Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:44

Fredagen den 10 december

Kl. 9.00 - 15.38

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utbildningsutskottets betänkanden 1999/2000:UbU1,
UbU2 och UbU7

2 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 8 december

KrU1 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossam-
fund och fritid
Mom. 3 (inrättandet av ett nationellt uppdrag inom
området dans)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
272 för utskottet
38 för res. 1
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 39 v, 14 c, 12 fp, 13 mp
För res. 1: 38 kd
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 4 (Norrdans som innehavare av ett nationellt
uppdrag)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
293 för utskottet
15 för res. 2
1 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 36 v, 38 kd, 14 c, 12 fp
För res. 2: 2 v, 13 mp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 7 (nationellt uppdrag för Bildens Hus i Sunds-
vall)
1. utskottet
2. res. 3 (mp, c)
Votering:
282 för utskottet
28 för res. 3
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 39 v, 38 kd, 12 fp
För res. 3: 1 m, 14 c, 13 mp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 22 (stöd till turnéverksamhet)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Votering:
257 för utskottet
53 för res. 5
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 37 kd, 14 c, 12 fp
För res. 5: 39 v, 1 kd, 13 mp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp
Margareta Viklund (kd) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 23 (Eric Sahlström-institutet i Tobo)
1. utskottet
2. res. 6 (kd, v, c, fp, mp)
Votering:
192 för utskottet
115 för res. 6
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 75 m, 1 v
För res. 6: 38 v, 38 kd, 14 c, 12 fp, 13 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 14 s, 7 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp
Anna Lilliehöök (m) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats som frånvarande.

Mom. 28 (Riksutställningars verksamhetsinriktning)
1. utskottet
2. res. 8 (m, fp)
Votering:
222 för utskottet
88 för res. 8
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 39 v, 38 kd, 14 c, 13 mp
För res. 8: 76 m, 12 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 39 (översyn av fördelningsnyckeln då det gäller
medelstilldelningen för förnyelse)
1. utskottet
2. res. 11 (v, c)
Votering:
256 för utskottet
52 för res. 11
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 38 kd, 11 fp, 13 mp
För res. 11: 38 v, 14 c
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 4 kd, 4 c, 6 fp, 3 mp

Mom. 43 (public service-företagens tilldelning av
särskilda kvalitetsmedel för tiden efter år 2000)
1. utskottet
2. res. 14 (mp, c)
Votering:
244 för utskottet
27 för res. 14
39 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 39 v, 11 fp
För res. 14: 14 c, 13 mp
Avstod: 38 kd, 1 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 45 (ändring i lagen om TV-avgift)
1. utskottet
2. res. 15 (m, fp)
Votering:
221 för utskottet
88 för res. 15
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 1 m, 39 v, 37 kd, 14 c, 12 mp
För res. 15: 75 m, 12 fp, 1 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

3 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 9 december

MJU1 Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och natur-
vård
Mom. 5 (administration)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m, c, fp)
Votering:
172 för utskottet
138 för res. 2
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 39 v, 1 kd, 1 c, 13 mp
För res. 2: 76 m, 37 kd, 13 c, 12 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 7 (kalkningsverksamheten)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, c)
Votering:
257 för utskottet
53 för res. 3
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 39 v, 11 fp, 13 mp
För res. 3: 38 kd, 14 c, 1 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 12 (medel ur Kärnavfallsfonden till miljögrup-
per)
1. utskottet
2. res. 5 (mp, c)
Votering:
281 för utskottet
28 för res. 5
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 76 m, 39 v, 38 kd, 12 fp
För res. 5: 1 s, 14 c, 13 mp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

MJU2 Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk
m.m.
Mom. 7 (Jordbruksverkets organisation)
1. utskottet
2. res. 1 ( m)
Votering:
202 för utskottet
107 för res. 1
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 38 v, 7 kd, 14 c, 12 fp, 13 mp
För res. 1: 76 m, 31 kd
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp
Johnny Gylling (kd) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 14 (program för överföring av resurser från
traditionell till alternativ forskning)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. MJ532 (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 17 (särkostnader för djursjukvård inom veteri-
närutbildningen)
1. utskottet
2. res. 9 (kd, fp)
Votering:
260 för utskottet
50 för res. 9
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 39 v, 14 c, 13 mp
För res. 9: 38 kd, 12 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 21 (inriktningen av svensk jordbrukspolitik)
1. utskottet
2. res. 13 (kd)
3. res. 14 (c)
Förberedande votering:
42 för res. 13
14 för res. 14
254 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 13.
Christina Pettersson (s) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Huvudvotering:
155 för utskottet
38 för res. 13
115 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 1 m, 12 v, 11 fp, 13 mp
För res. 13: 38 kd
Avstod: 75 m, 26 v, 13 c, 1 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 4 kd, 5 c, 5 fp, 3 mp
Liselotte Wågö (m) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 22 (bekämpningsmedel)
1. utskottet
2. res. 15 (v, mp)
Votering:
258 för utskottet
52 för res. 15
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 38 kd, 14 c, 12 fp
För res. 15: 39 v, 13 mp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 24 (lika konkurrensvillkor)
1. utskottet
2. res. 16 (kd, m, c, fp)
Votering:
171 för utskottet
139 för res. 16
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 1 m, 39 v, 13 mp
För res. 16: 75 m, 38 kd, 14 c, 12 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 33 (den gemensamma jordbrukspolitiken)
1. utskottet
2. res. 23 (fp)
Votering:
205 för utskottet
12 för res. 23
93 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 m, 38 v, 35 kd, 14 c
För res. 23: 12 fp
Avstod: 1 s, 75 m, 1 v, 3 kd, 13 mp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp
Lars Elinderson (m) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 36 (ekologisk produktion)
1. utskottet
2. res. 26 (mp)
Votering:
296 för utskottet
13 för res. 26
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 39 v, 38 kd, 14 c, 12 fp
För res. 26: 13 mp
Frånvarande: 13 s, 7 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 37 (utarbetandet av landsbygdsprogrammet)
1. utskottet
2. res. 27 ( kd)
Votering:
272 för utskottet
38 för res. 27
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 76 m, 39 v, 14 c, 12 fp, 13 mp
För res. 27: 38 kd
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 57 (miljöersättning för avbrottsgrödor)
1. utskottet
2. res. 50 (kd, m, c)
Votering:
182 för utskottet
128 för res. 50
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 39 v, 12 fp, 13 mp
För res. 50: 76 m, 38 kd, 14 c
Frånvarande: 13 s, 6 m, 4 v, 4 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

4 § Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg

Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU1
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social om-
sorg (prop. 1999/2000:1 delvis).

Anf. 1 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Vi ska ägna förmiddagen och kanske
också delar av eftermiddagen åt att diskutera budge-
tens fördelning inom utgiftsområde 9. Det handlar om
hälsovård, sjukvård och social omsorg. Det här är
stora och viktiga frågor när det gäller att bygga och
utveckla välfärden, frågor som också styrs av andra
områden än de som socialutskottet behandlar. Det
handlar bl.a. om kommunernas och landstingens
ekonomiska förutsättningar.
Den budget som ligger till grund för socialutskot-
tets betänkande är framtagen i ett samarbete mellan
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är en
fortsättning på det samarbete som inleddes efter valet
1998, ett samarbete som bl.a. bygger på den gemen-
samma insikten att välfärden ska vara generell och att
alla människor ska ha tillgång till sjukvård, barnom-
sorg och äldreomsorg av hög kvalitet. Detta oavsett
inkomst eller social status.
Vår välfärd ska vara gemensamt finansierad och
offentligt styrd. Budgeten i sin helhet anvisar också i
enlighet med tidigare beslut ytterligare 4 miljarder till
kommunsektorn för år 2000. Dessutom får kommun-
sektorn ytterligare 1,3 miljarder i och med att de 200
kr som alla skattskyldiga betalar i inkomstskatt över-
förs från staten till kommuner och landsting.
För nästa år och året därpå, år 2001, finns sedan
tidigare ytterligare 4 miljarder aviserade samt en ny
s.k. vårdmiljard. Därtill behålls den s.k. 200-kronan
inom kommunsektorn även under detta år.
Dessutom vet vi att skatteintäkterna kommer att
öka markant inom den kommunala sektorn under de
närmaste åren.
Sammantaget kan jag konstatera att det pågår en
fortsatt satsning på den kommunala sektorn under de
närmaste åren. Det är för att återskapa kvaliteten
inom bl.a. sjukvård, omsorg och socialtjänst.
Årets budget, liksom förra årets budget, är en klar
ambitionshöjning jämfört med 90-talets mörka mitt.
Om det räcker för att återskapa välfärden, ja, det
återstår att se. Det kan finnas anledning att återkom-
ma till den frågan i kommande budget. Men det är en
god början.
Mot detta står främst den moderata politiken, som
bygger på omfattande avregleringar och privatise-
ringar, kombinerat med stora skattesänkningar, som
oundvikligen leder till stora nedskärningar i den of-
fentliga sektorn.
Moderaterna vill också växla skatter mot bidrag
och subventioner. Det leder till starkt negativa fördel-
ningseffekter. Det leder till en inkomstfördelning från
kvinnor till män och från dem som är i störst behov
av samhällets stöd, för de drabbas hårdast av ned-
skärningar. Det handlar bl.a. om minskade transfere-
ringar och besparingar i olika trygghetssystem.
Det här vill jag ha sagt för att visa var skiljelinjen
tydligast går mellan dem som vill bygga generell
välfärd som omfattar alla och dem som i stället vill
avveckla fördelningspolitiken och de generella sys-
temen, till priset av ökade klyftor i vårt samhälle,
mellan dem som vill fortsätta att bygga ett solidariskt
samhälle och dem som helt enkelt vill konkurrensut-
sätta människan.
I socialutskottets betänkande aviseras några vikti-
ga reformer. Det handlar om att de som beviljats
personlig assistans före 65 års ålder ska få behålla
den rätten. Målsättningen är att en lagstiftning ska
träda i kraft till år 2001. Det handlar också om att
permanenta verksamheten med personliga ombud för
människor med psykiska funktionshinder, och det
handlar om vårdmiljarden och dess inriktning för år
2001.
Andra frågor under det här området som är viktiga
för människor finns i dag i utredningar eller bered-
ningar. Det gäller tandvården, där en rad partier har
väckt motioner om förändringar. Jag delar uppfatt-
ningen att tandvårdsförsäkringen behöver utvecklas,
så att alltfler har möjlighet att sköta sin tandhälsa.
Men där pågår ett beredningsarbete och det arbetet
bör avvaktas.
Det gäller också hela frågan om läkemedelssub-
ventioner, där en utredning pågår om hur systemet
ska se ut i framtiden. Den utredningen ska presenteras
i september år 2000. Det här är en mycket komplex
fråga, som bl.a. inkluderar vilka läkemedel som ska
subventioneras och hur förskrivningsrätten ska se ut.
Jag ser ingen anledning att föregripa den utredningen.
Jag tror att vi ska ha ett mycket genomarbetat be-
slutsunderlag innan vi går till beslut i den frågan.
När det gäller socialtjänsten finns i dag en utred-
ning ute på remiss som bl.a. föreslår att rätten till
förvaltningsbesvär återinförs, att begränsningen till
akut tandvård upphör, så att det blir möjligt att få
bidrag också för annan tandvård, och att äldre männi-
skor som inte tjänat in pensionsrätt i Sverige inte ska
tvingas leva på socialbidrag.
Det jag vill peka på när jag hänvisar till de här ut-
redningarna är att utveckling pågår och att den går i
rätt riktning.
Finns det då anledning att vara nöjd? Nej, fortfa-
rande lever sviterna kvar efter tidigare års sanerings-
politik. Fortfarande finns det stora brister inom vård
och omsorg, alltför många hemlösa på gatorna och en
missbrukarvård som behöver utvecklas. Listan kan
göras lång på åtgärder som behövs för att återskapa
och utveckla vår välfärd.
Men det här löser man inte genom privatiseringar
eller kommunala skattesänkningar enligt borgerlig
modell. I stället behövs ett långsiktigt utvecklingsar-
bete, men också ökade ekonomiska och personella
resurser.
Som jag sade inledningsvis innehåller budgeten
ökade resurser till kommunsektorn, men jag vill trots
det poängtera att det kan komma att behövas ytterli-
gare resurser under kommande budgetår.
Fru talman! Fler talare kommer för Vänsterparti-
ets räkning att lyfta fram och belysa vår syn på sjuk-
vård, tandvård och handikappfrågor. Jag nöjer mig
här och nu med att yrka bifall till våra reservationer
nr 12 och 13, som handlar om landstingens för-
handsprövning när det gäller tandsanering och ökade
kunskaper om homo- och bisexualitet samt transfrå-
gor. För övrigt står Vänsterpartiet bakom detta betän-
kande.

Anf. 2 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Att få god vård och vård i tid borde
vara en självklarhet. Så är det inte i dagens Sverige.
Vårdköerna är det mest synliga tecknet på att sjuk-
vårdssystemet inte fungerar.
Det är alltid långa köer när en socialdemokratisk
regering styr sjukvården. Så var det innan den bor-
gerliga regeringen införde vårdgarantin och så blev
det efter att den togs bort av socialdemokraterna.
Vi får inte glömma bort att bakom varje kösiffra
finns en människa, en människa med värk, en männi-
ska med oro och en människa med ängslan. Det är ett
misslyckande att människor tvingas vänta månad
efter månad på att få en nödvändig operation eller
behandling.
Vi måste göra allt som står i vår makt för att den
som blir sjuk ska få vård och få vård snabbt.
Många tycks tro att man sparar pengar på att låta
människor stå i kö. Men det är ju precis tvärtom. Det
är ett mänskligt och ett samhällsekonomiskt slöseri av
stora mått att låta människor stå i kö.
Det är inte kostnaderna för att ge vård som är det
största ekonomiska problemet; det största ekonomis-
ka problemet är kostnaden för ickevård. Det är dyrare
att tvinga sjuka att stå i kö än att ge vård och göra
dem friska.
Vi moderater vill att vi nu ska koncentrera kraf-
terna på att de sjuka ska få vård när de behöver den.
Vi vill omedelbart införa en nationell vårdgaranti som
innebär att man får vård i tid. Klarar inte det egna
landstinget av att ge vård, ska man kunna få vården
utförd av ett annat landsting eller hos en privat vård-
givare. Det är patientens rätt. Vi står på den sjukes
sida.
Vi vill stärka patientens ställning ytterligare. Vi
vill införa en obligatorisk hälsoförsäkring som om-
fattar alla oavsett hälsotillstånd och betalningsförmå-
ga. Då kopplas landstingsgodtycket bort. Oavsett var
man bor i landet kan man ställa samma krav på vår-
den. Den obligatoriska hälsoförsäkringen kan inte gå
till landstingets fladdermusinventeringar eller bidrag
till ABF. Den går till sjukvård, och det är också pati-
entens rätt.
Med en obligatorisk hälsoförsäkring stärks pati-
entens ställning genom att resurserna följer patienten.
Vårdgarantin kan därför ses som ett första steg på
vägen mot en obligatorisk hälsoförsäkring eftersom
pengarna följer patienten till den vårdgivare hon väl-
jer. Med en hälsoförsäkring kommer kvaliteten att
öka genom att man kan välja till god vård och välja
bort dålig vård. Resurserna för vård, läkemedel, sjuk-
försäkring, rehabilitering och förtidspensionering
skulle sammantaget användas på ett bättre sätt än i
dag.
Internationellt ser vi en tendens att alltfler länder
söker sig mot obligatoriska hälsoförsäkringar, såväl
länder med skattefinansierad sjukvård som länder
med privatfinansierad sjukvård. Jag menar att det
skulle vara en bra utveckling också för Sverige och
för de sjuka och för dem som vill arbeta i sjukvården.
Fru talman! Vi moderater har nu tillsammans med
våra borgerliga bröder och systrar det politiska hu-
vudansvaret för sjukvården för ungefär hälften av
landets befolkning. Det gäller de delar av landet där
läget var som värst med långa köer och många mil-
jarder i underskott och där kravet på förändringar var
som störst.
Beskedet från väljarna var entydigt: sjukvården
måste bli bättre. Det arbetet är nu i full gång. Det är
ingen lätt uppgift, och den underlättas inte av att
socialdemokraterna lämnat efter sig dessa stora skul-
der i köer och miljardunderskott. Det är en utmaning
som moderaterna runtom i landet tagit sig an både
med stort allvar och med stort ansvar.
Vi visade 1991-1994 att det gick. Den gången var
regeringen ett stöd och uppmuntrade förändring,
förnyelse och initiativ. Men nu är det betydligt svåra-
re. Vi har en regering som ser som sin uppgift att
förhindra, begränsa, stoppa och säga nej.
Den här regeringen undergräver systematiskt eko-
nomin för borgerligt styrda kommuner och landsting.
I valrörelsen blev det ett mantra att satsa på vård,
skola och omsorg. Men det var uppenbarligen mest
prat.
I år tar regeringen 3,7 miljarder kronor bara från
Stockholms läns landsting. En grupp socialdemokra-
tiska riksdagsledamöter har, på fullt allvar, förefaller
det, krävt att särskilda bestraffningsåtgärder ska infö-
ras mot Skåne för att man där inte gör precis som
socialdemokraterna vill.
Kanske lyckas socialministern skada sjukvården
med sina återkommande attacker på försöken att
utveckla sjukvården till mer moderna arbetsformer.
Vi vet att det finns många läkare, sjuksköterskor,
sjukgymnaster och annan vårdpersonal som vill ut-
veckla vården, som själva vill ta ansvaret och driva
vården i egen regi. Men jag är rädd för att många
idéer går förlorade när statsministern och socialmi-
nistern ständigt hotar och säger att de tänker förbjuda
företagsidén.
Eftersom socialministern inte deltar i denna debatt
där vi ska fatta beslut om budgeten inom det sociala
området får jag ställa mina frågor till Susanne
Eberstein, som är socialdemokraternas främste före-
trädare i dag. Varför vill ni förhindra utveckling?
Varför är det så fel, Susanne Eberstein, om en verk-
samhet som är välskött går med vinst? Överskott
måste väl vara bättre än en verksamhet som går med
underskott?
Av sjukhusen i Stockholm är det ett som fungerar
särskilt väl. Där trivs personalen, och många patienter
söker sig dit. Vården är så effektiv att sjukhusbolaget
ger ett litet överskott, trots att det får exakt samma
ersättning för patienterna som de övriga sjukhusen.
Nu vill politikerna i Stockholm, och borgerliga
politiker i andra delar av landet, t.ex. Skåne - jag
tänker på Simrishamns sjukhus - lära av framgångar-
na med sjukhusbolaget S:t Göran. Bolagsformen
förefaller också bättre än landstingsbyråkratin för att
organisera vården. Men då slår man till: "Nej, ni får
inte ändra något. Usch, fy. Allt är så bra som det är.
Nu slår vi till med en lag mot förnyelse och förbätt-
ring."
Det är faktiskt genuint omöjligt att förstå vad som
driver socialministern när han då och då kastar sig in i
debatten med det enda syftet att förhindra förnyelse
och utveckling av svensk sjukvård. Jag tror inte att
han vill de sjuka illa. Jag tror inte att det gäller de
socialdemokratiska riksdagsledamöterna heller.
Jag har funderat rätt mycket på detta. Jag kan inte
förstå annat än att det handlar om er vilja till makt
och kontroll, att kunna styra och ställa. Det som hän-
der om det blir valfrihet för patienterna och möjlig-
heter för personalen att utveckla sina idéer, ändra
sådant de tror kan göras bättre, är att politikerna för-
lorar makten. Den flyttas till dem som är berörda, till
dem som kan och måste kunna.
Det blir som med friskolorna. Plötsligt behöver
medborgarna inte stå med mössan i hand utan de kan
bestämma själva. De kan välja det som är bra i stället
för att tvingas stå ut med det som inte fungerar.
Socialdemokraterna vill ha allt som det var förr,
dvs. statlig TV, kommunal enhetsskola, statliga tele-
verk - och vi ser vad det innebär i dessa dagar - och
vårdköer. Det ska vara socialdemokratiska politiker
som styr och ställer, som bestämmer det mesta. Ni är
helt enkelt rädda för att makten ska gå ifrån er. Ibland
tror jag att era försök att stoppa förnyelsen runtom i
landet handlar om en genuin, och naturligtvis befo-
gad, rädsla för att den borgerliga politiken kommer
att lyckas om den får genomföras i lugn och ro. Det är
djupt allvarligt om partitaktiken får gå före omtanken
om de sjuka och de gamla.
Jag tror att det snart blir omöjligt att hålla emot
kraven från patienter och vårdpersonal. Precis som
det blivit omöjligt att hålla fast vid socialdemokratisk
politik på så många andra områden, t.ex. friskolorna,
fri radio och TV, EU-medlemskap, pensionssystemet,
kommer ni så småningom att acceptera förnyelsen av
vården också. Frågan är bara hur mycket skada ni
hinner ställa till med under tiden.
Fru talman! Den socialdemokratiska politiken för-
söker vara alla goda gåvors givare till alla. Det leder
till ett högt skattetryck, med omfattande rundgång av
pengar från dem som betalar skatt till samma männi-
skor för att de inte har råd att klara sig själva eftersom
skatten är för hög.
Vi svenskar betalar världens högsta skatter, men
det blir alltmera uppenbart att vi inte har världens
bästa välfärd. I stället för att stat och kommun gör det
som bara stat och kommun klarar vill socialdemokra-
tisk politik att stat och kommun ska ägna sig åt allt,
lägga sig i och styra det mesta.
Socialdemokraterna ägnar mycket kraft åt att be-
skatta men också att subventionerna alla. Socialpoli-
tiken träffar inte i första hand de som behöver hjälp
och stöd utan alltför ofta de som politiken gör bero-
ende av stöd. Ett exempel är socialdemokraternas
tandvårdsförsäkring, som ställer många låginkomst-
tagare och pensionärer på bar backe om de behöver
mera omfattande hjälp - samtidigt som man subven-
tionerar bastandvård för det stora flertalet. Vi mode-
rater föreslår ett högkostnadsskydd som innebär att de
som har de största behoven av tandvård får ett or-
dentligt stöd.
Den nuvarande regeringen har dessutom konsek-
vent fört en politik som särskilt drabbat de handikap-
pade. Steg för steg har man urholkat den handikapp-
reform som den borgerliga regeringen genomförde.
Vi har lika konsekvent motsatt oss dessa försämring-
ar, samtidigt som vi har slagits för att man får behålla
sin personlige assistent även efter fyllda 65 år.
Fru talman! Socialdemokraterna talar om solida-
ritet, men de vägrar se att den stat som griper om allt
och försöker göra allt missar det som borde vara vik-
tigast. Högre skatter och fler bidrag är inte nyckeln
till bättre välfärd. Det är en väg som har prövats och
som har misslyckats.
När staten blir alltför stor, blir den också alltför
svag. Vi moderater vill ha en stat som klarar de åta-
ganden den tar på sig och levererar de tjänster som
människor har rätt att kräva. I denna vår strävan är
vårt budgetförslag ett tydligt steg i rätt riktning.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla de re-
servationer vi har till detta betänkande, men jag yrkar
för tids vinnande bifall bara till reservation 1 under
mom. 6.

Anf. 3 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Chris Heister säger att det krävs för-
nyelse. Hon pekar då på den gamla, beprövade och
underkända borgerliga politiken. Det handlar om den
vårdgaranti som vi i dag vet hade stora undanträng-
ningseffekter och ställde andra diagnosgrupper utan
den behandling som de hade rätt att begära. Det är
alltså prövat, och det är underkänt.
Vi vet också att den privatisering som moderater-
na förespråkar är ineffektiv. Vi vet att den sjukvård
som bedrivs i Sverige gör att vi får ut mycket sjuk-
vård för pengarna.
Min fråga till Chris Heister gäller just hur man ska
finansiera allt detta som hon förespråkar i sitt anfö-
rande. Om man tittar på moderaternas ekonomiska
motion visar det sig, om man räknar bort de inräkna-
de teoretiska, tänkta effekterna, att den moderata
politiken innebär en minskning av stödet till kommu-
nerna och landstingen med i storleksordningen
5 miljarder kronor år 2001 och 9 miljarder år 2002.
Det är en gigantisk tömning av just de pengar som
samhället måste förfoga över för att kunna garantera
människor såväl en god vård och en god omsorg som
goda sociala skyddsnät.
Min fråga gäller alltså, Chris Heister, hur ni ska
finansiera allt detta goda samtidigt som ni åderlåter
den kommunala sektorn på summor i den storleks-
ordning som jag nämnde.

Anf. 4 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! När det gäller vårdgarantin är det som
Ingrid Burman säger inte riktigt rätt. Det kostar ju
pengar att låta människor stå i kö. Ser man till att få
en sjukvårdsorganisation som gör att man kan ge vård
i tid innebär det att pengar sparas. Vi kunde också
under den borgerliga regeringstiden se att vi gav
utrymme för en vårdgaranti som innebar att männi-
skor fick vård i tid och inte behövde vänta.
Det stora problemet med den svenska sjukvården
är att vi har så vattentäta skott mellan de olika sys-
temen. Om man från Vänsterpartiets sida skulle våga
ta ett steg mot en obligatorisk hälsoförsäkring kunde
man på ett mycket bättre sätt än i dag utnyttja alla de
resurser som står till förfogande. Men det vill inte
Ingrid Burman, för hon vill fortsätta att styra och
ställa i vården, precis som socialdemokraterna.
Köerna försvann när vi hade en vårdgaranti mel-
lan 1991 och 1994, och sjukvården blev bättre då. Vi
ska se till att vi får utrymme för en bra sjukvård som
gör att människor får vård i tid.
När det gäller privatiseringarna säger ni att de är
ineffektiva. Men titta på S:t Görans sjukhus! Om alla
sjukhus hade skötts som S:t Göran skulle vi inte ha
något underskott i sjukvården i dag. S:t Görans sjuk-
hus har ju de senaste åren visat ett litet överskott,
trots att det fick samma ersättning som landstingets
sjukhus.
Om vi ser till att få den förnyelse och förändring
som behövs, där man bejakar personalens kunskaper
och kan få en professionell ledning av sjukvården,
kan vi också använda resurserna på ett bättre sätt än i
dag. Jag tycker att vi har en skyldighet gentemot
skattebetalarna att se till att de pengar vi avsätter till
sjukvård också används på bästa sätt. Många vittnar
om att vi inte bör ge mer pengar till sjukvården utan
först se till att få en bra organisation. Det tänker jag
arbeta för.
När det gäller själva budgetalternativet har vi ett
starkare budgetalternativ än vad majoriteten i denna
kammare har. Med vår sjukvårdspolitik blir det också
mer sjukvård. Vi åderlåter inte landstingen på mer
pengar, men vi säger att vi inte ska tillföra mer förrän
vi har gjort de förändringar som behöver göras.

Anf. 5 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! På en punkt är jag och Chris Heister
eniga, och det är att människor ska få vård i tid. Men
Chris Heister vet likaväl som jag att den utvärdering
som har gjorts av den gamla vårdgarantin också visar
att det fanns undanträngningseffekter för andra dia-
gnoser. Somliga fick vård i tid, men andra fick det
inte.
Chris Heister vet också när det gäller det framtida
arbetet med en nationell hälsoplan - det står i budge-
ten - att man bl.a. kommer att prioritera primärvården
just för att avlasta köerna i ett senare skede. Målet är
klart, nämligen att människor ska ha vård i tid. Men
detta ska inte gå ut över vissa garantier så att det
undantränger andra, och detta ska inte gå ut över
privatiseringar som skapar utrymme för att använda
skattemedel till privata vinster i andra människors
fickor. Skattemedel ska gå till vård, inte till vinster.
Sedan måste jag konstatera när jag tittar på det
moderata alternativet till ekonomi för det här området
att det framgår klart och tydligt - om jag räknar bort
de dynamiska effekterna, där moderaterna bl.a. räknar
in att socialtjänstkostnaderna ska minska med 25 % -
att det innebär en åderlåtning av det här området med
5 miljarder år 2000 och 9 miljarder år 2001. Det här
är mycket pengar, som borde gå till vård och omsorg,
bl.a. för att människor ska få vård i tid. Det går inte
ihop, Chris Heister.

Anf. 6 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Om det nu är så att Ingrid Burman
anser att patienterna ska få vård i tid, varför vill hon
då inte ställa upp på en nationell vårdgaranti? Det är
helt smärtfritt att göra det från den utgångspunkt som
ni resonerar. Varför är ni emot det?
Det är inte så, som Ingrid Burman säger, att det
blir undanträngningseffekter. Det finns ingenting som
visar på det. Tvärtom har människor fått vård i tid.
Som jag har sagt så många gånger gäller de stora
kostnaderna icke-vård, inte att ge vård. Då måste vi
se till att få en sjukvårdsorganisation som klarar av
den uppgiften.
Man kan inte tro att stora planer ska lösa detta.
Det är inte så att planekonomi skulle vara särskilt bra
för sjukvård. Det har inte varit bra någonstans i värl-
den. Det är möjligt att Ingrid Burman inte vill se det
och inte vill lära av de erfarenheterna, men vi ser att
planekonomi inte har fungerat någonstans i världen.
Varför ska det då fungera för sjukvård? Det är precis
tvärtom.
Vi måste se till att öppna för förnyelse och föränd-
ring för att de som arbetar i vården ska kunna vara
med och utveckla vården och på det sättet känna
uppskattning, som det innebär att gå från sitt arbete
varje dag och veta att man har kunnat ge en bra sjuk-
vård för de patienter som har kommit till deras mot-
tagning eller sjukhus. Det är för få som har möjlighet
att känna detta i dag.
Ingrid Burman säger att vår budget inte går ihop.
Vi har finansierat den fullt ut. Det finns inga dyna-
miska effekter i vår budget. Vad det handlar om är att
se till att använda resurserna på bästa sätt.
För inte så länge sedan visade en undersökning att
man kunde frigöra resurser i sjukvården med 1-2 %
av BNP om man använde det bästa sättet att arbeta.
Det är enorma summor pengar. Jag ska inte säga att
det finns möjlighet att göra det från en dag till en
annan, men om man bara kan åstadkomma hälften rör
det sig om 10 miljarder kronor. Det är dubbelt så
mycket som ni säger att ni vill tillföra vården nästa år.
Se därför till att förnya och förbättra! Tro inte att
stora nationella planer löser sjukvårdens problem! Vi
har sett nog av detta runtom i världen.

Anf. 7 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Värderade åhörare! En riksdagsmajo-
ritet bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet står bakom förslagen i budgetpropo-
sitionen vad gäller ekonomiska ramar för de olika
utgiftsområdena.
Vi kristdemokrater har i olika motioner, såväl
kommittémotioner som partimotioner, förordat en
annan inriktning av den ekonomiska politiken. Våra
förslag syftar till tillväxt, valfrihet och en marknadse-
konomi som är byggd på en god etisk och ekologisk
grund och som tar hänsyn till varje människas unika
värde.
Eftersom riksdagens majoritet har en annan in-
riktning på politiken deltar vi inte i det nu aktuella
beslutet om anslagsfördelningen inom utgiftsområ-
de 9.
Vi måste säga att vi oroas mycket av hur man i
dag lever upp till den portalparagraf som handlar om
bra vård till alla på lika villkor.
HSU 2000 visar att kommuner och landsting be-
höver rejält förstärkta resurser för att bl.a. minska
köerna inom sjukvården, ge en trygg och värdig äld-
reomsorg och god vård och omsorg till människor
med funktionshinder av olika slag. Vi vill därför
fokusera debatten om välfärd och hög standard till att
verkligen handla om god tillgång till vård och omsorg
till alla medborgare oavsett bostadsort, ålder, social
status eller ekonomiska förutsättningar.
Fru talman! Ett år har gått sedan valet - ett val där
man i olika opinionsmätningar strök under hur viktig
vård och omsorg var för alla medborgare, inte bara
dem som behövde den. Det är nämligen så att vård
och omsorg handlar om trygghet för oss alla, för
någon gång under vårt liv drabbas vi själva eller våra
närstående av sjukdom och ohälsa och behöver vård.
Sarah Wägnert, denna unga undersköterska som
ställde sig i fokus och blev den ropandes röst i öknen
för mera vård och omsorg, gick inte ut och sade: Nu
ska vi privatisera hela den svenska sjukvården. Nej,
hon talade om att vad vi behövde var mer omsorg,
värdighet för våra äldre och människor i vården. Det
var både händer och fötter och ett varmt hjärta.
Vi kristdemokrater har under året drivit frågan om
värdighetsgaranti på olika nivåer. Vi har talat om det
här i parlamentet, vi har drivit det inom kommuner
och landsting. I en del kommuner och landsting har vi
fått en majoritet för att upprätta värdighetsgarantier
och sådana har antagits. I andra menar man att det
inte behövs - det är så bra som det är. Fantastiskt,
säger jag. Det är helt otroligt att det finns områden
där man kan säga att det fungerar. Men om det ändå
fungerar, varför har man då inte vågat ge den här
garantin för framtiden? Naturligtvis på grund av
prestige och låsningar från olika partier.
Det har pågått en sanering inom den svenska
sjukvården under några år. Det är inte bara av ondo,
vill jag säga. Det ger också en ordentlig möjlighet att
utvärdera och att titta på vad vi kan göra bättre. Men
det som jag och kristdemokraterna oroas för, fru tal-
man, är att det är omvårdnaden, den oglamorösa vår-
den, som har fått ta stryk. Det är inte tekniken, det är
inte operationsmetoderna, det är inte den materiella
välfärden inom vården som har fått ta stryk, utan det
är omvårdnaden, den nära vården, vården omkring
människor som är svårt sjuka och som inte kan höja
sin egen röst - som vanligt i Sverige, skulle jag vilja
säga. Den materiella välfärden ges mycket högre
status än den icke-materiella.
Jag vill i dagens debatt lyfta fram de psykiskt sju-
ka i vårt land, de människor som mår dåligt till själen
och inte har möjlighet att få den hjälp som de behö-
ver, den tid som de behöver, den vårdnivå som de
behöver.
Jag vill lyfta fram de senildementa, de människor
som i dag lever på ett sätt som kanske ingen av oss
förstår. De har närstående som till ungefär 47 % har
fått en psykisk knäck på grund av pressen att leva
tillsammans med en senildement make, hustru eller
annan närstående.
Fru talman! När det gäller handikappbidragen till
de olika handikapporganisationerna upprör det mig
mycket att Demensförbundet, som är talespersoner
för både patienter och anhöriga, ska få mindre än
hälften så mycket som andra handikappgrupper. För
tillfället får man nämligen ungefär 100 kr per år och
medlem, medan övriga förbund faktiskt får 247 kr per
år och medlem. Jag vill fråga Susanne Eberstein: Är
det verkligen så att regeringen inte förstår att detta är
djupt orättvist och inte förenligt med vare sig rättvisa
eller den prioriteringsdiskussion som förs? Jag tror att
det här är sådana viktiga symbolfrågor att vi måste
våga ta den här debatten och lyfta den. Jag kan redan
nu av det skälet yrka bifall till reservation 18.
Jag tänker i dag på dem med osynliga handikapp,
dvs. de som har ett funktionshinder som man inte kan
se. Jag tänker också på de människor som vårdas i
livets slutskede. De orkar inte heller stå utanför på
Mynttorget med plakat, och de har inte någon om-
budsman eller något språkrör som för deras talan. Det
finns inget annat än det politiska systemet som kan
föra deras talan, så att de kan vara säkra på att garan-
teras god vård.
För några tiotal år sedan var det en hederskodex
att ingen skulle behöva dö i ensamhet. Det var själv-
klart för sjukvårdspersonalen att ringa in någon från
en personalpool som sattes in i det vanliga arbetslaget
för att frigöra någon som kände patienten väl, som
fick sitta och hålla handen. Nu är detta inte möjligt.
Att hålla budgeten anses viktigare än all form av
humanitet. Detta tycker jag är mycket olyckligt och
skrämmande, om vi ska ha en god vård för alla. Jag
tycker att det vore självklart att vi i möjligaste mån
skulle ordna det så att det fanns någon vid en svårt
sjuk människas sida.
Det är så lätt att en sådan här debatt handlar mer
om strukturförändringar, organisation, ekonomistyr-
ning och privatiseringar än om innehållet i vården.
Det får vi väl alla ta på oss skulden för. Självklart tror
jag att det är viktigt att diskutera både organisation
och olika strukturförändringar. Men målet får vi ald-
rig glömma. Det kan aldrig vara ett mål att privatise-
ra, det kan aldrig vara ett mål att genomföra organi-
satoriska förändringar - det är bara medel för att nå
målet att vi ska få en god vård.
Jag skulle vilja redovisa tre områden inom sjuk-
vårdspolitiken som jag skulle önska vore i fokus i
debatten, i det vardagliga politiska arbetet hos oss.
Jag tror att vi måste uppvärdera geriatrikens ställ-
ning. Den har alltför länge haft en låg status. Vi måste
se till att människor som är äldre också i fortsättning-
en får den anpassade vården och får del av den kun-
skap som finns på geriatrikens område.
Jag har också nämnt att ingen ska behöva dö i en-
samhet. - Det är min andra punkt.
Den tredje punkten är att vi måste garantera att det
finns flera vårdplatser inom olika områden, inte för
att vi kristdemokrater har sagt det tidigare utan för att
det är ett behov. Det är väldigt viktigt om man ska
kunna ge en god vård på lika villkor att man också
har rätt vårdnivå. Det är inte så att en senildement
som får lunginflammation har det bra på en intensiv-
vårdsavdelning någonstans i landet. För att man ska
få den allra bästa vården ska man få den på en vård-
nivå som är anpassad efter just behovet. Det går då
inte att vara fyrkantig och likrikta alla vårdformer.
Jag tänker på missbrukarvården, som är en så oer-
hört viktig vårdform, där man mer eller mindre har
hamnat i det diket att man tror att nästan all missbru-
karvård ska kunna ges i öppna vårdformer. Så funge-
rar det inte.
Fru talman! När vi nu är mitt uppe i den sista
sjukvårdsdebatten inför ett nytt millennieskifte vill
jag avsluta med: Låt oss tillsammans försöka att ut-
forma en vårdpolitik där den icke-materiella välfär-
den får en högre status. Vi människor består av en
själ som har en kropp. Ibland verkar det som att vi
tror att vi består av en kropp som har en själ.
Vi ställer naturligtvis upp på alla reservationer
som vi finns med på, men för tids vinnande yrkar jag
bifall bara till reservation 18.

Anf. 8 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson pratade om sjukvår-
dens mål. Jag har ingen annan uppfattning än att
målen i portalpragrafen ska uppnås. Jag delar i mångt
och mycket den delen av Chatrine Pålssons anföran-
de.
När det gäller vården i livets slutskede pågår det i
dag ett översyns- och utvecklingsarbete inom ramen
för Socialstyrelsen just för att man ska hitta värdigare
former än de som finns i dag.
Chatrine Pålsson tar också upp Demensförbundet
och bidragen till handikapporganisationer. Det pågår
en beredning på Socialdepartementet som ser över
hur bidragen ska fördelas i framtiden. I utskottet har
vi inte funnit anledning att föregripa den utredningen.
Anledningen till att jag begärde replik var att
Chatrine Pålsson tog upp Sara Wägnert och hennes
modiga framträdande. Kristdemokraterna ingår i
majoriteten i olika landsting och regioner där man
privatiserar sjukhus. Privatiseringen innebär att ytt-
randefriheten för de anställda kommer att begränsas.
Vi vet att det finns olika regler i botten för offentligt
anställda. De har ett större utrymme när det gäller
yttrandefriheten än vad man har inom privat sektor.
Min fråga till Chatrine Pålsson blir då: Är det inte
bekymmersamt att när kristdemokraterna nu är med
och privatiserar delar av den offentliga sektorn, är ni
också med och sätter munkavle på alla modiga män-
niskor som, liksom Sara Wägnert, skulle behöva träda
fram för att påtala de brister som finns i vissa delar av
denna sektor?

Anf. 9 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag ska börja med det sista som Ingrid
Burman tar upp, och det gäller yttrandefriheten i
privat sektor. Jag vill påstå att det finns många sjuk-
vårdsanställda inom den offentliga vården som inte
vågar eller får säga vad de tycker. Jag förmodar att
Ingrid Burman vet att jag har verkat i den offentliga
sjukvården i hela mitt liv. Offentlig sjukvård är ingen
garanti för yttrandefrihet.
Jag tror att privatiseringen bidrar till att vi får en
högre kvalitet på all svensk sjukvård. Om det hade
varit så att den offentliga vården hade löst alla pro-
blem hade kanske inte jag heller kommit dithän. Men
nu har den inte gjort det. Man klarar inte av att lösa
alla problem. Därför tror jag att det behövs alternativa
driftsformer. Men vi ska komma ihåg att det ändå är
våra gemensamma pengar som finansierar den privata
vården. Det är bara det att det är andra människor
som sköter själva verksamheten. Så detta är ingenting
som är bekymmersamt för mig.
Angående Demensförbundet vill jag ställa frågan
till Ingrid Burman: Anser Ingrid Burman att vi ska få
diskutera den frågan här i kammaren, eller anser hon
att just dessa saker ska beslutas av regeringen? Jag
har en känsla av att det är viktigt att det görs i den här
kammaren, eftersom den kan betraktas som ett signal-
system.
När det gäller vården i livets slutskede ska jag
korrigera Ingrid Burman. Det är inte lätt att veta allt.
Regeringen har tillsatt en kommitté, där jag själv
sitter med, som arbetar med denna fråga, och det är
jätteviktigt att den lyfts fram. Det finns människor
som nu befinner sig i detta läge. Nyligen har det an-
tagits budgetar i kommuner, landsting och här i riks-
dagen. Vi vet att det behövs mer resurser. Det är
därför som jag lyfter fram denna fråga, och jag kom-
mer att fortsätta att göra det.

Anf. 10 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det sista först: Det är riktigt att det är
en kommitté som ser över vården i livets slutskede.
Det pågår också ett arbete inom ramen för Socialsty-
relsen, och det är bra. Man behöver sätta fokus på den
här frågan.
När det gäller bidrag till handikapporganisatio-
nerna kommer det att finnas möjlighet att diskutera
dessa. Enligt den information som jag har fått kom-
mer det att finnas möjligheter till diskussion i sam-
band med handikapplanen, då dessa bidrag kommer
att beröras. Vad jag menar är att reservationen har
avgetts samtidigt som det pågår ett beredningsarbete.
Jag har all respekt för Chatrine Pålssons både rätt och
möjlighet att lyfta fram denna fråga både här och nu,
men jag har valt att avvakta beredningen så att jag vet
vad jag har att ta ställning till när det gäller fördel-
ningen av dessa medel.
Men Chatrine Pålsson undviker att svara på min
fråga. Ser hon inte något som helst problem med att
kristdemokraterna är med och privatiserar stora delar
av sjukvården, och att ni samtidigt är med och föränd-
rar den lagliga rätten och möjligheten för den anställ-
da personalen att gå ut och påtala brister i omsorgen
där sådana finns? Det är skillnad på detta begrepp
mellan privat och offentlig sektor. Den skillnaden är
kopplad till lojalitetsbegreppet i anställningsförhål-
landen, och det är starkare när man jobbar i privat
sektor. Finns det inga problem med den biten, Chatri-
ne Pålsson?
Chatrine Pålsson tycker liksom jag att det behövs
modiga människor som träder fram och påtalar de
brister som vi inte ser, eftersom vi inte alltid finns
med på alla ställen.

Anf. 11 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Om detta skulle ha varit ett problem
någonstans borde vi ha fått kännedom om det. Men
min uppfattning om verkligheten är att man har haft
problem med att få människor med civilkurage inom
den offentliga vården som kan säga ifrån. Varför tror
Ingrid Burman annars att Sara Wägnert blev årets
svensk? Hon sade ju upp sig från sitt jobb när hon
gick ut och sade vad hon tyckte. Det ansågs unikt,
och jag tänkte på många andra vårdarbete som också
har försökt att slå larm till sina chefer men som inte
har kommit längre.
Jag håller med Ingrid Burman om att problemet är
stort när det gäller människor i viss verksamhet som
bör säga ifrån. Men jag tycker inte att det är något
alarmerande för den privata vården. Det görs ju kva-
litetsuppföljningar och också den privata vården står
ju under ständig tillsyn. Ingrid Burman får ursäkta,
men detta är mer som att försöka hitta argument mot
den privata vården än att se till verkligheten. Låt oss i
det politiska systemet se till att kvalitetskraven upp-
fylls och att verksamheten utvecklas så att den blir så
bra som möjligt. Det är så som vi tjänar patienten
bäst.
Sedan vill jag säga det som jag har sagt många
gånger. Den som vårdas och är sjuk är inte intresserad
i någon större utsträckning av vem som personalen
får betalt av. Det som man är intresserad av är: Vad
får jag för vård? När får jag den? Vilken kvalitet har
den? Hur bemöts jag? Hur bemöts mina anhöriga?
Det är alltså mötet mellan människor som är det
avgörande. Organisationsformen är aldrig en huvud-
fråga.

Anf. 12 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 4, 9 och 25, men jag står självfallet
bakom även övriga reservationer där Centerpartiet
finns med.
Ojämlika levnadsvillkor ökar hälsoskillnaderna,
och därför måste folkhälsoarbetet vara en central del i
allt samhällsarbete. Inte minst det lokala arbetet är
betydelsefullt för att förebygga ohälsa.
Individer, föreningar, bostadsföretag, kommuner och
landsting har möjlighet att påverka och förbättra den
lokala miljön och därmed möjlighet att minska häl-
soklyftorna.
När människor har makt över sina liv och ser
möjligheter till förändringar är risken för ohälsa
mindre. Därför ska allt politiskt arbete genomsyras av
hälsoaspekter. Ett decentraliserat samhälle, som
Centerpartiet vill medverka till, som grundas på män-
niskors aktiva deltagande ger de bästa förutsättning-
arna att minska ohälsa.
Vården och omsorgen ska utgå från den enskilda
människans behov och utövas i enlighet med den
enskildes önskemål och aktiva val. Centerpartiet
anser att alla ska ha möjlighet att i möjligaste mån
och utifrån sina behov välja sin personliga kontakt,
vårdinriktning och omsorgsform. Grundläggande för
Centerpartiet är att vården och omsorgen ska vara
gemensamt finansierad och behovsstyrd. Den vård
och omsorg som erbjuds ska ha hög kvalitet och ut-
övas i enlighet med vetenskap och beprövad erfaren-
het. Möjligheterna att välja olika behandlingsalterna-
tiv ska förbättras. Bemötandet är av avgörande vikt.
Många känner oro för att vården och omsorgen inte
ska fungera när den behövs som bäst. Det är en viktig
utgångspunkt när vi ska förbättra och utveckla verk-
samheten.
Fru talman! Den ekonomiska situationen i ett an-
tal kommuner och flertalet landsting är bekymmer-
sam. Regeringens budgetförslag löser inte de kortsik-
tiga problemen. Strukturåtgärder är nödvändiga då vi
blickar framåt. Några exempel på viktiga och nöd-
vändiga strukturella grepp är ökad mångfald, bättre
rutiner men framför allt rejäla strukturgrepp vad gäl-
ler läkemedelshanteringen, ökade möjligheter för
patienter att nyttja den samlade vårdapparaten, ut-
byggnad av telemedicin i ett hälsonät och inte minst
en säkrad framtida personalförsörjning. Dessutom
anser Centerpartiet att vård- och omsorgssektorn
behöver tillföras ytterligare ekonomiska resurser.
Centerpartiet anser således att vården och omsor-
gen ska finansieras med skatter och avgifter. Det
gäller dock att skilja på offentlig kontroll och finansi-
ering å ena sidan och en fri produktion med enskilda,
kooperativa och offentiga producenter å andra sidan.
Jag och Centerpartiet anser att en mångfald av vård-
givare kan innebära ökad närhet för patienten och en
decentraliserad vårdstruktur. Det utvecklar metoder
och förbättrar effektiviteten inom vård- och omsorgs-
sektorn samtidigt som förnyelse i arbetsformerna
underlättas. Vi måste våga förnya. Vi måste våga
satsa på ökad mångfald. Vi måste se till att ge möj-
ligheter till nya alternativ för att inslagen i förnyelsen
ska utvecklas ytterligare. Det krävs för att få en ut-
vecklad sjukvård och även för utveckling av den
offentliga välfärden.
Regeringen har under hösten gjort tappra försök
att måla upp ideologiska motsättningar om vem som
ska få driva sjukvård, om det ska vara tillåtet för
verksamheter att ge överskott etc. Här finns nog en
ideologiskt grundad skillnad. Utgångspunkten måste
självfallet vara vad som är bäst för den enskilda män-
niskan, hur vi kan få mest vård och omsorg för peng-
arna, vad vårdbehövande efterfrågar osv.
Centerpartiet har tagit kamp för ökad mångfald.
Vi måste släppa fram fler kooperativa och även fler
privata lösningar för att öka valmöjligheterna för
patienterna och för att få en stimulerande konkurrens
och därmed mer vård för pengarna. Vi har drivit fram
en öppning för ökad mångfald inom primärvården,
och det är bra. Jag tycker att regeringen även inom
tandvårdsområdet visar en viss öppning. Det är också
bra. Men för slutenvården har det på något sätt låst
sig. Återigen, mångfald är viktigt utifrån den enskil-
des behov och önskemål och utifrån patientperspekti-
vet.
Vi ska naturligtvis inte med lagstiftning stoppa
dynamiken, de samverkande krafter som utvecklas
mellan privat och offentlig verksamhet. Vi ska själv-
fallet bejaka detta med klara spelregler. Vi ska värna
den demokratiska kontrollen och visa öppenhet och
förtroende för att regioner, landsting och kommuner
har medborgarnas bästa för ögonen och ge dem möj-
ligheter att forma sin organisation och sitt vårdutbud
utifrån sina förutsättningar.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi hamnar
rätt i den här frågan. Det är viktigt att vi allsidigt
belyser dessa frågor. Jag har därför till socialutskot-
tets ordförande framfört ett förslag och ett önskemål
om att utskottets nästa offentliga utfrågning, lämpli-
gen till våren, bör handla om dessa frågor för att vi
ska få ett allsidigt beslutsunderlag. Jag hoppas, och
tror, att alla partier kan ställa sig bakom mitt förslag.
Fru talman! Det är inte acceptabelt att patienter
får vänta flera år på en operation. Systemet brister när
människor inte får rehabilitering eller behandling
inom rimlig tid. Jag tycker att regeringen verkar vara
aningen handlingsförlamad inför det faktum att ope-
rationsköerna faktiskt växer. Vi tror inte att enbart
nationella handlingsplaner löser dessa problem. Rege-
ringen borde skrida till verket och föreslå en nationell
vård- och tillgänglighetsgaranti.
Vi tycker att möjligheterna till finansiell samord-
ning, exempelvis SOCSAM, borde finnas i hela lan-
det - allt för att kapa vårdköer, lindra mänskligt li-
dande och få folk i jobb. Handling är bättre än en plan
för handling. Även jag skulle vilja ställa en fråga till
Socialdemokraternas, Vänsterns och även Miljöparti-
ets företrädare. Jag är säker på att inte någon av oss är
nöjda med de vårdköer som finns. Jag skulle vilja
höra vad det är ni vill att vi ska göra för att komma åt
problemet. Det vore intressant att höra. Satsning på
primärvården nämnde Ingrid Burman, och det är vi
helt överens om. Men det är en långsiktig satsning,
och köerna är i högsta grad aktuella. Det räcker inte
att bara säga nej till förslagen, utan man måste också
se vad man har för egna förslag att komma med. Då
kanske vi kan hitta gemensamma lösningar på pro-
blemet.
Till skillnad från Moderaterna anser vi att förbätt-
ringar även kräver mer ekonomiska resurser. Därför
har Centerpartiet gått i spetsen för att öka anslagen
till landsting och kommuner. För Centerpartiet är det
viktigt att använda skattebetalarnas pengar på ett
klokt sätt. Vi behöver mindre försvar, men vi behöver
mer pengar till vården och omsorgen.
Centerpartiets medverkan i försvarsöverenskom-
melsen har som positiv konsekvens att sammanlagt 8
friska miljarder kommer att tillföras vård- och om-
sorgssektorn under åren 2002-2004. Det möjliggör
viktiga satsningar på främst primärvård och vård av
och omsorg om äldre. Det möjliggör också hjälp till
psykiskt sjuka och ökar tillgängligheten och mångfal-
den. Andra partier talar om värdig vård, om att värna
gamla och sjuka. I Centerpartiet talar vi inte bara,
utan vi handlar också.
Nu har vi kommit i gång med diskussioner om hur
centermiljarderna ska fördelas mellan kommuner och
landsting, om hur vi får i gång processer och hur
förändringsarbetet ytterligare kan stimuleras. Vård-
miljarderna löser självfallet inte alla problem. De
riktar in sig på politiska prioriteringar som vi vill ha
dem, och det är bra.
Ett exempel: Om en miljard - hypotetiskt - satsas
på primärvården innebär det, eftersom vi har ca 1 000
vårdcentraler i vårt land, att miljarden skulle räcka till
en miljon kronor per vårdcentral. En miljon kronor
till varje vårdcentral - jag vill påstå att det är ett bra
tillskott. Jag vill påstå att det är att visa handlings-
kraft.
Jag måste ärligt säga att jag är lite förvånad över
att, kanske främst Kristdemokraterna, inte hakar på
och omfördelar resurser från ett område som faktiskt
behöver mindre till ett område som faktiskt behöver
mer. Chansen finns nu. Vi borde ta den.
Fru talman! Centerpartiet anvisar mer pengar till
utgiftsområde 9 än regeringen, Vänstern och Miljö-
partiet. För år 2000 är det plus 668 miljoner kronor,
för år 2001 är det plus 1,3 miljarder kronor och för
år 2002 är det plus 950 miljoner kronor. Det är enbart
Folkpartiet som anvisar mer. Jag ska redovisa vårt
budgetförslag i korthet.
För det första vill vi återställa högkostnadsskyddet
för läkemedel. Vi centerpartister var ju starkt kritiska
när regeringen, Vänstern och Miljöpartiet försämrade
högkostnadsskyddet för läkemedel. Vi vill se en åter-
ställare till 1 300 kronor fr.o.m. den 1 juni år 2000. Vi
har också i vår motion visat ett antal åtgärder som
borde vidtas för att dels få stopp på skenande läke-
medelskostnader, dels återställa högkostnadsskyddet
för läkemedel. Regeringen utreder en del åtgärder.
Det är naturligtvis bra, och det tar tid. Det är mycket
på detta område som behöver styras upp. En del i det
här är också att vi vill avmonopolisera Apoteksbola-
get.
För det andra vill vi bygga ut ett nationellt hälso-
nät. Där anvisar vi 50 miljoner kronor för att kunna få
en rejäl skjuts på den viktiga utbyggnaden av teleme-
dicinsk verksamhet. Detta finns på många ställen,
men det kan utvecklas vidare. Det är viktigt, inte
minst för att bibehålla en decentraliserad hälso- och
sjukvård.
För det tredje föreslår vi en höjning till handikap-
porganisationerna med 10 miljoner kronor.
För det fjärde vill vi att man ska kunna bibehålla
personlig assistans även efter 65-årsdagen. Vi är
överens om att det är en åtgärd som ska verkställas,
men vi vill att den ska genomföras ett år tidigare än
regeringen, alltså från den 1 januari år 2000.
För det femte återkommer vi med förslaget om en
subventionerad hemtjänst, en hemservicecheck. Där
kan jag väl inte påstå att vi hittills har fått särskilt
stort gehör från riksdagens övriga partier, men vi ger
oss inte. Vi känner oss säkra på att vi även på detta
område kommer att se att det lossnar snart.
Vid årets förstamajtal kunde jag t.ex. läsa att åt-
minstone en högt uppsatt fackordförande förordade
en linje som liknade vår. Det är en liten framgång i
alla fall. Är det så att Susanne Eberstein eller Ingrid
Burman vill ta del av det pressmeddelande som jag
har från det här förstamajtalet upplyser jag gärna om
innehållet i det.
Därutöver har vi från Centerpartiet redovisat en
del mindre besparingar på byråkratin, och även att
särskilda medel borde ha avsatts för en utvidgad drift
av verksamheten vid Metallbiologiskt centrum i Upp-
sala. Ytterligare kommentarer till en del motioner och
reservationer kommer några av mina partikamrater att
bistå med.

Anf. 13 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag begärde replik för att först försö-
ka svara på Kenneth Johanssons fråga. När det gäller
att se till att vi kapar köerna finns det några viktiga
byggstenar. Den första är naturligtvis att det måste
finnas resurser. Det måste finnas resurser för lands-
tingen att använda för att kunna erbjuda den här sjuk-
vården. Det måste finnas pengar och det måste finnas
människor.
Jag tror att det är en riktigare och rimligare väg att
gå än att tillsätta en vårdgaranti och sedan inte kunna
ha ett innehåll i den. En vårdgaranti kan också riskera
att gå ut över andra, t.ex. sådana med sjukdomar med
kroniska tillstånd. Vi vet av erfarenhet efter den förra
vårdgarantin, som var begränsad till några få diagno-
ser, att så var fallet. Vi har tagit del av utvärderingar
av den. Så detta steg handlar om resurser.
Det andra är just detta att satsa på primärvård och
på att kapa köerna tidigt så att vi når fram med rätt
vård i rätt skede. Jag tror att jag och Kenneth Johans-
son är överens i den frågan. Däremot är vi ju inte
överens när det gäller hur vi ska disponera de pengar
som finns. Jag menar att detta bör ske under utveck-
lade former inom offentlig sektor.
Jag vet att Kenneth Johansson själv har varit i
USA, och kanske också då tagit del av hur effektiv
den privatiserade sjukvården är. Han kanske har jäm-
fört med den svenska sjukvården och kommit till
samma slutsats som alla utredare gör; att den svenska
sjukvården är överlägsen den privatiserade sjukvår-
den.

Anf. 14 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vi är överens om att det behöver till-
föras ytterligare resurser till vård- och omsorgssek-
torn. Som centerpartist skäms jag inte dugg över det
arbete och slit som vi har lagt ned på att se till att det
nu ser ljusare ut i landets ekonomi och att det faktiskt
också har börjat tillföras ett ganska stort antal miljar-
der under senare år. Det är vi som har varit med och
lagt grunden för att detta också kan genomföras.
När det gäller vård- och tillgänglighetsgarantin är
vår erfarenhet, som tidigare talare också har sagt, att
det tidigare visat sig att köerna minskar. Det finns
naturligtvis skönhetsfläckar även där, men min poäng
är att jag inte bara tycker att Ingrid Burman ska säga
nej. Titta på det som eventuellt har brustit i tidigare
system och låt oss se om vi kan hitta en lösning så att
vi faktiskt gör något åt problemen. Det går inte att
lösa problemen genom att bara säga nej, utan låt oss
diskutera det här.
I fråga om primärvårdssatsningarna är vi överens.
Men det får inte bli en läpparnas bekännelse. Tittar
man t.ex. på hur många allmänläkare som har tillförts
primärvården under senare år och jämför med hur
många specialister som har tagits in i hälso- och sjuk-
vården är det en blygsam satsning på primärvården.
Det är mest snack. Vi måste även här gå till handling.
Till sist vill jag säga att USA inte står som någon
som helst modell för mig. Jag tycker att vi ska ut-
veckla den svenska modellen. Jag tycker att vi ska ha
en gemensamt finansierad vård och omsorg. Men vi
ska vara öppna för en ökad grad av mångfald.

Anf. 15 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Låt mig börja med detta som Kenneth
Johansson hänvisar till om vårdgarantierna och utvär-
deringen av den. Vad man visade var att man kapade
köerna för de diagnoser som var satta med vårdga-
ranti, det är riktigt. Men vad man också visade var att
det fanns undanträngningseffekter när det gällde
andra diagnoser och deras rätt till behandling. Det
gällde inte minst dem med kroniska sjukdomstill-
stånd. Detta är alltså redovisat. Jag är fullständigt
övertygad om att Kenneth Johansson har tagit del av
detta också.
När det gäller hur vi går vidare med sjukvården
ska vi naturligtvis bejaka alla former och många for-
mer av mångfald inom den offentliga sektorn. Här
krävs ett fortsatt utvecklingsarbete, och då handlar det
inte minst om ledarskapsfrågor inom den offentliga
sektorn. Det handlar om att utveckla vårdkedjor. Det
är ett gigantiskt arbete som vi har framför oss.
Men jag menar att detta arbeta har påbörjats, och det
ska fortgå.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Kenneth Johans-
son om att man ska ta bort 65-årsgränsen i LASS
fr.o.m. den 1 januari. Hur har Kenneth Johansson
tänkt att gå till väga? Här måste vi också samtala med
Kommunförbundet, och vi måste kartlägga hur
många människor som det ska omfatta. En del som
har passerat 65-årsgränsen finns i dag i olika sjuk-
vårdssystem och går inte att föra tillbaka. Hur ska
Kenneth Johansson klara detta på 22 dagar?
Den majoritet som föreslår den här förändringen
vill genomföra den så snabbt som möjligt, men det
krävs också att vi hinner med detta, därav tidsgränsen
den 1 januari år 2001. Men Kenneth Johansson har
tydligen ett trollspö att svänga så att detta kan träda i
kraft tidigare.

Anf. 16 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att vård- och tillgänglig-
hetsgarantin är väl värd att pröva, och jag är öppen
för att diskutera de skönhetsfläckar som fanns tidiga-
re. Men det är nej från Ingrid Burman och majorite-
ten.
Nästa exempel är hjälpmedelsgarantin. Socialsty-
relsen säger att en hjälpmedelsgaranti inte är bra. Det
blir säkert samma inställning från majoriteten, nämli-
gen ett nej.
Jag tycker att man måste vara mer öppen för att se
på olika lösningar. Jag nämnde i mitt anförande att vi
borde ge möjligheter till en finansiell samordning,
motsvarande SOCSAM, som vi vet ger möjligheter
att använda t.ex. kassans pengar på ett effektivare och
aktivare sätt för att få människor i jobb eller annan
verksamhet snabbare. Detta borde få möjlighet att
spridas över hela landet. Men regeringen väljer att
förlänga försöksverksamheter.
Självfallet är vårdkedjan helt nödvändig, och det
är en nyckel för att få detta att fungera. Vi är också
överens om att det är ett stort arbete. Men bara därför
att det är ett stort arbete ska man inte behöva säga att
ingenting görs. Tvärtom måste vi gå till aktiv hand-
ling.
Beträffande 65-årsgränsen vill jag nog påstå att
utifrån det beslut som har fattats för länge sedan av
riksdagen handlar det mycket om försening, på grän-
sen till förhalning, i fråga om att få den reformen
åtgärdad. Vi vet ganska väl vad detta kommer att
kosta under det första året. Under de kommande åren
är det däremot svårt att se vad det kommer att kosta.
Men om viljan fanns skulle även detta kunna lösas.

Anf. 17 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Först välkomnar jag att Centerpartiet
kämpar för att ta bort 65-årsgränsen. Jag hade haft
anledning och göra det även med Chris Heister. Det
är faktiskt kristdemokraterna som har kämpat längst
med denna fråga. Men det är utmärkt att vi är på väg
åt samma håll.
Jag förstår att Kenneth Johansson tillsammans
med Centerpartiet måste försvara sitt försvarsbeslut.
Jag har full respekt för det. Men det är ju inte i första
hand kristdemokraterna som ska försvara det dåliga
beslutet. Vi vill anslå mer pengar till vård och om-
sorg, drygt 3 miljarder kronor för treårsperioden.
Ändå är vi realistiska och vill ha ett bra försvar.
Jag kanske ska ställa en fråga till Kenneth Johans-
son, eftersom det trots allt finns ett stort antal kom-
muner som verkligen kommer att få ebb i kassan på
grund av att skatteunderlaget minskar. För Ängel-
holms del handlar det enligt uppgift om 900 miljoner
kronor när F 10 läggs ned. Det är ganska mycket
pengar. Hur ska de få in dessa pengar för att kunna ge
en god vård och omsorg?
Det som vi har sett under senare år av avlövning
av vård och omsorg handlar om att Centern tillsam-
mans med Socialdemokraterna har lagt fram budget-
förslag som inte har gett mer pengar utan snarare
mindre. Det handlar ju om att man är ärlig i sina före-
havanden. Men trots allt är det väl så, Kenneth Jo-
hansson, att det ju är tillväxten i våra kommuner och
landstingen som ska göra att vi kan ge god vård på
lika villkor?

Anf. 18 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag ska börja med det sista som Chat-
rine Pålsson sade. Helt ärligt så har vi tagit ett stort
ansvar för att sanera landets ekonomi och för att det
nu också tillförs ytterligare resurser till kommuner
och landsting. I den delen tycker jag att vi har så att
säga ordentligt på fötterna och att vi har tagit ett an-
svar och visar att när man gör det leder det också till
förutsättningar att utveckla verksamheter.
Beträffande 65-årsgränsen är det jättebra att vi är
överens. Nu gäller det att se till att vi också får ett
resultat.
Det som jag tog upp i mitt anförande om att jag
var förvånad över hur kristdemokraterna agerade när
det gäller försvarsfrågan handlade helt enkelt om att
jag har tagit del av det vårdmanifest som finns på
kristdemokraternas hemsida där ni säger:
Om vårdpolitiken ska få en högre prioritet i för-
delningen av samhällets resurser måste andra områ-
den få komma i andra och tredje hand.
Samtidigt gör ni precis samma säkerhetspolitiska
bedömning i första vändan, nämligen att det går att
göra besparingar därför att vi har ett fredligare Euro-
pa och en fredligare värld. Då tycker jag att det är så
naturligt att man vill använda skattebetalarnas pengar
på ett klokt sätt och satsa på vård och omsorg. Och
det går att göra besparingar, vilket vi är överens om
utifrån det säkerhetspolitiska läget. Varför inte göra
det som ni själva säger i vårdmanifestet och låta vår-
den komma i första hand?

Anf. 19 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi har ju balanserat vår budget. Vi
har ett starkare budgetförslag än regeringen. Och vi
har prioriterat ned och prioriterat upp. Det kan Ken-
neth Johansson läsa i vår motion. Det är inte några
luftsiffror som vi har, utan det är pengar som vi till-
för. Men vi gör andra bedömningar än Centerpartiet
och Socialdemokraterna beträffande försvaret. Det är
ju det som är frågan. Men det är ju inte en försvars-
diskussion som vi ska föra nu utan en sjukvårdsdis-
kussion, och vi ska se till att vi får de pengar som vi
behöver så väl för vård och omsorg. Och då vet ju
Kenneth Johansson att det finns jättestora behov,
framför allt för kommunerna med äldrevården, där
resursbehoven ökar dramatiskt för att man ska kunna
behålla den standard som vi har i dag, och det är ju en
standard som vi inte är nöjda med.

Anf. 20 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det är en vård- och omsorgsdiskus-
sion som vi för. Jag konstaterade att Centerpartiet har
medverkat till att 8 friska miljarder nu kommer att
levereras till vården och omsorgen. Jag är glad för
det. Jag hade hoppats att även kristdemokraterna
skulle vara glada för det. Jag tycker att det som vi får
för dessa 8 miljarder är ett värdefullt tillskott. Och jag
är alldeles övertygad om att alla som nu planerar och
är verksamma i kommuner, landsting och regioner för
att se till att upprätthålla en god hälso- och sjukvård
och en god socialtjänst med hög kvalitet och för att
klara alla de satsningar som behövs för att säkra den
framtida personalförsörjningen inom primärvården,
äldresjukvården och psykiatrin är glada för det. Här
har vi ju möjligheter att åtminstone få i gång en pro-
cess på ett sätt som jag anser är viktig.

Anf. 21 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag förstår, precis som Chatrine Påls-
son, att Kenneth Johansson har ett behov av att på
något sätt försöka rättfärdiga den uppgörelse som
man har gjort med Socialdemokraterna om försvaret.
Detta är ju en planmässig nedrustning av försvaret.
Jag har svårt att förstå att Kenneth Johanssons och
Centerpartiets säkerhetspolitiska bedömning mot
bakgrund av det som händer bara i dessa dagar med
Tjetjenien och Serbien och president Jeltsin som
återigen börjar skramla med kärnvapenhotet. Men
den diskussionen får föras i en annan debatt.
Problemet, som jag ser det, är följande. Vi har ju
erfarenheter när det gäller detta med att ge mer peng-
ar till kommuner och landsting - pengarna har inte
gått till vård och omsorg. Om jag inte missminner
mig finns det en undersökning som visar att av de s.k.
Perssonpengarna till kommuner och landsting gick
80 % till annat. Med de stora problem som man har
med bostadsbolag ute i kommunerna som är stora
svarta hål går naturligtvis mycket pengar till detta i
stället för att gå till det som är kommunernas och
landstingens viktigaste kärnuppgifter.
Kenneth Johansson sade att den här miljarden
skulle innebära 1 miljon kronor till varje vårdcentral.
Ja, om det vore så väl, Kenneth Johansson! Men vi
vet ju, och många gånger också vårdpersonalen, att
det inte ger mer verksamhet.
Många vädjar och säger: Ge inte mer pengar förr-
än vi har fått en bättre organisation av sjukvården! I
den delen är Kenneth Johansson och jag överens.
Väldigt mycket behöver göras för att förändra sjuk-
vården och därmed ge utrymme för en bättre vård, en
vård av högre kvalitet, där patienterna kan få hjälp i
tid; detta jämfört med vad vi i dag har möjligheter att
göra. Därför är det bra att vi är överens om den natio-
nella vårdgarantin.
Ska vi nu se till att vi verkligen vet att pengarna
går till sjukvård vore ett bättre sätt än det som Ken-
neth Johansson har bidragit till, i och med den uppgö-
relse som försvårar enormt för försvaret, att gå vidare
mot en obligatorisk hälsoförsäkring där vi vet att
varje krona går till sjukvården.

Anf. 22 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att de allra flesta anser att vi
nu har ett bättre säkerhetspolitiskt läge än på länge.
Det möjliggör en modernisering och en besparing i
försvarsdelen. En positiv konsekvens är också att
vården får 8 miljarder.
Det är helt klart så, och där är vi överens, att det
viktigaste är att det behövs organisatoriska föränd-
ringar, att det behövs en utvecklad verksamhet och att
det behövs strukturella grepp för att klara de framtida
behoven. Men för att få i gång processen och för att
rikta in åtgärder mot speciellt prioriterade områden
är, tycker jag, vår överenskommelse med socialde-
mokraterna i den delen utmärkt. Det gäller då sats-
ningar på fyra mycket klart specificerade områden:
1. primärvården,
2. äldresjukvården,
3. psykiatrin och
4. tillgänglighet och mångfald.
Just nu har arbetet påbörjats med att ta fram det
utvecklingsavtal som överenskommelsen mellan
staten, kommunerna och Landstingförbundet inne-
håller; detta för att gemensamt få ett upplägg som är
sådant att resurserna går till de fyra utpekade områ-
dena. Vidare finns det inga sanktionsmöjligheter. Den
s.k. påsen kommer att användas i statsbidragssystem-
et beträffande kommuner och landsting. Men jag är
säker på att detta, med kloka kommun- och lands-
tingspolitiker, kommer att få genomslag.

Anf. 23 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Man kan inte bygga ett försvar på att
det är solsken varje dag men det är uppenbarligen det
som är den säkerhetspolitiska bedömningen från
Centerpartiets sida.
Vi har inte haft några krig i Europa mellan andra
världskriget och 1988. Sedan dess har det varit sex
krig i Europa. Jag tror att det finns anledning att
verkligen ta detta på allvar och göra en seriös säker-
hetspolitisk bedömning och att verkligen se till att vi
har det försvar som Sverige behöver.
Kenneth Johansson säger att det inte finns några
garantier med de pengar som nu frigörs genom denna
planmässiga nedrustning därför att detta ska gå in i
påsen. Av erfarenhet vet vi sedan tidigare vad det
innebär. Jag menar att det vore mycket bättre om
Kenneth Johansson och vi i de borgerliga partierna
tillsammans drev frågan om att få igenom den natio-
nella vårdgarantin och om ni kunde följa med oss
vidare mot en obligatorisk hälsoförsäkring där vi vet
att de pengar som satsas på vård också går till en
hälso- och sjukvård där patienterna får ett större in-
flytande, eftersom resurserna följer patienterna och
deras val, och där personalen får möjlighet att organi-
sera vården på ett sådant sätt att man känner att man
kan ge en bra vård av hög kvalitet.
Jag tror att det är på det sättet som vi kan ge en
bättre vård än vi i dag kan ge. Det går alltså inte att
tro att man bara genom pengar kan lösa detta, för det
handlar inte bara om pengar, Kenneth Johansson. Det
handlar om att få en verksamhet som fungerar - en
verksamhet där personalen trivs, där man får en ut-
veckling av vården och där vi kan ta till oss nya in-
ternationella rön för att på det sättet alltid finnas i
framkanten. För detta krävs det att vi får förnyelse
och förändring. Det är vi överens om så det borde
vara det som vi slåss för, inte denna planmässiga
nedrustning av försvaret som ni nu bidrar till!

Anf. 24 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det är ganska stora ord från Chris
Heister när hon påstår att det inte görs en seriös sä-
kerhetspolitisk bedömning. Jag tror att det bara är
Chris Heister, och möjligen moderaterna, som står för
den åsikten. I övrigt är det nog en ganska klar upp-
fattning att det i nuvarande läge faktiskt går att göra
besparingar. Detta är bra. Poängen, menar jag, är att
det är en aktiv handling om man kan ta från ett områ-
de och ge till ett annat område. Man vågar prioritera
och ta ansvar. Man vågar tillföra resurser till de om-
råden där det behövs mer resurser. Det är helt klart så.
Jag säger än en gång att det inte är enbart pengar
som löser problemen, utan det handlar också om
strukturgrepp. Det är då vårdgarantin och organisato-
riska förändringar som vi måste se.
Sett till den samlade ekonomin i landsting och
många kommuner med stora underskott - det är två
landsting som kommer att visa balans i år - finns det
helt klart behov av ytterligare resurstillskott också
som en del i arbetet för att klara av att stärka och få
en bra hälso- och sjukvård och omsorg i framtiden.
Det utvecklingsavtal som nu görs mellan staten,
kommunerna och Landstingsförbundet pekar ut hur
arbetet ska läggas upp för att vi ska få genomslag för
de fyra prioriterade områdena. Det gäller då för oss
att se till att det blir det genomslag som vi så väl
önskar och behöver.

Anf. 25 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Eftersom riksdagsmajoriteten, bestå-
ende av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet, står bakom förslagen i budgetpropositionen
vad gäller de ekonomiska ramarna för de olika ut-
giftsområdena och Folkpartiets budgetförslag om
utgiftsram för utgiftsområde 9 redan har avslagits av
riksdagen kommer vi att avstå från att delta i beslutet
om anslagsfördelningen.
Vårt förslag till utgiftsram för området omfattar
2 539 miljoner kronor mer än regeringens förslag. Vi
har valt att i vårt förslag göra en större satsning på
handikappområdet och att sänka läkemedelskostna-
derna för den enskilde. Men vårt budgetförslag är en
helhet. Därför finns det ingen anledning att fullfölja
de här anslagsyrkandena. Vi har alltså valt att göra
andra prioriteringar, framför allt när det gäller vård
och omsorg men även när det gäller utbildning, bi-
stånd, miljö och rättssäkerhet.
Fru talman! Jag tänker kort beröra de här anslags-
områdena, som också kommer att utvecklas av andra
representanter för Folkpartiet senare i debatten. Jag
kommer också att beröra några av de reservationer
som vi har i betänkandet.
Folkpartiet liberalerna anvisar en helt annan väg
för svensk vårdpolitik än den som socialminister Lars
Engqvist är inne på. Vi är visserligen överens med
regeringen och socialministern om finansieringen -
att vården och omsorgen ska vara gemensamt finansi-
erade. Det är inte plånbokens storlek som ska avgöra
vilken vård eller omsorg en medborgare ska ha rätt
till.
Vård på lika villkor och efter medicinska behov är
grundläggande för all liberal sjukvårds- och omsorgs-
politik. Alla människor ska behandlas med samma
hänsyn och respekt.
Det är också denna grundsyn som leder oss till
slutsatsen att det är fel att stöpa all vård i samma
form. Tvärtom är det viktigt att stärka patientens
inflytande genom att öka den enskilde medborgarens
valfrihet. Därför kan vi inte acceptera regeringens
syn, att privata intressen inom sjukvården ska stop-
pas. Svensk vård behöver förnyelse för patienternas
skull, för vårdpersonalens skull och för sjuk-
vårdskvalitetens skull.
Vi anser att det behövs mer resurser till vården,
men också att svensk vård måste förnyas på många
sätt. Det är för oss en mycket stor framtidsfråga. Sve-
rige måste ha möjlighet att behålla den goda kvalitet
inom sjukvården som vi har i dag och även förbättra
den. Vi tror att svensk sjukvård har en stor potential
att bli en viktig exportprodukt bara den ges rätt förut-
sättningar. Svenskt vårdkunnande, svenska läkeme-
dels- och medicinteknikbolag kan mycket väl bli
framtidens viktigaste industrigren.
Fru talman! Samhällets kostnader för läkemedel
bör behandlas tillsammans med kostnader för övrig
sjukvård. För att göra väl avvägda prioriteringar
måste ansvariga politiker se sjukvårdskostnaderna
som en helhet, såväl från ett patientperspektiv som ur
samhällets synvinkel. Folkpartiet ställde sig i stora
huvuddrag bakom läkemedelsreformen hösten 1996.
Vi bedömde att det var riktigt att ansvaret för läke-
medlen överfördes till sjukvårdshuvudmännen. Det är
där man kan ha ett samlat grepp över samtliga sjuk-
vårdskostnader och också påverka kostnaderna.
Minskade läkemedelskostnader var ett av de stora
målen med läkemedelsreformen, men kostnaderna har
fortsatt att skjuta i höjden. Därför valde regeringen
att, som vi ser det, gå en olycklig väg när man beslu-
tade att lägga över ansvaret för kostnaderna på pati-
enterna, på dem som allra bäst behöver läkemedel. Vi
vände oss mot förslaget att höja högkostnadsskyddet
och att ändra trappan, som innebär att den enskilde
åtminstone i inledningsskedet av en 12-
månadersperiod får betala väldigt mycket. Det är
många som inte orkar med den höga ingångsavgiften.
Vi har i motioner och senast nu under den allmän-
na motionstiden och i vår ekonomiska motion pekat
på en rad förslag för att komma till rätta med läkeme-
delskostnaderna utan att det drabbar den enskilde.
Exempel på detta är fungerande läkemedelskommit-
téer som kan göra en noggrannare uppföljning av
förskrivningen och anvisa lika bra men billigare al-
ternativ på mediciner. Ett annat exempel är att följa
de rekommendationer som SBU har gett ut. Vi anser
också att det år 1993 införda referensprissystemet ska
utvidgas. Läkare ska ges möjlighet att förskriva vissa
dyrbarare läkemedel - exempelvis nyintroducerade
potensmedel och bantningsmedel - utan rabattering
när syftet i första hand inte är medicinskt utan kan
skapa bättre livsbetingelser. Det är möjligt i dag, men
rättsläget är oklart och utreds visserligen nu. Det är
viktigt att det snarast kommer klara riktlinjer.
Folkpartiet anser alltså att högkostnadsskyddet för
läkemedel ska vara 1 000 kr för en 12-
månadersperiod. Det är det förslag som vi haft hela
tiden. Kostnadsökningen måste bekämpas på annat
sätt än att drabba dem som allra bäst behöver läke-
medlen. Genomför man dessa förslag kan man sänka
högkostnadsskyddet. Eftersom vi är medvetna om att
alla åtgärder inte kan träda i kraft med full verkan
direkt, har vi i vårt budgetförslag anvisat 400 miljo-
ner extra för år 2000 och 300 miljoner respektive 200
miljoner för de två nästkommande åren.
I vårt budgetförslag har vi också anvisat 1 955
miljoner för förbättringar på handikappområdet.
Funktionshinder är en ojämlikhet som beror på slum-
pen, olycka eller sjukdom. Funktionshindret ger upp-
hov till fullständigt oacceptabla problem och orättvi-
sor för den enskilda människan. Som politiker har vi
ett ansvar för att prioritera människor med funktions-
nedsättningar och andra grupper. Det är prioriteringar
som Folkpartiet har gjort under en lång rad av år, och
vi fortsätter i vårt budgetförslag även nu och kommer
att fortsätta att engagera oss starkt i dessa frågor. I
huvuddrag handlar vårt förslag om att återställa han-
dikappreformen, ta bort alla de försämringar som
gjorts under årens lopp. Även när man fyllt 65 år ska
man få behålla sin personliga assistent. De här försla-
gen kommer att utvecklas mera konkret senare i de-
batten av andra i Folkpartiet.
Vi har också avsatt 4 miljoner kronor mer till lan-
dets kvinnojourer. Vi har inte minst under det senaste
året fått uppleva väldigt mycket av det som kvinnor
utsätts för. Regeringen har visserligen lagt på mera
pengar till kvinnojourerna, men vi tycker att det inte
räcker. Just kvinnojourerna är en ovärderlig hjälp för
de kvinnor som råkar i situationer där man inte kan
klara av sin situation utan behöver hjälp av utomstå-
ende.
Fru talman! I samband med budgeten har det ock-
så behandlats en rad andra förslag som berör socialut-
skottets område men som inte påverkar budgeten. Vi
har i betänkandet en rad reservationer som jag vill
kommentera - först några tandvårdsfrågor.
Den nya tandvårdsförsäkringen har fått förödande
konsekvenser för gamla och sjuka. I stället för att
subventionera dem som har de största problemen och
de allra högsta kostnaderna har subventioner lagts på
dem som har de minsta problemen. Det leder till
försämrad tandhälsa för gamla och funktionshindrade.
Vi tycker alltså att man snart måste komma tillba-
ka med en ordentlig tandvårdsreform. Vi vet att det
pågår ett arbete, men vi vill ändå peka på att det är
oerhört viktigt därför att tandhälsan raseras i dag hos
väldigt många människor i Sverige, från att vi egent-
ligen haft en mycket bra tandhälsa. Vi har i många år
arbetat här i riksdagen och ute i landstingen för att
försöka få i första hand socialdemokraterna att förstå
att även barn och ungdomar ska kunna välja sin
tandläkare. Utredningar visar att det blir en bättre
kvalitet om man har möjlighet att välja sin tandläkare.
En förbättring har skett, men fortfarande förnekas
barn och ungdomar rätten att välja tandläkare. Kon-
kurrensverket, t.o.m., har förordat att detta borde
genomföras. Vi tycker att det i tandvårdslagen bör
införas en skyldighet för landstingen att erbjuda barn
och ungdomar fritt tandläkarval och att regeringen
bör återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
Fru talman! Sverige har varit framgångsrikt när
det gäller bekämpningen av hiv. Det är självklart att
samhället måste fortsätta satsningen, och då behövs
stöd från statliga myndigheter för att arbetet på lokal
nivå ska få det utrymme det behöver. Det förebyg-
gande och stödjande arbete som bedrivs av frivilli-
gorganisationerna utgör ett ovärderligt komplement
till de offentliga institutionerna. Men vi vet att de
stora problemen och de flesta smittade finns i storstä-
derna. Därför anser vi att det är viktigt att det finns ett
specialdestinerat stöd för just storstäderna.
Fru talman! Jag vill kort beröra vår reservation
när det gäller spelberoende. Olika typer av beroende
av alkohol, narkotika, droger och läkemedel tas upp,
men just spelberoendet, som faktiskt kan knytas an
till andra beroenden, har fått en väldigt liten plats.
Det är ett stort hälsoproblem, mycket större än vad
man tidigare trott. Ca 150 000 människor bedöms ha
problem med sitt spelande i dag. För en tredjedel av
dem är problemen så allvarliga att de kan klassas som
sjukligt spelande. För dem finns i dag väldigt små
möjligheter att få hjälp i form av behandling och
rehabilitering. Vi anser att Socialstyrelsen bör få i
uppdrag att undersöka hur vård-, behandlings- och
rehabiliteringsbehoven kan tillgodoses.
Fru talman! Som jag har sagt kommer våra förslag
på sjukvårdsområdet och handikappområdet att berö-
ras senare. Jag vill nu beträffande anslagsyrkandena
hänvisa till det särskilda yttrande som vi har i betän-
kandet. I övrigt står jag bakom samtliga våra reserva-
tioner, men jag yrkar bifall till reservationerna 18 och
21 som kommer att utvecklas senare under debatten.

Anf. 26 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Miljöpartiet ställer sig bakom budget-
förslaget i det här betänkandet, ett budgetförslag som
bygger på ett samarbete mellan Miljöpartiet, Vänster-
partiet och Socialdemokraterna.
Fru talman! Jag tänker börja med att tala om sjuk-
vården. Jag tycker det är bra att det satsas extra peng-
ar till kommuner och landsting och att det kommer
mer de närmaste åren, att det finns en önskan från oss
alla att förbättra situationen inom vårdsektorn.
De frågor jag ändå måste ställa är: Tillförs vården
nya resurser utan att det gjorts några analyser? Varför
märks inga riktiga förbättringar? Det känns som att
pengarna kastas in på måfå. Är det så? Är det inte
dags att bestämma hur vården ska se ut och sedan
bestämma hur vi finansierar den. Givetvis ska det
vara en solidarisk finansiering över skattsedeln.
Jag tror inte på Moderaternas modell med en för-
säkring. Det är egentligen samma system som vi har
med skatterna om vi öronmärker dem. Jag kan inte se
att det skulle vara någon skillnad om man kallar det
för en försäkring som ska ge ett skydd för alla.
Moderaterna vill ju ständigt sänka skatterna. Jag
tycker att en hög skattenivå är bra om pengarna an-
vänds på ett bra sätt. Det handlar om en solidarisk
fördelning av dem. Det är det som är det viktiga.
Att jag ställde dessa frågor nyss beror på att jag
inte kan blunda för de signaler som under den senaste
tiden kommit från mina egna partikamrater runtom i
landet, från vårdpersonal och från Landstingsförbun-
det. Det är signaler som oroar mig. De talar om att vi
inte har nått dit jag och många andra önskat.
Mina partikamrater i landstingen har beskrivit hur
de upplever situationen inom vården. Det finns de
som beskriver situationen som god, även om de tyck-
er att det finns problem med köer, brist på läkare och
sjuksköterskor. Det finns andra som beskriver situa-
tionen så att de balanserar på en skör tråd som hotar
att brista. En del har beskrivit situationen som mycket
allvarlig, andra säger att vården är på gränsen till ett
sammanbrott.
I ett av de landsting som jag har haft kontakt med
berättar man att man beräknar att få ett litet överskott,
men de allra flesta räknar med besvärande underskott
som medför fortsatta nedskärningar. Alla talar om
köer, om en besvärlig personalsituation, höga över-
tidsuttag och om att sjukskrivningarna hos personalen
ökar. Det tillskott som kommit i budgeten beskrivs
som positivt. En del tycker att det är marginellt, och
några påpekar att det äts upp av ökade kostnader.
Fru talman! Även om det kommer mer resurser
till vårdsektorn de närmaste åren är jag ändå orolig
över den situation som råder i dag. Dagens situation
inom vårdsektorn ger tveklöst vind i seglen för dem
som vill privatisera vården. Jag är rädd för att många
vårdanställda helt har tappat tron på oss politiker.
Många orkar inte längre vänta på de förbättringar som
de saknat så länge och som återkommande utlovats.
Många hör fortfarande krav på fortsatta besparingar
och indragningar. Trots allt gör de här extra pengarna
nytta i vården. Utan dem hade det varit ännu värre än
vad många upplever i dag.
Jag har inte heller glömt alla löften som gavs i
valrörelsen. Kenneth Johansson frågar hur vi ser på
vårdköerna. Jag tycker att de är besvärande. Jag tyck-
er att de är oacceptabla. Därför är det viktigt att det
kommer mer resurser till vården. Kenneth Johansson
talar om de åtta friska miljarderna från försvaret. Jag
tycker att det är bra att de kommer, men jag känner
ändå oro eftersom de inte kommer nu, och det är just
nu som det är så besvärande. Men man har ju någon-
ting att se fram emot inom vården. Jag tycker också
att det är viktigt att man satsar extra på primärvården.
Fru talman! Vi borde kanske sätta strålkastarna på
det förebyggande arbetet. Det arbetet ska ju bidra till
att vi slipper använda vården i en alltför stor omfatt-
ning. Det finns mycket att göra på det här området.
Jag ska bara ta upp ett par punkter i dag.
Tyvärr har det kommit varningssignaler även på
det här området de senaste dagarna. Från Smitt-
skyddsinstitutet, som har en mycket viktig roll när det
gäller det förebyggande arbetet, har jag fått veta att
deras ekonomiska situation nu är så allvarlig att verk-
samheten hotas av stora nedskärningar. Hotet mot
deras verksamhet är akut. Det finns en uppenbar risk
att viktig kompetens går förlorad. Där finns personal
som både är viktig för verksamheten och mycket
eftertraktad. En del av den personalen har redan er-
bjudits arbete utomlands.
Jag önskar att socialministern hade varit här i dag
så att jag hade kunnat ställa en fråga direkt till ho-
nom. Nu vänder jag mig i stället till Susanne
Eberstein. Planeras någonting för att rädda situatio-
nen på Smittskyddsinstitutet så att de inte riskerar att
förlora viktig och kompetent personal på grund av
den ekonomiska situationen, som förhoppningsvis är
tillfällig? Det är ändå en situation som nu framtvingar
personalnedskärningar.
Det tar lång tid att bygga upp bra verksamhet. Ty-
värr kan den raseras på alltför kort tid. Låt inte detta
ske med Smittskyddsinstitutet! Det blir bara viktigare
och viktigare i och med att vårt resande till exotiska
länder ökar. I det här sammanhanget får vi inte heller
glömma bort tbc-situationen i våra grannländer öster-
ut.
Fru talman! När det gäller det viktiga förebyggan-
de arbetet vill jag också se en ordentlig satsning på att
minska tobaksanvändningen. Jag vill se återkomman-
de information, satsningar på rökavvänjning och fler
rökfria miljöer. Med tanke på att regeringen själv
beskrivit tobaksrökningen som den största enskilda
folkhälsorisken, hoppas jag att det mycket snart
kommer kraftfulla åtgärder på det området. I vilket
fall som helst hoppas jag att de organisationer som
kämpar för en minskning av tobaksanvändningen och
för fler rökfria miljöer samverkar och går på offensi-
ven. Jag hoppas på en kraftsamling under år 2000.
Rehabilitering är också en viktig fråga. Här ser jag
med oro på vad som sker med missbruksvården. Jag
tycker att samhället har tappat greppet där. Många
missbrukare och deras familjer far illa i dag.
Även gruppen psykiskt sjuka har hamnat mellan
stolarna. Där måste det också göras insatser. Enligt
uppgift hamnar ungefär 50 % av de psykiskt sjuka
också i missbruk, och självmordsfrekvensen är myck-
et hög i den här gruppen.
Nu tänker jag säga några ord om tandvården. Vi i
Miljöpartiet anser att det är viktigt att tandvården
jämförs med hälso- och sjukvården och att den ingår i
hälso- och sjukvårdens avgiftssystem. Det är inte
acceptabelt att kostnaderna för tandvård kan bli så
höga att människor i vårt samhälle tvingas avstå från
att söka hjälp. Även för många som långt ifrån är
fattiga kan tandvårdskostnaderna vara så betungande
att de avstår från kontroll och behandling eller skjuter
behandlingen på framtiden trots att de har problem
med tänderna.
Det är speciellt viktigt att förändra för alla de som
behöver ekonomiskt stöd från socialtjänsten. De har
bara rätt till bistånd för akut tandvård. Det kan inne-
bära att de av ekonomiska skäl kan tvingas att dra ut
tänder som går att laga. Det tycker jag är en skam i ett
välfärdssamhälle.
Miljöpartiet har år efter år återkommit med för-
slag om att tandvården ska ingå i hälso- och sjukvår-
dens avgiftssystem. Jag tycker att det är glädjande att
vi blir fler och fler som återkommande kräver detta.
Jag hoppas att vi snart har nått den tidpunkten då en
majoritet av riksdagen röstar igenom ett sådant för-
slag.
Vi är givetvis medvetna om att den här viktiga
och nödvändiga reformen kostar en del. Därför före-
slår vi att regeringen tillsätter en utredning som be-
räknar kostnaderna och som tar fram flera olika alter-
nativ till finansiering och genomförande. Jag tycker
att det är bättre med en bra tandvårdsreform än med
skattesänkningar.
En annan fråga som berör tandvården är att alla de
som har problem med sina amalgamfyllningar och
som anser att de blivit sjuka av dem måste få ett bätt-
re stöd. Vi stöder i vår reservation Tandvårdsskade-
förbundet som förordar att det föreslagna kompeten-
scentrumet för de här frågorna förläggs till Uppsala.
I den reservationen föreslår vi också att det före-
slagna kompetenscentrumet ska bidra till att ge pati-
enter med sjukdomar som är relaterade till tandfyll-
ningsmaterial ett kompetent och värdigt omhänderta-
gande.
På tandvårdsområdet ställer jag mig också bakom
reservation 12, om landstingens förhandsprövning.
Fru talman! Slutligen ska jag kommentera reser-
vation 18 som handlar om statsbidrag till handikap-
porganisationer. Jag har fått telefonsamtal med för-
frågan om varför Miljöpartiet inte stöder reservatio-
nen, eftersom den då skulle kunna få stöd från en
majoritet. Reservationen som bygger på en socialde-
mokratisk motion pekar på orättvisan vid fördelning
av bidrag till handikapporganisationer och på att den
utredning som fått i uppdrag att komma med förslag
till en ny modell för fördelning av bidragen inte har
beaktat frågan om en rättvis och jämlik fördelning av
bidrag mellan de olika organisationerna.
Jag förstår de som jobbar under knapphetens
stjärna i ett handikappförbund och som vill ha ett
omedelbart ekonomiskt stöd när de känner att deras
verksamhet håller på att klappa ihop.
Men jag ser inte att ett stöd för reservation 18 ger
det snabba ekonomiska stöd som önskas och som
många tror. Det blir ett tillkännagivande.
Eftersom jag vet att frågan bereds av regeringen
och förmodligen också snart kommer som ett konkret
förslag som vi kan ta ställning till har jag avstått från
att stödja reservationen. Jag utgår från att det förslag
som kommer ska vara sådant att det är en rättvis för-
delning mellan organisationerna och att regeringen
har lyssnat på de synpunkter som har framförts från
olika handikappförbund. Om det inte är en bra och
rättvis fördelning kommer inte Miljöpartiet att ställa
upp på förslaget.
Den här reservationen ger, som jag sade tidigare,
inte de snabba pengar som man inom handikapporga-
nisationerna tror. Rätta mig gärna om jag har fel.
Fru talman! Jag står bakom samtliga mina reser-
vationer i det här betänkandet, men nöjer mig med att
yrka bifall till reservation 6 som innebär möjlighet till
bra tandvård för alla.

Anf. 27 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Thomas Julin har gett uttryck för en
berättigad oro för att de pengar som går till landsting-
et verkligen används för sjukvård. Jag tycker att det
var mycket tankeväckande ord som kom från Miljö-
partiet i denna del.
Likadant är det när det gäller personalens situa-
tion. Många känner att de inte får det utrymme i sitt
arbete som de skulle vilja ha. Många gånger växer
utbrändhet i konflikten mellan att känna att man har
ett stort ansvar och att man inte har befogenheter att
leva upp till det ansvaret. Det är också mot den bak-
grunden som vi från vårt håll med kraft driver förny-
else och förbättring av sjukvården. Vi tycker att det
vore bra om Thomas Julin och Miljöpartiet kunde
delta i det arbetet för att skapa utrymme för att perso-
nalen, de professionella, får större utrymme att vara
med och påverka på vilket sätt vården ska utvecklas
och utformas.
I den delen är det också så att hälsoförsäkringen
har en kraft i sig. Hälsoförsäkringen är inte bara bra
utifrån den utgångspunkten att resurserna följer pati-
enten. Det är ju en väldigt stor skillnad, Thomas Ju-
lin, mellan detta och en landstingsskatt. När det gäller
landstingsskatten sitter det politiker och bestämmer
hur pengarna ska fördelas. Det är då vi ser att vi får
de här problemen. Det är också då Thomas Julin kan
ställa frågan: Blir det verkligen vård för pengarna?
Med en hälsoförsäkring får vi också utrymme för
en mångfald olika vårdgivare, där de som vill arbeta i
sjukvården får möjligheter att förverkliga sina dröm-
mar och sina idéer. Precis som Kerstin Heinemann
sade tror jag att Sverige skulle kunna vara en spjut-
spets och göra detta till en framtidssektor. Det skulle
vi kunna om vi fick mer av mångfald och valfrihet på
detta område, där hälsoförsäkringen vore en bra väg
att gå för att åstadkomma detta.
Sedan till myten om att höga skatter skulle vara
bra för sjukvård. Vi kan se runt om i världen att län-
der med låga skatter satsar mer på sjukvård än länder
med höga skatter.

Anf. 28 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! För att börja bakifrån tycker jag att
man alltid kan diskutera hur man använder skatterna
och hur de fördelas. Jag tycker att skatter är bra om
man använder dem på ett riktigt sätt och om man
fördelar dem solidariskt.
När det gäller vårdsektorn känner jag att en stor
del av bristerna beror på att de pengar som kommer
tillbaka inte är tillräckliga och att de kanske inte
kommer tillräckligt fort. Det visar sig nu när pengar-
na fördelas på landstingen att om man jämför vad de
ger i stöd med de underskott landstingen har så för-
bättrar de situationen bara något. Men pengarna hjäl-
per inte till så mycket att man får arbetsro inom vår-
den. Det är det jag ser som ett stort bekymmer.
På något sätt känns det inte som om man analyse-
rar situationen och riktigt känner efter hur stort beho-
vet är och vad som behöver göras. Det känns för mig
mer som om man ökar bidragen till landstingen utan
att riktigt ha känt efter vad det är som verkligen be-
hövs. Och så kastar man in mer efteråt om det be-
hövs.

Anf. 29 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Ja, Thomas Julin, så blir det när poli-
tikerna styr. Det är därför jag vill att politikernas
makt ska bli mindre och att patienternas och perso-
nalens makt ska bli större. Det är därför jag driver
den sjukvårdspolitik som vi moderater står för.
Jag håller med Thomas Julin om att den skatt man
tar in ska man använda rätt. Det håller jag helt med
om. Det är därför vi satsar mer än vad Thomas Julin
och hans parti gör när det gäller de handikappade. Vi
tycker att det är en viktig uppgift, där vi gemensamt
ska se till att de får bra förutsättningar att kunna leva
ett drägligt liv. Därför satsar vi mer på handikappoli-
tiken än vad Thomas Julin gör, liksom när det gäller
tandvården.
Men det finns ingen socialpolitik i världen som
kan ge det bidrag till välfärd och välstånd som en
ekonomisk tillväxt kan göra. Därför måste vi se till att
vi har skatter och ett företagsklimat som gör att vi får
nya och växande företag. Det är bara så vi kan ga-
rantera välfärden och tryggheten också i morgon.

Anf. 30 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! När det gäller vårdsektorn och de
ekonomiska problem som finns där var det väl så, om
jag inte missminner mig, att de stora neddragningarna
började just när vi hade en borgerlig regering.
Jag minns också att den borgerliga regeringen fick
mycket kritik från den socialdemokratiska oppositio-
nen, som sedan fortsatte med neddragningar. Det var
ju egentligen så det började. Och nu håller man på att
återställa, men jag känner att det går för långsamt.
Det visar sig nu att det inte räcker till.

Anf. 31 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Thomas Julin rapporterar om sina
kamraters oro och synpunkter när det gäller långa
vårdköer. Vi har samma uppfattning. Det är ett stort
bekymmer.
Thomas Julin och jag är också överens om att de 8
miljarderna skulle ha behövts tidigare. Nu går inte
det. Vi är också överens om att primärvården är en
viktig satsning. Men jag saknar fortfarande det kon-
kreta. Vårdköerna har vi nu. Jag tog upp två förslag.
Det ena gällde en vård- och tillgänglighetsgaranti. Är
Thomas Julin och Miljöpartiet - utan att vi nu hakar
upp oss på alla detaljer - beredda att förutsättnings-
löst titta på någon form av vård- och tillgänglighets-
garanti för att komma åt problemen?
Den andra frågan handlar om en lokal finansiell
samordning av hälso- och sjukvård, socialtjänst och
försäkringskassa. Är Thomas Julin beredd att diskute-
ra att låta dem få pröva alla de lokala lösningar som
de vill komma fram till?

Anf. 32 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att en sådan samordning är
viktig, och man måste försöka att utveckla den. An-
nars blir det en strid om vem som är betalningsskyl-
dig - kommun, landsting, försäkringskassa eller nå-
gon annan instans, och det är väldigt olyckligt. Jag
tycker att det är bra med en sådan här samordning.
Vårdgarantin är jag mer tveksam till. Jag har hört
att man på vissa ställen uttalar att man har kapacitet
för att operera men inte har någonstans att lägga pati-
enterna, medan man på andra ställen inte har tillräck-
ligt med personal. Förhållandena ser alltså lite olika
ut. Jag har svårt att se hur en sådan här garanti skulle
fungera, eftersom det alltid är någon som kommer i
kläm.
Prioriteringar gör man ständigt inom vårdsektorn,
och det måste man göra också framgent. Det är svårt
att plocka ut några grupper som ska ha garanti, och
om alla grupper ska omfattas av garantin blir det
prioriteringarna som kommer att gälla.

Anf. 33 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad för öppenheten inför en
finansiell samordning. Det kan kanske bli ett stöd
från många partier för kraven på att det ska ges möj-
lighet till en sådan över hela landet.
När det gäller vård- och tillgänglighetsgarantin
uppfattar jag inte Thomas Julin som lika låst som en
del tidigare talare har varit. Thomas Julin uttrycker
snarare en tveksamhet. Jag tolkar det så, att om man
kan hitta någon form av lösning som tillgodoser de
problem som kan finnas, ställer sig Thomas Julin
öppen inför en modell som konkret kan kapa vårdkö-
erna.

Anf. 34 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag ser inte i dag någon möjlighet till
en sådan vårdgaranti som Kenneth Johansson beskri-
ver, men jag tycker att man aldrig ska vara rädd för
att titta på olika förslag.

Anf. 35 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först ta upp resurserna till
vårdsektorn. Jag delar Thomas Julins synpunkter på
vikten av att vi använder resurserna rätt, men för att
få en lösning på de problem som vi har i dag måste vi
se både långsiktigt och kortsiktigt. Det långsiktiga
gäller tillväxt och jobb och att företagen får ordentli-
ga möjligheter. Vi måste verkligen se att detta är
viktigt. Vi måste klara detta för att försäkra oss om
god vård och omsorg.
Men när det gäller dem som har behoven i dag,
den 10 december 1999, de svårt sjuka och de äldre,
handlar det kanske om två underskötersketjänster
eller två sjukskötersketjänster någonstans. Det måste
finnas resurser till detta. Man kan inte vänta tills
utvecklingen i Sverige vänder, så att jobben kommer
tillbaka. Vi måste se till att det finns ordentliga resur-
ser nu för att säkerställa tillgodoseendet av de här
människornas behov.
Jag är ganska säker på att man ute på fältet inte är
klar över strukturerna, men om man har tio personer i
hemsjukvården med stora vårdbehov, vet man att det
är några tjänster som behövs för att dessa människor
ska kunna få en god vård.
När det gäller Demensförbundet och reservation
18 vet jag att Thomas Julin egentligen är en klok karl.
Det är nog en miss att Miljöpartiet inte har stött den
reservationen. Det är påtryckningar som behövs.
Även om de pengar det gäller inte kommer direkt
efter ett positivt beslut, skulle de på sikt skjutas till.
Det är akuta problem nästa år. Jag vill därför bara
säga till Thomas Julin: Stöd reservationen!

Anf. 36 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! När det gäller Demensförbundet, som
har varit i kontakt med samtliga av oss och beskrivit
sitt problem, menar jag att den fråga det gäller bereds.
Jag har gjort den bedömningen att man inte kommer
fram fortare genom att stödja reservationen.
Jag tycker vidare att det är lite olyckligt att man
här har fokuserat bara på ett förbund. Det finns flera
förbund som har sådana här problem. Jag vill tro att
frågan bereds så fort som jag hoppas blir fallet.

Anf. 37 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att den här frågan är extra
viktig, eftersom det gäller en handikappgrupp som
inte själv kan tydliggöra sina egna behov. Det finns
handikapporganisationer där många av medlemmarna
verkligen kan tydliggöra behoven. Det är en viktig
signaleffekt. Naturligtvis ska vi vara rättvisa mot de
andra förbunden, men det gäller här ett stort förbund,
och patienternas anhöriga har ofta en mycket utsatt
situation.
När det sedan gäller en gemensam försäkringslös-
ning för tandvården och övrig sjukvård vet Thomas
Julin att det är en fråga som vi har jobbat med till-
sammans. Vi var faktiskt först, om det nu ligger nå-
gon poäng i det, och fler och fler sluter upp. Det vik-
tigaste att veta för enskilda människor är vad de själ-
va som mest kan komma att behöva betala för den
egna vården och omsorgen, inte vilken sorts sjukdom
som kan komma att drabba dem.
Det är därför som vi vill ha en översyn. Vi vet
naturligtvis att det här finns problem, men jag tycker
att det är en framgång att vi är överens på denna
punkt.

Anf. 38 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! När det gäller bidragen till handikap-
porganisationerna är jag övertygad om att vi vill
samma sak, även om vi har gjort olika bedömningar.
När det gäller tandvården medger jag gärna att kd
var först med förslaget. Huvudsaken är att vi jobbar
tillsammans för att få in tandvården i hälso- och sjuk-
vårdens avgiftssystem.

Anf. 39 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till
utskottets hemställan i socialutskottets betänkande
nr 1 och avslag på samtliga reservationer och motio-
ner.
Det går bättre för Sverige i dag än på många år.
Därför kan vi i dag debattera en proposition och ett
betänkande som andas en framtidstro som vi inte har
varit vana vid på senare år. Saneringspolitiken, som
var smärtsam men nödvändig för att rädda välfärden,
blev framgångsrik. Välfärdssystemen visade sig vara
robusta och välfärdstjänsterna bibehålla en hög kva-
litet.
Samtidigt måste vi erkänna att maskor har repats
upp i välfärden under dessa år. Fler människor än
tidigare faller igenom trygghetssystemen, och ännu
fler kommer inte in i folkhemmets vardagsrum. Detta
kan vi nu förändra till det bättre tack vare en stark
ekonomisk utveckling.
Vi har redan gjort en del förbättringar. A-kasse-
och sjukpenningersättningen höjdes vid förra års-
skiftet till 80 %. Samtidigt återställdes pensionerna
till 100 % av basbeloppet, och bostadstillägget för
pensionärer höjdes. Inom ett par år kommer också det
nya ålderspensionssystemet att rulla i gång. Barnfa-
miljernas situation förbättras stadigt tack vare högre
barnbidrag och föräldrapenning. Men av störst bety-
delse för många barnfamiljer är att arbetslösheten i
denna grupp sjunker stadigt. I år har över 100 000
nya arbeten skapats, vilket överträffar situationen på
slutet av 80-talet, när ekonomin var näst intill över-
hettad. Detta lägger grunden för ökad rättvisa och
trygghet.
Som socialdemokrat vill jag se en stark utveck-
ling av vår generella välfärd, som vilar på folkhem-
svisionen. I denna vill vi förena trygghet med frihet,
solidaritet med individualism, makt med ansvar och
rättigheter med skyldigheter. Vi har strävat efter
trygghet när man skaffar barn, trygghet om man
skulle bli sjuk eller arbetslös och trygghet när man
blir gammal, och det är med denna trygghet som vi
ska våga utmana det nya århundradet.
Nu tänkte jag tala lite om sjukhusvården och
sjukvården, som har varit uppe i debatten här i dag.
Många människor berättar för mig om sina positiva
upplevelser av vår svenska sjukhusvård. Marie-
Louise, t.ex., som är kontorist, hade efter en längre
tids besvär med synen uppsökt en ögonspecialist som
omgående ställt diagnosen gråstarr. Inom mindre än
tre veckor fick hon tid hos ögonkirurgen, och redan
på operationsdagen kunde hon lämna sjukhuset för att
ett par dagar senare börja arbeta igen.
Detta var inte möjligt för 20 år sedan. Då operera-
des drygt 10 000 patienter per år med långa efter-
vårdstider. I dag opereras mer än 50 000 patienter.
Sjukvården skördar framgångar på en rad andra
områden. Antalet höft- och knäledsoperationer och
kranskärlsoperationer har också ökat dramatiskt un-
der detta decennium. Särskilt glädjande är att de
största framstegen har gjorts när det gäller dessa ope-
rationer på äldre patienter över 75 år. Framgångarna
sker alltså inte på bekostnad av att äldre patienter
diskrimineras genom att placeras sist i operationskön.
Detta är jämlikhet i praktiken.
Dessa exempel visar på en bråkdel av sjukvårdens
framgångar. I ett internationellt perspektiv är svensk
sjukvård världsledande - både vad gäller den medi-
cinska standarden och framför allt i sin kapacitet att
möta människors behov av vård.
Allt står tyvärr inte rätt till inom sjukvården. Dag-
ligen blir jag påmind om operationsköer, stressig
arbetsmiljö och svårigheter att rekrytera personal.
Operationsköerna beror till stor del på vad man skulle
kunna kalla för sjukvårdens framgångskris, dvs. kö-
erna beror inte på att man inom sjukvården gör mind-
re, utan på att ambitionerna och förväntningarna ökar
hos både patienter och läkare.
Allvarligare är emellertid att många människor
upplever att sjukvårdens omvårdnad har försämrats.
Det gäller framför allt äldre patienter, som ibland
bollas mellan landsting och kommuner utan någon
som helst värdighet och respekt. Detta är ingen fram-
gångskris utan troligen en direkt konsekvens av 90-
talets saneringspolitik, som slimmade organisationen
och minskade mängden personal drastiskt.
Sjukvårdens framgång är ingen slump och inte
heller ett resultat av marknaden, utan frukten av vår
demokrati och politiska beslut som vi har tagit i den-
na kammare. Låt oss ta med oss dessa erfarenheter
när det nya årtusendet börjar. Det är vårt ansvar.
Regeringen visar att den tar detta ansvar. I bud-
getpropositionen föreslår regeringen att staten ska
satsa 9 miljarder kronor på sjukvården under en fyra-
årsperiod med början år 2001. Den ska presenteras
under år 2000. Handlingsplanen ska utarbetas genom
ett utvecklingsavtal med Landstingsförbundet och
Svenska Kommunförbundet. Handlingsplanen ska
bygga vidare på sjukvårdens framgångskoncept. En
viktig utgångspunkt handlar om att sjukvården ska
utgå från allemansrättens principer. Alla medborgare
ska erbjudas god vård på lika villkor efter behov, och
den ska finansieras solidariskt. Verksamheten ska stå
under demokratisk insyn och kontroll.
I den nationella handlingsplanen kommer tre om-
råden att lyftas fram som särskilt viktiga att förstärka.
De är primärvården, äldrevården och psykiatrin. Ef-
tersom äldre och psykiskt funktionshindrade är bero-
ende av en väl fungerande lokal sjukvård innebär
handlingsplanen en kraftig satsning på primärvården.
Ett viktigt inslag i det arbetet är bl.a. förbättrad sam-
verkan mellan sjukvårdshuvudmännen.
Handlingsplanen ska också innehålla en satsning
på mångfald av driftsformer i primärvården. I det
arbetet har regeringen slagit fast en grundläggande
princip: Sjukhusen ska inte drivas med privat
vinstintresse. Jag stöder denna princip av två skäl.
Dels är privat sjukhusvård dyr, dels är risken uppen-
bar att en privatisering av sjukhus leder till att dagens
generella sjukvård raseras.
Jag har förstått att moderaterna i denna kammare
vill något annat. Jag är dock osäker på vad övriga
borgerliga partier har för uppfattning i de här frågor-
na. Vid förra årets budgetdebatt lovprisade modera-
terna den vårdgaranti som de moderatstyrda storstads-
regionerna hade infört och sade triumferande att detta
skulle innebära att en tredjedel av Sveriges befolk-
ning skulle komma att få den trygghet som det inne-
bär att veta att man kan få vård i tid. Den
26 november infördes operationsstopp i det moderat
styrda Västra Götaland. Vårdgarantin gällde bara tio
månader. I stället för att sätta patienternas intresse i
fokus har den moderatledda majoriteten lagt all kraft
på att privatisera och konkurrensutsätta sjukvården.
Syftet är tydligt för oss. Genom att privatisera
sjukvården, skapa ekonomiska problem i den gemen-
samma sektorn och smutskasta politiken i allmänhet
vill moderaterna öppna fältet för en marknadsanpas-
sad sjukvård.
Embryot till detta systemskifte finns i moderater-
nas sjukvårdsmotion. Där föreslås en hälsoförsäkring,
som ersätter landstingsskatten. Till en början ska
försäkringskassan sköta administrationen av försäk-
ringen, men sedan ser moderaterna gärna att försäk-
ringskassorna konkurrerar dels inbördes om kunder,
dels med privata försäkringskassor som ska ha möj-
lighet att erbjuda det där lilla extra utöver det som
ingår i grundpremien. Detta är inte märkligare än att
folk har olika bilar eller t.o.m. flera bilar, som det
moderata landstingsrådet Ralf Ledél sade när han
skulle förklara innebörden av förslaget.
Att moderaterna hänförs över dessa nyliberala
idéer förvånar mig inte, men att folkpartister och
kristdemokrater låter sig imponeras gör mig djupt
bekymrad. Var finner kristdemokraterna den närvär-
me som Alf Svensson talade så medryckande om
under valrörelsen för ett år sedan i det moderata sys-
temskiftet? Och hur kan det socialliberala jämlikhet-
sideal som Folkpartiet förtjänstfullt drivit förenas
med vinstdrivande privat sjukhusvård som modera-
terna vill ha? Eller har skiljelinjerna er emellan sud-
dats ut? Dessvärre är det intrycket jag får när jag ser
hur era partikolleger agerar i storstadsregionerna.
Fru talman! Det är min förhoppning att vi här i
dag i kammaren ser startskottet för en diskussion om
hur vi återigen kan nå en bred enighet i riksdagen om
svensk sjukvårdspolitik, en sjukvårdspolitik som
syftar till att ge alla, oavsett social och kulturell bak-
grund eller ekonomiska förutsättningar, en högkvali-
tativ sjukvård som vi betalar solidariskt och styr ge-
mensamt.

Anf. 40 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad att Susanne Eberstein har
lyssnat på talet om närvärme. Jag tror att närvärme är
någonting som alla människor behöver inom det om-
råde som vi pratar särskilt om i dag. Jag är ganska
övertygad om att det kan ges en väldigt stor närvärme
om man får engagerade entreprenörer för viss verk-
samhet, och den kan verkligen bli fjärrvärme om man
har en offentligt driven verksamhet som är långt
ifrån. Det handlar om engagemang, om närhet och om
hur pass mycket personalen själv får vara med och
besluta om. Jag tror att det här inte så mycket handlar
om driftsform som det handlar om synsätt i vård och
omsorg.
Privatisering får aldrig bli ett självändamål, utan
den diskussionen måste föras med finess, men som
jag har sagt tidigare tror jag att det skärper till hela
sjukvårdens alla sjukvårdshuvudmän, så att säga.
Det går bra för Sverige, det har vi hört socialde-
mokraterna säga många gånger. Men hur mår svens-
ken? Det är det som vi kristdemokrater ställer frågan
om. Svenskarna mår uppenbarligen inte bra.
Det är också bra att man vill sträva efter trygghet,
men varför är det så många i dag som känner sig
otrygga då? Både äldre, handikappade och människor
med olika funktionshinder känner att det kommer hot
på hot.
Om man vill sträva efter trygghet måste man väl
se till att behålla den trygghet som dessa utsatta grup-
per har.
Sedan vill jag upprepa min fråga angående De-
mensförbundet och handikappbidragen. Är det soci-
aldemokraternas uppfattning att ojämlikheten ska
rättas till, och får vi i kammaren vara med att fatta
beslut om det?

Anf. 41 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Jag säger som tidigare talare har sagt,
nämligen att mina partikolleger kommer att ta upp
den delen under handikappfrågor.
Jag vet inte om Chatrine Pålsson hade möjlighet
att se ABC-nyheterna i dag. Det visade sig att det på
St:Görans sjukhus har gått ut ett personalblad om att
meddelarfrihet inte råder längre. Information får bara
ges till massmedier genom vd. Jag tänker då på när
Chatrine Pålsson hänvisade till Sara, som vågade säga
ifrån.
Det är kanske väldigt viktigt att vi är väldigt nog-
granna med om det ska vara privata vinstintressen
som ska ta över eller inte. Redan nu, när det inte har
gått särskilt långt i den här delen, går det ut ett med-
delande från det privata St:Görans sjukhus om att
man stoppar meddelarfriheten.

Anf. 42 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hade inte möjlighet att se ABC-
nyheterna. Man får naturligtvis sätta sig in i vad man
har kommit överens om. Men jag vet också att det på
många ställen i den offentliga vården inte heller är
accepterat att vilken undersköterska eller sjuksköter-
ska som helst går ut i medierna. Man har interna reg-
ler som gör att det även där är chefen som tar ordet.
Jag känner precis likadant som när Ingrid Burman
tog upp frågan. Man försöker att skapa argument
eftersom man ideologiskt inte vill ha någon annan
driftsform. Jag vill också påminna om att det egentli-
gen inte finns någon renodlad privat verksamhet i det
här landet. All verksamhet är samhällsfinansierad.
Det är därför det är viktigt att vi ser till att vi har
kvalitetskontroller och att vi har uppföljningar som
gör att vi kan ta ansvar för verksamheten, eftersom
det är samhällets medel.

Anf. 43 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Nu är inte detta ett skapat argument.
Det är faktiskt ett alldeles riktigt argument. Det är
någonting som har hänt så sent som i dag när det
gäller St:Görans sjukhus.
Jag vill fortsätta med det Chatrine Pålsson säger
om tryggheten. Det är många människor som kanske
har förlorat sin framtidstro under saneringsåren. Det
har varit väldigt jobbigt för väldigt många människor.
Som jag inledningsvis sade i mitt anförande känns det
därför väldigt positivt att vi nu kan börja tala om
framtidstro igen när vi har kommit igenom den hårda
krisen.
Vi ser att alltfler människor får arbete och att allt-
fler människor får sin trygghet tillbaka. Det tycker jag
är mycket positivt avslut på detta århundrade och
positivt för det nya årtusende vi går in i.

Anf. 44 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag håller med Susanne Eberstein på
en punkt. Det är bra att det går bra för Sverige. Det
stora problemet är att det inte går bra överallt i Sveri-
ge, och det går inte tillräckligt bra för alla svenskar.
Det är helt uppenbart så att vi måste se till att vi
har ett bra företagsklimat och en bra ekonomi som
gör att vi också kan ha en tillväxt över lång sikt. Ska
vi komma i kapp Danmark och Norge behöver i ha en
tillväxt på 1 % över dem i BNP i 20 år. Det visar på
vilken enormt stor utmaning vi står inför och vilken
politik som behövs för att åstadkomma detta. Vi
måste ha ett bra företagsklimat, och vi måste ha bra
förutsättningar så att vi får fler nya företag. Det är
själva grundbulten för att det också ska gå bra fram-
över in på nästa årtusende.
Sedan försöker Susanne Eberstein exemplifiera
hur bra det är och säger att det inte behövs göras
några förändringar inom sjukvården. Allt är uppen-
barligen bra. Så tar hon exemplet med Marie-Louise,
som behöver en starroperation. Jag tycker att det är
jätteskönt för Marie-Louise att hon inte behövde
vänta så länge. Men problemet är att många Marie-
Louise runtom i Sverige får vänta månad ut och må-
nad in på starroperation, knäoperation, höftoperation
och allt vad det nu är.
Då försöker Susanne Eberstein säga att detta
egentligen är en framgång. Är det verkligen en fram-
gång att man ska få vänta månader och t.o.m. år för
att få en operation, framför allt mot bakgrund att det
kostar mer att inte ge vård än att ge vård? Jag vill
därför fråga Susanne Eberstein, eftersom hon tidigare
inte svarade på min fråga: Varför vill Susanne
Eberstein förhindra förändring? Det är vad ni gör.
Ni säger nej till allting. Ni började med att säga
nej till statliga bidrag till föräldrakooperativa dagis i
Uppsala. Nu har ni socialdemokratiska riksdagsleda-
möter som skriver motioner och säger att man miss-
handlar Skåne därför att man inte gör som ni social-
demokrater vill. Varför vill ni inte ge möjlighet till
utveckling och förnyelse så att också andra Marie-
Louise på alla andra ställen i Sverige kan få vård i
tid?

Anf. 45 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Chris Heister väljer att höra bara
hälften av mitt anförande. Framgång är att svenska
patienter ger sjukvården betyget 4 på en femgradig
skala, att Sverige är tvåa i världen när det gäller att
utnyttja dagkirurgi, att det utförs fler behandlingar
och operationer än någonsin tidigare och att det finns
fler läkare och sjuksköterskor i vården än någonsin
tidigare.
Krisen beror på att de stora besparingar vi haft
under de senare åren på grund av den sanering vi var
tvungna att göra har lett till nedskärningar. Det gör att
sjukhus och kliniker har stängts och verksamheten
koncentrerats till färre orter. Naturligtvis har perso-
nalen gått på knäna på grund av att personalbeman-
ningen har minskats. Vi har fått långa väntetider, och
omvårdnaden har blivit sämre. Det är precis som jag
sade i början.
Vi är inte emot utveckling och nya driftsformer
för primärvård och olika verksamheter som finns ute i
kommuner och landsting. Vi är emot vinstdrivande
företag i sjukhusvården.

Anf. 46 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Med Susanne Ebersteins resonemang
skulle det inte ha varit några köer i sjukvården före år
1991. Men det var ju det. Det är alltid köer i sjukvår-
den när socialdemokraterna styr. Kan ni inte dra någ-
ra slutsatser av det?
Vad det handlar om är att se efter på vilket sätt vi
kan få en sjukvård som fungerar väl. Vi måste se till
att använda resurserna på bästa sätt innan vi säger att
vi ska tillföra mer resurser. Det behövs resurser på så
många andra områden. Vi vill t.ex. ge mer resurser
till de handikappade medan ni säger nej. Vi måste väl
ändå se till att pengarna används på bästa sätt.
Mitt replikskifte med Ingrid Burman visade på
detta. Om man använder sig av bra arbetsmetoder och
tar till sig den förnyelse och de förbättringar som görs
kan man få sjukvård för 10 kanske 20 miljarder mer.
Varför ska vi inte se till att vi får den möjligheten?
Då säger Ingrid Burman att privat sjukhusvård är så
dyrt. Exemplet St:Görans sjukhus visade på att med
samma ersättning kan det ge en bra sjukvård samti-
digt som det går med ett litet överskott. Då är ju inte
sjukvården dyrare.
Susanne Eberstein säger att det skulle rasera den
generella sjukvården. Det förstår jag inte alls. Vi är
för en solidarisk finansiering av sjukvården. Vi vill
göra det med en hälsoförsäkring så att resurserna ska
följa patienten i ett nästa steg. Vi vill öppna för
mångfald och valfrihet för att på det sättet få ut mer
sjukvård.
Ni socialdemokrater pratar bara om pengar! Kan
ni inte någon gång, för en gångs skull, tala om inne-
hållet, vad vi kan göra, nya arbetsmetoder och nya
arbetssätt och på det sättet se till att inte sjuksköter-
skor och andra behöver springa fortare och fortare?
Det går inte. Vi måste se till att de får utrymme att
jobba smartare än vad de får göra i dag. Då behöver
vi ha lite mindre politisk styrning - om jag nu ska
vara generös - och lite mer utrymme för professionen
i vården.

Anf. 47 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Jag är övertygad om att också Chris
Heister har tagit del av det fantastiska utvecklingsar-
bete som hela tiden pågår runtom i landet. Vi har i
socialutskottet t.ex. besökt SBU, och vi har också
hört andra företrädare som visar på stora framgångar.
Vi har också stora besvärliga saker att ta itu med.
Man säger att en vårdgaranti, som man inte ens
orkar genomföra i Västra Götalands län, som nu är
moderatstyrt, och att vård med vinstintresse, som
privat vård på sjukhus, skulle lösa problemen. Det
finns en betydande risk att en privatisering av sjukhu-
sen till vinstdrivande företag kan leda till privata
monopol.
Först och främst är i regel befolkningsunderlaget
för sjukhusens upptagningsområde inte tillräckligt
stort för att åstadkomma den konkurrens mellan sjuk-
hus som Chris Heister talar om. Det vore väldigt
konstigt om vinsten av den utveckling och forskning
som hela tiden pågår vid våra sjukhus skulle hamna i
aktieägarnas fickor och inte, med den offentliga fi-
nansieringsprincip vi ändå använder oss av, gå tillba-
ka till det offentligt skötta landstinget.

Anf. 48 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Folkpartiet och Socialdemokraterna
är väl ganska överens om att vi ska ha en gemensamt
finansierad sjukvård och att vården ska ges på lika
villkor och efter medicinska behov. Vi är tydligen
också överens om att det ska finnas möjligheter för
privata entreprenörer inom primärvården. Det finns ju
bra erfarenheter av detta.
Men sedan är det det här med sjukhusen. Jag
måste ställa en fråga till Susanne Eberstein. Om vi
har en gemensam finansiering och om det är lands-
tingen som betalar, Socialstyrelsen som inspekterar
och patienterna som väljer så är den enda möjligheten
för en entreprenör att gå med vinst att vara effektivare
och bättre än landstingsvården. Vad är det som ni är
så rädda för inom socialdemokratin när det gäller att
tillåta privata entreprenörer på sjukhusen?

Anf. 49 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Vi menar att privatiseringen riskerar
att leda till ett systemskifte i förlängningen, och att
man då ersätter det hela med försäkringslösningar.
Vinstintresset drivs faktiskt av girigheten, vilket kan
vara väldigt positivt för vanlig marknadsekonomi och
bolag. Men vi tycker inte att det passar in i sjukvår-
den. Vinstintresset måste innebära att fler människor
ska vara sjuka och att de ska vara sjuka så långe som
möjligt. Om vinsten i sjukvården ska innebära detta
så blir den ju väldigt konstig!
Jag ska läsa upp hur man tänkt sig det hela i Ka-
nada, eftersom vi brukar jämföra Sverige med Kana-
da på många olika sätt. Där har man i syfte att undvi-
ka uppkomsten av parallella hälso- och sjukvårds-
system förbjudit privata sjukvårdsförsäkringar som
täcker den vård som ligger inom ramen för Canada
Health Act. Likaså är privata vinstsyftande sjukhus
förbjudna inom de verksamheter som ingår. Sjukhu-
sen i Kanada har rätt att utöver de pengar som de får
från provinserna ta betalt av patienter för tjänster som
inte ingår i den allmänna försäkringen. Man tycker
alltså i Kanada att det är alldeles självklart att mark-
nadslösningar försvårar möjligheten att uppnå kost-
nadskontroll.
Jag vet att utskottet ska besöka Kanada. Då finns
det all anledning att prata med kanadensarna om
varför de har valt det här sättet, som är ganska likt
vårt.

Anf. 50 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi talar nu om svensk hälso- och
sjukvård. Som jag uppfattar det finns det i dag en
väldigt stor majoritet i Sveriges riksdag för en ge-
mensamt finansierad sjukvård. Jag tycker att försäk-
ringsspöket är lite överdrivet.
Dessutom tycker jag att Susanne Eberstein har en
väldigt konstig uppfattning om de människor som
arbetar inom vården - läkare och sjuksköterskor. Bara
för att de går över och får betalt av någon annan ar-
betsgivare - med skattemedel - skulle de plötsligt
börja försöka behålla människor alltför lång tid inom
vården, kanske se till att deras vård och behandling
drar ut längre på tiden osv. för att de skulle vara giri-
ga.
Jag tycker att detta är en förolämpning mot en stor
del av den personal som arbetar inom vården i dag,
och jag tycker att det är att misstänkliggöra hela yr-
keskåren.

Anf. 51 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Vi har ju inte särskilt stor erfarenhet
ännu av privat sjukhusvård, förutom S:t Göran. Den
stora erfarenheten därifrån är att man har gripit in mot
meddelarfriheten. Det är därför väldigt svårt att säga
vad som skulle hända i Sverige. Vi vet ju att privat
sjukvård är dyr - det visar erfarenheterna från USA.
Det är inte den utvecklingen vi vill ha.
Det handlar helt enkelt om att privat sjukvård
styrs av efterfrågan, och inte av behov. Det betyder
också att många människor inte får den vård de behö-
ver. Vi tycker inte att det är jämlikhet att göra på det
sättet.

Anf. 52 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag undrar hur Susanne Eberstein ser
på en samverkan när det gäller att driva sjukhus. Man
kan tänka sig t.ex. att landstinget har en tredjedel,
personalen en tredjedel och att en tredjedel är privat.
Hur ser Susanne Eberstein på det?

Anf. 53 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det finns all anledning
att pröva väldigt många olika alternativ inom primär-
vården. Där skulle man kunna göra på det här sättet.

Anf. 54 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag har en annan fråga också, som jag
ställde tidigare från talarstolen till Susanne Eberstein.
Hur ser hon på problemet med Smittskyddsinstitutet,
som jag upplever som väldigt allvarligt?

Anf. 55 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Jag hänvisar även här till en partikol-
lega, som kommer att ge svar och lugna Thomas Julin
i den delen.

Anf. 56 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har först en kommentar som gäl-
ler mångfalden. Jag har väldigt svårt att se den stora
skillnad som Susanne Eberstein ser mellan att ha en
entreprenad inom primärvården och en entreprenad
inom sjukhusvården. Jag vill bara erinra om att det
finns exempel - Jämtlands landsting är ett - där man
direkt har kunnat rädda kvar laboratorieverksamhet
genom att lägga ut den på entreprenad.
Jag tycker att det finns väldigt mycket som talar
för att vi ska vara generösa när det gäller att släppa
fram entreprenörskapet. Däremot ska det vara klara
spelregler. Jag tycker att frågan ska belysas jättenoga
- därav också förslaget om en offentlig utfrågning i
socialutskottet.
Den fråga som jag tänker ställa handlar om vård-
köerna. Det är ingen idé att ta upp vårdgarantifrågan
- det förstår jag. Där är det nej från Susanne
Ebersteins sida. Men när det gäller lokal finansiell
samordning vill jag upprepa den fråga jag ställt tidi-
gare: Borde vi inte kunna enas om att det nu är dags
att ge möjligheter över hela landet, där man så önskar
lokalt, att samordna resurserna mellan hälso- och
sjukvård, försäkringskassa och socialtjänst? Vi borde
inte bara nöja oss med den förlängda försöksverk-
samhet som regeringen nu föreslår.

Anf. 57 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas att det kommer att bli re-
sultatet av den försöksverksamhet som pågår för
närvarande när det gäller FINSAM osv. Jag ser
mycket positivt på den utvecklingen. Man har ju
också utökat försöken. Men det kanske måste få ta sin
tid, så att vi är säkra på att detta sker på bästa sätt och
inte kastar oss ut i något. Vi ska först se hur projekten
fungerar, och sedan gå vidare. Jag känner mig väldigt
positiv till tanken bakom det hela.

Anf. 58 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag är tacksam för det. Jag tycker att
verksamheten har bedrivits på så pass många ställen
och under så pass lång tid att tanken har mognat,
åtminstone för mig, att vi borde öppna möjligheten att
permanenta verksamheten över hela landet.
I går arrangerade Centerpartiet ett seminarium om
primärvård och mångfald. Där efterfrågade flera
fackliga företrädare och deltagare i seminariet någon
form av förslag utifrån utredningen Klara spelregler.
De undrade när något sådant skulle komma. Utred-
ningen angav ett antal förslag och idéer om ökad
samverkan mellan privata vårdgivare och landsting.
Det var många som nu ville se ett resultat av detta.
Min fråga är: När kan vi förvänta oss en proposi-
tion utifrån betänkandet Klara spelregler?

Anf. 59 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Vi har väldigt mycket arbete framför
oss. Vi måste bl.a. ha den handlingsplan som Center-
partiet tillsammans med Socialdemokraterna har
kunnat frigöra resurser till. Den är mycket viktig. Där
kommer naturligtvis sådana här diskussioner att tas
upp.
Det som regeringen talar om nu är framför allt
privat sjukhusvård. När det gäller primärvården är
man mycket mer öppen för diskussion. Jag hoppas att
försök kan komma allteftersom, men jag kan ju inte
säga när en proposition om detta kommer. Det är
också landstingen som beslutar i mycket stora delar
av detta.

Anf. 60 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Att man känner trygghet när det gäl-
ler sin egen och de sinas hälsa och att man får hjälp
och medicin när man behöver det är ett av de väsent-
ligaste kännetecknen på ett gott samhälle. Därför är
det naturligt att problemen inom hälso- och sjukvår-
den väcker stor uppmärksamhet och oro, som debat-
ten redan har visat.
Vårdköerna växer fortfarande på många håll. Per-
sonalen bränns ut, och chefer slutar. Varför? Saknas
det resurser för utveckling av sjukvården och för att
man ska kunna ta till vara på de goda förutsättningar
som finns i form av teknik, kunskap och personal?
Eller kvävs möjligheterna i landstingsmonopolets
famn? Har det aldrig slagit socialdemokraterna att
problemen kanske hänger samman just med lands-
ting, monopol, stordrift och skattefinansiering? Ett
sådant här system är kanske otidsenligt och kan kan-
ske inte frigöra resurser som finns i vården. Kanske
kan systemet inte klara av den nödvändiga samord-
ningen av resurserna. Jag tror att det är så. Landsting-
en är planekonomier, och planekonomier kan aldrig
producera effektivt och aldrig tillfredsställa behov
och efterfrågan. Det visar all erfarenhet. Det visar det
som sker i Västra Götaland. Det visar planekonomins
effekter. Man trodde att man skulle kunna lägga
samman tre små planekonomier till en stor. Social-
demokraterna stod inte ut längre än tre månader, då
de kastade in handduken. Vi försöker få ordning på
det hela, tyvärr - eftersom staten bestämmer struktu-
ren - i ett planekonomiskt system.
Är det då, fru talman, försvarligt att bara låta sys-
temet bestå och inte utreda om ett nationellt finansie-
rat system med en produktion i konkurrens, med en
mångfald av vårdgivare och en riktig arbetsmarknad
för de anställda är bättre? Självfallet är det inte så.
Det här borde utredas. Men, fru talman, vad gör rege-
ringen? Jo, man fokuserar debatten på om man ska
förbjuda vinstdrivande sjukhus. Man kastar fram det
utan att ha gjort klart för sig vad som i dag är ett
sjukhus. Man har inte gjort klart för sig vad överskott
och underskott i en klinikbudget är och inte gjort klart
för sig vad internränta och avkastning från fastighets-
bolag egentligen är. Varför är överskott bra men inte
vinst?
Utvecklingen har medfört att det som vi förr kun-
de definiera som sjukhus och sjukhusverksamhet i
dag kan bedrivas utanför det gamla sjukhusets murar.
Självfallet är det bra om någon vill investera i vård
och omhändertagande. Lika självklart måste det sat-
sade riskkapitalet få ge en avkastning. En sund verk-
samhet ska ge överskott. Privat sjukvård, Susanne
Eberstein, är inte dyr. Den ger mer sjukvård för sam-
ma pengar. Det visar undersökningarna. De visar icke
det som Susanne Eberstein påstod. Regeringen för en
pseudodebatt i stället för att koncentrera sig på vä-
sentligheter. Om nu regeringen vill visa handlings-
kraft och brinner av lust att lagstifta på sjukvårdens
område vore det rimligt att man lagstiftade mot of-
fentliga monopol i vården.
Fru talman! Det mest närliggande problemet i dag
för vården handlar inte om att vi har för många pri-
vata alternativ, utan det handlar om att vi är fastlåsta i
ett ineffektivt system som genererar höga skatter utan
att leverera det som det ska leverera, dvs. en god vård
när man behöver den. Socialdemokraterna är låsta vid
en föreställning om vården som inte bygger på verk-
ligheten utan på en politisk ideologi. Där ligger källan
till ineffektiviteten och den dåliga kundtillfredsstäl-
lelsen. Det finns nog inga exempel på verksamheter
som blir effektiva när de styrs av politiska önskning-
ar.
Fru talman! Man kan fråga sig vad regeringen gör
mer för vården än att man för en förvirrad vinstdebatt.
Jo, i den dynamiska, snabba utveckling som vården
genomgår föreslår regeringen att regeringen samt
ledningarna för Landstingsförbundet och Kommun-
förbundet ska utgöra ett nationellt råd för vårdpoliti-
ken. De ska bevars analysera vårdens långsiktiga
utveckling och ta initiativ till utvärderingar, om man
får tro budgetpropositionen. Hur kan man tro att ett
sådant planekonomiskt, starkt politiserat instrument
kan bidra till eller ens följa den snabba utveckling
som vården står inför? Det behövs förvisso ett dyna-
miskt, flexibelt nationellt organ för sjukvården i
framtiden. Därför föreslår vi ett nationellt utveck-
lingscenter för hälso- och sjukvård. Ett sådant kan
fånga upp internationella utvecklingstendenser. Men
då är det viktigt att ett sådant utvecklingscentrum
kännetecknas av en stor självständighet. Även det
politiskt obekväma, t.ex. att strukturen i svensk sjuk-
vård är fel, måste kunna komma fram. Tror någon, fru
talman, att något sådant kommer fram med den av
regeringen föreslagna organisationen?
Fru talman! Vi moderater vill göra de förändring-
ar som kan möjliggöra en tillväxt i vården och låta
den bli en motor i en avancerad högteknologisk ut-
veckling. Vi vill göra förändringar som ger patienten
ett verkligt inflytande i vården och som släpper fram
personalens skaparkraft och ledaregenskaper. Det
handlar om sådana förändringar som gör att de an-
ställda kan påverka sin arbetssituation, bl.a. genom att
det finns en vårdarbetsmarknad med många arbetsgi-
vare, konkurrens och belöningar. Det handlar om
sådana förändringar som begränsar politikernas roll
till att de ska tydliggöra mål och resursfördelning
men skiljer produktion från finansiering och låter
pengarna följa patienten. Det är sådana lösningar som
vi föreslår i vår obligatoriska hälsoförsäkring.
Fru talman! I dag är inte problemen huvudsakli-
gen en resursfråga. De är tecken på strukturella fel.
Har vi råd med en organisation som sparar i den ena
ändan och slösar i den andra? Vad kostar sjukfrånva-
ron i produktionsbortfall och minskade skatteintäkter
i de fall då tidiga effektiva insatser hade kunnat mi-
nimera frånvaron? Men framför allt undrar jag vad
den humanitära kostnaden är för svaga, de med de
största behoven, i ett system som så illa tar till vara
resurserna. Har vi råd att låta välfärden urholkas för
att socialdemokraterna till sista droppen vill försvara
ett obsolet landstingssystem?
Chatrine Pålsson nämnde förut att det var viktigt
med innehållet och att struktur och organisation var
medel. Det är alldeles riktigt. Men vi måste också
göra klart för oss att vi kan prata om innehåll till dess
att vi svimmar om vi inte ser till att strukturerna till-
låter att innehållet kommer fram. Därför måste vi ta
strukturdiskussionen.
Regeringen gör inte någonting i strukturfrågan,
fru talman. Vad gör då regeringen med nästa fråga
som diskuteras intensivt: läkemedelskostnaderna?
Landstingsförbundet målar upp en bild av att 80 % av
sjukvårdsbudgetarna snart tas upp av läkemedel-
skostnader. Vad gör man? Jo, man utreder igen. Det
är väl femte, sjätte gången under 1990-talet. Men låt
gå, det kan vara välbehövligt att man tittar mer på
vissa frågeställningar. Men andra är ju färdigutredda,
och förslag kan genomföras direkt. Man kan t.ex.
avmonopolisera. Men det gör man inte. Sverige och
Kuba är de enda västländer som har ett statligt mono-
pol för detaljhandel med läkemedel. Vi väljer uppen-
barligen inte ett sällskap av mångfaldens och valfri-
hetens förespråkare.
Fru talman! Utredning efter utredning har föresla-
git avmonopolisering. Konkurrensverket har föresla-
git det, men regeringen lider av en ideologiskt beting-
ad dövhet. Därför får vi svenskar nöja oss med en
apotekstillgänglighet som är långt sämre än i andra
länder. Därför tillvaratas inte de besparingar som en
avmonopolisering skulle kunna medföra. Vi har blyg-
samt nämnt 1 miljard på sikt i vår motion, men rege-
ringens senaste utredare, Lars Jeding, säger: "Fri
konkurrens skulle spara mångmiljardbelopp". Rege-
ringen lyssnar inte. Regeringen gör inget.
Fru talman! Under 1990-talet har kostnaderna för
läkemedel fördubblats. Sannolikt kommer ökningen
att fortsätta, och ser vi till nyttan av läkemedel behö-
ver detta inte vara samhällsekonomiskt negativt. Ty-
värr har inte vården tillgodogjort sig vinsten av färre
operationer, färre inläggningar, färre sjukskrivningar
och färre förtidspensioneringar. Ännu mindre har
man tillgodogjort sig de produktionsvinster som detta
har möjliggjort. En helhetssyn är nödvändig när det
gäller läkemedelskostnaderna. Systemet med skilda
plånböcker hindrar detta. I ett sådant system som vårt
landstingssystem med sin begränsade ekonomiska
utblick och där incitament till samordning saknas blir
nya moderna och dyra läkemedel endast ett hot och
inte ett löfte om någonting bättre. Amerikanska un-
dersökningar visar att sjukvårdskostnaderna minskar
med 2 dollar om läkemedelsutgifterna ökar med 1
dollar. Man kan självfallet inte jämföra rakt över och
säga att det är precis likadant i Sverige, men det un-
derstryker vad vi moderater säger. Vårt planekono-
miska vårdsystem är det största hotet mot vården i
Sverige.
Fru talman! Enligt vår uppfattning kan mycket gö-
ras åt problemen med läkemedelskostnaderna, så att
de blir hanterliga. Samhällets kostnader för läkemedel
kan pressas ned väsentligt samtidigt som de som har
störst behov av läkemedel skyddas. Vi vill framhålla
vikten av åtgärder som att man i första hand erbjuder
de billigaste produkterna med likvärdiga effekter, att
man tillgodogör sig parallellimportens fördelar och
att man verkar för fler receptfria preparat, bättre för-
skrivningsvanor, skärpta indikationer m.m. Det finns
mycket att göra, men vi anser också att det inte längre
går att snickra på dagens högkostnadsskydd. Basen
måste breddas, dvs. fler måste betala till systemet.
Det kan göras med den frivilliga försäkring som vi
föreslår.
Fru talman! Ett annat område som utretts till för-
tvivlan är tandvården. Ändå är dagens system under
all kritik. Vi anser att tandvårdsförsäkringen bör änd-
ras och ges karaktären av ett högkostnadsskydd in-
riktat på personer med höga tandvårdskostnader. Det
är en märklig prioritering som regeringen gjort. Den
innebär att unga, friska personer med små behov
subventioneras, medan skyddet för personer med
stora tandvårdskostnader, t.ex. äldre, urholkas. Detta
är inte socialpolitiskt acceptabelt. Vi föreslår därför
att tandvårdsförsäkringen ges karaktären av ett hög-
kostnadsskydd inriktat på personer med höga tand-
vårdskostnader. Och självklart bör, precis som Kon-
kurrensverket sagt och som sagts här tidigare, barn
och ungdom ha ett fritt tandläkarval.
Fru talman! Vi anser också att de pengar som an-
slås i kampen mot aids måste ökas. Det gäller också
andra blodburna smittor som t.ex. hepatit C. Det sist-
nämnda är ett växande problem bland missbrukare.
Vi måste därför kunna säkerställa ett fortsatt kraftfullt
hivpreventivt arbete och fördjupa informationen i
missbrukarkretsar om riskerna för blodburna smittor
vid användning av orena sprutor.
Det finns i storstadsområdena en överrepresenta-
tion av de grupper som löper stor risk att utsättas för
hiv och aids. 80 % av de hivsmittade bor i de tre stor-
stadsregionerna. Därför bör det även i fortsättningen
finnas ett specialdestinerat statligt bidrag för det hiv-
preventiva arbetet i storstäderna.
Slutligen, fru talman: En effektiv och korrekt till-
syn av vården är oerhört viktig för tilltron till den.
Det är inte helt lätt att förena en god tillsyn med and-
ra uppgifter, vilket också HSU uppmärksammat.
Därför har man också föreslagit att frågan om att
avskilja tillsynsverksamheten från Socialstyrelsen
utreds. Vi moderater har länge krävt en sådan organi-
sationsförändring så att en medicinalstyrelse inrättas.
Vi väntar nu på regeringen.
Fru talman! Jag vill med detta säga att jag står
bakom alla våra reservationer. Liksom Chris Heister
yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Anf. 61 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Leif Carl-
son. De tre största landstingen, med en majoritet av
befolkningen inom de områdena, drivs i dag i mode-
rat regi. Vi vet att man har operationsstopp i Västra
Götaland, vilket har drabbat sammanlagt 420 patien-
ter. Det gäller framför allt allmänkirurgi men även
gallstens- och bråckpatienter. I Skåne kommer under-
skottet även i år att bli ungefär 700 miljoner, trots
ökade skatteinkomster och trots minskad produktion.
Är då vårdgaranti och vinstdrivande sjukhus boten
på detta?

Anf. 62 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller dessa tre landsting kan
vi konstatera att i Stockholms läns landsting har kö-
erna i stort sett försvunnit under den tid som har varit.
Man har alltså lyckats lösa de problemen med vården.
Sedan finns det många kvar, eftersom man jobbar i ett
planekonomiskt system, men där är det löst. I Västra
Götaland har man i år, liksom nästan alla andra år,
mot slutet av året på Sahlgrenska sjukhuset - för det
är Sahlgrenska detta gäller - slutat operera eftersom
pengarna inte räcker, trots att man ständigt fått nya.
Det har med det planekonomiska systemet att göra.
Nu är det särskilt förvirrat genom den sammanslagna
regionskapelse som socialdemokraterna har stått
bakom. Man har gjort det hela ännu tyngre, större och
mer planekonomiskt, och detta var vi moderater
emot.
Problemen är stora, men de är förorsakade av de
strukturfel som vi har.
Detsamma gäller i Skåne. Det är riktigt att under-
skotten kvarstår sedan socialdemokratisk tid. Så är
det. Men där försöker man nu att skapa de strukturer
som kan klara det här, och därför ser vi dessa föränd-
ringar: bolagisering i Helsingborg, privatisering i
Simrishamn osv. Det är steg som måste tas. Gör man
det kan man nämligen, precis som S:t Göran visar,
skapa mera vård till samma eller lägre kostnad.
Även landstingen förbättras om de får konkurrens
från den privata sidan, eftersom de då måste skärpa
sig. Det finns goda undersökningar, både svenska och
internationella, som visar att bara hotet om konkur-
rensutsättning skapar en 10-procentig förbättring hos
den offentliga verksamheten.

Anf. 63 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Då är det alltså personalen i dessa
landsting det är fel på. Är det inte så att samma per-
sonal skulle finnas kvar i sjukvården, eller skulle de
vinstdrivande sjukhusen i så fall ha helt ny personal?

Anf. 64 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Bästa fru Eberstein! Det är nog inte
personalen det är fel på utan den socialdemokratiska
planekonomin. Hur god personalen än är kan den inte
effektivt göra sitt yttersta i en struktur som den pla-
nekonomiska - utan belöningsincitament, utan möj-
lighet att påverka sin egen arbetssituation, utan möj-
lighet att förverkliga egna idéer. Det är samma perso-
nal kvar på S:t Göran, men den jobbar mycket bättre.
Det är precis som Chris Heister sade: Man kan
inte springa fortare, men man springer riktigare. Man
arbetar på rätt sätt därför att strukturen gör det möj-
ligt, medan detta effektivt förhindras av socialdemo-
kratiska politiker både på landstingsnivå och på rege-
ringsnivå. Man hindrar de strukturer och arbetspro-
cesser som gör att personalen kan komma till sin rätt.

Anf. 65 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiet står bakom beslutet
från den 18 november om den ekonomiska ramen för
utgiftsområde 9. Jag ska här beröra synpunkter främst
kring området hälso- och sjukvård. Carlinge Wisberg
kommer senare att ta upp Vänsterpartiets syn på
tandvårdsfrågor, så jag avser inte att debattera det
området.
Fru talman! Hälso- och sjukvården uppfattas av de
flesta människor som en mycket central del av be-
greppet välfärdssamhälle. En viktig aspekt av hälso-
och sjukvården är det förebyggande arbetet och folk-
hälsoarbetet. I Vänsterpartiet menar vi att satsningar
på förebyggande arbete och folkhälsoarbete är det
överlägset bästa sättet att göra verkliga besparingar,
kanske det enda sättet om man samtidigt vill uppnå
goda resultat. Sverige har exempelvis världens lägsta
barnadödlighet, och det finns, menar Vänsterpartiet,
en tydlig koppling till kombinationen bra barnhälso-
vård och kvalificerad barnsjukvård. Vi har relativt
låga ohälsotal i en internationell jämförelse, och
Vänsterpartiet menar att det finns samband och
kopplingar till de samhällssatsningar som har gjorts
på det förebyggande området.
Det gäller nu att vidmakthålla och utveckla det fö-
rebyggande arbetet. Det finns hot i form av kortsynta
besparingar på alla nivåer i kommuner, landsting och
stat. Det gäller också att bjuda motstånd mot en ut-
veckling som innebär hot mot vår restriktiva politik
när det gäller t.ex. tobak och alkohol. Vår hittills
förda politik på dessa områden sparar mänskligt li-
dande och stora samhällskostnader.
En av våra mindre kända filosofer har myntat so-
fismen: Det är bättre att vara rik och frisk än att vara
fattig och sjuk. Det är en lustifikation som dessvärre
innehåller en bister sanning. Ohälsan är klassrelate-
rad. Höga ohälsotal samvarierar med arbetslöshet, låg
inkomst, låg utbildning osv. Dessa systematiska skill-
nader i hälsoläget mellan olika befolkningsgrupper är
oacceptabla. Vi måste fullfölja satsningar på förebyg-
gande hälsovård, och vi måste också verka för ett
samhälle som minskar de sociala och ekonomiska
klyftorna. Det är i sig en folkhälsosatsning.
Det talas och skrivs mycket om problem och
brister inom sjukvården, och det är bra att den diskus-
sionen förs. Det är viktigt att detta offentliga samtal
förs oförfärat av alla parter och att inga munkavlar
införs. Problem som vi ofta kan läsa och höra om är
t.ex. köerna till olika ingrepp, överbeläggningar,
stress och underbemanning bland personal samt svå-
righeter att klara kostnadskontrollen.
Detta är verkliga och viktiga problem som vi har
att hantera. Men det finns också anledning att åt-
minstone då och då påminna om att svensk sjukvård i
de flesta avseenden står sig mycket väl i internationell
jämförelse.
Vi kan hitta många goda exempel i andra länder
och ska naturligtvis alltid vara öppna inför och ta till
vara goda erfarenheter. Men vi måste också ibland i
debatten framhålla att det svenska sjukvårdssystemet
uppvisar internationellt goda resultat på de flesta
områden, inte för att skryta, utan för att slå vakt om
och ytterligare satsa på och förbättra vården. Vi ska
ha i minnet att om vi mäter sjukvårdens andel av BNP
ligger Sverige mycket lågt i förhållande till de flesta
jämförbara länder.
Det gångna 90-talet har varit ett årtionde som för
sjukvårdens del inneburit mycket omfattande ned-
skärningar och ekonomiska påfrestningar. Samtidigt
har de reella behoven av vård och omsorg ökat, inte
minst till följd av den ökande andelen äldre. Forsk-
ning och utveckling förbättrar kontinuerligt behand-
lingsmöjligheterna, vilket självklart är positivt, men
ökar kraven på vården. Detta sägs också som bak-
grund till att det nu måste satsas resurser på en för-
stärkning av sjukvården. Så kommer också att ske.
Vården kommer att tillföras 9 miljarder de när-
maste åren, med början 2001. Då tillskjuts den s.k.
vårdmiljarden, som s, v och mp kommit överens om,
och åren 2002-2004 tillkommer medlen från för-
svarsuppgörelsen. Det är inom områdena primärvård,
psykiatri och äldreomsorg som satsningarna ska ske
och det är synnerligen angelägna områden. Vänster-
partiet menar att diskussionen framöver måste hållas
öppen inför möjligheter att skjuta till ytterligare me-
del, eftersom behoven är mycket stora.
Under år 2000 ska en nationell handlingsplan av-
seende utveckling och förnyelse av sjukvården arbe-
tas fram som ska innehålla mål, inriktning och hand-
lingsvägar för den framtida sjukvården. En viktig
utgångspunkt för Vänsterpartiet är att såväl drift som
finansiering av vården även i fortsättningen huvud-
sakligen bör ske i offentlig regi. Vänsterpartiet anser
att det behövs en utveckling i vården framöver med
mer av patient- och personalinflytande, men utveck-
lingen kan och bör ske huvudsakligen inom ramen för
offentlig drift och finansiering.
Ett område som inrymmer både bekymmer och
stora möjligheter är läkemedelsområdet och frågorna
kring subventioner av läkemedel. Bekymren består
inte minst i mycket kraftiga ökningar av samhällets
kostnader för subventionerna. Möjligheterna ligger
naturligtvis i att utvecklingen på området innebär
stora möjligheter till bättre lindring och bot för en-
skilda människor och i en del fall behandling i öppna-
re former än vad som tidigare varit möjligt.
I våras fattade riksdagen beslut om höjning av
beloppsgränsen för högkostnadsskyddet till 1 800 kr.
Det var ett tungt beslut att fatta, även om ekonomiskt
utsatta grupper kompenserades. Vi bedömde det dock
som nödvändigt.
Samtidigt har det tillsatts en utredning som ska se
över läkemedelsförmånen och komma med förslag till
förändringar. Det beräknas ske hösten 2000. Det är en
mycket viktig utredning, som vi avvaktar med stort
intresse. Formerna behöver säkert modifieras, men
Vänsterpartiet ser det som nödvändigt att bibehålla en
offentligt finansierad läkemedelsförmån, och vi är
kritiska till olika varianter av privata försäkringslös-
ningar. Det finns alltid risker att privata försäkrings-
lösningar ställer grupper vid sidan om nödvändiga
vård- och behandlingsinsatser. Det är oacceptabelt för
Vänsterpartiet.
En av de reservationer som Vänsterpartiet ställt
sig bakom i betänkandet härrör från en flerpartimo-
tion som lyfter fram frågor kring homosexuella, bi-
sexuella och transsexuella personers situation och
kunskaperna om dessa i samhället. I betänkandet
avstyrks förslagen i motionen, att bredda ansvaret för
kunskapsspridning kring dessa frågor till fler områ-
den i samhället, som utbildningsväsendet, rättsväsen-
det, hälso- och sjukvården osv.
Reservationen föreslår också en utredning om
dessa personers förhållanden i glesbygdsområden
utifrån antagandet att det kan vara svårare att vara
normbrytare där. Utredningen skulle mynna i slutsat-
ser och förslag till förbättringar.
I betänkandet avstyrks dessa förslag med motive-
ringen att ett arbete i denna riktning ingår i Folkhäl-
soinstitutets instruktion och ansvarsområden. Det
håller vi naturligtvis med om, men det är inte till-
räckligt, anser vi. Kunskaperna och ansvaret behöver
spridas också utanför Folkhälsoinstitutets arbetsom-
råde.
Fru talman! I ett särskilt yttrande markerar Väns-
terpartiet att vi delar utskottets mening att preventiva
insatser så långt möjligt bör integreras i kommuners
och landstings verksamhet. När det gäller det preven-
tiva arbetet kring hiv/aids menar Vänsterpartiet att
specialdestinerade medel kan komma att behövas
även efter år 2000. Vi vill hålla öppet för en fortsatt
diskussion och värdering av dessa medel.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis instämma i
Ingrid Burmans yrkande kring våra reservationer.

Anf. 66 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller att förbättra sjukvården
pratar Rolf Olsson om att skjuta till resurser och att
skjuta till ännu mer resurser i framtiden. Jag håller
inte för otroligt att sjukvården, om man ser framåt,
behöver få mer resurser.
Jag kan egentligen inte heller se att det finns något
speciellt smickrande i att en låg procent av vår BNP
går till sjukvård. Med bra tillväxt kan vi höja andelen
BNP samtidigt som den är mycket större.
Men det väsentliga när man pratar om resurser till
sjukvården är att man har en struktur som kan tillgo-
dogöra sig dem. Därför undrar jag: Vad är det som
Vänstern och Rolf Olsson har emot att vi har en sådan
struktur?
Här finns svenska undersökningar och det finns
undersökningar om Sverige gjorda av internationella
institut som visar att hade vi en konkurrensutsatt
vård, en vård som på grund av den naturliga
benchmarking det blir i en verksamhet där man har
mångfald, skulle man effektivt kunna utnyttja mot-
svarande 16, 20, 25 miljarder i vården. Det tror jag är
det första och det viktigaste man gör, att skaffa sig en
struktur som kan använda pengarna. Därefter tar vi
ställning till vad som behöver tillföras.
Men att bara säga att man tillför mera pengar är
att köpa sig fri från omaket och besväret att skapa en
sjukvård som är bra, som skapar strukturer som är
bra. Man bara ger pengar och ser inte vad de går till.
Verkligheten i dag är att de icke är optimalt utnyttja-
de.

Anf. 67 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är glad att Leif Carlson under-
stryker att det behövs resurser till vården. Jag har hört
andra budskap från Leif Carlsons sida i samband med
andra debatter, där han har ifrågasatt just mer resurser
till vården. Det är en bra grund att stå på för en dis-
kussion att vi ligger väldigt lågt i förhållande till
andra länder när det gäller BNP-andelen som går till
sjukvården.
Vi tillför alltså mer resurser, och det är sannerli-
gen inte fråga om att vi sprider ut de här pengarna
planlöst. Vi i de tre samverkande partierna har klart
pekat ut vart de ska gå. Vi ska också arbeta för en
nationell handlingsplan som närmare ska specificera
användningen av de här medlen. Det är psykiatri, det
är primärvård och det är äldrevård det handlar om.
Det är också viktigt att sätta in de här områdena
som en del i det man kan göra för att komma till rätta
med köbildningar och annat. Förbättra vårdkedjorna
är något som jag åtminstone tror att Leif Carlson och
jag är överens om är viktigt att göra. Det är också ett
led i att komma åt köbildningen i sjukvården.

Anf. 68 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Rolf Olsson ska nu faktiskt höra vad
jag säger. Jag säger att på sikt är det mycket möjligt
att sjukvården kommer att behöva mer resurser, där-
för att möjligheten att göra saker är så stor. Men i dag
finns mångmiljardbelopp outnyttjade, långt mer än
vad som skjuts till, genom att struktur och organisa-
tion förhindrar att de utnyttjas. Det ska vi rätta till
först.
Det är vad Rolf Olsson har hört att jag har sagt
förut. Jag har aldrig sagt något annat än att vi först
ska göra det. Men att lägga in nya pengar i en verk-
samhet som har struktur och organisation som inte
kan tillgodogöra sig medlen är ansvarslöst.
Det är precis vad företrädarna för facken inom
vårdområdet sade i en debattartikel för 1-1½ år se-
dan, att det är inte pengar in i svarta hål som behövs,
utan det är i stället en möjlighet att arbeta och nyttja
de resurser som finns och göra det bättre.
När vi sedan har en vård som fungerar och vi är
övertygade om att den fungerar med optimalt resurs-
utnyttjande, får vi säkert många gånger tillfälle att
diskutera hur vårdens möjligheter ytterligare kan
utvecklas och vilka resurser som krävs för att den ska
ge mer. Men att bara stå här och tro att inget behöver
göras, att planekonomi är det bästa, fast hela världen
har sett att det inte är så. Vi pratar om starr, det är väl
vad Vänsterpartiet lider av i det här fallet. Man har
sett hur planekonomin har rasat omkring sig, men
man har egentligen inget sett, för man lider av ideo-
logisk starr.

Anf. 69 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Det som sjukvården är allra minst be-
tjänt av är dogmatism och fundamentalism. Det är
något som präglar moderaternas sjukvårdspolitik. Vi
har tydligt pekat ut var resurserna behövs.
I detta inlägg kände jag igen Leif Carlson från ti-
digare inlägg i resursfrågan.
Behoven inom sjukvården är odiskutabla. Där får
jag medhåll av de flesta i kammaren utom moderater-
na. Jag vill inte minst peka på behoven som finns i
t.ex. Västra Götaland, där moderaterna nu har ansva-
ret för att försöka rida ut de jättelika problem man har
varit med om att skapa och där behoven är gigantiska.
Där behövs resurser. Där hade det också behövts en
skattehöjning, som ni har vägrat att medverka till, för
att i någon mån råda bot på de stora behoven.

Anf. 70 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja ha ett klargörande
från Rolf Olsson.
Rolf Olsson sade i sitt anförande att vården hu-
vudsakligen ska bedrivas i offentlig regi. Jag skulle
gärna vilja att Rolf Olsson utvecklade det lite grann.
Vad betyder det egentligen? Finns det öppningar hos
Vänsterpartiet? Har man lämnat - och jag knyter an
till det förra anförandet - dogmatik och fundamenta-
lism?

Anf. 71 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Det har i alla tider funnits privata in-
slag inom sjukvården. Det finns i dag också. Det
finns kooperativa inslag. Vi har inte stängt dörren för
alla sådana utförare. Men vi tycker att det är viktigt
med komplement.
I huvudsak ska vården bedrivas i offentlig regi. Vi
ser med stor oro på de kampanjer som förs för priva-
tisering och där jättelika vårdbolag i miljardklassen
bildas. Vi är rädda för att seriösa mindre utförare
kommer att slås ut obönhörligt i den konkurrens som
uppstår på den nyskapade marknaden.
Det finns anledning att värdera olika aspekter på
vården. När vi gör värderingarna hamnar vi på slut-
satsen att sjukvården också i fortsättningen bör vara i
offentlig drift och absolut i offentlig finansiering.

Anf. 72 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att höra resone-
manget även om man inte blir så mycket klokare på
det. Man kan välja att tolka det så att Vänsterpartiet
inte helt har stängt dörren för att låta människor -
patienter - välja vårdgivare, att låta människor som
arbetar inom vården få välja arbetsgivare.
Jag tycker att det skulle vara bra om Vänsterparti-
et tog sig en ordentlig funderare kring frågorna och
kanske öppnade sig ännu mer.
Vi vill ändå ha en kontrollverksamhet och insyn
för Socialstyrelsen. Vi har en offentlig finansiering.
Jag tycker att det finns små risker för att de hotbilder
som målas upp av Vänsterpartiet och Socialdemo-
kraterna ska infrias om vården öppnas upp för mer
mångfald.

Anf. 73 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi funderar, Kerstin Heinemann, pre-
cis som alla andra partier, mycket över de svåra och
oerhört viktiga frågorna som har att göra med sjuk-
vårdens framtid. Det kan jag lova Kerstin Heine-
mann.
Vi har inte låst oss - som jag tycker att Folkpartiet
har gjort - vid att det till varje pris måste vara privati-
sering. Den stenhårda gränsen som Kerstin Heine-
mann lovar finns mellan privat drift och privat finan-
siering - dvs. att privat finansiering aldrig kommer på
fråga - tror jag inte finns i verkligheten. Redan i dag
ser vi exempel på hur den privata finansieringen väx-
er fram i olika försäkringslösningar. Vi ser också
incitament till att det blir en ökad utveckling av an-
delen privat vård.
Jag har kommit till slutsatsen att det är viktigt att
behålla vården i offentlig drift och finansiering.

Anf. 74 LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Efter dessa strukturella diskussioner
som har rört sig från dogmatisk starr till annat kom-
mer jag att ha ett mer oralt inlägg. Jag tänkte tala om
tänderna.
Ett växande problem är svårigheter för vissa
grupper att klara kostnaderna för att upprätthålla en
god tandhälsa. Flera sakkunniga har t.o.m. varnat för
risken att problemet kommer att skapa hälsoklyftor.
Kostnaderna för tandvård är ibland så höga att männi-
skor med små resurser avstår från nödvändig behand-
ling. Äldre tillhör ofta de mest utsatta i denna grupp.
Det får betecknas som märkligt att våra tänder fortfa-
rande behandlas som något vid sidan av kroppen,
detta trots att tänderna är en förutsättning för att vi
ska kunna ta in föda.
Forskare har klarlagt flera samband mellan dålig
munhälsa och olika sjukdomar. Den som lider av
tandlossning löper ökad risk att drabbas av hjärt- och
kärlsjukdomar, hjärnblödning och t.o.m. diabetes.
Detta bekräftar ytterligare att tand- och munhälsa inte
kan särskiljas från övriga delar av kroppen.
Den nya tandvårdsreformen har i vissa delar inne-
burit förbättringar för patienterna. För några grupper
har dock reformen medfört ökade kostnader. Detta är
inte acceptabelt. Vi kan inte ha befolkningsgrupper
som inte har råd med att upprätthålla en god munhäl-
sa.
Kostnadsutvecklingen av den nya tandvårdsför-
säkringen har redan visat sig svårbemästrad. Utskottet
har under hösten tillstyrkt en ansökan från regeringen
att få bruka överskottsmedel från bl.a. bidrag till
handikappade för att täcka kostnader i tandvårdsför-
säkringen. Det underskottet uppgick till drygt 330
miljoner kronor. Det är osäkert om det nu framlagda
budgetförslaget kommer att räcka till för år 2000.
Vad som dock är säkert är att många människor har
och kommer att ha problem med att upprätthålla en
god tandhälsa, speciellt på grund av dålig ekonomi.
Fru talman! För att finna en långsiktig lösning an-
ser vi att det ska tillsättas en utredning i syfte att in-
kludera tandvårdsförsäkringen i den allmänna sjuk-
försäkringen. Avsikten bör vara att skydda dem som
främst behöver stöd.
Vi kristdemokrater har i vårt budgetförslag lagt
till 250 miljoner kronor extra för år 2000 och 500
miljoner kronor årligen för 2001 och 2002 för att
möjliggöra sänkta tandvårdskostnader till dess ett
förslag om ett heltäckande sjukförsäkringssystem
presenteras.
Vi tror också att det är viktigt att det införs valfri-
het inom barn- och ungdomstandvården över hela
landet. Detta kommer att leda till ökad kvalitet.
Eftersom denna debatt till övervägande del hand-
lar om ekonomi borde frågor om minskade kostnader
också vara av intresse.
En fråga som nyligen fått ökad aktualitet är ska-
dor som orsakas av tobaksbruket. I Sverige dör minst
8 000 människor varje år på grund av sin rökning.
Detta är drygt 1 200 % fler än i trafiken. Samhäll-
skostnaderna för bruket av tobak bör med råge över-
stiga intäkterna, varför förebyggande insatser också
på detta område kan räknas som en stor ekonomisk
vinst. Detta utvecklades i en insändare i DN-debatt i
förra veckan av 21 professorer, vilka uppmanade
regeringen att öka de förebyggande insatserna mot
rökning.
Vid den nyligen hållna läkarstämman i Stockholm
formulerade en medlem av Läkare mot tobak sin syn
på situationen: "När Vägverket får in rapporter om en
olycksdrabbad vägsträcka rätar man ut den. När poli-
tiker får rapporter om skadedrabbade områden bygger
de ett akutsjukhus."
Ofta framhålls vikten av tvärvetenskapligt arbete.
FoU-enheter i den kliniska forskningen brukar tala
om två ben i forskningen, ett förebyggande och ett
sjukdomsrelaterat. Trots att de flesta politiker kan
bruka båda sina ben, kan debatten ibland tyckas något
haltande. Att motivera resursfördelning utifrån lång-
siktiga vinster är inte alltid framgångsrikt. Därför är
vikten av en folkhälsodebatt välkommen.
Folkhälsoinstitutet har ett stort ansvar i det före-
byggande folkhälsoarbetet. Det kan dock ifrågasättas
om tillförda resurser utnyttjas på bästa sätt. Exempel
på motsatsen finns faktiskt. Vi anser att en översyn av
verksamheten bör göras. Delar av nuvarande verk-
samhet skulle troligen vinna på att föras över till
regionala och lokala nivåer.
Vi tror också att en förändring av apoteksmono-
polet skulle bidra till kostnadsbesparingar och ökad
tillgänglighet, vilket vi har diskuterat här i kammaren
i samband med frågan om alkohol, för det var ju vik-
tigt. Genom licensierad försäljning av läkemedel och
Läkemedelsverkets kontroll garanteras att säkerheten
och kvaliteten upprätthålls.
De förändringar av fördelningen av medel till
nykterhetsorganisationerna som gjordes för ett år
sedan bör återställas. Som vi påtalade vid detta till-
fälle finns det ingen som helst anledning till att bidrag
till nykterhetsorganisationerna ska hanteras annorlun-
da än bidrag till idrotten eller till andra områden.
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till reser-
vation nr 3. Vi står givetvis bakom våra reservationer,
men för tids vinnande kan jag avsluta vid detta till-
fälle.

Anf. 75 AGNE HANSON (c):
Fru talman! Kostnaderna i budgeten för sjukför-
säkringen för innevarande år har överträffat budge-
tens belopp med 12 miljarder kronor. De medicinska
kostnaderna för sjukvården har fördubblats under 90-
talet. I april i år var 180 000 svenskar sjukskrivna. De
senaste åren har läkarnas egna sjukskrivningar för-
dubblats. Det är inte precis något friskt Sverige som
lämnar det gamla decenniet, och inte millenniet hel-
ler. Det är något märkligt med tanke på den utveck-
ling vi har haft på andra områden. Sett i det perspek-
tivet borde folk ha varit betydligt friskare. Vi bör ha
målsättningen att inleda det nya millenniet med ett
arbete för ett friskare och sundare Sverige.
Rolf Olsson tog i debatten upp det förebyggande
arbetet. Vi bör möta det nya millenniet med högre
grad av förebyggande insatser. Det är dessutom både
mindre kostsamt för samhället och mera humant. Men
även den reparabla sidan, dvs. själva sjukvården - vi
fokuserar kanske något för ensidigt på den - måste bli
viktig. Sjukvården måste bli både mer nära och mer
effektiv. Vi måste satsa mer på rehabilitering för att
korta vårdtiderna. Det är också både lönsamt och
humant.
Det är märkligt mot den här bakgrunden av behov
som reser sig att flera sjukvårdspolitiker i denna de-
batt kritiserar det kraftiga tillskott av resurser till
vården som Centerpartiet har medverkat till genom de
åtta centermiljarderna som har kommit till vården.
Det är beklämmande att höra ansvariga sjukvårdspo-
litiker - ordet ansvariga får man kanske ta bort - i
denna debatt förorda att man ska ta pengar som be-
hövs i vården och lägga på ett otidsenligt försvar som
syftar till att döda och skada människor.
Fru talman! Jag instämmer naturligtvis i det anfö-
rande om Centerpartiets inriktning av sjukvården som
vår talesman i utskottet Kenneth Johansson har fram-
fört här i debatten tidigare om att t.ex. hälsoaspekter-
na måste genomsyra det politiska arbetet, om vikten
av strukturgrepp vad gäller läkemedelshanteringen,
om vikten av att en vård- och tillgänglighetsgaranti
kommer till stånd för att minska vårdköerna, om mer
pengar till vården med ett effektivare och modernare
försvar på köpet, om nära vård och valfrihet och allas
tillgång till vård med ett återställt högkostnadsskydd
och med en offentlig finansieringsform för vården.
Jag ska i fortsättningen uppehålla mig vid sjukvård
och tandvård.
När det gäller sjukvården, i första hand då primär-
vården, har Centerpartiet kunnat medverka till en
resursförstärkning och lokal förankring och utform-
ning som ger valfrihet, närhet och trygghet. Det är
bra. Det är viktigt att lagstiftningen runt sjukvården
tar sin utgångspunkt i patientens situation. Det är för
patienterna som sjukvården är till, blott och bart för
patienterna, och inte för någon annan. Det är patien-
tens behov och önskemål som ska styra.
Centerpartiet vill öka möjligheterna för patienter-
na att välja, och det är utifrån patienternas fria val
som vården ska formas. Patienten får aldrig nekas den
vård patienten är i behov av med hänsyn till kostna-
derna. Kostnaderna får dock inte begränsa andra
patienters behov. Möjligheterna till s.k. second opini-
on bör vidgas. I dag gäller den rätten enbart för en
patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjuk-
dom eller skada.
Fru talman! Det har ofta och länge förts en debatt
om akutsjukvårdens utformning - om stora och små
sjukhus är bra eller dåliga för sjukvården i framtiden.
Medan debatten fortgått har antalet vårdplatser mins-
kat kraftigt, men antalet sjukhus har i stort sett varit
oförändrat. Där förändringar har skett är det de små
sjukhusen som fått stryka på foten. Det är synd. Jag
vill försvara de små sjukhusen och deras existens.
Utvecklingen har också gått mot mera av samverkan
mellan olika enheter och mot profilering eller specia-
lisering. Spri har bl.a. gjort en studie om detta. Studi-
en ger inte belägg för att de stora sjukhusen produce-
rar sjukvård till lägre kostnader än vad de små sjuk-
husen gör.
Sjukhusstrukturen är och ska vara en landstings-
kommunal fråga. Men det finns några självklara fakta
som är viktiga att framhålla i utvecklingen av den
framtida akutsjukvården och som det, enligt mitt sätt
att se, inte går att komma förbi. Det är t.ex. att
närsjukvården ska vara nära och lätt att nå. Det kräver
decentralisering för att stärka tillgängligheten, samti-
digt som den högspecialiserade vården kan bedrivas
på färre enheter. De små sjukhusen är ofta en del av
den nära vården. Många människor upplever de små
sjukhusen som en viktig trygghetsfaktor. Tryggheten
i vården är viktig. Det måste respekteras i den fortlö-
pande utvecklingen av vården. Det finns inget som
talar för att de medicinska resultaten skulle vara bätt-
re på de stora sjukhusen. Därför kräver framtiden
såväl små som stora sjukhus. Det är dags att avliva
myten om att små sjukhus ska läggas ned för att de
inte fyller mått och krav för sitt ändamål.
Det är naturligtvis orimligt att låta människor stå i
kö till sjukvård. Det är både en resursfråga och en
organisations- och effektivitetsfråga. Det har diskute-
rats här tidigare. En väl utbyggd primärvård under-
lättar trycken på akutsjukvården. De vårdavtal som
finns som en följd av de lokala avtalen om center-
miljarderna till vården är en viktig del i arbetet för att
minska vårdköerna, men det är inte tillräckligt. En
vårdgaranti med verkligt innehåll är ett annat medel
som borde till för att vi ska kunna ta bort flaskhalsar.
Personalen är det viktigaste redskapet som vi har i
vården. Därför är och blir arbetsmiljöproblemen av-
görande för en god sjukvård. Det är mycket alarme-
rande när sjukskrivningarna ökar hos vårdpersonalen.
Herr talman! I betänkandet finns två reservationer
med Centerpartiet som undertecknare som berör
tandvården. Det är dels reservation 4, där krav förs
fram om en översyn av tandvårdsförsäkringen, dels
reservation 9, som berör barn- och ungdomstandvår-
den. Den nya tandvårdsreformen har gjort det dyrare
att gå till tandläkaren. Vi har närmat oss en gräns där
tandhälsan kan bli eftersatt på grund av att inte alla
har möjlighet att av ekonomiska skäl gå till tandläka-
ren och välja den bästa vården. Det är naturligtvis inte
tillfredsställande.
Samhällets stöd till vuxentandvården bör främst
syfta till en bättre tandhälsa bland befolkningen så att
vårdbehovet och kostnaderna kan sänkas på sikt. Den
nya tandvårdsreformen har inneburit klara förbätt-
ringar för äldre och funktionshindrade som bor i sär-
skilda boendeformer eller omfattas av den kommu-
nala omsorgen. Samtidigt med dessa förbättringar har
kostnaderna ökat. Ser man i ett längre perspektiv
under 90-talet har en minskning skett av subventio-
nerna, vilket inneburit att fler personer fått ekonomis-
ka svårigheter vid omfattande och höga tandvårds-
kostnader, som jag tidigare nämnde. Det gör det svå-
rare att få den rätta vården. Det är inte bra.
Det låter enkelt att säga att tänderna är en del av
kroppen och att tandhälsan bör behandlas på samma
sätt som annan sjukvård. Att inordna tandvården i
nuvarande kostnadsskydd för sjukvården riskerar att
höja samhällets kostnader på ett sådant sätt att det kan
hota att tränga undan annan angelägen och viktig
sjukvård, som då måste prioriteras bort. Alternativet
är en kraftig höjning av högkostnadsskyddet. Det är
inte heller någon bra lösning för dem som behöver
mycket vård och har små resurser.
De förbättringar som behöver göras för att garan-
tera alla en bra tandvård står snarare att finna inom
ramen för den nuvarande tandvårdsförsäkringen, som
vi ser det. I samband med att en översyn nu görs bör
hänsyn tas till detta och sådana ändringar göras att en
tillfredsställande ordning kan nås.
Tyvärr har utskottet avvisat Centerpartiets krav i
denna del, varför reservation 4 har blivit nödvändig.
Den står Centerpartiet bakom, såväl som övriga re-
servationer där Kenneth Johanssons namn finns med,
även om vi för tids vinnande inte yrkar bifall till alla
reservationerna.
Herr talman! Enligt Centerpartiets uppfattning bör
valfrihet på lika villkor införas mellan privat och
offentlig tandvård för barn och ungdomar. Monopoli-
seringen inom barn- och ungdomstandvården bör
således upphöra. I vår partimotion har vi krävt att
regeringen återkommer med ett lagförslag i den rikt-
ningen. Denna synpunkt byggs under av expertis på
området. Konkurrensverket har också förordat ett fritt
tandläkarval för barn och ungdomar. Det fria valet är
inte minst viktigt för kvaliteten i tandvården. Kravet,
som avvisas av majoriteten, finns i reservation nr 9.
Jag har svårt att förstå varför majoriteten motsätter
sig denna valfrihet, som förbättrar kvaliteten i tand-
vården för våra barn och ungdomar.
Herr talman! Jag vill avsluta med att instämma i
yrkandet om bifall till reservationerna 4, 9 och 25. I
övriga moment där centerreservationer inte står emot
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Anf. 76 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Även om Agne Hansson inbjöd till
det tänker jag inte återigen ta upp en försvarspolitisk
debatt, utan den får vi ta sedan. Jag kan bara med viss
förvåning konstatera att Centerns motiv för att flytta
pengar till sjukvården från försvaret är att försvaret
skadar och dödar människor. Då förstår jag inte var-
för Centern inte flyttar allting, om det är huvudmoti-
vet.
Däremot vill jag välkomna Agne Hansson - och
jag håller fullständigt med honom - när han säger att
möjligheterna till second opinion ska ökas. När frå-
gan behandlades i utredningen och jag ville ha en
utökad möjlighet till second opinion var inte Center-
partiet den främsta stödtruppen. När vi här för ett år
sedan i december beslöt om patientens rättigheter var
inte heller Centerpartiet direkt med på den linje som
vi har, dvs. att man ska ha rätt till second opinion.
Jag vill bara passa på att tacka för det Agne Hans-
son nu har sagt, för det betyder att vi har kommit en
bra bit ytterligare i en samsyn om vilka rättigheter
patienten ska ha i vården.

Anf. 77 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är självklart att vi kan lyssna och
ta argument, Leif Carlson. Det har vi gjort.
Jag skulle önska att Leif Carlsson kunde lyssna
och ta argument, utan att för den skull nu återvända
till en försvarspolitisk debatt. Jag önskar naturligtvis
att man kunde lägga ned hela försvaret. Vi är tre på
Kalmarlänsbänken som deltar, och vi vet att denna
uppgörelse tillför Kalmar län ungefär 200 miljoner
till vården på fyra år. Såvitt jag kan förstå ger det inte
några konsekvenser för försvaret av Kalmar län.
Hur kan detta vara fel? Jag förstår det inte. Leif
Carlson borde inse att det stärker den vård han själv
arbetar inom.

Anf. 78 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Vi har tidigare diskuterat det här,
och jag har framhållit att i den struktur som vi har för
sjukvården i landet, med de organisationsformer den
erbjuder, kan vi stoppa in både ett och två försvar
utan att det påverkar särskilt mycket.
Det är strukturerna det är fel på. Det är fel, som
jag också sade till Vänsterpartiet förut, att tro att man
löser sjukvårdsproblemen genom att stoppa in pengar
i strukturer som inte kan sköta dem på ett bra sätt och
i organisationer som inte får möjlighet att utvecklas
och nyttja pengarna på ett optimalt sätt så att vi får ut
vård för dem. Det enda man då gör - vilket facken
inom vården har sagt och vilket HSU framhöll - är att
lägga en död hand över nödvändigt förändringsarbete.
De nya pengarna blir en orsak till att inte göra nöd-
vändiga förändringar, till att inte släppa fram perso-
nalkreativitet och till att inte hitta nya former för att
organisera sitt arbete. Det går ju att smeta pengar över
det, så syns det inte de närmaste månaderna. Sedan
står man i samma situation igen.
Det är precis vad vi har gjort under årtionden, och
därför har vi aldrig fått ett verkligt effektivt utnytt-
jande av vården och aldrig lyckats nyttja pengarna
fullt ut. Det finns inget skäl att fortsätta med detta,
inte ens för Kalmar läns skull.

Anf. 79 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det känns möjligen lite märkligt att
ta upp en diskussion som Leif Carlson hade med
Vänsterpartiet om privata inslag i vården, därför att
det är vi från Centerpartiet inte emot. Jag tror att vi är
överens om att det behövs privata inslag i vården.
Men här, såväl som i mycket annat, gäller det att inte
överdriva. Man kan ju inte undvika att bedriva en
vettig sjukvård för alla även om man inte har nått
målet att få allt privatiserat, vilket vi inte vill - jag
tror inte heller att moderaterna vill det.
Jag lyssnade noga på Leif Carlsons argumentering
när han anklagade Vänsterpartiet för ideologisk starr.
Jag kan möjligen hålla med om det, men jag tyckte att
Leif Carlsons anförande hade inslag av ideologisk
maginfluensa, där han spydde galla över den offentli-
ga vården lite i överkant. Det är många som gör
mycket fina insatser inom den offentliga vården, och
så förskräckligt dålig är den inte. Men jag håller med
om att det behövs mer privata inslag, och då kan den
offentliga vården också bli ännu bättre.

Anf. 80 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är framför allt de tandvårdssyn-
punkter som Agne Hansson har som jag vill bemöta.
Tala om för mig vad det är för vettigt i att man ska
betala kanske 5 000 kr om man får en allvarlig
åkomma i munhålan men att det kostar på sin höjd
150 eller 200 kr om det är en åkomma ett par milli-
meter längre upp, i bihålorna. Vad finns det för grun-
didé i detta? Varför accepterar vi att den här lilla
gluggen, även om den ofta är i gång på både det ena
och det andra sättet, ska ha en egen försäkring fram-
för hela kroppen? Vad har Centerpartiet att säga om
det?

Anf. 81 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis inte rimliga pro-
portioner på de exempel som Chatrine Pålsson tar.
Jag anförde skälen i mitt anförande. Det gäller ju att
göra en avvägning på ett sådant sätt att man inte
tränger ut viktig vård för dem som behöver annan typ
av sjukvård. Men jag håller med om att vi behöver
närma oss en jämförelse i det här fallet. Men vi är inte
beredda att gå så långt - det kan ju få oanade konsek-
venser. Därför menar vi från Centerpartiet att det är
viktigt att ändra i den tandvårdsförsäkring som vi har
för att klara både angelägen vård för alla och angelä-
gen tandvård för dem som behöver det.

Anf. 82 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det var väl ändå ett positivt besked
så här dagarna före jul, att man vill närma sig tanken.
Men ett syfte med vår reservation är faktiskt att få till
stånd en översyn. Vi föreslår inte att tandvården di-
rekt ska inkluderas i sjukförsäkringen, men man
måste göra en översyn, för det finns problem här.
Men jag vet också att det finns många människor i
vårt land som i dag inte har råd att få tänderna lagade,
utan det blir proteser. Det finns människor som i dag
inte har 10 000 kr att lägga upp, och de kanske inte
alls rår för att de har fått en sjukdom i munnen.
Jag har inte hört att något politiskt parti säger att
om man ska ha en protes i ett ben eller någon annan-
stans så är det så dyrt att vi måste ha en egen försäk-
ringslösning för det. Men om vi ska få de bra saker
som vi kan behöva i vår munhåla så ska det kosta
oerhörda pengar!
Jag pläderar för en samsyn bara för dem som har
det svårast, för dem som har de största behoven och
behöver mer tandvård än vi andra. Jag hoppas att
Agne Hansson och jag ska vara överens nästa debatt
vi har, den första på det nya millenniet. Det brukar vi
bli.

Anf. 83 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi är på god väg. Jag
tyckte att Chatrine Pålsson flyttade sig betydande
stycken på väg mot den syn som jag pläderade för.
Jag uppfattade det så att hon i den första repliken
pläderade för att man skulle ha in tandvården under
sjukförsäkringen. Det är det jag vill höja ett varning-
ens finger för, därför att det kan få konsekvenser som
vi inte vill ha. Dessutom kan det innebära att kostna-
derna totalt sticker i väg också på andra vägar, om
man inte handskas försiktigt med samhällsekonomin.

Anf. 84 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! En bra och tillgänglig sjukvård för
alla oavsett tjocklek på plånboken är en av de vikti-
gaste trygghetsfrågorna i varje anständigt samhälle.
Det kräver många saker, bl.a. gemensam finansiering
av sjukvården, men det kräver inte en offentlig pro-
duktion.
Susanne Eberstein tog i sitt inlägg upp att det
skulle finnas någon oklarhet eller osäkerhet om var
Folkpartiet står i de här frågorna. Finns det en sådan
hos Susanne Eberstein kan det väl bara bero på ut-
präglad politisk dövhet. Vi har i mängder av debatter
genom åren utvecklat den socialliberala synen, att det
krävs en gemensam finansiering men att produktio-
nen kan äga rum i olika former.
Herr talman! Det är nu lite drygt fem år sedan vi
fick ett socialdemokratiskt nationellt ansvar för sjuk-
vården i vårt land. Under föregående mandatperiod
hade Socialdemokraterna bestämmande inflytande i
24 av 25 landsting, tror jag. Det har de fortfarande i
många landsting sedan ett år tillbaka. Vi är väl inne
på den femte socialdemokratiska sjukvårdsministern,
om jag nu lyckas räkna rätt. Det är enligt min mening
i stor utsträckning fem förlorade år vi talar om.
Jag tänkte ta upp sex områden som jag tycker är
viktiga inom sjukvården. Det finns flera andra, men
jag tror att de här sex tillhör de väsentligaste. De är
frågan om vi använder våra pengar effektivt inom
sjukvården, om äldrevården är bra, om operationskö-
erna är korta, om det finns husläkare till alla dem som
vill, om det finns gott om alternativ och hur det ser ut
med valfriheten.
När det gäller effektiviteten och användningen av
pengar visar Landstingsförbundets rapport, som kom
i början av det här året, att det sedan det socialdemo-
kratiska övertagandet inte tycks ha skett några pro-
duktivitetsförbättringar i användningen av pengarna.
Varje ny krona har gett ungefär en krona. Så kan man
naturligtvis hålla på, men det är förstås bättre om vi
kan se till att varje krona ger något mer, dvs. att pro-
duktiviteten ökar, för att använda ekonomspråk.
En del av de här problemen har att göra med rent
statliga beslut, beslut som fattas i denna kammare på
grund av förslag från den socialdemokratiska rege-
ringen med stöd av ett eller ett par andra partier. Ett
sådant är stoppandet av försöken med finansiell sam-
ordning. De tvingades upphöra på nyårsafton 1978.
De fick inte spridas till resten av landet. De har lagts i
malpåse, och det enda som händer är att olika social-
demokrater när de pressas och ibland kanske någon
annan gång talar väl om dem, nu senast Susanne
Eberstein. Men sanningen är ju, Susanne Eberstein,
att de ligger i malpåse någonstans på departementet
sedan ett antal år tillbaka, och det finns inget som
tyder på att man tänker plocka fram dem förrän möj-
ligen 2003.
Det andra området jag ville nämna var frågan om
äldrevården. Den är förstås svårare att mäta än hur
många operationer vi gör på ett år, men många av oss
är oroade över att omvårdnaden i äldrevården inte blir
bättre och att det finns flera tecken på att den tyvärr
kan vara sämre nu än den var för fem år sedan.
Ett annat område, som är något lättare att mäta
inom äldrevården, gäller tillgången på läkare för dem
som vistas i särskilda boendeformer. Där tycks bilden
vara att det inte har blivit några förbättringar.
Det tredje område jag vill ta upp är frågan om
operationsköerna, dvs. tillgängligheten till operatio-
ner för de människor som av medicinsk personal,
vanligen läkare, har bedömts behöva en operation,
alltså hur lång tid de ska behöva vänta på den. Det
finns såvitt jag vet, herr talman, ingenting som tyder
på någonting annat än att de köerna i dag är avsevärt
längre än de var för fem år sedan.
Husläkarsystemet togs det stora steg för att ge-
nomföra i början av 90-talet. En av de första social-
demokratiska åtgärderna var att ta bort husläkarlagen,
någonting som den nuvarande sjukvårdsministern,
nr 5, verkar tycka var lite förhastat och lite för långt-
gående - det hedrar honom. Sitt intresse för familje-
läkare eller husläkarsystemet bör han få poäng för.
Men det som man kan konstatera har hänt är att det
har tillkommit ungefär 60 nya husläkare netto i landet
på fem år - detta på en bas om så där 4 000. Det mot-
svarar ganska exakt befolkningsökningen under de
här åren. Såvitt jag kan se har vi i dag, efter fem års
socialdemokratiskt ansvar för sjukvårdspolitiken,
ganska exakt samma nivå på husläkare som vi hade
nått upp till 1994, men ökningen har inte fortsatt.
När det gäller alternativen är det alldeles uppen-
bart att de är färre i dag än de var för fem år sedan.
Det visar statliga utredningar med all tydlighet. Vad
som har hänt är att många landsting, framför allt
socialdemokratiska, har använt de maktmedel som
den här kammaren har delat ut för att se till att man
får färre alternativ.
Till sist då frågan om valfriheten. Det är också
ganska uppenbart att valfriheten är mindre - det följer
väl huvudsakligen av min senaste punkt, att alternati-
ven är färre. Herr talman! Det är inte så att det bara
blir så, utan det är så att man vill ha det så. Ett exem-
pel i dagens handlingar är att det finns förslag från
flera partier, däribland Folkpartiet, om att lagfästa att
det ska finnas valfrihet inom barntandvården. Det
finns möjlighet att rösta för det, men hittills har Soci-
aldemokraterna gått emot detta tillsammans med
stödpartier.
Herr talman! Jag har försökt att göra ett snabbt
femårsbokslut över Socialdemokraterna på sex tunga
sjukvårdspolitiska områden. Jag hade tänkt be sjuk-
vårdsministern delta i denna diskussion om hur bok-
slutet ska se ut, men eftersom han inte finns här vän-
der jag mig naturligen till Socialdemokraternas
gruppledare i utskottet, Susanne Eberstein, och skulle
gärna vilja veta hur hon ser på de frågor som jag har
nämnt. Används pengarna effektivare i dag än för
fem år sedan? Är äldrevården i dag bättre än för fem
år sedan? Är operationsköerna i dag kortare än för
fem år sedan? Är det fler som har husläkare i dag än
för fem år sedan? Finns det flera alternativ än för fem
år sedan? Finns det mer valfrihet än för fem år sedan?

Anf. 85 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Vi har redan haft en debattrunda,
och för att vi inte ska börja om på ruta 1 igen och få
en oändlig debatt överlåter jag till min partikollega,
Catherine Persson, som kommer senare i debatten, att
besvara frågorna. Vi har nämligen redan nu dragit
långt över tiden.

Anf. 86 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Personligen är jag inte alls främ-
mande för instrumentet delegation. Jag ska med in-
tresse lyssna på Catherine Perssons svar på mina sex
frågor.

Anf. 87 CATHERINE PERSSON (s):
Herr talman! Sverige tillhör de nationer i världen
som redovisar mycket god tandhälsa hos befolkning-
en. Precis som Susanne Eberstein tidigare beskrivit
när det gäller utvecklingen inom sjukvården är det
inte hellre någon slump att den svenska befolkningen
som helhet har en mycket bra tandhälsa.
Själv minns jag från skoltiden när fluortanten
kom. Det var en ständig kamp för att sluta fnissa när
man hade fullt med fluorlösning i munnen. Ofta lyck-
ades vi med det, för det var inte så roligt om man inte
klarade av att behålla lösningen i munnen.
Barn- och ungdomstandvården var gratis, och det
är den fortfarande. Det bådar gott för framtida gene-
rationers tandstatus.
Tandvårdsförsäkringen infördes 1974. Utgångs-
punkten var att den skulle gälla för alla vuxna och
omfatta alla slags behandlingar. Trots bättre tandhälsa
hos befolkningen i sin helhet ökade kostnaderna kon-
stant för tandvården. I början av 90-talet då samhälls-
ekonomin sviktade påbörjades 1992 en utredning på
Socialdepartementet.
Sedan dess har flera utredningar presenterat för-
slag, men man har inte nått enighet i riksdagen. Efter
ytterligare utredningar och på grund av statsfinansi-
ella svårigheter minskade statens subventioner till
tandvård för den enskilde. Konstruktionen på den
tidigare försäkringen gjorde att endast 20 % av be-
folkningen fick del av försäkringen.
Den tidigare försäkringen subventionerade endast
dyra behandlingar och tog inte sikte på förebyggande
tandvård för att därigenom på sikt minska tandvårds-
behovet.
Som jag tidigare nämnt har tandhälsan hos vuxna
över tiden haft en gynnsam utveckling. Samtidigt
hade och har fortfarande vissa grupper behov av sär-
skilt tandvårdsstöd.
Hur ser då utmaningarna för tandvårdspolitiken
ut? Jo, dels behöver man ekonomiskt stödja dem med
behov av olika behandlingar i dag och under den
närmaste tiden, dels behöver man ekonomiskt stödja
och uppmuntra beteende som minskar tandvårdsbe-
hovet på sikt. Därigenom sänks kostnaderna både för
individen och för samhället. Det positiva med det
reformerade tandvårdsstödet som trädde i kraft den 1
januari i år är att det tar sikte på båda inriktningarna.
Som tidigare nämnts i debatten drabbade sane-
ringspolitiken flera områden, och tandvården utgjorde
i detta avseende inte heller något undantag. Dock ska
påpekas att den ljusnande ekonomin som kunde
skönjas redan då beslutet om tandvårdsstödet fattades
1998 gjorde att det gavs möjlighet att prioritera vissa
grupper och att utforma ett grundsystem som omfattar
alla.
Jag ska här inte nämna allt som ingår i tandvårds-
försäkringen. Men det som är viktigt att säga nu är att
vi har en bastandvård som ger stöd till alla vuxna med
30 % av nu gällande arvode med undantag för under-
sökningar och protetik.
Det finns också ett högkostnadsskydd för mer om-
fattande åtgärder.
Stödet till de äldre har förstärkts genom stöd till
uppsökande tandvård och nödvändig tandvård till
äldre och funktionshindrade boende i särskilda boen-
deformer. Det innefattar gratis munvårdsbedömning
och tandvård motsvarande kostnader för den öppna
hälso- och sjukvården, alltså max 900 kr per tolvmå-
nadersperiod.
Det har också införts fri prissättning på tandvård.
Hur har det då blivit med det nya tandvårdsstödet?
Ja, statistiskt sett är det för tidigt att dra några säkra
slutsatser. Stödet har varit i funktion i knappt ett år. I
det sammanhanget bör nämnas att Riksförsäkrings-
verket har regeringens uppdrag att följa och analysera
effekterna av det reformerade tandvårdsstödet. Senast
den 1 april år 2000 ska uppdraget redovisas. Jag för-
utsätter att man då också belyser hur administrativa
stödet i tandvårdsförsäkringen fungerar, eftersom det
hittills inte har fungerat friktionsfritt.
Naturligtvis går det att bilda sig en ganska bra
uppfattning i vissa avseenden utan statistik. Många
som jag pratar med tycker att det är mycket bra att
alla nu genom bastandvården får subvention via tand-
vårdsstödet och inte bara en liten del av befolkningen
som tidigare. Stödet till många äldre har också ökat i
och med det nya tandvårdsstödet. Det gäller bl.a. den
uppsökande verksamheten.
Oroande är dock den för vissa tandvårdsåtgärder
mycket kraftiga prishöjningen, och en del av detta
beror naturligtvis på den fria prissättningen. Detta
innebär att trots ökade subventioner från staten har en
del åtgärder för patienten inte alltid blivit billigare,
utan de kan t.o.m. ha blivit dyrare. Utskottet förut-
sätter att Konkurrensverket och Konsumentverket
noga följer utvecklingen till följd av den slopade
prisregleringen.
För oss socialdemokrater är tandvården en oerhört
viktig del av den generella välfärden. Det är mycket
angeläget att tandvårdsstödet är utformat på ett sådant
sätt att alla har råd att gå till tandläkaren. Prisutveck-
lingen är därför mycket oroande.
En del drabbas av höga tandvårdskostnader, och
en liten del drabbas av mycket höga tandvårdskostna-
der. Det är naturligtvis inte acceptabelt. Därför är det
mycket glädjande att det pågår ett förberedande ar-
bete med avsikt att utreda hur en komplettering av
nuvarande tandvårdsförsäkring ska kunna utformas.
Denna komplettering kan se ut på olika sätt. Man
måste dra erfarenheter av det som har skett under året
och se på resultaten som kommer in från bl.a. RFV.
Flera motioner belyser tandvårdsfrågorna. Mest
förvånande och avvikande är moderaternas förslag till
ny tandvårdsförsäkring, som innebär att samhällets
stöd skulle inträda först då den enskildes kostnad
överstiger 3 000 kr. Kostnaderna därutöver ska sub-
ventioneras med 60 %. Moderaterna menar ungefär i
sin reservation att samhället inte har råd med mer
tandvårdssubventioner från staten. Men jag har ett
bättre hopp om Sveriges framtid. Jag tror att staten i
framtiden ska kunna subventionera tandvården i stör-
re utsträckning än så.
Herr talman! Moderaternas förslag är ju en direkt
återgång till stöd åt endast en liten del av befolkning-
en. Dessutom uppmuntrar det patienterna att vänta
tills behandlingarna blir tillräckligt dyra. Moderaterna
tappar helt inslaget av förebyggande insatser och
vitsen med en kontinuerlig tandvård. Eller tror mode-
raterna att marknadsaktörer och individer även här
ska lösa tandvårdens finansiering?
Herr talman! Detta kräver en förklaring av mode-
raternas Leif Carlson.
Jag vill också beröra ett annat anslagsområde som
kostar mycket pengar för staten, och det är bidrag till
landstingen för läkemedelsförmånen, som flera tidi-
gare talare också har berört. I det sammanhanget vill
jag säga att en del av de ökade läkemedelskostnader-
na egentligen är positiva i den bemärkelsen att det för
oerhört många människor innebär ett stort mått av
ökad livskvalitet. Effekterna blir naturligtvis också
sådana att kostnaderna för t.ex. vissa operationer och
sjukskrivningar minskar.
Flera talare har tidigare tagit upp exempel på åt-
gärder som skulle kunna vidtas för att kostnaderna för
läkemedelsförmånen skulle sänkas. Jag avvisar inte
dessa åtgärder i dag. Samtidigt har det tillsatts en
särskild utredare som ska se över dessa frågor. Med
anledning av detta vill jag avvakta den utredningen.
Syftet med utredningen är att man ska komma till
rätta med brister i systemet och att få kontroll över
kostnadsutvecklingen. Utredaren ska redovisa sitt
uppdrag senast den 30 september 2000.
Det pågår också ett förberedande arbete med att
överföra det fulla kostnadsansvaret för läkemedels-
förmånen till landstingen. Detta är också en förutsätt-
ning för att man ska kunna mäta effekterna av den
sjukvård som vi producerar. Vi kan inte ha en hu-
vudman som betalar läkemedel och en annan huvud-
man som står för sjukvården. Då finns det inte inci-
tament för någon av huvudmännen att samordna sina
verksamheter, och man kan inte heller planera sin
verksamhet.
Herr talman! När det gäller motioner på området
vill jag även här ställa en fråga till Leif Carlson. Mo-
deraterna föreslår att dagens högkostnadsskydd ska
ersättas med en frivillig försäkring på 1 200 kr per år
och person samt en expeditionsavgift på 25 kr vid
varje inköpstillfälle. Den som saknar försäkring ska
betala kostnaderna för läkemedel upp till 1 500 kr.
Moderaterna anser att detta skulle leda till bespa-
ringar på drygt 3,7 miljarder kronor. Då undrar jag:
Hur sannolikt tror Leif Carlson att det är att helt fris-
ka människor ska betala in 1 200 kr för att vid even-
tuell sjukdom behöva betala 1 500 kr? En så hög
premie i förhållande till risken torde i varje fall inte
fungera i något annat sammanhang. Min villaförsäk-
ring kostar 2 000 kr om året, och jag tror att försäk-
ringsbeloppet är 600 000, att jämföra med det fram-
lagda förslaget om läkemedelsförsäkringen.
Moderaternas besparing på läkemedelsreformen
är därmed inte trovärdig, utan det är luft i budgeten i
det avseendet. Dessutom är det en stor del som inte
kommer att ha råd att gå till tandläkaren, därför att
initialkostnaderna för besöken kommer att bli dyra,
vilket vi ville ändra på i den nya tandvårdsförsäkring-
en.
Herr talman! Jag vill också i debatten nämna att
regeringen, efter utredning av Läkemedelsverket,
lägger fram förslag om nya principer för ett nytt av-
giftssystem för den statliga läkemedelskontrollen
fr.o.m. den 1 januari nästa år. Det är ett enigt utskott
som ställer sig bakom detta förslag.
Jag vill också uppmärksamma att regeringen före-
slår att ett nationellt råd för vårdpolitik inrättas i vil-
ket staten, Landstingsförbundet och Svenska Kom-
munförbundet ska delta. Rådet ska vara forum för en
kontinuerlig dialog mellan staten och huvudmännen i
angelägna vård- och omsorgsfrågor. Det är mycket
positivt om det kan bidra till ökad kvalitet i vård och
omsorg.
Herr talman! Mycket av debatten har handlat om
sjukvården. Vad vi egentligen vill är att alla ska ha så
god hälsa som möjligt och att behovet av sjukvård
därmed ska minska.
En del motioner berör Folkhälsoinstitutets roll,
och jag vill betona att institutet tillsammans med
många andra aktörer, som kommuner, landsting och
frivilligorganisationer, har en viktig roll att förebygga
ohälsa. Folkhälsoinstitutet har också uppgiften att
försöka förbättra skolans sex- och samlevnadsunder-
visning.
Herr talman! Jag vill också betona vikten av att vi
i Sverige fortsätter vårt framgångsrika arbete med att
förhindra smittspridning av hiv och därmed också
förekomsten av aids. Arbetet bör fortsätta både natio-
nellt och lokalt och framför allt ske i stor samverkan
med frivilligorganisationerna. I sammanhanget kan
nämnas Noas ark, RFSL och RFSU. Budgeten för
2000 möjliggör en fortsättning av detta arbete. Natur-
ligtvis måste vi mycket noga följa utvecklingen på
området för att fortsättningsvis ha en låg smittsprid-
ning och därmed förhoppningsvis allt färre som ut-
vecklar aids.
Jag vill i sammanhanget säga att Smittskyddsin-
stitutet har fått en förstärkt budget, bl.a. därför att
man har fått nya lokaler till följd av ny verksamhet.
Det har funnits oro för hur man ska klara sin verk-
samhet nästa år. Så sent som i går beslutade regering-
en om ändringar i SMI:s regleringsbrev, som innebär
att Smittskyddsinstitutet tillförs 5 miljoner kronor för
att täcka underskottet för 1999. Man höjer anslags-
krediten från 3 % till 5 % för att klara ekonomin för
1999. SMI får också i uppdrag att till den 15 februari
nästa år göra en översyn av sin ekonomi samt av de
ekonomiadministrativa åtgärderna. Det gör det möj-
ligt för Smittskyddsinstitutet att gå in i nästa årtusen-
de med bättre villkor.
Till sist, herr talman, vill jag mot bakgrund av vad
jag sagt stödja regeringens förslag beträffande me-
delsanslag och lagförslag under utgiftsområde 9,
Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret
2000, och yrkar härmed bifall till hemställan i soci-
alutskottets betänkande nr 1 samt avslag på reserva-
tionerna och motionerna.

Anf. 88 LARS GUSTAFSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Catherine Pers-
son. Varför tandvården inte ingår i den vanliga sjuk-
vården har en lång historia, men jag tänker inte ta upp
den frågan. Jag vill bara höra hur Catherine Persson
ser på att tandvårdsförsäkring och sjukförsäkring
ligger separat. Finns det några som helst tankar om
att tänderna också ska anses tillhöra kroppen och att
man skulle kunna ha ett system i stället för olika
system på det sätt som det nu är? Det är min ena
fråga.
Min andra fråga berör ett annat område som jag
kan återkomma till i mitt nästa inlägg.

Anf. 89 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det är naturligtvis berättigat att
ställa frågan om hur vi i framtiden ska behandla hög-
kostnadsskydd för tandvård, läkemedel och hälso-
och sjukvård i övrigt. Jag tror att vi på sikt måste
gräva djupare i frågan. Frågan är naturligtvis kompli-
cerad. I dag har vi tre olika högkostnadsskydd. Det är
också så att högkostnadsskyddet är behäftat med
mycket stora kostnader. Jag vet att kristdemokraterna
föreslår en del i den riktningen, men jag ser inte att
kristdemokraterna avsätter några pengar till en sam-
manslagning av högkostnadsskydden.
Försiktiga bedömare säger att en sammanslagning
av högkostnadsskydden för sjukvård och tandvård -
då har man inte tagit med läkemedel i beräkningarna
- skulle kosta 8 miljarder. De som inte är riktigt lika
försiktiga bedömer att kostnaderna kommer att öka
med uppemot 15 miljarder.
Jag anser att vi på sikt måste ta en diskussion om
denna fråga, men det primära i dag anser jag är att i
första hand förbättra den nuvarande tandvårdsförsäk-
ringen och se vad vi kan komplettera i den försäkring
och det stöd som vi redan har. Försäkringen är upp-
byggd på det sättet att det går att bygga på och skala
av.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga tillbaka till
Lars Gustafsson. I dag ligger tandvårdskostnaderna
inte bara i statens utan även i landstingets händer. Jag
skulle vilja fråga er kristdemokrater vilka diskussio-
ner ni för i partiet, för vad jag vet har kristdemokra-
tiska landstingsråd i Skåne medverkat till att höja
tandvårdskostnaderna i Skåne landsting, som har
inneburit ökade kostnader för patienterna. Detta vill
jag gärna ha en kommentar till av Lars Gustafsson.

Anf. 90 LARS GUSTAFSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vet faktiskt inte. För mig är det
obekant hur landstinget i Skåne har gjort med sina
tandvårdskostnader. Den frågan får väl landstinget
svara på.
Sedan är det inte riktigt så som Catherine Persson
säger, för vi har ju faktiskt avsatt 250 miljoner kronor
under tre år för att täcka vissa kostnader. Man kan
använda olika sätt för att få upp täckningsgraden.
Men det är mer den principiella frågan som jag tycker
att man ska ta upp. Vad vi i första hand vill ha är en
utredning. Det står i vår reservation, som Catherine
Persson kanske har sett, att vi vill att en utredning ska
tillsättas för att se hur man kan finna en lösning.
Jag har en fråga till. Den gäller läkemedelskost-
naderna som ska övertas av landstinget. Finns det
någon upplysning om hur långt förhandlingarna har
kommit? Landstingen vill ju senarelägga det totala
övertagandet.

Anf. 91 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag säga att 250 miljoner
räcker inte speciellt långt. Det var tydligen inte heller
Lars Gustafssons avsikt att väcka den frågan eftersom
pengarna inte räcker. Mitt svar är att jag anser att vi
på sikt bör väcka frågan. Men jag sade också att det
som jag anser mest angeläget nu är att förbättra nuva-
rande tandvårdsförsäkring, därför att det finns en del
människor som har väldigt höga tandvårdskostnader.
Det är också viktigt att vi behåller inriktningen i
tandvårdsförsäkringen och inte släpper det förebyg-
gande i försäkringen. Då skulle vi dra på oss mycket
stora kostnader på sikt, och det har vi inte råd med.
Frågan om i vilken takt förhandlingarna mellan
Landstingsförbundet och staten går kan jag inte svara
på. Jag vet att förhandlingar pågår. Jag ser det som
angeläget att man träffar en överenskommelse. Det
kommer nämligen att vara avgörande för möjlighe-
terna att i framtiden dra slutsatser om hur pass skick-
lig man är på att bedriva rätt vård, dvs. att kanske
värdera läkemedelsbehandling gentemot t.ex. en ope-
ration eller någon annan typ av behandling.
Men återigen, det finns skäl för Lars Gustafsson
att ta en diskussion med sina partikamrater ute i
landstingen, för en del av Lars Gustafssons partikam-
rater är landstingsråd och har stort ansvar. Det är inte
bara riksdagen som har ansvar för dessa frågor. Vi
stiftar lagarna och ger en del medel till huvudmännen,
men huvudmännen har i det här avseendet ett stort
ansvar.

Anf. 92 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Först vill jag tacka Catherine Pers-
son för en lång skildring av en misslyckad tandvårds-
reform. Även misslyckanden kan ju vara av intresse.
Jag vill direkt också svara på frågan om vi inte
prioriterar förebyggande arbete. Jo, självklart ska
sådant göras. Men vi tycker inte, till skillnad från
socialdemokraterna, att det är skäl att abdikera från
det större ansvar som vi har för dem som redan har
stora besvär, de äldre som har svårt att klara sig, utan
vi prioriterar de stödinsatser som behövs till dessa.
Sedan vad det gäller läkemedel är det riktigt att
det är många som inte behöver läkemedel. Ungefär
40 % behöver inte läkemedel. Nu är det så, Catherine
Persson, att dessa 40 % inte är samma personer varje
år. Därför kan människor inte slå sig till ro och säga:
Jag behöver icke läkemedel och har inget att planera.
Det är som med bilolyckor och brandolyckor, där
även den mest exemplariska föraren eller den som
sköter sitt hus kan råka illa ut. Det finns en osäkerhet
inför en så stor utgift om man inte sköter det hela.
Därför har vi ett likviditetsskydd som ligger på
1 500 kr men erbjuder en försäkring som ligger under
denna summa. Det är just för att man inte vet om man
behöver det. Just osäkerheten i att man inte vet är då
en drivkraft för att faktiskt teckna en försäkring. Då
vet man vilken utgift man har. Man har en hundralapp
i månaden. Det kan man planera för, och varken jag
eller Catherine Persson vet om vi behöver det här
nästa år.
Så fungerar systemet med försäkringar mot brand.
Det är samma idé som ligger bakom. Idén bakom
finansieringen är att vi inte solidariskt kan ge det stöd
som behövs till dem som har stora läkemedelsbehov
utan att vidga basen så att fler, som Catherine och jag
som är tämligen friska, kan bidra till finansieringen.
Jag skulle kort vilja ställa Catherine Persson en
enkel, principiell fråga vad gäller tandvården. Varför
ska inte barn och ungdom ha rätt att välja fri tand-
vård? Och vad gäller läkemedel: Varför inte ta tillva-
ra de mångmiljardbelopp som utredaren Jeding säger
finns genom att bara avmonopolisera? Den frågan är
utredd. Det är bara att göra det.

Anf. 93 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag förstår inte hur vi ska kunna
bredda underlaget för finansieringen mer än i dag. I
dag bidrar alla till finansieringen av läkemedelsför-
säkringen genom att vi tar ut den skattevägen. Jag tror
snarare att det blir så att vi minskar underlaget för
utdebitering när det gäller läkemedel, för alla kommer
inte att ansluta sig till försäkringen. Dessutom tror jag
inte att man kommer att betala 1 200 kr för att försäk-
ra sig för 1 500 kr. Det gör att underlaget för en för-
säkring kommer att minska. Det är också på det sättet
att läkemedelskostnaderna vida överstiger dessa
1 200 kr per person.
Sedan, herr talman, håller jag inte med Leif Carl-
son om att tandvårdsförsäkringen är misslyckad.
Inriktningen på tandvårdsförsäkringen är mycket bra.
Det vi behöver i tandvårdsförsäkringen är mer peng-
ar. Jag tror inte att Leif Carlson har glömt bort att en
del av de ekonomiska bekymmer vi har beror på att vi
har städat ganska friskt efter den borgerliga regering-
en. Nu ser vi att vi har möjlighet att börja bygga upp
en del av systemen framöver igen.
Vi har gjort olika prioriteringar. Leif Carlsons
parti väljer t.ex. en försämring av den sjukpenning-
grundande inkomsten, karensdagar osv. Det ligger i
och för sig inte inom det här utskottets område, men
för den enskilde kanske det får större konsekvenser
rent ekonomiskt.
Sedan skulle jag gärna vilja ställa en fråga till Leif
Carlson när det gäller den diskussion som har varit
om sjukvård. Jag delar Leif Carlsons uppfattning att
vi måste se över struktur och organisation. Men det
innebär inte att man för den skull måste privatisera
och bolagisera. Man kan göra oerhört mycket inom
ramen för den driftsform som redan finns.
Det här att personalen ska få mer inflytande är
jättebra. Låt det då också gå bort från professionen
doktorer och hamna hos sjukvårdsbiträden, under-
sköterskor och läkare.
Dessutom måste jag säga, eftersom Leif Carlson
tidigare pratade om motorn, att motorn i Skåne, där
borgarna regerar, har stannat fullkomligt. Underskot-
tet har ökat katastrofalt trots ökade skatteintäkter.

Anf. 94 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Det är kanske svårt att gå igenom
varje besparingspost i fråga om försäkringen. Det
skulle vara lite onjutbart. Men jag tror inte att Cathe-
rine Persson riktigt har förstått hur finansieringen är
uppbyggd med det här likviditetsskyddet som man
uppnår. Är man inte med i försäkringen kan kostna-
derna bli mycket stora. Det är det som uppmanar till
att man kan få med fler. Jag tror att det här kanske
kräver lite mer studier från Catherine Perssons sida.
Men jag kan gärna ge en del beräkningsunderlag för
vad olika procentsatser betyder för att man får in
pengar till det hela.
Jag fick inget svar på varför man inte vill avmo-
nopolisera. Varför tar man inte hem de relativt lätt-
fångade miljarder som statens egen utredare har sagt
finns att hämta? Det tycker jag nästan att det är an-
svarslöst att inte göra.
Sedan är det alldeles riktigt att det innanför de
strukturer och organisationer vi har finns mycket att
göra. Det är just det man har gjort i borgerliga lands-
ting. Man har givit möjligheter till utveckling, man
har givit möjligheter att få in konkurrensinslag. Men
det är att gå halva vägen. Så länge den övergripande
strukturen består av regionala planekonomier finns
inga möjligheter att fullt ut nyttja de resurser som
finns i vården.
Vi kan göra mycket, och det ska vi också, det är
det ingen som har motsatt sig, Catherine Persson,
inom den organisationsram vi har. Men vi kommer
inte annat än kanske halvvägs utan att göra de över-
gripande strukturförändringarna. I stället slösar vi
bort pengar.
Innan jag avlutar det här replikskiftet vill jag ock-
så säga att jag med spänning väntar på svaren på de
alldeles utmärkta frågor som ställdes förut av herr
Könberg när det gällde sjukvårdsfrågorna. De frågor-
na är jag lika intresserad av att få svar på. Eftersom vi
inte fick detta av fru Eberstein ser jag fram emot
nästa replikskifte med stor spänning.

Anf. 95 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag måste säga till Leif Carlson att
jag inte riktigt förstår hans resonemang. Jag tänker
ungefär så här: Om jag inte går med i försäkringen
blir mina kostnader väldigt höga. Det moderaterna
gör är att de vill skrämma in människor i försäkring-
en. Det tycker jag inte är rätt väg.
Det är bara att inse att vi har ideologiska skillna-
der här. Vi menar att vi ska finansiera läkemedelsför-
säkringen via skattsedeln. Moderaterna menar att vi
ska ha en frivillig försäkring. Dessutom tror jag inte
på konceptet. Jag tror inte att något försäkringsbolag
skulle ta på sig att utforma en försäkring där det skil-
jer så lite mellan risk och premie. Försäkringen skulle
inte gå runt. Men det är ett annat bekymmer.
Tidigare i debatten hörde jag det här om vem det
är som styr nu och vem som har styrt tidigare och så.
Leif Carlson betonar behovet av att professionen,
personalen, ska få vara med och bestämma. Det beja-
kar jag verkligen. Men det jag också har hört på sena-
re tid är att i Götaland avgår en del tjänstemän för att
man menar att politikerna i alltför stor utsträckning är
nere och styr i detaljerna. Det brukar inte vara Mode-
raternas politik i de här frågorna.
Det manar till eftertanke och samtal inom det mo-
derata partiet, för ni kommer inte att bli särskilt fram-
gångsrika om ni ska sköta sjukvården på det sättet.
Jag menar att vi ska ha en sjukvård som är politiskt
styrd, men när det gäller detaljfrågorna är det profes-
sionen som ska avgöra.
Jag hörde också tidigare, så där i förbifarten, att
de anställda ska kunna påverka. Leif Carlson sade att
pengarna ska följa patienten. Då blir jag åter lite
misstänksam, för det är inte så att alla patienter alltid
har likadana behov. Vi får problem att finansiera
kostnaderna för dem som har ett oerhört stort sjuk-
vårdsbehov vid vissa tillfällen om pengarna följer
patienten på ett felaktigt sätt.

Anf. 96 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag ville med mitt tidigare inlägg
tillsammans med Socialdemokraterna försöka göra ett
slags femårsbokslut över det socialdemokratiska,
nationella, politiska ansvaret för sjukvården. Jag hade
tänkt göra det med sjukvårdsministern, men det var
inte möjligt, för han är inte här. Så jag vände mig till
Socialdemokraternas gruppledare i socialutskottet och
ställde sex frågor, frågor som i och för sig skulle
kunna besvaras med ja eller nej. Som kammaren
hörde hänvisade hon då till Catherine Persson, och
det hade jag, som jag sade, ingenting emot. Jag var
fullt beredd att lyssna på henne. Nu har jag gjort det,
och jag har inte hört något svar på mina sex frågor. Så
i all hast upprepar jag dem:
Är sjukvårdens pengar mer effektivt använda i
dag än för fem år sedan? Är äldrevården bättre i dag
än för fem år sedan? Är operationsköerna kortare i
dag än för fem år sedan? Är det bättre täthet i huslä-
karsystemet i dag än för fem år sedan? Finns det fler
alternativ i sjukvården i dag än för fem år sedan? Och
finns det mer valfrihet i dag än för fem år sedan?

Anf. 97 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag hade behövt tio minuter till det
här, men jag ska försöka. Antalet ministrar tänker jag
inte kommentera.
När det gäller om vi använder sjukvårdens resur-
ser på ett bättre sätt än tidigare skulle jag vilja svara
både ja och nej. Det ser väldigt olika ut i olika lands-
ting och kommuner i dag. På de ställen där man har
tittat på struktur och organisation - och då talar jag
inte om privatisering och bolagisering - använder
man i dag pengarna på ett mycket bättre sätt. Vi får ut
oerhört mycket sjukvård för en del av våra pengar i
dag. Om inte annat så kan vi t.ex. säga att för några år
sedan opererade vi ett öga och i dag opererar vi båda
ögonen om man har grå starr. Vi opererar fler som är
över 75 år. Vi har alltså ökat produktionen i oerhört
stor utsträckning. Om det sedan rör sig om de senaste
fem åren eller om de senaste sju åren kan jag inte
svara på.
När det gäller de äldre vill jag också säga att i det
stora hela tror jag att bokslut för fem år är en för kort
tid att mäta. Jag tror inte att vi kan göra välfärdsbok-
slut på fem år. Välfärden är nämligen så sammanflä-
tad, och detta måste ske under en längre period. Och
om man ser på en längre period har de äldre det oer-
hört mycket bättre i dag, samtidigt som vi naturligtvis
måste erkänna att det på vissa ställen krävs bättre
lokaler, mer personal och andra arbetsmetoder.
Jag tror inte att valfriheten bara handlar om att
man ska kunna välja mellan att gå till ett aktiebolag,
till en enskild firma eller till ett kommanditbolag som
bedriver sjukvård, utan jag tror att det handlar oerhört
mycket om vilka möjligheter vi ger patienterna att
vara delaktiga i planeringen av sjukvården. Och i
detta sammanhang har både politiker och professio-
nen ett stort ansvar att ge detta utrymme i sjukvården.
Det är en brist i dag, och där kan vi bli bättre.

Anf. 98 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Catherine Persson har rätt till ytterli-
gare ett inlägg då vi kanske kan få fler svar.
Det som jag egentligen är ute efter är om sjukvår-
den och äldrevården i vårt land i dag är bättre än för
fem år sedan. Det är ju inte någon oviktig fråga i en
sjukvårdsvårdspolitisk och äldrepolitisk debatt. Be-
träffande om sjukvårdseffektiviteten var bättre eller
sämre nu var svaret både ja och nej.
Jag hänvisade i mitt anförande till den studie som
det socialdemokratiskt styrda Landstingsförbundet
publicerade i början av detta år och som visade att vi
från 1994 och framåt inte tycks få ut mer per krona.
Herr talman! Min bild är därför fortfarande att det
tyvärr inte är så att vi får ut mer.
Beträffande äldrevården fick jag och de äldre sva-
ret att fem år är en för kort tid, och det kanske är det
svar som vi får nöja oss med i dag.
När det gäller valfriheten har jag inget minne av
att jag nämnde kommanditbolag som höjden av den
mänskliga lyckan på området, utan jag var inne på
frågan om det fanns mer att välja bland för patienter-
na. Och det gäller förstås både den offentligt bedrivna
vården och den enskilt bedrivna vården. Jag trodde att
vi kunde konstatera att det finns avsevärt färre enskil-
da alternativ än för fem år sedan, därför att den poli-
tik som ni har fört har lett till att landstingen har haft
möjlighet, och i många fall utnyttjat den, att se till att
det finns betydligt färre alternativ att välja bland.
Får jag tolka Catherine Persson på det sättet att
det nästan inte finns något område av de sex tunga
som jag nämnde där hon är beredd att hävda att det är
bättre i dag efter era fem år?

Anf. 99 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Nej, den tolkningen ska Bo Könberg
inte göra. Jag kan ta ett exempel från min egen kom-
mun. I dag finns det betydligt fler olika alternativ för
de äldre att välja bland än det fanns för sju år sedan.
Det kan vi i stor utsträckning tacka ädelreformen för,
eftersom den har givit andra möjligheter att organise-
ra vård. Huvudmannaskapsförändringen gjorde att vi
inte bara fokuserade på den gamla långtidssjukvården
eller sjukhemsvården utan att vi bejakade det sociala
boendet. Det ställs också mera krav i dag. Både poli-
tiker och profession möter detta på ett annat sätt. I det
avseendet finns det betydligt fler alternativ att välja
bland.
När det gäller boende och innehåll i vården kan
det naturligtvis bli bättre. Det gäller oss alla. Jag tror
att alla partier och alla i professionen har mer att lära
på detta område.
Sedan vill jag i detta avseende också påminna Bo
Könberg om att hans parti hade en minister som stä-
dade lite dåligt, och det har vi levt med under de
senaste fem åren, och det har naturligtvis gjort att en
del önskade effekter kommer först om några år. Det
är därför som jag menar att vi inte kan göra välfärds-
bokslut för en så kort tid som fem år.
Jag vill gärna återkomma till den fråga som Bo
Könberg tog upp tidigare i sin replik till Susanne
Eberstein och som gäller SOCSAM-försöken. Såvitt
jag förstår har dessa försök utvidgats, därför att man
anser att fler huvudmän bör vara med i försöken. Jag
tycker att det är mycket bra att man gör det, därför att
detta ger oss en möjlighet att använda våra pengar på
ett bättre sätt. Det rinner nämligen ut pengar mellan
huvudmännen därför att vi inte är tillräckligt effekti-
va. Man har försökt ta fasta på att få med fler aktörer
i förlängningen och utvidgningen av försöken. Jag ser
också med spänning fram emot resultaten av dessa
försök. Vi får se vad de visar. Möjligen kan det
komma förslag med anledning av detta.

Anf. 100 LARS ELINDERSON (m):
Herr talman! Jag hade tänkt inleda denna diskus-
sion med att konstatera att man knappast på något
område möts av så många förutfattade meningar och
medvetna eller omedvetna missuppfattningar som just
när man diskuterar hälso- och sjukvård och sociala
frågor. De senaste anförandena och replikskiftena har
varit undantag från den principen. Men jag tycker att
man rent allmänt kan konstatera att när man diskute-
rar den här typen av frågor som engagerar människor
så djupt möts man väldigt ofta av både förutfattade
meningar och medvetna och omedvetna missuppfatt-
ningar.
Jag minns under en valrörelse i mitten av 80-talet
då vi som tycker om att gå på bio möttes av en val-
film där patienter rullades in i en tom och öde sjuk-
huskorridor och sedan förvägrades rätt till sjukvård
därför att de inte kunde betala. Så skulle det bli om
socialdemokraterna förlorade valet och om vi skulle
få en borgerlig regering. Den typen av debatt kan vara
ett uttryck för en gravt demagogisk utgångspunkt,
men den kan också vara ett uttryck för att man fak-
tiskt talar förbi varandra och att socialdemokraterna
tror att jag som moderat och mina partivänner faktiskt
vill förvägra människor hälso- och sjukvård.
Under den plenifria veckan i höstas var jag i Rom
tillsammans med min hustru och firade en högtids-
dag. Vid en av portgångarna mittemot det hotell där
vi bodde låg det en man under en hel vecka. Han fick
lite hjälp av som jag uppfattade hjälpsamma männi-
skor som jobbade ideellt och som kom dit och gav
honom lite bröd och någon soppa under dagen. Men
uppenbarligen finns det inget skyddsnät i Italien av
den typ som vi är vana vid på det sociala området.
Vi diskuterade detta ganska mycket. Och vid ett
tillfälle sade min hustru till mig: Har du insett att
socialdemokraterna tror att det är så du vill ha den
sociala verksamheten i Sverige?
Kanske är det så. Det skulle i så fall vara ett er-
kännande till socialdemokraterna att det inte handlar
om grov demagogi utan att det faktiskt handlar om
oförmåga att lyssna och förstå de politiska uppfatt-
ningar som förs fram från andra än dem själva.
Vi moderater har i våra motioner inom det sociala
området försökt att ange en ny inriktning. Vår ambi-
tion är att försöka vända perspektivet i socialpoliti-
ken, att se på dessa frågor från de enskilda männi-
skornas utgångspunkt, nerifrån och upp i stället för
tvärtom.
Den svenska välfärdsdebatten brukar ju annars i
hög grad handla om utjämning av ekonomiska, soci-
ala, kulturella och andra skillnader. Med välfärd me-
nar många uppenbarligen ofta jämlikhet. Och en stor
del av den traditionella socialpolitiken är mer inriktad
på att utjämna skillnader än att lösa specifika sociala
problem.
Vår socialpolitik har en annan utgångspunkt. Vi
försöker ta sikte på individer och grupper som har
särskilt behov av stöd och insatser och som behöver
insatser som främjar den enskildes utveckling och
oberoende. Människor som av olika orsaker inte kan
försörja sig eller som av annan anledning behöver
stöd och hjälp ska, enligt vår uppfattning, ovillkorli-
gen garanteras detta. Men statens ansvar är också att
försäkra sig om att de som behöver offentligt stöd är
så få som möjligt. Gränsen mellan det enskilda per-
sonliga ansvaret och det genuint gemensamma måste
därför vara tydlig. Det är bl.a. därför som vi modera-
ter under flera år lagt så stor vikt vid just diskussio-
nen om de särskilt utsatta grupperna i samhället. Det
som har kommit mest i fokus är frågan om assistan-
sersättningen, ersättningen till handikappade som
behöver stöd och hjälp i sitt dagliga liv.
Vi har konsekvent motsatt oss de förändringar och
försämringar som har genomförts av den socialdemo-
kratiska regeringen under en följd av år. I början,
1995/96, när de här förändringarna aktualiserades
motiverade man dem med att vi hade genomgått ett
ekonomiskt moras som följd av en borgerlig regering
- vi har hört visan många gånger, den här gången
som en följd av en folkpartistisk finansminister.
Det som hänt sedan dess borde stämma till viss
eftertanke. Om det handlade om snäva ekonomiska
motiv till att försämra den reform som genomfördes
under den borgerliga perioden borde det ha kommit
åtminstone någon signal om en återgång nu när eko-
nomin börjar bli bättre. I dag är ju ekonomin bättre
och på område efter område får vi höra från social-
demokraterna: Nu har vi möjlighet att betala tillbaka
till de grupper som fick lida av saneringen av sam-
hällsekonomin. Detta gäller uppenbarligen inte de
handikappade.
Visserligen föreslår man att detta ska utredas, och
sannolikt återkommer man med förslag om att ta bort
den s.k. 65-årsspärren 2001. Men vi tycker att det är
principiellt felaktigt att på det sättet skjuta ett pro-
blem på framtiden - ett problem som för varje år
innebär att alltfler gamla människor hamnar i vad
som skulle kunna kallas för en stupstockssituation där
man förlorar en social rättighet, nämligen rätten till
stöd och hjälp som man fått under ett antal år innan
man fyller 65 år.
Regeringen kommer i vår att lämna förslag till
nya riktlinjer för stödet till handikapporganisationer-
na. Även här fokuserar vi just på behovet av stöd och
insatser till de grupper som har speciella behov. Vi
kommer att bevaka att förändringen av handikappstö-
det sker på ett rättvist sätt så att även de små organi-
sationer som tillvaratar små gruppers intressen får
sina intressen tillgodosedda.
Vi har också föreslagit mer flexibla regler när det
gäller det s.k. bilstödet. Det är inte rimligt att t.ex.
förtidspensionerade över 50 år inte har rätt till eko-
nomiskt stöd för att anpassa sin bil bara därför att de
inte står till arbetsmarknadens förfogande.
Herr talman! Vi vill stärka de skyddsnät som ut-
görs av de naturliga gemenskaper som varje männi-
ska lever i - den lilla världen, alltså familj, släkt,
vänner, grannar, medarbetare, arbetskamrater, före-
ningsliv m.m.
Det är i den lilla världen som människors person-
lighet formas och det är där som människor kan ut-
vecklas i frihet till självständiga och ansvarskännande
personer. Det är också där som den första och vikti-
gaste försvarslinjen mot social isolering, segregation
och utanförskap går.
Solidaritet innebär, med vår vokabulär, att ställa
upp för människor i nöd. Den viktigaste solidariteten
kan vi visa i vår nära omgivning. Ibland behöver vi
stöd för att kunna eller orka räcka en hjälpande hand.
Ibland räcker inte detta, utan det krävs större insatser
- professionella vårdinsatser, omfattande vård och
omsorg eller långvarigt försörjningsstöd.
Ibland får man intrycket, inte minst i diskussionen
här i kammaren, att socialdemokrater och andra en-
bart mäter solidariteten i skattetrycket - att höga
skatter i sig är det bästa uttrycket för solidaritet mel-
lan människor.
Vår politik syftar till att skapa incitament för ci-
vila människor - vi själva som enskilda individer,
organisationer, företag och andra - att öka insatserna
inom den sociala sektorn. Vi ser det som ett självän-
damål att underlätta för människor att ta eget ansvar
och att underlätta för föreningsliv och organisationer
att aktivt ta del i sociala projekt och program.
Konkurrens mellan offentliga, ideella och privata
insatser ökar förutsättningarna för olika former av
t.ex. professionella intressen eller ideella och religiö-
sa organisationer, med olika inriktningar och med
olika etnisk eller kulturell bakgrund, att engagera sig i
socialt arbete. På det här området skiljer sig Sverige
från de flesta västerländska länder. Vi har en betyd-
ligt mindre ideell och enskild sektor som ägnar sig åt
både förebyggande och aktivt socialt arbete i vårt
land. Det säger en del också om vårt enskilda enga-
gemang.
Herr talman! Att vara beroende av bidrag för sin
försörjning innebär att man inte har kontroll över den
egna ekonomiska situationen. Vi ser det som ett
egenvärde att en familj kan leva på den egna lönen
och har möjlighet att själv göra viktiga prioriteringar.
När politiska beslut om skattesatser och bidragsnivåer
har större betydelse för en familjs ekonomiska situa-
tion än den egna ansträngningen och arbetsinsatsen
växer misstroendet, frustrationen och alienationen.
Det är därför som vi alltid i de här sammanhangen
påpekar att skattepolitik och socialpolitik måste gå
hand i hand.
Skatter innebär inte bara att man förstärker den
offentliga budgeten. Skatter innebär att pengarna tas
någonstans. Vi vet i dag att den genomsnittlige soci-
albidragstagaren, ofta en ensamstående familjeför-
sörjare som är beroende av socialbidrag för sin för-
sörjning, betalar mer i skatt till det allmänna än ve-
derbörande får i bidrag för sin försörjning från det
offentliga bidragssystemet. Vi vill ha en förändring
av skatte- och transfereringssystemet som innebär att
vi får bort marginaleffekter och att vi skapar förut-
sättningar för människor att efter skatt faktiskt leva på
sin inkomst.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom de övriga
reservationer som den moderata gruppen har lagt
fram med anledning av betänkandet men för tids
vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vation nr 1.

Anf. 101 LENA OLSSON (v):
Herr talman! Jag tänker ägna en del av mitt anfö-
rande åt handikappolitiken och en liten del åt äldre-
politiken.
Vänsterpartiets handikappolitik utgår från allas li-
ka värde. Det ska vara samhällets ansvar att se till att
de grundläggande behoven tillgodoses. Handikappo-
litiken ska bygga på full delaktighet, jämlika levnads-
villkor och självbestämmande plus tillgänglighet.
Vänsterpartiet har länge drivit kravet att rätten till
personlig assistans ska kvarstå efter det att man fyller
65 år. Socialutskottet har tidigare uttalat sig i den
riktningen. Det är glädjande att det i den budget som
riksdagen i dag har att behandla och som är framta-
gen i ett samarbete mellan regeringen, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet aviseras att en lagstiftning med det
innehållet ska träda i kraft i januari år 2001.
LSS och LAS är viktiga reformer som har betytt
väldigt mycket för de funktionshindrade; detta samti-
digt som tider av budgetsanering satt stopp för all
utveckling av reformen. Det är bra att den goda eko-
nomi som vi nu har i Sverige används för att utveckla
sådana här reformer.
Naturligtvis återstår mycket att göra inom ramen
för handikappolitiken. Där pågår just nu ett samarbete
mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
med den nationella handlingsplanen.
En lagrådsremiss har överlämnats till Lagrådet
som bl.a. innehåller frågan om rätten att utdöma viten
i de fall kommuner och landsting inte följer dom-
stolsbeslut i biståndsärenden. Andra frågor som
kommer att behandlas inom ramen för handikappla-
nen är bilstödet och bidragen till handikapporganisa-
tionerna. För Vänsterpartiet är det också viktigt att
lyfta fram FN:s standardregler och andra för handi-
kapporganisationer angelägna frågor.
I dag pågår en utredning som tar sikte på diskri-
minering i näringsverksamhet. Vi har i annat sam-
manhang motionerat om att den utredningen bör få
tilläggsdirektiv, så att även tillgängligheten i vid
bemärkelse inom olika samhällssektorer och verk-
samheter utreds.
Vi har i en separat motion, som ska behandlas vid ett
senare tillfälle, också uppmärksammat de funktions-
hindrades höga kostnader. Vi vill att det görs en ut-
redning om avgiftssituationen för dessa.
Där uppmärksammar vi också att funktionshind-
rade kvinnor liksom andra kvinnor diskrimineras när
det gäller stöd och bidrag som ges för att underlätta
att leva med funktionshinder. Här finns det skillnad
mellan kvinnor och män. För att öka kunskapen inom
området och kunna utveckla redskap för att motverka
denna könsdiskriminering menar vi att det behövs en
könsuppdelad statistik om hur bidrag fördelas mellan
kvinnor och män. Vi tar också upp de unga funk-
tionshindrades situation.
Herr talman! Funktionshindrade människor är lik-
som vi alla beroende av att de generella välfärdssys-
temen fungerar, system som fördelar och omfördelar
mellan grupper och mellan livets olika skeden. Förut-
sättningen för att behålla och utveckla dessa system
är att samarbetet mellan oss i Vänsterpartiet, social-
demokraterna och Miljöpartiet får fortsätta. Då finns
det stora möjligheter att ge de funktionshindrade ett
större oberoende. Få funktionshindrade är betjänta av
de sänkta ersättningsnivåer, fler karensdagar och
minskade transfereringar som den borgerliga politi-
ken innehåller.
När det gäller äldrepolitiken har kommunerna och
landstingen fått välbehövliga resurstillskott som
Vänsterpartiet medverkat till. Det är bra och en nöd-
vändig förutsättning för att kommuner och landsting
ska kunna ta sitt ansvar när det gäller vården och
omsorgen. Rolf Olsson har redan nämnt den s.k.
vårdmiljarden 2001, en uppgörelse mellan regering-
en, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och försvarspeng-
arna för åren 2002-2004.
Om nödvändigheten av att de äldres situation pri-
oriteras högt till kommande budget tror jag att Soci-
aldemokraterna och Miljöpartiet håller med mig. En
del utredningar har kommit som berör de äldre, ex-
empelvis utredningen Bo tryggt - betala rätt som
föreslår ett nationellt förbehållsbelopp. En utredning
om kartläggning av personalförsörjning är, som redan
nämnts här i kammaren, väldigt angelägen. Vidare
sitter nu en utredning som ska skapa förutsättningar
för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken och en
annan som ska se över samverkan mellan kommuner
och landsting.
Dessa utredningar tar upp viktiga saker som
Vänsterpartiet motionerat om och debatterat och på
olika vis lyft upp i olika sammanhang. Vi har i vår
äldremotion, som ännu inte har behandlats, tagit upp
bl.a. vikten av att säkerställa en norm för kvalitet
inom vård och omsorg för de äldre.
Vi anser att äldrefrågorna är viktiga. Därför är de
ökade resurserna nödvändiga med tanke på att ande-
len äldre också kommer att öka markant. Vi kommer
att noga bevaka dessa frågor. Det är därför angeläget
för oss att dörren hålls öppen framöver att diskutera
möjligheten att tillskjuta ytterligare medel. Förutsätt-
ningen även här för att äldreomsorgen ska fungera är
en generell välfärd, solidariskt finansierad och demo-
kratiskt styrd.
Jag vill avslutningsvis instämma i Ingrid Burmans
och Rolf Olssons yrkanden.

Anf. 102 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Herr talman! Jag ska tala något om handikapp.
Nyligen, för ett par månader sedan, var det en inter-
nationell handikappkonferens om tillgänglighet i
Göteborg. Man började sammankomsten med en
sightseeingtur, och rullstolarna kom inte in i bussen.
Sedan skulle man gå in i konferenslokalen. Somliga
rullstolar gick inte in där.
Detta är belysande och i ett nötskal en i och för
sig dråplig bild av situationen. Det behövs lite main-
streaming i denna fråga. Jag förstår inte riktigt att
man laddat ordet mainstreaming med bara innebörden
jämställdhet. Det handlar om jämställdhet och handi-
kappade, all diskriminering över huvud taget och
också om barnperspektivet.
Jag ska ta det här ur budgetsynvinkel och med
tanke på vad som sagts. Under B5 talas det om han-
dikapp- och pensionärsorganisationer och bidrag till
dessa. Catherine Persson har redan berört den ojämli-
ka fördelningen mellan organisationerna. Lars Elin-
derson berörde lite fördelningen till olika organisatio-
ner. Som det står i betänkandet har det uppstått ett
flertal mindre organisationer för framför allt flerhan-
dikappade. Det beror på att det är många handikapp,
och många är sällsynta eller i varje fall inte så vanli-
ga. Det gör att organisationerna blir små.
Man kan tycka att de kunde samverka. Nu går de
flesta bidragen till centralnivån, och därifrån fördelas
de vidare bland de handikappade. De olika organisa-
tionerna behöver var och en en viss basorganisation.
De behöver en lokal, en telefon och en anställd. För
det går det åt en viss summa pengar, och man har ett
grundstöd och övrigt stöd per medlem. Vi får väl se
vad utredningen visar, men jag hoppas att det kan
beslutas att det blir så. Många organisationer är oroli-
ga inför detta.
Dessa organisationer behövs, inte bara för de han-
dikappade själva utan även för vår och hela samhäl-
lets skull. De har en viktig uppgift att sprida informa-
tion, utöva påverkan och upplysning när det gäller oss
politiker. Jag vet inte om det gäller er i socialutskot-
tet, men jag satt förut i socialförsäkringsutskottet, och
där blev vi adopterade av någon i en handikapporga-
nisation för att vi skulle få kontinuerlig information.
Jag tog upp tillgängligheten i början. Det är nå-
gonting som vi alla har nytta och behov av i olika
perioder. En mamma med barnvagn har nytta av det.
Vi upplever att de svårt handikappade nästan är
militanta i sina påtryckningar. De känner sig så otåli-
ga, för det händer ingenting. De här organisationerna
behövs för att driva på utvecklingen, som jag tycker
är nödvändig. Sedan kan man diskutera hur de ska
driva på utvecklingen vidare. Det finns motioner om
det från den allmänna motionstiden, t.o.m. en sjupar-
timotion som jag hoppas få återkomma till i fråga om
handikappolitiken.
Under avsnittet B7 tar man upp bilstödet till han-
dikappade. Vi tycker att det ska göras mer familje-
vänligt. Bilstödet är för litet för närvarande, det be-
hövs mer. Det kan hända för en förälder som har ett
barn med funktionshinder att det andra barnet genom
en olycka också blir funktionshindrat. Då har man
inte möjlighet att få en annan bil som är större och
som tar båda barnen. Eller det kan hända att föräldrar
som är funktionshindrade av någon anledning får ett
från födelsen funktionshindrat barn eller ett barn som
blir det genom en olycka, skada eller sjukdom. Då har
man inte heller möjlighet att få stöd för att byta bil.
Det tycker vi ska ändras.
Avsnittet B8 handlar om statlig assistansersätt-
ning. Vi tycker att barnen har drabbats ojämlikt. Det
är inte samma krav när det gäller behov av omvård-
nad. För barn gäller mycket högre krav om de ska få
en assistent och om de går i skola än för vuxna. Vi
tycker att det är fel. Här måste man kunna avgöra från
fall till fall. Det är ju en väldig påfrestning för famil-
jelivet att få ett handikappat barn. Många tycker att
barnet är en tillgång, men det medför praktiska på-
frestningar. De här familjerna har en ökad skilsmäs-
sofrekvens. Jag tycker att man ska underlätta för de
här familjerna att leva tillsammans genom att inte ha
så krångliga regler.
Det är många överklaganden av besluten om stöd
för de här familjerna. Det är också ett uttryck för att
de har fått kämpa hårt för sina rättigheter. De säger
alltid att de har fått kämpa så hårt. Vi tycker att vi ska
ha ett mer familjevänligt stöd.

Anf. 103 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Meningsyttringar från läktaren är inte tillåtna.

Anf. 104 VIVIANN GERDIN (c):
Herr talman! Ett samhälle tillgängligt för alla är
målsättningen för Centerpartiet i arbetet för att un-
derlätta vardagen för människor med funktionshinder.
Den handikappreform som genomförts har förbättrat
villkoren för många, men vi anser att det fortfarande
finns en hel del att åtgärda.
Ett exempel är att vi tycker att varje sektor i sam-
hället borde ges ett lagstadgat ansvar för att respekti-
ve sektors utbud av service och tjänster ska blir till-
gängligt för människor som har ett funktionshinder.
Då det gäller bemötandet uppger många medbor-
gare att de känner sig kränkta och ifrågasatta vid
kontakter med myndigheter och förvaltningar. Osyn-
liga handikapp hanteras som obefintliga sådana. Ti-
den för att förklara sin situation har alltför ofta varit
väldigt knapp. Vi tycker att detta är allvarligt. Vi
anser att vi tillsammans måste bidra till att öka kun-
skaperna och se till att bemötandet blir bättre från
myndighetsrepresentanten.
Handikapporganisationer fyller en väldigt viktig
funktion som opinionsbildare. Vi kan notera att det
har blivit fler organisationer under 90-talet i takt med
att samhällets insatser har förändrats. Men trots att
organisationerna har blivit fler har inte statens bidrag
ökat. Det har strängt taget legat still sedan 1993. Vi
finner det därför väl motiverat i dag att öka det här
bidraget till handikapp- och pensionärsorganisatio-
nerna med 10 miljoner utöver regeringens förslag.
Vårt förslag finns utvecklat i det särskilda yttrandet
som rör utgiftsområde 9.
Men även principen om bidragen till handikap-
porganisationerna borde ses över, och riksdagen bor-
de även besluta om detta. Det kan inte vara rätt att de
organisationer som tillkommit nu senast under 90-
talet ska ges sämre förutsättningar. Ett exempel är
Demensförbundet. Det erhåller ett bidrag på knappt
50 % per år och medlem i snitt i förhållande till övri-
ga handikapporganisationer.
Våren 1996 slog socialutskottet fast att assistan-
sersättningen även kan utgå till barn som vistas i
barnomsorg, skola eller någon annan daglig verksam-
het när det föreligger särskilda skäl. Men tyvärr har
det framkommit att riksdagens intentioner inte tilläm-
pas ute i kommunerna. Eftersom inte socialministern
är här ställer jag min fråga till den ansvariga social-
demokratiska representanten. Är lagen otydlig eller
otillräcklig? Oavsett orsak tycker vi att regeringen
bör utreda förhållandena i LSS så att barns rätt till
assistans i den dagliga verksamheten kan garanteras.
Vi i Centerpartiet har ju tidigare medverkat till det
här stödet, och vi vill inte att det ska urholkas.
Barn med funktionshinder anses på många håll
vara en utsatt grupp i samhället. Det gäller särskilt
barn med funktionshinder som är svårtydliga. Jag
tänker då på DAMP-barnen. De anhöriga till DAMP-
barnen tillhör den grupp som ofta också anger att de
får kämpa för att erhålla hjälp ute i kommunerna. Det
finns lagstiftning som de kan stötta sig emot, men det
finns ingen naturlig instans ute i kommunerna som
har ansvar för att bistå de här familjerna.
De barn som har DAMP eller ADHD får på så vis
mindre möjligheter att växa upp i en förstående och
positiv miljö i skolan och ute i samhället. Det kan ge
förödande konsekvenser längre fram i livet om de inte
får den hjälp de behöver för att hantera sin impulsi-
vitet eller hyperaktivitet och för att förhindra att de
här barnen hamnar i ett utanförskap. Det är viktigt att
de får en diagnos men också att de får adekvat råd
och stöd.
Handikappombudsmannen har i en rapport påvisat
att rättssäkerheten för barn med funktionshinder är
svag. Det har förekommit fall där familjer med all rätt
åberopat LSS men mötts av oförståelse. Bristen på
resurser anges ofta som ett hinder för skolans ansva-
riga att stötta barnen.
Vi tycker också att man måste se över möjlighe-
terna till en högre utbildning. Man bör följa upp och
utvärdera dagens förhållanden och även komplettera
där det brister. Skälet är att undersökningar visar att
elever med funktionshinder ofta tvekar eller avstår
från studier vid högskolor och universitet. Vi tycker
att det finns skäl att se över om de handikappanpas-
sade bostäderna finns tillgängliga och även att se över
formerna för hur högskoleprovet genomförs.
Vi tycker att det är naturligt att även de funktions-
hindrade kan delta i arbetslivet. Vi vet att det inte är
lika naturligt för alla. Därför har vi föreslagit stimu-
lansåtgärder för arbetsgivare genom lönebidragssys-
temet. Men vi tycker också att det ska bli möjligt att
använda arbetsmarknadsmedlen mer flexibelt än i
dag. Det behövs många olika lösningar. Det ser man
särskilt efter att ha tagit del av statistiken i dag om att
antalet arbetshandikappade har ökat under det senaste
året.
Reformen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, LSS, infördes med Centern i rege-
ringsställning 1993, liksom även LASS, lagen om
assistansersättning. Även individens rätt till stöd och
service som regleras via socialtjänsten och hälso- och
sjukvårdslagen, har införts under perioder när Cen-
terpartiet har haft inflytande över besluten i riksda-
gen.
De reformer som rör de funktionshindrade har in-
neburit en ökad frihet och ett självständigare liv, men
även en avlastning för de anhöriga. Särskilt LSS har
ökat livskvaliteten för många. Men ett orosmoment
har varit att assistansersättningen upphör att gälla
efter 65-årsdagen. Vi i Centerpartiet har motionerat
om ett borttagande av detta, och det blev även riksda-
gens beslut.
Vi vidhåller att LSS ska gälla även efter 65 år och
att detta ska träda i kraft redan den 1 januari. Vi anvi-
sar också ytterligare 110 miljoner i anslag för assi-
stansersättningen. Det framgår också av vårt särskilda
yttrande.
Regeringen har valt att skjuta på frågan och vill
senarelägga detta. Vi har hört olika argument för
detta i dag, t.ex. att det är för kort tid fram till verk-
ställighetsdatumet. Vi tycker inte att det är skäl nog
för detta. Det är många beslut som fattas med kort tid
fram till verkställighetsdatum.
Enligt Socialstyrelsens utvärdering av handikapp-
reformen berörs ca 100 000 människor av LSS per-
sonkrets, men endast hälften har fått insatser.
Psykädelreformen har medfört stora omvälvningar
för de berörda. Omsorg och sociala kontakter är oer-
hört betydelsefulla för den här gruppen människor.
Det är också väldigt viktigt att vi följer upp hur den
psykiskt funktionshindrades behov kan tillgodoses
ute i kommunerna. Omställningen från boende på
institution till ett självständigt boende har inte gått
smärtfritt. Därför krävs det fortsatta insatser här för
att undvika tragedier.
Sammantaget kan jag konstatera att vi har kommit
ganska långt för att göra livet lättare för funktions-
hindrade, men mycket återstår ännu. Men vi i Center-
partiet är i alla fall beredda att göra vår insats för att
nå målet om ett samhälle tillgängligt för alla.

Anf. 105 HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Nog är det väl lite bedrövligt att vi
några dagar innan vi går in i 2000-talet har anledning
att i Sveriges riksdag diskutera huruvida handikappa-
de människor ska kunna ges jämlika levnadsvillkor.
Herr talman! Jag vill kort kommentera ett par tre
viktiga solidaritetsfrågor.
Beslutet om försämringar av handikappreformen
vill vi socialliberaler riva upp. Under våren 1996
inleddes som bekant försämringar för handikappade
människor. Det var då Socialdemokraterna och Cen-
tern beslöt att skära ned stödet för personlig assistans.
Vi motsatte oss det beslutet. Vi uttryckte farhågor för
att beslutet skulle medföra försämringar. Tyvärr fick
vi rätt.
Många människor med funktionshinder har fått en
omprövning av den personliga assistansen. Ytterliga-
re försämringar drabbade funktionshindrade genom
beslutet 1997 att i vårbudgeten minska stödet med
ytterligare ett par hundra miljoner.
Om svar kommer, så kommer det sannolikt att bli
att stödet inte skulle minska och att kommunerna
skulle ta över kostnaderna.
Men vi vet ju nu att konsekvensen har blivit en
återgång till vad som gällde innan handikappreformen
genomfördes. Den personliga assistenten ska vara en
ännu större resurs, inte mindre, både i en arbetssitua-
tion och i studiesammanhang.
Vi socialliberaler anser vidare att de personer som
får assistans före 65 års ålder ska få behålla den även
efter 65-årsdagen. Den meningen har uttryckts från
många talare här under dagen.
I budgetförslaget har vi markerat den viktiga in-
ställningen om solidaritet med människor som är
utsatta. Vi har markerat det väldigt tydligt genom att
föreslå en utökning av anslaget med 1,9 miljarder på
det här området.
Den andra viktiga solidaritetsfrågan kan tyckas
liten, men är oerhört betydelsefull för människor med
funktionsnedsättningar. Det gäller bilstödet. I utred-
ningen har man lagt fram vissa förslag till förändring-
ar. Men innan de genomförs anser vi att en hälso- och
samhällsekonomisk analys bör göras. Tillgången till
bil är en frihets- och jämlikhetsfråga. Den innebär
också att beroendet av samhällsinsatser minskar.
Slutligen, herr talman, vill jag beröra en tredje so-
lidaritetsfråga - bidragen till handikapporganisatio-
nerna. Det har också tagits upp vid ett flertal tillfällen
här under dagen. Demensförbundet får 104 kr per år
och medlem, mot i genomsnitt 247 kr per år och
medlem för övriga handikappförbund.
Vår uppfattning är att den utredning som har fått i
uppdrag att ge förslag till en ny modell för fördelning
av organisationsbidragen inte har klarat ut hur fördel-
ningen ska kunna göras rättvis.
Vår förhoppning är att remissvaren ska komma att
påverka det kommande förslaget till kammaren på ett
positivt sätt, så att Demensförbundet behandlas på
samma sätt som övriga organisationer.

Anf. 106 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Herr talman! Jag vill ge en förklaring till Harald
Nordlund vad gäller Centerns agerande.
Det han sade om neddragningar under året 1996
var helt riktigt. Skälet till det upprepar jag ännu en
gång. Vi har varit med på resan under hela 90-talet.
Vi har varit med om beslutet att genomföra LSS, men
också om att fatta beslut, när ekonomin var ansträngd,
om att göra besparingar. Vi har varit med på hela
bussresan. Vi hoppade inte av när bussen kom fram
till kurvan, utan vi har varit med och styrt även under
de svåra tiderna. Och det är klart att är man inte med
om beslut är det lätt att anklaga den som har försökt
att ta ansvar.
Men vi har samtidigt också hävdat att så fort eko-
nomin tillåter ska även de funktionshindrade ha rätt
till kompensation. Alla grupper blev mer eller mindre
berörda av besparingar under de svåra åren. Därför
hävdar vi att alla grupper som har fått vara med om
neddragningar också ska vara med om att få kompen-
sation nu när ekonomin har vänt.

Anf. 107 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är bra om Centern har ändrat
uppfattning i den här frågan. Från folkpartistisk sida
handlar solidariteten om att även i ekonomiskt be-
svärliga tider ska vi se till att säkra villkoren i sam-
hället för människor som är hårt utsatta.
Vi ställer upp i alla lägen för utsatta människor
och det tycker jag att Centern också skulle ha gjort.
Men det är välkommet att ni har ändrat er.

Anf. 108 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Herr talman! Jag vill hävda att det råder en myck-
et stor omtanke och medmänsklighet inom Center-
partiet och bland centerpartister.
Men i svåra tider är det omöjligt att tillgodose alla
grupper, och det finns faktiskt andra grupper som
också har drabbats. Att göra undantag har för oss
varit svårt. Prioriteringar går ju alltid ut på att någon
kommer före någon annan. Vi har försökt att göra det
minst onda genom att göra lite besparingar på flera
grupper under de åren.

Anf. 109 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är inte konstigt om man från de
olika partiernas sida gör olika prioriteringar. För vår
del handlar det om att även när det är ekonomiskt
besvärligt ska vi ställa upp för dem som mest behöver
vårt gemensamma stöd.
Men låt oss lämna det som varit och konstatera att
vi får en allt bredare samling här i riksdagen kring att
återskapa handikappreformen och att också förbättra
Demensförbundets förutsättningar att jobba bland
sina medlemmar.

Anf. 110 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Lars Elinderson inledde sitt anföran-
de med att säga att han uppfattar det som att andra
ofta missuppfattar eller försöker missuppfatta det som
sägs i den socialpolitiska debatten.
Jag måste säga att en hel del av det som Lars
Elinderson uttryckte kan skrivas på temat viljan att
missuppfatta andras politik.
Herr talman! Den socialdemokratiska handikap-
politiken bygger på den svenska välfärdsmodellen -
den ska vara generell och dessutom individuellt an-
passad med syfte att integrera funktionshindrade i
samhället. Målet är ett jämlikt samhälle också för
människor med funktionshinder, som dessutom ger
möjlighet till full delaktighet.
Det är långt till det målet, det tror jag att vi allihop
kan vara överens om. Men möjligheten att uppnå
målet förbättras inte om man svartmålar det som har
gjorts och görs.
Jag tycker att det finns anledning att vara optimist
inför framtiden även på det här området. Såväl den
tekniska utvecklingen som den ekonomiska tillväxten
skapar förutsättningar att ta betydande steg framåt i
målets riktning.
Herr talman! I det betänkande som kammaren nu
debatterar tillstyrker utskottsmajoriteten förslag från
regeringen om fyra större satsningar på det handikap-
politiska området. Det gäller för det första personligt
ombud. Regeringen föreslår att verksamhet med s.k.
personligt ombud inrättas för psykiskt funktionshind-
rade människor. Härigenom kan deras levnadssitua-
tion förbättras betydligt. De personliga ombuden
införs för att ge råd och stöd till den enskilde och
verka för att samhällets insatser samordnas och
kommer till bästa möjliga nytta. Fr.o.m. år 2000 ska
45 miljoner kronor anvisas för detta ändamål och
därefter 90 miljoner kronor årligen.
För det andra föreslår regeringen och utskottsma-
joriteten att 65-årsgränsen i assistansersättningen
slopas. Regeringen återkommer till riksdagen med
förslag om hur det här ska gå till. Vi har, som alla här
vet, kämpat länge i socialutskottet för att den här
gränsen ska kunna avvecklas. Jag uppfattar att vi har
gjort det i huvudsak gemensamt, tvärs över partigrän-
serna.
Anledningen till att 65-årsgränsen fanns med när
handikappreformen genomfördes den 1 januari 1994
var att pengarna helt enkelt inte räckte till. Nu har vi
en annan situation, men det är ändå inte riktigt så
enkelt som en del av kammarens ledamöter har gjort
gällande. Man kan inte bara säga att vi ska sjösätta
detta den 1 januari 2000. Det handlar om att utarbeta
övergångsregler och komma överens med kommu-
nerna om hur det här ska genomföras. Det är två par-
ter inblandade från samhällets sida, staten och kom-
munerna, och detta ska ske på ett sådant sätt att ingen
kommer i kläm.
På nyåret kommer regeringen att presentera en
nationell handlingsplan för handikappolitiken. Ett av
de områden som där kommer att finnas med gäller
tillgänglighet. Det handlar om att förbättra tillgäng-
ligheten i samhället ur de funktionshandikappades
synvinkel. Det föreslås 55 miljoner kronor årligen
och en ytterligare förstärkning år 2001.
Vi har i utskottet ofta diskuterat också det här om-
rådet. Det finns väldigt mycket att göra på tillgäng-
lighetsområdet, och det kan göras väldigt mycket med
relativt små insatser, men det handlar om att se verk-
ligheten på det sätt som människor med funktions-
hinder upplever olika tillgänglighetsproblem.
Vi har alltså mycket att se fram emot och jobba
med inom det handikappolitiska området under den
närmaste tiden. Jag ser fram emot att vi i så stor enig-
het som möjligt kan bestämma hur vi på bästa sätt
kan förbättra samhället för människor med funktions-
hinder.
Herr talman! Jag kommer nu till något som jag
måste säga med tanke på vad som har framhållits här
tidigare i dag. Jag måste vara lite kritisk till somliga
inlägg där man, som jag tycker, har försökt att svart-
måla och avsiktligt misstänkliggöra den handikappo-
litik som på ett mycket tydligt sätt har förbättrat möj-
ligheterna för funktionshindrade människor under 90-
talet. Samtliga partier i riksdagen har varit delaktiga i
detta, men det låter inte alltid så.
Den här debatten har vi mött ganska ofta inte bara
i kammaren utan också på gator och torg, i insändar-
spalter och på debattsidor. Vi beslöt därför att försöka
att ta reda på vad som faktiskt hade hänt under 90-
talet med den handikappolitik som har beslutats av
denna kammare.
Vi gav Riksdagens utredningstjänst i uppdrag att
ta reda på vad som har hänt med de anslag som riks-
dagen förfogar över när det gäller handikappolitiken
under 90-talet. Vi kunde när vi fick rapporten i våra
händer konstatera att det - precis som vi själva redan
trodde - har blivit avsevärt bättre. Vi kan dessutom
säga att människor med funktionshinder inte drabba-
des av saneringspolitiken, i varje fall inte på samma
sätt som många andra grupper i samhället.
Jag börjar med att titta på handikappersättningen.
Handikappersättning betalas ut antingen som en
självständig förmån eller som tilläggsförmån till ål-
derspension eller förtidspension-sjukbidrag. Antalet
personer med handikappersättning som självständig
förmån har ökat med ca 500 från 1990 till 1997, som
är den period som vi har tittat på.
Det har under 90-talet blivit vanligare att få han-
dikappersättning som tilläggsförmån. Antalet perso-
ner har under perioden 1990-1997 ökat med 13,6 %.
Vad gäller vårdbidrag kan jag nämna att antalet
personer som får sådant har ökat från 15 000 till
26 000. I pengar räknat har anslaget ökat från 725
miljoner till 1 656 miljoner kronor.
Assistansersättningen, som har diskuterats flitigt
här i dag, har genomgått en likartad utveckling. För år
1994 anslogs 2,3 miljarder, och nu föreslås ett anslag
om 5,1 miljarder. Härtill ska läggas de 600 miljoner
som överfördes till kommunerna i samband med den
förändring av reglerna som gör att kommunerna i alla
lägen betalar för de första 20 timmarna.
När det gäller stöd till handikapporganisationer,
som också har varit på tapeten här, kan vi konstatera
att det statliga stödet till dessa under 90-talet ökat
från 70 miljoner kronor till 129 miljoner kronor.
25 000 personer uppbär bilstöd. Staten har ansla-
git 2 miljarder kronor under 90-talet till bilstöd. Sett
på årsbasis har stödet ökat från 70 miljoner kronor till
129 miljoner kronor.
Fru talman! Jag tyckte mig vara tvungen att göra
denna uppräkning, eftersom några kolleger har påstått
att assistansersättningen har försämrats sedan 1994.
Det är inte sanningen. Assistansersättningen har för-
bättrats. Aldrig har så många haft så många assi-
stanstimmar som nu. Vi behöver inte säga att vi är
nöjda med detta. Det är vi inte. Vi vet att fler kommer
att få assistansersättning i framtiden.
Men om vi ska diskutera förbättringar för männi-
skor med funktionshinder tror jag att det vore bra om
vi hade de diskussionerna med utgångspunkt i de
faktiska omständigheter som råder, i stället för att
med retoriken som grund försöka svartmåla andra
partier, och erkänna att vi har lite olika lösningar och
att vi ibland gör olika prioriteringar, men att det är
inte med någon ond avsikt. Dessutom är jag överty-
gad om att en av de grupper som har den allra bästa
nyttan av att vi har sett till att Sverige är i god eko-
nomisk ordning är gruppen funktionshindrade.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
hemställan i betänkandet i dess helhet och avslag på
samtliga reservationer och motioner.

Anf. 111 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Hans Karlsson säger att vi inte ska
svartmåla; vi gör olika prioriteringar. Jo, men det är
ju det vi bör föra en politisk debatt kring! Vi har olika
syn, och det är inget konstigt med att vi har det. Vi i
Folkpartiet tycker att det är viktigare med de här
frågorna, dvs. att även i ekonomiskt svåra tider prio-
ritera människor som behöver vårt gemensamma
stöd. Vi tycker att det är viktigare än ni gör. Låt oss
debattera det! Det tycker inte jag att vi ska rubricera
som svartmålning, utan det är en debatt om politiska
frågor där vi inte är eniga.
Det är inte så enkelt, säger Hans Karlsson vidare,
att från den 1 januari genomföra förändringar. Nej,
det är det inte, om man förbereder förändringarna
några dagar före ett årsskifte. Det här handlar ju om
vad vi har för ambitioner och vad det är vi vill åstad-
komma. Det är klart: Börjar vi nu fundera över hur vi
ska återställa handikappreformen - ja, nog är det lite
sent att få förändringar till stånd från den 1 januari!
Det handlar om politiska värderingar det här, och det
är bra att vi får debattera dem!

Anf. 112 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är bra att Harald Nordlund nyan-
serade sig något i förhållande till anförandet från
talarstolen. Men jag tycker att vi än en gång ska klara
ut att det inte har varit några försämringar, Harald
Nordlund. Som jag redovisade för en stund sedan
anslås nu ganska mycket mera pengar till olika an-
slagsposter som berör gruppen funktionshindrade än
vad som skett tidigare och vad som var fallet även
under den regering som Harald Nordlund hyllar.
Riksdagens utredningstjänst har visat att funktions-
hindrade värnades under saneringstiden.
Sedan vill jag gå över till detta om när man kan
genomföra olika förändringar. Jag har respekt för att
Folkpartiet har en annan tidtabell. Jag tycker också att
vi ska ha respekt för att ingen kan gå i gång med ett
förberedelsearbete för en förändring förrän kammaren
här har fattat beslut. Det skulle ju vittna om att vi inte
respekterar riksdagen som det högsta beslutande
organet. Regeringen har att invänta riksdagens beslut
innan man gör den ena eller andra förberedelsen. Och
när vi har tagit beslutet kommer regeringen att inleda
förberedelsearbetet för att ta bort 65-årsgränsen.

Anf. 113 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller förbättringen är det helt
visst så att om vi jämför början av 90-talet med da-
gens situation så är det klara förbättringar. Det är
ännu större förbättringar om vi går längre tillbaka i
tiden.
Vad vi säger är att vi vill återställa handikappre-
formen och återinföra den. Vi vill alltså reparera de
skador som man åstadkom genom beslut under 1996
och 1997, och det är det vi diskuterar i den här de-
batten.

Anf. 114 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det blir ännu bättre, för nu talar Ha-
rald Nordlund om att återställa, och då är vi på rätt
nivå. Folkpartiet vill förändra i reglerna och återgå till
det ursprungliga. Men det handlade inte tidigare in-
lägg om, utan då handlade det om att Socialdemo-
kraterna, exempelvis tillsammans med Centern, har
försämrat. Det har vi inte gjort. Vi har förändrat reg-
lerna, men trots dessa förändringar har fler fått assi-
stansersättning, och de som har fått assistansersätt-
ning har fått fler timmar, Harald Nordlund. Det kan
man aldrig kalla försämringar.

Anf. 115 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag begärde replik med anledning av
Hans Karlssons påstående här att det är för kort om
tid att utvidga LSS från den 1 januari och slopa 65-
årsgränsen. Hans Karlsson anger att man måste utar-
beta övergångsregler och att man måste upprätta avtal
med kommunerna.
Jag häpnar när jag hör det! Det här skälet har ju
tidigare angetts av Ingrid Burman i början av debat-
ten.
Det är ju egentligen så här: Riksdagen har faktiskt
beslutat och gett regeringen i uppdrag att utvidga
LSS, och det är nästan ett år sedan. Då upplever jag
att man har avvaktat här i elva månader för att sista
månaden komma och anse att det är för sent. Så tid
har faktiskt funnits här!
Då det gäller det andra som vi har kritiserat är det
överlag så, vad gäller vissa reformer som berör de
funktionshindrade, att lagstiftningen finns, har utök-
ats och ger en viss trygghet, men i praktiken fungerar
ju inte alltid det här. Det är ju många människor som
omfattas av den här lagstiftningen men som ändå inte
kommer åt sina rättigheter. Då funderar jag: Har vi
inte tillräckligt med verktyg och instrument, eller vad
är det som glappar mellan den lagstiftande försam-
lingen och de människor som omfattas av det den
beslutar om?

Anf. 116 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller 65-årsgränsen var det
ju så att riksdagen bad regeringen att överväga möj-
ligheterna att ta bort 65-årsgränsen i den budget som
vi nu diskuterar. Det har man gjort och konstaterar att
det är för kort om tid för att efter ett riksdagsbeslut
kunna genomföra det här från den 1 januari, därför att
det ska till övergångsregler och överenskommelser
med kommunerna, eftersom staten och kommunerna
är två parter när det handlar om assistansersättningen.
Jag förstår att det finns synpunkter på det här årets
dröjsmål, men jag tycker samtidigt att vi ska ha re-
spekt för att det är viktigt att sådana här förändringar
görs på ett sådant sätt att de är väl genomtänkta. Ett
skäl till att den socialdemokratiska regeringen och
olika majoritetskonstellationer har gjort vissa änd-
ringar i lagen om assistansersättning är ju att det
fanns vissa luckor inledningsvis som gjorde att peng-
arna inte alltid hamnade hos dem som bäst behövde
dem. Det är viktigt att sådana här förändringar sker
efter ett noggrant förberedelsearbete. Därför tycker
jag att man ska ha respekt för det här årets fördröj-
ning.

Anf. 117 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag upprepar frågan, och jag tänker
främst på den lagstiftning som gäller för barnen inom
LSS. Där finns det många exempel på att det faktiskt
inte alls fungerar. Jag skulle gärna vilja ha någon
förklaring till vad Hans Karlsson tror att det beror på.

Anf. 118 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det finns brister i hur lag-
stiftningen tillämpas. Det handlar om utbildning, att
utvärdera och att försöka att få en mer lika tillämp-
ning över hela landet. Det är ganska komplicerat med
tanke på att reformen trots att några år nu har gått
ändå inte är så välkänd och inte så noga inpräntad och
studerad hos alla som handlägger.
Jag vet att det finns brister, men jag är inte säker
på att de bristerna finns i lagstiftningen. De kanske
mer finns i hur lagstiftningen tillämpas. Det finns
självklart anledning att följa utvecklingen och dess-
utom att kanske i en framtid göra en översyn av lag-
stiftningen. Men det är för tidigt att i dag säga att
lagen måste ses över.

Anf. 119 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Jag delar den uppfattning som Hans
Karlsson framförde inledningsvis. Vi ska inte träta
om sådant vi är överens om. Det finns en tendens från
socialdemokrater att betrakta all kritik som svartmål-
ning. Ibland riskerar man t.o.m. att bli brännmärkt om
man kritiserar för hårt.
I det här sammanhanget har vi på de områden som
Hans Karlsson räknat upp där det skett förbättringar
av stödet till de handikappade under 90-talet varit
överens på alla punkter utom på en, nämligen den
som flera av oss kritiserar här. Det gäller förändring-
en i två steg av assistansersättningen. Inte heller det
var någon försämring, säger Hans Karlsson. Jag blir
då lite förvånad.
Vi har föreslagit ett extra anslag på 1,3 miljarder
kronor för att återställa assistansreformen till det som
ursprungligen gällde. Om jag tolkar Hans Karlsson
rätt hade vi inte behövt anslå några pengar, eftersom
det som genomfördes inte var någon försämring. Så
är det naturligtvis inte.
Det är i dag fler som omfattas av assistansersätt-
ning. Vi har fler unga handikappade som har börjat nå
ungdomsålder eller vuxenålder och ska bo i egen regi.
Därför kostar det mer. Men det innebär inte att det
har blivit bättre för de enskilda som redan från början
var inne i systemet.
Jag skulle vilja ha ett förtydligande av Hans
Karlsson av påståendet att även förändringarna av
assistansersättningen har varit en förbättring. Om
man nu återgår till de regler innan förändringarna
skedde under 1996/1997, skulle det då innebära högre
kostnader, lägre kostnader, eller oförändrade kostna-
der för staten? Det är fråga nr 1. Fråga nr 2 är: Skulle
det innebära att fler handikappade skulle få fler tim-
mar med assistansersättning?

Anf. 120 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror säkert att det skulle innebära
högre kostnader. Jag är inte säker på att det skulle
innebära att fler får assistansersättning.
Det har ibland sagts att omprövningsinstrumentet
skulle vara en del i vad några här i kammaren kallar
för försämringar. Men omprövningsinstrumentet har
alltid funnits i lagstiftningen. Självklart ska man om-
pröva en insats om förutsättningarna ändras. Det är
vad som sker. De som hanterar detta lär sig.
Jag har ett antal exempel där jag tycker att det är
riktigt och att man från början var för generös. Jag
tycker att det är riktigt att man har gjort omprövning-
ar och dragit ned i vissa fall. Man har också gjort
omprövningar och höjt i vissa fall. Det tycker jag
också är lika riktigt. Man lär sig hur man ska hantera
lagstiftningen och vad som var lagstiftarens intentio-
ner. Det tycker jag är bra.
Sedan till svartmålningen. Jag hittar inte något
annat sätt att beskriva det. När man talar om att de
handikappade och de funktionshindrade har fått det
sämre under den socialdemokratiska regeringstiden
kallar jag det svartmålning, Lars Elinderson. Det är
inte sanning. Säg i stället att vi har ännu högre ambi-
tioner. Då kan vi föra ett seriöst samtal om detta.
Moderaterna vill ju ta från andra viktiga områden
för att lägga på pengar. Hur går det för den funk-
tionshindrade om man gör den fullständiga nedmon-
tering av arbetsmarknadspolitiken som moderaterna
föreslår? Hur ska man då ha resurser att stödja de
funktionshindrade på arbetsmarknaden?
Dessutom: Om Lars Elinderson var närvarande
här i kammaren när vi i mars månad röstade om en
lag om förbud mot diskriminering av funktionshind-
rade i arbetslivet, röstade han i så fall emot? Det
gjorde flertalet av moderaterna. De ville inte ha ett
stöd till de funktionshindrade.

Anf. 121 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Jag ska inte använda ordet svartmål-
ning men möjligen misstolkning på den sista punkt
som Hans Karlsson tog upp. Det fanns ett antal olika
yrkanden. Det yrkande och krav som vi moderater
förde fram när det gällde diskriminering i arbetslivet
var att vi ville att regeringen skulle återkomma med
en samlad lagstiftning i stället för ha tre olika lag-
stiftningsförslag på diskrimineringsområdet. Jag
använder inte ordet svartmålning, men det är en med-
veten eller omedveten misstolkning av vad vi faktiskt
har stått för.
Jag konstaterar att vissa handikappade har fått för-
sämringar. Dessa vissa är inte få. Jag har under resans
gång under det år som jag har följt frågan konstaterat
att den stora reaktionen mot de förändringar som
genomfördes 1996/1997 kom från handläggare men
framför allt anhöriga och handikappade som person-
ligen drabbades av den förändring som genomfördes.
Vi vill ge dem rätten tillbaka. Att sedan andra handi-
kappade har tillkommit och fått del av det mer snäva
stödet förbättrar inte saken för dem som har fått ett
försämrat stöd genom förändringen av assistanser-
sättningen.

Anf. 122 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror säker att Lars Elinderson på
samma sätt som jag har mött dem som fått färre tim-
mar eller kanske t.o.m. blivit av med assistansersätt-
ningen. Jag vet inte vilka Lars Elinderson möter. Jag
har sett några exempel. I flertalet av de fallen var det
korrekt. Det var inte lagstiftarens intention från be-
gynnelsen att de personerna skulle ha assistansersätt-
ning. Det var en för generös bedömning. Det finns en
beskrivning i lagstiftningen av vilka kriterier som
gäller. Jag gör den bedömningen att det var på det
sättet. Därför är omprövningen bra. Den ska ske för
att man hela tiden ska se till att pengarna används till
rätt personer.
Sedan till frågan om diskriminering i arbetslivet
av personer med funktionshinder. Varför gjorde inte
Lars Elinderson som Kerstin Heinemann och krist-
demokraterna? De sade: Okej, vi vill också ha en
samlad lagstiftning. Men för att inte ytterligare perso-
ner med funktionshinder ska diskrimineras i arbetsli-
vet säger vi nu ja till lagstiftningen, och sedan ska vi
arbeta för en gemensam diskrimineringslag.
Det är också vi socialdemokrater inne på. Men
varför ska fler funktionshindrade diskrimineras i
arbetslivet i väntan på att vi löser helheten? Varför
inte ge dem ett skydd? Det gjorde tack och lov kam-
maren. De har det skyddet från den 1 maj 1999. Där
ville moderaterna inte vara med. När det kostar på,
vilket det gör hos en del arbetsgivare, vill moderater-
na inte stödja en sådan förändring.

Anf. 123 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill först göra en kommentar. Vi
talade om dem som fick färre timmar med den scha-
blonersättning som infördes. Det drabbade även dem
som har stort vårdbehov. De kunde inte få så många
timmar som de behövde, eftersom de har så stort
vårdbehov. Sedan fanns det också några som scha-
blonersättningen gav dubbelt upp fastän de inte ens
hade begärt det. Det blev också den effekten. Men det
var inte vad jag ville fråga om.
Vi talade om bidragen till handkapporganisatio-
nerna och att det var ojämlik fördelningen mellan
framför allt Demensförbundet och övriga föreningar.
Jag vill för det första fråga Hans Karlsson om han
känner till hur det blir med detta och om det kommer
att bli någon utjämning och för det andra om det
kommer att bli föremål för riksdagens beslut.

Anf. 124 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Ester Lindstedt-Staaf! Jag börjar med
att ta upp det som åtminstone jag uppfattade det som
att diskussionen mellan mig och Lars Elinderson
handlade om, nämligen omprövningsfrågan. Man har
arbetat fram tillämpningar som gör att det hela blir
mer lika över landet. Det innebär att en del får mer,
och andra mindre. Man utmejslar en tydligare be-
dömning av olika kriterier.
Det är riktigt att schablonen också innebar föränd-
ringar. Men vi ville förenkla hanteringen, och det har
naturligtvis ett pris. Jag uppfattar att det i huvudsak
fungerar bra, men vi ska följa frågan och se om det
kanske finns bättre instrument. Men där är vi inte just
för ögonblicket.
Jag övergår nu till frågan om bidragen. Som jag
sade tidigare här har handikapporganisationerna fått
väsentligt mer stöd under 90-talet. Fler organisationer
har också tillkommit. Det innebär att det fanns ett
behov av att se över kriterierna för hur pengarna
skulle fördelas. Utredningen om detta ligger nu på
regeringens bord. Regeringen bereder det hela, och
har också överläggningar med handikapporganisatio-
nerna. Man försöker hitta en lösning som man kan ha
samsyn kring.
Jag är säker på att vi får tillfälle att återkomma
och diskutera denna fråga i samband med att den
nationella handlingsplanen ska diskuteras här under
vårriksdagen.

Anf. 125 CARLINGE WISBERG (v):
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att notera
att jag hade svårt att känna igen talmannen när hon
gjorde entré i kammaren. Jag konstaterar att det fak-
tiskt är så att den kvinnliga delen av befolkningen har
större möjligheter att genomföra förvandlingsnummer
än vad vi män har.
Fru talman! I budgetpropositionen konstaterar re-
geringen att tandhälsan blir allt bättre hos både barn,
ungdomar och vuxna. En viktig orsak till detta säger
man är den fria tandvården för barn och ungdom. Det
äger också sin riktighet.
Den 1 januari 1999 infördes en ny tandvårdsför-
säkring. Det är en försäkring som vi betraktar som en
grund att bygga vidare på. Konstruktionen på försäk-
ringen är sådan att den möjliggör att man successivt
bygger på den ytterligare.
Även om tandhälsan har förbättrats genom åren
kvarstår dock stora skillnader hos befolkningen. De-
batten under senare tid styrker också detta resone-
mang, vill vi hävda. Undersökningar visar att bland
hushåll med en inkomst på högst 200 000 kr har var
tredje person skjutit upp eller helt avstått från tand-
vård. Dessutom blir det allt vanligare med provisoris-
ka åtgärder i stället för varaktiga - och detta av kost-
nadsskäl.
En som vi tycker mycket olycklig utveckling är
dessutom att folk av kostnadsskäl väljer, alternativt
tvingas till, att helt enkelt dra ut tänder i stället för att
genomföra en åtgärd som skulle möjliggöra ett beva-
rande av tänderna. Detta visar, vill vi påstå, att det är
av yttersta vikt att tandvårdsförsäkringen ytterligare
reformeras på ett sätt som innebär att ingen av kost-
nadsskäl måste avstå från nödvändig och fullt möjlig
behandling. Om detta inte sker står vi säkerligen snart
inför den situationen att regeringen i kommande bud-
getpropositioner faktiskt får börja med att konstatera
att vi har en alltmer sviktande tandhälsa i samhället.
I ett sådant här reformarbete anser vi också att det
är viktigt att försäkringen konstrueras på ett sådant
sätt att administrationen minimeras. Synpunkterna
från landstinget när det gäller den hantering vi har
just nu är inte direkt uppbyggliga.
Vi har också under senare tid kunnat konstatera
att man från LO:s sida också påtalat behovet och
vikten av att vidareutveckla den tandförsäkring som
gäller nu. Även socialministern har vid något enstaka
tillfälle uttalat en liknande viljeinriktning. Vi har
också hört liknande uttalanden från ansvarig från
regeringspartiet på utskottssidan.
Ett annat inslag som kan ha påverkat tandhälsan
negativt under senare år är det faktum att besvärsrät-
ten när det gäller ekonomiskt bistånd har tagits bort.
Vi har då och då i medierna fått ta del av uppgifter
om att kommuner har valt att bara betala den billi-
gaste formen av tandvård, nämligen tandutdragning.
Vi menar att risken för tandhälsan är uppenbar i ett
längre perspektiv då inte överklagansrätt föreligger.
Nu är det dessbättre så att den socialtjänstutred-
ning som nyligen presenterade sitt förslag vill återin-
föra möjligheten att överklaga beslut om ekonomiskt
bistånd. Det är ett förslag som vi från Vänsterpartiets
sida givetvis är varma anhängare av.
I Vänsterpartiet är vi öppna för diskussioner om
hur försäkringssystemet kan vidareutvecklas. Vår
uppfattning är att även tandvårdsförsäkringen på sikt
bör konstrueras på något liknande sätt som när det
gäller hälso- och sjukvården.
Fru talman! I frågan om möjligheten till tandsane-
ring har vi en ordning som Vänsterpartiet hela tiden
har vänt sig emot, nämligen landstingens för-
handsprövning av en åtgärd. Vänsterpartiet ser det
som ett klart framsteg att landstingen nu har ansvaret
för den tandvård som behövs av medicinska skäl.
Men vi finner det mycket märkligt att när en läkare
med specialistkompetens i samarbete med tandläkare
gjort bedömningen att byte av tandfyllningar behöver
göras ska detta ytterligare förhandsprövas. Man kan
med fog ställa frågan om utifrån vilken ytterligare
kompetens en sådan förhandsprövning ska göras.
Dessutom kan man fundera omkring på vilka gemen-
samma bedömningsgrunder en sådan förhandspröv-
ning sker över landet.
Vi anser också från Vänsterpartiets sida att sys-
temet med förhandsprövning inte är förenligt med
den grundläggande idén om specialistläkares kompe-
tens att avgöra behandlingsbehovet. Vi föreslår därför
att den förhandsprövning som gäller vid försäkrings-
kassorna även ska gälla vid tandsanering. Där finns
en besvärsrätt, och i och med detta också en större
rättssäkerhet.
Med detta, fru talman, instämmer jag i de yrkan-
den Ingrid Burman har gjort.

Anf. 126 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag måste hålla med Carlinge Wis-
berg om att det är en fröjd för ögat att se talmannen.
Fru talman! Jag kommer i första hand att tala för
den tvärpolitiska motion där representanter för alla
riksdagens partier, utom Moderaterna och Kristde-
mokraterna, finns med - motion So225. Socialut-
skottet behandlar två av yrkandena i betänkandet. Det
gäller yrkandena 13 och 19 om att kunskaperna om
homosexualitet och transfrågor måste öka och om en
utredning av homosexuellas, bisexuellas och
transpersoners situation i glesbygden. Ett liknande
yrkande återfinns i motionen Ub431, yrkande 2. Där
begärs en utredning om homo-, bi- och transsexuella
personers livsvillkor. Två reservationer återfinns i
betänkandet, reservationerna 13 och 14, till stöd för
dessa två motioner. Jag vill redan nu yrka bifall till de
två reservationerna.
Fru talman! Vad säger utskottet om yrkandena?
Ingenting. Fru talman! Vilken bedömning gör ut-
skottet? Jag är givetvis förvånad, inte minst med
tanke på att två reservationer stöder motionernas
krav. Den enda motivering som utskottets majoritet
har lyckats åstadkomma är att man skyfflar över sitt
politiska ansvar på Folkhälsoinstitutet. Vad beror
detta på? Utskottets majoritet har faktiskt inte ens
tagit sig tid att undersöka hur Folkhälsoinstitutets
uppdrag ser ut. Det är anmärkningsvärt, fru talman. I
dag har inte Folkhälsoinstitutet fullt ut det uppdrag
som motionerna behandlar. Inte heller kan Folkhäl-
soinstitutet svara för Glesbygdsverkets uppgifter. Jag
tror egentligen inte att utskottets majoritet är illasin-
nad, snarare att man inte har läst motionerna.
Fru talman! För första gången i historien behand-
las transpersonernas situation i motioner här i riksda-
gen. Det handlar bl.a. om att kunskapen i samhället är
obefintlig. Då ingen kunskap finns uppstår ofta för-
domar som i de flesta fall leder till utanförskap och
intolerans från samhällets sida. Jag är övertygad om
att samma okunskap kring transfrågorna som finns i
samhället i övrigt även återfinns bland en majoritet av
både utskottets och riksdagens ledamöter. Jag kan
inte tolka behandlingen av motionerna på något annat
sätt.
Vad är det då vi pratar om? Jo, fru talman, sedan
många år tillbaka har riksdagen behandlat frågor
kring homosexuellas och bisexuellas situation, men
man har aldrig behandlat transpersonernas situation
och livsvillkor. De flesta vet vad en damimitatör är.
En del känner också till begreppen dragshow och
transvestit. Men få vet vad som egentligen gömmer
sig bakom alla dessa män i kvinnokläder - dragshow-
artister, transvestiter m.fl. - som kort uttryckt sam-
manfattas under begreppen könsöverskridande eller
transpersoner. Begreppet transpersoner är knappast
något som går att sammanfatta i mitt anförande, men
många associerar nog begreppet just till underhåll-
ningsbranschen, till lustspel, till filmer och till nyårs-
revyn. Det är mannen i kvinnokläder. Det är något
parodiskt, och det framställs oftast som löjligt och
utklätt. Det är inte vår uppgift här i riksdagen att ha
den tolkningen.
Det som däremot inte är lika känt är att det finns
personer som av genetiska eller andra skäl har ett
starkt inre behov av att leva som det motsatta könet.
Syftet med dessa personers könsöverskridande är
knappast skämtet, förströelsen eller parodin. De flesta
av dessa transpersoner lever ett liv i livslång ensam-
het eller i begränsad omfattning bland likasinnade.
Några har liksom nutidens homosexuella anträtt en
kom-ut-process, då de mer eller mindre konsekvent
har valt att offentligt leva i det andra könets roll. Så
långt som till transsexualismen behöver denna kate-
gori däremot inte nödvändigtvis ha nått. Det är just
dessa individer som lever mellan estradens damimi-
tatörer och de transsexuella som representerar den
företeelse som vi normalt brukar sammanfatta under
begreppet transvestism.
Socialdemokrater, vänsterpartister, centerpartister,
folkpartister och miljöpartister i riksdagen har gått
ihop och tagit klar ställning för dessa personers livs-
situation. Det har inte socialutskottets majoritet gjort.
Kanske kan besättningen, höll jag på att säga, i kam-
maren tala för det här. Många av socialutskottets
representanter har valt att lämna rummet när vi pratar
om den här frågan, som man har valt att inte bemöta.
Jag vill ändå fråga utskottets ledamöter från Social-
demokraterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Mode-
raterna och Centern: Tycker ni att ni har kunskap om
transfrågorna? Vad grundar sig i så fall ert ickeställ-
ningstagande på?
Fru talman! Det här är frågor som är väldigt vikti-
ga, och det handlar om människor som utsätts för
väldigt mycket hot i samhället i dag. Det kan inte
vara samhällets sak att bortse från människors situa-
tion.
Jag vill som hastigast även beröra en enskild mo-
tion av mig och Charlotta Bjälkebring. Det handlar
om motionen Ub314 som heter Sexualiteten som
tillgång. Yrkandena 4 och 7 behandlas i socialut-
skottets betänkande. Jag befarar att utskottet har valt
att tolka och läsa det som inte står i motionen, eller så
har man också i det här fallet valt att inte läsa alls.
Den 7 december, alltså i tisdags, lade Skolverket
fram en rapport om sex och samlevnad. Det är de
frågor som också behandlas i de två yrkandena. I
rapporten säger Skolverket att en av svårigheterna i
undervisningen är att balansera sexualitetens och
samlevnadens både mörka och ljusa sidor. Det gäller
att hitta en balans mellan att förebygga sjukdom, våld
och kränkningar respektive att stödja och främja den
unges väg mot att integrera sexualiteten som en god
kraft i sig och att hitta goda samspel till det egna och
det motsatta könet.
Ett hälsofrämjande synsätt är en generell utgångs-
punkt för undervisningen i vissa ämnen. Ett främjan-
deperspektiv utgår från att man ska stödja barn och
ungdomar, så att de kan stå emot de risker som de
utsätts för. Preventionsforskning om ungdomar visar
bl.a. att man i stället för att informera och förmana
om risker behöver utveckla och förstärka det som är
positivt i den unges liv. Detta växande är en viktig
skyddsfaktor för barn och ungdomar. Det är just det
som jag anser att vi tar upp i motionen.
Skolverket säger i sin rapport att det kan vara lät-
tare att undervisa om det som vi är emot men svårare
att undervisa om det som vi är för. Det är lättare att
tala om vad vi vill förebygga: abort, könssjukdomar,
våld etc. Men det är kanske svårare att sätta ord på
det som vi vill främja: kärlek, vänskap, goda samspel,
självkänsla och sexualitetens goda krafter.
Fru talman! Eftersom målet i kursplanen i biologi
är inriktat på sexuallivets biologi, t.ex. befruktning,
preventivmedel och sexuellt överförbar smitta, finns
det en risk att undervisningen får en slagsida åt det
negativa. Det fick en flicka i Skolverkets rapport att
utbrista: Det är väl inte bara farligt med sex!
På gymnasial nivå har man i rapporten gjort en
undersökning och utvärdering av 29 skolor. 11 av de
29 gymnasieskolorna har en i stort sett obefintlig
undervisning i sex och samlevnad. Jag tycker att
riksdagens ledamöter, i synnerhet socialutskottets
ledamöter, ska läsa den rapport som Skolverket lade
fram den 7 december, dvs. bara för några dagar se-
dan.
Vidare säger man i rapporten från Skolverket att
undervisningen i sex och samlevnad inte har utretts
sedan 1974. Mycket har hänt i samhället sedan dess.
Behovet av att få stöd i sitt växande och att få reflek-
tera över identitet, sexualitet, kärlek och jämställdhet
är tidlöst. Granskningsresultatet som rapporten be-
handlar ger således anledning att vidta åtgärder på
flera nivåer. Jag ser riksdagen som en av dessa nivå-
er.
På den nationella nivån finns ett behov av att för-
tydliga och utveckla kunskapsområdet sexualitet och
samlevnad. Vidare behövs på lokal nivå kompe-
tensutvecklande insatser lämpade för olika personal-
kategoriers skiftande behov. I sådana insatser behöver
resultat från många kunskaps- och forskningsfält
omformuleras så att de blir pedagogiska redskap i
barnens och ungdomarnas utbildning.
Fru talman! De frågor som tas upp i motionen
Sexualiteten som tillgång syftar just till att en gång
för alla få en diskussion över partigränserna i riksda-
gen om att vi även behöver föra fram det positiva i
sexualiteten. Det ska inte vara som den här flickan i
Skolverkets rapport uttryckte sig: Är det farligt att ha
sex?
Med det här vill jag också yrka bifall till två yr-
kanden i denna motion som behandlas i utskottets
betänkande. Det handlar om yrkande 4 - att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att det inte
är samhällets uppgift att uppvärdera någon typ av
samlevnad, sexuell läggning eller sexuell praktik
framför någon annan utan i stället uppmuntra indivi-
dens egna livsval på dessa områden. Det handlar
också om yrkande 7 - att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att Folkhälsoinstitutet får i
uppdrag att se på sexuell hälsa som möjligheten för
individen att göra egna livsval vad gäller samlevnad,
sexuell läggning och sexuell praktik och att agera i
konsekvens med detta i upplysningsarbetet.

Anf. 127 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Även jag skulle vilja beröra den fler-
partimotion som har lagts fram om homosexuella,
bisexuella och transsexuella personer. Det är två
punkter som kommer upp här - dels kunskap om
homo- och transfrågor, dels en utredning om homo-
och bisexuella personer samt transpersoner i gles-
bygd.
Inledningsvis skulle jag vilja säga att jag inte
tycker att den här frågan i första hand är en homofrå-
ga eller en transfråga. Jag tycker att detta är en fråga
som är intressant för alla som är emot diskriminering.
Som kvinna tycker jag givetvis att arbetet för jäm-
ställdhet mellan könen är oerhört viktigt. Men frågan
om jämställdhet när det gäller sexuell läggning, dvs.
att undvika diskriminering och förföljelse på grund av
sexuell läggning, är ju likartad. Det handlar i båda
fallen om diskriminering på grund av ovidkommande
faktorer, som jag ser det.
När det gäller kön, sexuell läggning och etniskt
ursprung tycker jag att detta ska vara så ovidkom-
mande som det över huvud taget går. Därför tycker
jag att denna fråga är principiellt viktig.
Jag går så in på de enskilda punkterna. När det
gäller kunskap om homo-, bi- och transfrågor heter
det ju att det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.
Mycket av orsaken till de problem som människor
med en annan sexuell läggning än den vanligaste
upplever är fördomar. Dessa fördomar grundläggs
tidigt och resulterar i värsta fall i t.ex. homofobi när
det gäller homosexuella. Homofobi handlar i första
hand om okunskap, och därför tycker jag att det är
väldigt viktigt att det finns tillräckliga kunskaper om
detta inom skolan och den högre utbildningen.
Detta är ju inget nytt för riksdagen. Riksdagen har
själv gett uppdraget att man i skolorna bättre ska
sprida information om homosexualitet. Nu har Folk-
hälsoinstitutet kommit med en rapport som visar att
detta uppdrag från riksdagen inte har genomförts fullt
ut. Det är fortfarande alltför dålig information. Därför
tycker jag att det kunde vara intressant för riksdagen
att ge detta uppdrag, i första hand till Skolverket och
Högskoleverket, att än en gång gå ut med att det är
viktigt att informationen kring homosexualitet för-
bättras.
Sedan tycker jag även att det är viktigt med trans-
frågor. Att gå ut med dem skulle kunna sägas bli
ytterligare ett uppdrag. Naturligtvis är Skolverket och
Högskoleverket viktigast här, men även Dom-
stolsverket, Socialstyrelsen, landsting och kommuner
behöver förbättra kunskapen.
Jag tycker att den här frågan är så pass viktig att
riksdagen borde ställa sig bakom detta. Jag tror inte
att det räcker att Folkhälsoinstitutet gör det. Speciellt
med tanke på att riksdagen en gång har gått ut och
klagat på den bristande informationen i skolorna kan
man ju upprepa det och då lägga in även transperso-
ner.
Den andra punkten gällde en utredning om homo-
och bisexuella personer samt transpersoner i gles-
bygd. Medan det första jag tog upp handlade mycket
om attityder och fördomar handlar det här om det
utanförskap som man känner när man lever i gles-
bygden och är mycket annorlunda. Det är ingen
slump att människor av en annan sexuell läggning än
den vanligaste - homosexuella, bisexuella och
transpersoner - söker sig till storstäderna. Det handlar
om storstädernas anonymitet och naturligtvis också
möjligheten att i större utsträckning träffa likasinnade
och ansluta sig till organisationer kring de här frågor-
na. I glesbygden är risken att man känner sig väldigt
ensam och utanför.
Glesbygdsverket har hittills inte kommit med för-
slag speciellt inriktade på dem som har en annan
sexuell läggning och de problem som detta innebär i
glesbygden. Det har inte heller gjorts någon större
studie om detta. Därför tycker jag fortfarande att
riksdagen skulle kunna ställa sig bakom att Gles-
bygdsverket tillsammans med Folkhälsoinstitutet,
RFSL och andra ideella organisationer gör en utred-
ning om vilken situation homo- och bisexuella samt
transpersoner har i glesbygden. Det som är särskilt
intressant i sammanhanget är, återigen, att lyfta fram
transfrågorna, eftersom de faller bort i ännu större
utsträckning än frågorna om homo- och bisexualitet.
Naturligtvis kan man säga att detta ligger inom
ramen för Folkhälsoinstitutet. Men i och med att
också Glesbygdsverket blandas in - och, vilket vi vill,
gärna RFSL och andra ideella organisationer, som har
väldigt mycket kunskap på det här området - tycker
jag ändå att det kunde vara bra om riksdagen kom
med det här initiativet.
Det var några synpunkter som jag hade på det här
ämnet.

Anf. 128 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag blev uppmanad att begära ordet
igen för att förtydliga mina yrkanden, eftersom det
enligt ordningen här annars blir konstigt.
I reservation 13 framgår det att bifall till reserva-
tion 13 också innebär avslag på yrkandena 4 och 7 i
motion Ub314. Men dem har jag ju yrkat bifall till,
och jag har yrkat bifall även till reservationerna 13
och 14. Det här innebär att jag kommer att rösta på
reservation 14, men för mitt yrkande om bifall till
reservation 13 innebär det att jag i mitt yrkande inte
har med yrkandena 4 och 7 i motion Ub314, vilka jag
hade yrkat bifall till.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 december.)

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition
1999/2000:35 Upphovsrätten och offentlighets-
principen

Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1999/2000:SfU5 Vilande förtidspension
1999/2000:SfU1 Anslag inom socialförsäkrings-
området (utgiftsområdena 10, 11 och 12)
1999/2000:SfU6 Statlig förvaltning av premie-
pensionsmedel
1999/2000:SfU2 Utgiftsområde 8 Invandrare och
flyktingar

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 9 december

1999/2000:139 av Agne Hansson (c) till statsrådet
Ingela Thalén
Garantipension
1999/2000:140 av Yvonne Andersson (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Centrum för handikappvetenskap vid Linköpings
universitet
1999/2000:141 av Gudrun Lindvall (mp) till miljö-
minister Kjell Larsson
Flygplats på Södertörn
1999/2000:142 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Elevers och lärares möjligheter att påverka sin arbets-
situation

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 14 december.

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 10 december

1999/2000:353 av Lena Ek (c) till finansminister
Bosse Ringholm
Skatteväxling
1999/2000:354 av Johan Pehrson (fp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Kompetenskonton
1999/2000:355 av Carl Fredrik Graf (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Höjda skatter på motorcyklar
1999/2000:356 av Carl Fredrik Graf (m) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Samordningen mellan utbildningsmyndigheterna
1999/2000:357 av Yvonne Andersson (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Sjöbefälsutbildning
1999/2000:358 av Göte Jonsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Sårbarheten inom eldistributionen
1999/2000:359 av Amanda Agestav (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Räddningstjänsten på flygplatserna under nyårsnatten
1999/2000:360 av Carina Hägg (s) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Lottorna
1999/2000:361 av Matz Hammarström (mp) till soci-
alminister Lars Engqvist
Implementering av artikel 12 i Barnkonventionen
1999/2000:362 av Susanne Eberstein (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Föräldrapenning

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 14 december.

8 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 9 december

1999/2000:236 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Oljeprojekt i Tchad och Kamerun
1999/2000:247 av Helena Bargholtz (fp) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Förenklade villkor för flyktingar
1999/2000:294 av Anders Sjölund (m) till statsmi-
nister Göran Persson
Biståndspengar

den 10 december

1999/2000:315 av Kia Andreasson (mp) till utrikes-
minister Anna Lindh
Falun gong
1999/2000:323 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Peru

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 14 december.

9 § Kammaren åtskildes kl. 15.38.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 25 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 75 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 110 (del-
vis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.