Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:55

Tisdagen den 25 januari

Kl. 14.00 - 16.27

---

18.00 - 21.10

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 18 och 19 januari.
2 § Ny riksdagsledamot, m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsle-
damot och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Riksskatte-
verket inkommit bevis om att Annelie Enochson (kd),
Västra Frölunda, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 1 februari 2000 sedan Ingrid Näslund (kd)
avsagt sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Till
ersättare för riksdagsledamöter har i detta fall utsetts
Anders Fasth, Västra Frölunda och Astrid Ahdrian,
Västra Frölunda (båda kd). Vidare har från Riks-
skatteverket inkommit nytt protokoll till tidigare
utfärdade bevis.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya riksdagsledamoten och bevisen
för de nya ersättarna samt protokollet och därvid
funnit att de blivit utfärdade i enlighet med 19 kap.
11 § vallagen.
Stockholm den 21 januari 2000
Lars Tottie
Kerstin Siverby

3 § Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1999/2000:184

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:184 av Gun Hellsvik om
permissionsreglerna för fängelsedömda.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 10 januari 2000
Justitiedepartementet
Laila Freivalds

Interpellation 1999/2000:187

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:187 av Johnny Gylling
om polisens roll i trafiksäkerhetsarbetet.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor.
Stockholm den 17 januari 2000
Justitiedepartementet
Laila Freivalds

Interpellation 1999/2000:173

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:173 av Per-Richard
Molén (m) om ansvarsfördelningen inom Näringsde-
partementet.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 10 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att riksdagen ej hade tid
för fler interpellationssvar den 25 januari, den 1, 3
och 4 februari är näringsministern på tjänsteresa.
Stockholm den 13 januari 2000
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef

Interpellation 1999/2000:185

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:185 av Ulf Nilsson om
information till föräldrar om elevers prestation.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är stor arbetsanhopning.
Stockholm den 13 januari 2000
Utbildningsdepartementet
Ingegerd Wärnersson
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare

Interpellation 1999/2000:140

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:140 av Yvonne Anders-
son om Centrum för handikappvetenskap vid Linkö-
pings universitet.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
22 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är stor arbetsbörda och att
interpellationen överlämnats till statsrådet Wärners-
son.
Stockholm den 21 januari 2000
Utbildningsdepartementet
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare

Interpellation 1999/2000:188

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:188 av Gunnel Wallin
(c) om psykiskt långtidssjukas situation.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att det är svårt att hitta en
dag som passar tidigare.
Stockholm den 18 januari 2000
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef

Interpellation 1999/2000:106

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:106 av Lars Tobisson
(m) om statliga kreditinstitut.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
15 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att interpellanten har an-
mält förhinder till tidigare bestämt datum, den
1 februari 2000, på grund av utrikes resa.
Stockholm den 18 januari 2000
Finansdepartementet
Bosse Ringholm
Enligt uppdrag
Nils Dexe

Interpellation 1999/2000:193

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:193 av Gunnel Wallin
(c) om företagshälsovården.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
8 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att Mona Sahlin har ett
möte med partistyrelsens verkställande utskott den
4 februari.
Stockholm den 21 januari 2000
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Exepditionschef

Interpellation 1999/2000:190

Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:190 av Roy Hansson (m)
om Gotland och omställningen med anledning av den
föreslagna strukturomvandlingen inom Försvar-
smakten.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
8 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att näringsministern är på
tjänsteresa den 1, 3 och 4 februari.
Stockholm den 20 januari 2000
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef

4 § Svar på interpellation 1999/2000:119 om
folkbokföring för flyktingar med tillfälligt uppe-
hållstillstånd

Anf. 1 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har med anled-
ning av en tidningsartikel angående förslag om för-
ändring av villkoren för personer med tillfälliga up-
pehållstillstånd frågat mig hur regeringen avser verka
för att garantera barn med tillfälliga uppehållstillstånd
deras rätt till personlig utveckling, social trygghet
samt grundskoleutbildning.
Jag vill börja med att klargöra den ordning som i
dag gäller för tidsbegränsade uppehållstillstånd i en
massflyktsituation.
Regeringen får med stöd av utlänningslagen med-
dela föreskrifter om att den som söker uppehållstill-
stånd och som bedöms ha ett tillfälligt behov av
skydd här i landet får ges ett tidsbegränsat uppehålls-
tillstånd. Dessa bestämmelser är avsedda att användas
i en massflyktsituation, dvs. när ett stort antal männi-
skor hastigt lämnar sitt hemland på grund av en yttre
omständighet som t.ex. en krigssituation eller en
miljökatastrof. Utgångspunkten är att dessa personers
behov av skydd är tillfälligt och att de ska kunna
återvända till hemlandet när skyddsbehovet har upp-
hört.
Jag vill här erinra om att riksdagen redan år 1996,
med anledning av regeringens proposition Svensk
migrationspolitik i globalt perspektiv, inte hade nå-
gon erinran mot regeringens uttalande att de som
beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i en mass-
flyktsituation inte fullt ut ska omfattas av de sociala
rättigheter som gäller för dem som är mer permanent
bosatta i landet. Denna grupp av utlänningar har i
stället alltsedan den bestämmelsens tillkomst omfat-
tats av bestämmelserna i lagen om mottagande av
asylsökande (LMA). Enligt nuvarande ordning kan
dock en sådan utlänning folkbokföras när det sam-
manlagda uppehållstillståndet uppgår till minst tolv
månader. Detta innebär att det finns en motsättning i
att denna grupp å ena sidan ska omfattas av de sociala
förmåner som är knutna till LMA, å andra sidan kan
folkbokföras och därmed, med vissa undantag som
följer av LMA, i princip kunnat få sociala förmåner
och rättigheter som i Sverige bosatta personer.
Riksdagen förutsatte i sitt beslut att frågan hur
denna motsättning ska lösas behövde utredas vidare.
Beredningen som följde inom Regeringskansliet har
varit tidskrävande på grund av frågans komplexitet.
Regeringen har emellertid den 20 januari 2000 avgett
proposition 1999/2000:42 Utlänningar i en massflykt-
situation, sociala förmåner m.m. Propositionen över-
lämnades i går till riksdagen, och jag vill därför ta
tillfället i akt att något redovisa innebörden av de
förslag som lämnas i propositionen.
Propositionens förslag innebär att prövningen av
en ansökan om asyl, dvs. flyktingstatus, från en ut-
länning som beviljas ett tidsbegränsat uppehållstill-
stånd i en massflyktsituation ska kunna skjutas upp så
länge som det tidsbegränsade uppehållstillståndet
gäller, dock högst två år. Därefter eller vid den tidiga-
re tidpunkt när det tidsbegränsade uppehållstillståndet
upphör att gälla är utlänningen oförhindrad att söka
asyl.
Jag kan i detta sammanhang nämna att det inom
detta område har ägt rum en internationell utveckling
under senare år. Inom EU har medlemsstaterna mot
bakgrund av ett förslag från kommissionen förhandlat
om införande av en EU-gemensam ordning för till-
fälligt skydd i massflyktsituationer. En utgångspunkt
i komissionens förslag har därvid bl.a. varit att det
ska vara möjligt att kunna skjuta upp den individuella
prövningen av asylskäl under en begränsad tid, en tid
som varit längre än den tid som avses gälla i rege-
ringens förslag. UNHCR har inte invänt mot införan-
det av en sådan ordning. Jag anser därför att det nu-
mera är möjligt att införa en regel med detta innehåll.
Under den tid de tidsbegränsade uppehållstillstån-
den gäller, dock högst tre år ska, enligt propositionen,
de utlänningar som tas emot i en massflyktsituation i
princip erhålla sociala förmåner som följer av LMA.
Däremot ska en utlänning som efter de första två åren
erhåller en flyktingförklaring eller ett resedokument
alltid folkbokföras. Därmed likställs de i många hän-
seenden med i Sverige bosatta personer, vilket förut-
sätts i Genèvekonventionen.
Vidare kan nämnas att denna grupp, enligt redan
gällande bestämmelser, ska erhålla hälso- och sjuk-
vård samt tandvård och utbildning enligt samma
ordning som gäller för asylsökande. Barn och ung-
domar som inte har fyllt 18 år har rätt till hälso- och
sjukvård enligt samma principer som alla andra barn
som är bosatta i landet. I denna vård inbegrips natur-
ligtvis även barnpsykiatrisk vård.
Under den tid som den aktuella gruppen av utlän-
ningar inte är folkbokförda är Statens invandrarverk
huvudman. Jag ser det som en fördel med förslaget
eftersom utgångspunkten är att ett återvändande ska
ske när skälen till massflykten undanröjts. Det är
viktigt att kommunernas arbete med flyktingar i
första hand kan inriktas på integration. Att kommu-
nerna därutöver skulle få uppgifter att ta emot stora
grupper som folkbokförts även när utgångspunkten är
att de inte ska stanna i Sverige vore olyckligt.
Som jag tidigare nämnt i flera frågesvar till riks-
dagen ska Invandrarverket liksom alla andra myndig-
heter på statlig nivå, kommunal nivå och landstings-
nivå sätta barnets bästa i främsta rummet. Detta inne-
bär att i alla beslut som på något sätt rör barn ska
barnets bästa alltid beaktas.
Jag är dock medveten om att barn som beviljas
tidsbegränsade uppehållstillstånd i en massflyktsitua-
tion enligt nu gällande regler inte har rätt till skolgång
på samma villkor som i Sverige bosatta barn under
den tid de inte är folkbokförda. Regeringen har därför
i oktober 1999 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att
göra en översyn av de asylsökande barnens och ung-
domarnas skolgång m.m. för att de ska kunna tillför-
säkras skolgång utan diskriminering. Även förutsätt-
ningarna för att erbjuda asylsökande barn förskole-
verksamhet, skolbarnsomsorg och förskoleklass ska
utredas.
Fru talman! Motivet till förslagen i propositionen
är att regeringen vill kunna garantera möjligheten att
tillfälligt ta emot ett större antal skyddsbehövande i
en akut kris- och massflyktsituation. Det är också
viktigt att undanröja den brist på samstämmighet som
i dag finns mellan LMA och folkbokföringslagen.

Anf. 2 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Anledningen till interpellationen var inte tidnings-
artikeln. Den uppmärksammade mig på vad som var
på gång, och enligt min mening var det försämrade
villkor för flyktingbarn. Jag tyckte att det rimmade
illa med barnkonventionen. Jag hade nyss varit på en
heldagskonferens, den 17 november, som handlade
om barnkonventionen, och det var på grund av barn-
konventionen som jag skrev interpellationen den
25 november.
Det har i dag kommit en proposition som handlar
om de här frågorna, och jag återkommer till den vid
ett annat tillfälle. Nu ska det handla om barnen.
Även om statsrådet i interpellationssvaret vill låta
påskina att det inte är någon försämring, är det ändå
det för barnen. Det spelar en roll att tiden innan man
blir folkbokförd förlängs och att man först då räknas
som bosatt och får förmåner därefter. Under tiden ska
man ha samma rätt som asylsökande. Man har alltså
en längre tid med samma rätt som asylsökande, och
det är den tiden som blir sämre för dessa barn.
Statsrådet medger dock att vad gäller skolgången
har asylsökande barn inte samma rättigheter som
andra barn, men säger att det ska utredas. Även förut-
sättningar för att erbjuda asylsökande barn och mot-
svarande förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och
förskoleklass ska utredas.
Jag förstår inte riktigt vad det är som ska utredas.
Vi vet ju att det är så här. Om det ska utredas - man
är kanske inte på det klara med hur det ser ut i olika
kommuner - sker det i fel ordning. Jag tycker att det
först ska göras en utredning om barnens skolgång,
och inte om förlängd tid till folkbokföring, dvs. läng-
re tid med sämre villkor.
Det är riktigt, som sägs i svaret, att massflykting-
barn har samma rättigheter som asylsökande. Det
innebär rätt till hälso- och sjukvård, enligt samma
principer som för alla andra barn som är bosatta i
Sverige, och att all denna vård inbegriper barnpsyk-
kontakter.
I verkligheten blir det inte riktigt så här. Köerna
till barnpsyk är långa, och det kan vara krångligt att
kvalificera sig för att bli omhändertagen. Det behövs
ofta påtryckningar från lärare, skolsköterska, skol-
psykolog, dagispersonal och många fler. Är man
diskriminerad vad gäller skola och daghem är man
också diskriminerad vad gäller vägen in till barnpsyk.
Det finns också familjer som inte bor på flykting-
förläggning under den här tiden utan kanske hos be-
kanta. Det händer ibland att man i kommunerna inte
ens vet att det finns barn som skulle behöva hjälp.
Vad är integration? Statsrådet skriver: "Det är
viktigt att kommunernas arbete med flyktingar i
första hand kan inriktas på integration. Att kommu-
nerna därutöver skulle få uppgifter att ta emot stora
grupper som folkbokförts även när utgångspunkten är
att de inte ska stanna i Sverige vore olyckligt."
Då funderar jag: Ska de barn det handlar om här
gå "integrationslösa" tills de får flyktingstatus? Är det
farligt att under tiden - ett par, tre eller fyra år - kän-
na sig välkommen i det nya landet? Finns det en
rädsla för att de ska bli kvar här och inte vilja åka
tillbaka? Är det inte lättare att åka tillbaka till sitt
hemland om man under tiden haft det bra här och
blivit bra omhändertagen?

Anf. 3 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det är viktigt att understryka att den
proposition som regeringen nu har förelagt riksdagen
handlar om att reglera ett mycket speciellt förhållan-
de, nämligen att klara ut de villkor som ska gälla vid
en massflyktsituation. Vi har i dag en förordning, som
har använts en enda gång, nämligen när vi fick några
tusen flyktingar hit från Kosovo. Det här är en lag-
stiftning som vi anser behöver finnas för att öka våra
möjligheter att snabbt ta emot stora mängder av flyk-
tingar just i en situation som kanske har utlösts av
krig eller en miljökatastrof av något slag.
Det är mot den bakgrunden som man måste be-
döma de här förslagen. Det vi vill göra är att i en
sådan här situation ge dessa barn samma rättigheter
som asylsökande barn.
Det jag också understryker i svaret är att vi nu
också tar ett väldigt brett grepp och ser över alla de
olika stöd som vi tycker att det är rimligt att de
asylsökande barnen ska ha rätt till. I dag har de rätt
till fullständig hälso- och sjukvård, men vi vill också
garantera dem en fullständig skolgång. Många kom-
muner klarar det i dag, dock inte alla.
Vi vill också i den här genomgången titta på dagis
och fritis. I dag har de barn som har behov av särskilt
stöd möjlighet att få en daghemsplacering, men det
gäller långtifrån alla.
I det här stora greppet är det Utbildningsdeparte-
mentet som är ansvarigt för arbetsgruppens arbete.
Tanken är att de ska bli klara under våren. Förslaget
ska också ut på remiss.

Anf. 4 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag vet att det rör sig om massflykt-
situationer och att det gäller att snabbt ta emot stora
grupper. Samtidigt är det viktigt att den här gruppen
barn har det bra under tiden de går och väntar. Det är
just det som är så allvarligt, att man begränsar om-
händertagandet under den här tiden och föreslår att
den tiden ska bli längre.
Jag har svårt att förstå hur barn med tidsbegränsa-
de uppehållstillstånd - det kan bli upp till tre år - ska
kunna hållas utanför den vanliga skolan utan att det
uppfattas som en diskriminering.
Alla som arbetar med barn som har kommit hit, på
flykt undan krig och elände, vet att dessa barn har
extra mycket behov av stöd och hjälp. Vi kan nästan
inte tänka oss de oerhörda händelser som de har varit
med om.
Jag behöver en förklaring till att man inte genast
säger att dessa barn måste tas upp i kommunernas
arbete. Detsamma gäller de äldre barnen, som står
utanför gymnasieutbildningen.
Precis som jag sade tidigare, är det många som
genom skola eller dagis kommer i kontakt med den
hjälp som de behöver. De kan inte prata svenska, och
föräldrarna kanske inte pratar svenska, och de vet ofta
inte vilken hjälp de har rätt till. Även om det finns
rättigheter inom hälso- och sjukvården vet de många
gånger inte vilka rättigheter de har.
I stället för att skjuta upp den här tiden och ha den
begränsade omvårdnaden, menar jag att det behövs
ännu mer just i det här fallet.

Anf. 5 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag tror att Kerstin-Maria Stalin och
jag är väldigt överens om att det här är barn som har
stora behov. Det är därför så viktigt att vi har fört in
barnkonventionen i utlänningslagen, att andan i barn-
konventionen genomsyrar hela asylprocessen och att
barnets bästa ska finnas med i hela processen i de
olika delarna. Det är naturligtvis skälet till att vi från
regeringens sida nu gör översynen av skolgången
men också av andra viktiga åtgärder för att stödja
barnen.
När det sedan gäller frågan om försämrade vill-
kor, som Kerstin-Maria Stalin tog upp i sitt första
inlägg, vill jag på nytt understryka att detta är en ny
lagstiftning. Det är en lagreglering för att vi ska kun-
na vara beredda att ta emot stora mängder flyktingar i
en akut situation. Avsikten är att ge dem ett tillfälligt
skydd. Det handlar ju om flyktingar som, när förhål-
landena har förändrats och stabiliserats, ska kunna
återvända. Det är därför som vi säger att staten ska
vara huvudman under de första två åren och inte
kommunen.
Sedan kan man naturligtvis få ett uppehållstill-
stånd under de första två åren, t.ex. på grund av an-
knytning eller av humanitära skäl. När denna tid har
gått ut har man alla möjligheter att få sitt individuella
skyddsbehov bedömt - man har rätt att söka asyl och
få en individuell bedömning.

Anf. 6 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Det är viktigt med barnkonventionen
och att vi är överens om den. Men det är väl inte bra
att ha den som skäl för att vi ska kunna ta emot fler
och sedan inte ögonblickligen kunna ge dem som vi
tar emot all den vård som de behöver. Jag är, och har
varit, lite tjatig på den här punkten.
Jag har ställt en interpellation tidigare till dåva-
rande integrationsministern, Pierre Schori. Då frågade
jag hur man skulle planera vården för särskilt utsatta
barn. Jag fick svaret att man skulle rikta särskild
uppmärksamhet på den vård som ges till barn som
varit utsatta för tortyr eller andra trauman. Jag skulle
vilja höra lite hur planerna för den vården ser ut.
Jag fick också i det svaret veta att särskilda pro-
jektmedel var avsatta till landstingen för detta ända-
mål. Jag undrar vad det finns för planering när det
gäller dessa projektpengar och hur man har följt upp
utvecklingen, för vi vet ju att landstingen inte har
obegränsade medel. Vi vet också att det är många
som står i kö för att få hjälp.
Jag ser alltså fram emot att få höra lite om dessa
planeringar.

Anf. 7 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Fru talman! Det jag gärna vill förmedla till Kers-
tin-Maria Stalin är att det faktiskt sker väldigt mycket
i dag. Detta att barnkonventionen numera finns med
som en viktig del i utlänningslagen har naturligtvis
haft en stor betydelse.
På Invandrarverket har man startat ett projekt just
om barn i asyl- och tillståndsprocessen. Alla delar av
asylprocessen ska gås igenom, alltifrån mottagning
till utredning, boende, skola, hälso- och sjukvård samt
samarbete med socialtjänsten. Här finns naturligtvis
en rad detaljer att nämna, men jag vill bara kort be-
rätta att en viktig del i barnprojektet är att förbättra
de asylutredningar som rör barn. T.ex. ingår att for-
mulera tydliga riktlinjer för när och hur barn ska
höras i asylärenden men också att höja barnkompe-
tensen bland Invandrarverkets handläggare och att
formulera tydligare riktlinjer för att så tidigt som
möjligt i den här processen upptäcka de barn som har
extra stora behov, som far illa fysiskt och psykiskt,
och också se till att dessa barn får den hjälp de behö-
ver. Det gäller inte minst inom hälso- och sjukvår-
dens ram, då dessa barn är berättigade till en fullstän-
dig hälso- och sjukvård.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1999/2000:150 om
rutiner för beviljande av permanent uppehållstill-
stånd

Anf. 8 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Henrik S Järrel har frågat vilka åtgär-
der jag avser vidta för att skapa klarare och mer enty-
diga rutiner för berörda myndigheter i utlänningsä-
renden i syfte att minimera de sökandes lidande på
grund av ovisshet och myndigheternas valhänthet.
Henrik S Järrel utgår i sin interpellation från ett en-
skilt utlänningsärende, där personen i fråga beviljats
tidsbegränsat uppehållstillstånd i stället för ett perma-
nent sådant.
Låt mig inledningsvis redogöra kort för grunderna
för beviljande av uppehållstillstånd i Sverige.
Ett uppehållstillstånd kan enligt utlänningslagen
vara tidsbegränsat eller permanent. Den ordning i
fråga om uppehållstillstånd som nu gäller tillkom
1985. Innan dess gällde att en utlänning som fick
tillstånd att stanna i Sverige till en början fick ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd, vanligen gällande i
ett år. När utlänningen hade haft uppehållstillstånd
under ett års tid kunde denne, om han eller hon var
fast bosatt i Sverige, i allmänhet få ett permanent
uppehållstillstånd. Den 1 januari 1985 ändrades ord-
ningen på så sätt, att det permanenta uppehållstill-
ståndet ska beviljas utlänningen redan från början.
Om en utlänning har för avsikt att mera varaktigt
bosätta sig i Sverige och han eller hon får uppehålls-
tillstånd, är alltså huvudregeln att utlänningen redan
från början får ett permanent tillstånd.
Jag menar att denna huvudregel är klar och tydlig
och att den tillämpas på ett riktigt sätt av ansvariga
myndigheter.
Samtidigt är det viktigt att det finns möjligheter
att välja att utfärda ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
till en utlänning som avser och även tillåts att bosätta
sig här, vilket är en princip som har fastslagits av
riksdagen. Ett skäl till detta kan vara att det råder
tveksamhet om utlänningens vandel och ett annat att
vistelsen här i landet avses bli begränsad till viss tid.
Även tillfälliga hinder att verkställa ett avvisnings-
eller utvisningsbeslut kan motivera tidsbegränsade
uppehållstillstånd. I praxis tillämpas också sedan
länge en ordning med s.k. uppskjuten invand-
ringsprövning när utlänningen varit gift eller sam-
manboende en kort tid. Det innebär att flera tidsbe-
gränsade uppehållstillstånd beviljas innan sökanden
tillåts bosätta sig permanent här i landet. Här kan man
tala om en slags prövotid rörande förhållandets serio-
sitet.
Ytterligare en kategori av ärenden där det kan bli
fråga om att bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd
är utlänningsärenden där skäl av säkerhetskaraktär
finns med i bilden, s.k. säkerhetsärenden. Det ärende
som Henrik S Järrel hänvisar till i sin interpellation är
just ett sådant ärende. Av naturliga skäl kan jag inte
diskutera detta enskilda ärende, men jag vill ändå
försöka ge en bild av de mycket svåra överväganden
som måste göras i fall som dessa.
Ett säkerhetsärende synes ofta inledningsvis vara
ett helt vanligt utlänningsärende, där utlänningen
ansöker om asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl.
Under utredningens gång framkommer emellertid
uppgifter som föranleder Säkerhetspolisen att se när-
mare på ärendet. I ett mindre antal ärenden per år
anser Säkerhetspolisen att det finns skäl av säker-
hetskaraktär som talar mot att utlänningen i fråga ska
tillåtas stanna i Sverige. Efter att ha fått del av Säker-
hetspolisens yttrande överlämnar handläggande myn-
dighet många gånger dessa ärenden till regeringen för
avgörande. Skäl av säkerhetskaraktär kan enligt ut-
länningslagen utgöra en grund för överlämnande av
ett ärende till regeringen. Jag vill understryka att
regeringen inte själv kan begära att ett ärende över-
lämnas för avgörande, utan att detta endast kan ske på
myndigheternas eget initiativ.
Utgångspunkten i dessa säkerhetsärenden är
många gånger att berörda personer inte är önskvärda i
Sverige då de utgör en säkerhetsrisk av något slag,
och att de därför ska avvisas eller utvisas från landet.
Till detta kommer emellertid att vi enligt svensk lag
och internationella konventioner är förhindrade att
avvisa eller utvisa en person till ett land där denne
riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig be-
handling. Detta förbud är absolut och gäller för alla
personer. Även den faktiska anknytningen till Sverige
genom lång vistelsetid, och framför allt om det finns
barn i familjen, kan få betydelse vid bedömningen.
För det fall en utlänning som bedömts utgöra en
säkerhetsrisk av nämnda skäl inte kan avvisas eller
utvisas från Sverige måste uppehållstillstånd beviljas.
Det innebär inte att personen i fråga inte längre skulle
vara att anse som en säkerhetsrisk, utan det är på
grund av det absoluta förbudet att återsända någon till
ett land där denna riskerar tortyr, dödsstraff eller
liknande som tillstånd ändå beviljas. Regeringen har
valt att i dessa fall bevilja tidsbegränsade uppehålls-
tillstånd. Om förhållandena i utlänningens hemland
förändras till det bättre är utgångspunkten att perso-
nen ska återvända hem efter att tillståndet löpt ut. Om
förhållandena i hemlandet är oförändrade bör tillstån-
det förlängas, vilket görs av Invandrarverket. Säker-
hetspolisens synpunkter ska även fortsättningsvis
inhämtas i ärendet.
Av det sagda framgår att jag anser att reglerna rö-
rande beviljande av uppehållstillstånd är klara och
tydliga och att dessa tillämpas på ett tillfredsställande
sätt av våra myndigheter. Som huvudregel ska per-
manent uppehållstillstånd beviljas då en utlänning har
för avsikt att mera varaktigt bosätta sig i Sverige och
han bedöms kunna få uppehållstillstånd här i landet.
Så sker också i det stora flertalet ärenden. Att perso-
nen i fråga är högskattebetalare, vilket Henrik S Järrel
lyft fram i sin interpellation, saknar betydelse vid
denna typ av tillståndsprövning. Att som Henrik S
Järrel utgå från ett enskilt ärende som representerar
en mycket speciell ärendekategori, och som dessutom
rör ett mycket begränsat antal personer per år, ger inte
en rättvisande bild av hur tillståndspraxis ser ut i
Sverige.

Anf. 9 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag vill först och främst tacka statsrå-
det för svaret på denna interpellation. Jag vill samti-
digt konstatera något som inte alla gånger framkom-
mer när man läser om hur dessa ärenden behandlas i
våra organ, nämligen Statens invandrarverk och Ut-
länningsnämnden. Man tar inte vederbörlig hänsyn
till att det trots allt handlar om enskilda människor av
kött och blod med känslor, många gånger med utom-
ordentligt traumatiska upplevelser bakom sig.
Det är svårt att resonera kring sådana här frågor,
invandrarministern, med mindre än att man får ta
utgångspunkt i enskilda fall. Därför har jag varit
tvungen att hålla fram ett ärende som för övrigt har
vunnit stor uppmärksamhet tidigare i vårt land. Man-
nen har varit föremål för många stödinsatser, inte
minst från sina kolleger från Karolinska sjukhuset -
professorer, läkare och andra - som har velat inskrida
till doktor Al-Dabbaghs försvar och hjälpa honom att
få ett permanent uppehållstillstånd här. Vi måste nog
också framöver i debatten beröra honom, även om jag
vet att ministern av konstiutionella skäl är förhindrad
att yttra sig.

Anf. 10 TALMANNEN:
Även riksdagens ledamöter är av konstitutionella
skäl förhindrade att diskutera enskilda ärenden.

Anf. 11 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Vi måste ändå ta utgångspunkt i re-
laterandet av vissa enskilda ärenden för att kunna få
en uppfattning om hur rutinerna handläggs i våra
myndigheter.
Jag ville alltså få invandrarministern att försöka
belysa vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att
skapa klarare och mer entydiga rutiner för berörda
myndigheter i utlänningsärenden i syfte att minimera
de sökandes lidanden på grund av ovisshet och myn-
digheternas valhänthet.
Fru talman! Jag tror att man måste vara ganska
döv och blind om man inte i medierna har upptäckt
och slagits av hur människor får sitta emellan i be-
handlingen av enskilda ärenden. Jag ska i mitt första
inlägg lyfta fram en artikel som var publicerad i Da-
gens Nyheter den 8 januari. I den framträder två per-
soner: en flyktingadvokat - Christa Nyblom - och
förutvarande chefs-JO Per-Erik Nilsson, som båda
har arbetat för och hos Invandrarverket med flykting-
och asylärenden.
De menar att rättssäkerheten brister, att det finns
ett utrymme för fördomar och godtycke och att detta
är alldeles för stort när dessa myndigheter fattar be-
slut. De har ju sett ärendenas handläggning från insi-
dan.
Christa Nyblom hävdar att varken Invandrarverket
eller Utlänningsnämnden redovisar alla skäl för sin
beslut utan motiverar dem med standardiserade
gummiformuleringar som kan betyda i stort sett vad
som helst.
Nilsson hävdar att Utlänningsnämnden och In-
vandrarverket ofta ifrågasätter den asylsökandes
trovärdighet utan förklaring och rimliga motiv.
Utlänningsnämndens chef Göran Håkansson häv-
dar att det är sant att många asylsökande blir
omänskligt behandlade. Det vitsordar han. Det finns
inget särskilt stort utrymme för humanitet i ordets
normala mening, säger han också i samma tidnings-
artikel. Håkansson erkänner också att Utlännings-
nämnden alltför ofta motiverar sina beslut med scha-
blonartade formuleringar och att det är ett dilemma
med tanke på rättssäkerheten och att vissa delar av
nämndens beslutsunderlag måste hållas hemliga.
Tycker inte invandrarministern att detta är i sig
oroväckande uttryck?

Anf. 12 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Avvägningar, bedömningar och be-
slut när det gäller enskilda ärenden rymmer alltid
svårigheter. Jag vill ändå hävda att våra myndigheter
- Invandrarverket och Utlänningsnämnden - följer
den lagstiftning som Sveriges riksdag har beslutat.
Jag hävdar också att rutinerna som jag redovisade i
mitt svar är helt klara. Men självklart är det så att det
när det gäller instans- och processordning - när det
handlar om legitimitet och rättssäkerhet - pågår en
diskussion i samhället. Vi har också haft en kommitté
som har sett över dessa mycket grannlaga frågor. Det
här är ett ärende som nu är under beredning i Rege-
ringskansliet - på Utrikesdepartementet. Vi har till-
satt en intern arbetsgrupp för att ytterligare penetrera
bl.a. fallet med specialdomstol. Här pågår nu ett ar-
bete för att stärka legitimiteten och öka rättssäkerhe-
ten i själva processen.
Det grundläggande är ett tvåpartsförfarande. Hur
vi än organiserar själva myndighetsstrukturen är två-
partsförfarandet ett huvudinslag i det som jag ser som
det framtida sättet att klara av en bra process för den
enskilde.

Anf. 13 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag konstaterar att det var mycket bra
att regeringen tillsatte utredningen NIPU. Den tillkom
också mycket till följd av att riksdagens partier var
tämligen ense om att man behövde en bättre tingens
ordning på detta område.
När utredningens förslag föreligger - ett ganska
enigt förslag, vill jag påstå - föreslår man att Utlän-
ningsnämnden avskaffas och att uppgifterna ska över-
föras till de allmänna domstolarna. Det var en mycket
bra tanke. Det skulle öppna möjligheten för just den
tvåpartsprocess som är så viktig och för möjligheten
till muntlig förhandling, som i och för sig redan i dag
existerar men som i yttersta undantag används. Den
möjligheten finns - jag vill understryka det - men
den tas väldigt sällan till vara.
Nu verkar det som om regeringen inte vill köpa
nämndens förslag utan går emot och vill låta en
kommitté ytterligare belysa frågan om man möjligen
ska förvandla utlänningsnämnden till en enda speci-
aldomstol i stället för att låta det allmänna domstol-
sväsendet få hantera dessa frågor, som väl i första
hand var NIPU:s förslag, eller i alla fall utse ett antal
domstolar i landet som fick hantera denna typ av
frågor.
Fru talman! I samma artikel, den här DN-artikeln
från den 8 januari, konstaterar Invandrarverkets chef
Lena Häll Eriksson att de långa väntetiderna slår mot
rättssäkerheten. Hon beklagar också att en del av
verkets beslutunderlag är hemligt och enligt hennes
bedömning måste så vara.
Sedan hävdar hon att i tveksamma fall blir det
hellre ja än nej till asyl och uppehållstillstånd. Men
det visar sig inte i prövningarna vad jag har kunnat
finna. Det gäller i synnerhet fallet Al-Dabbagh. Det är
ett mycket speciellt ärende. Jag vidhåller gärna det
och delar den uppfattning som Maj-Inger Klingvall
för fram här. Det är ett mycket speciellt ärende. Men
det är å andra sidan mycket anmärkningsvärt att han
inte har fått ett permanent tillstånd. Det finns inga
anmärkningar från säpo och han har en mycket stark
anknytning till Sverige. Han är också en i allra högsta
grad samhällsnyttig samhällsmedborgare.
Det här att han är en högskattebetalare menar jag
inte betyder så mycket i sammanhanget för just den
här bedömningen. Men det är ju viktigt när det gäller
de människor som kommer hit, som är utlänningar
och som många gånger är utomordentligt väl utbilda-
de och högt kompetenta att deras kompetens och
möjligheter tas till vara mer än vad som är fallet i
dag. Det är viktigt att de får en möjlighet att inordna
sig svenskt samhällsliv. De vill ju inget hellre än att
sköta sig, ta hand som sina familjer och göra goda
yrkesprestationer. Det gäller i högsta grad denne man,
doktor Al-Dabbagh.
Jag måste säga att jag är lite bekymrad över att
invandrarministern tycks vara så döv för påpekandena
från dem som arbetar med det här och som har sett
det dokumenteras att det finns klara och uppenbara
brister. Jag har andra fall som jag skulle kunna lyfta
fram här med asylsökande som inte får sin rätt prövad
och som inte godkänns som asylsökande trots att de
enligt Genèvekonventionen uppfyller alla krav på en
sådan. De har varit utsatta för tortyr och liknande men
blir ändå inte - trots en kanske tioårig kamp i Sverige
- erkända som flyktingfall med asylliknande skäl.
Här finns alltså utan tvekan, invandrarministern,
mycket att göra för att förbättra rutinerna - och fram-
för allt för att förmänskliga rutinerna. Det är männi-
skor av kött och blod det handlar om.

Anf. 14 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Låt mig bara först understryka att det
exempel som Henrik S Järrel har valt som jag har sagt
i mitt svar är mycket speciellt. Det är mycket få fall.
Man kanske kan säga att det handlar om ett tjugotal
sådana ärenden per år. Det ska jämföras med de
10 000-13 000 som det senaste åren har fått uppe-
hållstillstånd i vårt land. Det är alltså väldigt få ären-
den, och Henrik S Järrel har valt ett av dessa som ett
exempel. Jag tycker ändå är det är viktigt att det
framkommer i debatten.
Det som hände i fråga om NIPU var ju faktiskt att
remissinstanserna var splittrade när man svarade på
utredningen. Det var också så att man enligt direkti-
ven till utredningen skulle titta på alternativet speci-
aldomstol. Det valde man att inte göra, men det är ett
krav som har återkommit i remissinstansernas svar på
utredningen. Då tycker vi från regeringens sida att det
är rimligt att också det alternativet belyses. Vi gör
också i det sammanhanget en ekonomisk analys av de
olika alternativen för att helt enkelt ha ett bättre be-
slutsunderlag.
Samtidigt är det viktigt att understryka att det här
nu ska tas fram. Jag vill se ett resultat av det här ar-
betet. Det har efterfrågats av riksdagen. Därför är det
viktigt att vi så snabbt som möjligt kan lägga fram ett
förslag när det gäller ny instans- och processordning.
Tvåpartsförfarande är som vi bedömer det ett sätt att
stärka både rättssäkerhet och legitimitet.
Långa väntetider tycker jag naturligtvis inte om.
Det tror jag inte att någon tycker om. Vi vet att det
medför lidande, osäkerhet och otrygghet. Därför är
det viktigt att vi i årets budget kan ge både Invandrar-
verket och Utlänningsnämnden ytterligare resurser
för att korta handläggningstiderna men också för att
utveckla IT-stödet. Det är också ett sätt att effektivi-
sera handläggningen och få ned tiderna. Det tror jag
att vi alla har ett stort intresse av.
Avslutningsvis vill jag säga att det som sagt är ett
väldigt litet fåtal personer som berörs av just den typ
av handläggning som Henrik S Järrel tar upp.

Anf. 15 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Ja, just det här fallet med doktor Al-
Dabbagh är ett mycket speciellt fall. Det håller jag
gärna med invandrarministern om. Men det är ett
mycket upprörande fall. Varför är det det? Jo, därför
att här visar det sig .

Anf. 16 TALMANNEN:
Henrik S Järrel! Principen är att vi inte tar upp de
enskilda fallen. Jag måste påpeka det på nytt.

Anf. 17 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Nej, just det. Men vi måste ju ändå
kunna vara oförhindrade att med utgångspunkt från
enskilda ärenden tala om principerna för och rutiner-
na vid hanteringen. Det är det vi gör. Där hävdar jag
fortfarande att våra myndigheter i dag lämnar oerhört
mycket övrigt att önska när det gäller en human be-
handling av människor som kommer hit och som har
fått möjlighet att komma hit.
Vi har i och för sig själva försatt oss i en lite be-
svärlig situation med dessa köer genom att vi har tagit
emot så många. Det har vi gjort i humanitetens intres-
se. Det har vi gjort mer än t.ex. många av våra nor-
diska grannländer som i och för sig skulle ha kunnat
ta emot fler. Men nu sitter vi i den här situationen,
och då gäller det att försöka laga efter bästa läge.
Jag menar att vi behöver förskaffa oss en bättre,
mer human syn på dessa människors situation. Och
våra myndigheter måste i sin tillämpning få ett huma-
nare synsätt. Det får inte bara vara ett stelt, byråkra-
tiskt paragrafrytteri, utan det måste kunna vara möj-
ligt att förmänskliga den här processen i dess helhet.
Jag skulle önska att Maj-Inger Klingvall med den
position hon har som invandrarminister gick i brä-
schen för en sådan utveckling och gärna tog de nöd-
vändiga initiativ som ändå erfordras för att skapa en
sådan ordning.

Anf. 18 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Avslutningvis vill jag säga något om
exemplen på hur de här ärendena hanteras. Jag vill
först säga att det finns en långtgående strävan efter
öppenhet i de här ärendena. Det gäller även säker-
hetsärendena så långt det går med beaktande av sek-
retessen.
Sedan är det ju så att även om man utgör en sä-
kerhetsrisk finns det ett absolut förbud mot att åter-
sända någon som riskerar tortyr, dödsstraff eller lik-
nande. Det är också så när det gäller säkerhetsärende-
na att man blir beviljad ett tidsbegränsat uppehållstill-
stånd om just det fallet inträffar att det helt enkelt inte
går att skicka tillbaka personen.
Men även i de fallen blir det ju till slut ohållbart
med tidsbegränsade uppehållstillstånd. På sikt kan det
bli aktuellt att även de här personerna, just av det
skälet att vår flyktingpolitik vilar på humanitetens
grund, får ett permanent uppehållstillstånd. Det måste
naturligtvis då också föregås av förnyade kontakter
med säpo.
Det här tycker jag är tre exempel på humanitet
som även visar sig i hanteringen av s.k. säkerhetsä-
renden.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1999/2000:91 om
ungdomstidningarnas stilbildande ansvar

Anf. 19 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig
om vilka åtgärder som jag avser att vidta för att upp-
märksamma de s.k. tjejtidningarna på deras ansvar
som stilbildare när det gäller alkoholvanor samt hur
arbetsmaterial och konferenser om Motbilder kom-
mer att följas upp och utvärderas.
Regeringen konstaterar med oro att attityden i
samhället till användning av droger har blivit alltmer
positiv. Det är en attityd som förmedlas både genom
vissa av de livsstilar som sprids via medier och Inter-
net och genom musik och reklam riktad till ungdom.
Det är självklart att de s.k. tjejtidningarna har ett stort
ansvar som förmedlare av attityder och värderingar.
Men de attityder och värderingar som tidningarna i
Sverige sprider varken ska eller bör vara en fråga för
diskussion mellan regeringen och enskilda tidningar.
Tryckfrihetsförordningen är mycket tydlig på den
punkten. Några ändringar av grundlagsskyddet i det
avseendet är inte aktuella.
Det innebär naturligtvis inte att regeringen är
neutral i frågor om livsstil och värderingar. Tvärtom
anser regeringen, mot bakgrund av de mer eller mind-
re drogliberala budskap som sprids på olika sätt, att
det är viktigt att stärka ungdomars vilja och förmåga
att avstå från droger. Det gör vi på många olika sätt.
Ungdomar själva är en av de viktigaste resurserna i
kampen mot alkohol och andra droger, och flera av
regeringens initiativ utgår från att ungdomar både kan
och vill arbeta förebyggande mot bl.a. alkohol och
droger.
Ulla-Britt Hagström nämner konferensen Motbil-
der. Den konferensen är ett av flera exempel på rege-
ringens åtgärder för att aktivt lyfta fram livsstils- och
värderingsfrågor. Syftet med konferensen var att öka
medvetenheten om allas ansvar för att barn och ung-
domar får en jämlik och jämställd syn på kärlek och
sexualitet. Som uppföljning av konferensen inbjöds
samtliga länsstyrelser att söka medel till regionala
uppföljningskonferenser. Den 23 september 1999
beslutade regeringen att fördela sammanlagt 1 miljon
kronor till de 13 länsstyrelser som sökt stöd. De läns-
styrelser som fått stöd ska senast den 30 juni år 2000
lämna en redogörelse för projektet till regeringen.
Ett annat exempel på hur regeringen stöder mot-
bilder är skolans värdegrundsprojekt. Projektet starta-
de på initiativ av skolminister Ingegerd Wärnersson
för att stimulera och stödja skolans lokala verksamhet
med värdegrunden i skolan under år 1999.
Ytterligare ett exempel är den nationella led-
ningsgrupp för alkohol- och narkotikaförebyggande
insatser som finns inom Socialdepartementet. Den
nationella ledningsgruppen har exempelvis tagit initi-
ativ till webbsidan Drugsmart med möjlighet till
information och kommunikation om alkohol och
narkotika ur ett livsstilsperspektiv. Ett annat positivt
exempel är ungdomsprojektet Motståndskraft, ett
projekt i 25 kommuner där man prövar olika metoder
för hur unga kan stödja andra unga i valet av en drog-
fri livsstil.
Under de senaste tre åren har dessutom samman-
lagt 30 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden
ställts till Folkhälsoinstitutets förfogande för stöd till
ideella organisationers barn- och ungdomsprojekt
som ligger i linje med den nationella handlingsplanen
för alkohol- och drogförebyggande arbete.
Sverige har också tagit initiativ till en europeisk
WHO-konferens på ministernivå år 2000 om alkohol
och unga människor i Europa. Förhoppningsvis kan
en Stockholmsdeklaration om ungdomar och alkohol
utgöra en viktig plattform för det alkoholpreventiva
arbetet i det nya millenniet.
Dessa insatser från regeringen bidrar alla till att
stärka ungdomars vilja och förmåga att avstå från
droger och ta avstånd från de negativa och droglibe-
rala livsstilar som ibland förmedlas via medierna och
av andra. Det är min förhoppning att alla - framför
allt vi vuxna - tar ställning och aktivt motverkar
utvecklingen av en drogliberal kultur och drogliberala
värderingar.

Anf. 20 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka ungdomsminister Ulrica
Messing för svaret på min interpellation. När jag
skrev den var jag mycket väl medveten om att rege-
ringen inte kan styra enskilda tidningar och att tryck-
frihetsförordningen är viktig. Men jag tror ändå på
påverkan. Jag tycker faktiskt själv att Vecko Revyn
har blivit bättre på det här, men fortfarande finns det
glamour och alkoholreklam. Jag kan ju visa ett upp-
slag för ungdomsministern. Det är s. 38-39 i
Vecko Revyn från den 20 januari.
I interpellationen har jag också lyft fram genom-
gången av Ungdomens Nykterhetsförbund om hur
tjejtidningarna Vecko Revyn, Frida och Solo skildrar
alkohol och narkotika. Uppföljningen visar att alko-
holkonsumtionen beskrivs som en självklarhet och att
de s.k. tjejtidningarna mer eller mindre ger en positiv
bild av alkoholen. Den här uppföljningen, "Det är ju
fest" - ungdomstidningars skildring av droger, UNF
1999, redovisar att 68 % av tjejerna i årskurs nio läser
Vecko Revyn. 37 % läser Frida, och 10 % läser Solo.
I samma uppföljning redovisas att 62 % tror att de
påverkas lite grann. 25 % tror att de påverkas mycket.
9 % tror att de inte påverkas alls. Fler flickor än poj-
kar tror att de påverkas. I någon av tidningarna lyfts
frågan om att få dricka t.o.m. fram som en jämställd-
hetsfråga.
Problemet är att den positiva inställningen till al-
kohol smygs in på ett så sofistikerat sätt. Tjejtidning-
arnas påverkan har framför allt tidigare uppmärk-
sammats när det gäller kroppsfixering som kan skapa
ätstörningsproblem hos unga flickor. Det är viktigt att
de här tidningarna ökar medvetenheten om sitt ansvar
som stilbildare för unga flickor.
Jag har fått många idéer och svar från Ulrica Mes-
sing som är väldigt positiva, men problemet är att de
största tjej- och killtidningarna läses av ungdomar
som är flera år yngre än dem som redaktionerna säger
sig skriva för. Målgruppen för Vecko Revyn är t.ex.
18-25-åriga tjejer. Uppemot 40 % av de tjejer som är
13-15 år läser också tidningen. Jag vet inte om ung-
domsministern har sett tidningen Slitz kalender för år
2000. Det är en grabbtidning. Enligt redaktionen är
tidningens snittläsare 27 år, men hela 20 % som läser
den här tidningen är 13-15-åriga pojkar. Det är inte
lätt för en tjej som har en figur som avviker från detta
mönster att få vara som hon är. Slitz är alltså en tid-
ning som köps av män i alla åldrar, med många av-
klädda tjejer på och i tidningen. Det här är lite
skrämmande med tanke på den kvinnobild och de
mansideal som unga grabbar ska få.
Jag har själv arbetat som lärare i 30 år. Mina
första mål har varit att medverka till att ungdomar
kan bygga upp ett ökat självförtroende. De här tid-
ningarna visar inte att man duger som man är.
Statsrådet Ulrica Messing har pekat på flera om-
råden och arbetar med frågor runt problemet. Jag har
inte något emot något av detta; jag är mycket tacksam
för allt som görs. Jag har stora förhoppningar på sko-
lans värdegrundsarbete; det tycker jag att Ingegerd
Wärnersson ska ha en eloge för. Men alltför mycket
ansvar läggs på skolans axlar vad gäller fostran. Jag
har noterat att föräldrar inte nämns i Ulrica Messings
svar. Jag tror att många föräldrar inte riktigt vet vad
som står i dessa tidningar. Skulle man inte kunna
ange en lämplig åldersgräns i tidningarna, som på
videofilmer, och försöka initiera något, så att föräld-
rar går studiecirklar?

Anf. 21 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag tror att jag nämnde alla vuxna i
mitt svar. Med alla vuxna menar jag också föräldrar.
Självfallet kan inte skolan själv bära ansvaret för att
sprida värderingar och ge människor utbildning i
jämställdhet eller i andra frågor. Det finns många
personer i ett samhälle som bär ett ansvar för att för-
medla de budskap och de värderingar som vi vill ska
vara grunden för vårt gemensamma samhälle.
Just när det gäller arbetet med unga människor
tror jag att det är oerhört viktigt med positiva förebil-
der, människor som de kan se upp till, som de litar på,
som de gärna vill förlika sig med och som de vill vara
lite lika. Jag tror att det är viktigt att de killar och
tjejer som i dag är positiva förebilder tar tydlig ställ-
ning och tar avstånd från negativa könsroller och
drogliberala reklamer.
Jag vill t.ex. som en motbild till de artiklar som
Ulla-Britt Hagström refererade till bl.a. i tidningen
Vecko Revyn ge ett gott exempel från samma tidning,
från ett decembernummer. En ledamot i regeringens
ungdomsdelegation, nämligen Alice Bah fick tillfälle
att själv göra ett nummer för tidningen Vecko Revyn.
Jag vet inte hur stort genomslag ett enskilt nummer
får. Men jag välkomnar att tidningen är så lyhörd för
de signaler som finns i det övriga samhället att man
ändå är beredd att lyssna, vara självkritisk och ta in
också andra som kritiserar den syn på könsroller som
tidningen ofta förmedlar.
Jag tror att man måste göra mycket - och vi måste
göra det på bred front i hela samhället - för att påver-
ka unga människors syn på alkohol, droger och inte
minst könsroller. Och jag tror att vi måste göra det
här på olika sätt. När vi vänder oss mot tjejer tror jag
att det handlar mycket om att stötta dem, så att de
vågar säga ifrån, sätta gränser och lita till att de du-
ger. På samma sätt ska vi stötta killar, så att också de
kan lita på att de duger. Killar ska också få arbeta
mera med jämställdhetsfrågor som tjejer oftast gör på
ett mera naturligt sätt.
Vi måste också fortsätta att stötta olika organisa-
tioner och föreningar som arbetar med könsroller och
drogförebyggande verksamhet. Vi gör det på olika
sätt, bl.a. genom Arvsfonden, som finns på Rege-
ringskansliet. Man kan göra det genom att bojkotta
tidningar. Man kan göra det genom att hitta roliga och
häftiga alternativ som lockar nya läsare, och som inte
får en töntstämpel på sig för att de speglar en annan
bild av ungdomar och ungdomskultur.
Vi gör det självklart också genom att ha en stän-
dig debatt och dialog om vilka gränser som ska gälla i
vårt land. Det kräver, återigen, att vi som vuxna är
tydliga, vågar säga ifrån och vågar ifrågasätta och att
vi också talar om könsroller, tar avstånd från droger
och aldrig bortförklarar handlingar med t.ex. alkohol
eller annat.

Anf. 22 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Tack, Ulrica Messing! Det var bra att
Ulrica Messing uttalade sig om vuxna och att också
föräldrar var inbegripna. Jag tror på föräldrakampan-
jer.
Jag ser själv att flera artiklar är väldigt bra och
upplysande för ungdomar. Det finns lärorika artiklar
som varnar för narkotika. Men samtidigt finns ett
dubbelspel med glorifiering och mycket smörja. Det
skulle egentligen vara väldigt bra om tidningarna
satte en åldersgräns, som finns på videofilm, osv. Då
skulle föräldrar veta att en viss tidning inte lämplig
för en trettonåring.
När det gäller alkoholglorifieringen har berus-
ningsfrekvensen bland flickor ökat under 90-talet. I
en undersökning av skolelevers drogvanor år 1997
redovisar CAN att 8 % av pojkarna och 10 % av
flickorna i årskurs 9 har haft oskyddat sex när de har
druckit. Det är därför jag kopplar dessa konferenser
med motbilder till glorifieringen. De måste få genom-
slag i ungdomsvärlden.
Jag tycker att man i Västra Götaland jobbar bra
med detta. Jag vet inte om Ulrica Messing vet om fler
regioner arbetar på samma sätt. Här gör man ingåen-
de undersökningar och tar reda på drogvanor och
livsmönster för alla ungdomar i årskurs 9. Det är
väldigt bra för skolorna att kunna följa upp det år
efter år och se vad man behöver hjälpa till med.
Jag har en hel del exempel. Jag vet inte om jag har
tid att läsa upp dem här. Den 22 december 1999 står
följande i en tidning - jag ska inte namnge tidningen
för att inte svärta någon extra: "Årets bubblare! Vi
bjöd in tre festliga kändisar för att testa nyårsbubbel.
Festfixaren si och så, Fröken Sverige och agenten si
och så provsmakade tio olika mousserande viner och
champagner. Ju dyrare, desto bättre, eller?" Det är
påverkan. "Hitta din favorit - 48 millennieblåsor!"
Jag tror att Ulrica Messing förstår hur de millennie-
blåsorna såg ut och att inte alla tjejer skulle kunna få
en millennieblåsa.
I september 1999 står i en tidning:
"Vinprovarskola! Aggressivt vin, flackt vin, grovt
vin, köttigt vin, oljigt vin, stjälkliknande vin, träigt
vin, vattnigt vin." Det är sådant vi vuxna knappast har
hört talas om. "Vita drömmen" är ett recept på hur
man blandar ingredienserna med mixerstav och häller
i ett drinkglas, osv. "Sätt i ett sugrör, drick!"
"Månadens sprit. Samtliga drycker introduceras på
Systembolaget under april, maj." I Hennes den 30
september 1999 är s. 104-105 helsidor om vinprov-
ning.
Problemet är att det är så fjärran från det som vi
tycker är väldigt allvarligt med vitmaktmusik, nazis-
tisk propaganda och annat att det verkar ofarligt. Jag
tycker att det vore bra om ungdomens nykterhetsför-
bund kunde få hjälp av forskarvärlden med bättre
resurser.
Min undran är om Ulrica Messing skulle kunna
tänka sig att initiera en forskning runt tidningarnas
stilbildande uppgift för att gå vidare med dessa frå-
gor. De leder på sikt till en livsstilsbildning som vi
inte riktigt förstår och som inte är så ofarlig. Jag för-
söker att studera en del av dessa tidningar så att jag
lite grann vet vad jag talar om.

Anf. 23 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Ibland tror jag på kampanjer, men
man ska använda kampanjer med måtta. Det finns en
risk att det blir lika mörkt igen när kampanjen är slut.
Det är bara roligt och glittrigt så länge den varar. Men
de är också bra.
Jag själv är resultatet av en sådan kampanj. När
jag gick både på mellanstadiet och på högstadiet hade
vi regelbundna informationsträffar om rökning. Alla
som inte rökte förärades en ful knapp, skulle jag kun-
na säga efteråt. Det var en vit bakgrund med en grön
groda på där det stod: Kiss me, I don t smoke. Men
den var viktig.
Det var lite symbolik i att bära den knappen. Och
framför allt var det symbolik i vem man fick knappen
ifrån. Det var kändisar ute på skolorna och talade om
rökning, och vi ville gärna kunna identifiera oss lite
med dem och bli lite lik dem. Vi hade uppnått något
när vi fick bära samma typ av knapp som dem. På det
sättet kan kampanjer spela en roll.
Det finns utbildningar för föräldrar där de kan få
mer kunskap om droger och föräldrarollen över hu-
vud taget. Hur länge ska barnen egentligen vara ute,
och vad får alla andra göra som mina barn tycker att
de inte får, osv? Skolan har en del sådana informa-
tionskvällar och utbildningar, och polisen har det
också. Framför allt har många föräldraorganisationer
själva sådana. Jag vet också fler län som har arbets-
planer för sitt drogförebyggande arbete. Jag välkom-
nar att ännu fler börjar arbeta konkret inte bara i länet
utan också i kommunerna och involverar frivilligor-
ganisationer, föräldrar och skolorna i det arbetet.
Det är inte alltid så lätt att vara ung i dag. Jag
tycker att man ser två tydliga utvecklingar. Å ena
sidan är vi unga allt längre. Vi studerar allt längre. Vi
bor hemma allt längre. Vi lever allt längre, och vi ser
att livet innebär många möjligheter. Men å andra
sidan blir vi också vuxna och medvetna allt snabbare.
Vi kan se det alltifrån klädstilar till könsroller och
alkoholvanor. På många sätt tycker jag att den ut-
vecklingen är negativ.
Men det finns också positiva drag i utvecklingen.
Unga människor blir alltmer medvetna och tar för sig
på ett annat sätt. Det kan vi t.ex. se när man diskute-
rar samhällsfrågor och politik med unga. De är oer-
hört engagerade i den tid och den värld de lever i.
Jag tror att vi ska fånga upp det engagemanget
och använda ungdomsorganisationerna än mer i ett
förebyggande arbete. Unga förebilder når andra unga
betydligt bättre än vad vuxna gör. Vi får inte under-
skatta vikten av att kunna indentifiera sig med någon
som man tror på och som man vill likna.
När det sedan gäller forskning kring mediernas
roll och kring mediefrågor ber jag att få ta med mig
den frågan till ansvarig minister för just mediefrågor-
na.

Anf. 24 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag tackar statsrådet Ulrica Messing
för att hon tar med sig frågan om forskning. Vi har
diskuterat många goda idéer. Jag tror egentligen att vi
tycker och tänker ganska lika. Vi lägger trots det
fortfarande mycket ansvar på skolan. Tyvärr är det
väldigt många lärare som har svårt att tränga in i den
här kulturen. Jag fick själv en gång "sura påskägget"
av Vecko-Revyn, men det var faktiskt elever som
kom och tackade mig och sade att det var bra att
vuxna vågar säga någonting. Jag blev inte så trakasse-
rad som jag trodde.
Det här är inte så enkelt. Skolorna har tyvärr i dag
inte resurser som de kan använda till de kampanjer
som Ulrica Messing talar om. Man får kämpa ganska
mycket för att få resurser för att satsa. Därför har jag
ännu en fråga obesvarad. Kan Ulrica Messing tänka
sig att man ändå försöker få tidningarna till att sätta
en åldersgräns för att markera vilka åldrar de är till
för?
Det är så mycket som kommer i utvecklingen
framöver. CD-branchen har redan i dag en stor kon-
kurrens. I dag "bränner" ungdomar ned musiken
själva från Internet ganska mycket. Föräldrar och
lärare har inte längre en riktig chans att hänga med.
Tidskrifter som handlar om hur män och kvinnor
är och bör vara både till utseende och beteende - och
det mesta skildrat genom kändisar - har redan tagit
över idealbildningen hos många ungdomar. Det är de
rika, de vackra och de framgångsrika som mejslar
fram kvinno- och mansidealet för våra tonåringar.
Samtidigt som jämställdhetskampanjen med pågår
s.k. mainstreaming inom alla områden tillåter vuxen-
världen att jämställdhetsbilden raseras av tidningar
som t.ex. Slitz i den almanackan jag visade tidigare.
Vem granskar dessa tidningars jämställdhetsplaner?

Anf. 25 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! När det gäller tidningarnas jämställd-
hetsplaner kan man bara granska den arbetsplats där
tidningarna produceras, och det är JämO som gör den
granskningen utifrån jämställdhetslagen. Det tror jag
att vi båda är medvetna om.
Det ligger självfallet i tidningarnas intresse att
vända sig mot den målgrupp som man försöker fånga
upp. Då borde det också ligga i tidningarnas eget
intresse att fundera över att sätta en rekommenderad
åldersgräns på tidningen. Det är ju också en signal till
föräldrarna. Jag menar att som ansvarig utgivare för
en tidning som jag vill ska nå en viss grupp männi-
skor, ligger det i mitt eget intresse att själv skriva det
på tidningens omslag.
Sedan är jag övertygad om att de allra flesta av
oss kan göra mycket mer i det dagliga arbetet för att
påverka attityder, värderingar och negativa trender.
Alla är inte självlärda och inte insatta i frågorna av
eget intresse. Då måste det offentliga Sverige ibland
hjälpa till att utbilda t.ex. lärare som inte alltid tycker
att könsroller eller alkohol är en enkel fråga att dis-
kutera eller debattera med elever. Det ansvaret ligger
bl.a. på oss inom Regeringskansliet och på våra myn-
digheter, och det ansvaret tar vi. Det är min överty-
gelse och förväntan att det ska ge resultat tillsammans
med de övriga satsningar som vi gör.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1999/2000:57 om
lagstiftning om tidigare stängning av krogar

Anf. 26 Socialministern LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig på
vilket sätt jag avser uppmärksamma kommuners och
länsstyrelsers bristande intresse för alkoholuppfölj-
ning och om jag ämnar vidta åtgärder för en lagstift-
ning för tidigare stängning av krogar.
Regeringen har inrättat en nationell ledningsgrupp
för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser un-
der min ledning. Ledningsgruppen ska fortlöpande
följa, stämma av och samordna de olika insatser av
nationell karaktär som olika statliga eller andra aktö-
rer har att fullgöra samt stimulera och stödja en lokal
och regional mobilisering för ökade insatser inom det
alkohol- och drogförebyggande arbetet, inte bara på
myndighetsnivå utan också inom den ideella sektorn.
Ledningsgruppens arbete handlar bl.a. om att i ökad
utsträckning utveckla hållbara lokala strategier och
uppföljningar på alkoholområdet som också innebär
ett ökat lokalt och regionalt ansvarstagande i de här
frågorna.
Som grund för det förstärkta alkohol- och drogfö-
rebyggande arbetet som regeringen beslutade om
1995 låg den nationella handlingsplanen som Folk-
hälsoinstitutet och den dåvarande nationella led-
ningsgruppen arbetat fram. Handlingsplanen, som
innehöll en långsiktig strategi samt ett konkret mer
kortsiktigt åtgärdsprogram, behöver nu revideras.
Inom ramen för den nuvarande ledningsgruppen har
en revidering av handlingsplanen inletts. Denna revi-
dering sker i nära samarbete med bl.a. kommunerna.
Nationella ledningsgruppen har t.ex. tillställt
Svenska Kommunförbundet medel för att utveckla en
kommunal handbok i drogskadeförebyggande verk-
samhet. Ett trettiotal kommuner har engagerats i ar-
betet med att utveckla det drogskadeförebyggande
arbetet i kommunerna. Arbetet utgår ifrån ett kom-
munalt perspektiv som innebär att varje kommun ska
göra en analys av läget i kommunen och sedan for-
mulera lokala mål för det drogförebyggande arbetet
med utgångspunkt från befintliga resurser. De trettio
kommunernas utvecklingsarbete i kombination med
tillgänglig teoretisk kunskap ska sedan ligga till
grund för den handbok som ska kunna användas av
alla intresserade kommuner i landet. Handboken ska
vara ett verktyg för kommunerna i arbetet med att ta
fram nya metoder och arbetssätt som är lokalt anpas-
sade. Detta arbete ska sedan ligga till grund för en
reviderad nationell handlingsplan på alkoholområdet
där naturligtvis kommunernas och länsstyrelsernas
roll på alkoholområdet kommer att uppmärksammas.
När det gäller frågan om restaurangernas öppet-
hållandetider vill jag informera om Alkoholutred-
ningens uppdrag att bl.a. utvärdera effekterna av de
sena serveringstiderna till kl. 05.00. Utredningen ska
överlämna sitt slutbetänkande senast den 31 mars
2000 och först efter remissbehandling och normal
beredning i Regeringskansliet är jag beredd att ta
ställning till frågan om eventuella lagstiftningsåtgär-
der när det gäller restaurangernas öppethållandetider.

Anf. 27 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på
min interpellation. Det är bra att regeringen har in-
rättat en nationell ledningsgrupp för alkohol- och
narkotikaförebyggande insatser. Det behövs ökade
insatser inom det alkohol- och drogförebyggande
arbetet, inte bara på myndighetsnivå utan också inom
den ideella sektorn. Speciellt den ideella sektorn
behöver få bekräftelse på att arbetet är viktigt.
Varje år dör mer än 5 000 människor på grund av
sjukdomar eller skador i samband med alkoholdrick-
ande. All tillgänglig forskning visar att det finns ett
starkt samband mellan tillgänglighet och alkoholska-
dor. Attitydförändringar, begränsad tillgänglighet,
försäljningsmonopol och prispolitik är viktiga in-
strument.
Jag har läst ett pressmeddelande om att Lars
Engqvist begär ett nytt alkoholundantag. Det är lov-
värt. Engqvist säger här själv att det finns forskare
som tror att den alkoholrelaterade dödligheten kan
öka med upp till 1 000 fall per år om EU-reglerna
införs i Sverige.
Regeringens alkoholproposition påvisade att hel-
årseffekten av lördagsstängningen av Systembolaget
gav ca 5 000 färre omhändertaganden av berusade,
ca 900 färre ingripanden vid lägenhetsbrott, ca 500
färre misshandelsbrott och ca 700 färre ingripanden
vid bråk.
Det vore rimligt att göra liknande uttalanden om
krogars öppettider. Engqvist vill här avvakta utred-
ningen och remissyttrandena, men Lars Engqvist
måste väl ändå ha vissa direktiv för utredningen? Den
sker väl inte förutsättningslöst?
Fru talman! Många kommuner brister i handlägg-
ningen av ärenden enligt alkohollagen. Det har inte
Lars Engqvist kommenterat annat än genom att näm-
na handboken. Endast 62 av landets 288 kommuner
fick förra året besök av länsstyrelsen för tillsyn. 4 av
landets 21 länsstyrelser gjorde inte ett enda besök i
någon kommun förra året. Mycket våld sker på grund
av att krogar håller öppet till fem på morgonen. Det
underlag som utredningstjänsten har tagit fram åt
mig, och som berör bedömning av om längre serve-
ringstider för krogar påverkar brottsligheten, härrör
från remissvar med anledning av Stockholms kom-
muns beslut den 16 november 1999 om ett reviderat
alkoholpolitiskt program.
Polismyndigheten i Stockholm har inkommit med
synpunkter som talar för att det finns ett samband
mellan krogarnas öppettider och brottsbenägenheten.
De räknar tre brottstyper till den krog- och nöjesrela-
terade brottsligheten. Det är misshandel utomhus mot
personer över 14 år. Det är rån mot privatpersoner
med eller utan skjutvapen, och det är brott mot allmän
verksamhet, våld, hot eller förgripelse mot tjänste-
man.
Min fråga till socialministern är: Vad finns det för
vits med att tillåta att krogar är öppna till klockan fem
på morgonen?

Anf. 28 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag ska kanske erinra Ulla-Britt
Hagström om att vi för inte alltför länge sedan hade
en omfattande alkoholpolitisk debatt här i Sveriges
riksdag med anledning av förslaget till ny alkoholpo-
litik. En del av frågeställningarna kan väl sägas all-
deles nyss ha avhandlats här i kammaren.
Det Ulla-Britt Hagström funderar på är den svåra
balansgången mellan restriktioner och tillgänglighet å
ena sidan och en folklig acceptans för samma restrik-
tioner å andra sidan.
När det gäller alkoholpolitiken kan man väl säga
att Sverige relativt framgångsrikt har lyckats balanse-
ra restriktioner och begränsad tillgänglighet å ena
sidan och en folklig respekt för just dessa restriktio-
ner å andra sidan. Man kan säga att vi genom histori-
en ibland har gått för långt i restriktioner och folk har
varit tveksamma, men överlag har vi lyckats ganska
väl.
Nu har vi presenterat och fattat beslut om en ny
alkoholpolitik. Den bygger på att vi ska upprätta en
sådan balans. Vi tycker att ökade restriktioner, genom
t.ex. kriminalisering av illegal alkohol, ska kunna
mötas med att vi samtidigt erbjuder en större till-
gänglighet och en större öppenhet i systembutikerna
för att nå just den här balansen. Jag vill påpeka det.
Det är inte den här riksdagens uppfattning att vi
ska förbjuda alkohol totalt i samhället. Det skulle
möjligen, åtminstone teoretiskt, vara en framgångsrik
väg. Det gäller alltså att bekämpa missbruket, be-
kämpa alkoholskadorna, skapa en respekt för alko-
holen och totalt sett minska alkoholkonsumtionen.
När det gäller öppettiderna på restaurangerna är
problemställningen ungefär densamma. Det gäller att
å ena sidan se till att man inte skapar en ny alkohol-
kultur bland unga människor som innebär att man
dricker alkohol till tidiga morgnar och å andra sidan
inte hänvisar ungdomar till andra restauranger, svarta
restauranger och svarta klubbar, som erbjuder den här
möjligheten.
Många som försvarar senare öppettider och ut-
skänkningstillstånd fram till kl. 5 på morgonen har
sagt att just detta är en möjlighet att hålla tillbaka
illegal utskänkning. Jag är inte säker på att de har rätt.
Jag är mycket kritisk till att man har gett alldeles för
många tillstånd till den här typen av utskänkning,
men jag har ändå velat redovisa hur resonemangen
har gått.
Vi kommer att få möjlighet att diskutera detta när
Alkoholutredningen kommer med sitt förslag - och
det sker som sagt var redan under våren - för att då ta
ställning till i vilken mån vi ska inskränka utskänk-
ningstillstånden och införa större restriktioner. Men
jag är inte beredd att säga hur det ska gå till förrän jag
har sett utredningens förslag.

Anf. 29 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Tack, fru talman, och tack, Lars Engqvist!
Jag vill också ha en balansgång och en folklig ac-
ceptans. Sverige har haft en bra alkoholpolitik, det
tycker även jag. Jag är själv egentligen för restriktivt
fostrad vad gäller alkohol, men jag tycker ändå att det
här med krogar öppna till kl. 5 går alldeles för långt.
Det finns diagram från Polismyndigheten i Stock-
holms län, citys polismästardistrikt, som visar att
brottsligheten tenderar att förskjutas till allt senare på
nätterna. Man säger att det som lockar de flesta män-
niskor att vara kvar i de centrala delarna av Stock-
holm långt efter midnatt då de flesta krog- och nöjes-
relaterade brott begås måste vara restauranger. De
människor som av olika skäl är på tillfällig genomre-
sa t.ex. till och från sitt arbete kan normalt inte sättas
i samband med någon större brottslighet. Med den
utgångspunkten antar man att antalet brott skulle
minska avsevärt om samtliga restauranger skulle
stängas. Det kan också göras gällande att det finns ett
klart samband mellan restauranger och den typ av
brottslighet som brukar kallas krog- och nöjesrelate-
rad.
Från Polismyndighetens sida vill man inte ha ett
stängt och öde Stockholm, utan man förordar en me-
delväg som tillvaratar så väl den enskildes intresse av
att gå ut på kvällen som både den enskildes och myn-
digheternas intresse av att det ska kunna ske under
lugna och säkra förhållanden. Polismyndighetens
erfarenheter av ställen med sena tider är att de ofta
blir samlingsplatser för personer med kriminellt för-
flutet. Man säger att det även verkar som om restau-
ranger med serveringstider till kl. 3 på morgonen har
mindre bråk än de som har öppet till kl. 5. Sedan
framhåller man att s.k. vanliga människor inte i nor-
malfallet vistas ute under aktuell tid på dygnet, delvis
beroende på de tilltagande våldstendenserna men
också på försämrade kommunikationer och svårighe-
ter att komma hem. Då finns det enligt Polismyndig-
hetens mening anledning att befara att ett ökat antal
restauranger med sena serveringstider skulle innebära
en ytterligare förskjutning.
Vad avser de brott som sker sent på nätterna är de
mer resurskrävande, bl.a. på grund av att alltmer
tilltagande berusning och människors förändrade
beteende i samband med ökat alkoholintag visar det-
ta. Kvinnomisshandel skulle man också kunna ha en
lång diskussion om här.
Polismyndigheten har svårt att besvara frågorna,
att förutse brottsligheten och hur nuvarande brottslig-
het kommer att sprida sig över dygnets timmar osv.
Men man säger att för att kunna upprätthålla en god
säkerhet för medborgarna måste detta sättas i sam-
band med polisiära resurser. Bemanningen vid när-
polisområdena är sådan att den inte räcker till för att
fördelas över dygnets alla tider och för att få erfor-
derlig kontakt med och tillsyn av restauranger, trots
att bemanningen är högre fredagar och lördagar. Öv-
riga nätter går det inte att upprätthålla den nivån.
Skulle det då bli en permanent utökning av restau-
rangernas serveringstid till kl. 5 under veckans alla
dagar skulle polisen inte ha möjligheter.
Därför vill jag ställa en motfråga till socialmini-
ster Lars Engqvist: Innebär det här resonemanget att
man också kopplar detta till polisens resurser? Ser
man till att man förordar fler poliser om man inte vill
stänga krogarna tidigare?

Anf. 30 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Tanken med att tillsätta en utredning
är väl att man vill komplettera den kunskap man har
och i alla fall kan tänka tanken att utredningen kom-
mer med uppgifter som vi hittills inte riktigt har för-
fogat över. Om det vore omvänt, att vi alla redan
visste hur det är, så skulle man naturligtvis kunna
fatta beslut utan utredning.
Alkoholutredningen ska se över effekterna av ser-
veringstiderna. Med effekterna menas de samlade
effekterna, dvs. hur man kan bedöma vad det har
betytt för brottslighet och andra problem, kriminalitet,
stökighet på stan och allt detta, men också vad det
betyder för alkoholkonsumtionen. Innan utredningen
presenteras är det svårt att ha en bestämd uppfattning
om vilka effekter det har.
Men vi kommer ju relativt snart att få denna kun-
skap och kan då diskutera vilka åtgärder vi behöver
vidta.

Anf. 31 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag tycker att det är lång tid att vänta
på kunskapen. Jag tycker att det är ganska självklart:
ju större tillgänglighet, desto mer alkoholdrickande,
ju längre öppet till sena morgonen, desto mer alko-
holdrickande och desto större brottslighet. Kvinno-
våldet trappas upp och mycket våld sker ute på gator-
na, det vet vi ju.
Därför tycker jag att vi egentligen inte ska vänta
så länge, utan vi bör uppmana alla att den här inrikt-
ningen måste det bli. Vi måste hitta en lagstiftning.
Jag tycker att kl. 2 är väldigt sent, men nog måste vi
kunna stänga restaurangerna kl. 2. Jag vet inte vad det
finns för vits med att man har tillgänglighet till drick-
ande ute på stan mellan kl. 2 och kl. 5 på natten. Det
är min klara uppfattning, och jag tror inte att någon
utredning kan ändra den. Jag tycker att vi ska arbeta
vidare för detta mål och att restauratörer och andra
ska vänja sig vid den tanken så att de kan planera
inför framtiden för hur de ska ha det med sina öppet-
tider.

Anf. 32 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Bara en sista kort kommentar. Jag har
sagt att jag är tveksam till dem som argumenterar för
att långa öppettider innebär att man ersätter en illegal
restaurangverksamhet. Jag tror inte att den är så om-
fattande, och jag tror inte att det får den effekten.
Men innan jag definitivt bestämmer mig vill jag
faktiskt se att någon tittar på det lite noggrannare. Jag
vill än en gång påpeka att den 31 mars ska utredning-
en komma med sitt förslag. Jag tror att även den som
är lika övertygad som Ulla-Britt Hagström är om hur
det ser ut kan må väl av att komplettera sin kunskap.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1999/2000:62 om
forskning om kvinnors alkoholdrickande

Anf. 33 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig
vilka åtgärder jag avser vidta för att forskningen om
kvinnor och alkohol ska intensifieras och för att soci-
altjänstens kunskaper om alkoholskador bättre ska
kunna tas till vara.
På Socialdepartementets initiativ har Centrum för
alkohol- och narkotikaforskning vid Stockholms
universitet tillkommit och är nu under uppbyggnad.
En föreståndarprofessur har nyligen tillsatts och en
särskild professur i behandlingsforskning knuten till
centret är under tillsättning. Ytterligare professurer
och forskare med anknytning till alkohol- och drog-
forskning kommer att anställas och syftet är att ut-
veckla och samla forskarkompetens på området så att
en kreativ och vetenskaplig miljö kan skapas som kan
fungera som ett nationellt tvärvetenskapligt centrum
på alkohol- och drogområdet.
I den av riksdagen nyligen antagna alkoholpolitis-
ka propositionen (prop. 1998/99:134 Vissa alkohol-
frågor, m.m.) påpekas att det finns behov att bl.a.
utveckla och stimulera forskning när det gäller t.ex.
trender och mönster i alkohol- och droganvändningen
i Sverige och även forskningsmässigt få belyst för-
ändringar i svenskarnas konsumtionsmönster. En
sådan förändring som enligt min mening forsknings-
mässigt bör belysas är just konsekvenserna av kvin-
nornas ökade alkoholkonsumtion. I de diskussioner
som nu pågår med centret om medel för olika forsk-
ningsprojekt är forskning om kvinnor och alkohol ett
område som bl.a. diskuteras.
Vidare har Socialstyrelsen nyligen fått i uppdrag
att utforma ett förslag till program för nationellt stöd
till kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Syftet är
att skapa en struktur för systematisk kunskapsupp-
byggnad och effektiv informationsspridning så att
socialtjänstens insatser i större utsträckning kan base-
ras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag utgår
från att detta program kan vara ett sätt att bättre ta till
vara socialtjänstens kunskaper om alkoholskador.
Uppdraget ska redovisas senast den 30 september i år.
Dessutom har Socialdepartementet genom den
nationella ledningsgruppen för alkohol- och drogfö-
rebyggande insatser givit Svenska Kommunförbundet
medel för att utveckla en kommunal handbok, såsom
jag redan har nämnt, i alkohol- och drogskadeföre-
byggande verksamhet. Handboken ska vara ett verk-
tyg för bl.a. kommunernas socialtjänst när det t.ex.
gäller att ta fram nya metoder och arbetssätt på alko-
hol- och drogområdet men också för att effektivisera
arbetet så att socialtjänstens kunskaper om alkohol-
skador bättre ska kunna tas till vara. Arbetet ska re-
dovisas i mars år 2001.

Anf. 34 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag tar så
mycket av ministerns tid här i kammaren i anspråk,
men detta är viktiga frågor och jag håller mig till de
regler som finns.
Jag tackar för svaret på interpellationen. Jag tyck-
er att Centrum för alkohol- och narkotikaforskning är
angeläget och att forskarkompetens behövs, inte
minst vad gäller kvinnor och alkohol. Jag är därför
glad att socialminister Lars Engqvist pekar på vikten
av att forskningsmässigt belysa konsekvenserna av
kvinnornas ökade alkoholkonsumtion. Vården och
rehabiliteringen måste ha bättre kunskap om skillna-
der mellan manliga och kvinnliga alkoholister så att
vård och behandling kan anpassas till kvinnors behov.
Andelen kvinnor som fick vårdinsatser inom soci-
altjänstens individ- och familjeomsorg hade den 1
november 1998 ökat till 30 %. Totalt för öppenvården
var kvinnornas andel också 30 %. Den var något lägre
för institutionsvården, 27 %. För institutionsvården
var kvinnornas andel högst för de tvångsvårdade,
35 %, och knappt 26 % för de frivilligt vårdade. Det
är en enorm ökning jämfört med mitten av 60-talet,
då man räknade med en kvinnlig alkoholist på 23
manliga.
Kvinnor med missbruksproblem blir dessutom
ofta utsatta för våld.
Jag blev förvånad då jag från CAN-biblioteket
fick låna den litteratur som samlats om forskning
kring kvinnor och alkohol och fann att en mycket
liten del bestod av svensk forskning. Eftersom Sveri-
ge i många sammanhang ses som ett föregångsland
vad gäller alkoholpolitik är detta ännu mer förvånan-
de. Vi skulle helt enkelt sakna underlag om vi ville
lyfta fram denna fråga som viktig under Sveriges
ordförandeskap i EU. Och det är egentligen denna typ
av frågor vi bör lyfta under ordförandeskapet. Jag vill
därför fråga socialministern om praktiska förberedel-
ser pågår inför ordförandeskapet i EU med tanke på
alkoholområdet.
Sedan vill jag peka på att Maria ungdomsenhet i
Stockholm möter alltmer drogmissbrukande flickor.
Under 1998 hade Maria ungdom kontakt med sam-
manlagt 1 251 unga från Stockholms län. Den yngsta
var bara nio år gammal. De flesta tonåringar, 702
stycken, kom till mottagningen efter att ha druckit
stora mängder alkohol. Av materialet framgår att
flickors missbruk närmar sig pojkars.
Vad som är Lars Engqvists ord eller ej i boken Al-
koholkultur vet jag inte. Där framhålls dock folkhäl-
san som ett viktigt perspektiv på alkoholdrickandet. I
delbetänkandet av Nationella folkhälsokommittén
Hälsa på lika villkor menar man också att den totala
genomsnittliga alkoholkonsumtionen bör minska med
25 %, från åtta till sex liter 100-procentig alkohol per
person. Här påvisas också att dödligheten ökat för
kvinnorna bland tjänstemännen och minskat något
bland arbetare jämfört med hur situationen var på 80-
talet.
När det gäller dödlighet i alkoholism, alkoholpsy-
kos och alkoholförgiftning har de kvinnliga arbetarna
fortfarande en högre dödlighet än samtliga tjänste-
mannagrupper. Detta gäller särskilt jämfört med
tjänstemän på mellannivå men även jämfört med dem
på högre nivå. De kvinnliga företagarna intar en sär-
ställning med en betydligt högre risknivå än andra
förvärvsarbetande kvinnor. Dödligheten är allra högst
bland icke yrkesverksamma kvinnor.
Kvinnor och män påverkas olika, fysiskt sett, av
konsumtion av alkoholdrycker. Detta har hittills i stor
utsträckning förbisetts av alkoholforskare och av dem
som ska syssla med information kring alkoholfrågor.

Anf. 35 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Ett av de mer dystra resultaten av den
ökade jämställdheten tycks vara att vi blir mer jäm-
ställda också när det gäller hållningen till droger. Vi
kan på tobakens område konstatera att unga flickor
börjar röka i tidig ålder och att detta är en utveckling
som går på tvärs mot vad som gäller för befolkningen
i övrigt. Också när det gäller attityderna till alkohol
och därav följande missbruksproblem tycks proble-
met växa bland kvinnor.
Detta uppmärksammas dock - det är ett viktigt
påpekande - t.ex. i det program som jag redan har
redovisat när det gäller det nya centrumet för alkohol-
och narkotikaforskning, där just problemet med kvin-
nor och alkohol kommer att uppmärksammas. Det
uppmärksammas också när det gäller den allmänna
upplysningsverksamheten. Väldigt mycket av denna,
inte bara när det gäller alkohol utan också när det
gäller tobak och andra droger, har sin udd riktad mot
kvinnor, helt enkelt för att visa vilka risker som fak-
tiskt finns.
Det är säkert så att man också ska lägga in ett
könsperspektiv när det gäller att utveckla informa-
tionsmetoder och att få en bättre kommunikation. Jag
tror att informationen fungerar olika - man är mer
eller mindre mottaglig för informationen, och man
arbetar i olika miljöer.
Det är viktigt att vi i framtiden inser att kvinnor-
nas ökade alkoholkonsumtion är ett växande problem
och att den ökar mer än vad den gör för männen. Jag
är övertygad om att detta är en drivkraft såväl bakom
den ökade forskningen som bakom de initiativ som
tas när det gäller att upplysa om alkoholens skade-
verkningar.

Anf. 36 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag ska nöja mig med detta anföran-
de, eftersom jag förstår att fler interpellanter väntar.
Jag har försökt att följa t.ex. Fredrik Spak från
Göteborg, som arbetar med ett longitudinellt forsk-
ningsprojekt om kvinnors alkoholvanor och alkohol-
problem enligt speciella teorier som har utvecklats
just kring kvinnors alkoholmissbruk. Det är väldigt
bra med sådana här långsiktiga uppföljningar. Fakto-
rer som här betonas mer för kvinnor än män är bety-
delsen av partnern och familjen, uppkomst och upp-
lösning av högkonsumtion och missbruk, skilda ärft-
lighetsmönster, betydelsen av gynekologiska pro-
blem, sexualitet, sexuella övergrepp, psykiatriska
störningar samt arbete i miljö dominerad av det andra
könet. Det finns väldigt många olika saker som på-
verkar det här.
Det finns också en studie i Göteborg av en läkare,
Annika Rosengren, som visar att klasskillnaderna slår
igenom tydligare bland kvinnorna än bland männen.
Alkoholforskaren Håkan Leifman har kommit
fram till att ökad utbildning hos kvinnor ger högre
konsumtion och större andel högkonsumenter. Det
borde ju egentligen vara tvärtom, eftersom informa-
tionskampanjer mest påverkar de högutbildade. Men
forskningen är inte färdig.
Karin Helmersson Bergmark visar att medan män
får problem genom sin alkoholkonsumtion anses
kvinnor självmedicinera tillstånd som ångest, oro och
depressivitet med alkohol. Det är kanske detta att
kvinnorna inte söker hjälp på samma sätt utan försö-
ker lösa problemen själva som gör att man inte har
forskat så mycket.
Folkhälsokommittén har nu arbetat med frågan
och ställt upp sju mål och strategier. Jag skulle vilja
fråga socialministern om han ställer sig bakom dessa
sju mål och tänker därför läsa upp dem. Målen är
1. att alkoholkonsumtionen ska minska,
2. en höjd debutålder för alkoholkonsumtion med
syftet att uppnå en alkoholfri uppväxt,
3. att alkoholrelaterade skador ska minska, särskilt
i de grupper som har en omfattande konsumtion
av alkoholdrycker och som samtidigt lever i en
utsatt social situation,
4. att informera och sprida kunskap om alkoholens
medicinska och sociala skadeverkningar i olika
skeden i livet,
5. ett reducerat berusningsdrickande,
6. punktnykterhet i samband med graviditet, i väg-
och sjötrafik, på arbetet samt i idrotts- och mo-
tionssammanhang,
7. reducerad tillgång till svartsprit.
Jag vet att socialministern ställer sig bakom det
målet plus att ytterligare forskning ska göras, och jag
känner därför att denna debatt har varit meningsfull.

Anf. 37 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag kan ge ett mycket kort svar, där-
för att just dessa sju mål har varit vägledande när det
gäller den alkoholpolitiska propositionen. Det är just
den hållningen som ska prägla alkoholpolitiken fram-
över. Och det är intressant därför att den bygger just
på en strävan att acceptera förekomsten av alkohol
men attackera missbruket, se till att vi blir medvetna
om skadeverkningarna, se till att vi skapar alkoholfria
miljöer, att vi höjer debutåldern, att vi ser till att upp-
växten blir alkoholfri, osv. Det är en klok beskrivning
av svensk alkoholpolitik. Jag ställer mig bakom den.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellationerna 1999/2000:116
och 156 om Smittskyddsinstitutet

Anf. 38 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Kerstin Heinemann och Leif Carlson
har i två interpellationer frågat mig om jag har för
avsikt att vidta sådana åtgärder att Sveriges beredskap
mot spridningen av smittsamma sjukdomar kan vid-
makthållas.
I jämförelse med många andra länder är läget i
Sverige gott beträffande flertalet av de allvarliga
smittsamma sjukdomarna. Positiva förändringar har
ägt rum genom olika åtgärder som medfört en mar-
kant minskning av antalet smittsamma sjukdomar. Ett
flertal av de samhällsfarliga sjukdomarna, t.ex. polio
och difteri, har under den senaste tioårsperioden före-
kommit endast som något enstaka fall. Vidare har
antalet anmälda fall av hivinfektion hållit sig på en
relativt konstant nivå sedan flera år. En jämförelse
mellan de nordiska länderna visar även att den all-
männa smittskyddssituationen i Norge, Danmark,
Finland och Sverige ser relativt likartad ut.
Trots den generellt sett höga nivån på smittskyd-
det i Sverige har nya problem tillkommit under den
senaste tioårsperioden. Ett sådant problem är före-
komsten av antibiotikaresistenta bakterier. Vidare är
Sverige i dag mer utsatt för smittsamma sjukdomar
genom det ökade utbytet med omvärlden. För att det
ska finns en beredskap för att möta dessa nya infek-
tionsproblem och för att vidmakthålla försvaret för de
kända sjukdomsalstrarna är det, enligt min mening,
nödvändigt att bibehålla en hög nivå på smittskyddet i
Sverige.
1996 års Smittskyddskommitté presenterade i
mars 1999 sitt slutbetänkande som bl.a. innehåller en
utvärdering av det svenska smittskyddet med tonvikt
på smittskyddslagen och övriga författningar som hör
till smittskyddet. Betänkandet har under 1999 remiss-
behandlats, och regeringen avser att återkomma med
en proposition i frågan under detta år.
Smittskyddsinstitutet har som central förvaltning-
smyndighet inom smittskyddet till uppgift att bl.a.
bevaka det epidemiologiska läget i fråga om smitt-
samma sjukdomar bland människor nationellt och
internationellt och aktivt medverka till att skyddet
mot sådana sjukdomar upprätthålls och förstärks.
Ansvaret för att vidta behövliga smittskyddsåtgärder
vilar emellertid enligt smittskyddslagen på landsting-
en och de smittskyddsläkare som ska finnas samt på
miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommunerna.
Frågan om Smittskyddsinstitutets resursbehov för
år 2000 aktualiserades i samband med att myndighe-
ten den 1 mars 1999 inkom med ett budgetunderlag
för perioden 2000-2002. Mot bakgrund av de resurs-
behov som då framkom föreslog regeringen i budget-
propositionen för budgetåret 2000 att Smittskyddsin-
stitutet skulle få en ramförstärkning motsvarande 15
miljoner kronor.
Den första prognos för utfallet för 1999 som pre-
senterades av Smittskyddsinstitutet i april 1999 indi-
kerade ett underskott i verksamheten för 1999 på 8,5
miljoner kronor. Regeringen har därefter fört en kon-
tinuerlig dialog med Smittskyddsinstitutet om utfallet
för 1999. Mot bakgrund av det väntade underskottet
för 1999 föreslog regeringen på tilläggsbudget 2 att
Smittskyddsinstitutet skulle tilldelas ytterligare 5
miljoner kronor under 1999 för att täcka extraordinä-
ra kostnader i samband med flytten till Karolinska
institutets område. Regeringen har dessutom beslutat
att höja myndighetens anslagskredit till 5 % för att
klara verksamheten under 1999.
Smittskyddsinstitutet har under 1999 vidtagit en
rad åtgärder för att myndighetens ekonomi ska kom-
ma i balans. Bl.a. har en verksamhetsöversyn genom-
förts i syfte att ta fram nödvändiga prioriteringar inför
planeringen av verksamheten under år 2000.
I syfte att få en samlad genomlysning av Smitt-
skyddsinstitutets situation har regeringen gett myn-
digheten i uppdrag att senast den 15 februari i år
redovisa vilka åtgärder som fordras för att myndig-
hetens ekonomi ska komma i balans samt att analyse-
ra vilka konsekvenser dessa åtgärder får för verksam-
heten. I uppdraget ingår även att redovisa vilka åtgär-
der som myndigheten har vidtagit eller avser att vidta
för att utveckla kostnads- och intäktskontrollen samt
styrningen av verksamheten.
Mot bakgrund av den uppkomna ekonomiska si-
tuationen inkom Smittskyddsinstitutet i november
1999 med en hemställan om extra anslag för verk-
samheten år 2000 på 15 miljoner kronor för att verk-
samheten ska kunna upprätthållas på 1998 års nivå.
Regeringen har gjort bedömningen att det inte är
möjligt att ta ställning till denna hemställan förrän
Smittskyddsinstitutet har redovisat sitt uppdrag den
15 februari 2000.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla att det är
mycket angeläget att försvaret mot de kända smitt-
samma sjukdomarna vidmakthålls och att det finns en
beredskap för att möta nya infektionsproblem. I detta
sammanhang kommer den tidigare nämnda proposi-
tionen om smittskydd att utgöra ett viktigt bidrag. När
det gäller Smittskyddsinstitutets situation kan jag inte
göra en bedömning i den frågan förrän Smittskydds-
institutet har redovisat sitt uppdrag.

Anf. 39 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka för interpellations-
svaret. I svaret säger socialministern att han anser att
det är nödvändigt att bibehålla en hög nivå på smitt-
skyddet i Sverige. Det anser även jag, och det är det
som är anledningen till interpellationen.
Smittskyddsinstitutet är ju för närvarande i en be-
kymmersam situation som också oroar personalen,
både när det gäller deras egen situation och när det
gäller institutets framtid. Regeringen har ju tillskjutit
medel under 1999, och det senaste tillskottet var i
form av en kredit. Problemet är ju nu i första hand
ekonomiskt. Men osäkerheten inför framtiden innebär
ju också att det finns risk att kompetens försvinner.
De anställda vid Smittskyddsinstitutet har en sådan
kompetens att det inte är något större problem för
dem att få andra arbeten.
Det är riktigt som socialministern säger att Sveri-
ge i jämförelse med många andra länder har ett gott
läge beträffande flertalet av de allvarliga smittsamma
sjukdomarna. Men samtidigt vet vi inte vad som kan
komma. Situationen kan faktiskt jämföras med för-
svarets. Hotbilden kan förändras, och då måste det
finnas beredskap för att möta det nya hotet. Tuber-
kulosen och antibiotikaresistenta bakterier är sådana
hot. Även det utökade utbytet med omvärlden ger oss
nya problem.
Tuberkulosen som för ett par år sedan ansågs som
utrotad i Sverige sprider sig i hela världen, inte minst
oroande är de totalresistenta tuberkulosbakterierna
som nu bl.a. uppträder i Baltikum. WHO har i de-
cember förra året gått ut med en uppmaning till med-
lemsstaterna om att öka tuberkuloskontrollen och att
säkerställa att nationella resurser finns för att stoppa
utbredningen. Det behövs enligt WHO också ett in-
ternationellt samarbete.
Nu ska ju Smittskyddsinstitutet till den 15 februari
redovisa vilka åtgärder som fordras för att myndig-
hetens ekonomi ska komma i balans och även analy-
sera vilka konsekvenser som dessa åtgärder får för
verksamheten. Det är bra. Men det behövs också en
långsiktig plan om avsikten är att säkerställa att Sve-
rige även i framtiden ska ha en väl fungerande smitt-
skyddsverksamhet och kanske också återta positionen
som föregångsland på smittskyddsområdet som man
tidigare har haft.
Socialministern hänvisar till den proposition som
ska komma till hösten, men beslut kommer ju inte att
fattas i riksdagen förrän nästa år. De beslut som fattas
kan ju också påverka Smittskyddsinstitutets verksam-
het. Jag tänker bl.a. på överföringen av utredningarna
till kommunerna där kompetensen i dag inte finns,
men där man kanske behöver ett stort stöd från Smitt-
skyddsinstitutet, åtminstone i inledningsskedet.
Därför vill jag avslutningsvis fråga socialminis-
tern om han är beredd att efter det att Smittskyddsin-
stitutet har kommit in med sin redovisning och har
haft möjlighet att titta på den kan komma med nå-
gonting som gör att man kan börja planera vidare så
att arbetsron på Smittskyddsinstitutet kan återställas.

Anf. 40 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Jag vill också tacka statsrådet för sva-
ret. Vi tycks ju dela uppfattningen att det är nödvän-
digt att bibehålla en hög nivå på smittskyddet, och det
gläder mig. Vi är också överens om att läget i Sverige
fortfarande är relativt gott men också om att nya hot
har uppkommit. Jag tror att statsrådet delar min upp-
fattning att Sverige behöver ett smittskyddsinstitut
med både en nationell och en internationell överblick
och med kapacitet att delta i det internationella sam-
arbetet.
Fru talman! Det märkliga är ju att avrustningen av
just denna förmåga har fått pågå när vi vet att pro-
blemen är i växande sedan flera år tillbaka, precis
som statsrådet sade.
Hiv, ebola, marburg, rotavirus, legionella, hanta-
virus och hepatit E, F och G är nyupptäckta smittor-
ganismer. Bara sedan 1994 har 30 nya virus upp-
täckts, och vi kan räkna med många fler nya upp-
täckter. Prionerna hade ingen förutsett. Sådana här
överraskningar som vi inte alls kan tänka oss kan
alltså dyka upp när som helst. Även "gamla goding-
ar" som kolera dyker upp i en ny aggressiv form som
är hotande.
Många forskare liksom WHO och Centers for Di-
sease Control har nu vid ingången till det nya årtu-
sendet uppfattningen att både nya och gamla infek-
tionssjukdomar kommer att vara de för framtiden
absolut svåraste hälsproblemen.
Betydelse har också att resandet ökar. Speciellt
medför den ökande andelen invandrare som besöker
sina gamla hemländer risker att infektioner följer med
till Sverige som objudna gäster. Det är nämligen
vanligt att man inte besöker vaccinationscentraler
före resan, utan man åker hem ovaccinerad och tänker
inte på att man nu lever under andra förhållanden. Det
gör att det finns en stor risk för ett utbyte genom
resande till hemländer.
Det kan inte vara klokt att rusta ned vårt smitt-
skydd när problemen väntas öka - inte minska. Stats-
rådet har naturligtvis rätt i att ansvaret för behövliga
smittskyddsåtgärder vilar på landstingen och smitt-
skyddsläkarna, liksom på kommunerna. Men dessa
kan inte ta ansvar för det ovana och för det överras-
kande och kanske helt nya.
Sverige har ca 35 bakteriologiska och virologiska
laboratorier. Vart och ett av dessa kan inte bygga upp
kompetens för diagnostik av samtliga smittämnen.
Det skulle bli fullständigt ohanterbart ekonomiskt och
det skulle bli mycket värre än det är i dag därför att
det vore så oekonomiskt.
Fåtalsdiagnostik måste koncentreras och lands-
tingslaboratorierna måste utföra rutindiagnostiken. En
av Smittskyddsinstitutets huvuduppgifter är att vara
ett referenslaboratorium dit övriga laboratorier kan
vända sig. Minskar man resurserna för det kan man
inte stödja landstingslaboratorierna och smitt-
skyddsläkarna i den uppgift som de enligt lag är an-
svariga för. Man har helt enkelt sänkt garden. Det kan
inte vara klokt att sänka garden när problemen ökar,
utan man bör väl hålla garden uppe.
Nu sägs det att det skulle kosta runt 25 miljoner
att uppfylla dagens krav på smittskydd; detta enligt
den konsekvensutredning som Smittskyddsinstitutets
personalorganisationer har gjort. Institutets ledning
har begärt 15 miljoner. Det kan i och för sig inte
anses vara stora pengar med tanke på konsekvenserna
om skyddet fallerar men det är naturligtvis viktigt att
man utreder ordentligt.
Med tanke på vikten av att behålla kompetent per-
sonal tycker jag att det är bråttom med besked; det
går inte att vänta. En bra signal nu, fru talman, vore
kanske att här klart säga att det, även om statsrådet
inte kan ta ställning till de exakta åtgärderna innan
det uppdrag som institutet fått har redovisats, är stats-
rådets alldeles klara avsikt att tillförsäkra Sverige ett
smittskydd som kan möta nya problem som vi ställs
inför och att göra det möjligt att delta i det internatio-
nella samarbetet så att vi inte får tacka nej till väsent-
liga uppgifter för allas vår säkerhet. Kan statsrådet ge
en deklaration av den arten?

Anf. 41 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman och socialministern! Jag delar Kerstin
Heinemanns och Leif Carlsons oro över den situation
som Smittskyddsinstitutet har hamnat i.
Smittskyddsinstitutet har en mycket stor betydelse
för det förebyggande arbetet. Det är just på det före-
byggande arbetet som vi kanske måste satsa mer i
framtiden. De måste därför tillförsäkras sådana resur-
ser att de kan utföra ett bra arbete och behålla viktig
och kompetent personal.
Efter kontakter vet jag att de är tacksamma för att
det händer något i frågan - för att de fått sin anslags-
kredit höjd till 5 % och för att regeringen lovat att
återkomma med besked om eventuellt ytterligare
resurser till verksamheten. Men de tycker att det är
oroande att det sker först i februari.
Vad som nu behövs är ett tydligt budskap från so-
cialministern så att de vet att deras verksamhet inte
åderlåts. De behöver få ett besked så att de kan lugna
ned sig - de är rätt oroliga just nu - och så att det vet
att personalen kan vara kvar.
Oron vid Smittskyddsinstitutet är motiverad efter-
som eftertraktad personal redan lämnat verksamheten
för andra arbeten. Risken är uppenbar att ytterligare
personal flyr Smittskyddsinstitutet om beskeden inte
är tillräckligt tydliga.
Kan socialministern i dag ge några tydliga och
lugnande besked?

Anf. 42 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Som svar på Leif Carlsons fråga kan
jag säga att regeringen naturligtvis kommer att se till
att vi har ett fungerande smittskydd som lever upp till
de krav som gäller både nationellt och internationellt.
Problemet är emellertid följande - detta gör oss i
regeringen och faktiskt alla som sitter i riksdagen lite
konfunderade.
I sitt anslagsäskande för 2000 begärde Smitt-
skyddsinstitutet 129,7 miljoner kronor. Man måste
utgå från att det var en beräkning av vad som faktiskt
behövs för att hålla ett fungerande smittskydd. Även
om jag antar att ledningen för Smittskyddsinstitutet
allmänt vet vilka krav som ställs på statliga institutio-
ner är det rimligt att tro att man menade att man
skulle kunna hålla en verksamhet som kunde klara de
krav som riksdag och regering ställer.
I budgetpropositionen tilldelades Smittskyddsin-
stitutet 15 miljoner kronor mer än tidigare. Samman-
taget fick man alltså 125 miljoner kronor. Skillnaden
mellan de begärda 129,7 miljonerna och de 125 mil-
jonerna var att regeringen sade nej till en del ambi-
tionshöjningar som hade redovisats. Dessutom ansåg
inte regeringen att man kunde ställa upp på detta nu.
Det motsvarade 3 miljoner kronor. I praktiken inne-
bär det att i förhållande till vad man faktiskt begärde,
och fick, var skillnaden 1,5 miljoner kronor. Detta är
situationen.
Senare anmälde Smittskyddsinstitutet - från led-
ningens sida - att man i själva verket behöver 15
miljoner kronor mer än det som anslagits för att klara
verksamheten under år 2000. Personalen gör bedöm-
ningen att det behövs 25 miljoner kronor. Vi har tittat
lite grann på personalens ansökan. Det finns ett och
annat uppenbart fel i beräkningen men det är tydligt
att olika bedömningar görs.
Som Leif Carlson framhåller är det, apropå belopp
för statliga myndigheter, inte så stora belopp som det
handlar om. Problemet är helt enkelt att vi har haft att
hantera skilda bedömningar och framför allt att
Smittskyddsinstitutets ledning gjorde en annan be-
dömning i november än man gjorde förra våren.
Enda möjligheten för oss att hantera frågan är att
be Smittskyddsinstitutet att med hjälp av Ekono-
mistyrningsverket gå igenom verksamheten och tala
om på vilket sätt vi ska försäkra oss om att få tydliga-
re, bättre, underlag för våra bedömningar. Det kan ju
vara så att man förra våren gjorde felaktiga bedöm-
ningar eller att man var för optimistisk om vissa saker
när det gäller kostnadsutveckling eller intäkter -
uppfattningar som man senare har tvingats revidera.
Oavsett vilket så är det ett krav som vi har från
regeringens sida och som rimligtvis måste stödjas av
riksdagen att vi får ett fungerande underlag för våra
bedömningar av medlen till våra statliga institutioner.
Jag vill inte ta ställning till var felet ligger eller
hur det kan förklaras att man gör en så skild bedöm-
ning, utan vi väntar tills vi får materialet den
15 februari. Det är trots allt bara något mer än två
veckor till dess. Däremot kan jag ännu en gång svara
att vår uppfattning naturligtvis är att vi ska se till att
vi har ett smittskydd som fungerar och att vi måste
fatta de beslut som krävs för att också i det avseendet
lugna personalen.

Anf. 43 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att socialmi-
nistern här gör klart att vi ska ha ett fungerande smitt-
skydd. Jag har full förståelse för att man måste titta
igenom vad det är som är orsaken till att man inte har
klarat ekonomin och behöver tillskott. Samtidigt
måste man verkligen se över vad det är som vi ska
syssla med.
Jag kan gott vänta tills utredningen är klar och
man på departementet har tittat på detta. Men det
skulle vara väldigt bra med vissa signaler så snart
som möjligt efter det, så att man på Smittskyddsin-
stitutet slipper vänta ytterligare ungefär ett år innan
man vet hur det ska se ut i framtiden.

Anf. 44 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att so-
cialministern tar tag i problemet. Det finns självklart
många orsaker till ökade kostnader. Det är flytt, det är
ökad hyra och det är byggnationer. Men det är också
alldeles uppenbart att det inte räcker som förklaring.
Det måste självklart skapas en klar bild av den eko-
nomiska situationen så att man kan vidta korrekta
åtgärder. Jag tror att vi är helt ense om detta, liksom
att smittskyddet med tanke på framtida risker måste
vara av hög klass.
Nu är det, som har sagts här, bara tre veckor kvar
ungefär tills Smittskyddsinstitutets interna utredning
ska redovisas. Jag hoppas att man i varje fall då
snabbt kan fatta de beslut som så att säga behövs
genast. En sak som Smittskyddsutredningen kommer
med har mycket att göra med tvångslagstiftning,
mänskliga rättigheter, den ställning hiv har i förhål-
lande till andra smittsamma sjukdomar m.m. Men det
här är en sak som vi måste göra. Det får inte fallera
under tiden.
Risken om man inte gör något är att förfallet går
väldigt fort och mycket längre än man hade tänkt sig.
Det beror på att när personalen känner att det är osä-
kert börjar den röra sig. Det är personal med speciell
kompetens som har lätt att få arbete inom andra me-
dicinska branscher. Det kan alltså gå väldigt fort
utför.
Har personalen väl flyttat och sökt ett nytt jobb är
det mycket kostsammare och svårare att återrekrytera
och få tillbaka kompetensen än att snabbt se om huset
medan den är kvar och känner sitt ansvar gentemot
institutet, som jag upplever att man gör i väldigt hög
grad. Därför tror jag, herr statsråd, att vi inte har så
lång tid att vinka på om det här ska gå, utan vissa
beslut behövs väldigt fort efter den 15 februari.
Det skulle, tycker jag, kännas förödande om vi
inte heller har någon möjlighet att på ett fullgott sätt
delta i internationellt samarbete, i Östersjösamarbetet
som vi i viss mån bundit upp oss till och som är vä-
sentligt. Men jag förväntar mig, efter det statsrådet
har sagt, att vissa av delarna i smittskyddet kommer
att tas om hand väldigt fort.

Anf. 45 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Att ledningen vid Smittskyddsinsti-
tutet har gjort felaktiga beräkningar måste i så fall få
konsekvenser för ledningen. Det får inte påverka det
förebyggande och nödvändiga arbetet inom institu-
tionen.
När socialministern säger att vi måste ha ett smitt-
skydd som fungerar, undrar jag om det innebär att vi
ska bibehålla nivån. Ett fungerande smittskydd kan
ligga på olika nivåer. Jag hoppas att det handlar om
att vi ska bibehålla den nivå vi har.

Anf. 46 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Min ambition är att vi ska behålla ett
smittskydd på den nivå som vi har bestämt oss för.
Jag ska också säga att min ambition naturligtvis är
att kunna ge ett besked så snart vi har fått en klar bild
från Smittskyddsinstitutet. Jag är inte beredd att
kommentera om ledningen har skött sig eller inte eller
vad som förorsakat den aktuella situationen. Jag vill
vänta med att ge sådana kommentarer tills vi har fått
denna bild. Men så fort vi har fått det är det min av-
sikt att ge besked om vad som händer.
Men ambitionen, och det kan man ge besked om
redan nu, är att vi ska behålla ett smittskydd på en
god nivå, även en god internationell nivå.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1999/2000:134 om
socialtjänstens handläggning av ärenden rörande
barn

Anf. 47 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Birgitta Carlsson har ställt följande
frågor till statsrådet Ingela Thalén om socialtjänstens
handläggning av ärenden rörande barn. Avser rege-
ringen vidta åtgärder så att barnperspektivet får ge-
nomslag i socialtjänstens arbete? Vilka åtgärder avser
regeringen vidta för att stärka kunskapen om barnut-
redningar hos blivande socionomer? Vilka åtgärder
avser regeringen vidta för att förbättra barnens trygg-
het vid familjehemsplaceringar. Arbetet i regeringen
är så fördelat att det är jag som ska svara på frågorna.
Vad gäller den första frågan är jag helt överens
med Birgitta Carlsson om att det är viktigt att be-
stämmelserna om barnets bästa och barnets rätt att
komma till tals i socialtjänstlagen får fullt genomslag
i det vardagliga sociala arbetet. De nya bestämmel-
serna i socialtjänstlagen som syftade till att stärka
barnets ställning trädde i kraft den 1 januari 1998. I
samband därmed fick Socialstyrelsen och länsstyrel-
serna i uppdrag att följa upp och utvärdera dessa
ändringar. En delrapport med titeln Ändringar i soci-
altjänstlagen som rör barn och unga överlämnades
till regeringen den 30 juni 1999.
I rapportens sammanfattning skriver Socialstyrel-
sen att kommunerna överlag ser mycket positivt på
lagändringarna och att de ses som en viktig bekräftel-
se på att socialtjänsten arbetar i rätt riktning. Uppfölj-
ningen bygger på en enkät till landets alla kommuner
samt telefonintervjuer med ansvariga för individ- och
familjeomsorgens arbete med barn och unga i 27
kommuner samt kommunbesök i 16 kommuner.
En svårighet i uppföljningsarbetet har varit att
kommunerna för statistik över arbetet med barn och
ungdomar på olika sätt och ibland bristfälligt. Ett
område där detta blivit tydligt är redovisningen av
antalet anmälningar till socialtjänsten enligt 71 § SoL.
Endast ett fåtal kommuner för statistik över dessa.
Socialstyrelsen kommer att genomföra fördjupade
jämförelser mellan kommuner med få respektive
många anmälningar. En ytterligare rapport kommer
att lämnas till regeringen årsskiftet 2000/2001.
Den andra frågan Birgitta Carlsson ställer handlar
om kunskaper om barnutredningar hos blivande soci-
onomer. När det gäller socionomutbildningen vill jag
börja med att konstatera att den är en generalistut-
bildning för personer som kommer att arbeta med
socialt arbete inom ett mycket brett fält i stat, lands-
ting och kommuner samt inom den privata sektorn.
Det är också viktigt att komma ihåg arbetsgivarnas
ansvar för kompetensutveckling av personalen.
Innehållet i olika högskoleexamina regleras i
Högskoleförordningens examensförordning, där soci-
onomexamen behandlas bland yrkesexamina. Vad
som utöver det som sägs i examensförordningen ska
ingå i socionomexamen är en fråga för respektive
utbildningsanordnare.
Speciella kurser med direkt inriktning på kunskap
om socialt arbete med barn finns inom socionompro-
grammet på ett par av grundutbildningarna. Kurser
med specialinriktning på barn ges också som på-
byggnadsutbildning och kräver då yrkeserfarenhet
efter grundexamen. Regeringen avser inte att för
närvarande vidta några åtgärder vad gäller reglering-
en av socionomutbildningen.
Den 3 juni 1999 beslutade regeringen om direktiv
gällande en översyn av lagen med särskilda bestäm-
melser om vård av unga m.m. I denna översyn ingår
bl.a. att bedöma behovet av lagändringar och utveck-
lingsarbete inom socialtjänsten för att minska osäker-
heten i tillvaron för de barn som vistas i familjehem
under lång tid. Uppdraget ska redovisas senast den
31 augusti 2000.

Anf. 48 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Allra först vill jag tacka socialminis-
tern för svaret. Anledningen till att jag ställde de här
frågorna var att vi i den tvärpolitiska barngruppen
som finns här i riksdagen hade en träff med fem olika
organisationer. När vi träffade de här organisationer-
na och de berättade vilka frågor de tyckte att det var
viktigt att vi arbetade med här i riksdagen, frågor som
de tyckte att det var viktigt att vi lyfte fram på olika
sätt, upptäckte jag att de problem som jag själv upp-
levde i början av 80-talet fortfarande finns kvar.
Jag har erfarenhet av att ha tonårsflickor som på
grund av att de inte hade fått uppleva den trygghet i
livet som man kan förvänta sig att unga människor
ska få rycktes ifrån sin invanda miljö och placerades i
ett fosterhem, i vårt hem. Man känner att det ändå har
gått så pass lång tid, och problem som fortfarande
kvarstår är det viktigt att vi gör något åt.
De här olika organisationerna representerar för-
äldrarnas, fosterhemmens, barnens och socionomer-
nas föreningar på fosterbarnsvårdområdet. De har lyft
fram fem olika punkter. Jag läser upp dem, även om
det inte är exakt det jag har frågat om.
1. Det ska finnas specialiserade socionomer. De
behövs för skötsel av kommunernas foster-
barnsvård.
2. Barnavårdsutredningen bör bättre än nu lyfta
fram barnens historia, situation och behov.
3. Fosterfamiljerna behöver garanteras grundut-
bildning för sina uppdrag och handledning och
fortbildning under den tid dessa pågår.
4. Framgent behöver stödet till de fosterhemspla-
cerade barnens föräldrar i deras föräldraskap
förbättras.
5. Avslutningarna av uppdragen och utslussningen
av barnen och ungdomarna från fosterbarnsvår-
den behöver förbättras.
Socialministern svarade nu mycket positivt på
min första fråga. Vad avser min andra fråga, som
handlade om socionomernas utbildning vad gäller
barnavårdsutredningar, är det oerhört viktigt att det är
en hög kvalitet på barnavårdsutredningar som ligger
till grund för beslut om vård. Det är nödvändigt för
förutsättningarna att få goda resultat av foster-
barnsvården.
På landets socialhögskolor får de blivande socio-
nomerna fortfarande inte lära sig den komplicerade
och svåra konsten att göra en social utredning avse-
ende ett barn som riskerar att fara illa. Att göra en
barnavårdsutredning på ett bra sätt är kanske den allra
svåraste uppgift som en socionom ställs inför. Efter-
som det också är en uppgift som många socionomer
någon gång under sin yrkesverksamma tid ställs inför,
är det förvånande att utredningsmetodik inte utgör en
större obligatorisk del av socionomutbildningen. Det
är nödvändigt att socialhögskolorna utbildar de bli-
vande socionomerna i utredningsteknik avseende
barnavårdsutredningar.
Socialministern hänvisade till att man kan förfara
på olika sätt på de olika socialhögskolorna, men i
högskolelagen anges olika punkter som man ska ha
förvärvat kunskap om. Jag vill särskilt peka på en
punkt där det handlar om att man ska ha förvärvat
kännedom om sådana samhälls- och familjeförhållan-
den som påverkar kvinnors och mäns livsbetingelser.
Jag tycker att det är märkligt att det inte någonstans i
paragraferna och i det material som jag har kunnat ta
fram om detta nämns någonting om barn. Jag vet att
de ingår i begreppet "individ och annat", men minst
lika viktigt som det är att vi pekar på kvinnors och
mäns livsbetingelser tycker jag att det är att vi verkli-
gen ser till att de socionomer som handhar de här
frågorna har en relevant utbildning för detta ändamål.

Anf. 49 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Birgitta
Carlsson har ställt de här frågorna. Det är nödvändigt
att vi återkommande får en diskussion om de här
spörsmålen, så att de inte kommer i skymundan.
Vad gäller fråga 2, om att stärka kunskapen om
barnutredningar hos blivande socionomer, delar jag
uppfattningen att det behövs en förbättring. Jag har
under mina fem år i riksdagen fått många signaler om
socialutredningar som görs på ett oacceptabelt sätt,
t.ex. att utredaren tar upp det som talar mot klienten
och utelämnar det som är till klientens fördel.
Polisutredningar om brottmål styrs t.ex. av rätte-
gångsbalken. Jag anser att vi när det gäller utredning-
ar inom socialtjänsten inom det här området borde ha
en liknande lagstiftning. Det gäller trots allt utred-
ningar som drastiskt kan förändra människors hela
liv.
Även från socionomer har kritik uttalats mot de
brister som finns i utbildningen när det gäller sociala
utredningar. Jag hoppas trots allt att det kommer
förbättringar på det här området ganska snart.
När det gäller fråga 3, om förbättring av barnens
trygghet vid familjehemsplaceringar, anser jag att i
första hand släktingsplacering ska övervägas och att
syskon ska placeras i samma familjehem eller så nära
att de kan umgås på ett så normalt sätt som möjligt
liksom att barns rätt att få träffa sina anhöriga måste
garanteras, om det inte finns mycket speciella skäl
som talar däremot. Familjehemsbarn måste ha samma
rätt som andra barn att få träffa sina anhöriga.
Delar socialministern min uppfattning om att barn
har rätt till en bra kontakt med sina anhöriga och med
sina rötter?

Anf. 50 LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Det här är en fråga som rör oss alla.
Vi vet också att den är av känslig natur. Jag har själv
suttit i en socialnämnd och vet vilka svåra avvägan-
den man där måste göra. Jag tror att vi alla är överens
på den punkten. Eftersom frågan är ganska känslig är
det viktigt att den inte får en politisk vinkling. Det
vinner ingen på - tvärtom.
Problemet är att sådana här beslut för de berörda
får stora konsekvenser, som också kommer att bli
bestående framöver. Det är väldigt svårt att rätta till
något som har blivit fel från början. Mot den bak-
grunden tycker jag också att det är viktigt att Birgitta
Carlsson här tar upp kompetensen hos dem som
handlägger ärendena.
Thomas Julin tog upp att det också har förekom-
mit brister i neutraliteten. Jag skrev i våras till soci-
alministern om detta och fick ett mycket fint svar,
som jag tackar för. Jag är intresserad av att man från
regeringens sida ser till att det också förs ut till kom-
munerna. Det får inte bli så att man säger bra saker
utan att sedan någonting händer. Jag vore därför in-
tresserad av att få besked om socialministerns syn på
vad man kan göra för att förbättra kommunernas
kompetens i detta avseende. Det kan vara dels en
kommunal fråga, dels en utbildningsfråga.
Något som är ännu allvarligare är när det i kom-
muner fattas politiska beslut som inte följer gällande
regler, dvs. att man inte tar hänsyn till de lagar och
bestämmelser som finns på detta område. Socialut-
skottet har till kammaren klart uttalat att det vill att
man i första hand ska undersöka om placering hos
närstående är möjlig. Detta har i vissa fall faktiskt
inte skett, och det beklagar jag djupt.
Jag undrar om socialministern kan ge oss besked
om att han tänker se till att man följer de lagar som
gäller. Jag vet att detta delvis tangerar justitieminis-
terns område, men jag skulle gärna vilja få ett klar-
läggande från socialministern.

Anf. 51 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Vi rör oss över ett ganska vitt fält. Å
ena sidan gäller det vilka kompetenskrav som vi ska
ställa i högskoleutbildningen, å andra sidan gäller det
kompetensutvecklingen i den pågende verksamheten.
Jag förklarade att regeringen inte har några planer på
att ytterligare agera vad gäller socionomutbildningen.
Ett av de motiv som jag redovisade i svaret till Bir-
gitta Carlsson var att vi måste förvänta oss ett större
ansvar från arbetsgivarna när det gäller kompetensut-
vecklingen.
Jag vill därvidlag peka på ett initiativ som rege-
ringen har tagit, nämligen att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att presentera ett program för kunskapsstöd
till socialtjänsten.
I en mycket uppmärksammad artikel skrev gene-
raldirektören för Socialstyrelsen Kerstin Wigzell om
bristen på kunskap om de metoder som socialtjänsten
arbetar med, och det gäller över hela fältet. Hon har
konstaterat att vi inom socialtjänsten till skillnad mot
exempelvis inom sjukvården saknar en exakt kunskap
om vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vi behöver bygga upp en bättre kunskap och se-
dan förmedla denna kunskap inom socialtjänsten. På
många områden tycks det vara så att vi genom årtion-
dena har sökt oss fram utan att förmedla kunskap till
varandra om vilka behandlings- och utredningsmeto-
der som är lämpliga och hur man ska hantera utred-
ningar, exempelvis när det gäller just barn.
Jag tror väldigt mycket på att en utveckling av so-
cialtjänsten handlar om att i större utsträckning ut-
veckla kompetensen hos dem som arbetar inom den-
na. Det gäller att ge dem stöd och att se till att de
ständigt får del av ny kunskap och får en fortbildning
under arbetets gång. Det blir ett ansvar för kommu-
nalpolitikerna likaväl som för oss att ge personalen
det stödet. Den behöver stöd för att kunna veta vilken
arbetsmetodik den ska använda och hur utrednings-
verksamheten ska gå till liksom för att leva upp till de
fem krav som Birgitta Carlsson redovisade. Det ligger
i stor utsträckning på utvecklingen inom socialtjäns-
ten, där kommunerna har ett ansvar. Vi ska se till att
de får stöd för den kompetensutveckling som behövs.

Anf. 52 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Jag delar helt socialministerns synsätt
att vi från statens sida har ett ansvar för att se till att
kommunerna får möjlighet att ta del av och följa upp
den erfarenhet som ändå finns inom många kommu-
ner, där man har löst de här problemen på lite olika
sätt.
Allt det här handlar ju om barns trygghet, och det
är oerhört viktigt att vi tar det här på allvar. Det
handlar kanske inte om så många barn, men för dem
som inte behandlas på ett korrekt och riktigt sätt är
konsekvenserna förödande. Ingen familj är den andra
lik.
Jag lyfte i min interpellation fram en fråga till,
nämligen bestämmelserna om anmälan enligt 71 §
SoL. Det heter där att var och en som får kännedom
om att en underårig utsätts för misshandel eller annars
för fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla
detta till socialnämnden. Myndigheter inom hälso-
och sjukvården vars verksamhet berör barn och ung-
domar och anställda hos dessa myndigheter har skyl-
dighet att till socialnämnden anmäla om de i sin verk-
samhet får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden bör ingripa.
Nu vet vi från undersökningar att trots att det har
skett anmälningar har dessa inte utretts. Det känns
skrämmande att när någon befarar att ett barn har farit
illa och gör en anmälan att det finns socialtjänster
som inte utreder och tar reda på om det verkligen har
skett något. Ett sådant barn kan inte känna trygghet i
sin livssituation.
Jag vill lyfta fram frågan om stöd till fosterföräld-
rarna. Det är också oerhört viktigt. Även om det lig-
ger på kommunernas ansvar är det oerhört viktigt att
man från statens sida ser till att detta sköts på ett
korrekt sätt.
De barn som har varit placerade i fosterhem ska
också få en bra avslutning på placeringen. Man ska
stötta och uppmuntra fosterhemmen att även i fort-
sättningen vara ett nätverk, en vuxenkontakt för bar-
nen - som många gånger har brister i sin relation till
kanske den egna familjen eller släktingarna på grund
av att någonting i livet har gått snett. Det är oerhört
viktigt att vi från statens sida har ett övergripande
ansvar. Socialministern svarar att det ska finnas di-
rektiv till den utredning som nu görs vad gäller LVU,
att bedöma behovet av lagändringar och utvidgnings-
arbetet inom socialtjänsten för att minska osäkerheten
i tillvaron för barn som vistas i familjehem under lång
tid. Jag ser fram emot det uppdrag som ska redovisas
i slutet av augusti i år. Jag hoppas verkligen att det
kommer att mynna ut i förslag som förbättrar villko-
ren för dessa barn och ungdomar.

Anf. 53 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Jag anser, trots allt, att det vore riktigt
att socionomer redan i sin grundutbildning får en bra
utbildning som utredare. Utredningen ska vara basen i
deras arbete, och det fordras en bra utbildning och en
bra utredning för rättssäkerheten. Det kan inte över-
låtas åt kompetensutveckling på arbetsplatsen i kom-
munen.
Socialstyrelsen har vid besök i socialutskottet re-
dovisat brister när det gäller socialutredningar vid
omhändertagande av barn. Det får inte finnas brister
på ett sådant område. Därför hoppas jag verkligen att
ni tänker om och gör en förändring på området.

Anf. 54 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Först ett svar till Thomas Julin. Jag
menar inte att socionomutbildningen inte skulle inne-
hålla en utbildning om utredningar. Frågan var följ-
den kring Birgitta Carlssons fundering kring kunska-
pen i den speciella frågan om utredning av barn.
Det finns några skolor som ger en sådan utbild-
ning, men alla gör det inte. Det är möjligt att fler
skolor borde göra det, men det är upp till skolorna
själva att bestämma i de frågorna.
Jag försökte peka på att vad som kan ses som
brister i socialtjänsten i hög utsträckning är brist på
kompetensutveckling. Personalen ges inte möjlighet
att utveckla sig, möta varandra och utbyta kunskap.
Den typen av kunskapsinhämtning har inte funnits
inom socialtjänsten som t.ex. har funnits inom sjuk-
vården. Det är viktigt att skapa detta, och det uppdra-
get har getts till Socialstyrelsen. Man ska redovisa ett
sådant program. Det kommer att leda fram till att
socialarbetare i framtiden med större säkerhet kan
genomföra sitt arbete och veta hur deras kompe-
tensutveckling kommer att se ut. Det utesluter inte att
det inom socionomutbildningen ska finnas en utbild-
ning om utredningar. Men i den mer specifika frågan
om utredningar av speciellt barnen tror jag mer på
kompetensutveckling.

Anf. 55 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Jag kommer att följa upp frågan yt-
terligare. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att läsa ige-
nom den utredning som har gjorts. Jag ska skaffa den.
Jag hoppas verkligen att vi kan hjälpas åt att se till
att kommunerna verkligen har den kompetens som
krävs. Vi vet att det finns många små kommuner i
vårt land. Det är inte alltid så enkelt för dessa kom-
muner - med bristande ekonomi - att inom alla om-
råden åta sig att skaffa den kompetens som behövs
för den personal som arbetar med frågorna. Därför är
det ett stort ansvar för oss på denna nivå att se till att
det hela fungerar. Det är möjligt att jag återkommer
med frågan.
Men jag tror att man redan på socialhögskolorna
ska lägga större vikt vid att ställa högre krav på de
personer som ska jobba med utredningar kring barn.
Det är så pass komplicerade utredningar som ska
göras - med de tuffa krav som ställs i samhället. Det
är ett samhälle med många familjer som har stora
problem. Då krävs det oerhört mycket av personalen.
Jag hoppas fortfarande att socialministern fortsätter
att följa frågan och vidtar de åtgärder som kan behöva
göras.

Anf. 56 LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Med tanke på hur vi upprörs när
massmedierna tar upp något som har gått fel borde
denna kammare knappast vara så här tom.
Det borde ingå som en naturlig del från kommu-
nens sida att det finns kompetens för att handlägga
ärendena. Handläggarna kan behöva gå vid sidan om
för att få erfarenheter. Det handlar ofta om mycket
komplicerade ärenden med långa historier som ligger
bakom. Det är bra med kompetens för de ärenden
som ska handläggas.
Det är också bra att vi vågar ta upp dessa ärenden
i kammaren. Det är viktigt att vi vågar gå lite närmare
in på den enskilde medborgarens vardag. Ibland är
det lättare med siffror och kalkyler - "Hurra vad vi är
bra!"
Jag hoppas att socialministern kommer att fort-
sätta att ha frågan under uppsikt framöver. Risken är
att det finns fler som kommer att få handlägga dessa
problemställningar i kommunerna. Vi vet att det är
större belastning i vissa områden. Därför kan kom-
petensen svikta eftersom situationen i kommunerna
inte ser likadan ut runtom i landet - även om kom-
munernas ekonomi borde bli mindre dålig efterhand
som ekonomin växer till. Jag önskar socialministern
tack för i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.27 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

11 § Svar på interpellation 1999/2000:76 om
UMTS

Anf. 57 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Per-Richard Molén har frågat nä-
ringsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta
för att påskynda övergången till UMTS. Bakgrunden
till frågan är att det finns en risk att Sveriges för-
språng vad gäller användning av mobiltelefoner och
Internet går förlorat.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som ska svara på interpellationen.
Regeringen anser att det är viktigt att konkurren-
sen på telemarknaden stimuleras så att abonnenterna
ges bättre och effektivare telekommunikationer men
också att marknaden öppnas för nya tjänster och sys-
tem.
Europaparlamentet och rådet har beslutat om ett
samordnat införande av ett system för mobil och
trådlös kommunikation - UMTS - av tredje genera-
tionen inom gemenskapen. Syftet med beslutet är att
underlätta ett snabbt och samordnat införande av
kompatibla UMTS-nät och UMTS-tjänster på grund-
val av principerna för den inre marknaden och i en-
lighet med kommersiell efterfrågan. Enligt beslutet
ska medlemsstaterna möjliggöra ett samordnat och
gradvis införande av UMTS-tjänsterna på sitt område
senast den 1 januari 2002 och inrätta ett auktorisa-
tionsförfarande för UMTS senast den 1 januari 2000.
Med den målsättning som regeringen har är det
givetvis angeläget att denna tidplan inte överskrids.
Tillsynsmyndigheten, Post- och telestyrelsen, ansva-
rar för frekvenstilldelningen och har också upprättat
en tidplan för hur licensieringen ska genomföras med
hänsyn tagen till både beslutet och vår egen nationella
lagstiftning. Det sista är inte minst viktigt eftersom
tillståndsgivningen måste ske med klara och tydliga
villkor för vad som gäller för UMTS-användningen.
Det är viktigt att regelverket är klart och tydligt innan
licensieringen av UMTS sker. Om inte aktörerna är
säkra på vilka regler som sedan kommer att gälla kan
detta hämma utvecklingen och införandet av tredje
generationens mobiltelefoni.
Regeringen har i december i fjol överlämnat en
lagrådsremiss om ökad konkurrens på mobiltele-
marknaden till Lagrådet. Förslaget, som regeringen
på torsdag har för avsikt att förelägga riksdagen,
innebär att de nätoperatörer som innehar ett eget
mobilt telenät är skyldiga att upplåta nätkapacitet för
mobila teletjänster. Förslaget syftar till att främja
konkurrensen och mångfalden på mobiltelemarkna-
den. Givetvis har detta betydelse för introduktionen
av UMTS. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1
april 2000.
Post- och telestyrelsen arbetar för närvarande med
att förbereda licensieringen, och man räknar med att
påbörja inbjudningsförfarandet i april. Mot bakgrund
av det anförda anser jag att det inte finns någon an-
ledning att vidta ytterligare åtgärder.

Anf. 58 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret. När den här
interpellationen väcktes under första hälften av no-
vember var frågan kanske betydligt mera aktuell och
brännbar än vad den nu är någon vecka innan propo-
sitionen kommer att läggas fram. Jag tycker ändå att
det finns anledning att med lite grann historia föra
fram en del synpunkter.
Det här var en fråga som man kunde möta redan
när riksdagen samlades efter valet 1998. Man hade en
diskussion om det var riktigt att så ändra telelagen, att
man skulle tvinga de aktiva nätoperatörerna att för-
ändra sina tillstånd på ett sådant sätt att man öppnade
deras nät för andra operatörer.
Den här diskussionen har pågått månad efter må-
nad, och man borde, tycker jag, ändå från regeringens
sida ha handlat betydligt snabbare än vad man har
gjort. De nätbolag vi har har investerat betydande
miljarder i sina nät. Man behöver bara gå till sig själv.
Om man har investerat betydande belopp, ser man då
med glädje på att det tillstånd man fick 1993/94 och
som skulle gälla i tio år ett tu tre ändras så att man
ska släppa in konkurrenter på sina nät?
Det jag tycker att det finns anledning att fundera
över, och som också är belyst i PTS-utredningar, är
om inte det förslag som uppenbarligen utgår från
lagrådsremissen ändå kommer att innebära att de tre
aktörer vi har - Telia, Comvik eller Tele 2 och Euro-
politan - känner sig lite tveksamma att investera i det
nya nätet UMTS när det gäller den tredje mobiltele-
generationen.
Nu har statsrådet, som jag vet och som man också
kunnat följa i debatten, i samband med den presskon-
ferens där lagrådsremissen presenterades sagt att
dessa aktörer redan har fått en acceptabel avkastning
på sina miljardinvesteringar och att det skulle motive-
ra att näten öppnades även för andra.
Det skulle vara rätt värdefullt om statsrådet på nå-
got sätt ville utveckla när man som investerare i ett
projekt anses ha fått en avkastning som är nödvändig
för att man mer eller mindre ska betraktas som bort-
spelad eller utagerad när det gäller att driva verksam-
heten ensam eller i ett oligopol, som förut.
Spanien, England och inte minst Finland ligger
före. Vi tappar tid. Jag skulle vilja fråga statsrådet:
Vad kommer det här att leda till? Kommer vi ändock
inte att på något sätt tappa det försprång som vi har
genom att olika aktörer inte kan vara med och testa
mycket av nya tjänster i ett nät som vi inte har?

Anf. 59 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag vill först säga att jag och Per-
Richard Molén är rörande överens om målsättningen
med telepolitiken, nämligen att ligga i framkant.
Sverige gör det och ska givetvis få förutsättningar att
göra det i fortsättningen.
Det är också viktigt att fortsätta att se till att man
hela tiden försöker bevaka att konkurrensen och om-
sorgen om både kunder och de nya växande företagen
på det här området upprätthålls. Det är också så att
jag och regeringen har gjort en annan bedömning än
den Per-Richard Molén här ger uttryck för över oron
vad det skulle innebära om man gör som vi föreslår i
den proposition som snart läggs fram i riksdagen, att
dessa nät öppnas när det gäller ledig kapacitet för att
kunna släppa in inte minst nya tjänsteföretag.
Min bedömning, och den känner jag mig väldigt
trygg och säker i, är att när den nya mobiltelefonin nu
är en möjlighet kommer de nya Internettjänsterna att
bli mobila. Här öppnas en ny väldigt spännande och
framtidsinriktad marknad. Detta gör att denna mark-
nad kommer att växa. Den kommer alltså att vara
både lukrativ och intressant. De länder som nu skapar
förutsättningar för de nya företagen att erbjuda tjäns-
ter i detta mobila Internetnät, som ju UMTS i realite-
ten är, kommer att fortsätta att ligga i framkant. Det
är bl.a. den bedömningen som ligger bakom det för-
slag som vi har presenterat i Lagrådet och som vi
inom några få dagar kommer att lämna till riksdagen.
Det är alltså av omsorg om konkurrensen just för
att Sverige ska fortsätta att ligga i framkant som jag
gjort den bedömningen i propositionen.
I går förde vi samtal med EU-kommissionären på
det här området, Erkki Liikanen, och det är på intet
sätt så att Sverige tappar tid, ligger efter eller riskerar
sin position. Min bedömning är att Sverige tvärtom är
starkt på det här området, och vi har alla förutsätt-
ningar med UMTS och nya tjänsteföretag att t.o.m. ta
ett steg framåt när det gäller att vara världsledande.

Anf. 60 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Fru talman! Under dessa månader som har passe-
rat utan att regeringen har kommit med något förslag
har det i debatten uttryckts en väldigt stark oro från
Telia, från Ericsson och från många av de aktörer
som finns på det här området. Denna uppfattning och
oro som har kommit till uttryck verkar statsrådet inte
på något sätt dela. Jag har en känsla av att det finns
en större kunskap om den här branschens verklighet,
problem och situation hos dem som är verksamma på
området än hos oss som ägnar oss åt politik, vare sig
det gäller regering eller riksdag.
De svenska operatörerna har efter 1993 investerat
15 miljarder eller mer i sina nät. Mobilnäten täcker nu
hela Sveriges yta, och det finns uppemot 5 miljoner
mobiltelefonabonnemang i Sverige. Tror statsrådet att
lusten hos de tre aktörerna - eller möjligtvis hos nå-
gon annan aktör - att investera miljarder kommer att
vara opåverkad om man, genom ändringar i lagstift-
ningen förändrar förutsättningarna för de svenska
nätbolagen att bedriva verksamhet i sina nät, tvingar
dem att tillhandahålla nätkapacitet för konkurrerande
aktörer?
Faktum är att det är först nu efter 1996-1997 som
de svenska mobilaktörerna har börjat att redovisa
vinster, lite överskott på sina investeringar. Är det
tillräckligt nu för att man ska öppna för andra och
släppa till nätkapacitet?
Fru talman! Jag har läst Lagrådets yttrande över
lagrådsremissen. Lagrådet konstaterar att det förslag
som regeringen uppenbarligen tänker lägga fram är
av retroaktiv innebörd. Man ingriper i redan beviljade
tillstånd som på något sätt har angivit spelreglerna.
Detta strider mot både regeringsformen och Europa-
konventionen.
Lagrådet uttalar också: Den föreslagna lagstift-
ningens retroaktiva effekter innebär i realiteten en
skärpning av villkoren för tillhandahållande av mo-
bila teletjänster under löpande tillståndsperiod, vilken
inte föranleds av säkerhetskrav och inte heller fram-
tvingas av den tekniska utvecklingen utan som har
närmast kommersiella motiv.
Frågan är alltså: Varför går man då in när det me-
ra har med den kommersiella sidan att göra? Vi har i
dag en situation där Sverige ligger på frontlinjen, där
vi utvecklar mängder av nya typer av tele- och da-
tatjänster i service providers. På något sätt har den
konkurrens och näringsmiljö som finns öppnat dessa
möjligheter.
Jag tycker att regeringen går lite äventyrligt till
väga genom att börja leka lite grann med konkurren-
sen. Samtidigt riskerar man att vi får en begränsad
eller minskad investeringsbenägenhet. Om man in-
vesterar mindre leder det till att det bara blir i de
expansiva regionerna i Sverige som vi kommer att se
en utbyggnad av UMTS. Är det av intresse för rege-
ringen att begränsa möjligheterna för en utbyggnad
av nätet i mera kontraktiva regioner?

Anf. 61 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Nu går vi händelserna lite grann i för-
väg och diskuterar någonting som ligger utöver frå-
gan. Vi diskuterar en proposition som ska läggas fram
inom några dagar. Det blir säkert många tillfällen att
återkomma till denna mycket viktiga diskussion.
Men jag vill ändå starkt protestera mot beskriv-
ningen att jag skulle sitta på departementet och leka,
som Per-Richard Molén uttryckte det. Vi har gjort
mycket seriösa överväganden. Den remissopinion,
som också Per-Richard Molén talade om, har inte
varit så entydigt emot som han nu framhöll från talar-
stolen.
Det handlar självfallet om omsorgen om Sveriges
möjligheter att ligga i framkant på det som är den nya
telekommunikationen, det mobila Internet, och om-
sorgen om konkurrensen och om den ändliga naturre-
surs som detta med luften och telesignalerna är för att
vi som konsumenter och som nation ska kunna nyttja
detta på bästa möjliga sätt. Det är det som ligger
bakom mina överväganden och ingen lust att leka.
Jag tror inte heller att Sverige kommer att vara det
enda land i Europa, Per-Richard Molén, som gör
precis denna bedömning och som försöker att hitta
liknande lösningar. Det är här som den stora markna-
den och det stora intresset ligger.
Sedan vill jag också säga att Lagrådet inte har
kommit fram den slutsats som Per-Richard Molén
anförde, att förslaget strider mot grundlagen och
regeringsformen. Det var en direkt felaktighet som
sades.
I samband med att vi har lagt fram förslaget har vi
självfallet funderat mycket på investeringsviljan. Jag
vill bara påminna om - och vi återkommer till det när
propositionen har lagts fram - att vårt förslag handlar
om ledig kapacitet och om att man ska få full ersätt-
ning också för gjorda investeringar. Jag vill också
påminna om att liknande avtal har träffats frivilligt.
Det finns ett intresse hos nya företag att komma in
och hos de gamla operatörerna att släppa in nya aktö-
rer. Det finns också ett intresse hos nationen och
parlamentet för att se till att denna resurs används så
effektivt som möjligt och i konkurrensens goda namn.
Det är bl.a. dessa skäl som ligger bakom proposi-
tionen som vi får tillfälle att återkomma till att föra en
diskussion om.

Anf. 62 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Fru talman! Vi kan ändå inte komma ifrån att det
som regeringen uppenbarligen tänker sig är en retro-
aktivitet, att man ingriper i redan beviljade tillstånd.
Det tycker jag är något stötande.
Det som egentligen är problemet är frågan om
nätkapaciteten. Det är ju den som man har funderat så
länge på. Också där konstaterar Lagrådet att skyldig-
heten - som det står i yttrandet - att upplåta nätkapa-
citet är beroende av om det finns tillgänglig kapacitet
i nätet. Bedömningen av huruvida så är fallet är bero-
ende av flera faktorer, tekniska såväl som ekonomis-
ka. Lagrådet vill allvarligt, säger man, ifrågasätta om
det är möjligt för en myndighet att med någon grad av
säkerhet bedöma om det finns nätkapacitet tillgäng-
ligt i nätet.
Är det på det sättet - vilket ändå är trovärdigt - att
det är de tre aktörerna och förhoppningsvis några
ytterligare som kommer att avgöra detta med nätka-
paciteten, varför då gå in och ändra i tillstånd som
ändå gäller bara till 2003? Är det inte bättre att man
utvecklar den nya lagstiftningen och ändringarna i
telelagen som enbart berör UMTS-tillstånden? De är
ju inte på något sätt kopplade till det som fanns tidi-
gare. Då har man närmat sig problemet på ett mera
affärsmässigt, rationellt, riktigt och etiskt sätt. Jag
tycker att ingångna avtal ska gälla.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 1999/2000:107 om
rekrytering utan att diskriminera

Anf. 63 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Henrik Westman har frågat mig vilka
åtgärder regeringen tänker vidta dels för att förenkla
diskrimineringslagstiftningen, dels för att bibringa de
fyra "diskrimineringsombudsmännen" samma insikt
om den sociala kompetensens betydelse som skolmi-
nistern givit uttryck för, dels för att förhindra att
myndigheter fortsättningsvis ger ut rena skriv-
bordsprodukter i form av regler eller råd och dels för
att få till stånd en sådan konsekvensanalys som före-
skrivs i förordningen (1998:1820) om särskild kon-
sekvensanalys av reglers effekter för små företag.
Frågorna är ställda mot bakgrund av en handbok med
titeln Rekrytera utan att diskriminera som är utarbe-
tad av de fyra ombudsmännen, dvs. Jämställdhetsom-
budsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskrimine-
ring, Handikappombudsmannen och Ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning,
HOMO.
Diskriminering kan inte accepteras. Det är särskilt
viktigt att diskriminering inte förekommer i arbetsli-
vet. Lagar som förbjuder diskriminering i arbetslivet
har därför en viktig funktion att fylla.
I Sverige finns sedan 1980 lagstiftning med för-
bud mot könsdiskriminering. Sedan 1994 har det
funnits en lag mot etnisk diskriminering. Den 1 maj
1999 började en ny lag om åtgärder mot etnisk dis-
kriminering i arbetslivet att gälla. Samtidigt trädde
ytterligare två nya diskrimineringslagar i kraft, näm-
ligen lagen om förbud mot diskriminering i arbetsli-
vet av personer med funktionshinder och lagen om
förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning.
Jag är inte beredd att dela Henrik Westmans in-
ställning att diskrimineringslagarna är oklara eller
skapar osäkerhet. Jämställdhetslagen är föremål för
översyn, och förslag från regeringen om eventuella
ändringar i lagen kommer att läggas fram under inne-
varande år. De tre nya diskrimineringslagarna har
bara varit i kraft drygt ett halvår. Regeringen har
utlovat att följa tillämpningen av de tre nya lagarna
och analysera eventuella negativa effekter för bl.a.
företagande och arbetsmarknad. En sådan analys
kommer givetvis att göras. Vidare har regeringen och
riksdagen tagit upp frågan om en eventuell samord-
ning av lagstiftningen och ombudsmannafunktioner-
na. Inom Regeringskansliet har frågan redan börjat
diskuteras, och avsikten är att ett utredningsarbete ska
kunna påbörjas när lagarna har funnits en tid så att
erfarenheter kan dras av tillämpningen.
Ombudsmännen har till uppgift att bedriva infor-
mationsverksamhet och verka för författningsänd-
ringar när sådana behövs. Förordningen (1998:1820)
om konsekvensanalyser av reglerna för små företag
gäller i samband med att myndigheter meddelar be-
slut om föreskrifter eller råd enligt författningssam-
lingsförordningen. Ombudsmännens handbok inne-
håller inte vare sig författningsregler eller allmänna
råd som avses. Det har därför inte funnits någon skyl-
dighet för myndigheterna att göra en sådan kon-
sekvensanalys. Det finns därför inga skäl för rege-
ringen att vidta åtgärder för att få till stånd en sådan
analys. Oavsett om det föreligger en skyldighet att
göra en konsekvensanalys eller inte, anser jag dock
att det är viktigt att alla råd anpassas till små företags
villkor.
Avslutningsvis konstaterar jag att utarbetandet av
handboken har skett inom det uppdrag som ombuds-
männen har.

Anf. 64 HENRIK WESTMAN (m):
Fru talman! Jag får tacka Mona Sahlin för svaret.
Jag kan börja med att konstatera att vi båda är
emot diskriminering. Det är viktigt att det finns lagar
som reglerar det här och som stävjar missbruk. Själv
tycker jag dock att de lagar som finns borde samman-
föras och förenklas.
Nu befintliga lagar är, enligt min uppfattning,
oklara och uppbyggda så att de skapar betydande
rättsosäkerhet, och lagarna fyller inte rimliga rättssä-
kerhetskrav. Den uppfattningen delar jag med många,
men tydligen inte med Mona Sahlin. Vi är således
inte överens på den punkten.
Jag anser att företagen i förväg måste veta vad
som gäller. Nu kan de fällas för avsiktlig direkt dis-
kriminering, men också för oavsiktlig både direkt och
indirekt diskriminering. En arbetsgivare kan således
bli fälld utan att ha haft uppsåt. Skyldigheterna är inte
tillräckligt definierade. Bevisbördan ligger hos ar-
betsgivaren, och eventuella skadestånd är inte förut-
sägbara.
Lagarna präglas av välvilja men är också ett ex-
empel på hur det bästa blir det godas fiende. Man vill
förändra attityder och värderingar men har missförs-
tått varför företag finns till. Syftet med företagande är
att få till stånd ett värdeskapande och att få en föräd-
ling av insatsfaktorer till nyttigheter som andra har
behov av. Ansvaret handlar om att göra produktions-
processen så effektiv som möjligt. Ansvaret att för-
verkliga politiska samhällsmål faller inte på företa-
gen.
Att läget är förvirrat bekräftas av våra fyra om-
budsmän. De har sannerligen inte gjort det hela bättre
med sin rekryteringshandbok. Kraven och råden gör
att man får ett intryck av att de inte alls har klart för
sig att det finns annat än storföretag, med särskilda
avdelningar som inte gör annat än sysslar med rekry-
tering. Råden och kraven som ställs är många, och i
många fall är de orimliga för en småföretagare.
Mona Sahlin svarar att det är viktigt att råd anpas-
sas till små företags villkor. Så har uppenbarligen inte
skett i det här fallet. Man kan fråga sig vilken typ av
företag som de här råden och anvisningarna är anpas-
sade för.
Jag har i min interpellation pekat på några orim-
ligheter. Ett litet företag är oftast mycket sårbart, och
varje person som rekryteras där betyder förhållande-
vis ofta mycket mer än hos ett stort företag. Personlig
lämplighet, social kompetens och allroundkunnande
kan då vara livsviktigt för företaget, trots att det är
krav som inte får ställas enligt handboken.
Man tycks inte ha klart för sig att en anställning är
en subjektiv handling och att en anställning är ett
frivilligt avtal mellan fria människor. Företagaren gör
en frivillig, långsiktig överenskommelse med en
person. Överenskommelsen bygger på ömsesidigt
förtroende och ömsesidiga åtaganden inför framtida
samarbete, prestationer och motprestationer. Det
handlar om arbetsuppgifter, kompetensutveckling och
kostnader, som då ska anpassas efter individens be-
hov.
Företagaren påtar sig ett långtgående ansvar för
samarbetet med en person, men får inte fråga om
sådant som kan ha avgörande betydelse när personen
i fråga senare ska utföra sina arbetsuppgifter. Vad ger
detta för konsekvens?

Anf. 65 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag vill också börja med att under-
stryka att den här diskussionen inte handlar om huru-
vida man är för eller emot diskriminering. Självfallet
är vi emot.
Det handlar om vilka effekter man bedömer att
lagstiftningen har och om den lagstiftning vi har är
rimlig i innehåll och om den är enkel och tydlig att
efterleva. Den diskussionen är det självfallet viktigt
att ta. Det är inte det jag vill argumentera mot.
Däremot tycker jag att Henrik Westman är väl ti-
dig och hård med sitt omdöme att lagarna är verk-
ningslösa, krångliga, dåliga och svåra. Jag är inte
säker på det - långtifrån.
Jag tycker att lagstiftningen är viktig. Det är vi
överens om. Det finns också mycket goda skäl till
diskussionen om hopslagning. Den diskussionen har
både regering och riksdag sagt att vi ska återkomma
till när lagstiftningen har funnits en tid. Den diskus-
sionen har vi kvar att ta, och den är viktig nog.
Jag tycker att Henrik Westman gör en del hals-
brytande invändningar mot själva lagstiftningen, bl.a.
att det är så fruktansvärt att man kan bli fälld utan att
ha uppsåt. Om jag är ute och kör bil har jag inte upp-
såt att köra över någon, men jag kan ändå bli dömd
för det.
Den här lagstiftningen ska handla om den oerhört
svåra frågan hur man undviker både öppen och indi-
rekt diskriminering, beroende på de olika faktorer
som vi här pratar om. EU-kommissionen, som nu
förbereder direktiv på det här området, är inne på
liknande tankar.
Jag tycker att Henrik Westman ska fundera en
gång till om det verkligen är en kritik som är värd att
ta upp. Jag tycker inte det.
Låt oss däremot när lagstiftningen har funnits en
tid se om den är bra och effektiv och se om det är en
bra diskussion att föra ihop lagstiftningen och om-
budsmannafunktionerna.
Det gäller alltså en handbok. Jag vet inte om nå-
gonting är skrivbordsprodukter i dag - det är väl
snarare dataprodukter. Handboken är i så fall en så-
dan.
Ombudsmännen säger mycket tydligt i handboken
att de inte är experter på rekrytering, utan att myndig-
heter, företag och enskilda säkert har större kompe-
tens och erfarenhet. Men på ett område har de sär-
skild kunskap, och det är i fråga om hur man i sam-
band med rekrytering undviker fallgropar som kan
leda till att man bryter mot diskrimineringslagarna.
Det är i det syftet som denna handbok är utgiven,
alltså med ambitionen att ge en samlad överblick över
vad lagarna innehåller och, i den mån det är möjligt,
tala om vad som är tillåtet och inte tillåtet enligt la-
gen. Jag tycker att det är en vällovlig och bra ambi-
tion.
Jag jobbar intensivt med förenklingsarbete, bl.a.
hur myndigheter och andra informerar de små företa-
gen, och jag ska naturligtvis också föra diskussioner
med ombudsmännen med detta syfte.

Anf. 66 HENRIK WESTMAN (m):
Fru talman! Jag skrev inte interpellationen därför
att jag tyckte att lagarna var verkningslösa, utan jag
skrev den därför att jag tyckte att de råd och anvis-
ningar som finns i handboken är väl halsbrytande och
speglar att man egentligen inte vet vad småföretag är
för något. Det är rätt mycket förnumstiga råd som
tydligt visar att man inte är expert på rekrytering. Jag
är tvärtom rädd för att det blir för mycket verkningar
och att man tar det här lite för allvarligt. Det borde
kanske anpassas till ett litet företag och dess möjlig-
heter att göra alla de analyser och ställningstaganden
som det står om i handboken.
Jag tycker att det är bra att man ser över och dis-
kuterar förenklingen i lagstiftningen. Det är ett bra
svar jag har fått från Mona Sahlin, att man ser över,
försöker förenkla och kanske också sammanför det
hela. Det var om detta som en av mina frågor jag
ställde handlade om, och den har jag fått ett bra svar
på, tycker jag.
Men den andra frågan, om den sociala kompeten-
sen, är också ganska viktig. På den frågan har jag inte
fått något svar. Det är möjligt att frågan var för svår
och förbigicks med tystnad eftersom det här råder lite
olika uppfattningar mellan ombudsmännen och skol-
ministern.
Jag konstaterar efter Mona Sahlins svar när det
gäller utformning, omfattning och målgrupp för råd
som utges av ombudsmännen att vi båda tycker att
det är viktigt att de ska anpassas till småföretagarens
villkor. Men i svaret sade Mona Sahlin att regeringen
inte tycker att man egentligen har att göra med att
ombudsmännen ger ut råd och anvisningar som bara
anpassas för och tillämpas av storföretag och att man
inte behöver analysera rådens konsekvenser, eftersom
ombudsmännens regelbok bara ska ses som något
slags information. Detta blir då en ganska fascineran-
de tanke som jag inte är säker på att t.ex. en domstol
skulle dela om den skulle ta upp ett diskriminerings-
mål. Jag tror nämligen att det ligger nära till hands att
domstolen sneglar på vad ombudsmännen har skrivit
och lägger en ganska stor vikt vid deras inställning.
Jag har ändå känt ett visst positivt gensvar för att
detta behöver förenklas och ses över. Men jag tycker
ändå att regeringen och Mona Sahlin borde ta detta
med vad ombudsmännen gör på lite större allvar och
känna ansvar för detta.
Jag förstår att jag inte kommer att få något erkän-
nande här, men jag hoppas att Mona Sahlin ser till att
översynen av lagarna också följs av råd från regering-
en till ombudsmännen, så att förenkling, klarhet och
anpassning även till småföretag uppnås.

Anf. 67 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Jag tänkte ta upp lite under den delen
som gäller småföretagare. Statsrådet svarade inte
riktigt på hur anpassad den här lagstiftningen är för
småföretagsamhet. Jag vet att statsrådet själv har
ansett sig vara småföretagare. Jag vet inte i vilken
mån statsrådet har haft anställd personal och på vilket
sätt hon i så fall har rekryterat.
Rekryteringsprocessen spelar en oerhört viktig
roll för en småföretagare. Man ska leva mycket nära
den som man jobbar tillsammans med. Ofta är det just
genom personliga kontakter och närhet som man
rekryterar. I handboken är rekryteringen mer anpas-
sad för storföretagsamhet. Man rekommenderar t.o.m.
att personliga kontakter inte ska användas. Jag vet
inte om statsrådet tycker att det är en lämplig rekom-
mendation.
Vi vill ju alla ha en så bra företagsamhet som
möjligt här i Sverige. Framför allt är det för småföre-
tagarna som vi ska försöka skapa bra förutsättningar
för företagsamhet. När jag läser rekryteringshandbo-
ken ser jag mycket stora hinder för den lille företaga-
ren att rekrytera. Jag blir skrämd när jag läser den och
ser enorma svårigheter i den.
Jag skulle vilja höra vad statsrådet anser om den
här lagstiftningen. Är den anpassad för småföretag-
samhet? Anser statsrådet också att handboken är väl
skriven för småföretagare och att den är en hjälp för
deras rekrytering?

Anf. 68 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Nog för att vi politiker har ansvar, ska
ha åsikter och ska tänka och tycka om mycket, men
det finns ändå en gräns för hur jag som statsråd i
Näringsdepartementet ska gå in och ha detaljerade
synpunkter på en bok som innehåller, råd, tips och
idéer för att underlätta att undvika att diskriminera
människor ute i arbetslivet. Därav har jag inte gått in
och kommenterat sådant som jag tycker är enskild-
heter, som vad man säger om social kompetens och
annat.
Den diskussion som vi nu för består av två delar.
Den ena gäller om de olika diskrimineringslagarna är
bra, lätta att använda och får det syfte som vi alla tre
är överens om, nämligen att ingen ska bli diskrimine-
rad på grund av sitt kön, sin ålder, sin etniska bak-
grund eller sin sexuella läggning.
Mitt svar är att så här långt tror jag att lagstift-
ningen är bra, men när den har funnits ytterligare en
tid ska vi, precis som riksdagen och regeringen har
sagt, utvärdera den för att se om det går att göra för-
enklingar och om det vore bra att slå ihop lagstift-
ningen eller ombudsmännen. Då ska självfallet också
frågan om det blir enklare och mer överblickbart
också för de små företagen spela en viktig roll, själv-
klart.
Jag tycker som sagt att det är lite omvänt när jag
som socialdemokrat nu säger att vi politiker kanske
inte ska lägga oss i och i riksdagens talarstol stå och
diskutera riktigt allt, utan vi ska hålla oss till lagstift-
ningen och vad politikerna faktiskt har att bestämma
om. Sedan ska jag allmänt sett - vilket jag också gör
- föra diskussioner med myndigheterna så att de, när
de utformar inte bara direkta råd utan också tips, idéer
och handböcker, också tänker på den lille företaga-
rens verklighet. Detta är självfallet viktigt.
Det är inte så att jag anser mig ha varit småföreta-
gare. Jag var egenföretagare några år och är väl med-
veten om både de problem och de oerhörda
lyckokänslor som kan finnas i att så småningom an-
ställa någon och att förhållandet då förändras radikalt
för ett litet företag.
Men som sagt: Låt oss inte i denna debatt tappa
perspektivet. Denna handbok har tagits fram med ett
mycket allvarligt och välmenat syfte, nämligen att
hjälpa företag att undvika att diskriminera. Det är
trots allt den uppgiften som är viktig att hålla i min-
net.
Sedan återstår mycket när det gäller att i många
sammanhang skapa förståelse hos alla myndigheter
för att det är skillnad mellan att vara en liten företaga-
re och en stor. Det är skillnad på vilken kunskap man
kan hålla sig till minne, vilka anvisningar man kan ta
till sig och vilket språk man förstår. I dessa delar har
vi mycket att kvar att jobba med från Näringsdepar-
tementets sida. Och det, försäkrar jag både Patrik
Norinder och Henrik Westman, gör vi, också när det
gäller diskrimineringslagarna.

Anf. 69 HENRIK WESTMAN (m):
Fru talman! Det andas ganska mycket att vi tycker
samma sak, att vi tycker att det är viktigt att undvika
diskriminering och att vi ska se till att hjälpa småfö-
retagarna så att de inte hamnar i något sådant. Samti-
digt kan jag hålla med om att vi ska diskutera lagarna.
Men det är ändå ganska allvarligt när man från ansva-
rigt håll - för det måste man väl ändå säga att dessa
ombudsmän är - tolkar lagarna på det sätt som man
har gjort i form av sina råd och anvisningar.
Jag vill rekommendera läsning av råden och an-
visningarna för de ger rätt halsbrytande konsekvenser
för en småföretagare, och jag har tagit upp några av
dem i min interpellation. Jag tolkar det så att man har
haft ett storföretag framför sig när man har funderat
på råden. Det är inte bra, därför att då kanske småfö-
retagarna drar sig extra mycket för att anställa någon,
och vi vill ju alla få fart på småföretagsamheten.
Blir det så att de då inte rekryterar eller att de inte
längre vänder sig till arbetsförmedlingar, som det står
i vissa utredningar nu, därför att de känner att dessa
är emot företagsamheten är det inte bra. Därför hop-
pas jag att det leder till resultat om Mona Sahlin tittar
på detta. Jag tror att en diskussion med ombudsmän-
nen om att göra det lite enklare är bra. Titta på de råd
som finns. De är krångliga för en småföretagare. De
är inte anpassade för dem. De kan försvåra. En dom-
stol kommer säkert att fundera över vad de har sagt.
Det väger trots allt ganska tungt vad dessa ombuds-
män säger. Då är det inte bra. Då blir det negativa
konsekvenser.

Anf. 70 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Jag får stryka under vad statsrådet sa-
de, dvs. att politiker inte ska lägga sig i allting. Det är
jag den första att hålla med om. Däremot går det inte
att bara krypa förbi frågeställningen om handboken.
Statsrådet säger att det inte är någonting vi ska de-
battera här, men det är det. Det är en anpassning till
lagstiftningen som ombudsmännen har sett det, och
därför är den en viktig handling.
Jag skulle vilja se att man gjorde om den eller tit-
tade på hur man skall anpassa lagstiftningen för små-
företagsamhet.
Jag vill också tacka för beskedet att lagstiftningen
ska ses över och att man ska utvärdera detta. Jag
hoppas att den utvärderas mycket utifrån hur småfö-
retagsamheten har klarat dessa diskrimineringslagar.
Jag har själv varit småföretagare i 30 år, och jag
känner bekymmer över hur man ska lösa rekrytering-
en när jag har läst handboken. Jag vill understryka
vikten av att vi får en lagstiftning som gör att vi inte
förhindrar arbete hos småföretagsamheten, för det är
där många arbeten ska komma fram.

Anf. 71 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag ska vara mycket kort. Jag vill ba-
ra säga att det är en bra diskussion, men det finns
ändå gränser för hur den ska föras. Jag har läst hand-
boken. Det helhetsintryck jag har är inte det som
Henrik Westman och Patrik Norinder har. Det jag
koncentrerar mig på är det jag har ansvar för att
handha gentemot myndigheterna, nämligen lagstift-
ning, tillämpning och resurser.
Jag vill verkligen understryka att en domstol som
ska döma utifrån diskrimineringslagarna inte tittar på
vad som står i handböcker. Det kan jag försäkra. Man
titta på lagen. Man tittar på skrifterna runt lagen och
försöker efterfölja dem.
Slutligen ska vi självfallet utvärdera dessa lag-
stiftningar, och då ska vi också titta på småföretagen.
Låt oss inte glömma att den stora grunden för utvär-
dering är om diskrimineringen har minskat. Har vi
fått större mångfald i arbetslivet? Har fler människor
sluppit att bli diskriminerade beroende på sitt kön, sin
sexuella läggning eller sin etniska bakgrund? Det är
det som är avsikten med lagen, och det är det som
utvärderingen ska gälla. För att nå dit är det viktigt att
alla förstår och kan använda lagen. Då kommer små-
företagen in i bilden.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på interpellation 1999/2000:47 om
rörlighet på arbetsmarknaden

Anf. 72 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Martin Nilsson har frågat mig om jag
ser den tilltagande arbetskraftsbristen på arbetsmark-
naden som ett allvarligt problem, vilka åtgärder jag är
beredd att vidta för att ytterligare öka kompetensen
för att därigenom öka den geografiska rörligheten på
arbetsmarknaden samt om regeringen är beredd att
kartlägga om och hur eventuella negativa ekonomiska
konsekvenser för den enskilde påverkar viljan att
studera.
Sverige går nu in i ett nytt skede med ökad till-
växt, fler jobb och minskad arbetslöshet. Arbetslös-
heten var i november 1999 nere i 5,2 %. Det för-
stärkta anställningsstödet som beslutades om under
1999 har lett till att antalet personer med långa in-
skrivningstider minskar. Arbetslösheten bland perso-
ner med invandrarbakgrund sjunker påtagligt. Detta
nya ekonomiska läge har möjliggjort för regeringen
att ge arbetsmarknadspolitiken en tydlig tillväxtin-
riktning. Vi kan offensivt satsa på platsförmedling
och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning i sektorer
med behov av arbetskraft.
Martin Nilsson pekar i sin interpellation på ett
antal problem och risker som följer med den kraftiga
tillväxten. Jag delar hans oro. Den regionala obalan-
sen är stor. Utvecklingen är inte lika positiv i hela
Sverige. I stora delar av landet har många människor
fortfarande lika svårt som tidigare att komma in på
den reguljära arbetsmarknaden. Parallellt med detta
ser vi tendenser till flaskhalsar. En tilltagande arbets-
kraftsbrist utgör ett allvarligt hot mot en långsiktig
tillväxt.
Brist på arbetskraft finns bland annat inom yrken
som kräver högskoleutbildning. Detta problem har
regeringen redan tidigare uppmärksammat och fort-
sätter nu satsningen på en kraftigt utbyggd högskola.
Men det finns också tendenser som tyder på arbets-
kraftsbrist inom andra yrken som kräver en kortare
utbildning, bl.a. yrken där någon form av licens är ett
krav, som elektriker och svetsare. Arbetskraftsbrist
inom dessa områden lämpar sig väl att mötas med
arbetsmarknadspolitiska insatser.
Ett annat sätt att möta arbetskraftsbrist är att möj-
liggöra utbildningsinsatser redan innan brist uppstår.
Därför har möjlighet för bristyrkesutbildning för
redan anställda införts på prov detta år. Dessutom har
det nationella programmet för IT-utbildning, SwIT,
utökats, och Kunskapslyftet finns kvar ytterligare
något år. Vidare föreslog regeringen i budgetproposi-
tionen att drygt 1 miljard kronor årligen ska avsättas
till individuell kontinuerlig kompetensutveckling i
syfte att ge den enskilde större inflytande över sin
kompetensutveckling.
Regeringens massiva satsning för ökad kompetens
kan behöva kompletteras med ytterligare insatser för
att öka den geografiska rörligheten. I Regeringskans-
liet pågår för närvarande ett arbete med att försöka
hitta former för att underlätta pendling för vissa
bristyrken.
Regeringen är väl medveten om att ekonomiska
faktorer har stor betydelse för den enskildes möjlighet
att utbilda sig. Regeringen har nyligen lagt en propo-
sition om reformerat studiestödssystem som bl.a.
syftar till att underlätta för den enskilde att våga börja
studera.
Kunskapslyftskommittén genomför för närvaran-
de en utvärdering av Kunskapslyftet och det särskilda
utbildningsbidraget. Men det är mycket viktiga och
svåra frågor, och jag följer därför noga utvecklingen
inom arbetsmarknadspolitikens område.
Jag vill också informera Martin Nilsson om det
mångfaldsprojektet som startats i Näringsdeparte-
mentet med uppgift att kartlägga hur faktorerna kön,
klass, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning och
funktionshinder påverkar den enskildes möjligheter
på arbetsmarknaden samt att utreda hur mångfald i
näringslivet kan påverka tillväxten.
Jag vill avslutningsvis säga att arbetslöshetspro-
gnoserna nu visar att det är möjligt att uppnå det av
regeringen fastställda 4-procentsmålet men att det
finns flera osäkra faktorer och att regeringen kan
komma att behöva göra särskilda insatser för att klara
av detta. Jag har för avsikt att återkomma till dessa
frågor i den arbetsmarknadspolitiska propositionen
och i budgeten.

Anf. 73 MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Låt mig tacka näringsministern för
svaret. Jag tycker att det i mångt och mycket är ett
positivt svar. Jag tror att vi delar synen att arbets-
kraftsbrist där den uppstår är ett stort problem dels
därför att den riskerar att skapa flaskhalsar som i sin
tur skapar inflation, vilket kan föra med sig många
ekonomisk-politiska konsekvenser, dels därför att en
ökad rörlighet på arbetsmarknaden är en av de meto-
der som Sverige måste kunna använda som en kon-
kurrensfördel på en internationell marknad. Det är
sant att vi har mer rörlighet i dag - exempelvis geo-
grafisk rörlighet och kompetensrörlighet - än vad vi
har haft på många år. Men det är också sant att kraven
är så oerhört mycket större än vad de har varit tidiga-
re. Det finns all anledning att jobba vidare med detta.
Jag tror också att det är viktigt att diskutera rör-
ligheten på arbetsmarknaden därför att det blir svårt
att ta en diskussion om det andra stora problem som
finns på arbetsmarknaden, nämligen en kvarstående
arbetslöshet som behöver bekämpas. Den riskerar att
komma i bakgrunden för diskussionen om flaskhalsar
och arbetskraftsbrist.
Man kan ju tycka, det tycker i alla fall jag, att
detta är en fantastisk situation. Bara för ett par år
sedan hade det varit helt omöjligt att föra denna dis-
kussion. Från massarbetslöshet till stark sysselsätt-
ningsökning och stark tillväxt i ekonomin - det får
väl sägas vara ett gott betyg till såväl regering som
riksdagsmajoritet. Det goda betyget får kanske, som
näringsministern också påpekar i svaret, speciellt
anses gälla de omfattande utbildningssatsningar som
varit en viktig del.
Men faktum kvarstår: Det behöver göras mer.
Problemen är större. Kraven i dag är oerhört mycket
större. Det vi ser är stora såväl yrkesmässiga som,
framför allt, regionala problem på arbetsmarknaden.
Jag väljer att tolka näringsministerns besked om att
han ska fundera på de här frågorna och komma tillba-
ka i såväl arbetsmarknadspolitisk proposition som
budgetarbete som positivt.
Jag tror att vi är överens om vad rörlighet i första
hand ska innebära. I första hand ska det innebära
satsning på utbildning, kompetensrörlighet. Där finns
det en hel del saker. Jag tror för min del, och jag
skulle gärna vilja höra näringsministerns svar på det
utan att för den skull föregå allt budgetarbete, att det
finns ett behov av att öka omfattningen av den indivi-
duella kompetensutveckling som nu finns.
Jag tror också att det finns anledning att fundera
på hur man kan öppna upp Kunskapslyftet. Det är
förvisso en tillfällig satsning, men mycket talar med
tanke på de ökade kraven för att man på ett eller an-
nat sätt kommer att få se något slags fortsättning. Hur
kan man öppna upp där så att fler som i dag är an-
ställda kan få den kompetens som detta innebär?
Den andra punkten efter utbildningsrörlighet eller
kompetensrörlighet är väl någon form av rörlighet
mellan olika yrkesval, att arbetstagare och arbetslösa
måste vara beredda att också fundera på andra yrken
än dem man traditionellt har jobbat inom. Här vet jag
att det pågår ett arbete när det gäller a-kassan. Det
bereds i Regeringskansliet. Bl.a. ska det klargöra
vilka krav som ska ställas. Det är också en viktig del i
den här rörligheten.
Den tredje och sista biten handlar om den geogra-
fiska rörligheten. Jag tror inte att man ska underskatta
den. Den kommer också att behövas. Från en del håll,
speciellt länsarbetsnämnden hemma i Jönköpings län
som har stora svårigheter med det här, signaleras det
om problem med såväl resurser som regelsystem. Jag
hoppas och tror att näringsministern också lägger in
detta när han funderar inför budget och arbetsmark-
nadspolitisk proposition. Det behövs åtgärder för att
också öka den geografiska rörligheten. Såväl pend-
ling som flyttstöd behöver diskuteras i det samman-
hanget.

Anf. 74 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Med risk för att gå in här och bryta en
parrelation av inbördes beundran får jag vara lite mer
obekväm.
Både Martin och jag fick lite nyhetsinformation
på länsarbetsnämndsnivå i går. Där var väl kanske
inte länsarbetsnämndschefen lika optimistisk som
näringsministern är i sitt svar och trodde inte att 4-
procentsmålet skulle uppnås.
Jag har läst näringsministerns svar. Jag tycker att
det är bra att man i svaret manifesterar att det är ett
allvarligt problem med flaskhalsarna på arbetsmark-
naden. Det står dock "tendenser till" flaskhalsar. Det
är väl ändå ett understatement? Det är åtminstone i
våra trakter, i Jönköpings län, ett påtagligt faktum.
Länsarbetsnämnden i Stockholm har frågat 1 800
företag. Sex av tio vill växa, men de saknar rätt ar-
betskraft. Det löser man genom inhyrning, genom
ökad övertid och genom att tacka nej till order. Det är
ett påtagligt bevis på att tillväxten kunde vara bättre i
vårt land om vi kunde lösa den här problematiken.
Hur får vi då människor som i dag är arbetslösa
att ta ett arbete? Det var ganska entydigt från länsar-
betsnämnden i går, och vi har hört det från flera håll,
att pendlingsstöd är en avgörande faktor för att mins-
ka kostnaden när man går från arbetslöshet till arbete.
Jag tror att vi måste inse att Sverige är ett glest befol-
kat land där möjligheterna till arbetspendling måste
finnas utan att det utgör ett alltför stort ekonomiskt
avbräck.
Det vore intressant att höra vilka sådana förslag
som förbereds. Det aviseras i skrivningen här att det
kan finnas en lösning för vissa bristyrken. Jag skulle
önska att det inte blev specifikt riktade lösningar för
vissa bristyrken utan att man jobbar på generella
regeländringar i det här avseendet. Vi har varit inne
på att göra det mer generöst än i dagsläget. Jag tror att
det är nödvändigt. Bilen är det enda sättet att ta sig till
jobbet för väldigt många. Jag tycker att det vore en
fördel om man fick arbeta med det här ute på arbets-
förmedlingarna.
Det här med bristyrkesutbildningen gladdes jag åt
i propositionen. Jag tycker att det är ett nytt tänkande
som möjliggör för dem som redan är i arbetskraften
att få ta del av en utbildning som gör att de kan lämna
sin plats till någon annan. Det är rätt tänkt, men det
var väldigt lite pengar. 130 miljoner är en spott i
havet. Dessutom måste man ansöka via länsarbets-
nämnderna. Det är ett krångligt förfarande, och det
räcker inte till. Mer satsning och ökning i den rikt-
ningen skulle jag se på med stor glädje och tacksam-
het. Jag vet att man även ute på arbetsförmedlingsni-
vå skulle tycka att det vore bra om det här kom till
stånd.
Sedan kan jag beklaga - och jag skulle gärna vilja
fråga näringsministern om - detta med kompetensut-
vecklingen. 1 miljard kronor har avsatts. När kommer
ett förslag om hur det här kommer att se ut? Det är
också ett framtidsförslag, men det måste få ett reellt
innehåll och specificeras. När kommer förslaget?
Jag skulle också gärna vilja lämna över förslaget
om en fungerande lärlingsutbildning som faktiskt
möjliggör att handelns kunskaper blir en alternativ
utbildningsväg. Man knyts tidigt till ett företag. Man
får en anknytning till en arbetsgivare och en möjlig-
het att göra entré på arbetsmarknaden. Många invand-
rarungdomar har väldigt svårt att få fotfäste i dag. Vi
fick en signal i förra veckan om flickor som slutar
skolan direkt efter nian och som efter sju år inte har
kommit in på arbetsmarknaden och inte heller har
någon utbildning.
Det här med alternativa utbildningsvägar tycker
jag är en jätteviktig nyckelfråga. Man kanske måste
se att det inte bara finns en väg att ta sig igenom sko-
lan utan att det finns olika möjligheter att välja och att
alla har inriktningen att man ska få en anknytning till
arbetslivet.

Anf. 75 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att pers-
pektiven skiftar snabbt. Det var inte så länge sedan
som Maria Larsson stod här och angrep mig för att
ingenting hände på arbetsmarknaden. Sysselsättning-
en ökade för sakta. Det var alltför många öppet ar-
betslösa. Nu får jag kritik för att det inte går tillräck-
ligt snabbt att klara av frågan om flaskhalsar. Pers-
pektiven ändras snabbt.
Jag vill säga att när det gäller frågan om flaskhal-
sarna delar jag den kritik som tas upp, eller de farhå-
gor som finns. Men det är också så att länsarbets-
nämnderna med sina resurser har möjligheter att
hantera detta. Problemen uppkommer när det, som
jag säger i interpellationssvaret, krävs alltfler som ska
ha högre utbildning. Det är dock få länder, om något,
som under så kort tid har satsat så starkt på högre
utbildning och som har ökat antalet högskole- och
universitetsplatser så mycket som vi har gjort. Vi
måste fortsätta att gå den vägen. Detta är ett problem,
men det är på något sätt ett positivt, hanterbart pro-
blem.
Jag vill också säga något om den geografiska rör-
ligheten och frågan om pendlingsstöd. Jag tror inte att
det är en framkomlig väg. Pendlingsstöd kan man
möjligen rikta in på en grupp under en viss tid om
man vet att denna arbetskraft krävs för att kunna lösa
vissa särskilda arbetsuppgifter som har stor betydelse
för tillväxten i en region, en kommun eller liknande.
Ett bra exempel är byggnadsarbetare.
Men att ha pendlingsstödet som ett system kan
inte vara en bra metod eftersom arbetsgivaren och
arbetsgivarens erbjudande om lönevillkor, arbetsmil-
jö, utveckling osv. ändå måste vara det avgörande. Vi
får inte hamna i att vi generellt sett betalar pendlings-
stöd.
Däremot är det oerhört viktigt, och det ser vi allt-
mer, med kommunikationer.
Om vi har snabba och bra kommunikationer inne-
bär det att jag som individ får en mycket större ar-
betsmarknad. Det gäller om sträckor som det tar två
timmar att färdas i dag sedan kanske bara tar en halv-
timma eller en timma att färdas. De stora vinsterna
kan man inte minst göra när det gäller kommunika-
tioner som är kopplade till tåg. Det innebär då att jag
som individ vidgar min arbetsmarknad. Det är sådana
investeringar som det handlar om. Det är den vägen
vi ska gå. Men att ha pendlingsstöd som någon gene-
rell metod tror jag kan bli både konkurrenshämmande
och felaktigt på andra sätt.
Fru talman! Vi står inför två problem, om jag nu
ska ta upp problemen. Det ena problemet är att vi ska
klara av flaskhalsarna, och de är oftast regionalt be-
tingade, dvs. att det är fler flaskhalsar inom de områ-
den där det är en snabb tillväxt. Det andra problemet,
som vi står inför, är att vi ser att Sverige blir alltmer
tudelat. Vi kan se att den öppna arbetslösheten fortfa-
rande ökar i skogslänen. Där är det ingen efterfrågan
på arbetskraft, och vi kan se att nästan hälften av de
öppet arbetslösa har varit långtidsarbetslösa. De har
varit arbetslösa i kanske två, tre, fyra, fem år.
Vi måste dels klara av dessa flaskhalsar, dels klara
av dessa långtidsarbetslösa. Och det krävs helt andra
åtgärder än generella åtgärder. Det måste vara mer
riktade åtgärder.

Anf. 76 MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Först vill jag säga några ord till Maria
Larsson. Jag tror att hon använde uttrycket
"parrelation". Man behöver väl inte skämmas över att
man har goda resultat. Jag tror att den tillväxttakt som
har varit i ekonomin i den del av landet som såväl
Maria Larsson som undertecknad representerar i
denna riksdag visar att vi har mycket att tjäna på den
politik som faktiskt har förts.
Det är väl i alla fall värt att notera något för denna
kammares protokoll när det gäller länsarbetsnämnds-
direktören i Jönköpings län. Det är värt att konstatera
att man är väldigt nära att nå en 4-procentig arbets-
löshet. Sannolikt gör man det redan inom någon må-
nad.
Det är också värt att till näringsministern säga
några ord när det gäller just flaskhalsproblematiken.
Jag vill först säga att jag håller med om bilden av att
det här är en tudelad fråga. Det är ingen lätt fråga.
Man kan inte bara fokusera på detta. Men det är ock-
så viktigt att göra någonting åt flaskhalsproblemati-
ken. Annars kommer vi inte till den andra egentligen
viktigare frågan, nämligen hur vi klarar av att få in de
marginaliserade i arbetslivet, de som i dag är utanför-
stående på arbetsmarknaden. Hur klarar vi att få fram
de satsningar som behövs?
Om man fokuserar på flaskhalsproblematiken tror
jag att det är viktigt att komma ihåg att uppmärk-
samma näringsministern på att det skiljer sig ganska
mycket över landet. Jag är lite rädd för bilden av att
det huvudsakligen handlar om högskoleutbildningar
eller universitetsutbildningar. Det har gjorts jättestora
insatser i det avseendet. Det är på många områden ett
stort problem. Men i den region som Maria Larsson
och jag kommer från handlar det ofta om andra kate-
gorier. Det är ofta ganska yrkesinriktade utbildningar
som behövs. Det handlar om verkstadsindustrin. Det
handlar om elektriker osv. Det finns ett antal områden
där det finns konkreta bristsituationer. Det är viktigt
att se att det behövs åtgärder.
När det gäller diskussionen om penningstöd tror
inte jag heller att det är stödet inom arbetsmarknads-
politiken som behövs, men det behövs en diskussion
inte minst om de avdragsmöjligheter som finns och
om vad man kan göra i det avseendet. Det är en
mycket kostnadskrävande reform, och det är en svår
diskussion att ta upp i jämförelse med andra angeläg-
na budgetkrav. Jag är väl medveten om det. Någon-
stans måste man också ta upp diskussionen om vad
detta är värt, och det tror jag att näringsministern gör
i interna regeringsförhandlingar.
Jag tror också att det är viktigt med ett flyttstöd
eftersom all kompetens som behövs inte finns i när-
liggande område. I vår region, Jönköpings län, kan
jag konstatera att det finns en ganska omfattande
läkarbrist. Den kommer vi inte till rätta med genom
pendling till näraliggande platser. Det behövs också
andra former av stöd. Då är flyttstödet viktigt. Det är
ju synd att Maria Larsson exempelvis representerar
ett parti som vill minska eller ta bort det stödet, men
det är viktigt att det finns ett sådant.
Sedan håller jag med när det gäller diskussionen
om kommunikationer, speciellt kollektiva kommuni-
kationer. Men det är inte lösningen i hela landet. På
många ställen är befolkningsunderlaget alltför litet för
att man ska kunna lösa problematiken på det sättet.
Då måste det finnas en möjlighet att använda bilen.
Då kommer vi ju in på den diskussion som såväl
Maria Larsson som jag har försökt föra, nämligen om
vilka incitament det finns när det handlar om att vara
arbetslös eller ta ett jobb som innebär att man får
merkostnader i och med att man har egen bil och kör
de här milen osv. Jag tror att det finns anledning att
fundera på detta med möjligheten att göra avdrag för
resor till jobbet i framtiden.

Anf. 77 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag är verkligen lika glad som både
näringsministern och Martin Nilsson över att arbets-
lösheten minskar. Om takten ökar blir jag inte ledsen
för det. Det tror jag inte att näringsministern heller
blir. Det jag reagerade lite mot var att man kanske
tillskriver regeringen hela handlingskraften när det
gäller att komma in i en tillväxtfas. Det är bra jobbat
att ha sanerat ekonomin, men att vi finns i en omvärld
med en högkonjunktur är ju icke heller oväsentligt.
När det gäller att rekrytera välutbildad arbetskraft
får man samfällda signaler från vårt län. Det är inte
problemet. Jag har träffat ett antal Gnosjöföretagare i
dag, och de säger att de har bra relationer till hög-
skolan. De har knytningar till högskolan. De är fad-
derföretag åt högskolestuderande. Att rekrytera den
kategorin är inte problemet. Problemet är att fylla
platserna på verkstadsgolvet. I det avseendet är pend-
lingsstöd eller, rättare sagt, möjlighet till avdrag för
resor till arbetet en oerhört viktig faktor.
Jag ser gärna att näringsministern med kraft driver
kravet på t.ex. Europakorridoren. Jag tror att pendling
till arbetet kommer att öka i stor utsträckning de när-
maste åren. Tillgången till snabba allmänna kommu-
nikationer är naturligtvis av godo, men det går inte att
täcka in vårt glest befolkade land med allmänna
kommunikationer överallt. Då måste det finnas möj-
lighet att också använda bilen till jobbet och dra av de
resorna skattemässigt. Jag efterlyser inte ett direkt
stöd men en avdragsmöjlighet. Jag blir orolig om
näringsministern så kategoriskt avvisar det här. Tack!

Anf. 78 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag börjar med flaskhalsarna. Det är
klart att de är ett utomordentligt allvarligt problem.
Om vi inte klarar av att tillföra arbetskraft med den
kompetens som efterfrågas leder det till en löneglid-
ning. Den leder till kompensatoriska krav från andra
grupper som inte får del av det här. Det leder då till
inflation, och inflationen leder till räntehöjning. Den
kan i sin tur stoppa den goda tillväxten. Jag ser utom-
ordentligt allvarligt på den frågan.
Jag delar också uppfattningen, som jag sade i mitt
svar, att det inte bara handlar om högskoleutbildade.
Det handlar om yrkesutbildade och som jag nämnde
yrken där man kräver någon form av licens, som
elektriker, svetsare och liknande. Det här måste han-
teras inom den reguljära arbetsmarknadspolitiken.
Där har vi också goda förutsättningar.
Det finns flyttstöd. Vi bedömde att det skulle
kosta ungefär 300 miljoner kronor, och 275 miljoner
har gått åt till flyttstöd i dag. Det kan vi se. Det här
flyttstödet består av pendlingsstöd, varje dag i sex
månader. Det består av starthjälp, och det består av
resebidrag om man ska söka jobb osv.
Jag förstår att ni menar något annat. Det ska vara
något generellt som ska gälla hela tiden eller något
liknande. Men det finns alltså möjlighet för mig att få
stöd för att kunna flytta. Under en viss tid kan jag få
ett visst stöd.
Jag är öppen för allt. Jag stänger inte dörren. Jag
försöker bara argumentera. Jag tror inte att det vore
bra med ett generellt pendlingsstöd, att man generellt
får någonting. Det är möjligt att man kan göra skatte-
avdrag eller något liknande. Vi tittar på denna fråga,
men jag tror inte att man generellt kan göra så här.
När det sedan gäller frågan om Sverige, regering-
en och att det är en stark högkonjunktur runtomkring
osv. ska vi inte klappa oss på bröstet. Det är synd att
det är så få i kammaren när jag säger detta. Jag talade
i går med Liikanen, en av kommissionärerna, och jag
har talat med många andra i kommissionen. De säger
så här till mig: Det "hottaste" landet i Europa i dag är
Sverige. Det är det land som bäst har förberett sig för
de strukturella förändringar vi kommer att se. Det är
det land som mest har tagit till sig IT. Det är det land
som mest har satsat på utbildning. Det är det land
som där vi i dag har den snabbaste tillväxten. Jag
tycker att det är ett gott betyg för denna regering.

Anf. 79 MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Jag delar näringsministerns analys på
den senaste punkten. Det är kanske inte så förvånan-
de, men jag vill likväl ändock markera det till proto-
kollet.
Det finns ett antal möjligheter inom arbetsmark-
nadspolitiken att göra mer begränsade insatser. Jag
har noterat att näringsministern för något slags dialog
om byggindustrin och pendling. Det tycker jag är ett
bra initiativ.
Det är också bra att ta en diskussion om något
som vi kanske inte har diskuterat här men som själv-
klart också måste tas med i perspektivet, nämligen:
Vad är det offentligas roll, och vad är näringslivets
roll? Självklart har näringslivet och företagsvärlden
också ett ansvar för att se till att det finns såväl kom-
petens som rörlighet på arbetsmarknaden. Det måste
vara en dialog mellan det offentliga och näringslivet.
Det vill jag instämma i. Det finns anledning att ta en
sådan diskussion även om vardagsfrågorna utöver den
akuta byggproblematiken.
Det finns möjligheter att göra en hel del inom ar-
betsmarknadspolitiken. Det har exempelvis gjorts i
Jönköpings län i form av att man har bedrivit buss-
ning mellan Jönköping och Gnosjöregionen när det
har funnits behov av det. Jag tycker att det är bra.
Men det är också, precis som näringsministern har
varit inne på, en ganska begränsad åtgärd som bör
vidtas under en begränsas period. Antingen måste den
sedan leva av egen kraft, eller så måste den ersättas
av mer generella åtgärder. Det är då diskussionen om
vilka skattemässiga regler som gäller exempelvis för
pendling och sådant kommer upp.
Jag hoppas att näringsministern tar med sig denna
diskussion till det kommande budgetarbetet och den
arbetsmarknadspolitiska propositionen. Det är viktigt
att man får fram åtgärder inom det här området.

Anf. 80 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att rege-
ringen har för avsikt att komma med en hel del åtgär-
der på det arbetsmarknadspolitiska området. Det är
åtgärder som dels ska tillse att vi uppnår detta 4-
procentsmål, dels ger oss bättre möjligheter att hante-
ra frågan om flaskhalsar. Därtill ska vi göra en över-
syn och se hur vi kan styra utvecklingen bättre natio-
nellt och använda de instrument som AMS har till sitt
förfogande.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på interpellation 1999/2000:77 om
näringslivskoncentration

Anf. 81 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat vilka
åtgärder jag avser vidta för att inte näringslivet alltför
starkt ska koncentreras runt Stockholm samt vilka
åtgärder jag avser vidta för att stödja utvecklings-
strategin för Västra Götaland.
Bakgrunden till frågan är bl.a., enligt Ulla-Britt
Hagström, att av bolagen på Stockholms Fondbörs
återfinns närmare 60 % på adresser i Stockholmsom-
rådet och att enligt vissa bedömare Göteborgsbolag
värderas lägre än Stockholmsbolag inom samma
branscher.
Jag håller med Ulla-Britt Hagström om att in-
frastrukturen är mycket viktig för näringslivets ut-
veckling. Stora investeringar har gjorts och kommer
att göras för att förbättra tillgängligheten till Västsve-
rige och Göteborg. Väg E 6 är planerad att byggas ut
till fyrfältig väg genom hela Bohuslän under perioden
fram till år 2007. Andra stora vägutbyggnader som
planeras i regionen är väg 40, delen mellan Borås och
Ulricehamn, som planeras att byggas ut till fyrfältig
väg. Väg 45 planeras för utbyggnad till motorväg på
sträckan mellan Göteborg och Älvängen. Denna ut-
byggnad samordnas med byggandet av ny dubbelspå-
rig järnväg i samma sträckning. En annan stor järn-
vägsinvestering i regionen är utbyggnaden till dub-
belspår på Västkustbanan söder om Göteborg.
Ulla-Britt Hagström pekar på Stockholm som en
region som utvecklas positivt vad gäller näringslivet.
Jag instämmer i den bedömningen men vill samtidigt
framhålla att denna positiva utveckling kunnat ske
trots en allt svårare trängsel i vägsystemet i Stock-
holm. Nyligen genomförda beräkningar av Statens
institut för kommunikationsanalys visar att ungefär
330 000 bilar drabbas av trängsel varje dag i Stock-
holmsregionen. Motsvarande tal för Göteborg är
40 000.
En stark ekonomisk utveckling i Stockholmsregi-
onen har gynnsamma effekter för hela den svenska
ekonomin och är av stor betydelse för förnyelsen av
det svenska näringslivet. För att Sverige bättre ska
utnyttja sitt samhällskapital och ytterligare förstärka
sin position som framgångsrik industrination är det
dock viktigt att samtliga delar av landet, utifrån sina
förutsättningar, bidrar till den gemensamma tillväx-
ten. Det är således positivt för både storstäder och
övriga delar av landet att den regionala utvecklingen
blir mer balanserad. De regionala tillväxtavtalen är ett
viktigt instrument för offentliga aktörer att tillsam-
mans med näringslivet identifiera och utveckla regio-
nernas starka sidor och möjligheter. I det avseendet
pågår för närvarande ett betydelsefullt arbete i Västra
Götalands län som regeringen följer noggrant.
Även inom ramen för EU:s strukturpolitik görs
betydande insatser i svenska regioner, bl.a. i de norra
delarna av Västra Götalands län. Med dessa medel
kan åtgärderna inom tillväxtavtalen kompletteras och
finansieras.
Många av de frågor som tas upp i utvecklings-
strategin för Västra Götalands län sammanfaller med
pågående arbeten i Regeringskansliet. Detta gäller
bl.a. inriktningen av investeringar i trafikens in-
frastruktur och utbyggnaden av infrastrukturen för
den moderna informationstekniken. Inom båda dessa
områden har regeringen för avsikt att under våren
lämna propositioner till riksdagen.

Anf. 82 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Björn Rosen-
gren för svaret på min fråga. Det är viktigt att Västra
Götaland inte hamnar i bakvattnet som tillväxtregion.
Det två viktigaste parametrarna är infrastrukturen och
kompetensförsörjningen. Jag tackar för svaret att E 6
ska byggas ut genom hela Bohuslän. Statsrådet näm-
ner också andra viktiga vägsträckningar.
Det är dock en fel bedömning att lyfta fram just
Statens institut för kommunikationsanalys jämförelse
av trängseln av 330 000 bilar i Stockholmsregionen
mot 40 000 i Göteborg och att ta detta som en intäkt
för att vägnätet inte skulle ha betydelse för tillväxten.
Vad jag vill lyfta fram är länken från Göteborg till
Mälardalen och Stockholm. Utvecklingen i Östersjö-
området är viktig också för Göteborg.
En viktig vägsträckning som Björn Rosengren
inte nämnt och som är ytterligt viktig är E 20. E 6 och
E 20 måste nämnas tillsammans. Det är en huvudför-
bindelse för tung trafik. Den är också bättre, då det är
ett flackt område att ta sig igenom. Det är en vägför-
bindelse för 350 000 regioninvånare. Det är ett viktigt
stråk för en sammanhållen arbetsmarknad i regionen.
E 20 mellan Göteborg och Stockholm är 472 ki-
lometer varav 219 har eller håller på att få målstan-
dard. Endast 25 kilometer av dessa ligger i Västra
Götaland. 73 % av de outbyggda delarna av E 20
ligger i Västra Götaland. Det är också den mest
olycksdrabbade delen. Jag vill därför fråga närings-
ministern varför inte E 20 nämns i svaret.
Min fråga utgår från en rapport jag läste med ru-
briken Rea på västsvenska företag - En granskning
av värderingen av börsbolagen i de tre storstadsregi-
onerna. En uppföljning är på gång. Frågeställningen i
rapporten är om det finns en närhetsfaktor bakom
börskurserna. Av bolagen på Stockholms fondbörs
återfinns närmare 60 % på adresser i Stockholmsom-
rådet.
Den här undersökningen utgår från tre regioner,
Stockholms och Uppsala län, Västra Götalands och
Hallands län och Skåne och Blekinge län. Tyvärr har
jag inte kunnat studera detta vidare då utred-
ningstjänsten inte har kunnat finna någon annan un-
dersökning beträffande denna fråga. Björn Rosengren
har inte heller berört frågan i svaret.
Men klart är att koncentrationen av utbildning,
analytiker och kontakter lockar alltfler företag till
Stockholmsregionen. Jag håller med statsrådet om att
en stark ekonomisk utveckling i Stockholmsregionen
har gynnsamma effekter för hela den svenska ekono-
min. Men det är mycket viktigt att andra regioner får
möjlighet till tillväxt. Västra Götaland är Nordens
främsta transportregion och fungerar som en motor i
svensk ekonomi. Trots detta återfinns börsen lägst
värderade grossistföretag i regionen, liksom företag
inom branscherna kemisk industri, konsumentvaror,
medier, rederitransport samt verkstad. Antalet jum-
boplatser vägs inte upp av en stor andel guldmedaljer
menar den här rapporten av Hallvarsson & Halvars-
son. Närhetsfaktorn borde egentligen inte spela någon
större roll vid värderingen av börsbolag eftersom
börsen ju finns i cyberrymden.
Jag har försökt att få en sammanställning av hur
det ser ut under de tre senaste åren när det gäller
ökningen av börsnoterade företag i Stockholms-,
Göteborgs- och Malmöregionen. Det finns inget skri-
vet om hur näringslivskoncentrationen till Stockholm
påverkar övriga storstadsregioner i landet. Varför
görs det inga sådana sammanställningar? Statsrådet
anser ju att tillväxten är viktig i hela landet.

Anf. 83 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att
Västsverige, dvs. Västra Götalands län och Hallands
län, faktiskt hävdar sig väl bland Europas regioner
när det gäller bruttoregionalprodukten. Man har fak-
tiskt en väldigt snabb tillväxt. Även andra typer av
indikatorer på tillväxt och välfärd är positiva för
Västra Götalands län. Förra året var Västra Götalands
län ett av enbart fem län i Sverige som ökade sin
befolkning. Övriga 16 län redovisade negativa siffror.
Men det är självfallet så att Västra Götalands län
är ett stort län med varierande förutsättningar för sitt
näringsliv. Orter som Bengtsfors och Karlsborg har
under senare år tappat många arbetstillfällen. Rege-
ringen har gjort särskilda insatser för dessa orter och
följer mycket noga utvecklingen.
Jag kan också meddela kammaren att Göteborg är
Nordens enda hamn med transocean linjetrafik, vilket
är av stor betydelse för den svenska industrin. Om-
kring 25 % av den svenska exporten passerar genom
Göteborgs hamn. På uppdrag av regeringen har Sjö-
fartsverkets generaldirektör Anders Lindström till-
sammans med Göteborgs kommun och Göteborgs
hamn förhandlat fram en överenskommelse som in-
nebär en storsatsning på förbättrade farleder till Gö-
teborgs hamn. Denna överenskommelse har slutförts i
dag.
I en första etapp kräver det investeringar på
ca 700 miljoner kronor som kommer att tillse att vi
får Torshamnsleden rätad, breddad och fördjupad.
Enligt överenskommelsen ska staten svara för 500
miljoner kronor och Göteborgs kommun och hamn
för 200 miljoner kronor. Samtidigt kommer Göte-
borgs hamn att genomföra investeringar på ca 400
miljoner kronor i kajanläggningar för att kunna ta
emot den nya generationen containerfartyg. Enligt
överenskommelsen ska också en andra etapp som
omfattar åtgärder i Böttöleden prövas senast under år
2005.
Detta är en stor investering som görs. Om man
jämför - nu ska man inte göra det - Västra Götaland
med det län jag kommer ifrån, Norrbotten, och talar
om tillväxt och fördelning av tillväxt, tycker jag fak-
tiskt att detta är en av de starkaste regionerna som vi
har i Sverige när det gäller den ekonomiska utveck-
lingen. Det är jag glad över, och självklart kommer
den att bli bättre. Som jag har sagt kommer staten
tillsammans med regionen att göra ytterligare investe-
ringar. Jag nämnde ett exempel här.

Anf. 84 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka näringsministern för
detta. Jag tackar givetvis för dagens överenskommel-
se om hamnen. Eftersom näringsministern är mer
påläst på Göteborg och Västra Götaland än vad jag
trodde ska jag passa på att ge ytterligare några kom-
mentarer.
Det finns väldigt många viktiga infrastrukturfrå-
gor. Personligen vet jag, eftersom jag kommer däri-
från, att näringslivet i Skaraborg med en handfull
stora koncernföretag och ett mycket stort antal un-
derleverantörsföretag och småföretag är starkt bero-
ende av en god vägstandard. Det är kanske därför
som jag har stannat väldigt mycket vid detta. Det
gäller inte minst livsmedelssektorn. Där framstår
Skaraborg som marknadsledande i landet och expor-
terar tre gånger så mycket som det producerar.
Detta får följdeffekter, inte minst inom transport-
sektorn som har många huvudkontor placerade i Ska-
raborg. Merparten av kommunerna i Skaraborg har
bara en halv timme eller kortare transporttid till E 20.
Detta understryker E 20:s betydelse som pulsåder
genom Västsverige. Men den goda vägstandarden får
ett abrupt slut i Närke. Där är det slut på god väg.
Sedan vill jag beröra den s.k. Sverigediagonalen
där E 20 också utgör en viktig pulsåder som är av
väsentlig betydelse för Bergslags-, Närke- och Mä-
lardalsområdet. Detta gäller godstransporter. Här har
vi också kopplingen till Göteborgs hamn som ytterli-
gare storhamn. Det är tydligen löst i dag, vilket är
väldigt bra.
Vi har ett annat området som näringsministern har
att prioritera, och det är Landvetters flygplats. Succén
med Arlanda med nya tågförbindelser betyder myck-
et, men det behövs också en snabbförbindelse till
Landvetters flygplats. En snabbförbindelse Göte-
borg-Landvetter skulle ge en utvecklingspotential för
hela regionen. Landvetters flygplats har faktiskt ett
överskott, näringsministern, på 200 miljoner. Det
måste värderas och få leda till utveckling.
I Västra Götaland är många människor beredda att
offra av kultur, bekvämlighet och trygghet för att
medverka till att stärka tillväxten i regionen. Det
måste också regeringen värdera. Västra Götaland är
en av landets viktigaste tillväxtregioner. En betydan-
de del av Skandinaviens industrier ligger inom 30
mils radie från Göteborg. Internationaliseringen av
näringslivet är också påtaglig. Då måste regeringen
inse att ändå fler satsningar på infrastrukturen krävs.
Jag undrar om näringsministern känner till väg-
nätet i hela Västra Götaland. Är näringsministern
beredd att satsa på det? Vi har flera olika tillväxtbran-
scher. Jag ska inte gå in på alla dem nu, men vägnätet
är väldigt viktigt.
Sedan har jag också en annan fråga som gäller ut-
vecklingsstrategier. Den handlar om det finansiella
läget. En gest från näringsministern sida nu skulle
kunna vara att placera huvudkontoret för sjunde AP-
fonden i Göteborg. Det skulle ge ett finansiellt lyft till
regionen och öka framtidstron. Jag har inte riktigt fått
svar på frågan om E 20 ännu, och detta är ytterligare
en fråga: Har näringsministern funderat över om
huvudkontoret för sjunde AP-fonden skulle kunna ges
som ett lyft till Göteborg?

Anf. 85 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! När det gäller infrastrukturen, vägar,
tågtransporter, flyg osv., kommer vi i mars månad att
lägga fram en infrastrukturproposition. Där kommer
vi att ta upp frågor om utbyggnad, drift och underhåll
av vårt infrastrukturella komplex. Den kommer att
handla om hur vi ska fördela pengar och hur mycket
pengar det ska kosta under perioden 2002-2011.
Som interpellanten väl känner till har vi ett in-
frastrukturellt beslut här i riksdagen som innebär att
på tio år ska vi lägga ut 190 miljarder kronor. Vi har
tyvärr inte uppnått det. Bakgrunden till detta är att vi
gjorde väldigt stora besparingar. Detta gäller ju inte
bara staten utan även kommunerna. Det är lättare att
spara på investeringar än att spara på socialvård,
skola, omsorg osv.
Nu är vi i en annan situation. Nu befinner vi oss i
en situation där vi återigen kraftfullare kan se över
infrastrukturen. Jag kan självklart inte svara för var-
enda väg, stor eller liten, i Västra Götaland. Men jag
är medveten om att när det gäller vägnätet är drift och
underhåll eftersatta. Det gäller vägar såväl i storstads-
regionerna som i glesbygden, och jag vill än en gång
säga att det kanske är än värre i glesbygden.
Det är inte något försvar. Vi måste nu göra en
stark upprustning när det gäller drift och underhåll.
Ta E 6:an i norra Bohuslän. Det är en av de mest
olycksdrabbade vägarna, och det är den väg som jag
av det skälet anser måste prioriteras mest.
Mitt svar är: Den här frågan återkommer vi till i
mars. Det här är ingenting man gör på en dag, så vi
får se hur vi långsiktigt nu ska klara av att förbättra
vårt vägnät, hur vi ska förstärka infrastrukturen och
hur detta ska finansieras.
När det sedan gäller huvudkontor hit och dit ska
jag inte ge mig in på att svara på det. Det får vi lösa i
Regeringskansliet och återkomma till.

Anf. 86 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det är ju ändå så att man skulle kunna
få en synergieffekt för landet om storstadsregionerna
på något sätt kunde komplettera varandra bättre. Det
är därför jag tjatar om vägsträckningen mellan Göte-
borg och Stockholm. Jag har ett mål med den här
interpellationsdebatten, nämligen att näringsministern
liksom ska koppla ihop E 6 och E 20, och inte glöm-
ma E 20. Det kan leda till något positivt för framti-
den.
Det är faktiskt så att var åttonde svensk bor runt
Sverigediagonalen. 12 % av Sveriges förvärvsarbe-
tande befolkning bor här. Det är ett stråk som passe-
rar Vänern och Vättern, ramar in Mälaren och förbin-
der Stockholm och Göteborg. Det är ganska intres-
sant. Här finns 450 000 av de 3,8 miljoner som är
sysselsatta i landet. Räknar man Stockholm, Göteborg
och kommunerna intill handlar det om 43 % av Sve-
rige. 30 % av godstransporten genereras från länen
runt Sverigediagonalen, så det här är intressant.
Sedan förstår jag att näringsministern inte kan
svara vad gäller huvudkontoret för sjunde AP-fonden.
Men man skulle ändå kunna hoppas. Jag skulle väl tro
att näringsministern inte skulle bli så glad om op-
tionsmäklarna sade att de ska flytta sitt huvudkontor
till t.ex. London. Det är viktigt att vi får vara med och
diskutera, även om jag vet att regeringen har det här
beslutet. Men vi förväntar oss draghjälp av närings-
ministern.

Anf. 87 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag hänvisar än en gång till den pro-
position som kommer att presenteras när det gäller
infrastrukturen.
När det gäller såväl infrastrukturella investeringar
som andra investeringar som görs från statens sida
tror jag nog man kan säga att storstadsregionerna är
väl prioriterade. Det är också så att marknaden spelar
en större roll i dessa regioner, och därav följer att
privat kapital och privata intressen deltar i investe-
ringar på ett helt annat sätt än vi kan se i övriga Sve-
rige.
Ett bra exempel på detta är bredbandsutveckling-
en. På det området är det marknaden som spelar
starkt, det är marknaden som investerar, och det gyn-
nar storstadslänen på ett sätt som måste sägas vara
utomordentligt bra. Och det beror mycket på att man
från regeringens sida och från kammarens sida myck-
et tidigt har förstått att det här kräver en avreglering.
Men det är ändock så att övriga landet inte har
samma chans. Därför tycker jag att vi ska ha en viss
balans. Jag som näringsminister måste slåss för hela
landet - självfallet såväl för Göteborg och Västra
Götaland som för andra delar. Och det tycker jag
ändå att vi gör. Men vi bör göra mer, och det ska vi
återkomma till.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på interpellation 1999/2000:167 om
grundservicen på landsbygden

Anf. 88 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Eskil Erlandsson har frågat mig om
jag avser att vidta åtgärder så att hela landets befolk-
ning ska kunna känna den trygghet som en garanterad
grundservice ska ge, vilka åtgärder jag är beredd att
vidta för att alla Sveriges medborgare ska omfattas av
en garanterad grundservice, vilka åtgärder jag avser
att vidta för att åstadkomma en positiv utveckling i de
mindre orterna samt vilka åtgärder jag avser att vidta
för att minska den pågående avfolkningen av lands-
bygden.
Regeringen stöder en mängd insatser för att
främja utveckling och goda levnadsvillkor i Sverige
utanför de tre storstadsområdena. Av dessa kan sär-
skilt nämnas den utbyggnad av infrastrukturen i form
av järnvägar och flygplatser samt den kraftiga ökning
av antalet högskoleplatser som sker över hela landet.
Jag vill även nämna de framgångsrika förhandlingar
om ökade medel för regionalpolitiska åtgärder från
EG:s strukturfonder om sammanlagt cirka 10 miljar-
der kronor för perioden 2000-2006, som nyligen har
avslutats.
Som ledamot i den regionalpolitiska utredning
som regeringen tillsatt känner Eskil Erlandsson också
väl till den uppgift att bl.a. utarbeta en strategi för
regional balans som utredningen har. Dess förslag
kommer förhoppningsvis att kunna medverka till att
underlätta de problem som Eskil Erlandsson tar upp.
Ett annat exempel på vad regeringen redan gör är
de regionala tillväxtavtal som tagits fram för varje län
och som för närvarande behandlas av Näringsdepar-
tementet. Med dessa ges lokala och regionala aktörer
möjlighet att påverka utvecklingsplanerna för sitt län.
Detta är viktigt i en strategi för en modern regional
näringspolitik.
Vad beträffar olika former av grundservice som
Eskil Erlandsson nämner vill jag särskilt nämna den
databas över förändringar i tillgången till service i
gles- och landsbygd, som på regeringens initiativ
nyligen har tagits fram.
Arbetet med att utveckla samordnade servicelös-
ningar utifrån denna bör intensifieras. Den nämnda
utredningen har härutöver bl.a. i uppdrag att lämna
förslag vad gäller grundläggande servicefrågor, både
samhällelig och kommunal service i gles- och lands-
bygd.
Det är förvisso av stor positiv betydelse för såväl
landsbygden, mindre orter som storstäder och dess
befolkning att den regionala utvecklingen blir mer
balanserad.

Anf. 89 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.
Jag har alltså ställt fyra frågor till näringsminis-
tern, och jag ska inte upprepa dem.
Men, fru talman, jag är djupt oroad över såväl de
växande regionala obalanserna i Sverige som att
näringsministern av svaret att döma inte delar min
oro. Näringsministern konstaterar i svaret att det
förvisso är "av stor positiv betydelse för såväl lands-
bygden, mindre orter som storstäder och dess befolk-
ning att den regionala utvecklingen blir mer balanse-
rad". Det är ett grovt understatement av det faktum att
Sverige håller på att kantra.
Näringsministern säger att regeringen "stöder en
mängd insatser för att främja utveckling och goda
levnadsvillkor i Sverige utanför de tre storstadsområ-
dena". Han nämner utbyggnad av infrastruktur som
järnväg och högskola, satsningar som Centerpartiet
har varit med och drivit fram.
Näringsministern nämner dock inte den kanske
viktigaste framtida infrastrukturella satsningen, ut-
byggnaden av en digital infrastruktur till alla företag
och hushåll i landet. Det är enligt min uppfattning en
av statens grundläggande uppgifter att garantera lika
tillgång till denna infrastruktur för alla medborgare.
Inte heller när det gäller den digitala infrastruktu-
ren kan staten undandra sig detta ansvar. Utveckling-
en mot en bättre teknikstruktur är en överlevnadsfrå-
ga och kräver mycket snabba åtgärder för landsbyg-
dens del.
För att vända den negativa trend vi nu ser måste vi
hjälpas åt, enligt min uppfattning. Det finns en stark
kraft och en enorm vilja runtomkring i landet att
påverka den negativa utveckling som vi ser i alltför
stora delar av vårt land. Denna vilja och denna kraft
måste tas till vara. Här vill jag särskilt peka på vikten
av att ta till vara stödord som t.ex. delaktighet. Män-
niskor vill vara med och påverka sin framtid. Man vill
påverka sin livskvalitet. Man vill ha kultur i alla delar
i landet. Man vill ha goda kommunikationer och
utbildningsmöjligheter.
Jag tycker att regeringen har glömt bort dessa stö-
dord när man utformat sin regionalpolitik. Jag anser
därtill att regeringen skyddar sig genom att - som
vanligt - säga: Vi har tillsatt en utredning som ska
lösa de här problemen.
Jag måste därför upprepa mina frågor: Vad avser
regeringen göra t.ex. på IT-området, så att människor
kan känna trygghet på det området? Kommer alla
delar av vårt land att få tillgång till den infrastruktu-
ren på lika villkor? Vad avser regeringen göra med
det finmaskiga vägnätet och vägunderhållet på det-
samma? Vad vill regeringen när det gäller den motor
på landsbygden som jag anser att jordbruket är?
Kort sagt: Vad vill regeringen göra för att förbätt-
ra servicen i Småortssverige och på den svenska
landsbygden?

Anf. 90 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Det är inte så att jag inte delar den oro
som uttrycks. Jag har stått en timme här i talarstolen
och talat om att Sverige är tudelat, på grund av att vi
på vissa ställen har en oerhört snabb tillväxt och på
andra ställen en mycket låg tillväxt. Det är regering-
ens liksom denna kammares sak att försöka finna
vägar att få tillväxt överallt. Vi är överens om det.
Sedan har naturligtvis frågan om flyg och tåg en
oerhört stor betydelse för mindre orter. När det gäller
flyg vill jag bara erinra om att flera mindre flygfält
som har en stor betydelse för orter har öppnats under
de senaste åren och delfinansierats av staten.
När det sedan gäller frågan om bredband kan man
konstatera, och det har sagts tidigare här i kammaren i
dag, att det är få länder som så snabbt har byggt ut
bredbandskommunikationer inom IT som Sverige -
få länder. Det har gått oerhört snabbt. Men problemet
är att vi inte har lyckats få det lika snabbt överallt.
Då vill jag uttrycka det så här: Detta rör både
marknaden och om staten. Marknaden har klarat och
kommer att klara detta oerhört bra i storstadsområde-
na och i många städer därutöver. Men vi behöver
också med all sannolikhet skjuta till stöd för mindre
order för att kunna få en snabb utveckling av bred-
band.
När det gäller bredband finns det också ett litet
missförstånd. Inte minst Centerpartiet driver ju linjen
att det ska var optokabel eller svartkabel som man
gräver ned. Men bredband är 2 megabyte per sekund i
båda ändarna, för att nu ha en teknisk definition. Det
innebär alltså att detta likaväl kan ske via radiokom-
munikation och på annat sätt. Därför menar jag att vi
också måste ha konkurrens, och vi måste även bedö-
ma vilken teknik vi ska använda.
Jag kommer i mars månad att förelägga riksdagen
en IT-proposition. Där kommer jag mycket noggrant
att kunna redogöra för och lägga fram förslag om
bredbandsutbyggnad, dvs. infrastrukturen, frågor om
staten som ordningsman och en hel del andra frågor
om regelverket för att snabbt få ut detta.
När det sedan gäller landsbygden och landsbyg-
dens utveckling har det ju visat sig att vi har en kraft i
Sverige, som också nämndes här, och det är byalagen.
Vi har en oerhörd kraft bland dem. Där man har star-
ka byalag, och där man får ett rimligt stöd för detta,
kan vi också se en fantastisk utveckling. Många
gånger handlar det om basverksamhet som t.ex. jord-
bruk, men man har också mycket annan verksamhet.
Det kan vara turism, tillverkning, service etc. Det är
den utvecklingen jag tror att vi måste gå vidare med.
Därför har vi också beviljat 9 ½ miljon kronor till
Folkrörelserådet, som faktiskt spelar, både som opi-
nionsbildare och som idégivare, en väldigt viktig roll
i detta avseende.

Anf. 91 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Vi tycks vara överens om att Sverige
håller på att kantra. Det är ju så, vilket har konstate-
rats många gånger här i kammaren, att av Sveriges
289 kommuner är det, nu för fjärde året i rad, lite
drygt 200 som minskar. Det är därtill samma kom-
muner år efter år. Några står stilla, och bara ungefär
ett tjugotal ökar. Detsamma kan konstateras när det
gäller den inomkommunala utvecklingen. Det finns
kommuner som inte kommer att få ihop en normal
skolklass om några år, där barnafödandet är så lågt att
man inte kommer att kunna fylla en enda skolklass.
Då måste jag återigen fråga om det i denna lilla
skola, som det trots allt finns några elever i, inte ska
finnas samma möjlighet att ta till sig kunskap över de
nya medierna som det gör i den stora skolan i den
stora staden, både i skolan och på fritiden, om inte
lille Kalle i den lilla skolan ska kunna spela på sam-
ma sätt som samma Kalle skulle kunna ha gjort om
han hade bott i en lite större stad.
Jag upprepar alltså: Med tanke på det jag har refe-
rerat till, nämligen befolkningsutvecklingen, tycker
jag att det snabbt borde läggas fram en strategi från
regeringens sida om hur man avser att lösa kommuni-
kationerna och den breda utbildningen av folket, hur
man ser på demokratiaspekterna i alla delar av landet
och hur man sprider kulturen i alla delar av landet.
Det går inte att vänta på den utredning som regering-
en och ministern har tillsatt.
Slutligen vill jag fråga om vi skulle kunna tänkas
vara överens om en princip, nämligen principen att
ingen bygd är för liten för att ha rätten att överleva
och att det är medborgarna där som ska avgöra sin
framtid och att den inte ska dikteras uppifrån.

Anf. 92 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag inser mer än väl problemet med
befolkningsutvecklingen, men jag tror att vi ändå
måste klara ut vad det är. Det är faktiskt så att vi har
för låga födelsetal. Det föds alltför få i förhållande till
hur många som dör.
Jag kan ta Norrbotten som exempel. Det har flyt-
tat ut ungefär 5 000 människor från Norrbotten under
alla år, om man går tillbaka i historien. Men förr
flyttade det in relativt många, framför allt under de
senaste tio åren då vi hade en invandrarpolitik som
ledde till att många invandrare fick sin introduktion i
det svenska samhället i många mindre kommuner i
Norrbotten. Men efter tre år flyttade dessa ut, och då
såg man hur befolkningstillväxten doppade.
En annan sak är att det förr, och detta är det stora
problemet, var många som flyttade in, om vi nu fort-
sätter att tala om Norrbotten. I dag är det inte alls så
många som flyttar in.
Med detta vill jag ge en beskrivning, och detta har
behandlats i den utredning som interpellanten sitter i
och är väl kunnig i. Därför kan man inte försöka
beskriva det som om regeringen jagar i väg männi-
skorna från dessa glesbygder, utan det finns en för-
klaring bakom detta.
Vi talar inte om kommuner. Vi har inte kommuner
där det inte finns skolklasser. Men det finns byar i
kommunerna där det inte finns skolklasser och där det
finns ett eller två barn. Man har långa pendlingsav-
stånd, och man får hitta olika lösningar. Men om
dessa byar ska kunna överleva måste det självklart
finnas en grundtrygghet och en grundservice. Men det
måste också bygga på att det finns en vitalitet i byn.
Vi har byar där det bor kanske 30-40 människor i
åldern 60-65 år. Om jag får vara lite skämtsam kan
jag säga att det då inte är så lätt att få dessa att föda
en massa barn, utan det måste finnas en vitalitet i byn
där det finns människor med eget engagemang. Det
hjälper inte vad staten gör i detta fall. Staten kan
stimulera. Vi har lantbrevbärare, och vi har en mängd
olika saker som ger en bra service. Men än en gång
vill jag påstå att jag har erfarenhet av detta som f.d.
landshövding i Norrbotten. Jag har sett det. Jag har
sett byar som snabbt har utvecklats just på grund av
detta engagemang. Med detta har jag inte sagt att
staten inte ska ta sitt ansvar. Det bästa exemplet är
posten och lantbrevbärarna. Det finns ingen som har
så bra service - inte ens jag som bor på Östermalm -
när det gäller posten som en som bor i en by och som
har en lantbrevbärare som kommer en gång om da-
gen. Och det är bra. Det ska vi värna om. Men det
måste också finnas en egen kraft, och den ska vara
med och stimulera.
Vi gjorde ett projekt i Norrbotten som kallades
Upp. Det handlade just om att sätta fart på byarna
tillsammans med byalagen. Jag kan bara konstatera
efteråt att det gav oerhört goda resultat. Men precis
som sägs så kom det inte uppifrån. Det var inte någon
näringsminister eller någon annan begåvad person
som tilldelade olika åtgärder, utan det var regionen
och själva byn som själva tog tag i detta. Och det är
viktigt, tillsammans med de åtgärder som staten kan
bjuda på.

Anf. 93 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Vi kan vara överens, ministern och
jag, om att utveckling inte går att kommendera fram.
Vi lever inte i ett sådant samhälle, och jag tror för den
delen inte heller att vi vill leva i ett sådant samhälle.
Men jag hoppas ändå för Småsveriges del, för den
svenska landsbygdens del, att de nu aviserade propo-
sitionerna som vi har sett i propositionsförteckningen
ändå innehåller sådana element som gör att den
svenska landsbygden och Småsverige kan se med
tillförsikt an på framtiden och att inte alla åtgärder
inväntas tills den regionalpolitiska utredningen blir
klar. Därefter ska det då skrivas en proposition, och
den ska remissbehandlas, osv. Då är jag rädd för att
det är för sent på väldigt många platser i vårt land.
Därmed vill jag tacka för debatten.

Anf. 94 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att jag
delar den uppfattningen. Vi kommer från regeringen
både vad gäller arbetsmarknadspolitiken och andra
åtgärder i vår för denna kammare kunna presentera en
hel del förslag som kommer att få en utveckling som
leder till att tillväxten och människors väl och ve inte
bara handlar om storstaden.
Jag vill också säga att det är en ynnest att få bo i
en mindre kommun och att få bo på landsbygden när
det gäller miljö, natur och naturupplevelser och när
det gäller tystnad och lugn. Så vi kan inte stå här i
kammaren och måla skräckbilder. Människor bor där
därför att de trivs, och människor ska ges möjligheter
att bo där just därför att de trivs. Och det ska vi till-
sammans bidra med.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 19.54 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna omkring
fem minuter.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 20.03.

16 § Svar på interpellation 1999/2000:94 om
funktionshindrade elevers rätt att välja skola

Anf. 95 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Tomas Högström har frågat mig vilka
konkreta åtgärder jag avser att vidta för att stärka
funktionshindrade barns och ungdomars rätt och
reella möjligheter att välja skola samt om jag är be-
redd att ta upp Hällsboskolans och Ekeskolans fort-
satta existens till förnyad prövning.
Jag vill inledningsvis framhålla att jag delar To-
mas Högströms uppfattning att det är viktigt att barn
och ungdomar med funktionshinder ska ha möjlighet
att välja en skola som har tillräckligt kunnande, med
en trygg miljö och där undervisningen är långsiktig.
Som Tomas Högström så riktigt konstaterar är många
funktionshindrade barns behov omfattande. Genom
att gruppen elever med funktionshinder inte är homo-
gen, utan omfattar barn och ungdomar med vitt skilda
hinder och problem, varierar dessutom behovet av
insatser från skolans sida. För elever med flerfunk-
tionshinder ställs särskilt stora krav på kompetens.
Enligt min uppfattning finns det dock en verklig
möjlighet för barn och ungdomar med funktionshin-
der att välja skola först när en utbildning anpassad
efter deras behov kan erbjudas i den egna kommunen
eller inom dess närområde. Jag har redan i tidigare
interpellationssvar slagit fast att en av hörnstenarna i
svensk handikappolitik är att barn och ungdomar med
funktionshinder ska ha rätt att bo hemma med sina
föräldrar, eller i deras närhet. För att möjliggöra detta
krävs ofta flera och samordnade insatser.
Handikappreformen innebär att personlig assi-
stans alltid ska övervägas för att göra det möjligt för
barn och ungdomar med funktionshinder att bo hem-
ma. Inom skolans område ska särskilt stöd erbjudas
till elever som är i behov av sådant. För elever med
funktionshinder innebär det att hela skolsituationen
kan behöva anpassas utifrån den enskilde elevens
behov. Det kan betyda att åtgärder behöver vidtas
både i den pedagogiska och i den omgivande miljön.
Ett kompetent bemötande av eleverna är mycket
betydelsefullt.
Det beslut som riksdagen fattade den 3 november
1999, med anledning av FUNKIS-propositionen,
innehåller olika åtgärder för att stärka skolhuvud-
männens möjligheter att erbjuda en skola som svarar
mot dessa krav. Genom att statens resurser för stöd i
specialpedagogiska frågor samordnas i en myndighet
stärks stödet till skolhuvudmännen. Utökningen av
verksamheten vid Ekeskolans respektive Hällsbo-
skolans resurscenter förstärker möjligheten att nå bra
helhetslösningar för de barn och ungdomar som be-
rörs av dessa båda verksamheter.
En annan åtgärd som regeringen aviserade i
FUNKIS-propositionen innebär att skyldighet att
upprätta åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt
stöd införs i samtliga skolformer för barn och ung-
dom. I dag gäller detta endast för grundskolan, speci-
alskolan och sameskolan. Vidare satsas särskilda
medel på kompetensutveckling för undervisning av
elever i behov av särskilt stöd, bl.a. elever med funk-
tionshinder, samt på pedagogisk forskning avseende
elever med funktionshinder.
Jag vill också påminna om att Skollagskommittén
ska utreda och föreslå hur en ökad rättssäkerhet kan
åstadkommas för eleverna samt utreda om statens
sanktionsmöjligheter behöver stärkas. Jag har vidare
nyligen tagit initiativ till en expertgrupp som ska
diskutera frågor kring ökad måluppfyllelse och elever
i behov av särskilt stöd. Dessutom har Skolverket i
sitt regleringsbrev fått i uppdrag att genomföra en
studie av orsakerna till att elever lämnar grundskolan
och gymnasieskolan utan fullständiga betyg samt till
att en grupp elever vid det individuella programmet
inte går vidare till studier på nationellt eller specialut-
format program. I det sammanhanget ska Skolverket
särskilt uppmärksamma elever med funktionshinder
och bedöma de insatser som görs för denna målgrupp.
Frågor om bemötandet av personer med funktions-
hinder kommer att tas upp i den handikapproposition
som regeringen avser att lägga fram under våren.
På Tomas Högströms fråga om jag är beredd att ta
upp Hällsboskolans och Ekeskolans fortsatta existens
till förnyad prövning kan jag bara säga att det inte är
aktuellt att riva upp beslutet att dessa båda skolor
successivt ska avvecklas som statliga specialskolor.
Riksdagen har nyligen fattat beslut i denna fråga.
Reformen ska utvärderas i sin helhet. Det gäller na-
turligtvis även besluten avseende Ekeskolan och
Hällsboskolan. Jag har dock stort förtroende för de
båda resurscentren och deras bedömningar. Jag är
övertygad om att de kommer att utnyttja de nya möj-
ligheter som nu ges att stärka stödet till kommunerna
för elever som har behov av det, samtidigt som de
kommer att göra professionella bedömningar av när
enskilda elever faktiskt bör erbjudas visstidsplacering
vid resurscentren.

Anf. 96 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Det
är angelägna problemställningar som jag redovisar
och frågor som jag söker svar på.
Vi är många som anser att detta med att kunna
välja skola och att det finns en mångfald av alternativ
är viktigt för alla barn, även för barn med funktions-
hinder. De är helt beroende av att skolan de går i har
tillräckligt kunnande, att miljön är trygg och att un-
dervisningen är långsiktig. Tyvärr är valmöjligheterna
i dag mycket begränsade.
Även barn med funktionshinder måste ha möjlig-
het att välja skola. Då ska den möjligheten inte bara
omfatta den kommunala skolan utan också friskolor
och specialskolor.
Men verkligheten är ju en annan. Vi vet i dag att
informationen till de familjer som har barn med
funktionshandikapp brister. Den är stundtals rent ut
sagt dålig. Vi ser kommunala avslagsbeslut när de för
fram tanken att välja skola.
Jag ställde några frågor. En av dessa var: Vilka
konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att
stärka funktionshindrade barns och ungdomars rätt
och reella möjlighet att välja skola?
Statsrådet säger i sitt svar så här: "- - - jag delar
Tomas Högströms uppfattning att det är viktigt att
barn och ungdomar med funktionshinder ska ha möj-
lighet att välja en skola som har tillräckligt kunnande,
med en trygg miljö och där undervisningen är lång-
siktig." Så långt tyckte jag att svaret var bra.
Det märkliga är att statsrådet har varit med och
drivit igenom en stegvis avveckling av de statliga
specialskolorna Hällsboskolan och Ekeskolan.
Men den positiva synen på funktionshindrades
möjligheter att välja skola blir någonting annat när
man fortsätter att läsa svaret. Statsrådet fortsätter så
här: "Enligt min uppfattning finns dock en verklig
möjlighet för barn och ungdomar med funktionshin-
der att välja skola först när en utbildning anpassad
efter deras behov kan erbjudas i den egna kommunen
eller inom dess närområde."
Slutsatsen kan ju bara bli en. Statsrådet anser inte
att barn och ungdomar med funktionshinder ska kun-
na välja. Nej, statsrådet har ju med det svaret de facto
klargjort begränsningar i deras möjligheter. De är
hänvisade till att välja inom kommunen eller i kom-
munens närområde. Det går inte ihop. Å ena sidan
ska det vara si, å andra sidan ska det vara så.
Jag saknar också i svaret besked om vilka reella
förslag som statsrådet avser att komma med. Eller ska
jag tolka svaret på det sättet att det inte kommer några
förslag, att det som återges i detta svar egentligen inte
är vad statsrådet arbetar efter, just att det är viktigt att
funktionshindrade ska ha möjlighet att välja skola?

Anf. 97 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Nedläggningen av Ekeskolan och
Hällsboskolan tycker jag är mycket beklaglig. Jag
hoppades länge att riksdagen i sista ögonblicket inte
skulle besluta om den.
Orsaken till att den är så tråkig är att det inte finns
några garantier i det beslut som riksdagen fattade i
höstas för att det blir någon ersättning till de svårt
handikappade barnen för den kompetens som nu finns
på de här skolorna. De blir i mycket stor utsträckning
utlämnade till de enskilda kommunernas förmåga, de
enskilda kommunernas vilja att utveckla verksamhe-
ter som passar dessa barn.
Vi talar alltså, fru talman, om mycket svårt fler-
handikappade barn, som det inte finns så många av i
varje kommun. Det kanske bara finns ett eller ett par
sådana barn i en kommun. Då kan man föreställa sig
vilka möjligheter en kommun har att utveckla en
värdefull verksamhet för dessa barn, även om man får
stöd av resurscenter.
De här barnen är dyra och det ska de också vara.
Som någon förälder sade i debatten i höstas: Har man
bestämt sig för att rädda de här barnen till livet ska
man också göra allt för att ge dem ett värdigt liv.
Tanken om integration, dvs. att barnen ska gå i
skola på sin hemort, gärna tillsammans med andra
icke handikappade barn, är positiv i många fall. Men
vi vet att olika grupper med föräldrar till barn med
funktionshinder har väldigt olika uppfattningar. De
som är hörselskadade vill gärna gå tillsammans med
andra hörselskadade. Många synskadade vill gå till-
sammans med barn utan handikapp.
Det helt avgörande intrycket i diskussionen kring
Ekeskolan och Hällsboskolan var ju att föräldrarna
till de barnen kände att någon garanti för att deras
barn får en bra skola inte ges om man inte behåller
specialskolan.
Sedan finns det andra saker som ytterligare mins-
kar möjligheten att hjälpa de här barnen, bl.a. att den i
sig utmärkta handikappreformen som genomfördes
för ett antal år sedan successivt har urholkats och att
rätten till personlig assistent inte är lika självklar som
den var för sex sju år sedan.
Folkpartiet förde i sitt förslag i anslutning till den
här propositionen fram att vi skulle få en särskild
statlig peng som skulle följa ett svårt funktionshindrat
barn och både öka valfriheten och garantera resurser,
oavsett vilket ekonomiskt läge den enskilda kommu-
nen befinner sig i. Men utan några sådana garantier
om en förstärkt handikappreform och en garanterad
peng per barn finns det ingen garanti för att inte dessa
barn får det sämre.
Jag beklagar det här beslutet, fru talman.

Anf. 98 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det finns i dag ingen skillnad för ett
barn som har funktionshinder eller ett som inte har
funktionshinder när det gäller rätten att starta eller
välja en fristående skola. Det är precis samma möj-
ligheter som gäller. Det som skiljer dem åt i praktiken
är att det om man har ett funktionshinder också ofta
krävs en speciell kompetens hos den personal som
ska möta det enskilda barnet eller dess klasskamrater.
Vi har i dag ett antal fristående skolor som är just
för funktionshindrade elever. Vi har t.ex. elever med
Aspergers syndrom, vi har skolor för elever med
dyslexi. De har en fristående särskola. Föräldrar har
valt att själva starta en sådan skola därför att de har
sett att just den formen har passat deras barn bättre.
När vi arbetade med FUNKIS-utredningen blev vi
uppmärksammade på att det också fanns en grupp
föräldrar med döva barn som ville starta en fristående
skola. Så möjligheten finns. Det finns inga som helst
formella hinder för att göra det. De gånger vi har haft
samtal med föräldrar har det just handlat om att man
måste veta att man har en kontinuitet i sin personal.
Men vi ser också gärna att valfriheten ska kunna
gälla hemma i kommunen. Det måste också vara
möjligt att välja den kommunala skolan. Därför är det
viktigt att vi ständigt utvecklar kompetensen just hos
personalen i de kommunala skolorna. Om inte den
personalen har kompetensen har vi ju inte den fulla
valfriheten, som jag skrev i mitt svar på interpellatio-
nen. Först då kan vi säga att vi kan erbjuda den till de
funktionshindrade eleverna.
Sedan kan det finnas rent praktiska hinder ibland
som man också måste ta hänsyn till och även gör i
dialog med föräldrarna när det gäller utformningen av
de här skolorna. Det har vi också gjort vid våra mö-
ten. Vi har diskuterat med föräldrar vilka möjligheter
och vilka hinder som kan finnas.
Men jag vill understryka att det absolut inte finns
någon som helst särbehandling om det skulle gälla
barn med funktionshinder eller barn utan när det
gäller möjligheten för deras föräldrar eller andra att
starta en fristående skola för just de eleverna.

Anf. 99 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Jag konstaterar att statsrådet ägnade
stort utrymme åt det formella. Det formella är en sak,
men verkligheten svarar inte alltid upp mot vad det
formella ger uttryck för, som statsrådet redovisar här.
Vi kanske ska börja titta närmare på verkligheten i
större utsträckning än vad som görs i dag och kon-
statera att kommunala företrädare i dag säger nej till
många som vill välja.
Vi kan också konstatera att kommunala företräda-
re ofta säger att de inte klarar uppgiften att ta hand
om de barn som för närvarande går på Hällsboskolan
och på Ekeskolan. Verkligheten kräver nog andra
besked än den redovisning som statsrådet har gett här.
Jag konstaterar att statsrådet inte är beredd att här
redovisa reella förslag och verkliga möjligheter för
dessa grupper att välja skola.
Nästa fråga är: Är statsrådet beredd att ta upp
Hällsboskolans och Ekeskolans fortsatta existens till
förnyad prövning? På den säger statsrådet: Det är inte
aktuellt att riva upp beslutet att dessa båda skolor
successivt ska avvecklas som statliga specialskolor.
Det är beklagligt, särskilt med tanke på vad stats-
rådet sade i den debatt som vi hade om detta. Nu är
det annat ljud i skällan. Hon sade då: Det är alltså inte
sant att Ekeskolan ska stängas. Detta framgår av
protokoll 1999/2000:20 den 27 oktober. Det vore
trevligt om historieskrivningen ändrades i förhållande
till den redovisning som återfinns i svaret.
Jag önskar en omprövning. Föräldrarna till de här
barnen önskar en omprövning. Barnen önskar en
omprövning. Även anställda önskar en omprövning.
Detta är verkligheten.

Anf. 100 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag vill bara ytterligare en gång på-
minna om att det utvecklande av kompetens i kom-
munerna som skolministern talar om är en väldigt
osäker och lång process med tanke på de barn som vi
talar om. Det är en annan sak om det gäller en katego-
ri av barn som det finns många av. Det är fråga om få
barn med flerhandikapp, som behöver mycket speci-
alutbildad och specialkompetent personal. Risken är
tvärtom att följden blir en isolering av de här barnen.
Det kan i en kommun under en period finnas ett
eller två svårt handikappade barn. Under en annan
period har man kanske inte några sådana barn i kom-
munen. Vi har inte garantier för att kommunerna
börjar samarbeta och bygga upp några slags gemen-
samma skolor för dessa barn eller för att de får en fast
lärarkår med den kompetens som krävs.
Min sammanfattning blir därför att det här olyck-
liga beslutet är konsekvensen av att man slaviskt har
följt en princip, i detta fall principen om integration,
trots att det i verkligheten inte finns någonting som
tyder på att den principen leder till något som är bätt-
re för barnen.

Anf. 101 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Tomas Högström har ställt frågan om
funktionshindrade elevers rätt att välja skola. Jag har
talat om för Tomas Högström att ingenting är annor-
lunda för de funktionshindrade eleverna i förhållande
till elever utan funktionshinder. De har samma rätt att
välja skola. Det finns inte heller några begränsningar
för föräldrar eller andra som vill starta en skola för
funktionshindrade elever. Precis lika villkor gäller.
Det finns ingen skillnad. Därmed har jag svarat på
den fråga som Tomas Högström har ställt.
Nej, jag avser inte att riva upp det beslut som fat-
tades i november angående Ekeskolan och Hällsbo-
skolan. Jag har heller aldrig under de år som jag varit
i denna kammare varit med om att beslut har rivits
upp innan de ens har hunnit verkställas. Vi vill nu
sätta i gång med att förverkliga den proposition som
riksdagen fattade beslut om.
Det innebär bl.a. en förstärkt stödorganisation, där
en av delarna kommer att vara att förbättra informa-
tionen till föräldrarna. Det gäller en information där
man bl.a. ser till möjligheterna att välja liksom också
till bättre stöd och hjälp för barnen genom uppbyg-
gande av bättre nätverk.
I den nya stödorganisationen ska kommun, stat
och landsting samarbeta. Detta innebär en avsevärd
förbättring. Vi vet att det fortfarande finns om inte
murar så ändå väggar mellan stat, kommun och
landsting och att vi därmed inte har den bästa möjliga
situationen för de enskilda eleverna.
När det gäller de elever som i dag finns på
Ekeskolan vidhåller jag precis det som jag sade i
föregående debatt: Ekeskolan ska inte försvinna. Den
kommer att finnas kvar. Det som kommer att finns
där är ett utvecklat resurscentrum, som ger möjlighe-
ter för ännu fler barn än vad som i dag finns där.
Antalet barn som i dag är där är sjunkande. Fler barn
ska komma dit. Fler lärare ska utbilda sig. Det ska bli
mer av kompetens ute i kommunerna och till föräldrar
och enskilda elever. Vi stärker upp arbetet och bred-
dar det för flera.

Anf. 102 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Statsrådet säger att barn och ungdo-
mar med funktionshinder kan välja i princip jämställt
med situationen för barn och ungdomar utan funk-
tionshinder. Men hur ser verkligheten ut, statsrådet?
Vi kan vidare konstatera att statsrådet har varit
med om att beskära deras möjligheter att välja i och
med att statsrådet själv i sitt svar sagt att Hällsbosko-
lan och Ekeskolan successivt ska avvecklas. Då har
man begränsat valmöjligheterna för den här gruppen.
Det som jag pekar på i min interpellation är att det
i praktiken finns få alternativ. Jag har efterlyst besked
om vilka förslag statsrådet har och vad hon avser att
göra för att få fram fler alternativ. Då blir det tyst. Då
pratar vi i stället om resurscenter och annat. Det är
inte samma sak. Vi får då förlita oss på de kommu-
nala skolorna och den kommunala utvecklingen.
Vi vet hur den kommunala utvecklingen ser ut. Vi
hör de kommunala företrädarna säga att de är jättebe-
kymrade. Det är verkligheten som måste styra beslu-
ten, och den har statsrådet glömt bort när hon har
formulerat sitt svar på min interpellation och sina
förslag till politiska beslut.

Anf. 103 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Nej, det är nog inte så att statsrådet
har glömt bort, utan det är kanske så att Tomas Hög-
ström inte har förstått.
Den personal som i dag finns på Ekeskolan kom-
mer att vara kvar. Kompetensen flyttas inte bort. Det
är också så att de föräldrar som i dag väljer Ekeskolan
- och det är viktigt - har samma möjlighet att välja
resurscentret.
Jag har precis redovisat åtgärdsprogrammet. Av
det framgår klart och tydligt att vi vill stärka föräld-
rarnas rätt att säga att de vill ha ett åtgärdsprogram.
Föräldrarna har precis som i dag möjligheten att säga
att de vill ha sitt barn på resurscentret. De har också
möjlighet att få en överprövning om kommunen
skulle säga nej till detta.
I dag kan Ekeskolan säga nej när en förälder vill
ha dit sitt barn. Det är alltså inte någon skillnad i
rätten att själv kunna välja. Ekeskolan säger i dag nej
till vissa barn. Den kan säga att den inte är det bästa
stället och inte har den kompetens som just det här
barnet önskar och kanske behöver.
Det är alltså inte någon skillnad i själva valfrihe-
ten. Vi säger att barnet ska vara inskrivet i sin hem-
kommun. Det har också rätten att kunna vistas längre
eller kortare tider på t.ex. Hällsboskolan. Föräldrarna
har fortfarande den här valfriheten för sina barn.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på interpellation 1999/2000:135 om
dramapedagoger i grundskolan

Anf. 104 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Birgitta Sellén har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att stärka dra-
maundervisningen i skolan och för att utbilda fler
dramapedagoger.
Skolans verksamhet ska präglas av en helhetssyn
som bl.a. består av en växling mellan teoretiska och
praktiska inslag. Eleverna ska få pröva och utveckla
olika uttrycksformer och uppleva känslor och stäm-
ningar. Detta framgår av läroplanen.
Skolan är en viktig kulturmiljö, och kulturen är en
viktig del av skolans kvalitet. De konstnärliga ut-
trycksformerna är betydelsefulla för barns och ung-
domars allsidiga utveckling och förmåga att bearbeta
och förstå vad som händer i världen och i den ome-
delbara omgivningen. Kulturen är ett viktigt verktyg
med vars hjälp skolan kan nå sina mål.
Jag delar Birgitta Selléns uppfattning att barn och
ungdomar behöver träning i att t.ex. utveckla förmå-
gan till empati. I det arbete med skolans värdegrund,
som jag initierat, är det främsta syftet att stödja och
stimulera skolorna att konkretisera värdegrunden i sin
verksamhet. Den projektgrupp som tillsatts för att
arbeta med värdegrundsfrågorna ska redovisa sina
slutsatser och förslag senast den 25 februari år 2000.
I vissa av de nuvarande lärarutbildningarna finns
drama som ett kunskapsområde. Av tradition har
dramaundervisningen ingått i utbildningen av lärare
som undervisar yngre barn. Lärarutbildningskom-
mittén har i sitt förslag till en ny lärarutbildning beto-
nat vikten av att lärarutbildningens samlade innehåll
utgör olika sidor av en övergripande strävan att stärka
barns och ungdomars utveckling till ansvarstagande,
kunniga och kreativa människor. Det allmänna ut-
bildningsområde som kommittén föreslår ska kunna
ge lärarstudenterna erfarenhet av hur kunskap och
upplevelse kan kommuniceras med olika "språk".
Med detta menar man att lärarstudenterna även ska
lära sig att utnyttja olika kulturella och konstnärliga
uttrycksformer. Drama kan vara en sådan. Regeringen
kommer under våren att redovisa sina förslag med
anledning av betänkandet.
Även inom folkbildningen förekommer utbildning
i drama och till dramapedagoger. I dag finns det två
folkhögskolor som erbjuder utbildning till dramape-
dagog på högskolenivå.
Det är rektors ansvar att se till att personalen får
den kompetensutveckling som krävs för att de profes-
sionellt ska kunna utföra sina uppgifter. Redan i dag
använder många skolor dramapedagoger för att kom-
petensutveckla lärare i t.ex. dramatisk gestaltning. Jag
vill också peka på möjligheten att även andra kom-
petenser kan komplettera arbetet i skolan, t.ex. dra-
mapedagoger och skådespelare.

Anf. 105 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Tack för svaret, som egentligen inte
svarar på min fråga. Men jag ska ändå kommentera
svaret, och jag får kanske sedan svar på min fråga i
replikskiftet.
Vad vill du att ditt barn ska lära sig i skolan? Den
frågan ställdes, som på beställning, i lokalradion i
mitt län i går. De flesta svarade naturligtvis att barnen
måste få baskunskaper som att läsa, skriva och räkna.
Men många sade också: "Stärka självkänslan."
Det är vikten av självkänsla och empati som för-
anleder mig att lyfta fram dramapedagogernas vikt i
den svenska skolan. Det handlar till stor del om att ge
barnen "social kompetens" - för att använda ett ut-
tryck som blev mycket omdebatterat i höstas.
Jag är glad över att statsrådet har aktualiserat tan-
ken om att utveckla förmågan till empati i arbetet
med skolans värdegrund. Jag delar fullkomligt upp-
fattningen i den tanken. Det ska också bli intressant
att ta del av projektgruppens slutsatser som ska pre-
senteras den 25 februari.
Statsrådet har i svaret talat om att rektor är ansva-
rig för kompetensutvecklingen bland sin personal och
att det i vissa lärarutbildningar finns drama som ett
kunskapsämne. Det är fakta som är väl kända. Men
Centerpartiets agerande i frågan beror på att det inte
fungerar i dag ute i skolorna. Det är ett fåtal skolor
och klasser som har drama som ett regelbundet åter-
kommande ämne, som är avsett att bygga upp elever-
nas förmåga till att samarbeta med andra och för att
lära sig att förstå andras känslor. I det senaste nyhets-
brevet från Skolverket framgår det att elevernas rätt
att använda skapande uttrycksformer har långt ifrån
slagit igenom i skolorna.
Jag har under många år tagit emot lärarstuderande
i mina klasser. De har visserligen fått den första ele-
mentära undervisningen i drama vid högskolorna,
men från det är steget rätt långt till att inse vilka möj-
ligheter man har att, under trevliga former, träna
samarbete, medkänsla, koncentration och avspänning.
Det är stort att se elever som utvecklar sin empati.
Det är som när ett barn lär sig att läsa sitt första ord!
De som alltid tar för sig lär sig att vänta, att stötta.
De som inte vågar prövar sig fram. Till sist tar de
initiativ, kanske just med hjälp av stöttning från den
som tidigare tog för sig och inte tänkte på den som
inte vågade. De lär sig att våga kritisera konstruktivt.
Jag vet en lågpresterande elev som blev en stjärna på
att kritisera. De andra eleverna, som tidigare hade sett
eleven som någon som inte uträttade något, väntade
på vad eleven skulle säga när de gjorde sina övningar.
Då har man kommit långt i sin sociala träning och
empati.
Drama ger också möjlighet att träna olika slags
känslor som sorg, glädje, missmod och rädsla. Genom
det växer eleverna som människor.
I svaret från statsrådet fick jag känslan av att dra-
ma i lärarutbildningen mest handlar om kulturella och
konstnärliga uttrycksformer som ska användas för att
träna eleverna att kommunicera med olika språk.
Självfallet är det viktigt, men i min fråga ligger inte
pudelns kärna där.
Syftet är, som vi i Centerpartiet ser det, att göra
eleverna så säkra på sig själva och hur deras kamrater
reagerar i olika situationer att de t.ex. inte mobbar
kamrater. Kunniga pedagoger vet hur man kan rädda
många till att klara detta. Är statsrådet beredd att
vidta åtgärder för att öka möjligheten att utbilda sig
till dramapedagog?

Anf. 106 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Det är bra att interpellationen har
kommit nu, när vi står mitt upp i behandlingen av den
nya propositionen angående lärarutbildningen - utan
att jag därmed är så tydlig i mitt svar, precis som
Birgitta Sellén påpekade.
Jag ser att det inför skrivandet av en så viktig pro-
position pågår, förutom remissvar, en debatt om vil-
ken inriktningen ska bli av den nya lärarutbildningen.
Vilka kunskaper ska man ha med sig?
När jag tycker att debatten blir negativ är debatten
tillbaka i det gamla tänkandet, nämligen en väldig
fokusering runt de traditionella, teoretiska ämneskun-
skaperna, och man är rädd att skolan inte ska nå sina
mål om det görs förändringar i inställningen till vad
som ska ingå i en lärarutbildning.
Det nya förslaget från Lärarutbildningskommittén
om ett allmänt utbildningsområde som kan ha en
annan inriktning är oerhört viktigt. Här har vi möjlig-
het att understryka just det sätt att arbeta på som dra-
ma verkligen kan ge, nämligen ge alla elever en möj-
lighet att uttrycka sig på ett annat sätt än man tradi-
tionellt gör i skolan. Det är viktigt att det blir en de-
batt om mer drama inom den vanliga lärarutbildning-
en. Detta tar jag med mig i det arbete som pågår inom
departementet.
Hur stor plats ska vi ge dramapedagoger i arbets-
lagen i skolans verksamhet? Om fler dramapedagoger
ska utbildas, är det inte bara fråga om att de i sin tur
ska utbilda lärare, utan vi får ställa frågan om drama-
pedagogerna ska vara inne i det vanliga arbetslaget.
Det vore intressant om fler ville gå in i debatten. Det
handlar om värderingar. Vi båda vet att vi kan få en
diskussion om det finns råd, om det inte ska vara
vanliga traditionella lärare, om det finns utrymme för
andra yrkesgrupper att vara med.
Jag tror att när vi nu så sakteliga börjar få en bätt-
re ekonomi i kommunerna, när vi kan öka personal-
tätheten, vilket har behövts under flera år, ska detta
ske med lärare. Men vi måste också fundera över
vilka andra yrkesgrupper som vi ska ha råd att ha
nytta och glädje av i skolan.
Då ser jag dramapedagogerna som en viktig
grupp. De har funnits med tidigare om vi går längre
tillbaka i historien. Det fanns flera av dem på 80-talet
men har alltså försvunnit på många skolor.

Anf. 107 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag håller med statsrådet om att de te-
oretiska ämnena ibland anses så oerhört viktiga att vi
inte ser vidden av vad man kan ge varandra.
Dramapedagoger bör, som jag ser det, ingå i ar-
betslaget. Det bör också vara så att när dramapedago-
gen har sin lektion bör klassläraren finnas med. När
klassläraren står där framme och pratar missar man
mycket. Men när klassläraren inte står där kan han
iaktta sina elever.
Som statsrådet förstår har jag jobbat mycket med
drama, varit den som har hållit i dramalektionerna
och fått mycket respons från mina arbetskamrater,
som alltså har varit iakttagare och som sagt: Jag ser så
oerhört många sidor hos mina elever som jag inte sett
förut. Jag kan individualisera mycket bättre när jag
sett hur de fungerar under en dramalektion och sett
hur de känner empati på olika sätt.
Därför kan man ställa sig frågan: Har vi råd att
avstå från detta i dag när vi har så många barn som är
otrygga och som verkligen behöver detta? Jag stöttar
tanken att detta måste vi ha, och jag känner att vi har
samma tankar kring drama.
Men jag oroar mig lite grann. I dag fick jag en li-
ten påminnelse från en som jag har ganska mycket
kontakt med vad gäller drama och som sade: Det är
eventuellt så att Ljungskile folkhögskola ska lägga
ned utbildningen av dramapedagoger. Då kommer jag
till frågan igen: Är statsrådet beredd att vidta åtgärder
för att öka möjligheterna att bredda utbildningen av
dramapedagoger?

Anf. 108 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! När det gäller Ljungskile är frågan
just uppe till behandling. Det sista som Birgitta Sellén
tog upp visste jag inte. Vi har ansökningar om exa-
menstillstånd för dramapedagogutbildningar från
Ljungskile och Västerbergs folkhögskolor som kom
in i november 1999. De är alltså under behandling på
departementet. Folkhögskolorna ansöker om examen-
stillstånd enligt lagen om tillstånd att utfärda vissa
examina som omfattar s.k. enskilda utbildningsan-
ordnare. I fråga om ansökningar av det här slaget
fattar regeringen beslut efter yttrande från Högskole-
verket.
Det är alltså den information som jag har i dag.
Eftersom de inkom så sent som i november är de
fortfarande mitt uppe i en beredning.
Jag har inte mer att nu säga om hur jag kommer
att stärka dramapedagogutbildningar och om antalet
utbildningar ska utökas. Men jag känner precis som
Birgitta Sellén att det här är en viktig yrkeskår och att
det är viktigt att vi lyfter upp i debatten hur de fram-
tida arbetslagen ska se ut ute på skolorna. Jag har
också en gång haft förmånen att få arbeta tillsammans
med dramapedagoger, och det har betytt mycket för
mig.

Anf. 109 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Då vill jag till sist passa på att ge en
eloge med anledning av en liten julklapp som jag
tyckte att jag fick den 22 december när jag slog på
datorn och läste pressmeddelande om att Malmö
högskola skulle få 3½ miljoner för ett projekt för att
titta på kultur. Det gläder mig oerhört.
Sedan tänkte jag: Varför bara Malmö som är ett
utvecklingsområde? Varför inte norra Sverige så att
man kunde jämföra? Det kanske går att utveckla det?

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på interpellation 1999/2000:142 om
elevers och lärares möjligheter att påverka sin
arbetssituation

Anf. 110 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Ulf Nilsson har bl.a. frågat mig vad
jag avser göra för att ge elever och lärare möjligheter
att påverka sin arbetssituation. Bakgrunden till frå-
gorna är en rapport som Skolverket redovisade i slutet
av hösten om hur läroplanerna fungerar i praktiken.
Den rapport som Ulf Nilsson refererar till är den
första större nationella utvärdering som Skolverket
genomfört med utgångspunkt i de nya läroplanerna,
Lpo94 och Lpf94. Ambitionen har varit att utgå från
vissa av de övergripande målen i de nya styrdoku-
menten. De områden som valdes för bedömning var:
att se sammanhang och kunna orientera sig i omvärl-
den, att göra medvetna etiska ställningstaganden, att
förstå och tillämpa demokrati, skapande förmåga
samt kommunikativ förmåga. Utvärderingen genom-
fördes i form av fem delprojekt som har utvärderat
var sitt kunskapsområde.
Sammantaget ger resultaten från de fem delpro-
jekten en mångsidig bild av de resultat som uppnås
inom de valda övergripande kunskapsområdena. Till
de positiva inslagen hör bl.a. att eleverna som kollek-
tiv uppvisar en betydande bredd i sina kunskaper.
Eleverna är vidare engagerade i miljöfrågor, och de
känner en tilltro till sina möjligheter att påverka sin
framtid. Det visar sig också att eleverna genomgåen-
de vågar använda sina kunskaper i ett främmande
språk, även de som vet att de inte använder språket
helt korrekt.
Men det finns också problemområden, och dit hör
bl.a. att både elever och lärare känner vanmakt på
grund av att de saknar inflytande, och det finns brister
i elevernas förmåga att tänka kritiskt. Skolorna tycks
också i många fall sakna redskap för att arbeta med
värdegrunds- och demokratifrågor i undervisningen.
En levande demokrati förutsätter att elever får ut-
vecklas i sin medborgarroll och får ett ökat inflytande
i takt med stigande ålder och mognad. Egna erfaren-
heter i skolan av hur man samarbetar och fattar beslut
innebär också en förberedelse för arbets- och vuxen-
livet.
För att eleverna ska uppleva ett ökat inflytande
måste lärarna se ett ökat elevinflytande som ett sätt
att utveckla undervisningen och skapa förutsättningar
för ett fördjupat lärande. Inflytandet över den egna
kunskapstillägnelsen är inte något marginellt utan ska
vara utgångspunkt för själva kunskapsprocessen.
Elevinflytandet hör därmed samman med lärandets
kärna.
Ulf Nilsson har också frågat vad jag avser att göra
för att ge elever ett mer individualiserat lärande och
mer inflytande över sin skolgång samt för att förbättra
dialogen med lärarna inför kommande beslut om
skolan.
Riksdagen har fattat beslut om en försöksverk-
samhet med utbildning utan timplan i grundskolan.
Ett åttiotal kommuner kommer att få tillfälle att delta
i försöket. Enligt min och regeringens uppfattning
kan en avdramatisering av timplanen stärka och ren-
odla målstyrningen och på så sätt bidra till att ge
eleverna ökade möjligheter att nå skolans mål. Att
arbeta utan timplan betyder att ett ökat förtroende ges
till lärare och skolledare i skolan. Ytterligare upp-
märksamhet kommer att riktas kring kvalitetsfrågor,
vilket kan öka delaktigheten.
Den nya möjligheten att läsa vissa kärnämneskur-
ser i etapper innebär enligt min mening att möjlighe-
terna att individualisera undervisningen blir större.
Etappernas omfattning och innehåll bestäms lokalt av
skolan efter varje elevs förutsättningar och behov.
Enligt min uppfattning kan etappindelningen av vissa
kärnämneskurser också åstadkomma en positiv ut-
veckling av arbetssätt.
Naturligtvis är också försöksverksamheten med
lokala styrelser med elevmajoritet i gymnasieskolan
och den kommunala vuxenutbildningen viktig i detta
sammanhang. Försöksverksamheten är nu inne på sitt
tredje år av den fyraåriga försöksperioden. En första
utvärdering genomfördes under våren 1999. Utvärde-
ringen visar bl.a. att en klar majoritet av ledamöterna
anser att styrelsens arbete fungerar bra. Eleverna
anger att de via den lokala styrelsen nu ges möjlighet
att påverka och vara delaktiga. Personalen ser styrel-
sen främst som en möjlighet till dialog. Även om
försöksverksamheten hittills har en relativt begränsad
omfattning ger de lokala styrelserna eleverna erfaren-
het av ett inflytande som bygger på demokratiska
grunder. Efter utvärderingen av försöksverksamheten
kommer regeringen att avgöra på vilket sätt arbetet
med att stärka elevers inflytande i skolan ska gå vida-
re.
Jag vill också nämna att elever och föräldrar nu
får möjlighet att ta initiativ till utarbetandet av åt-
gärdsprogram genom att riksdagen nu tagit ställning
till regeringens proposition Elever med funktionshin-
der - ansvar för utbildning och stöd. Arbetet med
förordningsändringar pågår nu inom Utbildningsde-
partementet.
Det pedagogiska friutrymmet har ökat väsentligt
genom de nya läroplanerna men dessa möjligheter tas
alltför sällan till vara. Utvecklingen av organisation
och arbetsformer är en del av det lokala ansvarsta-
gandet. Som huvudmän har kommunerna ett ansvar
för att följa upp och utvärdera hur utvecklingen även
av arbetsformerna i verksamheten framskrider.
Jag vill också nämna att jag har regelbundna
kontakter med företrädare för såväl lärarnas fackliga
organisationer som olika elevorganisationer. Det
förekommer också att de fackliga organisationerna är
representerade i olika centrala utredningar som till-
sätts av regeringen på utbildningsområdet t.ex. kom-
mittén för översyn av skollagen m.m., delegationen
för försöksverksamhet med utbildning utan timplan i
grundskolan. Samråd i olika former sker också med
elevorganisationerna.

Anf. 111 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka skolministern för
svaret. Jag vill passa på att säga att den här typen av
utvärdering - som är anledning till min interpellation
- av hur läroplanen fungerar i praktiken är ett bra
initiativ från regeringen. Däremot tycker jag att skol-
ministerns svar och regeringens initiativ när det gäller
de här skolfrågorna är alldeles för lama.
Rapporten visar ju att många elever känner van-
makt över att inte ha möjligheter att påverka sin egen
skolgång. Likaså känner många lärare vanmakt över
att de inte kan påverka olika faktorer i sin arbetssitu-
ation.
Skolministern uttrycker i sitt svar mera förhopp-
ningar än konkreta förslag till förändringar. Vi tycks
dock vara överens om att det är bekymmersamt att så
många elever och lärare känner vanmakt inför sina
möjligheter att påverka och förändra skolan.
Skolministerns svar går ut på att lärarna måste in-
se värdet av att eleverna får ett ökat inflytande över
kunskapsprocessen. Jag tror att de flesta lärare redan
har insett detta och att de har den viljan, men det
finns strukturer i skolan som försvårar för eleverna att
fatta avgörande beslut om hur de vill arbeta med sitt
kunskapsinhämtande. Det räcker nog inte med att
hoppas på att lärarna inom det nuvarande systemet
ska kunna ändra förhållandena så mycket.
Det är viktigt att elever får delta i olika typer av
representativa, beslutande eller rådgivande organ, lära
sig det grundläggande för att arbeta fram demokratis-
ka beslut för att få förståelse för hur samhället funge-
rar. Men elevinflytande handlar inte bara om formella
styrelser, utan det handlar också om inflytande över
hur man lägger upp sina studier. Det är viktigt att
eleverna till vardags i skolan är med och planerar
arbetssätt och arbetsformer för hur de ska uppnå ett
visst mål.
Skolministern och jag har säkert samma uppfatt-
ning, att de elever lyckas bäst som själva är med och
är aktiva i planeringen av studierna. Men en sådan
aktiv elevmedverkan förutsätter att eleven i stora drag
känner ett samförstånd med vad han eller hon ska
uppnå för studiemål. Den svenska skolan är alldeles
för likriktad för att alla elever ska känna ett sådant
samförstånd.
Gymnasieskolans uppbyggnad med tvång och
med samma kärnämnen för studiemotiverade och
mindre studieintresserade är ett hinder för att skapa
ett eget aktivt individualiserat lärande. Det här har vi
diskuterat många gånger i kammaren, och vi vet att
regeringen inte ser några problem med att så många
ämnen är gemensamma, trots att eleverna kan ha så
skilda intressen och studieinriktning.
Men när nu en tredjedel av gymnasieeleverna
misslyckas anser jag att det är dags att börja söka
efter en organisation som gör att fler går igenom
gymnasiet med lyckat resultat, även om inte riktigt
alla uppnår högskolebehörighet.
En möjlighet vore t.ex. att inom ramen för svens-
ka A ägna två tre år åt varierande träning i att tala och
skriva i stället för att tvingas gå vidare till den svårare
nivån, svenska B. Jag ska inte diskutera det här så
mycket, eftersom jag vet att regeringen inte är beredd
att ifrågasätta dagens system.
Skolan har länge haft en teoretisk möjlighet att
använda tiden flexibelt så att vissa elever får fler
timmar i vissa ämnen än vad andra elever får. Detta
har ännu inte fungerat i verkligheten, utan elevgrup-
per med stora svårigheter i ett ämne har läst samma
ämne i samma antal timmar som alla andra. Därför är
det positivt att man nu genomför en försöksverksam-
het med att avskaffa timplanen. Men för att detta ska
medföra en riktig förbättring måste skolorna verkli-
gen uppfatta att de nu kan låta elever läsa kurser i
olika takt.
Är skolministern beredd att ge en tydlig anvisning
till skolorna att det nu är fritt fram att ha grupper som
läser en kurs under lång tid medan andra grupper
läser samma kurs på mycket kort tid eller t.o.m. tente-
rar av den?
Tycker skolministern t.ex. att det är bra att det in-
dividuella valet och kanske skolans val används för
att läsa en utökad kurs i matte eller engelska?
Avslutningsvis: Tycker skolministern att det be-
hövs några andra förändringar i skolan för att minska
elevernas känsla av vanmakt, eller kommer det att
lösa sig av sig självt?

Anf. 112 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Vi är helt överens om att det är bra att
vi får dessa rapporter som visar hur det ser ut i sko-
lan.
Jag ställer ofta frågorna, och jag gjorde det senast
i dag när jag fick förmånen att lyssna till Börje Ehr-
strand, rektor i Rinkeby. Ska jag styra mer som mi-
nister? Ska jag detaljstyra eller ska riksdagen så små-
ningom fatta beslut om mer detaljstyrning? Eftersom
jag visste att den här interpellationen skulle diskute-
ras i dag tog jag upp frågan om elevinflytande.
Men Börje Ehrstrand, liksom många andra skolle-
dare som jag har träffat, sade att vi har fått tydliga
besked om hur läget ser ut i skolan. Vi känner till
skolans brister. Nu är det upp till oss. De nationella
styrdokumenten är egentligen oerhört tydliga när det
gäller detta med elevinflytande och fostran.
I de skolor som har lyckats bra med elevinflytan-
det har det varit tydliga signaler från ledningen. Man
har samtalat mycket inom kollegiet, och elevernas
delaktighet har genomsyrat verksamheten redan från
de lägre årskurserna och sedan hela vägen genom
skolan.
Sist när Ulf Nilsson och jag diskuterade den här
frågan såg vi att det var i de lägre årskurserna och i
mellanårskurserna som elevinflytandet var starkare.
Det blev sämre ju äldre eleverna var. Då måste man
fråga sig: Varför klarar gymnasieskolan inte av att
lyssna på eleverna och låta dem vara delaktiga?
Jag har många gånger träffat elever som aldrig har
sett vad en läroplan är. De har inte sett kursplanen,
utan de utgår från det som läraren säger. Här måste
skolan ta sitt eget ansvar. Det går inte att vi från rege-
ring och riksdag detaljstyr. Vi är ju tydliga. Vi under-
stryker det. Vi arbetar med värdegrundsprojekt och
utvecklingsprojekt. Vi har kompetensutveckling. Men
varje lärare som får den här rapporten måste ställa
frågan till sig själv: Hur gör jag i mötet mina elever?
Samtidigt tror jag - och det har jag också sagt här
flera gånger - att lärarna möter sina elever på det sätt
som de själva blir bemötta. Det gäller också att lärar-
na är med i en demokratisk process i förhållande till
sin skolledning eller till sina kommunala politiker och
kan göra sin röst hörd och vara med och påverka och
fatta demokratiska beslut. När man själv får uppleva
detta blir man också bättre i mötet med eleverna.
Jag brukar ofta säga att skolan är väldigt bra och
att den svenska skolan klarar många saker väldigt bra.
Här tycker jag att det brister. Samtidigt har jag under
så många år fört denna debatt. På något vis tycker jag
inte att skolan har tagit till sig den. I det här fallet är
jag alltså kritisk till skolan. Jag kan inte se något
hinder för någon som är verksam i dag att verkligen
ta till vara eleverna.
Jag möter detta hela tiden, senast i går på en lunch
då vi diskuterade Levande historia och Förintelsen.
Man ska utgå från elevernas frågor och lyssna på
dem. Då får vi ledning för hur vi ska arbeta i framti-
den. Nu var det detta mycket speciella område som vi
diskuterade.
Jag tycker, Ulf Nilsson, att protokollen från riks-
dagens debatter bör läsas också av någon lärare som
har en stund över för att se hur vi ser på detta och
återigen ställa frågan: Hur kan jag göra?
Vi får rapporterna för att bli uppmärksammade på
problemen. En del saker kan vi ändra genom tydliga-
re skrivningar när vi utvecklar läroplanen och den del
som gäller de övergripande målen. Men här måste
skolorna ta sitt eget ansvar.

Anf. 113 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Det är klart att det är svårt att känna
sig delaktig i planeringen av skolarbetet om ämnena
som man läser känns väldigt långt ifrån det som man
är engagerad i. Det har vi diskuterat många gånger
och där har vi olika uppfattningar.
Men det vore intressant att få veta: Anser skolmi-
nistern att man nu utan den fasta timplanen bör plane-
ra i skolan för väldigt stora skillnader så att vissa
elever kan läsa en kurs under dubbelt så lång tid som
andra just för att själva vara med och planera hur lång
tid de ska behöva för att läsa en kurs? Än så länge har
vi inte sett den utvecklingen, trots att denna frihet
också har funnits tidigare.
När det gäller lärarnas vanmakt säger inte skolmi-
nistern så mycket om det i sitt svar. Det är naturligt-
vis allvarligt att skolans viktigaste resurs, lärarna,
känner att de inte kan påverka arbetssituationen i
skolan. Jag tror inte att det räcker med att bjuda in
fackliga företrädare till centrala utredningar, utan
lärarnas professionalism måste aktivt utnyttjas i pro-
cessen när nya kursplaner och andra förändringar
genomförs.
De stora förändringar i kursplanerna som rege-
ringen förra året gav Skolverket i uppdrag att arbeta
med har inte genomförts med någon organiserad
samverkan med lärarna. Under sommaren lades nya
kursplaner ut på Skolverkets hemsida för synpunkter,
men man missade en så enkel sak som att organisera
arbetet så att lärarna kunde använda gemensam ar-
betstid till att diskutera förslagen.
I stället borde förändringar i kursplanen förbere-
das genom att lärarna uppmanas att organiserat lämna
förslag och synpunkter från gemensamma seminarier
och arbetsgrupper.
För lärarnas fortbildning och kompetensutveck-
ling skulle det vara utmärkt om de i mycket större
utsträckning än i dag kunde ta aktiv del i kursplane-
arbetet. Därför frågar jag om skolministern håller
med om att det finns betydligt bättre sätt att utnyttja
lärarnas kompetens inför nya skolreformer än vad
som har skett hittills, eller om hon har några andra
förslag till hur det här arbetet ska se ut i framtiden.
I utvärderingen säger lärarna också att de har ett
svagt förtroende för den kommunala styrningen av
skolan och att de har för små möjligheter att påverka
olika lokala beslut som rör skolan. Det är uppenbart
att kommunerna måste skärpa sig och dels börja de-
battera skolan mera, dels förbättra utvärderingen av
den egna verksamheten. Många andra av Skolverkets
rapporter visar ju att kommunerna brister i uppfölj-
ning och utvärdering.
När det gäller lärarnas roll är jag övertygad om att
en betoning av lärarnas kompetens från statens och
Skolverkets sida skulle stärka deras möjligheter att
delta i de lokala besluten om skolan ute i kommuner-
na. Ett förslag om särskild lärarlegitimation har hit-
tills avvisats av riksdagen. Jag tror att det skulle vara
en symbolhandling som skulle få verkliga, konkreta
följder när det gäller respekten för lärarna som yrkes-
grupp och att det skulle sända en signal om att lärar-
nas kompetens i fråga om just lärandets villkor måste
utnyttjas bättre av tjänstemän och politiker.

Anf. 114 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag kan börja med kursplanerna och
Skolverket. Det här var första gången som Skolverket
genom den moderna tekniken kunde gå ut på nätet
och lägga ut förslagen till kursplaner. När vi nu har
tittat efter har vi sett att de denna gång har haft en
betydligt större dialog med lärarna än vad de har haft
tidigare. Det har alltså blivit klart bättre.
När det gäller framtagandet av förslagen till de
nya kursplanerna deltar lärare från hela landet i grup-
perna. Där anstränger man sig också från Skolverket
att se till att dialogen fungerar och att man kan lyssna
på deras tankar och åsikter.
Sedan kom Ulf Nilsson direkt in på den konkreta
vardagen, dvs. hur det fungerar mot dem som är ute,
med arbetstider och olika möjligheter. Det är väl
sådana påpekanden som man får ta till sig när man
ska göra det här nästa gång, att också tänka på den
praktiska verkligheten, under vilken tidsperiod det
görs och hur man når ut.
När jag har rest runt och mött aktiva, både led-
ningspersonal och övrig personal, på skolorna har jag
ställt frågan hur delaktiga de har varit i framtagandet
av kursplanerna. Det är en blandad bild jag har fått.
Det är ganska tydligt igen att när ledningen själv har
tagit initiativ och sagt att det är viktigt, har man sti-
mulerat lärarna och sett till att de har varit i gång. På
en del skolor har det funnits en mycket god kunskap
om kursplanerna. På andra ställen har det inte alls
lyfts fram och varit i fokus. Bilden är alltså splittrad.
För att sammanfatta tycker jag ändå, om vi ser till
hur det har varit tidigare, att den här gången har
många fler getts en möjlighet att vara delaktiga tack
vare att förslaget kunde ligga ute på nätet. Vi kan
säkert utveckla det ännu mer.
Tanken med det timplaneförsök som vi gör är just
att pröva hur man nu kommer att organisera arbetet i
skolan. Vi kommer också att titta på det som Ulf
Nilsson tog upp, dvs. hur man använder undervis-
ningstiden för de elever som behöver mer tid.
Jag har sett ett tecken från många kommuner, och
det är att man diskuterar det tionde året i grundskolan.
Den möjligheten finns egentligen i dag, men flera
kommuner har tagit upp det i sina fullmäktigeför-
samlingar för att permanenta det. Man har olika lös-
ningar på hur man vill hantera det här året. Det är
verkligen ett sätt att understryka att vissa elever be-
höver längre tid. Jag tror att det är oerhört viktigt.
Ulf Nilsson tog också upp frågan hur vi kan an-
vända elevens val för att göra förstärkningar runt
vissa kurser eller ämnen. Det är också ett sätt som
skolan kan hantera detta på. Där är vi alltså överens.
Sedan är det vår gamla debatt, som vi brukar ha,
om alla elever ska läsa samma ämnen på gymnasiet.
Jag ska i morgon möta företrädare för näringslivet på
en konferens. En av de saker som jag då har att ta upp
är Industriförbundets senaste kommentar när de har
mött elever som går på industriprogrammet. Det som
var roligt att höra var att dit kom positiva, trevliga
ungdomar - de underströk det - som höll tiden, som
var flexibla och som tyckte om att arbeta i grupper
och kunde ta ett gruppansvar. Det som de efterlyste
var att eleverna borde ha bättre kunskaper i svenska,
engelska och matematik.
Det är hela tiden den här balansgången vi har att
göra, att se till att de har kunskaperna, både för sin
egen skull och för samhället. Men fortfarande har vi
inte hittat de bästa metoderna för att kunna ge det här
till alla elever. Därför är det viktigt att vi fortsätter att
ge kompetensutveckling till lärarna och att stötta
dem.

Anf. 115 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag tar först det som skolministern
sade sist. När det gäller just detta med bättre kunska-
per nämnde jag i mitt anförande ämnet svenska som
exempel. Kunskaperna i svenska skulle bli bättre om
en del elever nöjde sig med att i olika varianter träna
svenska A under hela skoltiden, i stället för att tving-
as gå vidare till en svårare kurs. Den diskussionen
kan vi gå vidare med.
Jag förstod i alla fall att skolministern inte tyckte
att det var helt lyckat att första gången man går ut
med en bred information till lärarna lägga den just
under sommaruppehållet, när lärarna inte arbetar på
samma tider och när skolorna är halvstängda. Jag
hoppas att man lär sig till nästa gång att det kanske
var det sämsta tillfället att lägga ut remissen.
Annars tycker jag att den här debatten har visat att
vi är överens om att elever och lärare ska ha möjlig-
het att påverka sin arbetssituation. Men den har också
visat en nyansskillnad mellan våra uppfattningar.
Skolministern har större hopp om att förutsättningar-
na för en förändring finns redan nu inom systemet,
och hon menar att den känsla av vanmakt som kom-
mer till uttryck i vissa delar av utvärderingen kommer
att minska redan med de förutsättningar skolan har i
dag.
Jag menar däremot att vi behöver en hel del kon-
kreta förändringar i skolan redan nu. Till dem hör, fru
talman, om jag får sammanfatta, att vi måste skapa
betydligt fler valmöjligheter för eleverna, ge tydligare
besked från staten att tiden för samma kurs kan varie-
ra beroende på vad eleven behöver, att allmänt mins-
ka likformigheten i skolan och att lyssna mera på
lärarna och värdera upp deras arbete.

Anf. 116 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! När det gäller gymnasieskolan har jag
tidigare meddelat kammaren att vi har för avsikt att
göra en översyn av hela gymnasieskolan och också
titta på både programinriktningar och förekomsten av
ämnen. Det gäller givetvis också tidsanvändningen,
som är en viktig faktor. Den översynen kommer, och
den ska vara parlamentarisk. Där får vi möjlighet att
titta på den gymnasieskola som nu har verkat ett antal
år, och vi får se hur den ska se ut i framtiden.
För att gå tillbaka till individualiseringen, som jag
tycker är oerhört viktig, krävs säkert också att vi
måste ge kompetensutveckling till lärarna i mötet
med eleverna.
Det stora IT-projektet, användningen av IT i sko-
lan, har fått en annan effekt, som vi kanske inte var
medvetna om men som vi nu får rapporter om från
den ena skolan efter den andra. Det är att många
lärare säger att de har förändrat sitt sätt att undervisa,
att de har blivit handledare. Många av eleverna har ju
i sig en ganska god kunskap, och nu blir det frågor i
stället. Läraren ändrar alltså sin roll.
Jag tror också att vi av själva IT-projektet nu kan
göra uppföljningar och utvärderingar och se om det
här har skett på flera ställen. Vi har fått många goda
rapporter om att just elevinflytandet har blivit bättre
när man har arbetat med IT som ett pedagogiskt
hjälpmedel.
Det är en viktig fråga som vi har diskuterat i dag.
Ska vi lyckas uppnå att alla elever ska trivas i skolan
måste de bli delaktiga. Detsamma gäller även för
lärarna.
Demokrati är något som ständigt måste återvin-
nas, sade Olof Palme en gång, och det tror jag att vi
kan stämma in i. Det gäller i synnerhet i skolans
värld.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Bostadsutskottets betänkanden 1999/2000:BoU2 och
BoU3

20 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
1999/2000:40 Obeställd reklam m.m.
1999/2000:42 Utlänningar i en massflyktsituation,
sociala förmåner m.m.
1999/2000:43 Uppehållstillstånd på grund av anknyt-
ning
1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsyki-
atrisk vård
1999/2000:46 AP-fonden i det reformerade pensions-
systemet
1999/2000:47 Brottsoffers ansvar för rättegångskost-
nader
1999/2000:48 Tidsdelat boende - information på
konsumentens språk
1999/2000:49 Utökat skydd för kodade tjänster
1999/2000:51 Lag om radio- och teleterminalutrust-
ning, m.m.
1999/2000:52 Förstärkt strålskydd
1999/2000:53 Genomförande av EG-direktiv om
biocidprodukter och innesluten användning av ge-
netiskt modifierade mikroorganismer, m.m.
1999/2000:54 Effektiv kontroll för att hindra sprid-
ning av kärnvapen
1999/2000:56 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Motioner
med anledning av prop. 1999/2000:32 Lönebildning
för full sysselsättning
1999/2000:A6 av Mikael Odenberg m.fl. (m)
1999/2000:A7 av Barbro Feltzing m.fl. (mp)
1999/2000:A8 av Stefan Attefall m.fl. (kd)
1999/2000:A9 av Margareta Andersson m.fl. (c)
1999/2000:A10 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1999/2000:34 Förvärv av
egna aktier
1999/2000:L11 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)
1999/2000:L12 av Stig Rindborg m.fl. (m)
1999/2000:L13 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)

med anledning av prop. 1999/2000:35 Upphovsrätten
och offentlighetsprincipen
1999/2000:K17 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
1999/2000:K18 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
1999/2000:K19 av Per Lager m.fl. (mp)
1999/2000:K20 av Per Unckel m.fl. (m)
1999/2000:K21 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1999/2000:38 Vissa skatte-
frågor med anledning av att aktiebolag skall kun-
na förvärva egna aktier, m.m.
1999/2000:Sk17 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m)
1999/2000:Sk18 av Johan Pehrson och Karin Pilsäter
m.fl. (fp)
1999/2000:Sk19 av Holger Gustafsson m.fl. (kd)

21 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 24 januari

1999/2000:195 av Lena Ek (c) till statsrådet Mona
Sahlin
Nationellt resurscentrums verksamhet i NUTEK
1999/2000:196 av Lena Ek (c) till justitieminister
Laila Freivalds
Rättstrygghet
1999/2000:197 av Viviann Gerdin (c) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Reglerna för studiemedel

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 1 februari.

22 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 25 januari

1999/2000:464 av Owe Hellberg (v) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Folkbildningsrådet
1999/2000:465 av Jeppe Johnsson (m) till försvars-
minister Björn von Sydow
KA 2
1999/2000:466 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till justitieminister Laila Freivalds
Polisen i Stockholm
1999/2000:467 av Bertil Persson (m) till statsminister
Göran Persson
Svenska STASI-spioner

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 1 februari.

23 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 21 januari

1999/2000:406 av Ewa Larsson (mp) till statsminister
Göran Persson
Folkbildning om samerna
1999/2000:411 av Helena Bargholtz (fp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Könsfördelningen i Regeringskansliet

den 25 januari

1999/2000:433 av Bertil Persson (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Internetspel
1999/2000:452 av Karin Pilsäter (fp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Plötslig spädbarnsdöd

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 1 februari.

24 § Kammaren åtskildes kl. 21.10.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 5 § anf. 8 (delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.27 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.