga röda jorden i detta Ugan-
da som kunde vara jordens paradis. Den tron ska
förintas från jorden enligt sektens sätt att sprida sin
syn på kristendomen som den enda rätta religionen i
världen.
Vi ska självklart via bistånd stödja kvinnor. Det är
de som bär upp familjen och står för en stor del av
matförsörjningen. De afrikanska kvinnorna behöver
stöd för att bli självförsörjande och ekonomiskt själv-
ständiga i stället för att bli övergivna när mannen
förstår att kvinnan är hivsmittad och går till en ny
kvinna. Men vi bör också utkräva ansvar av männen.
I Zambia stöder svenska Sida tillsammans med häl-
sodepartementet i Zambia teaterklubben Profound.
Och de gör verkligen skäl för namnet. Den kväll som
Carina Hägg och jag besökte teatern spelades en
föreställning skriven och producerad av Kabwe Ka-
soma. Den handlade om kvinnan som offer, men det
var mannens roll som lyftes fram. Det var han som
gjorde henne till offer. Under två och en halv timme
problematiserades våldtäkt, misshandel i hemmet,
nödvändigheten av att amma sitt barn, spridande av
aids, kvinnans utsatthet och ekonomiska beroende
men framför allt mannens rätt till tolkningsföreträde i
alla situationer. Detta gjordes i rappt tempo och på ett
mycket självironiskt sätt. I publiken satt 75 % män.
De levde sig in i föreställningen på ett sätt som sällan
skådas i väst. De skrattade, ojade sig, kom med egna
repliker och skruvade generat på hela kroppen med
skammens rodnad på kinderna, allt i en salig bland-
ning. Jag lovar att de hade en hel del med sig hem att
sova på. Men biljetten kostar pengar, vilket direkt
utesluter de 72 % av befolkningen som lever på
mindre än 8 kr om dagen. Här borde Sverige satsa
mer. Kontaktnätet är redan uppbyggt.
Att män är viktiga att nå när det gäller jämställd-
hetsarbete är i dag en självklarhet i Sverige. Att män
har ett ansvar för sin säd är i dag något som det sällan
talas om i Afrika. Och så fortsätter aids att spridas.
Att kulturella beteenden ibland är oförklarliga börjar
vi alltmer förstå. Efter tre dagar i Zambia kom det till
vår kännedom att 86 % av alla samlag genomförs
med dry sex. Vi hade aldrig hört talas om det här
fenomenet. Men det visade sig att för att det ska gå
fort för mannen ska slidan vara torr. Det uppnås ge-
nom att kvinnan för in bark i vagina eller äter sle-
muttorkande medicin. Slidan blir självklart sårig av
detta torra samlag och så sprids aids ännu mer. Sans-
löst! Varifrån kommer torrt sex? Jo, mannen ska
genom snabb utlösning direkt efteråt kunna prestera
en orgasm till, inte nödvändigtvis med samma fru
eller samma kvinna. Det här fenomenet, dry sex, är nu
enligt säker källa på väg att spridas i USA.
Fru talman! FN:s säkerhetsråd har nu tagit upp att
aids inte kan ses som en hälsofråga längre utan ska
ses som en säkerhetsfråga. FN:s representant i Zam-
bia talar om en social kris i Afrika då över 20 % av
befolkningen är hiv/aidssmittad. Via FN måste vi
också blottlägga ländernas egna egoistiska intressen i
utrikespolitik och bistånd. USA:s volym på biståndet
till Afrika under ett år motsvarar vad man lägger ned i
Kosovo på en dag. Bläddra i en nyhetstidning med
föresatsen att hitta nyheter från Afrika och se vad du
finner! Det är inte många spaltmeter, det. Sverige har
en uppgift att lyfta Afrika på dagordningen inte bara
de dagar som statsministern är på turné.
Det finns 16 kvinnor i det zambiska parlamentet.
De menar att kvinnorna i Zambia aldrig har fått lära
sig att säga nej. De är uppfostrade att göra som man-
nen säger att de ska göra. Deras sexuella upplevelser
finns över huvud taget inte med på dagordningen.
Till sist, fru talman, träffade vi också Zambias
nationella dansgrupp. Snacka om proffs. Jag kan se
dem framför mig på turné med Rikskonserter spela på
Falu folkmusikfestival och i Hultsfred. Våra svenska
ungdomar som älskar att dansa till trummor skulle
hänföras av deras skicklighet. På så sätt kan också
kulturbistånd hjälpa oss att bearbeta våra egna för-
domar om svarta människor och få oss att se de olika
kulturernas olika kvalitet. Musik och dans är gränslö-
sa. Genom att sprida världens musik motverkar vi
kommande krig och öppnar för ökad förståelse mel-
lan människor.

Anf. 60 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! En varböld växer sig allt större i da-
gens Europa. Detta sker utan att någon verkar bry sig
om det på allvar. Hur kommer det sig att den alltmer
despotiska ledaren Lukasjenko i ett av våra närområ-
den, Vitryssland, inte fått större politiskt intresse i
Sverige och EU? Det är faktiskt närmare till Minsk än
till Luleå, min hemstad, från denna talarstol.
Vitrysslands folk har fått stå ut med mycket under
de senaste åren. Den katastrof som skedde natten
mellan den 25 och den 26 april 1986 var en katastrof
som motsvarade 500 Hiroshimabomber. Sverige
upptäckte katastrofen via våra egna mätstationer och
upplyste världen om händelsen. Tjernobylkatastrofen
drabbade Vitryssland hårdast av alla länder och har
gjort sydöstra delarna av landet obeboeliga. Vitryss-
land fick 70 % av det totala radioaktiva nedfallet, och
Europas största miljökatastrof var ett faktum.
Under 90-talet har den demokratiska katastrofen
förvärrats. Val har manipulerats och medier tystats.
Det är en skam för Europa att min partikollega Niko-
laj Statkevitj, ordförande för det socialdemokratiska
partiet, nyligen har suttit fängslad för sina politiska
åsikter. Nina Stuzinskaja, ordförande för det social-
demokratiska kvinnoförbundet i Vitryssland, utsattes
i december för en polisrazzia. Att politiska ledare
fängslas efter demonstrationer och förföljs hör till en
förgången tid. Trots att detta skett under flera år ver-
kar ingen ha upptäckt och tagit katastrofen på allvar.
Ska Sverige upptäcka denna katastrof också?
I svensk utrikespolitik har under hela 90-talet stö-
det till våra närmaste Östersjögrannar varit en hörn-
pelare. Snart sagt varje kommun, kyrka och län har
ett samarbete med en partner i någon av de tre baltis-
ka staterna. Den socialdemokratiska regeringen går
nu vidare efter Polenåret med De baltiska staternas år.
Dessa insatser är mycket betydelsefulla och viktiga.
Samtidigt som dessa åtaganden fortsätter är jag
bekymrad över att det gjorts så lite för att stödja en
demokratisk utveckling i Vitryssland. Minsk ligger
bara 20 mil från Vilnius i Litauen, men kontrasterna
är stora. Det är dags för oss och regeringen att visa
samma engagemang inför förtrycket av mänskliga
rättigheter och den alltmer tilltagande diktaturen i
Vitryssland som man visar inför samma problem i
mer avlägsna och fjärran länder. Det är dags att på
allvar inse att varbölden växer i dagens Europa. Jag
vill se en framsynt politik som griper sig an proble-
men innan de blommat upp. Vi ser alltför ofta att
världssamfundet och EU rycker ut när konflikter
redan brutit ut eller samhällen redan rasat samman.
Med vår nuvarande vilja inom EU att utvidga ge-
menskapen för fredens skull har vi nu en chans att
visa att Europa inte slutar vid Polens eller Litauens
östgräns. Vi behöver snarast utarbeta en strategi för
hur man kan bidra till att göra Vitryssland till en
demokrati. På samma sätt som våra ambassader i de
baltiska staterna spelade en stor roll i demokratise-
ringen där skulle en svensk ambassad i Minsk kunna
göra nytta. Det är högst rimligt att Sverige har en
ambassad i ett så närbeläget land. Våra diplomatiska
relationer med Vitryssland borde inte skötas från
Moskva. Det är dock viktigt att en svensk representa-
tion i Vitryssland etableras på ett sådant sätt att det
inte kan tolkas som ett stöd för Lukasjenkos politik.
Fru talman! Sverige bör inför ordförandeskapet i
EU också fundera över Sveriges och EU:s hållning
gentemot Lukasjenkos regim. Metoden att isolera
landet kanske rentav är kontraproduktiv. Som det
verkar i dag gynnas endast Lukasjenko själv av den
politiken. Han vill inte att Vitryssland ska närma sig
Europa och våra värderingar om demokrati och
mänskliga rättigheter. Han har i stället siktet inställt
på Moskva.
För två veckor sedan undertecknade Rysslands
tillförordnade president Vladimir Putin tillsammans
med den vitryske presidenten ytterligare ett avtal som
för de båda länderna ännu närmare varandra. Avtalet
var det femte som tecknats mellan Ryssland och Vit-
ryssland på lika många år. Ländernas parlament har
ratificerat avtalet, som enligt Lukasjenko utgör ett
steg mot återskapandet av ett söndrat land. En mäktig
militär gruppering skapas dessutom vid Vitrysslands
västra gräns, enligt Lukasjenko som flera gånger
uttalat en stark önskan om ett fullständigt samgående
mellan Vitryssland och Ryssland.
Denna utveckling är oroande, eftersom det inte
ställer några krav på demokratiska förbättringar.
Vitryssland har fr.o.m. i år en ambassad i Stockholm,
och den har givit oss möjlighet att ge information om
hur vi ser på situationen. Vi socialdemokrater har
redan haft samtal med ambassadören och mycket
tydligt markerat vår ståndpunkt: Demokrati och re-
spekt för de mänskliga rättigheterna är ett krav som
går först.
Samtidigt som vi ställer krav på den sittande re-
gimen finns det saker vi kan göra själva. I år arrange-
ras parlamentsval i Vitryssland. EU och Sverige be-
höver förbereda sig inför dessa val och hjälpa till så
att de blir så demokratiska som möjligt. Efter demo-
kratiska val kan isoleringen brytas. En strategi för
detta behöver utarbetas.
Vi bör titta på om Sveriges stöd via biståndet till
Vitrysslands demokratiska krafter är tillräckligt. Det
100-procentiga stöd som kanaliserats via Forum Syd
till enskilda NGO:er för demokratistöd på ca 6 miljo-
ner är kanske inte tillräckligt. Har dessa medel an-
vänts rätt? På vilket sätt kan de svenska ideella orga-
nisationerna hjälpas för att ytterligare stärka demo-
kratiska kontakter mellan Vitryssland och Sverige?
Jag vill hävda, fru talman, att det handlar om både
medel och förbättrade former.

Anf. 61 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara få instämma i mycket av
de kloka synpunkter som Birgitta Ahlqvist har fört
fram, alldeles särskilt detta om behovet av en svensk
ambassad i Minsk.

Anf. 62 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag får tacka så mycket för att jag får
ett stöd för den åsikten.

Anf. 63 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! Jag vill börja med att citera vad utri-
kesministern sade i slutet av sitt anförande: "Fjolårets
Kosovoflyktingar bygger upp sina förstörda hus.
Svenska soldater levererar mat till serber i en isolerad
by. Skräckslagna familjer gömmer sig undan strids-
vagnar i Tjetjenien." Dessa exempel utgör en del av
utrikesministerns beskrivning av 2000-talets utrikes-
politiska utmaningar och, som hon säger, "vårt ansvar
- i samarbete - i Norden och Östersjöområdet, i Eu-
ropa och i världen".
Det här är i sanning stora uppgifter som verkligen
måste tas på allvar och som innebär konkreta åtagan-
den. Det innebär också att vi svenskar ska vara med
och bära vår del. Vad jag vill ta upp är läget för vår
faktiska förmåga att leva upp till dessa åtaganden och
vad det ställer för krav på t.ex. försvar och polis, som
är de som faktiskt kan göra någonting i de situationer
som utrikesministern beskriver.
Konflikt- och krishantering innebär i praktiken att
Sverige ska kunna ingripa med fredsstyrkor och poli-
ser. Ibland hänvisas det till att det inte är det man
menar, utan man ska förebygga kris och konflikt på
andra sätt. Det är naturligtvis det mest önskvärda, om
det vore så enkelt.
Att ingripa tidigt i en konflikt mot parters vilja är
nu en gång en mycket svår fråga och ofta omöjligt.
När det kommer till kritan är krishantering vår för-
måga att ställa upp med militära och civila resurser.
När vi ställer oss bakom åtagandet att Europa ska
klara sin egen krishantering anser vi moderater att det
ställer krav på att vi vågar tydliggöra och ta oss an
uppgiften redan på hemmafronten. Regeringens poli-
tik under det senaste året har inneburit mycket stora
brister i den förmågan.
Som tidigare talare har tagit upp tog det ett halvår
innan den fredsstyrka vi skulle delta med i Kosovo
var på plats. Oförmågan att avsätta resurser och fatta
politiskt beslut var mycket tydlig. Den svenska ba-
taljonen i Bosnien drogs in utan förvarning, trots att
de svenska insatserna hade behövts för lång tid fram-
över. Att även andra europeiska länder agerade lika
illa gör det minsann inte bättre.
Att vi nu har ställt oss bakom att bygga upp EU:s
förmåga att hantera kriser ställer också krav. Det får
inte innebära en byråkratisk papperstiger. Den ameri-
kanske försvarsministern William Cohen varnade i
förra veckan just för detta. Det är en lång väg EU har
att gå för att bygga upp en trovärdig och förtroende-
skapande krishanteringsförmåga.
Sveriges regering har sagt att vi ska kunna delta
med två bataljoner i fredsoperationer. Samtidigt hal-
verar man Sveriges försvar. Vad det här innebär är att
man ska tredubbla rekryteringen och det ska ske från
ett halverat försvar. Detta är en mycket svår ekvation,
där regeringen faktiskt måste vara beredd att ställa
upp med en lösning. Våra insatser kan naturligtvis
inte villkoras med att vårt nedskurna försvar ska hin-
na spara fram medel.
Förmågan att delta i krishantering på den civila
sidan med svenska poliser kräver också åtgärder. Den
europeiska förmågan att bidra till krishantering har
visat sig ha väldigt stora brister. En stor del av FN:s
insatser innebär civila polisinsatser för att skydda
befolkningen och hjälpa till att bygga upp trygghet i
just de situationer som utrikesministern beskriver. En
tredjedel av FN:s insatser skulle i dag utgöras av
civilpoliser, om de gick att få tag i.
I Kosovo har EU, för att återgå till unionen, åtagit
sig att bidra till den civila delen av krishanteringen.
Men den förmågan har man inte heller. FN behöver
och har begärt 6 000 polismän, men har fått knappt
2 000, varav EU-länderna bara svarar för något över
hälften.
Återigen, om vi menar allvar med att vara med
och bygga upp en krishantering måste vi självklart
först se till att vi har skapat resurser här hemma. I det
här fallet är det att vi har tillräckligt med poliser.
Under socialdemokratiskt regeringsinnehav har
antalet poliser minskat och polisutbildningen dragits
ned så att man knappt klarar situationen här hemma i
Sverige. Det här rimmar naturligtvis mycket illa med
att regeringen samtidigt säger att man ska klara av
internationella insatser.
I dag har Sverige med nöd och näppe lyckats re-
krytera 150 poliser till internationella uppdrag. Be-
gränsningen är inte att polismännen inte vill, utan att
poliserna helt enkelt är för få och att länspolismästar-
na således inte kan släppa till fler.
Situationen är nu sådan att man kan läsa arga in-
sändare skrivna av poliser om hur många som måste
vara borta på utlandsuppdrag. Självklart är det här
ingen bra jordmån för att vi konstruktivt ska kunna
bidra till att hantera kriser i Europa.
Hur ska det gå nästa år, när vi ska leva upp till
Schengenavtalet? Kommer vi över huvud taget att
klara av några internationella insatser med poliser?
Det räcker tyvärr inte med högtidliga deklaratio-
ner, det måste till verkliga insatser. Här har jag visat
på två områden där regeringen måste ingripa omedel-
bart och lägga om sin politik för att vi ska kunna leva
upp till de åtaganden som utrikesministern gör sig till
tolk för.
Den stora utmaningen, som man också kunde
hoppas på, vore att Sverige också skulle kunna stå för
ledarskap och visa vägen för en trovärdig kris- och
konflikthanteringsförmåga i Europa. Regeringen
måste ändra sin politik så att vi inte har en enorm
klyfta mellan retorik och verklighet. Risken är då att
Europas förmåga förlorar förtroende, när det vi verk-
ligen behöver är att lyckas med att bygga upp det
förtroende för europeisk krishanteringsförmåga som
är så nödvändigt inför framtiden.

Anf. 64 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! I gårdagens Svenska Dagbladet hyl-
lade folkpartiledaren Lars Leijonborg Nato som vår
tids S:t Göran, alltid beredd att ingripa på de svagas
sida mot demoner och diktatorer. "Nato är en säker-
hetspolitisk success story", skriver Leijonborg och
framställer bl.a. krigen i Bosnien och Kosovo som
stora segrar över Milosevic, där Nato visat kraften.
Segrar för vad och för vem, frågar man sig. Seg-
rar för förnuftet och humaniteten? Vad har Nato och
dess västallierade uppnått med tio års sanktioner mot
och 78 dagars intensiva bombningar av Jugoslavien?
Har stabiliteten i området förbättrats? Svaret är nej.
Har flyktingsituationen i området förbättrats? Svar:
Nej, den har drastiskt försämrats.
I fyrtio år har USA bojkottat Kuba med målet att
störta diktatorn Castro.
Castro sitter kvar. Folket mår illa, främst på grund
av sanktionerna.
I tio år har USA och väst bojkottat och bombat
Irak med målet att störta diktatorn Saddam Hussein.
Saddam Hussein sitter kvar, men miljoner människor,
varav många hundratusentals oskyldiga barn, har dött
av svält och brist på medicin.
I tio år har USA och EU bojkottat och under våren
1999 bombat Jugoslavien med målet att avsätta dik-
tatorn Slobodan Milosevic. Milosevic sitter kvar,
folket lider. Folket lider av brist på mat, värme och
medicin. Ett samhälle bringas på knä. Infrastruktur
och försörjning slås ut. Försvagade människor om-
kommer.
Det man gör är att plåga människor, plåga dem till
underkastelse inför maktspråk, för att citera Olof
Palmes ord från ett annat krig som drabbade männi-
skor, inte makthavare.
I mitten av januari besökte jag för andra gången
Jugoslavien. Den här gången ingående i en delegation
för kommittén Solidaritet med Jugoslaviens folk -
observera: solidaritet med Jugoslaviens folk - med
Internationella Röda korset och dess chef, Sten
Swedlund, tidigare chef för den svenska kustflottan,
som sakkunnig värd.
Vi besökte flyktingläger, soppkök och sjukhus i
Uzice, Pozega, Cacak och Novi Sad, den sistnämnda
en underbart vacker stad i Vojvodina i norra Serbien,
där 26 etniska folkgrupper lever sida vid sida i bästa
sämja och samförstånd. Den 19 januari blickar jag ut
över Donau i Novi Sad. Jag fäster blicken på de tre
sönderbombade broarna, varav en bar en huvudvat-
tenledning som förstördes av bomberna och utestäng-
de 35 000 människor på andra sidan floden från van-
ligt dricksvatten. Och så är det hela vägen.
Den sociala situationen är alarmerande. I Kosovo,
stort som Skåne och med en miljon människor, verkar
400 flyktingorganisationer. I Serbien med 10 miljoner
invånare finns blott ett trettiotal flyktingorganisatio-
ner på plats. Sedan 1991 har över 800 000 flyktingar
från Kroatien och Bosnien tagit sin tillflykt till Serbi-
en och Montenegro. Därutöver har 300 000 männi-
skor under 1999 tvingats lämna Kosovo. Smärtgrän-
sen är nära. Vårens Natobombningar har slagit hårt
mot landets försörjning, el- och värmetillförseln är
tidvis avstängd, tiotusentals arbetsplatser är utslagna.
Landet lider brist på livsuppehållande mediciner -
insulinet är snart slut. USA har med tyst samförstånd
av EU-länderna bl.a. stoppat importen av röntgenrör,
något som fått mycket allvarliga konsekvenser för
sjukvården i landet.
Jugoslavien är i dag Europas fattigaste land. Över
två miljoner - var femte invånare - lever under fat-
tigdomsstrecket. Medelinkomsten är ungefär 400 kr
per månad. Omkring en miljon människor får hjälp
genom Röda korset, som har en väl fungerande verk-
samhet med kontor på 180 platser. Det är en fantas-
tisk struktur och ett imponerande arbete både av de
anställda och av de många oavlönade frivilliga.
Var bomber, som i stor utsträckning drabbade ci-
vilbefolkningen, verkligen den enda utvägen för att
stoppa våldet i Kosovo? Varför valde inte västmak-
terna någon av de möjliga utvägarna till en fredlig
lösning i Kosovo? Frågan ställs i en intressant artikel
av Gunnar Jervas, forskare vid Försvarets forsknings-
anstalt, FOA, i Finanstidningen den 5 februari. Jervas
konstaterar att Belgradregeringen förvisso gjort sig
skyldig till allvarliga övergrepp i Kosovo men att
man tvekade att ta i med hårdhandskarna mot UCK -
den kosovoalbanska gerillan. Först sedan gerillan
hade lagt under sig betydande landområden, tagit
kontroll över viktiga vägförbindelser osv. trappade
serberna upp sina motattacker. Nato lät utan att ingri-
pa UCK smuggla in mängder av vapen, vilket ytterli-
gare skärpte motsättningarna mellan serber och ko-
sovoalbaner. Belgrad förelades ett ultimatum med
formuleringar som ingen självständig stat kunde ac-
ceptera. När Belgrad vägrade böja sig för detta ulti-
matum började Nato med EU:s goda minne att bomba
i Kosovo och Serbien. Det var då de verkliga flyk-
tingströmmarna satte i gång.
Gunnar Jervas avslutar sin artikel med en fråga:
"Som synes har det inte saknats tillfällen att lösa
Kosovokonflikten på fredlig väg. Varför inget av
dessa har tagits tillvara förblir oklart. Beror det ute-
slutande på oförmåga och inkompetens eller kan det
möjligen ha funnits inofficiella motiv till att inte vilja
pröva de fredliga framgångsvägar som faktiskt före-
legat? Kan det till och med ha varit så att starka kraf-
ter ville ta tillfället i akt och visa vem som verkligen
bestämmer?"
Den förre australiske premiärministern Malcolm
Frazer, som besökte Balkan fem gånger under 1999,
är ännu tydligare: "Det förekom inga förhandlingar.
Detta diplomatiska initiativ, det s.k. Rambouilletav-
talet, föreföll skräddarsytt för att tillhandahålla en
ursäkt för krig."
Den 25 januari i år sjönk temperaturen till minus
20 grader inom stora delar av Serbien. De bombska-
dade kraftledningarna kunde tidvis inte klara av upp-
värmningen av bostäderna. Samma dag som kölden
slog rekord i Serbien träffades EU:s utrikesministrar i
Bryssel för att diskutera om man skulle kunna gå med
på att häva delar av sanktionerna mot Serbien, vilket
begärts av Italien, Tyskland, Frankrike och Grekland.
Sådana lättnader hade kunnat tillåta export till landet
av olja för uppvärmning, mediciner och komponenter
nödvändiga för att reparera vitala delar av den civila
infrastrukturen. Men USA:s mest trogna vasaller i
Europa, Storbritannien och Holland, motsatte sig
lättnader i sanktionerna.
"Det är inte värdigt en europeisk demokrati att
lägga städer i ruiner. - - - Civilbefolkningen måste
skyddas" framgår det i regeringens utrikespolitiska
deklaration. Gäller inte detta också Jugoslavien? I
deklarationen framgår vidare: "Fjolårets Kosovoflyk-
tingar bygger upp sina förstörda hus. Svenska solda-
ter levererar mat till serber i en isolerad by."
Jag tänkte ställa ett par frågor till utrikesministern,
men jag riktar dem till utrikesutskottets ordförande
Viola Furubjelke. Hur ställde sig Sverige vid utri-
kesministermötet i Bryssel? Vad gör Sverige för att
hjälpa den miljon flyktingar som i dag finns i Serbi-
en? Det borde vara hög tid att häva de sanktioner som
drabbar en oskyldig civilbefolkning och medverka till
en återuppbyggnad av landet.
Regeringsdeklarationen talar också om att
"stabilitetspakten för sydöstra Europa är uttryck för
en politisk vision om att regionen gradvis ska inlem-
mas i det europeiska samarbetet". Det är ett tema som
utrikesutskottets ordförande Viola Furubjelke ut-
vecklat i en intressant artikel i Östgöta-
Correspondenten den 25 januari under rubriken Nor-
den förebild för Balkan. Men hur ska man kunna
uppnå stabilitet på hela Balkan om det forna Jugosla-
viens största nation - Serbien - lämnas utanför?

Anf. 65 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Eftersom Bengt Silfverstrand riktar
sig direkt till mig med en fråga som i första hand
gäller den artikel jag hade skrivit om ett nordiskt
samarbete som en förebild för Balkan, vill jag gärna
säga att målet för vår politik måste vara att överbryg-
ga det hat som i dag existerar mellan olika folk på
Balkan. Ett bra sätt att göra detta på är att genom
biståndet och andra insatser av återuppbyggnadska-
raktär främja och stimulera fram ett samarbete mellan
samtliga folkgrupper. Man ska utifrån hjälpa till att
föra samman dessa folkgrupper. Jag inser att det är
oerhört svårt.
Bengt Silfverstrands fråga om detta kan göras så
länge Serbien står utanför är naturligtvis berättigad.
Det är besvärligt så länge Serbien har Milosevic vid
makten. Jag anser att vi bör stödja alla demokratiska
krafter, den demokratiska oppositionen, i Serbien för
att få en sådan situation till stånd att samtliga EU-
länder kan gå med på att lyfta sanktionerna.
Det värsta som skulle kunna hända är att Serbien
fastnar i långvariga sanktioner. Vi har sett - och det
nämnde också Bengt Silfverstrand inledningsvis -
vad detta har lett till i t.ex. Irak. Så länge sanktionsin-
strumentet inte har förfinats bättre så att det träffar
dem som faktiskt ska träffas bör man vara oerhört
sparsam med dess användning. I dag sitter emellertid
Serbien i karantän för en tid framöver. Jag hoppas att
det inte ska bli långvarigt.

Anf. 66 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Tack för svaret, även om det kanske
var något otydligt.
Standardsvaret från regeringens sida har varit att
så länge Milosevic finns kan sanktionerna inte hävas.
Jag har svårt att se att det finns något exempel i
världshistorien där djävulen blivit mer förhandlings-
villig ju mer förvärrat helvetet blivit.
Där finns en opposition, där finns fria TV-kanaler.
Under vårt besök skällde oppositionen varje kväll i
sina egna TV-kanaler. Folk har varit ute på gatorna.
Det har inte hjälpt. Det måste till syvende och sist
vara det serbiska folket självt som avgör vilken regim
man vill ha. Frågan kvarstår, Viola Furubjelke, vad
Sverige gör - behjärtansvärda insatser görs i Kosovo
- för att medverka till att lösa de mycket större flyk-
tingproblem som finns i Serbien.

Anf. 67 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand säger att det är
det serbiska folket som måste avgöra hur länge Mi-
losevic ska sitta vid makten. Det är i och för sig rik-
tigt. Det är ett förpliktigande från oss demokratiska
stater att stödja en demokratisk opposition och en
demokratisk utveckling i Serbien. Det finns en del
hoppfulla signaler i den riktningen. Jag tror att en
ändring kommer till stånd snabbare än vad vi har
tänkt oss eller har vågat hoppas på. Det kommer san-
nolikt omedelbart att leda till att sanktionerna lyfts
och att Serbien kan inlemmas i den gemenskap som
de olika folken på Balkan så väl behöver bygga upp
och få nytta av.
De förtjänar detta. Många människor har lidit
svårt. Det gäller kosovoalbaner, serber, kroater, och
det gäller inte minst romerna som har suttit emellan i
dessa situationer. Det är sant som Bengt Silfverstrand
säger, nämligen att flyktingarna är av alla kategorier.
Serbien är i dag det enda multietniska området på
Balkan. Många områden har rensats. Det är en para-
dox. Vi vill att hela det före detta Jugoslavien ska
vara ett multietniskt område. Olika insatser måste
vidtas för att det ska bli så i slutändan.

Anf. 68 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan ta ett exempel på vilka dras-
tiska konsekvenser den typen av sanktioner får. Man
levererar i dag olja till de av oppositionen styrda
städerna, bl.a. Novi Sad och Nis. Det innebär bara att
regimen dirigerar om andra transporter till de städer
som styrs av socialistregeringen. Det skapar ytterliga-
re motsättningar inom landet.
Eftersom Viola Furubjelke rimligen måste känna
till det, vill jag veta vilken hållning Sverige intog i
Bryssel, när länder som Italien, Tyskland och Grek-
land nu har insett att det här inte håller, att man inte
kan stoppa medicin och medicinsk utrustning till
svältande och sjuka människor, varav många barn.
Har vi inte lärt oss av vad som har drabbat de hund-
ratusentals barnen i Irak? Måste samma misstag upp-
repas?
Ge mig ett svar, Viola Furubjelke: På vilken sida
stod Sverige? Var det på de länders sida som har
insett realiteterna, eller var det på Englands och Hol-
lands benhårda men fullständigt misslyckade utrikes-
politiska, till katastrof ledande, linje?

Anf. 69 TREDJE VICE TALMANNEN:
Viola Furubjelke har ingen replikrätt kvar.

Anf. 70 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja prata om EU. EU är
enligt min mening det bästa som har hänt Europa
under 1900-talet. Den första halvan av 1900-talet
präglades av krig och förödelse. Det är först den and-
ra halvan av 1900-talet som vi har fått se utveckling,
integration och samarbete.
Jag tycker mig se lovande tecken på att den här
utvecklingen ska fortsätta. Det mest lovande är att
länderna i EU är så överens om att markera mot Ös-
terrike när Haider nu har kommit in i regeringen. Om
vi backar tillbaka i tiden till 30-talet var det en lik-
nande situation. När Hitler kom till makten släpptes
han faktiskt fram av demokratiska partier i Tyskland
som inte var speciellt misstänksamma och inte anade
konsekvenserna. Detta är vad man kan se hända i
Österrike. Nu har det naturligtvis inte gått så långt
som det gjorde med Hitler, men utvecklingen under
30-talet var också smygande, precis som man kan se i
Österrike i dag.
Därför är det viktigt att EU på ett så tidigt stadium
markerar mot Österrike, för att visa att vi trots allt har
lärt någonting av historien, att vi den här gången inte
låter dessa krafter växa till sig utan att någon reage-
rar, utan nu agerar vi. Det är väldigt hoppingivande
att EU tar detta initiativ.
Det är självfallet också mycket hoppingivande att
de östeuropeiska länderna står på tur att få komma in
i EU. Det har trots allt bara varit en del av Europa
som har haft en så positiv utveckling. De östeurope-
iska länderna har legat efter när det gäller både de-
mokrati och ekonomisk utveckling. Det är nu en
historisk möjlighet att släppa in de här länderna. Det
är också hoppingivande. På sikt hoppas jag naturligt-
vis också att f.d. Jugoslavien blir en EU-medlem.
Europasamarbetet är naturligtvis inte utan pro-
blem. Jordbrukspolitiken är ett gigantiskt problem,
inte minst med tanke på att jordbrukspolitiken drab-
bar tredje världen i form av att de får mycket svårare
att konkurrera med sina jordbruksprodukter när vi
dumpar billiga jordbruksprodukter från Europa på
grund av den absurda jordbrukspolitik som vi har
byggt upp här. Konsumenterna i Europa drabbas
naturligtvis av högre priser på grund av att frihandeln
på detta område inte är klar.
Sedan är det problem med öppenheten. Demokra-
tin skulle kunna bli mycket bättre. Det här hänger
också samman med de problem med korruption som
har funnits inom EU, som t.o.m. har klättrat ända upp
i EU-kommissionen.
Jag anser att det här hänger samman. Jag tror inte
att det handlar om att européerna har sämre karaktär
eller att sydeuropéerna har sämre karaktär än t.ex. vi i
Sverige. Jag tror att det är själva systemet som gör att
man på ett mycket tidigt stadium kan stoppa sådana
här tendenser, genom att allmänhet och journalister
har tillgång till alla papper och kan säga ifrån så fort
någonting håller på att gå snett.
Jag tycker ändå inte att de här problemen är så
stora att det finns någon anledning att ge upp EU-
samarbetet. Snarare tycker jag att det är hoppingivan-
de att utvecklingen på de här områdena och på de
andra områden som är problematiska i Europa i de
flesta fall går åt rätt håll, även om det går långsamt.
Det hade ju varit skräckinjagande om det hade gått i
fel riktning, men det sker trots allt steg för steg en
förbättring på dessa områden.
Jag skulle även vilja beröra EMU-projektet, den
ekonomiska monetära unionen. EMU är i första hand
en fortsättning på de integrationssträvanden som hela
EU-projektet bygger på. Därför är det naturligtvis ett
politiskt projekt och inte bara ett ekonomiskt. Man
kan säga att de här sakerna samverkar på det sättet att
det som hittills har skett, där man har försökt vältra
över nationella problem på andra länder, har drabbat
både ekonomin i Europa, med sämre ekonomi, och
det politiska samarbetet. Det blir naturligtvis spän-
ningar.
Det jag menar med att vältra över problem är t.ex.
devalveringar. En devalvering leder ju till ett upp-
sving för exporten i det land som genomför devalve-
ringen, men självfallet drabbar det grannländerna i
form av sämre möjligheter för dem att konkurrera.
Det leder naturligtvis till spänningar och konflikter.
På lång sikt blir det inte ens fördelaktigt för det land
som ger sig på det. Det visar historien; det har snarare
lett till högre arbetslöshet, högre räntor och en all-
mänt sämre utveckling.
Därför har de europeiska länder som ingår i EMU
valt att avstå från möjligheten att manipulera ekono-
min genom framför allt devalveringar. Man har sett
att på längre sikt gynnas ingen av det. Dessutom blir
verkningarna av de här försöken att vältra över pro-
blemen på någon annan mycket negativa mycket
snabbt. Det är med elektronikens hastighet som de
länder straffas som försöker manipulera ekonomin
utan att ha ett ekonomiskt underlag för det. Därför har
man valt att avstå från de här möjligheterna.
Jag tror att Sverige har allt att vinna på att gå med
i EMU, eftersom vi är ett strålande exempel på hur
illa det kan gå när man låter inflationen öka hejdlöst
och försöker lösa problemen genom devalveringar.
Nu tror jag inte att detta att gå med i EMU eller
själva EMU-projektet ensamt kommer att lösa Euro-
pas arbetslöshet. Jag tror däremot att det kan vara ett
viktigt steg på vägen. Sker ingenting mer än EMU
kommer det inte att bli bättre. Nationerna har ju
mycket att göra på egen hand, och arbetet med EU:s
sysselsättningsunion fortsätter naturligtvis. Det har
hittills mest haft väldigt fina mål, men det är inte
förpliktigande på något sätt att fortsätta det arbetet.
Man kan självfallet föra en ansvarsfull ekonomisk
politik utan att på något sätt förbättra läget när det
gäller sysselsättningen, men det vill inte säga att man
inte kan göra både-och. Jag tror att det långsiktigt är
bra att föra en ansvarsfull politik och kombinera den
med utbildningssatsningar, välfärdssatsningar och
satsningar på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Erfa-
renheten visar att detta samverkar på ett positivt sätt.
Jag tror därför att det skulle vara i Sveriges intres-
se att gå med, eftersom vi redan i dag driver en sådan
politik som EMU innebär. Vi är redan med i EMU:s
två första steg, som är huvuddelen av EMU-projektet.
Jag tror inte att vare sig vi eller resten av Europa
gagnas av den politik som vi har drivit tidigare, med
inflation och devalveringar, som handlar om att skjuta
problemen på framtiden och på andra länder. Själv-
fallet ska frågan avgöras i folkomröstning eller val.
Det är svenska folket som ska avgöra.

Anf. 71 BENGT-GÖRAN HANSSON (s):
Fru talman! Jag har spänt mig väldigt mycket in-
för att tala i den fulla kammaren, men jag inser att det
blir spännande att tala inför en nästan tom kammare.
Jag är ersättare i riksdagen under tre månader och
vill inleda denna period med att debattera Östersjö-
samarbetet, vilket har intresserat mig mycket under
många år.
Jag kommer att koncentrera mig på södra Öster-
sjön med särskild inriktning på det i mitt tycke mest
underskattade landet vid Östersjön sett genom svens-
ka ögon, nämligen Tyskland. I den av regeringen
sammanställda Utrikesfrågor 1999 finns förvisso
Tyskland omnämnt på några ställen, men mest i för-
bifarten i samband med Polenåret och Öresundsregi-
onens behov av Fehmarn bält-förbindelsen.
Jag känner att Tyskland underskattas som häv-
stång för tillväxt i Östersjön och för Sverige. Som
tidigare ordförande i Kommunförbundet Skåne har
jag också varit svensk ordförande - och är numera
vice ordförande - i Euroregion Pomerania. Det är ett
område som består av västra Pommerns län i Polen,
nordöstra delen av Mecklenburg-Vorpommern, norra
delen av Brandenburg samt hela Skåne. Det är ett
område med ca 4,5 miljoner invånare.
Euroregionen ligger som ett kärnområde i södra
Östersjöregionen med ca 17 miljoner invånare, dvs.
dubbelt så många invånare som Sverige har. I Ystad
har jag lika långt till Hamburg - Europas rikaste
region - och Berlin - Europas nya huvudstad - som
till Göteborg, dvs. 35 mil. Det måste stå klart för alla
att området är av stor betydelse för Sverige både nu
och i framtiden.
Detta polsk-tysk-svenska samarbete är fortfarande
på krypstadiet mycket på grund av brist på svenska
pengar och EU-medel, men också på grund av det
något ensidiga tyska sättet att samarbeta på. För att få
mer pengar att samarbeta med har vi försökt att få
kommande Interregprogram att innehålla ett Inter-
reg III a-område för södra Östersjön. Det har dock
varit omöjligt på grund av EU-kommissionens ovilja
att godkänna ytterligare maritima gränser, men också
på grund av delstatens Mecklenburg-Vorpommerns
ovilja att utöka befintligt Interregområde.
Såvitt jag har förstått är nu förhandlingarna av-
slutade mellan medlemsländerna och EU-
kommissionen. Resultatet blev att enbart ett Inter-
reg III a-område kommer att godkännas, nämligen det
redan framgångsrika Öresundsprogrammet. Inter-
reg III b-området kommer att delas upp i fyra områ-
den, där två områden - Barentsregionen och Swebalt-
cop - kommer att ha särskilda program. Kvar nere i
södra Östersjön blir en liten rest bestående av Tysk-
lands och Danmarks Östersjöområden. Detta kan vara
olyckligt för det svensk-polsk-tyska samarbetet.
Den s.k. Östersjömiljarden kan vara en möjlig fi-
nansiering för vissa projekt, men då dessa pengar är
öronmärkta för svenska näringslivsprojekt finns det
naturligtvis begränsningar. Vi hoppas att ansvariga
för dessa pengar kommer att ställa sig speciellt posi-
tiva till våra framtida ansökningar med tanke på den
uppkomna situationen.
För två år sedan var jag som kommunstyrelseord-
förande i Ystad värd för ett viceminister- och stats-
sekretarmöte mellan Sverige, Polen och Tyskland
som tidigare statssekretaren och nuvarande EU-
ambassadören Gunnar Lund tog initiativ till. Sam-
manträdet uppfattades som framgångsrikt och skulle
följas upp med ytterligare möten. Olyckligtvis har
alla tre viceministrarna eller statssekreterarna fått
andra arbetsuppgifter, varför jag är nyfiken på hur
arbetet har gått vidare och vad den svenska regering-
en har för avsikt att göra i fortsättningen för att ut-
veckla våra relationer med Tyskland som helhet, men
särskilt med våra närmaste delstatsgrannar som
Mecklenburg-Vorpommern, Schleswig-Holstein,
Berlin och Brandenburg.
Det mycket framgångsrika arbete som den svens-
ka regeringen och många regioner har genomfört i
Polen 1999 skulle kanske kunna vara modell för en
kommande Tysklandsoffensiv, på samma sätt som
den nystartade Öresundsdelegationen kan stå som
modell för en Pomeraniadelegation för integration
mellan Sverige, Polen och Tyskland.
Fru talman! Gränsregionalt samarbete ska natur-
ligtvis ske just lokalt och regionalt, men regeringens
övergripande kontaktskapande arbete är självklart
alltid viktigt. När det gäller våra relationer med
Tyskland är det helt avgörande för att få ett bra re-
sultat i framtiden.

Anf. 72 KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Sedan andra världskriget har över 150
väpnade konflikter ägt rum, över 20 miljoner männi-
skor har blivit dödade och ungefär 60 miljoner män-
niskor har blivit skadade i dessa konflikter på vår
jord. Trots att dessa siffror är fasansfulla speglar de
ändå inte den fulla omfattningen av den smärta och
tragik och ekonomiska och sociala misär som följer i
konflikternas spår. Fattigdom, sjukdomar, miljöför-
störing, förtryck och brist på frihet och mänskliga
rättigheter är ibland orsak till uppkomsten av kon-
flikter, men också ofta något som följer på en väpnad
konflikt. En av dessa konflikter är den mellan israeler
och palestinier.
I dag har utrikesministern kort men klart redogjort
för att Sveriges stöd för ett bildande av en palestinsk
stat står fast. Detta är ett självklart men icke desto
mindre välkommet klarläggande då det förekommit
spekulationer om att regeringen stod inför någon
form av kursändring.
Sida vid sida med ett Israel som självfallet ska ha
rätt att leva inom säkra och erkända gränser ska pa-
lestinierna ha möjlighet att på nytt slippa att leva
under ockupation och bygga upp ett självständigt
Palestina. För mig som har följt konflikten och
fredsprocessen under snart 15 år känns förhoppning-
arna stora. Fredsprocessen har med Israels nya rege-
ring, ledd av det israeliska Labourpartiet, fått nytt liv.
De fredsförhandlingar som under Netanyahus ledning
nådde fryspunkten har nu konkret börjat röra på sig
igen.
Jag vill dock i dag i likhet med utrikesministern -
det har tidigare också kommit uttalanden från FN -
beklaga de senaste dagarnas israeliska bombningar av
infrastrukturen i Libanon, som på inget sätt tjänar
freden utan bara drabbar oskyldiga civila.
Inte heller betjänas fredssträvanden av palestinska
terrordåd eller av att man som nu från den israeliska
regeringens håll tagit sig för att bygga en stor check-
point på vägen mellan Jerusalem och Betlehem. En-
ligt planerna ska denna checkpoint innehålla två sta-
tioner - den första för turister, VIP:are och bosättare.
Palestinierna kommer att tvingas gå längs en 650
meter lång gångväg. Denna nya checkpoint kommer
på ett mycket olyckligt sätt att öka den palestinska
frustrationen, underbygga hat och på ett allvarligt sätt
drabba betlehembornas ekonomi och beskära deras
livskvalitet. Projekt av detta slag tjänar inte freden
utan underminerar densamma.
För det israeliska och det palestinska folkets skull
hoppas jag att regeringarna på ömse sidor mäktar stå
starka i sin övertygelse, fortsätter sina konkreta steg
mot fred och inte låter sig vilseledas av extremgrup-
per och terroristdåd. I detta arbete bör Sverige fortsatt
nyttja sina politiska kontakter på bägge sidor, främja
folkrörelseprojekt och fortsätta att genom biståndet
till den palestinska sidan stödja framväxten av en
infrastruktur och ett civilt samhälle i det kommande
Palestina.
Fru talman! En annan av de tidigare väpnade kon-
flikterna där vapnen tystnat men där fredsprocessen
har gått i stå ägde rum i Västsahara. Frågan har lyfts
här i kammaren av en rad talare i dag, vilket är myck-
et positivt och kanske i bästa fall ett tecken på att
Västsaharafrågan på allvar börjar ta sig in på den
politiska dagordningen.
Det var i juli i år som Afrikas sista koloni skulle
ha sin folkomröstning, en folkomröstning som skulle
avgöra huruvida Västsahara skulle bli en del av Ma-
rocko eller, vilket är mest sannolikt, välja självstän-
dighet.
Förberedelserna har pågått under lång tid. Mäng-
der av människor har identifierats för att upptas i
röstlängden. Biståndsstrategier har gjorts upp från
olika länder och FN-strukturer för att kunna stödja i
processen. Bl.a. har svenska minröjare varit på plats i
Saharaöknen för att röja väg för de ca 150 000 väst-
sahariska flyktingarna i södra Algeriet för att dessa
ska kunna söka sig en säker väg tillbaka genom ök-
nen och delta i den planerade folkomröstningen.
I juli 1999 offentliggjorde FN de preliminära
röstlängderna. Det visade sig att ca 85 000 västsaha-
rier är röstberättigade enligt identifieringsgruppen,
men Marocko krävde att ytterligare 80 000 personer
skulle få rösträtt. Det vann naturligtvis inte bifall.
Kraven och reglerna för vem som ska få och inte få
rösträtt är klara och tydliga. De ytterligare personerna
uppfyller inte kriterierna. Nu har man från marock-
ansk sida överklagat, allt i syfte att fördröja och om
möjligt förändra förutsättningarna för folkomröst-
ningen.
I december kom en rapport från FN:s generalsek-
reterare Kofi Annan som började tala om att folkom-
röstningen sannolikt måste skjutas upp ännu en gång
och tidigast äger rum år 2002. Detta är helt oaccepta-
belt. Det är också så som jag uppfattar att man ska
tolka FN:s generalsekreterares rapport. Det är nu upp
till oss att sätta tryck på den marockanska regeringen
att låta Västsaharafrågan avgöras en gång för alla.
Jag noterade med tillfredsställelse att Västsahara-
frågan nu också fått ett omnämnande i regeringens
deklaration i dag. Det är rimligt, inte minst eftersom
jag vet att Västsaharafrågan möter ett starkt intresse
här i riksdagen. I vårt Västsaharanätverk har vi före-
trädare för alla partier, och i höstas skrev vi tillsam-
mans en tvärpolitisk motion i denna fråga.
Västsaharafrågan måste enligt överenskommelse
drivas till ett avgörande. Det kan inte vara rimligt att
Marocko, ett land som får bistånd av och bedriver
handel med EU-länderna och som flitigt och gärna
vill odla sina kontakter med demokratier i Europa,
samtidigt ska få förhala Västsaharafrågans avgörande.
Västsaharierna är helt biståndsberoende, och huvud-
delen av dem lever under mycket påvra omständig-
heter i öknen i södra Algeriet. En annan del av dem
lever under ockupation i Västsahara eller är tvångs-
förflyttade in i Marocko.
Detta är en orimlig situation. Därför bör Sverige i
bilaterala samtal med Marocko kraftfullt föra fram
kravet på en folkomröstning och se till att en sådan
förverkligas. Sverige bör överväga att öka biståndet
till de västsahariska flyktingarna i Algeriet. Sverige
bör driva såväl kravet på folkomröstning som en
ökning av biståndet inom både EU och FN.
Fru talman! Med 30 sekunders talartid kvar ska
jag göra en kort version av motiveringen till varför vi
bör öka biståndet. Det är beklämmande att se att
klyftorna ökar mellan fattiga och rika i världen samti-
digt som det sammanlagda biståndet minskar såväl
totalt sett som från EU. Sverige, vars ekonomi nu har
en hälsa som en elitidrottsman, bör se till att bi-
ståndsbudgeten ökar lite fortare än i snigelfart.

Anf. 73 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Dödsstraffet är en fråga som jag som
centerpartist vill ta upp. Dödsstraffet är barbariskt,
inhumant, godtyckligt och diskriminerande. Därför
måste det avskaffas.
Det gångna seklet fick en dyster avslutning. USA
avrättade seklets sista år över hundra personer. Det
var den högsta siffran på 45 år. Även om dödsstraffet
tillämpas i färre länder nu än för tio år sedan har
antalet avrättningar inte minskat. Antalet brott som
kan bestraffas med döden har tyvärr också i flera
författningar i olika länder ökat. Det förekommer
även dessvärre att länder som avskaffat dödsstraffet
återinför det och att avrättningar återupptas efter
långa uppehåll.
EU har intagit en ledande roll i kampen för döds-
straffets avskaffande. När signaler nu kommer om att
president Bill Clinton är redo att studera en begäran
om att dödsstraffet i USA ska omprövas är det därför
oerhört angeläget att EU ökar pressen på USA. EU
måste följa upp sitt initiativ från i november, då man
inför FN:s generalförsamling lade fram en resolution
mot dödsstraffet.
Resolutionen kräver ett moratorium, ett tillfälligt
stopp, för dödsstraff. Den vänder sig särskilt mot
avrättningar av minderåriga. För trots att FN:s barn-
konvention förbjuder dödsstraff för dem som var
under 18 år när brottet begicks förekommer det fort-
farande i bl.a. USA och Pakistan att unga personer
döms till döden. Jag förutsätter att Sveriges utrikes-
minister fortsätter att arbeta hårt för den här resolu-
tionen både i EU och i FN.
Av världens ledande demokratier är det bara Ja-
pan, Indien och USA som har kvar dödsstraffet. Om
USA slutgiltigt skulle avskaffa detta barbariska straff
skulle det vara en kraftig signal till andra länder om
att straffet saknar all legitimitet. FN och andra män-
niskorättsorganisationer skulle få större tyngd i sitt
arbete med att avskaffa dödsstraffet i flera länder där
man i dag med politiska och religiösa argument för-
svarar statens rätt att döda.
En annan fråga som inte för ofta kan tas upp, fru
talman, är Kashmir. Konflikten var för ungefär två
och ett halvt år sedan, när jag hade förmånen att vara
där, med mycket små steg på väg mot något som
kunde ha blivit en politisk lösning.
Tyvärr har situationen förändrats till det sämre.
Man har trappat upp våldet på både den indiska och
den pakistanska sidan. Situationen vad gäller de
mänskliga rättigheterna för människorna som lever i
Kashmirområdet har blivit sämre. Västvärlden måste
ta ett större ansvar för konflikten, som bottnar i en
situation som grundlades redan för mer än 150 år
sedan. Det var under kolonialtiden som man inte
lyckades dra gränser mellan det som då var Indien
och Kina. Nu gäller det Indien, Pakistan och Kina.
Och i denna konflikt har då den lilla delstaten Kash-
mir - det är för all del ett ganska stort område - ham-
nat med alla dess människor.
Man måste nu ta ett ansvar för att den här kon-
flikten löses, för att man drar riktiga gränser som är
godkända av alla parter och för att familjer får för-
enas även i denna del av världen, såsom har skett i
t.ex. östra Tyskland och som är på väg att ske i
Nordirland. Det måste också få ske i Kashmirområ-
det.

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslu-
tad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 3 februari.

3 § Meddelande om ändringar i kammarens
sammanträdesplan

Andre vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om ändringar i kammarens sammanträdesplan
delats ut till kammarens ledamöter.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
1999/2000:T5 till trafikutskottet
1999/2000:Ju13 och Ju14 till justitieutskottet

5 § Redovisning och aktiekapital i euro

Föredrogs
lagutskottets betänkande 1999/2000:LU8
Redovisning och aktiekapital i euro (prop.
1999/2000:23).

Anf. 74 STIG RINDBORG (m):
Fru talman! Ledamöter! Det är mycket välkom-
met att regeringen har valt att tillmötesgå det behov
som många företag har av att kunna redovisa i euro.
Den föreslagna lagstiftningen innebär en anpassning
till den verklighet som följer av inrättandet av den
europeiska valutaunionen EMU. I och med den
kommer euron att vara den aktuella valutan i en
mycket stor andel av affärshändelserna. De svenska
företagen får tack vare detta möjlighet att slippa några
av de konkurrensnackdelar som följer av att Sverige
står utanför valutaunionen.
Samtidigt finns det ändå skäl att konstatera att det
föreliggande lagförslaget i flera delar är komplicerat
och svåröverskådligt. Det kommer att vara till nack-
del för inte minst små och medelstora företag.
Många av de svåra avvägningar som regeringen
har tvingats göra har sin bakgrund i att Sverige står
utanför valutaunionen.
Som ett exempel kan nämnas att den rörliga väx-
elkursen mellan kronor och euro uppenbarligen har
varit orsak till mycket huvudbry. Detta gäller såväl
vikten av en rättvisande redovisning som eventuella
möjligheter till skatteplanering, exempelvis i sam-
band med byte av redovisnings- och aktiekapitalsva-
luta.
Förslaget kan inte helt och hållet uppväga de
nackdelar som följer av att Sverige står utanför valu-
taunionen, även om dessa mildras något. Inte minst
finns det anledning att påminna om de stora kostnader
som valutakursrörelser orsakar många svenska före-
tag. Det kan inte nog betonas att en anslutning av
Sverige till EMU:s tredje steg är angelägen.
Precis som det också framhålls i propositionen är
den gemensamma valutan av stor betydelse för Sveri-
ge trots vårt utanförskap. Därför borde företagen inte
bara ges möjlighet att redovisa i euro utan också att
deklarera och betala skatt i euro.
En närliggande fråga är att enskilda näringsidkare,
handelsbolag och stiftelser inte redan i dag ges möj-
lighet att redovisa i euro, mer eller mindre uteslutan-
de av skatteskäl. Vad framför allt gäller handelsbolag
med enbart aktiebolag eller andra juridiska personer
som bolagsmän kan det inte uteslutas att detta kom-
mer att medföra betydande praktiska problem. I en
koncern med ett moderbolag som äger aktier och
andelar i såväl aktiebolag som handelsbolag i en
sådan omfattning att dessa inkluderas i koncernredo-
visningen kommer handelsbolaget att vara det enda
av bolagen i koncernen som inte får ha sin redovis-
ning i euro. Motsvarande situation uppstår när flera
aktiebolag gemensamt äger ett handelsbolag, där
handelsbolaget många gånger kan fungera som själva
centrum i verksamheten. Det är verklighetsfrämman-
de att inte handelsbolaget i denna situation ska kunna
redovisa i euro.
Ett lagförslag med denna inriktning bör beredas
med förtur och läggas fram för riksdagen så snart som
möjligt.
Det svenska näringslivet har en mycket interna-
tionell inriktning, och på många håll finns det ett stort
behov av redovisning i annan valuta än euro eller
svenska kronor, framför allt US-dollar. I takt med att
gränserna för handel blir alltmer utsuddade kommer
detta behov att fortsätta öka. Mot den bakgrunden är
det viktigt att få till stånd en möjlighet att redovisa i
andra utländska valutor än euro, i första hand US-
dollar, japanska yen, brittiska pund och danska och
norska kronor.
Fru talman! Den föreliggande propositionen är
ändå, trots att den i vissa delar är otillräcklig, ett steg
i riktning mot en anpassning till den alltmer gränslösa
tillvaro vi lever i. Jag tillstyrker bifall till propositio-
nen men vill samtidigt yrka bifall till reservation 1.

Anf. 75 RUNE BERGLUND (s):
Fru talman! Samtidigt som debatten pågår i Sveri-
ge om vi ska gå med i EMU eller inte, tar vi här i
denna kammare små steg mot ökade möjligheter för
de företag som verkar i internationella miljöer att
använda EU:s gemensamma valuta.
Man kan väl säga att det betänkande som vi nu
diskuterar och ska fatta beslut om innebär en möjlig-
het för företagen att använda euron i sina redovis-
ningar, trots att vi inte deltar i valutasamarbetet sam-
tidigt som det också ökar möjligheten för oss att som
nation stå utanför EMU i och med att företagen ändå
kan använda euron som redovisningsvaluta. Det är
inte möjligt att beräkna hur många svenska företag
som kommer att nyttja möjligheten att redovisa i
euro, men det är ett steg mot att underlätta affärskon-
takterna för de företag som verkar i en global miljö.
På lite längre sikt ser vi framför oss en möjlighet
för svenska företag att redovisa även i andra valutor
än kronor och euro. Det är troligt att vi om några år
kommer att se redovisningar också i dollar och yen
eller någon annan valuta, precis som Stig Rindborg
efterlyste. Det som vi nu talar om är alltså ett steg
som kan följas av flera.
Lagutskottets betänkande 8 handlar om svenska
aktiebolags möjligheter att redovisa sina räkenskaper
och sitt aktiekapital i euro. Den möjligheten ska ock-
så gälla för ekonomiska föreningar, sparbanker,
medlemsbanker, understödsföreningar, försäkrings-
bolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Det ska bli
möjligt för den som vill och som bedriver sin verk-
samhet i någon av nämnda företagsformer att redovi-
sa i euro i stället för i svenska kronor. Detsamma
föreslås gälla utländska filialer i Sverige.
Undantagen i detta betänkande är enskilda nä-
ringsidkare, handelsbolag och stiftelser. De som dri-
ver sin verksamhet i någon av dessa företagsformer är
tills vidare undantagna från möjligheten att göra sina
redovisningar i euro och är därmed hänvisade till att
även fortsättningsvis redovisa i svenska kronor.
Det är viktigt att påpeka att den som tillåts välja
och som väljer redovisning i euro även fortsättnings-
vis ska avlämna deklarationshandlingar och kontrol-
luppgifter och redovisa skatter m.m. i svenska kronor
enligt särskilda omräkningsmodeller som ska tilläm-
pas vid beskattning.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till hem-
ställan i lagutskottets betänkande 8 och avslag på
reservationerna 1 och 2.

Anf. 76 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag vill yrka bifall till Miljöpartiets
motion 1999/2000:L10. Regeringens förslag att vissa
företag, bl.a. aktiebolag, ekonomiska föreningar,
sparbanker och försäkringsbolag, ska kunna välja att
redovisa antingen i euro eller i svenska kronor är som
Rune Berglund sade ett steg på väg mot euron.
Vi tycker, vilket vår motion går ut på, att det ska
finnas en parallell bokföring och att dessa företag ska
redovisa även i svenska kronor. Skälen till vår stånd-
punkt är att det finns en risk att schabloniserade om-
räkningar från euro till kronor, vilket måste göras när
man ska redovisa skatt, kan inbjuda till skatteplane-
ring. Det blir också svårare att få en översikt. Även
Sveriges Aktiesparares Riksförbund har i sitt remiss-
svar hävdat att företag som redovisar i euro även bör
vara skyldiga att ha en parallell redovisning i kronor.
Jag kan inte se deras motiv här i betänkandet, men det
är väl detsamma som Miljöpartiets, nämligen att det
är viktigt att kunna se och jämföra, speciellt för bor-
genärer och kreditupplysningsföretag som det nu blir
mycket svårare för. Anledningen till att man inte
tycker att detta ska genomföras är kostnaderna. Man
säger att det blir krångligt för företag och jättestora
kostnader, och det finns inga dataprogram för detta.
Men inom denna verksamhet, dvs. dataprogram, går
det med rekordfart, och om det finns en efterfrågan är
det självklart att sådana dataprogram skulle tas fram,
och det skulle bli enklare för företagen, speciellt som
det sägs här att det är små steg som tas och att nästa
steg blir att tillåta även andra valutor. Då skulle det ju
vara bra att, nu när man tar det första steget, ha den-
na parallella redovisning. Det skulle bli lättare med
tanke på andra valutor om man gjorde det, annars
kommer det att bli svårt att få en översikt.
Av dessa skäl vill vi att det betänkande som jag
har redogjort för ska omformas på ett annat sätt.

Anf. 77 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 un-
der mom. 3. Vi kristdemokrater tycker att man ska ta
steget fullt ut. I en situation där man får redovisa i
euro ska man också kunna deklarera och betala i euro.
Mot detta har det invänts att det krävs ytterligare
skatteöverväganden - jag har inte riktigt förstått vad
det är för överväganden - och att detta medför kost-
nader för Riksskatteverket som man inte är beredd att
ta. Däremot är man beredd att ta en schablonisering
av omräkningen från kronor till euro på ett som jag
tycker ganska krångligt vis. Det skulle inte kosta
pengar. Men det skulle vara mycket enklare att köra
med euro rätt igenom. Jag tycker alltså att argumen-
tationen här är i varje fall något tveksam.
Däremot vill jag också understryka att det är bra
att regeringen varit djärv nog att i dessa tider ändå
lägga fram ett sådant här förslag där man så att säga
går åt rätt håll. Till skillnad från isolationisten Kia
Andreasson tycker jag att det är väldigt fint att vi blir
lite mer internationella och faktiskt också anpassar
oss till den verklighet som ändå gäller.
Jag förstår inte riktigt Miljöpartiets inställning att
vi ska ha ett slags parallellredovisning. Då är det väl
ingen poäng med detta över huvud taget. Jag tror inte
att det är svårt att jämföra om man väljer kronor eller
euro.
Det handlar alltså om ett bra förslag. Det bör föl-
jas upp i enlighet med de önskemål som vi här har
framställt.

Anf. 78 RUNE BERGLUND (s) replik:
Fru talman! Jag tyckte mig höra Rolf Åbjörnsson
säga att det inte skulle kosta någonting om de företag
som får göra sina redovisningar i euro också fick göra
skatteredovisningar i euro. Jag hoppas att jag hörde
rätt.
Det kommer naturligtvis att kosta någonting, an-
ser jag. Vad som händer om man skulle göra som
Rolf Åbjörnsson säger är ju att Riksskatteverket får ta
kostnaderna för att översätta de här summorna i
svenska kronor. I det svenska officiella valutasystem-
et har vi ju kronor. Såvitt jag förstår kan Riksskatte-
verket inte hantera pengar i annan valuta när det gäl-
ler skatter och avgifter.
Jag skulle vilja passa på att yrka avslag på motion
L10 av bl.a. Kia Andreasson, Miljöpartiet.

Anf. 79 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag menar nog inte att det inte kostar
någonting men det här systemet blir ju också krång-
ligt. Hur vi än gör blir det vissa administrativa kost-
nader. Jag inbillade mig bara att genom att gå hela
vägen skulle de administrativa kostnaderna faktiskt
bli lägre - det var min synpunkt.

Anf. 80 RUNE BERGLUND (s) replik:
Fru talman! Jag skulle också kunna tro att kostna-
derna kan bli lägre för företagen men det är ju ett
frivilligt inträde som företagen gör. Vi avser ju inte
att lagstifta och säga att man måste göra sina redovis-
ningar i euro. Om det vore så skulle jag ha förståelse
för att svenska staten också fick ta på sig kostnaderna
för det men eftersom det är frivilligt tycker jag att det
är rimligt att företagen själva tar kostnaderna. När
redovisningarna kommer till svenska staten är de i
svenska kronor.

Anf. 81 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) replik:
Fru talman! Möjligen skulle jag vilja nyansera
synsättet genom att säga att det som är bra för företa-
gen ofta är bra för staten och, ytterst, bra för medbor-
garna.

Anf. 82 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag kan inte förstå att jag får tillmälet
isolationist därför att vi vill att man ska redovisa
parallellt i svenska kronor. Den schabloniserade om-
räkningen för inkomstskatt, mervärdesskatt och re-
klamskatt vilar på ett osäkert underlag. Varje enskild
transaktion ska, tycker vi, räknas upp löpande - det
har alltså inte med ordet som sådant att göra. Det är
även en åsikt som skattemyndigheterna, Skatteverket,
har framfört. Jag tycker att man ska ta stor hänsyn till
deras synpunkter eftersom det är de som sedan ska ta
hand om det hela.

Anf. 83 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Man kan ha olika uppfattningar om
detta. Jag tycker inte att uppfattningen är riktig att det
ska vara en parallellredovisning. Jag förstår faktiskt
inte poängen med det här lagförslaget om det ska vara
så men det är möjligt att jag inte trängt in i detta fullt
ut. Jag har i varje fall min uppfattning.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 7 §.)

6 § Polisfrågor

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU6
Polisfrågor.

Anf. 84 MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! I betänkande JuU6 behandlas ett antal
motionsärenden - gamla motioner som rör polisfrågor
och som har framställts under den allmänna motions-
tiden hösten 1999.
När det gäller polisens arbetsuppgifter anser jag
att det är mycket bra att vi kunde få en majoritetstext
och därmed ett tillkännagivande till regeringen. Det
är oerhört viktigt att få till stånd en utredning för att
noggrant kartlägga polisens arbetsuppgifter. Då ges
möjlighet att analysera och tränga in i polisens arbete
på ett helt annat sätt.
Efter en sådan här kartläggning finner man kanske
att polisen har arbetsuppgifter som inte alls behöver
ligga hos polisen längre. Det är kanske också på det
sättet att man finner att det finns arbetsuppgifter som
inte rör polisen i dag men som i framtiden kanske
borde underordnas polisen.
Fru talman! Jag kan ta ett exempel: trafikpolisen,
alltså trafikövervakningen. Det kanske visar sig i en
sådan här utredning - om den kommer till stånd - att
trafikpolisen är ännu viktigare och betydelsefullare
för polisväsendet än som är fallet nu. Detta är alltså
bara ett exempel på vilka lösningar man kan hitta om
man gör en total utvärdering och översyn av polisvä-
sendet.
När det gäller behovet av poliser har ni socialde-
mokrater sedan regeringsskiftet 1994 och fram till nu
konsekvent hävdat att antalet poliser inte blivit mind-
re, snarare större.
I den senaste budgetpropositionen fann man fak-
tiskt en nyhet, nämligen att regeringen anser att re-
kryteringen av nya poliser måste öka väsentligt. I
annat fall, antar regeringen, blir det omöjligt att full-
följa polisreformen och att utveckla det problemori-
enterade arbetssättet.
Vi moderater har i debatt efter debatt påpekat hur
idiotiskt det var att stänga Polishögskolan under två
år. Det har vi fått känna av i dag. Vi har gått misste
om 800 poliser under Polishögskolans stängningspe-
riod. Bara i Skåne saknas det 200 poliser. I Stock-
holmsområdet lider man akut brist på ca 300 poliser. I
de norra delarna av landet är det glest med poliser.
För en vecka sedan besökte vi från utskottet
Umeå, och då erhöll vi information om den nya po-
lishögskolan. Moderata samlingspartiet välkomnar
denna utveckling, och jag vill i detta sammanhang
särskilt framhålla våra tidigare framförda ståndpunk-
ter vad gäller polisutbildningens geografiska place-
ring. Om man placerar polishögskolor på flera orter
kan det innebära att fler kvinnor lockas att söka poli-
syrket och genomgå en utbildning utanför Stockholm.
I vår gemensamma reservation angående polisut-
bildningen framför vi också att det inte är givet att
alla poliser måste ha exakt samma utbildning. Vad
jag menar är att kanske vissa utbildningsavsnitt bör
ha en mer geografisk karaktär.
Det kommer i alla fall att bli väldigt spännande att
följa utvecklingen i Umeå och hur utbildningen
kommer att fungera. Det har också uttalats från rege-
ringen att det på sikt kan bli nödvändigt att bedriva
polisutbildning på ytterligare en eller flera orter. Jag
vill passa på att säga att jag personligen anser att det,
i och med den stora polisbrist i Skåne på 200 poliser
som jag nyss nämnde, skulle vara klokt att lägga en
polishögskola just i Skåne. Jag har också ett annat
skäl till det. Som alla vet kommer vi att stå inför ett
försvarsbeslut. Om regeringen och Centern får sin
vilja igenom om förbandsnedläggningar kommer
åtskilliga militärer att bli arbetslösa.
Justitieutskottet valde att i höstens budgetbetän-
kande ta upp frågan om utbildning av officerare till
poliser, och detta gjorde vi med tanke på de planerade
förbandsnedläggningarna. Utskottet ville i detta
sammanhang lyfta fram officerarnas kompetens, som
skulle komma till stor nytta inom polisen. Officerarna
skulle kunna vara en tillgång inom polisväsendet,
eftersom de är välutbildade, har högskoleutbildning
och besitter en erfarenhet i ämnet ledarskap, och det
är viktigt när man ska arbeta som polis.
Fru talman! Polisens arbetstider är en fråga som
diskuterats många gånger. Vi moderater har hävdat
att det borde vara helt naturligt att fler poliser tjänst-
gör då de behövs som bäst.
Vi har tidigare talat om polisfackets starka ställ-
ning som försvårat för arbetsgivaren att få fler poliser
att arbeta i ännu högre grad på tider då brott begås.
Jag tänker närmast på kvällar, nätter och helger. Men
nu finns det lokala avtal som slutits och som innebär
att man kan hantera dessa arbetstidsfrågor på ett helt
annat och mer flexibelt sätt ute i organisationen.
Jag kan ge ett exempel. Vi fick häromdagen från
Riksdagens revisorer ett förslag, RR7, om organisa-
tionsförändringar inom rättsväsendet. Man har gjort
en studie och följt utvecklingen från 1995 t.o.m. 1999
som redovisas här. Man har tagit mars månad för att
mäta hur många poliser som var i tjänst av det totala
antalet i tre län - Stockholms län, Östergötlands län
och Västernorrlands län. Jag ska bara nämna hur det
låg till i Stockholm län 1999 under lördagskvällar. Då
tjänstgjorde 8,7 %, och söndagar 7,3 %. Då undrar
jag när vi sitter här i Stockholm där det ändå händer
mest: Har man en så låg procentsats här, hur står det
till i övriga landet? I texten framgår att Rikspolissty-
relsen har en särskild arbetsgrupp som sagt att varje
polismyndighet måste ha en rationell personalplane-
ring. Man tycker det ska vara minst 15-16 % av poli-
serna i länet som tjänstgör under nätterna lördag till
söndag. Det får jag nog hålla med om.
Jag kan också lyfta fram ett bra exempel då man
sätter in fler poliser. Det gjorde man under augusti
månad förra året längs Avenyn i Göteborg. Då halve-
rades gatuvåldet jämfört med tidigare år. Mer effekti-
va insatser gör att färre brott begås. Men alla kan ju
inte bara ha kvälls- och nattjänstgöring. Det begås ju
brott även på dagarna. Jag tänker närmast på alla
villainbrott. Det är ett typiskt dagsbrott.
Tanken med närpolisreformen var ju att man
skulle analysera sitt närpolisområde och därefter
anpassa sina insatser och arbetstider för att kunna
bevaka sitt närpolisområde, men den fungerade inte,
och därför har vi inte den hjälpen till hands av poli-
sen.
En annan aspekt på att ha fler poliser som är ute
på kvällar och nätter är att människor som rör sig ute
i samhället kan ge tips till polisen om brott, händelser
och misstänkta personer som man ser i sin omgiv-
ning.
Polisen måste tillåtas olika arbetsmetoder för oli-
ka situationer. Här skulle jag vilja se en ännu större
kreativitet som ger bra resultat. En arbetsmetod som
flera av oss från olika partier har fastnat för är New
York-modellen. Det är inte meningen att applicera
modellen direkt på den svenska polisorganisationen,
men visst finns det bra inslag man borde ta vara på.
Att ingripa vid alla brott och ordningsstörningar bor-
de vara en självklarhet. En lyckad arbetsmetod är en
annan liknande modell som prövats, det s.k. Eskilstu-
naprojektet. Det borde få fortplantera sig ute i landet.
Man har fått en god ordning i Eskilstuna när man slog
till direkt oavsett brottets storlek och bakgrund.
Men, fru talman, för att få ett bra arbete utfört av
sina medarbetare måste man också ha en tillfreds-
ställande arbetsmiljö. Och det är glädjande att Riks-
polisstyrelsen uppmärksammat frågan så att RPS nu
kommer att anställa specialister med särskild inrikt-
ning på de mjuka frågorna.
Arbetsmiljöområdet har en väldigt stor spännvidd,
från den fysiska arbetsmiljön till de mer komplicera-
de psykosociala frågorna. Det handlar om vikten av
att samtliga poliser i yttre tjänst har skyddsutrustning
såsom skyddsvästar, vilket inte alla har i dag. Det är
också viktigt att poliserna har tillgång till moderna
förstärkningsvapen. Varför ska brottslingarna ligga
steget före med betydligt bättre vapen än poliserna?
En annan arbetsmiljöfråga är: Ska en polis behöva
tåla att bli bespottad? Enligt vår moderata uppfattning
är det inte rimligt att en polis ska behöva utstå kränk-
ningar av detta slag. Vi anser att ersättning för kränk-
ning i dessa fall bör beviljas. Det är en ytterst käns-
lomässig och tung fråga.
Av någon anledning ställer sig samhället vid sidan
om, och man hör inte alltför sällan att polisen väl får
tåla lite i sitt jobb. Men här måste vi beslutsfattare
klart och tydligt markera att det inte finns någon
acceptans för sådana beteenden. Jag vill påstå att en
sådan kränkning som att någon spottar på en polis
egentligen är en kränkning mot hela rättsstaten.
I betänkandet behandlas också en motion av le-
damöter från olika partier som handlar om anställan-
det av ordningsvakter. Motionärerna vill att man ska
ha en behovsprövning för ordningsvakter, att de ska
anställas efter behov och att marknaden ska reglera
ordningsvakterna och inte som bestämmelserna är i
dag. Det vore kanske en fråga för regeringen att dis-
kutera vidare.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta upp något
om utnyttjanderätten till sitt pass under fängelsetiden.
Frågan aktualiserades ju kort tid efter polismorden i
Malexander då en av de misstänkta flydde till Costa
Rica. Det var fullt möjligt eftersom passlagen medger
att även en person som avtjänar ett fängelsestraff har
rätt till sin passhandling.
Justitieministern initierade en beredningsgrupp
som ska se över reglerna, och det anser vi moderater
är bra. Men det är otroligt viktigt att kommande reg-
ler utformas på ett sådant sätt att de helt enkelt för-
bjuder användande av pass under fängelsetiden. För
mig finns det inte ett enda skäl till att en intern ska
vara i behov av sitt pass under en permission.
Fru talman! Jag ställer mig naturligtvis bakom
samtliga reservationer där vi moderater står ensamma
eller tillsammans med andra partier och jag står även
bakom vårt särskilda yttrande. Men jag yrkar bifall
endast till reservation nr 5.

Anf. 85 YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservationerna 7 och 12. Men vi står naturligtvis
bakom våra övriga reservationer och även våra sär-
skilda yttranden.
Hur många poliser ska vi ha i Sverige? Var ligger
lagomnivån? Ska vi anslå pengar till 100, 200, 1 000,
2 000 eller till 3 000 nya poliser? Jag anser att den
frågan är fel ställd.
När vi diskuterar polisen måste man hela tiden
börja i den andra änden, nämligen: Vad ska polisen
göra? Vilka arbetsuppgifter ska polisen ha? Hur ska
polisen utföra sitt arbete? Utifrån detta kan man sedan
gå vidare och se på hur många det skulle behövas för
att få ett visst mått arbete utfört på ett visst sätt och
under en viss tid.
När det gäller rättsväsendet och framför allt poli-
sen har vi politiker ett mycket stort och ibland tungt
ansvar. Det gäller att noga väga både ord och pengar
så att man hamnar på rätt nivå.
Statistik är många gånger bra, men inte alltid så
lätt att läsa. Bakom all statistik finns det värderingar
och bakgrundsfakta som kanske inte alltid kommer
fram.
Polisens uppgift är att trygga människor i vårt
samhälle. På helsidor i massmedierna talar modera-
terna om att det är seriöst att värna om tryggheten - i
Stockholm. Min förhoppning är att moderaterna vär-
nar tryggheten även i övriga delar av landet. I Stock-
holm går det ca 400 människor per polis. I Väster-
botten, som utskottet nyligen besökte, går det 735
invånare per polis. Jag tycker att det vore mer seriöst
att också ge tillräckliga resurser så att skola och om-
sorg kan värna tryggheten innan polisen behöver
ingripa.
Enligt Västerpartiet utför polisen i dag en hel del
arbete som andra instanser inte lägre har resurser att
utföra på grund av nedskärningar. Vi behöver fördela
tillbaka medel till framför allt skola och omsorg, men
det räcker dock inte enligt oss. Om man ska kunna
genomföra ett gott förebyggande arbete måste stora
summor omfördelas på sikt.
Moderaterna medverkar till att öppettiderna på
krogen blir längre och längre. Alla vet att det enda
syftet med detta är att människor ska dricka mer al-
kohol. Enligt polisen själv är 80 % av våldsbrotten
alkoholrelaterade. Lösningen är enligt moderaterna
fler poliser. Borde inte den självklara lösningen vara
att ta ansvar så att människor inte dricker så mycket
alkohol under sena nattimmar?
Alkoholrelaterade problem, oavsett om de för med
sig konsekvenser för sjukvård, socialtjänst eller rätts-
väsendet, har enligt mig mycket låg prioritet. De
flesta krafter i samhället vill att vi ska dricka mycket
och är mycket ovilliga till förändringar som skulle
leda till minskat drickande. I det sammanhanget spe-
lar det ingen roll hur problemorienterat polisen arbe-
tar, om politikerna inte tar ansvar för helhetsbesluten
som påverkar polisens arbete.
Det är förunderligt om det inte i varje artikel om
våld i samband med musik- och idrottsevenemang
nämns att våldsverkarna nästan alltid är berusade.
Förbundssekreteraren i Polisförbundet, Tore Schån-
berg, har utifrån sina insikter i polisarbete inbjudit
socialministern till diskussion om Sveriges alkohol-
politik kopplat till polisens insatser. Socialministern
har hittills inte nappat på denna inbjudan.
Neddragning av antalet vuxna i skolan, stängning
av fritidsgårdar, minskning av subventioner till fri-
tidsverksamhet och kultur, bostadssegregation, ut-
slagning - lösningen är enligt moderaterna fler poli-
ser.
Enligt Vänsterpartiet är det inte polisen ensam
som har ansvaret för att människorna i Sverige ska
kunna känna sig trygga och harmoniska. Vänsterpar-
tiet anser att det är ett tecken på ett samhälles miss-
lyckande när behovet av poliser ökar. Det är inte
rättvist och rättfärdigt att polisen ska dra det tyngsta
lasset när andra instanser inte ges möjlighet att utföra
ett bra förebyggande arbete.
Trygga, harmoniska människor, oavsett ålder,
som fått sina grundläggande behov tillgodosedda
begår inga brott. Trygghet handlar om att känna att
jag duger som jag är och inte för vad jag gör. Trygg-
het är att känna att jag kan, jag duger när jag gör det
allra bästa utifrån min egen förmåga, när jag har till-
räcklig självaktning så att jag inte behöver trycka ned
andra för att växa lite själv. Grunden för trygghet är
vänlighet, rättvisa och kärlek. Det är de allra bästa
brottsförebyggande vapnen.
För oss i Vänsterpartiet är grundsynen klar och
tydlig: Alla människor måste ges den bästa grunden
för att leva goda liv. När orättvisorna ökar och klyf-
torna mellan samhällsklasser blir större, ökar också
människors benägenhet att begå brott.
Alla föräldrar gör alltid så gott de förmår när de
fostrar sina barn. Ingen förälder vill sina barn ont.
Barn är enskilda individer med olika behov. Jag bru-
kar säga att barn har olika tjock hud. Det betyder att
vissa barn har tunn hud och tar mycket skada av rela-
tivt lite ovänlighet och kärlekslöshet. Andra barn har
tjockare hud och tål en hel del utan att de för den
skull börjar missbruka eller begå brott.
Svårigheten med oss människor är att det aldrig
går att sätta mått på hur mycket vi tål. Det tycker jag
är bra, för det betyder att varje människobarn måste
aktas och behandlas som om det hade mycket tunn
hud. Det är enligt Vänsterpartiet allas ansvar.
När det lilla nätverket med familjen i centrum inte
räcker till för att trygga barn måste det finnas själv-
klara riktlinjer för vem och vilka som ska hjälpa till
att trygga barnet. Det måste finnas en välutbyggd
förskola, en grundskola som ser till alla barns grund-
behov, en socialtjänst som stöder när föräldrars och
skolans insatser inte räcker till, en sjuk- och psykvård
som hjälper sårade kroppar och själar.
Det måste ges kunskaper och insikter så att för-
skola och skola lär sig att reagera och agera tidigare
när sårade själar signalerar efter hjälp.
Många gånger förstår inte vuxenvärlden när barn
signalerar. Det går att avhjälpa med mera kunskaper.
Vad som är ännu mer alarmerande är när vuxenvärl-
den ibland inte reagera fast alla ser och alla förstår
barnens signaler och situation. Jag tänker bl.a. på
barn till alkoholister, barn till narkomaner, barn till
psykiskt sjuka, barn till dömda, barn som misshand-
lats, barn som kommer från krigsdrabbade länder,
barn som upplevt naturkatastrofer, barn som kuvats
och trakasserats - listan kan tyvärr göras ännu längre.
Hur många av oss har inte varit med om att höra
vuxenvärlden säga: Det kunde vi ha räknat ut att det
skulle gå illa för den och den. Detta löser vi inte ge-
nom att tillsätta fler poliser.
På många orter bedrivs det många bra brottsföre-
byggande arbeten där polisen tillsammans med andra
instanser kommer fram till hur man på bästa sätt kan
förebygga brott. Vänsterpartiet ser fram mot de
kommande träffarna med regeringspartiet och Miljö-
partiet för att diskutera rättsväsendet inför vårbudge-
ten som både statsministern och justitieministern
uttalat som ett område som behöver mera resurser.
Vår ingång är att tala om fler poliser men framför
allt att ge möjlighet till fler människor i förebyggande
syfte.
I poliskåren är medelåldern hög. Många poliser
har läkarintyg på att det är olämpligt att de arbetar
sena kvällar och nätter. Detta leder till att de yngre
poliserna får arbeta desto mer på sena kvällar och
nätter, vilket i längden inte är nyttigt.
I statistik syns det att på många ställen finns det
många poliser under tider när få brott begås och få
poliser när många brott begås. Ca 85 % av närpolisen
har inte periodplanerad arbetstid, dvs. att man inte
planerar antalet poliser utifrån behovet av utryck-
ningar och ingripanden.
Allt kan man inte förutse, men det är enkelt att
räkna ut att med moderaternas givmilda öppettider på
krogarna är behovet av poliser under natten extremt
stort, vilket kan leda till att antalet poliser inte räcker
till på övriga tider av dygnet.
Vi behöver fler yngre poliser. Det är glädjande att
fler kvinnor och fler med invandrarbakgrund rekryte-
ras, men vi ser gärna att de blir fler. Polishögskolan i
Sörentorp ökar sin intagning, och vi får ytterligare en
skola i Umeå. Det tycker vi är bra. Tankar finns på att
starta ytterligare en polisskola. Det tycker vi också är
bra. Tyvärr gör Schengenavtalet att vi behöver fler
poliser på svensk mark.
Jag vill tro att svensk polis är den bästa i världen.
Det beror på den svenska polisutbildningen och på
polisens arbetsuppgifter. Vänsterpartiet anser att det
är mycket viktigt att vi värnar om polisens möjlighe-
ter att även i fortsättningen få vara till människors
hjälp, kanske ibland även i det lilla. Det är bra att ha
en poliskår som är aktiv ute i våra skolor och på ett
otvunget sätt får kontakt med elever i elevernas egen
miljö. Det tror vi gynnar både polisen och eleverna.
Vi ska ha tillräckligt med poliser så att vilsna
människor på ett betryggande sätt finner sig till rätta.
Detta sker ibland med polisens hjälp. Polisen ska vara
en del i vår vardag. Då krävs det att polisen också kan
hjälpa människor i vardagssituationer.
Vänsterpartiet vill inte medverka till att polisen i
Sverige får färre och våldsammare arbetsuppgifter.
Den som ofta utsätts för svåra och hårda prövningar
blir ofta hård själv och kan få svårt att visa respekt
och empati för utsatta människor.
Förra helgen inträffade en våldsam och tragisk
händelse i Skåne. En man sköt ihjäl en annan man
hemma i sin trädgård. Mannen som sköt säger att han
har blivit utsatt för inbrott vid flera tillfällen. Detta
har han dock inte anmält till polisen som brukligt är
vid inbrott. Varför vet vi inte. Polisen vet alltså inget
om inbrotten. Tyvärr tröttnade mannen på inbrotten,
beväpnade sig och sköt en man i mörkret i sin träd-
gård. Tragedin är ett faktum, en tragedi för en man
som får sluta sitt liv, en tragedi för den skjutande
mannen som förmodligen får tillbringa många år i
fängelse, en tragedi för den skjutande mannens familj
som kanske aldrig får flytta in i sitt nyköpta hus, en
tragedi för offrets anhöriga som förmodligen inget
hellre önskar än att inbrotten skulle ha anmälts så att
polisen getts möjligheter att gripa in. Detta har inget
att göra med att antalet poliser är för få eller att poli-
sen är för svag. Brott ska alltid anmälas, och hela
rättsväsendet ska få möjlighet att använda hela sin
kompetens.
Vi i Vänsterpartiet blir mycket upprörda när fram-
stående företrädare för riksdagens justitieutskott talar
om att den svenska polisen är för svag och säger sig
förstå enskilda människors hämndreaktioner. Uppre-
pade osanningar kan rota sig i människor, och resul-
tatet kan bli som i Skåne förra helgen.
Vi som finns i Sveriges högsta organ måste med
kraft ta avstånd från att brottsoffer eller medborgare
utdömer och verkställer straff. Vi måste med kraft
hävda att det alltid är de rättsvårdande instansernas
uppgift. Vi måste också med kraft ta ansvar för det
allmänna rättsmedvetande som finns hos människor.
Vi i Vänsterpartiet står bakom alla våra reserva-
tioner och jag vill nämna några.
Vi anser att polisen måste få möjlighet till mer
kunskaper om andra kulturer och etniska grupper. Det
skulle innebära en klar förstärkning om fler poliser
med etnisk bakgrund i länder utanför Europa kunde
rekryteras.
Vi har i en partimotion påtalat vikten av att poliser
inte utreder varandra. Ett sätt är att en grupp beståen-
de av domare, advokater och poliser tillsätts inom
varje åklagarmyndighet enligt norsk modell. Alla
misstankar om brott ska granskas noga, inte minst om
det är misstankar mot poliser. Ibland är det nödvän-
digt att polisen använder våld, och därför är det för-
ståeligt att det blir anmälningar. Många gripanden
uppfattas som kränkande och de gripna tycker att det
har använts övervåld. Ibland är det så och ibland inte.
Många tror att det inte lönar sig att anmäla poliser
efter människor vet att polisen utreder sig själv. Det
är naturligtvis viktigt att poliser ska dömas om de har
begått brott, men det är lika naturligt och viktigt att
de ska frias om brott inte begåtts. Det ska vara klart
och utan allt tvivel att utredningen har gått rätt till.
Det är en rättighet som poliser borde ha liksom alla vi
andra.

Anf. 86 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Yvonne Oscarsson säger klart och
tydligt att Vänsterpartiet inte vill ha fler poliser. Då är
frågan hur vi ska göra i de delar av landet där det
saknas poliser, i Norrland, i Skåne osv. Är Yvonne
Oscarsson då beredd att flytta poliser till dessa delar
av landet?
Sedan undrar jag hur man, när Yvonne Oscarsson
är ute på studiebesök hos polisen, tar budskapet att
Vänsterpartiet inte vill ha fler poliser. Det är ju nästan
bara ni som säger så nu. Nu har t.o.m. Socialdemo-
kraterna vänt och talar om hur viktigt det är att vi får
fler poliser. Rikspolisstyrelsen och övriga partier
anser också det.
Jag skulle gärna vilja ha svar på dessa frågor.

Anf. 87 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag ska börja med det första. Vänster-
partiet vill inte ha fler poliser. Jag kan läsa innantill
igen här. Inför våra diskussioner med Socialdemo-
kraterna och Miljöpartiet kommer vi att föra fram
Vänsterpartiets åsikter när det gäller rättsfrågor. Så
här sade jag i mitt anförande:
Vår ingång är att prata om fler poliser men fram-
för allt att ge möjligheter till fler människor i före-
byggande syfte. Vår grundpolitik är nämligen att man
måste göra både och, öka antalet poliser men samti-
digt se på den andra änden i förebyggande syfte, så
att vi så småningom en dag kan stå tillsammans i den
här kammaren och säga: Vi behöver inte lika många
poliser.
Nästa fråga var hur det upplevs när jag och andra
vänsterpartister är ute och träffar poliser. Jag har
aldrig gjort någon hemlighet av vad Vänsterpartiets
inställning är när jag träffat poliser, och hittills har jag
aldrig träffat någon polis som har sagt något emot
eller haft synpunkten att vi är inne på fel linje. Tvärt-
om får vi uppmuntrande ord när vi talar om det som
jag har försökt beskriva som helhet i mitt anförande.

Anf. 88 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Yvonne Oscarsson läser upp igen och
säger: Vi är beredda att prata om fler poliser. Prata
kan man ju göra, men då kommer nästa fråga. Om ni
har pratat och tycker att det ska vara fler poliser, är ni
då beredda att tillskjuta mer pengar?

Anf. 89 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Enligt mitt förmenande handlar allas
anföranden i den här kammaren och på alla andra
ställen där politiker verkar om att tala och att prata, så
jag förmodar att Maud och jag är på samma linje vad
gäller detta.
Vi kommer att tala om vår ingång, som jag sade
förut, att vi behöver fler poliser. Sedan ska vi till-
sammans med regeringspartiet och Miljöpartiet dis-
kutera hur vi ska finansiera det. Det är det allt samar-
bete handlar om. Vi är tre partier, och jag är överty-
gad om att vi kommer att hitta en bra lösning.

Anf. 90 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Vi ska fortsätta att diskutera betän-
kandet JuU6 om polisfrågor. Vi kristdemokrater står
bakom samtliga våra reservationer, men för tids vin-
ning yrkar vi bifall till reservation 9 under mom. 7.
I det här betänkandet tas, som någon tidigare sade,
en del motioner från den allmänna motionstiden upp.
Det är motioner som man sammanfattningsvis kan
säga mynnar ut i ambitionen att vi ska få en funge-
rande polisverksamhet som har resurser till sitt förfo-
gande för att kunna arbeta med det som är polisens
huvuduppgifter: förebygga brott, upprätthålla ordning
samt utreda och beivra brott.
Jag tror att vi alla i kammaren är överens om att
all brottslighet, inklusive vardagsbrottsligheten, måste
bekämpas. Vad är det då som allmänheten tänker på
när den säger "vardagsbrottsligheten"? Jo, det är
bostadsinbrott, cykelstölder, biltillgrepp, klotter och
skadegörelse m.m. När vi tittar på utredningsstatisti-
ken och ser hur det är i verkligheten handlar detta just
om den mellannivå där det händer minst. Vi har en
skaplig statistik när det gäller utredning av den grövre
brottsligheten, som mord, misshandel, överfall, våld
och hot. Även på den lägre nivån med snatterier fun-
gerar det bättre än på mellannivån. Vi kan bara kon-
statera att det, för att man ska kunna få det här att
fungera, behövs mer resurser. Vi har också den grova
gränsöverskridande brottsligheten, som utvecklas,
och den alltmer växande ungdomsbrottsligheten. Det
här måste bekämpas med kraftfulla insatser. För att
det ska vara möjligt måste vi se till att det finns förut-
sättningar för polisen att arbeta på ett effektivt sätt.
Då det gäller den hänvisning som utskottet gör i
betänkandet med anledning av att det problemoriente-
rade arbetet måste utökas vill jag påpeka att det inte
är så enkelt i verkligheten. Hur ser det ut ute i poli-
sorganisationen? Det går inte att sopa bort brottslig-
heten enbart genom en ny organisation; man måste
också få tillräckligt med resurser.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att ar-
betet med att anpassa polisens arbetstider till verk-
samhetens behov är viktigt för det problemorientera-
de arbetet. Ett instrument för en sådan anpassning
skulle vara periodplanering. Samtidigt konstaterar
man, precis som Yvonne Oscarsson sade, att det bara
är 15 % av våra närpoliser som periodplanerar ar-
betstiden. Varför gör man inte det? Man hinner helt
enkelt inte med.
Låt mig citera rikspolischefen Sten Heckscher
från skriften Polis i förändring. Han får frågan: Vad
innebär ett problemorienterat arbetssätt? Då säger
han: "Att man frigör sig från ärendefixering och att
arbetet inriktas på att komma åt orsaker till varför
brott begås. Det problemorienterade arbetet innebär
att polisen handlar proaktivt och sätter upp långsikti-
ga mål för verksamheten". Tyvärr hinns detta inte
med. Nedskärningarna har lett till att det här är en
omöjlighet. Närpolisreformen - man hade så goda
intentioner och gick in i den nya organisationen med
både förväntan och glädje - har inte kunnat verka
fullt ut som det var tänkt. Det är en besvikelse för
många.
Enligt de besked som jag har fått då jag har varit
ute och talat med närpolischefer har man faktiskt
tappat inspirationen i dag. Ett exempel fick jag för
någon vecka sedan när jag talade med en närpolischef
i Västmanland. Han sade att det förebyggande poli-
sarbetet helt har kommit bort. Av dygnets 24 timmar
ska åtta timmar gå till utryckningsverksamhet. 16
timmar ska gå till närpolisverksamhet. Men de åtta
timmarna är utspridda över hela dygnet. Då blir det
en halvtimma här och där som man kan ägna till när-
polisverksamheten. Detta har styckats sönder.
Målet, att närpolisverksamheten ska uppgå till
40 % av verksamheten, uppnås inte.
I måndags besökte jag närpolischefen i Sandviken
och mötte kriminalchefen och närpoliser i arbetet där.
De sade: Vi hinner inte med något närpolisarbete över
huvud taget. Vi får koncentrera oss på utryckningsar-
betet. Om det blir någon tid över måste vi sätta oss
med våra högar av utredningar som ligger på skriv-
bordet för att åtminstone beta av en del av dem.
Kristdemokraternas krav kvarstår. Statusen måste
höjas på närpolisarbetet, och arbetet måste få möjlig-
heter att utvecklas. Frågan om polisens arbetstider
och vad polisen ska syssla med måste få en bra lös-
ning. Kristdemokraterna har i ett antal motioner krävt
en total översyn av vilken verksamhet polisen enligt
lag ska syssla med. Därför, fru talman, är det bra att
det har blivit en majoritet i utskottet för att en utred-
ning ska tillsättas med uppdrag att se över den här
frågan.
Jag talade med en poliskommissarie i Jönköpings
län som ansåg att samhället, på grund av de bespa-
ringar som görs i det övriga samhället, utnyttjar de
lagliga möjligheter som finns i LPT, LVU och LVM
för biträde av polis vid exempelvis transporter. Han
berättade om transporter som kunde uppgå till 65 mil,
om läkare som begärde handräckning för person med
psykiska besvär. Beslut om husrannsakan fattas.
Hämtning sker. Det blir transport till läkare och
skydd under läkarundersökning. Det blir transport till
ett annat sjukhus, och det blir 22 mil och fem timmars
arbete. Det är ju bra i sig. Men under den här tiden
finns det inte någon polis i det närpolisområde som
den här bilen var satt att patrullera i. Noterbart är
också att de transporter som polisen får göra från
avgiftningsenheten på sjukhuset till olika behand-
lingshem med långa restider har ökat. I Jönköpings
län har det t.ex. blivit en fyrdubbling av de här trans-
porterna under de senaste två åren. Vi behöver fler
poliser, men vi behöver också genomlysa vilka ar-
betsuppgifter polisen ska syssla med. Därför välkom-
nar vi en utredning.
Fru talman! Centern tar upp frågan om att ha fler
civilanställda i reservation 1. När vi debatterade den
här frågan i utskottet konstaterade vi att det här
egentligen var en budgetfråga som inte hörde hemma
på det här området. Kristdemokraterna vill också ha
fler civilanställda, men vi tycker i likhet med utskot-
tet i betänkandetexten att det är viktigt att man i be-
dömningen av det framtida personalbehovet finner en
väl avvägd sammansättning av personal inom polisen,
bestående av såväl poliser som civilanställda och
experter. Det är viktigt att ha helhetsbilden. Jag ville
göra ett förtydligande i den här frågan.
Regeringen skrev i budgeten: "Inom närpolisen
ska olika verksamheter och resurser integreras. Det är
av strategisk betydelse att utvecklingsarbetet fortsät-
ter och intensifieras så att närpolisreformen inte stan-
nar av. Det är också viktigt att erfarenheter av olika
modeller sprids och tas tillvara".
Det var med anledning av San Diego-modellen,
som vi har motionerat om. Vi anser inte att medbor-
garna ska behöva utföra polisiära arbetsuppgifter. Vi
vill inte ha medborgargarden, som tar lagen i egna
händer. Men samtidigt behövs samhällsmedborgarnas
engagemang och vilja att ta ansvar. Under polisens
ledning kan t.ex. San Diego-modellen, som kristde-
mokraterna har beskrivit i sin motion, innebära en
positiv utveckling. Vi tror att alla goda krafter behövs
i det stora samhällsprojektet när det gäller att minska
kriminaliteten.
Det har talats mycket i kammaren om New York-
modellen eller, senare, Eskilstunamodellen. Maud
Ekendahl var inne på detta alldeles nyss. Jag tror
också att alla är överens om att vi behöver ingripa
mot alla brott och ordningsstörningar tidigt. Det är
vad den här modellen handlar om. Det ska vara en
snabb och tidig åtgärd för att man på det sättet ska få
bukt med den kriminella verksamheten. Därför påpe-
kar vi också i vår reservation att dessa arbetsmetoder
förtjänar uppmärksamhet i Sverige. De förtjänar att
tittas på, belysas och användas.
Då det gäller unga lagöverträdare har vi i en mo-
tion lyft fram behovet av snabba åtgärder och reak-
tioner från samhällets sida vid bl.a. enklare snatteri-
mål. Vid enklare brott är det viktigt vilka signaler vi
ger till dem som börjar sin kriminella bana. Signaler
från polisdistrikten, som jag har varit ute och besökt,
från Riksåklagaren m.fl. om att det är alltför höga
siffror vad gäller avskrivna mål är oroväckande. Vi
vet att det inte blir några åtgärder för barn under 18
år. En polis frågade mig: Hur många gånger tycker du
att jag ska haffa en snattare utan att jag gör någonting
åt det, utan att ärendet går vidare? Vi vet att antalet
personrån och snatterier är stort i denna grupp.
När jag patrullerade med ett par poliser här i
Stockholm aktualiserades frågan för mig. De menade
att alltfler unga människor i dag inträder på den kri-
minella banan. Det är barn som är så unga att man
inte kan hålla regelrätta förhör med dem eller åtala
dem. När poliserna efter ingripandet följer barnen
hem visar det sig dessutom enligt polisernas utsago
ganska lite av förståelse för detta från många av för-
äldrarna.
Vi har i tidigare debatter påpekat att vuxnas insat-
ser betyder mycket för att få barn och unga att avstå
från att börja begå brott. Höjd upptäcktsrisk, fasthet
och konsekvens är viktiga signaler i detta preventiva
arbete.
Vi noterar att Rikspolisstyrelsen i en skrivelse till
regeringen har föreslagit utvidgade möjligheter att
utfärda ordningsbot, och vi ser fram emot att få ta del
av den skrivning som nu bereds i Regeringskansliet.
När det gäller ungdomsbrotten är det också värt
att notera att enligt den rapport om sluten ungdoms-
vård som nyligen kommit dömdes många fler ung-
domar än väntat 1999. Vi tog i en motion som be-
handlas i betänkandet upp att anslaget för 1999 mot-
svarar 10 helårsplatser. I utskottet meddelades här-
omdagen att det för år 2000 behövs 50-60 platser.
Alltså är det viktigt med det förebyggande arbetet,
som Yvonne Oscarsson här tog upp.
Vad gäller vår motion So481 och reservation 21
under mom. 22 kan jag bara konstatera att yrkandet
där har tillgodosetts efter det att utskottstexten skri-
vits. Ingela Thalén har på en fråga från Inger Da-
vidson svarat att hon håller med Inger Davidson om
att den svenska handlingsplanen vad beträffar kom-
mersiell sexuell exploatering av barn måste revideras
och att detta ska ske innnan den uppföljningskonfe-
rens som för närvarande diskuteras mellan de berörda
länderna ska hållas.
Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om pass vid
permissioner. Vi välkomnar den översyn som nu
bereds i departementet, och vi understryker i vår
reservation att det är angeläget att översynen resulte-
rar i regler som på ett effektivt sätt hindrar att man
under permission kan använda pass för att rymma
från landet. Detta är både en kostnadsfråga och en
fråga som det är mycket viktigt för oss att få genom-
lyst.
Avslutningsvis sade Yvonne Oscarsson i sitt in-
lägg att det är oerhört viktigt att man inte tror att
poliserna ska ha ansvaret för alla samhällsproblem.
Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att det
är polisen som ska ha ansvaret för alla samhälls-
problem. Det är väl snarare så att beslutsfattarna har
fört en politik som inte har möjliggjort för den äldre
generationen att ge mer tid till sina barn eller att and-
ra åtgärder från beslutsfattarna har lett till att sam-
hället har utvecklat det klimat som vi i dag har.
Jag tror, fru talman, att vi allesammans är överens
om att vi skulle vilja ha ett varmare och mjukare
samhälle, där människor är mer rädda om varandra
och där vi för över värderingar och normer som på-
verkar den uppväxande generationen att få den inre
kompass som vi kristdemokrater brukar tala om, dvs.
en känsla för och vetskap om vad som är rätt och fel.
När vi får mer resurser till polisorganisationen så att
den kan fungera kommer det att hjälpa till, men det
kan inte vara svaret på alla frågor om social misär.
Där har vi alla ett stort ansvar.

Anf. 91 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Visst är det viktigt med ett förebyg-
gande arbete, säger Ragnwi Marcelind. Enligt oss i
Vänsterpartiet är det helheten som är grunden i det
brottsförebyggande arbetet. Jag måste rikta en fråga
till Ragnwi Marcelind. Fler poliser behövs för att
polisen mer ska kunna arbeta på ett brottsförebyg-
gande sätt, säger kristdemokraterna. Min inställning
är den att det någon gång långt tidigare i ungdomars
liv har blivit fel. Jag menar att man aldrig någonsin
kommer till rätta med det med hjälp av den kompe-
tens som polisen har, utan det måste andra göra.
Ragnwi säger själv att många föräldrar är väldigt
oförstående när polisen skjutsar hem ungdomar. Det
lilla nätverket familjen förmår inte alltid att ta tag i
problemen. Man kan ta fina ord om gemenskap och
t.o.m. solidaritet i sin mun och tro att det då blir så
bra. Visst skulle jag önska att vi hade ett varmare
klimat oss människor emellan, men det är inte så
enkelt som Maud Ekendahl tidigare sade. Det går bra
att använda ord, men det krävs också handling. För
politikerna består en del av handlingen i pengar till de
människor som är satta att utföra en uppgift för att ge
dem möjlighet att utföra den. Jag tänker då på männi-
skor i skolan, omsorgen osv. som finns som skydd
när den lilla familjen inte längre orkar.

Anf. 92 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår inte riktigt den problema-
tik som Yvonne Oscarsson tar upp i sitt inlägg. Är det
några som har arbetat förebyggande för att barn och
ungdomar ska få en god start i livet är det kristdemo-
kraterna. Är det några som har kämpat för mer resur-
ser till vård och omsorg, så är det faktiskt kristdemo-
kraterna. Är det några som har talat om missbruks-
problematiken och krävt statliga utredningar för
kartläggning av situationen för missbrukarnas barn i
samhället, så är det kristdemokraterna.
Vi har, Yvonne Oscarsson, stått ganska ensamma
i detta arbete, men jag välkomnar Yvonne Oscarssons
stöd i det framtida arbetet i de här frågorna. Jag tyck-
er att det är oerhört angeläget att arbeta brottsföre-
byggande, men vi måste också ha poliser på våra
gator för att bekämpa den akuta brottslighet som trots
allt finns.

Anf. 93 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det är naturligtvis bra om vi kan
komma överens, men jag vill bara påminna om att ord
och handling inte alltid stämmer överens. Det är fak-
tiskt så att kristdemokraterna har varit med i den
borgerliga gemensamheten, bl.a. i Stockholm, och
dragit ned på pengar för behandling av missbrukare.
Man har sett till att öppettider på krogarna har för-
längts, så att männniskor dricker mer. Man ser inte
till krogar som inte sköter sig så som jag skulle önska
när det gäller att följa de lagar som finns, dvs. ser inte
till att brott på olika sätt blir beivrade. Man ska som
politiker använda de verktyg som finns.
Kristdemokraterna har inte i handling medverkat
till att missbrukares barn får möjlighet till en god
vård och behandling.

Anf. 94 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det blir här en nästan hårresande de-
batt med ur luften tagna anklagelser. Yvonne Oscars-
son! Om vi ska gå in på kommunalpolitik, kan jag ta
upp Vänsterpartiets stöd till mig i Gävle, där jag har
suttit i kommunfullmäktige sedan 1991. Man har där
inte velat stötta mig när jag har kämpat för situatio-
nen i samhället för barnen till missbrukare. Man har
inte stött mig när jag har kämpat för att vi ska ha färre
systembutiker, färre krogtillstånd och kortare öppet-
tider på nätterna. Man har över huvud taget inte ställt
sig bakom våra krav på mer resurser i missbruksvår-
den, t.ex. för att undvika att missbrukarna ska ligga
ute på gatan.
Ska vi dra in kommunalpolitiken i detta kan vi
konstatera att det ser väldigt olika ut ute i landet,
Yvonne Oscarsson. I många avseenden är det faktiskt
så att Vänsterpartiet trots sina goda intentioner har
backat i sådana här livsavgörande frågor därför att det
har valt makten i stället för den lilla människan.

Anf. 95 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Varje människa måste kunna känna
sig trygg när hon går på gator och torg eller var hon
än befinner sig i samhället. Polisen är en viktig del av
den rättsvårdande verksamheten. Att veta att den
fungerar och finns nära, om något skulle hända, är
utomordentligt viktigt för tryggheten.
Yvonne Oscarssons argumentation när det gäller
fler poliser i samhället var inte särdeles övertygande.
Det är kanske inte så konstigt att regeringen med en
sådan partner inte kan åstadkomma tillräckligt med
resurser och poliser i samhället.
Däremot tyckte jag att Yvonne Oscarsson hade en
betydligt mer övertygande argumentering för mer av
förebyggande verksamhet. Jag och Centerpartiet delar
Yvonne Oscarssons synpunkter på det förebyggande
arbetet, men vi ansluter oss inte till uppfattningen att
polisen inte behöver mer av resurser och att det inte
behövs mer poliser i vårt samhälle.
Också Ragnwi Marcelind var inne på de förebyg-
gande åtgärderna. Men kd har inte ensamt kämpat för
t.ex. barnens trygghet i samhället. Den kämpade
Centerpartiet för långt innan Kristdemokraterna fanns
med i det sammanhanget.
Men det verkar som om Yvonne Oscarsson och
flera i utskottet som inte vill öka polisresurserna inte
har läst Centerpartiets motioner och min egen motion
på det här området, och jag beklagar, fru talman, om
jag måste ta lite tid för kammaren i anspråk för att
förklara hur verkligheten ser ut generellt i stort sett
överallt i landet i dag.
I ett skede när säkerhetsbranschen förväntas om-
sätta 12,5 miljarder kronor i år, vilket kan jämföras
med det totala anslaget till polisväsendet som är
11 ½ miljarder, när försäljningen av bevakning, sä-
kerhetsutrustning och konsulttjänster de senaste åren
ökat med i genomsnitt en halv miljard om året, när
alltfler kommuner anlitar privata vaktbolag för be-
vakningsuppgifter och medborgargarden bildas på
alltfler platser runtom i landet; då står det helt klart att
något har gått snett och att något inte fungerar som
det ska. Det är klart: Är man emot privat verksamhet,
som jag har uppfattat att t.ex. Vänsterpartiet är, borde
man ju sätta in resurser för att förhindra att privat
verksamhet växer på det här området och att vi i stäl-
let får mer resurser till polisen och fler poliser i sam-
hället, poliser som är anställda och tillhörande statlig
verksamhet.
Den centralisering och nedrustning som har ägt
rum de senaste åren har allvarligt försvagat polisens
och de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att
fungera på ett tillfredsställande sätt. Jag belyste detta
mycket tydligt i min motion med exempel hämtade
från mitt eget län, Kalmar.
Vad får det här för konsekvenser? Ja, nedrust-
ningen leder till att medborgarnas förtroende för
rättsväsendet undergrävs. Den enskildes rättstrygghet
och rättssäkerhet hotas. Många känner sig rättslösa
och fyllda av vanmakt. Det slutar med uppgivenhet.
Brott anmäls inte. Det känns ju meningslöst. Inget
händer. Brottet kommer ändå inte att kunna klaras
upp. Händer något en natt i norra delen av Kalmar län
ska vakthavande befäl larmas. De befinner sig 20 mil
bort i centralorten Kalmar. Är inte telefonledningen
upptagen kan beskedet bli att närmaste polispatrull
befinner sig 10 mil bort från olycksplatsen. Det är lätt
att förstå uppgivenheten. Otryggheten breder ut sig.
Ett sådant rättssamhälle kan vi inte ha. Den enskilde
måste kunna känna sig trygg i sitt hem, på gator och i
sin bygd.
Fru talman! I ett demokratiskt samhälle är det av-
görande att medborgarna känner denna tilltro till och
detta förtroende för rättsväsendet. Respekten för
rättsväsendet och hur väl rättsväsendet fungerar är i
den meningen omvänt beroende av medborgarnas
förtroende.
Fru talman! Det här betänkandet berör förslag vad
gäller polisens arbetsuppgifter, arbetsmetoder och
utbildning. Det berör inte helheten, och den är viktig,
dvs. att allt fungerar som en helhet. Polisen kan ha
vilka arbetsmetoder eller vilken utbildning som helst:
Om det saknas resurser, ja, då hjälper inte metoderna.
Det var ju just för att på sikt få ökade resurser till
angelägna samhällsområden som vi i Centerpartiet
samarbetade med regeringen under den förra mandat-
perioden om att sanera statens finanser. När de nu
visar överskott är det viktigt att pengarna kommer
medborgarna till del och att medborgarna känner att
det finns resurser att upprätthålla tryggheten i sam-
hället.
December månads interpellationsdrive är ett led i
Centerpartiets trygghetssatsning. I den partimotion
om ökad trygghet och minskad brottslighet som vi
lade fram i höstas nämner vi ca 40 förslag till hur vi
kan stärka och upprusta rättsväsendet. Den satsningen
har vi i vårt budgetalternativ kompletterat med eko-
nomiska kraftsamlingar. I vårt budgetalternativ i
höstas avsatte vi närmare en halv miljard kronor mer
till rättsväsendet utöver regeringen, och mer än något
annat parti i den här kammaren. Resurserna till polis
och rättsvårdande myndigheter skulle med vårt bud-
getalternativ ha förstärkts kraftigt. Resursfrågan är
viktig.
Men resursfrågan måste lösas parallellt med andra
åtgärder. Detta är nu utlovat både av statsministern
under sin trettondagsaftonsintervju och av justitiemi-
nistern i ett interpellationssvar till mig i förra veckan.
På den punkten tycks Centerpartiets rop ha hörsam-
mats, trots samverkan med Vänsterpartiet. Det åter-
står nu för regeringen att visa att man sätter kraft
bakom orden när man lägger fram vårpropositionen i
april.
Polisväsendet måste vara flexibelt och snabbt
kunna möta en ny situation på lokal nivå. Statsmak-
terna har att kontinuerligt följa denna utveckling och
vid behov ingripa för att tillse att polisorganisationen
fungerar optimalt.
Närpolisreformen skulle lösa problemen när den
kom. Vi anser att närpolisreformen i grunden är bra,
eftersom den skapat förutsättningar för ett mer lokalt
utformat polisväsende. I och med detta borde det nu
finnas möjligheter att i högre grad än tidigare utforma
polisens arbete efter lokala behov och förutsättningar.
Även om närpolisreformen på papperet är genom-
förd är det inte riktigt tillräckligt, eftersom bristerna
är så uppenbara. Närpolisreformen måste ges nöd-
vändiga förutsättningar i form av olika resurser för att
genomföras och nå de uppsatta målen. Problemen
måste snarast åtgärdas för att inte hela reformen ska
gå i stöpet.
Polisen måste få vara polis. Närpoliserna måste
vara synliga och därmed vara ute i samhället så
mycket som möjligt inom sitt närpolisområde. Det är
därför angeläget att inte närpolisernas tid upptas av
för mycket inre tjänst. En annan angelägen åtgärd för
att stärka närpolisreformens genomslag är att begrän-
sa närpolisens ansvar för utryckningsverksamheten.
Närpolisen får i dag ofta rycka in och förstärka ut-
ryckningen. Detta bidrar till att många närpolistjäns-
ter inte är besatta. Förutsättningarna för närpolisre-
formen har därmed allvarligt rubbats. Utrycknings-
verksamheten måste grundas på egna resurser. Yr-
kande om bättre planering för närpolisens arbete finns
i min motion och i reservation nr 10.
Fru talman! Vi välkomnar justitieministerns be-
sked i interpellationssvaret till mig att överväga att
tillsätta en utredning med uppgift att undersöka om
vissa av de uppgifter som polisen i dag utför kan
utföras av andra, och vi ser gärna att utredningen
även får titta på just hur behovet av polisresurser i
glesbefolkade områden ska kunna tillgodoses, i en-
lighet med det justitieministern har antytt.
I vår partimotion lägger vi fram ett antal sådana
förslag till hur polisens arbetsuppgifter kan renodlas.
För att låta polisen ägna sig åt det den är utbildad för
och bra på kan man dels återanställa fler civila admi-
nistratörer, dels låta andra myndigheter eller organ
utanför polisen ta över uppgifter från polisen. Yrkan-
de om renodling av polisens arbetsuppgifter tas upp i
reservation nr 1.
I reservation nr 8 tar vi upp polisutbildningens or-
ganisation. Det är viktigt att fler polisutbildningsen-
heter kommer till.
Fru talman! Det är dags att skärpa trygghetsarbe-
tet och skapa ett polisväsende som fungerar i alla dess
delar så att alla kan känna tryggheten i sin närhet.
Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 1 och 8,
och i övriga punkter och moment yrkar jag bifall till
utskottets hemställan med undantag av de punkter
och moment där Gunnel Wallins namn finns med i
reservationer som står emot.

Anf. 96 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Agne Hansson tycker inte att vi i
Vänsterpartiet är särskilt övertygande när vi talar om
polisen. Vänsterpartiet vill ha fler poliser. Jag vet inte
hur många gånger jag har sagt det i dag, och jag har
sagt det tidigare, men nu säger jag det igen: Vänster-
partiet vill ha fler poliser. Vi vill ha fler yngre poliser,
vi vill ha fler kvinnliga poliser, och vi vill ha fler
poliser med etnisk bakgrund. Men vi vill också har
mer resurser till förebyggande arbete som inte sköts
av polisen.
När man ska ta tag i saker sätter man alltid in re-
surser på katastrofstadiet. Vi tycker man kan titta lika
bakåt och se på det primära och det sekundära. Det är
riskgrupper som mer eller mindre redan är kända. Där
ska polisen inte medverka. Det finns andra människor
i samhället som har utbildning och kompetens för att
göra ett bra arbete på sekundär nivå.

Anf. 97 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Självklart är tryggheten för medbor-
garna inte bara avhängig fler poliser. Det finns en rad
åtgärder som jag kan peka på som vi har föreslagit för
att se till att det förebyggande arbetet blir bättre.
Det är bra, Yvonne Oscarsson, att vi nu igen fått
höra att Vänsterpartiet vill ha fler poliser. Ju fler
gånger Vänsterpartiet säger det, och ju fler som säger
det, desto större tryck blir det på regeringen att få
fram resurser till fler poliser. Det är jättebra.
Yvonne Oscarsson säger att Vänsterpartiet också
är berett att föreslå mer resurser av annat slag. Varför
har då Yvonne Oscarsson varit med i utskottet och
avstyrkt Centerpartiets reservation om fler civilan-
ställda till polisen? Är inte Vänsterpartiet berett att se
till att vi också får fler civilanställda?
Varför ser det ut som det gör i samhället? Varför
är det som jag beskriver det? Man måste fråga sig om
de åtgärder som Yvonne Oscarsson nu är med och
utformar tillsammans med regeringen leder åt rätt håll
och förbättrar situationen och det förebyggande ar-
betet. Det finns anledning att trycka på även på den
biten: fler poliser och bättre förebyggande insatser.

Anf. 98 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Agne Hansson och jag är helt överens
om det sista. Det behövs mer pengar till kommuner
och landsting. Det är inte underligt att Vänsterpartier
står för det. En av våra stora frågor inför valet var
mer pengar till kommuner och landsting, och framför
allt till skola och omsorg. Det är ett av våra stora
vallöften.
Sedan vill jag bara påminna om att Vänsterpartiet
aldrig var med och fattade beslut om att man skulle
stänga polishögskolan i Sörentorp. Centerpartiet var
däremot med på det beslutet. I det sammanhanget är
vi faktiskt oskyldiga.
Jag glömde en fråga som Agne Hansson talade
om i ett tidigare anförande. Han sade att vi i Vänster-
partiet borde vara oroliga - eller vilket ord Agne
Hansson nu använde - eftersom som många vaktbo-
lag i privat verksamhet används. Det är alldeles rik-
tigt. Vi är oroliga.

Anf. 99 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tar det som ett tecken på att
Yvonne Oscarsson och jag är överens om att vi ska
försöka minska den privata verksamheten på det
området, även om Centerpartiet är för privat verk-
samhet. I det här fallet är det viktigt för oss att vi får
fler poliser och mer resurser till polisen över huvud
taget.
Tryggheten i samhället ökar för familjerna när vå-
ra barn och våra unga får goda uppväxtförhållanden,
blir sedda, hörda och bekräftade. Det sker också när
föräldrarna ges tillräckligt stöd, vägledning och tid
för sina barn, skolan får tillräckliga resurser för att
arbeta med barn och ungdomar, för att ta några ex-
empel, och vuxna står upp och visar civilkurage.
Det är några sådana åtgärder som behövs. Jag sä-
ger det som ett tips. Det finns andra lösningar än att
bara ägna sig åt maxtaxeproblem och annat i den
förebyggande verksamheten. Det får vi väl anledning
att diskutera i andra sammanhang.
Fru talman! Jag hälsar Vänsterpartiet välkommet i
arbetet att jobba för fler poliser och mer resurser till
polisen.

Anf. 100 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Vi moderater har år efter år i vår bud-
get föreslagit ganska mycket pengar till just poliser.
Vi kan nu konstatera att Centerpartiet har gjort en
svängning åt rätt håll. Förra året valde ni att ligga på
samma nivå som regeringen, trots att vi har påpekat
hur mycket mer polisresurser och pengar till den
verksamheten som behövs. I år har ni i Centerpartiet
lagt er över regeringens förslag. Det går som sagt åt
rätt håll. Min fråga är om Agne Hansson i dag vet om
Centerpartiet kommer att fortsätta att vilja satsa
pengar för poliserna.

Anf. 101 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skulle i stort sett kunna ställa
samma motfråga till Maud Ekendahl. Är Moderaterna
berett att följa med Centerpartiet och ge ökade resur-
ser till polisen? De facto har Centerpartiet yrkat mer
pengar till rättsväsendet totalt sett än vad Moderata
samlingspartiet har gjort under det budgetår som vi
nu befinner oss i.
För oss är rättstryggheten för den enskilde i alla
delar av landet, var man än befinner sig, väldigt vik-
tig. Om nu Maud Ekendahl anser sig vara en särskild
värnare om just den delen råder det inga delade me-
ningar oss emellan på den punkten. Välkommen,
Maud Ekendahl, med fler resurser upp till den nivå
som Centerpartiet bedömer att rättsväsendet i dag
behöver!

Anf. 102 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Jag uppfattar nästan att Agne Hans-
son tar lite illa upp när jag konstaterar hur det har
varit. Det var inte min avsikt med frågan.
Jag tycker att det är glädjande att Centerpartiet har
gått ifrån regeringens nivå. Centerpartiet har i så
många år legat på samma nivå. Man kan inte komma
ifrån att ni har haft ett visst samarbete med regeringen
emellanåt.
Moderaterna har alltid legat högre i budgetar. Just
nu talar jag om polisfrågor. Där ligger Moderaternas
förslag till budget över Centerpartiets förslag.

Anf. 103 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är riktigt att Moderaternas förslag
ligger över regeringens förslag, men ni ligger inte
över Centerpartiets. Det är vad vi diskuterar, om vi nu
ska diskutera den delen. Vi är båda överens om in-
riktningen.
Maud Ekendahl antydde att vi tidigare har samar-
betat med regeringen och inte föreslagit lika mycket
resurser i budgeten till polisen som moderaterna har
föreslagit. Det kanske var tur det, Maud Ekendahl.
Om vi inte tagit ansvar för samhällsekonomin ha-
de vi inte kunnat stå där vi står i dag och satsa på
dessa viktiga frågor. Om vi fortsatt att undergräva
ekonomin hade förutsättningarna att värna vår rätt-
strygghet varit betydligt mindre i dag än vad de just
nu är.
Det är tack vare Centerpartiets ansvarsfullhet som
vi nu kan börja en återgång till ökade resurser till
polisen. Det är väldigt viktigt att ha med det i bak-
grunden när man angriper Centerpartiet för att inte
alltid ligga högt när det gäller resurserna. Vi ska erin-
ra oss vilken ekonomi vi utgick ifrån när vi priorite-
rade resurserna.

Anf. 104 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Kolleger! Det är väldigt trevligt att få
delta i denna mycket viktiga debatt om polisen. Det är
ju flera talare före mig som väldigt förtjänstfullt har
berättat om polisens centrala roll för ett anständigt
samhälle. Då är det lite tråkigt att konstatera att poli-
sen i dag utgör en sorts politiskt slagfält. Det är ju
värst där det råder en annan majoritet i länens polis-
styrelser jämfört med den som råder i Sveriges riks-
dag. Men det förekommer även spänningar hemma i
mitt eget län, där regeringspartierna faktiskt har ett
politiskt majoritetsstöd i styrelsen.
Det jäser också bland medborgarna och i folkle-
den. Risken för medborgargarden är i dag ganska
stor, skulle jag vilja påstå. Yvonne Oscarsson tog
tidigare upp den här tragiska dödsskjutningen vid
någon sorts inbrottssituation. Den är väldigt allvarlig,
men den är en produkt av den situation som vi i dag
befinner oss i.
Jag var själv med om en polisdebatt i Täby by
utanför Örebro för inte så länge sedan. Då kom det
fram en mängd vittnesbörd från medborgarna. De
berättade om deras cyklar, motorcyklar och mopeder
som blir stulna och om de inbrott som utförs i de
verktygsbodar som bönder tydligen har. Det var en
man som vittnade om att han hade satt efter någon
med en yxa. Sedan hade hans fru sagt åt honom när
han sprang omkring där halvnaken att det kanske vore
bra om han i stället bara tog ett basebollträ eller nå-
got. Det är ju allvarligt, och det talar om hur männi-
skor ser på situationen.
Någon annan talare har nämnt effekterna på ett
annat håll, den stora privatiseringen av polisen i dag.
Fler och fler människor och företag känner sig föran-
ledda att söka sig till privata företag för att garantera
sin säkerhet. Det är ju allvarligt. För att ha perspektiv
på den debatten är det ju så att regeringen annars är
väldigt angelägen om att se till att inte delar av sam-
hället privatiseras och att tjänster utförs privat. Det
gäller t.ex. sjukvård. Då är det väldigt allvarligt att
polisens arbete börjar utföras privat. Det måste vara
än allvarligare tycker jag.
Det skrivs ju en del om vem som bär ansvaret för
att det är som det är inom polisen. Det är klart att det
historiskt har fattats en del strategiska felbeslut. Men
de här breven som skickas fram och tillbaka leder ju
också till rena annonskampanjer som är lite uppseen-
deväckande.
Sammantaget om man ser på alla de här breven
som har skickats mellan polisstyrelserna och Justitie-
departementet är det väl ändå så att de handlar om
problemet att få kartan att stämma med verkligheten.
Vi får inte den polisverksamhet som vi önskar få
levererad, och det beror ju på någonting.
Jag skulle vilja påstå att bakgrunden till proble-
men i dag är den okänslighet på många håll som var
karakteristisk när man genomförde närpolisreformen.
Man genomförde den ofta utan någon tillförsel av
extra resurser. När den genomfördes på andra ställen i
världen där man börjat tänka i de här banorna tillför-
de man resurser för att omorganisationen, som slukar
resurser, skulle bli effektiv, bra och positiv. Här drogs
i stället nödvändiga resurser tillbaka, och det har
blivit ett lägre antal poliser rent fysiskt i många län i
Sverige. I mitt eget län, Örebro, är det särskilt kraf-
tigt.
Rikspolischefen har ju själv i sin egen polistidning
kommit fram till slutsatsen att det faktiskt ofta är
viktigare att man har med sig medarbetarna och hela
kåren i en sådan här omorganisation än att man följer
en teoretisk modell till punkt och pricka. Här finns
det alltså anledning att idka lite självrannsakan från
hans eget håll.
Hur som helst har det här lett fram till att tanken
med närpoliser har förfuskats, eftersom det i dag
finns för mycket utryckningsverksamhet som är akut.
Det finns dock ingen anledning att backa från denna
reform. Den är bra. Den ska ligga fast. Vi måste för-
stärka den och motverka de problem som i dag finns.
Ett problem är ju de enorma balanser som finns
hos polisen. Det leder, inte minst i mitt eget län i en
redan pressad situation för närpolisen, till att fler
närpoliser plockas bort för att sättas att beta av de
många utredningar som ligger på bordet.
Man kan prata mycket om de problem som finns,
men jag tänkte också se på de förslag till förbättringar
som finns. Det första gäller resurser och utbildning.
Det är helt klart att Yvonne Oscarsson, och även
Agne Hansson och Maud Ekendahl, har rätt när de
säger att det behövs mer resurser. Man måste ju fy-
siskt ha pengar till att betala de poliser som behövs.
Här verkar vi vara överens. Jag ordar inte mer om det.
Men de rekryteringsbehov som vi ser framöver,
och de vakanser som redan finns i dag, är ju verkligen
oroande. Här måste också utbildningen sättas i cent-
rum så att det fylls på med de resurser som framtiden
kommer att kräva. Det är viktigare än att resonera och
kanske försöka finna vem som är orsaken till de pro-
blem som har varit de senaste fem eller tio åren.
Det andra gäller arbetssätt och arbetstider. Det
problembaserade arbetet är egentligen en självklar
lösning. Det är den senaste trollformeln för att få
verksamhet att fungera bra. Den är inte mycket att
säga emot. Det är bara att hålla med och arbeta på den
modellen, en modell som översätts i form av New
York, Eskilstuna eller San Diego. Det är ord som
snart sagt återkommer i var mans eller kvinnas mun
när man pratar om polisverksamhet. Men det måste
omsättas i praktiken, och vi måste se till att det funge-
rar hela vägen ut i rättskedjan. Det måste ju vara så
att det även hos åklagarna finns resurser och att man
har samma tankesätt i arbetet så att nolltoleransen inte
släpps så fort man kommer på åklagarnivå. Man ska
gå vidare i processen.
Jag har noterat att Centerpartiet har reserverat sig
till förmån för fler civilanställda. Det är nog riktigt att
civilanställd personal ska sköta mycket av den admi-
nistrativa verksamheten hos polisen. Folkpartiet be-
traktar det här som en budgetfråga, men det finns väl
anledning att även nämna de civilanställda i detta
sammanhang. Inte minst är ju Sveriges deltagande i
Schengensamarbetet något som kommer att ställa
ganska kraftigt ökade krav på de civilanställda.
På ett område tycker jag att det verkar vara sär-
skilt angeläget med civilanställda, och det är på tek-
nikersidan. Det finns i dag en betydande brist i polis-
utredningarna på vissa ställen. Det beror på att det
inte finns tillräckligt med kvalificerade tekniker som
kan jobba med utredningarna. Det är väldigt allvarligt
om det faller på det när det sedan ska gå till åklagare
eller domstol.
Sedan är det detta att poliser ska vara poliser.
Visst är det så. I dag är det ju så att polismyndighe-
ternas uppgifter av rent administrativ karaktär kan
lyftas bort och utföras utanför polisorganisationen.
Det skulle leda till ökad kraft och ökad fokusering,
tror jag. Det är väldigt viktigt. Det kan gälla trafik-
övervakning, tillståndsärenden osv.
En annan sak som ständigt återkommer, och som
Folkpartiet är kritiskt till, är alla dessa evenemang av
större eller mindre karaktär. Ofta är de mycket ange-
lägna, men ibland är de av rent kommersiell natur fast
de bedrivs i ideell form. Jag pratar förstås om idrott.
Det här är något som starkt och kraftfullt drabbar den
ordinarie polisverksamheten. Här ser vi fram emot att
kunna ha en utredning som verkligen ges i uppdrag
att se över möjligheterna att lägga större ansvar på de
rent kommersiella arrangemang som sker i ideellt
namn.
Specialisering är något som kanske har med vida-
reutbildning att göra. Ett problem som jag nyligen
uppmärksammades på, men som Folkpartiet inte har
nämnt något om i sin motion, är det här med miljö-
poliser. I mina kontakter med Riksåklagaren för inte
så länge sedan framkom det att man nu har mil-
jöåklagarna på plats. De har rena skrivbord och är
väldig sugna på att börja jobba. Men miljöpoliser
saknas. Det är ju väldigt alarmerande att vi inte kan få
en kraftfull polisverksamhet för att komma till rätta
med miljöbrottsligheten.
Där behövs en insats. Men det har självklart också
att göra med brist på resurser. Polismyndigheterna är
ju tvungna att ta duktiga miljöpoliser, som kanske
redan har utbildning, för att täcka upp inom närpoli-
sverksamheten.
Jag finner det mycket glädjande att både statsmi-
nistern och justitieministern har aviserat förstärkning-
ar i vårbudgeten för en av statens kanske viktigaste
grundfunktioner, nämligen att man har en polismakt
som ser till att våldet mot medborgarna inte tas om
hand av medborgarna själva. Det ser jag alltså fram
emot, och jag fäster stark tilltro till att Yvonne Os-
carsson ska driva detta hårt i sina kommande nattliga
förhandlingar med regeringsföreträdarna.
Vi i Folkpartiet står självklart som vanligt bakom
samtliga våra reservationer, men för tids vinnande
yrkar jag här bifall endast till reservation 5.

Anf. 105 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag välkomnar att Johan Pehrson är
med i denna debatt. Det tycker jag känns trevligt.
Angående dödsskjutningen i Skåne säger Johan
Pehrson att den är en produkt av den situation som vi
befinner oss i. Det skrämmer mig lite att han säger
det. En produkt av vad? Är det en produkt av att vi
beslutsfattare ständigt talar om hur lite poliser det
finns, att det inte är någon mening att vi anmäler,
eller vad är så att säga produkten? Jag vill att han
försöker förklara detta bättre för mig.
Polisen har genomgått en stor omorganisation
samtidigt som man har sparat pengar. Det är alldeles
riktigt. Det är ett problem med närpolisorganisatio-
nen. Och jag håller med Johan Pehrson om att vi
måste hålla fast vid att detta är en bra reform och att
vi ständigt måste säga att vi tycker det och att vi fort-
farande tror på den här idén. Vi människor är ofta
skapade så att om vi hör negativa saker och säger det
själv, så sprider vi naturligtvis den andan till flera
människor. Och till slut sätter det sig så att säga i
människor själar att detta är en dålig reform. Då tän-
ker jag framför allt på polisen som fortfarande har
problem med att denna reform ska så att säga sätta
sig. Då tycker jag att vi som tror på den här reformen
så ofta vi har tillfälle måste säga att det är en bra
reform.
Sedan håller jag också med Johan Pehrson om det
som han sade om evenemangen, nämligen att det inte
är så självklart att polisen ska bekosta alla ingripan-
den i samband med evenemang. Men det är inte så
enkelt heller.

Anf. 106 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Det var kloka ord från Yvonne Os-
carsson, och jag är beredd att ge henne lite rätt. Jag
sade produkt av. Det är väl snarare så att det är sym-
tomatiskt, man slår upp detta. Jag läste i tidningen om
den här obehagliga dödsskjutningen två dagar efter
att jag hade varit hos medborgare som hade talat om
vad de hade för tillhyggen med sig när de följde spår i
snön - alla tjuvar är ju inte så smarta - när de jagade
dessa människor.
Men det är en allvarlig utveckling. Det gemen-
samma för dessa människor är ju att de inte känner
någon tilltro till att polisen ska komma. Där kan vi
vara överens. Sedan är det självklart människor som
inte mår särskilt bra som tar till vapen på detta sätt.
Det finns ju all anledning att fördöma, det är själv-
klart helt riktigt.
Man ska tala positivt om polisen. Men man kan
inte hur mycket man än talar få verkligheten att så att
säga passa in på kartan, utan man måste faktiskt rätta
kartan efter verkligheten. Det kan man inte komma
ifrån. Och här om någonstans ska vi väl ändå tala om
de problem som finns och kanske om behovet av
resurser. Man kan ju tycka att det finns ett behov av
resurser på alla områden som riksdagens arbete täck-
er. Men vissa uppgifter som vi beslutar om i riksda-
gen är mer centrala. Vissa saker kan ju kanske det s.k.
privata samhället eller samhället i övrigt klara av utan
att vi lägger oss i.

Anf. 107 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det jag menar att vi ska tala positivt
om när det gäller polisen är naturligtvis inte när det
inte är positivt. Jag menar att när vi fattar beslut om
en reform som vi tycker är bra så måste vi fortsätta att
hävda att denna reform är bra, trots att det inled-
ningsvis kanske innebär problem, för polisen och
tyvärr även för invånarna.
Det som jag tycker är allvarligt är ju inte när Jo-
han Pehrson och jag utan när andra människor hävdar
att polisen inte kommer när den behövs. Det kanske
inte alltid ligger sanning i det.
Förra veckan var det en artikel i Dagens Nyheter
där chefen för Kommunikationscentralen i Stockholm
med bestämdhet hävdade att rättssäkerheten vid den
akuta utryckningsverksamheten i Stockholm är god
och att man upprätthåller den akuta utryckningsverk-
samheten i Stockholm. Såvitt jag förstår är situatio-
nen inte så mycket sämre i Skåne, utan när ledande
chefer påstår att polisen kommer vid akuta utryck-
ningar, så kan inte vi påstå någonting annat utan att
ha fakta bakom oss.

Anf. 108 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Yvonne Oscarsson och jag kan säkert
komma överens. Men poängen i debatten handlar ju
om, vilket Yvonne Oscarsson själv säger, de akuta
utryckningarna. Polisen kan oftast komma vid mord-
försök. Det är helt riktigt. Polisen kan också komma
vid många andra allvarliga brott. Men när det gäller
vanliga tillgreppsbrott är faktiskt mitt intryck, efter
besök hos poliser och kontakter med medborgare, att
polisen inte kan komma, beroende på att man har
andra saker som är mycket viktigare. Det är klart att
ett lägenhetsbråk där det verkar vara fråga om allvar-
lig misshandel inte kan prioriteras bort för att polisen
ska undersöka två andra lägenhetsinbrott. Polisen ska
helst göra mycket fler utryckningar och inte enbart
akuta.

Anf. 109 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Här presenteras och diskuteras förslag
från den allmänna motionstiden till förändringar av
polisväsendet från enskilda riksdagsledamöter och
från partier. Man kan få ett annat intryck när man hör
debatten, eftersom man svävar ut i olika frågor. Och
hela tiden kommer man in på resurserna. Men resur-
serna har vi egentligen talat om i flera budgetdebatter
och även i den allmänna debatten om trygghet kom vi
in på detta.
Självklart har antalet poliser betydelse. Men jag
tyckte att Yvonne Oscarsson så fint redogjorde för att
det också är helheten som har betydelse. Miljöpartiet
har samma åsikt som presenterades från Vänsterparti-
et. Det handlar ju om tryggheten från början, hos
barnen. Men man kan inte lösa dessa problem med
bara fler poliser. Men det är klart att vi måste ha ett
tillräckligt stort antal poliser för att sköta de uppgifter
som vi har satt som mål.
Jag ska referera ett afrikanskt ordspråk när det
gäller trygghet: Det fordras en by för att fostra ett
barn.
Det tycker jag är väldigt talande. Det är det nät-
verket som vi måste skapa i detta samhälle där vi har
så små familjeenheter, ibland bestående av bara en
kvinna med barn. Det är det som vi från Miljöpartiet
vill ge resurser till. Det tycker vi är viktigt.
Kristdemokraterna vill göra allt på en gång. Men
så enkelt är det inte, eftersom pengapungen inte är så
stor. Någonstans måste man ta pengarna. Och det är
den debatten som vi hela tiden måste påminna oss om
och redovisa varifrån vi tar pengarna. Jag tror att
kristdemokraterna har bestämt att vi ska ha bara en
karensdag i sjukförsäkringen. Och därifrån får man
pengar till några fler poliser. Men det är sådana över-
väganden som hela tiden måste presenteras, annars
får man helt fel bild, att några partier inte alls har
intentionen att skapa resurser för trygghet.
Jag ska nu gå in på de reservationer som har fo-
gats till betänkandet med anledning av motioner från
motionstiden. Det handlar bl.a. om polisens arbets-
uppgifter, där Miljöpartiet faktiskt ingår i majoriteten
- tyvärr måste jag säga. Jag hade nämligen önskat att
vi hade haft en polis som kunde göra lite av varje,
som kunde komma i kontakt med personer i samhället
på ett annat sätt. Men vi ser också att polisen tillförs
så många nya brott. Det är inte så att polisen avlastas,
utan nya brott tillkommer hela tiden. Nu handlar det
inte minst om IT-brott, så att polisen måste sitta och
spana på allt som förekommer i detta sammanhang.
Vi måste förstå att något måste föras bort från po-
lisen. Viktigt att ta fram i detta sammanhang är också
att dessa förslag kommer underifrån, från polisen
själv. Det är ingen som har kommenderat fram dem.
När man är ute på besök - det gäller också ROPA-
rapporten; ROPA står för renodlat polisarbete - har
det framgått att för att hinna med det som är jättevik-
tigt måste någonting föras bort. Den utredning som
nu kommer till stånd hoppas jag att regeringen inte
ligger länge på utan att det verkligen sker något med
det underlag som nu finns både genom BRÅ-
rapporten När behövs polisen bäst? och genom RO-
PA-rapporten.
Det finns också andra förslag när det gäller att se
hur vi på bästa sätt använder de 12 miljarder som går
till polisväsendet. Det är ju inte bara fråga om en
önskelista om att få mer, utan man kan också se var
vi skulle kunna minska och göra en överföring inom
budgeten. Det finns flera förslag från poliser. Jag kan
tänka mig att man i utredningen även kan ta upp så-
dant.
Arbetstiden är ingen lätt fråga. Visserligen säger
Riksrevisionsverket i sin rapport att om man minska-
de övertids- och förskjutningstilläggen med 25 %
skulle man spara pengar motsvarande omkring 300
polislöner; detta genom att planera polisarbetet på ett
annat sätt.
Som tidigare nämnts här är det inte så lätt. Det
finns äldre poliser i poliskåren som inte kan kom-
menderas ut, så det här är bara matematiska modeller
för hur man skulle kunna göra. Hur dessa poliser mår
har också betydelse. Alla kan inte jobba nätter och
sena kvällar. Det pågår dock en översyn och det nöjer
jag mig med.
Evenemangskostnaderna är ett annat område där
vi kunde spara pengar. Lokalt skulle de pengar som
sparas kanske räcka till flera polislöner. Jag har pratat
med Örebro län och där säger man att evenemangs-
kostnaderna kan uppgå till 1 miljon kronor per år -
alltså två polislöner.
Vi i Miljöpartiet har tidigare haft en reservation
om detta men vi får inte med oss en majoritet på
förslaget, utan man säger att man ska utreda vidare
men frågan uppkom redan 1993. Kulturutskottet och
konstitutionsutskottet har också behandlat detta och
kommit fram till att man mycket väl skulle kunna låta
andra betala evenemangskostnaderna, att polisen inte
skulle behöva står för dem. Därför tycker jag att det
vore angeläget att nu konstatera att polisen inte behö-
ver stå för dessa kostnader.
När det gäller interna utredningar av polisen tyck-
er vi i Miljöpartiet att det är en självklarhet att det,
när utredningar görs då poliser anmälts, inte är poliser
som utreder, utan att ett oberoende organ gör det.
Vidare ska särskilda utredare inom polisen utreda
brott mot homosexuella - det har ju varit svårt att få
fram just orsaken och att bedöma på rätt sätt. Detta
skulle vara ett sätt att komma fram, med den straff-
skala som är berättigad. Jag kan på sätt och vis in-
stämma i det, dock inte fullt ut. Revisorerna har i
förslag talat om att utredare med specialistkunskaper
skulle kunna innebära en förbättring inom detta om-
råde. Jag yrkar bifall till det förslaget.
Miljöpartiet har en reservation om ordningsvakter.
Agne Hansson nämnde att bevakning och säkerhet
kostar ½ miljard om året. Det gäller det privata, utan-
för polismyndigheten. Vi ser hela tiden en tendens till
en ökning. Miljöpartiet tycker inte att det är en positiv
utveckling utan anser att polisen ska ha monopol på
att vara den som kan ta till våld. Man ska inte med
pengar kunna köpa trygghet. Vi är mycket oroade
över utvecklingen.
Det har framkommit många fall där ordningsvak-
ter faktiskt har varit inblandade i misshandel av van-
liga människor. Det är väldigt svårt att komma åt
dessa fel därför att ordningsvakter, precis som poli-
ser, har ett skydd i detta med våld mot tjänsteman.
Jag har sett en tendens till att sådana åtal läggs ned.
Man får inte rätt. I stället blir det en motanmälan.
Ordningsvakterna anmäler den person som säger sig
ha blivit utsatt för våld mot tjänsteman. Det här är
inte en bra väg att gå. I min reservation kräver jag en
bättre utbildning för ordningsvakter och en återkom-
mande utbildning så att man får en beredskap för
svåra situationer. Vidare handlar det om att prata om
etik och moral.
I samma betänkande finns det en motreservation
från Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet
som totalt vill avreglera. De säger rent ut att det är
marknaden som ska avgöra hur folk ska skapa trygg-
het genom att köpa trygghet via privata vaktbolag.
Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 16.
(forts. 8 §)
7 § Beslut om utskottsbetänkande som slutdebat-
terats vid dagens sammanträde

LU8 Redovisning och aktiekapital i euro
Mom. 1 (redovisning i handelsbolag)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
216 för utskottet
75 för res. 1
14 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 39 v, 35 kd, 13 c, 12 fp, 2 mp
För res. 1: 75 m
Avstod: 1 c, 13 mp
Frånvarande: 16 s, 7 m, 4 v, 7 kd, 4 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 3 (omräkning från euro till svenska kronor)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m)
3. mot. L10 (mp)
Förberedande votering:
115 för res. 2
15 för mot.
176 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
177 för utskottet
113 för res. 2
16 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 39 v, 13 c, 11 fp
För res. 2: 76 m, 36 kd, 1 fp
Avstod: 1 c, 15 mp
Frånvarande: 17 s, 6 m, 4 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

8 § (forts. från 6 §) Polisfrågor (forts. JuU6)

Anf. 110 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Först och främst vill jag tacka Kia
Andreasson för hennes påstående att Kristdemokra-
terna vill göra allt på en gång, men jag måste väl ändå
få understryka att det kanske är att ha en lite överdri-
ven tilltro till oss. Men tack ändå, Kia Andreasson!
Att vi hävdar mer resurser till polisen är inte så
konstigt, därför att vi faktiskt avsatt 180 miljoner mer
än vad regeringspartiet med stöd av Kia Andreasson
har gjort. Därför kan vi ha förslag på vad vi vill göra
med dessa 180 miljoner.
Min fråga till Kia Andreasson och Miljöpartiet
blir följande. Kia Andreasson vill göra sig känd för
att vara den som värnar miljöfrågor. Det är en hjärte-
fråga för Miljöpartiet. Hur kan då Kia Andreasson
och Miljöpartiet sitta med regeringspartiet och besluta
om endast 21 miljoner, som ska räcka både till den
nya polishögskolan och till den nya miljöorganisatio-
nen? Kia Andreasson, som sitter i Riksåklagarens
nämnd, har fått rapporter om att det finns risk för att
den nya miljöorganisationen havererar så att man inte
klarar av att genomföra det som var tänkt med refor-
men, på grund av att polisen inte har resurser för att
täcka upp från polissidan. Hur har Kia Andreasson
tänkt att försöka förändra det i vårpropositionen med
sin kollega i regeringen?

Anf. 111 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Först måste jag göra ett förtydligande
av vad jag sade om var Kristdemokraterna fick peng-
ar ifrån till de ökade anslagen till rättsväsendet. Det är
från sjukförsäkringen. Människor som är sjuka ska
vara två dagar utan lön. Nu är det en dag. Om man är
sjuk en vecka ska man få två dagar utan lön. Det
måste poängteras att det är därifrån pengarna kom-
mer. Det tycker inte vi är ett bra förslag.
När det gäller miljöbrottsligheten har Miljöpartiet
tillsammans med regeringen avsatt 30 miljoner till att
utveckla hur man löser och bekämpar miljöbrott. Det
är inte fel på beloppet i pengar. Jag förstår inte alls
frågeställningen.
13 miljoner har gått till åklagarna, som har ut-
vecklat en väldigt bra organisation och anställt sär-
skilda åklagare på heltid för att hantera dessa brott.
Men tyvärr kan man inte säga det om polisen. Polisen
har också fått ett stort belopp. Men det är inte peng-
arna, det är inte resurserna det är fel på. Det är en
alldeles för lätt problemlösning att säga att bara man
ökar resurserna löses alla problem. Det här ett typex-
empel. Det är polisens organisation det beror på. De
har inte kunnat göra detta så tydligt och organisera
arbetet på samma sätt som Riksåklagaren har gjort.
Det har jag också påpekat här, särskilt när vi hade
skrivelsen om ekonomiska brott.

Anf. 112 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det var ett tydligt klarläggande av
Kia Andreasson. Hon kritiserar starkt polisorganisa-
tionen. Man har fått gott om pengar, säger hon. Det är
inte beloppet det är fel på, utan det är att man inte kan
hantera organisationen för att möta upp åklagarnas
miljöorganisation. Av statistiken över landet, som
även Kia Andreasson har fått del, kan Kia Andreas-
son se att det finns län efter län som inte har resurser
att tillsätta en enda polis för att möta upp miljöorga-
nisationen, bl.a. det län som Kia Andreasson själv
kommer ifrån.
Men om det är en organisationsfråga måste Kia
Andreasson åka hem till Göteborg och tala med före-
trädare för Västra Götalands län om hur man där ska
ändra organisationen så att man kan göra en uppfölj-
ning i denna mycket viktiga fråga.
Kia Andreasson tog upp detta med karensdag, och
det är ju en intressant fråga. Vi tycker precis som Kia
Andreasson annars brukar hävda, att de starka i sam-
hället ska vara med och betala. Vi som är sjuka någon
gång ibland kan vara med och betala en extra karens-
dag med ett tak på tio dagar - precis som i dag - för
att göra det lättare för dem som har det så mycket
svårare.
Sedan hämtar vi inte hela beloppet på karensda-
gen, Kia Andreasson, utan det är många andra bud-
getfrågor som vi prioriterar annorlunda för att kunna
lägga pengar på miljöorganisationen inom polisvä-
sendet och åklagarmyndigheten.

Anf. 113 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det är bra att tala om varifrån peng-
arna ska tas när man säger att man vill tillskjuta mer
pengar till ett visst område. Glömmer man det blir det
helt fel. Att en ensamstående mamma med två barn
ska missa två dagar i sin sjukförsäkring, den fördel-
ningspolitiken förstår inte jag.
När det gäller miljöbrottsorganisationen kunde vi
öronmärka pengar till just denna typ av brott. Det var
ett långt steg, men att sedan organisera verksamheten
är faktiskt upp till polismyndigheten själv. Här har
det brustit.

Anf. 114 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Kia Andreasson sade i sitt anförande
att man måste ge trygghet till barnen från början.
Sedan gick hon på oss moderater om att vi vill ha mer
polisresurser.
Jag tycker att detta är en väldigt sned debatt. Det
verkar nästan som att både Kia Andreasson och
Yvonne Oscarsson vill påstå att bara för att vi tycker
att det behövs fler poliser i landet har vi struntat i
familjen. Det vill jag med bestämdhet säga, att vi
moderater har alltid värnat om familjen. Vi vill stödja
och hjälpa familjerna på olika sätt så att de blir starka
i sin position, vilket kan bidra till att barnen inte be-
går brott.
Men vi kan inte bortse ifrån att det begås brott.
Man börjar ofta att begå brott i väldigt unga år. Man
begår brott efter brott, och när man fyller 15 år kom-
mer man in i polisregistret. Det är först då som det
blir uppenbart att man har begått ett brott, trots att
man kan ha en lång bana med brott som har begåtts
före 15 års ålder.
Vi moderater anser att barn under 15 år ska kunna
förekomma i polisregistret. Vore det inte en väg för
Miljöpartiet att ställa sig bakom detta?

Anf. 115 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Om en registrering i polisregistret
skulle kunna lösa dessa grundläggande problem, då
hade det inte funnits någon tveksamhet, men Miljö-
partiet tror inte att det är någon lösning.
Men vi tror att det måste bedrivas en djup forsk-
ning om de bästa vägarna. En myndighet som bedri-
ver sådan forskning är Brottsförebyggande rådet. Där
har man genom ett nytt projekt försökt att kartlägga
vilka som kommer att bli yrkeskriminella. Vilka ung-
domar kommer att göra en kriminell karriär? Det är
viktigt att veta för att man ska kunna sätta in de rätta
åtgärderna.
Brottsförebyggande rådet har studerat en åttaårs-
period, och man har sett att de personer som har en
kriminell livsstil står för hälften av brotten. De som
hamnar i denna kategori är faktiskt de som gör till-
grepp av motorfordon - detta är en ny studie som är
mycket intressant. På andra plats kommer de som
begår rån, och på tredje plats de som begår stöld. Det
är för de ungdomar som begår dessa brott som insat-
serna måste fördjupas, och då helst på ett tidigare
stadium. Socialtjänsten, Maud Ekendahl, måste få de
resurser som krävs för detta arbete, som är så nöd-
vändigt.

Anf. 116 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Jag håller med Kia Andreasson om att
man måste vidta också sådana åtgärder. Men det
startar ju någonstans innan man stjäl en bil, innan
man slår ned en gammal tant och tar hennes väska.
Det kanske börjar med att man har som sport att
snatta i affärer och senare begår någon annan stöld.
Är man under 15 år kommer man inte in i polisre-
gistret, och då är det ingen som vet att brotten har
begåtts av Janne Karlsson eller vad han nu kan heta.
Jag tycker att man redan då ska göra en marke-
ring. Men man ska ta hänsyn till andra saker också.
Jag har inte påstått att det skulle lösa alla problem.
Men man måste vidta alla åtgärder som går för att få
stopp på den typen av brott.
Kia Andreasson tog upp en annan sak, och det
handlade om ordningsvakter. Där tror jag att Kia
Andreasson har missuppfattat hela diskussionen i
utskottet om ordningsvakter och det som står i reser-
vationen.
Motionärerna anser att det inte är myndigheten
som ska styra antalet ordningsvakter utan det är efter-
frågan på marknaden som ska göra det. I dag är det
Rikspolisstyrelsen som styr det totala antalet. Det är
det som är skillnaden.
Kom då ihåg att vi är emot ordningsvakter. Vi är
emot privata bevakningsbolag och sådant. Men det
finns ändå en efterfrågan på ordningsvakter t.ex.
utanför krogar där de gör ett väldigt bra jobb. Det är
där som vi tycker att man ska ha ett bättre och mer
flexibelt system. Men läs gärna reservationen om
ordningsvakter på s. 45, så kanske Kia Andreasson
förstår det här bättre.

Anf. 117 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det är ett härskarbeteende att säga att
jag inte förstår. Men jag läser motionen där det står
att marknaden ska styra antalet ordningsvakter efter
behov. Det sade ju också Maud Ekendahl. Men det
tycker inte vi i Miljöpartiet att marknaden ska få göra.
Ska människor som har pengar få styra utbudet av
ordningsvakter genom att hyra in och betala för be-
vakning av området där de bor? Det kan vi studera i
USA och i Storbritannien där det finns sådana områ-
den som är totalt slutna och bevakade av vakter.
Utanför ser det helt annorlunda ut. Så vill inte vi att
utvecklingen ska se ut.
Dessutom nämnde jag det hot som finns. Om inte
dessa ordningsvakter får utbildning och om det inte
görs uppföljningar kan det ställa till problem för den
enskilde i samhället som är mindre rustad att möta
övergrepp från ordningsvakter. Det har skett över-
grepp den senaste tiden, och ju fler ordningsvakter
det finns, desto större blir hotet.
Antalet ordningsvakter ska inte styras av mark-
nadsmekanismer utan det måste polisen sköta. Ord-
ningsvakter ska ju vara ett komplement till polisen.

Anf. 118 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till Kia Andreasson.
Det gäller prioriteringar och att man ska välja i politi-
ken. Då är den de facto-privatisering som sker av
polisverksamheten allvarlig, när privata vaktbolag tar
över. Vad tycker Kia Andreasson och Miljöpartiet är
värst, att man har privat produktion av sjukvård med
gemensam finansiering eller att man har privat finan-
siering och privat produktion av polisverksamhet?
Det senare har ju gett en del tveksamma resultat, t.ex.
när det gäller tunnelbanan, som Kia Andreasson själv
pekade på.

Anf. 119 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill inte att polisen ska privatise-
ras. Är det rätt uppfattat att Johan Pehrson frågade
hur jag ser på privat finansiering av polisorganisatio-
nen. Den ska naturligtvis inte privatiseras. Anled-
ningen till att jag har en reservation om ordningsvak-
ter är att det inte ska ske en sådan utveckling.

Anf. 120 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag uttryckte
mig otydligt. Frågan är enkel: Vad tycker Kia Andre-
asson är värst, privat sjukvård eller privata poliser?
Vad tycker Kia Andreasson är mest angeläget att
prioritera att förhindra i vårt land?

Anf. 121 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att det går att jämföra.
Privat sjukvård kan få finnas. Det har vi inte sagt
absolut nej till från Miljöpartiets sida. Privat sjuk-
vård, speciellt när det gäller alternativa insatser inom
sjukvården, är naturligtvis viktigt för mångfalden.

Anf. 122 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! Som framgått av debatten här handlar
det här betänkandet om en rad polisfrågor. Det hand-
lar om deras arbetsuppgifter, arbetsmetoder, utbild-
ning, arbetstider, arbetsmiljö, om interna utredningar,
ordningsvakter, internationellt polissamarbete m.m.
Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2
under mom. 2 om polisens arbetsuppgifter och i öv-
rigt bifall till utskottets hemställan och avslag på
övriga reservationer.
Beträffande polisens arbetsuppgifter och i fem re-
servationer som rör evenemangskostnader och polis-
utbildningen och två reservationer om anmälnings-
skyldighet vid tillbud och frågan om interna utred-
ningar begärs att utredningar ska tillsättas. I tre reser-
vationer om arbetsmiljö, ordningsvakter och snatteri
begärs att regeringen ska återkomma med lagförslag,
och det torde kunna tänkas kräva utredningar innan
sådana kan presenteras. I de flesta frågor där man
kräver utredning har åtgärder vidtagits och utveck-
lingsarbetet på en rad områden fortskrider.
De frågor som motionärerna, i vart fall de flesta,
har väckt är på inget sätt nya frågor utan har upp-
märksammats såväl på departements- som på myn-
dighetsnivå under flera år.
Att tillsätta en utredning kan ju vara motiverat om
det inte redan pågår ett arbete för att komma till rätta
med de problem som iakttagits. Om utredning av
sådana spörsmål som man på myndighetsnivå redan
arbetar med tillsätts - utredningar som kan vara både
kostsamma och tidskrävande - kan det i stället verka
hämmande för pågående utvecklingsarbete.
Låt mig först säga, innan jag går in på de olika re-
servationerna, att det finns delar i de olika motionerna
där det inte råder några delade meningar om proble-
men. Det som skiljer oss är att vi i majoriteten och i
en reservation från Socialdemokraterna och Vänster-
partiet anser att de åtgärder som vidtagits i nuläget
kan anses tillräckliga, medan man främst från Mode-
raterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern
inte har någon tilltro att det arbete som pågår ska leda
rätt.
Jag ska nu kommentera några av reservationerna.
Att kommentera alla skulle ta alldeles för lång tid.
Beträffande polisens arbetsuppgifter har vi social-
demokrater och Vänsterpartiet en reservation och
majoriteten har krav på en utredning vad avser ar-
betsuppgifter som i stället kan utföras av andra myn-
digheter. Jag vill då peka på följande.
Det är naturligtvis riktigt att man så långt det är
möjligt ska renodla arbetsuppgifterna. I reglerings-
brevet till polisväsendet för budgetåret 1999 angavs
att Rikspolisstyrelsen skulle beskriva förutsättningar-
na för att ta andra myndigheter och icke polisutbilda-
de personer i anspråk för uppgifter som normalt ut-
förs av polis. Redovisningen skulle också omfatta
andra åtgärder som kan vidtas för att komplettera
polisens verksamhet. Rikspolisstyrelsen har redovisat
uppdraget, i vilket bl.a. anförts att handläggning av
passärenden regelmässigt utförs av civilanställda -
något som har pekats på i några av motionerna. Skri-
velsen bereds i Regeringskansliet med inriktning på
ett ställningstagande under detta år. I Stockholms län
har översyn gjorts av de polisiära arbetsuppgifterna
och en rapport är sammanställd. En del av arbetsupp-
gifterna kan myndigheten själv besluta om ifall de ska
utföra eller inte. Ett beslut är att vänta inom kort.
Övriga delar, uppgifter som följer av lag och förord-
ning, är frågor som polismyndighet och Rikspolissty-
relsen arbetar vidare med.
När utskottet våren 1999 behandlade frågan kon-
staterades att frågan var uppmärksammad och att
resultatet av arbetet med den borde avvaktas. Tydli-
gen är man nu av en annan uppfattning.
Även frågan om behovet av fler civilanställda är
uppmärksammad. Vi socialdemokrater och Vänster-
partiet har inte ändrat uppfattning i förhållande till
vad utskottet tidigare har uttalat, nämligen att det bör
finnas en väl avvägd fördelning mellan polisutbildad
personal och civilanställda.
I regeringens regleringsbrev för år 2000 anges
också att Rikspolisstyrelsen ska utveckla metoder för
att snabbt kunna redovisa rådande personalläge för att
bedöma framtida personalförsörjningsbehov. Styrel-
sen ska också tillsammans med polismyndigheterna
säkerställa en lämplig resurs- och arbetsfördelning
mellan poliser och annan personal.
Också beträffande användningen av beredskap-
spolisen torde motionärerna vara tillgodosedda i och
med den förändring som trädde i kraft i oktober 1999.
I reservationen om evenemangskostnader begärs
en utredning om arrangörernas kostnadsansvar. Också
i denna fråga pågår ett arbete inom Rikspolisstyrelsen
med att ta fram riktlinjer för hur myndigheterna ska
hantera frågan om ersättning för ordningshållning.
Riktlinjerna beräknas vara klara någon gång under
första kvartalet i år. Det är väl också rimligt att detta
resultat avvaktas innan man ställer ytterligare krav.
Beträffande reservationen om polisens arbetsme-
toder i vilken San Diego-modellen och New York-
polisens arbete lyfts fram som efterföljansvärda, torde
inte deras arbetsmetoder vara okända för polisväsen-
det. Jag tror att det råder en ganska stor enighet i
utskottet om att det problemorienterade arbetssättet
och det brottsförebyggande arbetet bör utvecklas
ytterligare - arbetsmetoder som inte avviker så långt
från det sätt på vilket polisen i San Diego och i New
York arbetar.
Det framgår klart både i budgetproposition och i
regleringsbrev till polisväsendet att det problemori-
enterade arbetet ska utvecklas - ett arbetssätt som
handlar om långsiktigt, systematiskt arbete som utgår
från kartläggning och analys av problem som fortlö-
pande dokumenteras och kontinuerligt anpassas efter
vad utvärderingen visar. Det finns fler verksamhets-
mål som tar sikte på det brottsförebyggande arbetet
med dokumentation, strategier och samverkan med
andra myndigheter och organisationer. En viktig del
är naturligtvis också de enskildas engagemang i det
brottsförebyggande arbetet. I övrigt kan nämnas,
vilket också framgår av betänkandet, att en konferens
om polisiära arbetsmetoder kommer att äga rum un-
der våren.
Beträffande frågan om polisutbildningen, den som
avser rekrytering av utomeuropeiska invandrare, och
utbildningsinslag rörande främmande kulturer fram-
går det av betänkandet att man också här arbetar i den
riktning som motionärerna kräver. I den andra delen
krävs utredning dels om differentierad utbildning och
huvudmannaansvar för polisutbildningen, dels om
antagningsförfarandet.
Det är inte så länge sedan som polisutbildningen
var föremål för översyn, och förändringar har kommit
till stånd. En utvärdering som avser mål, innehåll,
resultat, arbetsmetoder liksom frågor om kvalitetssäk-
ring, arbetsorganisation och arbetsfördelning har
påbörjats. Det är av stor vikt att man följer upp och
utvärderar, och jag är övertygad om att om man fin-
ner skäl till justeringar när utvärderingen är klar,
kommer man också att föreslå sådana.
Beträffande antagning till polisutbildningen bör
det inte ankomma på riksdagen att fatta beslut om
vilken myndighet inom polisväsendet som ska sköta
antagningen.
Beträffande polisens arbetstider vill jag bara till-
lägga, utöver det som har anförts i betänkandet, att i
det nu fastlagda löneavtalet är en del kopplad till
polisens arbetstidsförläggning. Ett syfte med dessa
extra löneökningar som det handlar om sägs vara att
stimulera till arbetstidsavtal som effektiviserar verk-
samheten.
Också frågan om polisens arbetsmiljö är upp-
märksammad och även den som rör skadeståndsrät-
ten. Till det som anförts i betänkandet kan också
läggas att både Polisförbundet och Statstjänstemanna-
förbundet-Polisväsende genomfört arbetsmiljöunder-
sökningar i sina respektive medlemskårer. Resultatet
av dessa är nu föremål för överläggningar med Riks-
polisstyrelsen. Självfallet handlar en god arbetsmiljö
om resurser men även om andra inslag, men det torde
främst vara en fråga mellan arbetsgivare och arbets-
tagare att lösa i förhandlingar och på annat sätt.
Beträffande reservationen om polisens interna ut-
redningar instämmer vi självfallet i vikten av att po-
liskåren åtnjuter ett stort förtroende hos allmänheten.
Det är viktigt att utredningar och anmälningar mot
polismän sker i sådan ordning att förtroendet inte
rubbas. En utredning 1996/97 gav dock vid handen
att hittillsvarande internkontroll fungerat i stort sett
väl men att det ändå fanns skäl att stärka den interna
kontrollen. Det föreslogs ett visst centraliserat sam-
ordningsansvar samt förordades att arbetet vid de
länsvisa utredningsenheterna inom polisen koncentre-
ras inom de sju åklagarregionerna.
I Justitiekanslerns rapport har inte heller fram-
kommit något som talar för att utredningar generellt
sett skulle hålla en icke godtagbar kvalitet. I regle-
ringsbrev för polisväsendet för 1999 har Rikspolissty-
relsen fått i uppdrag att i årsredovisningen ange vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av JK:s rapport.
Den kommer att avlämnas den 1 mars i år.
Som framgår av betänkandet har polismyndighe-
ternas resurser i fråga om interna utredningar kon-
centrerats i linje med vad JK anfört. Redovisningen
bör således avvaktas. Jag vill också erinra om att
polisen står under tillsyn av JO. Alltså har allmänhe-
ten möjlighet att vända sig till JO med klagan om
man är missnöjd med polisens agerande.
Till sist, fru talman, ytterligare en kommentar som
gäller unga brottsoffer som inte vågar anmäla brott
till polisen. Regeringen har gett Rikspolisstyrelsen i
uppdrag att i samverkan med Riksåklagaren, Dom-
stolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsoffer-
myndigheten utarbeta ett nationellt handlingsprogram
för skydd av vittnen, målsägande och andra bevisper-
soner. Utöver detta bedrivs ett grannlaga arbete i flera
av rättsväsendets myndigheter som tar sikte på skydd
för bevispersoner. Det är naturligtvis av fundamental
betydelse att offer vågar anmäla brott. Problemet med
brott mot unga har också på en hel del håll uppmärk-
sammats inom polisväsendet och är föremål för spe-
cialinsatser.
Fru talman! Med det anförda vill jag än en gång
yrka bifall till reservation 2 under mom. 2 och i övrigt
till hemställan i betänkandet och avslag på reserva-
tionerna i övrigt.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 18.01 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

8 § (forts.) Polisfrågor (forts. JuU6)

Anf. 123 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att de poliser av
kött och blod som finns i organisationen, som vi nu
diskuterar hur bristfällig den är, naturligtvis enskilt
gör ett gott arbete. Det finns anledning att understry-
ka det.
Det som vi diskuterar är ju organisation, metod,
resurser och annat. Det är ju i första hand regeringen
som är ansvarig för det, och det är det som inte funge-
rar.
Margareta Sandgren säger att det utvecklande ar-
betet av polisen fortsätter. Gör det verkligen det? Jag
tycker inte att det är så konstigt att man inte har tilltro
till det arbetet om det ser ut som det gör och som jag
beskrev. Delar inte socialdemokraterna och Marga-
reta Sandgren min bedömning av polisfunktionerna i
dag?
Margareta Sandgren säger att det ska finnas en
personalresurs med en god avvägning mellan polis-
personal och civilanställda. Men ni har avslagit vår
motion om fler civilanställda. Innebär inte detta att vi
behöver fler civilanställda? Vad vill socialdemokra-
terna göra för att närpoliser ska få vara poliser och
inte syssla med utryckningsverksamhet? Jag kan dra
en rad exempel på var det fattas poliser just av den
anledningen; det handlar inte bara om resursskäl. 50
poliser saknas i Uppsala, likaså i Jönköping. Jag kan
ta mitt eget län som exempel. Det handlar om 2 000
poliser och 700 civilanställda i Skåne. Det var några
exempel. Vad vill socialdemokraterna göra åt det här?

Anf. 124 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Den här debatten handlar ju inte om
resurserna. Det här har vi diskuterat i budgetsamman-
hang. Det har ju aviserats från regeringens sida. Både
Laila Freivalds och statsminister Göran Persson har
sagt att det behövs mer resurser till rättsväsendet och
bl.a. till polisen. Till detta återkommer vi i vårpropo-
sitionen.
Jag tycker att det ska finnas en balans. Civilan-
ställda har fått lämna polisen under de här svåra åren.
Vi kan se nu att det har fått effekter, så att polisen får
göra arbete som tidigare låg på civilanställda. Vi är
ute efter att det ska vara en balans i det här. Dessutom
har Riksrevisionsverket pekat på en del när det gäller
hur polisens resurser används vid utryckning och
annat när de kanske skulle vara i närpolisområdet för
att man bättre skulle kunna tillgodose människors
trygghet i närområdena. Men vi tycker att det är en
uppgift för i första hand Rikspolisstyrelsen och po-
lismyndigheterna att göra den avvägningen.

Anf. 125 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag hälsar naturligtvis med tillfreds-
ställelse beskeden om utredningen - bara den inte tar
för lång tid - och om resurstillskottet. Det är ett fall
framåt. Men det räcker inte med det. Det gäller också
att renodla dessa verksamheter, så att man får fler
poliser i operativ verksamhet. Det tror jag är en mål-
sättning som vi bör ha även från den politiska instan-
sen. Hur vill vi se verksamheten? Vi har sagt för vår
del att det ska finnas en operativ polisresurs i verk-
samhet dygnet om i alla kommuner i landet. Det är en
viktig målsättning att sträva mot.
Sedan vill jag, fru talman, också ta upp detta med
polisutbildningen, som har diskuterats här. Vi väl-
komnar naturligtvis den i Umeå och även ambitioner-
na om att få till ytterligare en polishögskola. Jag för-
utsätter att den kommer att vara i södra Sverige. Men
man undrar lite över var samordningen finns när
justitieministern gräver ett spadtag för polishögskolan
och högskolan undrar vad de byggnaderna ska vara
till. Självfallet måste vi ha en samordning mellan
högskolor och polishögskolor. Var finns den samord-
ningen? Var finns planeringen i dag? Hur står det till
på det området? Jag tycker att det är angeläget att få
besked om det.

Anf. 126 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Vid utskottets besök i Umeå diskute-
rade vi frågan om de lokaler som hade kommit till
och som skulle användas för polisutbildning. Det tror
man också att de kommer att användas till så små-
ningom. Dessutom använder man sig naturligtvis av
högskolans lokaler när det gäller de teoretiska delar-
na. Det är naturligtvis inte en uppgift för oss här i
kammaren att tala om hur man ska använda de resur-
serna och hur den här fördelningen och den samord-
ningen ska gå till. Det måste ändå vara en uppgift för
Rikspolisstyrelsen och den högskola som man kom-
mer att samverka med.
När det gäller utredning av polisens arbetsupp-
gifter vill jag säga att man jobbar intensivt med detta
på Rikspolisstyrelsen. Det har också polisen i Stock-
holms län gjort. Det kommer snart en rapport om hur
man ska gå vidare med de uppgifter som polismyn-
digheten själv kan bestämma om man ska utföra eller
ej.
Jag tycker att det är viktigt att man renodlar. Om
man kan hitta andra som kan utföra arbetsuppgifter
som i dag ligger på polisen - det kan vara administ-
rativa uppgifter och kanske också andra uppgifter -
ska man naturligtvis göra det. Men jag tycker att det
är en sak för polismyndigheterna att titta på hur det
ska gå till.

Anf. 127 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Margareta Sandgren kom med en
kommentar till New York-modellen, som vi tog upp
tidigare i debatten. Jag håller givetvis med om och
instämmer i det som Margareta Sandgren sade om att
brottsförebyggande arbete och problemorienterat
arbete måste utvecklas mera. Men tyvärr har närpoli-
sverksamheten, som skulle syssla med det här, inte
möjligheten att göra det på många håll i landet, efter-
som det råder en sådan polisbrist.
När det gäller den här närpolisreformen och poli-
sens arbetstider har man tittat på en del län, bl.a.
Margareta Sandgrens Jönköpings län. Man hinner
inte mer än att slå upp andra sidan i den bok som jag
har i min hand förrän man kan konstatera att RRV:s
granskning visar att det fortfarande finns betydande
brister i polisarbetet. Man tar just upp detta med att
man inte kan fylla den här funktionen.
Margareta Sandgren stannade vid detta och ville
inte på något sätt anamma New York-modellen. Jag
fick en känsla av att Margareta Sandgren nästan vif-
tade bort den. Då är min fråga: Har ni övergett den
helt och hållet? Tycker ni inte att man skulle kunna ta
det bästa i den modellen och använda och applicera
på svenska förhållanden?

Anf. 128 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det första handlar om polisens resur-
ser. Vi har varit inne på det, så det behöver jag inte
upprepa. Jag vet också hur det ser ut i Jönköpings län.
Jag vet att man inte hinner med på grund av att man
kanske har utryckningsuppgifter eller andra uppgifter.
Man hinner inte ägna så mycket tid åt detta. Det är
besvärligt. Vi har sagt att vi måste återkomma till det
i vårpropositionen och anvisa mer resurser.
Jag har inte på något sätt viftat bort New York-
modellen. Jag vet inte varför Maud Ekendahl gör sina
egna tolkningar från sin bänk av vad vi tycker och
tänker här från talarstolen. Jag har absolut inte viftat
bort den modellen. Det finns säkert en hel del i den.
Men jag tror också att Rikspolisstyrelsen och polisvä-
sendet över huvud taget är uppmärksamma på det
som man kan ta till sig. Flera delegationer har varit
och tittat på det här. Bl.a. har man kanske fastnat för
hur man registrerar och analyserar var brott har be-
gåtts, av vilka och vid vilka tidpunkter osv. Det finns
säkert en hel del i detta. Däremot kan man inte anläg-
ga New York-modellen i Sverige. Därtill har vi all-
deles för olika situationer.

Anf. 129 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Man får ändå en känsla av det. Vi har
ändå varit på resa dit och bör som politiker kunna ta
ställning till vilka delar av New York-modellen som
är bra för svenska förhållanden. Men ni har aldrig
intresserat er för en sådan diskussion utan säger bara
att man inte kan göra detta och att i stället Rikspolis-
styrelsen ska titta på det här.
Anser inte Margareta Sandgren att vi politiker ska
tycka till och lägga fram förslag i sådana här frågor?

Anf. 130 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Nej, jag tycker inte att politikerna i
riksdagen ska ange exakt vilka metoder som polisen
ska arbeta efter. Det finns säkert många bra metoder.
Jag skulle vilja bolla tillbaka frågan, även om Maud
Ekendahl inte har någon ytterligare replik och inte
kan svara.
Eftersom som vi kan vara överens om att vi inte
helt kan applicera New York-modellen på Sveriges
förhållanden, vill jag fråga Maud Ekendahl vilka
metoder från New York-modellen hon skulle vilja
överföra till Sverige.

Anf. 131 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det kommer att bli intressant den dag
när jag får möta Margareta Sandgren i opposition.
Från regeringssidan säger hon här lite raljerande att
oppositionen kommer med onödiga förslag, begär
onödiga utredningar, som redan är på gång etc.
Jag hoppas att Margareta Sandgren verkligen in-
ser vad som är demokratins pelare. Tänk om opposi-
tionen skulle vara tyst, inte skulle tycka någonting
och inte komma med några förslag! Då skulle vi inte
ha en demokrati. Jag undrar om Margareta Sandgren
och Socialdemokraterna är ute efter att vi ska ha en
diktatur.
När det gäller vad polisen ska syssla med har
kristdemokraterna under några år i opposition krävt
en utredning. Vi har nu fått en majoritet för detta, och
då protesterar Margareta Sandgren och säger att det
onödigt. Kan Margareta Sandgren förklara för mig
om Europagruppens rapport och Riksrevisionsverkets
rapport, utvärderingar av polisens arbete som tydligt
talar om att åtgärder behövs, är onödiga?

Anf. 132 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Nej, jag tycker inte det. Jag säger ju
att det pågår ett arbete inom polismyndigheten i
Stockholms län, inom Rikspolisstyrelsen och på and-
ra håll, där man tittar på polisens arbetsuppgifter och
ser på vilka av dessa som kan överföras till andra
myndigheter eller till personer som inte har polisut-
bildning.
Rikspolisstyrelsen har redovisat detta arbete för
regeringen, och resultatet kommer att behandlas. Det
är mycket på gång. Man ska naturligtvis inte alltid
säga nej till utredningar, men jag tycker att man där
det pågår ett arbete inte behöver kräva ytterligare
utredning. I betänkandet om polisfrågor, där ett antal
motioner behandlas, begärs inte mindre än fem utred-
ningar och framförs tre nya lagförslag, som också
torde kräva utredningar.
Jag menar att man kanske kunde balansera kraven
något. Vi kommer att få behandla fler betänkanden
som jag tror också kommer att kräva mer av utred-
ningar. Dessa leder kanske inte alltid framåt utan kan
ha en hämmande effekt på det utvecklingsarbete som
pågår.

Anf. 133 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! I rapporterna anförs att regeringen bör
utreda vad polisen ska arbeta med.
När det gäller San Diego-modellen hänvisar Mar-
gareta Sandgren till utskottstexten, där det heter att
denna metod inte på något avgörande sätt skiljer sig
från det som kännetecknar det svenska problemori-
enterade arbetssättet. Min fråga är då: Varför lyckas
inte vi lika bra i Sverige med det problemorienterade
arbetssättet som man t.ex. gör i San Diego? Det finns
två alternativ. Om det är en organisationsfråga, varför
säger Margareta Sandgren nej till att utreda organisa-
tionen? Om det inte är en organisationsfråga, är det
en resursfråga, och i så fall undrar jag om Margareta
Sandgren är beredd att säga att vi ska tillsätta mer
resurser för att få det problemorienterade arbetet att
fungera.
Min talartid är snart slut, men jag vill också ta upp
frågan att antalet handräckningsärenden på två år har
trefaldigats i Jönköpings län. Kan Margareta Sand-
gren svara på om hon tror att det är en organisations-
fråga eller beror på bristande resurser, dvs. på att det
inte finns någon närpolis på plats när den skulle be-
höva ingripa, eftersom den är ute i handräckningsä-
renden för andra samhällsinstanser.

Anf. 134 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Om Ragnwi Marcelind hade läst lite
mer i betänkandet hade hon funnit att det där står att
man i San Diego har arbetat på detta sätt i ganska
många år. Jag kan också tänka mig att man i USA
kanske ger mer resurser till polisen. Man har där inte
inställningen att se samhället som en helhet med
andra faktorer som är precis lika viktiga, som skola,
vård, omsorg, fritid, kultur och annat som gör att
människor får ett bra liv. Jag kan alltså tänka mig att
det också är en resursfråga.
Handräckningsuppgifterna har naturligtvis att gö-
ra med resurserna i samhället i övrigt, inom lands-
tingen, inom kommunerna osv. Polisen är den sista
länken i kedjan av dessa instanser och måste ställa
upp med vissa handräckningsuppgifter, så att den har
fått mer att göra. Det är illa, och det är sant att dessa
kan skötas av andra.

Anf. 135 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga om po-
lisens internutredningar. Margareta Sandgren säger
att JK och andra instanser har studerat polisens utred-
ningar och funnit att man inte behöver hysa någon
oro för att de går till på ett felaktigt sätt. Vi tror kan-
ske inte heller inom Vänsterpartiet att man behöver
oroa sig för det. Det handlar inte om ett faktiskt pro-
blem, utan problemet gäller förtroendet hos de män-
niskor som anmäler poliser och som inte känner att de
blir trodda. De känner i sin själ att det inte har gått
riktigt till, eftersom polisen har varit med om att utre-
da sig själv.
Vi ser detta som en förtroendefråga. De männi-
skor som inte känner sig vara trodda och tagna på
tillräckligt allvar tappar kanske förtroendet också för
de delar av rättsväsendet som inte har att göra med
internutredningar.

Anf. 136 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Man har inte funnit anledning att göra
några grava anmärkningar mot de utredningar som
har gjorts. Också Yvonne Oscarsson förstår väl att det
när det gäller om det har använts mer våld än nöden
kräver eller än vad man som polisman får använda
finns ett väldigt svårt gränsland. De ärenden som
leder till åtal går också upp till Personalansvarsnämn-
den, där de behandlas av allmänföreträdare. Perso-
nalansvarsnämnden yttrar sig innan domstolen har
fattat sitt beslut. Ofta är det väl så att domstolen hell-
re friar. Det är möjligt att det förekommer att man
tappar sitt förtroende i detta sammanhang.
Man kan ändå peka på att anmälningsbenägenhe-
ten har ökat. Personer anmäler nu i betydligt högre
grad om man anser sig ha blivit illa behandlad på ett
eller annat sätt.

Anf. 137 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Som Margareta Sandgren säger finns
det här ett svårt gränsland, eftersom polisen faktiskt
får använda våld och ibland gör det. Människor upp-
lever att övervåld har begåtts, även om så kanske inte
har skett. Vänsterpartiet har ingen anledning att påpe-
ka eller anse att ärendena utreds på ett felaktigt sätt,
utan jag vill upprepa att det här handlar om männi-
skors förtroende och människors sanna upplevelse av
att ha blivit för våldsamt behandlade.
Jag vill också göra en liten inbjudan till socialde-
mokraterna. Jag skulle när det gäller det brottsföre-
byggande arbetet vilja höra om Margareta Sandgren
kan haka på oss när vi menar att man kanske måste
börja i en annan ände. Det brottsförebyggande arbetet
kan börja med arbete som inte i sig kan rubriceras
som brottsförebyggande. Jag tänker bl.a. på att rege-
ringen har talat om att man ska införa social kompe-
tens som ett ämne inom skolans värld. Man vill stödja
barn som har det svårt redan när de är små. Tillsam-
mans måste vi hjälpas åt med att ge pengar till kom-
muner och landsting för att förebygga att vi år ut och
år in ska behöva tala om att vi vill ha fler poliser för
att stävja de brott som begås.

Anf. 138 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! I den senare delen har jag ingen an-
nan uppfattning än Yvonne Oscarsson, och det har vi
inte från Socialdemokraternas håll heller, utan vi
tycker naturligtvis att detta är viktigt. Vi ser samhället
som en helhet. Vi tycker att det är ytterst viktigt och
ett fundament att man har bra levnadsvillkor och att
barnen får en bra uppväxt med bra skola, bra vård och
omsorg, bra boende osv. Det är oerhört mycket vikti-
gare. Jag tror att i de klyftor som ändå breder ut sig i
samhället så kan vi också se spår av kriminalitet, som
har kommit just på grund av detta att några har och
några andra inte har.
Vad gäller det första som handlar om internutred-
ningar så ska man i årsredovisningen ange vilka åt-
gärder som man har vidtagit, och vi får väl återkom-
ma till det om det visar sig att det är precis så som
man befarar från Vänsterpartiet.

Anf. 139 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag kommer att ta upp den del i justi-
tieutskottets betänkande som behandlar den tvärpoli-
tiska motionen So225, som bl.a. Barbro Westerholm
var med om att skriva här i riksdagen under allmänna
motionstiden.
Tyvärr visas i vårt samhälle fortfarande en intole-
rans gentemot homosexuella, bisexuella och transper-
soner, vilken bl.a. tar sig uttryck i trakasserier, våld
och diskriminering. De hätska reaktionerna mot ut-
ställningen Ecce Homo, som vi i riksdagens homo-
grupp visade här i riksdagen för drygt ett år sedan,
och det våld som riktats mot homosexuella och deras
möteslokaler, inte minst under de senaste åren, talar
sitt tydliga språk.
Homofobi är samlingsbegreppet för de negativa
reaktioner en del människor visar homosexuella.
Homofobi beskrivs i nationalencyklopedin som en
personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, ho-
mosexuella människor eller egna homosexuella im-
pulser. Även samhällets rädsla för och intolerans mot
homosexuella kan kallas homofobi. Rädsla och okun-
skap ligger bakom homofobi. Det är därför nödvän-
digt att på olika vägar med kraft bekämpa de negativa
attityder och felaktiga begreppsbildningar rörande
homo- och bisexualitet som finns i samhället.
Vår mening är att transvestiter, transsexuella och
andra transgendergrupper självklart ska omfattas av
samma skydd mot diskriminering och våld som ho-
mo- och bisexuella. Dessa grupper benämns just som
transpersoner, som är ett vedertaget begrepp.
Vi ledamöter från Socialdemokraterna, Vänster-
partiet, Folkpartiet, Miljöpartiet och Centern - ja, alla
partier utom Kristdemokraterna och Moderaterna -
som står bakom den här motionen skriver bl.a. så här
om varför denna motion är så viktig: "Vi som parla-
mentariker i Sveriges riksdag vill medverka till att
belysa och synliggöra situationen för människor med
olika sexuell läggning och könstillhörighet." Detta är
vårt ansvar.
Fru talman! Jag hade ju hoppats att även justi-
tieutskottets majoritet hade gjort fullt ut på samma
sätt och synliggjort. Men så är det inte. Justitieut-
skottets majoritet har valt att göra det lätt för sig och
samtidigt sälla sig till skaran av osynliggörare. Det
jag pratar om är transfrågorna, som för första gången
i historien lyfts upp i riksdagsmotioner med bl.a. krav
på synliggörande och konkret handlande.
Tyvärr har inte justitieutskottet uppmärksammat
frågan, och jag kan inte låta bli att undra vad detta
beror på. Saknas kunskapen och insikten om vad en
transperson är? Eller vad beror det på att justitieut-
skottet valt att inte ens citera rätt ur vår motion, utan
helt och hållet osynliggöra transpersonerna?
Förtrycket mot homo- och bisexuella och
transpersoner tar sig många olika former, alltifrån
glåpord och nedsättande omdömen till grovt fysiskt
våld och mord samt förstörelse av samlingslokaler.
Eva Tiby vid kriminologiska institutionen vid
Stockholms universitet lade i höstas fram en avhand-
ling där hon visar att 27 % av tillfrågade homosexu-
ella personer råkat ut för någon form av hot eller våld
på grund av sin sexuella läggning. Homosexuella i
Göteborg är värst utsatta. Här uppger 36 % av de
tillfrågade att de utsatts för hot eller våld på grund av
sin homosexualitet.
I Norge kom i början av förra året en rapport där
våldet mot homosexuella redovisas. Det är NOVA:s
rapport från 1999. Enligt denna studie utsätts lesbiska
kvinnor dubbelt så ofta för hot som kvinnor i den
generella befolkningen. För män är hot ännu vanliga-
re, tredubbelt så ofta. Vidare är de homosexuella
männen mer oroliga än de lesbiska kvinnorna för att
gå ut. Detta går stick i stäv mot vad som är fallet i den
generella befolkningen. Iakttagelserna har lett till
debatt i det norska stortinget om vilka åtgärder som
behöver vidtas för att förebygga våld mot homosexu-
ella.
Vi känner inte till några motsvarande undersök-
ningar vad gäller hot och våld mot transpersoner, men
undersökningar av våld mot homosexuella har visat
att det som provocerar angriparen oftast är vad man
uppfattar som könsöverskridande klädsel eller bete-
ende. Då transpersoner ofta skiljer sig ännu tydligare
från mängden drabbas de troligen minst lika ofta som
homo- och bisexuella personer.
I maj 1999 möttes homo- och bisexuella studen-
ter, Gaystudenterna i Sverige. Det skedde vid en
konferens och en riksdag i Linköping, där polisen
bedömde risken för oroligheter vara så stor att stu-
denterna tvingades betala 30 000 kr för den vakthåll-
ning som polisen ansåg nödvändig för att kunna ga-
rantera säkerheten vid mötet. Redan att studenterna
tvingades stå för dessa kostnader visar vilken diskri-
minering homo- och bisexuella utsätts för. Samhället
ställer ju upp med betydligt större belopp när det
gäller säkerheten vid t.ex. fotbollsmatcher, men här
krävdes privata medel för att garantera en så grund-
läggande demokratisk rättighet: mötesfriheten.
Det är oacceptabelt att våld, hot och diskrimine-
ring mot homo- och bisexuella och transpersoner är
vardagliga företeelser i Sverige och i övriga världen.
Att vara en person med utländskt ursprung och homo-
eller bisexuell i Sverige är att vara utsatt för dubbelt
förtryck. Man möter dels intolerans, rasism och
främlingsfientlighet som människor i Sverige visar
personer med utländskt ursprung, dels den intolerans
mot homosexualitet som såväl svenskar som de egna
landsmännen kan visa. Jag vill poängtera att det na-
zistiska våldet i synnerhet riktas mot homosexuella.
Därför måste arbetet med att bekämpa våld, hot
och diskriminering mot homo- och bisexuella och
transpersoner bedrivas på ett tydligt och kraftfullt
sätt. Här kommer polisväsendet in. En konkret åtgärd
vore att låta brott och våldshandlingar riktade mot
dessa grupper utredas av specialutbildad personal
som har en mer ingående kännedom om homo- och
bisexualitet och om transproblematiken än polisen
och som därmed har bättre förutsättningar att se
mönstren i brotten.
Och det är just detta som tas upp i reservation 14,
där Vänsterpartiet tillsammans med Folkpartiet och
Miljöpartiet ser det som väldigt angeläget att åstad-
komma ett bättre skydd genom t.ex. särskilda hand-
läggare inom polisen.
En annan åtgärd är insatser för att förebygga de
brott och det våld som riktas mot homo- och bisexu-
ella och transpersoner. Det kan t.ex. handla om bättre
samarbete mellan polis, homosexuellas organisatio-
ner, kommuner, lokala brottsförebyggande råd etc.
Utskottet säger i sin motivering att man i utskottet
inte är övertygade om att särskilda utredningsmän
inom polisen generellt är det bästa sättet att tackla
problemet. Nej, men det vore inte dumt att tala om
hur justitieutskottets majoritet hade tänkt sig att
tackla problemet, för justitieutskottet har ett ansvar
för dessa frågor.
Naturligtvis handlar detta med särskilda handläg-
gare om en lösning som sedan bör ingå i vad alla
poliser ska klara av att utreda. Detta återfinner man i
regleringsbreven för år 2000 åt bl.a. Rikspolisstyrel-
sen. Där står under rubriken uppdraget bl.a. följande:
"Rikspolisstyrelsen skall, som ett led i kampen mot
brott med rasistiska, främlingsfientliga eller homofo-
biska inslag, upprätta en strategi för att säkerställa att
personalen har god kunskap om grunden för dessa
brott och om situationen för de grupper som utsätts
för dem. I arbetet ska kunskapsstrategier som har
utarbetats enligt regeringsbeslutet den 23 juni 1999
beaktas. Utbildningsinsatser som ingår eller följer av
strategin bör, där så är lämpligt, samordnas med övri-
ga myndigheter inom rättsväsendet. Strategin skall
redovisas till regeringen senast den 15 juni 2000".
I betänkandet kan man se i inledningen att ut-
skottets majoritet valt en skrivning där man talar om
s.k. homofobiska brott. Det är inte så att det är s.k.
homofobiska brott. Det är ett vedertaget uttryck som
även regeringen använder, dvs. homofobiska brott.
Regeringen ska ha fullt beröm för sina utmärkta
regleringsbrev där den på ett kraftfullt sätt visar
handlingskraft mot bl.a. homofobiska brott. Det gäller
inte bara polisväsendets regleringsbrev utan också
åklagarorganisationens, domstolsväsendets, kriminal-
vårdens, Brottsoffermyndighetens, Brottsförebyggan-
de rådets och Rättsmedicinalverkets regleringsbrev,
där man återfinner samma skrivningar. Här är det
beröm till regeringen.
Men vi får inte glömma bort att detta uppdrag är
nytt och att myndigheternas strategier ska redovisas
till regeringen senast den 15 juni i år. Det ska för
övrigt bli spännande att ta del av dessa strategier. Det
tar således tid innan organisationen hunnit anpassa
sig till uppdraget. Till dess är det viktigt att Sveriges
riksdag reagerar med samma kraft som regeringen
väljer att göra mot våldet. Därför finns också den
reservation som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och
Folkpartiet har gjort.
Det är också beklagligt att transpersoner uttryck-
ligt undantas från skyddet mot diskriminering på
grund av homosexuell läggning. Med undantaget ger
man, motivet till trots, genom den nuvarande skriv-
ningen mer eller mindre signaler att transvestiter,
transsexuella och andra transpersoner faktiskt får
diskrimineras. I betänkandet tar justitieutskottet just
upp denna bestämmelse i 16 kap. 9 § i brottsbalken.
Men återigen, fru talman, varför missar justitieut-
skottet just transpersonerna?
Fru talman! Det är även intressant att justitieut-
skottet valt att ta med en fråga som ställts till justi-
tieministern. Frågan tar upp att införa homosexuella i
bestämmelsen om hets mot folkgrupp, vilket justitie-
ministern har svarat på. Det handlar alltså om en
grundlagsfråga och ett helt annat yrkande i den tvär-
politiska motionen än de yrkanden som tas upp i det
här betänkandet.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation nr 14.

Anf. 140 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är glädjande att Tasso Stafilidis
nu är nöjd med det som regeringen har skrivit i regle-
ringsbrev och annat. Det visar på att den socialdemo-
kratiska regeringen ändå har tagit dessa frågor på
största allvar och att man ämnar att göra någonting åt
det. Att man kräver en återrapportering redan i juni
månad visar också på det.
Jag vill också peka på att en utredning är tillsatt
som ska ta upp just den fråga som Tasso Stafilidis
berör. Det står också i betänkandet. Det finns samti-
digt en särskild utredare som ska titta på olaga dis-
kriminering. Så visst görs det en del.
Där vi inte delar Tasso Stafilidis och övriga mo-
tionärers synpunkter är att man ska ha en särskild
brottsutredare för dessa frågor. Vi är lite skeptiska till
att man ska specialisera det. Det är inte det enda krav
som har kommit på specialisering när det gäller
brottsutredare. Det finns sådana krav också på andra
områden. Vi tycker att det är en kunskap och kompe-
tens som ska finnas i hela poliskåren.

Anf. 141 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det är helt riktigt att regeringen ska
ha beröm. Den har gjort ett väldigt bra arbete. Det är
första gången som det finns skrivningar i budgetpro-
positionen om de homofobiska brotten. Regeringen
har också tagit väldigt allvarligt på detta och ser
kopplingarna till det nazistiska våldet som främst
riktas om homosexuella. Där är vi överens.
Jag har full respekt för den bedömning som justi-
tieutskottets majoritet har valt att göra. Vi kan trots
det inte blunda för de fall som uppstår och den okun-
skap som återfinns i polisväsendet. Det behövs kun-
skap, och polisväsendet är också berett att ta till sig
den kunskapen. Men fram till dess att den har nått ut i
hela organisationen måste även Sveriges riksdag och
justitieutskottet ta det ansvar som regeringen nu tar
för en långsiktig lösning.
Visst kan man se det som att det kanske är onö-
digt med särskilda utredare. Men vi ser det trots allt
som viktigt, eftersom människor far illa. Precis innan
nyårsafton var det en homosexuell man som blev
nedstucken med kniv utanför sin bostad här i Stock-
holm. Vi har flera fall. Jag har här en lista med ett
trettiotal personer som har blivit knivhuggna eller
mördade på grund av sin homosexualitet, inte minst
ishockeyspelaren Peter Karlsson som blev mördad
med 64 hugg.

Anf. 142 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det har blivit känt på senare år. Man
har kanske inte tidigare känt till att det var på grund
av sin homosexualitet eller annan sexuell läggning
som dessa personer blev trakasserade, utsatta för
övergrepp och annat och kanske också mord i vissa
fall.
Vi behöver förbättra våra kunskaper. Det är rik-
tigt. Men samtidigt har vi, Tasso Stafilidis, ställt oss
bakom regeringens budgetproposition, i vilken det
också framgår att detta är prioriterade brott som ska
åtgärdas. Regeringen har också vidtagit de åtgärderna
i regleringsbreven.
Vi behöver som sagt förbättra våra kunskaper. Det
är en process. Vi jobbar på så fort vi kan för att för-
bättra situationen också för denna grupp.

Anf. 143 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det Margareta Sandgren tar upp är
glädjande. I varje fall har majoriteten i riksdagen
ställt sig bakom budgetpropositionen och skrivning-
arna vad gäller det aktiva deltagandet och kraftsam-
lingen mot de homofobiska brotten.
Jag måste samtidigt återupprepa min fråga om hur
utskottet har behandlat frågan om tranpersonerna. Det
är trots allt första gången som dessa frågor tas upp i
motioner i riksdagen. Det är två motioner. Det är en
enskild motion av Barbro Westerholm som enbart
handlar om transsexuellas rättigheter och sedan den
tvärpolitiska motionen där vi lyfter fram problemati-
ken som transpersonerna utsätts för.
Vad beror det på att justitieutskottet inte i sina
skrivningar ens har nämnt att vi faktiskt har med detta
i våra yrkanden? Finns det inte någon kunskap i ut-
skottet? Vad beror det på att ni helt och håller valt att
osynliggöra transpersonerna?

Tredje vice talmannen anmälde att Margareta
Sandberg inte hade rätt till ytterligare replik.

Anf. 144 GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag vill först tacka för utskottets rela-
tivt välvilliga behandling av min motion Ju214.
Det är glädjande att Rikspolisstyrelsen nu tagit
initiativ till en samverkan med Försvarsmakten. Det
är vidare utmärkt att man äntligen är beredd att pröva
modern teknik vad avser kartor. GPS-markering un-
der eftersökningar vore naturligtvis också ett väldigt
stort steg framåt.
Jag kan också glädja mig åt att internationella er-
farenheter nu kommer att kunna tillämpas även i
Sverige.
Fortfarande finns det dock påtagliga brister att åt-
gärda. Jag ställde en fråga till riksdagens utred-
ningstjänst angående statistiken över försvunna per-
soner, frekvensen av återfunna samt vilka metoder
som använts vid eftersökningen. Det visade sig att
statistik i stort sett saknas. Man har dock nu tagit
fram en ny blankett att användas vid eftersökning
enligt räddningstjänstlagen.
Jag hoppas verkligen att den nya statistiken med
den nya blanketten kommer att göra det möjligt att
utvärdera vilka metoder som fungerar vid olika typer
av eftersökningar. Såväl rent medmänskliga som
ekonomiska hänsyn talar för att man ska använda den
effektivaste metoden vid varje tillfälle.
Fru talman! Som en hjälp på vägen när det gäller
utvärderingar har jag nu precis erhållit slutrapporten,
jag har den här, från polisen i Essex. Rapporten be-
handlar främst olika metoder att med hund hitta för-
svunna personer. Den behandlar olika modeller för
träning av hundar likväl som erfarenheter med olika
hundraser.
Essexpolisen började samtidigt träna två blod-
hundsvalpar och två schäfervalpar. Träningen genom-
fördes på samma sätt, med s.k. scent article. Det
betyder att hunden får lukta, scent betyder "vittring"
här, på något föremål. Samtliga fyra hundar tränades
alltså på samma sätt. Studien gjorde helt inom den
ordinarie verksamheten hos Essexpolisen. Samtliga
spåruppdrag gällde verkliga försvunna personer eller
brottslingar på rymmen eller på flykt från brottsplats.
Resultaten är mycket intressanta. För det första
visar det sig inte överraskande att blodhundarna redan
som mycket små var helt överlägsna de vältränade
hundarna av andra raser. För det andra, och det var
något mer överraskande, visade det sig att de två
schäfervalparna tidigt utvecklade en förmåga till
spårning som var vida överlägsen de vanliga, välträ-
nade tjänstehundarnas. Dock nådde de inte riktigt upp
till blodhundarnas förmåga. Det förefaller alltså helt
klarlagt att inte bara medfödda skillnader utan även
träningsmetoderna har en avgörande betydelse för
resultatet.
Fru talman! Rapporten rekommenderar följande
konkreta åtgärder: För det första att scent article-
metoden används vid träning av såväl ordinarie
tjänstehundar som speciella trailing hounds. För det
andra att alla befintliga tjänstehundar omskolas med
en scent article-metod. För det tredje att standardbe-
hörigheten för polishundar alltid ska innehålla träning
på hårt underlag, underlag kontaminerat med andra
vittringar samt operationella svårigheter.
För det fjärde att alla polishundstävlingar ska gö-
ras om så att man tävlar även med scent article-
metoden. För det femte att en nationell standard ut-
formas så att spårande hund kan användas som bevis-
ning i domstol. För det sjätte att en speciell organisa-
tion bildas för att bevaka och vidareutveckla spårning
med scent article.
För det sjunde, slutligen, rekommenderar Essex-
polisen kraftfullt att inrikesdepartementet i London
överväger att till alla polismyndigheter som specia-
lister tillhandahålla blodhundar.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag uppmana alla
intresserade som vill ta del av den här rapporten att ta
kontakt med mig så kan jag lämna eller sända över
den. Med en "Shakespearesk" ordlek kallar man den
Scent to jail.

Anf. 145 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag skulle bara vilja göra ett förtydli-
gande när det gäller reservation 12, Polisens interna
utredningar. Där har Vänsterpartiet och Miljöpartiet
uttryckt en avvikande mening beträffande det sätt på
vilket de interna polisutredningarna äger rum när
poliser har begått brott. Vi har tidigare varit med på
den här typen av reservationer, och jag tror faktiskt
att partiet fortfarande har den grundinställningen att
det inte är helt bra om det är.
Det behöver ju inte betyda att det i sak är bristfäl-
ligt, det arbete som utförs inom polisväsendet. Det
här är ju ytterst en förtroendefråga. Allmänheten
måste ha fullt förtroende för att det här går rätt till. Då
får man respektera att det inte räcker med att man gör
interna utredningar inom väsendet och konstaterar att
det här fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det är
alldeles uppenbart att det inte räcker.
Man måste vidta vissa förtroendeåtgärder. Då är
kanske det som är angivet i reservationen en rimlig
väg. Det behöver inte vara den enda vägen. Jag tror
att det avgörande elementet är att man i det här hän-
seendet tillför utredningsväsendet personer som är
helt oberoende eller fristående från polisen. Det gäller
egentligen åklagare också. Åklagare och poliser kör
mentalt ihop. Det är ungefär samma gäng. Det måste
alltså in något annat element för att man ska få den
här tilltron.
Med den markeringen hoppas jag att vi har för-
tydligat oss.

Anf. 146 YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Jag vill bara tacka Rolf Åbjörnsson
för hans instämmande i mitt tidigare inlägg. Jag tyck-
er att det är glädjande att kristdemokraterna ansluter
sig till vår reservation. Tack för det!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 februari.)

9 § Straffrättsliga frågor

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU7
Straffrättsliga frågor.

Anf. 147 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Den 30 november förra året hade våra
fyra största dagstidningar ett gemensamt reportage.
Det gav en skrämmande bild av hotet mot demokra-
tin. En av rubrikerna löd så här: Våldet skrämmer till
tystnad. Och det handlar inte bara om hot från mc-
gäng och de nazistiska organisationerna. Rädslan att
vittna och att anmäla, att ställa upp på rättvisans sida,
håller på att breda ut sig i hela samhället. Detta är
mycket allvarligt och oroande.
Några veckor före jul blev en ung grabb i tjugo-
årsåldern utan anledning nedsparkad och skadad i sin
axel. Händelsen inträffade i centrala Sölvesborg, i
min hemkommun. Sölvesborg är som säkert hela
kammaren känner till en ganska liten stad. Det är en
av landets mindre kommuner. Det fanns ett vittne
som var berett att ställa upp och vittna om händelsen.
Men offret vågade inte anmäla!
Våld och hot om våld sprider sig långt ned i åld-
rarna. Rädslan att ingripa och vittna håller på att spri-
da sig som en cancersvulst i hela samhället från ung-
domarna på stan till oss medelålders och äldre, till
arbetsplatser och skolor där man blundar eller inte
lägger sig i då människor mobbas. Detta är mycket
allvarligt. Det är ett hot både mot rättssäkerheten och
mot vår demokrati.
Fru talman! Antalet brottsoffer måste minska. Det
är viktigt att samhället markerar att man står på
brottsoffrens sida. Det kräver naturligtvis att rättsvä-
sendet har tillräckliga resurser, och här brister det i
dag. Men det handlar också om hur resurserna an-
vänds och om vilket civilkurage som vi vanliga med-
borgare, unga såväl som äldre, har och vågar ha.
Vi moderater har länge argumenterat för att över-
grepp i rättssak och mened ska bedömas som lika
allvarligt. Båda brotten utgör allvarliga angrepp såväl
mot rättssamhället som mot enskilda. Kan vi inte
bromsa och stävja de här tendenserna hotas grunden
för vårt rättssamhälle. Lagstiftning och straffskalor
måste ge signalen att det är viktigt och rätt att ställa
upp och vittna, och att rättssamhället ställer upp för
vittnen och för dem som vågar anmäla brott.
Det känns därför som att vi i dag tar ett litet steg
på vägen då utskottets majoritet trots reservation från
socialdemokrater och vänsterpartister ställer sig bak-
om förslaget att ge regeringen till känna att de båda
brotten mened och övergrepp i rättssak ska ha samma
straffvärde. Det är bara att beklaga att vi inte kunde få
ett enigt utskott på den här punkten.
Fru talman! Jag övergår nu till att kortfattat kom-
mentera några av de reservationer och särskilda ytt-
randen som vi moderater lagt i det här betänkandet. I
betänkandet behandlas en motion om den s.k. sex-
köpslagen. Då denna lag antogs av riksdagen reserve-
rade vi moderater oss. Vi har hittills inte haft anled-
ning att ändra ståndpunkt i frågan. Vår uppfattning då
lagen antogs var att den var mer symboliskt betingad.
Vi har fortfarande den uppfattningen, och vi tycker
att det är fel att bemöta sociala problem med krimi-
nalisering.
Dessutom innebär lagen att endast en av parterna,
köparen, kriminaliseras, vilket måste anses som gans-
ka märkligt och svårt att förstå. Det är lagligt att bju-
da ut en sexuell tjänst men inte att köpa den. För-
nuftsmässigt och moraliskt är denna tingens ordning
mycket svår att förstå. Det är alltså tillåtet att inbjuda
till ett brott, att bjuda ut en sexuell tjänst, men att
köpa den tjänst som bjuds ut är straffbart. Vi har
ingen motion i denna fråga, men vi har markerat vår
uppfattning i ett särskilt yttrande.
Fru talman! Moderata samlingspartiet avvisade
lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor, den
s.k. BBS-lagen. Lagen ålägger innehavaren av en
elektronisk anslagstavla att under straffansvar dels
hålla uppsikt över innehållet i meddelanden som sänts
till anslagstavlan, dels sålla bort och förhindra vidare
spridning av sådana meddelanden som utgör brott
enligt vissa särskilt angivna brottsbalksregler.
För att förstå det orimliga i den här lagen kan det
vara lämpligt med en liten och mycket kort liknelse.
Det är lika orimligt att hävda att en kaféägare ska
hålla uppsikt över det som sägs inne i kafélokalen
som att hävda att en systemadministratör ska hålla
uppsikt över det som yttras på BBS:en. Vi anser att
lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor bör
upphävas. Det verkar som om de som står bakom
lagen inte helt insett hur den nya tekniken faktiskt
fungerar, även om vi i den här kammaren använder
den dagligen. En berättigad fråga till er som står bak-
om lagen är om ni känner till något fall där lagen
kommit till praktisk användning. Och i så fall har ni
alla möjligheter att redovisa det i fortsättningen av
denna debatt.
Fru talman! Samhället måste stå på brottsoffrets
sida. Det upprepar jag gärna många gånger. Svårig-
heten att delge vissa misstänkta gärningsmän innebär
kostnader och merarbete för rättsväsendet, men ännu
allvarligare är det att det orsakar onödigt lidande för
brottsoffren. I vissa fall har det gått så långt att miss-
tänkta brott hunnit preskriberas på grund av att gär-
ningsmannen har hållit sig undan delgivning. Detta är
stötande.
Ett sätt att komma till rätta med nuvarande för-
hållanden vore att ändra delgivningsreglerna så att
den misstänkte skulle anses delgiven och preskriptio-
nen därmed bruten redan när den misstänkte delges
förundersökningsprotokollet. Vår uppfattning i denna
fråga har vi redovisat i reservation 17 i detta betän-
kande.
Fru talman! Vi moderater, i likhet med utskottets
majoritet, anser att livstidsstraffet ska vara kvar som
påföljd för särskilt grova brott. En minoritet av ut-
skottets ledamöter vill avskaffa livstidsstraffet, vilket
har markerats i en del reservationer.
Vi moderater anser dessutom att livstids fängelse
ska införas i straffskalan för grovt narkotikabrott.
Narkotikabrottslingar profiterar hänsynslöst på andra
människors olycka och beroende. Lagens strängaste
straff, livstids fängelse, bör därför kunna ingå i straff-
skalan för grova narkotikabrott.
I detta sammanhang vill jag ta upp att en enig
riksdag hösten 1998 hade en annan uppfattning då det
gällde livstids fängelse. En enig riksdag ställde sig
bakom att straffskalan för brotten olovlig kärnspräng-
ning och olovlig befattning med minor skulle omfat-
tas av livstids fängelse. Har ni ändrat er nu när det
gäller livstids fängelse även då det gäller dessa brott?
Det står nämligen inte något undantag i era reserva-
tioner. Jag utgår från att ni i era anföranden redovisar
er inställning i den här frågan. Man har naturligtvis
rätt att ändra sig efter hösten 1998. Man borde ju ha
tagit med det i sina motioner.
Fru talman! En mycket stor andel av alla brott be-
gås av ett mindre antal brottslingar. Vi har fått en
kategori brottslingar som närmast kan klassas som
yrkesförbrytare. Ett av skälen till detta anges, bl.a. av
många polismän, vara den s.k. mängdrabatten vid
många brott. Har en brottsling begått ett antal brott
som renderar ett visst straff, vet han att straffet blir
oförändrat eller bara obetydligt längre även om han
skulle begå ytterligare brott av samma typ.
Om ett grovt brott normalt leder till ett års fängel-
se, så leder fem liknande brott till bara en minimal
straffskärpning. Och det förekommer, som ni alla
känner till, att brottslingar begår brott under sin per-
mission och att detta inte alltid föranleder straff-
skärpning. Det förekommer också att brottslingar
begår ytterligare brott i väntan på sin rättegång och
att detta bara resulterar i en mycket liten ytterligare
påföljd om ens någon.
Att ta bort eller kraftigt minska mängdrabatten ger
flera goda effekter. Det skulle sända en tydlig signal
från samhället att ytterligare brottslighet inte accepte-
ras. Det skulle dessutom leda till att färre brott begås
och därmed till färre brottsoffer.
Vi moderater har tidigare väckt förslag om att
mängdrabatten ska avskaffas eller användas mer
restriktivt. Det är tyvärr endast de moderata ledamö-
terna som har ställt sig bakom kravet. Och detsamma
gäller tyvärr i dagens betänkande. Detta är olyckligt,
inte för mig, inte för moderaterna utan för alla de som
i framtiden riskerar att bli brottsoffer.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
den första reservationen där vi moderater finns med,
nämligen reservation 14. Samtidigt vill jag påpeka att
vi naturligtvis står bakom alla moderata reservationer
och särskilda yttranden.

Anf. 148 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas
straffrättsliga frågor och motioner från allmänna
motionstiden, vilket gör att den här debatten kommer
att spänna över ett ganska vitt område. Det kommer
att göra att debatten inte alltid är så lätt att följa för
åhörarna, eftersom vi byter från ämne till ämne.
Fru talman! Jag tänker ta upp ett par av de reser-
vationer som Vänsterpartiet har i detta betänkande.
Den första reservationen som jag vill beröra är reser-
vation 2 om asylsökande och invandrade kvinnors
situation. Vi vet i dag att många av de asylsökande
kvinnorna som inte har fått uppehållstillstånd i Sveri-
ge och som också väntar sig en utvisning håller sig
gömda. Vi vet att många av dem jobbar svart hos
arbetsgivare som utnyttjar deras situation - om de blir
upptäckta kommer de att bli utkastade. Vi vet att
väldigt många av dessa kvinnor blir sexuellt utnyttja-
de, misshandlade och lever under ganska vidriga
förhållanden. Men dessa kvinnor vågar i dag inte
vända sig till polis för att göra en anmälan eller vända
sig till rättsväsendet för att få hjälp, eftersom de fak-
tiskt befinner sig olagligt i Sverige. Man skulle kunna
säga att de kanske får skylla sig själva och att det är
bättre att ge sig till känna hos polisen och i så fall bli
utvisad. Men många av dessa kvinnors situation är
mycket svår.
För att kunna belysa denna problematik och för att
ändå kunna försöka hitta någon lösning för att se till
att vi inte har en grupp som lever här i Sverige, oav-
sett om den lever här olagligt eller inte, och blir så
utsatt och så utnyttjad som många av dessa kvinnor
blir. Därför har vi i en motion väckt ett förslag om att
Sexualbrottskommittén bör belysa den här problema-
tiken och att kommittén bör få ett tilläggsdirektiv för
att även ta med denna problematik. Tyvärr är det bara
Vänsterpartiet i justitieutskottet som har ansett denna
fråga vara viktig att driva. Det tycker vi är synd, där-
för att oavsett på vilka grunder som dessa kvinnor är
här så måste vi ändå i Sverige se till att ingen kvinna
ska behöva utstå misshandel och sexuella övergrepp
utan att vi på något sätt ska kunna skydda dem och
kunna ge dem hjälp.
Nästa reservation som jag tänkte ta upp handlar
om försäljning av sexuella tjänster. Jeppe Johnsson
berörde också det absurda i denna lagstiftning. Mode-
raterna säger att det är fel att kriminalisera ett socialt
problem. Jag tycker att det är ett ganska intressant
resonemang från moderaterna om vad som är ett
socialt problem.
Vi i Vänsterpartiet blir ganska ofta angripna när vi
säger att det är en felaktig väg att kriminalisera själva
missbrukaren, själva narkomanen, i dennes missbruk.
Vi anser nämligen att det här är ett socialt problem.
Där blir vi alltså ofta ganska hårt angripna från Mo-
deraterna som menar att vi inte ser allvarligt på miss-
bruksproblemen och att vi inte ser tillräckligt allvar-
ligt på narkotikan och narkotikafrågorna. Vi skulle
inte tillräckligt vilja bekämpa sådant.
När moderaterna använder det resonemanget i
fråga om prostitution blir det ganska intressant. Inne-
bär det att jag egentligen kan anklaga er moderater
för att inte ta tillräckligt seriöst på detta med att män
köper kvinnors kroppar - alltså på att det existerar i
ett land att man kan köpa en annan människas kropp?
Det är nog inte riktigt så Moderaterna menar men
ibland är det intressant att tänka över vilket resone-
mang som används i olika frågor.
Vi i Vänsterpartiet är väldigt positiva till att den
här lagstiftningen kommit till stånd. Senast i måndags
besökte jag Prostitutionsgruppen i Göteborg. Tidiga-
re, före lagstiftningen, hade man över 300 gatupro-
stituerade. I dag har man knappt 100. Men viktigast
av allt är att man ser att det är en minskad tillström-
ning av unga flickor. Sedan vet vi att det här också
finns på Internet och att det finns prostitution inom-
hus men detta har alltid funnits. Hos de grupper som
arbetat med frågan mycket länge och som har kartlagt
detta har det här inte varit ett problem som inte har
existerat - att prostitutionen varit dold eller att det
inte har funnits på Internet. Det har alltså också fun-
nits men man har kunnat sätta in åtgärder vad gäller
den grova gatuprostitutionen. Detta är en framgång.
Sedan vill jag lyfta fram en av de, som vi i Väns-
terpartiet tycker, viktigaste reservationerna. Det gäller
livstidsstraffet. Varför vill vi ha en utredning där man
egentligen ska ha som målsättning att avskaffa livs-
tidsstraffet? Ja, det finns två mycket tydliga skäl.
Det ena skälet är egentligen strikt juridiskt men
det är också att se i ett rättssäkerhetsperspektiv. Det
handlar om att skilja den lagstiftande makten från den
dömande makten, om att man inte på något sätt får
sammanblanda dessa två. När det gäller det hårdaste
straffet som vi har i Sverige är det just fråga om den-
na sammanblandning. Domstolarna dömer men trots
allt är det sittande regering som sedan genom nådein-
stitutet de facto kommer att bestämma hur pass lång
strafftiden ska vara. Det här är en farlig samman-
blandning och något som dessutom definitivt bör
undvikas eftersom det gäller det allvarligaste straffet
som finns i ett land. Bara i det perspektivet bör man
faktiskt se över det här och göra en ändring.
Det andra skälet har att göra med vad som händer
med straffet i sig. Detta är ganska intressant när man
går in och tittar närmare på det. Vi här i riksdagen har
ju egentligen inte en enda gång diskuterat eller de-
batterat och inte heller skärpt straffskalor eller för-
ändrat någonting.
Vad har då hänt med livstidsstraffet under tio år?
Ja, 1989 hade vi 26 livstidsdömda i Sverige. Nu vid
årsskiftet hade vi 101 livstidsdömda - alltså en ök-
ning med 300 %.
Då kan man fråga sig: Har brottsligheten i Sverige
ökat på motsvarande sätt? Har antalet mord i Sverige
ökat med 300 % eller har den grova våldsbrottslighe-
ten ökat? Nej. BRÅ:s siffror kom häromdagen.
Våldsbrottsligheten har ökat med 40 % under 90-
talet, så där ser man att benägenheten att använda sig
av livstidsstraffet har ökat. Men viktigast av allt är att
titta på hur långa strafftiderna är. För tio år sedan fick
man nåd när man suttit fängslad i ungefär sju-nio år.
Då fick man straffet tidsbestämt. Tidsbestämningen
gällde något mellan 12 och 14 år. I dag har de flesta
av de här personerna inte ens fått straffet tidsbedömt.
Vi kan titta på perioden 1995-1996 och på dem
som fick straffet tidsbestämt. Var hamnade man då?
Ja, det låg någonstans mellan 14 och 23 år. De som i
dag suttit fängslade längst, utan att ha fått straffet
tidsbestämt, har suttit inne i drygt 21 år. Den som
suttit fängslad längst efter det har alltså suttit fängslad
i 18 år utan att få straffet tidsbestämt. När det gäller
de senaste tidsbestämda straffen handlar det om 24 år.
Vidare ligger ett på 19 år och ett på 18 år. Vi ser en
enorm ökning i strafftiderna; detta utan att Sveriges
riksdag en enda gång har diskuterat och talat om
straffskärpning, om höjda straffskalor. Jag tycker att
detta är allvarligt. Kontrollen över straffsatser och
över den dömande makten ska ske genom lagstift-
ning, inte genom att regeringen utifrån olika opini-
onsbildningar, utifrån förändringar i samhället, helt
plötsligt ändrar straffsatser.
Vi i Vänsterpartiet är oerhört oroade över de långa
strafftiderna i dag och vi är oroade över att det är så
många som i dag sitter på våra fängelser som inte har
den blekaste aning om när de kommer ut eller om hur
det ska bli. Detta skapar oerhörda problem också när
det gäller återanpassningen. Det är inhumant att låta
människor sitta fängslade under sådana förhållanden
och det är inte bra i ett behandlingsperspektiv. Därför
vill vi ha en utredning.
Tyvärr måste jag säga att det är synd att det i dag
finns tre reservationer - det finns ju lite olika ut-
gångspunkter i frågan när man uppmärksammat pro-
blemen. Men jag önskar att vi åtminstone framöver
kommer överens om att vi måste titta närmare på
frågan. Vi kan ha lite olika infallsvinklar och vi kan
vara mer eller mindre säkra eller osäkra på detta med
ett avskaffande eller inte eller om man ska titta på
någonting annat. Men låt oss här från riksdagen åt-
minstone gemensamt titta på detta och faktiskt ta vårt
ansvar i den frågan!
Avslutningsvis ska jag tala om den reservation
som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har när
det gäller straffsatser och övergrepp i rättssak.
Jeppe Johnsson från Moderaterna var väldigt
duktig i sin argumentation här om hur viktigt det är
att komma åt detta, om hur rädslan sprider sig och om
att detta börjar bli en cancersvulst. Vi i Vänsterpartiet
är också oroade över den rädsla som sprider sig men
vi tror inte att det är ytterligare straffskärpningar gång
på gång som är det som kommer att åstadkomma en
förändring i frågan.
För knappt ett och ett halvt år sedan skärpte vi
straffet. Vi bör också se vad den straffskärpningen
gjort. Men viktigt är också när man börjar debattera
på det här sättet att fråga: Bör inte övergrepp i rätts-
sak ligga på samma straffskala som mened? Jo, det
kan säkert verka ganska logiskt och realistiskt. Jeppe
Johnsson, våld mot tjänsteman är också ett väldigt
allvarligt brott men det ligger faktiskt t.o.m. under
övergrepp i rättssak på straffskalan. Bör vi kanske
ändå inte se över detta?
Det finns en fara i att i en debatt hela tiden bara
jämföra olika straffskalor. Vad som behövs för att ge
vittnen trygghet - för att skapa trygghet och få män-
niskor att ställa upp - tror jag är att vi får en bättre
polis som tar hand om vittnen och brottsoffer när
någonting händer. Det behövs bättre kunskaper där.
Hela rättsväsendet måste ha bättre kunskaper om
bemötandet och om hur man stöttar. Även om straf-
fen skärps när det gäller övergrepp i rättssak är det
tyvärr så att de som hotar och som säger sig vara
beredda att misshandla någon grovt eller att slå ihjäl
någon är beredda att begå brott som är mycket grövre
och för vilka gäller mycket hårdare straffskalor än för
övergrepp i rättssak. Jag tror därför inte att den saken
förändrar något i sammanhanget, utan det handlar om
åtgärder på ett mycket bredare plan.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 2 och 19 men för den skull står vi givetvis
också bakom våra andra reservationer. För tids vin-
nande avstår vi dock från att yrka bifall till dem.

Anf. 149 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Alice Åström säger att hon är oroad
över de långa strafftiderna. Det är jag också men jag
skulle vilja vinkla det så här. Jag är mest oroad över
den brottslighet som renderar de långa strafftiderna.
Det är den jag är mest orolig för.
Alice Åström talar också om att för några år sedan
innebar livstidsfängelse att man fick nåd efter 12-14
år, och sedan gick man på halvtid på den tiden. Det
var inte mycket till att kalla för livstidsstraff.
Vi moderater står fast vid att livstidsstraffet be-
hövs. Jag har full respekt för dem som har en annan
åsikt. Men jag hävdar att det här straffet faktiskt ock-
så behövs. Jag tycker att det är viktigt att man gör en
individuell bedömning när nåd kan ges. Jag tycker
också det är riktigt att praxis har blivit att straffen är
något längre i dag än vad de var tidigare.
När det gäller sexualbrottslagen jämför Alice
Åström med eget bruk av narkotika. De flesta som
brukar narkotika säljer den vidare. Ofta är det någon-
ting som drabbar mycket unga människor. Det är
visserligen en del unga också som går till prostituera-
de. Att man går till en prostituerad måste bero på att
man inte kan få kärlek eller bli älskad på annat sätt
eller på att man söker extra spänning i tillvaron. Men
det är någonting som bara skadar den personen själv,
inte andra. Självklart skadar det den kvinna som är
prostituerad.
Jag ser att talartiden rinner ut, så jag återkommer.

Anf. 150 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det var en hel del frågor. Jag får börja
med att säga att jag definitivt inte instämmer i Jeppe
Johnssons bild av prostitution, vad det är som driver
prostitutionen och vad det är som händer, vem som
skadas och hur mycket. Det ligger mycket djupare än
så. Därför tyckte vi i Vänsterpartiet att den här mar-
keringen i lagstiftningen var oerhört viktig.
Därifrån till livstidsstraffet. Jag får väl kort börja
med det särskilda yttrandet, som jag glömde att
kommentera men som Jeppe Johnsson tog upp i talar-
stolen. Det var faktiskt ett enigt utskott som ställde
sig bakom när det gällde illegal kärnvapensprängning
och illegal hantering av minor. Eftersom man stod
bakom det här betänkandet var det väldigt konstigt att
man egentligen ville avskaffa det. Det tycker jag
verkligen är att dra debatten på en lite väl låg nivå.
Om man i ett land där det högsta straff som finns är
livsstraffet i en konvention ska fastställa en straffsats
för illegal kärnvapensprängning, är det självklart att
man säger att det bör vara landets strängaste straff.
Det skulle inte finnas någon annan proposition. Det
skulle vara fullständigt befängt att säga att det ska
vara tio år, för vi har livstidsstraff för mord i Sverige,
men vi väljer tio år för illegal kärnvapensprängning.
Men den dagen när vi i Vänsterpartiet får igenom att
vi i stället ska ha ett tidsbestämt straff som det längsta
straffet i Sverige och att det fastställs till ett visst
antal år, kommer vi även att säga att konventionen
bör hålla sig till det högsta straff vi har i Sverige.
När det sedan gäller livstidsstraffet borde mode-
raterna fundera på vad som hänt med de psykiskt
sjuka och de psykiskt störda, för många av dem döms
till livstidsfängelse i dag när de tidigare fick rättspsy-
kiatrisk vård. Med moderaternas förändrade lagstift-
ning finns de i dag på våra fängelser.

Anf. 151 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller det sista Alice Åström
tog upp vet hon att vi har lagt fram ett förslag om att
när man dömer någon till rättspsykiatrisk vård ska det
ligga ett fängelsestraff i bakgrunden.
Många av dem som döms till livstidsfängelse är,
som Alice Åström sade, kanske psykiskt störda. Alla
är inte det. De är kanske de allra farligaste fångarna.
Det är oerhört svårt att göra bedömningen när de så
att säga är färdigvårdade, vare sig de är på fängelse
eller på sjukhus.
Jag tackar för förklaringen att ni så sent som hös-
ten 1998 faktiskt kunde förorda livstidsfängelse för
de här brotten. Jag förstår Alice Åströms förklaring,
men jag tycker ändå att det är konstigt att ni den
gången inte markerade att ni i stället ville ha ett väl-
digt långt tidsbestämt straff, för jag utgår från att ni
redan då var emot livstidsfängelse.
När det sedan gäller sexualbrottslagen, att köpa
sexuella tjänster, vill vi inte kriminalisera någon part.
Men jag tycker fortfarande att det är märkligt att ni
kan ställa upp på att bara kriminalisera en part. De
kvinnor som deltar i köpet kan inte heller må så bra,
så rimligen borde ni kriminalisera dem också. Då
kunde lagen möjligtvis ha blivit något effektivare -
det tror jag i och för sig inte i alla fall. Samtidigt
jämförde Alice Åström med eget bruk av narkotika.
Då kan jag bara tillägga att det är bra att ni inte har
någon sådan motion i år att man ska legalisera eget
bruk av narkotika. Jag hoppas att det var en parentes.

Anf. 152 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det var många frågor igen.
Jämförelsen var att Jeppe Johnsson sade att man
inte löser de sociala problemen - om vi ser prostitu-
tionen som ett socialt problem - genom att kriminali-
sera. Det vi har sagt när det gäller dem som är miss-
brukare är att det är ett socialt problem. Vi kommer
inte att lösa det sociala problemet genom att krimina-
lisera det. Det är en helt annan sak än vad Jeppe
Johnsson vill få det till, att vi vill legalisera eget bruk
av narkotika. Det är väldigt långt ifrån det vi har sagt.
Jag önskar att Jeppe Johnsson kunde sluta att använda
sig av det uttryckssättet utan i stället refererade det vi
säger i motionen och i denna fråga.
När det gäller de livstidsdömda måste jag säga att
jag inte blir klok på vad Jeppe Johnsson egentligen
sade. När det gäller psykiatrilagstiftningen vill ni
också att de ska få rättspsykiatrisk vård. Det kan vara
en teknisk fråga hur man ska dömas och hur vi löser
den. Sedan säger Jeppe Johnsson att det är bra att ha
livstidsstraffet, för då kan man göra en individuell
prövning när man ska ge nåd. Samtidigt säger han att
det är bra att strafftiderna har blivit längre - vad det
nu kan ha att göra med en individuell prövning. Då
finns det att man generellt gärna vill se längre straff.
Jeppe Johnsson säger att det, i fråga om rättspsy-
kiatrisk vård, med en individuell prövning är väldigt
svårt att veta när det är okej eller inte. Det är precis
samma problem i så fall när det gäller livstidsstraffet.
Det moderaterna egentligen markerar med livstids-
straffet och med att vilja ha längre strafftider är ett
strafftänkande. Det har ingenting med individuell
prövning att göra - inget av skälen finns att väga in. I
så fall vore det ärligare om moderaterna sade att det
är så, och ofta är man så ärlig även om det inte lät så i
denna debatt.

Anf. 153 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Det här betänkandet - Straffrättsliga
frågor - har tillkommit med anledning av fem motio-
ner från allmänna motionstiden 1998 och 33 motioner
från allmänna motionstiden 1999. Vi kristdemokrater
instämmer i det mesta. Av betänkandets 31 hemstäl-
lanspunkter står vi bakom 24 och finns följaktligen
med på sju reservationer. Jag tänker beröra det i mitt
anförande.
Kristdemokraterna vill få stopp på all könshandel,
dvs. handeln med människor för sexuella ändamål. I
huvudsak är det kvinnor och barn som omfattas av
denna handel. Denna snabbt accelererande handel
med fattiga kvinnor och barn, i dag allt oftare från
Östeuropa, som av brottssyndikaten luras in i prosti-
tution i europeiska storstäder är inget annat än slav-
handel i modern tid. Handeln anses årligen omsätta
belopp av storleksordningen 50 miljarder kronor. Den
internationella könshandeln är lika välorganiserad
som narkotikahandeln, men billigare och mindre
riskfylld för de brottslingar som organiserar och dri-
ver den.
En knarkhandlare riskerar längre fängelsestraff än
den som handlar med kvinnor och barn. Det arbete
som redan kommit i gång inom EU måste utvecklas
och fördjupas. Det handlar om att ge kvinnorna och
barnen skydd, medicin, psykiatrisk hjälp och tillfälli-
ga uppehållstillstånd. Det gäller också att på olika sätt
förbättra EU-samarbetet mot brottsligorna, bl.a. ge-
nom att skapa ett juridiskt ramverk som kan fungera
för de olika nationernas samarbete över gränserna.
Fru talman! I dag finns det inget brott som särskilt
tar sikte på handel med människor för sexuella ända-
mål. Därför har 1998 års sexualbrottskommitté fått ett
tilläggsdirektiv som går ut på att utreda om det finns
behov av ett särskilt brott som tar sikte på handel med
människor, främst då kvinnor och barn, för sexuella
ändamål.
Den här brottsligheten är väl känd, och därför
framstår tilläggsdirektivets till synes något aningslösa
formulering som en smula förvånande. Vi menar att
en kriminalisering av könshandeln och strängare
straff för den som ägnar sig åt dylik handel är nöd-
vändig.
Handeln med sexuella tjänster har debatterats här
tidigare. Då måste jag säga att jag är något förvånad
över Vänsterpartiets inställning. Man tycker att det är
okej att sälja tjänster men inte att köpa sådana tjäns-
ter. Det betyder att den kvinna som säljer tjänsten
faktiskt medverkar till en brottslig handling. Mannen
som köper begår ett brott, kvinnan som säljer med-
verkar därmed till brottet. Jag vet inte på vilket sätt
detta kan gå ihop med att ha ett feministiskt perspek-
tiv på tillvaron.
När det gäller handel med sexuella tjänster före-
slog 1993 års prostitutionsutredning i betänkandet
SOU 1995:15 att all sådan handel skulle kriminalise-
ras, dvs. straffansvaret skulle omfatta både köpare
och säljare. Den uppfattningen har vi kristdemokrater
alltid företrätt. Regeringen gick emellertid i sin pro-
position 1997/98:55 Kvinnofrid emot prostitutionsut-
redningens förslag. Och den 1 januari 1999 blev det
kriminellt att köpa sexuella tjänster men inte att sälja.
Vi kristdemokrater beklagar denna halvmessyr
och menar att det enda riktiga är att även försäljning-
en kriminaliseras. En dylik komplettering av lagen
skulle, förutom att ge en tydlig signal om hur sam-
hället ser på prostitution, även skapa mera realistiska
förutsättningar att arbeta mot prostitutionen. Polisen
kan ingripa och adekvata åtgärder kan vidtas. Prosti-
tution är inte bara ett möte mellan köpare och säljare.
Ej sällan är den en del av den organiserade brottslig-
heten.
Fru talman! Vi vill poängtera att det är angeläget
att en kriminalisering av säljare av sexuella tjänster
genomförs först när det finns ett utbyggt system för
att sätta in adekvata rehabiliterings- och vårdinsatser
för dem som kan vara i behov därav.
I tidningen Expressen fanns det i söndags en stort
uppslagen artikel med rubriken "På besök i sexträs-
ket" - många av er har kanske läst den. Det var bra
tajmat med tanke på dagens debatt. Tidningen hade
stämt möte med ett socialborgarråd i Stockholm -
icke kristdemokrat - på Malmskillnadsgatan.
Socialborgarrådet sade sig inte gilla sexköpslagen
eftersom den var för tandlös. Den ger inget resultat i
form av åtal och fällande domar. Tyvärr, fortsatte
borgarrådet, så leder den inte till någon förbättring för
kvinnorna heller. Antingen skulle det vara olagligt att
sälja sex eller så skulle hela verksamheten vara tillå-
ten. Så långt socialborgarrådet i Stockholm.
Lagens tandlöshet exemplifieras väl av följande
fakta: Polisen uppskattar att ungefär 1 800 personer
arbetar som prostituerade från och till i Stockholm
med omnejd. Förra året gjordes 45 gripanden av sex-
köpare i Stockholm. Knappt 20 gripanden har lett till
åtal. Två av åtalen har lett till fällande domar.
Fru talman! Mot bakgrund av dels nämnda verk-
lighet, dels utskottsmajoritetens uppfattning att pro-
stitution är en icke önskvärd samhällsföreteelse fram-
står effekten av sexköpslagen mera som ett skämt.
Vill man öka möjligheterna att komma till rätta med
problemen bör regeringen ändra inriktning och även
förbjuda försäljning av sexuella tjänster.
Sexköpslagen har visserligen resulterat i att de
flesta av Stockholms prostituerade är borta från gatan,
men ingen vet vad som hänt dem. De flesta som går
kvar är drogberoende. Enligt uppgift från Socialsty-
relsen finns det ingen statistik över antalet prostitue-
rade i Sverige, vilket ej förvånar. Dock arbetar Soci-
alstyrelsen för närvarande med en kartläggning av
kännedom om prostitutionen här i landet. Resultatet
av denna kartläggning beräknas kunna redovisas
senare i vår. Det fick jag reda på i går.
Kristdemokraterna vill utvidga lagen om barnpor-
nografi. Barnpornografi är dokumentation av sexuella
övergrepp mot barn. Varje gång någon betraktar detta
slag av pornografi innebär det en ny kränkning av
barnet. Därför bör alla tänkbara åtgärder vidtas för att
motverka spridning av barnpornografi. Enligt gällan-
de lag är det inte straffbart att på datorns bildskärm
enbart titta på en bild som innehåller barnpornografi.
Sparas bilden till hårddisken föreligger innehav, vil-
ket är straffbart.
När det gäller de bilder som i dag sprids via nätet
är denna lag otillräcklig. En person kan gå in på ett
särskilt Internetområde där det finns tillgång till
barnpornografiskt material utan att lagra det, vilket i
dag är lagligt.
I Danmark finns för närvarande ett förslag om att
definitionen av innehav av barnpornografi ska
kompletteras med en skrivning om att det också ska
bli straffbart att mot betalning bereda sig tillgång till
bilder som innehåller barnpornografi. Det kan nämli-
gen ses som en form av häleri, dvs. befattning med en
produkt av en annan persons brottsliga gärning. Vi
anser att den svenska lagen bör kompletteras på mot-
svarande sätt.
Fru talman! Vi kristdemokrater vill kriminalisera
deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella
organisationer. En gradvis, långsam våldsökning
bekräftar att samhället under avsevärd tid misslyckats
helt eller delvis med normöverföringen till den nya
generationen. De rasistiska yttringarna och andra
grova organiserade brott som drabbat samhället de
senaste åren måste bemötas med en effektiv lagstift-
ning.
Transnationella kriminella organisationer har i
dag tillgång till kapital och kontakter som gör det
möjligt för dem att bedriva helt legitima verksamhe-
ter som hotellrörelser, restauranger, nattklubbar, barer
och egna företag i byggbranschen, Med hjälp av s.k.
tvättade pengar kan de sedan underminera en mark-
nad och försätta konkurrenter i konkurs.
En nödvändig åtgärd för att komma åt denna gro-
va kriminella verksamhet och dess grogrunder är att
förbjuda deltagande i och stöd till rasistiska och kri-
minella organisationer. Här måste EU:s medlemslän-
der samarbeta och ta fram gemensamma regler. De-
mokratin måste sätta upp gränser för vad som kan
accepteras. Den demokrati som inte gör det upphör
annars snart att vara en demokrati.
Det är i och för sig bra att regeringen tillsatt en
parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag
att utreda frågor om straffansvar för deltagande i
organisationer som sysslar med brottslig verksamhet
samt vissa andra frågor med anknytning härtill.
Kommittén ska överväga om och inte hur det bör
göras straffbart att aktivt delta i organisationer som
har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verk-
samhet.
Fru talman! Vi finner skälen för att kriminalisera
såväl deltagande i som stöd till kriminella och rasis-
tiska organisationer så starka att anledning ej förelig-
ger att avvakta det pågående utredningsarbetet vars
resultat mot bakgrund av utredningsdirektivet dess-
utom upplevs något osäkert. För att undvika tempo-
förluster bör lagstiftningsarbete i frågan omgående
sättas i gång.
För att få bukt med den ökande ungdomsbrottslig-
heten vill vi kristdemokrater bl.a. att påföljden för
personrån skärps. Dessa rån har under de senaste åren
ökat dramatiskt i våra storstäder. Rånarna är ofta
mycket unga och uppträder ej sällan i gäng. Respek-
ten för gällande lagar är hos dessa ungdomar ej över-
drivet stor, vilket till stor del beror på att påföljderna
för rån för ungdomar ej är tillräckligt ingripande. Den
1 januari 1999 infördes den nya påföljden sluten
ungdomsvård för ungdomar i åldrarna 15-17 år som
begått brott. En rapport från Statens institutionsstyrel-
se i januari i år visar att 55 % av de ungdomar som
finns på institutionsstyrelsens 32 särskilda ungdoms-
hem är dömda just för rånbrott.
Med beaktande av att det kanske tar lite tid innan
en nu påföljd hinner, som man säger, sätta sig är det
ändå intressant att studera kvartalsstatistiken över de
inkomna fallen under 1999. Med fall avses då en
ungdom som vid ett tillfälle har dömts till sluten
ungdomsvård. Under första och andra kvartalet in-
kom 16 % resp. 18 % av årssumman 80 fall. Därefter
skedde en kraftig ökning. Tredje kvartalet svarade för
29 % och fjärde kvartalet för 38 %. Dessa siffror
visar på de växande problemen med ungdomsbrotts-
ligheten.
Till sist ska jag beröra livstidsstraffet, som vi re-
dan har hört en del historik om här. Under slutet av
1900-talet ökade antalet livstidsdömda mycket kraf-
tigt. 1989 fanns det 20 livstidsdömda. Tio år senare
fanns det drygt 80 livstidsfångar på våra fängelser.
Anledningen till ökningen är till stor del att regering-
en ändrat sin praxis att bevilja nåd. Det straffrättsliga
systemet är från ett allmänpreventivt perspektiv nöd-
vändigt för upprätthållandet av den enskildes rättssä-
kerhet och ett demokratiskt samhälle. Det är viktigt
att balans uppnås mellan samhällsskydd och rehabi-
litering.
Livstids fängelsestraff bygger dock på inställning-
en att en människa inte kan förändras till det bättre.
Ett tungt vägande skäl för att avskaffa livstidsstraffet
och införa tidsbestämda straff är att den dömande
makten då särskiljs från den verkställande. I princip
är det inte regering utan domstol som ska bestämma
straffet. Specialfall kan dock tänkas uppstå vid brott
mot rikets säkerhet, då regeringen rimligen sitter inne
med mer kunskap än domstolen.
I dag dömer domstolen till livstids fängelse, var-
efter regeringen genom nåd kan omvandla straffet till
ett tidsbestämt straff. Det är ej bra ur förutsebarhets-
synpunkt. Vi kristdemokrater tror inte att livstids-
straff har större individuell preventiv effekt än långa
tidsbestämda straff. En lagförändring behöver i sig ej
innebära mildare påföljder. Om nådepraxis i dag
innebär att ett livstidsstraff omvandlas till ett tidsbe-
stämt straff, kan lagen ändras så att domstolen redan
från början dömer till ett tidsbestämt straff av motsva-
rande längd. Påföljden blir då förutsebar och politiskt
neutral. Vi vill att regeringen låter utreda denna fråga.
Med anledning av Jeppe Johnssons inledningsan-
förande vill jag lite grann kommentera det som han
var inne på i deras särskilda yttrande. Jag vet inte om
moderaterna har fått någon liten släng av bondånger
över sin inställning till livstidsstraffet eftersom man i
ett särskilt yttrande kommenterar andra partiers ställ-
ningstaganden.
För vår del är det faktiskt så att Kristdemokraterna
som parti än så länge inte har tagit bestämd ställning
för att livstidsstraffet ska avskaffas. Vi har en ganska
livlig debatt inom partiet. Det är en anledning till att
det i dag finns tre reservationer i denna fråga. Vi
kunde inte gå med på den något strängare skrivning
som jag tror att Vänstern och Miljöpartiet har, därför
att vårt parti inte har tagit ställning än. Där har också
Jeppe svaret på varför kristdemokraterna gick med på
att det skulle vara livstidsstraff för kärnsprängning-
arna.
Med detta, fru talman, vill jag säga att kristdemo-
kraterna givetvis står bakom de reservationer där vi
finns med. För att måna om tiden nöjer jag mig med
att yrka bifall till reservation nr 6.

Anf. 154 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Först och främst vill jag helt instäm-
ma i det som Ingemar Vänerlöv tog upp om den vik-
tiga frågan om könshandeln och människosmuggling-
en. Jag är väldigt glad över att Ingemar Vänerlöv tog
upp frågan, eftersom jag inte hann beröra den i mitt
inlägg.
Men sedan vill jag diskutera detta med sexköpsla-
gen. Det är ganska tydligt att Kristdemokraterna och
Vänsterpartiet har två helt skilda syner på detta. När
Vänerlöv nu säger att det är ett möte mellan köpare
och säljare visar det på vad vi från Vänsterpartiet
tycker är en okunskap om just vilka krafter det är som
ligger bakom prostitutionen, vad det är som ligger
bakom köpen och hur förtrycket förändrar också
ställningstagandena. Här kan man inte tala om köpare
och säljare på något slags likvärdigt plan.
Ingemar Vänerlöv hänvisar till socialborgarrådet i
Stockholm. Jag tycker att det är ganska synd att det är
det som Ingemar Vänerlöv läser. De tre prostitutions-
grupper som har jobbat med den här frågan i så
många år i Sverige och som finns i Stockholm, Mal-
mö och Göteborg talar alla tre om väldigt positiva
effekter av lagstiftningen. Kan det kanske inte vara
så, om man tittar på statistik och siffror, att just den
allmänpreventiva effekten, som kristdemokraterna
brukar tycka är så viktig när man säger att man måste
ha lagstiftning eller straffskärpningar därför att det
har en allmänpreventiv effekt, har varit ganska stor i
det här fallet. Många män har avstått från att köpa sex
från kvinnorna. På så sätt har man uppnått väldigt
mycket. Man kan inte bara se på åtal och fällande
domar, utan här handlar det om en påverkan på ett
mycket bredare plan.

Anf. 155 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag uppfattade ingen direkt fråga.
Men, Alice Åström, ni som parti tycker ju att det är
helt okej att den prostituerade kvinnan säljer sin
kropp. Hur tror Alice Åström att det hade blivit om ni
också hade varit med på att kriminalisera även för-
säljningen? Tror Alice Åström att det finns någon
prostituerad kvinna som från början har längtat efter
att få ge sig ut i prostitution? Jag tror inte att någon
vill göra det, men av olyckliga omständigheter har de
hamnat i den. Det finns kvinnor som hellre prostitue-
rar sig än går till socialen för att få hjälp med sitt
uppehälle.
Om det hade varit totalt kriminellt både att sälja
och att köpa, är jag tämligen övertygad om att många
kvinnor hade avstått från att prostituera sig och kan-
ske hellre hade bett samhället om hjälp, bara för att ta
ett exempel.

Anf. 156 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Ingemar Vänerlöv använder sig av
exakt samma debatteknik som Jeppe Johnsson gjorde
när vi debatterade här tidigare när Ingemar Vänerlöv
säger att Vänsterpartiet anser att det är helt okej att
kvinnor går ut och säljer sex och sin kropp. Han får
det att framstå som att vi tycker att det här är något
positivt men att männen kan vi nog klappa till. Det är
ett ganska dåligt sätt att debattera.
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är oerhört viktigt
att de här kvinnorna får stöd och hjälp och att man
ska göra allting för att få dem att komma ur prostitu-
tionen och det liv som de lever. Men däremot tror vi
inte att man skulle underlätta för dessa kvinnor att få
hjälp genom att göra dem kriminella och försätta dem
i en mycket svårare social situation än vad de lever i i
dag. I stället handlar det om att se vad vi anser är
skulden och se var man ska lägga bördan någonstans,
och där ser vi ingen anledning att kriminalisera kvin-
norna.
Bara för att ett beteende eller en företeelse inte är
kriminaliserad är det ingenting som man behöver
tycka är okej, som man ska uppmuntra eller driva
vidare. Kriminalisering är inte det enda sätt man har
för att försöka förändra något i samhället. I det här
fallet tror vi att det hade varit oerhört olyckligt om
man hade gått båda vägarna.
Ser man nu vad som händer på det här fältet och
hur det faktiskt förändrar för dessa kvinnor när vi nu
har fått möjlighet att göra något, kan jag inte annat
säga än att jag är väldigt glad över att vi beslutade om
den lagstiftningen. Jag är övertygad om att den på sikt
kommer att innebära mycket positivt för de här kvin-
norna och att vi faktiskt ska kunna minska prostitu-
tionen i stället för att straffa de prostituerade.

Anf. 157 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! För mig framstår det ändå som tämli-
gen underligt att Alice Åström kan vara glad över en
lagstiftning som medger att en kvinna lagligen kan
vara med och medverka till brott, som hon faktiskt
gör när hon säljer sin kropp till en man som begår en
brottslig handling när han köper den. Sanningen är
sådan.
Sedan glömmer Alice Åström en sak, nämligen
kommande generationer. Det handlar om de flickor
som i dag är fem år, tio år osv. och som så småning-
om växer upp. Om gärningen att sälja är kriminalise-
rad är jag övertygad om att många av de kvinnor som
annars skulle hamna i prostitution i framtiden inte gör
det, just på grund av att de vet att det är olagligt.

Anf. 158 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! De här motionerna spänner över ett
brett fält. Jag skulle vilja börja med att ta upp frågan
om könshandel, modern slavhandel.
Jag hade förmånen att för justitieutskottets räk-
ning få åka på en Europarådskonferens som beskrev
och tog upp just de här problemen. Man blir för-
skräckt över vilka exempel som vi blev presenterade
och som finns både i vårt land och utanför vårt lands
gränser.
Vi pratar om mänskliga rättigheter, och alla säger
sig arbeta för just de mänskliga rättigheterna. Då är
det otroligt viktigt att vi tar krafttag mot den förned-
ring som just könshandeln och handeln med männi-
skor är.
Det sägs här att man ska ha ett ökat samarbete
inom EU, och vi tycker att det ska vara strängare
straff för sådana här gärningar. Europarådet arbetar
för det här. Det sägs också att man före utgången av
år 2000 - det är faktiskt detta år - ska kunna anta en
sådan lagstiftning. Jag har inte sett några tendenser
ditåt, men jag hoppas verkligen att det kommer. Jag
tycker nämligen inte att man kan acceptera att det
förekommer handel med människor på det sätt som
det gör.
Jag tänker inte bli så långrandig, eftersom tiden är
långt liden. Men jag tänker ta upp övergrepp i rätts-
sak. Jag är medveten om att vi 1997 skärpte straffet
för övergrepp i rättssak, men det behöver göras en
ytterligare skärpning. Jag är glad över att det blev en
majoritet i utskottet för det.
Normalpåföljden för detta bör alltid vara fängelse.
När övergreppen sker systematiskt bör brottet alltid
bedömas som grovt. Det är en viktig markering för
vår rättstrygghet och vår rättsordning. Och som någon
tog upp härifrån talarstolen är det ju målsägande och
vittnen som har blivit utsatta. Därför är det viktigt
med den här markeringen och att vi ställer oss på
deras sida.
En annan liten sak är ärendet om elektroniska an-
slagstavlor. Jag anser att lagen om ansvar för dessa
elektroniska anslagstavlor ska upphävas. Jag kan
instämma i vad Jeppe Johnsson framförde i denna
fråga tidigare i kväll. Man måste se det orimliga i
sammanhanget. Vi kan inte skapa och ha lagar som vi
inte kan efterfölja. Det har i dagarna kommit en ut-
redning från Brottsförebyggande rådet om just brott
när det gäller Internet. Där kan man se det orimliga i
att ha lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor
kvar.
Nästa fråga som jag vill ta upp gäller livstidsstraf-
fet. Vi i Centerpartiet anser att livstidsstraffet ska
finnas kvar, men vi kan ställa oss bakom att man ska
göra en översyn. När det gäller livstidsstraffet finns
det skäl att markera ett tydligt avståndstagande från
de allra svåraste brotten. Det finns också skäl att låta
regeringen bedöma när frigivning ska komma i fråga
vid brott mot rikets säkerhet med hänsyn till säker-
hetsintressen.
Det är inte säkert att ett avskaffat livstidsstraff le-
der till kortare strafftider. Även om livstidsstraffet,
enligt Centerpartiets uppfattning, också framgent bör
kunna utdömas finns det skäl att vara uppmärksam på
utvecklingen under det senaste decenniet. I dag döms
alltfler till livstids fängelse - det har många tagit upp
- medan benådningarna till tidsbestämda straff i det
närmaste helt har upphört. På några få år har den
genomsnittliga tidsbestämningen ökat från mellan 14
och 16 år till mellan 16 och 17 år. Hela ökningen
beror på en mycket restriktiv tillämpning av benåd-
ningsinstrumentet under 1990-talet. I enlighet med
det som handlar om konsekvens, förutsägbarhet och
humanitet bör detta förhållande uppmärksammas och
prövas i en utredning.
Det är möjligt att överväga att man ska utvidga
möjligheten att döma till tidsbestämda fängelsestraff
genom att införa ett tidsbestämt straffmaximum vid
sidan av livstidsstraffet. Ett annat alternativ vore att
överflytta nådeinstitutet, dvs. omvandlingen till tids-
bestämt straff, för alla brott utom brott mot rikets
säkerhet till domstolarna.
Jag slutar med att säga en gång till att vi anser att
livstidsstraffet ska finnas kvar, men vi kan ställa oss
bakom att vi behöver göra en översyn utifrån det som
jag tidigare har sagt.
Jag tänker inte gå in på ytterligare punkter. Jag
vill bara till sist, fru talman, säga att jag ställer mig
bakom alla mina reservationer. Men jag yrkar bifall
endast till reservation nr 21.

Anf. 159 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Den svenska straffrätten har flera
syften, dels ett allmänpreventivt, dels ett mer indivi-
dualpreventivt. Meningen är att brottsbalken med
dess påföljder både ska avskräcka och leda till bot
och bättring för dem som begår brott. Det är lättare
sagt än gjort.
År 1934 lär den dåvarande justitieministern Karl
Schlyter ha hävdat att verdergällningstänkandet borde
bort ur den svenska strafflagen. Fängelserna borde
tömmas och brottslingar hellre vårdas än straffas. De
borde alltid behandlas med respekt för sitt människo-
värde, och om de nödvändigtvis måste sättas bakom
lås och bom var själva frihetsberövandet straff nog.
Intet ont därutöver fick tillfogas de intagna. Synen på
den åtalade som människa först och brottsling sedan
präglade också de processrättsliga reformsträvandena
med muntlighet och samtidighet under denna tid.
Utan Karl Schlyter hade vi inte sett rehabilite-
ringstanken som en del av själva straffmätningen.
Trots att vi i dag har fler påföljder och alternativ
än någonsin känns det svårt att tala om humanism.
Tvärtom framstår fängelser som våra kanske farli-
gaste platser att vistas på. Antalet mord och själv-
mord är mycket högt på våra fängelser.
Den svenska straffrättens humanism har sakta
men säkert urvattnats till följd av gemensamma an-
strängningar av både borgerliga och socialdemokra-
tiska regeringar. Idéer om individualprevention, vård
och öppna anstalter känns i dag mycket avlägsna.
Tron på möjligheten att med påföljd korrigera har
försvagats. I stället har det avskräckande i straffet
satts i förgrunden. Frågan om detta är så mycket mer
effektivt bör vi alltid reflektera över när krav på hår-
dare straff förs fram här i riksdagen.
Jag ska kort belysa Folkpartiets nedslag inom den
i huvudsak bra svenska strafflagstiftningen. Innan jag
gör det vill jag markera att jag är fullt medveten om
den kritik som nyligen - bl.a. av hovrättslagmannen
Olle Ekstedt - har förts fram när det gäller floran av
olika påföljder och att människor tillhörande etniska
minoriteter eller invandrargrupper ofta döms till
strängare straff. Detta torde dock till stor del vara en
fråga om resurser och möjligheter till kompetensut-
veckling i våra domstolar.
Det måste även understrykas att diskussionen om
både brottsbekämpning och straffrätt måste föras med
ett internationellt perspektiv i allmänhet och ett EU-
perspektiv i synnerhet. När vi i Sverige diskuterar
brott och straff måste vi ta vår utgångspunkt i hur vi
bäst bekämpar den internationella brottslighet vars
utbredning på sikt kan komma att utgöra ett hot mot
tanken på ett öppet Europa.
Det känns så här i inledningen naturligt att ta upp
lagens strängaste straff - livstidsstraffet. Jeppe Johns-
son ville ju att vi skulle ta upp den diskussionen, och
det gör jag gärna.
Antalet livstidsdömda i svenska kriminalvårdsan-
stalter har ökat under 1990-talet. Dessutom har rege-
ringens nådepraxis blivit mer restriktiv, vilket med-
fört att den faktiska strafftiden blivit längre. Det
måste ifrågasättas om livstidsstraffet är tillfredsstäl-
lande från förutsebarhetssynpunkt, eftersom straffet
regelmässigt genom nåd omvandlas till ett tidsbe-
stämt straff. Denna ordning innebär dessutom att det
är regeringen och inte domstolen som bestämmer
straffets längd, vilket ur andra, mer konstitutionella
utgångspunkter är ytterst tveksamt.
Det finns dessutom, som jag sade inledningsvis,
som alltid anledning att ifrågasätta om det är straff för
hela livet som leder till minskning av brottsligheten i
vårt samhälle. Moderaterna tror uppenbart på detta,
eftersom de åberopar mer av straff för hela livet. Jag
är milt uttryckt mycket skeptisk till en sådan symbol-
politik, särskilt som det saknas vetenskapliga bevis
för att den har någon som helst effekt. Vetenskap är
annars något som både mitt parti och Jeppe Johnssons
parti gärna brukar åberopa. Det bör således utredas
om livstidsstraffet bör ersättas av ett tidsbestämt långt
fängelsestraff eller kanske kunde kompletteras med
ett sådant.
När det gäller misshandelsbrotten har min kollega
Siw Persson pekat på gränsdragningsproblematiken
med den psykiska misshandeln. Vid till synes mildare
former av psykisk misshandel kan det vara svårt att
styrka att denna har lett till sådana medicinskt påvis-
bara effekter som krävs för att man ska kunna döma
till ansvar för misshandel. Det vore värdefullt om det
gick att utreda om det är möjligt kriminalisera även
"lindrig" form av psykisk misshandel.
Folkpartiet har i en motion lyft fram att det med
nuvarande lagstiftning om olaga hot är svårt att
komma åt beteenden som är ägnade att inge allvarlig
fruktan utan att för den skull innebära något direkt
fysiskt hot. Det är önskvärt att regeringen gör en
översyn av lagbestämmelsen om olaga hot, så att
även s.k. mer subtila hot kan beivras.
Att på extrema sätt utöva auktoritativt och ode-
mokratiskt ledarskap orsakar lidande för många med-
borgare i vårt land. Det är därför också angeläget att,
som vi pekar på i en annan motion, få till stånd en
utredning om en straffbestämmelse i brottsbalken om
otillbörlig påverkan, något som det resoneras om i en
utredning som lades fram för ett par år sedan.
Fru talman! Det finns all anledning att vara be-
kymrad över attentaten mot personal i rättsväsendet. I
dag rapporteras att chefen för Asptunaanstalten skju-
tits i benet mitt i centrala Stockholm. För en tid sedan
besköts en vårdare vid Kumlaanstalten i mitt hemlän.
Det skedde i hans bostad.
Vi måste se allvarligare på brott mot personal
inom rättsväsendet. Det är här sannolikt fråga om en
liten klick bland internerna. Det handlar om åtgärder
för bättre kontroll av de intagna, deras kommunika-
tioner osv. Man måste vara hård mot de hårda.
När det gäller andra sabotage mot rättsstaten är
det bra att en majoritet i utskottet har kunnat enas om
att straffvärdet för övergrepp i rättssak bör vara lika
högt som straffvärdet för mened. Det är ett stort steg
framåt.
Slutligen, fru talman, vill jag lyfta fram frågan om
elektronisk övervakning. Enligt Folkpartiets uppfatt-
ning är det domstolen som har det bästa underlaget
för att bedöma om ett frihetsstraff ska verkställas
genom intensivövervakning med elektronisk kontroll,
s.k. fotboja. Detta förhållande talar för att en sådan
övervakning bör utgöra en självständig påföljd och
inte en verkställighetsform. Det finns därför goda
argument för en ändring av lagstiftningen i sådan
riktning.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag avslut-
ningsvis bifall till reservation 10, men jag står själv-
klart bakom samtliga reservationer från Folkpartiet.

Anf. 160 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag ska direkt gå in på reservationer-
na vid detta betänkande. Först yrkar jag bifall till
reservation 3, om pornografi ur könspolitisk synvin-
kel.
Det pornografiska utbudet via TV:s betalkanaler
och på hyrvideor skildrar oftast sexualitet och erotik
som männens rätt att få utlösning så många gånger
som möjligt och i alla hål som finns på en kvinno-
kropp, alltid till kvinnans stora tillfredsställelse. Det
spelar ingen roll hur många män som än står i rad,
och det ska även vara så många män som möjligt
samtidigt.
I skildringarna finns det också väldigt unga kvin-
nor, och det verkar på dessa filmer som att ju yngre
de är desto bättre skulle de må av behandlingen.
De som producerar dessa filmer, de som handlar
med dem, distributörerna, och de flesta som konsu-
merar dem är män. Men hur, fru talman, formar dessa
skildringar mäns beteenden och handlingar i ett vida-
re perspektiv, och vad händer i framtiden med alla de
unga pojkar som, när de sitter vid datorerna och när
de tittar på TV får dessa bilder rakt på sig, utan att få
någon annan skildring av detta område?
Förr var man väldigt noga med att debattera den
andra sidan än den som fanns i porrtidningarna, den
med ömhet, med förtroende och med trygghet, men
nu finns inte detta, utan det är bara en rå och direkt
skildring som unga människor möter.
Hur formar detta kvinnorna? Av stort intresse är
frågeställningen: I hur hög grad påverkas männens
attityd av sexualiserad maktutövning gentemot kvin-
norna?
Jag skulle önska en utredning om detta, och jag
vädjar till alla i justitieutskottet att instämma i att en
sådan är mycket angelägen.
Miljöpartiet och Vänstern begär i reservation 3
tilläggsdirektiv till den sexualbrottskommitté som nu
arbetar och vars arbete ska vara färdigt till hösten. Jag
går inte in på vilka åtgärder som man ska vidta, men
jag vill att alla riksdagspartier ska fundera väldigt
noga på detta.
Denna debatt borde ha föregåtts av en filmvis-
ning, men en sådan kommer i stället att genomföras i
Frejasalen i nästa vecka, den 16 februari kl. 14.00-
16.30. Filmen heter Chocking Truth, och den visar
klipp från filmer som kommer in i vardagsrummen.
De har studerats och klippts ihop av en kvinna som
också har gjort intervjuer med dem som distribuerar
och medverkar i filmerna. Jag tycker att alla måste se
detta för att få veta hur det är ställt i dag.
Vi skulle också vilja ha en utvidgning för Sexual-
brottskommittén när det gäller förstärkt skydd för
barn som är offer för sexualbrott. Jag vet inte huruvi-
da man skulle kunna få in det nu, men ibland följs
direktiven väldigt noggrant.
Problemställningen är den att i dag gäller att unga
lagöverträdare snabbt ska komma till förundersök-
ningar och även skyndsamt komma inför domstol.
Det gäller alltså dem som är utövare av kriminalitet.
Men för unga brottsoffer, t.ex. sådana unga som har
utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel, kan
det dröja ganska lång tid innan de tas om hand, alltså
sex månader och mer än det innan brottsoffer kallas
till förhör, och sedan är det lång tid till domstolsför-
handlingen. Vi har gjort förbättringar genom att de
får stöd i rättsprocessen, men även under denna tid
behöver dessa unga ett stöd och en snabbare behand-
ling. Det skulle vi vilja ändra på.
Det finns också en reservation om svensk tortyr-
lagstiftning. I dag har vi ingen sådan lagstiftning, och
därför finns det ingen möjlighet att i Sverige åtala
personer som begått brott utomlands. Det skulle vara
önskvärt att vi hade en sådan här lagstiftning. Det
finns bara lagstiftning om misshandel eller grov
misshandel, och det är inte samma sak.
Elektronisk kontroll har jag tidigare pratat om.
Elbojan har ändå visat sig så pass effektiv att vi vill
att domstol ska avgöra upp till sex månader, och det
är med glädje jag noterar att Folkpartiet nu har sam-
ma åsikt. Det var ju också Straffsystemkommitténs
mening, när kommittén utarbetade det här. Eftersom
vi var lite osäkra på hur det skulle utfalla i praktiken
var vi återhållsamma, men nu tycker vi att det är hög
tid att göra detta, och jag har som sagt tidigare motio-
nerat om det.
Sedan kommer vi in på en annan viktig fråga som
många andra också har pratat om, och det är livstids-
straffet. Tyvärr kunde vi alltså inte enas om en ge-
mensam reservation. Vänstern, Miljöpartiet och
Folkpartiet berör alltså hur man ska ersätta livstids-
straffet med ett tidsbestämt straff. Våra skäl har jag
noga redogjort för tidigare, men jag kan upprepa att
vi tycker att det är domstolen som ska bestämma
straffets längd, och förutsebarheten är viktig i lag-
stiftningen. Jag kan instämma i det som Alice Åström
sade här om livstidsstraffet.
Tyvärr, som jag sade, har det blivit tre reservatio-
ner. Kristdemokraterna är så försiktiga. De har inte
bestämt sig. Det är en lite lustig reservation, full av
"om", "ifall att" och "man bör". Det är lite svårt att
ha en utredning och sitta och debattera om ifall att
man bör. Jag tycker att det är hög tid för kristdemo-
kraterna att bestämma sig inom partiet i stället. Det
behöver man inte ha någon utredning för, utan man
kan tillsätta en grupp inom Kristdemokraterna.
Centerpartiet vill att domstolarna ska behandla
nådeansökningarna och inte regeringen. Centerpartiet
vill också ha ett långt straff och även ha livstidsstraf-
fet kvar. Men jag tycker att man skulle kunna enas
om den här utredningen och titta på hur långa straffti-
derna ska vara.
Det konstiga, måste jag säga, Jeppe Johnsson, ytt-
rande som har bifogats här om livstidsstraffet finner
jag mycket märkvärdigt. När vi sitter och bestämmer
om strafftider i dag är det ju gällande lagar som finns
nu som vi utgår ifrån. När vi pratar om den här kon-
ventionen och vad som ska vara strafftiden för de
hemska brott som kan utföras med minor är det na-
turligtvis självklart att man tar det längsta straffet i
nuvarande lagstiftning. Hade vi haft ett tidsbestämt
annat straff så hade vi naturligtvis tagit det, men det
är ju inte aktuellt, därför att moderaterna vill ju inte
ändra heller. Så det här tycker jag är ett mycket kons-
tigt yttrande. Det måste ju ske enligt gällande lagar.
Problemet med livstidsstraffet, att det har blivit
den här utvecklingen, är ju också att en domstol som
ska döma ut ett straff för mord har att välja mellan
10 år eller livstidsstraff. Då tycker man i domstolen
att 10 år är för lite, och så tar man livstidsstraffet. Det
behövs alltså någonting som är annorlunda i straff-
skalan. Det finns ett behov av det. 18 år; ja, då måste
det vara ytterst allvarlig upprepad brottslighet. Det är
det inte så ofta.
Sedan vill jag också kommentera kristdemokra-
ternas och Ingemar Vänerlövs resonemang om pro-
stitution, och speciellt då kvinnans situation. Anled-
ningen till att inte kvinnan ska kriminaliseras är base-
rad på utredningar som gång på gång säger samma
sak: Dessa kvinnor - de flesta; undantag finns ju
alltid - är kvinnor som tidigt i barndomen har utsatts
för incest eller övergrepp av andra slag och som har
fått sin självkänsla totalt nedvärderad. Det gäller ju
även män, för det finns ju män inom prostitutionen.
Det finns många pojkar som har befunnit sig i samma
situation. Det var det som var grunden för att inte
kriminalisera.
Sedan kan man kommentera den reservation som
kristdemokraterna har om människosmuggling. Man
pratar om utsatta kvinnor som finns inom denna sex-
uella slavhandel och vad det innebär för dem. Är det
de här stackars sexslavarna som Ingemar Vänerlöv
vill kriminalisera, och vad skulle det då göra för nyt-
ta? Dessa kvinnor behöver ett stöd och en behandling
och att man når dessa kvinnor på ett annat sätt. De
behöver framför allt att vi ser till att inte männen
köper deras tjänster. Dessa utsatta kvinnor behöver ju
stöd även från män som är i en starkare position.
Med detta, fru talman, vill jag alltså yrka bifall till
reservation 3.

Anf. 161 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Kia Andreasson! Vi diskuterar nu det
här med att köpa och sälja sex. Prostitutionsutred-
ningen förordade att det skulle vara kriminellt både
att sälja och att köpa. Regeringen ändrade på detta
och vill bara kriminalisera köp.
Jag tycker att det är lite märkligt att ni i Miljöpar-
tiet menar att det är godtagbart som det är nu, att
kvinnan medverkar till brott. Frågan är om det even-
tuellt kan leda till samvetskval och om kvinnan har
några etiska funderingar på detta, i stil med: När jag
säljer min kropp till någon man så begår den mannen
en brottslig handling när han köper. Förmodligen har
Kia Andreasson aldrig funderat över det, men jag tror
att det kunde vara lämpligt att göra det.
Sedan vill jag vidhålla, som jag nämnde i en
kommentar till Alice Åström här, att vi måste tänka
på de flickor och pojkar som nu är barn och växer
upp. Jag är övertygad om att ju snabbare försäljning
kriminaliseras, desto fler ungdomar kommer att räd-
das undan prostitutionsträsket .

Anf. 162 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tog just exemplet med de kvinnor
som utsätts för sexhandel och slavhandel. Den kvinna
som finns i denna handel, utsätts för påtryckning och
befinner sig i prostitution; det är just det exemplet jag
frågar tillbaka om, Ingemar Vänerlöv: Tänker den
kvinnan på att det är olagligt, och på grund av detta
faktum och denna vetskap att det är olagligt inte fort-
sätter med den här verksamheten?

Anf. 163 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi ska nog inte underskatta de pro-
stituerade kvinnorna. Jag har läst att många kvinnor
prostituerar sig för att rätta upp sin ekonomi hellre än
att, som man säger, ligga samhället till last. De vill
sköta sig själva helt och hållet. Då kan jag tänka mig
att det borde vara förenat med vissa samvetskval att
medverka till en brottslig handling.
Medan jag har tid för replik vill jag också nämna
det Kia Andreasson var inne på. Hon sade att vi hade
en något knepig inställning till livstidsstraffet. Inom
vår parti har vi liksom, hoppas jag, inom andra de-
mokratiska partier ett riksting som fattar beslut om
vilken ställning partiet har i olika frågor.
Vi har ännu inte haft uppe någon sådan motion på
ett riksting. Rikstinget har därför inte kunnat besluta
vilken ställning partiet har i den här frågan. Sedan
finns det motionärer som vill driva debatt och skapa
opinion som har skrivit motioner, vilket är fullt tillå-
tet. Utskottet har behandlat dem. Vi har nu en reser-
vation som har en viss lydelse, take it or leave it.

Anf. 164 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Ingemar Vänerlöv undviker kärnan i
min frågeställning. De kvinnor som har kommit från
länderna på andra sidan Östersjön har lockats hit med
att de ska få arbete och få det bra i detta land.
Sedan lockas de in i en slavhandel, en sexhandel.
Ska dessa människor undvika den situationen genom
att man gör det olagligt och kriminaliserar dem? Den
frågan fick jag inte svar på. Ingemar Vänerlöv har
ingen replikrätt kvar. Men det är den frågan som jag
skulle vilja ha svar på.
Visst får man skriva motioner om det mesta. Men
det skulle ändå vara bra att väcka den motionen på
kongressen, som Ingemar Vänerlöv här säger inte har
tagit ställning, innan man begär en utredning i frågan.

Anf. 165 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att Kia
Andreasson respekterar att inte alla partier tycker
lika. Vi har en demokrati. Jag tyckte att jag var tydlig
när jag talade om livstidsstraffet. Vi i Centerpartiet
vill ha livstidsstraffet kvar.
Vi vill att det ska användas restriktivt för de svå-
raste brotten. Vi kan tänka oss att införa en tidsbe-
stämd straffskala med maxstraff vid sidan av livstids-
straffet. Vi kan överväga att lämna över nådeinstitutet
till domstolarna, förutom vid brott mot rikets säker-
het.
Jag sade också att vi var öppna för en översyn. Jag
tycker att det är viktigt att man respekterar varje par-
tis ställningstagande.

Anf. 166 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det är inte fråga om att jag inte ac-
cepterar det. Det är synpunkter som jag har här. Det
får jag också ha, Gunnel Wallin. Synpunkten var att
det hade varit bra om vi haft en gemensam reserva-
tion och kunnat enats om en utredning. Då hade Gun-
nel Wallins synpunkter kunnat komma fram i den
utredningen. Där binder man sig inte, utan det är en
utredning som man sedan ska fatta beslut om och ta
ställning till. Det var min synpunkt. Det behövde man
inte uttrycka så tydligt i reservationen i detta inled-
ningsskede.

Anf. 167 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Det är klart att vi ibland har lite bråt-
tom. Men när man får till stånd en kompromiss måste
man både ta och ge. När man kommer överens om en
sådan sak måste skrivningen vara ganska vid, och då
skulle det bara ha stått översyn. Vi hade kanske inte
tillräckligt med tid. Nu är vi här, och så är det.

Anf. 168 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Då hoppas jag att vi nästan redan nu
med en gång kan försöka formulera reservation och få
med också andra partier på detta nödvändiga.

Anf. 169 YILMAZ KERIMO (s):
Fru talman! Vi diskuterar i dag justitieutskottets
betänkande nr 7 om straffrättsliga frågor. I detta be-
tänkande behandlar utskottet ett antal motioner som
väckts under den allmänna motionstiden år 1998 och
år 1999 som rör brott samt straff och andra påföljder.
Detta är naturligtvis ett mycket brett ämne, vilket inte
minst den föregående debatten visar. Det är därför
omöjligt för mig att ta upp alla de områden som be-
handlas i betänkandet. Jag har valt att koncentrera
mig på vissa avsnitt och kommer därför att ta upp
frågorna om livstidsstraffets vara eller inte vara, straf-
fen för grova narkotikabrott, kriminalisering av delta-
gande i rasistiska och kriminella organisationer samt
det området där mitt eget parti tvingats reservera sig
mot utskottets majoritet.
Det individualpreventiva syftet med straff handlar
om att utforma påföljderna och straffen på ett sådan
sätt att den som begått brottet motiveras att inte göra
om det. Här kommer kriminalvårdsaspekten in. Straf-
fet ska inte bara ett straff utan det ska också vara en
ny chans i livet.
Det är en ständig diskussion kring hur långt man
ska gå när det gäller straffvärdet för olika brott och
vilka metoder som är mest effektiva när det gäller att
uppnå det övergripande syftet, nämligen att förebyg-
ga och bekämpa brott.
Fru talman! Det har inkommit en hel del motioner
rörande en tidsbestämning av livstidsstraffet eller en
utredning om att tidsbestämma livstidsstraffet. Livs-
tids fängelse är i Sverige en mycket ovanlig påföljd.
Fängelse på livstid stadgas för närvarande endast,
förutom vad gäller landsförräderi, för ett fåtal mycket
allvarliga brott såsom mord, grov mordbrand, folk-
mord och grovt spioneri. Detta är brott där männi-
skors liv och hälsa - ibland hela nationens existens
som självständig stat - är hotat eller grovt kränkt. I
sådana situationer måste samhället reagera med kraft.
Regeringen kan tidsbestämma livstidsstraff av
nåd. Under åren 1988-1998 tidsbestämdes 16 livs-
tidsstraff till drygt 17 års fängelse. I den gemensam-
ma reservationen från Vänsterpartiet, Kristdemokra-
terna, Miljöpartiet och Folkpartiet invänds mot denna
praxis att den ger en dålig förutsebarhet och att rege-
ringen, inte domstolarna, bestämmer strafftidens
längd. Det är naturligtvis sant att regeringen genom
att bevilja nåd och bestämma längden på strafftiden i
viss mån bestämmer hur långt straff en enskild intern
i praktiken avtjänar. Samtidigt ger detta möjligheten
att kontinuerligt utvärdera en enskilds rehabilitering i
fängelset.
Vid utmätande av strafftiden fanns för domstolen
inget hopp om att den dömde någonsin skulle kunna
rehabiliteras. Genom en kontinuerlig prövning av
dennes utveckling kan vi efterhand ta ställning till när
en eventuell frigivning kan komma i fråga. För
många av dessa kriminella gäller att de kanske alltid
kommer att utgöra en fara för samhället. En ökad
förutsebarhet måste i detta fall vägas mot samhället
legitima anspråk på att skyddas mot mycket grova
brott. Utskottet anser därför alltjämt att det finns
behov av att kunna döma till fängelse på livstid vid
särskilt svåra brott.
Fru talman! Moderaterna har i två motioner till
riksdagen begärt att livstidsstraff ska kunna utdömas
vid grov narkotikabrottslighet. Det är inte första
gången den frågan behandlas. Liknande motioner har
behandlats av det förra riksmötet och av riksmötet
före det. Redan då konstaterade utskottet att straffti-
den för grova narkotikabrott redan i dag är mycket
lång. Det är tveksamt om en ytterligare straffskärp-
ning skulle ha någon preventiv effekt.
Det amerikanska samhället är i det här samman-
hanget avskräckande. I USA sitter över sju gånger så
många människor i fängelse som i Sverige per capita
räknat. Trots det löper amerikanen enligt statistiken
fyra gånger så stor risk att bli ihjälslagen av sin med-
människa som svensken gör. I en rapport som Brotts-
förebyggande rådet presenterat om internationella
jämförelser hamnar USA i topp när det gäller risken
att bli utsatt för grova brott. Följden har blivit att det
finns amerikanska delstater som satsar mer pengar på
fängelse än på utbildning.
Det finns från den politiska högern en ständig
övertro på den allena saliggörande effekten av straff-
skärpningar. Erfarenheten visar att det sällan är så
enkelt. Utskottet har inte heller denna gång funnit
någon anledning att ompröva sina tidigare ställnings-
taganden och avstyrker alltså Ju901 och Ju908 i de
aktuella delarna.
Fru talman! Det är onekligen så att en av gångna
seklets främsta historiska landvinningar, kanske den
allra främsta, är demokratins seger i västvärlden.
Fortfarande lever miljoner människor under diktatur
över hela världen. Vårt land är en demokrati. Det ska
vi vara stolta över.
Demokratins villkor är dock inte oproblematiska.
Grunden för ett demokratiskt samhälle är rätten att
fritt uttrycka sin uppfattning och att respekteras för
den och rätten att fritt organisera sig för att politiskt
förverkliga denna uppfattning. Tar vi bort den rätten,
ja då upphör vi också att vara en demokratisk stat.
I vårt samhälle finns det emellertid de som förne-
kar värdet av dessa friheter, de som förnekar männi-
skovärdet hos vissa medborgare. Det finns de som
skulle vilja hindra mig att tala i denna kammare i dag
för att de har svårt att uttala mitt namn och för jag
inte är blond och blåögd. De går så långt att de skulle
vara beredda att döda mig eller döda dem som försva-
rar min rätt.
Björn Söderberg mördades för att han försvarade
rätten att slippa bli utsatt för nazistisk propaganda på
sin arbetsplats. De två poliserna i Malexander sköts
brutal ned under sin tjänstgöring. Bakom detta står
organiserade intressen, människor som frivilligt slutit
sig samman för att krossa vårt demokratiska system.
Vad blir samhällets svar? Har dessa människor
samma självklara rätt som socialdemokrater, mode-
rater, scouter och baptister att ingå i den organisation
de vill och uttrycka de uppfattningar de vill? Eller är
deras handlingar, deras åsikter, så avskyvärda att
redan det faktum att de organiserar sig i sig ska ses
som ett brott eller en stämpling till brott? Kort sagt:
Måste vi demokrater försvara oss mot dessa angrepp
på kärnan i vår demokrati med alla medel eller riske-
rar vi att skada demokratin genom detta försvar?
Det här är inga enkla frågor. Sedan augusti 1998
arbetar en parlamentarisk kommitté med att utreda
bl.a. denna fråga. Kommittén om brottslighet med
anknytning till vissa organisationer m.m. ska redovisa
sitt uppdrag senast den 31 oktober i år.
När det då från kristdemokratiskt håll inkommer
förslag om att redan nu ta ställning utan att ta invänta
detta resultat kan man inte annat är förvånas. Man
förvånas över hur lättsinnigt och bekymmerslöst
kristdemokraterna avfärdar dessa frågor. Jag måste
beundra den som kan vara så oerhört säker på sin sak
i en svår fråga som den här - beundra men också
frukta. För om man så lättvindigt kan avfärda rätten
för alla att organisera sig, vad blir då nästa steg?
Utskottet anser att det i denna fråga finns all anled-
ning att invänta resultatet av den parlamentariska
kommitténs arbete.
Fru talman! På en punkt har den socialdemokra-
tiska utskottsgruppen sett sig tvungen att reservera
sig. Det handlar om påföljden för brottet övergrepp i
rättssak. Utskottets majoritet uttalar att det finns star-
ka skäl som talar för en skärpning av straffet för detta
mycket grova brott.
Det kan vi naturligtvis alla instämma i. Det finns
emellertid också starka skäl som talar mot en sådan
straffskärpning. Varför anser utskottet det vara ett
mindre allvarligt brott att angripa en tjänsteman i
dennes tjänsteutövning än att hota ett vittne? Det blir
nämligen följden av utskottets ställningstagande. Vi i
den socialdemokratiska gruppen vill påtala att nuva-
rande lag endast varit i kraft i tre år och att det ännu
är för tidigt att yttra sig om dess effekter i alla delar.
Vi önskar därför avvakta den vidare utvärderingen av
1997 års lagändringar på denna punkt.
Fru talman! Det återstår för mig att med detta yrka
bifall till hemställan i justitieutskottets betänkande
nr 7 utom vad avser mom. 15 och till den socialde-
mokratiska reservationen nr 15 på denna punkt.

Anf. 170 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag undrar om Yilmaz Kerimo vet om
någon som har dömts till livstidsstraff verkligen har
suttit av hela tiden. Är det så att man dömer till livstid
och sedan sitter den personen hela den tid som straf-
fet innebär? Om det inte är så - kan inte då Yilmaz se
skäl att diskutera just det här glappet mellan tio år och
livstid, alltså om det nu inte är så att man sitter av
hela strafftiden?
Jag skulle också vilja fråga vad anledningen är till
att socialdemokraterna inte kan bifalla reservationen
om att få ett tilläggsdirektiv när det gäller den porno-
grafi som jag gav en skildring av. Vad är skälet till att
man inte vill ha en djupare syn på detta som jag anser
som mycket allvarligt för den unga generationen och
förhållandet mellan könen?
Sedan skulle jag också vilja svara på ifrågasättan-
det av att Miljöpartiet har kommit fram till stånd-
punkten att höja straffsatsen för övergrepp i rättssak.
Motivet står i betänkandet. Mened har ett högt
straffvärde. Vi tycker att det här tillhör samma art-
brott och därför bör ha samma straffvärde. Vi har nu
sett hur angrepp görs mot den rättsliga prövningen,
och det är allvarliga brott. Att hindra en riktig rättslig
prövning i samhället är ett mycket grovt brott. Det
bör tillhöra samma artbrott.
Jag skulle vilja ha svar på mina frågor.

Anf. 171 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Den första frågan gällde livstid. Livs-
tid är livstid. Då ska man sitta livstid. Sedan finns
alltid möjligheten att få nåd. Då kan det tidsbestäm-
mas.
Vad gäller pornografin tycker vi att Sexual-
brottskommittén, som tillsattes 1998, ska redovisa sitt
uppdrag senast i september 2000. Vad gäller barnen
finns det en parlamentarisk kommitté som tillsattes
den 10 september 1998 som ska redovisa sitt uppdrag
senast den 1 mars 2000. Vi vill avvakta innan vi kan
göra något annat. Sedan får vi se.
Beträffande den tredje frågan tycker vi att vi ska
vänta och inte ha bråttom. Den nya lagen har ju varit i
kraft under bara tre år, och då är det för tidigt att göra
ändringar innan man har hunnit utvärdera lagen.

Anf. 172 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Problemet var att Sexualbrottskom-
mittén inte ska utreda detta, vilket Yilmaz Kerimo
tror ska göras. Det kommer inte att ske. Det var där-
för som det behövdes ett tilläggsdirektiv. Det kommer
alltså inte att ske en sådan utredning med de befintli-
ga direktiven. Därför undrar jag varför man inte kun-
de medge att det blev ett tilläggsdirektiv.
Livstidsstraff är livstidsstraff, men problemet är
att det inte är så. Jag vill hävda att jag inte vet någon
som har blivit dömd till livstidsstraff och som har fått
sitta i fängelse hela livet. Det är på det sättet att rege-
ringen under olika tidsperioder värderar tiden och
sätter olika gränser.

Anf. 173 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jag ska börja med att ta upp livstids-
straffet. Livstidsstraff är, som jag sade tidigare, livs-
tidsstraff. Sedan ska det alltid finnas en möjlighet att
tidsbestämma det. Det ska ske ur en rehabiliterings-
synpunkt, om den fängslade efter några år visar att en
ny chans kan göra det bättre. Då ska det finnas en
möjlighet att få straffet tidsbestämt. Men om brottet
är så grovt ska det finnas livstidsstraff.
När det gäller det andra så finns det en parlamen-
tarisk kommitté som tillsattes för barnens bästa som
ska se över detta med pornografin. Den kommittén
ska redovisa sitt arbete senast den 1 mars 2000. Vi
vill avvakta detta.

Anf. 174 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag ska också ta upp frågan om livs-
tidsstraffet utifrån det resonemang som socialdemo-
kraterna har om att detta är ett livstidsstraff och att
det bara är av vissa skäl som man nu kan få detta
tidsbestämt. Det som sades skulle vara anledningen
till en tidsbestämning av straffet skulle vara rehabili-
teringssynpunkter och om man såg att det fanns några
möjligheter för personen i fråga att återanpassas och
att det var detta som skulle vägas in. Då måste jag
ändå ställa frågan: Hur kan det komma sig att i stort
sett alla livstidsstraff som i dag tidsbestäms hamnar
på ungefär samma tidsperiod och att förskjutningen
när det gäller straffår har varit så stor under de se-
naste tio åren? Det har skett en ökning med sex sju år
av livstidsstraffet. Är de som får livstidsstraff i dag
mindre rehabiliteringsbara än de som fick det för tio
år sedan? Jag förstår inte riktigt detta resonemang.
Trots allt handlar det bara om grov brottslighet. 1989
var det 26 personer som fick livstidsstraff. Nu är det
101. Det är en ökning med 300 %. Det finns ingen-
ting i brottsligheten i Sverige som har förändrats på
ett så drastiskt sätt så att det finns någon anledning till
denna ökning.
Fru talman! Jag tycker ändå att socialdemokrater-
na med sin humanistiska kriminalpolitik och syn på
detta också borde vara oroade över den kraftiga för-
ändringen och den straffskärpning som har skett och
att vi har så många livstidsdömda på våra anstalter i
dag. Det borde oroa även socialdemokraterna.

Anf. 175 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jag håller med Alice Åström om att
det har blivit restriktivare bedömningar och en straff-
skärpning. Men livstidsstraffet kan, vilket även Alice
Åström sade, efter en tid bli tidsbestämt, detta bero-
ende på vilket brott som har begåtts och beroende på
hur rehabiliteringsåtgärderna i fängelset har fungerat.
Men det har blivit strängare, det håller jag med om.

Anf. 176 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag måste ställa en fråga. Socialde-
mokraterna driver annars när det gäller rättsväsendet
också detta med förutsägbarheten när det gäller
straffsystemet. Men detta gäller definitivt inte för
livstidsstraffet. Vore det inte bättre att man försökte
hitta någon annan lösning på detta än att ha den kon-
struktion som vi har i dag?
Vi från Vänsterpartiet är mycket väl beredda att
faktiskt diskutera om det kan göras ändringar i psyki-
atrilagstiftningen, därför att jag kan hålla med om att
det finns en mycket liten grupp människor som är så
pass psykiskt störd och så pass farlig och för vilken
det är mycket svårt att hitta rehabiliteringsmöjligheter
inom kriminalvården och för vilken det är svårt att
hitta någonting. Men den gruppen bör kanske inte
höra hemma inom kriminalvården, utan vi borde
kanske kunna hitta lösningar inom rättspsykiatrin för
att också kunna skydda samhället från denna grupp.
Men att ha ett generellt livstidsstraff som hela tiden
genererar denna ökning och dessa långa strafftider
kan inte vara en utveckling som vare sig socialdemo-
kraterna eller vi i Vänsterpartiet vill ha.
Justitieministern sade i en debatt - jag kommer
inte ihåg om det var en radiodebatt eller en TV-
debatt, eftersom man inte gör någonting annat än
läser, tittar på TV och lyssnar på radio för att försöka
följa med - att hon också försvarar det livstidsstraff
som finns. Men i en avslutande replik nämnde hon att
så länge som vi har den psykiatrilagstiftning som vi
har så bör vi ha ett sådant här livstidsstraff men att
det kanske finns en möjlighet. Och jag hoppas att
socialdemokraterna trots allt kommer att ändra upp-
fattning i denna fråga och att vi ska få en utredning
och kunna ändra på detta.

Anf. 177 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Livstidsstraffet är en markering av det
grova brott som har begåtts. Då ska det finnas livs-
tidsstraff. Sedan ska det efter en tid från rehabilite-
ringssynpunkt finnas en möjlighet för nåd och tidsbe-
stämmande av straffet, detta för att skydda samhället
och för att från samhällets sida markera att vissa brott
är så grova.

Anf. 178 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Först vill jag instämma i Yilmaz Ke-
rimos argumentation när det gäller att ha kvar livs-
tidsstraffet. Jag stöder hans argumentation. Vi är
också överens om att livstidsstraffet ska gälla för
mycket grova brott. Där skiljer sig våra bedömningar
åt lite grann, därför att vi anser att grovt narkoti-
kabrott är ett mycket grovt brott.
Jag skulle vilja ta upp en helt annan diskussion
med Yilmaz Kerimo. Allra bäst är det att brott inte
begås. Och polisen har ju en viktig uppgift - det har i
och för sig vi också - att förhindra att brott begås och
att om möjligt avbryta ett pågående brott. Om det
t.ex. uppstår bråk ute på stan och hot om våld på
gatan, då ingriper naturligtvis polisen för att förhindra
att detta brott fullföljs. Polisen väntar väl inte tills det
blir en allvarlig misshandel?
Med detta arbetssättet får vi i så fall både färre
brottsoffer och färre gärningsmän. Jag skulle vilja
fråga Yilmaz Kerimo: Är vi överens om att polisen
bör arbeta på detta sätt?

Anf. 179 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jeppe Johnsson vill att man ska ha
livstidsstraff i fråga om narkotikabrott. Där är vi inte
överens. Jag tycker att det redan är för långa straff för
narkotikabrott. Vid upprepade brott kan det bli upp
till 18 års fängelse.
Jag tycker att man ska se på orsakerna när det
gäller brotten.
Att polisen ingriper på ett tidigt stadium är bara
bra. Det är bra om man kan ingripa på ett så tidigt
stadium som möjligt i fråga om alla brott som en
förebyggande åtgärd.

Anf. 180 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag var medveten om att vi inte var
överens om att grovt narkotikabrott är så grovt. Men
vi är överens i den andra frågan, och det var dit jag
ville komma.
Måndag den 21 januari utvärderades sexköpslagen
i Svenska Dagbladet. Det står om 18 män åtalade för
sexköp. Lite längre ned står det under en rubrik om
att polis tvingas slå till mitt under akten:
"Redan tidigt stod det klart att den nya sexköpsla-
gen är så luddigt formulerad att den gör både polis
och åklagare frustrerade.
Könshandeln är svår att upptäcka, ännu svårare att
bevisa. Poliserna har sett sig tvingade till spektakulä-
ra spaningsmetoder. De tummar på skyldigheten att
förhindra brott. I stället inväntar de allt oftare fullbor-
dat faktum och slår till mitt i själva sexakten.
Det kan dessutom uppfattas som integritetskrän-
kande att polisen tittar in genom bilrutan och till och
med videofilmar en situation där ena parten inte ens
är misstänkt för brott. Att sälja sex är inte förbjudet."
Min fråga blir: Anser Yilmaz Kerimo - vi är ju
överens om att polisen, så fort det misstänks att ett
brott ska begås, ska ingripa - att poliser som är ute
och jagar sexköpare ska göra sitt jobb och avbryta
innan det blir ett fullbordat brott? Som det är i dag
verkar ni se mellan fingrarna, dvs. att man nästintill
kan stå och titta på när ett brott begås - jag vill inte
tala om att provocera brott - bara för att vara säker på
att få fast den stackars sexköparen.

Anf. 181 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jeppe Johnsson överdriver nu. Den
nya lagen trädde i kraft för ungefär ett år sedan. Syf-
tet är att avskräcka sexköparna från att köpa sex. Den
kvinna som säljer sin kropp behöver hjälp. Det här är
ett socialt problem. Jeppe Johnsson sade ju i sitt anfö-
rande att sociala problem inte ska kriminaliseras. Där
är vi överens.
Det handlar alltså om ett socialt problem. Kvinnan
är i behov av stöd och hjälp, inte av att kriminaliseras.
Ifall kvinnan också kriminaliseras vågar hon inte ens
söka hjälp och då blir det ännu värre.
Ett år med den nya lagen visar på att det blivit
mycket färre sexaffärer på gatan, även om det inte är
så lätt att få en fällande dom.

Anf. 182 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Även jag vill komma in på den lag
som tillåter medverkan till och underlättande av brott,
nämligen sexköpslagen. Det står i betänkandet, som
en majoritet har godkänt - en majoritet som Yilmaz
Kerimo tillhör - att prostitution icke är önskvärd. Då
kan man anta att lagen kom till för att motverka sådan
här prostitution. Vidare står det i betänkandet att det
inte är meningsfullt att överväga ändringar i lagen
innan man vunnit större erfarenhet av dess tillämp-
ning.
Det råkar faktiskt finnas en del erfarenheter. I
varje fall handlar det om försök till tillämpning. Vi
kan hålla oss till Storstockholm där i alla fall ungefär
en åttondel av Sveriges befolkning bor. Polisen har,
som jag nämnde i mitt anförande tidigare, räknat fram
att det finns ungefär 1 800 prostituerade i Storstock-
holm. Dessa beräknas ha ungefär 50 kunder per år.
Vid en multiplicering blir det 90 000. För att inte
överdriva kan siffran halveras. Vi är då nere i 45 000
sexköp per år. Man vet att det gjordes 45 gripanden
förra året. Det handlar alltså om 1 000 sexköp per
gripande. Detta är således inte speciellt verknings-
fullt. Av dessa 45 gripanden ledde 2 till fällande dom
vad det led.
Jag undrar om Yilmaz Kerimo tycker att den här
lagen är verkningsfull. Jag undrar också vilka erfa-
renheter som bör vinnas för att man ska överväga en
ändring av lagen så att det även blir förbjudet att sälja
sex.

Anf. 183 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Som jag tidigare sagt har lagen varit i
kraft i bara ett år men vi ser redan effekter. Det är
långt färre som nu köper sex - man är rädd för att bli
kriminaliserad.
Sedan till frågan om kvinnan också ska kriminali-
seras. Som jag redan sagt är kvinnan i behov av stöd
och hjälp. I reservation 5, som bl.a. Ingemar Vänerlöv
undertecknat, sägs ju att kvinnor och barn är i behov
av psykiatrisk hjälp och av stöd. Men i reservation 6
talas det om en kriminalisering. Detta är motsägelse-
fullt. Det får vara antingen-eller. Behöver de stöd och
hjälp, eller ska de kriminaliseras? Det här går inte
ihop. Ingemar Vänerlöv får bestämma sig.

Anf. 184 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Jo, det kan mycket väl gå ihop. Yil-
maz Kerimo säger att de här personerna har försvun-
nit från gatan. Ja, det har de gjort. Men vart har de
försvunnit? Bara för att det här inte försiggår ute på
gatan är därmed inte sagt att antalet sexköp har mins-
kat.
Yilmaz Kerimo var inne på reservation 5 från oss.
Det är bra att den togs upp. Även Kia Andreasson var
inne på den tidigare när jag lite grann missförstod
frågan. I reservationen säger vi att vi vill ha ett stopp
på denna slavhandel i modern tid där kvinnor och
barn fraktas österifrån till europeiska storstäder och
drabbas av prostitution.
Kriminaliseringen håller vi fast vid men denna
könshandel vill vi alltså sätta stopp för. Den ska inte
fortsätta. Det gäller att motverka den på alla möjliga
sätt. Men sedan kan det mycket väl vara så att någon
stackars kvinna österifrån mot sin vilja kanske frak-
tats västerut och sedan hamnar någonstans där hon
åker fast så att säga. Vi vill, det framgick av anföran-
det, att man innan straff för försäljning införs ska ha
hittat åtgärder för rehabilitering och vård för de kvin-
nor som är i behov därav.
Jag återkommer till att ni måste tänka på kom-
mande generationer. Dagens unga pojkar och flickor
kan till större delen räddas undan prostitution om en
tydlig signal omgående går ut om att det är förbjudet
att prostituera sig.

Anf. 185 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jag håller med om att handeln måste
stoppas, men inte så som Ingemar Vänerlöv menar,
dvs. att kvinnan också ska kriminaliseras. Man måste
titta på orsakerna.
I reservation 5 - jag sade nyss att det här är mot-
sägelsefullt - säger ni att de behöver psykiatrisk
hjälp, socialhjälp och stöd. Det är vad de behöver.
Men tror Ingemar Vänerlöv att kvinnorna, ifall vi
kriminaliserar också dem, skulle våga söka hjälp?
Nej, det vågar de inte. De vill inte bli registrerade hos
polisen, vill inte bli kriminella. Därför söker de inte
hjälp och då blir det ännu värre.
Vi måste gå till orsakerna till att det har blivit som
det har blivit om vi ska hjälpa kvinnorna. Som jag
tidigare sagt har lagen varit i kraft i bara ett år. Först
får vi se effekterna. Sedan får vi göra en utvärdering
och eventuellt utveckla det hela på ett annat sätt.

Anf. 186 MARGARETA ISRAELS-
SON (s):
Fru talman! Jag ska tala om klotter men låt mig
först få tacka justitieutskottet och dess kansli för den
utomordentliga genomgången och den fina behand-
lingen av den motion som inlämnats från Riksdagens
tvärpolitiska barngrupp med mitt namn som första
namn och som handlar om olovlig värvning av barn
till väpnade konflikter. Det var väldigt fint att se att ni
hade tittat så belysande på frågan. Det är jag mycket
tacksam för.
Klotter är ett gissel på många orter. Ofta är det
ganska få människor som är mycket aktiva och stän-
digt i verksamhet med sprejburkar för att i skydd av
mörkret förstöra husfasader, tunnelväggar och andra
större ytor som de anser passar för sitt målande.
Jag avstår här från att anlägga några som helst
konstnärliga aspekter på vad de här personerna åstad-
kommer. Den som får sin egendom nedklottrad på
detta sätt har svårt att förstå och att ursäkta det hela
med att alstren skulle kunna ha något som helst
konstnärligt värde. Det handlar i stället om skadegö-
relse - en skadegörelse som ofta består av in absur-
dum upprepade signaturer, ord eller figurer. Skräm-
mande ofta är det rasistiska eller nazistiska slagord.
Myndigheter och privatpersoner som försöker
komma till rätta med detta klottrande för en ojämn
kamp. Trots avsevärda insatser är det svårt att nå
framgång och få det att upphöra. Polisen står ofta
maktlös, eftersom det gäller att vara på plats just när
brottet begås. Det handlar i stort sett om att ta klott-
rarna på bar gärning.
Alltför ofta läser vi i tidningen om poliser som
ryckt ut för att gripa klottrande skadegörare. Lika ofta
läser vi att de inte haft möjlighet att vidta nödvändiga
åtgärder för att kunna väcka åtal. Människor blir arga
och irriterade men vänder vreden bort från klottrarna
och kräver i stället en ändring av regelverket, av lag-
stiftningen: "Nu måste det bli slut på allt klotter!"
"Sedan några år håller ett 15-tal klottrare Västerås
i ett järngrepp. Klottrarna har vandaliserat, förstört
och smetat ned byggnader och anläggningar på ett
sätt som väckt ilska, bestörtning och vrede bland oss
västeråsare."
Så inleds ett uttalande av socialdemokraterna i
Västerås som antogs den 31 januari i år. Uttalandet är
ställt till justitieminister Laila Freivalds samt justi-
tieutskottet, så flera av de närvarande i kammaren får
tillfälle att läsa det i sin helhet vid ett senare tillfälle.
"Arbetet med att sanera och återställa efter klott-
rarnas härjningar har kostat åtskilliga 10-tals miljoner
kr enbart för kommunen", fortsätter det, "pengar som
vi långt hellre hade velat använda till skola, vård och
omsorg. Till detta kommer de mycket stora belopp
som alla andra fastighetsägare fått lägga ned på sane-
ring och reparationer."
Fru talman! Västerås är en vacker Mälarstad. Ing-
en av oss som valt att bo där accepterar den förful-
ning och förslumning som klottrarnas nattliga härj-
ningar för med sig i vår stad. Klottret ska bekämpas
och ska helst vara borta inom 48 timmar. Handlar det
om rasistiska eller nedsättande budskap ska det gå
ännu snabbare.
Redan för några år sedan tog vi socialdemokrater
initiativ till att bilda det lokala brottsförebyggande
rådet Värna Västerås. Inom Värna Västerås finns
också Nätverk mot klotter med representanter för
affärsidkare, fastighetsägare, polis, åklagare, skola
och socialtjänst. Inom nätverket samordnas en rad
åtgärder för att komma till rätta med klottret i Väster-
ås.
Vi är naturligtvis starkt medvetna om att klotter
inte är en sak bara för regering och riskdag. Föräldrar,
affärer, fastighetsägare, företag, föreningar, myndig-
heter, ja alla har vi ett gemensamt ansvar för att få
bukt med klottrarnas framfart. Allas medverkan är
viktig för att stoppa klottret.
Nu krävs emellertid lagändringar för att få de in-
strument som ger polisen en reell möjlighet för att
ingripa i samband med denna skadegörelse som
kallas klotter. Jag vill understryka att de behov av
straffskärpning som föreslås i min länskollega Göran
Magnussons motion 1999/2000:Ju728 har sin bety-
delse om man ska underlätta utredandet.
Fru talman! Redan förra året instämde justititeut-
skottet i justitieministerns uttalanden om behovet av
att överväga ändrad lagstiftning i vissa avseenden och
hänvisade till pågående beredningsarbete.
I kväll när jag står i denna kammare vill jag rikta
en direkt uppmaning till Justitiedepartementet: Se till
att snabba upp departementshanteringen i denna frå-
ga. Tillsätt inga utredningar utan kom tillbaka till
riksdagen med direkta förslag som exempelvis kan ha
sin grund i de förslag som framkom vid seminariet
den 26 oktober förra året och som det hänvisas till i
utskottets betänkande.

Anf. 187 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Tidigare under dagens debatt hänvi-
sade Kia Andreasson till en afrikansk sentens: Det
krävs en by för att uppfostra ett barn.
Det var en osedvanligt klok sentens. Min korta
taletid ger inte möjlighet att utveckla detta, men jag
tänkte tala om pornografin.
Jag har ibland funderat över hur samhället skulle
fungera om vi i kretsen av nära och kära i ett mindre
samhälle skulle spela upp live den typ av aktiviteter
som varje natt utspelar sig i våra televisionsapparater
i de svenska hemmen. Det är fullständigt uppenbart
att detta inte skulle få förekomma, helt otänkbart. Jag
tror egentligen nästan ingen kunde tänka sig att ge-
nomföra någonting sådant.
Genom den tekniska utveckling som har skett och
det samhälle som vi har byggt upp är det här en verk-
lighet, och vi står i stort sett alla handfallna inför
detta. Man utmanar starka krafter om man säger att vi
inte vill ha det här och menar allvar med det.
Därför tycker jag att det var stimulerande att se
den reservation som Vänsterpartiet och Miljöpartiet
har lämnat beträffande pornografi om ett tilläggsdi-
rektiv till Sexualbrottsutredningen. Vi har alltså inte
någon sådan uppgift i utredningen att se över den
delen. Tvärtom finns det skrivningar som säger att vi
inte får göra sådana överväganden därför att det då
säkerligen kommer att inkräkta på tryckfriheten och
annan grundlagsstiftning. Därmed är vi totalt hand-
lingsförlamade.
Jag är inte beredd att acceptera det synsättet, utan
jag menar att vi måste, med alla medel och alla kraf-
ter, motverka det här fenomenet. Jag tycker det är
olyckligt om det här ska formuleras som en kvinno-
fråga eller i ett kvinnoperspektiv. Detta är ett mänsk-
ligt perspektiv. Det är ett fenomen som vi inte ska ha.
Detta sug efter sexualitet är nästan som en drog i
samhället. Ju egendomligare det blir, desto bättre är
det.
Upp till kamp mot pornografin! Alla krafter ska
vara välkomna.
När det gäller livstidsstraffet kan jag inte förstå
annat än att det måste vara någon teknisk miss. Re-
servationerna beträffande livstidsstraffet är, utom
Centerpartiets som är litet annorlunda, identiska från
de övriga partierna. Det är ordet "långt" som skiljer.
Det kan inte ha någon innebörd i sak. Vi som varit
med i debatten i dag om livstidsstraffet är på det klara
med att vi behöver se över det. Med det får jag tacka,
fru talman.

Anf. 188 KIA ANDREASSON (s):
Fru talman! Skillnaden i reservationerna när det
gäller livstidsstraffet är inte bara ordet "långt". Jag
lusläste dem. I reservationen från kd står det att det
bör utredas "om" livstidsstraffet "bör" ersättas av
tidsbestämt långt fängelsestraff. Alltså bör det utredas
om det bör. De övriga reservanterna säger: "En ut-
redning bör tillsättas med uppgift att se över hur man
kan ersätta livstidsstraffet med ett tidsbestämt fängel-
sestraff."
Det är det som skiljer. Det var det jag tyckte var
så underligt att vi skulle utreda om och bör. Och jag
tyckte att det var en intern fråga för Kristdemokrater-
na.

Anf. 189 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag ser inte det som en skillnad realt
sett. Det är klart att det är ett försiktigare sätt att ut-
trycka det på, och jag kan förstå varför man har for-
mulerat sig på det viset. Men okej, det finns en ny-
ansskillnad där.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 februari.)

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1999/2000:55 Kommersiell lokalradio

11 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 9 februari

1999/2000:221 av Karin Pilsäter (fp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Spädbarnsdöd och stöd till drabbade familjer
1999/2000:222 av Karin Pilsäter (fp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Förutsättningar för långsiktig tillväxt
1999/2000:223 av Helena Bargholtz (fp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Vårdutbildningen
1999/2000:224 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Narkotika på fängelserna
1999/2000:225 av Göte Jonsson (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Fristående skolor

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 15 februari.

12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 9 februari

1999/2000:516 av Karin Pilsäter (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Förenklingar för företagande
1999/2000:517 av Inger Strömbom (kd) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Korrigering av utjämningsavgiften
1999/2000:518 av Bertil Persson (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Gränsgångaravtalet med Malmö
1999/2000:519 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Kulskytte i fågeljakt
1999/2000:520 av Jan Backman (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Vuxenutbildningskampanjer

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 15 februari.

13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 9 februari

1999/2000:485 av Inger René (m) till justitieminister
Laila Freivalds
Skyddad adress
1999/2000:486 av Carl Erik Hedlund (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Hanteringen av skattelagarna
1999/2000:487 av Inger Segelström (s) till närings-
minister Björn Rosengren
Statliga bolags verksamhet i porrbranschen
1999/2000:488 av Rolf Gunnarsson (m) till närings-
minister Björn Rosengren
Tillväxtavtalen i Dalarna
1999/2000:489 av Britt-Marie Danestig (v) till ut-
bildningsminister Thomas Östros
Förlängd tandhygienistutbildning
1999/2000:490 av Marie Engström (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Åtgärder inom regionalpolitiken
1999/2000:491 av Amanda Agestav (kd) till justitie-
minister Laila Freivalds
Åldersgräns på pornografiska tidningar
1999/2000:496 av Kenneth Lantz (kd) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Fängelsepermission
1999/2000:497 av Jeppe Johnsson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Hot och våld inom kriminalvården
1999/2000:499 av Rosita Runegrund (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Angolanska flyktingar
1999/2000:503 av Kenneth Johansson (c) till social-
minister Lars Engqvist
Vård på lika villkor
1999/2000:505 av Inger Lundberg (s) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Textade TV-program
1999/2000:506 av Carina Hägg (s) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Sprängmedel för träning av minhundar
1999/2000:508 av Carina Hägg (s) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Dry Sex och AIDS

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 15 februari.

14 § Kammaren åtskildes kl. 22.00.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 7 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 45 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 70 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 103
(delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 18.01,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 160
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.