Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1999/2000:45
Måndagen den 13 december
Kl. 10.00 - 17.54
19.00 - 20.02
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 6 och 7 december.
2 § Meddelande om information från regering-
en
Talmannen meddelade att onsdagen den
15 december omkring kl. 15.15 skulle statsminister
Göran Persson lämna information om toppmötet i
Helsingfors den 10-11 december.
3 § Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 1999/2000:116
Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:116 av Kerstin Heine-
mann om smittskyddsinstitutet.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 6 december 1999
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Interpellation 1999/2000:128
Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:128 av Roy Hansson om
idrott och fysisk aktivitet i skolan.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 17 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är stor arbetsanhopning.
Stockholm den 6 december 1999
Utbildningsdepartementet
Ingegerd Wärnersson
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare
Interpellation 1999/2000:126
Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:126 av Ragnwi Marce-
lind om barn som brottsoffer.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll.
Stockholm den 3 december 1999
Justitiedepartementet
Laila Freivalds
Interpellation 1999/2000:127
Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:127 av Per-Samuel Nis-
ser om straffrabatt.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll.
Stockholm den 3 december 1999
Justitiedepartementet
Laila Freivalds
4 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1999/2000:35 till konstitutionsutskottet
Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående proposition skulle förlängas till
fredagen den 21 januari 2000.
5 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1999/2000:SfU5, SfU1, SfU6 och SfU2
6 § Utgiftsområde 16 Utbildning och universi-
tetsforskning
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU1
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforsk-
ning (prop. 1999/2000:1 delvis och 1999/2000:5
delvis).
Anf. 1 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Med jämna mellanrum genomförs ut-
bildningspolitiska debatter i riksdagen. Olika partier
redovisar sina lösningar, sina förslag. Men ofta får
man en känsla av att man glömmer det väsentliga i
den utbildningspolitiska debatten, och det är att Sve-
riges riksdag bestämmer villkoren. Sveriges riksdag
sätter upp reglerna. Det är ofta en diskussion där
riksdagens ledamöter betraktar skolan uppifrån. Vi
kanske ska ändra perspektiv. Vi kanske ska sätta
eleven i centrum, inte bara i ord utan även i handling.
Skolan är nyckeln till framtiden, och det är vi som
har nyckeln. Få saker har sådan betydelse för ett lands
möjligheter som kunskap och utbildning. Hur utbild-
ningssystemet fungerar och vilka resultat som blir är
av strategisk betydelse för våra möjligheter att se
framtiden an med tillförsikt. Det handlar om kvalitet,
det handlar om empati människor emellan, det hand-
lar om synen på oss själva och andra, det handlar om
möjligheter till tillväxt och mycket, mycket annat.
Skolans uppgift är att fostra, utbilda och lära. Ty-
värr ser vi en verklighet som inte svarar upp till de
ambitioner som vi har. Samhällsklimatet hårdnar.
Det ringer klockor i Sverige. De ringer inte för att
berätta om ett kommande millennieskifte. Det är i
stället varningsklockor som berättar att det är pro-
blem i skolan. Dessa varningsklockor hålls av Skol-
verket, av Riksdagens revisorer och de hålls av kam-
marens ledamöter. Andra som håller i dem är fackliga
organisationer, lärare och elever.
Utredning efter utredning, rapport efter rapport vi-
sar att dagens system inte svarar mot de högt ställda
krav som måste ställas på resultat av de investeringar
och satsningar som vi gör på skolan. Det är ett under-
betyg till nuvarande skolsystem när 20 % av eleverna
lämnar grundskolan utan fullständigt avgångsbetyg.
Det är illavarslande att upp till 100 000 barn mår
dåligt i skolan. De vantrivs, känner sig utsatta för
mobbning eller saknar studiemotivation. Det är en
katastrof för de 5 000 elever som lämnar grundskolan
utan att kunna läsa, skriva och räkna ordentligt.
Vårterminen 1999 lämnade var tredje invandrare-
lev grundskolan med betyget Icke godkänd i svenska
2, vilket innebär att de inte är behöriga till gymnasie-
skolans nationella program. I dag kan vi läsa att från-
varon i gymnasieskolan är upp till 25 % på vissa
program i Stockholm. Ungdomsstyrelsens rapport
visar att en av fyra inte fullföljt sina gymnasiestudier
det år de fyllt 21 år. Bland elever med utländsk här-
komst är andelen nästan 45 %.
Känner eleverna i skolan trygghet? Känner de att
de har möjligheter att lyckas? Nej, dessa rapporter
visar ju att så inte är fallet.
Vilka är det då som drabbas om skolan inte funge-
rar och inte lyckas leva upp till de högt ställda krav
som vi har? Jo, det är framför allt de svaga eleverna.
Men alla elever drabbas. Fungerar inte skolan för de
svagaste, då fungerar den heller inte för de starka
eleverna.
Samtidigt konstateras att villkoren för grundsko-
lorna varierar beroende på vilken del av landet de
ligger i - ja, det gäller inte bara grundskolorna utan
även gymnasieskolorna. Variationerna beror dels på
politiska prioriteringar och ställningstaganden men är
också beroende av respektive kommuns ekonomiska
situation.
I vissa kommuner utvecklas skolan genom att bl.a.
friskolor uppmuntras att starta. I andra kommuner
försöker kommunledningarna aktivt att förhindra en
sådan utveckling.
Över 200 av landets kommuner är utflyttnings-
kommuner, med de konsekvenser som det för med sig
i form av minskade skatteintäkter, tomma lägenheter i
kommunala fastighetsbolag som belastar budgeten
och som ger allt sämre förutsättningar att göra de
satsningar som är nödvändiga i den skola vars resultat
vi alla är så beroende av.
Av redovisningarna framgår att kommunernas
satsningar på skolan varierar med en faktor två i lan-
det. Variationerna har sina förklaringar, bl.a. olika
hyressättningssystem, interndebiteringar och over-
headkostnader. Men det handlar också om att skolans
andel av respektive kommuns budget är så stor att i
en kommun med sviktande ekonomi är det i skolan
som politikerna på lokal nivå skruvar åt i väldigt
många fall - i alldeles för många fall. Det är situatio-
nen i ett utbildningssystem som enligt lagar och re-
gelverk beskrivs i termer av likvärdiga villkor. För
vem? För vem ska de likvärdiga villkoren gälla?
Det finns skolor som visar på mycket bra resultat
och som lyckas. Det är skolor där elever, föräldrar
och lärare tillsammans arbetar fram bra resultat. Det
är dessa exempel vi ska bygga vidare på.
I våra motioner med anledning av budgetproposi-
tionen har vi redovisat vad vi anser vara nödvändigt
för att ta vara på den utvecklingskraft som finns i
skolan. Skolan måste byta perspektiv. Det är dags att
sluta se eleverna som ett stort kollektiv och att sluta
se lärarna som ett kollektiv. Vi måste börja betrakta
både elever och lärare som enskilda individer. Sko-
lans misslyckande blir elevens misslyckande. Det är
eleverna vi har skolan för, inte kommunpolitikerna
och inte föräldrarna. Skolan är inte heller en syssel-
sättningsfrämjande åtgärd. Det är resultaten som
måste få tala.
Fru talman! Utbildning är en nationell angelägen-
het. Det framgår inte minst av att det är riksdagen
som formulerar och antar skolans mål. Vi anser att
det då också ska vara staten som har ansvaret för
skolans finansiering. Därmed kan riksdagen också gå
från ord till handling. Om vi är överens om beskriv-
ningarna av problemen i skolan har vi också möjlig-
heter att skapa de verktyg som är nödvändiga för att
få en positiv inriktning på och utveckling av skolan.
Vårt förslag att via en nationell skolpeng låta sta-
ten svara för finansieringen av grundskolan har som
syfte att låta de goda exemplen växa medan de som
inte håller måttet antingen ska göra något åt sin situa-
tion eller läggas ned. En viktig princip för en sådan
utveckling är att skilja på finansiering, drift och upp-
följning/utvärdering av skolan. Genom beslut i riks-
dagen fastställs den nationella skolpengens storlek
och innehåll och vilka villkor som i övrigt ska gälla.
Uppgiften att driva skolor ligger på dem som upp-
fyller de krav som riksdagen beslutar måste uppfyllas.
Vi kommer att se olika alternativa driftformer, och
det tror vi är bra. Men vi kommer också att se kom-
munala skolor sida vid sida. Gemensamt är att de ska
uppfylla de krav som riksdagen har antagit.
Jag har en fråga till skolministern: Är skolminis-
tern beredd att delta i och diskutera en förändring av
skolans finansiering genom införande av en nationell
skolpeng?
Vi satsar också 200 miljoner kronor på att bygga
upp ett fristående nationellt kvalitetsinstitut utifrån
vår uppfattning att granskningen, utvärderingen och
redovisningen av skolans resultat måste läggas utan-
för skolan. Skolan kommer alltid att ha en roll när det
gäller att redovisa, självklart. Men för att vi ska kun-
na visa allvaret bakom orden om resultat, utvärdering,
uppföljning och kvalitet föreslår vi bildandet och
inrättandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut.
Beträffande gymnasieskolan vill vi ha en förnyel-
se som innebär att en kvalitetsgaranti införs. Den
bygger på tre komponenter. För det första är det fritt
skolval. För det andra är det obligatoriskt genomfö-
rande av gymnasieskolan. För det tredje är det att
även gymnasieskolans resultat granskas. Vi har som
mål att även gymnasieskolan ska finansieras via en
nationell skolpeng.
Vi anser att gymnasieskolan måste reformeras,
bl.a. genom att begränsa antalet kärnämnen, införa
alternativa kärnämneskurser, avskaffa timplaner och
införa fler betygssteg. Vi lägger makten över skolorna
hos eleverna, föräldrarna och lärarna i en skola där
det är resultaten som räknas. Är skolministern beredd
att göra detsamma?
Vi föreslår också större satsningar än regeringen
t.ex. när det gäller att stärka lärarnas IT-kunnande,
läromedel för handikappade och bidrag till svensk
undervisning i utlandet. Vi avvisar regeringens för-
slag om den s.k. storstadssatsningen. Vi anser att
problemen med utanförskap och beroende inte löses
med mer statsbidrag till vissa kommuner. Det som
behövs är i stället att alla elever ges goda möjligheter
att välja skola och att staten tar över finansieringen av
skolan.
Regeringen vill införa en maxtaxa inom förskole-
verksamheten och skolbarnsomsorgen. Vi avvisar
förslaget. Maxtaxeförslaget är dyrt och kommer att
innebära fördyringar för kommunerna. Vi anser också
att förslaget negativt kommer att påverka möjlighe-
terna för alternativa barnomsorgslösningar. Vi ifråga-
sätter även de fördelningspolitiska effekterna av för-
slaget eftersom många barnfamiljer ställs utanför.
Fru talman! Vi står självfallet bakom samtliga
moderata reservationer med anledning av detta betän-
kande, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart
till reservation 3 under mom. 2.
Anf. 2 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! I dag ska vi debattera ett område som
alla berörts eller berörs av. Det gäller allt från för-
skolan för de små barnen, genom hela utbildnings-
systemet till den forskning som handlar om skeenden
i tiden och i vid mening syftar till en bättre framtid.
Vi politiker bygger på olika sätt system för att möta
de uppgifter som varje samhälle på något sätt fullgör
och för att medborgaren ska få den kunskap som
krävs för att vara delaktig i samhället. Det handlar
också om att lägga grunden för kunskaper som krävs
för att utveckla samhället i rätt riktning.
Men vad är då rätt riktning? För detta finns i läro-
planen en väl uttalad värdegrund. Det finns från vårt
parlament fattade beslut om vilka värden, vilken
grundsyn, systemen ska bygga på. Dessa är bindande
som riktlinjer för regeringens konstruktion av sys-
temen och bör stämma för alla dess delar. Därför kan
jag i den här debatten inte dela upp systemen mellan
forskning, högre utbildning och skola. Huvudpunkten
i detta anförande är ju att de av riksdagen beslutade
riktlinjerna för utbildningspolitiken, dvs. systemens
konstruktion, ska följas men i vissa delar inte följs.
Kristdemokraterna har inga invändningar mot de
grundläggande värden som Sveriges riksdag beslutat
om och som finns nedtecknade i läroplanen för det
obligatoriska skolväsendet, för förskolan och för de
frivilliga skolformerna.
Lyssna här på 1 kap 2 och 9 §§: "Det offentliga
skolsystemet vilar på demokratins grund. Skollagen
slår fast att verksamheten i skolan ska utformas i
överensstämmelse med grundläggande demokratiska
värderingar och att var och en som verkar inom sko-
lan ska främja aktningen för varje människas egen-
värde och respekten för vår gemensamma miljö."
Dessa värden har vi varit överens om. Huvudfrå-
gan är således hur vi ska förverkliga dem i det dagliga
livet och i hela utbildningssystemet. Jag befarar att
regeringen i sitt nuvarande arbete inte till fullo åstad-
kommer vad dess värden säger. Man måste bygga
systemet också på andra sätt. I själva verket är det här
en djupt moralisk fråga för oss politiker. Ska männi-
skor ha tilltro till vårt arbete måste de också se att vi
söker de mål som Sveriges högsta beslutande organ
satt upp. Om regeringen avstår från att följa riktlin-
jerna och i stället väljer egna lösningar är det bara
sunt om man på detta vis åstadkommer en typ av
politikerförakt.
Jag vill här uppehålla mig kring några exempel på
felaktigheter utifrån begreppen samhällssyn, männi-
skosyn och kunskapssyn. Av tidsskäl väljer jag att
bara göra några djupdykningar.
Först till detta med samhällssyn. Undervisningen
ska belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att
leva och arbeta kan anpassas för att skapa en hållbar
utveckling. Vi ska bevara kulturarvet och lägga grun-
den för samhällets utveckling.
Kulturarvet, som många gånger gestaltas i den
praktiska kunskapen, hantverksskunskapen, har förlo-
rat i status i dag. Ett exempel är att vuxna inte får
tillgodoräkna sig betyg i estetiska ämnen som merit
vid ansökningar till högre utbildning. Yrkesutbild-
ningar finns i alltför liten grad i de uppbyggda sys-
temen.
Genom att ha ambitionen att de flesta ska gå vida-
re i högskoleutbildningar undervärderas lätt de som
inte gör det. Vill vi egentligen ha ett samhälle där alla
ska ha akademiska yrken? Hur ska vi då förflytta oss
utan taxiförare, få våra middagar utan restaurangper-
sonal och få parkeringstillstånd utan vaktmästare?
Det är viktigt att yrkesinriktade utbildningar får högre
status och betydelse. Vi kristdemokrater vill ha yr-
kesutbildningar på olika nivåer. Samhället behöver
yrkeskunnigt folk. Olika arbeten har ett värde i sam-
hället och ska värderas som ömsesidigt beroende
delar av samma helhet.
I gamla Sovjet placerades de som sökte sig till
universitet på en plats beroende av statens behov.
Deras egna intressen fick föga respekt. I dagens Sve-
rige styr regeringen genom att tilldela medel ensidigt,
åtminstone när det gäller utökningen till naturveten-
skapliga och tekniska högskoleutbildningar därför att
staten behöver dem. Anser utbildningsministern att
denna styrning är förenad med respekten för indivi-
dens frihet och integritet? Vi kristdemokrater tycker
inte att det är förenat med det mänskliga samhälle vår
överenskomna vision bygger på. Då behövs högsko-
leutbildade och forskare som värnar om människans
liv i ett högteknifierat samhälle. Vi behöver t.ex. fler
specialistläkare redan i dag. En sådan ambition skulle
tala för mer av tvärvetenskap.
Vi har en skolform, särskola, för dem som är för-
ståndshandikappade. Vi särbehandlar en grupp med-
borgare därför att de har särskilda behov. Att ha en
särskild skolform för dem kan vara nödvändigt av
administrativa och organisatoriska skäl. Men detta
rättfärdigar icke särbehandling av andra kvalitativa
skäl, vilket regeringen i dagsläget accepterar. Om
särbehandling av utvecklingsstörda i utbildnings-
sammanhang återkommer jag till i debatten om studi-
estödet här i dag, där särbehandlingen i dagens betän-
kande är den åttonde i oordningen av de punkter som
jag har funnit som diskriminerande.
Jag övergår nu till att tala om människosyn. Sko-
lans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin
unika egenart och därigenom kunna delta i samhället
genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Det lilla barnet har föräldrar som känner det och
förstår dess unika behov. Föräldrarna vill ge sitt barn
det bästa och bör få välja olika system för sitt barn.
Gunilla Tjernberg kommer senare att ta upp bristen
på valfrihet i förskolan. Jag går därför vidare till
grundskolan. I den byggs system som likriktar, häv-
dar jag. Alla ska fortfarande lära ungefär lika mycket
på ungefär samma sätt och på ungefär lika lång tid.
Om de faller utanför mönstret blir de etiketterade som
barn i behov av särskilt stöd, som särskolebarn eller
som barn som är besvärliga på något sätt. Det senare
används mest attitydmässigt, men dock.
Om vi har en västerländsk humanistisk människo-
syn - alla är unika och kan och har förmåga att ut-
vecklas i en social gemenskap skapar vi system som i
stället söker efter hur barns behov ska mötas utifrån
vars och ens begåvning. Då är det inte barnen som
etiketteras och delas upp utan den kunskap som de
ska få vid olika tillfällen och på olika sätt.
Med mina många år ute i skolverksamhet på olika
nivåer i olika ämnen kan jag bara konstatera att de
disciplinsvårigheter som lärare understundom får
uppleva t.o.m. kan ses som ett sundhetstecken utifrån
ett elevperspektiv. Du och jag är inte heller motivera-
de att lära allt. Om barnet inte har det ringaste intres-
se och kanske tidigt förlorat fästet i kunskapsbyggan-
det, kan det t.o.m. ses som naturligt att det reagerar på
något sätt. Detta är en fråga som jag undrar hur vår
skolminister tänker på.
Vi menar att skolsystemet måste byggas mer uti-
från elevers olika intressen och begåvning och målet
att de ska uppleva lusten att lära. Det gäller hela ut-
bildningssystemet. Gymnasieskolan måste t.ex. kunna
erbjuda ett lärlingssystem. Ensidiga teoretiska kun-
skaper passar helt enkelt inte dem med praktisk be-
gåvning. Lusten att lära upplevs inte av tvång utan av
frihet förknippad med krav och fasthet. Allsidigheten
kan erbjudas över tid.
En av våra främsta pedagogikforskare verkade
under lång tid i gamla Sovjet. Wygotsky är hans
namn. Hans verk har blivit kända under senare år. Det
är inte för inte som hans kunskap inte spreds under
den gamla sovjetiska regimen. Ett av hans viktigaste
bidrag är att det inte är barnets förmåga vid ett speci-
fikt tillfälle som är det viktiga utan den nivå som
barnet kan utvecklas till om det får den hjälp som det
behöver i relation till sina möjligheter. Det är ett
budskap som strider mot ett system där människor
ska likformas.
Det livslånga lärandet är en idé som tar sin ut-
gångspunkt i att människor lär under hela sitt liv. Det
som man inte lärt tidigt lär man senare i livet. Den
återkommande utbildningen ger möjligheter för män-
niskor att göra omstart på olika sätt. Kristdemokrater-
na välkomnar den idén. Nu handlar det om att rege-
ringen tar konsekvenserna av den människosynen i
utbildningssystemets olika delar i sina olika förslag.
Beträffande kunskapssynen vill jag säga följande.
I riksdagsbeslutet om kunskapen framgår att kunska-
pen i skolan ska bygga på moderna teorier och be-
greppsbildning. Vad innebär då moderna teorier och
begreppsbildning? Jo, kunskapen ska vara konstrukti-
vistisk, dvs. bygga på redan vunna kunskaper. Kun-
skapen ska vara kontextuell, dvs. förstås mot sitt
sammanhang. Det blir den grunden som gör det möj-
ligt att bygga vidare. Kunskapen ska vara funktionell.
Den ska kunna användas på något sätt som redskap.
Vidare ska det sociala sammanhangets betydelse för
elevens tankemässiga utveckling fokuseras.
I skollagen betonas elevens harmoniska utveck-
ling, vilket innebär att elevernas olika anlag ska få
utvecklas allsidigt. Här föreligger det således ingen
motsättning mellan skolans fostrande och personlig-
hetsutvecklande uppgift å ena sidan och skolans kun-
skapsuppgifter å den andra. Men med den organise-
ring som i dag finns i skolans verksamhet har man
inte tillräckligt beaktat det ömsesidiga samspelet
mellan fostran och lärande. Fostran har blivit ett lad-
dat ord, och i stället för att se den uppgiften som en
sida av lärandet, så blandas fostran och kunskapsut-
veckling. Inte alltför sällan blir elever med svaga
förutsättningar för lärande offer för mobbning, och
elever som behöver fostras får specialundervisning.
Varje elev ska ha rätt till goda lärare, goda läromedel
och en god arbetsmiljö, och varje barn ska ha rätt till
någon som fostrar dem. Med fostran menar jag att
överföra grundläggande värden, regler och hand-
lingskompetens. Det värdegrundsarbete som skolmi-
nistern initierat kan här få sin givna plats, om det ges
ett innehåll, dvs. vilka värden, vilka regler och vilken
handlingskompetens som ska överföras.
Skolans primära uppgift måste vara att ge den
stimulans och arbetsmiljö som behövs för elevers
lärande. Och för detta krävs också lärare med arbets-
tillfredsställelse. Lärarna måste få möjlighet att uti-
från sina föreställningar och de förutsättningar som
finns utforma sin undervisning och inte styras genom
föreskrifter. Arbetsmiljön måste förbättras och lärares
status på olika sätt höjas. Genom en resursfördelning
som bygger på en del lika för alla elever och en del
som är behovsprövad för individen kan flexibla lös-
ningar nås där man utgår från den enskilda elevens
behov. För att lära nytt och för att kunna utveckla
kunskap måste eleverna kunna läsa, skriva och räkna.
Dessa baskunskaper måste tränas tidigt.
Fru talman! Jag har ägnat mig åt att lyfta fram tre
delar i en grundsyn på utbildningspolitiken. Jag har
sagt att kristdemokraterna ställer sig bakom den syn
på samhälle, människa och kunskap som riksdagen
har beslutat ska vara riktlinjer för skolsystemet. Men
jag har också sagt att vi inte till fullo ställer oss bak-
om regeringens systembyggande på vissa punkter.
Vi vill ha ökad valfrihet inom barnomsorgen och
ökad flexibilitet inom skolan där etiken i praktiken
ska tydliggöras. Vi vill ha ökad hänsyn till ungdo-
marnas intressen i gymnasieskolan, mer lärlingsut-
bildning, mer av yrkesutbildningar och mer av huma-
niora i universitetsutbildning och forskning.
De beslut om grundläggande synsätt som vi har
måste finnas i systemen. Om regeringen går egna
vägar riskerar vi att anklagas för hallucinationer sna-
rare än för visioner. Därför bör regeringen beakta de
synpunkter som kristdemokraterna reserverat sig för i
utbildningsutskottets betänkande. Jag ställer mig
bakom reservationerna i deras helhet men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1
under mom. 12.
Anf. 3 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! "Skolan är jätteviktig tycker jag. Jag
vill att den ska ställa höga krav, det får inte vara för
enkelt. När jag började sjuan var det första vi fick
göra att repetera alfabetet! Sen frågade läraren om vi
kunde dom fyra väderstrecken! Sånt som vi lärde oss
i ettan - - - Till hösten ska jag börja gymnasiet. Jag
vill gå i en skola där det är blandat, svenskar och
invandrare."
Fru talman! Detta sade Efram 16 år i Barnom-
budsmannens rapport från 1999.
Även om målet är lika för alla - att nå kunskap -
kan vägen till målet se mycket olika ut. Skolan ska ha
en långtgående frihet att välja arbets- och organisa-
tionsformer. Vi måste se till alla elevers individuella
förutsättningar. Det innebär att skolan ska anpassas
efter eleverna, inte tvärtom. Skolan ska vara flexibel
både i sitt arbetsätt och i tid, för att möta alla elevers
olika behov. Alla ska kunna nå kunskapsmålen men
man gör det på olika sätt.
Jag tycker att regeringen och dess medhjälpare har
misslyckats med att ta initiativ för en bättre skola.
Efter alla löften från valrörelsen och efter drygt ett
riksdagsår har skolan uppmärksammats mer än nå-
gonsin av oss i oppositionen men de konkreta försla-
gen från regeringen lyser fortfarande med sin frånva-
ro. Detta innebär att vi återigen har sett en stor mängd
elever gå ut skolan utan godkända kunskaper. De
uteblivna förslagen och den bristande politiska viljan
från regeringen tycker jag faktiskt är ett svek mot
landets alla skolelever och deras föräldrar.
Partierna slogs om att ha den bästa skolpolitiken
och om att ta fram förslag som kunde vända trenden i
valrörelsen för ett och ett halvt år sedan. Inte minst
Socialdemokraterna upprepade mantrat skola, vård
och omsorg i alla sammanhang där man kunde kom-
ma åt att göra det. Ingen kunde ta miste på att kris-
hanteringen nu var över. Någonting skulle göras åt
skolan. Ett långsiktigt arbete med konkreta förslag
skulle komma fram. Det var ett tungt ansvar som man
tog på sig.
Men så har det inte riktigt blivit, fru talman! Trots
alla löften, trots att statistiken visar att situationen
närmast förvärrats och trots att det funnits en mängd
förslag på vad som borde göras här i riksdagen har
inte mycket hänt. Inte ett enda riktigt förslag som kan
vända hela trenden i grundskolan har presenterats
från regeringens sida.
Vi i Centerpartiet kräver en tydlig plan för att
komma till rätta med grundskolans problem. Vi vill
gå tillbaka till skolans rötter - att ge kunskaper för
livet. Det var ju den insikten som drev de folkrörelser
som byggde den svenska skolan, som slogs för lika
rätt till lika utbildning. De som byggde skolan visste
att det var bara genom en skola som ger alla möjlig-
het att vinna kunskap som verklig social utjämning
kunde uppnås. Det går inte att prata bort detta genom
att diskutera allt utom kunskapsfrågan.
Det finns inte heller någon botten på hur dåligt det
kan gå för den enskilde eleven, för klassen eller för
skolan. Så länge vi har kvar skolplikten måste det
finnas rimliga chanser för den enskilde eleven att gå i
skola och få tillgång till bra undervisning och god-
kända kunskaper.
Fru talman! Låt mig ta några exempel på vad jag
tycker måste göras nu. Kunskapen måste sättas i
centrum genom att kunskaperna, inte tiden, avgör när
skolgången är avslutad. Varje elev ska få den tid och
de individuella insatser som krävs för att bli godkänd.
Det tycker jag sker bäst genom individuella studie-
planer tidigt. För svaga elever är det inte fråga om att
"sitta kvar" ett extraår, utan det är fråga om att konti-
nuerligt anpassa undervisningen efter eleverna.
Fokus måste ligga på de viktigaste kunskaperna -
svenska, engelska och matematik. Detta är en förut-
sättning för fortsatt lärande. Redan tidigt måste vi
uppmärksamma de elever som har problem. Man
måste kunna göra en tidig diagnostisering. Man kan
tycka att det kostar mycket pengar att tidigt sätta in
stora omställningar som gör att eleverna får de här
rättigheterna men det är fråga om småsummor jäm-
fört med kostnaden för de elever som inte har lärt sig
grunderna i skolan.
Vi har kunnat höra skolministern i alla debatter
säga: Jag tar till mig idéer. Jag tar till mig alla förslag
som är goda för att förbättra skolan.
Men alla förslag som lagts fram har kategoriskt
avslagits. Fortfarande står man utan nya konkreta
mål. Behovet av en ny skolpolitik kvarstår alltså. Jag
tycker att det är dags att bli tydlig i skolpolitiken,
skolministern!
Vi i Centerpartiet vill satsa stort på skolan - inte
bara med ökade resurser till just skolan, utan vi vill
ge eleverna möjlighet till bra kunskaper. Ett led där är
att införa en stor satsning på läs- och skrivutveckling,
en nationell handlingsplan där elever från början får
möjlighet att lära sig läsa och skriva. Där krävs det att
lärare får ökade kunskaper. Man kan också inrätta
specialisttjänster. Vidare vill vi införa certifiering för
lärare. Men framför allt gäller det att ge eleverna
möjlighet till lärande och stöd, som en grund för
fortsatt utveckling.
Ett annat steg i detta med ökad kvalitet är att stär-
ka skolans egen roll, med ökat ansvar och makt, så att
man lokalt kan forma en bra skola för eleverna. Detta
måste förenas med ett statligt ansvar för att upprätt-
hålla likvärdigheten, inte med en ökad likformighet
genom förstatligande eller en ny statlig detaljering -
bl.a. detta kunde vi höra Tomas Högström diskutera,
med en ny statlig skola.
Det handlar om att ställa höga krav på kommu-
nerna och att utvärdera dem. Vi vill inrätta ett natio-
nellt kvalitetsinstitut tillsammans med lärarnas orga-
nisationer och kommunerna just för att utvärdera och
tala om hur det står till i skolan - kommun för kom-
mun och skola för skola. Det är genom att ställa tyd-
liga krav och genom att lita på dem som är aktiva i
skolan som vi kan förbättra och nå en skola som ger
godkända kunskaper.
Därmed vill jag yrka bifall till reservation 6 under
mom. 7.
Fru talman! Resurserna till skolan är enormt vik-
tiga men vi är medvetna om att de ensamma inte
utgör skolans kvalitet. Den svenska skolan hör redan
till de dyraste i världen men resultaten motsvarar inte
kostnaderna. Delvis beror det på att skolans resurser
försvinner i andra verksamheter än undervisning,
främst i dyra lokaler.
På många håll genomförs också i dag nya bespa-
ringar inom undervisningen, medan lokalkostnaderna
fortsätter att skena. Utifrån det tycker jag att en ut-
värdering bör göras av hur kommunernas anslag till
skolan fördelas och av hur mycket av resurserna som
faktiskt går till skolans huvuduppgift, att undervisa
eleverna.
En ökad individualisering i skolan innebär att re-
surserna anpassas individuellt efter varje elev. Det är
inte statens uppgift att bestämma på vilket sätt resur-
serna ska fördelas till varje elev för sig. Det måste
vara upp till varje kommun och varje skola att fördela
resurserna så att man uppnår målet att ge eleverna bra
kunskaper.
Jag tycker också att decentraliseringen av skolan
ska fortsätta. Makten över det dagliga livet i skolan
ska flyttas ut till varje skola, till dess ledning, lärare,
elever och föräldrar. Vi i Centerpartiet vill att varje
skola ska ha en styrelse med ett tydligt avgränsat
ansvar. På det sättet får hela skolan ett gemensamt
mål att arbeta efter.
Fru talman! Med dagens snabba kunskapsutveck-
ling har vi inte råd att låta elever gå ut vare sig grund-
skolan eller gymnasieskolan utan godkända kunska-
per. Lösningen på gymnasieskolans problem ligger
inte i att riva upp reformen och gå tillbaka till en
gymnasieskola som redan befunnits otillräcklig.
Vi i Centerpartiet vill i stället utveckla reformen
och ytterligare anpassa gymnasieskolan efter varje
elevs förutsättningar och behov. Ytterligare en avgö-
rande grund för en framgångsrik gymnasieskola är att
se till att de som börjar gymnasieskolan har tillräckli-
ga kunskaper från grundskolan. Grundskolans miss-
lyckande får inte skjutas över på gymnasieskolan.
Ska man inom gymnasieskolan klara att ge ele-
verna tillräckliga kunskaper måste också utveckling-
en mot en individualiserad undervisning fullföljas.
Redan i dag har det uttryckts krav på att varje elev i
gymnasieskolan ska ha en individuell studieplan. Det
har dock visat sig att inte många skolor följer eller
lever upp till detta krav. Vi betonar vikten av att indi-
viduella studieplaner upprättas för varje elev i samråd
med eleven och lärare.
I debatten kan man ofta få intryck av att det skulle
räcka med en lite enklare utbildning för vissa. Vissa
skulle kunna gå ut i livet och ha lite mindre gymna-
sieutbildning bakom sig, medan andra som ska förbe-
reda sig för så mycket viktigare uppgifter måste
packa en mycket mer avancerad utbildningskappsäck.
Vår tanke är att den tid är förbi då det räckte att man
på kort tid lärde sig några enkla handgrepp för att
kunna sköta arbetsuppgifter i arbetslivet, alltså tvärt-
emot vad Yvonne Andersson från Kristdemokraterna
tog upp om gymnasieutbildningen. Alla behöver
minst en bra gymnasieutbildning som också ger behö-
righet till senare högskolestudier. Därför är det så
viktigt att gymnasieskolan även fortsättningsvis utgår
från den höga ambitionsnivå som låg till grund för
reformen.
Det vi under hösten kunnat se från skolministerns
sida vad gäller gymnasieskolan har varit lite uppse-
endeväckande. Dels har man kommit med ett förslag
om social kompetens, dels har man kommit med en
idé om att minska idrott, hälsa och skolhälsovården,
någonting som är så viktigt och som jag tycker i stäl-
let ska utvecklas. Det gynnar varken eleven och gym-
nasieskolan i sig att minska sådant.
Ett längre avbrott från gymnasieskolan ska inte
innebära att man går miste om möjligheten att full-
följa det nationella program man har påbörjat. Vid
gymnasiestudier påbörjade före 20 års ålder skulle en
garanterad rättighet att fullfölja utbildningen, upp till
25 års ålder, öka möjligheten för fler att få en god-
känd gymnasieutbildning - vi kallar det för en utbild-
ningsgaranti - samtidigt som man skulle kunna ge-
nomföra den i sin egen takt, varvat med arbete.
Fru talman! Några ord om den högre utbildning-
en, som jag tycker är ett av de viktigaste inslagen i en
politik för att slå vakt om alla människors lika möj-
ligheter. Investeringar i utbildning är av avgörande
betydelse för såväl samhället som människor. En
politik för rättvisa måste i stor utsträckning bygga på
en politik för att erbjuda alla lika möjligheter till
utbildning och till högre utbildning.
Även om möjligheterna till högre studier ökat
kraftigt efter den stora expansion som högskolan har
genomgått kommer möjligheterna inte alla till del.
Den sociala snedrekryteringen är lika stor som sedan
30 år tillbaka. Ingenting har hänt. De kommande åren
måste stora ansträngningar göras för att bryta mönst-
ret och uppmuntra fler att börja studera. Den sociala
snedrekryteringen måste bort.
Högskolepolitiken ska därför ha sin grund i stu-
denternas rätt till en god utbildning och deras krav
och förväntningar på sin studietid. Studenterna måste
stå i centrum för utbildningspolitiken. Efter den stora
ökningen och det kvantitativa språng som nu är gjort
inom högskolan, där Centerpartiet var delaktigt,
måste vi nu fortsätta med att ta itu med kvalitetsas-
pekterna. Men kvalitet i utbildningen har många as-
pekter. Det innebär ökade resurser för forskning och
forskningsutbildning. Men kvalitet innebär för oss
också akademisk kvalitet, som i stor utsträckning
utgörs av lärarnas akademiska kompetens och läro-
sätenas forskningsresurser samt upplevd kvalitet, där
studenternas upplevelser av utbildningen och exami-
nationen räknas. De studiesociala frågorna är därför
en avgörande del i ett framgångsrikt kvalitetsarbete.
Centerpartiet föreslår en studiesocial utredning i
syfte att göra det möjligt för studenterna att koncent-
rera sig på utbildningen och därigenom tillgodogöra
sig kunskaperna. Kvalitet innefattar också så klart
studiemedlen, som vi kommer att diskutera senare.
Fru talman! Det krävs en ökad satsning på forsk-
ning. Det är viktigt för att stärka det öppna samhället
och för att kvalitetssäkra utbyggnaden av den högre
utbildningen. Men satsningen och arbetet måste vara
långsiktigt och ha stabila spelregler, för det behövs
inom forskningspolitiken. För att det ska uppnås
krävs det en genomgripande diskussion och en bred
förankring.
Nu är inte utbildningsministern här, men jag
skulle vilja säga till honom att jag inte tycker att han
och regeringen har tagit sitt ansvar för att arbeta med
kvalitetsutvecklingen och forskningsutvecklingen på
våra högskolor och universitet.
Riksdagen har redan godkänt ramarna för 2000
års budget. Vi i Centerpartiet hade velat se ett lite
annat beslut. Det hade t.ex. betytt 3 miljoner extra till
de nya universiteten och 8 miljoner extra till Hög-
skolan i Kalmar respektive Karlskrona/Ronneby samt
93 miljoner till högskolornas forskning.
Vid många, främst mindre, högskolor finns i dag
inte förutsättningar för att konkurrera om forsk-
ningsmedel med något så när likvärdiga förutsätt-
ningar med de stora högskolorna och universiteten.
Högre utbildning ska bedrivas på vetenskaplig eller
konstnärlig grund. En egen forskning är därför nöd-
vändig för att säkra grundutbildningens kvalitet vid
alla lärosäten. Dels måste lärosätenas egna lärare ges
möjlighet att forska för att vidareutvecklas i sin roll,
dels är högskolornas forskning viktig för att kunna
attrahera nya lärare och forskare.
För att då stärka forskningen och ge möjlighet till
kvalitetssäkring i den högre utbildningen föreslår
Centerpartiet en övergång till ett enhetligt anslag för
grundutbildning och forskning för samtliga universi-
tet och högskolor. Anslaget ska differentieras med
nya principer för forskningsfinansiering som bygger
på vårt förslag med en kvalificeringstrappa i tre steg
för högskolorna. Genom ett enhetligt anslagssystem
skapas förutsättningar för ett höjt sammanhållet ba-
sanslag för forskning, som helt enkelt följer av det
utbildningsuppdrag som lärosätena tilldelas. Mindre
och medelstora högskolor ska kunna ansöka om exa-
mensrättigheter på allt högre nivå, och prövningen av
examensrättigheterna ska ske efter klara kriterier och
för varje steg i kvalificeringstrappan. Lärosätena ska
få ökade resurser för forskning efterhand. Förslaget
innebär därmed att det skapas förutsättningar för
högskolan att successivt utveckla bredd och djup, en
högskola som är till för studenter och som har god
kvalitet.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 6
under mom. 13. Självfallet står jag bakom de andra
yrkanden som vi har, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till denna reservation.
Anf. 4 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Sofia Jonsson och jag är överens om
att professionens ställning måste stärkas i skolan. Jag
blir lite besviken när Centerns representant avfärdar
det moderata förslaget om en nationell skolpeng med
hänvisning till ökad detaljstyrning. Det är inte detta
det är fråga om. Vad vi inför är en resursgaranti, och
vi gör det utifrån grundinställningen att det sedan är
skolorna, professionen, som svarar för genomförandet
och för många av de detaljer som politiker på kom-
munal nivå i väldigt stor utsträckning i dag lägger sig
i. Och vi gör detta tillsammans med Lärarnas Riks-
förbund. Vi gör det tillsammans med en stor del av de
lärare som är verksamma inom skolans område. Det
borde Sofia Jonsson vara medveten om.
Anf. 5 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag förstår att Tomas Högström tyck-
er att det är tråkigt att jag inte går med på hans för-
slag. Men det har flera bakgrunder. Framför allt vill
jag stärka skolans egen roll. Jag vill att skolan, dess
lärare och ledning samt elever och föräldrar ska få
möjlighet att arbeta i och föra fram en bra skola för
eleverna i sig, en skola där eleven sätts i centrum, där
man har individuella studieplaner och där man kan
arbeta fram till och nå de nationella mål som vi antar
här i riksdagen.
Skillnaden mellan Moderaternas och Centerparti-
ets inställning till en nationell skolpeng är att vi vill
ge ökad makt till skolorna och föräldrarna i sig. Vi
vill se en decentraliserad skola där man, skola för
skola, har möjlighet att arbeta fram till och nå målet
att ge eleverna godkända kunskaper.
Anf. 6 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det finns ingen skillnad när det gäller
Centerns och Moderaternas inställning, att stärka
skolan. Därom är vi överens. Vi är överens om indi-
viduella studieplaner. Men det Sofia Jonsson och
andra tydligen inte har förstått är att med en nationell
skopeng ges förutsättningar för en verklig decentrali-
sering. Makten över skolan flyttas till skolan, och där
ligger det väsentliga. Det handlar inte om att lappa
och laga i ett system som visar på sådana uppenbara
brister. Det är dags för ett uppvaknande även hos
Centerpartiet.
Anf. 7 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Eller också är det dags för ett upp-
vaknande hos moderaterna.
Det är ju så, Tomas Högström, att skolan ser väl-
digt olika ut runtom i Sverige, och det tycker jag är
bra och viktigt.
Sverige ser också geografiskt olika ut, vilket in-
nebär att skolan kostar olika mycket i de olika geo-
grafiska områdena. Och en nationell skolpeng, en
ökad centralisering och en ökad likhet mellan skolor-
na, framför allt vad gäller kostnaderna, innebär ju i
sig att skolan, grundskolan och den enskilda skolan,
inte får möjlighet till ökad makt. Man får inte möjlig-
het att ge eleverna ökade kunskaper i form av fler
lärare, i form av bättre böcker, i form av ökad kvalitet
i skolan. Det är den stora skillnaden mellan Center-
partiet och Moderaterna. Vi vill att skolan ska få se
olika ut runtom i Sverige. Den ska få kosta olika
mycket, och den ska vara bra för alla elever oavsett
var man bor i landet.
Anf. 8 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Sofia Jonsson förstod inte riktigt vad
jag avsåg när jag talade om grundsynen på eleven.
Själv tycker jag att hon är väl så otydlig.
Vår idé om hur systemet ska se ut handlar om att
eleverna ska få en mycket god gymnasieutbildning.
De ska också kunna få högskolebehörighet, men
kanske inte exakt vid samma tillfälle. Alla ska ha
möjlighet till högskolebehörighet, men det handlar
om att samhället inte styr in på exakt när. Framför allt
handlar det om att man låter den praktiska kunskapen
också bli en del av det som värderas. Kort sagt: Ele-
ven ska värderas för den hon är, och inte enbart för
det hon gör.
Anf. 9 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt
med en bra gymnasieskola. Som jag sade ett par
gånger i mitt anförande tycker jag att alla ska få möj-
lighet till bra kunskap. Men sättet som eleverna når
det målet på kan se olika ut. Gymnasieskolan och
dess olika program ska se olika ut. Det kan vara lär-
lingsutbildning, det kan vara en rent teoretisk utbild-
ning. Jag tycker - och det är oerhört viktigt - att
gymnasieskolan ska ge godkända kunskaper, bra
kunskaper, kunskaper som gör att du har möjlighet att
gå vidare.
Eftersom Yvonne Andersson säger att det är vik-
tigt och bra att kunna komma tillbaka till gymnasie-
skolan skulle jag vilja fråga henne: Anser kristdemo-
kraterna att det förslag om utbildningsgaranti som
Centerpartiet har lagt fram är bra? Förslaget innebär
att den som har börjat gymnasiestudier innan 20 års
ålder har möjlighet att komma tillbaka och göra klart
sin gymnasieexamen fram till dess att man blir 25 år.
Det ger ju möjlighet till en bra gymnasieexamen för
alla.
Anf. 10 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi har inte använt precis samma be-
grepp. Men vi säger att man ska få komma tillbaka
upp till 25 års ålder och göra klart sina gymnasiestu-
dier. Man ska få ta avbrott. Det är nog viktigt att inte
påvisa skillnader som egentligen inte finns. Man
använder bara olika ord. Det är viktigt att faktiskt titta
på grunderna. Jag tror inte att oenigheten är så stor.
Anf. 11 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det vore ju bra, för jag hoppas verk-
ligen att de elever som går i gymnasieskolan ska få de
kunskaper som gör att man kan gå vidare i livet.
Anf. 12 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! I diskussionen om skolan runtom förs
det ständigt fram en massa önskemål om och nya
krav på vad skolan ska ta ansvar för. Ibland, när man
hör diskussionen, låter det nästan som om allting -
arbetslöshet, skilsmässor, allmänna orättvisor - beror
på skolan.
Jag tror tvärtom att det är dags att nu våga säga att
skolan måste få vara just skola. Skolan kanske inte är
så bra på att lösa samhällets olika problem. Men sko-
lan har en mycket speciell kompetens när det gäller
utbildning. Det är fel att tro att skolan ska vara expert
på allt. I verkligheten kan den inte det. Men skolan
kan bli riktigt bra på att ge människor utbildning, att
ge människor redskap för att gå vidare i kunskapssö-
kandet och att ge människor en grund för att delta i
ett livslångt lärande. Om skolan klarar kunskapsmå-
len blir många andra problem lösta.
Många konflikter, mycket bråk i skolan, bottnar
helt enkelt i att skolan inte ger alla elever en chans att
utifrån sina egna förutsättningar i sin egen takt tilläg-
na sig sina kunskaper. Det är klart att till sist återstår
det för många inget annat än att sabotera för de andra
i klassen om man inte förstår vad de pratar om under
lektionerna.
Vi har under den senaste tiden fått en hel del rap-
porter om misslyckanden i den svenska skolan. Om-
kring en tredjedel av eleverna har inte uppnått de
uppsatta målen för gymnasieskolan, och i storstäder-
na saknar uppåt hälften en fullständig gymnasieut-
bildning. Olika läs- och skrivundersökningar visar att
i själva verket är det många fler än vad betygen visar
som inte har tillräckliga kunskaper med sig från
grundskolan.
Bakom all den här statistiken finns en mängd in-
divider som helt enkelt inte fått det bagage med sig
från skolan som de har rätt till. Det är enskilda unga
människor som inte har tillräcklig förberedelse för
yrkesliv och livslångt lärande.
Det handlar om hur skolan ska nå upp till sitt mål
att ge alla människor jämlika chanser. För en liberal
är det självklart att betrakta skolan som det viktigaste
verktyget för att ge alla lika möjligheter i samhället.
Men i dag fungerar inte skolan som ett sådant verk-
tyg. I dag lämnar skolan alltför många i sticket.
I regeringens budgetproposition görs en beskriv-
ning av den svenska skolans tillstånd. Det är i och för
sig positivt att regeringen erkänner att det finns oro-
ande tecken, t.ex. att betygsstatistiken försämrats och
att antalet invandrarelever är överrepresenterade
bland dem som inte nått målen. Men som helhet ger
ändå regeringens beskrivning fortfarande en positiv
bild av den svenska skolan. Bl.a. redovisas statistik
för hur många som blir godkända vid grundskolans
slut och hur många grundskoleelever som uppnått
målen för att gå vidare till gymnasieskolan.
Men den bilden ger bara en del av verkligheten. I
själva verket kommer det alltfler alarmerande upp-
gifter om den svenska skolan. Det är visserligen bara
4 % av nians elever som inte får godkänt i svenska.
Men många andra oberoende läsförståelseundersök-
ningar visar att det är betydligt fler som har svårt att
både läsa och skriva. Och då är det kanske inte så
konstigt att så många får svårt att klara de höga teo-
retiska kraven på gymnasiet. Varje år kommer det
faktiskt ut 20 000 nya människor i 19-årsåldern utan
gymnasiekompetens på en arbetsmarknad som kräver
alltmer av kunskaper.
Man kan också fråga sig hur det kommer sig att
bara omkring 5 % av grundskoleeleverna inte klarar
godkänt i svenska, engelska eller matte, men att sedan
av samma elever ungefär en tredjedel misslyckas i
gymnasiet.
Den skrivundersökning som tidigare har debatte-
rats i kammaren, som gjordes i Stockholm, visar att
skolan blundar för att många elever behöver hjälp.
Allt detta visar alltså att betygsstatistiken döljer verk-
liga förhållanden.
En första viktig uppgift borde nu vara att under-
söka hur betygen på olika håll i landet motsvarar de
krav som betygskriterierna anger. Det finns ju redan i
dag obligatoriska ämnesprov i grundskolan som
skulle kunna användas. I dag är bortfallet när det
gäller de här proven stort och proven är bara obligato-
riska i nian.
Fru talman! Det kan naturligtvis diskuteras hur
mycket ekonomiska resurser skolan ska ha för att
kunna leva upp till sina mål. Jag tror inte att denna
budgets problem i första hand är att den ger för lite
pengar till kommunerna för skolan. Problemet ligger i
stället i att regeringen inte på allvar vill ifrågasätta
vissa systemfel i den svenska skolan - systemfel som
vi många gånger diskuterat i den politiska debatten.
Sedan är det en annan sak att regeringen dessutom
gör en del märkliga ekonomiska prioriteringar, trots
att skolan fortfarande inte har rättat till grundläggan-
de fel.
Det finns en skolforskare som heter Bo Sund-
bladh. Han har talat om "snällfällan" i den svenska
skolan - en snällhet som gör att elever får för höga
betyg, en snällhet som gör att elever går vidare i skol-
systemet utan riktiga kunskaper. Vem är man egentli-
gen snäll mot när man gör på det sättet? Inte mot
eleven i alla fall, som förr eller senare kör fast i ut-
bildningen. Möjligen är man snäll mot skolförvalt-
ning och skolpolitiker som inte tar sitt ansvar. Den
här "snällfällan" stjäl i stället rätten till stöd för varje
elev som glöms bort. Varje elev har faktiskt rätt till
stöd för att nå upp till målen, men döljer man svårig-
heterna bakom ett felaktigt betyg bestjäl man också
eleven på den rätten.
Det är positivt, fru talman, att regeringen gett
Skolverket ett uppdrag att utreda hur likvärdigt bety-
gen sätts i den svenska skolan, och det hade varit
mera positivt om uppdraget också hade inneburit att
undersöka hur betygen förhåller sig till nationella
prov och om betygen motsvarar de mål som står i
kursplanerna.
Vi har egentligen redan nu redskap för att skaffa
oss en tydlig bild av hur det står till i skolan. Dess-
utom borde vi för att få en ännu tydligare bild som
Folkpartiet har föreslagit inrätta ett fristående kvali-
tetsinstitut, som oberoende av politiker och oberoen-
de och skilt från det verk som ska jobba med utveck-
ling kan göra en objektiv utvärdering av skolan.
Statens uppgift när det gäller skolan är att genom
ordentlig uppföljning och utvärdering garantera kva-
liteten. Det är kanske på grund av att staten inte har
levt upp till detta som en del nu börjar tala om att
återgå till att finansiera skolan med statliga pengar.
Jag tror inte på det. Jag tror inte att en schablonmäs-
sig statlig finansiering som inte tar hänsyn till lokala
problem och förhållanden är en bra modell för fram-
tiden. Däremot kan staten styra skolan genom riktig
uppföljning och utvärdering.
Om en missriktad snällhet är det ena systemfelet i
skolan är idén om likformighet ett annat systemfel.
Sverige ska fortfarande vara det enda land i världen
där 100 % av gymnasieeleverna ska uppnå högskole-
behörighet. Folkpartiet anser att det är dags att låta
eleverna välja mellan både mera studieinriktad ut-
bildning och yrkesinriktad utbildning. Vi föreslår
därför att det som ett positivt alternativ utarbetas ett
lärlingssystem, där skolan och arbetslivet ansvarar för
halva tiden var. En riktig yrkesexamen borde införas
för dessa lärlingsutbildningar.
Inte alla 16-åringar drömmer om att få börja på
universitet, men som vuxna ska de naturligtvis ha
möjlighet att komplettera, om de ändrar intresse. För
de elever som så vill ska det finnas en gymnasieexa-
men som är internationellt gångbar i högskolevärlden.
En sådan gymnasieexamen borde utformas så, att det
blir tydliga krav på förmåga till kritiskt tänkande och
självständigt arbete och med precisering av vilka
moment som den ska innehålla. En gymnasieexamen
ska vara en förutsättning för att få grundläggande
behörighet för högskoleutbildning.
För att ge alla en chans att lyckas utifrån sina egna
möjligheter och förutsättningar måste vi få ett gym-
nasium med fler valmöjligheter när det gäller studie-
inriktningar. De som vill läsa kurser med t.ex. mer
avancerad matematik ska få göra det, och de som i
stort sett kan hoppa över de enklare kurserna ska få
göra det. Likformighetens skola i Sverige har skapat
ett system där de som behöver mest hjälp inte får den
och de som vill lära mer hålls tillbaka.
Med en liberal kunskapssyn är det självklart att
också förskolan ska ha höga ambitioner. Därför tyck-
er jag att det är positivt att regeringen nu inrättar en
allmän kostnadsfri förskola cirka tre timmar om da-
gen från fyra års ålder. Jag tycker även att den s.k.
förskoleklassen för sexåringar är ett steg i rätt rikt-
ning.
Däremot är det beklagligt att regeringen inte alls
längre diskuterar en framtida tioårig grundskola. Jag
vet inte varför det blev tyst. För tio år sedan var det
en socialdemokratisk utbildningsminister som tog
upp debatten om en tioårig grundskola. Svenska ele-
ver tillhör dem som har den kortaste skoltiden i Euro-
pa. En tioårig grundskola skulle ge möjlighet att an-
passa undervisningen efter varje enskild elevs behov
och ta hänsyn till att barn utvecklas i olika takt. En
tioårig flexibel grundskola skulle kunna låta eleverna
gå vidare i den takt som passar dem. Det skulle vara
fullt möjligt att gå vidare till gymnasiet efter nio eller
nio och ett halvt år, medan andra kanske behöver gå
tio år för att kunna gå vidare.
En stor ekonomisk prioritering som regeringen nu
aviserar är maxtaxan inom barnomsorgen. Jag tycker
att det är en märklig ekonomisk prioritering för för-
skolan. Vi folkpartister vill visserligen i kommunerna
arbeta för en enhetligare barnomsorgstaxa, men Folk-
partiet säger nej till att binda så mycket pengar för att
statligt reglera hur taxorna ska se ut. Lokala frågor
ska avgöras lokalt, och behoven ser väldigt olika ut
mellan de enskilda kommunerna.
Vi liberaler säger ofta att skolans viktigaste resurs
är lärarna. Tar man skolans problem på allvar måste
man också ta lärarbristen på allvar. I Sverige har
lärarnas insatser under många år värderats alldeles för
lågt. Svenska lärare har de näst sämsta lönerna i Eu-
ropa. Det behövs 10 000 nya lärare om året, men det
utbildas bara 4 000. Platser gapar tomma inom flera
ämnessektorer av lärarutbildningarna, och alltfler
lärare är tveksamma till att fortsätta i yrket.
Dessutom är lärarutbildningarna ofta andra eller
tredje valet för studenterna. Det borde vara tvärtom -
de mest motiverade studenterna skulle välja lärarut-
bildningen. Därför måste lärarna lyftas fram både
lönemässigt, när det gäller möjlighet till kompe-
tensutveckling och när det gäller möjlighet till karri-
ärtjänster.
Fru talman! Ett modernt samhälle måste ge män-
niskor möjlighet att komplettera sin utbildning i takt
med att samhälle och arbetsliv förändras. Därför
kommer vuxenutbildningen att ha en avgörande roll i
framtiden. Folkpartiet anser att alla ska ha rätt att
skaffa sig en gymnasieutbildning. Alla ska ha tillgång
till en gymnasiebank med rätt till utbildning som ger
högskolebehörighet.
Det nuvarande s.k. kunskapslyftet har inneburit en
massiv satsning på människor som drabbats av de
senaste årens arbetslöshet. De extra utbildningsplatser
som anordnas är i första hand avsedda för arbetslösa.
Det har naturligtvis för många människor inneburit en
ny chans, men samtidigt visar rapporter att uppemot
15 % av deltagarna i kunskapslyftet anser att de borde
ha gjort något annat än studera. Det kan finnas många
orsaker till sådana svar, såsom studieovana, men en
orsak kan också vara att eleven inte uppfattar att
chansen till ett bättre jobb har ökat.
Folkpartiet tror att den snabba utökningen av an-
talet platser i kunskapslyftet har medfört en risk att
kommunerna har tappat greppet om kvaliteten. Den
kraftiga volymökningen måste ha påverkat den peda-
gogiska verksamheten på något sätt. Vi har därför
krävt att kunskapslyftet ska utvärderas vad beträffar
kvaliteten på undervisningen, kompetens hos lärare
osv.
Folkpartiet lägger i sin budget in mer pengar till
högre utbildning än regeringen men gör en besparing
just på kunskapslyftet. När Sverige befinner sig i en
högkonjunktur och arbetslösheten sjunker tycker vi
att en sådan kraftig satsning på en sådan arbetsmark-
nadsåtgärd som kunskapslyftet är bör minskas.
Också i Folkpartiets budgetalternativ görs arbets-
marknadssatsningar men i form av lättnader för före-
tagen, så att skatter och avgifter på lönerna blir lägre
och fler kan få jobb. De pengar som Folkpartiet spa-
rar på kunskapslyftet läggs på förändringar som ger
fler jobb. Det är bättre med riktiga jobb än med åt-
gärder för arbetslösa.
Också inom den högre utbildningen har regering-
ens politik under många år inriktats för mycket på
kvantitet i stället för på kvalitet. Antalet studentplat-
ser har ökat kraftigt, men de anslagna pengarna för
varje studentplats har sjunkit. Antalet forskarutbilda-
de lärare har minskat, så att på vissa högskolor när-
mare hälften av lärarna inte har den forskarutbildning
de borde ha. Högskolorna har tilldelats platser i na-
turvetenskap och teknik för att råda bot på bristen
inom de områdena. Samtidigt läser inte tillräckligt
många de här ämnena på gymnasiet, så att alltfler
platser där gapar tomma.
Folkpartiet föreslår i sin högskolemotion att vi ska
ta ett första steg för att stoppa kvalitetssänkningen
och i stället höja kvaliteten på de svenska högskolor-
na. Studenterna, som lånar dyra pengar, har rätt att på
alla högskolor få kontakt med forskare och har rätt att
få en bra handledning av sina lärare.
Vi lägger i vår budget in 450 miljoner mer än re-
geringen på den högre utbildningen. De pengarna
lägger Folkpartiet på forskning och på kvalitetshöjan-
de satsningar på högskolor och universitet. Det har
gått några år sedan Carl Tham genomförde sin dokto-
randreform, och antalet doktorander har minskat
drastiskt. Jag väntar fortfarande på ett besked från
regeringen om hur den tänker förändra reglerna för
doktorering så att det blir fler forskare.
Fru talman! Folkpartiet har en rad förslag till för-
bättringar av det svenska utbildningssystemet:
- Förbättra utvärderingen och inrätta ett fristående
kvalitetsinstitut för skolan.
- Låt inte eleverna gå vidare till gymnasiet utan
tillräckliga kunskaper - sätt tidigt in stödet i
grundskolan.
- Utveckla ett gymnasium med olika utbildningsvä-
gar, så att alla kan gå igenom gymnasiet med en
meningsfull utbildning.
- Lyft lärarna innan det är för sent.
- Höj kvaliteten inom högskolan, så att fler studen-
ter får forskarutbildade lärare.
- Ge mer resurser till forskningen, så att oberoende
och fri forskning får en starkare ställning.
För att spara tid nöjer jag mig med att yrka bifall
till Folkpartiets reservation 7 under mom. 10, men jag
står naturligtvis bakom Folkpartiets alla andra reser-
vationer och särskilda yttranden.
Anf. 13 NALIN PEKGUL (s):
Fru talman! Jag ska börja med att säga att jag inte
kommer att beröra högskolor och universitet. Det
kommer Jan Björkman att ta upp, och de frågor som
gäller det området kan han svara på.
Fru talman! Arbetslivet ställer allt större krav på
utbildning. Exakt vilka utbildningsinriktningar som
kommer att efterfrågas om 20 eller 30 år kan vi inte
förutse i dag. Därför är det viktigt att alla ungdomar
har en bra teoretisk grund som gör det möjligt att
senare i arbetslivet bygga på utbildningen efter be-
hov.
Av det skälet har vi byggt ut den teoretiska ut-
bildningen i gymnasieskolan så att alla gymnasielin-
jer i dag är treåriga. Men för att klara av gymnasie-
skolan måste man ha en bra grund från grundskolan.
Vi har också alltmer börjat inse hur viktiga för-
skoleåren är för ett barns förutsättningar att lyckas i
skolan. Därför har även förskolan fått en egen läro-
plan.
Ett av de viktigaste målen med skolpolitiken är att
alla barn i landet ges en verkligt bra utbildning. Barn
föds med olika förutsättningar för utbildning. Men
också de omständigheter som barn lever i påverkar
deras möjligheter att ta till sig utbildning.
Barn som har problem hemma slutar inte grubbla
över dem när de kommer till skolan på morgonen.
Barn som mobbas av sina klasskamrater kan inte
känna delaktighet i det som händer på lektionerna.
Därför måste det finnas öppenhet och tillit i relatio-
nerna mellan elever och skolpersonal.
För att alla barn ska ha en verklig chans att ta till
sig undervisningen måste skolan vara beredd att stötta
elever som har personliga problem. Det är här jag blir
lite besviken på Ulf Nilsson, som ser skolan som
enbart en plats att ge kunskap och ingenting annat.
Fru talman! Sverige hör till de länder som ligger
främst när det gäller att ge människor återkommande
chanser att utbilda sig i livet. De möjligheter som
finns är något vi ska bevara och vidareutveckla. Detta
är viktigt av två skäl.
För det första är arbetsmarknaden under ständig
förändring. Det karriärval som såg lovande ut i ung-
domen kan visa sig vara en återvändsgränd. För att
människor i sådana lägen inte ska behöva gå till ett
mindre kvalificerat yrke kan de behöva en ny utbild-
ning.
För det andra kommer det alltid att finnas männi-
skor som av olika skäl inte lyckades så väl i skolan i
ungdomen som de skulle ha kunnat göra. Ur samhäl-
lets synvinkel är det både lönsamt och rättvist att
dessa människor får en andra chans.
Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i utskottets betänkande och avslag på samtliga
reservationer.
Anf. 14 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Ett av de problem som vi har diskute-
rat i kammaren i dag som också har varit uppe tidiga-
re är att så många elever lämnar gymnasieskolan utan
fullständiga betyg, utan att gå klart, och går till nå-
gonting annat.
Ser inte Nalin Pekgul något samband mellan de
mål som finns, t.ex. att alla ska ha högskolebehörig-
het, och de resultat vi ser där barn lämnar gymnasie-
skolan?
Det vore kanske klädsamt om den socialdemokra-
tiske representanten redovisade sina lösningar på det
problemet, som ändå är ett av de viktigaste problem
vi ser i gymnasieskolan i dag.
Anf. 15 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Det är klart att det är allvarligt att så
många ungdomar lämnar gymnasieskolan utan full-
ständiga betyg. Men lösningen är inte - om jag för-
stod Tomas Högström rätt - att man skulle låta bli att
ge elever undervisning i kärnämnen, så att de sedan
ska klara sig i framtiden.
Om du har bestämt dig för att utbilda dig för ett
jobb i dag, men det visar sig att det inte fungerar om
15, 20 år, måste du ha möjlighet att återkomma och
bygga på utbildningen för att kunna göra ett nytt val
och få ett nytt yrke.
Anf. 16 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det är inte fråga om att låta bli att ge
elever utbildning eller att låta bli att undervisa i kär-
nämnen. Det handlar om att ha en gymnasieskola som
erbjuder en plats för alla att lyckas.
Vi måste väl ändå utgå från, Nalin Pekgul, att
skolans elever är olika och ställer krav på en indivi-
dualisering av gymnasieskolan. Det handlar också om
att alla inte vill bli akademiker.
Många av gymnasieeleverna vill inte fortsätta till
högskolestudier. De har andra yrkesområden som inte
kräver akademiska poäng. Låt också dem ha en plats i
gymnasieskolan. Med de mål som är uppsatta för-
hindras de att ha det.
Anf. 17 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Vi får komma ihåg att det finns kvali-
ficerad yrkesutbildning. Dessutom har riksdagen
faktiskt beslutat om lärlingsutbildning. Det är två
alternativ.
Jag vill återkomma till hur viktigt det är att skolan
fungerar på ett sätt som gör att alla klarar den nivå
som sedan kommer att krävas när de vidareutbildar
sig.
Det handlar också om vilken syn man har på
människan. Jag har den synen att alla ska få chansen
att återkomma. Jag tror inte på att vissa är lämpade
för vissa yrken och andra är lämpade för andra yrken.
Jag har under många år sett människor som kan-
ske inte var så intresserade av skolan när de gick
gymnasiet men återkom senare i vuxenlivet, skaffade
sig utbildning och nya jobb.
Anf. 18 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Nalin Pankgul sade att hon var besvi-
ken på att jag menade att skolan bara skulle ge kun-
skap. Jag menar att en sådan viktig verksamhet som
skolan behöver vara tydlig i sina mål. Att ge kunskap
utesluter naturligtvis inte att skolan har förståelse för
och kunskaper om olika elevers förutsättningar och
bakgrund osv.
Det får inte råda någon tvekan om huvudmålet.
Därför skulle jag vilja ställa en fråga till Nalin Pank-
gul. Vad anser Nalin Pankgul att skolans huvudmål
är?
Anf. 19 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Jag heter Nalin Pekgul och inte Nalin
Pankgul!
Skolans mål är att ge alla den kunskap som be-
hövs för att klara sig i livet. Jag uppfattade Ulf Nils-
son som att skolan endast skulle stå för kunskapen.
Jag menar att barn är en helhet.
Man kan inte dela barnen och säga: Nu ska du va-
ra i skolan, där du bara ska lära dig kunskaper. Du
ska glömma bort allt annat som sker runtomkring dig.
Barn måste få känna sig trygga, säkra och ha för-
troende för personalen i skolan för att kunna ta till sig
utbildningen. Det är vad jag är ute efter, Ulf Nilsson.
Anf. 20 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Förlåt att jag använde fel namn!
Jag ser att vi ändå är överens om att huvudmålet
är att ge kunskap. Då är det kanske viktigt att våga
säga att skolan inte kan lösa alla andra problem. Det
är inte ens i skolan som de andra problemen upp-
kommer.
Allmänna orättvisor, motsättningar av olika slag
uppkommer inte på grund av skolan. De finns i sam-
hället. Genom att ge eleverna kunskap ger man också
eleverna redskap att hantera de problemen bättre.
Anf. 21 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Jag vill återkomma till hur viktigt det
är för ett barn att må bra för att ta till sig utbildning-
en. Vi som vuxna kan inte koncentrera oss på ett
ämne när vi känner att det inte riktigt stämmer hem-
ma eller någon annanstans. Hur skulle då barn kunna
göra det?
Det är den bilden jag är emot. Jag vill se barnen
som en helhet. Barn som mår bra i skolan och har
förtroende för lärarna kan också ta till sig kunskaper-
na. Det är vad jag är ute efter.
Anf. 22 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att
Nalin Pekgul tar upp kunskapen i skolan och hur
viktigt det är för eleverna att få en bra grund för att
sedan gå vidare i livet. Jag håller också helt med vad
gäller gymnasieskolan. Det ska var en bra grund för
fortsatt utbildning.
Det jag vill fråga om är en förutsättning för att
kunna få kunskaperna i gymnasieskolan. Det är att vi
har en bra grundskola som är till för alla anpassad
efter elevens behov. Jag skulle vilja fråga Nalin Pek-
gul om hon ser att det finns en möjlighet att göra
skolan mer individuell, att kunna utgå från varje elev
och göra skolan mer flexibel och också kunna göra
skoltiden mer flexibel. Det kan t.ex. vara en tioårig
grundskola på sikt.
Anf. 23 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Sofia Jonsson för att
hon tog upp det som är kärnan i skolproblemet, näm-
ligen detta att om man inte har klarat grundskolan så
kommer man inte heller att klara gymnasieskolan. Jag
håller med Sofia Jonsson om att man måste se elever-
na som individer. Undervisningen måste anpassas
mer till varje elevs behov.
Men jag vill också lägga till att det är olika på oli-
ka skolor. I denna kammare får man en bild av att
skolan ser ut på ett visst sätt, nämligen att det i prin-
cip är katastrof och åt skogen. Det är så sorgligt för
hela det svenska samhället att skolan ser ut som den
gör, menar man. Men så är det inte! Min bild av den
svenska skolan är att det finns skolor som fungerar
utmärkt, precis så som jag och Sofia Jonsson är ute
efter. Där syns varje elev, och där får varje elev det
stöd som behövs.
Det finns också skolor där detta av olika skäl inte
fungerar. Det kan bero på rektorer, på lärare eller på
stämningen. Det viktiga är hur man ska se till att alla
skolor fungerar precis på det sätt som vi vill, och att
varje barn uppmärksammas och får stöd på det sätt
som behövs.
Till sist vill jag säga att det tyvärr fortfarande
finns skolor där utbildningen är anpassad efter en viss
nivå. Där tror man att eleverna kommer hemifrån
med vissa kunskaper, och sedan bygger skolan vidare
på dessa kunskaper. Men elever har olika kunskaper
hemifrån, och därför ska skolan se till att var och en
syns och att var och en får den hjälp de behöver.
Anf. 24 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Visst ser skolan olika ut, och visst har
barn olika erfarenhet och bakgrund när de kommer
till skolstart. Men där skiljer vi oss åt. Jag tycker
nämligen inte att Socialdemokraternas politik för
skolan ger möjligheter för alla de här barnen. Jag
tycker inte att man har en skola där man ser individen
i centrum och har denna individualisering.
Vi från Centerpartiet lägger fram ett förslag med
individuella studieplaner redan från det att eleven
börjar i år 1, så att man kan följa eleven år efter år. På
detta sätt kan man utifrån elevens egna kunskaper se
hur han eller hon ska kunna gå vidare. Man kan också
tidigt ha t.ex. nationella prov så att man ser hur ele-
ven klarar sig och vilka extraresurser man kan sätta
in.
Jag tycker inte att Socialdemokraternas politik
fungerar så här. Vad vill Nalin Pekgul göra för att den
ska fungera bättre?
Anf. 25 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Jag säger återigen: Vi kan ha ett mål
nationellt här i riksdagen, och besluta att så här ska
skolan fungera. Tyvärr fungerar det sedan inte alltid
precis så i verkligheten. Det är inte alltid som skolor-
na tar till sig det som har sagts i riksdagen. Det funge-
rar alltså olika på olika skolor.
Vissa skolor följer exakt det som vi har beslutat,
och det fungerar precis så bra som det gör. Jag vill
alltså ta bort den svarta bilden av den svenska skolan.
Men på andra skolor fungerar det inte på samma sätt.
Debatten, diskussionen och stödet till de skolor
där det inte fungerar så bra kan leda till att de barn
som både Sofia Jonsson och jag är ute efter, nämligen
de barn som kanske inte har tillräckliga kunskaper
och tillräckligt stöd hemifrån, också ska lyckas i den
svenska skolan. Det är egentligen detta som det
handlar om - det är vi alla överens om.
Min erfarenhet, efter att ha hållit på med läxläs-
ning i tio år, är att en del skolor mycket bygger på hur
mycket eleverna har hemifrån. Det är detta som jag
vill ta bort. När eleverna kommer till skolan ska de få
de kunskaper som krävs för att klara sig i livet - oav-
sett vad de har för bakgrund.
Anf. 26 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Nalin Pekgul tar upp en
väldigt intressant del i detta. Jag tror att fostran och
lärande är två sidor av samma mynt när det gäller
barnens harmoniska utveckling i skolan. Detta före-
skriver ju också skollagen.
Det som oroar mig ibland är att vi gör skolan säm-
re om vi hela tiden sprider ryktet att den är sämre än
vad den på många ställen är. Det friska är bra och
fint, men hur ska vi jobba med det förebyggande
arbetet? Vi vill ju inte ha det som fungerar dåligt.
Vi sätter in kortsiktiga resurser i form av mer
stödpersonal osv., men hur ska vi långsiktigt jobba
upp det hela så att vi verkligen kan se att alla barn får
genomgå en harmonisk utveckling? Hur ser Nalin
Pekgul på detta?
Anf. 27 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Hela mitt politiska engagemang byg-
ger just på att varje barn i den svenska skolan ska få
en möjlighet och en chans att lyckas i skolan. Det är
därför jag över huvud taget har ägnat mig åt politik.
Jag hoppas att på något sätt kunna påverka denna
utveckling.
Socialdemokraterna kan förstås sätta upp många
mål, och säga: Så här ska det fungera! Men återigen
vill jag säga att detta i mycket beror på hur olika
skolor tar till sig detta. Titta på mobbning! Titta på
rasism och på allt annat! Det beror på hur skolan tar
till sig det hela.
Jag tror att de skolor där det inte fungerar så bra
behöver stöd. Just nu är jag inte riktigt beredd att säga
på vilket sätt man skulle kunna ge det. Alla rektorer i
varje skola borde naturligtvis älska att gå till jobbet,
och kunna sprida en stämning i skolan som gjorde att
alla lärare älskade att komma till jobbet. Denna stäm-
ning skulle spridas även till ungarna, som skulle
tycka att det var så himla roligt att komma till skolan,
och till föräldrarna, som skulle tycka att det var himla
roligt att lämna sina ungar till skolan. Detta är alltså
något långsiktigt, som vi får diskutera och debattera.
Vi måste också försöka stötta de skolor som behöver
stöd.
Jag tjatar återigen om detta - det som är farligt är
just de skolor där det verkligen fungerar. Där ser man
ständigt oss politiker stå här och klaga och klaga över
hur hemsk den svenska skolan är. På de skolorna
känner man inte att den bilden stämmer. De känner
inte heller att någon uppskattar det arbete som görs i
de här skolorna som fungerar bra.
Anf. 28 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Skollagen föreskriver ju att skolan
ska vara ett stöd till föräldrarnas fostran av sina barn.
Jag nämnde att fostran och lärande är två sidor av
samma mynt.
Kan Socialdemokraterna se en möjlig väg att öka
och fördjupa den fostrande uppgiften för skolorna när
det gäller barnen? Vi vet ju att mer av ordning och
reda gör det lättare att uppleva lusten att lära och ökar
motivationen till lärande. Hur ser ni på detta?
Anf. 29 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag inte riktigt fick
ihop det där.
Det allra viktigaste är detta: Barn som har det bra
hemma klarar också skolan. Det är min bild.
Detta handlar om de barn som inte har det riktigt
bra hemma. Då är frågan på vilket sätt skolan stöder
dem så att de också får en bra utbildning. Skolan
måste kunna se de här barnen, och kunna hjälpa dem
på ett sätt så att de känner att de åtminstone har några
vuxna i skolan som lyssnar och att de har några som
de kan prata med. När man har fått prata av sig som
barn och vet att någon annan bryr sig gör det att man
är mer mottaglig för de kunskaper som skolan ger.
Alla barn tycker att det är roligt att lära sig. Hur
ska man uppmuntra det? Det är det som är det vikti-
gaste.
Anf. 30 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Då står vi inför seklets sista skolde-
batt. Det känns ju alltid extra spännande när man står
inför en sådan här stund. Man måste dels tänka tillba-
ka, dels ha framtiden för sig.
Vi kan konstatera att det århundrade som har gått
har fått olika benämningar. Vi har talat om jordbruks-
samhället, och vi har talat om industrisamhället. En
del benämner det sekel som nu kommer som kun-
skapssamhället.
Vad kommer då att ske? Det hade kanske varit
spännande i dag att föra debatten som om vi inte hade
haft något facit och inget svar på frågorna. Då hade vi
alla fått prata om den framtid som ska komma och
vad vi tror att vi behöver rusta våra ungdomar med
för att de ska få en bra framtid.
Jag tänker inte gå så långt tillbaka i tiden, men
tittar vi tillbaka några år kan vi se att det har skett
stora förändringar inom skolan. Vi har fått nya läro-
planer och nya sätt att arbeta. Ulf Nilsson använde
ordet likformad. Ibland har jag fått frågan om ifall jag
tycker att vi i dag har en likformad skola. Nej, skulle
jag vilja påstå. Det har vi inte.
Hade vi lyft på taken till våra skolor bara för 10-
15 år sedan och tittat efter hur det såg ut i klasserna så
var det ganska likformat, skulle jag vilja påstå. Den
verksamhet som pågick såg ungefär likadan ut. Man
använde ungefär samma litteratur och ungefär samma
arbetsformer och arbetssätt. Lyfter vi på taket i dag
ser vi att det sker en mängd olika aktiviteter. Man
hittar olika former för att söka information. Man
arbetar utanför skolan, och man arbetar inom skolans
väggar. Man tar till vara många av de grupper som
inte är de traditionella inom skolan. Detta får givetvis
konsekvenser, och säkert har detta också en del i
resultaten.
Jag har tittat på den stora undersökning som Skol-
verket har gjort av resurser och resultat. Där har jag
sett att de ekonomiska resurserna delvis påverkar
resultaten oerhört mycket för de elever som har de
största behoven. Vi vet också att föräldrars bakgrund,
könstillhörighet och storlek på skola påverkar. Men
den andra delen, dvs. hur man arbetar, har alltså en
väldigt stor betydelse.
Nu ser vi också med större tydlighet om skolan
verkligen kan möta alla elever. Det är inte bara så att
elevernas resultat blir tydliga, utan här ser vi också
hur lärare och skolledning arbetar.
Vi måste kunna möta de skolor där det inte funge-
rar lika bra som på andra, precis som Nalin Pekgul
beskrev i sitt anförande. Det är kanske en av våra
uppgifter som politiker att just ge stöd till de skolor
som inte fungerar inte bara i elevperspektivet utan
även i hela personalperspektivet.
Det har också skett förändringar i vår omvärld ge-
nom att vi har en skola där många kulturer möts. Vi
har haft en mycket stark invandring till vårt land
under de senaste åren. Det är en kort tid för att de
olika kulturerna ska kunna mötas. Vi är inte färdiga i
dessa möten. Det sker fortfarande många krockar på
sina håll. Vi måste bli bättre på att mötas.
Vi står nu inför 2000-talet. Då kan man fråga sig
vad det är som är viktigt. Vilka frågor kommer att
vara väsentliga för de barn och ungdomar som nu
börjar i en förskola och som har lång tid framför sig
innan de kommer ut i yrkeslivet?
Nu har vi en globalisering framför oss. Tidigare
var det ett Sverige som levde inom Sverige. Nu har vi
fått en utvidgning till EU. Vid toppmötet i helgen
kunde vi konstatera att ytterligare länder står som
kandidater att ingå i EU. Det betyder att kretsen utan-
för Sverige utökas, och det gäller även ut mot övriga
världen. Vad kommer att hända i Kina? Vad kommer
att hända i Asien? Vad får detta för konsekvenser för
våra barn och ungdomar?
I den här globaliseringen kan jag se några frågor
som är viktiga för mig. En av de frågorna är språk-
kunskaperna. Jag tror att de är oerhört väsentliga för
att vi ska kunna ha en kommunikation mellan alla
länder som våra barn och ungdomar i framtiden
kommer att verka i. Skolan måste kanske vara tydli-
gare i sitt politiska, sitt kulturella och sitt etiska tän-
kande. Det är frågor som måste lyftas upp beroende
på ungdomarnas ålder och förmåga att hantera dem.
Hur har det sett ut i alla de länder som de kommer
att möta i sin framtid? Hur har den demokratiska
processen varit? Har alla haft samma möjligheter?
Hur ser samhällsstrukturen ut, och hur ska vi ha dessa
möten?
Vi kommer att ha ett informationssamhälle som
kommer att vara oändligt. Det är en oerhört viktig
uppgift för skolan att lära ungdomar att kunna sortera
och ta emot den typ av kunskap som man behöver för
att kunna ha en god relation till andra människor.
Nästa område som jag ser som viktigt är de glo-
bala miljöfrågorna. Vad är det som väntar oss? Vi
diskuterar mycket om basnäringarna med läs- och
skrivkunskaper här. Men de stora frågorna är: Hur
ska vår värld överleva? Hur ska vi i skolan utforma
de ämnen som ska kunna svara och möta de krav som
vi måste ha för att kunna hantera miljöfrågorna i
framtiden?
Vi har många spännande uppgifter framför oss här
i riksdagen. Det handlar om att ta ställning till hur
både grundskola och gymnasieskola ska se ut i fram-
tiden. Vad ska vi ha för ämnesstrukturer? Vilken
uppläggning av timplaner ska vi ha osv.?
Jag hoppas att vi ska få många diskussioner där vi
förutsättningslöst ska kunna ta ställning till vad som
kommer att vara de stora framtida frågorna. Jag hop-
pas också att vi tillsammans ska hitta en lösning på
hur vi vill utforma detta.
Basen för mig är förskolan. Jag ser framför mig
ett 0-19-årsperspektiv där förskolan och grundskolan
verkligen är basen i barnens och ungdomarnas ut-
veckling. Sedan ska de komma in i gymnasieskolan
och vidare ut i eventuella högskoleutbildningar eller
andra utbildningar.
Vi måste ha en hög kvalitet i förskolan och en
mycket hög kompetens hos de personer som ska möta
de små barnen. Här kommer vi att ha behov av olika
yrkeskategorier för att kunna stimulera hela männi-
skan. Vi kommer att ha ökade behov av talpedagoger
och specialpedagoger i den framtida förskolan. Vi vet
i dag att ju tidigare vi kan möta barnen i deras
språkutveckling, desto bättre chans har de senare i
livet.
En annan fråga som jag ser som oerhört viktig
gäller de elever som behöver mer stöd än andra. Vi
måste ha en skola där alla får plats. Det är väldigt lätt
att säga att vi inte alltid har de snabba politiska lös-
ningarna, och så är det ju. Det handlar ju om männi-
skor. Vår uppgift som politiker är att ge stöd för att
kunna möta just de här eleverna. Lärare har, precis
som elever, olika förutsättningar. Alla lärare är inte
bra på att möta alla elever. Här är kompetensutveck-
lingen oerhört viktig.
Vi måste rikta in oss på just kunskaperna för att
kunna möta elever med olika former av funktionshin-
der. Lärarna måste bli bättre på att möta barn i olika
läs- och skrivmiljöer. Vi måste se till att utveckla det
matematiska tänkandet. Här kan vi ha god hjälp av
det matematikcentrum som vi nu har i Göteborg. Där
är man nu i gång med att ta fram bra idéer för hur vi
vidare kan ge stöd till lärarkåren.
Det viktiga är inte bara att de barn som nu är inne
i systemet ska kunna få det här stödet. Det handlar i
högsta grad om en klasskampsfråga. När jag var ung
var det 12 % som gick vidare och tog sin studentexa-
men, som det hette på den tiden. I dag är det 75 %
som just nu är klara med sitt gymnasium och går ut
därifrån. Det betyder att de som har kunskap är be-
tydligt fler än de som inte har det. Men skillnaden
mellan dem som inte har kunskap och dem som har
det kommer att vara ännu större. De kommer att kän-
na ett ännu större utanförskap. Därför måste det vara
just dessa elever som hela tiden står i centrum.
Via många rapporter har vi kunnat konstatera att
vi inte har nått målen ännu. I fredags tillsatte vi en
grupp som kommer att titta på ytterligare ett steg,
nämligen varför dessa elever inte når målen. Den här
gruppen kommer att studera kopplingen mellan de
kommunala skolplanerna och resurserna. I generella
undersökningar har vi sett att kopplingen mellan
ekonomiska resurser och resultat är betydande. Men
stämmer då kommunernas planer?
Kritiken mot att kommunerna inte kan hantera åt-
gärdsprogrammen måste vi titta på. Hur arbetar man
konkret i en skola med varje elev från det man möter
den i förskolan och hela vägen upp?
Vi måste också titta på hur man arbetar med ele-
ver och föräldrar för att kunna utöka delaktigheten.
Jag anser att det är de vägar vi kan gå som politiker.
Det gäller att hela tiden ta reda på mer fakta, att sti-
mulera, att ge medel och kompetensutveckling och att
förändra lärarutbildningarna. Det är det sätt som vi
kan utveckla skolan vidare på. Ute i den praktiska
verkligheten är det givetvis den enskilda skolan som
har ansvaret.
Värdegrunden är det projekt som har genomsyrat
årets arbete.
Till sist vill jag överlämna en bok till fru talman.
Den heter Lika som bär. Den är skriven av Pernilla
Stalfelt. Nu innan jul lämnas den ut till alla första-,
andra- och tredjeklassare och till förskolorna. Unge-
fär 140 000 exemplar av den här boken delas ut. Den
här boken handlar om hur vi är mot varandra som
människor. Den är tecknad och den är rolig men den
har ett djupt allvar.
Så småningom kommer också våra mellanbarn
och våra äldsta tonåringar att få böcker som passar
deras ålder. De här böckerna är tänkta som ett under-
lag i diskussionerna om vår värdegrund i skolan.
Nu hoppas jag att fru talman kommer att få nöje
av den här boken tillsammans med barn och barn-
barn.
Eftersom det är den sista debatten före jul vill jag
önska alla ledamöter en god jul och ett härligt gott
nytt år. Jag ser fram emot alla nya debatter.
Anf. 31 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag håller med skolministern om att
likformigheten har minskat när det gäller arbetssättet.
Vi har fått en massa nya roliga sätt att arbeta på i
skolan både genom mångfald i den kommunala sko-
lan och genom positiva inslag från de nya friskolorna.
Men däremot har vi fortfarande en kraftig likformig-
het när det gäller studieinriktning och studieval. Vi
har också en likformighet när det gäller att utnyttja
tiden. Varför utnyttjas inte tiden olika i skolan så att
de elever som behöver det kanske läser en kurs i ett
ämne betydligt längre än andra som nästan kan hoppa
över den? Där finns det mycket kvar att fundera över.
Det är en del frågor som jag saknar i skolminis-
terns anförande, en del problem som jag vill ha svar
på. Hur många elever ska misslyckas och hur länge
ska vi vänta innan man på allvar börjar fundera över
att pröva flera olika studieinriktningar i skolan? Var-
för är inte skolministern intresserad av att diskutera
en flexibel tioårig grundskola? Och vad ska vi göra åt
den helt uppenbara lärarkrisen, dvs. bristen på lärare?
Anf. 32 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Möjligheten att ha en tioårig skola
finns redan i dag. Vi vet också att många kommuner
genom fullmäktigebeslut har skrivit in hur man vill
hantera den tioåriga skolan. De modeller jag har sett
där man utgår just från den enskilde elevens behov är
positiva. Man bestämmer alltså inte t.ex. att eleven
ska ha klarat ett visst antal prov vid en viss ålder, utan
man ser till att eleven när behovet uppstår har möjlig-
het till den tioåriga grundskolan.
Egentligen har vi detta i praktiken genom vår för-
skoleklass och den gemensamma läroplanen. Jag
tycker att de flesta barn i dag verkligen har denna
möjlighet till den tioåriga grundskolan. Får vi också,
vilket jag hoppas att riksdagen ska besluta om till
våren, den allmänna förskolan från fyra och fem år
har vi lång tid för barnen.
När det gäller likformigheten på gymnasieskolan
finns det ju olika former när man går ut gymnasiet.
Först har vi ett slutbetyg, som vi sällan pratar om,
nämligen det som alla elever har rätt att få oavsett om
man är godkänd eller icke godkänd i de olika ämnena.
Sedan har vi en högskolebehörighet, som omfattar att
man ska vara godkänd i 90 % av ämnena, dock ej i
svenska, engelska och matte. Då kan man diskutera:
Räcker detta för att komma vidare in på högskolan?
Nej, det gör det inte. Som regel måste man också ha
en särskild behörighet för att komma in på vissa ut-
bildningar.
Det generella krav som vi har i den allmänna hög-
skolebehörigheten kan jag därför inte på något vis se
som ett krav som gör det likformigt, eftersom de olika
nivåerna och den särskilda behörigheten finns.
Anf. 33 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Nu utnyttjar ju inte alla elever för-
skolan, även om det är väldigt många som gör det. En
garanti för att alla elever - skolministern talar ju ofta
om att ingen ska glömmas bort - skulle få glädje av
en flexibel grundskola som möter var och en på hans
eller hennes egen nivå vore att vi helt enkelt sänkte
skolplikten till sex års ålder. Sedan kunde vi ha en
flexibel tioårig grundskola där det var möjligt att gå
ut grundskolan tidigt om man har uppnått målen. Då
skulle man verkligen kunna arbeta på ett sätt där man
möter eleven på hennes egen nivå.
När det gäller likformigheten vill jag återigen
upprepa, fru talman, att det finns behov av en mer
yrkesinriktad lärlingsutbildning. De försök som det
ibland har talats om från regeringens sida har inte lett
till någonting. Jag frågar återigen skolministern om
hon är intresserad av att göra en allvarlig satsning på
en riktig lärlingsutbildning i det svenska skolsystem-
et.
Anf. 34 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Vi kommer att återkomma, som jag
har sagt flera gånger tidigare i kammaren, till våren
när det gäller den s.k. lärlingsutbildningen. Men som
jag också har sagt har detta visat sig vara en inte helt
lätt uppgift. Det är väldigt lätt för oss som politiker
att säga att så här och så här vill vi ha det. Men här är
det ju inte bara vi som ska bestämma, utan det ska
faktiskt ske tillsammans med arbetslivet där man
också har många krav på hur man vill se den framtida
lärlingsutbildningen.
Det jag kan konstatera, efter att ha lyssnat på vad
som sagts i den här gruppen, är att det definitivt inte
handlar om några sänkta krav. Tvärtom är hela tiden
nivån på den kunskap man får oerhört viktig. Annars,
säger man i gruppen, kommer de här ungdomarna
inte att klara sig i framtiden. Det krävs en kvalificerad
kunskap. Det krävs de krav som vi har satt upp på
dagens gymnasieskola för att genomgå även en mo-
dern lärlingsutbildning.
Vi måste också få ett arbetsliv där man kan ga-
rantera bra platser med bra handledare. Ersättningar-
na när man går utbildningen kommer fortsatt att dis-
kuteras.
Men vi kommer tillbaka, Ulf Nilsson, som vi har
sagt. Förhoppningsvis kan vi göra det i den proposi-
tion som vi lägger fram nu i februari månad.
Anf. 35 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Ingegerd Wärnersson började sitt an-
förande med att säga att det är väldigt spännande att
stå och blicka in i nästa årtusende och se vad som
väntar på oss där. Och det är det. Det är också intres-
sant att fundera över vad det är för saker runtomkring
i världen som kommer att ha konsekvenser för vår
utbildning - vad vi behöver i skolan, vad eleverna
behöver lära sig osv. Skolministern pratade om språk,
om informationssamhället, om läs- och skrivutveck-
ling och om att stötta eleverna i skolan.
Detta är jätteviktigt. Men det är en sak att stå och
diskutera och prata om hur viktigt detta är för elever-
na, hur viktig kunskapen är hur viktigt det är med en
bra skola. En annan sak är att komma med de kon-
kreta förslagen, att ha en klar och tydlig plan så att
skolan blir individuell och så att eleven sätts i cent-
rum - konkreta förslag där man också visar i budge-
ten att detta vill vi i regeringen satsa på.
Jag tycker att de konkreta förslagen och de stora
satsningar som alla verkar vara överens om att vi vill
genomföra saknas, framför allt hos regeringen. När
kommer de, skolministern?
Anf. 36 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag redovisade alldeles nyss det som
vi sjösatte i fredags, nämligen vår grupp som ska
inrikta sig just på de elever som inte har klarat sina
mål. Vi har avsatt 500 miljoner i vårpropositionen till
satsning på kompetensutveckling för lärarna. Vi har
avsatt 8 miljoner till satsning på forskning om elever
med olika typer av funktionshinder. Vi har avsatt
medel i ITIS med inriktning just på elever med funk-
tionshinder och elever som har svårare att nå målen.
Så visst finns markeringarna i vårpropositionen.
Jag tänker också återkomma. Min inriktning är,
och kommer att vara i framtiden, att de som vi i allra
första hand ska satsa på är de elever som inte har nått
målen.
Sedan vill jag också säga, som en upplysning till
Sofia Jonsson som tog upp detta med idrotten, att
riksdagens kammare i våras fattade beslut om idrott i
gymnasieskolan. Detta gjorde man enhälligt. Det
finns ingen reservation i utbildningsutskottet. Beslutet
grundar sig på en proposition som lades fram av Ylva
Johansson men som inte behandlades förrän i våras.
Åtskilliga ledamöter har ställt frågor om detta med
idrotten, men som sagt var: Kammaren fattade beslut
i våras, och man gjorde det utan reservationer. Det
enda som påtalades, från Vänsterpartiets sida, var att
det kanske skulle ha innefattat det individuella pro-
grammet. Det var nämligen så att idrott ska vara obli-
gatoriskt med 100 poäng på samtliga nationella pro-
gram. Nu har jag rett ut det.
Ytterligare en satsning som jag skulle vilja ta upp
är storstadssatsningen, som nu börjar träda i kraft.
Där gör vi en satsning på de elever som har utländsk
bakgrund. Det är upp till varje storstad att själv be-
stämma hur man vill använda medlen. Jag rekom-
menderar ledamöterna att läsa de program som nu tas
fram - det sista jag sett var från Malmö - där det
finns många goda exempel, från språkförskolor till
satsningar på att nå bättre kamratskap, att utveckla sig
själv som människa osv. Det är ett led i regeringens
satsningar, Sofia Jonsson.
Anf. 37 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Visst, skolministern, är det jättebra
med utredningar och grupper som sitter och diskute-
rar vad som komma skall. Men jag tycker att skolan
har väntat länge nog. Lärarna är på bristningsgränsen
för vad man klarar av. Det är stora klasser. Det finns
inte tillräckligt med pengar. Det finns inte tillräckligt
med gott undervisningsmaterial.
Det jag skulle vilja se är att man inom regeringen
tittade på detta: Hur kan man uppvärdera lärarnas
roll? Hur kan man se till att inrätta specialisttjänster
vad gäller utbildning och utveckling? Vad kan man ta
fram för nya konkreta planer vad gäller läs- och
skrivutveckling, vilket skolministern också började
diskutera nu? Vad kan man göra för att öka kvaliteten
i skolan?
Där har vi från Centerpartiet och flera andra bor-
gerliga partier pratat om att ha ett nationellt kvali-
tetsinstitut tillsammans med kommuner och läraror-
ganisationerna så att skolorna kan få det stöd som de
behöver, om de vill, för att kunna stärka skolan. Vi
vill också decentralisera skolan: ha skolstyrelser där
elever, föräldrar och lärare sitter tillsammans och
beslutar. Då kan vi få den lokala decentraliserade
makten där man har medel att kunna förfoga över för
det som är lokalt och nå de kunskapsmål som vi sätter
upp här. De konkreta förslagen önskar jag att rege-
ringen också hade kunnat visa i budgeten nu.
Anf. 38 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Problemet är inte att vi saknar rap-
porterna, att vi saknar resultaten. Problemet är att
kunna omsätta detta i praktiken. Det är ju därför som
satsningen måste vara så att vi systematiskt tar reda
på varför det inte fungerar och var bristerna ligger.
Då krävs det analyser. Det krävs rapporter. Och
det måste ske på olika nivåer. Men när vi har gjort
dem, utgår vi från dem för att kunna stimulera vidare.
Det är då vi erbjuder projektmedel, vi erbjuder kom-
petensutveckling och vidareutbildning och vi erbjuder
mer av experter för att kunna ta tag i problemen. Det
är där skolans problem ligger, att man många gånger
kan se problemen, men man vet inte hur man ska
åtgärda dem.
Jag har förtroende för vårt skolverk, som i dag har
ansvaret för en del av de rapporter som vi tar fram. Vi
har dessutom inrättat en kvalitetsgranskningsnämnd,
och de som sitter i nämnden är folk utifrån. Det är
Mikael Alexandersson, som är docent, Catrine Ar-
vidsson, som sitter ordförande i barn- och grundsko-
lenämnden, Ulla Eklund, som är adjunkt i verksam-
heten, Berndt Ericsson, som är förvaltningschef, Peter
Holmberg, som är utbildningschef, Åke Karlsson,
som är rektor, Ingrid Pramling, som är professor, Ewa
Samuelsson, som är områdeschef, och Ing-Britt
Wahlsten, som arbetar som länsarbetsnämndsdirektör
i Blekinge.
Vi har valt att ta in inspektörer - 40 stycken hade
vi senast - som representerar Röda korset, Rädda
Barnen, RFSU och Rikspolisstyrelsen. Vi använder
förutom Skolverkets egen personal många människor
från vår omvärld för att kunna gå in och göra de här
värderingarna, sätta upp kriterier och även ge förslag
till riksdag, regering, kommunpolitiker och skola.
Anf. 39 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först tacka för det intressanta
arbete inom Värdegrundsprojektet som har kommit i
dag och överlämnats till talmannen. Jag är mycket
nyfiken på det som står i denna lilla bok och hoppas
att det finns möjlighet att göra den tillgänglig.
Därefter vill jag uppmärksamma två delar i det vi
har diskuterat i dag. Det ena är en likformig skola.
Jag håller med skolministern om att det är en bra
bit på väg om man tittar på att det inte är likformigt
mellan skolor, kanske inte ens mellan klasser. Men
inom en och samma klass, inom en och samma un-
dervisningsgrupp har vi det stora problemet. Är det
25 barn från samma område som går i samma klass
med en lärare är det svårt i dag, med den organisation
vi har i systemet, att spräcka likformigheten, att se till
varje elevs behov.
Det var det som var själva huvudkärnan i mitt an-
förande, när det gällde att vi kanske skulle hitta andra
lösningar för de elever som kommer till skolan. Det
vill jag rikta uppmärksamheten på, därför att för oss
är eleven minsta enheten, inte klassen och inte skolan.
Hur gör ni inom regeringen när det gäller att om-
sätta olika delar i rapporter och annat i konkreta lös-
ningar? Utgår ni från de värderingar och de beslut
som är fattade i riksdagen och som finns som bak-
grundsskrivning till läroplanen när ni omsätter de
olika problemen och åtgärderna i förslag till konkreta
lösningar?
Anf. 40 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Yvonne Andersson kommer in mer på
hur man organiserar arbetet i dagens skola. Det är nog
bra att vi plockar bort klassbegreppet - det är väl på
väg att försvinna - och att man på olika sätt pratar om
grupper i olika storlekar.
Här är vi tillbaka i det jag sade tidigare. Det finns
alltid en koppling mellan de ekonomiska resurserna
och resultatet, i synnerhet när det gäller de elever som
behöver mer stöd än andra.
Det är därför vi tycker att det är så viktigt att den
grupp som jag nu tillsätter just ska ta hänsyn till vad
som står i läroplanen. Vad är läroplanens mål? Vad
står i våra kursplaner?
Men från det ska vi också gå till de kommunala
skolplanerna. På många håll är det så att den kommu-
nala skolplanen upprepar det som står i de nationella
dokumenten. Men tanken är ju att den lokala skolpla-
nen ska beskriva hur man ska göra just i den specifika
kommunen.
Men det måste också finnas en koppling till de re-
surser som skolan får och hur man hanterar budgeten.
Är det ett decentraliserat ansvar, så att skolledningen
verkligen har en möjlighet att fördela på ett rimligt
sätt? Hur gör man med de elever som har mycket
stora funktionshinder och kostar mycket pengar?
Hanterar man de eleverna centralt eller följer de ock-
så den del av budgeten som lagts ut på den enskilda
skolan?
Det är viktigt att vi som politiker får svar på de
här frågorna, så att vi också kan se verkligheten i
förhållande till de nationella mål som vi har satt upp.
Anf. 41 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Min fråga är: Vilka åtgärder tänker
skolministern vidta om en skola inte uppfyller de mål
som man har endera i kommunal skolplan eller i den
läroplan som vi har fattat beslut om i riksdagen?
Finns det sanktionsåtgärder eller kommer vi att kunna
läsa i rapporter att skolan fortsätter på samma sätt?
Hur tänker man handskas med den frågan?
Anf. 42 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag anser att det är oerhört viktigt att
Skolverket verkligen använder sig av sin tillsyns-
funktion. Det de har i tydligt uppdrag från regeringen
är just att följa upp resultaten på skolorna.
Vi kunde se i inspektörsrapporten att åtgärdspro-
gram finns på skolorna. Däremot har man i praktiken
inte hittat metoderna att på ett bra sätt arbeta med
dem. Då blir det eleven som till syvende och sist inte
klarar undervisningen, för man får inte stöd när det
gäller hur man ska göra.
Vi tar också i skollagsöversynen med begreppet
sanktion mot kommun. Man kan alltid diskutera hur
långt en sanktion ska gå, men jag anser att när Skol-
verket upplever att det finns sådana brister att det
måste ske en tillsyn, då ska tillsynen ske. Jag säger
också i vårt regleringsbrev att den måste ske inom
kort tidsmarginal och att även åtgärder av kommu-
nerna ska krävas inom kort tidsmarginal.
Anf. 43 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det yttersta ansvaret för att skolans
mål ska nås ligger alltid på skolministern. Det är
skolministerns egna ord i den debatt som fördes här i
slutet av november. Skolministern borde kanske dra
några slutsatser utifrån det.
Det är nämligen så att vi har problem med regel-
verk, villkor, ledning och resultat. Det jag hitintills
har hört i den här debatten är att vi ska ta reda på mer
fakta. Det räcker inte, snälla skolministern, det räcker
inte. Fakta finns ju redan.
Var är förslagen? Förslagen lyser så här långt, en-
ligt min mening, med sin frånvaro.
Men jag ska ta fasta på en sak. Skolministern sade
att vi ska ha förutsättningslösa diskussioner och till-
sammans hitta nya lösningar. Jag ställde en fråga i
mitt anförande: Är skolministern beredd att med bl.a.
moderaterna diskutera ett nytt finansieringssystem för
den svenska skolan? Det är en fråga, som söker sitt
svar.
Det jag också blir förvånad över är när skolmi-
nistern säger: En av de viktigaste frågorna är språket.
Det håller jag med om. Men samtidigt har regeringen
lagt fram förslag och genomdrivit förändringar som
innebär en nedgradering av språkets betydelse, bl.a.
inom lärarutbildningen. Här skickas ytterligare sig-
naler från skolministern som har olika innebörd.
Det är också ett av problemen med den svenska
utbildningspolitiska diskussionen. Just att ledande
regeringsföreträdare säger en sak på ett ställe och en
annan sak på ett annat.
Anf. 44 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det som är tydligt och som skiljer so-
cialdemokrater och moderater åt är just vad vi vill
satsa ekonomiskt, hur stora medel vi vill lägga på
skolan.
Vi socialdemokrater vill satsa på förskolan. Vi an-
ser att om vi ger eleverna en bra grund redan som
små barn har de större möjlighet att kunna klara sig
vidare. Till detta säger moderaterna nej.
Vi tror också på det livslånga lärandet. Det är där-
för vi också har valt att göra en satsning på kun-
skapslyftet. Det har också visat sig ge oerhörda möj-
ligheter för människor som innan har varit utanför,
som inte har fått vare sig förskola eller gymnasium.
Via kunskapslyftet får de chansen att få ett arbete och
därmed också goda såväl medborgarkunskaper som
teoretiska kunskaper. Det är en klar skillnad på att vi
satsar från början och hela vägen genom det livslånga
lärandet. Vi gör det för alla, inte för några få.
Vi har helt olika uppfattningar om den nationella
skolpengen. Jag tror inte på en nationell skolpeng.
Precis som det har sagts tidigare i debatten skulle det
vara en detaljerad styrning från staten. Däremot är jag
intresserad av att se hur Perssonpengarna följs upp
ute i kommunerna. Vi har gjort den markeringen i vår
budget. En stor del går i dag ut till kommunerna. Här
kommer jag att arbeta för att få en bättre granskning,
uppföljning eller öronmärkning av dessa pengar.
Anf. 45 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Tack så mycket för det svaret, skol-
ministern. Det bekräftar bara vad jag har sagt i min
frågeställning.
Här ser vi ytterligare ett exempel på att ministern
vid ett tillfälle säger en sak för att vid nästa tillfälle
säga någonting annat. Ministern sade att vi skulle ha
förutsättningslösa diskussioner för att tillsammans
hitta nya lösningar. Det är bara att konstatera att det
inte gäller.
Skolministern vet mycket väl att moderatledda
kommuner satsar mer än socialdemokratiska på sko-
lorna. Det förslag om maxtaxa som skolministern har
varit med om att genomföra kommer att medföra
ekonomiska åtaganden för kommunerna. Därmed
urholkas kommunernas möjligheter, genom de beslut
och förslag som regeringen har lagt fram, att göra de
satsningar vi anser vara så nödvändiga.
Än en gång hör man skolministern säga en sak
och mena någonting annat. Skolan är värd så mycket
mer än dessa ord som vi har hört nu.
Anf. 46 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag är helt på det klara med vad jag
säger och vad jag menar, Tomas Högström. Jag tror
också på den förutsättningslösa debatten där vi har
olika infallsvinklar. Men det behöver inte sägas att vi
kommer att enas i slutändan. Det är debatten som
sådan som är viktig.
Jag vill inte heller gå in i en diskussion om vilken
kommun som är bättre än den andra. Eftersom jag har
det övergripande ansvaret är det upp till mig att se till
att vi har ett system som oavsett vilket styre det är ute
i kommunerna ändå ger en likvärdighet till alla ele-
ver. Det är det som kommer att vara min riktlinje
under denna period. Det är därför som maxtaxemo-
dellen är bra. Den garanterar en lika avgift för alla
oavsett var man bor i vårt land, oavsett vart man
flyttar och vad man har för inkomst. Den är inte bero-
ende av om det är socialdemokratiskt eller moderat
styre. Det är upp till kommunen att själv säga ja eller
nej till erbjudandet från staten. Det kommer inte att
innebära merkostnader för kommunerna. Däremot
kommer det att innebära att vi vet vad alla barn har
att möta. Eftersom ambitionen är att kompetensut-
vecklingen ska stärkas inte bara i grundskola och
gymnasieskola utan också att stärka den inom för-
skolan och för dess personal, och därmed vidga de
människor som ska arbeta inom förskolan, kanske vi
på det viset bättre kan möta alla våra elever.
Jag kan se denna modell genom att vi i dag har en
helt avgiftsfri grundskola, en helt avgiftsfri gymna-
sieskola och är på vägen till en avgiftsfri förskola. Då
har vi plockat bort vem det är som styr i kommuner-
na. Då ger vi en möjlighet för alla barn till samma
utbildning oavsett var de bor i Sverige.
Anf. 47 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att berö-
ra den första delen av utbildningsutskottets betänkan-
de, den del som rör förskola, skola och vuxenutbild-
ning. Med tanke på att förskolefrågor fört en ganska
undanskymd tillvaro i dagens debatt, är jag glad att
jag när jag förberedde dagens debatt valde att lägga
tyngdpunkten på förskolefrågor. Kalle Larsson kom-
mer senare att beröra frågor som rör universitet och
högskola.
Inledningsvis vill jag säga att Vänsterpartiet står
bakom utskottsmajoritetens förslag, och jag vill där-
med yrka bifall till hemställan i utbildningsutskottets
betänkande.
Om jag som vänsterpartist ska lyfta fram någon-
ting, förutom den förskole- och maxtaxediskussion
som jag som sagt återkommer till, blir det satsningen
på utbildningen i storstadsregionerna - som ministern
också nämnde i sitt anförande. Det faktum att sats-
ningen utökas med 45 miljoner kronor med en riktad
satsning för att bryta segregationen är bra. Det är värt
att notera i sammanhanget att Moderaterna avstyrker
hela satsningen.
Jag försökte när jag gick igenom betänkandet att
hitta ett samlat borgerligt alternativ. Tyvärr misslyck-
ades jag. Låt mig ta några axplock ur de borgerliga
alternativen. Folkpartiet vill skära ned 25 % av insat-
serna inom kunskapslyftet medan Kristdemokraterna
vill satsa mer. Kristdemokraterna vill minska på sats-
ningen på IT i skolan medan Moderaterna vill satsa
betydligt mer. Sanningen att säga finns det inte en
enda gemensam borgerlig reservation. Inte ens den
för borgerligheten så förhatliga maxtaxan har lyckats
helt ena borgerligheten.
Fru talman! I betänkandet sägs bl.a. att "det är an-
geläget att alla barn ges möjlighet att delta i försko-
lan. Detta sett inte minst ur ett barnperspektiv."
Vänsterpartiet har under lång tid pekat på det orimli-
ga i att förskolan faktiskt stänger ute många av de
barn som kanske bäst behöver förskolan. Därför är
det med glädje vi från Vänsterpartiet kan konstatera
att steg nu tas för att göra förskolan till en förskola
för alla.
Det är också positivt att kristdemokrater, folkpar-
tister och, såvitt jag förstår, även moderater och jag
tror även centerpartister, ser positivt på tankegångar-
na. Att de sedan i vanlig ordning ska ha skrivningar
om valfrihet och mångfald ser jag inte så allvarligt på.
I grunden är det ett slag erkännande av förskolans
betydelse för det livslånga lärandet.
Diskussionen omkring den allmänna förskolan
och maxtaxan är, trots det uns av samsyn som finns
beträffande förskolans betydelse, en i hög grad poli-
tisk fråga. I den gemensamma reservationen från
Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern framgår
följande: "Vi anser således att införandet av en max-
taxa är förkastligt från åtminstone tre perspektiv -
ideologiskt, ekonomiskt och fördelningspolitiskt."
Fru talman! Jag delar uppfattningen om att frågan
är ideologisk, att frågan har stor ekonomisk betydelse
och innehåller avsevärda resurser och att den har en
fördelningspolitisk betydelse. Däremot, och det är väl
ingen överraskning, gör jag en helt annan bedömning
vad beträffar värdet av reformen. Grundtankarna i
reformen är inte förkastliga, snarare kanske förträffli-
ga. Vad de flesta av de borgerliga motståndarna inte
ser är den koppling som finns mellan förslagen om en
allmän förskola och låga avgifter för förskoleverk-
samhet. Förslagen är viktiga ur ett utbildningspoli-
tiskt perspektiv, ur ett jämställdhetsperspektiv, ur ett
klassperspektiv och framför allt ur ett barnperspektiv.
Ett borgerligt parti skiljer ut sig, nämligen Folkparti-
et, vars ställningstagande är intressant. Jag hoppas att
jag hinner kommentera Folkpartiets reservation.
Fru talman! Låt mig börja med det ideologiska
perspektivet. Ur både ett klass- och ett könsperspektiv
innebär förslagen att positionerna stärks. Bl.a. kom-
mer förslagen att ta bort många av de ekonomiska
hindren för kvinnors förvärvsarbete. Sänkta avgifter
inom förskolan skapar t.ex. utrymme för män att bli
mer delaktiga i familjeliv och hemarbete. Jag noterar
särskilt den aktivitet som fanns i Stockholm i lördags
med en demonstration - om jag var rätt underrättad -
och en debattartikel i Aftonbladet. Sänkta avgifter
inom förskolan ger kvinnor möjligheter att gå från
deltidsarbete upp till heltid.
Rättigheten till förskoleverksamhet är och har va-
rit en mycket viktig fråga för oss i Vänsterpartiet. Om
vi menar allvar med förskoleverksamhet för alla, ska
vi naturligtvis sträva mot så låga avgifter som möj-
ligt.
Sedan över till det ekonomiska perspektivet. Det
avsätts stora resurser för förslaget. Det går alltid att
säga att resurser behövs bättre på andra ställen.
Vänsterpartiet är mycket medvetet om att barnfamil-
jerna som grupp burit en stor ekonomisk börda under
90-talet, och därför är en kraftfull satsning på barn-
familjer välkommen. Det finns också ett mycket klart
samband mellan den allmänna utbildningsnivån i ett
samhälle och tillväxten. För att ge fler barn de verk-
tyg som behövs för att tillgodogöra sig grundskolan,
som mycket av debatten i dag har handlat om, är en
satsning på förskolan mycket viktig.
Det är här man på ett tidigt stadium kan sätta in
resurser för att de barn som behöver extra stöd ska få
det. När det gäller barn till invandrade är det en
enorm skillnad mellan att tillgodogöra sig det svenska
språket i småbarnsåren och att försöka lära sig ett nytt
språk som sjuåring i en skola som förutsätter att man
redan kan språket.
Sammantaget: Förskolereformen är en investering
som betyder mer än de flesta kan ana när det gäller
den framtida utbildningsnivån i vårt samhälle. Vi
diskuterar just nu framtiden - ett nytt millennium.
Förskolereformen är en viktig tillväxtinvestering.
Till sist vill jag ta upp det fördelningspolitiska
perspektivet. Här handlar det egentligen i grunden om
generell välfärdspolitik. Jag är medveten om att det
därmed kanske inte är lätt för alla borgerliga företrä-
dare att förstå. Generell välfärdspolitik har inte direkt
varit ett högprioriterat borgerligt projekt.
Det skulle vara lätt att använda min länsgranne
Ingemar Stenmarks bevingade uttryck om att det inte
är lönt att försöka förklara för dem som inte begriper
och nöja sig med det. Men eftersom jag är av en nyfi-
ken natur skulle jag vilja veta lite mer om de borger-
ligas syn på fördelningspolitik. Jag skulle vilja fråga
några av de borgerliga företrädarna varför man är
rädd för att utveckla den generella välfärden. Vill
man något annat? Varför ska den generella välfärden
inte kunnat omfatta förskoleverksamheten? Ska vi
avgiftsbelägga skolmåltider för barn med rika föräld-
rar? Ska föräldrar som tjänar mer än 50 000 i måna-
den betala för sina barns skolböcker? Ska vi skapa
inkomstrelaterade avgifter för nyttjande av trottoarer?
Fru talman! Som vänsterpartist försvarar jag och
vill utveckla den generella välfärden. Jag menar att
fördelningspolitiken i första hand ska skötas av skat-
tepolitiken och att generella lösningar ska gälla för
välfärden.
Jag hinner, tror jag, en kort kommentar till den
folkpartistiska reservationen, där det framkommer att
lokala frågor ska lösas lokalt. Jag instämmer till fullo.
Folkpartiet lyckas, tycker jag, med ett litet konst-
stycke när man först talar närmast lyriskt om försla-
gen - jag tror att man egentligen vill lite mer - men
till slut går emot dem med hänvisning till en kommu-
nal barnomsorgspeng. Kommer Folkpartiet utifrån sin
i grunden positiva inställning att våga stå upp, eller är
högersamarbetet viktigare än barnen och jämställd-
heten?
Rapporten om allmän förskola och maxtaxa är nu
ute på remiss. Vänsterpartiet ser fram emot ett nära
samarbete med regeringen för att slutligen kunna
presentera förslag till en av de viktigaste generella
välfärdsreformerna under senare år. Där hoppas jag
att Miljöpartiet hänger med, eller hur?
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta upp några
av de idéer som Vänsterpartiet tar med sig i det fram-
tida arbetet.
För det första: Den allmänna förskolan ska prio-
riteras. Det pedagogiska innehållet och kvaliteten är
nyckelfrågor.
För det andra: Alla barn, dvs. även barn i åldern
ett till tre år med föräldralediga föräldrar, bör ges
möjlighet till deltagande i förskoleverksamheten. Det
är barnperspektivet igen.
För det tredje handlar det om en generell välfärds-
reform. En reform av detta slag ska naturligtvis också
påverka skattesystemet - det verktyg som i huvudsak
ska användas för fördelningspolitik.
För det fjärde: Det behövs noggranna analyser för
att hitta rättvisa lösningar för kommunsektorn. Re-
misserna kommer här att utgöra en mycket viktig del.
Till sist har jag en vision. Tänk om vi kunde kom-
binera ett införande av allmän förskola och låga av-
gifter inom förskoleverksamheten med en annan
mycket viktig framtida välfärdsreform, nämligen en
arbetstidsförkortningsreform där några av de stora
vinnarna är samma vinnare som i förskolereformen,
nämligen barnen. Där hoppas jag att ni hänger med i
Miljöpartiet och Socialdemokraterna, eller hur?
Anf. 48 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Lennart Gustavsson har ägnat sig hu-
vudsakligen åt allmän förskola och maxtaxa. Det var
en intressant redovisning han gav, särskilt när han
påstod att han är för en maxtaxa med hänvisning till
att han är motståndare till inkomstrelaterade avgifts-
system. Om jag minns de tidigare debatterna rätt har
Vänsterpartiet faktiskt varit det parti som hårdast har
drivit försvaret av inkomstrelaterade avgiftssystem
bl.a. inom barnomsorgen. Jag har själv motionerat
mot dessa system.
Han sade också att positionerna stärks med detta
förslag. För vem? Ett av de konstateranden vi gör är
att riksdagsledamöter i kammaren är några av de stora
vinnarna under förutsättning, naturligtvis, att de har
barn i barnomsorg och förskola. Det är några av de
stora vinnarna med denna reform.
Vi har lagt fram andra förslag som mer än väl be-
aktar effekterna för låg- och medelinkomsttagare,
men vi behandlar barnfamiljerna som en grupp. Det
är väsentligt. Där ligger en skillnad mellan Vänster-
partiets syn och Moderaternas syn.
Jag har en fråga också. I och med att Lennart
Gustavsson inte tog upp friskolor är jag väldigt in-
tresserad. Ni anser att eleverna inte gynnas av
friskolor, utan snarare tvärtom. Men hur blir det då
med alla de alternativ som finns inom barnomsorgen,
t.ex., och som finns inom förskolorna, med det sys-
tem ni nu vill genomföra och med den inställning ni
tidigare har redovisat när det gäller alternativa drifts-
former i skolan?
Anf. 49 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag ska ta ett par av dessa frågor, och
så får vi se vad vi hinner. Vi har väl en omgång till
om vi inte hinner allihopa.
Om jag börjar med de inkomstrelaterade avgifter
som förekommer i många kommuner, som jag förstår
att Tomas Högström har agerat emot kraftfullt kom-
munalt, kan jag säga att de är ett resultat av ett system
som vi har. Jag antar att Tomas Högström är en flitig
läsare av Skolverkets rapporter. I en rapport som
heter 174 kommenterar Skolverket just förekomsten
av avgifter. Man säger så här: Skolverket anser att
utvecklingen av de tidsrelaterade taxorna - man syf-
tar på olika typer av taxor - kan sägas spegla en syn
på förskolan och fritidshemmet som går tvärsemot det
reformarbete som pågår. Avgifterna ges en styrande
roll som inte tar hänsyn till det pedagogiska innehål-
let i verksamheten.
Om vi ska lyfta blicken är det intressant att ställa
en fråga till moderaterna och Tomas Högström om
huruvida moderaterna anser att det livslånga lärandet
är viktigt. Är förskolans roll i det livslånga lärandet
viktig? Tomas Högström pratade väl om betydelsen
av bildning och kunskap i skolan, men är förskolans
roll viktig? Mot vilken bakgrund motsätter sig mode-
raterna i så fall tanken att vi ska ge alla barn goda
förutsättningar att delta i förskolan?
Anf. 50 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det livslånga lärandet är viktigt.
Självklart spelar förskolan en roll där. Det har vi
också visat både i handling och i beslut. Det är intres-
sant att konstatera att Lennart Gustavsson negligerar
den oro som vi och andra partier känner för de alter-
nativ som har vuxit upp i kommunerna och som nu
riskeras i och med det förslag till maxtaxa och regel-
verk som ni, bl.a., är företrädare för.
Anf. 51 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Just nu föreligger inget förslag. Det
föreligger en rapport - en departementsskrivelse. Just
nu pågår ett arbete, och Vänsterpartiet har ambitionen
och förhoppningen att få delta ordentligt i skrivandet,
som förhoppningsvis resulterar i en proposition som
kan föreläggas riksdagen före sommaren.
Vi har ett regelverk som reglerar kommunernas
skyldigheter och möjligheter att ge ekonomisk ersätt-
ning till förskoleverksamhet som bedrivs i privat eller
kooperativ verksamhet. I rapporten, och i den diskus-
sion som pågår just nu, finns ingenting om föränd-
ringar i det regelverket, om det nu kan vara någon
tröst för Tomas Högström och något som han kan ta
med sig ut till sina oroade privatskoleförespråkare.
Anf. 52 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Lennart Gustavsson inledde med, vad
gäller maxtaxan och den allmänna förskolan, att säga
att valfrihet och rättigheter för föräldrarna bara är
snack från oppositionspartierna. Ja, det kanske är
snack för Lennart Gustavsson och för Vänsterpartiet,
men för Centerpartiet är det oerhört viktigt att se till
familjens rättigheter och möjligheter att bestämma
över sin egen vardag och över vilken typ av barnom-
sorg de vill ha. Vi vill inte ha det som i Vänsterparti-
ets och regeringens förslag där man enligt gammal
vana säger att nu ska vi återigen bestämma vad som
är bäst för familjerna, vad som är bäst för barnen.
Jag vet inte om det är någon ny stil av Vänster-
partiet att nu börja säga att de som redan har det gott
ställt ska kunna få det ännu bättre. För min och Cen-
terpartiets del är det oerhört viktigt med barnomsor-
gen och familjepolitiken. Vi satsar stort, och vi är
också för valfrihet och mångfald. Vi är för ett infö-
rande av ett barnkonto. Förslaget innebär att vi växlar
de pengar som ni lägger på maxtaxan, som innebär att
alla ska ha likadant, till barnkontot där vi ger föräld-
rarna rättighet att välja barnomsorg från det att barnet
föds fram tills barnet är sex år. Det tycker jag är en
värdig politik för familjerna.
Anf. 53 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Eftersom det mer var ett debattinlägg
och mindre en fråga till mig, kan jag kontra med att
ställa samma frågor som jag ställde till Tomas Hög-
ström. Menar Centerpartiet att förskolan är en viktig
del i det livslånga lärandet? Menar Centerpartiet att
låga avgifter är en möjlighet för alla barn att delta i
förskolan och en rättvisefråga? Det vore rätt intres-
sant att höra Centerpartiets inställning i frågan.
Sedan åter: Jag sade att det ibland är lite kompli-
cerat att förklara vad generell välfärdspolitik är. Jag
tycker att Sofia Jonssons inlägg visar att jag pedago-
giskt inte lyckades fullständigt.
Som en del i den generella välfärden kan man sä-
ga att miljonärer får barnbidrag. Är det rätt eller inte
rätt? Vi har valt att fördela den generella välfärden
med generella lösningar, som sedan finansieras via ett
skattesystem som ska innehålla progressivitet. Här
kan jag säga att vi från Vänsterpartiets sida kanske
vill gå längre än våra samarbetspartier.
Anf. 54 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Ja, jag tycker att det är bra med all-
män förskola. Jag tycker att det är bra att alla barn får
möjligheter att lära sig tidigt, oavsett varifrån de
kommer, vilken familj och bakgrund de har. Det är
viktigt.
Men det är också viktigt för familjer att kunna ha
rättigheten att bestämma över sin egen vardag. Det
handlar om rättigheten och möjligheten att säga: Jag
vill ha mitt barn här. Jag vill bilda ett kooperativ där
mitt barn kan få gå eller välja någon annan form där
barnet får möjlighet att vidareutvecklas. Det är klart
att detta blir ju grunden för det livslånga lärandet som
är så oerhört viktigt.
Jag tycker att varken regeringen eller Vänsterpar-
tiet har, annat än vad gäller barnkontot, kunnat visa
några konkreta förslag till lösningar. Sedan kommer
man då med ett förslag som säger att alla ska be-
handlas lika, att vi ska bestämma vad alla familjer ska
göra och att det är det bästa för dem. Det är en gam-
mal och förlegad politik. Jag tycker inte att den passar
ihop med det nya kunskapssamhället, som alla har
talat så gott om i dag.
Jag är för barnfamiljers rättigheter. Jag är för att
barn ska ha en bra valfrihet och en bra uppväxt. Cen-
terpartiets förslag om ett barnkonto innebär att fa-
miljerna får rättigheten till pengar, så att de själva kan
bestämma vilken form av barnomsorg de vill ha för
sina barn.
Anf. 55 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! Sofia Jonsson har inte rätt till ytterli-
gare replik, så jag ska försöka att vara snäll.
I en framtid kanske vi får diskutera och reda ut
familjebegreppet även med Centerpartiet.
Vi diskuterade huruvida någonting är föråldrat
här. Jag tror att det synsätt på familjen som Sofia
Jonsson ger uttryck för i grunden är föråldrat. Verk-
ligheten säger någonting annat om hur den svenska
familjen faktiskt ser ut. Det tycker jag också att man
ska ta hänsyn till när man diskuterar frågorna om
allmän förskola och maxtaxa.
Det skulle också vara intressant att veta vad som
har kommit fram hittills i arbetet med denna reform
som skulle omöjliggöra att föräldrar går samman och
jobbar i kooperativ form inom förskolan och ändå har
del av den allmänna förskolans maxtaxa. Inget! Läs
och ta del av rapporten! Jag tycker att det är otroligt
viktigt att ta del av vad rapporten kommer fram till
innan man slänger ur sig en del saker som saknar
någon som helst bäring.
Anf. 56 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att Lennart Gustavs-
son talar om tillväxtpolitik, fördelningspolitik och
generell välfärd. Det är förvånansvärt att det parti
som av tradition sagts vara arbetarnas parti i alla
sammanhang kämpar för akademikerna. Har handens
arbete förlorat sitt värde för vänsterpartisterna? Det är
den ena frågan.
Den andra handlar om att det finns ett slags glid-
ning i perspektivet som förvånar mig. Ni talar om
barnperspektivet och att det ska finnas förskola för
varje barn. Javisst, men är det så att barnen vill ha
den? Är den till för varje barn, eller är det de vuxna
som säger att barn ska gå i förskolan?
När man sedan kommer till gymnasieelever
handlar det om att alla ska till universitet. Men vill
alla gymnasieelever till universitet? Var finns indi-
vidperspektivet då? Hur dribblar Lennart Gustavsson
mellan de olika perspektiven?
I de studier som jag har sett är det många som
faktiskt drömmer om ett helt vanligt yrke. Kristde-
mokraternas grundsyn är att människornas värde är
detsamma oavsett vad de gör. Men också arbetets
värde är viktigt i det stora maskineri som ett samhälle
och ett välfärdssamhälle är, generellt eller icke. Ett
sådant bygger faktiskt på att det är olika typer av
yrken, kunskaper och funktioner som behövs i ett
samhälle.
Anf. 57 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag följde inte riktigt med i alla
svängar här, men jag ska i alla fall kommentera en
del.
Handens arbete har på inget sätt förlorat sitt värde.
Däremot vet vi att det framtida samhället kommer att
ställa helt andra och större krav på människor att
kunna ta initiativ, vara engagerade och delaktiga på
ett helt annat sätt än nu. Därför kommer det också att
ställas större krav på utbildning och utbildningssys-
temet.
Sedan var det en fråga om huruvida vi har blivit
ett akademikervänligt parti. Jag antar att det syftar
tillbaka på detta med maxtaxan och att den skulle
gynna de som tjänar mest i kronor och ören, vilket
naturligtvis är rätt och som de flesta andra välfärds-
system gör. Därför måste vi ha en skattepolitik så att
säga bredvid. Men återigen: Den generella välfärds-
politiken och tankarna bakom den är inte helt lätt att
förklara när man diskuterar med borgerliga företräda-
re.
Jag har lite talartid kvar och vill därför passa på
att ställa samma fråga till Kristdemokraterna som jag
har ställt till Centerpartiet och Moderaterna. Jag antar
och utgår från att även Kristdemokraterna ställer upp
på synen på det livslånga lärandet. Jag antar också att
Kristdemokraterna ser förskolans roll och betydelse i
det livslånga lärandet. Vad är det för fel på att vi ska
se till att vi har en förskola som gör det möjligt för
alla barn, oavsett hur mycket föräldrarna tjänar, att
delta i den? Vad är det för fel på detta synsätt? Varför
ställer inte Kristdemokraterna upp på en sådan syn?
Anf. 58 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Frågan om maxtaxan som begrepp
har jag överlämnat till min kollega Gunilla Tjernberg.
Men jag ska svara på något annat. Hade Lennart
Gustavsson, fru talman, varit uppmärksam på mitt
inlägg tidigare hade han vetat att jag värnar om det
livslånga lärandet. Det är otroligt viktigt.
Kunskapslyftskommittén har lagt fast att gymna-
sienivå är det som krävs för en delaktighet i samhäl-
let, och det är jag en ivrig förespråkare för. Jag är inte
bara en mild accepterande person, utan jag är en före-
språkare för delaktighet i samhället. Men jag ser inte
den generella välfärden i ekonomiska termer på det
sätt som Vänsterpartiet gör, och jag tror att det är där
vi skiljer ut oss.
Jag vill se individens välbefinnande snarare än en
materiell välfärd i ett samhälle. Jag vill se individens
upplevelse av välbefinnande som grunden för varje
gott samhälle med en välutvecklad kultur och ett
välutvecklat utbildningssystem.
Det är därför det är viktigt att vi får delaktighet i
samhället för alla, men också att människor själva ska
få avgöra vad de vill. Det gäller från de små barnen,
att föräldrarna kan välja alternativ, till den vuxna
människan, som ska ha gott om val och alternativ för
att utveckla sina olika förmågor. Varje blomma ska få
blomma utifrån sina förutsättningar, sina färger, sin
styrka och sin form. Det är det som kristdemokraterna
ställer upp på, och det är det vi vill utveckla i hela
vårt program.
Det var ingen slump att mitt anförande tidigare i
dag byggde på att den syn som vi presenterar i den
här kammaren också ska bli tydlig i de system och de
lösningar vi väljer i samhället.
Anf. 59 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag ska hålla den här repliken väldigt
kort. Först vill jag säga att jag är helt överens om att
vi är oense, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, i
fråga om synen på den generella välfärden. Det tror
jag att man kan vara överens om.
Men åter till den här andra beskrivningen, den om
att låta alla blommor blomma och om att se individen.
Jag såg inget direkt angrepp på vad jag sade i mitt
anförande eller i några repliker. Mycket av det som
framkommer i Yvonne Anderssons replik är ju gans-
ka allmänt hållet, sådant som jag tror att de flesta av
kammarens ledamöter inte har svårt att ställa upp på.
Anf. 60 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Lennart Gustavsson hade uppenbarli-
gen vissa svårigheter att läsa Folkpartiets reservation.
Därför vill jag informera om att Folkpartiet länge har
drivit frågan om en pedagogiskt inriktad förskole-
verksamhet för barn från tre års ålder. Därför tycker
vi att det är bra att regeringen och samarbetspartierna
nu kommer med ett förslag om en pedagogiskt inrik-
tad, kostnadsfri förskola med verksamhet cirka tre
timmar om dagen.
Däremot tycker jag det är synd, och jag förstår
inte varför, att inte Vänsterpartiet vill löpa linan ut
och även instämma i folkpartikravet att det ska skri-
vas in att det är pedagogiskt utbildad personal som
ska ansvara för verksamheten. Vi vill betona det
pedagogiska målet med förskolan.
Maxtaxa är en helt annan sak. Det handlar om en
statlig subvention för barnomsorg 5-8 timmar om
dagen där staten bestämmer att låsa miljarder kronor
och avgöra att det är detta kommunerna ska prioritera
när de kanske hellre skulle vilja prioritera insatser i
hemvården, hemtjänsten, äldresjukvården eller något
annat problem som finns i kommunen. Jag kan inte,
lika lite som övriga talare här, förstå att Vänsterparti-
et vill ställa upp på att staten ska bestämma över en
sådan jättelik subvention till många medel- och hög-
inkomsttagare för barnomsorg när man faktiskt inte
vet exakt vilka behov som är de mesta akuta ute i
kommunerna.
Anf. 61 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att jag har läst Folkpartiets
reservation ganska noggrant. Att jag sedan kanske
fattar fel är en annan sak.
Jag ska börja med att upprepa de frågor som jag
nu ställt till tre borgerliga företrädare. Jag ska också
ställa dem till Ulf Nilsson som företrädare för Folk-
partiet. Är det livslånga lärandet viktigt? Har försko-
lan en naturlig roll i det livslånga lärandet? Då är det
en förskola som inte bara omfattar det vi nu diskute-
rar, alltså den allmänna förskolan, utan då diskuterar
vi en förskoleverksamhet som vi erbjuder från ett års
ålder. Har den förskoleverksamheten en betydelse för
det livslångs lärandet?
Om Ulf Nilsson svarar ja på den frågan måste han
förklara för mig varför vi inte ska göra det möjligt för
alla barn att delta i den verksamheten. Varför ska
tjockleken på föräldrarnas ha en avgörande betydelse
för detta?
Sedan åter till den statliga subventionen. Jag hop-
pas att Ulf Nilsson har läst rapporten. Där framgår det
ganska tydligt att det här faktiskt inte ska inkräkta på
det kommunala självstyret utan ges som en möjlighet.
Det ska vara en möjlighet för kommunerna att hoppa
på det här. Om det nu finns folkpartistiskt styrda
kommuner som tycker att det här är förkastligt har de
ju en möjlighet att avstå från att införa maxtaxan. Det
gäller bara att göra ett bra kommunalval.
Anf. 62 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Beträffande detta med tjocklek på
plånboken, Lennart Gustavsson: De som påverkas av
en maxtaxa är ju inte de låginkomsttagare, som redan
i dag har kraftigt subventionerade barnomsorgsav-
gifter, utan det är medel- och höginkomsttagare.
I övrigt när det gäller det kommunala självstyret
har Lennart Gustavsson rätt i att det naturligtvis är
frivilligt för kommunerna att gå med på det här. Men
pengarna är ju låsta för detta ändamål. De kan inte
delas ut i kommunerna för att satsas på gamla eller på
färdtjänst eller något. Därför är det ändå ett kraftigt
ingrepp i det kommunala självstyret, Lennart Gus-
tavsson.
Anf. 63 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Den sista synpunkten är ju helt riktig.
Här gör vi en prioritering av befintliga resurser. Vi
gör en politisk prioritering av resurser där vi bl.a.
säger som jag sade i mitt anförande, att under 90-talet
har barnfamiljer fått ta en stor del av de konsekvenser
som neddragningarna fått. Här gör vi, när vi bedömer
att vi har ett ekonomiskt utrymme, en medveten sats-
ning på barnfamiljer, och framför allt på barnen.
Men som jag också tidigare sagt är detta inte bara
en sådan satsning. Det här är en satsning ur ett utbild-
ningspolitiskt perspektiv och ett klassperspektiv. Det
har att göra med den generella välfärden, och den är
svår att förstå har jag förstått. Det är en satsning ur ett
jämställdhetsperspektiv. Det här är en medveten sats-
ning på barn, en medveten satsning för att lyfta upp
jämställdheten. Det är också en medveten utbild-
ningspolitisk satsning. Därför avsätter vi pengar till
det här, och därför ska vi tillsammans med regering-
en, socialdemokratin och - hoppas jag - också Miljö-
partiet vara med och utforma en bra reform för 2000-
talet.
Anf. 64 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Jag tänkte börja med att ta upp en as-
pekt på utbildningen som har kommit bort lite grann i
debatten här. Det är att hela utbildningsområdet under
90-talet har varit föremål för en mycket kraftig vo-
lymökning. Fler och fler människor går i utbildning i
vårt land. Det gäller rätt igenom hela utbildningssys-
temet. Det är fler barn i förskolan. Det är gymna-
sieutbildning för i stort sett alla i tre år. Eftergymna-
sial utbildning i olika yrkesutbildningar har ökat, och
vi har haft en närmast våldsam ökning av antalet
platser vid högskolor och universitet. Därtill kommer
ökningen genom kunskapslyftets satsning på vuxen-
studerande på gymnasienivå, med närmare 200 000
personer som har passerat utbildningen. Till den här
bilden hör också att vi har fått en betydligt mer hete-
rogen elevgrupp genom att vi t.ex. har många elever
som har invandrarbakgrund.
Allt det här är naturligtvis bra. Men den här kraf-
tiga utbyggnaden, som saknar motstycke i svensk
utbildningshistoria, har drivits fram av flera olika
orsaker - inte bara pedagogiska. En är naturligtvis
den stora arbetslösheten. Att satsa på utbildning i
tider av hög arbetslöshet är god politik. En annan
orsak är den växande bristen på arbetskraft inom
vissa yrkesområden. Det gäller t.ex. data, naturkun-
skap, teknik, vård och vissa kategorier av lärare. En
tredje orsak har varit medvetandet om att det framtida
samhället är ett kunskapssamhälle där arbete såväl
som andra delar av livet kommer att ställa höga krav
på kunskap, högre krav än tidigare.
Den snabba utvecklingen på utbildningens område
har inte alltid föregåtts av god planering och bra för-
beredelser inför förändringarna. Det sammanhänger
naturligtvis med att en del av orsakerna har varit
akuta problem, t.ex. arbetslösheten. Det har haft lite
karaktär av snabbutryckning. Följden har blivit att vi
har kvalitetsbrister på sina håll, och utbildningar som
vilar i sina gamla former trots att de nya studerande-
grupperna egentligen kräver ganska genomgripande
förändringar av undervisningens form och innehåll.
Nu är vi i ett skede där utbyggnaden bör fortsätta i
lugnare takt, och det som inte har hunnits med vad
gäller kvalitetsutveckling och omställning av utbild-
ningens form och innehåll ska åtgärdas.
Årets budget återspeglar väl detta dubbla åtagande
från staten. Expansionen fortsätter. Bl.a. anslås ytter-
ligare drygt 10 000 studieplatser per år till högskolor
och universitet och ökade resurser till forskarutbild-
ningen. Grundforskningen får ökat stöd. Medel har
avsatts för att ge fler möjligheter till en plats i för-
skolan.
Kommunernas ekonomi har förstärkts, dels ge-
nom ökade statsanslag, dels genom ökade intäkter
tack vare högkonjunktur och minskad arbetslöshet.
Detta ger utrymme för en ökad kvalitetshöjning i
förskola, grundskola och gymnasium, och det är ett
utrymme som kommunerna måste utnyttja. Det ligger
alltså ett tungt ansvar på kommunerna att se till att
resurserna hamnar där de så väl behövs.
Kvalitetsarbetet har också förstärkts genom sats-
ningar i budgeten på kvalitetsgranskning och utveck-
ling från olika instanser, bl.a. Skolverket, Högskole-
verket och den nya organisationen för utbildning av
elever med olika funktionshinder.
Stora anslag finns i budgeten för kompetensut-
veckling av skolans personal. Hela utbildningsväsen-
det, förskola, skola och högskola, måste erbjuda en
miljö där varje elev eller student kan trivas och arbeta
utifrån sina egna intressen och förutsättningar. Och
det som brister är tillgången på kompetent personal.
Det är för få vuxna i skolan. Det behövs fler lärare
och en bättre lärarutbildning. Och det gäller från
förskolan och upp till universitet och högskolor. Det
behövs också en god tillgång till elevvårdande perso-
nal av olika kategorier - specialpedagoger för elever
med behov av särskilt stöd, skolpsykologer för elever
med psykiska problem, kuratorer för elever med soci-
ala problem, osv. Så länge skolan inte har dessa re-
surser kan vi inte förvänta oss att skolan ska nå kva-
litetsmålen fullt ut. Här ligger alltså huvudproblemet.
De behov som finns i de olika skolorna är natur-
ligtvis väldigt olika beroende på var skolan ligger och
på vilket elevunderlag som man har. Moderaternas
skolpeng innebär snarast ett steg i fel riktning i den
utvecklingen.
I detta sammanhang måste jag säga att jag är för-
vånad över Vänsterpartiets prioriteringar, där man så
ivrigt förespråkar att man ska lägga 5 miljarder kro-
nor på maxtaxan som ju knappast bidrar till lösningen
av dessa problem. Vi kan återkomma till detta senare.
Budgeten återspeglar dessa problem och deras
lösningar med direkta anslag för kompetensutbildning
och ett ökat antal platser i lärarutbildningen. Där
aviseras också kommande förslag om en förbättrad
lärarutbildning, ökad kvalitetsutvärdering och hjälp
till förskolor, skolor, högskolor och universitet i just
arbetet med att öka kvaliteten.
Vi har också framför oss en genomgripande för-
ändring av hela skollagen - en ny organisation och
finansieringsform i fråga om forskning och forskarut-
bildning, effektiviseringar av utbildning för elever
med funktionshinder, alltså nya former för kvalitet-
sarbetet.
De borgerliga oppositionspartierna har i en rad
motioner väckt förslag som ligger i linje med det som
nu håller på att hända. Många förslag kan ses som ett
uttryck för att det finns en bred överensstämmelse om
vad som behöver göras. Det handlar om nyanser i
prioriteringar och om krav på att saker och ting ska
ske snabbare.
Sofia Jonsson inledde med att säga att det inte
fanns några förslag. Det måste bero på att hon inte
har läst på. Sedan nämner hon en lång rad förslag
som ju faktiskt finns nämnda i budgeten och i rege-
ringens proposition.
Nåväl, det finns naturligtvis också skillnader i
uppfattning om hur resurserna ska fördelas på vissa
poster. Lennart Gustavsson gjorde en intressant note-
ring av att det fanns nästan pinsamma skillnader i det
borgerliga ledet. Vi ser inte något enigt förslag från
den borgerliga sidan. Speciellt intressant är naturligt-
vis förslagen från de två största partierna i det bor-
gerliga blocket, Moderaterna och Kristdemokraterna.
Vi ser att Moderaterna vill minska antalet platser i
kunskapslyftet. Där vill Kristdemokraterna tvärtom.
Moderaterna vill ge mer pengar till IT i skolan. Krist-
demokraterna vill minska anslagen till IT i skolan.
Moderaterna vill öka anslagen till grundutbildning
vid universitet och högskolor. Kristdemokraterna har
motionerat om att minska anslagen till grundutbild-
ningsplatserna. Det finns många sådana exempel från
de två stora presumtiva samarbetspartiernas förslag.
Det är alltså påfallande svårt att se något som helst
borgerligt alternativ till regeringens politik. Men det
kanske inte krävs i dagsläget. Det är ju långt fram till
valet. Man kan ju tänka sig en sorts kompromiss
mellan dessa två förslag, att moderater och kristde-
mokrater går halva vägen var och att man räknar ut
något slags medelvärde. Men då hamnar man alltså
på regeringens förslag, och då blir det ju inget alter-
nativ alls. Det är väl så att om vi ska få någon oppo-
sition här i kammaren så är det klokt att borgerlighe-
ten fortsätter att vara splittrad.
Miljöpartiet har alltså samverkat med regeringen
när det gäller utbildningspolitiken, inklusive årets
budget för utgiftsområdena 15 och 16.
Vi i Miljöpartiet har i motioner under tidigare år
stött den här expansionen inom utbildningsområdet.
Men vi har också varnat och efterlyst bättre förbere-
delser, så att de nya studerandegrupperna skulle kun-
na tas emot på ett bättre sätt i de nya skolformerna.
Att kvalitetskraven nu uppmärksammas mer än i
någon tidigare budget hälsar vi naturligtvis med
glädje.
Det aviserade stödet till grundforskning och fors-
karutbildning är naturligtvis också bra och välkom-
met.
Att Naturvårdsverket återfår sina anslag för forsk-
ning om miljö- och naturvård kanske vi inte ska möta
med några större lovord, men det är alltså på tiden.
Att vårt sedan länge framförda motionsförslag om
personskadeskydd för studenter vid universitet och
högskolor nu genomförs är bra. Det finns alltså
mycket i årets budget som vi i Miljöpartiet tycker är
efterlängtat och bra.
En viss otålighet måste vi dock ge uttryck för. Det
gäller t.ex. en större helhetssyn på utbildningen än
vad som än så länge finns i regeringens förslag och
skrivningar. Och kvalitetsbegreppet är inte i alla av-
seenden grönt. Låt mig ta något exempel.
Jag vill också uppehålla mig, precis som Lennart
Gustavsson, lite grann vid förskolan. Läroplanen och
skollagen för förskolan blev inte vad vi i Miljöpartiet
önskade. Läroplanen för förskolan är jämfört med
t.ex. grundskolans läroplan väldigt ofullständig. Där
finns inte angivet några mål att uppnå, inga mål över
huvud taget. Där saknas tydliga anvisningar om vad
som bör finnas med i alla skolor - kompetent perso-
nal, ett tydligt pedagogiskt ledningsansvar vid varje
förskola hos t.ex. en föreståndare med pedagogisk
kompetens. Där finns inte inskrivet krav på regel-
bundna observationer av barns utveckling när det
gäller motorik, emotionell utveckling, språklig ut-
veckling, kognitiv utveckling, osv., det som förskollä-
rarna får lära sig i sin utbildning. Det finns inte krav
på utvecklingssamtal med föräldrar, vilket är så bety-
delsefullt och noga inskrivet i grundskolans läroplan.
Föräldrarnas aktiva medverkan i såväl förskolan som
grundskolan måste naturligtvis stärkas. Och där finns
inga tydliga krav på personalens rätt till pedagogisk
planering. Läroplanen är ett magert instrument. Och
vi kan inte få någon effektiv kvalitetsutvärdering med
det instrumentet som bakgrund. Kravet på tillsyn är
också otydligt och slappt formulerat. Det verkar fak-
tiskt som om man inte har tagit förskolans pedagogis-
ka uppgift och betydelse riktigt på allvar.
Vi är medvetna om att det har gått en mycket kort
tid sedan den nya läroplanen antogs här i riksdagen.
Och man kan naturligtvis hävda att vi bör vänta ett
tag till innan en utvärdering kan ske, en utvärdering
som ska ligga till grund för den nya läroplanen. Vi
kommer dock naturligtvis att fortsätta påminna om
detta behov.
Det finns i budgeten aviserat att det ska komma
förslag om en allmän förskola. Kanske är det ett till-
fälle då man kan ta upp frågan om en läroplan.
Lennart Gustavsson har talat om förskolan ur ett
lite annorlunda perspektiv och inte alls berört de
pedagogiska problemen och de behov av resurser som
förskolan har för att klara av detta. Detta är alltså inte
gratis. Många av dessa förändringar kostar. Dessutom
är barngrupperna alldeles för stora och har vuxit un-
der expansionen på 90-talet och bör ned igen i an-
ständiga storlekar. I stället vill Lennart Gustavsson
satsa de 5 miljarderna på att få en maxtaxa. Dessutom
var det en väldigt intressant fördelningspolitisk dis-
kussion som Vänsterns representant hade med Folk-
partiets representant när det var omkastade roller, och
Lennart Gustavsson försvarade varför en högin-
komsttagare ska tjäna 16 000 kr per år på maxtaxans
införande, medan en låginkomsttagare eller arbetslös
ska tjäna högst 200 kr i månaden.
Naturligtvis är det inte alls så att detta kommer att
öppna för nya grupper. Det finns betydligt billigare
sätt att se till att även personer med låg inkomst har
tillgång till förskolan. Det vet också Lennart Gustavs-
son.
När det gäller grundskolan och gymnasiet vill vi
varna för fixeringen vid betyg och antalet IG - alltså
lite av Folkpartiets kunskapsdille, lite vanvördigt
uttryckt. Det finns så många andra faktorer som är av
större betydelse för kvaliteten i skolan - faktorer som
är av stor betydelse för elevens mognad och utveck-
ling samt för motivationen att lära sig nya saker.
Sedan skulle jag vilja ta upp någonting som är av
särskild betydelse. När eleverna lämnar skolan ställs
de i dag inför helt andra krav jämfört med hur det var
för tidigare generationer. De möter en värld i snabb
förändring. Perspektivet har vidgats. Det globala
perspektivet gör sig gällande. Medmänniskornas krets
har vidgats. Varje människa måste på ett annat sätt än
förr förstå sin plats i det stora sammanhanget, förstå
de grundläggande villkoren för liv på jorden. Solida-
ritet och respekt för andra gäller inte bara människor i
ens närhet eller i Sverige utan har en global dimen-
sion.
Detta ställer också nya krav på utbildningen vid
högskolor och universitet. Det räcker i dag inte med
att studenter utbildar sig till specialister. Den kom-
mande generationen, som ska leda utvecklingen vida-
re mot ett långsiktigt socialt och ekologiskt hållbart
samhälle, måste därutöver förstå de ekologiska be-
tingelserna för livet på jorden och dessutom inse
gränserna för människans kunskap och vilka konsek-
venser det har för åtgärder i vår omvärld.
Specialistens styrka ligger i det snäva perspekti-
vet. Det är det som möjliggör de precisa prediktio-
nerna och de allt effektivare tekniska konstruktioner-
na. Men det är samtidigt just det snäva perspektivet
som utgör det största hotet mot en utveckling där vi
kan garantera t.ex. en långsiktigt hållbar miljö. Därför
bör alla studerande - ingenjörer, tekniker, kemister,
fysiker, arkitekter, samhällsvetare osv. - i sin utbild-
ning ha grundkunskaper i ekologi och vetenskapsteo-
ri.
Vi måste förstå att dagens kunskap inte är mor-
gondagens sanning och att det ekologiska perspekti-
vet aldrig kan lämnas obeaktat. Det är två grundvill-
kor för en utveckling mot ett långsiktigt hållbart sam-
hälle.
Därtill kommer förståelsen för det personliga an-
svaret i en värld i samverkan där en demokratisk
grundsyn och ett internationellt perspektiv måste
genomsyra hela utbildningssystemet, från förskolan
t.o.m. universitetet. En demokratisk grundsyn tilläg-
nas bäst i den miljö där den tillämpas. Därför ska
elevernas deltagande i utvecklingen av utbildningens
form och innehåll beredas ett helt annat utrymme än
hittills. Det gäller såväl gymnasieskolan som hög-
skolan där bristerna är påtagliga.
När det gäller kvalitetsaspekterna på utbildningen
vill jag gärna till sist betona vikten av att det genom
all utbildning i hela utbildningsväsendet går starka
kulturströmmar. Musik, litteratur, bildkonst, teater,
dans osv. ska finnas som en naturlig del i undervis-
ningen men också i form av tillräcklig fritid och ett
rikt kulturutbud på våra skolor och högskolor och i
deras omedelbara närhet.
Fru talman! Om allt detta handlar det som i bud-
geten kallas för kvalitetsfrämjande åtgärder. Uppdra-
gen går till vissa myndigheter och utredningar men i
själva verket involveras varje person som arbetar vid
våra förskolor, skolor och högskolor - inklusive, och
inte minst, föräldrar, elever och studenter. Det här är
naturligtvis en stimulerande uppgift som vi i ett säll-
synt gynnat land med glädje och entusiasm kan ta itu
med.
Läraryrket är ett framtidsyrke. Jag tror att vi raskt
får lämna den föreställning som man sett alltför
mycket av, nämligen att skolan skulle vara ett jätte-
problem och att det är mest dystergökar som yttrar sig
i frågan.
En av de mest lockande uppgifter som vi kan ha
är naturligtvis att, med de goda ekonomiska förutsätt-
ningar som nu finns, ta itu med förändringen av sko-
lan så att vi får den anpassad till det moderna sam-
hället och det vi själva värderar högt.
Självklart är lärarkåren en viktig del - ja, den vik-
tigaste delen, skulle jag vilja säga - i detta arbete.
Lärarkåren har dragit ett tungt lass under hela 90-talet
med den våldsamma expansionen. Vi har alltså inte
fått en motsvarande ökning när det gäller lärarna. Det
är nu på tiden att lärarna får den hjälp som behövs i
skolan för att kunna göra ett bra jobb.
Anf. 65 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Gunnar Goude nämnde här att vi ger
mindre pengar till grundutbildningen och mindre
pengar till IT-satsningen men det är inte riktigt rätt-
vist att lyfta fram det så. Det är sant men det är också
viktigt att ange skälen. Det innebär nämligen inte att
vi är teknikfientliga eller att vi är fientliga till mer
högskoleutbildningar, tvärtom. Det är bara det att vi
vill ha en realistisk utvecklingstakt när det gäller både
utbildningen på högskolan och informationstekniken.
Därför tycker vi att det hela ska ske i rimlig takt så att
det blir effektivt och blir goda förutsättningar och så
att människor har möjlighet att vänja sig vid det här.
Genom vissa rapporter från ITiS vet vi att det inte har
fungerat så smärtfritt överallt när det gäller att göra
denna jättesatsning vid ett och samma tillfälle.
Gunnar Goude ondgör sig över olikheterna mellan
partierna i det borgerliga blocket men jag ser inte de
olikheterna som en fara. Olikheterna är faktiskt inte
så stora sett till de bakomliggande skälen och reso-
nemangen. De ideologiska likheterna är relativt stora
och olikheterna ligger i hur man har resonerat sig
fram till sin lösning.
Jag tycker att det är bra att olika partier kan ha
olika uppfattningar om lösningar och tvingas komp-
romissa och enas om ett förslag till lösning. En sådan
lösning är alltid välgrundad eftersom det hela stötts
och blötts i olika vändor. Det måste vara otroligt
jobbigt för Miljöpartiet och Vänsterpartiet att i stället
följa, som det i många avseenden kan tyckas, rege-
ringens förslag. Det måste väl vara mer bekymmer-
samt. Det vore faktiskt mer bekymmersamt om vi
tyckte lika.
Anf. 66 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Först beträffande minskningen av
antalet platser i grundutbildningen på högskolor och
universitet. Yvonne säger om det jag sade att det inte
är rättvist men att det är sant. Jag förstår vad hon
menar.
Naturligtvis skulle man önska att de här förbere-
delserna, som också jag talar om, hade gjorts så att
man säkert visste att det gick att ta hand om studen-
terna på bästa möjliga sätt. Det är en aspekt på detta.
Då skulle man alltså kunna tänka sig att vänta för att
kunna ge en sådan här garanti.
Våra högskolor och universitet är alls inte urusla
inrättningar som gör att man bör hålla studenter borta
från dem på grund av kvalitetsbrister. Det handlar
alltså om en betydligt mera nyanserad bild.
Ett problem är att vi har stora grupper studerande
som lämnar gymnasiet och som ska in på universitet
och högskolor, där det ju råder platsbrist. De kommer
alltså inte in där. Det är en bromskloss och där kan vi
inte bygga ut ytterligare genom att avstanna utveck-
lingen. Dessutom har 200 000 vuxenstuderande ge-
nomgått gymnasiet. Gymnasiet är ju inte en yrkesut-
bildning så de här eleverna ska fortsätta sina studier.
Också de knackar på porten till universitet och hög-
skolor.
Att i det läget meddela att vi väntar med att bygga
ut grundutbildningen för att kanske få en ännu bättre
kvalitet i den tror jag inte är bra. Människor behöver
ju undervisningen vid en viss tid i livet. Därför är det
väl lämpligt att göra utbyggnaden i den takt som vi
orkar med och som också regeringen har föreslagit.
Sedan vill jag kommentera det som sades om att
vi följer regeringen. Det är ingalunda så plågsamt. Av
det jag sade nyss har väl framgått att vi är överens på
många punkter. Slutligen har jag ingenting emot att
borgerligheten är splittrad.
Anf. 67 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! När det gäller antalet platser på hög-
skolor och universitet är den uppgiften inte riktigt
sann. Det finns lediga platser vid vissa lärosäten, men
de finns inom ett område där de sökande inte vill
studera, och det gäller naturvetenskap och teknik. De
stora köerna finns utanför humanioras dörr. Men det
är en annan problematik som inte har med utbyggna-
den att göra.
Man har haft en del problem att brottas med i frå-
ga om utbyggnaden. Jag tror att kvaliteten hade blivit
högre om takten hade varit lite långsammare. Då hade
man kunnat få disputerade lärare och studentbostäder
för studenterna. Därmed hade man varit mer trovärdig
i den delen.
När det gäller borgerlighetens splittring förstår jag
att Gunnar Goude har en tendens att påstå att det
finns en sådan. Jag ser det inte så. Om man har olika
uppfattningar som diskuteras i kammaren innebär det
inte att man inte kan komma överens om lösningar
när den dagen är inne, och den kommer väl förmodli-
gen snart.
Anf. 68 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tar det sista först. Allvarligt talat
skulle jag snarare vilja uttrycka det så att jag ser att
borgerligheten ligger och svänger med lite nyans-
skillnader runt regeringsförslaget i väldigt många
frågor. Det är egentligen det som det handlar om. I
själva verket finns det en ganska stor enighet om
utvecklingen av vårt utbildningsväsende. Sedan finns
det skillnader på vissa punkter, det är jag också med-
veten om.
När det gäller fördelning av utbildningsplatser
inom olika områden tror jag - till skillnad från Yvon-
ne Andersson - att man måste försöka leda utveck-
lingen in på utbildningsområden där det verkligen
behövs arbetskraft, och det finns två tydliga områden
nu. Det gäller yrkesutbildad personal inom området
naturvetenskap och teknik samt inom medicin. Det
finns också några ytterligare sådana områden - t.ex.
vård - där det behövs personal. Dessutom behövs det
personal inom lärarkåren. Det råder stor brist där.
I det läget vore det tokigt att inte försöka att utöka
antalet grundutbildningsplatser just inom dessa områ-
den där vi ser att behovet finns. Sedan får vi natur-
ligtvis samtidigt vidta åtgärder så att fördelarna med
dessa utbildningar ordentligt sprids så att studenterna
kan välja med öppna ögon och i metvetande om att
det finns jobb när de genomgått sin utbildning.
Anf. 69 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det var bra att Gunnar Goude vågade
uppmärksamma förskolan i den här debatten som
annars lätt blir skolifierad, gymnasifierad och hög-
skolefierad.
Beträffande resonemanget kring den generella
välfärden får jag väl återkomma till Gunnar Goude
liksom till en del av de borgerliga ledamöterna i sa-
len. Vi får väl anledning att diskutera den generella
välfärden längre fram.
Vad som var intressant var bl.a. Gunnar Goudes
synpunkter på kvaliteten i förskolan. Jag vet att Gun-
nar Goude är en god lyssnare, men på något sätt
måste han ha missat när jag i mitt anförande som den
första och viktigaste punkten angav det som Vänster-
partiet hade med sig när man gick in i överläggning-
arna med regeringen om utformandet av den här re-
formen.
Den första punkten var nämligen: Den allmänna
förskolan ska prioriteras. Det pedagogiska innehållet
och kvaliteten är nyckelfrågor. Jag delar Gunnar
Goudes uppfattning om betydelsen av en utvecklad
pedagogik och en utvecklad kvalitet inom förskolan
för att den ska bli det verktyg som vi så gärna vill att
den ska bli.
Jag ska ställa samma fråga till Gunnar Goude som
jag ställde till de borgerliga företrädarna om det livs-
långa lärandet och förskolans betydelse. Om försko-
lan har en avgörande betydelse för det livslånga lä-
randet, varför ska vi då inte medverka till att göra
förskolan tillgänglig för alla, t.ex. genom att se till att
avgifterna är så låga som möjligt?
Anf. 70 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag håller helt med om att förskolan
är en mycket viktig del. Den utgör starten i det livs-
långa lärandet. Där är vi inte oeniga. Det gläder mig
att höra att Lennart Gustavsson också är intresserad
av pedagogiken i förskolan.
I stort sett är tillgängligheten till förskolan mycket
god. Det är en mycket liten grupp - jag håller med
om att det saknas undersökningar för att man ska
kunna ange gruppens exakta storlek - som stängs ute
på grund av ekonomiska skäl.
Den stora majoriteten av kommuner har redan in-
komstrelaterad taxesättning, dvs. de som har höga
inkomster betalar höga avgifter, de som har låga
inkomster betalar låga avgifter eller inga avgifter alls.
Maxtaxeförslaget för dem som har låga inkomster
eller som inte har något jobb innebär i praktiken inte
alls någon lättnad. Den som inte tjänar någonting på
maxtaxan kommer enligt förslaget - om jag har läst
rätt - att få 200 kr med posten varje månad, vilket
inte alls kommer att underlätta det hela.
Dessutom är de marginaleffekter som man åbero-
par och som ska öka villigheten att ta ett jobb, om
man nu får något, mycket små. De är i stort sett neg-
ligerbara. Däremot är de stora problemen inom för-
skolan såsom stora barngrupper, otydlighet i kompe-
tens, dålig tillgång på specialpedagoger, skolpsykolo-
ger osv. - dvs. samma problem som finns i grund-
skolan - mycket allvarliga problem som behöver
lösas.
I sin prioriteringslista sätter Miljöpartiet de elever
som har behov av särskilt stöd och som inte får den
hjälpen i dagsläget betydligt högre än denna gigantis-
ka satsning om 5 miljarder som i stort sett bara kom-
mer att öka köpkraften hos vissa redan köpstarka
grupper.
Anf. 71 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Diskussionen om kvalitet och peda-
gogiskt innehåll i förskolan är väldigt viktig att föra.
En viktig anledning till att man diskuterar låga enhet-
liga avgifter är att man ska kunna höja kvaliteten i
förskolan och förstärka det pedagogiska innehållet.
Som Skolverket påpekar i sin rapport visar tax-
eutvecklingen på en väg som går tvärt emot det re-
formarbete som pågår. Avgifterna ges en styrande roll
som inte tar hänsyn till det pedagogiska innehållet i
verksamheten. Utvecklingen går alltså mot barnpass-
ning i stället för pedagogisk verksamhet. I det sam-
manhanget tycker jag att Gunnar Goude ska fundera
både en och två gånger.
Avslutningsvis har jag en samvetsfråga. Miljö-
partiet har faktiskt varit med om att diskutera och
ställa sig bakom en budget där man avsätter för än-
damålet Allmän förskola och maxtaxa inom barnom-
sorg 1,7 miljarder år 2001 och 3,4 miljarder år 2002.
Känner Miljöpartiet något ansvar för den budgeten?
Anf. 72 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Vi är tydligen överens om att kvali-
teten inom förskolan behöver höjas. Maxtaxan kom-
mer naturligtvis inte att innebära någonting annat än
möjligen ökade barngrupper. Taxorna i förskolan är
också tidsrelaterade. Om avgiften sänks kan det vara
lockande för vissa föräldragrupper att låta barnen gå
lite längre på dagis, eftersom det inte kostar särskilt
mycket. Då hinner de kanske också att gå och handla
efter jobbet.
Utvecklingen bör knappast gå i andra riktningen
som ett resultat av maxtaxan, utan det blir alltså fler
barn som vistas längre tid på dagis. Ska kommunerna
då tillskjuta ytterligare resurser för att få ned barn-
gruppernas storlek och för att komma i nivå med den
kvalitet som vi har i dag? Eller ska de t.o.m. satsa
ännu mer pengar och var ska dessa pengar tas ifrån,
samtidigt som det satsas 5 miljarder på en maxtaxa,
som i stort sett bara får den effekten att höginkomst-
tagarna tjänar 16 000 kr per år på denna reform utan
några som helst kvalitetshöjningar, såvitt jag kan se?
När det gäller problemet med formuleringen om
allmän förskola och maxtaxa måste meningen natur-
ligtvis delas upp i sina delar. Allmän förskola är nå-
gonting som jag förordar. Finansieringen av den all-
männa förskolan kan vi diskutera. Vi har för närva-
rande en utredning som har föreslagit att avgiften ska
vara 0 kr. Det är med andra ord en maxtaxa på 0 kr
för allmän förskola tre timmar om dagen. Det får man
diskutera. Över huvud taget ska vi diskutera hur
pengarna ska användas för att genomföra den allmän-
na förskolan. Med de kvalitetskrav som vi har i Mil-
jöpartiet kommer en stor del av pengarna i så fall att
gå till en kvalitetshöjning i förskolan och framför allt
i den allmänna förskolan, den som gäller fyra- och
fem-åringarna.
Anf. 73 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Gunnar Goude uttryckte sig lite
skämtsamt om Folkpartiets betygsdille. Det är så att
Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet är väl-
digt negativt inställda till att sätta betyg i grundskolan
och gymnasieskolan. Det tycker jag är tråkigt, för
betygen är ett av våra viktigaste utvärderingsinstru-
ment. Det är genom en tydlig information till elever
och föräldrar som eleverna får en chans att utvecklas.
Om skolan sviker när det gäller tydlig information till
eleverna är det de elever som har de sämsta förutsätt-
ningarna och det svagaste stödet hemifrån som drab-
bas. Jag har flera gånger tidigare tagit upp att elever
på grund av att betygssättningen inte fungerar riktigt
skickas vidare i systemet utan tillräckliga kunskaper.
Däremot tycker jag att det var positivt att Gunnar
Goude som den ende representanten för de tre majo-
ritetspartierna i varje fall nämnde problemet med den
stora lärarbristen. Men Gunnar Goude gav inga kon-
kreta besked om vilka åtgärder han vill föreslå. Folk-
partiet har föreslagit en rad åtgärder. Min fråga till
Gunnar Goude är om han anser att det bör fattas poli-
tiska beslut i riksdagen och kommunförbund för att
skapa större attraktivitet för läraryrket och i sådana
fall vilka.
Anf. 74 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Vad Lärarförbundet gör tänker jag
inte yttra mig om, det får vara deras sak. Jag kan
notera att den debatt som har handlat om läraryrket
har givit själva yrket en väldigt negativ karaktär. Det
förefaller väldigt besvärligt att vara lärare, ganska
olustigt. Det är naturligtvis olyckligt när det gäller ett
av de finaste yrken man kan ha i samhället.
Där skulle jag gärna se att vi alla kan delta för att
ändra den bilden. Den är också en väldigt tillfällig
bild. Det är svårt att i svensk skolhistoria hitta en
sådan inställning till lärarkåren.
De politiska besluten finns där. Vi kan i riksdagen
naturligtvis inte göra mer än vad vi ska göra: fördela
pengar och besluta om lagar. Men vi har alltså ökat
anslagen till lärarutbildningen. Det finns resurser för
att utbilda fler lärare, och det har tillsatts en kommit-
té. Vi kommer att få ett förslag till en ny lärarutbild-
ning som förhoppningsvis ska vara mer stimulerande
och ge ytterligare kompetens för lärarna osv. Det
finns en rad åtgärder vidtagna redan som Miljöpartiet
stöder.
Betygen - där är vi igen: Jag tycker att det är ett
ålderdomligt sätt att informera eleverna. Det är en
helt annan relation mellan lärare och elever i en mo-
dern skola. Det ska alltså vara kontinuerliga samtal
och en studieplan som läggs upp för eleven och där
man tar hänsyn till förutsättningar och intressen hos
eleven. Det ska naturligtvis vara samtal som ska vara
så återkommande att eleven snarast skulle betrakta
det som förvånansvärt om man plötsligt kom med en
lapp med betyg på. Dessutom ska föräldrarna vara
med i bilden. Utvecklingssamtalen är viktiga där
föräldrar, lärare och eleven samtalar. Betygen borde
egentligen redan vara helt onödiga i skolan. Jag hop-
pas att de kommer att bli det alldeles snart.
Anf. 75 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Den här negativa bilden av lärarna
har skapats av en massa försämringar under 30-40 år,
av att många skolpolitiker har skyllt skolan misslyck-
anden på lärarna och även av att lärarlönerna har
sjunkit så kraftigt som de gjort.
Det finns en rad åtgärder, Gunnar Goude, som vi
kan vidta i riksdagen. Vi kan fatta beslut om att gym-
nasieskolorna ska ha fler forskarutbildade lärare. Vi
kan bestämma om riktlinjer för kompetensutveckling
för lärare. Vi kan inrätta en lärarlegitimation, som gör
att det blir tydligare om kommunerna försöker spara
pengar genom att anställa outbildade lärare. Det finns
alltså en rad politiska åtgärder som även vi i riksda-
gen kan vidta.
Anf. 76 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Ulf Nilsson ska gå ut i
en skolklass där en lärare har bekymmer med sin
arbetssituation: 33 elever varav fem har svårigheter
med svenska språket, tre fyra har andra typer av pro-
blem, några har läs- och skrivsvårigheter, det är lite
stökigt i klassen därför att en del elever har psykiska
problem. Läraren har ingen chans att klara av den
situationen.
Jag tror inte alls på de lösningar som Folkpartiet
har - mer fingraderade betyg eller lärarlegitimation
eller att man skulle ha forskarutbildade lärare i gym-
nasiet. Visst kan man tänka sig det sista, men det är
lite snurrigt i dagsläget när vi inte har forskarutbilda-
de lärare ens på högskolor och universitet. Låt oss se
till att vi åtminstone får kompetensen där höjd och
sedan någon gång i framtiden får in lektorer med
forskarutbildning på gymnasiet, men dit är vägen
lång. Vi bör knappast försöka stjäla dem från hög-
skolor och universitet.
De problem med lärarbristen som nu finns ute i
skolan löses inte på det här sättet. Jag kan hålla med
om att en lärarlegitimation kan låta bra, men lärarna
har sin utbildning med en examination. Varför ska
man kalla den för någonting annat? Det är ointres-
sant.
Problemet är alltså att vi behöver fler vuxna i
skolan. Vi behöver specialpedagoger, fler lärare så att
vi får mindre undervisningsgrupper, och vi behöver
speciell personal som kan hjälpa till och stödja de
elever som behöver särskilt stöd - specialpedagoger,
skolpsykologer osv.
Anf. 77 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Först väldigt kort om ett särskilt ytt-
rande som jag har och där jag föreslår en folkomröst-
ning som skulle omfatta utformningen av barnomsor-
gen. Anledningen är dels att detta är en fråga som
allmänheten väl känner till och har egna synpunkter
på, dels att partiernas uppfattning är ganska klar.
Debatten här har redan visat det. Till skillnad från
andra folkomröstningar vi haft skulle vi här verkligen
låta allmänheten säga sin mening och inte i första
hand ha folkomröstningar som ska lösa interna pro-
blem i vissa politiska partier.
Fru talman! Bra utbildning är viktig för individen
för att stärka henne eller honom i praktiskt taget alla
avseenden. En bra utbildning är också nödvändig för
nationen Sverige. Bredd och god kvalitet ska gå hand
i hand. Grundutbildning, spetsutbildning och forsk-
ning ska finnas tillsammans och stå sida vid sida. Här
återstår mycket att göra som jag ska peka på i mitt
anförande.
Jag ska övergå nu till att tala om den högre ut-
bildningen och forskningen. Jag tänkte först ge en
bakgrund till den aktuella situationen och sedan pre-
sentera det moderata alternativet till regeringens poli-
tik.
Låt mig börja med antagningen till högskolan. Det
låter säkert förvånande för många när man hittar
statistik från Statistiska centralbyrån, SCB, 1998 som
visar att antalet antagna högskolestuderande minska-
de med 4 % förra året. Regeringen talar ofta om den
kraftigaste expansionen någonsin av högre utbildning.
Aktuell statistik talar alltså i det avseendet ett annat
språk.
Ett annat problem är att det blir allt svårare för
yngre studerande att bli antagna till högre utbildning.
Sverige ligger på 15:e plats av 22 OECD-länder när
det gäller antalet antagna 19-åringar till högre utbild-
ning, dvs. att det är få studenter som går direkt från
gymnasiet till högre studier. Antalet högskolenybörja-
re som är under 22 år har minskat från 1993/94 till
1997/98, en minskning både i procent och i faktiska
tal. Här tror jag att lektorer i gymnasieskolan skulle
betyda mycket. Man får lärare som känner till fors-
karutbildning och som känner till högskolan. Jag vet
att Högskoleverket delar min uppfattning och har
alltså en annan uppfattning än Gunnar Goude i frå-
gan.
Den genomsnittlige svenske studenten är 24 år när
han eller hon antas till grundutbildning inom hög-
skola eller universitet. Då har det alltså gått fem år
sedan man lämnade gymnasiet. Höstterminen 1997
var ca 30 % av alla som sökte till den högre utbild-
ningen 25 år eller äldre. Mer än var fjärde student är
30 år eller äldre. I början av 90-talet fick drygt 50 %
av alla sökande erbjudande om en högskoleplats.
Motsvarande siffra 1997 var 40 %.
Jag har inget som helst emot att äldre studenter får
en högskoleplats. Det är nödvändigt, menar jag. Det
livslånga lärandet måste finnas på alla nivåer. Men
det är givetvis inte acceptabelt att många yngre sö-
kande utestängs från högskolestudier och får syssla
med någonting helt annat under ett antal år, när de
ändå är helt inriktade på att gå på högskolan.
När det gäller statistik finns det mycket att hämta.
Jag ska peka på en del andra statistiska resultat. När
regeringen presenterade den senaste internationella
utbildningsstatistiken från OECD - jag vill minnas att
jag läste det i ett pressmeddelande från februari i år -
är det en mycket positiv bild som förmedlas. Om vi
däremot väljer att läsa Högskoleverkets beskrivning
av precis samma statistik ser bilden betydligt mörkare
ut. Sverige ligger visserligen på plats 4 av 25 under-
sökta OECD-länder när det gäller antalet personer
med minst treårig högskoleutbildning. Men detta är,
märk väl, i åldrarna 45-54 år. Vi ligger bara på plats
21 av 25 när det gäller åldrarna 25-34 år. I yngre
åldrar är alltså högskoleutbildningen lägre än i högre
åldrar.
Därmed avviker Sverige ganska markant från and-
ra OECD-länder. Vi är i sällskap egentligen bara med
Ungern. I andra länder är yngre mer välutbildade än
äldre. Som alla förstår borde det vara så också i Sve-
rige. Det är ändå de yngre som är framtiden.
Jag har frågat Högskoleverket vad detta kan bero
på. Man har sagt att det förmodligen beror på att det
fanns gott om jobb i mitten och slutet av 80-talet. Då
var det många ungdomar som struntade i högskoleut-
bildning och tog ett jobb i stället. Det är också de som
har en låg utbildningsnivå som har hamnat i arbets-
löshet. Det är därför det är så viktigt att många fler
ges möjlighet att gå mer eller mindre direkt från
gymnasiet till högskolan. Annars får vi vid nästa
lågkonjunktur, som kan komma om några år, en ny
grupp unga lågutbildade arbetslösa.
Fru talman! Ett särskilt problem utgör den sociala
snedrekryteringen. I den årskull som föddes 1976,
som jag har tittat på, var den relativa chansen att
börja en högskoleutbildning vid 21 års ålder sju
gånger större för ungdomar från högre tjänstemanna-
hem än för ungdomar från arbetarhem. Högskolever-
ket och Statistiska centralbyrån visar att den sociala
snedrekryteringen t.o.m. har ökat sedan 1960-talet i
vissa årskullar. Jag tänkte fråga framför allt utbild-
ningsministern hur han ser på den frågan. Jag har
ställt samma fråga till tidigare utbildningsministrar
för ungefär 15-20 år sedan.
Det visar sig tyvärr att Sverige ligger långt efter
de länder som har flest yngre studenter i den högre
utbildningen. I Finland t.ex. är det 10 % fler i ålders-
gruppen 22-25 år som är inskrivna i högskolan än i
Sverige. Jag tycker att det är intressant att jämföra oss
med Finland, ett grannland som vi arbetar intimt
samman med i nordiska sammanhang och numera
också i EU. Finland utbildar 7 000 civilingenjörer
eller högskoleingenjörer per år. Motsvarande siffra i
Sverige är strax under 5 000. Finland utbildar alltså
40 % fler högskoleingenjörer inom en hälften så stor
befolkning. Då hör det till saken att just civilingenjö-
rer är den grupp som betyder särskilt mycket för
tillväxten i ett samhälle. Dessutom vill många svens-
ka civilingenjörer, liksom naturvetare i stort och även
systemvetare, arbeta utomlands. Många är också
beredda att stanna utomlands under ganska lång tid,
faktiskt i 20 år eller mer.
I dagens nummer av Dagens Industri har jag just
läst en artikel med rubriken Allt större brist på civil-
ingenjörer.
1997 flyttade 863 civilingenjörer utomlands. Det
motsvarar ungefär en fjärdedel av den årliga exami-
nationen. Det var fyra gånger fler än motsvarande
siffra tio år tidigare. Jag har också sett statistik från
International Institute för Management Development,
IMD. Där säger man att Sverige 1998, alltså förra
året, hamnade på plats 43 av 49 undersökta länder när
det gällde förmågan att behålla högutbildade i hem-
landet.
Fru talman! Regeringen sparar på högre utbild-
ning och forskning. Besparingar har skett inom
grundutbildningen, framför allt genom minskade
ersättningar för helårsstudenter och helårsprestatio-
ner. Ersättningen per helårsstudent har för de flesta
utbildningsområden minskat med i genomsnitt 17 %
mellan åren 1994/95 och 1997. Besparingar har också
skett inom främst miljöforskningen med ca 100 mil-
joner kronor och inom det internationella forsknings-
samarbetet med ca 70 miljoner. Det här har jag kun-
nat läsa i budgetpropositionerna 1997 och 1998.
Jag har också läst en rapport från SACO som he-
ter Retorik och realiteter. Där säger man sig ha hittat
aviserade besparingar från regeringen på 1 000 miljo-
ner kronor gällande anslaget till högskolan. Jag skulle
vilja fråga utbildningsministern: Är det sant? Och när
ska de besparingarna genomföras?
Till sist, fru talman, ska jag säga något om de mo-
derata alternativen. Först några ord om den kvalifice-
rade yrkesutbildningen, KY. Vi vill understryka att
behovet av en sådan utbildning är mycket stort. Det
visar försöksverksamheten med all önskvärd tydlig-
het. Många har fått jobb efter studierna, och man har
också fått jobb ganska snabbt efter det att man har
avslutat studierna. Den visar också att krävs större
variation och kortare beslutsvägar. En viktig utbild-
ning ska t.ex. kunna anordnas mycket snabbt. Utbild-
ningen bör också vara mer flexibel. Vissa kurser
kräver mer arbetsplatsförlagd utbildning, andra mind-
re och mer teoretiska studier. Vi vill införa minst ett
par tre examina som bygger på utbildningens längd
och innehåll.
Så till fördelningen av studieplatser vid högskolor
och universitet. I det nuvarande systemet, där antalet
studieplatser beslutas centralt, uppstår problem ge-
nom att studenterna inte väljer exakt efter uppgjorda
planer. Vid flera högskolor står hundratals platser
tomma, medan det på andra håll är många sökande till
varje plats. Vi menar att en ny princip bör införas när
det gäller resursfördelning till universitet och hög-
skolor. Om man inte får tillräckligt många som söker
till olika utbildningar bör man överföra outnyttjade
medel till ett nytt anslag som ska användas för att
lärosätten som har fler sökanden än studieplatser ska
kunna få utökade resurser. Annars finns ju risken att
vi inte får så många högskolestudenter som nationen
behöver.
Vi tycker också att det är rimligt med särskilda
satsningar från statens sida. Med hänsyn till vad jag
sade tidigare vill vi moderater inom fem år utbilda
50 % fler civilingenjörer än i dag.
I vårt särskilda yttrande framgår det i detalj vilka
våra övriga förslag är. Utöver våra generella sats-
ningar som är 1,5 miljarder mer än regeringen inom
grundforskning, forskarutbildning och internationell
forskningssamverkan de kommande tre åren, vill vi
fortsätta den ökade satsningen på Högskolan i Karls-
krona/Ronneby med 8 miljoner kronor utöver rege-
ringens förslag till forskning och forskarutbildning.
Fru talman! Jag vill till sist yrka bifall till vår re-
servation 5. Mitt bifall gäller där moment 13.
Anf. 78 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag skulle bara vilja återkomma till
den fråga som ju har fått rätt stor uppmärksamhet
även tidigare. Det gäller lektorerna i gymnasiet.
I den statistik vi har sett från gymnasiet har vi vis-
sa problem när det gäller elever som inte får godkänt i
kärnämnena. Det är alldeles tydligt elever som har
gått de s.k. yrkesförberedande programmen.
Jag har svårt att se vad lektorer skulle kunna inne-
bära för de här eleverna. Är det lösningen av det
problemet som ni funderar på? Eller är det någonting
helt annat, t.ex. att man skulle ha ökad ämneskompe-
tens hos lärarkåren, som ni har i tankarna? Det kan
man ju lösa stegvis på ett lite mildare sätt. Det är ett
våldsamt problem att hitta lektorskompetenta perso-
ner, alltså personer med forskarutbildning, som kan ta
på sig den här rollen. Jag undrar om skälet för infö-
rande av lektorer är särskilt välbetänkt.
Det är också så att gymnasiets ekonomi är ett be-
kymmer. Man behöver fler lärare, kanske speciellt på
de yrkesförberedande programmen. Och det här
minskar ju snarast möjligheterna att agera på ett bra
sätt för att få ett gymnasium för alla elever.
Anf. 79 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag tror att vi i framtiden behöver re-
krytera lärare med olika slags utbildningar. Man ska
också kunna tänka sig att inte arbeta ett helt liv som
lärare i skolan. Jag tror att det t.ex. vore väldigt nyt-
tigt med högskolelektorer som undervisade ett par år
inom ett gymnasium som lärare i ett ämne som de är
specialister på.
Min poäng var framför allt att detta skulle under-
lätta övergången från gymnasieskolan till högskolan.
Övergången ligger i dag för lågt för 19-20-åringar
som lämnar gymnasiet. För den som haft kontakt med
en lärare som arbetat på högskolan och har en natur-
lig kontakt med denna och sedan kanske återgår till
högskolan, är det betydligt lättare. Förr i världen var
det så, som Gunnar Goude vet. Jag blev själv mycket
hjälpt när det gällde högskolestudier av lektorer som
hade den kontakten. Det är inte alls säkert att jag
skulle ha begivit mig till högskolan eller universitetet
utan den kontakten i gymnasiet.
Detta kommer självfallet inte att lösa alla gymna-
sieproblem men en del av dessa. De kommer inte
heller att lösas på en gång, men jag tycker i alla fall
att man kan ha denna målsättning. Jag vet att Hög-
skoleverket delar min uppfattning i den här frågan.
Anf. 80 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! I och för sig kan jag charmeras lite
grann av tanken att man skulle få ökad kompetens i
gymnasiet och underlätta den här övergången, men
jag måste säga att det låter lite gammalt. Det refererar
till en situation som vi hade tidigare, med relativt få
elever i gymnasiet och då universitetet var den natur-
liga fortsättningen.
Jag håller med om att kontakterna mellan å ena
sidan universitet och högskolor och å andra sidan
gymnasier måste utvecklas mycket starkt. Där är det
en tydlig brist. Vi måste få en mycket bättre kontakt-
yta och en bättre övergång från gymnasiestudier till
universitetsstudier. Kanske är det allra viktigast att
universitetslärare får en bra bild av vad som händer i
det nya gymnasiet och kan anpassa universitetets och
högskolans undervisningsformer med hänsyn till den
uveckling som vi har i gymnasieskolan.
Låt mig säga att åtgärden att införa lektorer i
gymnasiet väl möjligen skulle kunna vara en vision
någon gång långt fram när de andra problemen är
lösta. Men att i dagsläget arbeta för en sådan utveck-
ling känns väldigt oekonomiskt och lite vid sidan av
de stora problemströmmar som finns. Snarare borde
vi satsa på att alla andra lärare i gymnasiet får kontakt
med universitet och högskolor, inte på att kanske
några ytterst få ämnesspecialister ska finnas på gym-
nasierna.
Låt mig ställa en fråga till, nämligen om folkom-
röstningen. Miljöpartiet är som bekant intresserat av
folkomröstningar, men jag undrar hur frågeställning-
en exakt skulle se ut.
Anf. 81 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag tyckte att Gunnar Goude backade
en del från sitt första inlägg, så vi kanske kan mötas
på halva vägen. Ett moment som är väldigt viktigt när
det gäller lektorer är att man som lärare på gymnasiet
ska kunna bli befordrad utan att behöva byta arbets-
plats. Man borde kunna befordras t.ex. från adjunkt
till lektor eller forskarutbilda sig under fyra till fem år
och sedan gå tillbaka till sin gamla skola, vilket var
möjligt tidigare. Skolan borde uppmuntra att man
vidareutbildar sig även på detta mer kvalificerade
sätt. Jag tror att skolan och framför allt eleverna
skulle ha mycket stor nytta av detta.
Frågan om folkomröstning om barnomsorgen kan
Gunnar Goude och jag kanske diskutera lite senare.
Anf. 82 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Lars Hjertén talade väl och mångor-
digt om behovet av tekniker och naturvetare, inte
minst civilingenjörer. Det är också orsaken till att vi
gör en sådan kraftsamling och expanderar så mycket
på den sidan. Samtidigt talar Lars Hjertén för ett
resursfördelningssystem där söktrycket ska vara av-
görande för vart resurserna i högskolan går, inte be-
slut i riksdagen. Söktrycket ligger i mycket större
utsträckning på humaniora och samhällsvetenskap.
Den modellen skulle med givna resurser kanske
minska antalet platser med 5 000 per år. Är det en
klok väg att öka antalet tekniker, som Lars Hjertén så
väl talar om att vi behöver?
Anf. 83 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Vi har aldrig sagt att studenternas val
av studieplats skulle gälla till 100 %, men de skulle
gälla i större utsträckning än i dag.
Vidare beror det lite grann på vilka tekniska hög-
skolor som utbildningsministern tittar på. Jag gissar
att Tekniska högskolan här i Stockholm har flera
ansökningar än vad den har platser. Jag tror också att
om det blir en sådan här kraftfull satsning - vi vill
öka civilingenjörsintagningen med 50 % under en
femårsperiod - blir folk medvetna om detta. Det är ju
inte så att man hamnar i ett lufttomt rum, utan om
man satsar rejält på en sådan här utbildning, blir det
också en ökad efterfrågan efter den.
Anf. 84 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Den satsningen blir inte möjlig med
det utbildningsystem som ni strävar efter. Ni vill ha
ett system där söktrycket avgör. Per Unckel har i en
bok beskrivit hur det skulle kunna se ut, och vi har
räknat på detta. Låter man söktrycket avgöra och inte
riksdagsbeslut, kommer söktrycket, som det ser ut i
dag, att vara riktat mot humaniora och samhällsveten-
skap, och det blir en expansion där. Också det är bra,
men det innebär en minskning på naturvetenskapar-
och teknikersidan. Det talar emot det som Lars
Hjertén inledde sitt anförande med: behovet av fler
platser inriktade mot naturvetenskap och teknik. Det
är inte genomtänkt och inte riktigt logiskt. Jag hoppas
att ni arbetar igenom detta till nästa budgetproposi-
tion.
Anf. 85 LARS HJERTÉN (s) replik:
Fru talman! Det är klart att vi ska arbeta igenom
det här. Nu är det ändå så att utbildningsministern
utgår från den aktuella situationen 1999. Jag utgår
från 2000-talet - 2000-2002 - och jag är helt överty-
gad om att om det kommer en satsning på nya civil-
ingenjörsplatser, kommer våra ungdomar också att
söka de platserna.
Jag menar att oavsett vad vi tycker om vem som
ska bestämma vilka platser som ska finnas och vad vi
tycker om studenternas egna val, är det en nödvän-
dighet för Sveriges framtid att vi får fler civilingenjö-
rer. Det är det viktigaste enligt vår uppfattning. Det är
därför som vi för fram det här förslaget. Jag tror att
utbildningsministern delar den uppfattningen.
Anf. 86 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Lars Hjertén har talat om högre ut-
bildning. Jag ska föra våra tankar tillbaka till barnom-
sorg och förskola. Detta betänkande behandlar ett
livslångt lärande. Det är bra att vi kan diskutera det
och se till helheten, och därför känns det väldigt bra
att här kunna ta upp barnomsorgs- och förskolepoliti-
ken.
Fru talman! Vårt samhälle är i mångt och mycket
utformat utifrån vuxna människors behov. Barnen
kommer ofta i kläm. Det mest cenetrala för oss krist-
demokrater är att vända på detta perspektiv och sätta
barnet först. Att sätta barnet först innebär att respek-
tera de enskilda barnen, lyssna på barnen och våga
använda deras idéer när samhället utformas. Om vi
vuxna antar denna utmaning kommer vi att få lämna
många invanda föreställningar och tankemönster.
Ett demokratiskt synsätt är en åskådning som
bygger på alla människors lika värde. Den åskådning-
en måste aktivt förmedlas och levas ut inom all barn-
omsorg. Vi kristdemokrater anser att alla former av
barnomsorg ska omfattas av värdegrunden, som har
sina rötter i det kristna kulturaarvet och den etik som
bygger på denna tradition.
Att föräldrarna vill göra sitt bästa för sitt eller sina
barn är en regel som gäller nästan helt utan undantag.
Inga känner barnen bättre och kan snabbare observera
om något går snett än föräldrarna. Så är det för det
allra mesta. Detta innebär att föräldrarna bör ges en
betydligt starkare ställning än i dag. Deras betydelse
för de egna barnen kan inte nog betonas. Denna
grundsyn måste komma till uttryck i samhället. För-
äldrarna måste ges en reell möjlighet att välja barn-
omsorgsform och ges ett inflytande över barnomsor-
gens utformning.
Fru talman! Alla former av barn- och fritidsom-
sorg bör ses som ett komplement till föräldrarnas
omsorg och utgå från vad föräldrarna anser vara bäst
för sitt eller sina barn.
Enligt min och Kristdemokraternas uppfattning
omfattar begreppet barnomsorg såväl föräldrarnas
omsorg i det egna hemmet, daghem, familjedaghem,
öppen förskola, fritidshem som föräldrakooperativ
och andra kooperativa former.
Inte minst efter dagens debatt ser jag det nödvän-
digt att definiera och beskriva att det finns olika for-
mer av barnomsorg. Här har vi allmänt hanterat ett
enda begrepp, nämligen förskolan.
Barn är olika och har olika behov och förutsätt-
ningar. Det innebär att det måste finnas ett varierat
utbud av olika former för att skapa valfrihet och rätt-
visa.
För familjepolitikens utformning innebär subsidi-
aritetsprincipen att så många beslut som möjligt som
berör familjen ska fattas av familjen själv. Ett sådant
beslut är, precis som jag tidigare nämnt, valet av
barnomsorg.
Regeringen föreslår att en maxtaxa införs inom
förskoleverksamheten. Det har också debatterats
mellan olika partier tidigare under dagen. Den ska
gälla i såväl kommunal som enskild förskoleverk-
samhet och regleras i en förordning.
Regeringens argument för en maxtaxa är inte sär-
skilt övertygande i dagsläget, och inte heller har de
tydliggjorts i dag. Bl.a. lyfts argumentet lägre margi-
naleffekter fram för framför allt lågavlönade, deltids-
arbetande och ensamstående föräldrar.
I klartext handlar det om att få föräldrar att arbeta
mer utanför hemmet än vad de gör i dag. Detta är helt
motsatt vad många föräldrar och barn mest av allt
önskar, nämligen mer tid tillsammans.
Med förslaget vill regeringen styra föräldrarna.
Med denna reform pekar man ut vad som är det bästa
för den enskilda familjen och det enskilda barnet,
eftersom ekonomin styr många människors val.
Dessutom gynnar förslaget allra mest de familjer
som har en relativt hög inkomst, vilket är uppseende-
väckande i sig. För reformen har regeringen avsatt 1,7
miljarder kronor år 2001 och 3,4 miljarder kronor år
2002. Regeringen beräknar att fullt ut genomförd
kostar reformen ca 5 miljarder kronor.
Fru talman! Kommunförbundet har gjort en annan
bedömning. Där räknar man med att kostnaden kom-
mer att ligga på ca 8 miljarder kronor. Som exempel
kan nämnas att enligt de beräkningar som är gjorda
för min hemkommun Umeå skulle reformen i dagslä-
get kosta Umeå kommun 10 miljoner kronor. De
pengarna finns inte.
Därmed blir en genomförd maxtaxa en gökunge i
den kommunala ekonomin som kommer att tränga
undan andra viktiga behov. I dag har vi fått höra från
skolministern att maxtaxan inte ska kosta något för
kommunerna. Jag har uppmärksammat och noterat
detta.
Regeringen aviserar också ett införande av en
allmän förskola. Den ska vara obligatorisk för kom-
munen att anordna men frivillig för barnen. Det är en
avgiftsfri verksamhet för fyra- och femåringar 525
timmar om året.
Regeringen preciserar konsekvensen av reformen
och skriver att detta främst berör barn i landsbygds-
kommuner och övriga mindre kommuner, barn till
föräldralediga, barn i utsatta bostadsområden och
barn till hemarbetande. Man säger vidare att försko-
lan är ett komplement till familjedaghemmen. Min
fråga är: Vad åsyftas?
Just denna kommentar kan inte tolkas på annat
sätt än att regeringen anser att barnets behov inte fullt
ut kan tillgodoses i familjedaghemmet. Varför gäller
inte rätten till avgiftsfri förskoleverksamhet även
vistelse i familjedaghem? Det är min fråga i dag. Är
det pengarna som ska styra vilket val föräldrarna gör?
Skolministern - som nu har lämnat kammaren,
vilket jag beklagar - nämnde en bok som heter Lika
som bär som nu delas ut till barn i förskolan. Jag har
roat mig lite med att ta reda på hur boken har spritts.
Såvitt jag har förstått har den inte spritts till barn som
är inom familjedaghemsverksamhet.
Jag vet att boken är på väg ut. Min förhoppning är
att det bara är en försening i processen. Det skulle
annars innebära att man inte skulle ha samma möjlig-
heter att diskutera ett så viktigt område som tas upp i
denna fina barnbok Lika som bär om ett barn är hos
en dagmamma, utan barnet ska vara i förskolan eller
på daghemmet.
Min förhoppning är att det är en försening i arbe-
tet, i processen, att få ut boken, som gör att de dag-
barnvårdare jag har varit i kontakt med inte har hört
talas om boken eller fått information om den.
Vi kristdemokrater anser att fokus ska läggas på
att lyfta fram olika former av barnomsorg. Det gör
man genom att stödja dessa. Jag kan konstatera att i
budgetpropositionen ägnas familjedaghemsverksam-
heten endast några futtiga rader, och om öppen för-
skola skrivs ingenting.
Den öppna förskolan bärs av en idé där förskollä-
rare, föräldrar, dagbarnvårdare och andra vuxna som
besöker den öppna förskolan är med och utformar
verksamheten och dess innehåll. Det leder till delak-
tighet och engagemang från olika vuxna. Det finns
kunskap, tradition och en bred erfarenhet över hela
landet.
Jag har också haft en interpellationsdebatt med
skolministern i den här frågan. Jag har med besvikel-
se konstaterat att budgetpropositionen inte med ett
ord berör den öppna förskolans viktiga verksamhet.
Vi kristdemokrater menar att i allt sådant arbete
som i dag bedrivs ska den öppna förskolan inklude-
ras. Den riktar sig just till de grupper som regeringen
hänvisar till när det gäller den allmänna förskolan.
Den diskussionen vill vi vara med att driva vidare här
i riksdagen och ute i landet. Vi måste se de olika
verksamhetsformer som finns.
Sammanfattningsvis tvingas vi konstatera en
mycket medveten satsning på en enda omsorgsform
medan andra former helt förbigås. Vi kristdemokrater
är inte emot allmän förskola. Vi vill att den ska gälla
alla olika omsorgsformer.
Det ska vara 525 timmar avgiftsfri verksamhet för
fyra- och femåringar. Men det ska vara barnets behov
som ska styra vilket val som görs. Vi föreslår också
en avdragsrätt för barnomsorgskostnader upp till
3 600 kr i månaden för barn upp till tre års ålder.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi stö-
der förslaget att barn till aktivt arbetssökande föräld-
rar ska få en garanterad vistelsetid inom barnomsorg
om minst tre timmar om dagen. Beroende på omstän-
digheterna kan behoven se olika ut. Därför måste det
enskilda barnets behov vara utgångspunkten.
Jag har också fått en deklaration från Vänsterpar-
tiet som är väldigt tydlig. Man har där talat om att
man anser att familjebegreppet är ett förlegat be-
grepp. Det är en deklaration som är värd att uppmärk-
sammas. Familjen är ett förlegat begrepp, säger
Vänsterpartiet.
Vi kristdemokrater menar att vi måste utgå från
familjens behov och att familjer kan se olika ut. Fa-
miljen ser olika ut. Det ska familjen göra. Men utifrån
hur den ser ut ska den också få sina behov tillgodo-
sedda.
Vänsterpartiet har lagt familjebegreppet på hyllan.
Jag tycker att det är deprimerande i en så bra diskus-
sion vi skulle ha inför 2000-talet. Partigruppen hos ett
stödparti har talat om att familjen är ett förlegat be-
grepp. Man har också talat om att maxtaxan är en
medvetet prioriterad politisk satsning. Vänsterpartiet
gör en prioriterad satsning på höginkomsttagare.
Jag vill passa på att rikta ett tack till Miljöpartiet
och Gunnar Goude som på ett förtjänstfullt sätt har
beskrivit sin syn på maxtaxan och allmän förskola.
Jag kan konstatera att den uppfattningen delas i stora
stycken av kristdemokraterna och de övriga borgerli-
ga grupperna.
Fru talman! Jag vill slutligen säga att jag självfal-
let står bakom samtliga reservationer i det aktuella
betänkandet där kristdemokraterna finns med. Men
för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reserva-
tion 1 under mom.14.
Anf. 87 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Gunilla Tjernberg inledde med att
diskutera vad som är förskoleverksamhet och vad
som är barnomsorg. Jag använder konsekvent
"förskola" som begrepp, och det gör jag med en tilltro
till att dagens debattörer är fullt informerade om att vi
har delat in vad vi nu pratar om i förskoleverksamhet,
som omfattar förskola, familjedaghem och öppen
förskola. Vi diskuterar också skolbarnsomsorg, som
innefattar fritidshem, familjedaghem och öppen fri-
tidsverksamhet. Detta är de definitioner som vi an-
vänder, och därför tycker jag att vi kan använda dem
här i kammaren också.
Det gjordes en intressant analys av Vänsterpartiets
definition av familjen. Vad jag ibland vill lyfta blick-
en för hos kanske framför allt kristdemokrater är att
den svenska familjen inte nödvändigtvis består av två
heterosexuella som har en Volvo och två barn och bor
i ett villaområde. Den svenska familjen ser annorlun-
da ut, och därför måste vi vidga begreppet familj. Det
skulle vara intressant att höra Gunilla Tjernberg be-
skriva den kristdemokratiska familjen.
Jag har två konkreta frågor att ställa:
Är förskolan en viktig del i det livslånga lärandet?
Om svaret är ja på den frågan: Varför ska vi inte
ge alla barn någorlunda likvärdiga möjligheter till
deltagande i förskolans verksamhet?
Anf. 88 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tar faktiskt Lennart Gustavsson på
orden när han säger att familjen är ett förlegat be-
grepp. Hade Lennart Gustavsson haft en åsikt och en
uppfattning om att familjen är viktig oavsett hur den
ser ut hade han naturligtvis kunnat välja att också
formulera sig på det sättet.
Hur ser den kristdemokratiska familjen ut? frågar
Lennart Gustavsson mig, fru talman. Menar han fa-
miljen som är kristdemokratisk, eller menar han hur
kristdemokraterna ser på familjen? Jag tror att det är
det senare. Familjer ser olika ut. Det finns allt från
enpersonshushåll ända upp till väldigt många i en
familj. Det är alltså väldigt olika, och familjer ser
också olika ut. Och så ska det vara.
Lennart Gustavsson frågor om kristdemokraternas
syn på om förskolan är en viktig del av det livslånga
lärandet. Ja, visst är den det! Det är viktigt med ett
livslångt lärande. Men det livslånga lärandet börjar
naturligtvis så fort ett barn är fött. Det livslånga lä-
randet startar på en gång i ett barns liv. Barnets första
år handlar mycket om att få utforska, se, upptäcka,
lära och ta efter. Jag tror att Lennart Gustavsson är
överens med mig om att ett barn gör detta redan i sitt
hem, tillsammans med sina första kamrater, i ett fa-
miljedaghem, på en öppen förskola eller på daghem.
Var barnet än är så lär det hela tiden. Det livslånga
lärandet handlar alltså inte om var barnet befinner sig
rumsligt, utan det startar på en gång när barnet är fött.
Anf. 89 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Diskussioner om barns lärande kan
vara mycket intressanta att föra, och jag ser fram
emot att föra sådana med Gunilla Tjernberg längre
fram.
Jag noterar att jag inte fick något svar på min and-
ra fråga huruvida förskolans uppgift trots allt är väl-
digt viktig i diskussionen om barns lärande. Därmed
kan det vara intressant att veta om Kristdemokraterna
tycker att det är viktigt att ge alla barn en någorlunda
likvärdig möjlighet att delta i förskolans verksamhet.
Jag kan komplettera detta, och jag hoppas få svar på
det i nästa replikskifte.
Jag hoppas också att jag kan få svar på en annan
fråga. När man nu så kraftfullt från bl.a. kristdemo-
krater motsätter sig att vi ska försöka införliva för-
skolan i den generella välfärden - varför tar man inte
steget och går åt andra hållet? Varför ska vi inte infö-
ra inkomstrelaterade avgifter i förskoleklasserna och
grundskolan? Varför gäller detta bara förskolan, om
förskolan är viktig, vilket jag tror att Gunilla Tjern-
berg tycker? Varför ska just förskolan, och inte
grundskolan, omfattas av detta och vara utsatt för
timrelaterade och inkomstprövade taxor? Varför,
Gunilla Tjernberg?
Anf. 90 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag ska först svara på en fråga som
ställdes i Lennart Gustavssons första replik. Jag tar
mig friheten att göra det. Det är väldigt viktigt att
definiera de olika begreppen eftersom regeringen
själv gör detta väldigt otydligt. I propositionen tar
regeringen upp de olika formerna, och säger att allt
detta omfattar förskola. Men när det gäller den all-
männa förskolan och 525 timmar avgiftsfri förskole-
verksamhet för fyra-fem-åringar ska detta ses som ett
komplement till familjedaghemmen. Då är plötsligt
begreppen åtskilda! Därför är det viktigt att vi defini-
erar dem här i kammaren.
Lennart Gustavsson frågade också om jag ansåg
att det livslånga lärandet är viktigt och varför vi i så
fall inte stöder detta. Jag förstår att det är maxtaxan
som han är inne på.
I dag har vi ju en gratis skola. Det är ju alldeles
riktigt, eftersom vi också har en obligatorisk skola.
Men barnomsorgen och hela den delen är frivillig. Vi
har inte alls gått så långt att vi talar om en avgiftsfri
barnomsorg i dag, och såvitt jag vet finns det inte
något parti som driver den frågan.
Fru talman! Däremot vänder vi oss helt emot att
införa ett taxesystem som enbart gynnar högin-
komsttagare. I stort sett gynnar reformen med max-
taxa höginkomsttagare. Den skickar signaler om att
föräldrarna ska arbeta mer utanför hemmet. Det är ju
precis tvärtemot vad föräldrar i dag vill! Är inte Len-
nart Gustavsson ute och möter föräldrarna och barnen
och hör att det som barn och vuxna helst av allt vill i
dag är att ha mer tid tillsammans - och inte mindre
tid tillsammans, som signalerna blir med en maxtaxa.
Anf. 91 ANDRE VICE TALMANNEN:
Innan vi går vidare med nästa talare vill jag be de
deltagare eller åhörare i debatten som har, eller över-
väger att sätta, sina mobiltelefoner på väckning att
stänga av dem eller ta ut dem utanför salen, så att vi i
lugn och ro kan avlyssna de anföranden som hålls
här.
Anf. 92 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Vi i Folkpartiet vill kraftigt öka den
högre utbildningens och forskningens resurser. Vi vill
ha flera doktorandtjänster, vi vill ha flera dokto-
randstipendier och flera postdoktorala tjänster på
universitet och högskolor. Vi tror att hela samhällsli-
vet i dag kräver bestämda nya satsningar på denna del
av den högre utbildningen.
Grundtanken bakom våra förslag är att Sverige
behöver en högre utbildning av bästa kvalitet och att
både antalet högkvalificerade forskare och kvaliteten
i deras vardagliga verksamhet är avgörande för vårt
land nu, när kunskapskapital och höga kvalifikationer
blir nationernas viktigaste rikedom.
Det finns tydliga praktiska skäl att genomföra så-
dana förbättringar i den högre utbildningens ekonomi.
Det viktigaste är behovet av högkvalificerade lärare i
hela universitets- och högskolevärlden. Vi vet i dag
att många utbildningscentrer saknar tillräckligt erfar-
na lärare. Den bästa metoden att verkligen förstärka
denna del av utbildningen är att ge fler studenter
möjlighet att ägna sig åt forskarstudier och att för-
verkliga sina drömmar om en fullbordad doktorsexa-
men.
Det är också viktigt att dessa människor efter en
framgångsrik doktorsexamen kan vara någorlunda
säkra på att de får tillgång till en arbetsplats där de
kan gå vidare med den forskning de redan har satsat
flera år av hårt arbete på.
Vi inom Folkpartiet tycker att doktorandreformen,
som genomfördes för inte så länge sedan, inte var
tillräckligt välplanerad. Vi vill ta reda på vilka resul-
tat denna reform har fått. Vi misstänker att de preli-
minära studier som redan har kommit och som talar
om en drastisk minskning av verksamma doktorander
på ett ödesdigert sätt kommer att bekräftas i framti-
den.
Alla vet också att många av de lärare som i dag
undervisar på universitet och högskolor inom en
relativt nära framtid når pensionsåldern. Det under-
stryker starkare behovet av bredd och djup i forskar-
utbildningen och senare i den postdoktorala verksam-
heten. Men det finns också viktiga ideologiska argu-
ment för en satsning av den sorten som Folkpartiet
föreslår.
Som jag redan har sagt lever vi i en värld där kun-
skapskapital och yrkeskunnande blir allt viktigare.
Att många av dagens studenter tvingas avstå från
forskarbanan därför att antalet doktorandtjänster är
för snävt beräknat och att forskare som redan har
doktorerat lever i stor otrygghet och jämt behöver
söka ekonomiskt stöd för en fortsatt verksamhet kan
inte vara sunt. Dessa människor bär oss med sig in i
teknikens och naturvetenskapernas, konsternas, de
humanistiska kunskapernas och samhällsvetenska-
pernas nya landvinningar. Varför ska just de tvingas
leva ett liv i ständig otrygghet? Varför ska de jämt
utsättas för en ytterst tillspetsad stress, en ekonomisk
stress?
Sverige är ett land där goda arbetsmiljöer och
skapande klimat på arbetsplatserna betraktas som
några av de högsta värdena samhället värnar om.
Varför ska just forskningen uteslutas från goda vill-
kor som på många andra områden betraktas som en
självklar rättighet för arbetstagarna?
Herr talman! De svårigheter som många forskare
och blivande forskare i dag möter tror jag är en rest
av en utbildningspolitik och en kulturpolitik som
under en längre tid har påverkats av antiintellektua-
lism och fientlighet mot kulturen. Märkligt nog har
den sortens politik inte tillräckligt diskuterats i denna
kammare. Märkligt nog har vi i dag, när hela sam-
hället så tydligt styrs av kunskapernas tillväxt, inte
helt befriat oss från dessa destruktiva tendenser. Att
ge bättre villkor till studenter som vill ägna sig åt
forskning och till forskare som med framgång har
passerat disputationens svåra prövning betyder bara
att man rättar till tidigare allvarliga misstag.
Herr talman! I november var jag tillsammans med
lagutskottet på en studieresa i Haag och Bryssel. Där
mötte vi unga människor som arbetade för t.ex. EU-
parlamentet. Då fick vi bl.a. veta att de flesta unga
tjänstemän som kommer från andra länder har betyd-
ligt bredare och djupare språkkunskaper än de unga
svenskar som söker tjänster i detta sammanhang.
Bland de unga medarbetare som rekryteras i t.ex.
Finland finns personer som behärskar fyra eller fem
språk. Unga svenska tjänstemän kommer sällan till
Bryssel med samma kvalifikationer. Vanligtvis be-
gränsas deras språkkunnande till högst tre utländska
språk. Det finns också många andra exempel som
illustrerar samma situation. De ungas brist på intresse
för naturvetenskap och teknik behöver jag inte tala
om. Den är känd.
Om vi på riktigt vill komma in i det som så vack-
ert kallas för kunskapssamhället måste vi alla till-
sammans höja respekten för det intellektuella arbetet i
allmänhet och för forskningen i synnerhet.
Herr talman! Jag står bakom Folkpartiets motion
Ny kurs för den högre utbildningen. Av tidsskäl yrkar
jag bifall endast till Folkpartiets reservation 2 under
mom. 13.
Anf. 93 JAN BJÖRKMAN (s):
Herr talman! Kraven på goda kunskaper och till-
gång till ständig kompetensutveckling blir allt tydli-
gare och får allt större betydelse för såväl den enskil-
de som för arbetslivet och samhället i dess helhet. Det
som för bara något decennium sedan var tryggt och
säkert för att ta sig in på arbetsmarknaden och hålla
sig kvar där räcker ofta inte längre. Ett livslångt lä-
rande är i dag inte bara ett begrepp utan en levande
nödvändighet och en möjlighet för alltfler. De arbets-
platser och de företag som inte kompetensutvecklar
sin personal får ofta mycket svårt att hålla sig kvar på
marknaden, liksom den enskilde utan goda kunskaper
får svårt med inträdet eller återinträdet på arbets-
marknaden.
Dessa ökade kunskaps- och kompetenskrav ställer
också krav på utbildningssamhället. Under 90-talet
har en rad åtgärder vidtagits från politiskt håll för att
möta dessa ökade krav. Jag ska bara kortfattat nämna
några av dem.
Förskolan, som tidigare har nämnts här som det
första steget i det livslånga lärandet, fick förra hösten
en egen läroplan.
Grundskolan har under 90-talet fått en ny läroplan
och ett nytt betygssystem. För att nämna ytterligare
någon insats genomförs nu en försöksverksamhet
med en slopad nationell timplan.
Gymnasieskolan har fått en höjd ambitionsnivå
och genomgått väldigt stora förändringar.
Kunskapslyftet har skapats för att ge vuxna sam-
ma chans som ungdomarna till en bra gymnasiekom-
petens. Härigenom kvalificerar sig inte bara fler till
en bredare arbetsmarknad utan också till högre studi-
er.
Under senare år har den kvalificerade yrkesut-
bildningen införts. Den har i dag 12 000 studerande.
Högskolan har byggts ut med 68 000 platser under
perioden 1997-2000. Många av dessa platser finns
vid de mindre och medelstora högskolorna. De mind-
re högskolorna har också fått rätt att inrätta egna
professurer, och de har fått fasta forskningsresurser.
Listan skulle kunna göras längre, men det här är
några exempel på hur samhället har försökt att möta
de nya kompetenskraven. Då kan man ställa sig frå-
gan om detta räcker. Nej, det är klart att det inte gör.
Samhällets krav, arbetslivets krav och de egna kraven
ökar. Det gör att vi måste gå vidare.
Vi kan nu konstatera att regeringen föreslår en
fortsatt utbyggnad av högskolan i den budget som vi
har att ta ställning till i dag. När det gäller grundut-
bildningen planeras det ytterligare drygt 10 000 plat-
ser vart och ett av åren 2001 och 2002. För år 2000
finns det redan ett beslut om en utbyggnad med
20 000 platser. Huvuddelen av den nya satsningen
ska riktas mot naturvetenskap och teknik för att möta
de nya behov som vi ser och som vi alla kan identifie-
ra. Men det görs också satsningar inom området hu-
maniora. Den fortsatta satsningen är naturligtvis nöd-
vändig med tanke på de ökade kraven, men också
med tanke på det ökade intresset både från ungdomar
från gymnasieskolan och från vuxna som vill gå vida-
re till högre utbildning.
När det gäller forskningen presenterar regeringen
sin plan för åren fram till 2002. Den innebär en ök-
ning med 70 miljoner under år 2000, 400 miljoner år
2001 och drygt 300 miljoner år 2002, dvs. ca 800
miljoner under en treårsperiod.
För år 2000 redovisas också hur de här medlen
ska användas. De ska i huvudsak riktas mot de nya
universiteten i Karlstad, Örebro och Växjö, som ju
inrättades från den 1 januari, och i övrigt till de hög-
skolor som har vetenskapsområden godkända. Det
handlar om Högskolan i Karlskrona/Ronneby med
teknik och Högskolan i Kalmar med naturvetenskap.
Därutöver ska forskningsresurser gå till Mitthögsko-
lan för ökade möjligheter att kvalificera sig för uni-
versitetsstatus framöver.
När det i övrigt gäller forskningsfrågorna, fördel-
ningen av de ytterligare resurserna och ställningsta-
gandena kring detta kommer regeringen som alla vet
tillbaka med en forskningspolitisk proposition under
nästa år.
De reservationer som finns i betänkandet inne-
håller, för att nämna några punkter, bl.a. synpunkter
på grundutbildningen. Det handlar då dels om resur-
stilldelningssystemet, som har diskuterats här, dels
om utbyggnaden av grundutbildningen framöver.
Vidare innehåller de i huvudsak synpunkter på forsk-
ningen och på de nationella och internationella forsk-
ningsresurserna.
För att börja med grundutbildningen tycker jag att
det är spännande att se reservationerna från de bor-
gerliga partierna i fråga om detta års budget. Under
den starka utbyggnad som vi har levt med några år i
slutet av 90-talet har vi sett ett ganska tydligt möns-
ter. Moderaterna har varit avvaktande och negativa
och pratat om hoten mot kvaliteten och kvalitetsut-
vecklingen. Kristdemokraterna har sagt: Bygg ut,
men gör det i en långsammare takt än den som rege-
ringen föreslår. Centerpartiet har, tillsammans med
Socialdemokraterna och en del andra partier, stått
bakom den snabba och starka expansionen av hög-
skolan.
Nu kan man se att bilden har förändrats. Tittar
man på det budgetförslag som vi nu tar ställning till
kan man se att Moderaterna, vad jag kan förstå av
texten, har accepterat den utbyggnad som är planerad
för åren 2000, 2001 och 2002, och detta utifrån den
nuvarande och högre volym som man förut har varit
kritisk mot. Kristdemokraterna fortsätter, kan man
säga, sin slow motion-variant av högskoleutbyggnad,
också utifrån den högre volym som man förut har
varit emot. De vill alltså ha samma utbyggnadstakt
trots att Socialdemokraternas regeringspolitik har gått
igenom på det här området. Man kan säga att Krist-
demokraterna vartefter genomgående har accepterat
föregående års beslut och sedan lagt sin långsammare
utbyggnad ovanpå det.
Det nya vi kan se är att Centern på sätt och vis har
bytt plats med Moderaterna och nu är det parti som
varnar starkast för utbyggnaden av högskolan. Jag
tycker att det är lite trist att Centerpartiet nu inte vill
vara med och ta samma ansvar för högskoleutbygg-
naden som tidigare. Det är synd att det kommer att gå
ut över högskolorna, inte minst de mindre, om man
som Centern vill låter dem betala sin egen forsk-
ningsuppbyggnad med utebliven eller mindre ökning
av grundutbildningen. Det är trist att Centern har bytt
fot i den här frågan.
När det gäller forskningen kan man säga att Folk-
partiet, såsom Ulf Nilsson och Ana Maria Narti har
varit inne på, har en del punkter, om än marginella,
där man ökar resurserna till högskolans forsknings-
verksamhet mer än regeringen. Å andra sidan kan
man säga att detta betalas genom en rejäl brandskatt-
ning av vuxenutbildningen. Jag tycker att det är synd
att Folkpartiet här offrar de lågutbildade och kvinnor-
na och inte orkar prioritera den verksamheten högre
än man har gjort. Vi vet t.ex. att 70 % av deltagarna i
kunskapslyftet är kvinnor, och därför slår Folkpartiets
budgetförslag i den här delen särskilt hårt mot kvin-
norna.
När det gäller de nationella och internationella
forskningsresurserna vill Moderaterna och Folkpartiet
ha ytterligare resurser. De betalas också med de här
nedskärningarna av vuxenutbildningen och, för Mo-
deraternas del, också med medel från storstadssats-
ningen. Övriga partier i riksdagen står bakom rege-
ringen. Det finns alltså en bred utskottsmajoritet för
regeringens förslag på det här området.
Sammantaget kan man säga att de borgerliga av-
vikelserna på utbildningsområdet i förhållande till
budgeten rör sig om ungefär 1 %. Det är alltså inga
stora avvikelser. Samtidigt kan man se att i den mån
det finns avvikelser är bilden ganska splittrad på den
borgerliga sidan. När Centern vill ha mer till forsk-
ning och konstnärligt utvecklingsarbete vill Modera-
terna ha mindre. När Moderaterna vill ha mer till
enskilda och kommunala högskoleutbildningar vill
Centern ha mindre - bara för att ta ett par exempel på
den splittrade bilden. Detta är kanske naturligt, men
det ger inget starkt intryck av ett borgerligt alternativ
i vare sig utbildnings-, forsknings- eller högskolepo-
litiken.
Avslutningsvis, herr talman, är det min mening att
regeringens förslag, som Socialdemokraterna, Väns-
tern och Miljöpartiet står bakom i dess helhet och
andra partier i delar, väl faller in i en politik för kun-
skap och kompetensuppbyggnad. Jag vill avsluta med
att yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande
och avslag på samtliga motionsyrkanden.
Anf. 94 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att hälsa utskottets
ordförande Jan Björkman välkommen till debatt i
kammaren. Det är inte så ofta vi möts i kammarde-
batter; vi ses mest i utskottet. Välkommen till debat-
ten!
Jag ska kommentera några frågor. Utbildningsut-
skottets ordförande nämnde kvalificerad yrkesutbild-
ning, något som är mycket viktigt. Vi märker nu att
det behövs betydligt mer av den sorten när vi får
flaskhalsar på det ena stället efter det andra. Vore det
inte bättre att stödja den moderata reservationen där
vi vill ha 5 000 fler platser inom kvalificerad yrkesut-
bildning, så att vi inte bromsar vissa företag i den
expansion som är så viktig för tillväxten i landet?
En annan fråga gäller högskolans utbyggnad. Där
är vi väl i stort sett överens om antalet platser men
däremot inte om fördelningen, vilket jag var inne på i
en replikväxling med utbildningsministern för en
stund sedan. Hur blir det med alla dessa platser om de
inte blir fyllda med studenter av kött och blod? Har
socialdemokraterna någon metod för hur man ska få
folk att söka till de platser de inte söker till i dag?
Annars blir det ju ett slag i luften, om man inrättar
nya platser och dessa sedan står tomma när höst- eller
vårterminen börjar. Det gäller särskilt naturvetenskap
och teknik.
En sista fråga gäller just naturvetenskap och tek-
nik. Vi och åtminstone något annat parti vill anslå
ytterligare 8 miljoner till Högskolan i Karlskro-
na/Ronneby för att den ska kunna bli en komplett
specialhögskola inom informationsteknik och så
småningom ett IT-universitet. Hur ser Jan Björkman
på det?
Anf. 95 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! När det gäller den kvalificerade yr-
kesutbildningen tror jag att vi gemensamt kan kon-
statera att det är en väldigt bra verksamhet som har
startat som försöksverksamhet och så småningom,
hoppas jag, ska övergå i mer reguljär verksamhet. Om
den ska byggas ut framöver eller inte ska jag kanske
inte ta ställning till i dag. Men jag tror att en viktig
förutsättning för att kunna öka volymen där är att fler
får möjlighet att kvalificera sig genom att skaffa sig
en gymnasiekompetens.
Alltfler som finns i arbete är beroende av att få en
gymnasiekompetens för att komma in på den kvalifi-
cerade yrkesutbildningen. Här har Moderaterna kan-
ske inte varit lika angelägna om att stödja kunskaps-
lyftet. Man har varit mycket mer njugg när det gällt
att se till att människor får möjligheter att kvalificera
sig till vidare studier, både när det gäller den kvalifi-
cerade yrkesutbildningen och när det gäller högsko-
lestudier över huvud taget.
När det gäller högskolans utbyggnad kan det hän-
da att vi numera är överens. Vi har kanske inte varit
överens med Moderaterna fullt ut under hela den här
expansionstiden. Här tycker jag dock att det känns
som om Moderaterna gärna vill ha ett ettårsperspektiv
på planeringen. Varje år ska detta omvärderas. Jag
tror ärligt talat inte att högskolorna klarar av ett så
ryckigt system. Jag tror att Lars Hjertén borde funde-
ra över det system för resurstilldelning som den bor-
gerliga regeringen införde 1993 och som faktiskt
byggde på ett treårsperspektiv.
Sedan vet vi att det är många fler som söker än
vad som får plats. Såvitt jag minns var det 288 000
som sökte till högskolan år 1998. Av dem var
119 000 förstagångssökande, och många av dessa
förstagångssökande kom inte in. Sedan kan vi ha
problem på olika områden, men här tycker jag att
Moderaterna har problem med sitt eget styrsystem
och sitt eget tänkande kring detta. Å ena sidan ska
detta vara alldeles fritt, å andra sidan är det, precis
som Lars Hjertén nu pekar på, ett problem att stu-
denterna inte alltid i önskvärd utsträckning söker
program inom de områden som samhället har direkta
behov av.
Anf. 96 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Vi vill inte ha ett alldeles fritt sys-
tem, vilket jag debatterade med utbildningsministern
för en stund sedan. Det kanske jag kan ta upp senare i
en replik till utbildningsministern.
Men jag tycker inte att jag fick något svar på frå-
gan vad man gör med de tomma högskoleplatserna.
Det är knepigt att anslå medel för ett antal nya platser
när det ändå finns tomma platser på flera högskolor
ute i landet. Man utnyttjar inte resurserna på ett bra
sätt. Det är fler som söker, men det betyder att det är
många som står i kö för platser där man inte kommer
in. Det är kanske inte så väldigt bra.
Sedan är jag ganska säker på att det just nu be-
hövs en kraftigare satsning på KY-utbildningar, kva-
lificerad yrkesutbildning. Det finns faktiskt flaskhal-
sar mer eller mindre över hela landet. Man borde
kunna öka de platserna med i varje fall 5 000, som vi
har föreslagit. Tycker inte utbildningsutskottets ord-
förande att det är en bra idé?
Anf. 97 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! När det gäller resurstilldelningen till
högskolan med den modell som vi nu lever med, som
i och för sig utvärderas för tillfället, är det såvitt jag
känner till ingen högskola som under en treårig plane-
ringsperiod inte har nått upp till sitt toppbelopp.
Skulle jag minnas fel tar jag gärna tillbaka det. Men
jag tror inte att det är så. Alla högskolor har klarat att
använda sina resurser inom ramen för takbeloppet.
Naturligtvis bör både jag och Lars Hjertén fundera
över hur man ökar rekryteringen till de utbildningar
där vi kan ha svårt att få tillräckligt antal sökande. Jag
tror möjligen att jag har något lättare att hitta lösning-
ar än Lars Hjertén, eftersom Lars Hjerténs styrsystem
med sökandetrycksmodellen har svårt att hantera den
frågan.
Sedan vet jag inte om det i Lars Hjerténs fråge-
ställning ligger att man skulle ha resurstilldelnings-
system som bygger på delar av verksamheter eller
kanske ända ned på ämnes- eller programnivå. Jag
tror att det är svårt.
Flaskhalsar och flaskhalsproblematiken är natur-
ligtvis en realitet som vi ska jobba med. Men jag tror
till skillnad från Lars Hjertén, eller åtminstone Mode-
raterna i allmänhet, att kunskapslyftet med de möjlig-
heter det ger att skaffa sig inte bara kärnämnen utan
också en yrkesutbildning inom gymnasieskolan är en
viktig förutsättning för att vi ska kunna jobba aktivt
med att bli av med de flaskhalsar som vi kan se på
arbetsmarknaden. Där är naturligtvis också i nästa
skede KY-utbildningarna ett viktigt bidrag. Som jag
sade innan håller jag inte för uteslutet att det kan
komma förslag om förändrade volymer för KY-
utbildningarna framöver.
Anf. 98 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jan Björkman började med grund-
skolan och gick igenom hur viktigt det är att alla får
möjlighet till en bra utbildning, framför allt i grund-
skolan och gymnasieskolan.
Jag skulle först och främst vilja fråga Jan Björk-
man vad han säger om det vi i Centerpartiet kallar för
utbildningsgaranti. Det innebär att de elever som
börjar på ett nationellt program på gymnasieskolan,
men som kanske hoppar av och tar en lite längre
paus, ska få möjlighet att komma tillbaka fram till 25
års ålder och gå klart sitt nationella program. Kan
socialdemokraterna tänka sig att ändra sig och gå med
på det förslaget för att just komma fram till det Jan
Björkman vill när han säger: Ge alla en möjlighet till
en högre utbildning!
Den andra frågan gäller just den högre utbildning-
en. Jan Björkman försöker mer att visa på oppositio-
nens splittring än att föra fram socialdemokraternas
och regeringens egna förslag och idéer till hur man
vill utveckla den, framför allt kvalitetsmässigt.
Jan Björkman försöker vrida och vända lite grann
på sanningen när han säger att Centerpartiet backar
och inte vill utveckla högskolorna och universiteten
längre. Det är ju tvärtom. Vi har varit med och ut-
vecklat, nästan fördubblat, antalet platser på Sveriges
högskolor. Vi fortsätter också med att öka antalet
platser, men nu går vi vidare och satsar stort på kva-
litetsaspekten och på forskningen. Jag tror nog att Jan
Björkman känner sig lite klämd i sitt anförande när
han hoppar på oppositionen på det sättet, eftersom
socialdemokraterna inte har kommit med de idéerna
och förslagen och de stora pengarna till forskning
som t.ex. Centerpartiet har gjort.
Anf. 99 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Nej, jag känner mig inte ett dugg
klämd. Men jag tror att det är lite besvärande för
Sofia Jonsson att hon har lämnat den linje som Cen-
terpartiet har haft tidigare, nämligen att slåss för hög-
skolornas utbyggnad, inte minst för de mindre hög-
skolornas utbyggnad. Med den modellen, som jag har
respekt för att man har valt, blir det mindre utrymme
för det.
Det är nog ett faktum att Sofia Jonsson i sitt för-
slag låter de mindre högskolorna betala sin egen
forskningsuppbyggnad med en utebliven expansion
på grundutbildningen. Det kan man ha respekt för.
Men jag tror att det minskar förutsättningarna för de
mindre högskolorna att utvecklas. Jag tycker att det är
synd, inte minst utifrån det perspektiv som Sofia
Jonsson var inne på i sitt huvudanförande, att det är
viktigt att minska den sociala snedrekryteringen. Det
är många faktorer som bidrar till den, men jag tror att
en faktor som bidrar är bristen på utbildningsplatser.
Jag tycker att det är synd att Centern har valt en an-
nan linje.
När det gäller kvalitetsarbetet sker det väldigt
mycket. Dels har vi Högskoleverket, som jag tycker
hittills har jobbat med kvalitetsarbetet på ett mycket
kvalificerat sätt, dels har vi en proposition som läm-
nats till riksdagen och som vi ska behandla så små-
ningom. Den handlar om studentinflytande och kva-
litetsutveckling. Dessutom kommer vi att ta ställning
till en forskningspolitisk proposition under nästa år.
Jag tror att det finns många skäl till att inte alls miss-
trösta när det gäller den delen.
Kort bara om utbildningsgarantin. Jag tror inte
riktigt på den modellen. På samma sätt som Sofia
Jonsson brukar säga att grundskolan ska ha uppdraget
att kvalificera ungdomarna till gymnasiekompetens
tycker jag att det är väldigt bra om vi ställer samma
krav på gymnasieskolan, nämligen att verksamheten
inom ramen för gymnasieskolans situation ska se till
att ungdomarna också får en gymnasiekompetens. Jag
tror inte att man ska ge bilden av att man kan vänta
med den.
Anf. 100 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Till skillnad från Jan Björkman
tycker jag att det är viktigt att alla får den möjlighe-
ten. Oavsett om man på gymnasieskolan väljer att ta
ett sabbatsår ska man ha möjligheten att komma till-
baka till gymnasieskolan för att göra klart sitt natio-
nella program.
Vad gäller den högre utbildningen och högskolor-
na slåss jag och Centerpartiet för den högre utbild-
ningen, för de mindre och medelstora högskolorna.
Det har vi visat med det ansvar vi tog för den stora
expansionen tillsammans med det vi tar till oss nu
och ser till att utveckla vidare, 10 000 nya platser till
högskolorna. Vi sätter också av mycket pengar till
forskning och kvalitetsutveckling.
Vi går ett steg längre än socialdemokraterna gör.
Vi satsar på de mindre högskolorna med nya platser,
men vi satsar också på forskning till de mindre och
medelstora högskolorna. Vi gör tvärtemot vad social-
demokraterna gör. Vi vill stärka och förstärka de
mindre och medelstora högskolorna.
Det gör vi också med vår idé och det förslag vi
har vad gäller en kvalificeringstrappa. Det är ett helt
nytt system som säger att alla skolor ska få en gemen-
sam grundpeng. Sedan ska man genom kvalitet och
forskning kunna gå vidare och få högre anslag för den
utvecklingen. Det är en politik för de mindre och
medelstora högskolorna. Det är en politik som gynnar
studenter och blivande studenter i Sverige, till skill-
nad från socialdemokraternas förslag.
Anf. 101 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Till skillnad från Centerpartiet har vi
varken nu eller tidigare sagt att högskolorna, framför
allt inte de mindre och medelstora högskolorna, ska
betala sin egen utbyggnad genom besparingar på
andra områden. Det är där jag tycker att det brister i
Centerpartiet. Man har bytt plats med Moderaterna.
Hur Sofia Jonsson än vrider och vänder på siff-
rorna har Sofia Jonssons parti halverat utbygg-
nadstakten i förhållande till det som regeringen före-
slår. Det är klart att det får konsekvenser.
Sedan kan vi gemensamt tycka att det är viktigt
med forskningsutbyggnaden på alla högskolor. Precis
som regeringen har aviserat i budgetpropositionen
kommer det också en forskningspolitisk proposition
som ger oss chansen att diskutera hur vi ska priorite-
ra. Jag hade haft större förståelse för detta om man
inom Centerpartiet hade orkat göra denna prioritering
av forskningen utan att prioritera ned grundutbild-
ningen. Det var det som var min infallsvinkel i mitt
huvudanförande.
Sedan var det frågan om sabbatsår, för att återgå
till gymnasieskolan en kort sekund. Såvitt jag bedö-
mer går det att göra så. Kommunerna har ansvar för
eleverna upp till 20 års ålder. Det finns utrymme för
att göra så, och det kan ibland vara bra. Men det
måste vara upp till den enskilde och kommunen att
reda ut hur den saken ska hanteras.
Anf. 102 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Vi i Folkpartiet har blivit anklagade
för att ta från vuxenutbildningen för att satsa på
forskningen. Detta är verkligen en fråga om kvalitet.
Om vuxenutbildningen såg annorlunda ut skulle
vi ha sökt pengar någon annanstans. Vuxenutbild-
ningen är utformad enligt mycket stora, tröga och
tunga modeller. Då kan det ofta hända att de inte når
sina mål.
Jag ska ge ett praktiskt exempel ur min egen erfa-
renhet. Jag har under flera år jobbat med arbetslösa
högutbildade invandrare som vill komma in i arbets-
livet. Vi behövde kompletterande studier för att öpp-
na möjligheten för våra människor att få tillgång till
SWIT, satsningen på IT-studier. Då behövde invand-
rarna engelska, svenska och PC-träning. Kunskaps-
lyftet var i full gång. Det fanns hur mycket pengar
som helst, men alla var bundna till modeller som inte
fungerade för just de behov som fanns då. Det är
därför vi tar pengar från vuxenutbildningen. Det finns
för många centrala, tunga och ineffektiva modeller.
Anf. 103 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Jag vill inte påstå att jag har anklagat
Folkpartiet för att spara på vuxenutbildningen. Jag
har läst i budgetbilagan där det står att särskilda ut-
bildningsinsatser för vuxna ska få minus 1 miljard.
Jag antar att Ana Maria Narti och jag är överens om
att den siffran är korrekt. Det är ett faktum att Folk-
partiet har prioriterat bort stora delar av vuxenutbild-
ningen. Det är synd.
Vilken bild har Folkpartiet av det livslånga läran-
det? Är det en del av arbetsmarknadspolitiken, som vi
hörde i ett av inläggen, eller är det ett struktur-
problem? Tror vi att behovet av kontinuerlig kompe-
tensutveckling upphör just nu, eller tror vi att behovet
kommer att fortsätta, där människor måste ha förut-
sättningar att skaffa sig ny och återkommande kom-
petens?
Vi kan alltid diskutera om utbildningen har till-
räckligt bra kvalitet. Det är inte något skäl till att säga
att vi inte ska ha vuxenutbildning, att vi ska dra ned
på vuxenutbildningen därför att all vuxenutbildning
inte har levt upp till kvalitetsmåttet. Det är viktigt att
komma ihåg att de enskilda människorna, individer-
na, behöver få möjligheter till återkommande utbild-
ning för att behålla sin plats på arbetsmarknaden,
eller om man har hamnat utanför för att kvalificera
sig.
Ana Maria Narti tog upp frågan om kvalitetsar-
betet på högskolan i sitt huvudanförande. Hur ser ni
på kvaliteten? Har den ökat eller minskat i den svens-
ka högskolan?
Anf. 104 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Jag ska understryka en gång till att
vi är för livslångt lärande, men att vi vill att det livs-
långa lärandet ska bygga på individens förutsättning-
ar, på individens önskningar och inte bindas till fruk-
tansvärt tunga, centraliserade modeller. Det är därför
vi tar pengar från vuxenutbildningen. Det har funnits
alldeles för ineffektiva modeller. Jag har direkt erfa-
renhet av det.
Jag har träffat många arbetslösa invandrare som
aldrig har fått den utbildning de behöver och vill ha.
De har tvingats att gå alla möjliga kurser som de inte
behöver. Så har programmen varit utformade.
Att minska satsningen på vuxenutbildningen i dag
betyder bara att ge en ordentlig signal. Den måste
omstruktureras. Den måste fungera på annat sätt.
Det är svårt att ge ett svar på frågan om den all-
männa situationen i högskole- och universitetsvärl-
den. Det finns skolor som fungerar mycket bra, och
det finns andra skolor som inte alls fungerar så bra.
Det vet Jan Björkman lika bra som alla andra här.
Anf. 105 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Ja, det vet jag. Skälet till att jag frå-
gade var tvåfaldigt.
Det ena var att jag ville veta hur Folkpartiet ser på
utvecklingen. I årets budgetförslag från Folkpartiet
finns det 110 miljoner kronor till kvalitetsförbättring-
ar av grundutbildningen. Förra året fanns det 210
miljoner kronor, dvs. 100 mer. Jag skulle vilja veta
om Folkpartiet har dragit någon slutsats, t.ex. att det
antingen är bättre läge i dag, eller att man gav för
mycket förra året eller inte tänkt igenom situationen
ordentligt.
Det andra skälet till att jag ställde frågan är föl-
jande. Om det är lika melerat i högskolan som i vux-
enbildningen, har jag inte sett något motsvarande
förslag att dra in någon miljard på högskolan. Det
gäller bara vuxenutbildningen. Det är väl en ideolo-
gisk markering från Folkpartiet, där stora delar av
förutsättningen att bedriva vuxenutbildning tas bort.
Det är synd. Folkpartiet har tidigare haft en tradition
av att vara ett progressivt utbildningsparti.
Eftersom neddragningen i särskilt hög grad drab-
bar kvinnorna och de lågutbildade, är det särskilt
olyckligt att Folkpartiet har valt linjen att minska
möjligheterna till det livslånga lärandet.
När Ana Maria Narti säger att man är för det
livslånga lärandet, vill jag säga att man inte tar kon-
sekvenserna av det. Det gäller inte alla.
Anf. 106 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Får jag börja med att tacka för en
intressant debatt så här långt. Jag vill särskilt tacka
Vänsterpartiet och Miljöpartiet för ett bra samarbete
inför budgetpropositionen och därefter. Vi har haft en
del viktiga samtal tillsammans som har resulterat i en
del propositioner som jag bedömer som viktiga för
framtiden.
Vi började med forskningspropositionen i våras
som ju slog fast regeringens och riksdagsmajoritetens
bestämda uppfattning om den fria grundforskningens
roll i samhället - som behöver mer resurser och som
behöver värnas från politiken. Vi hade också en ge-
mensam bestämd uppfattning om forskarutbildning-
ens viktiga roll. Jag återkommer till det senare i mitt
anförande.
Därefter kom det en studiemedelsproposition, som
vi ska diskutera om en stund. Därefter var det en
proposition om försäkringsskyddet för studenterna, så
att man får ett basalt försäkringsskydd om något in-
träffar under studierna. Sedan var det en budgetpro-
position med fortsatt utbyggnad av högskolan. Nu
senast var det en proposition om studentinflytande
och kvalitet.
Framför oss har vi en del viktiga områden, där jag
hoppas att vi får samma fina diskussionsklimat mel-
lan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det råder inget tvivel om att kunskap och utbild-
ning spelar en stor roll för vårt lands framtid. Vi ser
det nu när vi går igenom ett uppvaknande efter den
svåra krisen under 90-talet. Där det händer intressanta
saker för Sverige, där det spirar och gror, är ofta in-
timt förknippat med utbildningssatsningar och kun-
skapsutveckling. Sverige börjar återigen visa att Sve-
rige är ett kunskapssamhälle som ligger lite grann i
bräschen på flera områden när det gäller kunskapsut-
veckling. Det är viktigt för oss. Det är också en viktig
signal till den framtida politiken.
Om vi ska få ett samhälle som växer ekonomiskt,
men där också människor växer socialt, kulturellt och
som aktiva medborgare, finns det inga satsningar som
är viktigare än utbildningssatsningarna. Det handlar
också om att bygga ett jämlikt samhälle.
Många fördelningspolitiska instrument som vi är
vana vid kan möta nya svårigheter i ett globaliserat
samhälle, i en globaliserad ekonomi. Utbildningsin-
satser blir allt viktigare för att hålla ihop ett samhälle,
att se till att alla människor får likvärdiga möjligheter
och att hålla emot de klyftor vi annars riskerar att få
framöver.
Kunskapssamhällets framväxt och globaliseringen
av ekonomin är två viktiga grundfaktorer för rege-
ringens politik. Det är det som ligger bakom att vi
under senare år har gjort rejäla satsningar på utbild-
ningsområdet. Det är alltifrån våra planer på allmän
förskola och maxtaxa på dagis och satsningar på
grund- och gymnasieskola och lärarnas vidareutbild-
ning till kunskapslyftet, där närmare miljonen männi-
skor får chansen att återkomma till gymnasiestudier,
stärkas som individer och få in en fot igen på arbets-
marknaden.
Sverige har goda förutsättningar när det gäller att
möta en konkurrens i världen där också alltfler inser
vikten av kunskap. I förra veckan kom Europeiska
unionen återigen med sin statistik, som visade att den
andel vi sätter åt sidan totalt sett från offentlig sektor
och näringsliv för forskning och utveckling återigen
har ökat. Sverige ligger mycket väl framme - etta i
Europa och etta i världen - med närmare 4 % av BNP
som sätts åt sidan för forskning och utveckling. Det är
klart att det spelar en väldigt stor roll för oss i framti-
den att vi fortsätter att fokusera på det som kanske
blir den allra viktigaste råvaran för detta land fram-
över - just ny kunskap och utbildning.
Utbildnings- och forskningspolitiken ska präglas
av att vi ska ha höga ambitioner. Vi ska naturligtvis
se till att Sverige tillhör de länder som satsar mest och
klokast på forskning och utbildning framöver. Politi-
ken ska präglas av insikten att utbildningspolitik
också fungerar som ett instrument för att modernisera
ett samhälle. Vi ser så tydligt där det börjar växa och
spira att just kunskap, utbildning och forskning är en
viktig drivkraft för att bryta det gamla och låta det
nya växa - också ekonomiskt. Den ska präglas av
insikten om att utbildningssatsningarna ska komma
alla till del - inte bara några.
Vi har haft ett bra samarbete med Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. När jag lyssnar på debatten här i dag
måste jag säga att det egentligen inte finns någon
opposition i utbildnings- och forskningspolitiken.
Flera har berört det. Det blir så tydligt när man tittar
på sakfrågorna.
Folkpartiet, som på grund av att man ser en byrå-
krati som man inte vill ha, vill minska satsningarna på
vuxenutbildningen, trots att vi skulle kunna samar-
beta för att göra det effektivare. Det är naturligtvis en
åtgärd som kommer att minska Sveriges möjligheter
att bli ett gott samhälle för alla.
Moderaterna har släpat sig igenom 90-talet i hög-
skolepolitiken, har varit emot alla satsningar på starka
högskolor i varje län, har accepterat efterhand och
verkar nu ställa upp på att det är rimligt med högsko-
leutbildning över hela landet.
Centerpartiet var vår goda kamrat när vi började
denna stora satsning men har inte mäktat med, utan
säger nu att studenterna som köar utanför de högsko-
lor vi har ute i landet nog får vänta. Det finns annat
som Centerpartiet vill göra.
Det är ingen samlad bild och ingen samlad oppo-
sition. Jag strävar i och för sig inte efter väldigt skar-
pa motsättningar inom utbildningspolitiken. Jag tror
att utbildningspolitiken och forskningspolitiken mår
bra av en bred samsyn, men jag skulle önska att vi
hade en starkare opposition. Det är klart att det är
någonting som fortsätter att driva på regeringen så att
den förbättrar sin utbildningspolitik ännu mer.
Vi kommer att behöva genomföra många åtgärder
under kommande år för att stärka Sverige som kun-
skapssamhälle. Livslånga lärandet har diskuterats här
under hela förmiddagen. Det är klart att kunskapslyf-
tet spelar en sådan roll. Vuxenutbildningens framtid
kommer att avgöras under mandatperioden, och där
finns det mycket intressanta debatter att se fram emot.
Högskolorna ska vara öppna och fungera som en
kunskapsborg inte bara för dem som traditionellt
kommer till högskolan utan också för fler sektorer i
samhället. Här finns en styrka som vi kan använda
oss av när människor behöver vidareutbildning och
fortbildning framöver, även under hela yrkeslivet.
Ett nytt studiestödssystem ska göra det praktiskt
möjligt att faktiskt också återkomma till utbildning
om man inte fick någon sådan med sig i bagaget från
första början.
Några områden blir särskilt viktiga. Utbyggnaden
av högskolan måste fortsätta. Det är oerhört viktigt att
en större andel av våra ungdomar går vidare till högre
utbildning. Det har debatterats här under förmiddagen
om Sveriges ungdomar är sämre utbildade än de lite
äldre på arbetsmarknaden. Det kanske var så under en
period. Vi tittar tillbaka på ett 80-tal där vi hade en
arbetsmarknad som gödd av devalveringar var väldigt
överhettad. Väldigt många ungdomar bestämde sig
för att ta ett hyggligt välbetalt jobb i stället för att gå
vidare till högre utbildning. Det var ingen klok och
långsiktig strategi vare sig för ungdomarna, som när
arbetsmarknadens krav blev hårdare upptäckte att de
slogs ut från arbetsmarknaden, eller för landet som
sådant.
Under 90-talet har vi byggt ut högskolan mycket
kraftigt. Antalet högskolestuderande har ökat med
60 % sedan 1990. Vi får också en större andel av våra
ungdomar som ganska snart går vidare - nu 37 % -
till högre utbildning. Regeringens mål är att 50 % av
en årskull ska ha chansen att gå vidare ganska snart -
redan innan de fyller 25 - till högre utbildning. Det
skulle göra att Sverige svingar sig upp som ett land
som verkligen använder sig av ungdomars intresse för
utbildning och vidareutbildning. Det har vi chansen
att nå under de kommande åren.
När vi bygger ut med nästan 90 000 platser händer
det saker runtomkring i landet som blir väldigt kon-
kreta på de orter där högskolesatsningarna pågår.
Södertörn här alldeles i närheten är ett sådant exem-
pel. Det är en högskola som är alldeles ny och som
aldrig hade kommit till med moderaternas resursför-
delningsmodell, där söktrycket ska avgöra. Var finns
söktrycket innan en högskola har fått mogna och växa
till sig? Södertörn söker nya vägar med nya kombi-
nationer av humaniora och andra ämnen som lockar
nya studenter till högskolan. En tredjedel av studen-
terna har annan bakgrund än den traditionellt svenska.
Också på Malmö högskola kombinerar man äm-
nen på ett nytt sätt, lockar nya grupper till högskolan
och blir viktig i en Öresundsregion där det blir väldigt
tätt med högre utbildning och väldigt många studen-
ter både från Danmark och Sverige som kommer att
kunna välja från ett smörgåsbord som ger fantastiska
möjligheter.
I budgetpropositionen i september gav vi Kungl.
Tekniska högskolan en rejäl dusör med platser för de
kommande åren för att bygga upp en ny institution
för högre utbildning i Kista. Kista är kanske ett av
världens fyra fem starkaste centrum för informa-
tionsteknologi, där det nu också byggs upp en stark
del av KTH med inriktning på informationsteknologi
och ingenjörsutbildningar.
Förutom att ge utbildning som ska präglas av det
bästa som kan ges finns det ett starkt engagemang för
att man ska betyda någonting socialt i området runt-
omkring. Rektor och högskolans och universitetets
ledning är övertygade om att de kan spela en roll
också på detta sätt, dvs. genom ett socialt engage-
mang, för att locka nya grupper till högre utbildning.
På så sätt kan vi se hur konkreta insatser i form av
utbyggnad får landet att förändras och moderniseras
på ett väldigt spännande sätt.
För att lyckas rekrytera alltfler till högskolan be-
hövs det naturligtvis ett generöst studiestödssystem,
som vi ska debattera strax. Det behövs försäkrings-
skydd för studenterna, så att det finns en rimlig
grundplatta för studenterna så att de kan känna sig
trygga på sin arbetsplats. Det behövs också ett nytt
arbete från högskolorna själva när det gäller att stra-
tegiskt börja fundera kring hur högskolan kan betyda
något i sin region, i sin stad och i sitt län för att locka
nya grupper till högskolan. Det är ett arbete vi kom-
mer att intensifiera under de kommande åren, där
högskolans ansvar för att fungera som en aktiv re-
kryterare av nya grupper kommer att göras allt tydli-
gare.
Med tanke på att vi bygger ut med en så hög takt
måste kvalitetsarbetet på högskolorna naturligtvis
finnas i fokus hela tiden. Vi lade för någon vecka
sedan fram en proposition inför riksdagen som avise-
rades i budgetpropositionen, som handlar just om att
stärka de inre drivkrafterna i högskolan för att hela
tiden förnya och förändra utbildningen. Jag och rege-
ringen tror att studentinflytandet är en väldigt viktig
faktor när det gäller att stärka de inre drivkrafterna.
Man måste hela tiden utvärdera, omvärdera och dis-
kutera förnyelse av innehållet i utbildningen, kombi-
nerat med en starkare extern utvärdering av våra
utbildningar, där Högskoleverket återkommande får
chansen att via utvärderingsgrupper där likar bedömer
likar gå igenom våra utbildningar. Alla ska veta att
man återkommer med jämna mellanrum och ser om
kvaliteten är tillräckligt hög. Det skapar en extern
kontroll och en inre drivkraft som jag tror kan bli
väldigt viktig när det gäller att förnya och förbättra
kvaliteten på svensk högskoleutbildning.
För att utveckla Sverige som kunskapsnation är
det också väldigt angeläget att stärka grundforskning-
en och forskarutbildningen. I budgetpropositionen
hanterar vi en del av de resursförstärkningar som
kommer de kommande åren. Sammantaget stärker vi
grundforskningen och forskarutbildningen med när-
mare 800 miljoner per år.
Budgetpropositionen präglas framför allt av att vi
nu bygger upp stark grundforskning och forskarut-
bildning på våra tre nya universitet - Karlstad, Öre-
bro och Växjö. Vi bygger också upp Mitthögskolans
forskningsresurser så att de har chansen att söka och
förhoppningsvis klara kvalitetsribban för att bli ett
universitet. Det är ett mycket spännande år vi har
framför oss då de verkligen får chansen att profilera
sin forskning och forskarutbildning och se till att
skaffa sig en så hög kvalitet på grundforskningen att
de kan vara med och slåss bland de allra bästa på de
områden där de satsar.
Vi ser också till att de två högskolor som har fått
ett vetenskapsområde, alltså ett riksansvar för fors-
karutbildning, Kalmar och Karlskrona/Ronneby,
inriktning mot naturvetenskap och inriktning mot
teknik, får resursutveckling de kommande åren som
gör att de också kan bidra till att se till att vi får fler
forskarutbildade i Sverige. Sammantaget satsar vi per
år 250 miljoner kronor på deras forskning och fors-
karutbildning. Det är klart att det kommer att ge bety-
delsefulla bidrag.
Denna satsning går till humaniora, samhällsveten-
skap, naturvetenskap och teknik. Det är en bred sats-
ning som kommer att ge oss fler disputerade och som
kommer att betyda mycket i de regioner där de uni-
versiteten och högskolorna ligger.
Jag besökte Högskolan i Kalmar för en vecka se-
dan. Där sade en av företrädarna för högskolan till
mig: "Det har varit ett härligt 90-tal." Det är klart att
det inte gäller hela Sverige. 90-talet har varit ett kata-
strofens årtionde under första halvan. Men det bety-
der någonting för politiken att det märks att politiska
insatser och beslut och en fast hand från regering och
riksdag kan göra att det på det högre utbildningsom-
rådet faktiskt kan beskrivas som ett härligt 90-tal,
med de kraftansträngningar som vi har gjort.
Forskarutbildningen blir väldigt viktig framöver.
Vi står inför ett generationsskifte i svensk forskning.
Det är ett generationsskifte som kräver fler forskarut-
bildade. 40-talisternas uttåg, formulerade en rektor
för ett av våra universitet det som vi har framför oss.
Vi måste öka andelen kvinnor i forskning och
forskarutbildning för att få en chans att besätta en allt
högre andel av professurerna med kvinnliga kandi-
dater. Vi behöver få förnyelse och kraftsamling i
svensk forskning, dvs. att se till att vi profilerar oss
och blir starka på de områden där vi har chans att
vara allra bäst. Då kommer också organisationen för
forskningsfinansiering att behöva reformeras fram-
över. Regeringen återkommer med förslag om det
under nästa år.
Internationaliseringen beskrivs ofta som ett hot,
och vi har debatterat det i kammaren förut. Jag ser det
som en stor möjlighet. Jag tror också att högre utbild-
ning och forskning mår väldigt bra av att få en allt
starkare internationell prägel. Vi ser det t.ex. när det
gäller forskningspolitiken och det Europasamarbete
vi har via ramprogrammet i forskning. Det ser vi i att
alltfler studenter söker sig utomlands för att plugga.
Regeringen inrättar nu en ny typ av utbytesprogram
för att stimulera studenter att söka sig också bortom
Europa och USA. Linnaeus, där Sida är finansiär och
Högskoleverket blir administratör, riktar sig till att
stimulera utbytet med Afrika, Asien och Latinameri-
ka för att få fler erfarenheter och mer kunskap om
kontinenter längre bort från Sverige än Europa.
Också Sverige behöver bli mer attraktivt för ut-
ländska studenter. Regeringen tillsätter snart en ut-
redning för att se hur vi kan öka attraktionskraften på
svenska högskolor för att få en ökad internationalise-
ring av våra egna högskolor.
Nästa år är ett spännande år som vi har framför
oss och där budgetpropositionen naturligtvis lägger
grunden för mycket av de resurser som finns. Men vi
har ett fortsatt arbete med kvalitetsutvecklingen. Vi
har ett fortsatt arbete för att knäcka den sociala sned-
rekryteringen, vilket naturligtvis kräver en utbygg-
nad. Det är grundbehovet för att komma till rätta med
en social snedrekrytering. Grundforskning och fors-
karutbildning kommer att prioriteras i den forsk-
ningspolitiska proposition som regeringen lägger
fram till hösten. Lärarutbildningen reformeras, och
det kommer antagligen att komma en del annat intres-
sant också från regeringens hand till riksdagens bord.
Jag ser fram emot det arbetet och tackar för ett gott
samarbete under detta år.
Anf. 107 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag lyssnade på utbildningsminis-
tern, som med glöd berättar om hur tekniken har fått
alltmer forskningsresurser på de olika lärosätena, hur
naturvetenskapliga och tekniska utbildningar har
startats på olika ställen. Och det är väldigt bra. Men
min fundering är naturligtvis den som jag har fram-
fört tidigare: Är inte utbildningsministern orolig för
vilket framtida samhälle som en sådan satsning kan ta
sig uttryck i, konsekvenserna av satsningen? Var
någonstans finns människan? Kommer människan att
förloras i detta? Behövs det inte ännu mer resurser för
humanistisk, naturvetenskaplig, tvärvetenskaplig
forskning kring hur människan ska klara av den tek-
nik som hon möter, hur hon ska klara av det nya
högteknifierade samhället? Redan nu har många
människor problem med att begripa sig på sin egen
tillvaro.
Anf. 108 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Lite grann vill jag vända mig mot att
se humaniora och humanistisk forskning och utbild-
ning som ett slags underavdelning till naturvetenskap
och teknik när det gäller att underlätta förvandlingen
eller göra det lättare att använda sig av nya landvin-
ningar. Humaniora står på egna ben. Det är livsviktigt
för ett samhälle att ha en livskraftig humanistisk
forskning inte minst.
Det är oerhört i tider av globalisering att Sverige
står starkt när det gäller historisk forskning av inte
minst vår egen historia, språk, språkkontakter och
språkförståelse, förståelse av andra kulturer. Här finns
en rad av ämnesområden som för oss är ohyggligt
viktiga. Så ingen underavdelning utan viktig på sin
egen grund.
Det finns, tror jag, samtidigt en del nya områden
där vi kommer att få se, och där jag är villig att driva
på en utveckling, teknik och humaniora närma sig på
områden där det kan ske väldigt mycket intressant
kunskapsmässigt. En av tankarna bakom det förslag
som vi nu har fått till en ny organisation för forsk-
ningsfinansiering är att öppna upp och göra det lättare
att få de korskopplingar dagens system inte riktigt
öppnar för. Det skulle jag också vilja driva på fram-
över. Det görs nu satsningar på humanistisk-
samhällsvetenskaplig forskning på de nya universite-
ten. Vi kommer absolut att ha med den här frågan i
den forskningspolitiska proposition som vi lägger
fram i höst.
Anf. 109 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill gärna försöka ta ett steg
längre. Vi talar om det livslånga lärandet. Vi talar om
kunskapslyft. Jag tror för min egen del och för mitt
partis del att det är väldigt viktigt att människor kän-
ner delaktighet i samhället. Nu gör vi stora satsningar
på att få upp människor till en gymnasial nivå och
tror att där ligger delaktigheten.
Med de nya satsningarna och de nya domäner som
tas i anspråk kommer ändå klyftorna att bli stora, om
man inte fortsätter med en kraftfull satsning på vux-
enutbildning för att få med de människor som i dag
inte har förutsättningar för att begripa och handskas
med tekniken. Det är ändå tekniken som tas i anspråk.
Kommer utbildningsministern att arbeta för det och
också arbeta för de grupper som jag känner är vikti-
gare i det sammanhanget, t.ex. utvecklingsstörda och
funktionshindrade på olika sätt? De kommer att släpa
ännu mera efter. Kommer regeringen att ha ett stort
grepp på alla grupper i samhället när det gäller att
försöka hänga med i den här utvecklingen?
Anf. 110 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag uppskattar verkligen Yvonne
Anderssons inlägg. Det hon där beskriver är i dag
något är en huvuduppgift för kammaren och rege-
ringen. Med den utveckling vi ser nu ser vi att vi har
möjlighet att njuta av frukterna av globalisering,
teknisk utveckling och snabb strukturomvandling,
men risken är uppenbar att de frukterna njuts av ett
fåtal och att vi kan få mycket stora klyftor i samhäl-
let.
Utbildningspolitiken måste ha den dubbla rollen
att modernisera ett samhälle, driva på men att också
vara det viktigaste jämlikhetsskapande verktyg vi har,
inte så att vi med ett enkelt klubbslag i riksdagen
löser svåra problem. Vi vet att utbildning spelar en
väldigt stor roll för människors möjligheter i dagens
samhälle. Då spelar det t.ex. väldigt stor roll hur vi i
kammaren resonerar kring behoven för de ungdomar
som går i gymnasieskolan. Om man lätt säger att alla
ungdomar inte behöver kärnämnena, alla ungdomar
inte behöver lika djupa insikter utan klarar sig ändå,
tror jag att vi öppnar för en farlig väg.
Samma resonemang gäller vuxenutbildningen,
alltså: Nej, det här kan vi inte satsa så mycket resur-
ser på därför att det finns angelägnare områden. Men
då hamnar vi också på en farlig väg. Inse vad kun-
skapsutvecklingen betyder i form av allt högre krav
på varje medborgare i fråga om att tillägna sig kun-
skap för att kunna bli en aktiv medborgare som har
makt över sitt eget liv! Inse politikens betydelse för
att det ska vara praktiskt möjligt för enskilda männi-
skor att göra detta!
Jag delar Yvonne Anderssons engagemang där
och räknar med att vi kommer att kunna lägga fram
förslag för att stärka den inriktningen.
Anf. 111 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Utbildningsministern inledde sitt an-
förande med att tycka att det är synd att oppositionen
inte reagerade så starkt på regeringens förslag. Men
det gäller väl då det som har hänt under det senaste
året. Det har inte funnits så mycket att reagera på.
Förslagen har i stort sett lyst med sin frånvaro.
Sedan tycker jag nog att utbildningsministern stått
kvar och stampat under den senaste perioden. Han
klappar sig på axeln och säger: Åh, vad glad jag är
över den expansion som har varit! Men där stannar
det.
Vi i Centerpartiet är stolta över att vara med på
den här expansionen och över att det är många nya
platser som har kommit till inom den högre utbild-
ningen. Men till skillnad från regeringen går vi vida-
re. Vi står inte kvar och stampar och klappar oss på
axeln, utan vi säger: Nu går vi vidare. Vi vill öka med
10 000 nya platser. Vi lägger också till satsningar på
forskning, på kvalitetsutveckling och på att stärka
studenternas roll i skolan. Det gör alltså inte rege-
ringen.
Om nu utbildningsministerns tal om att komma
till rätta med den sociala snedrekryteringen och stärka
högskolans kvalitet är värt något skulle jag vilja höra
vilka konkreta förslag och idéer för nästa år som han
tänker lägga fram.
Anf. 112 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Det är lite svårt att förstå Sofia Jons-
son och hur hon menar att hon ska klara den sociala
snedrekryteringen med den politik som Centern nu-
mera bedriver. Man backar ju från flera av de linjer i
politiken som man tidigare hade.
Frågorna om allmän förskola och maxtaxa på da-
gis sveps åt sidan till förmån för ett barnkonto. På
vilket sätt blir man därmed bättre förberedd för ett
livslångt lärande?
Högskolan ska utvecklas vidare. Ja, men utbygg-
nadstakten halveras därför att man vill använda peng-
arna till annat. På vilket sätt får därmed fler chansen
att komma in på högskolan?
Jag tror att det när det gäller social snedrekryte-
ring finns ett antal viktiga åtgärder som måste genom-
föras parallellt.
För det första måste det ske en utbyggnad. Det har
inte byggts ut tillräckligt under ett tiotal år tidigare.
Nu har vi chansen att fortsätta att bygga ut. Detta
ökar möjligheterna att komma in.
För det andra måste det finnas starka högskolor
runtom i landet så att vi minskar det geografiska
avståndet till högskolan, och därmed också det kultu-
rella avstånd till högskolan som många känner. Det är
ett stort steg att ta och där spelar våra högskolor en
väldigt stor roll.
För det tredje handlar det om ett studiestödssys-
tem som gör att det är en rimlig och en riktig åtgärd
att ta steget vidare mot högre utbildning. Det gör vi
nu genom att se till att bidraget höjs och att man kan
vara säker på att pensionsrättigheterna finns där när
man studerar. Vi återkommer till detta. Det här måste
ske parallellt.
Dessutom gäller det en debatt där högskolorna
kan spela en väldigt stor roll och där vi lyfter den
högre utbildningens betydelse så att den diskuteras i
svenska hem och så att det blir en självklarhet att
resonera kring den när föräldrar talar med sina barn
om deras framtid. Där har vi kommit en bit på väg,
tack vare högskolorna ute i landet. I dag ser man på
högre utbildning på ett annat sätt än man gjorde för
tio år sedan och då har utbyggnaden spelat en mycket
viktig roll.
Anf. 113 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Utbyggnaden är väldigt viktig och
den ska fortsätta i hög takt.
Centerpartiet satsar också på forskning och kvali-
tetsutveckling. Till skillnad från regeringen vill vi på
riktigt komma till rätta med den sociala snedrekryte-
ringen, men inte genom att komma med ett nytt studi-
emedelssystem som inte gör det så mycket bättre för
studenterna utan som snarare i vissa fall ger en för-
sämring genom att återbetalningstakten ökar osv. De
sakerna ska vi senare diskutera.
Vi vill satsa på fler lärare på högskolorna och uni-
versiteten. Vi vill se till att studenterna trivs. Vi vill
se till att det kommer en studiesocial utredning - allt
för att studenterna ska få råd och möjligheter, men
också en vilja, att studera vidare inom den högre
utbildningen.
Vi ser helheten, Thomas Östros! Vi satsar på hel-
heten - på en expansion och på forskning liksom på
kvalitet och, framför allt, på studenterna och deras
möjligheter att utvecklas vidare inom den högre ut-
bildningen.
Anf. 114 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag vet att man långt in i Sofia Jons-
sons partiled ställer sig frågande till vad som gjorts
med högskolepolitiken. Nu vill man inte bygga ut
högskolan i samma takt som tidigare men Moderater-
na springer förbi Sofia Jonsson och säger: Jo, vi be-
höver en snabbare utbyggnadstakt av högskolan
framöver. Vi har långa köer utanför våra högskolor.
Också för mig är det ganska obegripligt att man
nu plötsligt bestämmer sig för att det här inte var en
framgångsväg. Vi börjar ju nu se vad detta betyder i
praktiken. Jag har nämnt Södertörn och Malmö. Vi
har också Visby och Mitthögskolan. Över hela landet
finns det exempel på vad det här betyder.
Vi har här den viktigaste insats som gjorts på
mycket länge för att i praktiken öppna för möjligheter
att komma vidare för ungdomar som tidigare har
tvekat inför det här steget. Kvalitetsutvecklingen
inom högskolan är en mycket viktig fråga när det
gäller att se till att det också förnyas på ett sådant sätt
att högskolan kan ta emot nya grupper som söker sig
dit. Det behövs en pedagogisk utveckling av högsko-
leutbildningen.
Det är nödvändigt att man förnyar, att man lämnar
gamla metoder och prövar sig fram på nya områden.
Jag är övertygad om att ett stärkt studentinflytande
och en ökad studentaktivitet den vägen, och också en
tuff granskning där man regelbundet värderar och
tittar på kvaliteten på alla våra utbildningar, kommer
att sätta krafter i rörelse som blir till gagn för svensk
högskola. Men jag är fortfarande väldigt konfunderad
och undrande inför Centerns högskolepolitik.
Anf. 115 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! För att gå tillbaka till diskussionen
om vuxenutbildning vill jag påminna om att praktiken
håller på att hinna i fatt oss. Det finns i dag väldigt
många kurser som inte har fått deltagare därför att
länsarbetsnämnderna plötsligt har bromsat alltihop,
därför att en stor del av vuxenutbildningen var mas-
kerade arbetsmarknadsåtgärder och därför att man nu
vet att väldigt många arbetsmarknadsåtgärder trängde
undan riktiga jobb.
Vi vill satsa på riktiga jobb. Nu kommer praktiken
långsamt i fatt just i fråga om denna linje. Det är inte
livslångt lärande att behöva göra om studier som man
redan gjort i sina länder bara för att platser inom
kunskapslyftet ska fyllas. Jag är säker på att utbild-
ningsministern vet att regeringen själv har dragit ned
på kunskapslyftet, vilket bevisar att det inte behövdes
så stora satsningar i den här formen, enligt den här
modellen.
Anf. 116 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! De första stegen inom kunskapslyf-
tet togs i ett ekonomiskt läge som för Sveriges del
fortfarande var alldeles förtvivlat. Vi hade ingen
sysselsättningsutveckling och ingen tillväxt. Det var
fortsatta besparingar och elände, liksom ett mycket
stort missmod bland människor.
I det läget vågade riksdagen fatta det ganska radi-
kala beslutet att avsätta 10 miljarder till en jättesats-
ning på vuxenutbildning där människor som blev
arbetslösa, ibland kanske under en lång period, fick
chansen till en meningsfull utbildning i stället för att
vara i ibland meningslösa aktivitetsåtgärder från den
arbetsmarknadspolitiska sidan.
Det var ett mycket vågat beslut som mötte stark
kritik i kammaren från dem som inte stod bakom
majoriteten. Det beslutet innebar att hundratusentals
människor fick möjlighet till grundläggande studier,
ofta på gymnasienivå och ofta också yrkesinriktade
men där teorin fanns med; detta under en period då
arbetsmarknaden var i stort sett död.
Nu är situationen radikalt annorlunda. Det växer
väldigt snabbt, inte i hela landet men i stora delar. Det
är en mycket fin sysselsättningsutveckling, och det
finns ett mycket stort behov av människor med en bra
grundläggande utbildning. I det läget kommer många
människor just från kunskapslyftet, och de har en
större chans att få arbete.
Jag skulle tro att det snarare är så att utvecklingen
under 90-talet, med en mycket stor samhällsomvand-
ling, har gjort att den traditionella arbetsmarknadsut-
bildningen - den korta yrkesinriktade utbildningen
där det gällde att få de rätta handgreppen för att sedan
ta ett arbete där det var brist - har svårigheter i dag. I
dag behövs det mer av grundläggande teoretisk ut-
bildning för att man sedan ska kunna ta en yrkesin-
riktad utbildning och få ett gott fotfäste på arbets-
marknaden.
Vi ser det på en del av de statistiska uppgifter som
kommer nu när det går bättre för Sverige.
Kunskapslyftet har naturligtvis inslag som inte har
varit av toppkvalitet. Men jag har ett mycket bestämt
intryck av att det har betytt väldigt mycket för enskil-
da människor och för moderniseringen av Sverige.
Anf. 117 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Jag skulle också mycket kort vilja
betona att satsningar på forskning inte behöver stå i
motsats till satsningar på folkbildning. På t.ex. Lärar-
högskolan i Stockholm bedrivs det oerhört litet forsk-
ning. Jag är säker på att Lärarhögskolan i Stockholm
skulle göra mycket bättre insatser för folkbildningen
och för utvecklingen av förskola, grundskola och
gymnasium om forskningen på Lärarhögskolan fick
mer resurser.
Anf. 118 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag delar Ana Maria Nartis uppfatt-
ning att man inte ska ställa folkbildningen mot forsk-
ningen. Det handlar snarare om att vi alla ska agitera
för att just utbildnings- och forskningsområdet behö-
ver ökade resurser framöver. Det är ett av de viktigare
politikområdena.
Det gäller också våra lärarutbildningar. En tradi-
tion av att inte ha en stark forskningskoppling har
gjort att vi har fått lärarutbildningar som inte är så bra
som de skulle kunna vara om vi hade fått med oss den
traditionen längre tillbaka i tiden.
Regeringen arbetar nu med en lärarutbildnings-
proposition som ska läggas fram under nästa år. Den
kommer att handla om strukturen i lärarutbildningen.
Men den kommer också att handla om kopplingen till
forskningen. Det är ett område där jag delar Ana
Maria Nartis uppfattning. Det behövs en förstärkning
av kopplingen mellan lärarutbildning och forskning
kring lärande.
Anf. 119 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Några kommentarer först och sedan
en eller två frågor beroende på hur mycket jag hinner
med i min första replik.
Att vi satsar mycket på forskning inom det här
området är bra. Men faktum är att utöver den statliga
forskningen drar JAS mycket stora resurser. Ericsson,
Astra och andra företag bidrar också mycket till
forskningen. Läser man Forskning 2000 kommer man
fram till att den statliga forskningen i Sverige ligger
ungefär i mitten av jämförbara länder.
Att regeringen nu är medveten om att fler ungdo-
mar ska komma till högskolan tycker jag är alldeles
utmärkt. Det är en målsättning som är mycket viktig,
och den delar vi från moderaternas sida helt och hål-
let. Jag talade ju om det i mitt anförande.
Södertörns högskola hade nog inte kommit till
under en moderatledd regering, säger utbildningsmi-
nistern. Det tror jag inte alls. Jag tror att den mycket
väl hade kunnat komma till.
Däremot är jag spiksäker på att Chalmers tekniska
högskola och Jönköpings högskola inte hade blivit
stiftelsehögskolor under en socialdemokratisk rege-
ring. Men det vittnar ju ändå om gott omdöme, tycker
jag, att ni inte vill ändra på det och förstatliga de
högskolorna i dag.
Så till det här med studenternas egna val. Vi har ju
tre kriterier för detta - studenternas egna val, utbild-
ningens kvalitet och tidigare uppnådda resultat - som
vi menar ska styra antalet platser inom högskola och
universitet. Det är alltså tre olika kriterier.
Jag lyssnade för ett tag sedan - det är ganska
länge sedan nu - på en sändning från A-ekonomi, där
utbildningsministern var med. Han fick en fråga om
vad han tänkte göra med alla de tomma platser som
fanns i samband med att höstterminen startade. Man
nämnde, vill jag minnas, Gävle, Dalarna och Mitt-
högskolan. Utbildningsministern svarade: Vi måste se
över svårigheterna att rekrytera. Man får väl vänta ett
tag. Jag har en utskrift från sändningen, som jag kan
visa.
Högskolorna fick vänta några veckor. Det som
hände var att de fick 200 platser var. Är det en bra
politik, utbildningsministern?
Anf. 120 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! I den budgetpropositionen fick
Kungliga tekniska högskolan en mycket stark ut-
veckling av antalet platser. Det berodde bl.a. på att
där finns det ett högt söktryck. Jag talade med hög-
skolan strax efter det att propositionen hade lagts
fram, och man var mer än nöjd med resurstilldelning-
en.
Chalmers, den stiftelsehögskola som Hjertén tala-
de om, är det inte aktuellt att förstatliga. Den ska
fortsätta att vara en stiftelsehögskola. Det är en bra
sådan. Den fick också en stark resursutveckling. Man
planerar nu tillsammans med Göteborgs universitet
särskilda satsningar på teknik inriktade på grupper
som i vanliga fall inte söker till de här områdena.
Det är klart att söktrycket spelar en roll. De tek-
niska högskolorna har fått en rejäl dusör, just på
grund av att de också är populära bland studenterna.
Hjertén skisserar ett fördelningssystem som, när
han beskriver det på det här sättet, blir ohyggligt
krångligt. Vilken högskola ska över huvud taget kän-
na till hur resursutvecklingen ser ut framöver när
söktryck, något slags kvalitetsutvärdering och en
tredje faktor ska vägas in?
Och hur gör Hjertén när man vill satsa på nya
högskolor? Karlskrona/Ronneby är ett bra exempel
eftersom moderaterna efter tio år nu har upptäckt att
högskolan finns, att den har bra kvalitet, att den är
intressant och att den har en inriktning som ligger i
bräschen när det gäller nya kunskapsområden. Den
högskolan hade naturligtvis inget söktryck till att
börja med. Det krävdes en fast politisk vilja. Det
krävdes att man stod fast vid att bygga upp en stark
högskola som fick skaffa sig en egen profil. Det
krävdes att studenter inte bara från Blekinge utan
också från omgivande delar efter hand fick känna att
detta faktiskt är en mycket bra högskola.
Högskolepolitik måste alltså bedrivas på lite läng-
re sikt än söktrycket för året. Det tycker jag inte är
någon särskilt klok strategi.
Anf. 121 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Utbildningsministern misstolkar mig
avsiktligt. Det är självklart inte så att man hoppar
fram och tillbaka när det gäller antalet platser. Men
söktrycket bör spela en viss roll. Utbildningsminis-
tern var ju inne på att söktrycket har spelat en viss
roll när det gäller Tekniska högskolan i Stockholm
och Chalmers.
Vi vill också lägga till andra kriterier. Ett kriteri-
um är kvaliteten. Jag vet att utbildningsministern är
inne på att kvalitetsgranska högskoleutbildningen och
universitetsutbildningen i Sverige, vilket jag tycker är
mycket bra.
Eftersom det här är min sista replik vill jag avsluta
med en fråga om den sociala snedrekryteringen. Ut-
bildningsministern säger att det gäller att få många
nya platser i högskolor över hela landet. Då minskar
den sociala snedrekryteringen.
Jag tror inte att det är så lätt. För många år sedan
när jag läste i Uppsala minns jag att en företrädare till
utbildningsministern, Ragnar Edenman, sade att den
nya skolan skulle se till att man inte fick någon social
snedrekrytering till högskolan.
20 år senare hamnade jag i riksdagen och ställde
en fråga om just detta till en företrädare till Thomas
Östros. Då hade vi ändå en snedrekrytering. Han sade
ungefär vad Thomas Östros säger nu, att det blir
många nya studenter och att det är bra, för då blir det
även många nya studenter från arbetarklassen och
inte bara från högre tjänstemannagrupper.
Nu har det gått ytterligare 15 år och vi diskuterar
precis samma fråga. Den sociala snedrekryteringen är
ungefär lika stor och på vissa områden större. Det
räcker alltså inte med att inrätta nya platser. Jag tror
inte heller att det räcker med att få ett bättre studie-
medelssystem, även om det kan spela en viss roll. Det
kommer vi att diskutera senare.
Det behövs ett annat kultur- och utbildningsklimat
i skolan. Det är där man har misslyckats. Redan i
gymnasieskolan väljer eleverna utifrån sin sociala
bakgrund, och då är det kört för många elever. De
väljer inte naturvetenskapligt program, de väljer inte
samhällsvetenskapligt program. De väljer i stället
fordonsprogram och annat och är inte alls intressera-
de av att gå vidare. Det är där problemet finns.
Anf. 122 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag har ingen invändning mot be-
skrivningen av verkligheten. Social snedrekrytering
är ett mycket komplext problem. Det är ju inte någon
liten utbildningspolitisk fråga, det är en spegling av
samhället. Vi har fortfarande skrankor mellan befolk-
ningsgrupper som gör att det inte alltid fungerar så
väl som vi skulle önska.
Bygger vi ut innebär ju det att fler får chansen. I
andelar räknat har vi fortfarande ett mycket besvä-
rande problem med att inte alla studiebegåvningar
söker sig till högskolor. Det är i stor utsträckning
föräldrarnas bakgrund och tradition som är styrande.
Jag har visat på vad vi vill göra i den här viktiga
frågan. Det handlar om att bygga ut högskolan och
införa ett generösare studiestödssystem. Det handlar
också om en aktivare rekrytering från högskolornas
sida.
Vi kommer att kunna återkomma till riksdagen
med ytterligare konkreta förslag på området. Men hur
moderaternas politik skulle kunna komma till rätta
med detta är för mig fullständigt obegripligt. På vilket
sätt och i vilken omfattning skulle det påverkas av en
moderat politik, som vill dra tillbaka samhällets insat-
ser där de behövs som allra mest, som vill låta klyf-
torna öka i samhället och som vill elitisera skolan på
ett sådant sätt att de bästa ska söka sig åt sidan och
alla andra få lite sämre utbildning?
Jag tror inte att det är någon särskilt god strategi
för att komma till rätta med klyftor i samhället.
Lars Hjertén tog också upp problemet - som han
uppfattar det - med att vi har ett näringsliv som satsar
väldigt mycket på forskning och utveckling. För mig
är det ett mysterium att man kan säga: Ja, men det är
bara Ericsson och Astra! Det är väl väldigt bra för
vårt land att det är på det här sättet, och vi ska vara
rädda om det. Vi har i dag en hisnande utveckling
inom den medicinska forskningen, där Sverige med
stora och starka företag men också med framväxande
småföretag kan fortsätta att vara en mycket stark
nation. Det är en tillgång.
Det är också, statistiskt sett, ett omvänt förhållan-
de mellan ett lands rikedom och den andel som staten
satsar på forskning. Ju rikare ett land är, desto större
andel ser vi att näringslivet satsar. Det är orsakat av
att om vi har en hög kompetens- och utbildningsnivå
blir sådan verksamhet intressant att lokalisera till ett
land som Sverige, t.ex. på informationsteknologins
område, där vårt land står sig mycket väl i den inter-
nationella konkurrensen.
Anf. 123 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Herr talman! Det finns i dag en fråga som det rå-
der en oro omkring, nämligen frågan om medievåldet
och barns förhållande till detta. Med all respekt för
den fria forskningen, som jag vill värna om, känner
jag mig föranlåten att fråga utbildningsministern, som
också ansvarar för forskningsfrågorna, om utbild-
ningministern på något sätt är med om att skapa en
opinion för att få fram kunskap omkring barns för-
hållande till medievåld.
Jag har deltagit i en hel diskussioner om detta i
kulturutskottet och i kammaren. Vi har också haft
kontakter med med Nordicom, och jag sitter själv
som ledamot i Svenska Unescorådet, där vi diskuterar
detta, i Folkbildningsrådet osv. Vi är nog relativt
överens om att det här finns en vit fläck i vår kunskap
och att vi skulle behöva veta mera om på vilket sätt
barn påverkas, vad som gör att barn påverkas och vad
det får för konsekvenser.
På vilket sätt arbetar regeringen och utbildnings-
ministern med just denna fråga?
Anf. 124 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Det område som Gunilla Tjernberg
tar upp låter för mig som ett angeläget forskningsom-
råde - medievåld och hur det påverkar människor,
inte minst barn och ungdomar. Jag kan inte forsk-
ningsläget på området. Jag känner inte heller till hur
många forskare som är engagerade i detta.
Något som är viktigt i det här sammanhanget är
att jag inte är beredd att ta av de resurser som vi nu
har i forskningsråden och på universiteten för den fria
forskningen och säga: Nu ska ni skära av en bit, efter-
som vi här har ett intressant forskningsområde som
kom upp i riksdagsdebatten häromveckan. Vi har
allihop många sådana hjärtefrågor, och en sådan åt-
gärd skulle krympa något som också är väldigt vik-
tigt: utrymmet för det fria sökandet efter kunskap
bland forskare. Vi ska inte skära bort delar av det
härifrån och skicka i väg på beställning.
Men det är klart att det är en viktig fråga, och det
finns också aktörer inom forskningssystemet som det
går att resonera med i den här typen av frågeställ-
ningar. Det gäller allt från sektorsforskningsorganen
till forskningsråden, Forskningsrådsnämnden och
andra aktörer. Jag deltar gärna i en sådan diskussion.
Anf. 125 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag får tacka utbildningsministern
för svaret och kan konstatera att det inte pågår någon
aktivitet i just den här frågan. Jag hade inte heller
förväntat mig ett sådant besked, men jag har förhopp-
ningar om att vi ändå tillsammans ska kunna bedriva
ett opinionsarbete. Det här är ett för oss alla aktuellt
område, eftersom det också är en fråga om internatio-
nell information. Hur ser det ut utanför Sveriges
gränser? Det är en fråga som inte bara handlar om
Sverige. Jag tror att Sverige skulle ha allt att vinna på
att gå i täten i den här frågan.
Jag är tacksam för att jag har fått svaret att vi kan
få en diskussion om detta framöver.
Anf. 126 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Med tanke på den tidigare debatten
här i dag ska jag lugna utbildningsminister Östros
med att min fråga inte kommer att röra det livslånga
lärandet och förskolan. Jag har i stället en konkret
fråga som rör utökningen av platserna i läkarutbild-
ningen.
Regeringen beslutade i december 1998 att säga
upp de s.k. ALF-avtalen. Uppsägningstiden är fem år.
I budgetpropositionen för Utgiftsområde 16 fram-
hålls:
"Vårdkommissionen föreslår vidare att läkarut-
bildningen skall utökas med 200 nybörjarplatser se-
nast höstterminen år 2002. En förutsättning för detta
är dock, enligt kommissionen, att staten och de en-
skilda landstingen kommer överens om statens ersätt-
ning för praktik och forskning."
Med anledning av det här och kanske för att göra
verkligheten tydlig för en del landstingspolitiker
skulle jag vilja veta vad som nu gäller och vad som
kommer att gälla beträffande resurstilldelning till de
nya platserna inom läkarutbildningen.
Anf. 127 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! ALF-avtalen är ju de avtal som reg-
lerar vad staten betalar till landstingen så att säga för
det intrång i sjukvården som förorsakas av utbildning
och forskning, så att landstingen kan erbjuda bra
villkor för detta. Avtalen har en femårig uppsäg-
ningstid, och för ett år sedan sade staten upp avtalen.
Det innebär att vi nu har en period framför oss av
förhandlingar, och de kommer att gälla omfattningen,
inriktningen och strukturen av de s.k. ALF-medlen.
Jag vill inte ännu gå in på vad min uppfattning om
detta är. Det ligger i förhandlingens natur att vi måste
tala om saken, spänna musklerna lite grann och se var
vi kan hamna. Det är dock riktigt, som Lennart Gus-
tavsson påpekar, att den formulering som finns i
budgetpropositionen finns där för att göra alla med-
vetna om att i de ALF-medel som nu finns är inte
expansionen i läkarutbildningen medräknad.
Anf. 128 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag ska var mycket kortfattad. Jag
kan förstå att utbildningsministern i ett förhandlings-
läge inte tänker avslöja den taktik och kanske framför
allt den åsikt som han själv företräder, men jag tror
att det är viktigt för att vi ska ha en möjlighet att
bygga ut läkarutbildningen, som kanske kommer att
behöva byggas ut ännu mer, att vi hittar en bra lös-
ning, som är accepterad och väl förankrad lokalt på
de utbildningsanstalter där denna utbildning bedrivs.
Jag tror att vi kan vara överens om det.
Anf. 129 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Vi är överens, och i detta ska också
finnas den djupa insikten om att ansvaret när det
gäller den kliniska forskningen är delat mellan lands-
tingen och staten. Det finns ibland i diskussionen från
landstingens sida en tendens att vilja skjuta över det
ansvaret på denna kammare, och så ska det inte vara.
Det är ett delat ansvar, och det är intimt samman-
kopplat med den verksamhet som landstingen ansva-
rar för, en bra sjukvård. Då ska också klinisk forsk-
ning och utbildning bedrivas inom den sjukvården.
Anf. 130 KALLE LARSSON (v):
Herr talman! Låt mig börja med att lite återgälda
den trevliga ton som utbildningsministern använde
när han inledde sitt anförande och säga att också vi
från Vänsterpartiets sida ser positivt på det samarbete
som har bedrivits, där var och en av de tre partierna
bidragit med det som man har av konstruktiva idéer
och lösningar utan att ge avkall på sin egen politik
eller sina egna principer.
Låt mig också fortsätta i denna trevliga anda och
säga att jag instämmer i allt det som Lennart Gustavs-
son hittills i denna kammare har uttalat och säkert
också i det som Britt-Marie Danestig så småningom
kommer att yttra i den fortsatta debatten.
Själv kommer jag i det här inlägget att tala lite
grann om Vänsterpartiets syn på den högre utbild-
ningen och forskningen i anslutning till det betänkan-
de som vi i dag diskuterar. Men låt mig börja något
bredare än så.
Den högre utbildningen inom universitet och hög-
skolor var tidigare riktad enbart till överklassen. Det
handlade om att den härskande klassen i generation
efter generation säkrade sin maktställning och åter-
skapade sin kultur och sin bild av världen. Man bru-
kar ju säga att kunskap är makt, och därför är kampen
om tillgång till utbildning en av de viktigaste för
arbetarrörelsen och dess båda partier i Sverige att
föra. Vi har också nått långt. I dag är det självklart att
alla barn och unga ska ha utbildning, och alltfler av
båda könen skaffar sig också en högre utbildning.
Men mycket återstår förstås också att göra.
Herr talman! Dagens betänkande går också i rätt
riktning. Vänsterpartiet står därför bakom betänkan-
det i dess helhet. Vi ser positivt på att den massiva
satsning på utbildning som tidigare startats nu går
vidare. Sammanlagt kommer medel för 89 000 nya
platser att ha skapats på universitet och högskolor
mellan åren 1997 och 2002. Det är mycket välkom-
met, även om en del har gått åt till att täcka tidigare
överintag. Det ger fler människor tillgång till utbild-
ning, och det bidrar till ett bättre, mer öppet och mer
demokratiskt samhälle.
Kraven från arbetsmarknaden ökar för varje år
som går. Därför ökar också behovet av utbildning. Vi
välkomnar också att satsningen tydligt inriktas på
tekniska och naturvetenskapliga utbildningar där
behovet är som störst. Dessutom är det naturligt att
när den utmärkta satsningen på kunskapslyftet nu
börjar ge resultat också bereda fler studerande plats
på landets universitet och högskolor. Det har tidigare
varit uppe till debatt här i kammaren i dag.
Jag kan konstatera att flera av de borgerliga parti-
erna här visar med all önskvärd tydlighet att de inte
anser det lika väsentligt som vi inom majoriteten att
så många som möjligt ska kunna ges en möjlighet till
högre utbildning. I stället vill Folkpartiet och Mode-
raterna skära ned kunskapslyftet, och i stället vill
Centern och Kristdemokraterna minska utbyggnaden
av fler platser till högskolan.
Herr talman! Vänsterpartiet ser också positivt på
det faktum att övergångsfrekvensen från gymnasie-
skolan till högskolan på senare år har ökats. Men vi är
också eniga med regeringen om att det inte är nog att
som fallet var 1993/1994 bara 37 % går vidare till
högskolan inom tre år efter avslutad gymnasieutbild-
ning. Vi delar därför regeringens målsättning att
hälften av en ungdomskull ska ha påbörjat högsko-
lestudier vid 25 års ålder.
Som framgår av dagens betänkande är både den
sociala och könsmässiga snedrekryteringen fortfaran-
de omfattande. Många arbetarklassungdomar har
ingen studievana med sig hemifrån, har fått sitt själv-
förtroende försämrat under tidigare skolår och känner
sig inte hemma i den främmande miljö som den aka-
demiska världen ofta utgör. För kvinnor finns fortfa-
rande många osynliga hinder som skapar en utsåll-
ning ju högre upp i hierarkierna man kommer. I den
akademiska världen råder fortfarande alltför ofta en
unken och instängd stämning. Titlar, traditioner och
vanor efter tydlig borgerlig och manlig norm fortsät-
ter att dominera. Ska denna situation brytas krävs
krafttag, inte bara inom de områden som berörs i
dagens betänkanden, men också inom dessa.
Ytterligare insatser behövs för att bryta de möns-
ter som gör att så få av arbetarklassens barn läser
vidare. Tanken att alla gymnasiestuderande ges behö-
righet till högskolan är viktig att försvara. Därför är
det bra att moderaternas reservation när det gäller
lärlingsutbildning är just en reservation. Satsning på
små och medelstora högskolor runtom i landet är
också en viktig del liksom tillgången på utbildnings-
platser över huvud taget.
Senare i dag kommer betänkandet om ett reforme-
rat studiestöd att diskuteras. Jag ska inte här föregripa
den diskussionen alltför mycket. Jag nöjer mig med
att konstatera att det är ett välkommet förslag som
Vänsterpartiet står bakom fullt ut. Det innehåller en
viktig insikt: "Det nu framlagda förslaget från rege-
ringen är så utformat att det är möjligt att, om det
anses motiverat och ekonomiskt möjligt, längre fram
göra förändringar på enskilda punkter, t.ex. när det
gäller bidragsdelen, fribeloppet eller antalet terminer,
utan att systemet behöver göras om från grunden."
För oss är det motiverat att bryta den sociala snedre-
kryteringen. I det arbetet är studiestödssystemet ett
viktigt verktyg. Vänsterpartiets mål om studielön på
sikt står fast.
Moderaterna invänder i en av sina reservationer
att personskadeskyddet, som behandlas i betänkandet,
inte kommer att gälla studenter vid bl.a. privata hög-
skolor. Vänsterpartiet konstaterar att det står varje
privat utbildningsanordnare fritt att själv teckna för-
säkring för sina studenter men också att det finns en
annan lösning. De privata ubildningsanordnarna är
välkomna att införliva sina utbildningar i det gemen-
samma. Det löser inte bara den här frågan utan ökar
också rättssäkerheten för studenterna.
Vår uppfattning är att utbildning och forskning
bäst bedrivs i gemensam regi och att de ska stå fria
från vinstintressen och andra hänsyn än att skapa en
utbildning av så god kvalitet som möjligt för studen-
terna. Det ska vara en utbildning som grundar sig på
kritiskt tänkande och en demokratisk grundsyn som
innebär en helhetssyn på världen och ger förutsätt-
ningar för ett öppet och demokratiskt samhälle såväl
som ett gott och framgångsrikt liv för den enskilde.
Vi ifrågasätter därför den marknadsanpassning med
privatfinansierade professurer, köpta uppdragsutbild-
ningar som ger högskolepoäng och stiftelsedrivna
högskolor som vuxit fram under 90-talet.
Herr talman! Den akademiska världen är hemvist
för en omfattande och viktig vetenskaplig forskning,
ett forum för kritisk debatt och analys av historien
och samtiden. Vänsterpartiet allierar sig med de radi-
kala krafter som kämpar för att forma den högre ut-
bildningen till en mötesplats för alla människor, till
en kraft som vill omforma samhället och göra det
öppnare och mer demokratiskt. Uppgiften är inte
bara, som någon har uttryckt det, att förstå och förkla-
ra världen utan också, och inte minst, att förändra
den.
Anf. 131 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag håller med Kalle Larsson att
kunskap är makt. Därför ska arbetarklassen få tillgång
till utbildning. Men tillgång är inte detsamma som att
känna sig tvingad. Vägen till lycka är inte självklart
kunskap, men kunskap kan ge en väldig tillfredsstäl-
lelse.
Kalle Larsson talar föraktfullt mot borgarna. I
själva verket tycks vi vara mer intresserade av att alla
ska vara delaktiga. Kalle Larsson talar om att alla ska
vara delaktiga i det livslånga lärandet och i vuxenut-
bildningen. Men har Vänsterpartiet någon enda gång
lyft tanken att stötta de utvecklingsstörda i deras
kamp för att få sina möjligheter till kompetenshöj-
ning?
Nej, min slutsats är att Vänstern bär skenet av att
hjälpa de svagare grupperna men har i realiteten blivit
ett parti som vill gynna dem som längtar efter makt.
Anf. 132 KALLE LARSSON (v) replik:
Herr talman! Låt mig inleda med att säga att jag
har svårt att använda begreppet svaga grupper på det
sätt Yvonne Andersson gör. Det finns i realiteten
väldigt få människor som är svaga. De utvecklings-
störda eller - som jag uppfattade det - de som kom-
mer från arbetarklassen och som inte har en lika god
bakgrund är inte att betrakta som svaga grupper. De
har mycket att komma med om man bara ger dem
tillfälle att göra det.
Vänsterpartiets uppfattning är att vi ska ge allt
stöd till att få samma förutsättningar för alla männi-
skor. Det gäller alla oavsett bakgrund, oavsett etnici-
tet och oavsett kön. Det gäller också om man är
funktionshindrad. Det är därför vi med stolthet har
ställt oss bakom propositionen om funktionshindrades
rätt till utbildning, som har diskuterats tidigare här i
kammaren.
Att kristdemokraterna inte gör det visar bara tyd-
ligt att de fortfarande lever kvar i den gamla synen
där de som är fuktionshindrade ska stoppas undan på
en särskild specialskola i stället för att kunna bo kvar
i sina hemkommuner och där få den hjälp och det
stöd de behöver.
Anf. 133 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Med Kalle Larssons kunskap och
intelligens borde han inse att det inte finns en enda
kommun i dag som klarar av att ge de dövblinda
barnen den hjälp som de förtjänar och som de behö-
ver för att utvecklas efter det att man lägger ned de
skolor som hade detta som specialitet.
Jag tycker att det är allvarligt att anklaga ett parti
för att inte vilja hjälpa de svaga som försvar för att
man inte själv ser vidare än just makten, kunskapen
och den egna ideologins syften. Det är allvarligt att
man i stället använder dessa grupper.
Vi tror på att varje människa ska ha rätt till möj-
ligheter att utvecklas. Vi tror på att kunskap ska fin-
nas tillgänglig. Men kunskap ska inte vara något som
enbart ska ge makt. Kunskap har ett värde i sig för
människors välbefinnande och utveckling av sam-
hället som kan vara fritt från maktkoncentration.
Anf. 134 KALLE LARSSON (v) replik:
Herr talman! För att vara kristdemokrat talar
Yvonne Andersson ovanligt mycket om makt. Jag
tror att det är bra att inse att kunskap har ett makt-
perspektiv. Det är just därför som arbetarrörelsens
partier har sett det som så viktigt att alla människor
får tillgång till den makt som kunskapen innebär. Det
är därför som det är så beklagligt att kristdemokrater-
na inte i samma utsträckning som majoriteten vill
bygga ut antalet platser till högskolan.
Låt mig också konstatera att Yvonne Andersson
med sin intelligens och med sin kunskap borde kunna
inse att de 2 000 barn med multihandikapp som i dag
finns ute i kommunerna bättre kommer att kunna
hjälpas i framtiden med de utvecklings- och resur-
scentrer som nu kommer att skapas. Det blir antingen
i Ekeskolan, i Hällsboskolan eller någon annanstans,
men det blir med de resurser som har funnits på spe-
cialskolorna tidigare. Nu kan man hjälpa alla elever,
och inte bara de som råkade ha möjligheten att hamna
på specialskolorna.
Vi måste ju kunna se lite längre än bara precis till
de människor som just nu är på en viss skola. Vi
borde kunna se att det finns mängder av barn och
andra människor ute i kommunerna som behöver den
hjälp och den omsorg som Yvonne Andersson så
gärna riktar mot just de särskilda elever som finns på
de skolor som vi nu har diskuterat.
Anf. 135 LENNART KOLLMATS (fp):
Herr talman! Jag är bekymrad över regeringens
och riksdagens inställning till västra Sverige i olika
situationer, och över hur Västsverige har hanterats.
Jag bor där, och man ser självfallet mer av vad som
händer i ens egen region. Det är också möjligt att man
ser något enögt ibland. Men om jag lägger ihop de
signaler jag har fått, den ena efter den andra, så blir
slutresultatet bekymmersamt.
En region behöver en myckenhet av högre utbild-
ning i dag. Inte minst högskolorna har mycket stor
betydelse för regionens utveckling. I förlängningen
av det följer tillgång till kvalificerad arbetskraft och
därmed en attraktiv miljö för arbete, ekonomi, etc.
Om man jämför antalet utbildningsplatser mellan
fyra olika regioner i Sverige får bekymret en mer
precis grund. Västsverige ligger på mellan tre och
fyra helårsstudenter per 1 000 invånare lägre än övri-
ga Sverige. Med ca 1 ½ miljon invånare blir det höga
tal, och snedfördelningen är uppenbar.
När jag sedan bryter ned högskoleplatserna till lä-
karutbildningsplatser blir resultatet än mer snett. Här
har Västsverige 81 utbildningsplatser per 1 miljon
invånare, medan övriga regioner har följande antal:
121 i östra Götaland, 124 i Stockholm-Uppsala, 132 i
Malmö-Lund och 157 i Norrland. Då är att märka att
i Västsveriges siffror inkluderas de föreslagna 40 nya
platserna.
Jag vill anknyta till vad utbildningsutskottet skri-
ver om fördelningen av platser till universitet och
högskolor. Utskottet tar upp fyra kriterier som bör
medräknas för att få högskole- och universitetsplat-
ser. Det rör sig om söktrycket från studenterna, nä-
ringens behov, lärosätets möjlighet att anordna ut-
bildning - i det torde också ingå att ge tillgång till
praktik - och att ta emot studerande.
Beträffande det första kriteriet var det förra året i
snitt nära fyra studenter som sökte till varje plats i
Västsverige. I övriga riket var det mellan två och en
halv och tre. Jag har inte siffrorna speciellt för läkar-
utbildningen.
Det är ovedersägligen så att i regioner där man
genomför sin utbildning - där stannar man gärna. Inte
minst gäller det läkarutbildningen som är så prakti-
kinriktad, efter ett par års teoretiska studier. Behovet
av läkare i Västsverige är stort redan i dag, och kom-
mer att bli än större. Det är ett bekymmer att antalet
utbildningsplatser är för få. Det är ju en mycket lång
tid mellan utbildningsstart och färdig läkare. Därför
måste här till snabba förändringar. Detta gör att också
det andra kriteriet, dvs. det om näringens behov, är
väl uppfyllt.
Beträffande möjligheter t.ex. till praktik i läkarut-
bildningen är tillgången till patienter i Göteborg be-
tydligt bättre än på andra håll. Det kan ju i och för sig
diskuteras om det är bra eller inte, men ur utbild-
ningssynpunkt torde det vara värdefullt. Dessutom
har Göteborg tidigare haft 170 läkarutbildningsplat-
ser, medan de är betydligt färre i dag. Det kan alltså
inte vara något större problem att återgå till de 170.
Slutligen har vi i Göteborg möjligheten att ta emot
studenter rent rumsligt i dubbel bemärkelse. Här har
de flesta universitets- och högskoleorter problem. De
löses kanske temporärt i alla fall, även om det inte är
bra. Jag förde en diskussion om detta i den bostads-
politiska debatten. Här måste staten vidta åtgärder,
antingen med direkt stimulansstöd för byggande av
studentbostäder eller genom att man sänker vissa krav
på de här bostäderna och gör dem enklare så att de
inte blir alltför dyra. Alternativt måste båda åtgärder-
na vidtas.
Sammantaget har både Göteborg och övriga
Västsverige stora förutsättningar att ta emot fler stu-
denter. Det är faktiskt en nödvändighet. Alla utbild-
ningsutskottets kriterier är uppfyllda.
Det är glädjande att det finns så många motionärer
- ett trettiotal - från Västsverige i denna fråga. Det
visar på insikten där. Dessutom är alla partier, utom
Socialdemokraterna, representerade i motionerna.
Med ett intensivt arbete inom våra partier borde vi
därför kunna åstadkomma en förändring till nästa års
budgetarbete.
Anf. 136 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Om kammaren hade bifallit t.ex.
Folkpartiets motion om att låta sökandetrycket mer
påverka tilldelningen av platser så kanske fler hade
kommit in på läkarutbildningen, som Lennart Koll-
mats talade om.
Jag ska kort återanknyta till det som jag talade om
i mitt huvudanförande, nämligen den högre utbild-
ningen. Det var väldigt länge sedan, innan utbild-
ningsminister Thomas Östros kom in i kammaren.
Jag tror att bl.a. Jan Björkman sade att Folkpartiet
föreslår marginella förändringar i kvaliteten. I verk-
ligheten innebär vårt budgetförslag omkring en halv
miljard till högre utbildning - till forskarutbildning,
till Forskningsrådsnämnden och till doktorandtjäns-
ter. Det innebär ytterligare 70 respektive 200 miljoner
för åren 2001 och 2002. Detta föreslår även vi genom
att acceptera en viss minskning av utbyggnadskapa-
citeten. Jag tror att man måste tänka efter, utan att
göra någon drastisk bromsning här. Anslagen per
student har minskat med så där en 10-20 % vid de
svenska högskolorna - det är klart att det påverkar
kvaliteten.
Det är också väldigt viktigt att den fria grund-
forskningen inte hotas. Det är bra att företag och
andra beställer forskning utifrån, men det är också
viktigt att vi har en fri grundforskning.
En del har fått det att låta som att Folkpartiet är
negativt till kunskapslyftet. Inte alls! Vi vill som sagt
var ha en utbildningsbank för vuxna, där alla har rätt
att få gymnasieutbildning. Men vi får inte glömma
bort att kunskapslyftet till 80 % är riktat till arbetslö-
sa. Det är en arbetsmarknadssatsning. Vi anser att det
är bättre att lägga våra pengar i vår budget på åtgärder
som ger riktiga jobb i stället för att prioritera arbets-
marknadssatsningar. Sänkta skatter och avgifter för
företagen som minskar lönekostnaderna och ger fler
jobb är bättre. Det är en huvudmotivering till bespa-
ringen på kunskapslyftet. Vi anser också att det behö-
ver utvärderas mer.
Anf. 137 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det sker en välbehövlig utbyggnad
av landets högskolor. Det rör sig om tusentals platser.
Utbildningsministern sade beträffande detta att det
sker en mycket stark utbyggnad. Han nämnde Han-
delshögskolan, som fick omdömet att den ökar myck-
et starkt. Chalmers får en god resursutveckling, sade
han också. Det är bra!
Men vi är motionärer från fem partier som har ta-
git upp de frikyrkliga högskolornas villkor. Vi har tre
yrkanden, varav yrkande 2 behandlas i detta betän-
kande. Yrkandet handlar om en rimlig tillväxt för de
här nämnda högskolorna. De finns i Uppsala, Örebro
och Stockholm. De är relativt unga. Numerärt har de
en förhållandevis måttlig omfattning, men skolorna är
både i växande och har rönt positiv uppmärksamhet
inte minst i de äldre teologiska fakulteterna.
Alla de här högskolorna förordnades 1993 till-
stånd att utfärda högskoleexamen för teologisk ut-
bildning. De fick en 80-poängsbehörighet. Detta är
något som fortfarande gäller för skolorna i Uppsala
och Örebro, medan Teologiska Högskolan i Stock-
holm under resans gång fått behörighet att högskole-
examinera teologiskt studerande om 140 poäng.
Herr talman! Redan från starten fick de här hög-
skolorna en betydligt svagare tilldelning av statliga
medel till utbildningen. Detta är något som har följt
med genom åren. Teologiska Högskolan här i Stock-
holm har t.ex. inte erhållit lokalstöd fullt ut, vilket är
gängse i statsstöd till högskola och universitet. THS
har haft 80 studieplatser, och får nu ytterligare 10.
Dessutom omvandlas också ett projektstöd.
Jag har en hälsning till utbildningsministern som
påpassligt hann slinka ut genom dörren just nu - men
han kommer här. Som utskottet skriver i betänkandet
har man nu ett tusental vardera om året reserverat för
en senare fördelning. Därför skulle jag önska att man
vid fördelningen också skulle kunna beakta en myck-
et ringa förstärkning numerärt sett till dessa högsko-
lor. Jag tar gärna en muntlig accept på detta från
denna talarstol av Thomas Östros.
Jag tycker att utbildningsutskottet har tagit alltför
lätt på frågan. Man refererar bara den här uppräk-
ningen som är på sammanlagt 25 platser, trots att
ansökningarna till de här fristående högskolorna är
många. Av det skälet kommer jag att stödja reserva-
tion 1 där man har ställt sig bakom det här yrkandet.
Jag tror att det finns sakliga skäl för detta. Att inte
tappa bort dessa skulle också ligga väl i linje med att
man talar om en utbyggd högskola. Här avkräver man
huvudmännen och deras supportrar en uppställning
med egna skattade pengar. Det är någonting som man
inte kräver av andra fristående högskolor, det må vara
banker, industrier eller kommuner som står bakom
dem.
Herr talman! Vi vill ha en jämförbar och rättvis
tilldelning när högskoleverksamheten byggs ut. Detta
rimliga krav yrkar jag bifall till genom att stödja
reservation nr 1.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 december.)
7 § Utgiftsområde 15 Studiestöd samt Ett re-
formerat studiestödssystem
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU2
Utgiftsområde 15 Studiestöd (prop. 1999/2000:1
delvis) samt
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU7
Ett reformerat studiestöd (prop. 1999/2000:10).
Anf. 138 PER BILL (m):
Herr talman! Låt mig inledningsvis påminna om
vårt särskilda yttrande under utgiftsområde 15. Dess-
utom vill jag yrka bifall till reservation 1 under mom.
1 i UbU7. Det innebär ett avslag på hela studieme-
delsförslaget, inte för att det nuvarande systemet är
bra utan kanske just för att det är så otroligt viktigt att
vi får fram ett modernt, bättre fungerande och förut-
sägbart studiemedelssystem.
Herr talman! Om Konsumentverket granskade
propositioner och deras titlar är jag ganska övertygad
om att man skulle fälla den här för vilseledande
marknadsföring. Det här är inte ett reformerat studi-
estödssystem. Det här är på sin höjd små justeringar i
ett gammaldags statiskt system som är svåröverskåd-
ligt både för staten och för låntagarna.
Det nuvarande studiemedelsssystemet är tyvärr på
väg att kollapsa. Bara under de senaste tio åren har vi
sett en fördubbling av antalet lån. I dag är 1,3 miljo-
ner låntagare skyldiga staten 114 miljarder kronor. 69
miljarder är lån tagna efter 1988, dvs. med det nya
studiemedelssystemet. År 2000 beräknas denna del av
skuldstocken uppgå till 91 miljarder kronor. Det här
är en utveckling som måste brytas.
Det innebär naturligtvis också att det är fler och
fler individer som aldrig kan betala tillbaka sina lån
och därmed är skuldsatta under hela sitt yrkesverk-
samma liv. Jag tror att det är en partikollega till ut-
bildningsministern som har sagt att den som är satt i
skuld är inte fri.
Sverige är på väg från industrisamhället till kun-
skapssamhället, från en samlad utbildningsperiod till
ett livslångt lärande, från en nationellt dominerad
utbildning till en global utbildningsmarknad där allt-
fler kommer att skaffa hela eller delar av sin utbild-
ning någon annanstans. Syns dessa förändringar i
omvärlden i det nya reformerade studiemedelssys-
temet? Nej, tyvärr inte.
Många begåvade elever kommer aldrig längre än
gymnasiet i dag. De går inte vidare till högre utbild-
ning. Det är ett stort slöseri för dessa begåvade ele-
ver. Sverige lider i dag av social snedrekrytering. Vi
har dessutom för få högutbildade och en stor outnytt-
jad kunskapsreserv.
I årskullen födda 1976 var den relativa chansen att
påbörja högskoleutbildning vid 21 års ålder fortfaran-
de sju gånger högre för ungdomar från tjänstemanna-
hem än för ungdomar från arbetarhem. För vissa
årskullar visar SCB:s statistiken t.o.m. att den sociala
snedrekryteringen har ökat sedan slutet av 60-talet.
Ett annat problem är att Sverige i dag lider brist
på högutbildade akademiker. OECD-statistiken visar
att Sverige befinner sig på plats 21 av 25 när det
gäller antalet personer med minst treårig högskoleut-
bildning i åldrarna 25-34 år. Det är mycket oroande.
Herr talman! Inget system i världen för studieme-
del kan dock lösa alla de problem vi har. Det avgö-
rande problemet är de höga skatterna och den rigida
lönebildningen. Vi måste skapa ett samhälle där det
lönar sig att arbeta. Vi måste skapa ett samhälle där
det lönar sig att utbilda sig och att successivt vidare-
utbilda sig. Det gör det tyvärr inte i dag.
Låt mig gå över till regeringens proposition. Jag
har redan tidigare sagt att det här endast är små juste-
ringar i ett system som inte kommer att hålla. Det är
än mer förvånande att det är en oklar finansiering.
Hur vi än räknar kan vi inte få de här siffrorna att gå
ihop. Det fattas en eller ett par miljarder kronor.
Det är extra förvånande eftersom utbildningsmi-
nistern tidigare gång på gång här i kammaren har sagt
att vi måste vänta tills de statsfinansiella resurserna
medger en ny studiemedelsreform. Nu heter det att
regeringen avser att återkomma till anslagsfrågorna i
kommande budgetarbete. Oj, vad snabbt det gick med
den stringensen i budgeteringen.
Vi vänder oss också mot att regeringen vill införa
en åldersgräns för studiemedlen. Stupstocken är 50
år, men redan vid 41 års ålder förlorar individen suc-
cessivt rätten att bedriva avancerade studier med
studiemedel. Hur stämmer det med allt vackert tal om
ett livslångt lärande?
Vi motsätter oss också inkomstprövningen. De
justeringar av det s.k. fribeloppet som regeringen gör
löser inte de grundläggande problemen. Många stu-
denter både vill och kan arbeta mer, men inkomst-
prövningen hindrar dem.
Vi trodde ett tag att flera saker var på rätt väg när
det gällde återbetalningsreglerna. Men tyvärr försöker
sig regeringen på att införa en nödvändig koppling av
återbetalningen till skuldens storlek och inte till in-
komsten. Samtidigt öppnar man ett antal s.k. trygg-
hetsregler som gör att det är väldigt oklart hur många
som kommer att betala tillbaka på grund av skuldens
storlek och hur många som kan fortsätta att betala av
med inkomsten som grund.
Vi står naturligtvis bakom vår uppgörelse om en
pensionsrätt för studier, även om jag måste säga att
det av den här propositionen inte framgår särskilt
mycket hur detta ska ske och vad det ska kosta. Vi
vill nog se lite mer kött på benen innan vi sväljer
detta.
Låt oss gå över till de moderata utgångspunkterna
för ett nytt studiemedelssystem. Vi skulle vilja se ett
modernt, flexibelt och förutsägbart system både för
de studerande och för staten. Vi vill till att börja med,
och det är kanske det viktigaste, sänka skatten på
kunskap och kompetens. Grundproblemet är ju att
Sverige har alldeles för höga skatter på kunskap och
kompetens.
Det måste löna sig att bedriva högre studier och
avancerad forskning i Sverige. Då handlar det i första
hand om just sänkta skatter och en större lönesprid-
ning.
Vi hade önskat att utbildningsministern hade för-
sökt åstadkomma en bred överenskommelse. Vi tyck-
er att det finns många likheter mellan pensioner och
studiemedel. Det är saker som lämpar sig ganska illa
för att bytas och förändras varje gång man byter poli-
tisk majoritet.
Vi skulle också vilja se - det är ett krav från vår
sida - ett fullt finansierat system. Det är en av huvud-
orsakerna till att vi vill avslå hela propositionen.
Vi skulle också vilja se ett betydligt flexiblare och
mer uppmuntrande system. Vi skulle t.ex. vilja att
studenten kunde studera över hela året, både inom
och utom Sveriges gränser.
Vi skulle också vilja att man på olika sätt upp-
muntrade effektiva studier.
Vi vill också se till att vi får ett brett förankrat
system som gör att skuldstocken successivt minskar -
inte på grund av automatisk avskrivning utan på
grund av att lånen betalas tillbaka.
Vi vill också se ett system för återkommande ut-
bildningsbehov. Här håller vi med de fackliga organi-
sationer som den senaste månaden har börjat mullra
om att de små steg åt rätt håll som vi såg när det gäll-
de kompetens- eller utbildningskonton, vilka fanns i
budgeten i våras, nu är på väg att slarvas bort. Det
vore väl väldigt rimligt att försöka att här och i dag
koppla ihop den typen av utbildningsfinansiering med
ett nytt studiemedelssystem.
Vi skulle dessutom vilja införa avdragsgill studie-
skuldsränta. Vi anser nämligen att det här är en av de
absolut största investeringar som en individ gör i sitt
liv. Tillsammans med köp av hus eller bostadsrätt är
det kanske det största enskilda ekonomiska antagande
man gör.
Vi anser dessutom att skulder ska betalas tillbaka.
Endast vid dödsfall eller om individen blir konstant
oförmögen att betala tillbaka sina skulder ska man
hitta andra sätt.
Fru talman! Som jag tidigare sade vill vi natur-
ligtvis följa pensionsöverenskommelsen. Vi har inga
tekniska invändningar mot att pensionsrätten kopplas
till studiemedlens bidragsdel. Däremot saknas en
gedigen kostnadsberäkning, och finansieringen är
oklar. Regeringen måste därför återkomma med be-
räkningar av reformens kostnader och finansiering.
Fru talman! Sist men inte minst är det hög tid att
konkurrensutsätta CSN. Moderata samlingspartiet
föreslår att CSN:s monopol på hantering, rådgivning
och utbetalning av studielånen slopas. Alla studenter
ska ha rätt till en enskild privatekonomisk rådgivning
i samband med sina studier. I övrigt ska de bemötas
på ett korrekt och respektfullt sätt när det gäller deras
studielån. De är ju kunder, och de ska faktiskt kunna
få en god service. Det får de tyvärr alltför sällan i
dag.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa en fråga
till utbildningsministern: Varför har utbildningsmi-
nistern inte gjort några försök att nå en bred, stabil
överenskommelse om ett nytt studiemedelssystem
enligt förebild från pensionsöverenskommelsen?
Anf. 139 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Det har varit en lång och intressant
debatt, viktig för skolans framtid. Den har pågått i sex
timmar nu. Det är också viktigt, när vi nu fortsätter
med att tala om ett nytt studiestödssystem, att vi ser
till att studenterna får möjligheter att genomföra sina
studier.
Vi debatterar nu utgiftsområde 15 Studiestöd, be-
tänkande UbU2, och Ett reformerat studiestödssys-
tem, betänkande UbU7.
Under flera år har kristdemokraterna debatterat
det nuvarande studiestödssystemet och krävt föränd-
ringar. Att vi nu i millenniets sista månad äntligen har
ett förslag på riksdagens bord är mycket positivt,
även om vi inte är helt nöjda med förslaget utan upp-
lever lite av känslan att det bara bidde en tumme av
reformen. Förbättringarna för de studerande är ytterst
marginella. I vissa stycken upplever studenterna för-
slagen rentav som en försämring.
Kristdemokraterna vill medverka till att bygga ett
långsiktigt hållbart och överblickbart studiefinansie-
ringssystem som vilar på bredaste möjliga politiska
förankring. Det hade varit önskvärt att regeringen
sökt en bred politisk förankring kring ett reformerat
studiestödssystem, särskilt som propositionen i
många delar avviker från Studiestödsutredningens
förslag.
I många stycken överensstämmer ändå proposi-
tionen med våra överväganden. Det är därför vi har
valt att inte yrka avslag på propositionen. Men på
några väsentliga punkter hade vi gärna sett att rege-
ringen hade gått längre och följt Studiestödsutred-
ningens förslag. Jag kommer i mitt anförande att peka
på några punkter där vi anser att regeringens förslag
bör utvecklas och förbättras.
Fru talman! Kristdemokraterna har länge argu-
menterat för ett studiemedelssystem där totalbeloppet
är fördelat på hälften bidrag och hälften lån. Som ett
första led i denna satsning har vi i vårt förslag till
statsbudget avsatt drygt 260 miljoner kronor mer än
regeringen redan under år 2000, som framgår av
betänkande UbU2.
Kostnaderna för utbildning och studiestöd kan,
med regeringens egna ord, ses som en samhällelig
investering som ger avkastning i ett senare skede i
form av ökad ekonomisk tillväxt samt social och
kulturell utveckling. Det är därför anmärkningsvärt
att regeringen inte går längre i sina satsningar med
hänvisning till att ekonomin inte tillåter det, särskilt
som man gång på gång påpekar att det går bra för
Sverige.
Vi tvingas alla till prioriteringar av hur vi vill an-
vända befintliga medel. Regeringen har valt att inte
prioritera studenterna. I stället satsar man på maxtax-
an, som gynnar höginkomsttagarna. Vi beklagar detta
och står fast vid våra tidigare deklarerade ståndpunk-
ter när det gäller bidrag och fribelopp samt striktare
krav på studieresultat. Jag kommer att utveckla detta
resonemang längre fram i mitt anförande.
Fru talman! Utgångspunkten för det nya studi-
estödssystemet bör enligt vår mening vara att det ska
vara ekonomiskt hållbart och överblickbart både för
den enskilde studenten och för samhället. Det är ock-
så viktigt att studiestödssystemet är så utformat att det
inte upplevs som ett hinder för studier utan i stället
uppmuntrar till studier, även i de kretsar där man är
mer studieovan. Ingen möda får sparas för att komma
till rätta med den sociala snedrekryteringen. Här spe-
lar studiestödet en mycket viktig roll.
Kristdemokraterna delar regeringens åsikt att stu-
dielånen ska betalas tillbaka. Enligt uppgifter från
CSN uppgår studielånen till mer än 100 miljarder
kronor, och skuldstocken ökar år från år. Nuvarande
system är en tickande skuldbomb för staten. Årligen
avskrivs mellan 4 och 6 miljarder kronor av studielå-
nen. Även avskrivningarna ökar år från år.
Jag avser också i detta hänseende att återkomma
till frågan längre fram.
Fru talman! Regeringen föreslår i sin proposition
att studiestödets generella bidragsdel höjs från 27,8 %
till 34,5 %, samtidigt som lånedelen minskas med
motsvarande belopp. Det totala studiestödet förblir
därmed oförändrat 7 098 kr per månad.
Höjningen av den generella bidragsdelen i studi-
estödet är ett steg i rätt riktning. Men enligt vår me-
ning är den otillräcklig. Vi delar de studerandes upp-
fattning att studiemedlens värde kraftigt urholkats
under de senaste tio åren.
Kristdemokraterna anser att ambitionen ska vara
att den generella bidragsdelen ska vara 50 % av total-
beloppet, en åtgärd som innebär att lånedelen mins-
kar. Både den enskildes plånbok och statskassan mår
bra av begränsat låntagande. Det hade varit bra om
regeringen som ett första steg accepterat Studiestöds-
utredningens förslag om en generell bidragsnivå på
40 %.
Vi är också mycket tveksamma till propositionens
förslag om hur det högre studiebidraget ska hanteras.
I stället för ett först-till-kvarn-system borde man göra
bedömningar utifrån ett medvetet urval. Först-till-
kvarn-systemet är djupt olyckligt och orättvist. En
lågutbildad ung människa som efter ett studieuppehåll
vill börja studera igen på exempelvis gymnasienivå
kan med detta först-till-kvarn-system få höra: Tyvärr,
du kan inte få något studiemedel, pengarna är slut.
Min fråga till utbildningsministern är: Anser ut-
bildningsministern att först-till-kvarn-systemet är
tillfredsställande?
Kristdemokraterna anser att systemet måste präg-
las av större flexibilitet. De som är beredda att satsa
på att ta igen förlorade studieår måste fångas upp så
snart som de själva känner sig redo att återuppta stu-
dierna utan att riskera att mötas av byråkratiska hin-
der, som att invänta rätt ålder, och regler som hindrar
dem att få studiemedel.
Regeringen föreslår också i propositionen att det
s.k. fribeloppet höjs från nuvarande 54 000 kr till
91 000 kr. Det är den inkomst som de studerande kan
ha och ändå vara berättigade till fullt studiestöd. Re-
geringens förslag är ett steg i rätt riktning, även om
kristdemokraterna helst sett att inkomstgränsen av-
skaffats helt. Vi anser att inkomstgränsen för fullt
studiebidrag är kontraproduktiv och bidrar till ökad
snedrekrytering.
För att rekrytera studenter från inkomstsvaga
grupper och studieovana hem är det viktigt att det blir
möjligt att studera utan att dra på sig stora lån. Det är
också viktigt att studenter som väljer att själva ta
ekonomiskt ansvar för sina studier inte straffas. Ett
sådant ansvarstagande bör i stället uppmuntras.
Som jag tidigare framhållit har kristdemokraterna
i sitt förslag till statsbudget för år 2000 anslagit 200
miljoner kronor som ett första steg i avskaffandet av
inkomstgränsen.
Kristdemokraterna anser också att kravet på studi-
eresultat för fortsatta studiemedel bör skärpas, vilket
vi beräknar ska ge en motsvarande besparing under
samma anslag. Det är stötande, fru talman, att en
student kan registrera sig på t.ex. en sommarkurs och
sedan varken delta i undervisning eller klara några
prov men ändå ha rätt till studiemedel för kursen.
Fru talman! Kristdemokraternas förslag med hög-
re bidragsdel och inget inkomsttak gör att totalnivån
måste diskuteras utifrån delvis andra förutsättningar.
Vi vill diskutera studenternas helhetssituation, inklu-
sive studiemedel. Vi delar inte regeringens åsikt att
speciella behov tillgodoses inom ramen för andra
förmånssystem. Principen att summan av bidrag och
lån är lika för alla studerande måste således sättas i
relation till övriga system.
Regeringen föreslår också i propositionen möjlig-
het till ett tilläggslån på 1 600 kr per månad för stu-
denter äldre än 25 år. Vi anser att tilläggslånet inte är
en hållbar lösning för att möta studenternas ekono-
miska helhetssituation. Vi ifrågasätter också ålders-
gränsen. Om behoven finns måste dessa kunna tillgo-
doses även om personen är 24 år eller yngre.
Studerande med barn är t.ex. en ekonomiskt utsatt
grupp, och regeringens förslag tillgodoser inte på
något sätt deras behov. Kristdemokraternas förslag
till vårdnadsbidrag omfattar även studenter och utgör
utifrån ett helhetsperspektiv en bättre lösning för den
enskilde.
Vi föreslår också en höjning av lägsta nivån i för-
äldraförsäkringen från 60 kr till 120 kr per dag.
De här båda satsningarna förbättrar, till skillnad
mot förslagen i propositionen, situationen för stude-
rande med barn. De erfarenheter som finns från de
försämringar som gjorts, bl.a. när barntillägget drogs
in för svux och svuxa, visar att det tillägget var avgö-
rande för många kvinnors möjlighet att studera.
Vi hoppas att regeringen återkommer till riksda-
gen med en konsekvensanalys av situationen för
studerande med barn. Denna bör sedan ligga till
grund för beslut om eventuellt barntillägg i studiestö-
det.
Fru talman! Den höga skuld som dagens system
ofta medför för den enskilde leder till att många stu-
denter ger upp hoppet och inte räknar med att kunna
betala tillbaka sina skulder. Det urholkar förtroendet
för systemet och undergräver känslan av personligt
ansvar för egna skulder. Tyvärr är det allt vanligare
att studenter uppmuntras till eller väljer att dra på sig
så höga studieskulder som möjligt, eftersom de ändå
skrivs av.
Regeringens förslag, där återbetalningen relateras
även till lånestorleken, är ett steg i rätt riktning, efter-
som det i det avseendet tvingar till personligt an-
svarstagande. Utgångspunkten att lån ska betalas
tillbaka är också i enlighet med kristdemokraternas
grundläggande syn. Rimligheten i detta ökar ju lägre
lånedel systemet tillåter. I kristdemokraternas alter-
nativa system kommer betalningsbördan att minska.
Men det är mycket viktigt att de ekonomiska kon-
sekvenserna för individen inte blir orimliga genom de
nya återbetalningsreglerna. Det vi också saknar i
propositionen är incitament för den enskilde att betala
av snabbare på studieskulden. Vi efterlyser någon
form av bonussystem som stimulerar låntagaren till
en förtida betalning av studieskulden. Vår förhopp-
ning är att regeringen återkommer med konkreta
förslag i frågan.
Fru talman! Avslutningsvis tycker kristdemokra-
terna att det är bra att propositionen om ett reformerat
studiesystem äntligen har kommit. Mycket i förslaget
tycker vi är bra och många steg tas i rätt riktning.
Men vi hade gärna sett att regeringen tagit steget fullt
ut till ett bättre studiestöd.
Yvonne Andersson kommer senare i debatten att
bl.a. beröra de utvecklingsstördas studiesituation och
deras möjligheter till studiestöd med anledning av
avskaffandet av timersättningen i studiestödet.
Jag står självklart bakom samtliga kristdemokra-
tiska reservationer, men nöjer mig för tids vinnande
med att yrka bifall till reservationen i betänkande
UbU2 under mom. 5 och reservation 4 under mom. 7
i betänkandet UbU7.
Anf. 140 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Utbildningsministern och regeringen
har länge utlovat en rejäl reformering av studiestödet.
Vi var många som väntade, och många som blev
förvånade över hur Utbildningsdepartementet med
Thomas Östros i spetsen valde att lämna en proposi-
tion där man alltjämt passar när det gäller de grund-
läggande problemen om studiemedlen.
Jag tycker inte att regeringen ens anstränger sig
för att hitta en bred politisk uppgörelse. Man har i
stället valt att luta sig mot en vänstermajoritet. Vad
har det gett för signaler? En studiemedelsproposition
med nytänkande har varit utlovad, och det har varit
många förhoppningar om att det äntligen ska bli en
positiv förändring. Det verkar, fru talman, som att
studenterna, trots Lucia och ljusets dag, fortfarande
får leva i ett mörker utan ljuset i sikte.
Regeringen kommer bara halvvägs i sitt försök att
reformera studiemedelssystemet. Bidragsdelen höjs
endast marginellt, och återbetalningen stramas upp.
Återbetalningstakten höjs. Skuldbördan är fortfarande
i det närmaste lika stor som tidigare.
Regeringens förslag kommer att leda till att åter-
betalningen av studieskulden blir en orimligt tung
börda för yrkesgrupper utan utsikt till höglönekarriä-
rer.
Om vi menar allvar med att fler människor ska re-
kryteras till högskolor och universitet måste vi vara
beredda att skapa bättre villkor för studenterna. Om
det livslånga lärandet ska gälla alla måste vi bryta den
sociala snedrekryteringens grepp om den högre ut-
bildningen. Alla partier säger sig vara överens om att
bryta den sociala snedrekryteringen. Det kunde vi
också höra tidigare i eftermiddag.
Förra året när vi diskuterade studiemedel fanns
det från några partier idéer och visioner om att för-
ändra studenternas situation. Ett år har gått. Studie-
medelspropositionen har kommit, men de konkreta
förslagen fattas fortfarande från bl.a. Kristdemokra-
terna och Folkpartiet. De säger sig ha en vision om en
50/50-princip och att förändra och förbättra för stu-
denterna. Längre än så kommer man inte. Erling
Wälivaara diskuterade just visionen. De konkreta
förslagen och de konkreta pengarna i budgeten finns
inte.
Centerpartiet visionerar inte längre. Vi har priori-
terat utbildning och studiemedel i vår budget, och vi
har presenterat ett tydligt förslag som ger studenterna
möjligheter.
Det är märkligt att både Miljöpartiet och Vänster-
partiet har kunnat godkänna regeringens studieme-
delsförslag. I båda partiernas program står det klart
och tydligt att studielön är lösningen på den sociala
snedrekryteringen och på studenternas ekonomiska
situation. Hur är det då möjligt att gå med på ett för-
slag som nästan försämrar i stället för förbättrar för
studenterna? Jag skulle gärna vilja höra hur det går
ihop för de partierna.
Fru talman! När vi i Centerpartiet arbetade fram
vårt förslag till nytt studiemedelssystem hade vi tre
utgångspunkter. Först och främst ska skuldbördan
efter studietiden lättas. Minskad skuldsättning och
mindre framtida amorteringar är de enskilt viktigaste
faktorerna för att motverka den sociala snedrekryte-
ringen. De är också avgörande steg för att öka den
s.k. utbildningspremien, dvs. det ekonomiska utbyte
man har av att studera vidare. Det når inte regeringen
på långa vägar med sitt förslag.
Den andra utgångspunkten vi hade var att studie-
medelssystemet ska vara enkelt och lättöverskådligt.
Den enskilde studenten måste ha möjlighet att över-
blicka sin egen skuldsättning och återbetalning de
kommande åren. Det ska vara ett tydligt system som
underlättar för dem som själva vill minska skuldbör-
dan genom att helt eller delvis avstå från lånedelen i
studiestödet. Staten har ett intresse av ett enkelt och
enhetligt system för att minska byråkratin och trygga
lika behandling. Eftersom regeringens föreslagna
bidragsdel inte är stor finns det, som det ser ut i dag,
nästan ingen möjlighet för studenterna att enbart klara
sig på bidragsdelen.
Den tredje utgångspunkten var att systemet ska
konstrueras så att subventionerna i systemet blir tyd-
liga. Regeringen konstaterar själv att nuvärdet av
framtida avskrivningar i dagens system kan komma
att uppgå till 4 miljarder kronor årligen. Det är sam-
hällsekonomiskt ineffektivt att tvinga låntagare att
under ett helt yrkesverksamt liv betala av på studielån
för att så småningom ändå drabbas av en avskriv-
ningsförlust. Vi menar att subventionen bör göras
tydlig genom att läggas på en stor bidragsdel i stället
för dolda räntesubventioner eller genom olika slags
avskrivningar.
Vår utgångspunkt för det nya studiemedelssys-
temet utgår från att ansvar för studiefinansiering ska
delas mellan stat och individ. Vi har föreslagit att
studiestödets totalbelopp ska utgöras av lika delar
bidrag och lån. Inom ramen för bibehållet totalbelopp
om 7 098 kr ska alltså bidraget och lånet uppgå till
vardera 3 549 kr. Det blir alltså en höjning av bidra-
get på 1 576 kr, samtidigt som vi höjer fribeloppet till
två basbelopp, vilket motsvarar 18 200 kr ökning per
år. Dessutom anser vi att det ska vara möjligt att
jämka inkomsterna mellan höst- och vårterminerna
när man studerar båda terminerna - allt för att under-
lätta för de studenter som har ett sommarjobb.
Prioriteringen på en kraftigt ökad bidragsdel inne-
bär att skulderna vid återbetalningens början kommer
att vara ca 30 % lägre än i dag, vilket minskar de
månatliga amorteringarna och ökar möjligheterna
också för dem med förhållandevis låga inkomster att
betala tillbaka sina skulder. Vidare innebär den ökade
bidragsdelen, tillsammans med vårt höjda fribelopp,
större möjligheter för studenterna att minska skuld-
bördan genom att självmant avstå från att utnyttja
lånemöjligheten i större eller mindre utsträckning.
Med vår bidragsdel och en sidoinkomst på två bas-
belopp, innebär det att studenten får drygt 6 600 kr
netto i månaden 12 månader om året.
Centerpartiets förslag innebär vidare att ålder-
spensionsavgiften som betalas inte ökar kraftigt,
vilket bidrar till en bättre framtida pension för stu-
denterna. Man kan då konstatera att systemet som vi
föreslår kommer för flertalet studenter att innebära
avsevärt lägre skuldsättning och därmed större möj-
ligheter att, med rimliga amorteringar, betala av sina
skulder.
Utöver förändringarna av studiestödssystemet
måste särskilda åtgärder vidtas för olika grupper
studerande, t.ex. särskilda lån för dem med barn. Vi
anser att de frågorna ska lösas i särskild ordning utan-
för studiestödssystemet. I längsta möjliga utsträck-
ning ska systemet motverka särskilda lån i sådana
situationer. Vi föreslår i en kommittémotion att ett
barnkonto ska inrättas. Det ska innebära en höjd ga-
rantinivå för föräldrar i föräldrapenningen samt ett
beskattat barnkonto, lika för alla barn, som föräldrar-
na fritt kan disponera under barnets förskoleår.
Fru talman! Enligt utredningen Ursprung och ut-
bildning - social snedrekrytering till högre studier är
skuldbördan efter studietiden en av de viktigaste
faktorerna för att komma till rätta med den sociala
snedrekryteringen. Regeringen sätter också upp höga
ambitioner. Man skriver i propositionen att studiestö-
det ska verka rekryterande och därmed bidra till ett
högt deltagande i utbildningen. Det ska vidare ha en
utjämnande verkan mellan individer och grupper i
befolkningen och därmed bidra till en ökad social
rättvisa.
Men med en marginellt minskad skuld efter den
högre utbildningen förenat då med kraftigt skärpta
krav på återbetalning kan man knappast bidra till att
uppfylla ambitionen att minska den sociala snedre-
kryteringen. Ett av studiestödets viktigaste uppgifter
omintetgörs därmed.
Fru talman! Jag kan tänka mig att förslaget som
ligger på bordet i dag inte riktigt blev som utbild-
ningsministern hade tänkt sig med de vackra orden
om att förändra och få ned den sociala snedrekryte-
ringen.
Vi i Centerpartiet tänker inte medverka till ett stu-
diemedelssystem som vi befarar kommer att leda till
ökad snarare än minskad social snedrekrytering. Där-
för vill jag yrka bifall till reservation 2 under mom. 1,
som innebär avslag på hela propositionen. Ett avslag
på propositionen innebär inte per automatik ett av-
ståndstagande från de enskilda delarna utan tar hän-
syn till det faktum att beslut om studiestödssystemet
måste fattas som en helhet och att det är lämpligare
att regeringen snarast återkommer med ett nytt för-
slag i enlighet med vad som föreslås i vår motion.
Vi kan inte acceptera att det helt enkelt inte lönar
sig att studera till en rad yrken. T.ex. kan vi nämna att
en nyutexaminerad lärare ofta har en studieskuld som
uppgår till mer än 230 000 kr efter nio terminers
studietid. Få lärare får en sådan löneutveckling att de
någonsin kommer att kunna betala av sin skuld - inte
ens minska den. Det behövs nämligen en ingångslön
på ungefär 27 000 kr i månaden för att klara av det.
Regeringens förslag är alltså långt ifrån tillräck-
ligt. Man föreslår i propositionen att bidraget per
studiemånad ska uppgå till 34,5 % och lånet till
65,5 % av totalbeloppet. För studenterna innebär det
att skuldsättningen typiskt sett enbart blir 9,5 % lägre
än i dag. Återbetalning ska ske genom ett modifierat
annuitetslån med återbetalning på 25 år eller antalet
år till dess låntagaren har fyllt 60 år. Det är bra att
flytta subventionerna från avskrivning av skulder med
oöverblickbara konsekvenser för såväl enskilda som
för statsfinanserna till en höjd bidragsdel.
Försöket att reformera studiemedelssystemet blir
bara förödande för studenterna. Återbetalningstakten
stramas upp, men skuldbördan är fortfarande i det
närmaste lika stor.
Fru talman! Jag tycker att det är dags att ta Sveri-
ges studenter på allvar. Utbildning är inte en statlig
kostnad utan en investering. Det ligger i landets in-
tresse att vi på bästa sätt tar hand om våra studenter.
Studiemedelssystemet har varit föråldrat ända sedan
det kom i slutet på 80-talet. Därför är det så viktigt att
vi nu inför ett nytt studiemedelssystem som håller i
längden och som bygger på ett delat ansvar mellan
staten och studenterna.
Jag tycker att det är synd att Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte lyssnar på den
massiva kritik som framkommit mot förslaget. Som
förslaget ser ut i dag kommer regeringen bara halv-
vägs i sitt försök att reformera studiemedelssystemet.
Anf. 141 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Sofia Jonsson säger att de konkreta
förslagen saknas från kristdemokraterna. Pengarna
finns inte. Det är helt korrekt. Men jag sade också,
som Sofia Jonsson hade hört om hon hade lyssnat på
mitt anförande, att vi tar ett första steg, om än litet,
mot målet. Vår ambition är att vi ska ha 50 % gene-
rellt bidrag och 50 % lån.
Jag vill också påminna Sofia Jonsson om att jag
när jag har räknat på Centerns förslag har sett att det
inte fullt ut är finansierat. Det är t.o.m. så att ert för-
slag i fråga om fribeloppet är betydligt sämre än vad
regeringen föreslår.
Vad gäller ambitionerna och målen har annars
Kristdemokraterna och Centerpartiet såvitt jag kan
förstå inte avvikande meningar i någon större ut-
sträckning. Jag vill fråga Sofia Jonsson om Center-
partiet i framtiden vill avskaffa det s.k. fribeloppet
helt.
Anf. 142 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! 200 miljoner är ett väldigt litet steg
mot en princip om 50/50, Erling Wälivaara. Det kan
jag hålla med om. Det fattas som jag kan se väldigt
mycket innan man kan lägga fram ett förslag som
förverkligar den vision som kristdemokraterna har.
Jag tycker att det är synd. Jag tycker att det är synd
att man går ut och säger någonting som man sedan
inte kan stå för.
Vi har diskuterat detta i flera år. Ända sedan man-
datperioden började efter valet har vi diskuterat hur
viktigt det är att komma till rätta med den sociala
snedrekryteringen. Men när vi väl ska fatta besluten
och budgeten ska skrivas vågar man inte ta steget,
utan då är det bara visionerna och orden som gäller
och inte de konkreta handlingarna. Det tycker jag är
väldigt synd.
Vad gäller Centerpartiets förslag kan jag säga att
det är finansierat. Det finns också tydligt och klart i
våra papper. Vad gäller fribeloppet föreslår vi två
basbelopp i stället för 2,5, som regeringen föreslog.
Däremot satsar vi mycket mer på bidragsdelen, vilket
jag tror att studenterna blir glada för.
Det handlar om att ha möjligheten att studera vi-
dare och ha de ekonomiska förutsättningarna att han-
tera en högre utbildning. Det åstadkommer man, tror
jag, genom att höja bidragsdelen och göra det möjligt
för så många som möjligt att ekonomiskt klara av en
högre utbildning.
Med vårt förslag får man möjlighet att studera och
samtidigt tjäna upp till 70 000 per år. Med vår bi-
dragsdel och fribeloppet får man en nettoinkomst på
drygt 6 600 kr per månad.
Anf. 143 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Det finns ingen motsättning mellan
det och en höjning av fribeloppet. Det är helt riktigt.
Men vi måste också komma ihåg, Sofia Jonsson, att
det nya studiestödet föreslås börja gälla fr.o.m. den
1 juli år 2001. Kristdemokraternas förslag - höjning-
en med 260 miljoner - gäller redan fr.o.m. den
1 januari 2000.
Anf. 144 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det är bra om ni lägger till pengar re-
dan nu. Vi har också ett konkret förslag. Vi har en
budget. Vi har finansierat det. Det är ett helt nytt
förslag om en 50/50-princip, som är kristdemokrater-
nas vision. Det har vi lagt fram ett konkret förslag
om. Kristdemokraterna får gärna hänga på i kamma-
ren.
Anf. 145 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Vi är många som har väntat på propo-
sitionen om studiestödet mycket länge. Det är natur-
ligt att man har varit spänd på det. Hur studiemedlet
är utformat är ju viktigt för hur vi ska kunna rekrytera
människor till högre utbildning i Sverige.
För Folkpartiets del har målet för den högre ut-
bildningen länge varit att åtminstone hälften av varje
årskull som går ut gymnasieskolan ska läsa vidare på
högskolan. Då är det naturligtvis den enskildes intres-
se för studier som ska vara avgörande för studiemöj-
ligheterna - inte den privata ekonomin.
Detta nya förslag till studiestödssystem löser bara
en del av de problem som diskuterats under många år
när det gäller studiestödet. Det är positivt att rege-
ringen föreslår en höjning av bidragsdelen, men det är
negativt att regeringen inte vill slå fast att ytterligare
höjningar ska komma successivt. Målet borde vara
50 % bidrag och 50 % lån.
Det är också positivt att inkomstgränsen för vad
en student får tjäna extra innan studiestödet minskar -
den s.k. fribeloppsgränsen - höjs. Men den borde ha
höjts mer och på sikt avskaffats helt. De få studenter
som klarar av att bedriva heltidsstudier och samtidigt
arbeta ska inte bestraffas. Folkpartiet föreslår i sin
motion att man redan nu höjer fribeloppsgränsen från
91 000 till 109 200 per år.
Det borde också, fru talman, vara dags för åt-
minstone en blygsam höjning av totalbeloppet. Stu-
denternas ökade kostnader under 90-talet har inte
motsvarats av en höjning av studiemedlen. Inte minst
behovet av egen dator har ökat de ekonomiska på-
frestningarna för studenter. Det har efterlysts kon-
kreta förslag i debatten. Här har vi ett konkret förslag.
Folkpartiet föreslår därför att totalbeloppet höjs med
200 kr i månaden för alla studerande. För att finansie-
ra det föreslår vi en del förändringar, bl.a. en lägre
bidragsdel för vuxenstuderande på gymnasienivå -
60 % i bidrag i stället för de 82 % som regeringen
föreslår.
Jag tror att ett högre totalbelopp kan betyda
mycket för en vuxenstuderande - kanske mer än
bidragsdelen - när det gäller att bestämma sig för att
satsa på utbildning, särskilt när man har familj och
barn.
En annan praktiskt reform som skulle underlätta
för studenterna där det är svårt att få extraarbete om
somrarna är att övergå till treterminssystem. Därför
har Folkpartiet föreslagit extra anslag i budgeten till
universitet som anordnar sommarkurser. Högskolor-
nas utbildningsår borde delas upp på tre terminer och
även innefatta sommarmånaderna. I dag tvingas
många studenter antingen gå arbetslösa eller ta som-
markurser som egentligen inte passar deras utbildning
för att klara sin försörjning över sommaren. Ett tre-
terminssystem skulle göra det möjligt för studenterna
att välja mellan att göra ett långt sommaruppehåll och
att studera även på sommaren.
Fru talman! Konkurrens och möjlighet att välja
mellan olika alternativ skulle vara bra även i hante-
ringen av studiemedel. Därför anser Folkpartiet att
möjligheten borde öppnas för fler än CSN att hantera
utbetalning och eventuellt också återbetalning. Vi har
föreslagit att man utreder olika modeller för hur ban-
ker och försäkringsbolag skulle kunna komma in i
systemet. En viss konkurrens skulle mycket väl kunna
förbättra servicen för studenterna t.ex. när det gäller
väntetider och förmånliga möjligheter till förskott.
Finansieringen av det nya studiemedelssystemet
är otydlig. Regeringen beräknar kostnaden till 4,1
miljarder kronor och tänker återkomma till riksdagen
i kommande budgetarbete. Vi har funnit att kostnads-
beräkningarna i propositionen är oklara, och det pre-
senteras inte tillräckligt underlag.
En gång när det nuvarande studiestödssystemet
infördes - det vi har i dag - fanns det egentligen
ingen som hade någon uppfattning om hur låneskul-
den skulle utvecklas för olika enskilda låntagare, och
ingen hade heller någon riktig uppfattning om hur
stor del av skulderna som skulle komma att avskrivas.
För att inte upprepa detta misstag efterlyser vi i
regeringens proposition en ordentlig kalkyl för hur
återbetalningssystemet kommer att fungera. De per-
soner som kommer att få betala t.ex. 10 % av sin
inkomst i återbetalning får det svårt om skattesystem-
et inte har förändrats och om löneutvecklingen inte
blir bättre för många akademikergrupper.
Fru talman! Både kompetensutveckling i yrkesli-
vet och livslångt lärande är betydelsefullt för framti-
den. När nu ett nytt studiesystem ska antas borde det
vara tillfälle att också diskutera andra möjligheter för
lite äldre studerande att finansiera studier efter några
år i arbetslivet.
Jag tycker, som föregående talare här har sagt, att
det nu hade varit rätta tillfället att ta upp frågan om
individuella utbildningskonton. Yrkesarbetande måste
ha möjlighet att förbereda sig på kommande yrkesav-
brott för att inte vara helt beroende av arbetsgivarens
eller statens välvilja.
En anställd måste ha möjlighet till utbildning som
arbetsgivaren inte är beredd att räkna som personal-
utbildning. På senare tid och i budgetpropositionen
har regeringen talat om utbildnings- eller kompetens-
konton. Kanske kan ministern utnyttja tillfället i dag
och upplysa om hur långt den här diskussionen inom
regeringen har kommit. Folkpartiet har länge krävt att
människor ska få göra skattebefriade avsättningar på
samma sätt som i pensionssparandet för att vid yrkes-
avbrott kunna studera utan att behöva låna pengar. Vi
anser också att dessa utbildningskonton ska kunna
vara individuella. Den enskilde individen ska ha rätt
att själv bestämma när och till vad pengarna ska an-
vändas. Hur ser utbildningsministern på individuella
utbildningskonton, kompetenskonton?
Enligt Folkpartiet ska vi ha ett rättvist och kon-
sekvent studiestödssystem. Studiestödssystemet ska
inte blandas ihop med arbetslöshetskassan. Systemet i
dag - där människor i vuxenutbildningen som måste
låna pengar till sina studier sitter i samma klassrum
som de som får allt i bidrag, utan att behöva låna,
eftersom de har rätt ålder och tillhör a-kassan - är
inget bra system.
Bidrag av typen UBS ska inte förekomma i fram-
tiden. Därför har Folkpartiet avvisat formuleringen i
propositionen att regeringen ska få förorda att den
högre bidragsdelen ska kunna få riktas till speciella
grupper, beroende på arbetsmarknadssituation osv.
Studiemedelsfrågan är bara en komponent bland
en mängd faktorer som påverkar om människor väljer
att gå vidare till högre utbildning. I utbildningssam-
manhang talas det mycket om social snedrekrytering
till högre studier. Den bistra sanningen är att ingen av
de utbildningsreformer som genomförts under de
senaste 30 åren i nämnvärd utsträckning har påverkat
nya grupper att välja högre utbildning.
Det finns många andra viktiga faktorer här än stu-
diemedlen. Skatter och löner t.ex. är mycket viktiga
faktorer. Det är inte alla som vill skuldsätta sig utan
hopp om att investeringen ska ge ett visst ekonomiskt
utbyte. Även om det finns många andra skäl att stude-
ra än hög lön är det klart att det, om det ekonomiska
utfallet av en utbildning t.o.m. riskerar att bli nega-
tivt, är färre som vill ta steget.
Tyvärr har den socialdemokratiska regeringen un-
der de senaste åren urholkat skattesystemets principer
så som dessa en gång slogs fast i skattereformen, som
Folkpartiet också var med på. Det har man gjort ge-
nom att inte höja brytpunkten för statlig skatt i takt
med att fler människor får höjda inkomster. Man har
också gjort det genom att behålla den s.k. värnskat-
ten. Bara genom denna förändring av skatterna har
högre utbildning blivit betydligt mindre lönsam för
många grupper.
För att fler människor ska välja högre utbildning i
framtiden krävs det att lönebildningen, skattesystemet
och de olika bidragssystemen ges en sådan utform-
ning att kunskap och kompetens premieras. Utbild-
ningspremien i Sverige måste höjas. Det vore bästa
sättet, fru talman, att påverka snedrekryteringen till
högre studier. Så länge utbildningspremien i samhäl-
let är låg kommer särskilt ungdomar från studieovana
miljöer att tveka om att satsa på högre utbildning.
Fru talman! För att spara tid nöjer jag mig med att
yrka bifall till Folkpartiets reservation 3 under
mom. 6.
Anf. 146 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Inledningsvis måste jag säga att det
var fascinerande men också förvånande att höra de
fyra föregående talarna och deras anföranden. Det var
både fascinerande och förvånande utifrån den debatt
om studiestöd som vi haft de senaste åren. Vi har ju
snarare blivit anklagade för att inte komma med för-
slag. Är det inte dags nu? har man frågat. Det är ju så
oerhört angeläget att lägga fram ett studiestödsför-
slag.
Sedan får jag här i kammaren i dag höra: Nu av-
slår vi det där. Ni bör nog återkomma. Ni bör nog
skapa en bredare politisk förankring för detta. Eller
också säger man: Det här behöver utredas vidare.
Man kan nästan misstänka att den nu starka öns-
kan om att skjuta upp förslaget om studiestödsrefor-
meringen snarare ligger i den egna oförmågan att
lägga fram färdiga konkreta och finansierade förslag.
Ser man till den samlade borgerliga oppositionen blir
det tveksamt eftersom det är en oerhörd skillnad
mellan Centern å ena sidan och de tre andra borgerli-
ga partierna å andra sidan. Men skulle man försöka
titta på ett borgerligt alternativ finner man att de bor-
gerliga egentligen är förvånansvärt tomhänta.
Det är ett allmänt prat om att det är viktigt att det
framtida systemet är modernt och flexibelt, och bi-
dragen borde vara högre eller lägre. Fribeloppet borde
också vara högre eller lägre, och CSN borde i största
allmänhet läggas ut på entreprenad. Men något mer
konkret kommer egentligen inte ut av detta. Det är
klart att det känns underligt.
Vi socialdemokrater har tillsammans med Väns-
terpartiet och Miljöpartiet kunnat enas om ett förslag
som är fullt finansierat och som betyder att vi tillför
över 4 miljarder kronor till studiestödssystemet inne-
bärande att vi kan höja bidragsdelen. Dessutom kan
vi höja fribeloppet, och vi får ett nytt och bättre åter-
betalningssystem. Vidare får vi ett mer enhetligt och
lättöverskådligt studiestödssystem än det gamla. Där-
för är vi väldigt nöjda.
Själv är jag väldigt nöjd med att kunna presentera
det här studiestödssystemet. Dessutom vill jag mani-
festera detta genom att här, fru talman, yrka bifall till
utskottsmajoritetens hemställan i betänkandena UbU7
och UbU2.
Jag vill också passa på att tacka Vänsterpartiet
och Miljöpartiet för ett gott samarbete när det gäller
att få fram de slutgiltiga texterna till studiestödspro-
positionen.
Sedan kommer jag helt kort till bakgrunden. Bak-
grunden till reformeringen känner alla till. Det är
naturligtvis de bakomliggande utbildningspolitiska
mål som vi har i vårt land: att varje medborgare,
oavsett kön eller socioekonomisk bakgrund, ska ha
möjlighet till en god utbildning. Det här blir i någon
mening viktigare i det informations- och kunskaps-
samhälle som vi just nu håller på att växa in i dels när
det gäller att möta de ökade kunskapskraven på ar-
betsmarknaden, dels när det gäller att möta, förstå och
hantera de förändringar som också sker i samhället i
övrigt; detta för att man ska kunna utöva sin demo-
kratiska rätt som medborgare och delta i samhällsde-
batten.
Alla i denna kammare känner till hur vi inom so-
cialdemokratin har försökt möta detta genom sats-
ningar på kunskapslyftet och på en expansion av den
högre utbildningen. Vi vågar påstå att de här sats-
ningarna inte bara ökar volymen och bredden och
även människors möjligheter till utbildning utan ock-
så i sig är en drivkraft för tillväxt.
Det är väldigt tydligt nu, inte minst i en situation
där sysselsättningen stiger och vi börjar få flaskhalsar
på arbetsmarknaden, vilken oerhörd insats som ex-
pansionen av den högre utbildningen och kunskaps-
lyftet har varit. Tänk om vi inte hade gjort detta!
Tänk om alla ni som här i kammaren stått ett par
gånger och talat illa om kunskapslyftet såsom ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder som är till för att
dölja arbetslösheten, hade fått genomföra en politik
där färre hade fått möjlighet att utbilda sig! Hur hade
det då sett ut i dag när det gäller tillgången på utbil-
dad arbetskraft i Sverige?
Nåväl, det är i de här sammanhangen som studi-
estödssystemet blir viktigt - det är en viktig förutsätt-
ning för att nå de utbildningspolitiska målen. I ett
historiskt perspektiv vet vi allihop att stöden har haft
en oerhörd betydelse, inte minst för att öka rekryte-
ringen från grupper som annars inte skulle ha sökt sig
till studier. Särskilt viktigt har det väl varit med vux-
enstudiestöden. Det gäller då såväl de traditionella
gamla stöden svux och svuxa som UBS där vi ser
vilken oerhörd effekt det har haft i kunskapslyftet.
Samtidigt vet vi att dagens system också har bris-
ter. Jag kan peka ut två mycket tydliga sådana.
En brist för de vuxenstuderande är floran av olika
stödformer: svux, svuxa, UBS, studiemedel och kan-
ske någon annan finansiering. Det skapar en svårge-
nomtränglig flora av regler. Man frågar sig: Vilka
möjligheter har jag egentligen att studera? Vilket stöd
får jag?
Dessutom kan vi konstatera att merparten av stö-
den är baserade på den inkomst man tidigare haft,
vilket inte alltid har underlättat rekrytering av de
grupper som har låg dagpenning. Det är en erfarenhet
som inte minst kunskapslyftet har gett oss. Det är den
ena svårigheten - en flora av olika system.
Det andra problemet med dagens system är det
som vi oftast debatterar, nämligen att den stora sub-
ventionen i dagens studiemedelssystem ligger efter 65
års ålder. Det är få som tror att dagens ungdomar
väljer att studera på högskola med incitamentet: Jip-
pi! De skriver av våra studieskulder om 40 år, eller
så.
Snarare är det väl nu tydligare än någonsin att vi
måste se till att subventionen ligger tidigt, helst i
bidragsdelen och i andra delar av studiestödssystem-
et.
Vi vet också att skuldsättningen i sig drabbar den
enskilde som kanske inte ens vågar börja studera
därför att man är rädd för att sätta sig i skuld. Eller
också säger man: Ja, ja, jag får ändå dras med en 4-
procentig akademikerskatt resten av livet. Det är
kanske inte alltid ett incitament för att fullfölja eller
klara av sina studier inom rimlig tid.
För samhället leder det här till kraftiga kostnader
för avskrivningar av studielån. Vi vet att det finns
många som har studieskulder på 300 000-500 000 kr.
Det är klart att det är lån som de kanske aldrig kom-
mer att betala tillbaka. Det leder till stora kostnader
som några riksdagsmän i den här kammaren måste ta
ansvar för under en ganska lång tid - men dock ta
ansvar för.
Det här var bakgrunden till Studiestödsutredning-
en där jag arbetade. Vi arbetade faktiskt ganska inten-
sivt med att nå en bred parlamentarisk samsyn. Det
var en parlamentarisk utredning. Vi nådde, tycker jag,
ett bra förslag. Det var egentligen bara ett parti som
inte fanns i den breda samsynen. Det var Moderater-
na, som i en 16-sidig reservation totalt mälde ut sig
från synen på hur det nya studiestödet ska se ut.
Nåväl, nu har vi använt bakgrunden till Studi-
estödsutredningen och remissvaren för att äntligen få
fram ett förslag. Vad man kort kan säga om detta är
väl att det är ett samordnat system. Det är ett enhetligt
och samordnat studiestöd. Det är lättöverskådligt,
generellt och flexibelt. Vi kan justera det i efterhand
inom ramarna.
Vi kan dessutom konstatera att vi får en både tidi-
garelagd och senarelagd åldersgräns. Vi ger dem
under 20 år möjlighet att få studiemedel och vi ökar
åldersgränsen så att fler får möjlighet att nyttja det
nya studiestödssystemet. Vi höjer bidragsdelen, och
vi gör det dessutom pensionsgrundande.
När vi pratar om höjd bidragsdel ska vi dock
komma ihåg att varje procent kostar ungefär 250-270
miljoner kronor. Det är klart att det är svårt att nå
målet 50/50 som många debattörer här talar om när vi
vet hur pass dyrt det är att öka bidragsdelen. Men vi
kommer en bra bit på väg.
Vi klarar dessutom av att införa ett 82-procentigt
bidrag för en prioriterad grupp. Vi vet att där är det
angeläget att få fler vuxna in i utbildning. Inte minst
viktig är 82-procentaren för dem som inte ser en
möjlighet i dagens utbildningsbidrag, det särskilda
utbildningsbidraget. Där är ju stödet helt inkomstre-
laterat. Har man en väldigt låg dagpenning är inte ens
150 % av a-kassan tillräckligt motiverande för att
man ska börja studera. I sådana fall är det viktigt med
en kraftig höjning av bidragsdelen för en särskild
grupp.
Dessutom ökar vi möjligheten för dem som har en
försörjningsbörda genom att ge tilläggslån på 1 600
kr i månaden. Det innebär att totalbeloppet för dem
blir 8 700 kr i månaden, vilket motsvarar den högsta
a-kassan efter skatt. Det tycker jag ger rimliga och
goda förutsättningar för många att studera.
Vi höjer också fribeloppet enligt ivriga önskemål
från många. Vi vet också att avvägningen när det
gäller fribeloppet, som vi nu höjer till 91 000, inte är
alldeles enkel. Jag har respekt för Sofia, som för
Centerns del talar om att man kanske inte ska höja det
så mycket. Jag inser också risken för att en för stor
höjning av fribeloppet sänder signaler om att man
också ska göra annat än att studera under tiden. Jag
tycker att det är viktigt att vi håller igen och har en
rimlig avvägning. Å ena sidan är det studier man ska
bedriva och det ska man göra effektivt. Å andra sidan
ska vi inte heller hamna i ett läge där vi ger studie-
medel och studielån till grupper som definitivt inte
behöver det eftersom de har höga inkomster.
Jag tycker att vi har landat däremellan och har ett
väl avvägt förslag på 91 000 kr. Det är dyrt att av-
skaffa fribeloppet som några föreslår. Jag återkom-
mer kanske till det i någon replik.
Det här förslaget leder till minskad skuldsättning
genom att vi höjer bidragsdelen men dessutom genom
att vi får ett nytt återbetalningssystem. Det är bra för
den enskilde och det är bra för samhället. Inte minst
är det viktigt för den grupp vi talar om som får en 82-
procentig bidragsdel. De får en mycket liten skuld-
sättning. För dem är det angeläget. Det är de som
kanske oftast är rädda för att sätta sig i skuld.
Vi får, som jag sade, ett nytt återbetalningssystem
som vi kallar modifierat annuitetslånesystem. Kan
någon här i kammaren hitta på ett bättre ord för detta
är jag tacksam. Det låter sig inte enkelt uttalas.
Vad innebär det? Jo, det inenbär att man har unge-
fär 25 år på sig att betala sina lån. Man vet också att
det finns en tydlig avskrivning vid 67 års ålder. Soci-
aldemokraterna, till skillnad från en del andra partier,
inser vikten av att ha trygghetsregler som ger möjlig-
het till avskrivning om man blir sjuk och som ger
möjlighet till lägre avbetalning om det är så att man
inte har den goda inkomst man trodde att man skulle
ha när man studerade.
Den totala effekten av detta blir att vi får ett väl
fungerande återbetalningssystem som är väsentligt
mycket bättre än dagens, men som ändå ger en tydlig
signal till dem som tagit studielån om att lånen ska
betalas. Det är principen.
När det gäller betänkandet som vi har behandlat i
utskottet är det några punkter jag ska uppmärksamma.
Den första är det jag inledningsvis nämnde: avslag
på utreda-vidare-kraven. Som sagt, så sent som förra
våren var det många i oppositionen som manifestera-
de vikten av att vi nu verkligen måste sätta detta i
sjön. Det fanns t.o.m. en särskild reservation i riksda-
gen under rubriken Tidpunkten för reformeringens
genomförande. Det var en särskild reservation där
man tyckte att regeringen dröjde för länge. Från
samma partier vill man nu vänta ytterligare och utre-
da.
Jag kan som sagt inte misstänka annat än att det är
för att man själv har problem med att klara av finan-
sieringen. Inte minst syns det när man tittar på det
andra betänkande som vi i dag behandlar i kammaren.
Det rör utgiftsområde 15. Där kan vi se att inget parti
har mer pengar än vad regeringen och Socialdemo-
kraterna, Miljöpartiet och Vänstern har i sina budget-
förslag. Moderaterna föreslår minus 1,7 miljarder,
Kristdemokraterna minus ½ miljard, Folkpartiet
minus 2,7 miljarder och Centern, med reservation för
att man föreslår ett helt annat system, hela minus 7,4
miljarder.
Här tar Socialdemokraterna, Vänstern och Miljö-
partiet ett ansvar för att finansiera reformen. Vi gör
det genom att tillskjuta medel. Vi genomför det nu
och väntar inte.
En annan punkt jag vill ta upp är totalbelopp och
bidragsnivåer. När det gäller totalbelopp finns det en
bred samsyn i kammaren. Det tycker jag är bra. Det
är väl i princip bara Centern som föreslår ett något
lägre totalbelopp. Annars är vi ganska eniga om att
det är en rimlig nivå.
Men när det gäller bidragsdelen är jag benägen att
hålla med Sofia Jonsson i det hon tidigare sade om
Kristdemokraternas och Folkpartiets förslag. Det är
lätt för många partier att följa de krav som SFS och
andra organisationer driver om att det ska vara 50/50.
Samtidigt måste man i så fall ta ansvar för att finansi-
era detta.
Det innebär i jämförelse med dagens förslag yt-
terligare 4 miljarder kronor som man måste plocka
fram. Det är klart att det låter sig inte enkelt göras.
Jag hittar inte den finansieringen någonstans hos vare
sig Folkpartiet eller Kristdemokraterna, och inte hel-
ler fullt ut hos Centern.
Som socialdemokrat har jag ingenting emot en
ökad bidragsdel. Systemet som sådant medger ju
också att vi framöver har möjlighet att justera bi-
dragsnivåerna om vi tycker att det är prioriterat just
då. Men just nu har vi inga sådana planer.
Så till en tredje punkt jag ville ta upp. När det
gäller återbetalningssystemet är vi alla överens om
samma princip: Skulden ska betalas tillbaka. Det
tycker jag är ett bra erkännande i kammaren.
Det är enkelt att dela uppfattning om en princip,
men lite svårare att sedan ta konsekvenserna av den.
Till skillnad från de borgerliga partierna har vi upp-
fattningen att det annuitetslånesystem som vi nu ska
genomföra måste vara tydligt också i sina trygghets-
regler. Ett annuitetslånesystem har den stora fördelen
att det är skuldens storlek som påverkar återbetal-
ningen. Det blir relativt förutsägbart.
Samtidigt vet vi att ska det vara rimligt att genom-
föra systemet kan man inte betrakta det som enbart ett
banklån. Då måste vi också ge sådana förutsättningar
för dem som tar lån att det även finns vissa trygghets-
regler. Det har vi varit angelägna om, inte minst när
det gäller avskrivning vid 67 års ålder.
Avslutningsvis vill jag säga att studiestödet är ett
viktigt instrument för att bryta den sociala snedre-
kryteringen. Det har vi flera gånger tidigare påpekat
från denna talarstol. Samtidigt måste vi vara medvet-
na om att också andra inslag är viktiga för att bryta en
social snedrekrytering. Inte minst är tillgången till
utbildningsplatser viktig. Den kraftiga expansion av
högre utbildning som vi nu genomför i kunskapslyftet
är jätteviktig för att fler ska få möjlighet att studera.
Trots den kraftiga utbyggnaden med 88 000 nya plat-
ser på högskolan är det fortfarande 40 000-50 000
behöriga sökande som inte kommer in i högskolan.
Det är därför förvånande att inte minst Centern nu
väljer att inte fullfölja utbyggnaden, som vi tidigare
gemensamt var överens om, utan väljer en lägre ut-
byggnadstakt. Det är viktigt när det gäller att bryta
social snedrekrytering.
Vad sedan beträffar hur man bemöter studenter
vill jag säga att jag tror att vi där har en av de vikti-
gaste möjligheterna att bryta social snedrekrytering.
I kvalificerad utbildning, KY, där de studerande
läser på studiestöd, har man lyckats rekrytera grupper
som har en helt annan bakgrund än den traditionella
högskolan. De flesta av de studerande där säger också
att de aldrig hade kunnat tänka sig att läsa på hög-
skolan - men på KY läser de, trots att det är på studi-
estöd. Varför det? Jo, de ser en tydlig yrkesinriktning.
De vet vad som gäller och ser en tydlig koppling till
arbetslivet. Man får kanske ett helt annat bemötande
än när man kommer till riktigt stora utbildningsinsti-
tutioner.
Det finns mycket att ta vara på i erfarenheterna
från KY, som tydligt visar på att studiestödet inte är
hela svaret på frågan om social snedrekrytering.
Den sista punkten är studentinflytandet. Det är
klart att det är jätteviktigt. Har studenten möjlighet att
påverka sin utbildning ökar det också förutsättningar-
na för deltagande i den. Jag tror att vi har en lång väg
att gå innan vi kommit fram till att ge studenterna
reell makt och verkligt inflytande över sin utbild-
ningssituation. Jag tror att det är mycket viktigt för att
de ska stanna kvar i utbildningen och inte sluta i för-
tid.
För att minska den sociala snedrekryteringen, få
in fler grupper i högre utbildning eller rekrytera fler
vuxna till att läsa in gymnasiekompetens behövs
alltså åtgärder på en mängd olika områden. En viktig
del i detta är studiestödssystemet. Det kommer att
undanröja många hinder för studier. Det kommer att
vara rekryterande, men det kommer också att behöva
kompletteras med en mängd andra insatser både inom
vuxenutbildningen och inom den högre utbildningen.
Anf. 147 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Det förhållandet att vi moderater har
avstyrkt propositionen betyder inte att vi tycker att
allt som finns i den är dåligt. Vi har skissat på ett
tiotal utgångspunkter. Låt mig ta upp tre av dem där
regeringen går åt rätt håll.
Den första är att det ska vara ett samlat system.
Jag tycker att man har tagit flera steg åt rätt håll ge-
nom att samla ihop svux, svuxa NT-svuxa och studi-
emedel i ett system.
Men precis när man säger sig: Åh, så bra! finner
man att det föreslås andra sätt att få bidrag för den
som är äldre och det ena med det andra. Jag trodde
när jag inledningsvis läste propositionen att vi var
ganska överens om att det är den studerande som ska
främjas och att de skillnader som naturligtvis finns
beroende på om de har familj eller inte ska tas om
hand i andra system.
Den andra utgångspunkten är att vi moderater helt
vill ta bort fribeloppet. Socialdemokraterna har gått
ett steg åt rätt håll, om också alldeles för litet. Det
låter nu på Tomas Eneroth som om det egentligen
beror på att han tror att han bättre kan avgöra i vilken
takt studenter ska studera. Vore det inte bättre att ge
det förtroendet till de studerande och låta dem själva
avgöra utifrån sina livsäventyr i vilken takt de ska
studera och hur mycket de ska arbeta?
Den tredje utgångspunkten är återbetalningsprin-
cipen. Jag sade mig när jag läste inledningen också
till den: Åh, äntligen, här är det förbättringar på gång!
Men ju mer vi och företrädare för andra organisatio-
ner har tittat på de olika s.k. trygghetsreglerna, desto
större risk har vi funnit för att det inte blir så värst
många som går den vägen och verkligen betalar till-
baka enligt annuitetslåneprincipen.
Anf. 148 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Jag får väl inledningsvis tacka Per
Bill för att vi enligt Per Bills åsikt ändå i ingångsske-
det delar tre principer. Sedan kommer vi kanske fram
till olika slutsatser.
När det gäller fribeloppet håller jag inte med om
att tanken skulle ha varit att jag bättre kan avgöra hur
andra ska studera. Det vore mig helt främmande.
Däremot har jag till skillnad från många andra stu-
denter makt och möjligheter att i riksdagen ta ansvar
för statens finanser. Att avskaffa fribeloppet skulle
enligt era egna beräkningar kosta 1,3 miljarder kro-
nor, något som ni själva förvisso inte finansierar och
som inte heller vi har möjlighet att finansiera.
Jag säger att det är angeläget med en höjning av
fribeloppet, men att avskaffa det är dyrt, och det finns
andra och mera angelägna områden att satsa på.
Däremot kan man inte komma ifrån att även om vi
uppenbarligen delar tre principer, har moderaterna
faktiskt inte kommit med någon egen konkretisering
av förslag eller finansiering. Jag ser att de tankar som
nu finns i de moderata motionerna i princip - i några
fall t.o.m. ordagrant - är det som Ulf Kristersson
skrev i sin 16 sidor långa reservation i Studiestödsut-
redningens förslag. Uppenbarligen har inte mycket
hänt sedan dess bland moderaterna, utan det handlar
fortfarande om modernitet, flexibilitet och konkur-
rensutsättning. Någon större konkretisering av försla-
gen märker jag inte.
Om det nu är så oerhört angeläget att reformera
studiestödssystemet enligt moderaternas synsätt,
tycker jag att det är underligt att man inte på denna
långa tid har lyckats konkretisera sig något mer.
Tvärtom valde man när det fanns möjlighet till en
bred politisk överenskommelse i utredningen att helt
mäla ut sig ur det samband som alla andra partier i
riksdagen satt och diskuterade.
Anf. 149 PER BILL (m) replik:
Fru talman! De andra partierna, som har varit så
överens i utredningen, har inte fått någonting för
detta. Det här är en överenskommelse enbart mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det var kanske klokt av oss att verkligen stå för vår
egen uppfattning.
Jag måste ha missuppfattat Tomas Eneroth, för
jag tyckte att han alldeles nyss som svar på en fråga
från Sofia Jonsson om vilken uppfattning han och
Sofia Jonsson delade sade att om man tog bort fribe-
loppet, skulle studenterna läsa i för långsamt tempo
osv. Då var det ett ärligare svar som jag nu hörde,
nämligen att det kostar för mycket pengar.
Jag tror att det här vore det enskilt kanske bästa
sättet att minska snedrekryteringen, bortsett från att få
en flexiblare arbetsmarknad och sänka skatterna. Jag
tror att väldigt många som i dag inte studerar och inte
går vidare skulle tycka att det vore väldigt mycket
mer attraktivt att gå in i en högskoleutbildning, om de
kunde klara sig på bidragsdelen och sedan jobba vid
sidan av.
Anf. 150 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Nej, det är nog ingen missuppfatt-
ning, men när det gäller fribeloppet måste man ändå
komma ihåg dels, som jag sade tidigare, att det kostar
oerhört mycket att avskaffa det, dels att man med
dagens fribelopp eller t.o.m. med det nya som vi nu
får kan tjäna upp till 220 000 kr om året innan det är
fullt avräknat. Vi måste ställa oss frågan: Hur pass
mycket ska man kunna tjäna vid sidan av innan det är
rimligt att man påbörjar en ordentlig avtrappning?
Det här är viktigt inte minst om vi måste se till att
få resurser till dem som inte finns inom utbildnings-
systemet och att förbättra för dem som finns inom
det. Vi har i det fallet vitt skilda uppfattningar mellan
moderater och socialdemokrater. Ni har en uppbygg-
nad med en väsentligt mindre volym.
Jag delar inte uppfattningen att de andra partierna
hade tjänat på att välja den moderata strategin att inte
konkretisera sig alls. Det är uppenbarligen så att det
förslag som kammaren nu har att ta ställning till helt
och hållet följer grunderna i Studiestödsutredningens
förslag. Jag märker också när jag hör företrädarna för
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern att man i
huvuddragen ansluter sig till principerna i systemet
men vill utreda vidare och få kompletterande förslag,
något som jag väljer att attackera, eftersom jag själv
har varit angelägen om att vi får ett nytt studiestöds-
system.
Anf. 151 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Tomas Eneroth sade att vi rakt av yr-
kade avslag på propositionen. Jag ska för tydlighetens
skull än en gång säga att vi för Folkpartiets del inte
yrkar avslag rakt av på hela propositionen. Vi tycker
faktiskt att det är bättre att det blir en förändring än
att det inte blir någon förändring alls, men vi tycker,
som jag också sade, att förbättringarna är otillräckli-
ga.
Det är synd att inte socialdemokraterna och To-
mas Eneroth har varit beredda till en dialog om en del
av dessa förändringar. Jag tycker t.ex. att ni under-
skattar betydelsen av även en blygsam höjning av
totalbeloppet. Senast för någon vecka sedan var det
en ganska stor artikel i TSO där man hade frågat olika
människor som var tveksamma till studier hur stor
betydelse totalbeloppet hade i jämförelse med bi-
dragsbeloppet. Det var ganska många som ansåg att
det var viktigare med ett högre totalbelopp än en
högre bidragsdel. Det var viktigt i den akuta situatio-
nen. Sedan kan det finnas andra skäl att göra avväg-
ningar. Men jag tycker ändå att det är synd att ni inte
har varit intresserade av att diskutera en höjning av
totalbeloppet.
Den andra frågan är kalkylerna och finansiering-
en. Det är inte särskilt tydliga kalkyler i propositionen
för hur de 4 miljarder som är avsatta ska räcka. Det är
heller inte särskilt tydliga kalkyler för hur den enskil-
des ekonomi kan påverkas. Sådant kan man räkna ut.
Jag har själv med hjälp av riksdagens utredningstjänst
lite snabbt fått en fram en del siffror för olika yrkes-
grupper och inkomstutvecklingar och hur låneåterbe-
talningen kommer att slå för dem. Det hade man
kunnat förvänta sig betydlig mer av.
Min första fråga gällde totalbeloppet. Den andra
frågan är om Tomas Eneroth också tycker att rege-
ringen när den återkommer med frågan inför nästa
budget bör ha betydligt bättre kalkyler både för finan-
sieringen och för hur det kommer att påverka privat-
personer.
Anf. 152 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! För det första vill jag tacka Ulf Nils-
son för att han gjorde det förtydligandet. Jag hoppas
att också Per Bill lyssnade. Ni avstyrker inte proposi-
tionen, utan ni finner att delar i den är bra, men ni vill
utveckla det vidare på ert sätt och utifrån er ideologi.
Det kan man ha respekt för.
När det gäller totalbeloppet visade remissopinio-
nen väldigt tydligt att det fanns ett väsentligt större
tryck att minska skuldsättningen och öka bidragsde-
len än att öka totalbeloppet. I någon mening ökar vi
ändå totalbeloppet genom det tilläggslån som vi öpp-
nar för inom det nya studiestödssystemet. Där sker en
ökning av totalbeloppet, men inte för samtliga grup-
per. Där har vi valt en annan prioritering.
När det sedan gäller kalkyler och förtydliganden
ligger det i sakens natur att allt inte syns i det under-
lag och den proposition som ligger här på riksdagens
bord. Saker ska förtydligas i förordningar och i
CSN:s regleringar. Där kommer vi nog allihop att få
se de konkreta effekterna av alla förslag fullt ut.
I jämförelse med de konkretioner som lyser med
sin frånvaro i oppositionens alternativ måste jag nog
ändå säga att propositionen är oerhört tydlig. Så pass
tydlig så att man faktiskt själv, enligt vad Ulf Nilsson
anför, kan sätta sig och räkna ut ungefär vad återbe-
talningen blir. En motsvarande uträkning blir i princip
omöjlig med något av de andra partiernas förslag.
Anf. 153 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag efterlyser en större tydlighet när
regeringen återkommer nästa gång inför nästa budget,
vilket den säger att den ska göra.
När det gäller totalbeloppet och det högre
tilläggslånet är det en väldigt begränsad grupp, To-
mas Eneroth, som kan få tilläggslånet.
Faktum är att man inte bara kan räkna priset på
grundval av basbelopp när det gäller studenter. Kost-
naderna för studenter har uppenbarligen ökat mer de
senaste åren än för andra grupper på grund av bl.a.
behovet att köpa dator m.m.
Anf. 154 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Det stämmer som Ulf Nilsson säger.
Det är klart att kostnaderna ökat också för studenter-
na. Någonting som oroat mig, och som jag kan delge
kammaren, är de ökade boendekostnaderna på många
ställen i landet.
Vi har tyckt att det varit angeläget att ha ett bo-
stadsbidrag som finns tillgängligt för flertalet stu-
denter. Utan det skulle det vara oerhört svårt för
många studenter att kunna studera på studieorterna
runtomkring i landet.
Jag hoppas att det innebär att Ulf Nilsson och
hans partikamrater visar samma stöd och entusiasm
för att vi bl.a. har ett fungerande ungdomsbostadsbi-
drag.
Anf. 155 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Tomas Eneroth talar varmt om det
nya studiemedelssystemet som regeringen och social-
demokraterna föreslår. Han menar också att det är ett
stort steg framåt för studenterna.
Jag sade inledningsvis i mitt anförande att vi var
många som väntade. Det är klart att Tomas Eneroth,
utbildningsministern och andra verkligen hade byggt
upp förväntningarna. Det var många som väntade på
förslaget ett bra tag innan propositionen kom.
Man sade: Nu äntligen kommer vi att lägga fram
ett riktigt bra förslag som kommer att se till att den
sociala snedrekryteringen förändras och studenterna
får det mycket bättre. Men när propositionen kom
blev det ett pladask. Många frågade sig: Varför tog
det så lång tid, och varför blev det så lite av det?
Jag tycker att det är synd. Studenterna har väldigt
länge varit en oprioriterad grupp, som vi har diskute-
rat här. Man har inte tagit dem på allvar och inte
lyssnat tillräckligt mycket på dem.
Om man ska diskutera social snedrekrytering är
det inte enbart ett nytt studiemedelssystem som är
avgörande. Det finns många andra saker, som Tomas
Eneroth också var inne på. Det gäller t.ex. studentin-
flytande och studentbostäder.
Vi i Centerpartiet har föreslagit en studiesocial ut-
redning, något som tyvärr socialdemokraterna har
avstyrkt, för att vi ska få en bra helhet i den högre
utbildningen för studenternas skull.
Tror Tomas Eneroth att socialdemokraternas för-
slag till studiemedel med ett par hundralappar i höj-
ning och med skärpning av återbetalningen verkligen
kommer att attrahera fler att studera inom den högre
utbildningen?
Anf. 156 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Ja, det tror jag. Jag tror att förslaget
kommer att locka fler att studera. Det nya studi-
estödssystemet kommer inte minst genom sin tydlig-
het att vara väsentligt mycket bättre när det gäller att
rekrytera nya grupper till högskolan än det gamla.
Det gäller särskilt om man ska jämföra det med
Centerns förslag. Jag har väldigt svårt att se hur sänkt
totalbelopp, en kraftig begränsning av antalet termi-
ner, dvs. rätten att studera på högskolan, skärpta krav
på studieresultat och en minskad utbyggnadstakt av
den högre utbildningen skulle kunna rekrytera nya
grupper till högskolan.
Det må vara en sak att ha den vällovliga ambitio-
nen att höja bidragsdelen och göra ett rimligt försök
till finansiering. Men att delvis lösa det genom att ta
bort ambitionen att bygga ut den högre utbildningen -
vilket faktiskt Sofia Jonsson och Centerpartiet före-
slår - och i stället minska den i jämförelse med rege-
ringens förslag tror jag inte kommer att rekrytera nya
grupper.
Jag tror att det nya förslaget kommer att rekrytera
nya grupper till högskolan. Men jag tror inte att Cen-
terns förslag, om det hade haft förutsättningar att
genomföras, skulle göra det. Det är det alldeles för
kargt och snävt för att kunna göra.
Anf. 157 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror inte riktigt att Tomas Eneroth
har läst Centerpartiets förslag helt och hållet. Vi före-
slår att det nuvarande totalbeloppet ska vara delat 50-
50, dvs. vi vill höja bidragsdelen till 50 % av 7 098
kr. Det är ett finansierat förslag som Centerpartiet
lägger fram.
Det förslag vi lägger fram om höjd bidragsdel och
höjt fribelopp till två basbelopp innebär att en stu-
dent, om den tjänar två basbelopp, kan få lite drygt
6 600 kr netto per månad i 12 månader under ett år.
Det är en bra höjning. Det är ett förslag som ger fler
studenter möjlighet att studera vidare i högre utbild-
ning, något som inte socialdemokraternas förslag ger.
Tomas Eneroth säger att det är jättebra att alla ska
betala tillbaka, vilket det är. Det är jättebra att man
höjer med de hundralappar som socialdemokraterna
föreslår. Men det räcker inte. Med den lilla margi-
nella höjningen och med den strama återbetalningen
blir systemet svårare att överblicka och också hantera
framöver.
Anf. 158 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Det är onekligen inte så att vi skulle
vara ensamma om att föreslå ett nytt återbetalnings-
system eller att göra det stramare. Snarare är det så,
om jag har förstått Centerns återbetalningssystem, att
det t.o.m. är något mer stramare, om det nu har en så
oerhörd betydelse i detta sammanhang. Det är ett
lägre fribelopp än det regeringen föreslår. Det är
skärpta krav på studieresultat, och det är åtta terminer
i stället för tolv terminer, som vi tycker att man ska
ha generell rätt till.
Det är synd att jag inte hann ta detta i första repli-
ken, eftersom Sofia Jonsson då hade kunnat svara på
det. Genom att föreslå en avskärmning av vuxenstu-
diedelen från studiestödet och förespråka ett system
där man i huvudsak gör ett inkomstrelaterat vuxen-
studiestöd grundat på a-kassa missar ni möjligheten
att kunna rekrytera och öka rekryteringen av de grup-
per som har en låg dagpenning.
Det är dem som Centern annars traditionellt har
sagt sig värna när det gäller möjligheten och rätten till
utbildning. De som inte kan nås av det särskilda ut-
bildningsbidraget eller andra inkomstrelaterade stöd -
dem kan vi nå med 82-procentaren. Vi kan nå dem, så
att de får ett generöst studiestöd med möjlighet att
läsa in gymnasiet. Den möjligheten avsäger sig Cen-
tern genom att dra ett streck och tala om att det nya
studiestödssystemet i huvudsak är till för dem som
läser på högre utbildning.
Anf. 159 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag måste säga att det är väldigt
glädjande att höra Tomas Eneroth när han inte helt
avvisar tanken på att man ska kunna höja bidragsde-
len i studiestödet med uppemot 50 % i framtiden.
Men när det gäller fribeloppet blir jag lite skrämd
när jag lyssnar på Tomas. På något sätt är det som att
man misstänkliggör studenterna och menar att de
skulle missbruka systemet. Är det inte bättre att låta
de studenter som verkligen vill ta ansvar för sin eko-
nomi under studietiden också få göra det utan att bli
straffade?
Jag vill också göra ett klarläggande. Jag tyckte
mig höra att Tomas Eneroth skar alla över en kam
och sade att alla vill avslå propositionen. Jag tror att
jag poängterade ett flertal gånger att vi inte vill avslå
den. Vi säger att detta är ett steg i rätt riktning, även
om det är ett mycket litet steg.
Jag vill fråga Tomas Eneroth om åldersgränsen på
25 år för att få det s.k. extralån på 1 600 kr som rege-
ringen föreslår. Hur ser Tomas Eneroth på detta? En
24-åring kan inte få lånet så länge han eller hon stu-
derar i Sverige. Men om jag inte missminner mig kan
han eller hon få det extra lånet på 1 600 kr om studi-
erna bedrivs utomlands.
Anf. 160 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Det stämmer som Erling Wälivaara
säger - ni yrkar inte avslag på hela propositionen och
förslaget, och det tackar jag för.
Å andra sidan säger ni att ni vill ha en bred poli-
tisk förankring och därför vill utreda frågan ytterliga-
re. Detta gör kristdemokraterna alltså i ett läge när
just de själva valde att så sent som förra riksmötet
reservera sig. Jag tror att de skrev så här: Den sedan
länge aviserade propositionen är en absolut nödvän-
dighet för att Sverige på sikt ska kunna - - -. Att i det
sammanhanget kräva ytterligare utredningar tycker
jag är något förvånande. Men det är sant - det är inget
avslag. Det tackar jag för.
Jag får många frågor här. När det gäller fribelop-
pet kanske det är viktigt att påpeka att det inte finns
något förbud för studenter att tjäna pengar vid sidan
av. När man däremot kommer över en viss gräns -
den vi stipulerar ligger på 91 000 kr - kommer det att
ske en avräkning gentemot de bidrag och lån man har.
Internationellt sett är detta ett av de mest generösa
system som finns. Jag tror att det är angeläget att vi
har kvar den här typen av restriktioner för att man
inte ska få alltför stora grupper som tar för stora lån
och för stort studiemedel utan att för den skull kunna
prestera ordentligt ute på högskolorna.
Inom kd talar ni däremot om höjd bidragsnivå -
vilket är förvånande - och säger er vilja ha en 50-
procentig bidragsnivå, vilket kostar uppåt 4 miljarder
kronor. Detta finansierar ni själva med 200 miljoner.
Ni vill avskaffa fribeloppet. Det kostar 1,3 miljarder,
men ni har ingen finansiering för det. Ni vill slopa
avskrivningen vid 67 års ålder, men talar inte om hur
länge man egentligen ska betala av på sina skulder.
Är det till 80- eller 90-årsåldern, eller är det intill
dödsboet?
Det finns en hel del kvar att klargöra, och jag
hoppas att Erling Wälivaara kan klargöra någon av
dessa frågor i sin replik.
Anf. 161 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Tomas Eneroth fastnar vid att vi före-
slår att man ska förbättra den nuvarande propositio-
nen. Det innebär inte att vi säger nej. Många stycken i
propositionen är väldigt bra. Vi behöver inte ta tillba-
ka hela proppen. I så fall skulle vi ha yrkat avslag på
den.
Men jag vill fråga Tomas Eneroth: Har vi nu
verkligen nått det absoluta, fullkomliga, studiestödet?
Tomas Eneroth säger ju att man inte ens ska kunna
utreda en ytterligare förbättring av stödet. Jag tror
inte att vi har hittat sanningen och det absolut maxi-
mala med detta förslag, utan det finns säkert anled-
ning att förbättra det ytterligare. Som jag har fram-
hållit i mitt anförande kan man exempelvis höja bi-
dragsdelen och helst avskaffa hela fribeloppsgränsen.
Anf. 162 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Nej, det är nog sant. Detta är kanske
inte det ultimata förslaget, den slutgiltiga lösningen
eller någonting annat. Samhället förändras, och där-
med måste alla reformsystem förändras. Möjligtvis
kan man säga att vi ska låta detta träda i kraft först, år
2001, och låta det finnas ett litet tag innan vi genast
sätter i gång att utreda det kommande förslaget. Det
kanske kan vara en poäng.
Jag har som sagt inget principiellt mot vare sig
ökad bidragsdel eller andra justeringar framöver, men
jag tror att helt avgörande för tilltron till studiestöds-
systemet är att man kan visa att det är långsiktigt
finansierat och hållbart.
I dag finns, vilket några talare nämnde tidigare, en
viss oro över detta. Håller studiestödssystemet? Kan
det klara sig framöver med den växande skuldstock
som finns? Vad kommer det att innebära för kom-
mande generationer? Därför är denna reformering
oerhört viktig. Den innebär nämligen att vi tar ansvar
för att vi inte fortsätter att låna av framtiden. Vi tar
också ansvar för att vi får ett studiestödssystem som
är fullt finansierat. Varje förändring framöver av detta
studiestödssystem måste vila på de grunderna. Där
hoppades jag att vi skulle vara eniga.
Anf. 163 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Ursäkta min försening.
Detta är en viktig debatt. Den handlar om ett av de
viktiga verktygen i utbildningspolitiken. Studiestöds-
systemet påverkar intresset för studier, det påverkar
studiesituationen under utbildningen och i högsta
grad påverkar det ens liv efter studierna.
Vi har i Sverige ett av världens mest moderna ut-
bildningspolitiska system. I många länder diskuterar
man behovet av en utbyggnad av högre utbildning.
Samtidigt inför man avgifter i den högre utbildningen
eftersom man bedömer att det inte finns resurser av
gemensamma medel att bidra till en sådan utbyggnad.
Det avskräcker naturligtvis folk från att studera.
Många länder har förstås också studiemedelssystem,
men knappast något land har ett studiemedelssystem
som i sin omfattning och sin generositet kan liknas
vid det svenska eller de nordiska.
När vi står mitt inne i en sådan omvandling som
vi nu gör av hela vår utbildningspolitik - med sats-
ningar på vuxna och på barn, från förskola, över
gymnasiet, via vuxenutbildningen till högskolan -
blir naturligtvis också en reformering av studiestöds-
systemet väldigt viktig.
Många länder har ett system som gör att studiefi-
nansieringen och den ekonomiska situationen blir
beroende av finansiering hemifrån. Storleken på stu-
diestödet kan vara beroende av föräldrars eller sam-
manboendes ekonomi. I många länder kan man inte
använda sina studiemedel till att studera utomlands. I
den meningen har vi redan i dag ett mycket generöst
studiemedelssystem som ger möjlighet till oberoende
för studenter, som ger möjlighet till en egen ekonomi
och som i praktiken också ger stora möjligheter att
studera både hemma och utomlands.
Det har förts en lång debatt om att reformera stu-
diestödssystemet. En utredning tillsattes 1994. Det
kom ett betänkande 1996. När jag blev utbildnings-
minister för ett år sedan fick jag frågan: Varför hän-
der det ingenting? Varför har det inte blivit någon
studiemedelsreform? Orsaken var naturligtvis alldeles
självklar. Med gigantiska underskott fanns det idéer,
visioner och planer, men det var inte möjligt att prak-
tiskt genomföra dem.
Nu har vi kommit i det läget att det är möjligt att
genomföra en studiestödsreform. Jag tycker att det
känns väldigt bra att vi nu lägger en reform på riks-
dagens bord. Riksdagen har möjlighet att fatta beslut
om en studiestödsreform där vi tillskjuter mer än 4
miljarder kronor för att stärka studenternas situation
och för att få ett studiestödssystem som verkar rekry-
terande och lockande till vidareutbildning.
Grundidén i det studiestödsförslag som nu ligger
på bordet är den parlamentariskt sammansatta Studi-
estödskommitténs förslag som kom 1996. Deras för-
slag var att ge Sverige ett sammanhållet och mer
lättöverskådligt studiestödssystem som omfattar såväl
högskolan som vuxenutbildningen. Det är också det
förslag som vi har lagt fram. Därför känns det ibland
väldigt förvånande att höra frågan om det inte borde
ha skett ett resonemang i en bredare krets.
Här lägger vi ett förslag som i förväg är förankrat
hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tackar för ett
gott samarbete. Men glöm inte att grunden för försla-
get är en parlamentarisk kommitté som vänt och vri-
dit på problemet och arbetat med det för att i bred
samstämmighet komma överens om ett studiestöds-
system som är basen för det förslag som ligger i dag.
Det var egentligen bara Moderaterna som skilde ut
sig ordentligt, ungefär som i dag.
Moderaterna skiljer verkligen ut sig ordentligt.
Man har lyckats åstadkomma några löst sammanhåll-
na principer för ett förslag. Det är samma principer
som man presenterade 1996. År efter år har gått och
Moderaterna har inte kommit närmare ett förslag än
några löst sammanhållna principer. Det tycker jag är
svagt. Det är lite genant för ett ledande parti i opposi-
tionen. Det visar väl tydligare än något annat förslag
det problem som finns i Sveriges riksdag med att få
en stark samlad opposition mot regeringens politik.
Vi lägger fram ett förslag där totalbeloppet är
oförändrat, nämligen 7 098 kr per månad under nor-
malt nio månader. Men det beräknas framöver på
veckor. Därför går det också att kombinera med
sommarstudier om man så önskar. Där ligger vi alla
ganska nära varandra. Det finns inga större skillnader.
Det är naturligtvis en avvägning. Många studenter
känner att de skulle behöva lite mer per månad, men
man vill inte heller bygga upp en skuld som blir för
stor. Det är en rimlig avvägning.
Stödet ska naturligtvis bestå av en bidragsdel och
en lånedel. Nu höjer vi bidragsdelen med närmare
500 kr i månaden. Precis som Tomas Eneroth sade,
kostar varje procentenhet i höjning av bidraget cirka
en kvarts miljard, eller kanske t.o.m. lite mer än så.
Det är ganska stora summor vi talar om. När vi nu går
från 27,8 miljarder till 34 ½ miljarder avsätter vi
rejäla summor av de gemensamma resurserna för att
få en höjning av bidragsdelen.
Vi inför dessutom - det är viktigt, och det ger ett
redskap för framtiden när det gäller det livslånga
lärandet - ett särskilt prioriterat studiemedel till dem
som framför allt har grund- och gymnasiestudier
framför sig. De kan få ett bidrag på 82 %, dvs. ett
mycket litet lån jämfört med det andra systemet. Det
gör att vi också kan locka människor som har en
väldigt dålig utbildningsbakgrund i förhållande till de
krav som finns i dag på arbetsmarknaden att ta steget
vidare till studier. Det betyder väldigt mycket, inte
minst för dem som har en låg dagpenning från a-
kassan. Vi vet att vi har väldigt många kvinnor som
har jobbat deltid på grund av att de har barn. Med den
här reformen, med ett bidrag på 82 %, 7 098 i stöd
och dessutom möjligheten att låna 1 600 kr ytterliga-
re, kommer det att finnas mycket goda möjligheter
för inte minst dessa kvinnor att rejält förbättra sin
ekonomiska situation.
En viktig del av reformen är att fribeloppet höjs.
Jag tycker att det är en viktig del i en strategi för att
öka studenternas valfrihet och möjlighet att själv
planera sin ekonomi. Att gå från 54 000 kr upp till
91 000 kr per år kommer i praktiken att innebära att
nästan ingen student kommer att uppleva detta som
ett problem. Det är klart att om man har ett hel-
tidsjobb når man upp i de summorna, men det är ju
inte aktuellt för de allra flesta studenter.
Ett särskilt inslag i det svenska studiestödssys-
temet blir att studiestödet också blir pensionsgrun-
dande framöver. Jag tror att det är få länder i världen
som kan visa upp en sådan koppling till det långsikti-
ga trygghetssystemet och pensionen. Det blir också
en viktig del i att skapa ett system som upplevs som
tryggt och förutsägbart för dem som ska gå vidare till
studier.
En naturlig del av ett förslag är också att strama
upp på återbetalningssidan. Det system vi lever med
nu har många upplevt som en ren akademikerskatt,
och det har ju många sagt i debatten också. Det inne-
bär att man alltid ska betala in 4 % av inkomsten. Det
spelar ingen roll hur stor skulden är. Många har också
insett att med dagens system kommer man att betala
sina 4 % hela yrkeslivet fram tills man blir pensionär.
Då avskrivs lånet. Det är inget sunt och balanserat
system. Det ger en väldigt konstig signal till dagens
studenter. Det är antagligen så att den sista terminen
eller en extra termin, om man så vill, hinner man
aldrig betala tillbaka. Men de första viktiga terminer-
na av en utbildning får man betala av under hela sitt
yrkesliv. Det blir också så att många lockas att betala
sina 4 % hela yrkeslivet fram till pensionen när man i
stället skulle kunna betala av snabbare och faktiskt bli
av med sin skuld i ett tidigare skede. Därmed skulle
man i slutändan betala mindre på skulden än vad man
gör i dag.
Det normala blir nu ett annuitetssystem uträknat
på 25 år eller upp till dess man fyller 60 år. Det ger en
bra och sund signal om att studielånet är ett lån som
ska betalas tillbaka. Men det är klart att det krävs
trygghetsregler till det också. Det går inte ha en sys-
tem med ren annuitet oberoende av vad man har för
inkomst - det som Moderaterna föreslår. Om man
inte har en löneutveckling som gör att man klarar av
annuiteten, om man hamnar i arbetslöshet eller på
obestånd på annat sätt, måste det finnas ett trygghets-
nät som skyddar en.
Nu säger vi max 5 % av inkomsten, och det gäller
alla. Det handlar inte om en prövning, utan det gäller
alla. Man ska inte betala mer än 5 % av inkomsten.
Det gäller många personer redan i dag. Det är ingen
dramatisk skärpning.
Om en del av lånet är uttaget före 1990 och en del
efter 1990 har man en återbetalning på 5 %. Det är i
princip samma sak. Är man över 50 år höjs återbetal-
ningstakten. Det är också rimligt när många har läm-
nat småbarnsåren bakom sig och har möjlighet att
betala lite mer på sina studieskulder.
Jag har under hösten träffat väldigt många stu-
denter och diskuterat studiemedelssystem. De allra
flesta skulle naturligtvis vilja ha lite mer. Det är en
naturlig reaktion. Vilken studentorganisation skulle
inte passa på att begära ytterligare stöd när det ändå
är dags att reformera studiemedelssystemet? Men det
finns också en mycket bred och stor förståelse för att
det är viktigt för regeringen och riksdagen att göra en
balanserad bedömning, eftersom man samtidigt sitter
och funderar över hur man ska göra med barnomsor-
gen framöver, med maxtaxan och allmän förskola,
hur vi ska ha det med stödet till de äldre i samhället
och hur vi ska göra med många viktiga investeringar.
I det sammanhanget är 4 miljarder mycket pengar.
På ett sätt är jag besviken när det gäller den här
reformen. Det gäller reaktionen från riksdagens parti-
er. Jag vet ju att t.ex. Centerpartiet hade en mycket
stark ambition att samla hela borgerligheten och läg-
ga fram ett starkt förslag mot regeringens förslag. Det
var aktuellt ända upp till partiledarnivå att försöka
samla borgerligheten. Men vad hände? Vi fick ett
förslag där Moderaterna lägger fram sin principer
men inget studiemedelsförslag. Det enda konkreta de
säger är att de varnar för Centern som är på väg mot
en studielön. Det skulle ju förstöra och likna socia-
lism.
Centern lägger visserligen fram ett förslag som
ligger i linje med de ambitioner de hade innan, och de
har ju också ärligt nog försökt att finansiera det. De-
ras förslag handlar om åtta terminer i stället för tolv
terminer när man ska studera. Man vill minska, halve-
ra, utbyggnadstakten i den högre utbildningen så folk
blir stående utanför högskolorna. Man vill skippa
allmän förskola och maxtaxa och använda dessa
pengar till bidragsdelen i stället. Vidare handlar det
om studiemedel bara för högskolestudier och inte för
gymnasiestudier. Hur ska det system som ni föreslår
för gymnasiestudier fungera? Ska alla som har ett
arbete ha rätt att bedriva gymnasiestudier på a-kassa
eller gäller det bara de arbetslösa? Hur ska de göra
som nu, vilket är väldigt många människor, går på
studiemedel och läser in gymnasieskolan? Hur ska de
göra i Centerns system?
Kristdemokraterna tillhör kanske de som är trevli-
gast av alla. De ställer i princip upp på regeringens
förslag. De ligger väldigt nära. Men de målar samti-
digt upp ett antal ambitioner för framtiden. Det är
ganska höga ambitioner. Hälften bidrag och hälften
lån, fribelopp och mycket annat. Men de avsätter bara
den lilla summan 200 miljoner för detta. Det räcker
inte ens till en procentenhets ytterligare ökning av
studiebidraget. Det är klart att det är bra att ha ambi-
tioner, men när vi kommer till riksdagsbehandlingen
måste förslagen ha resurser bakom sig och kunna
genomföras. Detta ska ju gälla från år 2001.
Folkpartiet ligger också ganska nära regeringen,
med vissa smärre avvikelser.
I stort kan man alltså säga att det finns en väldigt
bred uppslutning kring regeringens förslag till studi-
estödsreform, förutom några avvikare som jag tror
kommer att få svårt att hålla fast vid sina ståndpunk-
ter på längre sikt.
Anf. 164 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag har några frågor till utbildnings-
ministern.
Jag håller med om att vi har ett av de mest gene-
rösa studiemedelssystemen, även om mycket av gene-
rositeten kanske ligger i fel ända av systemet. Men
hur kommer det sig då att vi fortfarande har en sned-
vridning som faktiskt är betydligt värre än i många
andra OECD-länder?
Sedan är ju anfall alltid bästa vapen, och det bru-
kar Thomas Östros gärna använda sig av. I stället för
att tala om hur det kommer sig att det här förslaget
inte är finansierat och varför kostnadsberäkningarna
och anslagsfrågorna i propositionen är på knappt en
sida, med den lakoniska avslutningen att regeringen
avser att återkomma till anslagsfrågorna i kommande
budgetarbete, går han till anfall och kräver den sam-
lade borgerligheten på ett enhetligt, fullt finansierat
system. Han ställer alltså högre krav på oppositionen
än på sig själv.
Avslutningsvis vill jag fråga: Hur många tror ut-
bildningsministern kommer att betala tillbaka lånen
såsom det är tänkt, och hur många procent kommer
att använda sig av de s.k. trygghetsreglerna och gå
kvar i den ständiga akademikerskatten?
Anf. 165 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Per Bill, som har upplevt hur den so-
cialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen
arbetar, vet ju att här läggs det aldrig fram några
förslag som det inte finns finansiering för. Att detta
inte är beskrivet i detalj här beror på att vi här kom-
mer med ett förslag som behöver läggas fram i ett
tidigt skede för att CSN ska hinna arbeta med att
förbereda systemet, programmering av datorer och
annat. Budgetmässigt ligger detta inte i det budgetår
som riksdagen nu behandlar, år 2000, utan det ligger
vid halvårsskiftet år 2001.
Det finns de resurser som nu är avsatta från vår-
propositionen 1999 - 1,6 miljarder. Det finns de re-
surser som kan användas på grund av att svux och
svuxa i dag inte används i den utsträckning som det är
avsatt medel för - drygt 1 miljard. Sedan återstår att i
vårpropositionen, och där kommer alla partier som
ingår i arbetet att vara med och hjälpa till, presentera
finansiering av det som är pensionskopplingen -
ungefär 1,8 miljarder.
Jag kan garantera Per Bill att med en finansmi-
nister som Bosse Ringholm kommer det inte ett enda
förslag från regeringen där man inte kan vara trygg
över att det går ihop i slutändan.
När det gäller hur många som kommer att hinna
betala tillbaka sina lån ser vi ju med dagens system en
hotande avskrivningsbomb som briserar om 30-40 år
- ungefär 6 miljarder i nuvärde i avskrivningar. Vi
kommer inte ifrån alla avskrivningar med det här
systemet, för det måste finnas den typen av säker-
hetsventil också. Om man har ett yrkesliv som inte
blir så lönande som man tänkt sig, t.ex. i tider av
arbetslöshet, kan man inte ta med sig skulden in i
ålderdomen som Per Bill vill. Därför kommer det att
finnas kvar en avskrivning på ungefär 1 miljard inom
samma tidsperiod. Det visar relationerna mellan det
här förslaget och det nuvarande systemet.
Avslutningsvis hade jag en fråga till Per Bill, men
den hinner jag tydligen inte med.
Anf. 166 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Det var synd att inte utbildningsmi-
nistern hann fråga mig något, eftersom det här är min
sista replik.
Jag skulle avslutningsvis vilja upprepa frågan var-
för det inte blev en bredare förankring. Jag tycker att
det finns väldigt stora likheter mellan studiemedels-
systemet och pensionsöverenskommelsen. Denna
bygger ju inte bara på gamla utredningar utan också
på ett faktiskt arbete där man var överens om att det
behövs mycket långsiktiga regler som ska stå sig över
olika minoritetsregeringar, som ju är det vanliga i
Sverige.
Det här är dessutom ett system som inte är upp-
skattat och inte har en bred förankring bland de stude-
rande och bland de olika organisationer som har ut-
talat sig. Det är möjligt att de flesta säger sig vara
hyggligt nöjda när utbildningsministern åker runt,
men när jag åker runt och träffar personer är de inte
alls nöjda. Det är möjligt att en del av svaren har att
göra med vilken person man pratar med. Man är
snällare mot patronen.
Anf. 167 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Ingen känner till vad Per Bill vill ge-
nomföra för studiemedelsreform. Det har jag också
upptäckt när jag har varit ute och rest. Det är väldigt
svårt att lista ut detta utifrån de rader ni själva skriver.
Det är en ganska stor besvikelse för mig att ni inte
lägger fram ett förslag om en studiemedelsreform.
Det man kan lista ut är detta: CSN ska privatise-
ras. Det ska inte skrivas av några skulder när man blir
pensionär. Det ska inte finnas några begränsningar för
hur stor månadsbetalningen ska bli, dvs. inga trygg-
hetsregler. Det ska inte bli för hög bidragsandel, för
då går vi mot studielön. Det är de principer som Per
Bill har lagt fram. Det skulle jag gärna vilja höra
studenternas reaktion på.
Det är klart att man kan begära mer av riksdagens
största oppositionsparti. Arbetet har pågått sedan
1994!
Förankringen skedde i Studiestödskommittén, en
mycket bred parlamentarisk förankring. Här ser vi
också att Kristdemokraterna och Folkpartiet ställer
upp på huvuddragen. Centern vill lägga lite mer re-
surser men har ganska tuffa åtstramningar på andra
håll, t.ex. en minskning i antalet terminer som man
får studera. Det finns en bred förankring i riksdagen.
Det finns en stabil majoritet. Moderaterna är det parti
som skiljer ut sig allra mest, framför allt genom att
inte lägga fram något förslag över huvud taget.
Anf. 168 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Thomas Östros började sitt anförande
med att säga att det tog tid att komma fram till den
nya studiemedelsreformen på grund av de ekonomis-
ka förhållanden som vi hade i Sverige, men nu är vi
äntligen redo. Ekonomin är på rätt kant, och nu har vi
möjlighet att lägga fram en reform.
Men det måste väl ändå, fru talman, ha varit lite
tråkigt för utbildningsministern att lägga fram det
förslag som ligger på bordet i dag efter de stora upp-
blåsningar som utbildningsministern gjorde innan.
Han sade: Snart kommer det en gigantisk reform som
ska förändra och vända den sociala snedrekrytering-
en, som ska se till att alla studenter får bättre möjlig-
heter att studera i den högre utbildningen. Så har det
ju inte riktigt blivit, och jag tror att det kan vara en
förklaring till varför Östros väljer en stark attack i sitt
anförande i stället för att gå tydligt fram och visa vad
som kommer att hända härnäst.
Centerpartiet har som sagt lagt fram ett konkret
förslag där vi vill göra det bättre för studenterna och
göra det möjligt för fler att studera i den högre utbild-
ningen. Vi vill ha kvar det nuvarande totalbeloppet
och kraftigt höja bidragsdelen till 50 %, något som
socialdemokraterna inte ens kommer i närheten av.
Vad gäller terminerna säger vi att det i första om-
gången ska vara åtta terminer. Sedan finns det möj-
lighet att studera tio och tolv terminer, dvs. upp till
sex år. Det är inte någon större skillnad på det och på
regeringens förslag.
Vi ger studenter mer pengar i fickan. Vi ser till att
det finns en framtid med möjligheter för dem. Sedan
ser vi också detta i ett helhetsperspektiv med student-
bostäder för studenterna, studentinflytande osv. Vi
vill också ha en studiesocial utredning, vilket utbild-
ningsministern har avslagit ett antal gånger.
Anf. 169 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Nej, ni ger inte studenterna mer peng-
ar i fickan. Ni har samma totalbelopp som regering-
ens förslag. Där har ni backat. Tidigare föreslog ni en
minskning av totalbeloppet. Däremot vill ni ha ett
lägre fribelopp. Det ska bli svårare att arbeta vid
sidan av sina studier. Ni minskar antalet terminer man
får studera. Hur ska det gå till?
Ni skriver någonting om att man får stöd längre än
åtta terminer om man kan visa upp att ens utbildning
är längre än åtta terminer. Men väldigt många stu-
denter läser på ett annat sätt. Man kanske börjar med
någon enstaka kurs. Man kanske komponerar ihop sin
egen utbildning i form av enstaka kurser eller efter
någon termin funderar på ett utbildningsprogram.
Vem ska avgöra detta?
Är det här en besparing måste det kännas någon-
stans. Det är någon som slår i taket efter åtta terminer.
Är det ingen besparing, varför har ni då lagt fram
förslaget? Det osar katt om åtta terminer i stället för
tolv.
Ni vill minska utbyggnadstakten. Vad innebär det
för dem som inte kommer in på högskolestudier, som
inte får njuta av den högre bidragsdelen därför att de
inte kommer in på programmen eller utbildningarna
över huvud taget?
Det är en tragisk omvändning av Centerpartiet i
den meningen att man slutar tro på utbildningen som
kraft att också fungera regionalt. Det brukar ju vara
en viktig fråga i Sofia Jonssons parti.
Allmän förskola och maxtaxa sopar man åt sidan
och vill i stället använda resurserna till detta. Framför
allt blir det väldigt märkligt - och där vet jag inte om
Sofia Jonsson själv kan ge svaret - när man säger att
studiemedel framöver bara får gå till högskolestudier.
Vad händer med de tiotusentals människor som i dag
läser på gymnasienivå med studiemedel, där a-kassan
är så pass låg att studiemedlet innebär en chans att
klara sin ekonomi?
Inte minst kvinnor, som kanske har jobbat deltid
under en period för att också kunna ta hand om sina
barn, får med det här förslaget en mycket bättre eko-
nomi och får chansen att plugga.
Ni säger att man ska få studera på a-kassa. Vilka
ska få göra det? Alla som jobbar? Bara de arbetslösa?
Vad händer med dem som i dag har studiemedel?
Anf. 170 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Centerpartiet var med och tog beslut
om den stora expansionen vid högskolorna runtom i
Sverige. Det är vi stolta över. Vi är också stolta över
att kunna ha ett förslag i vår budget där vi fortfarande
vill utveckla antalet platser så att fler studenter ska få
möjlighet att studera vid våra lärosäten i Sverige.
Men till skillnad från regeringen och utbildnings-
ministern går vi ett steg till. Vi satsar på kvalitet på de
mindre och medelstora högskolorna, vi satsar på en
utveckling som gör det bättre för de mindre och me-
delstora högskolorna. Vi ser till att kvaliteten blir bra.
Vi ser till att man får tillräckligt med forskningsresur-
ser. Vi ser till att det blir fler platser. Vi tar ytterligare
ett steg jämfört med vad regeringen gör.
Utöver det har vi tagit fram ett nytt studiemedels-
system som är långt bättre än det regeringen hittills
har kunnat prestera. I motsats till vad utbildningsmi-
nistern säger ger det faktiskt studenterna mer pengar i
fickan, eftersom vi har en höjd bidragsdel som ger
fler studenter möjlighet att studera. Den sociala sned-
rekryteringen kommer på det sättet att minska och det
blir bättre för studenterna.
Jag kan inte riktigt förstå hur utbildningsministern
tänker när han börjar diskutera att Centerpartiet inte
satsar på den högre utbildningen, att Centerpartiet
inte satsar på studenterna. Det är precis det vi gör. Jag
tror att utbildningsministerns attackargument är just
det, för han kan inte svara på och inte stå för den
politik som han nu har lagt fram och som innebär en
proposition som inte var tillräcklig för att komma till
rätta med de problem som finns inom vår högre ut-
bildning.
Anf. 171 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Studiemedelsförslaget ska börja gälla
från 2001. Sofia Jonsson har inte tänkt igenom vad
som händer med de gymnasiestudenter som inte läng-
re ska få studiemedel. Det får vi inget svar på.
Det ska börja gälla 2001 och Sofia Jonsson har
ännu inte tänkt igenom vad det innebär med en åtta-
terminsbegränsning. Om det nu är en besparing måste
det drabba någon. Vilka kommer inte att kunna stude-
ra längre än åtta terminer? Det går inte att hävda att
det inte drabbar någon. Då behövs inte det som ett
förslag i er finansiering.
Jag känner respekt för att Sofia Jonsson har för-
sökt att få ihop en finansiering. Det är lite mer än ett
och annat parti i övrigt i riksdagens kammare har
försökt att få ihop. Men tyvärr är det felräknat. Det
fattas en dryg miljard, såvitt vi kan se. Men det kan vi
försöka reda ut under vintern.
Men de besparingar ni tar till för att finansiera
detta är för mig inte acceptabla besparingar: minskad
utbyggnadstakt, färre antal terminer och en sämre
situation när det gäller fribeloppet. Det är tråkigt.
Vi lägger fram förslag om en rejäl reform som in-
nebär en bidragshöjning, en ordentlig fribeloppshöj-
ning, en koppling till pensionssystemet och även en
ordentligare återbetalningsdel, som kommer att fun-
gera mycket bättre än dagens. Det är en reform att
känna stolthet över. Den är finansierad. Den är rejäl.
Den kostar 4 miljarder.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.54 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
7 § (forts.) Utgiftsområde 15 Studiestöd samt
Ett reformerat studiestödssystem (forts. UbU2 och
UbU7)
Anf. 172 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tänkte begränsa mig till en huvud-
fråga som jag också tog upp i mitt anförande. Jag
frågade om utbildningsministern eventuellt kunde
säga någonting om följande.
Folkpartiet har angående studiemedelspropositio-
nen motionerat om individuella utbildningskonton.
Det skrivs också i regeringens proposition någonting
om individuella utbildningskonton, men det framgår
inte särskilt tydligt vad man har tänkt sig. Denna
fråga berör studiemedelssystemet.
Det skulle vara intressant att höra om utbild-
ningsministern kan säga någonting om dels vad man
tänker sig att diskutera när det gäller utbildningskon-
ton, dels om det är aktuellt med riktigt individuella
utbildningskonton där individen får bestämma själv
hur pengarna används. Jag sade i mitt anförande att
det vore bra för det livslånga lärandet med ett system
där man själv kan bestämma över utbildning och
arbetsavbrott oberoende av vad staten eller arbetsgi-
varen tänker sig - dvs. avdragsrätt för sparande till
individuella utbildningskonton.
Anf. 173 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Frågan om livslångt lärande är natur-
ligtvis av största vikt. Vi har i dag diskuterat ett antal
olika åtgärder som direkt berör möjligheten till ett
livslångt lärande. Ett sådant är kunskapslyftet, som
innehåller till en fjärdedel av platserna möjligheten
för dem som har arbete att få tjänstledigt och att kun-
na studera på a-kassenivå samtidigt som en arbetslös
går in på det ordinarie jobbet. Vi har konkret erbjudit
tusentals människor möjligheten till den typen av
livslångt lärande.
Med den studiemedelsreform som ligger på bordet
har vi också ett system som gör det möjligt med 82-
procentsbidraget med extra möjlighet till extra
tilläggslån för människor i arbetslivet att komplettera
sin utbildning.
Ett tredje inslag är det som Ulf Nilsson nämner.
Det gäller pengar som avsattes i samband med bud-
getpropositionen, en dryg miljard, för att användas till
en skattelättnad av lämplig form för att stimulera
kompetensutveckling. Där kommer regeringen att
tillsätta en utredning för att titta närmare på hur ett
sådant system ska fungera i praktiken. Det i sinom tid
blir ännu en del i det nät av möjligheter till livslångt
lärande som vi vill bygga upp.
Anf. 174 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Förutom att vi ger individerna stor
frihet kan det avlasta studiestödssystemet i och med
att det blir mindre lånebehov.
Jag var nyfiken på om utbildningsministern redan
nu har någon uppfattning om man tänker sig indivi-
duella konton som individen själv får bestämma över
eller om man helt inriktar sig på kollektiva konton.
Anf. 175 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag har personligen en mycket be-
stämd uppfattning om hur jag skulle vilja se ett sådant
system. Låt mig bli påverkad av en saklig utredning
som tittar på hur man bäst organiserar ett sådant sys-
tem.
En del av de idéer som vi har hört i kammaren tål
inte riktigt verklighetens ljus, i den meningen att det
med en för fluffig modell kan finnas stora statsfinan-
siella konsekvenser. Det gäller att hitta en modell
som gör att vi kan stimulera kompetensutveckling
och samtidigt ta hänsyn till att den måste finansieras.
Det kommer utredaren att titta på. Jag räknar med att
regeringen återkommer i frågan.
Anf. 176 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill också säga tack till utbild-
ningsministern för de vänliga orden för en timme
sedan om att kristdemokraterna är trevliga. Men jag
är nog lite mer intresserad av ett ännu bättre studi-
estödssystem för Sveriges studenter.
Vi människor utvecklas olika. Det beror på upp-
växtmiljö, skolsituation, förutsättningar. Det finns de
som hoppar av gymnasieskolan vid 16-17 års ålder.
De orkar helt enkelt inte med skolan. De har inte fått
det stöd de har behövt. Men så mognar de vid 23 års
ålder och vill läsa in gymnasiekompetensen igen.
De möter då först-till-kvarn-systemet. När de sö-
ker studiestöd blir svaret: "Nej tyvärr, pengarna är
slut. Du kan inte få något studiestöd." Inte heller har
de rätt ta extralånet på 1 600 kr per månad.
Ser utbildningsministern någon risk att den be-
skrivna 23-åringen helt enkelt tappar sugen? Han
eller hon upplever sig stå vid sidan om.
Anf. 177 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är lätt att fästa epitetet trevlig på
Erling Wälivaara, särskilt när man hör de tornedalska
tongångarna i kammaren.
Sedan var det sakfrågan. Det är viktigt att när vi
gör en särskild satsning på vuxenstuderande som inte
har en bakgrund med tillräckliga grunder från gymna-
sieskolan att noga tänka igenom hur ett sådant system
byggs. Vi vill inte med 82-procentsbidraget och de
extra lånemöjligheterna bidra till att locka ungdomar
som befinner sig i gymnasieskolan till att fundera på
att hoppa av, vänta något år och sedan återkomma till
gymnasieskolan. Huvuduppgiften för oss måste vara
att stötta och hjälpa ungdomarna att de klarar av sin
gymnasieutbildning redan när de är i den åldern.
Sedan måste vi ha generösa system för att locka
folk till att i vuxen ålder ta steget att läsa in gymna-
sieskolan om de inte har den sedan tidigare. Därför
har vi föreslagit 25-årsgränsen för att inte bidra till att
ungdomar lockas till att vänta med sina gymnasiestu-
dier men för att se till att vuxna verkligen kan få
chansen.
Då måste det finnas ett urvalssystem. Den delen
av studiestödssystemet med 82 % i bidrag kommer att
vara "ramat" i den meningen att det med dagens re-
surser kommer att finnas ca 70 000 sådana studiestöd.
Min bedömning är att detta tillsammans med UBS -,
särskilda utbildningsbidraget, ca 100 000 människor
- är väl tilltaget för den efterfrågan som kommer.
Därmed blir det bäst med först-till-kvarn-system.
Det är klart att vi ständigt måste följa utveckling-
en och vara beredda att göra justeringar om det skulle
vara så att angelägna grupper inte får chansen till den
typen av stöd. Vår bedömning i det här läget är att det
är bäst att göra detta obyråkratiskt, såtillvida att an-
sökningarna tas i den ordning de kommer in.
Anf. 178 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för
svaret. Jag tror inte att ungdomar som klarar sig bra i
gymnasieskolan tar chansen att hoppa av gymnasie-
skolan för att flyta omkring och inte göra någonting
under fyra fem års tid, för att sedan komma tillbaka.
Jag är lite förvånad över den strikta gränsen 25 år. I
stället tycker jag att om det föreligger synnerliga skäl
skulle det gå att vara flexibel med regeln.
Jag är lite förvånad över följande. Utbildningsmi-
nistern återkommer gång efter annan till frågan om
maxtaxan. Jag är lite förvånad över att utbildningsmi-
nistern som kommer från det röda Norrbotten vill
framhäva en reform som gynnar höginkomsttagarna.
Jag har hört oerhört många röster som har sagt att om
de gamla socialdemokraterna fick höra om detta för-
slag som gynnar höginkomsttagarna mer än lågin-
komsttagarna skulle de vända sig i gravarna. Jag vill
gärna höra en kommentar.
Anf. 179 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Nej, det tror jag inte alls att de skulle
göra. Det var de gamla socialdemokraterna som in-
förde barnbidrag till alla, även till dem som tjänade
bra. De förstod att den principen skulle göra att det
blev en uppslutning kring välfärdssamhället. Det var
de som införde avgiftsfri skola till alla, som såg till
att vi hade en i grunden generell välfärdspolitik. Jag
tror inte alls att de skulle se det här som en dålig
reform.
Detta beror lite grann på vilken utgångspunkt man
har. Jag ser förskolan som en del i det livslånga lä-
randet. En allmän förskola och en maxtaxa gör att det
faktiskt blir praktiskt möjligt för många barn som i
dag inte når till förskolan att komma in i miljön med
leken, pedagogiken och med språkträningen, som ger
en bättre förberedelse för det som följer i grundsko-
lan.
Det är en stor rättvise- och jämlikhetsreform, som
dessutom har goda samhällsekonomiska effekter i den
meningen att marginaleffekter och annat blir drama-
tiskt mycket mindre. Men det är framför allt en jäm-
likhetsreform.
Jag har också noterat att kristdemokraterna har
höga ambitioner när det gäller studiemedlet men
levererar inga resurser till detta. Vi kan alla här i
kammaren skriva under på att vi höjer alla nivåer och
alla bidrag och utökar alla ersättningslängder om vi
har obegränsat med pengar. Allt som går att göra
bättre vill vi göra bättre. Men för en regering och för
en majoritet i riksdagen handlar det ändå om att se till
att nu prioritera studenterna, satsa mycket stora resur-
ser och se till att vi också har resurser att göra annat
som är viktigt.
Denna studiemedelsreform är en av de finaste re-
former som genomförs under denna mandatperiod.
Jag är glad att kristdemokraterna ställer upp på i stort
sett allt i propositionen.
Anf. 180 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Först vill jag uttrycka min uppskatt-
ning över det öppna och konstruktiva samarbetet
mellan våra tre partier - Socialdemokraterna, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet - i arbetet med propositio-
nen Ett reformerat studiestödssystem. Det har enligt
min mening resulterat i ett väl balanserat och ge-
nomtänkt förslag.
Reformen bygger i huvudsak på de förslag som
Studiestödskommittén lade fram i sitt betänkande
Sammanhållet studiestöd i juni 1996. Kring huvud-
dragen i Studiestödskommitténs förslag rådde i stort
sett enighet mellan de politiska partierna, om man
undantar moderaterna. Moderaterna skiljer sig i sin
reservation från övriga partier på ett antal avgörande
punkter. Till detta återkommer jag senare i mitt anfö-
rande.
Det är viktigt att vi nu fattar beslut om det framti-
da studiestödssystemet. Både studenter och vuxenstu-
derande behöver få klarhet i vad som gäller för fram-
tiden. Brist på förutsägbarhet skapar bara otrygghet.
Under nästa år ska riksdagen också ta ställning till
hur vuxenutbildningen och den eftergymnasiala yr-
kesutbildningen ska utformas i framtiden. När de
besluten ska tas är det betydelsefullt att full klarhet
råder om den framtida studiefinansieringen.
Regeringen har tidigare blivit hårt kritiserad för
att den utlovade reformen dröjt så pass länge. Kriti-
ken har kommit från alla håll, även från Vänsterparti-
et och Miljöpartiet. Men nu ligger förslaget här, och
det är ett bra förslag. I det läget, och trots den kon-
sensus som i stort gällde kring Studiestödskommit-
téns förslag och den kritik som framförts om att man
hittills inte kommit till skott, vill nu de borgerliga
partierna inte ta ställning till förslaget utan kräver
förnyad beredning, något som ytterligare skulle för-
sena införandet av ett nytt studiestödssystem och
dessutom omöjliggöra en synkronisering med vux-
enutbildningsreformerna. Jag kan inte annat än förvå-
na mig över detta.
I tidigare motioner har Vänsterpartiet betonat flera
viktiga aspekter vid utformningen av ett nytt studi-
estödssystem. En sådan är att det ska vara samman-
hållet och ersätta de nuvarande studiestödsformerna
studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd - svux - och
särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa, dvs. svuxa. En
annan är att det ska ha en god rekryterande effekt och
vara lätt att administrera.
Det nya studiestödssystemet uppfyller alla dessa
krav. Jag tycker att det är bra att det särskilda utbild-
ningsbidraget inte berörs utan att det kommer att
finnas kvar parallellt med det nya studiestödet fram
till dess att kunskapslyftet är avslutat den
31 december år 2000. Kunskapslyftskommittén
kommer att lägga fram sitt slutbetänkande i mars
nästa år, och då blir det möjligt att ta ställning till den
delen i samband med vårpropositionen.
Andra krav som vi ställt på ett nytt studiestöds-
system är att det ska ha ett tydligt klass- och
könsperspektiv och att det ska motverka den sociala
snedrekryteringen till högre studier. Den förhöjda
bidragsdelen och det kraftigt förhöjda fribeloppet har
en sådan effekt och ger studenterna ett avsevärt bättre
stöd. Det är också betydelsefullt att vi har lyckats lösa
pensionsfrågan och att även studier nu blir pensions-
grundande. Den högre bidragsdelen på 82 % för sär-
skilt prioriterade studerandegrupper kommer på ett
effektivt sätt att bidra till att skapa en ökad social och
ekonomisk rättvisa och är en viktig del i ett återkom-
mande livslångt lärande.
För oss är det självklart att ett studiestödssystem
ska vara utformat så, att det är möjligt för var och en
att betala tillbaka sina skulder inom rimlig tid. Det är
också viktigt att varje generation betalar sina kostna-
der och tar sitt ansvar inför kommande generationer.
Vi kan inte vältra över kostnader på våra barn och
barnbarn.
I dag har drygt 1,3 miljoner personer studielån till
ett värde av nästan 115 miljarder kronor. Skuldstock-
en ökar snabbt och i takt med att fler och fler väljer
att studera vidare, något som vi politiker hälsar med
tillfredsställelse. Vårt mål är att ca 50 % av en årskull
från gymnasiet ska gå vidare till högre studier i bör-
jan av 2000-talet.
Utan den skärpning av återbetalningstakten som
nu föreslås skulle kostnaderna för avskrivningarna
snabbt raka i höjden. Om 30-40 år skulle de ha nått
en nivå av ca 6 miljarder årligen, och det är inte rim-
ligt. Lättnader när det gäller återbetalning av studie-
skulder bör i stället kunna ske genom att man när det
finansiella läget så tillåter skapar utrymme inom de
årliga budgetarna för en ökad bidragsdel, som därmed
minskar lånebehovet för den enskilde.
Situationen för studerande med barn kommer att
förbättras genom att barnbidraget och studiebidraget
höjs i två steg. Dessutom kommer det att i det nya
studiestödssystemet finnas möjlighet att ta ett
tilläggslån på upp till 1 600 kr per månad om man har
stor försörjningsbörda.
Vänsterpartiet har också i en motion till socialför-
säkringsutskottet föreslagit att en översyn av de
kompletterande stödsystemen, som bostadsbidrag,
socialhjälp och a-kassa etc., görs i förhållande till de
studerande.
Vad har då de andra partierna tyckt om det nya
studiestödet och om anslagen till studiestöd? När det
gäller anslagen för år 2000 inom utgiftsområde 15,
Studiestöd, ligger moderaternas förslag drygt 1,7
miljarder lägre än regeringens. Kd:s förslag innebär
en minskning av anslagen med drygt en halv miljard,
c:s med nästan 7 ½ miljarder och Folkpartiets med
drygt 2,7 miljarder. Den debatt som förts av de bor-
gerliga partierna i massmedierna om att det i budge-
ten satsas alltför lite pengar på studiestöd blir chocke-
rande bedräglig när man tar del av dessa siffror.
De borgerliga partierna säger sig också vara in-
dignerade över att det nya studiestödssystemet i nulä-
get inte fullt ut är finansierat utan att regeringen äm-
nar återkomma till detta i vårpropositionen. Men det
är något som regeringen klart och tydligt deklarerade
redan när förslagen presenterades.
Kristdemokraternas och Folkpartiets indignation
är svårsmält, tycker jag. Ingen av deras s.k. ambitio-
ner finns det ekonomisk täckning för i deras budge-
talternativ. Det är vidare orimligt att som både Mode-
raterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet i sina
budgetalternativ för år 2000 helt ta bort anslagen till
det s.k. NT-svuxet. Sista antagningen till utbildning-
arna med NT-svux gjordes hösten 1998. Studenterna
befinner sig alltså i utbildning just nu. Jag menar att
det är viktigt att staten står för de åtaganden man gjort
gentemot enskilda individer, annars skapar man en
osäkerhet och en misstro som på sikt kan få förödan-
de konsekvenser. Dessutom har vi redan i dag en
besvärande brist på tekniker och naturvetare. Jag kan
bara peka på svårigheten att rekrytera lärare med den
bakgrunden både till grund- och gymnasieskolan.
Då det gäller det reformerade studiestödet har
Centerpartiet ett eget genomarbetat förslag med en
högre bidragsdel, som man till del finansierar. Det
tror jag fortfarande. Jag har inte förstått detta riktigt,
Sofia Jonsson. Jag har ändå sett det som att det är ett
sänkt totalbelopp, men jag har nu förstått att Center-
partiet har ändrat politik i detta fall. Det är bara gläd-
jande. Men Centern föreslår i varje fall ett mindre
antal studieberättigade terminer, en mindre ökning av
fribeloppet och också ökade krav på studieresultat.
Med ett sådant system gäller det verkligen för
studenterna att från början välja rätt. De får helst inte
missa en enda tentamen. Såvitt jag förstår - men detta
är lite osäkert - minskar deras disponibla inkomst.
Vad Centerpartiet föreslår innebär alltså ett sys-
tem som är ovänligare mot studenterna och som
skulle utsätta dessa för en betydligt större stress.
Dessutom är det föreslagna systemet väldigt ovänligt
mot de vuxenstuderande.
Folkpartiets förslag är, tycker jag, mycket svårt att
förstå. För år 2000 vill man sänka de totala kostna-
derna för utgiftsområdet med ungefär 2,7 miljarder.
År 2001 däremot säger sig Folkpartiet ha som ambi-
tion att i det nya studiestödssystemet öka bidragsde-
len till 50 % mot föreslagna 34,5 %. Jag vet inte hur
mycket den ambitionen egentligen är värd. Det gäller
alltså studerande på högskolor och universitet.
Om denna ambition ska tas på allvar och det här
är något som Folkpartiet ganska snabbt vill genomfö-
ra, betyder det att Folkpartiet från ett år till ett annat
behöver skaka fram ytterligare 9 miljarder kronor.
Såvitt jag förstår är det orimligt. Jag skulle vilja se
vilka grupper som i så fall fick vara med och betala
den delen.
Enligt Kristdemokraternas förslag får färre stu-
denter år 2000 ett ökat bidrag, motsvarande kostna-
derna för en hamburgare per månad - en ökning som
på sikt, när också pensionspengarna ska betalas,
kommer att reduceras till en hamburgare per termin,
under förutsättning att man kan köpa med studentra-
batt.
Moderaterna driver, som jag tidigare sagt, en helt
egen linje. Det framgår om man läser deras förslag,
och då speciellt noga eftersom de inte är särskilt tyd-
liga. Reservationen till Studiestödskommitténs för-
slag är mångordig. Den kan tolkas så att de över hu-
vud taget inte tror att generella bidrag ger positiva
rekryteringseffekter vad gäller högre studier.
I stället vill de öka den s.k. utbildningspremien -
alltså att det ska löna sig att studera - genom att kraf-
tigt höja akademikerlönerna; detta samtidigt som man
vill genomföra stora skattesänkningar. Men det är
faktiskt så att stora grupper av akademiker, 60-70 %
av dem, finns inom den gemensamma sektorn.
Bortsett från det olämpliga i att politiker lägger
sig i själva avtalsuppgörelsen är Moderaternas förslag
en omöjlighet för den gemensamma sektorn. Det går
inte att, samtidigt som sektorns kostnader kraftigt
ökas, minska dess intäkter. Följden kan då bara bli att
sektorn drastiskt måste minskas och att dess verk-
samhet måste överföras till den privata och avgiftsfi-
nansierade sektorn, vilket tydligen är ett mål för Mo-
deraterna. Skatter byts då mot avgifter, vilket alltid
drabbar låginkomsttagarna.
Vi skulle få ett system liknande det i USA där
lösningen för studiebegåvade arbetarungdomar är
välgörenhet från enskilda eller, om man har tur, nå-
gon form av stipendier.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandena UbU2 och UbU7.
Anf. 181 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig började med att
säga att det nya är att reformen är väl balanserad och
att det är fråga om ett väl genomtänkt förslag. Till
min stora förvåning har Vänsterpartiet gått med på
det här förslaget. Men i Vänsterpartiets program står
det: Den sociala snedrekryteringen till högskolan
måste brytas. Här spelar ett bättre studiefinansierings-
system med sikte på studielön en avgörande roll för
att alla ska ges möjlighet att studera.
Lite senare står det: Studielön är en väsentlig åt-
gärd för att minska snedrekryteringen till högre ut-
bildning.
Tycker verkligen Britt-Marie Danestig, efter den
politik som man tidigare fört, att det nya system som
är föreslaget är väldigt bra för studenterna? Jag frågar
det med tanke på vad Vänsterpartiet tidigare har dis-
kuterat.
Anf. 182 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Det är helt riktigt att det står så i vårt
utbildningspolitiska program. Jag tror att det också i
vårt partipolitiska program står att slutmålet för oss är
studielön. Vi är dock väl medvetna om att vägen fram
till studielön är ganska lång. Det finansiella läget nu
är sådant att det absolut inte skulle vara möjligt att
klara vare sig studielön eller, såvitt vi har kunnat
bedöma, en större bidragsdel än de 34,5 % som vi har
valt.
Vi tycker, Sofia Jonsson, att balansen är väldigt
bra genom att vi också har kunnat höja fribeloppet så
pass kraftigt att det blir möjligt för studenterna att få
en ökad disponibel månadsinkomst. Det är de i väl-
digt stort behov av. Dessutom: Om man har särskilda
skäl, bl.a. en stor försörjningsbörda, kan man ansöka
om ett sådant här tilläggslån på upp till 1 600 kr per
månad. Det tycker jag är jättebra.
Anf. 183 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det är synd att Vänsterpartiet har
backat i sin politik och går tillbaka. Man säger: Nu tar
vi ett väldigt litet steg framåt. Detta nöjer man sig
med. Jag tycker alltså att det är synd att Vänsterparti-
et har backat i utbildningspolitiken.
Britt-Marie Danestig funderade kring Centerparti-
ets förslag och finansiering som, som sagt, innebär en
mycket större bidragsdel än vad regeringen och
Vänsterpartiet föreslår. Vi har det nuvarande beloppet
som utgångspunkt, alltså 7 098 kr som vi delar fifty-
fifty. Vi höjer också fribeloppet till två basbelopp. Ett
halvt basbelopp skiljer alltså vårt förslag från Väns-
terpartiets förslag. Vi kan göra så eftersom vi höjer
bidragsdelen otroligt mycket.
Vidare vill vi ha en studiesocial utredning, bl.a.
för att få ett helhetsgrepp om studentpolitiken.
Britt-Marie Danestig, är alltså det här ett första
steg? Kan man komma med nästa steg mot studielön
eller en ökad bidragsdel till nästa höst eller till vår-
budgeten? När ska de vidare stegen tas när det gäller
att göra det bättre för studenterna?
Anf. 184 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om Sofia Jonsson har hört
talas om de små stegens revolution. Vi föredrar att
vara realister med en optimistisk framtidstro. Det går
bra för Sverige. Om det gör det också i fortsättningen
kommer det säkert att finnas ett visst finansiellt ut-
rymme för en ökning av bidragsdelen exempelvis.
Det står klart och tydligt om detta i utbildningsut-
skottets betänkande. Jag bryr mig inte om att citera ur
betänkandet. Sofia Jonsson har säkert sett att detta
står att läsa på flera ställen.
Det finns många angelägna områden. Under för-
middagen ägnade vi mycket tid åt att diskutera för-
skolan, grundskolan och gymnasieskolan. Jag tror att
Sofia Jonsson håller med mig om att det även där
behövs resurser. Om vi inte satsar resurser på den
grundläggande utbildningen kommer vi inte att ha
några studenter som klarar den högre utbildningen.
Det gäller alltså att hitta en balans även där.
Sofia Jonsson vill att jag gör en tidsbestämmelse
men en sådan kan jag givetvis inte göra här. Med den
optimistiska framtidsvision som Sverige ser ut att gå
mot kan det väl hända att vi kan täcka även de här
behoven men det finns ju också andra viktiga behov.
Anf. 185 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag hade också lite svårt att hänga
med i argumentationen från Britt-Marie Danestig,
Vänsterpartiet. Först anklagar hon oss i Folkpartiet
för att vara orealistiska därför att vi skriver att vi har
som långsiktigt mål att uppnå fifty-fifty, 50 % bidrag
och 50 % lån.
Själv svänger Britt-Marie Danestig från att för ett
år sedan ha utlovat studielön, alltså 100 % ökning, till
att komma ned till 34,5 %. Det är en ganska kraftig
svängning.
Folkpartiet har verkligen inte lovat en höjning till
50 % nästa eller nästnästa år. På den punkten har vi
ungefär samma formulering - vi har alltså en lång-
siktig ambition att höja till 50 %. Mer har vi aldrig
utlovat. Men jag har mött vänsterpartister som utlovat
studenterna i Lund, Kristianstad och på olika andra
ställen där jag varit att man ska införa studielön. Det
är ett väldigt stort steg.
Däremot tycker jag att det är tråkigt, med tanke på
alla de vittnesbörd om totalbeloppets betydelse som
kommer, att inte åtminstone Vänsterpartiet har varit
med om att diskutera en höjning av totalbeloppet.
Britt-Marie Danestig har fel när hon säger att vi
inte finansierar den i och för sig blygsamma höjning-
en med 200 kr i månaden. Det gör vi genom att göra
förändringar och medvetet sänka den föreslagna hög-
re bidragsdelen för vuxenstuderande. Vi tror nämli-
gen att i ett skede där man står och väljer mellan att
läsa eller inte kan totalbeloppet faktiskt spela en väl
så stor roll som bidragsdelen. Det är alltså inte något
ofinansierat löfte.
Sedan är det en helt annan sak - och det diskute-
rar vi i och för sig i dag - att vi i nästa års budget gör
en besparing. Vi har ju hela tiden sagt nej till det
orättvisa a-kassebidrag, UBS, som saknar lånedel och
är riktat till vissa grupper av studenter. Det har vi sagt
nej till hela tiden och det säger vi nej till även nästa
år.
Anf. 186 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Faktum, Ulf Nilsson, kvarstår. I ert
förslag när det gäller utgiftsområde 15 för år 2000,
har ni ett anslag som är drygt 2,7 miljarder lägre än
det anslag som regeringen tillsammans med Vänster-
partiet och Miljöpartiet har lagt fram. Då är det svårt,
tycker jag, att över huvud taget ge sken av att man har
något slags generositet kring studiestödsproblemati-
ken.
Jag blir lite ledsen när jag läser Folkpartiets, tyck-
er jag, väldigt snåla inställning till de lågutbildade
vuxna som är ganska många i det här landet. Många
av dem är också kvinnor, Ulf Nilsson, som Folkparti-
et i andra sammanhang säger sig vilja värna om. Att
de får de här möjligheterna, kanske lite senare i livet,
är en oerhört viktig jämställdhetsfråga. Där, Ulf Nils-
son, finns det en mycket stor begåvningsreserv. Jag
har som folkhögskolelärare sett vilka fantastiska
möjligheter de här kvinnorna har, hur de kan utveck-
las och hur de senare med glans klarar av högre studi-
er på universitet och högskola.
Anf. 187 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Vi har sett hur bl.a. ensamstående
mammor drabbades av att man tog bort barntillägget i
svux och svuxa. Därför har Folkpartiet varje år sedan
det skedde krävt att det ska återinföras. Det kräver vi
också i dagens budget, vilket alltså inte Vänsterpartiet
stöder.
Återigen: Britt-Marie Danestig blandar ihop två
saker. Vi accepterar den budgetering av studiemedlen
för år 2001 som regeringen har avsatt. Men vi föreslår
vissa förändringar.
För nästa år, däremot, föreslår vi, som vi har sagt
flera gånger, en besparing på den del av kunskaps-
lyftet som framför allt är arbetsmarknadsåtgärder. Det
gör vi nu när det finns fler jobb. Vi föreslår också en
lånedel i UBS, vilket sparar mycket pengar.
Anf. 188 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att arbetslöshetsstatisti-
ken går ned och att det finns fler jobb. Det tror jag att
vi gläder oss åt tillsammans, Ulf Nilsson och jag.
Men det är inte så enkelt att de människor som är
arbetslösa i dag med någon absolut säkerhet passar
för de jobb som finns utannonserade. Därför är det så
oerhört viktigt att vi inte tappar tempo när det gäller
satsningarna på vuxenutbildning. Annars får vi brist
på arbetskraft på ena hållet och arbetslösa på andra
hållet. Vi måste kunna föra ihop det här på något sätt.
Väldigt många i de här grupperna av arbetslösa
behöver en fortbildning och en vidareutbildning för
att vara attraktiva på arbetsmarknaden. Eller också
behöver de ytterligare komplettera sina studier.
Anf. 189 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag måste säga att jag hade lite svårt
att hänga med i Britt-Marie Danestigs argumenta-
tionsteknik.
Jag vill bara påminna Britt-Marie Danestig om att
kristdemokraterna har föreslagit en lugnare utbygg-
nadstakt. Det innebär att enligt vårt förslag får varje
student det bättre.
Sedan ironiserar Britt-Marie Danestig däröver och
säger: Det blir bara en hamburgare som studenterna
får.
Det är klart att det går att säga så. Med något an-
nat förslag kanske de får tio hamburgare, om man nu
vill säga det. Jag tycker att det är en oerhört låg nivå
på debatten när man hamnar i en sådan argumenta-
tion. Men det får ju stå för Britt-Marie Danestig. Jag
tvivlar på att Britt-Marie Danestigs hamburgerberäk-
ningar äger någon relevans.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Britt-Marie Da-
nestig angående barntillägget i svux och svuxa. Det
gjorde ju att många kvinnor hade möjlighet att stude-
ra. Nu tas de bort. Samtidigt hävdar ni i Vänsterparti-
et att ni är de som värnar om jämlikhet. Jag kan inte
förstå hur ni kan ställa upp på en sådan grej.
Jag vill också fråga: Hur ser Britt-Marie Danestig
på först-till-kvarn-systemet och på att en 23-årig
studerande kan mötas av argumentet: Tyvärr, pengar-
na är slut och du får inget studiebidrag! Och så ham-
nar de i hopplösheten igen.
Anf. 190 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag ska inte ironisera över de 62 mil-
jonerna för en höjd bidragsdel som för år 2000 ligger
i kristdemokraternas budget.
Jag ska i stället ställa en mycket allvarlig fråga till
Erling Wälivaara: Hur stor ökning i kronor och ören
per student och månad anser Erling Wälivaara att de
62 miljonerna räcker till? Den frågan vill jag gärna ha
svar på i nästa replikrunda.
Så till svux, svuxa och barntillägget. Vi tycker att
det är olyckligt om man i studiestödet kopplar in ett
barntillägg. Vi tycker att stödet till barnfamiljer som
behöver det ska ligga som kompletterande stöd. Det
kan ske genom att vi nu höjer både barnbidraget och
studiehjälpen. Det har barnfamiljerna nytta av. Det
ska också finnas ett generöst bostadsbidrag för barn-
familjer. Men man ska inte koppla ihop det med stu-
diestödet. Det har hela tiden varit vår uppfattning.
Då det gäller först-till-kvarn-systemet måste man
faktiskt ha något slags realism i det hela. Det är svårt
att i en budget lägga alla budgeterade medel som
öppna. Vi gör det med studiemedlet som en rättighet.
Men just när det gäller det 82-procentiga bidrag som
är riktat till en särskild grupp måste pengarna låsas,
för annars förlorar vi kontrollen över dem.
Det är naturligtvis beklagligt. Men vi kan ju hop-
pas att man återvänder och söker igen. Kanske befin-
ner man sig då i en tidsfas som gör att man har möj-
lighet att få bidraget beviljat, om man tillhör en sådan
grupp som har ett stort behov av det.
Anf. 191 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara än en gång påminna
Britt-Marie Danestig om att våra 62 miljoner gäller
från den 1 januari år 2000. De gäller alltså redan från
årsskiftet. Det som ni föreslår ska börja gälla från den
1 juli år 2001, så det är ju faktiskt en skillnad. Jag
tycker att Britt-Marie Danestig kan vänta med att se
vad vi föreslår ska gälla från den 1 juli år 2001.
Sedan blandar Britt-Marie Danestig in höjt bo-
stadsbidrag i debatten. Nu börjar jag förstå. Vänster-
partiet vill alltså skyffla över kostnaderna på kommu-
nerna i stället för att ta sitt ansvar här i riksdagen.
Anf. 192 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag förstod nästan att jag inte skulle
få något svar när det gällde de 62 miljonerna. Men
jag kan ge Erling Wälivaara svaret. Det blir 44 kronor
i månaden. Jag vet inte om Erling Wälivaara vet hur
mycket en hamburgare kostar, men det spelar ingen
roll.
Så till barntillägget i svux och svuxa. Är det något
som vi i Vänsterpartiet har varit oerhört noggranna
med så är det att inte vältra över kostnader på kom-
munerna. Är det något parti i den här riksdagen som
verkligen har arbetat för att återföra mycket pengar
till kommunerna så är det Vänsterpartiet, så det var
ett dåligt exempel.
Anf. 193 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Både Thomas Östros och Britt-Marie
Danestig har uttryckt sin tillfredsställelse över sam-
verkansformerna, och jag vill på Miljöpartiets vägnar
instämma i detta och säga att vi sätter stort värde på
denna samverkan i en öppen konstruktiv anda och i
trevliga former. Vi uppskattar den. Vi har nu prövat
den i ganska många propositioner, och vi är villiga att
pröva den ett tag till.
Vi står alltså bakom studiemedelsreformen. Mil-
jöpartiet har en vision när det gäller möjligheten till
studier för alla, ett inslag för ökad livskvalitet, där det
livslånga lärandet ingår som en naturlig del. I den
visionen har studielön i stället för studielån en viktig
plats.
Vi hörde Per Bill från Moderaterna citera en känd
f.d. skolminister, som här i kammaren för inte så
länge sedan sade att den som är satt i skuld icke är fri.
Lite av de tankarna ligger väl bakom att man ska ha
studielön i stället för studielån. Det skulle också för-
bättra möjligheterna att lösa problemet med de studi-
esociala frågorna för studenter vid högskolor och
universitet. Jag kan dock inte ta det här som ett ut-
tryck för att moderaterna är villiga att ställa sig bak-
om förslaget om studielön.
Det är som sagt en vision, och vägen till dess för-
verkligande är lång, som det ska vara med visioner.
Det är fullständigt omöjligt att i dagsläget finansiera
en reform som kräver så mycket pengar som skulle
behövas för en studielön. Vi ser naturligtvis utveck-
lingen av studiemedelssystemet och de studiesociala
frågornas lösning som steg i rätt riktning på denna
långa väg. Studiemedelsreformen är ett viktigt sådant
steg.
Miljöpartiet var med i den parlamentariska Studi-
estödskommittén och står bakom dess förslag. Vi
hade en enda liten reservation på en speciell punkt,
och den gällde fribeloppet, där vi ville ha en ökning,
som nu också har blivit medtagen.
Vi måste också påminna oss att studiemedelsre-
formen, som alla partier har efterlyst - även om man
har klagat lite över att den inte har kommit tidigare -
ändå antagligen kommer i rätt tid, när samhället hål-
ler på att ta sig upp ur en ekonomisk svacka. Stora
delar av utbildningsväsendet lider fortfarande av
effekterna av nedskärningar, framför allt på skolans
område. Ändå har studiestödsreformen nu kunnat ge
plats åt en ökning av bidragsdelen som tillsammans
med den nya pensionsrätten tillför de studerande en
förstärkning om närmare 10 % jämfört med statens
bidrag i det nuvarande systemet.
Systemet har stora fördelar i jämförelse med det
nuvarande. Flera olika delsystem ersätts med två
bidragssystem med en bidragsnivå på 34,4 % och en
bidragsnivå på 82 %. Man bör ändå uppmärksamma
om inte en svaghet så ändå en otillräcklighet i det
system som vi talar om i dag. Det gäller relationen till
tanken om det livslånga lärandet. Jag tycker att studi-
emedelssystemet som det nu är utformat och som det
också föreslås i reformen fortfarande har karaktären
av en bra lösning för den reguljära traditionella studi-
egången från gymnasiet och vidare till en högskola
eller ett universitet, där man fullföljer sina studier till
en grundexamen på högskolenivå.
När det gäller det livslånga lärandet och den åter-
kommande fortbildningen under hela livet har vi
däremot fortfarande behov av att få finansieringsfor-
mer som kompletterar den här studiemedelsreformen.
Den är inte avpassad för att täcka detta och ska an-
tagligen inte heller vara det. Vi ser alltså fram emot
ett fortsatt arbete för att få en full täckning av studie-
finansieringen i det livslånga lärandet.
Det finns två punkter i studiemedelsreformen som
är en liten hjälp på vägen. Den ena är möjligheten att
komplettera med ett extralån när man går in i studier i
en senare del av livscykeln och kanske har andra
ekonomiska problem än vad man har när man som
ung student från gymnasiet kommer in på en hög-
skola. Det är också viktigt att vi, till skillnad mot vad
Studiemedelskommittén föreslog, har fått tolv termi-
ners bidragstid. Det betyder att man med en normal
studietakt på universitet och högskolor kan fullfölja
sin grundexamen och sedan gå ut i förvärvslivet för
att återkomma med fortbildning några terminer och
ha en hygglig finansiering av detta.
Propositionen har hamnat ungefär på den nivå
som Miljöpartiet i valet sade sig kunna orka med,
alltså en finansiering där staten tillskjuter ca 40 % av
studiemedlen som bidrag och pension. Mer finns det
inte resurser till.
Vi skulle som flera andra partier gärna se att man
kunde ta ett steg till inom en snar framtid och få en
50-procentig bidragsdel. Det skulle kosta ytterligare
drygt 2 miljarder, och det går alltså inte i dagsläget.
Man kan ju inte diskutera de här nivåerna i bi-
dragssystemet utan att ställa dem i relation till andra
viktiga utgiftsposter inom utbildningsområdet. Det
handlar om en fördelning av tillgängliga resurser på
olika sektorer, och vi vet att stora grupper av elever
med behov av särskilt stöd såväl i förskola och
grundskola som i gymnasieskolan tarvar förstärk-
ningar. Deras behov måste tillgodoses först.
En balans i systemet är nödvändig av rättviseskäl
med hänsyn till olika människors behov och för att få
en ekonomisk fördelning över hela skolsystemet, från
förskolebarn till olika yrkesutbildningar, som är op-
timal för samhället som helhet.
Många är bekymrade över att avbetalningarna
kanske blir för betungande, och det är ju sant att av-
betalningssystemet som alla avbetalningar av lån över
långa tidsperioder är behäftat med ett risktagande.
Räntan kan t.ex. skjuta i höjden. Naturligtvis måste
man vara beredd på att i ett sådant här system i ex-
trema finanssituationer se över systemet och göra
ändringar, om man hamnar i en omöjlig situation. Det
går inte att undvika i något avbetalningssystem. Un-
der normala förhållanden bör dock avbetalningssys-
temet fungera väl. Det är generöst jämfört med andra
till buds stående lånemöjligheter.
Man brukar säga att studier är vägen till framgång
i yrkeslivet och att en höjd kunskapsnivå i landet
också ger en grund för växande företagsamhet och för
en låg arbetslöshet. God konkurrenskraft i ett interna-
tionellt perspektiv leder till en bättre lönebildning. En
bidragande möjlighet till en sådan gynnsam utveck-
ling är just studiemedelsreformen, som kan ge fler
möjligheter till högre studier.
Det vore ju sorgligt om man i det perspektivet inte
också kunde se lite optimistiskt på möjligheterna att
återbetala lån. Jag tror att vi med den här reformen
har skapat en möjlighet till en löneutveckling och ett
välstånd som går i den riktningen att det snarast blir
lättare än svårare att klara återbetalningarna av lånen.
Dessutom är alltså bidragsdelen i inte oväsentlig grad
höjd och därmed lånebilden lite bättre än i dagsläget.
Anf. 194 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Timmen börjar bli sen, men jag vill
ändå fördjupa mig i en av de frågor som är med i det
betänkande som har diskuterats här. Min partikamrat
Erling Wälivaara har formulerat kristdemokraternas
syn på studiestödet, och jag delar hans uppfattningar
och yrkanden. Jag kommer att ta upp en fråga som
kan synas relativt ovidkommande men som jag i ett
annat perspektiv anser vara en av de viktigaste frå-
gorna.
En rad i det förslag som ligger lyder: "Stöd i form
av timersättning skall inte längre lämnas". Denna
angivna timersättning är en ersättning på 75 kr i tim-
men för de utvecklingsstörda som har arbete och som
behöver gå ifrån detta vanligtvis två timmar i veckan
för att få undervisning i svenska.
Det skäl till borttagandet som jag fått kännedom
om är att få har denna ersättning, ett skäl som enligt
min mening skulle göra att den fick finnas kvar. Det
beslut som jag befarar ska fattas i morgon innebär
således ytterligare en försämring av en rad sådana för
den grupp medborgare som har det svårast i samhället
att kunna få sin röst hörd.
Fru talman! Min fråga är: Hur kan skolministern
och utbildningsministern stillatigande se på när en
grupp medborgare i samhället särbehandlas?
Jag hoppas att svaret på min fråga till dem båda
blir: Det beror inte på värderingar och attityder. Des-
sa människor är inte mindre värda. Det beror inte på
ekonomi. Dessa människors delaktighet i samhället
kan inte mätas i pengar. Jag hoppas att deras svar blir:
Det beror på okunskap. Vi har inte varit medvetna om
särbehandlingen.
Jag vill därför ge lite saklig information. Särvux
ska anordna utbildning för vuxna utvecklingsstörda.
Den ska med utgångspunkt i elevernas tidigare ut-
bildning och erfarenhet fördjupa och utveckla deras
kunskaper för deltagande i samhällsliv och yrkesliv.
Utgångspunkten är att varje människa kan utvecklas
utifrån de förutsättningar var och en har om tillräck-
ligt stöd ges. Syftet med särvux skiljer sig inte från
syftet med övrig vuxenutbildning. Men tillgänglig-
heten till utbildningen och utbildningens innehåll
skiljer sig i flera viktiga avseenden.
Jag tänker nu lyfta fram åtta punkter där det är en
klar skillnad mellan vad utvecklingsstörda får del av i
samhället när det gäller utbildning och vad alla andra
medborgare har möjlighet att få del av.
1. För alla vuxna är det enligt skollagens 11 kap.
10 § en lagstadgad rättighet att få grundläggan-
de vuxenutbildning. Kommunerna har skyldig-
het att aktivt verka för att nå dem som har rätt
till grundläggande vuxenutbildning och att mo-
tivera dem att delta. Den rättigheten gäller inte
för särvux. Många vet över huvud taget inte om
utbildningsmöjligheterna, och kommunerna har
ofta kö till de få platser som erbjuds.
2. De studerande som avslutar studier i särvux får
inget slutbetyg. Utbildning är en utveckling av
kunskaper. Alla kan utvecklas i någon grad.
Slutbetyget upplevs ofta som en återkoppling på
en ansträngning som gjorts för att lära och torde
inte vara mindre viktigt för den utvecklingsstör-
de än någon annan. Hittills har jag inte känne-
dom om någon annan utbildning på motsvaran-
de nivå där slutbetyg inte ges.
3. Utvecklingsstörda får inte undervisning i idrott
och hälsa. På den utbildning som motsvarar
gymnasiesärskolan ges undervisning i alla äm-
nen som får finnas på ett nationellt program
med undantag av idrott och hälsa.
4. I särvux ges inte utbildning i naturkunskap.
Naturen är den enklaste av miljöer för en ut-
vecklingsstörd.
5. Estetiska ämnen finns inte i särvux på
grundsärskolenivå. Musik, bild och liknande
ämnen innehåller möjligheter för dessa männi-
skor att utvecklas och ger verktyg att delta i oli-
ka samhällsmiljöer.
6. Hemspråk finns inte på grundsärskolenivå. Att
utvecklingsstörda förhindras att få kunskaper i
sitt hemspråk kan inte försvaras från något håll.
7. Kunskapslyftets pengar får inte användas för
utvecklingsstördas utbildning, menar Skolver-
ket. Skolverket fördelar pengar till kunskaps-
lyftets projekt. Tanken är att alla medborgare
ska få kunskaper i kärnämnen motsvarande
gymnasial nivå. De utvecklingsstördas egen
skolform, särvux, bedrivs också på gymnasieni-
vå, men här gäller enligt Skolverket inte sats-
ningen. Tanken är att för att delta i det livslånga
lärandet och känna delaktighet i samhället be-
hövs en viss basnivå av kunskaper. Detta menar
jag gäller även våra utvecklingsstörda.
8. Den här punkten gäller det beslut som jag befa-
rar att riksdagen kommer att fatta den
14 december. Det blir i princip omöjligt, enligt
uppgifter från Samhall, att upprätthålla språket
för många utvecklingsstörda som arbetar där om
man tar bort timersättningen. Det är den åttonde
punkten som är klart diskriminerande för en
grupp medborgare som också bor i detta sam-
hälle.
Vuxna utvecklingsstörda är utsatta. Den genera-
tionsväxling som är naturlig får ofta svåra konsek-
venser för den utvecklingsstörde. Föräldrarna blir
gamla och orkar inte engagera sig och driva deras
frågor. Kommunerna i landet är relativt bra på att
tillgodose omsorgen när det gäller utvecklingsstörda.
Bostäder, assistenter och stödåtgärder finns.
När det gäller utbildning, att höja utvecklingsstör-
das kompetens, är det däremot svagt. Den utveck-
lingsstörde lär oftast senare i livet men måste avbryta
sin skolgång vid 21 års ålder. Så länge räcker kom-
munernas skyldighet. Därefter finns ingen rättighet
för den vuxne till skolgång och förkovran. Ökad
delaktighet i samhället förhindras. Detta ska jämföras
med den jättesatsning som har gjorts genom kun-
skapslyftet med uppsökande verksamhet och indivi-
duella studieplaner för att öka delaktigheten i sam-
hället. Den är bra, men den skulle också gälla den här
gruppen.
Det är bra att det finns rullstolar för rörelsehind-
rade, hörapparater för dem som har svag hörsel och
proteser för dem som saknar en kroppsdel. På mot-
svarande sätt behövs systematisk hjälp för dem som
har svårt att lära och behålla sin kunskap. I omsorgen
ingår också utvecklingsstörda, men när det gäller
utbildning ingår de inte.
I dag sitter - och lyssna nu! - ett stort antal vuxna
som hade kunnat vara delaktiga i samhället på ett
bättre sätt som de fått den hjälp som de är i behov av.
Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag påtala att
det successivt blir allt sämre för vuxna utvecklings-
störda, särskilt om man jämför med andra medborga-
re. De är en utsatt grupp som inte själv kan göra sin
röst hörd. För de vuxna utvecklingsstörda gäller att
det tar längre tid att lära. Kunskapen måste kontinu-
erligt användas för att bestå.
Deras rättigheter till utbildning slutar när de är 21
år. Kommunen har skyldighet att ordna särvux, men
för få platser erbjuds. Om platser erbjuds är utbild-
ningen sämre än övrig vuxenutbildning. Nu tas timer-
sättningen för särvux också bort, om förslaget går
igen i morgon.
Om inte plats finns kan kommunen rekommende-
ra ett studieförbund. Men då får den utvecklingsstör-
de själv betala. Om ingen plats finns har kanske 15
års träning i särskolan varit bortkastad i meningen att
förmågan avtar eller försvinner.
Samhället står upp för att varje medborgare ska få
möjlighet att utvecklas på grundläggande nivå efter
sin förmåga. För vuxna utvecklingsstörda gäller alltså
inte detta. Kommunerna uppfyller inte sin lagstadga-
de skyldighet enligt skollagens 12 §. Detta förfarings-
sätt kan inte Kristdemokraterna acceptera.
Anf. 195 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt viktigt att
Yvonne Andersson tar upp de här frågorna om de
utvecklingsstörda vuxnas situation.
Skolverket har i en utvärdering påpekat en rad
missförhållanden i olika kommuner. Det gäller bl.a.
de långa köerna, som Yvonne Andersson sade. Det
gäller också att grupperna ibland är väldigt små. Jag
tror att snittet ligger på 2,1 elever, och det är ju
egentligen ingen utvecklande grupp. Visserligen ska
inte studierna bedrivas på heltid, men många får kan-
ske bara två tre timmer per vecka av studier. Det är
alldeles för lite. Här behövs alltså göras en hel del.
Kunskapslyftskommittén har ju sagt att även sär-
vux bör ingå som en del i det livslånga lärandet. Jag
får väl fråga Yvonne Andersson om detta, eftersom
hon deltar i kommittén. Jag vet att vi kan förvänta oss
en proposition så småningom - kanske i slutet av
nästa år - där man försöker ta ett bättre helhetsgrepp
där även de vuxna utvecklingsstörda ingår.
I budgetpropositionen finns nu ett anslag på 4
miljoner kronor som ska kunna användas i pilotpro-
jekt för att hitta bra vägar för en eventuell framtida
större utbildningssatsning. Detta är i alla fall någon-
ting - det är inte helt hopplöst.
Vi ska ju fatta det här beslutet i morgon. Jag letar
förgäves, och kan inte se att det finns någon motion
från Kristdemokraterna när det gäller de här frågorna.
Det kanske Yvonne Andersson kan svara på. Jag kan
i varje fall inte hitta någonting.
Anf. 196 TALMANNEN:
Jag vill påminna om att överläggningsärendet
gäller studiestöd. Jag vet att det kan vara svårt att dra
gränsen ibland, men jag vill ändå påminna om det.
Anf. 197 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag är ledsen att behöva erkänna att vi
inte har någon motion. Vi hade inte upptäckt det
själva förrän det var för sent.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 december.)
8 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 1999/2000:26 Effektivisering
av förfarandet i allmän domstol
1999/2000:Ju5 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
med anledning av prop. 1999/2000:27 En skärpt va-
penlagstiftning
1999/2000:Ju6 av Maud Ekendahl och Elizabeth
Nyström (m)
1999/2000:Ju7 av Lars Björkman och Elizabeth Ny-
ström (m)
1999/2000:Ju8 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
1999/2000:Ju9 av Gunnel Wallin m.fl. (c)
1999/2000:Ju10 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
1999/2000:Ju11 av Olle Lindström (m)
1999/2000:Ju12 av Ragnwi Marcelind och Ingemar
Vänerlöv (kd)
med anledning av prop. 1999/2000:30 Det nya för-
svaret
1999/2000:Fö4 av Rolf Gunnarsson (m)
1999/2000:Fö5 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1999/2000:Fö6 av Sten Andersson (m)
1999/2000:Fö7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1999/2000:Fö8 av Siv Holma och Stig Eriksson (v)
1999/2000:Fö9 av Gunilla Wahlén m.fl. (v)
1999/2000:Fö10 av Maria Larsson och Göran Hägg-
lund (kd)
1999/2000:Fö11 av Maud Ekendahl (m)
1999/2000:Fö12 av förste vice talman Anders Björck
och Göte Jonsson (m)
1999/2000:Fö13 av Carl Fredrik Graf m.fl. ()
1999/2000:Fö14 av Lennart Hedquist m.fl. (m,kd,fp)
1999/2000:Fö15 av Per-Richard Molén (m)
1999/2000:Fö16 av Karin Enström och Roy Hans-
son (m)
1999/2000:Fö17 av Karin Enström (m)
1999/2000:Fö18 av Karin Enström m.fl. (m)
1999/2000:Fö19 av Ingvar Eriksson m.fl. (m)
1999/2000:Fö20 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1999/2000:Fö21 av Roy Hansson (m)
1999/2000:Fö22 av Roy Hansson (m)
1999/2000:Fö23 av Roy Hansson (m)
1999/2000:Fö24 av Jeppe Johnsson (m)
1999/2000:Fö25 av Ingvar Eriksson och
Cristina Husmark Pehrsson (m)
1999/2000:Fö26 av Ulf Nilsson m.fl. (fp)
1999/2000:Fö27 av Olle Lindström (m)
1999/2000:Fö28 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1999/2000:Fö29 av Lars Gustafsson och
Ester Lindstedt-Staaf (kd )
1999/2000:Fö30 av Tuve Skånberg och Kenneth
Lantz (kd)
1999/2000:Fö31 av Erling Wälivaara (kd)
1999/2000:Fö32 av Åke Carnerö m.fl. (kd)
1999/2000:Fö33 av Johnny Gylling (kd)
1999/2000:Fö34 av Ulf Björklund och Ragnwi Mar-
celind (kd)
1999/2000:Fö35 av Jan Erik Ågren (kd)
1999/2000:Fö36 av Lars Ångström m.fl. (mp)
1999/2000:Fö37 av Anna Lilliehöök m.fl. (m)
med anledning av skr. 1999/2000:33 Utvecklingspro-
gram för kommuner med särskilda omställnings-
problem främst på grund av strukturomvandlingar
inom Försvarsmakten
1999/2000:N2 av Christina Pettersson (s)
1999/2000:N3 av Hans Andersson m.fl. (v)
1999/2000:N4 av Marianne Jönsson (s)
1999/2000:N5 av Lennart Klockare m.fl. (s)
1999/2000:N6 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s,c)
1999/2000:N7 av Per Westerberg m.fl. (m)
1999/2000:N8 av Rolf Gunnarsson och Ulf Björk-
lund (m,kd)
1999/2000:N9 av Torgny Danielsson m.fl. (s)
1999/2000:N10 av Birgitta Sellén (c)
1999/2000:N11 av Gunnel Wallin (c)
1999/2000:N12 av Olle Lindström (m)
1999/2000:N13 av Kerstin Kristiansson Karlstedt
m.fl. (s)
1999/2000:N14 av Bijan Fahimi (fp)
1999/2000:N15 av Amanda Agestav (kd)
1999/2000:N16 av Inger Strömbom m.fl. (kd)
1999/2000:N17 av Henrik Landerholm (m)
1999/2000:N18 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)
1999/2000:N19 av Lars Ångström (mp)
Finansutskottets betänkanden
1999/2000:FiU12 Förstärkt skydd för avvecklingen
av förpliktelser på finansmarknaden
1999/2000:FiU2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi
och finansförvaltning
1999/2000:FiU13 Utvecklingen av den ekonomiska
styrningen
1999/2000:FiU3 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag
till kommuner
1999/2000:FiU4 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor
m.m.
1999/2000:FiU5 Utgiftsområde 27 Avgiften till Eu-
ropeiska gemenskapen
Skatteutskottets betänkande
1999/2000:SkU2 Inkomstskattelagen
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1999/2000:SfU7 Vissa lagtekniska frågor
9 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 13 december
1999/2000:143 av Göran Lindblad (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Friskolor med särskild religiös eller språklig inrikt-
ning
1999/2000:144 av Birgitta Sellén (c) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Ungdomsdrogen GHB och lösningsmedlet GBL
1999/2000:145 av Lena Ek (c) till jordbruksminister
Margareta Winberg
Kvinnofrid
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 januari
2000.
10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 13 december
1999/2000:363 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till
statsrådet Ingela Thalén
Jämlikhet i arbetsskadeförsäkringen
1999/2000:364 av Patrik Norinder (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Ökad kompetensutveckling
1999/2000:365 av Rolf Kenneryd (c) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Iran
1999/2000:366 av Inger Lundberg (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Assyriers/syrianers situation i Turkiet
1999/2000:367 av Christel Anderberg (m) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Polisens kostnader för bevakning av gruvhål
1999/2000:368 av Ulla-Britt Hagström (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Barnets rätt
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 18 januari 2000.
11 § Anmälan om skriftligt svar på fråga
Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga in-
kommit
den 13 december
1999/2000:321 av Jan Backman (m) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Det skånska kulturarvet
Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 18 januari 2000.
12 § Kammaren åtskildes kl. 20.02
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets böjrjan t.o.m. 6 §
anf. 35 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 92 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 138
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.54 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.