Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:53

Torsdagen den 20 januari

Kl. 09.00 - 21.54

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 52)
Miljön - en hållbar utveckling

Anf. 1 LARS LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag vill inledningsvis beklaga att
miljöministern inte behagar närvara vid dagens de-
batt. Det verkar vara representativt för samtliga stats-
råd under den allmänpolitiska debatten. Men de är väl
upptagna med att skriva debattartiklar och pressmed-
delanden. Det är ju numera där den politiska debatten
förs.
Vidare kan jag konstatera att denna debatt mycket
väl kan representera även miljöminister Kjell Larsson
närvaro generellt här i kammaren. Regeringsbänken
har i princip varit helt övergiven under miljödebatter-
na under denna mandatperiod. Förvisso fick vi ett
besök under budgetdebatten, men något att säga hade
miljöministern tyvärr inte.
Herr talman! Jag ser ett samband mellan miljömi-
nisterns närvaro i kammaren och hans närvaro i mil-
jödebatten. Bänken står, även där, tom - så att säga.
Statsministern har i ett antal regeringsförklaringar
bröstat sig och uttalat att miljöpolitiken är ett mycket
prioriterat område. Han talar om att bygga om Sveri-
ge till ett ekologiskt hållbart Sverige. Det verkar som
om Perssons talskrivare inte har haft någon kontakt
med Miljödepartementet. I Miljödepartementet har
man inte några som helst planer på att göra Sveriges
miljö bättre. Där finns inga förslag.
Trots regeringens uttalade höga ambition på om-
rådet lyser förslagen med sin frånvaro på proposi-
tionslistorna. Under riksmötet 1998/99 kom i princip
ingenting, och under riksmötet 1999/2000 tänker
miljöministern lämna ifrån sig två internationella
överenskommelser, en skrivelse samt inrätta en na-
tionalpark.
Det börjar bli pinsamt. Om man ville vara lite
snäll mot miljöministern under förra riksmötet kunde
man skylla på att Miljödepartementet höll på att bära
flyttkartonger. Detta år kan man inte skylla på något
annat än en total oförmåga att prestera förslag!
Herr talman! Har då miljöministern varit helt
osynlig under mandatperioden? Nej, det vore väl synd
att säga. Han har släppt upp en och annan testballong
i luften på en och annan debattsida i någon tidning i
Sverige. Dessa testballonger har bestått i att radikalt
höja bensinpriset för att människor ska sluta att an-
vända bilen. Det är ett förslag som synnerligen kom-
mer att straffa småbarnsfamiljer och människor på
landsbygden - detta trots att bilindustrin satsar myck-
et tid och pengar på att göra bränslesnåla bilar. En
bränslesnål bil är ett försäljningsargument i dag.
En annan testballong har varit att radikalt höja
flygskatterna så att människor ska flyga mindre. Det
är ett effektivt sätt att bromsa Göran Perssons högt
älskade ekonomiska tillväxt och hindra studenter och
andra med lägre inkomster från att flyga.
En tredje ballong har varit att införa biltullar i
storstäderna - även det i syfte att minska biltrafiken.
De som inte redan måste ha bil undviker redan i dag
att ta med sig bilen till staden på grund av begränsad
framkomlighet, trängsel och höga p-avgifter.
Inga av dessa förslag är speciellt fräscha eller spe-
ciellt nya för den delen. De känns gamla och uttjata-
de. Dessutom är det mycket tveksamt med miljönyt-
tan. Frågan man kan ställa sig är om dessa förslag
inte egentligen är av ren fiskal karaktär snarare än
miljömässiga. De ekonomiska intäkterna är smaskiga-
re än den lilla miljönytta de leder till.
Likadant är det med den s.k. gröna skatteväxling-
en. Själva växlingen uteblev. Det blev bara en skatte-
höjning med tveksamma miljöförtecken.
Herr talman! Regeringen försöker själv måla upp
en bild av en regering som arbetar hårt med miljöfrå-
gorna. I själva verket har vi en av de miljöfarligaste
regeringarna någonsin. Det märkliga är att den stöds
av ett parti som kallar sig Miljöpartiet.
Herr talman! Nedläggningen av Barsebäck kan
väl knappast ha undgått någon svensk. Detta har av
regeringen och stödpartierna framställts som en viktig
miljöåtgärd, men det är i själva verket precis tvärtom.
Det finns anledning att påminna riksdagsmajori-
teten om det man håller på att åstadkomma. En stäng-
ning av Barsebäcksverket, om vi vänligt räknar med
att det ersätts med ett modernt kolkondenskraftverk,
ger följande resultat enligt Statens energiverk.
Det blir 3 600 tons ökning per år av kväveoxider,
dvs. en ökning på nästan 9 % av energisektorns sam-
lade utsläpp. Det blir 3 600 ton mer svaveldioxid per
år. Det är en ökning på nästan 10 % av den svenska
energisektorns samlade utsläpp i dag. Årligen blir det
6 800 000 ton i ökade utsläpp av koldioxid, dvs. en
ökning med över 11 % av hela Sveriges totala utsläpp
i dag. Ni kan ju glömma de internationella åtagande-
na många år framåt. Men det är klart, man kan alltid
hänvisa till att det troligen inte blir svensk kolkraft
som ska produceras. Men att strunta i detta är inte en
seriös miljöpolitik. Dessutom är det viktigt i miljöpo-
litiken att inte glömma bort dem som ska betala no-
tan. Det är de vanliga svenska hushållen som får
betala dyrt för en politiskt principiell nedläggning.
Herr talman! Den 1 januari i år begåvades Sverige
med ytterligare en höjd skatt, den s.k. deponiskatten.
Vi moderater var mycket kritiska till inrättandet av
denna skatt.
Det är redan ett stort antal sopförbränningsan-
läggningar som har begärt att få fördubbla sina verk-
samheter med stor miljöpåverkan som resultat. Ännu
mera koldioxid och ännu mera svaveloxider sprids ut
över landet tillsammans med ämnen som saltsyra,
kvicksilver och dioxiner. Detta kan inte vara rimligt.
Lika orimligt måste det vara att all den kreativitet
som finns runtom i landet när det gäller att utveckla
de miljövänliga biocellerna för att utvinna biogas och
få en kontrollerad minskning av avfallet stoppas. På
flera platser runtom i landet signaleras redan att dessa
eldsjälar som jobbar med bioceller är redo att släppa
försöken och byta teknik.
Jag besökte själv Nordvästra Skånes Renhållnings
AB, NSR, i Helsingborg för mindre än en vecka se-
dan. De hade startat en utveckling med bioceller som
en viktig komponent. Nu har de redan tvingats byta
koncept. Det konceptet producerar mindre gas, kostar
mer och kräver mer arbete och mer energi. Riks-
dagsmajoriteten gav regeringen i uppdrag att se över
skattereglerna för biocellerna i syfte att rädda dem,
men ingenting verkar vara på väg. Klockan är fem i
tolv för biocellerna.
Herr talman! Summan av den politik som rege-
ringen har fört under mandatperioden har varit ett
bakslag för miljön. Inget nytt förslag har kommit, och
de förslag som andra departement har drivit igenom
har skadat miljön. Det är oärligt att i regeringsförkla-
ringen tala om en miljömedveten regering. Statsmi-
nistern borde vid nästa regeringsförklaring stryka
miljödelen. Det är också anmärkningsvärt att det s.k.
miljöpartiet har fått igenom så oerhört lite trots att
partiet tillhör regeringsunderlaget.
Herr talman! Vår omvärld står inte stilla. I USA
har man för länge sedan försökt att komma ifrån den
föråldrade skattehöjarpolitiken och försökt att upp-
finna nya tekniker. Man har hållit på med handel med
utsläppsrätter på t.ex. svaveldioxidområdet sedan
1995, och i år går man vidare till nästa steg. Man har
även ett system för att hantera kväveoxider, stoft,
svaveldioxid, koldioxid m.m.
I Storbritannien har regeringens systerparti, La-
bour, infört ett system med utsläppsrätter som syftar
till att minska koldioxidutsläppen med 2,5 miljoner
ton per år fram till år 2010.
Jag vet att det är en hel del människor som har
ryggat tillbaka när de hör att man ska "handla" med
miljön. Jag har en viss respekt för detta. Men för min
del är det självklart att man måste slakta alla heliga
kor för att lyckas ibland. Handel med utsläppsrätter är
ett system som är på gång i vår omvärld, och om
regeringen saknar idéer kan regeringen börja med en
testverksamhet av detta. Jag lovar att vi moderater
kommer att stödja en sådan utveckling.
Samma sak gäller flexibla mekanismer. Sverige
har faktiskt satsat 85 miljoner kronor till en världs-
fond. Det är någonting vi stöder. Detta är fortfarande
i en liten skala, och man måste gå vidare.
Herr talman! Sverige har kört fast i miljöpolitiken,
men det finns mycket kreativitet i vår omvärld. Vi
borde bli bättre på att titta utanför landet för att kom-
ma vidare. Vi moderater är redo att bidra till detta!

Anf. 2 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att moderaternas
bidrag till miljöpolitiken är att klaga på att det inte
har kommit några propositioner, och de som har
kommit har man yrkat avslag på.
Jag kan ha förståelse för att man från moderaterna
tycker att det är bra med kärnkraft, men jag har
mycket liten förståelse för den argumentation som
framförs om allt elände som skulle hända oss med
koldioxid, växthuseffekt osv.
Enligt Kyototöverenskommelsen och de åtagan-
den som EU har gjort ska vi minska koldioxidut-
släppen i Europa. I Sverige har vi varit väldigt fram-
gångsrika och vi har kommit längre än andra länder.
Det som vi har gjort har våra grannländer framför sig.
Har moderaterna helt gett upp användningen av
någon annan energiproduktion än olja och kol?

Anf. 3 LARS LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Vi moderater driver kravet på infö-
rande av utsläppsrätten och införandet av flexibla
mekanismer. Vi har en mängd förslag i våra motioner
som Alf Eriksson gärna kan läsa. Men kritiken är
befogad, tycker jag. När man har en regering som
uttalar en miljöambition måste den ju också visa på
förlag.
Min fråga till Alf Eriksson är enkel: Vilka förslag
kommer under riksmötet som innebär något nytt inom
miljöpolitiken?

Anf. 4 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Miljöarbetet genomförs varken i Re-
geringskansliet eller i riksdagen, utan det är ett gedi-
get arbete som sker runtom i landet, att förverkliga
det som vi har fattat beslut om här. Det arbetet pågår
för fullt. Vi har också ett stort arbete att genomföra
här i riksdagen när vi ska fastställa delmålen i miljö-
politiken.

Anf. 5 LARS LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att miljöministern
sysslar med det som resten av regeringen gör, nämli-
gen att anordna diverse middagsmöten och diskus-
sionsklubbar. Men det blir väldigt lite konkret politik
av detta. Det tycker jag att Alf Erikssons intygar
genom den senaste repliken.

Anf. 6 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Lars Lindblad talade i en tidigare
miljödebatt, och då verkade det som att de flesta
miljöproblemen var lösta. Nu var det ett litet annat
anslag.
När det gäller avfallsstrategin menade Lars Lind-
blad att avfallsskatten leder till ökade utsläpp genom
förbränning, och det kan jag hålla med om. Då undrar
jag: Hur ställer sig Lars Lindblad till en avfallsskatt
på förbränning?
Det finns 21 avfallsförbränningsanläggningar.
Risken är att avfallet blir en handelsvara därför att det
blir konkurrens om att förbränna soporna med ökade
utsläpp av farliga ämnen som följd. Lars Lindblad
inser tydligen att det blir ökade utsläpp. Kan Lars
Lindblad ställa upp på en skatt på avfallsförbränning?

Anf. 7 LARS LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag måste ändra något på det som
jag har sagt i tidigare debatter. Jag sade att många av
de stora miljöproblemen finns inte längre, men det
finns fortfarande lokala och regionala problem. Dess-
utom kvarstår klimatfrågan.
Jag tycker att det är lite märkligt att anklaga mo-
deraterna för att bidra till en ökad förbränning eller
att fråga om vi vill medverka till att införa en skatt.
Vi vill inte införa en avfallsskatt som driver fram en
ökad förbränning. Jag vill då ställa motfrågan: Är ni
beredda att pusha på regeringen nu så att det kommer
skattelättnader för biocellerna för att de ska överleva?
Det tycker jag är en intressant fråga att få svar på.

Anf. 8 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Som Lars Lindblad vet har vi arbetat
för en utökad användning av rötning och bioceller.
Men hur har moderaterna i Skåne ställt sig när det
gäller utökningen av antalet förbränningsanläggning-
ar, t.ex. när det gäller SYSAV?

Anf. 9 LARS LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag måste förtydliga mitt svar något.
Vi moderater tar inte principiellt avstånd från för-
bränning i alla lägen. Men den skatt som majoriteten
införde innebär en fördubbling av antalet förbrän-
ningsanläggningar.
Det vore intressant att under den här debatten få
svar på frågan om detta med biocellerna. När tänker
regeringen återkomma med förslag om skattereduk-
tion för bioceller så att de kan överleva för att vi ska
slippa en sämre teknik?

Anf. 10 JONAS RINGQVIST (v):
Herr talman! Det går bra för Sverige. Utveckling-
en går åt rätt håll. Miljöanpassningen av samhället
går framåt. Nu bygger vi det gröna folkhemmet.
Känns klyschorna igen?
Visst pågår det ett arbete i Sverige med att råda
bot på miljöproblemen, men att hävda att utveckling-
en går åt rätt håll är långt från sanningen. Möjligtvis
kan man säga att det går lite mindre fort åt fel håll.
Visst är det bra att vi sorterar våra sopor i Sverige
och att de svenska svavelutsläppen har minskat, men
lite större perspektiv än så kan man väl kräva att vi
ska ha på miljöfrågorna.
Faktum är att vi globalt står inför en fördjupad
ekologisk kris. Utarmning av jordar, utfiskning och
vattenbrist gör att fler och fler människor får svårt att
försörja sig. Utsläppet av växthusgaser ökar och vi
har under de senaste åren sett en hel del väderfeno-
men som antyder att en klimatförändring kan vara på
väg. Raden av exempel kan göras lång. Belastningen
på miljön har nått sin yttersta gräns till följd av be-
folkningstillväxten och den enorma ekonomiska till-
växten.
En avgörande orsak till den här krisen är den eko-
nomiska globaliseringen som har gjort att en oerhörd
ekonomisk och politisk makt nu finns hos ett antal
företag och finansiella institutioner som styrs av ett
enda mål - kortsiktig ekonomisk vinst - utan tanke på
hushållning med våra knappa gemensamma naturre-
surser.
Detta bidrar till en katastrofal rovdrift på naturen,
men också till ökade globala orättvisor. I den interna-
tionella ekonomin är det de länder som konsumerar
mer än vad deras egna naturresurser tillåter som styr
beslutsfattandet. Vi - för vi tillhör den gruppen -
utnyttjar den ekonomiska globaliseringen så att vår
egen resursbrist kan kompenseras genom import.
Marken i de fattiga länderna används till exportskör-
dar i stället för till mat åt den lokala befolkningen. Att
20 % av jordens befolkning använder 80 % av resur-
serna är känt sedan länge. Ändå fortsätter klyftorna
att öka.
Den ekonomiska globalsieringen har samtidigt
kraftigt ökat de rikas möjligheter att skjuta över sina
miljöproblem på andra. På samma sätt som rika län-
der importerar resurser när efterfrågan överskrider
den egna tillgången så exporterar de sina överskotts-
sopor. Förorenande fabriker och soptippar är konsek-
vent lokaliserade till fattiga områden.
Den stora frågan är förstås varför det har blivit så
här. Är människan av naturen girig och hänsynslös i
jakten på pengar? Jag tror inte det. Jag tror att vi är
omedvetet fångna i ett system som vi inte kommit på
tanken att försöka ta oss ur. Vi ser oss blinda på pro-
blemen. Vi arbetar mer för att kunna köpa oss mer tid
och ett bättre liv. Vår jakt på pengar ökar klyftan
mellan oss själva, familjen och samhället. Det ökade
främlingsskapet skapar en känsla av social och andlig
tomhet.
Annonsörer visar i sin reklam hur deras produkter
gör oss till fullvärdiga människor, men för att köpa
deras produkter behövs mer pengar. Jakten fortsätter.
Ta t.ex. alla de hushållsmaskiner som finns till för att
hjälpa oss i köket. Räknar du efter kommer du att
upptäcka att de inte alls har minskat vår köksarbetstid
i den omfattning som det var tänkt. Däremot har det
tagit pengar och därmed tid och naturresurser i an-
språk för att kunna skaffa dem.
Vi måste nå insikten att en hållbar utveckling för-
utsätter att vi förändrar vårt sätt att leva i grunden.
Det går inte att vifta undan miljöfrågorna med fina
klyschor om ett grönt folkhem samtidigt som larm-
rapport efter larmrapport om miljöproblemen pre-
senteras och samtidigt som klyftorna på planeten
ökar. Ska vi nå en hållbar utveckling krävs det mer
eftertanke än så. Det krävs inte bara teknikutveckling
och forskning, det krävs också en stor portion av mod
och mognad för att våga förändra vårt sätt att leva så
att vi ryms inom de förutsättningar som naturen ger
oss.
Det finns starka skäl för oss att ställa frågan vil-
ken utveckling vi vill ha. Är det mer konsumtion, mer
köpfest, som vi ska sträva efter? Är det tillväxt som
ska vara det övergripande målet för vår ekonomiska
politik? Ger det oss ett bättre liv?
Eller är det en annan konsumtion än den materi-
ella som vi ska sträva efter? Är det mer arbetstid eller
mindre som vi ska ha? Ska vi ha tid till omvårdnad
eller ska vi använda tiden för att skaffa fler prylar?
Vad vill vi med vår tid på den här planeten? Det är i
grunden det som miljöfrågorna handlar om. Det är de
oundvikliga frågor som vi måste finna svaren på, om
vi verkligen tar miljöfrågorna på allvar. Var och en
behöver ställa sig dessa frågor själv, men svaren och
lösningarna hittar vi tillsammans. Vågar vi det, kan vi
upptäcka att vi inte bara har någonting att förlora. Det
finns också en hel del att vinna.

Anf. 11 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag delar Jonas Ringqvists uppfatt-
ning att vi står inför en ekologisk kris. Jag delar upp-
fattningen att det som möjligen hänt är att det går lite
mindre fort och åt fel håll. Jag vill också instämma i
oron för utvecklingen när det gäller luftföroreningar-
na, som Jonas Ringqvist var inne på.
Men vad jag vill fråga Jonas Ringqvist, herr tal-
man, är hur Jonas Ringqvist och Vänsterpartiet ser på
att i arbetet inom EU söka åstadkomma gemensamma
miljöregler för EU:s inre marknad.

Anf. 12 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Herr talman! De facto har EU ett miljöarbete.
Sverige är de facto medlem i EU. Att inte använda sig
av de instrument som finns där anser jag vore oansva-
rigt. I den mån vi har medel måste vi använda dem
för att arbeta för en hållbar utveckling. Däremot in-
nebär inte det att vi behöver arbeta för en federation,
för mer överstatlighet. Det är inte alls samma sak.

Anf. 13 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Arbetet inom EU kan knappast bli
framgångsrikt om man samtidigt som man säger att
visst ska vi delta i ett arbete för att åstadkomma ge-
mensamma miljöregler är emot denna form av sam-
arbete. Då åstadkommer man inte resultat. På det här
sättet medverkar inte Vänsterpartiet på annat sätt än
med sina ord från talarstolen till att åstadkomma
resultat när det gäller de stora, övergripande mil-
jöproblemen.

Anf. 14 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet och Folkpartiet har i
grunden helt olika syn på hur ett internationellt sam-
arbete ska fungera. Vår syn är att det ska funka som
ett mellanstatligt samarbete, ett mellanfolkligt samar-
bete. Det är också nödvändigt att detta samarbete sker
på gräsrotsnivå, mellan folkrörelser och mellan män-
niskor på olika delar av den här planeteten. Det sam-
arbetet kan vi inte begränsa till en europeisk union.
Det handlar om att alla människor ska vara delaktiga i
det, inte bara en byråkratisk eller politisk elit som
bygger en federation. Vår internationalism är väsent-
ligt annorlunda än Folkpartiets internationalism.

Anf. 15 DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Man kan välja olika utgångspunkter
eller angreppssätt i en sådan här debatt, som att gnöla
på regeringen och dess politik eller frånvaro av mil-
jöpolitik. Men jag väljer, herr talman, att direkt foku-
sera på den ojämförligt viktigaste utmaningen på
miljöområdet. Det handlar om människans påverkan
på klimatet genom en global uppvärmning av jord-
klotet, den s.k. växthuseffekten.
Under ett antal år har många, och inte minst vi
från Kristdemokraternas sida, försökt lyfta fram den-
na problematik och försökt få gehör för aktivitet och
politiska beslut i syfte att få hejd på fossilförbrän-
ningen och därmed utsläppen av koldioxid i atmosfä-
ren. Det är då främst förbränningen av kol och olja
som leder till växthuseffekten.
Det internationella samfundet har nu definitivt
vaknat upp. Klimatkonferenserna avlöser varandra,
och allt tätare rapporter talar om det vetenskapligt
klarlagda med en stadigt ökande global medeltempe-
ratur, med de effekter som detta kan ge. Jag kan ta
några färska exempel från Bert Bolin, som ju är Sve-
riges internationellt sett mest meriterade klimatfors-
kare, inte minst med tanke på hans arbete i FN:s kli-
matpanel IPCC.
Några exempel:
· en ökning av jordens medeltemperatur under det
senaste halvseklet med i genomsnitt 0,3-
0,4 grader, vilket är klarlagt,
· en sedan årtionden mer markant uppvärmning, 1-
2 grader, av de nordligaste delarna av Ryssland,
Kanada och Alaska, också vetenskapligt klarlagt,
· en ökning av den totala nederbörden på jorden,
· en minskning av havsisens utbredning i Arktis
under vinter och vår med 1 á 2 miljoner kvadrat-
kilometer,
· en genomsnittlig ökning av ytvattnets temperatur i
världshaven.
Detta är fakta, och det finns ett antal ytterligare
fakta som visar på denna temperaturförhöjning och
vad den leder till.
Klimatfrågan är mänsklighetens ödesfråga. Om vi
inte lyckas hejda fossilförbränningen och därmed
koldioxidutsläppen, blir det en ökad medeltemperatur
på jordklotet. Med fortsatta föroreningar av lufthavet
räknar man med en medeltemperaturförhöjning på 3-
4 grader de närmaste hundra åren. Det innebär att
havsytan kommer att stiga och att havsströmmarnas
banor kan komma att ändras. Bl.a. kommer önationer
att bokstavligt talat försvinna på grund av att de läggs
under vatten. Mycket talar för att oväder som orkaner
blir vanligare, dessutom med ökad styrka. Över hela
världen kan vädret komma att bli mer extremt. Torka,
översvämningar och värmeböljor väntas öka. Upp-
räkningen av effekter till följd av klimatförändringar
kan göras väldigt lång.
För drygt ett år sedan, på den klimatkonferens
som hölls i Buenos Aires, var det faktiskt frapperande
hur medvetna världens miljöministrar verkade vara
om detta framtidsscenario. Man förstår faktiskt vad
som håller på att hända.
Det s.k. Kyotoprotokollet är en internationell
överenskommelse om att utsläppen av växthusgaser
måste minska. Framför allt i-länderna, också Sverige,
måste nu ta ansvar för konkreta handlingsprogram för
att förhindra framtida klimatförändringar med de
risker som de kan leda till. Vare sig inom energi- eller
transportsektorn kan vi tillåta ökade utsläpp, utan
tvärtom måste utsläppen minska. Det handlar om
utfasning av fossilbränslen i såväl energiproduktion
som transportsektor, begränsning av metanavgång,
åtgärder för att öka kolbindningen samt återvinning
och, om möjligt, lagring av koldioxid. Det är ett brett
fält av politikområden som berörs av ett sådant här
handlingsprogram.
Här i Sverige arbetar just nu en särskild klimat-
kommitté med dessa frågeställningar. Enligt planerna
ska arbetet vara klart i mars. Jag är själv ledamot i
denna kommitté och hoppas att vi ska kunna få en
politiskt bred samling för ett klimatpaket som har
tillräcklig kraft att hejda utsläppsökningarna och
vända kurvan nedåt. För att detta arbete ska lyckas
krävs också folkligt förankrade förslag i syfte att
komma till rätta med klimatproblematiken. Ett or-
dentligt folkbildningsarbete om klimatfrågan är en
viktig del i detta arbete.
Vi fick ju i går höra att statsministern i dag träffar
bildningsorganisationer och andra för att diskutera en
informations- och diskussionskampanj kring miljö-
frågor. Min uppfattning är att man då ska fokusera
kraftfullt just på klimatfrågorna för att öka beredska-
pen ute bland allmänheten för att faktiskt göra nå-
gonting, och det kan vara skarpa förslag som krävs.
Det är nödvändigt att få en tydlig politisk driv-
kraft som kan hålla ett samlat tryck gentemot myn-
digheter och andra som ska genomföra ett klimatpo-
litiskt handlingsprogram. Det är därför som vi har
föreslagit inrättandet av ett särskilt klimatsekreteriat
direkt under statsministern. Det är också ett sätt att
markera tyngden i klimatfrågan.
Det är också angeläget att Sverige inför ordföran-
deåret i EU nästa år förbereder en tydlig klimatstrate-
gi, där bl.a. frågan om en gemensam koldioxidavgift
inom unionsområdet måste vara en förstahandsfråga.
Det finns mycket i övrigt, herr talman, att kom-
mentera på miljöområdet, som exempelvis den soci-
aldemokratiska regeringens tidigare nedmontering av
miljöpolitiken under Anna Lindhs tid och på senare
tid de återställare som har kommit under Kjell Lars-
sons period. Man kan konstatera att vi under flera år
har tappat mark på miljöområdet. Jag kan nämna den
avvecklade miljöforskningen, den minskade mil-
jöövervakningen, borttagandet av kontot för sanering
av miljöförorenande områden, de minskade resurser-
na till länsstyrelsernas miljöenheter och otillräckliga
kalkningsanslag. Jag skulle kunna göra en längre
uppräkning.
Ändå tycker jag kanske inte att vi ska älta detta
nu. Nu har man återställt mycket. Man är på väg att
bygga upp ett långsiktigt miljöarbete igen. Då gäller
det att fastmer få en samling kring den viktigaste
miljöfrågan, den som påverkar så många delföreställ-
ningar inom miljöområdet. För vår del kommer vi att
anstränga oss för att få till stånd bredast möjliga upp-
slutning kring ett kraftfullt klimatpolitiskt handlings-
program som kan utgöra en vändpunkt för Sveriges
del vad gäller utsläppen av växthusgaser och för-
hoppningsvis också bidra till ett kraftfullare engage-
mang från EU:s sida och i internationella samman-
hang i övrigt.
Så, herr talman, vill jag avluta med en fråga till
företrädarna för regeringsunderlaget. Ni tre partier
bär ju nu tillsammans med Centerpartiet ansvaret för
avställningen av Barsebäck 1-reaktorn, som vi vet
leder till ökade koldioxidutsläpp i storleksordningen
2-4 miljoner ton. Det är alltså en direkt felaktig in-
riktning i förhållande till vad som är nödvändigt ur
klimatsynpunkt. Det är nu ett faktum.
Min fråga till er gäller om de villkor som ställts
upp för en stängning av Barsebäck 2 ligger fast, dvs.
att avställningen inte ska genomföras om vi inte kan
tillföra förnybar el eller spara bort motsvara el. Det är
de villkoren som gäller. Jag vill ha ett tydligt besked
från er i dag. Om det inte är det som ligger fast så får
vi väldigt stora problem i Klimatkommittén för att
lösa en ökning med ytterligare 2-4 miljoner ton kol-
dioxid som det kommer att bli om tvåan stängs. Lig-
ger detta fast? Kommer tvåan inte att stängas om ni
inte får fram tillräckligt med förnybar el eller sparad
el fram till år 2001? Det beskedet skulle jag önska nu,
gärna direkt.

Anf. 16 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ta fasta på lite av det som
Dan Ericsson sade i början av sitt anförande när det
gäller Klimatkommittén, som vi båda två sitter i. Det
är riktigt att vi, om vi ska klara de åtaganden som nu
kommer, måste ha en bred samling kring de här frå-
gorna - ju bredare desto bättre. Jag delar också Dan
Ericssons uppfattning att man måste få en större folk-
lig förankring om man ska genomföra förslagen.
Då finns det naturligtvis en risk. Det finns uppen-
bara möjligheter att i olika frågor vara opportunist
och säga att just det här förslaget, som kan möta
folkligt motstånd, går inte att genomföra. Dock ska
sägas att där man vinner mycket vad gäller klimatet
är det ofta på områden där medborgarna inte vill att
det ska vara några förändringar. Det gäller t.ex. pri-
vatbilen och annat. Där finns det naturligtvis också en
möjlighet att använda en fortsatt kärnkraftsdiskussion
efter riksdagens beslut som ett sätt att försöka komma
undan att själv göra några åtaganden.

Anf. 17 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag uppfattade inte att det var något
slags polemik mot mig. Det var ett instämmande i att
det krävs gemensamma tag för att lösa klimatfrågor-
na. Det gäller ett brett program både inom energi-
sektorn och transportsektorn. Jag försökte också slå
fast att det är ett faktum, konstaterar jag, att en majo-
ritet här i Sveriges riksdag har beslutat att stänga
Barsebäck 1. Det får vi då leva med. Vi konstaterar
att det ger ökade utsläpp. Vi får försöka hantera detta
och få ned utsläppen.
Men min frågeställning var: Ligger det som har
sagts fast, alltså att det för att stänga tvåan krävs
neutralitet vad gäller just koldioxidutsläppen? Det är
alltså tillförsel av förnybar el eller sparande som
gäller för dessa fyra terawattimmar? Annars får vi
ytterligare problem med att försöka hantera ökade
koldioxidutsläpp på grund av stängningen av tvåan.
Det är egentligen ingen politisk strid jag söker i
detta utan ett klarläggande. Vad kommer att gälla?
Kommer vi att få ett än tuffare beting för att hantera
koldioxidfrågan eller ligger det här beskedet fast?

Anf. 18 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tänkte just säga detta i den förra
repliken när talmannen påpekade att jag hade pratat
för länge. Jag ser ingeting som i dag talar för att det
inte ligger fast.

Anf. 19 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag tackar för det beskedet. Då vet vi
att vi kan mäta av det här. Har vi fått fram förnybar el
motsvarande fyra terawattimmar kommer Barse-
bäck 2 att stängas. Har vi inte fått fram det kommer
den att få stå och fortsätta puttra.

Anf. 20 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Dan Ericsson säger att det har skett
en återställare på miljösidan. Jag vill påstå att den
nedmontering som skedde i samarbetet mellan Soci-
aldemokraterna och Centern var av aldrig skådat slag.
Men jag vill också hävda att det som sker nu mellan
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är betyd-
ligt mer än återställare. Som exempel kan nämnas att
skogsinköpen har ökat från 215 miljoner kronor 1998
till 350 miljoner år 2000 och 500 miljoner år 2001.
Sådana siffror har vi aldrig haft i Sverige tidigare.
För biotopskyddet har vi ökat från 25 miljoner
1998 till 70 miljoner år 2000 och 125 miljoner
år 2001. Vi har aldrig tidigare varit närheten av detta
även om man har talat lyriskt om det - och sagt: Tänk
om vi skulle kunna få . - från naturvårdens sida.
När det gäller kalkning är vi nu uppe på drygt
210 miljoner kronor, något som heller aldrig tidigare
har funnits.
När det gäller marksanering beklagar jag verkli-
gen att Centerpartiet tillsammans med Socialdemo-
kraterna helt skrotade verksamheten. Det gjorde ock-
så att kompetens försvann. Här har vi varit tvungna
att trappstegsvis lägga tillbaka pengarna för att också
hinna anställa människor. Från noll kronor 1998 är
det alltså 65 miljoner kronor år 2000, 150 miljoner
år 2001 och 300 miljoner år 2002. Hur kan man kalla
det återställare? Vi har ju aldrig haft sådana siffror
förr.

Anf. 21 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Med återställare menar jag att man
nu återigen börjat satsa på de områden som man tidi-
gare rustade ned. Jag vill faktiskt ge Gudrun Lindvall
en eloge, som också gäller för Miljöpartiets del. Man
har bidragit till dessa återställare och till återupp-
byggnaden av dessa konton. Det gäller miljöforsk-
ning, som nu ska komma. Det gäller kalkningsverk-
samhet. Det gäller också bevarande av skyddsvärd
skog och att vi nu har fått ett ordentligt konto också
för sanering av förorenade områden. På de punkterna
har Miljöpartiet och vi varit överens. Det är bra att
man, som jag ser det, har drivit fram den här återstäl-
laren från regeringens sida. Och det är bra om vi kan
lägga på dessa konton ytterligare medel.

Anf. 22 ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! Vägen till det ekologiskt hållbara
Sverige handlar om att utveckla ett modernt samhälle
som utnyttjar högteknologiska lösningar för att nå en
hållbar tillväxt. Vi ska gemensamt växla spår och ge
den ekonomiska utvecklingen en hållbar inriktning.
Dit kommer man inte, det vill jag slå fast, i första
hand genom statligt styrda program. Dit kommer man
genom att näringslivet ges livskraft och en väl funge-
rande marknadsekonomi. Att få en tydlig vision och
en gemensam färdriktning är viktigt för att villkoren
för företagande och investeringar ska bli långsiktiga
och inbjuda till de satsningar som är nödvändiga för
att vi ska få kretsloppsanpassade lösningar.
Regeringen, emellertid, skriver och talar ofta om
att Sverige ska ställas om till ett ekologiskt hållbart
samhälle. Och regeringens huvudspår mot detta eko-
logiskt hållbara samhälle går av allt att döma via de
lokala investeringsprogrammen.
Det är fel väg. Det har Riksrevisionsverket kon-
staterat i en uppföljning och utvärdering som man har
gjort. Man har konstaterat att de lokala investerings-
programmen visserligen har bidragit till att miljöpro-
filen har förstärkts i flera fall. Men det har gällt redan
planerade projekt. Redan planerade projekt har i vissa
fall dessutom tidigarelagts. Men sammanfattningsvis
bedömer Riksrevisionsverket att de förväntade miljö-
effekterna i många fall har överskattats. Resultaten av
de lokala investeringsprogrammen har med andra ord
varit klent.
Trots detta fortsätter man. Under perioden 1998-
2000 anslog regering och riksdag 2 320 miljoner kro-
nor till de lokala investeringsprogrammen. Nu fort-
sätter man med ytterligare 1 433 miljoner kronor för
perioden 1999-2001. Detta förväntas ge ungefär
3 500 direkta arbetstillfällen, men endast 600 bestå-
ende sådana. Centerpartiet och jag anser att de mil-
jömässiga och arbetsmarknadsmässiga resultaten av
de lokala investeringsprogrammen är alltför små i
förhållande till de pengar som anslagits.
Nu är det självklart så att ingångna avtal ska full-
följas, men i övrigt bör projekt avslutas och de åter-
stående pengarna användas på ett för miljön och sys-
selsättningen mer kostnadseffektivt sätt.
Herr talman! I ett ekologiskt uthålligt samhälle
finns det inte längre någon oro för att kemikalier
hotar människor eller natur. Det har åter blivit själv-
klart att man kan dricka vatten, äta mat och andas luft
utan att för den skull riskera hälsan. Både djur och
människor kan leva utan att långsamt förgiftas av den
miljö som de befinner sig i. Men i dag känns den här
visionen fortfarande avlägsen. Människan är snarare
på väg att undergräva de grundläggande förutsätt-
ningarna för livet på jorden.
När riksdagen fattade beslut om generationsmålet
en giftfri miljö tycker jag att man på en och samma
gång antog ett både radikalt och operativt mål för
kemipolitiken. Miljökvalitetsmålet innebar att halter-
na av farliga ämnen som förekommer naturligt i mil-
jön inom en generation ska vara nära den bakgrunds-
nivå som finns. Och halterna av farliga naturfräm-
mande ämnen i naturen ska ha minskat till halter nära
noll. Med detta beslut ratificerade Sverige som första
land den s.k. Esbjergdeklarationen från Nordsjökon-
ferensen 1995. I och med Esbjergdeklarationen valde
Västeuropa att helt anamma försiktighetesprincipen.
Man beslutade att alla utsläpp av farliga ämnen ska
elimineras inom en generation.
Hur är det nu? Miljömålskommittén har i uppdrag
att föreslå delmål och åtgärdsstrategier för att nå de
miljömål som riksdagen har antagit. För målet en
giftfri miljö har Kemikalieinspektionen på uppdrag av
regeringen gjort en utredning om delmål och hand-
lingsvägar för att nå generationsmålet. Jag vill då
konstatera att de delmål som Kemikalieinspektionen
föreslår i sin utredning är helt otillräckliga för att nå
det beslutade generationsmålet.
Om vi däremot lyckas ta fram lämpliga delmål
och handlingsvägar har Sverige stora möjligheter att
omdana inte bara den svenska kemikaliepolitiken
utan hela EU:s kemikaliepolitik. Vi har en svensk
miljökommissionär som sätter reformer inom kemi-
politiken som första prioritet. Det finns förhopp-
ningsvis ett gediget nationellt utredningsarbete att
basera förslag på. Sverige är ordförande för EU:s
ministerråd under första halvåret 2001. Strax innan
kommer kommissionen att lägga fram sitt förslag till
kemipolitik. Det kommer att ske senast den
31 december år 2000, vilket ger Sverige möjligheter
att initiera och driva på beslut inom ministerrådet
under vår ordförandeperiod. Det är något av en be-
slutsmässig drömsituation, tycker jag. Vi har alla
möjligheter att forma en kemikaliepolitik för nya
generationer.
Min fråga till regeringsmajoritetens företrädare
blir: Är ni beredda att ta den chans som jag har skis-
serat här?

Anf. 23 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! De lokala investeringsprogrammen
tillkom ju som ett nytt grepp i miljöpolitiken och gick
kortfattat ut på att staten inte alltid vet bäst vad som
ska genomföras ute i kommunerna runt om i landet.
Vi gav möjligheter till att man på lokala initiativ
skulle kunna genomföra ett miljöarbete, och besluten
skulle i hög grad decentraliseras, åtminstone när det
gällde att ta fram underlaget.
Uppenbarligen gillar Eskil Erlandsson inte de lo-
kala investeringsprogrammen. Jag skulle vilja ställa
en fråga till honom. Tycker Centern att vi ska återta
det gamla sättet, att vi från centralt håll ska styra det
miljöarbete som ska utföras runt om i landet? Vill
Centern helt och hållet avveckla de lokala investe-
ringsprogrammen?

Anf. 24 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Ja, vi vill avveckla de lokala investe-
ringsprogrammen efter att de ingångna avtalen har
fullföljts. Jag tycker inte att man ska bryta ingångna
avtal.
Vi står i stället för att pengar från bl.a. staten ska
fördelas utifrån generella program, så att kommuner
men också företag och andra vet vilka riktlinjer som
gäller för att söka och så att vi slipper se ministrar
som åker runt och delar ut skärvor till ställen där
pengar kanske inte alltid gör mest nytta.

Anf. 25 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Ska jag tolka det som att vi ska ha
generella program? Då är vi åter i den situationen då
man inte utnyttjar den kreativitet som finns runtom i
landet för att förbättra miljön. Om det är på det sättet
som jag ska tolka Eskil Erlandsson är vi uppenbarli-
gen inte överens om det fortsatta lokala miljöarbetet.

Anf. 26 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Det finns ett stort generellt system
varifrån de flesta, för att inte säga alla, kommuner i
landet tilldelas pengar, och det är skatteutjämnings-
systemet. Det bör finnas pengar i dessa generella
system som tillgodoser även de behov som jag ser
och som jag vet att Alf Eriksson ser, nämligen beho-
vet av att utveckla nya och alternativa lösningar inom
det område som vi debatterar i dag. Och jag tycker att
man ska utnyttja de generella system som finns.

Anf. 27 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att detta var Centerns to-
tala kapitulation i miljöpolitiken. Först får vi höra att
marknaden ska fixa det hela. Sedan tittar man på
detaljerna och vad staten och framför allt EU ska
göra.
Från Miljöpartiets sida tror vi inte att marknaden
tar miljöhänsyn, utan vi tror att vi måste sätta upp
miljöregler för att få marknaden att ta de hänsyn som
vi känner att allmänheten kräver av oss, och som
framför allt framtiden kräver av oss.
Jag är därför mycket förvånad över att Centerpar-
tiet inte ville vara med och skapa den miljöbalk som
trädde i kraft 1999 och som nu har verkat under ett år.
Men jag kan med glädje konstatera att Centerpar-
tiet har backat från den tidigare uppfattningen att det
ska finnas medel som ska kunna sökas för olika an-
ledningar. Vi tog ju bort kretsloppsmiljarden, som
Centerpartiet hade haft, just därför att den inte ut-
nyttjades. Vi såg att reglerna inte var bra och att det
inte fanns något behov av den. Och jag förstår att när
Centerpartiet nu hellre vill ha generella regler så
välkomnar Centern den åtgärden.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Eskil Erlands-
son. Vi kan se att omkring år 1900 användes ett par
tusen fat olja per dag. I dag används 72 miljoner fat
olja. Hur ska vi komma till rätta med det problemet?

Anf. 28 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Självklart måste ju samhällen sätta
upp regler för den verksamhet som vi människor
bedriver på jorden, på denna planet. Om vi vill ta bort
någonting, t.ex. det som Gudrun Lindvall talade om,
nämligen oljan, så gäller det ju för oss i samhället att
komma överens om att vi gör det. Men vi måste ju ha
något i stället, och det kan vi inte kommendera fram
genom statliga eller överstatliga beslut, utan för detta
fordras att vi ger förutsättningar för alla människor,
företag och andra, att utveckla de idéer som finns
genom att ge stabila och långsiktiga spelregler på
företagandets område.

Anf. 29 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Det här var ju inget svar. Det var en
allmän floskel.
Det finns naturligtvis flera sätt att göra detta på.
Man kan aldrig förbjuda människor som äger olje-
källor att utnyttja dem. Det blir väldigt svårt, framför
allt eftersom de ligger i länder som kanske inte är
intresserade. Man kan tänka sig att vi har höga priser
på olja, dvs. att vi beskattar den. Man kan också tänka
sig att vi subventionerar andra energislag. Men i
vilket fall som helst är det ju faktiskt så att vi i så fall
ska gå in med politiska styrmedel, och det var ju det
som Eskil Erlandsson inte ville, utan detta skulle
marknaden ha hand om.
Det blir väldigt svårt att klara den enorma utma-
ning som vi står inför under det kommande århundra-
det om marknaden själv ska hantera det här. Det blir
också väldigt svårt att sitta och hoppas på att oljan av
något skäl snabbt blir så pass dyr - så småningom blir
det väl så eftersom oljan minskar i mängd - att det
lönar sig med biobränslen.
Eller menar Eskil Erlandsson att det i vissa fall är
väldigt bra med statligt ingripande och statliga sub-
ventioner men att det i andra fall är fult? Det här
verkar lite konstigt. Jag undrar om Centern verkligen
längre har en genomtänkt miljöpolitik - eller är man
helt ute och cyklar?

Anf. 30 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Vi står för skatteväxling och har till
delar varit med om att introducera den i den inhemska
svenska politiken. Jag sade i mitt anförande att vi inte
når det kretsloppsanpassade samhället i första hand
genom statligt styrda program, utan det gör vi männi-
skor tillsammans - företag och individer tillsammans.
Det går inte att kommendera fram saker och ting. För
att vi ska komma dit både Gudrun Lindvall och jag
vill måste vi, det är jag alldeles övertygad om, ge oss
själva, våra företag osv. långsiktiga spelregler och
inbjuda till en dialog med desamma. Tack, herr tal-
man!

Anf. 31 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! I mitt anförande hade jag en fråge-
ställning. Centerpartiet har ju accepterat ökade kol-
dioxidutsläpp för att kunna stänga Barsebäck 1. En
stängning av Barsebäck 2 är villkorad. Det får inte
ske på annat sätt än att det är förnybar elproduktion
som man ersätter med eller att man har lyckats spara
el. Jag har nyss fått besked från regeringssidan om att
detta ligger fast, dvs. att man inte kommer att stänga
tvåan om vi inte fått fram de fyra terawattimmarna
om ungefär ett år. Det är ju år 2001 som det handlar
om.
Eftersom Centerpartiet är en part i energiöverens-
kommelsen vore det välkommet med ett besked om
att detta ligger fast - att vi inte får ökade koldioxidut-
släpp om tvåan stängs, för i så fall ska inte detta ske.

Anf. 32 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Centerpartiet står för träffade uppgö-
relser. I det här fallet innebär det att vi står upp för att
fortsätta att spara energi, att vi ska fortsätta att effek-
tivisera energianvändningen och introducera nya
energikällor i energisystemet i Sverige.
Vi står alltså för den uppgörelse som är träffad
och jag ser i likhet med Ingemar Josefsson inget som
i dagsläget påverkar det som vi kom överens om
1997.

Anf. 33 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Det är också ett välkommet besked
att om vi inte lyckas få fram förnybar el motsvarande
fyra terawattimmar eller så att säga spara bort mot-
svarande summa kommer inte tvåan att stängas. Det
innebär ju också att vi inte får ännu svårare att hante-
ra målet om att få ned koldioxidutsläppen. I dag är
det ju de facto så att elkonsumtionen ökar, inte mins-
kar. På ett år har vi lyckats öka exempelvis vind-
kraftsproduktionen från 0,2 till 0,3 terawattimmar, så
det är ett kraftfullt beting att klara det här under det år
som är kvar till år 2001. Men det är bra att vi nu har
fått beskedet att man inte kommer att frångå detta och
stänga utan att vi har klarat betinget.

Anf. 34 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Jag får upprepa vad jag tidigare sagt:
Centerpartiet står för förnybara energikällor och för
energieffektivisering och energihushållning. Jag ser
möjligheter i det jobb som just nu pågår och är allde-
les övertygad om att vi har möjligheter att uppnå det
som uppgörelsen innebär. Vi står alltså fast vid den-
samma.

Anf. 35 HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Vi fick kritik av Finanstidningen ef-
ter budgetdebatten på miljöområdet före jul. Skri-
benten menade att miljödebatten i riksdagen för
mycket förs kring det lilla, kring det marginella, och
att det behövs visioner och sammanhang. Jag svarade
på kritiken och instämde i den.
Jag har själv här i talarstolen efterlyst just en så-
dan helhetssyn. Jag har efterlyst uttrycken om att
natur- och miljöfrågorna är överlevnadsfrågor. Kan-
ske har jag framför allt efterlyst mer en helhetssyn än
en fokusering på symbolfrågor.
Skribenten har dock inte helt rätt i sin kritik, för
samtidigt har ju miljöfrågorna den karaktären att
insatserna när vi löser problemen måste göras både på
individnivå och på lokal, nationell och internationell
nivå.
En gammal klyscha som det fortfarande ligger
mycket i är följande: Tänk globalt - handla lokalt!
En liberal miljöpolitik tar sin självklara utgångs-
punkt i det personliga engagemanget. Här är Agenda
21-arbetet centralt. Här finns nämligen den starka
betoningen på nedifrån-upp-perspektivet, som är så
viktigt i en demokratisk process. Här finns idén om
att var och en av oss har ett ansvar.
Sverige är förmodligen ett av de länder där Agen-
da 21 har fått mest gensvar. Arbetet med att formule-
ra lokala Agenda 21-dokument kom relativt snabbt i
gång i kommunerna men jag ser tyvärr tecken på att
det här arbetet har stagnerat på många håll.
Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå univer-
sitet genomförde hösten 1998 en enkätundersökning.
Den visar att drygt en fjärdedel av kommunerna har
minskat resurserna för Agenda 21-arbetet. Hälften
avsätter oförändrade resurser, medan en fjärdedel har
ökat. Vi har således en uppdelning där en stor grupp
kommuner ser ut att redan ha sänkt aktivitetsnivån.
Dessutom hade vid den tidpunkten bara drygt hälften
av kommunerna antagit ett lokalt Agenda 21-
dokument eller en handlingsplan.
Agenda 21 måste väldigt mycket handla om kun-
skapsuppbyggnad. Jag är medveten om de delegatio-
ner, samordnare och kunskapscentrum som regering-
en har tillsatt för att driva arbetet vidare. Det är bra
men när det kommer till kritan görs det, enligt vår
mening, konstiga prioriteringar.
När regeringen ska satsa resurser för ett hållbart
samhälle sker det genom förtäckta byggsubventioner i
form av statligt stöd till lokala investeringsprogram.
Jag ska inte gå in mer på det nu - Folkpartiet var
kritiskt redan från början - men jag måste nämna
konstaterandet från Riksdagens revisorer, att många
av de folkbildnings- och informationsprojekt som
kommunerna ansökt om stöd för har fått nobben till
förmån för rena investeringsprojekt, något som knap-
past gynnar Agenda 21-arbetet. Jag hoppas innerligt
att revisorernas önskan om dessa s.k. mjuka satsning-
ar gynnas av regeringen vid kommande fördelnings-
tillfällen.
En annan fråga som har bäring på Agenda 21 -
eftersom den handlar om individers och andra aktö-
rers ansvar - är den om producentansvaret och av-
fallshanteringen. Jag har redan tagit upp den debatten
här i kammaren och den debatten är i högsta grad
levande - inte minst i min egen lokaltidning, Upsala
Nya Tidning. Källsorteringen ifrågasätts, bl.a. från
politiskt högerhåll.
Det bekymrar mig att centralt placerade politiker
är så passiva. Varför har vi inte fått någon tydlig
reaktion från miljöministern i den här debatten när det
gäller ifrågasättandet av den här utvecklingen? Ännu
tystare har det varit från miljöpartihåll. Det tycks mig
som om det från det hållet har blivit viktigare att ägna
sig åt frågor som ger publicitet än att ägna sig åt opi-
nionsbildning.
Om vi ska nå ett mer kretsloppsanpassat samhälle
är det A och O att både producenter och konsumenter
tar miljöansvar. Vi måste därför sträva efter bättre
fungerande marknader för material som kan återvin-
nas och återanvändas.
Erfarenheter visar att upplysta och medvetna kon-
sumenter successivt kräver fram exempelvis mil-
jövänliga produkter, och därmed anpassar sig produ-
centerna till efterfrågan. Det går alldeles utmärkt att
lita på konsumenternas makt i miljöarbetet.
Under det senaste årtiondet har vi sett flera kon-
kreta exempel på människors genuina engagemang
och ansvarstagande för miljön. Sorteringen är viktig
dels för att den medvetandegör människor på vad de
konsumerar, dels för att återanvändningen och kom-
posteringen ökar. Målet måste ju vara att minska den
totala volymen material som flödar runt i kretsloppet.
Därför måste opinionsbildning för avfallssortering
fortsätta och ekonomiska incitament för en fortsatt
källsortering upprättas och skärpas.
Om praktiskt miljöarbete på det här sättet blir nå-
got naturligt för var och en av oss, har vi vunnit
mycket, inte minst i ett Agenda 21-perspektiv. Därför
måste vi här och nu tala om vart vi vill.
Jag menar vidare, herr talman, att EU är ett oer-
hört viktigt instrument för att lösa de gränsöverskri-
dande miljöproblemen. Oavsett om Sverige är med i
EU eller inte påverkas miljön av våra grannländers
miljösituation. Och EU har potential att bli världens
bästa miljöorganisation.
Men detta kräver en regering som tar uppgiften på
allvar. Vi tycker att regeringen för mycket har för-
summat miljöarbetet i EU. Att Sverige nu har anmälts
i EU-domstolen för regeringens låga ambitioner inom
Natura 2000 bekräftar den kritik som Folkpartiet
sedan länge har framfört. Jag menar att regeringen
Persson konsekvent har nedprioriterat naturvården
bl.a. till förmån för tveksam miljardrullning till de
lokala investeringsprogrammen.
Miljöministern sade sig vara förvånad över EU-
kommissionens kritik av att regeringen föreslagit för
få skyddsvärda områden till EU:s ekologiska nätverk
Natura 2000. Det borde han inte vara. Kritik mot
regeringens låga ambitioner i EU:s arbete med Natura
2000 har framförts av såväl Folkpartiet som flera
miljöorganisationer.
Regeringen har inte bara anmält för få områden
till Natura 2000. Den grövsta försummelsen är att
regeringen har varit passiv då det gäller att påverka
vilka naturtyper som ska ingå i Natura 2000. Därmed
kommer svensk natur att vara underrepresenterad i
Europas ekologiska nätverk. Det är, herr talman, inte
till gagn för den biologiska mångfalden.

Anf. 36 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill börja med att ta upp Agenda
21. Jag kan förstå att Harald Nordlund, som kommer
från en kommun där Miljöpartiet har ordförandeska-
pet i miljö- och hälsoskyddsnämnden, känner att
Agenda 21 bär. Tyvärr har Agenda 21 i många kom-
muner med andra majoriteter blivit en hyllvärmare.
Vidare har många av de förslag till åtgärder som
fanns i Agenda 21-programmen totalt körts över. Jag
tror att det krävs mycket av de lokala politikerna för
att kunna visa att Agenda 21 betyder någonting.
När det gäller de lokala investeringsprogrammen
har vi gång på gång fått höra att de egentligen inte
handlar om miljö utan om arbetsmarknad. Jag är
orolig för att många kommuner inte gör miljöinveste-
ringar nu därför att de hoppas på att få pengar från
staten. Jag tror att det är en utmaning för lokala poli-
tiker att verkligen se till att ett miljöarbete bedrivs.
Jag är lite förvånad över att Harald Nordlund, som
talar sig varm för kretsloppsanpassning och produ-
centansvar, kan acceptera att man eldar sopor på det
sätt som sker i Sverige. Anser Harald Nordlund att
uppeldande av hushållsavfall är förenligt med en
kretsloppsprincip?

Anf. 37 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Vad först gäller Agenda 21-arbetet
tror jag att det är oerhört viktigt att vi fortsätter att
försöka påverka kommunerna så att grundtanken i det
lokala Agenda 21-arbetet verkligen får genomslag.
Det är i min kommun och i andra kommuner fortfa-
rande alltför mycket ett kommunalt projekt. Man
betraktar det som andra kommunala planer. Det är
viktigt att vi får ett ändrat synsätt, att det här handlar
om att engagera de många medborgarna.
Men det är riktigt, som Gudrun Lindvall säger, att
min hemkommun åtminstone inte är sämst i det här
avseendet. I vissa avseenden ligger vi där i framkant.
Jag tror att vi är flera som kan ta åt oss äran för det.
Jag var själv miljöansvarig under fyra år för en tid
sedan.
Herr talman! Jag vill också svara på frågan om
sopor. Nej, sopförbränningen måste starkt begränsas.
Det var bl.a. därför som vi gick med på att ha en
högre skatt på förbränning än vad beslutet blev.

Anf. 38 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Tack, det beskedet var bra.
Jag vill vidare säga att det är möjligt att Harald
Nordlund anser att vi för lite har kommenterat den
sista utredning som kommit om sophanteringen och
producentansvaret. Jag måste dock säga att jag har
svårt att ta en sådan utredning på allvar. Man räknar
där med att människors tid för sopsortering är värd 60
kr i timmen. Jag undrar om författaren till den någon-
sin älskar. För dem som anser all sin tid vara värd 60
kr i timmen kan det inte bli mycket tid för kärlek i
äktenskapet. Jag kan inte säga att jag ser den utred-
ningen som det minsta seriös.
Däremot finns det skäl för Miljöpartiet att kritiskt
titta på utformningen av producentansvaret. Vi var
kritiska redan till det sätt på vilket producentansvaret
infördes av den borgerliga regeringen. Det har sedan
dess inte alls skett någon minskning av sopmängden,
utan man har snarare börjat se ett värde i att kunna
elda upp sopor. Det finns i producentansvaret, som
det i dag är utformat, inte något incitament att se till
att det blir mindre mängd av sopor i systemen. Det
enda som det har lett till är problem med insamlandet.
Jag anser att det hade varit bättre att ha kvar ansvaret
för insamlandet på kommunal nivå, nära människor,
för att fortsätta det lokala engagemang som började
bli så stort.
Delar Harald Nordlund den uppfattningen?

Anf. 39 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Ja, det gör jag. Också när det gäller
den utredning som vi diskuterar delar jag Gudrun
Lindvalls uppfattning. Den var i vissa stycken seriös
- naturligtvis var en del av de ekonomiska beräkning-
arna riktiga - men det farliga med den typen av ut-
redningar, om vi inte tar upp dem mera aktivt i en
politisk debatt än vad vi har gjort, är att de bidrar till
att hejda den utveckling som vi har sagt att vi ska ha.
Det som jag är besviken över är att det är så få
centrala politiker som har stått upp i den här debatten
och sagt att det inte är något tvivel om att inriktning-
en är den rätta. Vi har låtit kritikerna och uppbackar-
na av den här utredningen få göra sig hörda utan att
tillräckligt kraftfullt säga emot.

Anf. 40 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Harald Nordlund för en del resone-
mang om källsorteringen som jag faktiskt delar. Hans
uttalande att miljöministern inte har varit aktiv på det
här området är däremot inte sant. Miljöministern har
dessutom vänt sig till parterna och talat om för dem
att de måste göra någonting i detta sammanhang. Han
har också uttalat att det kommer att göras förändring-
ar om man inte skärper sig i detta avseende. Harald
Nordlund har alltså fel. Det finns en medvetenhet i
departementet och i det socialdemokratiska partiet i
just dessa frågor.
Vi accepterade och har följt ett borgerligt förslag.
Det har genomförts, men det finns nog skäl att nu
göra en del förändringar i detta.

Anf. 41 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Det jag menar med att agera aktivt i
sådana här sammanhang är att man utåt tydligt talar
om var man står. Det räcker inte med att man - även
om det är välkommet - tar initiativ inom departe-
mentet och tar upp diskussioner i regeringen, utan
man måste utåt, till kommunerna och till medborgar-
na, tala om att inriktningen står fast. Vi tvekar inte.
Men den bild som nu har gått ut och de debattörer
som har hörts tydligast är ifrågasättande, och det är
det som oroar mig. Vi måste utåt i den offentliga
debatten bli tydligare om vart vi vill och om att in-
riktningen står fast.

Anf. 42 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Den information från departementet
jag talar om i det här fallet har jag tagit del av via
massmedier. Det är den delen som miljöministern har
gått ut och talat om, alltså de saker jag talar om.

Anf. 43 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag kan bara upprepa att min upp-
fattning är att centrala politiker har varit för passiva
när det gäller att bemöta ifrågasättandet av inrikt-
ningen. Vi kan ha olika syn på vilken aktivitet som
krävs. Jag kräver större aktivitet.

Anf. 44 GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Det finns mycket att säga om det
som har skett i miljön under de senaste hundra åren.
Man kan väl säga att aldrig har jorden stått inför en så
stor förändring orsakad av en enda art som nu, nämli-
gen av oss människor.
Det finns många tecken som är mycket oroande,
men det faktum att vi diskuterar det är väl också kan-
ske det som framför allt skiljer oss från andra arter på
jorden: Vi kan diskutera, vi kan se vad som håller på
att ske och vi har möjlighet att stoppa in värden i
datorer för att få en simulering och se vad som händer
om vi beter oss på det ena eller andra sättet. Så man
kan säga att just det faktum att vi diskuterar proble-
met också är det som gör att det finns en möjlighet att
kunna se en lösning.
Men visst är det så att jorden står inför en mycket
stor utmaning under de kommande hundra åren - ja,
kanske de kommande 50 åren. Vi måste lägga om
system från grunden, därför att de ekonomiska system
och de samhällssystem vi har byggt ut är inte ekolo-
giskt hållbara. Vi har bara en jord, och vi måste se till
att vi kan överleva på den.
Man kan se att sedan 1990 har såväl spann-
målsproduktion som fiskfångst minskat. Skälet till att
spannmålsproduktionen minskar är brist på vatten,
men det handlar också om extrema vädersituationer.
Låt mig ta några exempel på hur 1900-talet har ut-
vecklats. År 1900 användes några tusen fat olja per
dag, och 1997 var det 72 miljoner fat per dag som
användes. Användningen av metaller har ökat rejält
från 20 miljoner ton till 1,2 miljarder ton per år under
den här tiden. Vi kan också se att papperskonsumtio-
nen har sexfaldigats och att mängden kemikalier som
används har ökat dramatiskt. Ungefär 20 av grund-
ämnena användes år 1900, och nu används 92 av
grundämnena i det periodiska systemet. Dessutom
tillverkar vi en förfärlig massa organiska kemikalier
som aldrig hade sett dagens ljus tidigare och som
alltså ökar i en icke sinande takt.
Att det här får effekter på jorden tror jag ingen
förnekar längre i dag. Vi har allvarliga, seriösa mil-
jöproblem som vi måste komma till rätta med. Kli-
matförändringar är antagligen det största problemet.
Vi kan se att extrema väder - stormar, skyfall, torka
osv. - ökar år från år. Under de sista åren har vi haft
enormt stora förändringar, och mer än hälften av de
varmaste åren under århundradet har förekommit det
sista decenniet.
Det kommer fortfarande att finnas människor som
hävdar att klimatförändringarna inte sker, på samma
sätt som det finns människor som hävdar att ingen
miljöpåverkan existerar, därför att man inte vill se
problemen. Men just att man inte ser problemen gör
att det blir väldigt svårt att komma till rätta med dem.
Andra problem som vi har är att grundvattnet
sjunker på många ställen. Grundvattnet i Kina har
sjunkit så pass att man räknar med att 40 % av
spannmålsskörden inte kommer att kunna produceras
under de kommande åren, och det i en nation som har
mer än 1/6 av jordens befolkning. Befolkningsut-
vecklingen har naturligtvis varit dramatisk. Nu är vi
nästan 6 miljarder. Vi kan också se att i Indien sjun-
ker grundvattnet, och av det grundvatten som tas upp
används faktiskt så mycket som 70 % till bevattning.
10 % går till hushållsändamål.
Det här måste vi naturligtvis fundera på. När man
är ute i världen kan man se att många länder diskute-
rar mycket seriöst och allvarligt detta med grundvat-
ten och inser att vi måste komma till rätta med detta.
Det kanske kommer att bli så att det inte är matsitua-
tionen som kommer att bli det stora problemet i
framtiden, utan just bristen på vatten.
Man kan säga att vi har nått toppen av vad som
går att ta ur haven i form av mat. 95 miljoner ton har
tagits ut de sista åren, och marinbiologerna är nu
överens om att vi är uppe på toppen på piken. I
många fall försvinner nu de arter som tidigare har
varit trygga matfiskar, och man kan se att 70 % av de
arter vi utnyttjar utnyttjas maximalt eller överutnytt-
jas. Det här innebär att en viktig proteinkälla inte
kommer att finnas kvar på det sätt vi har varit vana
vid sedan tidigare, utan vi måste minska uttagen ur
haven.
Det här får också den effekten att antalet arter på
jorden minskar dramatiskt. Egentligen är den utslag-
ning av arter som sker nu den största som har skett
under de sista 65 miljonerna år. För 65 miljoner år
sedan försvann som ni vet dinosaurierna, och då hade
vi en stor utslagning av arter. Det som sker nu går
faktiskt att jämföra med det. Upp till 20 % av alla
jordens arter är hotade, i vissa fall akut hotade.
Det som är den stora utmaningen är naturligtvis
klimatförändringen. Man räknar med att vi ska få en
ökad temperatur med mellan 1 och 3 ½ grader år
2100. Det hemska i scenariot är att man tror att det
redan år 2050, när vi har kommit halvvägs, kommer
att ske en accelererande utveckling. Det finns forska-
re i USA som har stoppat in siffrorna i modeller och
har sett att man kan förvänta sig att de klimatföränd-
ringar som sker på jorden inte kommer att ske linjärt
utan att vi kommer att få en dramatisk förändring. Det
här är naturligtvis någonting som vi människor måste
ta tag i.
Hur ska vi göra då? Ja, vi måste naturligtvis hitta
ett sätt som är ekologiskt långsiktigt hållbart. Det här
gäller naturligtvis varje land, men också globalt. Men
det är viktigt att vi kan börja någonstans. Kan vi börja
i liten skala så kan vi visa att det finns en möjlighet.
Naturligtvis måste vi komma till rätta med växthus-
gaserna. Det är alldeles givet.
Till skillnad från Eskil Erlandsson tror jag att det
måste till rejäla politiska beslut för att skapa ett sam-
hälle som är i ekologisk balans. Det krävs alltså stora
politiska beslut i framtiden.
Vi i Sverige tillhör ju den grupp som överutnyttjar
naturen och jorden rejält. Vårt ekologiska avtryck är
stort. Det är fullt naturligt, tycker jag, att många u-
länder måste få ett större ekologiskt utrymme. Det
innebär att utvecklingen mot det här ekologiskt håll-
bara måste ske här i väst. Det är vi som måste ta täten
i den här utvecklingen. Det är vi som måste lägga om
livsstil, ta fram ny teknik och se till att vi minskar
vårt ekologiska utrymme.
I dag står alltså 20 % av jordens befolkning för
80 % av resurserna. Det är självklart att de andra 80
procenten vill ha del av möjligheterna. Tittar man i
Kina kan man se att där sker en utveckling där man
eftersträvar vår livsstil, och så sker i många utveck-
lingsländer. Alla som har möjlighet vill skapa sig vår
livsstil, samtidigt som vi här är fullkomligt medvetna
om att den livsstilen inte är hållbar för planeten.
Ett sätt att titta på hur vi själva lever är att titta på
förbrukningen av NOx, kväveoxider. Där är Sverige i
Europa i samma härad som Danmark, Finland, Norge,
Luxemburg och Storbritannien. Ett land som Frankri-
ke producerar betydligt mindre NOx. Estland, Spani-
en och Lettland t.ex. producerar betydligt mindre.
Lettland producerar så lite som 14 kilo per person,
medan Sverige producerar 45 kilo. Det finns alltså
länder i vår närbelägna omgivning som kommer att
vilja skapa en situation där de mer liknar oss, och det
här är den stora utmaningen inför framtiden.

Anf. 45 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Gudrun
Lindvall med anledning av att Miljöpartiets partisek-
reterare för knappt en vecka sedan meddelade att han
skulle ta kontakt med Centerpartiet, Folkpartiet och
Kristdemokraterna för att diskutera vilka miljöfrågor
som ska lyftas fram under det svenska ordförande-
skapet i EU. Han sade att man var överraskad av att
regeringen inte tycks vilja högprioritera miljöfrågor-
na. Det var alltså i ett pressmeddelande från Miljö-
partiet.
Jag tycker att det är ett bra och lovvärt initiativ
eftersom jag tror att Miljöpartiet och Kristdemokra-
terna har mycket gemensamt i denna fråga. Vi vill
lyfta fram klimatproblematiken och få fram en ge-
mensam koldioxidavgift. Vi vill lyfta fram frågan om
grön skatteväxling, en harmonisering av detta.
Min fråga till Gudrun Lindvall är: Har de här
kontakterna tagits, och vad är resultatet? Kommer vi
på det här sättet att starkare kunna lyfta fram de här
frågorna under ordförandeskapsperioden?

Anf. 46 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Ja, kontakterna har tagits. Såvitt jag
har förstått finns det många frågor där vi i Miljöparti-
et är överens med andra partier. Vi är mycket ange-
lägna om att Sverige under ordförandeskapet tar
chansen att lyfta fram miljöfrågorna och att visa att
både enskilda länder men också hela EU måste gå
före och ta ett ekologiskt ansvar. Jag hoppas att vi
tillsammans kan trycka på regeringen så mycket att
miljöfrågorna blir rejält prioriterade.
Sedan får man fundera på vad vi ska göra konkret.
Det gäller naturligtvis klimatfrågorna, men jag skulle
personligen också vilja att man lyfte fram kemikalie-
frågorna - kemikalier i relation till hälsan. Det finns
mycket intressant svensk forskning just när det gäller
kemikalier och hälsa. Landstinget i Stockholm hade
för några år sedan en seminarieserie om det här, som
visade att Sverige ligger långt framme. Vi har mycket
allergier, mycket cancer, många sjukdomar som är
miljörelaterade. Jag tycker att Sverige ska ta initiativ
för att få EU att mer aktivt börja jobba med de här
frågorna.

Anf. 47 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Det är bra att man har tagit kontak-
ter. Det är ändå, tycker jag, en liten politisk signal när
partisekreteraren i Miljöpartiet, som faktiskt företrä-
der ett parti i regeringsunderlaget, säger att regering-
en inte högprioriterar miljöfrågorna och i stället vän-
der sig till de partier som finns på det politiska mitt-
fältet.
Det har ju skett också i andra frågor, som familje-
politik, och där har man väl sedan svajat något. Men
det är bra och positivt om vi kan förstärka samarbetet
i de här frågorna, och så får vi väl se vad det kan leda
till i förlängningen.

Anf. 48 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Som Dan Ericsson mycket väl vet
samarbetar inte Miljöpartiet och regeringen just i EU-
frågor. Vi beklagar det. Vi hade gärna sett ett samar-
bete med regeringen i EU-frågor därför att det är
många sådana frågor som ligger oss mycket varmt om
hjärtat.
Jag hoppas naturligtvis att det som ska ske under
ordförandeskapet kan ske i bred samstämmighet
mellan alla partier. Jag vet att det finns en del diskus-
sioner inom regeringen om vad man vill göra på mil-
jöområdet, t.ex. samla en NGO-konferens. Det tycker
jag är mycket bra. Men det behövs mer, så låt oss
samarbeta om dessa frågor.

Anf. 49 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Kritik mot Sverige när det gäller
Natura 2000 handlar ju om att Sverige inte har avsatt
tillräckligt många viktiga värdefulla naturområden.
Man har inte tagit upp tillräckligt många arter som
anses hotade och viktiga att bevara.
Jag vill fråga Gudrun Lindvall vilka åtgärder
Miljöpartiet har tagit eller kommer att ta i samarbetet
med regeringen för att råda bot på det här.
Jag vill också fråga om misstagen, om strykning-
arna i listorna. Man har strukit naturområden och
värdefulla arter. Var det känt för Miljöpartiet?

Anf. 50 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Framför allt gör vi rejäla förstärk-
ningar i budgeten. Jag tror inte att det kan ha gått
någon förbi att vi rejält har förstärkt möjligheterna att
skapa naturreservat i skog. Anslagen har ökat från
215 miljoner 1998 till 350 miljoner år 2000, 500
miljoner år 2001 och 500 miljoner år 2002.
Vad vi också måste se till är att länsstyrelserna
använder pengarna. Jag har sett de prioriteringar man
har föreslagit på Naturvårdsverket. Jag tycker att de
är bra. Man tar upp de typer av naturområden, t.ex.
lövskogar och blandade lövskogar, som innehåller
mycket hotade arter och biologisk mångfald. Där
jobbar vi alltså mycket hårt.
Vi jobbar också mycket hårt för att få till stånd
pengar till biotopskydd. Där har vi också sett en
mycket positiv utveckling, från 25 miljoner år 1998
till 125 miljoner år 2001. Det som ligger i pipeline är
alltså att rejält många fler områden kommer att skyd-
das. Det tycker jag är en mycket positiv utveckling.
Sedan har vi också en diskussion där jag hoppas
att vi kan vara överens. Det gäller t.ex. jakt på mor-
kulla, varg, lo och björn. Morkulla är en art som än så
länge inte finns på listorna, men som är på väg in. De
andra arterna finns där.

Anf. 51 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Javisst, länsstyrelserna måste använ-
da pengarna. Men ett problem i dag är ju att länssty-
relserna inte klarar av det här arbetet. Det är en av
förklaringarna till att vi nu får en så häftig kritik och
att vi anmäls i EU-domstolen.
Det finns inte något som tyder på att resurserna
kraftigt kommer att förstärkas. Därför har vi som vill
kämpa för att natur bevaras anledning att även fort-
sättningsvis vara oroliga. Jag menar att Miljöpartiet
här har ett särskilt ansvar i samarbetet med Socialde-
mokraterna för att se till att länsstyrelserna får resur-
ser så att man klarar av arbetet.

Anf. 52 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag kan glädja Harald Nordlund med
att man från Naturvårdsverkets sida anslår 4 miljoner
kronor till länsstyrelserna. Det är det man föreslog i
den Lundinska utredningen som kom förra året i
mars. Man har tittat på det här och sett att en för-
stärkning behövs, så den förstärkningen - 4 miljoner
kronor - går nu ut till länsstyrelserna.
Det går inte lika mycket till alla länsstyrelser. Det
finns många länsstyrelser som har god kompetens på
de här områdena, t.ex. i Norrland. Det finns andra
länsstyrelser i södra och mellersta Sverige där man
har varit tvungen att prioritera jordbruket på grund av
EU:s jordbruksstöd. Det är ju som bekant ganska
omfattande. Lösningen har alltså redan kommit. Den
frågan är löst.
Jag fick tyvärr inget svar när det gällde Harald
Nordlunds syn på det förslag om jakt på varg som
Rovdjursutredningen har lagt fram. Jag kan inte se
något annat än att Sverige klart kommer att bryta mot
de konventioner som finns, mot Natura 2000 och
även mot fågeldirektivet. Morkullejakten tog vi t.ex.
bort just därför att det inte skulle finnas. Men t.ex.
skarv finns fortfarande på listorna. Där bedriver vi en
jakt som inte alls stämmer överens med fågeldirekti-
vet.
Visst finns det mycket att göra. Jag hoppas på
stöd från Folkpartiet framför allt när det gäller Rov-
djursutredningen och dess förslag till jakt på varg, så
att det inte genomförs.

Anf. 53 ALF ERIKSSON (s):
Herr talman! Först kan jag informera kammaren -
en information som utskottet redan har fått under
hösten - om att miljöfrågorna är högprioriterade inför
det svenska ordförandeskapet i EU.
Det sker just nu mycket miljöarbete runt om i lan-
det. Agenda 21-arbete sker i stort sett i landets alla
kommuner, för att genomföra det som beslutades i
Rio. Det är ett arbete som sker långt från stora parol-
ler från riksdagens talarstol och som inte längre väck-
er så stor uppmärksamhet i medierna. Det är där, ute i
den praktiska verkligheten, som det egentliga miljö-
arbetet genomförs. Jag tycker att dessa personer för-
tjänar en eloge för sitt engagemang och för sitt idoga
arbete för en bättre miljö för oss, våra barn och kom-
mande generationer.
Riksdagen kan inte genomföra miljöförbättringar,
men vi kan genom lagstiftning skapa verktyg och
instrument. Vi har beslutat om en miljöbalk, vi har
fastställt 15 övergripande miljömål och vi är på väg
att förfina dessa miljömål. Vi har avsatt åtskilliga
miljarder för lokala miljöinvesteringar som används
till miljöprojekt som invånarna tycker är angelägna i
sin kommun. Staten talar inte om vilka metoder som
är bäst. Det klarar man bättre på plats ute i kommu-
nerna.
Vi kan också bidra till kunskapen om hur miljön
fungerar och om hur vi kan bevara detta arv och det
spännande som finns i vår natur. Initiativ har tagits av
regeringen till ett grönt kunskapslyft, och det blir en
värdefull plattform för det fortsatta byggandet av det
hållbara samhället.
Herr talman! Ändå får vi gång på gång höra att
det är så tyst om miljöfrågorna. T.o.m. oppositionen
tyckte i budgetdebatten före jul att det inte rådde
några större meningsmotsättningar på miljöområdet.
Det finns säkert många förklaringar till detta. Men det
är ju inte så svårt att komma överens om 15 övergri-
pande miljömål så länge de inte är nedbrutna och ska
genomföras i verkligheten. Ingen vågar gå emot så-
dana mål som frisk luft, levande skogar osv., men vi
kommer att få bekänna färg. En enig riksdag har
beslutat att delmålen ska behandlas av riksdagen, och
då får vi se om det ligger något bakom ställningsta-
gandet till de övergripande miljömålen.
Vi socialdemokrater menar allvar. Det är inte bara
vackra målsättningar som ska fastställas här i kamma-
ren. Vi ska baxa dem ända fram till ett genomförande
ute i den svenska verkligheten. Då får vi se om enig-
heten består. Det skulle vara mycket bra för att bygga
det hållbara Sverige, men jag tvivlar på att den består.
Jag tvivlar eftersom det är då som frågorna kom-
mer att ställas på sin spets. Vi får se hur stor enighe-
ten är när miljömålen bryts ned. Då kommer de kon-
servativa krafter som är rädda för förändringar fram.
Då kommer olika särintressen att tala om att det är
bra med en hållbar utveckling, men att det inte går att
göra någonting på deras eget område. De kommer att
ha många argument som är publikknipande för att
ingenting göra. De kommer att driva opinion för sin
sak.
Kommer ni moderater att stå emot när industrin
kommer och klagar över ökade kostnader när vi ska
använda ekonomiska styrmedel för att fasa ut t.ex.
farliga kemikalier? Kommer ni moderater, kristde-
mokrater och centerpartister att stå emot när bönderna
måste minska sin giftanvändning i jordbruket? Jag är
inte säker på det, men det vore bra om vi kunde få ett
besked här i kammaren. Tänker ni lämna frisedel åt
några, och i så fall vilka?
Anledningarna till att jag tvivlar är många. Jag ska
ta ett exempel härifrån Stockholm. Naturskyddsföre-
ningen bedriver tillsammans med fem utmanarkom-
muner ett projekt som på tre år ska sätta i gång pro-
cesser för att utveckla metoder för att avveckla an-
vändningen av fossila bränslen. Kommunerna kom-
mer att fungera som pådrivare för att ta bort natio-
nella hinder för en hållbar utveckling. Det är bra. Det
talas ofta om hinder, inte minst i denna kammare,
men det är sällan som vi kan få dem definierade.
Det är kommuner med olika förutsättningar som
deltar. Fram till maktskiftet efter valet var Stockholm
som storstad en av de kommuner som ville delta i det
här projektet. Men när borgerligheten tog över var det
inte intressant längre. Stockholm hoppade av.
Vad är det för fel att delta i ett projekt för att
analysera hinder och utveckla metoder för att minska
fossilbränsleanvändningen? Här i riksdagen ställer vi
ju upp på målet om en begränsad klimatpåverkan så
att halten av växthusgaser i atmosfären ska stabilise-
ras på en ofarlig nivå. Det handlar om att ta miljö-
målen på allvar, herr talman, och det gäller även för
den borgerliga majoriteten i Stockholm.
Det handlar egentligen om att våga gå före. Vi
kan inte vänta på att allt ska genomföras i alla kon-
kurrentländer samtidigt. Då blir det inga försök och
inga erfarenheter att ta fasta på. Utvecklingen mot ett
hållbart samhälle kommer att avstanna. Det är säkert
så att den som vågar gå före också får ett försprång i
utvecklingen. En del jobb och verksamheter kommer
att få stryka på foten, men ännu fler nya kommer att
skapas.
Det kommer att skapas jobb med ny teknik och
nya kunskaper. Den som är först kan också exportera
till andra som ligger steget efter och har all utveck-
ling framför sig. Här ligger möjligheten att skapa
många nya gröna arbetstillfällen. Den frågan kommer
Ann-Kristine Johansson att utveckla senare i debat-
ten.
Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder: När
förändringens vind blåser bygger en del vindskydd,
men andra bygger väderkvarnar.
Herr talman! Vi behöver inte fler vindskydd. Nu
bygger vi väderkvarnar.

Anf. 54 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Miljömålsarbetet är viktigt. Men det
arbetet och fastställandet av målen påverkar ju inte
miljösituationen i sig om vi inte ser till att de här
målen uppfylls. Det är ju i det arbetet vi ser de poli-
tiska åsiktsskillnaderna. Vi märker dem också i den
här debatten. Från en del håll talas det om att vi har
löst det mesta, men att det återstår några problem.
Andra, t.ex. vi i Folkpartiet, ser de stora problemen
som handlar om vår överlevnad. Då är det viktigt att
vi får diskutera arbetet för att uppnå de här målen.
En etapp i det här arbetet är den gröna skatteväx-
lingen. I budgetdebatten före jul sade socialdemo-
kraten Sinikka Bohlin att frågan om grön skatteväx-
ling inte hör hemma i miljödebatten. Jag delar inte
den uppfattningen och vill därför fråga Alf Eriksson:
När får vi en rejäl skatteväxling i Sverige med höjda
miljö- och energiskatter och sänkta skatter på arbete?

Anf. 55 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar Harald Nordlunds uppfatt-
ning om hur vi ska jobba med miljömålen och den
processen.
I den här arsenalen av verktyg är ju miljöskatter
ett verktyg. Om man sedan ska diskutera det i miljö-
debatten eller i skattedebatten kan väl vara sak sam-
ma. Det pågår ett arbete för att utveckla detta instru-
ment. Men det är inte så enkelt, och det har sagts här i
kammaren många gånger förr. Om man ska ha det
som en skatteintäkt är ju målet med miljöskatten att
basen för skatteintäkten ska bort. Därför kan man inte
ha miljöskatter för att finansiera den svenska välfär-
den. Det måste vara ett instrument för att förbättra
miljön.

Anf. 56 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Hur ska man tolka detta? Innebär det
här beskedet att Socialdemokraterna är positiva till
grön skatteväxling men att man ännu inte har hittat
formerna för den, eller innebär det ett ifrågasättande
av grön skatteväxling?

Anf. 57 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Grön skatteväxling är ett instrument.
Vi har många gånger i den här kammaren ställt upp
på att använda det här instrumentet. Jag försöker att
beskriva svårigheterna. Det är lätt att tala om detta
och ha uppfattningar här i talarstolen, men när vi
kommer till genomförandefasen uppkommer besvär-
ligheterna. Dessa besvärligheter håller man just nu på
att lösa. Vi kan förvänta oss att vi får den här frågan
på bordet under våren.

Anf. 58 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag fick svar från regeringssidan när
jag ställde en fråga tidigare, därför tänkte jag svara
Alf Eriksson när han frågade oss om vi kristdemo-
krater skulle ställa ut några frisedlar när vi ska fast-
ställa de mer konkreta delmiljömålen och handlings-
planerna. Det gör vi inte. Vi ska se till att också fort-
sättningsvis försöka verka för att svenska jordbrukare
ska kunna bedriva en miljöriktig och djurhållnings-
mässigt bra produktion.
Problemet är att regeringen ibland rycker undan
de här förutsättningarna med sin politik. Vi kan ta det
senaste exemplet med avskaffande av REKO-stödet.
Det var en bra miljöinsats som slog igenom på bred
front. Men det plockade man bort.
Vi för vår del står upp för en miljöriktig jord-
brukspolitik.

Anf. 59 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Tack för det beskedet. När vi nu
kommer in i det här "svåra" arbetet är det ganska
viktigt att veta att det finns en bred uppslutning när
det gäller att uppfylla målen. Då känner alla myndig-
heter och alla övriga i landet som bidrar till att förfina
våra mål att de också kommer att bli verklighet i
framtiden.

Anf. 60 LARS LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Alf Eriksson ställde frågan om vi
moderater ställer upp på åtgärder för en bättre miljö
när det väl gäller.
Jag kan inleda med att lugna Alf Eriksson något
genom att säga: Ja, när miljönyttan är i fokus för
förslagen är vi moderater redo att ställa upp. Tyvärr
har det många gånger varit så att när förslag om mil-
jöskatter läggs har miljönyttan kommit i andra hand
och stärkning av budgeten i första hand.
I mitt anförande talade jag om handel med ut-
släppsrätter som är en stor perspektivförändring i
miljöpolitiken där stat och näringsliv finner gemen-
samma lösningar. Min fråga till Alf Eriksson är: Är
Socialdemokraterna redo att komma med sådana
förslag, eller att ställa upp på sådana förslag?

Anf. 61 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Handel med utsläppsrätter är ett in-
strument som man nu diskuterar i bl.a. klimatkom-
missionen. Naturligtvis kan detta arbete inte enbart
använda handel med utsläppsrätter, men det är ett
instrument.
Jag förutsätter att vi kommer att använda även
detta instrument.

Anf. 62 LARS LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Det är med viss tillfredsställelse som
jag hör från Alf Eriksson och regeringsrepresentan-
terna att man är positiv till handel med utsläppsrätter.
Är det så jag kan tolka Alf Erikssons svar?

Anf. 63 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Jag säger att det är ett instrument av
många. Det ska användas med försiktighet. Vi ska
inte vältra över problemen på andra. Det är ett in-
strument som finns i arsenalen. Jag förutsätter att det
kommer att användas.

Anf. 64 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för Alf
Erikssons inlägg. Det finns mycket i det som jag kan
instämma i.
Ett område tog Alf Eriksson inte upp, nämligen
naturvårdspolitiken. Det är ett område som vi har ett
samarbete kring, och där vi har nått stora framsteg
tillsammans. Men allt är inte gjort än.
Jag har en fråga till Alf Eriksson och Socialdemo-
kraterna om det statliga skogsinnehavet i Norrland.
Fältbiologerna bedriver just nu en kampanj för att
skydda ett skogsområde nordväst om Jokkmokk som
heter Rimakåbbå Jelka. Det ägs av staten, och Fastig-
hetsverket förvaltar området.
Det är ett stort sammanhängande område på unge-
fär tre kvadratmil med mycket höga naturvärden.
Trots det finns det ett latent hot mot det så länge
Fastighetsverkets skogsbruk bedrivs som i dag.
Jag skulle därför vilja veta hur Alf Eriksson och
Socialdemokraterna i riksdagen ser på skyddet av
sådana här skogsområden som staten redan äger och
som behöver ett varaktigt skydd.
Vad är Socialdemokraterna beredda att göra för
att ge ett skydd åt sådana här områden?

Anf. 65 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Det pågår ju ett ganska omfattande
arbete runt om i vårt land med att skydda skyddsvär-
da biotoper i skogen. Jag har ingen kännedom om
detta enskilda fall långt uppe i Norrland, även om jag
gärna skulle vilja ha det.
Rent generellt kan jag säga att det pågår mycket
arbete. Det är ett väsentligt jobb som görs. Jag förut-
sätter att man ska klara av att skydda det här området
också, om det nu har de biotopvärden som sägs i
debatten.

Anf. 66 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Herr talman! Ett problem med det statliga
skogsinnehavet är ju hur Fastighetsverket bedriver sitt
skogsbruk i dag. Regeringen har gett i uppdrag till
Fastighetsverket att det ska miljöcertifiera sitt skogs-
bruk.
Jag har fått uppgifter från Naturvårdsverket i
Norrland om att Fastighetsverket har problem med
sin miljöcertifiering. Man vill helt enkelt hugga i
skogen som certifieringsbolaget anser borde skyddas
och sparas. Den förklaring som jag har fått är att
Fastighetsverkets direktiv och avkastningskrav i öv-
rigt förutsätter att man hugger mer än vad certifie-
ringen tillåter.
Om det finns en uppenbar konflikt mellan målet
att miljöcertifiera statens skogar och de avkastnings-
krav som ställs på dem kan då Socialdemokraterna
tänka sig att se över avkastningskravet för Fastighets-
verket?

Anf. 67 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är för dåligt påläst om just det
här enskilda fallet. Men självklart är det så att om det
skulle visa sig att avkastningskraven är så stora att
man inte kan klara att bevara miljön och bevarans-
värda biotoper får vi titta på detta. Som jag nämnde i
mitt anförande har vi ställt upp på det övergripande
målet att vi ska bevara skyddsvärda skogar, så jag
förutsätter att vi ska kunna lösa det här.

Anf. 68 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Alf Eriksson var inne på området
miljömål och miljöskatter. När det gäller miljömål får
de inte bli nyårslöften utan det gäller att komma vida-
re med åtgärder. Jag tror att vi är ganska överens om
att det är åtgärder som krävs.
När det gäller avfall är det frågan om vilken syn
man har på det. Vi införde en avfallsskatt för deponi,
vilket var positivt. Men det i sin tur leder till en ökad
förbränning av avfallet. Detta har inneburit att man
utökar antalet förbränningsanläggningar. Vi har inte
tillräckligt med sopor utan man importerar flera
hundratusentals ton från bl.a. Norge för att förbränna.
Hur ser Alf Eriksson på den här avfallsimporten
från andra länder till Sverige? Och vilken syn har Alf
Eriksson på att man skulle införa en avfallsförbrän-
ningsskatt?

Anf. 69 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Den här frågan var ju mycket omde-
batterad när vi införde avfallsskatten. Vi tog det
första steget med avfallsskatten eftersom det är så
viktigt att begränsa det material som läggs på deponi.
Vi sade redan då att om det skulle visa sig att för-
bränningen kommer att ske under okontrollerade
former eller liknande får vi titta på det. Samma svar
hade miljöministern här i kammaren under hösten, att
vi håller den frågan under bevakning.
Jag förutsätter att den kommer upp här under vå-
ren.

Anf. 70 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Den offentliga statistiken på utsläp-
pen från avfallsförbränningen visar att dioxinmäng-
den är 5,4 gram per år från förbränningen. Nyligen
gjordes en undersökning i Green Peace regi som visar
att man har flyttat dioxinutsläppen från luften till
askan. Om man tittar på det totala visar det sig att
snittet ligger på ungefär 114 gram. Det är ju en him-
melsvid skillnad i slutresultat.
Därför tycker jag att man borde se allvarligt på
frågan om förbränningen av våra sopor.
Har Alf Eriksson en annan tankebana när det gäl-
ler hur man ska minska dioxinutsläppen?

Anf. 71 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Det utvecklas ständigt nya metoder.
Det utvecklas metoder för att sortera avfallet och
sedan bränna det som kan brännas och återvinna det
som kan återvinnas. Sådana metoder håller på att
utvecklas. Det finns anläggningar som håller på att
byggas.
Vi ska avvakta lite och se vart kunskapen tar vä-
gen innan vi totalt binder oss för hur vi ska tackla
förbränningsproblematiken.

Anf. 72 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag delar den oro som Vänsterpartiet
har framfört när det gäller dioxinproblemet och tyck-
er att vi kanske skulle ha väntat på tekniken för detta
innan vi införde de skatter som ledde till en ökad
sopförbränning.
Alf Eriksson frågar moderaterna om de klarar av
att stå emot de grupper som kanske inte är så intresse-
rade av att vi ställer om samhället i ekologiskt hållbar
riktning. Därför skulle jag vilja ställa en fråga till Alf
Eriksson. Vi kan ha olika uppfattningar om skatte-
växling, men jag förmodar att vi har en gemensam
uppfattning om att ekonomiska styrmedel ska använ-
das i omställningen. Då frågar jag: Klarar Socialde-
mokraterna av att stå upp för de påtryckningar man
får när det gäller t.ex. en höjd koldioxidskatt, en höjd
skatt på bensin och en höjd skatt på diesel?

Anf. 73 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Självklart står vi upp för att förverk-
liga de mål som jag nyss har redogjort för här i kam-
maren.
Gudrun Lindvall tar upp exempel. Det är inte sä-
kert att vi sammantaget ska använda just de exempel
som Gudrun Lindvall tycker är väsentliga för att nå
de här målen. Det kan finnas andra. Men detta arbete
sker just nu i Miljömålsberedningen. Vi kommer att
få materialet till kammaren. Men jag kan lova Gudrun
Lindvall att vi ställer upp för att nå målen.

Anf. 74 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Det var ett något svävande svar, kan
man säga.
Vi har gjort en skatteväxling värd 1,7 miljarder i
den budget som vi har lagt fram nu. Jag vet hur svårt
det var att få igenom de miljöskatterna på den sidan.
Jag trodde att vi var överens om, Alf Eriksson, att
ett av de stora problemen framöver är den globala
växthuseffekten. Det är ingen som kan förneka att
den stora boven i det dramat är de fossila bränslena.
Det är den totala ökningen av användningen av olja i
form av bensin, diesel, plaster osv. Det faktum att vi
bränner plast vid sopförbränningsanläggningarna är
egentligen samma sak som att förbränna olja, fast den
har förädlats till plast först.
Vi har precis fått en utredning som visar att det är
mycket viktigt att ta itu med just koldioxiden för att
komma till rätta med klimatförändringarna. Om Alf
Eriksson är så svävande när det gäller att höja skat-
terna för koldioxid, bensin och diesel undrar jag om
inte socialdemokraterna också måste fundera på om
man sitter för hårt i den fälla som moderaterna talade
om. Eller vågar ni, kanske redan nästa år, visa att ni
vill vägen mot ett ekologiskt hållbart samhälle?

Anf. 75 ALF ERIKSSON (s) replik:
Herr talman! Det är inte säkert att det är enbart
genom höjda skatter som vi ska klara av att fasa ut
fossilbränslen. Det kan faktiskt finnas andra metoder.
Det kan också finnas möjligheter när vi skapar
andra alternativ. Det är just därför det inte är möjligt
att, som vissa vill, sänka miljöskatterna, för då blir
alternativen för dyra och ingen kommer att använda
dem. Det här får ske i en balansgång. Det kan natur-
ligtvis innebära att vi höjer vissa skatter för att kunna
fasa in miljövänlig teknik och minska fossilbränsle-
användningen.

Anf. 76 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Regeringen talar ofta och mycket om
det ekologiskt hållbara samhället och likaledes om en
hållbar tillväxt. Självfallet är det mycket viktigt att
tillväxt och välfärd kan vinnas utan att skada miljön
och utan att äventyra kommande generationers möj-
ligheter. Men jag finner det anmärkningsvärt, som
också många andra gör, att dagens debatt genomförs
utan medverkan av det statsråd som borde känna stort
ansvar för de områden som nu debatteras.
Herr talman! Trots tidens alla varningsklockor
och domedagsprofetior om utvecklingen på miljöom-
rådet - det kan gälla varningssignaler för växthuskli-
matets eventuella effekter på vår jord och hoten mot
våra vatten - måste man ändå konstatera att det under
de senaste 30 åren också har hänt en hel del positiva
saker. Forskning och ny teknik har givit oss nya och
miljövänligare produktionsmetoder såväl inom indu-
stri som livsmedelsproduktion. Det är två viktiga
områden.
Låt mig bara erinra om de stora framgångar som
vunnits inom skogs- och pappersindustrin. För 20 år
sedan var det stor skepsis mot möjligheten att få ned
utsläppen vid pappersmassatillverkningen. I dag, när
vi har facit, kan vi konstatera att det gick mycket
fortare än någon tidigare väntat sig. Nya processer
och ny teknik, t.ex. slutna system, har tagit över, med
stora miljövinster som följd, och utvecklingen fort-
sätter.
Inom jordbruket, som under de senaste 50 åren
pressats hårt att rationalisera och effektivisera för att
hänga med i konkurrensen samt producera till rimliga
konsumentpriser, kan vi också konstatera positiva
förändringar. Jordbruket tvingades under 50-talet till
användning av kemikalier för att klara produktion och
ekonomi samt konkurrens. Ofta användes mycket
giftiga och inte minst för användarna farliga gifter.
Men efterhand har preparaten blivit mindre farliga
och i ökad utsträckning används i dag biologiskt
växtskydd, inte minst inom trädgårdsnäringen.
Tekniken har blivit allt bättre. Kunskap och med-
vetenhet har ökat. Vi har i dag en behovsanpassad
användning av växtskyddsmedel. Detsamma gäller
användning av växtnäring, mineralgödsel och annan
gödsel. Jorden måste få den växtnäring som grödan
behöver för att ge en god och näringsrik skörd.
Den positiva utvecklingen måste stimuleras vida-
re, såväl det konventionella jordbrukets satsningar på
allt miljövänligare metoder och produktion som den
Kravproduktion som sker. Tyvärr är det så att rege-
ringen, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet,
inför framtiden tar bort det s.k. REKO-stödet för den
konventionella jordbruksproduktionen inom ramen
för miljöprogrammet och miljöersättningarna från
EU. Detta är djupt olyckligt då just detta program
steg för steg har vunnit stor anslutning, inte minst i de
slättbygds- och kustområden som i vårt land beskylls
för utsläpp till sjöar och vattendrag. REKO-
programmet innehåller krav på lösningar som bidrar
till att minimera riskerna för utsläpp till sjöar och
vattendrag. Varför ta bort detta positiva program?
Sverige har relativt sett, jämfört med andra stora
jordbruksländer, bra produktionsresultat med balanse-
rad användning av gödsel och växtskyddsmedel. Det
stora problemet är att svenska producenter i dag straf-
fas för detta genom höga skatter på produktionsme-
del. Konkurrenskraften hämmas och vi tappar mark-
nadsandelar. Det blir mycket svårt att vinna dessa
tillbaka. Nu gäller det, herr talman, att inte tappa mer.
Men detta tycks inte regeringen inse.
I ord talar man om ekologiskt hållbar utveckling
och satsar huvudsakligen på att tvinga fram en pro-
duktion av Kravprodukter som är kostsammare att
producera och dyrare för konsumenterna att köpa.
Riskerna för motgångar i produktionen är relativt
stora.
Vi moderater är för mångfald och vill att Krav-
produktionen ska utvecklas, men i den takt människor
är beredda att betala vad det kostar. Därmed kommer
de producenter som satsat hårt och länge på denna
odlingsform att klara sig bra även i framtiden. Risken
med den alltför ensidiga regeringssatsningen på Krav
är att konventionella producenter av kommersiella
skäl rycks in i Kravproduktionen kortsiktigt för att
den just nu är lönsam.
Dock utgör den konventionella produktionen en
huvuddel av totalproduktionen i landet. Det är viktigt
att den sker med stor hänsyn till miljön. Så sker också
genom bl.a. en balanserad odling. Miljöhusesyn är ett
exempel på tillsyn av detta och det nämnda REKO-
systemet ett annat. De tas nu bort. Varför har rege-
ringen och riksdagens majoritet anledning att ta bort
dessa system för en positiv utveckling av jordbruks-
produktionen i Sverige, med stora miljövinster som
följd? Varför tar man bort dem?
Det finns anledning att ifrågasätta den fortsatta
utvecklingen om regeringen inte inser faran med den
utveckling som nu ligger i leden.
Jag tycker att det är angeläget att i denna lilla de-
batt beröra dessa punkter, för det är av avgörande
betydelse för om Sverige i framtiden ska bli ett jord-
bruksland som har möjlighet att förse svenska kon-
sumenter med svenskproducerade produkter. Det är
avgörande.
Jag tror att regeringen i dag nonchalerar eller låter
bli att se den verklighet som vi upplever ute på fältet.
Det är en kolossal strukturomvandling i svenskt jord-
bruk i dag. Det är uppenbart att de mindre enheterna,
som ofta sysslar med köttproduktion och därmed
bidrar till att hålla markerna öppna, också nu lägger
av.
Här behövs positiva signaler. Det är vi i riksdagen
som gemensamt borde inse detta. Jag beklagar att de
som har makten i dag inte tycks vilja inse detta. Sänk
de skatter och avgifter som hämmar de svenska pro-
ducenternas möjligheter att fortsättningsvis också
producera svenska råvaror till svenska livsmedel i
framtiden! Det är också viktigt därför att det innebär
många arbetstillfällen, som nu är i fara.
Jag vill fråga socialdemokraterna: Inser ni inte att
den jordbrukspolitik som förs i dag leder till färre
jobb, både inom jordbruket och inom livsmedelsin-
dustrin? Inser ni inte att den utvecklingen är väldigt
negativ för Sveriges möjligheter att hävda en miljö-
mässigt bättre produktion än den som faktiskt sker i
vår omvärld?

Anf. 77 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Fru talman! Ingvar Eriksson talar om den positiva
utvecklingen när det gäller användningen av kemiska
bekämpningsmedel. När vi tittar tio år tillbaka och
fram till i dag kan vi se att den utvecklingen inte har
varit positiv. Ingvar Eriksson beskriver verkligheten
annorlunda än vad den egentligen är.
Under hela 90-talet har användningen av kemiska
bekämpningsmedel, mätt i doser, ökat med totalt
30 %. Under de sista åren av 90-talet har även voly-
men av använda bekämpningsmedel ökat.
Vad avser Ingvar Eriksson göra för att vända den
trenden? Eller fortsätter han att blunda för den ut-
veckling vi har?

Anf. 78 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har aldrig blundat. Jag har nämli-
gen själv erfarenhet av detta sedan 45 år tillbaka,
även som egen producent. Jag var med på den tiden
när vi inte använde praktiskt taget några bekämp-
ningsmedel i mitten av 40-talet. Men när de moderna
produktionsmetoderna tvingades fram, inte minst av
socialdemokraterna, tvingades man för att hänga med
omvärlden att producera effektivare, och då tvingades
man till användning av också kemikalier och växt-
husmedel.
I det långa perspektivet har det skett väldigt
mycket positivt i den här riktningen. Det är mindre
farliga bekämpningsmedel och halverade doser. Jag
har själv upplevt - man har fått kunskap, erfarenhet
och en betydligt bättre medvetenhet - att utveckling-
en är i positiv inriktning. Att det sedan i vissa år, på
grund av priser och sådant, kan leda till att inköpen
blir större är en helt annan sak.

Anf. 79 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Fru talman! Jag förnekar inte att det på längre sikt
- 20, 30, 40 år - har varit en positiv utveckling. Men
under hela 90-talet har utvecklingen sett annorlunda
ut. Det är inte några enskilda år det handlar om, det är
ett trendbrott.
Vi i Vänsterpartiet har föreslagit att vi ska utfor-
ma bekämpningsmedelsskatten på ett annat sätt, på ett
sätt som gör att vi bättre når miljömålen men för den
skull inte försämrar jordbrukets konkurrenskraft.
Jag skulle vilja fråga Ingvar Eriksson om mode-
raterna är beredda att delta i en diskussion om en
bättre och mer ändamålsenlig utformning av bekämp-
ningsmedelsavgiften.

Anf. 80 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Självklart är vi medvetna om vikten
av att få fram bättre och mindre farliga hjälpmedel i
produktionen, trots den hårda press man har i dag
inom svenskt jordbruk. Jag vill också garantera och
påvisa att svenska jordbrukare aktivt arbetar för detta.
REKO-systemet är ett system som bidrar till att också
minska riskerna för utflöden och förluster när det
gäller både bekämpningsmedel och växthusmedel.
Men det har ni medverkat till att ta bort. Varför har ni
gjort detta?
Vi är beredda att medverka till en positiv utveck-
ling, minskad användning av bekämpningsmedel,
mindre farliga medel, ökad användning av biologiska
medel. Vi tror på forskning och utveckling. Utveck-
lingen hittills har visat på nya möjligheter, och de
kommer också framöver att bli bättre, det är jag
övertygad om.

Anf. 81 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Återigen har en representant för Mo-
deraterna här i talarstolen gett intryck av att de flesta
miljöproblemen dock är lösta. Jag och Folkpartiet är
mycket mer oroade och bekymrade över den situation
vi har. Det gäller luftföroreningarna, skyddet av vär-
defull natur osv.
I den pågående debatten om avfallshanteringen
har jag inte sett eller hört en enda moderat represen-
tant stå upp och försvara den inriktning som vi har
uttalat oss för. Men däremot har jag sett flera mode-
rata representanter backa upp ifrågasättandet och
förorda mera förbrännning.
Min fråga, fru talman, till Ingvar Eriksson är: Vil-
ken syn har moderaterna egentligen på den inriktning
vi ändå har bestämt oss för när det gäller avfallshan-
teringen - källsortera, åstadkomma kretsloppet?

Anf. 82 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Jag är lite förvånad att Harald Nord-
lund inte har följt de moderata initiativ som togs i
utskottet. Det var kanske under förra perioden vi gick
i bräschen för bl.a. bioceller, ett mycket gångbart
alternativ till förbränning. Vi slogs för det, men vi
misslyckades. Vi försökte igen i samband dem förra
årets beslut om hanteringen av avfallsskatt. Vi var
emot avfallsskatten, för vi menade att den stimulerar
på vissa områden till vissa förbättringar, men på and-
ra områden är den direkt negativ, bl.a. när det gäller
bioceller. Där har man en miljövänlig vinst som är
betydligt större än att åka med avfallet till stora för-
bränningsanläggningar. På den punkten kan jag lugna
Harald Nordlund att vi är med och diskuterar, men vi
är också för mångfald. Vi ser på olika sätt. Ibland kan
det vara olika system som passar bättre på ett ställe än
på ett annat. Det är vi beredda att diskutera. Men vi är
alltså positiva till en förbättrad avfallshantering.

Anf. 83 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Tyvärr fick jag inte svar på min fråga:
Vilken är den moderata uppfattningen om källsorte-
ring? Moderaterna gick emot att vi skulle lägga en
skatt på förbränningen, på samma nivå som på depo-
nering, vilket får till följd ökad förbränning. Det
stämmer väl med de moderata inlägg i debatten som
jag har läst, nämligen öka förbränningen, ifrågasätt
pågående källsortering. Det här tycker jag är en
mycket allvarlig inställning från moderaternas sida,
om det är den som gäller. Är det den som gäller?

Anf. 84 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Än en gång har vi i utskottet hävdat
den andra uppfattningen. Vi är för olika lösningar -
förbränning i vissa fall. Men det beslut som fattades
om att deponering i bioceller ska förbjudas inom
några år är vi definitivt emot, och vi fortsätter att vara
emot det. Jag kan inte finna att vi i vårt utskott har
agerat mot källsortering. Källsortering är bra.
Vi kan konstatera också att våra s.k. soptippar i
dag inte är avfallsanläggningar utan återvinningsan-
läggningar, och det har vi en väldigt positiv inställ-
ning till. Jag tror att det är fråga om missförstånd eller
om att enskilda debattörer kanske har vilselett Harald
Nordlund.

Anf. 85 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Ingvar Eriksson tog upp skogsindust-
rin, massaindustrin, pappersindustrin som ett positivt
exempel när det gäller utvecklingen på miljösidan. Ja
visst, de har gått framåt och varit spjutspets hos en
del koncerner på miljöområdet. Men det har de varit
så länge miljöinsatserna inte har kostat någonting,
utan man har haft vinster av att göra det. När man nu
har kommit i det läget att det börjar kosta pengar att
vidta åtgärderna är tongångarna lite annorlunda.
Då skulle jag vilja fråga Ingvar Eriksson: Re-
kommenderar Ingvar Eriksson marknadslösningar,
eller kan han tänka sig andra styrmedel för att komma
vidare när det gäller industrins miljöåtgärder?

Anf. 86 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Ja visst, vi har den uppfattningen att
marknaden i dag efterfrågar miljövänligt producerade
produkter. Jag tror att det kommer att få stor betydel-
se även i framtiden och påverka den här utvecklingen,
och den måhända kanske lite mer reserverade synen
på att gå vidare till ytterligare landvinningar, som är
kostsamma. På grund av marknadens efterfrågan tror
jag att detta kommer lösa sig. Jag tror att det ligger i
inte minst den svenska massa- och pappersindustrins
intresse att gå i bräschen, att vara i framkant, och jag
tror att det är en garanti för att utvecklingen även
framöver ska bli positiv.

Anf. 87 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Vi behöver kraftiga åtgärder för de
miljögifter som skadar ekosystemen och människors
hälsa i industriprocesser och direktexponeringar. Vi
måste fasa ut vissa ämnen, och det ganska snabbt. Jag
tänker på dem som vi redan vet är farligast. Vi kan
inte nöja oss med nyårslöften, som jag sade tidigare,
utan det måste till åtgärder.
Jag skulle vilja fråga Ingvar Eriksson: Vilka åt-
gärder kan ni tänka er att man ska vidta för att fasa ut
farliga ämnen?

Anf. 88 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Vi gick en gång, tillsammans med
andra, i bräschen för att så snart ett miljövänligare
preparat eller en miljövänligare lösning kunde preste-
ras skulle den väljas. Den inriktningen har vi haft,
och den kommer vi att ha även i framtiden.

Anf. 89 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Det gick två timmar, och sedan ville
moderaterna sänka miljöskatter och undanta vissa
grupper från miljöansvar. Två timmar - sedan är vi
där igen.
Det är just miljöskatter för lantbruket som Ingvar
Eriksson vill sänka. Det behöver inte kommenteras
ytterligare, för vi har haft den här debatten så många
gånger tidigare.
Jag tycker att det är värt, om vi nu ska ha en jord-
bruksdebatt, att läsa vad som står i det nyhetsbrev
som kom från mejerierna häromdagen. Vi kan där se
att 700 mjölkproducenter satsade på ny- och tillbygg-
nad under 1999 och att man räknar med att lika
många kommer att satsa på ny- och tillbyggnad under
år 2000. Det är, som det står i nyhetsbrevet, en boom
av aldrig skådat slag. Det finns en framtidstro i bran-
schen, står det. Det står också att läsa att det bl.a.
beror på att Sverige har billiga matpriser, Europas
näst högsta mjölkpris och därmed låga kostnader.
Det här är någonting som vi också bör ta upp när
vi diskuterar lantbruk.
Vad jag vill fråga är: Hur kan Ingvar Eriksson på-
stå att vi har tagit bort växtnäringsläckage när vi har
tagit just godbitarna ur REKO och fört över till andra
stödformer i de nya stödprogrammen? Har inte Ingvar
Eriksson läst på?

Anf. 90 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om vikten av att hålla de överens-
komna tiderna.

Anf. 91 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! När man genomförde REKO-
systemet var det i början en tveksamhet, men succes-
sivt har anslutningen till REKO-systemet, dvs. ett
system som innehåller miljökrav, odlingsfria, göds-
lingsfria och sprutningsfria zoner, fått ökad anslut-
ning. Vi tycker att det är oerhört positivt att detta har
skett, inte minst i Sydsveriges områden, som är mest
utsatta för eventuella utsläpp. Här har detta system
bidragit till en positiv utveckling. Varför ska man då
ta bort det?
Nu säger man att man ska komma med andra lös-
ningar, men vi har ännu inte sett dem. Vi kan befara
att andra lösningar kanske blir så komplicerade att
man återigen missar pengar från EU som skulle kun-
na användas för att gagna miljön, inte minst i framti-
den. Vi har förlorat tidigare, men vi har inte råd att
göra det i framtiden.

Anf. 92 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Om vi ser på verkligheten, Ingvar
Eriksson, var det så att av de program som instiftades
var det just REKO och vallstödet som utnyttjades
sämst och bidrog till att Sverige inte fick så mycket i
de senaste förhandlingarna om miljöstöd. REKO var
det program som procentuellt utnyttjades minst. Om
vi hade använt pengarna på ett annat sätt och inte
skapat ett REKO-program med uppblåsta siffror, där
pengarna inte utnyttjades, kanske vi hade haft en
bättre situation inför det nya miljöstödsprogrammet.
Vad vi har gjort är att vi har plockat de bästa bi-
tarna, växtnäringsläckagebitarna, kantzon, anläggan-
de av våtmark osv., i de nya programmen. Ingvar
Eriksson vet naturligtvis mycket väl att de redan finns
med i det förslag som regeringen har lagt. Låt oss inte
blunda för det.
Det vi har tagit bort ur REKO är bl.a. utbild-
ningsinsatserna, för de var inte framgångsrika. Jag
tror att alla i lantbruksorganisationerna är medvetna
om att REKO inte blev bra utformat. Däremot får de
som gick in de senaste åren finnas kvar eftersom det
är femårsprogram som löper.

Anf. 93 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Jag är medveten om att man ska prö-
va och se om ett par år vilken utvecklingen blir och
då förhoppningsvis kan göra förändringar. Men tidi-
gare erfarenhet visar att regeringen inte har varit
benägen att göra förändringar för att rädda pengar.
När det gäller REKO-stödet och den långsamma
acceptansen av detta, kan man ändå konstatera att det
varit en väldigt hög anslutning det senaste året. Det är
väldigt många lantbrukare i södra Sverige som går på
utbildning. De tappar koncepterna nu. Vad ska kom-
ma? säger de. Ska man nu ändra igen? Då tvekar de.
Vi måste, när vi satsar på någonting, arbeta lång-
siktigt för att på det sättet skapa förtroende för olika
idéer och olika åtgärder, och regeringen har inte bi-
dragit till att öka förtroendet genom de förändringar
som ständigt sker.

Anf. 94 MICHAEL HAGBERG (s) replik:
Fru talman! Vi har en debatt om miljöfrågor och
en framåtsyftande debatt om att vi måste lyfta miljö-
frågorna. Jag skulle vilja ställa ett par frågor till Ing-
var Eriksson.
När det gäller produktion av livsmedel, både pri-
märt i jordbruket och i livsmedelsindustrin, har den
delen av produktionen ökat med 30 % sedan Sverige
kom med i EU. Det beror i första hand på att vi i
Sverige producerar på ett miljömässigt bra sätt, att vi
har säkra livsmedel och att vi använder så lite som
möjligt av kväve och annat. Vi försöker använda
avgifter och skatter som styrmedel för att minska
användandet av de här sakerna.
Ingvar Eriksson har i debatten här talat om att det
är en avsaknad av miljöpolitik när det gäller inrikt-
ningen mot miljömässig livsmedelsproduktion. Jag
vill fråga Ingvar Eriksson hur det kommer sig att ni
inte kan diskutera att vi ska höja bekämpningsme-
delsavgifterna och se till att på så sätt få mindre be-
kämpningsmedel i jordbruket.

Anf. 95 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller bekämpningsme-
delsavgifterna har vi inte krävt att de ska sänkas, utan
vi har menat att de kan bibehållas. Där har vi möjlig-
heter att även framöver få en positiv utveckling om vi
behåller dem. När det gäller skatterna på handelsgöd-
sel, kom de inte till av miljöskäl, utan de kom till för
att svenska staten skulle kunna finansiera exporten av
spannmålsöverskottet.
Man kan inte hävda att just de skatterna bidrar till
att på något sätt hjälpa jordbruket. Vi vet att omvärl-
dens konkurrenter knappt har några skatter alls. Ös-
terrike och Finland exempelvis tog bort sina skatter
på området när de kom med i EU, men Sverige behöll
dem. Det har t.o.m. diskuterats att höja dem.
Detta hämmar Sveriges möjligheter att bibehålla
den positiva utvecklingen när det gäller miljövänlig
produktion, som också Michael Hagberg säger att vi
har. Vi tycker att det är olyckligt.

Anf. 96 MICHAEL HAGBERG (s) replik:
Fru talman! Det främsta argumentet för jordbru-
kets utveckling i Sverige är ett gott miljötänkande.
Om jag inte missminner mig har Ingvar Eriksson i
utskottet drivit frågan om den s.k. ryggsäcken. I rygg-
säcken låg en av de tegelstenar som det stod bekämp-
ningsmedelsavgifter på.
Det räcker med att Ingvar Eriksson öppnar dörren
och tittar ut över landskapet i Skåne och ser hur det
ser ut med grundvattnet där. Resterna av bekämp-
ningsmedel i grundvattnet ökar årligen.
Därför tror jag fortfarande att det är viktigt att vi
använder oss av ekonomiska styrmedel som instru-
ment för att minska och kanske t.o.m. avskaffa olika
former av gifter i vår produktion. Jag tror att Mode-
raternas politik är ett hot mot svenskt lantbruk om
man inte börjar driva de frågorna hårdare.

Anf. 97 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har redan sagt att vi när det gäller
användningen av bekämpningsmedel vill bibehålla
avgifterna. Det är inte så att man kan skylla på jord-
bruket om det på något ställe har funnits ökade rester.
Det är jordbruket först att vilja bekämpa, och man är
väldigt noggrann med detta i dag. Genom REKO-
systemet, exempelvis, har man skapat nya möjligheter
för att använda bekämpningsmedel på ett miljövän-
ligt och på ett bättre sätt i den mån man använder det.
Det sker med stor hänsyn till eventuella risker.
Det är en positiv utveckling, och vi är beredda att
fortsätta den, så kom inte och påstå att vi vill äventyra
den. Men genom att äventyra totalproduktionen av
livsmedel i Sverige kommer vi att tappa andelar i
produktionen, och det är det olyckligaste som kan
hända om vi ska bibehålla den miljövänliga produk-
tionen framöver.

Anf. 98 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag ska använda min tid till ett för
mig kärt ämne. Jag bor i Blekinge och Sölvesborg
och tänker därför uppehålla mig kring Östersjöns
miljö och möjligheter.
För 14 000 år sedan var Östersjön täckt av is.
2 000 år senare kallades Östersjön för Baltiska issjön
och var en väldig smältvattensjö med sitt utlopp vid
Öresund. För 9 000 år sedan kom Östersjön i förbin-
delse med världshaven via Närkesund och benämndes
då Yoldiahavet. Det innebär att vattnet var salt vid
denna tid. 1 000 år därefter blev Östersjön åter en
insjö med sitt utlopp vid Stora Bält. För omkring
6 000 år sedan kom Östersjön åter i förbindelse med
världshaven via de danska sunden och kallades för
Litorinahavet. I ungefär 4 000 år har Östersjön haft
sin nuvarande utformning.
Fru talman! Jag känner en stor ödmjukhet och
förundran över utvecklingen. Jag tror också att det är
nyttigt att vi, när vi diskuterar den miljöpåverkan som
vi utsätter vår planet för, sätter in oss själva i ett his-
toriskt perspektiv.
Det har alltså tagit mer än 10 000 år för Östersjön
att hitta den ekologiska balans som den befinner sig i
i dag. Hur lång tid tar det då för vår generation att
rubba denna balans? Med den intensitet som vårt
samhälle påverkar Östersjön är det inte längre en
fråga om att ange detta i termer av 1 000 år, som jag
gjorde tidigare. Frågan är om man ska använda 100
år, eller om det t.o.m. är så illa att allvarliga föränd-
ringar kommer att kunna märkas efter tiotalet år.
Vi som är ledamöter i denna kammare kan påver-
ka förhållandena i Östersjön på olika sätt. Vi kan
förvärra dem eller förbättra dem beroende på vilka
åtgärder vi väljer att föreslå och stödja. Jag vill ta upp
tre saker.
Först är det näringsläckaget. Det består framför
allt av kväve och fosfor. Det förändrar på ett drama-
tiskt sätt den ekologiska balansen. Vissa delar i floran
och faunan gynnas så kraftigt att andra kraftigt mins-
kar eller helt försvinner. Stränder växer igen, vattnet
blir grumligt och fisket blir lidande. Näringsläckaget
ökar inte längre. Kurvan har planat ut, men utma-
ningen är att få den att peka nedåt.
När vi började åtgärda den alltför höga näringstill-
förseln i Östersjön fanns det ett antal större objekt att
börja med. Flera industrier har lagt ned stora resurser
för att vända sina avloppstuber in i processen igen.
Jag bor själv mellan två papppersbruk som har åstad-
kommit väldigt mycket på ganska kort tid. En alltmer
kunnig och krävande opinion har krävt det och gjort
det möjligt. Kommunernas reningsverk har successivt
förbättrats och minskat sina utsläpp betydligt, även
om här finns mer att göra.
Problemet för oss i dag är att det läckage som
fortfarande sker kommer från många små källor.
Åtgärderna måste därför bli annorlunda.
Den andra del jag vill ta upp är fisket. I Östersjön
bedrevs det under lång tid på ett sådant sätt att man
tog ut räntan - alltså inte mer än det som föryngring-
en gav. Under senare år har ett antal stora trålare
bedrivit storskaligt industrifiske i Östersjön. Dessa
fartyg kör med mycket stora trålar och med hög has-
tighet, så att de dammsuger havet på fisk - stor som
liten - där de drar fram. Såväl torsk- som ström-
mingsbeståndet är i dag starkt decimerat. Skarpsillen
är på väg att gå samma öde till mötes. Lekbeståndet
är inte tillräckligt stort för att man med säkerhet ska
kunna säga att beståndet beskattas inom säkra biolo-
giska gränser. Detta tillsammans med övergödningen
gör att vi i dag inte har ett balanserat fiske i Öster-
sjön.
Här finns flera åtgärder som skulle kunna förbätt-
ra situationen, och om de sätts in snabbt finns det
också stora möjligheter att fisket i Östersjön kan
bedrivas på ett uthålligt sätt. Exempel på sådana åt-
gärder är att anpassa kvoterna till vad som är biolo-
giskt säkert och gärna göra det med råge. Sätt en
maxgräns på t.ex. 500 hästkrafters motorstyrka för
fiskebåtarna som ska bedriva fiske i Östersjön. Man
kan öka maskstorleken vid torskfiske så att den fång-
ade torsken blir så stor att den hunnit leka i flera år.
Man kan avsätta ett antal områden för marina reservat
- dels för att freda fauna och flora, dels för forskning
och som referensområde.
Det tredje jag vill ta upp är Östersjön som trans-
portled. Att använda Östersjön som transportled har
två sidor vad gäller miljön. Vi vet alla att också Ös-
tersjön har drabbats av förödande oljeutsläpp och fått
fungera som avstjälpningsplats för krigsmateriel. De
överenskommelser som har gjorts inom HELCOM
inger hopp om framtiden vad det gäller båttrafiken.
Våra ansträngningar för att nå internationella över-
enskommelser här måste öka.
Östersjön har också som transportled en outnytt-
jad sida som är positiv för miljön. Handeln och utby-
tet med Östeuropa förväntas öka kraftigt under kom-
mande år. Mycket gods går i dag på lastbilar genom
sydvästra Sverige och vidare genom Danmark och
Tyskland. Genom att bygga ut järnvägarna fram till
Östersjöhamnarna bidrar vi till ett mer miljöanpassat
transportsystem, och då minskar luftföroreningarna
också i Östersjön.
I Blekinge, som jag kommer ifrån, finns det bra
hamnar. De kan med intelligenta järnvägssatsningar
bli porten mot ett nytt Östeuropa.
Fru talman! Stormen i vintras ställde till stora
problem för många. Men vad gäller Östersjön när vi
nu stora förhoppningar om att det har kommit in
syrerikt och salt vatten i sådana mängder att det också
når djupen. Då ökar möjligheterna betydligt för re-
produktion av torsk. Det gäller för oss att gripa denna
möjlighet och fatta beslut som stöder en positiv ut-
veckling av miljön i Östersjön.
Fru talman! Östersjön har utvecklats till ett fre-
dens hav. Låt oss tillsammans också göra det till ett
rent och levande hav.

Anf. 99 INGER STRÖMBOM (kd):
Fru talman! "Miljön - en hållbar utveckling" är
samlingsnamnet på det debattområde som vi betar av
just nu här i kammaren. En hållbar utveckling är
också det som vi alla, oavsett partifärg, säger oss
sträva efter. Men vi kan konstatera att vi har lite olika
vägar att nå det målet, och vi har lite olika takt.
I går, i partiledardebatten, sade statsministern att
koldioxiden är ett problem. Lite längre fram i debat-
ten sade han att miljöfrågorna är så mycket mer än
bara koldioxidfrågan. Statsministern berättade att han
själv och miljöministern nu ska dra i gång en omfat-
tande miljösatsning - ett grönt kunskapslyft i form av
en stor och bred folklig kunskapssatsning. Man startar
med att väcka svenska folkets förundran över skapel-
sen.
Så bra! Så jättebra! Miljöfrågorna måste lyftas,
och det är bra att det sker genom ett sådant rege-
ringsinitiativ. Miljöfrågorna har hittills inte varit
särskilt prioriterade i regeringen. Snarare har rege-
ringens arbete inom flera områden varit negativt för
miljön.
Den förda energipolitiken är ett praktexempel på
hur regeringen agerar. I internationella sammanhang
ställer man sig bakom överenskommelser om mins-
kade utsläpp av koldioxid, men raskt därefter ansöker
man om undantag och begär i stället att få öka utsläp-
pen.
De koldioxidutsläpp som statsministern förringa-
de i går på partiledardebatten får inte negligeras,
tvärtom. Alla vet ju i dag att ökade utsläpp leder till
växthuseffekt, klimatförändring, försurning, allergier,
luftbesvär och många andra problem på kort och på
lång sikt. Utsläppen borde vara ett högprioriterat
område för regeringen.
Undersökningar har visat att svenska folket anser
att klimatfrågan och miljöfrågorna är de viktigaste
frågorna för framtiden. Jag tycker att det är trevligt att
se att miljöministern har tittat in, även om vi nu kan-
ske håller på att närma oss slutet av miljödebatten här
i kammaren. Jag vill passa på att rikta en uppmaning
till regeringen och miljöministern: Lyssna mer på
svenska folket! Ta folkets oro när det gäller klimat-
frågorna på allvar!
Bland det sista vi gjorde här i kammaren före ju-
luppehållet var att debattera energifrågorna. Energi
och miljö går hand i hand, och vi kristdemokrater
kräver att miljöeffekterna av den energipolitik som s,
c, v och mp driver måste redovisas. Vi är starkt kri-
tiska mot regeringens hantering av kärnkraftsfrågan.
Jag tycker faktiskt att det är en skandal att regeringen
inte ställer samma krav på miljökonsekvensanalys när
det gäller sina egna beslut som man med stöd av
lagen gör när det gäller andra som planerar åtgärder
med mycket mindre miljöpåverkan.
Man har nu haft drygt två år på sig fram till det
slutliga beslutet om en stängning av Barsebäck, men
man har fortfarande inte redovisat en miljökon-
sekvensanalys. I förhoppning om att man ska slippa
både se och höra de allt tätare alarmerande klimatrap-
porterna och i förhoppning om att några grava pro-
blem inte ska uppstå gör man som strutsen: Man
gömmer huvudet i sanden. Men under tiden jobbar de
danska kolkraftverken för högtryck för att leverera el
till södra Sverige. Stängningen av Barsebäcks första
reaktor innebär ju ett bortfall av ca 4 terawattimmar.
Det är i huvudsak danska och tyska kolkraftverk som
står för leveransen av den kraft som Sverige nu måste
importera.
4 terawattimmar medför ökade utsläpp med ca 4
miljoner ton koldioxid och ca 2 000 ton svaveldioxi-
der och ungefär lika mycket kväveoxider. Denna
miljöförstöring ställer vi kristdemokrater inte upp på.
Att regeringspartiet saknar en stadig och fast miljö-
linje har vi insett för rätt länge sedan, men att partier
som kallar sig för gröna och miljöpartier kan stödja
beslut med sådana allvarliga miljökonsekvenser är
obegripligt för mig. Var har ni ansvaret för framti-
den? Var finns ansvaret för kommande generationer?
Kristdemokraterna vill förstås avveckla kärnkraf-
ten. Men den ska fasas ut i takt med att motsvarande
mängd energi kan tillföras, och tillförseln ska baseras
på förnybar energiproduktion. Sverige behöver en
långsiktig och medveten energipolitik med fasta spel-
regler, där inhemska förnybara energikällor och
bränslen utgör en växande bas. Det är den i dag enda
kända vägen mot det ekologiskt uthålliga energisys-
temet.
Fru talman! Ett grönt kunskapslyft i all ära, men
det är en rak energipolitisk linje och konkreta beslut
som värnar om miljön som vi behöver om inte pratet
om ett uthålligt Sverige bara ska bli tomma ord.
Jag vill avsluta med att citera en del av regerings-
förklaringen från den 14 september 1999. Där står
det: "Till nästa generation ska vi lämna över ett sam-
hälle där de stora miljöproblemen är lösta." Jag kon-
staterar, fru talman, att miljökonsekvenserna av
stängningen av Barsebäck går stick i stäv mot det
regeringslöftet.

Anf. 100 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker inte att kristdemokraternas
miljöpolitik imponerar särskilt mycket. Jag tänker
t.ex. på att de gick emot att man skulle lägga en skatt
på sopförbränning motsvarande den på deponering.
Nu när det pratas om kärnkraften hör jag inte ett
ord om det stora miljöproblemet i det sammanhanget,
nämligen avfallsfrågorna. Är det kristdemokraternas
uppfattning att avfallsfrågan slutligen är löst?

Anf. 101 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Jag blir förvånad om Harald Nord-
lund som sitter i miljö- och jordbruksutskottet inte
riktigt har satt sig in i kristdemokraternas miljöpoli-
tik.
Kärnkraften ska avvecklas, och vi måste natur-
ligtvis arbeta allt vad vi kan för att ta hand om avfal-
let. På den punkten är vi alla rörande överens. Krist-
demokraterna nonchalerar absolut inte den frågan,
även om jag inte tog upp den i mitt anförande. Harald
Nordlund behöver alltså inte alls oroa sig på den
punkten.

Anf. 102 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag medger att jag kan ha vissa luckor
i kunskapen om kristdemokraternas program. Men
jag vet ändå hur kristdemokraterna har agerat i olika
miljöfrågor. Jag nämnde skatt på förbränning som ett
exempel.
När det gäller frågan om kärnkraftsavfallet är det
väl ändå rimligt att vi tydligare betonar nödvändig-
heten av att vi har dessa problem lösta innan vi för-
klarar att det här är en energikälla att bygga vidare på.

Anf. 103 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Jag har inte sagt att vi ska bygga vi-
dare på och vidareutveckla kärnkraften och starta fler
kärnkraftverk. Jag sade tvärtom, att kristdemokrater-
na vill avveckla kärnkraften. Men de verk som vi nu
har måste vi, som jag ser det, behålla ett tag framöver
och avveckla systematiskt i den takt som man kan
tillföra ny energi. Vi vet att energibehoven ökar. Vi
vet att det kanske tyvärr bara behövs en några dagar
lång köldknäpp i södra Sverige för att vi ska få ener-
giproblem. Vi måste lösa frågan om energitillgången.
Och vi har internationellt sett ganska säkra kärnkraft-
verk som det vore både ett miljömässigt och ett eko-
nomiskt slöseri att snabbavveckla. Vi vill avveckla
kärnkraften men med förnuft.

Anf. 104 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Under senare år och framför allt i dag
har vi här i kammaren hört att det har framförts krav
på att vi ska ha en politik som leder utvecklingen mot
ett ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle. Skälet till
det här är naturligtvis den tekniska utvecklingen, som
har lett till en produktion och konsumtion som vuxit
på ett sådant sätt att den allvarligt ingriper i en annan
och större utvecklingsprocess: den naturliga utveck-
lingen av liv och livsbetingelser på jorden.
Den naturliga utvecklingen av liv har skett i en
miljö med en viss kemisk sammansättning i berg,
jordar, vatten och luft - den fysikaliska grundförut-
sättningen för livet på jorden. Livet självt har sitt
ursprung, så långt vi kan följa det bakåt, i encelliga
organismer som bildades för mer än tre miljarder år
sedan. Från dessa våra anfäder har livet utvecklats
successivt och antagit olika former, varav vi i dag ser
en del. Det är ett myllrande liv med växter och djur
och människor, över en miljon arter, på jorden.
Det är snart 150 år sedan Darwin publicerade sitt
verk om arternas uppkomst och utveckling. Sedan
dess har det pågått en intensiv forskning kring hur
den här utvecklingen har skett, och vi börjar så små-
ningom få en bild av när olika arter utvecklades och
av släktskapet mellan arterna. Vi börjar också förstå
orsaken till olikheter och likheter mellan arter, varför
lejonet är så starkt och har sina huggtänder och klor,
varför hjortdjur har så god hörsel och springer så
snabbt, varför fåglar har så lätt benstomme osv. Men
det är inte bara fysiologiska och morfologiska egen-
skaper som är begripliga i ljuset av evolutionsteorin.
Vi förstår också varför vissa djurarter har en lång-
sam utveckling från barn till vuxen, med få barn och
stora insatser från föräldrar och andra för att sköta
barnen och lära dem olika saker. Vi förstår varför
vissa arter har utvecklat starka känslomässiga band
mellan hanne och hona och starka emotionella band
mellan föräldrar och barn. Vi förstår varför det är så
lätt att lära sig vissa saker för vissa arter och så svårt
för andra. Vi förstår varför vissa arter glömmer vissa
saker lätt medan andra arter kommer ihåg dem så väl.
Sättet att tänka är olika hos olika arter. Nyfiken-
heten ser vi hos många arter, lusten att leka likaså.
Allt det här - kroppsbyggnad, motorik, känslor, moti-
vation, drivkrafter, inlärningsförmåga, sätt att se och
höra, sätt att tänka - är genetiskt förankrat och har
utvecklats under årmiljoner genom att det har över-
levnadsvärde för individerna i arten.
Den genetiska förankringen bidrar också till en
stabilitet i samspelet mellan alla de arter som i ett
ekologiskt system är beroende av varandras existens
och sätt att vara.
Vi vet i dag också att utvecklingen av liv på jor-
den har skett i små steg och över en med vanliga mått
mätt närmast ofattbart lång tidsperiod. Detaljerna i
den här processen har vi än så länge mycket liten
kunskap om. Steget från gener till individens beteen-
de, känslor, varseblivning, tankar osv. är komplicerat
och i stort sett outforskat.
Det här bör man ha klart för sig när man diskute-
rar villkoren för att i experimentella undersökningar
studera effekten av genmanipulerade djur.
Det ekologiska systemets funktioner är också i si-
na detaljer till stor del okända. Det ömsesidiga bero-
endet mellan växter, djur, bakterier och virus i en viss
biotop är alltför komplicerat för att man med dagens
kunskap ska kunna förutse effekterna av ett ingrepp,
t.ex. det som vi nu har aktuellt: utplaceringen av
genmanipulerade växter eller mikroorganismer. Så-
dana exempel finns alltså tyvärr redan.
Det förekommer odling av grödor som genmani-
puleras för att tåla ett visst bekämpningsmedel som
man sprider för att slå ut andra växter, s.k. ogräs. Att
förutse effekterna av ett sådant ingrepp i det ekolo-
giska systemet är alltså i dag, med dagens kunskap,
omöjligt. Självfallet kan vi inte tillåta att man på detta
sätt för in genmanipulerade organismer i ett ekolo-
giskt system.
När vi uttalar viljan att skapa ett samhälle som är
ekologiskt långsiktigt hållbart måste vi inse att vi med
dagens kunskap är helt hänvisade till att försöka se
till att de livsbetingelser som gäller för utvecklingen
inte ändras. Vi kan inte tillåta oss att föra ut kemika-
lier så att den kemiska strukturen i ett ekologiskt
system drastiskt ändras. Vi kan inte släppa ut gaser i
luften så att vi får förändringar i atmosfären. Och vi
kan naturligtvis inte ge oss in i att manipulera den
genetiska koden, t.ex. genom att bryta reproduktions-
barriärer och släppa ut nya genotyper i redan existe-
rande ekologiska system. Vem kan i dag göra anspråk
på att veta vilka effekter sådana hittills oprövade
inslag i den naturliga utvecklingen kommer att få för
livet på jorden?
En politik för ett långsiktigt ekologiskt hållbart
samhälle måste använda både lagstiftning och eko-
nomiska styrmedel. Det ska vara förbjudet att utföra
vissa ur miljösynpunkt mycket farliga handlingar, det
ska löna sig att agera miljövänligt och miljöskadlig
verksamhet ska ha ett högt pris. Och åtgärderna
brådskar. Sverige måste gå före och vidta åtgärder här
hemma, men vi måste också mycket aktivt driva på
det internationella arbetet för en ekologiskt långsik-
tigt hållbar utveckling.
Varför håller jag då detta mycket allmänna anfö-
rande? Jo, jag tror att vi i vardagspolitiken inte riktigt
förstår digniteten av det här problemet. Det är ett
politiskt problem som gäller livet på jorden, dvs. den
naturliga utveckling som har pågått under tre miljar-
der år och där en art utvecklas under årmiljoner. Inom
loppet av några få årtionden bryter vi ned betingel-
serna för den här utvecklingen utan att veta vilka
konsekvenserna blir. Vi förstår att de blir förödande.
Om man tittar i årsbudgeten kan man mot den här
bakgrunden bara konstatera att det ser ut som om
problemet var ganska litet. Miljö- och jordbruksde-
partementets budget är inte precis överväldigande
stor. När vi pratar om de resurser som vi vill sätta till
för att lösa problemet handlar det egentligen om små-
summor.
Jag tror alltså, inte minst för min egen skull men
också för alla andras, att vi bör påminna oss proble-
mets karaktär och sätta den i relation till vad som
händer när vi kommer med små förslag för att ta steg
i rätt riktning. Jag kan bara nämna sådana saker som
t.ex. förslaget om att höja bensinpriset med 10 öre.
När vi vet att vi med alla medel och vissa uppoffring-
ar måste se till att problemet löses ger det faktiskt ett
minst sagt konstigt intryck när man i den vardagliga
politiska debatten diskuterar de här frågorna.

Anf. 105 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Gunnar Goudes anförande var viktigt.
Det var viktigt därför att det gav en väldigt bra bild
av vad de här problemen handlar om. Jag tycker att vi
som för den här debatten och som har diskuterat mil-
jöfrågor i dag inte ger intryck av att ha den här bilden
klar för oss. Det finns ett behov av att öka kunskapen
hos oss, men också hos människor i allmänhet.
Detta märker vi inte minst i mitt och Gunnar
Goudes hemlän när vi diskuterar trafikfrågor. Om
debatten handlar om att skydda värdefulla naturområ-
den eller bevara hotade arter kan man läsa insändare
som andas stor okunnighet.
På vilket sätt, enligt Gunnar Goude, ska vi med-
verka till att öka den här förståelsen - hos oss här i
kammaren, men också hos allmänheten?

Anf. 106 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Opinionsbildning, som vi är bra på,
ska naturligtvis fortgå. Spridningen av kunskap är
viktig, och jag tror att vi har kommit en bit på väg
där.
Tyvärr är det lite grann uppochnedvända världen.
Tittar vi på Sveriges förskolor ser vi att där finns stor
kunskap om och stort intresse för de här frågorna. I
grundskolorna finns detta också. Det försvinner väl
lite i gymnasiet, och på våra universitet och högsko-
lor är det väl bara de som är specialiserade inom
området som får en bra bild av vad problemet handlar
om. Det finns alltså en del att göra där.
Nu tror jag, och jag har ett visst stöd i de enkäter
och undersökningar som är gjorda, att människorna i
hela världen, också i Sverige, är villiga att göra upp-
offringar för att få en bättre livskvalitet i en levande
natur som innehåller alla de komponenter som vi
älskar - djur och växter - och med fasa ser att det
finns en risk att detta förstörs. Den risken är redan
uppenbar. Det är inte svårt att tala om för människor
att risken finns. Om vi frågar bilisterna här utanför
kammaren om de vill höja bensinskatten med 10 öre
och de förstår problemet tror jag att de skulle ställa
upp. Det är svårare i kammaren.

Anf. 107 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Dagligen kör jag bil i Stockholms in-
nerstad. Det gör jag, sedan fyra år tillbaka, i en elek-
trisk bil som jag hyr av Stockholms stad. Det leder
inte med säkerhet till att jag räddar mänskligheten
från all världens miljögifter, men det kanske kan
hjälpa till. Bilen ingår i ett EU-projekt som syftar till
att få fram vettiga miljöbilar med bred användbarhet
och överkomligt pris. Om det sedan leder till att det
blir elbilen som blir framtidens bil vet jag inte. Det
finns andra alternativ. Nackdelen med elbilar är den
korta aktionsradien. Fördelen är å andra sidan att
utsläppen av miljöskadliga ämnen blir helt eliminera-
de - även utsläppen av koldioxid, i vart fall om elek-
triciteten kommer från vind-, vatten- eller kärnkraft.
När människor flyttar ihop på begränsade områ-
den uppstår påfrestningar på omgivningen. Det gäller
för bondgårdar likaväl som för storstäder. Vissa av de
här problemen har till stor del gått att bemästra. Ge-
nom idogt och insiktsfullt arbete med reningen av
våra sjöar går det nu att bl.a. bada mitt i Stockholms
innerstad. Det är en framgång som ingen vågade
drömma om för 25-30 år sedan. Vidare har fjärrvär-
men till stor del begränsat uppvärmningens skadliga
effekter på luftkvaliteten. Men mycket återstår, sär-
skilt beträffande trafikens miljöeffekter.
Här är Stockholms stads strategi med utveckling
av miljövänliga bilar ett positivt inslag. Bilen har
givit oss mycket av frihet och oberoende. Därför, fru
talman, finns all anledning att inrikta sig på att värna
både om miljön och bilen. Stadens idé är ju närheten.
Utan väl fungerande kommunikationer förloras när-
heten - särskilt i storstäderna. Tekniken på detta
område går nu hastigt framåt. Men det gäller även att
bygga ut stadslandskapet på ett sätt som gör staden
både lätt att ta sig fram i och hälsosam att vistas och
bo i.
Låt mig citera statsrådet Lövdén, som nyligen här
i kammaren sade i en debatt om bostadsbristen:
"Skall vi lyckas få till stånd ett kraftigt ökat bostads-
byggande i Stockholmsregionen måste vi också lösa
strukturproblemen i denna region. Om vi inte gör det
ligger många av korten mörkade och vi står utan
riktigt bra förutsättningar för bostadsplanering och
stadsplanering."
Det var så långt Lövdén. I andra ringhörnan, fru
talman, står regeringens miljöansvarige, statsrådet
Larsson, som uppenbarligen inte vill lösa bostads-
problemen. "Trafiksituationen i våra tre storstäder - -
- har kommit till vägs ände.", skrev han i DN. Han
t.o.m. anser det vara "fruktlöst" att bygga ut kollek-
tivtrafiken. I uppgiven pessimism deklarerade han i
DN-artikeln att "det leder bara till att de som redan nu
väljer buss och tunnelbana ökar sitt kollektivåkande
ytterligare medan resten framhärdar i att ta bilen - - -
." Denna sin inställning har han så sent som i går
bekräftat i svar på en fråga från mig.
Man tar sig för pannan och undrar om detta är re-
geringens trafik- och miljöpolitik för storstaden - så
nattsvart och så resignerad.
Men det har visat sig att andra regeringsledamöter
har mer insikt i storstadens miljöproblem. Björn Ro-
sengren redovisade för inte så länge sedan för kam-
maren följande insiktsfulla redogörelse: "Trängseln
på Essingeleden innebär inte bara minskad framkom-
lighet och tillförlitlighet. Även miljömässigt vill jag
påstå att den är en stor belastning." Sedan pekade han
på den undersökning som visade att en bilresa på tolv
kilometer från Bredäng till Norrtull tog nästan en
timme i anspråk i högtrafik och att
"bränsleförbrukningen under de fyra långsammaste
kilometrarna var 2,5 liter i timmen, mer än tre gånger
det normala. Det innebär ökat utsläpp av luftförore-
ningar och koldioxid." Mot den bakgrunden är mil-
jöminister Larssons likgiltiga inställning till struktur-
problemen närmast ett miljöhot!
Näringsminister Rosengren uttrycker i svar på en
skriftlig fråga en för miljön ytterst fördelaktig inställ-
ning när han säger att det fortfarande är "min mening
att kollektivtrafiken behöver byggas ut och bli bättre
men jag menar också att det behöver göras mer insat-
ser i vägsystemet inom Stockholmsområdet."
Fru talman! Jag har noterat att miljöminister Lars-
son på ett fördelaktigt sätt skiljer sig från övriga stats-
råd genom att närvara i kammaren när vi diskuterar
miljöfrågorna. Jag hoppas att miljöministern kan
redogöra för hur regeringen ser på och klarar ut mot-
sättningarna och varför inte åtgärder med miljöför-
bättrande syfte som vi alla kan vara överens om vid-
tas - t.ex. på det sätt Rosengren har visat på. Vi får
strax höra, hoppas jag.
Låt mig avsluta med att instämma i ännu ett ytt-
rande av Björn Rosengren i en debatt i kammaren i
början av november: "Stockholm är Sveriges huvud-
stad. Stockholm konkurrerar med andra huvudstäder.
Det är viktigt att Stockholm ges möjligheter att ut-
vecklas på ett sådant sätt att vi har en fungerande
arbetsmarknad här. För att få en någorlunda normal
arbetsmarknad måste vi ha en trafiksituation som är
något så när normal."
Fru talman! Jag kan bara tillägga att vi i annat fall
inte klarar miljöproblemen.

Anf. 108 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag kan bara med sorg konstatera att
just nu kommer biltrafiken i Storstockholmsområdet
säkert att öka. Jag bor själv utanför Södertälje och
åker tåg. För några år sedan fick vi 15-minuterstrafik
på den pendeltågslinje jag åker, nämligen söder ut
mot Södertälje. Men de sista veckorna har det varit
kaos. Nu är turtätheten två tåg i timman mot tidigare
fyra.
Det är många Stockholmsresenärer som säger:
"Aldrig mer att jag röstar på ett borgerligt parti, för
nu har det blivit kaos." Hur kan moderaterna vara
med om att försämra den kollektivtrafik som man
säger sig vilja förbättra så till den milda grad som har
skett? Hur kan det vara ett led i att skapa en bättre
miljö i Storstockholm?
Jag har också blivit förvånad över att höra om det
som äldre män brukar vilja ha, nämligen fler vägar.
Det ligger inte i tiden längre. Det finns massor med
utredningar som visar att fler vägar ger mer trafik. Vi
kanske ska införa det som finns i många andra stor-
städer, t.ex. London, Hongkong och Peking, nämligen
biltullar? Är det någonting som herr Skårman kan
tänka sig?

Anf. 109 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det Gudrun Lindvall pekar på visar
att vi behöver bygga ut kollektivtrafiken. Det var en
av mina poänger. Därför borde Gudrun Lindvall och
andra stödja den moderata majoriteten i landstinget
som vill satsa 4 ½ miljarder per år de närmaste tre
fyra åren för att förbättra kollektivtrafiken. Jag vet
inte vem Gudrun Lindvall argumenterar mot.

Anf. 110 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Det kan väl inte vara så illa att Carl-
Erik Skårman inte vet om att man av ideologiska skäl
har lagt ut driften av kollektivtrafiken i Storstock-
holm på ett franskt företag som inte klarar av att sköta
driften? Företaget har infört så pass mycket sämre
arbetsförhållanden för lokomotivförare att närmare
200 har sagt upp sig. Bl.a. togs nio semesterdagar
bort i ett svep. Scheman lades om så att det blev ar-
betstider som ingen människa kan arbeta med. Det är
det som är skälet till att det nu är 30-minuterstrafik i
stället för 15-minuterstrafik på pendeltågen i Stock-
holm. Turtätheten har minskat till hälften.
Det är ett beslut av den borgerliga majoriteten i
landstinget som har gjort att vi som bor runt Stor-
stockholm i dag har en pendeltågstrafik som har blivit
betydligt sämre än vad vi har varit vana vid. Hur kan
ett sådant beslut fattas? Hur kan moderaterna hävda
att det skapar mindre bilism och bättre miljö?

Anf. 111 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Gudrun Lindvall lyssnade uppenbar-
ligen inte. Jag sade att det återstår mycket att göra för
att förbättra trafikens miljöeffekter. Gudrun Lindvall
borde stödja ansträngningarna att förbättra kollektiv-
trafiken i stället för att stödja miljöminister Larsson
som vill stoppa utbyggnaden av kollektivtrafiken och
andra kommunikationsmöjligheter.

Anf. 112 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Carl-Erik
Skårman. De flesta bilister åker inte med elbilar eller
har ens haft möjlighet att åka med elbilar. Vad tror
Carl-Erik Skårman att trasslen på tunnelbanan, pen-
deltågen samt prishöjningen kommer att innebära för
kollektivresandet i Stockholmsregionen? Blir det fler
som kommer att åka kollektivtrafik genom dessa
berömvärda insatser?
Vad vill Skårman och moderaterna föreslå för att
miljöutsläppen från bilarna i Stockholmsregionen ska
minska på tio års sikt?

Anf. 113 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att trassel på
tunnelbanan och pendeltågen inte befrämjar ökad
kollektivtrafik. Det är därför som man behöver bygga
ut kollektivtrafiken och satsa mer pengar på den. Det
är därför de 4,5 miljarderna som Elwe Nilsson har
talat om behövs.
Sedan kan det vara svårt att öka kollektivtrafikre-
sandet i Stockholm när vi ändå ligger i Europatoppen
när det gäller resor med kollektivtrafik i högtrafik.
Det är givet att bilen måste utvecklas. Motorerna
måste förbättras. Det sker nu både av oljebolag och
av biltillverkare. Vi måste också söka efter alternativa
drivkällor.

Anf. 114 INGEMAR JOSEFSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När det är trassel i kollektivtrafiken,
tror Skårman då att resandet ökar genom att man
höjer priset? Eller kan priset möjligen ha samband
med användningen av den kollektivtrafik som finns?

Anf. 115 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är inte givet att man ökar kollek-
tivtrafikresandet, naturligtvis inte. Men det kan göra
att man får bättre möjligheter att hålla kollektivtrafik-
systemet i stånd om man får mer inkomster.

Anf. 116 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Det ämne som jag har valt att tala om
skulle också kunna ha passat i ett regionalpolitiskt
block. Men eftersom det miljöpolitiska i denna fråga
sällan har belysts vill jag debattera frågan i dag.
Om vi ska lyckas att driva igenom det här projek-
tet och vinna över de marknadskrafter som finns
måste även miljökämparna vara med. Det är politi-
kernas ansvar att se helheten i alla frågor. Jag hoppas
att miljöminister Kjell Larsson stannar kvar eftersom
jag hade tänkt att ställa en fråga i slutet av mitt anfö-
rande.
Det ämne som jag har valt är marksänd digital
TV-sändning, ett av 90-talets mest utskällda projekt.
Hur kan politikerna satsa skattebetalarnas pengar på
någonting så dåligt? Det hör vi mestadels.
Eftersom jag sitter med i den statliga digital-TV-
kommittén och tillhör de politiker som är så utskällda
har jag anledning att ta till mig den frågan. Men jag
känner mig faktiskt inte ett dugg orolig därför att
digital-TV är bra. Det borde inte behöva vara någon
tvekan om den saken.
Rent tekniskt är marksänd digital TV miljövänlig.
Den skapar utrymme för en hållbar utveckling för
framtiden vad gäller radio- och TV-signaler, men
också vad gäller bredbandsutvecklingen i glesbygd.
Med en utvecklad digital markbaserad sändning
kan alla nås av bredband, och detta utan att man grä-
ver ned fiberkablar i marken. Resandet kan även
minska, och folk kan bo kvar och jobba hemifrån i
stället för att flytta eller ha långa bilresor till jobbet.
Genom den markbaserade digitala tekniken är
man inte beroende av ett kabeluttag i väggen eller en
skrymmande parabol. Man behöver inte heller, som
sagt, gräva ned en fiberoptisk kabel. Med en enkel
antenn kan tittaren ta emot fler än dagens tre analoga
markbundna kanaler, och i en framtid kan man dess-
utom surfa på nätet. Det är ett system som når alla.
När det gäller just bredbandstekniken har Tera-
com utvecklat ett bredbandsnät i etern som kan tas
emot via en mottagare. Nätet kan överföra informa-
tion motsvarande 22 megabit i sekunden, vilket är en
avsevärd förbättring i förhållande till vad de modem
som i dag finns kan åstadkomma för oss i glesbygd.
Tyvärr är inte systemet interaktivt ännu, men här
kan ny bandbredd från det analoga nätet i en framtid
tas till vara för att förbättra systemet. Under upp-
byggnaden kan återkoppling ske via telefonnätet som
redan är väl utbyggt.
Därtill kommer att det är mycket billigare att sän-
da digitalt än analogt, vilket i sig ger miljövinster.
Kvaliteten på bild och ljud är oöverträffad, och kan-
ske framför allt: Vi kan också ta ett visst ansvar för
innehållet.
Miljövinsten i själva signalen är att den digitala
signalen kan sändas med lägre effekt. Den drar därför
mindre energi. En digital signal rymmer dessutom
flera program än en analog, så per program blir både
energiförbrukning och annan påverkan per signal
mindre.
Fru talman! Det talas också om kostnaderna. När
televisionen introducerades i Sverige på 50-talet kos-
tade en TV-apparat 28 000 kr omräknat i dagens
penningvärde. När mobiltelefonerna kom kostade de
till att börja med 18 000 kr och datorerna kostade runt
30 000 kr.
Den digitala boxen som gör det möjligt att ta emot
den nya tekniken och utveckla TV till att bli en enkel
dator kostar strax under 5 000 kr, och givetvis kom-
mer också det priset att sjunka betydligt i framtiden.
Redan i dag går boxen att hyra för cirka en hundra-
lapp i månaden.
Ändå är det få som är villiga att ta på sig dessa ut-
gifter, och orsaken till detta är klar: Trots att bild- och
ljudkvaliteten är överlägsen är det för få program som
man kan få in. Interaktiviteten och surfandet på nätet
är ännu ej så utvecklat, men jag är övertygad om att
om projektet får en chans så kommer det att fungera.
Det kommer att kunna bli en verklig hit.
Men hur har det då kunna bli så här tokigt?
Alla aktörer som tilldelats utrymme på digital-
TV-nätet - bl.a. Jan Stenbeck och hans MTG-kanaler
- ställer krav för att sända. De vill inte följa reklam-
reglerna. Det mervärde i fler kanaler som har uteblivit
under så här lång tid när man har vägrat att sända
skapar ju tvekan hos konsumenterna. Man känner sig
otrygg när det gäller hur det hela kommer att fungera.
I stället väljer man en parabol eller att koppla in sig i
kabelnätet och köpa sig en dator med modem. Från
miljösynpunkt är detta katastrofalt.
Det är svårt att övertyga folk att investera i något
som ännu inte är fullt utvecklat eller inte är fullt till-
gängligt. Fördelarna tycks ännu inte ha överbryggt de
hinder som finns. Vi vet alla att den nya tekniken
kommer. Därför gäller det att använda den på ett
klokt sätt och att vi politiker - oavsett vilka special-
områden vi har - försöker att gå samman för att värna
yttrandefrihet och demokratiska värden samtidigt som
vi måste ta till vara miljöaspekterna i alla frågor.
Beträffande frågan om digital TV-sänd teknik ta-
las det väldigt lite om de eventuella miljövinster eller
eventuella negativa miljöeffekter som denna teknik
kan komma att ha. Jag vill därför fråga miljöminister
Kjell Larsson om det har gjorts någon miljökon-
sekvensbeskrivning som gäller det här området.

Anf. 117 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Debatten varierar mellan olika områ-
den i dag. Det övergripande temat ska ju vara miljö,
och jag tänkte då ägna mig åt miljö och transport-
sektorn.
Det är glädjande att miljöministern är här i kam-
maren dag och lyssnar på debatten och att vi kan få
en meningsfull dialog med regeringen i dessa frågor.
I maj 1998 slog riksdagen entydigt fast att trans-
portpolitiken i vårt land måste utformas så att den är
förenlig med en långsiktigt hållbar utveckling. Här
ställdes kravet att hela transportsystemet ska utformas
och fungeras så att vi får en god och hälsosam
livsmiljö för alla.
Nu är det tack och lov inte bara riksdagen som fo-
kuserar alltmera på miljöfrågorna. Glädjande nog
börjar också alltfler företag att se miljöarbetet som en
viktig, positiv och nödvändig drivkraft i sitt arbete.
Det blir allt tydligare att medvetna konsumenter i
växande omfattning efterfrågar produkter som produ-
ceras i företag som är miljöcertifierade eller på annat
sätt kan styrka ett miljömedvetet arbete.
Den hittillsvarande s.k. vintern i Sverige har väl
fått många av oss att fundera på om inte växthusef-
fekten redan påverkar vårt klimat. Vi vet att om vi
långsiktigt ska kunna förhindra en mycket mer dra-
matiskt påverkan av växthuseffekten, måste vi mins-
ka utsläppen av de s.k. växthusgaserna.
Transportsektorn späder på klimatpåverkan,
främst genom utsläpp av stora mängder koldioxid. Av
de svenska koldioxidutsläppen står transportsektorn
för ca 40 %, därav kommer cirka två tredjedelar från
vägtrafiken. Dessvärre pekar prognoserna på att vi
inte kommer att lyckas minska koldioxidutsläppen
från transportsektorn, utan det mesta pekar på en
tioprocentig ökning under de närmaste 20 åren.
Det företagsamma och kretsloppsanpassade sam-
hälle som Centerpartiet eftersträvar förutsätter ett
grönare transportsystem. Därför vill vi i Centerpartiet
utveckla kollektivtrafiken, järnvägen och sjötrans-
porterna. Vi vill också skapa förutsättningar för gång-
och cykeltrafik i ökad utsträckning. Vi vill utveckla
miljöriktiga biobränslen. Vi är också positiva till
vägavgifter i storstäderna. Här tycker jag nog att
Carl-Erik Skårman slirade på beskedet när han fick
frågan av Gudrun Lindvall. Nu verkar inte Skårman
vara kvar här och kan därför inte ge ett svar. Annars
skulle det ha varit välkommet att höra vad Modera-
terna säger i den frågan.
För att klara de miljömål som satts upp måste an-
vändningen av fossila bränslen minskas radikalt. En
färsk rapport visar att i Västeuropa innebär den allt
intensivare trafiken att luftföroreningarna från vägtra-
fiken nu ger fler förtida döda än vad trafikolyckorna
ger.
Fru talman! Vilka strategier bör man då följa för
att på allvar ta sig an utmaningen att förena ett väl
fungerande transportsystem med en god miljö? För
oss i Centerpartiet är det inte den enkla lösningen
chockhöjda bränslepriser rakt av, med de negativa
effekter som det skulle få för människor och företag i
de delar av landet där biltransporter är det enda alter-
nativ som står till buds.
När oljebolagen i dag höjer priset till 9 kr per liter
är det väldigt många människor, för vilka inget alter-
nativ till bilen finns, som tycker att smärtgränsen är
nådd. Därför menar vi i Centerpartiet att vi måste se
till att bilen blir en del av ett hållbart samhälle.
Bilen måste utvecklas för att allt bättre passa in i
vår miljövision. Bilen ska tillverkas av delar som kan
återvinnas eller återföras till naturens kretslopp. Bilen
ska göras radikalt mer material- och energieffektiv.
Bilen ska drivas med kretsloppsanpassade bränslen.
Bilen som transportmedel kan och måste utvecklas
för att fungera i kretsloppssamhället.
Vilka möjligheter som finns att radikalt förbättra
energieffektiviten och sänka bränsleförbrukningen
illustreras av att det i dag skiljer cirka en halv liter per
bil i bränsleförbrukning mellan de äldsta och de ny-
aste bilarna. Sverige har en av Europas äldsta bilpar-
ker. De sämsta bilarna drar mycket bensin eller die-
sel. Biltillverkarna har ett mycket stort ansvar för att
snabbare ta fram ännu mer bränslesnåla miljöanpas-
sade bilmodeller.
Centerpartiet vill för att påskynda denna utveck-
ling höja skrotningspremien, som betalas till bilägar-
na, från dagens 1 500 kr till 8 000 kr. Höjningen ska
finansieras av skrotningsfonden. En sådan höjning
skulle, menar vi, drastiskt påskynda utmönstringen av
bensinslukarna och de sämsta bilarna ur miljösyn-
punkt.
Miljöriktiga drivmedel måste utvecklas ytterligare
och introduceras systematiskt. Vi tycker att det är
mycket positivt att Ford som ett led i sin miljösats-
ning nu lanserar möjligheten att här i Sverige beställa
vad som kallades Årets bil 1999, Ford Focus, som
s.k. FFV-bil, Flexible Fuel Vehicle, för etanoldrift.
Att det går bra att snabba på den här utvecklingen
fick näringsutskottet vid sin studieresa i USA nyligen
ett exempel på. I Kalifornien har man nu slagit fast
målsättningen att år 2003 ska 10 % av nybilsproduk-
tionen vara fri från miljöfarliga utsläpp.
Den typen av väldigt tydliga signaler behövs ock-
så här i Sverige. Tydliga, långsiktiga och tidsbestäm-
da beslut och mål är klara besked till marknad och
aktörer. Vi minns debatten om det icke klorblekta
papperet som påstod vara så besvärligt, närmast
omöjligt, att producera från pappersindustrins sida.
Men när beslutet väl var fattat här i riksdagen blev det
också snabbt verklighet på marknaden.
Fru talman! Vi menar att det är ett utmärkt tillfälle
för Sverige, när vi tar över ordförandeklubban i EU
om mindre än ett år, att driva på för att alla EU:s
medlemsländer - inte bara de utan naturligtvis också
globalt - ska ta täten och omsätta de globala miljö-
och klimatöverenskommelserna från Rio och Kyoto i
praktisk handling. EU bör anta en kretsloppsstrategi
och en handlingsplan för förnybara energikällor. I en
sådan handlingsplan bör också ingå ett konkret om-
ställningsprogram för miljöriktiga drivmedel. En
modell kan vara att utarbeta en tioårsplan för syste-
matisk övergång till drivmedel som inte är miljöbe-
lastande. Centerpartiet vill självfallet också ha prak-
tisk handling här på hemmaplan. Det behövs.
Det är, som jag sade, glädjande att vi har miljömi-
nistern här i kammaren i dag. Tidigare har vi mest
sett av honom i debattartiklar i våra stora dagstid-
ningar. Jag vill, till skillnad från Carl-Erik Skårman,
säga att jag välkomnar väldigt mycket av det som
miljöministern där redovisar. Jag läser inte hans ar-
tiklar som fan läser bibeln. Men jag noterar att mil-
jöministern också vill satsa på kollektivtrafik men att
man också måste överväga t.ex. biltullar i de stora
städerna. Detta är vi i Centerpartiet positiva till. Vi är
beredda att diskutera det konstruktivt.
Nu väntar vi på att miljöministern ska lägga fram
konkreta regeringsförslag här på riksdagens bord. Då
kan vi gå från ord till handling i miljöpolitiken.

Anf. 118 Miljöminister KJELL LARSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag beklagar att jag inte hade möjlig-
het att vara med i den här debatten från början i mor-
se. För två dagar sedan fick jag reda på att den skulle
äga rum. Jag befann mig i Sundsvall från kl 7 till kl
23 i går. I dag har vi haft ett regeringssammanträde
som jag var tvungen att delta i, och jag kan informera
kammaren om att vi fattade beslut om att frågan om
Widgefjordens eventuella exploatering kommer att
miljöprövas av regeringen.
Jag har nu fått besked om att jag inte har rätt att
gå in i debatten, vilket ju är det vanliga. Därför kom-
mer jag att försöka utnyttja de möjligheter som jag
har till repliker under den fortsatta debatten. Jag be-
klagar att jag inte får möjlighet att med ett anförande
delta i debatten, men lovar att försöka göra det vid
nästa debattillfälle som ges i riksdagen.

Anf. 119 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det där var mest teknikaliteter om
debattproceduren här i riksdagen. Jag beklagar också
att miljöministern av protokollet förhindras att säga
något. Det är lite beklagligt att vi inte kan vara så
flexibla att det går att ändra på detta. Jag tror att det
skulle uppskattas av hela kammaren om miljöminis-
tern gavs tillfälle att säga något mer sammanhållet här
från talarstolen.

Anf. 120 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Det var mycket vackert om trafik och
om vad vi vill med framtiden. Naturligtvis kan vi vara
överens om att vi måste finna ett sätt att få fram
transportmedel som drivs med miljövänliga bränslen.
Men sedan är frågan hur vi når dit. Från Miljöpartiets
sida vill vi använda ekonomiska styrmedel. Vi menar
att det måste bli lönsamt att vara miljöriktigare, dvs.
att om man tar fram något som är miljöriktigt ska det
också löna sig.
Det finns en liten motsättning i det som Sven
Bergström säger om att han vill fasa ut de äldre bilar-
na för att därmed öka nybilsförsäljningen. Men då
blir det ju mer metaller i kretsloppet. Ett av de stora
problemen under 1900-talet är att det från år 1900
fram till nu används 50 gånger mer metaller per år.
Det innebär att vi utnyttjar resurserna på ett icke
ekologiskt, långsiktigt hållbart sätt. Finns det inte en
motsättning här?
Är inte det också ett sätt att få i gång teknikut-
vecklingen att se till att de fordon som i dag drivs
med fossila bränslen faktiskt får en kostnad som gör
att de nya blir ekonomiskt lönsamma för människor
att investera i. Om vi kan vara överens om det, hur
kommer det sig då att Centerpartiet gick emot ök-
ningen av dieselskatten med 25 öre, som var en del i
den skatteväxling som vi just har genomfört?

Anf. 121 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Gudrun Lindvall tar bl.a. upp två sa-
ker som jag vill kommentera. Det blir fler metaller i
kretsloppet, säger hon, om vi får in fler bilar i sys-
temet. Ja, men om Gudrun Lindvall lyssnade på vad
jag sade i mitt anförande så underströk jag just att vi
måste utveckla bilen som transportmedel. Vi måste se
till att den tillverkas av delar som kan återvinnas eller
återföras till naturens kretslopp.
Jag vet inte om Gudrun Lindvall, om man nu ska
använda bilen i fortsättningen, har något annat sätt att
se till att den blir kretsloppsanpassad. Vi vill påskyn-
da den här utvecklingen. Vi tror att det är bra för
miljön att fasa ut gamla, dåliga bensinslukande bilar
och i stället introducera bilar som är betydligt bättre.
Därmed inte sagt att vi ska öka den totala bilmäng-
den, vilket tyvärr nu sker år från år. Vi ökar antalet
bilar i systemet med en och en halv procent om jag
minns rätt. Det är ett bekymmer som vi måste hante-
ra. Där tror jag att bilavgifter i storstadsområdena, där
finns det verkligen kollektivtrafik som alternativ, är
ett effektivt sätt för att styra över transporterna till
något annat än de gamla bilarna.

Anf. 122 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är helt riktigt som Sven Berg-
ström påpekar att antalet bilar ökar. Tyvärr har vi ju
ännu så länge inte de här bilarna som är kretslopp-
sanpassade. Från Miljöpartiets sida kan jag säga att
det är väldigt svårt för mig att se hur metallerna ska
kunna återföras till naturen. De kretslopp som Cen-
tern ofta pratar om är sådant som att man gör nya
bilar av gamla bilar. Det är en annan typ av kretslopp.
Det är inte naturliga kretslopp, utan det är industriella
kretslopp.
Det som också ökar är mängden stora, energislu-
kande bilar. Också antalet personbilar som drivs med
diesel ökar. Det är naturligtvis obehagligt för miljön,
för dagens diesel innehåller mycket småpartiklar som
inte alls är speciellt hälsosamma. Jag har faktiskt mött
en ganska stor förståelse för just det argumentet; att
det finns starka miljöskäl för att höja skatten på die-
sel.
Jag fick inte svar på den frågan. Hur kan Center-
partiet å ena sidan säga sig vilja ha en skatteväxling,
vilja vara på väg mot ett ekologiskt hållbart samhälle
och vilja få ned växthusgaserna och å andra sidan gå
emot en höjning av skatten på diesel, som faktiskt är
den fraktion av de oljebaserade bränslena som är mest
miljöfarlig och hälsofarlig i dag?

Anf. 123 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Skillnaden mellan Miljöpartiet och
Centerpartiet är möjligen den att vi i och för sig är
miljöpartier båda två, men vi är något mer praktiskt
lagda än Miljöpartiet. Jag ser inte riktigt hur Gudrun
Lindvall får ihop sin ekvation om bilen t.ex. När det
gäller dieselskatten tycker vi att en höjning får väldigt
negativa konsekvenser i praktiken. Vi vet t.ex. att
väldigt många bussbolag nu tvingas packa ihop. Och
vad får det för effekter total sett ur miljösynpunkt när
man höjer dieselskatten på det sättet tillsammans med
höjd fordonsskatt? Vi måste hantera det här på ett
sådant sätt att det inte slår ut, och blir kontraproduk-
tivt som det heter, det som är miljöriktigt och bra för
miljön.
Sedan fick jag inte riktigt svar på hur Miljöpartiet
vill ställa om bilparken för att kunna gå in i ett krets-
loppsanpassat samhälle. Jag tror att vi måste skapa
miljömedvetna konsumenter. Vi måste ha företagare
som blir oerhört angelägna om miljön, precis som vi
har en riksdag som betonar miljöfrågorna. Där ser jag
väldigt många positiva inslag när nu alltfler företag
blir miljöcertifierade. Man förstår att man måste ha
miljöanpassade produkter för att gå hem på markna-
den.

Anf. 124 ANN-KRISTINE JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Jag tänkte ägna min tid åt att utveckla
tanken om gröna jobb. De finns i dag, och de behövs
än mer i framtiden utifrån att vi vill bygga det ekolo-
giskt hållbara samhället. Men vad menar vi med grö-
na jobb? Jo, det gäller bl.a. det här med ny teknik och
miljövänliga produktionsmetoder. Men det handlar
också om att förvalta vår viktigaste naturresurs, sko-
gen, och våra naturvärden, det vi kan kalla vårt gröna
guld.
Vi ska förvalta skogen på bästa sätt. Den biolo-
giska mångfalden ska stärkas. Skogsområden som har
skyddsvärda naturtyper ska skyddas. Tillgängligheten
för alla människor måste öka så att alla kan komma ut
i skogen, njuta av naturen och öka sina kunskaper.
Men det ska också finnas en produktiv skogs-
mark. Sveriges utveckling, tillväxt och ekonomi byg-
ger mycket på skogsproduktion. Skogen hör framti-
den till i det ekologiskt hållbara samhället, för vi ska
använda förnyelsebara resurser och inte tära på vårt
jordklot som vi gör i dag. Skogen ger stora inkomster
om den förvaltas och sköts rätt. Men då måste det
röjas mer. Det måste gallras mer. Det måste avverkas
och återplanteras rätt.
Världsnaturfondens rapport som presenteras i dag
tyder på att vi fortfarande har en hel del att göra i
Sverige. Vi kan bli mycket bättre. Men vi har också
ett bra verktyg. Det är skogsvårdslagen, som jäm-
ställer miljö- och produktionsmålen. Det är ett bra
rättesnöre för alla skogsägare, både stora och små.
Skogsvårdsstyrelserna jobbar med att ge råd, infor-
mation och utbildning till skogsägarna för att vi ska
kunna nå de här målen.
Skogsvårdsstyrelsen jobbar även med olika for-
mer av arbetsmarknadsprojekt som natur- och kul-
turmiljövård, landskaps- och fornminnesvård och
inventering av vattendrag och fornlämningar. Det har
under lång tid varit ett viktigt inslag i arbetsmark-
nadspolitiken. Sedan gäller det inte minst skötseln av
skogen, t.ex. det här med röjning, gallring och plante-
ring.
Fru talman! Verksamheten ligger helt i linje med
regeringens strävan att förena tillväxt, miljö och sys-
selsättningsmål och samtidigt påskynda omställning-
en till det ekologiskt hållbara samhället. Åtgärderna
utgår från lokala behov och bedrivs i nätverk, vilket
skapar lokalt engagemang och stort framtidsvärde.
I dag avsätter vi mer och mer skogsmark till na-
turvårdsområden och reservat. Vi har biotopskydd.
Allt det här är bra. Men det måste också skötas och
förvaltas på rätt sätt. Tyvärr har omfattningen av de
gröna jobben minskat till följd av ändrade regler. Det
har gjort att huvuddelen av de miljöprojekt som
skogsvårdsstyrelserna bedriver inom ramen för ar-
betsmarknadspolitiken riskerar att upphöra.
Jag har varit ute med Skogsvårdsstyrelsen i
Värmland och tittat på områden som ska avverkas.
Där fanns det fornlämningar i form av gravplatser.
Om inte dessa platser är utmärkta och finns med på
kartorna, då frågar jag mig hur vi ska kunna bevara
vår historia. Likadant är det med de inventeringar av
vattendrag som har genomförts. Där upptäcks flera
skyddsvärda områden. Men de blir inte dokumentera-
de och inlagda på kartor. Hur ska vi då kunna skydda
dessa områden från avverkning?
Det här gör mig bekymrad. I Värmland har vi haft
många människor i aktiva och bra åtgärder inom
skogssektorn, men nu finns det små möjligheter att gå
vidare på det här sättet. Skogsvårdsstyrelsen i Värm-
land har tagit fram en spännande, kreativ projektidé
som den kallar Gröna jobb. Genom det här skapas
arbetstillfällen i glesbygder där arbetslösheten är stor
och där det är svårt att få jobb utan att tvingas flytta.
Projektet Gröna jobb innebär ingen konkurrens
med i dag etablerad verksamhet, utan det utför arbe-
ten inom områden som ingen längre har mutat in. Det
här förenar tillväxt, miljö och ekonomi.
Fru talman! Låt mig kort få beskriva tankarna
bakom det här projektet. Skogsvårdsstyrelsen anstäl-
ler ungefär 200 arbetslösa i tre års tid. Utbildning och
arbete varvas med syfte att efter de här tre åren ska en
del starta nya lokala företag inom skogs- och natur-
vård. En del ska anställas av redan etablerad företag.
Några exempel på arbetsuppgifter kan vara
skogsvård, såsom röjning och gallring. Röjningsbe-
hovet är fortfarande väldigt stort i Sverige. Vi har inte
sett den minskning som vi egentligen vill se. Sedan är
det plantering och bränning. Vi har en naturvård som
behövs längs vattendrag. Vi har biotopvård och kul-
turmiljövård, som vård av forn- och kulturlämningar,
samt skyltning av de här områdena. Vi har inom tu-
rismen anläggning av leder och rastplatser, skyltning
och utveckling av fisketurismen.
Grundtanken i Gröna jobb är att den anställde ak-
tivt ska stimuleras genom utbildning och mentorskap
till att etablera egen verksamhet eller utvecklas så att
han eller hon kan få jobb i redan befintliga företag.
Jag tror på den här idén, dels för att Skogsvårdsstyrel-
sen har kunskaper och är duktiga på att bedriva såda-
na här projekt, dels för att det upplägget är så bra.
Avslutningsvis, fru talman, kan jag konstatera att
gröna jobb är en stor del av framtiden i ett hållbart
ekologiskt samhälle utifrån tillväxtperspektivet där
människan sätts i centrum.

Anf. 125 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Välkommen miljöministern - bättre
sent än aldrig. Jag beklagar bara att kommunikatio-
nerna mellan riksdag och regering är så dåliga att
miljöministern fick reda på denna debatt för två dagar
sedan. Själv visste jag om den före jul.
Fru talman! Ett av de svenska miljökvalitetsmålen
är en giftfri miljö. Tyvärr är det ett mål som aldrig
kommer att kunna uppnås. Det kommer alltid att
finnas risker med kemikalier i vår omvärld, vare sig
de är naturligt förekommande eller framställda av
människan. Enligt min uppfattning är därför formule-
ringen av miljömålet olyckligt. Jag tror inte på nollvi-
sioner. Det är bättre att ha högt satta mål som är rea-
listiska.
När detta är sagt är det min bestämda uppfattning
att mycket kan göras med målinriktat arbete för att
minimera risker med kemikalier. Det är bara att kon-
statera att kunskapen om olika ämnens farlighet för
människor och miljö historiskt har varit bristfällig.
Välkända exempel är miljöproblem med bl.a. PCB,
DDT och kvicksilver.
När vi därför ska lämna över till nästa generation
måste stor hänsyn tas till risker med vissa kemikalier.
Det innebär inte att kemikalier ska undvikas utan
hanteras med största kunskap och minimalt riskta-
gande, så att tidigare generations misstag inte ska
vara en belastning.
När statsministern i sitt anförande under partile-
dardebatten i går utmålade kemikaliesamhället som
något ont som ska bekämpas gjorde han ett seriöst
miljöarbete en otjänst. Han spär på en myt om att
kemikalier i allmänhet är farliga. Så är inte fallet.
Hela vår livssituation bygger på kemikalier. Kemika-
lier är inte någon motpol till naturen utan en förut-
sättning. Varje del, varje cell, fungerar tack vare en
sofistikerad användning av kemiska substanser. Ke-
mikalier förekommer i alla delar av miljön.
En av de allra viktigaste arbetsuppgifterna för
framtiden blir att öka kunskapen om kemikalier. Utan
kunskap om olika ämnens farlighet och förekomst i
material och varor kan risker inte minimeras. Speci-
ellt måste kunskapen ökas om förekomst och flöden
av särskilt farliga ämnen. Visserligen ökas denna
kunskap ständigt, men det saknas fortfarande känne-
dom om miljöeffekter och även om hälsoeffekter. Då
det fortfarande finns osäkerhet och avsaknad av data
om ämnens egenskaper eller samverkanseffekter
finns det anledning att öka säkerhetsmarginalerna.
Detta kan leda till att vissa ämnen måste fasas ut i
användning.
När det gäller kemikaliesäkerhetsarbetet ska detta
utgå från riskvärderingar. Det gäller då att finna en
lämplig strategi. Risker förknippade med kemiska
produkter ska balanseras mot nyttan med produkter-
na. Det är inte alltid enkelt att väga olika hälsorisker
mot miljö- och säkerhetsrisker. Med tanke på hur
mycket osäkerhetsfaktorer det finns i en risk- och
nyttaanalys behöver därför ofta försiktighetsprincipen
tillämpas. Detta bör dock inte ske utan att man över-
väger alternativen och proportionerna mellan en mil-
jövinst och kostnaderna för att genomföra den.
Dessutom måste man alltid överväga riskerna med
substitution. Inte sällan är substituten sämre kända än
de ämnen som man överväger att byta ut. Därför
måste graden av farlighet och riskens storlek på ett
nyanserat sätt styra produktval och produktutbyte.
Riskanalys och dokumenterad kunskap ska vara
grunden för substitution.
När man väl har definierat vilka ämnen som ska
undvikas för att reducera risker, är det rimligt att
innehållsdeklarera varor så att användare själva kan
göra produktval. En förutsättning är att importerade
och svensktillverkade varor deklareras på samma sätt
för att man ska kunna göra rättvisande och konkur-
rensneutrala jämförelser.
Fru talman! När man ser mängden i handeln med
varor och kemikalier som varje dag passerar nations-
gränser och har kännedom om hur vindar och vatten-
strömmar globalt sprider kemikalier är det lätt att inse
att problem förknippade med kemikalier inte låter sig
lösas på nationell nivå. Det är endast genom interna-
tionell samverkan som vi kan få ett effektivt miljöar-
bete. Ett internationellt samarbete blir alltmer viktigt
för att man ska undvika dubbelarbete och erhålla
resultat som annars kanske inte hade kunnat uppnås
på nationell nivå.
En stor del av det framtida arbetet med kemikalie-
frågorna kommer att ske på den internationella are-
nan. Exempel på sådana områden är insatser i olika
FN-organ, att bistå och stödja nya medlemsländer i
Östeuropa, ökad utbytestjänstgöring med andra län-
der, t.ex. att placera nationella experter inom EU:s
institutioner, ökade insatser med globala konventio-
ner, även ökade insatser inom regionala konventioner
som OSPAR, arbete inom OECD, koordinering av
agerandet i det nordiska samarbetet och ökade arbets-
uppgifter i samband med det svenska ordförandeska-
pet. Jag skulle kunna nämna många fler exempel.
Detta visar hur involverat Sverige är i det internatio-
nella samarbetet.
Den myndighet som har ansvaret är Kemikaliein-
spektionen, en myndighet som i dagsläget till 90 % är
finansierad med avgifter från tillverkare och importö-
rer.
I och med ett under senare år ökat internationellt
åtagande blir sambandet mellan avgifter och mot-
prestationer allt mindre. Jag anser visserligen att
principen om att förorenaren ska betala ska gälla,
men gränsdragningen mellan vad som är myndig-
hetsåtagande och företagsanknutna åtaganden är svår.
Mer och mer styrs miljöarbetet med kemikalier av
politiska ambitioner som har allt mindre koppling till
företagsanknuten avgiftsskyldig verksamhet. Och
särskilt tydligt blir detta i fråga om miljömålet om en
giftfri miljö som inte är finansierat av regeringen.
Det gläder mig att se miljöministern här i kamma-
ren. Jag har en fråga till honom. Varför har regering-
en inte gjort en ekonomisk konsekvensanalys av
uppdraget till Kemikalieinspektionen? En stor del av
dess arbetsuppgifter inom den närmaste framtiden
kommer att ianspråktagas av arbete med miljömålet.
Det är då ett anständighetskrav att det borde budget-
finansieras och inte inkräkta på övriga ålagda arbets-
uppgifter.
Jag har också saknat kontakten mellan miljömi-
nistern och Kemikalieinspektionens styrelse. Min
förhoppning är att det kommer att komma till stånd
snarast. Det är länge sedan styrelsen bad att få ett
sammanträffande. Kemikaliefrågorna är viktiga.
Då alltmer av Kemikalieinspektionens arbete
kommer att drivas med politiska förtecken och genom
internationellt samarbete, måste fördelningen i fram-
tiden i allt högre grad finansieras genom statsbudge-
ten. Det är inte rimligt att övervältra politiska ambi-
tioner på en internationellt konkurrensutsatt företag-
samhet. Redan i dag har de svenska företagen en
konkurrensnackdel gentemot omvärlden genom höga
avgifter och skatter. En rimlig fördelning vore kanske
att avgifter står för 50 % av Kemikalieinspektionens
verksamhet och att 50 % budgetfinansieras.

Anf. 126 Miljöminister KJELL LARSSON (s)
replik:
Fru talman! Patrik Norinder började med att be-
tvivla miljömålet om en giftfri miljö och slutade med
att tycka att industrin får betala för mycket för Kemi-
kalieinspektionens tjänster. Det är möjligt att det
finns en liten röd tråd mellan de inledande och de
avslutande tankegångarna.
Kemikaliepolitiken är för den svenska regeringen
och för mig ett av de allra viktigaste områdena som vi
arbetar med. Jag tror att man utan vidare kan säga att
vi gör det med framgång både nationellt, när vi nu
håller på att etablera en ny och mer progressiv och
mer resultatgivande kemikaliepolitik, och internatio-
nellt där Sverige sedan lång tid tillbaka har varit en
ledande kraft i arbetet med att utveckla kemikaliepo-
litiken.
Också gentemot dem som då och då försöker ska-
pa en myt om att Sverige inte prioriterar miljöfrågor-
na inför EU-ordförandeskapet vill jag, utan att gå
djupare in på detta, slå fast att det gör vi i högsta
grad, inte minst på kemikaliepolitikens område.

Anf. 127 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Miljöministern, jag betvivlar inte
miljömålet men jag tycker att formuleringen giftfri
miljö är olycklig. Det är ett mål som aldrig kommer
att uppnås, som jag tidigare sagt.
Vi har mycket höga ambitioner i Sverige och det
är jag stolt över. Jag delar helt de höga ambitioner
som vi ska ha inom miljöpolitiken, framför allt inom
kemikaliepolitiken.
Det har blivit så att vårt internationella engage-
mang har tagit överhand i svensk kemikaliepolitik.
Men det blir orimligt att övervältra kostnaderna på de
företag som ska konkurrera internationellt. Det här är
en angelägenhet som är gemensam för alla människor
i Sverige och även en internationellt gemensam an-
gelägenhet. Därför tycker jag att en större del måste
budgeteras så att vi kan driva en verkningsfull kemi-
kaliepolitik. Får vi inte medel för detta kan vi inte
fullgöra de goda ambitioner som regering och Sveri-
ges riksdag har.

Anf. 128 Miljöminister KJELL LARSSON (s)
replik:
Fru talman! Det internationella kemikaliearbetet
har tagit överhand, säger Patrik Norinder. Nej, jag
tror inte det. Jag tror att det internationella inslaget i
kemikaliepolitiken i och för sig ökar men det ökar
också därför att kemikaliefrågan blir mer och mer
internationaliserad till följd av att mer och mer av
kemikalier sprids i den fria handeln till konsumenter
runtom i hela världen.
Ett väldigt bra exempel är de bromerade flam-
skyddsmedlen, som nu på ett diffust och svåråtkom-
ligt sätt sprids med allsköns produkter - datorer,
televisionsapparater, radioapparater, alla möjliga
former av elektronik, möbler, bilar osv. Det finns för
närvarande en väldigt stark svensk fokusering på att
fasa ut dem och det gäller då i Sverige, i Europa och
internationellt.
Jag har ägnat ganska mycket ansträngningar i mitt
internationella arbete åt att försöka skapa förståelse
hos människor och politiska ledare, inte minst i Syd-
ostasien, för den svenska synen på de här kemikalier-
na.
Konsekvensanalyser av ekonomiskt och annat
slag när det gäller Kemikalieinspektionen liksom alla
andra myndigheter sker regelbundet vid den vanliga
beredningen i Regeringskansliet av de uppdrag och
instruktioner som vi ger till myndigheterna.
Jag beklagar också att Kemikalieinspektionen har
hamnat långt ned på den lista över myndigheter som
jag har besökt. Men jag har bokat in ett besök på
Kemikalieinspektionen den 18 februari och träffar
naturligtvis gärna styrelsen också.

Anf. 129 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Tack så mycket för det, miljöminis-
tern! Jag ser fram emot miljöministerns möte.
Jag kan med bestämdhet säga att Kemikaliein-
spektionens arbete med internationella åtaganden har
ökat. Det är helt riktigt. Det är där vi ska arbeta. Det
är det viktiga som vi ska göra. Men jag skulle nog
vilja ha ett besked från miljöministern om han tycker
att 90 % inom Kemikalieinspektionens budgetramar
ska bekostas av företagsamheten. Vi har fått pålagda
nya åtaganden. Vi har t.ex. nya miljömål. Anser mil-
jöministern att det är rimligt att lägga på och inte ta
av gemensamma medel?

Anf. 130 Miljöminister KJELL LARSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag kan inte säga att just 90 % är den
exakt riktiga avvägningen. Det är möjligt att det ska
vara 95 %, eller kanske 85 %. Men det är ändå gans-
ka naturligt att kemikalieindustrin bär en stor del av
kostnaderna för Kemikalieinspektionens hantering.
Det följer ganska naturligt av de principer vi har för
hur miljökostnader av olika slag ska finansieras.

Anf. 131 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag blir lite orolig när jag hör hur Pat-
rik Norinder hanterar kemikaliefrågan genom att lite
slängigt säga att kemikalier finns i naturen och att det
finns gifter där, så det är väl inte så farligt med kemi-
kalier. Av inledningen fick jag intrycket att Patrik
Norinder inte är riktigt medveten om problemens
storlek.
I ett ekologiskt system finns det vissa fysiska och
kemiska grundförutsättningar där arterna har utveck-
lats och kan ha en bra livsmiljö. Att föra in ytterligare
"onaturliga" kemikalier i det systemet innebär natur-
ligtvis att det ställs mycket stora krav på den som gör
det. Lite grann liknar det våra krav på läkemedel. För
ett företag som tar fram ett läkemedel gäller det att
kunna bevisa att det inte har skadliga biverkningar.
Alla kemikalier som tas upp av levande organis-
mer måste studeras på det sättet. Vilka är effekterna?
Garanterna för att en produkt/kemikalie inte har ne-
gativa effekter måste naturligtvis den stå för som tar
fram produkten/kemikalien och som ser till att den
sprids.

Anf. 132 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Jag kanske kan lugna Gunnar Goude
och säga att han inte behöver vara så orolig. Jag är väl
medveten om problemen efter att under lång tid ha
jobbat med miljöproblematiken. Jag har suttit med i
Koncessionsnämnden för miljöskydd och jag har
länge suttit med i Kemikalieinspektionens styrelse.
Vad jag velat föra fram här är en nyanserad bild
av de risker som finns med kemikalier. Tyvärr före-
kommer i debatten alldeles för mycket av både popu-
listiska och onyanserade uttalanden. Jag tror att vi
måste försöka få en mer realistisk debatt.
Det här ska bygga på kunskap och riskbedömning
av kemikalier, inte på ett tyckande - något som tyvärr
förekommer i debatten.

Anf. 133 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det gäller naturligtvis då att inte ha
en övertro på dagens kunskap och möjligheter att
göra de riskanalyser som Patrik Norinder talar om.
Sett till den oerhörda mängd kemikalier som hela
tiden dyker upp - nya kemikalier på marknaden som
förs ut i naturen - och den kunskap vi i dag har om
hur de verkar, hur de bryts ned, vilka nedbrytnings-
produkter som uppstår, vilka interaktioner mellan de
här kemikalierna och andra som redan förts ut som
kommer att finnas och vilka riskerna är, förstår man
att en riskanalys värd namnet är omöjlig. Det är alltså
en övermäktig uppgift.
Det enda som gäller under en lång tid framöver är
försiktighetsprincipen och en mycket stor återhåll-
samhet när det gäller att föra ut kemikalier i naturen.

Anf. 134 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Gunnar Goude, vi har ungefär
100 000 kemikalier i omlopp i världshandeln. Av
dem är ungefär 2 500 högvolymsämnen. Det är de här
viktiga och farliga ämnena som vi ska koncentrera
oss på. Jag har ingen övertro på detta med riskbe-
dömning. Däremot vill jag poängtera vikten av att vi
skaffar oss kunskap och att de åtgärder som vi sätter
in baseras på kunskap om ämnena, inte på tro och
tyckande.
Är det så att vi är osäkra ska vi självklart ha en
bred marginal här. Dessutom ska vi ha en försiktig-
hetsprincip. Den uppfattningen delar jag helt och
hållet.

Anf. 135 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi vet ju hur den moderata miljöpoli-
tiken är - man sätter inte miljön främst - så det kan-
ske är svårt att argumentera mot här.
Kemikalieinspektionen fick 3 miljoner extra för år
2000, dvs. för i år. Det är något som vi i Miljöpartiet
har drivit ganska starkt. Vi ser att det finns en hel del
åtaganden där Kemikalieinspektionen behöver även
offentliga medel. Jag vet inte om Patrik Norinder är
medveten om att man har fått de här pengarna. Det
finns väl en del som anser att det är lite för mycket
men det tycker inte vi i Miljöpartiet.
Sedan måste jag säga att jag tycker att Patrik
Norinders syn på kemikalier är ganska skrämmande.
Att en industri ska göra precis den undersökning som
Patrik Norinder påfordrar skulle kräva så mycket av
den kemiska industrin att den närmast skulle tvingas
slå igen.
Hur ska en industri som vill släppa ut en kemika-
lie kunna bevisa att den inte kommer att få några
konsekvenser någonstans i det ekologiska systemet?
Hur ska sådana riskanalyser gå till? Ska man först ge
sig ut och prova i liten skala, eller vad?
Den enda möjligheten är naturligtvis att ta bort de
kemikalier som är persistenta, bioackumulerande och
toxiska, dvs. att dra lärdom av det som vi hittills har
kommit till insikt om.

Anf. 136 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt vad Gudrun Lind-
valls inlägg gick ut på. Vad var det som Gudrun
Lindvall blev så förskräckligt skrämd av i mitt anfö-
rande? Var det av riskbedömningen eller av att vi ska
fasa ut farliga ämnen, dvs. de bioackumulerbara, de
toxiska och de persistenta? De ämnena ska vi själv-
klart mycket starkt ta i beaktande och försöka få bort
från vår miljö. Om detta är vi överens. Det finns ing-
enting som skiljer våra uppfattningar där.
Vad gäller att jag inte skulle veta vilka medel som
har utbetalats tror jag i själva verket att jag har myck-
et bra begrepp om detta. Men för att vi i svensk ke-
mikaliepolitik ska kunna klara våra åtaganden inter-
nationellt kommer det att behövas betydligt mer me-
del. Jag tycker att det är oskäligt att det ska belasta en
konkurrensutsatt företagsgrupp. Vi ska gemensamt se
till att få en bra miljö, och för detta behövs det stats-
budgetmedel.

Anf. 137 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Patrik Norinder har uppenbarligen
andra synpunkter på vad Kemikalieinspektionen
behöver än Kemikalieinspektionens chefstjänstemän,
men det får stå för Patrik Norinder.
Det som är skrämmande är att vi helt plötsligt är
tillbaka i att industrin skulle drabbas så hårt, om vi
ställer krav på den och att man inte förstår att det inte
går att diskutera så detaljerat som Patrik Norinder
gör. Vi måste ha ett större perspektiv och inse att det
kemikaliserade samhälle som vi håller på att skapa på
jorden inte är hållbart. Vi måste helt enkelt ändra hela
systemet.
Vi kan inte köra vidare med att skapa alltfler och
använda alltmer av människoframställda kemiska
ämnen som naturen och allt levande aldrig har haft en
chans att anpassa sig till. Vi måste tänka om i grun-
den. Jag noterar ingenting av detta i Patrik Norinders
anförande, utan där återkommer ett detaljerat reso-
nemang om företagen som får betala för mycket och
om vem som ska betala vad. Jag hittar inte någon
vilja att skapa ett ekologiskt samhälle i balans för
kommande generationer. Det är detta som känns
skrämmande.

Anf. 138 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Jag tror nog att jag har rätt bra på
fötterna när jag säger att Kemikalieinspektionen
kommer att behöva ytterligare medel. Jag kan tänka
mig att Carina Ohlsson som nästa talare kommer att
kunna verifiera det.
Tyvärr svänger sig Gudrun Lindvall i debatten
ofta med saker som hon tror att andra inte behärskar,
men den här frågan behärskar jag ordentligt.
Vad gäller kravet på ändring av systemet undrar
jag varför vi inte ska kunna använda kemikalier. Vad
är det för fel med att använda kemikalier? Det som vi
ska undvika att använda är ämnen som är förenade
med risker. Om dem ska vi ha kunskap. Gudrun
Lindvall måste nog också lära sig att ha lite respekt
för kunskap och inte bara göra populistiska uttalan-
den.

Anf. 139 CARINA OHLSSON (s) replik:
Fru talman! Patrik Norinder ifrågasätter målet en
riskfri miljö. Jag undrar om inte moderaterna ställer
sig bakom alla miljökvalitetsmål och kommer att
verka för att de uppnås.

Anf. 140 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Självklart ställer vi oss bakom mil-
jökvalitetsmålen, men jag tycker inte om formule-
ringen "en giftfri miljö". Lyssna på de orden! Kan
Carina Ohlsson garantera att vi inom en generation
kommer att få en miljö som är giftfri? Jag skulle
aldrig våga göra det. Det kommer att finnas giftiga
ämnen och farligheter i vår miljö och i vår närhet,
men vi ska minimera riskerna. Vi ska se till att få bort
de farligaste ämnena.
Kan Carina Ohlsson säga att vi kommer att leva i
en giftfri miljö?

Anf. 141 CARINA OHLSSON (s) replik:
Fru talman! När man kort beskriver målet en gift-
fri miljö säger man att halterna av ämnen som före-
kommer naturligt i miljön ska vara nära bakgrundsni-
våerna och att halterna av naturfrämmande ämnen ska
vara nära noll. Jag vet självfallet att det finns gifter
naturligt i miljön. Det finns naturligt i miljön flugs-
vampar och mycket annat som är farligt, men det är
inte naturfrämmande och finns också med i bak-
grundsnivåerna från början. Det gäller att komma ned
till de nivåerna.
Jag besitter inte den kunskapen att jag kan se 25
år in i framtiden och kan garantera att vi då ska ha
uppnått ett visst resultat, men jag lovar att jag ska
verka för det här på det sätt som jag förmår.

Anf. 142 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Självklart ställer vi oss bakom miljö-
målen. Jag säger återigen att vi har gjort det. Men jag
återkommer till att det är fråga om en olycklig for-
mulering. Det visas också av att man måste ge en
förklaring till vad man menar med en giftfri miljö.
Rubriken "en giftfri miljö" borde annars tala för sig
själv, men man menar inte en giftfri miljö utan får
förklara begreppet på ett annorlunda sätt, och det är
det som är olyckligt.
Jag skulle gärna ha sett någon annan formulering
av det här miljömålet. Jag tycker att det är ett oerhört
viktigt miljömål att vi ska lämna över en bättre miljö
till nästa generation, så att den inte behöver ta vara på
det som vi har ställt till med. Det bör vara målet.

Anf. 143 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! Den 28 april 1999 antog vi här i
kammaren 15 nya miljökvalitetsmål för Sverige. Det
blir nu en spännande utmaning för oss att i praktisk
handling jobba för att nå målen utifrån de kunskaper
och roller som vi som individer och beslutsfattare har
tillsammans med företag, kommuner, organisationer
och myndigheter - ja, alla i vårt samhälle.
För att nå målen behöver ännu fler öka sina kun-
skaper på natur- och miljöområdet - det gröna kun-
skapslyftet, som statsministern talade om i går i par-
tiledardebatten. Dessutom bör forskningens roll på
området stärkas och forskningen ges utökade resurser
för att generationsmålet ska kunna nås, dvs. att de
stora miljöproblemen ska vara lösta inom en genera-
tion.
Jag skulle nu vilja ägna tiden åt miljömålet en
giftfri miljö. Inom en generation ska miljön vara fri
från metaller och andra ämnen som skapats eller
utvunnits av samhället och som kan hota människors
hälsa eller den biologiska mångfalden. Den giftfria
miljön måste omfatta miljön i vid bemärkelse, dvs.
allt från naturmiljön till tätortsmiljön inklusive inom-
husmiljö och arbetsmiljö.
För visst blir man upprörd när man läser att brist-
fälliga mätmetoder hittills har dolt sambandet mellan
ohälsa och arbete på arbetsplatser där man exponeras
för isocyanater som orsaker astma, allergier och för-
sämrad lungfunktion.
Bristande kunskaper om vad som händer vid upp-
värmning av produkter innehållande plastämnen samt
ofullständig varuinformation gör att många arbetsta-
gare i dag utsätts för isocyanater i sin arbetsmiljö.
Okunskapen gör att många drabbas och får lämna
arbetslivet i förtid.
Jag tycker att vi här ska ta de fackliga kraven på
åtgärder på allvar. De kraven är följande: förbättring
av forskningen, varuinformation och utbildning, reg-
ler och resurser för tillsyn samt mätningar.
Detta borde alla kunna ställa upp på. Det kan väl
varken vara socialt, ekologiskt eller ekonomiskt ut-
hålligt för ett företag att i dag år 2000 i välfärdens
Sverige medvetet utsätta personal för hälsoskadliga
ämnen.
Fru talman! Jag skulle kunna räkna upp många
exempel på miljögifter som hotar hälsan och naturen.
Larmen har kommit tätt den senaste tiden: om ökning
av bromerade flamskyddsmedel i bröstmjölk, diox-
inskandalen, kadmium i strömming, bly i fyrverkerier
i samband med millenniefirandet m.m.
Därför måste vi nu våga välja väg. Vi som be-
slutsfattare måste våga ta på oss den rollen, nämligen
att fatta beslut när så behövs, som t.ex. när det gäller
att fasa ut de farligaste ämnena och skärpa kraven på
företagen när det gäller varuinformation och att de
skaffar sig mer kunskap om alla tiotusentals ämnen
på marknaden. Vi måste fatta beslut som begränsar
och sätter upp riktvärden för ämnen som betyder
mycket för miljöbelastningen.
Avsaknaden av politiska beslut och bristen på an-
svar kan leda till att människors hälsa och den biolo-
giska mångfalden hotas och att fel grupp får stå för
kostnaderna. Det måste vara förorenaren som betalar.
En intressant fråga i detta sammanhang är den som
Jonathan Lash, ledare för ett miljöforskningsinstitut i
Washington, ställde i DN häromdagen. Han frågar:
Hur kan vi försäkra oss om att marknadssystemet
skyddar resurser som t.ex. skog, när den och andra
naturresurser ingår i ett system - det ekologiska -
som inte har något ekonomiskt värde kopplat till sig?
Ja, den frågan tål att fundera på!
En del säger att vi inte kan gå före, utan måste va-
ra i fas med andra länder, för annars är inte de svens-
ka företagen konkurrenskraftiga. Här anser jag att
man kan spåra brist på både framtidstro och visioner.
Att satsa på bra miljö och det hållbara ekologiska
samhället kommer att löna sig, och lönar sig redan
nu, både för de företag som satsar på miljöriktig pro-
duktion, processer och arbetssätt och naturligtvis för
naturen, miljön och människors hälsa.
Torsdagen den 16 december kunde man läsa i Fi-
nanstidningen att företag har noterat ett ökat intresse
från både finansmarknaden och kunderna för hög
nivå på miljöinformation. Det har även blivit ett säl-
jargument. Kunderna är angelägna om att företagen, i
det här fallet skogsindustrin, jobbar med de här frå-
gorna. Därför är det viktigt att man har kontroll, säger
man vidare.
Naturligtvis är det så att samtidigt som vi måste
våga gå före ska Sverige driva miljöfrågorna på EU-
nivå och även globalt, för problemen är ju gränsöver-
skridande, och det har störst effekt om många tar itu
med problemet, helst samtidigt. När det gäller kemi-
kaliefrågorna finns det också ett stöd för att ta itu med
dessa på EU-nivå.
Jag tycker också, som flera, t.ex. Eskil Erlandsson
och Gudrun Lindvall, redan har sagt här i dag i de-
batten, att kemikaliefrågorna ska prioriteras under det
svenska ordförandeskapet i EU, och det är ju just vad
regeringen redan har bestämt, vilket verifierades av
miljöminister Kjell Larsson tidigare. Miljökommis-
sionär Margot Wallström har också pekat ut denna
fråga som en av fem prioriterade. Hon säger att en ny
kemikaliestrategi ska presenteras i år. Bevisbördan
ska vändas, märkningen ska bli tydligare och hälso-
farliga ämnen ska rensas bort om det finns ersätt-
ningsämnen.
Beträffande den tidigare debatten om medel till
Kemikalieinspektionen så kom det mer medel, precis
som Gudrun Lindvall påpekade i ett replikskifte, till
Kemikalieinspektionen. Vad Kemikalieinspektionen
kommer att behöva för att vi ska nå en giftfri miljö
kan man ju inte definitivt ta ställning till förrän man
vet vilka delmålen är. Det finns ju förslag nu, och
utifrån dem är det beräknat vad som skulle kunna gå
åt. Men det har ju inte beslutats än hur delmålen
kommer att se ut, så i den frågan måste vi nog av-
vakta.
Fru talman! Låt oss bygga det gröna folkhemmet,
som är både socialt, ekonomiskt och ekologiskt ut-
hålligt!

Anf. 144 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att det
kommer upp en socialdemokratisk ledamot som pra-
tar just om kemikaliesidan. Det är viktigt att det här
är en fråga som verkligen lyfts fram hela tiden, därför
att jag ser det som att ett av de stora globala hoten är
just kemikalieanvändningen, vid sidan om klimatför-
ändringarna naturligtvis.
Jag har en fråga till Carina Ohlsson. Enligt min
uppfattning skedde det en hel del i Sverige på kemi-
kaliesidan från slutet av 80-talet och fram till ungefär
1995. Men sedan har det tyvärr blivit stiltje. Då bör-
jade vi fasa ut en del kemikalier. Nuvarande talman
Birgitta Dahl var med om att lägga fram en proposi-
tion som i vissa lägen var ganska precis vad gällde
vilka ämnen som skulle fasas ut. Det var både ämnen
och grundämnen. Tyvärr kan vi se att det som skedde
vid medlemskapet var att Sverige fick vissa undantag.
Det som har hänt är att vi står och stampar vid un-
dantagen. Tyvärr har Sverige inte haft några möjlig-
heter att gå vidare. Nu kan vi läsa i tidningen att
Holland har överklagat till EU-domstolen det faktum
att Sverige har fått ett fortsatt kadmiumförbud fram
till 2002, och menar att det strider mot den fria rör-
ligheten. Vilka kommentarer har Carina Ohlsson till
detta?

Anf. 145 CARINA OHLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag håller inte riktigt med om bilden,
att det inte har hänt någonting sedan 1995.
På svenska företag jobbar man väldigt mycket
med de här frågorna. Man ligger långt framme när det
gäller förfining av teknik och har kommit ned på låga
nivåer när det gäller utsläpp. Men naturligtvis finns
det väldigt mycket kvar att göra.
När det gäller vår roll i EU och hur långt vi hade
kommit vid inträdet, tycker jag naturligtvis att man
ska få ha kvar en hårdare lagstiftning, som vi har. Så
jag kan hålla med Gudrun Lindvall på det området.

Anf. 146 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas att vi också kan vara
överens om att en av de viktigaste uppgifterna som vi
har i EU är att se till att det finns en möjlighet för
länder att gå före. Såvitt jag kan se så är det ett av de
sätt man har att skapa teknikutveckling. Vi kan bara
se den teknikutveckling som skedde när Sverige in-
förde ett förbud mot tri. Helt plötsligt fanns det möj-
ligheter, t.o.m. så enkla metoder som att använda
vattenånga för att rena kretskort i stället för tri. Just
att Sverige inte kan gå före i EU är ett hot mot den
fortsatta utvecklingen. Jag hoppas att vi kan vara
överens om att det är någonting som Sverige ska
verka för.
Jag undrar också: Kan Carina Ohlsson tänka sig
att vi faktiskt ska försöka pressa systemet och fasa ut
ämnen som vi anser absolut inte hör hemma i ett
ekologiskt hållbart samhälle även om EU sätter sig
emot det, för att visa att det faktiskt går om man vill?

Anf. 147 CARINA OHLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag sade redan i mitt anförande att jag
anser att Sverige ska gå före om man har möjlighet
och att vi som politiker också ska driva på den ut-
vecklingen. Jag tror också att det ofta lönar sig rent
ekonomiskt för företagen. Jag tror inte att det är nå-
gon belastning. Många gånger drivs tekniken framåt
och man får konkurrenskraftiga varor.
Det har jag själv sett konkret exempel på i min
förra roll när jag var kommunpolitiker. När det gällde
att härda sågblad använde man förut en metod med
kemikaliehärdning. Sedan ställde kommunen krav på
att man inte fick släppa ut så mycket kemikalier, och
då kom företaget fram till en ny metod med vakuum-
härdning som naturligtvis inte släppte ut några kemi-
kalier.
Jag tror att vi på många olika nivåer och i våra
olika roller kan driva på utvecklingen, och det ansva-
ret vilar ju på hela samhället, inte bara på oss besluts-
fattare.
Frågor om trygghet

Anf. 148 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min
tillfredsställelse över att justitieministern går mot
strömmen och till skillnad från sina regeringskolleger
visar ett intresse för att delta i den allmänpolitiska
debatten. Detta uppskattar jag och - det är jag överty-
gad om - även övriga riksdagsledamöter.
Vi ska nu debattera frågor om trygghet. Vad är då
trygghet, vad ger trygghet och vad är påverkbart
genom politiska beslut? En förutsättning för trygghet
är möjligheten att kunna försörja sig själv och de sina.
En annan förutsättning är möjligheten att kunna på-
verka sitt eget liv och göra sina egna val. En tredje
förutsättning är att mötas med respekt för den egna
kroppen, tanken och egendomen. En fjärde förutsätt-
ning är vetskapen om att friheten för mitt land och
därmed för min person inte är hotad.
Tyvärr upplever många i Sverige brister i dessa
förutsättningar. Alltför många i dagens Sverige sak-
nar möjligheten att leva på sin lön. Väldigt få familjer
har möjlighet att själva bestämma hur tiden ska för-
delas mellan förvärvsarbete och hemarbete och likaså
har få möjlighet att välja annan omsorgsform för sina
barn än den kommunala barnomsorgen. Med ett för-
svar under avveckling får vi också räkna med att
människor i framtiden inte kan känna säkerhet mot
hot utifrån.
Trygghetsdebatten ska emellertid inledas med en
diskussion om rättstrygghet, varför jag inte vidare ska
diskutera övriga trygghetsfrågor. Men jag måste ty-
värr konstatera att många människor i dag inte känner
trygghet mot brott eller trygghet i vetskapen att om
man drabbas kommer det offentliga att reagera för
offret och mot gärningsmannen.
När jag började fundera över dagens debatt hade
jag nyligen nåtts av budet att justitieutskottets första
ordförande, Astrid Kristensson, gått bort. Astrid
Kristensson har alltid varit en god förebild för mig
både som kvinna och kriminalpolitiker. Det är väl
känt att Astrid Kristensson fick smeknamnet
"batongmormor". Många tror nog att detta namn
förärades henne som skällsord på grund av hennes
krav på lag och ordning. Så är inte fallet. Smeknam-
net fick Astrid Kristensson av fängelsedömda, som
betraktade henne som en fast men rättvis människa
och som ville markera sin respekt för henne genom
denna utnämning. Som sann humanist krävde Astrid
Kristensson fasthet och tydlighet i kriminalpolitiken.
Hade fler lyssnat på henne under 1970-talet och tagit
till sig hennes tankar, då skulle Sverige i dag ha varit
fridfullare och tryggare.
Fru talman! I början av veckan fick jag ett brev
från en ung man, Henric Carlsson i Karlskrona. Han
går första året på samhällsprogrammet och gör ett
projektarbete om ungdomssnatteri. Bl.a. har han gjort
en enkät om snatterier bland 15-18-åringar och frågat
om de tycker att det är legitimt att snatta. Enligt sva-
ren han fått är det många av dem som snattar som
tycker att det är legitimt. Deras förklaring är främst
att det inte är någon som reagerar och att inget hän-
der. Även de som åkt fast tycker inte att det gör så
mycket mer än att kanske föräldrarna blir arga.
Fru talman! Hur ska vi få ett tryggare samhälle
om vi inte ser till att unga som visar bristande respekt
för sina medmänniskor möts av en tydlig reaktion? Vi
moderater har lagt fram åtskilliga förslag om ökade
möjligheter att ingripa mot unga på glid och även om
en skärpning av föräldrarollen. Jag undrar om justi-
tieministern skulle vara intresserad av att vi på allvar
startar en dialog om ungdomskriminalitet.
Fru talman! En rättsstat förutsätter att utförda
brott utreds och lagförs. För ett gott resultat krävs att
vi har tillräckligt med poliser. Häromdagen kunde vi
läsa om ett polisområde i Stockholmsregionen som
hade fem av sjutton polistjänster besatta. Det kommer
att dröja åtskilliga år innan vi har tillräckligt med
utbildade poliser för att besätta ens de polistjänster
som dagens snäva budget ger utrymme för.
Enligt säkerhetschefen i Gävle kommun hyr
kommunen in vakter från ett privat bevakningsföretag
för att förebygga ungdomsbråk på helgkvällarna.
Vakterna patrullerar i områden där det är extra myck-
et bråk. Kommunens säkerhetschef kommenterar
denna åtgärd med följande: "Vi hyr deras tjänster
under några kritiska timmar på fredags- och lör-
dagsnätter." Han är medveten om att vakternas upp-
gifter kan uppfattas som polisarbete. Men, säger han:
"polisens resurser är för små. Det kan ta timmar innan
de kommer till ett ställe där ungdomarna bråkar. Om
de kommer alls." Även om jag är av uppfattningen att
polisen inte ensam kan stå för tryggheten mot brott
anser jag det oacceptabelt att polisarbete tas över av
andra. Säkerhetschefens ord säger mycket om dagens
kris för rättstryggheten.
Vi måste få möjlighet att anställa administrativ
personal och därmed avlasta våra poliser för att lösa
en del av de akuta problemen och också i en snabbare
takt öka antalet utbildningsplatser på polisutbildning-
en för att klara problemen även på sikt. Justitiemi-
nistern och även statsministern har uttalat sig för en
ökning av budgeten för polisen. Rimligen, om utta-
landena är seriösa och inte lika ihåliga som förra
vårens löften visade sig vara, har frågan bearbetats.
Jag vill därför att justitieministern redovisar hur pla-
nerna ser ut.
Det räcker emellertid inte med poliser för en rätts-
säker och framgångsrik lagföring. Det krävs t.ex.
också att vittnen vågar ställa upp. Tyvärr upplever vi
allt oftare att människor inte är beredda att utsätta sig
för de risker de tror följer med ett vittnesmål. Det är
väsentligt att vi ökar vittnens trygghet och markerar
mot varje form av hot mot vittnen. Vilka åtgärder
planerar justitieministern att genomföra? Jag förstår
exempelvis inte varför socialdemokraterna motsätter
sig det moderata förslaget om en skärpning av straffet
för övergrepp i rättssak, som enligt min mening borde
jämställas med mened. Kan justitieministern förklara
vad som gör mened allvarligare än hot mot vittnen?
Denna vecka har vi nåtts av uppgiften att det i
Stockholms län ägt rum nästan ett butiksrån om da-
gen. En guldsmed har hittats död i sin butik i centrala
Stockholm. Vid ett besök före jul i en urhandel här i
Stockholm blev jag informerad om den otrygghet
både ägare och anställda upplevde efter att ha drab-
bats av rån. Det är oacceptabelt att så många ska
behöva uppleva otrygghet i sina arbeten. Med omfat-
tande teknisk skyddsutrustning och samverkan inom
handeln gör affärsmännen själva vad de kan för att
skydda sin personal. Vad gör justitieministern?
Fru talman! Om jag är rätt informerad har rege-
ringen i dag beslutat att uppdra åt Domstolsverket att
vidta åtgärder för sammanläggning av Jakobsbergs
och Sollentuna tingsrätter. En stor del av höstens
debatt på rättsväsendets område ägnades åt domstol-
sväsendet och dess framtida organisation. Vi är
många som har efterlyst principer för utvecklingen
och förändringsarbetet.
En sådan plan, eller i varje fall en skrivelse, är
aviserad från regeringen denna vår. Jag tycker att det
är mycket egendomligt att regeringen föregriper de
motioner och den debatt som rimligen blir följden av
en sådan skrivelse. Det är med stor besvikelse jag
noterar att justitieministern tydligen har utnyttjat sin
formella rätt och inte lyssnat på riksdagen.

Anf. 149 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Vi har haft diskussioner tidigare om
just vad som ska göras för att förebygga ung-
domskriminaliteten, som Gun Hellsviks här var inne
på. Som jag uppfattade Gun Hellsviks inlägg är det
mest repression som gäller för att få bukt med ung-
domskriminalitet.
Men Gun Hellsvik nämner inte den grundläggan-
de skillnaden i synsätt i förhållande till Miljöpartiet.
Det gäller barns trygghet innan det går så långt så att
de hamnar i kriminalitet. Det måste till insatser och
resurser för det. Det är bl.a. fråga om tid och fler
vuxna.

Anf. 150 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Kia Andreasson borde rimligen som
ledamot i justitieutskottet veta att jag och övriga mo-
derater år efter år har väckt omfattande motioner just
om hur vi ska hantera ungdomskriminalitet. Om Kia
Andreasson har läst våra motioner bör hon också ha
noterat att en stor del av vår text och våra förslag
bygger på frågor som ligger utanför rättsväsendet.
Bl.a. talar vi om en familjepolitik där föräldrarnas
roll kan stärkas. Det hoppas jag att Kia Andreasson
och jag är överens om. Föräldrarna är de viktigaste i
det brottsförebyggande arbetet. Vi har också pekat på
skolans roll i arbetet för att skapa trygga barn. Jag är
helt överens med Kia Andreasson att det finns en
koppling mellan avhållsamhet från brott och trygghet.
Men eftersom en minuts talartid inte räcker att be-
skriva det omfattande innehållet i vår motion föreslår
jag att Kia Andreasson friskar upp minnet.

Anf. 151 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vet att moderaterna i justitieut-
skottet bl.a. har lagt fram förslag om ungdomsfängel-
ser. Det förslaget har inte fått stöd från Miljöpartiet
eftersom den entydiga forskningen säger att fängelse-
straff inte har den betydelsen när det gäller väldigt
unga personer.
Forskningen har också visat att det inte är så en-
kelt som det låter när man kommer med förslag med
repressiv inriktning. Det saknas också forskning när
det gäller de insatser som görs mot de unga och det
resultatet man uppnår. Det är faktiskt ett outforskat
område. Där behövs det mycket mer forskning innan
vi kan vara säkra på att just dessa åtgärder hjälper.
Det är därför det också behövs flera sorters åtgär-
der. Nu har vi t.ex. också gjort den skärpningen att
det sociala måste gå in och beskriva vad man gör med
de unga. Det är ju ett steg i riktning mot att få veta
vad som egentligen är det bästa.

Anf. 152 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Kia Andreasson nämner inte att vi
moderater var först med att plädera för medling. Kia
Andreasson nämner inte heller att vi moderater var
först med att plädera för familjegruppskonferenser,
något som jag i dag uppfattar att merparten står bak-
om. När det gäller medling fick vi till slut igenom
vårt förslag i riksdagen.
Jag har uppfattat att Kia Andreasson och jag är
överens om att det behövs frihetsberövande. Kia
Andreasson har röstat för den lag som säger att unga
människor som gör sig skyldiga till allvarligare brott
ska kunna överlämnas till särskild ungdomsvård. Vi
menar att frihetsberövandena ska kallas vid sina rätta
namn. I förarbetet till förslaget om överlämnade till
särskild ungdomsvård står det att vårdbehovet saknar
betydelse. Vad är detta för tydliga budskap till unga
människor när man ska frihetsberöva dem? Man
vågar inte tala om att man frihetsberövar dem på
grund av att de har skadat sina medmänniskor. I stäl-
let kallar man det för vård. Dessutom har vi sett hur
det ser ut med den där vården på en del håll.

Anf. 153 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! I dag ska vi debattera frågor om
trygghet. Då är det ofrånkomligt att hela debatten
kommer att hänga ihop och ha ett samband. Nu ska vi
debattera rättstryggheten och rättsväsendet. Och det
går inte att lyfta fram rättsväsendet och trygghetsfrå-
gorna utan att titta på samhällsutvecklingen.
Fru talman! För att människor ska kunna uppleva
trygghet är det oerhört viktigt att vi politiker inte
exploaterar människors rädsla. Jag upplever att under
de senaste årens debatt har kriminalitet och brottslig-
het använts i politiska syften. Ett exempel tyckte jag
att jag fick höra från talarstolen i dag också. Man
skissar upp en falsk hotbild och diskuterar att ungas
syn på brott skulle vara något oroväckande. Vidare
säger man att brottsligheten bland unga exploderar nu
och att brottsligheten hela tiden ökar.
Fru talman! Ändå vet vi från statistik att brottsut-
vecklingen under 90-talet inte har ökat på det sätt
som det påstås i den politiska debatten. Att inte våga
titta på hur utvecklingen faktiskt ser ut är också ett
sätt att skapa otrygghet för människor. Massmedierna
exploaterar gärna de våldsbrott som förekommer. Det
är sida upp och sida ned i tidningar där man använder
sig att dessa grova våldsbrott för att sälja sina tid-
ningar, och det är TV-program. På det här sättet ska-
par man en otrygghet hos människor.
Fru talman! Med det här menar jag inte att brotts-
ligheten inte är ett allvarligt problem. Varje ökning av
brottsligheten är ett stort problem. Det är ett stort
problem när vi ser att våldsbrottsligheten blir grövre.
Det är någonting som vi måste ta ansvar för.
Ett problem har varit att rättsväsendet, som är
konservativt i hela sin uppbyggnad, är en ganska trög
apparat att förändra. Den har genomgått alldeles för
lite förändringar tidigare. Nu måste vi anpassa rätts-
väsendet till ett modernt samhälle. Vi har fått ändra
polisutbildningen för att anpassa polisens yrkesroll
till det nya samhället och till de behov som finns. Det
har skapat stora problem inom poliskåren. Detta har
skett samtidigt som man har varit tvungen att göra
besparingar.
Åklagarväsendet har genomgått en stor förändring
och en stor omorganisation och fungerar bra i dag.
Domstolsväsendet är inne i precis samma process.
Vi i Vänsterpartiet vill framöver se en kontinuer-
lig utveckling och förändring inom rättsväsendet som
hela tiden pågår för att man inte ska behöva genomgå
dessa stora förändringar och processer som har skett.
Fru talman! I dag när vi ska prata om trygghet i
samhället ska jag lyfta upp en grupp. Det är den
grupp som i dag skapar otrygghet, nämligen de kri-
minella, de som begår brott och kränker andra männi-
skor. Om vi ska komma någonstans i utvecklingen
och om vi ska kunna skapa trygghet, måste vi också
våga titta på den här gruppen och se vilken trygghet
de kriminella har. Hur ser deras levnadsförhållanden
ut?
Det har gjorts en undersökning av fångarnas lev-
nadsförhållanden. Där tror jag att vi kan lära oss
mycket om hur vi i grund och botten ska kunna för-
ändra detta, fru talman.
Jag ska ta några exempel från utredningen. En av
sju fångar saknar fullbordad utbildning. I den övriga
befolkningen är det en av hundra. Före frihetsberö-
vandet var tre av fyra fångar utan anställning. I resten
av befolkningen är det tre av tio. Tre av tio fångar
saknade egen bostad före frihetsberövandet jämfört
med fyra av hundra i den övriga befolkningen. En av
åtta fångar hade under det senaste året utsatts för våld
som har krävt läkarbehandling. Detta ska ställas mot
mindre än en av hundra i hela befolkningen. Den
siffran säger också att mycket av brottsligheten och
våldsbrottsligheten är någonting som pågår mellan de
kriminella. En kriminell löper mycket större risk att
bli utsatt för våld än vad befolkningen i genomsnitt
gör.
Fångarnas situation framstår som allvarlig när
man ser alla brister och alla problem sammantagna.
Om vi ska kunna skapa trygghet i samhället tror jag
att det är dessa brister som vi måste möta på ett
mycket tidigare stadium. Därför är det som visas i
den senaste välfärdsundersökningen allvarligt. Den
visar hur oerhört hårt neddragningarna drabbar. Vi
vet att barn som har särskilda behov inte får dem
tillgodosedda. Vi vet att barn som mår psykiskt dåligt
kan få stå i väntekö i ett år.
Jag tror att vi kan lära oss väldigt mycket av att
studera hur våra fångar ser ut i dag. Hur ser deras
levnadsförhållanden ut? Hur ser deras bakgrund ut?
Om vi kan möta det och skapa trygghet på dessa
områden för de barn som växer upp i dag, kommer vi
att kunna minska kriminaliteten.
Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att rätts-
väsendet också behöver mer resurser. Vi behöver fler
poliser, och vi behöver mer pengar till domstolsvä-
sendet. Vi behöver få hela rättskedjan att fungera.
Under de senaste åren har man återigen kunnat
tillföra medel till rättsväsendet. Men vi står också
inför ett vägval. Ska vi bara svara på de ökade pro-
blemen i samhället genom att öka resurserna till rätts-
väsendet och tro att det kommer att lösa problemen?
Vi står inför det vägvalet. Ska vi kunna möta de
trygghetsproblem som finns i samhället och skapa
ökad trygghet för alla krävs det att vi har en realistisk
bild av hur mycket vi kan satsa på rättsväsendet, av
hur mycket vi behöver satsa på barnpsykiatrin, av hur
mycket vi måste satsa på att barn som går i skolan får
en fullvärdig utbildning.
Vi får inte tro att trygghet enbart skapas genom
mängder av poliser på gatorna. Trygghet skapas när
vi får trygga människor i samhället som får växa upp
under bra levnadsförhållanden och när man från sam-
hället kan möta de människor som har problem och
behov på ett bra sätt. Då har vi kommit en bra bit på
väg för att öka tryggheten i Sverige.

Anf. 154 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Först vill jag instämma i det sista som
Alice Åström sade, att trygghet för våra barn är en
förutsättning. Men då hoppas jag också att Alice
Åström är överens med mig om att en förutsättning
för sådan trygghet är en trygghet i familjerelationen,
som förutsätter att föräldrar känner att de har rådighet
över sina liv.
Sedan var Alice Åström oroad över att jag redovi-
sade den undersökning som gymnasisten Henric
Carlsson i Karlskrona hade genomfört. Henric Carls-
son och jag är oroade över den attityd som kom fram
i undersökningen, nämligen att de som hade snattat
själva tyckte att det var legitimt, att allt var i sin ord-
ning.
Jag undrar om inte Alice Åström oroar sig över att
denna attityd finns och är utbredd bland just dem som
gör sig skyldiga till snatteri och om inte Alice Åström
är beredd att kämpa mot en sådan attityd.

Anf. 155 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag ska börja med det sista. Det är
självklart inte positivt om ungdomar tycker att snatte-
ri inte är något problem. Det är självklart att vi hela
tiden måste försöka lära våra barn och unga vad som
är rätt och fel. Men jag tror att det är fel att framställa
det som om det i dag har skett en förändring i Sveri-
ge, som om ungdomar i dag inte tror på lag och ord-
ning och har blivit mer kriminella eller normlösa. Jag
tror att det är att ge fel bild av dagens ungdom.
När vi beskriver ungdomar i dag kan det låta som
om de inte tar ansvar. Jag möter väldigt många an-
svarstagande unga som verkligen vet vad som är
skillnaden mellan rätt och fel.
När det gäller tryggheten i familjen är föräldrarna
viktigast. Det är också viktigt att föräldrarna kan göra
sina val. Men i de fall där det går snett för de unga är
det ofta familjesituationen som är det stora problemet,
och det kan man inte möta.

Anf. 156 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Det är inte bara jag som uttrycker oro.
Jag vill påpeka att den unge mannen, Henric Carls-
son, skrev till mig eftersom han själv hade blivit oro-
ad. När de unga själva blir oroade tycker jag att det
finns skäl för oss att ta det på allvar.
Det glädjande är att Henric Carlsson, och natur-
ligtvis merparten av våra unga, har denna uppfattning
och reagerar mot de andra attityderna. Det om något
är en garanti för att det kanske kan bli bra i framtiden
- en mycket bättre garanti än att höra lite mer 68-
flummig diskussion om kriminalpolitik.

Anf. 157 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! När Gun Hellsvik själv avslutar med
att säga att merparten av ungdomarna reagerar och
inte har den synen skiljer det sig lite grann från den
hotbild som Gun Hellsvik framförde här tidigare.
När det gäller 68-flummighet måste jag säga nå-
got om högern och moderaterna, som ständigt pratar
om föräldrarna och föräldrarnas ansvar. Får de välja
privata dagis och privata lösningar, och satsar man på
familjen, så kan det lösa de här problemen.
De barn jag möter, som sedan hamnar på ung-
domshem och på fängelser, är ofta barn från miss-
bruksmiljöer, barn som misshandlas av sina föräldrar,
barn som utsätts för sexuella övergrepp, osv. Gör man
en undersökning på våra anstalter och tittar på hur de
intagnas familjeförhållanden under uppväxten såg ut
handlar bristerna där inte om att föräldrarna inte fick
välja privat dagis i stället för kommunalt. Det är helt
andra sociala problem.
Högern säger ständigt: Satsa på familjen så löser
det sig! Men då lämnar vi de här barnen ensamma i
familjer där de bryts ned ännu mer, och det kan aldrig
vara någon lösning.

Anf. 158 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Alice Åström tog upp fångarnas situ-
ation. Vad görs åt detta i dagens kriminalvård? Be-
sparingarna, som Alice Åström också nämnde tidiga-
re, har varit och är så tuffa att det inte finns mycket
kvar av rehabiliteringsmöjligheter. Vi har också sett
en undersökning av hur många förbrytare som åter-
faller. Här borde vi ha en kraftig satsning, särskilt på
förstagångsförbrytare men även en möjlighet att
komma tillbaka.
Jag anser att vi måste visa respekt för våra med-
människor. Vi vuxna måste vara förebilder och ge rätt
signaler om vad som är rätt och fel. Det kan gälla
både snatteri och annat.

Anf. 159 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan bara instämma i att vi vuxna
måste vara goda förebilder och ge rätt signaler. Jag
sade också mycket tydligt här att jag inte anser att det
inte skulle vara ett bekymmer om man inte ser vad
som är rätt och fel. Men jag tycker också att det är
viktigt att lyfta fram att ungdomar generellt sett har
mycket bra attityder.
När det gäller besparingar inom kriminalvården
och de satsningar som skulle behöva göras där - och
det sade jag också i själva budgetdebatten - beklagar
jag att vi inte har kunnat få mer pengar till kriminal-
vården. Det behövs göras stora satsningar, och det
behövs göras mer när det gäller behandlingssidan.
Men jag tycker också att det är viktigt att peka på
att när vi redan i dag ser ungdomar som inte avslutar
skolan, när vi ser ungar som börjar hamna snett,
måste vi satsa. Vi kan inte vänta ända tills de har
hamnat inom kriminalvården. Det är där vi har väg-
valet och kan avgöra var vi ska satsa pengarna.
Jag vill gärna satsa mer pengar på kriminalvården,
men jag vill också se till att det finns pengar att satsa
på kommunen och de unga som ger exakt samma
signaler som när det gäller fångarnas levnadsförhål-
landen. Jag tänker inte vänta tills de är inom krimi-
nalvården innan de får hjälp.

Anf. 160 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill säga att man samtidigt ju ock-
så kan satsa på brottsförebyggande arbete. Men vi
kan aldrig komma ifrån att vi har den situation vi har
inom kriminalvården och de människor som finns
där. De kan man ju inte bara kasta bort, utan vi måste
göra något åt den situationen. Man måste göra både-
och.

Anf. 161 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag delar definitivt den uppfattningen.
Jag sitter själv i Kriminalvårdsstyrelsen och ser hur
hårt besparingarna slår. Jag önskar också att det fanns
mer pengar inom kriminalvården. Jag menar att vi
måste satsa på de människor som finns där. Vi måste
försöka göra både-och.
Men jag måste ändå poängtera att vi står inför ett
vägval. Om jag har 100 kr kan jag bestämma mig för
att använda 90 kr av dem för att försöka lösa de pro-
blem som redan har uppstått. Men jag kanske måste
lägga undan 30 kr därför att jag vet att de saker som
kommer framöver också behöver resurser.
Vi måste kunna satsa ute i kommunerna. Vi måste
kunna se till att de barn som far illa får stöd och hjälp.
Men jag hoppas också att vi till nästa budget ska
kunna satsa mer pengar på kriminalvården och de
människor som redan har farit illa i systemet för att
försöka ge dem möjlighet att rehabiliteras och komma
tillbaka i samhället.

Anf. 162 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag tänker ta upp ett mer tekniskt
problem, som är väl så viktigt med tanke på allas vårt
ansvar med anledning av Förintelsen.
På senare tid har uppkommit en debatt om huru-
vida svenskar bosatta i Sverige som deltagit i Förin-
telsen ska kunna lagföras i Sverige i dag.
Mot detta har invänts att hur allvarliga brotten än
är är de preskriberade. Sverige har inte som andra
västländer sett till att under löpande preskriptionstid
besluta om förlängning av preskriptionstiden.
Enligt allmänt vedertagna rättsprinciper, och då
framför allt legalitetsprincipen, är det inte möjligt att i
nuläget besluta om utökad preskription eller att pre-
skription över huvud taget inte är möjlig.
Fru talman! Allmänt sett skulle man kunna säga
att krigsförbrytelser som folkmord är av en sådan
brottskaraktär att de enligt naturrättsliga principer
alltid kan beivras.
Redan Nürnbergrättegångarna byggde på att under
nazitiden lagliga handlingar blev förklarade som
olagliga och straffvärda.
Ett problem kan vara att Sverige efter kriget lag-
stiftat om brott mot folkrätten och aktivt tagit ställ-
ning till vad som ska vara straffbart och dessutom
vilken preskriptionstid som ska gälla. I ett sådant läge
måste det vara svårt, men inte helt omöjligt, att falla
tillbaka på naturrättsliga resonemang.
Fru talman! Vad man i dag under alla förhållan-
den kan göra är att utreda preskriptionstiden för
framtida brott mot folkrätten, och då överväga att helt
slopa reglerna om preskription samt att tillträda Eu-
ropakonvention nr 82 av den 25 januari 1974 om
ickepreskription av brott mot mänskligheten och av
krigsbrott.
Fru talman! Man skulle också kunna överväga en
lagstiftning av innebörd att lagföring av tidigare be-
gångna men preskriberade folkrättsbrott kan ske, men
att ansvar ej kan utkrävas. Detta i syfte att bringa
klarhet i vad som har skett, ett slags sanningskom-
mission men inom ramen för det reguljära rättsväsen-
det.
Ett dylikt förfarande finns redan i dag enligt § 37
lagen om unga lagöverträdare, vilken syftar till att i
rättegång klarlägga vad den minderårige, som inte
uppnått straffmyndighetsåldern, gjort sig skyldig till,
s.k. bevistalan.
Tack, fru talman!

Anf. 163 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Brottsligheten har i dagens Sverige
nått en sådan nivå att den märkbart påverkar männi-
skors välfärd och livskvalitet. Många säger att de inte
vågar ge sig ut efter mörkrets inbrott. Man vågar inte
vittna. Man är rädd för att ens butik ska rånas. T.o.m.
poliserna är rädda för den växande nazismen. De
känner sig hotade.
Rättsväsendet klarar inte av att bryta brottskurvan
och ge människor den trygghet de har rätt att kräva.
Vi måste alla hjälpas åt, och hjälpas åt att före-
bygga brott. Det räcker inte med bara uttalande, utan
det krävs handling.
De ideella insatserna i det brottsförebyggande ar-
betet är stora, och de fyller en stor funktion.
Men det behövs också närpoliser som har på sitt
ansvar att hålla ihop och driva fram det brottsföre-
byggande arbetet. Men det är allt färre närpoliser på
dessa positioner. Hur ska detta förklaras när just det
brottsförebyggande arbetet ska lyftas fram inför ord-
förandeskapet i EU?
År 1994 infördes ju närpolisorganisationen. Den
ställde vi i Centerpartiet oss bakom. Vi tror på den
idén. Men den måste naturligtvis ges förutsättningar
att fungera. Det måste finnas poliser på tjänsterna.
Jag har vid flera tillfällen från denna talarstol på-
talat situationen om brist på poliser. Nu är det värre
än någonsin.
Jag kan ta Skåne som exempel. Där sker det nu
ytterligare en omorganisation - jag vet inte vilken i
ordningen - där närpoliserna flyttas om till utryck-
ningsenheter. Det är så på flera håll inom den skånska
polisen.
Närpoliserna är ju navet i den brottsförebyggande
verksamheten. Det är sagt att 40 % av deras tid ska
användas till just det brottsförebyggande arbetet i stor
samverkan.
Det finns inte poliser att få tag på säger polische-
ferna. Det har vi tidigare hört från de norra delarna av
Sverige. Nu är det likadant över hela landet. Även de
som tog beslutet att stoppa polisutbildningen under
två år inser säkert att det var ett felaktigt beslut. Det
är bara att konstatera. Men om man har fattat ett fel-
aktigt beslut måste man ju rätta till det, och det tar tid.
De 50 platserna till Umeå, som enligt löfte ska
startas i höst, är bra. Men det är bara en liten del. Det
räcker inte. Utbildningen behöver utökas på fler stäl-
len.
Vi vet alla att medelåldern är hög bland poliserna.
Det tar tid att bara hinna ifatt pensionsavgångarna.
Det tar också två och ett halvt år att genomföra en
utbildning. Vad gör vi under tiden?
Centerpartiets förslag är att anställa civila. Det
finns t.ex. många inom försvaret som har en kompe-
tens som är välbehövlig att komplettera inom polisvä-
sendet.
Låt de poliser som finns göra det som de är bra
på. Låt poliserna ute på fältet själva bestämma när de
ska arbeta. Poliserna måste ju finnas när medborgarna
har som störst behov. Det måste finnas poliser i alla
kommuner. Det måste finnas poliser som kan komma
ut när invånarna ringer. Om man blivit rånad, utsatt
för våld eller stöld, kan man inte bara få svaret: Vi
har tyvärr ingen bil att skicka ut.
Fru talman! En annan sak som jag vill lyfta fram
är att det inte får vara plånboken som styr så att de
kommuner som har råd att anställa ordningsvakter
och installera larm kan köpa trygghet.
Enligt en rapport är omsättningen för vaktbola-
gens verksamhet lika stor som, eller kanske större än,
polisens del av budgetkakan. Man kan ställa sig frå-
gan, som en BRÅ-forskare gjorde: Är detta en början
till privatisering av rättsväsendet? Från Centerpartiets
sida är vi mycket oroade över denna tendens.
Fru talman! Låt oss förbättra arbetsmiljön för att
behålla de poliser vi har. Att vara polis är ett utsatt
yrke. Man tar stora risker. Det är ett dygnetruntarbete
som sliter hårt. Vi får inte förbruka vår personal.
Alltfler av offentliganställda, där vi finner många som
arbetar inom rättsväsendet, får symtom som utbränd-
het och stress. Det gagnar ingen. Det gäller poliser.
Det gäller åklagare. I veckan kunde man läsa om en
chefsåklagare som hade 80 timmars övertid i novem-
ber.
Det gäller domare, t.ex. i hovrätterna, som varje
vecka måste använda en del av helgen till hemarbete.
De behöver egentligen ha tid till eftertanke inför
formandet av beslut, så att det blir beslut med kvali-
tet. Det är det vi medborgare förväntar oss.
Just nu arbetas det febrilt i Domstolsverket med
besparingar på mellan 8 och 15 %. De mindre tings-
rätterna har den högsta procenten och det är detsam-
ma som att lägga ned dem och centralisera tings-
rättsorganisationen.
Centerpartiet vill varna för att göra om samma
misstag inom Domstolsverket som man har gjort hos
polis och åklagare, att säga upp civil personal.
Justitieministern sade i ett interpellationssvar un-
der tisdagen att riksdagen inte hade några invänd-
ningar mot sammanslagningen av Jakobsbergs och
Sollentuna tingsrätter. Jag är förvånad över den tolk-
ningen. Jag har i alla fall en reservation tillsammans
med flera andra där vi säger att vi vill se ett helhets-
förslag efter en utvärdering av de försök som pågått
och ha upp beslutet på riksdagens bord innan föränd-
ringarna görs. Att ta bit för bit, som det görs nu i
Domstolsverkets och regeringens regi, utan någon
plan, gagnar inte verksamheten.
Domartjänster kan inte sägas upp. Besparingarna
görs i så fall på övrig personal. Vem ska då göra
deras arbete? Domarna har inte den kompetensen och
dessutom blir timpenningen hög.
Fru talman! Det har påannonserats mer medel i
vårbudgeten till rättsväsendet. Det tycker jag är posi-
tivt. Men vi måste se hela verksamheten mer långsik-
tigt för att upprätthålla rättstryggheten och ta vara på
den kompetens som finns inom vårt rättsväsende.
Vad ska de ekonomiska resurserna till domstolar-
na i t.ex. vårbudgeten användas till? Dessa borde väl
vara med i helhetsarbetet för att få samverkan och
långsiktighet i rättsarbetet.

Anf. 164 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Detta liknar en budgetdebatt, en ge-
nomgång av alla områden inom rättsväsendet. Men
det skulle väl handla om trygghet. Det var väl det
som var temat.
Jag återkommer till rättsväsendet. Enbart mer
pengar till rättsväsendet kan inte ge trygghet i sam-
hället, även om det finns brister, som Gunnel Wallin
har redovisat. I inledningen på sitt anförande pekar
hon på att brotten ökar, att vi inte kan stävja dem och
att ingen vågar vittna. Det är också farligt att vi poli-
tiker ger en sådan bild. Det skapar rädsla och rädsla
ger inte trygga människor. Det anser jag vara mycket
farligt.
Vi måste som politiker nyansera oss, speciellt vi i
justitieutskottet som har kunskaper. Det är inte alla
brott som ökar. Vissa brott ökar och andra brott
minskar. Det är inte så att människor i stor utsträck-
ning inte vågar vittna. Det har hänt i vissa fall som
tidningarna har uppmärksammat. Men jag tycker att
det är farligt om vi som är politiker också skapar den
rädsla som massmedierna gärna vill ge sken av.

Anf. 165 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Först och främst kan jag säga att just
att det finns polis i varje kommun inger invånarna där
trygghet.
Jag talar också i min inledning om brottsförebyg-
gande arbete. Brottsförebyggande arbete ska göras i
bred samverkan, men det är polisen som har uppgif-
ten att hålla ihop det. Man kan inte bara förlita sig på
de ideella krafterna, utan det måste vara någon som
håller ihop arbetet. De ideella krafterna orkar hålla på
ett tag, men inte en längre tid.

Anf. 166 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Trygghet kan inte bara skapas av an-
talet poliser, utan det handlar naturligtvis om hur
poliserna arbetar och vad det är viktigt att dessa poli-
ser gör.
Man kan inte prata generellt heller, för det ser
väldigt olika ut i olika geografiska delar av verksam-
heten. Det är det jag efterlyser, att vi inte generalise-
rar så mycket och angriper i stort, utan att vi också
selekterar informationen så att den ger en riktig bild.

Anf. 167 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag har varit på många olika ställen i
landet och mött just de här farhågorna, så det är inte
något specifikt för det ena eller det andra stället. Det
är oro ute i verksamheten. Då måste man tala om det.
Det vore fel att undanhålla detta, särskilt på den här
platsen. Man måste tala om hur situationen är, beskri-
va den.
Jag tror att man behöver arbeta förebyggande och
att parterna inom rättsväsendet måste finnas som en
viktig ryggrad i vår rättstrygghet.
(forts. 3 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.54 att ajournera för-
handlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle
börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

2 § Frågestund

Anf. 168 TALMANNEN:
Regeringen företräds i dag av vice statsminister
Lena-Hjelm Wallén, jordbruksminister Margareta
Winberg, utrikesminister Anna Lindh, statsrådet
Mona Sahlin och utbildningsminister Thomas Östros.
Välkomna fram.
Vice statsministern besvarar allmänpolitiska frå-
gor. Frågorna till övriga statsråd förutsätts beröra
deras respektive ansvarsområden inom regeringen.
Ordet är omedelbart fritt.
Telia

Anf. 169 LENA EK (c):
Fru talman! Min fråga riktar sig till vice statsmi-
nistern och berör ett TT-meddelande om försäljning-
en av Telia. Man har refererat att delar av Telia ska
börja säljas ut redan i vår. Det tycker vi är bra. För-
säljningssumman ska delat användas till amorteringen
av statsskulden, som kostade oss 114 miljarder förra
året, och också till att ta ett statligt ansvar för digital
allemansrätt.
Vi har likvärdiga kommunikationer när det gäller
vägar, post och telefoni i Sverige. Vi måste också ha
likvärdiga möjligheter för datakommunikation. En
enkel ISDN-uppkoppling som är mindre än bredband
kostar 2 000 kr i en stad. Jag har sett offerter på
51 000 kr, 43 000 kr och 76 000 kr för småföretag
utanför städerna. Det är en ren diskriminering av
landsbygden.
Min fråga är: Är regeringen beredd att se till att
försäljningen av Telia kommer att delvis användas till
att skapa en reell digital allemansrätt?

Anf. 170 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tror att vi ska ta en fråga i taget.
Först ska vi besluta hur vi ska förfara med Telia. Det
här ser regeringen som en praktisk och en taktisk
fråga, kan man säga, för det handlar om stora pengar.
Vi ska naturligtvis förfara med Telia så att vi får ut så
mycket som möjligt av detta företag. Något beslut är
alltså inte fattat om försäljning av Telia ännu.
Den andra delen av frågan är att vi håller på och
ser över hela området med bredband och hur vi ska ha
det med IT-tekniken. Det som har kallats digital al-
lemansrätt är en väsentlig del i detta. Vi är naturligt-
vis intresserade av en sådan infrastruktur att också
glesbygder kan begagna sig av den nya tekniken.

Anf. 171 LENA EK (c):
Fru talman! Det kommer att betyda otroligt myck-
et. När man talar om pengar i det här fallet är kostna-
den för avfolkningen av över 200 av landets kommu-
ner, som det är i dag fråga om, självklart väldigt stor
både för människorna som bor där och för statskas-
san. Den här tekniken skulle ge en möjlighet att an-
vända distansdiagnostik inom sjukvården, distansut-
bildning för att skolbarnen ska kunna få läsa samma
språk som i städerna.
Därför blev jag ganska bestört när näringsminis-
tern tidigare talade om att det förslag som fanns gäller
bredbandskommunikation med en lina in i kommu-
nen, i stort sett till kommunkontoret, men det är nå-
gonting som marknaden redan har ordnat. Det viktiga
är att man tar ett ansvar för ytterändarna i nätet.
Jag tolkar vice statsministerns svar som att det
finns en beredskap för att ta ansvar för att ge de här
bygderna en möjlighet att själva klara sin överlevnad
genom att de får tillgång till samma infrastruktur som
andra.

Anf. 172 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Vi vet att det alltid vad gäller gles-
bygdsfrågor handlar om att hjälpa glesbygden med
infrastruktur. Det är i väldigt hög grad hjälp till själv-
hjälp. Den synen har vi också när vi griper oss an den
nya tekniken och de möjligheter som det ger för gles-
bygd.
Nu kommer hela det här frågesjoket att hanteras
under våren. Det bereds inom Regeringskansliet. Det
kommer en proposition så småningom. Vi ska då se:
Vad är statens roll, vad är det offentligas roll och vad
är det kommersiellas roll? Jag vill inte föregripa de
ställningstaganden som ska göras senare i vår.

Anf. 173 LENA EK (c):
Fru talman! Det är en väldigt viktig signal till bå-
de företag, Norrbottens landshövding och enskilda
människor att regeringen har en viljeinriktning och
den förståelse för den här problematiken som svaret
faktiskt ger uttryck för som jag tycker är mycket
positivare formulerat än det som näringsministern
tidigare givit. Därför skulle jag vilja tacka för svaret.
Välfärdsbokslutet

Anf. 174 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! För några dagar sedan presenterade
Joakim Palme och hans medarbetare någonting som
kallas välfärdsbokslut för 90-talet. På en fråga från en
journalist där han skulle sammanfatta det svarade han
att först blev det mycket sämre, och nu har det blivit
lite bättre. Det var Joakim Palmes sammanfattning.
Då har jag en fråga till vice statsministern: Ser
vice statsministern några möjligheter att fortsätta att
göra det lite bättre utan att vi förtar oss? I så fall, vad
vill vice statsministern sätta i första hand? Vad ska vi
göra först om vi inte kan göra allt samtidigt, och det
tror jag inte att vi kan göra?

Anf. 175 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Vi har fått ett väldigt bra dokument
som underlag för vårt fortsatta arbete. Jag tycker att
Joakim Palme fångar situationen väldigt väl, att det
nu håller på att bli bättre. Det är lite bättre hittills,
men med den riktningen måste vi nu se till att det blir
mycket bättre för de grupper som var de som fick
betala det högsta priset under saneringsåren.
Vi har redan identifierat barnfamiljerna, inte minst
ensamstående mödrar. Det är därför barnbidraget
höjs. Precis just i dag kommer det nya barnbidraget
till barnfamiljerna första gången. Barnfamiljerna
kommer att vara i fokus också fortsättningsvis. Men
den andra gruppen, den specialgrupp som vi har
identifierat, är de pensionärer som har sämst ekono-
mi. Det nämnde statsministern redan i sina intervjuer
under trettondagen.

Anf. 176 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Jag håller med vice statsministern om
det. Men jag vill ta upp en sak till.
Vi börjar närma oss arbetslöshetstal som vi som
har hållit på med politiken något eller några decennier
brukar definiera som de svenska. Det går ganska bra,
men det återstår fortfarande flera hundratusen som
inte får göra vad de helst av allt vill, arbeta och för-
sörja sig själva och sina närmaste. Är inte också det
ett område som vi, nu när det går lite bättre, bör satsa
på för att det ska, hoppas jag, gå mycket bättre?

Anf. 177 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Vi vet att det som har delat grupperna
och individerna väldigt mycket i fråga om för vem
det har gått bättre eller sämre är arbetslösheten. I det
perspektivet är det, för att återkomma till rättvisa och
trygghet för den delen i samhället, viktigt att vi kan
bekämpa arbetslösheten. Där måste vi konstatera att
det har gått bra under flera år. Arbetslösheten har
sjunkit. Det har varit väldigt viktigt att kunna kon-
statera det. Men den är fortfarande för stor. Vi ska
göra allt vad vi kan för att det mål som vi satt upp,
nämligen att vi under 2000 ska komma ned till 4 %
arbetslöshet, också ska bli en realitet. Där behövs det
alldeles klart ytterligare åtgärder.
Forskning 2000

Anf. 178 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! I den parlamentariska utredningen
Forskning 2000 blev alla partier överens om en ny
princip för forskningspolitiken. Vi skulle inte längre
ha några särskilda organ för ställföreträdarstyrd
forskning, s.k. sektorsforskning, utan all statligt fi-
nansierad forskning skulle föras över till de av fors-
karna själva utsedda forskningsråden.
Av tidningsuppgifter att döma verkar det nu som
att regeringen är på väg att överge denna överens-
kommelse för att i stället gå in för den raka motsat-
sen, en nedläggning av de nuvarande forskningsråden
till förmån för ett vetenskapsråd som utses av rege-
ringen. De nuvarande forskningsråden underordnas
ämnesråd. Dessutom befäster man organisationen för
sektorsforskning.
I en artikel under Brännpunkt i Svenska Dagbla-
det den 11 januari verkar den nya uppläggningen vara
riggad för ett framtida utplånande av den fria forsk-
ningen.
Mina frågor till statsrådet Östros blir därför: Var-
för körs Forskning 2000 över? Vilka nya synpunkter
har tillkommit? Kräver inte detta en ny överenskom-
melse med övriga partier och en fördjupad ytterligare
diskussion i universitets- och forskningsvärlden?

Anf. 179 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är en viktig fråga som Lars
Hjertén ställer. Det är synd att Lars Hjertén inte har
följt med i de forskningspolitiska initiativ som har
tagits under det senaste året. Regeringen lade redan i
våras en proposition som var det första svaret på
utredningen Forskning 2000, som Lars Hjertén näm-
ner. Där slogs de viktiga grundprinciperna fast. Riks-
dagens och regeringens huvudansvar är den fria
grundforskningen.
Det finns många finansiärer i dag som är beredda
att stötta den tillämpade, näringslivsnära forskningen.
Den fria grundforskningen är riksdagens och rege-
ringens viktiga ansvar.
Vi sade också där att regeringen, vilket har be-
kräftats med riksdagsbeslut, tillskjuter uppemot
800 miljoner nya kronor i resurser för att stärka
grundforskningen och forskarutbildningen. Det var en
väldigt viktig signal till forskarvärlden.
Nu ser vi över hur själva myndighetsorganisatio-
nen ska se ut, och vi har en utredning gjord av rege-
ringens vetenskaplige rådgivare Hans Wigzell, som
har föreslagit radikala förändringar. De går ut på att
dels stärka grundforskningen i ett nytt vetenskapsråd,
dels rensa upp i den flora av sektorsfinansiering-
smyndigheter vi har i dag, för att få dem att fungera
bättre, med högre kvalitet, och kunna bidra till kraft-
samlingarna.
Grundforskningen, den fria forskningen, är den
viktigaste prioriteten.

Anf. 180 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Jag tackar för det här svaret. Jag kan
säga att jag via utbildningsutskottet följer den här
frågan mycket nära och där tar till mig all den infor-
mation som vi får. Jag deltar också genom att lyssna
till debatter och följa den tidningsdebatt som har
förekommit nyligen.
Jag vill säga att ingen förnyad kontakt har tagits
med de partier som stod bakom uppgörelserna i
Forskning 2000. Regeringen svänger här, om det som
man kan läsa i tidningarna är riktigt, ungefär
180 grader, men utan någon form av remissbehand-
ling.
Vi i riksdagen får inte veta vad de tusentals fors-
karna ute på universitet och högskolor tycker, dvs. de
som gör jobbet i praktiken. Risken är att byråkrater
och specialintressen tar över.
Man kan förstås tala med olika personer, vilket
statsrådet har gjort, och låta tjänstemän på olika sek-
retariat i Stockholm utreda. Det kan vara aldrig så
imponerande rektorer, men det är inte detsamma som
att få veta hur de arbetande forskarna bedömer ut-
vecklingen, som nu går i rakt motsatt riktning i för-
hållande till vad Forskning 2000 föreslog, i bred
partipolitisk enighet.

Anf. 181 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är bra att Lars Hjertén följer med
i forskningspolitiken. Men beskrivningen av rege-
ringens forskningspolitik känner jag inte alls igen.
Det är en mycket viktig och tydlig signal om att
det är den fria grundforskningen som är riksdagens
och regeringens främsta ansvar. Det är en ganska
skarp skillnad mot den forskningspolitik som fördes
under de år under 90-talet då bl.a. Lars Hjerténs parti
var ansvarigt för forskningspolitiken. Det är den vik-
tiga prioriteten.
Forskning 2000 hade precis det budskapet. De fö-
reslog en myndighetsorganisation, som fick mycket
skarp remisskritik av en mycket bred remissomgång,
både från delar av forskarsamhället och från högsko-
leföreträdare. Det gjorde att det fanns anledning att se
över frågan igen på djupet. Forskning 2000 hade inte
riktigt tittat på det här på det grundläggande sätt som
behövdes. Den utredningen är nu ute på remiss och
har varit föremål för diskussion på en öppen hearing,
och den kommer att resultera i en reaktion från rege-
ringen.
Vi kommer att reformera forskningsfinansiering-
en. Dess huvudsträvan ska vara ökad satsning på
grundforskning, på den fria forskningen, färre myn-
digheter för att förenkla forskningsfinansieringsorga-
nisationen, att se till att vi kan upprätthålla kvalitets-
kraven i all den forskning som bedrivs.
Att vi sätter fri grundforskning som vårt främsta
ansvar innebär inte att vi kan säga att man tar undan
pengar från annan typ av finansierad forskning. Jag
tror inte att forskarvärlden skulle vilja ha det, och det
skulle dra undan resurser från forskningspolitiken.
Telia

Anf. 182 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta på Teliaspå-
ret, som vi delvis har börjat på här i dag.
Ett rykande färskt TT-telegram spekulerar i att en
snar börsintroduktion och utförsäljning av Telia står
för dörren. Det är enligt vår mening i Folkpartiet
väldigt bra, vilket vi har argumenterat för länge.
Jag skulle därför vilja fråga Mona Sahlin om de
här spekulationerna är sanna eller inte. Avser Nä-
ringsdepartementet att komma med en proposition om
en börsnotering och utförsäljning av Telia redan nu i
vår?

Anf. 183 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag har inga andra kommentarer än de
som vice statsminister Lena Hjelm-Wallén hade tidi-
gare till diskussionen om Telia och en eventuell för-
säljning.
Dessutom är jag inte helt dum. Man kanske behö-
ver fundera över i vilka former man diskuterar even-
tuella försäljningar och när man meddelar det. Av
omsorg om Telia tänker jag nog behålla en sund syn
på hur detta ska diskuteras. Det är skattebetalarnas
pengar som vi i regeringen och här i riksdagen nu har
till främsta syfte att bevaka och noga vårda.
Jag har ingen kommentar till eventuella tidpunk-
ter. Inga beslut är fattade ännu.

Anf. 184 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att man ska vara
aktsam om skattebetalarnas pengar, och det är det
som ligger till grund för vårt agerande i den här frå-
gan. Jag förstår om biträdande näringsminister Mona
Sahlin inte vill kommentera det här mer.
Låt mig bara säga att det enligt vår mening är väl-
digt noga och viktigt att man agerar snabbt och tyd-
ligt i den här frågan, just för att inte riskera skattebe-
talarnas pengar. Det har spekulerats i politikerrabat-
ten i debatten om Telia och Telenor tidigare: Hur
mycket ska man sälja ut av statens tillgångar, och hur
mycket ska man bevara?
Låt mig då bara skicka med att just politikerra-
batten och detta att behålla ett statligt majoritetsägan-
de vore skadligt för Sverige, för Telia och för skatte-
betalarna. Låt regeringen diskutera det först, men låt
oss gärna se ett snabbt och konkret resultat och en
proposition så snart som möjligt om en utförsäljning
och börsintroduktion av Telia.

Anf. 185 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Om Eva Flyborg förstår varför jag
svarade som jag gjorde, tycker jag att frågan inte ens
borde ha ställts.
Fisket i Östersjön

Anf. 186 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksminister
Margareta Winberg, och den handlar om resursen
fisk, som vi ska vårda.
Det finns problem i Östersjön, där många rappor-
ter säger att bestånden av torsk, sill och skarpsill
fiskas ut, de s.k. säkra bestånden. Det här är förstås
ett problem, och det finns anledning att tro att det
hänger ihop, eftersom torsken livnär sig rätt mycket
på skarpsill. Det finns en diskussion om det ökade
fisket efter skarpsill, och den diskussionen är känd.
Det jag skulle vilja fråga är om jordbruksminis-
tern är beredd att medverka till att man begränsar
eller sätter stopp för skarpsillfisket om det visar sig
att det påverkar möjligheten att få säkra, hållbara
bestånd av torsk.

Anf. 187 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Mitt svar på den frågan är ja. men
hittills har vi inte fått fram sådana belägg. Mitt be-
sked till bl.a. Fiskeriverket har varit att man med stor
precision ska använda försiktighetsprincipen när man
utarbetar riktlinjer för fisket. Det är också det som går
ut till de tjänstemän som förhandlar om kvoterna för
fisket i Östersjön. Jag vet att Fiskeriverket nu också
tittar på den här frågan, men jag har ännu inte fått
några andra besked än de tidigare.

Anf. 188 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag tycker att det var ett väldigt posi-
tivt svar, och jag tackar för det.
Det finns också en diskussion om att det fiske som
har skett efter skarpsill kallas industrifiske, även om
det egentligen inte finns någon formell sådan benäm-
ning. Man vet att merparten av det fisket inte går till
humankonsumtion utan snarare används för att till-
verka fiskmjöl och andra typer av produkter.
Jag ser det som positivt att jordbruksministern nu
säger att det är viktigt att man tillämpar försiktighets-
principen. Jag tolkar det så att man måste sätta stopp
för det fiske som sker på ett sätt som åtminstone
många biologer anser ohållbart.

Anf. 189 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag har inga andra kommentarer än de
jag hade förut. När det gäller industrifisket vet jag att
Fiskeriverket särskilt har ögonen på detta, i enlighet
med våra diskussioner.
Guinea-Bissau

Anf. 190 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesministern.
Det finns ett litet, mycket fattigt land i Afrika som
heter Guinea-Bissau. Sverige har en lång tradition av
samarbete med det landet, men det har minskat dras-
tiskt på senare tid. Vi i Centerpartiet har protesterat
mot detta, därför att vi tycker att det är fel signaler i
ett känsligt läge.
I söndags var det presidentval där, demokratiskt
genomfört, såvitt jag kan förstå. Nu valdes, med
mycket starkt folkligt stöd, en oppositionspolitiker,
Kumba Yala, till ny president. Bättre förutsättningar
för demokratisk utveckling har väl aldrig funnits i det
landet.
Vad man nu behöver är stöd för att bygga demo-
kratin och stöd för ekonomisk utveckling, eftersom
det är ett mycket fattigt land.
Då vill jag fråga: Är utrikesministern nu beredd
att ompröva de nedskärningar som har gjorts både när
det gäller bistånd och när det gäller diplomati, så att
vi kan stödja utvecklingen i Guinea-Bissau i fortsätt-
ningen?

Anf. 191 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag kan börja med att instämma i att
det är en glädjande process som vi har sett så här
långt. Det tycker vi naturligtvis alla är mycket posi-
tivt.
Nu får vi först se vad det blir för regering. Vi
hoppas att vi kommer att fortsätta att se en stabil
politisk utveckling. När det sedan gäller själva bi-
ståndet och biståndets utformning tror jag att Marian-
ne Andersson bör återkomma till Maj-Inger Klingvall
för att fortsätta den diskussionen efter det att vi har
sett att den positiva utvecklingen fortsätter.

Anf. 192 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Självklart ska jag tala med Maj-Inger
Klingvall om denna fråga. Det kommer jag visst att
göra. Men det är också en politisk bedömning som
jag tror att utrikesministern har del i när det gäller
utvecklingen i landet.
Det talas mycket om konflikthantering och stöd
för demokratibyggen och om att vi ska reagera tidiga-
re, osv., och då tycker jag att det är väldigt viktigt att
vi agerar i strategiska lägen då vi har chans att verkli-
gen ändra utvecklingen och få en effekt av våra insat-
ser. Detta är precis ett sådant tillfälle som vi ofta
diskuterar, och då tycker jag att Sverige också ska ta
den chansen. Då visar vi att vi menar allvar när vi
talar om konflikthantering. Därför tycker jag också att
det är en fråga för utrikesministern.

Anf. 193 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Naturligtvis kommer vi att reagera
mycket positivt på att vi ser ett demokratiskt val och
på att vi också ser en positiv utveckling. Där kommer
Guinea-Bissau att kunna få allt stöd av Sverige i sitt
fortsatta arbete.
Dinehindianerna

Anf. 194 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesministern.
Mänskliga rättigheter förtrampas runtom i världen
dag och natt. Det är fruktansvärda saker som sker
ständigt och jämt. Vi diskuterade bl.a. detta i går i
den allmänpolitiska debatten.
Jag skulle vilja ta upp ett särskilt fall av grovt
brott mot mänskliga rättigheter. Det handlar om Di-
nehindianerna i amerikanska staten Arizona, som nu
tvångsförflyttas från sitt ursprungsområde i Big Mo-
untain. Detta är en rest av indianer på kanske 200
som tvångsförflyttas på grund av en kolfyndighet som
regeringen är intresserad av.
Nu vet jag att utrikesministern har fått lite infor-
mation om detta. Jag skulle vilja höra om utrikesmi-
nistern på något sätt tänker agera i denna fråga. Det är
en symbolfråga. Det handlar om ursprungsfolk, bl.a.

Anf. 195 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag måste erkänna att jag inte har fått
information om detta exempel. Jag återkommer gär-
na, men jag vill nog sätta mig in i frågan lite närmare
innan jag ger något svar på frågan om ett eventuellt
agerande och en uppfattning.
Rapport om bintjepotatisen

Anf. 196 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! För någon vecka sedan kom en larm-
rapport om potatis som innehöll kadmium. Det är
alldeles uppenbart att rapporten var felaktig och vil-
seledande. Livsmedelsverket har försökt tillrättalägga
felaktigheterna i rapporten. Skadan är dock redan
skedd. Potatisproducenter med stora lager av just
bintjepotatis - det rör sig om 130 000 ton - har svårt
att sälja dessa partier.
Är jordbruksministern beredd att i positiv anda
stryka under vad Livsmedelsverket sagt i frågan och
därmed stärka tillrättaläggandet?

Anf. 197 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Om jag minns saken rätt var det
t.o.m. så att det var ett företag som sålde en pota-
tissort som konkurrerade med potatissorten bintje
som gick ut med denna rapport. Det gör inte saken
bättre. Det är ett väldigt fult sätt att konkurrera.
Livsmedelsverket är den expertmyndighet som
har att bedöma sådana här frågor och därmed också
uttala sig i dem. Man har bedömt situationen, uttalat
sig och konstaterat att detta inte var korrekt. Det
fanns ingen sådan skada på dessa potatisar. Kan det
hjälpa att jag understryker vad Livsmedelsverket har
sagt gör jag gärna det.

Anf. 198 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag delar upp-
fattningen att det är väldigt olyckligt när ett konkurre-
rande företag gör ett sådant utspel. Jag är också av
den uppfattningen att det är bra att Livsmedelsverket
var på bettet, men det förhindrar inte, vilket jag är
glad att jordbruksministern håller med om, att också
statsrådet på området hjälper till dels för att tillrätta-
lägga och styrka detta, dels för att sådana saker inte
ska upprepas i framtiden.

Anf. 199 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det är absolut så. Jag kan säga här
och nu att det inte finns något kadmium i bintje enligt
Livsmedelsverkets bedömning.
Kvinnoorganisationerna och Sams

Anf. 200 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
jordbruksminister Margareta Winberg. Det pågår en
konferens i Genève som arrangeras av Economic
Commission for Europe. Jag var där i måndags och
tisdags med NGO-organisationerna. Vi följde upp
frågor från Peking och förberedde Peking + 5 i New
York, och det föreslogs också en stor kvinnokonfe-
rens år 2005.
I Sverige har vi sedan tre år tillbaka en paraplyor-
ganisation - Sams - som har arbetat med och följer
upp de prioriterade områdena kvinnors livssituation
och kvinnors inflytande. Det vet Margareta Winberg.
Målet är att höja kvinnors status, stärka deras hand-
lingsförmåga och få bort diskriminering av kvinnor
på alla områden i samhället.
Problemet som denna paraplyorganisation har är
att man inte har pengar. Man har inte råd med medar-
betare. Man har inget kansli. Vi förstår på kvinnoor-
ganisationerna att de har upplevt att regeringen
egentligen ville ha denna typ av samarbetsorganisa-
tion som en kontakt direkt gentemot EU. Därför und-
rar jag om det finns några tankar på att förbättra situ-
ationen för Sams.

Anf. 201 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Låt mig först säga några ord om Ge-
nève. Det är en väldigt viktig konferens - en förbere-
delsekonferens till det stora mötet i New York i juni -
Peking + 5. Det är också mycket bra att Sams och
andra har kunnat åka dit och delta i detta förberedel-
searbete. Sams är nu inte en organisation som funge-
rar som samtalspartner visavi EU, utan den arbetar
med alla frågor som rör detta område. Det är lättare
att tala med en part som alla kvinnoorganisationer har
talat sig samman om än att tala med alla organisatio-
ner för sig.
Däremot kan regeringen inte ge ett kontinuerligt
verksamhetsbidrag till en sådan paraplyorganisation.
Verksamhetsbidragen ges till de enskilda organisatio-
nerna. Vi har gjort det hittills. Vi funderar nu på hur
det ska gå till i fortsättningen. Min uppfattning är att
det inför vårt ordförandeskap i EU, där jämställdhets-
frågorna kommer att vara viktiga och betydelsefulla,
är väldigt viktigt att Sams kan spela en roll. Min
uppfattning är att man kan få ett ekonomiskt stöd till
det.

Anf. 202 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag förstår intentionen, men kvinno-
organisationer över huvud taget får väldigt lite stöd
gemensamt. Reglerna är så krångliga att det inte är
många kvinnoorganisationer som arbetar på det sättet
i dag. Det råder en strikt ordning i regelsystemet.
Man vill arbeta lite mera fritt och i nätverk. Det blir
väldigt problematiskt att tigga sig fram år för år.
Det är samma problem som många unga kvinnor
upplever när de ska ut i arbetslivet. Vi såg i en rap-
port som DN har tagit upp i dag att 22 % av flickorna
sju år efter grundskolan inte studerar och inte är ute i
arbetslivet. Det har funnits en missuppfattning om att
unga kvinnor gärna jobbar med projekt och liksom
tigger sig fram. Det är det jag undrar om. Långsiktig-
heten är viktig.

Anf. 203 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag förstår det här. Men problemet
handlar ju om vad kvinnoorganisationerna själva ska
göra och vad Sams ska göra. Vem ska finansiera det
ena, och vem ska finansiera det andra?
Kvinnoorganisationerna och organisationer som
arbetar med jämställdhet har verksamhetsbidrag.
Sams har haft det från vissa särskilda medel som jag
som jämställdhetsminister har hand om. Men lång-
siktigt måste detta få en lösning på ett annat sätt.
Men, som jag sade, inför det viktiga första halvåret
nästa år tror jag att Sams kan spela en roll. Sams
består ju av alla dessa organisationer. Därför ser jag
fram emot diskussionen om vad Sams kan göra då.
Och jag är beredd att bidra ekonomiskt om det är en
bra verksamhet.
Välfärdsbokslutet

Anf. 204 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag vill också ta upp Joakim Palmes
utredning när det gäller välfärdsbokslutet över 90-
talet.
Det är ju inte bara ensamma mammor och fattig-
pensionärer som har fått det sämre. Stora grupper
ungdomar och invandrare och inte minst barnen har
drabbats. T.ex. har dagisgruppernas storlek ökat med
30 % utan någon personalförstärkning. Vart sjätte
förskolebarn finns i familjer som lever under social-
bidragsnormen.
En lång rad försämringar räknas upp i den här ut-
redningen. Det gäller trygghetssystem och väl-
färdstjänster. Kommittén konstaterar samtidigt att det
finns stora kunskapsluckor när det gäller hur de här
försämringarna påverkar de drabbade och vilka kon-
sekvenser det får för samhället.
Mina frågor till Lena Hjelm-Wallén blir då: Hur
kommer regeringen att följa upp den här kommitténs
arbete? Och vad drar man för lärdom av kommitténs
utvärdering och slutsatser?

Anf. 205 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Regeringen kände ett behov av att få
veta hur välfärden har utvecklats under 90-talet. Det
var grunden till att vi bad mycket kvalificerade fors-
kare att gå igenom situationen. Utgångspunkten var
alltså att vi saknade kunskap på många områden. Nu
har vi fått kunskap. Beslutsfattandet står ju säkrare
när man har ett bättre beslutsunderlag. Likväl var det
lätt att inse att barnfamiljerna hade drabbats väldigt
hårt. Därför har vi under flera år fokuserat barnfa-
miljerna som dem som ska få mer av den tillväxt som
vi nu gemensamt skapar.
När det gäller den här utvecklingen vill jag säga
att det blev sämre fram till 1997. Sedan har det vänt.
Det säger också forskarna. Det är viktigt att komma
ihåg det. Det ser inte likadant ut hela tiden under 90-
talet. Det var väldigt besvärligt i början. Sedan har vi
med gemensamma resurser lyckats vända den ut-
vecklingen.

Anf. 206 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Vi har fått väldigt mycket statistik,
men det är kanske lite svårare att få fram de långsik-
tiga effekterna och konsekvenserna för de drabbade.
Man måste fortsätta att bevaka och utvärdera hur det
går för barn i större dagisgrupper och hur det går för
skolbarn som inte längre har de här kringresurserna i
skolan.
Men på kort sikt är det naturligtvis viktigt att man
gör ett vägval, t.ex. inför budgetarbetet. Är det trygg-
hetssystemen och våra välfärdstjänster som kommer
att ha högsta prioritet eller är det fortsatta skattesänk-
ningar? Det tror jag är en väldigt viktig fråga inför
kommande budgetarbete.

Anf. 207 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det underlag som vi får är till för oss
politiker men också för forskare och utvärderare, så
att vi ska kunna se mer i detalj och veta mer när vi
gör våra prioriteringar. Det är väldigt viktigt. Väl-
färdsprojektet fortsätter också. Det här är bara en
första rapport som vi har fått.
Vi gjorde faktiskt ett vägval för flera år sedan. Vi
säger att vi måste satsa på kärnverksamheterna i sam-
hället. Det är vård, skola och omsorg. Därför har vi
givit kommunerna och kommunernas bidrag prioritet
i budgetarbetet. Det tänker vi fortsätta med. Dess-
utom handlar det om transfereringar då speciella
grupper är utsatta. Jag har nämnt barnfamiljer. Det
handlar också om de sämst ställda pensionärerna.
Man måste prioritera på det sättet. Det är klart att det
är större summor. Det är det viktiga i politiken. Det är
t.o.m. viktigare än den skattesänkning som vi nu är
inne i som är en kompensation till löntagarna för
egenavgifterna.
Tryggheten för kvinnor

Anf. 208 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Som en kommentar till den förra frå-
gan vill jag säga att det är bra att välfärdsbokslutet
har befäst det som Unga Örnar såg redan för två år
sedan. Vi frågade ut 8 200 barn om hur de hade det
och kände i samhället i stort. Vi såg redan då att det
var barn till ensamstående och barn med någon föräl-
der född utomlands som kände en otrygghet, inte
hade någon trygghet i skolan osv. Därför är det bra att
man satsar på kommunerna.
Men min fråga gäller egentligen trygghet över hu-
vud taget, trygghet i familjen, trygghet på jobbet och
trygghet i anställningen.
Frågan till biträdande näringsministern gäller alla
de kvinnor som länge har levt på vikariat och känt en
stor otrygghet i arbetet. Kan man se att den nya lag-
stiftning som trädde i kraft vid årsskiftet har gett
resultat när det gäller dessa kvinnor?

Anf. 209 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Glädjande nog kan vi se mycket bra
resultat av det som Monica Green nu tar upp, nämli-
gen den ändring i arbetsrätten som gjordes för att ge
en större trygghet åt alla dessa tjejer, som det oftast
handlar om, som har sprungit runt på springvikariat,
timanställningar och korta vikariat. De har nu fått en
rättighet att få fast anställning efter ett visst antal år.
Detta berör glädjande nog nära 60 000 kvinnor. De
har nu fått en möjlighet till en fast anställning.
Nu på måndag går vi vidare med en överenskom-
melse som låg i Vårdkommissionens arbete. Staten,
Kommun- och Landstingsförbunden ihop med facken
har nu åtagit sig att på ett år halvera deltidsarbetslös-
heten, så att de här kvinnorna också får en möjlighet
att vara med och bidra mer i vården - som de vill -
och få den arbetstid som de efterfrågar. Därmed får
de en större möjlighet att försörja sig själva. Den
frågeställningen är oerhört viktig.
Fler fasta anställningar har blivit resultatet. Nu går
vi vidare, så att det blir fler heltidsanställningar åt de
kvinnor som önskar det.

Anf. 210 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Det låter betryggande. Det handlar
just om en trygghet. Man vågar satsa mer på framti-
den om man har en trygghet både i familjen och på
jobbet. Om kvinnorna i vården dessutom kan leva på
sin lön, vilket de kanske inte har klarat tidigare, är det
ju ett framsteg.
Det krävs en barnvänlig politik, eftersom barnafö-
dandet har minskat i Sverige. Pippi Långstrump säger
att man måste gå i skolan för att ha sommarlov. Kan
det vara så att man vågar skaffa barn om man har en
trygghet i anställningen och faktiskt har ett jobb,
eftersom man då kan vara föräldraledig?

Anf. 211 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Det råder en viss förvirring. Jag heter
inte biträdande näringsminister, utan jag är statsråd i
Näringsdepartementet med vissa ansvarsområden.
Vi jobbar mycket med det som är en tillväxtfråga
och som Monica Green nu tar upp. Många av oss
lever längre och längre. Det är bra, men om det sam-
tidigt föds allt färre barn blir försörjningsbördan väl-
digt skev. Då är detta en viktig tillväxtfråga och nä-
ringspolitisk fråga att ställa sig; jag tror att Monica
Green är inne på rätt svar. Innebär en otrygghet i
anställningen och en svårighet att kombinera för-
värvsarbete med föräldraskap att många kvinnor
avstår från eller skjuter upp barnafödandet? Jag är
övertygad om att svaret är ja.
Det här tittar vi på - det gäller både hur trygghets-
systemen ser ut och hur arbetsrätten ser ut - för att
verkligen garantera att tryggheten ska kännas så stark
att man vågar gå in i det livslånga projekt som det är
att skaffa barn och bli förälder. Därmed tror vi att
tillväxtpolitiken blir starkare och att vi har lättare att
klara av försörjningsbördan i framtiden. Dessa saker
hänger alltså ihop.
Renbete på åkermark

Anf. 212 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksminis-
tern.
Jag har framför mig ett svar som jag fick för ett år
sedan på en skriftlig fråga. Det gäller problemet med
renbetning på åkermark i norra Sverige.
Jag vill fråga vad som har hänt. Det utlovades i
det skriftliga svaret att man under våren 1999 skulle
få en rapport med förslag till åtgärder. Det kan rimli-
gen inte vara tillfredsställande att vi inte ska kunna
lösa detta problem någon gång. Jordbruksverket fick
uppgiften i april 1997. Tycker jordbruksministern att
det här är en tillfredsställande situation?

Anf. 213 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det som Åke Sandström tar upp är en
stor och oerhört kontroversiell fråga i de delarna av
landet. Det visar inte minst de reaktioner på ILO-
utredningen som det har givits uttryck för i remissva-
ren och vid de informationsmöten som vi på Jord-
bruksdepartementet har haft runtom i Norrlands in-
land om ILO-utredningen. I denna lägger man fram
ett antal förslag, och jag har lovat att vi ska komma
fram med en proposition utifrån dessa under det här
året. Vad den propositionen kommer att innehålla kan
jag inte säga nu, för det håller vi på att bereda.
I ILO-utredningen föreslår man bl.a. en gräns-
dragningskommission som så att säga ska dra ett
streck, om möjligt en gång för alla, som säger var
betet ska få försiggå och inte. Det finns också en hel
del andra förslag, inklusive undertecknandet av ILO-
konventionen. Vi får alltså avvakta den propositio-
nen.
Dessutom pågår det samtal, som jag inte kan gå in
närmare på, i exempelvis Härjedalen för att se om
man där kan komma ifrån de mycket stora och dyra
processer som man är mitt uppe i.

Anf. 214 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Det här är två olika saker. Det handlar
delvis om skadereglering för skador som uppkommer
på privat åkermark. Detta trodde vi och hade för av-
sikt skulle lösas genom den särskilda utredning som
tillsattes av Jordbruksverket. Jag misstänker att det nu
blir så att man har ILO-konventionens utredning som
förevändning för att det inte ska hända någonting på
det här delområdet. Är det rätt uppfattat? Nu avvaktar
man alltså. Man gör ingenting åt det här problemet
utan avvaktar hela den mycket svåra ILO-
konventionen.

Anf. 215 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Nej, det är inte sanningen. Jag sade
dels att vi arbetar med en proposition om vissa av
ILO-utredningens förslag, dels att det pågår ett arbete
i Härjedalen - det är begränsat till Härjedalen - för att
se om man kan lösa ut de här frågorna. Det är nämli-
gen en fråga mellan samerna och markägarna i första
hand. Staten är primärt inte inblandad, men jag kan
naturligtvis inte stillatigande se att man inte klarar av
att lösa det. Jag försöker alltså samtalsvägen stötta det
hela. Dessa samtal pågår alltså i Härjedalen, där pro-
blemen för närvarande är störst.
Iran

Anf. 216 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesministern.
Budskapen om övergrepp, våld mot enskilda och
kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran duggar
fortfarande ganska tätt i nyhetsmedierna. Alltifrån
dödsstraff och mord på kända och okända fri-
hetskämpar till tortyr och långa utdömda fängelse-
straff för unga tonåringar efter summariska rättegång-
ar äger rum. Lemlästningar och barbariska medeltida
straff mot män, kvinnor och ungdomar ses som na-
turliga inslag i rättskipningen. Utvecklingen mot
vidgad yttrandefrihet och fördjupad demokrati väntar
fortfarande på sitt förverkligande. Förföljelserna av
intellektuella och politiskt och religiöst oliktänkande
är legio.
Varken den svenska riksdagen eller den svenska
regeringen har stillatigande åsett detta. Men frågan är,
utrikesministern, om inte regeringen skulle kunna
agera med ytterligare skärpa och intensitet för att
kasta ljus över dagens missförhållanden i Iran.

Anf. 217 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag kan bara instämma med Henrik
Järrel: Det är en väldigt oroande situation som vi ser i
Iran. Vi trodde under en period att regimen i Iran
skulle röra sig mot en ökad öppenhet och en ökad
demokratisering. Tyvärr har det under hösten kommit
allvarliga rapporter som pekar på att reformprocessen
har gått i stå och att reaktionära krafter återigen har
tagit en stor del av inflytandet i Iran.
Vi gör allt vad vi kan från den svenska regeringen
för att agera bilateralt, direkt mot Irans regering. Jag
har själv haft ett samtal med den iranske utrikesmi-
nistern, i samband med FN:s generalförsamling, för
att påtala hur oerhört hårt vi från svensk sida ser på
de övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker i
Iran. Vi har också utnyttjat EU och kontakterna via
EU för att driva på Irans regering när det gäller att
förbättra de mänskliga rättigheterna.

Anf. 218 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag vet, utrikesministern, att rege-
ringen har försökt att agera i olika sammanhang. Men
frågan är om man inte på något sätt måste intensifiera
ansträngningarna och försöka få det internationella
samfundet att bättre svara upp mot de här kraven och
önskemålen, att få med EU och Förenta nationerna på
ett mera samlat agerande gentemot den här typen av
regimer. Iran är ju inte den enda, gubevars, men en
som sticker ut väldigt väl i medvetandet.
Jag undrar bara om inte utrikesministern ser några
ännu inte riktigt prövade vägar som man skulle kunna
välja att vandra för att se om det inte går att intensifi-
era ansträngningarna.

Anf. 219 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! När vi ser nya vägar försöker vi också
omedelbart att använda dem. Vi har också försökt att
genom EU agera ännu kraftigare när det gäller
mänskliga rättigheter. EU har ju också prioriterat t.ex.
arbetet mot dödsstraffet under det senaste året. EU
har också vid ett flertal tillfällen, bl.a. med Iran, tagit
upp olika aktuella exempel på hur mänskliga rättig-
heter förtrycks. Man har också agerat när det gäller
dödsstraffet och en demokratisering i Iran.
Vi har alltså försökt, och kommer naturligtvis att
fortsätta, att intensifiera ansträngningarna både vad
gäller Iran och vad gäller andra länder där vi ser
övergrepp mot mänskliga rättigheter.
Arbetslösheten bland ungdomar

Anf. 220 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Mona
Sahlin.
I Dagens Nyheter i dag redovisas en undersökning
som säger att var femte flicka som slutar skolan di-
rekt efter nian hamnar helt utanför arbetsmarknaden.
Sju år efter grundskolan uppger 22 % av de här flick-
orna att de varken studerar eller arbetar. Många söker
inte ens jobb längre, detta trots att de säkert skulle
fungera väldigt bra på arbetsmarknaden och i arbets-
livet. Kravet på utbildning stänger dem ute.
Signaler har kommit från annat håll om att in-
vandrarungdomar har svårt att få fotfäste på arbets-
marknaden.
Den generella arbetslösheten sjunker. Men de ut-
satta grupperna - i många fall de mindre studiemoti-
verade eleverna - stängs ute från arbetslivet. Detta
skapar ett utanförskap som har stor betydelse och
förödande konsekvens för dessa ungdomars liv, men
också för samhället i stort.
Vad avser statsrådet vidta för åtgärder med anled-
ning av dessa alarmerande rapporter?

Anf. 221 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag önskar att jag nu hade några enkla
och tydliga saker att meddela som löste detta pro-
blem. Det har jag inte. Däremot finns det ett antal
områden som berör både vårt departement, dvs. Nä-
ringsdepartementet, och andra statsråds arbete i Rege-
ringskansliet och som handlar om denna fråga. Även
om den rapport som berördes här är ny har problemet
varit känt en längre tid. Det finns grupper av ungdo-
mar där klassfrågan är en faktor och den etniska bak-
grunden en annan som förstärker deras utanförskap.
Inte minst är det också en könsfråga, såsom den här
rapporten visar.
Bl.a. har utbildningspolitiken lagts om väldigt
tydligt de senaste åren. Man måste alltid ges en chans
till för att få den utbildning och kompetens som krävs
för att komma in på arbetsmarknaden. Också om man
av olika skäl har misslyckats med eller hoppat av den
första chansen, nämligen grundskole- och gymna-
sieutbildningen, måste vi se till att det alltid finns en
chans till. Det systemet har redan betytt mycket för
många av de här grupperna, men det behöver förstär-
kas på olika sätt.
Arbetsmarknads- och diskrimineringspolitiken,
två andra faktorer som berör de här grupperna, står
också i fokus för det vi nu jobbar med på departe-
mentet.

Anf. 222 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Jag förstår
mycket väl att detta egentligen berör två områden,
både utbildning och arbetsmarknad.
Mona Sahlin har inte ett heltäckande svar. Det är
skönt med den öppenheten, dvs. när ministrar inte
alltid redovisar att de har det enda rätta svaret. Jag
skulle då gärna vilja lämna några bidrag som kanske
kan vara användbara.
Jag tror att vi behöver en annan sorts utbildnings-
politik, såväl inom utbildningsväsendet som inom
arbetsmarknadspolitiken. Det ska vara en utbildnings-
form som knyter näringslivet och den offentliga sek-
torn i stort närmare varandra. Det ska finnas en möj-
lighet till någon form av lärlingsutbildning såväl
inom grundskola, gymnasieskola som arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd. Den lärlingsutbildning som finns
i gymnasieskolan i dag fyller inte det syftet. Det be-
hövs en mer praktisk inriktning redan från början. De
höga teoretiska kraven finns fortfarande kvar. Det är
en fälla som skapar mindre motivation att över huvud
taget börja gymnasieskolan för dessa ungdomar.
Det är olyckligt att utbildningsvägarna ser så en-
sidigt teoretiska ut i dagsläget. Vi behöver ha en stör-
re bredd på utbildningarna.

Anf. 223 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Utan att gå in på det konkreta exem-
pel frågeställaren nämnde, kan jag säga att vi för
diskussioner med parterna på arbetsmarknaden om
vilket ansvar och vilken hjälp de kan bidra med för att
öppna fler möjligheter för dessa grupper att få en
chans att pröva sin kompetens på arbetsmarknaden.
Då ligger det Maria Larsson nämnde nära.
Men jag vill också betona att de riktigt stora lös-
ningarna för de grupperna, ofta kvinnor, ofta med en
annan etnisk bakgrund än den svenska, ligger i för-
ändringarna i innehållet i utbildningen och arbets-
marknadspolitiken och möjligheten och rätten att
bygga på och förändra den kunskap man fick när man
var ung. Vi prioriterar mångfaldsarbetet på Närings-
departementet. Vi får säkert anledning att återkomma
till frågan.
EU:s jordbrukspolitik

Anf. 224 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag vill samtala med jordbruksminis-
tern.
En av förutsättningarna för att åstadkomma en ut-
vidgning av EU är ju en reformering, avreglering, av
jordbruket. Det blir tydligt när de nya kandidatlän-
derna ställer krav på ersättningar inom jordbruket
motsvarande de som gäller för närvarande.
Det förefaller mig som om lite händer just nu. Är
någonting på gång från Sveriges sida när det gäller att
ta ytterligare steg för reformering av jordbruket?

Anf. 225 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag är lika orolig som Harald Nord-
lund över detta. Det är alldeles riktigt att en förutsätt-
ning för att de nya länderna ska kunna komma med i
EU är att vi kan lösa konflikten. Det är en verklig
konflikt. De nuvarande pengarna, såsom de är förde-
lade till de nuvarande länderna, räcker inte att förde-
las i lika stor utsträckning till de nya länderna.
I Polen finns två miljoner bönder som alla väntar
på dessa nya pengar. Den lösning när det gäller jord-
brukspolitiken som förefaller vara för handen just nu
är att dessa nya länder får komma in på annorlunda
villkor än de nuvarande medlemsländerna.

Anf. 226 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Uttalanden från kandidatländernas si-
da tyder på att man inte kommer att acceptera att
komma med på andra villkor.
Det torde vara så att man måste jobba med den
frågan, och man måste också jobba intensivt med att
reformera och avreglera jordbruket.
Kommer Sverige att använda sitt ordförandeskap
på något särskilt sätt? Finns det någon särskild strate-
gi för att inom ramen för ordförandeskapet åstad-
komma resultat på området?

Anf. 227 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att kandidatlän-
derna förväntar sig detta och att de för dagen inte
accepterar någonting annat än att komma in på lika
villkor som nuvarande bönder har. Det måste bli en
förhandling. Då kommer jag in på det svenska ord-
förandeskapet. Sannolikt kommer denna förhandling
att föras under vårt ordförandeskap om ett år - åt-
minstone med några av länderna. Då får vi anledning
att ta upp diskussionen.
Det är ingen svår diskussion för Sverige. Vi har
vår linje klar. Vi vill ju avreglera i betydligt större
utsträckning än vad vi hittills åstadkommit.
Vi har också WTO-förhandlingarna som sannolikt
kommer i gång efter presidentvalet i USA. Då kom-
mer de att sammanfalla med det svenska ordförande-
skapet.
Jag ser fram emot en spännande tid första halvåret
2001 både på det här området men också på andra
områden, t.ex. angående vitboken om livsmedel som
just har kommit ut. Vi ska besluta om ett antal nya
regelverk under vår tid som ordförandeland.
Kulturen i skolan

Anf. 228 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsmi-
nister Thomas Östros.
Dagarna före jul kom det ett mycket trevligt
pressmeddelande om att man skulle göra satsningar
på kultur i skolan och att Malmö högskola skulle få i
uppdrag att analysera hur kulturprojekt fungerar i
skolor i Malmöregionen. Analysen ska sedan eventu-
ellt ligga till grund för lärarutbildning.
Vårt land är långt, och regionerna ser olika ut.
Malmö är en växande region, men i norr är det en
avfolkningsregion. Finns det funderingar på att utvid-
ga projektet så att liknande uppdrag kan ges till hög-
skolor även i norr, eller går det att utvidga Mal-
möprojektet att även titta på hur kulturen påverkar
eleverna i norr?

Anf. 229 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Kulturen i skolan är naturligtvis vik-
tig, både när det gäller den konkreta vardagen i sko-
lan men också att den finns som en viktig del av lä-
rarutbildningen. Det är en diskussion om hur man för
fram kulturen på ett sådant sätt att den väcker kultur-
intresset hos våra barn.
Detta projekt är ett steg. Det går naturligtvis att
också i framtiden diskutera andra steg. Men det är för
tidigt att säga något i dagsläget.

Anf. 230 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Landet är långt. Det finns mycket att
jämföra. I norr finns minoritetsspråken och deras
kultur som påverkar eleverna. I Malmö finns många
invandrare och deras olika kulturer. Det skulle vara
berikande att jämföra dessa olika landsdelar. Vi
svenskar är olika från söder till norr. Det skulle vara
berikande för hela projektet att titta på delar av Sveri-
ge. Även om det inte görs nu, hoppas jag att utbild-
ningsministern har det i åtanke när det blir nya pro-
jekt. Landet är långt, och vi fungerar olika.

Anf. 231 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag kan på stående fot lova att jag
kommer att komma ihåg att vi har ett långt land.
Hushållsnära tjänster

Anf. 232 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Sedan den 1 januari i år pågår det för-
sök med sänkt moms på arbetsintensiva tjänster. Nio
länder deltar, dock inte Sverige. Det kan jag ha för-
ståelse för - sänkt moms är begränsad.
Nu har det kommit en propositionsförteckning om
vilka förslag som regeringen ska lägga fram för riks-
dagen. Där finns ingenting som antyder att regeringen
kommer att lägga fram ett förslag som berör de hus-
hållsnära tjänsterna. Ändå vet jag att biträdande nä-
ringsminister Mona Sahlin är positiv till att göra nå-
gonting. Det är mindre än ett år sedan Mona Sahlin
och jag debatterade detta, och vi var ganska överens.
Har regeringen pratat sig samman för att lägga
fram ett förslag som berör hushållsnära tjänster i
förhoppningsvis vårpropositionen?

Anf. 233 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Vi har haft många diskussioner om
detta. Det gäller inte bara vad man tycker i sakfrågan
utan också en prioritering mellan många olika skatte-
frågor. Jag kan inte i dag lämna något annat besked
än vad jag gjorde i riksdagen i interpellationsdebatten
för en tid sedan. Regeringen tittar på denna fråga, inte
minst utifrån aspekten med svartarbete och möjlig-
heterna att öka inkomsterna till staten. Frågan ska
ingå i de skatteöverläggningar som ska föras med de
övriga partierna i riksdagen. Därutöver har jag inga
andra besked att lämna i dag.

Anf. 234 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Beskedet är tyvärr lite negativt. Det är
ett år sedan jag fick i princip samma besked, nämli-
gen att det inte gick att lämna något besked om det
skulle komma något förra året. Så hänvisade man till
de pågående skattesamtalen. Vi har inte riktigt grepp
om de fortfarande pågår eller inte. Det är ju ett tag
sedan partierna träffades. Nog är detta en prioriterad
fråga med just de aspekter som biträdande näringsmi-
nistern tog upp, bl.a. svartarbete.
Samtidigt vet vi att väldigt många skulle efterfrå-
ga dessa tjänster om det bara var rimliga priser på
dem. De som jobbar i den här sektorn står ju utanför
hela vårt socialförsäkringssystem. De har det inte så
där jättebra. Så nog är det en angelägen fråga.
Jag hoppas innerligt att det är fler än biträdande
näringsministern som driver denna fråga inom rege-
ringen.

Anf. 235 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Vi tittar på en mängd olika frågeställ-
ningar som handlar om hur vi kan bredda arbets-
marknaden, hur vi kan få fram nya företag inom
tjänstesektorn, hur vi ska komma åt svartarbetet och
därigenom skapa större trygghet för fler anställda och
få större inkomster till staten. Allt detta är angelägna
frågor, och i det sammanhanget ingår den fråga som
vi nu diskuterar om hushållsnära tjänster och skatte-
nivån på dem.
Men som konkret svar kan jag inte säga annat än
att detta är ett av övervägandena som kommer att
ingå i de skattesamtal som förs med de andra partier-
na. Sedan får vi se vad det ger.

Anf. 236 TALMANNEN:
Detta fick bli det sista inlägget i denna frågestund
som därmed är avslutad. Jag tackar regeringens och
kammarens ledamöter för er medverkan. Som vanligt
hann vi inte med alla frågor som det fanns önskemål
om att få ställa här. Tack ska ni ha!
3 § Allmänpolitisk debatt (forts. från 1 §)
Frågor om trygghet (forts.)

Anf. 237 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Vi vet att ett väl fungerande rättssam-
hälle är en förutsättning för ett gott samhälle. En av
statens klassiska uppgifter är just att garantera med-
borgarna trygghet till liv och lem. Därför är det en
paradox att det demokratiska Sverige med världens
förmodligen största offentliga sektor inte klarar av
den uppgiften.
Brott, fysisk otrygghet och förfall hotar grunderna
för ett öppet och demokratiskt samhälle. Det är be-
drövligt att nästan två miljoner svenskar varje år
utsätts för brott. Trots världens högsta skatter lyckas
vi i Sverige inte att skapa trygghet mot brott och
övergrepp.
Andelen uppklarade brott minskar stadigt. 1996
klarades endast 21 % av de anmälda brotten upp. Vi
ska väl komma ihåg att de som drabbas hårdast av
brottsligheten och ett hårdnande samhällsklimat är de
resurssvagaste. Just därför är det en angelägen demo-
kratisk uppgift att bekämpa brottsligheten.
Om vi ser på 90-talet finns det några starkt oroan-
de inslag i det svenska rättssamhället, och det gäller
främst ökningen av den organiserade brottsligheten
som ofta har internationella förgreningar, ökningen
av de grova våldsbrotten och ökningen av brottslighet
med nazistiska förtecken.
Men Folkpartiet understryker alltid att det från so-
cialliberal utgångspunkt är viktigt att vara lika hård
mot brottsligheten som mot brottslighetens orsaker.
Dåliga skolor, segregation och social utslagning
måste mötas med politiska åtgärder. Men vi liberaler
kan inte heller passivt se på när förtroendet för rätts-
samhället undergrävs.
Folkpartiet vill med skärpa än en gång understry-
ka hur viktigt det är att först och främst se till att
förhindra att brott begås.
Orsaken till brottsligheten kan sökas i otrygga
uppväxtförhållanden - otrygga vuxna ger otrygga
barn - dålig normbildning från vuxenvärlden, dåliga
skolor och dåligt med resurser till barn med problem.
Vi måste en gång för alla slå fast att mobbning
och våld inte hör hemma i skolan. Därför ska norm-
bildningen när det gäller ordning, hänsyn och förbud
mot våld i skolan bli striktare. Lärares och övrig per-
sonals befogenheter att upprätthålla normerna måste
öka. Allvarliga former av våld och kriminalitet i
skolor ska polisanmälas.
Det är också viktigt att möta brottsligheten genom
olika åtgärder som minskar möjligheterna att berika
sig genom det brottsliga beteendet.
För att ett rättssamhälle ska fungera måste vi ock-
så komma ihåg att hela rättskedjan med polis, åklaga-
re och domstolar ska fungera på ett sådant sätt att
medborgarna känner förtroende för myndigheterna.
Det tragiska är att vi tyvärr inte är där i dag.
Alldeles för många människor - och då särskilt
unga människor - känner stark misstro mot de
rättsvårdande myndigheterna, och det, fru talman, är
mycket illavarslande.
I den debatt som vi hade i samband med budgeten
redogjorde jag för Folkpartiets syn på polis, åklagare
och domstolar, och vi hade också en särskild debatt
om domstolarna här i kammaren. Därför vill jag som
Folkpartiets representant i dag särskilt tala om två
frågor, och de gäller brottsoffren och kriminalpoliti-
ken.
Att utsättas för brott är en grov och allvarlig
kränkning av den personliga integriteten. När en
individ utsätts för brott rubbas hans eller hennes för-
troende för hela samhället. Denna känsla förstärks
verkligen om den person som har blivit drabbat be-
möts negativt eller med ointresse av de rättsvårdande
myndigheterna. Om man däremot blir bemött med
respekt, erkännande och intresse då förstärks känslan
av tillit till och samhörighet med samhället.
Skydd mot att samhället genom sitt agerande mot
brottsoffret gör detta till ett offer, även i förhållande
till samhället, är lika viktigt som skydd mot det ur-
sprungliga brottet. Brottsoffret ska ha samhällets
reservationslösa uppmärksamhet och stöd. Samhällets
åtgärder och insatser för att erkänna och stärka
brottsoffrens rättigheter är grundläggande för upple-
velsen av rättvisa och trygghet i samhället.
Men vi kan aldrig nog understryka att den vikti-
gaste samhällsinsatsen för brottsoffren är att se till att
brottet mot dessa personer aldrig begås. När brott har
begåtts är det viktigt att komma ihåg två grundläg-
gande principer: brottsoffrets rättigheter ska ges
samma prioritet som den misstänktes och processen
får aldrig medföra att brottsoffrets problem på något
sätt ökar, s.k. sekundär viktimisering.
Brottsoffret ska ha rätt till respekt, att få informa-
tion, skydd för personlig integritet, ekonomisk kom-
pensation samt rätt att både ge och inhämta informa-
tion. Här måste vi komma ihåg att se till att alla myn-
digheter blir bättre på det här, och det är inte bara en
fråga om pengar, utan det gäller att ändra på invand
kultur och inställning till människor.
Jag vill nämna några konkreta åtgärder som vi fö-
reslår och som vi hoppas ska förbättra brottsoffrens
ställning.
Vi vill ha ett utökat besöksförbud. Det är extra
viktigt för de hotade och förföljda kvinnorna.
Den försöksverksamhet som man har med med-
ling mellan brottsoffer och gärningsman bör utvidgas
till att gälla hela Sverige. Dessutom vill Folkpartiet
att man ska ha medling via tredje man. Det är särskilt
viktigt när en person har blivit utsatt på ett sådant sätt
att hon inte orkar möta gärningsmannen.
Det bör genomföras familjerådslag i hela landet.
Det är väldigt viktigt med sådana, därför att de gör att
gärningsmannen verkligen får reda på konsekvenser-
na av det som han eller hon har gjort, och personen
får framföra en ursäkt. Det ska också finnas en hand-
lingsplan för återanpassningen.
Vi i Folkpartiet vill också att de svenska skade-
ståndsreglerna ska kompletteras med en rätt till er-
sättning för sorg och saknad. Det har vi förstått är
väldigt viktigt för tryggheten för dem som har blivit
svårt utsatta. För att undgå tidsödande och omfattande
utredning tycker vi att det ska vara ett schablonmäs-
sigt belopp.
De personer som mister trygghet på ett sådant sätt
att de måste ha skyddade personuppgifter och allt vad
det kan vara måste få hjälp med kostnaderna.
Vi i Folkpartiet har hela tiden sagt nej till avskaf-
fandet av rättshjälpen och kräver att den återinförs.
Till sist, fru talman, några ord om svensk krimi-
nalpolitik. Det blev inte många minuter, tyvärr. Men
låt mig säga att vi i Folkpartiet tycker att det är viktigt
att kriminalvården ska vara human men inte kravlös.
Tiden i fängelse ska användas till återanpassning.

Anf. 238 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det är glädjande att den allmänpoli-
tiska debatten också innefattar människors rätt till
trygghet mot brott och därigenom även kriminalpoli-
tiken och rättsväsendet.
Kriminalpolitik och frågor om rättsväsendet är
något som jag gärna diskuterar. Det må sedan ske här
i riksdagens kammare, på tidningars debattsidor eller
i annat sammanhang. Anledningen till det är givetvis
att regeringen nu under flera år har satsat brett och
ambitiöst på att utveckla samhällets förmåga att mot-
verka och bekämpa brottsligheten.
För den som betraktar jämlikhet, solidaritet och
rättvisa som grundläggande värden i ett samhällsbyg-
ge är det självklart att slå vakt om ett väl fungerande
rättsväsende och en lagstiftning som skapar trygghet
för medborgarna. Det är i första hand inte den som
har möjlighet att på andra sätt köpa sig trygghet som
är beroende av samhällets insatser. Lag och rätt och
institutioner med uppgift att värna rättsordningen är
därför, inte minst, instrument i den utsattes tjänst.
Kriminalpolitiken har därmed också sin naturliga och
självklara plats i arbetet med att åstadkomma en rätt-
vis fördelning och en grundläggande välfärd för alla.
Regeringen vill skapa ett tryggare Sverige. För det
krävs breda insatser i alla delar av samhället. Grun-
den för detta nydanande och stora arbete lades bl.a. i
det nationella programmet för brottsförebyggande
arbete, Allas vårt ansvar. Sedan ett par år utvecklas
ett brett samarbete på lokal nivå under ledning av
brottsförebyggande råd i alltfler av landets kommu-
ner.
Inom ramen för regeringens storstadssatsning har
lokala utvecklingsavtal hittills slutits med fyra kom-
muner. Ytterligare tre kommuner tillkommer den
närmaste tiden. Ett av syftena är att öka människors
trygghet och trivsel. Samtliga kommuner har åtagit
sig att utveckla det brottsförebyggande arbetet. I t.ex.
Södertälje leder avtalet till att man antar ett program
för brottsförebyggande arbete, att s.k. boendecentrum
skapas i problemfyllda bostadsområden för att mot-
verka skadegörelse och rasism. Ett familjecentrum
ska inrättas för att främja barns uppväxt tillsammans
med föräldrar under trygga förhållanden. Insatser
görs även för att minska missbruk av olika slag. Det
är goda exempel på konkreta insatser för att minska
brottsligheten och öka tryggheten för människorna i
en kommun.
Men för att kommunernas satsningar ska leda till
fortsatt stadig minskning av brottsligheten krävs även
att rättsväsendet uppfyller sin centrala roll i brottsbe-
kämpningen.
Rättsväsendets övergripande mål är ju att minska
brottsligheten, öka tryggheten på gator och torg samt
uppfylla kraven på rättstrygghet och rättssäkerhet.
När vi i regeringen gick in i den nya mandatperio-
den föresatte vi oss att inte bara mobilisera hela sam-
hället i kampen mot brottsligheten utan även att mo-
dernisera och effektivisera rättsväsendet. Den föresat-
sen byggde på två grundläggande behov, nämligen att
utveckla institutioner och dess arbetssätt, som formats
i ett annat samhälle, och att sanera statens sargade
finanser.
Moderniseringen av rättsväsendet syftar till att
forma ett rättsväsende som kan möta 2000-talets krav.
Det gäller de krav som medborgarna ställer på en
snabb och professionell handläggning, ett bra bemö-
tande och tillgång till ett rättsväsende av hög kvalitet,
oavsett vem man är eller var man bor. Det gäller
också krav till följd av att lagstiftningen har blivit
mer komplicerad att tillämpa, bl.a. som en följd av ett
allt djupare europeiskt samarbete. Krav kommer
också från anställda, och presumtiva anställda, i rätts-
väsendet som vill ha goda arbetsvillkor på en attraktiv
arbetsplats.
Det omfattande reformarbetet har redan burit frukt
i delar av rättsväsendet, men mycket arbete återstår i
andra.
I polisväsendet har det problemorienterade arbets-
sättet lagts till grund för allt polisarbete, och närpoli-
sorganisationen har delvis kommit på plats. Men
mycket återstår innan vi ser resultat på mer än vissa
platser eller vissa områden.
Åklagarna arbetar nu i en ny, rationell organisa-
tion där resurserna används på ett effektivt sätt. Det
har bl.a. möjliggjort omfattande satsningar på kom-
petensutveckling. Arbetsglädjen börjar återvända och
ge synliga resultat. Särskilda organisationer har dess-
utom skapats för att bekämpa ekonomisk brottslighet
och miljöbrott. Vi står i början av en positiv utveck-
ling.
Vid landets domstolar prövas nya arbetsformer
och en ny organisation. Även om mycket återstår att
göra känner jag stor tillförsikt mot bakgrund av den
förändringsvilja som har etablerats.
Kriminalvården har genomfört omfattande föränd-
ringar. Det handlar bl.a. om att säkerställa en tydliga-
re kontroll, uppföljning, utvärdering och styrning av
verksamheten. Det räcker inte med att skapa nya och
fler behandlingsprogram. De ska också kunna ge
effektivitet. Det är inte mer av kvantitet vi behöver
utan mer av kvalitet. Syftet är givetvis att på så sätt
utveckla och förbättra verksamheten och att bättre
kunna förebygga återfall i brott.
Det är givetvis så att en tid av stora reformer är
smärtsam, inte minst för rättsväsendets personal. På
många håll inom rättsväsendet känner anställda oro
över sin arbetssituation. Men samtidigt finns i dag en
medvetenhet bland personal och andra berörda om att
rättsväsendet behöver reformeras. Medvetenheten har
bl.a. resulterat i en febril försöksverksamhet som
initierats av dem som arbetar i rättsväsendet.
Nu finns alltså såväl positiva exempel att hålla
fram som mental förberedelse för att gå vidare i mo-
derniseringsarbetet. I ett sådant läge är det berättigat
och nödvändigt med nya resurser. Redan i budgetpro-
positionen för år 2000 aviserade regeringen att den
ska återkomma till riksdagen i 2000 års ekonomiska
vårproposition med vilka ytterligare resurser som
behövs för att fullfölja moderniseringen av rättsvä-
sendet. De ekonomiska möjligheterna till sådana
satsningar har skapats genom att regeringens arbete
med att återställa balans i statens finanser varit myck-
et framgångsrikt.
Fru talman! Som en röd tråd genom regeringens
politik går insikten om att Sverige är en del i en om-
värld. Regeringens politik är därför också internatio-
nellt och europeiskt inriktad. Det är min bestämda
övertygelse att nationell kriminalpolitik har allt att
tjäna på att kompletteras av åtgärder med hela Europa
som bas.
Sverige fick stort genomslag vid det särskilda EU-
toppmötet i Tammerfors, som bl.a. diskuterade
brottsbekämpningen i Europa. Där sattes för första
gången en europeisk kriminalpolitik på pränt, starkt
präglad av svenska idéer och erfarenheter, inte minst
när det gäller brottsförebyggande perspektiv och
brottsoffers rättigheter.
I stället för att skapa identiska regler i EU:s 15
medlemsländer ska broar byggas mellan de olika
ländernas rättssystem genom att erkänna domar och
beslut samt verkställa dem och genom att underlätta
för brottsbekämpande myndigheter att samarbeta. I
princip ska det vara lika lätt för en polis eller åklagare
i Kalmar att samarbeta med kollegor i Borlänge som i
Barcelona. EU-toppmötet innebar alltså ett genom-
brott för en ny dimension i det internationella rättsliga
samarbetet.
Det nya europeiska samarbetet öppnar således nya
möjligheter att angripa grov organiserad brottslighet.
Ofta har ju den svåra brottsligheten internationella
inslag. Det visar erfarenheterna från t.ex. kriminella
mc-gäng och högerextremister.
Sedan flera år tillbaka prioriterar rättsväsendet
bekämpandet av brott med inslag av antisemitism,
homofobi och rasism. I årets regleringsbrev till rätts-
väsendets myndigheter uppdras åt dessa att höja sin
kompetens när det gäller såväl brottsligheten i sig
som situationen för de grupper som utsätts för brotts-
ligheten.
Även en rad förbättringar och skärpningar av lag-
stiftningen har regeringen tagit initiativ till. Den gro-
va brottsligheten utvecklas och utnyttjar nya möjlig-
heter som bl.a. ny teknik erbjuder. Det är angeläget
att även rättsväsendets förmåga och möjligheter ut-
vecklas i ännu större utsträckning. För det behövs
även att det regelverk som styr myndigheternas arbete
ses över.
Fru talman! Internationellt sett har Sverige ett väl
fungerande rättsväsende. Internationellt sett är Sveri-
ge ett relativt tryggt land att leva i. Internationella
brottsofferundersökningar visar att Sverige har en låg
nivå på grov brottslighet och att Sverige har den
minsta andelen personer som känner sig otrygga t.ex.
ute på kvällar eller i sina bostadsområden.
Men i ett land som står för jämlikhet, solidaritet
och rättstrygghet är det relativt sett bästa inte gott
nog. Så länge det finns kvinnor och barn som lever i
otrygghet i sina egna hem, så länge ungdomar bli
rånade på gatan av jämnåriga, så länge mörkhyade
människor eller homosexuella blir utsatta för rasis-
tiskt våld, så länge vittnen och målsägande blir hota-
de av kriminella - för att bara nämna några aktuella
brottsområden - är det en huvuduppgift för regering-
en att oförtrutet och med kraft bekämpa brott och
otrygghet i vårt land.
För det krävs kunskap och sans i argumentering-
en. För det krävs mod att bryta gamla vanor och
strukturer. För det krävs vilja att se komplexiteten i
såväl brottsligheten som det brottsbekämpande arbe-
tet. För det krävs tydlig politisk styrning, inte minst
genom att säkerställa goda resurser och ett gott re-
sursutnyttjande.

Anf. 239 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Justitieministern sade avslutningsvis
att det relativt sett bästa inte är gott nog. Jag ska inte
ta upp tid med att diskutera om Sverige är relativt sett
bäst, men det gläder mig att vi är överens om att läget
i vart fall inte är gott nog.
En viktig del i det brottsförebyggande arbetet, lik-
som i det brottsbeivrande arbetet, är närpolisverk-
samheten. Justitieministern antydde att utvecklingen
inte har varit tillräckligt bra när det gäller denna verk-
samhet. Vi är alla väl medvetna om att ett viktigt skäl
är att resurserna inte räcker till. De närpoliser vi har
får i mycket stor utsträckning syssla med helt andra
saker.
Jag ställde i mitt anförande en fråga till justitiemi-
nistern. Den gällde hur analysen av behoven för poli-
sen ser ut för framtiden och hur man tänker tillgodose
behoven. Något svar fick vi inte här men rimligen,
eftersom det redan förra våren gavs löften, måste
analysen finnas nu.

Anf. 240 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! Antalet poliser i Sverige vid ingången
av förra året var 16 429. Det är mindre än 300 färre
än det antal som Gun Hellsvik i början av 90-talet
slog fast att vi behövde. Jag delar inte Gun Hellsviks
uppfattning. Jag tror att vi behöver fler poliser. Det är
bakgrunden till utbyggnaden av utbildningen på Po-
lishögskolan. Vi räknar med att ca 500 poliser kan
utbildas under innevarande år. Nästa år blir det flera.
Det blir uppemot 800-900 om två år. Hur många vi
ska utbilda är beroende av kapaciteten och av hur fort
vi kan bygga ut den.
Under vägen bedömer vi också behovet av poli-
ser, för det ändrar sig hela tiden. Vissa faktorer är
kända för oss, t.ex. pensionsavgångar. Men i vilken
utsträckning poliser väljer att t.ex. byta arbete eller
vara tjänstlediga för att tjänstgöra internationellt eller
i annan verksamhet som vi uppmuntrar på olika sätt
vet vi inte. Det måste man göra mer kortsiktiga be-
dömningar av. Därför är målsättningen ett ökat intag i
polisutbildning.

Anf. 241 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Först ska vi klara av ett missförstånd
som jag har förstått att justitieministern har levt med
ett bra tag. Det var faktiskt så att i den regering som
avgick 1991, och i vilken justitieministern ingick,
dock utan ansvar för polisen, drev man årligen kravet
på att det skulle fattas beslut om antalet polistjänster.
Det jag gjorde var att jag avskaffade det kravet. Dock
röstade socialdemokraterna mot mitt krav på att vi
inte längre skulle diktera uppifrån. Då hoppas jag att
vi har klarat ut detta missförstånd. Om sedan någon
har återinfört det senare så är det i vart fall inte jag.
Jag har en kort fråga. Jag tackar för de kommenta-
rer jag fick när det gäller insikten om behovet av fler
poliser. Men hur tänker justitieministern lösa det
akuta problemet? För vi har, det är jag övertygad om
att vi är överens om, ett akut problem.

Anf. 242 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! Beslutet om 16 700 poliser fattades i
början av 90-talet. Det var väl då Gun Hellsvik var
justitieminister om jag inte tar fel. När det gäller
möjligheten att förstärka personella resurser hos poli-
sen använder sig polismyndigheterna av de möjlig-
heter som finns för att utnyttja annan typ av personal.
Det handlar om civilanställd personal i olika typer av
uppgifter. Det handlar om experter. Det handlar om
att utveckla samarbete med beredskapspolis och
fjälltjänstgörare. Man diskuterar hur man skulle kun-
na utnyttja militärer i organisationen. Det pågår ett
intensivt arbete på Rikspolisstyrelsen för att finna
olika sätt att stärka den polisiära organisationen med
personell kraft av olika slag.

Anf. 243 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja säga att justitieminis-
tern och jag kanske är överens när det gäller hur vik-
tigt det är med den brottsförebyggande verksamhet
och brottsofferverksamhet som sker på ideell basis.
Men jag har varit ute och på besök och pratat med
många, och frågan är hur länge de ställer upp, hur
länge de orkar. Vi måste ge någon form av morot
tillbaka för att vi ska kunna behålla denna goda kraft.
Det behövs också en samordnare, och där ser jag att
närpolisen har en viktig uppgift att fylla. Vi måste
vara rädda om det ideella arbete som bedrivs just
inom det brottsförebyggande arbetet och brottsof-
ferarbetet.

Anf. 244 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! Jag ser också närpolisen som en
mycket central aktör när det gäller det lokala brotts-
förebyggande arbetet eftersom det är polisen som har
möjlighet att säkerställa att man har information om
hur läget ser ut i det lokala samhället. Det gäller vil-
ken typ av brott som begås, när det begås, var det
begås och ibland t.o.m. av vem det begås. Den kun-
skapen behövs för att man ska kunna agera brotts-
förebyggande.
Men min uppfattning är att ansvaret för att sam-
ordna samhällets insatser för att bekämpa och före-
bygga brottslighet måste ligga hos kommunen och
dess ansvarstagare. Det får gärna ske i form av bil-
dande av ett råd eller liknande där man samlar de
ideella krafterna, näringslivets representanter, kom-
munens alla myndigheter och polisen för att gemen-
samt skapa kunskapsunderlag och besluta om det
fortsatta agerandet.

Anf. 245 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i det, men det be-
höver ändå finnas något samlande som håller i gång
det här. Annars trappar det av i dagens samhälle. Det
måste finnas någon. Den här polisen finns inte alltid
ute. Jag tog i mitt anförande ett exempel från Skåne,
där man har dragit in närpolisen och använt den till
utryckningsverksamhet. Där finns inte detta. Det
tycker jag är otroligt oroande. På mina frågor svarar
polischefen att det inte finns några poliser att få tag
på. Vi måste ta närpoliserna till utryckningstjänsterna.
Det tycker jag är synnerligen oroande.

Anf. 246 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! Som Gunnel Wallin antagligen vet
finns det skilda meningar i fråga om hur man ska
organisera arbetet på lokal nivå i de olika delarna av
polisens verksamhet. Det förs en intensiv diskussion
på olika håll. Jag vill inte bestämt ta ställning till på
vilket sätt man borde fördela sina resurser t.ex. när
det gäller närpolisorganisationen i förhållande till
någon annan organisation som i stället ska ha huvud-
ansvaret för utryckningsverksamheten. Det här måste
polismyndigheterna själva komma underfund med.
Vilket är det effektivaste sättet att betjäna allmänhe-
tens behov?
Dessutom har myndigheterna i uppdrag att mot
bakgrund av den kunskap vi har skaffat oss om hur
man använder polisresurserna i dag säkerställa att
dessa används utifrån medborgarnas behov. Det gäl-
ler både arbetstider och arbetssätt. Här pågår ett ut-
vecklingsarbete, men vi har fortfarande lång väg kvar
att gå.

Anf. 247 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Att Sverige är en del i omvärlden är
ju ingen ny insikt, utan det har ju funnits ett samar-
bete före Sveriges inträde i EU. Men genom det euro-
peiska samarbetet sker allting i en rasande fart. Bara
på denna korta tid har polisen involverats både genom
Europol och Schengen och åklagarna genom Euro-
just. Det som skulle vara bara en början har snabbt
blivit något helt annat och mer ingripande.
Jag är alltså bekymrad över resurserna. Hur
mycket resurser ska gå till EU-samarbetet? Eftersom
det går så fort så måste det finnas tankar om detta.
Jag fick i dag information om att 50 % av verk-
samheten inom Justitiedepartementet går till interna-
tionella aktiviteter och speciellt då till EU. Och inför
ordförandeskapet ska 45 arbetsgrupper arbeta. Då är
min andra fråga: Hur kommer riksdagen in i det ar-
betet, därför att det sker ju mycket på tjänstemanna-
planet? Och eftersom det handlar om 45 arbetsgrup-
per är det mycket arbete som görs där.

Anf. 248 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! Om jag har förstått Kia Andreassons
fråga rätt så handlade den både om Justitiedeparte-
mentets organisation och resursanvändning när det
gäller EU-arbetet men också om rättsväsendet. Och
det är ju två mycket skilda saker.
När det gäller Justitiedepartementet är det helt rätt
att inför ordförandeskapet innebär det att vi i mycket
stor utsträckning måste omprioritera våra resurser och
koncentrera oss på det som Europasamarbetet och det
kommande ordförandeskapet kräver.
Men när det gäller rättsväsendets resursanvänd-
ning så handlar det ju om att använda resurserna på
ett sådant sätt att man får ut det bästa resultatet. Vi
ska ju samarbeta i Europa, t.ex. i Europol, för att
effektivisera det svenska polisarbetet. Att avsätta
resurser för att utnyttja det samarbetet ska ju leda till
att man får ut mer för de satsade pengarna än om man
avstår från det samarbetet. Det är inte fråga om en
ökad kostnad, utan det är fråga om ett bättre resursut-
nyttjande och en större möjlighet att agera polisiärt.
Och jag kan inte hålla med om att det går för fort. Jag
tycker att det går för långsamt.

Anf. 249 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tog upp exemplet med Justitiede-
partementet därför att det är ett av de departement
som har den högsta belastningen, och det säger ju
någonting om farten på detta område.
När det gäller resursanvändningen är ju en stor del
att få uppmärksamhet för svenska idéer. Och det är
inget fel i det. Men det finns också en konflikt i detta
sammanhang, nämligen att få det svenska systemet att
verkligen fungera ute på fältet i stället för att visa på
idéer och lägga så mycket kraft där att det kan bli en
kantring. Och det är det som jag är oroad för. Det är
därför som jag ställer frågan: Hur mycket av rättsvä-
sendets totala resurser är det egentligen möjligt att
satsa på detta samarbete, och i vilken takt?

Anf. 250 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! Jag har fortfarande svårt att se hur
Kia Andreasson väver ihop dessa två frågor. En sak
är ju vad vi gör i Justitiedepartementet. Och där är det
ingen tvekan om att vi är tvungna att satsa mycket
resurser inför ordförandeskapet. Och vi har satsat
även tidigare - som kritiken gällde om jag förstod det
rätt - på samarbetet inom Europa just för att föra ut
våra idéer, ställa våra krav och påverka den europeis-
ka utvecklingen i en riktning som vi tycker är riktig.
Och den politiken och det sättet att agera är jag be-
redd att försvara. Men hur det påverkar rättsväsendet
är en helt annan fråga. Det arbete som vi bedriver i
Justitiedepartementet och i riksdagen är ju att ut-
veckla möjligheterna för vårt rättsväsende att arbeta
effektivare, att få ut mer av resultat än tidigare med
insatta kronor när det gäller att bekämpa brott. Det är
ju hela syftet med det europeiska samarbetet. Hur ska
vi annars komma framåt när det gäller att bekämpa
grov organiserad brottslighet som är gränsöverskri-
dande?

Anf. 251 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! I Stockholm är läget mycket an-
strängt, för att uttrycka sig milt. Poliserna hinner inte
göra det som de ska. Samtidigt är de ålagda att sitta
och skriva ut protokoll och åka runt med post. Allt
detta är effekten av att man för några år sedan har
avskedat en stor del av den civilanställda personalen.
Jag utgår från att justitieministern är överens med
mig om att poliser ska göra det som de är bra på, dvs.
bekämpa brottslighet och inte åka runt med post. Jag
undrar därför vad justitieministern avser att göra så
att man ska ha råd att anställa civil personal igen och
använda poliserna där de är bäst skickade att använ-
das.

Anf. 252 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! När det gäller polismyndigheterna
som helhet i landet ser vi att de numera är i stort sett i
balans när det gäller ekonomin. Men det gäller tyvärr
inte en del kommuner, och Stockholm är en av dem.
Det är fortfarande ett underskott i Stockholmspolisens
budget, och det är ett problem.
Jag utgår ifrån att de resursförstärkningar som re-
gering och så småningom riksdag fattar beslut om
kommer att användas av Rikspolisstyrelsen på det
sättet att man säkerställer att de resurser som behövs
förs över till de polismyndigheter som i dag inte kla-
rar att utveckla sin verksamhet och t.ex. säkerställa att
de har den civilanställda personal som de behöver för
att bäst kunna utnyttja sin polispersonal.

Anf. 253 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Även om jag förstår att det inte är
justitieministern personligen som kommer att fördela
resurserna så innebär det alltså att Stockholm kom-
mer att få en större pott av resurserna framöver för att
kunna klara sin brottsbekämpning och för att återigen
kunna anställa civilpersonal, så att poliserna får göra
det som de är bäst på och som vi tycks vara överens
om. Jag tvivlar på att det kommer att vara så. Kom-
mer det i vårpropositionen att anslås ytterligare resur-
ser? Är det detta som justitieministern säger?

Anf. 254 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s) replik:
Fru talman! Det är inte fråga om att jag personli-
gen fördelar några resurser. Det är t.o.m. så att det
inte är regeringen som gör det, utan det är en uppgift
för Rikspolisstyrelsen. Och som regeringen har uttalat
i flera sammanhang, senast i budgetpropositionen i
höstas, så avser den att återkomma med de förslag till
resursförstärkningar som behövs för att kunna full-
följa reformarbetet inom rättsväsendet.

Anf. 255 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Man hör ofta, också från den här ta-
larstolen, att det går bra för Sverige. Det går inte alls
bra för alla svenskar eller för alla landsdelar.
Det finns ingen överhettning i glesbygd, inte hel-
ler i landsbygd, inte i små och medelstora städer och
inte heller i de flesta län.
Så många som var sjätte förskolebarn lever i hus-
håll med inkomster under socialbidragsnormen, och
många har fortfarande inte ett jobb att gå till. Det ger
inte trygghet, och det ger inte framtidstro.
Trygghet, vad är det för något? Trygghet handlar
mycket om att ha förutsägbarhet i tillvaron, att man
kan planera, att man vet vad som händer i morgon, i
övermorgon, om en månad och kanske om tre måna-
der. Men när många barnfamiljer är beroende av att
regeringen fattar beslut om att betala ut barnbidragen
några dagar tidigare så att barnfamiljerna kan fira en
normal midsommar, då är det inte mycket till trygg-
het längre.
Fru talman! Det är en idélös socialdemokrati som
sitter vid makten, en regering som klamrar sig fast
utan att man egentligen har någon idé om vad man
ska använda makten till.
Om socialministern vore här i dag så skulle jag
fråga honom vad han egentligen vill med sin politik.
Men det kanske inte bara är idéer som saknas hos
socialdemokraterna utan också en vilja att tala om sin
politik.
Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas i stället
att socialministern nu använder den här tiden när han
inte är i kammaren och debatterar med svenska folket
som vi representerar till att sitta och plita på den han-
dikapproposition som regeringen lovade skulle över-
lämnas till riksdagen redan i december men som ännu
inte har kommit.
Den nuvarande regeringen har ju konsekvent fört
en politik som särskilt drabbat de handikappade. De
förslag till förbättringar som finns dras i långbänk. Ta
t.ex. möjligheten för människor att få behålla person-
lig assistans även efter fyllda 65 år. Det har varit
ständiga förskjutningar, ständigt den obotfärdiges
förfall. Vilken trygghet känner de handikappade med
en sådan regering?
Regeringen försenar och den har långbänkar i
handikappolitiken. Symtomatiskt för regeringens
arbete över huvud taget är att det lilla som kommer,
det kommer alltför sent.
Fru talman! Under det nya årtionde som kommer
ska vi, om jag har förstått Lars Engqvist rätt, åter-
knyta till fördelningsfrågorna. Men hur resurser ska-
pas och hur enskilda människor ska få möjlighet att
växa av egen kraft talar han inte mycket om. Vilken
framtidstro skapar det?
Det handlar inte om att omfördela sjukvårdsköer,
för att ta ett exempel, utan det handlar om att avskaffa
dem och utveckla nya och bättre behandlingsmetoder.
Mer bidrag och mer offentlig sektor är inte lös-
ningen utan i stället en del av problemet. Det behövs
en helt ny politik - en politik som skapar möjligheter
och som ger människor större makt också över sina
egna liv. Om det offentliga inte inser sin begränsning,
hur ska vi då klara av de verkliga uppgifterna - att
stödja dem som inte själva kan klara sin trygghet, hur
mycket de än själva skulle vilja?
Fru talman! Svensk sjukvårds allt överskuggande
problem är de långa köerna. Det blir alltid köer när
Socialdemokraterna styr och har ansvaret för sjukvår-
den. Så var det innan den borgerliga regeringen in-
förde vårdgarantin. Köerna avvecklades nästan helt.
Men sedan när Socialdemokraterna återkom och tog
bort vårdnadsgarantin kom köerna igen.
Vi får inte, som jag tidigare sagt, glömma bort att
bakom varje kösiffra finns det en människa.
För några dagar sedan läste jag om en ung kvinna
som väntade på att få en hörapparat inprovad. Hennes
berättelse grep mig oerhört mycket. Den här kvinnan
hade väntat i många månader och fick nu beskedet att
det skulle dröja ytterligare ett helt år innan hon skulle
kunna få en hörapparat; detta trots att hon hade förtur
i kön. Hon har en öronsjukdom som innebär att hör-
seln hela tiden försämras. Det går att operera när man
har den här sjukdomen men först när hörseln har
försvunnit och det kan dröja upp till 20 år.
Den här kvinnan hör alltså allt sämre. Hon får
svårt att hänga med i samtal. Det är inte längre roligt
att gå ut med kompisarna. Det sociala livet blir lidan-
de. Men det räcker inte med det. Hon klarar inte läng-
re av att följa med undervisningen på högskolan -
hon hör inte längre vad föreläsaren säger.
Göran Persson talade i går om att alla ska ha rätt
att välja, tid att tänka och lust att leva. Men den här
unga kvinnan har tvingats avbryta sina studier därför
att hon inte kan få en enkel hörapparat inprovad - en
hörapparat som gör att hon kan höra igen. Hon går nu
sjukskriven trots att hon i morgon dag skulle kunna
fortsätta att läsa på universitet. Hon kan inte, som
Göran Persson sade i går, välja. Hon har heller inte en
tjock plånbok som gör att hon kan köpa sig förbi
sjukvårdsköerna. För henne finns det bara en kölapp
och grusade framtidsplaner.
Trots detta säger Socialdemokraterna nej. De vill
inte ha någon vårdgaranti. Vi har i denna kammare
upprepat och upprepat och upprepat förslag om att
införa en nationell vårdgaranti men Socialdemokra-
terna säger nej. Förutom allt lidande är det dyrare att
låta människor stå i kö än att de får vård när de behö-
ver vård. Det är inte vården som kostar mest utan
icke-vården.
Socialdemokraterna säger inte bara nej till en na-
tionell vårdgaranti. Nu ska de också lagstifta mot
sjukvård. I morgon ska nämligen Socialdemokrater-
nas partistyrelse - det är uppenbarligen de som styr,
inte Sveriges riksdag - fatta beslut om att förbjuda
sjukvård och också om att förbjuda skolor som drivs i
privat regi. Men detta förbud handlar inte om förbud
mot någon sak eller någon abstrakt organisation, eller
något sådant, utan detta är ett förbud mot att utveckla
nya och bättre verksamhetsformer. Det är vad det
handlar om.
Det handlar om den unga kvinnan och hennes
möjligheter liksom om alla andra människors möjlig-
heter att få vård. Vi vet att tusentals och åter tusentals
människor står i kö men Socialdemokraterna vill på
fullt allvar förbjuda mer sjukvård. Detta är obegrip-
ligt, fru talman!
I måndags presenterades en ny undersökning från
Statistiska centralbyrån och Handelshögskolan,
Svenskt kvalitetsindex. Där konstateras att den privata
vården ges markant högre betyg än den offentliga.
Detta återspeglas även i människors förväntningar på
vård.
Av denna undersökning kan utläsas att människor
har större förväntningar på privat vård än de har på
offentlig sjukvård. Många människor förväntar sig
inte längre att offentlig sjukvård ska vara lika bra som
den privata.
Ideologiskt betingad planstyrning och politisk klå-
fingrighet har gjort den offentliga vården otrygg.
Antalet misstag ökar. Köerna växer. Resurserna ut-
nyttjas inte.
Engqvist vill ha en ny nationell handlingsplan.
Det är femtioelfte gången som Socialdemokraterna
lovar att sjukvårdens problem ska lösas med en ny
plan. När jag hör det kommer jag att tänka på Sickan i
Jönssonligan - "jag har en ny plan". Men det är inte
nya planer som löser vårdens problem, utan det är att
man säger ja till mångfald och konkurrens som ger
trygghet och valfrihet för patienterna och som ger
personalen möjlighet att utveckla verksamheten och
få inflytande över sin vardag. Det är vad det handlar
om och det är det som Socialdemokraterna säger nej
till. Den här debatten handlar om trygghet. Det är
dock inte trygghet som Socialdemokraterna längre
står för, utan det är fråga om den egna politiska mak-
ten.

Anf. 256 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag noterar att Chris Heister har åter-
fallit i den grälsjuka som understundom präglar de-
batten här i kammaren. Jag tycker att det är lite trist
med tanke på att gårdagens partiledardebatt i väldigt
stor utsträckning handlade om att försöka hitta minsta
gemensamma nämnare, inte motsättningar.
Sedan skulle jag vilja korrigera Chris Heister på
ett område, till att börja med. Det handlar då om han-
dikappolitiken. Vad välfärdsbokslutet faktiskt berättar
om är vad vi socialdemokrater tidigare också har sagt,
nämligen att den grupp som klarat sig bäst under 90-
talet faktiskt är de svårast funktionshindrade. Det
känner jag stor stolthet över eftersom jag har varit
med och kämpat för det.
Vidare ifrågasätter jag verkligen om det är stora
skattesänkningar, Chris Heister, som ger mer pengar
åt de mest utsatta, som ger mer pengar åt dem som
välfärdsbokslutet visar har hamnat efter. Men det är
ju inte de som har de höga inkomsterna och som
därmed kan vinna på en moderat skattesänkning. Med
moderat politik ökar alltså, dessvärre, klyftorna och
ojämlikheten i samhället.

Anf. 257 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag kan lova Hans Karlsson att jag
kommer att vara grälsjuk så länge Socialdemokrater-
na inte gör något åt de långa vårdköerna. Så är det,
Hans Karlsson!
Det handlar inte bara om den unga kvinna som jag
nyss berättade om och som, därför att hon inte kan få
en enkel hörapparat inprovad, tvingas vara sjukskri-
ven i stället för att läsa på högskolan, utan det handlar
också om många andra.
Ni skulle tillsammans med oss i ett stort samar-
bete kunna införa en nationell vårdgaranti för att på
det sättet se till att resurserna går till vård, inte till
annat - dvs. att man prioriterar sjukvården och ser till
att människor får vård i tid. Det är inte, som jag också
nyss sade, så att man sparar pengar på att låta männi-
skor stå i kö. Det är icke-vården som kostar, inte
vården, Hans Karlsson!
När det gäller handikappolitiken är det riktigt att
det går mer resurser till handikappolitiken nu jämfört
med hur det var förr men handikappreformen är ur-
holkad. Vi har sagt att det är något som vi inte vill. Vi
har anslagit mer pengar för att hålla i handikappre-
formen och har drivit på er för att den personliga
assistansen ska kunna behållas också efter det att man
fyllt 65.

Anf. 258 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är inte så att handikappreformen
och assistansersättningen har urholkats. I stället är
det så att mer än dubbelt så mycket pengar i dag går
till den delen av verksamheten än som var fallet vid
införandet 1994. Det tycker jag att det finns anled-
ning att notera.
Välfärdsbokslutet säger att anslagen till gruppen
svårast funktionshindrade har ökat med 40 % under
90-talet.
Sedan vill jag kommentera sjukvården. Om det
vore så enkelt, Chris Heister, att kammaren kunde
besluta om inrättandet av en vårdgaranti och köerna
därmed vore borta skulle det nog inte vara något
problem med köerna. Men det handlar faktiskt också
om att det måste finnas pengar till att betala personal,
vårdplatser, utrustning osv.
Om socialdemokratin inte hade tagit itu med det
ekonomiska moras som Chris Heisters partivänner
medverkade till, hade det självklart varit ännu svårare
inom sjukvården. Det finns dock skäl att verkligen
granska sjukvården och se på vilket sätt som vi bättre
kan använda resurserna och stoppa in nya resurser för
att ta itu med de brister som finns.

Anf. 259 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Så fort som socialdemokraterna kän-
ner sig hotade och finner att verkligheten tränger sig
på försöker de springa ifrån sitt eget ansvar. Jag talar
gärna om regeringsperioden 1991-1994. Vi införde
då en vårdgaranti, och köerna försvann, Hans Karls-
son. Vi vet hur det går till, för vi har nämligen gjort
det. Jag tycker därför att det vore bra om ni kunde
samarbeta med oss för en nationell vårdgaranti för att
på det sättet se till att människor får sjukvård när de
behöver det.
Det är, som jag sagt, inte vården som kostar utan
icke-vården. Den kvinna som jag nämnt var sjukskri-
ven, men det hade varit bättre att pengarna hade an-
vänts till en hörapparat. En sådan kostar kanske
5 000-7 000 kr. Det handlar inte om mer, men hon
får stå i kö och vänta.
Vad sedan gäller handikappolitiken är det så att ni
har urholkat den, Hans Karlsson. Vi har försökt att
motverka detta. Vi vill också utveckla den genom att
det ges möjlighet till personlig assistans vid 65 års
ålder. Vi har ännu inte lyckats med det. Ni har sagt att
man ska göra det 2001. Vi får väl se hur det blir med
det. Hur lång kommer långbänken fram till dess att
bli? Kommer vi att få ett beslut som innebär att alla
de som i dag står och väntar får möjlighet att fr.o.m.
den 1 januari 2001 behålla sin personliga assistans
efter 65 års ålder?

Anf. 260 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Temat för den här debatten är ju
trygghet, och det är ett mångomfattande ämne, som
rymmer många tolkningar. Samtidigt är det just
trygghet i livets olika skeenden som är grunden för att
människor ska utvecklas och växa.
Politikens uppgift måste vara att skapa förutsätt-
ningar för detta. En grundläggande förutsättning är
vad vi i dagligt tal brukar kalla välfärd: välfärdssys-
tem som håller över livets alla skeenden och där alla
människor ryms.
I förrgår presenterade kommittén Välfärdsbokslut
sitt delbetänkande Välfärd vid vägskäl. Där redovisa-
de man att välfärden vid utgången av 90-talet var
sämre än vid ingången av 90-talet. Välfärden blev
först mycket sämre, och sedan lite bättre i slutet av
perioden. Man pekade på kraftigt minskade resurser
för barnen, på att inkomstskillnaderna ökar mest när
konjunkturen vänder uppåt - alltså får inte alla del av
förbättringarna när konjunkturen vänder - och på att
ungdomar, invandrare och ensamstående mammor
fått det svårare.
Man pekade på hårdare arbetsvillkor för många
kvinnor, på att antalet sjukvårdsplatser hade halverats
under 90-talet och att färre får hjälp inom äldreom-
sorgen. Där koncentreras insatserna till de mest
hjälpbehövande.
Allt detta har Vänsterpartiet redan sett och påtalat,
och det finns nu också kartlagt. Man pekar på att
välfärden står inför ett vägval, och jag delar den upp-
fattningen. Jag menar att den socialpolitiska modell
som funnits och fortfarande finns, om än lite urhol-
kad, inte ska överges, utan den ska utvecklas.
Det ekonomiska utrymme som finns i Sverige i
dag ska användas till att stärka tryggheten, så att den
håller över livets alla skiften. Det handlar då både om
att höja taken i våra generella försäkringsystem, så att
fler får en bättre täckning för inkomstbortfall, men
det handlar också om att sänka golven, inträdeskra-
ven, så att trygghetssystemen omfattar fler.
Vad som inte är önskvärt är urholkade generella
system, som driver alltfler att teckna privata försäk-
ringar och som gör att enbart de som har tillgång till
en någorlunda tjock plånbok kan få en rimlig ersätt-
ning för sitt inkomstbortfall vid sjukdom eller ar-
betslöshet eller efter pensionering. För oss som vill
utveckla en välfärd som omfattar alla är valet mellan
det generella och det privata enkelt.
Det handlar också om att utveckla en familjepoli-
tik som gör att kvinnorna återigen väljer att föda barn.
Då handlar det förstås främst om möjligheten till
arbete och egen försörjning men också om ett arbets-
liv som gör det möjligt att kombinera barn med yr-
kesverksamhet. Därvidlag är en arbetstidsförkortning
en alldeles avgörande pusselbit i framtidens välfärds-
bygge. Det visar inte minst Barnombudsmannens
rapport. Av den framgår den stress som barnfamiljer-
na lever under.
Men det handlar också om att återupprätta kvali-
teten i barnomsorgen och om att stärka barnfamiljer-
nas ekonomi, t.ex. genom att se över taxorna i barn-
omsorgen och kanske också indexera barnbidragen.
Men allt detta kräver en resursförstärkning. Det
handlar om pengar. Det handlar om att återskapa
kvaliteten i sjukvården, så att människor kan känna
trygghet och erbjudas en god vård och omsorg inom
rimlig tid. För att man ska kunna åstadkomma det här
krävs det också ytterligare resurser.
Det handlar om äldreomsorgen, där indragningar
tvingat alltfler att förlita sig på anhörigvård eller olika
marknadstjänster, en utveckling som innebär att de
med liten plånbok och de som inte har anhöriga som
kan eller vill ställa upp riskerar att lämnas utan stöd.
Det handlar om att förstärka tandvårdsförsäkring-
en, så att alla har råd att vårda sina tänder. Tandhäl-
san får inte vara en fråga om storleken på plånboken.
Allt det här kräver resurser, dvs. pengar för att
återanställa människor i vård och omsorg, pengar för
att stärka trygghetssystemet. Detta måste finansieras.
Det går inte att kombinera detta med stora skatte-
sänkningar, som t.ex. moderaterna föreslår. Deras val
att montera ned välfärden och i stället minska skat-
teuttaget för att människor, som de säger, ska ha mer
pengar kvar i plånboken för att välja privata lösningar
kommer aldrig att ge låginkomsttagarna eller lågin-
komstpensionärerna några valmöjligheter. Hur myck-
et ni än sänker skatterna kommer de här hushållen
inte att tillföras så mycket pengar att de kan upp-
handla de offentliga tjänsterna på den s.k. fria mark-
naden.
Skatter liksom generella system har dessutom den
fördelen att de utjämnar skillnader mellan grupper
och individer över livets olika skeenden. Moderater-
nas och dessvärre ibland delar av den övriga borger-
lighetens vägval leder till vidgade klassklyftor, ökad
ojämlikhet och minskad trygghet för de allra flesta.
Dessbättre går moderaterna just nu i otakt med
svenska folket, som visat att det är väl berett att be-
tala skatt om skatten går just till att stärka vård, om-
sorg och trygghetssystem.
För oss i Vänsterpartiet är det alldeles självklart
att fortsätta att utveckla välfärden genom att utveckla
den socialpolitiska modellen. Sedan får vi diskutera
takten och tidsplanen för detta. Allt låter sig inte
göras på ett budgetår, men inriktningen är klar. Just
nu pågår det en diskussion om hur man bäst stöder
barnfamiljerna, förutom genom de redan aviserade
barnbidragshöjningarna.
Det pågår också en diskussion om hur vi ska kun-
na förbättra den ekonomiska situationen för de sämst
ställda pensionärerna. En arbetsgrupp arbetar med hur
en arbetstidsförkortning skulle kunna utformas och
med hur mycket en sådan skulle kosta. Det pågår
också ett arbete med att ta fram en nationell hand-
lingsplan för en utveckling och förnyelse av sjukvår-
den, där primärvård, psykiatri och äldreomsorg är
prioriterade områden.
Det pågår också ett arbete inom handikappområ-
det. Chris Heister! Det kommer en proposition under
våren. Inom andra områden behöver den politiska
diskussionen fördjupas innan det går att lägga fram
konkreta förslag, men för Vänsterpartiet är inrikt-
ningen klar, och det är för vår del självklart att den
goda ekonomi som Sverige just nu uppvisar ska an-
vändas till att stärka välfärden och tryggheten, så att
människor kan växa och utvecklas oavsett storleken
på plånboken.

Anf. 261 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! När man lyssnar på Ingrid Burman
och funderar över vad trygghet egentligen är för nå-
gonting, hör man att Ingrid Burmans svar är: mer
offentlig sektor, mer politiska beslut och mer politisk
styrning. Det är det som ska vara grunden för trygg-
heten.
Jag visade i mitt anförande att det inte är mycket
trygghet när barnfamiljer har en sådan svår ekono-
misk situation att de är beroende av att regeringen
betalar ut barnbidragen för att de ska få fira en normal
midsommar. Många av de här barnfamiljerna - ja,
alla - har betalat mer i skatt än vad de får i bidrag.
T.o.m. de barnfamiljer som är beroende av socialbi-
drag har betalat ungefär lika mycket i skatt som de får
tillbaka i bidrag. Vad är det för vits med det? Hur
stärker man tryggheten på detta sätt?
Vore det inte bättre, Ingrid Burman, att man lät
människor känna tryggheten i att kunna försörja sig
själva, att kunna få ett arbete, kunna leva på sin in-
komst och själva kunna fatta de avgörande besluten i
stället för att det är Ingrid Burman som fattar besluten
tillsammans med sina kombattanter i denna riksdag?

Anf. 262 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! På en punkt är jag och Chris Heister
fullständigt eniga: Det viktigaste är att människor får
tillgång till arbete och egen försörjning. Men ska vi
dessutom ha en trygghet över hela livet så krävs det
generella system som bär över livets olika skeenden.
De kan innehålla både föräldraledighet, sjukdom,
arbetslöshet och pensionering. Ett sätt att finansiera
detta som bygger på ett solidariskt tänkande är att
man tar in skatt efter bärkraft och sedan fördelar ut.
Jag vet att där skiljer sig Chris Heisters syn och
min, eftersom Chris Heister mer förlitar sig på att den
enskilda individen alltid ska ha tillgång till en viss
penningsumma, och sedan ska man klara sig över
livets olika skeenden utan detta generella trygghets-
system i botten. Jag tror inte på att den modellen
leder till välfärd för alla. Jag tror att den leder till
ökade klyftor i samhället.

Anf. 263 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! För att återgå till detta med trygghe-
ten, Ingrid Burman, är det så att den enskilda indivi-
den och familjerna är beroende av politiska beslut och
det som Ingrid Burman tycker är viktigt just nu. Just
nu tycker Ingrid Burman att det är väldigt viktigt att
se till att man höjer taket i socialförsäkringarna, hon
tycker att det är väldigt viktigt att man bygger ut den
offentliga barnomsorgen och hon tycker att mycket
annat är väldigt viktigt. Men vad de enskilda indivi-
derna tycker är viktigt, vad som är betydelsefullt för
deras trygghet: Hur ska Ingrid Burman kunna veta
det?
Jag tycker att det är bättre att barnfamiljerna själ-
va får avgöra hur deras barn ska tas om hand och hur
barnomsorgen ska se ut. Därför är det viktigt att se till
att de har de resurserna så att de kan fatta dessa beslut
- själva, inte Ingrid Burman. Då kan man inte ha
världens högsta skatter, framför allt inte världens
högsta skatter på låga och normala inkomster. Det är
ju det som gör att man är beroende av att regeringen
fattar beslut om att betala ut barnbidragen tidigare. Är
det inte bättre att man får behålla pengarna från bör-
jan än att det i stället är Ingrid Burman som fattar
beslut om vart de pengarna ska gå?

Anf. 264 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Nu är ju inte världen så enkelt inord-
nad att det är Ingrid Burman som fattar besluten, utan
det är så att jag, liksom Chris Heister, presenterar ett
program för svenska folket över vad vi vill göra, och
vi ber att få mandat och stöd för det. Och just nu har
det svenska folket tyckt att det är lämpligt att de par-
tier som slår vakt om bl.a. generella välfärdssystem
ska styra det här landet, dvs. man har gett en fullmakt
för att vi ska driva den politiken. Makten att driva
denna politik är given av svenska folket. Det kallas
demokrati.
Sedan är det så att den valfrihet som Chris Heister
förespråkar dessvärre är kopplad till plånböckernas
storlek.
Det finns ett sätt att se till att det alltid finns till-
gång till en viss omsorg och en viss service för alla.
Det heter ofta offentlig sektor och finansieras skatte-
vägen, och jag värnar den delen av samhällssystemet.

Anf. 265 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Före juluppehållet, i budgetdebatten,
frågade jag Ingrid Burman om Vänsterpartiet hade
några idéer om hur de besvärande vårdköer som vi
har kan begränsas. Svaret blev: Det måste finnas
resurser i form av pengar och personal. Det är inte så
svårt att vara ense med Ingrid Burman om det. Men
det fanns inte särskilt mycket mer av besked från
Ingrid Burmans sida.
När hon nu har haft lite mer tid att tänka under
juluppehållet skulle jag vilja fråga om Ingrid Burman
har kommit på någonting mer konkret.
Min andra fråga handlar om mångfald. Jag kon-
staterar att det ju inte är något som Vänsterpartiet och
Ingrid Burman direkt går i bräschen för, snarare
bromsar man. Ett argument som jag tycker glöms bort
är en mångfald i form av att personal ska ha möjlighet
att välja arbetsgivare, och min andra fråga är: Är det
inte viktigt att kvinnor inom vården får fler arbetsgi-
vare att välja på?

Anf. 266 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Om vi ska börja med vårdköerna är
nog svaret ganska givet ändå. Jag tror att om man ska
erbjuda alla tillgång till en snabb, effektiv och god
vård så måste man också förmå att ha tillräckligt med
resurser och anställda.
Vårdgarantier, så som de har varit utformade hit-
tills i Sverige, har gällt enskilda diagnoser och haft
undanträngningseffekt på andra. Med all respekt för
att sjukdomar ska behandlas snabbt vill inte jag vara
den som ställer olika diagnoser mot andra, utan jag
tror att uppgiften är att klara av alla sjukdomar som
finns. I dag är den vårdapparat som står till förfogan-
de underdimensionerad för denna uppgift.

Anf. 267 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag beklagar att inte juluppehållet har
lett till att åtminstone någon liten idé har trillat ned
om vad vi kan göra konkret för att komma åt besvär-
liga vårdköer. Vad gäller resurser tror jag att Ingrid
Burman är glad över att vi från Centerpartiet har varit
med och sett till att nu 8 friska miljarder satsas på
vården och omsorgen. Men vi har också förslag i
form av vårdgaranti, men inte enbart det, utan finan-
siell samordning och ökad mångfald som skulle kun-
na leda till att vi förbättrar situationen för alla dem
som står i kö.
När det sedan gäller att kvinnor i vården ska få
fler arbetsgivare att välja på, vilket en mångfald av
vårdutbud skulle innebära, tycker jag att Ingrid Bur-
man skulle ta till sig detta. Jag har träffat många på
senare tid som tycker att det är väldigt positivt att
man kan få välja att jobba inom ett landsting, inom en
kommun, inom ett kooperativ eller t.o.m. i en privat
verksamhet.

Anf. 268 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag delar Kenneth Johanssons upp-
fattning att alla vårdmiljarder är välkomna till vården.
När det gäller hur vården ska utformas i framti-
den, och det man ibland kallar mångfald, är jag också
av den uppfattningen att man kan pröva lösningar
med bl.a. personalkooperativ och man kan hitta olika
driftsformer inom det offentliga, och jag tror dess-
utom att man ska göra det. Jag tror dessutom att det
krävs att vi hittar modeller där vi förmår att flytta ned
beslutanderätten till den personal som faktiskt möter
patienterna. Jag tror att det finns mycket utvecklings-
arbete att göra för att stärka just personalens inflytan-
de och olika karriärvägar. Sedan hur det konkret ska
se ut får vi fortsätta att diskutera.

Anf. 269 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror gärna att Ingrid Burman vill
öka välståndet och så att säga lappa revorna. Jag
förstår dock inte riktigt resonemanget. Det här ska
tydligen göras genom att man ökar bidragen, att man
fortsätter med att ha offentlig vård och att man för-
bjuder sådant som kan utveckla vården och öka ef-
fektiviteten. Det här kostar pengar, säger Ingrid Bur-
man, och tydligen ska det betalas genom att man
kortar arbetstiden.
Det får jag inte riktigt att gå ihop. Jag saknar vad
man vill ha i stället. Det borde väl rimligen vara in-
citament som gör det lönande att arbeta och att göra
mer så att vi får människor att arbeta mer. Då får vi
resurser som kan bättra välfärden. Det får vi inte
genom att höja skatterna och införa en massa refor-
mer. Var kommer pengarna ifrån om det inte blir
några välståndsskapande krafter?
I varje fall tycker jag att Ingrid Burman kunde
tänka sig att inom vården, som vi talade om här förut,
släppa fram de alternativ som effektiviserar vården
och tar till vara skattebetalarnas pengar så att vi fak-
tiskt får ut vård till det värde som det finns pengar för
i stället för att som nu få köer och resurser som är
dåligt utnyttjade.

Anf. 270 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Om vi ska börja med välfärden tror
också jag att Leif Carlson är angelägen om att bygga
välfärd, men vi har olika syn på hur man gör det. Jag
misstror inget parti i den här frågan. Det vill jag först
säga.
Jag delar också uppfattningen att vi ska använda
våra skattepengar så effektivt som möjligt till vård.
Det innebär att jag inte tycker att skattepengarna ska
gå till vinster och att man ska ta ut vinster när det
gäller vård. Det minskar andelen vård vi får ut för
pengarna.
En arbetstidsförkortning är för mig en välfärdsre-
form. Den ryms mycket väl, om man tittar i ett lång-
siktigt perspektiv, inom ramen för den produktivitets-
utveckling som man kommer med ett visst antagande
att ha i det här landet under det närmaste årtiondet.
Det har vi gjort beräkningar på.
Det är alltid ett val när vi bestämmer vad vi an-
vänder pengarna till. Arbetstidsförkortning är välfärd
för Vänsterpartiet.

Anf. 271 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag ska kort ta upp att pengarna går
till vinster. Jag besökte i går en akutmottagning. Det
är en av de större i landet med ungefär 80 000 besök
per år, och den är privat. Man får per patient en er-
sättning på 390 kr. Det är vad man får från det of-
fentliga. Den jämförbara akutpatienten, genom-
snittspatienten, som sköts i den offentliga vården
kostar 800 kr.
Det här företaget går ihop. Det går t.o.m. med
vinst. Då frågar jag fru Burman: Vem är det som
nyttjar skattebetalarnas medel bäst, den offentliga
vården som behöver 800 kr eller det privata bolaget
som går med vinst och gör det för 390 kr? Var ligger
effektiviteten, och varför vill ni hindra den effektivi-
teten?
Det är klart att vi får köer i vården när det går till
på det sättet och man inte nyttjar de resurser som
finns.

Anf. 272 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det jag hör att Leif Carlson säger är
att det finns ett utrymme att effektivisera vården även
inom offentlig sektor. Låt oss titta på olika modeller
för det om det är så. Det jag hör är att alla pengar som
skattebetalarna betalar in ska gå just till vård.
Jag ska kort kommentera påståendet om arbets-
tidsförkortning som jag så ofta möter från moderater-
na. Skulle moderaternas argument gälla i det här
fallet skulle vi faktiskt ha minst 48 timmars arbets-
vecka i det här landet. Då skulle det ha varit ekono-
miskt omöjligt att korta arbetsveckan först till 45
timmar och sedan till 40 timmar. Vi hade säkert också
haft längre arbetsvecka.
Detta är en reform som man kan ta ut i takt med
att produktiviteten ökar i samhället. Alla tecken tyder
på att produktiviteten kommer att öka i samhället.

Anf. 273 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Undersökningar visar att en klar ma-
joritet av föräldrarna vill vara hemma och ta hand om
sina barn när de är små utöver vad föräldraförsäk-
ringen tillåter. Även Ingrid Burmans väljare vill fak-
tiskt detta.
Jag vill då fråga Ingrid Burman: Vari består
tryggheten i att föräldrarna inte kan välja vem som tar
hand om barnen när de är små? Man är ganska tving-
ad att bara ta kommunal barnomsorg. Det är egentli-
gen det enda som är ekonomiskt möjligt för de flesta
föräldrar.
Vari består välfärden att Ingrid Burman väljer åt
föräldrarna? Och kanske den stora frågan: Vari ligger
rättvisan, som Ingrid Burmans parti ofta talar om, i att
en familj kanske får en subvention på 80 000 kr per år
om man väljer kommunal barnomsorg medan den
som väljer att vara hemma och ta hand om sina egna
barn får 0 kr, trots att man betalar skatt? Vari består
rättvisan i detta?

Anf. 274 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag har uppfattat frå-
gan rätt, men jag ska i varje fall göra ett försök att
svara på den. Valet att vara hemma med sina barn
eller yrkesarbeta och ha sina barn på dagis eller i
förskolan följer väl med om man vill yrkesarbeta eller
inte.
Samhället har sagt att för människor som yrkesar-
betar efter föräldraförsäkringens utgång finns det
möjligheter till förskola. Förhoppningsvis ska vi nu
bredda den så att även de som inte har arbete, de
arbetslösa och andra, också har tillgång till detta.
Jag hör att Marietta de Pourbaix-Lundin säger att
om man inte utnyttjar barnomsorgen så subventione-
rar ju samhället detta. Ja, om jag inte är sjuk så inte
får jag 2 000 kr av samhället för att jag inte utnyttjar
sjukhusplatsen. Detta är ett system som samhället har
byggt upp för att ge möjlighet att förvärvsarbeta.

Anf. 275 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Det är fascinerande att lyssna till Ing-
rid Burman. Man kan dra slutsatsen att det inte är
något värt att vara hemma och ta hand om sina barn.
Men om jag förvärvsarbetar och tar hand om andras
barn är det ganska mycket värt. Då kan jag få sub-
ventionen på 80 000 kr per år. Det är den slutsatsen
jag drar.
Hela systemet bygger på att det är Ingrid Burman
och andra politiker på den kanten som väljer vilken
barnomsorg som är acceptabel, och det är bara kom-
munal barnomsorg. Skulle jag välja någonting annat
alternativ får jag inte denna subvention på 80 000 kr.
För vi dessutom in resonemanget om maxtaxa -
som jag hoppas aldrig blir av - är vi helt låsta i detta
system att vissa politiker bestämmer vem som ska ta
hand om barnen. Man måste vara mångmiljonär om
man ska ha råd att välja någon annan barnomsorg.
Det är kanske det ni menar med valfrihet, att bara
väldigt rika har möjlighet att välja.

Anf. 276 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det finns naturligtvis en grundläg-
gande åsiktsskillnad i detta. Jag är också av den upp-
fattningen att det i dag finns en väldigt positiv mång-
fald när det gäller barnomsorg i kommunal regi och
också i kooperativa och andra former. Valfriheten och
inflytandet är ganska stort för föräldrar.
Marietta de Pourbaix-Lundin säger: Om jag väljer
att vara hemma med mina barn eller väljer något
annat ska samhället subventionera detta. Den tanken
är inte jag förtjust i. Barnomsorg, bl.a. förskola, har vi
för att vi sätter barnet i fokus. Vi har en pedagogik
och vill att barnet ska utvecklas bra. Men vi har det
också för att det ska vara möjligt för människor att
förvärvsarbeta, om de så väljer.
Vi väljer också att se till att man har möjlighet att
vara hemma under barnets första år med föräldraför-
säkring. Det kanske finns all anledning att se över
förlängningen av den perioden.

Anf. 277 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Det här är årtusendets första trygg-
hetsdebatt i Sveriges riksdag. När man står inför ett
nytt millennium finns det anledning att ta en titt i
backspegeln. Det finns också anledning att se var vi
befinner oss nu. Men kanske framför allt: Det finns
anledning att se vart vi är på väg.
Fru talman! I det perspektivet måste vi diskutera
vad det är för människosyn som vi vill ska prägla
våra beslut om trygghet. En människosyn måste fin-
nas som bas. Ibland verkar vi i ord vara ganska över-
ens i olika debatter. Men jag tror inte att människor
kan se att vi är lika tydligt överens i olika beslut.
Vi ska kanske bestämma oss för hur vi ser på en
människa. Jag tror att den gängse synen på en männi-
ska under de senaste decennierna är att det är en
kropp som har en själ. Jag vill snarare säga att en
människa är en själ som har en kropp och ur det pers-
pektivet bygga trygghet.
Alla människor har ett lika, ett absolut och ett
unikt värde. Vi är alla ofullkomliga som väl är. En del
ofullkomligheter hos oss märks tydligare än andra. En
del har lättare att erkänna ofullkomligheter än andra,
men alla har vi ofullkomligheter. Våra gener har
alltid några defekter här och där. Vad skönt att vi är
lika på den punkten. Om vi är inkompletta så behöver
vi kompletteras med varandra.
Jag har haft förmånen att vara med om en sjuk-
sköterskeinvigning i dag, eftersom min dotter tar sin
sjuksköterskeexamen i dag. Det blev en bra språng-
bräda för att komma hit och tala om trygghet.
På den skolan har eleverna fått både omsorg och
omtanke, men det har ställts mycket höga krav på
dem. Från detta drog man konsekvenser ut i arbetsli-
vet. Ute i arbetslivet kommer man naturligtvis att få
omtänksamhet, ros och bekräftelser av patienterna.
Men hotet och kraven på effektivitet, inte minst ifrån
politiker, kommer att göra att man vissa dagar går
hem lite slokörad och känner sig misslyckad. Men,
bekräftade talaren, det är det patienterna ger som är
det viktigaste. Det är det som ska vara språngbrädan
vidare.
Fru talman! Vi kristdemokrater har under vår ex-
istens, under över 30 år, pratat om barnen, familjen
och mer tid för barnen. Jag är glad att jag den här
veckan har hört det från andra politiska företrädare.
Det är väldigt bra ju fler som kommer på att detta är
viktigt. Jag tror att det är den stora frågan i dag ute i
vård och omsorg. Jag tror att de som arbetar med barn
på förskolor, de som arbetar med missbrukare och de
som arbetar med övriga som har det mycket svårt är
överens med mig om att mer tid för varandra skulle
läka många sår.
Tyvärr ställs det krav på effektivitet och produkti-
vitet och görs beräkningar i olika staplar och diagram
i princip överallt i olika sektorer. Jag säger inte att det
alltid är fel. Ibland är det nödvändigt. Men en del
saker tar längre tid. En del åkommor tar längre tid att
behandla. Någon sade till mig bara för några dagar
sedan: Det har tagit mig sex månader. Jag har mått så
dåligt. Men tack vare den person som jag har fått
prata mycket med mår jag bättre i dag.
Detta, mina vänner, går inte att jämföra med ett
benbrott där man blir gipsad och kanske inte behöver
så hemskt mycket mer än den hjälpen, om det inte är
så att vederbörande har brutit sig på grund av ett
självmordsförsök. Då tar det längre tid. Jag tror att vi
inför det nya millenniet måste inse att den tid och de
åtgärder som behöver sättas in kan variera mycket. Vi
får inte göra ett system som är så fyrkantigt att alla
ska få samma antal minuter för behandling, vård och
omsorg.
Fru talman! I dag har vi högteknologisk utrustning
och alldeles förträffliga metoder i svensk sjukvård.
För att de ska fungera så bra som möjligt och göra så
god nytta som möjligt tror jag att de måste följas av
god omvårdnad. Det är omvårdnaden av människor
som har fått stryka på foten under de här bespa-
ringsåren. Människor behöver tid, och då har det inte
stämt. Den tekniska utvecklingen i övrigt har ju på-
gått som vanligt. Människovärdet måste hållas högre
än penningvärdet. Jag hoppas att vi är överens också
på den punkten.
Fru talman! I den här talarstolen har jag ett antal
gånger sagt att för att man ska kunna njuta av den
materiella välfärden måste man må gott som männi-
ska. Det är primärt. Man kan inte tala med en männi-
ska som har smärta hela dygnet, är full av sorg eller
känner sig nedslagen på grund av övergrepp, om
pengar, nya möbler eller jorden-runt-resor. De förmår
inte ta till sig det. Det är därför som det är viktigt att
vi ser den icke materiella välfärden som oerhört vik-
tig för att bygga välfärd.
Ordet välfärd kan diskuteras och används ofta. Jag
tror att ordet välfärd måste ses i perspektivet från den
allra första stunden i livet till den sista. Vi ska kunna
färdas väl även i trånga passager där det är storm och
hagelskurar och få det mänskliga stöd vi behöver.
Med den utgångspunkten tror jag att vi tillsammans
kan skapa en politik med trygghet i alla livets situa-
tioner.

Anf. 278 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! För en vecka sedan besökte jag La-
holm. Där träffade jag bl.a. två kvinnor som engage-
rat sig i väntjänsten. Det är två yngre pensionärer som
frivilligt bistår personer som behöver hjälp och stöd.
Kontakter har knutits och nya vänskaper har växt
fram. Dessa två damer bidrar med så mycket, och får
också mycket tillbaka. Så fungerar en bra välfärd.
Men strukturer, administration och pengar är ock-
så viktigt, även om det ibland känns aningen trist.
Jag har inlett året med att besöka flera olika vård-
givare och träffa patienter, kommun- och landstings-
företrädare och myndighetsföreträdare på olika plat-
ser i landet. Dessa har bekräftat bilden av att vi har en
bra vård och omsorg med engagerad personal. Den är
bra för dem som får del av den. Jag har även fått
bekräftat att det finns många problem att ta sig an,
t.ex. köer, personalbrist, pengabrist och framför allt
nödvändigheten och behovet av strukturella grepp
och förnyelsearbete.
Arbetet i vården är stressigt, och vårdapparaten är
många gånger tungrodd. Många offentliga arbetsgiva-
re har en del att lära av privata vårdgivare i fråga om
bl.a. beslutsprocesser och tillgänglighet.
Jag har också frapperats av att utgångsläget och
förutsättningarna skiljer så markant över landet. Vi
har landsting och kommuner där ekonomin är i god
ordning, där det finns en öppen attityd till förnyelse-
arbete, där man inte är rädd att tänka nytt, där perso-
nalförsörjningen är tryggad och där befolkningsök-
ning och därmed ökade skatteintäkter är ett faktum.
Men vi har också landsting och kommuner med
hundratals miljoner kronor i obalans och låneskulder.
Svårigheter att släppa fram nytänkande, mångfald,
konkurrens och alternativa driftsformer leder till
något av en läpparnas bekännelse, dvs. inget händer.
Stora personalvakanser, befolkningsminskningar och
därmed minskade skatteintäkter tillhör ofta bilden.
Vi har också en tredje grupp, bestående av regio-
ner, landsting och kommuner med gigantiska sjuk-
vårdskolosser, där det är långt mellan beslutsfattare
och medborgare och där man har en typisk storstads-
problematik.
Mångfald är bättre än enfald. Det gäller inte minst
inom offentligt finansierad verksamhet. Mångfald
inspirerar, ger nya idéer och förbättrar verksamheten.
Nu tänker socialdemokraterna slå igen dörren till
förnyelse av åtminstone delar av sjukvården och även
skolan. Vinst är tydligen något fult i socialdemokra-
ternas Sverige. Jag har aldrig fått en förklaring till
varför mångfald är okej inom öppenvården men inte
inom slutenvården. Jag har heller aldrig fått någon
förklaring till varför man ska vara så rädd för att en
verksamhet ska kunna ge en liten vinst.
Under veckan har vi även tagit del av ett välfärds-
bokslut som visar på brister i uppföljning och kontroll
av vad vi gör inom vård- och omsorgssektorn. Den
visar att främst invandrare, ungdomar och ensamstå-
ende mödrar drabbats hårt av besparingsarbetet. Sär-
skilt ont gör det att den psykiska ohälsan bland ung-
domar uppenbarligen har ökat, något som måste tas
på stort allvar och framför allt åtgärdas.
Även de skenande sjukpenningkostnaderna måste
åtgärdas genom goda arbetsmiljöer och rehabilite-
ringssatsningar. Av samhällsekonomiska skäl är det
viktigt. Men allra viktigast är det därför att vi mår bra
av att ha ett jobb att gå till, av att få känna arbetsge-
menskap, av att vi alla har en uppgift i samhället.
Vi har problem men även stora möjligheter att gö-
ra något åt dem. Framtiden blir vad vi gör den till. Låt
oss därför ta med oss det bästa av det gamla in i det
nya. För att hela Sverige ska ges förutsättningar att
utvecklas och för att erbjuda grundläggande sam-
hällsservice såsom vård och omsorg behövs Center-
partiets decentraliseringssträvanden mer än någonsin.
Fru talman! Centerpartiet vill medverka till ett
tryggare samhälle. Vi vill dra slutsatserna av och täta
de maskor i skyddsnätet som välfärdsbokslutet visar.
Vi anser att folkhälsoarbetet ska vara en central del i
allt samhällsarbete. Vi ser behovet av strukturåtgärder
inom vård och omsorg och av ökad mångfald och
konkurrens. Vi vill släppa fram alternativa driftsfor-
mer och människors initiativkraft. Vi vill bejaka
entreprenörsskapet. Vi behöver rejäla grepp vad gäl-
ler läkemedelshantering, ökade möjligheter för pati-
enter att nyttja den samlade vårdapparaten och ut-
byggd telemedicin. Inte minst behöver vi säkra den
framtida personalförsörjningen.
Vi kräver åtgärder för att kapa vårdköerna, lindra
mänskligt lidande och få folk i jobb. Våra förslag är
bl.a. en nationell vård- och tillgänglighetsgaranti och
ökade möjligheter till finansiell samordning.
Vi anser att patienternas ställning behöver stärkas.
Kostnaderna för sjukskrivningarna ökar lavinartat.
Regeringen är enligt vår uppfattning alltför passiv. Vi
säger: Tillsätt en sjukförsäkringskommission. Sam-
ordna och utarbeta en strategi för aktiverande och
ökade rehabiliteringsinsatser.
Vi säger också, fru talman, att det behöver tillfö-
ras ytterligare resurser till vård och omsorg. Center-
partiet har medverkat till återförande av ekonomiska
förstärkningar till kommuner och landsting. Och nu
kommer mera. Nu kommer centermiljarderna. För
åren 2002-2004 tillförs vården och omsorgen ytterli-
gare 8 miljarder kronor. Det är ett kraftfullt tillskott
som möjliggörs av ett förbättrat säkerhetspolitiskt
läge för vårt land, vilket vi naturligtvis ska vara
mycket tacksamma för.
Fru talman! Vi centerpartister på alla nivåer vill
dra vårt strå till stacken för ett decentraliserat och
tryggt samhälle. Vi gör det av övertygelse om att det
ger de allra bästa förutsättningarna för utveckling,
tillväxt och välfärd i hela landet.

Anf. 279 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är
bra, Kenneth Johansson, att vi har kunnat samarbeta
och ta loss 8 miljarder till att förstärka sjukvården.
Det är oerhört viktigt, för vi vet ju att det saknas re-
surser. Sjukvården har rationaliserat hårt under 90-
talet. Man har ökat sin produktion, men man har inte
fått mer resurser. Ska vi kunna fortsätta att utveckla
och fylla igen de luckor som finns behövs det mer
pengar. Förmodligen räcker inte ens dessa 8 miljar-
der.
Men då blir det lite märkligt - Kenneth Johansson
får ursäkta mig - när Kenneth Johansson slår sig i lag
med moderaterna och vill heja på en utförsäljning till
reapris av de svenska sjukhusen. Det är ju det mode-
raterna vill, och det är därför vi socialdemokrater vill
ha regler kring vad man får göra och inte får göra
med offentligt ägda inrättningar.

Anf. 280 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vi är överens, Hans Karlsson, om att
det är bra att vi har kunnat enas om 8 miljarder till
vården och omsorgen.
I den överenskommelsen ingår det mycket tydligt
som punkt 4 att vi ska öka mångfalden. Socialdemo-
kraterna hänger med i första steget, primärvården.
Det var en kamp, men vi lyckades enas; när det gäller
primärvården är vi överens om ökad mångfald.
Men sedan blir det låsta positioner. Jag förstår inte
vad skillnaden är mellan ett laboratorium på ett lasa-
rett och ett mindre sjukhus. Var går gränsen? Jag
tycker att Hans Karlsson och jag liksom övriga borde
säga: Låt förtroendemän och förtroendekvinnor i
kommuner, landsting och regioner få förtroendet från
vår sida att avgöra på vilket sätt vi får den bästa och
mesta sjukvården av de befintliga resurserna. Det
behövs inga pekpinnar.

Anf. 281 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar Kenneth Johanssons be-
dömning att det är bra med ökad mångfald. Jag tror
att det kan stimulera till nytänkande, ny organisation
och ökad effektivitet. Vi har beslutsproblem och
ledningsproblem inom de alltför stora organisationer-
na.
Men, Kenneth Johansson, därifrån går vi inte till
ett förhållningssätt som innebär att man säljer ut
sjukhus till reapris där skattebetalarna har satt in
miljarder. Det går ju inte att hämta tillbaka. En lä-
karmottagning handlar inte om så stora resurser och
så stora investeringar som ett sjukhus. Är ett sjukhus
borta så är det borta, och inte kommer skattebetalarna
att ställa upp med nya miljarder för att bygga ett nytt.
Det är ett av skälen. Vi behöver regler för vad
man får göra med offentligt ägda inrättningar som
skattebetalarna har finansierat. De ska inte ut på en
marknad på det sätt som moderaterna vill och som är
moderaternas ingång för att genomföra ett gigantiskt
systemskifte inom hälso- och sjukvården.

Anf. 282 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Återigen: Det är positivt att Hans
Karlsson bejakar mångfalden i dess första del. Där-
emot orkar inte Hans Karlsson och socialdemokrater-
na att fullfölja det, utan man sätter ideologiska skäl
före patientperspektivet.
Från Centerpartiets sida är det avgörande hur den
enskilda patienten ska kunna få den bästa och mesta
tänkbara vården. Det handlar om att vi har ett förtro-
ende för att förtroendevalda i kommuner, landsting
och regioner bäst gör den bedömningen.
Sedan behövs det klara spelregler. Det efterfrågar
såväl kooperativ privat verksamhet som den offentli-
ga verksamheten så att det ska bli justa tag när det
handlar om upphandlingar. Där behöver det också
göras en hel del arbete. I den delen vet jag att det
inom kort kommer viktiga klarlägganden.

Anf. 283 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Häromdagen presenterades ett väl-
färdspolitiskt bokslut för 1990-talet. Jag ska försöka
mig på ett sjukvårdspolitiskt bokslut för de gångna tio
åren, och försöka mig på att jämföra vad som har hänt
under de sju år som socialdemokraterna har haft rege-
ringsansvaret under de gångna tio åren med de tre år
då vi hade en borgerlig regering, där Folkpartiet hade
inflytande över sjukvårdspolitiken.
Vad det gäller de tre år då vi hade en icke social-
demokratisk regering, nämligen 1991-1994, kan vi
konstatera - som redan har gjorts i dagens debatt - att
vårdköerna minskade mycket kraftigt. Vi kan också
konstatera att antalet husläkare ökade mycket kraftigt.
Om vi tittar på Landstingsförbundets siffror, som
publicerades i fjol, över vad som hänt under 1990-
talet kan man se att produktiviteten ökade kraftigt
under de tre åren. Produktivitet handlar ju, fru talman,
om att få ut valuta för de pengar som skattebetalarna
satsar. Enkelt, men inte för enkelt, uttryckt kan man
säga att resurserna i fasta pengar de åren minskade
med 4-5 %, under denna djupa lågkonjunktur, medan
själva produktionen ökade med bortemot 10 %. Det
uttrycker ekonomerna som att produktiviteten, valu-
tan för skattepengarna, ökade med ungefär 15 %.
Sedan hösten 1994 har vi haft en socialdemokra-
tisk regering. Enligt min uppfattning är det fem förlo-
rade år på sjukvårdens område. Köerna som var långa
1990-1991, och som nästan försvann 1991-1994, har
återkommit med full kraft.
Det har redan i dagens debatt berättats om enskil-
da människor som drabbats mycket hårt av detta.
Ibland har jag känt genom åren att vi från politiskt
håll när vi kritiserar köerna inte riktigt lyckas få fram
människorna bakom siffrorna. Vi talar om hur många
tusen de har ökat med eller hur många månader det
är, men det konkreta, nämligen att väldigt många
människor lider - enligt vår uppfattning i onödan -
har vi kanske inte alltid lyckats få fram i den allmän-
na debatten. Vi ska försöka bli bättre på det. Men jag
nöjer mig nu med att konstatera att vårdköerna är i
dag längre än när Socialdemokraterna övertog rege-
ringsansvaret 1994.
Jag nämnde att antalet husläkare ökade kraftigt
under åren 1991-1994. Vad som har hänt sedan dess
är att antalet husläkare, om jag läst rätt, har ökat med
ungefär 60-70 stycken i vårt land. Det är i och för sig
bra. Det handlar om en i månaden ungefär. Det tråki-
ga är att befolkningen har ökat exakt lika mycket, så
antalet husläkare per invånare är i dag likadant som
det var 1994.
Den snabba ökningen de åren har ersatts med
stagnation.
Den nuvarande sjukvårdsministern har glädjande
nog talat väl om ett husläkar- eller familjeläkarsys-
tem. Jag och Folkpartiet tror honom tills vidare. Vi
tror att han menar allvar när han konstaterar att man
gjorde fel från socialdemokratiskt håll när man bröt
husläkartrenden när man tog över makten.
Vi måste också säga till honom och till övriga so-
cialdemokrater att med den takt man haft från social-
demokratiskt håll under de här fem åren tar det, om
befolkningsökningen skulle upphöra helt och hållet,
1 500 månader innan man når målet, som sjukvård-
sministern och vi är överens om, en allmänläkare på
1 500 invånare.
1 500 månader är som kammarens ledamöter
snabbt räknar ut 125 år. Med den takt som Socialde-
mokraterna orkat med de sista fem åren skulle Lars
Engqvists och Folkpartiets, numera gemensamma,
mål om en allmänläkare per 1 500 invånare - om
Socialdemokraterna fortsätter som hittills - uppfyllas
någon gång sommaren eller hösten 2125. Vi tycker
att det är lite långt att vänta.
Äldreomsorgen är svårare att mäta. Kerstin Hei-
nemann kommer senare i debatten att komma in på
hur vi ser på den från Folkpartiets håll, men jag vågar
mig på att i den här delen av debatten säga att det inte
är många i vårt land som skulle påstå att äldreomsor-
gen i dag är bättre än för fem år sedan.
Valfriheten, mångfalden och konkurrensen är up-
penbarligen sämre än för fem år sedan. De försök
som ägde rum med försäkringspengar till vården -
dvs. att man skulle bygga någon slags broar mellan de
pengar vi använder till försäkringskassorna och de
pengar vi använder för direkta vårdinsatser - har
brutits i och med att man har stoppat de lyckosamma
FINSAM-försöken i en byrålåda någonstans borta vid
f.d. Tegelbacken, numera en bit bort mot Hamngatan.
När det här beslutet fattades av kammarens soci-
aldemokrater och anslutande partier kritiserades det
från de socialdemokrater som utifrån verksamheten
hade fått vara med och använda försäkringspengarna i
vården. Den socialdemokratiske ordföranden i lands-
tingsstyrelsen i Sörmland t.ex. konstaterade om den
socialdemokratiska propositionen våren 1997 följan-
de: Alla inblandade parter har tjänat på projektet. För
försäkringskassa och landsting har det inneburit rena
ekonomiska besparingar och för patienterna minskat
lidande så beslutet är helt obegripligt.
Vad det sedan gäller produktiviteten, dvs. vad vi
får ut av de pengar som skattebetalarna satsar för att
det ska finnas trygghet när vi blir sjuka och behöver
hjälp, redovisar Landstingsförbundet, som ju sedan
flera år tillbaka styrs av socialdemokrater - så vi kan
väl inte gärna misstänka att det är något slags borger-
lig propaganda som har smugit sig in i deras årsredo-
visningar - att produktiviteten från 1994-1995 inte
alls har ökat.
Vi har alltså en stor ökning av produktiviteten när
borgarna råkade sitta i regering, och en utplaning när
Socialdemokraterna har ansvaret. Det kan ju vara en
slump. Men det tål väl att någon försöker utreda det
från socialdemokratiskt håll.
Vi i Folkpartiet har visat att vi kan vara med och
ta bort köer. Vi har visat att vi kan bygga ut husläkar-
system. Vi har visat att vi kan öka valfrihet. Vi har i
hög grad varit med om att anvisa modeller för att
använda försäkringspengar bättre. Förhoppningsvis
kommer detta, om vi får inflytande på rikspolitiken
en gång till, att leda till att vi får ökad valuta för
pengarna.
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga allra
helst till sjukvårdsministern, men det är väl inte möj-
ligt. Ja, frågan kan ju ställas, men det lär väl inte vara
möjligt att få något svar i dag. Jag ställer den till den
som står först på talarlistan från socialdemokratiskt
håll under det här blocket, nämligen Hans Karlsson.
Vill han i replik eller i det anförande han ska hålla om
en stund - jag lovar att stanna kvar och lyssna på
honom - svara på om det enligt hans mening är så att
vi i dag har en bättre och tryggare sjukvård än vad vi
hade för fem år sedan?
Är det så att köerna är kortare? Är det lättare att få
tag i en husläkare? Har valfriheten och mångfalden
ökat? Används försäkringspengar, våra gemensamma
pengar, klokare och smartare än förra gången? Får vi
ut mer valuta för skattepengarna?

Anf. 284 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är alltid lika trevligt att lyssna till
Bo Könberg som med gott humör redovisar sitt för-
hållningssätt till den aktuella frågeställningen.
Jag noterar att jag har hört de här frågorna tidigare
och sättet att göra ett sjukvårdspolitiskt bokslut.
Jag ställer mig bara frågan hur det hade sett ut, Bo
Könberg, om inte den socialdemokratiska regeringen
hösten 1994 hade tagit itu med det ekonomiska kaos
som rådde, inte bara i statsbudgeten utan också i
sjukvårdsbudgetarna runt om i landet.
En av anledningarna till detta kaos i sjukvårds-
budgetarna var ju den fria etableringsrätt som Bo
Könberg i högsta grad var medansvarig till.
Nu har vi ordning i ekonomin, Bo Könberg, och
nu kan vi tillåta oss att öka på resurserna. Folkpartiet
tycker inte att det är viktigt med fullt så mycket peng-
ar som andra partier i den här kammaren till sjukvår-
den. Men vi lyckas ändå tillföra mer resurser.
Hur hade det varit, Bo Könberg, om vi hade fort-
satt på den väg som Bo Könberg medverkade till att
Sverige slog in på när det gäller resurserna i sjukvår-
den?

Anf. 285 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag noterar, utöver vänligheterna in-
ledningsvis, att Hans Karlsson säger sig ha hört frå-
gorna förut. Desto mer konstigt är det att han inte har
kommit på något svar på dem.
Han har ju chansen i nästa replik.
Är det så att sjukvården i dag är bättre än för fem
år sedan eller inte? Vad är Hans Karlssons bedöm-
ning? Låt oss höra den.
I stället går han omedelbart in för att diskutera
ekonomin. Det gör jag gärna med Hans Karlsson. Det
var nämligen så att den borgerliga regeringen fick
regera under den värsta lågkonjunkturen på två gene-
rationer.
Det var inte så att man från socialdemokratiskt
håll föreslog så väldigt många fler besparingar. Det
var ju så, om jag får gå in på mitt eget fögderi som
sjukvårds- och socialförsäkringsminister, att det var
med en viss svårighet vi kunde övertyga socialdemo-
kraterna om att spara exempelvis inom sjukförsäk-
ringen, inom arbetsskadeförsäkringen eller vad det
kan ha varit för någonting. Någon stor hjälp hade vi
inte av socialdemokraterna på den punkten.
På frågan om det skulle vara bättre nu inom sjuk-
vården om vi hade fått fortsätta tycker jag väl att
fakta talar sitt tydliga språk. Det mesta tyder på det.

Anf. 286 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att jag har underlag för
att säga om sjukvården har blivit bättre sedan 1994
eller inte. Men jag tillåter mig att tro att det är på det
sättet.
Jag medger också att framstegen inte är så stora.
Men ett huvudskäl till det, Bo Könberg, är att vi fak-
tiskt hade ett gigantiskt budgetunderskott, inte bara i
statsbudgeten, utan också i våra sjukvårdsbudgetar
runt om i landet. I en del fall är vi ännu inte i fatt,
men vi är på god väg.
Jag tror, Bo Könberg, att vi i det här landet och
vår sjukvård hade varit betjänta av att Bo Könberg
och socialdemokratin hade kommit överens om sjuk-
vårdspolitiken i början av 90-talet. Men det visade sig
inte vara möjligt med tanke på de regeringspartner
som Folkpartiet då hade. Då tror jag att det hade varit
möjligt att nå en historisk överenskommelse om en
sjukvårdspolitik som inte var på marknadens utan på
människornas villkor.

Anf. 287 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag noterar att Hans Karlsson inte vå-
gade sig på något direkt påstående om att det är bättre
inom sjukvården i vårt land efter fem år med en soci-
aldemokratisk regering. Jag har full förståelse för det.
Det låg kanske lite grann bakom min fråga att jag
trodde att Hans Karlsson skulle få svårt med den. Det
är väl bara att erkänna.
Men den bild som Hans Karlsson ger av att vi från
borgerligt håll på något vis hade öst pengar över
sjukvården, om jag förstod honom rätt, och att man
nu inte kunde fortsätta med det därför att pengarna
inte räckte är väl lätt att kontrollera för den som är
intresserad, exempelvis i Landstingsförbundets årsre-
dovisning.
Då finner man att vi tyvärr - det var inget vi gjor-
de med glädje - fick se till att sjukvården hade mind-
re reala resurser. Men vårdpersonalen, förändringar i
system och annat gjorde att vi faktiskt fick ut mer av
sjukvården. Det är vi förstås glada över.
I sin förra replik nämnde Hans Karlsson etable-
ringsfriheten. Jag har berört den utförligt i en artikel i
Landstingsförbundets tidskrift. Jag hoppas att Hans
Karlsson följer den. Där torde det visa sig att den inte
är någon förklaring till det problem som Hans Karls-
son diskuterar.
Sammanfattningsvis: Vården var bättre när vi ha-
de en borgerlig regering. Den har inte blivit bättre
utan sämre under en socialdemokratisk.

Anf. 288 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag
tycker att det är bra att socialministern kräver att
Sverige ska få behålla sina restriktiva införselregler
när det gäller alkohol. För mig är det en viktig trygg-
hetsfråga. Vi vet alla att våldet i samhället hänger
ihop med alkoholförbrukningen och vi vet att en
restriktiv alkoholpolitik gynnar folkhälsan. Jag hop-
pas att socialministern får ett mycket starkt stöd i den
här frågan.
Fru talman! En stor och viktig bit i vårt trygghets-
system är att det finns en bra vård, en vård som givet-
vis ska vara solidariskt finansierad.
Under de år jag har varit med i riksdagen har jag
många gånger uttryckt min oro över de besparingar
och de neddragningar som skett och sker inom vår-
den. Det är besparingar som i många, förmodligen i
de flesta landsting har skapat en oacceptabel situation
när det gäller köer, antalet vårdplatser och persona-
lens arbetssituation. Personalminskningen har också
försämrat omvårdnaden.
Även om bilden över vårdsektorn just nu ser lju-
sare ut än den har gjort på länge, finns det mycket
som oroar mig, som visar att botten ännu inte är nådd.
I höstas visade t.ex. de flesta landsting upp ett be-
räknat underskott för det kommande året. Nu ser man
plötsligt i Landstingsförbundets redovisningar en helt
annan bild. De flesta landsting visar en budget i ba-
lans vid det här årets slut.
Om det är budgetbalans som är det viktigaste av
allt när det gäller vården är det här en bra förändring.
Men vi måste ställa oss frågan: På vilket sätt uppnås
den här budgetbalansen?
En del i förbättringen beror på att skatteunderlaget
förbättrats. Vissa landsting har höjt skatten och på det
sättet klarat budgetbalansen. Jag känner även till
landsting som klarat budgetbalansen genom att räkna
in eventuellt kommande pengar från kommunakuten.
Men det finns också landsting som tvingas till
kännbara besparingar i verksamheten och de ska
verkställas under det här året för att budgetbalansen
ska bli verklighet vid årets slut. Med andra ord: Det
kommer att bli ytterligare försämringar inom vård-
sektorn innan årets slut.
Om jag tittar på Gävleborgs län, på mitt hem-
landsting, ser jag att en tidigare beräkning visat på ett
underskott för det kommande året. Nu har det vänts
till att bli ett beräknat överskott för landstinget. Det
ser ju bra ut. Men för att det ska kunna uppnås måste
vården i Hälsingland på något sätt under året klara av
att spara 40 miljoner. I Gästrikland måste man klara
av sitt underskott på ca 50 miljoner.
Det här är stora belopp i ett litet landsting som
under flera år utsatts för återkommande besparingar.
Nu diskuterar man möjligheten att spara i Häl-
singland genom att ta bort ytterligare vårdplatser.
Ingen vet hur det ska gå till. Man har särskilda möten
där man sitter och diskuterar hur man ska kunna lösa
det här. Det måste ju sparas för att få budgeten i ba-
lans.
När det gäller vårdplatserna har det tidvis varit en
sådan situation i Bollnäs att yrkesinspektionen hotat
med vite på grund av överbeläggningar i korridorer-
na. Jämsides med att det ser ut på det sättet diskuterar
man att ta bort vårdplatser.
Andra besparingar som diskuteras är att ta bort
patientbiblioteken i Bollnäs och Hudiksvall. Det är
inga stora pengar man sparar på det, men det ska ändå
bidra till budgetbalansen.
Man föreslår också att hälsocentraler ska vara
stängda veckovis, en vecka en hälsocentral, nästa
vecka en annan hälsocentral osv. Allt på grund av de
här besparingarna.
Det här är bara några exempel som jag har fått in-
formation om. Såvitt jag förstår är situationen liknan-
de i andra landsting. Den budgetbalans som förväntas
uppstå vid årets slut och som i budgetsammanhang
ser bra ut är inte gratis. Det kommer att svida i skin-
net på vårdsektorn och kommer knappast att förbättra
situationen för all den vårdpersonal som många gång-
er upplever sin nuvarande arbetssituation som mycket
ansträngande och ibland som hopplös. Budgetbalan-
sen kommer knappast heller att förbättra kösituatio-
nen.
Jag tycker att det finns all anledning att följa upp
situationen inom vården, att försöka få en tydlig bild
över hur det verkligen ser ut i hela vårdsektorn. Jag
skulle vilja se att vi över partigränser och blockgrän-
ser hjälps åt att skapa en möjlighet till den vård som
svenska folket efterfrågar och skapa en sådan arbets-
situation för personalen att den orkar vara kvar och
arbeta vidare.
I valrörelsen lovade vi alla att förbättra situationen
i vårdsektorn. Nu tycker jag att vi måste upp till be-
vis. Bl.a. sade vi att det behövs fler händer i vården,
fler händer för att ge bättre omvårdnad.
Med tanke på hur det ser ut inom vårdsektorn an-
ser att jag det behövs ekonomiska förstärkningar nu.
De vårdmiljarder som så ofta nämns är bra, men t.ex.
Kenneth Johanssons friska 8 miljarder, som är väl-
komna, kommer först nästa valperiod. Det är långt till
dess. Det hinner ske mycket under de här åren på
vägen dit. Jag tycker inte att vi kan vänta så länge.
Det är bl.a. vården som vi alla har sagt är en priorite-
rad fråga.
Om vi inte snart märker en förbättrad situation
inom vårdsektorn är jag övertygad om att privatise-
ringen av vårdsektorn kommer att få vind i seglen.
Varken vi eller jag tror inte någon annan heller tvivlar
på att det kommer att skapas en efterfrågan och ett
utbud på försäkringar där de som har råd och kan
försäkra sig kommer att få den vård de vill ha.
Så vill inte jag ha det. Jag vill som de flesta ha
den trygghet som en bra vård ger. Jag vill att den ska
vara solidariskt finansierad och vara tillgänglig för
alla inom en rimlig tid och inom ett rimligt avstånd.

Anf. 289 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! I mitt anförande tog jag upp min och
många andras oro över att barns och ungdomars psy-
kiska ohälsa har ökat. I dag på frukostmötet deltog
Folkhälsoinstitutets nya generaldirektör Gunnar
Ågren och hade samma budskap, att det var ett stort
problem med ökad psykisk ohälsa bland våra barn
och ungdomar. Han sade bl.a., vilket jag tycker var
mycket klokt, att barnfamiljer behöver mer tid för
sina barn och ungdomar.
Då skulle jag vilja fråga Thomas Julin: Vad vill
Miljöpartiet göra för att förbättra barns och ungdo-
mars hälsa? Anser Thomas Julin att maxtaxan ger
incitamenten att föräldrar ska få mer tid med sina
barn?

Anf. 290 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Som Kenneth Johansson mycket väl
vet har Miljöpartiet sagt nej till maxtaxan.

Anf. 291 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Det är inte riktigt lätt att hänga med i
alla svängar vad statsministern, vad Miljöpartiets
språkrör och vad Thomas Julin svarar på den frågan.
Det varierar nämligen.
Jag tolkar detta som ett klart och tydligt svar. Nå-
gon maxtaxa ställer inte Miljöpartiet upp på. Och det
tycker jag i så fall var ett klart och tydligt och dess-
utom ett bra svar, där vi har samma uppfattning.
När det gäller den första delen av min replik tyck-
er jag att Barnpsykiatrikommitténs betänkande, som
har funnits i form av skrift ganska länge nu, borde
verkligen bli till föremål för handling. Jag hoppas
verkligen att Miljöpartiet och Thomas Julin delar den
uppfattningen och att vi kan hjälpas åt att se till att vi
går från ord till handling. Det är ett mycket angeläget
område.

Anf. 292 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Jag delar Kenneth Johanssons upp-
fattning när det gäller barnpsykiatrin, och jag tycker
att det är mycket allvarligt att vi har den situation som
vi har. Tyvärr är det så att man oftast inte ser psykisk
ohälsa lika akut som t.ex. en skada. Men jag upplever
att psykisk ohälsa kan vara precis lika akut och viktig
att åtgärda snabbt. Jag samarbetar gärna på den
punkten.

Anf. 293 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Thomas Julin tecknar en besvärlig
bild av dagens sjukvård. Jag delar den bild som han
har redovisat. Det är på många håll en väldigt svår
situation, framför allt i glesbygd och landsbygd, där
det många gånger är svårt att få personal och där
personalen flyr verksamheten. Både vårdcentraler och
kliniker saknar läkare och sjuksköterskor. Det gör
man många gånger därför att man känner att man
arbetar i en arbetsmiljö där man inte kommer till. Vi
kan också se genom undersökningar att stressen är
större hos personalen som jobbar inom offentlig sek-
tor än i privat sektor när det gäller t.ex. sjukvården.
Det finns möjligheter att utveckla vården. Det
finns möjligheter att ta andra alternativ. Skulle man ta
till vara dem som Leif Carlson tidigare nämnde ger
det utrymme också för mer sjukvård.
Mot den bakgrunden skulle jag vilja ställa en di-
rekt fråga till Thomas Julin: Kommer Miljöpartiet att
stödja socialdemokraterna i deras förslag om att lag-
stifta mot sjukvård, för det är vad det de facto handlar
om?

Anf. 294 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Att lagstifta mot sjukvård låter,
tycker jag, lite hårt. Vi har ännu inte sett hur skriv-
ningarna är. Men jag tycker också att det låter väldigt
hårt när man säger att man ska förbjuda någon form
av sjukvård. Däremot tycker jag att det är väldigt
viktigt att man går lite försiktigt fram och ser till att
det finns spelregler för hur det här ska fungera.
Jag förstår mycket väl all vårdpersonal som är
frustrerad i dag över den situation som är och som de
upplevt under en lång tid. Jag har hört vårdpersonal
som säger att allt är bättre utom det vi har i dag. Där-
för säger jag att den situation som vi har ger vind i
seglen för de alternativ som ni förespråkar. Jag vill
helst se att samhället har en bra och omfattande vård-
sektor.

Anf. 295 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Vi har svårt att få personal till sjuk-
vården. Vi vet att många tycker att det är bra att det
finns olika arbetsgivare att välja mellan, att många
känner att de äntligen får en chans att förverkliga sina
drömmar genom att driva verksamheten själva. Jag
vet att det bara i mitt eget landsting finns 1 000 för-
frågningar på att kunna få ta över verksamheten och
driva den i egen regi. Det kanske är det som behövs
för att vi ska se till att få framtidsoptimism i sjukvår-
den igen, som gör att vi får utvecklingsklimat, som
gör att nya idéer kommer till och verksamheten ut-
vecklas. Jag är mycket tacksam för att Miljöpartiet
här ändå anger en viss tveksamhet till att stödja soci-
aldemokraterna i att förbjuda genom att lagstifta mot
sjukvård och därmed också lagstifta mot utveckling
och förbättring.

Anf. 296 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Vi har inte sett förslagen. Jag känner
inte till vad som står i dem, så jag kan inte uttala mig
om det. Men jag tycker också, som jag sagt, att vi
måste se till att det finns spelregler.

Anf. 297 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Trygghet och välfärd är för alla
människor det viktigaste i tillvaron. Naturligtvis vari-
erar graden av angelägenhet i det korta perspektivet
beroende på hur den enskilde, familjen och de när-
maste har det just nu. Men sett över tid är det trygghet
och välbefinnande som står i centrum för oss alla. Ett
självklart konstaterande, kan tyckas. Men inte desto
mindre finns det skäl att påminna om detta, eftersom
hälsa och välbefinnande inte kommer av sig självt
utan genom ansträngningar av olika slag - gemen-
samma och enskilda.
Med delbetänkandet från kommittén Välfärdsbok-
slut har vi fått en utmärkt källa att hämta fakta och
kunskap från, även om kommitténs ledamöter kon-
staterar att det finns betydande områden som kräver
rejält mycket mer forskning för att man med säkerhet
ska kunna konstatera orsakssammanhang och påver-
kansmekanismer. Men de slutsatser som redovisades i
tisdags ger fullt tillräckligt underlag för att med kraft
angripa orättvisor och ojämlikhet. Samtidigt bör ock-
så kommitténs delbetänkande bidra till att debatten
om välfärden blir mera saklig, att debatten fokuserar
de individer och grupper som har det svårt och att vi
som deltar i denna debatt i dag och andra gånger har
inriktningen att angripa det som är verkliga problem
och inte hemfaller åt polemiken för dess egen skull.
Herr talman! Barnfamiljer i allmänhet och ensam-
föräldrar i synnerhet är grupper som fått det mycket
svårare under 90-talskrisen. Därför känns det natur-
ligtvis bra att vi nu höjer barnbidraget och att också
flerbarnstillägget justeras i motsvarande grad. Det är
också bra att det i vårpropositionen kommer förslag
om ytterligare höjningar av barnbidraget.
På samma sätt finns det skäl att heja på arbetet
med att sänka avgifterna inom barnomsorgen. Det
gynnar den grupp som bäst behöver det. Dessutom
minskar det marginaleffekterna för dem som tar jobb,
ökar sin arbetstid eller får bättre betalda jobb. Det
finns nog ingen som gillar att merparten av en ökad
inkomst och en ökad arbetsinsats hamnar utanför den
egna plånboken.
För merparten av partierna i denna kammare har
det hittills verkat vara viktigare att tillfoga regeringen
nederlag än att med utgångspunkt från kända omstän-
digheter ta itu med ett verkligt problem.
Herr talman! Jag fortsätter att hämta underlag från
Välfärdsbokslutet. Där framgår med väldigt stor tyd-
lighet också att arbete och egen inkomst är centrala
delar i att förbättra rättvisan och öka välfärden. Inte
heller det är något överraskande, men samtidigt vik-
tigt att understryka. Den mycket höga arbetslöshet vi
har haft i Sverige har bidragit till ökade klyftor och
mer av utanförskap. Det tycker jag är viktigt att vi
lägger på minnet. Många talar om rättvisa, men dess-
värre är det inte lika många som är beredda att fatta
politiska beslut som leder till ökad rättvisa.
Ett aktuellt exempel på detta är det spektakel som
Miljöpartiet iscensatt genom att gå samman med de
borgerliga partierna när det gäller arbetsrätten. Med
spektakel menar jag inte att merparten av riksdagens
ledamöter bidragit till ett visst beslut - det är demo-
kratins självklara förutsättningar - men jag menar att
den omständigheten att Miljöpartiet uppenbarligen
har behov av att tillfoga socialdemokratin ett nederlag
gör att det passar sig att kampera ihop med bl.a. Mo-
deraterna när det gäller arbetsrätten.
Jag vet inte om miljöpartisterna inte vill förstå el-
ler om de bortser från vad som faktiskt händer när
man gör ett sådant här ingrepp i lagen om anställ-
ningsskydd. För det första rubbar det balansen mellan
arbetsgivare och anställda. För det andra ökar det
orättvisorna i arbetslivet, eftersom det är de som har
den svagaste kopplingen till arbetslivet, den svagaste
ställningen på arbetsmarknaden som drabbas i första
hand.
Med kännedom om hur det har varit tidigare, och
när den här regeln tillämpades, vet vi att den grupp
som får mest stryk är kvinnor; kvinnor i fertil ålder,
som har barn eller kanske kommer att få barn. Det är
obegripligt att ett sådant förhållningssätt kan vinna en
majoritet i denna kammare. Miljöpartiet medverkar
till att försämra jämställdheten i arbetslivet. Det ska
läggas till det redan tuffare klimatet och villkoren för
kvinnor i arbetslivet som Välfärdsbokslutet redovisar.
Dessutom drabbas också de som har mycket sjuk-
frånvaro, äldre på arbetsmarknaden, de som kanske är
kritiska mot sin arbetsgivare osv.
Svenska arbetsgivareföreningen har i en rapport
som har tillställts oss dessa dagar också redovisat sin
ingång och säger i princip att man maskar, att man
inte jobbar därför att man har för generösa villkor. En
hel del av oss vet att det är precis tvärtom. Villkoren
borde vara bättre för att alla som behöver det ska ha
möjlighet att stanna hemma när de är sjuka.
Den förändring som Miljöpartiet driver igenom
innebär att just de grupper som lagen om anställ-
ningsskydd 1974 instiftades för, vill Miljöpartiet
medverka till att försämra för. Det är de grupper som
av olika skäl har en svag eller bekymmersam ställ-
ning på arbetsmarknaden.
Herr talman! Det finns också ljusglimtar i bok-
slutet. Människor med svåra funktionshinder har gått
stärkta ur 90-talet. Jag tycker att det är väldigt gläd-
jande. Trots den oerhört djupa ekonomiska krisen har
riksdagen kunnat samlas till beslut som har gett mest
till dem som behöver mest. Enligt Välfärdsbokslutet
har resurserna till denna grupp ökat med 40 % under
90-talet. Det överaskar inte, eftersom den socialde-
mokratiska riksdagsgruppen tidigare har låtit utreda
förhållandena här och kommit till samma slutsats som
Välfärdsbokslutet. Det har vi gjort med hjälp av
Riksdagens utredningstjänst.
Jag hoppas att detta kan leda till att debatten i
fortsättningen handlar om det som är de verkliga
problemen för människor med funktionshinder, dvs.
tillgänglighet och delaktighet i vid mening. Men då
krävs ingrepp i form av lagstiftning och mer pengar
till berörda aktörer, helt enkelt politiska prioritering-
ar, som kostar för andra grupper. Den enskildes rätt
gynnas bäst av gemensamma lösningar, herr talman.
Det är min slutsats.

Anf. 298 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Bra sjukvård är en väsentlig del av
välfärd och trygghet. Hans Karlsson har tidigare i dag
sagt att vid privatisering försvinner sjukhus. Hans
Karlsson kan rimligen inte mena att de försvinner
som vårdgivare. Sannolikt, och erfarenhetsmässigt, är
de bättre vårdgivare än de har varit tidigare. De för-
svinner tydligen som offentligt ägda, och det är det
väsentliga.
Är det så att Hans Karlsson anser att det är vikti-
gast vem som äger sjukhuset, inte om ägaren ges
sådana förhållanden att vården blir bättre för patien-
terna, tillgängligheten blir bättre, kvaliteten blir bätt-
re, innovationsförmågan tas till vara på ett bättre sätt
och att man är en bättre arbetsgivare? Ägandet går
tydligen före att det blir bättre.
Om vi får mångfald och konkurrens vet vi erfa-
renhetsmässigt att vi inte bara får just de här positiva
förhållandena på den privata sidan, utan det sporrar
också den offentliga - hela sjukvården gagnas. Varför
vill Hans Karlsson inte vara med och skapa sådana
förhållanden så att vi får bättre förhållanden för sjuk-
vården?

Anf. 299 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är överens med Leif Carlson,
och jag är beredd att tillsammans med honom med-
verka till att svensk sjukvård blir bättre. Men jag är
inte säker på att vi gör samma vägval därvidlag. Jag
är snarare tämligen övertygad om att vi gör olika
vägval.
Jag tycker inte att det är särskilt meningsfullt att
här i dag diskutera någonting som kommer att pre-
senteras i morgon. Det är inte många av oss som är
särskilt kunniga om vad förslaget kommer att inne-
hålla.
Jag tycker att det är viktigt att slå fast att det
måste finnas regler för vad man faktiskt får göra med
de institutioner, de verksamheter och det ägande som
skattebetalarna har finansierat.

Anf. 300 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vi inte vet exakt vad
innebörden är. Men det framgick rätt tydligt av inter-
vjun med statsministern i går att man ska sätta stopp
för privat drivna sjukhus.
Det är tydligen viktigare för det offentliga, det
som Hans Karlsson vill stå som representant för, att
äga sjukvården än att sjukvården blir bra.
Vi har tillräckligt många undersökningar som vi-
sar att konkurrensutsättning leder till att man får ut
mer för pengarna, det blir effektivare vård och bättre
för personalen och patienterna. Tillgängligheten blir
mycket större och kostnaden blir mycket lägre. Skat-
tebetalarna, som faktiskt har betalat, får mer för sina
pengar.
Jag tycker att Hans Karlsson klart skulle säga: Jag
vill vara med om att förbättra för sjukvården; den ska
utsättas för konkurrens, och även sjukhus, där mycket
av den innovativa verksamheten bedrivs, måste kon-
kurrensutsättas.
Det skulle vara ett bra uttalande för patienternas
skull.

Anf. 301 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag fortsätter att säga att jag är över-
ens med Leif Carlson om att det är bra med mångfald
och att olika driftsformer och organisationsformer
kan stimulera till effektivare användning av resurser-
na och nya lösningar samt skapa en positiv atmosfär
för personalen. Men jag misstänker att det som Leif
Carlson och Moderaterna är ute efter är att radikalt
lägga om sjukvårdspolitiken i Sverige. Jag inte bara
misstänker det - jag är tämligen övertygad.
Man säger att man har lösningen till en mycket
lägre kostnad. Jag kan inte låta bli att titta på hur man
har hanterat detta och vilka konsekvenser det har
blivit i den del av världen som ibland brukar nämnas
som frihetens främsta banerförare, USA. Om det är
någonstans man inte använder resurserna effektivt så
är det i amerikansk sjukvård. Det är uppenbart, Leif
Carlson. Det är så oerhört mycket högre kostnad och
så väldigt många människor som trots det inte får
någon sjukvård. Den vägen tycker inte jag är en
svensk väg.

Anf. 302 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ta fasta på det Hans
Karlsson sade när det gäller rättvisa. Det gäller barn-
familjernas situation. Vi vet att svenska barnfamiljer
är de som är hårdast beskattade i världen. Vi har
världens högsta skatter för låg- och normalinkomstta-
gare. Det innebär att de flesta barnfamiljer är beroen-
de av bidrag för att de ska kunna klara sin försörj-
ning. Det tog jag också upp tidigare.
Nu säger Hans Karlsson att maxtaxa är ett mycket
bra förslag för att komma till rätta med orättvisorna.
På det sättet ska man öka rättvisan. Men förslaget om
maxtaxa innebär ju att det är de som har barn i kom-
munalt finansierad barnomsorg som kommer att få ett
bättre ekonomiskt utrymme än alla andra som väljer
att ordna barnomsorgen på annat sätt eller själva vara
hemma med barnen.
Är det rättvisa att bara de som gör som Hans
Karlsson vill, dvs. har sina barn på ett kommunalt
dagis, får det något lättare ekonomiskt, medan alla
andra fortsatt får en mycket svår ekonomisk situa-
tion?

Anf. 303 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att vi om vi granskar histori-
en ska finna, Chris Heister, att vi ganska ofta har haft
skilda uppfattningar om vad som är rättvisa. Det har
också den politiska kampen under det gångna seklet
visat.
I detta fall handlar rättvisa om att alla ska ha möj-
ligheter till arbete och egen försörjning. Taxorna i
barnomsorgen ska inte vara något hinder för detta,
och inte heller något hinder om man vill öka sin ar-
betstid.

Anf. 304 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Alla ska ha möjligheter till arbete
och egen försörjning, sade Hans Karlsson. Det är
rättvisa. Jag håller med om att arbete är det allra vik-
tigaste. Det har jag också pekat på tidigare. Vi har
fortfarande väldigt hög arbetslöshet.
Man ska kunna leva på sin lön, men trots det vill
inte Hans Karlsson och socialdemokraterna se till att
fler kan leva på sin egen lön och klara sin egen för-
sörjning på det de tjänar ihop, utan de ska vara bero-
ende av bidrag.
Så säger man att det ska bli lite bättre med rättvi-
san och att man därför ska införa maxtaxa i barnom-
sorgen. Men det är ju inte en rättvisa för alla, Hans
Karlsson. Det innebär en bättre ekonomisk situation
bara för dem som gör precis som Hans Karlsson vill.
De som vill ordna barnomsorgen på ett annat sätt än
det Hans Karlsson tycker är bra kommer inte i åtnju-
tande av socialdemokraternas och Hans Karlssons
rättvisa. De får fortfarande förlita sig till bidrag eller
tvingas gå till socialkontoret därför att den egna in-
komsten inte räcker till för familjens försörjning.

Anf. 305 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag får upprepa mig och säga att det
nog är så, Chris Heister, att vi har lite olika sätt att
definiera vad som är rättvisa. Det har också historien
visat. Jag sade att rättvisa för mig i detta fall handlar
om att alla ska ha möjlighet till arbete och egen för-
sörjning. Taxorna ska inte vara ett hinder för detta
eller ett hinder om man vill öka sin arbetstid. Det
tycker jag är bra, för vi behöver fler människor i
arbete. Därför bedriver vi också en arbetsmarknads-
politik som handlar om arbetslinjen. Också funk-
tionshindrade ska ha möjlighet till arbete och inte
behöva diskrimineras i arbetslivet. På den punkten vet
jag att Chris Heister inte tycker likadant, eftersom
hon röstade emot det förslaget i riksdagen i mars
förra året.

Anf. 306 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi diskuterar nu i den allmänpolitis-
ka debatten under rubriken Trygghet. I denna un-
deravdelning sysslar vi rätt mycket med sjukvård och
äldreomsorg, som ju är en viktig del av tryggheten.
För oss i Folkpartiet är det en mycket central del.
Man ska kunna veta att det finns en bra sjukvård i
vårt land om man själv, ens make eller maka, ens
föräldrar eller ens barn blir sjuka.
Om dessa frågor talade Hans Karlsson mycket lite
under sitt anförande. Med tanke på hur det ser ut i den
svenska sjukvården och äldreomsorgen och vad soci-
aldemokraterna har åstadkommit under sina fem år
vid makten är det i och för sig förståeligt.
Under vår förra replikväxling med anledning av
mitt inlägg, där jag pekade på ett antal saker som
hade blivit sämre eller där det inte hade hänt någon-
ting under femårsperioden, nämnde jag bl.a. de ökade
köerna till operationer och behandlingar och också att
utbyggnaden av husläkarsystemet går väldigt lång-
samt och att det skulle kunna ta 125 år innan man når
sjukvårdsministerns mål. Jag vill ge Hans Karlsson
chansen att kommentera dessa påståenden.

Anf. 307 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Först när det gäller frågan om prio-
riteringar i mitt anförande kan jag för kammaren
berätta att jag inte hade tänkt mig att stå här som
företrädare för hela det socialdemokratiska partiet i
denna fråga. Jag hade tänkt att ur egen fatabur redovi-
sa en del synpunkter på politiken. Men det blir inte
alltid som man har tänkt sig. Därför ska jag försöka
att också motsvara en del andra förväntningar.
Väntetiderna i sjukvården är ett problem, men jag
tror inte att lösningen är att vi här inför några garanti-
er. Jag har inte sett att det skulle fungera.
Sedan går jag till frågan om när vi kommer att ha
uppnått målet om en läkare på 1 500 invånare och om
det tar 125 år eller något kortare tid, vilket jag tror att
det kommer att göra. Den frågan kommer att få sitt
svar - åtminstone det svar som kan ges nu - i den
nationella handlingsplan för sjukvården som kommer
att redovisas senare under våren.

Anf. 308 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag kan inte skärskåda den bakom-
liggande socialdemokratiska planeringen för den
allmänpolitiska debatten. Jag hade bara hoppats att
för oss i Folkpartiet och mig så tunga väsentliga om-
råden som sjukvård och äldreomsorg skulle fått ett
lite större utrymme. Men nu blev det som det blev.
Det låter trevligt att vi som är för husläkare och
har arbetat för det rätt länge ändå snart ska få svar på
frågan om vad socialdemokraterna vill göra i prakti-
ken. Som jag sade förut ger vi än så länge sjukvård-
sministern möjlighet att i handling visa det som han
har talat för på ett bra sätt.
Vad det gäller köerna har jag genom åren haft
svårt att förstå resonemanget från socialdemokrater-
nas håll att det inte hjälper med några garantier mot
vårdköer och att det måste ordnas på något annat sätt.
Vi har ändå diskuterat 90-tal i dag. Vi har prövat
vårdgaranti under några år, och köerna har försvunnit.
När vi sedan avskaffar vårdgarantierna har köerna
kommit tillbaka. Det är ingen orimlig hypotes, Hans
Karlsson, att det finns något samband mellan dessa
saker.

Anf. 309 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vidhåller att det inte är så enkelt,
Bo Könberg, att det handlar om att vi ska instifta en
garanti i denna kammare. Vad det handlar om är att
de resurser och den organisation och utrustning som
behövs för att vi ska kunna korta väntetiderna ska
finnas. Ett sådant arbete pågår ju. Det är klart att detta
arbete har fördröjts av den ekonomiska kris som vi
har gått igenom. Bo Könberg deltog i en regering som
inte ensam ska bära ansvaret för den krisen, men som
jag vill påstå ändå genom sin konstruktion bidragit till
att förlänga krisen. Fyra partier kunde inte enas om
prioriteringarna. Det blev för mycket prioriteringar
och för mycket utgifter. Den fria etableringen för
läkarna bidrog till att urholka ekonomin för lands-
tingen - ett problem som vi fortfarande bär med oss.

Anf. 310 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Jag blir lite förvånad när Hans
Karlsson använder uttrycket spektakel om Miljöparti-
ets förslag när det gäller arbetsrätten. Jag kan säga att
det är ett ärligt förslag från oss. Vi tycker att det är ett
förslag som är bra och viktigt för småföretagarna. Det
skulle aldrig falla mig in att anse att ett förslag från
Hans Karlsson är ett spektakel.

Anf. 311 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt att det inte är ett
spektakel, Thomas Julin. Men inte desto mindre bi-
drar Miljöpartiet till att öka orättvisorna på den
svenska arbetsmarknaden.
I det här fallet deltar man i ett beslut som för-
skjuter mer makt till arbetsgivarna och som ställer
kvinnor, anställda med upprepade sjukskrivningspe-
rioder, kritiska fackliga företrädare och andra i en
sämre situation än hittills. Det tycker jag är dåligt,
Thomas Julin.

Anf. 312 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Såvitt jag förstår har en stor del av
företagen redan möjlighet att göra sådana här undan-
tag genom olika avtal. Det här är inte så specifikt,
utan det här är mer riktat mot småföretagen. Vi är,
som sagt, övertygade om att detta är viktigt för dem.
Jag tror att de flesta företagare är ärliga och bra ar-
betsgivare som hanterar det här på ett bra sätt. Det är
min övertygelse.

Anf. 313 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller med Thomas Julin om att
arbetsgivare i allmänhet är väldigt respektabla och
försöker göra sitt bästa. Det är självklart. Men histori-
en har visat oss att vissa grupper har det svårare på
arbetsmarknaden, beroende på de omständigheter
som jag pekade på tidigare. Därför tycker jag att det
är så fel att göra det här ingreppet.
Det är ett betydligt allvarligare ingrepp än Tho-
mas Julin vill medge. Det ökar orättvisorna. Det för-
skjuter makt till arbetsgivaren. Och det är fullständigt
onödigt, eftersom det i lagen om anställningsskydd,
som började gälla 1974, står att man ska förhandla
om huruvida man behöver behålla en särskild kom-
petens. Och det gör man varje dag, landet runt. Det
fungerar jättebra. Men SAF har bestämt sig för att
bryta upp arbetsrätten. Det köper Miljöpartiet, och det
tycker jag är trist.

Anf. 314 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! När jag hörde Hans Karlsson tala om
Välfärdsbokslutet tänkte jag begära replik för att
fråga om han var överraskad av slutsatserna - jag
kände till varenda en mycket väl. Men sedan sade
Hans Karlsson att inte han heller var alldeles överras-
kad. Då tänkte jag att jag skulle begära replik för att
fråga om samarbete kring dessa slutsatser och frågor.
Jag tänkte också fråga hur Hans Karlsson ser på före-
byggande arbete med barn och ungdomar och om
villigheten att satsa rejält på förebyggande investe-
ringar och om hur han ser på ekonomin, att rejäla
förebyggande insatser lönar sig i längden. Men när
jag hade kommit hit i tankekedjan drämde Hans
Karlsson till sin samarbetspartner med betongarm.
Jag menar att samarbete inte alltid betyder att man
till punkt och pricka ska göra som storebror säger.
Ibland kan man tycka olika, och vi bidrar inte till att
försämra jämlikheten. Vi vill i allra högsta grad ha
jämlikhet, och det har vi visat på många sätt. Jag har
inte varit i kammaren hela dagen, eftersom jag har
suttit och arbetat med arbetsskadeförsäkringen och
arbetsskador. I det sammanhanget finns det ett stort
ojämlikhetsområde. Jag hade hoppats på att vi skulle
kunna jobba tillsammans för att förbättra för den
speciella kvinnogrupp som det handlar om i det här
fallet.

Anf. 315 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, jag är inte överraskad av slut-
satserna i Välfärdsbokslutet, men jag tycker ändå att
de är värdefulla. Detta ger tung fakta när det gäller de
slutsatser som de flesta nog redan har dragit av kon-
sekvenserna av 90-talskrisen.
Jag vill samarbeta kring att rätta till den här oba-
lansen och laga de här revorna. Jag vill också bidra
till det förebyggande.
Centerpartiet tillsammans med Socialdemokrater-
na har vaskat fram 8 friska miljarder som ska använ-
das till sjukvården. Det skulle förvåna mig om inte en
ganska stor del kommer att landa hos psykiatrin. Vi
vet att det finns väldigt mycket att göra, inte minst
inom barnpsykiatrin, för att förebygga och skapa
bättre förutsättningar. Jag hoppas att en hel del av de
pengarna ska hamna där.
Jag är också involverad i arbetet med att ta fram
ett nytt förslag till arbetsskadeförsäkring och att öka
jämställdheten på det området. Det är självklart. Men
jag kommer inte ifrån att sådana förändringar i lagen
om anställningsskydd som Miljöpartiet vill göra ökar
ojämlikheten och minskar jämställdheten.

Anf. 316 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Jag tycker också att slutsatserna är
värdefulla. Det är skönt att bli bekräftad. Ordet skönt
får jag kanske sätta inom citationstecken, eftersom
jag blir bekräftad när det gäller sådant som inte är
bra. Men det är ändå skönt att veta att det finns fler
som tänker så här. Och om det är en sådan här bred
sak som det här bokslutet är det troligare att flera
ställer upp på det.
Det är bra om vi kan samarbeta kring det här. Vi
har olika åsikter om det här med jämlikheten i för-
hållande till det här med arbetsrätten. Det är så, men
jag anser att man även i ett samarbete inte alltid måste
tycka precis lika. Vi har andra metoder för att öka
jämlikheten, och vi har jobbat mycket med detta. Den
där betongarmen tyckte jag var mycket otrevlig i den
här debatten, som började i går i ganska stort samför-
stånd. Den var onödig.

Anf. 317 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller med Kerstin-Maria Stalin
om att man inte behöver vara överens om allt. Jag
skulle tro att man inte heller är det inom partierna.
Men när det gäller betongarmen, som Kerstin-
Maria Stalin säger, vill jag säga att lagen om anställ-
ningsskydd och löntagarnas rättigheter på arbets-
marknaden är en central fråga för oss socialdemo-
krater. Det är klart att man måste reagera om man
lierar sig med partier som egentligen vill bryta upp
arbetsrätten och på nytt vill ställa löntagarna i total
beroendeställning till arbetsgivarna. Jag hoppas att
den här betongarmen kan få Miljöpartiet att fundera
ett varv till. Är det så här vi ska ha det, eller ska vi
inte se till att det faktiskt råder balans på arbetsmark-
naden? Man kan faktiskt förhandla mellan arbetsgiva-
re och arbetstagare om hur en verksamhet ska vara
bemannad.

Anf. 318 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag ska inte upprepa argumenten
från Hans Karlssons och mitt tidigare replikskifte.
Däremot skulle jag vilja ställa en följdfråga utifrån ett
uttryck som Hans Karlsson använde.
Han sade att man ska stoppa möjligheterna till ut-
försäljning, eftersom det kan säljas ut till reapris. Då
måste jag efter att ha tänkt efter lite fråga: Har det
gjorts? Vad bygger Hans Karlsson sitt uttryck "sälja
ut till reapris" på? Om det inte finns någon substans i
det är det faktiskt ett angrepp på alla dem som jobbar
seriöst med upphandlingar.
Den andra frågan är: Är en liten vinst i en verk-
samhet så farlig för socialdemokraterna?

Anf. 319 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, jag tycker inte att en vinst är
farlig alls. Men det handlar om att använda skatte-
pengarna till det som de är avsedda för, och de är ju
inte avsedda för vinster utan för verksamhet.
Sedan ska jag gå över till frågan om utförsäljning.
Jag får kalla kårar längs ryggen, eftersom jag nog
ändå upplever att det finns en oerhört stor spricka
inom sjukvårdspolitiken, framför allt mellan mode-
raterna å ena sidan och resten av kammaren å andra
sidan. Moderaterna - och det har vi sett och hört i
oändligt många debatter - eftersträvar någonting helt
annat än vi andra sex partier. Det är lite trist om Ken-
neth Johansson och Centerpartiet ska hänga på den
vagnen när vi i övrigt är tämligen överens om sjuk-
vårdspolitiken och behovet av mer resurser. Vi har
tillsammans tagit fram 8 miljarder.

Anf. 320 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! När det gäller att sälja ut till reapris
upprepar jag att mina kontakter, och de är ganska
många, visar att både vårdgivare och de som handlar
upp verksamheter jobbar mycket professionellt och
med hårda förhandlingar för att få den bästa och
mesta vården för skattebetalarnas pengar. Om inte
Hans Karlsson har substans bakom det han säger om
att sälja ut till reapris är det insinuationer. Egentligen,
om jag inte vore så snäll, skulle jag använda betong-
armen, för jag tycker att det är ett angrepp på alla
förtroendevalda runtom som kämpar och sliter och
försöker att göra det allra bästa.
Till sist tycker jag att om en verksamhet får en li-
ten, liten vinst att satsa på kompetensutveckling eller
att investera är det bättre än om det blir en förlust i
verksamheten.

Anf. 321 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är överens med Kenneth Johans-
son om det sista. Pengar som återinvesteras, som
används till utbildning eller utveckling, är självklart
värdefulla pengar. Jag har inte tolkat det som att de-
batten handlar om det. Jag har tolkat det som att vi
behöver regler, Kenneth Johansson, för hur man får
handskas med skattebetalarnas tillgångar. Får man
sälja dem hur som helst?
Jag är inte lika övertygad som Kenneth Johansson
om att man alltid färgas av ambitionen att få ut det
mesta möjliga av det man försöker att sälja ut. Ibland
kan det bakomliggande faktiskt vara en politisk am-
bition att bryta upp den ordning vi har haft inom
sjukvården i Sverige för att skifta system och åstad-
komma någonting helt annat än det Kenneth Johans-
son och jag eftersträvar.

Anf. 322 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Hans Karlsson tog upp de funktions-
hindrade och gladdes över att de trots allt har fått en
bättre situation, och det kan vi hålla med om. Vi har
kunnat göra de prioriteringarna. Vi i Folkpartiet gjor-
de bedömningen att vi trots ett besvärligt ekonomiskt
läge ville vara med och genomföra handikapprefor-
men.
Hans Karlsson talade också om att det nu var dags
att gå vidare och ta tag i det här med tillgängligheten.
Det instämmer vi i Folkpartiet i. Vi har faktiskt vid
vårt landsmöte antagit ett program för att just sätta i
gång och få någonting att hända på tillgänglighetsom-
rådet. Där kan vi säkert komma varandra till mötes.
Jag vill bara fråga Hans Karlsson: Kan vi räkna
med något förslag på det här området kanske redan i
vårbudgeten?

Anf. 323 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Ja, det kan vi räkna med. Jag hälsar
Kerstin Heinemann välkommen i arbetet med att
bereda och behandla den nationella handlingsplanen
för handikappolitiken i socialutskottet här framöver.

Anf. 324 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Ja, vi är beredda att fortsätta att göra
livet bättre för de svårast funktionshindrade.
Det finns en grupp bland dessa som fortfarande
inte har blivit ordentligt delaktig, och det är de psy-
kiskt handikappade, de som känner stor oro och ång-
est och som har problem med den sociala tryggheten.
Vi pratar ju om trygghetsfrågor här. De bör nu också
stå på tur och få sina speciella funktionsstörningar
inräknade som en möjlighet att få lite fler timmar i sin
ersättning för en personlig assistent.

Anf. 325 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag fortsätter att vara överens med
Kerstin Heinemann och Folkpartiet. Jag hoppas att vi
kan åstadkomma förändringar i den här riktningen.
Det finns också svårigheter, det ska vi vara medvetna
om, att göra avgränsningar så att vi hanterar ekono-
min på ett sådant sätt att vi har kontroll över utveck-
lingen. Men ambitionsinriktningen är vi helt överens
om.

Anf. 326 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m):
Herr talman! Ger mer inflytande friskare svens-
kar?
Jag har blivit uppfödd med att fisk blir jag intelli-
gent av, morötter ger mig bättre mörkerseende och
spenat mer muskler. Att mina chanser till ett bättre
hälsotillstånd skulle öka genom ett större mått av
livskontroll visste jag inte då, men nu vet jag. Nu
visar rapporter att ökat ansvar och ökad valfrihet, att
kunna få vardagsvälja, är precis sådana faktorer som
påverkar min hälsa.
I den nationella folkhälsokommitténs senaste be-
tänkande finns en beskrivning av ett hälsovänligare
samhälle där människor har möjlighet att handskas
med livets utmaningar och ta ett eget ansvar. Man
pekar på att ojämlika levnadsförhållanden, osunda
miljöer och annat i miljön som skapar fysisk och
psykisk ohälsa till stora delar har undanröjts men
konstaterar också att trots detta faktum ökar de psy-
kosociala besvären och utbrändheten.
Vad är det då i vårt samhälle som skapar denna
ohälsa och otrivsel?
Jag har tidigare nämnt forskaren och professorn
Aaron Antonovsky, och jag gör det igen. Han har
studerat förutsättningarna för hälsa och menar att
verkligt inflytande över vardagslivet är en trygghets-
faktor. Han menar att ju mer otrygga vi är, desto
sämre mår vi, och ju mindre en människa behövs och
känner sig, desto större är hennes behov av vård och
omsorg. Hälsa förutsätter alltså deltagande.
Tänk om Socialstyrelsen kommer med en rekom-
mendation om minst ett nytt val i månaden! Det blir
något att se fram emot. Men för att detta ska hända
måste maktpolitiker sluta stå i vägen.
Detta beskrivs också väl i den ESO-rapport, Att
snubbla in i framtiden, som vi kunde ta del av strax
före jul. Här ges också en förklaring till varför felak-
tigt genomförda förändringar skapar otrygghet, speci-
ellt inom den offentliga sektorn, varför man värjer sig
mot nytt, varför valfrihet, konkurrens och alternativ
ger skrämselhicka och leder till krampaktiga försök
att vidmakthålla det gamla.
En viktig skillnad mellan offentlig och privat
verksamhet, menar man, är att privat verksamhet är
marknadskopplad medan offentlig verksamhet är
budgetkopplad, varför signalerna om att en verksam-
het behöver förändras ter sig helt olika. Erfarenhet
från tidigare förändringsarbete inom offentlig förvalt-
ning tas inte heller till vara. Forskning saknas. Och
vem ska ta på sig rollen att ifrågasätta verksamheten?
Erövrade makt- och statuspositioner hotas. Det är
därför ett förändringsarbete inom den offentliga sek-
torn fungerar så dåligt, och det är därför personalen
mår så dåligt.
Utomstående kan också, herr talman, ha intresse
av att bevara status quo - eller förmås att tro det och
uppmuntras att ställa upp och försvara ett bestående.
Just därför efterlyser också ESO i sin rapport föränd-
ringsvilliga medarbetare som vet hur man driver en
process genom de nödvändiga stegen utan att skada
de inblandade.
Jag kan konstatera att politiker inte är de mest
lämpliga att leda ett förändringsarbete, om jag ut-
trycker det lindrigt.
I den välfärdsrapport som det har talats om tidiga-
re här i dag och som presenterades i veckan konstate-
rar också Joakim Palme att många beslut fattas och
många hetsiga debatter förs utan saklig grund. Det
framgår vidare att politiker vet för lite om de konsek-
venser besluten får och att utvärderingar och uppfölj-
ningar av reformer saknas på de flesta områden.
Det är i dessa händer som vänstermajoriteten vill
fortsätta att lägga ansvaret för våra barns utbildning
och våra äldres omsorg.
Herr talman! Någon klok person sade: Livet kan
bara förstås bakåt men måste levas framåt. Samhället
har alltid utvecklats, men det är först genom demo-
kratins verkliga ankomst som den politiska makten
har fått möjlighet att kraftfullt påverka samhällsut-
vecklingen också bakåt.
Demokratin ska användas med ödmjukhet och ly-
hördhet - inte för att visa makt över enskilda männi-
skor. Vänstermajoriteten ägnar sig i dag åt att skapa
ett antal svaga grupper i samhället som man ska kun-
na ta hand om och därmed bekräfta nödvändigheten
av ett stort antal politiker. Arbetslösa, handikappade,
äldre och ensamstående mammor är exempel på så-
dana svaga grupper som man vill ta fram.
Men det handlar alltså inte om svaga grupper,
utan det handlar om individer som behöver sådana
redskap att de själva får en möjlighet att ta ansvar.
Man behöver personer runtomkring sig som tror på
individens vilja och förmåga. Det är ingen skillnad
mellan äldre personer och mig och er, ja, oss alla.
Man är bara lite äldre och behöver lite annan hjälp
men man behöver inte ingå i en svag grupp. Låt oss
inte använda begreppet våra äldre!
Jag känner en ensamstående mamma som blir lika
irriterad varje gång hon omnämns som svag. Hon har
det tufft men hon är inte svag. Hon är starkare än
många gifta kvinnor.
Maktpolitikern vill inte förändra eftersom man då
tappar kontrollen. Därför väljer man att inte heller
stödja en samhällsutveckling med en tro på indivi-
dens egen kraft. Man uttalar vackra ord som medbe-
stämmande, inflytande och påverkansmöjlighet men
där stannar det. Var gränsen går avgör en politiker.
Herr talman! Framtiden handlar om goda idéer.
Det är människor som har dessa goda idéer - inte
företagen och inte den politiska makten. Framtiden
handlar faktiskt om människors livskontroll i deras
vardag. Först när maktpolitikerna börjar tro på andras
förmåga och vilja kan vi också påverka välbefinnan-
det. Först då känner vi en trygghet och då behöver vi
inte gömma oss bakom otrygghet och ett psykosoma-
tiskt tillstånd. Tack!

Anf. 327 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Det har sagts tidigare i debatten här
att det finns skiljelinjer i politiken och att den tydli-
gaste skiljelinjen går mellan Moderaterna och de
övriga partierna i kammaren. Detta tycker jag att
Cristina Husmark Pehrsson har bekräftat.
Det var ett praktfullt angrepp på den offentliga
sektorn, som beskrevs som onödig. Dessutom gjordes
påståendet att vänstermajoriteter skapar svaga grup-
per. Jag vill med kraft dementera det. Vad vi i väns-
termajoriteten sysslar med är att bygga strukturer som
bär för alla individer i livets olika skeden. Det är i
alla fall mitt sätt att se att individer också har trygg-
het.
Det handlar om generella system och det hela
bygger på ett ord som jag håller väldigt högt, nämli-
gen ordet solidaritet. I mitt anförande tidigare ut-
vecklade jag just detta med att folk blir beroende av
olika tjocka plånböcker när vi bryter ned systemen.
Klyftorna i samhället ökar.

Anf. 328 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill för Ingrid Burman återigen
bara tala om att mycket av det som jag sagt här i dag
står att läsa om i den ESO-rapport som jag hänvisade
till. Jag rekommenderar Ingrid Burman att ta del av
rapporten Att snubbla in i framtiden.
Med tanke på vad jag där kunnat ta del av ser jag
ett klart samband med hur vänstermajoriteten i dag
snubblar in i framtiden utan att se alla människors
goda idéer, kraft och vilja att förändra och få vara
med och påverka.
Herr talman! Jag har i många år jobbat som före-
tagssköterska och känner till sambandet mellan hur
man mår på arbetet och hur man mår i själ och hjärta.
Jag vet att det inte räcker att ordna med en ergono-
miskt utformad stol när någon har det svårt och job-
bigt hemma. Vi ser att folk är låsta i sina situationer
och har svårt att påverka.
Många i min bekantskapskrets är ensamstående
mammor. De vill inte ingå i gruppen stackars svaga
ensamstående mammor men hela tiden, i rapporter
och statistik, ingår man i gruppen svaga ensamståen-
de mammor. Nämnda mamma är inte svag, och det är
inte de här kvinnorna. De är starka, för de måste vara
starka. Vi måste ge dem redskap så att de kan fort-
sätta att vara starka.

Anf. 329 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag delar Cristina Husmark
Pehrssons uppfattning att ensamstående mammor inte
är svaga. Därför benämner jag dem inte så, i varje fall
inte i samma utsträckning som Cristina Husmark
Pehrsson verkar göra.
Sedan kan jag säga att jag har läst rapporten.
Jag delar uppfattningen att människors möjlighet
att påverka, inte minst sin egen arbetsmiljö och sin
egen arbetssituation, är viktig. Därför är Vänsterparti-
et en stark förespråkare för arbetsrättslig lagstiftning
som ger individer möjlighet att påverka på arbetsplat-
sen; detta till skillnad från Moderaterna.
Vidare är vi starka förespråkare just för att man
med tryggheten, med de generella strukturerna som
grund, ska vara så trygg att man faktiskt förmår ut-
nyttja denna trygghet till att både växa och kreativt
delta i olika forum.

Anf. 330 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Ingrid Burman talar om arbetsrätten.
Tidigare i veckan besökte jag Malmö. Jag besökte
många företrädare och chefer för den kommunala
verksamheten i Malmö. Man säger att där är man
belagd med munkavle. Man vågar inte säga någon-
ting. Malmö är inte det enda exemplet. Jag hör hela
tiden från rektorer och tjänstemän inom offentlig
förvaltning att man inte vågar säga vad man tycker
därför att man är rädd för att bli av med arbetet eller
för att inte få uppdragen. Jag tycker att detta är fel.
Det är fel att över huvud taget belägga någon med
munkavle. Alla ska ha rätt att säga vad de tycker,
tänker och känner. Det är en självklarhet och där är vi
helt överens, Ingrid Burman!
Ett annat exempel, för att belysa detta med att va-
ra kringgärdad av folk som tycker och tänker, är föl-
jande. En man kontaktade mig. Han hade en skuld
och ville ha ett lån i stället för socialbidrag men det
fick han inte. Han är nu tvungen att med förlust göra
sig av med den villa som familjen i många år har
kämpat för; detta alltså för att få socialbidrag. Jag
tycker att vi i stället ska arbeta på att människor ska
kunna tro på sin egen kraft, förmåga och vilja att
handskas med sin egen situation.

Anf. 331 LENA OLSSON (v) replik:
Herr talman! Jag reagerar också på att Cristina
Husmark Pehrsson tar upp frågan om personal som
jobbar i offentlig regi. Jag vet att hon då avser dem
som jobbar inom vården. Vidare har det i debatten här
i dag framgått att nästan all personal som jobbar i
privat regi tycker att det är mycket bättre än att jobba
i offentlig regi.
Jag har träffat ganska mycket vårdpersonal - vår-
den ligger mig rätt varmt om hjärtat och det gäller då
både offentlig och privat vård. Men jag har också
träffat många som jobbar i privat regi som klagar
över arbetsmiljön.
I Norrlands inland, bl.a. i mitt hemlän, är man
väldigt kritisk till skattesänkningar. Man vill hellre ha
mer pengar, resurser, till kommuner och landsting;
detta för att den offentliga sidan och personalpoliti-
ken ska kunna utvecklas.

Anf. 332 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Med avseende på detta med personal
inom den offentliga verksamheten kan jag säga att jag
kan sträcka mig också till personalgrupper utanför
vården. Både Lena Olsson och jag har erfarenheter
från vården. Det är kanske lättare att tala om vården
just därför att vi har praktisk erfarenhet av det områ-
det.
Jag har tidigare här från talarstolen haft en diskus-
sion med Lena Olsson angående Kommunals rapport
om en undersökning av hur personalen mår. Man mår
så mycket bättre inom den privata verksamheten än
inom den offentliga. Det gäller då personal som tidi-
gare jobbat inom den offentliga verksamheten. Lena
Olsson kan väl hålla med mig om att det många
gånger är fråga om tungrodda stora organisatoriska
kolosser som hindrar folk från att komma fram. Vad
gäller de privata alternativen är det kortare beslutsvä-
gar. Man trivs bättre och tycker t.o.m. att man har ett
bättre förhållande till både anhöriga och patienter.

Anf. 333 LENA OLSSON (v) replik:
Herr talman! Jo, jag vet att det är problem med
organisationer. Men anser Cristina Husmark Pehrsson
att det är helt uteslutet att göra något åt de här organi-
sationerna i offentlig regi? Jag anser inte det. Jag vet
att det är fullt möjligt att påverka och att göra om
dessa organisationer för att ge personalen ett större
inflytande och för att ge de äldre och patienterna ett
större inflytande.
I den här undersökningen tycker 80 % av under-
sköterskorna och vårdbiträdena att den vård som
bedrivs i dag ska drivas i offentlig regi men att det
behöver göras något åt den. Det är jag villig att ställa
upp på.

Anf. 334 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tror att både Lena Olsson och jag
ser fram emot nästkommande rapport från Kommunal
för att ta del av vad som har hänt där. I Skåne är in-
tresset mycket stort från personalens sida för att starta
eget. Jag kan bara hålla med Chris Heister. Där finns
samma intensiva önskan, och det kommer in hur
mycket ansökningar som helst. Det är inte jag som
påverkar personalen, utan den agerar själv.
Jag tycker vidare att det är stor skillnad mellan
Lena Olssons och min politik när det gäller att se
individen inom vårdsektorn. Kanske lyssnade Lena
Olsson på Gudrun Schyman i partiledardebatten i går.
Gudrun Schyman sade vid ett par tillfällen om de
äldre: Vi ska ta hand om dem, vi ska ordna och vi ska
styra och ställa.
Där går en mycket tydlig skiljelinje. För mig är,
som jag tidigare sade, äldre personer inte en grupp för
sig själv utan personer som tycker, tänker, känner och
längtar precis som Lena Olsson och jag gör. Jag tyck-
er därför att vi ska lyssna på dem och inte sätta in
dem i en grupp som "våra äldre" och styra och ställa
med dem.

Anf. 335 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Vi behöver en dialog mellan den
gemensamma sektorn och forskningen, och vi måste
basera de beslut som vi tar på mer av kunskap. Jag
tror att det är oerhört angeläget för oss alla. Vi kom-
mer snart att få ta ställning till en ny myndighetsor-
ganisation på forskningsområdet, och jag hoppas att
moderaterna verkligen ska visa ett intresse för att ta
vara på forskningsrön i gemensam verksamhet. Det
gäller då även att orka och våga se vad det svenska
samhället verkligen står för.
Cristina Husmark Pehrsson talar om den ensamma
mamman. Jämför en ensamstående mammas situation
i Sverige med läget i de allra flesta andra länder! Vi
kan då se att just den generella välfärdspolitiken, en
generell familjepolitik, en bra barnomsorg och en bra
föräldraförsäkring gör att den ensamstående mamman
i Sverige är stark på ett helt annat sätt än i andra län-
der.

Anf. 336 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Vi är helt överens, Inger Lundberg,
om att den ensamstående mamman inte är svag. Men
skillnaden mellan oss är att Inger Lundberg och hen-
nes parti vill ge de ensamstående mammorna direktiv
om vad de ska göra. De ska söka hit, de ska få bidrag
dit, de ska gå i den skolan och de ska ha den barnom-
sorgen. Vi moderater tror i stället på den ensamståen-
de mamman och hennes möjligheter att själv fatta
dessa avgöranden. Jag tror inte, Inger Lundberg, att
hon blir svagare om hon blir delaktig i ett medbe-
stämmande i samhället. Jag tror dessutom att hon och
även hennes barn då kommer att må mycket bättre.

Anf. 337 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! I några av de kommuner där Mode-
rata samlingspartiet styr har man infört enhetstaxor
om flera tusen kronor i barnomsorgen. Det innebär
hundraprocentiga marginaleffekter för den ensamstå-
ende mamman. Ökar det hennes valfrihet?
När vi under förra mandatperioden här i riksdagen
införde kunskapslyftet var det 90-talets kanske största
jämlikhetsreform. I kunskapslyftet deltar många en-
samma mammor för att kunna gå styrkta ut på ar-
betsmarknaden. Är inte det ett viktigt bidrag till den
individuella friheten och till möjligheterna att ut-
vecklas?
Det är en myt, Cristina Husmark Pehrsson, att
satsningar från samhällets sida betyder minskad fri-
het, minskade möjligheter att välja. Tvärtom är det så
att de för många människor innebär större möjligheter
att göra egna val i livet.

Anf. 338 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Om vi från samhällets sida ska ge
individerna större möjligheter förstår jag inte att soci-
aldemokraterna säger nej till skolpeng och vårdga-
ranti, som ger en väldigt stor möjlighet att välja.
Vi har, Inger Lundberg, i min hemkommun Sva-
löv två föräldrakooperativ. De personer som har sina
barn där inser klart att de skulle tjäna på att i stället ha
kommunal inkomstrelaterad taxa, men de vill inte ha
detta. Trots att de inte har större inkomster än att de
skulle tjäna på en sådan väljer de ändå att ha en en-
hetstaxa. De tycker att det känns bättre och mer soli-
dariskt. Jag menar att de ska få ha den möjligheten.
De som inte vill utnyttja den är välkomna att gå över
till ett dagis med en lägre taxa.
Jag tycker vidare att Inger Lundberg ska titta efter
vad förslaget till maxtaxa skulle innebära. Jag har
flera grannar som vidimerar att de kommer att tjäna
mycket pengar på en maxtaxa - 30 000-40 000 kr om
året trots att de är höginkomsttagare. Är det solidari-
tet, Inger Lundberg?

Anf. 339 ROLF OLSSON (v):
Herr talman! Begreppet trygghet är mångfasetterat
och kan säkert associera till ganska skilda sfärer.
Välfungerande samhälleliga organisationer som kan
klara människors vård- och omsorgsbehov på ett
värdigt och kvalitativt bra sätt är en central del av
tryggheten för väldigt många människor. Det finns
undersökningar som visar att så är fallet medan andra
undersökningar visar att en överväldigande majoritet
av människorna är beredd att också i fortsättningen
vara med om att gemensamt finansiera sådana sam-
hällssektorer som hälso- och sjukvården och äldreom-
sorgen.
Den svenska hälso- och sjukvården är föremål för
mycken diskussion i olika politiska forum, inte minst
i massmedierna. Det talas och skrivs väldigt mycket
om brister, om köer, om underbemanning och andra
problem, och det är i grunden bra att det råder ett stort
engagemang kring dessa frågor. Det känns dock vik-
tigt och rättvist att då och då understryka att svensk
sjukvård trots dessa brister och trots de stora ekono-
miska nedskärningar som vården genomgått under
90-talets kärva år fortfarande håller en god standard
och står sig väl vid jämförelser med andra länders
utbud av sjukvård.
Men om vi ska bibehålla de många människornas
goda förtroende för en fungerande vård och omsorg
anser Vänsterpartiet att det är hög tid att satsningar
sker på förstärkningar av vården och att åtgärder
vidtas som kan medföra en utveckling av viktiga
områden inom vården.
Vi står inför en situation där andelen äldre i be-
folkningen stadigt ökar, och mycket glädjande besked
säger oss också att forskning och utveckling har med-
fört att möjligheterna att göra medicinska insatser
mot sjukdomar, skador och åkommor väsentligt har
ökat under senare år. Dessa faktorer bidrar i hög grad
till att behoven av och efterfrågan på vård stadigt
ökar.
När diskussionerna ibland koncentreras till köer
och väntetider är det viktigt att påminna om att dessa
problem inte beror på minskade prestationer. Det är
tvärtom: Trots nedskärningarna har prestationerna
under 90-talet ökat. Köerna och väntetiderna måste
ses också mot bakgrund av ökade behov och förvänt-
ningar.
Vänsterpartiet ser den vårdmiljard som förhand-
lats fram mellan s, v och mp och som ska falla ut
under nästa år som ett första steg för att förstärka och
utveckla vården. Dessa medel ska användas till sats-
ningar inom psykiatri, äldreomsorg och primärvård.
Det är oerhört angelägna områden, där satsningar på
förstärkningar är helt nödvändiga. 2002 och de föl-
jande åren tillkommer 8 miljarder från försvarsöver-
enskommelsen, och även här ska satsningar ske på de
områden som jag har nämnt. Den närmare inriktning-
en ska diskuteras i samband med framtagandet av den
nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården.
Det tre områden som här nämnts, psykiatri, äldre-
vård och primärvård, är områden som Vänsterpartiet
bedömer är strategiska och där utvecklingen kan
innebära avlastning på andra delar av vården. Jag vill
här bara kort uppehålla mig vid primärvården.
Det har länge talats om att primärvården ska utgö-
ra basen i vårt sjukvårdssystem, men faktum är att det
kan ifrågasättas om denna ambition verkligen har
slagit igenom på fullt allvar. Detta framgår vid en
jämförelse mellan de resurser som läggs på primär-
vården och de som går till andra delar av vården. Det
finns visserligen en del tydliga regionala skillnader
när det gäller utbyggnad och förutsättningar, men på
många håll gäller att primärvården i dag har stora
problem med vakanta tjänster, ökad arbetsbelastning,
bristande tillgänglighet och otillräckliga resurser.
Primärvården är dock ett område som kan komma att
genomgå en mycket dynamisk utveckling framöver,
avlasta akutsjukhusen och spela en ännu viktigare roll
för samhällsutvecklingen. Ämnet för den här debatten
är trygghet, och primärvården är för väldigt många
människor en viktig ingrediens i detta begrepp.
Primärvård och allmänmedicin utgör ett avgöran-
de och spännande område där inte bara medicinska
utan också socialpolitiska frågeställningar blir tydli-
ga. Varför är ohälsotalen så oerhört höga i vissa om-
råden, och vad kan man göra åt dessa i dag växande
klyftor? Hur kan hälso- och sjukvården bättre bidra
till att inte bara bota och lindra utan också förebygga
sjukdomar och skador? Det är exempel på frågeställ-
ningar som vi vet att primärvården möter, och det är
helt avgörande frågor för framtiden om vi ska arbeta
för bättre folkhälsa och minskade klyftor.
Jag har här redogjort för satsningar som kommer
att ske de närmaste åren inom hälso- och sjukvården
och sagt några ord om inriktningen av dessa, men jag
vill för Vänsterpartiets räkning ändå understryka att
vi ser de stora behoven efter 90-talets nedskärningar.
Vi ser att andelen äldre ökar i befolkningen, och vi
vet att möjligheterna att göra medicinska insatser
ökar där det förr inte varit möjligt. Det gör samman-
taget att Vänsterpartiet vill diskutera möjligheterna
till ytterligare satsningar för att möta dessa ökande
behov hos befolkningen. De ekonomiska möjlighe-
terna är större nu än under 90-talet. Vänsterpartiet
verkar för en utveckling där en väl utbyggd hälso-
och sjukvård även i framtiden utgör en väsentlig del
av människors vardagstrygghet.
Vänsterpartiet menar att denna hälso- och sjuk-
vård även framgent ska vara offentligt finansierad
och i huvudsak drivas i offentlig regi. Kooperativa
och privata komplement finns det plats för, men
kampanjerna för privatisering av vården avvisar vi i
Vänsterpartiet.
Herr talman! Den generella välfärden är till för
alla människor. Socialförsäkringar och transfereringar
är konstruerade och tänkta så att de ska ge ekonomisk
trygghet åt alla och omfördela mellan grupper och
individer och mellan olika perioder i livet. Socialför-
säkringarna kommer att kommenteras av andra talare
från Vänsterpartiet, men jag vill ändå understryka en
aspekt. När jag träffar företrädare för grupper och
organisationer inom socialutskottets verksamhetsom-
råde, t.ex. handikapprörelsen, är det påfallande hur
ofta just dessa understryker vikten och värdet av de
generella välfärdssystemen. Det är viktigt att dessa
system inte försvagas utan motsvarar människors
behov. Kommittén Välfärdsbokslut har ju, som vi har
diskuterat, i dagarna understrukit vikten av detta och
pekat på konsekvenserna av 90-talets nedskärningar
för barnen, invandrarna och de ensamstående mam-
morna. I det här sammanhanget vill jag gärna under-
stryka att Vänsterpartiet anser att för de sämst ställda
pensionärerna är det nu hög tid att diskutera åtgärder
som kan förbättra deras villkor. Det borde vara en
prioriterad fråga.
Herr talman! Jag vill avsluta med att för Vänster-
partiets räkning uttrycka glädje över att Social-
tjänstutredningen, som kom för några månader sedan,
föreslog återinförande av rätten att överklaga bi-
ståndsbeslut genom förvaltningsbesvär för social-
tjänstens klienter. Denna utredning är nu ute på re-
miss, och vi får anledning att återkomma till denna
fråga. Detta är en mycket viktig fråga, en konkret
trygghets- och rättssäkerhetsfråga för tusentals män-
niskor som befinner sig i ett ekonomiskt och socialt
mycket trängt läge. Vänsterpartiet anser att möjlig-
heterna att hävda sin rätt också när man befinner sig i
dessa situationer är mycket viktiga att slå vakt om.

Anf. 340 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag håller med Rolf Olsson om att
primärvården är en viktig del av och utgör basen i
sjukvården. Vi i Folkpartiet har jobbat väldigt mycket
för att det ska bli så också. Husläkarreformen gjorde
ju också detta mer attraktivt genom att människor
också fick rätt att välja sin egen läkare och därmed
känna den trygghet som det är att känna sin läkare.
Men tyvärr är det ofta svårt för primärvården i den
offentliga sektorn att få utvecklas och att kunna bli
ännu bättre gentemot sina patienter.
Jag vill fråga Rolf Olsson: Hur mycket känner ni
för en primärvård som kan läggas ut på entreprenad
och som kan drivas i det vi kallar privata former,
även om de inte är privata former?

Anf. 341 ROLF OLSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har i mitt anförande pekat på be-
hovet av utveckling av primärvården som en strate-
gisk fråga för framtiden för att ännu bättre fylla vikti-
ga samhällsbehov som vi kan se och för att också
avlasta andra delar av sjukvården. Jag tror att det är
en klok utgångspunkt. Låt oss sedan fortsätta med
formerna. Jag tror att vi så att säga ska börja med
innehållet och de behov som vi kan se att primärvår-
den ska fylla.
Jag utesluter inte utan ser gärna en utveckling vad
gäller inflytande för personal och för att utveckla
personal. Det kan ske i den vanliga, offentligt drivna
formen, men jag kan också tänka mig att det på vissa
håll passar med kooperativa driftsformer. Jag vill
alltså inte låsa mig, och därför säger jag att vården
ska vara i huvudsak offentlig, för det är det jag tror
ska utgöra grunden.

Anf. 342 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag skulle då bara vilja ge Rolf Ols-
son ett litet tips. I det landsting där jag hör hemma,
Västmanland, har man en stor andel privata - om vi
ska kalla det så - läkare. Det berodde på att läkarna
var missnöjda med landstinget som arbetsgivare. Man
tyckte inte att man kunde utvecklas. Och när etable-
ringsfriheten kom exploderade det, vilket gjorde att
man fick 40 % privata husläkare. Jag tycker att det
visar att detta är en stimulans. Man klarar av att ut-
veckla sig. Man sitter inte fast i de trista, bångstyriga,
tunga former som landstingen ofta har.
Fundera på det, Rolf Olsson, om det inte är så att
om vi ger den här mångfalden så blir det bättre för
både personalen och patienterna!

Anf. 343 ROLF OLSSON (v) replik:
Herr talman! Jag mottar naturligtvis tips från
Kerstin Heinemann med glädje. Jag tror säkert att det
kan finnas mycket positivt från Västmanland, som jag
har hört en del mycket positivt om.
Däremot kanske jag inte är lika entusiastisk inför
det här med etableringsfriheten, som ju så att säga var
en viktig del här. Den ledde faktiskt till stora problem
under 90-talets början, bl.a. i Göteborg, där jag har
följt den reformen lite närmare.
Jag noterar det här med risken för missnöje i sjuk-
vården, och det är en väldigt viktig och väsentlig sak
att arbeta med. Därför tror jag att vi mycket nogsamt
ska ta vara på idéer och engagemang på ett mycket
bättre sätt än vad vi gör i dag ute hos de stora, breda
personalgrupperna. Det är där resurserna finns för en
utveckling av vården.

Anf. 344 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Herr talman! Rapporterna om krisen i sjukvården
har varit många under det senaste året. Det har också
framkommit under den här debatten. Kostnaderna
skenar i landstingen, och många landsting begär eko-
nomisk hjälp från kommunakuten. Exempelvis be-
gärde landstinget i Norrbotten ca ½ miljard kronor
inför detta år till hjälp för att klara driften.
Läkemedelskostnaderna rusar iväg till synes
okontrollerat och hotar att bli gökungen i vårdboet.
Sahlgrenska sjukhuset stoppar operationerna - vi har
alla läst de rubrikerna - och på många andra håll i
landet blir väntetiderna för operationer allt längre.
Men det finns också landsting som har god ekonomi
och balans i budgeten, men där patienterna ändå
måste vänta upp till ett par år på t.ex. en åderbråckso-
peration.
Ökad medellivslängd och en alltmer avancerad
medicisk-teknisk utveckling gör att kraven på sjuk-
vården snabbt och kontinuerligt växer. Vare sig sjuk-
vårdspolitiken eller vårdapparatens organisation är
riktigt förberedda på den nya situationen. Personalen
flyr vården, missnöjda med såväl lönerna som arbets-
förhållandena, och de som blir kvar dignar under
trycket. Köerna växer, och sjuka människor får inte
hjälp då de behöver den. Alltfler människor upplever
att tillgängligheten till vården har blivit allt sämre.
För allmänheten tycks det obegripligt att vårdkrisen
bara växer, när det nu ändå går bra för Sverige. Jag
har mött väldigt många sådana människor, inte minst
uppe i Norrbotten.
Medan krisen fördjupas fortsätter de politiska
partierna sitt ändlösa ställningskrig, som också har
framkommit här i dag, om olika driftsformer för vår-
den. Det är som om vårdkrisen och lösningen på
vårdens problem bara handlar om det. Debattintresset
fokuseras på privatiseringar respektive stopp för pri-
vatiseringar, som om sjuka människor i första hand
var intresserade av om den vård som ges är privat
eller offentlig.
Vi som politiker har en benägenhet att se på all-
ting genom politikernas ögon. Jag skulle önska att vi
för ett ögonblick skulle försöka att se på dessa frågor
med patienternas ögon och ur deras perspektiv. Det
enda patienten egentligen bryr sig om är att det finns
hjälp att få när han behöver den och att han ska få den
även om hans plånbok inte hör till de allra tjockaste.
Herr talman! Intrycket av ställningskrig förstärks
när man konstaterar att det bland de hjälpsökande
landstingen finns såväl sådana som har socialdemo-
kratisk ledning som borgerlig sådan. Om det vore så
att problemens lösningar bara finns på den ena sidan i
den blockpolitiska trätan borde de hjälpsökande land-
stigen vara enbart borgerliga eller socialistiska. Men
så är det inte. Det vet vi ju alla. Ändå fortgår den
politiska debatten som om det vore så.
Det är närmast tragikomiskt att iaktta följande fe-
nomen. Där borgarna styr i landstinget debatterar den
socialdemokratiska oppositionen som om borgarna
var i färd med att rasera sjukvården genom sina för-
slag om privatisering. I landsting med socialdemo-
kratisk ledning försöker borgarna visa att det är den
offentliga vården som är problemet och att privatise-
ringar är lösningen. Det är som om allmänheten inte
för länge sedan hade insett att det finns svåra problem
oavsett politisk färg på landstingsledningarna.
Herr talman! Medan det blockpolitiska ställ-
ningskriget pågår lider vårdapparaten nöd - den faller
kanske sönder - och under tiden lider och dör pati-
enten. Inte underligt att allmänheten skakar på sina
huvuden och förlorar förtroendet både för oss politi-
ker och för sjukvården. Vi har låst in oss i ett skyt-
tegravskrig vars enda resultat hotar att bli en ytterli-
gare urholkning av den ekonomi som ska ge förut-
sättningar för god sjukvård. Den typen av debatt blir
ett hinder för en god utveckling i stället för ett bidrag
till den.
Herr talman! Vid gårdagens partiledardebatt tala-
des det från flera håll om vikten av samförstånd och
gemensamt ansvarstagande. Debatten var, som stats-
ministern uttryckte det, den mest samarbetsinriktade
på många år. Det är dags för oss politiker av alla
färger att visa oss mogna nog att tillsammans och på
allvar ta itu med problemen i vårt samhälle. Hit hör
också vårdens problem. Som förtroendevalda politi-
ker har vi ansvaret att försöka åstadkomma lösningar
till allas vårt bästa.
Självklart vilar ett stort ansvar på våra landstings-
politiker. Det är de som har ansvaret för att sjukvår-
den fungerar i sina regioner eller landsting. Vi i Sve-
riges riksdag ska inte ta det ansvaret ifrån dem. Men
vi får heller inte glömma bort att ansvaret för en fun-
gerande sjukvård i landet också vilar på regering och
riksdag. Det beror givetvis inte bara på oss om vår-
dens kris ska leda till ännu värre sönderfall eller till
konstruktiv omdaning och nyfödelse. Men vi har alla
vår del i ansvaret oavsett på vilken politisk nivå vi
befinner oss.
Jag tror heller inte att någon ensam individ eller
något parti ensamt sitter inne med alla goda idéer.
Men jag är övertygad om att om vi orkar lyfta upp
vården ur de regionala och nationella partipolitiska
låsningarna, och tillsammans axla ansvaret för att
skapa en god vård för alla människor i vårt land, kan
vi rädda vården från sönderfall. Dessutom är jag
övertygad om att gemensamma tag över partigränser-
na också skulle göra det möjligt att åstadkomma nöd-
vändiga förändringar i vårdapparatens organisation
och utveckla arbetet med vårdkedjorna.
Oavsett vilka som är ansvariga för sjukvårdens
frågor tror jag att det vore av stort värde om frågan
kunde lyftas upp till diskussioner över partigränserna
som man gjorde med frågan om det framtida pen-
sionssystemet. Kunde vi komma överens i pensions-
frågan så borde vi rimligen också kunna komma
överens i sjukvårdsfrågan, som förr eller senare
kommer att beröra oss alla.
Min önskan är - jag vet inte om det är förmätet att
hoppas på det - att våra partiledare tar upp en diskus-
sion där man lägger grunden för att vi ska kunna föra
ett resonemang och helt enkelt se hur vi ska lösa den
framtida sjukvården och vilken typ vi ska ha. Sjuk-
vården är alldeles för viktig för att tillåtas bli ett offer
för blockpolitiska och partitaktiska låsningar. Låt oss
bilägga sådana tvister för patienternas, dvs. för allas
vår, skull.

Anf. 345 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Trygghet är något som vi alla söker.
Trygghet är en viktig förutsättning för vårt välbefin-
nande.
Trygghet kan betyda lite olika saker för olika in-
divider. Men gemensamt för oss alla är dock en bred
platta av grundläggande behov som måste vara tillgo-
dosedda för att vi ska kunna känna trygghet i vår
vardagstillvaro. Inslag i den plattan är t.ex. en eko-
nomisk grundtrygghet i nuet och i framtiden. En
ekonomisk grundtrygghet i framtiden betyder att vi
var och en måste ha en rimlig möjlighet att förutse,
att bedöma, våra egna framtidsutsikter och att vi har
rimliga marginaler för att möta oförutsedda händel-
ser.
Det betyder i sin tur att våra gemensamma finan-
ser måste vara i ett sådant skick att vi inte riskerar
räntechocker, som i sin tur resulterar i arbetslöshet
och höjer exempelvis allas våra bostadskostnader.
Gemensamma finanser i obalans innebär också på-
frestningar för våra gemensamma trygghetssystem.
Det ger i sin tur otrygghet när systemen måste anpas-
sas till sviktande ekonomiska resurser. Samma sak är
det med drastiska neddragningar i vård och omsorg
till följd av bristande ekonomiska resurser.
Det decennium som vi just har lämnat bakom oss
är ett tydligt belägg för det jag just har berört. Med
rötter i 80-talet fick vi under 90-talet en ekonomisk
kris som innebar stora påfrestningar och tilltagande
otrygghet för många svenska medborgare. Vi har nu
mödosamt kommit ur krisen. Nu gäller det för oss alla
att dra lärdom av det skedda och agera på ett sätt som
gör att vi inte på nytt hamnar i kris för våra gemen-
samma finanser.
Även efter krisen har vi kvardröjande effekter av
densamma för många människor som har en besvä-
rande ekonomisk situation och därmed brister i sin
trygghet. Det gäller t.ex. de pensionärer som har de
lägsta pensionerna. De har i dag en besvärlig situation
som uppstått genom att deras inkomster ligger i stort
sett stilla medan kostnaderna för t.ex. mediciner ökat
genom att gränsen för högkostnadsskyddet har höjts.
Därtill kommer den otrygghet som följer av brister i
vård och omsorg som stora delar av just denna grupp
i så hög grad är beroende av.
Det är utomordentligt förvånande att regeringen
och dess samarbetspartier inte lagt fram något enda
förslag till förbättringar för våra låginkomstpensionä-
rer i den budget vi behandlade före jul. Först nu har
statsministern kommit till insikt. Nu aviserar han
förbättringar för de sämst ställda pensionärerna. Det
är självfallet välkommet, men det är alltför senkom-
met. Jag noterade att även Rolf Olsson nu kommit till
samma insikt som statsministern. Regeringens och
samarbetspartiernas senfärdighet är generande - mest
för dem själva men också för hela det politiska sys-
temet.
Nåväl, bättre sent än aldrig. Nu är det viktigt att vi
alla hjälps åt att ge de sämst ställda pensionärerna en
påtaglig förbättring. Genom tillkomsten av garanti-
pensionen innebär den beslutade pensionsreformen
förbättringar för dessa pensionärer. Det har nu visat
sig tekniskt omöjligt att fullfölja genomförandet av
den beslutade garantipensionen vid planerad tidpunkt.
Ikraftträdandet har fått flyttas fram i tiden. För oss i
Centerpartiet är det en självklarhet att de pensionärer
som skulle omfattas, och som så småningom kommer
att omfattas, av garantipensionen nu kompenseras på
annat sätt.
Herr talman! En annan grupp i samhället som be-
höver förbättringar är barnfamiljerna. Det är nu hög
tid att det politiska systemet samlar sig till en famil-
jepolitik som ger mer tid för barnen och därmed tryg-
gare uppväxtförhållanden.
Chatrine Pålsson uppgav tidigare under den här
debatten att hon och hennes parti hade upphovsman-
narätten till önskemålet om mer tid för barnen. Hon
uppgav också att hon var glad över att på senare tid
ha hört att flera partier anslutit sig till detta. Jag vill
bara lite försynt påpeka att vi i Centerpartiet har plä-
derat för mera tid för barnen i decennier. Men det
finns ingen anledning att kivas om upphovsmannar-
ätten. Det viktiga är att enas om ett system som leder
till just mera tid för barnen. Låt oss göra det! Mer tid
för barnen är viktigt för dem det direkt berör, men det
är också viktigt för oss alla som det indirekt berör.
Tryggheten har försämrats på vålds- och brottsut-
vecklingens område. Det har tidigare debatterats här
under dagen. Ofta möts detta med krav på fler poliser
och hårdare tag från samhällets sida. Det behövs
förvisso fler och effektivare poliser. I vårt budgetal-
ternativ har vi avsatt resurser som överskrider rege-
ringens med 500 miljoner till polis- och rättsväsendet.
På lång sikt är det emellertid än viktigare att vi ser
till att våra barn och ungdomar får en trygg uppväxt-
tid, och det kräver mer tid för barnen. Otrygga upp-
växtförhållanden leder ofta till en ökad kriminalitet
och våldsbenägenhet. Det leder i sin tur till en ökad
otrygghet för oss alla genom att risken för att utsättas
för denna kriminalitet och detta våld ökar.
Slutsatsen är enkel. Det räcker inte att bekämpa
otryggheten på våra gator och torg, och för den delen
också i våra hem, med ökade polisiära insatser. Nej,
den kampen måste grundläggas i en större medveten-
het om de bakomliggande orsakerna och en förmåga
att åtgärda de brister som i dag finns i barns och ung-
domars uppväxtförhållanden. Det kräver en god fa-
miljepolitik, en skola som inte bara ger en god utbild-
ning utan också en god fostran och det kräver kanske
framför allt en uppmärksamhet från oss alla som
medmänniskor när vi rör oss bland barn och ungdo-
mar.
Vi vuxna måste ge barn och ungdomar stöd och
vägledning. När vi ser brister i barns och ungdomars
beteenden får vi inte dra oss för att göra påpekanden
och korrigeringar av dessa beteenden. Vi måste bry
oss mer om varandra. När vi ökar tryggheten för
andra ökar vi också på sikt tryggheten för oss själva.
Det ger inte omedelbar effekt. Det kommer att ta tid.
Det är därför som det är så viktigt att vi börjar nu.

Anf. 346 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag har suttit och funderat här en
stund på om det känns tryggt eller otryggt att tala
inför en ganska tom kammare. Jag är inte riktigt på
det klara med hur det känns.
Det finns två tillfällen i livet då vi människor är i
större behov av att känna trygghet än annars. Det är
när vi är barn då tryggheten är väsentlig för att även
vårt framtida liv ska blir bra, och det är inför ålder-
domen då vi på grund av sviktande förmåga på olika
områden är i behov av olika former av hjälp och stöd.
Att behöva vara beroende av andra är i sig en grund
för att känna otrygghet. Även anhöriga känner
otrygghet.
Trygghet på äldre dagar handlar både om ekono-
misk trygghet och trygghet i vetskapen om att få den
hjälp och det stöd vi behöver. Tryggheten blir också
verklig först om vi kan garantera rätten till respekt,
integritet och valfrihet.
Fru talman! För oss som liberaler är det självklart
att alla människor, oavsett ålder, har rätt till detta.
Men vi måste samtidigt konstatera att det brister i det.
Det brister när det gäller äldre människors möjlighet
att påverka var de vill bo, vem som ska ge dem den
hjälp de behöver och när det gäller respekten för den
enskildes behov och önskningar. Alltför många av
samhällets lösningar är planerade och fungerar för en
grupp, pensionärsgruppen - kollektivet. Det finns inte
tid och utrymme för att se den enskilda människan.
Vi människor blir inte likadana bara för att vi blir
äldre. Vi förblir den vi tidigare varit, kanske med
vissa skröpligheter men ändå med förväntningar och
önskemål om hur livet ska fortskrida. För de männi-
skor som i dag är i behov av omsorg innebär det att
de får ge avkall på sådant som de tidigare har tyckt
varit viktigt till förmån för den hjälp som de är i ab-
solut behov av. Man får vara tacksam för att få de
mest elementära behoven tillgodosedda. Det är inte
att visa respekt, beakta den enskildes integritet eller
ge valfrihet. Det är att beröva människor en del av
livet. Det är att skapa förvirring, vanmakt och otrygg-
het.
Vi liberaler utgår ifrån det personliga självbe-
stämmandet. Att själv kunna påverka sin egen vardag
är också ett hälsofrämjande inslag i människors liv.
Det måste det också få vara för de äldre. Det är i det
närmaste skandal att äldre, och i synnerhet äldre med
behov av stöd och hjälp, så ofta fråntas den valfrihet
man tidigare haft i livet. Det är i praktiken ett omyn-
digförklarande.
Fru talman! Självfallet måste vi fortsätta att arbeta
för att göra äldreomsorgen bättre än den är i dag, och
då också se den enskilda människan. Det förutsätter
också att man vet vilken hjälp och vilket stöd man
kan få.
Vi i Folkpartiet har i flera år i våra äldremotioner
talat om och föreslagit en omsorgsgaranti. Det är ett
förslag som nu även Kommunförbundets äldrebered-
ning för fram. Vår omsorgsgaranti innehåller just de
delar som är väsentliga för att den enskilde ska kunna
erbjudas en trygg kvalitativt god omsorg med valfri-
het. Det ska också klart framgå vad som kan erbjudas.
Fru talman! Den ekonomiska tryggheten är också
viktig. Jag har träffat många människor som oroar sig
inför ålderdomen, inte minst av ekonomiska orsaker.
Kommer jag att ha råd att flytta till någon form av
äldreboende och klara av att betala hyra och övriga
kostnader. För dem som bor kvar i den egna bostaden
är problemet lika stort. Det gäller inte minst de som
har en mycket låg pension, och det är oftast kvinnor.
De som har försökt att ta reda på vad kostnaderna kan
komma att bli har ofta problem att få reda på det,
eftersom kommunernas avgifter är så pass krångliga
att inte ens tjänstemännen kan reda ut detta.
Stora problem uppstår också när antingen maken
eller makan är i behov av särskilt boende och man är
tvungen att dela på sig. Avgiftsutredningens förslag
är delvis intressanta, och vi är många som väntar på
propositionen och en förbättring i det ekonomiska
hänseendet.
I vår budgetmotion, som avslogs i slutet av förra
året, hade vi lagt fram förslag för att förbättra de
sämst ställda pensionärernas situation. I stället för att,
som regeringen, sänka skatten med 40 miljarder kro-
nor eller i genomsnitt ca 10 000 kr per löntagare som
en kompensation för de pensionsavgifter som vi be-
talar till den egna pensionen, föreslog vi att man
skulle använda hälften av beloppet till en skattere-
duktion för såväl löntagare som pensionärer.
Naturligtvis har pensionärer väldigt olika ekono-
miska förhållanden. Jag vill bara ta två exempel som
jag hörde häromdagen. Det var två kvinnor med låg
pension som kunde konstatera att deras ekonomiska
situation hade förändrats i år jämfört med förra året
på det här viset. Den ena fick 6 kr mer i pension och 6
kr mindre i bostadsbidrag - alltså 0 kr. Den andra fick
minus 3 kr. Då ska vi komma i håg att läkemedel-
skostnader, läkaravgifter och mycket annat har höjts.
Och det är klart att de här två kvinnorna känner oro
och otrygghet när det gäller att klara det nödvändi-
gaste. Sådana saker som att få problem med tänder
eller som att glasögonen går sönder är något som
ständigt finns i deras tankar.
Bostadsbidraget har för de sämst ställda pensionä-
rerna en oerhört stor betydelse. Därför föreslog vi i
Folkpartiet i budgetmotionen att man skulle höja
taket från 4 000 kr till 4 500 kr i månaden. Nivån
4 000 kr lades fast i mitten av 90-talet, men hyreshöj-
ningarna har varit ganska ordentliga sedan dess och
det är inte så enkelt att plötsligt hitta en ny billigare
lägenhet och flytta. Det finns många hinder för att
flytta.
Fru talman! Det känns för oss i Folkpartiet myck-
et angeläget att förbättra situationen för de äldre både
när det gäller omsorgen och när det gäller ekonomin.
Det borde det även kännas för regeringen. Jag hoppas
att man i vårpropositionen verkligen tar tag i de här
problemen. Företrädare för regeringen och för soci-
alutskottet, socialdemokratiska ledamöter, lyser med
sin frånvaro i kväll. De tycker antagligen inte att den
här trygghetsdebatten är speciellt viktig. Det är lite
tråkigt. Jag vet inte om någon av samarbetspartnerna
kan hoppa in som en vice ställföreträdande socialde-
mokrat och svara på de här frågorna.
Avslutningsvis, fru talman, sade statsminister Gö-
ran Persson i går i partiledardebatten något som jag
vill citera från protokollet: "Frihet är att alla har rätt
att välja, alla har tid att tänka, alla har lust att leva.
Rätt att välja, tid att tänka, lust att leva! Alla! Frihet!"
Det är något som jag tror att många av oss kan in-
stämma i. Det är vackra ord. Nu väntar jag bara på att
orden ges innehåll och på att man ger förslag som gör
att även de äldre och inte minst de som är i behov av
vårt stöd och vår hjälp blir delaktiga och inte minst
får lust att leva.

Anf. 347 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i Kerstin Heine-
manns kritik. Jag tycker att socialdemokraterna skiner
med sin frånvaro. Jag har inte tänkt tala i deras ställe
men som samarbetspartner.
Jag tycker att det som Kerstin Heinemann tar upp
om att man ska lägga stor vikt vid pensionärerna och
de äldre framöver är viktigt.
Men jag tycker att det är lite konstigt, därför att i
Folkpartiets budgetförslag har man inom utgiftsom-
råde 25 2,7 miljarder mindre i anslag till kommuner-
na. Kommunerna sköter ju mycket av äldreomsorgen,
och det som pensionärerna efterfrågar är ju en bra
vård och omsorg, en bra äldreomsorg. Det får jag
höra ständigt när jag är ute och träffar äldre. Det är
det som är viktigt, och det ska gå före skattesänk-
ningar.

Anf. 348 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi kan bolla olika siffror i budgeten.
Vi har haft för avsikt att se till att kommunerna också
har möjlighet att göra satsningar på äldreomsorgen
och det är också kommunernas sak att prioritera. Det
kanske ändå hade varit bra om riksdagen när de s.k.
Perssonpengarna fördelades hade gått med på Folk-
partiets förslag om att öronmärka pengar till vård,
skola och omsorg. Då kanske de äldre redan i dag
hade haft det bättre än de har det.

Anf. 349 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har ju varit med och bidragit till
vårdmiljarden som ska innehålla satsningar på psyki-
atri, äldreomsorg och primärvård. Så småningom
kommer ju också försvarspengarna. Vi tycker att det
är viktigt att få stöd för att pengar läggs på kommuner
och landsting så att man ska kunna bedriva en bra
vård och omsorg även för de äldre. Det är viktigt för
de äldre. Det har man ju talat om också i undersök-
ningar. Man stöder det här med offentlig sektor. Det
är det som är viktigt. Det är det som behöver pengar
nu, och det var det som alla sade att det behövdes
pengar till innan valet.

Anf. 350 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi i Folkpartiet tycker också att det är
viktigt att kommuner och landsting har resurser. Na-
turligtvis kan staten bidra med vissa bitar. Men det
som är allra viktigast är att vi får människor i arbete
så att kommuner och landsting får in skattemedel. Vi
måste både se till att kommunerna kan klara sin egen
ekonomi och att vi sedan från statens sida kan gå in
och stödja vissa bitar. Men det absolut viktigaste för
att vård och omsorg i olika former ska fungera är att
vi bekämpar arbetslösheten, att människor kommer i
arbete, att kommuner och landsting får in skattemedel
för att kunna göra det.
Sedan är det också upp till våra kommmun- och
landstingspolitiker att verkligen prioritera de här
viktiga områdena, som många av oss tycker är vikti-
ga.

Anf. 351 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja prata om karensdagen
i sjukförsäkringen och den otrygghet som det har
inneburit för dem som finns i arbetslivet. Det har lett
till utbrändhet, långtidssjukskrivningar osv.
Låt oss titta på långtidssjukskrivningar. Man kan
se att bara på ett år, mellan september 1998 och sep-
tember 1999, var det 30 000 fler sjukskrivna än året
innan. Under 1999 överskreds statens budget på det
här området med 7 miljarder kronor. Det är alltså en
accelererande utveckling, och det blir mer och mer
för varje år.
De som är i arbetslivet i dag drabbas av utbränd-
het, överansträngning, enorm stress och belastning,
medan de arbetslösa å sin sida drabbas av sin ofrivil-
liga arbetslöshet i form av apati, depression och den
stress det innebär att aldrig komma i arbete och göra
något vettigt.
Jag anser att karensdagen är nyckeln när det gäller
utbrändhet och stress i arbetslivet. Att ta bort karens-
dagen tror jag skulle vara förebyggande mot långtids-
sjukskrivningar. Det handlar ju om att många männi-
skor inte har den ekonomiska möjligheten att kort-
tidssjukskriva sig eftersom de redan lever på margi-
nalen. Därför skulle det vara bra om de fick den eko-
nomiska möjligheten. Det är de som bäst behöver
vara borta som inte har råd. Alltså slår karensdagen
hårdast mot dem som är i störst behov.
Så här säger en lärare från Göteborg, Helene Lars-
son: Det känns som om jag är farligt nära utbrändhet
just nu. En orsak kan vara karensdagen. Man har inte
råd att vara hemma och så får kroppen inte den vila
och återhämtning som den behöver vid sjukdom. Det
måste ju slå tillbaka någon gång. Vi är ju inga maski-
ner.
Christina Johansson, undersköterska från Solna,
vittnar om att hon inte har råd att vara sjuk. I stället
ryker hennes semesterdagar för en nyopererad tenni-
sarm. Det är så karensdagen tyvärr har fungerat. Det
är framför allt låginkomsttagarna som har drabbats av
den. Detta gäller inte minst kvinnor inom offentlig
sektor som har bland de lägsta lönerna i landet. De
drabbas på det sättet att deras sjukdomar blir kroniska
eftersom de aldrig får tid att återhämta sig. De som
har influensa och förkylningar riskerar att smitta ned
andra på arbetsplatsen.
Inom tjänstemannayrken är det annorlunda. Man
har bättre löner och dessutom kan man ta ut komple-
dighet, flextid och jobba hemma. Det är friare arbets-
förhållanden som gör att man kan vara hemma när
man är sjuk utan att behöva förlora något ekonomiskt
på det.
Det har diskuterats att höja taken i sjukförsäkring-
en så att även de som tjänar mer än 23 000 kr ska få
fullt ut 80 % vid sjukdom.
Jag tycker att det är en viktig fråga. Men jag tyck-
er att karensdagen bör prioriteras framför detta efter-
som jag tror att den frågan är mer akut. Det handlar
om många människors hälsa och ekonomi. De får
välja mellan dessa två saker. Det är ju en alarmerande
utveckling.
Karensdagen har även andra positiva effekter.
Sysselsättningsmässigt kunde man se att mellan
100 000 och 150 000 arbetstillfällen försvann bara
inom privat sektor när karensdagen infördes eftersom
det inte blev så stort behov av vikariat. Folk gick till
jobbet trots att de var sjuka.
Det har visat sig att det inte är övertiden som har
trängt ut folk från arbetsmarknaden utan det är ka-
rensdagen som är huvudorsaken.
Dessutom skulle man nå de grupper som har störst
problem i dag, lågutbildade, invandrare och ungdo-
mar. Det är ofta inom de lågkvalificerade jobben som
behoven av överanställning är störst eftersom de ofta
är mycket fysiskt och psykiskt krävande jobb.
När det gäller folkhälsan kan man säga att man i
dag kan se en spiral - om man inte korttidssjukskriver
sig när man behöver det är risken att man blir kro-
niskt sjuk. Det blir alltså långtidssjukskrivningar. Det
är tyvärr bara första steget. Nästa steg är utslagning
från arbetslivet. Det sista steget är förtidspension.
Totalt är kostnaderna för den dåliga arbetsmiljön
kopplat till sjukdom 60 miljarder kronor per år. Då
inberäknar man inte ens produktionsbortfallet. Det
handlar om utgifter i sjukförsäkringen. Det handlar
om vårdkostnader. Det handlar om förtidspension.
Jag tror att det vore bra om Riksförsäkringsverket
och Arbetsmarknadsverket gjorde en utredning av
karensdagen, av ekonomiska konsekvenser och sys-
selsättningskonsekvenser om man tog bort den. Man
bör då även inberäkna a-kassa, arbetsmarknadsåtgär-
der och utbildning till arbetslösa som skulle kunna få
jobb om man tog bort karensdagen.
Sist men inte minst vill jag säga något om det jag
var inne på i början, nämligen stressen i arbetslivet.
Man kan likna stressen i arbetslivet vid en tryckkoka-
re. Möjligheten att korttidssjukskriva sig fungerar då
som en säkerhetsventil. Ingen vill ju ta bort säker-
hetsventilen på en tryckkokare, men i arbetslivet har
vi gjort just det. Vi ser resultatet i form av långtids-
sjukskrivningar, utslagning och förtidspensionering.
Jag vill med de här orden föreslå att man priorite-
rar karensdagen och gör en utredning av konsekven-
serna om man tar bort den. Tack.

Anf. 352 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Det låter väldigt bra det Hillevi Lars-
son talar om. Men jag tycker att det skulle vara bättre
att ha en arbetsorganisation där människor inte blir
sjuka, inte blir stressade, och att det finns tillräckligt
många människor för att man ska hinna med utan att
behöva ha säkerhetsventilen att vara sjukskriven
korttid.
Jag tror att det faktiskt är bättre, och att vi tar an-
svaret för korta sjukskrivningstider på annat sätt.

Anf. 353 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Självklart måste mycket göras på det
här området, även om jag tror att karensdagen är en
av de viktigaste sakerna. Jag håller med om att vi
måste titta även på arbetsorganisationen.
Jag tror också att den här frågan skulle kunna dri-
va fram en bättre arbetsmiljö på arbetsplatserna. Det
kommer nämligen att innebära att de företag och även
offentliga arbetsplatser som satsar på en god arbets-
miljö kommer att se att antalet sjukdagar går ned. Det
blir alltså ett incitament för en bra arbetsmiljö.
Det är tyvärr svårt att genom företagens och ar-
betsplatsernas välvilja driva fram en bra arbetsmiljö.
Det krävs lite mer. Jag håller med om att det behöver
göras mer än karensdagen. Tack.

Anf. 354 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tror fortfarande inte riktigt på
Hillevi Larssons idéer. Företagen har ju redan i dag
möjligheter att skapa en bättre arbetsmiljö. Det tycker
jag att man ska komma överens om i olika former av
avtal.
Jag tror att det kommer att bli ytterligare kostna-
der. Det här har införts också för att sätta en viss
press på arbetstagarna för att man ska ta det extra
ansvaret.
Samtidigt håller jag med Hillevi Larsson om att
det kan vara problem för vissa grupper. Det gäller
framför allt låginkomsttagarna. Men att höja deras
löner tror jag är ett bättre sätt än att ta bort karensda-
gen.

Anf. 355 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! När vi kommer in på löneökningar
växer frågan. Då får vi ta in andra aspekter. Då får
man titta på inflationen. Det berör väldigt många
andra områden och givetvis andra arbetsgrupper. En
generell löneökning är en väldigt stor fråga. Därmed
inte sagt att den inte är intressant, men det är en an-
nan fråga.
Jag tror dessutom att det tyvärr är så att många fö-
retag resonerar utifrån vinstsynpunkt, på gott och ont.
Det är klart att kortsiktigt sparar företagen på att färre
sjukskriver sig, om de inte kompenseras av samhället
på något sätt. Som det är i dag tror jag att det för
företagarna är som en Döbelns medicin, dvs. det går
bra i början när människor går till jobbet, men så
småningom blir de utbrända och långtidssjukskrivna.
Detta drabbar också företagen. T.o.m. SAF har börjat
diskutera långtidssjukskrivningarna. Det är ju ett
accelererande problem som även rör företagen.

Anf. 356 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Det är stora klyftor i sjuklighet och
dödlighet mellan människor i olika sociala positioner,
och möjligheterna att leva ett hälsosamt liv är fortfa-
rande mycket olika i dagens Sverige.
Olle Lundberg skriver i sin studie av dödlighets-
skillnader mellan olika socioekonomiska grupper:
Om okvalificerade arbetare skulle kunna ges samma
låga dödlighet som högre tjänstemän skulle dödlig-
heten minska med 43 % för männen och 23 % för
kvinnorna i denna grupp. Nästan hälften av dödlig-
heten bland dessa arbetarmän och närmare en fjärde-
del av dödligheten bland kvinnorna i samma grupp är
alltså i någon mening socialt genererade.
Den ökade arbetstakten är en av de mest påtagliga
arbetsmiljöförändringar som inträffat under de se-
naste fem åren, både för kvinnor och män. Många
kvinnor uppger också att det tunga och ensidiga ar-
betet har ökat.
Arbetet beskrivs som stressigt, man har för myck-
et att göra, och det är psykiskt påfrestande. Konflik-
terna och risken att utsättas för våld på arbetsplatser-
na har också ökat. När det gäller våld och hot är sär-
skilt personal inom vård, omsorg och socialt arbete
utsatt.
SCB:s arbetsmiljöundersökning visade att under
1997 hade nära var femte yrkesverksam sådana fysis-
ka besvär till följd av sitt arbete att de hade svårt att
arbeta eller utföra ett dagligt hemarbete. Detta mot-
svarar 700 000 personer.
Hur stor del av socialförsäkringens kostnader som
kan hänföras till ohälsa är svårt att beräkna. I utred-
ningen Hälsa på lika villkor sägs det att på grund av
den arbetsrelaterade ohälsan minskar bruttonational-
produkten årligen med ca 180 000 kr per sjuk person.
Det innebär att för varje person som genom förebyg-
gande eller rehabiliterande insatser kan vara kvar i
produktionen så ökar bruttonationalprodukten med ca
180 000 kr per år och arbetsskadad.
I den nyligen publicerade utredningen Välfärd vid
vägskäl som många har refererat till, konstateras det
att hälsoläget i befolkningen försämrades under 1990-
talets första hälft, men att hälsoläget därefter utveck-
lats svagt positivt, eller i varje fall inte fortsatt att
förvärras.
Generellt sett har kvinnor sämre hälsa än män,
äldre sämre hälsa än yngre, personer födda utomlands
sämre hälsa än personer födda i Sverige och arbetare
sämre hälsa än tjänstemän.
Riksförsäkringsverket genomför ibland lite större
undersökningar vad gäller sjukskrivningsbehovet i
landet. Hillevi Larsson refererade bl.a. till denna
undersökning. Jag ska därför inte nämna så många
siffror.
På ett år, från 1998 till 1999, har det skett en ök-
ning med 20 % vad gäller sjukskrivningarna. De
personer som var sjukskrivna 14 dagar eller kortare
tid ingår inte i undersökningen.
Det går ganska snabbt att konstatera i Riksförsäk-
ringsverkets undersökning att kvinnor är klart överre-
presenterade bland de sjukskrivna. Andelen kvinnor
är 61 %. Tyngdpunkten i åldersfördelningen bland de
sjukskrivna ligger i åldrarna 50-59 år.
När det gäller sjukfallens längd har andelen korta-
re sjukskrivningar minskat och de mycket långvariga,
över ett år, har ökat. Detta mönster gäller båda könen.
Statistiken säger oss att kvinnor är överrepresente-
rade bland de sjukskrivna. Men jag anser inte att
riskgrupperna bland kvinnorna har uppmärksammats
tillräckligt. Det behövs betydligt mer forskningsinsat-
ser inom detta område: Riskfaktorn i att vara kvinna.
Vad är det som gör att kvinnor är mer sjukskrivna än
männen? Är det kanske en alltför slimmad offentlig
sektor? Har kraven och stressen ökat inom vården?
Beror det på maktrelationer eller kanske på att fler
kvinnor tar mer ansvar för familjen än männen?
Ja, frågorna är många, och eftersom vi vet mycket
lite om detta måste det fram mer forskning och sär-
skilda insatser på detta område.
Under de senaste åren har det genomförts rege-
ländringar i trygghetssystemen som syftar till renod-
ling av dem. Det innebär bl.a. att möjligheterna att ta
hänsyn till några andra skäl än de rent medicinska vid
bedömning av t.ex. rätten till sjukskrivning har mins-
kat radikalt. Ibland bedöms den försäkrade som ar-
betsför även om det inte finns några lediga arbeten att
söka.
LO föreslog vid sin kongress 1996 att vi borde er-
sätta nuvarande sjukpenningförsäkring, arbetsskade-
försäkring och förtidspension med en ohälsoförsäk-
ring. Ohälsoförsäkringen ska vara en aktiv försäkring
som bidrar till arbetsförbättringar, så att sjukdomar
och skador kan minska. Den ska också genom ökad
satsning på rehabilitering se till att människor får
möjlighet att åter börja arbeta.
Bevisregeln för bedömning av arbetsskador måste
förbättras. Det är kanske idé att se över detta förslag
igen. Vi bör nog veta att den tillämpning som försäk-
ringskassorna i dag tvingas till kan innebära stora
påfrestningar för den enskilde.
Det är viktigt att vi får ett regelverk som innebär
att den försäkrade upplever sig rätt bedömd. Det kan
ju inte vara rättvist att kvinnor har dubbelt så svårt att
få en anmäld arbetssjukdom godkänd som männen.
Och av samtliga godkända arbetsskadefall är endast
30 % kvinnor.
Det är säkert en berättigad kritik att försäkrings-
kassorna inte beaktar kvinnors och mäns olika fysiska
förutsättningar och arbetsförhållanden vid arbets-
skadeprövningen. Det behövs stora förändringar både
i arbetsskadeförsäkringen och i bedömningen och
handläggningen av arbetsskador.
Arbetsskadeförsäkringen är Sveriges äldsta social-
försäkring med nästan 100 år på nacken. Den första
lagen kom 1901 och gällde ersättning för olycksfall
inom industrin. Jag hoppas att vi kan fira 100-
årsjubileum med en mänskligare och rättvisare ar-
betsskadelagstiftning. Det är verkligen Sveriges lön-
tagare värda.

Anf. 357 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Sven-Erik Sjöstrand berörde i sitt an-
förande arbetsmiljöaspekternas betydelse för hälsan.
Med tanke på de trygghetsfaktorer som vi har disku-
terat skulle jag gärna vilja ha ett klargörande från
Sven-Erik Sjöstrand vad gäller betydelsen av rehabi-
litering. Strax före jul behandlades nämligen i kam-
maren ett betänkande från socialförsäkringsutskottet.
Då gällde det FINSAM- och SOCSAM-projekten.
I den debatten agerade Sven-Erik Sjöstrand
mycket intensivt och försvarade att vi skulle förlänga
försöken med den finansiella samordningen, trots att
det har visat sig att vi har sparat väldigt mycket peng-
ar på detta. Jag citerade vid det tillfället ett tidigare
betänkande där vänsterpartisten Sten Lundström
agerade kraftfullt för att just permanenta försöken och
inte fortsätta med dem som försök. Därför skulle jag
vilja ha ett klargörande av Sven-Erik Sjöstrand varför
detta vänsterpartistiska lappkast har kommit när det
gäller att permanenta försöken FINSAM och
SOCSAM.

Anf. 358 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Rehabilitering är, precis som Cristina
Husmark Pehrsson säger, mycket viktig. Jag tror att
vi kan tjäna mycket pengar i samhället och de enskil-
da individerna kan tjäna mycket pengar genom att vi
förbättrar rehabiliteringen.
Det pågår ju en särskild utredning om rehabilite-
ring. Jag förväntar mig en hel del av den utredningen.
Jag tycker att vi ska vänta och avvakta den utredning-
en innan vi säger exakt vad som bör göras när det
gäller rehabilitering.
Men när det gäller samarbete finns det, som Cris-
tina Husmark Pehrsson också säger, olika försök:
SOCSAM, FINSAM OCH FRISAM. Vi har gjort den
bedömningen i vårt parti att det nog är väl värt att
satsa på FRISAM. Det har visat sig att de försöken
till samarbete har utfallit ganska bra.

Anf. 359 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Om jag inte har fel är både Sven-Erik
Sjöstrand och jag engagerade inom och har mycket
erfarenhet av företagshälsovården. Vi vet att väldigt
många får kämpa för sin rehabilitering och att väldigt
många hamnar mellan stolarna. Sven-Erik Sjöstrand
nämnde just här att det är speciellt kvinnor, många i
åldern 50-59 år, långtidssjukskrivna under ett år och
mera. Då är det väl viktigt att vi tar snabba tag. Jag
vet att personalen inom försäkringskassan, social-
tjänsten och hälso- och sjukvården ser en större möj-
lighet att hjälpa och stötta de personer som behöver
snabb rehabilitering om man får maximera resurserna
och ha dem i samma påse.
Jag förstår inte. Jag skulle vilja få ett ytterligare
förtydligande. Vad är det som saknas i tidigare utred-
ningar? Vad är det som Sven-Erik Sjöstrand förväntar
sig av ytterligare flera års utredande? Under tiden får
många lida och det kostar pengar.

Anf. 360 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Rehabilitering är ett jättestort område
och det är verkligen viktigt att hela samhället satsar
på detta. Det gäller att vi gör ordentliga utredningar,
att försäkringskassan gör adekvata bedömningar, att
arbetsgivaren är engagerad, att vi arbetar mycket
förebyggande och att vi inte glömmer den enskilde
individen utan lyfter fram de möjligheter som den
enskilde har.
Både Cristina Husmark Pehrsson och jag är ju
väldigt intresserade av att det ska bli ett bra samar-
bete. Men det måste också baseras på en viss frivil-
lighet och så många olika myndigheter som möjligt,
som har intresse av ett bra rehabiliteringsarbete, bör
kunna vara med i det här samarbetet.

Anf. 361 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Trygghet är som vi har hört tidigare i
debatten ett mångfasetterat ord och innebär mycket.
Den viktigaste trygghetsfaktorn är att ha ett arbete
och därigenom få en inkomst att leva på.
Arbetet är i sig självt en trygghet. Det ger både
innehåll och skapar för de flesta sociala relationer.
Dessutom ger arbetet lön som skapar förutsättningar
för att själv kunna försörja sig och sin eventuella
familj.
Det är glädjande att kunna konstatera att arbets-
lösheten i Sverige minskar och att alltfler får jobb.
Men fortfarande måste vi tyvärr konstatera att många
står utanför arbetsmarknaden.
Över 8 % är öppet arbetslösa eller i åtgärder. Till
detta ska läggas de som är undersysselsatta och vill
öka sin arbetstid, de som går i Kunskapslyftet, de som
av arbetsmarknadspolitiska skäl är pensionerade,
m.fl. I en högkonjunktur står alltså mellan 13 % och
15 % av Sveriges befolkning utanför arbetsmarkna-
den. Detta är skrämmande siffror.
72 000 har varit oavbrutet inskrivna som arbets-
sökande i minst två år och 80 000 är långtidsarbetslö-
sa.
Men än mer oroad blir man om man ser på detta
ur ett historiskt perspektiv. För tio år sedan, 1989,
vilket inte är så länge sedan, var antalet sysselsatta i
Sverige ca 3,9 miljoner personer, medan samma siffra
år 1999 var 3,6 miljoner. Det är en skillnad på nästan
300 000. Det är 300 000 människor mindre som ar-
betar nu än för tio år sedan. Sveriges befolkning har
inte minskat på dessa tio år. Detta är mycket allvar-
ligt.
Sysselsättningen och därmed antalet arbetande i
Sverige har alltså minskat med allt vad detta innebär
av minskad trygghet och oro för individer och famil-
jer. Vad gör då regeringen åt detta? Vad gör regering-
en för att skapa förutsättningar för fler arbetstillfäl-
len? Ja, det skulle jag väldigt gärna vilja ha besked
om från regeringens företrädare. Men både närings-
minister Björn Rosengren och biträdande näringsmi-
nister Mona Sahlin har valt att vara frånvarande från
denna debatt, liksom de var frånvarande från den
arbetsmarknadspolitiska debatten i december i kam-
maren. Det är både förvånansvärt och nonchalant att
ministrarna inte deltar när riksdagen debatterar ar-
betsmarknadsfrågor.
Förklaringen är kanske att regeringen och nä-
ringsministrarna inte vill komma till kammaren, ef-
tersom de inte har något att redovisa för kammaren.
Två propositioner har kommit, och enligt den nya
propositionsförteckningen kommer inte mycket nytt
under våren. Påfallande lite händer tydligen i Nä-
ringsdepartementet. Man frågar sig vad Näringsde-
partementet mer gör än pratar och tillsätter olika
samtalsgrupper och andra grupper eller delegationer.
Och när t.ex. en av dessa grupper, Småföretagsdele-
gationen, kom med några förslag brydde sig regering-
en inte om vad dess egen delegation presterade. Av
77 förslag är enbart 12 genomförda, och då får man
räkna snällt. Varför tillsätter man utredningar och
delegationer om man inte bryr sig om vad de säger?
Vi moderater anser att alla delegationens förslag
snarast måste genomföras.
Att sänkta skatter på arbete och för företagande
ger fler jobb är alla företagare och ekonomer överens
om. Men inte heller här är regeringen beredd att göra
någonting. När kommer förslag om avskaffande av
värnskatten, dubbelbeskattningen på ägande i företag
och en minskning av marginalskatter? Dessa skatter
är skadliga företag och innebär att antalet arbetstill-
fällen minskar.
I industriavtalet har arbetstagarna och arbetsgi-
varna gemensamt kommit fram till detta och skriver
bl.a.: Parterna är överens om att det behövs en ny
skattereform som stimulerar arbete, utbildning och
företagsamhet. Inkomstskatten måste sänkas och
marginaleffekterna minskas successivt i alla in-
komstlägen.
När inser regeringen att parterna inom industrin
har rätt?
Sänkt skatt på hushållstjänster har debatterats
länge. Här sker ingenting beroende på oenighet i
regeringen. Tiotusentals jobb skulle här kunna skapas
som skulle ge barnfamiljer en bättre situation. Äldre
skulle kunna få hjälp med snöskottning och hjälp i
exempelvis trädgården.
Nio EU-länder har nu i ett försök från januari
sänkt EU-momsen för att skapa fler jobb. Man skulle
ha väntat att Sverige skulle vara med i det. Men inte,
Sverige är givetvis med där heller. Varför är man inte
med och försöker? Kanske det beror på Bosse Ring-
holms yttrande för inte så länge sedan. Han sade så
här: Det ligger inte i den svenska linjen att minska
arbetslösheten genom skattesänkningar utan genom
mer traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Bosse Ringholm kanske skulle lyssna på sina
kolleger i dag som sysslar med industriavtalen.
Flaskhalsproblematiken är en annan stor fråga. Vi
vet om att ett antal företag inte kan nyanställa. Trots
att vi har god konjunktur kan tre av tio företag inte
växa i takt med ökad efterfrågan på produkter och
tjänster. Sju av tio företag har redovisat klara rekryte-
ringsproblem under det senaste halvåret enligt en
undersökning.
Det här är också oroande. Men ingenting sker här
heller, utan företagen får vänta på att anställa.
Vad sker när det gäller arbetstidsförkortningen?
Den kostar, som ju alla vet, pengar. Varifrån ska de
pengarna tas? Vi har i dag hört i denna kammare
olika bud. Senaste var att man skulle minska antalet
karensdagar. Men problemet kanske löser sig ändå,
för i vanlig ordning är socialdemokraterna oense.
Bertil Jonsson säger ja, Inger Segelström säger ja,
Vänsterpartiet trycker på. Miljöpartiet trycker på,
men Transportarbetareförbundet säger nej. Handels
säger nej. Mona Sahlin säger nej och Bosse Ringholm
säger enligt Dagens Nyheter: Detta är en farlig väg.
Det kanske skulle vara intressant om någon före-
trädare för regeringspartiet kunde säga så här: Vi
själva får bestämma om vi vill ha en arbetstidsför-
kortning eller ta ut de här pengarna i mer lön. Eller är
det så att det ska bestämmas av det socialdemokratis-
ka partiet och av regeringen? Eller är det så att oenig-
heten också bidrar till att det ändå går rätt väg, dvs.
att ingenting sker?
Det var en del av de frågor som jag ville ta upp.
Vi moderater har som sagt ett antal förslag om hur vi
vill förändra arbetsmarknaden: sänka skatter, ta bort
värnskatten, ta bort dubbelbeskattningen på aktier,
minska marginalskatten, satsa på kompetensutveck-
ling, lärlingsutbildning, förändra arbetsrätten och få
sänkta skatter på hushållstjänster. Vad vill socialde-
mokraterna, och vad vill regeringen?
Jag beklagar att man inte får tillfälle att någon
gång diskutera med ministrarna. Men någon gång
kanske de kommer till kammaren. Det blir en glad
överraskning att få se en näringsminister här. För sina
propositioner gör han tydligen inte så mycket.

Anf. 362 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Det var skojigt att höra Kent Olsson
konstatera att vi har fått väldigt många nya jobb i
näringslivet det senaste året. Jag hörde Kent Olsson
för något år sedan säga att det förs en så bedrövlig
arbetsmarknads- och näringspolitik att vi inte kom-
mer att klara en sysselsättningsökning. I dag konstate-
rar Kent Olsson att det går bra.
Jag satte i skatteutskottet under den tid vi hade
borgerlig regering. En av de första åtgärderna man
gjorde var att lägga fram en ofinansierad proposition,
som man kallade för skattepolitik för tillväxt. Det var
minsann handlingskraft. Det var nästan inte en enda
skatt som man inte skulle sänka, men på detta följde
år av nedgång i ekonomin.
Det krävs, Kent Olsson, en stabil ekonomi och lå-
ga räntor. Det är socialdemokratin garant för, för att
man ska kunna få en ordentlig sysselsättningsutveck-
ling.
Det krävs också kraftfulla satsningar på utbild-
ning. Och det är socialdemokratin garant för.

Anf. 363 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Att missa och inte kunna öka antalet
arbetstillfällen i en högkonjunktur vore en prestation.
Vi befinner oss faktiskt i en högkonjunktur. Man kan
knappast säga att antalet arbetstillfällen, Inger Lund-
berg, har ökat genom att den socialdemokratiska
regeringen har försökt att förbättra villkoren. Man har
inte brytt sig om Småföretagsdelegationens förslag.
Man har inte sänkt några skatter. Man har inte gjort
någonting vad gäller hemtjänster. I en högkonjunktur
går det inte att missa att antalet arbetstillfällen ökar.
Vad ni än gör blir det fler arbetstillfällen. Att ta åt sig
äran för att det går bra när man inte gör någonting är
ändå, tycker jag, lite väl magstarkt.

Anf. 364 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Det är en stabil ekonomisk politik
som har lagt grunden för att Sverige nu kan befinna
sig i spetsen när det gäller konjunkturutvecklingen.
Det är en myt när Kent Olsson säger att socialdemo-
kratin inte har gjort några skattesänkningar för före-
tagarna. Tvärtom - trots att det var tufft förra man-
datperioden genomförde vi riktade skattesänkningar,
sänkte egenavgifterna för småföretagarna, förändrade
ägarbeskattningen radikalt för de små och medelstora
företagen. Vi har vidtagit ytterligare åtgärder i årets
budget.
Mycket av den svenska utvecklingen i dag leds av
IT-utvecklingen. Där ligger socialdemokratin i fron-
ten, bl.a. genom en väldigt bred satsning på IT, inte
bara för några, som moderaterna har föreslagit, utan
för att alla löntagare ska ha möjlighet att få del av en
sådan förmån. Arbetsmarknadspolitiken spelar en
viktig roll för att motverka flaskhalsar, den som mo-
deraterna motarbetar.

Anf. 365 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill börja med flaskhalsproble-
matiken. De borgerliga partierna har under en lägre
tid försökt att få socialdemokraterna att ta itu med
frågan. Det är först det senaste året man har gjort det.
Man får ändå ge lite grann av den rätta beskrivningen
av hur man kommer till rätta med flaskhalsproblema-
tiken. Det har man inte lyckats med ändå.
I mitt anförande noterade jag att det var 300 000
mindre jobb nu än för tio år sedan. Det visar ju att det
här har varit ett problem. Och fortfarande har vi pro-
blemet att alltför många människor står utanför ar-
betsmarknaden.
Att Inger Lundberg är nöjd och belåten må stå för
henne, men jag är inte nöjd när mellan 700 000 och
1 miljon människor står utanför arbetsmarknaden, om
man räknar in förtidspensioner och kunskapslyft. Jag
skulle vara förtvivlad, som sagt var, även om det går
lite bättre. Därom kan Inger Lundberg och jag vara
överens, men skillnaden är att jag tycker att det borde
kunna gå ännu bättre. Det hade det gjort om regering-
en hade gjort någonting.

Anf. 366 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Trygghet - det är ett vitt begrepp,
som mycket kan rymmas inom. Det har vi hört under
dagens debatt, och ännu mer lär följa.
En central del för att vuxna människor ska känna
trygghet är att man känner sig behövd, att man har en
uppgift, att man har en plats, att man har ett arbete.
Att man har en stadig inkomst varje månad för hyra
och för mat - det ger trygghet i tillvaron.
Jag vill verkligen instämma i glädjeyttringarna
över att fler har arbete i dag än för ett år sedan. Fort-
farande är det oroväckande många - drygt 600 000 -
som inte har arbete trots att de så önskar.
Hur skapas arbete? Jo, basen, även för offentlig
sektor, är att det finns människor som finner det vara
värt att ge all sin tid, all sin fritid, allt sitt engage-
mang och att sätta sin familjs ekonomiska trygghet i
det vågspel som kallas företagande, småföretagande.
Kommer man i framtiden att vara beredd att ta dessa
risker?
Enligt den intressanta utredning som kom i de-
cember, Statens åtgärder för fler och växande före-
tag, konstateras att Sverige har färre entreprenörer än
jämförbara länder, att för få företag startas och att
näringslivet är en för liten del av den svenska ekono-
min.
"Är gnosjöandan hotad" var rubriken i radions P 1
i måndagsmorse. Det gavs ett scenario där man visa-
de att utländska köpare tar över de gamla familjefö-
retagen med rafflande hastighet. När ägandet försvin-
ner från orten ökar osäkerheten både för företaget och
för de anställda. Produktionen läggs där det är billi-
gast. Något nytt händer i en bygd som har haft den
högsta tillväxten i Sverige under åren 1990-1998.
Något nytt händer i Sverige. Våra inhemska skatte-
regler gör att det är betydligt billigare för utländska
företag att köpa svenska företag.
Hur räddar vi jobben? Hur stimulerar vi entrepre-
nörskap och nyföretagande?
För det första behöver vi uppmuntra entreprenör-
skap på ett medvetet sätt. Vi behöver uppmuntra
nyfikenheten som drivkraft i lärandet. Nyfikenheten
är grunden också för entreprenörskap. Jag skulle
önska att man kunde införa ett entreprenöriellt synsätt
redan i grundskolan, inte som ett eget ämne men som
en grundläggande pedagogisk princip. Knyt ihop
utbildningsväsendet med näringslivet. Inför en funge-
rande lärlingsutbildning, så att ungdomar tidigt kan få
fotfäste på arbetsmarknaden, så att de blir kända av
en arbetsgivare. Stimulera alla de ungdomar som i
dag vill bli egna företagare. De är ganska många,
även om de är färre i vårt land än i jämförbara länder
i Europa.
De familjeägda företagen måste även fortsätt-
ningsvis ha möjlighet att förbli familjeägda - ett ge-
nerationsskifte måste vara rimligt ur skattesynpunkt.
Barnen är den nya generationens företagare. De måste
få vara delaktiga från början, inte bestraffas, som i
dag. När de sommarjobbar i sina föräldrars företag i
dag beskattas deras inkomst på toppen av föräldrar-
nas. Detta är helt orimligt.
För det andra behöver vi odla tilliten. Varje de-
mokrati måste rymma en fungerande lagstiftning, ett
fungerande rättsväsende och regler som i alla avseen-
den går att förstå och följa. Det gynnar ett gott bete-
ende. Det skapar tillit till systemen.
Skattemyndigheterna måste kunna ge besked -
också bindande förhandsbesked, vilket tillämpas i
Danmark. Det är odemokratiskt att inte i förväg kun-
na få ett besked från skattemyndigheten om det man
har tänkt göra är rätt eller fel. Att dessutom få olika
beslut på samma handlande beroende på handläggare
är helt otillfredsställande, och det indikerar bara en
sak: regelverket är alltför komplicerat. Det sysselsät-
ter dessutom företagare med helt onödigt hantverk,
som exempelvis att föra körjournaler.
Tillit är själva grunden för affärsverksamhet. Man
gör inte affärer med någon som man tror ska lura en.
Det är tilliten som gör att Gnosjöföretagare gör så
många affärer med varandra. Det skapar arbete åt
människor och tillväxt i landet. Det är den tilliten som
behöver spridas.
För det tredje måste vi undanröja hinder. Sverige
behöver inte mer företagsstöd. Den utredning som jag
nyss talade om konstaterar att 30 år av statligt före-
tagsstöd inte har gett några som helst påvisbara ef-
fekter i positiv riktning.
De små företagen har i dag problem med för låg
soliditet, för hög skuldsättning, ett krångligt regelverk
och höga krav på redovisning. Så ska det inte vara.
Det ska vara enkelt att starta företag. I Kanada
kan man ringa, surfa eller skriva, och så är saken klar.
Man ska kunna gå till ett ställe och få alla blanketter
och alla tillstånd. Det tycker vi kristdemokrater.
Det ska vara enkelt att driva företag. Man ska inte
behöva läsa 20 000 sidor lagar och förordningar plus
de 5 000 nya som produceras varje år.
Den politiska debatten har de senaste åren varit
samstämmig: Småföretagsdelegationens regelförenk-
lingsförslag är bra. Det har vi alla tyckt. Men det har
inte lett till politisk handling, trots Simplexgruppen.
Det är dags att komma upp till bevis för Mona
Sahlin. Jag beklagar också att hon inte finns här i dag.
Det hade varit intressant att få debattera med minis-
tern.
Sverige ligger påtagligt under det europeiska ge-
nomsnittet på detta område, och det är menligt för
nyföretagandet. Det skapar otrygghet och ovilja hos
presumtiva entreprenörer.
Vi ska gynna ett aktivt individuellt ägande i stället
för ett institutionellt. Vi ska gynna svenskt ägande i
stället för utländskt, vilket sker i dag. Vi ska förändra
fåmansbolagslagstiftningen och stopplagstiftningen.
Släpp loss tjänstesektorn från det statliga monopolet.
Gårdagens nyhet om att regeringen tänker lagstifta
mot privata sjukhus och privata skolor är hårresande
häpnadsväckande och för tankarna till öststatssystem
som för länge sedan överlevt sig själva.
Sverige behöver fler som startar företag, fler
entreprenörer, enklare regelverk, mer tillit och mer
Gnosjöanda.

Anf. 367 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Fru talman! Rubriken på den här debatten är Frå-
gor om trygghet. I botten på det ligger, som jag ser
det, frågan om hur vi ser på samhället och människo-
värdet. Otrygga människor är dåliga föräldrar, gör ett
dåligt jobb och orkar inte engagera sig i samhället
utanför den egna lilla kretsen.
Trygghet betyder olika saker för olika människor
och i olika skeden i livet. För barn är samvaron med
föräldrarna viktig. Att dagis och skola fungerar, att
man inte blir mobbad eller utsätts för faror i trafiken
är exempel på trygghetsgrundande faktorer.
För gamla människor är närheten till barnen och
trygghet utomhus - där man inte känner sig hotad till
liv och egendom, där vägen är röjd och gatan sandad
så att man kan ta sig ut även om man inte rör sig lika
obehindrat som i yngre dagar - några exempel på hur
trygghet skapas. De viktigaste faktorerna för dem
som kommit långt upp i ålder och känner hälsan
svikta är dock att omsorgen när de inte orkar längre
och sjukvården när de blir sjuka fungerar, så att de
inte blir satta på undantag eller inte får tillräckligt
stöd.
För oss som befinner oss mitt i det yrkesverk-
samma livet är alla de här faktorerna också viktiga.
Om inte barnen eller de gamla föräldrarna har det bra
kan vi inte helhjärtat ägna oss åt det vi ska syssla
med. En liten tagg av oro finns i medvetandet och tar
kraft från de arbetsuppgifter vi har. Oron sätter sig i
magen eller någon annanstans när vi inte kan göra
något åt det som trycker oss. På det sättet skapar vi
otrygga människor, och det medför att arbetspresta-
tionerna går ned. Alla förlorar på det här.
Arbetslivet är en av de viktigaste faktorerna för
vårt välbefinnande i åldern mellan 25 och 64 år. För
en del börjar det tidigare, och några håller på lite
längre upp i åren. Att ha ett arbete som känns me-
ningsfullt, bra arbetskamrater och betalning så att
man kan leva på sin lön är viktigt. En arbetsorganisa-
tion där man kan påverka sina villkor och överordna-
de som lyssnar på en bidrar också till att man mår bra
och kan prestera ett gott arbete.
Mycket av detta har gått förlorat i dagens sam-
hälle. En alltför tunn organisation utan tid för pauser
och reflexion, för mycket övertid och oförmåga att
påverka sin situation är alltför vanligt i dagens läge.
Att vi dessutom diskuterar lagstiftning om att förkorta
arbetstiden kan också motverka sina syften.
En organisation där det finns tillräckligt med per-
sonal och lite tid för samtal om vardagligheter och en
kopp kaffe, där man kan gå hem efter sina åtta tim-
mar och där man inte tvingas till obetald övertid eller
har en känsla av att man aldrig hinner med ger en
bättre situation för många. Att genom avtal på olika
områden komma överens om förkortad arbetstid är ett
annat och bättre sätt att lösa denna viktiga välfärds-
fråga.
Endast förkortad arbetstid löser inte stressproble-
men på jobbet. Fler människor, mer luft i organisatio-
nen och mer tid för varandra även på jobbet är andra
lösningar på problemen som jag önskar skulle få
genomslag. I sista ändan förlorar både företag, of-
fentliga arbetsgivare och hela samhället på den ut-
veckling som sker i dag. Sjukskrivningarna ökar, och
utslagningen på annat sätt, t.ex. genom att ungdomar
och äldre har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden,
orsakar stora kostnader som slutligen drabbar oss alla
i samhället.
En fråga som berör arbetsmarknaden som dykt
upp i dagarna gäller de stora förändringar som Ar-
betsmarknadsstyrelsen under stor brådska genomför i
sin organisation. Informationen är dålig till berörd
personal och de kommuner som kommer att omfattas
av nedläggning av arbetsförmedlingar.
På hemmaplan ska endast maskiner stå till de ar-
betssökandes förfogande - datorer som man dessutom
inte kan använda. Enligt Ny Teknik i veckan är sys-
temen både krångliga och tidsödande att ta sig in i
även om man är kunnig på datorområdet. På det här
sättet är det lätt att slå ut både bygder och människor i
ännu snabbare takt än tidigare.
Var det detta statsministern och därmed regering-
en skulle göra för att få hela Sverige att leva? Nu
finns ingen minister närvarande att ställa frågan till,
och inte heller någon ordinarie socialdemokratisk
ledamot från utskottet är närvarande i kammaren. Det
tycker jag är synd. Står socialdemokraterna över
denna debatt på arbetsmarknadsområdet, eller har
man ingenting att säga? Den frågan får jag inget svar
på här i dag, men det kanske kommer senare.
Från Centerpartiets sida motsätter vi oss inte vissa
besparingar i Arbetsmarknadsverkets organisation,
men det syns mig mycket underligt att man inte tar ut
något på centralt eller regionalt plan. Det är ute i
verksamheten i kontakten med arbetsgivare och ar-
betssökande som man kan göra nytta. Centralbyrå-
kratin bidrar inte mycket till att det finns handlings-
planer för enskilda arbetssökande eller att det blir bra
kontakter med företag som behöver utbilda sin ar-
betskraft eller nyrekrytera.
Låt i stället kommunerna med sina kunskaper ta
hand om en del av verksamheten. Man satsar redan
nu mycket på detta. Att överföra resurser och en del
personal med kunskaper om arbetsförmedling till en
ny organisation kan leda till mycket större effektivi-
tet.
Enklare regler, decentralisering och tryggare
människor är några hörnstolpar i Centerpartiets poli-
tik. Dem kan vi bygga vidare på även i det här ären-
det.
Det finns andra sätt att främja utvecklingen inom
företagen än att slå ut och avskeda medarbetare. En-
ligt en israelisk-amerikansk författare som jag läst -
Elia M. Goldratt - ska man börja med företaget och
medarbetarna. Det gäller deras styrka och svagheter,
vad de producerar och vad kunder och medarbetare
har för behov. Bygger man upp ett behovsträd och
styr ihop de olika aktörerna i det arbetet kan man
komma mycket långt. Ett dåligt företag med illa mo-
tiverade medarbetare kan hitta lösningar som ger en
helt ny utveckling av verksamheten. Målet är ju hela
tiden att företaget ska ge vinst, annars kan det inte
överleva. Böckerna jag har läst heter Målet och Tur
är det inte. Dem kan ni gärna läsa, för de är bra.
Lika lön för lika och likvärdigt arbete är en början
till en verklig jämställdhet mellan kvinnor och män.
Att inte ens detta är genomfört i Sverige är egentligen
både underligt och förskräckande. Politiska beslut har
inte ens på regeringsnivå den genomslagskraft de
borde. De fackliga organisationerna har också miss-
lyckats i sin verksamhet att öka jämställdheten, efter-
som löneskillnaderna mellan kvinnor och män på
1990-talet har ökat. Den skärpning som regeringen
aviserar under året är därför både nödvändig och
välkommen. Det är sent - mycket sent. Blir lagen bra
utformad och får genomslag i samhället innebär det
ändå ett steg framåt. Det är ännu så länge upp till
regeringen att bevisa att det blir så. Vågar vi hoppas?

Anf. 368 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! En av de främsta faktorerna för
trygghet är ett eget arbete. Man upplever att både den
egna förtjänsten och de skatteinkomster som förmed-
las till det gemensamma är livsnödvändiga i ett mo-
dernt samhälle. Det är främst en breddad skattebas
som skulle bli följden om fler människor kom i arbete
och samtidigt kunde lämna det s.k. bidragskollektivet
i motsvarande grad. Men det finns en rad svårigheter
att forcera. Skatte- och regelvillkor har medverkat till
att vi har fått en växande svart marknad som likt en
varböld behöver opereras bort för att få sin läkning då
det svarta blir vitt.
Regeringen har i olika tonarter sjungit småföre-
tagsamhetens lov. De skulle ge många nya arbetstill-
fällen och tillföra samhället resurser för de många
livsnödvändiga områden som nu har stora brister.
Finansministern har av och till uttalat sig för en
ambition att göra förändringar i tjänstebeskattningen
som minskar svartarbetena, men fortfarande saknar vi
besked från regeringen. Det enda vi har är s.k. försäk-
ringar från regeringstalesmän som uttalar sin välvilja
men inte orkat åstadkomma något resultat.
Jag tror att man kan pröva flera olika modeller,
som t.ex. momssänkning eller befrielse från arbetsgi-
varavgifter inom tjänstesektorn. Vi är i ett läge då
tjänste- och servicesektorn måste ges en chans att
växa. Efterfrågan på sådana verksamheter är stor, och
då gäller det för vanligt folk att kunna efterfråga
tjänsterna. Inte minst aktuellt är ett politiskt laddat
område - de s.k. hushållsnära tjänsterna.
Riksskatteverkets generaldirektör har uttalat sitt
bekymmer över den utbredda svarta ekonomin som så
allvarligt skadar skattemoralen. Han föreslog att man
skulle ge ett skatteavdrag för vissa tjänster, och han
gick så långt att han sade att han kunde tänka sig en
total skattebefrielse.
Viljan att upprätta en vit arbetsmarknad är inte ba-
ra ett uttryck för problem med bortfallen skatt. De
människor som jobbar svart är i verklig mening en
utsatt grupp utan sjukförsäkringsskydd och utan möj-
ligheter att samla ATP-poäng.
Det finns alltså flera skäl för en förändrad och
vidgad arbetsmarknad. Vi har en situation då flera
100 000 jobb har försvunnit från industrisektorn un-
der de senaste 15 åren. De kommer inte tillbaka ens i
högkonjunktur. Därför är det helt nödvändigt att det
blir en vidgad arbetsmarknad som kan ge människor
jobb så att de med sin skatteinsats kan medverka i den
gemensamma välfärden.
Det har snart gått sex år sedan nuvarande rege-
ringsparti gav löfte om att snabbt pressa ned arbets-
lösheten under 5 %. När inte det lyckades under det
första regeringsåret satte socialdemokraterna upp
målet flera år framåt. Man sade bl.a. att man skulle få
ned arbetslösheten i 4 % vid sekelskiftet. Nu har man
kommit med en annan mätsticka. År 2004 ska man
vara uppe i en 80-procentig sysselsättningsgrad. Det
tragiska för de arbetslösa är att regeringen och den
socialistiska majoriteten här i riksdagen inte kommer
att klara det.
I en nyligen utgiven prognos som sträcker sig
fram till 2015 talar Statistiska centralbyrån om två
scenarier. Enligt det mest optimistiska skulle antalet
jobb öka och arbetslösheten minska med 70 000 per-
soner fram till 2015. I det mer pessimistiska scenariot
minskar sysselsättningen med 55 000, och arbetslös-
heten ökar med 70 000. Båda prognosalternativen ger
vid handen att vi fortfarande kommer att ha många
fler arbetslösa under det andra decenniet på 2000-
talet än tidigare. SCB:s bedömning är att mycket talar
för att vi om 15 år har mellan 200 000 och 330 000
arbetslösa personer i åldern 20-64 år, dvs. runt 5 %
till uppemot 8 %. I inget av alternativen tror SCB att
regeringen uppnår målet om en 80-procentig syssel-
sättning år 2004 eller 4 % öppen arbetslöshet i år. I
bästa fall, säger SCB, kan regeringens mål uppnås
först 2008, men enligt det sämsta alternativet kommer
sysselsättningen år 2015 rentav att ligga under 1998
års nivå.
Det här får effekter på den samlade försörjnings-
bördan, en ökande och tyngre börda. Vi kommer
alltså under de närmaste åren att behöva fler männi-
skor i arbete. Dessutom kommer en hel del som job-
bar deltid att behöva öka sin arbetstid för att klara sin
försörjning.
I dessa yttersta dagar har det brutit ut en stor de-
batt om att man ska lagstifta om en generellt sänkt
allmän arbetstid. Jag har ofta påstått att Sveriges
problem inte är att nationens medborgare jobbar för
mycket. Vi skulle tvärtom behöva arbeta mer. Det
gäller inte alla. Det finns de som pressar sig själva till
alltför långa arbetsdagar. Det finns många som behö-
ver kortare arbetstid: människor med funktionshinder,
de som har behov av studieledighet eller av att ta
vårdansvar för egna barn eller stödbehövande åldran-
de föräldrar. Men för den stora gruppen av aktiva
människor skulle det vara ödesdigert om det blev en
kraftig sänkning av arbetstiden.
Som väl är finns det omdömesgilla personer, inte
minst inom fackföreningsrörelsen. Flera tunga för-
bund varnar för det som Socialdemokraternas, Väns-
terpartiets och Miljöpartiets arbetstidsgrupp föreslår,
dvs. en lagstiftning om en kortare arbetstid. Man
säger rätt ut att det här är fel väg och att det i värsta
fall kan få motsatt effekt. Och man varnar för just
illusionen att arbetstidsförkortningen skulle vara
gratis, och man summerar att det i själva verket
kommer att bli de lågavlönade som får betala kalaset.
I en internationell jämförelse har vi en relativt låg
årsarbetstid. Den var som lägst 1 400-1 500 timmar
om året och har nu ökat något. Det beror främst på att
deltidsarbetande har gått upp till heltid och att vi har
en något lägre sjukfrånvaro. Men det är ändå bara ett
fåtal länder - jag tror att det är ett par - som har lägre
årsarbetstid än Sverige inom det stora OECD-
området. Slutsatsen är given: Vi arbetar fortfarande
mindre än man gör i våra konkurrentländer.
Fru talman! Jag tror alltså att en ny och breddad
arbetsmarknad kräver både ett socialt ansvarstagande
och ett nytänkande där kreativitet och dynamik får
utrymme. De många tusentals förlorade arbetsplatser-
na i industrin kommer inte tillbaka, och vi måste
underlätta för att vidga arbetsmarknaden. Vi får inte
glömma att en förutsättning för en god välfärdspolitik
är att många människor är i arbete. Arbetet har ett
stort egenvärde.

Anf. 369 LILIAN VIRGIN (s):
Fru talman! Jag vill tala om arbetsmarknadspolitik
som för min del handlar om förutsättningarna för
jobben, om att skapa arbetstillfällen men också om
det goda arbetet och om hur människorna mår och
orkar med sina arbeten.
Jag har under hösten varit ute på en hel del före-
tagsbesök. Det har varit stimulerande kontakter med
många småföretagare. Det som är utmärkande är en
vilja och en framåtanda som bygger på ett stort enga-
gemang men också på en känsla av att man är en del
av samhället med goda kontakter med myndigheter
och andra företag.
Det som jag fick med mig från samtliga företags-
besök var frågan om kostnaderna för frakterna på
Gotlandsfärjorna. Det är det största problemet och
bekymret för företagen på Gotland. Frakterna till och
från Gotland har ett tillägg på ungefär 17 %. Det
innebär att våra företag inte har konkurrens på samma
villkor som andra företag. Våra jordbruksprodukter
som vi fraktar till fastlandet får t.ex. ett frakttillägg på
17 %. Det innebär ett högre pris eller en sämre lön-
samhet för gotländska företag. Det betyder också att
gotlänningarna får betala ett högre pris på varor som
fraktas på färjorna.
Det blev dyrare frakter när Gotlandstillägget bör-
jade trappas ned. Det är nu några år sedan, och kon-
sekvenserna blev sådana att riksdagen beslöt att frysa
nedtrappningen och ge kompensation för fördyringen
i avvaktan på att man skulle hitta ett bättre system.
Trots det är fraktkostnaden högre på denna sträcka än
på motsvarande sträcka på landsväg.
I torsdags fick Sjöfartsverket och Rikstrafiken re-
geringens uppdrag att analysera en separation av
gods- och persontrafiken med fartyg till och från
Gotland. Det är bra att det görs, men det viktigaste är
nu att vi får en neutralitet i kostnaderna för transpor-
terna.
Våra företag kan inte konkurrera långsiktigt med
en ryggsäck på 17 % högre fraktkostnader. Det finns
ett förslag från NUTEK om en nolltaxa som en lös-
ning på problemet. Det orimliga i den nuvarande
situationen är att det för frakter av t.ex. morötter
mellan Gotland och Umeå kan vara billigare att anlita
en fraktare på färjan och en annan på fastlandet. Det
blir billigare att lasta om än att anlita en och samma
fraktare för hela sträckan, eftersom prispåslaget, 17 %
för färjetransporten, räknas på hela sträckan. Det är
inte rimligt, och det är det som vi upplever som det
största hindret för företagens tillväxt och för att skapa
nya jobb på Gotland.
Den olösta frågan om frakterna är det största hind-
ret för en utveckling av det gotländska näringslivet.
Det här hindret måste undanröjas om vi ska lyckas
med uppgiften att skaffa ersättningsjobb om försvaret
läggs ned.
Förslaget om en bantning av försvaret får stora
konsekvenser. Såväl Lv 2 som KA 3 och A 7 på
Gotland föreslås läggas ned. Det är inte bara försvaret
utan också samhället och människorna som påverkas.
För sysselsättningens del och för människorna vill vi
självfallet behålla arbetsuppgifterna i försvaret, men
vi är ändå inriktade på att det när beslutet är fattat
gäller att ha beredskap för de ersättningsjobb som vi
har blivit lovade men som vi själva ska vara med och
skapa.
Jag har sett att det finns goda exempel från orter
som tidigare har varit med om nedläggningar av för-
svarsverksamhet, men jag känner ändå en viss oro.
Det behövs många goda idéer och initiativ för att man
ska kunna ordna arbeten åt dem som friställs. De
civilanställda har sämre villkor än den övriga för-
svarspersonalen, och det är flera typer av arbeten som
behöver komma till.
Jag har dåliga erfarenheter från nedläggningen av
sockerbruket i Roma. Satsningar har gjorts för att
man ska få nya jobb. Vi har inte de jobben än. Och
den verksamhet, en etanolfabrik, som vi skulle kunna
ha i sockerbrukets lokaler är beroende av skattebefri-
else, på samma sätt som Norrköpings etanolfabrik,
för att komma i gång. Det innebär att det är viktigt att
försöka hitta lösningar och ge möjligheter för olika
former av verksamhet. Gamla beslut kan behöva
prövas om för att ge möjligheter och tillväxt.
Fru talman! Samtidigt som vi behöver många nya
jobb har vi nu börjat se att framför allt kvinnor säger
upp sig från sina fasta jobb därför att de inte orkar
med dem längre.
Jag hoppas att det vi nu ser inte ska vara inled-
ningen på någon trend, men det handlar om tillräck-
ligt många för att vi ska ta signalerna på allvar och se
på de förutsättningar som råder på arbetsplatserna och
i arbetslivet. De här kvinnorna tar ofta på sig skulden
själva när de inte orkar med jobben och tror många
gånger att det är deras eget fel när de inte orkar med.
Vi har flera exempel på att samhällets trender blir
mycket märkbara i ett tidigt skede för oss gotlänning-
ar. Jag tror att det beror på att vi har vår begränsade
yta och folkmängd. Därför är det lätt att iaktta vad
som är på gång.
Det som sker är allvarligt. Det rör sig om kvinnor
som har 10-15 år kvar på arbetsmarknaden, och det
rör sådana jobb som vi vet att det behövs många re-
kryteringar till i framtiden.
Det vi behöver göra - i det här avseendet tror jag
att kommuner och landsting har en stor uppgift - är
att se till att vårda den personal som finns och ge
förutsättningar för att arbetsuppgifterna ska bli lock-
ande även för nya grupper av arbetstagare. Under de
tider som vi har gjort besparingar i den offentliga
sektorn har vi många gånger haft fokus riktat mot de
arbetstagare som har tvingats lämna sina jobb. Det är
rätt; de som har lämnat sina arbeten ska ha hjälp med
att studera och finna nya arbeten, men vi får inte
heller glömma bort de människor som blir kvar i de
bantade verksamheterna och som ska klara av att
sköta samma arbetsuppgifter med en reducerad styr-
ka.
Jag vill att vi mera än i dag ska inrikta oss på det
goda arbetet, som stimulerar och ger människorna
delaktighet och möjlighet att påverka arbetet och
arbetsorganisationen.
Jag tror att vi mera ska se till helheten, där vi både
ger förutsättningar för att utvecklas, ger möjligheter
att påverka och i tid upptäcker signaler. Det får inte
gå så långt att drabbade människor känner att det inte
finns någon ork kvar och att enda möjligheten är att
säga upp sig. Vi vet att vi behöver vara många som
orkar arbeta för att försörja de delar av befolkningen
som är för unga eller för gamla att själva bidra till den
gemensamma välfärden. Alla behövs.

Anf. 370 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Lilian Virgin talade om hur angeläget
det är att få det goda arbetet, och i den delen kan man
instämma. Sedan fick vi egentligen mest höra att det
finns bekymmer också i Gotlandslänet. Försvaret
läggs ned genom de hastiga och, som jag menar,
oöverlagda beslut som har fattats. Sockerbruket i
Roma kloster har försvunnit, och inte särskilt mycket
har hänt sedan. Det är t.o.m. svårigheter med att lasta
om morötter, det blir stora kostnader.
Därför blir ju slutsatsen att det som skulle ha be-
hövt göras här, nämligen att skapa en ny och annor-
lunda arbetsmarknad vilket jag talade om alldeles
nyss här, har regeringen försummat. Den bryr sig
inte. Det har lagts fram massor med förslag. Tidigare
här i debatten har det talats om hur mycket Småföre-
tagsdelegationen har kommit med, men det har ju inte
omsatts i politiska beslut.
Därför hoppas jag att Lilian Virgin och jag och
många andra här skulle kunna driva på regeringen.
Den socialdemokratiska regeringen har då inte kunnat
få fram en ny och god arbetsmarknad, som vi alla
behöver.

Anf. 371 LILIAN VIRGIN (s) replik:
Fru talman! Det jag började mitt anförande med
var just att tala om småföretagen och hur de ser på sin
situation i samhället. Det finns en väldig framåtanda.
De klagar inte alls över de regler som man skulle
kunna tro är till hinder för företagen. Däremot tar de
upp detta med frakterna, och det är därför jag också
gör det nu. Men det hindrar inte att jag också tycker
att vi ska driva på i de här frågorna. Jag nämnde flera
exempel på frågor som behöver lösas. Det är bara bra
om vi är flera som driver på där.

Anf. 372 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Det sista är det lätt att instämma i.
Det vore ju fint om riksdagen skulle kunna bli en
kraftigare pådrivare på regeringen, eftersom det bris-
ter väldigt mycket där. Förutom att ministrarna inte
orkar ta sig hit till debatterna har ju de här förslagen
stannat på utredningsbordet, och därför behöver man
komma till skott här.
Detta skulle också, vilket Lilian Virgin klokt var
inne på, undanröja hinder - för det är ingen tvekan
om att det finns sådana. När Lilian Virgin klagar över
de höga fraktkostnaderna ska man inte glömma att de
ligger på toppen av den högskatteekonomi som vi har
i Sverige och för övrigt också i de andra nordiska
länderna. Men min tes är att regeringen inte har tagit
tillräckligt allvarligt på de svårigheter som svenskt
näringsliv har, och därför har vi för många utanför
arbetsmarknaden.

Anf. 373 LILIAN VIRGIN (s) replik:
Fru talman! Just när det gäller frakterna visar det
sig här i debatten i riksdagen att det råder väldigt
olika meningar om vad som behöver göras - införa
det gamla systemet, hitta något nytt eller låta mark-
naden bestämma helt och hållet. Jag tror att det är
riktigt att utreda den här frågan, men det måste kom-
ma ett beslut nu.

Anf. 374 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill ägna min tid i debatten till att
diskutera trygghetsfaktorer för kvinnor.
En mycket viktig faktor är arbetsmarknaden. Ar-
betet är en viktig bas för människors identitet och
sociala status. Givetvis är möjligheten att kombinera
familjeliv och arbete en självklar förutsättning, men
jag vill här stanna vid arbetsmarknaden.
Som lärare har jag i alla år haft en spjutspets: att
hjälpa elever att bygga upp sitt självförtroende. Kvin-
nors arbetsuppgifter i livet måste stödja kvinnors
självförtroende och inte skapa osäkerhet hos den
enskilde. Värdegrunden, som äntligen blivit en hu-
vudfråga för kommunikationen i grundskola och
gymnasieskola, måste också ställas fram som viktig
för kvinnors arbetsmarknad. Det handlar om kvinnors
värdighet.
Denna värdighet blir kränkt när man inte kan styra
över sitt arbete, inte ens påverka det. Den blir också
kränkt av att man inte ges möjlighet till heltidsarbete
för att klara sin försörjning, vilket i sin tur sänker
självförtroendet. Den blir ytterligare kränkt av att
man inte ges lika lön för likvärdigt arbete.
Det behövs långsiktiga jobb. Det är ett missförs-
tånd att unga kvinnor vill ha projektjobb, ett önske-
tänkande från byråkrater och inte överensstämmande
med verkligheten.
Det redovisade forskningsresultatet i dagens DN,
där 22 % av flickorna varken arbetar eller studerar sju
år efter grundskolan, är ödesdigert. De är i 22-
årsåldern, och flera har gett upp.
Att arbetsmarknaden är viktig visar inte minst
Folkhälsokommittén i betänkandet Hälsa på lika
villkor - andra steget mot nationella folkhälsomål.
Fördelningspolitiken framställs som strategiskt viktig
från ett folkhälsoperspektiv. Det finns starka belägg
för att inkomst är knuten till dödlighet och självrap-
porterad hälsa. Denna effekt, visar man, finns över
hela inkomstskalan och inte bara för dem med lägst
inkomst.
Här påvisas också ett växande empiriskt stöd för
att stora inkomstklyftor i sig kan vara en riskfaktor av
mycket stor betydelse. Särskilt utpekas ungdomar och
barnfamiljer, som förlorat mest i ekonomisk standard
under 90-talet.
En viktig slutsats är att människors möjligheter till
inflytande över sina arbetsvillkor, sina arbetstider, sin
arbetsmiljö och sin kompetensutveckling måste sä-
kerställas.
Tryggheten på arbetsmarknaden från kvinnors
perspektiv är i dag mycket ojämnt geografiskt förde-
lad och mycket starkt segregerad med kvinnor i of-
fentlig sektor, genom att kvinnor av tradition väljer
bland 30 yrken och männen bland kanske 300. Det är
inte så konstigt att vi inte kommit längre med kvinn-
liga chefer i näringslivet. Kvinnorna är helt enkelt för
få i konkurrensen mot männen.
Den viktigaste frågan för kvinnors arbetsmarknad
är att bryta denna segregering. Viss konkurrensutsätt-
ning av verksamheter inom offentlig sektor, t.ex.
äldreomsorg och sjukvård, skulle möjliggöra för
kvinnor att bättre utveckla såväl omsorgen och vår-
den som den traditionellt kvinnliga arbetsmarknaden.
Starkare stimulansåtgärder måste till för att locka
kvinnor till tekniska yrken. Segregationen på arbets-
marknaden är stor, trots att undersökningar visar att
resultatet blir bäst där kvinnor och män jämställt
arbetar sida vid sida. Värdet av kvinnors arbete måste
utvärderas bättre.
Förra året sjönk arbetslösheten till 1992 års nivå,
och 55 000 fler platser anmäldes lediga till arbetsför-
medlingarna. Alla anmäls inte på långt när till arbets-
förmedlingarna, så det fanns givetvis fler. Län som
går mycket bra är Stockholm, Jönköping, Uppsala
och Kronoberg, där de öppet arbetslösa och de som
omfattats av arbetsmarknadspolitiska åtgärder ligger
på 6-7 %. Värre är det för Dalarna, Södermanland,
Värmland, Västernorrland, Gävleborg, Jämtland och
Norrbotten. Där sticker siffran upp till 11-12 %. Den
öppna arbetslösheten har inte minskat påtagligt. Un-
der 1998 handlade det faktiskt bara om 9 000 perso-
ner om man inte justerar mätmetoder, vilket man
ibland roar sig med att göra.
Fru talman! Vi har det generellt bra i Sverige. Det
märker man inte minst i flera internationella sam-
manhang. Kristdemokratiska kvinnoförbundet har
nyss avslutat en konferens i Vilnius med kvinnor från
Litauen och Estland. De har mycket lång väg kvar till
att nå vår nivå, men en otrolig frihetskänsla efter att
ha lossats från kommunismens grepp, en frihetskänsla
som kommer att hjälpa dem långt på vägen. När vi
diskuterade framtidsmöjligheter att skapa nätverk för
kvinnors företagande runt Östersjön lyste det om
dessa kvinnor. Vi har mycket att lära och ta till oss av
deras framtidstro.
I veckan har jag deltagit i en NGO-working group
i Genève, arrangerad av Economic Commission for
Europe, där frågor från Peking, Peking + 5, lyfts fram
och där regeringarnas genomförande av besluten
kommer att utvärderas.
Att Sveriges regering glömmer familjen blir vi
gång på gång medvetna om. Kvinnor från Väst-,
Central- och Östeuropa samt Nordamerika har under
veckan formulerat gemensamma jämställdhetskrav
för att påverka sina länders regeringar. Märkbart
också i den ekonomiska debatten är att familjefrågor-
na lyfts starkare i jämställdhetsdiskussioner än på
hemmaplan. Att det obetalda arbetet måste värderas
ses som självklart i diskussionen.
Med IT kommer vi att ha oanade möjligheter att
kommunicera mellan kvinnor i världen och skapa nya
arbetsmarknader. Utvecklingsmöjligheterna är stora.
96 % av Internet finns i utvecklade länder, där 16 %
av människorna bor. Europa bär ett speciellt ansvar
för globaliseringen. Stimulansåtgärder måste sättas in
för att göra IT-sektorn till en jämställd arbetsmark-
nad. Det är viktigt att kvinnorna formar framtidens
IT-utbud i lika hög grad som männen. Det är också en
väg att lösa unga kvinnors arbetslöshet.
Det finns en fantasilöshet i vårt land när det gäller
att inte ta till vara invandrarkvinnors resurser. Det
gäller alla grupper, från akademiker till dem som
saknar utbildning. Vi har en otrolig möjlighet att
utnyttja den kunskap som finns om olika kulturer i
vårt land. Det kan gälla utveckling av kommunikatio-
ner mellan länder eller företags möjligheter att skapa
sig en exportmarknad. I stället väljer vi att passivise-
ra. Ohälsotalen stiger och kostar pengar i stället.
I betänkandet Välfärd vid vägskäl pekas det på att
situationen för utomeuropeiska invandrare har särskilt
låg sysselsättningsfrekvens. Situationen har försäm-
rats mer för utomeuropeiska invandrare än för Sveri-
gefödda under 1990-talet.
Fru talman! Varken på Arbetsmarknadsdeparte-
mentet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet
eller Närings- och teknikutvecklingsverket har man
tillräckligt seriöst tittat på aspekten kvinnor och ned-
dragningar av den offentliga sektorn under 1990-talet.
Först den 4 februari 1999 tillkallade socialministern
en kommitté för att göra ett välfärdsbokslut och se på
90-talet. Detta slutar med att ge medborgarna uppdra-
get att själva prioritera. Välfärd vid vägskäl utser
medborgarna till experter. Detta är gott och väl om
också medborgarna ges instrumenten.
Då svensk arbetsmarknad är starkt könssegregerad
drabbar neddragningar inom sjukvård, omvårdnad,
skolverksamhet, postkontor, domstolar, myndigheter
osv. kvinnorna hårdast. En utvärdering måste göras
kring konsekvenser av aspekten kvinnor och ned-
dragningar inom den offentliga sektorn.

Anf. 375 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Det ämne som jag har valt att tala om
hade kunnat platsa under regionalpolitiken men det
handlar också om arbetstrygghet. Därför valde jag att
tala under trygghetsfrågorna.
I partiledardebatten talade statsministern om hur
bra det går för Sverige i dag, om att reallönerna stiger
och arbetslösheten faller. Regeringen vill också ut-
veckla friheten. "Frihet är att alla har rätt att välja",
sade statsministern i ett replikskifte i går.
Det låter bra men jag vet att många människor
inte känner igen sig i den här beskrivningen. Tanken
är fin och alla ska ju ha rätt att välja. Dessvärre har
inte alla den friheten.
Fru talman! Jag kan garantera att för medborgare i
skogslänen är statsministerns ord bara en dröm som
man kan hoppas blir verklighet någon gång i framti-
den. Siffror kan man tolka som man vill. Så är det
nog också när man tittar på arbetslöshetssiffror. Om
jag ser på siffror för långtidsarbetslösa i Västernorr-
lands län och jämför siffrorna från december 1998
med siffrorna från december 1999 kan jag konstatera
att det har skett en ökning med 52 %. Liknande siff-
ror finns vad gäller andra län. Bland ungdomar i ål-
dern 16-24 år i Västernorrland är arbetslösheten
väldigt hög, 6,2 %. Vilken framtidstro och trygghet
känner de? De känner säkerligen inte att de har frihet
att välja.
Fru talman! Det går inte att begära att dessa män-
niskor ska hålla med statsministern om att "Sverige
går bra". Med säkerhet undrar de: Var finns jobben?
Vilka delar av Sverige är det som går bra?
Ja, inte är det skogslänen, för där finns det en stor
oro för framtiden. Det är många saker som måste
samverka för att samhället ska må bra och "gå bra",
som statsministern säger.
I skogslänen är det av största vikt att virket kan
forslas från skogen till förädlingsindustrin. Det kräver
bra vägar. Så är dessvärre inte fallet i skogslänen.
Vägarna har alldeles för låg bärighet, så låg bärighet
att det skapar problem för skogsindustrierna. Efter-
släpande underhåll av både belagda vägar och grus-
vägar ger höga merkostnader för trafikanterna. I
Västernorrlands län är merkostnaden för skogsindust-
rin 170 miljoner kronor per år till följd av de dåliga
vägarna.
Vägarnas trafiksäkerhet är mycket dålig bl.a. ge-
nom att spårdjupen är för stora. Enligt Vägverkets
bestämmelser får spårdjup inte vara mer än 1,7 cen-
timeter men i skogslänen är de 3-6 centimeter. På en
del ställen är de ännu större. Man kan t.o.m. ställa en
läskburk i spåren.
De här problemen, fru talman, föranleder SCA att
säga att de inte ämnar investera mer förrän vägarna
åtgärdats. Detta riskerar att få oöverskådliga effekter
för arbetstillfällena i skogslänen. Jag kan nämna någ-
ra: Skogsarbetarna blir utan jobb. Lastbilschaufförer-
na får inga transporter. Förädlingsindustrierna måste
säga upp arbetare. Till detta kommer all kringverk-
samhet som också kommer att drabbas.
Det är knappast trygghet och tilltro till svensk ar-
betsmarknadspolitik som berörda personer känner.
Dessutom påverkas hela Sveriges ekonomi genom
minskad export. Värt att nämna är att 17 % av Sveri-
ges BNP kommer från skogen.
Fru talman! Det är dålig arbetsmarknadspolitik att
inte avsätta mer pengar till upprustning av skogslä-
nens vägar. Det bör vara en nationell rättvisefråga att
trafikanternas fordonskostnader är lika höga över hela
landet. Ett ojämnt vägnät ger längre restider, minskad
komfort, ökad bränsleförbrukning och ökat slitage på
fordonen och orsakar fler trafikolyckor. Slitaget på
fordonen och trafikolyckorna skapar visserligen ar-
betstillfällen - dels i bilverkstäder som får många fler
bilar att reparera, dels på sjukhusen som får in många
fler trafikskadade. Men jag tror inte att man i rege-
ringen innerst inne tycker att det är sådana arbetstill-
fällen som ska prioriteras.
Beträffande bilreparationer kan jag också nämna
att Scania säljer 1 % av sin lastbilstillverkning till
Ådalen och 10 % av sina reservdelar. Det exemplet
talar sitt eget tydliga språk om vägarnas standard. Det
skapar även förståelse för SCA:s investeringsstopp.
Fru talman! Om ett par månader ska vi här i
kammaren fatta beslut om försvarets nedskärningar.
Enligt förslaget kommer Västernorrland, som bekant,
att tappa sina regementen. Löften har givits om att
drabbade orter ska få kompensation i form av statliga
jobb samt gynnsamma villkor för företagare som kan
komma att etablera sig i länet. Men en förutsättning
för att det ska fungera är att vägarna i Västernorrland
rustas. Dessutom är det viktigt att Ådalsbanan rustas;
detta för att knyta ihop Ostkustbanan med den nya,
nyss påbörjade, Botniabanan. Det är viktiga arbets-
marknadspolitiska åtgärder som dels skapar arbetstill-
fällen, dels ger en framtidstro vad gäller norra Sveri-
ge.
Fru talman! Med goda kommunikationer ökar
möjligheterna att en del av dem som under de senaste
30 åren har flyttat från Norrland kommer tillbaka
samt att sörlänningar kan bli intresserade av att flytta
till Norrland och till de andra skogslänen.
Med goda kommunikationer menar jag också en
utbyggnad av bredbandsnätet för att skapa möjlighe-
ter att arbeta var som helst i landet. Jag tror att många
stressade storstadsbor skulle må väl av att flytta ut till
en lugnare miljö i vacker natur, slippa stressen med
krånglande pendeltåg och långa köer av bilar som
spyr ut avgaser, få lägre bostadskostnader trots att
boytan ökar och få andas frisk luft utanför husknuten.
Det här är ingen dröm, utan det är en verklighet
som kan bli sann för många fler än som i dag är fallet
om bara regeringen är redo att satsa på att hela Sveri-
ge ska "gå bra".

Anf. 376 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Trygghet är ett av den svenska politi-
kens honnörsord. Vi uttalar ofta detta ord med djup
övertygelse om att vi då talar om det goda livet. Vi
tänker sällan på den praktiska vardag som kan göm-
mas i och bakom detta ord. Vad betyder trygghet i
dag? Vilken sorts trygghet önskar sig människorna
runt omkring oss? Våra stora och små politiska visio-
ner om befolkningens trygghet - står de verkligen i
samklang med medmänniskornas längtan och dröm-
mar?
Jag vågar påstå att bara ordet trygghet inte längre
räcker till, om vi vill nå fram till dem vi är sända att
representera. Jag vågar påstå att vi tvingas lägga
andra ord bredvid den etablerade politiska formeln
för att fylla den med skapande liv; annars riskerar vi
att tömma ordet på innehåll.
"Trygghet med värdighet" är kanske den bästa
benämningen på det som jag vill tala om. Och detta
uttryck växer ur en äkta socialliberal tanke. Vad jag
menar är att man under de gångna årtiondena litade
för mycket på en trygghet som planerades och ge-
nomfördes i stora offentliga system och att den lilla
människan fick en ibland t.o.m. mycket generös ma-
teriell trygghet - men inget utrymme för egna initia-
tiv, egna handlingar, egna ställningstaganden. Då var
också friheten mycket begränsad för denna lilla män-
niska. Och jag tvivlar på att ett liv är värdigt och
anständigt för den som inte har frihet att själv ta ställ-
ning, att agera på egen hand.
Jag ska nöja mig med att tala om dem som under
lång tid eller under hela sin tillvaro i Sverige har varit
arbetslösa. Materiell trygghet har de haft och har de -
men är denna trygghet värdig, anständig?
Tidigare hamnade dessa människor i en rundgång
av åtgärder och kurser, gång på gång följda av tom
och isolerad passivitet. Detta kunde knappast kallas
för anständig och värdig trygghet.
Vi måste komma ihåg att nästan alla grupper i vårt
samhälle har rätt att ta aktiv del i diskussioner, planer
och beslut som gäller den egna vardagen. Fångarna
på våra fängelser har förtroenderåd där de kan lägga
fram sina ståndpunkter och försvara sina intressen.
Elever och föräldrar uppmuntras att engagera sig i
skolornas styrning. Studenterna får plats i högskolor-
nas och universitetens styrelser. Men de långvarigt
eller permanent arbetslösa har hittills aldrig haft del i
planering och genomförande av åtgärder som direkt
rör det egna livet.
Nu äger stora förändringar rum i arbetsmarknads-
politiken, och just därför vill jag ställa följande fråga:
Vilken del i själva förändringsprocessen får de som
omedelbart berörs av dessa förändringar? Jag tror att
de får en mycket liten del i den processen.
En del tankar som ligger bakom de här föränd-
ringarna i arbetsmarknadspolitiken är mycket sunda.
En neddragning av arbetsmarknadsåtgärderna såsom
skett under hösten och som sker i dag är sund. Senast
i december 1999 kom en rapport från Institutet för
arbetsmarknadspolitisk utvärdering, och där dras
mycket drastiska slutsatser. För varje 100-tal fall av
subventionerad sysselsättning - ALU, API, ungdom-
sprogram, beredskapsarbete, akademikerpraktik och
invandrarpraktik - försvann mellan 60 och 70 vanliga
jobb. En minskning av åtgärderna är alltså nödvändig.
Men den nya situationen är inte alls så problema-
tisk. I praktiken försvinner den berömda bortre pa-
rentesen, men ingen har förvarnat de människor som
på en gång ska stå där utan arbetslöshetsersättning om
att denna bortre parentes ska försvinna.
En rad mycket stora förändringar följer nu i ar-
betsmarknadspolitiken. Detta är nödvändigt, men
vilken roll har de arbetslösa själva i förändringen?
Vad betyder det konkret när AMS och Näringsde-
partementet beskriver den nya politiken och framhål-
ler att "åtgärder för de som har svårast att få ett arbete
förstärks" eller att "nya sätt prövas när det gäller att
förmedla arbete till invandrare"?
Jag undrar om inte de nya planerna lider av en av
arbetsmarknadspolitikens kroniska sjukdomar: att
behandla arbetslösa som objekt som utplaceras och
att betrakta dem som ting som ska sättas hit eller
ställas dit, utan att man över huvud taget bryr sig om
deras bakgrund, önskningar och egna planer. Jag tror
därför att vi behöver ändra själva rollerna för folk
som är aktiva i arbetsmarknadssammanhang.
Det är gott om honnörsord om delaktighet och in-
dividuella handlingsplaner i kommunerna och på
arbetsförmedlingarna, men de långvarigt eller perma-
nent arbetslösa hamnar fortfarande i det passiva ob-
jektets ställning. Därför vill jag ta upp några förslag.
T.ex. borde mottagare av socialbidrag eller andra
former av stöd få sätta in extrainkomster från betalda
uppdrag på särskilda kompetenskonton. Sparade
belopp skulle inte utnyttjas för privatkonsumtion utan
bara för investering i ett nytt professionellt liv. Jag
har skrivit mycket längre om detta i en enskild mo-
tion.
Det behövs också andra former av åtgärder. Det
behövs aktivitetscentrer som de långtidsarbetslösa
själva driver, kanske på entreprenad. Utan att vi ger
denna aktiva roll till de arbetslösa själva kommer vi
inte att lösa detta problem. Trygghet med värdighet åt
de långtidsarbetslösa är en viktig demokratifråga i
dag.

Anf. 377 GÖTE WAHLSTRÖM (s):
Fru talman! Under veckan har vi i en idrottslig
återblick kunnat se tillbaka på Sverige som en ledan-
de och framgångsrik idrottsnation. Under ett helt
århundrade har Sverige gjort sig känt för kompetens
och framtidstro inom idrottens område. Många var de
idrottspersonligheter som nu premierades och fick
sina framgångar belysta. Jag vill passa på tillfället att
personligen från denna talarstol tacka aktiva och
ledare för många fina upplevelser.
Under många år har Sverige också varit en ledan-
de nation inom arbetsmiljöområdet. Stora framgångar
har kunnat skördas, och vinster har kunnat tas ut i
form av produktionsframgångar för företagen och
minskad ohälsa för de anställda. Sverige och den
svenska arbetsmarknaden har setts som föredömen i
världen. Skyddsombud har utbildats, partsgemen-
samma grupper har inrättats och olika samhällsorgan
har byggts upp, allt i syfte att skapa förutsättningar
för det goda arbetet och arbete i en skadefri arbets-
miljö.
Sedan mitten av 90-talet har situationen föränd-
rats. Fackliga organisationer men också Arbe-
tarskyddsstyrelsen, försäkringskassor m.fl. har larmat
om förändrade attityder. Många åberopar naturligt
nog, som tidigare har skett här i kammaren, det för-
sämrade arbetsmarknadsläget som ett skäl till föränd-
ringen. Skyddsombuden har i takt med att arbets-
marknadsläget blivit sämre marginaliserats, och
skyddsfrågorna har lyfts bort från debatten, trots en
förändrad lagstiftning om internkontroll m.m. För att
använda idrottstermer kan sägas att teknik, taktik och
träningspass har försvunnit.
Många påstod att de gamla arbetsmiljöerna för-
bättrats på ett sådant sätt att skyddsombudsorganisa-
tionen överlevt sig själv. Den nya arbetsmarknaden
skulle vara självsanerande inom området.
Fru talman! I dag kan utläsas resultatet av 90-
talets missar inom arbetsmiljöområdet. Larmsignaler
kommer om såväl kvarstående gamla arbetsmil-
jöproblem som problem kopplade till den nya ar-
betsmarknaden. Landets försäkringskassor konstate-
rar att graden av sjuklighet och komplexiteten har
ökat bland de sjukskrivna. Detta vidimeras också av
fackliga organisationer och ses som ett resultat av den
negativa utvecklingen inom arbetsmiljöområdet.
De signaler som i dag kommer om utbrändhet och
psykosociala problem på arbetsplatserna, främst inom
offentlig verksamhet men också från många andra
verksamhetsområden, måste tas på största allvar.
Sverige och svensk arbetsmarknad har inte råd att
genom arbetssjukdomar och skador avvara kompe-
tens och arbetskraft.
Ett vanligt förekommande resonemang bland så-
väl drabbade som övriga sakkunniga är att arbetstem-
pot under senare delen av 90-talet inneburit svåra
påfrestningar för många. Sjukfrånvaron har utbytts
mot sjuknärvaro, innebärande att mottagligheten för
arbetsmiljöproblem markant ökat. I skriften Rapport
från arbetsmarknaden, utgiven av SAF, säger man att
sjukskrivningarna kostar lika mycket som sjukvården.
Man drar utifrån detta förhållande vissa slutsatser.
Slutsatsen att sjukskrivningarna kan ha samband med
arbetsmiljön viftas dock bort av arbetsgivarförening-
en. Det är beklagligt, men ändå ganska symtomatiskt
för de senaste årens hantering av frågan.
En viktig del i begreppet "det goda arbetet" utgörs
också i stor utsträckning av möjligheten att ha infly-
tande över och kunna påverka sin arbetssituation.
Detta framgick med all tydlighet vid morgonens möte
i Riksdagsrestaurangen, där Folkhälsoinstitutet in-
formerade om forskningsresultat inom området.
Under gårdagens partiledardebatt kunde skönjas
en annan och bredare syn vad gäller insikten av en
god arbetsmiljö, bättre än vad SAF gör gällande.
Detta förhållande stärker mig i tron att en bred för-
ankring kan skapas för en radikal förändring. För att
Sverige återigen ska bli en ledande nation inom ar-
betsmiljöområdet krävs stora och breda åtgärder,
åtgärder med en bred förankring i samhället.
För att skapa ett bättre förebyggande arbete krävs
ett återupprättande av den lokala skyddsombudsorga-
nisationen. Utbildningsinsatser måste till samtidigt
som incitament måste skapas bland arbetsmarknadens
parter för att få i gång processen. Arbetsskadeförsäk-
ringen måste reformeras på ett sådant sätt att ansvars-
förhållandet klargörs, samtidigt som bevisreglerna ses
över rörande framför allt arbetsrelaterade sjukdomar
m.m. Rehabiliteringsarbetet måste ses över för att
återskapa möjligheter för många att återgå till arbete
och den sociala gemenskap som finns inom arbetsli-
vet. Arbetsorganisationer måste skapas så att dessa
minimerar risken för ohälsa genom bl.a. stress och
utbrändhet.
Fru talman! På flera av dessa områden har rege-
ringen tagit initiativ, vilket är bra. Det är dock viktigt
att dessa initiativ snarast övergår i beslut och hand-
lingsplaner. En viktig del i detta arbete är att ge snab-
ba och klargörande signaler till de berörda. Det gäller
arbetsmarknadens parter liksom alla de människor
som i dag finns ute i arbetslivet och som känner oro
inför framtiden. Min förhoppning är därför att rege-
ring och riksdag klarare signalerar om framtidens
arbetsmarknad som det goda arbetet, där alla ska
känna trygghet och styrka.

Anf. 378 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill tacka Göte Wahlström för det
tal som han har hållit här. Det var väldigt mycket i
mitt anförande som var samstämmigt med Göte
Wahlströms anförande, och jag undrar: Kan Göte
Wahlström då som socialdemokrat vara med och
påverka starkare så att vi kan bryta upp den starkt
segregerade arbetsmarknaden? Det är ju i hög grad
kvinnor som blir utbrända, inte minst kvinnor som
arbetar inom offentlig sektor. Betänkandet Hälsa på
lika villkor, som Göte Wahlström också relaterar till,
påtalar den här problematiken.

Anf. 379 GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Min erfarenhet av arbetsmarknaden
och de kontakter jag har med framför allt fackliga
organisationer gör naturligtvis att jag som partipoli-
tiskt aktiv är beredd att också i de fackliga samman-
hangen bryta upp och hitta formerna för en arbets-
marknad som innebär en större delaktighet och en
större kontakt också mellan könen, samt att se över
hur arbetsmarknaden och de olika arbetsrollerna ska
se ut i framtiden.

Anf. 380 ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! Vad jag förstår har jag hamnat som
siste talare innan utbildningsblocket startar, ett block
som självklart finns under rubriken "Trygghet". Det
är också svårt att drygt en vecka före debatten tala om
för Kammarkansliet vad man tänker tala om. Jag hade
i alla fall det problemet.
På en vecka hinner mycket hända, och eftersom
jag sitter med i ett utskott som inte förekommer så
ofta i kammaren blir besöken i talarstolen inte så
många, så man känner att hjärtat är fullt av saker man
vill tala om på de åtta minuter man har tilldelats.
Jag sitter alltså med i försvarsutskottet, och för-
svarsdebatten förs ju just nu i landet, även om i alla
fall två partier av förståeliga skäl helst inte tycks vilja
ha någon försvarsdebatt alls. Försvarsdebatten förs ju
intensivt i stugorna, och för att börja med den delen
kan man komma in på rubriken "Frågor om trygghet"
och kan då konstatera att i alla fall i den del av landet
där jag bor - jag representerar Dalarnas län - finns
det en stor oro och en stor otrygghet just nu som
gäller vad som håller på att hända med det svenska
försvaret; detta efter det förslag som Centerpartiet
och Socialdemokraterna har lagt fram i vilket man
tänker lägga 10 % av landets yta utan fredsförband
och utan militär närvaro.
Fru talman! En sak har slagit mig, och en sak und-
rar jag över när det gäller just försvaret och det för-
slag vi i dag har startat arbetet med i försvarsutskot-
tet: Om nu, som skett, de båda partierna i riksdags-
gruppen har sagt ja till det här förslaget, varför vill då
inte politikerna från de här två partierna stå för det
här förslaget? Det är en sak som förvånar mig oer-
hört. Om jag som moderat har en viss politik i en viss
fråga så står jag för det. Jag är också landstingspoliti-
ker. Om jag, för att ta ett konkret exempel, som
landstingspolitiker hemma tycker att landstinget i
Dalarna endast ska syssla med sjukvård, då står jag
för den politiken även utåt, även om det blåser, även
om insändarna kommer och även om de anonyma
insändarna kommer. Jag skyller inte på något annat
parti, utan jag står för den politiken. Varför gör inte
socialdemokrater och centerpartister det i den här
debatten om det som av Tidningarnas Telegrambyrå
kallas slakten av det svenska försvaret? Det är säkert
en fråga som förblir obesvarad, men den finns där,
och det är också en fråga om trygghet. Det är inte
EMU som man vill prata om hemma på gatorna; det
är försvaret, i alla fall i mitt län.
Nu ska jag ta upp något helt annat, också under
rubriken "Trygghet". Jag ska, fru talman, hoppa över
till en annan fråga, och jag ska inleda med att citera
statsminister Göran Persson, som i går förmiddag
sade exakt så här i denna talarstol, citerat ur snabb-
protokollet: "Ja, vi har kunnat förbättra pensionerna."
Förbättra pensionerna, var det alltså han sade. Jag
förknippar ordet "förbättra" med att någon får det
bättre, och om pensionerna förbättras så blir det mera
i plånboken. Det måste väl bli så; jag tänker väl inte
fel då? Om det blir en förbättring av pensionerna, då
måste det tolkas så att det blir mera pengar. Eftersom
jag inte har haft möjlighet att följa hela den här de-
batten, bl.a. på grund av utskottsarbete, vet jag inte
om frågan har tagits upp tidigare, men egentligen
spelar det ingen roll. Den här typen av frågor kan
man ta upp flera gånger.
Jag vill ta upp det här med pensionerna och Göran
Perssons s.k. förbättring.
Jag vet inte om alla här i kammaren - det kanske
är så - har fått brev och samtal i frågan, men jag har
fått många reaktioner de senaste dagarna från en stor
grupp pensionärer som på sin första pension för år-
hundradet fått sänkt lön, eller sänkt pension om man
så vill. Vi har också, exempelvis i gårdagens Expres-
sen, kunnat ta del av några som drabbats och som
troligtvis inte känner igen statsministerns ord om
förbättring. I Expressen står bl.a. detta: Signaturen
Sandberg i Uppsala tackar Göran Persson för att han
fick 3 kr i påslag. Skribenten Rune Englund fick en
höjning med 78 kr, men det blev minus innan pengar-
na nådde honom på kontot. Lena i Härnösand fick
8 kr och Sune Brolin fick 19 kr i höjning. Detta stod
alltså i gårdagens Expressen.
Jag har ställt en fråga till finansministern i samma
ärende den här veckan eftersom jag har fått två kon-
kreta exempel från mitt hemlän där det också blivit
70-80 kr minus i plånboken efter den s.k. höjning
som statsministern i går kallade förbättring. Jag fick i
dagens post ett klipp från en dalatidning där det be-
rättas om ett par där damen fick 10 kr i påslag.
Jag vet förstås varför det har blivit så här. Det är
skattehöjningar det beror på. I fallet Dalarna är det
landstinget som har höjt. Där har socialdemokrater
och vänsterpartister höjt skatten med 50 öre. Detta
slår förstås hårt mot pensionärerna. Det slår lika hårt
mot barnfamiljerna, som får den barnbidragshöjning
som har klubbats i denna sal uppäten av skattehöj-
ningen. Det finns kanske anledning att komma tillba-
ka till det här ämnet då frågan om fastighetsskatten
kommer upp på riksdagens bord.
Det ses säkert som egoistiskt om jag tar upp att
min mor, som arbetat som sjukvårdsbiträde i hela sitt
liv och slitit ut sig inom långvården, kvitterade ut 9
svenska kronor i ökning av sin pension. Hon hälsar
och tackar statsministern!
Det här är frågor som passar under dagens rubrik
"Frågor om trygghet".
Fru talman! Var går gränsen mellan regionalpoli-
tik och trygghet? Det är svårt att säga. Jag har i varje
fall inte kunnat ange någon riktig gräns. Men Dalar-
nas län, som jag representerar, har åter hamnat på en
otäck medaljplats då det gäller befolkningsutveck-
lingen. Det gäller en medalj som ingen vill ha. Minus
2 171 personer år 1999 är en siffra som åter oroar.
Alla 15 av länets kommuner visar på minus. Det här
med att hela landet ska leva har vi lite svårt att fatta
uppe i Dalarna.
Vi har också en stor arbetslöshet. I december kom
rapporten om att den öppna arbetslösheten ökade -
precis som en talare från Västernorrland sade alldeles
nyss - och likaså ökade antalet långtidssjukskrivna,
enligt de officiella siffrorna. En kommun, Älvdalen,
den nordligaste kommunen, rapporterar en arbetslös-
het på 14,5 %. Då är det knappast någon tröst att det
var en minskning från 15,1 %. Det är i varje fall
långt, långt ifrån de mål som regeringen har satt upp.
Problemen är alltså stora, och staten har knappast
gjort något positivt då det gäller de statliga jobben i
Dalarna. Bara i residensstaden Falun har tusentals
statliga jobb försvunnit genom centraliseringar och
regionaliseringar där inte vårt län har varit målet men
där länet har drabbats. Det finns en regional obalans.
Det är i mycket en trygghetsfråga i vad som kan kal-
las regionalpolitiken. Det har sagts många gånger i
dag att hela Sverige inte mår bra. Det växer så det
knakar i storstadsområdena. Men från mitt hemlän
tvingas folk flytta, och det är oroande.
Fru talman! Detta var några av de frågor som i
mina ögon handlar om trygghet. Det finns alltså en
stor oro. Jag håller på med försvarsfrågor, och jag ser
hur storstäderna växer. Jag kan ta exemplet med den
brigad som i dag finns i Kungsängen men som man
föreslår ska läggas ned. När det sker någonting i stor-
staden kommer det genast ett förslag om ersättning-
sjobb. Man föreslår att SWEDINT, dvs. den interna-
tionella utbildningen inom försvaret, ska flyttas till
Kungsängen. Det görs oavsett att det handlar om en
investering på närmare 400 miljoner kronor.
När det gäller storstäderna är 400 miljoner inte så
mycket. För de förband som tidigare diskuterats som
finns i Västernorrland och även i mitt hemlän handlar
det om några miljoner, men då blir det negativt be-
sked i försvarsuppgörelsen. Det är svårt att tala om att
minska politikerföraktet när man ser på läget i Ängel-
holm. Där har vi ett nybygge som jag besökte för ett
tag sedan där byggbarackerna står kvar. Det är ett
bygge som kostade närmare 500 miljoner kronor som
nu ska avvecklas. Jag tror att det är svårt att diskutera
politikerförakt i den delen. Det kommer att öka.
Jag skulle kunna ta upp många frågor, men talar-
tiden är kort. När man sällan står här i talarstolen har
man mycket på hjärtat. Bensinskattehöjningarna slår
hårt mot den glesbygd som jag kommer ifrån. Det
skulle också vara intressant att diskutera polisbristen,
men det får bli en annan gång.

Anf. 381 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag förstår inte Rolf Gunnarssons på-
stående om försvarsuppgörelsen att Socialdemokra-
terna och Centerpartiet inte står för uppgörelsen. Som
centerpartist kan jag säga att när nedskärningarna ska
genomföras reagerar naturligtvis människor negativt.
Det är helt naturligt. Så är fallet i mitt hemlän, där allt
med regementen skärs bort. Men nog har jag trots det
stått för uppgörelsen. Jag kan inte förstå påhoppet
från Rolf Gunnarsson att vi från Socialdemokraterna
och Centerpartiet inte står för uppgörelsen. Jag kan
svara för att Centerpartiet står för den.

Anf. 382 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Då kanske Birgitta Sellén är ett före-
döme för Centerpartiet. I den hätska debatt som Cen-
terpartiet har drivit har man bl.a. gjort av med pengar
här i kammaren. Bara i dag har jag hört flera gånger
om de sköna miljarder som ska gå till vården. Men i
debatten har man inte ställt sig upp och talat om hur
det ska genomföras.
Det är bra att Birgitta Sellén nu säger att Center-
partiet exempelvis vill lägga ned förbandet i Sollef-
teå. Det tror jag är klargörande uppe i Västernorrland,
som Birgitta Sellén kommer ifrån. Likaså bekräftar
Birgitta Sellén Centerpartiets raka inställning till att
Dalregementet ska läggas ned.

Anf. 383 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Ibland handlar det inte om vad man
innerst inne i hjärtat vill utan vad man ser som realis-
tiskt. Rolf Gunnarsson nämnde de 8 miljarderna. Vi
ser det som en förmån att vi har kunnat få loss det till
sjukvård. Där behöver vi verkligen pengarna. Alla är i
varje fall rörande överens om att vi måste skära i
försvaret. Det är givetvis inte roligt när man kommer
från en drabbad ort. Men ibland får man som politiker
även ta de tråkiga bitarna.

Anf. 384 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Det hedrar i varje fall Birgitta Sellén
att hon här rakryggat står upp och säger att hon vill
lägga ned förband.
I debatterna har Centerpartiet haft förmågan att
säga att man satsar de här pengarna. Nu finns det inga
pengar den här mandatperioden. De pengar till vården
som man talar om - de pengar som har nämnts många
gånger i dag från talarstolen - kommer nästa mandat-
period. Då får vi se hur majoritetsläget ser ut i Sveri-
ges riksdag. Det är ett önsketänkande som kommer
från partierna.
Jag tycker att det hedrar Birgitta Sellén att säga att
hon tycker att förbandet ska läggas ned i Sollefteå
och att man ska lägga ned regementet i Falun. Det
klara beskedet har vi inte fått tidigare från Centerpar-
tiet. Jag tackar för det. Det är mycket rakryggat av
Birgitta Sellén.

Anf. 385 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! När vi så här efter ledigheter åter-
upptar arbetet här i kammaren har vi med oss intryck
och erfarenheter av många möten i stället för sam-
manträden. Det är möten med människor som inte
dagligdags ägnar sig åt politik. Jag är förvånad och
kanske lite skrämd över att så få av kammarens leda-
möter har tagit upp det som oroar många och som
många pratar om åtminstone med mig, nämligen
skolan.
Många föräldrar, elever och lärare är allvarligt
bekymrade och missmodiga. Alla vet hur viktigt det
är med bra utbildning. Många frågar sig om skolan
kan lyckas tillräckligt väl med sina uppgifter. Larm-
rapporterna gör att man som förälder känner osäker-
het och otrygghet. När man dessutom för några dagar
sedan kunde läsa att Lärarförbundet har gjort en un-
dersökning som visar att nio av tio skolledare inte
anser att deras skola klarar kravet att alla elever ska
vara godkända eller behandlas bra är det uppenbart att
vi också här i riksdagen måste reagera.
Från moderat sida har vi sagt det många gånger
tidigare. Vi begärde och fick också en särskild debatt
om skolan i höstas. Men det händer ju ingenting.
Regeringen tar med sin propositionsförteckning vad
gäller skolområdet inte dessa problem på allvar. Nå-
gon skolminister kan jag inte skymta i salen, och jag
vet egentligen inte vem som här och nu kan svara på
hur eller om regeringen över huvud taget avser att
göra någonting för att ta itu med bristerna i den obli-
gatoriska grundskolan. Det är möjligen Inger Lund-
berg, som borde få en eloge som jourhavande social-
demokrat i många av dessa debatter, som kan ta upp
något av det som eventuellt inte är aviserat och som
ändå uppenbarligen behövs.
Som det är just nu med den svenska grundskolan
kan vi inte ha det. Jag ska inte upprepa allt som sades
i kammaren här i höstas eller i debatten i december.
Men sådana rapporter som den Skolverket lämnat
måste vi ta på allvar. Att 20 % av eleverna lämnar
grundskolan utan fullständigt betyg kan helt enkelt
inte accepteras.
I den rapport som kommittén om ett välfärdsbok-
slut kom med häromdagen är ett genomgående tema
synpunkten att vi fattar många beslut utan att ha un-
derlag och fakta med oss. Man är förvånad över det
och säger att det behöver undersökas mer och att man
måste ta fram bättre underlag.
Vi har fakta på bordet när det gäller kunskapsre-
sultaten i grundskolan. Vi har undersökning efter
undersökning, och resultaten är otillräckliga för
många elever. Men regeringen gör ingenting.
I stället är skolministern fullt upptagen med att
diskutera taxorna i barnomsorgen. Det är en viktig
fråga. Men att eleverna lär sig något i skolan är ju
viktigare. Skolan och kunskapsinvesteringarna borde
vara skolministerns främsta uppgift. Vi har långsikti-
ga och allvarliga problem på det här området.
Vi kan jämföra med Finland. Det är inte alltid vi
gör det. Det ligger väl för nära. De här länderna satsar
ungefär lika mycket på utbildningen, men andelen
högskolestuderande i Finland och Sverige skiljer sig.
I Sverige ligger andelen bland de lägsta i OECD-
länderna medan den i Finland ligger bland de högsta.
Siffran för hur många som studerar vidare på hög-
skolenivå var i slutet av 90-talet 67 % för Finland
men bara 35 % för Sverige. I Finland tar 80 % slutex-
amen mot bara 60 % i Sverige. I Sverige råder nu den
unika situationen att de äldre har längre utbildning än
sina barn. I Finland är situationen annorlunda.
Man kan fråga sig om Socialdemokraterna tycker
att detta är tillfredsställande. Visar inte resultaten i
Finland att vi i Sverige har någonting att lära? Vi
svenskar är ju knappast dummare än finnarna. Borde
inte skolministern ägna lite kraft åt att analysera vad
som kan göras åt våra otillräckliga resultat?
Jag tycker att jämförelsen mellan svensk och finsk
utbildningspolitik är intressant liksom jämförelser
med andra länder. I Finland är det t.ex. fint att ta
examen. I Sverige har vi ingen studentexamen kvar,
och risken är stor att det förslag som ska komma - det
har man lovat - kan bli för svagt. I Sverige har skolan
mer och mer blivit en plats för omsorg och social
fostran i stället för skola i regelrätt mening. Svenska
skolforskare har nu börjat larma om det man kallar
för snällfällan som gör att ingen på allvar tar itu med
enskilda elevers och skolors problem när det gäller att
nå målen.
Vi moderater har lagt fram mängder av förslag.
Syftet med många av dem är att upprätta skolan som
en professionell institution för lärande, och det be-
hövs. Det är många som längtar efter det. Därför blir
det trist när det enda som just nu händer på regerings-
nivå när det gäller skolan är att den socialdemokratis-
ka partistyrelsen diskuterar ett förbud för utveckling-
en av friskolor.
Om friskolorna hade varit totalt misslyckade när
det gäller utbildningskvalitet hade jag förstått reso-
nemangen. Men elever i friskolor lär sig inte mindre
än elever i kommunala skolor. Det finns ingenting
som tyder på att undervisningen i friskolor skulle vara
sämre eller på något sätt skadlig för eleverna. Tvärt-
om trivs eleverna. De lär sig mycket, och föräldrarna
är oftast rätt nöjda. Även lärarna trivs i friskolor.
Jag kan inte uppfatta den här politiken som nå-
gonting annat än ett ideologiskt halmstrå. Eftersom
friskolor möjligen lyckas bättre än en del andra skolor
ska de helst förbjudas. Om allmänheten inte har något
alternativ att jämföra med märks inte svagheterna,
kan man tänka. Men det är kortsiktigt tänkt. Det är
lika dumt som att föreslå en återgång till livsmedels-
ransonering därför att folk handlar olika mycket och
väljer olika varor.
Jag anser att alla människor behöver en god och
likvärdig grundutbildning. Det är vår uppgift i riksda-
gen att säkra tillgången på det till varje elev. För
närvarande är det uppenbart att många barn och ung-
domar i Sverige inte får den utbildning som de kom-
mer att behöva och som de borde ha rätt till.
Vi moderater kommer att ägna den här mandatpe-
rioden åt att med kraft värna grundskolans kvalitet.
Vi vill höja ribban, inte sänka den. Vi vill att alla ska
kunna hänga med på vägen mot kunskapssamhället.
Men det kräver tilltro till varje elevs förmåga, respekt
för individerna och ett bejakande av kreativitet och
mångfald, sådant som i dag saknas i den förda utbild-
ningspolitiken. Den fråga som hänger i luften är na-
turligtvis: Vad tänker Socialdemokraterna egentligen
göra för eleverna i grundskolan?

Anf. 386 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Vi har att lära av andra, och andra har
att lära av oss. Det finns oerhört mycket att vara stolt
över i den svenska skolan, t.ex. goda kunskaper i
modersmålet och mycket goda kunskaper i engelska.
En senare jämförelse har visat betydligt förbättrade
kunskaper i matematik. Skolministern tar initiativ på
område efter område. Det handlar om stöd till elever
med särskilda behov i gymnasieskolan och etappin-
delning av kärnämnen. Det handlar om skollagsöver-
syn, om stöd till skolledarna och om en ordentlig
analys av resurserna för barn med särskilda behov.
Jag träffar också många föräldrar som bryr sig om
den svenska skolan. Det är väldigt många som är
nöjda och tycker att deras skola är bra. Men det finns
också föräldrar som oroas. Vi har anledning att se till
att den svenska skolan är bra, blir bättre och fyller
den uppgift den har i kunskapssamhället.

Anf. 387 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är klart att det finns många re-
sultat som är goda, Inger Lundberg. Där kan vi vara
nöjda. Det är inte det som är problemet. 20 % av
eleverna kommer inte ut ur grundskolan efter nio år
med tillräckliga resultat. För invandrareleverna är det
oftast en katastrof. De hamnar verkligen på efterkäl-
ken. Det visar undersökningarna. Det gäller i grund-
skolan. Huvuddelen av de förslag som Inger Lund-
berg tog upp gäller gymnasieskolan som också har
havererat.
Så sent som i dag kunde vi läsa att de flickor som
misslyckas i gymnasiet och hoppar av inte ens har
tilltro till att söka jobb och hamnar vid sidan av. Efter
ett par år är många av dem totalt utslagna från ar-
betsmarknaden. Nu måste vi naturligtvis ta tag i
grundproblemen i grundskolan, och där finns det inga
förslag från skolministern.
Min fråga är återigen: Kommer det något? Tänker
ni ta tag i det här i stället för att säga att mycket är
bra? Det kan ju omöjligen vara bra om var femte elev
lämnar skolan utan att nå nivån Godkänd i grundläg-
gande ämnen.

Anf. 388 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Ingen politiker ska någonsin vara
nöjd så länge inte alla barn mår bra i skolan och ut-
vecklas i skolan. Lika klart är att vi ska orka se den
komplexa verklighet som skolan arbetar i. Nu arbetar
skolan med många barn som inte ens är födda i vårt
land och behöver ett massivt stöd. Därför var det
allvarligt när kommunerna under de tuffa sparåren
tvingades skära ned på resurserna för barn med sär-
skilda behov. Därför är det allvarligt när ett parti som
Moderaterna å ena sidan har en retorik i talarstolen
om stöd och insatser på grundskolesidan men å andra
sidan rycker undan de resurser som är nödvändiga om
man ska kunna rikta resurser till de 20 % av barnen
som har de största behoven.
Skolverket är väldigt tydligt i sin del av välfärds-
rapporten. Det är de mest utsatta barnen som är mest
beroende av resurser. Vi får inte sänka skatten på
bekostnad av de barn som har det jobbigast.

Anf. 389 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att påminna Inger
Lundberg om att när vi gjorde läroplanen 1994 var en
av grundprinciperna att vi skulle ha obligatoriska
nationella prov kombinerat med en rätt för elever som
under femte året inte nådde godkända resultat att få
stöd och hjälp. Det första Socialdemokraterna gjorde
när man kom till makten var att man tog bort pröv-
ningen. Och eftersom man inte gör någon prövning
har man ingen aning om huruvida de lyckas eller inte.
Därför är det många elever som inte har fått den hjälp
de behöver. Man har inte heller gjort någonting för att
se till att kommunerna sköter den här uppgiften.
Nu tillsätter man en utredning och är stolt över
det. Men det behövs inte utredas. Det är lätt att se vad
som behöver göras i sak. Jag tycker att det olyckligt
att man har sparat så mycket på stödinsatserna.
Men det är också så att i den rapport som vi har
fått från Skolverket finns det mycket som tyder på att
det inte i första hand är pengar det handlar om. Det är
också någonting som Joakim Palme påpekar i väl-
färdsbokslutet, nämligen att det finns väldigt dåliga
utredningar som visar på samband mellan resurser
och resultat. Nu tror jag att vi behöver mer pengar till
elever med särskilda behov. Men kom inte och säg att
en analys är det centrala nu!

Anf. 390 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Beatrice Ask tar upp ett
viktigt problem när hon säger att det inte är alla ele-
ver som hänger med i grundskolan. Det finns alltså en
liten grupp som vi har lämnat därhän. De har inte fått
den hjälp som de faktiskt är berättigade till. Det är
elever med behov av särskilt stöd.
Jag har inte hört något förslag från Beatrice Ask,
annat än att regeringen ska lösa problemet. Självfallet
är gymnasieexamen inte någon lösning. Vi tror inte
heller att friskolorna kan lösa problemet. Det kommer
heller inte att lösas om lärarna bejakar kreativiteten,
som Beatrice Ask uttrycker det. Det är inte där skon
klämmer.
Det handlar om att få fler vuxna i skolan, att få dit
specialpedagoger och skolpsykologer som kan ge
stöd åt eleverna. Det betyder också att lärarna i klass-
rummet har en vettig arbetssituation. Det är i dag
omöjligt om man har ett par tre elever med behov av
särskilt stöd att få tillräckligt med tid för att ge det,
och det kommer naturligtvis de andra eleverna också
att bli lidande av.
Min fråga är alltså om Beatrice Ask ställer upp på
att det behövs mer pengar till kommunerna för att det
här stödet ska kunna
erhållas.

Anf. 391 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Borgerliga kommuner brukar i all-
mänhet satsa mer på skolan än socialistiska. Det visar
väl kanske den ambition vi har att lägga mer resurser
på skolan.
Men sedan finns det mycket annat som behöver
göras. Jag nämnde tidigare det här med nödvändig-
heten av tidig utvärdering och uppföljning, kopplat
till stödinsatser. Skolverket påpekade ju att man inte
riktigt utvärderar, nivågrupperar och följer upp arbe-
tet med särskilt stöd. Där finns det mycket att göra.
Jag tror att mångfalden är viktig. Barn med olika
behov och särskilda behov behöver en individualise-
rad undervisning.
Jag skulle också vilja nämna en annan viktig sak.
Jag har sagt att jag tycker att man ska se över reglerna
för elevers tillrättaförande. Någonting som verkligen
drabbar svaga elever är att det är så stökigt i skolorna.
Jag är inte för hårda bestraffningar. Det är ju lätt att
göra sig rolig när man nämner den här frågan. Men
jag tror att det behövs en ordentlig diskussion om vad
man gör med elever som stör arbetsron för andra. När
det inte går att få en vettig arbetsmiljö far de svagaste
eleverna illa.

Anf. 392 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det är riktigt att en yttring hos elever
med behov av särskilt stöd som man ibland ser är att
de i brist på det stödet, när de ser att de inte kan följa
med, blir oroliga, kanske aggressiva eller störande i
klassrummet. Det är naturligtvis inte ett ordnings-
problem, utan ett problem som ska åtgärdas med att
stödet ges. Det kanske vi kan vara överens om.
Vi har en kommunalisering av grundskolan, och
det är kommunerna som har ansvaret. Det är nog
alldeles tydligt att det till stor del är, skulle jag vilja
säga, ett resursproblem. De nedskärningar vi såg i
början av 90-talet, där man tog bort 20 % av perso-
nalen, har vi nu börjat återställa. Men vi är ännu inte
uppe i mer än 10-12 %. Jag tycker för min del inte
heller att utgångsläget i början av 90-talet var det
bästa. Det behövs alltså mer resurser, och det är där
skon klämmer.

Anf. 393 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Resurser har man alltid stor glädje av,
och det finns många hål att täppa till i olika skolbud-
getar. Men när det gäller den grupp av elever som vi
nu pratar om, som har svårt att klara sig, tror jag att vi
också måste diskutera synen på utbildning och frågan
om hur man arbetar. Jag tror nämligen att det ligger
mycket i det som Skolverkets inspektörer påpekar.
Man säger att en del typer av pedagogik är så gräns-
lösa att det är svårt för barn som behöver fasta grän-
ser och strukturer att finna rätt former för sin inlär-
ning.
Jag önskar att vi hade en bättre pedagogisk debatt
på det här området. Jag önskar också att vi får mer
intresse för forskning på det här området, för jag tror
att vi fortfarande har mycket att lära. Det är ju inte
bara så att man med elevassistenter och ökat stöd kan
lösa problemet. Jag tror också att det handlar om
pedagogik och mycket annat som man inte fattar
enkla politiska beslut om.
Det viktiga är naturligtvis att vi vågar se proble-
men och inte gör som regeringen. Varenda gång man
tar upp problemet säger regeringen att det är så
mycket som är bra. Det är ju faktiskt någonting som
vi kan vara glada åt och inte behöver ändra på i så
fall.

Anf. 394 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det är många bra saker som Beatrice
Ask har sagt i sitt anförande, även om det egentligen
är tråkiga saker.
En forskare som heter Staffan Löfquist och som
har jobbat vid Umeå universitet har just kommit med
en avhandling. Den heter Den bångstyriga verklig-
heten. Han skriver bl.a. att slumpen styr om elever
med behov av extra stöd får hjälp. Har en skola en
lärare som är bra på att hjälpa dyslektiker har man
god chans att lyckas. Men det är sällan man ordnar
fram en specialist om man inte har en lärare sedan
förut, skriver han.
Det föranleder mig att lite grann undra hur mode-
raterna ser på den tanke vi i Centerpartiet har om
individuella studieplaner redan i grundskolan, så att
grundskolan tar ansvar för att alla elever har godkänt
betyg innan de lämnar grundskolan så att det inte blir
som för den pappa som skrev i ett mejl: Min son
kommer aldrig att komma ut i arbetslivet, för han
kommer aldrig någonsin att få godkänt i engelska.

Anf. 395 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att individuella studiepla-
ner i sak är en självklarhet. När jag säger att mycket
av de moderata förslagen handlar om att återupprätta
professionaliteten i skolan handlar det mycket om det
här. Det går inte att bedriva en bra och resultatinrik-
tad utbildning med mindre än att man ser individen.
Man måste som lärare eller som skolorganisation
också ha en tanke om hur en särskild elev med hans
eller hennes förutsättningar ska komma så långt som
det bara någonsin går. Det ligger i sakens natur. Hur
man sedan konstruerar det här kan man alltid diskute-
ra. Men grundtanken är helt rätt och egentligen själv-
klar för en professionell organisation.
När det gäller elever med särskilda behov som
Gunnar Goude och jag pratade om påpekar ju Skol-
verket just detta. Verket säger att det brister i profes-
sionalitet i arbetet med många av eleverna med sär-
skilda behov. Man nivågrupperar, men man prövar
inte hur det har gått, man ändrar sig inte. Det är brist
på uppföljning och målmedvetenhet i arbetet. Här
skulle naturligtvis individuella studieplaner, eller vad
man nu vill kalla det för, vara en hjälp. Detta var
också en tanke med det som skulle hända det femte
året, innan socialdemokraterna rev upp det.

Anf. 396 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Jag tänkte ägna de här minuterna åt
att lyfta frågan om barnomsorgen. Den har också
delvis varit uppe under dagens debatt, och det tycker
jag är bra. Det här är ju också ett område som ligger
under utbildningsavsnittet.
Fru talman! I går kunde vi här i kammaren, via
TV-apparater eller genom att vara åhörare på läktaren
lyssna och ta del av partiledardebatten. Det är ett
tillfälle när de olika partiernas företrädare lyfter fram
de politikområden som man ser som oerhört viktiga.
Våra barns rätt till trygghet var en fråga som flera av
partiledarna var och är överens om är viktig. Jag
tycker att det är bra att frågan om barnens rätt till
trygghet kom så högt upp på den politiska dagord-
ningen som partiledardebatten i går visade, och det
har också dagens allmänpolitiska debatt visat. Många
partiföreträdare har tagit fram den frågan i sina anfö-
randen.
Vårt samhälle är i dag i mångt och mycket utfor-
mat utifrån vuxna människors behov. Konsekvensen
blir att barnen ofta kommer i kläm. Att sätta barnet
först innebär att respektera det enskilda barnet, att
lyssna på barnet. Det leder till att barnet blir bekräf-
tat, barnet blir sett, och det var också något som ut-
trycktes under gårdagens partiledardebatt. Om vi
vuxna antar denna utmaning kommer vi att få lämna
många invanda föreställningar och tankemönster.
Jag vet att många barn mår bra i dag. Men det är
dock så att alltför många barn - och jag tror att vi kan
vara helt överens om det - mår psykiskt dåligt. Det är
en allvarlig signal. Vi märker att barns utsatthet ökar.
Samtalen till BRIS, hjälptelefon för barn, blir fler för
varje år. Mobbning och ensamhet är de vanligaste
problemen som barnen vill ta upp i samtalen.
Det är med sorg i hjärtat vi i dag tvingas konstate-
ra att alltfler barn och ungdomar behöver och söker
hjälp på våra barn- och ungdomspsykiatrimottagning-
ar. När man äntligen kommit till den punkt då man
söker denna hjälp är köerna oacceptabelt långa. Vi
vet också att endast få fall av barn som far illa anmäls
till socialtjänsten. Våra barn känner sig därmed över-
givna.
En undersökning som utförts av forsknings- och
utvecklingsenheten i Stockholms stad och som publi-
cerades i medierna före jul visade att tre av hundra
barn i förskoleåldern i Stockholms län misstänks fara
illa. Endast vart tredje misstänkt fall anmäls till de
sociala myndigheterna. Liknande undersökningar
1990 och 1995 gav samma resultat. Detta är oroande
och allvarligt.
Det räcker inte med vackra ord och välskrivna
formuleringar. Här har vi alla ett gemensamt ansvar.
Barn är olika och har olika behov och förutsättningar.
Uppväxten för våra barn måste vi koncentrera oss på.
Det grundläggande för barnets utveckling är föräld-
rarnas engagemang och intresse. Föräldrarollen måste
uppvärderas. Men det måste också finnas ett varierat
utbud av olika barnomsorgsformer för att skapa val-
frihet och rättvisa, men också för att möta det enskil-
da barnets och familjens behov.
Att föräldrarna vill göra sitt bästa för sitt eller sina
barn är en regel som gäller nästan helt utan undantag.
Ingen känner sitt barn bättre. Jag tror att vi ska utgå
från det. Och ingen kan snabbare än föräldrarna ob-
servera om något går snett. Jag har arbetat ett antal år
inom barnomsorgen och inom skolan och funnit att
det bästa stödet har jag fått från föräldrarna när nå-
gonting tas upp och när signaler har kommit om att
något inte står rätt till.
Detta innebär att föräldrarna bör ges en betydligt
starkare ställning än i dag. Deras betydelse för sitt
eller sina barn kan inte nog betonas, och detta måste
få komma till uttryck i samhället. Föräldrarna måste
ges en reell möjlighet att välja barnomsorgsform och
ges ett inflytande över barnomsorgens utformning.
Alla former av barnomsorg bör ses som ett kom-
plement till föräldrarnas omsorg i det egna hemmet.
Enligt Kristdemokraternas och min mening omfattar
begreppet barnomsorg såväl föräldrarnas omsorg i det
egna hemmet som daghem, familjedaghem, öppen
förskola, fritidshem, föräldrakooperativ och andra
kooperativa former. Utgångspunkten för alla val av
barnomsorg måste vara barnets bästa.
Fru talman! Vi kristdemokrater vill se en breddad
barnomsorgspolitik där begreppet mer tid för barnen
utgör en central del. I dag, under senare delen av
dagen, har jag kunnat ta del av att flera partiföreträda-
re också vill använda och mynta orden mer tid för
barnen. Jag tycker att det är bra. Jag välkomnar detta.
I detta sammanhang kan jag inte låta bli att kom-
mentera förslaget om en maxtaxa. Förslaget maxtaxa
går ju precis i motsatt riktning. Reformen värnar mer
tid till förvärvsarbete, omsorg om personlig syssel-
sättning, och här kommer talet om tröskeleffekter in.
Visst är det viktigt med sysselsättning och arbets-
marknad och rätt att arbeta, men det ska inte vara på
bekostnad av valfrihet och föräldrarnas möjlighet till
mer tid till barnen.
Jag vill citera vad Kristdemokraternas partiledare
Alf Svensson sade i debatten i går: Vilka är de trösk-
lar som gör att vi ägnar så litet tid åt våra barn? Låt
oss fokusera på det ett tag i stället.
Förslaget om maxtaxa handlar i klartext om att få
föräldrar att arbeta mer utanför hemmet än vad de gör
i dag. Det är helt i motsats till vad många föräldrar
och barn mest av allt önskar, nämligen mer tid till-
sammans. Dessutom vill regeringen med reformen
styra föräldrarnas val. Med reformen pekar staten,
Socialdemokraterna, politikerna ut vad som är det
bästa för den enskilda familjen och det enskilda bar-
net. Till detta kommer att förslaget allra mest gynnar
de familjer som har en relativt hög inkomst, vilket är
uppseendeväckande i sig.
Just nu är förslaget ute på remiss. Det har kommit
till min kännedom att det finns kommuner där även
Miljöpartiet anslutit sig till Kristdemokraterna, Mode-
raterna, Folkpartiet och Centerpartiet och avslagit
förslaget. Jag tycker att det är bra. Miljöpartiet har
också deklarerat i dag att man säger nej till en max-
taxa. Det har man också gjort tidigare under en ut-
bildningsdebatt i december där jag medverkade.
Förslaget kostar kommunerna en hel del pengar.
Kommunförbundets beräkningar ligger långt över vad
regeringen själv har räknat ut. I min hemkommun
Umeå beräknas reformen kosta 10 miljoner kronor.
Pengar som inte finns. Vilka behov ute i kommunerna
är det som ska stå tillbaka om maxtaxan införs? Jag
har ställt samma fråga gång på gång i denna kamma-
re, men svaret har uteblivit.
Fru talman! Avslutningsvis ska jag också säga nå-
got om det aviserade förslaget om en allmän förskola;
en avgiftsfri verksamhet för 4-5-åringar 525 timmar
om året. Det är ett bra förslag. Men varför ska denna
reform omfatta endast barn som är inskrivna i dag-
hemmet?
Vi Kristdemokrater stöder förslaget, men det ska
naturligtvis omfatta alla barns omsorgsformer, även
barn som är inskrivna i familjedaghem eller andra
former.
Den frågan har jag ställt till skolministern här i
kammaren. Varför utestängs dessa barn från den
reformen? Än har jag inte fått svar. Jag kanske får det
här i kväll.
Avslutningsvis, fru talman, vill vi kristdemokrater
se en breddad barnomsorgspolitik där utgångspunkten
är barnets bästa och familjens behov och önskemål.
2000-talet, där vi nu står, borde få präglas av större
frihet, större respekt, större valfrihet för familjen.

Anf. 397 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag håller med Gunilla Tjernberg om
att maxtaxan är fel sätt att gå fram. Föräldrarna måste
själva få välja vilken barnomsorg de vill ha.
Att bli bekräftad är också oerhört viktigt för bar-
nen.
Jag undrar hur Kristdemokraterna ser på satsning
på kultur i skolan. Centerpartiet tycker att det är vik-
tigt att vi tar in professionella lärare som satsar på
drama och bild just för att eleverna ska kunna bli
bekräftade. Man tränar empatin, och det motverkar
mobbning.

Anf. 398 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Kristdemokraterna ser positivt på
kultur i skolan. Vi har givit förslag i vår kulturpolitis-
ka motion om olika sätt inom det kulturpolitiska om-
rådet där barn får möjlighet att via drama och genom
att själva agera uppleva sin egen situation men också
sätta sig in i en annan människas situation. Det är
oerhört viktig pedagogik för det enskilda barnets
lärande. Det är bra.

Anf. 399 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Tack för det. Då hoppas jag att jag får
draghjälp framöver. Jag har känt mig relativt ensam.
Det har varit Vänsterpartiet och Centerpartiet som har
jobbat för att vi ska få professionella lärare i drama
och bild i skolan. Då hoppas jag att Kristdemokrater-
na ställer upp på det i fortsättningen.

Anf. 400 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Detta är ett arbete som vi kan göra på
olika sätt. Vi kan göra det via speciellt kulturpedago-
giskt utbildade lärare, men också via olika kulturpro-
jekt där man samverkar med det regionala filmcent-
rat, den regionala teaterverksamheten. Vi har en så-
dan teater i Umeå där skolan är väldigt väl involverad
i kulturarbetet.
Det kan ske på olika sätt. Men utgångspunkten,
Birgitta Sellén, är vi överens om. Sedan får vi åter-
komma till om man kan utveckla det här arbetet.

Anf. 401 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag delar naturligtvis Gunilla Tjern-
bergs syn på föräldrarnas rätt att välja barnomsorg.
Det gäller speciellt de små barnen ett-, två- och tre-
åringarna.
Jag tror också att vi kan vara eniga om en del för-
slag som ser litet olika ut från våra partier. Vi har stöd
som drar i samma riktning. Vi arbetar i Miljöpartiet
för att få ett höjt beskattat barnbidrag. Vi vill ha en
extra pappamånad. Vi vill sänka arbetstiden. Vilket är
tre åtgärder som går i den riktningen att det blir möj-
ligt att få mer tid för barnen.
Det som gör att jag vill ställa en fråga är att Gu-
nilla Tjernberg har som utgångspunkt de barn som far
illa, och tar det som argument för att föräldrarna
måste få större möjligheter. Det löser antagligen inte
problemet. De barn som far illa kommer ofta från
hemförhållanden som har problem. Det måste man
vara medveten om. Där gäller det alltså att få en kva-
litetsutveckling på den normala barnomsorgen, för-
skolan. Jag undrar om Kristdemokraterna är beredda
att satsa på det också.

Anf. 402 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Tack, fru talman! Jag tror att Gunnar Goude och
jag kan vara överens om att väldigt många av de
rapporter som kommer in till olika institut där man
undersöker hur barn mår vill titta på vilka barn det är
som tar kontakt med BRIS telefonjour. Vad är det
barn längtar efter och vill? Det handlar om att väldigt
många barn känner sig ensamma.
Det betyder inte alltid att man har problem hem-
ma. Det måste inte vara så. Det kan finnas andra
problem som skapar ensamhetskänslor. Men det är
inte alltid så. Det handlar om att barn känner en brist,
att det inte finns en vuxen som bryr sig, som engage-
rar sig i barnets eget liv.
Jag menar att det inte är fel att i en debatt som
handlar om trygghet också visa på att det finns barn
som far illa. Men det är inte bara de barnen som
längtar efter vuxenstöd.

Anf. 403 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Nej, det är naturligtvis alldeles riktigt.
Men vi har alltså ett problem i och med att förskolor-
na också hör till den skolform som har fått nedskär-
ningar. Barngrupperna har ökat på ett mycket drama-
tiskt sätt. Det gör ju att man inom den verksamheten
har just de problem som Gunilla Tjernberg talar om.
Barn kanske inte blir sedda. En vuxen på sju barn i en
förskola är för lite. Det behövs alltså mer resurser där.
Vi vill från vårt partis sida också få fram bättre lä-
roplaner för förskolan, så att vi får möjligheter att få
kvalitetsgarantier och en ordentlig garanti för att de
barn som verkligen behöver hjälp får det den vägen
också.
Jag undrar om Kristdemokraterna är villiga att ar-
beta för detta också.

Anf. 404 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi kristdemokrater har i vår budget
ökade anslag till kommunerna och den offentliga
sektorn som ska kunna användas just till skola, barn-
omsorg och sjukvård, dessvärre till skillnad mot So-
cialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Men visst, jag välkomnar Gunnar Goude och
Miljöpartiet i den här ansatsen och ambitionen att öka
kommunernas möjligheter att ge täta vuxenkontakter
ute i barnomsorgen, ute i skolorna. Det är oerhört
viktigt och det är bråttom.

Anf. 405 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vill knyta an till det Gunnar Gou-
de talade om, de barn som far riktigt illa. Det är en
relativt sett liten grupp, men det är ändå, som Gunilla
Tjernberg var inne på, på tok för många barn. För de
barnen betyder svensk barnomsorg oerhört mycket.
När jag arbetade som socialnämndsordförande på
80-talet mötte jag många av de barnen och såg också
vilken betydelse en god barnomsorg hade för dem
och vilken betydelse kontakten mellan barnomsor-
gens personal och deras föräldrar hade för att föräld-
rarna skulle orka stötta dem. Använd inte det som
argument mot den svenska barnomsorgen!
Besinna också att den svenska barnomsorgen
långt ifrån är en ensidig kollektiv verksamhet utan
just, som OECD-utvärderarna sade, individualiserad
med barnet i fokus.

Anf. 406 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om Inger Lundberg inte
lyssnade på mitt anförande. Jag är väldigt tydlig med
att vi kristdemokrater vill ha en barnomsorg som
möter det enskilda barnets behov. Vi säger ja till
barnomsorg, men vi säger ja till olika barnomsorgs-
former till skillnad mot socialdemokraterna som jag
dessvärre inte uppfattat gör det.
Socialdemokraterna vill bedriva en enhetlig barn-
omsorg, som jag uppfattar handlar om daghem. Jag
skulle önska fler ord om familjedaghemmet, föräld-
rarnas egen omsorg och kooperativa former när vi
diskuterar barnomsorg. Det är så viktigt att vi har en
barnomsorg som möter det enskilda barnets behov.
Det är det vi kristdemokrater vill.

Anf. 407 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Gunilla Tjernberg använde just barn-
omsorgen som argument när hon talade om de barn
som for riktigt illa. Det var därför jag knöt an där. Det
är icke där problemet ligger för de barnen.
Det finns många barn som är ensamma därför att
föräldrarna jobbar för mycket, som ringer till BRIS
av det skälet. Det är ofta inte de små barnen, utan de
lite större barnen som föräldrarna har ur händerna.
Man ser inte att möta deras behov som man skulle
behöva göra. Det där tror jag är en allvarlig fara i vår
tid och någonting som vi skulle behöva tala väldigt
mycket om.
Men när det gäller de små barn som far riktigt illa
handlar det ofta om att föräldern behöver stöd. Barnet
och föräldern behöver ett gemensamt stöd. Där bety-
der den svenska barnomsorgen så mycket, just med
den breda verksamhet som där finns, med de koope-
rativ som bejakas i barnomsorgen, med de kommu-
nala daghemmen, med familjedaghemmen, med en
mängd instrument som finns i svensk barnomsorg i
dag.

Anf. 408 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är överens med Inger Lundberg
om att föräldrarollen är oerhört viktig. Därför har jag
en viss känsla för att vi måste göra något när vi ser att
föräldrautbildningarna är något man skär ned på ute i
kommuner och landsting i dag. Föräldrautbildningar-
na kan vara ett bra stöd för föräldrar så att de kan
stötta sina barn, men de kan också vara ett bra stöd i
den vuxenvärld där barnet befinner sig.
Jag blev glad när Inger Lundberg tog med famil-
jedaghemmen när hon räknade upp de olika formerna.
Jag skulle se det som väldigt positivt om Inger Lund-
berg också här i kammaren kunde tala om att även de
barn som finns i familjedaghemmen ska få ta del av
den allmänna förskolan med dess tre timmar av av-
giftsfri barnomsorg.
Den frågan har jag ställt, men jag har ännu inte
fått svar på den. Jag tror att föräldrar och barn som
finns i den omsorgsformen blir glada om de får höra
besked från socialdemokraterna i den frågan.
Det är också en regionalpolitisk fråga. Jag hinner
inte utveckla det även om jag skulle vilja göra det.
Det finns nämligen barn som är placerade i familje-
daghem i en liten by och inte kan välja någonting
annat.

Anf. 409 TREDJE VICE TALMANNEN:
Inger Lundberg önskar få antecknat till protokol-
let att hon inte har rätt till ytterligare replik.
Jag vill också innan vi går vidare erinra ledamö-
terna om att repliktiden är begränsad till en minut,
t.o.m. med rätt för talmannen att begränsa till 30
sekunder i den andra repliken.

Anf. 410 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Den svenska skolan som vi diskuterar
nu har egentligen alla förutsättningar att bli bra. Vi
har genom åren haft välutbildade lärare. Vi har en för
de enskilda individerna kostnadsfri skola, där alla ska
få det stöd de behöver och där en mängd nyfikna och
kunskapstörstande 6-7-åringar börjar sin första skol-
dag.
Ändå visar det sig att alltfler misslyckas i skolan
förr eller senare, många redan i grundskolan. Men
också många av dem som får godkända betyg i
grundskolan har i själva verket inte tillräckliga kun-
skaper. Det är en tredjedel av dem som kommer in i
gymnasiet med godkända betyg som misslyckas i
gymnasiet och inte får någon riktig gymnasiekompe-
tens.
Många av våra barn med invandrarbakgrund lyck-
as inte nå upp till sådana kunskaper i svenska att de
kan klara svårare ämnen. I t.ex. Malmö misslyckas
dubbelt så många invandrare som svenskar i gymna-
siet.
Min övertygelse är att det inte behöver vara på det
här sättet, utan att alla människor kan växa och kom-
ma till sin rätt om skolan ger dem chansen.
Fru talman! Vi liberaler har alltid ansett utbild-
ning och skola som en av de allra viktigaste frågorna i
politiken. Skolan är en förutsättning för en fungeran-
de demokrati där alla har tillräckliga kunskaper för att
kunna delta. För att skolan ska ge en bra grund till
alla måste den möta varje elev på hans och hennes
nivå och ge var och en möjlighet att utvecklas i egen
takt.
Jag tror att den svenska skolan har möjlighet att
ge betydligt fler elever en bra grund att stå på så att
de blir självständiga, kunskapssökande och kritiskt
tänkande. Men ska skolan nå det målet måste den
klart visa vad den är till för.
Skolan ska i första hand verkligen vara skola. Det
är väldigt många som har åsikter om vad som är vik-
tigt i skolan. Man säger att skolan ska ta mer ansvar
för barnens fritid eller ta mer ansvar för vad som
händer på stan på kvällarna.
Själv tror jag inte att skolan är så bra på att ta
hand om alla problem. Men skolan har en speciell
kompetens, och det är utbildning. Skolans huvudupp-
gift ska vara att ge utbildning, ge människor redskap
att gå vidare i kunskapssökande. I allt skolan gör ska
den genomsyras av demokratiska värderingar och
respekt för enskilda människor, och skolan får aldrig
vara passiv mot våld, mobbning och droger. Det är en
värdegrund jag som liberal tycker att skolan ska vila
på.
Skolan hjälper inte eleverna genom att sopa pro-
blem under mattan. Många elever fastnar i vad alltfler
talar om som den stora snällfällan. På papperet får
eleverna godkända betyg men blir samtidigt lurade på
det stöd de har rätt att förvänta sig. Samtidigt har
likriktningen gjort att elever som vill gå vidare och
kanske gå fortare fram inte fått den stimulans de
behöver.
I Stockholm har den borgerliga majoriteten ge-
nomfört en skrivundersökning som visar att många
elever som blivit godkända i svenska i grundskolan i
verkligheten inte kan skriva mer än osammanhängan-
de korta satser. Sådana undersökningar behövs för att
alla elever ska få den hjälp de behöver.
Samtidigt har man i Stockholm beslutat att erbju-
da de föräldrar som så önskar skriftlig information
genom hela grundskolan om hur deras små barn upp-
når målen. Detta har både skolministern och chefen
för Skolverket uttalat sig negativt om.
Här ser vi åter den attityd som lett till att så många
glömts bort i skolan. Det borde tvärtom vara själv-
klart att man i utbildning ska sätta upp mål för varje
elev och följa upp hur målen uppnås för att sedan
kunna hjälpa till på rätt sätt när det visar sig att målen
inte uppnåtts. Det finns även i t.ex. läroplanen för
förskolan formulerat att det är viktigt att definiera
olika mål för den pedagogiska verksamheten, men i
verkligheten vill inte våra ledande skolpolitiker säga
till skolorna att de ska arbeta på det sättet.
Läs- och skrivforskare är överens som att i stort
sett alla kan lära sig läsa och skriva. Det tar bara lite
olika tid för olika individer. Om en elev behöver mera
tid är det bättre att gå en eller två terminer mer i
grundskolan än att börja gymnasiet utan chans att
klara sig. Men det allra viktigaste är naturligtvis att
alla får stöd tidigt så fort svårigheterna märks.
En förutsättning för att eleverna ska få det stöd de
behöver är att skolan har välutbildade lärare. Men om
några år kommer det att saknas 21 000 lärare i Sveri-
ge. I dag gapar platser tomma på lärarutbildningarna,
och många hoppar av utbildningen. Om den här ut-
vecklingen ska vändas måste lärarnas insatser värde-
ras högre, och läraryrket måste bli så attraktivt att
studenterna söker sig till lärarutbildningen.
Fru talman! Jag vet att svaret från majoritetsparti-
erna brukar bli att Folkpartiet, som tidigare var så bra
på skolfrågor, nu har blivit gammaldags. Men det är
precis tvärtom. Det ligger ingen som helst motsätt-
ning mellan att betona skolans kunskapsmål och att
vilja väcka elevernas lust att söka fakta, dra slutsatser,
vara kritiska och självständiga. Tvärtom, särskilt de
elever som inte har det så lätt och inte har rätt stöd
hemifrån straffas ut i en skola som inte sätter kun-
skapsmålet högt.
Jag önskar och ser fram mot att vi kan få en rejäl
diskussion om väsentliga förslag till förbättringar av
den svenska skolan, förslag som går ut på att:
inte släppa i väg elever till gymnasieprogram de
inte klarar av utan sätta in stöd tidigt i grundskolan i
stället; skapa fler möjligheter att välja mellan studie-
inriktade program och lärlingsutbildning; se till att
utvärderingen av skolan blir effektiv, med obligato-
riska nationella prov och fristående kvalitetsinstitut.
Fru talman! Även högskolan, som jag inte hinner
säga så mycket om i dag, har drabbats av att kvalite-
ten i utbildningen sjunker. Även högskolan får ta
emot studenter som inte har kunskaper för att klara
studierna. Lösningen ska naturligtvis inte vara att
högskolan sänker sina krav eller att högskolan börjar
anordna gymnasiekurser för förstaårsstudenter, utan
tvärtom måste vi se till att högskolorna och universi-
teten får fler forskarutbildade lärare och att vi också
tänker på kvaliteten och inte på kvantiteten när vi
låter högskolan växa ut.
Årtiondens socialdemokratiskt dominerade ut-
bildningspolitik har inte lyckats få fler från studieo-
vana miljöer att börja studera. Jag hoppas trots allt att
den politiska diskussionen de närmaste åren alltmer
ska handla om hur en utbildningspolitik kan utformas
som utgår från individens önskemål och behov och
som innehåller mindre tro på att centralistisk plane-
ring kan lösa alla problem.

Anf. 411 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har aldrig påstått att dagens folk-
partister är gammaldags i skolpolitiken, bara billigt
populistiska.
Det har varit, Ulf Nilsson, en stor enkät bland lä-
rare och skolledare om eventuella behov av betyg
tidigare i grundskolan. Majoriteten är mycket tydlig
där. Man tror inte att det är bra för barnen. Man vill
använda andra instrument. Man vill använda utveck-
lingssamtalen och den nära kontakten med det lilla
barnet och inte sortera barnen mellan varandra.
Lika tydliga är lärarna i synen på att det inte är
rätt att låta barn i gemen gå om och bryta kamrat-
grupper. Varför så billigt populistisk utbildningspoli-
tik?

Anf. 412 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att det är billigt och
populistiskt att ta de problem på allvar som vi har när
så många människor slås ut från den svenska skolan.
Det är heller inte billigt och populistiskt att inte rätta
sina åsikter efter majoriteter i olika enkätundersök-
ningar.
Vad vi kan konstatera är att massor av dem som
verkar i skolan säger att de inte klarar av att lösa
problemen. Massor av dem som arbetar i skolan vill
ha bättre utvärdering, bättre diskussion och klargö-
rande om hur de olika eleverna når upp till sina mål.
Många vill också ha mycket bättre information till
föräldrarna, med betyg tidigt. Det beror på vad man
menar med det. Folkpartiet menar att riktiga skriftliga
betyg ska sättas från sjätte årskursen i stället för först
under åttonde som nu.

Anf. 413 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Att använda lärarnas kunskap i det
praktiska arbetet tycker inte jag är att ge efter för
enkätundersökningar. Jag tycker att det är viktigt att
vi hjälper de barn som har problem med skolan. Så
viktiga är kunskaperna i dagens samhälle och så vik-
tigt är det att barn fostras till harmoniska människor.
Vi behöver redskap. Det är som Gunnar Goude
sade: Det behövs fler vuxna i skolan. Det behövs ett
närmare samarbete mellan hem och skola. Det behövs
en individualiserad undervisning som utgår från varje
enskilt barns behov.

Anf. 414 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker tvärtom att skolpolitiker
borde lyssna mycket mer på lärarna än vad man gjort
de senaste årtiondena. Det är ganska vanligt att det
tvärtom varit den tongången från ledande socialde-
mokratiska skolpolitiker att det bara blir bättre i sko-
lan om vi får en annan lärarutbildning. Man har antytt
att det blir bättre om bara de gamla lärarna kommer
bort, ungefär som om det var de som var felet. Jag
menar tvärtom, Inger Lundberg, att alla större skolre-
former som eventuellt kommer att genomföras fram-
över ska genomföras i en ordentlig dialog med de
professionella lärarna. Det har inte skett vid de skol-
reformer som socialdemokraterna genomfört.

Anf. 415 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Ulf Nilsson beklagade i inledningsan-
förandet att han inte hann gå in på frågor som gällde
högskolan. Men han ska i alla fall få förklara en sak
för mig som inte gäller studierna men som gäller
studiebidragen.
I Centerpartiet har vi räknat mycket på det här,
och vi vill ha hälften lån och hälften bidrag. Folkpar-
tiet säger att visionen är 50-50, precis som vi, men att
det statsfinansiella läget i dag inte medger alltför
stora höjningar av bidragsdelen. Samtidigt säger man
att man vill höja fribeloppet till 109 000 kr, men att
det ska försvinna.
Jag skulle vilja få klarhet i hur studenterna ska
känna trygghet inför det förslaget till studiebidrag.
Det verkar lite flackande i mina öron.

Anf. 416 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag lyckades inte förstå vad det var
som var otryggt i detta. Vi vill alltså ha en större
inkomstsumma för det som studenterna tjänar på sitt
extraarbete utan att studiemedlet minskar. Vi säger att
vi på sikt vill ta bort den här gränsen, så att man får
jobba extra hur mycket man vill. Jag kan inte förstå
att det skulle skapa otrygghet.
Vi säger också i vårt studiemedelsförslag att vi
tror att en höjning av totalbeloppet, om än aldrig så
liten, är väldigt viktig med tanke på att studenternas
inkomster i fråga om studiemedel i fasta priser räknat
har stått stilla de senaste tio åren, medan deras utgif-
ter, med kostnader för hyra och egen dator, däremot
har ökat kraftigt. Det är därför som vi föreslår en
höjning av totalbeloppet på studiemedlet med 200 kr i
månaden. En liten höjning är bättre än ingen höjning
alls.

Anf. 417 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag ska läsa innantill ur Folkpartiets
program: Fribeloppet ska på sikt försvinna, men till
att börja med höjs fribeloppet till 300 % av basbelop-
pet, dvs. 109 200 kr.
Är det en villfarelse att fribeloppet först är
109 000 och sedan ska tas bort? När, var och hur ska
det ske? Det låter otryggt.

Anf. 418 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag har inte texten framför mig, men
innebörden i den är - det framgår av våra yrkanden -
att gränsen för fribeloppet ska tas bort så att man ska
få tjäna hur mycket pengar man vill vid sidan om utan
att studiemedlet ska minskas, även om det kanske inte
är så många som orkar med det. Begreppet fribelopp
ska alltså avskaffas. Det ska helt enkelt vara tillåtet
att tjäna extra utan att studiemedlet minskas.

Anf. 419 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! I fråga om fribeloppet är vi delvis
överens, ideologiskt sett. Men det handlar om priori-
teringar. Det är väldigt dyrt att ta bort fribeloppet
helt. Det är alltså en förklaring till att åtgärden inte
kommer. Det finns andra saker som behöver priorite-
ras.
Jag skulle vilja ta upp frågan om kvaliteten i
grundskolan. Det är lite svårt med Folkpartiets in-
ställning. Man talar så mycket om betygen, om kva-
liteten och om utvärderingar osv., och det låter lite
gammalmodigt. Jag vill inte alls beskylla Folkpartiet
för att vara gammalmodigt, men det är en problema-
tik som ligger vid sidan om de problem som man har
ute i skolorna.
Den lärare som är i full verksamhet har inte pro-
blemet med att han inte vet vilka elever i klassen som
inte kan läsa. Det är inte alls där problemet ligger.
Problemet ligger i att han inte har en chans att ägna
tillräckligt mycket tid åt de här eleverna. Det är där
skon klämmer, och vi måste få in stöd och hjälp till
de elever som behöver extra stöd. Det måste finnas
fler vuxna i skolan så att de klarar uppgifterna. Det är
på något sätt oschyst att man går in och tror att det är
utvärderingarna det är fel på.

Anf. 420 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! För att kunna göra riktiga insatser i
skolan måste man till att börja med känna till hur det
står till i skolan, veta fakta, såväl som politiker och
som skolchef, rektor och enskild lärare.
När vi då konstaterar att en massa människor får
godkänt betyg i t.ex. svenska och därmed inte får det
extra stöd som de skulle ha fått om de inte hade fått
godkänt betyg i svenska, behöver vi utvärdera om
betyget verkligen står för det som det ska stå för på
papperet. Annars innebär detta att man sätter betyg
som inte är reellt grundade i förhållande till standard-
prov osv. Det innebär att man lurar eleven på hans
rätt till stöd.
Det vi menar när vi talar om utvärdering är helt
enkelt att vi skaffar oss mera kunskaper dels om hur
skolan ser ut i stort, dels inte minst hur det ser ut för
den enskilde eleven.

Anf. 421 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Vi vet alla att kommunerna har svik-
tat när det gäller att göra utvärderingar av skolverk-
samheten och koppla det till åtgärder. Där har man
legat på från Skolverkets sida, och vi har väl från alla
partier uppmärksammat det. Vi har läst i propositio-
nen att detta måste åtgärdas på något sätt.
Men det är fortfarande inte där som problemet ute
i skolorna ligger, utan det behövs mer resurser.
Om en lärare ger ett godkänt betyg till en elev
som inte kan tillräckligt mycket i t.ex. svenska, är ju
inte alternativet att eleven inte skulle ha fått godkänt
och då hade fått extra stöd. Det extra stödet finns det
inte extra resurser för. Att jag då anklagar läraren för
att ha begått tjänstefel är poänglöst i situationen. Det
handlar om att man måste få tid och möjlighet att
klara av den pedagogiska uppgift som man enligt
läroplan och skollag har fått sig ålagd.

Anf. 422 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Man kan verkligen inte anklaga lärar-
na för att begå tjänstefel om de sätter betyg som kan
variera på olika håll i landet. De som möjligen har
begått någon form av fel är staten och Skolverket,
som inte har presenterat tydliga beskrivningar av vad
de olika betygen ska innehålla och som inte heller har
gett något uppdrag att utvärdera hur betygen sätts i
förhållande till andra prov osv. Lärarna står rätt
hjälplösa när det gäller att sätta betyg och lämnas rätt
ensamma i arbetet med betygssättning med det sys-
tem vi har.
Utvärderingar behövs naturligtvis. Samtidigt är
det en massa annat som behövs i sättet att arbeta i den
svenska skolan, som inte minst skulle hjälpa dem som
i dag har svårigheter. Det är t.ex. att använda tiden
olika, att våga säga att det finns elever som behöver
hålla på längre tid med en kurs och att det finns ele-
ver som kan gå fortare fram. Det är på många nivåer.
Det är naturligtvis resurser till dem som bäst behöver
dem, men det är också ett mycket mer varierat sätt att
använda tiden. Det är mycket viktigt i den svenska
skolan.

Anf. 423 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Först har jag bara en liten kommentar
till Beatrice Ask som jag inte hann med tidigare.
Det är alldeles riktigt att man i välfärdsprojektet
säger att man inte har underlag för bedömning av alla
de frågor man har tagit upp. Men en sak vet man, och
det är att just personaltäthet och resurser betyder
oerhört mycket för de allra mest utsatta barnen. Hur
mycket det betyder för medeleleven kan man diskute-
ra, med klasstorlek osv., men att det har väldigt stor
betydelse för de barn som har det jobbigt på olika sätt
att ha en tät kontakt med vuxna är tydligt och väl
belagt i den pedagogiska forskningen.
Fru talman! Vi står inför stora förändringar av bå-
de näringsliv och samhälle - vilka och hur stora vet
ingen av oss. Det ligger säkert mycket i det krönikö-
ren Thomas Friedman säger när han jämför informa-
tionsteknikens och globaliseringens effekter med det
kalla kriget och säger: Nu är det 1946. Vi vet lika lite
nu som man visste 1946 om vad de stora samhällsför-
ändringarna betyder för vår del av världen.
Men ett vet vi, och det är att det demokratiska
samhället har ansvar för att skapa förutsättningar för
trygghet och utveckling när samhället förändras.
Kunskap spelar större roll än någonsin tidigare.
År 1990 fanns det över 750 000 heltidsarbetande
med låg utbildning på den svenska arbetsmarknaden.
1996 var det bara 330 000. Det var de lågutbildade
som fick ta smällen när depressionen kom på den
svenska arbetsmarknaden.
Nu växer de nya jobben fram; runt 100 000 nya
jobb det senaste året. Men de nya jobben är i allt
högre grad jobb som ställer krav på hög kompetens.
Och kompetenskraven växer på gamla arbetsplatser.
Det handlar om krav på kvalificerad engelska och
matematik för dagens svetsare på verkstadsgolvet och
om krav på IT-kunskaper för nästan vartenda jobb.
Det handlar om alltfler jobb som kräver akademisk
utbildning. I det samhället måste politiken ta ansvar.
Därför är Kunskapslyftet en av vår tids viktigaste
jämlikhets- och trygghetsreformer.
Det är något stort, fru talman, när hundratusentals
människor som tidigare inte trott på sin förmåga nu
visar goda resultat på kvalificerade gymnasiekurser
och när några av dem går vidare till civilingenjörsut-
bildningar och andra till kvalificerade uppgifter inom
sina gamla yrkesområden. Det är något stort när den
som tidigare tagit avstånd från fortbildning och ut-
bildning får nya redskap i arbets- och samhällsliv.
Vi socialdemokrater ser Kunskapslyftet som ett
steg i det livslånga lärande där också arbetsmarkna-
dens parter måste ta ansvar för att alla anställda - inte
bara några - ska få möjlighet till kompetensutveck-
ling. Sverige ska möta kunskapssamhällets krav med
goda kunskaper - inte med låga löner. Då spelar
forskning och högre utbildning en viktig roll både i
näringslivet och det svenska samhället som helhet.
De två propositioner på forskningsområdet som
utbildningsministern lägger fram i år kommer till-
sammans med kraftiga satsningar på nya pengar till
grundforskning att spela en stor roll i den politiska
debatten och ge kammaren möjlighet att föra en bred
debatt om möjligheten att ta vara på forskningsrön i
svenskt näringsliv och samhälle och att öka andelen
forskningsutbildade lärare vid alla universitet och
högskolor.
Sedan 1993/94 har anslagen till den högre utbild-
ningen ökat med runt 7 årliga miljarder. Till det
kommer den miljardsatsning vi nyligen beslutade om
på förbättrad studiefinansiering. Utbyggnaden av
högskolan fortsätter de närmaste åren. Nu finns den
högre utbildningen i hela landet. Socialdemokratin
har tagit strid för att mindre och medelstora högskolor
ska få fasta forskningsresurser. Tre nya universitet
har etablerats, och andra högskolor har fått egna ve-
tenskapsområden. Nya högskolor har byggts upp för
att bryta den sociala snedrekryteringen. Det gäller
inte minst Södertörn och Malmö.
Vi som lyssnar på den regionalpolitiska debatten
vet vilken viktig roll högskolan spelar för trygghet
och utveckling i regionerna. Den svenska högskolan
ska ha hög kvalitet var än den finns. Snart behandlar
riksdagen regeringens proposition om studentinfly-
tande och kvalitetsutveckling. Den är viktig. Kvali-
tetssäkring måste ske både genom den egna högsko-
lan och genom Högskoleverkets utvärdering. Alla
studenter måste tryggt veta att de får en god utbild-
ning och att de kan lita på sin utbildning.
Högskolans arbete förändras. Ny teknik förändrar
förutsättningarna. När vi nyligen var med utskottet på
studiebesök i USA hörde vi begreppet from teaching
to learning. Om vi går tillbaka till Thomas Friedman
kan vi säga att det är 1946 när det gäller den tekniska
utvecklingen på utbildningsområdet. Vi har säkert
mycket stora förändringar att se framför oss. Vi måste
förena möjligheterna att söka kunskap själva med
samtalen, den akademiska kulturen och de kvalifice-
rade seminarier som bidrar till mognad och djup
kompetensutveckling hos många. Det sker inte bara
hos en liten grupp - inte bara hos dem som i unga år
börjar högre utbildning - utan också hos dem som tar
del av högskolans utbud för att stärka sig som männi-
skor men också i yrkeslivet.
Fru talman! Utbildning och kunskap kommer att
spela en väldigt stor roll i framtiden för trygghet på
arbetsmarknaden och för att stärka enskilda individer.
Därför är också det ett av arbetarrörelsen starkt prio-
riterat område.

Anf. 424 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Inger Lundberg tar upp Kunskaps-
lyftets betydelse. Jag förstår att det är betydelsefullt,
eftersom vi ser att resultaten i grundskolan och gym-
nasieskolan är en katastrof. Om man bär ansvaret för
en gymnasieskola där avhoppen ökar och där miss-
lyckandena är många och stora måste man naturligt-
vis värna om reparation av olika slag senare i livet.
Jag missunnar ingen vuxen en möjlighet att kom-
ma igen, men det är något allvarligt med en politik
som bara reparerar skador och inte försöker ta itu
med problemen från början. Det är ju så att få söker
högre utbildning och att den sociala snedrekrytering-
en består.
Min fråga gäller vad ni tänker göra. Har ni några
förslag om hur man ska minska misslyckandena i
gymnasieskolan? Det är ändå där grunden måste ligga
om vi ska få ett verkligt lyft när det gäller akademisk
kultur i Sverige.

Anf. 425 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Många av dem som nu går i Kun-
skapslyftet gick i gymnasieskolan när Beatrice Ask
var skolminister. Några av dem gick kanske t.o.m. där
när Lena Hjelm-Wallén var skolminister. Vi kommer
att behöva återkommande utbildning. Vi kommer att
behöva kunskapslyft, men vi slår också vakt om ung-
domsskolan.
Jag markerade tidigare tydligt de förändringar
skolministern gjort i gymnasieskolan och hur hon nu
ger gymnasieskolans elever samma rätt till stödun-
dervisning, hur hon gör programförändringar, hur hon
gör viktiga förändringar i skollagen, hur hon satsar
600 miljoner på kompetensutveckling och hur ut-
vecklingen av IT i skolan är en av de viktigaste frå-
gorna de närmaste åren. På område efter område
stärker skolministern den svenska gymnasieskolan.

Anf. 426 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det vore roligt att få något exempel
på hur man stärker gymnasieskolan, för det har inte
hänt någonting som gör att avhoppen minskar eller att
de elever som inte klarar utbildningen klarar sig bätt-
re än så länge.
En stor grupp av dem som gick Kunskapslyftet i
första svängen var de som lurades in på tvååriga ut-
bildningar i gymnasieskolan. Vi från politiskt håll -
jag var inte med då - lurade ungdomar vad gäller
arbetslivets krav på förkunskaper. Det är samma sak
som vi nu håller på med när vi säger att alla program
ger allmän behörighet till högskolan. Kunskaperna på
alla program räcker inte till för det som krävs i hög-
skolan.
Frågan kvarstår. Vad tänker man konkret göra för
att skapa ett bättre rekryteringsunderlag till högre
utbildning, så att vi åtminstone på sikt kan komma i
fas med situationen i exempelvis Finland, som ju har
betydligt fler högskoleutbildade och som når betyd-
ligt bättre resultat än vad vi gör på många punkter i
dag?

Anf. 427 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Beatrice Ask säger att den tidigare
gymnasieskolan gav för lite kunskap. Det är rätt.
Beatrice Ask och hennes parti tillhörde dem som
motarbetade införandet av kärnämnen i gymnasie-
skolan och som inte tyckte att alla elever skulle ha
möjlighet att få den matematik som man behöver på
verkstadsgolvet i dag, den engelska som krävs när
ungdomarna går ut och jobbar på byggena eller den
svenska som är en nödvändighet i grundskolan i dag.
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att höra Beatrice
Ask kritisera en tidigare för kort gymnasieutbildning.

Anf. 428 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Inger Lundberg sade rätt mycket som
lät bra. Det enda som jag saknade var konkreta för-
slag. Därför vill jag ställa några frågor.
Inger Lundberg talade om nya pengar till grund-
forskning och forskning på universitetet. Ska vi tolka
det som att det kommer mer resurser till forskning i
nästa budgetförslag? Senast kom det alldeles för lite.
Vi i Folkpartiet tycker att det behövs flera hundra
miljoner mer för att höja forskningens kvalitet.
På många av de nya högskolorna är bara hälften
av lärarna doktorerade lärare, vilket är negativt efter-
som studenterna behöver en stimulerande forskar-
miljö.
Kommer man att riva upp Carl Thams gamla
doktorandreform och få ett system där det går att
doktorera på olika sätt och på olika lång tid?
Slutligen undrar jag om socialdemokraterna
kommer med några konkreta förslag för att göra nå-
gonting åt den akuta lärarbristen på grundskolan och
gymnasieskolan? Det kommer att fattas 21 000 lärare
bara om ett par år.

Anf. 429 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Gå upp på arbetsrummet, Ulf Nilsson,
och slå upp budgetpropositionen! Se där att det finns
betydande nya resurser avsatta till grundforskning för
år 2001 och år 2002! Det gjordes också en satsning,
om än något mindre än de kommande, i årets budget
med totalt 70 miljoner kronor på de tre nya universi-
teten i Örebro, Växjö och Karlstad och på de hög-
skolor som har fått vetenskapsområden.
Det har skett en kraftig ökning av disputerade lä-
rare i Sverige under senare år. Högskoleverket kon-
staterade i sin rapport att antalet disputerade doktorer
i Sverige var mycket högt. Det är bara Schweiz inom
OECD-området som har fler.

Anf. 430 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det var så sent som 1997 som Carl
Thams doktorandreform drevs igenom, så vi har inte
sett konsekvenserna. Men faktum är att antalet dokto-
rander nästan har upphört att växa på väldigt många
institutioner. Det har stått stilla under de senaste två
åren, särskilt inom humaniora och statsvetenskapliga
ämnen.
Vi tycker inte att det är tillräckligt med pengar för
forskning i regeringens budget. Vi tycker att det be-
hövs minst 400-500 miljoner mer till forskning. Man
ska kanske låta bli att planera för studentplatser som
ändå står tomma, vilket är fallet bl.a. på lärarutbild-
ningarna. Det bästa vore naturligtvis om man kunde
fylla lärarutbildningarna med motiverade studenter
som inte bara har lärarutbildningen som sitt andra
eller tredje val. Därför undrar jag om Inger Lundberg
vill svara på frågan om vad vi ska göra åt den hotande
lärarbristen i grund- och gymnasieskolan. Det gäller
utbildningssidan, och det gäller villkoren för lärarna.

Anf. 431 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Frågan om lärarförsörjningen är hög-
prioriterad. Den har hanterats i många sammanhang
och har diskuterats intensivt i anslutning till bl.a.
Lärarutbildningskommitténs betänkande.
Sedan ska jag gå över till frågan om forskningsre-
formen. Vi har kunnat konstatera att genomström-
ningen i forskarutbildningen i Sverige har ökat radi-
kalt. Ett skäl till den forskningsreform som genom-
fördes under den förra mandatperioden var just den
låga genomströmningen inom bl.a. humaniora.
Många gånger handlade det om bristen på stöd och
uppbackning av de forskarstuderande.
Nu tittar Högskoleverket på det regelverk som
universitet och högskolor har upprättat, och vi kom-
mer självfallet att följa upp det. Det är angeläget att vi
gör det. Men det är väl så angeläget att vi kan ge mer
av stöd till de forskarstuderande.

Anf. 432 TREDJE VICE TALMANNEN:
Beatrice Ask vill få antecknat till protokollet att
hon inte hade rätt till ytterligare replik.
Enligt meddelande om den allmänpolitiska de-
batten ska den hålla på som längst till klockan 22.00.
De talare som är kvar inom det område som nu är
föremål för debatt kommer alltså att inleda morgon-
dagens debatt.
(forts. prot. 54)

4 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Tredje vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och delats ut till kammarens leda-
möter:
Ändring av förordning (EEG) nr 404/93 om den ge-
mensamma organisationen av marknaden för ba-
naner KOM (1999) 582
Sektorn för varor som inte omfattas av Specifika
åtgärder och aktiv förädling KOM (1999) 625
Utsläppande på marknaden och tillförsel av bovint
somatotropin (BST) och om upphävande av rådets
beslut 90/218 EEG KOM (1999) 544
Åtgärder avsedda att ge information om den gemen-
samma jordbrukspolitiken KOM (1999) 536
Insamling och förvaltning av uppgifter om fiskeresur-
ser av grundläggande betydelse för den gemen-
samma fiskepolitiken KOM (1999) 541
Ändring av direktiv 64/432/EEG om djurhäl-
soproblem som påverkar handeln med nötkreatur
och svin inom gemenskapen KOM (1999) 456
Upprättande av ett system för identifiering av nöt-
köttsprodukter och om upphävande av rådets för-
ordning (EG) nr 820/97 och Förslag till Europa-
parlamentets och rådets förordning (EG) nr
820/97 om upprättande av ett system för identifie-
ring av nötköttsprodukter KOM (1999) 487
Den gemensamma organisationen av marknaden för
lin och hampa som odlas för fiberproduktion
KOM (1999) 576
Ändring av förordning (EG) nr 1577/96 om en sär-
skild åtgärd för vissa trindsädesslag
KOM (1999) 428
Förslag till förordning om att ingå avtal genom skrift-
växling om ändring av avtalen mellan EU och re-
publiken Bulgarien, republiken Ungern och Ru-
mänien om ömsesidigt fastställande av tullkvoter
för vissa viner, och ändring av förordning (EG) nr
933/95 om öppning och förvaltning av gemenska-
pens tullkvoter för vissa viner KOM (1999) 489
Åtgärder som samordnas med medlemsstaternas på
området företagspolitik KOM (99) 569
Gemensamma regler på den inre marknaden för na-
turgas - harmoniseringsbehov KOM (1999) 612
Försörjningstrygghet när det gäller gas i EU
KOM (1999) 571
Resultatet från det offentliga samrådet om grönboken
om radiospektrumpolitiken KOM (1999) 538
Ett nytt regelverk för infrastruktur för elektronisk
kommunikation och tillhörande tjänster - 1999 års
kommunikationsöversyn KOM (1999) 539

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
1999/2000:41 Marktjänster på flygplatser
1999/2000:45 Överförande av straffverkställighet
utan den dömdes samtycke

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 20 januari

1999/2000:190 av Roy Hansson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Gotland och omställningen med anledning av den
föreslagna strukturomvandlingen inom Försvar-
smakten
1999/2000:191 av Lennart Kollmats (fp) till social-
minister Lars Engqvist
Behandling av adoptionsärenden i läns- och tingsrät-
ter
1999/2000:192 av Lennart Kollmats (fp) till justitie-
minister Laila Freivalds
Behandling av adoptionsärenden i läns- och tingsrät-
ter

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 25 januari.

7 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 19 januari

1999/2000:437 av Mikael Oscarsson (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Många permissioner för grova brottslingar

den 20 januari

1999/2000:428 av Tuve Skånberg (kd) till statsmi-
nister Göran Persson
Nürnberglagarnas tillämpning i Sverige
1999/2000:430 av Ewa Larsson (mp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Musiklärarutbildningarnas ställning i framtiden
1999/2000:435 av Carl-Erik Skårman (m) till miljö-
minister Kjell Larsson
Trafikmiljön

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 25 januari.

8 § Kammaren åtskildes kl. 21.54.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets bör-
jan t.o.m. 1 § anf. 76 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 143
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 2 §,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 3 §
anf. 288 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 345
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 396
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträ-
dets slut.