Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:50

Måndagen den 20 december

Kl. 12.00 - 14.10

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------------

1 § Särskilt anordnad debatt om Telia-Tele-
nor-affären

Anf. 1 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Spåren av statligt ägande och social-
demokratisk näringspolitik förskräcker. Det räcker
med att påminna om Stålverk 80 och Nordbanken -
och nu Telia-Telenor.
När Göran Persson presenterade fusionen mellan
Telia och Telenor här i kammaren den 20 januari
lyste han av stolthet. I dag lyser Göran Persson bara
med sin frånvaro.
Utvecklingen sedan januari har liknat en såpopera
och har dragit ett löjets skimmer över de medverkan-
de. Politisk klåfingrighet har orsakat affärsmässigt
kaos. De stora förlusterna - direkta kostnader och
försuttna chanser - får bäras av skattebetalarna och de
anställda.
Denna debatt bör handla om hur de bästa förut-
sättningar nu kan skapas för att utveckla Telia och om
hur det politiska ansvaret för sammanbrottet bör ax-
las.
Telia-Telenor-fusionen syftade till att utveckla
den affärsmässiga och tekniska kompetensen i företa-
gen. Det hindrades av fortsatt statligt ägande, som
samtidigt innebar att planeringen och genomförandet
av fusionen kom att präglas av omöjliga låsningar.
Telia bolagiserades i samband med den borgerliga
regeringens avreglering av telemarknaden och är ett
av Sveriges viktigaste företag med i fjol drygt 30 000
anställda. Utvecklingen från myndighetsmonopol till
ett fristående, enskilt ägt aktiebolag måste nu fullföl-
jas. Telia måste befrias från den politiska styrning
som orsakat så stor skada och som kan fortsätta att
hindra en snabb, positiv utveckling.
Fru talman! Telia-Telenor-affären är följden av
ett medvetet ideologiskt vägval av Göran Persson och
hans regering. En privatisering av Telia skulle undvi-
kas. Fusionen med Telenor blev ett sätt för socialde-
mokraterna att garantera statligt majoritetsägande
under lång tid.
Ansvaret vilar tungt på statsministern och nä-
ringsministern. Sverige har inte råd med en regering
vars näringspolitik bygger på förlegade socialistiska
idéer. Sverige har inte råd med en näringsminister
som ständigt misslyckas.

Anf. 2 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! I slutet av förra veckan besökte ett
TV-team anställda vid Telia och bad om deras utlå-
tande eller omdöme. Då sade de ordagrant så här: Det
har varit en lekstuga på högsta nivå. Jag tror att väl-
digt många i svenska folket tycker att det var en bra
beskrivning.
Man undrar om det inte alls bekymrar regeringen
att respekten för politiskt arbete efter regeringens alla
havererade projekt hamnar i bottenläge. Manage-
mentföretag och konsulter behöver efter Telenorkol-
lapsen absolut inte söka efter åskådningsexempel på
hur man beter sig för att få fusioner och samarbeten
att misslyckas. Sådana åskådningsexempel erhåller
man bara man tittar på regeringens verksamhet.
I dag, näringsministern, måste svenska folket få
veta hur stora förluster det handlar om. Och dribbla
inte med snacket om att det får vi veta så småningom!
Någon aning måste ni ha om det i dag.
Här har alltså ett fusionsförsök fallit ihop som ett
korthus. Kommer Telia nu att hamna på börsen, och i
så fall i vilken omfattning? Tidigare har vi hört tid-
punkten april. Gäller den? I går sade statsministern att
det inte är någon brådska. Samtidigt säger man att det
handlar om affärsmässighet. Det går inte ihop.
Har ni inget hum om hur ni ska hantera den här
affären fortsättningsvis? Eftersom det är Göran Pers-
son som bestämmer borde han givetvis ha varit här i
dag. Eller är det så att han fortsätter med sitt gängse
beteende att skjuta sina ministrar framför sig, trots att
han själv startar de projekt som sedan går i kvav?
Dagens debatt handlar ytterst inte enbart om Tele-
norkollapsen. Den handlar om huruvida Sverige ska
fortsätta att knapra på gammal socialdemokratisk
verbal skåpmat eller om vi i vårt land ska börja inse
att gamla regleringar inte längre gäller.

Anf. 3 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Man behöver inte vara vidare skar-
pögd för att se att den här affären har hanterats
oskickligt. Eller som det heter på tydligare svenska:
Den har hanterats klantigt.
Där skulle man egentligen kunna lämna diskus-
sionen, om det inte hade funnits tre frågor framåt som
det är intressant att belysa.
Den första frågan är den om vad som egentligen
hände. Det kan nog vara nyttigt att dra lite lärdomar
av de fel som begicks och att alltså få en redovisning
av vad som egentligen hände i den här affären.
Den andra frågan gäller att detta ju spelar roll för
vår förmåga att betala av på statsskulden. Det hänger
helt enkelt samman med den, och det är viktigt att få
detta belyst. Hur tänker man anstränga sig för att
hålla uppe tempot i detta arbete från regeringens sida?
Men, fru talman, den sista frågan är kanske den
som är allvarligast och viktigast. Nu gäller det nämli-
gen att värna om Telia, att värna den verksamhet som
Telia bedriver. Det som nu har hänt påverkar ju hela
den svenska telekomverksamheten. Det påverkar hela
användningen, utnyttjandet och utvidgandet av ac-
cessnätet. Det är här som regeringens möjliga ambi-
tioner - jag säger möjliga, fru talman - måste grans-
kas, diskuteras och ges, förmodar jag, en annan in-
riktning.
De här tre frågorna - vad det var som hände, hur
statsskuldsavbetalningen kommer att påverkas och
hur vi ska gå vidare i arbetet med en digital allemans-
rätt - är våra skäl för att begära den här debatten.

Anf. 4 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! I kategorin politiska magplask fram-
står Telia-Telenor-affären som i särklass de senaste
åren. Därför hade det varit snyggt, och bra ledarskap,
om regeringschefen hade kommit till riksdagen och
försvarat sitt och regeringens agerande.
Det viktigaste när något sådant här har hänt är bå-
de att dra slutsatser av det förflutna och att blicka
framåt för att minska skadeverkningarna. Hur kunde
regeringen missa det som så många andra såg, dvs. att
det grundläggande felet med det här låg i själva avta-
let där den politiska motsättningen var inbyggd? Det
är inte konstigt att norrmännen hänvisar till den här
cross over-bestämmelsen, för den bygger ju på poli-
tiskt hänsynstagande: I alla strategiska beslut ska
hänsyn tas till en nationell politisk diskussion. Det
såg vi. Därför avstyrkte vi den här affären, men nä-
ringsministern såg det inte.
Nu har vi hört näringsministern i helgen säga: Vi
ska lyssna på Telias ledning innan vi tar ställning till
privatiseringsfrågan. Men det gjorde ni inte förra
gången. Telias ledning begärde under Lars Bergs tid
att företaget skulle privatiseras. Det var deras åsikt
som de framförde till ägarna, även om det primärt
naturligtvis inte vara deras uppgift. Men vad vet vi
nu? Statsministern har i en debatt på en fråga från
mig sagt att Telia aldrig ska privatiseras. Nu verkar
det som om den inställningen är uppmjukad. Nu ska
Björn Rosengren upp i talarstolen: Kan vi få ett be-
sked i den frågan i dag? Är regeringen öppen för att
under nästa år börsintroducera Telia?

Anf. 5 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Som vi just hört finns det många upp-
fattningar om hur fusionen mellan Telia och Telenor
borde har skötts. Låt mig göra följande tydligt.
Den svenska och den norska regeringen var tidigt
överens om att affärsmässiga principer skulle vara
vägledande för fusionsarbetet. Detta fastslogs i inten-
tionsavtalet som undertecknades den 30 mars. Detta
gjordes också tydligt i ett brev från den norska kom-
munikationsministern till mig den 23 september. Det
bekräftades också i aktieägaravtalet som skrevs under
den 19 oktober.
Styrelsens beslut i början av december om lokali-
sering av ledningsfunktionerna för affärsområdena
blev det som utlöste problemet med fusionen. De
norska styrelseledamöterna och den norska företags-
ledningen ansåg inte att de svenska styrelseledamö-
terna fullföljde avtalet. Men beslutet var fattat i en-
lighet med svensk aktiebolagslag. Beslutet var också
fattat i enlighet med aktieägaravtalet. Genom offent-
liga motsättningar blev bolagets ledning oförmögen
att förvalta det svenska och det norska folkets pund
på ett professionellt sätt. Som företrädare för bolagets
ägare kunde jag inte acceptera detta. Därför lyftes
frågan om bolagets framtid på den svenska och den
norska regeringens förhandlingsbord. Den norska
regeringen ansåg inte att beslutet var fattat på ett
korrekt sätt. Detta var inte en bra utveckling, för så
kan ett företag i längden inte skötas.
Den svenska regeringen anser att styrelsen, oav-
sett om det gäller Telia, Vattenfall eller Statens Järn-
vägar, har att hantera frågor rörande bolagets skötsel.
Beslut ska fattas på affärsmässig grund. Svensk ak-
tiebolagslag ska gälla. Styrelsen och bolagets ledning
ska i varje läge agera med bolagets bästa för ögonen.
I denna svåra situation tog jag och regeringen an-
svar. Vi försökte tillsammans med den norska rege-
ringen finna en lösning. Jag lämnade ett konkret för-
slag till min norske kollega om hur den uppkomna
situationen skulle kunna lösas.
För det första: Vi måste vara beredda att byta ut
delar av högsta ledningen och styrelsen.
För det andra: Vi måste slå fast att aktieägaravta-
let skulle gälla.
För det tredje: Vi måste vara överens om att sty-
relsens beslut rörande lokalisering av ledningsfunk-
tionerna för affärsområdena hade fattats på ett sätt
som stämde överens med aktieägaravtalet.
För det fjärde: Ägarna skulle inte ingripa i bola-
gets skötsel.
Det fick inte råda någon tvekan om hur avtalet
skulle tolkas, varken nu eller i framtiden.
Jag ville få besked om den norska regeringen
kunde acceptera förslaget. Det beskedet kom i tors-
dags. Svaret från den norska regeringen var utformat
så att fusionen mellan Telia och Telenor inte gick att
genomföra. Därför avbröts fusionsarbetet mellan
Telia och Telenor omedelbart. Detta beslut fattade
den svenska och den norska regeringen i enighet och i
samförstånd.
Fru talman! Det var Telias och Telenors ledningar
tillsammans med facket som tog initiativet till fusio-
nen. De trodde på fusionen. Jag personligen trodde på
fusionen. Regeringen trodde på fusionen, och många
analytiker och experter trodde på fusionen. En majo-
ritet i denna kammare ställde sig bakom fusionen.
Fusionstanken var, och jag vill också påstå är, riktig.
I en allt hårdare internationell konkurrens krävs
att Telia har kraft att hävda sig på en avreglerad tele-
marknad. Vi får inte glömma att Telia varje dag för
en stenhård kamp om kunderna. Fusionen var ett
allvarligt försök att skapa ett av Europas ledande
telekomföretag för att ge Telia möjligheter att till-
sammans med Telenor bli större och starkare och
bättre kunna hävda sig på denna snabba och mycket
tuffa marknad.
Fusionen var också ett försök att befästa inte
minst Sveriges position som ett ledande IT-land.
Fusionen var ett framtidsinriktat industriellt projekt.
Därför vill jag än en gång understryka att det var rätt
att göra ett försök att fusionera Telia och Telenor.
Men det var lika rätt att avbryta försöket när det inte
visade sig fungera.
Fru talman! Hur ser då Telias framtid ut? Ja, Telia
är ett starkt, välskött och framgångsrikt företag som
svenska folket kan känna stolthet över. Bolaget har
också minst sagt en duktig och kompetent personal
med stora förtjänster. Nu måste Telia få lugn och
arbetsro. Nu måste bolagets nya ledning utarbeta och
presentera nya strategier. Nu måste personalen få
återgå till normal verksamhet. Telia är inget företag i
kris. Telia står redan i dag starkt. Det kommer att ta
ännu några månader innan bolaget är fullt rustat inför
framtiden.
Mot denna bakgrund har jag svårt att förstå de
som redan en timma efter det att fusionen sprang ut
och krävde att bolaget omedelbart skulle sättas på
börsen. Det kändes faktiskt panikartat och en smula
oövertänkt. Därför vill jag säga till Moderaterna,
Folkpartiet och Kristdemokraterna: Låt oss nu ta det
lite lugnt. Låt oss analysera läget med lite is i magen,
och låt oss hantera denna situation på ett klokt sätt.
Lika litet som det var absolut nödvändigt att snabbt
sätta Telia på börsen för fyra år sedan, lika lite är det
absolut nödvändigt att snabbt göra detsamma i dag.
Telia har ingenting att vinna på förhastade beslut.
Fru talman! Jag har givit mina medarbetare i upp-
drag att snabbt vidta de åtgärder som krävs för att
förbereda skilsmässan mellan bolagen. Denna skils-
mässa måste genomföras på ett för företagen och
personalen smidigt och positivt sätt. Jag vill också slå
fast att min ambition är att se till att Telia även i fort-
sättningen ska ha förutsättningar att vara ett ledande
telekomföretag i Europa, ett företag som växer, ett
företag som vinner nya marknader och ett företag
som utvecklar nya tjänster. Vi har som ägare ett an-
svar för att åstadkomma detta, och detta ansvar tänker
regeringen ta också i framtiden.

Anf. 6 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det är inte utan att man häpnar. Björn
Rosengren förefaller leva i en värld alldeles för sig
själv. Här har egentligen inget gått snett eller fel.
Regeringen har gjort så gott den har kunnat. Jag har
t.o.m. hört i en lördagsintervju att Björn Rosengren
betecknar sitt eget agerande som synnerligen profes-
sionellt. Bevare oss för den typen av professionalism!
Jag tror hela svenska folket är enigt med mig när jag
säger det.
Och så säger Björn Rosengren: Ta det nu lugnt!
Låt oss analysera läget!
Varför inte tänka tillbaka? Om man hade tagit det
lugnt och velat analysera läget hade vi kanske sluppit
det som nu inträffade.
Björn Rosengren började med att säga att affärs-
mässiga principer skulle gälla vid fusionen av Telia-
Telenor. Men med det statliga ägande som fanns på
båda sidorna tecknade man ju ett aktieägaravtal som
skapade de här oklarheterna, som ledde till skriftväx-
lingar där Björn Rosengren en dag inte har läst ett
brev och någon annan dag har läst samma brev, men
inte kommer ihåg vad det handlade om. Och det är
klart: Det är inte så lätt, med all den löslighet som
finns i aktieägaravtalet, att avgöra: Vad omfattar det
egentligen? Vilka krav ska man ställa på enighet? När
ska man gå till skiljedom i Köpenhamn?
Jag menar: Vad är det för slags affärsmässiga be-
slut som leder till skiljedom i Köpenhamn? Man kan
inte driva företag som riksdagsutskott, det har vi ju
sett, och det är ju där det stora problemet ligger.
Detta var ju inte heller okänt. I debatten i kamma-
ren för ett halvår sedan varnade ju vi för detta. Den
18 oktober fick vi titta på ett apspel utan dess like
som ägde rum innan man sent på natten kunde teckna
det slutliga avtalet. Allt detta har ju varit känt under
en lång tid, alla de inbyggda spänningar som fanns.
Och Björn Rosengren säger att detta sköttes pro-
fessionellt.
Fru talman! Den förre Teliachefen Lars Berg, som
tillsammans med sina medarbetare ligger bakom
mycket av den framgång Telia har haft, säger i en
intervju i gårdagens Svenska Dagbladet att den poli-
tiska sektorn förstörde Telias möjligheter att utveck-
las ännu bättre genom att efter regeringsskiftet 1994
motsätta sig en privatisering som ger självständighet
och tillgång till kapitalmarknaden på helt andra vill-
kor. Han säger: "Det som plågar mig är att man inte
med ägaren kunde föra en diskussion om privatise-
ring. Under våren 1998 ledde det till en viss frustra-
tion hos mig. Jag såg ju möjligheterna för Telia i
Europa. Men vi fick inte verktyget."
Den blockering som Lars Berg talar om var det
som ledde fram till att vad man kunde åstadkomma
var den här redan en gång dödfödda idén med Telia-
Telenor. Anders Sundström försökte ju, men miss-
lyckades och sade att det inte gick att fullfölja.
När Göran Persson för elva månader sedan i
kammaren tog åt sig den stora äran - då när Göran
Persson ville vara i kammaren och synas; nu är han
som sagt inte här - slog han fast att det var väldigt
viktigt, som han sade, att det offentliga majoritetsä-
gandet av det nya bolaget inte hotades.
Här är förklaringen till att det gick så illa och
kostade så mycket. Staten kan inte hantera de här
sakerna. Björn Rosengren är minst sagt inte profes-
sionell i sitt agerande, och inte regeringen heller.
Vi får alla ta en stor kostnad. Det är inte bara en
direkt avvecklingskostnad på hundratals miljoner
kronor; det är också anseende, rating och förlorade
möjligheter som kostar mycket för Telia, för de an-
ställda och för skattebetalarna. Men Björn Rosengren
har ingenting lärt. Allting är fortfarande strålande.
Det viktigaste är att skapa bra förutsättningar för
Telia nu. Då vore det väl bra att faktiskt tänka efter:
Vad är det för erfarenheter som Lars Berg, med stor
erfarenhet från just Telia, talar om? Vad är det för
stor brist som har funnits? Vad är det som har gjort
att företaget inte har kunnat utvecklas och att många
av chanserna har försuttits? Jo, just det statliga ägan-
det. Privatiseringen är en nyckelfråga. Björn Rosen-
gren har ju sagt att privatiseringen kanske borde ha
skett innan fusionen, och det är alldeles rätt: Det var
det som borde ha skett, men så blev det ju inte. Där-
för vill jag fråga Björn Rosengren och Göran Persson,
som säger att det kan anstå och att det kanske inte alls
ska genomföras någon privatisering: Är regeringens
ambition att skapa förutsättningar för att genomföra
en privatisering av Telia?
Björn Rosengren ska svara på den frågan: Är re-
geringen beredd att skapa förutsättningar för, bygga
en plan för och genomföra en privatisering av Telia?
Sedan är det självklart att regeringen och Björn
Rosengren måste ta sitt ansvar för inte bara den idé-
mässiga blockeringen, utan också för hanteringen.
Man träffade för elva månader sedan ett avtal. Det
presenterades med stor stolthet, som jag har sagt. Det
fanns i riksdagen under våren. Under våren kritisera-
des det av de borgerliga partierna. Man pekade på just
de brister som nu har exploderat i den kollaps som
inträffade. Vi fick cirkus den 18 oktober. Vi har haft
brevväxlingar där man inte har kunnat tolka varand-
ras brev från de olika parternas sida i det här avtalet -
och så tecknar regeringen ett avtal.
Då skulle jag vilja ställa frågan till Björn Rosen-
gren: Hur kan Björn Rosengren, som är så professio-
nell, teckna ett avtal som kan tolkas så olika och som
leder till att en fusion som Göran Persson intecknat så
mycket prestige i spricker som en ballong? Hur kan
man över huvud taget teckna ett sådant avtal?
Slutligen, fru talman, vill jag ta upp en detalj, men
en nog så principiellt viktig detalj. Det har framkom-
mit att styrelseordföranden, Jan-Åke Kark, har en s.k.
fallskärm som omfattar sex år. Man har försökt dölja
den genom någon form av projektanställning på fyra
år och sedan en fallskärm på två år.
Under den tid jag var minister och fick reda upp
efter det statliga experimentet med Nordbanken hitta-
de vi stora fallskärmar från det 80-tal då socialdemo-
kraterna släppte fram fallskärmar. Vi införde regler
som begränsade fallskärmarna, och vi såg till att den
typen av exceptionella avtal som hade träffats inte
längre skulle finnas. Den socialdemokratiska rege-
ringen förband sig att fortsätta med samma krav, och
nu finner vi att Björn Rosengren och hans näringsde-
partement via Telia har kringgått detta i ett statligt
företag. Jag vill ha besked av Björn Rosengren: Hur
kan han och hans Näringsdepartement acceptera ett
fallskärmsavtal som så uppenbart strider mot de reg-
ler som har funnits i ett stort antal år och som rege-
ringen formellt ställer sig bakom?
För det första: Privatisering, Björn Rosengren! Är
regeringen beredd att skapa förutsättningar för och
genomföra en privatisering av Telia, så att företaget
nu kan börja utvecklas på ett positivt och bra sätt?
För det andra: Hur kan regeringen teckna ett avtal
som skapar de förutsättningar för misstolkning som
gör att det som Göran Persson med så stor glädje
presenterade för elva månader sedan bara försvinner i
tomma intet?
Och för det tredje: Hur kan Näringsdepartementet
acceptera att det träffas ett fallskärmsavtal som klart
står i strid mot de regler som har funnits under lång
tid och som regeringen säger sig stå bakom?
(Applåder)

Anf. 7 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Moderaterna accepterade fusionen.
Och vad är det för fel på det statliga bolaget Telia vad
gäller tillväxt och lönsamhet, resultat och värdetill-
växt, Bo Lundgren?
Till er som har begärt den här debatten vill jag sä-
ga: I torsdags hade ni fel om effekterna på statsbud-
geten av den spruckna fusionsaffären. I dag fortsätter
ni med ert meningslösa gnäll om omedelbar privatise-
ring. Jag menar att det är ansvarslöst.
Inte tar ni mycket ansvar för Telias framtid, per-
sonalens öde, statens tillgångar och demokratin. Ni
uppträder som affärstidningarnas och aktiemarkna-
dens kolportörer här i kammaren. Alla säger att det är
en lekstuga. Alla säger att det är en såpa. Det är lätt
att säga, men låt dem säga det i tidningarna! Ta an-
svar, ni som faktiskt är valda av Sveriges folk!
Det var inte roligt att höra delar av borgerligheten
här hemma, och det var ännu värre att höra Carl I
Hagen i Oslo. Men alla som vet något om stora,
komplicerade fusioner vet att man bröt mot snart sagt
varje god regel. Det finns en part som jag har stor
respekt för: Fackets representanter från SEKO och
SIF har varit föredömliga och konsekventa både i
stödet av projektet och i kritiken i upplösningen. De
bör ha en särskild blomma.
Jag tror att det här komplicerades av att det hand-
lar om två nationer. Dessutom berörde det både före-
tagsaffärer och politik. Det är svårare med demokrati
än med diktaturen inom privata koncerner, men ändå
finns det massor med exempel därifrån: Volvo-Re-
nault-affären, Saab-Volvo på lastbilssidan och nu
Mannesmann i Tyskland som hotas att köpas upp i ett
fientligt anbud av Vodafone, ett engelskt företag. Att
äta eller ätas på marknaden, är det bättre, Alf Svens-
son?
Men visst har det varit mycket av patetisk chauvi-
nism också! Inte är Sverige Kista, som det har låtit
ibland när svenskarna uttalat sig. Och nog var det
patetiskt att se leråkern vid byggarbetsplatsen vid
Fornebus gamla flygplats. Åtminstone hade jag svårt
att övertygas om att det var Silicon Valley i Oslo.
Fru talman! Fusionen har brutits. Det är tråkigt
men det är ingen katastrof. Vi har förlorat tid och
ryktet har blivit lite skamfilat men jag tror att man
snabbt tar tillbaka det som vi har förlorat. Det är nog
värre med Sverige och Norge som nationer och för
politikernas rykte.
Vänsterpartiet har stött fusionen Telia-Telenor.
Vi anser fortfarande att idén är industriellt riktig, som
den presenterades, och beklagar att det inte gick. Vi
menar dock att detta mot slutet var omöjligt och att
alla vann på att det fick ett snabbt slut.
Hela marknaden håller på att omstruktureras, både
i Sverige och internationellt. Konkurrensen skärps.
Priserna på telekom- och IT-tjänster kommer att dra-
matiskt sjunka. Ny teknik väller in. Behovet av nya
investeringar inom bredbandsteknik och annan in-
frastruktur, som ska ge näringslivet nya förutsättning-
ar i hela Sverige, är stort. Det måste gå fort.
Många nya affärsmöjligheter öppnar sig. Det stat-
liga Telia går bra. Det har mycket goda förutsättning-
ar att hävda sig. Lite lugn och ro behövs nu men ock-
så en ny affärsstrategi. Nya allianser kan tänkas för
hela, men också för delar av, bolaget. Börsintroduk-
tion av delposter kan tänkas. Vänstern ser till saken
och är inte förblindad av ideologin som borgarna. Ni
kan ju också bidra till ett privat nätmonopol i landet
men det gagnar varken konkurrerande privata företag
eller konsumenterna. Kom igen nu, näringsministern,
så ska vi tala seriöst om framtiden!
Till borgarna vill jag säga: Ni abdikerar från ert
politiska ansvar. Ni är nöjda med att sälja ut snabbt,
omedelbart - med stora förluster för staten. Det är
inte ekonomiskt, industriellt eller demokratiskt klokt.
Hur tänker ni när det gäller värdetillväxten, som
ju varit så god? Ska ni ge bort den? Hur tror ni köpar-
na tänker? Köper de förlustpapper, eller tänker de
göra pengar på det här när åren går? Varför säljer ni i
så fall ut?
Staten som ägare - katastrof. Men har det varit
så? Är inte Telia ett oerhört lyckat exempel på ett
gammalt verk som i en avreglerad miljö lyckades
hävda sig som kommersiellt lyckosamt företag?
Vidare behövs det mycket av ny affärsutveckling
för bolaget. Avregleringen fortsätter. Det kommer in
ny teknik. Dessutom har vi IT-handeln och Internet.
Det behövs samarbete och samarbetsavtal. Det behö-
ver inte vara fusioner. Det finns samarbetsmöjligheter
på olika affärsområden. Det är inte min sak att tala
om exakt vilka men de finns och jag vet att diskus-
sionen pågår.
Telekompriserna för konsumenterna måste fort-
sätta att sänkas. Vi är för dyra här i Sverige - det
drabbar små företag och konsumenter - och vi behö-
ver mer access på nätet för olika konkurrerande före-
tag. Häromdagen kom det ny lagstiftning - utmärkt!
För hela branschutvecklingen i Sverige och för
hela näringslivsutvecklingen är ett framgångsrikt
Telia, i spetsen av utvecklingen, av oerhört stor vikt.
För infrastrukturen, för ett nytt näringsliv regionalt i
vår glesbygd är det oerhört viktigt med ett framgångs-
rikt Telia. Nu ska inte Telia ha hela ansvaret. Post-
och telestyrelsen har sitt ansvar och riksdagen med
lagstiftningen har sitt. Att hävda en duktig IT-
industriell utveckling är också viktigt men Telia har
en nyckelroll.
Allianser, fusioner, samarbete, börsintroduktion
av somt och försäljning av annat, nyemissioner och
nya ägarformer - näringsministern, Vänstern är be-
redd att pröva konstruktiva lösningar men de ska vara
kommersiellt meningsfulla och det ska vara samhäl-
leligt ansvarsfulla projekt. Det ska inte handla om att
sälja ut. Det ska inte handla om att få några kronor i
fickan men förlora det stora värdet utanför.
Vad ska man då säga om fusionen som sprack? Ja,
man kan ta upp värderingsfrågan. Man kan ta upp 16-
årsgränsen för den statliga majoriteten. Jag vill peka
på två punkter.
Bristen på förtroende är ett grundfel. Det har tyd-
ligen funnits hela tiden. Stortingets beslut och brev-
växlingen mellan näringsdepartementen i september
1999 måste ha uppfattats av styrelseordföranden och
det måste ha uppfattats på Näringsdepartementet.
Likaså gäller det delar av aktieägaravtalet. Det utan-
das faktiskt misstroende på många punkter. Kvotreg-
ler efter nationalitet - ja, man får vara glad över att
det inte är fråga om bestämmelser om norr om Daläl-
ven, om rödhåriga eller något sådant. Möjligtvis kun-
de, tycker jag, en kvotering i könsfrågan ha varit
acceptabel. Kanske hade det bidragit till en bättre
utveckling.
Att över huvud taget votera om grundläggande af-
färsstrategier i en bolagsstyrelse är mindre vettigt och
bör inge pessimism. Dessutom innebar avtalet ett
undergrävande av beslutskraften. Skiljenämnden i
Köpenhamn skulle aldrig ha kunnat lösa tvisten kon-
struktivt. Om den svenska tolkningen fått rätt fick
ordföranden en utslagsröst. Det var oacceptabelt för
norrmännen och bolaget strandade. Om norrmännen
däremot fått rätt kunde Skiljenämnden endast säga att
avtalet krävde att majoriteten innehöll representanter
från båda staterna. Eftersom det inte gick strandade
bolaget. Företaget blev således konstitutionellt para-
lyserat.
Kanske var avsikten att struktureringen av affär-
sområdenas huvudkontor skulle ha varit klar när
avtalet skulle tillämpas. Men i så fall missade man i
förhandlingarna. Var strategin, näringsministern, att
går det, så går det?
Kom ihåg att det som göms i snö kommer upp i
tö! Jag skulle mycket gärna vilja ha svar på det senare
här i debatten.
De borgerliga frågar jag alltså: Varför vill ni sälja
ut så snabbt?
Och näringsministern frågar jag: Hur kunde man
konstruera ett bolag med så mycket brist på förtroen-
de och så lite beslutskraft?
(Applåder)

Anf. 8 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Hans Anders-
son, när han nu uttalar sig som han gör, om han inte
förstår att han misskrediterar den operativa ledningen
på Telia och också facken där.
Han går ju ut här och säger att borgerligheten är
förblindad när borgerligheten vill privatisera och
introducera på börsen. Men det är just vad den opera-
tiva ledningen på Telia under flera år har velat och
det är vad facken, inklusive LO-facken, velat. Alltså
är de också förblindade. Då har vi i alla fall en ljusets
ande kvar och det är Hans Andersson.
Fru talman! I torsdags, när kollapsen var ett fak-
tum, fick vi här i kammaren åhöra en sällsam debatt.
En av de absolut främsta företrädarna för ett av rege-
ringens stödpartier började undervisa kammarens
ledamöter om den rena socialismen och dess rötter
tillbaka till 1830. Ni som inte var här kan se i proto-
kollet att så var fallet.
Jag tror inte ett ögonblick att Göran Persson
skulle ha hängivit sig åt en dylik exercis; han är för
klok för det. Men för den skull är Göran Perssons
regerande fortfarande mer eller mindre tjudrat vid just
dessa socialistiska doktriner.
Jag kan tänka mig att Björn Rosengren är van vid
att djur och kreatur där uppe på de norrländska vid-
derna får röra sig tämligen fritt och skutta lite som de
vill. Men Göran Persson, som har sin hemvist och
dväljs nere på de bördiga slätterna, vet vad det är att
ha någon tjudrad vid en påle i marken. Sedan får
kreaturen röra sig runt, runt och kan bara beta så långt
repet räcker - hur grönt än gräset är utanför denna
cirkel.
Trots att regeringen numera inte uttalar de socia-
listiska doktrinerna - ja, jag måste självklart göra
undantag för Maria Ulvskog - kommer regeringen
helt uppenbart inte ifrån sin bundenhet till dem. Gö-
ran Persson kunde ju exempelvis inte acceptera att
ställa sig bakom Tony Blairs och Gerhard Schröders
gemensamma dokument om Europas framtid. Göran
Perssons rep var för kort. Titt som tätt verkar det ha
gått den Perssonska regeringen förbi att vi lever i en
alltmer europiserad och globaliserad tillvaro, och de
gamla regleringarna tillhör historien. Den inhemska
debatten här i kammaren om sjukvård, skolväsende
och tjänstesektor visar så tydligt någon kan önska att
så är fallet.
Fru talman! Den här nordiska skandalen - det är
en skandal - har till del sin orsak i att regeringen som
alltid varit sig själv nog. Nu tvingas tydligen rege-
ringen så sakteliga - mer får man väl inte räkna med
- att bedriva vad Göran Persson tidigare betygssatte
som en omöjlig och borgerlig politik. Den är i hans
ögon alltid omöjlig. Nu måste han tydligen så sakteli-
ga börja bedriva den. Regeringen kommer tydligtvis
få sätta i sjön den politik som man tidigare fnyste åt.
Vi kristdemokrater har från första stund varit emot
att regeringen skulle få kasta in ett av vårt lands mest
välskötta företag i en sådan cirkus. Men regeringen
har, som alltid, hyllat sin egen förmåga, och inför
opinionen lovsjunger regeringen ständigt allt vad
statligt ägande heter och häcklar allt vad privatise-
ringar heter. Den frånvarande statsministern, eller de
ministrar han skickar ut som sina politiska och ideo-
logiska verkställare och vägröjare, har nu halkat på
sin egen halhets halka.
När fusionen skulle vevas i gång fick vi högröstat
deklarerat av statsministern att fusionsidéerna formli-
gen dröp av klokskap och förnuft. Så lät det under
vad som skulle kunna kallas den första akten.
Så kom den andra akten i följetongen, och rollin-
nehavarna gav oss dagligen anledning att ställa frå-
gorna: Vem har i dag pratat bredvid mun? Vem har
tappat humöret i dag? Vem är på tur att bli avsatt i
dag? Vad heter dagens syndabock? Detta utvecklade
sig till något som kanske nästan kunde liknas vid en
Robinsonfars - det där illustra TV-spektaklet som
alla tidningar skrivit om.
Om man ska imponeras av något i det nu avsluta-
de skådespelet, är det att regeringen lyckats få ihop så
många som så uthålligt bröt mot allt vad fusionsför-
nuft heter. De flesta i detta skådespel har väl hunnit
att ifrågasätta varandra i medierna, kräva varandras
avgång, avsättning eller tillvitat varandra att vara
lögnare. Till slut hade man en bestämd känsla av att
nästan alla skulle upphäva sina röster offentligt. Den
som inte gjorde det var inte med i spelet. "Fia med
knuff" kan man kalla det.
Björn Rosengren, fortsätt inte - jag vill understry-
ka vad Bo Lundgren sade - med att kalla detta upp-
trädande eller beteendemönster professionellt. Det är
ett tappert försök att bita huvudet av skam att orda om
professionalism i sammanhanget. Man ska väl inte
dra in Shakespeare in den här såpoperan, annars tän-
ker man på "Upp flyga orden, tanken stilla står, Ord
utan tanke aldrig himlen når." - och det är tur det.
Fru talman! Jag är inte så säker på att norrmännen
skulle komma att kräva att till varje pris få mobiltele-
fonin placerad i Norge. Men det styrelsebeslutet, och
som det presenterades och hanterades, blev en bra
tuva på vilken det gick att stjälpa lasset. Många måste
väl ha frågat sig om man inte kom på att det kanske
hade varit klokt att bestämma var huvudkontoren
skulle ligga innan man skrev under avtalet.
Så kom då akt nummer tre, fru talman. När så fu-
sionen har slitits sönder och samman, inträffar det
sällsamma i debatten - och en hel del spelar med i
detta - att haveriets administratörer ska ha beröm för
att fusionen brakade samman. Då får vi uppleva hur
den ene fusionsförespråkaren efter den andra uttalar
att det är skönt att det blev ett slut och att detta var
det bästa som skedde. Det verkar nästan som om
rollinnehavarna i det tragikomiska fusionsspelet vill
bli korade som något slags hjältar när sprickan an-
nonseras ut offentligt. Detta är faktiskt en regelrätt
drift med elementär anständighet.
Jag påstår inte - det gör ingen - att Göran Persson
sagt något märkligt under vare sig akt två eller akt tre:
Han har ingenting sagt. Han har låtit sin minister
slinka än hit och slinka än dit innan projektet hamna-
de i diket. Nu har han sagt att det inte är någon bråds-
ka.
Fru talman! Min uppfattning är inte att ställa till
med någon gråt över spilld mjölk. Men ge er då inte
till med att dribbla med vanligt enkelt förnuft. Först
är det en lysande, perfekt och en förstås lönsam fu-
sion! Sedan är det lika lysande, perfekt och lönsamt
när fusionen spricker! Detta dribblande är ett förakt
för medborgarna.
(Applåder)

Anf. 9 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Situationen när den tänkta fusionen
mellan Telia och Telenor spruckit gör det möjligt för
oss och visar också att det är viktigt för riksdagen att
på nytt behandla frågan om Telias och den svenska
telekommarknadens framtida utveckling. Genom
uppbrottet har förutsättningarna som rådde när vi
behandlade frågan om IT och telekom senast drastiskt
förändrats. Det motiverar en skyndsamt förnyad be-
handling av frågor som har att göra med, och som till
en del ligger lite utanför, det nu inaktuella aktieäga-
ravtalet.
Vi från Centerpartiets sida beklagar den uppkom-
na situationen. Vi beklagar de ekonomiska skador och
prestigeförluster som har uppstått. Men vi tycker att
det är viktigt att vi medverkar till något konstruktivt
för telekommarknadens och Telias framtid.
Vi varnade vid riksdagsbehandlingen av fusionen
för konstruktionen av aktieägaravtalet. Sedan har det
visat sig att vi har fått rätt i flera av de farhågor som
vi då reste, bl.a. den långa tid som staterna förband
sig att hålla en majoritet av aktierna.
I samband med att avtalet undertecknades krävde
vi från Centerpartiets sida att medel skulle avsättas
för en modern digital infrastruktur. Det är ett behov
som sedan dess alltmer har diskuterats i den svenska
debatten kring IT.
Vi menar att det är angeläget att man tar till vara
de erfarenheter som vi vunnit under resans gång för
den fortsatta politiken som gäller telemarknaden i
Sverige. Rimligen bör erfarenheterna leda till att
rågångarna mellan det som ska vara statens ansvar
och det som bör hanteras inom ramen för en öppen
marknad görs tydligare.
Vi menar att staten har ett ansvar såväl för att ga-
rantera en likvärdig tillgång till IT i hela landet som
att säkra en fungerande konkurrens mellan operatörer
och tjänsteproducenter. Det väger tungt inte minst i
regionalpolitiskt ansvarstagande.
Nu finns det en uppenbar risk att de obalanser
som uppstår i ett ojämlikt IT-samhälle får den kant-
ring av Sverige som vi har sett de senaste åren när-
mast att framstå som en lätt krängning.
För att möta detta är frågan om tillgången till in-
frastruktur ojämförligt mycket viktigare än att staten
tar ett ansvar för att vara operatör och tjänsteprodu-
cent. Principerna bör vara vägledande för de beslut
som nu måste fattas med anledning av den avbrutna
fusionsprocessen.
Vi har i Sverige länge varit ledande när det gäller
avreglering av telemarknaden. Det har gått mot att
staten mer och mer styr med generellt tillämpliga
regler - lika för alla operatörer. Det har inneburit att
Telia mer har konkurrerat på samma villkor som
andra, men med en del begränsningar. Så innebär
t.ex. det statliga ägandet av Telia att Telia har svårt
att göra stora förvärv eftersom man inte kan betala
med egna aktier.
Det är klart att det ligger i vårt intresse att Sverige
i Telia även framgent har ett starkt bolag som kan ta
ansvar för avancerade telkomtjänster. Det måste i sin
tur kombineras med att trygga likvärdigheten och en
fungerande konkurrens i hela landet, bl.a. med statli-
ga åtgärder framför allt vad gäller infrastrukturen.
Vi behöver också en lagstiftning. Vi behöver en
konkurrens, som säkras med en lagstiftning, och så
även tillgängligheten. Det här är krav som vi kan
ställa på alla grupper, inte bara på Telia.
Det här leder till iakttagelsen att det är viktigt för
Telias framtida utveckling att det finns en beredskap
för nya möjligheter till såväl samarbete i nätverk som
fusioner med andra företag. Men ett sådant arbete och
ett sådant samarbete kan uppenbarligen inte ges
samma utformning som det som nu har havererat.
Mot den här bakgrunden, fru talman, menar Cen-
terpartiet att Telia nu bör privatiseras. Det bör an-
komma på regeringen att avgöra den lämpliga tid-
punkten för själva avyttrandet, så att man kan få hög-
sta möjliga utdelning av försäljningen. Värderings-
frågan är också avgörande för vår inställning att sta-
ten på sikt inte bör vara majoritetsägare i Telia, bl.a.
mot bakgrund av de erfarenheter som vi nu gjort i den
spruckna fusionen. Ett eventuellt fortsatt statligt an-
svar för delar av Telias verksamhet måste vara bero-
ende av de beslut som fattas när det gäller framtida
infrastrukturinvesteringar.
En börsintroduktion, försäljning av Telia, bör ut-
formas så att Teliaaktien kan bli en folkaktie med
många små aktieägare. Det kan t.ex. göras genom
utformningen av erbjudandet så att privatpersoner
erbjuds aktien före institutionella placerare. Posterna
kan göras så små att många tycker sig kunna ta del av
ett erbjudande.
Riksdagen bör därför, fru talman, bemyndiga re-
geringen att avveckla statens aktieinnehav i Telia AB.
Ett beslut i den riktningen bör nu fattas under förut-
sättning att riksdag och regering samtidigt förmår
formulera en strategi för den framtida infrastrukturen.
En sådan försäljning i större skala än den som har
varit vägledande i fusionen mellan Telia och Telenor
innebär också att större resurser skulle kunna frigöras,
vilket skulle innebära såväl större amorteringar på
statsskulden som att erforderliga resurser för en mo-
dern digital infrastruktur frigjordes.
Därför, fru talman, vore det befriande om nä-
ringsministern kunde ge lite konkret innehåll och lite
kraft bakom det nu årsgamla allmänna instämmande
som näringsministern och regeringen har gjort i Cen-
terpartiets krav på en digital allemansrätt, och kunde
ställa sig bakom åtgärden att nu sälja ut Telia genom
att skapa en folkaktie och med de pengarna i handen
betala av på statsskulden och samtidigt se till att den
moderna informationstekniken når ut till alla männi-
skor på lika villkor i det här landet.

Anf. 10 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Alf Svensson citerade Shakespeare.
Jag kom att tänka på ett annat Shakespearecitat, och
det är det här: "Så går beslutsamhetens friska hy i
eftertankens kranka blekhet över." Det är väl ändå
inte riktigt den kranka blekhet som jag hade förväntat
mig. Björn Rosengrens linje är att det var oerhört
professionellt att gå in för den här fusionen och oer-
hört professionellt att lösa upp den. Kort sagt är det
oerhört professionellt vad Björn Rosengren än gör.
Men hur rosig Björn Rosengren fortfarande än är
om kinderna går det inte upp mot den rosighet vi såg i
januari i år. Göran Persson anklagas ibland för att
vara lite pösig, men det vi fick uppleva när den här
affären presenterades var någonting alldeles extra
också för honom. Som jag sade i mitt första inlägg,
inte minst mot bakgrund av den väldiga poäng Göran
Persson gjorde av att affären hade kommit till, tycker
jag att han borde ha kommit till riksdagen och infor-
merat om varför affären havererade.
Låt mig sätta in det här lite mer i ett större sam-
manhang. Vad är det som har hänt med Telia? Ja,
först var det Televerket. Tony Hagström var chef, och
han arbetade för att det skulle göras om till ett statsägt
bolag. Sedan blev Lars Berg chef och Bengt Wester-
berg styrelseordförande, och de kom fram till att för
att fullt ut utnyttja fördelarna borde bolaget vara pri-
vatägt. Det sägs att Ines Uusmann som kommunika-
tionsminister var positiv till detta, men andra stoppa-
de det.
Då sägs det att Telia ju går bra. Det är klart att ett
gammalt monopolföretag går bra, så länge man kan
njuta frukterna av sitt monopol. Avregleringen har
inneburit många fördelar för branschen som helhet.
Den genomfördes - vilket Björn Rosengren inte ver-
kade veta i en radiointervju häromdagen - i allt vä-
sentligt av den borgerliga regeringen. Men det är när
de fördelarna klingar av som den stora risken för ett
sådant här företag uppstår. Då är det många analyti-
ker - och vi delar deras bedömning - som menar att
det bästa för företaget i den situationen är att vara
privatägt.
Nackdelarna med den nuvarande situationen har
vi ju sett. Man har diskuterat vad det är för fel med
Tormod Hermansen. Det är inte det att han är norr-
man eller att han har oputsade skor. Jag höll på att
säga att det är att han är socialdemokrat, men det är
inte det att han tillhör just det partiet utan att han har
sin bakgrund som statssekreterare. Tormod Herman-
sen är ingen affärsman. Han har gjort sin karriär del-
vis i det politiska systemet, och det är bara ett av
många exempel på att det här nya företaget som ska-
pades var fyllt av nationella och politiska motsätt-
ningar.
Björn Rosengren säger att det vart värt att göra ett
försök. Men ni gjorde ju inte ett försök, utan två tre
försök. Anders Sundström kom fram till att det inte
gick därför att det var för mycket nationell politik
investerad i de här företagen. Men Björn Rosengren
gjorde ändå ett nytt försök, och han kom fram till att
motparten påminde om gamla Sovjet. Men han full-
följde affären trots att han, senare än de flesta andra,
tydligen såg riskerna.
Jag tycker att Hans Anderssons anförande var på
ett sätt bra men på ett annat sätt mycket egendomligt.
Det var bra i det avsnitt där svagheterna i aktieäga-
ravtalet belystes. Men Hans Andersson har väl mer än
de flesta andra i kammaren ansvar för detta; han ingår
ju i regeringsunderlaget, och han har röstat för fusio-
nen i denna kammare.
Jag skulle ändå, mot bakgrund inte minst av det
Hans Andersson sade, vilja ställa frågan till Björn
Rosengren: Om nu också politiker i regeringsunder-
laget tycker att det finns mycket märkliga inslag i den
här affären, är regeringen beredd att på något sätt
klarlägga var det har gått snett?
Jag har anmält hela affären till konstitutionsut-
skottet, men det vore en fördel om regeringen aktivt
medverkade till att analysera hur någonting som
skulle bli så stiligt, enligt er uppfattning, kunde gå så
fruktansvärt snett. Då tillhör verkligen denna fråga,
som jag ställde och som Hans Andersson turnerade på
ett annat sätt, det centrala: Hur kunde man träffa ett
aktieägaravtal som gav det nya bolaget en så dålig
start?
I detta sammanhang måste jag också komma in på
frågan om Karks anställningsvillkor, för de har up-
penbarligen bidragit till ett misstroende mellan par-
terna. Detta har förts fram som ett argument från
norsk sida. Kark har själv mycket kategoriskt förne-
kat, bl.a. i norsk TV, att han skulle ha en fallskärm
som gick utöver det som numera är kutym i Sverige.
Men man måste ju säga att det när hela bilden nu
kommer fram förefaller finnas viss grund för kritiken
på den här punkten. Även om avtalet är förbundet
med en arbetsplikt tycker jag ändå att det står i strid
med andan i de principer för fallskärmar som sedan
några år tillbaka ska tillämpas. Jag måste be närings-
ministern kommentera om näringsministern var med-
veten om Karks anställningsförmåner när han med-
verkade till att Kark fick den ställning som han fick i
det nya bolaget. Det är väldigt många frågor här och
få svar.
Jag blir också lite förvånad när Hans Andersson
talar i nedsättande termer om en åsikt som ideologisk.
Jag trodde att det var utmärkande för vänsterpartister
att tycka att idéer och ideologier är viktiga. Fördelen
med vår ideologi jämfört med Hans Anderssons är ju
att vår i praktiken har visat sig vara mycket välfunge-
rande, nämligen att affärsverksamhet sköts bättre utan
politisk inblandning i de operativa besluten. Det bästa
beviset för detta har vi från de allra senaste dagarna.
Ja, det är vår ideologi att affärsverksamhet bäst
bedrivs i privat regi. Nu ska Miljöpartiet få ordet, och
det ska bli mycket intressant hur talaren från Miljö-
partiet ställer sig. Är Miljöpartiet för eller emot en
privatisering av Telia?

Anf. 11 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Fusionen mellan Telia och Telenor
var från början en god idé. Det skulle ha kunnat bli
mycket bra, om det hade skötts på ett kompetent sätt.
Telia är ett starkt företag med många strängar på sin
lyra. De anställda har också vittnat om arbetsglädje
och gott samarbete. Misstagen har gjorts på den poli-
tiska nivån. Den svenske näringsministern, den nors-
ke kommunikationsministern och den högsta led-
ningsnivån måste ta sitt ansvar för det.
Det är förfärligt tråkigt. Ledningen har uppenbar-
ligen varit inkompetent att hantera stridigheter inom
sig. När ledning och politiker märkte att det blev
konflikter borde man ha tagit tag i det och kommit till
rätta med svårigheterna - kanske med hjälp av en
konfliktlösare med förtroende från båda sidor - i
stället för att som småpojkar springa till medierna och
skälla på varandra.
Statens kostnad för det här uppgår enligt uppgift
till 100 miljoner och Telias kostnad till 150 miljoner,
men förlusten för oss alla som bor i Sverige och i
Norge av att samgåendet misslyckades består kanske
till största delen i att personalens kraft, engagemang
och tid så länge har lagts ned på arbetet med sam-
manslagningen i stället för på de egentliga arbetsupp-
gifterna. Därmed har bolaget förlorat mark och tappat
utveckling, möjligheter och tid i förhållande till sina
konkurrenter.
Det är inte svårt att föreställa sig hur den här upp-
slitande processen har drabbat personalen. Alla som
har varit med om kriser i företag vet hur förfärligt
jobbigt och frustrerande det är när arbetstiden går åt
till ovidkommande och rent skadliga processer, när
man märker hur företaget dräneras på energi och
resurser och tappar konkurrenskraft och när man
märker hur arbetslusten, kraften, kreativiteten, sam-
manhållningen och arbetsglädjen förloras eller ska-
das.
Vad ska nu hända med Telia? För det första tycker
jag att vi ska låta dammet lägga sig - inte rusa i väg
och göra något oöverlagt, så att det kanske blir fel
igen. Ska vi följa råden från en del på den borgerliga
kanten och rusa i väg utan att tänka efter, ser jag en
sådan risk. Jag är övertygad om att det starka företag
som Telia är, med den kompetenta personal som det
har, ganska snart kommer fram till nya och kloka
idéer om hur företaget ska utvecklas vidare på ett bra
sätt, idéer som kanske innebär nya allianser med
andra företag och även en breddning av ägandet i
företaget.
Miljöpartiets uppfattning är att det ska finnas spe-
ciella skäl för att staten ska äga och driva företag. Ett
sådant skäl är om företaget är ett naturligt monopol.
Tidigare var Telia eller, som det då hette, Televerket
ett sådant naturligt monopol. Det behärskade så gott
som hela den svenska infrastrukturen på telesidan.
Det var då inte tekniskt och ekonomiskt rimligt att
börja bygga upp parallella system, men nu ser det
annorlunda ut.
Tidigare tekniska och juridiska monopol har luck-
rats upp, och det är stor konkurrens på telemarkna-
den, men Telia har fortfarande en dominerande ställ-
ning, eftersom det alltjämt äger största delen av den
grundläggande infrastrukturen. Som situationen är nu
finns det inte längre skäl för staten att vara ensam
ägare av Telia. Tvärtom tror vi att en gradvis privati-
sering är bra både för företaget och för utvecklingen i
stort på telemarknaden.
Det är viktigt att vi nu inte bara diskuterar om och
hur snabbt Telia ska säljas utan också funderar på hur
vi skulle vilja att ett framtida mer eller mindre priva-
tiserat ägande av landets ledande teleföretag ska se ut.
Kanske ska det vara en kombination av ett brett
ägande bland svenska småsparare, en sorts folkaktie,
några större inhemska och utländska, gärna nordiska,
ägare som också kan ta ett aktivt ägaransvar samt
allianser och fusioner med andra utländska företag.
Vi tror alltså att det är klokt att nu inte rusa i väg,
utan gradvis minska det statliga ägandet. En orsak till
att Telia trots de senaste årens ökande konkurrens är
att Telia fortfarande har en något dominerande ställ-
ning på marknaden, med en del inslag av tekniska
monopol. För en gradvis utförsäljning talar också att
kapitalmarknaden skulle kunna få svårt att svälja en
total utförsäljning på en gång.
Mitt förslag till oss politiker är därför att tänka
över hur medborgarnas intresse i detta sammanhang
egentligen ser ut. Låt dessutom de anställda och led-
ningen besinna situationen och ge dem möjlighet att
staka ut sin vision av hur man ska gå vidare.

Anf. 12 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig börja med att ta upp några
frågor som har väckts här i debatten. Det gäller för
det första frågan om en privatisering. Det är inte så att
jag har sagt att det aldrig ska bli en privatisering. Vad
jag har sagt är: Låt oss nu stanna upp och se till att
komma ut ur fusionsarbetet till företagets och de
anställdas bästa. Det kan sedan finnas en mängd olika
alternativ, en mängd olika samarbetspartner och en
mängd olika lösningar, som också kan innebära en
privatisering. Låt oss avvakta det.
Det gällde för det andra frågan om aktieägaravta-
let, som man här nu säger har skötts på ett mycket
oprofessionellt sätt. Bakgrunden till vad som hände
var faktiskt att det norska Stortinget fattade ett beslut
som inte finns med i avtalet.
Man har alltså skrivit in ett stycke i propositionen
där man säger att beslut som gäller affärsområdena
ska fattas på så sätt att man har minst en av vartdera
lands styrelseledamöter med. Detta står icke i avtalet.
Detta har vi också förtydligat i de brev som fanns.
Detta har också min kollega talat om, och sagt att så
icke ska vara fallet.
Men här står man som den allvetande - det finns
många sådana här i kammaren i dag - och säger: Så
här skulle det ha gått till! Jag vet precis hur vi skulle
ha gjort!
Tro mig - jag tror inte att någon här i kammaren
hade hanterat det bättre. Tro mig! Sedan kan ni le och
vara lite överlägsna, men så är det faktiskt. Jag råkar
känna många av er.
Vi hamnade alltså i en situation där det norska
Stortinget gjorde ett tillägg - ett tillägg som jag inte
rår över. Det var ett tillägg som det nu också förs en
väldigt stark debatt om i Norge. Detta var olyckligt,
och det var också allvarligt eftersom grunden var att
företaget skulle skötas helt kommersiellt.
Ingen kan påstå att staten, under det statliga ägan-
de som nu har förevarit under många år tillbaka i
Telia, har lagt sig i det hela. Inte ens den borgerliga
regeringen gjorde det, utan man har låtit företaget
sköta sig självt. Det har vi också gjort. Därför har det
också utvecklats så väl som det har gjort. Därför tar
jag inte alls illa vid mig när ni tycker att vi har skött
detta jätteilla.
Självfallet har jag ett ansvar, Alf Svensson. Själv-
fallet ska jag också ta det. Jag har ett ansvar eftersom
jag har deltagit i denna process. Jag tog ansvaret när
vi sade att vi skulle göra denna fusion. Men jag tog
också, vilket var väldigt svårt, ansvaret när jag kände
att det inte går längre. Ibland hamnar man i den situ-
ationen i livet att man har stakat ut en väg, men inser
att det inte går längre. Då får man ta det tunga ansva-
ret. Självfallet kunde jag ha fortsatt med denna fu-
sion, gjort kompromisser och hittat lösningar. Men
det hade inte varit bra för företaget. Därför tog jag
ansvaret och sade: Nu måste vi bryta.
När det sedan gäller de frågor som Hans Anders-
son tar upp om affärsområdena ansåg jag och den
svenska regeringen att i sådana frågor, dvs. var affär-
sområdena ska ligga, hur ledningen ska se ut och var
den geografiskt ska vara placerad ska det göras en
affärsmässig bedömning. Detta sitter inte vi som
politiker och avgör. Vad vet jag om allt detta? Det
ska styrelsen och företagets ledning sköta, och det ska
göras enligt svensk aktiebolagslag. Detta var vi också
överens om. Men det var där det gick i stöpet, på
grund av den skrivning som fanns i den norska pro-
positionen.
Fru talman! Flera av de borgerliga debattörerna
har nu utmålat den svenska regeringen som ansvars-
lös när det gäller skilsmässan mellan Telia och Tele-
nor. Låt mig göra en sak klar: Jag och regeringen
känner ansvar. Jag kände ansvar när jag var med och
startade arbetet för fusionen och när företagets led-
ningar startade detta. Det var Lars Berg som föreslog
det hela. Det var inte någon kreativ näringsminister -
inte ens en kreativ statsminister som gick in och sade:
Nu slår vi ihop det här! Nu gör vi något kul! Det var
faktiskt företagsledningarna som föreslog det, och det
var företagens fackliga organisationer som sade: Låt
oss göra detta! Det här är bra av det och det skälet!
Och så gjorde vi.
Jag kände ansvar för att försöka nå en lösning till-
sammans med den norska regeringen när bolagets
ledning själv skulle ta i detta. Jag kände också ansvar
för att avbryta fusionen när det inte längre var möjligt
att få den i hamn. Jag känner också ansvar för att se
till att Telia även i fortsättningen kommer att ha ägare
som ger bolaget goda förutsättningar att konkurrera
på marknaden.
Men jag frågar mig samtidigt: Vilket ansvar kän-
ner Moderaterna, som under flera år har krävt att
Telia snabbt ska privatiseras samtidigt som bolagets
värde har ökat år från år? 1997 värderades Telia till
mellan 40 och 60 miljarder kronor. I dag är bolaget
värt fem till sex gånger mer. Jag tycker att vi ska vara
väldigt tacksamma för att Moderaternas politik inte
genomfördes - i varje fall inte den gången. Det hade
inte varit speciellt bra.
Vilket ansvar känner Bo Lundgren för en sådan
ansvarslös politik? Hade den fått verka hade svenska
folket förlorat hundratals miljarder kronor.
Vilket ansvar känner Folkpartiet, som har varit
med och sålt statlig verksamhet på rea under de bor-
gerliga regeringsåren? Det är pengar som i dag kan-
ske kunde användas på ett bättre sätt än till att sub-
ventionera aktieköp. Vilket ansvar känner Lars Lei-
jonborg för detta?
Jag känner ansvar för Telia. Men jag undrar fak-
tiskt vilket ansvar Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna känner.
Fru talman! Vi har nu hört företrädare för flera
borgerliga partier kritisera statligt ägande. Jag tycker
att detta är en märklig kritik, men det är faktiskt en
debatt som jag gärna tar. Det finns ingenting som
säger att statligt konkurrensutsatta företag skulle
skötas sämre än privata. Jag kan nämna många exem-
pel på det. För mig är det här inte en ideologisk fråga
- det är en pragmatisk fråga. Det måste bedömas från
fall till fall.
LKAB eller Vin & Sprit - för att nu ta ett stort
bolag som jobbar på en avreglerad marknad och som
gör affärer även i Norden - är ju inte dåligt skötta
bara för att de råkar vara statligt ägda. Det finns alltså
inget per definition som säger att så fort ett företag är
statligt ägt så går det dåligt. Vattenfall, som nu också
jobbar på en avreglerad nordisk marknad, är ju inte
ett sämre skött företag. Jag kan nämna massor av
företag som producerar el som faktiskt inte alls är lika
bra som Vattenfall. Man kan inte bara stå och säga så
här.
Självfallet finns det också statliga företag som inte
är så bra. Det finns statliga företag som inte går så
bra, och som skulle kunna gå bättre. Det finns statliga
företag som mycket väl skulle kunna privatiseras och
må bättre av det. Samtidigt går ju icke staten, här
företrädd av den socialdemokratiska regeringen, och
köper företag för att de ska bli statliga. Det handlar
om företagen, företagens funktion och företagens
möjligheter att utvecklas på olika marknader. Det är
det som är grunden. Frågan är pragmatisk - icke
ideologisk.
Men än en gång, fru talman: Om vi ska utkräva
ansvar skulle vi kunna göra det retroaktivt.
(Applåder)

Anf. 13 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Ja, det vore väl trevligt om svenska
folket av 80-talets socialdemokratiska regering kunde
kräva tillbaka de 40-45 miljarder som nordbanksä-
ventyret kostade. Det hade varit ganska trevligt!
Det resonemang som Björn Rosengren, när han nu
känner att han är ganska hårt ansatt, försöker komma
med går ut på att anfalla andra på felaktiga grunder.
Hans utgångspunkt när det gäller privatiseringar in-
nebär att man aldrig kan privatisera - för det kan ju
alltid bli så att aktiemarknaden med tiden går upp.
Därför ska man alltid behålla statligt ägande och
aldrig sälja, oavsett om det är rätt eller fel. Men det
beror ju på hur man använder tillgångarna. Det beror
också på en annan sak, nämligen hur företagen ut-
vecklas.
När det gäller Telia vet vi att företagsledningen
och de fackliga organisationerna under flera år sagt:
Låt oss bli fria! Då kan vi utvecklas bättre. Då kan vi
för hela svenska folket, som anställda och som aktie-
ägare, bli något ännu bättre än vad vi annars kan bli.
Det är detta som är det intressanta.
Kritiken mot det statliga ägandet är ju inte riktad
mot de företag som trots det statliga ägandet klarar
sig bra. Den riktar sig mot att ägaren staten inte är
kompetent att klara sin roll. Björn Rosengren har ju
själv ansvaret för Sveaskog, Posten och ASG - för att
nu titta på några affärer av de märkliga som har
åstadkommits av honom och hans departement.
Men låt mig ändå peka på hur staten, som ju har
ett helt annat sätt att bete sig än en affärsmässig äga-
re, kommer snett. Vi kan ta Nordbanken som exem-
pel. Vi ägnade timmar här i kammaren åt att försöka
reda upp det rent praktiskt under den tid jag satt i
regeringen. Det var Tony Hagström som ledde Nord-
banken in i det elände vi har sett, påhejad av de dåva-
rande ägarrepresentanterna i det socialdemokratiska
finansdepartementet. Var fanns ägarskapet då?
Och var fanns ägarskapet nu när det gällde en stor
viktig fusion? Detta var ju någonting som skulle kun-
na ha blivit bra under andra förutsättningar Men det
trasslades till och förstördes på grund av just det
statliga ägandet. Den beskrivning vi har fått, inte
minst av Björn Rosengren själv nu och tidigare, visar
hur svårt det var att klara det affärsmässiga inom
ramen för det statliga ägarskapet. Björn Rosengren
säger att han hela tiden ville ha det affärsmässigt,
men det gick inte på grund av norrmännen. Han säger
att man gjorde si och man gjorde så.
Om vi hade sluppit de här avtalen och det hade
varit affärsmässigt från början hade vi inte haft dessa
problem. Det är det statliga ägandet manifesterat i en
svag ägare som är problemet, inte att vissa företag
klarar sig bra trots det statliga ägandet.
Sedan gällde det frågan om privatisering. Det är
inte fråga om att hasta nu, Björn Rosengren. Det är
inte så att ingen, förrän i dagsläget eller för någon dag
sedan, tänkte: Oj, det kanske skulle privatiseras. Det
är faktiskt så att denna fråga har varit på bordet under
ett stort antal år. Företagsledningen och de som ver-
kar i företaget Telia har insett att detta ger oss verktyg
och förutsättningar. Det är inget nytt.
Det är därför det nu är rimligt att regeringen, om
den har förmåga till det, klarar ut detta, inser att det
gick snett och att det hade gått bättre att genomföra
denna fusion med ett privatiserat Telia. Det hade
kanske varit bra. Låt oss nu privatisera. Låt oss förbe-
reda och plocka fram en privatiseringsplan. Det är
t.o.m. så att man kan välja att inte sätta den i sjön om
man av hindras av ideologiska skygglappar. Men är
Björn Rosengren beredd att sätta i gång det här arbe-
tet så att vi inte väntar ytterligare år efter år och för-
stör det som skulle kunna bli ett ännu bättre Telia
som är ännu mer värt?
Allting var klart när det gällde aktieägaravtalet.
Det skulle tolkas si och så. Jag har själv läst breven
som gick fram och tillbaka. Björn Rosengren fick
brev, skrev brev, fick tillbaka brev och tolkade dem.
Hela den beskrivningen visar att avtalet inte räckte.
Hur kunde Björn Rosengren skriva på detta avtal?
Hur kunde han förelägga regeringen detta? Hur kunde
han förelägga Sveriges riksdag detta? Björn Rosen-
gren blev varnad, och ändå fullföljde han med de
konsekvenser det faktiskt fick.
Sedan tycker jag också att det finns anledning att
inte avstå från att kommentera det som faktiskt är
väsentligt, dvs. Karks fallskärm. Det är egentligen
ointressant om Björn Rosengren personligen visste
om den eller inte. Det intressanta är att Näringsde-
partementet har utsett en person till styrelseordföran-
de, och då har man ett ansvar för den personen. Den
här personen har ett avtal som innebär att man kring-
går de regler som gäller, och har gällt under lång tid,
för avgångsvederlag i den statliga sektorn. Är Björn
Rosengren beredd att ta avstånd från det inträffade?
Är Björn Rosengren beredd att omförhandla det av-
talet och se till att det hamnar inom ramen för de
normer som gäller? Det har ju skett för andra företag
på det statliga området under den tid jag och andra
hade ansvaret för detta, och även under den social-
demokratiska regeringen.
Allra sist, Björn Rosengren, vill jag säga att i den
här debatten har vi hört företrädare för sex av sju
riksdagsgrupper uttala att man tycker att hanteringen
av den här frågan inte är väl skött. Sex av sju parti-
grupper tycker så. Björn Rosengren sade att han inte
tar illa vid sig av det som har inträffat. Tycker inte
Björn Rosengren att det finns anledning att ta vid sig
av kritiken från sex av sju riksdagsgrupper i Sveriges
riksdag?
(Applåder)

Anf. 14 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Alf Svensson citerar, raljerar, ironise-
rar, recenserar och kommenterar. Var är ledarskapet,
Alf Svensson? Var är den verkliga viljan att ta an-
svar? Hur vore det med en telefonsignal till kamrater-
na i Oslo - det borde väl vara en direktlinje dit kan
jag tänka mig - innan Alf Svensson så fullständigt
sopar banan ren när det gäller den här fusionsstrate-
gin? Den förbereddes för övrigt i hemlighet av Lars
Berg.
Leijonborg säger att statliga företag inte är mycket
värt. Men det statliga bolaget bildades för länge se-
dan. Resultatet har trefaldigats under de första tre
kvartalen i år. På det sättet går det bra.
Leijonborg säger att Andersson är lite kritisk. Ja,
jag är självkritisk. Det tycker jag att alla politiker
skulle vara. Jag har kommit fram till att aktieägarav-
talet inte var rimligt med den tolkning som norrmän-
nen gjorde men däremot med den tolkning som det
svenska näringsdepartementet gjorde. Det är byggt på
affärsmässighet, och det borde väl passa herrskapet
till höger.
Att däremot göra som den norska regeringen gjor-
de, dvs. införa rent politiska kriterier - och det är ju
inte en socialdemokratisk regering eller en vänsterre-
gering man har där - är fördärvligt, särskilt med hän-
syn till aktieägaravtalets konstruktion. Jag har läst
det, Lars Leijonborg. Jag har försökt förstå det, jag
har analyserat det och jag finner att det kan leda till
en paralysering om man behandlar en fråga som
strukturering av huvudkontoren på affärsområdena,
och det gjorde man. Då sprack det. Bra, då ska man
gå ur. Då fanns det inte förutsättningar att driva kon-
cernen vidare. Det är precis det jag sade tidigare.
Vad ni vill är att sälja rakt ut. Det är väl inte ide-
ologiskt att sälja? Jo, det är ideologiskt att sälja om
det är den enda synpunkten. Vad vill Leijonborg göra
med det företaget? Sälj! Abdikera! Han vill inte ha
med detta att göra. Marknaden får ta hand om det. Jag
talade för delförsäljningar, delbörsintroduktioner,
fusioner, samarbete och allianser. Jag har nämligen
en viss erfarenhet också på det här området från en
privat koncern som lyckades mycket bra när man
byggde upp en stor koncern i Europa och världen. Jag
lärde mig ett och annat, och jag ser att det naturligtvis
inte har gått bra till den här gången. Men rådet att
sälja ut rubbet oavsett vad det ger för pris är ju inte
rimligt.
Privatisera snabbt, helst i går, verkar vara borger-
lighetens förslag. Men varför sälja? Telia går bra, och
det sker en kontinuerlig värdetillväxt. Staten har varit
en bra ägare, som jag säger. Det har varit en god
avkastning och en mycket god värdetillväxt. Tar ni
inget ansvar för statsfinanserna? Tror ni inte att av-
kastning och värdetillväxt kommer att överstiga rän-
tan på statsskulden? Bryr ni er inte om folkets egen-
dom? Varför skulle den nu säljas på realisation? Just
nu är väl det sämsta tillfället av alla veckor att gå ut
och säga: Vi säljer! Och särskilt att sälja rubbet.
Ni har ingen strategi. Ni har ingen idé om af-
färsutveckling. Jag tycker att det är ynkligt att ni inte
har det som politiker och representanter för svenska
folket. Det kommersiella klarar nog styrelsen. Svara
nu på denna enkla fråga: Varför föreslår ni snabbast
möjliga utförsäljning just nu? Varför har ni inga idéer
om infrastrukturutveckling och affärsutveckling? Ni
är ekonomiskt och industriellt orationella. Därför
menar jag att ni är förblindade av marknadsliberal
ideologi, Alf Svensson.
Vänsterpartiet menar att vi måste nyutveckla kon-
cernen. Vi har inte lösningarna, men vi fattar att vi
måste ha ett slagkraftigt företag ensamt, i fusion med
andra, i allians med andra i sin helhet eller i delar.
Det handlar kanske om att gå ihop med likartade
företag som Sonera. Vad vet jag? Men det kan lika
gärna handla om att ha allianser med företag som
bygger på distribution och IT-handel. Det finns mas-
sor med spännande företag. Det finns en stor kompe-
tens i Telia. Jag är inte mannen att säga vilken väg
man ska gå, men jag är intresserad av att delta i en
sådan diskussion.
Det kan krävas finansiering med aktieemissioner.
Det kan kompletteras med introduktion av delposter
på börsen. Men man avyttrar inte bara ett arv upp-
byggt i demokratiska former och utvecklat i hela
landet som på ett kasino. Däremot måste man förstå
när verkligheten ställer nya krav, och jag tycker att vi
gör det. Det sker en avreglering. Vi vill ha en samlad
strategi. Som jag tidigare sade är vi beredda att dis-
kutera en börsintroduktion av delar av aktiestocken
och pröva nya former av ägarkonstellationer, nä-
ringsministern.
Det gjorde vi i Norgeaffären, och det är vi bered-
da att göra igen. Men det måste vara industriellt me-
ningsfullt och ekonomiskt rationellt.
Det ni från borgerligheten har sagt här i dag är
ingenting när det gäller innehåll, utom kanske Daléus.
Daléus vill ha IT och bredband åt alla. Han vill gynna
glesbygden och främja småföretagens möjligheter i
alla regioner. Det är bra! Det är precis vad också vi
vill. Låt oss diskutera den lösningen. Vi är allt snarli-
ka, Lennart Daléus. Men då lär Lennart Daléus få
pallra sig ur den marknadsliberala högerburen, annars
strandar han!
Jag kan inte lova Lennart Daléus hundraprocentig
väljaruppskattning, men bättre än 4 % ska vi nog
kunna diskutera i ett avtal oss emellan!
(Applåder)

Anf. 15 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag må vara ärlig och säga: Jag be-
grep inte riktigt vad Hans Andersson talade om. Jag
ska läsa protokollet noga. Jag hade nästan önskat att
Gudrun Schyman, som ändå är ledamot av SAF, hade
yttrat sig i ärendet, så att man hade kunnat begripa
någonting.
Hans Andersson var uppe i sitt första anförande
och sade: Borgarna var förblindade som vill privatise-
ra. Läs i protokollet sedan, så ska ni se det. Då miss-
krediterar han hela den operativa styrelsen i Telia,
inklusive facken och LO-facket, som vill privatisera.
Därefter går Hans Andersson upp i talarstolen och
anklagar mig för dåligt ledarskap. Det kan jag ta i det
här sammanhanget. Men jag förstår inte varför det
skulle dras in just där.
Fru talman! Det var ändå roligt att höra Björn Ro-
sengren klart och entydigt deklarera att han aldrig har
sagt att han aldrig ska privatisera. Jag höll på att säga:
Fattas bara! Det var på något sätt lite fascinerande att
höra den gode Björn Rosengren säga: Jag tror inte att
någon här i kammaren hade skött det här bättre; efter-
som han kände oss. Jag tror inte att jag hade gjort det
bättre, Björn Rosengren. Jag tror heller inte att jag
hade gjort det sämre, för jag hade inte gjort det!
Det är det som är själva poängen. Vi var emot att
Björn Rosengren skulle göra det. Sedan får vi akta
oss så att vi inte låter den utomordentlige Lars Berg
dras in här som någon syndabock. Vi vet ju vad Lars
Berg och företaget ville. Försök nu inte att framställa
det som att Lars Berg har sprungit och bankat på
dörrarna och nödgat departementet att sätta i gång
med fusionerandet, för så är det inte!
Det talades väldigt mycket om affärsmässighet.
Jag tycker att vi ska vara så pass raka och ärliga att vi
säger: När vi politiker och när ministrar sysslar med
den här typen av ärenden går det inte att vara kemiskt
rena från politiskt tänkande och enbart hänge sig åt
affärsmässighet. Jag tror att inte ens Björn Rosengren
i sin uttalade pragmatism klarar av det.
Sedan till frågan om avtalet och breven. Den bild
som näringsministern vill ge är att ett oprecist brev
från den norske samferdselsministern bemöttes med
ett klargörande brev från Rosengren, vars tolkning i
sin tur bekräftades från norskt håll. Detta är fel. For-
muleringarna i Rosengrens brev gav utrymme för
olika tolkningar, vilket också den efterföljande de-
batten bekräftar. Jag vill inte påstå att jag är någon
stor exeget på att läsa brev från departement. Men det
är alldeles uppenbart att man inte kan finna någon
absolut entydig tolkning i den klass eller linje som nu
görs gällande här på svenskt territorium.
Näringsministern har gjort gällande här i dag att
det stora problemet var att den norska propositionen
till Stortinget inte stod i överensstämmelse med ak-
tieägaravtalet. Det har kallats två agendor. Det var
ändå så att ni fick propositionen och kunde ha läst
den, eller struntade ni i det? Det verkar som om pro-
positionen som förelades Stortinget aldrig har existe-
rat i vårt näringsdepartements sinnevärld, men det är
inte sant.
Fru talman! Jag tror det blev fel när Göran Pers-
son skapade superdepartementet. Jag är övertygad om
att Björn Rosengren skulle kunnat ha uträttat en hel
del med sin uppenbara pragmatism. Men så fort han
ska rucka på någonting springer han in i betongväg-
garna. Dessutom kan ni aldrig hinna det ni egentligen
ska göra. Ni har inte möjlighet att sätta den svenska
flaggan i alla de sammanhang som behövs nere i EU-
miljön. Där har ni så pass många ministerrådsmöten
att ni inte hinner med dem.
Jag förstår att detta inte är Björn Rosengrens upp-
gift, men man kan ju hoppas att statsministern något
tar del av den här debatten. Utifrån det felslagna fu-
sionerandet vore det klokt att ombilda så att Sveriges
ministrar kan vara med och påverka nere på minister-
rådsmötena i Europa. Det kan vi inte så länge det är
två ministrar i ett s.k. superdepartement som ska göra
detta. Sverige har isolerats ytterligare på grund av den
konstruktionen. Sverige är i dag mer frånvarande än
vad som är rimligt.
(Applåder)

Anf. 16 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Hans Andersson sade en del hygglig-
heter när han diskuterade privatiseringen, men han
har ändå fel. Han har rätt i en sak. Vi har i Centerpar-
tiet en strategi för hur vi ska se på den här frågan. När
det gäller vem som ska äga infrastrukturen och vem
som ska bedriva operatörsverksamhet och tillhanda-
hålla tjänster är vi av den bestämda uppfattningen att
vi skapar möjligheter till konkurrens på telekomom-
rådet om staten garanterar infrastrukturen. Det gör det
möjligt med fri konkurrens när det gäller opera-
törsverksamhet och serviceverksamhet.
Fru talman! Den saken är viktig att komma i håg.
Volvo behöver inte äga E 4:an. Volvo får möjlighet
att agera på en statlig infrastruktur med fri konkurrens
och med fri etablering på olika sätt. Möjligheten till
en fri konkurrens är viktig för att skapa en jämlikhet
över hela landet. Det är detta, fru talman, som nä-
ringsministern inte har förstått, eller åtminstone inte
vill hålla med om. Han vill inte hålla med om att det
måste gå till på det sättet.
I det läget som vi nu har när fusionen inte blir av
måste vi naturligtvis värna Telia men också möjlig-
heten till en fungerande infrastruktur. Sälj ut Telia nu.
Privatisera Telia, men inte för privatiseringens egen
skull. Privatisera Telia eftersom det gör det möjligt
att lyfta bort ifrån Telia - det är själva poängen -
ägandet av infrastrukturen.
Fru talman! I dag är situationen den att Telia dels
är operatör och tillhandahåller service, dels är mono-
polägare av infrastrukturen i det som heter Access-
nätet, som ligger närmast oss som individer och fö-
retagare. Där styr Telia oinskränkt. Det vill vi lyfta
bort.
Nu ska jag kanske inte diskutera för mycket med
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
kring den här frågan. Men jag har svårt att se hur en
privatisering av Telia utan någon annan åtgärd skulle
öka konkurrensmöjligheten. Vad är det för nytta om
Accessnätet ägs av en privat ägare? Vad skapar det
för konkurrensmöjligheter för alla de andra operatö-
rerna, eftersom också Telia är en operatör?
Det är då vi säger: Sälj Telia och använd en rejäl
binge pengar, antagligen lejonparten, till att betala av
på statsskulden. Det ger det utrymme för. Men an-
vänd de andra pengarna - det behövs kanske 60 mil-
jarder kronor - för att etablera en statlig verksamhet
som garanterar infrastrukturen. Det räcker de 60 mil-
jarderna till. I den tänkta fusionen hade vi inte fått
loss tillräckligt med resurser.
Jag har svårt att förstå att man ska tycka illa om
att E 4:an är statlig. Jag har svårt att förstå invänd-
ningen mot att skapa den infrastruktur som gör kon-
kurrensen möjlig och som man kan säga i själva ver-
ket är en förutsättning för konkurrensen. Det är tydli-
gen flera av debattörerna i dag som inte vill vara med
om det. Men vi har den strategin, fru talman. Vi har
den genomtänkta synen på hur vi ska förfara när
fusionen har spruckit och vi står med ett Telia som
äger infrastrukturen och därmed omöjliggör den fria
konkurrensen, ett Telia som kan skapa resurser för att
både betala av statsskulden och skapa en nödvändig
infrastruktur för konkurrens.
Men, fru talman, näringsministern säger ibland att
det är han som äger de svenska företagen. Men han
menar att han är ställföreträdande ägare för de svens-
ka statliga företagen. Och det var ju tänkt att man
genom fusionen skulle få loss resurser att betala av på
statsskulden med. Men nu är uppenbarligen Björn
Rosengren i det läget att om han inte i denna dag talar
om att han vill sälja Telia så måste han väl hitta på
någonting annat att sälja för att klara av att betala av
på statsskulden på det sätt som regeringen har tänkt
sig. Och då frågar sig naturligtvis den nyfikne vad
han då har tänkt sälja. Vad är det i stället som nä-
ringsministern har tänkt att sälja ut för att kunna be-
tala av på statsskulden på det sättet som var tänkt?
Men den viktigaste frågan, fru talman, är ändå att
få besked om hur man gör i framtiden. Det har ju nu
under ett par timmar talats om vad som egentligen har
hänt och vad som gjordes fel, och näringsministern
har talat om ansvar. Ansvar var ett flitigt återkom-
mande ord i näringsministerns anförande. Min fråga
är därför fortfarande: Vilket ansvar tänker näringsmi-
nistern ta för att se till att vi skyndsamt får en digital
infrastruktur över hela landet som inte rymmer ett
monopol och som gör det möjligt att skapa den nöd-
vändiga konkurrensen och som når ut till alla männi-
skor på lika villkor? Jag tror att det är viktigt att nä-
ringsministern berättar det, så att vi vet hur han för-
håller sig till den digitala allemansrätt som vi länge
talat om.

Anf. 17 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag tycker att Björn Rosengrens för-
svar i denna debatt har varit mycket svagt. Det har till
stor del bestått i att skylla ifrån sig på den förra Teli-
aledningen och Lars Berg. Det var de som kom på
detta med Telenor. Men alla vet ju att det var deras
andrahandslösning. De ville först ha en privatisering,
men den stoppades av den socialdemokratiska rege-
ringen. Han skyller också på Norge. Norrmännen
gjorde tillägg som komplicerade saken. Men det där
håller ju inte riktigt, därför att en kommentar har
redan fällts här, nämligen att Näringsdepartementet
hade tillgång till den norska propositionen. Om något
höll på att gå snett där skulle man ju ha slagit larm.
Men om man gräver lite djupare håller det ändå
inte. Om problemet är denna cross over-bestämmelse
- om man lyssnar noga framgår det att det är den som
Björn Rosengren tycker är problemet, att norrmännen
ville tillämpa den något vidare - är det väl inte en helt
orimlig tanke att om man måste vara överens, om jag
uttrycker det så, om man ska flytta en verksamhet att
man då också måste vara överens när man ska lokali-
sera en verksamhet första gången. Jag tycker inte att
den tolkningen är helt orimlig, utan det orimliga är att
man över huvud taget i verksamheten bygger in den
typen av politiskt beslutsfattande.
Björn Rosengrens stora poäng här är ju att Telia
har blivit så värdefullt under dessa år. Ja, det är riktigt
att på börsen har värderingen av IT-företag genom-
gått en explosion under de allra senaste åren, och
telekomföretagen har följt med, eftersom telekomfö-
retagen numera ju är ett slags IT-företag. Då kan man
tycka att vi som hade velat sälja före denna uppgång
har äventyrat statens finanser. Men nu är det många
som tror att detta är en bubbla som kommer att
spricka. Jag vet inte, jag har absolut ingen åsikt i den
frågan. Men tänk om det är sant. Det finns de som
tror att detta spricker i februari. Är det då jag som vill
sälja nu som är mest ansvarsfull mot skattebetalarna,
eller är det de som vill vänta tills bubblan har spruck-
it? Ja, det reser ju frågan: Vilka är samlade i denna
sal? Är det ett gäng börsmäklare som sitter här inne,
eller är det politiker? Det är klart att vi är politiker
som styrs av våra ideologiska värderingar.
Jag vill föra detta resonemang ett steg vidare. Det
är klart att hänsynen till statens finanser och skatte-
betalarna är oerhört viktig. Och då är det faktiskt så
att det är långt viktigare för statens finanser på längre
sikt att Telia lever som ett starkt telekomföretag och
levererar skatter till staten direkt och via sina anställ-
da som betalar inkomstskatt än hur många kronor
som man får ut vid själva försäljningsögonblicket.
Och det har varit vår stora poäng, och ni kommer inte
ifrån att vi tycks ha fått rätt under de senaste dagarna,
nämligen att detta företag klarar sig bättre som pri-
vatägt än som statsägt.
Jag har aldrig sagt att Telia aldrig ska privatiseras,
säger Björn Rosengren, och en del drar en lättnadens
suck. Ett faktum är ju att det inte är Björn Rosengren
som bestämmer i Sverige, utan han som bestämmer,
Göran Persson, sade följande i en replik, anförande
35, den 20 januari 1999:
"Fru talman! Sälj Telia, säger Lars Leijonborg.
Aldrig. Det skall vara kontrollerat av offentliga in-
stanser - - -."
Han som bestämmer, HSB, har sagt att Telia ald-
rig ska privatiseras. Och det är ju där som vi måste få
besked. Eller måste vi det? Är det så att riksdagen
kan ta initiativet i detta sammanhang?
Ingegerd Saarinens inlägg var ju mycket intres-
sant och principiellt grundat. Det ska finnas särskilda
skäl för att ha ett statligt ägande. De har successivt
bortfallit. Jag förstår diskussionen om de reella mo-
nopolen. Vi har också haft den diskussionen internt
hos oss. Och det är klart att det är ett bekymmer. Det
är det enda motivet för statligt ägande. Hellre ett
statligt monopol än ett privat. Men det låg ju också i
Ingegerd Saarinens inlägg att dessa motiv successivt
klingar av.
Såvitt jag förstår finns det en majoritet i denna
kammare som vill ha en successiv avveckling av det
statliga ägandet i Telia. Det är kanske den viktigaste
behållningen av denna debatt. Om regeringen fort-
sätter att vara handlingsförlamad, som den har varit i
frågan om privatisering av Telia i flera år, då får
riksdagen ta initiativet. Och dagens debatt tyder ju på
att det mycket väl kan bli på det sättet, och det tror
jag vore bra för Telia och för bolagets anställda.

Anf. 18 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Det här hade kunnat bli en bra affär.
Men som situationen blev var det bra att affären av-
bröts. Jag är lättad över att båda regeringarna är över-
ens om att inte komma med skadeståndskrav på var-
andra, utan att det här kan lösas på ett någorlunda
trevligt sätt under de här förhållandena.
Men visst har det begåtts misstag. Rosengrens tal
om Norge som den sista Sovjetstaten var ju en dålig
början. Både politiker och styrelse har pratat om
varandra i medierna i stället för att koncentrera sig på
intern konfliktlösning. Där har vi sandlådan och så-
poperan.
Politikernas allvarligaste misstag på båda sidor är,
enligt min mening, att man inte har varit tillräckligt
noggrann och uppmärksam. Näringsministern tittade
inte på den norska propositionen till Stortinget. Hade
han gjort det hade han vetat att den norska regeringen
tolkade avtalet annorlunda än den svenska.
Och sedan är det brevväxlingen. Den klargjorde
tydligen inte situationen tillräckligt för någondera
parten. Och det är ju ganska allvarligt att det kunde
gå till på det viset. Varför träffades man inte och
gjorde ett allvarligt försök att tillsammans klargöra
precis vad man menade med alla svåra delar? Det är
en fråga som det är svårt att låta bli att ställa sig,
tycker jag.
Men det är väldigt lätt att vara efterklok. Många
misstag har begåtts av personer som man hade kunnat
vänta sig mer av. Det är väl min slutsats.
I mitt tidigare anförande redogjorde jag för vår
uppfattning om en gradvis börsintroduktion av Telia
på ett sådant sätt att svenska småsparare ska kunna bli
delaktiga i form av en folkaktie, med några större
ägare som är beredda att ta ett aktivt ägaransvar.
Jag vill också ta fasta på några av de tankar som
har framförts här i dag om en utveckling av IT-
tjänster som kommer hela Sverige och hela svenska
folket till godo. Vi är inte övertygade om att en sådan
utveckling kommer till stånd automatiskt om vi bara
låter marknaden ta hand om IT-utvecklingen och om
vi har som enda utgångspunkt att allt ska ske på
marknadens villkor och att staten inte har någon roll.
Det finns olika modeller för hur man skulle kunna
få fram en IT-jämlikhet i hela Sverige. Jag har ingen
färdig lösning i dag på hur det ska gå till. Men både
Lennart Daléus och Hans Andersson har framfört
sådana tankar och jag är säker på att också närings-
ministern är intresserad av det. Jag ser fram emot att
vi fortsätter den diskussionen.

Anf. 19 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Det kanske är en händelse som ser ut
som en tanke att det var en socialdemokratisk rege-
ring i Sverige som hävdade affärsmässighet, medan
det var en kristdemokratiskt ledd regering i Norge
som hävdade politikens inflytande över bolaget. Jag
har faktiskt respekt för detta. Man får respektera
Norges ingång i detta. Självfallet måste jag ta mitt
ansvar i den här processen, men jag måste också
fördela detta ansvar.
Den norska propositionen till Stortinget har vi läst
när det gäller siffror och datum. Men det är också så
att en tjänsteman på kommunikationsdepartementet i
Norge har läst vår proposition. Man har alltså läst den
tekniskt. Och då måste vi ställa oss frågan: Var den
här frågan så viktig för Norge? Varför sade då inte
den norska tjänstemannen ifrån: Vad står det här i den
svenska propositionen?
Själva konflikten har faktiskt uppstått på grund av
detta. Det fanns också mycket starka ambitioner i
Norge. Man ansåg att man ville lägga mobiltelefonin
i Oslo. Jag respekterar det. Men vår utgångspunkt har
varit att frågan om var affärsområdet ska ligga avgörs
av styrelsen enligt svensk aktiebolagslag - det är ett
svenskt aktiebolag, det var tänkt så - och att detta
görs framför allt på affärsmässig grund.
Än en gång: Jag har all respekt och förståelse för
den norska ståndpunkten. Men den var annorlunda än
den svenska.
Lars Berg har jag mycket stor respekt för. Det är
en mycket kunnig man. Han har varit oerhört kraftfull
när det gäller Telias utveckling. Men han lade fram
detta förslag och vi trodde på det - han och alla vi
andra.
Några frågor har ställts här, och jag ska försöka
besvara dem.
En fråga gäller Karks avtal. Kark har en tvåårig
fallskärm, precis vad som sägs när det gäller statliga
företag. Dessutom har han en arbetsplikt på fyra år.
Vi kommer att behöva Kark. Vi behöver honom för
Telias utveckling i dag. Vi har en mycket duktig
företagsledare som kan denna verksamhet, och därför
är avtalet konstruerat så - i princip precis på samma
sätt som för generaldirektörer. Så är det; det är exakt
samma princip.
När det sedan gäller frågan om att jag inte tar illa
vid mig för det som har hänt har jag kanske uttryckt
mig oklart. Självklart gör jag det. Jag tycker inte att
det här är bra. Jag tycker självfallet att vi skulle ha
kunnat sy ihop detta. Men det blev en sådan föränd-
ring att det inte gick.
Allra sist vill jag säga att jag kommer att föreläg-
ga en IT-proposition till våren. Den kommer att ta
upp den här typen av frågor. Självfallet för vi mycket
gärna, innan vi lägger fram propositionen, en diskus-
sion om dem med samtliga partier här i kammaren, i
första hand med de partier vi samarbetar med.

Anf. 20 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! När det gäller händelsen som ser ut
som en tanke är det ju inte så märkligt att den social-
demokratiska regeringen i Sverige nappar på ett så-
dant upplägg. När Göran Persson presenterade det i
kammaren underströk han att just det här avtalet gav
möjlighet att garantera det offentliga ägandet. Då är
det ju något som Göran Persson och den svenska
regeringen alldeles uppenbarligen eftersträvar.
Där ligger också grunden till det som inträffat.
Det är ju just det politiska statliga ägandet, styrning-
en, som öppnar allt detta. Det är det som har givit
cirkusen och som har skapat värdeförstöringen, med
det som har varit i Telias utveckling under några år.
För detta har naturligtvis den svenska regeringen ett
stort ansvar - både näringsministern och regeringen
som sådan.
När det sedan gäller fallskärmen är det ju i det här
fallet inte fråga om en generaldirektör eller om en
direktionsmedlem i Riksbanken som har ett tidsbe-
gränsat förordnande som därefter upphör. Hade det
varit på det viset förstår jag inte varför den fyraåriga
s.k. arbetsplikten ska följas av en fallskärm på två år.
Då räcker det ju med fyra år och sedan får man väl
diskutera igen. Tvärtom, det faktum att man har ett
fyraårigt avtal, en s.k. arbetsplikt - vilket ju är lite
märkligt och ett sätt att försöka föra oss alla bakom
ljuset - att man har en projektanställning under en
tidsbegränsad period på fyra år i kombination med en
fallskärm, visar att det i realiteten rör sig om en ga-
ranti som är vida längre än det som är godkänt. För-
sök inte dribbla bort det, Björn Rosengren.
Jag ställer frågan igen: Är Björn Rosengren be-
redd att förhandla om detta avtal? Jag råkar kunna
den här materien rätt väl. Jag satt ju med era 80-
talsfallskärmar. Jag vill inte bli sittande med era 90-
talsfallskärmar också.

Anf. 21 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! När det gäller fallskärmsavtalet är jag
helt överens med Bo Lundgren. Jag hann inte ta upp
det i mitt tidigare anförande.
När det gäller Daléus är han ute och glider. Nej,
Volvo ska inte äga E 4:an. Se till att det inte blir på
det sättet när det gäller bredbandsnätet.
Mycket av vad Daléus säger är okej, men han be-
finner sig i fel grop. Välkommen upp ur gropen, så
ska vi diskutera det. Däremot är jag inte alls säker på
att det är en bra idé att säga: Vi säljer och betalar av
statsskulden. Jag är nämligen övertygad om att av-
kastningen av värdetillväxten på ett telekomföretag är
mycket, mycket större än räntan på statsskulden. Där
ska Daléus tänka om när vi tar en diskussion.
Jag menar att de tre partierna som begärde den här
debatten står för ett ideologiskt privatiseringsbegär.
Det har inte funnits en enda tanke i den här diskus-
sionen, Alf Svensson. Läs protokollet! Det är ett
ständigt gnäll. Det är avgångskrav den ena dagen, och
det är KU-anmälan den andra dagen, inte från Alf
Svensson men från Leijonborg. Det är gnäll, skäll och
försök att rida på den mediala vågen. Men det är ni
som fortsätter såpan utan respekt för och tanke på
bolaget, personalen, affärsutvecklingen och den
svenska infrastrukturen.
Fru talman! Så här inför årsslutet skulle jag vilja
tillönska näringsministern ett nytt och bättre år. Han
skulle väl själv helst hoppas på ett år i världsklass.
Till borgerligheten, som ville ha den här debatten
och som enbart har presterat en tom jeremiad, skulle
jag vilja ge en rejäl juling som jag hoppas att ni ska
känna av ända in i nästa sekel.

Anf. 22 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker nog förstås att det åligger
departementet, på vilken sida av kölen det än befinner
sig, att läsa propositioner. Om ett departement inte
läser dem blir det ju inte mer till fromma för de andra.
Låt mig sedan, fru talman, få säga att det har varit
lite tufft att för hårt kritisera en så sympatisk person
som Björn Rosengren. Det är en person som det inte
passar att kläs i säck och aska. Statsministern vet nog
inte vad säck och aska är, men Björn Rosengren klär
absolut inte i det.
Låt mig nu därför få önska en riktigt fridfull jul.
Man skulle ju, utifrån vad jag sade tidigare, kunna
vitsa till det och säga att eftersom Björn Rosengren
också är kommunikationsminister kan man önska god
jul i dubbel bemärkelse.

Anf. 23 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det blir en lite tillbakablickande de-
batt. Man kan säga att det blir lite trist på sitt sätt när
vi bara ägnar oss åt vad som har hänt i den här sorgli-
ga affären.
Jag saknar faktiskt besked från Björn Rosengren
på några punkter eller någon form av strategi. Vi har
nu sett att det var klantigt skött. Det blev ingen fu-
sion. Nu står vi där med Telia, och samtidigt som vi
står där med Telia står vi med ett starkt folkligt, kan
man säga, tryck på att få större och bättre tillgång till
informationstekniken. På detta svarar inte Björn Ro-
sengren. Han har ingen strategi kring detta.
Nu säger han, vilket är intressant - jag lyssnade
noga på detta - att han tänker tala om de här sakerna
med de två samarbetspartierna. Det är möjligt att det
är rätt väg att tala med dem och med Hans Andersson
om hur det här ska gå till.
Men Hans Andersson, fru talman, har ju heller
inte riktigt förstått jämförelsen. Här varnar nu Hans
Andersson för att IT-bolagen ska äga infrastrukturen.
Han har inte riktigt förstått att Telia i dag är just ett
sådant informationsteknikens Volvo som äger både
bilen och vägen, och det är det som vi vill undvika.
Vi vill ju ha ett annat läge. Därför vill vi sälja ut Telia
för att använda pengarna till att betala statsskulden
och skapa en infrastruktur som alla kan köra på oav-
sett vilken bil vi har.
Sedan vill naturligtvis också jag, fru talman, in-
stämma i förhoppningen att näringsministern och för
övrigt hela regeringen liksom alla vi andra får en god
och trevlig jul.

Anf. 24 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det blir inte bättre ju fler inlägg Björn
Rosengren gör. Det blir snarare sämre. Nu har det
kokat ned till en enskild tjänsteman på det norska
samferdselsdepartementet som borde ha sagt ifrån. Så
kan man inte som politiker skylla ifrån sig. Och det
var inte den grundläggande orsaken. Den grundläg-
gande orsaken var att det fanns en feltanke i detta från
början.
Jag är självkritisk, säger Hans Andersson, och det
borde alla vara. Ja, det kanske alla borde vara på
någon punkt. Men om man har sagt det före avtalet
och före riksdagsomröstningen, behöver man väl inte
vara självkritisk just på den punkten. Men det är helt
rätt att Hans Andersson är det. Björn Rosengren bor-
de vara det mycket, mycket tydligare.
Vi har fått väldigt få besked, inget begripligt be-
sked om Karks avtal. Vi har inte fått besked om rege-
ringen själv är beredd att göra något för att klarlägga
vad det var som gjorde att det här gick så snett.
Jag har ju min förklaring, och jag skäms inte ett
ögonblick, Hans Andersson och andra, för att den är
buren av min ideologi. Jag förstår inte i den här de-
batten att det är fel att vilja privatisera ett statligt
företag av ideologiska skäl men rätt av ideologiska
skäl att vilja ha det kvar, för det framgår ju så tydligt
här att det är på det sättet det är.
Jag tycker att debatten har varit värdefull därför
att Miljöpartiets talesman har anslutit sig till den
borgerliga linjen, att det finns starka principiella skäl
att ändra ägandet i Telia. Det är den vägen som är det
bästa sättet för oss att slå vakt om en bra framtid för
Telia.

Anf. 25 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Kark och fallskärmsavtalet: Kark har
sagt i Norge att han vid strategiska beslut inte skulle
använda sin utslagsröst för att rösta ned de norska
intressena. Sedan gjorde han det i alla fall den
8 december, varpå norrmännen blev förfärligt upp-
rörda. Det kanske de hade rätt att vara eftersom de
hade uppfattat det som något slags löfte. Han har
alltså i alla fall inte gett ett gott intryck i Norge.
Från detta till fallskärmsavtalet. Fyra års garante-
rat jobb á 5 miljoner per år och två år till som fall-
skärm, sammanlagt 32 miljoner. Jag tycker att det är
förfärligt! Som vi säger uppe hos oss: Jag hurves åt
sån t. Jag hoppas att det här ska ta slut. Det måste bli
ett slut på feta fallskärmar, det kan vi väl vara över-
ens om.

Anf. 26 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill tacka mina meddebattörer för
dagens debatt. För mig har det varit viktigt att slå fast
fyra saker.
För det första: Vi var många som trodde på denna
fusion. Fusionen var industriellt riktig. Den kunde ha
lett till utveckling och sysselsättning. Telia konkurre-
rar på en alltmer hårdnande världsmarknad. Bolaget
behöver muskler för att kunna hävda sig.
För det andra: När fusionen inte gick att genomfö-
ra avblåste vi den. Jag kände detta ansvar, och rege-
ringen gjorde det enda rätta. Vi gjorde det i samför-
stånd med den norska regeringen.
För det tredje: Telia är ett starkt och välskött fö-
retag med kompetent personal. Nu behöver företaget
få arbeta i lugn och ro och dra upp nya strategier och
riktlinjer.
För det fjärde: Regeringen är öppen för olika lös-
ningar. Den svenska regeringen har faktiskt en sund
och pragmatisk hållning till det statliga ägandet. Vi
gör det som är bäst för företaget, marknaden och
landet.
Jag vill avsluta med att tacka för denna debatt och
även önska kammarens ledamöter en god jul. Tack
ska ni ha!

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 13 och
14 december.

3 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen anmälde att följande faktapromemori-
or om förslag från Europeiska kommissionen inkom-
mit och delats ut till kammarens ledamöter:
Stärka den nordliga dimensionen i den europeiska
energipolitiken KOM (99) 548
Stålindustrins konkurrenskraft inom EU
KOM (99) 453
Utvecklingen av närsjöfarten i Europa KOM (99) 317
Intermodalitet och intermodal godstransport
KOM (99) 519
Konkurrenskraften hos Europeiska unionens skogsba-
serade industrier KOM (99) 457

4 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motion
1999/2000:N21 till näringsutskottet

5 § Anmälan och hänvisning av motioner till
utskott

Anmäldes
Motioner
med anledning av prop. 1999/2000:28 Studentinfly-
tande och kvalitetsutveckling i högskolan
1999/2000:Ub12 av Ulf Nilsson m.fl. (fp)
1999/2000:Ub13 av Beatrice Ask m.fl. (m)
1999/2000:Ub14 av Sofia Jonsson m.fl. (c)
1999/2000:Ub15 av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

Kammaren biföll talmannens förslag att ovanstå-
ende motioner omedelbart skulle hänvisas till utbild-
ningsutskottet.

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 20 december

1999/2000:156 av Leif Carlson (m) till socialminister
Lars Engqvist
Smittskyddsinstitutet
1999/2000:157 av Birgitta Carlsson (c) till statsrådet
Ingela Thalén
Socialbidragen
1999/2000:158 av Maria Larsson (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Ersättningssystemet för ungdomar med utvecklings-
garanti
1999/2000:159 av Gunnel Wallin (c) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Kriminalvården
1999/2000:160 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Elevers hälsa
1999/2000:161 av Agne Hansson (c) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Kasinon
1999/2000:162 av Åsa Torstensson (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
EU-stödet till Västra Götaland
1999/2000:163 av Margareta Andersson (c) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Trygghet i arbetslivet
1999/2000:164 av Per Landgren (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Region Västra Götaland

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 januari
2000.

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 17 december

1999/2000:390 av Magnus Jacobsson (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Förslag på förändrad arbetsrätt
1999/2000:391 av Magnus Jacobsson (kd) till stats-
rådet Ulrica Messing
Dublinkonventionen
1999/2000:392 av Ulla-Britt Hagström (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Utnyttjande av utländska kvinnor
1999/2000:393 av Chatrine Pålsson (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Dödsfall på grund av platsbrist
1999/2000:394 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till näringsminister Björn Rosengren
Kärnkraft
1999/2000:395 av Roy Hansson (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Senapsodling
1999/2000:396 av Roy Hansson (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Miljövänlig odling av sockerbetor på Gotland
1999/2000:397 av Berit Jóhannesson (v) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Säkerhet för värnpliktiga
1999/2000:398 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Krigsmaterielembargo
1999/2000:399 av Owe Hellberg (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Bidrag till småskalig vattenkraft
1999/2000:400 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsmi-
nister Göran Persson
Försvarsutgifter
1999/2000:401 av Göte Jonsson (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Funktionshindrades boendeplacering
1999/2000:402 av Inger René (m) till statsrådet Britta
Lejon
Uppgifter om expedierade läkemedel
1999/2000:403 av Ola Karlsson (m) till statsminister
Göran Persson
Förtroendet för näringsministern
1999/2000:404 av Marianne Jönsson (s) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Värnpliktiga från Skåne

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 18 januari 2000.

8 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 16 december

1999/2000:355 av Carl Fredrik Graf (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Höjda skatter på motorcyklar

den 17 december

1999/2000:335 av Ewa Larsson (mp) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Stockholms stad

den 20 december

1999/2000:343 av Tuve Skånberg (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Svenska kyrkan

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 18 januari 2000.

9 § Anmälan om inkomna stenografiska upp-
teckningar vid EU-nämndens sammanträden

Talmannen anmälde att stenografiska uppteck-
ningar vid EU-nämndens sammanträden 1999/200:1-
11 inkommit.

10 § Kammaren åtskildes kl. 14.10.

Förhandlingarna leddes av talmannen.