
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1999/2000:51</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 18 januari</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.27</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 22.06</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>--------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen för den 15, 16 och
20 december 1999.
2 §  Avsägelse</pre><pre>Talmannen meddelade att Lars F Eklund (kd) an-
hållit om att bli entledigad från uppdraget som ersät-
tare för riksdagsledamot fr.o.m. den 1 februari 2000.</pre><pre>Kammaren biföll denna anhållan.</pre><pre>3 §  Meddelande om frågestund</pre><pre>Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 20 januari kl. 14.00 skulle följande stats-
råd närvara:
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, jord-
bruksminister Margareta Winberg, utrikesminister
Anna Lindh, statsrådet Mona Sahlin och utbild-
ningsminister Thomas Östros.</pre><pre>4 §  Anmälan om interpellation</pre><pre>Anmäldes att följande interpellation framställts</pre><pre>den 23 december</pre><pre>1999/2000:182 av Lennart Daléus (c) till statsrådet
Ingela Thalén
En välfärdsreform</pre><pre>Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
detta snabbprotokoll.</pre><pre>5 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1999/2000:37</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:37 av Yvonne Anders-
son om betygsfrågan.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att det inte tidigare gått att
finna en gemensam debattdag mellan statsrådet och
interpellanten.
Stockholm den 22 december 1999
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1999/2000:140</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:140 av Yvonne Anders-
son om Centrum för handikappvetenskap vid Linkö-
pings universitet.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är beredningen inom depar-
tementet.
Stockholm den 22 december 1999
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1999/2000:132</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:132 av Sofia Jonsson om
studenternas studiesociala situation.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är beredningen inom depar-
tementet.
Stockholm den 22 december 1999
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1999/2000:151</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:151 av Helena Bargholtz
om Karolinska institutets utnämning av professorer.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är beredningen inom depar-
tementet.
Stockholm den 22 december 1999
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 1999/2000:160</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:160 av Birgitta Sellén
om elevers hälsa.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 17 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är skolministerns stora ar-
betsbörda.
Stockholm den 22 december 1999
Utbildningsdepartementet
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:169</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:169 av Ulf Nilsson om
skolornas resurser.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
22 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är stor arbetsbörda.
Stockholm den 3 januari 2000
Utbildningsdepartementet
Ingegerd Wärnersson
Enligt uppdrag
Magnus Eriksson
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:170</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:170 av Gunnel Wallin
om sex- och samlevnadsfrågor i skolan.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
22 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är stor arbetsbörda.
Stockholm den 3 januari 2000
Utbildningsdepartementet
Ingegerd Wärnersson
Enligt uppdrag
Magnus Eriksson
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellationerna 1999/2000:158, 162, 163 och 164</pre><pre>Till riksdagen
Interpellationerna 1999/2000:158 av Maria Lars-
son (kd) om ersättningssystemet för ungdomar med
utvecklingsgarantier, 1999/2000:162 av Åsa Tors-
tensson (c) om EU-stödet till Västra Götaland,
1999/2000:163 av Margareta Andersson (c) om
trygghet i arbetslivet och 1999/2000:164 av Per
Landgren (kd) om region Västra Götaland.
Interpellationerna kommer att besvaras tisdagen
den 8 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor under
vecka 5.
Stockholm den 20 december 1999
Näringsdepartementet
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:145</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:145 av Lena Ek (c) om
kvinnofrid.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 10 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 17 december 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:141</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:141 av Gudrun Lindvall
om flygplats på Södertörn.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte kunnat
finna en debattdag dessförinnan som passar både
interpellanten och honom.
Stockholm den 23 december 1999
Miljödepartementet
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:179</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:179 av Rigmor Sten-
mark (c) om bostadssociala frågor.
Interpellationen kommer att besvaras den
4 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är dels att det inte finns nå-
gon tid i december för interpellationssvar i kamma-
ren, dels arbetsanhopning.
Stockholm den 30 december 1999
Finansdepartementet
Lars-Erik Lövdén</pre><pre>Interpellation 1999/2000:149</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:149 av Lena Ek om
barns talerätt i vårdnadsärenden m.m.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 21 december 1999
Justitiedepartementet
Laila Freivalds</pre><pre>Interpellation 1999/2000:152</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:152 av Agne Hansson
om förstärkning av polisen.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 21 december 1999
Justitiedepartementet
Laila Freivalds</pre><pre>Interpellation 1999/2000:159</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:159 av Gunnel Wallin
om kriminalvården.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 21 december 1999
Justitiedepartementet
Laila Freivalds</pre><pre>Interpellation 1999/2000:180</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:180 av Erik Arthur
Egervärn om decentraliserad tingsrättsorganisation.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 3 januari 2000
Justitiedepartementet
Laila Freivalds</pre><pre>Interpellation 1999/2000:182</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:182 av Lennart Daléus
om en välfärdsreform.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är mellankommande helger.
Stockholm den 28 december 1999
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:155</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:155 av Lars Elinderson
om narkotikaklassning av drogen GHB.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
socialministern.
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:156</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:156 av Leif Carlson om
Smittskyddsinstitutet.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
socialministern.
Stockholm den 21 december 1999
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:168</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:168 av Ulla-Britt
Hagström om familjehemmens ställning på arbets-
marknaden.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
socialministern.
Stockholm den 28 december 1999
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:146</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:146 av Marie Engström
om åtgärder för bättre folkhälsa.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 17 december 1999
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1999/2000:147</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:147 av Kenneth Johans-
son om vård av unga.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag och interpellanten
inte kunna finna en debattdag som passar både inter-
pellanten och mig.
Stockholm den 17 december 1999
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1999/2000:165</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:165 av Chatrine Pålsson
om medicinkostnader.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
socialministern.
Stockholm den 28 december 1999
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:157</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:157 av Birgitta Carlsson
om socialbidragen.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en dag som passar både interpellanten och socialmi-
nistern.
Stockholm den 21 december 1999
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:175</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:175 av Viviann Gerdin
om extra stöd till äldre.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 17 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
socialministern.
Stockholm den 28 december 1999
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:177</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:177 av Kenneth Johans-
son om den psykiska hälsan bland barn och ungdo-
mar.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 17 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
socialministern.
Stockholm den 28 december 1999
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:181</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:181 av Lennart Daléus
om trygghet för alla.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 17 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
socialministern.
Stockholm den 28 december 1999
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Björn Reuterstrand
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:176</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:176 av Sofia Jonsson om
ungdomsfrid.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 10 januari 2000
Justitiedepartementet
Britta Lejon</pre><pre>Interpellation 1999/2000:178</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:178 av Åsa Torstensson
om lokal demokrati för ökad trygghet.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 10 januari 2000
Justitiedepartementet
Britta Lejon</pre><pre>Interpellation 1999/2000:183</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:183 av Marianne An-
dersson om etnisk och kulturell mångfald.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 3 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll
och tjänsteresor.
Stockholm den 10 januari 2000
Justitiedepartementet
Britta Lejon</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 1999/2000:129 om
handlingsplan för trygghet och demokrati</pre><pre>Anf.  1  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Lennart Daléus har frågat statsminis-
ter Göran Persson om han avser att starta en bred,
sammanhållen och folklig offensiv mot brott och
våldstendenser och föreslå riksdagen en handlings-
plan för ökad trygghet och för en förstärkt demokrati.
Interpellationen har överlämnats till mig.
Jag vill inledningsvis slå fast att jag delar Lennart
Daléus uppfattning, att vi aldrig får ta demokratin för
given. Vi behöver ständigt vinna nya generationer för
demokratin och respekten för alla människors lika
och unika värde.
Det är lätt att se den nära kopplingen mellan det
nazistiska och rasistiska våldet och en mer allmän
känsla av otrygghet i samhället. När enskilda utsätts
för oprovocerat våld enbart på grund av sitt utseende,
sina åsikter eller sin sexuella läggning, och när vissa
försöker lösa samhällskonflikter genom våld i stället
för dialog, ökar otryggheten.
Samtidigt är det viktigt att slå fast att det finns ett
brett folkligt engagemang i dessa frågor. Vid exem-
pelvis de många möten som arrangerades runtom i
landet för att hedra minnet av fackföreningsmannen
Björn Söderberg visade svenska folket sitt stora av-
ståndstagande från våld, nazism, intolerans och främ-
lingsfientlighet. Det personliga engagemanget hos
enskilda människor i Sverige är vårt främsta vapen i
kampen mot högerextremismen.
Jag delar Lennart Daléus uppfattning att en förut-
sättning för att långsiktigt mota en utveckling mot en
ökad användning av våld som konfliktmedel är att
försöka motverka de grundläggande orsakerna till den
ökade våldsanvändningen. Vi behöver därför sam-
manhållet arbeta för ett samhälle där välfärd och
möjligheter till personlig utveckling kommer alla
människor till del. Inte minst viktigt att uppmärk-
samma är mycket riktigt uppväxtvillkoren för barn
och ungdomar.
Regeringen ser mycket allvarligt på de hot mot
demokratin som finns i vårt samhälle, och har därför
tagit eller är i färd med att ta ett stort antal initiativ för
att lyfta dessa frågor. Låt mig översiktligt nämna
några av dem.
Frågorna har starkt betonats genom att regeringen
tillsatt dels en demokratiutredning, dels ett statsråd
som har ansvar för demokrati och förvaltning.
Demokratiutredningen, som väntas lämna sitt
slutbetänkande i början av år 2000, har publicerat en
lång rad debattskrifter och forskarrapporter. Flera av
dessa tar upp frågor som rör de grundläggande demo-
kratiska principerna samt mångfald och högerextre-
mism. Regeringen avser att följa upp demokratiutred-
ningens arbete med en bred kampanj med syfte att
höja medborgarnas deltagande i och medvetenhet om
demokratin.
Regeringen avser också att tillsätta en särskild ar-
betsgrupp med syfte att kartlägga det nationella ar-
betet med mänskliga rättigheter samt föreslå åtgärder
hur detta kan förstärkas och utvidgas.
Insatser inom skolans ram är vidare mycket vikti-
ga. Barn och ungdomar tillbringar en stor del av sin
tid under uppväxtåren i skolan. Därmed har skolan
stora möjligheter att stödja barn och unga i deras
personliga utveckling samt påverka deras värderingar.
För att stödja och stimulera det lokala arbetet med
detta i förskola, skola och vuxenutbildning startades
det s.k. värdegrundsprojektet. 1999 har varit ett
"värdegrundsår" då de grundläggande och för sam-
hället gemensamma värderingarna - fastslagna i läro-
planer - uppmärksammas på olika sätt i skolan.
Projektet Levande historia har, som Lennart
Daléus mycket riktigt påpekar, också syftat till att
stärka de demokratiska värderingarna bland skolele-
ver. Genom att konkret visa vad en bristande respekt
för demokrati och människors olikhet har gett upphov
till kan odemokratiska tendenser motverkas.
Självklart är också insatser inom rättsväsendet av
avgörande betydelse för att motverka våldet i sam-
hället. Regeringen har beslutat att rättsväsendets
myndigheter ska prioritera brott med rasistiska, främ-
lingsfientliga och homofoba inslag. Myndigheterna
ska upprätta en strategi för att säkerställa att rättsvä-
sendets personal har god kunskap om grunden för
dessa brott och om situationen för de grupper som
utsätts för dem.
Polisen och åklagarna har successivt utvecklat
strategier och metoder för att möta brottslighet med
rasistiska, främlingsfientliga och homofoba inslag.
Det handlar bl.a. om utbildningsinsatser av olika slag
och om en uppföljning från Rikspolisstyrelsens sida
av polismyndigheternas behandling av ärenden med
rasistiska inslag.
Även resurserna till polisen har förstärkts. Under
år 2000 beräknas drygt 500 poliselever att antas till
den grundläggande polisutbildningen.
Regeringen avser avslutningsvis att senare i vår
till riksdagen presentera en nationell handlingsplan
som behandlar frågor om rasism och främlingsfient-
lighet. Handlingsplanen kommer att beröra flera poli-
tikområden, bl.a. integrations-, rätts- och utbildnings-
frågor. Handlingsplanen ska omfatta både direkt
motverkande och långsiktigt förebyggande åtgärder,
såväl sådana åtgärder som redan genomförs som nya
åtgärder. Handlingsplanen ska också redovisa en
tydlig ansvarsfördelning i dessa frågor inom rege-
ringen och bland myndigheterna. Handlingsplanen
kommer slutligen att ta upp former för utvärdering av
gjorda insatser.
Med dessa initiativ torde Lennart Daléus önske-
mål i stort vara uppfyllda och jag kan därmed svara ja
på hans fråga, även om formerna för insatserna kan-
ske inte exakt stämmer överens med dem som be-
skrivs i interpellationen.</pre><pre>Anf.  2  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag vill först säga att det här är den
första av en rad på 31 interpellationer som vi i Cen-
terpartiet framställde innan vi i riksdagen skildes åt
vid jultid just med inriktning på frågor som gäller
trygghet, säkerhet för medborgarna i Sverige. Som vi
hörde tidigare kommer dessa interpellationer att be-
svaras under den närmaste tiden med något undantag.
Jag är väldigt glad över att dessa interpellationer
har fått som resultat att regeringen har läst interpella-
tionerna och deltagit i den offentliga debatten efter
det att de lades fram på ett sätt som jag tycker är
väldigt viktigt. Inte minst har vice statsministern i det
här svaret redovisat ståndpunkter och synpunkter.
Hon för också en diskussion som till allt väsentligt
gör mig glad. Jag är väldigt glad över svaret.
Jag är också glad över samsynen kring flera av de
frågor som gäller trygghet. Man kan definiera trygg-
het lite olika. Men i det här fallet gäller det den
trygghet som hänger samman med frånvaron av våld
mot människor, ofta våld med rasistiska, nazistiska
eller våld med andra liknande förtecken. Det är up-
penbart att vi har en stor samsyn. Jag pekade också i
min interpellation på att regeringen har tagit ett antal
initiativ på det här området som jag tror är till gagn
för saken och till gagn för Sveriges agerande i de här
frågorna.
Det är dock några saker som förtjänar att sägas.
Till att börja med utlovade statsministern i sin in-
tervju på trettondagsaftonen ökade satsningar på
rättsväsendet. Jag välkomnar naturligtvis detta. Det är
viktigt att det finns de resurser i rättsväsendet - och
då menar jag inte bara polisen utan också åklagarna
och domstolsväsendet - som behövs för att man ska
kunna bekämpa nazistisk och rasistisk brottslighet.
Resurserna måste vara tillräckliga.
Vi från Centerpartiet anslog i vår höstbudget en
halv miljard mer än regeringen gjorde till rättsväsen-
det. Jag skulle vilja understryka att dessa resurser
behövs. Det är viktigt att regeringen sätter kraft bak-
om de ord som statsministern använde under inter-
vjun och att man ser till att det inte bara stannar vid
ord, utan att det resulterar i resurser som når ut till
rättsväsendet.
Därmed har jag ett par frågor till vice statsminis-
tern. Det gäller det lite dunkla som i dag benämns
som vardagsrasism. Med offensiva handlingsprogram
kan vi komma till rätta med mycket av den organise-
rade rasismen, det organiserade förtrycket och våldet.
Men när det gäller den förtäckta vardagsrasismen
som förekommer man och man emellan i lunchrum-
men, har vice statsministern någon fundering kring
hur vi ska kunna ge oss på den?
Vi drar med rätta fram det som hände under andra
världskriget, under 30- och 40-talen, men i dag har
nazismen och rasismen uppenbarligen ett modernt
ansikte. Man ger ut cd-skivor, bedriver framgångsrik
ekonomisk verksamhet och man har tillgång till lo-
kaler. Hur ska vi komma åt det moderna ansiktet hos
den nazism och rasism som vi vill bekämpa?</pre><pre>Anf.  3  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att Lennart Daléus anslag
är väldigt välgörande. Det här är någonting som de
demokratiska partiernas företrädare i grunden är så
överens om att vi kan ha ett avspänt samtal om det,
eftersom det oroar oss alla.
Jag håller också med om att vi har metoder för hur
vi ska bekämpa de värsta formern av rasism eller
främlingsfientlighet som tar sitt uttryck i direkt våld
eller på något annat sätt. Men det andra som vi har
det politiska ansvaret för är detta som kallas vardags-
rasism och som förekommer till vardags. Man ska
kanske inte tala om förtryck, för så långt går det inte,
utan det handlar mer om att människor diskrimineras.
De får inte komma till sin rätt och känner sig förned-
rade.
Om någon av oss hade lösningen på detta skulle vi
genast plocka fram den, men det är komplicerat. Sva-
ren blir de traditionella, nämligen att det naturligtvis
är en sak för de samhällsinstitutioner vi har, för för-
skolan, skolan och lärarutbildningen, dvs. den fost-
rande delen i samhället.
Men vi kan aldrig komma till rätta med det här
om man inte i familjen ordentligt tar sig an de här
frågorna. Det gäller även på arbetsplatserna, att ar-
betskamrater ställer upp, liksom att vi i medierna
framhåller att det inte är de som går längst fram, i
fronten för förtrycket, som är det allra värsta proble-
met utan de många efterföljarna och de som låter det
pågå i vardagen.
I skolan jobbar man aktivt med detta nu. Skolver-
ket ser på regeringens uppdrag till att det finns böcker
och broschyrer för att underlätta det här samtalet med
eleverna. Jag tror att det är väldigt bra och välgöran-
de.
Vi har mycket svårare att komma åt det som i dag
hjälper exempelvis nazistiska grupper att sprida sitt
budskap, dvs. moderna uttryck som Internet, vit-
maktmusik och sådant. Vi ska naturligtvis se till att
polis och åklagare kan arbeta med det så att man
hittar former för att angripa det. Om det behövs lag-
stiftningsåtgärder är också vi beredda på det.
Ja, det behövs mer resurser till rättsväsendet.
Statsministern har uttalat det. Det är egentligen en
uppföljning av vad som sades redan förra året från
såväl regeringens och partiernas sida som i hela riks-
dagen, att mer resurser måste till. Det här året är det
dags för att detta tydliggörs i summor. Jag är överty-
gad om att det kommer att hända när budgetarbetet är
över.
Får jag nämna en sak till som jag inte nämnde i
mitt skriftliga svar och som jag tycker är så bra, näm-
ligen att Brottsförebyggande rådet ordnar en konfe-
rens om motstrategier mot rasism och rasistisk
brottslighet. Konferensen anordnas den 24 januari, på
måndag. Här kommer företrädare för alltifrån polis
till kyrkor att samlas för att fördjupa sina kunskaper
om metoder för att bekämpa detta slags brottslighet
och denna typ av tendenser. Det ser jag som ett väl-
digt bra exempel på vad myndigheter kan göra, och
myndigheter som ser till att samarbeta med andra, för
att vi på ett handfast sätt ska hantera dessa frågor.</pre><pre>Anf.  4  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag delar naturligtvis i mycket den
uppfattning som Lena Hjelm-Wallén har i den här
diskussionen. Om jag tar lagstiftningen först, kan den
säkert skärpas på flera punkter. Tyvärr märker vi
successivt var vi kan vara än strängare i lagstiftning-
en. Särskilt gäller det väl detta att skydda de männi-
skor som vill vittna om brott som hänger samman
med rasism, nazism och liknande förtecken. Lena
Hjelm-Wallén diskuterade det redan i sitt svar till
mig. Det är en av de absolut största insatserna vi kan
göra. Om människor kan berätta om saker de ser,
även i vardagssituationer, är det nämligen någonting
som vi måste ge utrymme för i det demokratiska
samhället.
Jag tycker att vi har varit om inte alldeles för flata
så i alla fall inte tillräckligt uppmärksamma på det
problemet. Kan vi där hitta någon fortsättning på
skyddet vore det bra.
Det andra är den lagstiftning som finns och som
man kan komma åt de här åsikterna med. Jag skulle
gärna säga att vi bör förfölja de här åsikterna - jag
talar just om åsikterna - så långt detta är möjligt även
med lagstiftning som kanske inte uttalat hänger sam-
man med det rasistiska beteendet eller rasistiska vål-
det. Jag menar att vi bör ha varje lagstiftning - det må
vara skattelagstiftning, trafiklagstiftning eller annan
lagstiftning - som grund för att agera mot de här
åsikterna. Det finns tidigare exempel på hur man har
lyckats bekämpa brott just genom att använda varje
tillgänglig lagstiftning.
Jag tycker också att vi möjligen har varit för flata,
möjligen inte har använt alla de till buds stående
medlen. Det är tvärtom så att man på kommunal nivå
och i andra offentliga sammanhang har medverkat till
att göra en del verksamheter lättare för människor
med rasistiska och nazistiska motiv - självfallet inte
medvetet, men ändå i den allmänna demokratiska
omsorgen om att alla medborgare ska ha samma möj-
ligheter.
Jag oroas mycket när jag ser att människor och
grupper med nazistiska utgångspunkter och med
rasistisk bakgrund bygger upp, inför ögonen på medi-
er och allmänhet, nya högkvarter, bokstavligt talat
bygger stängsel runt sin verksamhet för att hindra
insyn och där vi kan utgå från att all möjlig ondska
kommer att strömma ut. Vi måste skaffa oss möjlig-
heterna att med existerande lagar se till att åtminstone
inte hjälpa till med etablerandet av sådana högkvarter
eller källor till sådan verksamhet.
Vad kan vi själva då göra utöver detta? Jag tror
mycket på att det är tre delar i ett paket som vi bör
lägga omsorg vid. För det första är det naturligtvis
opinionsbildning, att vi som politiker och valda före-
trädare med all kraft deltar i opinionsbildningen. För
det andra är det, som jag har talat om, att skärpa lag-
stiftningen eller använda den lagstiftning som finns.
För det tredje kan vi i ökad utsträckning i våra egna
organisationer, våra partier, se till att öka mångfalden,
visa att det är en styrka med mångfald, med många
olika människor, med olika utgångspunkter, och att
det är en styrka och en glädje för utvecklingen i det
svenska samhället.</pre><pre>Anf.  5  Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att det är väsentliga saker
som Lennart Daléus tar upp. De som är vittnen direkt
i en rättegång måste naturligtvis känna att de har
samhällets stöd och skydd så att de vågar vittna. Men
det handlar också om vardagen. De som utsätts för
förnedrande handlingar och beteenden från sina kam-
rater, vilka de än har omkring sig, ska också känna att
det finns ett skyddsnät. Det är väl så viktigt i sam-
manhanget. Det här är någonting som vi måste arbeta
med.
Det är klart att vi har varit en aning blåögda. Vi
har inte riktigt trott att de här varbölderna finns i
Sverige på det sätt som vi nu ser. Men under de se-
naste fem åren har såväl myndigheter som skolan,
polisen och åklagarna arbetat med detta på ett annat
sätt, och vi har också politiskt hanterat frågorna på ett
tydligare sätt. Vi talar politiskt om dem, så att de som
är företrädare för myndigheter känner vårt stöd för att
ta itu med det. Det handlar om opinionsbildning, om
att polis och åklagare använder de lagar som finns.
Det handlar om att se till att de tydliga saker som det
skrivs om, dvs. demokrati och alla människors lika
värde, får genomslag i skola, förskola osv. - vi för-
väntar oss det. Om vi från samhällets sida på något
vis behöver skärpa uttalandena eller lagstiftningen
ska vi naturligtvis göra det.
Jag tycker också att det är bra att polisen nu väl-
digt konstruktivt och systematiskt arbetar på det sättet
att man ser på varje brott om det har rasistisk bak-
grund eller inte. Om det har rasistisk bakgrund tar
man allvarligare på det. Det är en väsentlig föränd-
ring som har skett under några år. Det är inte lätt att
snabbt förändra på det sättet, utan det behövs mycket
fortbildning också inom polis och åklagarväsende för
att det ska kunna fungera riktigt bra. Jag tycker att
man ser hur polis och åklagare tar mycket mer allvar-
ligt på det, också med stöd av den lagstiftning som vi
har i dag.</pre><pre>Anf.  6  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag understryker den samstämmighet
som vi har i den här frågan. Men jag vill tillägga att
trots att vi ökar ansträngningarna, trots att vi som
politiker är mer vaksamma, trots att poliserna är mer
uppmärksamma och trots alla de insatser som görs, så
ökar hela tiden brott med högerextrema inslag, vilket
kanske är det mest skrämmande. Lokaler vandalise-
ras, fackföreningsmänniskor förföljs och dödas och
journalister attackeras. Detta våld trappas alltså upp.
Vi måste ha förmågan att hänga med eller snarare
komma förbi och hinna stoppa brotten. Det ställer
naturligtvis stora krav på det politiska agerandet och
på agerandet från myndigheter och institutioner av
många olika slag.
Jag ska inte säga mer, fru talman, än att jag är
glad för svaret eller snarast för det här samtalet. Jag
hoppas också att de manifestationer och aktiviteter
som äger rum i Sverige de närmaste veckorna i Sve-
rige i riktning att bekämpa våld och rasism blir lycko-
samma i den meningen att de får en önskad bidragan-
de effekt att stoppa detta.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 1999/2000:84 om IT-
infrastrukturen</pre><pre>Anf.  7  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Lennart Daléus har ställt följande frå-
gor till mig.
För det första: På vilket sätt avser näringsminis-
tern att förena ett nationellt stomnät, som når ut till
varje kommun, med insatser för att bredbandsförbin-
delser faktiskt ska nå ut till hushållen och företagen i
hela landet?
För det andra: Avser näringsministern låta utvär-
dera de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett
finmaskigt fibernät till hushållen och företagen i hela
landet?
För det tredje: Vilka åtgärder avser näringsminis-
tern vidta för att tillgången till bredbandsförbindelser
blir likvärdigt, till både kvalitet och pris, i hela lan-
det?
För det fjärde: Vilka åtgärder avser näringsminis-
tern vidta för att säkra konkurrensen om bred-
bandstjänster?
För det femte: Hur avser statsrådet agera för att
den svenska IT-infrastrukturen ska klara framtida
höga kapacitetsbehov?
Frågan om att garantera glesbygdens tillgång till
IT-infrastruktur till rimliga priser är viktig. Staten har
ett ansvar för att en väl fungerande IT-infrastruktur
finns tillgänglig i hela landet. Människor och företag
bör ha tillgång till snabb dataöverföring till en rimlig
kostnad. Det kräver investeringar i bredbandig IT-
infrastruktur, vilket kan ske i både privat och offent-
lig regi. Att knyta samman samtliga kommuner i ett
öppet stomnät kan bli ett viktigt steg för att hävda
hela Sveriges konkurrenskraft i det nya seklet. I IT-
propositionen, som regeringen avser överlämna till
riksdagen under våren, kommer regeringen att redo-
göra för sin syn på denna fråga.
Regeringens IT-kommission har tagit initiativet
att se över frågan om hur man kan utvärdera de sam-
hällsekonomiska konsekvenserna av ett finmaskigt
fibernät till hushållen och företagen i hela landet.
Hittills har det varit svårt att göra en samhällseko-
nomisk konsekvensanalys, då det varit svårt att upp-
skatta intäkterna av ett finmaskigt nät.
Det finns en brist på bredbandskommunikation för
uthyrning till operatörer, särskilt i de glesare delarna
av Sverige. Ett ökat utbud av öppen ledning, t.ex. i
form av ett stomnät, kan pressa priser och öka kon-
kurrensen bland skilda operatörer. Det gynnar såväl
slutanvändarna som förutsättningarna för en god
utveckling av IT-användningen. Att åstadkomma ett
öppet stomnät är av ett både närings- och regionalpo-
litiskt intresse.
Svenska kraftnät har till regeringen föreslagit en
snabb utbyggnad av ett bredbandsstomnät med anled-
ning av det uppdrag som regeringen gav bolaget tidi-
gare i år. Regeringen granskar just nu detta förslag.
Fru talman! Jag vill betona att ökad konkurrens är
en förutsättning för sänkta priser på bredbandskom-
munikation. Ett sätt att garantera konkurrens är att
skilda operatörer får tillgång till en öppen infrastruk-
tur på samma villkor. Regeringens ambition är att
tillse att en fungerande konkurrens skapas på varje
nivå av produktionskedjan. Det är viktigt att poängte-
ra att en eventuell utbyggnad av ett stomnät i Svenska
kraftnäts regi ska ske på kommersiella villkor för att
inte snedvrida konkurrensen mellan olika nätleve-
rantörer.
Frågan om hur den svenska IT-infrastrukturen ska
klara framtida höga kapacitetsbehov är en av de vik-
tigaste frågorna som regeringen i dag har på sitt bord.
Regeringens syn på denna fråga kommer att redovisas
i IT-propositionen.</pre><pre>Anf.  8  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag tackar naturligtvis för svaret. Men
jag kan på en gång säga att lika glad som jag var över
svaret på den förra interpellationen, lika besviken är
jag över svaret på denna. Det verkar inte som om
näringsministern och regeringen tar den här frågan på
det allvar som den förtjänar.
Fru talman! Låt mig säga vad det handlar om. Vi
behöver ett stomnät och en ny infrastruktur att använ-
da på IT-området. Det kan liknas vid motorvägarna i
landet för bilar. Vi behöver också en närhet till hus-
håll och arbetsplatser. Vi kan kalla det för accessnä-
tet, som det motsvarar i dag.
Det är inte fråga om att, som näringsministern sä-
ger i sitt svar, knyta samman samtliga kommuner i ett
öppet stomnät. Det är inget problem. Det kommer att
ske på kommersiella eller andra grunder. Det som är
svårt att åstadkomma är att nå ut till alla människor i
landet, till alla hushåll och alla arbetsplatser. På detta
har näringsministern inte något svar. Han berör inte
frågan. Han säger att det där kommer möjligen på
något sätt att ordna sig.
Fru talman! Motorvägar är bra i största allmänhet
om det finns påfarter till dem. Det är först om man
kan åstadkomma påfarter och avfarter som gör att jag
kan åka hem till mitt eget garage eller min egen par-
keringsplats som jag har någon nytta av motorvägen.
I det här sammanhanget är det många aktörer som vill
bygga motorvägar, men de vill inte bygga det andra.
Då säger vi att det måste vara någon som ser till att
det här andra åstadkoms. Detta vill inte näringsmi-
nistern ta i. Då låtsas han som om detta är någonting
som möjligen några kommersiella aktörer kan ta
ansvar för. Men de kommersiella aktörerna har inte
detta intresse.
Detta illustrerades väldigt bra i Dagens Nyheter i
en bilaga för några dagar sedan, där man pekade ut
precis detta problem. Den ena artikeln hade rubriken
Glesbygd kan missa utbyggnad. Den andra artikeln
hade rubriken, som är helt korrekt, Huvudstaden het
fibermarknad. Så är det nämligen.
Det vore bra om näringsministern kunde utveckla
hur han tänker se till att varje hushåll och varje ar-
betsplats med säkerhet nås av denna nya spännande
teknik. Det är den som är dynamisk och som ska
kunna förändra någonting i utvecklingen av Sverige.
Näringsministern säger att de samhällsekonomis-
ka konsekvenserna har varit svåra att beräkna därför
att det är svårt att uppskatta intäkten av ett finmaskigt
nät. Men så kan man ju inte resonera, som om det
gällde att uppskatta intäkten av själva nätet. Om vi
har det finmaskiga nätet ut till varje hushåll och ut till
varje arbetsplats, då uppstår en ekonomisk dynamik
som vi inte kan vara utan. Det är den han ska värdera,
inte om man kan få in några avgifter, taxor eller in-
täkter från det finmaskiga nätet.
Sedan säger näringsministern - man kan väl säga
att det är dagens understatement - att det finns en
brist på bredbandskommunikation för uthyrning till
operatörer, särskilt i de glesare delarna av Sverige.
Det är inte så att det inte finns någonting till uthyr-
ning. Det finns ingen IT-struktur att använda långt ute
i landet som i de stora städerna. Jag stöter på företag
som bara tvingas att lämna sin verksamhet, därför att
de inte har ett tillräckligt tjockt snöre ut att kunna
använda.
Frågan måste bli: Hur tänker näringsministern ga-
rantera att den här tekniken når ut dit där den behövs
och blir likvärdig i kvalitet och pris i hela landet?
Fru talman! Statsministern sade, när jag talade om
digital allemansrätt för ett och ett halvt år sedan här i
kammaren, att detta var något av det viktigaste som
hade sagts. Det viktiga var nu att inte förskräckas
utan att bygga ut den nya tekniken, ligga i framkant.
Det var för ett och ett halvt år sedan. Ingenting har
hänt.</pre><pre>Anf.  9  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Sverige har en unik chans. Vi ligger
faktiskt i framkant, även om Lennart Daléus har en
annan uppfattning. Många i vår omvärld imponeras
av Sveriges framsteg, men vi själva känner självklart
en väldig otålighet. Ska vi klara att ta denna chans
både vad det gäller tillväxten och tillgängligheten och
utjämna de klassmässiga och geografiska skillnaderna
måste vi tillämpa ett ledarskap där vi är oerhört tydli-
ga. Vi måste visa att vi ska använda en infrastruktur
som redan finns, att det ska vara ett öppet nät och att
det ska vara rimliga priser.
Man är naturligtvis överens med Centern om
kostnaden. Centern pratar om att det kostar 70-100
miljarder om staten tar hela kostnaden. Men det är väl
alldeles uppenbart att det finns fler som ska vara
delaktiga i den utbyggnad som pågår för fullt just nu.
De privata marknadskrafterna, kommunerna och
staten bör i samklang se till att hela landet får till-
gång, men staten bör ta det övergripande ansvaret och
se till att det blir schysta villkor och att näten öppnas
och knyts samman till rimliga priser. Staten har na-
turligtvis ansvar för utbildning, som behövs för att vi
också fortsättningsvis ska ligga i framkanten.
Då behövs det medel. Det behövs pengar för att ta
detta ansvar. Det räcker inte med de marknadsmässi-
ga lösningarna. Det som Svenska kraftnät ska bygga
på kommersiella villkor räcker inte. Om Svenska
kraftnät tar alltför höga hyror för att det snabbt ska
betala sig att bygga ut går det ut över dem som erbju-
der tjänsterna och över konsumenterna. Jag känner en
oro t.ex. för gles- och landsbygd. Min fråga till nä-
ringsministern är om han och hela regeringen delar
den oron. Vad tänker regeringen i så fall göra åt det?</pre><pre>Anf.  10  JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Jag tycker att det är en oerhört viktig
fråga - att bygga ut infrastrukturen för IT. Just denna
fråga har debatterats mycket i Sverige det sista året,
men det som har debatterats mest är vem som ska
betala. Man debatterar sällan varför vi ska bygga ut
bredband och vad vi ska ha dem till. Jag tycker att vi
behöver tala om detta också.
Det kan röra sig om distansarbete och om att kun-
na studera på distans, ha kontakter med myndigheter,
föra en enklare dialog med politiker, använda sig av
videokonferenser, skicka röntgenbilder och få expert-
hjälp inom sjukvården, stöd för företagaren i gles-
bygden och mycket annat. Allt detta måste vi också
tala om.
Jag vill koncentrera mig på en aspekt av IT-
infrastrukturen. Det handlar om spelreglerna. Jag
tycker att det är viktigt att regeringen har bollen, om
jag uttrycker mig på det sättet, och ger signaler om
vad man tänker göra. Tiden går, och om jag förstår
det rätt är propositionen framflyttad ett tag till. Jag
tycker att det måste finnas långsiktiga spelregler för
dem som vill sälja bredbandskapacitet. Här tycker jag
att regeringen tidigare borde ha kunnat gå ut och säga
att man avser att införa konkurrensneutrala spelregler
och förklara hur näten ska användas.
Man kan ta två exempel. När man avreglerade el-
marknaden talade man om hur det skulle gå till, och
marknaden har rätat in sig därefter. Det fungerar
relativt bra. Men när det gäller GSM-näten tycker jag
att man har gjort på ett sämre sätt. Där har man enligt
min mening ändrat spelreglerna under resans gång
och sagt att alla ska bli tvungna att släppa in andra
aktörer på GSM-näten.
Jag tycker att vi bör titta på Finland, som på något
sätt alltid ligger lite före Sverige när det gäller IT.
Man är väldigt framtidsinriktad, och man har redan
ändrat lagstiftningen på flera områden när det gäller
IT-frågorna och även GSM-licenser, som jag nämnde
innan.
Jag är inte av den uppfattningen att staten ska
välja teknik åt IT-marknaden och tala om hur den ska
transportera ettorna och nollorna, men man ska ge
spelregler och signaler. Vad är det som kommer att
gälla om ett eller två år? Då får vi en ännu mer
blomstrande IT-marknad. Det undrar jag hur minis-
tern ser på.</pre><pre>Anf.  11  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Efter detta mycket engagerande in-
lägg av Lennart Daléus ska jag försöka att något
sakligt stycka upp frågeställningarna.
Får jag börja med att säga att det finns få länder
som har varit så snabba att avreglera telemarknaden
som Sverige. Därmed kan man säga att det som har
gjort att Sverige har blivit så framgångsrikt - ett av de
mest framgångsrika länderna när det gäller telekom-
munikationer - är just avregleringen. Avregleringen
har lett till ökad konkurrens. Den har lett till att
många aktörer har gått in, och den har lett till att vi
har fått mycket stora investeringar i just telekommu-
nikation. Det har varit själva poängen.
Faran i att allmänt säga att vi nu ska bygga ut
bredband för 80-90 miljarder och att var och en ska
få tillgång är att man totalt slår ihjäl den oerhörda
styrka som finns i de marknadskrafter som nu bygger
ut bredband. Detta tror jag att alla är överens om. Låt
oss nu öka konkurrensen. Låt oss nu få fler som är
med och lägger bredband - både offentliga och pri-
vata. Detta om marknaden.
Har man ingen motorväg har man ingen större
glädje av dessa på- och avfarter. Man måste faktiskt
ha en väg att åka på och av. Låt mig ta ett exempel.
Har man ingen fiberkabel med hög kapacitet upp till
Pajala hjälper det inte att sitta och dutta ut kablar hit
och dit. Pajala är ett väldigt bra exempel. Pajala är en
kommun som är lite unik i den meningen att 30 % bor
i centralorten och 70 % i glesbygden. I alla andra
kommuner är det tvärtom. Låt oss tänka att vi skulle
försöka dra fiberkabel - accessnät - till varenda en av
de 70 % som bor i glesbygd i Pajala. Då räcker inte,
Lennart Daléus, 60-70 miljarder. Det skulle kosta
oändligt.
Däremot är det så att man inte kan binda sig till en
teknik. Fiberkabel är den bästa tekniken, men mest
kostnadseffektivt i vissa situationer kan lika gärna
vara satellit och annan teknik. Därför kan vi inte säga
att vi ska ha exakt den eller den tekniken.
Jag delar Lennart Daléus uppfattning. Självklart är
det så att alla ska ha tillgång till detta. Jag kommer
också att delta i och driva en process för att staten ska
ta sitt ansvar när det gäller glesbygden. Staten måste
vara med och betala för detta. Men det får inte ta död
på de krafter och den marknad som finns. Vi hade
aldrig kommit så långt om vi inte hade haft dem.
När det sedan gäller spelregler kan jag säga att jag
delar uppfattningen - det är precis det vi driver - att
det ska vara konkurrensneutralt. Som jag sade måste
staten i glesbygden, där det inte finns någon marknad
i betydelsen att man hämtar hem de investeringar man
har lagt ned, faktiskt vara med och bidra och bygga
ut, så att det ger möjligheter till bredband. Bredband
kan vara annat än fiber, även om fiber anses vara det
bästa.
Vad gäller det som sades om Finland vill jag säga
att det inte är så ljust österut som vi alltid tror. Om
man tittar på Rovaniemi, som ligger i norra Lappland,
ser man att de inte är ett dugg bättre. Jag skulle vilja
påstå att de har en betydligt sämre utveckling än i
exempelvis Pajala.</pre><pre>Anf.  12  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Näringsministern blandar bort korten
på många olika sätt, och han får hjälp av Monica
Green. Om vi först tar kostnaden kan jag säga att jag
tidigare trodde att man hade förstått relationerna
mellan kostnaderna. Vi har sagt att det rör sig om 60-
70 miljarder. Det kallas ofta av näringsministern för
fantasisummor.
Näringsministern blev glad när Svenska kraftnät
talade om att det var möjligt att för 2 miljarder kronor
bygga ett nationellt kommunikationsnät med optofi-
ber. Då sade han nämligen: Den lösning som Svenska
kraftnät föreslår är elegant och snabb och väldigt
billig i jämförelse med de mer eller mindre fantasi-
fulla förslag till bredbandsutbyggnad som har före-
kommit i debatten. Det var våra 60-70 miljarder för
att bygga ut bredband i landet. Han var glad när han
hörde att någon sade 2 miljarder. Och så trodde han
på detta. Det står alltså i pressmeddelandet från Nä-
ringsdepartementet.
Det andra, fru talman, gäller det här med Pajala.
Det är klart att invånarna i Pajala är glada om det går
en ledning upp till Pajala. Det finns ju också rätt
mycket kraft där uppe som näringsministern vet. Men
de blir ännu gladare om det går ut en sladd till varje
hushåll och varje arbetsplats så att lampan kan lysa
också där och inte bara på kommunkontoret. Det blir
de säkert lite gladare för.
Sedan talar näringsministern mot bättre vetande
när det gäller marknadskrafterna. Jag redovisade det
här ur Dagens Nyheter där det mycket tydligt framgår
att drygt 20 % av stadsnäten räknar med att även
täcka glesbygden i sina hemkommuner. De flesta
siktar på att täcka 50-75 % av kommunen. Anta att
de täcker 75 % av kommunen. 25 % ute i kommuner-
na i landets glesbygder får alltså inte de här fibrerna.
Det är konsekvensen av näringsministerns resone-
mang. Eller hur tänker han annars garantera att detta
når ut?
Sedan till detta med konkurrensen. Det finns någ-
ra åkeribolag - ASG, Schenker och vad de heter -
som kör på motorvägarna. Men de äger inte nödvän-
digtvis motorvägarna. De utför tjänster i konkurrens
på motorvägarna för att motorvägarna, infrastruktu-
ren, är statligt ägda. Det är då konkurrensen kan upp-
stå. Det är det viktiga. Om det är statligt ägt kan alltså
konkurrens uppstå. Då säger näringsministern: Herre-
gud, vi kan ju inte dra ut sådan här fiber till var och
en! Nja, vi har ju dragit elledningar - inte sant nä-
ringsministern? - till var och en i detta land. Skaka
inte på huvudet, näringsministern. Det är klart att var
och en i det här landet har elektricitet i all huvudsak,
det finns möjligen något undantag som näringsmi-
nistern kan leta upp. Näringsministern måste inse att
vi nu talar om en infrastruktur som är minst lika vik-
tig som elektriciteten. Se till att den når ut snabbt och
till alla.
Näringsministern och Johnny Gylling säger att
staten inte ska välja teknik. Jo, fru talman, det är just
det staten ska göra i den här frågan. Staten ska välja
teknik. Vi talar om ett område som måste vara
uppskalbart, fru  talman. Vi använder i dag datorer
och IT på en viss nivå, och det här exploderar. Det
fördubblas i en takt som vi inte kunnat drömma om.
Då måste tekniken vara parallellt uppskalbar. Då går
det inte att man på ett håll kör med satellit, radio eller
något annat och på andra ställen kör med någon tredje
variant för att försöka klara bredbandsbehovet. Det
måste vara likartat.
Vi kunde inte bygga ut järnvägen i Sverige, fru
talman, genom att ha lite olika rälsbredd på olika
ställen och sedan hoppas att det där löser sig på något
sätt när vi samlas vid någon knutpunkt. Det fungerar
inte så. Man måste veta att tekniken ska vara
uppskalbar, och det blir den om staten tar detta an-
svar. Konkurrensen klarar alltså inte näringsministern
genom att låta de här operatörerna vara de som har
ansvaret. Det är staten som ska ta det.
Näringsministern svarar inte på det viktiga. Hur
ska han göra i framtiden? Ska han släppa lös markna-
den och tro att den fixar det här? Eller ska han se till
att han - alltså staten, samhället - tar ansvar för den-
na dynamiska teknik som vi alla är beroende av?</pre><pre>Anf.  13  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Det var ju bra att Daléus tog upp det
här med elektriciteten. Jag hoppas att Daléus vet om
att det inte är staten som har byggt ut elen i alla hem i
Sverige. Det är ett ganska bra exempel egentligen på
att det går att hitta sådana här lösningar bara man är
tydlig från statens sida.
Till Johnny Gylling vill jag göra en kommentar
om GSM-näten. De här operatörerna visste mycket
väl från början att deras licens gick ut från årsskiftet.
Det är inte så att spelreglerna har ändrats på det sättet.
Så till frågan till näringsministern. Visst är det så
att det behövs vissa medel för att faktiskt ta det här
ansvaret. Vi behöver visa tydligt att vi är beredda att
ta ansvaret för hela landet, att vi tar ansvar även för
glesbygden och på vilket sätt vi ska ta det här ansva-
ret. Då kostar det en del pengar. Jag delar alltså inte
näringsministerns uppfattning om han tror att man
kan lösa det här på marknadsmässiga villkor och att
Svenska kraftnät snabbt ska få tillbaka pengarna. Då
är jag också mycket oroad för hur utvecklingen ska
gå.</pre><pre>Anf.  14  JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Näringsministern och jag tycks vara
överens om att spelregler är viktiga för konkurrens-
neutralitet och även om att staten har ett särskilt an-
svar för glesbygden. Jag tycker att det var bra att
näringsministern slog fast detta.
Men just nu då? Vad händer nu i Sverige? Det
dröjer fortfarande en tid innan vi får veta regeringens
planer i propositionen. Därefter ska det här behandlas
i riksdagen, och sedan ska det förverkligas osv. En
sak som jag har tagit upp flera gånger i riksdagsde-
batten är de ISDN-abonnemang som finns i dag. Det
är människor som antingen genom sitt arbete eller på
grund av studier känner sig behöva snabbare kommu-
nikationer än via ett vanligt modem. Det kostar alltså
oerhörda summor. Vi får många mail, det tror jag
även att Monica Green kan intyga. Folk hör av sig till
oss riksdagsledamöter och undrar: Varför är det så
höga taxor för ISDN-installation? Man behöver inte
åka långt utanför Stockholms innerstad för att tvingas
betala 20 000 för att få ISDN i sin bostad. Här borde,
tycker jag, regeringen ha kunnat göra något åt de här
höga taxorna tidigare.
Sedan tycker jag att när Lennart Daléus jämför
med järnvägen och säger att staten ska bestämma
teknik, då kan man erinra sig hur det ser ut i Europa
just nu. Det finns fyra olika spårvidder och femton
olika signalsystem. Det är alltså inte den s.k. markna-
den som har fixat detta utan det är staten, fast i olika
länder tillsammans. Jag tror att om staten låter bli att
välja teknik så ordnar marknaden det här på ett
mycket bra sätt.</pre><pre>Anf.  15  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Det är alltså varken marknaden eller
staten utan det är både-och. Det är både marknaden
och staten. Självklart är det så att staten måste ta ett
ansvar för stomnätet. Självklart är det så att staten
måste ta ett ansvar för glesbygden och för accessnä-
tet. Det är självklart så. Det har jag inte påstått att
man inte skulle göra. Men vad jag säger, och det tror
jag att de flesta är överens med mig om, är att vi
också måste vara öppna för teknikval. Även om opto-
kabel är den mest kända och bästa tekniken i dag,
observera: den mest kända och bästa tekniken i dag,
där delar jag Lennart Daléus uppfattning, måste man
också i många lägen kunna tänka sig annan teknik.
Det tror jag att alla är ganska överens om.
Men med detta har jag inte sagt att vi inte måste ta
ett ansvar från statens sida när det gäller glesbygden.
Det är både marknaden och staten. Det är också
kommunala operatörer. Det byggs ut. Det läggs ned
ofantligt mycket optokabel i dag överallt och dagli-
gen. Men marknaden kommer långt i från att räcka
till. Därför måste det till statlig verksamhet och statli-
ga medel. Detta är vi överens om, Lennart Daléus.
Men jag kan inte stå här och säga säkert, och det
kommer att bli svårt också för Lennart Daléus när
man ska göra upp budgeten att säga att nu ska vi
slänga in 70, 80, 90 miljarder för att snabbt bygga ut
detta. Vi bygger ut det väldigt snabbt, och vi ska öka
takten. Det lovar jag.
Jag skulle också uppskatta om Lennart Daléus och
jag, om jag nu får personifiera frågan, tillsammans
satte oss ned och tittade på hur en sådan här proposi-
tion skulle kunna se ut så att vi får en medverkan från
det kraftiga engagemang som Lennart Daléus visar i
den här frågan. Jag gillar det, om jag nu ska övergå
till den debatton som ni hade i den förra interpella-
tionsdebatten.</pre><pre>Anf.  16  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Först ska jag säga att det är hyggligt
av näringsministern att inbjuda mig att skriva propo-
sitionerna, men jag tror att jag passar i det här läget,
om jag får utrycka det så.
Det kan vara viktigt att klara ut den här ekono-
miska delen först, så att detta blir sagt. Näringsmi-
nistern känner till Telia, som ju kommer att säljas
utgår jag från. Jag utgår bara från detta. Telia kom-
mer att introduceras på börsen när läget är det riktiga
för att åstadkomma en folkaktie.
Se den nya tekniken i samband med försäljningen
av Telia! Ta resurser av den försäljningen för att
betala statsskulden, och lägg 60-70 miljarder till det
statliga engagemanget i denna infrastruktur! Det
behöver infrastrukturen. Det behöver landet.
Säg nu inte att staten ska ta ansvar för stomnätet,
som näringsministern säger! Stomnätet klarar sig nog.
Det handlar om accessnätet. Försök att förstå detta
nu! Det intressanta är att man når längst ut. Jag har
sett någonstans att näringsministern talar om bred-
band som två megabitar. Det är riktigt. Om man väl-
jer att resonera på det sättet väljer man bort detta med
att ta ansvar för tekniken. Jag talar, fru talman, själv-
fallet bara om tekniken i infrastrukturen. Att det har
uppstått problem därför att man inte lyckades sam-
ordna en sådan infrastruktur i andra sammanhang är
en sak.
Fru talman! Näringsministern säger att alla är
överens om att vi måste ha en valfrihet när det gäller
den här tekniken och att fiberoptik är en sak. Nej, fru
talman, alla är inte överens om det. Tvärtom är alla
överens om att fiberoptiken kommer förr eller senare.
Frågan är bara vem som tar ansvar för detta. Det är
ingen som tror på att de andra lösningarna har någon
räckvidd.
Näringsministern talar om glesbygden, möjligen
om landsbygden. Men det är slut med det nu, fru
talman. Det måste bli slut med talet. Nu måste han
göra någonting i denna fråga.</pre><pre>Anf.  17  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill än en gång påstå att vi i ett
kort perspektiv inte kommer att klara av att dra kabel
till accessnätet hur mycket vi än satsar. Det finns
annan teknik att välja. Men låt oss säga att det i hu-
vudsak handlar om optokabel även till accessnätet.
Jag försökte helt enkelt säga, och spetsa till de-
batten, att detta inte är möjligt på alla ställen i ett kort
perspektiv av ekonomiska skäl och kanske t.o.m. av
tekniska skäl. Men det handlar alltså både om mark-
naden och om statens ansvar. Som jag sade måste
staten kanske ta det största ansvaret just för att man i
glesbygden får möjlighet till bredband i accessnätet.
Det är vad jag uttryckte. Men vi har självfallet inget
stomnät. Då lär det inte hjälpa. I det avseendet har
staten också ett stort ansvar.
Jag hade inte tänkt mig att Lennart Daléus skulle
skriva propositionen. Jag sade att det vore bra om vi
kunde ha ett samarbete och få en diskussion om den.
Det hoppas jag att jag kan ha med flera partier här i
kammaren. Tack!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 1999/2000:79 om
situationen i Sverige</pre><pre>Anf.  18  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Olle Lindström har frågat mig vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att hela Sverige ska kun-
na leva vidare.
Olle Lindström har noterat att den ekonomiska ut-
vecklingen i Sverige för närvarande är positiv mätt på
många sätt, men han är samtidigt bekymrad över att
bruttonationalprodukten per person under 1998 var
den lägsta bland de nordiska länderna. Han pekar
också på att den goda ekonomiska utvecklingen är
ojämnt fördelad över landet och att detta riskerar att
leda till ökade regionala skillnader.
Vad först gäller den ekonomiska tillväxten i Sve-
rige så ser jag på den nuvarande utvecklingen med
tillförsikt. Bruttonationalprodukten beräknas således
enligt OECD:s senaste prognos öka väsentligt, med
3,9 % under år 1999 och med 3 % under år 2000.
Motsvarande ökning för alla länder i den europeiska
unionen beräknas bli lägre, 2,1 % respektive 2,8 %.
Till detta bidrar enligt min uppfattning regeringens
ekonomiska politik,  bl.a. dess näringslivsfrämjande
inslag, i betydande omfattning.
Vad beträffar den ekonomiska tillväxtens ojämna
fördelning över landet så är det en olycklig utveck-
ling. Ännu mer måste göras för att vi inte på sikt ska
mista den tradition av solidaritet och sammanhållning
som hittills präglat det svenska samhället. Jag vill i
detta sammanhang särskilt framhålla att det är av stor
positiv betydelse både för storstadsbor och för dem
som bor i andra delar av landet att den regionala ut-
vecklingen blir mer balanserad.
Regeringen gör också redan mycket för att påver-
ka utvecklingen:
Utbyggnad av infrastrukturen i form av järnvägar
och flygplatser samt en ökning av antalet högskole-
platser sker över hela landet.
Framgångsrika förhandlingar om ökade medel för
regionalpolitiska åtgärder från EG:s strukturfonder,
sammanlagt ca 10 miljarder kronor under perioden
2000-2006, har avslutats.
En regionalpolitisk utredning, med uppgift att
bl.a. utarbeta en strategi för framtida regional balans,
har tillsatts, och den ska redovisa sitt uppdrag efter
sommaren.
Regeringen avser också att under våren för riks-
dagen redogöra för sin syn på vikten av att bl.a. före-
tag i hela Sverige garanteras tillgång till infrastruktur
för modern informationsteknik till rimliga priser.
De regionala tillväxtavtalen innebär också i detta
sammanhang en viktig kraftsamling för ett bättre
utnyttjande av befintliga resurser.</pre><pre>Anf.  19  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Tack, näringsministern, för svaret på
min interpellation! Tyvärr är svaret allmänt hållet och
ger inget konkret svar på min fråga, men jag åter-
kommer till detta.
Först har jag en kommentar till de relativt hyggli-
ga prognossiffrorna när det gäller ökad tillväxt. Till
skillnad från näringsministern anser jag att det är den
totala avsaknaden av näringslivsfrämjande insatser
som är orsaken till att vår tillväxt inte är högre. Man
kan jämföra med USA t.ex. Sedan har vi faktiskt
hamnat efter de övriga nordiska länderna. Jag hoppas
att vi kan klättra upp på stegen.
Rubriken på Aftonbladets ledarsida den
29 december 1999 var: Sverige kantrar. Innehållet i
ledaren sammanfaller helt med min interpellation och
en uppfattning som jag har hävdat i denna kammaren
sedan årsskiftet 1995/1996. Aftonbladet skriver:
"Befolkningssiffrorna bekräftar vad alla redan vet:
Sverige är på väg att kantra. Det krävs speciella åt-
gärder för att hindra att de regionala klyftorna fort-
sätter att öka."
Folkmängden minskar i 16 av 21 län, i 203 av 289
kommuner. I Norrland ökar den något bara i Gävle
och Umeå. I resten av kommunerna minskar den.
Trots att vi blev 2 256 norrbottningar färre ökade
antalet arbetslösa med 2 000 personer från december
1998 till december 1999. Enligt länsarbetsnämndens
månadsrapport för december 1999 är 13 500 helt utan
arbete medan kvarstående arbetssökande är ca
31 000. Om man också skulle ta med dem som deltar
i kunskapslyftet blir siffrorna naturligtvis än värre.
Näringsministern! Varför blir det en så stor och
omfattande obalans mellan glesbygden och storstads-
områdena när det nu går så bra för Sverige och det
växer så att det knakar och hundratusentals nya jobb
skapas? Man har i vackra tal och också i regerings-
förklaringar sagt att hela Sverige ska leva. Det funge-
rar faktiskt inte på det sättet. Regeringens politik
leder faktiskt till en avveckling av glesbygden. Fram-
för allt Norrbottens inland har stora svårigheter.
Enligt min mening är den misslyckade regional-
politiken endast en liten del av problemet. Det är den
generella politiken som drabbar glesbygden väsentligt
hårdare än övriga delar av landet. Jag har några ex-
empel. Jag ska ta upp ett till att börja med. Det gäller
punktskatterna på energi och bränsle, som slår vä-
sentligt hårdare för företag, hushåll och enskilda
individer i glesbygden. Klimatet innebär ju att en
normalfamilj i Norrbotten förbrukar dubbelt så myck-
et energi som motsvarande familj i de södra delarna
av landet. Och de långa avstånden och bristen på
kollektivtrafik tvingar de allra flesta familjer att ha
två bilar med höga kostnader som följd. Nuvarande
regler för avdrag för arbetsresor är heller ingen hjälp.
Dessutom försämras driften och underhållet av väg-
nätet i Region Norr. Därmed utarmas glesbygden
ytterligare.
Eftersom punktskatterna har blivit en reglerings-
post i statskassan kan man faktiskt tala om en om-
vänd regionalpolitik. För företagen är avståndet till
marknaden för varu- och tjänsteproduktion ett stort
hinder och därmed också kostnaderna. Jag återkom-
mer till det senare.
Det räcker inte, näringsministern, att nu hänvisa
till strukturfonder, en utredning om regionalpolitiken
och tillväxtavtal. Nog måste väl näringsministern ha
någon uppfattning om vad man konkret måste göra åt
detta?</pre><pre>Anf.  20  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag börjar med påståendet att det går
sämre för Sverige än för övriga nordiska länder. En-
ligt OECD:s senaste prognos för bruttonationalpro-
duktens utveckling beräknas Sverige tillsammans
med Finland under åren 1999-2001 få en betydligt
bättre tillväxt än de övriga nordiska länderna.
Jag vill därtill säga att arbetslösheten i Finland är
betydligt högre än i Sverige. I november 1999 var den
10 % i Finland och i Sverige drygt 6 %. För att ta
Lapplands län, som ligger österut från Norrbotten, är
arbetslösheten där mer än dubbelt så hög som i Norr-
bottens län. Låt oss ta bort myten att det går sämre för
Sverige än för de övriga nordiska länderna.
När det gäller regionalpolitiken är det ganska
spännande att Olle Lindström själv säger att vi nu
måste satsa. Men han företräder ett parti som inte
brukar det som i riksdagsbehandlingarna är för regio-
nalpolitik. Moderaterna krävde för år 2000 en minsk-
ning i anslagsramen för regionalpolitiska åtgärder
med 250 miljoner kronor per år. Skulle det ha varit
bra för Norrbotten, för Västerbotten eller för något
annat län? Knappast.
Jag delar däremot uppfattningen att vi har pro-
blem med en oerhört stark tillväxt i storstadsområde-
na och en väldigt dålig tillväxt i exempelvis Norrbot-
ten. När det gäller Norrbotten handlar det väldigt
mycket om att det sker strukturella förändringar. De
stora basnäringarna som har sysselsatt väldigt många
människor tar till sig ny teknik och producerar allt-
mer. Man producerar dubbelt så mycket med ungefär
hälften så många som tidigare och får således stora
förändringar i produktionsprocessen. Det har varit
svårt att hänga med. Samtidigt har Norrbotten ut-
vecklats oerhört snabbt inom IT-området.
Vad jag kommer att göra i vår, förutom det jag här
har talat om när det gäller näringspolitiken, är att
väldigt tidigt förelägga en proposition om arbets-
marknaden. Mycket av den arbetslöshet vi kan se i
Norrbotten bottnar i att vi har alltför många långtids-
arbetslösa. Ungefär hälften av 10 000, 11 000 öppet
arbetslösa har varit arbetslösa i tre år och längre. Där
måste det till speciella åtgärder.
Det är väldigt olyckligt att vi har en minskning av
befolkningsutvecklingen i länen. Det bottnar i att
födelsetalen är väldigt låga. Det föds för få, och det
dör fler än det föds. Vi har också tidigare i detta land
haft en kraftig invandring. Inte minst har många
skogslän tagit emot dessa människor. I dag sker inte
det. Det är inte så att vi har en utflyttning där männi-
skor så att säga flyr länet. Det är tvärtom så att vi inte
har en sådan starkt inflyttning och så höga födelsetal
som vi hade tidigare.
Detta är lätt att säga, men det förbättrar inte situa-
tionen. Vi måste göra mer på det regionalpolitiska
området. Det kommer förslag i vår. Vi måste också
göra mer på det arbetsmarknadspolitiska området. Vi
måste där skilja ut storstädernas problem, som väldigt
mycket handlar om flaskhalsar. Det finns inte de
människor man söker. Samtidigt måste vi tillse att de
långtidsarbetslösa får en chans att komma tillbaka på
den öppna arbetsmarknaden. Det berör exempelvis
Norrbotten, Jämtland och Västernorrland mycket.</pre><pre>Anf.  21  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Vad gäller jämförelsen mellan Fin-
land och Sverige har det i vart fall ända fram till år
1998 gått bättre för Finland. Det har passerat oss när
det gäller BNP per capita. Sedan kan det hända att det
ändras under tiden framöver, och det vore i så fall
bra.
Det är inte så att moderaterna har sagt nej till re-
gionalpolitik. Däremot har vi velat ha en annan in-
gång i det hela. Vi har velat ha mer av generella in-
satser än direkta stöd som mer eller mindre har varit
konkurrenssnedvridande. Det har inte precis varit
någon lyckad regionalpolitik. Det kan finnas ett och
annat inslag som har varit bra. Men generellt sett har
den inte varit lyckad.
Det är klart att både inflyttningen och utflyttning-
en har förändrats under åren. Men av de 2 250 som
befolkningen minskade med i Norrbotten under förra
året berodde en stor del på utflyttning.
Jag vill återkomma till företagandet. En av Norr-
bottens framgångsrikaste företagare skrev för några
dagar sedan i en tidningsartikel: Samverkande negati-
va faktorer bidrar till en utveckling som i accelere-
rande riktning driver länet mot det fria fallet. Den
företagaren vågade inte investera ytterligare i Norr-
botten på grund av den osäkra och instabila närings-
politik som regeringen har bedrivit under de senare
åren. Löften om förändringar som inte fullföljs är
också en av orsakerna till det. Där försvann ett hund-
ratal jobb.
Det finns sådana exempel som man skulle kunna
räkna upp. Det är viktigt att skapa stabila förhållan-
den som räcker över tiden när investeringar ska göras
för företag oavsett om de finns i Norrbotten eller
någon annanstans. Men det är än mer känsligt i ett
glesbygdslän.
Det finns andra samverkande faktorer som också
påverkar hela utvecklingen. Vi kan ta yrkesfisket
utefter Norrlandskusten. Där fanns tidigare flera
hundra yrkesfiskare. Nu är det bara några stycken
kvar. Det beror på laxfiskeförbud och att man inte har
klarat av att bemästra sälstammen. Fisket är också en
yrkesgren som är på väg att avvecklas.
Man ser också skillnaden mellan finska och
svenska entreprenörer. Skillnaderna är stora när det
gäller ekonomin. Bränsle är billigare, och man har
inte någon grusskatt som vi har i Sverige. Den eko-
nomiska gränsen är flyttad några mil in i Sverige. Det
här påverkar naturligtvis också företagandet. Företa-
garna ser inte en utvecklingspotential på det sätt som
man skulle hoppats.
Alla dessa både små och stora faktorer samverkar.
Ta större kostnader när det gäller energi och bränsle.
Ta företagsamheten och övrigt. Det visar ändå att det
är sådana saker man måste ta itu med och göra nå-
gonting åt. Det är inte förtroendeskapande för nä-
ringslivet när man har ett antal samverkande faktorer.
Därför menar jag att man borde kunna få ett besked
av näringsministern just i dessa frågor. Hur ska nä-
ringsministern åstadkomma en förändring?</pre><pre>Anf.  22  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Åter till Finland, ljuset österut, enligt
interpellanten. Arbetslösheten i Lapplands län i norra
Finland, som ligger rätt österut från Norrbotten, är
dubbelt så hög som den i Norrbotten. Är det någon-
ting att glänsa över? Den öppna arbetslösheten i hela
Finland ligger på 10 %. Är det någonting att skryta
över?
Vi måste klara ut vad det är vi vill med vår eko-
nomiska politik. Jag vill inte påstå att arbetslösheten
har uppnått acceptabla nivåer i Sverige. Långtifrån.
Vi måste bli mycket bättre, inte minst om vi tar
skogslänen. Men det är ändå viktigt att slå fast detta.
Om nu vårt mål är att minska arbetslösheten och att
öka tillväxten kanske inte exemplen från Finland är
de bästa.
Om vi tar Norrbotten, vårt län, kan vi konstatera
att det har hänt väldigt mycket de senaste åren. Det
etableras dagligen nya företag inom IT, och det etab-
leras en hel del andra företag som sysslar med handel.
Men vi har inte riktigt hunnit med att möta den starka
omstrukturering som sker inom de gamla basnäring-
arna. Det kommer att ta tid, och mer måste göras.
Här får vi nu ungefär 250 miljoner, och med med-
finansiering nästan 500 miljoner, per år att hantera för
att få en bättre tillväxt i Norrbotten. Dessa pengar har
regeringen förhandlat fram i EU. Men nu handlar det
väldigt mycket om oss själva. Detta gäller självklart
också Jämtland och Västernorrland.
Jag menar att det finns stora förutsättningar, men
mer måste göras. Vi måste framför allt få fler företag
som flyttar in. Det finns stora förutsättningar för det.
Det finns en infrastruktur när det gäller t.ex. IT i
Norrbotten som få län kan visa upp. Med infrastruk-
tur menar jag också kunskap. Vi måste också se till
att människor flyttar in till Norrbotten och att ungdo-
mar inte lämnar länet.
Jag är inte så pessimistisk. Men det kommer att
krävas stora insatser från regeringen, från denna
kammare och inte minst från norrbottningarna själva.</pre><pre>Anf.  23  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Det är klart att det krävs insatser från
alla håll och kanter. Men om det är någon som måste
hålla i rodret och gå före är det väl regeringen.
Jag delar uppfattningen att Finland har högre ar-
betslöshet. Vi har ju också hög arbetslöshet om man
räknar in alla som är föremål för olika typer av insat-
ser. Men det var ju framför allt konkurrenskraften
som jag talade om, och Finland har en bättre konkur-
renskraft. Under 1997 och 1998 har Finland gått
väldigt starkt framåt, medan det inte gick lika bra för
oss. Om det sedan blir bättre, ska vi alla vara glada
över det.
Etableringen av IT-företag i Norrbotten är jät-
tebra. Det finns ett antal företag som har goda fram-
tidsmöjligheter. Det tycker jag är bra. Men det är
fortfarande bara en del av de möjligheter som skulle
kunna finnas. När företagen i Norrbotten har uppfatt-
ningen att det inte är nog stabilt - det är instabilt i
stället - när det gäller förutsättningarna för att driva
företag, blir man som politiker orolig över utveck-
lingen. Om de har den uppfattningen förstår man ju
att problemen finns och att man måste göra någonting
åt dem.
Jag såg i dagens tidning att det nu blir förseningar
när det gäller strukturfonderna. Vi vet också att be-
slutsgruppen inte är tillsatt ännu. Under år 2000 lär
det väl knappast bli några pengar från strukturfonder-
na, vad jag kan förstå. Därför menar jag att det är
viktigt att regeringen sätter in insatser redan nu.</pre><pre>Anf.  24  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig börja med att ta upp EU-
fonderna. Där lyckades vi bättre den här gången än
förra gången därför att vi inte gav oss. Förhandling-
arna drog ut väldigt långt i tid. För oss var det vikti-
gast att uppnå de nivåer som vi har eftersträvat och nu
fått. Det har gjort att det tog längre tid. Det gör också
att vi kommer att skjuta på utbetalningarna, men de
kommer. Detta var viktigare för oss. Vi hade kunnat
göra upp tidigare och fått det att fungera tidsmässigt,
men då hade vi med all sannolikhet också fått mindre
pengar. För oss var det viktigt att få upp nivåerna.
Låt mig sedan återgå till frågan om regionalpoliti-
ken. Moderaterna tycker illa om den socialdemokra-
tiska regionalpolitiken samtidigt som de vill pruta på
anslagsramen för regionalpolitiska åtgärder för år
2000 med 250 miljoner kronor. Det låter inte så bra.
Jag har här och nu presenterat en hel del åtgärder som
måste vidtas. Jag har därtill tagit upp frågan om att
arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der måste hanteras på ett annat sätt i Norrbotten och
dess kommuner än vad man exempelvis gör i storstä-
derna.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 1999/2000:103 om
kärnkraftsavvecklingen</pre><pre>Anf.  25  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Ola Karlsson har frågat mig på vilka
grunder regeringen har fattat beslut om en förtida
avveckling av Barsebäck, hur kostnaderna för av-
vecklingen ska finansieras, om jag avser att föreslå
någon kompensation för dem som tvingas till arbets-
löshet till följd av regeringens energipolitik och om
jag är beredd att ompröva den förtida kärnkraftsav-
vecklingen och i stället utnyttja befintliga miljövänli-
ga kraftverk.
Fru talman! Om de förväntade effekterna av rege-
ringens beslut att stänga Barsebäck 1 skulle leda till
de negativa effekter som antyds i Ola Karlssons frå-
gor, skulle hans frågor ha varit mer än berättigade.
Men så är det naturligtvis inte. Till allra största delen
är det inte effekter av själva kärnkraftsavvecklingen
utan effekter av mycket stora elprishöjningar som han
beskriver. Regeringen accepterar emellertid inte om-
fattande elprishöjningar som en följd av kärn-
kraftsavvecklingen. Detta framgår klart av regering-
ens proposition om en uthållig energiförsörjning och
av de politiska överenskommelser som ligger bakom
den gällande energipolitiken. Det är faktiskt så att
riksdagen redan 1980, strax efter folkomröstningen,
uttalade att "kärnkraften skall avvecklas i den takt
som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk
kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd".
Det finns naturligtvis olika bedömningar av vilken
takt som är möjlig. Men det kan knappast ha undgått
Ola Karlsson att den strategi för kärnkraftsavveck-
lingen som lades fast i den nyss nämnda propositio-
nen innebär att något slutår för avvecklingen av den
sista reaktorn inte längre anges. Detta är just uttryck
för vår fasta föresats att aldrig hamna i ett läge där en
planerad kärnkraftsavveckling leder till oacceptabla
effekter för sysselsättning, välfärd och miljö. Tvärtom
är den omställning av landets energisystem som
kärnkraftsavvecklingen är en del av, avsedd att ge oss
ett långsiktigt hållbart energisystem som ger oss möj-
ligheter att upprätthålla sysselsättning och välfärd
även i framtiden.
När det gäller Ola Karlssons fråga om vad jag av-
ser att göra åt den arbetslöshet som blir en följd av
regeringens energipolitik är svaret alltså att någon
sådan arbetslöshet inte ska tillåtas uppstå. Ett starkt
bidragande skäl till beslutet att nu inleda kärn-
kraftsavvecklingen är att därigenom vinna en längre
total tidsperiod för hela omställningen.
När det sedan gäller frågorna om kostnaderna för
avvecklingen och hur de ska finansieras, avser rege-
ringen att i en proposition i nästa månad för riksda-
gens godkännande redovisa det avtal om ersättning
till Barsebäcks ägare som nu har förhandlats fram. I
det sammanhanget och i vårens förslag om tilläggs-
budget kommer de ekonomiska detaljerna kring av-
vecklingen att bli väl belysta.</pre><pre>Anf.  26  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag ska börja med att tacka för svaret,
om man nu ska kalla det för ett svar. Det är i alla fall
inte särskilt utförligt.
I min interpellation tar jag upp ett antal negativa
konsekvenser och kostnader som drabbar skattebeta-
larna, industrin, hushållen och miljön. Näringsminis-
tern väljer att säga att detta i stort sett enbart handlar
om stora elprishöjningar. Men så är det ju inte.
Effekterna för skattebetalarna handlar om utläg-
gen till Sydkraft för avvecklingskostnaden. Effekter-
na för hushållen handlar om kostnader till följd av
omställningsprogrammet. Näringsministern vill i
praktiken tvinga hushållen att ändra sin energiförsörj-
ning och tvinga fram mycket dyrbara investeringar i
olika nya system. Det handlar om miljardbelopp för
hushållen.
De negativa effekterna på miljön handlar om 4
miljoner ton koldioxid för att ersätta bara den första
reaktorn i Barsebäck med kolkraft samt 2 000 ton
vardera av kväveoxider och svaveloxider för att er-
sätta bara den första reaktorn i Barsebäck.
Däremot är effekten för industrin och jobben
kopplad till elpriset. Där är statsrådets svar: Rege-
ringen accepterar emellertid inte omfattande elpris-
höjningar. Då kan man, som i katekesen, ställa frå-
gan: Vad är det? Vad menar statsrådet med sitt svar?
Det kan inte gälla hushållen, som får vidkännas
mycket höga elprishöjningar genom höga elskatter.
Det kan inte gälla den del av industrin som drabbas
av höjda produktionsskatter på kärnkraften.
Normal ekonomisk teori säger att om man mins-
kar utbudet på en marknad och efterfrågan samtidigt
ökar leder detta till höjda priser. Men vad är det för
ekonomisk teori som gör att regeringen inte accepte-
rar detta? Vad menar statsrådet? Vad innebär statsrå-
dets svar?
Sedan gällde det kostnaderna över statsbudgeten.
Vi vet att staten i år kommer att betala ut 660 miljo-
ner kronor för att ersätta stängningen av Barsebäck 1,
170 miljoner kronor för singeldriftstillägg och 228
miljoner kronor för avställningskostnader m.m. San-
nolikt blir det också ytterligare 32 miljoner kronor i
kostnader som hänför sig till fjolåret. Jag menar att
det är nonchalant mot riksdagen att så här en månad
in på budgetåret inte kunna redovisa detta för riksda-
gen, det budgetår som pengarna faktiskt ska betalas
ut. Det rör sig om 40 % av de totala utgifterna inom
utgiftsområdet.
Jag menar att statsrådet borde ge ett besked - dels
om vad han menar med att regeringen inte accepterar
elprishöjningar, dels om hur kostnaderna ska betalas.</pre><pre>Anf.  27  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! De allvarliga regionala och andra
problem som Ola Karlsson beskriver i sin interpella-
tion skulle alltså inte bero på stängningen av en re-
aktor i Barsebäck i sig utan på de elprishöjningar som
han förutsätter att stängningen kommer att medföra.
Men det är just här som Ola Karlsson gör ett felaktigt
hopp i sitt resonemang. Det är nämligen inte alls
självklart att denna stängning medför elprishöjningar.
På dagens starkt konkurrensutsatta elmarknad be-
stäms elpriserna av tillgång och efterfrågan i hela
Norden. Som Ola Karlsson mycket väl känner till har
priserna efter avregleringen på de nordiska markna-
derna kraftigt sjunkit. Även om Barsebäck 1 hade en
avsevärd produktionskapacitet på 600 megawatt var
denna inte särskilt stor sett till hela den nordiska
elmarknaden, där enbart Sverige har en total elpro-
duktionskapacitet på mer än 25 000 megawatt. Visst
finns det tekniska begränsningar av olika slag, men
redan dessa siffror belyser att en stängning av Barse-
bäck 1 knappast kan få någon avsevärd inverkan på
elprisnivån i Norden. Meteorologin, dvs. hur mycket
nederbörd vi får i de norska och svenska fjällen samt
hur kall vintern blir, har väsentligt - väsentligt -
större betydelse för våra elpriser än att vi har stängt
av Barsebäck 1.
Sedan är det så, med respekt för denna kammare,
att denna kammare har beslutat att vi ska växla om
från kärnkraftsproducerad el till annat. Det vi har
gjort beror på att vi vill göra i ett långt perspektiv. Vi
har alltså tagit bort det s.k. stoppdatumet, år 2010.
Det har vi gjort för att kunna balansera med syssel-
sättning och med välfärd, för att nu ta till dessa ord,
där energin och energiproduktionen har en väldigt
stor betydelse. Detta är gjort med respekt för denna
kammare och för den folkomröstning vi har haft. Det
tycker jag ändå är viktigt att få säga.
Man skulle kunna vara lite lustig, även om man
inte ska vara det i så här allvarliga sammanhang:
Sedan vi stängde Barsebäck 1 har sysselsättningen
ökat. Det har självklart inte att göra med att vi stäng-
de Barsebäck 1, men jag säger det som ett litet skämt.
Om man tittar på sysselsättningsutvecklingen efter
det att vi stängde Barsebäck 1 ser man att sysselsätt-
ningen har ökat. Ta nu detta som ett skämt och inte
som ett allvarligt inlägg, för det är det icke! Men det
där med samband kan vara lite svårt ibland.</pre><pre>Anf.  28  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Det är alldeles korrekt som statsrådet
säger: Det är tillgång och efterfrågan i hela Norden
som bestämmer elpriserna - och miljökonsekvenser-
na, effekten och valet av produktionskapacitet i de
olika länderna. Det innebär att om man kopplar bort
säker och miljövänlig svensk kärnkraft så ska den
ersättas av något annat. Det blir i normalfallet dansk
och tysk kolkraft. Nu, i mitten av december, importe-
rade vi även från Ryssland, sannolikt rysk kärnkraft-
sel från osäkra ryska kärnkraftverk. Det är resultatet
av Björn Rosengrens och regeringens energipolitik:
På den avreglerade elmarknaden kommer svensk,
säker kärnkraft att ersättas med miljöbelastande,
farlig och osäker annan produktion, framför allt
kolkraft och i viss mån rysk kärnkraft.
Sedan är det ju så: Minskar tillgången samtidigt
som efterfrågan ökar, såsom vi har sett - vi ser nu en
ökad efterfrågan på el i hela Norden - kommer elpri-
set att drivas upp.
Socialdemokraternas energipolitiske talesman sa-
de här i riksdagen strax före jul att man tänker gå
vidare med att stänga även Barsebäck 2. Ytterligare
600 megawatt ska kopplas bort. 1 200 megawatt, på
en total produktionskapacitet på 25 000 megawatt,
betyder ganska mycket när vi, som vi gjorde i mitten
av december i fjol, kör med nästan maximal effekt,
lite drygt 24 000 megawatts produktion.
Jag skulle alltså än en gång vilja fråga statsrådet:
Vad ska regeringen göra om elpriset trots allt, trots
regeringens besked här, stiger? Vad innebär det att
statsrådet och regeringen inte accepterar elprishöj-
ningar? Detta gäller ju uppenbarligen inte hushållen,
som får höga elprisskatter, och inte heller industrin i
den mån den drabbas av produktionsskatter.
Svensk energipolitik har det gångna året handlat
om att avveckla Barsebäck för en beräknad kostnad
på 5,7 miljarder och sedan ytterligare någonstans runt
4 miljarder för B 2:an. Man fortsätter alltså omställ-
ningsprogrammet med utgifter på i runda slängar 9
miljarder för att göra det möjligt att avveckla den
svenska kärnkraften. Samtidigt köper det helstatliga
bolaget Vattenfall andelar i tysk kärnkraft som över-
stiger produktionen i Barsebäck. För detta betalar
man 7 ½ miljard kronor - en gigantisk förlustaffär,
har det visat sig. Anser statsrådet att detta är en för-
nuftig användning av medborgarnas pengar?</pre><pre>Anf.  29  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig först konstatera att genom
den avreglering som vi har gjort och den marknad
som vi har i Norden har elpriserna sjunkit kraftigt,
både för industrin och för hushållen. Därmed kan vi
säga att vi har varit framgångsrika.
När vi nu enligt den folkomröstning som har ge-
nomförts och enligt riksdagsbeslutet stänger en reak-
tor så gör vi det under en tid då det är bäst ekono-
miskt att göra det.
Sedan kan man säga att på dagens konkurrensut-
satta nordiska elmarknad så är det mycket svårt att
förutse vilka justeringar av kraftflödena som kan
uppstå som en följd av stängningen av Barsebäck.
Och det kan naturligtvis leda till en tillfällig ökning
av fossilbränslebaserad kraft från Danmark eller i ett
annat läge ökad import av norsk vattenkraft. Men vi
vet att sådana förändringar inte blir särskilt stora helt
enkelt därför att Barsebäcks andel av den totala el-
produktionen på den nordiska elmarknaden inte var
särskilt stor.
Men jag vill verkligen betona att vi naturligtvis
arbetar hårt för att få bort all elproduktion med dåliga
miljöprestanda från den europeiska - observera att
jag säger den europeiska - elmarknaden. Och detta är
ett generellt problem för den gemensamma elmarkna-
den inom EU, dvs. att konkurrensen snedvrids mellan
kraftproducenter med mycket olika reningsgrader och
därmed olika kostnadsnivåer. Och självklart har vi
länge också varit bekymrade över de miljömässiga
problem som uppstår när smutsigare elproduktion är
prismässigt attraktiv för svenska köpare. Vi ser därför
med tillfredsställelse att Danmark nu påbörjar en
avveckling av sina äldre kolkraftverk med dålig re-
ning, och vi driver inom EU frågan om att de kom-
mande nya medlemsländerna måste uppfylla högt
ställda miljökrav i sin elproduktion. Detta är än en
gång ett europeiskt problem. Det är inte bara ett nor-
diskt problem. Men jag vill åter säga att Barsebäcks
andel är så liten av det som vi eventuellt behöver
köpa upp för det bortfall som vi får på den nordiska
marknaden.</pre><pre>Anf.  30  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Industrin har sett sänkta elpriser efter
att avregleringen inleddes efter ett år av vånda från
den socialdemokratiska regeringen som sköt upp
reformen. Men hushållen har fått höjda elpriser därför
att de också måste betala elskatt, vilken har höjts
kraftigt under den här perioden. Dessutom måste de
betala moms på elskatten och därmed en högre moms
än tidigare. Produktionsskatten på kärnkraft har höjts,
och ändå talar statsrådet om att regeringen inte ac-
cepterar omfattande elprishöjningar. Det är inte sant,
vilket ju erfarenheten visar.
På en avreglerad marknad inom Norden kommer
vattenkraften att köras normalt för fullt. Sedan ligger
kärnkraften över med baslast. Sedan kommer vatten-
kraften i den mån som den är effektreglerande. Och
sist kommer de fossila bränslena. Det innebär per
definition att en stängning av kärnkraftverk kommer
att ersättas med ökad fossileldning.
Även om statsrådet tycker att Barsebäcks andel är
liten så innebär en stängning av Barsebäck ytterligare
8 miljoner ton koldioxid för båda reaktorerna och
4 000 ton kväveoxider och lika mycket ytterligare
svaveloxider bara för att ersätta Barsebäcks reaktorer
med kolkraft eller fossila bränslen. Jag menar att
dessa effekter är oacceptabla.</pre><pre>Anf.  31  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Med den ytterligare avreglering som
nu sker på elmarknaden kommer priserna på el för
hushållen att sjunka, bl.a. på grund av att vi nu tar
bort kravet på mätare. Vi ser det redan nu. Vi har
också alltför höga nätkostnader, vilket vi också ser
över för att se till att också dessa sjunker. Det kom-
mer, trots att vi har höjt skatten på el, att leda till att
hushållen kommer att få lägre priser på el.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 1999/2000:104 om
elförsörjningen i södra Sverige</pre><pre>Anf.  32  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Ola Karlsson har frågat mig om rege-
ringen är beredd att ompröva stängningen av Barse-
bäck eller att vidta andra åtgärder för att säkra till-
gången till el i södra Sverige samt vilka åtgärder jag
avser att vidta för att klargöra ansvaret för höglastka-
pacitet.
Den planenliga stängningen av Barsebäck innebär att
tillgänglig effekt i södra Sverige minskar med 600
megawatt. Detta är enbart en femtedel av den totala
avställda produktionskapaciteten. Det finns alltså bara
en svag koppling mellan stängningen av Barsebäck 1
och de problem för elförsörjningen som Ola Karlsson
tar upp. Därför koncentrerar jag mig på huvudfrågan.
På den integrerade nordiska elmarknaden utnyttjas
våra gemensamma produktionsresurser effektivare.
Det gör att behovet av reservkapacitet minskar. De
produktionsanläggningar som avvecklats eller lagts i
malpåse är i första hand oljeeldade kraftverk som på
grund av sina höga driftskostnader utnyttjats endast
vid höglastsituationer, dvs. i många fall några enstaka
timmar per år. Regeringen har noga följt utvecklingen
och har också haft överläggningar med företrädare för
branschen. I det sammanhanget har det blivit tydligt
att det finns ett behov av att utveckla nya marknads-
instrument som ger tillräckligt starka ekonomiska
incitament att hålla effektreserver för höglastsituatio-
ner.
I regleringsbrevet för 2000 till Affärsverket
svenska kraftnät har regeringen specificerat affärs-
verkets ansvar vad gäller tillgången på el vid höglast i
det svenska elsystemet. Två nya mål har införts för
verksamheten. För det första ska Svenska kraftnät
bevaka tillgången på höglastkapacitet i det svenska
elsystemet och förmedla relevant information till
marknadens aktörer. För det andra ska Svenska kraft-
nät utveckla marknadsinstrument som kan bidra till
att säkra tillgången på effekt vid toppbelastning. Re-
sultatet av detta arbete ska rapporteras till regeringen
senast den 15 augusti år 2000.
Som beredskapsmyndighet har Svenska kraftnät
också ett ansvar för delfunktionen Elförsörjning inom
funktionen Energiförsörjning. De åtgärder som vidtas
för att elförsörjningen ska kunna upprätthållas och
återupprättas i krig har också en positiv effekt på den
fredstida beredskapen. När det gäller elförsörjningen
under den kommande vintern arbetar Svenska kraft-
nät intensivt med att finna praktiska lösningar som
kan förbättra försörjningstryggheten. Bl.a. har Svens-
ka kraftnät tecknat avtal med ferrolegeringsföretaget
Vargön Alloys AB om att vid behov kunna reducera
eller koppla bort företagets elförbrukning.
Jag vill avslutningsvis betona att uppdraget till
Svenska kraftnät är mycket betydelsefullt för elmark-
nadens fortsatta utveckling. Självklart måste försörj-
ningstryggheten säkras, men detta måste i första hand
ske på marknadsmässiga villkor.</pre><pre>Anf.  33  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag ska börja med att tacka för svaret.
Jag vill också instämma i näringsministerns svar när
han säger att försörjningstryggheten och effektbalan-
sen i första hand ska säkras på marknadsmässiga
villkor.
Jag vill också konstatera att sådana marknadsmäs-
siga villkor inte får leda till att det hindrar en effektiv
handel och konkurrens mellan aktörerna på elmark-
naden. Det kan finnas sådana risker om man konstru-
erar systemen fel.
Sedan vill jag konstatera att en mycket stor del av
den bortkoppling av reservkraftverk som skett har
skett av politiska skäl, av politiskt betingade kostna-
der.
Produktionen i de svenska hyggligt renade verken
är avsevärt mycket dyrare än produktion i praktiskt
taget orenade kolkraftverk i Danmark och Tyskland.
Då leder de skatteregler vi har till att produktionen
flyttar utomlands. Vi får en svart skatteväxling -
jobben flyttar ut och skiten från kolkraftverken flyttar
in.
Den andra delorsaken till effektminskningen är
stängningen vid Barsebäck i fjol beträffande första
blocket om 600 megawatt. Nästa år ska man ta nästa
block om 600 megawatt.
Statsrådet sade i debatten tidigare att det här inte
är så mycket. Jag menar att 1 200 megawatt är myck-
et i den situation som Sverige i dag befinner sig i.
Den 15-16 december i fjol producerades ungefär
24 100 megawatt. Jag menar att Sydsverige i dagens
situation lever oacceptabelt nära marginalen.
Statsrådet konstaterar i sitt svar att det här kan
man lösa genom bortkoppling av olika industrier. Om
jag på eftermiddagen räknade rätt har Vargön Alloys
AB ett effektbehov av ungefär 100 megawatt. Det
innebär att man i en höglastsituation, för att klara vad
Barsebäcks första reaktor hade tillfört, skulle behöva
stänga sex sådana verk som Vargön Alloys.
Är statsrådet tillfreds med dagens situation, med
mycket små marginaler?
I mitten av december i fjol importerade vi el från
alla tänkbara håll - från Danmark, från Norge via alla
kablarna och från Finland och därmed indirekt från
Ryssland. Tysklandskabeln var skadad och Polenka-
beln var inte i drift. Det visar att vi ligger farligt nära
marginalen.
Jag skulle också vilja fråga statsrådet om det pris
man får betala för stängningar av industrier som Var-
gön Alloys och av viktiga samhällsfunktioner är rim-
ligt för att kunna klara kärnkraftsavvecklingen.</pre><pre>Anf.  34  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig först uppehålla mig kring
Ryssland. Viss begränsad elexport sker från Ryssland
till Finland. Större delen av Sveriges elexport, som
1999 var 7,5 terawatt, går till Finland. Att då påstå att
vi i Sverige importerar rysk kraft är milt sagt ganska
överdrivet.
Sedan är det, fru talman, korrekt att det vid maxi-
malt effektbehov i Syd- och Mellansverige i dagslä-
get uppstår en brist på 800 megawatt. Då har hänsyn
tagits till begränsningar i överföringskapaciteten,
samtidigt som möjlighet till import inkluderas. En
sådan brist innebär dock inte att roterande bortkopp-
ling måste utnyttjas. I stället utnyttjas i första hand
tillgängliga störningsreserver. Det är först om en
större störning inträffar samtidigt som efterfrågan
ligger på maximal nivå som det kan bli aktuellt med
roterande bortkoppling. Den sannolikheten får dock
anses som mycket låg. Roterande bortkoppling är
självklart ingen lämplig metod för att klara elförsörj-
ningen, utan den utgör en naturlig del av vår bered-
skapsplanering.
Nästa vinter kommer förstärkningen av Alvesta-
Hemsjö-ledningen och idrifttagandet av Polenkabeln
också att avsevärt ha förbättrat situationen. På frågan
till mig om jag känner mig orolig kan jag svara att jag
faktiskt inte känner mig så orolig, utan jag känner
mig ganska nöjd med den här situation. Men det in-
nebär inte att jag nonchalerar den. Här bör man vara
observant. Jag är dock, som sagt, nöjd med situatio-
nen.</pre><pre>Anf.  35  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag hoppas att jag inte senare i januari
eller i februari - den period under året då vi normalt
har de svåraste och största påfrestningarna på elsys-
temet - får anledning att påminna statsrådet om för-
nöjdheten.
I mitten av december i fjol, den 15-16 december,
var det 10-15 grader kallt i en stor del av landet. Det
var inte extremt kallt och det var inte kallt extremt
länge. Ändå producerade vi 24 000 megawatt och
importerade samtidigt från alla tänkbara håll. Vi im-
porterade också indirekt rysk el. Finland kunde självt
inte klara importbehovet för oss utan var tvunget att i
sin tur importera från Ryssland - i normalfallet kärn-
kraftsel, i närheten av St Petersburg.
Jag menar att detta visar att vi lever mycket farligt
nära marginalen. I en situation med 15 grader kallt i
en stor del av Norden lever vi mycket farligt nära
marginalen. Om ett kärnkraftverk eller ett annat
kraftverk då av säkerhetsskäl eller andra skäl måste
koppla bort blir det stora brister för elsystemet och
dess möjligheter att fungera. Jag menar att roterande
bortkoppling inte borde vara det som vi behöver ta
till. I stället borde vi återstarta vid det säkra verket
Barsebäck. Jag tycker inte att vi ska utsätta det svens-
ka samhället för de risker som osäkerhet i delsystemet
medför, särskilt som vi i ett alltmer datoriserat sam-
hälle ställer högre och högre krav på elkvaliteten.
Även om statsrådet är nöjd borde han känna en
betydande oro mot bakgrund av den trasiga Tysk-
landskabeln och de mycket små reserverna, framför
allt i södra Sverige.</pre><pre>Anf.  36  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Marknaden får den säkerhet den vill
ha. Är det så att marknaden vill betala ett högre pris
får man den säkerheten. Nu försöker vi hitta en balans
mellan kostnader och säkerhet och jag tycker att vi
ligger på en bra balans vad gäller det förhållandet.
Sedan tycker jag att det är lite magstarkt att stå
här i kammaren - det är visserligen få som lyssnar
men ändå - och säga att vi nu ska sätta fart på Barse-
bäck 1 igen. Denna riksdag, denna kammare, och en
folkomröstning har ju beslutat att vi successivt ska
byta kärnkraftsproducerad el mot annan producerad
el. Vi har nu släckt ettan och det har vi gjort under
den mest gynnsamma perioden, både sett till miljön
och, inte minst, sett till kostnadsaspekten för hushåll
och för industrin. Ha respekt för kammarens beslut!</pre><pre>Anf.  37  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag konstaterar att riksdagsmajorite-
ten liksom regeringen tycker att det är värt att lägga
ut miljardbelopp på att stänga de svenska kärnkraft-
verken och att en av effekterna av stängningen blir en
oacceptabel höjning av risknivån i elförsörjningen i
framför allt Sydsverige där vi riskerar att stå inför
situationen att vi tvingas koppla bort viktiga industri-
er och viktiga samhällsområden. Jag menar att vi inte
borde behöva betala det priset. Den energipolitik som
riksdagen har tagit beslut om är skadlig för landet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 1999/2000:105 om
Leaderprogrammet</pre><pre>Anf.  38  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Åke Sandström har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att även i norra
Sverige säkerställa fortsatt arbete inom ramen för
gemenskapsinitiativet Leader.
Jag är helt överens med Åke Sandström om att det
nytänkande och det nya arbetssätt som är känneteck-
nande för gemenskapsinitiativet Leader ska fortsätta
även i norra Sverige. Det kan också ske inom mål 1-
programmens ekonomiska ram.
I norra Sverige har beslutet att koncentrera Leader
till de mellersta och södra delarna av landet mötts av
en orkan av protester. Det har hetat att regeringen
berövat landsbygden i Norrland möjlighet att överle-
va. Enligt min uppfattning är detta utan proportioner.
Mål 1-området får genom regeringens framgångsrika
förhandling med EU uppåt en miljard per år i struk-
turstöd från EU.
För det första är inte Leaderprogrammet något
stort program, även om det är viktigt. Under inneva-
rande programperiod uppgår Leaderprojektens om-
fattning i de norra delarna av Sverige till 35 miljoner
kronor. Jämfört med de resurser som EU satsar totalt
inom mål 1 - 6 miljarder kronor - är det faktiskt inte
mycket pengar.
För det andra måste regeringen ta hänsyn till ut-
vecklingen i hela landet. Det finns skäl för regeringen
att stödja en bra utveckling också i delar av landet
som inte får den kraftiga ökning av de regionalpoli-
tiska resurserna som är fallet i mål 1.
För det tredje finns det möjlighet att stärka lands-
bygdens utveckling även inom mål 1-programmens
ram, vilket regionerna i området också planerar att
göra. Genom att arbeta på ett liknande sätt som inom
de nuvarande Leaderprogrammen kan de synsätt som
i dag finns där få genomslag också inom verksamhe-
ten i det nya mål 1. På detta sätt kan Leadermetoden
kanske t.o.m. få större spridning, omfattning och
genomslag än tidigare.</pre><pre>Anf.  39  ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Tack, näringsministern, för svaret!
Det är i dag precis två månader sedan jag ställde
frågan, och det känns lite avslaget. Men frågan har
kanske varit svår, eller hör det möjligen till vår ar-
betsordning att det har tagit så lång tid.
Låt mig först säga att vi från vår sida inte har bi-
dragit till de övertoner som näringsministern har
beskrivit i svaret. Det är ändå väldigt många som har
hört av sig.
Tyvärr har jag inte fått något svar på min fråga.
Jag vill inte förlänga dagen, risken är att det blir en
teknisk diskussion, men jag vill ändå försöka reda ut
vissa saker som har med denna frågeställning att
göra. Det kan bero på missförstånd att jag inte har fått
svar på frågan.
För det första har det inte godtagits av den regio-
nala kommittén inom EU att vissa områden i ett land
utesluts. Jag undrar om näringsministern har fått
någon reaktion från EU-kommissionen på den punk-
ten.
För det andra har andra medlemsländer fattat lik-
nande beslut.
Vi ska också vara ärliga och säga att det bara är
9 % av medlen i mål 1 som går till landsbygdsut-
veckling. Att då jämföra beloppen med varandra är
inte riktigt konsekvent. Det är alltså helt otillräckligt
för att täcka även Leaderprojekt. Om man, som nä-
ringsministern säger, ska kunna jobba på samma sätt
kan man inte täcka kostnaderna med pengar från de 9
procenten, för då finns det inga medel kvar för övrig
landsbygdsutveckling. Det har handläggare både på
myndigheter och i projekt bekräftat. Hur ska den
frågan då lösas? Det är inte så enkelt.
EU-kommissionens riktlinjer säger att samtliga
landsbygdsområden ska kunna ta del av gemenskap-
sinitiativet Leader-plus. Medlemsländerna får endast
begränsa Leader-plus till vissa landsbygdsområden
om detta kan motiveras på grundval av kriterier vid
direkt koppling till målen för landsbygdsutvecklings-
politik. Det är viktigt i många sammanhang att följa
EU:s regler. Vi har i näringsutskottet tampats med
frågan om sänkning av arbetsgivaravgifter i inlandet,
och det har varit svårt, därför att EU har andats om att
det inte skulle vara möjligt. Och då har vi följt det
väldigt väl. I den här frågan tror jag inte att vi har
varit lika fogliga.
Huvudfrågan är, utan att vi dränker oss i tekniska
funderingar: Vilken är den särskilda motiveringen
från Sverige som medlemsland för att vidta den här
åtgärden? Jag tror mig veta att det här synsättet var-
ken på ett hållbart sätt kan motiveras med att det blev
för lite pengar inom Leader-plus eller att det blev för
lite pengar inom Landsbygdsutvecklingsprogrammet
till utvecklingen i södra Sverige. Huvudfrågan jag
gärna vill ha svar på från näringsministern är: Vad är
motivet till ställningstagandet?
Utgångspunkten är, som man också säger i kom-
missionen, att Leader-plus ska stödja vissa utpekade
landsbygdsområden som ska utses i en öppen tävlan.
Det kan inte ske då man undantar två tredjedelar av
Sverige från den möjligheten.
Ytterligare en punkt gäller att jämförelsen av till-
gängliga medel är lite haltande. Det är, som jag har
sagt, 9 % av medlen till mål 1 som får användas till
landsbygdsutveckling. Den föregående jämförelsen,
som gällde Leaderprogrammet inom mål 6, kan jag
återkomma till.</pre><pre>Anf.  40  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Får jag bara säga att vi ännu inte har
fått någon reaktion på att vi kan undanta Norrland.
Men processen har heller inte gått så långt. Jag vill
gardera mig där. Men ännu har vi inte fått någon
reaktion på detta.
I det förslag till mål 1-program för norra Norrland
och södra skogslänsregionen som regeringen över-
lämnade till EU-kommissionen i november 1999 har
regionen angivit flera insatsområden inom vilka Lea-
derliknande arbetssätt kan tillämpas. Det gäller fram-
för allt insatsområdena landsbygdsutveckling samt
natur, kultur och livsmiljö. Strukturfondernas beräk-
nade delfinansiering uppgår för dessa åtgärder till
närmare 600 miljoner kronor under sjuårsperioden.
Detta belopp är avsevärt större än de 7 miljoner kro-
nor per år som under den innevarande programperio-
den kommer från gemenskapsinitiativet Leader-två.
Enligt min uppfattning finns det därför stora möj-
ligheter att inom mål 1-programmets ram ta till vara
de goda erfarenheter som gjorts inom nuvarande
Leaderprogram, inte minst vad gäller de nya part-
nerskap som bildats på lokal nivå, bestående av såväl
det privata näringslivet som offentliga aktörer och
ideella organisationer.
Jag menar att det här finns mycket stora möjligheter
att använda samma metod.
Men som jag sade tidigare i svaret på interpella-
tionen tycker jag att Leadermetoden har varit en
mycket framgångsrik metod när det gällt att skapa
nya jobb, att engagera hembygden etc. Därför är det
viktigt att vi ger utrymme för detta i mål 1.
Varför gjorde vi som vi gjorde? Jo, eftersom vi
när det gäller Leader till de mellersta och södra delar-
na av Sverige dels endast har fått ca 323 miljoner
kronor för nästa programperiod, dels för att det kom-
mer att finnas ett alltför litet utrymme för EU-
finansierad landsbygdsutveckling utanför mål 1-
området. Därför gjorde vi detta. Jag tycker att det är
ganska logiskt. Jag hoppas självklart att vi nu också
kan fullfölja det på det sättet.</pre><pre>Anf.  41  ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Vi är nog inte överens om tolkningen
av detta. Det har jag fått bekräftat här och nu och
även av dem som jobbar aktivt med detta. Med den
beslutsordning som planeras för strukturfondsområ-
de 1 är det inte möjligt att tillämpa samma metod.
Jag vill återgå till den penningmässiga jämförel-
sen. Man får där inte i ena stunden hänvisa till belopp
för sex år och i nästa stund till årsbelopp. Enligt de
besked som vi har fått kan tvivelsutan endast 9 % av
medlen till målområde 1 användas för landsbygdsut-
veckling.
I den programperiod som strax kommer att vara
avslutad har mål 6-området varit missgynnat. Endast
en fjärdedel av Leadergrupperna fanns i nuvarande
mål 6-område. Det berodde inte på att det saknades
kraftfulla utvecklingsplaner i det området utan på att
regeringen inte hade förhandlat till sig mera Leader-
pengar just för mål 6-området.
Man känner som sagt stor oro inför hur man ska
kunna fortsätta med detta arbetssätt. Jag har inte fått
någon riktig bekräftelse på att det ska vara möjligt. Vi
får väl återkomma till den här debatten då vi får be-
sked från kommissionen ifall den godtar det förelig-
gande förslaget.</pre><pre>Anf.  42  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig bara säga att det  självklart
inte är min mening att försöka dölja de här siffrorna.
Jag säger att det gäller 600 miljoner för hela sjuårspe-
rioden och 7 miljoner per år när det gäller Leader.
När vi räknar om det per år ska vi ställa 80 miljoner
per år i förhållande till 7 miljoner per år. Det blir en
riktig jämförelse, därest man klarar att hantera frågan
på det sätt som vi föreslår.
Men jag vill också i all ödmjukhet säga att om
EG-kommissionen inte accepterar detta, måste vi
hitta en annan lösning. Vi förutsätter att den gör det,
men vi får avvakta besked på den punkten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 1999/2000:113 om
svenska STASI-agenter</pre><pre>Anf.  43  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Sten Andersson har frågat vilka åt-
gärder jag är beredd att vidta i syfte att få reda på om
svenskar eller andra eventuellt finns upptagna i STA-
SI:s register över spioner med verksamhet riktad mot
Sverige.
Bakgrunden till frågan är att det i dansk press fö-
rekommit uppgifter om att danska myndigheter
kommer att granska olika register från f.d. Östtysk-
land för att kontrollera om danskar eller andra bosatta
i Danmark varit agenter för STASI. Sten Andersson
menar att det på goda grunder kan misstänkas att
STASI hade agenter i Sverige. Det har dock enligt
Sten Andersson i svensk debatt inte framkommit att
svenska myndigheter begärt tillträde till STASI:s
register.
STASI bedrev underrättelseverksamhet i en om-
fattning som torde sakna motstycke i historien. Det är
därför av stort intresse både för nutidshistorisk forsk-
ning och från säkerhetspolisiär synpunkt att ta reda på
så mycket som möjligt om organisationens verksam-
het.
I dag - efter murens fall - finns möjligheter att
studera STASI:s arkiv för att klarlägga vilken verk-
samhet som STASI bedrev och vilka som deltog i
den.
Under den tid som Östtyskland existerade hörde
det till Säkerhetspolisens reguljära verksamhet att
kartlägga och förhindra STASI:s verksamhet i den
mån den riktade sig mot Sverige. Säkerhetspolisen
har också efter Tysklands återförening fortsatt att
undersöka denna verksamhet.
Jag har inhämtat att Säkerhetspolisen från det att
muren föll och arkiven öppnades gjort stora ansträng-
ningar för att få fram material som kan vara intressant
för svenskt vidkommande. Man har vid sina efter-
forskningar bearbetat ett tjugotal ärenden som be-
traktats som intressanta. I några fall har förundersök-
ningar inletts. Dessa har dock lagts ned med motive-
ringen att brott inte kunnat styrkas eller att misstänkta
brott varit preskriberade.
Allt som kan göras för att hitta intressanta upp-
gifter är ännu inte gjort, och Säkerhetspolisen fort-
sätter därför sitt arbete. Regeringen har en fortlöpan-
de dialog med Säkerhetspolisen om hur regeringen på
bästa sätt kan stödja detta arbete.</pre><pre>Anf.  44  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag vill tacka ministern för ett tydligt
och bra svar. Jag riktar ingen kritik mot SÄPO:s age-
rande i det här fallet. Bakgrunden är, precis som stats-
rådet säger, att STASI bedrev en jämfört med andra
länder närmast unik underrättelseverksamhet. För
någon månad sedan publicerades i Danmark uppgifter
om att ett femtiotal danskar kunde finnas i STASI:s
register. I Norge har man kommit fram till antalet 30,
men det har ökat under de senaste dagarna.
Jag tror och hoppas att SÄPO har skött det här på
ett tillfredsställande sätt, men jag har ändå, fru tal-
man, några frågor. Enligt uppgift som jag fick här-
omdagen har det kommit fram nya dataregister, som
man ännu inte har kunnat tolka. Det har även till
Tyskland från USA kommit flera register som har
sålts av förutvarande chefer inom STASI som ett
slags garanti för deras fortsatta överlevnad.
I dag fick jag reda på något som faktiskt är rätt
intressant. I Schweiz försökte man 1995 att starta en
undersökningskommission för att se huruvida
schweizare finns i de här registren. Det har då uttalats
att tyskarna baserat på STASI-lagstiftningen inte
lämnar ut uppgifter av den här arten till icke Natolän-
der.
Jag vet inte om statsrådet känner till detta, men
om det är så här har Sverige inte fått alla de uppgifter
som vi kanske skulle behöva ha.
Till sist har jag en fråga om preskription. Såvitt
jag förstår har man i Danmark och Norge olika långa
preskriptionstider för spionbrott beroende på hur stark
misstanken är och hur avancerat brottet kan misstän-
kas vara. SÄPO har ansett sig inte kunna inleda för-
undersökningar därför att brotten är preskriberade.
Har vi samma preskriptionstid för alla spionbrott,
eller tillämpar vi en gradering?</pre><pre>Anf.  45  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det som vi talar om är ett arkiv som
omfattar ett oerhört stort material. Enligt en uppgift
som jag har handlar det om 178 000 hyllmeter. Dess-
utom tror man att 25 000 hyllmeter redan har hunnit
förstöras innan DDR upplöstes. Det är alltså ett oer-
hört omfattande material som vi talar om.
Det arbete som SÄPO bedriver har man, som jag
nämnde, hållit på med ända sedan murens fall. Det
finns dessutom öppet redovisat i SÄPO:s verksam-
hetsberättelser redan för åren 1994 och 1995. Det är
alltså ett ganska tidskrävande och svårt arbete. Som
jag nämnde fortsätter det kontinuerligt.
Möjligheterna att få tillgång till arkivet styrs av en
särskild lagstiftning som Tyskland har antagit. En
särskild myndighet administrerar handhavandet av de
här registren. Svenska SÄPO arbetar i samverkan
med den myndigheten.
Som jag sagt har regeringen all anledning att följa
det här arbetet för att se på vilket sätt den, om så
behövs, kan underlätta det. Det kommer säkert att ta
lång tid innan vi vet att vi har fått den information
som vi är intresserade av.
När det sedan gäller möjligheterna att väcka åtal
mot personer vill jag säga att preskriptionstiderna är
relaterade till brottets grovhet. Hur lång tid som ska
ha förflutit för att brottet ska vara preskriberat eller
inte är alltså helt beroende av om det är ett grovt eller
ett mindre grovt brott. Det finns naturligtvis en risk
att en hel del av det material som man får fram är av
gammalt slag.</pre><pre>Anf.  46  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag tackar framför allt för det sist
sagda. Sunda förnuftet säger att preskriptionstiden
bör vara längre om det gäller misstanke om ett grovt
spioneribrott.
Jag vill trots allt upprepa det som jag berättade
vad gäller Schweiz. Jag har i dag fått ett fax från
Schweiz nationalråd, enligt vilket man där har blivit
nekad att få ta del av handlingar därför att Schweiz
precis som Sverige är ett icke Natoland.
Jag vill poängtera detta, så att vi inte löper risken
att tro att vi har fått se alla register - men vissa regis-
ter stoppas från att lämnas ut av det skälet att Sverige
inte är medlem i Nato.
Är det så att regeringen gör som det har sagts i
svaret, dvs. använder andra kanaler för att få tillgång
till alla register där eventuella svenska STASI-agenter
kan förekomma?</pre><pre>Anf.  47  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Om det är fråga om ett grovt brott är
det långa preskriptionstider. Men det är inte bara av
intresse att få fram information om aktiviteter som
fortfarande har rättsligt intresse, det är lika viktigt att
vi klarlägger vad som har förekommit när nu möjlig-
heten öppnar sig.
Det finns olika regler som har satts upp av den
tyska staten i lagstiftningen som styr tillgången till
STASI-arkiven, bl.a. finns regeln om förhållandet till
Natoländer men också till de länder som deltar i
VEU-arbetet. Det finns även andra regler som regle-
rar verksamheten. Vi utnyttjar naturligtvis alla de
möjligheter som den tyska lagstiftningen öppnar för
Sveriges vidkommande att få den information vi
behöver.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Svar på interpellation 1999/2000:118 om
jäviga nämndemän</pre><pre>Anf.  48  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Alice Åström har frågat vad regering-
en avser att göra när det gäller jävsregler för nämn-
demän. Interpellationen leder även in på frågan vad
som gäller när en nämndeman visar sig vara olämplig
för sitt uppdrag. Jag kommer därför i mitt svar att
beröra bägge dessa områden.
Bestämmelserna om jäv är gemensamma för alla
domare och omfattar även nämndemän. Syftet med
reglerna är allmänt sett att utesluta en domare från
handläggningen av ett mål i vilket hans relation till
någon av parterna eller till det målet rör kan innebära
risk för partiskhet. Som exempel på omständigheter
som kan grunda jäv kan nämnas att domaren är nära
släkt med någon av parterna eller har ett starkt eko-
nomiskt intresse i målets utgång. Frågan om jäv före-
ligger måste prövas i varje fall för sig. Jävet måste
alltid grunda sig på förhållandena i det aktuella målet.
Det finns för närvarande inga planer på att förändra
jävsbestämmelserna. Således finns det inte heller
några planer på att göra skillnad mellan nämndemän
och andra domare när det gäller jäv.
När det gäller frågor som rör en nämndemans
lämplighet för sitt uppdrag är situationen annorlunda.
För att vara valbar till nämndeman måste man upp-
fylla vissa formella krav. Något krav på lämplighet
för att tjänstgöra som nämndeman har inte lagfästs.
Det har ansetts onödigt, eftersom man har utgått från
att endast personer som är lämpade för uppdraget kan
förväntas bli valda. Även om så är fallet, kan det
naturligtvis uppkomma något under tjänstgöringsti-
den som gör att den valde inte längre är lämplig. Det
finns i sådana fall ingen möjlighet att återkalla upp-
draget. Det har anförts att domstolen i stället kan låta
bli att kalla in nämndemannen till tjänstgöring. I ett
lagstiftningsärende rörande nämndemäns behörig-
hetsvillkor ansågs t.ex. att en nämndeman som för-
sätts i konkurs kan undantas från tjänstgöring så länge
konkursen pågår (se prop. 1969:44 s. 378). Det fallet
att en nämndeman är misstänkt för ett inte helt baga-
tellartat brott nämns i litteraturen (Fitger, Rättegångs-
balken s. 4:17) som ett skäl för rätten att undanta en
nämndeman från tjänstgöring.
Möjligheten att undanta en nämndeman från
tjänstgöring är alltså inte reglerad i lag. Det är inte
klart i vilka fall möjligheten kan tillämpas och vilka
omständigheter som ska anses innebära att en nämn-
deman är olämplig för sitt uppdrag. Det kan dessutom
ifrågasättas om en domstol bör kunna undanta en
nämndeman från tjänstgöring om den omständighet
som anses göra nämndemannen olämplig var känd
när han eller hon utsågs.
Nämndemännen spelar en viktig roll som en del
av det svenska domstolsväsendet. Det är mot den
bakgrunden mycket otillfredsställande att rättsläget
på dessa punkter är oklart. Möjligheterna att ta om
hand frågor om nämndemäns lämplighet på ett ge-
nomtänkt sätt bör därför enligt min mening utredas
närmare. Även andra frågor om nämndemän bör bli
föremål för utredning, såsom frågor om nämndeman-
nakårens sammansättning. Jag anser att det finns ett
behov av att utveckla nämndemännens roll i syfte att
stärka och förbättra nämndemannainstitutet. Även när
det gäller nämndemannainstitutet är det viktigt att
regelverk m.m. moderniseras i samband med moder-
niseringen av domstolsväsendet i övrigt.
Sammanfattningsvis är mitt svar till Alice Åström
att jag delar hennes uppfattning att lekmannarepre-
sentationen i våra domstolar är viktig. Jag överväger
därför att låta en utredning titta på frågor som rör
nämndemannainstitutet, bl.a. för att se till att det finns
klara regler om när en nämndeman kan undantas från
tjänstgöring.</pre><pre>Anf.  49  ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka justitie-
ministern för svaret. Eftersom tiden är pressad ska jag
hålla igen något.
Jag ser det som positivt att justitieministern upp-
märksammar problemen och att man nu funderar på
att tillsätta en utredning som ska se över problemen.
Jag ska ge en bakgrund - även om vi inte ska diskute-
ra enskilda fall - till varför jag väckte interpellatio-
nen.
Jag läste en tidningsartikel där en lagman ansåg
att en nämndeman skulle räknas som jävig eftersom
han hade varit dömd för ett grovt brott för 18 år se-
dan. Först och främst tyckte jag att det var underligt
att man över huvud taget diskuterade jävsfrågan, här
var det fråga om lämplighet. Men detta väckte frågan
om det skulle vara omöjligt att vara nämndeman om
man har varit dömd för ett grovt brott och om det
finns några regler. När jag började se över frågan
fann jag att jag inte kunde finna någon reglering. Det
tyckte jag var allvarligt.
Det är viktigt att diskutera vad det innebär att vara
en lämplig nämndeman. Om det ska vara en bred
sammansättning bland nämndemännen som repre-
senterar olika delar av samhället, anser åtminstone jag
att bara det faktum att man någon gång tidigare i sitt
liv har blivit dömd inte kan innebära att man absolut
inte skulle få tjänstgöra som nämndeman längre fram
i livet.
Just för att jag mötte detta fall och började titta på
det märkte jag att det fanns en brist, och jag kände
mig osäker. Därför är jag tacksam för svaret att man
ska se över problemen.
Vi ska vara otroligt rädda om nämndemannain-
stitutet. Nu när vi ser över och gör förändringar i
domstolarnas organisation är det ett utmärkt tillfälle
att också se över nämndemannainstitutionen. Då ska
vi ta med dessa frågor, så att det kan bli en ordentlig
reglering där det framgår exakt hur nämndemännen
ska utses och på vilka grunder de ska kunna avstäng-
as. Det är klart olämpligt att en lagman helt på egen
hand kan bestämma sig för att utestänga någon som
även fullmäktige och det nominerande partiet anser
vara lämplig. Nu när lagmannen har bestämt sig blir
nämndemannen heller aldrig kallad. Det är otillfreds-
ställande att det kan vara så.
För tids vinnande ska jag tacka så mycket för sva-
ret, och jag ser fram emot att utredningen ska komma
till stånd.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.27 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.</pre><pre>14 §  Svar på interpellation 1999/2000:124 om
besparingar inom rättsväsendet</pre><pre>Anf.  50  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Rolf Åbjörnsson har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser att vidta för att säkerställa
domstolarnas möjligheter att utföra sina arbetsupp-
gifter trots minskade resurser och omorganisationer.
Rolf Åbjörnsson tar i sin interpellation inled-
ningsvis upp Domstolsverkets skrivelse till Justitie-
departementet om arbetet med domstolsväsendets
resursanvändning för åren 2000-2002, där det sägs att
ca 350 anställningar kommer att beröras av neddrag-
ningar inom domstolsväsendet.
Skrivelsen innehåller en redogörelse med ut-
gångspunkt för det arbete Domstolsverket under hös-
ten har bedrivit med utgångspunkt från de budgetra-
mar riksdagen har fastställt och i syfte att bedöma
resursbehovet för domstolarna de kommande tre åren.
På grundval av handlingsplaner för treårsperioden
som har utarbetats av domstolscheferna har Dom-
stolsverket genomfört budgetkonferenser där verket i
dialog med domstolarna har prövat om de budgetar
verket föreslagit går att realisera. En utgångspunkt i
budgetarbetet har varit att varje domstol vid utgången
av år 2002 ska ha en grundorganisation och beman-
ning som är anpassad till måltillströmningen. En
annan utgångspunkt är att personalneddragningar som
motiveras av verksamhetens förändrade behov så
långt som möjligt ska ske genom naturlig avgång
eller pensionsersättning.
Domstolsverket gör, som jag redan har nämnt, be-
dömningen att ca 350 personer kommer att beröras.
Dessa uppgifter är, vilket betonas av verket, ännu så
länge osäkra. Jag kommer att bevaka att de personal-
neddragningar som bör göras så långt det är möjligt
sker genom åtgärder som inte innebär uppsägningar.
Det är dock nödvändigt för domstolsväsendet att ha
en personalstruktur som är anpassad till verksamhe-
tens krav så som de ser ut i dag.
Regeringen anser att det är av största vikt att verk-
samheten vid våra domstolar bedrivs på ett rättssäkert
och effektivt sätt. Domstolarna ska självfallet ha de
resurser som behövs för detta. Lika självklart är att
domstolarna ska utvecklas och anpassas till de krav
verksamheten ställer. Regeringen kommer som tidi-
gare aviserats att återkomma i vårpropositionen med
sin bedömning av domstolarnas resursbehov för de
närmaste åren.
Vid sidan av det pågående budgetarbetet utreder
Domstolsverket efter samråd med berörda domstolar
förutsättningarna att på olika håll i landet genomföra
s.k. domkretsreformer samt möjligheterna till sam-
manläggning av mindre tingsrätter.
Detta arbete har inget samband med budgetarbe-
tet. Det är helt och hållet motiverat av behovet att
säkerställa en organisation som möjliggör dömande
verksamhet av fortsatt hög kvalitet i hela landet.
Jag delar Rolf Åbjörnssons utgångspunkt att dom-
stolar med lokal förankring är viktigt. Detta är ju
också en av utgångspunkterna i det pågående föränd-
ringsarbetet för domstolsväsendet. En annan lika
viktig utgångspunkt är att medborgarna ska ha till-
gång till en dömande verksamhet med hög kvalitet
oavsett var i landet man bor. Ett bra sätt att åstad-
komma både hög kvalitet och hög tillgänglighet är
enligt min uppfattning att bedriva verksamhet i flera
domstolar med gemensam domkrets. Jag ser därför
med tillfredsställelse att sådana diskussioner nu tas
upp på flera håll i landet.
Som jag har framhållit många gånger tidigare kan
kraven på en modern domstolsorganisation innebära
att en tingsrätt bör läggas samman med en annan,
t.ex. när målunderlaget är för litet för att skapa bär-
kraftiga domstolsenheter eller när domstolarna ligger
geografiskt nära varandra. Regeringen avser inom
kort att uppdra åt Domstolsverket att vidta åtgärder
för en sammanläggning av Jakobsbergs tingsrätt med
Sollentuna tingsrätt. Beslutet aviserades i budgetpro-
positionen för år 2000. Riksdagen hade inte några
invändningar mot vad regeringen föreslagit i den
delen (prop. 1999/2000:1, bet. 1999/2000:JuU1, rskr.
1999/2000:78). I Justitiedepartementet bereds dess-
utom Domstolsverkets förslag om sammanläggning
av Ljusdals tingsrätt med en annan tingsrätt.
Sammanfattningsvis avser regeringen att i sam-
band med vårpropositionen redovisa vilka resurser vi
bedömer att domstolsväsendet behöver för de när-
maste åren. Vid samma tidpunkt avser regeringen att
till riksdagen redovisa en handlingsplan för det fort-
satta förändringsarbetet inom domstolsväsendet.
Handlingsplanen kommer att ange hur det goda i den
nuvarande organisationen så långt möjligt kan bibe-
hållas samtidigt som vi får en organisation som kan
garantera kvaliteten i verksamheten även i framtiden.</pre><pre>Anf.  51  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Jag tackar justitieministern för det
svaret. Det är väl möjligen med blandade känslor som
jag har tagit del av detta, men i huvudsak tycker jag
att det som här är skrivet verkar väldigt positivt.
Egentligen kan man ibland undra varför man blir så
oroad och nästan skärrad när man är ute bland landets
domstolar när man tar del av de handlingar och dekla-
rationer som vi får här i riksdagen.
Det är t.ex. oerhört bra att det står att domstolarna
självfallet ska ha de resurser som behövs för detta,
nämligen att bedriva verksamheten på ett rättssäkert
och effektivt sätt, att det ska vara fortsatt hög kvalitet
i hela landet och att domstolarna ska ha lokal förank-
ring. Det finns naturligtvis ingenting att invända mot
detta.
Därför skulle jag vilja försöka konkretisera fråge-
ställningen något. Jag har hört att det sägs att dom-
stolarna har ett konkret sparbeting rätt av på 10 %.
Detta har tagit sig det uttrycket att Högsta domstolens
ordförande, justitierådet Torkel Gregow, har skrivit
till Domstolsverket följande: "Men vi kan med stor
sannolikhet förutsäga att en minskning av antalet
revisionssekreterare med tre eller snarare fyra, dvs.
cirka 10 procent av föredragandekåren, kommer att
medföra en minskad målavverkning och ökade balan-
ser. - - - Vi kommer också att överväga att av bespa-
ringsskäl föreslå regeringen att inte återbesätta två
justitierådstjänster när två ledamöter avgår omkring
årsskiftet 2000/2001. Om antalet ledamöter sålunda
nedgår från 18 till 16, kommer detta givetvis att öka
sannolikheten för de konsekvenser som nyss nämnts."
Det här är, tycker jag, ett väldigt konkret uttryck
för de problem som uppkommer hos domstolarna
med de generella sparbetingen, som egentligen, som
jag ser det, inte verkar träffa på något konkret sätt.
Rent generellt ska man så att säga dra ned. Jag har
väldigt svårt att se att det känns som ett angeläget
samhällsreformsbehov att dra ned antalet ledamöter
och tjänstemän i landets högsta domstol. Det är väl
tvärtom väldigt angeläget att den domstolen ska fun-
gera bra och att väntetiderna där inte nu ska öka yt-
terligare. De är ju redan långa och besvärande, men
tydligen ändå hyggligt hanterbara. Det skulle jag
alltså vilja få förtydligat, om det är möjligt.</pre><pre>Anf.  52  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Den debatt som har förekommit i
bl.a. medier, och med utgångspunkt från reflexioner
och synpunkter som företrädare för domstolsväsendet
har framfört, har ju haft sin utgångspunkt i det un-
derlag som Domstolsverket arbetade fram för att ha
för en dialog med företrädarna för de olika domsto-
larna. Det underlaget utarbetade ju Domstolsverket
utifrån de beslut som riksdagen har fastslagit vad
gäller ramarna för domstolarnas verksamhet. Det var
ju naturligtvis den utgångspunkten som Domstolsver-
ket måste ha för det budgetarbete som inleddes.
Det generella sparbetinget, som Rolf Åbjörnsson
kallar det, var alltså en utgångspunkt för ett budgetar-
bete som nu har pågått ett tag och som har utförts i en
dialog mellan Domstolsverket och företrädarna för
domstolarna. Det har syftat till att se på vilket sätt
varje enskild domstol kan anpassa sin verksamhet
efter de givna ekonomiska ramarna.
Det har naturligtvis lett till behovet av justeringar
åt olika håll. En del domstolar har haft möjlighet att
göra ytterligare anpassningar, medan andra har haft
svårare att göra det. När det gäller Högsta domstolen
är den information jag har inhämtat att det som man i
denna dialog har kommit fram till har accepterats av
Högsta domstolen.
Till detta kommer att den dialog som hittills har
förts har förts utifrån de beslut som riksdagen hittills
har fattat. Det är därför jag också understryker att
regeringen ju har aviserat att vi återkommer med en
ny bedömning. Det arbetet pågår nu i Regeringskans-
liet, och resultatet av det kommer vi att se i vårpropo-
sitionen och senare i höstpropositionen.
Mot bakgrund av bl.a. det värdefulla arbete som
Domstolsverket har utfört i dialog med domstolarna
har vi ett underlag att utgå ifrån i den framtida dis-
kussionen om domstolarnas resursbehov.</pre><pre>Anf.  53  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Ska man förstå detta på det viset att
domstolarnas resursbehov ska styras av den verksam-
het de bedriver, att vi inte av statsfinansiella skäl
behöver krympa domstolsorganisationen? Det är en
fråga.
Sedan förstod jag inte om det är så att HD och
Domstolsverket har kommit överens om att HD del-
vis ska monteras ned.
Det finns en annan problematik i svaret som gör
mig lite bekymrad. Det är det resonemang som justi-
tieministern har tagit upp vid olika tillfällen, nämli-
gen att man ska sprida på tingsrätterna under något
slags enhetlig domkrets som är vidare än den som
gäller i dag. Det är ett omvänt tingsställeresonemang,
eller vad det nu är. Eller är det som i fråga om åkla-
garna, att vi kan ha verksamheten ute på olika ställen
men att vi har en central administration? Det skulle i
så fall göra mig mycket bekymrad om det är det man
är ute efter. Vad är det egentligen som ligger bakom
de organisatoriska tankegångarna?</pre><pre>Anf.  54  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Självklart är det verksamhetens krav
på resurser som ska avgöra vilka resurser domstol-
sväsendet ska ha. Men i ett läge där statsfinanserna
var sådana att vi var tvungna att ta reda på var det
fanns möjlighet att göra effektivitetsvinster och göra
kostnadssänkningar var det naturligtvis en angelägen
uppgift även när det gäller rättsväsendets myndighe-
ter. Jag vill erinra om att den bedömningen gjordes då
att rättsväsendet inte hade utrymme att göra några
större neddragningar, till skillnad från mången annan
statlig verksamhet. I dag handlar det om att också
utnyttja de fortsatta möjligheter som finns till effekti-
visering och rationalisering, förändringar av verk-
samhetens arbetssätt för att anpassa det efter tidens
krav. Även om vi inte längre har statsfinansiella skäl
att noga hålla uppsikt över varje krona anser jag att
det är en uppgift för varje regering att säkerställa att
skattemedel används på effektivaste sätt. Vi kommer
att fortsätta att arbeta på det viset.
När det gäller de organisatoriska övervägandena
är utgångspunkten att även domstolsorganisationen
måste anpassas efter vad medborgarna kräver utav en
väl fungerande domstolsverksamhet. Det handlar bl.a.
om att säkerställa att det finns en domstolsverksam-
het, en dömande verksamhet av högsta kvalitet över-
allt i vårt land, tillgänglig för varje medborgare obe-
roende av var man bor. Det kan vi inte garantera med
den organisation som vi har i dag. Det har föranlett en
diskussion om på vilket sätt man skulle kunna säker-
ställa en organisation som uppfyller de generella
kraven.
Rolf Åbjörnsson åberopar förändringen av
åklagarväsendet som något slags dåligt exempel. Då
reagerar jag lite grann, för den förändring som ge-
nomförts vad gäller åklagarorganisationen har med-
fört ett mycket gott resultat vad gäller verksamheten.
Åklagaryrket i dag har fått, skulle jag nästan vilja
påstå, ett lyft. Det lockar unga begåvade jurister till
den verksamheten. Det finns en motivation och en
optimism i verksamheten som bådar mycket gott i
framtiden. Jag tror att en bidragande orsak till denna
optimism ligger bl.a. i den förändrade organisationen.</pre><pre>Anf.  55  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Man kan ha synpunkter på åklagar-
verksamheten, men jag ska inte ge mig in på det nu.
Vad jag närmast var inne på var att effekten av den
reformen blev en ganska dramatisk centralisering. För
vår del har vi försökt driva linjen att det är viktigt
med ett lokalt förankrat rättsliv.
Det känns väldigt betryggande när justitieminis-
tern säger att det nu inte längre är fråga om några av
statsfinansiella skäl betingade sparaktiviteter som ska
åläggas domstolarna. Jag förstår fuller väl att vi haft
en statsfinansiell situation tidigare där alla har behövt
dra åt svångremmen. Nu kan vi mera se till vad verk-
samheten kräver. Jag tycker att det har varit ganska
entydigt och klart att det är justitieministerns och
regeringens avsikt med sitt agerande framgent. Det är
närmast det jag ville ha blottlagt genom den här de-
batten, och det tackar jag för. Tack, herr talman!</pre><pre>Anf.  56  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Åklagarväsendets omorganisation
innebär onekligen en mera centraliserad form av det
administrativa arbetet men definitivt inte av åklagar-
verksamheten som sådan. Låt mig bara exemplifiera
med att peka på det utvecklade nära samarbetet mel-
lan polis och åklagare. Det är en oerhört viktig del av
det förändringsarbete som har pågått och pågår inom
åklagarväsendet att säkerställa att polis och åklagare
lokalt samarbetar mycket nära varandra. Det är en av
förutsättningarna för att åstadkomma den målsättning
som vi också har, nämligen att förändra handlägg-
ningstiderna vad gäller brottmål. En betydligt snabba-
re handläggning för anmälda brott fram till ett åtal
kräver ett nära samarbete. Det har vi åstadkommit
med denna organisation, som Rolf Åbjörnsson tydli-
gen ännu inte är riktigt övertygad om men som har
sina fördelar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>15 §  Svar på interpellation 1999/2000:126 om
barn som brottsoffer</pre><pre>Anf.  57  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Ragnwi Marcelind har frågat vad jag
avser göra för att förbättra barnens situation som
brottsoffer.
Barn som drabbas av brott är på flera sätt särskilt
utsatta. Barn har svårare än vuxna att påtala brott och
kan t.o.m. ha svårt att förstå att något de utsätts för är
brottsligt. De har också svårare att skydda sig mot
brottsliga handlingar. Skadeverkningarna av brott är i
regel mer omfattande för barn än för vuxna. Behovet
av tillräckligt stöd till och skydd för barn som drab-
bas av brott är uppenbart. Att förbättra insatserna för
barn som är brottsoffer är och kommer alltid att vara
angeläget. Jag delar således den grundläggande ut-
gångspunkten för Ragnwi Marcelinds frågeställning.
Jag delar däremot inte uppfattningen att svensk lag-
stiftning, som Ragnwi Marcelind uttrycker det, "inte
står på barnens sida". En rad åtgärder som stärker
barns ställning som brottsoffer har genomförts. För
närvarande pågår också arbete med en rad insatser
som har det syftet.
Straffbestämmelserna om sexualbrott har ändrats
ett flertal gånger för att förstärka skyddet för barn
mot att utsättas för sexuella övergrepp och för att
ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot
barn i den straffrättsliga lagstiftningen. Bl.a. har off-
rets låga ålder förts in som en omständighet som kan
göra att en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande av
underårig betraktas som grovt brott. Brottsbalkens
bestämmelse om det nya brottet grov fridskränkning
är tillämplig på brott som exempelvis föräldrar begår
mot sina barn. Det nya brottet är en särskild marke-
ring av allvaret i brott mot närstående. Brottsskadela-
gens regler har nyligen förändrats till förmån för inte
minst brottsdrabbade barn: dels har ansökningstiden
för brottsskadeersättning utsträckts, dels har pre-
skriptionsreglerna ändrats så att barn under 15 år som
utsatts för sexualbrott som regel inte riskerar att rätten
till ersättning preskriberas, trots att brottet inte upp-
täcks förrän lång tid efter det att det begicks.
Den parlamentariska kommitté som sommaren
1998 tillsattes för att göra en översyn av bestämmel-
serna om sexualbrott har bl.a. till uppgift att med
utgångspunkt i FN:s barnkonvention se över sexual-
brotten mot barn. Kommittén har bl.a. fått i uppdrag
att finna en lösning som innebär att våldtäktsbegrep-
pet omfattar allvarliga sexuella övergrepp mot små
barn, även om något tvång inte har använts. Kom-
mittén ska vidare undersöka domstolarnas straffmät-
ning och bedömning av straffvärdet i mål om sexual-
brott samt presentera de åtgärder den anser nödvändi-
ga. Kommitténs uppdrag ska redovisas senast den 1
september 2000.
Lagen om särskild företrädare för barn trädde i
kraft vid årsskiftet. Lagen stärker barnets rätt när en
vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står
i ett nära förhållande till misstänks för brott mot bar-
net. Den särskilda företrädaren ska utifrån vad som är
bäst för barnet i stället för vårdnadshavaren ta till
vara barnets rätt under förundersökningen och under
rättegången. Den särskilda företrädarens uppgifter är
begränsade till att företräda och stödja barnet under
det rättsliga förfarandet.
Det yttersta ansvaret för att barnet får det skydd
och stöd det behöver faller på socialtjänsten. Hur
socialtjänsten kan förbättra insatserna för brottsdrab-
bade barn utreds för närvarande av Kommittén mot
barnmisshandel som under 1999 inlett sitt arbete.
Kommitténs övergripande syfte är att utifrån ett barn-
perspektiv och FN:s barnkonvention förebygga
barnmisshandel och att förbättra stödet till barn som
utsätts för misshandel. Förbättringar ska åstadkom-
mas när det gäller stödinsatserna inom förskoleverk-
samhet, skola och skolbarnomsorg, beträffande hälso-
och sjukvårdens åtgärder för stöd och behandling
samt i fråga om socialtjänstens arbete. Polisens och
åklagarnas utredningsarbete ska effektiviseras. Om
det behövs ska åtgärder föreslås för att höja kvaliteten
på utredningsarbetet. Kommitténs uppdrag ska redo-
visas i mars 2001.
Kommittén arbetar för att polisens och åklagarnas
handläggningstider vid barnmisshandel ska minska,
utan att barnperspektivet förloras eller att utrednings-
kvaliteten eftersätts. Som ett led i detta arbete har
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) på uppdrag av
kommittén nyligen presenterat en kartläggning av
handläggningstiderna. Ett annat exempel på kommit-
téns arbete är att man under 1999 har satt i gång ett
pilotprojekt om förhör med barn.
När det gäller frågorna om skadestånd vill jag till
att börja med betona att barn enligt svensk rätt har
samma rätt som andra personer till full ersättning för
de skador som drabbar dem. Att en skadelidande
begär ett visst belopp innebär inte att beloppet slutli-
gen döms ut av domstol. Meningsfulla jämförelser
kan vidare bara göras om man vet vilka poster ett
enskilt skadestånd avser.
Jag kan inte gå in närmare på de särskilda fall som
Ragnwi Marcelind tar upp, eftersom jag är förhindrad
att kommentera rättstillämpningen i enskilda fall. I
sammanhanget kan dock framhållas att Högsta dom-
stolen för ett par år sedan (NJA 1997 s. 514) i fråga
om ersättning för själva kränkningen vid grövre sexu-
albrott mot barn slog fast att den allmänna nivån för
skadestånd i dessa fall bör ligga vid 100 000 kr. När
det är fråga om en mycket allvarlig kränkning sätts
beloppen högre. Det bör nämnas att det endast vid ett
fåtal andra mycket grova brott som exempelvis mord-
försök förekommer lika höga belopp. Förutom ersätt-
ningen för kränkning lämnas i förekommande fall
också ersättning för sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men, sjukvårdskostnader m.m.</pre><pre>Anf.  58  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! God fortsättning på det nya året!
Inledningsvis vill jag säga att jag tycker att det
känns väldigt bra att så här på 2000-talets första in-
terpellationsdebatt i riksdagen få lyfta fram utsatta
barns situation. Jag hoppas och tror att detta ska bli
något av ett anslag för att vi som beslutsfattare kom-
mer att göra allt under det här året för att barnkon-
ventionens intentioner ska efterlevas fullt ut i Sverige.
Tack, Laila Freivalds, för interpellationssvaret.
Jag tror att vi båda är helt överens då det gäller insat-
ser för att trygga barns situation. Men justitieminis-
tern skriver i sitt svar att hon inte delar min uppfatt-
ning när jag kanske lite drastiskt uttrycker att svensk
lagstiftning inte står på barns sida. Jag är dock inte
ensam om att tycka detta. Jag citerar ur expertrap-
porten Den rättsliga hanteringen av doktorand Hele-
na Sutorius och docent Christian Diesen från juridis-
ka institutionen vid Stockholms universitet: "Dagens
rättssystem tar inte tillräcklig hänsyn till barns intres-
sen och den kunskap som finns om barn!"
Så ett exempel från verkligheten. Det handlar om
en 14-årig flicka som har blivit utsatt. Detta sägs i
protokollet från förhöret: "Av förhöret framgår att
Hilda motvilligt svarat på förhörsledarens frågor och
då mestadels lämnat fåordiga svar." Alltså: Juristers
och nämndemäns uppfattningar om hur barnen förmår
uppträda och berätta används som beskrivningar på
trovärdighet.
De senaste månaderna har jag läst ett antal böcker,
rapporter och forskningsmaterial angående utsatta
barns situation. Jag ska erkänna att detta understun-
dom har skett under tårar, inte minst då jag läste
Brottsoffermyndighetens referatsamling eller den
tidigare nämnda expertrapporten.
När man tar del av olika utredningar som har pre-
senterats kan man klart avläsa att det trots alla fina
insatser som har gjorts är lång väg kvar innan vi lever
upp till barnkonventionens intentioner. Låt mig citera
Görel Thurdin och Susanne Askelöf från Bokslut; Tio
år med barnkonventionen: "Barnkonventionen har
haft flera positiva effekter inom lagstiftning och på
det organisatoriska och institutionella planet. Men när
det gäller barns konkreta vardag har konventionen
inte inneburit någon större förändring."
Jag är medveten om att situationen på området
sexuella övergrepp mot barn är svårtolkad. Men un-
dersökningar tyder på att upp till 90 % av anmälda
sexuella övergrepp mot barn aldrig leder till åtal. Av
de anmälningar som leder till åtal är friandefrekven-
sen i domstol 10 %. Exempel från verkligheten i
Stockholms polisdistrikt under 1996 när det gäller
sexuella övergrepp mot barn under 15 år:
Av 87 anmälningar rörande totalt 122 ledde en-
dast tio barns anmälningar till åtal. Beträffande 20
barn inleddes inte ens förundersökning. För hela
landet var siffrorna 2 157 anmälda sexuella övergrepp
- 150 personer åtalades. Därtill kommer rapporter om
att polis och åklagare inte får adekvat utbildning för
att kunna hålla förhör med barn på ett pedagogiskt
sätt. Domstolarna saknar kunskap om mekanismerna
bakom sexuella övergrepp framför allt inom familjen.
Javisst har vi fattat många goda beslut, som justi-
tieministern också räknade upp i svaret. Men hur ser
verkligheten ut för dessa barn? Vad avser ministern
att göra för att säkra utsatta barns rätt till en kvalita-
tiv, säker och god rättslig hantering? Vilken strategi
har ministern för att lagstiftningen och de goda ansat-
serna också blir en verklighet i barnens vardag?</pre><pre>Anf.  59  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Att rättssystemet inte tar tillräcklig
hänsyn till barn är inte samma sak som att lagstift-
ningen inte står på barnens sida. Det är helt klart att
rättssystemet inte tar tillräcklig hänsyn till barn i alla
situationer. Det är just mot den bakgrunden som
kommittén ska se över bl.a. hur barn hanteras i det
rättsliga systemet och i samhället i övrigt när det
gäller misshandel, detta för att hitta formerna för hur
vi kan utveckla vårt system när det gäller såväl polis-
utredningen och hanteringen i de rättsliga samman-
hangen som stöd och hjälp till barn på annat sätt.
Jag hoppas att den utredningen kommer att ge oss
en ökad kunskap om vilka förändringar som krävs
och de behov som finns av ökad kompetens, av att
erbjuda utbildning för olika yrkeskategorier och sä-
kerställa att de olika funktioner som finns i samhället
och som är till för att säkerställa barnens rätt och en
riktig behandling av barnen verkligen fungerar så
som vår ambition är. Där finns strategin, där finns
uppgiften och arbete pågår.</pre><pre>Anf.  60  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Det är väldigt intressant med den
handläggningsrapport som justitieministern nämner.
Där kan man se att handläggningstiderna för hela
riket uppgår till 151 dagar i dag när det gäller t.ex.
barnmisshandel. Det innebär en ökning med 33 dagar
sedan 1991. Med de ambitioner som finns kan man
fråga sig varför det inte konkret blir bättre när barn-
konventionen hela tiden ligger som grund för vårt
beslutsfattande.
När man läser de olika rapporterna uttrycks det
hela tiden frustration över att antalet anmälningar
drastiskt har ökat under 80-90-talet medan antalet
fällande domar ligger kvar på samma nivå. Sett över
hela fältet är huvudtendensen att alltför många ären-
den avslutas med nedläggning eller ett negativt beslut
i åtalsfrågan.
För mig säger detta att antingen är lagtexten så
svårtolkad att den måste justeras eller också måste det
till väldigt stora utbildningsinsatser - precis som
Laila Freivalds nämnde - för att man ska kunna ut-
veckla de möjligheter som finns till förhör med barn.
Oavsett vilket är det vårt ansvar att se till att detta
görs.
Beträffande socialtjänstens roll, som också om-
nämns i svaret, och de möjligheter som den har kan vi
bara konstatera att där finns det mycket övrigt att
önska. Enligt Socialstyrelsens uppföljning av änd-
ringarna i socialtjänstlagen upplever kommunernas
socialtjänst att "barnets bästa" är ett svårhanterligt
begrepp. Man konstaterar t.ex. att införandet av re-
geln om "barnets bästa" i lagen inte i någon större
utsträckning har lett till konkreta förändringar i rikt-
linjerna för individ- och familjeomsorgens arbete med
barn och unga.
Hela tiden måste man plocka de här fina utred-
ningarna, kommittéerna m.m. ned i verkligheten: Hur
ser det ut? Blir det bättre och bättre, eller står vi och
stampar på samma nivå?
När man tittar på straffmätningen, som jag tar upp
i min interpellation, där det kommit fram uppgifter
om att fäder döms lindrigare än okända gärningsmän
vid övergrepp på barn, inser jag att vi måste invänta
kommitténs åtgärder i en sådan fråga. Men jag utgår
från att man tar till vara den forskning och den av-
handling som Inga Tidefors Andersson har tagit fram
och tar med de bedömningar som hon har gjort.
Jag hävdar att vi som beslutsfattare har ett oänd-
ligt stort ansvar när det gäller att se till att de ord som
vi formulerar i lagar, i paragrafer, i PM, i uttalanden
osv. har en verklighet ute i vardagen. Jag kan se på
min egen kommun i fråga om socialtjänstens arbete,
där de säger till oss: Ni säger att vi ska leva efter
barnkonventionen, men vi har inga resurser.
Hur ska kommunerna kunna anmodas att se till att
socialnämnderna har de resurser som de behöver för
att kunna åtgärda de utsatta barnens situation, inte
minst de barn som det i så hög grad handlar om i den
här debatten, de barn som är utsatta för sexuella över-
grepp?
Det behövs alltså både resurser och tydliga rikt-
linjer och strategier från oss som beslutsfattare för att
man ska kunna se till att det här förverkligas i varda-
gen bland barnen. Det är det som det handlar om.</pre><pre>Anf.  61  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Jag utgår från att det Ragnwi Mar-
celind säger inte på något vis innebär någon kritik
eller något ifrågasättande av Kommittén mot barn-
misshandel, dess ambitioner och de riktlinjer den har.
Jag väljer att uppfatta det ordrika inlägget som ett
stöd för det arbetet.
När det gäller Brottsförebyggande rådets kart-
läggning av handläggningstider av misshandel av
barn, finns det mycket att hämta av kunskap i den
rapporteringen. En omständighet som studien visar är
att det tycks finnas ett klart samband mellan polisens
och åklagarens samarbete och hur lång handlägg-
ningstiden blir. Det är naturligtvis en omständighet
som Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har anled-
ning att ta till sig och använda sig av i fortsättningen
av det pågående arbetet när det gäller att utveckla det
här samarbetet.
Jag vill också säga i det här sammanhanget att det
pågår olika projekt för att utveckla arbetsmetoder av
olika slag för att korta handläggningstider. Det finns
särskilda projekt i Handen utanför Stockholm, i Ös-
tersund, i Örebro och i Jönköping. Alla dessa syftar
till att skapa arbetsmetoder och system som säker-
ställer att ärenden inte blir liggande utan att det sker
en snabb handläggning som leder till kortare tid mel-
lan anmälan och dom. Alla de här projekten har redan
visat sig vara mycket framgångsrika. En första utvär-
dering av Handenprojektet kommer under våren. Det
kommer säkerligen att ge underlag för att säkerställa
att även andra domstolskretsar, åklagarmyndigheter
och polismyndigheter får förebilder att utgå från när
de utvecklar sitt arbete.</pre><pre>Anf.  62  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Tack för svaret, Laila Freivalds!
Det jag försöker säga och komma tillbaka till
gång på gång är att vi säger just detta att efter tio år
med barnkonventionen är det så lite av de fina inten-
tioner, de skrivningar och de markeringar som vi har
gjort lagstiftningsvägen som har nått ned i barnens
verklighet. Det är oerhört viktigt när vi nu tillsätter
den ena utredningen efter den andra. Jag stöder full-
ständigt kommittén som ska utreda handläggningsti-
derna, därför att jag vet att det finns vinster att kam-
ma hem för att förkorta handläggningstiderna. Men vi
får inte fokusera enbart på det som sker i kommitté-
erna, så att vi glömmer att tiden varje dag tickar på
med verkligheten det här året, med barn som far illa
och där bara 10 % av de fall som anmäls går till åtal.
Det känns angeläget för mig att poängtera det här.
Jag ska följa frågan under den tid som följer efter den
information som jag nu har fått. När jag läste det här
insåg jag hur oerhört viktigt det är att vi ser till att det
fungerar i verkligheten och inte bara är en process
som pågår i lagstiftning, i hantering av kommittéer, i
utskott osv.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>16 §  Svar på interpellation 1999/2000:127 om
straffrabatt</pre><pre>Anf.  63  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Per-Samuel Nisser beskriver i sin
fråga situationen att en person som begått ett antal
brott under utredningstiden och efter domen, i av-
vaktan på att verkställigheten av påföljden ska inle-
das, begår nya brott. Per-Samuel Nisser menar att de
brott som begås under denna tid inte kommer att leda
till något ytterligare straff och att utredningarna om
sådana brott ofta blir avskrivna. Han har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att komma till
rätta med detta problem.
Att en person vid upprepade tillfällen begår brott
påverkar naturligtvis det straff som mäts ut. När en
person vid samma tillfälle döms för flera brott är
grundregeln att straffet ska bestämmas efter den
samlade brottslighetens straffvärde. Straffmätningen
sker med en förhöjd straffskala.
Även återfall i brott kan föranleda särskilda reak-
tioner. Om någon som tidigare är straffad på nytt gör
sig skyldig till brott kan detta leda till ett strängare
påföljdsval än annars. Har det nya brottet begåtts
under prövotiden efter villkorlig frigivning kan den
villkorliga friheten förklaras förverkad. Dessutom kan
domstolen vid straffmätningen beakta att den dömde
tidigare gjort sig skyldig till brott, om tillräcklig hän-
syn till detta inte kan tas genom påföljdsvalet eller
genom förverkande av villkorlig frihet.
Jag kan därför inte hålla med om att straffsystem-
et skulle vara så utformat att flerfaldig brottslighet
eller återfall i brott inte leder till skärpt straff. Samti-
digt är det ofrånkomligt att straffet för flera brott som
bedöms vid ett tillfälle ofta blir lägre än summan av
de straff som skulle ha dömts ut för vart och ett av
brotten. Som jag tidigare nämnde ska straffet i ett
sådant fall bestämmas med utgångspunkt från en
bedömning av det samlade straffvärdet av brottslig-
heten. Därvid måste även beaktas bl.a. vilken typ av
brottslighet det är fråga om. Att endast addera
straffvärdet av brotten sedda var för sig skulle t.ex.
kunna leda till att upprepade egendomsbrott bestraf-
fas strängare än ett allvarligt våldsbrott, vilket många
gånger skulle framstå som orimligt.
Jag tror inte heller att man ska överskatta konsek-
venserna från brottsavhållande synpunkt av denna
ordning. Erfarenheten visar att personer som begår
brott i liten utsträckning spekulerar i vilken påföljd
som det enskilda brottet kan leda till.
Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma det
problem som Per-Samuel Nisser pekar på. Det är
högst otillfredsställande att personer fortsätter sin
brottsliga verksamhet sedan de gripits eller t.o.m.
lagförts för annan brottslighet, men det finns inte
någon enkel lösning på frågan.
Reglerna om häktning har självfallet betydelse i
sammanhanget. Ett av skälen som får åberopas för
häktning är just att det finns risk för att den miss-
tänkte ska fortsätta sin brottsliga verksamhet. Häkt-
ning kan användas både före domen och efter denna i
avvaktan på verkställighet av en frihetsberövande
påföljd.
Frågan innehåller emellertid en annan viktig as-
pekt, nämligen behovet av en snabb och effektiv
handläggning av ärenden inom rättsväsendet. Rege-
ringen har givit arbetet med att modernisera rättsvä-
sendet hög prioritet. För att utveckla och behålla ett
modernt, effektivt och rättssäkert rättsväsende är det
nödvändigt att man beaktar helheten i verksamheten
och inser att de olika myndigheternas arbete hänger
ihop och påverkar varandra. Man talar ibland om en
brottmålskedja. Man måste i allt utvecklings- och
moderniseringsarbete anlägga en helhetssyn på hela
rättsväsendet. I det arbetet är frågan om att väsentligt
förkorta de totala handläggnings- eller genomström-
ningstiderna i brottmål helt central. Inom Justitiede-
partementet har nyligen startats ett särskilt projekt
som bl.a. har detta mål. Projektet bedrivs i nära sam-
verkan med berörda myndigheter inom rättsväsendet.
Inom rättsväsendets myndigheter pågår också ett
arbete för att effektivisera handläggningen och korta
ned genomströmningstiderna. Myndigheternas arbete
har hittills främst varit inriktat på handläggningen
från brottsanmälan till dom.
För att möta det problem som Per-Samuel Nisser
tar upp är det emellertid av avgörande betydelse att
motverka att den som dömts för ett brott begår nya
brott, innan straffet kan börja verkställas.
Åtminstone när det är fråga om allvarligare
brottslighet bör den dömde normalt vara frihetsberö-
vad i avvaktan på verkställighet av straffet om det
finns en påtaglig risk för fortsatt brottslighet. Om den
dömde däremot inte är häktad är det viktigt att verk-
ställigheten av det utdömda fängelsestraffet kan börja
så snart som möjligt. Verkställigheten kan normalt
inledas när domen vunnit laga kraft. Kriminalvården
skickar då ut ett föreläggande till den dömde att in-
ställa sig inom viss tid. Verkställigheten kan emeller-
tid förskjutas om den dömde t.ex. ansöker om upp-
skov med verkställigheten eller överklagar domen.
Mot bakgrund av vad jag nu sagt kommer vi inom
Justitiedepartementet att fokusera på handläggningen
av ärenden under tiden från domen meddelats tills
verkställighet skett. Vi kommer att analysera om det
är möjligt och lämpligt att vidta åtgärder för att skyn-
da på intagningen i anstalt när någon dömts till fäng-
else och personen i fråga inte är häktad. Naturligtvis
kan även andra åtgärder för att motverka återfall i
brott aktualiseras i detta sammanhang.</pre><pre>Anf.  64  PER-SAMUEL NISSER (m):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.
Interpellationen tar upp frågan om s.k.  straffra-
batt. När en person har dömts att avtjäna ett fängelse-
straff kan det, vilket statsrådet säger i svaret, ofta vara
en lång tid mellan domslut och avtjänande av straff.
Om då personen under denna väntan är fri och begår
flera brott, brukar dessa brott ej tillföras det straff
som han eller hon ska avtjäna.
Denna straffrabatt och de problem som följer av
denna har många poliser tagit upp med mig när jag
har besökt olika närpolisområden i Värmland. Man
menar att en del kriminella är medvetna om straffra-
batten och t.o.m. begår fler brott under denna period,
medvetna om att de inte kommer att påföras ytterliga-
re straff. Polisen ska naturligtvis ändå göra det arbete
som krävs för att undersöka och försöka att få fram
bevis när det gäller dessa nya brott, detta trots att
även de är medvetna om att just detta arbete inte leder
till något resultat vad gäller påföljd.
Statsrådet säger i svaret att det inte är rimligt att
addera många brott av ringare grad så att de tillsam-
mans kanske ger en påföljd som är hårdare än för en
mycket grov kriminell handling. Detta resonemang
kan jag också tycka vara rimligt. Men då kommer
naturligtvis frågan upp om en brottslig handling,
oavsett av vem och när den sker, ändå inte ska bedö-
mas efter samma skala. Ett brotts påföljd är ju inte
bara ett straff för en handling. Den visar också, även
för kriminella, att allmänheten och samhället inte
tolererar deras verksamhet, oavsett när den sker.
Vore det så, vilket en del menar, att en person
som skulle påföras ökad påföljd till redan utmätt
straff skulle vara mindre motiverad att återanpassas
till samhället efter avtjänat straff, skulle straffrabatten
kanske kunna tänkas vara motiverad, men jag tror
inte att det fungerar så.
Rättsväsendet ska och måste vara mycket tydligt.
Den oerhört viktiga frågan om återanpassning till
samhället efter ett avtjänat straff är mycket mer kom-
plex än enbart frågan om strafftidens längd.
I statsrådets svar kring frågan om straffrabatt får
jag inget riktigt tydligt svar på om statsrådet anser att
det framgent ska finnas kvar en generell straffrabatt,
som tydligen tar kraft från polisen och medför att en
del dömda utför fler brott under en tid, då  medvetna
om att de förmodligen inte får någon utökad påföljd
på sitt tidigare straff.</pre><pre>Anf.  65  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Om man begår nya brott efter det att
man har blivit dömd för tidigare begångna brott, kan
man givetvis få en ny påföljd.</pre><pre>Anf.  66  PER-SAMUEL NISSER (m):
Herr talman! Det är ett bra svar från statsrådet.
Det tackar jag för.
För att fortsätta resonemanget är underbeman-
ningen inom polisen ett annat problem som har kopp-
ling till detta. Det märks mycket väl när man är ute på
olika närpolisområden, inte minst på mindre orter, att
man där brottas med att klara av de schemlagda tu-
rerna. Någon kanske är sjukskriven, någon får inte ha
yttre tjänst och det kan finnas olika problem kring
detta. Ibland blir det svårt att klara av alla utredningar
på det sätt som kan krävas. Detta är ju frustrerande
för hela polisväsendet och inte acceptabelt sett med
allmänhetens ögon. Det är naturligtvis i stort en re-
sursfråga att utbilda fler poliser och skapa förutsätt-
ningar för fler tjänster runtom i Sverige.
Effekten av polisens arbete med brottsbekämp-
ningen är avgörande. Det som brottslingen mest skyr
är naturligtvis risken att bli upptäckt, kanske mer än
straffet. Därför är det inte bra att det finns ett etable-
rat system med straffrabatt och att det finns tillfällen
då en brottsling vet, även polis och rättsväsende, att
ett brott som utförs inte kommer att leda till straffpå-
följd.
Ett av de stora problemen kring denna fråga, som
statsrådet också tog upp i svaret, är att det ofta är
alltför lång tid mellan dom och avtjänande av straff.
Skulle denna tid vara kortare skulle naturligtvis inte
detta problem uppstå, eller i alla fall inte vara så stort.
Jag vill då avsluta med att fråga statsrådet om vi
får ser mer konkreta åtgärder som kan ge resultatet att
väntetiderna kortas.</pre><pre>Anf.  67  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Herr talman! Det är givetvis delvis en resursfråga
i vilken utsträckning polisen har möjlighet att lägga
ned resurser och ägna uppmärksamhet till att utreda
brott. Men detta är icke enbart en resursfråga.
De studier och de försöksverksamheter som pågår
i olika delar av landet visar på att det också finns
mycket att vinna på ändrade arbetsmetoder, andra
rutiner, en annan   arbetsfördelning och ett annat
samarbete mellan polis och åklagare för att effektivi-
sera utredningsarbetet.
Jag är mycket hoppfull och ser möjligheter till en
utveckling som innebär att vi kan få ett betydligt
bättre utredningsarbete utfört även med befintliga
resurser, vilket inte innebär att det därutöver inte
behövs ökade resurser för att kunna höja ambitions-
nivån i olika avseenden när det gäller polisiär verk-
samhet.
När det gäller frågan om tiden mellan dom och
avtjänande av straff finns det, som jag sade i mitt
svar, anledning att föra en dialog med Krimnalvårds-
styrelsen om det möjligen finns några åtgärder som
kan vidtas från Kriminalvårdsstyrelsens sida för att
kunna  korta den tid som är påverkbar. Det går inte att
påverka den tid när domen ännu inte har vunnit laga
kraft, när den fortfarande är under prövning eller när
det finns en begäran om uppskov med verkställighet.
Men min erfarenhet säger mig att det därutöver finns
tid som går förlorad. Man skulle kunna säkerställa att
avtjänandet påbörjas tidigare än vad som i många fall
i dag sker.
Det krävs en anlys för att komma fram till vad or-
saken är till att det ibland blir tidsutdräkt, ibland en
ganska lång sådan. Framför allt tror jag att detta ar-
bete måste inriktas på att säkerställa att man lägger
ned resurser och förändrar rutiner när risken för åter-
fall i brott är stor. Det är säkerligen olika i olika fall
hur angeläget det är att ett straff börjar att avtjänas så
fort som möjligt. För att kunna sätta in en förändrad
rutin eller mer resurser i något avseende ska vi natur-
ligtvis eftersträva att det sker i just de situationer som
kan leda till att vi förhindrar en fortsatt brottslig verk-
samhet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>17 §  Svar på interpellation 1999/2000:182 om
en välfärdsreform</pre><pre>Anf.  68  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Lennart Daléus har frågat mig vad
jag avser att vidta för åtgärder för att ge en ekono-
misk grundtrygghet till fler. Han anser att det behövs
en långsiktig välfärdsreform.
Jag kan dela Lennart Daléus uppfattning att vi be-
höver förändra våra försäkringar, så att de passar
dagens och morgondagens behov. Däremot delar jag
inte uppfattningen att de som är utestängda från ar-
betsmarknaden inte får del av den generella välfär-
den.
Även den som är arbetslös har - vid sidan av ar-
betslöshetsförsäkringen - också tillgång till  barnbi-
drag, bostadsbidrag, sjukvård etc. Däremot innebär
arbetslöshet att den främsta ekonomiska grundtrygg-
heten, försörjning genom eget arbete, försvinner.
När Lennart Daléus frågar vad jag tänker göra för
att ge fler en ekonomisk grundtrygghet, så  blir sva-
ret: Medverka till att Sverige åter blir ett land med
full sysselsättning. Arbete är inte bara individens
främsta ekonomiska grundtrygghet. Det är också den
ekonomiska grund på vilken hela vårt välfärdssam-
hälle vilar.
1990-talet kom i stor utsträckning att präglas av
hög arbetslöshet och stora underskott i statens budget.
I dag står dock svensk ekonomi stark igen efter den
budgetsanering som regeringen genomfört, med hjälp
inte minst av Centerpartiet. Målet att halvera den
öppna arbetslösheten under år 2000 kommer att kun-
na nås. Också regeringens ambitiösa sysselsättnings-
mål, att andelen sysselsatta av befolkningen mellan
20 och 64 år ska öka till 80 % år 2004, ligger väl
inom räckhåll.
Den trygghet som arbete ger måste emellertid
kompletteras med ett långsiktigt, stabilt socialförsäk-
ringssystem - inte minst nu när vi lever i en tid av
snabb, teknisk utveckling som leder till stora föränd-
ringar på arbetsmarknaden. Då är det alldeles särskilt
angeläget att människor känner trygghet i sin vardag
och därför törs bejaka förändring och utveckling.
Folkhemmet är alltmer avlägset, anser Lennart
Daléus. Visst har tiderna förändrats de senaste 50
åren, men när det gäller utformningen av våra social-
försäkringar menar jag att man snarare förvånas över
hur moderna de fortfarande är, trots att de konstrue-
rades för en i många avseenden annorlunda tid.
När vi fick en allmän och obligatorisk sjukförsäk-
ring i Sverige 1955 innebar det att grundtryggheten
avvisades till förmån för standardtrygghet som upp-
nås genom den s.k. inkomstbortfallsprincipen. På den
principen har vi sedan byggt alla våra stora trygghets-
system. Jag ser ingen som helst anledning att ta ett
steg 50 år tillbaka och införa grundtrygghet igen.
Vad är då de stora fördelarna med försäkringar
som bygger på standardtrygghet, dvs. ersätter en
tillräcklig del av den inkomst man förlorar om man
blir sjuk, arbetslös eller får barn och när man blir
gammal?
För det första är försäkringar som följer en indi-
vids inkomstutveckling en stark drivkraft till arbete.
Det är också en stark drivkraft bort från svart arbete,
eftersom sådant inte ger någon rätt till ersättning.
Med grundtrygghet, dvs. samma ersättning till alla
oavsett lön, skulle det inte alls vara lika lönsamt att
arbeta och betala skatt.
För det andra innebär inkomstbortfallsprincipen
att både låg- och medelinkomsttagaren har sin stan-
dard tryggad i tillräcklig utsträckning genom det
obligatoriska försäkringssystemet. Ett grundtrygg-
hetssystem skulle innebära att många inte var fullt
försäkrade. Den som har en bra inkomst kommer
självfallet inte att ha några problem med att försäkra
sig på egen hand. Låginkomsttagaren, däremot, får
hålla till godo med den lägre grundtrygghet som sam-
hället erbjuder. Många skulle förmodligen avstå från
att skaffa tilläggsförsäkringar - en del därför att de
inte har råd, andra för att det är mänskligt att tro att
sådant som sjukdom och arbetslöshet inte kommer att
drabba en själv.
Uppslutningen kring den obligatoriska försäkring-
en skulle därtill bli sämre om det stora flertalet me-
delinkomsttagare tvingades teckna egna tilläggsför-
säkringar. Jag vill påstå att med ett grundtrygghets-
system riskerar vi på sikt att alltfler ställs utanför den
generella välfärden. Vi får ett tudelat välfärdssystem,
där vissa har råd att köpa sig en tillräckligt bra trygg-
het medan andra hänvisas till sämre ersättningsnivåer.
Att alla är med i samma försäkringssystem inne-
bär också en omfördelning av risker från dem som
löper låg risk att bli sjuka och arbetslösa till dem med
hög risk för att hamna i motsvarande situationer. Vi
vet att låg utbildning och låg inkomst innebär ökad
risk för att bli arbetslös och att drabbas av sjukdom.
Det innebär att de som skulle ha minst råd att teckna
privata tilläggsförsäkringar skulle ha störst behov av
att skaffa sådana. För funktionshindrade och kroniskt
sjuka skulle det i realiteten vara omöjligt att få ett
tillräckligt bra försäkringsskydd på den privata mark-
naden.
Lennart Daléus tar också upp problemen med
marginaleffekter. Men det är inte socialförsäkringarna
som skapar marginal- och tröskeleffekter. Det är
inkomstprövade bidrag, i kombination med inkom-
strelaterade taxor inom t.ex. barnomsorgen, som
skapar de stora marginaleffekterna i våra välfärds-
system. Det är därför det är så viktigt att införa max-
taxa inom barnomsorgen och att se över de familjee-
konomiska stöden för att göra dem mer generella.
Det pågår också ett omfattande förändringsarbete
inom praktiskt taget alla socialförsäkringssystem.
Sverige har som ett av de första länderna infört ett
nytt och mer framtidsinriktat pensionssystem. Det är
definitivt inget grundtrygghetssystem. Tvärtom, ju
mer man jobbar och ju mer man tjänar, desto högre
blir pensionen. Centern är ett av de partier som står
bakom den reformen.
Vi fortsätter nu att anpassa en rad andra system
till det nya pensionssystemet. Övergångsvis garanti-
pension kommer att ersätta folkpension, pensionstill-
skott och särskilt grundavdrag för pensionärer. Vi
anpassar även efterlevandepensionen, bostadstillägget
och förtidspensionerna.
Det pågår också ett arbete i Regeringskansliet för
att återigen sätta fokus på arbetsmiljöproblemen och
se över arbetsskadeförsäkringen - detta för att så
många som möjligt ska kunna komma tillbaka till ett
aktivt arbetsliv. Alla dessa åtgärder syftar till att mo-
dernisera våra socialförsäkringar och anpassa dem till
de behov som finns både hos den enskilde och i sam-
hället.</pre><pre>Anf.  69  LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag tackar naturligtvis Ingela Thalén
för svaret. Många av de värderingar som ligger bak-
om detta delar vi. Det råder ingen tvekan om det.
Men jag tror att vi, även om vi inte har börjat prata
ännu, möjligen pratar lite förbi varandra. Det är na-
turligtvis så att också vi i Centerpartiet vill ha en
situation med den grundtrygghet som jag strax ska gå
lite djupare in på och med ett försäkringssystem
ovanpå som skapar en möjlighet att behålla den kraft
man hade i form av en inkomst. Detta är en del också
av vårt sätt att resonera och tänka. Det framgår dels
av min fråga, dels av vårt sätt att se på pensionssys-
temen.
Däremot är det så - nu kommer vi till skillnaden,
herr talman - att vi menar att det föråldrade system
som bygger på att man kommunalt vänder ut och in
på människor och deras ekonomi för att ge dem soci-
albidrag inte passar i ett samhälle som vill ge en
grundtrygghet. Vi menar alltså att det är just för de
människor som har hamnat utanför de mer fram-
gångsrika systemen som denna grundtrygghet måste
skapas.
Detta är vi inte ensamma om att tycka och tänka
och resonera kring. Partikamrater till Ingela Thalén
har också resonerat kring detta i olika sammanhang.
Jag ska ta deras synsätt som avstamp för denna min
syn. I en artikel från förra året, förstås, skriver Berit
Andnor och Susanne Eberstein att många människor,
i synnerhet ungdomar och nyanlända invandrare, har
hamnat i fattigdomsfällan på grund av arbetslöshet
och inte heller förmått att kvala in i socialförsäkrings-
systemet. Socialbidrag är deras räddning, men en
högst tvivelaktig räddning. Dessa människor utgör
välfärdens outsiders. De bekräftar på ett smärtsamt
sätt att den generella välfärden inte omfattar alla utan
endast dem som har lyckats kvalificera sig in i sys-
temet. Ansvaret för detta, konstaterar författarna,
vilar tungt på socialdemokratin. Det är nu inte vilka
författare som helst. Det är ordföranden respektive
andre vice ordföranden i riksdagens socialförsäk-
ringsutskott.
Jag menar samma sak, kan man säga, i grunden.
Det finns de utanför systemet som vi måste ge en
annan syn och en annan behandling. Det är själva
poängen i min interpellation. Det säger jag så att vi
inte pratar förbi varandra, herr talman. Det är det jag
frågar Ingela Thalén och regeringen om. Hur vill man
åstadkomma en ekonomisk grundtrygghet för dem
som kan betraktas som outsiders i systemet? Det är
min ena utgångspunkt, herr talman, i samtalet med
Ingela Thalén.
Den andra är att jag tänkte att det kan ha varit så
att problemet har försvunnit. Har problemet med
dessa outsiders - med att några står utanför - för-
svunnit sedan författarna skrev sin artikel och sedan
Centerpartiet började lyfta upp detta resonemang? Så
är det inte.
Jag tror mig veta att Ingela Thalén under dagen
har varit på det seminarium där den rapport jag håller
i min hand lades fram. Alldeles självklart är det på
det sättet. Jag var inte där, ska jag säga. Den rappor-
ten ger väl vid handen ungefär det som jag säger, dvs.
att det finns stora påfrestningar i systemen. Välfärden
är måhända god för oss som är inne i dessa system
och som har möjlighet att komma i åtnjutande av hela
det sociala skyddsnätet, men inte för dessa outsiders.
Det är det, herr talman, som jag vill ha klarat ut
med Ingela Thalén. Hur ser hon och regeringen på
dem som står utanför på det sätt som hennes parti-
kamrater har beskrivit?</pre><pre>Anf.  70  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag delar Lennart Daléus uppfattning
om att det är en oerhört viktig debatt - inte bara där-
för att Susanne Eberstein och Berit Andnor också har
tagit upp den, och inte heller bara därför att Lennart
Daléus tar upp den, utan därför att den förs och bör
föras fortvarigt ända tills dess att vi har löst proble-
men med denna typ av ekonomiskt och socialt utan-
förskap.
Låt mig börja med att säga att socialbidrag är en
rättighet, men att det bör vara en rättighet som ut-
nyttjas tillfälligt. Det måste vara utgångspunkten. Så
länge människor fortvarigt lever på och får sin eko-
nomiska försörjning via socialbidrag finns det en
utmaning - en uppmaning - till samhället i att vidta
åtgärder och göra insatser. Men det är samtidigt vik-
tigt att slå fast att socialbidragen är en rättighet som
ingen ska skämmas över att behöva begära.
Garantinivåer i våra olika socialförsäkringar är
något helt annat än ett grundtrygghetssystem. Det är
den andra saken jag vill säga som är viktig. Och så
det tredje: Vad kan man göra för att åstadkomma
drivkrafter så att människor kommer in i de här vikti-
ga inkomstbortfalls- och standardtrygghetssystemen?
Det allra mest grundläggande är naturligtvis att se
till att man får en utbildning som leder till ett arbete
och att man har en arbetsmarknadspolitik, en aktiv
politik, som underlättar för människor, oavsett för-
mågan från början, att komma in på arbetsmarknaden.
Det kan vara kortare eller längre tid, hel- eller deltid.
Det måste vara hela vår utgångspunkt.
Till det som diskuterades i dag på detta seminari-
um, som genomfördes med anledning av välfärdsbok-
slutet, hörde att det är viktigt att peka på grupper med
invandrarbakgrund, unga människor och ensamståen-
de mammor. Det är grupper som man tidigare kanske,
åtminstone när det gäller ensamstående mammor, inte
riktigt uppmärksammat. Det jag anser att vi ska göra
är att se över: På vilket sätt kommer man in i arbets-
löshetsförsäkring och sjukförsäkring? På vilket sätt
kan man tillgodogöra sig de rättigheter som jag tycker
att man kan ställa krav på när det gäller att komma in
på arbetsmarknaden?
Det måste vara grunden. Sedan finns det självklart
trygghetsmöjligheter genom insatser om man inte kan
stå till arbetsmarknadens förfogande. En sådan fråga
som har utretts under en tid, och där det nu finns ett
förslag som vi tittar på, gäller äldrestödet till de in-
vandrare som inte kan få pension därför att de har
varit för kort tid i Sverige. Många av dem har ju fak-
tiskt levt på socialbidrag. Här finns det ett förslag
som vi tittar på. Det är ett exempel bland ett antal på
insatser som man kan göra för att inte gå in i det som
jag menar är fel, nämligen ett grundtrygghetssystem.
Jag vänder mig mot just det resonemanget. Garantini-
våer är något helt annat.</pre><pre>Anf.  71  LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Kan det vara så att det delvis är
språkbruket som gör att vi för den här diskussionen?
Det kanske är så, men jag tror förstås inte det. Det vi
säger, och det jag säger, är ju att dem som vi talar om
här, de som står till arbetsmarknadens förfogande och
aktivt söker ett arbete, måste få en grundtrygghet. Det
finns inget skäl, kan man säga, att de inför kommu-
nala aktörer, myndigheter, regelbundet tvingas vända
ut och in på sig för att, om de nu halkat utanför sys-
temet, få socialhjälp. De står till arbetsmarknadens
förfogande. De söker aktivt ett arbete. Då menar vi att
de har rätt till en statlig grundtrygghet. Denna kan
man sedan bygga på, delvis med obligatoriska försäk-
ringar. Och på toppen kan man naturligtvis, om såda-
na möjligheter finns, ha ett privat försäkringssystem.
Det jag vänder mig mot, för att använda Ingela
Thaléns ord, är detta att de som nu aktivt söker arbe-
te, de som står till arbetsmarknadens förfogande och
vill vara med i systemet, måste gå och få socialhjälp
om de, precis som den här rapporten visar och som
Ingela Thaléns partikamrater tidigare visade, har
hamnat utanför systemet. Det är bara i fråga om detta,
Ingela Thalén, som jag nu ber om, ska vi kalla det en
omprövning - till att börja med kanske av språkbru-
ket men också av synsättet. Det är vad jag kallar en
grundtrygghet.
Sedan ska vi naturligtvis ha andra funktioner. Vi
ska ha socialtjänsten som ska kunna bistå dem som
har mer komplicerade behov. Vi ska naturligtvis inte
heller ha en grundtrygghet som är kravlös. Det ska
vara så att man står till förfogande. De som inte söker
arbete och inte deltar i rehabilitering ska naturligtvis
inte heller ha del i den ekonomiska grundtryggheten.
De ska vara föremål för andra insatser. Men jag talar
om att komma ur detta med socialhjälp för människor
som aktivt står till arbetsmarknadens förfogande. Det
är min grundinvändning. Det är om detta som jag kan
hoppas att få en diskussion dels kanske kring språk-
bruket, dels kring synen på det här.
Sedan, herr talman, ska jag tillåta mig att hoppas
lite i Ingela Thaléns svar. Jag blev bara lite nyfiken.
Vi har ju haft en väldig diskussion kring familjepoli-
tiken, barnomsorgen och sådana saker under de ab-
solut senaste dagarna. Jag fick intrycket i morse, herr
talman, eller det var i själva verket sent i går kväll, att
ett språkbruk var utmönstrat ur regeringens syn på
familjepolitiken. Jag ska bara höra om Ingela Thalén
har det sista budet. Är det så att det heter att det är
viktigt att införa maxtaxa inom barnomsorgen, som
Ingela Thalén svarar mig här i dag, eller är det något
annat språkbruk - eller något annat innehåll - som är
det aktuella? Tills vidare utgår jag från att det är sista
budet som gäller. Maxtaxa gäller som regeringens syn
på hur man, kanske tillsammans med två andra parti-
er, vill ordna och styra och ställa i familjepolitiken.
Jag inväntar, herr talman, nyfiket svaret på även den
frågan.</pre><pre>Anf.  72  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! I den beskrivning som Lennart
Daléus gör antar jag att han tänker på en speciell
person eller några speciella personer som han har
mött. Om det är så som Lennart Daléus beskriver så
får de här personerna kontant arbetsmarknadsstöd.
Det finns också möjligheter till utbildningsbidrag.
Det finns en lång rad sådana möjligheter som Lennart
Daléus beskriver som grundtrygghet men som jag
menar är en del av den generella välfärden.
När jag talar om människor som hamnar utanför,
och som vi håller på att titta på hur de ska kunna
komma in, gäller det för att ta ett exempel personer
som har ett arbete, som omfattas av en inkomst och
där arbetsgivaren betalar en sjukförsäkringsavgift
men som på grund av reglerna ändå inte kommer in
över tröskeln i sjukförsäkringen. Då har man enligt
min uppfattning hamnat utanför. Det här har vi haft
en utredning om. Den har varit ute på remiss. Den
fick en hel del kritik, inte just på den här punkten men
på en del andra områden. Just den här frågan är före-
mål för översyn inom departementet, och jag avser att
återkomma med förslag under våren. Det är i alla fall
min förhoppning.
De människor som Lennart Daléus beskriver när
han talar om livsöden omfattas ju av de här olika
möjligheterna. Det jag däremot ser framför mig är
t.ex. dem jag nämnde; äldre invandrare, alltså ålder-
spensionärer som inte har kvalificerat sig för en ål-
derspension. Där måste man hitta en lösning. Det
finns också ett förslag som ska prövas. Sedan finns
det, och det förekommer på olika sätt, behov av att
samordna resurser för människor som har hamnat
utanför arbetsmarknaden av olika skäl och som kan
behöva insatser med många olika aktörers hjälp.
Vi kan ta ett enda exempel. Jag träffade i går en
relativt ung kvinna som hade gått 13 år på sjukbidrag.
Hon hade med hjälp av försäkringskassan kommit in i
ett projekt. Efter fyra månader är hon nu ute, och hon
kommer inom kort att arbetspröva för att försöka ta
sig tillbaka till arbetsmarknaden. Det är klart att med
tanke på att hon hade 13 års historia bakom sig är det
en fantastisk vändning. Hon har inte varit utanför
systemet. Men hon har känt sig utanför eftersom hon
med tidigare regler inte har kunnat pröva sig in på
arbetsmarknaden. Nu kan hon det, vilket är mycket
bra.
Sedan, herr talman, ska jag kommentera en annan
sak. Om jag säger att det är viktigt att införa maxtaxa
inom barnomsorgen så utgår jag från att det också är
just det som är viktigt. Det är viktigt för mig, det är
viktigt för det socialdemokratiska partiet och jag vet
att det också är viktigt för både statsministern och
utbildningsministern.</pre><pre>Anf.  73  LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Då är jag klar över den sista delen i
alla fall. Det är inte några allmänna taxesystem som
diskuteras och inte några allmänna taxeförändringar
som är aktuella inom familjepolitiken. Det som är
aktuellt är införande av en maxtaxa. Det är det här
som vi har slitit lite med. Vad är det egentligen man
är ute efter? Är det den beskrivning som gavs i valrö-
relsen inför valet 1998 som gäller eller håller man på
att förändra detta? På den punkten tycker jag att
Ingela Thaléns besked är klart och tydligt. Maxtaxa är
den socialdemokratiska regeringens arbetsmodell.
Sedan är det den andra frågan. Det är nog ändå en
skillnad i vårt sätt att resonera. Det gäller kanske inte
samordningen, om nu Ingela Thalén menar allvar
med att vi måste kunna slå samman en del funktioner,
socialtjänsten, försäkringskassan, delar av arbetsför-
medlingen - så att det blir ett mer samordnat arbete.
Men när det gäller synen på grundtryggheten talar jag
om just dem som är hänvisade till den kommunalt
arrangerade socialhjälpen och som regelbundet tving-
as vända ut och in på sin ekonomi för att klara sitt
uppehälle - jag har sagt detta flera gånger, herr tal-
man. Det handlar om dem som alltså står utanför
systemet, de som är - jag ska använda det socialde-
mokratiska ordet igen - outsiders. Det är de som ska
ha tillgång till en grundtrygghet. Det är de som är i
behov av en sådan garanterad grundtrygghet.
Sedan kan den byggas på med obligatoriska och
andra försäkringar för att man ska åstadkomma en
ekonomi för dem som har andra villkor än just dessa
outsiders i systemet. Det måste vara det riktiga.</pre><pre>Anf.  74  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Nu använder Lennart Daléus ut-
trycket "slå samman". Nej, det vill jag inte göra. Jag
vill inte slå samman socialkontoren med arbetsför-
medlingen, sjukförsäkringen eller socialförsäk-
ringsadministrationen. Var och en av dessa tre har
nämligen en alldeles egen väldigt viktig uppgift, och
de är till för att sköta sin del. Däremot är det viktigt
att individens situation måste stå i centrum för intres-
set när enskilda individer kanske inte riktigt passar
för dessa uppdrag. Då måste dessa och kanske också
andra, t.ex. sjukvården, samarbeta för att lösa indivi-
dens situation. Det är någonting helt annat än att slå
samman. Om man slår samman är jag rädd för att
man grötar till det riktigt ordentligt.
Lennart Daléus har tyvärr inte någon replik kvar.
Men jag slås av att det som Lennart Daléus beskriver
är detsamma som medborgarlön, och det avvisar jag
definitivt. Det är en helt annan sak att införa garanti-
er, göra det möjligt för fler att komma in genom olika
insatser, så att människor inte står utanför och inte
skäms för att de enstaka gånger vid särskilda tillfällen
kan behöva ekonomiskt bistånd. Det är en rättighet
det också.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>18 §  Svar på interpellation 1999/2000:82 om
rehabilitering av patienter som saknar sjukför-
säkring</pre><pre>Anf.  75  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Ana Maria Narti har frågat socialmi-
nistern om följande:
1. Är regeringen beredd att släppa fram FINSAM-
modellen och utvidga den på rehabiliteringens
område?
2. Avser regeringen att komplettera kommittédi-
rektiven till utredaren om den arbetslivsinrikta-
de rehabiliteringen med tydliga hänvisningar till
invånare utan sjukförsäkring grundad på tidiga-
re inkomst?
3. Avser regeringen initiera en undersökning an-
gående invånare utan sjukförsäkring och deras
vardagssituation - en studie som visar hur
många dessa personer är, på vilket sätt de har
hamnat utanför sjukförsäkringens område, vilka
myndigheter som tar ansvar för denna grupp i
fall av sjukdom och när den behöver rehabilite-
ring?
4. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta i av-
vaktan på den framtida reformen och på vilken
nivå? Vilka åtgärder avser regeringen vidta för
att undvika en ofta återkommande diskrimine-
ring av "nollade" patienter i behov av långvari-
ga program för rehabilitering?
Arbetsfördelningen inom Socialdepartementet är
sådan att det är jag som ska svara på frågorna.
Regeringen lade i sin proposition om samverkan
(prop. 1996/97:63) fram förslag om utformningen av
ett system med friare mål- och resultatstyrd använd-
ning av medel avsedda för olika samverkansformer
och rehabilitering i syfte att uppnå samverkansvins-
ter. I beredningen av regeringens förslag ingick även
den slutrapport om lokal finansiell samordning mel-
lan socialförsäkring och hälso- och sjukvård, FIN-
SAM, som lämnades av Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen.
Med regeringens förslag har möjligheter skapats
för de aktörer som behöver samverka inom rehabilite-
ringsområdet. Regeringens förslag inskränkte sig
således inte enbart till att samverkan ska kunna ske
mellan försäkringskassan och landstinget. Målet för
de samverkande myndigheterna är bl.a. att uppnå
resultat i form av t.ex. kortare sjukskrivningstider.
Regeringens förslag gick således betydligt längre
än vad som skulle ha varit fallet om vi i stället endast
hade föreslagit att FINSAM-modellen skulle ha in-
förts i hela landet. Eftersom det är viktigt att de olika
myndigheternas ansvarsområden är tydliga är det
också viktigt att handläggare vid olika myndigheter
arbetar tillsammans för att ge den enskilde ett bra
stöd i sin rehabilitering. Vi är därför av den uppfatt-
ningen att förslagen i propositionen om samverkan,
som riksdagen också ställde sig bakom, är bättre
ägnade att åstadkomma de effekter inom t.ex. rehabi-
literingsområdet som både Ana Maria Narti och jag är
angelägna om att få till stånd.
Vad gäller Ana Maria Nartis synpunkter på för-
säkringskassans rehabiliteringsansvar för personer
som inte är sjukpenningförsäkrade, dvs. saknar en
sjukpenninggrundande inkomst, vill jag säga följan-
de:
Personer som av olika skäl inte längre erhåller ar-
betslöshetsförsäkring har som regel ändå rätt att be-
hålla sin sjukpenninggrundande inkomst. Enligt nuva-
rande regler gäller att den fastställda sjukpenning-
grundande inkomsten inte ska sänkas för en försäkrad
som blir arbetslös före ingången av den månad han
fyller 65 år och som är anmäld som arbetssökande på
arbetsförmedlingen och är beredd att anta erbjudet
arbete i minst den omfattning som motsvarar den
sjukpenninggrundande inkomsten. Om den försäkra-
de uppfyller dessa krav har han eller hon även rätt att
följa löneutvecklingen inom sitt yrkesområde. Hu-
vudregeln för att man ska kunna behålla sin sjukpen-
ninggrundande inkomst är således att man är anmäld
på arbetsförmedlingen och inte att man uppbär ar-
betslöshetsersättning.
Vidare gäller som en grundprincip att den som har
en sjukpenninggrundande inkomst - dvs. är försäkrad
i samband med t.ex. sjukdom - ska ha rätt till ersätt-
ning baserad på denna sjukpenninggrundande in-
komst, om övriga villkor är uppfyllda för att erhålla
ersättning. Vid sjukdom under arbetslöshet erhåller
den försäkrade kalenderdagsberäknad sjukpenning,
dvs. sjukpenning utges för alla dagar under sjukperi-
oden med undantag för karensdagen.
Det är i sådana fall också en självklar sak att den
enskilde när det behövs ska kunna räkna med sam-
hällets stöd för att denne genom rehabilitering i så
stor utsträckning som möjligt ska återfå förmågan att
förvärvsarbeta. Rehabiliteringen måste också ses
utifrån samhällets intresse av att - när det är möjligt -
minska kostnaderna för sjukpenning och förtidspen-
sion.
För de personer som av olika skäl inte har en
sjukpenninggrundande inkomst är det viktigt att de
får möjlighet att komma tillbaka respektive komma in
i arbetslivet och därmed bli omfattade av det gene-
rella försäkringsskyddet mot inkomstbortfall på grund
av t.ex. sjukdom.
Inom Socialdepartementet har nyligen en översyn
av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst gjorts,
både vad avser anställda och egenföretagare (Ds
1999:19 Beräkningsunderlag för dagersättning -
sjukpenning, föräldrapenning m.m.). Utgångspunkten
för förslaget har varit att inkomstunderlaget så långt
som möjligt ska vara relaterat till faktiskt inkomst-
bortfall. Efter remissbehandling bereds nu utrednings-
förslagen inom Socialdepartementet.
Regeringen har vidare på grund av den kraftigt
ökade sjukfrånvaron beslutat att en särskild utredare
ska göra en analys av sjukförsäkringen (dir. 1999:54
och 82). Utredaren ska bl.a. fördjupa beskrivningen
och analysen av varför sjukfrånvaron och utgifterna
för sjukpenning förändras över tiden samt så långt
som möjligt identifiera vilka direkta och indirekta
faktorer som är avgörande för sjukpenningförsäkring-
ens kostnadsutveckling. Utredaren ska vidare redovisa
hur incitament för såväl individer som arbetsgivare
m.fl. kan förändras i syfte att minska kostnaderna.
Utredaren ska slutredovisa sitt uppdrag senast den
1 december 2000.
Samtidigt pågår för närvarande en översyn av den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen (dir. 1999:44). I
uppdraget ingår bl.a. att kartlägga den arbetslivsin-
riktade rehabiliteringsprocessen, att utforma en platt-
form för prioriteringar samt att klargöra hur ansvar
och uppgifter effektivast kan fördelas mellan olika
aktörer i rehabiliteringsarbetet. Utredaren ska också
beakta den rådande utvecklingen på arbetsmarknaden
avseende t.ex. sysselsättnings- och företagsstruktur,
arbets- och anställningsvillkor och krav på arbets-
kraftens kompetens. Förslaget ska redovisas senast
den 1 juli 2000. Jag förutsätter att den särskilde utre-
daren i sitt utredningsarbete även beaktar de särskilda
problem som finns för personer som av olika skäl inte
har någon sjukpenninggrundande inkomst.
Med hänvisning till vad jag nu har sagt och mot
bakgrund av att det för närvarande pågår två omfat-
tande utredningar inom sjuk- och rehabiliteringsom-
rådet har regeringen inte för avsikt att föregripa des-
sa. Regeringen har inte heller för avsikt att besluta om
några förändringar i de nuvarande direktiven till den
pågående Rehabiliteringsutredningen.</pre><pre>Anf.  76  ANA MARIA NARTI (fp):
Herr talman! Jag tycker att det är mycket glädjan-
de att rehabiliteringsfrågorna utreds. Jag tycker också
att det är mycket glädjande att socialministern delar
Folkpartiets intresse för vissa grupper som kan stöta
på mycket stora svårigheter när de söker rehabilite-
ring. Just därför att sådana svårigheter har kommit
fram under 90-talet, svårigheter som tidigare knappt
existerade, är det viktigt att de pågående undersök-
ningarna koncentrerar sig på tydligt definierade och
klart formulerade frågor.
Vi är överens med socialministern på en mycket
viktig punkt, nämligen att försäkringarna måste grun-
das på en inkomst. Det är en mycket sund princip.
Ändå är den diskussionen viktig. Jag tror inte att en
demokrati kan överleva som demokrati om vi accep-
terar stora skillnader mellan grupper som har säkra
försäkringar därför att de har goda inkomster och
grupper vilkas försäkringar är oklara och mycket
svåra att hantera. Detta händer därför att de inte på
länge har haft, eller aldrig har haft, en egen inkomst i
Sverige. Sedan är vi inte så mycket överens längre.
Jag tror fortfarande att diskussionen om FINSAM
förtjänar att föras vidare. Det var inte bara vi inom
Folkpartiet som tyckte det. Jag vill citera två viktiga
socialdemokrater. En sade när den nya propositionen
kom: "Alla inblandade parter har tjänat på projektet.
För försäkringskassa och landsting har det inneburit
rena ekonomiska besparingar. Och för patienterna
minskat lidande. Beslutet är helt obegripligt." Det
gällde alltså beslutet att avbryta FINSAM. Det var
landstingsstyrelsens ordförande i Sörmland, social-
demokraten Alf Egnerfors, som sade detta.
Niklas Nordström, som är en annan mycket väl-
känd socialdemokrat, sade om samma beslut: "De
försäkringskassor och landsting som har förmånen att
arbeta i FINSAM-försöken inser att de förslag som
finns i propositionen om utökad samverkan och för-
bättrad rehabilitering ger mycket begränsade möjlig-
heter att uppnå de mål som regeringen ställer i för-
hållande till de möjligheter som finns i FINSAM - -
- Vi konstaterar slutligen att propositionen inte ger
förutsättningar för att fortsätta den samverkan som
givit så stora mänskliga och samhälleliga vinster samt
utvidga och utveckla den."
Nu vill jag gå vidare till själva kärnfrågan: Män-
niskor som behöver rehabilitering men som saknar en
klar position i försäkringarnas värld. Jag tycker att
Ingela Thalén lite för lätt glider över de frågor jag
ställer. Hon talar framför allt om människor som har
förlorat sitt arbete men ändå kan behålla sina försäk-
ringar. Men jag ställer frågor om människor som inte
alls har någon sjukförsäkring, de som på försäkrings-
kassornas språk kallas för "nollade". Bara detta namn
räcker för att skapa starkt obehagliga känslor.
"Nollade" människor låter faktiskt skrämmande.
Min fråga är mycket enkel: Vem tar ansvaret för
de "nollades" hälsa, framför allt när de behöver
mycket långvarig rehabilitering?</pre><pre>Anf.  77  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Om vi koncentrerar oss på vissa
grupper behöver vi inte diskutera det vi är överens
om. Jag ska också säga någonting om FINSAM, FRI-
SAM och SOCSAM. Det är en hel del olika typer av
samarbetsprojekt som nu pågår och som har pågått
tidigare.
Det är fortfarande min mycket bestämda uppfatt-
ning att FINSAM var ett projekt som var bra i sig.
Men det hade en nackdel. Det var en ensidig finansie-
ring från en av aktörerna. Det är viktigt i dessa fortva-
riga samarbeten, som gäller hela landet, att var och en
av de samarbetsaktörer som ska delta kring en individ
bidrar med sin del av ansvaret, och också ansvaret för
finansieringen.
Detta synsätt är kanske förstärkt hos mig inte
minst med tanke på att sjukfrånvaron ökar, och där-
med ökar också belastningen på sjukförsäkringen
oerhört. Det finns inga lösa resurser liggande och
skvalpar att föra över till ett annat område, som ju
ändå är skattefinansierat. Sjukförsäkringsavgiften
betalar sin del, och skatten betalar sin del. Ska man
samarbeta kring individer är det viktigt att varje aktör
går in med sitt ansvar.
Sedan delar jag helt Ana Maria Nartis uppfattning
som uttrycket "nollad". Det kan man möjligen använ-
da för skojs skull i introduktionen till universitets-
världen. Men jag tycker heller inte om det uttrycket.
Jag fick frågan: Vem finansierar om man ännu
inte har tagit sig in i sjukförsäkringen? Man har rätt
till rehabilitering och rätt till hjälp. Men den ekono-
miska försörjningen under tiden måste ske via t.ex.
socialbidrag, eftersom man inte har sjukpenninggrun-
dande inkomst. Om en person inte har sjukpenning-
grundande inkomst och blir så sjuk att personen
måste få ett fortvarit stöd från sjukförsäkringen har
den ändå rätt till förtidspension eller även om den
saknar en sjukpenninggrundande inkomst från början.
Det är kanske viktigt att också lyfta in det.
Jag såg att Ana Maria Narti var här under den fö-
regående interpellationsdebatten. Det ligger lite grann
samma problematik här som var grunden i den tidiga-
re diskussionen med Lennart Daléus. Det handlar om
att skapa möjligheter för individer att i grunden få en
inkomst som gör att man faktiskt kan komma med i
försäkringen. Men fram till dess finns det ett antal
olika möjligheter också för dem utan inkomst som
behöver rehabilitering.</pre><pre>Anf.  78  ANA MARIA NARTI (fp):
Herr talman! Den här diskussionen ser enkel ut
om man inte har varit med på samhällets botten. Nu
råkar det vara så att jag under de senaste åren och
fortfarande har arbetat och arbetar bland mycket
långvarigt eller permanent arbetslösa invandrare,
många av dem högutbildade. Där har jag träffat de
"nollade". Det är faktiskt så att det i praktiken händer
mycket ofta att ingen vill ta ansvaret om någon behö-
ver rehabilitering efter whiplash-skada eller när de
har mycket djupa psykiska problem. Då faller de
mellan myndigheterna.
Jag har fått information från Röda korset om vissa
mycket alarmerande tal. Enligt Röda korset kan an-
talet traumaskadade flyktingar i arbetsför ålder lågt
räknat vara minst 35 000. En stor del av dessa är
arbetslösa och har varit det sedan de kom till Sverige.
Men de är inte registrerade vid arbetsförmedlingarna.
Antagligen betraktas de som oanställbara, som man
säger på arbetsförmedlingarnas språk. Det är i dag ett
mycket skrämmande ordbruk i socialsvängen.
En annan grupp hör till de mycket långvarigt ar-
betslösa som fortfarande har mycket svårt att få ar-
bete. AMS statistik från december 1999 uppskattar
antalet flyktingar som befinner sig i denna situation
till 100 000. Jag vill lyfta fram de siffrorna för att visa
att det inte gäller små marginella problem. Vi har i
dag i Sverige en tendens att knuffa undan stora grup-
per människor.
Om man från alla håll säger till en "nollad" person
som har whiplash-skada och som vill komma tillbaka
och som inte vill förtidspensioneras: Det finns ingen
som vill betala den långvariga rehabiliteringen, bety-
der det att man dömer den människan till ett slags
evig isolering utanför samhället. Det är där som jag
tycker att alla politiska partier måste göra någonting
för att det inte ska ske.</pre><pre>Anf.  79  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Det låter kanske makabert att säga
att jag är glad att Ana Maria Narti tar upp den här
frågan och beskriver de här talen. Jag menar natur-
ligtvis inte att jag är glad över talen, men jag är glad
över att debatten förs. Jag vill också peka på att frå-
gan är uppmärksammad, vilket inte är det samma som
att man har hittat några exakta lösningar. Om det är
35 000 individer är det troligtvis också 35 000 olika
situationer och livsöden. Det kan t.o.m. vara 35 000
olika sjukdomar.
Men i regleringsbrevet till Riksförsäkringsverket
för år 2000 har vi lyft upp två viktiga punkter bl.a.
med tanke på det som Ana Maria Narti tar upp, näm-
ligen att socialförsäkringens administration ska be-
akta samhällets etniska och kulturella mångfald i sitt
arbete. Det innebär att när man bedömer förmåner ska
det ingå ett betydande mått av skälighetsbedömning-
ar, aktivt vidtagna åtgärder som framkommer när det
gäller omotiverade skillnader i hur svenskfödda och
utrikesfödda bedöms. Det är den ena viktiga uppgif-
ten.
Den andra uppgiften är att med anledning av den
nationella storstadspolitiken, som riksdagen tidigare
har ställt sig bakom, ger vi i regleringsbrevet Riksför-
säkringsverket i uppdrag att följa upp och stödja de
lokala försäkringskassorna med utvecklingsprogram
för arbetslöshet i de mest utsatta stadsdelarna. Där har
också Integrationsverket och kommunerna ett ansvar
för att bl.a. gå in och arbeta med personer, människor,
som har hamnat i en ond cirkel av det här slaget.
Jag nämner detta som två exempel på att detta är
uppmärksammat, men det är också viktiga konkreta
saker.
Sedan har Riksförsäkringsverket i sin analys när
det gäller bedömningen gjort en pilotstudie där man
har tittat på vad det är för värderingar som styr, med
tanke på det vi sade alldeles nyss. Jag vill också peka
på att man, dvs. de anställda inom administrationen,
måste vara medvetna om värderingarna. Rubriken är:
Vi måste vara medvetna om våra värderingar. Det
kan kanske gälla oss alla, att vi är medvetna om våra
värderingar.
Herr talman! Slutligen vill jag säga att när det
gäller personer som behöver rehabilitering och som
inte har någon sjukpenninggrundande inkomst är det
arbetsförmedling, sjukvård och kommuner som är
ansvariga för finansieringen för försörjningen. Men i
praktiken är det på många håll så som Ana Maria
Narti säger, nämligen att det behövs ett starkt tryck
för att samverkan ska kunna ske så att man verkligen
får den rehabilitering man har rätt att kräva. Och
rehabilitering har man rätt kräva även om man inte
har en sjukpenninggrundande inkomst.</pre><pre>Anf.  80  ANA MARIA NARTI (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja återkomma till syn-
punkter som jag också tidigare har försökt föra fram
både skriftligt och i tal. Det gäller en mentalitet som
råder på olika ställen som gör att jag ibland i tvekar
djupt inför de vackraste nya insatserna. Man kan ge
pengar till storstadssatsningen och ha mycket bra
avsikter. Frågan är hur man arbetar med dessa pengar
och med dessa avsikter. Var finns arenan för den som
har varit arbetslös att själv ta initiativ om alla initiativ
ligger på tjänstemännen inom den offentliga sektorn?
Var finns möjligheten för honom eller henne att själv
komma fram med förslag?
Den praktiska erfarenhet som jag har är att man
skriver en personlig handlingsplan på ett papper, men
i verkligheten har man redan bestämt allt på något
kontor. Människorna omvandlas på ett märkligt sätt
till objekt för kurser, åtgärder och insatser som andra
redan har planerat i minsta detalj.
Jag hoppas att vi tillsammans kan göra någonting
för att öppna nya arenor där människorna själva kan
försöka ta sig ut ur isolering, passivitet och också
sjukdom.</pre><pre>Anf.  81  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag kan inte annat än understryka det
som Ana Maria Narti säger att det är en angelägenhet
för alla, oavsett partiuppfattning, att engagera sig för
att människor blir hörda och synliga. Individuella
handlingsplaner får inte bli något som kommer ovan-
för människor huvuden och läggs i deras knä utan att
man själv har haft inflytande över vad det är som ska
ske.
Det kan säkert finnas många olika vägar att nå
fram till detta, t.ex. forum, kanaler och mötesplatser
för att föra sådana diskussioner. Ett sätt är naturligtvis
att skapa referensgrupper till arbetet i de lokala ut-
vecklingsavtalen. Det finns säkert många vägar. Jag
är kanske inte mästare på att ange sådana. Men om
debatten förs tydligt, om man påpekar att individuella
handlingsplaner är till för att individen ska påverka
sin egen utvecklingen, om man gör det i tillräckligt
stor utsträckning och om man följer upp de regle-
ringsbrev som finns på det korrekta sättet, tror jag att
framgångarna blir ännu större.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>19 §  Svar på interpellation 1999/2000:131 om
förtidspensionering av unga</pre><pre>Anf.  82  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Kenneth Johansson har ställt följan-
de tre frågor till mig.
Är regeringen beredd att ställa sig bakom princi-
pen om att ingen under 30 år ska förtidspensioneras?
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att
den slentrianmässiga förtidspensioneringen av unga
upphör?
Avser regeringen att föreslå habiliteringspenning
eller långtidssjukpenning som ett alternativ för unga?
Kenneth Johansson har ställt frågorna med åbero-
pande av att reglerna om förtidspension som tillkom
under 1960-talet bygger på helt andra förutsättningar
än de som nu råder i fråga om utbildning och arbets-
marknad. Det innebär att nästan alla ungdomar nume-
ra går vidare till gymnasieskolan och att det är ovan-
ligt att unga får ett stadigvarande arbete innan de fyllt
20 år. Vidare framhåller Johansson att det är oroande
att förtidspensioneringarna bland personer under 30
år ökar och att många upplever det som kränkande att
i unga år erbjudas förtidspension. Samtidigt är det
svårt för dem att tacka nej till denna, eftersom det
ändå är fråga om ett extra ekonomiskt stöd trots att
det leder till passivisering och signalerar att man inte
har möjlighet att arbeta.
Johansson åberopar förslagen i betänkandet Unga
i ohälsoförsäkringen - tid för aktivitet och utveckling
(SOU 1998:106) som Förtidspensionsutredningen
lämnade i augusti 1998. I betänkandet föreslås bl.a.
att ingen ska förtidspensioneras före 30 års ålder och
att man i stället ska få habiliteringspenning eller
långtidssjukpenning. Dessutom föreslås en förhöjd
åldersgräns för ersättning vid långvarigt nedsatt ar-
betsförmåga.
Kenneth Johansson framhåller vidare att förslaget
är remissbehandlat, men att ett regeringsförslag är att
vänta tidigast under år 2000, en fördröjning som
ungdomshandikapprörelsen uttryckt sin oro över.
Jag delar helt Johanssons uppfattning att det är
orimligt att 16-åringar i dag förtidspensioneras. Den
negativa antalsutveckling som Johansson beskriver
stämmer inte helt med den bild jag har. Det finns
ingen klar och entydig trend, varken på kort eller lång
sikt, som visar att antalet förtidspensionärer under 30
år ökar kraftigt. Vad som kan utläsas är en mindre
uppgång av antalet nybeviljade förtidspensioner un-
der de senaste åren för dem som är 20 år och äldre
och att ökningen i huvudsak gäller kvinnor, något
som är särskilt oroande.
Oavsett antalsutvecklingen finns det starka skäl
som talar för att ingen under 30 år ska förtidspensio-
neras, även om jag inte är beredd att nu lämna ett
definitivt besked angående detta med tanke på det
utredningsarbete som återstår innan ett slutligt förslag
kan föreläggas riksdagen. Över huvud taget anser jag
att en grundläggande förutsättning för att förtidspen-
sion ska beviljas en försäkrad - oavsett ålder - är att
alla möjligheter till försörjning genom eget arbete har
uttömts.
Som framgår av vad jag nyss sagt pågår inom So-
cialdepartementet ett omfattande arbete med att re-
formera hela systemet med förtidspension. En del i
detta arbete är utformningen av det framtida systemet
för ekonomisk ersättning till ungdomar vid långvarigt
nedsatt arbetsförmåga. En viktig utgångspunkt för
detta arbete utgörs av Förtidspensionsutredningens
betänkande Unga i ohälsoförsäkringen (SOU
1998:106).
Utredningens förslag behöver dock kompletteras
på några punkter och vissa frågeställningar ytterligare
utredas innan det kan läggas till grund för en propo-
sition till riksdagen. Det gäller bl.a. frågan om de
olika ersättningsformerna habiliteringspenning och
långtidssjukpenning, som föreslås ersätta förtidspen-
sionen för unga.
Vidare är det enligt min uppfattning nödvändigt
att det framtida ersättningssystemet för unga med
långvarigt nedsatt arbetsförmåga kan fogas samman
med motsvarande system för dem som senare i livet
råkar ut för långvarig nedsättning av arbetsförmågan.
Parallellt med arbetet inom Socialdepartementet med
att utforma förslag om beräkningsregler för det re-
formerade förtidspensionssystemet pågår därför ett
utredningsarbete om vilka regler som ska gälla unga
personer med långvarigt nedsatt arbetsförmåga. Av-
sikten är att allt utredningsarbete ska avslutas före
sommaren 2000 och förslagen omgående sändas ut på
remiss. Därefter ska en proposition föreläggas riksda-
gen, vilket jag bedömer kan ske i slutet av innevaran-
de år. Hela det nya regelsystemet ska träda i kraft
fr.o.m. år 2003. Med detta anser jag mig ha besvarat
frågorna 1 och 3.
Som svar på den återstående frågan om vilka åt-
gärder som regeringen avser vidta för att den slentri-
anmässiga förtidspensioneringen av unga ska upphöra
vill jag ange att ett förändrat förmånssystem bör infö-
ras som i högre grad än nuvarande system är inriktat
på att stimulera till aktiviteter av olika slag, t.ex.
utbildning och olika typer av kontakter med arbetsli-
vet. Det är angeläget att det nya regelsystemet mer än
nuvarande system tar fasta på aktiviteten som ett led i
habiliteringen och rehabiliteringen.
Det räcker dock inte enbart med att vidta åtgärder
som rör utformningen av själva förmånssystemet för
unga vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga för att
motverka att unga personer blir förtidspensionerade.
Det krävs särskilda åtgärder inom verksamhetsområ-
dena arbetsmarknad och utbildning för att såväl moti-
vera som göra det möjligt för personer med olika
typer av funktionsnedsättningar att få både utbildning
och arbete. Det ligger dock utanför mitt ansvarsområ-
de att här komma med konkreta förslag om lämpliga
åtgärder inom dessa områden.
Jag vill avslutningsvis ta tillfället i akt att peka på
den möjlighet till vilande förtidspension som riksda-
gen nyligen beslutat om och som införts vid årsskif-
tet. Denna reform, som är ett led i arbetet med att
utforma socialförsäkringarna så att de innehåller
drivkrafter till arbete, innebär sammanfattningsvis att
en försäkrad som uppburit förtidspension eller sjuk-
bidrag under minst ett år får behålla förtidspensionen
respektive sjukbidraget under högst tre månader un-
der en tolvmånadersperiod samtidigt som han eller
hon prövar att arbeta.
Under en tid om totalt tolv kalendermånader ska
den försäkrade kunna pröva att arbeta utan att rätten
till förtidspension eller sjukbidrag går förlorad.</pre><pre>Anf.  83  KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret
på ännu en centerinterpellation om trygghetsfrågor.
Det kommer fler, och det gör det därför att vi i högsta
grad prioriterar dessa frågor.
Jag tycker att det svar som jag har fått är ett något
allmänt svar, som dock tyder på en samsyn mellan
oss om att en rad åtgärder krävs för att komma till
rätta med problemet att unga människor i dag förtids-
pensioneras, med alla konsekvenser detta medför. Jag
uppskattar att socialförsäkringsministern liksom jag
anser att det är orimligt att 16-åringar förtidspensio-
neras och att starka skäl talar för att ingen under 30 år
ska förtidspensioneras. Min uppfattning är dock, och
här är jag lite kritisk mot regeringen, att förslagen
drar ut alldeles för långt på tiden.
När regeringen i höstas presenterade sin budget-
proposition var vi säkert många som kände besvikelse
över att det inte heller denna gång fanns några kon-
kreta förslag för att komma åt problemen med att
unga människor förtidspensioneras. Förslag finns,
bl.a. i betänkandet Unga i ohälsoförsäkringen. Ett
och ett halvt år har gått sedan den utredningen pre-
senterades. Andra förslag till förändringar i socialför-
säkringen för de yngre åldersgrupperna har diskute-
rats tidigare.
Inte minst ungdomshandikapprörelsen visade,
fullt förståeligt, irritation. I en mycket bra debattarti-
kel, publicerad i en kvällstidning den 25 oktober i
höstas, skrev man med hänvisning till uteblivna för-
slag bl.a. följande:
"Vi inom ungdomshandikapprörelsen vet vad det
innebär att bli förtidspensionerad i ung ålder. Vi vet
vad det innebär att studera för att få ett arbete, men i
stället erbjudas förtidspensionering. Vi vet hur det
känns att få veta att det enda vi duger till är att bli
förtidspensionärer. Vi kan inte förstå skälen till varför
inte regeringen kan presentera ett förslag utifrån ut-
redningen unga i ohälsoförsäkringens förslag. Vad är
ni rädda för? Vilka negativa konsekvenser skulle en
höjning av pensionsåldern kunna få?"
Jag har full respekt för komplexiteten i dessa frå-
gor, som socialförsäkringsministern även har redo-
gjort för. Jag utgår från att också ministern har re-
spekt för den frustration och otillfredsställelse som
många känner över att skarpa åtgärdsförslag från
regeringens sida hittills lyst med sin frånvaro.
Under tiden vi pratar, utreder och diskuterar fort-
sätter samhället att förtidspensionera människor från
16 års ålder, med uppenbara risker för passivisering
och utanförskap som följd. Jag förstår verkligen re-
aktionerna från ungdomshandikapprörelsen. Den vet
vad den talar om, och jag delar i mångt och mycket
dess uppfattningar - framför allt att det är hög tid att
gå från ord till handling.
Jag har några följdfrågor till ministern.
För det första: Är ministern beredd att titta på be-
rednings- och beslutsprocessen? År 2003 ligger enligt
min mening alldeles för långt borta.
För det andra: Det står i svaret, och ministern har
sagt, att utredningen Unga i ohälsoförsäkringen be-
höver kompletteras. På vilket sätt ifrågasätts habilite-
rings- och långtidssjukpenningen?
För det tredje: Kopplingen mellan socialförsäk-
ringen och arbetsmarknads- och utbildningsinsatser är
tydlig. Hur vägs det in i arbetet?</pre><pre>Anf.  84  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Först vill jag säga att jag naturligtvis
tar åt mig av frustrationen och kritiken. Det är inte
bra att det har tagit tid. Jag kan bara beklaga det. Det
som nu kan göras är att man så seriöst och noggrant
som möjligt tar fram ett bra underlag som ska gå på
remiss och vara underlag för en proposition, och det
är det arbetet som pågår. Där tror jag att vi kan vara
överens.
Nu tror jag trots allt att det finns en viss restrikti-
vitet när det gäller de allra yngsta. De får gå i utbild-
ning, precis som förutsättningarna sades vara i början.
Sedan frågades det om man skulle kunna tidiga-
relägga beredningsprocessen för ett genomförande
före år 2003. Jag tror inte att det är möjligt. Det beror
lite grann på hur man ska knyta ihop förslag om unga
i ohälsoförsäkringen med ett kommande, reformerat
förtidspensionsförslag. Jag är inte riktigt klar över
exakt hur detta kommer att behöva se ut rent tekniskt
innan utredarna är klara med sina förslag.
När det gäller tidpunkten 2003 hade vi i arbets-
gruppen för pensionsreformens genomförande, den
s.k. genomförandegruppen, en lång diskussion om
nödvändigheten av att fullfölja det praktiska arbetet
med alla dessa reformer, som ju är en uppföljning av
den stora pensionsreformen. I den diskussionen fanns
både ett reformerat förtidspensionssystem och unga i
ohälsa med. Om det ändå går att bryta ut detta och
lägga det tidigare är i så fall något som får prövas i
särskild ordning.
Utgångspunkten just nu är att allt detta - uppfölj-
ningen av det nya ålderspensionssystemet och dess
följdreformer - behöver samordnas för genomförande
så att vi också i praktiken får ett hanterbart och bra
pensionssystem, oavsett om man är ung eller förtids-
pensioneras vid senare år.</pre><pre>Anf.  85  KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tycker, som jag sade i inledning-
en, att det har tagit för lång tid. Vi är också överens
om att så är fallet. Detta är särskilt stötande när frå-
gorna har diskuterats under så många år. Den här
debatten har förts och utredningen har funnits pre-
senterad i snart ett och ett halvt år.
Jag vill också erinra om att det var under den förra
mandatperioden som de principiella besluten om
förtidspensioneringen fattades, och det har som sagt
gått en tid sedan dess. Tiden fram till år 2003 är för
mig en för lång tid. Och det är extra lång tid när vi vet
att det finns risk att unga människor fortsatt erbjuds
passiviserande förtidspensionering i stället för t.ex.
aktiverande habiliteringspenning, vilket är ett av
förslagen.
Ibland kan beslut gå fort, och ibland kan också
delbeslut vara en möjlighet. Min uppmaning är att
ministern ser på möjligheterna att snabba på med
handläggning, beredning och beslutsprocess.
Jag tolkar också ministerns svar på ett sådant sätt
att hon ska vara öppen för att i särskild ordning titta
på detta, och jag önskar henne lycka till i fråga om att
åstadkomma en snabbare hantering.
När det gäller att utredningen behöver komplette-
ras tror jag inte att jag fick något svar om habilite-
ringspenning och långtidssjukpenning, vilket utred-
ningen föreslår, på något sätt ifrågasätts.
I sitt svar sade ministern inledningsvis att arbets-
marknads- och utbildningsinsatser inte ingår i det
egna ansvarsområdet. Men kopplingen mellan social-
försäkringen och arbetsmarknads- och utbildningsin-
satserna är så tydlig att det i detta sammanhang inte
går att gå förbi.
I mitt hemlän Dalarna finns exempel på hur verk-
samhet kan läggas upp för personer med psykiska
funktionshinder, med en förlängd gymnasiesärskola
finansierad av kunskapslyftet, kommunen och arbets-
förmedlingen. För flera av eleverna går det så bra att
de nu kan utföra arbete med lönebidragsanställning.
Nu görs begränsningar av lönebidragen, vilket försvå-
rar åtminstone för denna grupp att få ett mycket ef-
terlängtat arbete. Vi har "råd" med passiviserande
utgifter men inte med aktiverande utgifter. Vi betalar
ut förtidspension och sjukpenning men begränsar
lönebidrag och rehabilitering.
I Centerpartiets budgetalternativ för innevarande
år har vi redovisat förslag om betydligt mera sats-
ningar på rehabilitering och inte mindre än 370 mil-
joner kronor mer till lönebidrag. Och det är trist för
framför allt de grupper som jag har omnämnt att vi i
Centerpartiet inte fick gehör för vårt budgetalternativ.
Det hade varit ett bra tillskott.
Trots att rätten till arbete står inskrivet i grundla-
gen finns det kontoproblem hos svenska staten när det
gäller att hjälpa människor med olika funktionshinder
att utifrån sina förutsättningar få ett meningsfullt
arbete. Systemfelen är tydliga, och de drabbar de
enskilda. Och visst måste vi väl, ministern, se till att
vi här ser på helheten?</pre><pre>Anf.  86  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! När det gäller arbetet med att ta fram
en proposition vill jag bara poängtera att alla dessa
följdförslag till ålderspensionssystemet är avsedda att
behandlas senast under våren 2001 i riksdagen. Det är
därför som förslagen enligt arbetsplanen ska läggas
fram år 2000. Tidpunkten mellan våren 2001 och
fram till genomförandet eller utbetalningarna 2003
har satts upp för att man ska få ett rådrum för att få de
tekniska försörjningssystem som krävs för att klara ut
dessa stora omläggningar. Och det är därför som jag
är försiktig på denna punkt. Om det däremot är så att
just denna försäkring går att hantera på ett annat sätt
är jag naturligtvis inte avvisande till att ha en tidigare
tidpunkt. Men det är viktigt att poängtera att det ock-
så ska vara praktiskt möjligt för människor att få
försäkringarna, eller i detta fall pensionen, utbetalda.
Habiliteringspenningen tar jag inte ställning till
förrän förslaget i dess helhet är skrivet, och då ber jag
att få återkomma på den punkten.</pre><pre>Anf.  87  KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Som avslutning vill jag säga att Sve-
rige ska vara ett samhället tillgängligt för alla. Vi
måste våga tro på människors förmåga och vilja att
arbeta eller studera.
Det är inte acceptabelt att förtidspensionera unga
människor. Förslagen i den utredning som har om-
nämnts här Unga i ohälsoförsäkringen och som bl.a.
stoppar passiv förtidspensionering före 30 års ålder
och i stället föreslår aktiverande insatser bör genom-
föras. Det är mitt och Centerpartiets krav. Och vi vill
dessutom som jag har redovisat satsa mer resurser på
rehabilitering och på lönebidrag, så att vi får männi-
skor i aktivitet, arbete eller utbildning.
Ministerns svar på min interpellation och debatten
tycker jag har visat att vi är ganska överens om vart
vi ska. Ministern uttrycker sig i lite försiktigare or-
dalag med hänvisning till berednings- och utred-
ningsarbete. Jag är lite ivrigare och vill gå snabbare
fram. Jag hoppas att ministern har tagit till sig några
av mina synpunkter och går hem och ser över tidspla-
nen. Jag hoppas också att vi fortsättningsvis kan se
samhällets insatser och resurser mer som en helhet
och att vi mycket bättre kan samverka för att ge den
enskilda människan bästa tänkbara förutsättningar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>20 §  Svar på interpellation 1999/2000:139 om
garantipension</pre><pre>Anf.  88  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Agne Hansson har frågat mig om jag
anser att hela pensionärskollektivet ska ha del av
standardförbättringen och välfärdsökningen samt
vilka åtgärder regeringen är beredd att vidtaga för att
påskynda genomförandeprocessen av pensionssys-
temet i dess helhet. Vidare har Agne Hansson frågat
mig om regeringen avser att kompensera de
700 000 pensionärer som förlorar på det fördröjda
genomförandet av garantipensionen samt vilka åtgär-
der regeringen i sådant fall avser att vidtaga.
Den 1 januari 1999 infördes det nya pensionssys-
temet. De första utbetalningarna kommer att ske den
1 januari 2001. Utbetalningar av garantipension på-
börjas år 2003 då den första årskullen som omfattas
av det reformerade systemet fyller 65 år.
Pensionärerna var på samma sätt som andra grup-
per i samhället med och delade bördan av 1990-talets
ekonomiska saneringsprogram. Under de senaste åren
har emellertid flera förbättringar för pensionärsgrup-
perna genomförts. Prisbasbeloppet, som används för
beräkning av pensionsförmåner, har åter räknats upp
från 98 till 100 %. Också bostadsstödet för pensionä-
rerna har förbättrats genom att ersättningsgraden för
BTP har höjts. I det reformerade pensionssystemet
finns också en tydligare koppling till samhällsekono-
min såtillvida att pensionsrätterna räknas upp med
den allmänna inkomstutvecklingen.
I det nya pensionssystemet införs således en ga-
rantipension, som gäller för dem som är födda 1938
eller senare. Garantipensionen ska på samma sätt som
övrig pension i det reformerade systemet vara be-
skattad.
Den övergångsvisa garantipensionen (Ö-garp),
som gäller för personer som är födda år 1937 eller
tidigare, ska ersätta dagens grundskydd i form av
folkpensionen, pensionstillskottet och det särskilda
grundavdraget för folkpensionärer. Även Ö-garpen
ska beskattas enligt samma regler som gäller för lön-
tagare och för personer födda år 1938 eller senare
som får sin pension enligt det reformerade pensions-
systemet.
Beslutet att införa Ö-garpen innebar att denna
skulle konstrueras så att i princip ingen pensionär får
det sämre än i dag. För att uppnå detta har utredning-
en föreslagit att Ö-garpen anpassas till en kommunal-
skatt på 34 %. Dessa beräkningstekniska åtgärder
innebär förbättringar för vissa grupper i pensio-
närskollektivet.
Ö-garpen skulle enligt vad som föreslogs i betän-
kandet SOU 1999:17 träda i kraft år 2001. Så som
Agne Hansson framfört har administrativa skäl re-
sulterat i att ikraftträdandet i stället kommer att bli år
2003. Regeringen avser vidare att lämna förslag be-
träffande efterlevandepensioner, bostadsstöd och
förtidspensioner för ikraftträdande år 2003.
Även om det sålunda på senare tid har införts en
rad förbättringar för pensionärerna är regeringen
medveten om att de ekonomiska villkoren för de
sämst ställda pensionärerna alltjämt är besvärliga.
Regeringen avser att i vårpropositionen lämna närma-
re besked om vilka åtgärder som bör vidtas med an-
ledning av detta.</pre><pre>Anf.  89  AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag vill tacka socialförsäkringsmi-
nistern för svaret. Interpellationen är ytterligare en av
de 33 interpellationer som Centerpartiet har lagt fram
för att ta upp bristerna i det trygghetssystem som vi
har. Jag ber naturligtvis om ursäkt för att vi behöver
besvära ministern på så här många områden men vi
får hoppas att det så småningom blir ett tätare trygg-
hetssystem. Det är ju dit vi syftar.
Interpellationen berör den ekonomiska tryggheten
för våra äldre. Vi i Centerpartiet tycker naturligtvis
inte att den är tillfredsställande - hade vi tyckt det
skulle vi ju inte ha behövt framställa interpellationen.
Vi har drivit kravet om att kompensera pensionärerna
när vi nu inte lyckats klara av att införa pensionssys-
temet vid den tid som det var tänkt. Vi har också
krävt att alla pensionärer ska få del av de välfärdsför-
bättringar som kan göras.
Regeringen verkar ha lyssnat på vad vi säger i vå-
ra interpellationer, i varje fall vissa av dem. Statsmi-
nistern menade att det var aktuellt att nu kompensera
pensionärerna. Han har framfört önskemål kring
nödvändigheten att också satsa på polis- och rättsvä-
sendet.
Jag tycker, fru talman, att jag kan se en viss opti-
mism i den vägen även i det här svaret och det är
naturligtvis bra att det ska bli en kompensation -
möjligen, såvitt jag förstår, i vårpropositionen. Det är
bra men det är för sent.
Mina frågor är av två slag. Den ena är om pensio-
närskollektivet som helhet ska ha del av de allmänna
standardförbättringar och välfärdsökningar som vi har
åstadkommit. Så har det inte varit med det budgetför-
slag som vi nu har tagit i riksdagen. Där ställs pen-
sionärerna utanför genom den konstruktion av det
förvärvsavdrag i skattesystemet som har beslutats.
Sverige går bra nu - vi i Centerpartiet har med-
verkat till det. Inflationen har gått ned. Räntorna är
låga. Tillväxten ökar. Arbetslösheten minskar. Detta
är bra. Det har också varit möjligt att kompensera en
del grupper som har fått bära tunga bördor.
Vi i Centerpartiet har föreslagit höjt pensionstill-
skott i kombination med sänkt skatt genom höjt grun-
davdrag. Det skulle ge möjligheter för alla pensionä-
rer att få del av den här välfärdsökningen. Frågan
kvarstår emellertid på den punkten när det gäller
svaret: Ska alla ha del av tillväxtens fördelar och av
välfärdsökningen, även alla pensionärer? Blir svaret
ja på den frågan innebär det att man måste vara be-
redd att kompensera för detta på ett sådant sätt att alla
får del av det.
Den andra frågeställningen berör genomförandet
av garantipensionen, som tyvärr nu har blivit förse-
nat. Därför har vi krävt kompensation. Det är inte
rimligt att 700 000 pensionärer ska få vänta på en
standardhöjning när staten har 900 miljoner i räntein-
komster på detta.
Slutligen blir min fråga: Kan jag här uppfatta det
som ett löfte från regeringen om att det verkligen
kommer något, och vilka åtgärder kommer då i vår-
propositionen?</pre><pre>Anf.  90  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Alla i samhället, också pensionärer,
bör få del av välfärdens positiva utveckling - på
samma sätt som man var med och betalade när det var
kris i landet. Sedan finns det olika sätt, precis som när
det gäller andra åldersgrupper, att gå till väga. Som
ett exempel kan nämnas att de starkaste pensionärs-
hushållen också har fått del av minskningen av skat-
ten, dock inte fattigpensionärerna eftersom de inte har
betalat någon skatt. Där har det blivit en liten kom-
pensation för de läkemedelskostnadsökningar som
genomförts.
När saneringsprogrammet var genomfört och vi
kunde börja kompensera medborgarna var det pen-
sionärsgrupperna som vi först såg till. Från tidssyn-
punkt, över budgetåren, har pensionärerna varit tidigt
ute - genom insatserna i vården men också genom
basbelopp, bostadstilläggsökningar osv.
På den andra frågan blir det konkreta svaret när
det gäller garantipensionen att det finns ett problem
med Agne Hanssons förslag om pensionstillskottet
eftersom garantipensionens konstruktion bygger på
de 55,5 procenten. Det måste man komma ihåg. Nu
behöver vi inte gå in på en teknisk beräkning i den
här diskussionen men när vi prövar på vilket sätt
kompensation ska ges till de ålderspensionärer som
går in i en övergångsvis garantipension är det viktigt
att komma ihåg just detta.
Så till den sista frågan, om det kommer förslag i
vårbudgeten. Svaret är ja.</pre><pre>Anf.  91  AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Tack, men vilka förslag är det som
kommer? Socialförsäkringsministern och jag är helt
överens om att alla ska få del av den positiva väl-
färdsökningen. Då finns det olika vägar, men faktiskt
inte särskilt många, när det gäller att lyckas med att
kompensera alla. Därför är det så viktigt att vi också
diskuterar metoder.
Det är riktigt att de starka har fått del av det här
men de sämst ställda släpar efter. Den rättvisefrågan
tycker vi är mycket viktig. Då är det väsentligt att det
hela görs på ett sådant sätt att inte några hamnar utan-
för. Det är därför som jag envisas med mina frågor
till socialministern om vilka förslag man i så fall
funderar på för att inte få en snedfördelning beträf-
fande den lösning som väljs.
Vi i Centerpartiet har medverkat till de förbätt-
ringar som ministern här tar upp när det gäller bas-
beloppsförändringar, satsningar på vården samt det
här. Det här är ett första steg men fortfarande handlar
det om att detta med rättviseprofilen och de sämst
ställda nu måste få vara med. Som jag ser saken
måste då pensionstillskottet i kombination med sänkt
skatt vara med. Jag har svårt att se problemen med
ÖGARP:en och pensionstillskottet. Fortfarande är det
ju en allmän försvagning för de sämst ställda.
Min fråga kvarstår: Finns pensionstillskottet och
skatteproblematiken med i åtgärderna? Detta är vik-
tigt.</pre><pre>Anf.  92  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag är inte alls beredd att gå in på dis-
kussioner om tekniska lösningar. Ett förberedelsear-
bete pågår inför vårbudgeten, och en lång rad olika
förslag har framförts av Centerpartiet i Genomföran-
degruppen. Det finns också förslag från de andra
partierna. Inga av de här förslagen stämmer överens
med varandra. Själv har jag en hel del funderingar
men jag är alltså inte beredd att diskutera enskilda
förslag om hur man ska gå till väga. Däremot är det
alldeles klart att det är de sämst ställda pensionärs-
hushållen som ska prioriteras och att det kommer
förslag i vårbudgeten om detta.
Sedan är det så, Agne Hansson, att när det gäller
den övergångsvisa garantipensionen och de diskus-
sionerna måste man komma ihåg att detta ska stå i
samklang med den överenskommelse som vi har
träffat om garantipensionen som sådan. Det är där
som problematiken i så fall uppstår men vi behöver
kanske inte gå in djupare på den diskussionen här.
Jag tycker att jag har lämnat ett besked och förstår
att Agne Hansson gärna vill ha ett förslag om vilka
insatser det rör sig om men sådana är jag inte beredd
att redovisa i dag, utan jag ber att få återkomma när vi
presenterar budgeten.</pre><pre>Anf.  93  AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att det är ett stort steg
framåt att få löftet att det kommer något i vårproposi-
tionen. Jag ser fram emot det.
Jag är inte heller beredd att diskutera detaljer i åt-
gärderna. Det finns säkert en hel del man kan fundera
på. Det har nämnts att bostadstillägget är en väg att
gå. Vi avvisar inte den som  helhet, även om vi har
föreslagit pensionstillägg.
Det går naturligtvis att resonera om en kombina-
tion av detta. Men väljer man en ensidig modell med
enbart bostadstillägget kommer de sämst ställda pen-
sionärerna inte med. Det är viktigt att ha i minnet. Det
är det jag vill skicka med, så kan vi diskutera resul-
tatet när vi får se det.</pre><pre>Anf.  94  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Det sista inlägget var intressant. Det
visar att det finns en öppenhet och en beredskap och
inte någon låsning. Jag upplevde inte heller i pen-
sionsreformens genomförandegrupp att det fanns
någon låsning, utan det finns en öppenhet att diskute-
ra utifrån den fördelningspolitiska profil som uppen-
barligen alla är överens om.
Diskussionen om bostadsstödet är något som ock-
så statsministern har lyft fram i olika sammanhang.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>21 §  Svar på interpellation 1999/2000:117 om
Turkiets medlemskap i EU och Cypernfrågan</pre><pre>Anf.  95  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Sten Lundström har frågat mig vad
regeringen avser göra när det gäller att stärka kampen
för mänskliga rättigheter och demokrati i Turkiet med
sikte på ett eventuellt EU-medlemskap. Han har dess-
utom frågat mig vad regeringen avser göra när det
gäller att medverka till en lösning av Cypernfrågan.
Låt mig först klargöra att regeringen är positiv till
ett turkiskt EU-medlemskap, under förutsättning att
Köpenhamnskriterierna är uppfyllda. Samma kriterier
bör gälla för Turkiet som för andra ansökarländer.
Däremot är vägen dit längre, eftersom situationen vad
gäller demokrati och mänskliga rättigheter är sämre.
Skillnader i religion och kultur, som ibland anförts
som hinder mot ett turkiskt EU-medlemskap, tror vi
däremot snarare kan berika EU.
Debatten det senaste halvåret har handlat om hu-
ruvida Turkiet skulle erhålla formell status som kan-
didatland, och där har vi varit tydliga med att kräva
tecken på att Turkiet varit moget för detta steg. Den
interna debatten om mänskliga rättigheter i Turkiet
under hösten är uppmuntrande, och jag har vid samtal
med olika företrädare för frivilligorganisationer fått
intrycket att kandidatstatus i dag skulle ge dem ett
viktigt stöd i deras fortsatta arbete för att främja
mänskliga rättigheter och demokrati i Turkiet.
Vissa positiva steg har också tagits på lagstift-
ningens område, vilket utrikesminister Cem redogjor-
de för vid våra samtal här i Stockholm. Sverige ansåg
i Helsingfors, i likhet med övriga EU-länder, att ett
beslut om kandidatstatus var det rätta. Men mycket
återstår att göra innan Turkiet uppfyller de politiska
kriterierna för att inleda förhandlingar om medlem-
skap. Det gäller såväl behov av ny lagstiftning som
tillämpning av den som redan finns.
Helsingforsslutsatserna innehåller ett antal in-
strument för att främja Turkiets anpassning till EU,
bl.a. den politiska dialogen, utarbetandet av ett natio-
nellt program för anpassning till EU:s regelverk,
vilket även kommer att inkludera åtaganden relatera-
de till de politiska kriterierna för medlemskap, kon-
trollmekanismer och återkommande rapportering om
hur Turkiets anpassning till Köpenhamnskriterierna
fortlöper. Denna konstruktion ger stora möjligheter
till dialog med Turkiet om mänskliga rättigheter.
Vad gäller Cypernfrågan stöder den svenska rege-
ringen generalsekreterare Kofi Annans ansträngning-
ar och den process som pågår i FN:s regi för att finna
en politisk lösning av Cypernfrågan. Vi välkomnar de
samtal som inleddes i New York i december mellan
generalsekreteraren och de cypriotiska ledarna och
hoppas att de ska leda till direkta förhandlingar mel-
lan parterna för att finna en allomfattande lösning.
En lösning av den politiska konflikten skulle un-
derlätta Cyperns väg mot ett EU-medlemskap. Sveri-
ge och övriga EU-länder tror och hoppas att ett fram-
tida cypriotiskt EU-medlemskap kommer att gagna
båda sidor på Cypern och att de pågående EU-
förhandlingarna kan ha en positiv katalytisk effekt för
möjligheterna att finna en varaktig lösning i Cypern-
frågan. Det faktum att nu även Turkiet är ett kandi-
datland kommer förhoppningsvis att ha en positiv
inverkan på den pågående förhandlingsprocessen
inom FN:s ram.</pre><pre>Anf.  96  STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill först tacka för svaret, som jag
i långa stycken tyvärr tycker är något svävande till sin
karaktär.
Interpellationen skrev jag innan Helsingforskonfe-
rensen utifrån den respekt och det stöd jag hyste för
utrikesministerns hållning avseende Turkiets kandi-
datstatus tidigare. Nu har situationen radikalt föränd-
rats. Av anledningar som för mig är obekanta har
regeringen och utrikesministern ändrat sina tidigare
ställningstaganden.
Det kan naturligtvis te sig som en formsak eller ett
strategiskt övervägande om kraven på demokrati och
mänskliga rättigheter i Turkiet ska ställas innan Tur-
kiet uppnår kandidatstatus eller innan man blir med-
lem i EU. Vänsterpartiet hade hellre sett ett vidmakt-
hållande av den inställning som rådde tidigare och
därmed en tydlig markering av att vi inte accepterar
de brott mot mänskliga rättigheter som Turkiet gjort
och gör sig ökänt för.
Jag hade i maj 1999 möjlighet att delta  i en s.k.
fackföreningsresa i Turkiet tillsammans med Svenska
stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet och
träffade förutom de politiska partierna en rad grupper
för mänskliga rättigheter i Turkiet. Rapporten från
resan har vi överlämnat till utrikesministern.
Slutsatserna i rapporten var att det fortfarande är
mycket stora problem med mänskliga och demokra-
tiska rättigheter i Turkiet. I samband med överläm-
nandet uttryckte utrikesministern ingen annan upp-
fattning. Jag måste därför fråga vilka förändringar
som har skett som har fått regeringen att ändra upp-
fattning.
I rapportens slutsatser tar vi upp sex olika områ-
den.
För det första: Tortyr och misshandel sker syste-
matiskt vid förhör av misstänkta och av dömda i
fängelser. En rad vittnesmål har också pekat på an-
vändande av ögonbindlar vid förhör.
För det andra: Den politiska organisationen be-
gränsas av militärens överprövningar av de politiska
besluten.
För det tredje: Yttrandefriheten begränsas genom
hänvisning till terrorism och sekularisering. Journa-
lister riskerar fängelse om de rapporterar från myn-
digheter på olämpligt sätt.
För det fjärde: Organisationsfriheten är begränsad.
Ideella organisationer, både politiska och andra, för-
bjuds och upplöses med hänvisning till statens säker-
het. En rad medlemmar i människorättsorganisationer
har dömts till fängelse för sitt engagemang.
För det femte: Religionsfriheten begränsas av
staten genom lagstiftning.
För det sjätte: Kravet på att till varje pris slå vakt
om landets enhet innebär att grundläggande mänskli-
ga rättigheter sätts ur spel. Rätten till den egna kultu-
ren, det egna språket är ingen självklarhet. Kurder,
armenier, assyrier, syrianer och andra etniska grupper
hindras att verka fritt.
På vilket av dessa områden har utrikesministern
fått löfte om förändringar? Vilka faktiska förändring-
ar har utrikesministern som grund för sitt nya ställ-
ningstagande?
Naturligtvis kan utrikesministern hänvisa till de
samtal och löften hon fått av premiärminister Bülent
Ecevit och utrikesminister Cem. Tyvärr måste vi
konstatera att den turkiska premiärministern inte hann
mer än komma hem från Helsingfors förrän nya rap-
porter om brott mot mänskliga rättigheter kom. Jag
vill här peka på tre stycken fall.
Läkaren Zeki Uzun anklagades för att ha behand-
lat en medlem av en illegal organisation. Zeki Uzun
ställs inför rätta kl. 9.00 den 19 januari för sitt brott,
att följa läkaretiken. Zeki Uzun är aktiv i Human
Rights Foundation i Izmir och arbetar aktivt med
rehabilitering av tortyroffer.
Günseli Kaya och doktor Alp Ayan ställs inför
rätta den 20 januari för att ha deltagit i en begravning
som polisen kallar demonstration. Båda är medlem-
mar i Human Rights Foundation of Turkey.
Den 11 februari ställs professor Veli Lök, känd
för sitt arbete med tortyroffer och representant för
samma organisation, inför rätta för sitt uttalande om
förhållandena i turkiska fängelser.
Slutsatsen av de turkiska myndigheternas brott
mot mänskliga rättigheter kan inte bli annat än att
man struntar i de löften som avgivits. Därför vill jag
fråga utrikesministern på vilket sätt man bilateralt
tänker verka inom EU för att komma till rätta med de
här problemen.
Jag återkommer med ytterligare exempel i nästa
anförande.</pre><pre>Anf.  97  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Också jag vill tacka för svaret. Jag
kan också konstatera att utrikesministern nu är betyd-
ligt mer nedtonad när det gäller mänskliga rättigheter
i Turkiet än i den starka hållning som utrikesminis-
tern intog i höstas. Jag vet inte om detta är en miss-
tolkning - i så fall vill jag gärna få det klargjort.
Jag hade den uppfattningen att vi var eniga i vår
hållning gentemot Turkiet, och vi träffade båda utri-
kesminister Cem vid dennes besök här, men vid olika
tillfällen. Såvitt jag förstår fick vi då olika intryck av
dennes vilja att diskutera de verkliga MR-problemen i
Turkiet. Jag tyckte faktiskt inte att den var särskilt
stor - låt mig säga så.
För undvikande av alla missförstånd vill jag klar-
göra att också jag vill se Turkiet som EU-medlem
under förutsättning att Köpenhamnskriterierna upp-
fylls, men jag och Centerpartiet ansåg att Turkiet
borde ha visat lite mer av god vilja och att det innan
landet blev medlemskandidat åtminstone borde ha
presenterat en plan för att uppfylla mer av de krav
som vi har ställt.
I diskussionerna om kandidaturen behandlades
mest Cypernfrågan, som naturligtvis är nog så viktig.
MR-frågorna hade en betydligt mer undanskymd
ställning. Jag vill som ett starkt beröm till utrikesmi-
nistern säga att utan Sveriges starka agerande i höstas
hade de kanske ännu mera tonats ned. Såvitt jag
minns var kurderna inte ens nämnda i det papper som
sedan skrevs. Jag kan ha fel, men det är det intryck
som jag har fått.
Turkiet har vid flera tillfällen ställt ut löften om
demokratisering och respekt för mänskliga rättighe-
ter, inte minst 1995 i samband med inträdet i EU:s
tullunion. Enligt rapporter från MR-organisationerna
har löftena upprepats utan att situationen för enskilda
människor har förbättrats. Parlamentets egen under-
sökningskommission kunde 1998 visa på att tortyr
nära nog är regel i fängelser och häkten i den del av
landet där de hade studerat förhållandena, dvs. den
del där undantagslagar råder.
Human Rights Foundation of Turkey har kartlagt
3 344 fall av verifierad tortyr under 1997 och tio
gånger så många fall som inte till fullo kunnat verifie-
ras. Grund för åtal är ofta bekännelser som med stor
sannolikhet avgetts under tortyr. Samma dag som
utrikesministrarna träffades här skedde ett attentat
mot Human Rights Associations kontor i Ankara, där
lokalerna vandaliserades och personalen trakassera-
des. Vi från Stödkommittén för mänskliga rättigheter
i Turkiet skrev ett protestbrev till presidenten med
anledning av detta.
Nu är Turkiet kandidatland, och det är sant att det
bör förbättra möjligheterna att ställa krav. Det är
viktigt att Sverige, som tidigare varit aktivt i relatio-
nerna med Turkiet, nu går vidare för att medverka till
en utveckling där Turkiet visar respekt för de mänsk-
liga rättigheterna, så att det även kan bli EU-medlem.
Turkiet behöver helt enkelt ha en färdplan för att nå
målet. Jag har några frågor och uppmaningar att rikta
till utrikesministern.
Hur tänker regeringen medverka till en positiv ut-
veckling i Turkiet? Vilken strategi har man? Det finns
några punkter som bör vara med i Sveriges strategi
för Turkiet. Först och främst måste MR-problemen
identifieras, och vi måste vara tydliga.
Vi som träffar företrädare för politiska partier och
för regeringen i Turkiet märker tydligt att vi och de
hela tiden talar förbi varandra när det gäller mänskli-
ga rättigheter. De vill inte tala om kurderna och fram-
för allt inte om situationen i sydöstra Turkiet, och de
vill inte att undervisning i kurdiska språket ska före-
komma i skolan. Det finns fler exempel, som jag ska
återkomma till i nästa replik.</pre><pre>Anf.  98  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag respekterar mycket både Sten
Lundströms och Marianne Anderssons engagemang
för mänskliga rättigheter i Turkiet, och jag tror dess-
utom att vi även fortsättningsvis kommer att driva
samma frågor. Jag hoppas verkligen att ni inte tror att
jag är mindre engagerad när det gäller MR-frågor i
Turkiet. Det är snarare tvärtom, eftersom jag tror att
vi nu också kommer att ha större möjlighet att fak-
tiskt påverka Turkiet.
Det återstår väldigt mycket. Därom är vi fullstän-
digt ense. Jag kan instämma i de exempel som Sten
Lundström redovisade, och jag kan göra en ännu
längre uppräkning av de brott mot mänskliga rättig-
heter som vi har sett bara under de senaste månader-
na. Men jag drar ändå en annan slutsats än Sten
Lundström när det gäller Turkiets kandidatstatus i
EU. Hur kan då det komma sig?
Jo, jag har hela tiden i det här arbetet utgått från
hur vi påverkar Turkiet bäst. Hur får vi verkliga för-
ändringar i Turkiet när det gäller mänskliga rättighe-
ter? När vi förra våren diskuterade detta med olika
organisationer i Turkiet och bl.a. med kurdiska orga-
nisationer sade i princip samtliga som vi träffade att
Turkiet först måste visa en förändrad vilja. Sedan
kunde man diskutera kandidatlandsstatus.
Sedan inträffade inte någon stor förändring i
verkligheten i hur lagar osv. efterlevs, men man fick
ändå en helt annan och friare politisk debatt i Turkiet
under hösten. Vi såg t.ex. att man antog en ny lag om
att underlätta åtal mot statstjänstemän som bl.a.
handlar om att det ska bli lättare att åtala för tortyr. Vi
såg en helt annan och öppen diskussion om konstitu-
tionen jämfört med vad som förekommit tidigare.
När jag sedan i november-december träffade fö-
reträdare för just de organisationer som ni nu hänvisar
till - det gäller Human Rights Foundation, Human
Rights Association och olika kurdiska ledare - mena-
de alla som jag talade med att Turkiet nu behöver få
kandidatlandsstatus, eftersom den här processen an-
nars riskerar att avstanna igen. Om Turkiet skulle få
kandidatlandsstatus och EU verkligen skulle lägga
kraft bakom orden och argumentera för mänskliga
rättigheter och en demokratisering, skulle vi komma
att se en fortsatt förbättrad utveckling i Turkiet.
Mänskliga rättigheter måste ju gälla för alla i Tur-
kiet. De måste gälla för kurder, för armenier, för
assyrier och för syrianer. Kurderna är de som framför
allt har diskuterats under det senaste året, och vi har
sett oerhört många allvarliga övergrepp mot dem.
Från att man inte ens har velat diskutera situatio-
nen för kurderna eller på sin höjd har talat om pro-
blemen i sydöstra Turkiet kunde jag se hur utrikesmi-
nister Cem efter Helsingforsmötet föreslog att man
ska legalisera TV-sändningar på kurdiska. Jag kunde
också se hur premiärminister Ecevit återvände från
Helsingfors och för första gången öppet sade att
dödsstraffet borde avskaffas.
Jag tycker att allt det här visar att det var rätt be-
slut som vi tog i Helsingfors när vi gav Turkiet kan-
didatlandsstatus, men det ska självfallet användas för
att vi ska fortsätta att driva mänskliga rättigheter och
demokrati gentemot Turkiet. Det ska vi göra både
som enskilt land och genom EU. EU kommer under
våren att utarbeta en partnerskapsplan för Turkiet.
Detta följer vi med mycket stort engagemang från
svensk sida för att se att det här verkligen stakas ut en
väg mot ett uppfyllande av de politiska kriterierna.</pre><pre>Anf.  99  STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag kan konstatera att utrikesminis-
tern använder samma argumentation som man uppen-
barligen använde när man anslöt Turkiet till tullunio-
nen. Man sade då att om Turkiet tilläts delta i tullu-
nionen, skulle också förutsättningarna förändras och
situationen bli bättre. Jag tycker att det åtminstone
skulle vara ett minimikrav att se till att utfästelserna i
samband med anslutningen till tullunionen hade blivit
verklighet. Dessutom borde man ha kommit i gång
med en diskussion om förändringar av konstitutionen.
Situationen för kurderna är naturligtvis en av de
absolut värsta i Turkiet, och det finns såvitt jag vet
ingen diskussion i Turkiet om att ändra § 26 i konsti-
tutionen, som säger följande:
Då yttrandefrihet och frihet att sprida åsikter bru-
kas får inget i lag förbjudet språk användas. Skriftliga
eller tryckta handlingar, grammofonskivor, ljudband
och t.ex. video jämte andra redskap och andra ut-
trycksmedel kommer i laga ordning genom domstols-
beslut, eller där sådant dröjer under omständigheter
som är att betrakta som betänkliga, genom order från
bemyndigad instans att konfiskeras.
Mig veterligen finns inga förslag i fråga om TV-
sändningarna på kurdiska som innebär något motsatt.
Förslaget innebär i princip bara att kurdisk musik får
spelas. Det talade ordet är, såvitt jag förstår, fortfa-
rande förbjudet i det nya förslaget. Utan rätten till sitt
eget språk har man inte heller möjligheten att uttrycka
sin kulturella identitet eller föra en politisk kamp.
Det kom i går ett TT-AFP-meddelande som yt-
terligare visar hur lång väg Turkiet har att gå. Det
gäller det s.k. islamitiska partiet Anständighetspartiet.
Riksåklagaren, Vural Savas, går in för att försöka
förbjuda partiet från fortsatt verksamhet. Man hävdar
att partiet exploaterar allmänhetens trosuppfattning
och uppviglar till protester mot förbudet mot muslim-
ska huvudsjalar på universitet och i offentliga för-
valtningar. Den 25 januari tvingas ett parti - som i
dag är det största oppositionspartiet i Turkiet med 108
ledamöter i parlamentet - att försvara sitt eget exis-
tensberättigande. Detta är inte heller någonting som
tyder på en uppluckring.
Som jag sade i mitt anförande kan detta vara en
taktisk, strategisk, fråga om man ska tvinga fram
förbättringar innan status som kandidatland ges eller
om förbättringarna ska tvingas fram i samband med
en anslutning till EU. Jag hade önskat att regeringen
hade kvarstått vid det tidigare ställningstagandet och
försökt tvinga fram förändringarna innan Turkiet
hade uppnått status som kandidatland.</pre><pre>Anf.  100  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Utrikesministern säger att EU har ut-
arbetat en partnerskapsplan för Turkiet. Har Sverige
en egen strategi, eller är vi på väg att utarbeta en? Jag
fick inte svar på den frågan. Jag ska ta upp några
saker jag tycker bör vara med i en sådan plan.
Naturligtvis ska det finnas en tidsplan. Det absolut
första är att identifiera problemen. Det ska ske under-
visning i kurdiska språket i skolan osv. Det ska finnas
en tidsplan, så att det så att säga går att beta av vad
som ska göras. Vi tycker att det är viktigt att Sverige i
det här läget intensifierar kontakten med Turkiet - det
är strategiskt viktigt att göra det nu. Turkiet ska släp-
pa in oberoende observatörer. Tidigare har det varit
omöjligt för observatörer att få komma in i landet,
även om utrikesministern sade någonting annat. Där
är meningarna delade. Naturligtvis ska vi arbeta för
att Turkiet ska uppfylla de internationella konventio-
nerna om minoriteter och minoritetsspråk.
Vidare är det en fråga om yttrandefrihet. Den
finns inte fullt ut i Turkiet när det gäller tidningar och
medier. Likaså är det en fråga om organisationsfrihet.
Det är oacceptabelt att partier, föreningar och organi-
sationer kan förbjudas i ett land.
Militärens makt måste brytas. Det är de demokra-
tiskt valda politikerna och inte militären som ska
bestämma i landet. Det är också ett oerhört viktigt
krav. Har regeringen en strategi, eller håller man på
att utarbeta en? Innehåller den i så fall de delar jag
har tagit upp här?</pre><pre>Anf.  101  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag håller fullständigt med om pro-
blembeskrivningarna och de krav som vi bör ställa på
Turkiet. Det är precis de krav som finns i den svenska
strategin för att påverka EU:s partnerskapsplan med
Turkiet. Här har vi som ett prioriterat område från
svensk sida, att när vi får en partnerskapsplan från EU
ska den vara detaljerad, tydlig och klar i färdriktning-
en när det gäller att uppfylla Köpenhamnskriterierna.
Flera länder kommer att vara aktiva, men Sverige
kommer att vara ett av de aktivaste länderna - precis
som Sverige hittills har varit mest aktivt under pro-
cessen.
Det är också viktigt att komma ihåg - Sten Lund-
ström - att det inte är så att Turkiet får börja för-
handla om medlemskap. Landet får inte påbörja för-
handlingar om medlemskap innan de politiska kriteri-
erna är uppfyllda. Det är också därför som de organi-
sationer ni båda har hänvisat till - Human Rights
Foundation och Human Rights Association - menar
att det skulle vara farligt för de mänskliga rättigheter-
na om Turkiet hade fått ett nej i december. Då hade
det varit risk för en bakåtsträvande debatt, där Turkiet
skulle upphöra med sitt arbete med att öka de mänsk-
liga rättigheterna och demokratin. Organisationerna
menade att om Turkiet får ett ja, kommer de att kunna
använda det för att öka kraven på Turkiet och se stör-
re framsteg i Turkiet när det gäller mänskliga rättig-
heter och demokrati.
Jag har sett TT-telegrammet om diskussionen att
förbjuda partiet. Vi får se vad som sker. Jag har sam-
tidigt svårt att tänka mig att de politiska partierna
skulle acceptera en sådan utveckling. När jag var i
Istanbul ordnade min utrikesministerkollega Cem att
jag skulle sitta bredvid partiledaren i detta parti. Han
satt mellan mig och den brittiske utrikesministern
under ett långt möte ordnat av Cem. Eftersom de är så
måna om att vi ska få den typen av kontakter har jag
lite svårt att tro att de två månader efteråt skulle för-
bjuda samma parti.
Det är viktigt att vi från svensk sida fortsätter att
bevaka partierna, yttrandefriheten, kurdernas situa-
tion, det nationella säkerhetsrådet, allt det som vi
måste förändra i Turkiet så att vi ska kunna tala om
en verklig demokrati. Vi får följa upp de mänskliga
rättigheterna.
Fru talman! Även om det återstår mycket när det
gäller bl.a. kurdernas situation, är det ändå en väsent-
lig skillnad på att de politiska ledarna på sin höjd talar
om problemen i sydöstra Turkiet och att, som Cem
gjorde, ta med sig en trave litteratur på kurdiska. Han
sade inte bara till mig här i Stockholm att kurdiska
bör legaliseras i radio- och TV-utsändningar utan han
har faktiskt föreslagit i den turkiska debatten och sagt
i turkiska intervjuer att han kommer att verka för att
utsändningar på kurdiska i radio och TV legaliseras.</pre><pre>Anf.  102  STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag kan bara hoppas att utrikesminis-
tern har rätt och att jag har fel. § 26 i konstitutionen
lever och står kvar, och kurdiska språket är än så
länge förbjudet i Turkiet. Det hade varit bra om den
saken hade varit klar innan man hade accepterat Tur-
kiets status som kandidatland.
Jag glömde fullständigt att i mitt anförande be-
römma svaret när det gäller Cypernfrågan. Där har
jag inte någon annan uppfattning än den som utri-
kesministern företräder.
Det finns en väsentlig skillnad nu från tidigare när
det gäller de kurdiska frågorna. Jag hade ganska nyli-
gen kontakt med folk från Hadep, som är det största
kurdiska demokratiska partiet. Där har jag inte upp-
fattat att man från deras sida har upplevt någon större
skillnad i förutsättningarna. Man lever fortfarande i
stor oro om partiet ska förbjudas eller inte.
Fru talman! Sedan var det pressmeddelandet om
Anständighetspartiet. Såvitt jag har förstått av det
pressmeddelandet tvingas Anständighetspartiet till att
gå i svaromål inför rätten den 25 januari. Ett parti
måste ställas inför rätta för att försvara sin egen rätt
att existera! Det är trots allt ett ganska stort parti. Jag
har träffat partiledaren. Han visar en imponerande
vilja för sociala förändringar. Det är ett av de få parti-
erna som öppet vågar tala om kurdernas rätt till sitt
eget språk och sin egen kultur.
Jag hoppas att utrikesministern har rätt och jag har
fel. Jag tror att det var en felaktig strategi. Jag tycker
att strategin skulle ha fortsatt att vara som tidigare,
dvs. att ställa kraven på Turkiet att genomföra föränd-
ringarna innan status som kandidatland uppnås.</pre><pre>Anf.  103  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag hoppas också att jag har rätt och
att Sten Lundström har fel.
Jag tycker ändå att vi har mycket gemensamt när
det gäller synen på hur viktigt det är att arbeta för
mänskliga rättigheter och demokrati i Turkiet. Jag
hoppas att jag kommer att kunna fortsätta att ha ett
nära samarbete med både de partier och enskilda
individer i riksdagen som starkt har engagerat sig för
mänskliga rättigheter och demokrati i Turkiet.
Jag tror att det svenska agerandet under hösten
betydde väldigt mycket för de positiva tecken som vi
trots allt har sett i Turkiet, och för att se till att detta
fortsätter tror jag också att Sverige har en viktig roll
att spela i den fortsatta processen. Där hoppas jag att
vi kan engagera oss tillsammans.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>22 §  Svar på interpellation 1999/2000:122 om
arresterade iranska judar</pre><pre>Anf.  104  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Ingrid Näslund ställer i en interpella-
tion flera frågor kring regeringens agerande för de
iranska judar som sitter anhållna misstänkta för spio-
neri i Iran.
Jag delar Ingrid Näslunds åsikt att de gripna per-
sonerna inte får glömmas bort. I juni 1999 fick den
svenska regeringen kännedom om att ett antal iranska
medborgare gripits anklagade för spioneri. Samman-
lagt rör det sig om ett tjugotal personer som anhållits i
denna sak. Av dessa är tretton judar. Förundersökning
pågår i ärendet.
Som framgår av mina svar på de frågor som Tuve
Skånberg ställt under 1999 är Sverige och övriga EU-
länder oroade över de gripnas situation, såväl judars
som andra trosbekännares. Det är mycket allvarligt
om personer skulle anklagas för spioneri endast på
grund av att de tillhör en religiös minoritet.
Den iranska regeringen är också medveten om att
omvärlden noggrant följer ärendet med de spion-
misstänkta iranierna. Den iranska ambassadören kal-
lades till Utrikesdepartementet den 14 juni och Irans
chargé d'affaires den 23 augusti. Då framfördes den
oro som Sverige känner för de anhållnas situation,
och behovet av att den kommande rättegången måste
bli öppen och rättvis påtalades. Jag tog också upp
situationen för de iranska judarna med den iranske
utrikesministern vid mitt möte med honom under
FN:s generalförsamling.
Sverige har även agerat genom EU och FN. Den
27 juni framfördes en EU-demarsch i Teheran i detta
ärende, och inom EU diskuteras fallet grundligt mel-
lan medlemsländerna. Fallet med de tretton iranska
judarna togs också upp under det dialogmöte som
hölls mellan EU och Iran den 1 december 1999 i
Helsingfors. Det anförande som EU:s representant
höll i tredje utskottet i FN:s generalförsamling den
11 november 1999 om situationen för de mänskliga
rättigheterna i Iran betonade också EU:s och Sveriges
ståndpunkt att hela den grupp som misstänks för
spioneri, där de tretton iranska judarna ingår, ska
tillförsäkras en rättvis och öppen rättegång. Sverige
deltog också aktivt i de förberedelser som ledde fram
till den resolution som antogs under höstens general-
församling i FN. I resolutionen uttrycks i synnerhet
oro över de fortsatt grova kränkningarna av mänskli-
ga rättigheter i Iran.
Ingrid Näslund undrar också vad Sverige ämnar
att göra för att på nytt ta upp frågan med den iranska
regeringen. Det är svårt att erhålla bekräftad informa-
tion i fallet med de iranska medborgare som anklagats
för spioneri. Sverige fortsätter dock att bevaka frågan
bilateralt, i arbetet på arbetsgruppsnivå i EU och i FN
i samband med exempelvis FN:s kommission om de
mänskliga rättigheterna.
Ingrid Näslund har frågat vad regeringen avser
göra för att använda sitt inflytande i muslimska länder
för att förmå dessa att agera gentemot Iran i denna
rättsfråga.
Naturligtvis prövar Sverige vilka kanaler som re-
alistiskt kan bedömas ha möjlighet att bäst främja
mänskliga rättigheter i Iran. Vi har här funnit att
samtal med Iran, både bilateralt och inom ramen för
EU, kompletterat med initiativ inom FN är en lämplig
väg.</pre><pre>Anf.  105  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman och utrikesminister Anna Lindh! Jag
är tacksam för de svar som jag har fått på en del av
mina frågor. Jag ser - och jag hade inte heller för-
väntat mig något annat - att vi har en gemensam syn
på vad som har hänt och på vikten av att den här
frågan inte får dö, att det inte får bli tyst omkring den,
utan att man på något sätt måste hålla frågan levande.
Ibland grips man ju nästan av panik när man ser
hur enskilda människor förföljs och trakasseras i
världen, och man tycker att det finns så lite man kan
göra åt det, men på något sätt får man inte ge sig, utan
det är alldeles nödvändigt att fortsätta.
Iran är ett land där mänskliga rättigheter ständigt
kränks och förtrycks. Sedan 1997, när Khatami tog
över och vi alla hoppades att det skulle bli bättre, har
ändå mer än 300 människor avrättats. Man fortsätter
också att stena människor till döds. Ett tiotal har ste-
nats till döds. Det är ett barbari som för oss är full-
komligt otänkbart. Ett trettiotal oliktänkande har
mördats utanför Irans gränser. Det verkar inte vara
något stopp på detta, utan förföljelserna av oliktän-
kande av olika slag fortsätter med oförminskad kraft i
Iran enligt mångas bedömning. Vi vet också att Iran
ligger bakom terroraktioner i Mellanöstern, och att
man fruktar för att man i Iran håller på att utveckla
missiler som kan vara ett hot mot grannländerna i
Mellanöstern.
Anklagelserna för spioneri har ju inte på något
sätt styrkts. Det som är mycket allvarligt i samman-
hanget är att om man är anklagad för spioneri och blir
dömd enligt dessa anklagelser så är risken för döds-
straff överhängande. Därför måste någonting ske
innan detta hinner hända.
Det jag kan förstå är att Sverige här har agerat bå-
de bilateralt, i EU och via FN. På sätt och vis ser jag
kanske min sista fråga som den utväg som inte har
utnyttjats tillräckligt effektivt. Åtminstone har detta
inte varit hörbart och synbart. Det handlar om hur den
svenska regeringen, och för den delen gärna också
EU, skulle kunna använda sitt inflytande i muslimska
länder för att förmå dem att agera gentemot Iran i den
här människorättsfrågan.
När resolutionen antogs i FN den 18 november
var det 60 mot 41. Det var alltså 41 som sade nej och
inte ville vara med och fördöma kränkningarna av de
mänskliga rättigheterna i Iran. Bland dessa fanns en
hel del muslimska länder, och de fanns också med
bland de över 50 länder - 53 tror jag det var - som
inte tog ställning utan avstod från att rösta. Det här
tycker jag är mycket allvarligt.
EU och inte minst Sverige har en dialog med län-
derna i Mellanöstern. Vi har ett gott förhållande till
dem, vilket jag är glad över, men vi måste också
kunna utnyttja detta förhållande för att åstadkomma
någonting i en sådan här allvarlig fråga. Vi måste
göra klart för dem att ska vi vara med och hjälpa till
med deras utveckling, vilket vi gärna vill, måste vi
också ställa krav på dem att de ställer upp för mänsk-
liga rättigheter. Här har vi ett klart övertramp på
mänskliga rättigheter, och jag vill fråga utrikesmi-
nistern: Vad tänker man från Sverige göra för att dra
in de muslimska länderna i den här dialogen och för
att få dem att kräva av Iran att någonting händer i den
här frågan?</pre><pre>Anf.  106  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Ingrid
Näslund tar upp frågan om de iranska judarna, därför
att det är viktigt att vi fortsätter att hela tiden tala om
de övergrepp som sker när det gäller mänskliga rät-
tigheter och att vi därmed inte heller glömmer bort
den här gruppen. En sådan här riksdagsdebatt syns ju
i de berörda länderna, så därför tycker jag att det är
ett väldigt bra initiativ att Ingrid Näslund tar upp
frågan.
Sedan kommer vi naturligtvis att fortsätta att ge
reaktioner till Iran både från Sverige och andra EU-
länder. Vi har ju kunnat se en utveckling i Iran, precis
som Ingrid Näslund antydde, där vi hade hoppats att
vi också skulle se en demokratisering. Vi kan fortfa-
rande se att det finns en strid mellan politiska reform-
krafter och reaktionära krafter i regeringen. Vi hade
hoppas att reformkrafterna och demokratiseringen
skulle utvecklas, men det verkar tyvärr som om de
reaktionära krafterna har återtagit en hel del av sitt
inflytande.
Jag tror att vi gör den bästa insatsen genom att vi
fortsätter att ha kontakter direkt med Iran. Jag tror att
det är svårt att hävda att andra muslimska länder har
ett ansvar för det som sker i Iran. Man är väldigt noga
från alla länder att påtala att islam tolkas på väldigt
olika sätt, precis som man för den delen kan tolka
kristendomen på olika sätt.
Så sent som i dag träffade jag flera representanter
för länder där man huvudsakligen har en islamsk
befolkning. De ambassadörerna påpekar också vikten
av att man inte drar alla muslimska länder över sam-
ma kam när vi angriper de länder som begår ordentli-
ga övergrepp när det gäller mänskliga rättigheter.
Därför tycker jag att det skulle vara ett allmänt miss-
grepp gentemot de länderna eller mot islam som reli-
gion om vi skulle låta andra länder ta ansvar för det
som sker i Iran.
Vi kommer naturligtvis att fortsätta att diskutera
med andra länder, både inom EU och runt Medelha-
vet, som vi har kontakt med, också muslimska länder,
hur vi ska kunna öka stödet för de resolutioner som vi
t.ex. antar i FN. Men därifrån till att säga att andra
muslimska länder skulle ha ett ansvar för vad som
sker i Iran är ett stort steg. Det är jag inte beredd att
hävda.</pre><pre>Anf.  107  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag håller fullständigt med Anna
Lindh om att vi inte kan ställa andra muslimska län-
der till svars, därför att de har islam som huvudreligi-
on, för det som sker i Iran. Men det jag påtalade här i
första hand var att många av de här länderna inte
röstade för FN:s resolution, och det kan vi ställa dem
till ansvar för. De ser alltså inte dessa övertramp av
mänskliga rättigheter i Iran som ett brott mot mänsk-
liga rättigheter. De är i alla fall inte benägna att uttala
sig om detta. Detta tycker jag är fruktansvärt. Det
tycker jag är alldeles fel om inte utrikesministern är
villig att uttala sig skarpt emot detta i kontakterna
med dessa länder.
Vi ska inte gå till rätta med dem för deras religion.
Dessutom tror jag inte alls att deras religion påbjuder
att förtrycka mänskliga rättigheter på det här sättet.
Jag har inte alls den uppfattningen. I stället ska vi
uppmana dem att följa sin religion. Då hamnar de inte
i den här situationen.
Vi ska inte göra detta till en religionsfråga, utan vi
ska göra det till en fråga om det som händer. Där har
de visat att de inte reagerar när något som de kanske
betraktar som ett broderland förtrycker människor på
det här sättet. Då måste vi reagera skarpt. Vi kan inte
låta dem betrakta sig som en enhet när det gäller
politiska frågor om vi ska föra en politisk dialog med
dem. När det gäller mänskliga rättigheter måste vi
ställa samma krav på dem, och vi måste också ställa
krav på dem att de är med i kampen för de mänskliga
rättigheterna. Det har de inte varit - ja, några av dem
har varit det. Det fanns muslimska länder som ställde
sig bakom resolutionen, om jag minns rätt. De ska få
kredit för detta. Men vi ska gå skarpt till rätta med
dem som inte gjorde det och fråga dem varför de inte
gjorde det. Då får de motivera sitt ställningstagande,
och vi kan angripa det utifrån den motivering som de
ger.</pre><pre>Anf.  108  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Det är bra att vi är överens om att
detta inte är en religionsfråga. När det gäller mänskli-
ga rättigheter tar vi generellt upp det i alla våra kon-
takter med andra länder. Vi har också i flera fall tagit
upp resolutionerna när det gäller Iran. Där har vi i ett
antal kontakter med muslimska länder också fått
svaret att de självklart kritiserar brotten mot de
mänskliga rättigheterna i Iran och att de absolut inte
kan stödja den utveckling och de konkreta exempel
som vi kan se i Iran, men att de av olika andra skäl
när det gäller formuleringarna i resolutionen inte
stödde just FN-resolutionen. Det arbetet får vi natur-
ligtvis fortsätta med.
Det viktiga är att vi är överens om att det inte är
en religionsfråga och att de andra muslimska länderna
inte kan ta ansvar för vad ett muslimskt land gör, utan
det ansvaret måste Iran självt ta.</pre><pre>Anf.  109  INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Nej, det är sant. De kan inte ta ansvar
för vad Iran gör, men de måste ta ansvar för att de
inte stöder en resolution där man klandrar Iran för att
Iran kränker de mänskliga rättigheterna. Det var detta
som resolutionen gick ut på. Den tog också upp vad
dessa judar, och för övrigt även de andra iranska
personer som förmodligen var muslimer och som
hade arresterats, hade anklagats för och att de skulle
få en öppen och rättvis dom.
Jag undrar vad de har angivit för skäl för att inte
stödja resolutionen. Det är ändå så att de här länderna
väldigt ofta håller ihop. Ska vi fortsätta att föra en
meningsfull dialog med dem är det viktigt att vi är
väldigt tydliga på den här punkten. De måste också
kunna ställa upp när ett land så grovt kränker de
mänskliga rättigheterna som Iran gör.
Jag tycker att det har varit väldigt tyst om de här
judarna och de andra personer som har arresterats och
som står inför dessa fruktansvärda anklagelser och
det förfärliga hotet om dödsstraff. Det har varit väl-
digt tyst i medierna. Vi måste göra mer för att de ska
höras igen, för att de inte i tysthet ska avrättas. Bara
för några år sedan avrättades ett par judar som var
anklagade för just spioneri. Risken är alltså över-
hängande. Därför måste vi göra allt, och därför menar
jag att det är så allvarligt att länderna runt omkring
inte har ställt upp på resolutionen. Det ger den en
mycket minskad kraft. Det kan bli så att Iran får för
sig att de ändå har ett stöd i hela den närmaste om-
världen.
Därför vill jag verkligen uppmana utrikesminis-
tern att agera mycket kraftigt emot Iran men också de
omgivande länderna så att de tar sitt ansvar, för de
har ansvaret att reagera.</pre><pre>Anf.  110  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag tror att Iran har klart för sig att de
möter väldigt stor kritik, inte bara i västvärlden utan
också hos sina grannar och i ett antal muslimska
länder som väldigt kraftigt kritiserar Irans tolkning av
religionen, hur  man använder religionen i detta fall
för brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag tycker
att det är viktigt att vi bidrar till att peka ut Iran som
skyldigt till övergrepp av mänskliga rättigheter och
att vi också framhåller att detta inte är religionens fel,
utan det är Irans sätt att utnyttja och tillämpa religio-
nen som är fel.
Vi måste naturligtvis fortsätta att arbeta för
mänskliga rättigheter både i Iran och i andra länder. I
det arbetet kommer vi givetvis att försöka få ett så
stort och brett stöd som det någonsin är möjligt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>23 §  Svar på interpellation 1999/2000:125 om
mänskliga rättigheter på Kuba</pre><pre>Anf.  111  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark har mot bak-
grund av händelser i samband med det iberoameri-
kanska toppmötet i Havanna i Kuba den 15-16 no-
vember frågat mig vad regeringen gör för att upp-
märksamma de politiska fångarna, den bristande
respekten för de mänskliga rättigheterna och den
växande demokratirörelsen i Kuba samt om regering-
en avser att förändra inriktningen på det bistånd som
bedrivs i diktaturstater.
Karl-Göran Biörsmarks frågor till mig utgår från
den samsyn som finns i Sverige angående vikten av
demokrati och mänskliga rättigheter och gäller i
första hand Kuba. I Kuba saknas för närvarande re-
spekt för många mänskliga fri- och rättigheter samt
viktiga inslag i ett demokratiskt samhällsskick. Det är
både allvarligt och beklagligt. Det har regeringen
framhållit många gånger: i riksdagen, i kontakter med
Kubas regering, genom EU och i FN. Jag har också
sagt i flera uttalanden att Kubas ledning, genom att
fortsatt hålla politiska fångar fängslade för att stoppa
ett fritt åsikts- och opinionsutbyte, isolerar sig från
omvärlden.
Det är, som jag också tidigare framhållit här i
kammaren, mycket beklagligt att den kubanska rege-
ringen valt en hårdför politik mot personer som på
fredliga vägar försöker verka för demokratisk öpp-
ning i Kuba. Inför toppmötet i november visade Ku-
bas regering genom flera fall av frihetsberövanden
och husarrester av oliktänkande att den tyvärr inte
ändrat sitt agerande utan fortsatt att inte respektera
mänskliga fri- och rättigheter.
I samband med toppmötet genomfördes dock
möten mellan oliktänkande kubaner och företrädare
på hög politisk nivå från flera av de andra ibero-
amerikanska länderna. Jag hoppas att såväl de kuba-
ner som deltog som de utländska besökarna därmed
kunde utbyta erfarenheter som kan främja demokrati
och full respekt för de mänskliga rättigheterna i Ku-
ba.
Sverige följer noga utvecklingen i Kuba och då
inte minst i fråga om demokrati och mänskliga rättig-
heter. Vi stöder insatser som syftar till ny kunskap
och vidgade erfarenheter, som utgör viktiga faktorer
för öppenhet och förändring. Vi agerar i Förenta
nationerna. Sverige stödde i april aktivt den resolu-
tion som behandlar mänskliga rättigheter i Kuba och
som antogs av FN:s kommission för mänskliga rät-
tigheter. Sverige på egen hand, men också EU, efter-
strävar en konstruktiv dialog med Kuba.
Det är väsentligt att den polarisering som sedan
årtionden råder mellan Kuba och andra länder i dessa
frågor minskar. Detta skulle främja samarbete och
Kubas utveckling. Kuba bör här ta sitt ansvar och
inleda en övergång till pluralistisk demokrati samt
ökad respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Demokratisering är en process som kräver stöd av
omvärlden. Sverige använder olika utrikespolitiska
instrument, bland dem utvecklingssamarbetet, för att
stödja demokratiseringsprocesser. Utvecklingssamar-
betet gör det möjligt att upprätthålla en kanal för
samtal och därmed förutsättningar för att kunna på-
verka. Den betydelsefulla roll som enskilda organisa-
tioner spelar i detta samarbete framgår av att cirka en
femtedel av Sveriges totala bistånd går till enskilda
organisationer. Samtidigt måste förutsättningarna i
varje enskilt fall avgöra vilka former och vägar som
lämpar sig bäst för att stärka en utveckling mot re-
spekt för mänskliga fri- och rättigheter samt demo-
krati.</pre><pre>Anf.  112  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag får tacka utrikesministern för sva-
ret.
Fidel Castro har nu styrt Kuba i 40 år, och vi har
inte sett någon förändring under dessa år. Tvärtom ser
vi klara försämringar under vissa tidsperioder. Vi har
också ganska nyligen sett hur dissidenter och politis-
ka aktivister som är i opposition fängslas.
Utrikesministern säger i sitt svar att det i Kuba för
närvarande saknas respekt för mänskliga fri- och
rättigheter. Ja, men så har det varit under alla dessa
40 år och vi ser ingen förändring.
Sedan säger utrikesministern också att viktiga in-
slag i ett demokratiskt samhällsskick saknas. Jag
skulle vilja säga att det är över huvud taget ingen
demokrati. Så detta att det skulle saknas viktiga in-
slag är väl något av ett understatement, en underdrift,
i detta sammanhang. Kuba är en diktaturstat.
När muren i Europa föll som skulle utestänga
människor från Västeuropa blev det ju en annan ut-
veckling. Problemet med Kuba är att det är en ö. Det
finns ingen mur runt landet utan det är ett jättehav.
Människor försöker att ta sig därifrån på alla möjliga
sätt. Bl.a. använder de stora traktordäck och annat att
flyta på över till Miami. Det är alltså en brutal situa-
tion.
Den fråga som jag vill diskutera är: Sverige har
under de senaste 30 åren satsat en halv miljard i bi-
stånd till Kuba. Är det rätt att svenska skattebetalare
ska ge bistånd till Kuba? Det kan man naturligtvis
göra, menar även jag, om man riktar biståndet åt rätt
håll, nämligen om man stöder de människor och de
aktiviteter som vill ha en annan ordning i Kuba.
Den borgerliga regeringen märkte att det inte gick
att få någon förändring. Man måste jobba på ett annat
sätt. Därför trappade man ned på det officiella bistån-
det till Kuba. Nu har regeringen ökat på biståndet
ganska kraftigt. Om man jämför biståndet under den
borgerliga regeringens tid med biståndet i dag har det
ökat med flera tusen procent. Jag vill fråga utrikesmi-
nistern: Är det rätt sätt att använda pengarna? Det är
min klara fråga.</pre><pre>Anf.  113  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Till att börja med kan jag hålla med
Karl-Göran Biörsmark om att Kuba är en diktatur.
Det har varit så under en väldigt lång tid, och det är
viktigt att vi arbetar för en verklig demokrati och
reella mänskliga rättigheter på Kuba.
Hur gör man då det på bästa sättet? Ja, vi har haft
flera sådana diskussioner här i dag. Även i Kubas fall
tror jag ändå att det bästa är att vi arbetar med dialog
och öppenhet.
Karl-Göran Biörsmark tog upp biståndet. Det bi-
stånd som vi ger till Kuba i dag är ett ganska begrän-
sat bistånd om några miljoner kronor, och det handlar
framför allt om utbildning av ekonomer och samar-
bete med banker. Den utbildningen sker inte på Kuba,
den sker i Montevideo, om jag minns rätt. Tanken är
alltså att ökad kunskap, ökade kontakter med omvärl-
den och ökad insikt i marknadsekonomi ska bidra till
en öppenhet och ny kunskap som främjar demokrati-
seringen av Kuba.
Sedan finns det ju dissidenter och organisationer
även på Kuba. Eftersom Kuba är en diktatur tror jag
att det är olämpligt att jag står i riksdagens talarstol
och beskriver hur vi kan stödja demokratirörelsen på
Kuba. Även den typen av kontakter är naturligtvis
väldigt värdefulla. Det är viktigt att komma ihåg att
dissidenterna på Kuba vill att omvärlden besöker
Kuba. De vill ha den här typen av öppenhet och kon-
takter och menar att det bäst främjar demokratirörel-
sen.</pre><pre>Anf.  114  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! De få miljoner som man nu satsar i
bistånd enligt utrikesministern uppgick under föregå-
ende år till uppåt en 20 miljoner. Då är frågan: Vilka
är det som ska få ta del av dessa pengar? Det är vik-
tigt att de går till de krafter som vill ha en förändring.
Om de går till dem som sitter med i nomenklaturan,
som är inne i systemet och som lyder under Castro är
det nästintill bortkastade pengar, eftersom dessa fö-
reträdare ingår i detta system.
Att försöka pumpa in biståndspengar i en diktatur-
stat är ungefär som att man skulle säga att Hitler, när
han satte i gång sin verksamhet, skulle ha behövt
bistånd för att man skulle ha försökt att ändra på hans
tänkande och hans sätt att vara. Det gäller även andra
diktatorer som har regerat ute i världen.
Jag tror att detta är fel sätt att använda skatteme-
del från svenska skattebetalare. Det är fel biståndsin-
riktning. Vad man ska göra i det här fallet är att man
ska låta enskilda organisationer få bidrag för sin verk-
samhet som de kan bedriva tillsammans med folk
som är i opposition. På det sättet kan man få en annan
inriktning på tänkandet. Det är dessa organisationer
som behöver det här stödet. Jag tror att signalen blir
fel när vi bistår de företrädare som ingår i Castros
regim. Det är fel signal framför allt till de människor
som är i opposition.
Jag hade önskat att utrikesministern här skulle ge
en klarare signal om att ändra på biståndet och att
man skulle dra ned på det officiella biståndet som går
via Castroregimen. Det kan låta bra att biståndet går
till utbildning av ekonomer, men det är ändå Castros
hejdukar som får detta stöd. Det är fel signal till dem
som jobbar i opposition, som fängslas, som får sina
skrivmaskiner förstörda osv. Det är just dessa männi-
skor som borde få stöd. Då är också jag beredd att
satsa biståndspengar.</pre><pre>Anf.  115  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Om vi ska ha en detaljerad diskussion
om exakt hur biståndsmedlen fördelas, tror jag att den
lämpligen bör tas med Maj-Inger Klingvall. Såvitt jag
kan förstå är biståndet till Kuba ca 13 miljoner, och
av det används ungefär 10 miljoner för utbildning av
ekonomer, som alltså inte sker på Kuba utan i Monte-
video. Det handlar just om att man ska öka kunskapen
om, förståelsen för och stödet för marknadsekono-
misk utveckling. Vi menar att det också kommer att
främja demokratiarbetet.
I övrigt handlar det framför allt om stöd till en-
skilda organisationer, och där det civila samhället
deltar i biståndet. Det handlar bl.a. om NGO:er, om
Svenska kyrkan och om det interamerikanska institu-
tet för mänskliga rättigheter.
Jag tror nog att biståndet har ungefär den inrikt-
ning som Karl-Göran Biörsmark efterlyser.
Sedan håller vi också på med en biståndsöversyn,
där det har blivit allt tydligare hur vi använder det
svenska biståndet för att främja bl.a. demokrati och
mänskliga rättigheter runtom i världen. Men jag tror
att det även på Kuba är viktigt att vi ser behovet av
öppenhet och behovet av kontakter.
Då är den här typen av bistånd som vi i dag ger
från Sverige inte sådant som Karl-Göran Biörsmark
säger stöder Castros "hejdukar", utan det är just så-
dant som kan bidra till öppenhet i det kubanska sam-
hället och förhoppningsvis också stödja den framväx-
ande demokratirörelsen.
Jag har bl.a. läst i Folkpartiets tidning Nu att de
dissidenter som finns på Kuba också välkomnar t.ex.
Lars Leijonborg att besöka Kuba. De menar att besök
på Kuba av liberala ledare och socialdemokratiska
ledare runtom i världen också främjar demokratirörel-
sen och dissidenterna på Kuba.</pre><pre>Anf.  116  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det är just det jag försöker framhålla;
det är jätteviktigt att t.ex. Lars Leijonborg bjuds in till
Kuba och får träffa dissidenter. Det är precis det som
ska göras.
Svårigheten är att få träffa dessa dissidenter. Jag
har själv varit på Kuba ett par gånger, och det är inte
så lätt, varken för dem eller för oss som besöker Ku-
ba, att få den kontakten. Själva är de, t.ex. oberoende
journalister och andra, i vissa lägen rädda för att träf-
fa oss. De vill gärna göra det, och de vill ha den atti-
tyden, men de vet att de är bevakade. Det känns också
som att vi som besöker dem har ett ansvar för vad
som händer när vi lämnar Kuba och för vilka
följdverkningarna kan bli. Men det är alltså riktigt att
den signal de ger är "ha kontakt med oss".
Vad jag kritiserar är den kontakt som hålls med
Castro och hans hejdukar. Jag använder det ordet
fortfarande, för jag tycker att det är där som vi ska dra
ned på biståndet. Även om det är t.ex. utbildning av
ekonomer är det bättre att lägga de pengarna på de
enskilda organisationerna, t.ex. på politiska partier
eller andra som försöker bygga upp ett nätverk med
kritikerna till regimen på Kuba. Det är där vi ska sätta
in arbetet, och vi ska dra ned kontakten med den
kubanska regimen och ha noll kontakt med den.</pre><pre>Anf.  117  Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag tror att vi, om vi ska främja
mänskliga rättigheter på Kuba, får fortsätta att försö-
ka se till att få en ökad öppenhet och ökad kunskap i
hela det kubanska samhället. De åtgärderna kan jag
redovisa öppet här i riksdagen. Men vi bör också
fortsätta att ha den typen av kontakter med demokra-
tirörelsen som vi kanske inte riktigt vill stå i riksda-
gens talarstol och basunera ut, för att det inte ska
innebära svårigheter för de representanter som vi har
kontakter med.
Jag kan försäkra att regeringens vilja med det
svenska biståndet, och som jag upplever att det
svenska biståndet används, är just att främja både
öppenheten och demokratirörelsen på Kuba.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>24 §  Svar på interpellation 1999/2000:115 om
genmanipulerade grödor</pre><pre>Anf.  118  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jonas Ringqvist har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att göra tydligt vilka
regler som tillämpas vid marknadsgodkännande av
genetiskt modifierade produkter samt om den svenska
kritiska hållningen till antibiotikaresistensgener inne-
bär att regeringen kommer att motsätta sig marknads-
godkännande av grödor som innehåller sådana gener.
Det är inte första gången jag svarar på frågor om
eller diskuterar genetiskt modifierade organismer
(GMO) i riksdagen. Min inställning till GMO torde
vid det här laget vara väl bekant. Jag vill hänvisa till
mina tidigare svar om GMO från den 16 mars och
den 22 juli i fjol.
Som Jonas Ringqvist säkert känner till enades
EU:s miljöministrar vid rådsmötet den 24-25 juni
1999 om ett förslag till ändrat direktiv om avsiktlig
utsättning av GMO i miljön. Detta förslag innehåller
en rad förbättringar som regeringen verkat för under
förhandlingarnas gång. Sådana förbättringar är tydlig
GMO-märkning, ökat inflytande från allmänheten i
beslutsprocessen och strängare riskbedömning. Men
även obligatoriska uppföljningsprogram och tidsbe-
gränsade tillstånd för GMO som släpps ut på markna-
den och möjlighet att fasa ut användningen av antibi-
otikaresistensgener anser jag vara klara förbättringar.
Förslaget skall nu diskuteras en andra gång av Euro-
paparlamentet, vilket sannolikt inte kommer att ske
förrän under senare delen av våren. Till dess gäller
givetvis existerande lagstiftning på området, dvs. den
svenska miljöbalken, nuvarande GMO-direktiv
90/220 och EG-förordningen om nya livsmedel.
Regeringen har nyligen initierat ett arbete med att
ta fram en svensk policy om antibiotikaresistens i
GMO. En viktig del i detta policyarbete är den rap-
port som de svenska genteknikmyndigheterna pre-
senterade i fjol. Rapporten remitterades för kom-
mentarer till en bred krets av berörda aktörer i sam-
hället, vilket inkluderar universitet, intresseorganisa-
tioner, industrin och ett antal myndigheter. Alla in-
kommande kommentarer liksom rapporten kommer
givetvis att vara av stor betydelse för det fortsatta
policyarbetet.
Låt mig mot denna bakgrund svara Jonas
Ringqvist på följande sätt. På första frågan är svaret
att tillståndsprövningen vid ansökningar om mark-
nadsgodkännande av GMO sker i enlighet med exis-
terande lagstiftningar i Sverige och EU. Vid minis-
termötet i juni i fjol tryckte såväl jag som flera av
mina EU-kolleger på vikten av att det nya förslaget
till direktiv efterlevs så långt det är legalt möjligt.
Även industrin uttalade sig positivt om att följa dessa
riktlinjer, vilket vi sett i flera av de nya ansökningar-
na. Att förbättringarna i det nya förslaget redan nu
kan följas innebär en ökad försiktighet i hela hante-
ringen av GMO-ansökningar. Exempel på denna
försiktighet är de nya kraven på en bredare och
strängare riskbedömning och på uppföljningspro-
gram.
När det gäller frågan om antibiotikaresistensgener
har regeringen i samband med bedömningar av mark-
nadsansökningar konsekvent påpekat det olyckliga i
att dessa gener finns kvar i slutprodukterna. Detta har
gjorts med tanke på den oro som människor känner
för dessa gener, trots att de hittills inte bedömts inne-
bära en risk. Jag är därför den förste som välkomnar
den förbättring som ministerrådets förslag innebär när
det gäller antibiotikaresistensgener. Regeringen
kommer givetvis att motsätta sig marknadsgodkän-
nande av GMO som innehåller antibiotikaresistens-
gener som bedöms innebära risker för människors
eller djurs hälsa. Jag kommer att återkomma i frågan
om antibiotikaresistensgener när den policy som nu är
under utarbetning är klar.</pre><pre>Anf.  119  JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! I somras när ministerrådet fattade be-
slut om ett förslag till nya direktiv för utsättning av
genmanipulerade grödor gjorde miljöministern, till-
sammans med andra miljöministrar inom EU, ett
uttalande. Det är med anledning av det uttalandet som
jag har ställt mina två frågor till miljöministern.
Uttalandet som han då gjorde var att han avser att
"tillämpa en alltigenom försiktig metod vid behand-
ling av anmälningar och tillståndsgivning för utsläp-
pande av genetiskt modifierade organismer". Jag, och
många andra, har reagerat på den formuleringen ef-
tersom den är otydlig. Det är helt enkelt svårt att
begripa vilka regler som ska gälla när genmanipule-
rade organismer släpps ut i naturen. När jag har frågat
Jordbruksverket vad beslutet innebär för tillstånds-
givningen i Sverige har jag fått beskedet att det är
svårt att säga. Jordbruksverket, som är den myndighet
som ger tillstånd för utsläppande av genmanipulerade
organismer, har inte fått några nya regler att följa
sedan beslutet i somras. Förordningen som de ska
arbeta efter är inte ändrad.
Genmanipulation är en fråga som väcker stor oro
bland en stor del av allmänheten. Det är därför viktigt
att de som fattar beslut i frågan kan vara tydliga om
vilka regler som gäller och om reglerna är bra nog.
Det var för att få ett förtydligande av vad som
egentligen gäller som jag ställde min fråga till miljö-
ministern. Jag har nu fått ett svar som inte alls tydlig-
gör någonting. Jag får ändå tacka för svaret, som
brukligt är. Möjligtvis tydliggör det hur otydligt be-
slutet egentligen är. Miljöministern säger att det
gamla direktivet gäller, men han säger samtidigt att
det nya direktivet ska tillämpas i möjligaste mån. Jag
förstår om Jordbruksverket har svårt att svara mig på
frågan om vad miljöministerns uttalande innebär i
praktiken. Det hela är särskilt olyckligt eftersom
miljöministern, genom att förespråka ett nytt direktiv,
erkänner att det gamla direktivet inte är bra nog, att
det inte ställer de krav som borde ställas. Ändå är det
det gamla direktivet som i praktiken ligger till grund
för tillståndsgivning tills det nya är färdiggodkänt.
Vore det inte med tanke på detta bättre att göra
som en grupp andra länder inom EU har föreslagit,
nämligen att inte ge några nya godkännanden förrän
det nya direktivet är helt klart? På det sättet skulle
man komma runt problemet att ingen vet vad som
egentligen gäller, om nu inte miljöministern vet vad
som egentligen gäller och kan redovisa det här.</pre><pre>Anf.  120  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag håller med om att det finns ett
stort behov av tydlighet när det gäller lagstiftningen
på det här området som på alla andra områden. Jag
tycker dessutom att det som gäller nu är tillräckligt
tydligt, även om jag naturligtvis håller med om att
tydligheten kommer att bli än större när det nya di-
rektivet kan träda i kraft. Jag kommer att göra vad jag
kan för att se till att den processen går så fort som det
någonsin är möjligt. Det var också en stark ambition i
ministerrådet under våra diskussioner tidigt på mor-
gonen på midsommarafton förra året.
Andra länder valde att göra ett annat uttalande
under ministerrådsmötet. Den bedömning som jag
gjorde och som, såvitt jag förstår, inte har ifrågasatts
av någon är att det uttalande som den grupp av länder
dit Sverige hör gjorde är ett uttalande och en inställ-
ning som är förenlig med den lagstiftning som gäller.
Det var den bedömning som vi kunde göra. Det var
dessutom en bedömning som hade stöd hos de närva-
rande EU-experterna. Det var på denna bedömning
som vi grundade vårt uttalande.
Jag tycker alltså att den här tydligheten är bra, att
den är tillräckligt stark. Jag tycker också att resultatet
av det uttalande som vi gjorde visar att det har fått ett
genomslag för  en större försiktighet.
Som sagt var, avslutningsvis, ser jag fram emot
den dagen när det nya direktivet träder i kraft. Då
kommer vi att få en bra och tydligare GMO-politik i
Sverige och i EU.</pre><pre>Anf.  121  JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Jag liksom miljöministern ser fram
emot att vi får ett nytt direktiv som kan gälla för den
här sortens grödor. Men det är ju inte där vi är i dag.
Frågan som jag ställde handlar om vad som gäller
fram till dess.
Eftersom jag inte har fått något förtydligande,
som jag ser det, från miljöministern om vad försiktig-
heten innebär i praktiken, tänkte jag ställa några mer
konkreta frågor utifrån ett konkret exempel.
Exemplet är en genmanipulerad potatis som före-
taget Amylogene har sökt marknadsgodkännande för.
Potatisen är tänkt för stärkelseproduktion i första
hand, men ansökan innehåller också tillstånd att an-
vända resterna till djurfoder. Denna potatis innehåller
en gen som ger antibiotikaresistens mot kanamycin
och neomycin, varav det ena används som medicin
för  både djur och människor. Ansökan behandlas i
EU:s vetenskapliga råd och beslut har sagts kunna
komma under vintern. Sverige har, enligt uppgift från
Jordbruksverket, inte ändrat ståndpunkt om vad som
gäller för denna gröda, utan beslutet om att ett mark-
nadsgodkännande ska tillåtas ligger fast.
Miljöministern säger sig inte vilja godkänna anti-
biotikaresistens som kan innebära risk för människors
och djurs hälsa. Ändå har Jordbruksverket inget att
invända mot att den här potatisen innehåller en gen
som ger resistens mot ett antibiotikum som används
både inom human- och veterinärmedicinen för både
yttre behandling och för intag av medicinen.
Anser miljöministern att den försiktighet som han
säger ska tillämpas går att förena med marknadsgod-
kännanden av grödor med sådan här antibiotikaresis-
tens?
Att använda genmanipulerade grödor som livsme-
del eller foder finns det en stor skepsis till bland kon-
sumenter men också inom industrin. Ändå innebär
Jordbruksverkets beslut att man förordar ett mark-
nadsgodkännande för denna potatis som foder.
Anser miljöministern att den försiktighet som han
förespråkar går att förena med marknadsgodkännan-
den av grödor som ska användas till djurfoder?
I avvaktan på ett marknadsgodkännande har
Amylogene sökt tillstånd för försöksodling och också
fått det. För 1999 sökte företaget tillstånd för 500
hektar - en mycket stor areal med tanke på att den
kommersiella odlingen beräknas uppgå till 2 000
hektar. Det är alltså 25 % av vad man räknar med att
man ska syssla med när man väl har ett marknads-
godkännande.
Anser miljöministern att den försiktighet som han
förespråkar går att förena med försöksodlingar av den
här omfattningen?
Detta är ett exempel som jag har tagit fram för att
ge miljöministern en möjlighet att vara lite tydligare
och komma med konkreta svar.</pre><pre>Anf.  122  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det här är ett konkret exempel på en
pågående process som eventuellt leder fram till ett
tillstånd. Det jag vill säga nu är att vi möjligen talar
lite grann förbi varandra.
Den nämnda potatisen är genmanipulerad för att
frambringa en viss sorts stärkelse som ska användas
enbart industriellt. Restprodukterna kommer inte,
enligt vad jag har fått mig berättat, att innehålla några
gener, utan i den process som leder fram till restpro-
dukten förstörs alla gener, naturligtvis även de resis-
tenta.
Jag kan inte gå in på den exakta processen för till-
ståndsgivning, men jag tror inte att tillståndsgivning-
en kommer att försvåras av att vi gick längre i försik-
tighet vid det ministerrådsmöte som vi hade i somras
än vad den nuvarande lagen egentligen ger utrymme
för.</pre><pre>Anf.  123  JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Jag är fortfarande inte klokare över
vad den försiktighet som miljöministern förespråkar
egentligen innebär.
En sista avslutande fråga: Är det miljöministerns
bedömning att något beslut som har fattats innan
midsommar, då miljöministerrådsmötet ägde rum,
kan ändras? Finns det någonting i uttalandet som
gjordes i somras som gör att Jordbruksverket har
något skäl i något fall att göra en annorlunda bedöm-
ning? Mina slutsatser av samtal med Jordbruksverket
och även efter att ha lyssnat på miljöministern är att
det inte finns något konkret att ta på vad gäller utta-
landet.</pre><pre>Anf.  124  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jo, det kan finnas anledning att fatta
ett nytt beslut efter miljöministermötet i somras som
stämmer med den bedömning som gjordes före mil-
jöministermötet. Genom miljöministermötet i somras
etablerades att man så långt det legalt är möjligt ska
tillämpa den nya synen på tillstånd för genmodifiera-
de organismer, och det kan mycket väl leda till att
man gör en annan bedömning. Däremot är jag inte
säker på att det är tillämpligt på just den potatis som
Jonas Ringqvist använde som exempel, eftersom den
potatisen inte riktigt stämmer med de nya direktiv
som förhoppningsvis kommer att beslutas ganska
snart. Men detta kan vi nog inte ha någon detaljerad,
konkret diskussion om.
Avslutningsvis vill jag säga att jag, som Jonas
Ringqvist vet, har en ganska sträng syn på genmodi-
fierade organismer. Jag har verkat mycket aktivt för
att skärpa de regler som har gällt tidigare, vilket med-
verkat till att vi nu har ett direktivförslag som inne-
håller betydliga förbättringar i flera olika avseenden
jämfört med tidigare. Den möjlighet som vi hade, och
har, att skärpa inställningen innan detta direktiv träder
i kraft är just att så långt det är legalt möjligt försöka
tillämpa de nya reglerna i den gamla lagstiftningen.
Jag är övertygad om att Jordbruksverket och Livsme-
delsverket har förmåga att göra detta.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>25 §  Svar på interpellation 1999/2000:101 om
konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat
tandvård</pre><pre>Anf.  125  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Margareta Cederfelt har frågat fi-
nansministern när han tänker återkomma till riksda-
gen med förslag om hur konkurrensneutralitet inom
tandvårdssektorn ska uppnås och hur och när åtgärder
ska vidtas för att åstadkomma konkurrensneutralitet.
Margareta Cederfelt hänvisar till det uppdrag som
riksdagen gav regeringen den 4 juni 1998 och som
anknyter till detta område. Arbetet inom regeringen är
så fördelat att det är jag som ska svara på interpella-
tionen.
Regeringen tillsatte i oktober 1998 en särskild ut-
redare med uppdrag att utvärdera det s.k. kommun-
kontosystemet, som Margareta Cederfelt hänvisar till.
Kommuner och landsting kan i systemet få tillbaka
moms som de har betalat på inköp i sådan verksamhet
som inte är momspliktig, t.ex. sjukvård och tandvård.
Systemet innebär också att kommuner och landsting
har rätt till momskompensation med viss procent av
priset vid upphandling av tjänster från t.ex. privat-
tandläkare som inte har någon avdragsrätt för erlagd
moms och som därför måste ta ut en högre ersättning
för sina tjänster för att täcka sina momskostnader.
Kommunerna och landstingen finansierar dessa åter-
betalningar genom inbetalningar till systemet. När
kommunkontosystemet infördes år 1996 gjordes en
ekonomisk reglering mellan staten och kommunsek-
torn. Syftet med systemet är att skapa konkurrens-
neutralitet i kommunernas och landstingens val mel-
lan att utföra viss verksamhet i egen regi och att lägga
ut verksamhet på entreprenad, dvs. att upphandla.
Utredningen, som lade fram sitt slutbetänkande i
oktober 1999 (SOU 1999:133), ansåg att kommun-
kontosystemet uppfyller sitt syfte, dvs. att skapa kon-
kurrensneutralitet, under förutsättning att systemet
tillämpas som det är tänkt.
Utredningen framhåller att tandvårdssektorn har
en särställning i konkurrenshänseende, eftersom
tandvård bedrivs på en avreglerad marknad där fri
prissättning och fri etableringsrätt råder. Tand-
vårdstjänsterna tillhandahålls i stor utsträckning di-
rekt till enskilda personer. De privatpraktiserande
tandläkarna konkurrerar inom vuxentandvården med
landstingens folktandvård. Genom att folktandvården
kan få tillbaka momsen på sina inköp har, enligt ut-
redningen, folktandvården en kostnadsfördel jämfört
med privattandläkaren. För att komma till rätta med
detta anger utredningen, som ett av tre alternativ, att
man kan införa en låg momsskattesats på tand-
vårdstjänster för att möjliggöra avdragsrätt för moms
i det vanliga momssystemet. Utredningen framhåller
emellertid att tandvård enligt EG-lagstiftningen är
undantagen från moms, och att införandet av en gene-
rell skatteplikt måste föregås av diskussioner på eu-
ropeisk nivå. Betänkandet är för närvarande föremål
för remissbehandling. Jag vill, innan jag tar slutlig
ställning i frågan, höra remissinstansernas synpunk-
ter.
Ett annat konkurrensproblem som har uppmärk-
sammats av riksdagen vid bl.a. behandlingen av pro-
positionen Reformerat tandvårdsstöd (prop.
1997/98:112) gäller den avgiftsfria barn- och ung-
domstandvården, som landstingen enligt tandvårdsla-
gen har ansvaret för. Tandvårdslagen ger dock lands-
tingen möjlighet att anlita annan vårdgivare än folk-
tandvården för att utföra den tandvården. År 1996
hade tio landsting infört möjligheten till s.k. fritt
tandläkarval inom barn- och ungdomstandvården. Det
innebar att ca 40 % av patienterna hade denna frihet
att välja mellan offentlig och privat tandvård. Riksda-
gen såg positivt på denna utveckling och ansåg det
angeläget att fler landsting utnyttjar möjligheterna att
konkurrensutsätta verksamheten när förutsättningar
föreligger. Enligt uppgift från Landstingsförbundet
har fler landsting under innevarande år utnyttjat den-
na möjlighet, och 70 % av patienterna bedöms nu ha
fritt tandläkarval inom barn- och ungdomstandvården.
Jag vill till slut framhålla att jag tycker att det så
långt som möjligt bör råda konkurrensneutralitet på
marknader där offentlig verksamhet direkt konkurre-
rar med privata entreprenörer. Detta är också en av
uppgifterna för det nuvarande kommunkontosystem-
et. Jag hoppas att under våren kunna redovisa resul-
tatet av remissbehandlingen av utredningen om
kommunkontosystemet och hur regeringen ska gå
vidare med frågan.</pre><pre>Anf.  126  MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet Lars-
Erik Lövdén för svaret på min interpellation. Statsrå-
det Lövdén säger att han anser att det ska råda kon-
kurrensneutralitet på marknader där offentlig verk-
samhet direkt konkurrerar med privata entreprenörer
och att detta är en av uppgifterna för det nuvarande
kommunkontosystemet. Vidare hoppas statsrådet
Lövdén att under våren kunna redovisa resultatet av
remissbehandlingen och hur regeringen avser att
hantera frågan vidare.
Jag vill här poängtera att regeringen erhöll i upp-
drag av riksdagen den 4 juni 1998 att återkomma med
ett förslag om frågan om hur konkurrensneutralitet
mellan offentlig och privat tandvård ska uppnås. Det
är ett och ett halvt år sedan. Det är lång tid som har
passerat - lång tid för de privata tandläkarna, som får
konkurrera med folktandvården.
Konkurrensverket lyfter just fram momsreglerna
som en av de viktigaste faktorerna när det gäller att se
till att det blir lika konkurrens mellan de privata aktö-
rerna och folktandvården. Frågan är extra viktig nu
när tandvårdstaxan är fri och när varje privattandläka-
re sätter sin taxa och varje landsting självständigt
fastställer sin taxa för verksamheten.
Kommunkontosystemet innebär att landstingen
kan fastställa en lägre taxa för tandvård som folk-
tandvården producerar än vad privattandläkarna kan
göra. Det kan väl ändå inte vara meningen att ett
offentligt system ska kunna användas för att slå un-
dan fötterna på de privata tandläkarna och negativt
påverka deras konkurrenssituation? Det är precis vad
som kan inträffa med kommunkontosystemet om det
används på det sättet.
Eftersom det råder valfrihet inom vuxentandvår-
den är det också viktigt att landstingen inte använder
kommunkontosystemet just för att subventionera
vuxentandvården som utförs av folktandvården.
Många patienter är priskänsliga. Tandvårdstaxan
är hög. Det kostar mycket pengar. Då finns det också
risk att folktandvården tar ut en lägre kostnad med
hjälp av kommunkontosystemet och att patienterna
därmed väljer folktandvården.
Problemet med den snedvridna konkurrensen
inom tandvården behöver snarast åtgärdas. Jag hop-
pas att regeringen mycket snart presenterar ett förslag
som verkligen leder till lika konkurrens inom tand-
vården oavsett om tandvården utförs av privattandlä-
kare eller folktandvården.
Intentionen bakom kommunkontosystemet är just
att det ska vara självfinansierande. Men i dag är situ-
ationen den att kommunkontosystemet uppvisar ett
kraftigt underskott, som också finansieras med statli-
ga medel. Hur avser statsrådet Lövdén att hantera
frågan om konkurrensneutralitet i framtiden?
Vad händer när kommunkontosystemet avskaffas?
Det kan uppstå negativa effekter för de privata tand-
läkare som erbjuder sina tjänster när det görs upp-
handlingar av landstinget, såvida det inte utarbetas ett
system som kan tillgodose att de privata tandläkarna
får konkurrera på lika villkor.</pre><pre>Anf.  127  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Margareta Cederfelt har i sitt inlägg
själv fört fram aspekter på kommunkontosystemet
som visar vilken komplicerad materia det är. Därför
är det inte särskilt förvånande att den utredning som
har jobbat med kommunkontosystemet har haft ett år
på sig att fundera kring hur både problematiken med
underskotten i systemet och konkurrensneutralitetsas-
pekterna ska hanteras framöver. Det har varit två av
de väsentligaste uppdragen för utredaren att fundera
kring och lägga fram förslag om.
Nu har vi fått ett material. Det fick vi i oktober i
fjol efter ett års utredande. Det är ett material som är
ute på remiss i bl.a. Kommun-Sverige, men också hos
andra intressenter på området.
När remissarbetet är avslutat ska vi naturligtvis
från regeringens sida gå igenom materialet noga och
titta på de synpunkter som har kommit in. Sedan ska
vi återkomma till riksdagen. Förhoppningsvis - det är
min ambition - blir det under våren. Då lägger vi
fram ett förslag för att hantera aspekterna som rör
konkurrensneutraliteten, frågan om underskottet i
kommunkontosystemet och frågan om hur kommun-
kontosystemet eller alternativa lösningar till kom-
munkontosystemet ska behandlas framöver.
Jag tycker inte att man kan påstå att det är en
långsam hantering från regeringens sida. Den 4 juni
1998 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till rege-
ringen. Utredningen tillsattes i oktober 1998, och i
oktober 1999 var den klar. Nu är vi där. Vi har för-
hoppningar och ambitioner om att kunna lägga fram
ett förslag till en långsiktig lösning på kommunkonto-
systemet under våren, en lösning som både hanterar
underskottet och neutralitetsfrågorna.</pre><pre>Anf.  128  MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Statsrådet Lövdén säger att tiden som
har passerat inte kan sägas vara speciellt lång. Det
beror naturligtvis på vilket perspektiv man har. Ur de
privata tandläkarnas perspektiv och ur patienternas
perspektiv är det klart att en snabb hantering är önsk-
värd just för att uppnå konkurrensneutralitet. Därför
ser jag med spänning fram emot det förslag som
kommer att presenteras. Det är faktiskt viktigt att
uppnå konkurrensneutralitet. Om jag förstår statsrådet
Lövdén rätt avser också regeringen att presentera ett
förslag som innebär konkurrensneutralitet mellan de
privata och de offentliga tandläkarna.</pre><pre>Anf.  129  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag har klart deklarerat att jag anser
att det ska finnas konkurrensneutralitet i fråga om
offentlig verksamhet som direkt konkurrerar med
privata entreprenörer. En av delarna i utredningen om
kommunkontosystemet handlar just om att försöka
uppnå den konkurrensneutralitet som det i dag finns
brister i bl.a. på tandläkarområdet. Min ambition, än
en gång, är att under våren kunna redovisa ett ställ-
ningstagande från regeringen i de här frågorna.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>26 §  Svar på interpellation 1999/2000:112 om
det kommunala utjämningssystemet</pre><pre>Anf.  130  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Per Landgren har frågat mig varför
inte Delegationen för fortsatt utveckling av utjäm-
ningssystemet för kommuner och landsting (Fi
1999:11) givits en bred parlamentarisk förankring
som tidigare kommunala utjämningsutredningar.
Delegationens uppdrag är att svara för en fortsatt
uppföljning av utjämningssystemet och utvärdering
av träffsäkerheten hos de enskilda delarna i kostnads-
utjämningen. Delegationen skall även utreda alterna-
tiva utformningar av inkomstutjämningen med bibe-
hållen långtgående utjämning men utan negativa
marginaleffekter. Delegationens politiska representa-
tion har sin grund i det samarbete som regeringen har
med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, bl.a. när det
gäller den ekonomiska politiken.</pre><pre>Anf.  131  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jag är naturligtvis tacksam för svaret
- om än inte fullt så tacksam för innehållet i svaret.
Den 23 juni beslutade ju regeringen att tillsätta den
här delegationen och dessutom en expertgrupp för att
följa upp det omdebatterade statliga utjämningssys-
temet för kommuner och landsting. Uppgiften för
delegationerna är, som vi har hört, att se över inkom-
stutjämningen med dess omstridda marginaleffekter,
pomperipossaeffekten osv.
Efter flera månaders dröjsmål med tillsättningen
från regeringens sida visade det sig vid det första
sammanträdet att det enbart fanns tre partier repre-
senterade. Nu svarar statsrådet Lövdén, fru talman,
att: "Delegationens politiska representation har sin
grund i det samarbete som regeringen har med Miljö-
partiet och Vänsterpartiet". Det samarbetet är ju inte
precis okänt. Det är ingen nyhet. Men såvitt jag vet
innebär inte detta att det inte längre kommer att till-
sättas parlamentariska utredningar med en bred repre-
sentation. Eller menar statsrådet att utredningar i
fortsättningen enbart ska ha en politisk representation
som speglar det samarbete som regeringen nu har
med Miljöpartiet och Vänsterpartiet? Om inte så bör
det rimligtvis finnas något särskilt svar. Således är det
inte klargörande, fru talman, det statsrådet har sagt så
här långt.
Vid sidan av statssekreteraren på Finansdeparte-
mentet Sören Häggroth från Stockholm, som är ord-
förande, Vänsterns Siw Holma från Kiruna och Mil-
jöpartiets Roy Resare från Sundsvall har också rege-
ringen tillsatt en imponerande skara av inte mindre än
tolv sakkunniga experter. Bland dem räknar jag då
sekreteraren. Nu hör det till saken att alla tidigare
utredningar om detta utjämningssystem såvitt jag kan
erinra mig har varit parlamentariskt tillsatta, dvs. de
har haft representanter från alla riksdagspartier. Till-
sättningen av delegationen känns alltså märklig och
smått orättvis.
Varför inte en renodlad expertutredning då? Vill
statsrådet, som jag sade tidigare, på detta sätt i fort-
sättningen driva regerings- och koalitionspolitik re-
dan på utredningsnivå? Är det ett mönster för framti-
den? Varför detta hemlighetsmakeri, fru talman?</pre><pre>Anf.  132  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Jag kan beträffande utredningens be-
drivande instämma i vad Per Landgren säger. Jag
tycker kanske att det är en något märklig form av
utredning som nu genomförs. Det borde antingen ha
varit en inomdepartemental utredning, en expertut-
redning eller en politisk utredning utifrån politiska
direktiv, och då är det ju praxis att man har en parla-
mentarisk utredning.
Men eftersom nu läget är som det är tänkte jag i
stället ta upp något omkring utredningen som sådan
och det syfte den kan tänkas ha. Då vill jag rekom-
mendera statsrådet att först och främst läsa det se-
naste numret av Affärsvärlden, som talar om just
tillväxten i regionerna och hur viktigt det är att man
stimulerar tillväxt ute i de enskilda kommunerna. Det
finns bl.a. en rubrik kring temat att välstånd skapas
lokalt.
När man läser det här tänker man osökt på det
fullständigt orimliga förhållande som inkomstutjäm-
ningens konstruktion leder till, nämligen att all till-
växt, oavsett om den kommer till stånd i Borgholm,
som har landets lägsta skattekraft, eller i Stockholms-
regionen, som har en stor ökning av skattekraften,
eller i Småland, som har en stor tillväxt men inte en
särskilt hög skattekraft, konfiskeras helt och hållet.
Statsrådet har ju i sina inlägg tagit upp att man nu
ska rätta till de här marginaleffekterna, de pomperi-
possaeffekter som gör att man t.o.m. får betala mer än
tillväxten utöver riksgenomsnittet till systemet.
Kommer man då ned till 95-96 % så tror statsrådet att
man har kommit till rätta med problemet. Men i själ-
va verket är det ju ett otyg att man över huvud taget
lägger en marginalskatt på kommunerna på uppemot
95-103 %.
Nu trodde jag möjligen när jag läste en artikel i
Finanstidningen att den här utredningen skulle ta bort
det här. Man skulle närma sig vad vi moderater har
föreslagit. Så här står det i Finanstidningen: "Enligt
Lövdén ska kommuner med stark tillväxt i skatteun-
derlaget inte längre få det statsbidragsgrundande
skatteunderlaget nedräknat på samma sätt som idag.
Därmed ska en större ökning av skatteunderlaget än i
övriga landet i huvudsak stanna i kommunens egna
fickor."
Min fråga till statsrådet är: Hur ska de här direkti-
ven tolkas? Är det verkligen så att den här utredning-
en ska kunna komma med ett sådant förslag som ska
stimulera den ekonomiska tillväxten i landet på det
sätt som vi moderater länge har efterlyst?</pre><pre>Anf.  133  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Lennart Hedquist och jag har haft
många debatter om det här i kammaren och i andra
sammanhang. Det kan knappast ha undgått honom att
jag hela tiden sedan vi sjösatte det nuvarande system-
et förra våren - det trädde i kraft nu vid årsskiftet -
har hävdat att det finns en negativ marginaleffekt i
systemet som innebär att vissa kommuner med låg
skatt och  kraftig tillväxt av sitt skatteunderlag kan
hamna i en situation där de får någon tiondel lägre
tillväxt av skatteunderlaget efter utjämningen än
genomsnittet i landet.
Det är den här marginaleffekten som vi siktar in
oss på att undanröja. Jag har ibland kallat den en
skönhetsfläck; det har upprört några. Vi vill behålla
en långtgående utjämning i systemet även framöver
men se till att den här orimligheten undanröjs. En
långtgående utjämning ska bibehållas i systemet för
att hela Sverige ska få del av den tillväxt som sker i
landet.
I det här avseendet skiljer vi oss delvis från mode-
raterna. Det finns ju moderater som går extremt långt
och inte vill vara med om någon inkomstutjämning
över huvud taget, men partiets linje är väl 80 %. Men
vi skiljer oss alltså från moderaterna i det här avseen-
det. Vi vill behålla en långtgående inkomstutjämning
men reducera den negativa marginaleffekt som finns
inbyggd i systemet.
Man kan knappast hävda att det finns brister i till-
växten i Stockholmsregionen i dag. Det kan väl inte
ens Lennart Hedquist hävda. Det vi har problem med
är ju en framväxande stark regional obalans i Sverige.
Det är en stark dragning till vissa tillväxtorter och en
utarmning av och utflyttning från andra delar av lan-
det. Det tror jag är den stora dramatiken under de
kommande åren, och det är det stora problemet för
oss att hantera under de kommande åren. Det borde
kanske moderaterna ägna en viss uppmärksamhet åt
också.
Sedan ska jag gå över till frågan om sammansätt-
ningen av delegationen. Det är formellt sett ingen
parlamentarisk utredning. Jag har gett den här dele-
gationen vissa direktiv som handlar om att man ska
titta på träffsäkerheten i systemet och göra en fortlö-
pande uppföljning av olika faktorer i systemet, men
det är ingen bred parlamentarisk utredning. Det är
ingen bred utvärdering av hela utjämningssystemet.
Systemets grunder ligger fast. Men det finns vissa
saker som bl.a. Kommunförbundet pekade på i sitt
remissyttrande om det nuvarande systemet och som
Landstingsförbundet tog upp i sitt remissyttrande som
det finns anledning att borra lite djupare i tillsammans
med den expertis som finns på Kommunförbundet
och Landstingsförbundet. Det är alltså ingen bred
översyn av hela utjämningssystemet. Tanken är inte
att vi ska skapa ett nytt utjämningssystem efter det att
vi nu äntligen har gått igenom en process och skapat
en hygglig parlamentarisk enighet kring det nuvaran-
de systemet.
Varför är det ingen renodlad expertutredning? Vi
har ju tillsatt en renodlad expertutredning som ska
fundera på den lite större problematiken, nämligen
om vi kan hitta ett utjämningssystem som är mindre
komplicerat. Det ska vara ett rättvist system men inte
så komplext och svårgenomträngligt som det nuva-
rande systemet är. Men det är en renodlad expert-
grupp som ska ge oss ett underlag för det. Det är
möjligt att vi, om det visar sig att man skulle kunna
ha lite öppningar till ett system som är lite mer ge-
nomträngligt, måste följa upp det med en parlamenta-
risk utredning kring ett sådant system. Då handlar det
ju om utjämningssystemet i grunden.</pre><pre>Anf.  134  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Statsrådet Lövdén säger att det inte är
någon parlamentarisk utredning. Det är just att den
inte är det som jag kritiserar. Jag säger detta för att
ingen som lyssnar på det här ska missförstå och tro att
jag har beskyllt den för att vara en parlamentarisk
utredning eller något liknande. Jag är snarare bekym-
rad över regeringens och statsrådets användning av
utredningsväsendet i detta fall. Jag håller mig nu till
det formella. Jag skulle i och för sig gärna också
debattera det innehållsmässiga, men det överlämnar
jag åt Lennart Hedquist, så här långt i alla fall.
Jag tänker alltså på den viktiga process som ett ut-
redningsarbete utgör vad gäller kunskapsinhämtning,
faktaredovisning, kontakter med experter, utred-
ningsmöjligheter, utredningsbesök, öppen diskussion
och inte minst för demokratins och regeringens skull
en vital opposition. Dessutom har tillsättningen av
politiker en sned geografisk rekryteringsprofil. Det
brukar ju annars vara viktigt i dessa sammanhang. Nu
tycks det inte bekymra något.
Statsrådet var, fru talman, inne på att det enbart
gäller små justeringar av tidigare fattade beslut osv.
Det skulle kunna hävdas att det är så, men det är
rimligtvis inte små justeringar som beskrivs i direkti-
ven. Uppgifterna är inte betydelselösa på något sätt.
Det är ett stort antal experter. För vår del har vi dör-
ren öppen vad det gäller kostnadsutjämningar, och
när det gäller inkomstutjämningen är vi för en långt-
gående utjämning, men den ska vara statlig och inte
inomkommunal. Detta är allting som kan rymmas
inom en sådan här, i och för sig, utredning.
Även om det här skulle begränsas enligt det beslut
som fattades häromåret är oppositionen viktig. Det
handlar om insynen osv. Med tanke på frågans allvar
och vikt för hela landet och på betydelsen av just ett
varaktigt utjämningssystem som kan hålla flera man-
datperioder är jag förvånad och något indignerad över
att fyra oppositionspartier inte är representerade. Man
skulle ju som oppositionsparti själv kunna välja att
inte vara med om man inte tycker att det är angeläget,
om man tycker att det är så på fel spår.
Jag efterlyser sålunda den här breda parlamenta-
riska förankringen, och jag uppfattar det som att det
är någon typ av hemlighetsmakeri. Statsrådet har, fru
talman, i alla fall inte dementerat det.
Regeringen har naturligtvis möjligheter att styra
fullt tillräckligt när det gäller val av ämnen, direktiv
osv. Men den här styrningen skulle i värsta fall så
småningom kunna spegla sig i en bristande allsidighet
och i att sakförhållanden om verkligheten inte i till-
räcklig utsträckning kommer fram i utredningens
slutdokument. Detta samspel mellan, i det här fallet,
en majoritet och tjänstemän kan vara en känslig affär.</pre><pre>Anf.  135  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Jag har uppfattat det som att den här
utredningen kommer att se över kostnadsutjämningen
och se om den kan förbättras. Vid sidan av det gör
man också en särskild utredning när det gäller all-
männa förenklingar i det här systemet.
Den moderata uppfattningen är ju att hela det in-
omkommunala utjämningssystemet bör förändras.
Man bör övergå till ett statligt utjämningssystem. Det
är av olika skäl orimligt att kommunerna betalar
pengar till varandra. Det strider bl.a. mot grundlagen.
Fru talman! Jag tänker använda min tid till att dis-
kutera inkomstutjämningens princip i största allmän-
het. Det handlar om dess konstruktion, inte utjäm-
ningen i sig, eftersom den är nödvändig. Jag menar
att statsrådet har missuppfattat den moderata stånd-
punkten om han tror att vi förespråkar en 80-
procentig utjämning. Det är mycket sannolikt att
utjämningen ska vara mycket mer långtgående, ca
95 % som den är i dag.
Vår kritik har gällt vad som händer när vi får en
tillväxt. Man kan få en tillväxt i Norbergs kommun i
Västmanland. Man kan få en tillväxt i Gnosjö. Man
får en tillväxt i Täby. Man får en tillväxt i Bjurholm i
Västerbotten. Var än tillväxten kommer till stånd
konfiskeras den. Jag menar att det inte hjälper att man
tar bort en skönhetsfläck som gör att Danderyd, Li-
dingö och andra kommuner i Stockholm får behålla
2 % av tillväxten i stället för att betala över 100 %.
Det gäller att få ett incitament till alla kommuner, så
att de får behålla en ökad del av själva tillväxten. Det
leder nämligen till att man anstränger sig för att få en
tillväxt inte minst i regionalt svaga delar. Jag trodde
att det som statsrådet hade skrivit i Finanstidningen
skulle kunna tolkas så här, men nu hör jag att så inte
är fallet.</pre><pre>Anf.  136  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Än en gång Per Landgren: Delegatio-
nens uppgift är inte att göra en total översyn av ut-
jämningssystemet. Då hade vi naturligtvis behövt
driva det arbetet i parlamentariska former för att ska-
pa en parlamentarisk bas för ett nytt utjämningssys-
tem. Delegationens uppgift är, som jag säger i svaret,
att göra en fortlöpande uppföljning av systemet och
utvärdera träffsäkerheten hos de enskilda delarna i
konstnadsutjämningen. Det är naturligtvis också där-
för som den är sammansatt med tolv sakkunniga och
experter som har kompetens på området från Kom-
munförbundet, Landstingsförbundet och från annat
håll.
Vid sidan av det, som jag sade i mitt förra inlägg,
har vi tillsatt en renodlad expertgrupp för att bedriva
ett mer genomgripande tankearbete kring förenkling-
ar av utjämningssystemet och skapa ett utjämnings-
system som är mer genomsiktligt. Skulle den komma
fram till några stora revolutionerande idéer om ett
framtida utjämningssystem som vänder upp och ned
på det nuvarande måste vi naturligtvis bedriva det
fortsatta arbetet efter expertgruppens arbete i parla-
mentariska former. Det sade jag också i mitt tidigare
inlägg. Då har vi att göra med en ny spelplan.
Vi fattade beslut förra våren om det nuvarande
utjämningssystemet, och det ligger fast. Det kan fin-
nas anledning - och det är därför som vi har tillsatt
delegationen - att titta på enskilda moment i utjäm-
ningssystemet och enskilda faktorers träffsäkerhet.
Men något stort nytt utjämningssystem finns inte i
faggorna, om inte expertgruppen kommer fram till att
det finns skäl att titta på andra former.
Så än en gång till frågan om inkomstutjämningen.
Vår utgångspunkt är - och den debatten har vi haft
många gånger - att vi måste garantera alla kommuner
i landet samma tillväxt av skatteunderlaget, en likvär-
dig tillväxt. Det är basen för inkomstutjämningen. Vi
skapar samma förutsättningar inkomstmässigt, lik-
värdiga förutsättningar inkomstmässigt, i alla delar av
landet. Vi har i dag, som jag sade tidigare, en fram-
växande regional obalans.
När jag tittar på Stockholmsregionen och de pro-
tester som har varit i Stockholmsregionen mot in-
komstutjämningen för att den skulle vara tillväxt-
hämmande tycker jag att det stämmer väldigt dåligt
överens med verkligheten när jag ser vilken kraftig
tillväxt vi just nu har i Stockholmsregionen. Det är en
mycket stark och kraftig tillväxt som också skapar
kommunalekonomiska förutsättningar.
Nu kan man välja olika modeller för att använda
de kommunalekonomiska förutsättningarna. Jag kon-
staterar att många moderater i Stockholm använder de
ökade kommunala intäkterna till att sänka skatten.
Likväl är det starka skatteinkomster som nu genereras
till följd av den starka tillväxten i Stockholmsregio-
nen, den låga arbetslösheten och de sjunkande social-
bidragskostnaderna.</pre><pre>Anf.  137  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! När det gäller argumenteringens sub-
stans oavsett vikten av frågan är det kanske lite synd
att formen gör att man inte riktigt kan komma fram
till någon typ av gemensam hållning om vilken argu-
mentering som håller. Nu sade statsrådet att det inte
är fråga om någon total översyn. Det var då argu-
mentet för att det inte skulle vara en bred parlamenta-
risk representation.
Det är inte fråga om en total översyn. Det var det
inte förra gången heller. Jag vet inte om man ska
tolka det som ett trendbrott eller något liknande. Men
det är någonting som gör att statsrådet och regeringen
inte vill ha med övriga partierna. Jag tycker att det är
bekymmersamt att man hanterar utredningsväsendet
på det sättet.
Nu ska det ändå leda fram till lagförslag och la-
gändringar. Då behövs hela den process som jag
nämnde tidigare. Också öppenheten att oppositionen
kan vara med om detta leder rimligtvis inte till att det
blir en sämre produkt i sig även ur regeringens per-
spektiv.
Argumentet i förra inlägget var att det inte var nå-
gon total översyn den här gången. Det var det inte
förra gånger heller. Men då var det en parlamentarisk
representation. Argumentet höll alltså inte.</pre><pre>Anf.  138  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Per Landgren har tillgång till direkti-
ven till delegationen. De finns att hämta från Rege-
ringskansliet eller via Regeringskansliet webbsida.
Av de direktiven framgår det att det inte är fråga om
någon stor genomgripande översyn eller revidering av
utjämningssystemet.
Vad det handlar om är att utvärdera träffsäkerhe-
ten hos enskilda delar i kostnadsutjämningen och titta
på en del frågor som väcktes under remissarbetet. Det
gäller frågan om befolkningsförändringarnas betydel-
se framför allt i landstingsmodellen och att hitta en
inkomstutjämning utan de negativa marginaleffekter-
na.
Det handlar inte om en bred översyn av hela sys-
temet. Skulle det vara motiverat framöver till följd av
expertgruppens arbete får det arbetet bedrivas i par-
lamentariska former. Då har vi ett nytt läge.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>27 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och delats ut till kammarens leda-
möter:
Förslag från finska ordförandeskapet till samarbets-
ordning för medlemsstaternas finansunderrättelse-
enheter avseende utbyte av information</pre><pre>28 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 22 december 1999</pre><pre>1999/2000:165 av Chatrine Pålsson (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Medicinkostnader
1999/2000:166 av Per Westerberg (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Telia-Telenor
1999/2000:167 av Eskil Erlandsson (c) till närings-
minister Björn Rosengren
Grundservicen på landsbygden
1999/2000:168 av Ulla-Britt Hagström (kd) till stats-
rådet Ingela Thalén
Familjehemmens ställning på arbetsmarknaden
1999/2000:169 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Skolornas resurser
1999/2000:170 av Gunnel Wallin (c) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Sex- och samlevnadsfrågor i skolan
1999/2000:171 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Momsbeläggning av hyra för ideella föreningar
1999/2000:172 av Per-Richard Molén (m) till miljö-
minister Kjell Larsson
Miljöstyrande avgifter
1999/2000:173 av Per-Richard Molén (m) till stats-
minister Göran Persson
Ansvarsfördelningen inom Näringsdepartementet</pre><pre>den 23 december 1999</pre><pre>1999/2000:174 av Sven Bergström (c) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Hälsovådliga utsläpp från fordonstrafiken
1999/2000:175 av Viviann Gerdin (c) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Extra stöd till äldre
1999/2000:176 av Sofia Jonsson (c) till statsrådet
Britta Lejon
Ungdomsfrid
1999/2000:177 av Kenneth Johansson (c) till social-
minister Lars Engqvist
Den psykiska hälsan bland barn och ungdomar
1999/2000:178 av Åsa Torstensson (c) till statsrådet
Britta Lejon
Lokal demokrati för ökad trygghet
1999/2000:179 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Bostadssociala frågor
1999/2000:180 av Erik Arthur Egervärn (c) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Decentraliserad tingsrättsorganisation
1999/2000:181 av Lennart Daléus (c) till statsminis-
ter Göran Persson
Trygghet för alla
1999/2000:183 av Marianne Andersson (c) till stats-
rådet Ulrica Messing
Etnisk och kulturell mångfald</pre><pre>den 5 januari 2000</pre><pre>1999/2000:184 av Gun Hellsvik (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Permissionsreglerna för fängelsedömda</pre><pre>den 11 januari 2000</pre><pre>1999/2000:185 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Information till föräldrar om elevers prestation
1999/2000:186 av Per Bill (m) till statsminister Gö-
ran Persson
Annonsbilagor</pre><pre>Ovanstående interpellationer redovisas i bilaga
som fogas till dagens snabbprotokoll.</pre><pre>den 17 januari 2000</pre><pre>1999/2000:187 av Johnny Gylling (kd) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Polisens roll i trafiksäkerhetsarbetet
1999/2000:188 av Gunnel Wallin (c) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Psykiskt långtidssjukas situation
1999/2000:189 av Kia Andreasson (mp) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Tinnitus och andra hörselskador</pre><pre>Interpellationerna 187-189 redovisas i bilaga som
fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
25 januari.</pre><pre>29 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 21 december1999</pre><pre>1999/2000:405 av Dan Kihlström (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Idrottsföreningars integrationsarbete
1999/2000:406 av Ewa Larsson (mp) till statsminister
Göran Persson
Folkbildning om samerna
1999/2000:407 av Göte Wahlström (s) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
RFV:sjukhus
1999/2000:408 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till  miljöminister Kjell Larsson
Energigrödor
1999/2000:409 av Helena Bargholtz (fp) till justitie-
minister Laila Freivalds
Könsfördelningen i regeringskansliet
1999/2000:410 av Helena Bargholtz (fp) till utrikes-
minister Anna Lindh
Könsfördelningen i regeringskansliet
1999/2000:411 av Helena Bargholtz (fp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Könsfördelningen i regeringskansliet
1999/2000:412 av Helena Bargholtz (fp) till kultur-
minister Marita Ulvskog
Könsfördelningen i regeringskansliet</pre><pre>den 22 december 1999</pre><pre>1999/2000:413 av Per-Richard Molén (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Ministerrådsmöten
1999/2000:414 av Gunnel Wallin (c) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Inskrivningsverksamheten
1999/2000:415 av Ingegerd Saarinen (mp) till stats-
rådet Maj-Inger Klingvall
Kartläggning av samarbetsländernas behov</pre><pre>den 23 december 1999</pre><pre>1999/2000:416 av Sonja Fransson (s) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Riksväg 40
1999/2000:417 av Mats Odell (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Bostadstillägget
1999/2000:418 av Sonja Fransson (s) till vice stats-
minister Lena Hjelm-Wallén
Nazismens förföljelse av de funktionshindrade
1999/2000:419 av Ann-Marie Fagerström (s) till
statsrådet Ingegerd Wärnersson
Barnskötarnas roll i förskoleverksamheten</pre><pre>den 27 december 1999</pre><pre>1999/2000:420 av Desirée Pethrus Engström (kd) till
statsrådet Ingela Thalén
Samordning av skatte- och socialförsäkringssystem
1999/2000:421 av Bertil Persson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Biståndet till Tanzania</pre><pre>den 29 december 1999</pre><pre>1999/2000:422 av Lars Hjertén (m) till statsminister
Göran Persson
Östersjömiljarden</pre><pre>den 5 januari 2000</pre><pre>1999/2000:423 av Kent Olsson (m) till justitieminis-
ter Laila Freivalds
Permissionsbestämmelserna</pre><pre>den 10 januari 2000</pre><pre>1999/2000:424 av Rolf Gunnarsson (m) till justitie-
minister Laila Freivalds
Polissituationen i Dalarna
1999/2000:425 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till finansminister Bosse Ringholm
Tullen och Arlanda
1999/2000:426 av Anders Sjölund (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Beskattningen av livförsäkringsbolag
1999/2000:427 av Kent Olsson (m) till justitieminis-
ter Laila Freivalds
Permissionsbestämmelser vid kriminalvårdsanstalter</pre><pre>den 11 januar 2000</pre><pre>1999/2000:428 av Tuve Skånberg (kd) till statsmi-
nister Göran Persson
Nürnberglagarnas tillämpning i Sverige</pre><pre>den 12 januari 2000</pre><pre>1999/2000:429 av Ewa Larsson (mp) till justitiemi-
nister  Laila Freivalds
Kopiering av kretskort
1999/2000:430 av Ewa Larsson (mp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Musiklärarutbildningarnas ställning i framtiden
1999/2000:431 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Kommunsammanslagningar
1999/2000:432 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister  Laila Freivalds
Polisutbildningen</pre><pre>den 13 januari 2000</pre><pre>1999/2000:433 av Bertil Persson (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Internetspel
1999/2000:434 av Bertil Persson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Privatisering av polisens uppgifter
1999/2000:435 av Carl-Erik Skårman (m) till miljö-
minister Kjell Larsson
Trafikmiljön
1999/2000:436 av Mikael Oscarsson (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Trafiksäkerheten på svenska vägar
1999/2000:437 av Mikael Oscarsson (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Många permissioner för grova brottslingar
1999/2000:438 av Carl-Erik Skårman (m) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Förutsättningarna för bostadsbyggande
1999/2000:439 av Carl-Erik Skårman (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Trafiksituationen i Stockholmsområdet
1999/2000:440 av Amanda Agestav (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Underhållsgrupp Gotland
1999/2000:441 av Ingemar Vänerlöv (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Stenebyskolan
1999/2000:442 av Ingrid Näslund (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Asyl för ryska judar
1999/2000:443 av Carina Hägg (s) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
EU:s linje mot dödsstraff
1999/2000:444 av Carina Hägg (s) till kulturminister
Marita Ulvskog
Jämställdheten i församlingarna</pre><pre>den 14 januari 2000</pre><pre>1999/2000:445 av Yvonne Ångström (fp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Arbetsmarknadsanslagen
1999/2000:446 av Birgitta Sellén (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Öresundsbrons finansiering</pre><pre>Ovanstående frågor redovisas i bilaga som fogas
till dagens snabbprotokoll.</pre><pre>den 17 januari 2000</pre><pre>1999/2000:447 av Ingrid Näslund (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
EU:s vapenembargo mot Indonesien
1999/2000:448 av Jonas Ringqvist (v) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Yttre Jelka och Rimakåbbå
1999/2000:449 av Rolf Gunnarsson (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Höjd pension</pre><pre>den 18 januari 2000</pre><pre>1999/2000:450 av Harald Nordlund (fp) till närings-
minister Björn Rosengren
Europaväg 4 förbi Uppsala
1999/2000:451 av Karin Pilsäter (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Flygplats på Södertörn
1999/2000:452 av Karin Pilsäter (fp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Plötslig spädbarnsdöd
1999/2000:453 av Rolf Gunnarsson (m) till försvars-
minister Björn von Sydow
Överlåtelse av bandvagnar</pre><pre>Frågorna 447-453 redovisas i bilaga som fogas
till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
25 januari.</pre><pre>30 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 20 januari 1999</pre><pre>1999/2000:344 av Chatrine Pålsson (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Tandvårdsförsäkringen</pre><pre>den 21 december 1999</pre><pre>1999/2000:333 av Inger René (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Grundskola på entreprenad
1999/2000:349 av Ewa Larsson (mp) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Könsdiskriminerande reklam
1999/2000:350 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Skolornas arbete mot mobbning
1999/2000:351 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Skolor på entreprenad
1999/2000:354 av Johan Pehrson (fp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Kompetenskonton
1999/2000:359 av Amanda Agestav (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Räddningstjänsten på flygplatserna under nyårsnatten
1999/2000:361 av Matz Hammarström (mp) till soci-
alminister Lars Engqvist
Implementering av artikel 12 i barnkonventionen
1999/2000:363 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till
statsrådet Ingela Thalén
Jämlikhet i arbetsskadeförsäkringen
1999/2000:364 av Patrik Norinder (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Ökad kompetensutveckling
1999/2000:369 av Birger Schlaug (mp) till närings-
minister Björn Rosengren
Avtal för avveckling
1999/2000:376 av Kenneth Johansson (c) till social-
minister Lars Engqvist
Tillgång till hjälpmedel
1999/2000:388 av Helena Bargholtz (fp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Körkortsutbildningen
1999/2000:389 av Kenth Skårvik (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
SJ:s årskort</pre><pre>den 22 december 1999</pre><pre>1999/2000:338 av Inger Davidson (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Moms vid försäljning via Internet
1999/2000:352 av Hans Karlsson (s) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Verksamheten vid de mindre tingsrätterna
1999/2000:365 av Rolf Kenneryd (c) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Iran
1999/2000:366 av Inger Lundberg (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Assyriers/syrianers situation i Turkiet
1999/2000:370 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Stöd till FN:s insatser i Västsahara
1999/2000:377 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Balanserna hos Invandrarverket
1999/2000:378 av Yilmaz Kerimo (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Assyrier/syrianer
1999/2000:380 av Gudrun Lindvall (mp) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Sotningsverksamheten
1999/2000:386 av Ulla-Britt Hagström (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Tjänsteutnämning vid universiteten
1999/2000:387 av Margareta Viklund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Assyrierna i Turkiet
1999/2000:390 av Magnus Jacobsson (kd) till stats-
rådet Mona Sahlin
Förslag på förändrad arbetsrätt
1999/2000:391 av Magnus Jacobsson (kd) till stats-
rådet Ulrica Messing
Dublinkonventionen
1999/2000:397 av Berit Jóhannesson (v) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Säkerhet för värnpliktiga</pre><pre>den 23 december 1999</pre><pre>1999/2000:375 av Marina Pettersson (s) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
En sammanhållen svensk hästpolitik
1999/2000:394 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till näringsminister Björn Rosengren
Kärnkraft
1999/2000:395 av Roy Hansson (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Senapsodling
1999/2000:396 av Roy Hansson (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Miljövänlig odling av sockerbetor på Gotland
1999/2000:399 av Owe Hellberg (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Bidrag till småskalig vattenkraft</pre><pre>den 27 december 1999</pre><pre>1999/2000:367 av Christel Anderberg (m) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Polisens kostnader för bevakning av gruvhål
1999/2000:368 av Ulla-Britt Hagström (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Barnets rätt</pre><pre>den 28 december 1999</pre><pre>1999/2000:374 av Åsa Torstensson (c) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Idefjorden
1999/2000:381 av Gudrun Lindvall (mp) till miljö-
minister Kjell Larsson
Miljögiftet triclosan</pre><pre>den 29 december 1999</pre><pre>1999/2000:403 av Ola Karlsson (m) till statsminister
Göran Persson
Förtroendet för näringsministern</pre><pre>den 4 januari 2000</pre><pre>1999/2000:373 av Jeppe Johnsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Allmänt anställningsstöd
1999/2000:379 av Henrik S Järrel (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
F-skattebevis
1999/2000:384 av Sten Tolgfors (m) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Valutaunionen
1999/2000:385 av Carl Fredrik Graf (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Förmånsbeskattning av tjänstebilar
1999/2000:404 av Marianne Jönsson (s) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Värnpliktiga från Skåne
1999/2000:408 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till miljöminister Kjell Larsson
Energigrödor</pre><pre>den 5 januari 2000</pre><pre>1999/2000:400 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsmi-
nister Göran Persson
Försvarsutgifter</pre><pre>den 10 januari 2000</pre><pre>1999/2000:372 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Polisbristen
1999/2000:382 av Göran Norlander (s) till justitie-
minister Laila Freivalds
Sjöfyllerilagen
1999/2000:409 av Helena Bargholtz (fp) till justitie-
minister Laila Freivalds
Könsfördelningen i regeringskansliet</pre><pre>den 11 januari 2000</pre><pre>1999/2000:371 av Inger René (m) till statsrådet Britta
Lejon
Bristande kunskaper i svenska
1999/2000:383 av Göran Norlander (s) till närings-
minister Björn Rosengren
Lagstiftning angående vinterdäck
1999/2000:405 av Dan Kihlström (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Idrottsföreningars integrationsarbete
1999/2000:413 av Per-Richard Molén (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Ministerrådsmöten
1999/2000:418 av Sonja Fransson (s) till vice stats-
minister Lena Hjelm-Wallén
Nazismens förföljelse av de funktionshindrade</pre><pre>den 12 januari 2000</pre><pre>1999/2000:347 av Alice Åström (v) till justitieminis-
ter Laila Freivalds
Echelon
1999/2000:393 av Chatrine Pålsson (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Dödsfall på grund av platsbrist
1999/2000:398 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Krigsmaterielembargo
1999/2000:401 av Göte Jonsson (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Funktionshindrades boendeplacering
1999/2000:402 av Inger René (m) till statsrådet Britta
Lejon
Uppgifter om expedierade läkemedel
1999/2000:410 av Helena Bargholtz (fp) till utrikes-
minister Anna Lindh
Könsfördelningen i regeringskansliet
1999/2000:412 av Helena Bargholtz (fp) till kultur-
minister Marita Ulvskog
Könsfördelningen i regeringskansliet
1999/2000:414 av Gunnel Wallin (c) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Inskrivningsverksamheten
1999/2000:417 av Mats Odell (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Bostadstillägget
1999/2000:423 av Kent Olsson (m) till justitieminis-
ter Laila Freivalds
Permissionsbestämmelserna</pre><pre>den 14 januari 2000</pre><pre>1999/2000:392 av Ulla-Britt Hagström (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Utnyttjande av utländska kvinnor
1999/2000:415 av Ingegerd Saarinen (mp) till stats-
rådet Maj-Inger Klingvall
Kartläggning av samarbetsländernas behov
1999/2000:421 av Bertil Persson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Biståndet till Tanzania</pre><pre>Ovanstående svar redovisas i bilaga som fogas till
dagens snabbprotokoll.</pre><pre>den 17 januari 2000</pre><pre>1999/2000:416 av Sonja Fransson (s) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Riksväg 40</pre><pre>den 18 januari 2000</pre><pre>1999/2000:440 av Amanda Agestav (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Underhållsgrupp Gotland
1999/2000:445 av Yvonne Ångström (fp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Arbetsmarknadsanslagen</pre><pre>Svaren 416, 440 och 445 redovisas i bilaga som
fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
25 januari.</pre><pre>31 §  Kammaren åtskildes kl. 22.06.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.27,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 20 § anf. 89
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>