Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:42

Onsdagen den 8 december

Kl 09.00 - 17.49

---

19.00 - 22.43

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 2 december.
2 § Meddelande om information från regering-
en

Förste vice talmannen meddelade att torsdagen
den 9 december kl. 15.00, efter frågestunden, skulle
statsrådet Leif Pagrotsky lämna information om
WTO-mötet i Seattle.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
1999/2000:L7-L10 till lagutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Miljö- och jordbruksutskottets betänkanden
1999/2000:MJU1 och MJU2

5 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 7 december

AU1 Utgiftsområdena 13 Ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet och 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Mom. 1 (allmän inriktning av politiken)
1. utskottet
2. res. 1 (c, m, kd, fp)
Votering:
172 för utskottet
144 för res. 1
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 37 v, 14 mp
För res. 1: 76 m, 37 kd, 15 c, 16 fp
Frånvarande: 10 s, 6 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 2 (arbetsmarknaden för arbetshandikappade)
1. utskottet
2. res. 2 (c, kd, fp)
Votering:
246 för utskottet
71 för res. 2
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 74 m, 37 v, 14 mp
För res. 2: 3 m, 37 kd, 15 c, 16 fp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 3 (arbetsmarknaden för invandrare)
1. utskottet
2. res. 3 (c, m, kd, fp)
Votering:
172 för utskottet
145 för res. 3
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 37 v, 14 mp
För res. 3: 77 m, 37 kd, 15 c, 16 fp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 6 (arbetsmarknaden för äldre)
1. utskottet
2. res. 7 (mp)
Votering:
172 för utskottet
14 för res. 7
131 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 37 v, 14 c
För res. 7: 14 mp
Avstod: 77 m, 37 kd, 1 c, 16 fp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 7 (arbetsmarknaden för långtidsarbetslösa och
långtidsinskrivna)
Motiveringen:
Utskottets hemställan med godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 8 (m)
Votering:
202 för utskottet
77 för res. 8
38 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan med godkän-
nande av utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 37 v, 15 c, 15 fp, 14 mp
För res. 8: 77 m
Avstod: 37 kd, 1 fp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 16 (ändrad inriktning av arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder m.m.)
1. utskottet
2. res. 18 (c)
Votering:
226 för utskottet
15 för res. 18
76 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 1 m, 37 v, 37 kd, 16 fp, 14 mp
För res. 18: 15 c
Avstod: 76 m
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 20 (arbetsmarknadsutbildningens inriktning
m.m.)
1. utskottet
2. res. 22 (kd)
Votering:
174 för utskottet
37 för res. 22
105 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 37 v, 2 fp, 14 mp
För res. 22: 36 kd, 1 c
Avstod: 77 m, 14 c, 14 fp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 25 (starta-eget-bidrag)
1. utskottet
2. res. 25 (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 28 (Gröna jobb m.m.)
1. utskottet
2. res. 28 (mp)
Votering:
303 för utskottet
14 för res. 28
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 77 m, 37 v, 37 kd, 15 c, 16 fp
För res. 28: 14 mp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 2 mp

Mom. 29 (friår m.m.)
1. utskottet
2. res. 30 (mp)
Votering:
266 för utskottet
15 för res. 30
37 avstod
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 77 m, 37 v, 15 c, 16 fp
För res. 30: 15 mp
Avstod: 37 kd
Frånvarande: 10 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 1 mp

Mom. 33 (det nya mål 3)
1. utskottet
2. res. 31 (c)
Votering:
227 för utskottet
15 för res. 31
75 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 2 m, 37 v, 37 kd, 16 fp, 15 mp
För res. 31: 15 c
Avstod: 75 m
Frånvarande: 11 s, 5 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 1 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Utgiftsområde 22 Kommunikationer

Föredrogs
trafikutskottets betänkande 1999/2000:TU1
Utgiftsområde 22 Kommunikationer (prop.
1999/2000:1 delvis)

Anf. 1 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Dagens debatt handlar om utgifts-
området kommunikationer. Det omfattar vägar, järn-
vägar, sjöfart, post, tele, luftfart, IT och en hel del
annat smått och gott.
Från moderat sida kommer senare under debatten
mina kolleger i trafikutskottet Lars Björkman, Bir-
gitta Wistrand och Jan-Evert Rådhström att närmare
belysa vissa centrala avsnitt i det trafikpolitiska be-
tänkandet.
Själv kommer jag att mera översiktligt ta upp vis-
sa principiella frågor på infrastrukturens område.
Herr talman! Den människa är inte född som i sitt
departement samtidigt kan klara av allt om kommu-
nikationer, näringspolitik, energipolitik, statlig före-
tagspolitik, regionalpolitik och arbetsmarknadspoli-
tik.
Även om Näringsdepartementet, i folkmun kallat
för Göran Perssons superdepartement, leds av två
statsråd är det fullständigt omöjligt att dessa två ska
klara av de inom Näringsdepartementets ram viktiga
och långsiktiga frågor som på ett avgörande sätt på-
verkar den svenska välfärden och den ekonomiska
tillväxten.
Det är inte underligt att både Björn Rosengren och
Mona Sahlin gång på gång kallas för regeringens
pratministrar. De hinner inte ägna sig åt framtidsfrå-
gorna, utan studsar fram och tillbaka mellan dagsak-
tuella problem. Långsiktigheten står på undantag.
Klara riktlinjer och strävan att hålla en stadig kurs
saknas. Superdepartementet kommer i fråga efter
fråga på efterhand. Man kommenterar i sin dagspoli-
tik det som händer. Mer blir det inte. Man kan känna
sig lite ledsen för att man behöver konstatera detta.
Ute i Europa - i samtliga EU-länder - finns det i
varje land ett sammanhållet departement för kommu-
nikationsfrågor. Det är bara Sverige som stuvar sam-
man kommunikationsfrågorna med andra disparata, i
sig mycket viktiga, frågor i något som mera liknar en
näringspolitisk diversehandel eller ett vildvuxet kon-
glomerat, där lönsamheten är låg och utvecklings-
kraften ringa.
Björn Rosengren och Mona Sahlin hinner inte
heller delta i EU:s ministerrådsmöten på sina fackom-
råden. Policyn inom EU är att statsråden ska närvara
vid ministerrådsmötena. Vid telerådsmötena, som
behandlar de i dag så viktiga telekommunikationsfrå-
gorna vad gäller bl.a. avreglering och konkurrens, har
inget av statsråden deltagit sedan hösten 1998. Detta
är nonchalant, och det ger övriga EU:s ministrar en
signal om hur lite intresse Sverige torde fästa vid
dessa frågor.
Björn Rosengren har dessutom, vad jag har kun-
nat se, inte deltagit i alla möten som transportminist-
rarna inom EU deltar i. Detta är inte heller bra.
Det är dags att ge de viktiga kommunikationsfrå-
gorna antingen ett eget departement eller ett eget
statsråd. Annars löper vi risken att missa en lång rad
tillfällen i en värld där förändringstakten är hög.
Herr talman! Verkschefer för viktiga infrastruk-
turområden har berättat att de inte längre får tillfälle
och möjlighet att träffa de ansvariga statsråden utan
hänvisas till någon underlydande. Det belägger mitt
påstående att tidigare viktiga kommunikationsområ-
den har prioriterats ned. Det händer ingenting. Det
står helt stilla. Regeringen kommer pliktskyldigast
med en budgetproposition, men sedan är det stopp.
Nya nödvändiga förändringar av telelagen har
fördröjts med ett helt år. Under tiden går Finland före
och släpper tillstånden för den tredje generationen av
mobiltelefoner. Sverige förlorar på grund av Närings-
departementets senfärdighet ett helt år, vilket är
mycket i IT-åldern. Ericsson och mobilteleaktörer
uttrycker oro. De vet inte vad som ska hända.
Allt detta medan Björn Rosengren och Mona
Sahlin och deras departement tänker eller saknar tid
att tänka efter före.
Låt mig ta nollvisionen, ett viktigt mål för ökad
trafiksäkerhet. Vad har regeringen gjort för att undvi-
ka ett misslyckande på det här området? Ingenting!
Ingenting förrän det klart belades att nollvisionen
skulle spricka. Desperat och kortsiktigt läggs ett 11-
punktersprogram fast, som bl.a. rycker bort några
hundra miljoner från angelägna vägprojekt på olycks-
drabbade avsnitt. Vägverkets administration förlorar
135 miljoner kronor, som går till trafiksäkerhet, pre-
cis som om man där utan konsekvenser kan skicka i
väg folk hur som helst.
Anslagen till vägarna dras av regeringen ned år
efter år, trots att Björn Rosengren i avsnittet om vä-
garna i budgetpropositionen konstaterar att underhål-
let av vägarna är eftersatt och att vägstandarden måste
rekonstrueras.
Hur kan en ansvarsfull näringsminister dra ned på
väganslag, om man vet att vägarna förfaller? Hur kan
man låta vägarna försämras så till den grad att den
svenska skogsindustrins råvaruförsörjning äventyras?
Läget i många delar av vårt land är i dag så allvarligt
att skogsindustrin signalerat att den inte vågar inves-
tera i ny produktion på grund av att man inte kan få
fram virket ur skogarna i tid. Så går det inte att bedri-
va kommunikationspolitik.
Hur kan trafikutskottets regeringspartier vid upp-
vaktningar i utskottet säga sig vara väl införstådda
med att det svenska vägnätet är dåligt, men ingenting
göra? Hur kan socialdemokrater, kommunister och
miljöpartister, som man gör i det betänkande vi nu
diskuterar, ställa upp på ett regeringsförslag som
leder till att det svenska vägkapitalet fortsätter att
vittra sönder? Vore det inte motiverat med ett utskott-
sinitiativ när t.o.m. regeringsföreträdarnas represen-
tanter inser att vägkapitalet trots allt håller på att
förödas?
Alla vet att vi moderater för det närmaste året an-
slår 500 miljoner kronor mer än regeringen, att vi för
år 2001 anslår 1 miljard mer och för år 2002 anslår
1 ½ miljard mer än regeringen för upprustning av
vägnätet, inklusive det enskilda vägnätet. Även Cen-
tern och Kristdemokraterna har föreslagit mer pengar
än regeringen. Det finns, såvitt jag kan förstå, förut-
sättningar att få en utskottsmajoritet, om alla som
värderar ett bra vägnät och som inser att vägnätet i
dag har stora brister ställer upp. Jag har anledning att
i dagens debatt fundera över om utskottets ordförande
har en positiv inställning till mitt förslag om ett ut-
skottsinitiativ eller inte.
Moderata samlingspartiet har dessutom, förutom
pengarna de närmaste tre åren, i en viljeförklaring
signalerat att partiet är berett att under en treårsperiod
anslå 30 miljarder kronor mer - pengar som frigörs
vid privatisering av statligt ägda bolag. Av dessa 30
miljarder tas under de närmaste tre åren tre miljarder i
anspråk.
Användningen av övriga medel måste givetvis
anpassas till den samhällsekonomiska utvecklingen.
Men de utgör i alla fall en klar signal om att vi mode-
rater är beredda att verka för att planering och pro-
jektering av vägar snabbas upp. Vi måste i Sverige
komma i gång med ett mer omfattande vägbyggande,
inklusive satsningar på underhåll av befintligt vägnät.
Sammanfattningsvis vill jag när det gäller det här
avsnittet hävda att det svenska vägnätet är i kris. Från
moderat sida föreslog vi i våras att utskottet skulle
anordna en offentlig hearing, där berörda intressenter
fick tillfälle att diskutera tillståndet för det svenska
vägnätet. Men intresset i utskottet var synnerligen
svalt från alla håll. Man kan ställa sig frågan: Är det
lika svalt i dag?
Vägsituationen i dag och regeringens njugga in-
ställning till anslag för väginvesteringar, underhåll
och drift av vägar riskerar - om ingenting görs - att
få allvarliga konsekvenser. Jag kommer därför att på
den moderata gruppens vägnar vid nästa utskotts-
sammanträde föreslå att trafikutskottet tidigt under
våren anordnar en offentlig hearing om landets dåliga
vägar. Det vore bra om utskottets ordförande redan
under dagens debatt ville gå mig till mötes. Min för-
hoppning är att hearingen ska resultera i ett utskottsi-
nitiativ, där vi begär att regeringen i kommande bud-
get ska anslå mera pengar för upprustning av våra
vägar.
Herr talman! En annan fråga som ger anledning
till oro är den passivitet som Näringsdepartementet
visar upp vad gäller att komma till rätta med köer,
trängsel och kaos i Stockholmsregionens trafik.
Det är rimligt att Stockholm, som ökar med
20 000 personer per år och som årligen tillförs ett
växande antal arbetsplatser, får pengar för att lösa
sina trafikproblem. Situationen börjar bli ohållbar.
Stockholms trafikproblem är en fråga för hela
Sverige, inte bara för Stockholm. Men Björn Rosen-
gren och hans näringsdepartement visar ingen vilja att
komma till rätta med Stockholms problem. Han
skjuter problemet framför sig.
Sverige mår inte bra om trafiken fungerar dåligt
runtom och i Stockholm. Varje års uppskov graderar
upp problemen. Förbifarter - exempelvis Västerleden
och Österleden - måste byggas, så att stadskärnan
avlastas. Det tar år att bygga bort trafikproblemen i
Stockholm och det ställer krav på stora ekonomiska
resurser. Det är därför det är bråttom att komma till
skott.
Vad händer med järnvägsinfarten söderifrån till
Stockholm? Om ett antal år kan inte Stockholm ta
emot fler tåg per timme, eftersom inte spåren räcker
till. Det tredje spårets problem måste lösas och det
fort. Vad är det som gör att Björn Rosengren dröjer?
För att om något år få full effekt av den nya År-
stabron, måste planering, projektering, pengar och
miljöprövning av mera spårkapacitet söderifrån till
Centralen drivas på med kraft.
Vi moderater är mycket bekymrade över rege-
ringens passiva hållning. Någonting måste göras. Jag
föreslår därför trafikutskottets ordförande att vi under
våren från utskottets sida även anordnar en offentlig
hearing om Stockholmsregionens trafikproblem.
Frågan måste upp till ytan. Det är dags att handla,
annars blir läget i Stockholm ohållbart.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till den
moderata trafikpolitiken, och jag kommer att begära
rösträkning vad gäller reservation nr 2.

Anf. 2 JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! För Kristdemokraternas del har vi
delat upp trafikdebatten mellan tre ledamöter. Tuve
Skånberg kommer att tala om vägar, Magnus Jacobs-
son om flyget och jag själv om det övriga.
Först vill jag instämma i det Per-Richard Molén
har sagt om att prioritera upp kommunikationerna på
departementet. Man får en känsla av att frågorna om
transporter, informationsteknologi osv. kommer sist
på dagordningen i Näringsdepartementet.
Transportarbetet ökar hela tiden. Vi är beroende
av transporterna. IT är viktigt för framtiden. Likaväl
kommer de här frågorna ofta i skymundan.
När det gäller anslagen har Kristdemokraterna be-
gärt en utgiftsram som är 240 miljoner kronor högre
än majoriteten. Till detta har vi lagt besparingskrav
på 60 miljoner kronor, varav 20 miljoner på Vägver-
ket och 40 miljoner på Banverket. Sammanlagt 300
miljoner kronor vill vi lägga till väganslaget nästa år
utöver regeringens pengar. Eftersom vårt förslag till
ram för utgiftsområdet har fallit har vi valt att avläm-
na ett särskilt yttrande och lägger alltså därför ned
våra röster i fråga om mom. 1.
Herr talman! På de områden jag företräder här i
dag, dvs. järnvägar, sjöfart, post och telekommunika-
tioner, står vi kristdemokrater bakom alla de reserva-
tioner som vi är med om, men för att vinna tid yrkar
jag bifall endast till reservation nr 12.
Järnvägen är ett förhållandevis miljövänligt trans-
portmedel. Kristdemokraterna tycker att det är bra om
järnvägen kan utnyttjas till långväga transporter bättre
än vad som görs i dag. Men detta kan inte kommen-
deras fram, som hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Järnvägen måste bli attraktivare hos transportköparna.
Det förutsätter en effektiv hantering av infrastruktu-
ren. Banverkets produktionsorganisation bör därför
bolagiseras. SJ bör ytterligare fokusera på sin kärn-
verksamhet, och därför bör fler av SJ:s tillgångar
avyttras till Banverket. Vi utvecklar detta mera till-
sammans med moderaterna i reservation nr 33.
Järnvägstrafiken måste harmoniseras inom Europa
så att det blir lättare att transportera gods genom
länderna, och här har regeringen ett särskilt ansvar att
driva på inom EU. Järnvägsoperatörerna måste bli
bättre på samverkanslösningar med lastbilen, flyget
och sjöfarten. I annat fall ser vi tyvärr att av den
transportökning som sker tillkommer i stort sett ing-
enting till järnvägen.
Öresundsförbindelsen skulle finansieras genom att
man tar ut avgifter av alla som åker över bron. Nu har
regeringen svikit detta beslut. Vi är upprörda och
besvikna på att man inte kunnat hantera avgiftsfrågan
bättre. Först höjs banavgifterna runtom i hela Sverige
så att alla som åker tåg eller skickar gods på någon
järnväg i landet får vara med och betala Öresundsför-
bindelsen. Dessutom tillskjuts skattemedel till Ban-
verket för att finansiera broavgifterna. Vi hade hellre
sett att man förlängde avskrivningsperioden för bron.
Det som nu sker är ett svek av regeringen och stöd-
partierna. Vi har här en gemensam reservation, nr 5,
med de andra icke-socialistiska partierna.
Trafikutskottet konstaterar i betänkandet att In-
landsbanan har skötts av IBAB på ett förtjänstfullt
sätt. Banunderhållet har blivit billigare än någon
kunde tro, kanske främst på grund av IBAB:s sätt att
upphandla underhållet. I framtiden kan man säkert
förvänta sig mer turisttrafik på sommaren. Man kan
inte nog överskatta TV-programmet Packat och klarts
betydelse för en tillströmning av nya turister till In-
landsbanan. Godsvolymerna har också glädjande nog
ökat på Inlandsbanan. Detta innebär att kraven ökar
också på banunderhållet.
Det är därför väsentligt att ge IBAB något ökade
resurser till banan de närmaste åren. Vi har begärt att
65 miljoner kronor ska tillföras IBAB från befintligt
anslag hos Banverket. Vidare begär vi att Rikstrafi-
ken tillsammans med berörda parter i Norrlands in-
land tar ett gemensamt grepp om persontrafikfrågorna
längs inlandsbanestråket. Eftersom utskottets skriv-
ning inte är tillräckligt tydlig i detta avseende har vi
tillsammans med Centern skrivit reservation nr 35.
Så går jag över till sjöfarten. Sjöfartsverket håller
på att utreda möjligheterna till en breddning av farle-
den till Göteborgs hamn. Det är viktigt att denna
breddning kommer till stånd. Göteborgs hamn är
Sveriges största hamn och är av nationell betydelse.
Vi delar här moderaternas uppfattning om vikten av
denna satsning, men vi vill avvakta Sjöfartsverkets
egen utredning om hur finansieringen ska ske. Över
huvud taget är det i dag svårt för de svenska hamnar-
na att föra en dialog med staten om samverkande
infrastrukturlösningar. Hamnarna skulle ju inte kunna
existera utan anslutande vägar och järnvägar. I reser-
vation nr 16 framgår våra krav på bättre samverkan.
Ännu ett år varnar vi regeringen om att farledsav-
gifterna behöver ses över. Trots att systemet är nytt
och att det i grunden är bra med en miljöstyrande
princip finns det anledning att göra något åt avgifter-
na för den transoceana trafiken och kanske även den
inrikes sjöfarten. Det är en intressant notering att det
var EG-kommissionens synpunkter på Sveriges tidi-
gare system som utgjorde ett starkt argument för att
införa avgifter på inrikes och transocean sjöfart. Ny-
ligen läste jag att EU:s transportministrar diskuterar
hur man ska kunna få bättre fart på den kustnära sjö-
farten igen. Alltså borde näringsministern snarast se
till att något händer med farledsavgifterna. Här har vi
en trepartireservation, nr 8.
Sjöfartens största fördel är att den är en mycket
energieffektiv transportgren. Den belastar förvisso
miljön med utsläpp, men dessa minskar i takt med att
nya fartyg byggs. Transportköpare som exempelvis
SCA har dessutom visat att man kan gå i bräschen för
miljötänkande genom att kräva katalysatorer på
samtliga fartyg som man chartrar. Enligt SCA:s egen
information säger man att man blev överraskad av att
utsläppen från fartygen var större än från pappersbru-
ken. Man reducerar nu med hjälp av katalysatorer
kväveoxidutsläppen med hela 90 %. Lågsvavlig olja i
tre av fartygen minskar svaveldioxidutsläppen med
mer än 1 000 ton per år.
Sjöfarten har framtiden för sig. Transportarbetet
ökar, och i takt med att miljöbelastningen från sjö-
farten minskar så ökar fördelarna med att sända gods
på köl. Därför är det svårt att förstå att regeringen är
så passiv i fråga om att värna den svenska sjöfartsnä-
ringen. Vi vet att konkurrenssituationen är svår gen-
temot många andra europeiska länder. EU har enats
om ett tak för inhemska stöd till respektive handels-
flotta. Det är då märkligt att Sverige inte utnyttjar
detta utan tillåter att handelsflottan krymper.
Överenskommelsen 1998 om det s.k. TAP-avtalet
har bara tillfälligt stoppat utflaggningen. Om en
svensk redare i dag vill beställa ett nytt fartyg kanske
det är färdigt år 2001 i bästa fall. Vilka regler gäller
då i Sverige? Hur ska redarna våga satsa? Vad ska
locka ungdomar att utbilda sig till sjöbefäl?
Vi har en erfarenhet av säkerhetstänkande och
professionalitet inom svensk sjöfartsnäring som vi
borde vara rädda om. Därför kräver vi att regeringen
snarast kommer med signaler om framtida sjöfartspo-
litik. Det kan handla om tonnageskatt, utbildningsstöd
för praktikplatser ombord, fartygsfonder eller ett
nationellt forskningsprogram. I reservationerna nr 11
och 12 framgår våra krav, som utskottet tyvärr inte
delar med oss.
Östersjöstrategin måste förverkligas. I dag verkar
det som om enbart Sverige tagit uppgiften på allvar
att bygga upp mottagningsstationer för avfall utan
speciell avgift. Här måste regeringen driva på inom
EU.
När det gäller sjöfarten betackar vi oss även i fort-
sättningen för ett statligt båtregister för fritidsbåtar.
Vi noterar att det är positivt att regeringen har tagit
ställning för det frivilliga båtregistret men kan ändå
inläsa att något slags båtskatteförslag lurar bakom
hörnet. Vi markerar vår ståndpunkt i reservation
nr 17.
När det gäller Posten finns det mycket att säga,
men jag ska bara säga något om lantbrevbäringen och
postnummersystemet. Det är glädjande att trafikut-
skottet har enats om att slå fast att lantbrevbäringen
och kassaservice i hela landet är funktioner som
kommer att finnas kvar. Vi behöver därför inte reser-
vera oss.
Herr talman! Informationstekniken kommer vi att
få återkomma till i samband med regeringens utlova-
de IT-proposition i början av nästa årtusende. Jag
säger "årtusende" avsiktligt, därför att det känns som
om vi väntat i tusen år på denna proposition. Vi får
väl vänta en månad till.
Sammanfattningsvis är det på flera punkter som vi
fått gehör för vår politik i utskottet, och det gläder vi
oss åt. Men 19 reservationer antyder ändå att trafik-
politiken skulle sett något annorlunda ut om vi krist-
demokrater fått ett större inflytande över den.

Anf. 3 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Debatten i dag gäller hur 25,5 mil-
jarder kronor ska användas inom det som kallas ut-
giftsområde 22, kommunikationer. Vägar, järnvägar
och bussar, post och teleförbindelser är centrala delar
i människors vardag. Och vi som sitter i trafikutskot-
tet får ofta i brev och telefonsamtal höra hur det står
till på dessa områden, särskilt när det står illa till, och
det gör det dessvärre på många håll i vårt avlånga
land.
Låt mig inledningsvis här också, även om det inte
är ett ämne för dagens debatt, säga att det är lätt att
instämma i det som Johnny Gylling och Per-Richard
Molén säger om att det nog är rätt många här i riks-
dagen som upplever att Regeringskansliet inte kan
ägna full kraft åt dessa frågor med den organisation
som man har valt med ett superdepartement som ska
greppa i stort sett allt.
Ett företagsamt och kretsloppsanpassat, långsik-
tigt hållbart samhälle som Centerpartiet eftersträvar
förutsätter ett "grönare" transportsystem men också
ett i bokstavlig mening hållbarare transportsystem.
Under den senaste tiden har vi uppvaktats allt intensi-
vare med brev och telefonsamtal som berättar om hur
illa det står till med vägarnas tillstånd på många håll.
I min hand här har jag ett referat av en av dessa
larmrapporter. Det är företrädare för de fem nordli-
gaste länen som i en rapport beskriver hur illa det står
till främst när det gäller vägnätet men också när det
gäller järnvägarna i den halva av landet som de lever
i. Enligt rapporten skulle det behövas 24 miljarder
kronor under sex år för att man ska hinna i fatt och få
upp standarden på väg- och järnvägsnätet i den hal-
van av landet.
330 mil väg har så svåra skador att merkostnaden
för näringslivet är mer än 50 % jämfört med övriga
landet.
400 mil måste tjälsäkras om de stora stråken ska
hållas farbara och övriga vägar ha begränsad fram-
komlighet under bara tre fyra veckor.
250 mil väg och 50 broar har begränsad bärighet
som försvårar effektiva transportsystem.
På 460 mil väg är underhållet så eftersatt att väg-
nätet riskerar att bryta ned.
Det finns andra som också vittnar om detta. I tid-
ningen Skogsindustrierna kan vi läsa om hur dåliga
vägar beräknas kosta 900 miljoner kronor årligen. Det
påstås, men jag vet inte om det är sant, att Scania
säljer 1 % av sina lastbilar till Västernorrland men att
de säljer 10 % av reservdelarna till Västernorrland.
Det kan möjligen ha något samband med hur vägnätet
och förutsättningarna ser ut.
Järnvägsnätet har förutom standardbrister en
generellt lägre bärighet än i övriga landet, vilket in-
nebär högre transportkostnader.
Om inte mera resurser anvisas till drift, underhåll,
bärighetshöjande åtgärder etc. så urholkas vägkapita-
let, och vi vältrar över större kostnader på framtiden.
När inte rätt åtgärder sätts in för att underhålla en väg
blir det till sist fråga om rekonstruktion, och det är
mycket dyrare än att sköta en väg kontinuerligt.
Som framgår av betänkandet beslutade riksdagen i
mars 1997 om en långsiktig inriktning för investe-
ringar i trafikens infrastruktur. Beslutet innebar att
190 miljarder kronor skulle användas under tioårspe-
rioden 1998-2007 för att åtgärder skulle genomföras
som bidrar till tillväxt och sysselsättning i alla delar
av landet, som leder till förbättrad transportkvalitet
och som ökar infrastrukturens miljöanpassning m.m.
När vi nu kan se facit för de första åren kan vi
konstatera att för de tre första åren blir utfallet 4 ½
miljarder kronor lägre än vad som bestämdes i lång-
siktsplanen. Denna eftersläpning har främst drabbat
länsplanerna runtom i landet, vilket framgår av den
larmrapport som jag tidigare refererade. Regeringen
och utskottets majoritet medger eftersläpningen men
hoppas att man ska kunna ta igen detta med en "viss
tidsförskjutning".
Men det skulle alltså enligt den rapport som jag
talade om tidigare behövas 24 miljarder kronor under
de närmaste sex åren för att lyfta väg- och järnvägs-
nätet i Norrlandslänen till en acceptabel nivå. Därför
är det alltså mycket bråttom.
Likartade problem finns dessvärre inte bara i
Norrland utan också i Mellansverige. Vid ett besök
som jag gjorde i Östergötland för en tid sedan fick jag
höra av Vägverkets representanter där att man ansåg
sig klara bara drygt hälften av de behov av vägunder-
håll som fanns.
Centerpartiet arbetar för att hela Sverige ska ges
goda möjligheter att leva och utvecklas. Det är därför
som vi inte bara i retoriken utan också i praktiken
avsätter inte tillräckligt med pengar men ändå bra
mycket mera pengar till vägar och vägunderhåll än
vad regeringen och dess samarbetspartier gör. I vårt
budgetalternativ har vi 750 miljoner kronor mer än
majoriteten för drift och underhåll, men också för att
påskynda bortbyggandet av de värsta flaskhalsarna på
riksvägar och Europavägar.
I ett senare inlägg här i kammaren kommer vår
representant Åke Sandström att ytterligare utveckla
Centerpartiets syn i dessa frågor.
För att nå ett långsiktigt hållbart trafiksystem be-
hövs det inte bara bättre vägar och järnvägar utan
också en bättre trafiksäkerhet och högre ambitioner
för att miljöanpassa trafiksystemen. Jag kan i allt
väsentligt instämma i det som tidigare har sagts från
Johnny Gylling och Per-Richard Molén när det gäller
trafiksäkerhet i största allmänhet.
För att klara de miljömål som riksdagen har ställt
sig bakom måste användningen av fossila bränslen
minskas. Och jag förutsätter att vi är eniga om detta i
utskottet och i kammaren. Precis som nollvisionen på
trafiksäkerhetens område bör också, enligt vår me-
ning, en nollvision för användningen av fossila
bränslen upprättas.
I Västeuropa innebär nu den allt intensivare trafi-
ken att luftföroreningarna från vägtrafiken ger fler
förtida döda än vad trafikolyckorna ger. Det framgår
av en aktuell rapport från Världshälsoorganisationen.
Det är alltså dags att utarbeta en plan för hur fos-
sila bränslen successivt ska minimeras och till sist
fasas ut och ersättas med förnybara, miljöriktiga
bränslen. Inför Sveriges ordförandeskap i EU år 2001
kan det vara lämpligt att anta utmaningen att utarbeta
en tioårsplan för miljöriktiga drivmedel, en plan som
drar upp riktlinjerna för hur vi i Sverige och Europa i
ett första steg kan halvera användningen av bensin,
olja och diesel. Det skulle vara väldigt intressant att
höra vad Monica Öhman och representanterna för
majoriteten tycker om den utmaningen, att också
försöka forma en nollvision på detta område.
Men det är också dags att tala klarspråk om att
bilen, älskad och hatad, behövs och kommer att be-
hövas tillsammans med bussar, tåg, flyg och båt för
att klara de fysiska förflyttningarna i framtidens allt
transportintensivare samhälle. Men det ska vara tra-
fiksäkra, miljöanpassade fordon med miljöriktiga
bränslen och låg energianvändning. Och bilen ska
främst användas där den behövs, på landsbygden och
i mindre tätorter där gång- och cykeltrafik eller kol-
lektivtrafik inte är ett rimligt alternativ.
Stockholm och andra större städer, som Per-
Richard Molén talade om, ska självklart ha den bästa
kollektivtrafiken. Den ska vara så bra att den är det
naturliga förstahandsalternativet för de allra flesta
som bor i Stockholmsregionen. Den ska vara modern,
bekväm, punktlig och billig i jämförelse med att åka
bil. Frågan om miljöstyrande vägavgifter för att däm-
pa bilismen i citykärnorna, vilket Per-Richard Molén
tyvärr inte tog upp, bör vara en möjlighet som re-
spektive kommun ska kunna använda och fatta beslut
om. Från Centerpartiets sida hälsar vi med tillfreds-
ställelse att miljöministern i denna fråga nu äntligen
tagit bladet från munnen, tyvärr inte i en proposition
utan i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Däremot tycker vi inte att det är klokt att, som So-
cialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, nu
höja dieselskatten och skrämma upp människor med
utredningar som talar om en 50-procentig höjning av
bensinskatten, samtidigt som bensinpriset i dagarna
spränger 9-kronorsvallen. Det är inte särskilt kon-
struktivt för alla de människor runtom i vårt land som
är oerhört beroende av bilen och bussen.
Löftet från regeringen om en skatteväxling på ni-
vån 3 miljarder kronor har resulterat i en skattehöj-
ning på energi utan motsvarande skattesänkningar.
Resultatet av detta blir att alltfler människor och
företag pressas allt hårdare.
Det är mycket anmärkningsvärt att dessa partier
samtidigt varslar om att ta bort skattebefrielsen på
bioddrivmedel. Tvärtom tycker vi att en systematisk
stimulans och introduktion av biodrivmedel är ett
mycket viktigt led i att minska de klimatförändrande
gaserna och miljöanpassa transportsystemet.
Centerpartiet är mot den höjda dieselskatten. Vi
slår vakt om skattebefrielsen på biodrivmedel och
arbetar för en systematisk introduktion av biodrivme-
del. Vi tycker att det är ett viktigt led i att minska de
klimatförändrande gaserna.
Vi vet att det på många håll i landet pågår ett väl-
digt ambitiöst arbete med att förverkliga de högt
ställda målen om att bli fossilbränslefria kommuner.
Detta tycker vi är väldigt positivt. En uthållig sats-
ning på biodrivmedel förutsätter skattebefrielse vad
gäller dessa drivmedel.
Sedan några ord om IT, som Johnny Gylling be-
rörde.
Sverige har faktiskt förutsättningar att bli världs-
ledande i utvecklingen av den nya informationstekni-
ken. Det behövs snabbt konkreta förslag för att ge
hela landet och alla medborgare tillgång till den nya
tidens möjligheter - en digital allemansrätt, som vi i
Centerpartiet säger.
En av statens grundläggande uppgifter är att ga-
rantera lika tillgång till infrastruktur för alla medbor-
gare. Staten kan inte undandra sig ansvaret när det
gäller den digitala infrastrukturen. Vi menar att det
finns stora vinster i att skapa världens bästa in-
frastruktur för digitala kommunikationer och i att
vara först med att skapa tillgänglighet till bredband åt
alla. Staten bör därför stå som ägare till en heltäckan-
de digital infrastruktur, byggd på fiber till hushåll och
företag i hela landet.
Kabel-TV-bolagen är de aktörer som nu är mest
aktiva för att erbjuda bredbandskommunikation men
deras kablar räcker inte för framtiden. De etablerar
dessutom lokala monopol som ger höga priser och
som riskerar att bromsa utvecklingen.
Konkurrens måste i stället skapas kring innehållet,
vad som ska förmedlas via dessa kablar. För att gynna
tillväxten av fler tjänsteföretag och operatörer bör
staten garantera lika tillgång till den infrastruktur som
finns och tillförsäkra sig att ingen kan tillskansa sig
monopol på att leverera tjänster till hushåll och före-
tag, vilket i dag sker på många håll i storstadsområ-
dena.
Den starka position som Sverige har, främst när
det gäller ungdomars kunskaper om IT, bör vidareut-
vecklas med insatser för att ge alla invånare i Sverige
möjlighet att bekanta sig med tekniken. Sverige bör
skapa ett kunskapslyft inom IT, med målsättningen
att alla människor ska ha förtrogenhet med den kon-
taktyta mot andra tjänster som informationstekniken
utgör.
Tyvärr är svensk lagstiftning ännu inte anpassad
till de stora omvälvningar som den tekniska utveck-
lingen för med sig. Därför måste vi nu inleda en om-
fattande översyn av detta. Jag förutsätter att det
kommer som en del av den IT-proposition som jag,
liksom Johnny Gylling och många andra, länge har
väntat på.
Sedan några ord om en liten, men viktig, sak,
nämligen Gotlandstrafiken.
För oss i Centerpartiet, som har en stark strävan
att hela Sverige, inte bara fastlandet, ska leva, är
rättvisa villkor för Gotlandstrafiken en viktig fråga.
För oss är det en självklar strävan att verka för att
både person- och godstrafiken till och från Gotland
kan bedrivas på villkor som vore Gotland en del av
fastlandet.
Centerpartiet har varit pådrivande för att möjlig-
göra åretrunttrafik med snabbfärjan. Vi välkomnar att
en riksdagsmajoritet nu står bakom detta. Det innebär
att förutsättningarna för persontrafiken har förbättrats
och även förstärkt möjligheterna att utveckla turistnä-
ringen på Gotland.
När det gäller godstransporterna kvarstår dock
betydande problem att lösa. Den stegvisa avveckling
av Gotlandstillägget som inletts har lett till höjda
fraktpriser - enligt vissa beräkningar med upp till 15-
20 %. Detta har naturligtvis varit en nackdel för nä-
ringslivet och skapat en osäkerhet och en oro kring
villkor och prisnivåer för framtiden.
Dessutom har regeringen inte levt upp till riks-
dagsbeslutet om att vidta åtgärder för att motverka
negativa effekter av neddragningen av Got-
landstillägget. Detta är allvarligt. Det innebär att
godstransporter till och från Gotland har blivit dyrare.
I dagens betänkande finns det välvilliga skriv-
ningar men ingenting med riktig substans innebäran-
de att man sätter ned foten och säger ifrån. Man
skyfflar ifrån sig frågan till Rikstrafiken som ska
utreda - ett ord som gotlänningarna hört förut. Vi får
avvakta också denna utredning, säger majoriteten.
Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation
nr 39 där vi slår fast att fraktkostnaderna omedelbart
ska återställas till den nivå som gällde före delav-
vecklingen av Gotlandstillägget. Självfallet står jag
bakom alla övriga reservationer där Centerpartiet
finns med men för tids vinnande yrkar jag inte här
och nu bifall till dessa. Tack!

Anf. 4 KENTH SKÅRVIK (fp):
Herr talman! Sverige är ett modernt och högt ut-
vecklat välfärdsland. Trots att många drabbas av
bekymmer i form av arbetslöshet o.d. lever majorite-
ten av invånarna under tillfredsställande former.
För att välfärden ska kunna bibehållas och ut-
vecklas också framöver krävs det ett väl utbyggt nät
av infrastruktur i hela landet. Detta gäller delar av
infrastruktursektorn, vare sig det är vägar eller sjöle-
der eller det är bredband som är kommunikationsvä-
garna.
Folkpartiet har under en rad år hävdat att trafik-
politiken är och förblir samhällets ryggrad och blod-
system. För oss liberaler är det den fria konkurrensen
som ligger till grund för trafikpolitiken. Vi anser att
endast med fri konkurrens tillgodoses den enskildes
val av transportslag bäst, vare sig det gäller transport
av gods eller det gäller personbefordran. Med fri
konkurrens inom alla transportslag kan vi bäst uppnå
en hållbar utveckling och ökad tillväxt.
Ett kännetecken för trafiksektorn är tyvärr fortfa-
rande att det är alltför mycket av regleringar och
monopolbildningar eller tendenser till bristande kon-
kurrens.
Folkpartiet liberalerna vill främja konkurrens
mellan olika företag för att konsumenternas behov
ska tillgodoses till rimliga priser. Som det ser ut i dag
är priserna inom många transportgrenar, framför allt
tåg och flyg, alltför höga eftersom konkurrensen är
eftersatt på grund av monopolliknande situationer där
en aktör har alltför stort inflytande. Dessa höga priser
inskränker allvarligt den enskildes möjligheter att
använda en transport på det sätt som individen själv
vill.
De statliga affärsverken och bolagen inom områ-
det bör möta mer konkurrens. Visserligen har de
flesta områden, såsom telemarknaden, postväsendet
och järnvägen, öppnats för alltmer konkurrens men
det räcker inte. Förutom teleområdet är det fortfaran-
de så att det statliga verket eller bolaget har alltför
stort inflytande. På bilprovningens områden har vi
fortfarande de facto ett monopol. Det är viktigt att
påpeka att privatiseringar måste genomföras på ett
sådant sätt att konkurrensen verkligen främjas. Ett
uppbrutet statligt monopol får under inga omständig-
heter innebära att ett privat monopol i stället uppstår.
För att gå vidare förordar Folkpartiet en utförsälj-
ning av den svenska delen av SAS, SAS Sverige AB.
Dessutom anser vi att Posten AB och SJ måste möta
mer konkurrens.
Herr talman! Som jag redan antytt är transport och
kommunikation nödvändiga ingredienser i all eko-
nomisk aktivitet var man än befinner sig på jordklo-
tet. Att Sverige under det senaste århundradet haft en
positiv välfärdsutveckling kan till stor del kopplas till
ökad handel och därmed ökade transporter och ökad
kommunikation. Handel över gränserna samt männi-
skors fria rätt att röra sig förutsätter att det finns god
tillgång till transporter.
Konkurrenskraften inom landet, och därmed en
ökad och tryggad sysselsättning och hänsyn till mil-
jön, förutsätter både ökande och miljöanpassade
transporter.
För enskilda människors välfärd är goda kommu-
nikationer avgörande. Tillgång till bra kommunika-
tioner underlättar arbetspendling och ökar därmed
möjligheterna att bo där man vill och att jobba på
någon annan plats.
Svealands- och Mälarbanorna samt de s.k. västtå-
gen mellan Göteborg och Skaraborg är bra exempel
på att utbyggda kommunikationer ökar möjligheterna
till pendling. En väl utformad trafikpolitik är därmed
av allra största betydelse även i regionalpolitiskt
hänseende.
Allt detta stämmer väl överens med Folkpartiets
uttalande under en följd av år, att vi vill skapa ett
samhälle där människor, idéer och varor kan resa,
förmedlas och transporteras snabbt och effektivt.
Herr talman! Sedan det senaste årsskiftet återfinns
trafikfrågorna i Näringsdepartementet. Det är både av
godo och av ondo. Det är bra att trafikfrågorna på ett
intimare sätt förknippas med de politikområden som
de hör ihop med, t.ex. näringspolitiken. Men samti-
digt finns risken att dessa frågor försvinner i det
"stora" departementet. Det bekräftas till viss del om
man ser tillbaka på hösten och då upptäcker att det
inte är många propositioner som släppts ut från de-
partementet. Intresset från departementschefens sida
har inte varit det allra bästa när det gällt att hålla
givna löften och inplanerade utbyggnader.
Samtidigt vet vi att trafikfrågorna har stor bety-
delse för en hel rad samhällsfrågor. Mot denna bak-
grund bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att till
årsskiftet 2000/01 lägga fram en ny plan för hur tra-
fikpolitiken ska bedrivas under de närmaste tio åren.
En sådan plan från regeringens sida skulle kunna
belysa vilken betydelse trafiken har ekonomiskt,
näringsmässigt, bostadsmässigt och regionalpolitiskt.
I samband med att den senaste stora trafikpolitiska
propositionen antogs våren 1998 beslutade riksdagen
om olika transportpolitiska principer. Jag vill här
passa på tillfället att förtydliga Folkpartiets inställ-
ning till vissa av dessa principer.
En av dessa principer är valfrihet. Det låter vis-
serligen bra på papperet att det är de enskilda männi-
skorna och företagen som ska välja hur de organiserar
sina transporter. Jag vill emellertid påpeka att ett
sådant tänkande måste kombineras med en avregle-
ring och fri konkurrens för att principen ska kunna
genomföras och ge den effekt som regeringen påstår
sig vilja ha och som Folkpartiet länge har eftersökt.
Att samhällsekonomisk prissättning ska råda inom
trafikpolitiken borde vara en självklarhet. Dessvärre
är det svårt att genomföra detta i verkligheten. För oss
liberaler är det av grundläggande betydelse att trafi-
kanter och transportköpare ges en större individuell
valfrihet inom trafikområdet. Vi vill rensa i floran av
administrativa regleringar och låta transportbesluten
ske i decentraliserade och marknadsmässiga former.
Då måste staten ta sitt ansvar för att skapa rättvisa
konkurrensvillkor. Transportsektorn måste känna ett
riktigt kostnadsansvar beräknat på samhällsekono-
miska kalkyler så att rimlig hänsyn tas till trafiko-
lyckor, miljöskador och trängsel.
Herr talman! Jag skulle också vilja ta upp en del
frågor om luftfart. Passagerarutvecklingen på flyget
följer i stora drag konjunkturutvecklingen. Vid hög-
konjunktur ökar flygtrafiken medan den minskar vid
lågkonjunktur. Den avreglering av flygtrafiken som
Folkpartiet liberalerna varit pådrivande för har ökat
flygets attraktionskraft. Dessvärre har konkurrensen
inte fungerat tillräckligt bra. SAS har fortfarande en
alltför dominerande ställning på många sträckor i
inrikestrafiken och i utrikestrafiken till och från Sve-
rige.
Detta har lett till att biljettpriserna är orimligt hö-
ga på de sträckor där man inte har konkurrens jämfört
med konkurrensutsatta sträckor. Folkpartiet ser gärna
att fler lågprisflygbolag etablerar sig i Sverige och
därigenom sätter press på biljettpriserna. Det är också
viktigt att Luftfartsverket inte agerar konkurrens-
hämmande genom att ge bättre start- och landningsti-
der till SAS.
En allt viktigare del inom luftfarten är flygsäker-
heten. Jag lämnade själv en motion i detta ämne till
det förra riksmötet. Motionen har resulterat i att ut-
skottet haft en hearing om flygsäkerheten, vilket
känns mycket bra.
Vid en ytlig betraktelse är flygsäkerheten hög i
Sverige och i det svenska luftrummet. Inom linjefart
och charter inträffade den senaste olyckan med om-
komna 1989. Inom tung luftfart inträffade den senaste
dödsolyckan 1977. Under 1997 inträffade ingen
olycka med dödlig utgång. Vid en internationell jäm-
förelse av haverier med omkomna inom den tunga
luftfarten under åren 1993-1997 står sig den norra
delen av Europa väl. Enligt Luftfartsverket har de
länder inom Europa som är fullvärdiga medlemmar i
Joint Aviation Authority, vilket Sverige varit från
början, ett betydlig lägre haveriutfall än övriga Euro-
pa. JAA-länderna har även ett bättre säkerhetsläge än
USA när det gäller antalet haverier med omkomna
per en miljon flygningar.
Av detta skulle det vara lätt att dra slutsatsen att
det svenska flygsäkerhetsarbetet bedrivs på ett sätt
som garanterar det ökande antalet människor som
flyger maximal säkerhet i luften. Bilden är dock mer
komplex än vad haveristatistiken visar. En mer om-
sorgsfull genomgång av statistiken visar att säkerhe-
ten för passagerare, personal och övriga medborgare
lämnar mycket övrigt att önska.
Om man tittar på Statens haverikommissions,
SHK, statistik över utredda flygolyckor blir bilden
delvis en annan. Sedan 1990 har SHK ansett sig haft
anledning att göra 50-100 utredningar varje år. Krite-
riet för att SHK ska starta en utredning av ett tillbud
är att detta kunnat leda till att en allvarlig olycka
inträffat.
SHK:s statistik visar att antalet haverier i linjefart,
charter, bruksflyg samt allmänt flyg i svensk luftfart
har minskat mellan åren 1989 och 1995. När det gäl-
ler skolflyget under samma period har dock antalet
haverier räknat per 100 000 flygtimmar mer än för-
dubblats.
Slutligen skulle jag vilja nämna något om vägarna
och deras standard i min hembygd i Västsverige och i
Sverige i stort. Samhället behöver ett väl fungerande
vägnät av många skäl. Det kan synas självklart men
måste ändå fastslås. Alltfler larmrapporter inkommer
om att standarden på vägarna runtom i landet är brist-
fällig. Detta är ytterst allvarligt då ett välutbyggt och
välunderhållet vägnät är av allra största vikt för att
det svenska samhället ska kunna fungera och utveck-
las.
Under den borgerliga regeringsperioden 1991-
1994 satsades stora summor på att förbättra vägnätet.
Detta var välkommet då vägarna länge hade efter-
satts. Tyvärr måste man konstatera att efter Social-
demokraternas återkomst till makten 1994 har ansla-
gen successivt minskat igen trots fagra löften om
motsatsen.
Ett allvarligt flaskhalsproblem är den bristfälliga
bärigheten hos många vägar som är av stor betydelse
främst för skogsindustrins råvaruförsörjning men
också för exempelvis åkerinäringen. Underhållet är
av väsentlig betydelse i ett samhällsekonomiskt per-
spektiv. Det är stora investeringar som görs i vägar,
och därför ska vägarna vårdas väl så att de håller i
många år. En väl underhållen väg är också av stor
betydelse för framkomligheten. Detta illustreras varje
år under tjällossningsperioden då problem med av-
stängda vägar kan uppstå i hela Norrland och ned
genom Svealand till Dalsland i Götaland.
Vår förhoppning är dock att något snarast görs för
att höja underhållet och standarden på de utsatta de-
larna av vägnätet för att erhålla en bättre bärighet
med tanke på tunga transporter.
En riksväg av särskild vikt och betydelse i min
hembygd är riksväg 44 som förbinder Tvåstad, Vä-
nersborg och Trollhättan, med Uddevalla. Vägen tar
emot stora trafikströmmar österifrån i riktning mot
västkusten och Europaväg 6. Det är också betydande
fordonstal från Dalsland norrut via riksväg 45. Trafi-
ken i motsatt riktning har nästan motsvarande volym.
Under de senaste åren har ytterligare belastning
lagts på denna väg när transporter till Göteborgsom-
rådet som kommer norrifrån på riksväg 45 kör riks-
väg 44 över Uddevalla och sedan E 6 ned mot Göte-
borg. Givetvis lättar detta på den tunga trafiken ge-
nom Trollhättan och söderut på riksväg 45, men ef-
tersom riksväg 44 är smal och krokig med hög
olycksfallsrisk är risken större för svåra olyckor på
denna väg. E 6 söderut från Uddevalla klarar detta
gott och väl. Däremot kan problem uppstå vid pas-
sage genom Tingstadstunneln vid infarten till Göte-
borg.
När det gäller vägarna i Bohuslän måste man ock-
så nämna E 6, skam vore det annars. Vägen måste
byggas ut till motorväg genom hela Bohuslän. Denna
utbyggnad är viktig inte minst ur trafiksäkerhetspers-
pektiv, framför allt nu när Norge äntligen bestämt sig
för en utbyggnad. En tänkbar väg till snabbare ut-
byggnad är att detta objekt omfattas av den alternati-
va finansieringen, den s.k. PPP.
Herr talman! För övrigt står vi givetvis bakom de
reservationer som vi medverkat i, men jag yrkar inte
bifall till någon av dem just nu.

Anf. 5 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag vill gärna instämma i det Kenth
Skårvik säger om vägarnas tillstånd och behovet av
att satsa mer pengar på detta.
Om jag har förstått saken rätt har Folkpartiet i sitt
budgetförslag inte föreslagit mer pengar till det här
området. Jag ställer frågan mot bakgrund av att en
EU-parlamentariker från ert parti har gått ut i Svenska
vägföreningens nyhetsbrev och sagt att Folkpartiet
har mer pengar till vägarna. Finns det mer pengar
någonstans som jag inte har upptäckt?

Anf. 6 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Herr talman! Sven Bergström vet mycket väl att
ett litet parti som Folkpartiet inte har så stor möjlighet
att påverka så värst mycket av besluten. Vi hoppas
innerligt att den sittande majoriteten i vår riksdag ska
komma fram med förslag om hur detta kan göras. I
det läget kommer vi att se till att omfördela våra
pengar så att vi kan vara med och bygga ut de vägar
som behövs. Det är det svar jag kan ge i dag. Vi har
diskuterat den här frågan väldigt noga. Vi stöttar en
ombyggnad och mer pengar till dessa vägar.

Anf. 7 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Herr talman! Det vi debatterar i dag är ett budget-
betänkande. Jag skulle vilja lyfta debatten till en mer
principiell nivå. Det som ska styra såväl det årliga
budgetbetänkandet som övriga betänkanden från
trafikutskottet är det transportpolitiska beslutet från
1998.
Inom ramen för ett långsiktigt hållbart samhälle
ska följande delmål uppfyllas:
- ett tillgängligt transportsystem,
- en hög transportkvalitet,
- en positiv regional utveckling,
- en säker trafik,
- en god miljö.
Beträffande denna målformulering måste i varje
fall ett begrepp preciseras för att fylla någon funktion.
Det gäller hållbar utveckling. Ingen är mig veterligen
för en ohållbar utveckling. Med hållbar utveckling
avses en utveckling som inte inskränker på komman-
de generationers möjligheter att få sina behov tillgo-
dosedda. Vägtrafiken i Sverige går till 99 % på fossila
bränslen. Samma förhållande råder inom luftfarten.
Eftersom dessa bränslen inte nybildas är situationen
fullständigt ohållbar. Lufteffekterna av att förbränna
fossila bränslen - klimathot, försurning, m.m. -
äventyrar i hög grad kommande generationers livsbe-
tingelser. För att åtgärda detta har Vänsterpartiet
motionerat om en lagfäst tillgång till etanol på alla
mackar senast år 2006. Biträder Centerpartiet detta
krav?
Vad kan sägas om uppfyllandet av delmålen? När
man tänker på begreppet tillgänglighet i transport-
sammanhang tänker man kanske spontant att ju större
transportmöjligheter, desto större tillgänglighet. Lite
eftertanke säger emellertid att tillgängligheten är en
fråga om hur lätt vi når våra mål. Den tid en familj
använder för att handla dagligvaror har inte minskat,
eftersom antalet livsmedelsbutiker kraftigt har mins-
kat i antal. Utbredningen av vägnätet har lett till att
målet för vår färd blivit allt avlägsnare. För den
knappa tredjedel av svenska hushåll som inte har
tillgång till bil har uppfyllelsen av tillgänglighetsmå-
let blivit avlägsnare i takt med att postkontor, lant-
handel m.fl. servicefunktioner slår igen och koncent-
reras till få platser.
En annan aspekt på tillgänglighet är i vilken ut-
sträckning vissa gruppers ökade rörlighet skett på
bekostnad av andra gruppers rörlighet. I min barndom
var det väldigt få som fick skjuts till skolan. De se-
naste årtiondena har de motoriserade trafikvolymerna
ökat så kraftigt att barn av trafiksäkerhetsskäl blir
skjutsade, vilket ökar intensiteten på vägarna så att de
blir ännu mer trafikfarliga osv. Cyklisters tillgänglig-
het till vägsystemet inskränks av att det finns för
många motorfordon i trafiken. Gångtrafikanters till-
gänglighet i tätorterna inskränks av samma orsak,
barns tillgänglighet till lekytor likaså.
Handikappades tillgänglighet till kollektivtrafiken
är en av de aspekter som avsågs i det transportpolitis-
ka beslutet 1998. Här återstår mycket innan vi kan
vara nöjda. I Malmö har rullstolsbundna fått demon-
strera för att få resa med stadsbussarna.
Jag skulle vilja att solidaritet blev ett begrepp i
trafikplaneringen. Olika trafikantgrupper ska inte få
breda ut sig på andras bekostnad. Även de som inte
har råd att köpa bil ska kunna få sina transportbehov
tillgodosedda utan att riskera liv och hälsa. I dag
planeras trafiken i första hand för välbeställda och
bilburna män i karriären.
Herr talman! När det gäller regional utveckling
slogs målet fast 1998. Vi skulle ha en positiv regional
utveckling. Även om det går att trixa med analysme-
toder är det osannolikt att hävda att Sverige har en
positiv regional utveckling. Utflyttningen från gles-
bygden har ökat och storstadsregionerna lider av
överhettning. Åtskilliga ungdomar vill flytta till större
orter med det ökade utbud av utbildningsmöjligheter
etc. som de kan erbjuda. Flera undersökningar visar
dock att nyblivna föräldrar vill ge sina barn en tryg-
gare uppväxtmiljö, mer natur och friskare luft än vad
storstäderna kan erbjuda. Det bristande utbudet av
arbetstillfällen hindrar folk från att bo var de vill.
Vad har då detta med transportpolitiken att göra?
Sett i backspegeln har Sverige fått just den regionala
utveckling som bäddades för när den förra investe-
ringsplanen för infrastruktur antogs. Stora vägleder i
södra Sverige, Mälardalsbanan etc. har gett de effek-
ter som kunde förväntas. Samtidigt tillåter Sverige till
skillnad från nästan alla andra industriländer att 60
tons lastbilar kör sönder vägarna i de delar av landet
där människor är mest beroende av vägen för att
förflytta sig.
Vad gäller Gotland finns ett annat transporthandi-
kapp. Båttransporterna till fastlandet är gotlänningar-
nas väg. Här fortsätter vi vänsterpartister att envist
hävda att staten måste ta ett större ansvar för att ge
såväl invånare som näringsliv på vår största ö den
tillgänglighet man behöver. Jag yrkar bifall till reser-
vation 38, om Gotlandsstödet.
Den miljöomställning av transportsystemet som vi
är tvungna att genomgå förr eller senare kommer att
leda till att volymen fysiska transporter kommer att
minska. Att satsa klokt inför framtiden, om målet om
en positiv regional utveckling ska tas på allvar, vore
att bygga ut möjligheterna till snabba IT-
kommunikationer över hela landet.
Herr talman! Målet när det gäller säkerhet har ut-
vecklats i riksdagsbeslutet om nollvisionen. En enig
riksdag har ställt sig bakom detta mål. Till nollvisio-
nen har fogats ett etappmål om att maximalt 400
personer ska omkomma i trafiken nästa år. I stället för
att man närmar sig målet ökar antalet dödsoffer i
trafiken. Är det då en naturlag att folk ska behöva dö i
trafiken? Nej, men de åtgärder som behöver vidtas för
att målet ska uppfyllas vidtas ej.
Föreställ er att nollvisionen hade hanterats på
samma sätt som målet att sanera statens finanser. Tror
någon att stabilitet hade kunnat uppnås av sig självt
utan att inkomster och utgifter hade anpassats efter
målet? Nej, givetvis inte. Samma sak gäller nollvisio-
nen. Om hälften av dem som dör i en fordonsolycka
saknar bilbälte hjälper det föga att klä in berg, vilket
är en av de åtgärder Vägverket använder trafiksäker-
hetspengarna till. Om hälften av de omkomna förarna
i singelolyckor hade alkohol eller andra droger i blo-
det, hjälper det då att dra ned på bilinspektörerna för
att få råd med fler mittvajrar? Om vi vet att höga
hastigheter är en av de viktigaste anledningarna till att
människor omkommer i trafiken, hjälper det då att
bredda vägarna så att folk kan köra ännu fortare,
samtidigt som trafikpoliserna minskar i antal?
Vänsterpartiet vill öka trafikövervakningen, samt
att säkrare kommunikationsmedel såsom järnväg och
sjöfart i större utsträckning ska ombesörja transpor-
terna av gods och människor. Först då har nollvisio-
nen en chans att bli någon annat än en tom fras.
Herr talman! Inte heller vad gäller miljön klarar
transportsystemet i Sverige att uppfylla de beslutade
målsättningarna. I Miljömålskommittén, där jag har
förmånen att företräda Vänsterpartiet, kan snabbt
konstateras att trafiken är det största hindret för att
miljömålen ska realiseras. Klimathotet är av en annan
dignitet än de andra målen. Blir forskarnas hotbilder
sanna äventyras vår fysiska överlevnad. I Skåne var
den gångna helgens orkan en tydlig illustration av det
faktum att antalet extrema vädersituationer har ökat.
Cirka en miljon träd blåste ned. Värdena av allt
som förstörts har ännu inte summerats, men det spe-
kuleras om miljardbelopp som försäkringsbolagen
ska betala ut. Det är ingen tillfällighet att försäkrings-
bolagen utövar kraftfulla påtryckningar för att be-
gränsningar av växthusgaserna ska ske. Mot bak-
grund av detta känns höjningen av dieselskatten med
25 öre för att påskynda miljöomställningen som allt-
för blygsam.
Under miljömålet ska även de hälsorelaterade as-
pekterna beaktas. Via Kemikalieutredningen vet vi nu
att 95 % av de produkter som innehåller cancerfram-
kallande ämnen härstammar från bränslen med petro-
kemiskt ursprung. Marknära ozon, som är en produkt
av fordonsavgaser och solljus, leder till luftvägsbe-
svär, huvudvärk och skördeskador. Ozonmätningarna
i år visar på nya, dystra rekord. I Helsingborg över-
skreds Naturvårdsverkets gränsvärde 563 gånger
under årets första tio månader.
Herr talman! Vad väntar vi på? Det är nu dags att
starta den ekologiska omställningen av trafiken!
Vänsterpartiet sluter upp bakom de transportpolitiska
mål som fattades 1998. Det är dags att vidta åtgärder
för att de ska realiseras. Då gäller det att vända ök-
ningarna av väg- och flygtrafiken till de volym-
minskningar som krävs för att framtiden ska bli håll-
bar. Någon smygfinansiering av nya vägar á la PPP
vill vi inte veta av. De underlättar inte för uppfyllande
av målen. Tvärtom skulle de sabotera försöken att
uppfylla målen.
A och O om trafiken ska miljöomställas är till-
lämpningen av principen att förorenaren betalar. Då
måste alla transportslag täcka de miljökostnader de
ger upphov till. Detta förutsätter dock att ett båtre-
gister upprättas så att även ägarna till fritidsbåtar kan
beskattas. Jag yrkar härmed bifall till reservation 18,
om båtregister.

Anf. 8 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Karin Svensson Smith frågade hur
Centerpartiet ser på frågan om lagfäst tillgång till
etanol år 2006. Jag är naturligtvis glad över att Karin
Svensson Smith ser Centerpartiet som det parti som
det finns anledning att knyta förhoppningar till när
det gäller miljöansvar och omställning, bort från
miljöskadliga och hälsofarliga bränslen.
Jag sade redan i mitt inledningsanförande att vi
tycker att det är rimligt att ta den här frågan på lika
stort allvar som nollvisionen i trafiken, eftersom häl-
soeffekterna av miljöutsläppen i trafiken svarar för
förtida dödsfall i lika hög frekvens.
Jag återkommer gärna till en diskussion med Ka-
rin Svensson Smith. Jag hoppas att hon får med sig
sina samarbetspartier på en offensiv hållning i dessa
frågor. Det gäller att vi snabbt försöker hantera dem.
Vi har föreslagit en tioårsplan för att introducera
alternativa bränslen.
Låt mig fråga Karin Svensson Smith hur Vänster-
partiet kan ställa sig bakom ett väldigt märkligt inslag
i årets budgetproposition, nämligen finansiering av
Öresundsbron med höjda banavgifter runt om i lan-
det, vilket drabbar alla tågresenärer över hela landet.
Protester har också kommit från många olika håll.
Det ger ett underligt intryck att ena året sänka av-
gifter med motiveringen att underlätta för järnvägstra-
fiken och året därpå höja samma avgifter för att fi-
nansiera Öresundsbron, i strid med tidigare träffat
avtal.

Anf. 9 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Herr talman! Vad gäller kostnaderna för Öre-
sundsbron står vi för att användandet av den bron ska
betala sina egna kostnader. Men det är i dag ingen
rättvisa mellan transportslagen i Sverige. Man låter
inte vägtrafiken betala sina egna kostnader. Dessa
kostnader finansieras bl.a. av staten, som ska täcka de
skador trafiken ger upphov till. Detta är det första
som måste åtgärdas, om man ska kunna få rättvisa
och hållbara principer för vägtrafiken.
Jag skulle också vilja svara på frågan om etanol.
Vad gäller målet strävar vi nog åt samma håll, men
jag skulle vilja hävda att vi anvisar en realistisk möj-
lighet att uppnå det genom att ordna en lagfäst in-
frastruktur av biobränslen. Centerpartiet m.fl. borger-
liga partier har fortfarande en naiv tilltro till att detta
ska ordnas av marknaden själv, men ni lyssnar i för
liten utsträckning på marknaden. Transportbranschen
och biltrafikanterna vädjar till oss att tala om vilken
infrastruktur som behövs för biobränslena i framti-
den. Detta ansvar kan inte marknaden ta. Det måste
statsmakterna göra.
Man har ingen chans att genom subventionering
av biobränslen klara en miljöomställning av trafiken
samtidigt som man protesterar mot att kostnaderna
för de drivmedel som ska fasas ut höjs. Tyvärr saknar
Centern trovärdighet, hur vällovliga mål man än har
när det gäller biobränslena.

Anf. 10 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag tyckte mig höra en elak ton från
Karin Svensson Smith riktad mot oss, som jag upp-
fattat att hon ser som partner när det gäller att driva
på för omställning och miljöanpassning av trafiken.
Jag vill erinra Karin Svensson Smith om att det var
vårt parti och vår miljöminister som såg till att, med
de medel som fanns att tillgå, få bort blyet ur bensi-
nen. Det skedde också väldigt snabbt och effektivt.
Jag är övertygad om att vi måste använda alla de
mekanismer som finns i marknadsekonomin, men vi
tvingas kanske också tyvärr att ta till tvångsmetoder,
lagstiftning, skatter, avgifter och annat för att driva på
och snabba upp detta. Jag hoppas att också Karin
Svensson Smith är beredd att använda all den dyna-
mik som finns i marknadsekonomin och i marknads-
krafterna för att åstadkomma en snabb omställning
bort från miljöskadliga och hälsofarliga bränslen till
miljöriktiga bränslen, där etanol har en väldigt viktig
roll.

Anf. 11 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Herr talman! Jag lyssnar i högsta grad på vad nä-
ringen vill, och den säger nu entydigt att vi måste
sätta ned foten och bestämma vilket biodrivmedel
som ska finnas tillgängligt. Det är ganska rimligt att
den som köper en ny bil ska kunna veta att den kan
tankas över hela landet. Att besluta om vilket driv-
medel som ska komma i fråga är faktiskt inte upp till
marknaden. Där saknar marknaden kompetens. Vi
måste faktiskt tala om vad som ska finnas att tillgå.
Då kommer marknaden att tillverka de bilar som
behövs för att de mål som såväl Centern som vi i det
här sammanhanget eftersträvar ska kunna uppfyllas.

Anf. 12 MIKAEL JOHANSSON (mp):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 26 och 27.
Miljöpartiet de gröna anser det självklart att goda
kommunikationer är en viktig del av såväl livskvalitet
som utveckling. Men vi är också väl medvetna om att
såväl gods- som persontransporter kräver en resurs-
förbrukning som tär på vår miljö i hela kedjan. Den
största andelen av transportarbetet genomförs med
användning av fossila bränslen. Från det att olja ut-
vinns, raffineras och transporteras till användare och
slutligen förbränns sker ett stort slitage på miljön.
Därför är det dags att trafikpolitiken inriktar sig på att
förändra system för att nå långsiktiga hälso- och mil-
jöeffekter.
Detta gäller även, och kanske än viktigare, beträf-
fande styrmedlen för att nå miljömålen. Miljöpartiets
politik innehåller ett väl avvägt styrmedelspaket, som
inom ramen för en skatteväxling leder till en succes-
siv höjning av energi- och miljörelaterade skatter och
avgifter under det närmaste decenniet.
När det gäller vägtrafiken är en grön transportpo-
litik med nödvändighet inriktad på att miljön inte ska
hotas ytterligare. Vägtrafiken står för en global såväl
som lokal miljöpåverkan. Samtidigt som koldioxidut-
släppen påverkar det globala klimatet med efterföl-
jande konsekvenser förorsakar vägtrafiken varje år
lidande för en stor mängd människor genom buller,
genom allergier skapade av luftföroreningar, genom
trafikolyckor och genom intrång i boendemiljön.
Detta är i längden såväl socialt som ekologiskt ohåll-
bart. Miljöpartiets trafikpolitik syftar såväl till att
minska användningen av vägfordon som transport-
medel som till att effektivisera den vägtrafik som
trots allt är nödvändig, genom att marknaden utveck-
lar allt mer bränslesnåla fordon och alternativa driv-
medel. Vägen dit är lång, men inte omöjlig.
Det är därför en framgång för nuvarande och
framtida generationer att vi har fått acceptans för en
höjning av skatten på diesel. Vad som måste priorite-
ras i kommande budgetar är givetvis en bensinskatte-
höjning.
Här har också våra storstadskommuner en viktig
roll att spela. I och med vad som framhålls i den se-
naste rapporten från SIKA finns det fog för att hävda
att Stockholm, Göteborg och andra större tätorter har
ett stort ansvar för Sveriges möjligheter att nå miljö-
målen. Kommunerna föreslås kunna införa miljösty-
rande vägavgifter. I och med detta får man det styrin-
strument som av SIKA pekas ut som det mest effekti-
va sättet att undvika trafikökningen i större tätorter
och därmed miljöfarliga utsläpp.
Miljöpartiet anser att det svenska vägnätet i hu-
vudsak redan är tillräckligt utbyggt och hävdar att
medel i stället uteslutande ska satsas på miljö- och
trafiksäkerhetsåtgärder, på reinvesteringar i de delar
av vägnätet som inte är asfalterade samt på förstärk-
ning av vägar med hård belastning. Därför ser jag det
som en förhandlingsframgång att anslaget för natio-
nell investeringsplan har minskat rejält och att ansla-
get till drift och underhåll har ökat.
En annan framgång för Miljöpartiet är att stödet
till färjetrafiken till och från Gotland har ökat.
Ur perspektivet att Gotland i första hand är till för
dem som bor på Gotland är det väsentligt att kommu-
nikationerna fungerar bra och till rimliga priser. Till-
gängligheten måste vara rimlig och restiden accepta-
bel. Under sommaren bedrivs trafik med såväl tradi-
tionell färja som snabbfärja. Det är ett rimligt betrak-
telsesätt att samma trafikslag ska användas även när
turistströmmen är mindre och transporterna i första
hand kommer att utnyttjas av dem som bor på Got-
land och av det gotländska näringslivet.
Fungerande transporter till och från Gotland är
inte en kostnad för staten utan en investering som
leder till minskade kostnader för arbetslöshet och
akuta regionalpolitiska utryckningar. Det är därför
mer än rimligt att vi gemensamt tar ansvar för att
också de som bor på Gotland ges bra och prisvärda
kommunikationer med fastlandet.
Flyget har expanderat kraftigt under senare tid.
Det är ett mycket allvarligt hot mot miljön. Flyget är
det sämsta färdmedlet vad gäller energiförbrukning
per passagerare, och det orsakar också stora buller-
problem. Det omfattande flygresande som i första
hand västvärlden svarar för måste starkt ifrågasättas
från både energi- och miljösynpunkt och med hänsyn
till den globala fördelningen.
Miljöpartiets bestämda uppfattning är att flygka-
paciteten i Stockholmsregionen och i Sverige i stort
är fullt tillräcklig för att klara de funktioner där flyg-
trafik är nödvändig. Vi har tidigare föreslagit en
snabb avveckling av Bromma flygplats, då den ligger
alldeles för nära bebyggelse och därmed är en stor
hälsorisk och miljöstörning.

Anf. 13 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Herr talman! Vänsterpartiet delar den syn på fly-
get som Mikael Johansson gjorde sig till tolk för här i
talarstolen. Därför undrar jag av vilken anledning
Miljöpartiet inte gick med på utskottsmajoritetens
förslag att höja avgifterna för flyget i Sverige?

Anf. 14 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Herr talman! Utskottet skriver i betänkandet:
"Med hänsyn till den starka trafiktillväxten, som
förväntas fortsätta under de närmare åren, samt till de
stora investeringar i infrastruktur och miljöfrämjande
åtgärder som Luftfartsverket står inför, anser utskottet
att regeringen och Luftfartsverket borde överväga en
generell höjning av avgiftsnivån." Det är ju precis det
vi skriver i reservationen! I den pekar vi ut att inom
Regeringskansliet pågår ett arbete, och vi hänvisar till
ett uttalande från miljöminister Kjell Larsson. Därför
är detta arbete redan på gång i Regeringskansliet. Jag
förstår inte riktigt skillnaden mellan de här två skriv-
ningarna!

Anf. 15 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Herr talman! Då ska jag förklara skillnaden.
Skillnaden är att reservanterna säger: "Något initiativ
från riksdagens sida är dock med hänvisning till det
anförda inte erforderligt." Men den faktiska utveck-
lingen är den att flyget mer än något annat transport-
slag verkar från de miljöpolitiska målen och inte i
riktning mot dem. Därför krävs det ett extra initiativ
när det handlar om infrastruktur, avgifter osv. I dag
finns det ingen möjlighet att nå miljömålen med nu-
varande avgifter. Därför är ett riksdagsinitiativ väl-
kommet, och det är också vad majoriteten i utskottet
hävdar.

Anf. 16 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Herr talman! Det utskottet begär är att Luftfarts-
verket borde överväga en generell höjning av avgifts-
nivån. Jag kan tänka mig att Karin Svensson Smith
från Vänsterns sida står för att man ska höja t.ex.
landningsavgifter. Det står vi också för inom Miljö-
partiet de gröna. Vi vet inte riktigt var Socialdemo-
kraterna står där. Därför har man ett pågående bered-
ningsarbete inom Regeringskansliet.
Det vore intressant att kanske senare i debatten
höra representanter för Moderaterna stå för den åsik-
ten, att höja landningsavgifterna. Kristdemokraterna,
står de för den åsikten, att höja landningsavgifterna?
Är det det som moderater och kristdemokrater menar
med detta? Jag sätter mitt hopp till miljöminister
Kjell Larsson, liksom jag gör vad gäller t.ex. miljö-
styrande vägavgifter.

Anf. 17 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Transportpolitikens övergripande
mål är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv
och långsiktigt hållbar transportförsörjning för med-
borgarna och näringslivet i hela landet. Detta mål
preciseras i fem delmål: ett tillgängligt transportsys-
tem, en hög transportkvalitet, en säker trafik, en god
miljö och en positiv regional utveckling. Utifrån
dessa mål och det ekonomiska läget är regeringens
förslag till budget inom utgiftsområde 22, Kommuni-
kationer, väl avvägt.
På en rad punkter har vi socialdemokrater flyttat
fram positionerna i arbetet för att nå de transportpoli-
tiska målen. Regeringen har föreslagit att ca 19 mil-
jarder kronor ska avsättas under år 2000 för drift,
underhåll och investeringar i vägar och järnvägar. Det
gör det möjligt att genomföra drift och underhåll på
ungefär 98 000 km statlig väg och ca 11 500 km
statlig järnväg. På vägarna bedöms ca 30 % av det
eftersläpande underhållet kunna återhämtas under
åren 2000-2002. Därmed kommer den befintliga
infrastrukturen att kunna nyttjas för att bidra till att
säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och lång-
siktigt hållbar transportförsörjning för människorna
och för företagen i hela Sverige.
Under år 2000 kommer ett antal investeringsob-
jekt att färdigställas och öppnas för trafik. Dessa
investeringar kommer att bidra till ökad tillgänglig-
het, ökad trafiksäkerhet och ökad transportkvalitet.
Investeringarna innebär också satsningar på regionala
vägar och järnvägar och på fysiska trafiksäkerhetsåt-
gärder. Hans Stenberg återkommer till vägarna lite
längre fram i debatten, eftersom det här är ett område
som har diskuterats väldigt mycket och tar upp en
stor andel av budgeten. Jag tycker att det med all
tydlighet har framgått hittills av diskussionen att
vägarna är ett stort och arbetsamt område att diskute-
ra, så den frågan återkommer Hans Stenberg till, och
jag hoppas att övriga ledamöter respekterar det också,
så vi nu slipper ta den diskussionen två gånger.
Under 1990-talet har antalet dödade och allvarligt
skadade i trafiken minskat kraftigt, men denna positi-
va trafiksäkerhetsutveckling har i stort sett avstannat
under åren 1996-1998. För att driva trafiksäkerheten
framåt lade regeringen under våren fram sitt elva-
punktsprogram för en ökad trafiksäkerhet. Ett led i
arbetet för att förverkliga det här programmet är att
400 miljoner kronor per år under åren 1999-2003
omfördelas från administration och sektorsuppgifter
till fysiska trafiksäkerhetsuppgifter.
I april i år sattes den nya höghastighetsfärjan till
Gotland i trafik. Det är en positiv åtgärd för Gotland.
Senare har också regeringen diskuterat hur man ska
klara vinterhalvåret. Vi kan se en passagerarökning
och även godsökning till och från Gotland. Därför
föreslår nu regeringen att vi ska tillskjuta ytterligare
21 miljoner kronor för att göra det möjligt att även
köra på vinterhalvåret. Det här kommer att bidra till
att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och
långsiktigt hållbar transportförsörjning för männi-
skorna och företagen på Gotland och till och från
Gotland - en positiv regional utveckling alltså.
Regeringen har i budgeten också föreslagit att
förutsättningarna för alternativa finansieringar av
infrastrukturprojekt bör utredas. Enligt regeringen
kan alternativ finansiering ge lägre kostnader, ökad
effektivitet, bättre kvalitet och en bättre anpassning
av service till kundernas efterfrågan. Erfarenheter
från andra länder visar att det finns möjlighet att göra
effektivitetsvinster i storleksordningen 15 % vid al-
ternativ finansiering. Regeringen anser därför att det
är viktigt att man får utreda om dessa möjligheter
finns att tillvarata även i Sverige, vilket tillstyrks av
ett enigt utskott. Kristdemokraterna är de enda reser-
vanterna i den här frågan, och man vänder sig inte
mot principen. Däremot tycker man att det nu är dags
att sätta i gång, och man vill sätta i gång med minst
tio projekt. Därmed är ett enigt utskott överens om
principen att jobba vidare.
Av de 41 reservationer som har fogats till det här
betänkandet har inte Folkpartiet en enda egen reser-
vation. 13 gånger har man reserverat sig. Man har
gjort det tillsammans med moderaterna. Man har
också gjort det tillsammans med något annat av de
borgerliga partierna. Hur ska man egentligen tolka det
här? Ska man tolka det så att Folkpartiet inte har
någon egen trafikpolitik, eller är det så att Folkpartiet
har blivit en än varmare moderatkramare än tidigare?
Eller är det som Kenth Skårvik svarade Sven Berg-
ström, att Folkpartiet är ett så litet parti att man inte
har orkat med det här med trafikpolitik? Jag ser att
Kenth Skårvik begär replik, så vi kanske får svar på
frågan.
Men Folkpartiet är inte riktigt ensamma om att
vilja vara tillsammans med moderaterna. Kristdemo-
kraterna har också anslutit sig väldigt varmt. De har
reserverat sig 19 gånger, och av dessa är 12 tillsam-
mans med moderaterna.
Centerpartiet däremot försöker slå sig fritt. Man
har fem reservationer varav två är egna, en tillsam-
mans med Kristdemokraterna, en med de borgerliga
partierna och en med Vänstern och Miljöpartiet.
Varför säger jag då allt det här? Jo, jag tycker
faktiskt att det här ger en mycket intressant bild. Var
finns det borgerliga alternativet? För mig är detta ett
splittrat alternativ. Hur skulle det se ut om man skulle
försöka förena sig i en borgerlig trafikpolitik?
Herr talman! Det moderata privatiseringsmantrat
- bara vi privatiserar, bolagiserar och avreglerar löser
vi alla problem - upprepas av Folkpartiet och Krist-
demokraterna.
Förra året gick Moderaterna längst i sin privatise-
ringsiver, men i år har Folkpartiet ställt sig tätt intill.
De båda partierna vill privatisera Arlanda, Sturup,
Landvetter, SAS, Luftfartsverkets flygplatsdrift,
Vägverkets produktionsverksamhet, den kommunala
hamnverksamheten och de kommunala flygplatserna.
Dessutom vill de bolagisera Banverkets anläggnings-
och underhållsarbeten. Kristdemokraterna är något
försiktigare. Det vill bara privatisera Vägverkets
produktionsverksamhet och SJ samt bolagisera Ban-
verkets anläggnings- och underhållsarbeten.
När det gäller synen på privatisering av statlig
verksamhet finns en djup klyfta mellan oss socialde-
mokrater och det s.k. borgerliga alternativet. För oss
är statligt ägande ett medel att nå våra politiska mål.
Det är ett medel bland många andra. I andra samman-
hang kan lagstiftning vara det effektivaste medlet, i
ytterligare andra kan konkurrensutsättning, avregle-
ring eller i vissa fall även privatiseringar vara det. De
kan vara de effektivaste medlen. Men de är medel,
och de kan inte bli annat än medel eller verktyg, för
att nå de transportpolitiska och andra mål vi sätter
upp. För de borgerliga är konkurrensutsättning, av-
reglering och slutligen privatisering och utförsäljning
det ideologiska målet. Jag vill påminna moderaterna
som vill använda pengarna till att exempelvis förbätt-
ra vägarna: Ni kan bara sälja dessa verksamheter en
gång. Ni kan inte få in pengar årligen på det.
Herr talman! Som glesbygdsbo blir jag lite mör-
krädd när jag läser moderaternas reservationer och
deras särskilda yttrande. I reservation nr 2 skriver
moderaterna att de vill ha en ökad marknadsstyrning
som ska vara relaterad till nyttjandet av infrastruktu-
ren. Syftet sägs vara att undvika investeringar som är
beroende av subjektiva kriterier som är resultatet av
alltför långtgående politisk inblandning.
Det är intressant att notera att marknadens kriteri-
er tydligen är objektiva medan beslut fattade i en
demokratiskt vald riksdag är subjektiva i moderater-
nas värld.
I stället för de subjektiva kriterier som Sveriges
demokratiskt valda riksdag ställer upp vill moderater-
na att trafikmängd, framkomlighet och slitage ska
vara mer vägledande för investeringar och underhåll.
Men vad betyder då detta i praktiken? Jo, det betyder
att en större del av ny- och underhållsinvesteringarna
kommer att styras från glesbygd till storstäder.
I sitt särskilda yttrande tar moderaterna upp ut-
formningen av bidraget till kommunala flygplatser
och ersättning till Posten AB för rikstäckande betal-
nings- och kassaservice.
I stället för att utgå som driftsbidrag till kommu-
nala flygplatser vill de att stödet ska gå till upphand-
ling av trafik. Det är svårt att förstå hur det systemet
för stöd ska fungera i praktiken. Har moderaterna
tänkt sig att flygplanen ska gå till flygplatser utan
terminaler och utan fungerande verksamhet? Det är
drift och underhåll som de kommunala flygplatserna
behöver stöd till, inte till något annat.
Skulle stödet i stället hamna hos flygbolagen
skulle många glesbygdskommuner tvingas lägga ned
sina flygplatser, och stora delar av landet skulle där-
med förlora viktiga transportförsörjningar. Dessutom
ska man komma ihåg att den nya myndighet - Rik-
strafiken - som denna riksdag har beslutat om, nume-
ra även har rätt att upphandla flygtrafik. Jag vill även
i detta stycke säga att Krister Örnfjäder återkommer
lite grann till flygfrågorna.
Nästa område där moderaterna vill försämra för
oss som bor i glesbygden är lantbrevbärarnas kassa-
service. I sitt särskilda yttrande skriver de att den
statliga ersättningen till Postens betalnings- och kas-
saservice ska avskaffas. Det betyder att Posten tving-
as dra in lantbrevbärarnas service i form av insätt-
ningar, uttag och enklare betalningsuppdrag för ca
700 000 människor och flera tusen småföretag.
Förslaget skulle slå hårt mot de människor som
bor i glesbygd. Särskilt hårt skulle det drabba alla de
äldre som bor i glesbygden långt från grannar, affärer
och annan service.
Under många år har det blivit svårare att bo och
leva i glesbygden. Skolor har lagts ned, affärer har
stängt och den kommunala servicen har försämrats.
Befolkningsstatistiken talar sitt tydliga språk: alltfler
människor lämnar glesbygden och flyttar till städerna.
Moderaternas politik skulle öka tempot och tvinga ut
fler flyttlass på vägen. Den svenska glesbygden skulle
utarmas.
För oss socialdemokrater är det självklart att det
ska finnas möjlighet att bo i hela landet och inte bara
i tätorterna. Det är en självklarhet att det ska finnas en
god infrastruktur i form av vägar, flygplatser och väl
fungerande betalnings- och kassaservice i hela landet.
I sitt särskilda yttrande skriver moderaterna att de
betraktar det årliga anslaget på 200 miljoner kronor
som en förtäckt statlig subvention som bör avskaffas,
men det går att upphandla om man är beredd att ta sitt
samhällsansvar. Men genom att först ta bort ersätt-
ningen rycker moderaterna undan mattan för den
rikstäckande kassaservicen. Utan ersättning kan var-
ken Posten eller någon annan postoperatör sköta den
rikstäckande kassaservicen eftersom den inte är möj-
lig att driva kommersiellt.
I motionen som ligger till grund för det särskilda
yttranden skriver moderaterna: "Bakgrunden till våra
förslag är vår syn på hur en effektiv infrastruktur
skall vara utformad samt behovet av att genom sänkta
statsutgifter och sänkta skatter åstadkomma bättre
förutsättningar för företagande, tillväxt och nya
jobb." Hur har moderaterna tänkt att de nya jobben
ska kunna skapas och förutsättningarna för företagan-
de och tillväxt kunna förbättras som de samtidigt vill
ta bort möjligheterna att leva, arbeta och driva småfö-
retag för människorna ute i den svenska glesbygden?
Moderaternas förslag är glesbygdsfientligt. Mins-
kas nyinvesteringar och försämras underhållet av våra
vägar, stängs de kommunala flygplatserna och dras
lantbrevbärarnas service in kommer fler människor
att drivas från glesbygden. I stället för att driva bort
människorna från glesbygden måste vi slå vakt om
möjligheten att leva och bo där om vi menar allvar
med att hela Sverige ska kunna leva.
Herr talman! Vi socialdemokrater har vidtagit en
rad åtgärder i arbetet för att förverkliga de transport-
politiska målen. Vi har bl.a. föreslagit stora investe-
ringar och drift- och underhållsåtgärder i väg- och
järnvägsnätet. Vi har föreslagit att ytterligare pengar
ska satsas på fysiska trafiksäkerhetsåtgärder. Vi har
föreslagit att Gotland ska trafikeras med höghastig-
hetsfärja även under vinterhalvåret.
Det borgerliga alternativet, eller kanske vi ska sä-
ga det moderata, har valt en annan väg. Det är ideolo-
giska privatiseringar och åderlåtning av glesbygden.
Till varje pris ska marknaden styra transportpolitiken.
Marknaden ska styra även om det innebär att man
drar undan mattan för hundratusentals människor och
tusentals småföretag i glesbygd genom att dra in
lantbrevbärarnas kassaservice, stänga flygplatserna,
minska nyinvesteringar och försämra underhåll.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation nr 27, vilken kommer att kommenteras
närmare av Krister Örnfjäder. I övriga delar yrkar jag
bifall till utskottets hemställan i dess helhet och som
en konsekvens av det avslag på samtliga övriga reser-
vationer.

Anf. 18 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag får gå Monica Öhman till mötes
och debattera vägtrafik med Hans Stenberg senare.
Monica Öhman säger att Centerpartiet försöker att
slå sig fritt. Vi har inget behov av det. Vi är ett stabilt
mittenparti i en position där vi kan samarbeta med
andra partier, både till höger och till vänster, när vi
har sakliga grunder för att göra det. Och detta illustre-
ras väl i betänkandet där vi har egna reservationer
men också reservationer tillsammans med andra.
Till att börja med vill jag ta upp frågan om Got-
land. Nu får man en positiv regional utveckling på
Gotland, säger Monica Öhman lite svepande.
Herr talman! Om jag läser rätt i betänkandet ska
man utreda frågan, och man bör avvakta regeringens
ställningstagande. Samtidigt vet vi att företagen på
Gotland måste betala 15-20 % högre fraktpriser.
Regeringen har inte levt upp till riksdagsbeslutet om
att man ska vidta åtgärder för att motverka de negati-
va effekterna av neddragningen av Gotlandstillägget.
Det är allvarligt, och det innebär att godstransporter
till och från Gotland har blivit dyrare och kommer att
vara dyrare ända tills det sägs någonting annat från
detta hus eller från regeringen.
Monica Öhman har ju tillfälle att tillsammans med
sin riksdagsgrupp gå med oss och besluta om ett
tillkännagivande till regeringen om att man omedel-
bart måste justera priserna så att Gotland får rimliga
konkurrensförutsättningar.
Jag skulle gärna vilja att Monica Öhman säger
något också om Öresundsbron och broavgifterna. Det
är så uppenbart fel att man lägger ut dessa 225 miljo-
ner kronor årligen på trafikanter och tågresenärer
över hela landet. Jag är övertygad om att Monica
Öhman liksom jag har uppvaktats av väldigt bekym-
rade trafikutövare, inte minst från Norrland, som nu
får höjda kostnader. I fjol sänktes banavgifterna, i år
höjs de. Detta är som en slänggunga, och det är otill-
fredsställande.
Slutligen: Vad säger Monica Öhman om miljösty-
rande vägavgifter? Kan vi räkna med att socialdemo-
kraterna enhälligt driver den frågan, nu när miljömi-
nistern har tagit första steget?

Anf. 19 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Ja, det må jag säga, det var en intres-
sant upplysning. Hur ska jag tolka detta med friståen-
de mittenparti? Om man ska söka ett borgerligt rege-
ringsalternativ har man tidigare använt sig av de fyra
borgerliga partierna. Det betyder att Centern inte är
med i det gänget längre, om jag uttrycker mig så. Då
finns det bara tre borgerliga partier som utgör alter-
nativet. Det är faktiskt det som Sven Bergström sä-
ger: "Vi är ett fristående mittenparti." Punkt, slut.
Jag tycker att Sven Bergstöm är lite orättvis i frå-
ga om Gotland. Till att börja med fanns det ett beslut
om avtrappning av stödet. Detta har bromsats upp just
på grund av att man fick information om att fraktpri-
serna hade ökat. Sedan har vi tillsatt Rikstrafiken som
har fått i uppdrag att utreda frågan vidare, och man
kan ju i och för sig undra varför den skulle gå in och
bry sig. Vi skriver i betänkandet att vi förutsätter att
denna fråga nu löses. Jag förstår gotlänningarna, men
samtidigt vill jag ha ordentliga fakta.
När det gäller Öresundsbron var jag ju inte med i
trafikutskottet då den diskuterades som mest inten-
sivt, men jag kan dra mig till minnes att bilarna skulle
betala sin del. Bilavgifter ingick så att säga i paketet.
Sedan finns det ett avtal som säger att staterna, Dan-
mark och Sverige, ska vara med och betala för tågtra-
fiken. Hade Sven Bergström pekat på någon annan
möjlighet, hade vi kunnat diskutera den. Nu ligger det
här förslaget, och jag är beredd att diskutera det.

Anf. 20 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Monica Öhman hör vad hon vill hö-
ra ibland. "Centern är ett fristående mittenparti.
Punkt, slut.", säger hon. Så är det inte alls. Jag sade
att vi är ett självständigt parti som har förmåga att
samarbeta med andra när det finns sakliga grunder för
det. Om Monica Öhman studerar historien finner hon
att vi har samarbetat med Moderaterna, Folkpartiet
och Kristdemokraterna, och vi har som bekant samar-
betat med Socialdemokraterna för att få ordning på
Sveriges ekonomi. Och det har vi förmåga att fort-
sätta att göra, det kan jag försäkra Monica Öhman. Vi
är inte dogmatiska på den punkten.
När det gäller Gotland finns det möjlighet att jus-
tera Gotlandstillägget och omedelbart se till att före-
tag på Gotland får samma förutsättningar som andra
företag. När vi ser att priserna är 15-20 % högre kan
vi inte stillatigande åse detta. Det är därför som vi
reserverar oss för ett återställande nu. Vi vill inte
vänta, inte avvakta och inte utreda ett ytterligare antal
gånger.
Det var tydligt utsagt i det avtal om Öresundsbron
som slöts mellan Sverige och Danmark att bron skulle
finansieras av dem som nyttjade den. Nu får tågrese-
närer över hela landet vara med och betala. Det är
fullständigt orimligt. Jag är övertygad om att Monica
Öhman, liksom jag, fick ett brev häromdagen från
Arlanda Express där man protesterar väldigt högljutt.
Man tycker inte att det är rimligt att alla trafikutövare
ska betala för en nyttighet som de inte efterfrågar och
som de inte heller kan utnyttja. De är t.o.m. i avtal
förhindrade att utnyttja Öresundsbron, och det vet
Monica Öhman mycket väl.
Slutligen: Ett ord om miljöstyrande vägavgifter,
tack!

Anf. 21 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Sven Bergström säger att Centerpar-
tiet är berett att samarbeta med andra. Ja, det låter ju
intressant. Ska ni hoppa från tuva till tuva, eller hur
har ni tänkt att det ska gå till? Vad jag efterlyser är ett
alternativ till den transportpolitik som nu har presen-
terats och som vi nu debatterar. Det går bra att hoppa
i det läge som vi befinner oss i nu, men jag är ganska
övertygad om att när vi närmar oss valet 2002, då
måste Centern bestämma sig. Vilken transportpolitik
vill ni ha? Vill ni ha den moderata politiken som är
glesbygdsfientlig? Jag påstår att den är glesbygdsfi-
entlig, och jag hittar alltför många ingredienser som
pekar på det. Men Sven Bergström får väl återkomma
i andra sammanhang och förklara sig.
När det gäller Örseundsbron hoppas jag innerligt
att Sven Bergström liksom jag vill att folk ska nyttja
tåget. Det är väldigt intressant att knyta ihop både
biltrafik och järnvägstrafik över denna bro. För att
möjliggöra detta kan inte allting läggas på dessa trafi-
kanter, utan det handlar också om att man genom ett
avtal har förbundit sig att stå för vissa kostnader, och
då har vi valt den här modellen.
Jag kan hålla med om att det är olyckligt att vi ena
året sänker kostnaden, men vi har inte hittat någon
alternativ finansieringsmöjlighet, och vi tycker att det
är angeläget att man använder tåget och inte bara kör
bil över Öresundsbron.

Anf. 22 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Herr talman! När någon människa är på dåligt
humör på morgonen brukar vi i Norrland säga att hon
har vaknat med galen ända. När man lyssnar på Mo-
nica Öhman får man en känsla av att någon morgon
när hon satte sig vid datorn måste hon ha vaknat med
galen ända, alltså varit på dåligt humör.
Det är intressant att höra beskrivningen av den
moderata politiken. Uppenbarligen är den moderata
trafikpolitiken så konsistent att den utgör ett hot mot
det som socialdemokraterna företräder. Det förvånar
mig att när vi behandlar ett betänkande om trafikpoli-
tik omfattande 25 miljarder, så anser sig Björn Ro-
sengren som ansvarigt statsråd inte ha tid att komma
hit. Då kan man fråga sig: Hur prioriterar socialde-
mokraterna även i regeringsställning en viktig trafik-
politik?
Trafikpolitiken är väl avvägd, säger Monica Öh-
man. Den uppväger väl målet om ett tillgängligt
transportsystem. Men kan man säga det i ena stunden
och i andra stunden i betänkandet erkänna att vägnä-
tet är eftersatt och att man måste rekonstruera de
svenska vägarna? Någonting där brister rent logiskt.
Sedan gjorde Monica ett angrepp när det gällde
glesbygden. Vi har noterat att standarden på vägarna
faller i glesbygden. Vi borgerliga partier vill anslå
mellan 500 och 750 miljoner kronor mera än vad
socialdemokraterna anslår. Dessa pengar vill vi an-
vända för att höja bärigheten i glesbygden. Om det är
något som moderaterna står upp för, så är det verklig-
heten och ett stöd för att glesbygdsborna ska kunna ta
sig ifrån sin glesbygd och leva på den skogsindustri
som man har.

Anf. 23 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra Per-Richard Molén
om att jag vaknade pigg och utvilad i morse. Jag
vaknade inte alls med fel ända, utan jag kände mig
ganska nöjd med morgonen och dagen. Och den ver-
kar ha börjat bra. Jag har tydligen trampat på en viss
öm tå hos någon.
Jag upplever inte att det är något hot mot social-
demokraterna. Jag vidhåller att de förslag som ligger i
era motioner och era reservationer är ett hot mot de
människor som bor i svensk glesbygd. Det vidhåller
jag. Jag har under de år som jag har varit i trafikut-
skottet vid ett flertal tillfällen sett skrivningar från
moderaterna där man säger att pengar ska styras dit
där trafikarbetet sker. Inte sjutton är det i Korpilom-
bolo!
Vad tog Per-Richard Molén upp i sitt anförande?
Jo, att staten nu måste ta ett ansvar för att lösa Stock-
holmsproblematiken. Det är inte glesbygden. Det är
vår huvudstad. Jag kan dela uppfattningen att trafik-
problematiken i Stockholm måste lösas, men glöm
inte människorna ute i glesbygden, Per-Richard
Molén.
Utifrån de förutsättningar vi har haft påstår jag att
det är väl avvägt. Vi har gjort en sanering av Sveriges
ekonomi som är gigantisk. Vem var det som skapade
problemen?
När det gäller det som sades om regeringen vill
jag säga att jag tyckte att det kändes en aning besvä-
rande att Per-Richard Molén använde så lång tid av
sitt anförande för att kritisera våra statsråd. Även om
jag råkar vara utskottsordförande styr jag inte över
regeringens arbete, så den debatten tar jag inte.

Anf. 24 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Vi glömmer inte glesbygden, säger
trafikutskottets ordförande Monica Öhman. Men gör
man inte det? Här finns det förslag från andra partier
på mellan 500 miljoner och 750 miljoner kronor mer
för 2000 för att rusta upp vägnätet. Det är inte bara i
Stockholm, Monica Öhman, utan det är långt ute i
glesbygden. Även där gäller det att rusta upp det
enskilda vägnätet. Med en borgerlig politik hade
vägnätet i dag inte varit så eftersatt och så i behov av
rekonstruktion.
Så till en annan sak. Jag ställde några frågor i mitt
inledningsanförande till Monica Öhman. Jag vore, fru
talman, tacksam om hon på något sätt ville kommen-
tera det önskemål från moderat sida som vi har när
det gäller att skapa en hearing om vägnätets kvalitet i
Sverige. Det borde vi kunna vara överens om, efter-
som det ändå rätt mycket gäller glesbygden.
Det vore också intressant att höra om det skulle
vara möjligt att få Monica Öhmans stöd när det gäller
en hearing om Stockholmsregionens trafikproblem.
De är väl så stora. Det skulle i sin tur kunna ge upp-
hov till ett initiativ från utskottets sida.

Anf. 25 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Det verkar som att det inte finns
pengar till något annat än vägar i denna budget. Jag
har försökt vädja till ledamöterna att avvakta med
vägdiskussionen för att vi ska spara lite grann av
kammarens tid, men den återkommer ständigt.
Får jag påminna Per-Richard Molén om att det
inte är så att svensk vägstandard har rasat under 1999.
Det är ett problem som har pågått under flera år. Jag
har faktiskt roat mig med att ta fram en lista för att se
hur moderaterna egentligen har prioriterat. För 2000
har man 500 miljoner mer. För 1999 hade man 335
miljoner mer. För 1998 hade man ?0. Man godkände
alltså regeringens förslag. För 1997 hade man -450
miljoner. Inte har det varit så lysande siffror och så
stora ambitioner.
Sedan vill jag också säga en annan sak, som för
mig är väldigt grundläggande. Låt oss hålla fast vid
det vi har åstadkommit vad det gäller saneringen av
svensk ekonomi. Låt ekonomin få fungera. Sluta
prata skattesänkning och låt oss använda det vi skapar
i form av resurser till angelägna områden i Sverige i
stället.

Anf. 26 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Det är givet att ett litet parti inte har
samma möjligheter, Monica Öhman, att förverkliga
sina förslag och tankar som stora partier har. Men vi
har inte tappat framtidstron på något sett därför att vi
i dagens läge råkar vara mindre än vad vi har varit
förut.
Nu verkar det som om vår minister som sköter vå-
ra frågor har tappat framtidstron när det gäller in-
frastrukturen i Sverige. Vi hör väldigt lite av honom
över huvud taget och det är ett dåligt intresse från
departementet. Jag anser inte att s och regeringen gör
vad som måste göras för att vi ska prioritera kommu-
nikationsfrågorna i Sverige.
Jag tror också att ett samarbete ska kunna för-
verkligas mellan mittenpartier och moderater, som
Monica Öhman tog upp, om det kommer fram förslag
från mittenpartierna och Moderaterna som vi alla kan
ställa oss bakom. Det tror jag att vi ska kunna göra.
Vi har visat det förut, och vi kommer att kunna göra
det nu också. Det säger jag som svar på den frågan.
Sedan kan jag få fråga vad socialdemokraterna
kommer att göra i riksdagen för att få fart på utbygg-
naden och förbättringarna av vägnätet i hela Sverige
när nu inte ministern vill ta initiativ till det. Är det så
att samarbetet med v och mp hämmar utvecklingen
och framtidstron? Den framtidstro som socialdemo-
kraterna har haft förut har tyvärr försvunnit.

Anf. 27 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Vad kommer socialdemokraterna att
göra när ministern tydligen inte har något intresse?
Jag vill nog påstå att ministern har ett intresse. Men
jag måste säga att det är lite förvånansvärt, Kenth
Skårvik, att Folkpartiet inte anslår ett öre mer än
regeringen just på detta område i budgeten för 2000.
Så är ju fallet. Om man inte lägger fram något alter-
nativ uppfattar jag det som om man accepterar det
förslag som finns.
Jag råkade i förra veckan i Norrländska Socialde-
mokraten se att Kenth Skårvik hade ställt en fråga till
ministern om vad han tänkte göra för vägunderhållet i
Norrlandslänen. Det gläder mig att Kenth Skårvik är
intresserad av Norrlandslänen, men hur ska vi klara ut
den businessen om moderaterna ska vara de som
bestämmer? Det är dit jag vill komma. Moderaterna
deklarerar tydligt att de har en bestämd uppfattning i
transportpolitiken. Hur ska det gå med Norrland? Hur
ska det gå med Dalsland? Vi har haft dalslänningar
som har uppvaktat oss väldigt flitigt om sitt vägun-
derhåll.
Jag kommer för min del att fortsätta att kämpa för
mer pengar till framför allt vägunderhållet, för det är
oerhört viktigt. Vi har ett vägkapital som förfaller om
vi inte gör något. Men allt kan inte göras på en gång.
Jag upprepar gärna att detta inte är någonting som har
skett under 1999. Det här har pågått i många år.

Anf. 28 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Det är det jag försöker säga. Vi har
svårigheter, men vi måste få ha en framtidssyn och
uttrycka vad vi tycker att man ska kunna göra i dessa
frågor.
Jag har sagt det förut som svar på frågor. Vi har i
och för sig lagt mer pengar i år på vägar än vad vi
gjorde förra året, även om vi kanske balanserar på
samma nivå som socialdemokraterna gör i detta läge.
Men vi är helt klara över - jag har sagt det förut - att
vi den dagen vi får ett förslag om att man kan bygga
ut och göra något åt vägarna kommer att omfördela
pengar. Det här har vi diskuterat, och vi har gjort klart
att vi kommer att göra på detta sätt.
Men där kommer det faktum att vi är ett litet parti
in i bilden. Vi kan inte förverkliga allting. Vi måste
kunna samarbeta med andra för att få fram dessa
förverkliganden.
Jag tror att vi ska försöka att lösa problemet. Jag
är glad att artikeln har uppmärksammats, för jag
tycker att det är anskrämligt att skogsnäringen där
uppe ska behöva gå ut och säga att man nu inte kan
tänka sig att fortsätta utbyggnaden eller satsa därför
att man inte kan få ut sina produkter.
Det är ingen nyhet för i år att vi har sagt detta.
Denna syn - att det är nödvändigt att satsa - har vi
haft förut när det gäller skogsnäringen.

Anf. 29 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Det bådar gott för framtiden om
Folkpartiet är berett är att gå in i diskussionen om hur
vi nyttjar resurserna om vi tillskapar dem. Då måste
man kanske överge lite grann av skattesänkarteorin.
Vi måste försöka styra pengarna till den verksamhet
som verkligen behöver dem. Det är inte bara trafik-
politiken. Det finns också mycket annat som vi behö-
ver satsa pengar på. Jag tror att vi kan vara överens
om det, men jag höjer som sagt varningens finger för
det största borgerliga partiet.
Fru talman! Om inte Per-Richard Molén går ut
genom draperiet just nu vill jag eftersom jag ändå har
lite tid kvar kommentera det han sade angående of-
fentliga utfrågningar.

Anf. 30 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Kenth Skårvik.

Anf. 31 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Vänsterpartiet har inom ramen för re-
geringssamarbetet kommit överens med socialdemo-
kraterna om att höja dieselskatten med 25 öre. Det är
en start på den skatteväxling som är en förutsättning
för att man ska kunna miljöanpassa transporterna. Vi
har också kommit överens om en neddragning av
medlen till nya vägar samt resten av budgeten.
När det gäller PPP, public private partnership, är
vi inte överens om mer än att vi ska utreda detta.
Sedan dessa rader trycktes i budgetpropositionen har
det i vårt östliga grannland blivit uppenbart vad det är
fråga om. Den finska regeringen lovade i ett hemligt
avtal Skanska att inte höja bränsleskatten eller vidta
andra åtgärder för att minska det trafikunderlag som
är en förutsättning för betalning av vägar.
Tycker Monica Öhman att det här är schyst? An-
ser Monica Öhman inte att de transportpolitiska må-
len ska vara överordnade i trafikpolitiken? På vilket
sätt bidrar privat finansiering av nya vägar till upp-
fyllelse av de transportpolitiska målen? Tror Monica
Öhman att vägkonsortierna är intresserade av att
bygga vägar i Norrlands inland?

Anf. 32 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag hade aldrig tänkt mig att man
skulle använda alternativa finansieringar i Norrlands
inland. Däremot tycker jag inte att vi ska blunda för
att det finns vissa vägprojekt som är mycket angeläg-
na. Det gäller framför allt i de fall då man kanske har
satt i gång ett arbete men inte har kunnat fullfölja så
att det har blivit full effektivitet.
Det förvånar mig lite grann att Vänsterpartiet nu,
när vi ska fatta beslut om budgeten, börjar ifrågasätta
det här. I betänkandet är vi överens om att vi ska gå
vidare och låta regeringen utreda om det här skulle
kunna vara en modell för Sverige och vad det skulle
innebära. De enda som deklarerar någon form av
avvikande mening är kristdemokraterna. De säger
inte nej till alternativa finansieringar, utan de säger att
det är dags att vi startar nu och att det ska vara minst
tio projekt. Vi övriga vill inte gå så snabbt fram, men
vi tycker att det är viktigt att man går vidare och
jobbar med det här. När vi justerade det här sades det
inte något om detta från Vänsterpartiets sida.
Det är naturligtvis bra att få information från and-
ra länder. Vi var i England. Och vi har t.ex. fått in-
formation från Finland. Men vi kan inte hundrapro-
centigt säga om detta är bra eller dåligt för Sverige
om vi inte provar det på något område. Sedan ska vi
själva följa utvecklingen. Vi ska se vad som händer
med projektet och noga utvärdera det. Det är det bästa
sättet för oss att vinna erfarenhet. Tack!

Anf. 33 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Det är viktigt att dra lärdom av ut-
ländska erfarenheter. Jag lärde mig i England, fru
talman, att byggande av nya vägar inte alls löser någ-
ra av de problem som man har i dag i trafiken. Det
var ett bestående intryck. Där har man dessutom höjt
bränslepriserna, så att de ligger högst i Europa. Ben-
sinen i Storbritannien kostar 11,30 kr per liter.
Men jag ska återgå till det som jag frågade om,
nämligen privat finansiering av vägar. Det är faktiskt
en ny budgetprincip. Vi fattar beslut i dag som sedan
ska betalas av de beslutsfattare som kommer efter
oss. Anledningen till att man har ifrågasatt den här
principen i Finland har att göra med hur man uppfat-
tar demokratin. Har vi något mandat att fatta beslut
för dem som kommer efter oss? Hur ska man klara av
att överföra mer pengar från investeringar till under-
håll i framtiden - om man skulle vilja det - om man
redan har tecknat in hela sitt utrymme i budgeten för
återbetalning av de vägar som ens föräldrar har fattat
beslut om? Detta tycker jag är ganska omoraliskt.
Vi gick med på att utreda det här eftersom det är
på tapeten. Jag hade hoppats att utredningen skulle
resultera i en avvägning när det gäller huruvida det
här leder till en uppfyllelse av de transportpolitiska
målen. Jag undrar om Monica Öhman kan svara på
frågan: På vilket sätt skulle PPP kunna bidra till upp-
fyllelse av de transportpolitiska målen?

Anf. 34 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Karin Svensson
Smith om att vi låser upp kommande riksdagar och
regeringar. Men jag höll på att säga: Gör vi inte det i
dag? Alla de stora projekt som är i gång handlar om
lånade pengar. På det sättet är de redan upplåsta. Vi
har sett bilder på hur mycket som ska betalas varje år
och hur det kommer att se ut framgent. Det är en
ganska vanlig princip.
Man kan vända på frågan och säga så här: Av vil-
ken anledning ska en generation betala ett stort in-
frastrukturprojekt som ska användas av flera genera-
tioner? En solidarisk betalning av flera generationer
kanske är det bästa. Sedan finns det naturligtvis ett
bekymmer. Det ska vi inte sticka under stol med. Vi
skulle behöva ha mycket mer pengar än vad vi har.
Låt oss, sedan man har utrett vilka förändringar
som måste ske, prova det här! Vi har en budgetlag-
stiftning som man måste titta på. Vad behöver man
eventuellt göra i det avseendet? Den här utredningen
behövs alltså. Låt oss gå in i den här processen! Det
känns på något sätt som om Vänsterpartiet vill stoppa
det här för att det är ett hot och för att det byggs för
många vägar i och med det. För mig är det viktigt att
vi kan fullfölja en del av de projekt som ligger. Man
får titta på vart och ett och se om det är lämpligt. Men
förhoppningsvis kan det också bli någon krona mer
till vägunderhåll om vi kan finansiera de nya sakerna
på ett annat sätt.

Anf. 35 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Frågan var om trafikutskottets ordfö-
rande hade vaknat på fel sida. Det tycker inte jag. Jag
tycker att hon är lika glad och trevlig som hon är i
utskottet. Däremot vill jag bemöta några saker som
Monica Öhman har sagt om oss kristdemokrater.
Monica Öhman säger att marknad, konkurrens,
avreglering etc. är mål för de borgerliga partierna. För
vår del är de inte bara mål. För kristdemokraterna är
de också medel för att man ska komma fram till ökad
välfärd, en bättre transportpolitik osv.
Monica Öhman frågar hur en borgerlig - jag
skulle vilja säga icke-socialistisk - trafikpolitik skulle
se ut. Vi har ju facit på detta från 1992-1994. Det var
förvisso en mycket ansträngd ekonomi i Sverige, men
vi hade en regering som insåg att det måste satsas på
infrastrukturen för att det skulle bli bättre villkor för
näringslivet och bli mer jobb i Sverige. Man kan
jämföra hur mycket pengar som satsas på infrastruk-
turen i dag med hur mycket som satsades under den
perioden.
Låt mig ge några exempel när det gäller glesbyg-
den; jag vill sedan fråga Monica Öhman om det.
Fyrpartiregeringen satsade 600 miljoner på Blekinge
kustbana, en järnväg som har fått ett riktigt lyft. Ty-
värr har inte Banverket lyckats använda pengarna på
rätt sätt. Fjärrblockeringen är fortfarande inte färdig-
utbyggd, trots att pengarna kom för sex år sedan.
Vilken regering drog i gång Inlandsbanan? Vem bryr
sig om Norrlands inland, Monica Öhman? Vilket
parti är det som i dag begär mer pengar till Inlands-
banan?

Anf. 36 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Man satsade mycket 1992-1994, sä-
ger Johnny Gylling. Det kanske man gjorde. Man
hade höga ambitioner och ville mycket. Men hur såg
det ut sedan när räkningarna började ramla fram ur
skrivbordslådorna?
Det är klart att ingen - inte vi som enskilda perso-
ner, inte staten och inte någon annan - kan leva på
krita hur länge som helst. Vi har haft ett jättejobb
med att sanera den här ekonomin. Vi får verkligen se
upp så att vi inte återigen hamnar i det läget. Det tror
jag varken Johnny Gylling eller jag vill. Vi vill inte
vara skuldsatta på det sättet, så att man inte kan göra
någonting och inte har någon frihet.
Nu har vi vänt skutan. Nu kan vi se framåt. Låt
oss då hålla fast vid den ekonomiska politiken och se
till att det här fortsätter att bära! Då kanske vi också
kan få dessa pengar till det som vi från utskottets sida
tycker är angeläget, nämligen infrastrukturen.
När det talas om Blekinge kustbana må jag i är-
lighetens namn säga att det börjar bli detaljer. Det
avstår jag från att kommentera.
Jag kan dock dra mig till minnes vem det var som
diskuterade och hur det diskuterades när det gällde
Inlandsbanan. Det var inte den dåvarande kommuni-
kationsministern som var den aktive. Det kom också
en lösning till stånd. Man har hittat en form för In-
landsbanan. Det är bara att gratulera IBAB, som i dag
trafikerar den och som det går riktigt bra för.

Anf. 37 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag anser inte att satsningarna på in-
frastruktur ledde till de ekonomiska problemen för
Sverige. Tvärtom hjälper ju infrastrukturen till att
stärka näringslivet och skapa fler jobb i Sverige.
Men vi pratade om glesbygd. Monica Öhman me-
nar att kristdemokraterna ansluter sig för mycket till
moderaterna, och en sådan politik blir glesbygdsfi-
entlig. Det var den anklagelse som kastades ut här.
Då vill jag fortsätta med att fråga: Hur kan ni höja
dieselskatten nu? Vad innebär det för exempelvis
skogsbruket i Norrlands inland? Hur kan det hjälpa
glesbygden?
Banavgifterna på Öresundsbron har diskuterats.
Jag ska inte bli tjatig om detta, men hur kan det stärka
glesbygden när man i framtiden får vara med och
betala de avgifterna när man åker tåg i Norrland? Och
hur ska ni kunna regera ihop med Vänsterpartiet och
Miljöpartiet på trafikpolitikens område, när de två
öppet och klart deklarerar att de vill dra ned på vä-
ganslagen och ni beklagar er över att pengarna inte
räcker till för vägarna i glesbygden?

Anf. 38 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Nu är det ju inte jag och Johnny Gyl-
ling som avgör hur någon regering ska se ut - tror
jag, i alla fall. Frågan om hur regeringsbildningar i
framtiden ska se ut får skjutas på framtiden.
När det gäller dieselskatten hade jag faktiskt vän-
tat på att få den frågan. Jag ska ärligt och uppriktigt
säga vad jag tycker om den. Jag har sagt offentligt,
och jag kan upprepa det så att det står i riksdagens
protokoll, att jag tycker att detta kom vid fel tillfälle.
Vi har en besvärlig situation när det gäller åkeriernas
konkurrensmöjligheter gentemot framför allt andra
länder. Vi har en besvärlig situation i glesbygden, där
många människor måste köra långa sträckor för att få
daglig service, för att komma till ett jobb osv. Men
25-öringen är en del av en helhet, bl.a. vårt utgiftsom-
rådes budget. Jag accepterar helheten, och då får jag
också ta den negativa del som 25-öringen innebär.
Det är min syn på 25-öringen.
Till det kan läggas att bränslebolagen just nu är
väldigt duktiga på att höja priserna.
Rent allmänt kan jag säga om detta med vägarna
och vägstandarden att det blev precis som jag befara-
de. Vi hade inte så mycket mer att diskutera från
trafikutskottets sida, utan det blev vägar. Nu kommer
det väl en omgång vägar till, vad jag förstår. Jag vid-
håller dock: Vi behöver göra vissa insatser när det
gäller rena investeringar, men vi behöver framför allt
se till att pengarna på underhållssidan ökar.

Anf. 39 LARS BJÖRKMAN (m):
Fru talman! Sveriges framtid som en industrina-
tion där konkurrenskraft mäts i effektivitet och lön-
samhet är mycket nära förknippad med vilket ansvar
vi politiker tar för vårt infrastrukturnät. Sveriges
handikapp på grund av avståndet till våra viktigaste
kunder nere i Europa är betydande, och därför måste
vi inte bara vara lika effektiva som omvärlden; vi
måste vara ännu lite bättre för att inte redan i ut-
gångsläget hamna i negativt konkurrensläge. Vägar
och järnvägar av godtagbar standard krävs för att
insatsvaror och färdiga produkter i rätt tid, till rätt pris
och med minsta möjliga miljöpåverkan når sina kun-
der, samtidigt som trafiksäkerheten måste hållas på en
hög nivå.
Från Moderata samlingspartiet har vi under en
lång följd av år hävdat betydelsen av just detta, och i
årets anslagsmotion understryker vi ytterligare vikten
av ökade anslag till vägarna för att därmed bryta den
trend av stagnation och tillbakagång som tyvärr allt-
jämt präglar regeringspolitiken. Tvärtemot vad som
utlovats i regeringsdeklarationerna de senaste åren
underlåter regeringen att genomföra det infrastruktur-
program som riksdagen redan beslutat om. Senaste
vägplanen hann knappt lämna departementet förrän
regeringen genom neddragningar och omdispositioner
ändrade sina egna målsättningar. Vägplanens lång-
siktiga mål skjuts framåt i tiden, och redan trafikfarli-
ga vägsträckor riskerar skörda nya offer därför att
varken underhåll eller nyinvesteringar kan genomfö-
ras enligt fastställda planer.
Nollvisionens mål, som enhälligt har antagits här i
kammaren, har hitintills inte närmat sig sitt förverkli-
gande utan tenderar att vara en vision utan verklig-
hetsförankring. Antalet döda i trafiken minskar inte,
och alltför många olyckor inträffar på just sådana
vägavsnitt som sedan länge identifierats som farliga
och därför självklart redan borde ha åtgärdats. Rege-
ringens elvapunktsprogram för ökad trafiksäkerhet är
i och för sig ett vällovligt försök med det gamla kne-
pet att kasta in jästen efter degen i ugnen, men utan
erforderlig medelstilldelning är denna åtgärd mera
ägnad att försöka tillfredsställa en vresig opinion än
att kraftfullt åtgärda försumligheter i vägunderhållet.
Fru talman! I vår motion till årets riksdag Sverige
på väg lyfter vi fram vår syn på hur vi vill förändra
den rådande vägpolitiken genom effektivisering och
bolagisering av Vägverket och genom att med höjda
anslag ge både det svenska näringslivet och privatbi-
lismen tillgång till bättre vägar. Neddragningen av
Vägverkets egen verksamhet, till förmån för ökad
upphandling i konkurrens, har tydligt visat att kostna-
derna för utfört underhåll och nyproduktion minskat.
Vi har fått mer väg för varje insatt krona. Vägverket
ska med vårt synsätt fortsätta avvecklingen av sin
verksamhet i egen regi och i stället utvecklas till att
vara en kompetent upphandlare av tjänster för beho-
ven såväl på underhållssidan som vid nyproduktion. I
reservation 3 tar vi upp problematiken kring just
denna fråga.
Den socialdemokratiska vägpolitiken leder till en
utarmning av vägstandarden, och den upprördhet som
vi politiker möter från våra uppdragsgivare anser jag
vara både förståelig och berättigad. Vid alla de upp-
vaktningar vi från trafikutskottet tar emot möts vi av
företrädare från alla delar av landet som visar sin
tydliga irritation över sakernas tillstånd. Utlovade
projekt som inte genomförts, långa vägavsnitt som
inte klarar bärigheten och alla de områden, såväl i
norr som i söder, som inte klarar tjällossningen har vi
i utskottet matats med under många år. Engagerade
företrädare för näringslivet, nära lierade med lokala
och regionala politiska företrädare, har berättat om
bekymmer för den egna bygden och om industrins
problem att klara nödvändiga transporter. Alla - säger
alla - har fått återvända, vänligt bemötta men med det
samlade beskedet att pengarna inte räcker till. Ut-
skottet har inte kunnat ge några löften om snar bätt-
ring.
Fru talman! För ungefär en vecka sedan besökte
utskottet Vägverket i Borlänge. Där fick vi lyssna till
vittnesbörd från alla regionchefer ute i landet. Bud-
skapet var kristallklart: Utan ökade anslag kan vi inte
genomföra de planer som redan är beslutade, och det
befintliga vägkapitalet håller på att devalveras. Allra
störst är problemen i storstadsområdena och i de
områden där vår viktigaste näringsgren, skogsindust-
rin, hämtar sina råvaror. I Norrlands inland, i Dals-
land-Värmland-regionen och i Götalands inland, för
att nämna några delar av landet, är problemen på
detta område mycket stora. Avstängda vägar, med
råvarubrist och stora logistikproblem för företagen
som följd - och naturligtvis stora bekymmer även för
de boende i dessa områden - är knappast den bästa
förutsättningen för att utveckla eller ens behålla be-
fintlig verksamhet. Boende i områdena, som inget
hellre önskar än att kunna leva och verka i sin hem-
bygd, drabbas naturligtvis av missmod. Talet om att
hela Sverige ska leva klingar falskt bland alla dessa
drabbade.
Näringslivets reaktioner låter inte heller vänta på
sig. Nyligen redovisade en av landets stora skogskon-
cerner att man avvaktar med en tänkt miljardinveste-
ring i Norrland, därför att råvaruförsörjningen på
grund av det dåliga vägnätet inte kan garanteras.
Därigenom hotas redan befintliga arbetsplatser, och
det nytillskott av jobb som kunde kommit till uteblir.
Om endast bråkdelar av den tvivelaktiga satsningen
på Botniabanan använts på vägnätet i denna del av
landet, kunde hela denna problematik redan ha lösts.
När ska regeringen och Socialdemokraterna inse att
tillväxt och nya jobb kräver bättre infrastruktur? Låt
oss hoppas på att vi får något försök till svar på frå-
gan under debattens gång.
Fru talman! Den pågående nedrustningen av det
svenska vägnätet måste brytas. Investeringsnivån
måste höjas och ökat anslag för underhåll av det be-
fintliga vägnätet måste komma till stånd. Beskatt-
ningen av svenska bilister beräknas, beroende på
vilka skatter som hänförs direkt till bilinnehav, bilä-
gande och utnyttjande av fordonen, till någonstans
mellan 45 och 60 miljarder kronor. Bilisters krav på
rimliga proportioner mellan skatter och avgifter för
utnyttjandet av det samlade vägsystemet och den
jämförelsevis ringa satsning som statsmakten gör för
att bibehålla och upprusta vägarna anser vi är förståe-
liga. Bilismen har utvecklats till att vara en pålitlig
källa för nya och allt högre skatter utan att investe-
ringstakten på vägområdet ökar.
Fru talman! Kraven på snabba och tillförlitliga
transporter blir större allteftersom varuflödena ökar.
De allt större godsvolymerna ger ytterligare belast-
ningar på vägsystemet. Samtidigt stiger värdet av
godset mätt i utförda tonkilometer. Detta ställer ytter-
ligare krav på just in time-transporter.
Regeringens höjningar av skatter, typ den före-
slagna höjningen av skatt på diesel som ju redan har
diskuterats, avvisar vi som en framkomlig metod.
Ensidiga svenska skattepålagor drabbar svensk åkeri-
näring och gynnar i stället konkurrenter från andra
europeiska länder. Dessutom medför de en fördyring
av våra exportprodukter med effekter på vår totala
konkurrensförmåga gentemot omvärlden.
Effekterna av denna skattepolitik ser vi dagligen
på våra vägar, där antalet utlandsregistrerade fordon
ökar för varje dag. Att dessa fordon kör på ett bränsle
med betydligt lägre miljöklass talar ytterligare för att
den svenska skatte- och avgiftsmodellen är kontra-
produktiv i flera avseenden. Att många av dessa ut-
ländska fordon dessutom framförs i strid med gällan-
de svensk lagstiftning talar ytterligare för att åtgärder
snabbt måste sättas in för att ge svensk åkerinäring en
rimlig chans att överleva. Rapporter från såväl SIKA
som Växjö Universitet understryker dessa slutsatser.
Regeringen har ett flertal gånger ställt i utsikt för-
ändringar för att komma till rätta med just detta pro-
blem, men hitintills saknas åtgärder helt. Löften, fru
talman kan ha sitt värde, men utan att de förverkligas
motverkar de sitt eget syfte. Men jag förutsätter att
Hans Stenberg, som kan de här frågorna och som
kommer senare i debatten, kan ge ett besked om vilka
förbättringar partiet och regeringen är på väg att gå
emot också på detta område.
Fru talman! I den moderata trafikmotionen har vi
tagit upp frågor om hur vi vill förändra svensk väg-
politik och därigenom förbättra den dåliga vägstan-
dard som vi har i dag, vilken redan har beskrivits, och
samtidigt ge utrymme för nyinvesteringar.
Inledningsvis föreslår vi en höjning av vägansla-
get med 500 miljoner det närmaste budgetåret, vilket
redan har kommenterats. För de därefter kommande
två respektive tre åren vill vi öka väganslaget med
ytterligare 500 miljoner per år. Summan blir alltså 3
miljarder högre för den närmaste treårsperioden än
summan i det budgetalternativ som har presenterats.
Denna åtgärd ska kunna ses som en språngbräda
för den större satsning som vi vill göra de därpå föl-
jande åren. Vi vill då, som också har redovisats, av
medel som anvisas genom försäljning av statlig egen-
dom direktfinansiera väginvesteringar på upp till 30
miljarder utöver nuvarande budgetanslag. Start för
detta projekt kan ske nästkommande valperiod.
I den nya och mer framåtsyftande vägpolitik som
vi moderater arbetar för kommer inte de finansie-
ringsformer som vi i dag traditionellt använder att
kunna motsvara efterfrågan på ett vägnät som upp-
fyller kraven. Nya finansieringsformer måste få prö-
vas, och den diskussion som redan har startat i kam-
maren om den s.k. PPP-modellen måste nu flyttas ut
från sammanträdesrummen för att kunna förverkligas.
Vi är fullt medvetna om att vägar och andra trafi-
kanläggningar, projekterade och finansierade av pri-
vata aktörer, är en framtida kostnad som belastar
statens budget. Men modellen, som prövats på olika
håll i världen, bör ges en möjlighet att prövas också
här i Sverige. Minskade anläggnings- och driftskost-
nader redovisas i de länder där metoden tillämpats.
Detta i kombination med möjligheten att trafiksätta
en väg ett antal år tidigare än planerat är de plusfakto-
rer som gör att försöket bör få en chans till förverkli-
gande. Utskottets positiva skrivning om skyndsamhet
i regeringens ställningstagande i denna fråga under-
stryker samsynen om behovet av dessa nya finansie-
ringsformer.
Fru talman! Den stora trafikökning som vi redan i
dag känner av, inte minst i våra storstäder, ställer
krav på ytterligare finansieringsmodeller. Utöver vad
som kan komma ut genom användandet av PPP eller
liknande typ av finansiering kommer nya och berätti-
gade krav på väginvesteringar att ställas av bilisterna.
I många länder används avgiftsfinansiering för att
betala nya vägprojekt. Vi moderater har en beredskap
för att pröva ett partnerskap mellan entreprenörer och
väghållare för att på detta sätt kunna finansiera efter-
frågade och nödvändiga vägprojekt. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett ställningstagande
även i denna fråga.
Fru talman! Det eftersatta underhåll som vi kon-
staterar har vidlåtit det allmänna vägnätet har till stor
del också drabbat det statsbidragsberättigade enskilda
vägnätet. Dessa nästan 75 000 km väg, som utgör en
livsnerv för stora delar av den svenska landsbygden,
har genom omläggningar av statsbidragen inte fått del
av den kostnadshöjning som drabbat dess verksam-
het. I vår vägmotion belyser vi just den frågan, och
utskottet ställer i utsikt att den av regeringen utlovade
översynen av regelverket för just det enskilda vägnä-
tet ska leda till en rimlig anslagshöjning. Enligt vår
mening måste regeringen slutföra denna översyn
snarast och därefter återvända till riksdagen med
förslag om medelsförstärkning.
Fru talman! Med moderat infrastrukturpolitik vill
vi bana väg för ett samhälle med tillväxt, framtidstro
och nya jobb.
Låt mig avsluta, fru talman, med att instämma i
Per-Richard Moléns yrkande.

Anf. 40 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Lars Björkman kritiser de hittills
vidtagna åtgärderna för att uppnå nollvisionen. Men
jag förstår inte hur Moderaterna anser att målet ska
nås med tanke på att hälften av de omkomna i fordon-
solyckor saknade bilbälte. Många förare är drogpå-
verkade, och överskridande av hastighetsgränserna är
snarare regel än undantag. Hur ska man kunna mins-
ka antalet dödsoffer med hjälp av ökade väginveste-
ringar?
Fru talman! Är Lars Björkman beredd att värdera
vägarna för att anpassas till berusade och bälteslösa
bilister som kör för fort? Ska man ta nollvisionen på
allvar måste man se vad som är orsaken till dödso-
lyckorna.
Vidare framgick det av Lars Björkmans anförande
att transportökningar på vägarna är något eftersträ-
vansvärt. Men jag undrar om vägtrafiken är särskilt
rationell i någon aspekt när genomsnittshastigheten
på Essingeleden varje morgon och kväll är 6-7 kilo-
meter i timmen och varje fordon i genomsnitt förbru-
kar 2½ liter bensin per mil, trots att vi har investerat
miljarder för att försöka få vägarna i Stockholm att
fungera. Är det inte dags att tänka om och se att det
finns mer rationella och energisnåla sätt att förflytta
människor till och från sina arbeten?
Om man ska värna om näringslivets transporter
och just in time, måste biltrafiken i storstadsområdena
minska. Är Lars Björkman beredd att vidta åtgärder
för detta?

Anf. 41 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Hur ska vi nå målet om nollvisionen?
Den som sitter med lösningen är välkommen att pre-
sentera den.
Vårt bidrag i den debatten är i dag detsamma som
det har varit under en följd av år, dvs. genom att byg-
ga bort i första hand de mest trafikfarliga vägavsnit-
ten vill vi medverka till att antalet olyckor kan sjunka.
Det försök som regeringen och Vägverket har redovi-
sat kan i och för sig vara en metod att åstadkomma
effekter. Men det förutsätter, fru talman, att man är
beredd att skicka med pengar. Utan pengar kommer
inte fällorna att kunna byggas bort.
En rationell vägtrafik: Ja, fru talman, Karin
Svensson Smith och vi moderater har i grunden helt
olika uppfattningar om vägtrafikens möjligheter och
villkor för att utvecklas. Vi menar att vägtrafik måste
få utvecklas efter de behov som ställs på vägtrafik
men naturligtvis inom rimliga gränser. Men vi avvisar
definitivt den metod som innebär att med hjälp av
lagstiftning eller tvångsskattemedel driva trafikanter-
na till att söka sig andra lösningar som kan vara ora-
tionella, oekonomiska och olämpliga. Att höja ben-
sin- och dieselskatter till en nivå där man inte har råd
att åka drabbar de betalningsgrupper som jag trodde
Karin Svensson Smith gärna ville hålla om ryggen,
nämligen de svagaste i samhället.

Anf. 42 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Vi kan diskutera vad som är rationellt
eller inte. Jag konstaterar att miljoner människor sitter
morgon och kväll i en låda av plåt som väger ungefär
ett ton och förflyttar sig med en hastighet som man
lätt kan åstadkomma genom att gå. Priset är luftföro-
reningar, buller och olägenheter av en mängd andra
slag. Det är inte ett rationellt sätt att förflytta sig.
Moderna städer, t.ex. Singapore, inför trängselavgif-
ter och vägavgifter för att människor ska göra mer
ändamålsenliga transportval. Jag tror att varje mo-
dernt parti måste ansluta sig till detta.
Fru talman! Det är riktigt som moderaterna säger,
nämligen att vi har helt olika syn på målet för trans-
porterna. Vi tycker att de transportpolitiska mål som
riksdagen har fattat beslut om ska gälla. Man ska inte
behöva riskera att omkomma i trafiken. Lars Björk-
man hörde lika bra som jag hur Vägverkets trafiksä-
kerhetsdirektör i Borlänge redovisade vad som är
orsakerna till trafikdöden.
Då går det rimligen inte att framhärda att man
med hjälp av vajrar eller inklädnad av berg ska klara
nollvisionen om man samtidigt inte vidtar de åtgärder
som behövs. De som omkommer i trafiken i dag mot-
svarar i antal en Estoniaolycka varje år. Borde inte
moderaterna läsa på och återkomma med lite andra
förslag om de verkligen menar allvar med att folk ska
kunna färdas säkert på vägarna?

Anf. 43 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Till skillnad från den metod som
Vänsterpartiet och Karin Svensson Smith vill använ-
da sig av, nämligen att med tvångsmedel och lagstift-
ning styra trafiken i vissa riktningar, är vi på detta
område, som på alla andra områden, uttalade an-
hängare av valfrihet. Människor ska så långt möjligt
själva ha bestämmanderätten.
Vill man ta obehaget av att sitta i en bilkö, är det
inte Karin Svensson Smith eller någon annan som ska
säga: "Aja, baja, så får du inte göra. Du måste anpas-
sa dig till de regler vi vill stifta, nämligen att använda
andra trafikmedel."
Däremot - och där är vi överens - är vi beredda
att satsa på en rationell kollektivtrafik. Den är nöd-
vändig inte bara i storstäderna utan måste också upp-
rätthållas över de allra största delarna av landet. Na-
turligtvis kan glesbygden i vissa fall undantas, efter-
som det där inte går att bygga ett tillräckligt tätt kol-
lektivtrafiknät. Men i övriga delar av landet går det
att satsa på den delen. Så långt är vi helt överens.
Än en gång trafiksäkerhetsperspektivet: Vi har
olika uppfattning om hur det ska lösas. Vi menar att
de trafikfarligaste vägarna måste byggas bort. Det går
att temporärt sätta ned hastigheten på kortare
vägsträckor. Men att med hjälp av generellt sänkta
hastigheter säga att vi därigenom når trafiksäkerhets-
målet är att underkänna den moderna utvecklingen -
där bilen är en nödvändighet för såväl storstadsbor
som glesbygdsbor. Vi tänker slå vakt om att den rät-
tigheten bevaras.

Anf. 44 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det är lätt att instämma i det mesta av
vad Lars Björkman beskriver om läget på våra vägar
runtom i landet. Där har både Centerpartiet och Mo-
deraterna anslagit mer pengar. Jag lyssnade noga på
Lars Björkman och Per-Richard Molén, och jag hörde
väldigt lite om hur moderaterna ser på viktiga delar
av transportpolitiken när det gäller att uppnå en god
miljö och när det gäller att uppnå regionalpolitiska
mål, som också är viktiga delar i de transportpolitiska
målen.
Jag vill höra Lars Björkman säga något om vilka
ambitioner moderaterna har på miljöområdet. Ställer
ni upp på det förslag som vi från Centern har sagt om
att forma en nollvision för fossila bränslen och suc-
cessivt fasa ut, halvera, fossila bränslen och introdu-
cera miljöriktiga och hälsoriktiga bränslen under en
tioårsperiod? Är moderaterna med på att höja ambi-
tionerna på det området?
Jag tycker att det när det gäller regionalpolitiken
skymtar fram att moderaternas ambitioner inte är så
hundraprocentiga. Lars Björkman säger att det är
tvivelaktiga satsningar på Botniabanan. Vi borde vara
överens om att banan kommer att ha en oerhört stor
betydelse för den regionala utvecklingen i den norra
delen av vårt land.
Vad har Lars Björkman och moderaterna att säga
när er starke man i Stockholm, Elver Nilsson, vill ha
30 miljarder kronor för att bygga kringfartsleder och
återupprätta Dennispaketet för att satsa storskaligt?
Vi fick ju höra att man i England inte längre tror på
de storskaliga modellerna att bygga nya vägar för nya
bilar och mer trafik. Förstod moderaterna samma sak
som vi av det som framkom i England, dvs. att den
tiden är förbi? Det är nu fråga om andra lösningar,
dvs. satsningar på kollektivtrafik, satsningar på miljö-
styrande vägavgifter och annat som kan lösa proble-
men. Jag är rädd för att om Elver Nilsson vill ha 30
miljarder kronor av den moderata budgeten blir det
lite pengar över till det övriga landet.

Anf. 45 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Jag tror inte att Elver Nilsson är en-
sam om att vilja ha mer pengar till den region man
företräder. Jag tror att samtliga politiska företrädare
från samtliga politiska partier ställer sig upp i olika
sammanhang och säger att just deras region behöver
mer pengar. Jag ska inte stå här och ha någon upp-
fattning om Elver Nilssons eller någon annans begä-
ran är mer eller mindre berättigad. Men vi är helt
klara över att storstadsområdena rent allmänt behöver
- precis som övriga delar av landet - mer pengar för
att klara de trafikproblem man redan i dag står inför.
Vi kommer att driva vår politik åt det hållet.
Sven Bergström efterlyser de regionalpolitiska
målen. Vi har en regionalpolitik där vi i första hand
vill använda oss av de generella metoderna. En av de
förutsättningar som krävs för de områden Sven Berg-
ström håller under armarna, är att satsa på de gles-
bygdsvägar som i dag är hindret för att skogsindustrin
ska våga bygga ut. Vi är överens. Det är den typen av
generella regionalpolitiska målsättningar som vi job-
bar mot. Vi ska med gemensamma krafter kunna nå
ett sådant mål, där det ska vara en säkerhet i framför-
hållningen som ger optimism för det näringsliv vi är
så beroende av ska utvecklas för framtiden.
Sedan var det nollvisionen för fossila bränslen.
Just nu pågår en diskussion på olika nivåer i detta hus
om det svenska ställningstagande kring hanteringen
av skattefrågorna och det fossila bränslet. Om det
finns en ekonomiskt rimlig förutsättning att vi kan
använda inhemska fossila bränslen, kommer vi inte
att agera bromskloss i de frågorna. Där kan vi ha en
samsyn.
Fru talman! Vi vidhåller att det är tvivelaktiga
satsningar på Botniabanan. Om de pengarna fått an-
vändas för vägarna - det har talesmän från den region
Sven Bergström representerar mycket tydligt uttryckt
- hade det blivit en bättre regionalpolitisk effekt.

Anf. 46 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Lars Björkman säger rimliga ekono-
miska förutsättningar. Jag utgår från att det var en
felsägning när han sade inhemska fossila bränslen.
Lars Björkman menar naturligtvis miljöriktiga
bränslen, förnybara bränslen.
Vad är då rimliga ekonomiska villkor? Det är ju
så att i ett inledningsskede måste man ha en politisk
vilja för att åstadkomma någonting. Vad jag funderar
över är: Har moderaterna en politisk vilja att på bred
front introducera och ge förutsättningar för att få in
dessa miljöriktiga bränslen som är bättre för hälsa och
miljö än vad de gamla fossila bränslena är? Är ni
beredda att vidta några åtgärder och inte bara lita på
marknadsmekanismerna i den frågan?
Sedan säger Lars Björkman att vi håller de här
områdena under armarna. Jag tycker inte att det är
något särskilt kul uttryck. Vad Norrlandslänen och
andra landsbygdslän begär är inte att någon ska hålla
dem under armarna utan att man ges rättvisa villkor.
Vi vet att dessa delar av vårt land bidrar med enorma
rikedomar för den totala ekonomin här i landet när
det gäller skogen, vattenkraften och gruvorna. Vi
behöver inte hållas under armarna, men vi måste få
rättvisa villkor. Vi borde kanske få tillbaka en del av
de resurser vi bidrar med t.ex. när det gäller vatten-
kraften.

Anf. 47 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Låt mig på en punkt säga att jag är
överens med Sven Bergström. Uttrycket hålla under
armarna kan jag mycket väl skriva om till att vi ska
ge näringslivet de förutsättningar som krävs för att
man på konkurrenskraftiga villkor ska kunna hävda
sin existens gentemot konkurrenterna oavsett var i
landet de finns. Låt oss glömma uttrycket som sådant.
Med politisk vilja, säger Sven Bergström, måste
man tala om hur man vill styra utvecklingen. Låt mig
säga att om det är så att det här bränslet visar sig ha
den största ekonomiska nyttan just när vi gör om det
till fossila bränslen, vilket ju inte på något sätt är
klarlagt, då kan jag personligen säga att jag är beredd
att ställa mig bakom en politik som innebär att vi ska
pröva en ökad inblandning av fossila bränslen.
Men det gäller först när de här villkoren är upp-
fyllda. Det finns alltför många som i dag med högre
eller lägre röstläge hävdar att det här är det enda rik-
tiga sättet att använda de fossila tillgångar vi har och
som inte ska användas till att bygga spånplattor eller
till att såga. Men så enkel är ju faktiskt inte proble-
matiken. Det vet jag också att Sven Bergström myck-
et väl känner till. Det finns andra användningsområ-
den för dessa fossila bränslen. Först ska vi klarlägga
om vi ska elda de fossila bränslena i de anläggningar
som ger värme och möjligen kraft, om vi ska använda
dem till att utveckla biobränslen eller om vi ska hitta
andra områden där de är bättre lämpade och där vi
kan göra det både bränsleeffektivt, miljöeffektivt och
ekonomiskt.
Jag har inte det underlaget i dag att jag kan ge ett
konkret svar. Men låt oss säga att vi är nyfikna på
resultatet och följer det med spänning. Vi är positiva
till en lösning som innebär att vi kan använda det
inhemska fossila bränslet på det mest miljöriktiga
sättet.

Anf. 48 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 1 i den här delen av debatten, som
handlar om vägtrafiken.
När det gäller vägtrafiken har Kristdemokraterna i
det här betänkandet, som sagt, reserverat sig i reser-
vation 1. Den handlar om alternativ finansiering av
infrastrukturen, det som kallas för PPP-modellen, och
i reservation 3, som handlar om att vi anser att Väg-
verkets produktionsverksamhet bör ombildas till ett
av staten helägt aktiebolag.
I ett särskilt yttrande anger vi, som Johnny Gyl-
ling tidigare sade, också att vi hade velat tillföra an-
slaget A2, Väghållning och statsbidrag, 300 miljoner
kronor mer än majoriteten vill. Jag vill ge en bak-
grund och motivering till att vi vill satsa extra på
väghållningen och trafiksäkerheten och utveckla hur
vi vill se PPP-modellen i snar funktion.
Kristdemokraternas syn på kommunikationer har
två utgångspunkter. Det är välstånd och miljöhänsyn.
Bra kommunikationer är en förutsättning för att vårt
land ska kunna utveckla välståndet och öka syssel-
sättningen och tillväxten.
Transporterna belastar dock miljön, och därför
måste vi göra ytterligare insatser för att framför allt
minska de skadliga utsläppen. Vi föreslår t.ex. en
kraftigt höjd skrotningspremie för att snabbare få bort
de bilar som saknar katalysator och öka nybilsförsälj-
ningen. Vi vill också ha större inblandning av etanol
och metanol i bensinen. Däremot ställer vi oss avvi-
sande till att chockhöja priset på bensin eller diesel.
Men, fru talman, det behövs ökade investeringar i
vägarna också för trafiksäkerheten. Trots bättre for-
don och vägar innebär den ökade trafiken att risken
för olyckor ökar. Sedan 1950 har persontransportar-
betet i Sverige femdubblats. Persontransporter med
bil beräknas öka med 1,3 % per år fram till 2010.
Statistiken är alarmerande. Antalet dödade i trafi-
ken har under åren 1996, 1997 och 1998 legat kon-
stant kring 540 per år. 60 000 årligen skadas på något
sätt, varav 3 000 invalidiseras för livet. Hälften av
dem som dör före 30 års ålder gör det just i trafiken.
Trafikskadorna kostar i dag samhället ca 40 miljarder
kronor per år.
Detta är inte acceptabelt. Vägtrafiken kan inte år-
ligen få skörda över 500 människoliv. Nollvisionen
måste återupprättas. På hårt trafikerade vägsträckor
vill vi kristdemokrater att fyrfiliga vägar med
mitträcke byggs. För att klara av en snabb utbyggnad
av olycksdrabbade vägsträckor bör alternativa finan-
sieringssätt prövas. Regeringen har dock ännu inte
satt i gång med detta arbete. Vi vill också fråga: Vad
händer med väginspektionerna och påföljdssystemet?
Vad händer med möjligheten för storstäderna att
införa vägavgifter och på det viset reducera trängseln
och miljöutsläppen?
Resurserna för att bygga och underhålla in-
frastruktur kan med sina 12,8 miljarder kronor synas
väl tilltagna, men om man väger in de faktorer som
jag nyss nämnt märks att det inte är tillräckligt som
görs. Att minska investeringarna i infrastrukturen
straffar sig i längden. I flera länder har man slutat
använda infrastrukturen som en restpost i budgeten.
Det är, menar vi kristdemokrater, dags också för
Sverige att anlägga ett långsiktigt perspektiv. Visser-
ligen görs det rullande tioårsplaner, numera med
starka regionala inslag, men ofta punkteras projekten
av att anslagen minskas eller "fryses" under viss tid.
Ett konkret exempel på hur illa det kan bli är ju
hanteringen av E 4 utanför Markaryd, som vi gång på
gång har uppmärksammat i trafikdebatten. Efter en
långdragen planeringsprocess med Vägverket, kom-
munen och flera hundra mark- och fastighetsägare
inblandade, flyttade regeringen plötsligt projektmed-
len till en annan plats. Vägverket, som planerat att
bygga bort en farlig sträcka, stod plötsligt utan medel,
och ombyggnaden har nu fördröjts väsentligt. Det har
skett dödsfall uppmärksammade i medierna som inte
hade behövt ske om det här hade blivit annorlunda.
Berörda människors förtroende för statsmakten och
myndigheter ökar inte efter sådana händelser.
Ett sätt att få en stabil ekonomisk grund för in-
frastrukturinvesteringar kan vara alternativa finansie-
ringssätt av typen PPP (Public Private Partnership). I
budgetpropositionen 1999/2000 skriver regeringen:
"Regeringen anser det mycket angeläget att man
skyndsamt prövar möjligheterna till alternativ finan-
siering av infrastrukturprojekt och avser att studera
för- och nackdelar med alternativ finansiering av
vissa infrastrukturprojekt." Vad väntar då regeringen
på? Tre utredningar har gjorts, och trafikutskottet har
dessutom tidigare uttalat stöd (1998/99:TU8) för
alternativa finansieringsformer för infrastrukturin-
vesteringar:
För det första har Statskontoret 1998, efter samråd
med Regeringskansliet, närmare studerat PPP-
modellen och presenterat sin bedömning i rapporten
Privatfinansiering genom partnerskap (98:12).
Statskontorets slutsats är att de positiva effekterna av
PPP överväger.
För det andra har Vägverket på regeringens upp-
drag utrett möjligheterna till och förutsättningarna för
alternativ finansiering av väginvesteringar med di-
rektavskrivning (den 15 december 1998, reviderat
den 4 januari 1999). Enligt rapporten kan alternativ
finansiering kombinerad med annan riskfördelning
och nya incitament innebära förbättrad effektivitet i
form av lägre kostnader och förbättrad kvalitet samti-
digt som pengar temporärt frigörs för andra ändamål
utan att det offentliga inflytandet över vägtjänsterna
går förlorat.
För det tredje har Kommunikationsforskningsbe-
redningen, KFB, i sin skriftserie om alternativ och
idéer inom transportpolitiken i nr 1 i år publicerat
docent Nils Bruzelius analys under titeln Nya meto-
der för finansiering av vägar. KFB:s eller Bruzelius
slutsatser är övervägande positiva för att införa av-
betalningsfinansiering av vägbyggen.
Vi har reserverat oss för en PPP-modell och säger
att vi vill att minst tio projekt ska startas inom två år
med alternativ finansiering enligt denna modell. Det
ska inte, precis som utskottets ordförande sade, upp-
fattas som att vi skulle underkänna utskottets vilja,
men vi vill gå snabbare fram. Snarare är det Vänster-
partiet, med sin här deklarerade uppfattning, som
skulle ha reserverat sig.
Vi vill gå snabbare fram. Vi skulle i och för sig
kunna finna oss i en lägre hastighet än vad gäller de
tio projekten, men inte med den bromskloss som
utgörs av vad Karin Svensson Smith här deklarerat,
att det här i själva verket inte är bra.
Nej, förutom de projekt som regeringen nämner
som lämpliga att börja med, som riksväg 40 Jönkö-
ping-Borås, E 4 Sundsvall Syd, E 4 förbifart Uppsa-
la, Malmbanans norra omlopp samt utbyggnad av E 6
i norra Bohuslän, vill vi ytterligare föra fram priorite-
rade projekt som väg E 22 Norrköping - Malmö. Jag
skulle kunna nämna fler av Vägverket färdigplanera-
de sträckor. I Skåne kan nämnas Gårdstånga-Vä. I
Blekinge finns en stark regional önskan att få en
snabb utbyggnad av E 22 till fyrfilig väg med mitt-
barriär genom hela länet. Vi skulle kunna pröva E 20
i Västergötland, där olycksstatistiken för bl.a. sträck-
an norr om Skara genom norra Skaraborg upp mot
motorvägen i Örebro län är alldeles oacceptabel. Vi
förutsätter att E 4 förbifart Markaryd redan är priori-
terad i planen. Annars menar vi att den ska ha en hög
prioritet.
Den orimliga trafiksituationen i Stockholm måste
också lösas. Enligt de förslag som nyligen lagts fram
av Banverket, Vägverket och Stockholms stad hand-
lar det om investeringar på 6,1-9,1 miljarder kronor
enbart för att få bukt med trängseln kring Riddarhol-
men. Kanske man skulle kunna pröva ett PPP-projekt
som ändå lämnade Riddarholmen intakt och inte
förstörde den fina miljön.
I lagen 1996:1059 om statsbudgeten stadgas att
infrastrukturella investeringar ska finansieras med
anslag; så står det i 22 §. Vi kristdemokrater vill där-
för hos regeringen begära förslag till lagändring av
denna paragraf, så att det blir möjligt att finansiera
som PPP-projekt.
PPP-modellen måste för övrigt inte innebära att vi
intecknar framtiden, såsom tidigare Karin Svensson
Smith har angivit. Det går att bygga motorvägar fi-
nansierade med avgifter som i t.ex. Frankrike.
Vi har ett arv att förvalta som kristdemokrater
från Mats Odells tid. Vi får inte glömma att under den
icke-socialistiska regeringen sattes såväl Arlandaba-
nan som Öresundsbron i gång som projekt. De är
byggda på det sättet att det är användarna som betalar
anläggningarna.
Poängen med att vi kristdemokrater anser att det
hastar att bruka PPP-pengar är att vi vill rädda fler
människoliv. Det är inget självändamål att betala
pengar för att köra över Öresundsbron. Alla hade vi
velat ha den betald och färdig utan att behöva avlägga
någon avgift. Men det handlar om att den annars inte
hade blivit byggd.
Då det finns vägsträckor som kostar människoliv
är det ännu viktigare att binda ihop Köpenhamn och
Malmö. Därför vill vi ta olägenheten av att finansiera
över PPP. Det finns nackdelar med PPP-modellen,
men vi vill ta olägenheterna för att rädda människo-
liv. Den finska motorvägen har nämnts tidigare. Den
har enligt PPP-modellen byggts sju år tidigare än den
annars hade byggts. Varje år innebär räddade männi-
skoliv. Den som reser sig upp och protesterar mot
detta måste också försvara att människoliv går åt
under tiden.

Anf. 49 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Nollvisionen ska förverkligas - det
tycks vi vara överens om över partigränserna i kam-
maren. Men vi är inte överens om hur det ska gå till.
Visst var Tuve Skånberg med när vi besökte Väg-
verket i Borlänge. I vilket fall helst ska jag redovisa
för er att trafiksäkerhetsdirektören Ulf Björnstig re-
dovisade att 43 % av dem som omkom vid kollisioner
mötte en lastbil. Den tunga lastbilstrafiken är kraftigt
överrepresenterad. Ska vi klara av att nå nollvisionen
måste man se till att få över gods från vägarna till
järnvägstransporter och sjötransporter och låta last-
bilstrafiken reserveras för de korta sträckorna fram
till järnvägsstationer och hamnar. Det är en av anled-
ningarna till att dieselskatten måste höjas. Det handlar
om trafiksäkerhet.
Att bygga fler vägar leder till mer trafik. Man
gynnar den trafik som är anledningen till att vi inte
klarar nollvisionen. Vi hade en nedgång i dödsstatis-
tiken när bälteslagen infördes. Nu har det hela planat
ut, och t.o.m. talar den senaste statistiken om att an-
talet döda i trafiken ökar. Jag undrar om Tuve Skån-
berg närmare kan redogöra för på vilket sätt dessa
väginvesteringar skulle minska risken för att ännu fler
omkom i trafiken.
Vidare undrar jag om Tuve Skånberg kan förklara
på vilket sätt bolagiseringen av Vägverkets produk-
tion skulle leda till någonting som är eftersträvans-
värt, någon uppfyllelse av de transportpolitiska må-
len.

Anf. 50 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Till att börja med gäller det inte en-
bart att bygga ut vägarna. Det är viktigt, men det
måste kombineras med andra åtgärder. Vi kristdemo-
krater har lagt en motion om trafiksäkerhet med 18
punkter, där vi noga går igenom förslag om att öka
bilbältesanvändningen, att minska alkoholen till noll i
trafiken, att få en differentierad och flexibel hastig-
hetsbegränsning. Vi är beredda att pröva alkolås. Vi
vill utreda ett elektroniskt körkort. Vi vill pröva tan-
ken på en medicinsk prövning av äldre förare, och
många fler skäl. Nu föregriper jag kanske den debatt
som vi kommer att få senare om trafiksäkerheten.
Men tro mig, det är inte bara med att bygga ut vägar-
na utan också med att bygga ut vägarna som vi får
dem trafiksäkrare. Vi vet att motorvägarna innebär
det trafiksäkraste sättet att föra bil på. Det är på annat
än på motorvägar som de stora skördarna av dödsof-
fer sker. Det kan Karin Svensson Smith försäkra sig
om genom att titta i den statistik som hon så ofta
åberopar.
När det handlar om Vägverkets bolagisering tror
vi helt enkelt att det är effektivare att kunna skilja
producent och avnämare. Vi menar att det är en väl
motiverad åtgärd.

Anf. 51 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Om vi ska klara trafiksäkerhetsmålet
genom att den vägtrafik som nu finns ska byggas om
så att det blir motorvägar, undrar jag i så fall hur
Kristdemokraternas ekonomiska alternativ ser ut. Att
låta vägtrafiken huvudsakligen gå på motorvägar är
någonting som kräver medel som jag inte tror ens att
Kristdemokraterna förfogar över. I alla fall skulle det
krävas skattehöjningar som inte ens vi i Vänsterparti-
et skulle kunna ställa oss bakom.
Sedan undrar jag apropå trafiksäkerheten och
nollvisionen hur ni kan samarbeta med moderaterna,
som enligt uppgift alldeles nyligen här i kammaren
ville värna valfrihet och inte med tvångsmedel eller
lagstiftning vill hindra folk från det trafikbeteende vi
har nu. Går det ihop med de yrkanden som ni har i er
trafiksäkerhetsmotion?

Anf. 52 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Varje parti svarar för sig. Det jag kan
säga om samarbete med moderaterna är att de åren vi
hade en icke-socialistisk regering var det inga pro-
blem att komma överens med dem. Det kan vara
betydligt större problem att komma överens inom
nuvarande regeringsunderlag för att hitta en vettig
linje, men det är inte mitt problem.
När det handlar om att lösa trafiksäkerhets-
problemen ville vi inte bara bygga bort dem. Det var
ett av flera olika skäl. Det är riktigt att vi inte har
pengar att bygga bort hela vägunderhållet såsom det
borde göras. Vi vill öka och gå i den riktningen, men
vi klarar inte att finansiera det just nu. Men det är just
därför att vi inte klarar att över statsbudgeten få fram
pengar till vägunderhållet i tillräcklig utsträckning
som vi menar att vi är tvungna att använda PPP-
pengarna. Vi har inga andra alternativ. Annars får vi,
precis som Karin Svensson Smith, acceptera nuva-
rande situation och liknöjt se att 500 personer dör i
trafiken årligen. Det kan inte vi kristdemokrater ac-
ceptera.

Anf. 53 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det som kristdemokra-
terna betonar är vällovligt, att vi ska rädda människo-
liv. Självklart ska vi göra det. Då tycker jag att vi i
första hand bör kraftsamla på att få människor att leva
upp till de regler som gäller i dag, att sätta på sig
bältet, att respektera hastigheterna, att köra nyktert.
Om vi finge människor att göra detta klarar vi de mål
vi har i nollvisionen över en natt. Så enkelt är det.
Jag tycker att Kristdemokraterna har en något lätt-
sinnig - om jag får använda det uttrycket - inställning
till PPP, precis som om det skulle vara något slags
tulipanaros. Vi intecknar ju de facto framtida utrym-
me genom att satsa i stor skala på detta. Det är ingen
tvekan om att vi gör det. Det ska ju betalas av någon
vid någon tidpunkt.
Centerpartiet är liksom utskottets majoritet posi-
tivt till att i några pilotfall pröva alternativa sätt att
finansiera angelägna infrastrukturprojekt. De erfaren-
heter som redovisats från England och Finland är
blandade, och det är angeläget att vi i Sverige kan få
egna erfarenheter av den s.k. PPP-modellen. Man ska
nog inte tro att PPP är en tulipanaros som gör att
staten kan få stora pengar över till andra angelägna
områden. Modellen ger i bästa fall en ökad kostnad-
seffektivitet. I övrigt är den i huvudsak ett sätt att
fördela kostnader över tiden.
Jag tycker också att det är väldigt viktigt att pro-
jekten ska vara de mest angelägna samhällspolitiskt
och regionalpolitiskt. Det ska alltså inte vara projekt
som kan stångas fram i storstadsregionerna för att
forcera fram kringfartsleder och annat som vi vet att
det finns ett stort tryck för.

Anf. 54 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag håller med. Jag förstår inte riktigt
varför Sven Bergström begärde den här repliken. När
det handlar om hastigheten, nykterheten och bälte-
sanvändningen var det precis det här som jag sade.
Det är prioriterat, och här får vi ned de stora siffrorna.
När det handlar om att PPP inte är en tulipanaros
som löser problemen sade jag mycket riktigt att PPP
ensamt inte kan lösa problemen. Men ställda mot
väggen, med fler än 500 människor som dör årligen,
så måste något göras.
När det gäller att i någon utsträckning testa det
hela så har ju vi fullskalemodeller - Arlandabanan
och Öresundsbron. Där betalar faktiskt användarna,
och inte framtida generationer. Vi kan mycket väl
tänka oss att pressade i ett sådant här läge ha motor-
vägar som användarna får betala direkt. I den ut-
sträckning det går ska det kunna ske på ett sådant sätt
att det inte för med sig olägenheter.
Någonting måste ske! Vägmaterialet blir sämre
och sämre. Det vi gör är inte att inteckna våra barns
framtid, utan vi omöjliggör ju våra barns framtid när
vi inte skaffar fram pengar på ett eller annat vis för att
lösa de här stora problemen.

Anf. 55 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Tuve Skånberg exemplifierade med
Öresundsbron. Där ser vi att det inte är användaren
som får betala, utan när det krisar till sig är det trafi-
kanterna i hela landet som får vara med och pytsa in
pengar för att man ska kunna köra på Öresundsbron.
Där ser vi hur det går med de vällovliga ambitionerna
att lägga ut kostnaden för bron på dem som trafikerar
den. Det sprack direkt när det gäller Öresundsbron!
Vi har pratat om att inteckna framtida utrymme.
Tuve Skånberg, liksom hela trafikutskottet, har ju sett
de redovisningar vi har fått när vi har haft hearingar
kring denna fråga. Det är klart att man intecknar ett
framtida utrymme genom att sjösätta en rad olika
projekt, som Kristdemokraterna vill göra. Vi har inte
oändliga tillgångar. Därför säger det sig självt att vi
får pruta i framtiden. Vi begränsar alltså handlingsu-
tymmet i framtiden om vi gör som Kristdemokraterna
vill och sjösätter detta på bred front.

Anf. 56 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! När det handlar om Öresundsbron,
som finansieras delvis med skattemedel, delar jag
Sven Bergströms irritation över att detta sker. Så var
det inte tänkt från början. När Kristdemokraterna var
med om att sätta detta skepp i sjön fanns inte det med
i kalkylerna. Jag protesterade mot risken att det skulle
bli så här, och jag gör det gärna igen. Inte desto mind-
re gäller det huvudparten. I en framtid, kanske med
ett annat regeringsunderlag, kanske det kan ordnas så
att trafikanterna själva får betala.
Vi har inte sagt att motorvägarna måste intecknas
med framtida medel. Det går att göra som i Frankrike,
nämligen att man betalar för att man kör på motorvä-
garna. Jag erkänner villigt att det är ett obekvämt sätt
att ta sig fram på, att människor blir irriterade av det
och att det inte är det bästa. Men där vi är nödda och
tvungna att hitta alternativa finansieringar av sällsynt
farliga vägsträckor är Kristdemokraterna beredda att
pröva denna tanke.

Anf. 57 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! För oss som inte deltar i arbetet i tra-
fikutskottet vill jag betona att det är utomordentligt
viktiga frågor som utskottet arbetar med. Därför är
det intressant att få delta i debatten.
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 26, 29 och 35.
För min del ska jag beröra medlen till drift och
underhåll, situationen för enskilda vägar, flygtrafiken
och avslutningsvis en liten fråga kring Holmötrafi-
ken.
Vi borde tillsammans och gemensamt i denna
kammare inse behovet av ökade medel till drift och
underhåll av vägnätet. Det gäller alla vägar, såväl
allmänna som enskilda. Det som sker med vägunder-
hållet i Sverige i dag är att likna vid en gigantisk
Ebberöds bank. Vi kan se hur det bristfälliga under-
hållet i snabb takt underminerar och bryter ned vä-
garna. Det vältras över på framtiden att ta hand om
bekymren. Sven Bergström har här tidigare i kamma-
ren gett många konkreta exempel på hur illa läget är.
Från Centerpartiets sida anser vi det vara sam-
hällsekonomiskt lättsinne att rulla framför oss ett allt
större behov av drift, underhåll och reparationer. Det
är lika illa som att i åratal missköta det löpande un-
derhållet av hus och hem. Man kan spara en slant
kortsiktigt, men förlorar mångdubbelt på längre sikt.
Fru talman! Tvärtemot vad utskottsmajoriteten
säger i betänkandet ökar alltså eftersläpningen av
åtgärder på våra vägar. Verkligheten hos Vägverkets
regionkontor bekräftar detta. Inom den största regio-
nen, Region Norr, räknar man med att klara av tre
fjärdedelar av behovet för detta år. För 2000, dvs.
nästa år, räknar man med att klara av endast 62 %.
Detta är kalla fakta. Fru talman! Det är inte rimligt.
Dessutom finns det i dag samhällsekonomiska be-
räkningar som visar att det är lönsamt att tjälsäkra
vägarna i de aktuella områdena. Vi får inte glömma i
denna debatt att det svenska skogsbruket är vår i
särklass största nettoexportnäring. Det behöver bättre
vägar, och det har jag också tidigare framfört här i
kammaren.
Från Centerpartiets sida sett är våra vägar en högt
prioriterad fråga. Samhällsekonomin är bättre nu, och
Centerpartiet har deltagit och högst påtagligt varit
med och tagit ansvar för att detta resultat har kunnat
uppnås. Medborgare och näringsliv i hela landet för-
väntar sig ett bättre vägnät, och framkomlighet året
runt. Det är ett berättigat krav. De vill inte ha höjda
bensin- och dieselskatter. Låt mig säga, fru talman,
att merkostnaden för dieselskattehöjningen i det län
där jag bor, Västerbotten - som är det län som har
störst antal mil allmänna vägar - exklusive alla pri-
vatbilar är 32,9 miljoner per år.
Fru talman! Jag ska säga några ord om enskilda
vägar - denna märkliga benämning på en resurs som
är enskild, och som sköts enskilt, men som får brukas
av alla. Detta vägnät lider mycket stor brist på medel
för drift och underhåll samt för bärighetshöjande
åtgärder, vilket tyvärr har tagits bort från bidragsun-
derlaget för något år sedan. Det är lika med systema-
tisk kapitalförstöring att inte ha medel till bärighets-
höjande åtgärder. Med hänsyn till fjolårets debatt
kring frågan om medel till enskilda vägar noterar jag
ändå med tillfredsställelse att utskottsordförandens
löfte om ett återställande av budgetbeloppet för en-
skilda vägar har hållits. Trots detta ligger beloppet
klart lägre än 1997, vilket vi från Centerpartiets sida
vill rätta till.
När det gäller flyget måste vi konstatera att av-
regleringen inte gett önskade effekter. Vi har i dag ett
läge där SAS-monopolet utökats till flera linjer. Såvitt
det går att beräkna ligger Sverige i dag i topp när det
gäller höga inrikespriser. Låt mig säga att det i dag är
billigare att flyga från Stockholm till New York tur
och retur än från Umeå till Karlstad tur och retur.
Det finns enligt vår mening starka skäl för att se
över förutsättningarna för ett system med utjämning
av kostnaderna för inrikesflyget, att med flyget göra
Sverige rundare. Även andra inrikesflygfrågor, som
exempelvis Bromma, måste få en lösning. Här vill jag
hänvisa till vår motion som är gemensam med Väns-
tern och Miljöpartiet.
Slutligen, fru talman, vill jag ställa en fråga till
majoriteten beträffande skrivningen kring trafiken till
Holmön, denna pärla i Bottenviken. Enligt betänkan-
det - jag vill återge detta - har Vägverket begärt ett
klarläggande av regeringen när det gäller huvudman-
naskapet för åretrunttrafik till ön. Samtidigt har det
berörda departementet avskrivit frågan från vidare
handläggning med hänsyn till Vägverkets prövning.
Vi politiker har stundom ord om oss att inte vara
särskilt tydliga. Med hänvisning till det jag återgivit
ur betänkandet är min stilla undran till majoriteten:
Hur är läget? När kan Holmöborna få något besked?
Tack!

Anf. 58 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! När det gäller vägstandarden och
vägunderhållet i Sverige är Vänsterpartiet också
mycket intresserat av att vi ska kunna få en förbätt-
ring till stånd. Men för att kunna få det måste man ha
en analys av varför vägunderhållet inte fungerar som
det ska, varför vägarna är gropiga och varför det är så
illa som så många av oss i trafikutskottet vittnar om.
Jag kan upplysa Åke Sandström om att vi på vårt
förra sammanträde hade information om vad som är
fallet i USA, där man har bra mycket mer godstrans-
porter än vi har. En stor skillnad är att man inte tillå-
ter så tunga lastbilstransporter som vi gör i Sverige.
Det normala i industrialiserade länder är att lastbilar-
na får väga max 40 ton och att de får vara max 18
meter långa. För Sveriges del har vi specialregler. Vi
tillåter 60-tonnare och 25 meter långa lastbilar. Detta
är inte en oväsentlig orsak till att vägarna, särskilt i de
områden som drabbas av tjälskador, så lätt går sön-
der.
Då undrar jag om ambitionerna från Centerparti-
ets sida att slå vakt om vägunderhållet sträcker sig så
långt att ni kan tänka er att ställa upp på det initiativ
som vi har tagit i vår motion, att man ska utreda en
begränsning av lastbilarna just med tanke på att värna
såväl vägstandarden som trafiksäkerheten.

Anf. 59 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Att inte underhållet fungerar behöver
vi som åker mycket ute i landet inte någon närmare
utredning om. Kalla fakta är att det fattas pengar.
Tjälsäkring har helt kort att göra med att de av
skogsbrukets och gruvindustrins transporter som sker
vintertid går på tjälade vägar, som har en helt annan
bärighet än som skulle ha varit fallet om man kört på
otjälade vägar. Det är för att klara detta som man
måste satsa på mer underhåll och bärighetshöjande
åtgärder.
Det fanns beräkningar som sade vad det skulle
kosta att begränsa fordonsvikter och fordonslängder.
Det skulle vara gigantiska belopp enbart för skogs-
bruket. På den punkten vill jag inte just nu delta i en
sådan uppläggning. Det tror jag inte att vår situation
skulle klara av.

Anf. 60 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Jag hade förmånen att delta i Kom-
munikationskommitténs arbete, och den redovisning
vi fick där säger att det på vissa ställen i de tjälskada-
de områdena krävs ny vägbeläggning varje år om
vägarna ska klara 60-tonnarna. Detta är det orimligt
att få fram pengar till.
Om man ska slå vakt om att vägarnas standard är
sådan att människor som är beroende av vägen för
sina nödvändiga transporter ska kunna ha ett accepta-
belt sätt att förflytta sig, måste man begränsa lastbi-
larnas möjlighet att förstöra vägarna. Vi behöver
lastbilar i vårt glesa land. Men de här stora lastbilarna
går i stor utsträckning från norr till söder, i stället för
att på ett mer rationellt sätt köra till närmaste järn-
vägsstation eller hamn och låta järnvägstransporter
och sjötransporter klara de långa avstånden, medan
vägtransporterna står för de korta avstånden. Då hade
det på ett rimligt ekonomiskt sätt varit möjligt att
klara av att hålla den vägstandard som man behöver
för att kunna förflytta sig på det sätt som är önskvärt.
Jag tycker att det är beklagligt att Centerpartiet
inte kan inse att man inte bara kan låta mer skatteme-
del gå till att klara av de skador som vi faktiskt inte
behöver stå ut med.

Anf. 61 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Har man ett riktigt underlag i en väg
behöver man inte ny beläggning varje år. Det är full-
komligt klart. Jag vet också att åkerinäringen har
förbättrat logistiken enormt mycket de senaste tio
åren. Att det skulle vara jättemycket trafik i nordsyd-
lig riktning vill jag inte hålla med om.
Självklart ska man göra allt man kan på teknikom-
rådet. Det finns tekniska innovationer som har till-
förts lastbilsåkerierna, t.ex. nya boggisystem. Jag
råkar själv ha både trafikkort och busskort och vet
ungefär vad jag talar om.
Att det, som sagt, fattas pengar till vägunderhållet
är helt klart. Att man med begränsat axeltryck måste
ta hänsyn till hur vägkroppen ser ut är också full-
komligt självklart. Men till de övriga frågorna får vi
återkomma senare.

Anf. 62 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Kommunikation är något positivt. I
Sverige reser vi mycket. Antalet bilar har på några få
år fördubblats. Tågen kör säkrare och snabbare. Vårt
dagliga resande har på en hundraårsperiod ökat lika
mycket, dvs. hundra gånger. Från att i slutet av 1800-
talet vara knappt en halv kilometer per medborgare
och dag är vi nu uppe runt 40-50 kilometer per med-
borgare och dag.
Huvuddelen av persontransporterna sker och
kommer under överskådlig tid att ske med egen privat
bil. Åtta av tio resor sker på sådant sätt, medan den
återstående femtedelen sker med tåg, buss, båt, spår-
vagn eller flyg. Detta leder till en enkel slutsats, att
våra vägar är det mest centrala i de fysiska kommuni-
kationslederna.
I ett glesbebyggt land som Sverige är det inte
möjligt med kollektiva trafiklösningar på så många
ställen. Arbetsresor, sjuktransporter, dagligresande
för inköp, för att inte tala om barnfamiljernas stora
behov av ett eget transportmedel till och från skola
och fritidsaktiviteter leder till att bilbehovet i de flesta
familjer är mycket stort. Nu är utvecklingen dessutom
sådan att alltfler bilförare är kvinnor, vilket breddar
bilden ytterligare.
Jag har, fru talman, i annat sammanhang pläderat
för att vi borde genomlysa hela kommunikationssi-
dan, dess behov och effekter, i en särskild bilsocial
utredning. Även om den hör hemma i en annan debatt
tror jag att det är viktigt att den nämns också här.
Kostnadssidan för resenärerna inte att förglömma.
I trafikutskottets betänkande nr 1, som vi nu be-
handlar, finns det en intressant pedagogisk tillrätta-
visning. Den drabbar regeringen, då utskottet påmin-
ner om att vid behandlingen av förra årets budgetpro-
position gavs det tydliga beskedet från riksdagen att
mål och resultatstyrningen skulle förbättras genom ett
fortsatt utvecklingsarbete. Det har till dels skett. Men
intressant är att utskottet är mycket tydligt med att
säga att budgetpropositionen måste bli bättre och öka
i klarhet och begriplighet. Utskottet beordrar rege-
ringen ett fortsatt arbete med att förbättra läsbarheten.
Bra, fru talman!
På samma tema kan man säga att bannbullan når
departementet när det gäller att presentera medelsan-
visningen och så långt möjligt behandla anslagen
samlat. Det erinras om att t.ex. vissa utgiftsområden
kommer från flera olika anslag. Jag tror att det är ett
viktigt påpekande, och möjligen skulle man kunna
säga att det är anmärkningsvärt att det ska behöva
upprepas.
Det har skett en i förhållande till trafikarbetet
dramatisk neddragning av satsningen på förstärkt
infrastruktur och nybyggnad. Statens budget har inte
räckt till för att säkerställa ett transportsystem som
svarar mot tidens krav på miljö, trafiksäkerhet och
tidssäkra transporter.
Under senare tid har PPP-modellen, Public and
Private Partnership, vuxit sig allt starkare som en
intressant finansieringsmöjlighet. Erfarenheterna från
både Finland och England gör att de som tidigare
varit skeptiska har blivit alltmer positiva. Modellen
gör nu sitt intåg även i Sverige i och med att rege-
ringen i statsbudgeten ställt sig positiv till att den
prövas också här. För mig som kommer från det nya
länet Västra Götaland är det flera projekt som väl
skulle kunna lämpa sig. Jag menar att regeringen, inte
minst av trafiksäkerhetsskäl, snarast borde pröva
modellen på riksväg 40 Göteborg-Jönköping. Andra
vägsträckor som skulle kunna komma i fråga är riks-
vägarna 44 och 45, som båda på grund av det starka
trafikflödet är i akut behov av utbyggnad och upp-
rustning - för att nu inte tala om Europaväg 6 från
Uddevalla och norrut; den nya Svinesundsbron och
de oerhört svåra vägsträckorna på den nordliga
sträckningen av E 6 genom Bohuslän måste skynd-
samt färdigställas. Det är med andra ord, fru talman,
bråttom.
Det finns intressanta iakttagelser som visar att
PPP-modellen innebär större effektivitet och lägre
kostnader. Statens risker är i sammanhanget mycket
små, och man vet ganska väl vad och när man får
något för pengarna. Det kan sägas att Vägverkets
uppgifter kanske blir lite annorlunda men definitivt
inte färre.
Regeringen har ändå tagit ett viktigt steg i budge-
ten. Trafikutskottet späder på i betänkandet, och man
kan säga att bollen har rullat tillbaka till regeringen
för att ta nästa steg i praktisk handling. Genom att
använda PPP-modellen för ombyggnad av de mest
utsatta vägavsnitten med mycket tungt trafikflöde
skulle vi ta ytterligare steg mot ett trafiksäkrare och
miljövänligare vägsystem.
Självfallet kan alla landsdelar tala om sina behov
av förbättrade kommunikationer. Men det finns ändå
anledning att nämna något specifikt för Västra Göta-
land, som inte bara är Sveriges utan också Nordens
främsta transportregion. Regionen har ett internatio-
nellt inriktat näringsliv, och regionen fungerar som en
motor i svensk ekonomi. Hela området är starkt in-
dustriinriktat. Verksamheter inom livsmedelssektorn
såväl på land som till sjöss dominerar i länet i jämfö-
relse med övriga delar av landet. Godstransporterna
har kraftigt ökat. De stora biltillverkande företagen
Saab och Volvo har ett oerhört trafikflöde både i
godstransporter och i tiotusentals arbetsresor.
I den regionala utvecklingsstrategin, RUS, för
Västra Götaland redovisas ett investeringsbehov
under en tioårsperiod motsvarande ungefär
50 miljarder kronor. Det är ingen tvekan om att det är
oerhört mycket pengar, men det skulle också betyda
en stark ekonomisk tillväxt och en bättre miljö i ett
skandinaviskt både nationellt och regionalt perspek-
tiv. Också där påpekas möjligheten att med nya fi-
nansieringsmöjligheter pröva sig fram som ett kom-
plement till traditionell finansiering. Tre länders vi-
tala kommunikationer drar genom västkusten och
binder samman Oslo och Köpenhamn. Utbyggnaden
av såväl E 6 som Nordlänken på järnvägssidan är
ytterst angelägen. När vi får en situation att restiderna
från Göteborg till Oslo eller Köpenhamn rör sig om
bara drygt ett par timmar vardera skulle det innebära
en oerhörd förstärkning av konkurrensen för den
spårbundna trafiken.
Utbyggnad av 45:an och järnvägen i Götaälvdalen
bör samordnas, och Västkustbanans slutliga färdig-
ställande behöver ske snabbt och Västra stambanan
uppgraderas. Jag har redan nämnt riksväg 40 men
också Europaväg 20 Göteborg-Stockholm inklusive
en förbindelseled från E 20 till Landvetters flygplats.
Det regionala området Göteborg, Borås, Skövde,
Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg bör knytas sam-
man till en pendlingsregion med snabba förbindelser.
Den ökande tillgängligheten till arbete och utbildning
skulle innebära att det kunde hanteras i en av de
största utvecklingsfrågorna i regionen, dvs. näringsli-
vets kompetensförsörjning. Därtill kommer regionens
tyngd, som är stor och dynamisk.
Fru talman! Det jag nu sagt innebär inte att man
kan lämna det mindre vägnätet av regionens gles-
bygdsdelar. Kenth Skårvik har redan tagit upp beho-
vet av ökad bärighet och att skogslänen, särskilt
Dalsland, behöver tjälsäkras. Utan att i detalj gå in på
sjöfarten är också hamnarnas roll ur transportsyn-
punkt i detta västkustområde stor, och Vänersjöfarten
har en viktig roll i transportförsörjningen och behöver
säkras.
Jag ska sluta mitt anförande med något som skulle
kunna kallas en sidosynpunkt. Det gäller statens an-
svar för kärnverksamheten. Vi har ju vant oss vid -
och det har varit en oomstridd policy - att staten ska
garantera vissa verksamheter. Det gäller arbetsmark-
nadspolitiken. Det gäller rättsväsende och polis. Det
gäller utbildningsfrågor, framför allt på högskolesi-
dan, forskning och utveckling, för att nämna några,
och sist men inte minst de fysiska kommunikationer-
na.
Nu pågår det ett slags allmän utarmning av flera
inslag i kärnverksamheten. Det innebär att medbor-
garna får en allt sämre närservice från statsmaktens
sida som i sin tur leder till två saker. Det ena är att
man tvingas resa långa sträckor, vilket i sin tur adde-
rar behovet av bra kommunikationer, men då också
med en kostnad och tidsförlust för medborgaren. Men
den uttunning som skett och pågår inom vitala verk-
samhetsområden som staten ansvarar för innebär det
också en ytterligare trafikbelastning. För detta har
staten också ett ansvar. Därför är det, fru talman,
viktigt att vi som parlamentariker bevakar de här
frågorna så att människor kan bo och verka där man
ser att det vore önskvärt och motiverat. I det sam-
manhanget har trafikpolitiken och trafikutskottets
agerande stor betydelse.
I fråga om olika inslag kan vi lägga tyngdpunkten
något åtskilt. Men den allmänna färdriktningen från
utskottets dominerande delar drar ändå åt samma håll,
med både en förnyelse i finansieringsfrågor och en
het önskan om en upprustning och ett förbättrat un-
derhåll. Men då gäller det att också andra politikom-
råden fungerar, att näringslivets villkor och arbets-
marknadens funktionssätt fungerar väl. Skulle det på
dessa områden ske en förbättring kommer det kom-
munikationsväsendet till förstärkt del. Människors
behov av en förbättrad och rationell trafikföring finns
det anledning att ta fasta på.

Anf. 63 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Elver Jonsson förespråkar PPP som
finansieringsmodell. Då undrar jag hur logiken ser ut.
Många folkpartister som jag har mött i debatter bru-
kar berömma sig av att stå för minskade anslag till
fysisk infrastruktur därför att man värnar så mycket
om vård, skola och omsorg. Det är hjärtefrågor för
Folkpartiet, och då får andra investeringar stå tillba-
ka. Jag kan förstå ett sådant uttalande, men jag förstår
inte hur det hänger ihop med att man i dag skulle låna
pengar för att finansiera nya vägar, som sedan ska
betalas av kommande generationer. Om de också
skulle vilja satsa på vård, skola och omsorg, hur ska
de då göra? Ska de strunta i återbetalning av de lån vi
har tagit? Det kan de förmodligen inte göra. Eller
bedömer Folkpartiet att behoven inom vård, skola och
omsorg minskar så mycket i framtiden att budgetut-
rymmet i stället ska användas för att betala tillbaka
lånen för de vägar som vi i dag skulle besluta om?
Eller är Folkpartiets variant den som Kristdemo-
kraterna redovisade tidigare här i kammaren, att man
ska låta vägtrafikanterna betala själva? Det finns
internationella exempel som visar hur det kan gå.
Antingen går de här vägbolagen i konkurs, eller också
blir det som i Spanien, där lastbilschaufförer väljer
mindre grusvägar som inte kostar pengar i stället för
att köra på de fina vägarna som betalas med avgifter.
Det skulle vara intressant att höra Folkpartiet re-
dovisa vilken av dessa varianter som gäller och hur
PPP går ihop med Folkpartiets satsning på vård, skola
och omsorg.

Anf. 64 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Det Karin Svensson Smith nu säger är
ju en retorik som man självfallet kan använda här. Jag
blir särskilt förvånad när hon säger att hon inte vet
hur PPP-modellen hänger ihop. Trafikutskottet har
haft undervisning i detta, och Karin Svensson Smith
får väl ta en förnyad kurs.
När man talar om att lägga kostnaderna på kom-
mande generationer är det poänglöst att säga att det
inte skulle kunna finansieras på något annat sätt. Vad
är statsskulden annat än att lägga kostnaderna på
andra generationer? Vänsterpartiet har inte, vare sig
man kallat sig v eller vpk genom åren, varit särskilt
knussligt när det gällt att späda på den typen av ut-
gifter.
Vi har från Folkpartiets sida gjort en stark upp-
räkning av väganslaget och kommer att fortsätta med
det.
En orsak till att vi inte har råd att kosta på oss vi-
tala saker är den massarbetslöshet som denna majo-
ritet delvis bär skuld till.
Skulle vi bara kunna förbättra näringslivet och ar-
betsmarknaden med någon enstaka procentenhet
skulle vi frigöra nya miljarder. Därför är Folkpartiets
modell för hur vi vill finansiera nödvändiga utgifter
att vi måste se det som en helhet och också se till att
de delar som kan bli närande och betalande blir stör-
re. Det betyder att bidragskollektivet i Sverige måste
bli mindre och skattebasen bredare. Det är vår lösning
för att finansiera vitala framtida utgifter.

Anf. 65 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår att ens verklighetsuppfatt-
ning lätt kan färgas av det parti man tillhör. Men att
påstå att detta rödgröna regeringssamarbete skulle
leda till massarbetslöshet tycker jag är att något för-
vanska verkligheten. Arbetslösheten är bra mycket
lägre nu än när det borgerliga regeringssamarbetet
pågick.
Just därför att jag deltog i det seminarium som vi
hade om PPP i trafikutskottet är jag så pass aktiv i
kammaren när det gäller dessa frågor. Jag är mycket
oroad över det omoraliska beteende som jag finner
vara fallet när man vill teckna in kommande besluts-
fattares utrymme genom att i dag ta upp lån och sedan
kalla det PPP och låtsas att det är något privat när alla
dessa modeller i själva verket bygger på att man
skickar räkningen till staten, till skattebetalarna, läng-
re fram.
Statskontorets utredning visade att ett genomfö-
rande av PPP kräver ändring av budgetlagen. I prak-
tiken innebär det att vi skulle skapa en gräddfil för
infrastrukturinvesteringar vid sidan av allt annat som
vi, valda representanter för Sveriges folk, vill använ-
da skatteintäkterna till. Jag tycker inte att man ska
lösa trafikproblemen på det sättet. Och jag tycker att
vi har ansvar för bra mycket mer än människors be-
hov av att förflytta sig. Vi har ansvar för att vård,
undervisning och omsorg fungerar. Det är nog hjärte-
frågor som vi inom Vänsterpartiet tar mer på allvar än
vad ni som förespråkar PPP tycks göra.

Anf. 66 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Det omoraliska beteendet delar vi i så
fall med många. Karin Svensson Smith får väl tala
med regeringen som hon numera har ett mycket nära
samarbete med. Klart är ju att regeringen för sin del
är mycket tydligt inställd på detta. Och utskottet har
ju gett sitt stöd för att man fortsätter med det.
Jag tror att Karin Svensson Smiths häftiga in-
vändning här har att göra med att man från Vänster-
partiet så många gånger är emot en god trafikföring.
Det må gälla utbyggnad av vägar, särskilt motorvä-
gar, och det må gälla broar, där Karin Svensson
Smith har agerat för att man ska om inte riva så ändå
förhindra nybyggnader.
Karin Svensson Smith tycker att det är fel att ta
upp massarbetslösheten som en orsak till att vi inte
kan bygga vägar. Hennes partikamrat sade i går i
denna kammare att vi har en besvärande massarbets-
löshet. Och när var tionde eller var tolfte person i
arbetsför ålder i landet står utanför arbetsmarknaden,
då har vi ett för stort bidragskollektiv. Men om Karin
Svensson Smith inte vill göra den kopplingen när det
ändå handlar om samma statskassa har jag kanske
inte förmåga att övertyga henne om det. Men jag
tycker att det finns anledning att i debatten ändå på-
tala den ihålighet som Karin Svensson Smith mobili-
serar här genom att inte låta ekonomin ha samband.
Sedan kan man hitta på olika modeller för hur
man betalar och finansierar, och där kan vi ha en
öppenhet. Men klart är att PPP-modellen i vårt eko-
nomiskt tunga läge är mycket intressant.

Anf. 67 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Elver Jonsson
om järnvägsinvesteringarna och banhållningen. Jag
får inte ihop detta riktigt. Banhållningsanslaget ligger
på drygt 6 miljarder kronor. Folkpartiet vill minska
detta med drygt 1 ½ miljarder kronor. Jag antar att det
gäller även inom Västra Götalands sektor. Vill då
Folkpartiet att det ska minskas på drift och underhåll
av järnvägarna? Ska investeringar i järnvägar utebli?
Ska ni ta bort det regionala järnvägsinvesteringsan-
slaget helt? Hur har ni tänkt er detta? Detta måste ju
även Elver Jonsson kunna förespråka inom Västra
Götaland, eftersom det ligger järnvägsprojekt även
där. Det vore intressant att höra.

Anf. 68 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! När det gäller järnvägsinvesteringar
sade jag att vi inte kan ha järnvägar i hela landet. Men
det finns områden där det är särskilt viktigt och där
det finns gods- och trafikflöden där det är motiverat.
Även regeringen, som Mikael Johansson har ett
nära samarbete med, har hållit tillbaka i fråga om
detta. Och när det gäller just Norge-Vänerlänken
finns det också där anledning att föra den diskussio-
nen med Regerinskansliet.
Men för oss i Folkpartiet är det på samma sätt
som för regeringen och för andra partier, nämligen att
vi har för lite pengar. Det är därför som jag, Mikael
Johansson, för in resonemanget om att vi måste få
förstärkta samhällsintäkter, t.ex. att fler människor
kommer i arbete. Vi kommer inte runt den frågan,
även om en v-ledamot alldeles nyss menade att det
tydligen var försumbart, utan detta måste kopplas
ihop. Och från Folkpartiets sida är vi beredda att göra
rejäla uppräkningar om vi kan få stöd för att vi nu går
ut och breddar den arbetsmarknad som är för smal
och där för få medborgare deltar.

Anf. 69 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Arbetsmarknadsskäl är bra. Det är
också Västra Götalands problem. Det finns faktiskt
alternativ för arbetarna på Saab att ta sig från framför
allt kanske Göteborg, och det är järnvägen. Då undrar
naturligtvis väljarna i Västra Götaland och i övriga
Sverige vilka järnvägsprojekt och vilka minskningar
av drift och underhåll som det handlar om. Och vill ni
slopa de regionala järnvägsinvesteringarna? Detta är
ju besked som väljarna måste få om det ska vara
trovärdighet i Folkpartiets politik på trafikområdet.

Anf. 70 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag har inte mer att tillägga. Jag har
tidigare sagt att vi i Sverige totalt sett har för svaga
investeringar både på järnvägar och på vägar. Detta
behöver uppräknas. Såvitt jag förstår är det inget parti
som fullt ut orkar med det. Det är därför som jag i
debatten här i dag har sagt hur viktigt det är att in-
täktssidan förstärks. Om vi kunde minska vår arbets-
löshet med en enstaka procentenhet skulle vi kunna
tillföra miljarder kronor till investeringar i in-
frastrukturen. Då skulle självfallet så vitala områden
som det västsvenska trafiknätet komma i fråga myck-
et tidigt. Det är de besked som jag för stunden kan ge.

Anf. 71 STURE ARNESSON (v):
Fru talman! Först en kommentar till Folkpartiet.
Det är intressant att höra en representant för det parti
som under de senaste två åren har velat anslå minst
pengar i statsbudgeten till vägarna stå här framme och
tala sig varm för satsningar på vägarna. Jag förstår
inte hur det går ihop.
Fru talman! I budgeten ökar anslaget A2, Väg-
hållning och statsbidrag, med 350 miljoner kronor. Vi
är ense med regeringen om att medel för drift och
underhåll bör prioriteras inom ramen för anslaget och
att den del av anslaget som används för drift och
underhåll nästa år ska öka med drygt 430 miljoner
kronor jämfört med det belopp som angavs i regle-
ringsbrevet för innevarande år.
Vänsterpartiet vill inte göra några nya stora och
kostbara satsningar på motorvägar. Däremot har vi en
del hårt trafikerade vägar där det sker många olyckor.
Här anser vi att trefilsvägar med ett separerande
mitträcke kan vara en bra och betydligt billigare lös-
ning. Det är Vänsterpartiets bestämda uppfattning att
det under de närmaste åren bör ske en kraftig satsning
på det vägnät som under de senaste åren har fått stå
tillbaka för andra åtgärder. Det gäller framför allt
vägarna i inlandet från Dalsland ända upp till Lapp-
land.
Här räcker det inte med pengar till drift och un-
derhåll, utan många av de här vägarna behöver rekon-
strueras ordentligt, tjälsäkras och få bättre bärighet.
Oframkomliga och avstängda vägar under tjälloss-
ningen kostar skogsnäringen stora pengar varje år.
Och produktion och arbetstillfällen hotas.
Som framgått säger Vänsterpartiet nej till PPP-
finansiering av vägar. Genom upplåning och medver-
kan av privata företag kan man starta nya vägprojekt
tidigare, men notan får staten ändå i slutändan betala.
Vi anser att det här är en smygväg att förbigå system-
et med utgiftstak. Visserligen kritiserar vi detta hårt,
men vi har det budgetsystemet nu, och om vi ska
bryta taket så anser vi att det finns angelägnare pro-
jekt att satsa på, t.ex. på den sociala sidan. Vi tillstyr-
ker, som sagt, att frågan utreds.
Vi välkomnade mycket, som Göran Persson sade i
regeringsförklaringen, att regeringen vill arbeta för att
föra över gods från väg till miljövänligare transport-
slag som järnväg och sjöfart. Samtidigt vet vi att
lastbilen är, och kommer att förbli, huvudtransportör
av gods för långliga tider framöver. Framför allt är
lastbilen oslagbar för kortare transporter. Dessutom
behövs den i glesbygden.
Moderaterna vill anslå mer pengar till vägsektorn.
Men när man samtidigt kraftigt vill minska på ansla-
gen till Banverket med 1,4 miljarder tycker vi att man
är fel ute. Vägtrafiken ökar ju kraftigt. Bara i år har
lastbilstrafiken ökat med 6 %. För övrig trafik står det
stilla vad gäller ökningstakten. Nollvisionens mål
uppfylls inte. Vårt åtagande vid Kyotokonferensen
om att minska vår koldioxidförbrukning tycks vi
heller inte nå. Att då, Lars Björkman, kraftigt dra in
pengar från vårt, näst efter cykeln, miljövänligaste
trafiksätt är något som inger farhågor för framtiden.
Vi välkomnar också miljöminister Kjell Larssons
uttalande om trafiken i Stockholm. Vänsterpartiet har
länge hävdat att ringleder runt Stockholm inte löser
trafikproblemen i innerstan - senast bekräftat av
SIKA:s analys.
Vi tror att vägavgifter är rätta vägen att gå, samti-
digt som vi satsar på kollektivtrafiken och gör den
attraktivare. Beträffande de två alternativ som Ban-
verket föreslagit i fråga om tredje spåret i Stockholm
har nu Vänsterpartiet tagit ställning och förespråkar
det alternativ som är mest positivt för miljön runt
Riddarholmen, nämligen att tredje spåret byggs och
att biltrafiken på Centralbron flyttar till en tunnel
under Stockholms ström.
En väldigt liten del av allt gods till och från
Stockholm går på järnväg. Genom tredje spårets till-
komst finns det återigen kapacitet att utnyttja Tomte-
boda som godsbangård.
Vi i Vänsterpartiet är villiga att diskutera lättnader
för att flytta godstransporter på väg till järnväg och
sjöfart. Om något ska transporteras, t.ex. från Lyck-
sele till Lübeck, vill vi gärna premiera den åkare som
kör godset från Lycksele till Holmsund för vidare
transport med båt mellan Holmsund och Lübeck,
något som är vida miljövänligare än transport med
lastbil hela vägen. Jag delar inte Åke Sandströms
bedömning när det gäller lastbilsförekomsten på
E 4:an längs Norrlandskusten.
Det här skulle också vara bra för svensk åkerinä-
ring, som vi gärna vill värna. På sträckan Lycksele-
Holmsund behöver våra svenska åkare inte frukta nå-
gon konkurrens från öststatsbilar körda på dåligt
bränsle. Det sker i dag mycket intressanta saker när
det gäller kombitrafiken. Inte minst hälsar vi med
glädje budgetpropositionens skrivning om att Ban-
verket ska ha ett övergripande ansvar för terminal-
verksamheten.
Varför är det då så viktigt att mer gods flyttas
över till järnväg och sjöfart? Ja, vi ser tre skäl: trafik-
säkerheten, miljön och kostnaden för slitage på vä-
garna.
När någon dör vid en krock med två eller fler for-
don är en lastbil inblandad i 43 % av olyckorna. Sä-
kerheten i våra personbilar förbättras ständigt men
när de tunga krafter som finns i en lastbil är inblanda-
de hjälper inga krockkuddar och sidokrockskydd i
världen.
Jag har ett exempel från hemma i Värmland,
nämligen väg 45 - en mycket olycksbelastad väg där
tunga skogstransporter och, i många fall, oerfarna
bilister på väg till fjällen ska samsas på isiga vinter-
vägar. De åkare som jag har kontakt med talar om
dagliga incidenter.
Ytterst sällan är det yrkesförare som orsakar de
här olyckorna - det ska sägas - utan framför allt or-
sakas olyckorna av bilister som inte är vana vid att
köra om de 25 meter långa och 60 ton tunga fordonen
på smala vägar, ofta under dåliga väderförhållanden.
I ljuset av detta tycker vi att regeringen bör över-
väga att minska maximilängden och maximivikten på
långtradare i Sverige till EU-nivå. I USA, där maxi-
milängden är 18 meter, fraktas inte mindre än 50 %
av det långväga godset på järnväg, mycket just av
nämnda orsak.
Sedan gäller det trafiksäkerheten. Riksdagens be-
slut om att antalet döda i vägtrafiken ska minskas till
högst 400 dödade år 2000 kommer inte att uppfyllas.
Vi i Vänsterpartiet ordnade nyligen en hearing om
trafiksäkerheten eftersom vi känner oro för att målet
för år 2000 inte kommer att nås. Hearingen samlade
många av landets ledande trafikexperter, motororga-
nisationer, ett antal riksdagspartier och företrädare för
Näringsdepartementet. Det elvapunktersprogram från
mars 1999 som regeringen genomfört visade sig ha
stora brister. Det räcker alltså inte.
Orsakerna till olyckorna är väl dokumenterade:
Man håller för hög fart. Bilbältet används inte. Föra-
ren är onykter.
Det förvånar mig mycket att regeringen, och för
den delen också delar av oppositionen, tycks tro att
det går att med fysiska åtgärder lösa detta problem.
En mittbarriär här och hinderfria slänter där liksom
inklädning av stolpar och berg är naturligtvis bra
åtgärder men enligt alla experterna på hearingen är
det helt otillräckligt. Vill man på kort sikt få ned
dödstalen bör man, det är vi övertygade om, satsa på
ökad övervakning via hastighetskameror och fler
poliser på vägarna. Vi vill höja böterna för den som
inte har bilbältet på sig. Jag tror att det räcker att hålla
de hastigheter som vi i dag har. Om vi gör det flyter
trafiken i lugnt och lagom tempo och många omkör-
ningsolyckor förhindras.
När det gäller miljön tycker jag att det är rätt att
höja dieselskatten med 25 öre. Vi har inte speciellt
hög skatt jämfört med övriga länder i Europa. Stor-
britannien ligger mycket högre. Tyskland och Hol-
land ligger också högre, även efter vår höjning. Fram-
för allt i Tyskland talar man om årliga rejäla höjning-
ar av dieselskatten. Det märks redan att det kommer
in gamla risiga dieselbilar från Tyskland till Sverige
och detta är inte bra. Det är inte heller bra att taxi i så
stor utsträckning kör på diesel i storstäderna.
Det som är så oroväckande med dieseln är de
larmrapporter som kommer om partikelutsläpp från
dieselmotorer. Cancer är den näst vanligaste dödsor-
saken i Sverige. En statlig utredning som nu arbetar
har konstaterat att petroleumindustrin ligger bakom
det mycket höga procenttalet när det gäller dödsfallen
i cancer.
När det slutligen gäller vägslitaget visar forsk-
ningen att det är de riktigt tunga fordonen som sliter
vägarna oerhört mycket. Motorvägen runt Västerås,
E 18, är t.ex. slut i förtid på grund av alla tunga trans-
porter. Det är då inte fråga om ytbeläggningar utan
om att hela vägkroppen tagit skada. Detta är också ett
skäl till att överväga att sänka maximivikten för last-
bilar i Sverige.
Fru talman! Allra sist ber jag att få yrka bifall till
reservation 4.

Anf. 72 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag börjar med det som jag känner
mest sympati för när det gäller Sture Arnessons anfö-
rande, nämligen talet om nollvisionen och att det som
hittills skett här är otillräckligt. Möjligen överdrev
han sin kritik när det gäller de rent fysiska insatserna,
för även de behövs.
Som jag tolkar anförandet är också den mänskliga
hanteringen i trafiksäkerheten viktig. Det gäller då
attityder och beteende. Det gäller också utbildning
och behovet av fler poliser på vägarna - inte för att
sätta fast utan för att se till att vi får en lugn och säker
trafik. Dessutom gäller det något som Sture Arnesson
kanske inte sade, nämligen att vi hårdare hävdar den
helnyktra trafiken. Där tror jag att det finns väldigt
mycket att vinna när vi vill komma åt de höga olyck-
stalen.
Sedan gällde det PPP-resonemanget. Nu börjar jag
förstå att det finns ett ideologiskt motstånd i Arnes-
sons parti mot detta. Först trodde jag att det bara var
det trafikpolitiska yrvädret Karin Svensson Smith
som hade den uppfattningen. Men när nu Sture Ar-
nesson säger det förstår jag att det är en partistånd-
punkt.
Jag skulle vilja ställa en fråga. Om man nu ogillar
detta så mycket, hur kommer det sig då att Vänster-
partiet är med och backar upp Botniabanans till-
komst? Det är ju ett mycket starkt inslag av PPP för
att den ska komma till stånd.

Anf. 73 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Först välkomnar jag Elver Jonssons
instämmande när det gäller trafiksäkerhet. Det tycker
jag är bra. Jag tror inte att det bara behövs polisöver-
vakning och folk efter vägarna, utan det gäller också
att vi försöker sprida detta att man inte dricker när
man kör, att man tar på sig bältet och att man försöker
hålla hastigheten i samhället. Man kan börja med
detta redan i förskolan och sedan fortsätta att diskute-
ra detta på arbetsplatser osv. Det finns bra exempel
från Lidköping på hur man har gjort detta.
Botniabanan är delvis ett PPP-projekt. Det kan jag
hålla med om. Det är en satsning som jag trots allt
anser är mycket motiverad. Här sades att den inte
skulle fylla en funktion. Jag är övertygad om att den
kommer att göra det. Assi Domän har redan börjat
flytta över sina transporter till järnväg. Om man kan
nå stora miljöeffekter kan vi tycka att det är intres-
sant.

Anf. 74 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det låter hoppfullt här.
Arnesson gläntar ju ordentligt på dörren till PPP-
projekt bara han tycker att de är trafikpolitiskt moti-
verade. Då är det inte alls detta tvärstopp som hans
partikamrat uttalade tidigare.
Sedan har jag ånyo ett instämmande. Vi kan väl ta
varandra i hand på att den mänskliga hanteringen av
trafiksäkerheten är väldigt betydelsefull. Det är vik-
tigt att den får starta tidigt. Vi är ju egentligen alla
trafikanter från koltåldern och så länge vi kan vara
med i trafiken.
Till sist gällde det vårt låga trafikanslag. Arnesson
sade att det var det minsta. Låt mig då säga så att
inget annat parti har gjort en så stor uppräkning. För
att citera löpsedeln hos en kvällsavisa här i Stock-
holm: Nu ökar vi mest.

Anf. 75 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Det är klart att om man har dragit ned
på anslaget väldigt mycket blir också ökningen väl-
digt stor. Jag noterar att ni gjorde ökningar redan i
fjolårets vårbudget. Det var inget fel.

Anf. 76 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Det är en händelse som ser ut som en
tanke att först kommer Karin Svensson Smith och
sedan Sture Arnesson och angriper regeringen som
om ni hade reserverat er, medan det är vi kristdemo-
krater, som faktiskt har reserverat oss, som försvarar
PPP-modellen. Har ni återfallit i oppositionstagen
från den tid då de icke-socialistiska partierna satt i
regeringsställning? Då opponerade och reserverade ni
er mot allt.
Sture Arnesson sade att partiet vill satsa på den
sociala sidan och därmed inte PPP. Vad kan vara mer
socialt än att rädda människoliv? Hur kan man vara
mer asocial än att acceptera trafikdöden med över 500
döda per år? Vi vill inte klämmas in i en definition av
PPP som bara innebär att senarelägga betalningen.
Det finns också en variant med avgiftsfinansierade
vägar och broar såsom man har sett i Frankrike och
såsom t.ex. Öresundsbron och Arlandabanan är finan-
sierade.
Sedan vill jag också höra Sture Arnessons syn-
punkter på det näringsministern sade vid en dragning.
Efter ett antal år tillfaller ju de här anläggningarna
staten. Detta är i själva verket ett av de mest socialis-
tiska projekt man kan syssla med. Kapitalet bygger,
och så småningom tillfaller det landet och staten
genom en automatisk socialisering. Är inte detta
tillräckligt socialistiskt? Vilken väg vill Sture Arnes-
son gå? Vill han ha en ännu mycket raskare socialise-
ringsprocess?

Anf. 77 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! När det gäller PPP talar vi om en ut-
redning och ingenting annat. Vi har gått med på att
detta undersöks av regeringen. Vi har inte gjort några
som helst utfästelser.
Vad kunde vara mer angeläget än att rädda män-
niskoliv på vägarna? Vi tror inte att PPP räddar dessa
människoliv. Vi tror att de åtgärder som vi vill sätta
in med fler poliser och mer övervakning ger ett ome-
delbart resultat. Därför vill vi satsa på det.
Sedan måste väl ändå Kristdemokraterna hålla
med om att det finns andra saker i samhället som
också har fått stå tillbaka. Jag kan nämna högkost-
nadsskydd och pensionärernas situation. Där har vi
inte kunnat göra förbättringar eftersom vi har ett
utgiftstak. Men vi kan kanske få med Kristdemokra-
terna på att låna upp pengar till sådana saker. Det
vore kanske inte så dumt.
Det är riktigt att väginvesteringarna tillfaller sta-
ten. Men i många av dessa PPP-fall är det faktiskt
staten som får stå för huvuddelen av investeringarna
ändå. Man lånar upp pengarna, men man får betala
det på sikt.
Jag tror inte på era förslag om ett tiotal PPP-
projekt där vägavgifter ska finansiera det hela. Jag
tror att vi får ett klassamhälle då där vissa åker på
dessa vägar och människor som har fullt sjå att ha en
bil tar de andra vägarna. Det är inte heller någon
miljöinvestering. Vi kan se exempel på det från Spa-
nien osv.

Anf. 78 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Det skulle i så fall innebära att den
avgörande invändningen mot Öresundsbron och Ar-
landabanan skulle vara att inte de fattigaste av de
fattiga kan åka på dem. Det har vi inte hört tidigare.
Är det verkligen på det viset, Sture Arnesson? Klar-
gör det! Vänder ni er mot Arlandabanan därför att de
fattigaste inte skulle kunna åka på den? Är det inte i
stället en väldigt bra lösning? Är det inte bättre att de
fattigaste fattiga, proletariatet, kan överleva på vägar-
na vid en omkörning av en lastbil än att de inte gör
det?
Vi kan ta den bild som målades upp av snömodd
och en lång lastbil. Var kör Sture Arnesson helst om,
på en fyrfilig motorväg eller någonstans där det är
mycket begränsad framkomlighet? Det är kanske
t.o.m. så att man får avstå från att köra om i sådana
lägen. Så långt möjligt vi kan finansiera det vill vi
bygga ut så att vi skiljer körbanorna åt.
Sedan blev Sture Arnesson mig svaret skyldig när
det gällde polemiseringen mot regeringen. Stöder
Vänsterpartiet egentligen regeringen, eller gör Krist-
demokraterna det i större utsträckning, trots att det är
vi som har reserverat oss?

Anf. 79 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill erinra om att vi från första
början har varit emot Öresundsbron. Jag tycker inte
att vi ska stå till svars för det som Öresundsbron har
fört med sig.
Var föredrar jag att dessa bilar går? Jag föredrar
att de människor som åker här åker med den järnväg
som går parallellt med vägen. Jag hoppas att det
framgick väldigt tydligt av mitt tidigare inlägg.
Vi har inte sagt nej till en utredning av PPP. Men
inom partiet har vi kommit fram till - och det finns
förankrat även hos vårt folk i finansutskottet - att
säga nej till PPP.

Anf. 80 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Arnesson ondgjorde sig över att vi
satsar kraftfullt på vägar, men var missnöjd över att vi
inte gör motsvarande satsningar på järnvägen.
Låt mig säga att vi har hållit tillbaka socialdemo-
kraternas och regeringens förslag vad gäller en kraftig
sänkning av banavgifterna därför att vi vill ha kon-
kurrensneutralitet mellan trafikslagen.
Vi kan ju redan nu konstatera att kurvorna för de
olika trafikslagen visar att lastbilstrafiken i och för sig
ökar kraftigt därför att kraven på snabba och säkra
transporter med dyra produkter ökar. Det har jag
redan berört. Järnvägstrafiken ökar mycket svagt,
medan framför allt de sjötransporter som inrikes
konkurrerar med järnvägstrafiken kraftigt minskar
eftersom man har subventionerat järnvägstrafiken så
mycket som man har gjort. Därför vill vi balansera
banavgifterna till den nivå som gällde tidigare.
Däremot har vi sagt nej till finansieringen av Öre-
sundsbrodelen. Uppenbarligen står vänstern bakom
den delen av banavgifterna. Det kanske Sture Arnes-
son kan passa på att reda ut.
Sedan låter det väldigt intressant med engage-
manget för trafiksäkerhet och miljöanpassning. Jag
tror att det är äkta menat. Men Arnesson och övriga
vänsterpartister får ursäkta när det gäller bilden av
isiga vintervägar där man möter lastbilar och orutine-
rade "sörortsmänniskor" som ska upp till fjällvärlden.
Hur fungerar det tillsammans med förslaget om att
sänka lastbilslängden ned till 18 meter? På det sättet
näst intill fördubblar ni ju antalet lastbilar på det
svenska vägnätet. Jag tror att det är en fråga som
många ställer sig. Hur ska ni möta det ökade antal
lastbilar som blir följden av ert förslag, miljömässigt
och trafikmässigt?

Anf. 81 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Det var många frågor. Jag ska försöka
svara.
Konkurrensneutralitet värnar Lars Björkman om.
Jag tror nog att vi kan ställa upp på det. Vi är ganska
övertygade om att biltrafiken inte betalar sina utsläpp
i dag. Skulle vi väga in allt detta tror jag att vägtrafi-
ken skulle beskattas hårdare.
Lars Björkman pratar om valfrihet. Jag tycker att
moderaterna rycker på axlarna åt de internationella
åtaganden vi gör när det gäller växthuseffekt, kol-
dioxidutsläpp, osv. Lars Björkman säger att man får
sitta i en bil och köra i sex kilometer i timmen på
Essingeleden om man har lust med det.
Jag förstår inte hur man kan resonera så när hela
jordens framtid står på spel. Vad ska vi med en massa
fina vägar till när det skyddande ozonlagret tar slut?
Sedan gällde det Öresundsbron. Vi har inte varit
glada över det här med banavgifter på Öresundsbron,
det kan jag säga. Men jag säger som Monica Öhman:
Vi har inte hittat något annat sätt att lösa finansie-
ringen på, och då har det blivit så.
Tanken med att få ned lastbilarnas längd från 25
meter till 18 meter är att minska olyckorna, att mins-
ka vägslitaget och att minska transportarbetet med
lastbilar och föra över det till järnväg och sjöfart där
så är möjligt.

Anf. 82 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Jag har fortfarande inte uppfattat hur
man möter den ökade trafik som ändå uppstår. Vi
hade i utskottet för någon vecka sedan representanter
för skogsnäringen. De - låt mig säga det försiktigt -
log lite grann åt förslaget, med tanke på alla de ef-
fekter på just skogstransporterna som det skulle få.
Jag vet att Sture Arnesson representerar en bygd
som är skogrik, där skogsnäringen är av vital betydel-
se. Det är kanske angeläget att man förklarar för
människorna där att antalet lastbilar måste öka med
närmast hälften därför att ni vill korta ekipageläng-
den. Att säga att de transporterna skulle kunna ersät-
tas av sjötransporter eller järnvägstransporter är att
försöka vilseleda en opinion som möjligen inte vet
hur det ser ut i skogsbygdsvägnätet. Några tåg lär väl
aldrig ha en möjlighet att hämta virke där. Och att
ytterligare försämra svensk konkurrenskraft på det
området tycker jag inte är trovärdigt.
Miljöeffekter av trafiken tar Sture Arnesson upp.
Jag noterar att vi slåss på lite olika villkor. Sture
Arnesson höjer med glädje dieselskatten. Han kon-
staterar samtidigt - eller borde i varje fall konstatera
- att de utländska åkarna fortsätter att köra i Sverige
på en miljöklass som är avsevärt mycket sämre än
den vi har i Sverige i stället för att kunna tanka pris-
värd miljödiesel här i Sverige. Det är inte särskilt
vällovligt.
Samtidigt stänger man från Vänsterpartiets sida
kärnkraftverk med stor glädje och försurar luften
genom att köpa kolkraft tillverkad i Danmark. Det är
inte särskilt miljövänligt, Sture Arnesson.

Anf. 83 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Lars Björkman värnar skogsnäringen.
Visst är den viktig för vår export, men just i dag rullar
den verksamheten med oerhört stora överskott. Och
var hamnar pengarna? Jo, de hamnar i fickorna hos
ett antal aktieägare. Jag tycker faktiskt att det inte är
mer än rätt att de är med och betalar lite grann för det
som de ställer till med på vägarna.
Jag upprepar att i USA - som ändå lär vara Lars
Björkmans stora föregångsland på transportområdet -
uppgår godstrafik på järnväg till 50 %, tack vare
åtgärder. Det kanske vore något att snegla på även för
moderaterna.
När det gäller pratet om glesbygd håller jag full-
ständigt med Monica Öhman. När man ser er budget i
övrigt och ser vad ni vill göra för glesbygden tror jag
inte att ni ska komma och säga så mycket om att ni
värnar glesbygden.
Sedan har vi ett bra förslag, tycker jag, när det
gäller utländska åkare: kör korta sträckor i Sverige till
järnväg och sjöfart. Jag skulle vilja se den polack som
kör mellan Lycksele och Holmsund.

Anf. 84 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag vill ha en kort replik med anled-
ning av att Arnesson hänvisade till mitt replikskifte
med Karin Svensson Smith. Jag har aldrig sagt att det
inte går lastbilar på E 4:an. Det måste vara en miss-
uppfattning. Visst gör det det. Det är ju inte på E 4:an
som tjälsäkring är ett problem.
Jag har uppfattat Vänsterpartiets inställning i de
här frågorna så att man i princip kapitulerar inför
behovet av mer driftspengar och underhållspengar.
Man säger direkt ja till att drastiskt sänka längd och
vikt för den tunga lastbilstrafiken.
Det vore totalt förödande. Vi har i dag mycket bra
vägbyggnadsmaterial och ny vägbyggnadsteknik,
liksom ny fordonsteknik. Och som sagt, det här skulle
vi inte klara av i det land som heter Sverige. Vi kan
inte jämföra oss med Amerika. Jag har varit där ett år,
men jag fick inte några sådana erfarenheter att situa-
tionen när det gäller vägbyggnad och vägar går att
jämföra med det skogrika och älvdalsliknande land-
skap som vi har här.
Beträffande höjningen av dieselskatten vill jag ba-
ra fråga Arnesson om han har någon beräkning på
vad det kostar. Vad är merkostnaden i Värmlands län
på den punkten?

Anf. 85 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att vi är ense så
långt att vi vill göra en gemensam satsning på det
sämre vägnätet i inlandet.
Sedan har jag försökt att förklara det här med 18
meter. Det är av trafiksäkerhetsskäl. De sista 16 tonen
sliter oerhört på vägarna.
Jag vill också säga att vi är öppna för att om die-
selskatten i fortsättningen ska höjas göra undantag
för glesbygden, där man är beroende av bilen.

Anf. 86 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Bara helt kort. Jag konstaterar att våra
verklighetsuppfattningar skiljer sig åt. Om vi får
40 % fler lastbilar i snörök på våra landsvägar delar
jag Björkmans uppfattning att det inte är rimligt att då
tala om en förbättrad trafiksituation. Större delen av
timmer- och massatransporterna sker vintertid på
tjälade vägar, och då är det här problemet inte så stort
som man kanske teoretiskt kan påvisa i vissa beräk-
ningar.

Anf. 87 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Också jag konstaterar att vi inte har
riktigt samma uppfattning. Jag hävdar ändå att det är
en väldig skillnad mellan att köra om en 25 meter
lång lastbil och att köra om en som är 18 meter lång.

Anf. 88 HANS STENBERG (s):
Fru talman! Som vanligt när vi här i riksdagen be-
handlar trafikutskottets budgetbetänkande har det
väckts ett ganska stort antal motioner med förslag till
olika angelägna satsningar på vägområdet. Vi har
också hört rätt mycket om det i debatten i dag.
Vägarna är utan tvivel den viktigaste beståndsde-
len i ett väl fungerande infrastrukturnät. Sverige har
ett väldigt stort vägnät i förhållande till vår relativt
lilla befolkning. Det råder inte heller något tvivel om
att det finns väldigt starka önskemål från folk ute i
landet och från ledamöter här i kammaren om upp-
rustning av och investeringar i vägnätet.
Det är klart att man som politiker tycker att det är
roligt att arbeta med ett område som väcker ett så
stort intresse både bland medborgarna och bland
riksdagsledamöterna. Det är inte fullt lika roligt att
ständigt tvingas konstatera att de ekonomiska resur-
serna inte räcker till för alla de satsningar vi skulle
vilja göra. På det området precis som på alla andra
politikområden tvingas vi att göra prioriteringar,
alltså välja det som är viktigast.
Det är också mycket tacksamt att vara opposi-
tionspolitiker på detta område. Det råder inget tvivel
om att oavsett hur stora anslag som vi än skulle kunna
skaka fram på vägområdet, finns det alltid möjlighet
att här i kammaren peka på nya angelägna projekt
som man skulle behöva satsa pengar på.
Fru talman! I debatten har moderaterna, bl.a. Lars
Björkman, försökt ge sken av att moderaternas politik
skulle ha givit en betydligt bättre vägstandard. Så kan
det naturligtvis se ut vid det första påseendet. För år
2000 satsar man 500 miljoner kronor mer på vägarna.
Men vi kan då titta på hur anslagen tidigare har sett
ut. Jag har suttit i riksdagen sedan 1991, och varje år
med undantag av de två senaste har moderaterna i
bästa fall anvisat lika mycket vägpengar som vi soci-
aldemokrater och i de flesta fall faktiskt betydligt
mindre.
Det är den ena beståndsdelen. Den andra är att
man måste se moderaternas satsning på vägnätet
kopplad till den starka neddragning som de gör på
järnvägssidan. De vill minska anslagen till järnvägar-
na med 1 400 miljoner kronor. Det innebär i prakti-
ken en kraftig överskjutning av både gods- och per-
sontrafik från järnvägen till vägarna. Självklart leder
det till ett kraftigt ökat vägslitage och på sikt en säm-
re vägstandard.
Jag ifrågasätter starkt om dessa 500 miljoner kro-
nor över huvud taget räcker för att klara det ökade
vägslitage som den föreslagna överflyttningen av
gods från järnväg till väg innebär.
Fru talman! Om det är svårt att se någon riktig lo-
gik i moderaternas politik, är det ännu svårare att se
något sammanhang i den politik som folkpartisterna
företräder. De föreslår en besparing om 1,6 miljarder
kronor på järnvägen, som med precis samma resone-
mang som nyss fördes om moderaternas politik själv-
klart innebär en överflyttning av trafik från järnväg
till väg. Samtidigt vill man inte lägga ned en krona
mer på vägarna här i riksdagen, men i den allmänna
debatten och faktiskt även i riksdagen i dag uppträder
man som alla goda gåvors givare och yrkar på mer
pengar till i stort sett alla vägområden.
Sven Bergström nämnde tidigare Svenska vägfö-
reningens informationsblad "Sverige i rörelse", där
Marit Paulsen, Folkpartiets nya flaggskepp, helt
frankt påstår att Folkpartiet vill ha 2 miljarder extra
till vägarna. Om det nu är så att Folkpartiet vill ha
det, varför lägger ni då inte fram förslaget i riksda-
gen? Må vara att Folkpartiet är ett litet parti och inte
har så stor betydelse, men ni borde väl ändå ha så
mycket självförtroende att ni lade fram förslagen för
riksdagen, så att den fick möjlighet att ta ställning till
dem.
Fru talman! När det sedan gäller moderaternas -
låt mig säga så - sedvanliga förslag att Vägverket ska
omvandlas till ett affärsverk och att finansieringen av
Vägverket direkt ska kopplas till vägtrafiken har vi
socialdemokrater starka invändningar mot en sådan
uppläggning, både från transportpolitiska och från
statsfinansiella synpunkter.
Vi menar att drift, underhåll och investeringar i
vägnätet i huvudsak ska finansieras över statsbudge-
ten utifrån en samhällsekonomisk grundsyn. Det finns
inte heller någonting i den nuvarande verksamhets-
formen som förhindrar att man ger Vägverket ett
tydligt resultat- och ledningsansvar. Jag har över
huvud taget väldigt svårt att se några fördelar med
moderaternas förslag på det här området.
Vi vänder oss också mot förslagen från samtliga
borgerliga partier utom Centern om bolagisering och
privatisering av Vägverkets produktionsdivision.
Vägverket Produktion är en av många aktörer som
verkar på marknaden på helt konkurrensutsatta villkor
och på strikt företagsekonomisk grund. Man får inte
heller några subventioner från Vägverket i övrigt.
Verksamheten är helt konkurrensutsatt, och som
jag ser det fyller Vägverket Produktion en viktig
uppgift dels genom att skapa en bredare konkurrens
på anläggningsmarknaden, dels genom att se till att
staten får en insyn i prisbildningen. Riksrevisionsver-
kets granskningar har visat att Vägverket på ett bra
sätt har lyckats att utforma ett upphandlingssystem
som är neutralt mellan Vägverket Produktion och
dess privata konkurrenter.
För oss socialdemokrater är det viktigt att staten
också fortsättningsvis äger Vägverket Produktion för
att även i framtiden ha insyn i och inflytande över
utvecklingen och kostnadsbilden när det gäller
vägunderhållet.
Sedan kan man naturligtvis diskutera om produk-
tionsverksamheten ska bedrivas som i dag eller i
bolagsform. Det finns för- och nackdelar med båda
verksamhetsformerna. Det pågår just nu inom Rege-
ringskansliet en översyn av den framtida organisa-
tionsformen för Vägverkets produktionsverksamhet.
Innan den översynen är klar vill vi inte ta ställning till
om produktionsverksamheten ska bedrivas i verks-
form eller i bolagsform. Att staten ska vara ägaren är
vi dock helt övertygade om.
Fru talman! Ett ständigt bekymmer i transportpo-
litiken är finansieringen av infrastruktursystemet.
Hittills har vi i Sverige med några få undantag valt att
direktfinansiera alla investeringar över statsbudgeten.
I vissa andra länder har man provat andra finansie-
ringsformer med ganska goda resultat. Det mest in-
tressanta, som har diskuterats väldigt livligt här i
kammaren i dag, är det engelska PPP-systemet, där
man uppdrar åt ett privat konsortium att bygga och
sköta vägar under en viss tid.
Konsortiet ersätts sedan efter trafikvolym och ef-
ter den service som man upprätthåller.
De viktigaste fördelarna med PPP-systemet är
bl.a. att belastningen på statsbudgeten jämnas ut när
man kan sprida ut utgifterna över hela kontraktstiden.
Det borde också vara så att ett sammanhållet ansvar
för projektering, byggande, underhåll och drift skulle
ge möjlighet till effektivitetsvinster. Samtidigt finns
det naturligtvis nackdelar med systemet, och den
viktigaste nackdelen är ju att man låser en del av de
framtida väganslagen när man PPP-finansierar. En
annan nackdel är att det kan bli kostsamt att bygga
upp en driftorganisation för ett särskilt avgränsat
vägavsnitt. Normalt krävs det att man sammanför
drift och underhåll till ett större område med olika
typer av vägkategorier för att få en effektiv verksam-
het. Det är den andra nackdelen med det här systemet.
Regeringen redovisar i budgetpropositionen att
man noga kommer att överväga möjligheterna till
alternativ finansiering också här i Sverige. Om det
visar sig att det är lämpligt återkommer regeringen till
riksdagen med de projekt som kan bli aktuella för
alternativ finansiering.
Jag tycker att det skulle vara intressant att få pro-
va några projekt med alternativ finansiering för att se
om det faktiskt i verkligheten är möjligt att göra
samma effektivitetsvinster här i Sverige som man har
erfarenhet av från andra länder. Men för att vi ska
kunna göra det måste vi först vara klara över vilka
konsekvenser det kan få för annan svensk lagstiftning
och hur det påverkar det framtida budgetutrymmet.
Därför är det nog klokt att följa regeringens linje,
och jag har svårt att se fördelarna med kristdemokra-
ternas förslag om att omedelbart upphandla ett stort
antal projekt med PPP-finansiering. Det skulle vara
intressant att få en närmare belysning från kristdemo-
kraterna av hur de tänker sig att budgetlagen ska
hanteras om man genomför deras förslag.
Kanske kunde vi också få en redovisning av vilka
projekt som ska finansieras direkt med vägavgifter.
Det går inte att utläsa av någon motion, men det har
ju framkommit här i debatten i dag att kd mycket väl
kan tänka sig vägavgifter. Det vore väl intressant för
de människor som bor nära de aktuella projekten och
ska använda de vägarna att veta att det kommer upp
vägtullar om kd:s politik genomförs.
Fru talman! Jag vill avsluta med en fråga till
Vänsterpartiet, och den gäller det förslag man har lagt
fram i sin motion när det gäller minskning av både
längden och vikten på långtradare. Om man kortsik-
tigt ser till järnvägens konkurrenssituation skulle det
här kanske vara ett bra förslag, men om man bara en
smula funderar över konsekvenserna för svensk indu-
stri framstår det ju som en fullkomligt omöjlig poli-
tik. Jag måste därför fråga Vänsterpartiets represen-
tanter här i kammaren - det blir väl Sture Arnesson i
första hand - om man över huvud taget har gjort
någon analys av de konsekvenser det skulle få för
exempelvis den svenska skogsindustrin.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag instämma i
Monica Öhmans yrkande när det gäller hemstäl-
lanspunkterna.

Anf. 89 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Det var intressant och roligt att åter få
upprepat att regeringssidan vill pröva några projekt.
Vi sade tio stycken, och skillnaden är inte så stor
mellan några och tio. Av den här debatten har det
framkommit att vi som reserverade oss står betydligt
närmare majoriteten och regeringen här än vad
Vänsterpartiet gjorde som ville avvisa PPP, som jag
fick konstatera tidigare, av hänsyn till proletariatet.
Det gör att jag inte har samma behov av att polemise-
ra och debattera just frågan om PPP med Hans Sten-
berg.
När det gäller just på vilka vägar som vägavgifter
kan bli aktuella skulle jag vilja säga att det är där
behoven är störst, där dödsrisken är störst och där det
efterfrågas mest. Det måste naturligtvis vara de som
bor i närheten av vägarna och som utnyttjar dem som
känner att de kommer till en smärtgräns då trafiksitu-
ationen är så pass plågsam att de är beredda att ta den
här nackdelen. För en nackdel är det - det ska inte
stickas under stol med det - precis som det är en
nackdel att åka över Öresundsbron och vara tvungen
att betala den avgiften.
Men jag vill resa en annan fråga, och det är frågan
om väginspektionerna. Vägverket begär att flygin-
spektionerna ska halveras så att man inte tar de alltför
tunga fordonen, dem som är onyktra förare och dem
som kör för fort. Man menar att man tar för få, och
tror att det går att få fast lika många fastän man hal-
verar inspektionerna. Sanningen är ju att de är före-
byggande. Hur ser Hans Stenberg på det?

Anf. 90 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Om jag då börjar med väginspektio-
nerna tror jag att det skulle vara olyckligt att dra ned
på dessa på det sätt som Vägverket föreslår. Det här
är ju en fråga som väl regeringen får ta ställning till i
sitt regleringsbrev när man ska hantera den frågan
framöver.
Sedan är det ju så att kristdemokraterna här i
praktiken i kammaren föreslår vägtullar. Det är klart
att man alltid kan diskutera vägtullar, men man har ju
gjort några försök med avgiftsfinansierade vägar i det
här landet, t.ex. Rödöbron i Jämtland, och det slutade
med att vi tog bort denna avgiftsfinansiering eftersom
det upplevs som väldigt orättvist om man har avgifts-
finansiering på bara ett eller några få ställen i landet.
Öresundsbron är inte riktigt samma sak. Där åker
man ju faktiskt inte inom landet utan på väg ut ur
landet, så det är en lite annorlunda situation där.
Jag skulle ändå vilja ha ett besked om vilka vägar
det skulle handla om där man ska ha vägtullar, därför
att jag tror att detta kan bli väldigt omstritt.
Sedan vill jag också avslutningsvis påpeka för
Tuve Skånberg att när jag säger några projekt så är
det en väldig skillnad på det och tio projekt. Vad jag
menar när jag säger några projekt är att det vore
olyckligt att prova med bara ett. Det behöver kanske
vara två eller möjligen tre, men inte tio på direkten.
Då blir det plötsligt inte försöksverksamhet, utan då
blir det fullskaleverksamhet. Vad vi skulle vilja göra
är att testa på ett par projekt och sedan noga utvärdera
hur det ser ut: Har man fått effektivitetsvinster? Är
det här någonting för framtiden? Sedan kan man gå
vidare.

Anf. 91 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Naturligtvis har vi ingenting emot att
detta testas, men det testas ju i full skala i och med
Arlandabanan och nu Öresundsbron. När det handlar
om att människor blir orättvist behandlade därför att
de är tvungna att betala, så tänk på Malmö- och Kö-
penhamnsborna som nu bor i samma region och får
ett integrerat näringsliv osv. Naturligtvis är det en
nackdel att betala för att åka över bron. De, precis
som vi alla, vill ju köra gratis. Men när det inte finns
några andra sätt att finansiera, det är då man kan
tänka sig en vägtull. När människor dör i så stort
antal som hundratal och vi vet att det här skulle kunna
bidra till att vi fick fyrfiliga vägar; det är då man kan
pröva det. Behovet måste styra. Det måste vara där
det finns människor som säger: Vi är beredda att ta
nackdelarna därför att det är så farligt att köra runt
eller igenom vårt samhälle eller på den här sträckan.
Vägtullar bör det alltså vara där det finns en stor
efterfrågan på dem, och det bör det finnas, med tanke
på att det är så många människor som dör i trafiken.
Det är ju det som är anledningen till att vi är beredda
att pröva tanken.
Det gäller också det som finansieras med PPP så
att säga traditionellt över statsbudgeten. Där finns det
större utrymme än bara två eller tre anläggningar. Vi
vill se det göras fortare och grundligare än vad rege-
ringssidan vill göra, men vi är med på riktningen och
backar upp den.

Anf. 92 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att vi har oli-
ka uppfattningar om vad vi menar med försöksverk-
samhet. En försöksverksamhet ska vara att man gör
ett prov och måste vara väldigt avgränsad. Det krist-
demokraterna föreslår är egentligen fullskaleverk-
samhet. När man tittar på den lista som kristdemo-
kraterna har lagt fram måste det röra sig om väldigt
många miljarder, även om jag inte har räknat igenom
detta. Man tecknar ju egentligen in allt investeringsut-
rymme bara genom de projekten för väldigt lång tid
framåt, så den vägen vill inte vi gå.

Anf. 93 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Hans Stenberg säger att det är tack-
samt att vara oppositionspolitiker när så många män-
niskor vill ha mer pengar till ett visst område, och i
det här fallet vägarna. Så är det naturligtvis. I Center-
partiets fall har vi föreslagit både totalt sett mer peng-
ar till utgiftsområdet, 1,4 miljarder kronor, och speci-
fikt 750 miljoner kronor mer varje år till just vägar.
Jag tar gärna en debatt med Hans Stenberg i de frå-
gorna.
Bekymret är att majoriteten, regeringspartiet och
dess samarbetspartier, går ifrån det beslut som fatta-
des i riksdagen i mars 1997 där vi sade att vi långsik-
tigt under tio år ska satsa 190 miljarder på området.
När vi nu kan se facit för de tre första åren blir utfal-
let 4 ½ miljarder kronor lägre än vad vi bestämde i
långsiktsplanen. Det är klart att människor blir be-
kymrade och tycker att vi inte uppfyller de löften som
getts.
Jag tog tidigare upp exemplet med skogsindustri-
erna. Dåliga vägar kostar 900 miljoner kronor. I Hans
Stenbergs och min hemregion - Region Mitt med
Gävleborgs län, Dalarnas län, Västernorrlands län och
Jämtlands län - beräknas skogsnäringen förlora 440
miljoner kronor per år på detta. Det måste väl ändå
Hans Stenberg uppleva som ett bekymmer? Jag hop-
pas att vi kan vara överens om att det är angeläget att
nu i fortsättningen arbeta oerhört kraftfullt för att få
fram mer pengar till detta område.
Jag vill ta upp två saker till. Jag fick inte något
svar av Monica Öhman på min fråga om miljöstyran-
de vägavgifter. Kan Hans Stenberg säga något posi-
tivt om detta, som miljöministern förtjänstfullt tog
upp i en debattartikel i DN häromdagen. Slutligen
frågan om Holmön, som Åke Sandström tog upp. Kan
vi få något besked där? Enligt betänkandet har Väg-
verket begärt ett klarläggande av regeringen när det
gäller huvudmannaskapet. När kan Holmöborna få
något besked?

Anf. 94 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag börjar med det lättaste, höll jag på
att säga, nämligen Holmön. Regeringen har konstate-
rat att det är en fråga för Vägverket. Det finns en
strikt gränsdragning mellan vad Vägverket ska göra
och vad regeringen har att besluta om, och detta lig-
ger på Vägverkets bord. Frågan är returnerad till
Vägverket. Jag hoppas att det fattar ett beslut så fort
som möjligt.
När det gäller miljöstyrande avgifter har vi från
Socialdemokraternas sida tidigare sagt att man nog
behöver ett system med miljöstyrande vägavgifter i
storstadsområdena. Men man måste vara väldigt klar
över att vad vi från regeringens och riksdagens sida
kan ställa upp med är ett system, en lagstiftning, som
gör det möjligt för de kommuner som så vill att själva
besluta om införandet. Det är ingenting som vi från
statens sida ska tvinga på människor ute i kommuner-
na. Det måste växa fram lokalt. Men visst bör vi job-
ba fram en lagstiftning som gör det möjligt för kom-
munerna att hantera detta om de så vill.
Vi kan väl vara överens om att det behövs mer
pengar till vägnätet. Jag bor själv i en region där vi
säger - och vi som bor där är alldeles säkra på att vi
har rätt - att vi har landets sämsta vägar. Det känns i
varje fall så varje gång jag åker på dem. Vi har också
en väldigt stor skogsindustri som är oerhört beroende
av ett fungerade vägnät. Jag och vi socialdemokrater
utgår ifrån att det tioåriga inriktningsbeslutet ligger
fast. Vi har legat under målet de första åren. Men det
måste återställas så att vi klarar det under perioden.

Anf. 95 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag tackar för beskeden både om
Holmön och de miljöstyrande vägavgifterna. Det
förefaller som att vi lutar åt samma håll. Centerpartiet
tycker självklart också att det ska vara en möjlighet
för kommuner att införa sådana avgifter inte att det
ska vara ett diktat uppifrån från riksdag och regering.
Jag skulle vara ganska bekymrad som jag vore i
Hans Stenbergs kläder när man under de första tre
åren har tappat 4 ½ miljard av vägpengarna. Det blir
en väldigt tung barlast att bära med sig de närmaste
åren. Det är ett stort åtagande, 190 miljarder kronor
under tio år, och vi har tappat 4 ½ miljard under de
första åren. Både Hans Stenberg och jag vet natur-
ligtvis att det är stora behov, inte minst i Mellansveri-
ge i mittregionen med Dalarna, Gävleborg, Väster-
norrland och Jämtland.
Efter dessa besked från Hans Stenberg utgår jag
ifrån att det kommer att vara en högprioriterad upp-
gift i det fortsatta arbetet med den kommande vår-
budgeten och nästa års budget. Vi kommer från Cen-
terpartiets sida noga att bevaka detta. Vi föreslår mer
pengar i vår budget. Regeringssidan måste leva upp
till löftena till alla människor, både näringsidkare och
enskilda människor, som lider och tappar pengar på
grund av de dåliga vägarna.

Anf. 96 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Självklart är det ett bekymmer att vi
inte har kunnat hålla nivån under början av den tio-
åriga perioden. Det hänger naturligtvis samman med
den budgetlag med ett utgiftstak som antagits av
riksdagen i väldigt stor enighet. Det har varit väldigt
svårt att rymma dessa åtgärder inom utgiftstaket.
Vi har varit i en situation där det funnits oerhört
stora behov inom kommuner och landsting när det
gäller skolan, sjukvården, äldreomsorgen och barn-
omsorgen. För att få utrymme att satsa på dessa om-
råden har vi varit tvungna att hålla igen på vägsidan
och på hela infrastruktursidan.
Nu är vi i ett läge där statsbudgeten och utrymmet
förbättras stadigt. I och med det räknar jag med att vi
ska få utrymme att återställa nivåerna framöver. Det
går säkert inte att klara allting i nästa års budget. Men
vi måste under den tid som är kvar av tioårsperioden
återställa så att vi når nivån inom tio år.

Anf. 97 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Först ska jag upprepa en fråga som i
inledningen av debatten ställdes till utskottets ordfö-
rande, nämligen om det finns ett intresse från social-
demokraterna att ägna så mycket uppmärksamhet åt
vägfrågorna att man skulle kunna satsa på en hearing
om hela vägområdet.
Den frågan blev hängande i luften. Vi kanske kan
få ett svar av Hans Stenberg. Tycker ni att vägarna är
så viktiga att ni är beredda att ta en förutsättningslös
diskussion just på detta område? Tycker ni det är vi
tacksamma för besked. Då kan vi gemensamt an-
stränga oss för att genomföra en sådan.
Fru talman! Sedan angriper Hans Stenberg hela
oppositionen och alla partier rakt över för en politik
som han inte är särskilt förtjust i. Jag kan i och för sig
förstå taktiken. Den använder Hans Stenberg vid
varje tillfälle vi för diskussionerna, eftersom han själv
kommer tomhänt till debatten.
Han har inte med ett enda ord redogjort för den
socialdemokratiska strategin för hur man vill lösa de
stora frågorna och hur man vill se transportnätet, då
framför allt vägnätet. Det är en av de strategiskt vik-
tigaste frågorna för att svenskt näringsliv ska kunna
byggas ut, vi ska kunna säkra jobben och kanske
t.o.m. skaffa fram fler jobb.
I stället raljerar han över, eller är i varje fall
mycket kritisk till, att några av oss i de s.k. opposi-
tionspartierna tacksamt använder vägområdet för att
driva någon sorts opportunistisk politik. Hans Sten-
berg skulle kunna ägna 2 minuter, eller kanske 2
gånger 4 minuter, som han har i repliktid till att be-
skriva vad socialdemokraterna vill i fråga om strate-
gisk vägpolitik. Jag tror att många efterlyser svaret på
den frågan.

Anf. 98 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag börjar med frågan om hearingen.
Kammaren är kanske inte det bästa stället att planera
utskottets arbete. Det är nämligen så att Per-Richard
Molén tog upp frågan i höstas och fick en uppmaning
att återkomma med hur man hade tänkt sig upplägget
för ett sådant program. Sedan har Per-Richard Molén
inte återkommit med ett sådant förslag. Den frågan
får vi ta i det vanliga utskottsarbetet.
Bekymret är inte att vi inte vet hur det ser ut på
vägarna. Jag tror att vi alla som sitter i trafikutskottet
är ganska väl medvetna om att behoven är stora. Det
är inte kunskapen som fattas, utan det är pengarna. En
hearing ger tyvärr inga pengar.
Sedan efterlyste Lars Björkman vår syn på trafik-
politiken. Det handlar om att rusta både ett vägnät
och ett järnvägsnät som kan fungera för både gods-
och persontrafik. Jag konstaterar, Lars Björkman, att
när man tittar på vad vi är beredda att satsa på trans-
portområdet tycker faktiskt ni moderater att vi social-
demokrater satsar för mycket. Så måste det uppen-
barligen vara, eftersom ni har ett lägre anslag på om-
rådet än vad vi har.
Ni vill göra stora besparingar på järnvägssidan
som i förlängningen faktiskt innebär en sämre stan-
dard på vägarna, en ökad trängsel och ett ökat slitage.
Jag tycker inte att vi socialdemokrater behöver
skämmas för vår transportpolitik, även om jag skulle
önska mer pengar. Vi vet ganska väl vad som behöver
göras, men det är svårt att få pengar inom budgetra-
men.

Anf. 99 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Fru talman! Jag svarade redan på Sture Arnessons
inlägg när det gäller vår finansiering av järnvägen. Vi
har sagt nej till sänkningen av banavgifterna, den del
som ger ca 690 miljarder. Sedan vill vi vidta effekti-
viseringsåtgärder, där vi faktiskt har fått medhåll från
Banverkets generaldirektör. Dessa effektiviseringsåt-
gärder är befogade därför att man i dag i alla lägen
inte fullt ut är konkurrenskraftig och effektiv. Det var
det svar som vi fick - lite förenklat, det kan jag med-
ge - när Vägverkets generaldirektör deltog i utskot-
tets utfrågning för någon vecka sedan.
Det här handlar kanske mera om anslaget på
vägsidan. Vi vill bygga vägar, därför att näringslivet
ställer sådana krav, därför att bilisterna rent allmänt
har behov av ett vägnät som fungerar och håller hela
Sverige i gång. Vad gör socialdemokraterna då? Jo,
man hukar och säger att vi inte lägger tillräckligt
mycket pengar på järnvägen. Hans Stenberg måste
ursäkta mig, men jag tycker att det är en försvarsme-
tod, som i och för sig kan vara framgångsrik debat-
tekniskt, men den ger inte särskilt stor utdelning i
form av ett bättre vägsystem.
Är det så att ni vill bygga nya vägar och satsa
mer, varför då inte anvisa pengar i den flerårsbudget
som just nu ligger för behandling? Jag kan inte spåra
den optimism och den förhoppning om mer pengar
som Hans Stenberg lite försiktigt antyder när han
säger att man kan tänka sig satsningar framöver. Nej,
i stället vill man ha skattehöjningar och pålagor på
dem som finns på vägarna som ställs i utsikt. När
kommer nästa dieselskattehöjning och bensinskatte-
höjning, Hans Stenberg? Det skulle vara intressant att
få veta.

Anf. 100 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Moderaterna har en väldigt märklig
syn på transportsystemet. Man ser bara vägarna. De
är i och för sig den viktigaste beståndsdelen - det kan
jag hålla med om - men det finns också andra oerhört
viktiga beståndsdelar. Vi behöver faktiskt en funge-
rande infrastruktur över huvud taget i det här landet
på alla områden, när det gäller tele- och datakommu-
nikation, posten, järnvägarna, flyget, sjöfarten osv.
Vi vill satsa mer på vägarna framöver, men vi vill
inte göra det till vilket pris som helst. Moderaterna
föreslår att man ska slå sönder den infrastruktur som
vi har på postområdet genom att dra in bidraget till
rikstäckande betalnings- och kassaservice för att få
pengar till vägarna. Den politiken ställer vi inte upp
på. Det får inte vara så att man offrar människorna i
glesbygden och deras behov av postservice för att få
pengar till vägarna. Det får inte heller vara så att man
stoppar viktiga och angelägna järnvägsprojekt för att
få pengar till vägarna. Vi måste försöka att klara
både-och.
Jag konstaterar än en gång, Lars Björkman, att vi
socialdemokrater, trots att ni kritiserar oss för att vi
inte är nog framsynta och inte satsar nog mycket på
det här området, satsar betydligt mer än vad modera-
terna vill göra på transportområdet, om man ser till
järnvägssidan och vägsidan tillsammans.

Anf. 101 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Att vara ett litet parti innebär inte all-
tid att man är betydelselös. Jag har en känsla av att
även socialdemokraterna ibland tycker att det kan
vara trevligt att ha oss med i bilden. Man kan ju undra
hur ni ser det från er sida.
Hans Stenberg var kanske inte närvarande när vi
diskuterade frågan tidigare, för då hade Stenberg fått
besked om vår budget. Vi har i år i vår budget ökat
med 2 miljarder kronor med inriktning på vägar. De
pengar som vi vill flytta över från järnvägen gäller
inte trafiksidan utan det gäller administration och
produktion. Detta står klart och tydligt i vår motion.
Vi har uttalat att vi vill ha betydligt fler försök
med PPP-projekt. Det vill vi också ge pengar till i
denna vårbudget. Vi vill prova detta på ett helt annat
sätt än vad socialdemokraterna vill göra. Vi får se om
vi får besked om det över huvud taget blir någonting.
Det ska ju först tillsättas en utredning.

Anf. 102 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Det är inte jag som säger att Folkpar-
tiet är betydelselöst. Det är ni själva som framställer
det så. Ni säger att ni inte behöver lägga fram några
förslag eftersom ni är ett sådant litet parti. Jag tycker
att även ett litet parti är skyldigt att redovisa sina
förslag till riksdagen. Då kan man inte först lägga
fram ett förslag i riksdagen, som innebär samma
väganslag som regeringen föreslår, och sedan skicka
ut en av sina främsta företrädare i medierna där han
säger att Folkpartiet vill ha ytterligare 2 miljarder till
vägarna. Det får väl vara någon måtta och någon
anständighet med hur man agerar.
När det gäller PPP-frågan går det inte heller att
utläsa av Folkpartiets politik att ni vill ha så mycket
större satsningar än vad vi är beredda att satsa. Om
jag har fattat det hela rätt har vi varit ganska överens i
utskottet om att man ska prova med några begränsade
projekt för att sedan utvärdera och se hur det funge-
rar. Nu uppfattar jag det som att Kenth Skårvik är
beredd att gå på Kristdemokraternas linje med en
massiv satsning på PPP, vilket medför en stor upplå-
ning. Detta är en nyhet för mig.

Anf. 103 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Vi är givetvis med på de försök som
ska genomföras, men vi vill ha fler projekt även i
fortsättningen. Det är inte säkert att det måste vara två
projekt för att det ska räknas som ett försök. Det kan
ju vara ganska många olika projekt på olika ställen i
landet som får pröva detta.
Sedan tycker jag att det är lite löjligt att hänvisa
till uttalanden som har gjorts. Jag skulle också kunna
säga samma sak, att vi vill ha betydligt mer pengar
till vägar, men nu har vi inte det, så då får vi följa den
budget som vi har lagt fram.
Men jag säger ytterligare en gång: Vi har i år be-
tydligt mer pengar till vägar och vägbyggen än vad vi
haft tidigare. Dessa pengar flyttar vi över från järnvä-
garna, men inte från järnvägstrafiken, som det gavs
sken av. I ett läge där vi får möjligheter att bygga fler
vägar eller tjälsäkra fler vägar ska vi kunna prioritera
inom vår budget. Det har jag klart och tydligt sagt vid
flera tillfällen, och det kan vara bra för er att veta.

Anf. 104 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Det är ju naturligtvis välkommet att
Folkpartiet har höjt sin budget från den mycket låga
nivå där man låg tidigare. Dessutom är man angelä-
gen att prioritera några år framåt. Men det innebär ju
de facto att de pengar som ni i framtiden kan tänka er
att omprioritera till vägsidan använder ni på något
annat utgiftsområde i dag. Som jag ser det är ni då
inte hederliga mot väljarna.
Man kan inte satsa pengarna på ett utgiftsområde
och sedan på fullt allvar hävda i debatten att vi ska
komma med förslag till hur pengarna ska användas.
Det är därför som jag tycker att Folkpartiet i onödan
nedgraderar sin egen betydelse. Ni är ett riksdagsparti
precis som alla andra, och då kräver jag att ni redovi-
sar era förslag i riksdagen precis som alla andra parti-
er får göra.

Anf. 105 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Det gäller vår motion om 18 meters
längd för lastbilar. Jag vill påminna om att vi vill att
det ska tillsättas en utredning. Vi vill att regeringen
tittar på det här för att eventuellt på sikt införa en
maximilängd på 18 meter.
Jag tycker att vi i vårt parti försöker att ställa upp
för skogsnäringens behov. Vi vill investera miljarder i
dag i järnvägar för att Stora t.ex. ska kunna köra sina
boxar med större volym från Borlänge till Göteborg.
När jag träffar företrädare för dessa industrier sä-
ger de så här: Vi satsar på ekonomin. Det är det man
vill göra. Det är ekonomin som styr dem. Då tycker
jag att vi i riksdagen måste ta ansvar för de transport-
politiska målen, för det gör inte skogsindustrin, dvs.
god miljö, säker trafik osv. Det bryr sig dessa bolag
inte om.
Sedan skulle jag vilja fråga vad Hans Stenberg
och hans parti vill göra för att förverkliga det som
Göran Persson säger i regeringsdeklarationen. Hur
vill ni överföra mera gods till järnväg och sjöfart?

Anf. 106 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Ett exempel är att vi i dag för fullt
bygger Botniabanan. Vi har rätt betydande satsningar
på järnvägssidan. Man skulle naturligtvis önska mer,
men det är på järnvägssidan som på vägsidan - det
finns begränsat utrymme.
Bekymret med ert förslag när det gäller lastbilarna
är att alternativet järnväg inte finns för en väldigt stor
del av trafiken. Det finns de facto inte. Speciellt för
skogsindustrin finns inte det alternativet. Visst gäller
det när man ska frakta ut de färdiga produkterna från
fabriken, och i vissa fall också när virket ska in.
Jag kan gå till mitt eget län och se hur det ser ut. I
modern skogsindustri måste en stor del av råvaran
vara färsk - högst två veckor gammal. En väldigt stor
del av det andra virket tar man in från andra sidan
Östersjön därför att det faktiskt är billigare än att
frakta det från Jämtland, t.ex. Det innebär att vi har
skogar som är fullt avverkningsbara - naturresurser
som vi skulle kunna ta vara på - som inte utnyttjas
därför att transportekonomin inte tillåter det.
Att sedan öka kostnaderna så kraftigt som skulle
bli fallet om man övergick till kortare bilar skulle
göra det i längden omöjligt att bedriva verksamheten
på dessa ställen, tror jag. Risken för att nästa investe-
ring för dessa industrier inte sker i Sverige är uppen-
bar. Den sker på de håll varifrån man i dag tar virket.

Anf. 107 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Hur klarar USA detta? USA har ett
betydligt glesare järnvägsnät än vad vi har i Sverige.
Hur klarar alla övriga länder detta? Det är bara Sveri-
ge och Finland som har dessa långa lastbilar. Alla
övriga länder i västvärlden har 18 meter långa bilar.
Så vill jag också erinra om att jag sade att vi tän-
ker stödja den trafik som kör till järnväg och sjöfart.
Vi har Inlandsbanan genom hela Norrland. Vi har i
förhandlingarna med regeringen framhävt Inlandsba-
nan och försökt få mera pengar till den men hittills
inte lyckats. Varför inte göra en större satsning på
Inlandsbanan nu? Det finns massor med järnvägssys-
tem uppe i Norrland där man redan fraktar, men det
går att utnyttja Inlandsbanans tvärbanor också. Vi är
som sagt villiga att ställa upp och förbilliga transpor-
terna till järnväg.

Anf. 108 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Hur mycket man än förbilligar trans-
porterna på järnväg kommer ändå en väldigt stor del
av skogsindustrins transporter att vara tvungna att gå
med lastbil. Alla som har ägnat sig lite åt transporte-
konomi vet att transporter på under 20 mil blir oer-
hört mycket dyrare om man ska lasta om flera gånger.
Då blir det helt enkelt inte konkurrenskraftigt.
USA klarar det. Varför klarar inte vi det, frågar
Sture Arnesson. För det första är Sverige ett rätt unikt
land såtillvida att vi har väldigt långa transportav-
stånd till våra marknader, på ett annat vis än nästan
något utvecklat industriland. Vi har längre transporter
än de allra flesta. Vi har också ett väldigt glesbefolkat
land, vilket gör att t.ex. cellulosaindustrin - vi pratar
ju om skogsindustrin - inte alls på samma vis som
andra producenter kan använda returfibrer. Bara det
är ett stort handikapp för vår industri. Till det kom-
mer de långa avstånden.
Det gör att man helt enkelt inte kommer att tåla en
sådan belastning som ni föreslår. Ni föreslår det na-
turligtvis i all välmening, men det är inte övertänkt.
Jag är glad att det bara är en utredning ni föreslår,
men jag är helt övertygad om att vi inte kan gå den
vägen.

Anf. 109 BIRGITTA WISTRAND (m):
Fru talman! När vi arbetade för att bevara Brom-
ma flygplats var argumentet alltid att Sverige behöv-
de flygplatsen. Det var inte Stockholm det handlade
om i första hand, utan det var förbindelser inom Sve-
rige och till Sveriges huvudstad det handlade om. Det
var alltså en fråga för hela landet och för hela landets
gemensamma välstånd - inte bra för Stockholm.
Alternativen ligger inte på några andra platser i lan-
det, utan de ligger i andra länder.
Region Stockholm intar faktiskt 14:e plats bland
Europas 200 regioner när det gäller BRP per capita
och kommer t.o.m. före regioner som Hamburg och
Bremen. I dessa regioner och många andra regioner
ute i Europa kan man använda tåg eller personbil som
fullvärdiga alternativ för transport, men i Sverige
måste vi använda flyg för att nå Stockholmsregionen.
Det finns flera skäl till detta. Ett är det perifera lä-
get. Ett annat är att Stockholm är en knutpunkt i ett
land med väldigt stora avstånd och med väldigt gles
befolkning. Det har vi hört tidigare i dag. Detta, fru
talman, menar jag betyder att flygkapacitet och till-
växtmöjligheter i Stockholmsregionen hänger intimt
samman. Dessutom är vårt näringsliv väldigt starkt
internationaliserat. Det kräver också tillgång till in-
ternationella förbindelser.
När man har hört på debatten i dag har man kun-
nat tro att det bara är elände i Sverige, och det är det
faktiskt inte. Det finns faktiskt en hel del positiva
saker, tycker jag, att säga om dagens situation.
Bromma flygfält finns faktiskt kvar. Tacka oss mode-
rater för det. Arlandas tredje bana håller på att byg-
gas. Den 23 november invigde kungen A-banan - A-
train - som vi också har hört om tidigare i dag.
Det var intressant att höra statssekreterare Birgitta
Heijer tala om det som ett socialdemokratiskt projekt.
Förre kommunikationsministern Odell och jag stod
bredvid varandra och hörde detta, och han blev allt-
mer förvånad när han hörde hennes tal om hur social-
demokraterna hade lett fram detta projekt till sitt
lyckliga slutförande. Vi som var med då vet hur soci-
aldemokraterna faktiskt försökte att på olika sätt
stoppa projektet.
En annan glädjande sak är att man på Skavsta,
med privat ägare, håller på att bygga ut sina land-
ningsbanor.
Sedan är det också faktiskt så att man i Stock-
holmsregionen har möjligheter att bygga fler flygplat-
ser. Det finns möjlighet både att bygga en fjärde och
en femte bana. Det är minsann väldigt annorlunda i
andra regioner ute i Europa. Kastrup kan t.ex. bara
bygga nya terminaler. På Heathrow och i Frankfurt är
det samma sak. Ute i Europa är trängseln mycket stor.
För svensk del är det bekymmersamt eftersom SAS
arbetar i den s.k. Star Alliance och har Lufthansa som
sin samarbetspartner. När man ser på expansionsmöj-
ligheterna förvånar det mig att SAS satsar så mycket
på Kastrup.
Expansion är faktiskt ett centralt ord när vi talar
om flyg. Enligt IATA kommer passagerartrafiken att
öka med 20 % fram till år 2002. 2017 kommer den att
ha tredubblats. I Sverige talar man om en ökning på
5-8 %. Och resorna blir allt längre och allt snabbare.
De nya globala allianserna har medverkat till att den
europeiska flygmarknaden alltmer börjar likna den
amerikanska. Bolagen arbetar nu faktiskt som om det
redan finns en gemensam marknad. I dag är hindren
faktiskt inte kommersiella, utan de är politiska.
Marknaden är inte avreglerad mellan USA och Euro-
pa, men den är det inom EU. Jag menar att det måste
bli möjligt att ta över aktiemajoriteten i andra länders
flygbolag, så att vi blir av med kopplingen mellan de
nationella bolagen och den egna staten. Det här arbe-
tar vi för både här hemma och inom EU.
Det svenska flyget kan man se i många olika per-
spektiv: svenskt, nordiskt, baltiskt, europeiskt och
globalt. Frågan är vilket perspektiv vi politiker ska ta
ansvar för och utveckla. Jag menar att flygmarkna-
den, på samma sätt som alla andra avreglerade mark-
nader, måste börja utvecklas fritt, så att konkurrensen
blir effektiv. Än har detta inte skett, särskilt inte inom
Sverige. Jag återkommer till det.
När det gäller Arlanda flygplats, navet i Sverige,
får vi ju faktiskt den tredje banan. Men studier visar
att det redan 2006-2007 kommer att vara brister un-
der s.k. peak-tider, dvs. de tider då det är högtrafik.
Därför har staten tillsatt utredningar. Dessa studier
har pågått i ett par år. Tyvärr har dessa utredningar
utgått från att flyget och allt runtomkring - flygplats-
drift, flygledning m.m. - ska vara organiserat och se
ut som i dag, trots att branschen genomgår en fantas-
tiskt stor förändring. Man tittar på lägen och trafik-
strömmar i olika konstellationer. Men jag menar att
det för att det ska bli ett framtida effektivt flyg är
ännu viktigare hur strukturen ser ut, hur ägandet ser
ut och hur driften ser ut. Sverige måste följa med i
utvecklingen i den övriga världen. Det tycker vi är
viktigt i alla andra sammanhang, och det tycker vi
även när det gäller flyget. Är det t.ex. rimligt att ha en
sammanhållen organisation för hela den civila luft-
farten, som vi har i Sverige? I de flesta länder skiljer
man t.ex. mellan produktionsfunktionerna och myn-
dighetsrollen. Det tycker jag att vi ska göra i Sverige
också.
En förutsättning för ett fungerande flyg är att det
finns bra transporter på marken. På den europeiska
kontinenten har det talats om att tåg är lösningen.
Man har t.ex. också vid de stora flygplatserna i Asien
byggt ordentliga tågförbindelser. Lufthansa använder
både Münchens flygplats och Frankfurts flygplats
som huvudflygplatser med hjälp av tåg. Och det här
har vi ju börjat med i Sverige i och med att vi har fått
A-banan. Men fortfarande saknar vi snabba kommu-
nikationer söderut, från Arlanda genom Stockholm ut
på Södertörn, ned till Skavsta och till Linköping och
Norrköping. Det tycker jag blir en allt intressantare
region. I det här sammanhanget finns det PPP-
projekt, som vi har hört mycket om i dag, fru talman.
Det handlar om att man ska börja bygga en del av den
tilltänkta Europabanan söder om Stockholm. Men för
att vi ska få den att fungera krävs snart - jag skulle
vilja säga för länge sedan - ett tredje spår genom
Stockholm. Då kan vi få snabba genomfarter genom
Stockholm. Att ordna det här är en politisk uppgift.
Däremot är det inte en uppgift som stat och kommun
behöver genomföra. Jag tror att det finns möjlighet att
genomföra PPP-projekt, så att Stockholmsregionen
äntligen ska kunna få en ordentlig utveckling av sin
trafik. Jag skulle också vilja titta på regionen i ett lite
större sammanhang. Det handlar om Mälardalen,
Uppsala och Linköping. Vi kan ju se vad Mälardals-
banan har betytt när det gäller att knyta samman Mä-
lardalen med Stockholm.
Vi svenskar vill gärna se Arlanda flygplats som en
interkontinental flygplats. Det är den inte. Arlanda
flygplats är möjligen en internationell flygplats. Den
är ett nav för det svenska inrikesflyget och en lokal
flygplats i Stockholmsregionen. Där startar vi svens-
kar våra internationella resor. Arlanda flygplats har
många direktlinjer till huvudstäderna i Norden men
har däremot få direktlinjer till andra huvudstäder i
världen. Faktum kvarstår. Arlanda flygplats är en
regional flygplats i norra Europa och en matarflyg-
plats gentemot de interkontinentala flygplatserna ute i
Europa. Därför har många med mig inte kunnat räkna
med att åka direkt ut i världen. Vi har i stället fått
stiga upp tidigt på morgonen för att flyga till Amster-
dam, London eller Frankfurt. Där har vi fått gå om-
kring och vänta för att sedan flyga vidare till Delhi,
San Francisco eller Hongkong. Det har talats mycket
om den rapport som NUTEK gjorde om varför före-
tag flyttar från Sverige. I den tar man faktiskt fram
den här olägenheten som ett viktigt skäl till att man
flyttar. Det handlar alltså inte bara om vad vd:n vill
ha i lön. Då kan man fråga sig vilka flygbolag som
vill göra någonting åt det här.
Om vi bara tittar på Helsingfors flygplats kan vi
se att man där har tre gånger så många direktflyg-
ningar i världen som man har på Arlanda flygplats.
Jag anser därför att Arlanda flygplats borde uppgra-
deras och bli en flygplats med fler interkontinentala
linjer. Nya flygplanstyper och kundernas krav på
direktlinjer betyder också att det finns möjligheter att
införa dessa nya destinationer.
Fru talman! Det handlar inte bara om att man ska
kunna resa ut från Sverige. Det handlar också om att
man ska kunna resa till Sverige. Om Sverige och
Stockholm ska bli en intressant och attraktiv region
för utländska företag måste det också gå att resa hit
på ett någotsånär bekvämt sätt.
Lågprislinjer och trafik från stora städers sekun-
därflygplatser i konkurrens med alliansbolagen är två
flygkoncept som börjar prövas nu här i Sverige. Rya-
nair på Skavsta flygplats är ett väldigt bra exempel på
lågprisflyg. Däremot har man inte lyckats få till stånd
en operatör som vill flyga inom Sverige. Det tycker
jag är oerhört synd. Nu har faktiskt det statsägda SAS
och det statliga Luftfartsverket undergrävt nästan alla
möjligheter för andra bolag att ta sig in i Sverige. Den
konkurrens som Bromma flygplats erbjöd har nu
nästan försvunnit. SAS har lagt sin stora starka hand
över annan trafik genom blockeringar, hot och bonus.
Nog är det väl konstigt att Sverige har världens hög-
sta inrikespriser. Vad säger ni om att flyga tur och
retur till Luleå för 4 187 kr eller till Norrköping för
3 618 kr? För de pengarna blir det många resor till
London för 775 kr. Det här kan alltså inte fortsätta.
Jag skulle verkligen välkomna en ny operatör som
kunde utmana SAS. Det går bara om villkoren är
någotsånär lika. Björn Rosengren har lovat att ta tag i
saken, men jag väntar fortfarande på besked, fru tal-
man.
Ett första steg mot ökad effektivitet och bättre pri-
ser är att staten säljer sina aktier i SAS. SAS bör
privatiseras med ett brett nordiskt ägande. En förbätt-
rad konkurrens talar också för fler flygplatser i
Stockholmsregionen som kan utmana SAS navposi-
tion och prisbild på Arlanda flygplats nu när Braat-
hens på Bromma flygplats tycks ha tappat gnistan.
För att öka och förbättra konkurrensmöjligheterna
bör vi också genomföra en rad andra förändringar.
Luftfartsverket bör behålla sin sektorsuppgift. Där-
emot bör inspektionen skiljas ut från verket. Vi bör
privatisera våra flygplatser - det ska inte vara några
statliga aktiebolag, utan det ska vara ett privat brett
ägande. Vi kan titta på Copenhagen Airport, Kastrup,
som är delprivatiserat till 49 %. Privat ägande blir nu
allt vanligare ute i Europa och i andra världsdelar.
Copenhagen Airport deltar t.ex. i ett konsortium som
bygger flygplatser i Mexico. Skälen till den här ut-
vecklingen är många. Ett är att stater står under allt
starkare press när det gäller att reducera utgifter.
Andra anser att de offentliga organen inte är särskilt
effektiva s.k. service providers. Dessutom står hela
världens flygverksamhet inför stora investeringar.
Enligt ICAO behövs ytterligare 350 miljarder dollar i
flygplatsinvesteringar fram till år 2010. Då kan det
låta lite med 5 miljarder för den nuvarande utbyggna-
den av Arlanda flygplats och 5 ytterligare miljarder
för den tillkommande. Men det finns gott om riskka-
pital, eftersom det är lönsamt med flygplatsdrift.
Därför vill vi till en början privatisera flygplatserna
vid Arlanda, Landvetter och Sturup. Därefter vill vi
fortsätta med övriga statliga flygplatser.
Vi tycker inte heller att kommuner ska ägna sig åt
affärsverksamhet. I dag drivs ofta de kommunala
flygplatserna som bolag. Därför bör också de få ett
privat ägande. Statens roll bör vara att köpa trafik så
att hela Sverige kan flyga, inte att äga och driva flyg-
platser.
Nästa steg är att vi också privatiserar flygtra-
fiktjänsten. Detta görs också i alltfler länder och av
samma skäl, nämligen att det behövs stora investe-
ringar och att man har fått en ny syn på flygtra-
fiktjänsten. Förut var det en myndighetsuppgift; nu-
mera är det en marknadsorienterad och kundstyrd
verksamhet.
I linje med det resonemanget anser jag det också
naturligt att om det finns tillräckligt kommersiellt
intresse för att ordna en flygplats söder om Stock-
holm kommer det också att finnas finansiärer för att
både bygga och driva en sådan flygplats. Stat och
kommun anvisar plats och ställer upp spelregler, men
sedan bör privata intressen ta över. Om den framtida
ägaren av Arlanda vill bygga en fjärde eller femte
bana bör även detta kunna vara möjligt om det finns
nödvändiga tillstånd. Skavsta är redan privatägt och
kan med nya markförbindelser bli en viktig spelare i
den framtida flygtrafiken, särskilt med nya operatö-
rer. Flygplatserna i Västerås och Kjula/Eskilstuna får
inte glömmas bort. Vem vill driva dem till lönsamhet,
öka flygförbindelserna och därmed förstärka utveck-
lingen av Sverige och Stockholmsregionen?

Anf. 110 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Bir-
gitta Wistrand från Moderaterna. Det finns en majo-
ritetsskrivning från utskottet där det sägs att regering-
en och Luftfartsverket borde överväga en generell
höjning av avgiftsnivån. Detta syftar bl.a. på vad
Moderaterna pekar på i sin motion, nämligen att
landningsavgifterna ligger på en relativt låg nivå
internationellt sett. Jag skulle kanske här i dagens
debatt kunna få ett klarläggande: Är det så att Mode-
raterna står för åsikten att landningsavgifterna bör
höjas?

Anf. 111 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Vi anser att de kan höjas. Vi tror på
den här typen av miljöavgifter. Vi är ju oerhört
mycket emot nya skatter.
Vad vi också tror på, innan man tar ut de högre
avgifterna, är att faktiskt ställa större krav på flyg-
planstillverkarna. Vi vet ju att hela den nya trafiken
på Bromma kunde genomföras tack vare att man fick
nya flygplan, nya flygplanstyper som såg ut på ett
helt annat sätt.
Vi är inte för några avgiftshöjningar så där rätt av,
men om man kan få ett mer miljövänligt flyg genom
detta kan vi mycket väl tänka oss att det är möjligt.
Nu är det ju bara vid Arlanda och i Schweiz som
man har de här avgifterna. Det kan alltså vara viktigt
att se på utvecklingen.

Anf. 112 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Om de här avgifterna ska användas
till att styra miljöutvecklingen hade det varit intres-
sant om Moderaterna i sin motion hade resonerat lite
grann om hur miljöutvecklingen annars skulle kunna
påverka flygets utveckling. I Birgitta Wistrands in-
lägg pratades det bara om en utvidgning av flygtrafi-
ken. Därför vore det av vikt att vi kanske satte ned
klackarna innan vi gick in med utbyggnad, såsom
Moderaterna vill men emot vad vi i Miljöpartiet tyck-
er. Det vore intressant att höra: Vad finns det för
tankar om alternativ till höjda landningsavgifter?

Anf. 113 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har faktiskt just sagt det. Det
första alternativet tycker jag är att titta på hur flyg-
planen ser ut, i och med att vi där har sett en sådan
dramatisk utveckling. Om man bygger lättare flyg-
plan kommer de att kräva mindre bensin.
Vi är ju väldigt mycket för att låta människor och
företag bestämma själva. Vi tror inte på det här med
att begränsa flyget. Jag minns att jag förra året hade
en debatt med Vänsterpartiet om att man skulle ta
krafttag mot flyget, men vi är mycket för flyg. Vi tror
att det är viktigt. Vi ser att det är en mätare på väl-
ståndet i världen.
Däremot har vi t.ex. i Europaparlamentet och
inom EU över huvud taget diskussioner om hush kits.
Hur ska man förhålla sig till dem när det gäller Ame-
rika? Ska man kräva att de ska tas bort eller inte? Det
är klart att vi kräva så bra flyg som möjligt, men det
här handlar inte bara om skatter och avgifter utan
också om teknisk utveckling. Vi tror på teknisk ut-
veckling i första hand - sedan kommer avgifterna.
Vi ska självklart utveckla detta mer om det finns
intresse för det. Vi har rätt genomtänkta synpunkter
på det här.

Anf. 114 MAGNUS JACOBSSON (kd):
Fru talman! I alla tider har vi människor sökt
kontakt med varandra. Vi har därför upprättat han-
delsleder och vägar. Vi har utnyttjat djurens, vindens
och vattnets krafter för att underlätta möten och ut-
byte av idéer.
Detta mänskliga behov av relationer och utbyte av
varor och tjänster har lett till ett flertal stora kommu-
nikationsrevolutioner. Värt att nämna är uppbyggna-
den av vägar, vattenleder, järnvägar, telekommunika-
tion, flyget och nu, under det senaste decenniet, In-
ternet. Alla dessa kommunikationsrevolutioner har
lett till ökad handel, ökade kontakter mellan männi-
skor och - förhoppningsvis - ökad förståelse mellan
olika individer och kulturer.
Samtidigt som dessa kontakter och kommunika-
tioner för med sig stora fördelar kan vi inte komma
ifrån att det även finns problem med det resursut-
nyttjande och den miljöbelastning som den moderna
civilisationen tillåter sig. Särskilt tydligt blir detta
inom luftfarten. Alla inser de stora fördelar som fly-
get har och hur flyget drastiskt har minskat avstånden
på jorden i tid. Många av oss har själva använt flyget
för att hinna med olika engagemang på kort tid. Sam-
tidigt innebär flyget höga utsläpp och stora problem
med buller.
För att komma åt detta vill utskottsmajoriteten,
bestående av de fyra borgerliga partierna och Väns-
tern, agera ännu hårdare och med höjda miljödiffe-
rentierade landningsavgifter införa tydligare incita-
ment för de bolag som väljer att använda sig av tysta-
re maskiner och maskiner som ger så lite utsläpp som
möjligt.
Det gläder oss kristdemokrater att vi på detta sätt
fått igenom en av våra motioner. Men det är också
med viss förvåning som vi ser att Socialdemokraterna
och Miljöpartiet väljer att reservera sig mot utskotts-
majoriteten. I utskottet har vi vid flera tillfällen i
andra frågor visat stor öppenhet mot varandra, och i
denna viktiga miljöfråga anser vi att det hade varit
oerhört bra om utskottet enigt ställt sig bakom kraven
på en fortsatt skärpt miljöpolitik för flyget.
Fru talman! Vi kristdemokrater är positiva till att
flyget avreglerats och getts bättre möjligheter att
fungera enligt traditionella marknadsprinciper. Sam-
tidigt är det ett faktum att de stora flygplatserna tro-
ligtvis har större möjligheter än de mindre och medel-
stora flygplatserna att klara sig på rent affärsmässiga
grunder. Här är det enligt vår mening viktigt att vida-
re förändringar och eventuella utförsäljningar sker på
ett sådant sätt att de kommer hela landet till godo.
Vi vill dock se en minskning av SAS domineran-
de ställning. Detta bör framför allt lösas genom ökad
konkurrens. Olika former av lågprisflyg bör därför
uppmuntras och inte bromsas. Vi ställer oss också
positiva till att SAS på sikt säljs ut.
Ytterligare förändringar som vi anser gagnar kon-
kurrensen på lika villkor är att Luftfartsverkets af-
färsdrivande delar skiljs från dess myndighetsutövan-
de delar. En självständig luftfartsinspektion är därför
enligt vår mening ytterligare ett steg mot att tydlig-
göra dessa olika roller.
Fru talman! Under de senaste åren har alltfler
kommuner och företag börjat arbeta för en utbyggnad
av de lokala flygplatserna. Inte alltför sällan sker det
trots att grannkommunen genomför samma projekte-
ring och planering. Vi har därför i vår motion påpekat
att denna utveckling måste ses över. Samtidigt kan vi
konstatera att det sker en prövning i och med de mil-
jöprövningar som sker. Vi anser att detta är bra och
bör fortsätta. Det är dock viktigt att dessa prövningar
sker på ett sådant sätt att konkurrensen inte hämmas
och att alla operatörer på marknaden bedöms utifrån
likvärdiga grunder.
När det gäller Stockholmsregionen är det i dag ett
faktum att Arlanda inte kan lösa hela den efterfrågan
som existerar. Även med en fullt utbyggd tredje bana
finns det behov av ytterligare minst en flygplats i
regionen.
Bromma, som i dag står för en stor del av inrikes-
flygtrafiken till och från Stockholm, bör enligt vår
mening få finnas kvar så länge som inget fullvärdigt
alternativ tas fram, även om det innebär fortsatt flyg-
trafik efter 2011.
När det gäller säkerheten på våra flygplatser och
inom flygtrafiken finns det enligt vår mening mycket
kvar att göra. Det handlar om en utökad kontroll samt
en förbättrad kartläggning av varför privatflyg så ofta
drabbas av olyckor samtidigt som det övriga kom-
mersiella flyget drabbas av förhållandevis få olyckor.
Enligt vår mening är det viktigt att vi har som mål
att det inte ska ske en enda olycka med dödlig utgång
inom flyget, oavsett vilken del av flyget som det
handlar om.
Förutom säkerheten vid själva flygningarna är det
även vår mening att säkerheten vid våra flygplatser
förstärks. Det är inte tillfredsställande att rutinerna
har förändrats så att vem som helst under de dagar då
kontroll sker kan se att i dag utförs en säkerhetskon-
troll.
Även mindre flygplatser måste ha en trafiksäker-
het som inte enbart blir ett uppfyllande av statistiska
mål utan ger en relevant säkerhet för flygresenärerna.
Samspelet mellan flygplatser, polis och Luftfartsver-
ket måste fungera bättre så att säkerhet kan garante-
ras.
Fru talman! Jag yrkar med detta avslag på reser-
vation 27 och därmed bifall till utskottets hemställan
under detta moment.

Anf. 115 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Magnus Jacobsson talar om att det är
ett antal partier som vill höja landningsavgifterna. Vi
fick ett tydligt och klart besked av Birgitta Wistrand
om att moderaterna kan tänka sig en höjning. I deras
motion görs inte minsta antydning om att de vill höja
landningsavgifterna. Jag försöker läsa kristdemokra-
ternas motion, och jag ser heller inte där någon anty-
dan om att Kristdemokraterna vill höja landningsav-
gifterna.
Det som står i utskottets text är att regeringen och
Luftfartsverket borde överväga en generell höjning av
avgiftsnivån. Jag anser att skillnaden är marginell i
texten i reservationen, där det sägs att inom Rege-
ringskansliet överväger man frågan om Sverige kan
gå före i denna fråga. Resultatet av dessa övervägan-
den bör avvaktas.
I båda fallen skjuts ju frågan över till Regerings-
kansliet. Miljöpartiet vill höja landningsavgifterna
och även Vänstern. Några andra partier har, vad jag
har sett, inte uttryckt något sådant och inte nu heller
Magnus Jacobsson, Kristdemokraterna.

Anf. 116 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Om det vore så liten skillnad rätt ige-
nom som Mikael Johansson säger, så är Mikael Jo-
hansson välkommen över till vår sida. Det som är mer
tydligt än det som Mikael Johansson kommer att
reservera sig till förmån för är just skrivningen att
regeringen tillsammans med Luftfartsverket bör
överväga en höjning. Det är väl en mer positiv skriv-
ning än att bara "titta på".
Sedan är det väl ingen hemlighet att vi kristdemo-
krater ställer oss positiva just till höjningar av diffe-
rentierade miljöavgifter som ett incitament gentemot
marknaden och för att gynna dem som har bra flyg -
med bra flyg menar jag inte enbart snabba, fräcka och
häftiga utan också miljömässigt bra flyg - och fak-
tiskt också för att missgynna dem som har ett dåligt
flyg. Detta torde väl vara en politik som ni miljöpar-
tister skulle kunna ställa upp på.

Anf. 117 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Som sagt kan jag inte i motionen hitta
någon antydan om att kristdemokraterna vill höja
landningsavgifterna.
Jag tycker ändå att det är en skillnad här, för vi
ska nämligen bifalla de hemställanspunkter som mo-
deraterna och kristdemokraterna har i sina motioner. I
vår reservation talar vi om att överväga en höjning av
avgiftsnivån. Det är samma sak som ni påstår ska
gälla. Skillnaden är alltså oerhört marginell. Men jag
vill inte bifalla moderaternas motion i frågan efter det
anförande som Birgitta Wistrand nyss har hållit, och
kanske knappast heller kristdemokraternas. Däremot
är jag spänd på vad regeringen ska komma fram till.

Anf. 118 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi väntar alla med spänning. Medan
Mikael Johansson står och överväger och överväger
vill jag återigen säga att han är välkommen till vår
sida. Om det bara handlar om att Mikael Johansson är
rädd för moderaterna, kan jag berätta något glädjan-
de: De är rätt trevliga att jobba ihop med. Jag skulle
nog vara mer rädd för att jobba ihop med en del av
Mikael Johanssons vänner.

Anf. 119 STIG ERIKSSON (v):
Fru talman! Så var det dags för debatt kring ett av
de transportmedel som får många av oss att lyfta,
nämligen flyget. Vem av oss har inte ett flertal gång-
er, trots våra kunskaper om flyget, förundrats över
hur den tunga plåtfiguren lyckas ta sig upp i luften,
hålla sig där och dessutom ta sig ned på marken på ett
anständigt sätt?
För många delar av landet är goda flygförbindel-
ser till rimliga priser en överlevnadsfråga. Jag tänker
då i första hand på Gotland och på hela Norrlands
inland. I dessa delar av landet utgör flyget en viktig
faktor för utveckling av näringslivet, den offentliga
sektorn, de nya distansjobben, osv. Här saknas dess-
utom ett klart alternativ för persontransporter till t.ex.
Stockholm.
Under fjolåret motionerade Vänsterpartiet om en
översyn av avregleringen. Avregleringen av flyget
1992 har för dessa bygder tyvärr inte fått effekten
lägre priser eller ett bättre utbud - nej, snarare tvärt-
om. Priserna har på många håll ökat kraftigt, med
nära 70 %. Det känns faktiskt ofattbart att en biljett
tur och retur Arvidsjaur-Malmö ska kosta drygt 8 000
kr. Med andra ord är det knappast avregleringen eller
konkurrensen som får gotlänningar eller norrlänning-
ar att hoppa högt.
Vi hörde moderaterna och likaså kristdemokrater-
na här från talarstolen tala sig varma om avreglering
och konkurrens. Men det skulle vara intressant att
höra hur den där konkurrensen ska se ut för att den
ska förbilliga eller skapa ett bättre utbud när det gäl-
ler flyget mellan t.ex. Gällivare och Stockholm när
passagerarantalet knappt är tillräckligt för en opera-
tör.
Det är med glädje som jag hör att regeringen
uppmärksammat frågan om avregleringens proble-
matik. Mina förhoppningar är att regeringen åter-
kommer med konkreta förslag på hur man kan skapa
lägre priser och ett bättre utbud för delar av landet
som Gotland och Norrlands inland.
Fru talman! Samtidigt som vi inser vikten av ett
bra inrikesflyg, måste vi också ta i beaktande att fly-
get faktiskt utgör ett hot mot vår miljö. Enligt pro-
gnoser kommer inrikesflyget att öka med ca 5 %
årligen. Det innebär att flygets negativa inverkan på
miljön inte kommer att minska trots bättre motorer,
mindre buller, ökad miljömedvetenhet på flygplatser
osv. Det är därför viktigt att Sverige fortsätter att
målmedvetet arbeta för att minska flygets negativa
konsekvenser för miljön. Luftfartsverkets egna be-
räkningar visar att med den väntade trafiktillväxten,
utan teknisk utveckling, kommer koldioxidutsläppen
till år 2005 att öka med ca 50 % och kväveoxidut-
släppen med drygt 40 %. Detta bör ge oss alla en
tankeställare. Därför anser vi i Vänsterpartiet att det
är viktigt att se över flygets expansion.
Även inom EU diskuteras i dag strategier för att
minska flygets negativa miljöpåverkan. Som underlag
ligger en rapport som visar att koldioxidutsläppen
från flyget ökar med drygt 3 % årligen. Inom EU
talas om en ny miljöavgift, skatt på flyget, med ut-
gångspunkt från flygsträcka, start och landning. EU
anser också att denna avgift bör införas senast år
2001.
Vi är dock glada att betänkandet kraftigt betonar
vikten av en översyn av avgifterna för t.ex. landning
med hänsyn till den ökade trafiktillväxten samt ett
ökat miljöarbete i Luftfartsverket. Vår uppfattning är
att höjda avgifter på flyget ska vara ett instrument för
luftfarten att uppnå miljömålen.
Med vetskap om de negativa följder på miljön
som flyget medverkar till är det både tråkigt och
förvånansvärt att utskottet inte bromsar en ökad trafik
på Bromma och i stället inleder en avveckling av
densamma. En avveckling bör också vara möjlig i
och med att tredje banan på Arlanda färdigställs sam-
tidigt som flygtrafiken på Skavsta utvecklas.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till re-
servation 26.
Med detta vill jag övergå till att tala om fördel-
ning av slot-tider. Det är en fråga som rätt löst kan ha
positiv påverkan både för flyget regionalt och för
miljön. I dag fördelas "sloter" enligt EU-rådets för-
ordning nr 195/193. Praktiskt sker detta i Sverige
genom en förening bestående av svenska flygbolag
och Luftfartsverket. Utdelningen sker sedan via SAS.
Problemet med "sloter" är högtrafikperioderna kl.
7-9 på morgnarna samt på eftermiddagarna. Grand-
father's rights innebär att den operatör som har fått
en slot har evig företrädesrätt till denna. Det kan
innebära att framför allt små flygbolag som flyger för
de mindre kommunala flygbolagen missgynnas.
Samtidigt ger EU-förordningen möjlighet att undanta
"sloter" för regionalpolitiska syften. Det finns i arti-
kel 9 Regional services. Den har tyvärr inte nyttjats i
Sverige. Därför har vi i Vänsterpartiet motionerat och
påtalat problemet med slot-tider från den regionalpo-
litiska aspekten. Vi begär att den regionalpolitiska
utredningen ser över problemet.
Vänsterpartiet anser också att "sloterna" bör och
kan användas till att möta anhopningen av flyg till
vissa tider och på så sätt minska miljöbelastningen.
Detta kan ske med priset som regulator på "sloter".
Fru talman! För att klara flygets miljöolägenhet
samtidigt som vi klarar flygets viktiga del ur regio-
nalpolitiskt perspektiv anser vi i Vänsterpartiet att det
kanske är dags att se över hela vår flygpolitik. Inrikt-
ningen ska vara ett nationellt ansvar likt järnvägen
och vägarna, inte en ökad privatisering à la modera-
terna. Det skulle innebära att staten driver ett basnät
av flygplatser, inräknat de i dag befintliga kommu-
nala flygplatserna, via Luftfartsverket, investeringar
och drift bekostas via anslag från statsbudgeten, be-
slut om prioriteringar av investeringar baseras på
samhällsekonomiska beräkningar och politiska prio-
riteringar. Olika avgifter för landning, start, flyg-
planstyp, aktuell sträcka osv. tas ut som en skatt för
de merkostnader som flyget åsamkar miljön. Fördel-
ningen och prissättningen av slots sker både av miljö-
hänseende och av regionalpolitiskt hänseende. Vikti-
ga flygförbindelser, t.ex. regionalpolitiskt för Gotland
och Norrlands inland, och som inte når lönsamhet
upphandlas via Rikstrafiken. En sådan lösning, fru
talman, skulle ge en sammanhållen flygpolitik som
kan utveckla flyget och samtidigt begränsa flygets
negativa miljökonsekvenser. Luftfartsverkets roll
skulle förändras från den kommersiella aktören i dag
till en aktör med en uppgift att uppnå de transportpo-
litiska målen.

Anf. 120 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Stig Eriksson tog fram några resone-
mang jag hade i mitt anförande, nämligen om att han
vill begränsa flyget. Men det är någon annan än före-
taget som ska bestämma om man ska flyga eller ej.
Stig Eriksson vill att staten ska bestämma det. Stig
Eriksson vill också att staten ska bestämma var det
ska finnas flygplatser.
Det är en utveckling helt emot den i övriga värl-
den. Ska Sverige bli ett isolerat land även för flyget?
Ska vi få flyga från Sverige, eller ska allt detta bara
gälla flyg inom Sverige? Hur ser Stig Eriksson på det
internationella och interkontinentala flyget?

Anf. 121 STIG ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har nog knappast sagt i mitt anfö-
rande att vi inte ska få flyga, vare sig inom, ut ur eller
in i Sverige. Däremot säger Vänsterpartiet klart och
tydligt att flygets olägenhet på miljön måste begrän-
sas. Ett exempel är naturligtvis att styra via avgifter-
na, men vi måste också våga fråga oss om vi ska
flyga på korta sträckor, under 30-40 mil. Ska vi an-
vända oss av det som Birgitta Wistrand också var
inne på, dvs. de miljövänligare transportmedlen som
tåg? Vi måste våga ta i frågan.
Frågan diskuteras redan inom EU och i Europa.
Hur ska miljön klaras? Det är knappast troligt att
miljöåtagandena klaras med den ökning av flyget som
nu sker om vi inte vågar ta i frågan.

Anf. 122 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Betyder detta att Stig Eriksson inte
tror på möjligheterna inom den tekniska utveckling-
en? Kan inte de större krav som ställs på flygplan
inom EU få effekt? Kraven fick effekt när det gäller
flyget till Bromma. Stig Eriksson tror att detta bara
kan göras genom begränsningar och lagstiftning.

Anf. 123 STIG ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror faktiskt att tekniken går
framåt, den har hittills inte stått still. Men jag tror inte
att tekniken i dag förmår att begränsa de miljökon-
sekvenser som flyget trots allt ger. Det är fråga om
både teknik och till viss del begränsad flygtrafik.

Anf. 124 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Jag tänkte inte ta upp frågan om fly-
get. Birgitta Wistrand har tidigare på ett föredömligt
sätt redogjort för de moderata ståndpunkterna. Jag
tänkte däremot ta upp några reflexioner från dagens
debatt.
Vi ska återigen ta ställning till ett budgetbetän-
kande inom trafikutskottets område. När vi hör rege-
ringens representanter och alla andra organisationer
som är beroende av vårt vägnät, vill jag gärna tro att
vi alla med gemensamma krafter kommer att vidta
kraftiga åtgärder som förbättrar den situation som
vägstandarden befinner sig i. Tyvärr är det stor skill-
nad på prat och handling.
Det känns lite förvirrande när man hör socialde-
mokrater och deras koalitionsbröder i utskottet.
Många gånger upplever jag att även majoriteten vill
påstå att de sitter i opposition. Vi blir dagligen på-
minda i utskottet från alla håll i vårt land om den
ohållbara situation som råder i framför allt vägnätet.
Vilket budskap ger majoriteten i trafikutskottet? Jo,
alltsomoftast sägs det att om bara vi i utskottet hade
mer att säga till om skulle det bli mer pengar. Majo-
riteten säger att om de får mer pengar och kan över-
tyga regeringen, ja då blir det bra. Det är ni som är i
majoritet.
Det vore åtminstone lite mer smakligt om ni även
i den dagliga diskussionen med öppna ögon kunde
erkänna att ni gör andra prioriteringar än att satsa
pengar som behövs till våra vägar. Nu skyller ni på
att ni inte får gehör från regeringen. Det är ju ni och
era företrädare som har majoritet.
Fru talman! Det pratas mycket om att hela Sverige
ska leva. Vi kan samtidigt se att landets glesbygd
tappar invånare. Invånarna har tröttnat på att leva i
områden som inte har ett fungerande vägnät. Vi ser
samtidigt hur stora industrier i dag avstår från miljar-
dinvesteringar på grund av ett alltför dåligt vägnät.
Nu senast i raden var det SCA. De finner ingen möj-
lighet att göra tänkta investeringar, utan dessa uteblir
på grund av SCA inte kan få fram råvaran som be-
hövs till industrin i rätt tid.
Hela Sverige ska leva, sägs det i många samman-
hang. Och det tror jag är en uppriktig mening hos
samtliga partier. Men vad sker? Vägunderhållet på
såväl det statliga som det enskilda vägnätet sjunker
till en helt oacceptabel nivå. Arbetet med att knyta
ihop olika regioner i vårt land genom väginvestering-
ar försenas.
Det talas mycket om turismens betydelse i vår
glesbygd. Det talas mycket om att vi ska ha ett funge-
rande näringsliv i vår glesbygd. Det talas mycket om
att folk ska kunna leva, verka och bo även i glesbygd.
Jag själv kommer från utpräglad glesbygd. Att då få
uppleva att yrkesinspektionen i dag känner sig nöd-
gad att gå ut och göra besiktningar på delar av vårt
riksvägnät för att se om det över huvud taget är möj-
ligt att bedriva yrkesmässig trafik där känns bekläm-
mande, det måste jag säga, på 1990-talet.
Det är lätt att förstå utskottsmajoriteten när de sä-
ger att de jobbar med frågan. De jobbar säkert med
frågan. Men återigen: Det är långt mellan ord och
handling.
Fru talman! Jag vill också ta upp en annan fråga.
Vi moderater har länge försökt förmå majoriteten
med socialdemokrater i spetsen att bolagisera Väg-
verket Produktion. Jag själv har haft frågor till ansva-
rig minister, men intresset för att ta initiativ därifrån
har tyvärr inte funnits.
Vad kan få denna regering att agera? Oftast ing-
enting. Men ibland kan det börja röra på sig, och det
är när medierna avslöjar hur det är ställt inom myn-
dighetsområdet. Socialdemokraterna har ivrigt mot-
satt sig en bolagisering av Vägverket Produktion,
men när medierna i somras avslöjade hur de hanterar
anbudsförfaranden, då började det röra på sig - även
om det rör sig sakta.
Det man nu kan önska sig är att det inte bara blir
ett evigt utredande av Vägverket Produktion utan att
Socialdemokraterna kommer fram till någon typ av
ställningstagande. Att tidigare höra socialdemokrater
här i debatten tala väl om Vägverket Produktion för-
vånade mig verkligen. Man säger i denna talarstol att
Vägverket Produktion fungerar till fullo i dag och är
fullt konkurrensutsatt och att det inte är några pro-
blem. Frågan är vilken information man då tar till sig
när man sitter under granskningens lupp just i dag.
Fru talman! Jag hade velat avsluta mitt anförande
genom att på något sätt ge en positiv reaktion på
majoritetens agerande inom vägområdet. Men tyvärr:
Det finns alltför för mycket dysterhet och alltför få
positiva saker som jag kan se för att skönja en ljus-
ning i framtiden, så det har jag inga möjligheter att
ge.
Vi ska alltså i dag ta ställning till utgiftsområ-
de 22, som handlar om drygt 25 miljarder kronor.
Per-Richard Molén tog tidigare upp problemen med
vårt superdepartement. Jag håller till fullo med om de
synpunkterna. Jag måste säga att det är beklagligt att
se att statsrådens stolar har varit tomma hela dagen.
Det tycker jag visar hur prioriteringen är.
Per-Richard Molén tog också upp en fråga angå-
ende en offentlig hearing. Utskottsordföranden var
tyst. Vi fick inget svar därifrån. Det gick vidare till
nästa socialdemokrat som då sade, och jag blev väl-
digt förvånad, att Per-Richard Molén bör komma
tillbaka i frågan. Det var det han skulle göra. Det var
ju precis vad han i dag gjorde! Han kom tillbaka i
frågan och undrade hur Socialdemokraterna ställer sig
till en offentlig hearing om vårt vägnät.
Nu har vi Krister Örnfjäder kvar. Krister Örnfjä-
der kanske vet hur övriga socialdemokrater i trafikut-
skottet ställer sig till att vi genomför en offentlig
hearing kring vägnätets situation så att vi kan få detta
klarlagt här i dag.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla moderata
reservationer, och jag ställer mig också bakom Per-
Richard Moléns yrkande.

Anf. 125 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Först vill jag kommentera samarbetet
mellan regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi
har inte ett organiserat samarbete mer än på fem prio-
riterade områden. Vägarna hör inte dit. Nu är det så
att vi har rätt stor samstämmighet i våra åsikter när
det gäller det här. Men vi har inget organiserat sam-
arbete när det gäller vägarna.
Jag vet inte hur Jan-Evert Rådhström ska få det
här att gå ihop. Han vill satsa lite mer pengar än vi
vill göra, men han vill göra stora utbyggnader av
motorvägar och stora satsningar på riksnätet i Sveri-
ge. Vi säger att vi vill göra en satsning med de pengar
vi har, i väldigt stor utsträckning i glesbygden. Då vill
jag rikta en fråga till Jan-Evert Rådhström: Är Jan-
Evert Rådhström t.ex. beredd att prioritera vägar i
norra Värmland framför att E 18 byggs ut med mo-
torväg mellan Kristinehamn och Karlstad?

Anf. 126 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Utbyggnaden av E 18 är en mycket
viktig fråga för att vi ska kunna få ett fungerande
kommunikationsnät och en infrastruktur som funge-
rar. Det är lika viktigt att vi får fungerade vägar i
norra Värmland. Problemet för Sture Arnesson är ju
att man inte har pengar så det räcker till. Om han kom
över på vår kant skulle det finnas möjligheter både
för vägarna i Nordvärmland och för E 18.

Anf. 127 STURE ARNESSON (v) replik:
Fru talman! Det är ju så enkelt, Jan-Evert
Rådhström, att om ni har satsat en massa pengar på
motorvägar runtom i Sverige, då har ni inget kvar till
glesbygden. Vi vill prioritera utifrån en summa som
är lite lägre än den ni vill lägga på vägarna totalt, och
jag är övertygad om att vi vill satsa mer på det här.

Anf. 128 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Det är Sture Arnessons ord att Mode-
rata samlingspartiet endast vill satsa på motorvägar.
Det är fel. Vi vill satsa på det trafiksystem som vi
måste ha i vårt land. Det är ett argument som har fötts
av Vänsterpartiet och som ni försöker få genomslag
för. Men det är felaktigt. Vi vill satsa på alla typer av
vägar, inte endast motorvägar.

Anf. 129 MIKAEL JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt hur Jan-Evert
Rådhström har uppfattat att jag har uttryckt mig i
utskottet vad gäller att stå för de saker som utskottet
kommer fram till. Vi har varit inbjudna till debatter
av svenska åkerinäringen och av bussbranschen. I alla
de sammanhangen har jag framfört vad Miljöpartiet
har tyckt. Det gäller både vad jag har uttryckt i ut-
skottet och vad jag har sagt i offentliga debatter.
Jag sade även i dag att Miljöpartiet anser att det
svenska vägnätet i huvudsak redan är tillräckligt
utbyggt och hävdar i stället att medel uteslutande ska
satsas på miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder, både
investeringar i de delar av vägnätet som inte är asfal-
terade och förstärkningar av vägar med hård belast-
ning. Därför såg jag det som en förhandlingsfram-
gång att anslaget för nationella investeringsplaner,
dvs. de stora vägarna, har minskat rejält och att an-
slaget till drift och underhåll har ökat, som skulle
gynna det som Rådhström efterlyser, vägarna i
skogslänen där det är glesbygd.

Anf. 130 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Miljöpartiet har inga problem med
denna budget vad gäller att det är en snål budget.
Miljöpartiet tycker ju, precis som Mikael Johansson
säger, att det är alldeles för mycket pengar inom detta
område. För er är det ganska enkelt.

Anf. 131 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jan-Evert Rådhström klagar över att
statsrådens stolar står tomma. Själv har han suttit här
och följt debatten, men det märks inte när man hör
hans inlägg. Här påstås en rad saker som inte jag har
sagt och inte hört någon annan heller yttra det i de-
batten. Det påstås att det här på något vis skulle vara i
opposition till regeringen. Så är det inte. Vad jag
försökte påvisa var att det finns en skillnad mellan
vad man vill göra och vad man kan göra med de eko-
nomiska resurser som finns, oavsett vilket parti man
hör till.
Nu råkar moderaterna under två år ha haft några
kronor mer till vägar. Så sent som 1997 tyckte ni att
vi satsade onödigt mycket pengar på vägarna. Jag tror
inte att vägnätet har förstörts totalt mellan 1997 när ni
tyckte att vi satsade för mycket och i dag när
Rådhström står här och skäller som en bandhund över
situationen på vägarna. De ser ungefär likadana ut nu
som de gjorde för två år sedan. Det vill jag gärna
påstå.
Vad gäller infrastrukturen är det moderaterna som
ska fråga sig vad de vill göra där. Här vill ni satsa
1 400 miljoner mindre på järnvägssidan. Ni vill dra in
200 miljoner till postservicen i glesbygden. Vad säger
Rådhströms bekanta hemma i Värmland om det?
Så råkar man ha 500 miljoner mer till vägarna nå-
got enstaka år. Med det låter det som att bara mode-
raterna fick styra skulle man klara allt. Så är det inte.
Det är ohederligt att påstå något sådant.

Anf. 132 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Det kanske är lämpligt att vi talar om
framtiden. Jag tycker att socialdemokraterna ofta vill
försöka tala om dåtid. När vi står här om två år igen
måste vi konstatera att det hade varit bättre om vi
hade haft mer pengar till vägarna. Det kan Stenberg
säkert hålla med om.
Se framåt! Moderata samlingspartiet har 3 miljar-
der kronor mer de närmaste åren till vårt vägnät.
Vad gäller det här med att dra in 200 miljoner till
Posten vet Stenberg mycket väl att moderaterna ser
att det är ett förtäckt bidrag till Posten centralt och att
detta icke är att vi lägger ned någon glesbygdsservice.
Det har vi aldrig sagt, och det står inte någonstans,
utan det är ett förtäckt stöd som vi inte tycker att
Posten ska ha.

Anf. 133 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Att dra in 1 400 miljoner från järn-
vägssidan och höja banavgifterna på järnvägen inne-
bär ofrånkomligen att man för över både gods- och
persontrafik från järnväg till väg. Det innebär i sin tur
ökat vägslitage, som förmodligen - det är svårt att
räkna på det - innebär att moderaternas förslag totalt
sett medför en sämre vägstandard än det regeringen
har lagt fram och som vi socialdemokrater strå bak-
om. Man kan inte låtsas om att man kan ta bort 1 400
miljoner från trafikområdet utan att det får några
effekter. Ni satsar faktiskt mindre än vad vi gör på
området totalt sett.
Om man drar in ersättningen för att upprätthålla
postservicen kommer det faktiskt att innebära att
servicen försvinner.

Anf. 134 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Stenberg fick en god redogörelse för-
ut när det gäller banavgifter och våra förslag på höj-
ning av banavgifter med drygt 600 miljoner kronor.
Socialdemokraterna säger att vi på något sätt flyttar
över trafik. Jag tycker att socialdemokraterna ska
fundera på den situation som vi faktiskt befinner oss i
i dag när vi t.o.m. flyttar trafik från sjö till järnväg på
grund av att vi har sänkt banavgifterna så drastiskt.
Jag kan nämna för Stenberg, som är en stor an-
hängare av de banavgifter som vi i dag har, att det
kan innebära att det är sista spiken i kistan som slagits
när det gäller Vänersjöfarten. SSAB har nyligen,
enligt vad jag har erfarit, tagit beslut om att nu gå
ifrån sjöfart på Vänern för att gå över till transport
med järnväg ut till ostkusten - detta på grund av att vi
har alldeles felaktiga banavgifter som icke bär kost-
naderna. Det är konsekvensen, Stenberg, av att vi
med er politik t.o.m. kanske redan nu har ödelagt
Vänersjöfarten.

Anf. 135 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):
Fru talman! Jag ska inte ha en så hög röstnivå som
föregående talare. Jag ska försöka använda bra argu-
ment i stället för en hög röstnivå.
Jag vill inleda med att säga att den svenska kon-
junkturen är stark. Det innebär att ökningen i flygtra-
fiken fortsätter. T.o.m. oktober månad har ökningen
för inrikestrafiken varit 6 % och för utrikestrafiken
5 %.
Från flygbranschens sida tror man att öknings-
takten kommer att hålla i sig året ut. De ekonomiska
bedömarna förutser en fortsatt bra konjunktur under
de närmaste åren. Det innebär att efterfrågan på flyg
kommer att fortsätta att öka.
Affärsresandet ökar eftersom den höga aktiviteten
i ekonomin gör att alltfler har behov att resa i tjäns-
ten. Privatresandet ökar eftersom många människor
får alltmer pengar över för privat konsumtion. Allt
detta tillsammans gör att den prognos som Luftfarts-
verket gjort, med en ökning på ca 5 % per år under de
närmaste åren, kan komma att överträffas.
Fru talman! Att flygtrafiken utvecklas på detta sätt
tycker jag är positivt, men det är långt ifrån problem-
fritt. Utvecklingen innebär att behovet av investering-
ar ökar. Större flygplatser med mer kapacitet både på
banor och på terminaler behövs. Det är därför bra att
vi i riksdagen har tagit beslut om ett bidrag till de
kommunala flygplatserna som ger förutsättningar för
dem att upprätthålla denna välbehövliga flygplatska-
pacitet.
När det gäller det statliga nätet av flygplatser som
har Arlanda som nav för hela Sveriges flygtrafik
anser vi socialdemokrater att nuvarande system med
en resultatutjämning mellan de få flygplatser som ger
överskott, till övriga flygplatser, är en förutsättning
för att hela landet ska ha godtagbara flygförbindelser.
Tyvärr innebär utvecklingen att flygets påverkan
på miljön också riskerar att öka. Det är därför nöd-
vändigt att Sverige som land och Luftfartsverket som
myndighet fortsätter sitt kraftfulla engagemang i de
olika internationella organ som beslutar i miljöfrågor.
Flygets miljöproblem kan inte lösas lokalt. Det är
därför nödvändigt att få till internationella överens-
kommelser.
Fru talman! Det är med förvåning som jag mot
bakgrund av Sveriges framträdande roll i de interna-
tionella miljöorganen inom flyget i dagens betänkan-
de på s. 81 kan läsa att utskottsmajoriteten anser att
Sverige bör eftersträva en ledande position på miljö-
området. Skälet till min förvåning är att Sverige redan
har en sådan position - i själva verket så ledande på
detta område att Sverige måste vänta in de andra
länderna för att få så många med oss att våra förslag
kan bli verklighet.
Några exempel som jag här vill nämna är Sveriges
och Schweiz förslag till skärpning av certifie-
ringsnormer för kväveoxidutsläpp, och Sveriges för-
slag, som vi har arbetat med sedan 1996, om att an-
vända en route-avgiften som påtryckning inom miljö-
sektorn.
Fru talman! Listan på miljöfrågor som Sverige
genom Luftfartsverket driver i flygets internationella
organ skulle kunna göras längre. Men jag tycker att
min poäng redan är tillräckligt klar: Det som majori-
teten, bestående av de borgerliga partierna och Väns-
terpartiet, vill att Sverige ska bli är Sverige redan.
Fru talman! Jag vill även ta upp ett annat förslag
som de borgerliga partierna och Vänsterpartiet lagt
fram. Det står också skrivet på s. 81. De vill att rege-
ringen och Luftfartsverket ska överväga en generell
höjning av avgiftsnivån. Skälet till det är enligt upp-
gift de stora investeringar i infrastruktur och miljö-
främjande åtgärder som Luftfartsverket står inför.
Men, fru talman, dessa saker har vi ju redan tagit
hänsyn till på s. 71 och 72, när vi har godkänt mål
och investeringsplan för Luftfartsverket.
Finns det möjligtvis något annat som driver de
fem partier som ingått alliansen? På s. 81 säger de att
de delar uppfattningen i en moderat motion om att de
svenska landningsavgifterna är låga i en internationell
jämförelse. Moderaterna brukar vara för låga avgifter
och låga skatter. Hela motionen på tio sidor handlar
enligt min uppfattning om privatisering. Detta förslag
har Vänsterpartiet lånat sig till. Ändamålet är enligt
min åsikt inte realpolitik. Syftet är i stället att få till
ett tillkännagivande gentemot regeringen.
Fru talman! Jag har fortfarande ganska gott om tid
kvar, så jag tänkte passa på tillfället och kommentera
några saker som har nämnts av dem som har talat
tidigare när det gäller flygfrågor.
Jag börjar med Birgitta Wistrand, som sade att
den socialdemokratiska regeringen försökte stoppa
Arlandabanan. Det är helt fel! Däremot försökte vi att
i inledningsskedet stoppa det dåliga avtal som man
ville skriva. När det sen inte gick, och det blev regim-
skifte, gick den nya regeringen i form av Socialde-
mokraterna in och omförhandlade det tidigare avtalet
så långt som man kunde. Civilrättsligt var man näm-
ligen bunden av det avtal som den tidigare kommuni-
kationsministern hade skrivit in ett par dagar före
valet. Till viss del lyckades man också med detta. Det
är felaktigt att påstå att vi försökta stoppa Arlandaba-
nan. Vi försökte bara få bästa möjliga lösning för
Sverige, och inte för dem som ska driva banan.
När det gäller de eftersträvade nya internationella
linjerna från Arlanda finns det ingenting som säger att
vi på något sätt har försökt motarbeta dem. Vi vill ha
sådana! Luftfartsverket har det ständiga uppdraget att
få sådana till stånd.
Birgitta Wistrand påstod att SAS och Luftfarts-
verket har undergrävt möjligheterna att få in nya
bolag i Sverige. I vilken mån SAS har gjort det låter
jag vara osagt, eftersom jag inte har någon insyn i det.
Däremot kan jag säga att Luftfartsverket inte på något
sätt har undergrävt några möjligheter.
Magnus Jacobsson tog upp frågan om att lågpris-
flyg inte bör bromsas. Det har heller aldrig gjorts.
Stig Eriksson tog upp frågan om flygpriserna
inom landet. Det är helt riktigt som han sade. Men jag
tror inte att flygpriserna blir lägre av högre avgifter.
Han menar att man kan bromsa utvecklingen på
Bromma och att det hela kan klaras med hjälp av det
nytillskott som en tredje bana på Arlanda kommer att
innebära. Det är helt fel. Luftfartsverket gjorde vissa
prognoser 1996. Det visar sig att de förmodligen
kommer att falla in om utvecklingen fortsätter. Vi
ligger redan över den nivå som man räknade med när
den tredje banan på Arlanda projekterades. Om pro-
gnoserna kommer att infalla innebär det att den trafik
som finns ute på Arlanda mer än väl kommer att
kräva den ytterligare resurs som en tredje bana inne-
bär. Det finns alltså inget utrymme att flytta den nu-
varande flygtrafiken från Bromma ut till Arlanda.
Slot-tider ska användas. Man ska sälja ut dem, och
använda priset som regulator. Men jag tror inte att det
skulle vara speciellt lätt att vara boende i Norrlands
inland efter tidpunkten för detta. Sådana orter, och
mindre plan, är de som kommer att få lida mest av ett
sådant system. Att sätta en gräns på 30-40 mil för
vart det kan vara lämpligt att flyga kan nog göras.
Men då tycker jag att man ska se till att alternativen
är klara innan man lägger ned den transportmöjlighet
som finns i dag.
Till slut gäller det hearingen om vägfrågor, som
Jan-Evert Rådhström frågade om. Hans Stenberg har
lämnat besked - det är bara att lyssna på vad som är
sagt.

Anf. 136 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Krister Örnfjäder undrar om anled-
ningen till att vi har anslutit oss till de borgerliga
partierna i den här frågan. Skillnaden mellan er och
oss är att vi anser att det behövs en generell höjning
av avgifterna.
Motivet för det är att flyget skiljer sig från vägtra-
fiken i ett avseende. Rent tekniskt sett finns det en
mycket stor press på att man ska göra flygplanen mer
bränsleeffektiva. Inget flygbolag vill ha fyllda bräns-
letankar när de åker över Atlanten. Där har den tek-
niska utvecklingen av andra skäl gått längre än vad
den har när det gäller vägfordonen.
Det innebär att det som behöver göras nu - efter-
som de luftföroreningar som flyget står för är ett
mycket allvarligt bidragande hot mot miljön - är att
på något sätt tala om att vi inte kan expandera luft-
farten hur mycket som helst. Det behövs ytterligare
åtgärder, t.ex. när det gäller att ställa om bränslet och
att försöka satsa på biobaserade bränslen. Det kan
man bara tala om med hjälp av en sådan här avgift
tills vidare, förutom med det arbete som Sverige
bedriver i ICAO och andra internationella organ.
På det viset skiljer sig Luftfartsverket också från
Vägverket. Vägverket har onekligen använt en del av
sina medel till att försöka miljöanpassa transporterna.
Luftfartsverket har förvisso jobbat internationellt,
men i Sverige har verket deltagit i propagandaorgani-
sationen Svenskt Flyg och på inget sätt visat att man
för svensk del är intresserad av att fundera på om man
kan vidta andra åtgärder för att nå miljömålen om
man nu inte med tekniska medel kan klara flygets
miljöproblem.
Alternativen finns, Krister Örnfjäder, för de flesta
av oss som inte ska åka mer än 30-40 mil. Krister
Örnfjäder och andra i Sveriges riksdag har sett till att
vi har byggt ut järnvägskapaciteten i Sverige. Den ska
användas, och då ska inte flyget subventioneras på
något sätt.

Anf. 137 KRISTER ÖRNFJÄDER (s) re-
plik:
Fru talman! Jag ska naturligtvis försöka fatta mig
så kort som möjligt.
Det beror helt enkelt på var i landet man bor om
man har det alternativet. Det är inte så att alla har
tillgång till tåg som i dag har bra tillgång till flyg.
Att Luftfartsverket skulle ha en annan roll än
Vägverket stämmer faktiskt. Det är så. Men det häng-
er helt och hållet ihop med att flyg på ett helt annat
sätt än vägar är en internationell företeelse.
Det innebär alltså att ska man kunna få ordning på
den situation som jag förstår att man från Vänsterpar-
tiet vill komma åt, måste man göra det genom inter-
nationella avtal. Man klarar inte att göra det natio-
nellt.
Vi kan gå tillbaka till den diskussion som fördes
tidigare. Det som Karin Svensson Smith är föresprå-
kare för är alltså inte moderaterna förespråkare för.
Ändå kan man ställa sig bakom samma reservation.
Det tycker jag egentligen säger allt. Jag tror nog i
slutändan att Karin Svensson Smith skulle nå mycket
längre genom att söka andra samarbetspartner än
exempelvis moderaterna.

Anf. 138 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! När det gäller andra transportslag gör
vi det också, så det behöver Krister Örnfjäder inte
oroa sig för.
Dessutom är det här inte en reservation, utan det
är ett utskottsbetänkande. Det är de som står för en
reservation, det är vi som står för en majoritet.
När det gäller flygets avgifter är det stora proble-
met den avreglering som har skett och effekterna av
den. Det eventuella förslag som regeringen återkom-
mer med när det gäller luftfartens avgifter tror jag
tyvärr inte på något sätt kan kompensera för de olik-
heter som uppstått sedan avregleringen av flyget. De
har lett till att vi som bor i södra Sverige nu har till-
gång till billiga och täta flygförbindelser. Samma sak
vad gäller järnvägen. Medan de som är mest beroende
av flyget för sina transporter har fått ökade avgifter.
Det här är något som vi har tagit upp när det gäller
slot-tider, som säkert Stig Eriksson kommenterar mer
sedan. Det kan man inte lösa på något vis genom att
låta bli att ta ut de avgifter på flyget som på något sätt
står i paritet till den förstörelse av miljön man åstad-
kommer.
Skillnaden mellan Luftfartsverket och Vägverket?
Ja, Vägverket kan kanske agera internationellt, men
det viktigaste är vad man gör här hemma i Sverige.
Där finns det betydligt mer för Luftfartsverket att
göra. Jag vet via Miljömålskommittén att ansträng-
ningarna inte är alldeles på topp, utan där gäller det
att återkomma från Luftfartsverkets sida.

Anf. 139 KRISTER ÖRNFJÄDER (s) re-
plik:
Fru talman! Det är tråkigt att de ansträngningar
som görs inte faller Karin Svensson Smith i smaken.
Man gör alltså mycket stora ansträngningar.
Men ska man komma åt grundproblemet måste
man lösa detta internationellt. Det räcker alltså inte
med att vi sätter gränser för enbart de svenska bola-
gen, eftersom de vistas i en internationell miljö och
inte bara flyger i Sverige. Reglerna måste alltså vara
lika för alla.
Vi kan inte i dagsläget ålägga de internationella
bolagen de saker som vi skulle kunna ålägga svenska
bolag. Men vi vill inte göra det omöjligt för svenska
bolag att kunna fortsätta trafikera både Sverige och
andra länder. Vi vill även ha den verksamheten kvar.
Därför menar vi att enda sättet att lösa problemet är
att lösa det tillsammans med andra länder, i första
hand i Europa, eftersom det är vår förstahandsmark-
nad.

Anf. 140 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Krister Örnfjäder har själv dragit upp
riktlinjerna för den här diskussionen när han säger att
de här frågorna ska lösas internationellt.
Vi vill ju väldigt gärna från moderaternas sida se
ett mycket mindre luftfartsverk. Vi tror nämligen inte
att vi ska ha så mycket luftfartsverk i Sverige, utan att
de här frågorna just ska avgöras internationellt. Trots
detta säger Krister Örnfjäder: Det har Luftfartsverket
bestämt.
Krister Örnfjäder vet själv att Luftfartsverket inte
kan få hit några nya linjer. Det är flygbolagen själva
som bestämmer.
Krister Örnfjäder säger också att Luftfartsverket
inte har hindrat priserna. Det beror ju på att vi har så
dålig konkurrens.
Här är frågan: Hur ser Krister Örnfjäder på Luft-
fartsverkets roll?
När vi säger att Sverige måste få en mer framträ-
dande ställning kan det bero på att Luftfartsverket
agerar fel, kanske ska regeringen gå in på ett annat
sätt. Det finns helt andra möjligheter än att stirra sig
blind på det här statliga verket. Vi tror att ordentliga
krav på företagen har mycket större effekt än statliga
myndigheter.

Anf. 141 KRISTER ÖRNFJÄDER (s) re-
plik:
Fru talman! Uppdraget som Luftfartsverket har i
dag är att bidra till att vi har en bra flygtrafik till och
från Sverige och naturligtvis även inom landet. Men
nu tänker jag i första hand på till och från.
Det innebär att när vi på de platser där vi har en
dålig regularitet ser att det börjar bli ett stort underlag
- många svenskar åker t.ex. ned till Köpenhamn,
Frankfurt, Amsterdam eller vart det nu är för att se-
dan åka vidare ut i världen - går Luftfartsverket di-
rekt på de olika bolagen och presenterar det underlag
som finns och försöker få dem att etablera sig i Sveri-
ge, så att man slipper de här mellanlandningarna. Det
tror inte jag att ett enskilt bolag skulle bekymra sig
om. De skulle nog mer se på var någonstans de möter
minst konkurrens.

Anf. 142 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! När Krister Örnfjäder säger vi talar
han för Luftfartsverket. Jag vet att han är vice ordfö-
rande i Luftfartsverket.
Från Helsingfors i Finland, som är ett mycket
mindre land än Sverige, har man många fler inter-
kontinentala förbindelser ut i Europa än vi har från
Stockholm ut i världen. Någonstans lyckas luftfarts-
verket i Finland bättre än Luftfartsverket i Sverige.
Då kan man fråga sig: Hur kan det komma sig?

Anf. 143 KRISTER ÖRNFJÄDER (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill inte uttala mig om hur man
lyckas eller misslyckas i andra länder. Jag kan bara
säga att det väl måste glädja Birgitta Wistrand att
Finnair i så hög utsträckning börjar lokalisera sin
verksamhet till Arlanda.

Anf. 144 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är egentligen tre bitar jag vill ta
upp. När det gäller själva miljödiskussionen hänvisar
jag till det jag redan tidigare har sagt och känner mig
nöjd med det.
Däremot försöker Krister Örnfjäder citera att
långtidsflyget "bör inte bromsas", eller som jag själv
säger "bör uppmuntras och inte bromsas". Han slår
hårt fast att så icke är fallet.
Jag kan bara konstatera att sedan jag i våras bör-
jade få ta ansvar för flygfrågorna i mitt parti har flera
stycken vänt sig till mig och sagt: Vi känner oss
bromsade. Jag citerar inte dessa personer, jag lyfter
inte fram dem, utan jag konstaterar bara lite försiktigt
i mitt anförande att vi nog bör titta närmare på detta.
Med det lämnar jag den diskussionen.
Om det är ett faktum att så inte är fallet gläder det
mig. Men det verkar inte som om människor där ute,
utanför det här huset, som jobbar med dessa frågor i
vardagen upplever det så.
Det jag kanske skulle vilja ställa en fråga om, som
är lite mer intressant, gör jag utifrån lyssnandet här i
debatten. Det verkar ändå som om socialdemokratin
har en positiv syn på flyget, medan era goda vänner
lite vänsterut inte verkar ha samma positiva syn.
Själv är jag i grunden historiker och kan konstate-
ra att när vatten och väg mötte varandra växte städer,
byar och kultur fram. När sedan järnväg drogs in
växte detta vidare. Nu för tiden befinner vi oss i den
underbara situationen att flyget växer fram och på
andra områden växer annat.
Hur som haver innebär detta mer kontakter, mer
resande, mer umgänge, på sikt kanske mer fred och
mer vänlighet.
Min grundfråga blir då: Är socialdemokratin po-
sitiv till flyg, eller är den ungefär som Vänstern, som
jag upplever i grunden är väldigt negativ till flyg? Det
vore intressant för mig att veta.

Anf. 145 KRISTER ÖRNFJÄDER (s) re-
plik:
Fru talman! Ja, jag vill nog påstå att vi som parti
är positiva till flyg. Däremot är vi mycket uppmärk-
samma på de negativa skadeverkningar som flyg
medför. Vi är kanske mer intresserade än andra parti-
er som är positiva till flyg av att försöka rätta till de
felaktigheterna.

Anf. 146 STIG ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Krister Örnfjäder
lyssnade dåligt. Han säger att Vänsterpartiet bara
pratar om att höja priset på slot-tider och att det skulle
få svåra konsekvenser för det regionala flyget. Men
det jag nämnde i mitt anförande var också att man
skulle undanta slot-tider för just det regionala flyget.
Min fråga till Krister Örnfjäder blir: Kommer
Krister Örnfjäder att aktivt arbeta för att slot-tider för
det regionala flyget undantas? Det ges också möjlig-
het till det i den EU-förordning som finns.

Anf. 147 KRISTER ÖRNFJÄDER (s) re-
plik:
Fru talman! Det är en synpunkt som jag över hu-
vud taget inte har tänkt på. Vad jag har försökt inrikta
mig på i mitt arbete är att se till att det finns tillräcklig
kapacitet både i de regioner och orter som folk flyger
från och på de platser, framför allt Arlanda, dit de
flesta vill komma. Det är vad jag har ägnat mitt hu-
vudsakliga arbete åt så här långt.

Anf. 148 STIG ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Det är just på Arlanda som problemet
uppstår. Det är under högtrafikperioderna på morgo-
nen mellan kl. 7 och 9 som de små kommunala flyg-
bolagen behöver slot-tiden. Det är vid den tidpunkten
som jag undrar om Krister Örnfjäder är beredd att
arbeta för att man undantar vissa tider just för det
regionala flyget.

Anf. 149 KRISTER ÖRNFJÄDER (s) re-
plik:
Fru talman! Det är jag inte utan vidare beredd att
göra. Det beror på, om vi pratar om den nuvarande
situationen, att det vid den tiden redan landar plan
där. Man måste ju vara säker på att konsekvenserna
inte blir värre när man försöker lösa detta problem.
Jag ger inte ett uttalat stöd till en sådan lösning i
dagsläget.
Om det däremot är så att vi tillskapar kapacitet är
jag fullt beredd att vara med och jobba för att de som
i dag har sämre förutsättningar och sämre tider ska
kunna få de bästa förutsättningarna i den nya kapaci-
teten.

Anf. 150 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Det kunde vara intressant att föra
flygdiskussionerna vidare. Jag ska emellertid inte
göra det, utan jag ska i stället hålla mig till jordbun-
den trafik.
Om jag inte minns fel var det den dåvarande soci-
aldemokratiska regeringen som tog initiativ till att
lösa storstädernas trafikproblem någon gång i slutet
av 80-talet. I Stockholm kom de lokala parterna och
statsmakterna överens om att lösa problemen genom
den s.k. Dennisöverenskommelsen.
Vi vet hur det gick. Den socialdemokratiska rege-
ringen efter 1994 års val punkterade överenskommel-
sen, bröt avtalet och svek sina avtalspartner.
Trafikproblemen finns dock kvar! Alltfler talar
om trafikinfarkt. Många talar om det på tunnelbanan.
Stockholmarna åker nämligen väldigt mycket kollek-
tivtrafik till jobbet.
73 % av stockholmarna tar kollektivtrafiken till
jobbet. Det är europeiskt rekord. För Zürich, som ofta
brukar nämnas som föredöme, är motsvarande siffra
65 %. Med den siffran är Zürich tvåa i den europeiska
kollektivresarligan. I Stockholm sviktar tunnelbanan
under belastningen. Kapacitetstaket har nåtts för
många av pulsådrorna i regionen.
Trafikstockningarna leder inte bara till problem i
form av dålig framkomlighet och stopp i tunnelbanan.
Miljön försämras av köerna. Utsläppen av miljöföro-
reningar är 3-5 gånger större i bilköerna än om trafi-
ken får löpa fritt, enligt undersökningar gjorda av
Svensk Bilprovning under nuvarande höst.
Under de senaste 30 åren har inte någon ny över-
fart tillkommit över Mälaren - denna vallgrav, som
både tekniskt och socialt delar Stockholm mer och
mer i två skilda städer. Stockholm har under samma
tid ökat med 300 000 invånare. Stockholmarna tving-
as tillbringa en arbetsvecka längre per år på sina ar-
betsresor än svensken i allmänhet.
Trots att sveket i hanteringen av Dennispaketet
ledde till katastrofala skador i förtroendet i trafikfrå-
gor mellan de stora partierna i Stockholms fullmäkti-
ge spirar det nu försök till samförstånd mellan block-
en. Det är någonting som man måste hälsa med till-
fredsställelse.
Jag förmodar att det är mycket tillfredsstälande
även för ledamöter av regeringen. Statsråden Rosen-
gren och Lövdén har i olika interpellationsdebatter
under hösten båda, från lite olika utgångspunkter,
efterfrågat ökat samförstånd i trafikfrågorna mellan
partierna i Stockholm och har dessutom i ord intagit
en positiv inställning till att man måste lösa trafik-
problemen i Stockholmsregionen. Handling väntar vi
dock fortfarande på.
I den här situationen, fru talman, dundrar rege-
ringen i form av statsrådet Larsson in i debatten, med
gårdagens debattartikel i DN. Taktiskt är det helt
hänsynslöst. Tidpunkten kunde inte vara mer felaktigt
vald. Sättet kunde knappast vara mer felaktigt. För-
slagen bakom orden kunde inte vara mer nedslående.
Det kan inte ha varit så lustigt för miljöministern
att i TV i går kväll få höra den socialdemokratiska
ledaren och tidigare gatuborgarrådet i Stockholm
klaga över att artikeln kom utan kontakt med de
stockholmska socialdemokraterna och att timingen
var mycket dålig för inlägget. Kan en partikamrat i
ansvarsfull ställning avspisa ett statsråd på tydligare
sätt?
Man kan rent av fråga sig om statsrådet Larssons
avsikt var att stödja strävandena i Stockholm eller om
ambitionerna i stället var de motsatta.
Miljöministern påstår sig vilja med kraftiga bilav-
gifter minska koldioxidutsläppen i tätorterna, på
samma gång som regeringen genom stoppet för Bar-
sebäck ökat potentialen för koldioxidutsläpp på ett
gigantiskt sätt. Är det verkligen koldioxidbegräns-
ningen som är motivet?
Statsrådet Larsson hänvisar till den s.k. SIKA-
rapporten för sitt ställningstagande. SIKA-rapporten
bygger bl.a. på en delrapport som heter Storstaden
och dess transporter, som räknar med individuellt
satellitövervakad fordonstrafik - en rymdpolis som
garanterar att en avgift på upp till 8 kr/km kan tas ut
av de resande och att stat och kommun erhåller
5 miljarder i nya årliga skatteinkomster. Vilka in-
komster blir inte det när man för ut metoden till andra
tätorter?
Fru talman! Det innebär, förutom högre bensinav-
gifter, 80 kr i skatt för att köra en mil. Det innebär i
sin tur 400 kr för en enkel resa till Sigtuna med egen
bil och 800 kr tur och retur. Den tidigare Kommuni-
kationskommittén nöjde sig ändå med 60 kr/mil som
högsta avgift, om jag inte minns fel. Med transport-
skatter upp i dessa rymder, utan att en enda ny
vägstump kommer till, har man lämnat den verklighet
där vanliga vardagsmänniskor befinner sig.
Jag håller gärna med om att det i samband med
indrivning av parkeringsböter befunnits att det finns
personer som är beredda att ta på sig vilka kostnader
som helst för att köra bil, och företagen som har möj-
lighet att dra av transportkostnader kan klara relativt
stora avgifter. Men hur går det för den som "så väl
behöver bilen", för att använda de ord som Sven
Bergström tog i sin mun i morse på tal om gles-
bygdstrafiken?
Hur går det för barnfamiljerna? Hur går det för
den ensamma mamman som måste till dagis med sina
barn eller exempelvis den lätt rörelsehindrade pensio-
nären? De grupperna kommer inte att ha råd att klara
vardagsbestyren om det ska kosta upp till 80 kr/mil
utöver alla andra avgifter och kostnader för bilen.
Fru talman! Jag kan inte avstå från att instämma i
de önskemål som har framförts från talarstolen tidiga-
re om att trafikutskottet verkligen borde satsa på att få
till stånd en offentlig hearing om trafiksituationen i
Stockholm som kan reda ut problemen. Jag vet att det
finns många här i kammaren som från olika principi-
ella utgångspunkter välkomnar bilavgifter.
Men med en hearing kanske man kan reda ut
många av de konsekvenser som detta skulle medföra.
Och det borde väl finnas någon socialdemokrat i
kammaren som kan ge ett klart besked att man är
beredd att anordna en sådan hearing. Men även om vi
inte har en hearing just för dörren, tycker jag nog att
man kunde ha förväntat sig att regeringens miljömi-
nister tagit reda på konsekvenserna innan han gick ut
och manade remissinstanserna till instämmande i ett
utredningsförslag vars följder inte alls har redovisats.
Även om det är ett statsråd som påstås vara ett av
de minsta i tyngd i regeringen, är det mycket olyck-
ligt för förutsättningarna att med de ringa resurser
som budgeten anvisar reda upp trafiksituationen när
regeringen genom statsrådet Larsson agerar på detta
sätt. Det innebär att man skadskjuter samarbetssträ-
vandena i Stockholm.
Även om jag tycker att de moderata budgetförsla-
gen av naturliga skäl är mycket bättre än regeringens
försämrar miljöministerns utspel möjligheterna att nå
bästa möjliga resultat med de medel som regeringen
anvisar. Framkomligheten blir sämre, och miljön tar
skada.
Fru talman! Jag vill än en gång erinra om behovet
av en hearing om Stockholmstrafiken. Men i övrigt
vill jag med detta instämma i de yrkanden som tidiga-
re har framställts av Per-Richard Molén.

Anf. 151 ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag kommer att uppehålla mig vid
Gotlandstrafiken i detta anförande. Det är ingen ny
fråga, utan denna fråga har varit föremål för debatt i
denna kammare flera gånger. Skälet till detta är na-
turligtvis att det är en viktig fråga för ett helt län i
Sverige, låt vara det minsta länet.
Trafiken till och från en ö är som alla förstår sär-
skilt viktig, eftersom det finns begränsat med alterna-
tiv för den som är beroende av förbindelsen.
Fru talman! Den viktigaste delen av frågan om
trafiken till och från Gotland gäller frakterna, och det
är dels kostnaden, dels tillgängligheten. Det har blivit
mer betydelsefullt nu med andra krav på snabba
transporter. Det är i stort så att dagens produktion
transporteras på natten till nästa led i produktions-
kedjan. Livsmedel som packas på eftermiddagen ska
finnas i butiksdiskarna nästa morgon över i stort sett
hela landet.
Naturligtvis är möjligheten för gotländska företag
att konkurrera helt beroende av tillräckligt bra trans-
porter. Naturligtvis är även kostnaden i högsta grad
styrande för konkurrensförhållandena. Självfallet är
det inte möjligt för gotländska företag att konkurrera
om varorna belastas av onormala fraktkostnader. Det
gäller särskilt varor med relativt lågt förädlingsvärde,
t.ex. morötter.
Fru talman! När jag talar om merkostnader menar
jag de kostnader som uppkommer genom att det finns
förbindelse enbart en gång per dygn. Detta förhållan-
de innebär med nödvändighet att det blir väntetider
för såväl personal som fordon som inte kan utnyttjas i
produktionen. Det är vidare så att åkerier i Gotland-
strafiken måste ha extra fordon och släp för att kunna
säkerställa transportbehoven, vilket medför extra
kostnader. Lägger man därtill att färjeavgiften för bil
med släp är 4 044 kr plus moms inses lätt att denna
frakttrafik belastas av extra kostnader.
Fru talman! Det är ett starkt önskemål på Gotland,
särskilt då bland företagarna, att det kommer ett lång-
siktigt beslut om hur frakttrafiken till och från Got-
land ska utformas. Varje gång det blir dröjsmål eller
tveksamhet förmärks en pessimism, och lika tydligt
märks en optimism när det kommer signaler om en
snar lösning.
NUTEK hade i uppdrag att lämna förslag till hur
trafiken skulle utformas. Bara det att det fanns ett
förslag från NUTEK ökade företagens investerings-
vilja. Besvikelsen blev naturligtvis stor när NUTEK-
förslaget inte omsattes utan det kom nya utredningar.
Moderata samlingspartiet har i en kommittémo-
tion krävt att det läggs fram en långsiktig lösning till
nästa halvårsskifte. Samma krav finns i flera motio-
ner, och jag har framfört samma krav i en enskild
motion. Detta finns i reservation 37, och det är ange-
läget att regeringen återkommer om detta.
Fru talman! Nu finns det glädjeämnen även i
Gotlandstrafiken. Jag tänker då på den nya snabbfär-
jan som varit i trafik över sommaren. Det var bra att
det blev möjligt att förlänga tidtabellen fram till den
15 november i år.
Det är vidare så att nästa års tidtabell med snabb-
färjan är ytterligare något utökad, och även detta är
bra.
Den nya snabbfärjan har öppnat nya resmöjlighe-
ter. Det är nu möjligt att åka från Visby på morgonen,
vara i Stockholm på dagen, och mot kvällen åka till-
baka och vara hemma på Gotland på kvällen.
Detta har påtagligt ökat resandet till och från
Gotland. Jag vet många som nu väljer att åka till
Gotland på en fredagseftermiddag och vara på Got-
land över veckoslutet. Det är onekligen en viss skill-
nad att komma fram till Visby på fredag kväll i stället
för på lördag morgon.
Det har även skett en allmän ökning av trafiken.
Under november i år åkte mer än 56 000 människor
till och från Gotland. Som mest var det den
7 november på sträckan Visby-Nynäshamn då 1 500
personer åkte med Gotlandstrafiken. Fredagen den
5 november fick min dotter den sista biljetten på
snabbfärjan, vilket innebär att över 700 personer åkte
med den turen, och detta var i november månad.
Jag fick just reda på att det är fullt på båten till
Gotland nu på söndag kväll. Jag hade tänkt åka till
Visby för att vara med på ett kommunfullmäktige-
sammanträde på måndag. Naturligtvis tycker jag att
det är bra att det är många som åker. Men det ställer
också ökade krav på trafikutformningen.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis peka på vissa
svårigheter när det gäller passagerartrafik. Det är inte
alltid som det är möjligt att göra det rationellt fullt ut.
Om det en dag åker 300 passagerare från Visby
till Nynäshamn, och om det är 800 passagerare som
ska åka tillbaka från Nynäshamn till Visby, så måste
besättningen av säkerhetsskäl anpassas till det större
passagerarantalet. Självfallet innebär det kostnader
som jag inte ser någon möjlighet att komma ifrån.
Fru talman! Jag vill instämma i Moderata sam-
lingspartiets yrkanden, och jag hoppas att det kommer
ett förslag till lösning senast till halvårsskiftet om hur
man långsiktigt ska lösa frågan om trafiken till och
från Gotland.

Anf. 152 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Vi har alla våra kommunikations-
sträckor att krama, så även jag, även om jag ibland
inte blir riktigt klok på hur och när motionerna be-
handlas i riksdagen. Bakgrunden till det är att jag i
höstas skrev en motion om riksväg 40, men den är
inte med i trafikutskottets betänkande som vi be-
handlar i dag. Men det finns väl någon högre visdom
som avgör det. Men jag tycker ändå att debatten hör
hemma här i dag.
Jag ska ge en kort beskrivning av riksväg 40 för
dem som inte är helt familjära med geografin och
förutsättningarna. Den startar ju i Göteborg och går
till Jönköping. Det är möjligt att den sedan fortsätter
in i Småland någonstans. Men de flesta lämnar den i
Jönköping, åtminstone när de kör mot Stockholm.
Apropå just detta att köra mot Stockholm vill jag
säga att om man är i Göteborg, eller om man kommer
till Göteborg söderifrån via E 6:an eller med färjor,
ska man om man följer skyltarna mot Stockholm köra
över Alingsås, Mariestad och Örebro, dvs. E 20. Den
som har gjort det och som också någon gång har kört
via Borås, Jönköping och Norrköping tänker sig för
nästa gång. Varför? Jo, från Göteborg till Borås är det
numera motorväg. Sedan är det inte det till Jönkö-
ping, men därefter är det numera motorväg resten av
sträckan till Stockholm. Den sista sträckan söder om
Mjölby blev klar för några veckor sedan. Detta är det
många som har upptäckt. Och jag har fått siffror över
trafikutvecklingen som gäller trafiken mellan Borås
och Jönköping. Och efter det att motorvägen Göte-
borg-Borås blev klar har den tunga trafiken ökat med
37 % mot 20 % för hela Sverige. Och det totala trafi-
karbetet, alltså inklusive personbilarna, har ökat med
12 % mot 7 % för hela riket. Detta visar ju tydligt att
inte minst lastbilsförarna också insett realiteten, dvs.
att vägen mellan Göteborg och Stockholm via Jönkö-
ping är avsevärt mycket bättre och säkrare än E 20.
Sedan finns det en skönhetsfläck mellan Borås
och Jönköping med avsevärda olycksrisker, trots
långa 70-sträckor, framför allt på sträckan Borås-
Ulricehamn. Det är mycket angeläget att den byggs ut
till motorväg, så att våra två största städer i Sverige är
sammanbundna med en så säker trafikled som möj-
ligt.
Det bästa hade naturligtvis varit om godset gick
på järnväg men när nu verkligheten inte är sådan är
ett motorvägsbygge det näst bästa när det gäller att
spara liv.
Till sist, fru talman: Man borde kanske uppdra åt
Vägverket - eller vem det nu är som svarar för
vägskyltningen - att anvisa vägen över Jönköping
mellan Göteborg och Stockholm, och vice versa, och
kanske döpa om den sträckan till E 20.
Jag har inget att yrka bifall till men motionen lär
komma tillbaka till våren. Då blir det tillfälle till
ytterligare argumentering för att nämnda sträcka blir
motorväg.

Anf. 153 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Även jag har motioner i detta betän-
kande, närmare bestämt tre motioner. De har tyvärr
inte föranlett utskottet att dela min uppfattning genom
tillkännagivanden. Inte heller har de lett till några
reservationer. I de här frågorna återkommer jag därför
på annat sätt. Jag vill ändå helt kort här plädera för
några av de frågor som jag har tagit upp.
Vägverket genomför nu en förändring av
vägskyltar - en förändring som jag tycker är av ondo.
Man tycks förutsätta att Sverige, och kanske även
Europa, är på väg in i en situation där människor inte
längre kan vare sig alfabetet eller siffror. Så är det
faktiskt inte. Vi är tvärtom väldigt läskunniga i det
här landet.
Vad man gör är att man ersätter 50-skylten med
en skylt som visar en stadssilhuett. Man gör som
tidigare då man bara skyltat med motorvägstecknet
för motorvägar. Vi ska tydligen förstå att symbolerna
betyder något annat än det som står på skyltarna.
Stadssilhuetten betyder alltså att vi ska köra 50 kilo-
meter i timmen.
Jag måste säga att jag tycker att det är ett konstigt
sätt att krångla till det för folk. Eller är det en sorts
"märkvärdisering"? Jag vet inte. Jag har svårt att
förstå vitsen med att skapa ett bildspråk när den 50-
skylt som vi i dag har inte kan misstolkas.
Motiveringen i betänkandet till att man avstyrker
motionen gör mig ännu mer betänksam. Jag hoppas
att det finns någon ansvarig som kan svara på en del
frågor som jag har.
Man skriver att om det står 50 i början av en tätort
måste det upprepas gång på gång inne i tätorten för
annars kanske folk inte förstår att det fortfarande är
50 som man ska köra. Det står nämligen att om det
inte upprepas kan det vara ett problem om man vill
utkräva straff. Men - hör och häpna! - om det finns
en liten skylt som visar en stadssilhuett räcker det
med en sådan skylt när man kör in i tätorten. Därmed
tycks alla människor i framtiden förstå att man ska
köra 50 i hela stan. Detta är fullkomligt obegripligt.
Kan någon förklara detta för mig?
Varför skulle det i så fall inte räcka med en 50-
skylt i början av tätorten - då skulle alla veta att det
var 50 i hela stan - om det nu ska räcka med en skylt
med en stadssilhuett och alla sedan ska veta att det är
50 i hela stan? Detta är, som sagt, obegripligt.
Dessutom säger man: Vi sparar pengar genom att
vi kan plocka ned 75 000 onödiga 50-skyltar. Kan
någon förklara för mig hur Vägverket kan spara
pengar genom att skicka ut folk för att ta ned skyltar?
Hur man på det sättet kan spara pengar skulle jag
gärna vilja veta. Jag kan inte se annat än att detta är
ett sätt att krångla till det hela. Dessutom blir det,
menar jag, svårt för människor att följa de nödvändi-
ga trafikreglerna, nämligen de om att hålla hastig-
hetsbegränsningen.
Jag vet själv med mig att jag många gånger när
jag kört ut på en motorväg funderat: Hur var det nu?
Är det 110 eller 120? Jag saknar faktiskt en skylt som
i siffror talar om hur fort man får köra. Jag är överty-
gad om att jag inte är ensam i det fallet. Dessutom är
jag övertygad om att det kommer att vara många som
funderar: Hur är det nu i den här stan? Är det 50 eller
30 här?
Varför inte använda en skylt som klart och enty-
digt talar om hur hög hastigheten får vara? Jag tycker
alltså att det är en dålig reform och kommer att fort-
sätta att driva frågan på annat sätt.
Jag har också en motion som handlar om en flyg-
plats på Södertörn - ett hotande spöke för oss som
bor söder om Stockholm. Hittills har vi varit försko-
nade från en stor flygplats, med de miljö- och buller-
problem som en sådan skulle orsaka. Men nu finns
det alltså planer på att lägga en flygplats på Sö-
dertörn, och det är ingen liten flygplats som det är
fråga om. Tanken är att flygplatsen i framtiden ska bli
lika stor som dagens Arlanda.
Den här frågan är än så länge inte avgjord. Natur-
ligtvis kommer mycket vatten att rinna under broarna
innan frågan avgörs. För att få en diskussion med
ministern har jag i dag lämnat in en interpellation. Jag
vill alltså att man verkligen ska fundera på om det här
är ett vettigt förslag. Det intressanta är att SAS inte
vill ha det på nämnda sätt. Flygbolagen vill inte det,
för man anser att det inte alls kommer att gynna fly-
get om flyget i Stockholm delas på två orter i stället
för att ha flyget på en ort.
Av miljöskäl kan man verkligen fundera på om
detta är riktigt. Vi vet att flyget är ett av de stora
problemen när det gäller miljöförstöringen. Vi vet
också att utsläppen från flyget rejält påverkar kli-
matsituationen. Frågan är om vi verkligen ska satsa
rejält på flyget.
Vi hörde här från Krister Örnfjäder att vi i Sverige
inte kan påverka om det flygs eller inte. Jag vill ab-
solut påstå motsatsen. Man kan ju se hur X 2000
mellan Stockholm och Göteborg och X 2000 mellan
Stockholm och Malmö rejält påverkar hur mycket
människor flyger. Numera går det nämligen bra att
åka tåg. Ibland är det så många som tar tåget att det är
väldigt svårt att få en plats. Jag menar att det är just
genom politiska beslut som vi kan se till att flygtät-
heten inrikes påverkas. Den påverkar ju också miljön.
Det finns mycket som talar mot en flygplats på
Södertörn - inte bara det faktum att en flygplats där
bullermässigt skulle störa många människor i södra
Storstockholm, dvs. i Botkyrka, Södertälje och
Nykvarn, utan också det faktum att flygplatsen skulle
hamna mitt i ett område med mycket flyttfågel och i
ett område som i dag mycket utnyttjas för rekreation
för dem som bor i södra Storstockholm. Här finns det
alltså mycket orörd natur.
Häromsistens kom en utredning som visar att
människor som bor under bullermattorna i Arlanda
har högt blodtryck i högre grad än andra. Med tanke
på den typen av hälsostörningar finns det all anled-
ning att fundera på hur man ska ha det med flygplat-
ser i Storstockholmsområdet.
Jag kommer att agera för motionen på annat sätt
därför att det, menar jag, är väldigt angeläget att vi i
Sverige får en flygtrafik som i kombination med tåget
ger oss en så bra miljösituation som möjligt. Jag
kommer alltså inte att yrka bifall till mina motioner
med anledning av betänkandet, utan jag återkommer i
annat sammanhang.

Anf. 154 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag ska undanhålla kammaren mina
ruelser över vilken hastighet jag ska hålla när jag kör
ut på en motorväg, eller vad det nu är för väg.
Jag uppfattar att alla politiska partier är överens
om att hela Sverige ska leva. Om man har den inställ-
ningen uppfordrar det till att också leva upp till detta.
I det sammanhanget vill jag peka på situationen när
det gäller vägnätet på landsbygden, alltså de mindre
vägarna. Dessa behöver underhållas.
Det är viktigt att de förbättringsinsatserna görs in-
nan förfallet har gått så långt att det blir väldigt dyrt
att återställa. Under den tid som vägnätet är i ett väl-
digt dåligt skick försämras dessutom möjligheterna
för människor som bor och lever på landsbygden att
vara kvar där och att ha kvar sin verksamhet där. Det
motverkar också möjligheterna att få nya etableringar
i glesbygden därför att det blir mycket svårt och dyrt
att transportera de produkter som tillverkas. Det är
helt enkelt fråga om tillgänglighet, och det gäller då
hela Sverige.
I och med den utveckling som vi har sett under ett
antal årtionden har biltrafiken på landsbygden blivit
allt viktigare. Behovet av att kunna färdas - det gäller
både persontransporter och varutransporter - har
blivit allt viktigare.
Det handlar också om möjligheterna för äldre att
komma till sjukvård och läkare när man behöver det.
Det handlar om att skolbarnen på ett säkert sätt och
inom rimlig tid ska kunna ta sig till skolan. Det
handlar om att få livsnödvändiga varor distribuerade.
Det handlar om att kunna få post och att kunna besö-
ka grannar, släkt och vänner. Till detta kan man na-
turligtvis också lägga behovet av tyngre transporter i
t.ex. skogsbruket.
Förbättrade vägar och bättre underhållna vägar
har också betydelse för lantbruket, för bra mjölk- och
djurtransporter och för att man ska kunna ha kvar
djurbesättningar och hålla landskapet öppet.
Fru talman! Jag tycker därför att det är viktigt att
så snart som möjligt göra insatser för att förbättra
underhållet och rusta upp de vägar som är hårt slitna.
Det kan säkert ibland ske inom ramen för det under-
håll och de medel som finns. Men jag tror faktiskt att
vi ska fundera över om vi inte bör göra särskilda och
riktade insatser för att återställa de brister och det
förfall som har uppstått på vägnätet på landsbygden
under de senaste åren när vi har haft andra nödvändi-
ga prioriteringar att göra. I det här läget, när det fak-
tiskt går lite bättre för kungariket Sverige, finns det
skäl att fundera över om vi inte ska avsätta lite mer
pengar för att återställa kvaliteten på vägarna i gles-
bygden.

Anf. 155 PER LAGER (mp):
Fru talman! I det här anförandet kommer jag att ta
upp två motioner som jag har skrivit och som finns
med i betänkandet. Det handlar dels om det obligato-
riska båtregistret för större fritidsbåtar, dels om
skärpta regler till sjöss. Det är frågor som jag har
sysslat med länge och drivit här i riksdagen.
Jag är av den åsikten att ett obligatoriskt båtre-
gister är till gagn för oss alla, för Kustbevakningen,
sjöpolisen, sjöräddningen och inte minst för båtägar-
na själva och de hamnansvariga som ska hålla ord-
ning i hamnarna osv.
Då kan man undra varför det inte blir så här. Det
finns självfallet motstånd. Vi vet att den borgerliga
regeringen rev upp det obligatoriska register vi hade
1992. Sedan dess har det inte kommit till något nytt.
Det har varit en märklig behandling av den här
frågan. Jag tycker att det är mycket anmärkningsvärt.
Det är nämligen så att i 1998 års budgetproposition
lovade regeringen att se över frågan om registrering
av fritidsbåtar. I förra årets budgetproposition, dvs.
den som gäller för det här året, lovade näringsminis-
tern att återkomma under 1999 med ett konkret för-
slag till hur en registrering borde genomföras. Jag tror
att vi var väldigt många som förlitade oss på det. Det
bekräftades inte minst under debatten om betänkandet
angående sjötransporter och fritidsbåtsverksamhet
den 24 mars i år. Detta var en klar beställning från
den socialdemokratiska kongressen. Det gjorde inte
saken svårare.
Men döm om min förvåning, fru talman. Vid en
frågedebatt med näringsministern som jag hade den
29 april sade näringsministern att han inte tänkte
komma med något förslag. Det föranledde mig att
skriva en interpellation för att mer diskutera varför
han plötsligt hade vänt i denna fråga. Under interpel-
lationsdebatten - det var den 31 maj - säger närings-
ministern till mig: "Jag avser att följa den tidsplan
som regeringen utlovade i budgetpropositionen och
återkomma till riksdagen under hösten med ett förslag
till hur registrering av fritidsbåtar bör genomföras."
Var finns det förslaget? Nu är hösten snart slut.
Detta är väldigt anmärkningsvärt. Om man nu lä-
ser budgetpropositionen för år 2000 står det där att ett
allmänt register bör bygga vidare på det frivilliga
fritidsbåtsregistret. En obligatorisk ansvarsförsäkring
för ägare av fritidsbåtar kommer också att övervägas
av regeringen. Därmed skulle det skapas en möjlighet
för försäkringsgivarna att lämna kontrolluppgifter om
fritidsbåtsinnehav till skattemyndigheterna. Utskottet
förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen
med dessa frågor. Det är precis samma sak som ut-
skottet sade för ett år sedan. Man förutsätter att rege-
ringen återkommer.
Regeringen har inte återkommit, och nu har den
ett förslag som handlar om en ansvarsförsäkring. Det
är någonting helt annat. Sedan säger man att försäk-
ringsgivarna ska kunna meddela detta till skattemyn-
digheterna. Då undrar man vad det är man är rädd för.
Varför inför man inte ett obligatoriskt båtregister?
Det är ju till för sjösäkerheten i första hand och för att
stoppa tjuvar och miljömarodörer. Att det sedan kan
vara grund för en båtskatt tycker jag är mycket natur-
ligt. Vi har ju skatt på bilar, husvagnar, fritidsfastig-
heter osv. Varför skulle vi inte ha det på större fri-
tidsbåtar? Lägg märke till att jag säger större fritids-
båtar. Ingen behöver replikera och tala om kanoter
och små jollar.
Detta är mycket märkligt. Jag anser att regeringen
bör återkomma omedelbart med ett förslag till obli-
gatoriskt båtregister. Man kan inte hålla på och trick-
sa på det sätt som man gör. Jag önskar att näringsmi-
nistern hade varit här och kunde svara på det här rakt
upp och ned. Tyvärr är han inte det. Med anledning
av att Vänsterpartiet har en reservation som liknar
mitt yrkande i motionen kommer jag att ställa mig
bakom Vänsterpartiets reservation nr 18.
Sedan gäller det en annan motion som heter T607
som jag är ansvarig för. Den handlar om skärpta reg-
ler till sjöss. Just fritidsbåtarna är befriade från de
regler som vi har till lands. Man behöver inte vara 15
år för att köra en båt som går i 10-20 knop. Det be-
hövs inget förarbevis. Det är frivilligt. Man behöver
inte ens vara nykter för att köra. Det är t.o.m. så att
det inte finns några fartgränser i stora delar av vår
skärgård. Detta skapar enorma problem för alla som
vistas i skärgården, inte bara för människorna utan
framför allt för faunan och floran.
Därför menar jag att det behövs en utredning för
att gå igenom vilka regler vi ska ha till sjöss. Det är
nämligen så att fritidsbåtsverksamheten växer otroligt
snabbt. Om vi ska kunna stävja den dåliga effekten av
den här verksamheten, som för övrigt är väldigt trev-
lig, måste vi ha klara och skärpta regler.
Fru talman! Eftersom vi inte har någon reserva-
tion i det här ärendet och jag befarar att jag bara
skulle få med mig en liten minoritet i en omröstning
yrkar jag inte bifall till min motion vid det här tillfäl-
let. Jag kommer att återkomma i frågan även nästa år,
som jag gjort tidigare.

Anf. 156 LARS WEGENDAL (s):
Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt att gå
upp i denna debatt. Men eftersom det, angående den
motion som jag skrivit om kommunal tillståndsgiv-
ning att sätta upp vägvisningsskyltar, hänvisas till ett
beredningsarbete ser jag möjligheten att påverka detta
arbete genom att från talarstolen uttrycka min upp-
fattning.
Jag tror att de flesta partier är överens om vikten
av att arbeta för att hela Sverige ska leva. Det är inte
minst viktigt i dag när vi ser hur befolkningstalen
minskar i de flesta mindre kommuner i landet.
Ett problem, som kan synas marginellt men som
är stort ute i bygderna och som ställer till mycket
irritation, är hur man ska få transporter och männi-
skor att hitta rätt ute på landsbygden. Det är ju fak-
tiskt så att det fortfarande bor folk ute i glesbygden,
och det finns t.o.m. företagare som är beredda att
etablera verksamhet i glesbygden.
Ett problem som då uppstår är att om ingen väg-
visning finns så har kunder och leverantörer svårt att
hitta till de etablerade företagen. Detta är ett stort
problem. För att få sätta upp vägvisningsskyltar måste
man ha Vägverkets tillstånd. Min erfarenhet hemifrån
Kronobergs län är att det är oerhört svårt att få dessa
tillstånd. Och är det så att man får tillstånd innebär de
kostnader som är helt orimliga.
Jag har förståelse för att man måste ha en viss en-
hetlighet i utseendet av vägvisningsskyltar, men det
får inte gå till överdrift. Visst borde kommunerna
själva kunna avgöra utseendet på skyltarna utan att
det för den skull blir förvirrande för bilisterna. Och
visst borde kommunerna kunna avgöra placeringen.
Kommunerna arbetar ju även i dag med trafiksäker-
hetsfrågor.
Man skulle även i detta sammanhang kunna näm-
na vägvisningsskyltar i de större tätorterna, t.ex. i
Stockholm. Här är det ju en total djungel som bilis-
terna har att ta sig igenom och registrera. I det avse-
endet är oviljan att sätta upp vägvisningsskyltar ute i
glesbygden helt oförståelig.
Ett exempel: Ett vandrarhem i Södra Ljunga i
Ljungby kommun ansökte om tillstånd att sätta upp
skyltar så att deras kunder skulle kunna hitta till
vandrarhemmet. Först fick man ett nej av Vägverket,
men efter en överklagan fick man beslutet ändrat.
Prislappen för en vägskylt sattes till 200 000 kr, vilket
naturligtvis var helt orimligt för vandrarhemmet att
betala.
Det finns i vårt län ett flertal liknande exempel
som motarbetar vår vilja att underlätta för företag att
etablera sig i glesbygd. Min förhoppning är att den
remissbehandling av Vägverkets förslag som nu görs
och som utskottet hänvisar till ska ge ett klart svar i
vägvisningsfrågan. Visst vore det rimligt att den lo-
kala planmyndigheten ska ha ett avgörande inflytande
på dessa praktiska frågor, och visst vore det rimligt
att de beslut som överklagas inte ska överklagas till
samma myndighet som fattat det för den enskilde
negativa beslutet.
Fru talman! Jag har inget yrkande utan får finna
mig i utskottets hantering av min motion. Men jag
hoppas innerligt att utskottet verkligen tar denna
fråga på allvar eftersom den har så stor betydelse för
de mindre företagen ute i glesbygden och därigenom
även för de människor som fortfarande bor kvar utan-
för tätorterna.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 8 §.)

7 § Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossam-
fund och fritid

Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU1
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och
fritid (prop. 1999/2000:1 delvis).

Anf. 157 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Kulturområdet omfattar många vikti-
ga frågor, och inte ens under budgetdebatten hinner vi
diskutera dem alla. Ungdoms- och idrottspolitiken har
vi haft uppe för ett par veckor sedan, och filmområdet
har också fått en ordentlig genomgång under hösten i
samband med utskottets betänkande med anledning
av det nya filmavtalet. Jag ska nu i min inledning ta
upp några av de frågor jag tycker att vi har anledning
att lyfta fram särskilt här i dag, och ytterligare några
frågor kommer ett par andra kristdemokrater att ta
upp senare under debatten.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet står tillsammans bakom majoritetstexten i betän-
kandet och har alltså anslutit sig till den budgetram
som regeringen föreslog och som tidigare har antagits
av riksdagen. Övriga partiers ramförslag har avvisats.
För att kunna ge en samlad bild av hur de olika parti-
erna vill fördela de tillgängliga medlen inom den ram
de föreslagit har varje parti lagt ett särskilt yttrande
där alla förslag som påverkar budgeten är samlade.
Det finns också frågor som behandlas i betänkandet
där det inte finns pengar inblandade, eller där beslu-
ten inte påverkar nästa års budgetramar. I sådana
frågor har vi som vanligt reserverat oss där vi har en
annan uppfattning än majoriteten. För kristdemokra-
ternas del vill jag därför redan nu yrka bifall till re-
servation 1, som vi nöjer oss med att rösta på.
Fru talman! Först några frågor där hela utskottet
är enigt. Jag vill betona det positiva i att klimatet i
utskottsarbetet är sådant att vi kan komma överens
tvärsöver partigränserna utan några onödiga presti-
gelåsningar i frågor som inte är av direkt ideologisk
karaktär. Det handlar ofta om beslut som kan betyda
mycket för de personer som finns ute i verksamheter
av olika slag, även om förändringen kan verka margi-
nell. Vi tillämpar också ett arbetssätt som går ut på att
i så stor utsträckning som möjligt lyssna på dem som
är närmast berörda av våra beslut.
Under förra riksdagsåret avslog utskottet ett för-
slag från regeringen att använda ytterligare 2 % av
verksamhetsbidraget till teatrar och museer på stads-,
läns- och regionnivå till riktade bidrag. Vi hänvisade
till den ekonomiska situation teatrarna och museerna
befinner sig i och påpekade det orimliga i att de först
ska avstå medel från den ordinarie verksamheten för
att sedan ägna tid och kraft åt att ansöka om att få
tillbaka samma medel. Utskottet uppdrog då åt rege-
ringen att göra en utvärdering av vilka effekter det
riktade stödet fått för institutionernas ordinarie verk-
samhet och sedan återkomma till riksdagen med för-
slag om hur systemet ska utformas i framtiden.
I årets budgetförslag kunde vi konstatera att rege-
ringen som svar på det gjort en omläggning som
innebär att en särskild anslagspost inrättas för riktade
insatser och att de i framtiden inte kommer att belasta
verksamhetsbidragen. Det ser utskottet naturligtvis
mycket positivt på.
Fru talman! När det gäller frågan om tillsättning
av styrelser för Konstnärsnämnden och Sveriges
bildkonstnärsnämnd konstaterar utskottet däremot
med förvåning att regeringen inte följt riksdagens
beslut. Med anledning av en kommittémotion från
Kristdemokraterna och enskilda motioner från Soci-
aldemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet åter-
kommer därför utskottet med ett tillkännagivande till
regeringen att snarast se över frågan om hur konstnä-
rernas förslagsrätt ska kunna utvidgas när det gäller
att utse ledamöter i de två nämnda styrelserna. Ut-
skottet vidhåller att det inte är tillfredsställande att
styrelserna, som i dag, utses efter nomineringar av
bara ett visst antal konstnärsorganisationer. Vi för-
väntar oss till nästa år en redovisning av hur rege-
ringen tänker öka kretsen av organisationer som till-
låts komma med nomineringar. Det borde, som sagt,
redan ha gjorts i år, och det är faktiskt anmärknings-
värt att regeringen tydligen inte anser sig behöva följa
riksdagens beslut.
Även när det gäller frågan om var ledningen för
Statens sjöhistoriska museer ska lokaliseras har rege-
ringen frångått riksdagens tidigare beslut. Redan
hösten 1996 begärde riksdagen en redovisning av
förutsättningarna för en lokalisering till Karlskrona.
Den organisationskommitté som tillsattes konstatera-
de att en lokalisering till Karlskrona var i linje med
statsmakternas intentioner att öka den geografiska
spridningen av ansvarsfunktioner inom museiområ-
det. Våren 1998 angav kulturutskottet ett antal skäl
för att lokalisera SSHM:s ledning till Karlskrona, och
riksdagen beslutade att det skulle bli så. Även det
riksdagsbeslutet vägrar regeringen att följa med hän-
visning till att förutsättningarna för en flytt enligt
regeringen förändrats. Om det här är en princip som
ska knäsättas kan man undra vart vi är på väg. De fall
jag redovisat för här är visserligen inte av avgörande
betydelse för Sverige, men det är ändå oroväckande
att regeringen, i det här fallet kulturministern, anser
sig kunna stå över riksdagens beslut. Vilka frågor
kommer härnäst? Utskottet står kvar vid sin bedöm-
ning att ledningen för SSHM ska lokaliseras till
Karlskrona och ger regeringen till känna att det ska
skapas ekonomiskt utrymme i nästa års vårproposi-
tion för en flyttning. Jag vill gärna höra kulturminis-
terns kommentar till det här så småningom.
Fru talman! Så vill jag ta upp några frågor där vi
kristdemokrater har särskilda synpunkter, och jag
börjar med stödet till allmänna samlingslokaler.
Man kan lugnt konstatera att vindarna blåser åt
lite olika håll i den frågan. I förra årets budget ville
regeringen plötsligt skära bort hela anslagsposten och
överlåta det ekonomiska ansvaret till kommunerna,
som vi vet på många håll är hårt pressade. En majo-
ritet i utskottet ville annorlunda och lyckades genom
omprioriteringar behålla en liten del av stödet - 15
miljoner kronor. Döm om vår förvåning när stödet till
allmänna samlingslokaler plötsligt lyfts fram som en
högt prioriterad fråga av självaste statsministern i
årets regeringsförklaring. Visserligen utökas inte
stödet, men de 15 miljoner som ena året blev kvar
med hjälp av en räddningsaktion i riksdagen, mot
regeringens uttalade vilja, tilldelas nästa år en viktig
demokratisk funktion.
Det är dags att regeringen bestämmer sig för att
det behövs ett statligt stöd i botten för att det ska vara
möjligt att ha ett nät av lokaler över hela landet som
för en billig penning är tillgängliga för alla människor
att träffas i. Även människor med funktionshinder ska
kunna delta i möten av olika slag. De senaste åren har
statsbidragen så gott som uteslutande använts just till
handikappanpassning. Av kristdemokraternas särskil-
da yttrande framgår att vi anser att det statliga stödet
till allmänna samlingslokaler bör höjas med 10 miljo-
ner kronor.
Så några ord om Operan och Dramaten. De har
båda brottats med stora ekonomiska problem de se-
naste åren. Regeringen har uppmärksammat detta och
utökar budgetramen för Operan med 5,9 miljoner
kronor. 2 miljoner av de 5,9 miljonerna tillkommer
för att möjliggöra en högre avsättning för upprust-
ningsåtgärder. Den utökade medelsramen gör det
också möjligt att utöka antalet föreställningar på
Drottningholmsteatern, som dessutom tilldelas ytter-
ligare 1 miljon kronor. Detta gläder oss kristdemo-
krater särskilt, eftersom det var precis vad vi motio-
nerade om förra året.
Dramaten tilldelas däremot endast ett tillfälligt
stöd för inkomstbortfallet under den ombyggnad som
pågår av Lilla scenen. Dessutom vill regeringen ha
4,9 miljoner till sin disposition under A2-anslaget för
att kunna användas till inkomstbortfall för Dramaten
under år 2000.
Frågan är varför de två nationalscenerna behand-
las så olika. Med tanke på de genomgripande struk-
turförändringar som genomförts på Dramaten och den
belastning som det tillfälliga lån som nu ska amorte-
ras till staten utgör anser vi att även Dramaten borde
få en permanent medelsuppräkning motsvarande den
till Operan just för upprustningsåtgärder. Det framgår
av vårt särskilda yttrande att vi har avsatt ytterligare 2
miljoner för det ändamålet i vårt budgetförslag.
Operan och Dramaten är, även om de geografiskt
är placerade i Stockholm, nationella institutioner. Det
kan man däremot inte säga om Stockholms Spår-
vägsmäns Musikkår, SSM. Inte desto mindre är den
värd några ord i det här sammanhanget. Det är den
enda professionella blåsorkester i Sverige som inte
får statligt stöd. Musikerna kan därför inte heltidsan-
ställas utan måste ha andra jobb vid sidan om alla
åtaganden som orkestern har. Det här är en olycklig
konsekvens av att Stockholms län inte ingick i
länsmusikavtalet med staten år 1986.
Det kulturpolitiska ansvaret för SSM har överförts
från SL till landstinget, som anslår 6,6 miljoner per år
till orkestern fr.o.m. den 1 januari 2000. SL garante-
rar dessutom spelningar för orkestern i fleråriga avtal.
Detta regionala ansvarstagande är helt i enlighet med
de förutsättningar som krävs för statsbidrag. För att
orkestern ska överleva som professionell i ordets rätta
bemärkelse återstår nu bara att den också får statsbi-
drag.
Nu har utskottet enats om skrivningar som borde
vara tillräckligt tydliga för att skapa förutsättningar
för en omprövning i frågan. Landstinget kommer att
ta kontakt med regeringen för att få en lösning som är
långsiktigt hållbar. Eftersom vi bedömer att en sådan
lösning är i sikte, avstår vi från att reservera oss i år.
Däremot vill jag påminna om att kristdemokraterna
föreslagit att tillfälliga medel skulle anslås för år 2000
i avvaktan på att en uppgörelse med staten kommer
till stånd.
Vi har också föreslagit en uppräkning av bidraget
till regionala och lokala teater-, dans- och musikin-
stitutioner med 15 miljoner kronor. Det finns många
kvalitetsverksamheter, för att inte säga klenoder, som
med mycket knappa medel klarar att genomföra unika
satsningar som dock inte uppmärksammas tillräckligt
på nationell nivå och därför lever under ständigt hot
om nedläggning. Jag dristar mig till att nämna två av
dem: Dalhalla och Vadstena-Akademien.
När det gäller Vadstena-Akademien har utskottet
förutsatt att akademins behov beaktas av regeringen i
kommande budgetpropositioner. Vi kristdemokrater
anser dessutom att Dalhalla, som utvecklats till en
internationell festspelsarena, uppfyller förutsättning-
arna för att bli en musikteaterinstitution.
När vi är inne på musikområdet vill jag bara un-
derstryka att vi är glada över att Sveriges musik- och
kulturskoleråd, SMOK, tilldelats ett nationellt upp-
drag. Musik- och kulturskolornas verksamhet har stor
betydelse för tiotusentals ungdomar i Sverige Den
behöver få möjlighet att utvecklas ytterligare; inte i
första hand för exportindustrins skull - det vill jag
gärna säga - utan för det värde som ligger i att barn
och ungdomar får möjlighet att delta i musik-, dans-
och teaterverksamhet under sin uppväxt.
Fru talman! Nästa fråga som jag vill ta upp hand-
lar om böcker. Jag skulle kunna tala länge om bokens
betydelse som kulturbärare och om varför tillgänglig-
heten måste öka. Men nu under budgetdebatten kon-
centrerar jag mig på att tala om hur priset kan sänkas.
Böcker är dyra. Den ekonomiska situationen för
många familjer är sådan att de inte kan prioritera
inköp av böcker, utan andra utgifter måste gå före.
Eftersom böcker i dag har en momssats på 25 %, är
skatten en stor del av priset. Vi är ganska ensamma i
Europa om att belägga böcker med maximal moms.
År 1994 sänktes bokmomsen i Finland med 10 pro-
centenheter. Det ledde till att försäljningen ökade
med 10 %. I Finland har man därför genomfört ytter-
ligare en sänkning och är nu nere i 8 %. Också Sveri-
ge borde kunna anpassa sig till omvärlden genom att
sänka bokmomsen.
Jag vet att det här i första hand är en fråga för
skatteutskottet, men tillgången till böcker är också i
högsta grad en kulturfråga. När skatteutskottet be-
handlade frågan tidigare i år avstyrktes kristdemo-
kraternas motion med hänvisning till de skattesamtal
som pågick. Jag tror inte att de pågår längre. Sedan
dess har ingenting hänt utom att handeln med böcker
över Internet har ökat stadigt och snabbt, vilket ger de
svenska bokhandlarna en missgynnad situation i kon-
kurrenshänseende. Den utvecklingen är ytterligare ett
argument för att anpassa momssatsen på böcker till en
mer normal nivå.
Vi kristdemokrater kommer att fortsätta att driva
frågan och har anvisat pengar för det i vår budgetmo-
tion. Fr.o.m. år 2001 anser vi att det finns utrymme
för att sänka bokmomsen till 6 %. Vad anser kultur-
ministern?
Även om det dröjer en god stund innan kulturmi-
nistern får ordet, hoppas jag att jag kommer att få
svar på mina frågor angående nomineringsförfarandet
till konstnärsnämnderna, lokaliseringen av ledningen
för Statens sjöhistoriska museer, hur ministern ser på
det statliga stödet till samlingslokaler och när minis-
tern anser att det finns utrymme för en sänkning av
bokmomsen.

Anf. 158 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Låt mig inledningsvis hänvisa till
Moderata samlingspartiets beslut att avstå från att
reservera sig mot majoritetens riksdagsbeslut den
18 november i år beträffande ramarna för de olika
utgiftsområdena. I stället har vi valt att i ett särskilt
yttrande redovisa vår syn på alternativ finansiering av
kulturpolitiken.
Moderata samlingspartiet har i parti- och kom-
mittémotioner förordat en annan inriktning av den
ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Vi föror-
dar en större enskild sektor med målsättningen att
såväl människor som företag ska ges förutsättningar
att växa. Antalet arbetstillfällen ska öka, ordentliga
skattesänkningar, speciellt för låg- och medelin-
komsttagare, ska föreslås. På så sätt ökar den enskil-
des valfrihet samtidigt som också statens inkomster
kan växa. Det allmännas ansvar för de svaga i sam-
hället står fast. De gamlas, de sjukas och de handi-
kappades välfärd måste vara allas vårt ansvar.
För nästa budgetår, 2000, förordar vi en minsk-
ning om totalt 1,4 miljarder kronor av ramen för ut-
giftsområde 17. I samma ögonblick vill jag slå fast att
av denna summa utgörs den största delen av en över-
föring till utgiftsområde 16, utbildningsområdet.
Således är det inte någon reell minskning utan en
överföring till ett annat ansvarsområde. Jan Backman
kommer där att framföra våra synpunkter.
Vi föreslår vidare en ytterligare överföring om 25
miljoner till utgiftsområde 16, och den gäller forsk-
ning på kulturområdet.
Vi menar att vissa delar av denna forskning hållit
för låg standard och att resurserna bör sortera under
det humanistisk-samhällsvetenskapliga forsknings-
området i stället.
Fru talman! Kulturen har ett värde i sig. Kultur-
politiken ska inriktas på att erbjuda alternativ av hög
kvalitet och presentera olika kulturyttringar, inte att
med politiska beslut och med skattemedel styra män-
niskornas val.
Det växande internationella kulturklimatet har gi-
vit den svenska kulturen och det svenska kulturarvet,
trots av många befarade risker för det motsatta, en allt
större betydelse som grund för vår identitet.
Vi moderater i kulturutskottet har fördelat upp-
gifterna mellan oss, och mina kolleger kommer sena-
re i debatten att redovisa våra ställningstaganden och
förslag på sina respektive ansvarsområden.
Ansvaret på kulturområdet måste enligt vår me-
ning renodlas. Det är viktigt att här från början slå
fast att den största delen av kostnaderna för den s.k.
kulturkonsumtionen redan i dag axlas av de enskilda
människorna själva. Ca 75 % står dessa för, och be-
talas av dem direkt och ur egna fickor, eller som
kanske någon sade: av egna, beskattade pengar. Sam-
tidigt måste också sägas att staten har ett stort och
nödvändigt ansvar för finansiering av vissa övergri-
pande gemensamma frågor, inte minst kulturarvet.
Som mångårig lärare kan jag inte låta bli att påminna
om vikten av att det framtida kulturintresset och
människors engagemang grundläggs mycket tidigt i
livet. Ansvaret vilar här på föräldrar, förskola och
skola. Mycket väsentligt är också att kulturen blir fast
förankrad i lärarutbildningen.
Vad beträffar den allmänna kulturverksamheten
har vi moderater under en följd av år framfört kritik
mot Kulturrådets dominerande roll. Vi är av den
meningen att konstruktionen av Kulturrådet inte ger
reell möjlighet till normalt utkrävande av politiskt
ansvar. Vi ställer oss kritiska till att bidragen fördelas
av bedömningsgrupper vars medlemmar ofta har en
personlig relation till de verksamhetsfält som de är
satta att ta ställning till.
Vi ställer oss också kritiska till socialdemokratisk
behandling av Stiftelsen Framtidens kultur, som in-
rättades av den borgerliga regeringen och som tillkom
just med avsikt att bli ett helt oberoende organ. Jag
skulle nästan vilja kalla det sedvanlig socialdemokra-
tisk klåfingrighet att inte kunna låta Stiftelsen Fram-
tidens kultur fortsätta så som avsikten var.
Under en följd av år har vi föreslagit inrättandet
av en kulturfond med uppgift att stödja en nyskapan-
de kulturverksamhet som inte på annat sätt erhåller
stöd från offentliga medel. Fondens uppgift skulle
vara att anvisa medel motsvarande de resurser som
tillkommit genom bidrag, sponsorinsatser eller på
annat sätt. Inledningsvis har vi föreslagit att fonden
skulle tillföras 100 miljoner. Att de samverkande
partierna på vänsterkanten avvisar ett sådant förslag
med en från statsmakterna fristående fond till nytta
för kulturen förvånar mig inte. Däremot hade jag
kanske förväntat mig ett annorlunda ställningstagande
från övriga partier.
Också på litteraturområdet föreslår vi ett par
minskningar av anslagen. Vi menar, liksom tidigare
år, att vuxenutgivningen av En bok för alla kan upp-
höra. Däremot är en fortsatt utgivning av barnböcker
befogad, både på grund av den stora betydelse som vi
alla konstaterar att läsandet har för barnen och på
grund av att kostnadsläget för barnböcker är högt. Det
ska bli intressant att se vad den enligt uppgift av kul-
turministern aviserade utredningen om En bok för
alla ska leda fram till. Förhoppningsvis ska det visa
sig inom en snar framtid.
I oktober i år väckte vi moderater en kommitté-
motion - Inger Davidson har här redan nämnt ärendet
- om bokmomsen. Det är motion Sk664, som ännu
inte är behandlad. Jag tar mig dock friheten att tala
om vad den innebär. Vi konstaterar att det finns kul-
turella verksamheter som är helt momsbefriade. Tea-
ter, konst och operaföreställningar har 6-procentig
moms. Bokmomsen är 25 %. Högre har inget annat
land. Vår motion utmynnar naturligtvis i att vi hoppas
att riksdagen ska besluta att en utredning om kultur-
moms i stort ska göras.
Tillgången i Sverige på klassiker i bokhandeln är
låg. Sedan ett antal år utges en klassikerserie för
gymnasieskolan av flera företag i samverkan. Vi
efterlyser att denna serie ska bli tillgänglig i bokhan-
deln för alla som så önskar, således inte bara för in-
tressenter i gymnasieskolan.
Beträffande lånecentraler och depåbibliotek har
utvecklingen gått i en riktning som gör att vi har den
uppfattningen att den tekniska utvecklingen, som den
ser ut, underlättar sökmöjligheterna och motiverar en
utplacering av de böcker som finns på depåer och
lånecentraler och att vi därför kan överföra en del till
regionalt ansvar.
Vad beträffar talboks- och punktskriftsbiblioteket,
som jag tidigare har varit inblandad i under gångna
år, lämnar jag det i dag till Anne-Katrine Dunker,
som kommer att ta upp den frågan.
Fru talman! Jag har redovisat några punkter av det
moderata budgetförslaget. En rad punkter återstår,
och kommer, som jag nämnde i början av mitt anfö-
rande, att behandlas i tur och ordning av mina kolle-
ger Lennart Fridén, Jan Backman, Roy Hansson och
Anne-Katrine Dunker. Som vanligt, fru talman, be-
gränsar vi oss för tids sparande till att yrka bifall till
en reservation, och jag yrkar då bifall till reservation
15, men som vanligt står vi naturligtvis bakom alla
reservationer där vårt namn finns med.
Men, fru talman, jag har några ord till. Jag är en-
sam om en reservation. Det är reservation 7, där jag
ensam har reserverat mig till förmån för det förslag
som kulturministern har lagt fram i budgetpropositio-
nen, nämligen förslaget gällande Statens sjöhistoriska
museer. Kulturministern har där framfört en uppfatt-
ning om att ledningsförflyttandet skulle skjutas till
nästa budgetår, då kulturministern avser att komma
med förslag. Jag instämmer med henne, men jag kan
också tala om för kulturministern att jag vet att jag är
den enda om reservationen. Jag hoppas att hon upp-
skattar det stöd hon får av mig, och vi får se vad hon
anser det vara värt. Jag är däremot övertygad om att
flera, vid en eventuell votering, som jag inte själv
tänker begära, kommer att stödja kulturministern och
mig i det ärendet.

Anf. 159 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det är alltid trevligt med oheliga alli-
anser!
Jag vill göra en kort replik bara, eftersom Elisa-
beth Fleetwood vände sig till övriga partier när det
gäller kulturfonden. Det är inte helt lätt, måste jag
säga, att komma överens med moderaterna när det
gäller budgeten på kultursidan för oss övriga. Var vi
skulle få de 100 miljonerna ifrån är en gåta, eftersom
vi gör en helt annan fördelning och inte delar den
uppfattning som moderaterna har i andra delar av
kulturbudgeten, så det är helt enkelt det som är för-
klaringen. Jag tycker inte annars att idén är helt tokig,
men det handlar också om att ha pengar till den förut-
om till allt det andra som man vill satsa på på kul-
turområdet.
Sedan undrar jag när det gäller bokmomsen varför
ni moderater inte bestämmer er för att anslå medel för
en sänkning för att driva frågan ytterligare framåt. Jag
tror knappast att det behövs ytterligare en utredning.

Anf. 160 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Beträffande de 100 miljonerna har vi
haft det förslaget tidigare och kunnat inlemma det i
vårt totala förslag. Jag är fortfarande lite förvånad.
Jag tror att flera partier i grunden tycker att det kan
vara ett bra förslag. Men det kan vara så att vi inte har
varit tillräckligt skickliga att sälja det förslag vi
kommit med.
Det skulle på något sätt kunna ersätta den fadäs
som jag tycker man begått när man inlemmade Fram-
tidens kultur i den allmänna budgeten. Jag står fast
vid att vi ska fortsätta att arbeta för denna kulturfond.
Jag hoppas att så småningom alla partier, helst en
enig riksdag, står bakom en fond som helt står fri från
statligt ansvar, kommunalt ansvar eller landstings-
ansvar.

Anf. 161 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Elisabeth Fleetwood kräver en större
enskild sektor och mer välgörenhet till de svaga i
samhället. Hon kräver låga skatter: låt var och en
köpa sin egen kultur. Vi i Vänstern menar att den
enskilda marknaden inte klarar av att uppfylla alla de
krav vi ställer i den statliga kulturpolitiken och de
kulturpolitiska mål vi har. Vi menar att kulturell till-
gänglighet måste finnas för alla oavsett tjocklek på
plånbok, handikapp eller vad det kan vara. Det krävs
en god tillgänglighet för att vi ska kunna värna vår
demokrati.
Kultur ger möjlighet för oss alla att använda oss
av yttrandefriheten: tal, skrift, bild, form, teater, dans,
sång men också doft och smak. Allt det kan användas
till att uttrycka sin mening och kommunicera. Kultu-
ren, konsten, hjälper oss att förstå verklighet och
sammanhang. I kulturen ställs bl.a. frågor om varför
samhället är som det är, hur och varför. Kulturen,
konstnärerna, konsten kan hjälpa oss urskilja de pro-
blem som finns i samhället. Det ger oss också kraft
och verktyg att göra något åt dem.
Kultur är också ett verktyg i integrationsprocessen
i arbetet för ett mer rättvist samhälle. Man kan, fru
talman, ställa sig frågan: Vad vore livet utan böcker,
musik, dans, bild, etc.? Hur fattigt skulle inte livet
vara? Därför, fru talman, är det så viktigt att vi värnar
ett statligt generöst kulturstöd.
Vänsterpartiet strävar efter en kulturpolitik som
ger människor möjlighet att lära och uppleva, få del
av nya kunskaper, färdigheter och känslor på jämlika
villkor. Kultur berikar och vidgar livet. Den ger möj-
lighet att till andra förmedla sådant som man vill säga
eller uttrycka på annat sätt. Kulturen är också mil-
jövänlig.
Kulturen skapar möten. Där kan självförtroende
och kraft att ifrågasätta och förändra växa. Genom
kulturen lär du din historia och förmedlar också tra-
ditioner vidare till nya generationer. Allt detta, fru
talman, har betydelse för demokratin och människans
aktiva deltagande och för människors politiska resur-
ser.
Man kan fråga sig om det är det som gör att mo-
deraterna skiljer sig så markant i kulturpolitiken. De
anser ju att politiker inte ska lägga sig i sådant som
politiker gör i dagsläget. Det anser man sköts bättre
av tjänstemän eller av den enskilde själv. Jag och
Vänsterpartiet vill däremot hävda att vi alla är politis-
ka varelser, människor vilkas kollektiva erfarenheter
bör tas till vara och inte individualiseras bort. Vårt
gemensamma kollektiva minne bör därför tas till vara
och värnas i en statlig kulturpolitik.
Fru talman! Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Soci-
aldemokraterna är till största delen överens om kul-
turbudgeten. Visst hade vi önskat att få mer pengar,
men förhandlingarna räckte inte ända fram. Viktiga
frågor för oss är särskilt public service, allmänhetens
radio och TV, den nya tekniken och kvaliteten och
innehållet i radio och TV. Vårt resonemang utvecklas
i reservation 11.
Andra viktiga delar för oss i en statlig kulturpoli-
tik är tillgänglighet och allas möjlighet till deltagan-
de. I det perspektivet är det viktigt att kulturbidragen
utformas på ett sådant sätt att de inte urholkar verk-
samheten i sig och inte heller urholkar arrangörsstö-
den. Resonemang om detta återfinns i reservationerna
5 och 6.
Folkbildningen är ett annat väldigt viktigt område
som vi har lyft fram i förhandlingarna. Jag kan nämna
att vi i budgeten har lagt tillbaka de 10 miljoner kro-
nor i reformmedel som frös inne förra året. Jag yrkar
härmed bifall till reservationerna 5 och 11. Senare på
talarlistan är Tasso Stafilidis och Willy Söderdahl
som kommer att närmare utveckla en del av vår kul-
turpolitik.
Man kan se en samstämmighet mellan de samver-
kande partierna Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet och oppositionspartierna Folkpartiet,
Centern och Kristdemokraterna. Men Moderaterna
skiljer ut sig på väldigt många sätt. Jag ställer mig
frågan: Hur ska ni borgerliga partier kunna bli över-
ens om en kulturbudget, ni som har så väldigt olika
syn vad gäller allmänhetens radio och TV, Rikstea-
tern, Rikskonserter och många andra frågor?
Moderaterna kräver stora nedskärningar: 586
miljoner kronor, varav 300 miljoner kronor på folk-
bildningen. Vidare föreslår man en överflyttning av
850 miljoner kronor till utbildningsutskottet. Det ger
totalt en nedskärning på 1 miljard 436 miljoner kro-
nor på utgiftsområdet kultur. Jag kan nämna att totalt
har kulturbudgeten enbart 7 miljarder 570 miljoner
kronor. Det är alltså ett väldigt stort belopp det hand-
lar om.
Jag mottar gärna kommentarer utöver de som In-
ger Davidson redan har givit i sitt föregående inlägg
om hur en borgerlig kulturpolitik skulle kunna se ut.
De övriga borgerliga partierna har krävt ytterligare
ökningar i kulturbudgeten, vilket ännu mer vidgar den
stora klyfta som finns mellan era förslag vad gäller
kulturbudgeten.
Jag och Vänsterpartiet tror att vi med moderater-
nas kulturpolitik får ett mycket torftigt samhälle där
den själsliga odlingen bara kommer ett fåtal till del. I
stället för en statlig kulturpolitik föreslår moderaterna
att en kulturfond ska inrättas med uppgift att stödja
nyskapande verksamhet inom kulturområdet. Det är
verksamhet som inte på annat sätt uppbär stöd av
offentliga medel. Fonden bör tillföras 100 miljoner
kronor, men märk väl att man först vill ta bort nära
600 miljoner kronor.
Vänsterpartiet tror att det vore en dödsstöt för en
statlig kulturpolitik. Vi tror att det behövs institutio-
ner med varaktig, långsiktig kulturverksamhet för
ökad tillgänglighet och aktivt deltagande. Det krävs
för ett livaktigt samhälle. Vi tycker att det är bra att
staten, landstinget och kommuner gemensamt finan-
sierar denna verksamhet. Vi vill utveckla stödet ännu
mer genom ökat lokalt och regionalt deltagande i hur
pengarna ska fördelas. Och allt detta i syfte att statens
kulturpolitik och de kulturpolitiska målen ska genom-
syra kulturellt skapande för ökad delaktighet ända
ned på lokal nivå och individnivå.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att delaktig-
het i kulturaktiviteter minskas när det gäller de olika
samhällsklasserna. Om vi ser till förändringar från
80-talets början och i ett längre tidsperspektiv har
klasskillnaderna minskat när det gäller att skriva
själv, att besöka bibliotek, att gå på konserter, att
spela musikinstrument, att läsa böcker och att gå på
teater.
Jag är helt övertygad om att den infrastruktur som
byggdes upp på grundval av 1974 års kulturpolitik
har minskat dessa klyftor och att En bok för alla,
kultur i arbetslivet, arbetsplatsbibliotek avsevärt har
bidragit till minskade klasskillnader inom kulturom-
rådet. Jag är också helt övertygad om att den mode-
rata kulturpolitiken, som vill skära i alla dessa delar,
mycket snabbt skulle öka klyftorna igen.
Vi i utskottet är överens om att riksdagens tidigare
ställningstagande när det gäller Statens sjöhistoriska
museers ledning ska flyttas till Karlskrona - förutom
Elisabeth Fleetwood som vill vänta och se vad utred-
ningen på museiområdet kommer fram till.
Vi har här gått emot regeringens budgetförslag.
Likaledes gäller ställningstagandet angående Konst-
närsnämndens styrelse. Det vore särskilt intressant,
nu när vi har kulturministern här, om vi kunde få höra
lite närmare om hur ni ser på den här frågan. Hur
många gånger behöver riksdagen fatta ett beslut innan
den verkställande makten genomför det som vi har
beslutat? Jag tycker att det är anmärkningsvärt att
våra beslut inte redan har blivit genomförda.

Anf. 162 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! I och för sig blir jag ju inte alls förvå-
nad över att Charlotta L Bjälkebring med en sådan
överlägsenhet talar om välgörenhet. Nu är det ju inte
fråga om annat än en välgörenhet i yttersta kanten.
Men vi kan ta reda på vad t.ex. Margareta Biörn-
stads stiftelse Kultur utan gränser har betytt. Jag har
haft glädjen att få vara med där och deltagit i arbetet
med Bosnien och Kosovo för att hjälpa till att åter-
uppbygga byggnader som har raserats av kriget. Jag
kan inte förstå hur Charlotta Bjälkebring kan tycka att
detta är någonting negativt som man behöver tala om
med en sådan överlägsenhet.
När vi talar om Kultur och näringsliv var det flera
av oss som var närvarande vid årsmötet. Vi såg alla
den glädje som visades från representanterna för
Dalhalla, från Sjöhistoriska museet och Nordiska
museet för de utmärkelser som de fick för mycket
fina insatser på kulturområdet. Jag har föga förståelse
för att man kan kalla sådant för välgörenhet.
När det gäller vår politik kan jag inte låta bli att
tala om att vi bl.a. för de handikappades räkning har
satsat mer än vad majoriteten har gjort och mer än
vad Charlotta Bjälkebring och hennes parti har gjort.
Vi har plussat på 10 miljoner till punkt- och talskrift-
sändamål - och detta kommer Anne-Katrine Dunker
att ta upp senare.
När man jämför summorna är det några få procent
som skiljer oss åt.

Anf. 163 TALMANNEN:
Talartiden är slut.

Anf. 164 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Här handlar det inte ytterst om stiftel-
seformer, även om min inställning är att den formen
inte är särskilt bra. Det finns andra former som i mer
demokratisk ordning kan betala ut kulturstöd, t.ex.
Framtidens kultur.
Moderaterna vill skära 18 miljoner av totalt 35 ½
miljoner på kulturområdet - det rör sig alltså om en
halvering av stödet. Det skulle avsevärt försämra
Kulturrådets möjlighet till uppföljning och utvärde-
ring, vilket ger Kulturrådet en roll som Vänsterpartiet
däremot anser bör utvecklas.
Moderaterna vill genomföra en dryg halvering av
bidraget till allmän kulturverksamhet från 116 miljo-
ner till 56 miljoner. I fråga om Operan och Dramaten
har man inget att invända, men man föreslår en ned-
dragning på Riksteatern med 131 miljoner.
Moderaterna föreslår vidare en nedskärning med
11 miljoner till regional biblioteksverksamhet. Man
vill minska litteraturstödet med 30 miljoner, man vill
minska stödet till bokhandel med nära 10 miljoner
och man vill ge 11 miljoner mindre till konstnärlig
gestaltning av den gemensamma miljön. Vidare före-
slår ni att bidraget till En bok för alla ska upphöra och
att biblioteksanslaget och Skådebanan helt enkelt ska
slopas.
I perspektivet av detta ifrågasätter jag hur mycket
de 100 miljonerna i er stiftelseform ska kunna väga
upp allt som ni raserar.

Anf. 165 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Naturligtvis har Charlotta L Bjälke-
bring, precis som vi andra, skrivit sitt anförande innan
hon lyssnade på det som sades i kammaren.
Det är riktigt att vi skär ned på Kulturrådet, och
det gör vi av den anledningen att vi anser att normalt
politiskt ansvar inte kan utkrävas. Det vill vi ändra på
från demokratisk synpunkt. Jag hade hoppats att
Charlotta Bjälkebring kunde vara överens med mig
om att det skulle behövas, men det är hon tydligen
inte.
Normalt utkrävande av ansvar gäller också En bok
för alla. Vi har föreslagit att man ska avskaffa En bok
för alla för vuxna. Det ska bli intressant att höra vad
kulturministern säger om den utredning som kultur-
ministern enligt uppgift har tillsatt för att se på hur
man ska utforma En bok för alla för vuxna.
Charlotta Bjälkebring nämnde inte barnböckerna.
Men där står vi fast vid att den utgivningen ska fort-
sätta.

Anf. 166 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Nu när riksdagen åter samlas för vo-
tering kan jag bara kort konstatera att jag inte ser
mycket gott i moderat kulturpolitik, även om ni vill
öka satsningarna på barnböcker, men det vill vi ock-
så.

Anf. 167 TALMANNEN:
Då är detta replikskifte avslutat, och vi avbryter
tillfälligt debatten för den kommande voteringen.
Nästa replikskifte kommer efter voteringen, och se-
dan fortsätter debatten i enlighet med talarlistan.
(forts. 9 §)

8 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

TU1 Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Mom. 2 (alternativ finansiering av infrastruktur)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
270 för utskottet
39 för res. 1
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 73 m, 38 v, 15 c, 14 fp, 15 mp
För res. 1: 38 kd, 1 fp
Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 7 (ombildning av Vägverket till affärsverk)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
236 för utskottet
74 för res. 2
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 38 v, 37 kd, 15 c, 15 fp, 15 mp
För res. 2: 73 m, 1 kd
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 13 (fordonsdimensioner)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
271 för utskottet
39 för res. 4
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 38 kd, 15 c, 15 fp, 14 mp
För res. 4: 38 v, 1 mp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 30 (andra åtgärder till stöd för svensk sjöfart)
1. utskottet
2. res. 12 (kd)
Votering:
272 för utskottet
38 för res. 12
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 38 v, 15 c, 15 fp, 15 mp
För res. 12: 38 kd
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 37 (ett statligt båtregister)
1. utskottet
2. res. 18 (v)
Votering:
130 för utskottet
49 för res. 18
130 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 1 m, 1 kd, 13 c, 3 mp
För res. 18: 1 s, 38 v, 10 mp
Avstod: 3 s, 72 m, 37 kd, 2 c, 15 fp, 1 mp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 2 mp
Marianne Jönsson (s) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 47 (flygplatskapaciteten i Storstockholms-
området)
1. utskottet
2. res. 26 (c, v, mp)
Votering:
128 för utskottet
66 för res. 26
113 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 1 kd, 13 fp
För res. 26: 38 v, 13 c, 15 mp
Avstod: 73 m, 37 kd, 1 c, 2 fp
Frånvarande: 17 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 4 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 48 (Luftfartsverkets miljöarbete)
1. utskottet
2. res. 27 (s, mp)
Votering:
179 för utskottet
130 för res. 27
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 73 m, 38 v, 38 kd, 14 c, 15 fp
För res. 27: 115 s, 15 mp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 4 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 52 (vissa trafikfrågor)
1. utskottet
2. res. 29 (c)
Votering:
293 för utskottet
16 för res. 29
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 38 v, 37 kd, 15 fp, 14 mp
För res. 29: 15 c, 1 mp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 72 (persontrafiken i Norrlands inland)
1. utskottet
2. res. 35 (c, kd)
Votering:
255 för utskottet
54 för res. 72
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 38 v, 14 fp, 14 mp
För res. 72: 38 kd, 15 c, 1 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 78 (det framtida stödet till Gotlandstrafiken)
1. utskottet
2. res. 38 (v)
3. res. 39 (c)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 38 med acklamation.
Huvudvotering:
125 för utskottet
41 för res. 38
142 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 1 v, 1 fp, 7 mp
För res. 38: 37 v, 4 mp
Avstod: 73 m, 38 kd, 15 c, 14 fp, 2 mp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 v, 4 kd, 3 c, 2 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

9 § (forts. från 7 §) Utgiftsområde 17 Kultur,
medier, trossamfund och fritid (forts. KrU1)

Anf. 168 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet för att jag ville lug-
na Charlotta Bjälkebring. Hon oroade sig för hur det
skulle gå för de borgerliga partierna att samarbeta.
Jag kan säga att det kommer att gå alldeles utmärkt.
Hennes egen erfarenhet borde ju säga henne att
det är läge för att profilera det egna partiet och att
vara väldigt tydlig i olika frågor när man befinner sig
i opposition. När man befinner sig i regeringsställning
eller i ett läge motsvarande regeringsställning, där jag
menar att ni befinner er, handlar det om att kompro-
missa och hitta varandra. Det har gått utmärkt tidiga-
re. Jag kan också tala om för Charlotta Bjälkebring att
kulturområdet var ett område som fick mer statligt
stöd med Birgit Friggebo som kulturminister under
den borgerliga regeringen. Det gick alltså alldeles
utmärkt.
Nu har jag en fråga: På vilket sätt har Charlotta
Bjälkebring och hennes partivänner drivit frågan om
bokmomsen i förhandlingarna med regeringen? Jag
vet att Vänsterpartiet vill ha en sänkning av bokmom-
sen. Hur har det gått med det här i förhandlingarna?

Anf. 169 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Jag är lite förkyld - jag är alltså inte
arrogant - så jag hör inte riktigt om det jag säger
kommer ut i högtalarna.
Jag vet inte om jag är särskilt lugnad av Inger Da-
vidsons försäkran om att en kulturpolitik skulle få
mer statligt stöd vid en borgerlig samverkan. Även
om man, som Inger Davidson säger, i opposition
försöker driva sin egen politik in absurdum är glappet
när det gäller de borgerliga partierna och Moderater-
na så ohyggligt stort. Jag tror att det kan bli väldigt
svårt att komma överens, särskilt när Moderaterna är
det största partiet i en sådan regeringssamverkan.
Frågan om bokmomsen har framför allt drivits i
skatteförhandlingarna. Vi har inte nått så långt i den
här frågan. Vi får kanske återkomma och ställa sam-
ma fråga till kulturministern. Men även Vänsterparti-
et förespråkar alltså en låg bokmoms. Vi vill helst
också ha en låg kulturmoms på 6 %. Vår modell är en
sexprocentig bokmoms för allmänlitteratur. Vi kan
också tänka oss en bokmomssänkning lik den i Fin-
land. Där sänker man gradvis bokmomsen i flera steg.
Vi får fortsätta förhandlingarna och kanske till-
sätta en utredning på det här området för att se vad
som passar bäst i Sverige. Tack!

Anf. 170 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Om Charlotta Bjälkebring inte litar på
mitt ord får jag föreslå att hon går tillbaka till den
dokumentation som finns från regeringsåren 1991-
1994 och ser hur kulturpolitiken behandlades under
den perioden. Då tror jag faktiskt att hon kan känna
sig lugnad.
Jag kan i alla fall konstatera att det vore betydligt
svårare att arbeta tillsammans med Vänsterpartiet -
att instämma i att allt ska vara statligt och ta avstånd
från all form av stiftelseverksamhet, som Charlotta
Bjälkebring stod och gjorde alldeles nyss. Det är en
politik som jag inte skulle kunna ställa mig bakom på
något sätt. Vi behöver olika stöd även för kulturen.
Stiftelseform passar i vissa fall, i andra statliga
grundbidrag eller kommunala, regionala osv. Här
skulle det inte gå att komma överens med Vänster-
partiet.
Jag förstår att bokmomsfrågan inte har drivits av
Vänsterns representant i skatteutskottet, och det tyck-
er jag är att beklaga. Går man ut och driver detta hårt
som ett politiskt krav och sedan har möjlighet att
påverka det tycker jag också att man ska ta den chan-
sen.

Anf. 171 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Ansvaret vad gäller bokmomsfrågan
är ju inte bara Vänsterpartiets. Alla partier sitter med i
skatteförhandlingarna, så den kritiken tar jag faktiskt
inte alls på mig.
Vänsterpartiet har inte heller yrkat avslag på att
Framtidens kultur ska läggas ned. Man kan alltså inte
säga att vi definitivt säger nej till allting som heter
stiftelser. Däremot finns det väldigt många andra
former - kooperationer, kommuner, landsting, stat,
kulturråd osv. - för fördelning av kulturstöd. Vi tyck-
er att den struktur vi har i dag behöver vidareutveck-
las - inte raseras, vilket jag anser blir följden av den
moderata politiken.

Anf. 172 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Utanför protokollet skulle jag vilja
nämna att det är väldigt besvärligt med ljudet när inte
högtalarna fungerar i stolarna. Jag har sagt till om
detta tidigare, men det åtgärdades inte. Jag hoppas att
det kommer att göras i framtiden.
Fru talman! I ett särskilt yttrande i betänkandet tar
jag upp alla budgetavvikelser som vi hade önskat få
genomförda. Jag kommer bara att nämna några av
dem nu i mitt anförande. Många angelägna frågor har
vi enats om redan i utskottet. Inger Davidson har
nämnt dem tidigare, och därför lyfter jag inte fram
dem i mitt anförande.
Kulturen påverkar människans växande och där-
med också samhällets utveckling. Ett rikt och intres-
sant kulturliv är, på samma sätt som t.ex. goda kom-
munikationer och en hög kvalitet i skolan, en faktor
att räkna med när människor väljer bostadsort. Därför
måste vi hjälpa till med att ge medborgarna möjlig-
heter att ta del av kulturevenemang av hög kvalitet.
Vi i kulturutskottet kan hjälpa till att sprida bra kultu-
revenemang genom att öka bidragen till olika aktivi-
teter, exempelvis Riksteaterns turnerande.
Det är också viktigt att stödja det egna initiativet
som växer fram i samhället, något vi tydligt kan se
genom att bygderörelserna ökar kraftigt. Människors
behov av att träffas och aktivera sig i vad som händer
i hembygden är stort. Tidigare har man gjort det ge-
nom att aktivera sig politiskt, men i dag verkar med-
borgarna i större utsträckning ägna sig åt bygderörel-
serna. Kanhända beror det på att kommunerna är för
stora. Man upplever sig inte kunna påverka politiken,
men sin närmiljö kan man påverka genom att engage-
ra sig i bygden.
Den kreativitet som finns bland medborgarna är
väldigt viktig att stödja. Vi i Centerpartiet har gjort
det i vårt budgetförslag. Vi föreslog nämligen att
bidraget till samlingslokalerna skulle vara 40 miljoner
i stället för de 15 miljoner som regeringen föreslagit.
Dessa ansågs för övrigt av statsministern i regerings-
förklaringen som en stor satsning. Vi tycker att de 40
miljoner som vi föreslår är för lite. Centerpartiet har
rötterna i folkrörelsen och vet att lokaler är ett måste
för att kunna samla medborgare till olika aktiviteter.
Det gäller både i glesbygd och i tätort.
"Ungdom! Ungdom! Det finns absolut ingenting
annat i världen som är värt att ha!" Dessa ord har
Oscar Wilde uttalat. Jag är benägen att hålla med
honom, även om jag förstås också ser andra värden
här i livet.
Fru talman! Ungdomarna är värda att få växa upp
i ett samhälle som lyssnar till deras önskemål om
aktiviteter. Vi har visserligen nyligen diskuterat ung-
domspropositionen, men jag vill ändå ägna en liten
stund åt ungdomarna. Vi vuxna måste våga släppa
taget och i stället släppa fram de ungas idéer. Alltför
ofta erbjuder vi ungdomar aktiviteter som vi tror att
de vill ha. Ungdomarna har egna idéer. Därför är det
viktigt att vi inte degraderar ungdomarna till rollen
som deltagare i olika kulturprojekt utan i stället ser
till att de har rollen som initiativtagare.
Vi vuxna har alltför lätt att anse att vi med vår er-
farenhet kan fixa det mesta. Vi ordnar lokaler, vi
söker pengar, vi skriver bidragsansökningar, vi kan
regelsystemet. Men en sak kan vi inte, och det är ung
kultur. Därför måste vi, i stället för att ordna allt i
bästa välvilja, låta ungdomarna själva bestämma vilka
aktiviteter de vill ha. Vad vi däremot kan bistå dem
med är att se till att regelsystemet blir enklare.
Vi i Centerpartiet har i vårt budgetförslag anslagit
65 miljoner extra till Ungdomsstyrelsen, just för att
göra en extra satsning på ungdomarnas egna projekt -
för unga, av unga, med unga. Även de som inte tillhör
någon förening bör få ta del av de pengarna, anser vi.
Ungdomar vill ha snabba besked när de har kläckt
en strålande idé. Då är det svårt att vänta till nästa års
budget, för då finns risken att entusiasmen har lagt sig
och ebbat ut. Därför är det viktigt att smida medan
järnet är varmt. Ungdomars egna initiativ till kultur-
och fritidsverksamhet kräver ofta ganska låga belopp
för att komma i gång. De myndigheter och organisa-
tioner som ger stöd till ungdomskultur bör ha förmå-
ga till snabba beslut.
Fru talman! Det finns exempel på kommuner som
har lyckats med aktiva ungdomssatsningar - t.ex.
Gällivare, Jönköping och, inte att förglömma, Ludvi-
ka, som har blivit 1999 års ungdomskommun. Trots
en kärv ekonomi har kommunen satsat på ett utveck-
lingsarbete som ger ungdomarna inflytande och som
tar till vara ungdomarnas egna initiativ och deras
egen kraft. Man har bl.a. inrättat ett ungdomsting där
alla högstadie- och gymnasieelever får träffa kom-
munpolitiker och diskutera hur kommunen kan bli
bättre att leva och bo i.
Om ungdomar får vara med och ta ansvar växer
de. Det finns fina exempel på det. För att bara nämna
några kan jag säga Urkraft i Skellefteå, Fryshuset i
Stockholm och Rosteriet i Luleå. Vår övertygelse i
Centerpartiet är att aktiva ungdomar som själva får
vara med och ta ansvar förstör inte och slåss inte. De
vårdar i stället det som de har fått ansvaret att förval-
ta.
De ungdomar som har upplevt en bra uppväxt-
miljö med meningsfulla fritidsaktiviteter och ett gott
kulturutbud kommer med all säkerhet att vilja att
deras egna barn ska få växa upp i samma miljö som
de själva gjorde. Det tror vi blir en positiv spiral för
orter ute i landet där avfolkningen i dag är stor.
Fru talman! Skolan är vår största och viktigaste
kulturinstitution eftersom den omfattar alla barn och
ungdomar. De nedskärningar som har drabbat skolan
under 90-talet har inneburit stora påfrestningar på den
kulturella verksamheten. Många kommuner har delat
upp de resurser som skolorna har för att köpa teater
och annan kultur på de enskilda skolorna. Det har lett
till att varje enskild skolas påse med pengar har blivit
så liten att man inte har råd att köpa in föreställning-
ar. Det är en av anledningarna till att vi vill att Riks-
teatern ska få ökat bidrag till turnerande.
Centerpartiet har länge framhållit att en växande
andel av all kulturverksamhet måste inriktas mot barn
och ungdomar. Vi anser att 25 % av de statliga resur-
serna i kulturanslaget ska öronmärkas för kultur till
barn och ungdomar.
Centerpartiet anser också att skapande verksamhet
bör vara en integrerad del av alla barns skolgång. Den
kulturella verksamheten i skolan bör också syfta till
att stärka elevernas identitet och trygghet i sin egen
kultur. Där har dramapedagogiken en stor betydelse.
Eleverna får insikt om sig själva, samtidigt som de
lär sig att förstå hur andra har det. Deras självförtro-
ende stärks, vilket också kan hjälpa till att motverka
mobbning.
Vi vill vidare lyfta fram betydelsen av arbete med
bild i skolan. Det är naturligt att arbeta med bild när
vi har flyktingbarn i Sverige. Då arbetas det med bild
för att bearbeta deras trauman. Det bör vara lika na-
turligt att alla barn kan få den möjligheten. Man be-
höver inte komma som flykting från ett krigsdrabbat
land för att ha olika trauman att bearbeta. I läroplanen
står det: "Bild och konst ger tillfälle till reflektioner
kring människors sätt att tänka och uppleva olika
tider och kulturer och är en viktig del av kulturarvet
att förmedla."
Eftersom vi tycker att det är viktigt att framhålla
kulturverksamheten i skolan, är det positivt att rege-
ringen har tillsatt en arbetsgrupp som ska lyfta fram
kulturen i skolan. Arbetsgruppen, som ska jobba ihop
med Kulturrådet och Skolverket, ska vara klar 2001.
Fru talman! Den nya kulturpolitiken ska leda oss
in i det nya årtusendet. I Centerpartiet anser vi att den
måste innehålla tydliga signaler om att kvinnors his-
toria och kulturella gärningar ska synliggöras. Kvin-
norna är osynliga i skolans historieböcker, förutom
några som den heliga Birgitta, kung Byxlös och
drottning Kristina. Kvinnorna är också osynliga på
museerna. Vi måste på ett genomgripande sätt se till
att kvinnoperspektivet blir lika synligt som mans-
perspektivet. Vi anser att ett landsomfattande projekt
med uppgift att belysa och framhålla kvinnans roll
och betydelse inom kultursektorn bör genomföras.
Fru talman! Det finns många andra områden inom
kulturen som jag skulle vilja ägna mer tid till att tala
om, men jag har förbrukat en stor del av min talartid.
Därför nämner jag bara i korta ordalag vikten av
kulturen i regionalpolitiken.
En kommuns eller regions kulturella dragnings-
kraft är viktig för att få människor att stanna i en ort.
Kulturen är också viktig för att dra till sig investe-
ringar och välutbildad arbetskraft. Den bidrar till att
skapa sysselsättning, inte minst inom kulturturismen.
Mycket av det som vi söker när vi reser runtom i
Sverige finns i våra traditioner och i vår historia. Vi
kan som turistland erbjuda upplevelser som naturen,
det svenska landskapet, vildmarksäventyr, den svens-
ka maten och tystnaden.
Fru talman! En motion som jag vill yrka bifall till
är Kr319 beträffande ett nationellt uppdrag för Bil-
dens Hus i Sundsvall. Det är ett museum som skildrar
fototeknikens utveckling. Det kan utvecklas till ett
kunskapscentrum för fotografi och ska kunna göra
den dokumentära bilden tillgänglig för många männi-
skor. Jag yrkar alltså bifall till reservation 3.
Jag yrkar också bifall till reservation 6, som
handlar om Eric Sahlström-institutet i Tobo. Där
undervisas elever som spelar nyckelharpa. Man fick
förra året pengar via arrangörsstödet. Men det är inte
lätt att bygga upp en kvalificerad undervisning om
man vet att man har en ekonomi som inte är tryggad
mer än ett år i taget. Därför anser vi att de bör få ett
anslag som tryggar deras fortsatta verksamhet. Senare
under debatten kommer Rigmor Stenmark att föra
resonemanget vidare om Tobo och Eric Sahlström-
institutet.
Jag står bakom mina andra reservationer, men för
tids vinning yrkar jag bifall bara till reservationerna 3
och 6.
Jag är, precis som övriga talare här, intresserad av
att få veta vad kulturministern säger om att regering-
en har ändrat på det som riksdagen tidigare har fattat
beslut om vad gäller Konstnärsnämnden och utlokali-
seringen av Sjöhistoriskas ledning till Karlskrona.

Anf. 173 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Först och främst tycker jag att det är
trevligt att kulturministern är här. Jag deltog lite
grann i en tidigare debatt i dag där berörd minister
inte behagade närvara. Det förhöjer ju onekligen
stämningen att ha ansvarig minister på plats.
Vi har i Folkpartiet i höst diskuterat fram ett nytt
kulturprogram som vårt landsmöte antog för några
veckor sedan. Det har varit ett spännande och roligt
arbete, som bl.a. ledde fram till att vi vill ifrågasätta
och omarbeta de nationella kulturmålen. Nu kommer
denna del av motionen inte upp till debatt i dag, så jag
ber att få återkomma lite utförligare vid ett senare
tillfälle.
Dock helt kort: Ett skäl till att vi vill ta upp mål-
frågorna är att vi tycker att man i viss mån blandar
mål och medel i de nuvarande. Grunderna i vårt nya
program finns i vår motion, men jag är rädd att alla
inte har läst den så noga. Jag kommer naturligtvis att
ta upp en del frågor i den. Vår utgångspunkt är libe-
ralismen och individen, och mot den bakgrunden har
vi tagit fram tre mål som är mer utvecklade och som
jag återkommer till under mandatperioden. De tre
kulturmålen är frihet, mångfald och kvalitet.
En bärande tanke i vårt program är också regio-
naliseringen. Vi vill i hög grad stärka regionernas
möjlighet att utveckla sin kulturpolitik och mer strikt
avgränsa det som är nationellt till den statliga nivån
och därmed också låta den regionala demokratin få
större inflytande över den regionala kulturen. Detta är
inte ett besparingsprojekt utan en medveten politik
för att hela landet ska leva, även kulturellt. Det är det
som tar sig uttryck i förändringar i uppdragen till
både Riksteatern och Riksutställningar.
Under hösten har kulturministern kommit med en
del, som jag tycker, märkliga uttalanden kring regio-
nernas kulturpolitik. Hon ser regionerna som en risk
och anser att vi mer eller mindre kan lägga ned den
nationella kulturen om regionerna får för mycket att
säga till om. Vilken tilltro till regionernas demokrati
och kulturella drivkraft!
Jag hade hoppats att Åke Gustavsson, som är vice
ordförande i utskottet, skulle vara här, men det är han
inte. Jag hade nämligen tänkt fråga om inte han tror
att t.ex. Jönköpings läns landsting självt skulle ha
förmågan att utveckla den småländska kulturen utan
en massa pekpinnar och prövningar från staten via
departement och Statens Kulturråd. När jag talar om
Småland vill jag säga att jag mycket väl vet att Jön-
köpings läns landsting inte har mandat över Krono-
berg och Kalmar.
Vi kan också titta i häftet Kulturen i ett regionalt
perspektiv, som Statens Kulturråd har gett ut 1998,
och fundera över fördelningen till de olika länen. Då
står det nog klart varför det måste ske en revidering
av fördelningen av pengarna. Både Statens kulturråd
och regeringen anser att det är svårt att få fram en
totalbild av de statliga utgifterna per län men att detta
på sikt skulle bli möjligt i ett fortsatt utvecklingsar-
bete, om jag har läst budgetpropositionen rätt.
Nu tvingas utskottet konstatera att man får utgå
från att regeringen i nästa budgetproposition presente-
rar den analys av den regionala fördelningen som
riksdagen faktiskt begärde 1996.
Jag vet inte, men jag får känslan av att regeringen
inte upplever det som särskilt angeläget att presentera
en analys. Man kanske ska anlita en konsult för upp-
draget. Det verkar ju populärt inom departementet.
I Halland finns Länsteater Halland. Den har under
förra året arbetat med experimentell teater i form av
omarbetning av klassiker till clownform. Den har fått
extra bidrag från Kulturrådet. Det är väl bra i sig.
Men jag kan inte inse att inte regionen hade klarat
det, även om regionen hade fått en s.k. kulturpåse.
Det hade funnits mer att fördela, och dessutom går
det att omfördela från annat. På så sätt hade teatern
haft möjlighet att utveckla sig på längre sikt. Nu vet
man inte hur det går från år till år. Vid en omfördel-
ning hade något annat fått ligga på is eller vänta, eller
kanske intresset hade blivit t.o.m. större att satsa
regionala pengar på verksamheten. Man ska inte
underskatta regionernas intresse för och insikt om
kulturens betydelse, inte bara för identiteten men
också för utvecklingen vad gäller kulturmiljö, teater,
musik och andra kulturella företeelser.
Regionerna är också väl medvetna om ökningen
av intresset för kulturarvet, och de tar också möjlig-
heten att kombinera det med turismen. Vi fick här-
omdagen en redovisning på Riksantikvarieämbetets
höstmöte. Det var många spännande ting som kom
fram där, inte minst från områden utanför Stockholm
och om 1900-talets industrihistoria.
En och annan kan få för sig att Folkpartiet genom
diskussionerna kring regionerna skulle vara fientligt
inställd till nationalscenerna. Jag vill göra helt klart
att så inte är fallet. Vi anser att de ska finnas, att de
behövs, att de har bra besökssiffror inklusive besöka-
re från övriga landet utanför Stockholm. Vi har också
ställt upp på regeringens förslag om ökningar av
anslagen till några av nationalscenerna.
Samtidigt måste vi inse att det utvecklas scener på
andra ställen som också behöver uppmärksamhet -
inte minst ekonomiskt. Jag tänker speciellt på Göte-
borgsoperan. Den har utvecklats på ett enormt sätt på
kort tid och har haft stora framgångar, både konstnär-
ligt och publikt. Beträffande det senare kan jag kon-
statera att man under 1998 hade 13 000 fler besökare
än Kungliga Operan, att beläggningen var 85 %, att
antalet besökare i snitt per föreställning var över 700,
att statsbidraget var 49 miljoner kronor mot Kungliga
Operans 276 miljoner kronor, att självfinansierings-
graden var 39 % mot 18 %. Allt pekar mot en fördel-
ning som är orimligt sned. Därför borde anslaget till
Göteborgsoperan vara högre, och det har vi i Folk-
partiet föreslagit i vår kulturmotion. Nu har vår bud-
getram fallit tidigare i höst, men vi kommer att åter-
komma om Göteborgsoperan.
Jag fortsätter inom musikens område. Vi vill i år,
liksom förra året, satsa ytterligare 25 miljoner kronor
till den regionala musiken. Vi anser fortfarande att
man tog för mycket från länsmusikorganisationen när
man skar i anslaget för några år sedan. Dessutom
anser vi att det är rimligt att även Stockholms län har
en länsmusik. Om vårt anslag hade gått igenom hade
även SSM, Stockholms Spårvägsmäns Musikkår,
rymts inom det beloppet.
Såvitt jag förstår ställer Stockholms läns landsting
upp med medel till SSM, och det borde även innebära
att de uppfyller villkoren för bidrag. Men om
Länsmusiken totalt inte tillförs ytterligare medel
innebär det att man får tulla ännu mer från övriga län,
och det är inte rimligt.
Sedan är det med viss förvåning jag som ny leda-
mot konstaterar hur regeringen, och därmed kultur-
ministern, ibland behandlar riksdagens ställningsta-
ganden. Inger Davidson och Birgitta Sellén har varit
inne på den frågan. Jag vet inte om det är en medvet-
en nonchalans eller om det är ett "missförstånd". Det
finns nu två aktuella ärenden, och det ena gäller loka-
liseringen av ledningen av sjöhistoriska museerna till
Karlskrona. Här har ju utskottet och riksdagen i tydli-
ga ordalag framfört sin mening flera gånger. Det
intressanta är hur ett nästan enigt utskott uppenbarli-
gen måste ta i, och så långt jag förstår är det med
utskottets diplomatiska språk en kraftig reprimand
mot kulturministern. T.o.m. några av kulturministerns
egna partikamrater tycker att det är anmärkningsvärt
att regeringen inte fullföljer riksdagens tillkännagi-
vande. Regeringen skriver i propositionen att det
skulle kosta pengar att flytta ledningen. För att garde-
ra den frågan har vi i Folkpartiet i vår motion tillfört
ytterligare 1 miljon kronor i övergångspengar. Där-
med går det inte att hänvisa till bristande resurser för
flyttningen. Om jag är rätt underrättad har en anställd
nyligen slutat sin tjänst, varför det är en mindre som
behöver få sin arbetsplats flyttad - om det är det som
är skälet till oviljan att fullfölja riksdagens ställ-
ningstagande.
Den andra frågan om bristande följsamhet handlar
om förslagsrätten vid utseende av styrelse för Konst-
närsnämnden och Sveriges bildkonstnärsfond. Även
här vidhåller utskottet sin uppfattning från tidigare,
och sannolikheten är ganska stor att riksdagen åter
kommer att ge regeringen till känna sin mening i
frågan. Då skulle det vara intressant att höra om kul-
turministern också står fast vid sin uppfattning att
regeringen kan strunta i riksdagens ställningstagande.
Vi har i vår motion skrivit att när det gäller sam-
arbete med olika konstnärsorganisationer är det av
yttersta vikt att detta samarbete inte leder till gynnan-
de av en speciell sammanslutning framför en annan.
Sammansättning av styrelser som beviljar stöd och
ger andra förmåner måste vara bredast möjlig, och
insyn måste garanteras. I t.ex. BUS, Bildkonst Upp-
hovsrätt i Sverige, ska gränserna vara tydliga mellan
särintressen och beslutsfattare, och neutraliteten mel-
lan olika organisationers medlemmar ska upprätthål-
las. Jag tror att detta med all önskvärd tydlighet pre-
senterar Folkpartiets syn i den frågan.
Vi har i vår motion också tagit upp resonemang
om bildningens betydelse i vårt samhälle. Här finns
många aktörer som medverkar, inte minst studieför-
bund och bibliotek. Även om vi nyligen hade en de-
batt om litteraturen, vill jag slå ett slag för böckerna. I
vår motion har vi anvisat en möjlig väg till ökad för-
säljning av böcker, nämligen att sänka bokmomsen.
Vi skrev medvetet försiktigt när vi väckte motionen,
men nu tog vi vid vårt landsmöte i november med
klar majoritet ställning för att bokmomsen bör sänkas
till 6 %. Det känns mycket tillfredsställande, inte
minst mot bakgrund av att Sverige har en jämförelse-
vis hög bokmoms. Elisabeth Fleetwood nämnde att
den är högst här. Internethandeln med böcker på
andra språk ökar eftersom Norge och England har
0 % i bokmoms. Det är inte till gagn för bokhandlar-
na i Sverige.
Så över till några andra konkreta ärenden. Beträf-
fande Nordiska akvarellmuseet konstaterar jag att
utskottet inte på något sätt kan tänka sig att stödja det,
varken såsom vi föreslår det i vår motion eller som
kristdemokraterna föreslår. Inte ens tanken att uppdra
åt regeringen att till Nordiska rådet hemställa om
drifts- och investeringsstöd attraherar utskottet, och
jag beklagar att så har blivit fallet. Likaså gäller det
att utskottet inte kan tänka sig att utöka de nationella
uppdragen för att säkerställa uppdraget till Textilmu-
seet i Borås. Det har inte minst i höst visat prov på
utomordentlig kompetens och framåtanda.
Det finns en hel del ytterligare jag hade velat
kommentera, men uppläggningen av debatten ger inte
utrymme för det. Kultur är så mångfasetterat och så
spännande att arbeta med, men ämnen som Sahlströ-
minstitut, TV-avgifter och liknande får jag överlåta
till partier med fler representanter än Folkpartiet
eftersom vi har gemensamma reservationer.
I vår motion finns också avsnitt om film, ungdom
och idrott och bidrag till politiska ungdomsförbund.
Men eftersom de ärendena nyligen har behandlats i
kammaren ska jag inte närmare orda om dem. Vi har
också förslag om ökning av anslaget till Marionette-
atern med 1 miljon kronor och till trossamfunden med
3 ½ miljoner kronor - och en hel del annat.
Jag kan inte undgå att fundera över moderaternas
njugga kulturpolitik. Det är i en del fall inget fel i en
ändrad inriktning, men jag tycker att problemet är att
moderaterna använder ändringar för besparingar i
tämligen stor utsträckning. Det är många områden
som berörs, framför allt folkbildningen. Där vill ni
dra ned anslaget med nästan 20 % på ett år. Det be-
tecknar jag som förödande för folkbildningen och den
dubbla uppgiften som kunskapsförmedlare och kul-
turförmedlare.
På ett par ställen i moderaternas särskilda yttrande
hänvisar man till ett regionalt ansvar eller att det finns
ett regionalt teaterutbud etc. Detta gör man klart
medveten om att man samtidigt vill slopa den demo-
kratiska regionala nivån. I landstingen agerar man så
att moderaterna vill minska på kulturpengarna.
Jag begriper alltså inte logiken i att dels spara
pengar i den nationella kulturbudgeten, för att det är
regionala uppgifter, dels också spara ute i regionerna.
Charlotta Bjälkebring hade ju vissa funderingar
omkring hur detta går ihop i en borgerlig kulturpoli-
tik. Jag måste säga att spåren förskräcker definitivt
inte. Det har, när det har varit borgerlig regering,
alltid varit folkpartistiska kulturministrar.
Allra sist, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 8 under mom. 28 men står självfallet också bak-
om övriga reservationer från Folkpartiet.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.49 på förlag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

9 § (forts.) Utgiftsområde 17 Kultur, medier,
trossamfund och fritid (forts. KrU1)

Anf. 174 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Miljöpartiet tror på kulturell tillväxt.
Vi har gått till val på ökad kulturell tillväxt. Vi vill att
mer kultur ska växa till. Restprodukten, mänsklig
tillväxt, ser vi som mycket återvinningsbar.
Nu när läns- och kommuninvånarna formulerat
sina lokala tillväxtavtal är det oerhört viktigt att
granska hur de satsar på den kulturella tillväxten. I
värsta fall kan det bli som i Stockholm där samma
gubbgäng som kört herrklubb de senaste decennierna
fortsätter med det utan att lyfta blicken. Det är Ledél,
Cederschiöld, Handelskammaren, SAS, Vägverket
m.m. Kultur definieras som IT-satsningar.
Vi tar ofta kultur för given utan att alla gånger
tänka på att det krävs politiska och ekonomiska sats-
ningar bakom. Kultur är ett mycket vidsträckt be-
grepp, och det borde också kulturpolitiken vara. Vår
kultur är inte bara böcker och pjäser utan det sätt vi
lever på tillsammans. Mycket av kulturen är privat
och måste få stanna inom den privata sfären. Men när
du hör pojkar på en skolgård använda kvinnors kön-
sorgan som förolämpning emot dem, inser du den
språkliga kulturens betydelse. I det här fallet är det en
kulturell företeelse som måste bemötas.
Ett demokratiskt samhällssystem kräver för att
fungera att varje enskild individ har möjlighet att fritt
kunna uttrycka sig i den offentliga debatten. Linus
Brohult har nu fått agera symbol för att så inte är
fallet i Sverige 1999. Hans dom blev ett års fängelse.
Hans brott är ett uttalat stöd för organisationer och
rörelser som arbetar med direkta aktioner och civil
olydnad. Hans åsikter bedöms som uppvigling. Inget
annat land i västvärlden har så allvarligt inskränkt
yttrandefriheten som Sverige. Miljöpartiet fördömer
detta angrepp mot demokratin. Vi undrar nu vad
Marita Ulvskog anser. Kulturministern har ju vid
flertalet tillfällen hissat fanan för den svenska yttran-
defriheten. I dag vajar den på halv stång. Hur ser
kulturministern på domen?
Fru talman! Den kulturella friheten är demokra-
tins livslust. Demokrati är inte endast att rösta. De-
mokrati är att leva och skapa fritt. Miljöpartiets kul-
turpolitik är att värna och stärka denna frihet, att göra
de kulturella uttrycken fria från beroende av politisk
hänsyn, myndigheter eller påtvingat marknadstän-
kande. I den gröna ideologin utgörs inte det kulturella
subjektet av institutioner, av stat eller företag utan av
den enskilda människan.
I det här sammanhanget är det faktiskt nödvändigt
att kommentera Kinneviks samarbete med organ i
Stockholm inför nyårsfirandet. Kinnevik har helt
enkelt köpt Gamla stan millennienatten. Tji fick alla
ungdomar som tänkte ta sig in till staden för att se på
fyrverkerier. Tji fick alla boende som tänkte ha egen
fest. Tji fick alla restauranger som vill kunna ta emot
strögäster, och de som redan i dag vet hur många
gäster de kan ha kanske eventuellt kan få tag på nå-
gon biljett innan de tar slut. Jag tror förresten att de
redan är slut. Du är alltså inte längre fru i eget hus,
om man säger så. Spontanfestare göre sig icke besvär.
100 000 biljetter ska delas ut, och de är alltså re-
dan slut. Den s.k. allmänheten, dvs. vi, har fått oss
tilldelat 20 % av dem. Resten går till sponsorer, Club
Metro, TV 3 och förbeställda restauranger. Jag undrar
hur Kinneviks vakter ska agera när vanligt folk
strömmar till. Ska de köpa in kravallstängsel? De har
fortfarande inte fått något tillstånd från polisen. Går
det att hitta något tydligare exempel på inskränkning
av fri kulturyttring än denna? Gamla stan privatiseras
över en natt. Kapitalet styr. Har kulturministern nå-
gon kommentar till den här avarten?
Visst har vi kommunalt självstyre, men vi har
också krav på att kommuner och landsting ska be-
handla sina medlemmar lika, den s.k. likställighets-
principen. Att köpa en hel stadsdel och stänga den
kan inte anses likställt anser jag, och jag lovar att jag
inte är ensam om det. Kulturen görs här till en ren
marknadsprodukt i stället för en del av samhället.
Miljöpartiet anser att det är hög tid att tydliggöra
rollfördelningen mellan nationell och regional kultur-
politik. Som stockholmare känns det extra angeläget
att lyfta diskussionen till riksdagen. Vi har en biblio-
tekslag. För Stockholms del är den tandlös. Bibliotek
läggs ned och säljs ut. Ungdomsgårdar stängs, och det
skedde samtidigt som vi här i kammaren antog betän-
kandet På ungdomars villkor. Vi lovordade en politik
för rättvisa och framtidstro samtidigt som ungdomar i
Stockholm går miste om sina gårdar och barnen sina
parklekar. Vad ger det för framtidstro?
De lokaler som är förutsättningar för möten, de
möten som är själva grunden för kulturell tillväxt,
stängs. Studieförbunden kan också räkna med en tuff
avveckling. Men den moderata politiken känner vi
redan till härifrån riksdagen, men här är Moderaterna
ensamma om den. Synen på Kulturhuset som datasal
och att avknoppa Liljevalchs till marknaden är i alla
fall en ny typ av moderat politik som inte jag tidigare
varit förtrogen med. Den kallas nyliberalism och är
långt fjärran från socialliberalismen.
När pengarna till stadens stadsdelar är fördelade
finns det endast en pott som är rörlig, och det är kul-
turpotten. Eftersom kultur inte är lagstadgad verk-
samhet används den potten som ett dragspel. Drag-
spelet spelar hela tiden i moll, och snart har luften
helt gått ur. Jag vill varna för smittan av denna ex-
tremvariant av moderat kulturpolitik som härjar som
pesten i huvudstaden.
Fru talman! Ett demokratiskt samhälle har ett na-
tionellt kulturansvar. Det innebär att varje människa,
oavsett var hon bor i landet, ska ha tillgång till kultur.
Tillgången är avgörande. Här ska det inte vara plån-
boken explicit som avgör.
Professionalism och amatörism är för oss två sys-
kon. Det är i deras möte som verkligt intressanta
saker kan hända. Därför är det lika viktigt att ge våra
nationalscener och Nationalmuseum tillräckligt eko-
nomiskt stöd så att de kan fullfölja sina nationella
uppdrag som att ge tillräckligt stöd till länsmusik,
länsteatrar och länsmuseer. Vi får inte glömma bort
de fria teatergrupperna. Att hålla deras stöd konstant
är faktiskt samma sak som att minska det. Det gäller
också Riksteatern. De fria teatergruppernas turnéstöd
måste också utvecklas.
Kulturrådet har på tok för lite pengar att fördela
till de olika ordinarie verksamheterna samtidigt som
deras arbete alltmer kommer att styras av utvärde-
ringar och uppföljningar av politiska beslut.
Vi gick till val på ökad kulturell tillväxt, vilket in-
nebär att Miljöpartiet vill öka den totala budgetramen.
Det nya filmavtalet gav många nya sköna slantar
till ökad svensk kvalitetsproduktion. Nu vill vi gå
vidare. I sammanhanget vill jag dock påpeka att 70 %
av alla kulturyttringar står på egna ben. Det är den
icke kommersiella kulturen som samhället ansvarar
för.
Att fördela tidsbegränsade nationella uppdrag har
visat sig mycket lyckosamt. Miljöpartiet saknar dock
två verksamhetsområden. Det ena är världskulturen,
där vi hoppats att Reorient skulle kunna komma i
fråga. Det andra området är inom dans där Miljöpar-
tiet föreslår att Norrdans ges ett nationellt uppdrag.
Med det yrkar jag bifall till reservation 2 under
mom. 4.
Nu har ett enat utskott talat om vikten av att just
dansen ska erhålla ett nationellt uppdrag. Vi konstate-
rar också att Kulturrådet redan denna omgång före-
slagit att just Norrdans skulle få stöd, vilket också
gällde för Reorient. Utskottet förutsätter att dansen
kommer i fråga vid nästa fördelningstillfälle eller om
anslagen utökas.
Fru talman! Musik är kanske den mest spridda
konstformen. Musik finns överallt runtomkring oss.
Därför är det av yttersta vikt att alla ges möjlighet att
få lära sig att spela ett instrument.
Det är glädjande att trenden att lägga ned mu-
sikskolor har vänt och att Sveriges musik- och kultur-
skoleråd har erhållit ett nationellt uppdrag. I bästa fall
resulterar det i att de 20 kommuner som i dag inte
erbjuder kommunens barn kommunal musik- eller
kulturskola kommer att göra det innan den här man-
datperioden är slut.
Det tidigare katastrofala sparbetinget på länsmu-
siken måste fortsätta att balanseras med utveck-
lingspengar. Summan bör stå i relation till sparbe-
tinget. Så mycket klirr i statskassan som musiken drar
in till Sverige borde det ge bättre utdelning till de
utövande musikerna än vad det gör i dag. En utvärde-
ring av sparbetingets konsekvenser bör göras.
Mycket glädjande är att Stockholms läns landsting
nu vill ta huvudansvaret för Stockholms Spårvägs-
mäns Musikkår, SSM. Detta gör det möjligt för
Stockholm som sista län att få en egen länsmusikor-
kester. Utskottet ser mycket positivt på den här ut-
vecklingen och utgår från att regeringen i positiv anda
prövar dess förutsättningar. Grattis, SSM!
Utskottets skrivningar om Vadstena-Akademiens
betydelse för Musiksverige är starka. Utskottets oro
för dess ekonomiska problem är alarmerande. Här
krävs en permanent lösning. Det är omöjligt att i
längden både driva och utveckla en verksamhet, sam-
tidigt som sponsorer hela tiden ska jagas. Sponsorer
växer inte på träd ifall någon nu trodde det. Jag är
mycket orolig för akademins framtid. Det kan inte
vara meningen att den ska dö sotdöden medan vi talar
här i kammaren om dess behov. Därför är det angelä-
get att frågan prövas redan i vårbudgeten.
När det gäller utvecklingen av folkmusikcentrum
har ett trendbrott skett. Nu gäller det att hålla utveck-
lingen levande. Miljöpartiet vill att regeringen går
vidare och undersöker möjligheten för flera centrum
att växa upp. Rättvik är ett gott exempel. I Östersund
samarbetar man med Trondheim. Och så har vi Got-
land och Växjö som står på tur. Eric Sahlström-
institutet i Tobo bör inte i framtiden finansieras via
arrangörsstöd utan måste erhålla en egen permanent
budgetpost.
Något som oroar mig mycket just nu är LUT:s
förslag om en framtida lärarutbildning. Där nämns
över huvud taget inte musiklärarutbildningarna, och
det måste vara ett misstag. I annat fall står vi inför ett
dråpslag mot musiklivet. Kan kulturministern be-
kräfta eller dementera om landets olika musikutbild-
ningar ska läggas ned som sammanhållen utbildning?
Miljöpartiet ser positivt på det forskningsstöd som
regeringen ger inom kulturområdet. Vi ser det som en
god början. För att t.ex. landstingen ska förstå hur
viktigt det är att delfinansiera musik, konst och teater
behövs det mer forskning om kulturens betydelse för
den mänskliga tillväxten. Tillgång till kultur kan ses
som ett slags förebyggande hälsovård. I Umeå pågår
forskning som visar att vi som nyttjar kultur lever
friskare och längre.
Däremot finns det inget friskhetssamband för dem
som utövar kultur, våra konstnärer och kulturprodu-
center. Medge att det är synnerligen märkligt att våra
kulturproducenter inte behandlas på samma sätt som
vi vanliga dödliga. De har inte samma tillgång till a-
kassa, sjuklön och pension. De stretar på som egna
företagare utan att ha något gemensamt med den
yrkesgruppen. De ska aldrig maximera sin vinst eller
anställa fler. Trots alla dessa utredningar som har
gjorts genom åren om konstnärernas ekonomiska
situation har vi inte kommit närmare lösningen.
Att fler konstnärer under tiden erbjuds mer selektiva
stöd är jättebra.
Men nu kommer utskottet under våren att kika lite
närmare på just avsaknaden av rimlig pension. Även
en musiker blir ju pensionär någon gång. Det vore
roligt att höra lite om hur långt den informella arbets-
gruppen har kommit. Den bildades 1998 och skulle se
över hur regelverken på alla politikerområden - ja,
det står så: alla politikerområden - ska anpassas så att
rimlig hänsyn kan tas till konstnärernas speciella
förhållanden. Kan kulturministern ge en kommentar
till det? Vi slipper väl en utredning till, eller vad
säger finansen?
För att hinna med public service vill jag säga så
här: Det verkar vara ett ständigt opinionstryck på att
public service ska sända mer av kvalitetsprogram.
När nu regeringen ger Sveriges Television öron-
märkta kvalitetspengar anser vi i Miljöpartiet att de
inte kan avse endast SVT. Vi har en princip om för-
delningsnyckel, där medel fördelas till programbola-
gen. Därför är det genant att Sveriges Radio får kva-
litetstillskott först efter en uppslitande offentlig lob-
byverksamhet. Det enda rimliga vore att alla tre pro-
grambolagen, dvs. även Utbildningsradion, får ta del
av kvalitetstillskottet i enlighet med fördelningsnyck-
eln. Det innebär att SVT skulle få lite drygt 60 %,
Sveriges Radio knappt 35 % och Utbildningsradion
knappt 5 % av det samlade medelstillskottet för kvali-
ficerad programproduktion.
Med det yrkar jag bifall till reservation 14 under
mom. 43.
Fru talman! I en alltmer fragmenterad värld ökar
självklart betydelsen av public service. När det kom-
mersiella utbudet med förenklade småbitar av verk-
ligheten vräks över oss behöver vi ett alternativ som
ger oss bakgrund, fördjupar och analyserar. Den ny-
hetsförmedling som public service står för ska därför
kännetecknas av både djup och bredd. Den interna-
tionella bevakningen behöver fördjupas och nyanse-
ras, inte förenklas och utarmas. Snabba upprepade
enkla budskap fungerar mer som fast food än som
näring att växa av.
Därför blir i alla fall jag orolig när jag läser i tid-
ningen att en stor del av TV:s utlandsrapporterande
journalister sägs upp. Den typ av
"utlandsskvallernyheter" som utvecklas i England får
absolut inte smitta av sig till Sverige. Eller är det
redan på gång? Vet kulturministern mer i denna frå-
ga?

Anf. 175 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag måste säga att man har ett ansvar
som riksdagsledamot. Ewa Larsson talade mycket om
ansvar, men Ewa Larsson har också ett ansvar själv.
Det är ganska allvarligt att ta upp ett enskilt ärende,
ett domstolsärende, i riksdagen. Vi har ett fristående
domstolsväsende som vi ska vara rädda om. Tar vi
upp den här frågan principiellt, som vi gärna kan
göra, undrar jag var gränsen går för Ewa Larsson. I
USA uppmanar abortmotståndare till trakasserier mot
kvinnor som söker abort. Om det skulle komma till
Sverige, skulle Ewa Larsson försvara det på motsva-
rande sätt som hon har försvarat det här ärendet?
Jag talar om ansvar när det gäller att ta upp ett en-
skilt domstolsärende och hävda att domstolarna har
dömt fel. Det är allvarligt av en riksdagsledamot att
göra det, och det tycker inte jag att vi ska syssla med i
riksdagen. Däremot kan vi naturligtvis tala om civil
olydnad och fråga var gränserna går. Jag jämför med
abortkliniker som trakasseras i USA. Det är också en
typ av civil olydnad. Om vi skulle få hit det, skulle vi
då stå här och försvara även den typen av verksamhet
och anse att det hör till yttrandefriheten? Någonstans
måste faktiskt gränser kunna sättas.
Sedan undrar jag hur mycket Ewa Larsson har ta-
git reda på. Det var ett oerhört engagerat angrepp på
det som kommer att hända på nyårsafton. Jag har
ingen anledning att försvara Kinnevik. Det är inte alls
därför jag begär replik. Men eftersom jag reagerade
precis likadant och tyckte att det här verkade väldigt
konstigt har jag under eftermiddagen tagit reda på att
det är polismyndigheten som har gått ut och sagt att
man måste begränsa antalet. Man har hänvisat så
långt tillbaka i tiden som när Christina Nilsson sjöng
på Grand Hôtel och en massa människor drunknade
på grund av trängseln. Det vill man inte vara med om
och därför har polismyndigheten gått ut och satt en
gräns.
Men det här är redan under diskussion på alla
plan, även här i riksdagen på talmansnivå, och det är
också uppe i Stockholms stad i kommunfullmäktige.

Anf. 176 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vet att ni har haft talmanskonfe-
rens under middagsuppehållet, och det är bra att Inger
Davidson eller någon annan kreativ person har tagit
upp den här frågan. Det är verkligen en avart om man
ska stänga av och privatisera Gamla stan en natt.
Vi är vana vid Vattenfestivalen här i Stockholm,
och det brukar fungera alldeles utmärkt. Jag vill beto-
na att polisen inte har givit tillstånd till denna av-
spärrning. Den är helt Kinneviks ansvar, det vill jag
också poängtera.
Här har människor som bor i Gamla stan blivit
förvägrade biljetter och tillsagda att de inte kan ta
emot sina vänner och bekanta på kvällen om de inte
har biljetter. Restauranger har fått beskedet att om de
inte har förbeställda gäster som de kan få biljetter till,
får de inte ta emot några strögäster.
Beskeden är klara och tydliga. Gamla stan ska
spärras av. Jag utgår från att detta fullständigt idiotis-
ka förslag, som bygger på muntliga överenskommel-
ser, inte kommer att verkställas. Jag skulle betrakta
det som ett brott mot likställighetsprincipen.
Den andra frågan gällde principen. Jag sade att
Miljöpartiet fördömer detta angrepp mot demokratin.
Det står vi för, och vi tar fullständigt ansvar för det.
Det behöver kristdemokraterna inte bekymra sig över.
Det är en viktig princip att vi med den åsiktsfrihet
som vi har får diskutera demokratins förutsättningar i
vårt land. Vi pratar inte om agerandet.
En vapenvägrarorganisation har t.ex. hittills fritt
fått agitera för sin antimilitarism. Kan den fortsätta att
yttra sig i den här frågan? Eller kommer en hjälpor-
ganisation som organiserar sig för flyktingar som
ännu inte har fått uppehållstillstånd att i framtiden
öppet kunna vädja om stöd?
Jag utgår från att den här domen kommer att mild-
ras vid överprövningen.

Anf. 177 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det känns lite fånigt att diskutera av-
spärrningarna av Gamla stan under vår budgetdebatt,
men jag måste ge svar på tal eftersom jag har press-
meddelandena här i min hand. Jag har som sagt kollat
upp det här. Det står i dem att det finns biljetter reser-
verade för alla som bor i Gamla stan. Även för deras
vänner som är inbjudna till fest liksom för restau-
rangerna osv. finns det biljetter. Det troliga är dock
att allt detta inte kommer att genomföras, eftersom
det har varit dåligt förberett och alla är tagna på säng-
en. Det gäller också för Sveriges riksdag, som befin-
ner sig i det här området och som naturligtvis har
förfoganderätt över sin egen verksamhet och sin egen
byggnad.
Jag tycker ändå att det finns anledning att diskute-
ra var gränserna för det som man har kallat civil
olydnad går. Vill vi att också uppmaning till sabota-
geverksamhet som indirekt kan leda till att människor
skadas ska vara en demokratisk rättighet?

Anf. 178 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Om Inger Davidson känner sig fånig
när hon debatterar får det stå för henne. Jag känner
mig absolut inte fånig när jag här i kammaren lyfter
fram en så utomordentligt viktig fråga, som också
talmanskonferensen redan har tagit upp. Det är en
utomordentligt viktig fråga här i kammaren om det är
möjligt att privatisera en stadsdel över en natt. Kan ett
bolag - Kinnevik - med alla sina pengar säga: Vi
stänger av Stockholm. Det är vi som dikterar villko-
ren denna natt. Så är nämligen fallet i dag. Jag utgår
från att detta icke blir verklighet.
När det sedan gäller yttrandefriheten hoppas jag
att vi även i framtiden kommer att ha en sådan i Sve-
rige, så att vi återigen kan hissa flaggan på hel stång.

Anf. 179 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Ewa Larsson uttryckte ett beklagande
över att bibliotekslagen är tämligen tandlös. Bibliotek
läggs ned och säljs ut. Jag ska inte gå in på Stock-
holms kommunalpolitik. Jag tycker inte att vi ska
diskutera den här utan vara principiella.
Ewa Larsson fortsatte med att säga att ungdoms-
gårdar, parklekar osv. läggs ned. Jag undrar om Mil-
jöpartiet och Ewa Larsson vill ha en ungdoms-
gårdslag, en parklekslag, en lokallag, en länsmusik-
lag, en länsmuseilag, en länsteaterlag osv. Är det
inriktningen av Miljöpartiets kulturpolitik?
Det var det ena. Det andra var att Ewa Larsson
med emfas gratulerade SSM till att nu kanske komma
att få bidrag också från staten. Jag undrar bara hur
Miljöpartiet tänker finansiera det för år 2000. Vi
anvisade pengar i vårt förslag, men mig veterligt har
Miljöpartiet inte avsatt några pengar till SSM i sitt
förslag.

Anf. 180 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Den första frågan var: Vill Miljöpar-
tiet ha nya lagar? Nej, Miljöpartiet skulle önska en
större kunskap om, insikt i och förståelse för vad
kultur betyder för den enskilda människan. Man bör
inte se kultur i ett renodlat marknadsperspektiv, som
om allting går att köpa och sälja. Vissa verksamheter,
t.ex. bibliotek, är så pass viktiga att man inte ska tulla
på dem. Det finns kommuner som har provat att göra
detta, och det har inte gått särskilt bra.
Jag hoppas att det som nu diskuteras inte kommer
att genomföras här i Stockholm. Jag hoppas att Len-
nart Kollmats partikollega, som jag känner väldigt
väl, kan vara med om att stoppa det. Vi har t.ex. ett
bibliotek i Bagarmossen, där det bor 8 000 männi-
skor. Man har där bland de högsta siffrorna för
blandmissbruk. Enligt länspolisens uppgifter har man
där störst andel kriminella ungdomar. Man vill just
där lägga ned biblioteket, stänga ungdomsgården och
lägga ned en parklek. Även Folkets hus läggs ned.
Det är bara Systembolaget som blir kvar.
Det här är inte någon rolig utveckling, och jag
skulle önska mera av dialog mellan olika politiker
och olika politikernivåer. Samtidigt som vi här i
kammaren talade om vikten av att det finns ställen för
ungdomar att mötas på diskuterade man i Stockholms
stadshus nedläggningen och hade en stor demonstra-
tion utanför dörren.

Anf. 181 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag undanhåller mig fortfarande från
att diskutera Stockholms kommunalpolitik, som Ewa
Larsson envist försöker återkomma till. Det är princi-
pen det gäller. Antyder Ewa Larsson att en lagstift-
ning om ungdomsgårdar behövs? Jag kunde ett tag
mycket väl hålla med om det som Ewa Larsson sade.
Man bör föra en dialog och diskutera, men det kan
lika gärna gälla biblioteken som ungdomsgårdar. De
torde just i ett sådant område vara i stort sett lika
välbehövliga. Vi har också behandlingshem och sjuk-
hus. Det finns ingen lag på att sådana ska finnas, men
ändå finns de. Jag menar att kommunerna och lands-
tingen själva ska besluta om sådant utan lagstiftning.
Jag fick inte svar på min fråga om SSM.

Anf. 182 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte sva-
rade på frågan om SSM. Nej, vi har i årets budget inte
satt av några pengar. Det är jättebra att Folkpartiet har
gjort det, men man är ensam om detta. När jag är
ensam kan också jag sätta av pengar. Det gäller att
driva en politik så att man får med sig en majoritet för
en avsättning, och jag utgår från att det kommer att
bli så. Det är mitt svar på den frågan utifrån den text
som vi har enats om i utskottet.
Skattesänkningar yrkar vi inte i dagsläget på här i
Stockholm. Det är skiftet i politiken, prioriteringarna
och ideologin, som här i Stockholm har fått förödan-
de konsekvenser. Det är fråga om helt nyliberala
tankar. Det finns en risk, Lennart Kollmats, för att om
det här tar över i Stockholm kommer det att smitta av
sig ute i landet. Jag hoppas verkligen att det inte gör
det utan att opinionen mot blir så stark att man inte
kan driva igenom förslagen. Men om det här kommer
även till Lennart Kollmats hemkommun, så att han
själv får brottas med frågan, kanske också han finner
det viktigt att lyfta fram det som principfråga här i
riksdagen.

Anf. 183 ANNIKA NILSSON (s):
Fru talman! Jag ska inleda med att citera Kultur-
utredningen, som jag själv hade förmånen att vara
ledamot i:
"Konstnärligt skapande är uttryck för grundläg-
gande mänskliga behov. I den meningen är konsten
internationell, den låter sig inte stängas inne inom
avgränsade områden som länder och nationer. Konst-
närligt skapande kan i stället bygga broar mellan
människor av olika nationalitet och etnisk tillhörighet
och öka den ömsesidiga förståelsen."
Vi ser nu hur alltfler öppet tar ställning mot na-
zismen och rasismen i Sverige. Det är mycket gläd-
jande. Men det räcker inte bara att ta avstånd. Vi
måste också visa fram positiva motbilder. Där tror jag
att kulturen har en mycket viktig roll, precis som vi
skrev i Kulturutredningen.
Kulturen är en mäktig kraft i samhället. Den
framkallar glädje och spänning, men även tårar. Ut-
trycksmöjligheterna är nästan obegränsade. Den
skänker kunskap och hjälper oss att förstå det som
händer i vår omgivning.
Den ger oss ett språk. Den utvecklar våra kreativa
sidor. Kulturen är gränsöverskridande, och den ger
oss kunskap om det samhälle vi lever i. Den ger oss
vår historia. Vi lär känna oss själva och blir på så sätt
trygga i det som vi kallar vår egen kultur. Att vara
trygg i sin egen kultur är viktigt för att kunna öppna
famnen mot andra. Det är i rädda och otrygga männi-
skor som främlingsfientlighet och rasism föds och
frodas.
Kulturjournalisten Margareta Norlin förklarade på
ett seminarium om kultur vad kulturen betydde för
henne. Hon menade att kulturen ska förändra ditt liv.
Den ska öppna dörrar till delar av ditt liv du tidigare
inte sett, och när den väl gjort det blir ditt liv inte
detsamma.
Jag tycker att det är en mycket bra beskrivning,
som jag kan relatera till mig själv. Jag är uppväxt i ett
hem där vi någon gång ibland gick på teater och mu-
seer, men jag kan inte komma ihåg att vi någon gång
under min uppväxt besökte ett konstmuseum - förrän
min pappa gick med i konstklubben på sitt jobb. Tidi-
gare hade jag i och för sig besökt Louisiana utanför
Helsingør med skolan, men jag kan inte säga att det
gav mig några bestående minnen.
Så, för några år sedan, skulle pappa och mamma
resa till Louisiana med just konstklubben, och jag
följde med. Det var en utställning med Monet. Jag
kommer aldrig att glömma denna upplevelse. In i mitt
liv kom en våg av färger, japanska broar och näck-
rosdammar. Jag hade öppnat en dörr i mitt liv som
har lett till att jag i dag har planscher av Monet i hela
min lägenhet, och när jag förra våren besökte Paris
kändes det nästan som om jag hade hittat himmelriket
när jag klev in på impressionistavdelningen på Musée
d'Orsay.
Detta möte med konsten förändrade mitt liv. Det
gav mig ett innehåll som jag tidigare inte haft och en
upplevelse jag tidigare inte mött. För mig är detta en
av de viktigaste utgångspunkterna för kulturen och
kulturpolitiken, nämligen att skapa förutsättningar för
kulturen att förändra människors liv.
Fru talman! Vi socialdemokrater har sagt det förr
från denna talarstol, men det förtjänar att upprepas.
Under de svåra år när vi har tvingats göra kraftiga
nedskärningar på många områden har kulturen klarat
sig hyggligt, ja, i många avseenden bra, och det gäller
både det statliga stödet och stödet till kulturen i
kommuner och landsting.
Fru talman! Det blir en ganska lång lista om man
ska räkna upp allt som har genomförts eller påbörjats
sedan den kulturpolitiska propositionen lades fram
1996. Några bärande teman i den socialdemokratiska
kulturpolitiken är att kulturen ska göras tillgänglig för
alla grupper och i hela landet. Barn och ungdomar är
prioriterade grupper. Jag tänkte nämna några av dessa
insatser:
- Litteraturområdet har tillförts totalt 60 miljoner
kronor under de senaste tre åren.
- Konstnärernas villkor är ett annat område som vi
under de senaste tre åren har tillfört 90 miljoner
kronor.
- Sverige har äntligen fått ett handlingsprogram för
arkitektur, formgivning och design.
- Vi gör genom det nya filmavtalet en storsatsning
på att värna och utveckla svensk filmproduktion.
- Åren 1999-2001 satsar vi 24 miljoner kronor för
att bevara industrisamhällets kulturarv.
- Arbetet med ett forum för levande historia fort-
sätter.
Jag ska kommentera några punkter i utskottets
betänkande, och jag börjar med flyttningen av led-
ningen för Statens sjöhistoriska museer till Karlskro-
na. Våren 1998 redovisade utskottet en rad skäl för att
flytta ledningen till Karlskrona. Ett skäl var att statlig
verksamhet bör spridas i landet. Vi konstaterade ock-
så att det inte skulle ha någon betydelse för effektivi-
teten var ledningen är placerad. Riksdagen beslutade i
enlighet med utskottets uppfattning, och förra hösten
hade utskottet anledning att för regeringen påpeka
vikten av att ärendet bereds skyndsamt. Vi upprepar
nu att flyttningen ska genomföras.
Vi gör ytterligare ett tillkännagivande. Det gäller
förslagsrätten när styrelserna för Konstnärsnämnden
och Sveriges bildkonstnärsförbund ska utses. I ett
tillkännagivande i våras uttalade vi att det inte är
tillfredsställande att de här styrelserna utses av bara
ett visst antal konstnärsorganisationer. Det finns ock-
så andra organisationer som representerar konstnärer
och konstnärsgrupper. Regeringen redovisar i bud-
getpropositionen en annan uppfattning, men vi står
kvar vid vårt ställningstagande från i våras och skri-
ver därför att regeringen snarast bör se över frågan
om hur konstnärernas förslagsrätt ska kunna utvidgas
när det gäller ledamöter i de båda styrelserna. Jag
förutsätter att regeringen snabbt kommer att verk-
ställa det beslut som riksdagen nu ännu en gång
kommer att fatta.
I tre motioner föreslås att Stockholms Spårvägs-
mäns Musikkår ska bli en länsmusikinstitution som
får statsbidrag. Vår utgångspunkt har i detta ärende
varit att samma förutsättningar bör gälla för samtliga
länsmusikinstitutioner. Bollen ligger alltså nu hos
Stockholms läns landsting. Vill landstinget i Stock-
holm utveckla en länsmusik ankommer det på lands-
tinget att vidta sådana åtgärder som krävs för att en
länsmusikorganisation ska kunna komma till stånd i
enlighet med förutsättningarna i överenskommelsen
mellan staten och landstinget. Utskottet ser positivt på
en sådan utveckling och förutsätter att regeringen gör
detsamma.
Fru talman! Jag konstaterade och konstaterar att
kulturpolitiken har varit framgångsrik. Men det bety-
der självklart inte att vi kan vara nöjda - långt däri-
från. En LO-rapport visade nyligen att många av de
kulturella klyftorna som vi har finns kvar, och det är
vi socialdemokrater medvetna om. Jag uppfattar det
som att alla partier i riksdagen anser att stat, kommu-
ner och landsting måste ge ett omfattande ekonomiskt
stöd för att vi ska kunna ha ett levande kulturliv som
når alla människor.
Undantaget är moderaterna. Sin vana trogen vill
de skära i de statliga kulturanslagen med nästan
600 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag.
Det handlar om 300 miljoner på folkbildningen, och
det handlar om nedskärningar av anslagen till bl.a.
Riksteatern, Riksutställningar, ungdomsverksamhet,
Kulturrådet och En bok för alla. Till Arbetets muse-
um, till samlingslokaler och till kulturlokaler ska
stödet helt avskaffas.
För mig går det en stark skiljelinje mellan den
kulturpolitik som moderaterna står för och den som
jag och socialdemokraterna står för. Om man vill ha
kultur i hela landet tycker jag att det är märkligt att
dra ned på anslaget till t.ex. Riksteatern och Riksut-
ställningar. Jag ställer mig också frågan varför mode-
raterna vill ha en neddragning av anslagen till En bok
för alla. Här har vi en verksamhet som till en mindre
kostnad för ut bra kvalitetslitteratur till ett överkom-
ligt pris. Jag förstår inte hur man kan vara emot detta.
Jag förstår inte heller frågan om Arbetets museum.
Verksamheten på detta museum är omvittnat mycket
bra, och för många är det en förebild. Vad är det då
som får moderaterna att med en dåres envishet hävda
att detta inte är någonting som staten ska satsa på?
När det gäller anslaget till allmänna samlingslo-
kaler för moderaterna ett resonemang om att det är en
kommunal uppgift att stödja dessa lokaler. Det är inte
utan att man tänker på moderaterna i Stockholm, som
just nu tillsammans med sina samarbetspartier är i full
färd med att skära ned och lägga ned samlingslokaler.
Är det detta som moderaterna i riksdagen tänkt på när
de helt vill lägga över ansvaret på kommunerna? Och
vad säger Kristdemokraterna och Folkpartiet? Ställer
ni upp på denna uppdelning och neddragning av det
statliga stödet?
Privatisering och marknadstänkande ska styra
också kulturen i moderaternas Sverige. Den moderata
gruppledaren i Stockholms kulturnämnd, Kristina
Alvendal, har blivit banförare i moderaternas kamp
för privatiserad och marknadsstyrd kultur. Jag skulle
vilja enkelt fråga Elisabeth Fleetwood om ni mode-
rater delar den kultursyn som era partikamrater i
Stockholm har.
Naturligtvis vill jag också rikta mig till Kristde-
mokraternas företrädare Inger Davidson och Folkpar-
tiets Lennart Kollmats. Hur reagerar ni på moderater-
nas kulturpolitik? Inger Davidson har sagt här i dag
att hon ser sig själv som en garant, men jag skulle
hemskt gärna vilja höra: Hur reagerar ni på den poli-
tik som förs fram i dag av moderaterna både här i
riksdagen och i Stockholm? Jag ställer mig en kort
fråga: Är det inte lite besvärande att ni som har som
mål att faktiskt styra detta land ihop ligger så långt
ifrån varandra när det gäller kulturpolitiken?
Fru talman! Kultur betyder på latin "att odla sjä-
len". För mig är det viktigt att kulturen är och förblir
en oberoende kraft i samhället. Kulturen ska ifråga-
sätta det samhälle vi lever i och ska få i gång våra
tankar och funderingar.
Den stärker oss som människor. Den ger oss ett
språk. Den får oss att skratta, men även att gråta. Den
öppnar våra ögon. Den lär oss om oss själva och vår
historia. Kulturen finns runtom oss, och för de flesta
är den en del av livet. Kulturen ska genomsyra allt vi
gör. Den ska finnas med i uppväxtåren, i barnomsor-
gen, i skolan, på arbetsplatsen - ja, den ska finnas
med i allt vi gör i livet.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan i betänkandet och avslag på reser-
vationerna.

Anf. 184 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag ska än en gång försäkra att vi kan
regera ihop, precis som vi har gjort tidigare, och kul-
turområdet var trots allt inte det område som det var
mest diskussioner kring.
Jag tror inte att Annika Nilsson vill ta ansvar för
Vänsterpartiets hela politik, och inte Miljöpartiets
heller. Ändå regerar ni ihop i praktiken, även om det
inte är riktigt så på papperet. Ni gör i stort sett alla
överenskommelser tillsammans, och inte bara på de
fem områden som utpekades från början.
Det ges alltid en halv bild från Stockholm. Under
90-talet har antalet allmänna samlingslokaler skurits
ned från 90 till 36, och en stor del av dem försvann
under det socialdemokratiska styret. Men då arrange-
rades inte några demonstrationer, och då ordnades
inte några möten. Därför blev det inte heller lika
omskrivet i pressen under den tiden.
Nu kommer ytterligare ett antal att läggas ned.
Men det kommer fortfarande att finnas runtom i sta-
den ett nätverk av lokaler som alla är handikappan-
passade, vilket är oerhört viktigt för att alla ska ha
tillgång. Dessutom rustas skolor upp för just detta
ändamål. Man installerar larm osv. för att man också
ska kunna använda skolorna på kvällstid. Det gäller
att ge hela bilden när ni nu vill ge en oerhört negativ
bild av Stockholmspolitiken.
2 000 fler elever går på musikskolan i år i förhål-
lande till förra året. Biblioteken har fått ett antal mil-
joner i höjda anslag, bara för upplysnings skull.

Anf. 185 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Även om vi inte ska gå in i detaljer
när det gäller olika kommuners politik måste ändå
Inger Davidson förstå att det är lite märkligt när hon
säger att hon är en garant för att den politik som mo-
deraterna står för inte blir genomförd.
En av de frågor som Inger Davidson lyfte fram
var stödet till allmänna samlingslokaler. Moderaterna
vill i det förslag vi här har att behandla ta bort det
anslaget. De vill skära ned på Riksteatern. Ställer
Inger Davidson upp på det? Nej, inte enligt de motio-
ner som vi har sett här. Partierna ligger långt ifrån
varandra.
Jag ställer mig frågan: Hur blir en kulturpolitik
när ni tillsammans ska forma den? För min del känner
jag mig lite orolig för att det blir närmare moderater-
nas politik än Inger Davidsons politik.

Anf. 186 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att det skulle kännas ännu
mer oroväckande att vara socialdemokrat och ena året
få ett förslag från regeringen där man tar bort hela
stödet till samlingslokaler. När vi kristdemokrater satt
i regeringen var det jag som ansvarade för dem. Jag
kan inte säga exakt hur stort det var, men jag tror att
stödet då låg på omkring 40 000 kr, och jag tror t.o.m.
att det var ännu mer.
Jag stred för att vi skulle behålla anslaget till
samlingslokalerna och lyckades också med det, trots
att Moderaterna var det största partiet. Därför vågar
jag hävda att kulturpolitiken inte kommer att försäm-
ras på något sätt, utan den kommer däremot att förny-
as, med en borgerlig kulturpolitik.

Anf. 187 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! I riksdagen hade vi socialdemokrater
motionerat när det gällde förra årets anslag till all-
männa samlingslokaler, och vi såg till att det blev ett
anslag. Vi tycker att det är viktigt, och det har social-
demokraterna i kulturutskottet lyft fram.

Anf. 188 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag bara funderar på var Annika Nils-
son var när jag höll mitt anförande. Man kan ju ändra
sitt manus under den tid någon annan håller sitt anfö-
rande så att det mer är i överensstämmelse med vad
som händer i kammaren.
Jag har under sex år varit ordförande i landsting-
ets utbildnings- och kulturnämnd i Halland tillsam-
mans med bl.a. Moderaterna och andra borgerliga
partierna i majoritet. Det var inga problem.
Jag kan inte gå in på Stockholms kommunpolitik
och kulturpolitik eftersom jag inte kan den. Men jag
ser det inte som ett stort bekymmer.
Jag tror att meningsmotsättningarna i nuvarande
regeringsunderlag kan vara väl så stora som mellan
de borgerliga partierna när de kommer i regerings-
ställning igen.

Anf. 189 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag var här i kammaren och lyssnade
på Lennart Kollmats inlägg. Jag vill ändå lyfta fram
den här frågan. Det är en stor skillnad mellan Mode-
raternas kulturpolitik och Folkpartiets kulturpolitik.
Jag tycker att det är glädjande att Folkpartiet år
efter år här i riksdagen markerar gentemot Modera-
terna när det gäller kulturpolitiken. Lennart Kollmats
säger att han inte ser det som ett bekymmer. Det
skiljer nästan 600 miljoner mellan det förslag som
Moderaterna har presenterat och det förslag som
Folkpartiet har presenterat.
När det gäller de samarbetspartier som Socialde-
mokraterna har här i riksdagen tror jag att vi ligger
närmare varandra kulturpolitiskt än vad Folkpartiet
och Moderaterna gör.

Anf. 190 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Livet är inte bara pengar. Det finns
också andra områden där jag sympatiserar med Mo-
deraternas inriktningar på olika sätt. Det gäller bl.a.
regionaliseringen från nationell nivå ända till dess vi
möjligtvis kommer till regionerna.
Jag markerar även mot Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag har inte sett nå-
gon större anledning att i kulturpolitiken markera mot
Centern och kd. Folkpartiet agerar här i riksdagen
som ett enskilt parti på våra väljares uppdrag.

Anf. 191 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Kulturpolitik är inte bara pengar. Men
600 miljoner är ganska mycket.

Anf. 192 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Först vill jag instämma i det Annika
Nilsson har sagt här. Det har hänt väldigt mycket
inom kultursektorn de senaste fem åren, och det
mesta har varit väldigt positivt. Men hanteringen av
svenskt musikliv är definitivt en svart plump i proto-
kollet.
Sedan vill jag bara påminna Annika Nilsson om
att de borgerliga politikerna i Stockholm visar att det
går att samarbeta kring en borgerlig kulturpolitik,
som vi kallar nyliberalism.

Anf. 193 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller musikverksamheten
förmodar jag att Ewa Larsson menar länsmusikverk-
samheten. Vi justerade en del av den planerade ned-
dragningen. Vi drog inte ned så mycket som var tänkt
från början.
Vi gjorde en omfördelning. Det fanns andra om-
råden som vi kunde satsa på. När det gällde det statli-
ga stödet till regional verksamhet var det ganska stor
skillnad på nivån på det statliga anslaget. Det var
därför vi valde att göra denna omprioritering.
Det är inte så att vi har flyttat pengar från kul-
turområdet. Vi har faktiskt lagt till pengar på kul-
turområdet.

Anf. 194 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Det Annika Nilsson senast talade om,
dvs. att lägga till pengar till kulturområdet, hoppas
jag är ett pågående tillägg som vi tillsammans kan få
se mer utav under åren framöver.
Den allra största svarta plumpen är, precis som
Annika Nilsson sade, sparbetinget på länsmusiken.
De justeringar som måste göras efteråt visar hur oge-
nomtänkt det beslutet var.
Jag ser fram emot en utvärdering av hur bespa-
ringarna har slagit. Det finns kraftfulla signaler som
visar att de som verkligen fullföljde sitt länsmu-
sikuppdrag blev diskvalificerade.

Anf. 195 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Vi drog ned något på den från början
planerade besparingen på länsmusiken under det
andra året.
Det ska bli intressant att läsa alla utvärderingar,
och nu ser Kulturrådet över alla orkesterinstitutioner.
Sedan får vi väl ta del av den samlade bilden. Men
faktum är att vi har skjutit till mer pengar till kul-
turområdet.
Vi valde att göra en omfördelning på grund av den
regionala fördelningen. Länsmusikorganisationerna
fick en ganska hög procentandel av det statliga stödet
i förhållande till andra regionala kulturinstitutioner.

Anf. 196 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Vi hade tänkt att vi skulle vara för-
siktiga med att begära repliker på Annika Nilssons
anförande för att ge kulturministern chans att komma
lite tidigare. Nu blev det inte så.
Annika Nilsson talade om en ledamot av kom-
munfullmäktige i Stockholm och beskrev vederbö-
randes agerande. Jag hoppas att Annika Nilsson i
stället vill se till vad vi gör här i riksdagen. Jag har
ingen anledning att ta ansvar för någonting som jag
inte kan i detalj och som jag framför allt har fått läsa
om i pressen vars ställningstagande har varit än det
ena än det andra. Och jag vet inte heller hur förslagen
ser ut.
Jag instämmer i det som Inger Davidson sade om
att man har höjt bokanslaget i Stockholm, och det är
väl ingenting som Annika Nilsson har något emot,
hoppas jag.
När det gäller stödet till samlingslokalerna kan jag
inte låta bli att upprepa att den socialdemokratiska
regeringen har försökt att avskaffa det helt och hållet.
Det infördes på nytt, och anledningen till att vi nu vill
avskaffa det är att vi har tittat på vad anslaget har
använts till. Det har framför allt använts till handi-
kappanpassning, varför vi också har höjt handikap-
panslaget. Vi räknar med att detta stöd ska användas
precis som det har använts tidigare, men det har inte
mer än till en liten del gått till lokaler utan till handi-
kappanpassning. Det är bra, men då kan det ligga
under handikappanslaget.
Sedan tänker jag inte gå in på det som gäller mu-
seer, teatrar osv., för då trampar jag på de områden
som både Lennart Fridén och Jan Backman kommer
att ta upp. Därför avstår jag från det i dag.

Anf. 197 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är en ganska intressant diskussion
som har tagits upp efter de utspel som har gjorts av en
del moderata företrädare från framför allt Stockholm.
För mig handlar det om en ideologisk skillnad när det
gäller vilken inriktning som man ska ha på kulturpo-
litiken.
Det är klart att en sådan ideologiskt förändrad in-
riktning är det viktigt att diskutera. Utan att gå in i
detalj handlar det om en annan syn på kulturpolitiken
och vad som ska inrymmas i kulturen. Vad är det som
ligger respektive inte ligger på det samhälleliga an-
svaret?
Det vore intressant att få veta om moderaterna här
i riksdagen ställer upp på den inriktning av kulturpo-
litiken som har kommit fram från dessa företrädare.
Även om jag som socialdemokrat här i riksdagen inte
vet i detalj vad mina kamrater gör ute i kommuner
och landsting har vi ändå en gemensam ideologisk
syn på det samhälle som vi lever i och på den inrikt-
ning som vi vill ha i kulturpolitiken. Det vore intres-
sant att få höra ifall moderaterna här i riksdagen delar
denna syn. Om man inte gör det är detta en viktig
poäng att ta upp.

Anf. 198 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Jag hoppas att Annika Nilsson tror
oss när vi lägger fram vår syn på kulturpolitiken här i
riksdagen. Det är den som vi står för. Vi står inte för
vad någon annan utanför det här huset säger. Vi räk-
nar med att bli trodda när det gäller det som vi fram-
för här, och det står vi också bakom.
Sedan har vi en annan inriktning. Vi föreslår ned-
skärningar på vissa områden, det är alldeles riktigt.
Det beror på att vi vill sänka skatterna på ett helt
annat sätt än övriga partier. Vi har velat göra det i
många år, och då har vi verkligen fått bära hundhu-
vudet för det, framför allt från socialdemokraterna.
När ni började att sänka skatterna, då var det högsta
moral. När vi gjorde det, då var det katastrof för den
enskilda människan och för landet.
Vi vill fortsätta att sänka skatterna, och på det
sättet kan vi se till att det framför allt blir låg- och
medelinkomsttagarna som får ordentligt sänkta skat-
ter. Därmed blir utrymmet större för att välja friare i
ett kulturutbud, och då kan man också sänka bidra-
gen.
Därtill innebär sänkta skatter både för enskilda
människor och för företag att det blir fler företag och
färre arbetslösa. Då får vi lika stora eller t.o.m. större
inkomster för stat, landsting och kommun.

Anf. 199 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Vi ska kanske inte här och nu ha en
lång debatt om skattepolitiken. Men det är klart att
det blir skillnad om man sänker skatterna när det
finns ett överskott i statens budget som man kan an-
vända till det i stället för att gå ut och låna till skatte-
sänkningar på finansmarknaden.
När moderaterna för fram sin kulturpolitik vill
man dra ned på kulturen i hela landet. Man vill dra
ned på Riksteatern som producerar teater för hela
landet. Man vill dra ned på sådant som för mig är
väldigt viktigt, t.ex. En bok för alla, som är en oerhört
bra verksamhet som producerar och distribuerar bra
kvalitetslitteratur.
Moderaternas politik här i riksdagen går ut på att
bevara de centrala institutionerna här i Stockholm,
men man vill dra ned på den verksamhet som sprids i
hela landet. Där ligger den kanske viktigaste skillna-
den mellan oss socialdemokrater och moderaterna.

Anf. 200 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Annika Nilsson talade ganska mycket
om vikten av konstnärligt skapande, och det håller jag
fullständigt med om. Jag lyfte också fram det ganska
mycket i mitt anförande. Jag är av den åsikten att det
ska böjas i tid det som krokigt ska bli, dvs. att man
redan i unga år ska få insikt i olika kulturriktningar.
Annika berättade om ett besök på en konstutställ-
ning med skolan. Jag har också upplevt att utan kva-
litet kan man sätta käppar i hjulet för utvecklandet av
kultur. Nu är Annika Nilsson lyckligt lottad som fick
information och blev intresserad.
Vi från Centerpartiet har framhållit att för att man
ska få en professionell undervisning från början be-
hövs det bildkonstnärer som är med och hjälper till,
det har vi skrivit i vår motion. Jag är medveten om att
vi inte kan påverka utbildningsutskottet när det gäller
hur skolan ska styras. Men jag undrar om Annika
Nilsson är redo att arbeta tillsammans med utskottet
för att påverka så att man redan i skolan satsar på
professionella lärare.

Anf. 201 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! När man går i skolan är det viktigt att
man möter bra kultur med god kvalitet. Jag vill inte
sträcka mig så långt som att säga att bildkonstnärer
ska in i skolan som lärare. Vi har satsat på att det ska
finnas länskonstnärer ute på skolorna.
Det kanske allra viktigaste är lärarnas engage-
mang. Man måste fundera över vad det är som man
möter och vilken kultur som lärarna förmedlar. Jag
tror inte att besöket på Louisiana när jag gick i skolan
är något skräckexempel. Snarare berodde misslyck-
andet på att mina lärare inte var tillräckligt engagera-
de för att få oss elever att bli engagerade. Det är vik-
tigt att man tänker på det.
Jag har en annan berättelse från när jag gick på
gymnasiet. Plötsligt skulle även vi som gick på den
naturvetenskapliga linjen ta del av kulturen. Då hyrde
man en biosalong i Helsingborg och visade för alla
gymnasieelever Romeo och Julia på gammaldags
engelska utan textremsa.
När bion var slut tror jag att en femtedel var kvar i
salongen. Jag ska vara ärlig och säga att jag har haft
svårt för Romeo och Julia ända sedan dess. Jag tror
att det är viktigt att man funderar på vad det är som
barn och ungdomar ska möta, för det bär de med sig.

Anf. 202 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag tror att det Annika Nilsson talar
om är engagemanget, som är så oerhört viktigt. Vi
kan inte begära att alla lärare i grundskolan upp till
årskurs 6, där lärare ofta har alla ämnen, kan vara
engagerade i allting. Det är av den anledningen som
vi från Centerpartiet säger att det är viktigt att man får
in kunskapen i den konstnärliga biten. Det handlar
inte bara om bild. Vi har i vår motion även skrivit om
drama och musik, osv., men jag nämnde bild därför
att Annika Nilsson tog upp det.
Jag skulle gärna vilja veta om Annika Nilsson är
redo att försöka samarbeta med utbildningsutskottet -
jag fick inte svar på det - för att påverka så att vi kan
få mer ämneskunskap från tidig ålder.

Anf. 203 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag är inte helt insatt i var någonstans
ärendena ligger när det gäller vad utbildningsutskottet
har sagt. Det jag vet är att vi har drivit frågan om
länskonstnärer, som också är ett sätt att få ut verk-
samma konstnärer. Vi har drivit projektet kultur i
skolan, som också är ett sätt att få ut kulturen. Den
kulturproposition som lades fram inriktades på en
satsning på barn och ungdom. Det var en satsning på
att få ut verksamma konstnärer så att barn och ung-
domar ska få lov att möta dem som finns i verksam-
heten. Vi tycker att det är viktigt. Jag är övertygad om
att vi kommer att fortsätta att jobba för det både här i
riksdagen och i regeringen.

Anf. 204 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det som präglat mycket av 80- och
90-talen har varit kommersialiseringen - mark-
nadstillbedjandet på demokratins bekostnad. Det har
satt sina spår i debattklimatet men också i sam-
hällsutvecklingen. Det har självfallet också präglat
kulturdebatten, kulturlivet och kulturpolitiken.
Nu vänder de politiska vindarna. Värderingar och
ord som solidaritet, empati och rättvisa kommer till-
baka. Så mitt i allt detta, när hoppet återvänder till oss
som inte skäms över att kalla oss demokratiska socia-
lister, briserar högerpolitiken - tydligast i Stockholm,
men också på andra håll. Utslagna ska gömmas undan
och städas bort. Kulturen ska marknadsutsättas, pri-
vatiseras och bantas. Kommers och entreprenörskap
är orden för dagen.
Jag förstår att moderaterna i denna kammare helst
inte vill tala om detta, men det handlar inte om en
kommunalpolitisk angelägenhet. Det handlar om
Stockholm - landets huvudstad - som modell för
många andra borgerligt styrda städer och kommuner.
Det inger sorgsenhet - det var det som drabbade mig
först - och inte stridslystnad. Det är precis som om
det plötsligt skulle vara bortglömt att själva grunden
för den statliga kulturpolitiken och för all offent-
ligstödd kultur är just detta att vi ska stötta och sti-
mulera det som inte kan leva på marknaden. Det
gäller kultur som kräver sådana konstnärliga utveck-
lingsinsatser och kultur som har ambitionen att nå ut
och finnas i hela landet, så att det finns ett rikt kultur-
liv inte bara i Stockholms innerstad. Dessutom ska
det vara en social spridning som innebär att kultur
inte ska förminskas till att vara ett överklassprivilegi-
um.
I Stockholm är det värst. Där utarmas förorterna.
Folkbildning, kulturverksamheter och bibliotek ban-
tas och attackeras som om målet vore delad stad,
ökad konfrontation och ökade klyftor. Här i kamma-
ren demonstreras samma träffsäkerhet med kraftiga
besparingar, privatiseringar och särskilda attacker -
som varje år i denna kammare - på Rikskonserter, på
Riksteatern, på Riksutställningar, på Arbetets muse-
um, på En bok för alla, osv., som om målet vore delat
land och ökade klyftor. Värst tycker jag ändå att det
är med just biblioteken. Vi ser i förlängningen risken
för att bibliotek på lite sikt, tyvärr med stöd av Folk-
partiet i Stockholm, kommer att förvandlas till flip-
perhallar.
Från regeringens sida har vi valt att de senaste
åren satsa väldigt koncentrerat på litteraturen, läsan-
det och biblioteken. Vi har satsat på konstnärens
villkor och på den kulturella infrastrukturen i hela
landet. Men läsandet och litteraturen har varit grund-
bulten därför att vår övertygelse är att detta är så
viktigt för oss som enskilda individer men också som
medborgare - demokratiska varelser och kulturella
varelser. Det är dessutom så att biblioteken är de mest
besökta kulturinstitutioner vi har. Dessa kulturhus har
de lägsta trösklarna, och de finns dessutom i varje
kommun i hela landet.
Så till hoten. Det har varit besparingar och ned-
dragningar under en tid. Vi vet att ungefär 20 % av
filialerna har försvunnit. Vi vet att man då tappar en
viss typ av låntagare - dem som man är väldigt an-
gelägen om att nå. Det dystra är att de stora neddrag-
ningarna har ägt rum i de ekonomiskt relativt starka
mellanstora kommunerna i Mellansverige och ganska
systematiskt i miljonprogramområdena. Det tycker
jag är en väldigt dyster utveckling.
Det nya som har kommit till - det nya illavarslan-
de - gäller de kommuner som nu vill överlämna drif-
ten av sina folkbibliotek till privata aktörer. Redan
nästa år räknar t.ex. Stockholm med att anbudsupp-
handla bibliotek i stadsdelsnämnder som Farsta,
Vantör, Skärholmen och Rinkeby. En konsekvens kan
bli att dessa bibliotek hamnar utanför det offentligt
uppbyggda systemet med fjärrlån och andra gemen-
samma utvecklingsmöjligheter, och då är vi inne på
det sluttande plan där vi bryter sönder denna viktiga
del av vår kultur och av vår demokrati.
Från regeringens sida kommer vi att fortsätta prio-
ritera läsandet, litteraturen och biblioteken. Det står
först. Det står högst. Vi kommer att återkomma med
åtgärder i olika sammanhang framöver, och vi kom-
mer också att föra en stenhård kamp mot det kultur-
barbari som vi ser i Stockholm.
För regeringen har det varit självklart att trots de
ekonomiskt hårda och tuffa åren öka den statliga
kulturbudgeten med en bra bit över en halv miljard
kronor i nivåhöjning varje år. För oss har det själv-
klart varit en viktig sak att försvara den offentligfi-
nansierade kulturen.
Jag ska besvara några av de frågor som har ställts
och börja med frågan om en flytt av ledningen för
Statens sjöhistoriska museer till Karlskrona. Frågan
behandlades faktiskt redan i samband med att Ma-
rinmuseum fördes över från Statens försvarshistoriska
museer. Organisationskommittén med uppdrag att
förbereda omorganisationen gavs ett tilläggsuppdrag
om att även redovisa förutsättningarna för att lokali-
sera ledningen för Statens sjöhistoriska museer till
Karlskrona. Kommittén - Björn Kaaling, socialde-
mokratisk ledamot av denna riksdag och då i kultur-
utskottet - kom i sitt betänkande fram till slutsatsen
att utarbetandet av den gemensamma målsättningen,
ansvarsdelegeringen och fördelningen av resurser är
viktiga frågor för myndigheten de närmaste åren.
Man skriver att ledningen därför bör lokaliseras där
den har de bästa förutsättningarna för att leda hela
myndigheten och upprätthålla nationella och interna-
tionella kontakter.
Efter detta har vi från regeringens sida gett Sta-
tens sjöhistoriska museer ett uppdrag att utreda kon-
sekvenserna av en flyttning till Karlskrona. Såväl
utredningen som huvuddelen av remissvaren pekar i
en och samma riktning.
En flytt kommer att leda till betydande fördyring-
ar, och de eventuella regionalpolitiska eller kulturpo-
litiska fördelarna är mycket begränsade. Samtidigt vet
vi att Marinmuseum behöver extra ekonomiska resur-
ser för att kunna färdigställa sina basutställningar, och
vi vet att personalen av penningskäl har en pressad
arbetssituation. I detta läge har vi i regeringen haft
svårt att finna argument för att genomföra en kostsam
och organisatoriskt mindre angelägen, kanske t.o.m.
tveksam, flyttning av myndighetens ledning. Vi har i
dag ett omfattande underlag för att bedöma var led-
ningen för Statens sjöhistoriska museer bör vara lo-
kaliserad för att kunna sköta myndigheten på effekti-
vast möjliga sätt. Vi har utredningen. Vi har remiss-
svaren. Vi kan dessutom dra slutsatser från myndig-
hetens första hela år med den nuvarande organisatio-
nen. Allt detta har vi i regeringen tagit hänsyn till,
och det är skälet till att vi har återkommit till riksda-
gen med dessa nya kompletterande uppgifter. Vi
hoppas naturligtvis att riksdagen ska finna detta in-
tressant och föra resonemang i stället för att inrikta
sig på att försöka utdela reprimander.
Vi har självfallet inte från regeringens sida strun-
tat i riksdagens beslut. Möjligen har vi varit naiva nog
att tro att det inte är prestigen utan sakfrågan som är
det viktiga i detta sammanhang. Det som är bra för de
sjöhistoriska museerna och för Marinmuseum bör
vara det viktigaste av allt. Det har möjligen varit naivt
av oss att utgå från detta.
Jag ber att få återkomma med frågan om förslags-
rätten i någon replik. Min talartid är nämligen snart
ute.
Jag vill dock gärna avsluta med att säga att vi
kommer att fortsätta att driva den kulturpolitik som vi
har bedrivit ända sedan kulturpropositionen 1996.
Mycket återstår att göra, precis som Annika Nilsson
och andra har sagt. Vi kommer att återkomma med
mängder av förslag till riksdagen när det gäller det
här. Tack!

Anf. 205 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Om allt det som kulturministern sade
vore sant skulle jag också hålla med om att det var
ganska sorgligt. Hon talar om kulturbarbari, om bib-
liotek som flipperhallar och om att hemlösa drivs ut.
Jag ska be att få berätta ett par saker för kulturmi-
nistern. Det fanns en liten stuga som kallades för
kapellet och som låg utanför Kulturhuset. Det var
alltså en liten friggebod som var uppställd där. Där
togs de hemlösa emot och bjöds på kaffe och bullar.
Jag var faktiskt där ganska ofta själv. Inför kulturhu-
vudstadsåret togs den stugan bort därför att det skulle
vara snyggt - jag har för mig att det var s-majoritet
då. Dessa människor fick ingen annan lokal, utan de
blev utdrivna på gatan. Det var sanningen under s-
styret.
Nu har staden bestämt att man ska ha s.k. tak-
över-huvudet-garanti för de hemlösa. Man har satt i
gång ett omfattande arbete för att ingen människa i
Stockholms stad ska behöva bo på gatan. Det här är
sanningen, Marita Ulvskog.
Jag trodde faktiskt inte att vi skulle behöva föra en
så här oseriös debatt och att det skulle vara en så låg
nivå i riksdagen som den jag nu fick uppleva. Jag kan
ha överseende om det skrivs lite, om det överdrivs lite
och om man står på ett torgmöte och talar på ett visst
sätt. Men jag kan inte ha överseende med att man står
i talarstolen och hävdar saker som inte är sanna.
Sedan vill jag gärna ha svar på de frågor som jag
ställde. Det handlar om nomineringsförfarandet, som
ministern ska återkomma till. När det gäller sjöhisto-
riska museerna kan jag bara konstatera att organisa-
tionskommittén får en högre dignitet än riksdagen.
Jag vill också gärna höra någonting om bokmomsen
och samlingslokalerna.

Anf. 206 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det är naturligtvis allvarligt när ord-
föranden i kulturutskottet beskyller mig, som kultur-
minister, för att fara med osanning. Jag lever i denna
stad sedan åtskilliga decennier tillbaka. Jag vet myck-
et väl vad som gjordes under den socialdemokratiska
majoritetsregeringsperioden i denna stad, och jag vet
vad som har hänt sedan dess. Jag bygger inte på upp-
gifter i kvällstidningarna. Jag rör mig i denna stad
varje dag. Väldigt många upplever nog att min san-
ning är av högre halt än den sanning som Inger Da-
vidson beskriver. Vi kanske rör oss i olika kretsar.
Sedan ska jag ta upp Konstnärsnämnden och
Bildkonstnärsfonden. När det gäller utvidgningen av
förslagsrätten till styrelsen för Konstnärsnämnden
och Styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond har
regeringen självfallet tagit riksdagens hemställan på
största allvar. Vi har också redogjort för våra övervä-
ganden i budgetpropositionen. Alla har en förslagsrätt
till dessa styrelser. Det gäller enskilda, och det gäller
alla konstnärsorganisationer. Men de organisationer
som finns uppräknade i dag med en formell förslags-
rätt är de som är ganska stora. Det är de som bedöms
vara de mest heltäckande och därmed representativa.
Det fanns de som i denna riksdag hösten 1996 sa-
de nej till all representation från organisationerna i
dessa nämnder. Från socialdemokratins sida hade vi
gett ett vallöfte om att konstnärsorganisationerna
skulle finnas representerade. Detta blev lösningen. Nu
vill utskottet att vi ska vidga det så att ännu fler blir
representerade. Det finns 15-20 organisationer bara
på bildkonstsidan, vill jag nämna. Men vi kommer att
vidta sådana ändringar i den nu gällande förordningen
som innebär att förslagsrätten utvidgas, och vi åter-
kommer i budgetpropositionen för år 2001 med en
närmare redogörelse för de vidtagna åtgärderna.

Anf. 207 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Marita Ulvskog
inte längre hade så mycket att säga om Stockholm-
spolitiken. Men det Marita Ulvskog sade var alltså att
den politik som nu förs ska driva ut och gömma un-
dan de hemlösa. Det anser jag är ren lögn. Jag vid-
håller detta.
Det är bra att den formella förslagsrätten kommer
att utvidgas. Frågan är ju varför den snävades in från
att ha varit ganska bred under några år. Det är många
som har reagerat på det här och som tycker att det
bara är vissa av regeringen godkända organisationer
som får möjligheten. Visst har alla i teorin rätt att
komma med förslag, men de tas ju inte lika seriöst
som de som representerar en organisation. Därför är
det här en viktig fråga för väldigt många inom konst-
närskretsarna. Vi ser fram emot att vi ska få ett nytt
förslag när det gäller det här.
Ministern talar mycket varmt om litteraturen. I det
avseendet är vi överens. I det ekonomiska läge som vi
befinner oss i dag finns det ett relativt enkelt sätt att
göra det möjligt för fler att få tillgång till billigare
böcker, nämligen att sänka bokmomsen. Jag vill gär-
na höra om Marita Ulvskog har några tankar om att
komma med ett sådant förslag.

Anf. 208 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag vidhåller på samma sätt att Inger
Davidson uppenbarligen lever i en värld där hon inte
ser att de utslagna, de marginaliserade, göms undan
och drivs bort, eller så ljuger hon. Jag får alltså åter-
gälda kritiken.
När det gäller representationen i Konstnärsnämn-
den och Bildkonstnärsfonden utgår jag från att hon
inte ljuger utan att hon är illa informerad. Det som
hände under den borgerliga regeringsperioden var att
organisationsrepresentationen i praktiken plockades
bort. Vi valde att återställa den, under motstånd från
en del partier i denna riksdag. Organisationerna är
inte utvalda av regeringen på annat sätt än att de upp-
fyller vissa inträdeskrav som innebär att de är stora
och att vi tror att de är representativa. Men vi kom-
mer att återkomma till riksdagen och bredda detta.
Jag vill dock gärna säga att jag tror att det finns en
risk att den demokratiska legitimiteten i styrelserna
för dessa nämnder kommer att tunnas ut. Det blir
nämligen en väldig splittring på organisationer som
inte har särskilda inträdeskrav och organisationer som
också organiserar sådana som inte ägnar merparten av
sin tid åt konstnärlig verksamhet utan har det mer
som hobbyverksamhet.

Anf. 209 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag känner mig faktiskt väldigt frust-
rerad av stockholmarna Marita Ulvskog och Ewa
Larsson. Jag känner mig som i fullmäktigesalen i
Stadshuset. Jag har egentligen ingen aning om vad
som händer där, mer än det jag läser i tidningen. Jag
tycker inte att det är rättvist mot oss andra att diskute-
ra kommunalpolitik så här mycket.
Jag kan säga, som lever i ett borgerligt landsting
och en borgerlig kommun, att vi har inte Stockholm
som modell, varken för de bra sakerna eller för de
eventuella dåliga sakerna. Jag anklagar inte heller
socialdemokratiska kommuner för att ha Gävle eller
Motala som modeller för bra eller dåliga saker. Jag
tycker att vi kan lägga undan det här nu och prata mer
nationell kulturpolitik.
Jag skulle också vilja ställa en fråga. Marita Ulv-
skog gav sin syn på SSHM i ett historiskt perspektiv.
Vad som nu är intressant är att få veta vad kulturmi-
nistern tycker om utskottets skrivning nu och hur man
ställer sig framöver. Jag uppfattade inte riktigt svaret
på den frågan.
Sedan vill jag ta upp en tredje sak. Upphandling
tycks ju vara ganska populärt inom regeringens do-
mäner. Enligt tidningsuppgifter häromdagen har läns-
rätten rivit upp ett beslut där Kulturdepartementet via
Taltidningsnämnden gett statliga Teracom i uppdrag
att serva landets drygt 10 000 taltidningsmottagare
trots att ett annat företag lämnat ett anbud som var 6
miljoner lägre. Jag skulle vilja höra kulturministerns
kommentar till det ärendet.

Anf. 210 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Visserligen har jag bott här en mycket
stor del av mitt liv, Lennart Kollmats, i en oftast bor-
gerligt styrd kommun - dock icke Stockholm utan
Solna kommun, som helt uppenbart modellerar sin
kulturpolitik, sin socialpolitik och sin barnomsorgs-
politik efter Stockholms modell. Jag tror att det är så
också i andra delar av landet. Själv är jag dock lulebo.
Jag har alltså ett väldigt starkt intresse för det som
Kollmats tog upp i sitt inledningsanförande, dvs. att
det ska finnas ett rikt kulturliv i hela landet. Det är
nämligen enda chansen för oss att motivera att vi ska
använda statliga medel, använda skattebetalarnas
pengar från Pajala ned till Trelleborg, för att se till att
det finns ett rikt kulturliv i hela landet.
Det är alltså en viktig del av den nationella kul-
turpolitiken att diskutera det som händer i Stockholm
i dag, dvs. kulturbarbariet.
När det gäller Taltidningsnämnden vill jag bara
nämna att det är en alldeles egen myndighet. Vad den
gör för typ av upphandlingar kan jag inte svara på.
Det är myndigheten som självständigt beslutar om
detta.

Anf. 211 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Den här frågan lär väl återkomma,
gissar jag.
När det gäller regionalpolitiken över huvud taget
har vi uppenbarligen samma mål, nämligen att det ska
finnas kultur i hela landet. Men jag har också en stark
känsla av att vi har helt olika medel för att nå dit. Jag
tycker att de regionala politikerna - också via statliga
pengar, för jag vill inte se detta som besparingspro-
jekt - ska kunna fatta beslut om att utveckla sin egen
region.
Sedan fick jag inte svar på frågan om Sjöhistoris-
ka, hur Marita Ulvskog ställer sig till utskottets nuva-
rande skrivning och hur hon kommer att agera under
det kommande året.

Anf. 212 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag har inte mycket mer att tillägga
utöver det jag sade i min inledning vad gäller Statens
sjöhistoriska museer. Jag har ännu en gång gett riks-
dagen motiven till varför regeringen har återkommit i
budgetpropositionen på det sätt vi har gjort. Här finns
nya uppgifter, här finns en samlad kunskap som tidi-
gare icke fanns, den nya myndigheten har fungerat i
ett års tid och remissutlåtandena har varit av ett så-
dant slag att vi har velat återkomma till riksdagen och
lägga fram hela denna bild - naturligtvis i förhopp-
ning om att riksdagen ska finna att detta är något som
bör påverka beslutet. Jag har inte mycket mer att
tillägga där.
När det sedan gäller regionalpolitiken hoppas jag
att vi tycker samma sak om resultatet. Med en regio-
nalisering där man helt släpper statens omfördelande
roll är min övertygelse att det kommer att sluta med
att det mesta av pengarna och all styrkan samlas i
några storstadsregioner, medan däremot andra delar
av landet kommer att bli mycket försvagade när det
gäller tillgången till resurser för kultur. Vi får inte
bara delade städer utan ett delat land i ännu högre
grad än det redan är i dag.

Anf. 213 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag stannar kvar lite grann vid Sjö-
historiska jag också. Kulturministern säger här att
man har gjort utredningar, tagit del av remissutlåtan-
den osv. Då funderar jag som så: Om regeringen
alltid ska göra utredningar vid utlokalisering av stat-
liga jobb befarar jag att den utlokalisering som nu är
på gång i samband med försvarsuppgörelsen kommer
att bli en flopp. Utredningar, statistik och sådant ger
ju inte de svar man vill ha. Alla är också rädda om det
man har och känner att man inte vill göra förändring-
ar.
Min fråga är om det är ministerns mening att det
alltid ska göras utredningar som regeringen sedan
tolkar som de anställda kanske ser det.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga om Eric
Sahlström-institutet i Tobo. Där skriver vi i utskottet
så här: "Utskottet är dock inte berett att redan nu
föreslå förändringar vad avser stödet och noterar att
regeringen som villkor för fortsatt statligt stöd kräver
kompletterande bidragskällor." Nu har vi inhämtat att
kommuner och landsting är redo att gå in. Utskottet
skriver vidare att man "förutsätter att regeringen i
nästa budgetproposition redovisar hur institutet ut-
vecklats". Då funderar jag: Hur ska man kunna ut-
vecklas när man ett år har bidrag och nästa år inte?
Det ger sig självt: Man har inte möjlighet att utveck-
las. Alltså kommer man aldrig att få mer pengar. Ska
jag tolka det på det sättet? Vad säger kulturministern?

Anf. 214 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag är inte säker på att jag uppfattade
frågan korrekt. Vad gäller Tobo gick dock Kulturde-
partementet in - efter en överenskommelse, kan man
säga, med dem som ansvarar för och leder verksam-
heten där - med ett något högre bidrag det första året.
Sedan gick vi tillbaka till det verksamhetsstöd som vi
egentligen hade kommit överens om och som låg på
en något lägre nivå. Det viktiga för Tobo har sedan
varit att få in utbildningsmedel, eftersom det ju i
betydande grad är en utbildningsverksamhet som man
sysslar med. Nu har skolministern fattat de nödvändi-
ga besluten.
Jag tror att de nya tillskott av medel som det
handlar om - om det nu handlar om det - bör komma
på utbildningssidan, eftersom det är där tyngdpunkten
ligger. Jag kan inte ge något mer uttömmande svar i
dag när det gäller Tobo. Det bedrivs dock en mycket
bra verksamhet där, och det är klart att vi fortlöpande
kommer att följa hur den utvecklas.
Jag tycker att detta är ett bra exempel där vi väljer
att göra saker tillsammans från skolministerns sida
och kulturministerns sida. Vi hoppas att vi ska kunna
göra det på fler områden än detta framöver.

Anf. 215 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! För det första fick jag inget svar på
detta med Sjöhistoriska, utredningar osv. och hur
detta ska ske. Jag oroar mig för regionalpolitiken. I
dag står vi ju inför stora förändringar, såsom kultur-
ministern säkert känner till även om det inte ligger
inom hennes ansvarsområde. Det här gäller princi-
perna över huvud taget.
För det andra tycker jag att det är mycket bra med
samarbetet mellan utbildning och kultur, eftersom det
ligger hand i hand. Men ska jag tolka det svar jag fick
som att man redan år 2000 får medel från utbild-
ningsutskottet? Mig veterligt har detta inte funnits
med i budgeten.

Anf. 216 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag kan inte svara på den sista frågan
vad gäller utbildningsmedel. Men jag vet att det fat-
tades ett beslut i regeringen för ett antal månader
sedan, möjligen i våras, som gällde Tobo och där det
förekom en dialog mellan mig och skolministern.
När det gäller utlokaliseringen av statliga jobb
sorterar ju detta formellt inte under Kulturdeparte-
mentet. Men självklart är det så att den stora omställ-
ningen av försvaret kommer att kräva en viss utloka-
lisering, av befintliga verksamheter eller av nya verk-
samheter. Om detta tror jag inte att det råder någon
tveksamhet från oss som har format en majoritet i
dessa frågor.
Däremot tycker jag att alla utlokaliseringsbeslut
ska vara noggrant analyserade och beredda enligt
konstens alla regler, så att det blir så kloka beslut som
möjligt. Man får inte låsa sig fast vid positioner som
man av prestigeskäl inte är beredd att kliva åt sidan
från, utan det gäller att söka sådant som verkar vara,
beroende på förändringar, rimligare lösningar.

Anf. 217 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! För ett par veckor sedan beslutade
riksdagen att flera språk, bl.a. samiska och finska, ska
godkännas och få status som minoritetsspråk i Sveri-
ge. Då undrar jag vilka satsningar på kulturområdet
som kommer med anledning av det här beslutet. Jag
tycker nämligen att ett sådant här beslut förpliktigar
att man på alla områden ser till att dessa språkmino-
riteter får en möjlighet att verka, också inom kul-
turområdet. I Finland t.ex. finns det ju en svensk
teater. Kommer vi i framtiden att få se en finsk teater
i Sverige?
Sedan, fru talman, sade kulturministern någonting
som jag inte riktigt förstod om bibliotek som för-
vandlas till flipperhallar. Jag undrar om det egentli-
gen var ett inpass i kasinofrågan. Vad tycker kultur-
ministern om Finansdepartementets satsningar på
kasinon i Sverige? Hur tror ministern att det kommer
att påverka samhället och kulturpolitiken här i Sveri-
ge? För mig är det här helt ofattbart. Det är kulturbar-
bari.

Anf. 218 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Minoritetsspråken och minoritets-
språkspropositionen har det andra statsrådet i Kultur-
departementet haft ansvar för, precis som de allmänna
samlingslokalerna är hennes ansvar. Det är därför
som jag inte tar upp diskussioner i den frågan här. Vi
kommer naturligtvis att återkomma. Men det är ju ett
arbete som har pågått under rätt många år, långt före
denna minoritetsspråksproposition, att ge stöd till små
eller stora minoritetsspråk i Sverige. Det är alltså
ingen ny verksamhet som vi behöver dra i gång i
samband med propositionen. Men det är något som vi
har stor uppmärksamhet på. Det handlar om allt från
bibelöversättningar på lulesamiska till alla andra
tänkbara varianter. Det kommer naturligtvis inte att
vara så att man knäpper med fingrarna och ser att allt
har förändrats, utan det är en process som kommer att
fortsätta. Möjligen kommer en högre växel att läggas
in i och med propositionen.
Kasinofrågan är inte min fråga i regeringen. Jag
avstår från att kommentera den.

Anf. 219 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt
att kulturministern inte kan kommentera kasinofrå-
gan, när hon så villigt i talarstolen faktiskt kommen-
terar det som sker i Stockholms stad. Det tycker jag
är dåligt.
När det gäller minoritetsspråken och minoritets-
propositionen förstår jag också att man nu kommer att
lägga in en högre växel. Men vi vet ju redan i dag att
t.ex. finsk teater i Riksteaterns regi inte fungerar
särskilt bra, så det är verkligen på tiden att man redan
nu försöker titta på den här frågan för att garantera att
vi ska kunna få en fast ensemble med finsk teater i
Sverige. Jag tycker att det är en skyldighet nu när vi
har godkänt finskan som minoritetsspråk. Det är lite
tråkigt att man inte hade detta klart redan när propo-
sitionen kom.

Anf. 220 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag tycker att det är tråkigt att Char-
lotta Bjälkebring inte tycker att vi som står till vänster
i politiken ska diskutera den högerpolitik som bedrivs
i Stockholm. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi
koncentrerar oss på den, eftersom den kan bli en
modell som exporteras till många andra kommuner i
landet. Det är det första.
Det andra gäller finska teatern. Riksteatern har ju
haft en verksamhet som har innehållit en finsk teater.
Riksteatern, som ju inte är en statlig institution utan
en folkrörelse, har visat på mycket negativa siffror
när det gäller publikutvecklingen och verksamheten
inom denna finska teater. Man valde därmed att trap-
pa ned verksamheten. Detta är ett beslut som Rikste-
atern har fattat.
Jag tror säkert att diskussionen kommer att kom-
ma i gång igen. Det kanske finns andra vägar att göra
ett bra jobb, t.ex. för de finskspråkiga barnen men
kanske också för de vuxna. Men detta är en diskus-
sion som jag tror måste föras i dialog med folkrörel-
sen Riksteatern. Jag tror inte att man ska peka med
hela handen när det gäller dessa frågor.

Anf. 221 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill också tala lite regionalpolitik.
I min valkrets ställer de krav på mig att jag ska
lyfta deras situation här i riksdagen. Jag bor i stads-
delen Skarpnäck i Stockholm. Även nästa år skall det
sparas 25 miljoner kronor, och det finns bara kulturen
kvar att spara på. Då är redan biblioteket och ung-
domsgården nedlagda. Men kulturen i skolan finns
kvar. Nu är vi allvarligt oroade över den. Kanske kan
man tänka sig att föra in barnens rätt till kultur i sko-
lan i skollagen. Skulle det vara en möjlighet att skyd-
da kulturen i skolan? De vill verkligen att ministern
agerar i den här frågan.
Jag har också en annan fråga. Vad vi tidigare har
läst är att det ska komma någon form av utrednings-
resultat nu under hösten vad avser preciseringar av
hur mycket bokmomsen drar in till statsbudgeten och
vad ett borttagande av bokmomsen egentligen kostar.
På det sättet blir det lättare att diskutera hur en etapp-
vis sänkning av bokmomsen kan se ut. Kommer det
någon redovisning eller delrapport innan året är slut?

Anf. 222 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag kan inte svara på frågan om när
det kommer något användbart material. Men Statens
kulturråd har fått i uppdrag av departementet att göra
en ordentlig analys av bokmomsfrågan. T.ex. har den
finska bokmomssänkningen, som har anförts som en
förebild i den här debatten, inte varit särskilt verksam.
Den andra sänkningen som gjordes fick absolut inget
som helst genomslag på priserna. Den första sänk-
ningen, som var kraftigare, fick ett visst genomslag,
men i praktiken ebbade den ut efter mycket kort tid.
Bokköparna har alltså inte märkt särskilt mycket av
den bokmomssänkningen.
Vi ska göra en ordentlig analys och efter denna ta
ställning till vad som kan vara lämpligt och mest
effektivt på den svenska bokmarknaden. Vi är fortfa-
rande ett av världens mest bokläsande folk. Sverige är
fortfarande, trots de problem som jag har redovisat
här, ett av de länder som har det kanske absolut bästa
bibliotekssystemet. Men vi nöjer oss inte med något
som är bra, utan vi vill naturligtvis att det ska bli ännu
bättre.
Mot den bakgrunden vill jag ställa frågan: Är det
en bokprissänkning på en roman från 330 kr till 270
kr eller något sådant som kommer att få den icke
läsande manlige metallarbetaren att börja läsa? Jag
tror inte det. Jag tror att om man har högre ambitioner
när det gäller litteratur och läsande så att man verkli-
gen vill att fler människor ska läsa och att fler männi-
skor ska läsa mer, kan man inte bara stirra sig blind
på bokmomsfrågan. Dessutom begriper jag inte var-
för man inte kan diskutera de första 270 kronorna av
bokpriset som förlagen står för på en oligopolmark-
nad. Varför diskuterar vi inte detta?

Anf. 223 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker också att det är viktigt med
en sänkning av bokmomsen som ger resultat. Därför
kan det vara effektfullt att genomföra den etappvis
och på så sätt också kontrollera att det verkligen blir
lägre priser. Förlagen säger själva att de tjänar pengar
på omsättningen, och omsättningen skulle öka. En
successiv nedtrappning gör att det är lätt att granska
om priserna minskar och att fler få råd. Även vi kvin-
nor som köper mycket skönlitteratur tycker att det är
förbaskat dyrt. Jag önskar att alla har råd att köpa mer
böcker och också böcker till sina barn.
Min valkrets träffar jag på tunnelbanan varje dag.
Jag lovar: Det är uppror just i dag för att Kinnevik
ska stänga av Gamla stan. Så är läget i dag. Det spri-
der en obehaglig stämning. Jag skulle vilja ha en
kommentar till den typen av begränsning av den fria
kulturyttringen från kulturministern.
Jag ställde en fråga i mitt anförande om konstnä-
rernas ekonomiska villkor. Hur långt har arbetsgrup-
pen som bildades 1998 och som skulle se över om det
går att anpassa regelverket för konstnärernas speciella
arbetssituation kommit? Vi slipper väl en utredning
till? Vi kan väl få ett resultat nu?

Anf. 224 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag tror inte att min repliktid medger
vettiga svar på alla dessa frågor. Det får bli stackato-
artat.
Konstnärernas villkor är fortfarande en mycket
högt prioriterad fråga. Vi kommer att återkomma till
riksdagen med olika förslag på detta område. Jag tror
att det i en del fall är nödvändigt med utredningar helt
enkelt för att uppfylla beredningskravet för en del av
de förslag som vi kan vilja lägga fram.
Sedan var det Skarpnäck. Jag var nyligen på ett
offentligt möte på biblioteket i Skarpnäck. Jag tycker
att det är bra om de som bor i Skarpnäck är upprörda,
demonstrerar sin upprördhet och att de också kon-
taktar och uppvaktar politikerna i Stadshuset i Stock-
holm. Jag kommer själv att personligen åka ut dit vid
fler tillfällen. Jag tycker att mycket av den kritik de
har är alldeles riktig.
Sedan var det frågan om bokmomsen. Det kom-
mer ut betydligt fler titlar i dag än för något år sedan.
Förlagen har ökat sin omsättning, säljer mycket fler
böcker, tjänar mycket mer pengar i dag än för bara
något år sedan. Alla kurvor pekar uppåt. Återigen har
vi fått ut fler titlar inom barnlitteraturen efter några
dåliga år.
Det händer många positiva saker. Det kommer ut
originalutgåvor i pocketform. Då är boken billig. Det
sker en del på marknaden just under den press som
denna debatt sätter på förlagen. Det är viktigt att ha
den typen av press på en marknad där det är alldeles
för lite konkurrens.

Anf. 225 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Att kulturministern inte tycker om
den borgerliga politiken i Stockholm framgår med all
önskvärd tydlighet. Får jag då tala om att det är väl-
jarna i Stockholm som har valt den borgerliga kultu-
ren, dvs. den borgerliga politiken. Jag hoppas att
Marita Ulvskog som demokrat accepterar det. Vi har
en ganska ordentlig majoritet i Stockholm.
Jag blir upprörd när jag hör att de hemlösa drivs
ut, göms undan, glöms bort. För bara några dagar
sedan hade jag tillfälle att lyssna på det moderata
borgarrådet, som presenterade sina planer på att för-
bättra på det området så mycket som möjligt. Det är
ingen ny fråga. De hemlösa har inte kommit till sedan
regeringsskiftet i Stockholm 1998 - de borgerliga har
suttit ett år. Borgarrådet har ett oerhört engagemang,
och jag tycker att kulturministern ska hålla sig för
god att använda uttryck som att de göms undan,
glöms bort, drivs bort osv.
Så sent som i dag finns det en vädjan från borgar-
rådet till SIS, Statens institutionsstyrelse, att hjälpa
till när det gäller att ta hand om de 20-30 ungdomar
som verkligen behöver vård.
Kulturministern sade att driften av biblioteken
skulle övertas av privata aktörer. Var har kulturmi-
nistern fått den uppfattningen från? Jag har fått upp-
fattningen att de som eventuellt kan komma i fråga är
engagerade, kunniga, erfarna bibliotekarier som redan
arbetar i Stockholms biblioteksväsende.

Anf. 226 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag har full respekt för väljarna i
Stockholm. Det betyder inte att jag inte tillsammans
med mina partikamrater i Stockholm kommer att
inleda en valrörelse för att få väljarna att se till att det
blir ett skifte vid nästa val. Det ingår i det demokra-
tiska spelet. Det är viktigt att tala om konsekvenserna
av skattesänkningar förenat med det fruktansvärda
ordet nolltolerans. Det används numera mot i stort
sett allting i denna stad, oftast riktat mot de männi-
skor som behöver all vår tolerans och all vår sympati
och empati.
Sedan var det frågan om privata aktörer. Ja, det
beror på vem man talar med. Det finns uppgifter som
visar att det folkpartistiska borgarrådet möjligen -
som säkerligen inte har det lätt i Stockholms kommun
- försöker att tala mer om bibliotekarier. Men talar
man med de moderata torpederna i Stockholms stads-
hus är det ett annat språkbruk som gäller. Eftersom
man inte kan ta betalt för bokutlåningen - biblio-
tekslagen medger inte det - måste man försöka dra in
pengarna på någonting annat. Det är det som oroar
oss socialdemokrater. Vad händer på sikt med de
biblioteken? Varför väljs biblioteken ut just i de för-
orter där de spelar en så oerhört stor roll?

Anf. 227 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Självklart ska vi ha en valrörelse, och
där kommer vi att framföra våra synpunkter från både
vänsterhåll och de borgerliga.
Men när kulturministern påstår att konsekvenser-
na av skattesänkningarna är att de hemlösa drivs bort,
göms undan, glöms bort, går det för långt. Det är inte
faktum. Jag kan inte förstå att kulturministern kan stå
här i kammaren och säga det.
Vad är det som ska bekosta biblioteken? Det är
fortfarande kommunala pengar. Det är inte några
andra pengar. Det är även i framtiden stockholmarnas
skattepengar som ska användas för att bekosta bibli-
oteken.
Här har talats om bokmoms. Hur ställer sig kul-
turministern till en samordnad kulturmoms i stället?
Det finns där en spridning från 6 % upp till 25 % -
den högsta åtminstone i Europa. Jag är inte helt säker
på om det utanför Europa finns någon högre moms.

Anf. 228 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Här påstås av Inger Davidson och
Elisabeth Fleetwood att den som inte håller med dem
ljuger. Jag befinner mig närmare sanningen än vad de
gör när det gäller situationen för de socialt absolut
sköraste i denna stad och det som sker på kulturom-
rådet och folkbildningsområdet i framför allt föror-
terna.
Sedan var det momsen. Jag tillhörde dem som an-
såg att vi inte borde bli medlemmar i EU utan att vi i
stället skulle välja ett EES-avtal. Då hade vi inte haft
en kulturmoms på 6 %. Nu blev vi medlemmar, och
stora delar av kulturlivet har fått gå på kurs för att
utbilda sig till bokförare och syssla med den typen av
verksamhet i stället för kulturell verksamhet.
Danmark har också 25 % bokmoms. Det intres-
santa för oss är inte hur det ser ut i andra länder, utan
det intressanta är hur det fungerar för oss och vad vi
kan göra för att läsandet, litteraturen och biblioteken
ska vara denna viktiga motor för hela kulturen, för
oss som människor, som medborgare, ge oss ett språk
och göra oss till rikare och starkare människor.
Dessutom ska vi självfallet se till att vi har den
här geografiska och sociala spridningen. Jag vill gär-
na avvakta fakta i målet så långt det nu är möjligt att
få det från Kulturrådet när det gäller bokmarknaden.
Det är svårt att mäta skattesänkningar på den här
typen av marknader, men vi kommer mycket seriöst
att studera det material vi så småningom får från dem.

Anf. 229 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Jag vet inte om jag ska börja med det
jag hade tänkt säga i manuset eller kommentera en
del av de saker som har sagts under debatten tidigare.
Men jag tror att jag börjar med mitt manus så får vi se
vad det blir för tid över sedan.
Fru talman! Det sägs att en god predikan ska vara
tredelad. Det här ska inte bli en predikan, men det
består ändå av tre delar. Det är ett inlägg med anled-
ning av den moderata gruppens ställningstagande i
det betänkande vi nu har framför oss, några ord om
mitt eget särskilda yttrande och en kort dementi av en
tidningsuppgift om utskottet.
De första årtiondena i vårt århundrade innebar en
sannskyldig massdöd av teatersällskap. Många var de
städer som under det förra seklet eller i detta sekels
början hade låtit uppföra teatrar där de besökande
teaterbolagen avlöste varandra. Av flera skäl, och det
var inte bara beroende på en snabbt ökande konkur-
rens från filmen, mer eller mindre upphörde utbudet
av teater från de ambulerande sällskapen.
För att till en del motverka detta och skapa en re-
surs för teaterutbud skapades Riksteatern på initiativ
av ecklesiastikminister Arthur Engberg. Avsikten var
att kunna erbjuda den del av landet som låg utanför
de få fasta teatrarnas närområden ett teaterutbud i de
många teaterlokaler som fanns; i folkets hus-, folkets
park-teatrar osv. Så är vi också många som har fått
vår första teaterupplevelse.
På 1970- och 1980-talen placerade Riksteatern ut
ett anta småensembler ur den egna organisationen,
ensembler som utgjorde embryon till länsteatrarna.
Länsteatrar etablerades också direkt ute i landet utan
omvägen via Riksteatern. I stort sett blev hela landet
täckt av teatrar. Samtidigt etablerade våra större
stadsteatrar barnensembler och skaffade sedan annex-
scener. Till detta kom de många uppdykande fria
teatergrupperna. Man kan hävda att de brister som
Engberg med rätta påpekat och motverkat nu med
råge var undanröjda.
I början av 1990-talet arbetade också en utredning
med att se över Riksteaterns roll i denna nya situa-
tion. Av detta har det inte blivit någonting. Jo, Riks-
teatern - som bortsett från några gravt olyckliga fel-
skär på teaterns isbana i samarbete med Kriminalvår-
den, naiva och blåögda, både låtit det strömma nazist-
slogan från scenen och underlättat allt från rymning
till brottsplanläggning - har faktiskt självmant ökat
distributionen av andras uppsättningar, dock inte alls i
den omfattning som detta borde ha skett.
Låt mig säga att det inte ska vila någon skugga
över Riksteatern för deras föreställningar som helhet.
Det gläder mig speciellt att kunna säga det nu när
Riksteaterns informationschef sitter på åhörarläkta-
ren. De här problemen ligger framför allt på den poli-
tiska sidan. Det är många utmärkta föreställningar
som har producerats men, som sagt var, från politiskt
håll har man fortsatt att äta kakan och ha den kvar. En
annan inriktning som jag anser strider mot ur-
sprungsintentionerna är att man i alltför stor utsträck-
ning spelar på orter som redan har ett eget utbud eller
ligger i närheten av orter med god tillgång till teater.
Fru talman! Vi moderater framhärdar i att föreslå
att Riksteatern uppdelas med en föreningsdel helt
skild från den producerande delen och att denna sena-
re del endast ägnar sig åt sådan teaterverksamhet som
det är svårt att underlag till regionalt över hela landet.
Det gäller t.ex. tyst teater, musikaler, barnteater och
balett.
Hur fint man kan lyckas genom samordning och
satsning regionalt kan vi se under innevarande spelår
i Jönköpings län - också jag beklagar att inte Åke
Gustavsson är här. Där har samgåendet mellan
länsmusiken och länsteatern i Smålands Musik och
Teater samtidigt givit en ny musikteater. Huvudan-
svaret har tagits av regionen. Vi tycker att sådana
initiativ ska främjas.
Vi anser i likhet med Kulturutredningen att den
löpande utgivningen av fonogram i olika former ska
ske på samma villkor för alla producenter. Där speci-
alutgivningar ska göras bör detta ske efter ett vanligt
anbudsförfarande i konkurrens. Det är ett av skälen
till vi, förutom detta med Riksteatern som redan
nämnts, anser att minskningar ska ske av anslaget till
Rikskonserter.
Då dessa inte ska ha ett eget ansvar för blåsmusi-
ken, vilket ytterligare minskar skälet för anslag, och
då vi också stöder Kulturutredningens förslag om
tillskapande av genrecentrum med nationellt ansvar,
är vårt förslag att man genom avtal tilldelar någon av
de kvarvarande blåsorkestrarna en sådan roll. Det-
samma kan komma i fråga för andra musikgenrer,
t.ex. jazz, allteftersom. Sådana genrecentrum skulle
kunna ge stabilitet åt sina respektive musikformer och
vara en basresurs för de många skapande, entusiastis-
ka amatörensemblerna.
Fru talman! Jag har tidigare i anförandet berört
filmen och den betydelse den kom att få som kom-
plement och konkurrent till teatern. Helt kort vill jag
bara uttala min tillfredsställelse över filmen och över
att den numera har fått en ställning som egen konst-
form. Jag noterar att vi för någon månad sedan fattade
betydelsefulla beslut om filmens framtid i relativt stor
enighet här i kammaren.
Så till mitt eget särskilda yttrande. Det rör tre in-
stitutioner med stor regional, för att inte säga natio-
nell, betydelse. Det gäller Göteborgsoperan, den
svenska opera - det har vi redan hört i kväll - som för
närvarande har störst publik. Det gäller Göteborgs
symfoniker, tillika Sveriges nationalorkester, av
många kännare betraktad som Skandinaviens för-
nämsta orkester. Båda dessa har högsta internatio-
nella anseende. Slutligen gäller det Göteborgsmusi-
ken, som borde få uppdraget att vara genrecentrum
för svensk blåsmusik och i samband därmed erhålla
de extra pecunia som detta bör medföra.
Från riksdagen och regeringen brukar alltid påpe-
kas att det är viktigt att huvudmännen genom ett ökat
ansvarstagande visar sitt intresse för kulturinstitutio-
nerna för att dessa jämväl ska kunna räkna med stat-
ligt stöd där sådant bör komma i fråga.
Fru talman! Höstens beslut i Västra Götalandsre-
gionen och i Göteborgs stad har givit ökade anslag till
de institutioner man är huvudman för. Detta borde,
enligt de principer som hävdas centralt i kulturpoliti-
ken, redan nu ha lett till motsvarande uppjusteringar
av anslagen till de uppräknade kulturinstitutionerna.
Jag utgår också från att vi redan under nästa år kan se
sådana effekter av den pågående diskussionen, inte
minst då det även förekommit s-motioner på området.
Motionerna Kr220, Kr237 och Kr238, bakom vil-
ka det står representanter från fyra respektive fem
partier, från Moderaterna till Vänsterpartiet, borde ha
tillstyrkts.
Fru talman! Jag ska inte göra några yrkanden. De
yrkanden som kommer i fråga på utgiftsområde 17
framförs av andra.
Så bara kort till den tredje punkten, vilken be-
kräftar att man aldrig okritiskt ska tro på det som står
tidningarna. I Göteborgsposten den 27 november kan
man läsa följande:
"Kulturutskottet flyttas till Karlskrona. I ett be-
tänkande som blev klart på torsdagen säger utskottet
att denna omlokalisering från Stockholm till Karls-
krona ska fullföljas. Det innebär att riksdagen i sin
helhet kommer att uppmana regeringen att verkställa
detta.
Redan våren 1998 sade utskottet att det fanns en
hel rad skäl för placering i Karlskrona. Det rådde
bland annat enighet om att det är av värde att sprida
statlig och kulturell verksamhet över landet."
Det framkommer aldrig egentligen i artikeln att
det rör sig om något annat än att kulturutskottet ska
flyttas. Jag får bara tala om att detta ju självfallet inte
är sant.
Sedan vill jag bara raskt i katalogform ta upp nå-
got av det som har sagts här. Jag tycker för det första
att det är fascinerande att vi diskuterar Stockholms
kommunalpolitik i kammaren. Där tycker jag inte alls
att den hör hemma. Jag är ledsen att ministern gick,
men så mycket 1968-retorik, med torpeder, barbari
och extremism, har jag inte hört sedan vi debatterade
på studentkåren för 30 år sedan.
Det har tidigare i kväll sagts att vi på något sätt
skulle ha invändningar mot den regionala nivåns
existens rent politiskt. Det värsta är att man aldrig
tycks kunna diskutera med de andra partierna om
annat än just landsting i den frågan. Vi har sagt att det
finns ett antal olika sätt att lösa just den frågan på.
Här har också från andra partier räknats upp i ka-
talogform de punkter där vi moderater har lägre an-
slagsförslag. Men ingen har självfallet tagit upp de 37
punkter där vi har samma eller högre nivå som rege-
ringen i våra förslag. Bortser man från de punkter
som berör just folkbildningen och forskningen, där vi
har fört över till andra utskott, rör sig skillnaden
mellan det moderata förslaget och majoritetsförslaget
om 260 miljoner - på en budgetram på 6,4 miljarder.
Det är alltså skillnaden mellan den bästa tänkbara
kulturpolitiken och en ren katastrof. Jag tycker att det
är ett ganska ynkligt argument.
Annika Nilsson hade ett uttalande förut som jag
tyckte var lite skojigt. Hon talade om hur det såg ut i
Stockholm och undrade om det inte var lite besväran-
de. Då ska jag säga samma sak. I Göteborg ligger
nästa års moderata budget 10 miljoner kronor över
den socialdemokratiska på kultursidan. Är inte det lite
besvärande, Annika Nilsson?
Vi har ju hoppat ganska friskt mellan olika frågor
som kanske inte alltid haft med budgeten att göra.
När det gäller filmen om Romeo och Julia var det
faktiskt så att Folkuniversitetets filmer med avsikt var
utan texter under för att man bl.a. skulle lära sig eng-
elska bättre. Man kan väl säga att: Thou has not cor-
rectly comprehended.
En bok för alla har dykt upp här flera gånger ock-
så. Det låter ungefär som om någon kvalitetslitteratur
till lågt pris bara kommer ut den vägen och inte någon
annanstans. Det finns utredningar som pekar på vilka
som nås av En bok för alla. Man kan också se vilka
som över huvud taget utnyttjar de kultursubventioner
vi har. Det är inte de man avser att nå. Vad är det för
skillnad på En bok för alla och t.ex. Månpocket? En
bok för alla har en liten begränsad utgivning. Den når
en liten begränsad grupp människor, medan utbudet
på den privata marknaden med lågprispocket är
mycket bredare. Om det gäller att nå många männi-
skor är det snarare det man borde underlätta. Det
skulle man bl.a. kunna göra genom att vi får den av
alla här omvittnade behövliga sänkningen av bok-
momsen.
Det verkar som om en del tycker att det är lite be-
klagligt att vi har lite olika uppfattningar här. Då kan
vi antingen skicka kulturutskottet till Karlskrona eller
lägga ned det. Sedan kan det sitta några stycken och
bara göra indexuppräkningar. Vi måste hela tiden
kunna debattera och ha den skillnad som gör att vi
förnyar både politiken och kulturen.

Anf. 230 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag visa min djupa upp-
skattning för att Lennart Fridén inte har talat om
Stockholms kommunalpolitik så att jag kan vara med
i den här debatten.
Det som Lennart Fridén tog upp om regionerna
och att han har andra lösningar var intressant. Enligt
den retorik som jag har hört i samband med valrörel-
ser och liknande handlar det om att kultur, turism,
utbildning och liknande hör till kommunerna och
sjukvården till en sjukvårdsförsäkring. Därmed kan vi
lägga ned den regionala nivån. Det har jag hört. Nu
finns det tydligen andra tongångar. Det var spännan-
de.
Sedan tycker jag nog att Lennart Fridén är mycket
bättre på språk och liknande än på matematik. Han
sade nu att det skilde 260 miljoner. Om den tabell
som är på s. 123 i utskottets handlingar stämmer är
den moderata minskningen 1,43 miljarder. Om vi då
tar bort de 875 miljoner som är överförda till andra
utskott - det tycker jag är schyst att ta bort - är
minskningen nästan 600 miljoner i förhållande till
vårt förslag. Som jag nämnde tidigare är skillnaden
på folkbildningens område 300 miljoner. Det motsva-
rar nästan 20 %. Det tycker jag är mycket att ta bort
på ett år. Det är, enligt mitt förmenande, inte bra för
folkbildningen lindrigt sagt.

Anf. 231 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag är naturligtvis glad över att kas-
sören i kulturföreningen PAKS i riksdagen tillika i
riksdagens kristna grupp är en duktig räkneherre. Det
har vi sett i andra sammanhang också. Men det beror
på vad man jämför med. Om man samtidigt på ett
negativt sätt tillgodoräknar oss det som man, i det
utskott dit vi har velat föra de här pengarna, har tagit
bort kan man få den här skillnaden. Men faktum är att
om man tittar på den verksamhet som vi vill ha kvar
under utgiftsområde 17 och tar bort det som vi har
skickat ut till de andra utskotten, blir skillnaden 261
miljoner, om man ska vara noggrann. Det är alltså
inte samma siffror vi talar om.

Anf. 232 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag får det fortfarande till 561 miljo-
ner, men vi får väl titta på detta tillsammans efteråt
för att se vad skillnaden är. Förra året var den nämli-
gen ungefär 520 miljoner. Det stämmer ju eftersom
många av minskningarna av anslagen återkommer i år
också. Jag har alltså räknat bort 875 miljoner. Vi är
överens om att det är det som är överfört till utbild-
ningsutskottet.

Anf. 233 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Nej, det vi har tagit bort är 1,150
miljarder varav 850 miljoner tas upp i det andra ut-
skottet. Om vi ska jämföra vad vi minskar i förhål-
lande till majoriteten på den kulturverksamhet som
ligger under utgiftsområde 17 rör det sig om dessa
261 miljoner.
Sedan gällde det olika former för hur man ska
kunna styra. Lennart Kollmats borde veta att det sätt
som vi arbetade med för att t.ex. få till stånd Göte-
borgsoperan inte gick via landstingen. Där var vi till
slut tvungna att föra en diskussion i en helt annan typ
av specialkommun för den frågan. Där ingick bl.a.
Lennart Kollmats egen kommun. På det sättet kan
man lösa mycket.

Anf. 234 TASSO STAFILIDIS (v):
Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag ett
tag satt och frös i kammaren. Jag kände hur kylan
bredde ut sig. Jag måste ge Lennart Fridén en eloge.
Han har faktiskt värmt upp stämningen lite här. När
vi diskuterar kultur känns det ofta som om vi inte har
kulturen med oss in i kammaren. Det blir oftast en
kylig atmosfär. Jag instämmer i det som Lennart
Fridén sade. Det är klart att vi måste kunna debattera
här och också kunna debattera utifrån att vi har olika
inställning allihop. Det är det som är den politiska
kulturen.
Så till mitt anförande. Jag vill instämma i Char-
lotta Bjälkebrings anförande för en hel del timmar
sedan, men ni minns säkert vad hon sade. Jag kom-
mer att inrikta mig på teater-, dans- och musikfrågor-
na och även beröra konstnärernas försörjning.
Som Charlotta Bjälkebring nämnde i sitt anföran-
de och som kammaren säkert också känner till samar-
betar Vänsterpartiet med regeringen och Miljöpartiet
om själva budgeten. Samarbetet har ännu inte ut-
vecklats till att fullt ut även innehålla den faktiska
verksamhet. Vi är med andra ord överens om bud-
gettaken, men det ingår inte riktigt fullt ut i det ut-
vecklade samarbetet på vilket sätt pengarna ska an-
vändas under de här taken - inte än i alla fall. Det är
därför vi i Vänsterpartiet gärna skulle vilja se en hel
del andra lösningar. Vi vill i alla fall diskutera andra
lösningar inom utgiftsområdet än de som regeringen
väljer att lyfta fram. Här tycker jag att den politiska
diskussionen är intressant och viktig.
Annika Nilsson nämnde tidigare filmen om Ro-
meo och Julia. Jag är från samma stad som Annika,
nämligen Helsingborg, och lika gammal som hon. Jag
råkade gå och se samma film och fick inte alls samma
upplevelse. Visst är det väl detta som är kulturens
tyngd och innebörd? Visst innebär väl kultur att alla
människor, alla individer, har sin egen personliga
upplevelse. Det är just upplevelsen som är styrkan i
kulturen. Vi var väldigt många teaterelever som upp-
skattade den här filmen. Vi satt t.o.m. kvar och läste
eftertexten.
Jag måste hålla med Elisabeth Fleetwood när hon
talade om att Moderaterna har varit dåliga på att
marknadsföra sin kulturpolitik, Lennart Fridén. Vi är
tydligen väldigt många som har missförstått era siff-
ror och er inriktning.
Även jag är intresserad av att få vara med när ni
förklarar lite mer. Vi kanske inte behöver vara så
aggressiva från talarstolen om ni egentligen faktiskt
bara menar väl.
Med anledning av frågorna inom teater och dans
vill jag och Vänsterpartiet lyfta fram några av de
farhågor vi ser i regeringens konkreta förslag. Det är
det här vi vill diskutera. Vi vill föra upp debatten för
att få ett större djup i vår kulturpolitiska diskussion.
Vi vill inte bara diskutera om saker som kanske inte
leder till konkreta resultat. Jag hoppas att vi även på
sikt ska kunna nå gemensamma resultat.
Jag skulle vilja jämföra den här diskussionen med
stämsång, där varje enskild stämma är oerhört viktig
för att skapa musikalisk harmoni. Men då det en gång
för alla uppstår falska toner i stämsången upphör
genast harmonin och därmed även stämsången.
Jag skulle vilja citera några av de nationella kul-
turpolitiska mål som återfinns i betänkandet och som
kom upp i och med den nya kulturpropositionen
1996. De är bl.a. "att värna yttrandefriheten och ska-
pa reella förutsättningar för alla att använda den" och
"att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse
och kvalitet och därigenom motverka kommersialis-
mens negativa verkningar". Vidare är de "att ge kul-
turen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande
och obunden kraft i samhället" och "att främja inter-
nationellt kulturutbyte och möten mellan olika kultu-
rer inom landet".
Det finns huvudsakligen en majoritet i kammaren
som är enig i de nationella kulturpolitiska målen.
Regeringen och kulturministern för fram de här må-
len och jobbar också efter dem. Nu har ju kulturmi-
nistern lämnat kammaren, men min fråga måste ändå
bli: Betyder verkligen de här målen olika saker för
oss? Målsättningen med att kulturen ska vara en ut-
manande och obunden kraft måste ju också vara att vi
ska ge förutsättningar, precis som målen säger.
Ser man till de rent faktiska förslagen om t.ex.
nationalscenerna finns det år efter år kostnadsuppräk-
ningar, och år efter år går staten in och tar sitt ansvar.
Staten tar sitt ansvar i form av ökade bidrag, i form av
att föra en diskussion om på vilket sätt man ska kunna
utveckla det här.
Vi i Vänsterpartiet ser också att i riksdagsbeslutet
1996 sade riksdagen att kulturinstitutionerna och de
fria grupperna skulle få sina bidrag uppräknade med
lönekostnadsindex. Men ser man till verkligheten
stämmer inte det.
Vi kan ta Riksteatern som exempel, som ju är en
av våra största institutioner. Där är det ingen ökning.
Tvärtom har vi sett att verksamheten på Riksteatern
drastiskt har förändrats. Vad är det som har tvingat
fram en förändring? Är det enbart frågor om ekono-
mi? Eller är det de konstnärliga frågorna som har fått
Riksteatern att ompröva och framför allt att hela tiden
utsättas för ett ifrågasättande?
Det är märkligt när Folkpartiet och Moderaterna
driver frågan att lägga ned Riksteaterns verksamhet.
Det är märkligt när man inte ser vikten av det arbete
som utförs där.
De kulturpolitiska målen måste även ställas upp
när det gäller den fria scenkonsten. De fria grupperna
får återigen stå med 0 kr i utökade anslag. Ewa Lars-
son tog upp det här tidigare också. Det har faktiskt
inte tillkommit en enda krona till de enskilda fria
grupperna. De har inte fått några utökningar. Samti-
digt säger vi att vi ska främja kulturen, att den ska
vara utmanande och obunden.
I dag är det institutionerna som får möjlighet att
vara obundna, medan den fria scenkonsten faktiskt
blir uppbunden. Den blir uppbunden av att Kulturrå-
det ger medel till verksamheterna, inte i den utsträck-
ning som grupperna söker medel, men i mindre om-
fattning. Däremot kräver man av de fria grupperna:
Ni ska producera det som ni har sökt pengar för. Men
vi ger er inte de pengar som ni behöver för att klara
av det.
Ewa Larsson tog också upp en annan viktig fråga.
Det handlar om pensioner och löner och om hur
konstnärer över huvud taget ska kunna fortsätta att
skapa konst i Sverige. Det handlar om hur vi, staten
och kulturpolitiken faktiskt suger ut konstens mästa-
re. Konsten sugs ut genom att vi utnyttjar den konst-
närliga arbetskraft som i dag försöker skapa, som i
dag försöker jobba utifrån de modeller och den
konstnärliga frihet man tycker att man befinner sig i.
Det kan väl inte vara rätt att vi ska fortsätta med
det här. Samhället i dag får en subventionerad konst,
en subventionerad teater, genom att skådespelare,
dansare och andra konstutövare tvingas arbeta gratis
åt staten. Ska det verkligen vara på det sättet?
Vi i Vänsterpartiet vill ha en bred diskussion i de
här frågorna. Vi vill föra upp frågorna om konstens
utveckling. Vi kan också se strukturella vinningar
med att vi behöver ta nästa steg. Vi har en kulturpoli-
tik, vi har ställt upp kulturpolitiska mål, men vi får
inte lov att stanna.
Det har hänt mycket inom kulturen. Mycket posi-
tivt händer varje dag. Alla konstutövare presenterar
enorma upplevelser för folket i Sverige. Men samti-
digt ser vi också en fara. Hur länge kan man fortsätta
att låta människor jobba ihjäl sig genom att de inte får
någonting tillbaka?
Vidare tar vi upp konkreta förslag när det gäller
möjligheter till turnéverksamhet. Den fria scenkons-
ten brottas med frågor om hur man ska kunna föra ut
kulturen i landet. De förutsättningarna ges inte i den
anslagstilldelning vi har i dag. Anslagen räcker nätt
och jämt till att klara av att producera den konst och
verksamhet som finns ute på teatrarna i landet. Sam-
tidigt tvingas konstnärerna att leva på dåliga löner
och man kan inte komma ut och turnera.
Vem bär ansvaret? Jo, staten, landstingen och
kommunerna har ett oerhört ansvar för det här. Vem
drabbar det här i förlängningen? Jo, precis som Bir-
gitta Sellén tog upp här tidigare drabbar det barnen
och skolan. Det drabbar de människor som faktiskt
ska ta över efter oss. Det drabbar dem som kommer
att sakna allt det som kultur innebär. De kommer att
sakna hela den demokratiska aspekten, yttrandefrihe-
ten, i det som skapandet faktiskt tar fram.
Vi i Vänsterpartiet föreslår konkret att man på all-
var ska se över frågan om turnéstöd. Det är bara en
liten del i den omstrukturering som vi vill diskutera
just vad gäller den fria scenkonsten.
Vi vill gå vidare i kulturpolitiken och föra en bred
diskussion. Vi föreslår att man ska ha ett särskilt
turnéstöd och att regeringen ska återkomma med
konkreta förslag i frågan om på vilket sätt vi ska
kunna genomföra det.
Ett annat konkret exempel är centrumbildningar,
teatercentrum, som arrangerar stora manifestationer
och visar vilket utbud man har. Det är andra organise-
rade former som också visas på samma sätt. Nu tän-
ker man förlägga en festival till Sundsvall där fri
scenkonst ska få visa sin verksamhet. Men när man
förlägger en verksamhet utanför storstäderna, utanför
teatergruppernas närområde, blir det genast ökade
kostnader för resor osv. Vad menar vi med målsätt-
ningen att hela Sverige ska ha tillgång till det kultu-
rella utbudet? Vi ger inte möjligheter till detta när
konstutövarna hindras att komma ut och arbeta ute i
landet.
Jag yrkar med detta bifall till reservation nr 5.
Jag har tagit upp det ansvar som vi politiker här i
riksdagen och politikerna på andra nivåer i landet
spelar för konsten. Jag menar att den fria scenkonsten
blir uppbunden bl.a. genom att vi politiker styr vilka
produktioner som framförs på landets fria scener. Så
ska det inte vara. Jag tror att vi alla här i kammaren är
överens om att politiken inte ska styra det konstnärli-
ga innehållet och utbudet, men ändå blir detta resul-
tatet.
Jag efterlyser att man även från regeringens sida
ska lyfta fram detta. Regeringen är ju inte omedveten
om hur det ligger till, men av någon konstig anled-
ning väljer man att inte lyfta fram dessa frågor. Min
fråga är: Varför ska konstnärerna fortsätta att sub-
ventionera sitt eget arbete? Vem tvingar en läkare, en
sjuksköterska eller en riksdagsledamot att själv sub-
ventionera det arbete som de utför? Konstnärerna får
hela tiden göra det, eftersom de brinner för sin konst
och för sin yttrandefrihet.
Jag vill slutligen beröra de nationella uppdragen.
Som tidigare här har sagts har vi efterlyst ännu fler
nationella uppdrag, framför allt inom konstområdet
dans. Det är intressant när Kulturrådet t.ex. lägger
fram förslag om Norrdans i Härnösand. Kulturrådet
har vägt olika alternativ i verksamheten och föreslår
att Norrdans ska få ett nationellt uppdrag. Jag tycker
att det är en mycket bra skrivning i betänkandet, där
man talar om att man förväntar sig att regeringen ska
återkomma med förslag till ett konkret nationellt
uppdrag på dansområdet.

Anf. 235 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Herr talman! Teater är en konstform som ger stora
möjligheter till inlevelse och identifikation. Det är
därför tillfredsställande att teaterns föreställnings-
och besökstal totalt sett ökade under 1998. Det fram-
går däremot inte om publikökningen också innebär att
institutionerna har nått nya publikgrupper.
Att barn tidigt får komma i kontakt med teater och
därigenom lära sig att uppskatta denna kulturform är
av avgörande betydelse, dels för barnet, som därige-
nom får göra nya upplevelser, dels för främjandet av
en positiv utveckling av teatern i framtiden. Herr
talman! Teaterverksamheten i skolorna behöver ut-
vecklas. För att teaterbesöket inte ska hänga i luften
är det viktigt att samarbetet mellan skolorna och tea-
terbranschen stärks. Möjligheten för eleven att få
närmare kontakt med teatervärlden är avgörande för
att väcka intresset för teater hos nya grupper.
Ett stort område med anknytning till teater är det
alltmer efterfrågade dramapedagogiska arbetet. Dra-
mapedagogiken används t.ex. med stor framgång i
olika problemsituationer i skolan. Det är viktigt att
inte bara tala om känslor utan att även arbeta med
känslor. Om förmågan till empati, till inkännande,
kan tränas, kan dramapedagogiken vara en bra metod,
eftersom drama skapar stark förmåga till inlevelse
och förståelse.
Herr talman! Dramapedagogernas utbildningssitu-
ation måste aktualiseras. Yrkesutbildningen bedrivs i
dag endast på två folkhögskolor i landet, och antalet
sökande till utbildningsplatserna är i dag mycket
stort. Vi kristdemokrater föreslår att det görs en ut-
redning som får se över efterfrågan och utbildnings-
situationen för dramapedagoger.
Jag vill också säga något om amatörkulturen. Den
utgörs av människors egna aktiviteter, och dess bety-
delse är stor. Den innebär demokratisk och social
fostran, utveckling av kommunikationsmedel och
mötesmöjligheter.
Barns och ungdomars kulturutövande måste stöd-
jas. Därom är vi alla här i kammaren överens. Det kan
jag förstå av den debatt som vi har fört här under
eftermiddagen. Barn har för sin egen utveckling be-
hov av eget skapande men också av att erövra kom-
petens i olika kulturtraditioner, exempelvis inom
musik och dans. Det finns i dag en oro för många
vuxnas bristande insikt i barns villkor och förmåga att
tillgodogöra sig kulturella upplevelser. Detta pekar på
vikten av pedagogiskt utvecklingsarbete och av insat-
ser i syfte att höja kompetensen hos lärare och perso-
nal bl.a. inom barnomsorg och skola. Ett liknande
resonemang förs i Kulturutredningens betänkande
Kulturpolitikens inriktning.
Herr talman! Dans är ett uttrycksmedel för indivi-
den samtidigt som den har en social funktion och kan
stärka gemenskap och samarbetsförmåga. Dans som
konstnärligt uttryck har länge endast betraktats som
en exklusiv konstform, men dansen befinner sig se-
dan några år tillbaka i ett expansivt skede, och detta
är bra. Intresset för att se dans på scen har ökat, lik-
som människors intresse för att själva delta i dansak-
tiviteter. Inte minst gäller detta för barn och ungdo-
mar, vilket är ett tydligt tecken på kultur- och mu-
sikskolornas betydelse. Jag ska senare återkomma till
detta.
Svensk danskonst genomgår en snabb och stark
konstnärlig utveckling. För att ytterligare stimulera
det växande intresset för dans bör ett nationellt upp-
drag ges för utveckling av danskonst för barn och
unga. Om detta råder en stor samstämmighet i kultur-
utskottet, vilket är glädjande, men tyvärr nådde vi i
slutet på diskussionen i utskottet inte riktigt ända
fram. Vi kristdemokrater ser det som angeläget med
ett nationellt uppdrag till dansområdet från år 2001.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 un-
der mom. 3.
Dansare har en kort karriär. Även utan skador i
arbetet kan de fysiska förutsättningarna för att utöva
yrket upphöra i 40-årsåldern, ofta mycket tidigare. Då
återstår många år i yrkesverksamhet. Därför bör det i
grundutbildningen alltid finnas en förberedelse för en
alternativ karriär och en planering för dansares om-
skolning eller vidareutbildning. Därför återkommer vi
med vårt krav att en översyn av dansutbildningen är
nödvändig och borde genomföras snarast. Om detta
borde vi kunna vara helt överens.
Satsningen på musik, teater och dans får inte be-
gränsas till nationalinstitutionerna och Stockholmsre-
gionen. Bidragen till regional musikverksamhet samt
regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitu-
tioner är därför oerhört centrala. Vi hälsar med till-
fredsställelse att regeringen förstått vikten av de fasta
anslagen och därför övergett idén att riktade tidsbe-
gränsade bidrag ska finansieras av verksamhetsansla-
gen. Detta ser vi som ett tecken på hållbarheten i vår
tidigare argumentation.
Tyvärr tar socialdemokraterna inte kritiken på all-
var när det gäller länsmusiken. Anslaget har totalt sett
bantats med 50 miljoner kronor. Kulturrådets första
analys av hur det förändrade statsbidraget till länsmu-
siken har påverkat verksamheten ger ingen enstäm-
mig bild. Huvudmännen har valt olika förhållnings-
sätt till den nya situationen.
För kristdemokraterna är detta otillräckligt. Vi ser
fortfarande en risk att det regionala musiklivet utar-
mas och står fast vid att länsmusiken måste ges ut-
ökade resurser. Vi har anslagit 15 miljoner utöver
regeringens förslag till regional musikverksamhet
år 2000. Medel ska förutom till länsmusiken också
kunna gå till teater och dansverksamhet. Jag har i
detta avseende också skrivit en motion där jag har
visat på situationen för Norrlandsoperan, men jag
avser för tids vinnings skull här i kammaren att inte
reservera mig, utan jag kommer att återkomma på
annat sätt i den frågan.
Herr talman! Den kommunala musik- och kultur-
skolan har under de senaste decennierna grundlagt
och utvecklat många människors musikintresse. Barn
i alla åldrar har fått sitt intresse för musiken väckt just
genom musikskolorna. Att Sverige är ett land med
många goda musiker har bl.a. resulterat i att musikin-
dustrin i dag är en av våra största exportindustrier.
Detta är bra, men ska inte utgöra en förutsättning för
verksamhetens berättigande. Musik- och kultursko-
lorna har ett värde i sig. Trots kommunernas ekono-
miska kris utvecklas Sveriges musik- och kultursko-
lor i allmänhet positivt, och många kommuner har
börjat se dessa skolor som en strategiskt viktig verk-
samhet.
Vi vill betona hur viktigt det är att de kommunala
satsningarna på musik- och kulturskolorna bibehålls
och utvecklas. Kristdemokraterna anslår 3,5 miljarder
utöver regeringens förslag till den kommunala sek-
torn den närmaste treårsperioden. I min egen hemstad
Umeå har den kommunala musikskolan under hösten
varit oerhört nära att bli ålagd ett sparförslag som i
princip helt skulle slå sönder en väl fungerande och
oerhört uppskattad verksamhet. Tack vare ett stort
engagerat upprop för skolan från skolans rektor, lära-
re och föräldrar räddades den i sista stund.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga något
om konstnärernas villkor. Jag kan hålla med Tasso
Stafilidis om det allra mesta när det gäller konstnä-
rernas villkor. Den ansats, herr talman, som Tasso
Stafilidis antog här för en stund sedan gör att jag har
stora förväntningar på skrivningar framgent vad gäl-
ler konstnärernas villkor. Jag utgår ifrån att den här
ansatsen kommer att lämna avtryck i kommande
budgetskrivningar.
Kulturell frihet, mångfald och vidareutveckling
ska främjas genom att kulturskaparna får goda ar-
betsvillkor och ekonomiska villkor. Arbetsmarknaden
inom kultursektorn avviker från de förutsättningar
som arbetsmarknadspolitiken utgår ifrån. Om fast
arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort så är
arbetena inom kultursektorn oftast tillfälliga. I dag
råder det en långvarig strukturell obalans mellan
utbud och efterfrågan. Vi kristdemokrater ser positivt
på de försöksverksamheter som påbörjats avseende
försöket med en tredje anställningsform inom teatern
samt försöket med en arbetsförmedling vid centrum-
bildningar. Detta ska bli intressant att följa.
Däremot anser vi fortfarande att försöksperioden
om ett och ett halvt år är för kort. Vi hade velat se en
försöksperiod om tre år för att kunna dra säkra slut-
satser av värdet av verksamheten, ett ställningstagan-
de som delas av Teaterförbundet.
Vad gäller frågan om hur konstnärernas förslags-
rätt ska kunna vidgas beträffande ledamöter till
Konstnärsnämndens styrelse och styrelsen för Sveri-
ges bildkonstnärsfond är den diskuterad och debatte-
rad här. Också vår kulturminister var inblandad och
lämnade sina synpunkter och kommentarer. Hon
säger, herr talman, att regeringen ska återkomma i
denna fråga, och vi ser fram emot det förslag som
kommer. Vi kristdemokrater utgår ifrån att regeringen
lyssnar och tar till sig utskottets och, utgår jag ifrån,
riksdagens beslut i den här frågan. Något annat vore
högst anmärkningsvärt.
Jag står självfallet, herr talman, bakom det skrift-
liga yttrande vi kristdemokrater har där våra anslag
finns specificerade samt samtliga våra reservationer,
men för att vinna tid i kammaren nöjer jag mig med
det yrkande som jag redan lagt.

Anf. 236 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Jag kommer i mitt inlägg att ta upp
ytterligare några viktiga avsnitt i den moderata kul-
turpolitiken.
I det moderata budgetförslaget höjer vi anslaget
G2, Bidrag till kulturmiljövård, med 25 miljoner
kronor i förhållande till regeringens och utskottsmajo-
ritetens förslag. Detta är ett uttryck för att vi anser att
mycket bra kulturvårdsarbete kan ske på privat initia-
tiv. Många fastighetsägare är beredda att ta på sig ett
avsevärt merarbete för att ta sitt ansvar för kultur-
miljön. Möjligheten att skaffa lämpligt byggnadsma-
terial för ombyggnader ökar hela tiden genom att det
startas nya företag som handlar med sådant som man
tagit till vara, t.ex. i samband med husrivningar.
Att det då finns en möjlighet till statligt ekono-
miskt stöd kan tjäna som en stimulans för fastighets-
ägaren. Det kan dessutom medverka till att ingrepp i
känsliga fastigheter sker på ett antikvariskt riktigt
sätt. Landsantikvarierna har här en viktig uppgift att
fylla genom att informera om lämpliga tillvägagångs-
sätt och vara ett stöd för den enskilde fastighetsägaren
i kontakten med länsmyndigheterna.
Känslan för kulturarvet är djupt grundad, och det
finns en bred uppslutning bakom tanken att åtgärder-
na ska betalas solidariskt av fastighetsägarna och
staten. Det innebär ökad efterfrågan på medel från
detta anslag, en efterfrågan som med vårt förslag till
höjning blir lättare att uppfylla. Även kommunala
bidrag kan vara viktiga för den som står i begrepp att
ta itu med sitt gamla hus.
Herr talman! De nya reglerna för kostnadsfördel-
ningen i samband med arkeologiska undersökningar,
nämligen att arbetsföretaget ska vara med och betala
konserverings- och dokumentationskostnaden också,
har inneburit nya pålagor för fastighetsägare i känsli-
ga kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetets riktlinjer för
att följa ett mer upphandlingsliknande förfarande har
ännu inte fått den önskade spridningen ute på fältet.
Den förväntade rationaliserings- och besparingsef-
fekten har därför uteblivit. Det gör det ännu viktigare
att staten har resurser att använda för att gå in med
stöd då de arkeologiska undersökningskostnaderna
blir orimligt stora. De regler som gäller i detta sam-
manhang måste användas på ett positivt sätt. Statens
ansvar för att ta till vara det gemensamma minnet
måste åtföljas av motsvarande ekonomiska insats, och
det är speciellt viktigt eftersom multiplikatoreffekten
kan bli avsevärd.
Herr talman! Vi upprepar, likt droppen som ur-
holkar stenen, vårt förslag att Arbetets museum inte
ska särbehandlas i bidragshänseende. Jag tar nu upp
ett argument som vi inte har fört fram tidigare, men
jag upprepar inte alla de argument som vi har använt i
tidigare debatter i denna fråga. Merparten av de övri-
ga institutioner som får bidrag från anslagsposten H4
har en tydlig och aktiv huvudman, som på ett påtag-
ligt sätt tar även sitt ekonomiska ansvar, ofta med stor
ansträngning. Här finns t.ex. Dansmuseet i Stock-
holm, Millesgården i Lidingö, Röhsska museet i Gö-
teborg, Rooseum i Malmö, Bildmuseet i Umeå och
Zornmuseet i Mora. De är på olika sätt exempel på
hur ansvarsfrågan har hanterats regionalt eller lokalt
och hur det statliga bidraget fungerar som ett säkert
viktigt komplement. Av anslagets drygt 40 miljoner
faller enligt majoriteten drygt 11 på Arbetets muse-
um, medan de övriga 11 mottagarna får i genomsnitt
2,7 miljoner kronor.
Beträffande Riksutställningar har vi i dag ett be-
sparingsförslag, men det har inte Folkpartiet. Där-
emot har vi tillsammans med Folkpartiet reserverat
oss till förmån för ett yrkande om att regeringen bör
återkomma med förslag om en förändrad verksam-
hetsinriktning för Riksutställningar. De möjligheter
som finns inom nätverket av länsmuseer och kommu-
nala museer att skapa stimulerande vandringsutställ-
ningar utnyttjas i dag inte fullt ut. Vi anser att här
finns behov av en reform för att på så sätt skapa an-
gelägna nya möjligheter.
Eftersom de övriga påtänkta regeringspartnerna
har uttryckt tillförsikt om möjligheten till borgerligt
samarbete i regeringsställning är det väl inte helt fel
om jag också har samma uppfattning. Våra bespa-
ringar på kulturbudgeten hör hemma i det totala mo-
derata budgetförslaget och förutsätter de förändringar
i den totala situationen för den enskilde skattebetala-
ren som en total tillämpning av vårt budgetförslag
skulle innebära. När en koalitionsregering pratar
budget uppstår det till slut ett utrymme som man är
överens om att fördela på olika utgiftsområden. Det
är då det skapas en borgerlig kulturbudget i samarbete
och samförstånd.
Herr talman! Det moderata budgetförslaget under
rubriken Folkbildning sönderfaller vid närmare be-
traktande i två delar. Vi har föreslagit en allmän be-
sparing på 300 miljoner kronor. Alltfler människor
börja inse realiteten bakom begreppet livslångt läran-
de. Det s.k. kunskapslyftet har gett studieförbunden
en viss ökning i sin uppdragsverksamhet och viktiga
erfarenheter av att erbjuda kompetensutveckling.
Detta trots att studieförbundens andel av verksamhe-
ten inte var större än 4 % våren 1998. Här finns alltså
utrymme för ytterligare expansion.
Hela tanken med livslångt lärande borde kunna ge
olika utbildningsarrangörer nya utmaningar. De stat-
liga pengar som enligt årets budgetproposition avsågs
komma att användas för kompetensutveckling, i ut-
byte mot höjda energiskatter, innebär förhoppningsvis
nya möjligheter. Det är beklagligt att regeringen inte i
tid förberett ett regelverk som gör att pengarna kan
utnyttjas redan nästa år. När satsningen i sinom tid
kommer i gång borde studieförbunden kunna göra
viktiga insatser på detta område utan att det kräver
ytterligare statsbidrag över kulturbudgeten.
Den andra delen, som handlar om 850 miljoner
kronor, är vårt förslag att flytta över folkhögskolorna
till utgiftsområde 16. Eftersom reglerna för statsbi-
drag till folkhögskolor är väldigt lite bindande kan
kanske vuxenutbildningsfriskolor vara en lämplig
beteckning på folkhögskolorna, oavsett om de är
landstingsdrivna eller mer fristående. De är för många
vuxna studerande ett alternativ till komvux eller hög-
skolestudier. Det är därför vi anser att det är rimligt
att statens budgetmässiga avvägningar också görs
inom den ramen.
Sedan år 1991 har över 20 nya folkhögskolor
startats. Dessa har fått sina statsbidrag ur den del av
anslaget som var öronmärkt för folkhögskolorna. Det
kan inte uteslutas att man i framtiden kräver att studi-
eförbunden ska avstå från medel för att en större
andel ska kunna tillfalla folkhögskolorna. Vårt för-
slag att lyfta över folkhögskoleanslaget till utgiftsom-
råde 16 skulle ge en entydigare anslagsstruktur som
på sikt borde vara till fördel för studieförbunden.
Herr talman! Jag måste slutligen kort på detta om-
råde beröra den rapport som Riksrevisionsverket
nyligen lämnat angående Folkbildningsrådets insatser
för att styra och kontrollera folkbildningen. Det råder
ingen tvekan om att rapporten innehåller allvarliga
påpekanden. De förslag till åtgärder som RRV pre-
senterar måste få en seriös behandling. Staten måste
ta sitt ansvar för att stärka Folkbildningsrådets myn-
dighetsfunktion och ta initiativ till ökad fokusering på
målstyrning och kvalitetsarbete. Inte minst de senaste
dagarnas diskussion om TV-reportaget från Färnebo
folkhögskola och deras verksamhet kring civil olyd-
nad visar att det är utomordentligt viktigt. Ett förslag
som RRV för fram är att förändra resursfördelningen
till studieförbunden. Det är möjligt att det då visar sig
att den ram som vi moderater föreslår kommer att
vara den lämpligaste.
Herr talman! I den sista delen av mitt anförande
vill jag inledningsvis påminna om den gemensamma
fp-m-reservationen där vi avstyrker förslaget om en
höjning av TV-avgiften och som Elisabeth Fleetwood
har yrkat bifall till. Vi tror att det vore hälsosamt att
SVT avvaktade något med sina tekniska satsningar
och lät tekniken stabilisera sig innan man gör de stora
investeringarna. Vi måste räkna med en mycket lång
inkörningsperiod innan TV-tittarna klarar sig utan
den analoga tekniken. Det är inte heller möjligt att
innan dess räkna hem teknikkostnaderna i lägre sänd-
ningskostnader.
Av betänkandet framgår att SVT och SR utöver
de vanliga sändningsmedlen numera har olika typer
av särskilda medel som beror på politiska beslut här i
riksdagen. Vid sidan av de vanliga sändningsmedlen
enligt avtalet med staten, som uppgår till drygt 5
miljarder kronor för år 2000 - och det är 40 % av vad
vi i kulturutskottet totalt har att fördela - finns det i
budgeten tre andra poster. Det är dels särskilda medel
för förnyelse, 100 miljoner, dels särskilda medel för
kvalificerad produktion av TV-program, 75 miljoner,
dels slutligen särskilda medel för att värna om mång-
fald och kvalitet i Sveriges Radios programutbud, 10
miljoner.
Vi har i årets utskottsbehandling inte yrkat avslag
på dessa tre poster. Inför den nya avtalsperioden bör
dock systemet med särskilda medel omprövas. Möj-
ligheten att kvalificera sig för denna typ av gratifika-
tioner genom följsamhet och anpassning till den rå-
dande politiska majoriteten innebär ett klart hot mot
SVT:s och SR:s integritet och självständighet. Tittar-
nas och lyssnarnas tilltro till public service-företagens
opartiskhet tål inte den sortens påfrestningar.
Varför kan för övrigt inte samma finansiering-
sprinciper och programpolitik gälla inom SVT som i
kultursektorn i övrigt? Kulturministern sade när hon
var här att det var kulturpolitikens uppgift att stödja
sådant som annars inte kan klara sig. Varför måste då
TV-avgiften finansiera alla slags program när inte
statsanslagen till teater eller film eller musiklivet gör
det? På andra områden finns det en etablerad arbets-
fördelning mellan staten och marknaden. Det finns en
ganska stor samstämmighet i uppfattningarna om vad
man ska vänta sig för repertoar på Dramaten eller på
en privatscen som t.ex. Göta Lejon.
Under våren kommer riksdagen att få ta ställning
till det moderata förslaget om att sälja ut en TV-kanal
och koncentrera resurserna till att åstadkomma kvali-
tetsprogram i den kvarvarande kanalen. Det ska bli
intressant att se vilka partier som då kan tänka sig att
betrakta SVT som en kulturinstitution bland andra
med en finansiering som följer samma principer som
gäller för andra kulturområden.
Herr talman! Jag har inga ytterligare yrkanden ut-
över dem som redan framförts av Elisabeth Fleet-
wood och andra moderata företrädare.

Anf. 237 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Jag vill bara ställa en fråga till Jan
Backman. Han nämnde Färnebo folkhögskola. Om
jag uppfattade det rätt talade han om civil olydnad.
Jag skulle vilja veta var Jan Backman fått den infor-
mationen ifrån. Är det via reportage i Aktuellt, eller
är det via samtal med personal och elever på folkhög-
skolan?

Anf. 238 JAN BACKMAN (m) replik:
Herr talman! Jag sade särskilt att det var diskus-
sionen om TV-reportaget som jag åberopade. Jag har
ingen anledning att ta ställning till sanningshalten i
det reportaget. Det viktiga är att det pekar på att folk-
högskolornas möjlighet att inom ramen för statsbi-
draget ganska fritt styra och planera sin verksamhet
bör bli föremål för en genomsyn i samband med att
RRV-rapporten behandlas vidare.

Anf. 239 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Med andra ord har Jan Backman inte
varit i kontakt med folkhögskolan utan har lyssnat på
och sprider vidare ett rykte som börjat växa efter TV-
programmet och efter frågestunden här i kammaren
för ett par veckor sedan.
Jag anser att det är ganska farligt att vi som riks-
politiker går ut och hoppar på en specifik skola på ett
negativt sätt och skadar dess rykte. Har Jan Backman
funderat över vad som kan ske i förlängningen när vi
gör sådana uttalanden i kammaren?

Anf. 240 JAN BACKMAN (m) replik:
Herr talman! Det kanske Birgitta Sellén skulle ha
tänkt på inte bara när det gäller Färnebo utan också
när kulturministern var här i kammaren och spred
rykten om Stockholms kulturpolitik.
Jag har gått igenom den hemsida som folkhög-
skolan har på Internet. Jag har sett att det står att man
bedriver en verksamhet där civil olydnad ingår som
ett moment. Jag har ingen anledning att misstänka att
man far med villfarelse i sin egen information på sin
hemsida.

Anf. 241 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Herr talman! Precis som Tasso Stafilidis förut sa-
de kände också jag en viss vind av kyla här i kamma-
ren, men jag känner mig varmare igen just nu. Jag
tycker att det är viktigt med debatt. Vi ska ha en de-
batt. Den ska vara saklig och konstruktiv. Jag tycker
också att vi ska föra debatten med glimten i ögat, och
det är så jag upplever att vi gör, vi ledamöter i kultur-
utskottet.
Herr talman! Efter många inlägg i denna kultur-
debatt vill jag bara kort belysa några viktiga områden,
nämligen folkrörelsearkiven och folkbildningen.
Kristdemokratiska ståndpunkter på dessa områden
finns - eftersom det också handlar om budgeten - i
vårt särskilda yttrande. Jag har därför inget särskilt
yrkande, men självfallet står jag bakom alla kristde-
mokratiska reservationer och synpunkter.
Herr talman! I vår kristdemokratiska kulturmotion
med anledning av budgetpropositionen förordar vi att
folkrörelsearkiven bör få del av de medel som rege-
ringen avsatt till den breda satsningen på industri-
samhällets kulturarv. Det finns förstås en tanke från
vår sida med detta förslag. Låt mig konstatera att
majoriteten i utskottet anser att våra motionsförslag är
angelägna, men man hänvisar till att en särskild dele-
gation arbetar med frågan.
I den aktuella kulturdebatten och särskilt när vi
talar om vårt gemensamma kulturarv nämns ofta
arbetarnas historia och industrisamhällets kulturarv.
Jag har inget emot detta, tvärtom. Det är en mycket
viktig del av vår historia.
I förra veckan deltog jag tillsammans med flera
andra ledamöter i kulturutskottet i Riksantikvarieäm-
betets höstmöte. Temat var Kulturarv och tillväxt.
Flera föredrag handlade om intressanta projekt med
industrihistorisk inriktning. Särskilt intressant är det
när mötesplatser skapas där historia, nutid och fram-
tid möts.
Det är viktigt att satsningen på industrisamhällets
kulturarv, folkrörelsearkiven och för den delen också
Arbetarrörelsens arkiv ses som en helhet. Vi vet att
folkrörelsearkiven sedan länge arbetat konkret och
aktivt på detta område. Det finns nog ingen industri-
ort eller bruksort i landet som inte har eller har haft
ett mer eller mindre omfattande folkrörelseliv. Det
kan handla om nykterhetsrörelser, idrottsrörelser,
fackföreningar och kyrkor.
Genom arkivmaterial kan vi få en god bild av hur
arbetarna, tjänstemännen, de hemarbetande och bar-
nen hade det både i sitt arbete och på sin fritid. Det
ideella engagemanget färgas ju alltid av den aktuella
livssituationen. Tänk vad ett foto, en affisch, ett brev
eller varför inte ett protokoll kan berätta om det kul-
turarv där många av oss har våra rötter!
Aktiva insatser måste också till för att företagens
arkiv också förs till folkrörelsearkiven. Tänk att på
samma ställe få tillgång till arkiv från statliga och
kommunala sektorn, folkrörelserna och företagen!
Det är därför som vi slår ett extra slag för folkrörelse-
arkiven när vi talar om industrisamhällets kulturarv.
Herr talman! Så några ord om folkbildningen.
Genom den lokala och sociala förankringen är folk-
bildningen viktig för att bredda både kulturintresset
och demokratiarbetet i Sverige. I budgetpropositionen
står det: "Folkbildningens roll är också i dag en fråga
om att försvara, vitalisera och utveckla demokratin. -
- - Många kan känna en vanmakt inför en sam-
hällsutveckling som man tror sig inte kunna påverka."
Kristdemokraterna delar denna uppfattning.
Med tanke på det som vi läst under de senaste
veckorna i tidningarna och med tanke på den aktuella
debatten om medborgarnas delaktighet i den politiska
processen är det viktigt med konkreta initiativ på
området. Regeringen har ju också uttalat behovet av
information, utbildning och bildning på olika områ-
den. Initiativ har också tagits, t.ex. En levande histo-
ria, EMU-studier, millennieskiftet m.m.
Delaktigheten i den politiska processen torde vara
ett prioriterat område. Kristdemokraterna föreslår
därför att regeringen initierar en bred folkbildnings-
satsning om demokratin och om medborgarnas del-
aktighet i den politiska processen.
Herr talman! Slutligen föreslås i budgetproposi-
tionen att 10 miljoner ska anvisas till försöksverk-
samhet inom folkhögskolor och studieförbund. I dag
med så många konkurrenssituationer där både folk-
högskolor och studieförbund måste använda sin fulla
fantasiförmåga för att locka deltagare till kurser och
cirklar vet jag att både Folkbildningsrådet och studie-
förbunden själva initierar olika projekt och nya verk-
samhetsformer. Förslaget från regeringen blir bara ett
onödigt petande, tycker jag. Vi föreslår därför att de
10 miljonerna förs över till det samlade anslaget för
folkbildningen.

Anf. 242 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill gå in på det som jag tycker
är allra viktigast just nu när det gäller arkiv och kul-
turmiljöer, och det är tre utvecklingstendenser i fråga
om arkiv och tre projekt beträffande kulturmiljön.
Det första när det gäller arkiv är kyrkans skiljande
från staten. Detta får naturligtvis enorma konsekven-
ser på arkivområdet. Det handlar om att leverera
arkivmaterial, mikrofilmer, kyrkobokföringshand-
lingar och naturligtvis mottagande och överförande
från kyrkoarkiven. Detta är det första området som
jag vill ta upp.
Det andra området gäller de regionala arkivens
växande betydelse. Släkt- och hembygdsforskning
håller på att utvecklas till en riktig folkrörelse. Därför
föreslår vi också att extra resurser läggs på detta.
Det tredje området när det gäller arkiv är den
elektroniska revolutionen som håller på att utvecklas
mer och mer. Jag var inne på detta i början när jag
talade om mikrofilmning av kyrkobokföring.
Det gäller också att säkra bevarandet av elektro-
nisk information i största allmänhet, eftersom e-post-
utvecklingen spränger alla gränser mer och mer. In-
formation sker mer genom elektroniska medel och
mindre genom papper. Då är det naturligtvis intres-
sant att bevara detta för eftervärlden, så att forskare i
framtiden kan titta tillbaka på hur vi hade det.
När det gäller den elektroniska revolutionen finns
det också fantastiska möjligheter att tillgängliggöra
materialet både för forskare och för allmänhet.
Jag var tidigare inne på släkt- och hembygds-
forskning. Självfallet är det fantastiskt - om man har
rötter i hela landet - att man kan gå till ett enda ställe,
till vilken dator som helst och söka i arkiven över
hela landet. Man behöver alltså inte resa runt. Detta
underlättar givetvis också forskarnas arbete. Det här
är en väldigt viktig utveckling.
Detta berör också ett projekt som kallas Kultur-
arvs-IT, som jag senare ska gå in på under rubriken
Kulturmiljö när jag tar upp de tre projekten.
Angående kulturmiljön är grundprincipen den-
samma som för arkiv. Det handlar om att bevara och
vårda. I arkiven är det mest papper som bevaras.
Inom kulturmiljön handlar det om byggnadsvård,
fornminnesvård, landskapsvård och t.o.m. arkeolo-
giska undersökningar.
Ett väldigt intressant projekt i det här samman-
hanget är Storstädernas kulturmiljö, och det ligger
inom ramen för propositionen Utveckling och rättvisa
- politik för storstaden. Det är bra att man bevarar
kulturhistoriskt intressanta byggnader. Det ökar också
trivseln för de som bor i staden.
Det andra projektet gäller industrisamhällets kul-
turarv. Detta är extra intressant med tanke på att vi är
på väg in i informationssamhället. I Malmö där jag
kommer ifrån har massor av industrier gått i graven
under kort tid, varvsindustri, tekoindustri, gummiin-
dustri osv. Det gäller nu att bevara det som kan vara
intressant för eftervärlden. Därför är detta projekt
väldigt viktigt. Annars riskerar industrisamhället att
bli en förlorad tidsålder.
Det har tillsatts en delegation, och jag tycker att
det vore positivt om den kunde tränga in i ämnet och
göra sina egna prioriteringar. Sedan får den naturligt-
vis återkomma till regeringen med förslag. Men jag
tror att det där kan finnas en kunskapsbank som är
väldigt intressant.
Det tredje projektet under avsnittet Kulturmiljö
var projektet om kultursarvs-IT, som jag under
punkten om arkiv lovade att återkomma till. Detta
projekt förenar två goda syften. Dels ger det möjlig-
heter för arbetshandikappade att få anställning, dels
ökar det tillgängligheten när det gäller kulturarvet.
Jag var inne på tidigare att vanliga människor och
forskare skulle kunna få tillgång genom digitalise-
ring.
Detta projekt kommer att innebära 14 miljoner
kronor årligen, som alltså kan tillföra både de arbets-
handikappade och vanliga människor, som får bättre
tillgång, någonting.
Detta var de viktigaste punkterna, som jag ser det,
på dessa två områden. Jag yrkar bifall till hemställan i
kulturutskottets betänkande.

Anf. 243 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Hillevi
Larsson. Hon berörde inte den del jag ska ta upp i sitt
anförande, men jag vill ändå ställa frågan till Hillevi
Larsson. Jag tänker ta upp musik- och kulturskolorna.
För ett år sedan diskuterade vi här i kammaren
musik- och kulturskolornas situation ute i landet.
Samtliga partier var överens om att det är viktigt att
musik- och kulturskolorna får känna att de är viktiga
och att vi vill utveckla och stärka dem. Med anled-
ning av detta vill jag fråga Hillevi Larsson om hon
inte anser att det är ett problem när dessa signaler inte
får genomslag ute i landets kommuner.
Jag berörde i mitt anförande just min hemkom-
mun Umeå, men låt oss släppa den just nu. Umeå
kommun styrs av socialdemokrater och vänsterpar-
tister. Där har dessa krav på kraftfulla besparingar
ställts just på musik- och kulturskolan. Hela den
verksamheten stod inför att fullständigt raseras.
Ser Hillevi Larsson något problem när diskussio-
nen och debatten här i kammaren och i riksdagen inte
stämmer överens med vad som händer ute i landet,
t.ex. i en socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt
styrd kommun?

Anf. 244 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan börja med att konstatera att
detta inte ligger under det område jag tog upp i mitt
anförande, alltså arkiv och kulturmiljö. Men jag kan
naturligtvis ändå kommentera det.
Detta berör den diskussion som jag tycker att vi
har varit inne på nästan hela kvällen. Vi har tagit upp
kommunala exempel - Stockholm och Göteborg -
och det har blivit en väldigt teknisk diskussion kring
hur det är i den enskilda staden.
Vi är naturligtvis inte alla lika insatta i alla frågor.
Gunilla Tjernberg är säkert mycket mer insatt i hur
det är i Umeå än vad jag är, och jag är kanske mer
insatt i hur det är i Malmö eftersom jag kommer däri-
från. Det är väldigt svårt att kommentera detta.
Sedan måste man också skilja på rikspolitik och
kommunalpolitik. Jag kan inte uttala mig om vad alla
socialdemokratiskt styrda kommuner i detta land
hittar på. Jag måste säga att jag inte har tillräcklig
information om just exemplet Umeå för att kunna
uttala mig. Är det verkligen så att det har skurits, och
i så fall varför? Vilka prioriteringar har gjorts, och
vilka diskussioner har förts? Jag har svårt att uttala
mig om det.

Anf. 245 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Herr talman! Hillevi Larsson anser att hon inte
kan diskutera denna fråga utifrån en enskild kommun.
Vi är överens om det. Men en av Hillevi Larssons
partikolleger här i kammaren - jag nämner Annika
Nilsson - valde att säga ungefär så här i en debatt
med, tror jag, en moderat: Delar moderaterna här i
riksdagen den syn som man har här i kommunen? Vi
har också hört kulturministern angeläget föra en de-
batt på en annan nivå än riksdagsnivån.
Jag vill bara fråga Hillevi Larsson om det är soci-
aldemokraternas politik som ska genomsyra hela det
politiska spektrumet. Då borde Hillevi Larsson vara
angelägen om att den politiken genomsyrar hela lan-
det. Då är jag inte inne på hur det ser ut i en enskild
kommun. Det var ett exempel jag tog upp. Det hand-
lar om att visa på en bild som är trovärdig, från de
beslut som fattas i riksdagen och de debatter som förs
här till det som händer i socialdemokratiskt styrda
kommuner. Det är en politisk fråga.

Anf. 246 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kommer inte att stå i denna talar-
stol och försvara allt som alla socialdemokrater i hela
detta land gör i enskilda kommuner - speciellt inte i
de fall där jag inte är insatt i frågan. Självfallet är det
olika från fall till fall. Det är olika beroende på hur
kommunerna är och på vilka människor där sitter. Jag
vill inte dra alla över en kam, vare sig borgerliga eller
socialdemokratiska.
Jag måste också säga att jag inte vet hur det har
resonerats i detta fall i Umeå och om det verkligen är
så att musik- och kulturskolorna har fått stryka på
foten. Vad beror det på? Kanske handlar det om att
trygga ekonomin för framtiden, så att det kan komma
anslag till andra delar också och inte bara till musik-
och kulturskolan. Jag kan inte uttala mig. Jag kan inte
ens stå här och säga att det är fel om det är så, efter-
som jag inte vet bakgrunden. Det är en prioriterings-
fråga.

Anf. 247 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Herr talman! Jag hade inte tänkt att förlänga de-
batten, men eftersom Hillevi Larsson berör samma
område som jag tog upp i mitt anförande vill jag ändå
ställa en fråga till henne. Hon pratar väldigt mycket
om arkiven och den viktiga uppgift som de olika
arkiven har. Hon kom också in på industrisamhällets
kulturarv och talade om delegationens arbete.
Jag tycker att det är viktigt att fundera på skillna-
den mellan en delegation och en utredning. En utred-
ning tittar lite mer, jobbar framåt och kommer med
förslag, men jag uppfattar en delegation mer som en
arbetsgrupp på området som kommer med mer kon-
kreta förslag som man kan omsätta ganska fort. Hil-
levi Larsson talade om att detta är angeläget.
Jag vill ställa några frågor. Hillevi kanske lyssna-
de på mitt anförande om folkrörelsearkivens viktiga
roll när det gäller industrisamhällets kulturarv. Jag
skulle vilja höra hur Hillevi Larsson ser på det och
om hon tycker att folkrörelsearkiven fyller en viktig
funktion och kanske t.o.m. kan tänka sig att föra över
lite resurser till folkrörelsearkiven på detta område.

Anf. 248 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan säga att det område jag var
inne på tidigare när jag talade om de regionala arki-
vens växande betydelse även innefattar folkrörelsear-
kiven. Där säger vi att folkrörelsearkiven måste bli en
mer integrerad del av den regionala kulturpolitiken.
Därmed lyfts folkrörelsearkiven fram, och naturligt-
vis även de delar som handlar om kulturarvet.
När det gäller delegationen tycker jag att denna
först kan få komma med sina konkreta förslag, och
när den lämnar över dessa till regeringen kan man ta
en diskussion. Givetvis har vi inget direkt emot detta,
men det känns som att vi inte vill föregripa arbetet.
Låt dem göra sina prioriteringar när den tiden kom-
mer.

Anf. 249 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Herr talman! Jag har förståelse för det, men precis
som jag kan väl Hillevi Larsson ha en åsikt i frågan
och tycka. Då var min fråga om Hillevi Larsson tyck-
er att folkrörelsearkiven fyller en viktig roll också när
det gäller det industrihistoriska kulturarvet. Kan hon
tänka sig att de därmed får del av resurserna, så att
man kan föra till allt det jag pratade om? Det gäller
alltifrån foton till affischer, företagsarkiv, osv., som
jag tycker fyller en viktig funktion i detta samman-
hang.

Anf. 250 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller med om att det finns väl-
digt mycket intressant material i folkrörelsearkiven.
Jag tror även att delegationen kommer att komma
fram till detta. Det känns som om det inte är någon
mening med att lägga sig i alltför mycket i delegatio-
nens arbete. Om allting är klart från början när det
gäller vad som ska prioriteras är det ingen mening
med att ha en delegation.
Jag kan hålla med om att det är viktigt med folk-
rörelsearkiv. Jag tror att delegationen kommer att ta
med det. Gör den inte det kommer trycket på den att
vara starkt.

Anf. 251 ROY HANSSON (m):
Herr talman! Jag avser att debattera idrotts-, ung-
doms- och lotterifrågor. Det mesta av detta har nyli-
gen debatterats och beslutats varför jag kommer att
vara kortfattad.
De viktigaste frågorna när det gäller idrotten är
dopning, idrottens finansiering, idrotten i skolan och
idrottens skattefrågor
Det är glädjande att frågan om att säkerställa åt-
gärder mot dopning nu finns med. Jag förutsätter att
det gäller såväl Dopinglaboratoriet i Huddinge som
Dopingjouren. Jag har utgått från att det besked vi
fick i kammaren av ansvarig minister när idrotten
debatterades nyligen gäller. Jag avser då att åtgärder
mot dopning ska vara långsiktiga. Jag hoppas att det
förslag som diskuteras vid presskonferenser slutligt
kommer att fastställas.
Herr talman! En viktig fråga för idrotten är finan-
sieringen av verksamheten. Självfallet är det bra om
idrotten har möjlighet att påverka intäkterna och så
långt som möjlig kontrollera sina inkomster. En bety-
delsefull inkomstkälla har av tradition varit spel- och
lotterier. Dessvärre har idrottens andel av den svenska
spelmarknaden minskat under de senaste åren, och
det dramatiskt. Bingolotto har till en del kompenserat
detta, och det har varit en välkommen inkomstkälla
för idrotten. Jag hoppas att den nu verksamma lotteri-
utredningen kommer med förslag som stärker idrot-
tens egenfinansiering. Jag återkommer till det senare.
Herr talman! Vid debatten för någon vecka sedan
var alla som deltog - ansvarig minister och företräda-
re för alla partier - överens om betydelsen av idrott i
skolan. Det kommer nu signaler om ungdomars bris-
tande kondition, om ökad vikt och om ökad sjukfrån-
varo. Det är tydliga tecken på bristande fysisk aktivi-
tet i och med att det är mindre idrott och annan akti-
vitet. Jag beklagar att det har blivit så.
Från kamrater inom försvaret har jag fått reda på
att många av våra nyinryckta 18-19-åringar har så
dålig kondition och en så låg fysisk status att särskil-
da åtgärder måste vidtas för att det ska vara möjligt
för dem att fullgöra tjänstgöringen. Jag blev därför
upprörd i förra veckan när det kom en signal om att
ämnet idrott i skolan skulle minskas. Jag kan meddela
att jag i denna fråga har interpellerat skolministern.
Jag hoppas att ministern i den debatten meddelar att
regeringen kommer att verka för en ökning av idrott
och fysisk aktivitet i skolan. Jag hoppas att våra
skolledare och lärare inser betydelsen av rörelse och
planerar för detta.
Herr talman! En fråga som påverkar idrottens fi-
nansiering är idrottens beskattning.
Det handlar främst om mervärdesskatt för de fö-
reningar som driver idrottsanläggningar. En liten
ideell förening belastas av mervärdesskatt. Det är
något som stora föreningar som driver verksamhet i
bolagsform - eller en kommun som driver en anlägg-
ning - inte belastas av. En annan lite olustig sak är att
det i vissa fall utgår mervärdesskatt vid spelaröver-
gångar. När det gäller den reklamskatt som belastar
idrotten är det tveksamt om den överensstämmer med
gällande regler. I idrottsdebatten uppfattade jag att det
möjligen kommer förslag från regeringen som rättar
till dessa orättfärdiga skatter för idrotten. I så fall är
det välkommet, och det kommer att bidra till en för-
bättring av idrottens ekonomi.
Den andra frågan som debatterades och som riks-
dagen fattade beslut om gällde ungdomar. Det som
var fel med majoritetsbeslutet var att det i alltför hög
grad gick ut på att man ska styra ungdomar och ung-
domars verksamhet. Jag är övertygad om att det är en
felsyn. Det går inte att styra in dagens ungdomar i
gamla strukturer. Våra ungdomar låter sig inte styras,
och det är bra. Det innebär inte att de som är unga i
dag är ointresserade av t.ex. politik. Det visar sig att
valdeltagandet bland unga inte minskar, men intresset
tar andra former än tidigare. Talet om ungdomspolitik
synes därför vara något felaktigt. Det är cirka en
miljon människor som är mellan 15 och 25 år. Det är
ingen enhetlig grupp. Det bör inte finnas någon sär-
skild politik för dessa människor. Dessa medborgare
är i högsta grad en del av vårt samhälle, och de ska
behandlas som vilka medborgare som helst. Däremot
måste kanske politiken förändras och anpassas så att
den passar nutidens unga.
När det gäller Ungdomsstyrelsen har vi en annan
inriktning, naturligtvis enligt vad jag anförde tidigare.
Uppgifter för styrelsen ska begränsas, och det måste
vara möjligt att lösa dessa uppgifter utan att det finns
ett särskilt statligt verk eller en särskild styrelse.
Detta är ett led i att komma bort från centralstyrning
på ett område som i alla fall inte låter sig styras.
En fråga som är angelägen gäller ungdomarnas
arbetsmarknad. De unga har svårt att hävda sig på
arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att regelsystem
snarast ses över och att det införs andra sätt för ut-
bildning. Herr talman! På detta område är jag pessi-
mistisk. Det verkar inte som om den nuvarande rege-
ringen vare sig vill eller förmår komma med något
förslag. Detta innebär att många unga måste vänta
ännu ett antal år i tröstlös arbetslöshet eller med mer
eller mindre konstlade arbetsmarknadsåtgärder.
Dessbättre tar många ungdomar saken i egna händer
och ordnar jobb själva. De kanske söker sig till ett
annat land, trots otidsenliga regler på vår arbetsmark-
nad.
Herr talman! Jag ska kort beröra spel och lotterier.
Jag ser fram emot Lotteriutredningens förslag i
början av nästa år. Det var aviserat att förslag skulle
komma i höst, men nu blir det tydligen inte så. Möjli-
gen kan det vara bra om det därigenom kommer ett
mer genomarbetat och genomtänkt förslag. Senare ser
jag med spänning fram emot en proposition i detta
ärende där det finns förslag om förändring och mo-
dernisering av nuvarande regler. Jag har tidigare
framhållit betydelsen av att man ökar andelen för
idrotten och andra ideella organisationer för att för-
bättra ekonomin för dessa organisationer. Jag tror att
utredningen arbetar med denna inriktning. Om så inte
är fallet tror jag att många blir besvikna.
Jag tror vidare att vi får se nya spelformer. Det är
viktigt att idrotten får del av dessa tillkommande spel.
Jag tror också att vi på något sätt måste inse att det
kommer internationella spel. Det finns redan i dag.
Den som vill kan spela på t.ex. Internet. Det innebär
att avkastningen då kommer andra länder till del.
Naturligtvis ska spelmarknaden i Sverige vara så
utformad att avkastningen från spel kommer idrotts-
rörelsen i Sverige till del.
Herr talman! Avslutningsvis ska jag beröra ut-
nyttjande av samlingslokaler. Jag tror att det i större
utsträckning än tidigare gäller att merutnyttja sam-
hällsägda lokaler. Nu används lokaler för ett ändamål
dagtid, och på kvällen är de tomma. Andra lokaler är
tomma på dagen för att användas på kvällen. Det är
inte ett rimligt utnyttjande av tillgängliga lokaler. Nu
vet jag väl att det kan vara svårt att merutnyttja loka-
ler, så som de nu är utformade. Men jag tror att an-
passningsåtgärder kan råda bot på detta. Efterhand
som förnyelse sker ska anpassningsåtgärder ske fram-
synt, så att det går att utnyttja lokaler både på dagar
och på kvällar. Jag hoppas att det kommer en översyn
när det gäller hur lokalförsörjningen ska tillgodoses
på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt.

Anf. 252 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Herr talman! Det har understundom varit en
märklig debatt i kammaren den här eftermiddagen
och kvällen. Åtminstone jag - och jag tror att det är
många fler med mig - har känt mig utanför, eftersom
man mestadels har diskuterat Stockholmspolitik. Det
hoppas jag att vi framgent kan diskutera i Stockholms
stadsfullmäktige och inte här i kammaren.
Jag ska tala om konstnärers villkor och talboken i
mitt anförande.
I den globala värld som vi lever i, där allting rör
sig förhållandevis fritt, är det viktigt att respektera
både den egna kulturen och den kultur som man mö-
ter hos andra människor eller i andra länder. Det är
också viktigt att respektera att varje enskild människa
har sin önskan och sin syn på vad som är kultur.
Vi lever i ett konsumtionssamhälle, och de varor
och tjänster som vi konsumerar byter skepnad i en allt
snabbare takt. Så gör också de kulturella. Att i den
världen försöka driva samhällsfrågorna utifrån en
gammaldags struktur, som socialdemokraterna vill,
fungerar inte. Det gamla samhällets storskaliga
strukturer är upplösta. Ny teknik skapar nya möjlig-
heter, och detta förändrar kulturpolitikens roll. Tyvärr
handlar fortfarande alltför mycket av kulturpolitiken
om byråkrati och om att fördela resurser. Det innebär,
herr talman, att någon annan styr. Det handlar inte
bara om konsumentens val utan också om kulturska-
parnas villkor.
I propositionen skriver man att ett av målen är att
främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och
kvalitet och att därigenom motverka kommersialis-
mens negativa verkningar. Kulturministern pratade
för övrigt just om kommersialismens negativa verk-
ningar, men hon förklarade aldrig vad hon menade
med det. Därför undrar jag vilka negativa verkningar
det är som man talar om. Är det bättre att dela ut
allmosor än att kulturskaparna ges möjligheter att
försörja sig på sitt arbete?
Vi moderater anser att sysselsättnings- och skatte-
politiken måste utformas så att också våra konstnärer
kan överleva på utfört arbete och inte tvingas att leva
av bidrag. Här finns många förslag som skulle gynna
alla företagare - de flesta konstnärer beskattas som
företagare. Avdragsrätt för kultursponsring samt att
tillåta företag och institutioner att göra avdrag för
konst och konsthantverk skulle gynna både konstnä-
ren och näringslivet och dessutom öka utbytet och
kontaktnätet dem emellan. Det är också viktigt att
göra generösa bedömningar för avdrag för genomför-
da studieresor och andra kostnader som följer med
verksamheten. Arbetsmarknadsåtgärder som snedvri-
der konkurrensen måste ses över och begränsas så att
inte de professionellt verksamma slås ut. Även tillfäl-
liga eller kortare kulturstipendier eller konstnärsbi-
drag ska berättiga till pensionspoäng. Den individu-
ella visningsersättningen ska fördelas på ett sådant
sätt att alla yrkesverksamma konstnärer som uppfyller
rimliga kvalitetskrav ska kunna komma i fråga, och
ersättningen ska fördelas av Konstnärsnämnden.
Detta är några av de moderata förslag som ger alla
våra kulturskapare större möjligheter att leva på utfört
arbete och som därmed också minskar behovet av
offentliga insatser.
Jag går så över till talboken och delaktighet för
alla på jämlika villkor. I FN:s standardregler som
antogs år 1993 står det att man ska ge människor med
funktionshinder försäkran om delaktighet och jämlik-
het i samhället. All kultur ska med andra ord vara
tillgänglig för alla människor.
Den första talboken föddes i USA år 1931 och
framställdes med s.k. jumbo braille books, böcker
som framställdes med större punktskriftsceller än vad
som är standard. Redan året efter, 1932, lanserades
den första talboken på grammofonskiva. I Sverige
kom den första skivan ut år 1938.
I vårt land beräknas de läshandikappade vara
minst 335 000 personer, eller ca 4 % av landets be-
folkning. Enligt Talboksbiblioteket finns det i dag
drygt 54 000 titlar talböcker. Det kan låta som många
titlar, men jämfört med vad vi som inte behöver tal-
böcker har att tillgå har vi betydligt fler böcker att
tillgå än vad de läshandikappade har. För att ge läs-
handikappade bättre service måste biblioteken också
kunna erbjuda fler digitala böcker. I dag finns det
mest analoga böcker.
Ett stort problem för många barn med funktions-
hinder är att det kan vara svårt för föräldrar till funk-
tionshindrade barn, eller funktionshindrade föräldrar
till barn utan funktionshandikapp, att få tillgång till
dessa läroböcker så att de kan hjälpa sina barn med
läxorna hemma.
Läromedelssituationen är i många fall dålig och
studielitteraturen ofta försenad eller inte ens tillgäng-
lig på rätt medium. Därför måste läromedelsproduk-
tionen få tillräckliga anslag som kan tillgodose de
behov som finns.
Det är glädjande att regeringen i denna budget
återställt anslaget efter förra årets besparing. Vi mo-
derater anser dock att det inte räcker och vill därför
öka anslaget ytterligare. Ska alla läshandikappade få
tillgång till så många talböcker som möjligt måste det
finnas tillräckligt med resurser.
Till sist, herr talman, skulle jag vilja bemöta
Charlotta Bjälkebring, som tyvärr verkar ha lämnat
salen, och andra som har sagt att moderat kulturpoli-
tik är torftig och bara skulle komma ett fåtal till del.
Tvärtom skulle jag vilja säga att den kulturpolitik
som styrs av moderat politik innebär mindre byråkrati
och mer möjligheter för alla att uppleva kultur utifrån
det öga som var och en har i kulturupplevelsen - just
det som Tasso Stafilidis tog upp apropå skillnaden
mellan när han såg Romeo och Julia och när Annika
Nilsson gjorde det. Den betydelsen är viktig, och det
är den som vi från moderat håll också vill ska kunna
påverka. Om man jämför med andra länder kan man
se att många andra länder har ett betydligt lägre an-
slag till kulturens område, men man har ett större
engagemang och fler människor som är ute och besö-
ker de olika kulturella evenemangen. Och det handlar
inte om olika klasser, utan folk går praktiskt taget
man ur huse.
Därför skulle jag vilja säga: Moderat kulturpolitik
är ingalunda torftig, tvärtom!

Anf. 253 JAN BJÖRKMAN (s):
Herr talman! Tredje gången gillt - så skulle man
kunna beskriva riksdagens beslut kring frågan om
placeringen av ledningen för Statens sjöhistoriska
museer. Frågan har ju levt i denna kammare åtmins-
tone sedan 1996. Under förra året behandlade riksda-
gen frågan såväl vår som höst och konstaterade då att
ledningsfunktionen för SSHM skulle lokaliseras till
Blekinge och Karlskrona. Många goda skäl för denna
lokalisering har också redovisats vid olika tillfällen i
denna kammare och också i det betänkande som nu
behandlas.
Jag ska därför inte uppehålla mig vid det utan nö-
jer mig med att konstatera att det var med stor förvå-
ning man i regeringens budgetproposition kunde läsa
att regeringen gjorde ställningstagandet att inte full-
följa riksdagsbesluten om flyttning. Uppenbarligen
föll kulturutskottets och riksdagens uppmaning från
förra hösten om en skyndsam beredning av ärendet på
hälleberget.
Regeringen anger att det vid en samlad bedöm-
ning kan konstateras att förutsättningarna för en lo-
kalisering har ändrats. Vilka dessa förändrade skäl
emot skulle vara är enligt min mening svårt att se.
Det sakläge som låg till grund för riksdagsbeslutet har
inte förändrats sedan riksdagen fattade sitt beslut om
flyttning. Möjligen kan man säga att motiven för
Karlskrona har stärkts ytterligare genom det faktum
att örlogsstaden Karlskrona har förts upp på Unescos
världsarvslista.
Desto mer glädjande är det att som motionär kun-
na konstatera att kulturutskottet nu för tredje gången
och med stor tyngd ger regeringen ett tydligt uppdrag
att fullfölja riksdagens tidigare beslut. Vi motionärer,
de socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Ble-
kinge, ser med stor tillfredsställelse på att utskottet
bifaller motionen och därmed håller fast vid det tidi-
gare beslutet, och också anger att medel ska fram i
den ekonomiska vårpropositionen år 2000 för genom-
förande år 2001. Låt oss hoppas att detta uppdrag till
regeringen är så tydligt att vi slipper besluta om den-
na punkt ytterligare en gång, en fjärde, i denna kam-
mare.
Herr talman! Jag är tacksam för kulturutskottets
ställningstagande när det gäller lokaliseringen av
ledningsfunktionen för SSHM och ser med förtröstan
fram emot riksdagsbeslutet i ärendet.

Anf. 254 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Ytterst kort: Jag hade inte trott att
den här kvällen skulle sluta med att jag stod i min
bänk och försvarade kulturministern. Det har inte
varit vad som framkommit tidigare under kvällen.
Men nu gör jag det.
I den utredning som har gjorts, Jan Björkman, har
faktiskt sakkunniga och anställda, även i Karlskrona,
sagt att det finns mycket i beslutet, t.o.m. en majoritet
av dess delar, som visar att det är för tidigt att fatta ett
beslut. Det har också framkommit, om jag inte är helt
felunderrättad, att man på politiskt håll i Karlskrona
också anser att beslutet fattas för tidigt.
Jag ville bara upplysa Jan Björkman om att så
förhåller det sig. Jag litar väldigt mycket på sakkun-
skapen och stöttar kulturministern i detta ärende.

Anf. 255 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Elisabeth Fleetwood väljer ju själv
vem hon vill stötta. Om hon väljer att stötta kulturmi-
nistern i kväll så inte mig emot.
För min del är det så att besluten fattas i Sveriges
riksdag, och regeringen förbereder och verkställer de
besluten. Det jag konstaterade var att jag litar på
kulturutskottets bedömning - den som gjordes förra
våren, den som gjordes förra hösten, den som görs nu
och den som ska göras en fjärde gång om inte beslutet
nu skulle leda till handling, vilket jag utgår från.
Mot den bakgrund man kan se här, Elisabeth Fle-
etwood, tycker jag inte att det är för tidigt att fatta det
här beslutet.
Jag känner inte till några politiska kretsar i Karls-
krona med omnejd som skulle vara emot bedömning-
en att ledningen för de sjöhistoriska museerna ska
placeras i Karlskrona. Jag tror att jag känner till länet
ganska väl och vet också vilka politiska bedömningar
som har gjorts där.
Det är möjligt att jag, om jag hade varit i motsva-
rande läge som Elisabeth Fleetwood, hade försvarat
Stockholms färger. Men jag tycker att de riksdagsbe-
slut som är fattade hittills är väl grundade och att de
underlag som de är fattade på är väl bearbetade. Fakta
är ju också kända, som Elisabeth Fleetwood nämner.
Men likafullt har kulturutskottet gjort den samlade
bedömningen, vilket jag tycker är klokt, att man ska
återkomma med detta förslag till beslut som jag tyck-
er är oerhört positivt och välgrundat.

Anf. 256 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Jag är väl medveten om att besluten
fattas här. Jag är väl medveten om att vi kanske har
lyssnat på olika röster på olika håll. Men det kvarstår
att om man lyssnar på dem som är engagerade i verk-
samheten rent yrkesmässigt, studiemässigt, så är
motståndet mot detta beslut ganska starkt.
Jag är ledsen att behöva säga att jag uppfattar
detta beslut i utskottet som mer politiskt än något
annat.

Anf. 257 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! När det gäller att lyssna på röster är
väl den tydligaste rösten som jag har lyssnat på kul-
turutskottets, och jag antar att Elisabeth Fleetwood
har ett visst förtroende för kulturutskottet. Jag kan
bara avsluta med att konstatera att det har jag.

Anf. 258 WILLY SÖDERDAHL (v):
Herr talman! Jag ska beröra tre delar i betänkan-
det. Först ska jag anknyta till det som Jan Björkman
avslutade med.
I kulturutskottets betänkande finns det något som
jag tror är unikt. För tredje gången uttalar utskottet
som sin mening att ledningen för Statens sjöhistoriska
museum ska flyttas till Karlskrona. Två gånger har
regeringen och riksdagen fått i uppdrag att åtgärda
utskottets förslag. Nu är det tredje gången som riks-
dagen har att ta ställning till samma förslag. Det
måste väl ändå ses som väldigt anmärkningsvärt att
regeringen inte vid de två tidigare tillfällena verkställt
vad riksdagen beslutat.
Från Vänsterpartiets sida har vi under allmänna
motionstiden motionerat om att flyttning bör ske.
Flera motioner med samma syfte finns också från
andra partier. Utskottet har nu åter uppmanat rege-
ringen att verkställa beslutet om flyttning av ledning-
en för Statens sjöhistoriska museum.
Ett skäl som inte har nämnts tidigare är att chefen
för museet har fått ett annat jobb. Den nya
chefstjänsten, förlagd till Karlskrona, kunde nu alltså
annonseras ut. Därigenom minskar en del av kostna-
derna.
Det är väl ändå inte möjligt att regeringen går
emot andemeningen i tre på varandra följande riks-
dagsbeslut. Jag är mycket glad att utskottet på ett så
tydligt sätt som framgår av betänkandet står fast vid
att en flyttning av ledningen nu ska ske.
Herr talman! Det andra jag vill ta upp är folkbild-
ningen, som enligt regeringen har bedrivit en verk-
samhet som väl uppfyllt de krav som ställts för stats-
bidrag till folkbildningen under budgetåret 1998. Vi
instämmer i detta och är glada för att vi i budgetför-
handlingarna fick gehör för kravet att återställa de 10
miljoner som togs bort budgetåret innan.
Den ambitionsökning som vi har ålagt folkbild-
ningen måste också synas i resurstilldelningen. Mo-
derata samlingspartiet föreslår en minskning av an-
slaget, och det är väl bra att man inom folkbildningen
får klart för sig att olika partier tillmäter folkbildning-
ens insatser olika betydelse. Övriga partier inom det
borgerliga blocket har en annan syn vad gäller folk-
bildningen. Som någon har sagt här tidigare är det
inte utan att man undrar hur en borgerlig regering
hade handskats med denna fråga.
Det tredje, herr talman, som jag vill ta upp är stö-
det till friluftsorganisationerna. Jag är positiv till att
frilufts- och främjandeorganisationerna får ett eget
anslag. Bland aktiva inom föreningslivet som ej
sysslar med idrott förvånar man sig över uttrycket
idrottsminister. Nu finns det väl ingen sådan officiell
beteckning, men jag ser det ändå som ett steg mot en
förenings- och folkrörelseminister nu när friluftsor-
ganisationerna speciellt lyfts fram. Jag ser det alltså
som ett första steg och ser fram emot att få bidra till
att ytterligare steg i denna riktning tas.

Anf. 259 RIGMOR STENMARK (c):
Herr talman! Att kultur är mycket visar den här
dagen på.
Att besöka museer och inhämta allt vad de har att
ge, att känna historiens vingslag, att skaffa sig kun-
skap om sina egna rötter och att få aha-upplevelser är
en källa till glädje. Det ger avkoppling och ork att gå
vidare i vardagen. Det går inte att förneka.
Men, herr talman, att se, lyssna och uppleva le-
vande kultur med bl.a. spelemän som utövar sin konst
är för mig ett snäpp högre. Vågar jag säga det i denna
kulturintresserade kunniga grupp, som till större de-
len, vad jag förstår, utgörs av kulturutskottets leda-
möter?
Att dessutom kunna förena kultur med annan
samhällelig verksamhet, som utbildning och arbets-
tillfällen, gör inte det hela sämre. Tvärtom känner
många då en fullständig glädje och tacksamhet.
Jag vill i mitt anförande ta upp endast en fråga där
jag har sett att kultur kan ge många positiva effekter.
Det är som ni förstår folkmusikinstitutet i Tobo, det
s.k. Eric Sahlström-institutet. Namnet kommer från
den kände riksspelmannen, som jag själv haft förmå-
nen att lyssna till ett flertal gånger.
I likhet med många norduppländska bruk kämpar
Tobo bruk en god kamp för sin överlevnad. Man har
tagit till vara det som är unikt för Norduppland och
har ett verkligt levande intresse för folkmusik,
sprunget från många eldsjälar som har fört arvet vida-
re.
I denna miljö finns nu ett folkmusikinstitut - det
första i sitt slag i Sverige - tack vare eldsjälar i byg-
den, men också tack vare att staten och kulturutskot-
tet hjälpt till att visa sin goda vilja och intresse för att
få i gång detta.
Herr talman! Jag läser med tillfredsställelse att
kulturutskottet även i det betänkande som nu be-
handlas säger att det ser med tillfredsställelse att Eric
Sahlström-institutet i Tobo, i enlighet med utskottets
förslag och riksdagens beslut, får statligt stöd för att
utvecklas till ett mångsidigt nationellt centrum för
folkmusik.
Men jag blir besviken när jag läser vidare:
"Utskottet är dock inte berett att redan nu föreslå
förändringar vad avser stödet och noterar att rege-
ringen som villkor för fortsatt statligt stöd kräver
kompletterande bidragskällor."
Jag tycker att regeringens begäran är rimlig, men
det finns ju redan nu kompletterande bidragskällor.
Har man inte tagit reda på det? Bidrag ges från kom-
munen, landstinget, länsstyrelsen m.fl.
Folkmusikinstitutet fick också Radio Upplands
kulturstipendium. Det är många, många som har
insett denna verksamhets betydelse för Tobo bruk, för
länet och för staten.
Verksamheten pågår i dag i Tobo med full kraft,
men den får inte stå och falla med att det hela tiden
måste finnas eldsjälar som jagar pengar för att verk-
samheten även fortsättningsvis ska fungera. Det är ett
måste med ett årligt fastslaget statligt bidrag som
tillförsäkras i samband med att budgeten antas.
Herr talman! Jag ser ändå med tillfredsställelse på
den skrivning som utskottet har gjort i detta betän-
kande, eftersom de frågor som regeringen har visat
sig ha är positivt besvarade och eftersom de krav som
ställs för att få statligt stöd redan är uppfyllda. Med
de sakliga upplysningar som man i dag kan få från
institutets ledning borde utskottets ledamöter redan i
dag kunna ändra sig och i likhet med oss som motio-
nerat i frågan uttala att Eric Sahlström-institutet
framdeles bör få permanent stöd. Det nuvarande bi-
draget via arrangörsstödet inkräktar på stödet till
arrangörer samt garanterar inte fortsatt verksamhet
vid institutet på ett önskvärt sätt.
Herr talmal! Jag ska sluta med att säga att jag
tycker att det bra att Centerpartiets åsikt delas i ut-
skottet av Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Folkparti-
et och Vänsterpartiet. Men vilken inställning har
Moderaterna och Socialdemokraterna?

Anf. 260 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Herr talman! Folkbildningen har diskuterats flera
gånger i kväll. Jag kommer att ta upp frågan ytterliga-
re en gång. Jag har tillsammans med min partibroder
Kenneth Johansson väckt en motion om det förändra-
de stödet till folkbildningen.
Folkbildningen är ungefär 100 år i det här landet.
Det finns många med traditioner från gamla rörelser
och organisationer som fortsätter att utvecklas via
folkhögskolorna. Men det uppstår nya rörelser. Det
finns nya organisationer som också behöver vidareut-
bilda sina ledare och behöver utveckla sina rörelser
på olika sätt.
Hästsporten är en sådan organisation. Där finns
det många aktiva flickor. I idrotts- och folkrörelse-
sammanhang är det ofta männen och pojkarna som tar
den största delen av resurserna. Men just när det gäl-
ler hästsport är det många flickor som är aktiva. De
behöver också få ledarutbildning. De behöver ut-
veckla sina organisationsformer och sin verksamhet
på ett bra sätt.
Men den folkhögskola som finns för detta får inte
det stöd folkhögskolan skulle behöva. Folkhögskolan
behöver fler deltagardagar och mer pengar för ut-
veckling och forskning på området. Det finns andra
nya folkhögskolor, bl.a. Alma folkhögskola, som leds
av studieförbundet Vuxenskolan, som också behöver
utveckla sin verksamhet på ett annat sätt än hittills.
Men också där är det svårt att få pengarna att räcka
till.
I vår motion har vi föreslagit att pengar ska tas
från stödet till uppsökande verksamhet. Men utskottet
konstaterar att pengarna har flyttats till ett annat ut-
giftsområde. Det är bara att beklaga. Jag har därför
ingen reservation att hänga upp detta på. Men jag kan
bjuda kulturministern - som inte är här längre - och
majoriteten på förslaget att förändra bidragsordning-
en. Bidraget behöver utökas med några miljoner - det
är ingen som behöver mindre pengar på området - så
att de nya folkhögskolorna kan utveckla sina verk-
samheter på ett sätt som skulle gagna många folkrö-
relser och många människor i landet. Jag hoppas
därför att kulturutskottet under nästa år kommer att ha
mer pengar på området så att nya folkhögskolor på
olika sätt kan utvecklas.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 december.)

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning

Socialutskottets betänkande
1999/2000:SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjuk-
vård och social omsorg

11 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 8 december

1999/2000:134 av Birgitta Carlsson (c) till statsrådet
Ingela Thalén
Socialtjänstens handläggning av ärenden rörande barn
1999/2000:135 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Dramapedagoger i grundskolan
1999/2000:136 av Ulla-Britt Hagström (kd) till stats-
rådet Ingegerd Wärnersson
Gymnasieskolans kursprov
1999/2000:137 av Stefan Hagfeldt (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren Deponiskatten på vatten
1999/2000:138 av Gunnel Wallin (c) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Ungdomsrån

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 14 december.

12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 7 december

1999/2000:337 av Maria Larsson (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Konkurrensnackdelar för datakommunikation
1999/2000:338 av Inger Davidson (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Moms vid försäljning via internet
1999/2000:339 av Agneta Ringman (s) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Brist på reumatologspecialister
1999/2000:340 av Tuve Skånberg (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Hebreiskans ställning

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 14 december.

13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 8 december

1999/2000:217 av Åke Sandström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Mobiltelefonimarknaden
1999/2000:282 av Tuve Skånberg (kd) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Rätten till skolskjuts för särskolebarn
1999/2000:285 av Owe Hellberg (v) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Rätten till eget boende
1999/2000:290 av Raimo Pärssinen (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Den statliga företagshälsovården
1999/2000:292 av Kenth Skårvik (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Mobiltelemarknaden
1999/2000:293 av Ingegerd Saarinen (mp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Nationellt resurscentrum
1999/2000:297 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till försvarsminister Björn von Sydow
Slopat sotningsmonopol
1999/2000:298 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till socialminister Lars Engqvist
Djurtestad kosmetika
1999/2000:299 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till statsrådet Mona Sahlin
Stimulans av hushållsnära tjänster
1999/2000:302 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Distriktsveterinärer och djurskyddet
1999/2000:304 av Gudrun Lindvall (mp) till miljö-
minister Kjell Larsson
Isocyanater
1999/2000:305 av Catharina Hagen (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Beskattning av utländska experter
1999/2000:306 av Catharina Hagen (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Reglerna för investmentbolagsstatus
1999/2000:308 av Sofia Jonsson (c) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Rättsväsendet
1999/2000:309 av Sofia Jonsson (c) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Studentbostäder
1999/2000:310 av Anna Åkerhielm (m) till försvars-
minister Björn von Sydow
Räddningsinsatser med helikopter
1999/2000:311 av Johnny Gylling (kd) till försvars-
minister Björn von Sydow
Nedläggning av KA 2
1999/2000:312 av Lars Wegendal (s) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Rörelse och motion i skolan
1999/2000:313 av Kenth Skårvik (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Vägstandarden i Norrland
1999/2000:314 av Åke Sandström (c) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Regler för kompetensutveckling
1999/2000:316 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Nedläggning av militär verksamhet
1999/2000:317 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) till mil-
jöminister Kjell Larsson
Algkalk
1999/2000:320 av Kjell-Erik Karlsson (v) till miljö-
minister Kjell Larsson
Ansvaret för kärnavfallsinformationen
1999/2000:322 av Maggi Mikaelsson (v) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Norrlandsjordbruket
1999/2000:326 av Gunnel Wallin (c) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Sotningsmonopolet
1999/2000:327 av Berit Jóhannesson (v) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Samarbete om minröjning
1999/2000:329 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Olika beräkningsregler för olika bidrag
1999/2000:330 av Tuve Skånberg (kd) till försvars-
minister Björn von Sydow
Nedläggning av KA 2

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 14 december.

14 § Kammaren åtskildes kl. 22.43.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 23 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf 73 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 128 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 167,
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.49,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 229
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.