
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1999/2000:38</div>
<div class="sidhuvud_datum">Torsdagen den 2 december</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 10.00 - 17.58</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 20.23</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 26 november.
2 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1999/2000:108</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:108 av Per Westerberg
(m) om samordning av radiokommunikationsnät.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 27 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är utländskt besök den
18 januari 2000.
Stockholm den 23 november 1999
Näringsdepartementet
Statsrådet Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:109</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:109 av Per Westerberg
(m) om Sveriges småföretagare.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 27 januari.
Skälet till dröjsmålet är utländskt besök den
18 januari 2000.
Stockholm den 23 november 1999
Näringsdepartementet
Statsrådet Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:89</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:89 av Per Bill om utvär-
dering av skolan.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:90</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:90 av Per Bill om ele-
vers utanförskap.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:94</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:94 av Tomas Högström
om funktionshindrade elevers rätt att välja skola.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:95</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:95 av Tomas Högström
om skolelevers läskunskaper.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:96</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:96 av Catharina Elmsä-
ter-Svärd om skolverksamhet och barnomsorg.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 10 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:97</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:97 av Anders Sjölund
om skolmiljö.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 10 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:98</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:98 av Anders Sjölund
om kunskapsnivån i skolan.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
1 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 1999/2000:99</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:99 av Sten Tolgfors om
mobbning i skolan.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 10 februari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte har kun-
nat finna en annan debattdag som passar både inter-
pellanten och henne.
Stockholm den 26 november 1999
Utbildningsdepartementet
Skolministern
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>3 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1999/2000:28 till utbildningsutskottet
1999/2000:36 till finansutskottet</pre><pre>4 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU1</pre><pre>5 §  Nationella minoriteter i Sverige</pre><pre>Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU6
Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143)</pre><pre>Anf.  1  BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Fru talman! Som framgår av det här betänkandet
föreslår man i propositionen endast åtgärder som
behövs för att Sverige ska kunna ratificera Europarå-
dets ramkonvention rörande nationella minoriteter
och den europeiska stadgan om minoritetsspråk. Det
handlar således om att uppfylla minimikrav enligt de
internationella åtaganden som vi har gjort.
Det här understryks ytterligare av konstaterandet
att förslagen är avsedda att lägga en grund för en
samlad svensk minoritetspolitik. Förmodligen saknas
en sådan grund för en samlad svensk minoritetspolitik
för närvarande. Man skulle kunna påstå om det vi gör
nu att därtill är vi nödda och tvungna. Men, som sagt,
bättre sent än aldrig - i synnerhet som våra nordiska
grannar redan har hunnit en bra bit på vägen.
Med hänsyn till det sagda finner vi kristdemokra-
ter det angeläget att nu påskynda processen. Vi anser
därför att det av regeringen föreslagna geografiska
område som omfattas av lagförslaget bör utvidgas
med ytterligare tre kommuner, Krokom, Strömsund
och Storuman, under en försöksperiod. Därigenom
skulle även det sydsamiska språkområdet komma att
redan nu omfattas av förslaget.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation num-
mer 5.</pre><pre>Anf.  2  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet hälsar regeringens pro-
position om nationella minoriteter med stor tillfreds-
ställelse. Dess innehåll står i väsentliga delar i över-
ensstämmelse med det agerande som företrädare för
Centerpartiet presenterat tidigare. Centerpartiet ger
sitt stöd till att Sverige ratificerar Europarådets ram-
konvention om skydd för nationella minoriteter och
den europeiska stadgan om landdels- och minoritets-
språk.
Det finns tre starka motiv för denna politik. För
det första innebär ratificeringen att de berörda mino-
riteterna får verktyg för att bättre hävda sina berätti-
gade intressen. För det andra innebär denna politik ett
i nutiden fastlagt skydd som ökar förutsättningarna att
värna minoriteter i tider då dessas rättigheter kan
komma att utsättas för press. För det tredje innebär
ratificeringen också att möjligheterna till sameurope-
iskt samarbete för att skydda minoriteters intressen
oavsett nationalstatsgränserna ökar.
Nationella minoriteter har uråldrig hävd i Sverige.
Våra förslag innebär inte några inskränkningar i för-
hållande till regeringens. På några punkter anser vi
dock att ratificeringen motiverar längre gående för-
slag. Det är viktigt att erinra om att ratificeringarna
innebär att Sverige endast tar ett första steg mot en
samlad minoritetspolitik.
Jag skulle inledningsvis också vilja nämna diskus-
sionerna kring teckenspråket. Frågan om huruvida
teckenspråket ska betraktas som ett minoritetsspråk i
den mening som den europeiska stadgan om landdels-
och minoritetsspråk avser har aktualiserats av bl.a.
Sveriges Dövas Riksförbund. Centerpartiet delar
regeringens bedömning att teckenspråket inte kan
anses falla inom ramen för syftet med minoritets-
språkskonventionen. Konventionen bygger på språ-
kens anknytning till urbefolkningar och andra natio-
nella minoriteter som etniska grupper.
Däremot är det naturligtvis angeläget att från po-
litiskt håll markera vikten av att teckenspråket ges ett
tillräckligt stöd och skydd. Jag vill från Centerpartiets
sida gärna poängtera att vi måste ta ett politiskt an-
svar för de dövas rätt till teckenspråksundervisning,
tolkar, TV-program på teckenspråk och olika former
av samhällsservice såsom barnomsorg, skola, äldre-
omsorg, hälso- och sjukvård m.m. Detta är Center-
partiet också berett att medverka till, men vi anser att
det principiellt bör ske i annan ordning och inte i
samband med ratificeringen av minoritetsspråkskon-
ventionen.
Bland de ca 450 000 sverigefinnar i Sverige som
omnämns i propositionen är ungefär en fjärdedel
sådana som antingen själva är eller är barn eller barn-
barn till finlandssvenskar, dvs. finländare med svens-
ka som huvudspråk. Historiskt sett har finländare från
båda språkgrupperna alltid flyttat till Sverige. Kultu-
ren är likartad eller likadan oberoende av språket, och
i den finlandssvenska identiteten ingår även, om än i
starkt varierande grad, finska som ett andraspråk.
Problematiken med begreppet sverigefinnar har i
remissyttranden i samband med de utredningar som
föregick propositionen omtalats av såväl Sverigefins-
ka Riksförbundet som den organisation som företrä-
der finlandssvenskarna i Sverige, Finlandssvenskar-
nas riksförbund i Sverige. Organisationerna har ett
omfattande samarbete och är båda centrala i svergige-
finländarnas delegation, som nyligen skapats.
Problematiken har även behandlats av andra offi-
ciella remissinstanser såsom Centrum för tvåspråkig-
hetsforskning vid Stockholms universitet och Sam-
fundet Sverige-Finland. Det är rimligt att vid ratifice-
ringen klart yttra att även finlandssvenskarna i Sveri-
ge anses ingå i den sverigefinska, eller kanske hellre
sverigefinländska, minoriteten.
Eftersom minoritetsspråkskonvenionen stadgar att
staten ska ta hänsyn till önskemål från den som talar
minoritetsspråk när åtgärder vidtas som berör dem
finner vi det naturligt att uppmärksamma finlands-
svenskarnas ställning i detta sammanhang.
Vi anser att även finlandssvenskarna ska känna
sig omfattade av de nya bestämmelserna till gagn för
nationella minoriteter. För att inga tvivel ska råda om
detta föreslår vi att termen sverigefinnar ändras till
sverigefinländare, eftersom detta begrepp omfattar
samtliga från Finland inflyttade oberoende av om den
inflyttades modersmål eller förstaspråk är finska eller
svenska.
Det finns också starka skäl för att betrakta det
finska språket som ett territoriellt bundet språk även i
Stockholmsregionen. I Stockholm har det finska
språket en livaktig historia under åtminstone fem
sekler. Dess närvaro i regionen är stark när steget nu
tas in i 2000-talet. Enligt Centerpartiets mening finns
det starka skäl för att ge finska språket samma rättsli-
ga ställning i Stockholmsregionen som i Tornedalen.
Detta är viktigt för de rättigheter och den välfärd som
bör tillerkännas de flera tiotusentals finländare som
lever i regionen. Det är också viktigt för Stockholms
framtida roll i Östersjöregionen och för relationerna
mellan Sverige och Finland. Det innebär också att
såväl regionen som statsmakten ger ett besked om att
man ser en levande finskspråkig kultur som ett bestå-
ende nationellt värde i huvudstadsregionen.
Den kompetens som krävs för att i nödvändig ut-
sträckning uppfylla kraven i den europeiska språk-
stadgan finns redan nu i Stockholmsregionen. Värdet
av att säkra de finsktalandes rättigheter är av sådan
storlek att de praktiska ansträngningar som måste
göras i statlig, kommunal och landstingskommunal
förvaltning för att möta kraven är rimliga.
Vi hade självklart önskat att sådana ställningsta-
ganden aktualiserats i det beredningsarbete som före-
gått den nu aktuella propositionen. Så har dessvärre
inte varit fallet. Vi anser därför att det bör ankomma
på regeringen att ta initiativ så att finska språkets
ställning på nytt aktualiseras i berörda kommuner.
Detta bör ske utan att ratificeringen av språkstadgan i
den utsträckning riksdagen nu är beredd att fatta be-
slut om försenas.
Som redan förutsätts i beredningsarbetet kan inte
ratifikationen ses som en slutpunkt i arbetet med att
stärka minoriteternas sak, utan snarare som en inled-
ning av en dynamisk process.
Riksdagen bör i anslutning till att den tar ställning
till föreliggande proposition uttala sitt principiella
stöd för att kommuner i Stockholmsregionen där det
finska språket talas av hävd också omfattas av de
bestämmelser som enligt regeringens förslag blir
gällande vad gäller finska språket i Gällivare, Hapa-
randa, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.
Regeringen föreslår att rätten att använda samiska,
finska och meänkieli hos domstolar ska begränsas till
part och ställföreträdare för part. Detta har tingsrät-
terna i Gällivare och Haparanda, som för övrigt
kommer att ingå i de två förvaltningsområdena, ifrå-
gasatt i sina remissyttranden. Denna inskränkning
finner vi omotiverad och menar att även andra aktö-
rer, som exempelvis vittnen och målsägande, ska ha
samma rätt att tala dessa språk. Vi har svårt att se det
rimliga i att en del aktörer i rätten ska få använda sitt
språk medan andra inte ska få göra det. Här tycker jag
att förklaringsbördan ligger hos utskottsmajoriteten,
som bara avfärdar detta med att konstatera att rege-
ringens bedömning är väl avvägd.
Vad är skälet till att inte samma regel ska gälla för
alla? Vilka blir de praktiska problemen med att inte
bara parter och deras ställföreträdare ska få använda
sitt minoritetsspråk utan även målsägande och vitt-
nen?
Centerpartiet kan som ett första steg godta att en-
skilda endast ges rätt att få muntliga svar. Att en rätt
till skriftliga svar på samiska, finska och meänkieli
redan nu inte ges är ur demokrati- och rättssäkerhet-
sperspektiv betänkligt. Vi vill därför markera att
målet bör vara att snarast gå vidare och utvidga rätten
till att få skriftliga svar på samiska, finska och meän-
kieli.
Fru talman! Jag ska avrunda med att säga att
Centerpartiet ställer sig bakom och yrkar bifall till
reservationerna 4, 6 och 9, och därtill ställer vi oss
bakom de reservationer som Folkpartiet har markerat
- nr 11 och 12.</pre><pre>Anf.  3  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Till de mest grundläggande rättighe-
terna hör den att självständigt avgöra sin egen etniska
och språkliga identitet. Öppenhet, tolerans och ömse-
sidighet är principer som lägger grunden för ett i
djupare mening mångkulturellt samhälle, där den
enskilda människans situation är lika viktig oavsett
om hon i ett visst avseende tillhör befolkningens
majoritet eller minoritet.
Att minoritetspolitiken ska utgå från individen
och inte från kollektivet är en självklarhet förr oss
som tillhör Folkpartiet liberalerna. Den enskilda
människans värde är unikt oavsett hennes modersmål
och oavsett om hon identifierar sig med majoritetsbe-
folkningen, en nationell minoritet eller någon annan
befolkningsgrupp.
Utan sina nationella minoriteter och minoritets-
språk skulle Sverige vara ett utarmat land. Myten att
Sverige var ett etniskt och kulturellt homogent land
fram till efterkrigstidens invandring måste kastas på
sophögen en gång för alla. Fram till våra dagar har
den svenska överheten ibland också direkt motarbetat
de nationella minoriteternas och minoritetsspråkens
överlevnad.
Behovet av upplysning och utbildning är därför
stort, inte minst för att personer som identifierar sig
med den svenska majoritetskulturen ska få upp ögo-
nen för minoriteterna och inse vilka vinster som finns
i att skapa ett samhälle där majoritet och minoritet
vågar lära av varandras erfarenheter.
Den nu aktuella propositionen, som vi diskuterar
här, kan ses som ett steg på vägen att stärka de natio-
nella minoriteternas ställning. Men vi skulle från
Folkpartiets sida vilja gå längre i följande avseende.
För det första: Nämn minoriteterna och minori-
tetsspråken i grundlagen. Det finns inget lagförslag på
övergripande lagtext som namnger Sveriges natio-
nella minoriteter och minoritetsspråk, utan regeringen
anser att det räcker att peka ut dessa i ratifikationsin-
strumenten som överlämnas till Europarådet. Folk-
partiet liberalerna anser dock att det ligger ett stort
värde i att namnge de nationella minoriteterna och
minoritetsspråken i regeringsformen. Det skulle vara
en principiellt betydelsefull handling som kan få
markera det definitiva slutet på osynliggörandet av
minoriteterna och minoritetsspråken.
För det andra: Ge ytterligare stöd till skriftsprå-
ken. Regeringen föreslår inte att myndigheter inom
förvaltningsområdena för samiska, meänkieli och
finska ska få någon skyldighet att svara enskilda
skriftligt på respektive minoritetsspråk. Även om en
enskild person skriver t.ex. på samiska till sin hem-
kommun anses det räcka om hon får svar på svenska
tillsammans med ett bifogat meddelande att svaret
kan översättas muntligen till samiska om så önskas.
För att minoritetsspråken ska vara levande språk
med breda funktionsdomäner är det viktigt att de
fungerar också som skriftspråk. Därför borde en för-
söksverksamhet genomföras i ett par kommuner som
med hjälp av specialdestinerade bidrag skulle kunna
erbjuda lika god skriftlig som muntlig service på
minoritetsspråken. Erfarenheterna från en sådan för-
söksverksamhet kan ge vägledning för det fortsatta
arbetet, inte minst när det gäller frågan om hur pass
resurskrävande det i verkligheten skulle vara att ut-
sträcka myndigheternas språkliga serviceskyldighet
till att också gälla det skrivna språket.
För det tredje gäller det ortnamns- och vägskyltar.
Det land som har anslutit sig till konventionen för
skydd av nationella minoriteter ska sträva efter att
sätta upp skyltar med ortnamn, gatunamn och dylikt
på minoritetsspråk inom områden som traditionellt
och i betydande antal bebos av nationella minoriteter,
under förutsättning att det finns en tillräcklig efterfrå-
gan. Det innebär t.ex. att skyltarna inom de samiska
och tornedalska områdena ska vara flerspråkiga. I det
här avseendet återstår mycket att göra, och det är
viktigt att det sätts upp en tidsgräns för när arbetet ska
vara klart. Ett rimligt årtal vore, enligt vår bedöm-
ning, 2005. Då bör inte bara ortnamnsskyltar vara
två- eller trespråkiga, utan också väg- och gatunamn
bör omfattas om man så vill inom de berörda områ-
dena. Samiskans och meänkielins roll skulle kunna
stärkas om dessa språk på så vis fick flytta in i nutida
bostadsområden. Målet bör också vara att två- och
trespråkigheten förs in i t.ex. postens adressystem.
För det fjärde vill jag ta upp meritvärdering för of-
fentlig personal. Minoritetsspråkskommittén föreslog
- kommitténs förslag är ju underlag för den aktuella
propositionen - att det skulle lagfästas att tvåspråkig-
het när det gäller svenska och minoritetsspråk skulle
betraktas som en särskild merit vid anställning av
personal vid en myndighet. Att personalen har språk-
kunskaper är en grundförutsättning för att myndighe-
terna ska kunna ge likvärdig service på svenska och
minoritetsspråken. Det finns alltså goda anledningar
att genomföra kommitténs förslag på den här punk-
ten. Det handlar då om myndigheterna inom förvalt-
ningsområdena för samiska respektive finska och
meänkieli.
För det femte handlar det om kommuner och
kommunindelning. Det föreslås att lag om att man
ska använda samiska hos förvaltningsmyndigheter
och domstolar ska tillämpas inom förvaltningsområ-
det. De fyra kommuner som har föreslagits för det
samiska förvaltningsområdet är Kiruna, Gällivare,
Jokkmokk och Arjeplog. Minoritetsspråkskommittén
föreslog att det uttryckligen skulle stadgas i lag att en
förändring av den kommunala indelningen inte får
hindra ett främjande av de svenska landsdels- och
minoritetsspråken. I motsats till regeringen anser vi
från Folkpartiet att Minoritetsspråkskommitténs tanke
bör förverkligas.
Fru talman! Den fortsatta minoritetspolitiken är en
angelägenhet för alla oss som bor i Sverige. Det är
viktigt att den utformas i nära samråd med dem som
själva identifierar sig med de nationella minoriteterna
eller som talar något av minoritetsspråken.
Det föreslås att lag om att man ska använda sa-
miska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
ska tillämpas i förvaltningsområdet. Jag nämnde vilka
kommuner som det handlar om. Men det har under
remisstiden också kommit in förslag om en utökning
av antalet. Därför föreslår vi från Folkpartiet att för-
valtningsområdet ska utökas med kommunerna Kro-
kom, Strömsund och Storuman under en försöksperi-
od. Den här försöksperioden bör följas av en utvärde-
ring.
Det är oroande att man i propositionen inte tar upp
de rikstäckande åtgärder som gäller barn- och äldre-
omsorg som togs upp i Minoritetsspråkskommitténs
utredning. Dessa åtgärder avser ju bara förvaltnings-
området. Därmed spolieras och stoppas helt de initia-
tiv som har tagits i det sydsamiska området när det
gäller äldre- och barnomsorg. Vi anser därför att
dessa förslag måste tas upp till förnyad bedömning
och kostnadsberäkning.
Fru talman! Slutligen vill jag, precis som Åsa
Torstensson, nämna några ord om teckenspråket. Vi
har ju blivit uppvaktade av de dövas riksorganisation
om teckenspråket. Det här är kolossalt svårt, men jag
har kommit fram till att jag delar majoritetens upp-
fattning att detta, eftersom det inte handlar om en
etnisk minoritet, inte faller inom ramen för det som vi
ska besluta med anledning av den här propositionen.
Men jag vill betona att det självfallet är väldigt viktigt
att värna om teckenspråket och se till att teckensprå-
ket i framtiden får tillräckligt stöd och skydd. Det
kommer vi från Folkpartiet liberalerna verkligen att
tänka på.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servationerna nr 5, 11 och 12. Jag står naturligtvis
bakom samtliga reservationer från Folkpartiet.</pre><pre>Anf.  4  PER LAGER (mp):
Fru talman! Miljöpartiet har varit delaktigt vid
tillkomsten av propositionen, som ligger till grund för
betänkandet om nationella minoriteter i Sverige. Med
anledning av det vill jag redan här i inledningen yrka
bifall till hemställan i betänkandet med undantag för
två yrkanden, som har lagts in under utskottsbehand-
lingen i brist på förväntad plats någon annanstans. Jag
återkommer till dessa yrkanden.
Med beslutet om detta betänkande kommer samer,
sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar att utgö-
ra Sveriges nationella minoriteter. Deras språk -
samiska, finska meänkieli, romani chib och jiddisch -
får ett erkännande som innebär att de mer naturligt
kan användas vid kommunikation med samhällets
viktiga servicefunktioner.
När det gäller teckenspråket, som har varit uppe
tidigare, delar jag utskottets uppfattning att det inte
faller inom ramen för syftet med konventionen. Där-
emot finns det alla skäl att på andra sätt stödja teck-
enspråket.
Betänkandet betyder att Sverige ratificerar ram-
konventionen om skydd för nationella minoriteter och
minoritetsspråkskonventionen. Båda är i kraft sedan
1998 men öppnade redan 1995 respektive 1992 för
undertecknande. Hittills har Sverige bara underteck-
nat en av dessa, nämligen ramkonventionen. Våra
grannländer Norge, Danmark och Finland har gått
före och redan tagit sitt ansvar. Danmark har inte
ratificerat minoritetsspråkskonventionen, men det
finns andra skäl till det. Därför menar vi i Miljöpartiet
att det är hög tid för en ratifikation. Och grunden är
nu lagd för en mer samlad minoritetspolitik.
Fru talman! Miljöpartiets gruppmotion MJ220
från höstens allmänna motionstid handlar om ILO-
konventionen 169. ILO står för International Labour
Organization. Det är ett av FN:s s.k. fackorgan och
har till uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor,
diskriminering och också t.ex. ursprungsfolkens vill-
kor. ILO utarbetar konventioner. Nr 169, som är
aktuell i det här fallet, innehåller ett antal bestämmel-
ser och åtaganden till skydd för just ursprungsfolken.
Eftersom det är oklart om regeringen tänker lägga
fram någon proposition om ILO-konventionen 169
under närmast överblickbara tid har två yrkanden från
vår motion i frågan lagts in i det här betänkandet.
Det första yrkandet handlar om samernas ställning
som ursprungsfolk. Mot bakgrund av ILO-
konventionens definition på ursprungsfolk omfattas
tveklöst samerna i Sverige av konventionen. Samerna
själva indentifierar sig som ursprungsfolk. De levde i
det som nu är norra Sverige långt innan landet fick
sina statsgränser. Riksdagen bekräftade också samer-
nas ställning som ursprungsfolk redan 1977. Och
samernas historia finns mycket väl beskriven och
bekräftad i det här betänkandet. Jag har därför ingen
anledning att reservera mig på den punkten. Att man
på det sättet särskilt vill få det här bekräftat har att
göra med att det med en sådan bekräftelse också
följer ansvarsåtaganden. Jag menar nämligen att des-
sa åtaganden tidigare inte har varit särskilt synliga.
Men förhoppningen är nu att samerna också i prakti-
ken ska bemötas och respekteras som ursprungsfolk,
att samisk kultur och samiskt livsmönster accepteras
som betydelsefulla och värda att utveckla. Det är
nödvändigt att samerna får ekonomiskt stöd såväl för
att odla sitt språk och använda det som ett modernt
kommunikationsmedel i tal och skrift hemma och i
samhället som för att vårda religion, slöjd, konsthant-
verk, jojk, berättarkonst och vardagliga samlevnads-
former. Samernas egna analyser av den samiska kul-
turens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter
måste alltid vara en utgångspunkt i det svensk-
samiska kultursamarbetet.
Det andra yrkandet, fru talman, som lyfts in i det
här betänkandet handlar om ratificeringen av ILO-
konventionen 169. Med tanke på att Miljöpartiet i den
frågan anser att konventionen ska ratificeras snarast,
men senast inom två år, hade det inte varit lämpligt
att invänta en proposition som kanske dyker upp först
om ett par år.
Vi instämmer alltså i huvudsak med Sven Heur-
grens utredning Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige
- Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konven-
tion nr 169, SOU 1999:25, som i direktiven för övrigt
hade en ratificering. Men till skillnad från utredarens
bedömning att detta kan ske inom en femårsperiod
vill vi gå snabbare fram.
Sverige var tillskyndare av konventionen men har
sedan underlåtit att ta sitt ansvar i frågan. Genom att
ratificera konventionen förenar sig Sverige med de
stater som för en framåtsyftande politik i ursprungs-
folksfrågor. Hit hör faktiskt både Norge och Dan-
mark, t.o.m. Holland och flera sydamerikanska länder
- men tyvärr inte Finland.
Att Sverige ratificerar konventionen får givetvis
betydelse inte enbart för samerna som folk, utan det
främjar på ett positivt och aktivt sätt möjligheterna att
förbättra situationen för ursprungsfolken i hela värl-
den. Dessa folkgrupper har de senaste 500 åren blivit
förträngda, förnekade och i vissa fall mer eller mindre
utplånade. De har rätt att kräva upprättelse, respekt
och rättigheter.
Sverige måste i dag visa i handling, inte bara i
ord, att man är beredd att lösa den samiska frågan. En
ratificering av ILO-konventionen 169 betyder i första
hand ett officiellt erkännande av samerna som Sveri-
ges ursprungsfolk, också i internationella samman-
hang. Särskilda lagstiftningsåtgärder och andra åtgär-
der som är viktiga för att vi ska kunna efterleva be-
stämmelserna i konventionen kan klaras ut successivt.
På det sättet har Norge gått till väga.
Vi är självklart väl medvetna om att konflikter
finns och att tvisternas kärnpunkt handlar om land-
rättigheter och resursfrågor, men vi anser att dessa
konflikter snarare kan öka än lösas om frågan förha-
las genom ytterligare långbänkar. Samerna är en av
de mest utredda grupper vi har i vårt samhälle.
Den gränsdragningskommission som föreslås i ut-
redningen bör ha en internationell sammansättning
för att säkerställa en rättvis hantering av frågan och
för att undvika just kopplingar till intressegrupper i
området. Självklart måste också insatser till för att
hantera konflikterna mellan de olika intressena. Den
breda informationskampanj som aviseras är mycket
välkommen. Det behövs avdramatisering och klarläg-
ganden. Det behövs att man tar itu med mytbildning
och överdrifter från båda sidor.
Miljöpartiet föreslår att det i upplysningssatsning-
en ska ingå en enkel broschyr där de olika tvistande
parterna tillsammans konstaterar vad som faktiskt står
i ILO-konventionen, vad som inte står där och vad
man inte är överens om. På så sätt skulle övertonerna
kunna klinga av, åtminstone något, och en rejäl dis-
kussion, mer präglad av ömsesidig respekt och öns-
kan om samförstånd än av misstänksamhet, kunna
utvecklas.
Så starka konflikter som det här är fråga om kan
inte sopas under mattan men kanske hanteras på ett
sätt som är mer fruktsamt för alla parter. Det gäller
frågorna om markrättigheter, skyddet för samernas
renskötsel, deras jakt- och fiskerättigheter, hur grän-
serna ska definieras, Sametingets rätt att ansvara och
förvalta, utbildningsrätt osv.
I vilket fall som helst: Oavsett en ratificering
måste en hel rad frågor klaras ut snarast. Och ingen
ska behöva känna sig överkörd eller använda det
uppgivna uttryck jag hörde en same använda: Siste
man släcker ljuset! Här måste det finnas en gemen-
sam framtid. Ingen ska behöva konkurrera ut någon
annan.
Det vore också bra om de pågående domstolspro-
cesserna angående samebyarnas vinterbetesrätt vilan-
deförklarades under gränsdragningskommissionens
arbete.
Fru talman! Det pågår för närvarande sju proces-
ser mellan tolv samebyar och skogsbrukare i norra
Sverige vad gäller sedvanerätten till vinterbete för
renar. Jag har i den här frågan ett yrkande från förra
riksdagsåret som lyfts in i betänkandet, nämligen att
det måste upprättas en någorlunda balans mellan
parterna. Samernas motpart är ofta - inte alltid, men
ofta - mycket starkare, och för att samerna ska kunna
hävda sin rätt på ett någorlunda jämbördigt sätt måste
de ges ekonomiska resurser för behövlig juridisk
kompetens.
Skogsbrukarnas rättegångskostnader täcks mesta-
dels av försäkringar, medan samebyarna inte har
möjlighet till rättshjälp. Dessutom är det rennäringen
som har bevisbördan i de pågående processerna. Sa-
merna ska alltså bevisa att de utnyttjar områden sedan
lång tid tillbaka.
Renbetesrätten har svagare skydd än markrätten. I
dag behöver inte markägaren ta samma hänsyn till
samen som samen till markägaren. Renägaren, som
måste ha årlig återväxt för att betet ska fungera,
åsamkar inte heller markägaren den skada som mark-
ägaren kan åsamka renägaren när han hugger ned
skogen. Vid varsam avverkning skulle skogsägaren
t.ex. kunna lämna ytskiktet med kvistar kvar för att ge
renbetet en chans.
De tolv samebyarna har i mars skrivit till rege-
ringen och påkallat omedelbara och effektiva åtgärder
från statens sida för säkerställande av marker för
vinterbetning och därmed grunden för den samiska
kulturen i Sápmi. Regeringen har ännu inte meddelat
något ställningstagande med anledning av samebyar-
nas skrivelse.
Fru talman! Jag ser att min talartid har runnit ut.
Jag vill därför snabbt avsluta med att säga att jag
yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.</pre><pre>Anf.  5  HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:
Fru talman! Per Lager har i sitt anförande uppe-
hållit sig vid en fråga som i och för sig är mycket
viktig, nämligen stödet för ILO-konventionen. Jag
vill då säga att vi från Folkpartiets sida delar uppfatt-
ningen att vi ska stödja konventionen. Men, fru tal-
man, det är inte alls det som dagens debatt handlar
om. Den handlar om minoritetsspråken och hur vi ska
stärka deras ställning.
Därför vill jag fråga Per Lager om vi inte skulle
kunna vänta med den här diskussionen tills vi får se
regeringens proposition om ILO-konventionen.</pre><pre>Anf.  6  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Vi hade en diskussion i utskottet om
det här. Det är ju väldigt osäkert om, eller åtminstone
när, regeringen kommer med en proposition. Det kan
dröja två år men kanske också tre eller fyra. I så fall
faller de yrkanden som jag har, framför allt det som
handlar om att en ratificering ska ske snarast men
senast inom två år. Därför är detta yrkande infört här,
och därför för jag den diskussionen här.</pre><pre>Anf.  7  HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:
Fru talman! Jag delar Per Lagers uppfattning i
själva sakfrågan. Jag tycker att det är väldigt viktigt
att vi får till stånd en ratificering av ILO-
konventionen. Då får Per Lager och jag tillsammans
arbeta för att regeringen verkligen kommer fram med
denna mycket viktiga och alldeles för länge fördröjda
proposition.</pre><pre>Anf.  8  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag instämmer.</pre><pre>Anf.  9  PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Det här är en av många olika typer av
både debatter och beslut som anger att Sverige är på
väg in i modern tid. Man kan fundera på när saker
och ting borde ha gjorts, men det är aldrig riktigt
meningsfullt att ångra vattnet som runnit under bro-
arna. Nu är vi här, och nu är vi redo att ratificera de
nu aktuella konventionerna när det gäller skydd för
nationella minoriteter och när det gäller de olika
språken.
Jag tycker dock att det är viktigt att säga att det
som nu görs i den här processen handlar om vad soci-
ologer ibland har talat om som enhet i mångfald. Det
låter bättre på engelska, men vi ska väl hålla oss till
svenska. Det handlar om att både respektera och ge
utrymme för den mångfald som finns och mitt i denna
mångfald hitta det som gör att vi också samlas ge-
mensamt.
Man kan säga att den här frågan har två extremer
som av och till hörs i debatten, kanske inte så ofta i
den här kammaren, men i den mer allmänna debatten.
Den ena extremen är att vi ska vara ett enhetligt
land. Människor kan vara välkomna att flytta hit, men
som i de fall de redan finns här förväntar vi oss att de
efter viss tid anpassar sig till storsvenska vanor, att vi
efter hand blir alltmer lika och att alla blir lika goda
svenskar. Det är den ena ytterligheten.
Den andra ytterligheten handlar om att vi tillska-
par en värld och en situation där många människor
och grupper av människor lever som i parallella värl-
dar. Man har i och för sig mycket stort utrymme för
att utveckla den egna särarten, men de här världarna
möts aldrig riktigt.
Jag tror förstås inte på någon av de här ytterlig-
heterna. Här handlar det om att vi formar och skapar
den politik som gör det möjligt för alla människor
som bor i vårt land att såväl ingå i den stora enheten,
som vi markerar på olika sätt när vi delar kultur och
historia, när vi utvecklar vår demokrati och när vi
fungerar tillsammans, som att få chans att bevara och
utveckla sin egen särart, sin egen kultur.
Jag tycker därför att konstitutionsutskottets betän-
kande och de frågor som nu ligger på vårt bord
handlar om att ersätta en gammaldags respektlöshet
och intolerans med något som väcker nyfikenhet och
glädje över mångfalden.
När vi nu går in för att ratificera de här konven-
tionerna handlar det om de nationella minoriteterna,
som i det här sammanhanget i första hand definieras
utifrån ett historiskt perspektiv, och att samtidigt ge
ett rejält lagutrymme för bevarande och utvecklande
av de olika språken. Det här är viktigt ur det historis-
ka perspektivet.
Men jag skulle gärna se att vårt politiska arbete
för integration över huvud taget sätts in i det här
perspektivet, för vi har också andra minoriteter, på
både etniska och religiösa grunder.
Det är alltså samma slags synsätt och respektfull-
het som präglar det här arbetet, där såväl minoriteter
av gammal hävd eller senare invandrade som de som
har bott länge i landet ska känna nyfikenhet, tolerans
och intresse för den mångfald som Sverige i och för
sig väldigt länge har representerat, men som kanske
har blivit tydligare för oss på sistone. Därför tycker
jag att detta är viktigt, och jag är glad för att de olika
politiska partierna i huvudsak står bakom de framlag-
da förslagen.
Jag delar i grunden det t.ex. Åsa Torstensson har
sagt i de inlägg där hon talar om teckenspråket och
vad det innebär. Det kan på samma sätt diskuteras i
mångfaldstermer, men det bör göras i annat samman-
hang. De ratificeringar som nu görs är också en in-
gång i det fortsatta arbetet.
Fru talman! Jag välkomnar det här förslaget och
tycker att det är riktigt spännande. Men jag yrkar
avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  10  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Pär-Axel Sahl-
berg hur han beaktar minoritetsspråkskonventionens
krav att staten ska ta hänsyn till önskemål från den
som talar landsdels- och minoritetsspråk när åtgärder
vidtas som berör dem, som i det här fallet. Varför kan
t.ex. inte finlandssvenskarnas och finnarnas önskemål
att förändra termen sverigefinnar till sverigefinlända-
re tillmötesgås? Vi har haft den diskussionen i ut-
skottet, men jag har inte fått en rimlig förklaring från
majoriteten när det gäller den här frågeställningen.</pre><pre>Anf.  11  PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag inser att den frågan kan diskuteras
utifrån flera olika perspektiv. Det viktigaste skälet för
att vi nu upprätthåller en viss stringens i den här frå-
gan hänger i första hand samman med just kopplingen
mellan de nationella minoriteterna och deras språk.
Jag tycker att det är av sådant värde att man ser
kulturen och språket som så integrerade delar att det
inte är alldeles enkelt att utvidga inom det som vi
kanske betraktar som den svenska språkgruppen. Jag
tycker att det är ett ganska gott argument.
Om det visar sig framöver att det borde definieras
på ett annat sätt är det naturligtvis inget som hindrar
att den här typen av omfattning kan diskuteras senare.
Men själva grunddraget har jag inte riktigt hört något
gott argument emot, och därför tycker jag att det finns
skäl för det valda förslag som utskottet nu står bak-
om.</pre><pre>Anf.  12  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Pär-Axel Sahlberg inledde med vik-
ten av de olika minoriteternas delaktighet i det förslag
vi nu lägger fram. Här finns ett tydligt önskemål från
två grupperingar som just i kulturellt hänseende kän-
ner att man bör ändra begreppet sverigefinnar till
sverigefinländare. Jag tycker att man borde ha upp-
märksammat och ställt sig bakom ett sådant önske-
mål.</pre><pre>Anf.  13  PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag respekterar Åsa Torstenssons
synpunkt men hörde inget argument i fråga om att vi
just gjort kopplingen mellan minoriteterna och språ-
ken. Det menar jag just nu är själva essensen av be-
slutsfattandet.</pre><pre>Anf.  14  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Pär-Axel Sahlberg och jag har samma
inställning vad gäller huvudtemat i betänkandet. Men
nu har det lyfts in två yrkanden i det förslag som jag
yrkade bifall till och som Pär-Axel Sahlberg yrkat
avslag på. Jag skulle vilja höra motiveringen till det.
Det handlar alltså om varför vi inte inom senast
två år ska ratificera ILO-konvention 169 och varför
majoriteten inte kan tänka sig ett stöd till samerna i de
rättsprocesser som pågår nu. Det handlar om oerhört
mycket pengar, och samerna är mycket utsatta i den
positionen.</pre><pre>Anf.  15  PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag var väl inte alldeles lycklig över
att vi just i det här sammanhanget skulle ta in de
motionsyrkanden som fanns om ILO-konventionen.
Men nu finns de där, och jag har inget emot att argu-
mentera kring dem.
Det ena är naturligtvis ett mer sakligt skäl, att vi
som regel från riksdagens sida inte brukar lägga vår
tidplan på regeringens arbete när det gäller att produ-
cera propositioner. Det tycker jag är ett rimligt skäl
också i det här läget.
När det gäller ILO-konvention 169 hoppas jag
verkligen att vi kommer att finna en lösning som
fungerar. Både Per Lager och jag vet ju att det inte är
alldeles utan komplikationer, men det vore väldigt
angeläget att de hinder som fortfarande finns på vä-
gen röjs undan. Jag tror inte att man ska säga att det
på något vis finns en osäkerhet om att vi vill komma
till en lösning.
Däremot har de nu pågående rättsprocesserna na-
turligtvis en stark koppling till frågan om ILO-
konventionen och dess tydning, liksom till just den
konfliktpunkt som kanske är något av huvudproble-
matiken kring såväl den samiska rennäringen som
ratificeringen av ILO-konventionen här i riksdagen.
Jag har väldigt svårt att se hur man i ett sådant läge
skulle kunna fatta ett beslut i Sveriges riksdag som
styr upp hur vårt rättsväsende hanterar nu gällande
lagar. Därför kan jag inte se det på något annat sätt än
att det är rimligt att det förslag som har lyfts in i det
här betänkandet avslås och därmed avslås också re-
servationen.</pre><pre>Anf.  16  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det var svar på den första frågan.
Den andra frågan handlade om de kostbara
rättsprocesserna, som är oerhört tunga för de sameby-
ar som är inblandade. Har inte majoriteten tänkt sig
någon form av stöd just för att de här rättsprocesserna
ska bli rättvisa?</pre><pre>Anf.  17  PER-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag anser att jag svarade på frågan i
förra inlägget.</pre><pre>Anf.  18  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Regeringen har i propositionen Na-
tionella minoriteter i Sverige lagt fram förslag som
innebär att en grund läggs för en samlad minoritets-
politik. Som Sveriges första minoritetsminister kan
jag med stor tillfredsställelse konstatera att det finns
en bred politisk enighet kring huvuddragen i den nya
politiken. Det är självfallet en styrka gentemot om-
världen. Det är ett positivt besked gentemot våra
historiska minoriteter att vi i så stor utsträckning som
möjligt ska kunna utveckla minoritetspolitiken i poli-
tiskt samförstånd.
Jag vill också redan i min inledning understryka
att jag har förståelse för önskemål att i vissa avseen-
den gå längre i fråga om skydd och stöd för de natio-
nella minoriteterna och minoritetsspråken. Men jag
menar ändå att det väsentliga i regeringens förslag är
att det nu läggs en stabil grund för en samlad minori-
tetspolitik som innebär ett formellt erkännande av de
nationella minoriteterna i Sverige och ett skydd för de
historiska minoritetsspråken.
Jag ser det som ett första politiskt och principiellt
betydelsefullt steg. Det är viktigt att de åtgärder som
vi nu föreslår följs upp och utvärderas kontinuerligt
så att vi får en god vägledning för de steg som vi
kommer att ta i fortsättningen. Jag tycker också att
det är viktigt att utvecklingen av minoritetspolitiken
sker i nära samarbete med de nationella minoriteterna
själva och deras organisationer.
Fru talman! Det är ett historiskt beslut som vi nu
är på väg att fatta. Vi har i likhet med andra länder i
Europa ett arv som omfattar flera olika kulturer, språk
och religioner. Samerna har som ursprungsfolk en
särställning. Vi har klart understrukit detta i proposi-
tionen. Men också sverigefinnar, tornedalningar,
romer och judar har funnits i Sverige under en lång
tid. De nationella minoriteterna har bidragit till att
utveckla vårt samhälle och till att vitalisera och berika
vår kultur. Det är ett betydelsefullt steg att dessa
grupper nu erkänns som nationella minoriteter i vårt
land och att minoritetsspråken ges det stöd som be-
hövs för att de ska bevaras och utvecklas.
Jag vill också betona att minoritetspolitiken inte
bara är en fråga om förhållandet mellan staten och de
nationella minoritetsgrupperna. Det är i hög grad en
fråga för hela vårt samhälle. Det finns oerhört mycket
som förenar majoritetsbefolkningen och minoriteter-
na. Vi har ett gemensamt kulturarv, vi har en gemen-
sam historia och vi har en gemensam framtid att byg-
ga vidare på.
Men det finns också betydande inslag som skiljer
oss. Minoritetspolitiken lägger ett stort ansvar på
majoriteten. Det gäller inte bara att bejaka det som
förenar oss. Vi måste också vara beredda att visa
respekt och tolerans för det som skiljer oss åt. Det är
en av kärnfrågorna i minoritetspolitiken. Därför är det
inte bara viktigt utan också nödvändigt att sprida
kunskap om de nationella minoriteterna och deras
språk, kultur, religion och historia. För att lyckas med
det har skolan en betydelsefull uppgift. Bara genom
ökade kunskaper om vår historia kan vi stärka ge-
menskapen i samhället samtidigt som vi bejakar och
respekterar mångfalden.
Minoritetsskyddet är en väsentlig del i skyddet för
mänskliga rättigheter och grundläggande värderingar
i samhället. Det gör det också till en viktig internatio-
nell samarbetsfråga. Sverige verkar aktivt för att
minoriteters rättigheter respekteras och stärks också i
andra länder. Det historiska perspektivet visar att
skyddet för nationella minoriteter är nödvändigt för
stabilitet, demokratisk säkerhet och fred.
Det är mot den bakgrunden angeläget att Sverige
nu bygger upp en trovärdig minoritetspolitik och
ratificerar Europarådets två konventioner på området:
ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
och den europeiska stadgan om landsdels- och mino-
ritetsspråk. De förslag som riksdagen nu ska ta ställ-
ning till innebär en rätt för enskilda att använda sa-
miska, finska och meänkieli i kontakter med domsto-
lar och förvaltningsmyndigheter. Förslagen innebär
också rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg
helt eller delvis på dessa språk.
Förslagen omfattar de geografiska områden i
Norrbottens län där språken används av hävd och
fortfarande används i tillräcklig utsträckning. När det
gäller samiska innefattas alla varieteter, såväl nord-
samiska och lulesamiska som sydsamiska. Den be-
gränsning som gjorts av de geografiska områdena har
både praktiska och kostnadsmässiga skäl. Det blir nu
en uppgift för Länsstyrelsen i Norrbottens län att
utvärdera de regionala insatserna. Detta ska göras
tillsammans med berörda kommuner, myndigheter
och företrädare för minoriteterna. Resultatet får utvisa
om det på sikt finns förutsättningar för att utvidga
områdena. Vi vet att det redan i dag görs satsningar
på olika håll i landet till stöd och skydd för minori-
tetsspråken. Det är goda exempel som kan stimulera
till insatser på andra håll. Jag menar att det är viktigt
att både exemplen och erfarenheterna sprids i hela
vårt land.
Fru talman! Våra nationella minoriteter är en till-
gång för Sverige. De är, som jag framhållit tidigare,
en del av vårt historiska arv. De bidrar tillsammans
med senare års invandrargrupper till ett samhälle som
präglas av kulturell och etnisk mångfald. Denna
mångfald bör vi ta som utgångspunkt när politiken
utformas och genomförs på alla samhällsområden och
på alla nivåer. Det är i detta perspektiv och mot denna
bakgrund som vi nu bör se den nya minoritetspoliti-
ken.</pre><pre>Anf.  19  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Eftersom vi nu har minoritetsminis-
tern här, som också är medlem av regeringen, vill jag
ställa en direkt fråga. Hur är det planerat med en
proposition med anledning av ILO-konventionen?
Remisstiden gick ut den 20 oktober. Vi är väldigt
många som nu undrar: Hur blir fortsättningen? När
kan det komma ett förslag från regeringen?</pre><pre>Anf.  20  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag talade så sent som i morse med
ansvarigt statsråd, jordbruksminister Margareta Win-
berg, om just denna fråga. Hon försäkrade för mig att
hon bereder den, att arbetet pågår i Regeringskansliet
och att det är hennes ambition att så snart det är möj-
ligt återkomma till riksdagen. Jag fick inget datum av
henne. Men jag lovar riksdagen att precis som Marga-
reta Winberg delta i arbetet för att en proposition om
konventionen ska komma till stånd.</pre><pre>Anf.  21  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för den upplysningen. Jag
hoppas att det blir en proposition i positiv riktning,
även om jag vet att det är en mycket svår och laddad
fråga.</pre><pre>Anf.  22  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag hade exakt samma frågeställning.
Jag avstår därför från att ställa frågan.</pre><pre>Anf.  23  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Stockholm har en stor finsk minoritet
sedan lång tid tillbaka. Dess närvaro i regionen är
mycket stark. Därför måste jag ställa frågan till mi-
nistern: Varför anser inte ministern att finska språket
ska ha samma rättsliga ställning i Stockholm som i
Tornedalen?</pre><pre>Anf.  24  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag vill återigen understryka att det är
ett viktigt första steg vi nu tar för att slå fast en natio-
nell politik för våra minoriteter. Det finns andra regi-
oner i vårt land där det finska språket är starkt och där
det talats under lång tid. Stockholm är en sådan regi-
on. Jag är själv uppväxt i den s.k. Bergslagsregionen,
som är en annan sådan region.
Inför den proposition som regeringen nu har lagt
fram har vi gjort den avvägningen att vi vill börja i de
områden där finska språket av hävd har talats under
lång tid och fortfarande talas i tillräcklig omfattning
som ett första steg. Det utesluter inte på sikt att vi kan
utveckla de områdena, och det utesluter inte att man
på olika områden, t.ex. förskola eller äldreomsorg,
ska fortsätta det arbete som pågår på en del håll att
erbjuda vård och omsorg på minoritetsspråk. Men
detta är den avvägning vi gjort som ett första steg och
de förslag som ligger.</pre><pre>Anf.  25  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tackar å ena sidan för den opti-
mistiska synen på att man kan förändra det förslag
som vi snart ska ta ställning till. Å andra sidan är jag
tveksam till ministerns svar på varför dessa avgräns-
ningar trots denna medvetenhet har gjorts, när man
redan ifrån början faktiskt hade kunnat lägga fram ett
mycket bredare förslag.</pre><pre>Anf.  26  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Precis som det när man utredde frå-
gan och överlämnade kommitténs förslag till oss
fördes en bred diskussion om vilka avgränsningar
man skulle göra har vi på samma sätt fortsatt föra den
diskussionen när vi har berett propositionen inom
Regeringskansliet.
Att vi nu har valt att följa kommitténs förslag och
att vi tar detta steg som ett första steg har självfallet
flera skäl. Ett är att det kostar pengar att ha en fort-
sättning på minoritetspolitiken. Vi avsätter nu 10
miljoner kronor till ett begränsat område. Vi vill
utvärdera om de steg vi nu har tagit är riktiga och
rimliga, och vad som krävs för en utveckling av mi-
noritetspolitiken. I den utvecklingen utesluter inte jag
att vi får komma tillbaka med fler förslag och föränd-
ringar.
Detta är en process och ett första steg. Vi ska ta de
andra stegen i nära samarbete med de nationella mi-
noriteterna och utvärdera både positiva exempel och
de lagförslag som nu ligger för riksdagen.</pre><pre>Anf.  27  INGER RENÉ (m):
Fru talman! I detta betänkande föreslås åtgärder
som behövs för att Sverige ska kunna ratificera Euro-
parådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter och deras språk. Minoritetsspråken ska
ges stöd för att hållas levande.
Moderata samlingspartiet ställer sig bakom betän-
kandet där samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer
och judar anses vara nationella minoriteter. De tre
första, samer, sverigefinnar och tornedalingar har en
geografisk bas, och det gör att deras språk föreslås få
mer långtgående stöd.
De åtgärder som föreslås kommer säkerligen att få
stor betydelse i det praktiska livet. Men frågan är om
inte symbolvärdet är än större. Detta gör enligt mitt
förmenande att dagens beslut inte bara har betydelse
för språkens bevarande utan också för annan kulturell
uppmärksamhet och utveckling.
Jag skulle här vilja ta upp två frågor, även om vi
som jag sade står bakom betänkandet. De har varit
särskilt aktuella i diskussionen.
Den första frågan gäller de döva. Två kriterier för
minoritetsspråk uppfylls av teckenspråket, nämligen
att det är annorlunda än det officiella språket och att
det har använts i Sverige under mycket lång tid - mer
än 100 år faktiskt. Dessutom är det en viktig, för att
inte säga fundamental, del av de dövas kultur. Men
det bygger inte på språkets anknytning till en urbe-
folkning eller en nationell minoritet som etnisk grupp.
Som exempel kan jag säga att en same som är döv
inte byter sin etniska tillhörighet, utan han eller hon
är fortfarande same. Naturligtvis finns det ändå
mycket starka skäl att stödja teckenspråket, men det
får ske i annan ordning. Europaparlamentet har t.ex.
tagit upp frågan för bra precis ett år sedan.
Den andra frågan som jag särskilt vill kommente-
ra och använda som exempel är det finska språkets
ställning. Finskan har talats i Sverige under mycket
lång tid - 400-500 år talas det om. I dag finns unge-
fär ¼ miljon svenskar som använder finska språket,
och ytterligare ¼ miljon som har sin identitet i det
sverigefinska.
En mycket stor del av den finsktalande befolk-
ningen bor i Storstockholmsområdet. Här finns också
ett stort antal svenskfinska skolor. Inte minst friskole-
reformen har ökat möjligheter att starta skolor med
annat språk än svenska att använda helt eller delvis.
Också inom förskolan har en övergång till fler privata
eller kooperativa alternativ givit större möjligheter att
bevara finska språket, och i och för sig också ytterli-
gare andra språk.
Det finns alltså ingenting i lagstiftningen som
hindrar att skol- och förskoleverksamhet i detta avse-
ende organiseras efter föräldrars och elevers behov
och önskemål.
Jag vill också peka på socialutskottets yttrande till
KU, där vikten poängteras av att särskild uppmärk-
samhet ges de äldre, som ofta är bärare av språket på
ett särskilt värdefullt sätt. För den enskilda människan
är det ofta så att man lättare förlorar det sist inlärda
språket, medan det som man lärde som barn blir mer
värdefullt och mer användbart ju äldre man blir.
I kommuner med större grupper av t.ex. finskta-
lande äldre borde det finnas stora möjligheter att
erbjuda omsorg på finska. Det behovet torde öka
under de närmaste åren. Vi förutsätter att äldreomsor-
gen organiseras så att finskspråkig personal i så stor
utsträckning som möjligt möter finskspråkiga vård-
behövande.
Med det ställer vi moderater oss bakom betänkan-
det. Jag yrkar bifall, fru talman, till utskottets hem-
ställan i betänkandet i dess helhet.</pre><pre>Anf.  28  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det är ett historiskt viktigt, och posi-
tivt, beslut som vi ska fatta i den här frågan i dag.
Riksdagen ska godkänna att Sverige ratificerar den
europeiska stadgan om landsdels- eller minoritets-
språk och Europarådets ramkonvention om skydd för
nationella minoriteter.
Det betyder att de minoriteter som sedan århund-
raden funnits i vårt land får ett stärkt skydd för sina
språk och sina kulturer. Syftet med dessa konventio-
ner ska emellertid inte ses som att åstadkomma seg-
regation och avskiljande, utan det är att främja och
uppmuntra till kunskap om de nationella minoriteter-
na, deras språk och deras kultur.
Det som redan påpekats av Helena Bargholtz är
riktigt, och det förtjänar att understrykas. Sverige har
egentligen alltid under sin moderna historia varit, är
och kommer att förbli ett mångkulturellt samhälle.
Samerna är ett ursprungsfolk. Finnar och finländare
har funnits på det område som numera är det svenska
territoriet sedan medeltiden - liksom romer och judar.
Dessa minoriteters historia i vårt gemensamma
land är dock en historia som mycket har präglats av
att minoriteterna satts på undantag och tidvis varit
utsatta för förtryck. Samtidigt har den svenska staten
och samhället kunnat nyttja deras arbetsinsatser och
deras blod vid slagfälten och berikats av deras kultur
och kunnighet. De nationella minoriteterna har lik-
som Sveriges majoritetsfolk tillsammans bidragit till
att göra Sverige vad det är i dag.
Ser vi historiskt på hur minoriteterna har behand-
lats i vårt land kan man säga - om vi ska vara kritiska
mot majoritetssvenskarnas syn - att vi understundom
har haft lättare att se grandet i grannens öga än bjäl-
ken i vårt eget. Detta gäller kanske inte minst hur
romer och samer har behandlats i det här landet.
Detta att de historiska minoriteterna, de som är en
del av vår historia, nu lyfts fram är egentligen en del
av integrationspolitikens allmänna mål om lika rättig-
heter och möjligheter för alla oavsett etnisk, kulturell
eller religiös bakgrund. Mänsklighetens historiska
erfarenhet är ju att när olika kulturer möts, blandas
och befruktar varandra främjas samhällenas utveck-
ling. S.k. etniskt rena eller kulturellt avskiljande mil-
jöer leder till inkrökthet och stagnation.
Det är också en sanning att nationell identitet,
självtillit och trygghet i den egna kulturen och histo-
rien gör att man vågar ta till sig influenser och att
man vågar se de andra kulturerna och respektera dem
samtidigt som man tror att man själv har något att
influera med. Förtryck mot dem som är annorlunda,
mot det nya och mot de som är färre hämmar hela
samhällets utveckling.
På 1800-talet skrev marxismens klassiker en san-
ning som jag tror alla kan omfatta, även de som inte
räknar sig som marxister. Det folk som förtrycker ett
annat kan självt inte vara fritt. Jag tror att det ligger
mycket klokskap i den meningen.
När vi nu fattar det här beslutet gäller det att vi
skapar förutsättningar för att radera ut kvardröjande
segregering, utstötning och fördomar. Vid ett sådant
grundläggande och första beslut är det givetvis alltid
svårt att göra alla avgränsningar när det gäller vilka
minoriteter som ska omfattas, hur de ska omfattas
osv. Men jag tror att det är tämligen väl avvägt i kon-
ventionen som avser de historiska minoriteterna, som
statsrådet Messing sade.
Såväl regeringen som konstitutionsutskottet kon-
staterar ju också att det handlar om att vi tar ett steg i
minoritetspolitiken. Man använder t.o.m. uttrycket ett
första steg mot en samlad nationell minoritetspolitik.
Det betyder att fler steg ska komma framdeles. Jag
tror att det är viktigt att vi något tänker på dessa steg.
De faller ur den diskussion som vi har fört kring den
här propositionen.
Jag vill nämna något om en motion som finns i
betänkandet. Där ifrågasätts det att meänkieli skulle
vara ett eget språk. Detta språk skiljer sig så mycket
ifrån riksfinskan att de som talar meänkieli måste gå
särskilda kurser för att kunna läsa litteratur på riks-
finska. Siv Holma kommer i ett senare inlägg att
ytterligare utveckla hur man nu arbetar för att stärka
meänkieli som ett eget språk.
Detta är som sagt en grund. Vad bör vi göra när-
mast? En del av de punkterna har berörts. Jag tror att
ytterligare några kan läggas till. Jag ska sammanfatta
detta och ta upp sju punkter som jag tror måste beak-
tas.
Först vill jag betona en sak som ingen har sagt
förut. Vi måste skapa insatser för att stärka romernas
kultur och sociala situation. Detta är kanske det folk
som mest har varit på undantag genom Sveriges his-
toria. Där gäller det fortfarande att bekantgöra kultu-
ren, se de rika bidrag denna människogrupp kan
komma med till det svenska samhället och skingra de
fördomar och den utstötning som denna befolknings-
grupp fortfarande utsätts för.
För det andra tror jag att vi måste se över förvalt-
ningsområdena för de finsktalande. Det är möjligt att
man i det framtida arbetet bör ta till sig kritiken att de
flesta av de finsktalande faktiskt bor i Mälarområdet
och Stockholm.
Jag tror att man också snart bör analysera situa-
tionen för sverigefinländarnas kulturella identitet. Det
är min tredje punkt.
Den fjärde punkten skulle vara att vi ser över för-
valtningsområdena för samerna. De regionala åtgär-
der som föreslås i propositionen omfattar alla varie-
teter av samiska. Men de som eventuellt har annan
samisk språkvarietet än den nordsamiska och bor
utanför de här förvaltningsområdena faller lite utanför
detta. Det går kanske att pröva att vidga kretsen av
förvaltningsområden för samerna.
För det femte bör vi konkretisera formerna för att
stärka teckenspråket, och ett sådant arbete pågår väl
redan, även om jag delar den uppfattning som flera
talare har uttalat här att det inte är aktuellt i detta
sammanhang. Här har vi ju att göra med språkligt
etniska minoriteter. De som har funktionshindret att
inte kunna höra kan inte betecknas som en sådan.
Men likväl bör insatser göras för att stärka tecken-
språkets ställning.
För det sjätte tror jag, i likhet med statsrådet Mes-
sing, att man nu får lägga energi på skolan så att det
sker en ordentlig undervisning i svensk historia också
sett utifrån de olika minoriteternas perspektiv.
För det sjunde gäller det också att allmänt förstär-
ka arbetet för de minoriteter och de kulturer som inte
omfattas av detta för att vi i sanning ska få ett jämlikt
och i verklig mening mångkulturellt, tolerant och
demokratiskt samhälle.</pre><pre>Anf.  29  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Den kristdemokratiska människosy-
nen ger människan ett absolut värde. Den utgör grun-
den för individens personliga rättigheter och för
skyddet mot alla former av övergrepp och diskrimine-
ring.
Sveriges nationella minoriteter är en levande del
av det svenska samhället. Deras språk är en värdefull
del av den svenska kulturen. Genom att tillerkänna
dem språkliga och etniska rättigheter stärks deras
självtillit och kulturella identitet.
Propositionen och betänkandet om nationella mi-
noriteter är ett steg i rätt riktning, även om det hade
varit önskvärt att förslaget hade kommit tidigare -
kanske redan för 50 år sedan.
Vi har i dag att ta ställning till ett betänkande om
de historiska minoriteterna i Sverige, nämligen torne-
dalingarna, samerna sverigefinnarna, romerna och
judarna samt deras respektive språk. Språkets och
kulturarvets betydelse kan inte nog understrykas när
vi talar om en människas identitet och självkänsla.
Det är därför glädjande att det verkar finnas en klar
majoritet i Sveriges riksdag som vill anta propositio-
nen.
Fru talman! Jag ska i mitt anförande uppehålla
mig vid frågan om tornedalingarnas och svergefin-
ländarnas rättigheter och stöd vad avser språk och
kultur. Jag använder mig avsiktligt av benämningen
sverigefinländare för att därigenom omfatta alla med
finskt ursprung.
I Tornedalen i östra Norrbotten har vi ett eget
språk, meänkieli. Meänkieli betyder vårt språk. Ve-
tenskapliga rön har på senare tid fastlagt att detta
språk talades på Nordkalotten så tidigt som på 800-
talet av kvänerna. Mycket tyder på att kvänerna till-
sammans med samerna tillhör ursprungsbefolkningen
på Nordkalotten.
Meänkieli är ett språk som många oinvigda och
okunniga förväxlar med det finska språket. Ofta får
man också höra att meänkieli egentligen är en finsk
dialekt. Ingenting kan vara mer felaktigt. Kanske
beror missuppfattningen på att man tidigare benämn-
de meänkieli tornedalsfinska. Såtillvida är språken
lika att de som talar meänkieli och de som talar riks-
finska kan förstå varandra, ungefär på samma sätt
som vi svenskar kan förstå det norska språket och
vice versa.
Under en lång tid har tornedalingarna rent av dis-
kriminerats för sitt språks skull. Det fanns en tid i vår
historia då de som talade meänkieli uppfattades som
en säkerhetsrisk, därför att man inte förstod torneda-
lingarnas språk. Man var rädd för att tornedalingarna
kunde vara allierade med ryssarna.
I skolorna var det förbjudet för barnen - långt in
på 1900-talet - att tala sitt modersmål, meänkieli. Det
må vara att det var förbjudet under lektionerna - vi
har alltid tillhört Sverige och gått i svensk skola -
men förbudet gällde också på skolgårdarna under
rasterna och på vägen till och från skolan. Många är
de elever i Tornedalen som fått utstå bestraffningar i
form av både örfilar och kvarsittningar för att några
ord på meänkieli halkade ur dem. Jag är själv en av
dem. Det här tillämpades i skolan i Tornedalen långt
in på 1900-talet. Om detta vill jag berätta - utan att
känna någon bitterhet över det som varit.
Fru talman! Den här dagen är en historisk dag för
många minoritetsgrupper i Sverige. Vi står inför ett
historiskt beslut, ett erkännande av minoriteternas
rättigheter och deras kultur. Den 2 december 1999 är
en upprättelsens dag för många tornedalingar. Det är
en dag då Sveriges riksdag erkänner att det var och är
inget fel att tala det språk som våra föräldrar talade
och som de lärde oss när vi var små, utan det är i
stället en rikedom, ett kulturarv som man vill bevara.
Som tornedaling och kristdemokrat känner jag mig
stolt över att få vara med om att fatta detta beslut som
erkänner minoriteternas rättigheter också i vårt land.
Vi tar i dag ett första steg i att värna de nationella
minoriteternas rättigheter. Men det är också viktigt att
fortsätta med att stärka den utveckling som förslaget i
propositionen är en del av, inte bara inom det av
regeringen föreslagna förvaltningsområdet. Refor-
marbetet måste fortsätta så att det blir en positiv ut-
veckling för minoritetsspråken och minoriteternas
rättigheter i hela vårt land.
Jag vill särskilt lyfta fram alla de tusentals sveri-
gefinländare som bor och lever på olika orter i vårt
land. Det är viktigt att vi också lever upp till de in-
tentioner som framhålls i propositionen.
Jag citerar från inledningsorden i propositionen:
"Det innebär ett erkännande av  Sveriges nationella
minoriteter och deras språk och att minoritetsspråken
ges stöd för att hållas levande. Förslagen är avsedda
att lägga en grund för en samlad svensk minoritets-
politik."
Fru talman! Jag står bakom samtliga kristdemo-
kratiska yrkanden, inklusive min egen motion, men
nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till
reservation 5, som också Björn von der Esch tidigare
gjort.</pre><pre>Anf.  30  PAAVO VALLIUS (s):
Fru talman! När Sveriges riksdag i dag behandlar
frågan om en samlad svensk minoritetspolitik med
inriktning på skydd för de nationella minoriteterna
och minoritetsspråken kan man tala om ett historiskt
beslut.
Det är första gången som Sveriges riksdag offici-
ellt erkänner och bejakar det faktum att det i landet
vid sidan av det svenska språket av hävd också talats
samiska, meänkieli, finska, jiddisch och romani chib.
Det svenska kulturarvet är sammanflätat av dessa
språkgruppers kulturer, som under århundraden beri-
kat varandra och tillsammans bidragit till att utveckla
Sverige kulturellt och ekonomiskt.
Genom den nationella minoritetspolitiken åtar sig
det svenska samhället att ge sina nationella minorite-
ter det stöd och det skydd som behövs för att dessa
ska kunna bevara sitt språk och sin särart levande.
Fru talman! Införandet av den nationella minori-
tetspolitiken har således en stor principiell betydelse
beträffande synen på Sverige av i dag och dess histo-
ria. Men beslutet har också ett vidare nordiskt och
europeiskt perspektiv.
I och med att även Danmark, Norge och Finland
erkänt sina nationella minoriteter höjs minoritets-
gruppernas status som kulturbärare i Norden. Nya
språk- och kulturband kan knytas och nya kontaktytor
bildas. Norden kommer att befästa sin ställning som
ett område med en uttalad vilja att vårda och bevara
sin språkliga och kulturella mångfald.
I en värld med växande internationalisering är det
en självklarhet att de små språkområden till vilka de
nordiska språken kan räknas stöder varandras strävan
att hålla fast vid sin särart.
För kontakter mellan Sverige och Finland betyder
den aviserade nationella minoritetspolitiken att det
trauma som tidvis skavt det goda samarbetet länderna
emellan är historia. Det trauma som orsakades av att
Sverige som följd av freden i Fredrikshamn år 1809
miste sin östra rikshalva och den finskspråkiga be-
folkningen delades på två riken är över. Genom infö-
randet av den nationella minoritetspolitiken i Sverige
förstärks även den svenskspråkiga minoritetens ställ-
ning i Finland samtidigt som samarbetsmöjligheterna
ytterligare ökar.
I ett europeiskt perspektiv handlar detta riksdags-
beslut i grunden om att Sverige åtar sig att underteck-
na och ratificera två av Europarådet antagna konven-
tioner, nämligen Europarådets minoritetsspråks- och
ramkonventioner. Av dessa syftar språkkonventionen
till skydd för de mindre använda språken i Europa
och ramkonventionen till skydd för de nationella
minoriteterna.
Genom att ratificera Europarådets konventioner
tillhör Sverige de åtta europeiska nationer, vilka ge-
nom att erkänna sina nationella minoriteter och sina
minoritetsspråk burit sitt ansvar om minoriteternas
rätt till sitt språk och sin kultur. Därmed har man
även på denna punkt uppfyllt de grundläggande krav
på mänskliga rättigheter av vilka minoriteternas rät-
tigheter är en viktig del. Genom ratificeringen av två
internationellt betydande konventioner kommer Sve-
riges arbete för mänskliga rättigheter att få nya di-
mensioner.
Fru talman! KU:s betänkande nr 6 utgör ett första
steg mot en samlad nationell minoritetspolitik. Be-
slutet bildar en ram och inger en färdriktning samti-
digt som det förhoppningsvis förstärker identiteten
och viljan hos individer som tillhör de nationella
minoritetsgrupperna att arbeta för bevarandet av sina
språk och kulturer på lång sikt.
Förutom de principiella utgångspunkter som jag
inledningsvis berört finns det trots allt en del brister i
betänkandet - brister som kommer att försvåra det
konkreta arbetet hos minoriteterna. Då tänker jag
framför allt på de rikstäckande åtgärder som redovi-
sas i betänkandet.
För att en minoritetsgrupp ska kunna överleva på
lång sikt är inlärningen av modersmålet en förutsätt-
ning. Utan ett väl organiserat skolsystem är det svårt
att lära sig modersmålet från grunden och utveckla en
aktiv tvåspråkighet. När det gäller modersmålsstöd i
förskolan och undervisning i och på modersmål i
grundskolan visar den tillgängliga statistiken en ned-
slående utveckling. Med tanke på detta borde betän-
kandet innehålla mera långtgående utfästelser utan att
för den skull begränsa den kommunala friheten.
Konstitutionsutskottet har visserligen lyssnat på
kritiken från representanter för minoritetsgrupperna -
och det ska utskottet ha beröm för. Men jag befarar
att skrivningen inte räcker till.
En annan viktig fråga för en levande minoritet är
möjligheten att utöva sin egen kultur. Då tänker jag
både på amatör- och professionell kultur. En minori-
tetsgrupp som saknar institutioner som skapar och
förmedlar högklassig kultur väger enligt min mening
lätt. Kulturfrågorna är i detta betänkande föremål för
få konkreta åtgärder. Även det ekonomiska stödet
som utlovas är med tanke på minoriteternas storlek
för blygsamt.
Hos minoritetsgrupperna finns uttalade förhopp-
ningar om att det vid genomförandet av den natio-
nella minoritetspolitiken skapas en dialog mellan
regeringen och representanter för de nationella mino-
riteterna i frågor som berör t.ex. förskola, grundskola,
kultur, medier, folkbildning och äldreomsorg.
Fru talman! I detta sammanhang vill jag nämna en
av grupperna som tillhör de nationella minoriteterna -
romerna. Denna grupp har i flera avseenden stått
utanför de åtgärder som riktats till de övriga grupper-
na. Ett tydligt exempel på detta är skolans område. En
stor del av de svenska romerna saknar en tillräcklig
utbildning och därmed modersmålskunnig, utbildad
personal på flera nyckelområden, t.ex. lärare, elevas-
sistenter och vårdpersonal. En positiv särbehandling
av den romska minoriteten bör därför ges en hög
prioritet.
En annan grupp som nämns vid namn i betänkan-
det, men som lämnas utanför den nationella minori-
tetspolitiken, är finlandssvenskarna i Sverige. När
uttrycket sverigefinnar brukas i regeringens proposi-
tion har inte regeringen berört frågan om finlands-
svenskarna i Sverige. Även om finlandssvenskarna
inte talar finska kan man inte utesluta den delen av
folkgruppen ur ramkonventionens bestämmelser.
Både socialförsäkringsutskottet och konstitutions-
utskottet gör den bedömningen av regeringens propo-
sition att den delen sverigefinnar som inte talar finska
- finlandssvenskarna - inte skulle omfattas av mino-
ritetsspråkskonventionen och inte heller bör anses
omfattade av åtagandena enligt ramkonventionen.
Allt detta med hänvisning till regeringens proposi-
tion.
Fru talman! Detta är enligt min mening en felaktig
tolkning av utskottet. I propositionen räknar man upp
kriterier som bör vara uppfyllda för att en grupp ska
betraktas som en nationell minoritet och därmed
omfattas av ramkonventionen. Finlandssvenskarna
som en del av den finska befolkningen i Sverige upp-
fyller alla de kriterier, utom språket, som nämns
· grupp med uttalad samhörighet som till antalet i
förhållande till resten av befolkningen har en icke
dominerande ställning i samhället,
· religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell
tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdra-
gen måste föreligga men de särdrag som gruppen
uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja
den från majoriteten,
· självidentifikation. Den enskilde såväl som grup-
pen ska ha en vilja och strävan att behålla sin
identitet,
· historiska eller långvariga band med Sverige.
Därför omfattas, enligt min mening, finlands-
svenskarna i Sverige av Europarådets konvention för
nationella minoriteter.
Min förhoppning har varit att man i betänkandet i
stället för termen "sverigefinne" skulle talat om sve-
rigefinländare. Det är ju otvivelaktigt så att den fin-
landssvenska gruppen inom sig bär en sverigefin-
ländsk kulturtradition och uppfyller de flesta av de
punkter genom vilka en nationell minoritet definieras
i betänkandet.
Av den anledningen är jag tvungen att avstå från
att rösta bifall till majoritetens förslag beträffande
termen sverigefinländare i utskottets hemställan
punkt 4 angående yrkande 2. I detta fall väljer jag att
helt avstå från att rösta.
I övrigt yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i betänkande.
Fru talman! Till sist vill jag som en representant
tillhörande de aktuella minoritetsgrupperna tacka
regeringen och riksdagen för det allvar med vilket
framtagandet av den nationella minoritetspolitiken
har behandlats. Det handlar om en betydelsefull fråga
som berör de flesta samhällssektorer.
Jag vill i detta sammanhang också tacka de otaliga
representanterna för de nationella minoriteterna för
den konstruktiva dialog som varit rådande under
framtagandet av de principer som ligger till grund för
det aktuella betänkandet. En sådan dialog lovar gott
inför det fortsatta samarbetet som är nödvändigt i det
fortsatta arbetet för ett språkligt och kulturellt rikare
Sverige. Tack!</pre><pre>Anf.  31  SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett särskilt
tack till den socialdemokratiska regeringen, till
Vänsterpartiets representant Kenneth Kvist och till
Miljöpartiets företrädare för att de kommit överens
om att i propositionen föreslå att meänkieli och  jid-
disch ska ges erkännande som minoritetsspråk. I det
sammanhanget behöver man kanske också ställa
frågan om inte sydsamiska som språk behöver samma
särskilda erkännande.
Fru talman! I betänkandet behandlas min och Stig
Erikssons enskilda motion med rubriken "Fortsatta
steg för en samlad minoritetspolitik" på väntat sätt.
Vi var mycket väl medvetna om att vi kom med för-
slag på ett område som ännu inte vunnit allmänt er-
kännande. Jag vill ändå påstå, och jag gör det även å
Stig Erikssons vägnar, att riksdagen kommer att ta ett
historiskt beslut av stort värde när den erkänner de
nationella minoriteterna.
Vi tornedalingar är en av de minoriteter som änt-
ligen får ett officiellt erkännande. Det är också värde-
fullt att vårt språk meänkieli erkänns som minoritets-
språk. Det är en klar förbättring i förhållande till
Minoritetsspråkskommitténs ursprungsförslag.
Jag är också väl medveten om att det finns olika
uppfattningar i frågan om meänkieli är ett eget språk
eller inte. Det har också pågått en livlig debatt i Tor-
nedalen om detta. Bl.a. har anförts argument som att
erkännandet av meänkieli skulle förstärka skillnader-
na mellan den svenska delen av Tornedalen och den
finska. Den farhågan anser jag inte har någon reell
grund. Jag anser att erkännandet kommer att få mot-
satt effekt. Äntligen behöver tornedalingar som talar
meänkieli inte be om ursäkt eller känna sig under-
lägsna för att de inte behärskar riktig finska. Meän-
kieli är ett riktigt språk, och därmed kan de som talar
meänkieli och de som talar standardfinska känna
samma stolthet och självkänsla för att språken har
samma värde genom att också meänkieli fått ett offi-
ciellt erkännande.
Jag anser, som också en del forskare har framfört,
att en funktionell eller fullständig analfabetism i mo-
dersmålet inverkar negativt på individens socioeko-
nomiska status. Det är ett förhållande som gäller
generellt. Huruvida t.ex. Tornedalen ska kunna få en
mer gynnsam näringspolitisk utveckling är beroende
av den självkänsla som tornedalingarna har. Att det
egna språket är godkänt är en avgörande faktor för
denna självkänsla.
Fru talman! Jag hade förmånen att representera
Vänsterpartiet i sektion två av Minoritetskommitténs
arbete. Jag skrev där i ett särskilt yttrande att det är
viktigt att hörsamma vad tornedalingarna själva anser
om språket. Deras representant i denna kommitté
hävdade att meänkieli skulle ses som ett eget språk.
En av experterna, Henning Johansson, hade samma
uppfattning. Jag anser att hans analys är en god grund
att stå på för att ge meänkieli statusen som ett eget
minoritetsspråk.
Vi har två minoriteter som liknar varandra: sveri-
gefinnar och tornedalingar. Dessa minoriteter kvalifi-
cerar sig utifrån sina specifika förutsättningar till att
få statusen nationell minoritet. Som en konsekvens av
detta måste också deras språk skiljas åt till gagn för
de båda minoriteterna. Det får inte bli en falsk mot-
sättning mellan dessa minoriter. Båda minoriteterna
måste ges utrymme att utveckla sitt språk, sin kultur
och sin historia.
För tornedalingarnas del pågår det en livlig verk-
samhet. En grammatikbok gavs ut för ett par år sedan.
Språkkurser ges både i lokalradioregi och i studiecir-
kelform. Här vill jag lyfta fram Pajala kommun som
en föregångskommun. Den har redan beslutat att
förbereda personalen inom förskola och grundskola
för att möta behoven av kunskaper i meänkieli.
Det finns en mångfald av olika kulturella aktivi-
teter som t.ex. har lett till att böcker skrivs och mu-
sikteater spelas på meänkieli. I somras såg jag ett av
de senaste exemplen - Iloinen lohi eller Den lyckliga
laxen. Allt detta är exempel på vad den nya synen på
tornedalingarna betytt för att erövra tillbaka den
självkänsla som staten och samhället genom språk-
förtrycket tog ifrån dem.
Fru talman! Jag anser att det är viktigt att lyfta
fram att denna proposition handlar om rättigheter och
inte om tvång för den enskilde. Däremot är både
ratificeringen av de två nämnda konventionerna och
att det finns en regional lagstiftning något som stärker
dem som vill ta i anspråk de rättigheter som följer av
att tillhöra en nationell minoritet.
Det är viktigt att fortsätta arbetet med att utveckla
den samlade minoritetspolitiken. En bra grund är
lagd, men erkännandet av de nationella minoriteterna
och deras språk innebär ett stort ansvar för Sveriges
riksdag att också bevaka och fortsatt skapa goda för-
utsättningar för en medveten minoritetspolitik.
I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram
vikten av att bevaka de nationella minoriteter som
inte har ett eget förvaltningsområde, vilket många av
talarna har varit inne på. Då tänker jag speciellt på
sydsamerna, som företrädesvis finns i Krokoms, Sto-
rumans och Strömsunds kommuner. Jag tänker också
på sverigefinnarna, som företrädesvis finns i Mälar-
dalen och i västra Götaland. Jag tänker vidare på
judar och romer och kanske framför allt på de mino-
riteter som är små och som relativt sett saknar makt
och inflytande. Där har vi i riksdagen en mycket
viktig funktion att fylla.
Jag anser att det är viktigt att de strävanden som
finns i propositionen följs upp och utvärderas på ett
aktivt sätt. Erkännandet av de nationella minoriteter-
na är ett historiskt genombrott, och vi har ett särskilt
ansvar för att åtgärderna får avsedd effekt även för
dem som saknar ett särskilt uttalat förvaltningsområ-
de.
Fru talman! Stig Eriksson och jag har framfört en
rad förslag i vår motion, bl.a. att varje erkänd natio-
nell minoritet bör få utrymme på ett av universiteten
eller en av högskolorna i landet i syfte att stärka den-
na minoritets kultur, historia, språk och traditioner. Vi
har vidare föreslagit att en folkhögskola skulle kunna
bli kulturcentrum för respektive nationell minoritet.
Vi månar särskilt om de nationella minoriteter som
saknar ett eget förvaltningsområde, och för dem fyller
förskoleverksamheten och grundskolan viktiga funk-
tioner för barnen. Här bör det finnas ett mer aktivt
stöd från statens sida.
Det här är ett nationellt ansvar, och det ansvaret
ska inte överlämnas till privata intressen. Det skapar
segregation i stället för integration.
För de minoriteter som hamnar utanför förvalt-
ningsområde är det viktigt att de äldre får äldreom-
sorg på sitt eget språk. Det får inte fastna i byråkra-
tiska hinder, i  resursbrist eller i argumentet att det
kostar för mycket.
Jag har noterat att vårt förslag att presstödsregler-
na för tidningar som dagligen ger ut en eller flera
sidor på ett av minoritetsspråken ska förändras så att
dessa tidningar får ett bättre stöd kan bli tillgodosett i
en utredning som håller på att se över presstödsreg-
lerna.
Vi har vidare uttryckt önskemål om textremsor på
minoritetsspråk i TV. Också detta förslag kan på sikt
vinna gehör, speciellt med hjälp av ny teknik.
Vi har också skrivit om statligt stöd till litteratur
och kulturtidskrifter och övrig kulturverksamhet till
de nationella minoriteterna. Jag vill tolka skrivning-
arna i betänkandet positivt. Om förhoppningarna inte
infrias kommer jag naturligtvis att uppmärksamma
det för att få en ändring till stånd.
Avslutningsvis hoppas jag, fru talman, att statsrå-
det Ulrica Messing kan ta till sig de invändningar jag
har som viktiga synpunkter att arbeta vidare på för att
få en ännu bättre samlad minoritetspolitik.</pre><pre>Anf.  32  BENGT NISKA (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i betänkandet Nationella minoriteter i
Sverige.
Det känns overkligt att stå här i Sveriges riksdag
efter att ha begärt ordet i detta ärende. Jag började för
40 år sedan gå i skolan inom det språk- och kulturom-
råde som här speciellt har nämnts. Språket var meän-
kieli, och det faktum att det språket var förbjudet i
skolan medförde i många fall - också i mitt fall - att
man under det första skolåret var hemfallen åt tyst-
nad.
Språket var alltså belagt med skam. Kvarsittning
och hot om sänkning av betyg i uppförande och ord-
ning var metoder som tillämpades.
Jag hoppas, och jag tror, att den tidens pedagogik
var ett utslag av bristande förståelse för och kunskap
om barn och deras behov. Onekligen kan jag konsta-
tera att det har hänt mycket på detta område när jag
troligtvis senare här i dag kan vara med och besluta
att detta är ett eget språk.
Fru talman! När vi nu här i dag ska besluta om er-
kännandet av fem nationella minoriteters språk och
kultur så har det återverkningar på en rad områden.
Självkänslan och identiteten som har att göra med
ursprunget får en helt annan utgångspunkt. Skammen
och förnekelsen som på många håll förekommit för-
passas till historien.
Exempelvis kommer kulturlivet att utvecklas med
utgivning av böcker, radio- och TV-tid, teaterverk-
samhet m.m. Naturligtvis är det i detta sammanhang
viktigt att de åtgärder som betänkandet framhåller
utan dröjsmål börjar realiseras.
Jag vill också nämna en annan sak. Åtminstone
två av de minoriteter som kommer att erkännas, tor-
nedalingar och samer, är i huvudsak belägna inom det
område som i regionalpolitiska sammanhang kallas
för stödområde 1. Jag är övertygad om att dagens
beslut kommer att ha positiva effekter på bl.a. nä-
ringslivsutvecklingen. Människor som känner stolthet
över sin bakgrund, sitt språk och sin kultur och även
får ett erkännande för detta, utvecklar delaktighet,
och alldeles säkert växer det upp företag och entre-
prenörskap av detta.
Jag är alltså mycket glad, fru talman, att jag får
vara med och fatta detta beslut. Än en gång yrkar jag
bifall till hemställan i betänkandet om nationella
minoriteter i Sverige.</pre><pre>Anf.  33  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag tänker säga ett par ord om vår
historiska kunskap om vår ursprungsbefolkning, där-
för att frågan om hur man kan undvika att konflikter
trappas upp och vilka mönster spänningar mellan
grupper tar kan ge insikt om hur rätt ingripande i en
situation kan avvärja upptrappning. Den här principen
om konfliktlösning borde vara vägledande för staten
och för berörda parter liksom för partier, tycker vi i
Miljöpartiet.
Ytterst handlar det om att välja samhällsklimat.
Människor med trygg identitet och självrespekt kan
samsas, ha utbyte av varandra och erkänna varandras
behov.
Samernas historia i Sverige är tyvärr mer en histo-
ria av förtryck och förnekelse av identitet. Det svens-
ka samhället behöver därför, tycker vi i Miljöpartiet,
en folkbildning om samer och den samiska kulturen,
Sveriges kolonisering av Sápmi och vad ratificering-
en av ILO-konventionen innebär egentligen. Vi vill
alltså ha en nationell informationskampanj, och vi ser
den som en viktig del i en konfliktlösningsstrategi.
Bildningsinnehållet ska styras från samernas egna
referensramar, men här får vi inte glömma en viktig
och naturlig samarbetspartner: våra länsmuseer. De
har också kunskap om nybyggarnas historia på 1600-
talet. Det är den samlade kunskapen som behövs, dvs.
en gemensam kunskapsuppbyggnad och bildning.
År 1673, fru talman, kom det första plakatet som
gav stora förmåner till nybyggare. Den grundläggan-
de kristna etiken på den tiden var att Gud hade gett de
kristna rätten att bosätta sig var som helst där det
fanns plats. Den befolkning som fanns där nybyggar-
na slog sig ned förlorade sin rätt till marken eftersom
de inte odlade den och därför inte förbättrade mar-
kens tillstånd. Under 1700-talet hittar vi också be-
skrivningar av samer där de jämfördes med tattare
och zigenare, grupper som var starkt hatade av bon-
debefolkningen. Den här bilden hade skapats av att
fattiga samer, som hade förlorat sina marker, tving-
ades driva omkring på landsbygden där de försökte
försörja sig med tiggeri och diverse handel.
När det är möjligt för en kammaråklagare 1999 att
avstyrka en förundersökning om hets mot folkgrupp
när det gäller en bildekal där det stod Rädda en varg -
skjut en same, ja, då är botten nådd. Nu kommer
ärendet att överprövas, men för att riktigt förstå vid-
den av det förtryck, ibland med starka rasistiska in-
slag, som växt fram med åren, måste vi tillbaka till
tiden före svenskt kristnande.
Och, fru talman, det är dags för statsminister Pers-
son att ta sig an frågan. Vi måste ödmjukt fördjupa
vår egen kunskap och städa upp i vårt eget land. Det
kommer att ta tid, men vi måste börja nu, fru talman,
för att det är vi, samhället, staten, som har ställt till
det!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)</pre><pre>6 §  Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bo-
stadsförsörjning och byggande</pre><pre>Föredrogs
bostadsutskottets betänkande 1999/2000:BoU1
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörj-
ning och byggande (prop. 1999/2000:1 delvis)</pre><pre>Anf.  34  INGA BERGGREN (m):
Fru talman! Utgångspunkten för en fungerande
boendepolitik ska vara människors egna önskemål,
behov och prioriteringar, olika i olika skeden av livet.
Det är därför viktigt att boendepolitiken utformas så
att människor ges möjligheter att påverka det egna
boendet, inte hindras att välja den bostad de önskar:
hyres- eller bostadsrätt, ägarlägenhet eller eget hus.
De som vill äga och ta eget ansvar för sin bostad ska
ges rimliga möjligheter. I det egna ägandet ligger
såväl trygghet som inflytande.
Efterfrågan måste ges möjlighet att styra - inte
politiska beslut över huvudet på folk eller byråkratis-
ka regler och detaljreglering. I ett särskilt yttrande
anger vi moderater dels den inriktning av den ekono-
miska politiken, budgetpolitiken och de budgetramar
för 2000 som vi förespråkar men som redan fallit,
dels våra förslag inom utgiftsområde 18, som ska
bedömas utifrån vad jag just nu sagt i min inledning.
Moderaterna deltar därför inte i beslutet under
mom. 1.
Jag har dock några kommentarer. Trots att det
finns problem på bostadsmarknaden, är regeringens
defensiva förhållningssätt svårförståeligt. Några för-
slag till lösningar presenteras inte alls i budgetförsla-
get. Är det skilda uppfattningar inom regeringen om
fastighetsskatten, hyressättningssystemet eller all-
männyttan som gör att regeringen har lagt locket på
för bostadspolitiken? Eller är det rent av passivitet
och oförmåga hos regeringen att fatta beslut som gör
att de boende lämnas i sticket?
Regeringen och utskottsmajoriteten hänvisar till
utredningar av skilda slag, Fastighetsbeskattnings-
och fastighetstaxeringsutredningen och utvärdering
av bruksvärdessystemet och allmännyttan är några
exempel. Att införa ett straffsystem för kommuner
som söker lösa sina ekonomiska svårigheter genom
omstrukturering av sina kommunala bostadsbolag
klarar man av.
Det är absolut inte rimligt att i genomsnitt mer än
30 %, för en del nästan hälften, av den disponibla
inkomsten går till boendet. Fastighetsskatten är så
hög att den ställer till med problem för många hus-
håll. Den drabbar hyresgäster och bostadsrättshavare,
inte bara småhusägare i attraktiva områden. Det är
därför bra att utskottet i enighet har beslutat om en
hearing om fastighetsskatten och boendekostnaderna.
Den blir visserligen något sent genomförd, nämligen
först i början av nästa år.
Nu vill jag passa på att uttrycka min glädje över
att statsrådet Lövdén är här när vi diskuterar bostads-
politiken. Då kan vi ha en ordentlig runda senare.
Jag har en påminnelse. Riksdagen beställde i vå-
ras av regeringen förslag om ägarlägenheter. När
kommer detta, Lars-Erik Lövdén? Nog borde rege-
ringen ha kunnat åstadkomma något sådant på sju åtta
månader. Regeringens förhalande måste upphöra.
Medborgarna kräver svar i olika boendefrågor. Som
företrädare för folket begär jag nu att regeringen
efterkommer fattade riksdagsbeslut och snarast lägger
fram förslag om ägarlägenheter på riksdagens bord.
Låt mig så presentera den moderata boendepoliti-
ken. Syftet är att alla ska få goda förutsättningar att
leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimu-
lerande och trygg miljö. Boendemiljön ska bidra till
värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en
god uppväxt för barn och ungdomar. Vi vill att män-
niskorna själva ska styra vad som ska byggas och hur.
Hyres- och ägarlägenheter, bostadsrätter och egna-
hem bör blandas på ett efterfrågat och naturligt sätt.
Variation och mångfald kommer då att finnas på
bostadsmarknaden. Därmed motverkas negativ segre-
gation och utanförskap. För att uppnå dessa mål
måste skatterna sänkas, avregleringen fortsätta och
eget ägande möjliggöras för fler. I reservation 1 under
mom. 2 anger vi bostadspolitikens inriktning, och jag
yrkar härmed bifall till denna reservation.
Jag vill utveckla tre punkter. De handlar om
kommunernas roll i bostadspolitiken, om bostadsbyg-
gandet och boendekostnaderna.
I diskussionen om de kommunala bostadsföreta-
gen vill jag bestämt hävda den grundlagsfästa kom-
munala självstyrelsen. För att kommunerna ska kunna
fullgöra sin roll så effektivt som möjligt med med-
borgarnas bästa för ögonen är det de demokratiskt
valda företrädarna för kommunen som ska fatta de
viktiga lokala och vardagsnära besluten så att den
gemensamma välfärden blir bra. Det är fullständigt
orimligt att staten med hjälp av sanktioner bakbinder
de kommuner som vill sälja sina bostadsföretag. Med
avseende på de ekonomiska risktaganden som ägande
av bostadsföretag kan innebära är det naturligt att
överväganden och beslut också fattas på kommunal
nivå. Med de skilda förutsättningar som finns i Sveri-
ges kommuner innebär det att lösningarna måste bli
olika. Kommunerna betackar sig för den statliga in-
blandningen. Kommunerna måste omedelbart återfå
rätten att besluta över sin egendom. Strafflagstift-
ningen mot kommunal självstyrelse ska genast tas
bort.
Det som krävs för att få i gång ett ökat bostads-
byggande där det behövs och en bostadsmarknad i
allmänhet i balans är bl.a. sänkta skatter på byggande
och boende, ändringar i skatteutjämningssystemet,
ändrade regler för hyressättningen och förenklingar i
planlagstiftningen. Naturligtvis skulle en ograverad
kommunal självbestämmanderätt över sina bostadsfö-
retag också bidra till en bostadsmarknad i balans.
Utgångspunkten för åtgärderna bör vara männi-
skors önskemål. Den politiska styrningen har gång
efter gång visat sig snedvrida bostadsförsörjningen
och dessutom hindra nödvändig omstrukturering.
Bostadsmarknaden och byggandet har satts i väntelä-
ge. Politisk klåfingringhet har lamslagit bl.a. byggan-
det av hyresrätter i Stockholm. En politiskt fastställd
hyresnivå som kraftigt understeg produktionskostna-
den har starkt bidragit till detta.
Byggbranschen är initiativtagare till det som fak-
tiskt byggs. Skälet är förstås möjlig lönsamhet parad
med lyhördhet för den efterfrågan som finns. Byg-
gandet av det låga antalet hyresrätter är naturligtvis
bekymmersamt, eftersom boendeformen efterfrågas.
Framför allt fyller hyresrätter en funktion för unga
människor som är rörliga och för äldre som uppskat-
tar den service som boendeformen erbjuder.
En alltmer förändrad arbetsmarknad kan även den
innebära ökad efterfrågan på ett tidsbegränsat boende
utan större kapitalinsatser. Bristen på bostäder för
studerande vid universitet och högskolor är också ett
av flera tecken på en dåligt fungerande bostadsmark-
nad. Orsakerna till denna bristsituation är till stor del
desamma som de förhållanden som påverkar bo-
stadsmarknaden i övrigt. De generella åtgärder för en
bättre fungerande bygg- och bostadssektor som förs
fram av oss moderater är därför giltiga även för att
åtgärda problemen med studenternas bostadssituation.
Åtgärder som sänkt skattetryck inom sektorn, bospa-
rande och flexibla regler för standard och för hyres-
sättning skulle bidra till att förbättra förutsättningarna
för byggande av alla typer av bostäder och till en
ökad rörlighet på bostadsmarknaden.
Det är inte bara regeringen som är passiv. Samma
tövan visar också majoriteten i utskottet. Tala åt-
minstone om för regeringen och Lars-Erik Lövdén,
Lennart Nilsson, att det är bråttom att göra något
konkret.
Jag vill ta upp frågan om boendekostnaderna. För
många låginkomsttagare går mer än hälften av dispo-
nibel inkomst till boendet. Bara fastighetsskatten
motsvarar ungefär en månadshyra av tolv. Kostnaden
för bostaden har ökat snabbare än konsumentprisin-
dex. Vi betalar förhållandevis mycket för att bo i
Sverige i jämförelse med andra länder. Särskilt svårt
är det för människor med knappa marginaler. För
många är det i dagsläget omöjligt att klara sig utan
bostadsbidrag. Detta individuella bostadsstöd har
därför blivit ett nödvändigt instrument för att motver-
ka de effekter som de höga skatterna orsakar. Samti-
digt illustrerar den utformning bostadsbidragen i dag
har den rundgång som präglar statens agerande gen-
temot familjer och enskilda.
Åtgärder måste till för att växla dagens bidrag mot
sänkt skatt. Målet bör naturligtvis vara att den enskil-
de ska kunna leva på sin lön utan att vara beroende av
bidrag. Som ett led i en sådan utveckling bör en sam-
ordning av bostadsbidragen och övriga social-
och/eller familjepolitiska åtgärder komma till stånd.
Det helhetsgrepp som detta ger över den ekonomiska
situationen för berörda hushåll är en nödvändig förut-
sättning för att den av oss förordade växlingen av
bidrag mot sänkt skatt ska kunna inledas.
I avvaktan på en sådan, bättre, ordning anser vi att
nuvarande regler måste justeras enligt följande: Hus-
hållsinkomsten ska ligga till grund för bostadsbidra-
gen. Ytnormen ska helt avskaffas. Barnpension ska
inte ingå i den bidragsgrundande inkomsten.
Till slut: Det allra främsta för en väl fungerande
bostadspolitik är, och förblir, en hållfast allmän eko-
nomisk politik med sänkt skattetryck. Det ger bästa
förutsättningarna för människors trygghet och väl-
färd. En bra politik för de boende är att fastighets-
skatten sänks och tas bort i takt med att bostadssub-
ventionerna avvecklas, att hyressättningssystemet
reformeras, att sanktionerna mot kommuner som
säljer sina bostadsbolag omedelbart tas bort, att det
kommunala ägandet av bostadsföretag på sikt av-
vecklas, att bostadssparandet stimuleras, att bostads-
rättens ställning stärks och att ägarlägenheter införs
också i Sverige.
Härmed yrkar jag, som sagt, bifall till reserva-
tion 1, samtidigt som jag vill framhålla att jag står
bakom övriga moderata reservationer och vårt sär-
skilda yttrande.</pre><pre>Anf.  35  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Också jag vill börja med att hälsa mi-
nister Lövdén välkommen hit. Det är roligt att vi nu
har en minister som intresserar sig för de bostadspo-
litiska frågorna.
Dagens debatt behandlar utgiftsområde 18 - inte
dess totala ram, utan fördelningen av områdets olika
anslag. Debattordningen för budgeten medger inte
något annat. Därför är denna debatt kanske mer in-
tressant som en allmän bostadspolitisk debatt än som
en budgetdebatt.
Vänsterpartiet står naturligtvis bakom budgetbe-
tänkandet i dess helhet men det hindrar inte att vi
tycker att bostadspolitiken behöver förstärkningar på
flera områden, både ekonomiskt och lagstiftnings-
mässigt.
Jag kan konstatera att oppositionen föreslår mind-
re pengar, färre regler och en förenklad lagstiftning
på flera områden, alltså mer av marknadsanpassning
och en större efterfrågestyrning utifrån individens
betalningsförmåga. Den vägen tror inte vi på. Den
rimmar inte heller med den portalparagraf som alla
utom moderaterna ställt sig bakom, nämligen allas
rätt till en god bostad till ett rimligt pris - bostaden
som en social rättighet.
Vi i Vänsterpartiet är oroade över den låga nypro-
duktionen av bostäder, framför allt när det gäller
hyresrätten, men också över tillgången på studentbo-
städer. Även ombyggnationen ligger på en alldeles
för låg nivå, vilket sammantaget enligt Byggentrepre-
nörerna sedan 1995 leder till att bostadsbeståndets
värde sjunker - en viktig fråga eftersom detta värde
rör sig om ca 2 000 miljarder och är en stor del av
den svenska förmögenheten.
Vänsterpartiet har tidigare i motioner föreslagit
investeringsstöd för både nyproduktion och ombygg-
nation dels för att få ned produktionskostnaderna,
dels för att hyresnivåerna inte ska öka. Det gäller
främst hyresrätten som vi anser missgynnas mest med
90-talets bostadspolitik och där bor de mest utsatta
befolkningsgrupperna.
Utskottets majoritet delar Vänsterpartiets oro inför
en begynnande bostadsbrist och ett bristande under-
håll i det befintliga beståndet och förväntar sig att
regeringen återkommer med förslag som sätter fart på
bostadsproduktionen.
Man hänvisar till en rad utredningar, som alla
håller på med sin del av bostadspolitiken, och till
Boverkets rapport och Ulf Adelsohns uppdrag för ett
ökat bostadsbyggande i Stockholmsregionen. Det
mesta i utredningsväg riktar sig mot kommunernas
roll och ansvar och till väldigt liten del mot statens
ansvar, förutom när det gäller fastighetsskattefrågan.
Kärnan i problematiken är dock själva boende-
kostnaden. Det är den som man bör utgå från när man
fokuserar problematiken runt allas rätt till en god
bostad till ett rimligt pris. Då måste alla intressenter
inom bostadspolitikens område ta sitt ansvar, inte
minst staten.
Vänsterpartiet håller fast vid sitt krav på en boen-
dekostnadsdelegation som har som främsta uppgift att
komma med förslag som håller nere hyresnivåerna.
Staten ska ta sitt ansvar. Det kan gälla fastighetsskatt,
räntebidragsregler, investeringsbidrag m.m. Kommu-
nerna kan bidra med en annan markpolitik och sänkta
avgifter. Byggherrarna får se till att följa byggproces-
sen på ett effektivare sätt och ställa högre krav på
entreprenörerna. De boendes organisationer och sam-
hällsintressena måste tidigt komma in i byggproces-
sen för att förhindra fusk och felaktigheter som det i
ett senare skede kostar stora pengar att rätta till.
Ett samhällskontrakt runt dessa frågor, med sikte
på lägre boendekostnader, skulle vara delegationens
slutmål. Utskottet påtalar behovet av en större sam-
ordning där synpunkter från de olika aktörerna inom
bostadssektorn tas till vara. Varför inte låta dem träf-
fas inom ramen för det uppdrag jag nyss beskrivit i ett
tillkännagivande till regeringen i stället för att jag nu,
fru talman, måste yrka bifall till reservation nr 8?
När det gäller studentbostäder är det ännu tydliga-
re att staten bör ta ett större ansvar. Regering och
riksdag sätter höga mål för att de högskolestuderande
ska bli betydligt fler, och en utbyggnad av högskolan
sker i snabb takt. Tyvärr hänger inte bostadsproduk-
tionen med i de svängarna eftersom det inte går att
producera bostäder med rimliga hyror som de stude-
rande har råd att efterfråga. Inte heller det studie-
bidragssystem som ska gälla framöver ger de stude-
rande en bättre ekonomi - med undantag av att de
studerande tillåts tjäna mer pengar.
I våra grannländer Norge och Danmark ger staten
betydligt bättre villkor för produktionen av student-
bostäder. I Norge står staten för 60 % av den totala
produktionskostnaden, och i Danmark står staten för
80 % och kommunen för 20 % av räntekostnaden.
Att studera på högskola är fortfarande i högsta
grad en klassfråga. Vi får inte förstärka den genom att
boendet också utgör ett hinder för de betalningssvaga.
Lösningen är inte heller att försämra boendestandar-
den för dessa grupper eller att dra ned på tillgänglig-
heten. Även de handikappade måste ha rätt att stude-
ra. Riksdag och regering måste komma med förslag
som leder till lägre produktionskostnader för den här
typen av boende.
Sten Lundström kommer i sitt anförande här att ta
upp en rad boendesociala frågor. Därför ska jag en-
dast beröra bostadsbidragsfrågan.
En majoritet av bostadsbidragstagarna är arbetslö-
sa, socialbidragstagare eller studerande. Därför är det
viktigt att uppmärksamma deras situation med osäkra
inkomster som kan variera stort under året och som
gör att många har fått stora återbetalningskrav när
bidragen stämts av mot den deklarerade inkomsten.
Den förändring som genomfördes i våras riktar sig
till ett litet fåtal bidragstagare som i praktiken be-
dömts vara beroende av socialbidrag för en lång tid
framöver. Vi reserverade oss till förmån för den mo-
tion som vi hade skrivit och menade att man måste ta
betydligt större hänsyn till tidigare nämnda grupper.
Vi fick inte gehör för våra synpunkter då. Därför är
det glädjande att utskottsmajoriteten nu tycker att
dessa frågor ska utredas och att regeringen ska åter-
komma med förslag i vårpropositionen.
Våra förslag rör möjligheten till eftergift vid åter-
betalning, tillfälliga inkomster som egentligen är till
för en annan tidsperiod och barns inkomster.
I Danmark finns det ett system som ger utrymme
för en viss inkomstdifferens i förhållande till deklare-
rad inkomst och som ställer lägre krav på återbetal-
ning av bidrag.
Ett sådant förslag bör utredas närmare, det skulle
gynna tillfälligt arbetslösa, socialbidragstagare och
studerande som går från studier till jobb eller tvärtom.
Ett avgångsvederlag eller en husförsäljning kan ge
tillfälliga inkomster som egentligen är avsedda för en
annan tidsperiod än det år som är kopplat till bostads-
bidraget. Barns förmögenhet kan i vissa fall vara
spärrade från användning, men betraktas ändå som
användbar tillgång när bostadsbidragen ska beräknas.
Vi vill dessutom göra det möjligt för försäkringskas-
sorna att bättre kontrollera förmögenhetsuppgifter i
bostadsbidragssammanhang.
Vi delar även Centerpartiets uppfattning när det
gäller rätten till bostadsbidrag vid delad vårdnad,
reglerna bör vara lika för båda vårdnadshavarna. Vi
har tidigare motionerat i frågan, men eftersom vi har
en budgetuppgörelse med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet kan vi i nuläget inte stödja det förslaget.
Till sist några ord om byggforskningen och dess
resurser. Forskningen runt det ekologiskt hållbara
boendet är oerhört viktigt inför framtiden, inte minst
därför att bostäderna använder ca 40 % av den energi
som förbrukas i Sverige.
Bostadsutskottet lyckades få igenom en ökning av
medel för forskningen för 1999 med 50 miljoner
kronor som nu permanentats för de kommande tre
åren. Detta skulle gå till just forskning om ett ekolo-
giskt hållbart byggande och boende. Byggbranschen
bidrar till byggforskningen men ställer naturligtvis
krav på hur medlen ska användas och inom vilka
områden forskningen ska utföras.
En branschstyrd forskning kan komma att kon-
trolleras av de stora byggföretagen och försumma de
små och medelstora företagen, förstärka tendenserna
till ett privat kunskapsmonopol och ge mindre av
nydanande och innovativ utveckling. Därför är det
viktigt att den oberoende forskningen har tillräckligt
med medel för att bedriva sin basforskning.
I Gävle tar nu högskolan över verksamheten vid
den gren av KTH som kallas för Byggd miljö i Gävle.
Basanslaget blir 13 miljoner kronor. Enligt en tidigare
utredning behöver basanslaget vara ca 20 miljoner
kronor för att trygga verksamhetens kontinuitet. I dag
skjuter Byggforskningsrådet till ca 5 miljoner kronor
årligen för detta ändamål, men osäkerhet råder år från
år, och i övrigt är beroendet av uppdragsforskning
stort. Byggd miljö i Gävle är en institution som fram-
gångsrikt kan medverka till att basforskningen runt
ett ekologiskt hållbart byggande och boende utveck-
las på ett positivt sätt och behöver därför få sitt ba-
sanslag tryggat. Vi har inte fått gehör för vårt krav nu
men tänker återkomma till frågan i det fortsatta bud-
getarbetet.</pre><pre>Anf.  36  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! En sak, Owe Hellberg. För den upp-
märksamme lyssnaren framstod det ganska klart vad
moderat boendepolitik har för syfte. Jag sade nämli-
gen att syftet är att alla ska få goda förutsättningar att
leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimu-
lerande och trygg miljö. Vi moderater menar att en
bra och trygg boendepolitik är när människorna ges
möjlighet och inte hindras att välja hur de vill bo, att
det är deras egna önskemål och prioriteringar som
styr. Då behöver staten sänka inkomstskatter, sänka
och på sikt ta bort boendeskatterna - det är fastighets-
skatten jag tänker på i första hand. Det är så en trygg
boendepolitik kan formas för alla människor.</pre><pre>Anf.  37  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det var en väldigt omfattande fråga.
Jag tror inte riktigt på moderaternas valfrihetsmodell,
för den valfrihetsmodellen handlar om hur tjock
plånboken är. Tyvärr är det så att kostnaderna runt
boendet hänger samma med vem som har råd att
efterfråga det. Där menar vi att staten har sitt ansvar
att se till att alla har möjlighet att efterfråga ett boen-
de som ger en god standard och en rimlig kostnad.
Vi tror inte på er modell. Vi ser hur 90-talet har
utvecklats. Det har blivit bara dyrare och dyrare att bo
i takt med att statens medel, statens hjälp till detta har
minskat. När jag kom in i riksdagen 1994 var ränte-
bidragskostnaden ca 34 miljarder. Nästa år är den 3
miljarder och år 2001 1,7 miljarder. Det har en direkt
koppling till boendekostnaderna och till vem som kan
efterfråga en bostad. Det är ingen marknadsvara, det
är ingen handelsvara, det är en social rättighet. Jag
tror att vi skiljer oss i den tanken.</pre><pre>Anf.  38  ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Under en tioårsperiod på 60- och 70-
talen byggdes ca 100 000 lägenheter per år i Sverige,
det s.k. miljonprogrammet. Det var från början ett
svar på den bostadsbrist som uppstod i samband med
inflyttningen till bl.a. storstäderna. Få och stora aktö-
rer stod för en mycket rationaliserad produktion på
bekostnad av sociala och kulturella värden. En om-
fattande anonymitet blev följden i många bostadsom-
råden. Miljonprogrammens storskaliga byggteknik
och kortsiktiga ekonomiska bebyggelseplanering
manövrerade ut det arkitektoniska, det sköna.
Jag vill slå fast: Att lyfta fram skönhet och kvali-
tet i boendet är viktigt för människors välmående. En
utveckling som leder till att fler bor och arbetar i ett
och samma område, eller i närområdet, är önskvärd.
Det gör att anknytningen till det lilla samhället blir
starkare, med ökat engagemang, intresse och delak-
tighet som följd. Ett boendeområde bör ha varierande
bostads- och befolkningssammansättning, så att den
mänskliga kontakten mellan generationer, olika na-
tionaliteter och yrkesgrupper blir naturlig och själv-
klar. En god boendemiljö stimulerar till gemenskap
och ett aktivt vardagsliv.
Den kristdemokratiska bostadspolitiken har som
utgångspunkt att människor ska känna sig trygga i
boendet. Trygghet och valfrihet i boendet är en del i
Kristdemokraternas familjepolitik. Om - åter vill jag
poängtera detta - möjligheter finns väljer huvuddelen
av barnfamiljerna ett eget boende.
Vi är väl medvetna om att familjer som har frihet
att välja den boendeform som passar dem bäst också
bäst skapar en boendemiljö som främjar en harmo-
nisk uppväxt för barn och ungdomar. Det är de små
och nära gemenskaperna i familjekretsen som oftast
blir avgörande för hela människans utveckling. Detta
slog Hem- och familjeutredningen fast redan 1947.
Konsekvensbeskrivningar av barnens situation ska
alltid göras i samband med utvecklingen av bostads-
områden. Det finns all anledning till eftertanke när
det gäller barnens situation i våra utsatta bostadsom-
råden, inte minst utifrån att barnkonventionen i år
lyfts fram med anledning av att den nått tioårsstreck-
et. Och hur många av våra invandrarbarn i de utsatta
miljonprogramsområdena mår bra respektive dåligt?
Risken för social utslagning, anonymitet och
drogproblem ökar i en monoton och dyster vardag
utan tillit, gemenskap och delaktighet.
Den bostadspolitiska utredningen betonade i sitt
förslag till målformulering för bostadspolitiken att
boendemiljön också skulle bidra till jämlika och vär-
diga levnadsförhållanden och särskilt främja en god
uppväxt för barn och ungdomar. Den formuleringen
har sedan slagits fast och följt med i flera propositio-
ner därefter som en god utgångspunkt för boendefrå-
gorna. I årets budgetproposition däremot finns den
betoningen inte med. Om den målsättningen fortfa-
rande gäller måste familjens roll och betydelse upp-
värderas.
Fru talman! Enligt uppgift håller Socialstyrelsen
på med en ny kartläggning av de hemlösas antal och
situation. 1993 års statistik visade på att ca 10 000
personer tillhörde den gruppen. Mycket tyder på att
den här situationen har förvärrats. Inte minst finns nu
också genom psykiatrireformens ofullständighet psy-
kiskt funktionshindrade bland uteliggarna. Inte minst
kvinnors hemlöshet måste studeras. Här finns med
säkerhet ett betydande mörkertal.
Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att en stor
grupp människor är bostadslösa, varav ett stort antal
dessutom betraktas som helt hemlösa. En ny och
snabb uppföljning måste göras. Den enskilda perso-
nens rätt till ett hem måste garanteras. Den bostads-
sociala utredningens förslag måste snabbt tas till vara.
Den nybyggnad som sker i dag handlar oftast om
exklusiva bostäder i attraktiva lägen för välbärgade
personer och sker dessutom huvudsakligen i några
s.k. tillväxtregioner. Redan nu finns det problem med
bostadsbrist och lågt byggande, särskilt av hyres-
bostäder inom Stockholmsregionen. Bristande plan-
beredskap, överklagningar, höga produktionskostna-
der liksom fastighetsskatteproblematiken och förvalt-
ningsmomsen med höga hyror som följd är problem
som pockar på lösningar. Samtidigt står enligt SCB
mellan 50 000 och 60 000 lägenheter tomma ute i
landet. För några år sedan fick man bidrag till att
bygga dessa, i dag ges bidrag till rivning av samma
lägenheter. Något har gått snett och snara åtgärder
krävs.
Landsbygden har sina speciella problem när det
gäller att både bygga och bo. Ska avfolkningen från
landsbygden kunna hejdas måste ett batteri av åtgär-
der till. I den regionalpolitiska utredningen är man
säkert djupt grubblande över vad det måste betyda.
Ska även landsbygden locka måste bl.a. attraktiva
boendelägen erbjudas. Strandnära lägen, som med
nuvarande lagstiftning omöjliggörs generellt i hela
landet, är ett hinder just på landsbygden där tillgång-
en på strandnära tomter är riklig. Strandskyddsregler-
na bör omarbetas för att rädda skyddsvärda områden,
men också för att underlätta strandnära lägen på
landsbygden där tillgången på fritt vatten är god,
ibland nästan oändlig.
Så över till bosparandet. Plånboken behöver inte
alltid vara så tjock, åtminstone inte från början, Owe
Hellberg.
Från kristdemokratiskt håll betonar vi vikten av
att planera för framtiden. Ett långsiktigt sparande för
att skapa möjligheter till ett självvalt och önskat bo-
ende är därför mycket viktigt. Även regeringen har
gjort bedömningen att ett eget kapital i samband med
större investeringar är av vikt. Trots detta är man inte
beredd att stödja någon form av bosparande utöver
det nuvarande ungdomsbosparande som tyvärr inte
fått den uppbackning som vore önskvärt.
Ett högt sparande är av väsentlig betydelse för ett
lands långsiktiga tillväxtförutsättningar. Det är därför
viktigt att lära ungdomar - vuxna också för den delen
- att bosparande ofta är en förutsättning för att man
senare i livet ska kunna köpa sin egen bostad eller
göra andra investeringar i boendet. Därför kan det
också vara motiverat med statliga regler och kanske
en stimulans för att uppmuntra inte minst ungdomar
att bospara. Det blir en investering i framtiden som
skapar stora och många möjligheter.
Då finns det, som vi ett antal gånger tidigare har
pekat på, ett utmärkt exempel att utgå ifrån, nämligen
Bofrämjandets förslag till sparlånesystem. De positi-
va effekterna av bosparande är många:
· Det ökar tillgången på eget kapital.
· Det sänker kapitalkostnaden.
· Det sänker skuldsättningsgraden.
· Det grundlägger dessutom goda sparvanor.
· In- och utlåningsräntan är låg och fast.
· Det eliminerar behovet av generella subventioner,
som för övrigt håller på att avvecklas.
· Det är neutralt mellan nybyggnad och ROT.
· Det stärker således statskassan på olika sätt.
Regeringen bör således återkomma snarast till
riksdagen med ett förslag till bosparsystem.
Fru talman! Till sist: Begreppet egnahem är i Sve-
rige förknippat med villor eller småhus, alltså ett
markboende med lagfart och panträtt som ger lägre
ränta. I västeuropeiska länder som Norge, Danmark,
Tyskland, Holland och Belgien kan man också bo i
egna hem utan markkontakt, dvs. i flerfamiljshus med
lagfart och panträtt, precis som i eget hus. Ägarlägen-
heten skulle i Sverige bli en femte upplåtelseform vid
sidan av det egna huset, bostadsrätt, kooperativ hyres-
rätt och hyresrätt. Valfriheten för bostadskonsumen-
ten skulle öka.
Kristdemokraterna är för valfrihet inom alla om-
råden.
Hösten 1998 gav riksdagen regeringen i uppdrag
att utarbeta förslag till sådana författningsändringar
som medger även ägarlägenheter i Sverige. När, bo-
stadsminister Lars-Erik Lövdén, får vi se detta förslag
och när kan vi hoppas på att regeringen inser värdet
av ett bosparsystem som skapar möjligheter till att
förverkliga drömmen om ett eget hus eller en ägarlä-
genhet?
Fru talman! Vi har delat upp arbetet, så övriga
viktiga områden som berör boendet kommer att be-
handlas av Ulla-Britt Hagström och Harald Berg-
ström. Jag vill bara hänvisa till vårt särskilda yttrande
som mera i detalj berör situationen, eftersom vårt
parti inte förfogar över de ramar som finns under
utgiftsområde 18.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2 som berör
Kristdemokraternas syn på bostadspolitikens inrikt-
ning.</pre><pre>Anf.  39  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! I kristdemokraternas reservation nr 2
lyfter ni fram mångfalden och valfriheten i boendet
och i andra sammanhang även ägarlägenheter och
lättnader för ombildning till bostadsrätt.
Era förslag ger faktiskt större valfrihet för dem
som har kapital eller möjlighet att låna till en bostad.
Då kan inte plånboken vara tom, Ulf Björklund.
Många hushåll i dag har problem med att när måna-
den är slut så är plånboken tom. Jag undrar då: Vad
vill ni göra för dem som inte har möjlighet att välja
ett gott boende?
En annan fråga gäller fastighetsskatten som ni vill
avveckla för att öka neutraliteten. Den största delen
av fastighetsskatten kommer från egnahemsboendet,
och ser man till hela landet är det storstadsområdena
som bidrar mest till fastighetsskattemedlen. En gene-
rell sänkning skulle mest gynna egnahemsboende i
storstadsområden. Är det kristdemokraternas politik?
Skapar det neutralitet mellan boendeformerna?</pre><pre>Anf.  40  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag lämnade ett förslag om bosparan-
de i mitt anförande när jag nämnde den tjocka re-
spektive tunna plånboken. Med tanke på vad som har
hänt under senare år är vi alla väl medvetna om att ett
sparande är fruktansvärt viktigt, inte minst för ung-
domar som ska planera för framtiden. När plånboken
inte är så tjock och man inte har så mycket pengar att
spara är det viktigt att börja i tid. Därför borde ett
bostadssparande kunna hjälpa till för att man ändå ska
ha en startsumma i plånboken.
När det för övrigt gäller att få ned boendekostna-
derna är en sänkning av fastighetsskatten en åtgärd
som man även från hyresgäströrelsen anser skulle
leda till lägre hyror. Har man mindre pengar bor man
oftast i hyreslägenhet, och en sänkning av fastighets-
skatten skulle bidra till en sänkning av hyresnivåerna.</pre><pre>Anf.  41  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman1 Jag antar att Kristdemokraterna avser
en generell sänkning av fastighetsskatten och inte det
som majoriteten i riksdagen har genomfört, nämligen
en sänkning av fastighetsskatten för flerfamiljshus.
Det tror vi är en väg för att skapa större neutralitet
mellan boendeformerna, eftersom hyrorna har ökat så
oerhört mycket under 90-talet, de har mer eller mind-
re fördubblats.
Sedan måste man fundera över neutralitetsfrågan
och vem som ska gynnas. Jag fick inget riktigt svar
på om det var egnahemsboende i storstadsområdena
som är de som är missgynnade. Om man sänker fas-
tighetsskatten generellt blir det ju de som blir mest
gynnade.
Det är väldigt många ungdomar som i dag har
svårt att komma in på arbetsmarknaden för att få
tillsvidareanställningar eller någon annan sysselsätt-
ning så att de kan få en långsiktig överblick över sin
ekonomi. Då är det inte så lätt att spara till en bostad.
Om man dessutom eftersträvar en större rörlighet vill
man nog inte binda upp sig för ett ägande. Man vill
nog hellre ha tillgång till hyresrätt till en låg kostnad
för att kunna skapa sig en tillvaro utifrån de förutsätt-
ningar som man har.</pre><pre>Anf.  42  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! När det gäller fastighetsskatten ställer
vi från Kristdemokraternas sida upp på den modell år
2000 som regeringen har lagt fast - en mindre sänk-
ning som gäller enbart hyresbostäderna. Där hänger
vi med. Sedan får vi pröva oss fram för att se hur
framtiden i övrigt ska se ut, men inriktningen är för
vår del, som Owe Hellberg påpekar, att vi bör sänka
fastighetsskatten generellt i alla boendeformer. Men
låt oss studera vad det här kan få för effekt med den
början som regeringen har inlett och som vi stöder.
När det gäller ungdomars möjligheter till boende
vill vi att kommunerna ska vara mer på bettet för att
skapa någon typ av ungdomsboende. Det finns ju
exempel ute i landet, bl.a. uppe i Dalarna, i Borlänge
där jag bor, på försök att få fram billigt boende just
för ungdomar. Det finns modeller. Man kan hitta
äldre hus, man kan hitta möjligheter att plombera
vissa rum, osv. Inte minst i områden med universi-
tetsstuderande har detta prövat. Bl.a. i Falun, i Kop-
parstaden, har man hittat ett antal möjligheter till
billigt boende för ungdomar och för studerande.
Oftast handlar det om fantasi hos bostadsföreta-
gen och kommunerna att komma på och hitta möjlig-
heter, för de finns när man tar vara på tanken och
använder den på rätt sätt.</pre><pre>Anf.  43  AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Att tala om bostadspolitik just nu är
att tala om olika verkligheter. Det är att tala om bo-
stadsbrist i vissa delar av landet och att tala om över-
skott i andra. Det är att tala om undervärderade bo-
städer i det ena fallet och övervärderade i andra. Det
är att tala om fantasipriser och vrakpriser, om höga
fastighetsskatter och om låga fastighetsskatter. Det är
att tala om svartjobb och pengar under bordet. Det är
att tala om utförsäljning av kommunala bostäder till
spekulativa förvärvare eller tvångströjor på fastig-
hetsägare som vill förändra sitt bostadsbestånd. Det är
att tala om fukt- och mögelhus. Det är att tala om
radonfaran, om slum och gräddhyllor. Det är att tala
om stora skillnader. Det är att tala om olika förutsätt-
ningar, om orättvisor, om trygghet för vissa och
otrygghet för andra, om en bostadsmarknad som inte
fungerar, om dem som får del av välfärden, om dem
som får mindre del av välfärden och om dem som inte
får något alls av välfärden - de hemlösa.
Det är inte särskilt roligt att tala om en sådan bo-
stadspolitik. Det är betydligt trevligare att tala om
visionen om hur det ska vara. Den visionen måste
finnas om vi ska nå målet en bostadspolitik för alla,
och det är Centerpartiets mål.
Då är det att tala om bostaden som en del av väl-
färden. Det är att tala om valfrihet och mångfald, att
människor oavsett bostadsort ska ha möjlighet att
välja den bostad och den boendeform som passar dem
bäst. Det är att tala om kommunala bostadsbolag med
frihet att forma lokala bostadsmiljöer i samverkan
med de boende. Det är att tala om privata bostadsfö-
retag, om bostadsrätter och egnahem, om neutralitet i
beskattningen, om en boendemiljö som bidrar till god
hälsa. Det är att tala om en hyressättning som tar
större hänsyn till efterfrågan och faktiska kostnader.
Det är att tala om en bostadspolitik som ger lång-
siktighet och stabilitet. Det är att tala om den egna
täppan där ägandet av bostaden har ett värde i sig.
Det är att tala om ett kretsloppsanpassat byggande,
om brottsförebyggande boendemiljöer, om flexibla
hyresavtal och om permanenta ROT-avdrag. Det är
att tala om rättvis fördelning av välfärden och om
ökad trygghet för människorna. I Centerpartiets bo-
stadspolitiska vision är det t.o.m. att tala om en bo-
stadsminister med ett samlat ansvar för hela det bo-
stadspolitiska området.
Fru talman! Så är det inte i dag. Regeringen har
tagit ett steg i rätt riktning. Vi har fått en minister
med ett betydligt mer samlat ansvarsområde. Det är
bra, men det är inte tillräckligt. Vi har också fått en
bostadsminister som gärna debatterar bostadspolitik,
vilket även jag uppskattar.
Det har börjat bra, men det får inte bara pratas bo-
stadspolitik. Det måste också handlas. Det pågår en
del utredningar som arbetar och de måste ge resultat.
De bostadspolitiska reformarbetena har gått i stå,
tycker jag. Det betänkande som vi nu diskuterar är
väldigt magert. Det förefaller mig som om regeringen
tillsammans med sina två samarbetspartner har kört in
i väggen med bostadspolitiken, och det är olyckligt.
Nu gäller det att komma loss.
Vi har från Centerpartiet i en bostadspolitiska
motion lagt fram vår bostadspolitiska syn. Den har
blivit avslagen. Det är synd, för den är bra. Med våra
förslag hade vi kunnat komma loss.
Jag ser tre angelägna åtgärder som måste genom-
föras inom den närmaste framtiden.
Det är för det första en förändring i hyreslagen
som ökar valfriheten och rörligheten på bostadsmark-
naden och stärker hyresrätten.
Det är för det andra en rättvisare beskattning av
boendet med ökad neutralitet mellan boendeformerna.
Det är för det tredje införande av ett premierat
bosparande av folkhemsmodell.
Fru talman! Hyresrätten har av tradition haft en
mycket stark ställning i Sverige. 40 % bor i hyresrätt,
men den siffran håller nu ständigt på att sjunka. I dag
håller hyresrätten fullständigt på att tappa mark. 70 %
av det som byggdes förra året var hyresrätter. I år
byggs i stort sett inga hyresfastigheter alls. Det finns
helt enkelt inga privata fastighetsägare som vill bygga
några hyresfastigheter. Kostnadskalkylerna går inte
ihop. De offentliga fastighetsägarna håller på att sälja
ut sitt bestånd. Andra river sina fastigheter. Fortsätter
den här trenden kommer vi att få en mix av ägarlä-
genheter och s.k. social housing som man har på
många ställen i utlandet, dvs. bostäder avpassade
endast för mindre bemedlade hushåll. Är det den
visionen som föresvävar majoriteten, eller ska, som
Centerpartiet anser, allmännyttan och hyresrätten vara
ett boende för alla? Owe Hellberg, då räcker det inte
att vara orolig, utan då måste det också till åtgärder
för hyresrätten.
I dag är det också så att de som bor i hyreslägen-
heter i Stockholms ytterområden får subventionera
hyror för lägenheter i innerstadens centrala delar. I
ytterområdena bor ofta familjer med lägre hushållsin-
komster, i innerstadsdelar ofta de med stark hushålls-
ekonomi. Vad är det för rättvisa i att de med lägre
inkomster och sämre bostadslägen ska subventionera
hyror för dem i centrala lägen som har ekonomi stark
nog att betala för sig själva? Så kan vi ju inte ha det.
Vi måste få en hyreslagstiftning som bättre svarar
mot tillgång och efterfrågan. Bruksvärdessystemet
måste reformeras. Jag vill fråga: Är regeringen be-
redd att genomföra en sådan reformering? Eller tän-
ker Lars-Erik Lövdén och Lennart Nilsson fortsätta
att sitta fast i väggen tillsammans med Owe Hellberg,
Sten Lundström och Helena Hillar Rosenqvist?
Fru talman! Den andra punkten jag vill ta upp är
en rättvisare beskattning mellan besittningsformerna.
Den är i dag helt orimlig. Vissa bostäder, som egna-
hem särskilt i attraktiva sjölägen, beskattas till den
grad att många, särskilt äldre, inte har råd att bo kvar
medan en bostadsrätt i motsvarande läge eller i cent-
rala innerstadslägen knappast beskattas alls i jämfö-
relse med en villa. Det gör att bostadsrättspriserna
rakar i höjden så att vanligt folk inte har råd att bo i
den boendeformen. Det är synd, för det missgynnar
det kooperativa ägandet, som har många förtjänster.
Hyresrätten dubbelbeskattas däremot i dag.
Från centerpartiets sida har vi föreslagit en över-
gång till schablonintäkt mot vilken avdrag får göras.
Det gör det möjligt att jämställa de skilda besittnings-
formerna och skapa neutralitet samtidigt som dubbel-
beskattningen av hyresrätten upphör. Dessutom vill vi
ha en permanentning av ROT-avdragen.
Det tredje viktiga åtgärden, fru talman, är att infö-
ra ett premierat bosparande. Det var Ulf Björklund
inne på. Vi står nu i något av en brytningstid inom
bostadspolitiken. Vi har gått från ett höginflations-
samhälle och högräntesamhälle till låg inflation och
låga räntor. Centerpartiet har medverkat till det. Det
förändrar boendekostnadssituationen radikalt för den
enskilde. Räntesubventionerna är betydligt reducera-
de om man undantar de eviga räntebidragen för vissa
hyreshus. Det är ett utomordentligt läge nu att gå in i
en sundare bostadsekonomisk situation både för byg-
gandet och för boendet. Det olyckligaste för boendet
vore att nu åter gå in i ett subventionerat byggande.
För att undvika det bör vi ha ett målinriktat bosparan-
de.
Centerpartiet har föreslagit en modell som i stort
sett överensstämmer med de tyska bosparkassorna
och en form som det svenska Bofrämjandet förordar.
Många förkastar den modellen. En del ser t.o.m. ned
på den. Det har jag väldigt svårt att förstå. Att ban-
kerna inte vill ha den modellen förstår jag fuller väl;
de vill naturligtvis använda sig av marknadskrafterna
för att tjäna pengar både på dem som sparar och på
dem som lånar.
Att Moderaterna avvisar modellen förstår jag ock-
så. De hyllar de fria marknadskrafternas spel, och då
är det inte den modellen som passar.
Att Socialdemokraterna förkastar Centerpartiets
förslag kan jag inte förstå. Ett bättre passande förslag
för den gamla, välrenommerade folkhemsmodellen
kan jag inte se. I den sparmodellen är all spekulation
och alla marknadskrafter borta. Där finns samhällets
garanti genom lagstiftningen och en premie som
garanterar att alla har möjlighet att spara på lika och
rättvisa villkor till sitt boende. Där finns tryggheten
för den enskilde och stabiliteten i hushållsekonomin
och i samhällsekonomin. Man gör upp ett sparavtal
där man sparar till en låg fast ränta. Man får låna
dubbla summan också till en låg fast garanterad ränta.
En åtgärd som har mer av social bostadspolitik i sig
har jag svårt att se.
Min fråga blir naturligtvis: Har socialdemokrater-
na övergivit den sociala bostadspolitiken? Om det
inte är så - och det tror jag verkligen inte - tycker jag
att Lars-Erik Lövdén ska lägga fram ett sådant här
förslag för riksdagen. Då finns det en klar majoritet
för ett beslut. Både Kristdemokraterna och Center-
partiet kommer att stödja ett sådant förslag. Verifika-
tionen för det finns i reservation nr 16 i bostadsut-
skottets betänkande nr 1.
Fru talman! Den bostadspolitiska stiltjen måste
ersättas av handling. De viktigaste förändringarna i
det korta perspektivet är, som jag ser det, för det
första en förändrad hyreslagstiftning med en bättre
tillämpning av bruksvärdessystemet, för det andra en
rättvisare fastighetsbeskattning och för det tredje
införande av ett bosparande av folkhemsmodell.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3,
16 och 22.</pre><pre>Anf.  44  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Vi känner oro, Agne Hansson. Det är
naturligtvis viktigt att känna oro, för då vill man ock-
så verka praktiskt. Vi har gjort det när det gäller fas-
tighetsskatten på flerfamiljshus, som har brutit hyres-
nivåhöjningar och t.o.m. gett en liten sänkning under
1999. Men det vill inte Agne Hansson vara med på,
utan han reser krav på att den effekten ska tas bort
och att man ska återgå till det system som var tidiga-
re. Då höjer man ju hyrorna. Det var inte det jag trod-
de att ni ville göra.
Frågan i det sammanhanget måste bli: Om neutra-
litet inte råder, vilken boendeform är då missgynnad?
Jag hörde Agne Hansson prata om egnahemsboende i
skärgårdsområden och andra områden där det kostar
mycket att köpa en villa.
En annan fråga rör bruksvärdessystemet, och vi är
visst villiga att diskutera förändringar. Men vi viker
inte från kravet på att det ska ske i förhandlingar
mellan fastighetsägare och de boendes intressen. Det
är där det ska göras upp. Vad vill Centern i den frå-
gan? Är det t.ex. att fastighetsägaren ensidigt kan
sätta hyran i nyproduktionen? Det är inte vi med på.
En tredje fråga gäller de kommunala bostadsföre-
tagens roll. Det står i reservationen att ni vill stärka
deras möjligheter. Men samtidigt är det fritt fram,
enligt Centern, att sälja bostadsbolagen om kommu-
nerna själva vill. Vad vill ni egentligen? Är det mera
marknadsanpassning ni vill ha när det gäller de kom-
munala bostadsföretagen och mindre möjligheter för
kommunpolitikerna att via sina bostadsbolag bedriva
en social bostadspolitik?</pre><pre>Anf.  45  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! När det först gäller fastighetsskatten
är det nästan löjligt, Owe Hellberg, att komma och
tala om en fastighetsskattesänkning som innebär
ungefär två Aftonbladet i månaden för den som bor.
Vad är det för radikala grepp för att sänka hyran? Det
är ju bara munväder. Det är betydligt radikalare grepp
som måste till.
Vårt förslag innebär att man tar bort all fastighets-
skatt för hyresrätter. De beskattas ju som näringsfas-
tigheter, och det är orimligt att de dubbelbeskattas på
det sättet. Det är självklart att det ger en helt annan
situation för hyresläget på sikt. Ojämlikheten kommer
bort, och de hushåll som i dag missgynnas kommer
att gynnas på ett annat sätt. Jag menar att inte bara
vissa egnahem i dag är missgynnade i beskattnings-
hänseende, utan det är även hyresrätterna.
Vi är inte beredda att kasta bruksvärdessystemet
över bord. Vi är inte heller beredda att kasta en för-
handlingsordning över bord. Men vi kan inte ha det
som det är i dag, eftersom det då är de svagaste bo-
stadskonsumenterna som drabbas av den hyressätt-
ning som vi har fått som ett resultat av nuvarande
lagstiftning.
Slutligen anser jag att de kommunala bostadsfö-
retagen ska fungera som vilket företag som helst på
marknaden. Vi värnar den, och vi ger kommunpoliti-
kerna full frihet att forma sin bostadspolitik lokalt.</pre><pre>Anf.  46  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Ett exemplar av Aftonbladet och av
Expressen kostar betydligt mindre än den hundralapp
i månaden som det i alla fall rör sig om för en normal
trerummare. Det är det som sänkningen faktiskt inne-
bär. Jag tycker naturligtvis att det är viktigt att vi har
gjort det. Det är en viktig inriktning, att man börjar
tala ur skägget lite grann när det gäller vad denna
neutralitet innebär och vem eller vilken boendeform
som är missgynnad. Vi har varit väldigt tydliga på
den punkten.
När det gäller bruksvärdessystemet är det bra att
vi får höra att Centern inte vill riva upp den ordning
som i dag gäller men att man kan se över bruksvär-
dessystemet ur vissa synpunkter. Den uppfattningen
delar vi.
De kommunala bostadsföretagen är kommunernas
enda medel när det gäller att skaffa bostad till utsatta
människor. Och om kommunerna inte har något
kommunalt bostadsbolag, hur anser Agne Hansson att
kommunpolitikerna då ska ha möjlighet att ordna
detta?</pre><pre>Anf.  47  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Den räntesänkning som vi har genom-
fört tillsammans med socialdemokraterna kommer
naturligtvis att på sikt betyda mycket mer för lägre
hyror än dessa små nyanser i kanten. Det är ju de
stora greppen, strukturförändringarna, som måste till
för att detta ska kunna ändras.
Jag beklagar att Owe Hellberg inte har någon mer
replik, men jag vill ändå ställa en fråga till honom:
Vilken neutralitet vill ni åstadkomma? Den har ju inte
flyttats en millimeter. Jag är mer orolig för att ni
kommer att hålla kvar Lövdén i väggen, varifrån jag
vill rycka honom.
Jag anser att vi ska ha kommunala bostadsföretag.
De utgör en viktig grund, både för demokratin och för
den lokala bostadsförsörjningen. Och om det finns
kommunalpolitiker - och det gör det tydligen - som
vill avhända sig detta instrument, då borde det föras
en livlig debatt om detta inför nästa valrörelse då de
ska stå till svars. Men det är inte vi som med centrala
pekpinnar ska sätta en tvångströja på kommunerna,
utan jag litar på mina kommunpolitiker, och jag hop-
pas att Owe Hellberg litar på sina kommunalpolitiker.
Då kan vi lämna den tvångströjan och låta kommu-
nalpolitikerna forma en lokal bostadspolitik i samver-
kan med de lokala hyresgästerna som är bra anpassad
till lokala förhållanden. Det är då som vi gynnar de
kommunala bostadsföretagen att verka på bästa sätt.
Kom loss från väggen även i den frågan, Owe Hell-
berg.</pre><pre>Anf.  48  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Välfärdsbyggets grund är bra bostä-
der. Det sade dåvarande presidenten John F Kennedy
till den amerikanska kongressen i mars 1961. Det är
en sanning som håller mycket väl i dag, nära 40 år
senare. För de allra flesta människor är bostaden den
centrala punkten i livet, den plats dit de alltid åter-
vänder för att få vila, samvaro och förhoppningsvis
hämta inspiration till den dagliga gärningen.
Bostaden kostar också, precis som sagts här tidi-
gare, för de allra flesta väldigt mycket pengar och tar
en stor del av inkomsten. Därför är det förvånande att
bostadspolitiken får relativt litet utrymme i den poli-
tiska debatten. Det hoppas jag att vi ska kunna ändra
på, vi som har fått till uppgift att hantera de bostads-
politiska frågorna i riksdagen.
Budgethanteringen är ju sådan att Folkpartiets
förslag till budget redan har voterats bort, men jag vill
ändå framhålla att vi i ett särskilt yttrande till utskot-
tets betänkande har redogjort för vår uppfattning om
hur budgeten för utgiftsområde 18 borde se ut. Jag
ska inte här gå in på detaljer utan hänvisar till vårt
särskilda yttrande nr 4.
Den svenska bostadspolitiken står i dag inför flera
stora förändringar och utmaningar. Byggandet är
rekordlågt, åtminstone på många ställen. Enligt till-
gänglig statistik byggdes det t.ex. i min hemkommun
Lycksele fyra småhus 1996 men inga flerbostadshus
1996, 1997 eller 1998. I länet som helhet, dvs. i Väs-
terbottens län, är det nästan lika dystert, utom i Umeå,
som är den enda kommun i länet som växer. I många
kommuner funderar man i stället allvarligt på att riva
bostäder. Men samtidigt har ju Stockholm och andra
expansiva orter enorma problem att få fram bostäder
till dem som vill ha.
Den här paradoxen har till stor del sin orsak i de
senare årens brist på en riktig bostadspolitik. Vi
måste, vilket vi i Folkpartiet också framhåller i vår
motion, skapa en modern bostadspolitik. Hörnstenar-
na i en sådan ska vara valfrihet för konsumenterna,
avreglering och konkurrens, som sänker bygg- och
underhållskostnader, en mer flexibel hyressättning
men med bibehållen trygghet mot oskäliga hyreshöj-
ningar och en återupprättad neutralitet mellan upplå-
telseformerna.
Vi vill stimulera tillkomsten av bostadsrätter i om-
råden där hyresrätten dominerar. Vi vill snarast införa
ägarlägenheter, och riksdagen har ju som nämnts
beställt ett sådant förslag av regeringen. Vi vill skapa
nya former för ägande och förvaltning av kommunala
bostadsföretag. Och vi vill öka de boendes inflytande
över bostaden och det egna bostadsområdet.
Om vi genomför en sådan politik kan en rad av
dagens bostadspolitiska problem lösas. De nämnda
åtgärderna skulle leda till ökad rörlighet på bostads-
marknaden och därmed ett bättre utnyttjande av det
befintliga bostadsbeståndet. Därmed skulle också
svårigheterna för ungdomar och andra grupper, som
inte är etablerade på bostadsmarknaden, minska.
Jag yrkar bifall till Folkpartiets reservation 4 där
våra förslag redovisas.
Folkpartiet har ett antal egna reservationer och
några tillsammans med andra partier. För tids vinnan-
de ska jag inte yrka bifall till dessa reservationer utan
endast redogöra för våra förslag och ståndpunkter.
Riksdagsmajoriteten beslutade i våras att införa
sanktioner mot kommuner som säljer ut sina kommu-
nala bostadsföretag, detta trots att Lagrådet allvarligt
ifrågasatte det rimliga i att på detta sätt nagga den
kommunala självstyrelsen i kanten. Vi anser att
kommunerna ska ha rätt att själva bestämma över sina
bostäder.
Som jag redan har nämnt är bostadssituationen
väldigt olika i olika delar av vårt land. För t.ex. lan-
dets studenter är bostadsfrågan otroligt viktig, och
även om det i första hand är universitets- och hög-
skolekommunernas ansvar att tillhandahålla bostäder
är det nödvändigt att staten också hjälper till på olika
sätt. Bl.a. behövs stimulans för att få i gång nypro-
duktionen och därmed en ökad rörlighet. Ett investe-
ringsbidrag för studentbostäder bör införas, och man
bör också se över villkoren för räntebidrag till stu-
dentbostäder liksom byggreglerna.
Många av våra bostadsområden, särskilt i föror-
terna runt storstäderna, är segregerade. Det beror i
stor utsträckning på den utformning som bostadsom-
rådena fick under den s.k. miljonprogramtiden, med
alldeles för många och alldeles för höga hus på liten
yta. Många av dessa bostadsområden saknar normal
service som post, bank och apotek, något som för
övrigt gäller även glesbygdsområden ute i landet.
För att bryta detta mönster av segregation krävs
en mängd insatser både av kommunerna och av män-
niskorna själva. Det mesta måste ske underifrån, och
hyresgästerna kan stimuleras till engagemang genom
ökat inflytande, möjligheter till självförvaltning,
ombildning till bostadsrätt m.m. Säkerligen kan också
vi som enskilda politiker bidra till förändringar ge-
nom att besöka de utsatta områdena och visa intresse
för det som sker på det lokala planet. Folkpartiet har i
reservation 14 tillsammans med kd och Centern fört
fram de här synpunkterna.
Jag ska också beröra Folkpartiets förslag till
bosparande, som i korthet går ut på att vi anser att det
individuella pensionssparandet ska modifieras så att
det också kan fungera som bosparande. Det kan ske
på så sätt att spararen får låna från det egna kontot till
en förmånsränta som i princip svarar mot avkastning-
en på medel placerade i bostadsobligationer.
I reservation 20 för vi fram våra synpunkter på
bostadsbidragens utformning på längre sikt. Det sys-
tem vi har i dag innebär för många orimliga margi-
naleffekter. Konstruktionen av bostadsbidragen bety-
der många gånger att den barnfamilj som ökar sin
inkomst egentligen inte får någon större summa kvar
sedan hänsyn tagits till skatter, minskade bostadsbi-
drag och ökade barntillsynskostnader. Det är orimligt
att den som går från studier eller arbetslöshet till
arbete, eller som ökar sin arbetstid, inte får något
ekonomiskt utbyte av det. Därför behövs åtgärder
som minskar marginaleffekterna, och en sådan är
enligt vår mening att öka det generella barnstödet och
minska bostadsbidragen.
I reservation 22 har samtliga borgerliga partier
gemensamt yrkat att det nuvarande systemet för be-
räkning av inkomst för egenföretagare ska förändas
så att det blir rättvist i förhållande till löneanställda.
Jag vill understryka att jag stöder den mening som
har framförts i reservationen utan att här närmare gå
in på detaljer.
Slutligen har vi i Folkpartiet i reservation 25 stött
ett yrkande från Moderata samlingspartiet om bättre
redovisningsmetoder, nyckeltal m.m. avseende läns-
styrelsernas verksamhet.
Till sist, fru talman, vill jag upprepa det jag börja-
de med. Välfärdsbyggets grund är bra bostäder. Men
jag vill också tillägga: I ett gott samhälle ska det
också vara möjligt för alla människor att efterfråga en
bra bostad.
Jag vill också något beröra det som Ulf Björklund
sade om förändringar av strandskyddsreglerna. Jag
ska ta med mig de tankarna till den regionalpolitiska
utredningen, där jag har förmånen att ingå. Jag håller
helt med om att det borde vara möjligt där vi har mil
efter mil av stränder att bygga lite närmare än vad
man kan göra t.ex. på Lidingö och i Djursholm.</pre><pre>Anf.  49  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! I reservation nr 4 skriver Folkpartiet
att en ökning av nybyggande och ombyggnad ska
komma till stånd genom avreglering och förenklingar
i regelsystemet. Då blir naturligtvis frågan: Vad är det
ni vill avreglera och förenkla? Är det tillgänglighets-
krav eller andra egenskapskrav som ska försämras
eller vad är det? Det lilla som har byggts de senaste
åren, sedan vi fick den här nya lagstiftningen, har
faktiskt inneburit att vi har fått sämre utrymmen och
sämre planering av bostäder.
En annan fråga gäller flexibel hyressättning och
bibehållen trygghet mot oskäliga hyreshöjningar. Vill
ni ta bort bruksvärdessystemet, och vem ska i så fall
avgöra om en hyreshöjning är skälig eller inte? Ska
de kommunala bostadsbolagens hyresledande roll
försvinna? Blir det så tror vi att detta kommer att leda
till hyreshöjningar. Vi ser ju redan i dag att det pri-
vata beståndet har högre hyror än det kommunala.
En tredje fråga är neutraliteten mellan boende-
formerna. Vilken boendeform anser Folkpartiet vara
missgynnad och vad vill ni göra? Vill ni ta bort den
sänkta fastighetsskatten på hyreshus?</pre><pre>Anf.  50  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Det var väldigt många frågor på en
gång. Jag får kanske delvis bli svaret skyldig. Jag
håller inte med Owe Hellberg om att vi har fått för-
sämrade bostäder. Det har vi inte fått vad jag har
kunnat se. Vissa förenklingar kan man faktiskt göra.
Det måste inte enligt min och Folkpartiets mening
vara exakt likadant överallt.
Med flexibel hyressättning och bibehållen trygg-
het menar vi att man i nybyggda fastigheter ibland
ska kunna sätta en högre hyra än den som i dag är
norm. Det gäller inte bara Stockholm. Jag har haft
möten med fastighetsägare i inre Lappland, i Väster-
bottens län, som också är mycket oroade. Där är det i
dag inte alls så att det är de privata som är hyresle-
dande. Det är det de kommunala bostadsföretagen
som är både när det gäller bostäder och lokaler. Jag
håller alltså inte riktigt med om att det skulle vara fel
att låta vissa fastighetsägare och hyresgäster komma
överens när det gäller nybyggen.
När vi talar om bibehållen trygghet är det inte så
att vi vill införa högre hyror i befintliga lägenheter
och därigenom tvinga bort dem som redan har ett
kontrakt. Det vill vi naturligtvis inte.
Sedan till neutraliteten mellan boendeformerna.
Det beror också lite grann på var i landet man befin-
ner sig. Någon nämnde skärgården. Jag kan nämna
Lidingö och Djursholm, där fastighetsskatterna för
egnahem är orimliga. Det finns många äldre männi-
skor som har bott 30, 40 och 50 år i sina hus och som
i dag nästan blir tvingade att flytta därifrån. Det blir
ännu värre om det fortsätter att vara på det sätt som
det är i dag. Det här är alltså inte en fråga som ser
likadan ut över hela Sverige enligt mitt sätt att se. Det
beror på var vi befinner oss.
Jag är medveten om att det kan vara brister i sva-
ret, men Owe Hellberg får gärna komma tillbaka.</pre><pre>Anf.  51  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Först gäller det vad som har byggts.
Väldigt lite har byggts av s.k. normala bostäder sedan
1995. Och det är faktiskt så att utredningar har visat
att man har fått en sämre planering i de här bostäder-
na. Man har fått förändringar som gör att kvaliteten
har minskat. Man undrar vad det här kommer att leda
till på sikt. Ni föreslår ytterligare förenklingar och
försämringar av regelsystemet, och jag får inte riktigt
klart för mig vad det handlar om egentligen.
Så fick vi ett besked när det gäller nyproduktion.
Fastighetsägaren ska ensidigt kunna bestämma hyres-
sättningen i en nyproducerad lägenhet. Det tror jag
var ett bra, klart och tydligt besked. Det var åtminsto-
ne så jag uppfattade svaret.
Det här med neutraliteten är naturligtvis en svår
fråga. Man måste naturligtvis prata om boendekost-
nader, disponibel inkomst och sådana saker som ock-
så är viktiga när man diskuterar människors möjlig-
heter att betala sina boendekostnader. Det är mycket
som hänger ihop i den här frågan.</pre><pre>Anf.  52  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! I fråga om det här med byggregler har
jag inga konkreta exempel, men jag kan ändå  nämna
att många människor i dag i storstäderna föredrar att
bo på lite mindre ytor, s.k. compact living. Vi såg i
någon av dagstidningarna häromdagen ett exempel på
hur man så att säga kan bygga på höjden inne i en
lägenhet. Det är kanske ingenting som det ska vara
regler för, men jag tycker att man ska kunna släppa
lite grann på ytnormerna.
Sedan sade jag inte att fastighetsägaren ensidigt
ska fastställa hyran. I varje fall menar jag inte det.
Det är naturligtvis fastighetsägaren och den tilltänkta
hyresgästen som ska kunna hitta en nivå.
Beträffande neutralitet mellan boendeformer är
det såväl boendekostnader och disponibel inkomst
som skatt och annat som påverkar. Det är som sagt
olika i t.ex. Dorotea och Djursholm.</pre><pre>Anf.  53  LENNART NILSSON (s):
Fru talman! I bostadsutskottets betänkande nr 1
finns det 25 reservationer. Man kan ibland fundera
över varför det blir 25 reservationer i ett sådant här
betänkande. Svaret är naturligtvis ganska enkelt. De
partier som säger sig vilja regera tillsammans som ett
alternativ till en socialdemokratisk regering spretar åt
olika håll. De har olika funderingar utifrån olika ut-
gångspunkter.
Man kan bara konstatera att målsättningarna för
bostadspolitiken ligger fast. Det finns en bred sam-
stämmighet när det gäller dessa frågor, med undantag
för moderaterna, vilket inte är någon speciell över-
raskning. Det bygger på de målsättningar som den
bostadspolitiska utredningen formulerade och som
fastställdes här i riksdagen för ett par år sedan.
När man lyssnar på inte minst Moderaternas före-
trädare kan man få intrycket att människor som bor i
vårt land lever under ett tvång och i en tvångströja.
De stora, stygga socialdemokraterna vill inte männi-
skors bästa. Det handlar bara om att man med regle-
ringar, dekret och annat försöker tvinga folk in i olika
fållor.
Vi har i Sverige ungefär fyra miljoner bostäder.
Jag vill hävda att människor runtomkring i landet, i
dessa fyra miljoner bostäder, upplever att de har en
frihet. De bor väldigt bra. I många av dessa fyra mil-
joner bostäder bor man väldigt billigt. Talet om att
allting är elände och att socialdemokraterna vill störta
allting i fördärvet startade för många herrans år se-
dan, när Moderaterna hette Högerpartiet. Den bilden
upplever människorna i vardagen inte som någon
realistisk bild. Moderaterna är ett gammalt parti som
lever i en tid som inte existerar i dag.
Owe Hellberg nämnde att räntesubventionerna var
drygt 30 miljarder när han kom in i riksdagen. I dag
är de ungefär en tiondel av det. Det visar lite av den
utveckling vi har haft under några år.
Om inte en socialdemokratisk regering, tillsam-
mans även med Agne Hanssons parti, hade sett till att
förändra den situation vi har haft i landet vad gäller
ekonomin - om vi hade levt under de förutsättningar
som fanns tidigare med räntesubventioner på drygt 30
miljarder - hade läget sett helt annorlunda ut.
I dagens situation har vi ett ränteläge som ger oss
möjlighet att fundera över om vi har någon handlings-
frihet när det gäller att diskutera bostadspolitik fram-
över. Jag vill hävda att vi har det. Naturligtvis måste
bostadspolitiken prövas i ett sammanhang där man
ser på helheter. Det kan handla om att det som hänger
ihop med bostadspolitiken ibland får ge efter. Det är
det som politik handlar om.
För det socialdemokratiska partiets del vill jag
nämna något om bostadspolitiken och de mål som vi
har för kostnaderna för boendet. På vår senaste parti-
kongress slog vi fast att hyrans andel av inkomsten
ska minska. Det är vi på väg att göra. Vi har goda
utsikter till det med tanke på att det är en bråkdel av
de fyra miljoner bostäder som finns som har ränte-
subventioner i dag.
Om regeringens politik även fortsättningsvis blir
framgångsrik, med en ekonomisk utveckling som ser
ljus ut, ett bra ränteläge och en låg inflation, finns det
naturligtvis förutsättningar att minska hyrans andel av
inkomsten. De förutsättningarna är egentligen ganska
goda. Det är en del av en helhet som berör oss männi-
skor som bor och som vi kommer att få glädje av.
Inte heller jag tror att vi i den nya tidens samhälle
kommer att gå tillbaka till subventioner i någon större
utsträckning, möjligtvis annat än specialriktat till
olika former av bostäder. Det är sådant som får vägas
mot andra frågor.
En del hävdar att betänkandet inte är mycket att
diskutera eftersom det inte tas upp några större frågor
i det, men jag vill ändå hävda att det finns saker att
diskutera. Centern finns inte med på vissa förslag,
men jag upplever att Agne Hansson och jag har väl-
digt stor samstämmighet inte minst när det gäller en
reservation som jag inte begriper att Centerpartiet har
lämnat. Det kanske finns vissa nyanser som handlar
om investeringsbidrag i stället för det eviga ränte-
bidraget på 30 %. Det är möjligt att det kommer att
förändras i en framtid. Man inför kanske inte investe-
ringsbidrag, men jag upplever ändå att det eviga rän-
tebidraget kommer att bli ett problem framöver.
Allt detta hänger ihop med de frågor som man
tittar på nu, t.ex. neutralitet i boendet. Det finns fas-
tighetskatteutredningar i olika former. Moderaterna
vill av någon anledning inte vara med och diskutera,
och det är naturligtvis därför man inte känner till vad
det rör sig om. Det diskuteras och det ska läggas fram
förslag när det gäller fastighetsskatten, neutralitet i
boendet och annat framöver. Jag ser fram emot en
ganska intressant diskussion om bostäderna i framti-
den.
Skiljelinjerna när det gäller betänkandet gäller
stora tal. Jag vill påstå att Inga Berggrens, Ulf
Björklunds och Yvonne Ångströms partier kommer
att höja hyrorna om deras förslag skulle gå igenom.
Moderaterna vill minska räntebidragen med 470 mil-
joner, Folkpartiet med 500 miljoner och Kristdemo-
kraterna med 383 miljoner. Man säger att man av-
skaffar eller minskar fastighetsskatten. Det trolle-
ritricket går inte hem.
En bråkdel av de bostadsägare som i dag har stat-
liga räntesubventioner betalar fastighetsskatt. Anting-
en har man blivit befriad från fastighetsskatt under de
fem första åren eller så betalar man halv fastighets-
skatt mellan år fem och tio. En minskning av fastig-
hetsskatten genom en bortplockning av räntebidragen
innebär bara att de som bor i hus som är byggda de
senaste tio åren och som har räntesubventioner skulle
få dramatiskt höjda hyreskostnader. Vi vet att det är
de dyraste. Om förslagen från dessa tre partier skulle
gå igenom skulle det leda till kraftigt höjda hyror för
dem som redan bor dyrast. Vi vet att det finns pro-
blem redan i dag för de människorna.
Den andra fråga som jag vill ta upp, som gäller en
stor del av vårt utgiftsområde, handlar om bostadsbi-
dragens roll. Vi socialdemokrater anser att bostadsbi-
dragen som instrument är en viktig del av bostadspo-
litiken. Om man skulle på Folkpartiets förslag ta
pengar från bostadsbidragen och lägga på barnbidra-
gen skulle det innebära, Yvonne Ångström, att många
av de familjer som i dag har bostadsbidrag skulle
förlora hundratals kronor varje månad. Om de skulle
få 100 kr i barnbidrag skulle de kanske tappa 500 kr i
bostadsbidrag. Egentligen innebär det bara att alltfler
människor som redan i dag behöver ha stöd för att
kunna klara en bra bostad får det ännu sämre.
Tiden medger inte att jag utvecklar detta ytterliga-
re, men jag vill ändå säga att många av de förslag
som finns i bostadsutskottets betänkande och inte
minst i reservationerna kommer att behandlas fram-
över, när vi får tillbaka ärendet på riksdagens bord
efter det att utredningarna är klara med sin verksam-
het.
Jag vill härmed yrka bifall till hemställan i bo-
stadsutskottets betänkande.</pre><pre>Anf.  54  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Nu var vi där igen, Lennart Nilsson.
Det gällde räntebidragen och fastighetsskatten. Låt
mig när det gäller de senast byggda årgångarna, och
då specifikt krisårgångarna, konstatera att det finns
överslagsmässiga beräkningar som visar på en sam-
mantagen effekt som inte skulle innebära ökade kost-
nader för dem som bor i krisårgångarna. Jag tycker
inte att vi behöver fortsätta med den diskussionen.
Jag företräder ett modernt parti som vill ge män-
niskor möjligheter att välja. Och de ska få behålla
mer av sin inkomst, så att de har möjlighet att betala
den bostad som de väljer. Det ska finnas bostäder av
varierande standard och storlek, beroende på vad
människor har för behov och prioriteringar. Det kan
handla om vilken situation i livet som de befinner sig
i. När man är ung väljer man en sorts bostad, när man
är äldre en annan.
Vi kommer också att diskutera ytterligare en sak,
nämligen byggandet av hyresrätter. Det tänker jag ta
upp lite vidare i min nästa replik, eftersom det är
väldigt viktigt att vi får i gång byggandet, där det
finns en efterfrågan. Därmed menar jag att det i grun-
den är människornas efterfrågan, önskemål om in-
riktning och prioriteringar som ska styra ett sådant
byggande.</pre><pre>Anf.  55  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Inga Berggren! Jag har i och för sig
inte tagit studenten, men jag är ganska god på mate-
matik ändå.
Inga Berggrens parti föreslår att man ska minska
räntebidragen när det gäller bostäder byggda under de
senaste åren. Det innebär naturligtvis att det blir höj-
da hyror. Det är en självklarhet. De som inte har någ-
ra räntebidrag kommer naturligtvis att tjäna på Inga
Berggrens förslag, men när det gäller de bostäder som
är byggda under de senaste åren kommer det natur-
ligtvis att bli kraftiga hyreshöjningar.
När det handlar om valfrihet och annat tjusigt som
Inga Berggren tar upp kan man fundera över på vilket
sätt de ungdomar som studerar, har en bostad och i
dag har bostadsbidrag får det bättre genom att man,
som moderaterna vill, tar bort bostadsbidragen för
dem? Ökar det deras valfrihet?
Att man kan omvandla bostadsbidrag till sänkta
skatter är också en myt. Jag tror att det är väldigt få
av de människor som har bostadsbidrag i dag som
över huvud taget betalar någon statlig skatt. De män-
niskor som har bostadsbidrag är ofta lågavlönade och
betalar ingen statlig skatt utöver de 200 kr, eller vad
det är, som ligger i botten. Det betyder alltså att de
bara betalar kommunal- och landstingsskatt. Dessa
människor behöver bostadsbidraget för att de ska ha
råd att bo i en bra bostad med sin familj och sina
barn.</pre><pre>Anf.  56  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Låt mig ta som utgångspunkt att Len-
nart Nilsson talar om studenterna.
Diskussionen om boendet och byggandet gestaltar
sig väldigt olika i olika delar av Sverige i dag. Vi har
ca 20 tillväxtkommuner, bl.a. universitets- och hög-
skoleorterna och, förstås, Stockholm, Göteborg och
Malmö. Det gäller ju att se till, Lennart Nilsson, att
de unga människor som kommer till dessa tillväxtor-
ter har en rimlig möjlighet att få en bostad. Därför
behövs det skattesänkningar när det gäller byggandet
och boendet och ändringar av vissa regler. Det hand-
lar om att man ska kunna bygga enklare osv.
Det finns många som säger att skälen till att det
inte byggs är hyressättningen, en bristande tillit till
långsiktighet i systemet, fastighetsskatten och Robin
Hood-effekten i det kommunala utjämningssystemet.
Nu gäller det att politikerna har modet att förändra.
Har Lennart Nilsson modet att förändra, så att boen-
det blir bättre för den moderna människan?</pre><pre>Anf.  57  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det har jag alltid.
Jag konstaterar att Inga Berggren talar om stu-
denterna. I det sammanhanget nämner hon hyressätt-
ningen. Vad menar egentligen moderaterna med hy-
ressättningen? Jo, de menar att den ska vara fri och
att det ska vara efterfrågan som avgör. Det handlar
om tillgång och efterfrågan. Då kan man börja funde-
ra. I de här orterna, där det finns studenter, är det
verkligen marknaden som styr. Om det blir en fri
hyressättning plus att man plockar bort bostadsbidra-
gen blir det inte lätt för de studenter som litar på Inga
Berggrens parti.</pre><pre>Anf.  58  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Lennart Nilsson är ju en vänlig per-
son. Jag har ibland saknat att få diskutera bostadspo-
litik med honom. Jag noterar att han uteslöt Center-
partiet från de partier som hotar med att höja boende-
kostnaderna. Det är ju ett steg i rätt riktning.
Likväl har jag varit tvungen att tillhöra den rad av
reservanter som inte har fått igenom de här förslagen.
Så det stämmer inte riktigt. Jag vill naturligtvis gå
längre för att garantera att boendekostnaderna inte
rakar i höjden för vissa kategorier människor.
Vi kan vara helt överens om att räntorna och in-
flationen har den helt avgörande betydelsen för boen-
dekostnaderna i grunden. Vi har fått en helt annan
situation, och vi har en handlingsfrihet, som Lennart
Nilsson säger. Men jag är lite orolig över att de här
två samarbetsvännerna ska klistra fast Lennart Nils-
son vid väggen, så att han inte kommer loss. Dessa
eviga räntebidrag kan ju leda till en belastning av
statsbudgeten i framtiden som kommer att stiga hela
tiden. Vi riskerar att hamna i en svår situation även
när det gäller inflationen och räntorna.
Målen ligger fast, men det är medlen som vi dis-
kuterar. Hur vill Lennart Nilsson t.ex. återupprätta
hyresrätten i dag, som jag tog upp? Hur ser socialde-
mokraterna på rättvisan i beskattningen och på spa-
randet?</pre><pre>Anf.  59  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag är glad över att Agne Hansson i
motsats till de andra partierna i oppositionen har sagt,
precis som Owe Hellberg nämnde tidigare, att de
kommunala bostadsföretagens roll måste stärkas.
Det är lite av det som man nu håller på och reso-
nerar kring. Hur ska det här utvecklas? Det är egent-
ligen därför som den här tillfälliga lagen finns. Agne
Hansson är förgrymmad över det här, och det är na-
turligtvis tveksamt. Det är därför som detta som
hänger ihop med utförsäljning och annat är tillfälligt.
Jag upplever därför inte att vi har några skilda
uppfattningar när det gäller att bostadsföretagen
måste stärkas. Man ska ju se över bruksvärdessys-
temet. Bosparandet är viktigt. Det är naturligtvis
också i det här fallet en fråga om prioriteringar. Yt-
terst handlar det naturligtvis om hur mycket samhället
ska subventionera när det gäller detta. Jag delar Agne
Hanssons uppfattning att vi inte ska ha några social-
bostäder. Därför är bostadsbidragens roll i det här
sammanhanget väldigt viktig.
Jag upplever nog att det inte är några större pro-
blem med de samarbetspartner jag har i dag. Egentli-
gen skulle t.o.m. Agne Hansson, om det bara berodde
på honom som person, kunna vara välkommen i det
samarbetet.</pre><pre>Anf.  60  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag hoppas att jag talar för partiet som
gruppledare.
Vi har lagt fram vår inriktning. Och där ligger,
som vi ser det, nödvändiga åtgärder. De är visserligen
på väg, om de här utredningarna får jobba vidare,
men det gäller att man sedan också kan fortsätta att
genomföra dessa förslag.
När det t.ex. gäller hyressättningen undrar jag om
det är rättvist att hushållen med lägre inkomster i
ytterområdena i Stockholm ska subventionera dyra
bostäder i centrala Stockholm. Det här är åtgärder
som snabbt måste till för att vi inte ska få en förlamad
bostadssituation i Stockholm.
Vi har gått cirkeln runt, Lennart Nilsson. Vi har
stått i den här situationen förr. Förra gången det var
brist i Stockholm kom åtgärderna till alldeles för sent.
Visserligen fick vi då igenom centerförslagen, men
alldeles för sent. Det är därför jag vill varna för att
inte handla i tid nu.</pre><pre>Anf.  61  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har egentligen inga kommentarer.
Jag delar Agne Hanssons uppfattning att det finns en
rad frågor där förslag måste läggas fram så fort som
möjligt. Men det krävs naturligtvis också ett underlag
för att kunna fatta kloka beslut i Sveriges riksdag.</pre><pre>Anf.  62  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Jag tror att Lennart Nilsson och
många andra bostadspolitiker under 90-talet har mått
ganska dåligt med tanke på bostadspolitikens utveck-
ling. Det har väl varit mer av avveckling än utveck-
ling. Man har då satsat allt på ett kort, nämligen rän-
tan. Nu är vi i ett läge där räntan kanske börjar vända
uppåt igen och kanske inte längre är det allena salig-
görande i bostadspolitiken.
Jag ska läsa ett par rader ur betänkandet: "Det får
förutsättas att förslag om förbättrade villkor i olika
avseenden för produktion och förvaltning av bostäder
inom en snar framtid kan föreläggas riksdagen." Vil-
ka förslag och vilka förändringar ser Lennart Nilsson
som möjliga och nödvändiga?</pre><pre>Anf.  63  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Vi får väl se. Det är ju, som nämnts
här tidigare, en rad olika förslag som är på utred-
ningsstadiet. Vi får väl avvakta och se, inte minst i
samband med den diskussion vi kommer att få i an-
slutning till vårpropositionen, vad det här kan leda
fram till.
Sedan vill jag ta upp detta med att räntan är på
väg upp igen. Det är naturligtvis vi själva här i Sveri-
ge som avgör mycket av det här. Det är ju därför vi
samarbetar kring både ekonomi och andra frågor: för
att vi i Sverige ska ha möjligheter att klara både en
låg inflation och en låg ränta. Det bygger naturligtvis
på att vi har ordning och reda på det som vi pysslar
med. Det är naturligtvis avgörande, och det bestäm-
mer vi själva här. Vi ska inte ha någon lättsinnighet à
la skattesänkningar av annan typ, såsom har föresla-
gits här i dag.</pre><pre>Anf.  64  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det ska vara ordning och reda i eko-
nomin, säger Lennart Nilsson. Den uppfattningen
delar jag. Men det är också så att det nya ränte-
bidragssystemet är betydligt känsligare än tidigare för
förändringar, vilket vi måste vara medvetna om.
Lennart Nilsson och jag satt båda i den bostads-
politiska utredningen. När den landade här i kamma-
ren bidde det ingen kostym och ingen väst - det bidde
en tummetott, när det kom till förslag. Jag undrar om
vi får uppleva samma sak när det gäller de utredning-
ar som nu ligger för behandling i kommande proposi-
tioner. Kan vi vara överens om att de här meningarna
i betänkandet ska ha större betydelse i sammanhanget
än att det blir en tummetott av de kommande försla-
gen?</pre><pre>Anf.  65  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag upplever en skillnad på Owe
Hellbergs parti nu jämfört med tidigare: Förutsatt att
det samarbete vi nu bedriver fortsätter får vi nämligen
möjligheter att resonera kring de här frågorna. Owe
Hellberg och jag, som slår vakt om det som hänger
ihop med bostadspolitiken, får naturligtvis tillsam-
mans ta en diskussion med de andra olika områden
som finns. Möjligheterna är naturligtvis mycket större
i dag att resonera om bostadspolitik och om vad man
kan göra, eftersom vi har en bra grund att stå på. Det
är väl detta vi får diskutera framöver.</pre><pre>Anf.  66  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Lennart Nilsson hävdar att Folkparti-
ets förslag att växla bostadsbidrag mot barnstöd
skulle slå väldigt orättvist. Jag vidhåller uppfattning-
en att om vi ökar barnstödet med 100 kr per barn och
månad och samtidigt sänker bostadsbidragen med
motsvarande belopp ska detta för de allra flesta inte
innebära en försämring. Tvärtom innebär det att man
har en annan möjlighet att genom ökade inkomster
förbättra sin ekonomiska standard, då man inte tappar
bidrag på det viset om vi har ett barnbidrag som fak-
tiskt utgår. Sedan skulle vi vilja göra en likadan väx-
ling nästa år.
Sedan är jag naturligtvis medveten om att det kan
finnas en och annan icke-barnfamilj som kan förlora
på det här, men sådant får man se över. Det är mer
detaljer, enligt mitt sätt att se.
När det gäller räntebidragen och sambandet med
höjda hyror kan jag hänvisa till det som Inga Berg-
gren har anfört.</pre><pre>Anf.  67  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! 50 + 50 är inte 150. Yvonne Ång-
ström tar här fram en matematik som säger att om
man tar 100 kr från bostadsbidragen och lägger 100
kr på barnbidragen så går det jämnt upp - och det gör
det ju inte. Det är ju inte alla människor i Sverige som
har bostadsbidrag. Det innebär att om man skulle ta
100 kr från bostadsbidragen och lägga dem på barn-
bidragen så fattas det en massa pengar för Yvonne
Ångströms parti. Det kostar ju mycket mer att lägga
100 kr på barnbidragen än att ta bort 100 kr från dem
som har bostadsbidrag, eftersom det handlar om
mellan 300 000 och 400 000 familjer i dag som har
det. Den matematiken går inte ihop.
Bostadsbidragen är ju, som jag nämnde, ett av de
stora bostadspolitiska instrumenten, eftersom de inte
pekar ut människor med skilda inkomster. Man kan
bo i en hyfsad bostad oavsett om man tjänar lite eller
mycket. Därför är bostadsbidragens roll så viktig i en
bostadspolitik. Annars kan det bli så, som Agne
Hansson varnade för, att vi får uppleva socialbostä-
der, något som finns i många andra delar av världen.
Dit vill inte vi komma, och därför är bostadsbidragen
ett viktigt bostadspolitiskt instrument.</pre><pre>Anf.  68  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi har nog samma uppfattning. Folk-
partiet anser i det stora hela att vi ska ha mindre se-
lektiva bidrag och mer av generella stöd.</pre><pre>Anf.  69  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det har i och för sig inte med bo-
stadspolitiken att göra, men då kanske Folkpartiet
också ställer upp på en enhetstaxa inom barnomsor-
gen. Där kan det bli verkliga marginaleffekter.</pre><pre>Anf.  70  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Det här med bostadsbidraget är in-
tressant. Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till Len-
nart Nilsson. Kd gör ju precis tvärtom mot Folkparti-
et. Vi har tittat på möjligheten att plocka 50 kr från
barnbidragsökningen, som ju går till både fattiga och
rika. Gör vi det och i stället lägger den 50-lappen på
bostadsbidragen, riktat på barndelen, kommer ju varje
barn att få ytterligare minst 100 kr, kanske 150 kr. Då
har vi alltså plockat från ett generellt bidrag, som
också går till miljonärer, och lagt det på ett riktat
bidrag, som går till dem som verkligen behöver det.
Anser socialdemokraterna och Lennart Nilsson att
detta är en riktig åtgärd går det ju att följa efter.
Det vore intressant att höra inställningen från so-
cialdemokraterna till det här.</pre><pre>Anf.  71  LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Ulf Björklund har rätt. Det blir ju på
det sättet. Det märkliga är att man vill regera ihop fast
uppfattningarna inte stämmer överens utan spretar åt
olika håll.
Det här handlar ju om prioriteringar. Om jag och
min partigrupp hade haft pengar hade jag naturligtvis
gärna sett att bostadsbidragen fått mer pengar till sitt
förfogande. Men vi har inte de pengarna i dag.</pre><pre>Anf.  72  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Med den här modellen, säger krist-
demokraternas budget, tillför vi 940 miljoner kronor
till bostadsbidragskontot och ger just denna ytterliga-
re stimulans till de barnfamiljer där detta verkligen
behövs, särskilt i svåra tider. Ont om pengar har vi,
och då är det viktigt att vi riktar pengarna dit där de
ger bäst utbyte.
Sedan måste vi kanske, för att ta upp den andra
frågan, trots allt plocka de 940 miljonerna någonstans
ifrån. Jag förstår att Lennart Nilsson funderar över
varifrån pengarna kommer. Det har en del att göra
med den fråga Lennart Nilsson tog upp tidigare, om
räntebidragen, som vi faktiskt vill spara lite grann på.
Helt riktigt är det 323 miljoner.
När vi buntar ihop de här partierna ser vi att vi
trots allt är det parti som sparar minst på räntebidra-
gen. Vi har tittat närmare på möjligheterna och ligger
på gränsen, för vi ska undvika att plocka från krisår-
gångarna. Men vi har också sagt att vår målsättning är
att inte plocka in nya årgångar i fastighetsskattesys-
temet. Det ska ha den målsättningen därför att vi ska
undvika den här typen av besparingar på de byggna-
tioner som har haft höga produktionskostnader.
(forts. 10 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 13.49 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.</pre><pre>7 §  Frågestund</pre><pre>Anf.  73  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Nu följer frågestunden. Får jag be företrädarna för
regeringen att komma fram och ta plats vid talmans-
bordet. Följande statsråd kommer att delta: statsmi-
nister Göran Persson, försvarsminister Björn von
Sydow, socialminister Lars Engqvist, miljöminister
Kjell Larsson och finansminister Bosse Ringholm.
Statsministern kommer att besvara allmänpolitiska
frågor. Frågorna till övriga statsråd förutsätts beröra
deras ansvarsområden inom regeringen.
Sydafrikaresan</pre><pre>Anf.  74  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag har en fråga till statsministern
som gäller Sydafrikaresan. Jag är väl medveten om
att vi får information om den i kammaren senare, men
jag vill ändå ställa den här frågan.
Jag vill upprepa Centerpartiets inställning om
värdet i bredast möjliga kontakt med hela det sydafri-
kanska samhället. Det gäller inte minst de demokra-
tiska partierna. Jag vet att vår representant som var
med också hade sådana kontakter som har goda ut-
sikter att bli långsiktiga.
Min fråga gäller inte själva genomförandet och
hanteringen av resan. Det får vi chans att diskutera
senare. Min fråga gäller hur statsministern ser på
relationen långsiktiga projekt som engagerar många
människor kontra en något kortsiktig insats som den
här resan.
Anledningen till frågan är att en mycket omfat-
tande långsiktig västsvensk utbildnings- och organi-
sationssatsning för ungdomsidrott i Sydafrika i
Soweto, som starkt applåderas av bl.a. Nelson Man-
dela, inte fick resurser för att fortsätta och avslutas.
Alla dessa tiotusentals ungdomarna i Soweto som
engagerats i lagsporter och annat måste känna det
något underligt att de vita svenskarna inte kom tillba-
ka till dem. I stället gjordes ett utbyte på en helt an-
nan nivå. Hur ser statsministern på det?</pre><pre>Anf.  75  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Först tycker jag att det är bra att Ma-
rianne Andersson pekar på bredden i engagemanget.
Det är jag den förste att understryka. Det finns säkert
hundratals projekt som bedrivs i Sydafrika där svens-
ka organisationer och svenska folkrörelser är inblan-
dade och gör ett värdefullt arbete. De exakta omstän-
digheterna kring det projekt som Marianne Andersson
nu pekar på känner jag inte till, och kan rimligen
heller inte göra.
Hela syftet med resan, också beskrivet för riskda-
gen tidigare, är att underbygga ett långsiktigt part-
nerskap mellan sydafrikanska organisationer och
individer och svenska dito. Det som Marianne An-
dersson beskriver tycker jag passar utmärkt väl in i en
sådan strategi. Det är i sådana fall ytterst en fråga om
begränsade resurser, men man kommer förhopp-
ningsvis att komma tillbaka.</pre><pre>Anf.  76  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Det är ett långsiktigt projekt som är
mycket brett och har pågått i flera år. Man har satsat
på ledarutbildningar i basket, handboll och fotboll.
Man har också fått med flickor, som aldrig har varit
engagerade förut. Fattiga ungdomar i Soweto har fått
en meningsfull fritid, vilket har stor betydelse för
uppbyggnaden av det civila samhället.
På något sätt verkar det lite kortsiktigt när man
från en statlig organisation i ena stunden säger nej till
fortsättning av projektet och man sedan ett tag efteråt
kommer med en satsning på en helt annan nivå, dvs.
landslaget i fotboll.
Statsministern initierade besöket i Sydafrika. Tog
statsministern någon sorts initiativ för att se hur man
skulle kunna fortsätta pågående verksamhet, eller
förstärka den som finns, så att inte sådana här saker
på ett ganska olyckligt sätt ställs mot varandra?</pre><pre>Anf.  77  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Hela engagemanget har skett i sam-
arbete med Sida och med den kunskap och kompetens
man där har. Jag förutsätter att just den typ av avväg-
ningar som Marianne Andersson efterfrågar är gjorda.
För min del har koncentrationen varit på det jag
har haft att praktiskt hantera: politiska överläggningar
och offentliga framträdanden. Sedan har det säkert
därutöver varit, skulle jag gissa, några hundra arran-
gemang till, och inte lite av idrott.
Just det särskilda projekt som Marianne Anders-
son pekar på känner jag inte till och kan just därför
inte svara på frågor om det. Jag åtar mig gärna att ta
reda på omständigheter kring det och komma tillbaka
i något annat sammanhang.
Internationellt forum om Förintelsen</pre><pre>Anf.  78  TASSO STAFILIDIS (v):
Herr talman! Jag vill ställa min fråga till statsmi-
nistern. Statsministern har på ett föredömligt sätt
agerat mot rasismen och nazismen på olika plan. Bl.a.
vill jag nämna initiativet till boken . om detta må ni
berätta ., som fått enorm genomslagskraft långt
utanför Sveriges gränser.
Ett annat initiativ som statsministern presenterade
i sin regeringsförklaring är en fortsättning på boken,
nämligen ett internationellt forum om Förintelsen
som ska äga rum här i Stockholm den 26-28 januari
nästa år.
Min fråga är: Kommer man att synliggöra offren
för Förintelsen, och kommer representanter för berör-
da grupper att inbjudas som föreläsare respektive
deltagare?</pre><pre>Anf.  79  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Vi har inte låst programmet än. Jag
vågar därför inte exakt uttala mig om hur dagarna
disponeras. Det kommer att vara en lång rad interna-
tionella gäster. Många av de ledande politikerna i
världen kommer att gästa oss för att diskutera just
dessa saker.
Min uppfattning under hela det arbete vi har be-
drivit med Levande historia har varit att kunskapen
sprids bäst av dem som själva upplevde Förintelsen.
Jag hoppas, tror och utgår ifrån att det också blir det
intryck som kommer att finnas från konferensen, även
om vi alla vet att allt färre av de människor som själ-
va var med fortfarande finns kvar i livet.
Av de erfarenheter vi har drar jag den bestämda
slutsatsen att kunskapen kommer att spridas också vid
detta tillfälle. Jag vet också att World Jewish Con-
gress exekutivmöte kommer att läggas i Stockholm
vid samma tidpunkt. Där finns säkert också många
med direkta minnen och personliga kopplingar till
Förintelsen.</pre><pre>Anf.  80  TASSO STAFILIDIS (v):
Herr talman! Anledningen till att jag frågar är min
oro för att vissa av de grupper som föll offer för na-
zisternas förintelse har glömts bort i inbjudningslis-
tan. Det är ovanligt att t.ex. romer och homosexuella
omnämns när man talar om Förintelsen på ett inter-
nationellt plan, trots att romerna, de homosexuella
och många andra minoritetsgrupper föll offer för
samma nazistiska förtryck som judarna.
Statsministern har själv på ett tydligt sätt varit
noggrann i sina anföranden med att inte glömma bort
romerna, de homosexuella och andra minoriteter. Det
kan man även återfinna i boken . om detta må ni
berätta . Men hur blir det nu vid det kommande
internationella forumet om Förintelsen som planeras
för fullt vid Statsrådsberedningen? Finns det en risk
att romer, homosexuella och andra av nazisterna icke
önskvärda grupper lämnas utanför, eller avser stats-
ministern att bjuda in även dessa grupper?</pre><pre>Anf.  81  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag anser att dessa grupper naturligt-
vis också ska vara företrädda på konferensen. Det vi
upplever i det västerländska samhället i dag är en våg
av våld som har rasistiska och fascistiska förtecken.
Den vågen bärs av en antisemitism och ofta också av
en homofobi, och inte sällan pekar man ut romerna.
Det är klassiskt - vi har sett det förut. Det slutar
alltid med attacker på demokratin själv. Inte minst
mot bakgrund av romernas trängda situation i vissa
europeiska länder i dag tycker jag att det skulle vara
fattigt om vi inte på konferensen i januari också upp-
märksammade den dimensionen av förföljelserna.
Offentlig upphandling</pre><pre>Anf.  82  LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsmi-
nistern. Enligt uppgifter i Ekot den 22 november ska
regeringen ha försökt kringgå reglerna om offentlig
upphandling. Det ska ha skett genom att man på för-
hand bestämt att det statligt kontrollerade företaget
Swedfund skulle få uppdraget att administrera en
data- och IT-satsning i Östersjöområdet.
Regeringskansliets förvaltningsavdelning skulle
alltså medvetet ha hållit inne information så att endast
det statliga företaget Swedfund hade en rimlig möj-
lighet att lägga ett bud. Dels ska regeringen i så fall
på förhand ha bestämt vem som ska få uppdraget,
dels har den medvetet försökt dölja förhållandet ge-
nom att ordna en skenupphandling.
Min fråga är: Är de här uppgifterna korrekta? Vad
tänker statsministern i så fall göra för att förhindra att
liknande händelser upprepas i framtiden?</pre><pre>Anf.  83  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Vi tycks vara inne i ett stim av upp-
handlingsbekymmer just nu. Det här är väl bara yt-
terligare en i raden av frågeställningar, som jag fak-
tiskt förut inte har hört. Därför kan jag inte gå in på
den i detalj - och bör kanske inte heller göra det. Om
det är så som Hjertén påstår är det ju en rätt allvarlig
anklagelse, och då bör den granskas. Det bör natur-
ligtvis göras av någon som inte tillhör den politiska
organisationen.
Jag tänker fråga, och kontrollera vad som har in-
träffat. Sedan förutsätter jag att om den här typen av
beskyllningar har riktats offentligt så har redan de
kontrollorgan som finns i Regeringskansliet tagit tag i
saken. Det skulle förvåna mig mycket om så inte är
fallet.</pre><pre>Anf.  84  LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Jag vill tacka statsministern för det
svaret. Vi ser fram emot att få veta vad som egentli-
gen har hänt, och vi vill ha en redovisning av det
verkliga förhållandet.
Koldioxidutsläppet</pre><pre>Anf.  85  HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Inom EU ska koldioxidutsläppen
minska med 8 % - detta enligt en överenskommelse i
Kyoto 1997.
Den svenska regeringen har förhandlat fram en
kvot som innebär att utsläppen tillåts öka med 4 %.
Miljöministerns företrädare lät oss i samband med
denna överenskommelse, tror jag det var, ana att
Sverige inte ska behöva utnyttja denna ökningskvot.
Det skulle alltså snarare ha varit bra att Sverige i
stället för något annat land med större risk för att
utnyttja den här rätten fick tillåtelse att öka utsläppen.
Jag vill fråga miljöministern: Håller miljöminis-
terns företrädares prognos än i dag? Behöver man
alltså inte utnyttja denna rätt?</pre><pre>Anf.  86  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Herr talman! Bakgrunden till den höjning som vi
har möjlighet att acceptera är helt enkelt att Sverige
har väldigt låga utsläpp per capita i dag. De globala
utsläppen är ungefär 4 ton per capita. Sverige har 6
ton, Europa totalt har 8 ton, EU har 11 ton och För-
enta staterna har ungefär 20 ton per invånare. Det är
de låga utsläppen i dag som gör att det blir dyrare för
Sverige än för andra länder att minska utsläppen.
När det gäller den konkreta frågan är det inte min
prognos - jag tror nämligen inte att man ska ha en
prognos för vad som händer under de närmaste elva
åren - men däremot min bestämda ambition att vi ska
klara en utveckling som innebär att vi inte ligger över
1990 års nivå år 2010.</pre><pre>Anf.  87  HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Det finns beräkningar som visar att
stängningen av Barsebäcksverket innebär en ökning
av koldioxidutsläppen med nästan 4 miljoner ton per
år.
Jag har erfarit att man vid midnatt när Barse-
bäcksverket stängdes kunde notera att en import av
kolkraft från Danmark inleddes då. Mot den bakgrun-
den tycker inte jag att det känns riktigt att uttrycka sig
på det sätt som miljöministern gör. Här finns ett väl-
digt stort hot som har ökat i samband med stängning-
en av Barsebäcksverket.</pre><pre>Anf.  88  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Herr talman! Detta är lite förbluffande resonerat
av Harald Nordlund. Danmark har ett utsläppskrav
som innebär att man ska minska utsläppen med 21 %
mellan 1990 och 2010. Danmark är bundet av Kyoto-
protokollet. Om vi exporterar vår el till Danmark
innebär det bara att vi minskar trycket på danskarna
att åstadkomma egna åtgärder hemma. I slutändan
blir förmodligen resultatet precis det samma.
Sverige har ett exportöverskott på el. Det har Sve-
rige haft under åtta av de senaste tio åren. I år och
förra året motsvarar det driften av två och ett halvt
Barsebäcksaggregat per år. Det är detta som det är
frågan om. Sverige kommer att exportera lite mindre
el än tidigare. Danmark måste öka sina insatser för att
minska koldioxidutsläppen.
När det gäller andra utsläpp från produktion av
energi är Danmark också nu medlem av ett avtal som
skrevs under i Göteborg i förrgår. Det innebär att
Danmark måste göra kraftiga reduktioner av utsläp-
pen av bl.a. svaveldioxid och kväveoxider.
Import av avfall</pre><pre>Anf.  89  BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman! Jag har en fråga till Göran Persson,
eller möjligtvis till miljöministern.
Först vill jag haka på den tidigare frågan och säga
att det är självklart att Sverige har lägre koldioxidut-
släpp än en del andra länder. Det beror ju på att Sve-
rige har så pass mycket vattenkraft och så mycket
biobränsle. Det vore ju alldeles åt helsike annars! Så
det är väl egentligen ingenting att stoltsera med.
Jag kommer sedan till den direkta frågan. Rege-
ringen, och inte minst Göran Persson, talar gärna om
ett ekologiskt hållbart samhälle och ett grönt folkhem.
Regeringen har också sagt - på vår inrådan för övrigt
- att import av avfall och sopor inte ska accepteras,
och definitivt inte öka. Om man tittar på vad som har
hänt 1999 ser man att utvecklingen har varit alldeles
skandalös, som tydligen inte vare sig Naturvårdsver-
ket eller andra har grepp om. Importen av sopor och
avfall har nämligen ökat rejält, inte minst från Norge.
Det handlar om flera hundra tusen ton sopor.
Hur går detta ihop med att regeringen samtidigt
säger att man ska förhindra import av avfall?</pre><pre>Anf.  90  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Herr talman! Nej, det kanske inte är någonting att
stoltsera över. Men i den debatt som har förts, inte
minst i samband med stängningen av det första Bar-
sebäcksaggregatet, tycker jag att Sveriges utsläpp
gentemot andra länders är något som är värt att upp-
lysa om.
De uppgifter som Birger Schlaug har om soporna
är nya för mig. Med tanke på att det till stor del
handlar om Norge kan jag tänka mig att det rör sig
om ganska kortväga transporter av sopor, dvs. någon
form av gränshandel. Huruvida de transporterna upp-
fyller de miljökrav vi ska ställa på sådana transporter
vet jag inte - men jag utgår från att det är på det sät-
tet.</pre><pre>Anf.  91  BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman! Jag måste säga att jag är förvånad
över det svaret. Det är framför allt i Umeå som man
förbränner sopor från Norge, men det sker även på
andra ställen. Att tala om gränshandel är möjligtvis
att ta i.
Regeringen har ju klart uttryckt att Sverige inte
ska importera, och här sker en explosiv utveckling.
Det beror framför allt på en sak, vilket vi har påpekat
för regeringen åtskilliga gånger, nämligen att man i
Norge och andra länder har en avfallsskatt och en
förbränningsskatt på sopor. Det har man inte i Sveri-
ge. Nu är det väl ändå hög tid att vi i Sverige också
inför förbränningsskatten! Annars kommer avfall och
sopor att faktiskt dumpas i vårt land - och det kan väl
ändå inte vara meningen?</pre><pre>Anf.  92  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Herr talman! Vi får ju en deponiskatt ganska
snart. Det är mycket möjligt att den ska följas upp
med en förbränningsskatt. Det får vi i så fall diskutera
vidare.
Försvarsmakten</pre><pre>Anf.  93  ÅKE CARNERÖ (kd):
Herr talman! Jag har en fråga till försvarsminis-
tern. Regeringens och Centerns förslag om nedskär-
ningar inom Försvarsmakten leder till att Försvar-
smaktens närvaro i Sverige glesnar alltmer. Jag tror
att Försvarsmakten nu kan få betydligt svårare att
klara av de fyra huvuduppgifter som har fastlagts.
Jag tänker särskilt på en av dem. Det är den fjärde
som gäller att stärka det fredstida samhället vid svåra
påfrestningar. Hur kommer Försvarsmakten att kunna
lösa den här uppgiften i framtiden?</pre><pre>Anf.  94  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Herr talman! I den förändring av stabs- och led-
ningsorganisationen som vi föreslår kommer det att
upprättas delar av militärdistriktsstaberna på ca 30
ställen. De kommer bl.a. att ha till uppgift att just
samverka med det civila samhället och underlätta för
t.ex. användning av militära fordon inom rädd-
ningstjänsten om det finns intresse för den saken. Här
kommer också samverkanslänken till hemvärnet och
mellan hemvärnet och det civila samhället att gå. Jag
tror faktiskt inte att det ska bli några försämringar i
den delen.</pre><pre>Anf.  95  ÅKE CARNERÖ (kd):
Herr talman! Tack för det svaret. Jag hade just
tänkt att nämna de här militärdistriktsenheterna. Av
svaret förstår jag att visst materiel kommer att place-
ras ut på dessa 29 eller 30 enheter. Vårt samhälle är ju
fortfarande mycket sårbart och kan bli allt sårbarare.
Man behöver bara tänka på ett nytt sådant oväder som
var i Gävle förra året. Det betyder att vi omedelbart
vill ha tillgång till, och vi har vant oss vid att ha till-
gång till, de militära resurserna.</pre><pre>Anf.  96  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Herr talman! Det blir möjligt för kommunerna och
den kommunala räddningstjänsten att inleda en dialog
med Försvarsmakten, t.ex. representerat av de här
enheterna, kring just sådana frågeställningar. Vilka
önskemål har man? Vad finns det för möjligheter att
t.ex. med stöd av hemvärnets personal bemanna och i
vissa stycken underhålla den typen av fordon? Jag
anser att det är möjligt att gå den vägen även i andra
hänseenden där Försvarsmaktens resurser kan ställas
till förfogande för det civila samhället.
Hörselvården</pre><pre>Anf.  97  GUNNEL WALLIN (c):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till so-
cialminister Engqvist. Den gäller en artikel med ru-
briken Låga tak och långa köer i senaste numret av
Hörselfrämjandets tidskrift. Där har man gjort en
översikt av väntetiden för att få hörapparater. Vänte-
tiden varierar mellan 1 och 36 månader.
Jag tycker att medborgarna har rätt till vård på li-
ka villkor. Jag skulle vilja fråga socialministern vem
som egentligen har det yttersta ansvaret för hör-
selvården i dag på det nationella planet. Det är också
så att just den här gruppen av handikappade är den
enda som drabbas av avgifter på bashjälpmedel.</pre><pre>Anf.  98  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Det nuvarande systemet innebär att
det i det här fallet är landstingen som är ansvariga.
Jag hade ett möte med de hörselskadade och diskute-
rade problemet alldeles nyligen. Det är ingen tvekan
om att det är besvärande att behandlingen och be-
dömningen är så olika i olika landsting. Vi har inget
nationellt regelsystem som gör att man blir lika be-
handlad oavsett var man bor i landet. Det är säkert en
fråga som vi har anledning att diskutera framöver när
vi ska ta ställning till en nationell handlingsplan på
handikappområdet för att se till att vi får större grad
av lika behandling.</pre><pre>Anf.  99  GUNNEL WALLIN (c):
Herr talman! Det är bekymmersamt när somliga
landsting har kostnadstak och andra inte. Där man har
kostnadstak är det den enskilde medborgaren som
själv får stå för kostnaderna. Det är också stor skill-
nad på att få hjälpmedel till båda öronen och att bara
få till ena örat. Jag tycker att detta är en viktig fråga.
Jag hoppas verkligen att en förändring snabbt kom-
mer till stånd så att även de hörselskadade kan få
hjälp med bashjälpmedel.</pre><pre>Anf.  100  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Jag delar Gunnel Wallins uppfatt-
ning. Detta är ett problem. Skillnaderna är alarmeran-
de stora. Vi har förklarat att vi relativt snart ska pre-
sentera en nationell handlingsplan på handikappom-
rådet. Där ska de här frågorna också behandlas. Vi får
anledning att diskutera detta i riksdagen under våren.
Kapitalskatterna</pre><pre>Anf.  101  CARL ERIK HEDLUND (m):
Herr talman! Jag har en fråga till finansministern.
I måndags kunde EU:s finansministrar inte komma
överens om en harmonisering av kapitalskatterna.
Mot den bakgrunden har jag en fråga till finansmi-
nistern. Vilka åtgärder överväger nu finansministern
att vidta för att sänka kapitalskatterna i Sverige?</pre><pre>Anf.  102  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Den diskussion som var på EU:s mi-
nisterråd, Ekofin, i måndags om skattefrågorna kom-
mer att fortsätta nästa vecka inför toppmötet. Jag vill
gärna markera att det skattepaket som diskuteras
innehåller tre delar. Det finns ganska stor samstäm-
mighet kring två delar. Överläggningarna kommer att
fortsätta kring den del, det s.k. sparandedirektivet,
som det hittills inte har gått att nå enighet om. Det
gjordes ett uttalande från alla de 15 medlemsstaterna
att det fanns ett intresse av att fortsätta diskussionen
med syfte att försöka nå ett resultat framöver.</pre><pre>Anf.  103  CARL ERIK HEDLUND (m):
Herr talman! Det är väl känt att det är Storbritan-
nien som inte vill vara med och harmonisera kapital-
skatterna av speciella orsaker. Finansministern talar
om det här paketet med de tre delarna. Om jag har
förstått referaten från mötet rätt sades det att paketet
är odelbart. Man måste komma överens om detta med
kapitalskatterna också. Om det nu blir så att ni inte
kan komma överens har väl finansministern någon
beredskapsplan. Det vore intressant att höra vad den i
så fall innehåller.</pre><pre>Anf.  104  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Skattepaket innehåller alltså en del
som handlar om beskattning av royalties som med-
lemsländerna i stort sett har kommit överens om. En
del handlar om att förhindra ojust konkurrens länder-
na emellan för att dra till sig olika typer av företag.
Där har man hunnit mycket långt och identifierat ett
stort antal hinder som medlemsländerna är beredda
att försöka avlägsna.
Sedan fortsätter diskussionerna på det tredje om-
rådet som handlar om det s.k. sparandedirektivet. Där
finns det, inte minst från svensk utgångspunkt, anled-
ning att föra fram frågan om uppgiftsskyldighet när
det gäller kapital i olika länder för att på sikt under-
lätta beskattning av det här kapitalet mellan länderna.
Det är ett arbete som kommer att fortsätta.
Planen är den att efter den diskussion som var i
måndags kommer nu ett fortsatt resonemang nästa
vecka på ett nytt Ekofinmöte. Sedan kommer över-
läggningarna naturligtvis att fortsätta.
Omhändertagande av barn</pre><pre>Anf.  105  NALIN PEKGUL (s):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till socialmi-
nistern. De senaste åren har invandrarflickors situa-
tion uppmärksammats mycket i medierna, och det är
berättigat. Men i vår omsorg om flickorna finns det
risk att vi går för långt. Det är besvärligt att vara
förälder till tonåringar. Det gäller alla föräldrar oav-
sett bakgrund.
Jag har kommit i kontakt med invandrarföräldrar
vars barn har blivit omhändertagna av de sociala
myndigheterna. Anledningen har varit att föräldrar
har satt gränser för sina 13-åriga söner eller döttrar
t.ex. när det gäller att komma hem en viss tid på
kvällarna. Då går ungarna till skolan och berättar för
lärarna att föräldrarna förtrycker dem bara för att de
har en annan kultur. Det leder ibland till att barnen
omhändertas. Dessa föräldrar känner sig oerhört
kränkta och tror att samhället straffar dem på det
sättet just för att de är invandrare. Samhällets uppgift
måste ju ändå vara att stötta invandrarföräldrar i deras
föräldraroll i de fall det behövs och inte att oduglig-
förklara dem som föräldrar.
Min fråga är: Är man över huvud taget medveten
om det här problemet på Socialdepartementet?</pre><pre>Anf.  106  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Vi är medvetna om de här proble-
men. Socialstyrelsen redovisade en rapport förra året
som berörde familj- och individomsorgens arbete
med ungdomar. De kunde konstatera, vilket är ganska
intressant, att insatserna var mycket större när det
gäller barn till invandrade föräldrar. Det kan i och för
sig finnas två förklaringar till det. Den ena är att de
faktiskt behöver stöd. Men det kan också innebära,
vilket är mer bekymmersamt, att man har svårt att
hantera kulturella skillnader och att man gör andra
bedömningar än man hade gjort om det hade varit
barn till svenska föräldrar.
Det är sannolikt ett problem att se till så att soci-
altjänsten fungerar med full respekt för de kulturella
skillnaderna utan att göra andra bedömningar än vad
som bör gälla för samtliga.
Nu kommer faktiskt Kommittén för utredning av
barnmisshandel, likaväl som LVU-utredningen, att ta
upp de här frågorna för att se vad man ska göra för att
nå lika behandling.</pre><pre>Anf.  107  NALIN PEKGUL (s):
Herr talman! Jag känner mig glad över att man
över huvud taget tar tag i det här.
Men jag vill ändå peka på två problem. Det ena
rör 18-åriga tjejer som vill bestämma över sina liv
och som har all rätt att göra det. Den diskussionen får
man inte blanda ihop med problemet med föräldrar
som vill sätta gränser för 13-åringar. Det är det jag är
ute efter - hur man ordentligt kan reda ut det här och
kanske initiera en diskussion både inom skolan och
när det gäller socialtjänstlagen. Jag vill bara skicka
med det, att man inte blandar ihop de här två proble-
men.
Annars tackar jag så mycket för svaret.
Tillväxtavtalen</pre><pre>Anf.  108  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag önskar ställa en fråga till fi-
nansministern. Det gäller statsbudgetens påverkan på
tillväxtavtalen ute i landet.
Det är ju så att tillväxtavtalen är ett samarbete
mellan kommuner, landsting, regioner, och framför
allt de statliga myndigheterna AMS och LAN, liksom
även företagare som är involverade med pengar.
Nu har det visat sig att statsbudgetens indragning
av pengar till de statliga myndigheterna reducerar i
många fall upp till 50 % av de satsningar som man
hade tänkt att göra i tillväxtavtalen. Detta leder till
många kända fall där kommuner och framför allt
företag drar sig ur tillväxtavtalen. Detta ser jag som
ett stort bekymmer. Hur ser finansministern på detta?</pre><pre>Anf.  109  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Tillväxtavtalen är viktiga för att
kunna generera ny sysselsättning och framför allt för
att de ger en möjlighet för de olika regionerna att
samarbeta kring olika projekt. Som Holger Gustafs-
son säger kan kommuner, landsting, företag och sta-
ten på olika sätt bedriva gemensamma projekt.
Avsikten är att finansieringen av tillväxtavtalen
ska ske inom de ramar som staten har för sina myn-
digheter och sin verksamhet, de anslag som regering
och riksdag har anvisat. Uppstår det särskilda pro-
blem får man inom myndigheternas ram försöka hitta
metoder för att se till att det finns resurser när man
har gjort den gemensam bedömningen att man ska
fullfölja de tillväxtavtal man har föreslagit.</pre><pre>Anf.  110  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Såvitt jag kan förstå är det alltså så
att pengar har dragits in. Det tror jag att vi som arbe-
tar i samhällets institutioner har förståelse för. När
sysselsättningen blir lite bättre drar statsmakterna in
pengar till myndigheterna. Men då får man också ut
beskedet att när de pengarna är indragna finns det
ingenting till de här satsningarna. Det är det som är
problemet.
Jag menar att nu drar sig företagen ur. Jag tror att
institutionerna - låt mig nämna kommuner, landsting
och andra - kan ha förståelse för det här budgetdrag-
spelet. Men jag är rädd för att företagen inte ställer
upp nästa gång vi bjuder upp till en sådan här dans.
Hur ser finansministern på problemet att företagen
har fått en chans, att de ville gå in, men att de nu
backar ur? Jag tror att de blir svårbedda nästa gång.</pre><pre>Anf.  111  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det är naturligtvis viktigt att de stat-
liga myndigheterna som är engagerade i tillväxtavta-
len gör en bedömning ifall de också har resurser att
fullfölja de åtaganden som de har gått in i.
Jag utgår från att det som Holger Gustafsson syf-
tar på bl.a. är de medel som finns för arbetsmark-
nadspolitiska program. De har ju som kammaren är
väl medveten om reducerats i takt med att vi har fått
alltfler sysselsatta och allt färre arbetslösa. Då är det i
sista hand naturligtvis en fråga för arbetsmarknads-
myndigheterna att bedöma om satsningarna i tillväx-
tavtalen är mer prioriterade än andra typer av insatser
man gör inom arbetsmarknadspolitiken.
Det är viktigt att tillväxtavtalen ses som långsikti-
ga insatser och inte bara som något som rör den aktu-
ella konjunkturpolitiken. Jag utgår från att respektive
myndighet har gjort en sådan långsiktig bedömning
innan man har gått in i ett tillväxtavtal.
Prioriteringar inom sjukvården</pre><pre>Anf.  112  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till socialministern.
I förra veckan kom det en rapport från Socialstyrelsen
som visar att det inte finns några systematiska priori-
teringar när det gäller sjukvården och den stora
strukturförändring som har skett inom sjukvården.
En förklaring sägs vara att riksdagsbeslutet inte
var tillräckligt tydligt och att man därför inte vet vad
som verkligen ska göras i landstingen och kommu-
nerna. Socialstyrelsen gör bedömningen att man fak-
tiskt behöver ta till nationella åtgärder för att komma
till rätta med det här, så att riksdagsbeslutet följs.
Jag vill fråga socialministern om det finns några
idéer om hur man ska få kommuner och landsting att
följa riksdagsbeslutet.</pre><pre>Anf.  113  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Det är inte bara Socialstyrelsens
rapport som är alarmerande på den här punkten. Det
finns också rapporter runt om i landet, exempelvis i
Västra Götaland, där det är bekymmersamt. Man
bestämmer sig uppenbarligen för att avstå från vissa
behandlingar - de som finns längst ned på priorite-
ringslistan - därför att man inte anser sig ha råd.
Prioriteringsbeslutet i riksdagen handlade faktiskt
inte om en rätt för sjukvårdshuvudmännen att avstå
från behandlingar som fanns längst ned. Det handlade
helt enkelt om att inför valet bestämma sig för i vil-
ken ordning man ska genomföra behandlingar.
Det är ganska allvarligt när vi nu får rapporter
från vissa delar av landet att man avstår från behand-
lingar och ställer in operationer med hänvisning till
att man inte har råd - när man dessutom uppenbarli-
gen har råd att sänka skatten.
Det finns en rad bekymmer när det gäller frågan
om hur man hanterar prioriteringar hos sjukvårdshu-
vudmännen. Nu finns det ju en prioriteringsdelega-
tion, som faktiskt är tillsatt för att diskutera med
sjukvårdshuvudmännen hur prioriteringsbesluten ska
realiseras och vilken beredskap man ska ha.
Till detta kommer också att vi just nu är i färd
med att arbeta med en nationell handlingsplan på
sjukvårdens område där prioriteringsfrågorna natur-
ligtvis kommer att stå i centrum.</pre><pre>Anf.  114  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.
Det är väl inte bara i någon region som det är be-
kymmer. Socialstyrelsens rapport visar ju att priorite-
ringarna i regel sker utifrån läkares och sjuksköter-
skors omdömen. Snarare handlar det om en brist på
prioriteringar från politikernas sida, och som jag
uppfattar rapporten lär det vara likadant över hela
landet.</pre><pre>Anf.  115  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Det är alldeles sant, problemet är
mångfacetterat. Socialstyrelsen pekar på att många av
prioriteringarna sker lite dolt eftersom det är folk som
jobbar i sjukvården som tvingas ta de svåra besluten
medan politikerna inte ställer sig i fronten och förkla-
rar varför man måste prioritera.
Det är ett bekymmer. Prioriteringsbesluten i sjuk-
vården måste ju grundas på den demokratiska organi-
sation som är huvudman för sjukvården.
Till detta kommer att det också på politisk nivå
här och var i landet fattas sådana beslut som innebär
att man avstår från väsentliga behandlingar med hän-
visning till bristande ekonomi. Det var inte priorite-
ringsbeslutet till för. Det var inte för att ge politikerna
möjlighet att avstå från att ge människor behandling
när de begär vård.
Tjetjenien</pre><pre>Anf.  116  HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag har en fråga till statsministern.
Tjetjenien - bombningar, massiva bombningar av
Groznyj, attacker mot många städer och byar, töm-
ning av många byar på civila personer, urskillningslös
terror i jakten på terrorister. Man har från Rysslands
sida uppenbarligen brutit löftet som man gav till OS-
SE om att ha närvarokontroll i Tjetjenien. Man bryter
mot Genèvekonventionen, Europarådets principer och
krigets lagar - det mesta man kan bryta mot om man
vill hävda humanitet.
Ansvaret för säkerhet och fred på vår kontinent,
för mänskliga rättigheter, för humaniteten - det var
mycket tal om det i det forna Jugoslavien. Nu är det
en pinsam tystnad.
Hur bedömer statsministern att EU kan agera?
Hur bedömer man att vi kan agera? Det handlar om
ekonomiskt bistånd, om diplomatiska aktioner, om
närvaro för att hävda mänskliga rättigheter. Tjetjenien
och tystnaden i Sverige oroar mig oändligt mycket.</pre><pre>Anf.  117  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag tror att Hans Andersson själv
gav svaret på frågan om vad vi kan och bör göra, som
nation och som medlemmar av en europeisk union.
Jag är säker på att det här kommer att vara en av
de saker som upptar huvuddelen av vår tid och vårt
diskussionsutrymme i Helsingfors om en vecka. Det
är precis som Hans Andersson säger, utvecklingen är
milt sagt oroande. Ryssland måste öppna för huma-
nitära insatser. Ryssland måste också se till att de
insatser som görs mot terrorism har en proportionali-
tet som inte ger intryck av, och som inte ger som
resultat, att man i praktiken bedriver ett storskaligt
krig.
Det finns mycket stor anledning att vara kritisk
och att från omvärlden rikta dessa krav mot Ryssland.
Jag är säker på att det blir en förnyad diplomatisk
offensiv. Vad som därutöver kan göras är det natur-
ligtvis utomordentligt svårt att spekulera i.</pre><pre>Anf.  118  HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Frågan är inte lätt, och vi har inte tid
att gå igenom den nu. Det är jag medveten om.
Statsministern talar om en proportionalitet. Jag
menar att den gränsen för länge sedan är överträdd.
Jag förutsätter att Sverige i den här processen tar
initiativ och bryter tystnaden. Jag förutsätter också att
Ryssland får klart för sig att man inte kan agera efter
gamla tsaristiska eller stalinistiska stormaktsprinciper
och kränka mänskliga rättigheter och tro att man får
sin ekonomi sanerad genom internationella organ som
IMF, eller att man får bistånd från Europas stater.
Jag förutsätter att statsministern delar min me-
ning.</pre><pre>Anf.  119  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Precis som Hans Andersson sade är
vi båda angelägna om att IMF inte kommer i kläm
och att det stalinistiska beteendet i Ryssland trängs
tillbaka. Det är självklart.
Men det här är svårt. Jag deltog själv i diskussio-
nen i Istanbul för en dryg vecka sedan om vad vi kan
göra inom ramen för OSSE. Det var ingen tvekan om
att det var ett massivt enhälligt uttryck för omvärl-
dens bekymmer och avståndstagande från den ryska
offensiven, som saknar all proportionalitet.
Dessutom, vilket är ytterligare belastande, öppnas
inte för humanitära insatser. Oerhört många männi-
skor, både män, kvinnor och barn, är på flykt i Tjetje-
nien och terroriseras av bomber, kulor och granater.
Också i den delen av världen är det snart kallt och
bedrövligt, och det kommer att skördas enorma offer i
anslutning till detta krig om inte de humanitära insat-
serna får komma fram.
Hårdnackat och inspirerat av ett beteende som vi
trodde var förgånget med kommunismens fall driver
de ryska myndigheterna ett krig som naturligtvis
riskerar att isolera dem politiskt och därmed skapa en
situation i Europa som vi så sent som för några år
sedan inte trodde att vi skulle behöva uppleva.
Det är nödvändigt med ett hårt diplomatiskt tryck
och framställningar om att komma in med humanitära
insatser, och vi måste ständigt, ständigt påminna
Ryssland om att de är en del i ett världssamfund där
de också har att iaktta respekt för mänskliga rättighe-
ter och humanistiska värderingar.
Försvaret</pre><pre>Anf.  120  ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Herr talman! Även jag vill ställa en fråga med
anledning av situationen i Tjetjenien. Denna gång till
försvarsministern.
Många bedömare följer med oro det ryska
bombkriget i Tjetjenien, och de ser med oro på ett
ökande hot från Ryssland, inte minst mot bakgrund
av att försvaret i Ryssland nu byggs upp med kanske
50 %.
Det finns uttalanden som ger uttryck för nya geo-
politiska ambitioner.
Försvarsministern har i en intervju angående den
växande osäkerheten i vårt närområde hänvisat till att
säkerhetssituationen har förbättrats kring Östersjön
sedan det kalla kriget - när järnridån var nära Lübeck
- och numera när DDR ingår i Tyskland, och Polen är
med i Nato.
Försvarsministern sade då också att de baltiska
staterna nu dessutom är fria demokratiska stater med
egna försvar.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga
till försvarsministern:
Anser försvarsministern att de baltiska staternas
försvar är så starka att de ger grund för den drastiska
nedrustning i Sverige som regeringen nu föreslår?</pre><pre>Anf.  121  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Herr talman! Som grundval för regeringens och
Centerpartiets proposition, som vi lagt fram till riks-
dagen, gäller att det inom överskådlig framtid inte
finns möjligheter att förutse en väpnad invasion som
syftar till ockupation av Sverige.
Det finns möjligheter för väpnade angrepp mot
Sverige. De ska hanteras genom det försvar och den
försvarsplanering vi bedriver.
När det gäller de baltiska länderna har vi sedan
flera år ett samarbete som syftar till att stärka deras
suveränitet. I det ingår bl.a. att vi till mycket låga
kostnader utbildar och överlämnar materiel till deras
försvarsmakter, och även bedriver utbildning av offi-
cerare och andra befattningshavare inom deras total-
försvar.</pre><pre>Anf.  122  ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Herr talman! Som följdfråga vill jag då fråga för-
svarsministern: Hur starka anser försvarsministern att
dessa länders försvar är?</pre><pre>Anf.  123  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Herr talman! De baltiska länderna redovisar sina
försvarsansträngningar till de nordiska länderna, och
naturligtvis till andra.
Jag tror att de flesta bedömare anser att man är i
färd med att skaffa sig ett försvar som har en av-
skräckande effekt gentemot en kortvarig förberedd
militär insats av det slag som har föresvävat en del
debattinlägg.
Bromerade flamskyddsmedel</pre><pre>Anf.  124  PER LAGER (mp):
Herr talman! Jag har en fråga till miljöministern.
Nyligen fann forskarna tydliga spår av bromerade
flamskyddsmedel i kött, smör och ost. Det är oerhört
allvarligt med tanke på att bromerade flamskyddsme-
del beräknas fördubblas vart femte år i bröstmjölken
hos mammor i Sverige.
Tidigare fann man dem i de stora reningsverken i
Stockholm, vilket bl.a. medverkade till att LRF stop-
pade slamspridningen. Nu har man också funnit dem i
små reningsverk, bl.a. i Romelanda som har en an-
slutning av bara 400 personer.
Detta är allvarligt. Det betyder att våra hushåll
läcker, och att våra plaster och textilier läcker.
Min fråga är: Vad avser miljöministern göra för
att komma till rätta med den här farliga giftspridning-
en? Är det över huvud taget försvarligt med den typ
av slamspridning vi har i dag?</pre><pre>Anf.  125  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Herr talman! Den svenska kemikaliepolitiken
bygger på att vi ska försöka fasa ut den typ av kemis-
ka substanser som är bioackumulerbara och som är
persistenta, alltså uthålliga.
Bromerade flamskyddsmedel är sådana kemikali-
er.
Den här nyordningen av kemikaliepolitiken har vi
börjat införa i Sverige. Kemikalieutredningen funde-
rar nu på hur man ska göra detta till praktisk politik.
Vi har tagit initiativet också gentemot EU för att
göra detta som riktlinje också för EU:s kemikaliepo-
litik. Min danske kollega Svend Auken och jag kom-
mer att ta upp detta på nästa ministerråd som äger
rum i mitten av december.
Vi arbetar också med ett förslag att fasa ut de två
värsta grupperna av bromerade flamskyddsmedel från
användning i varor i Sverige, PBB och PBDE som de
brukar förkortas.
Jag hoppas att regeringen ganska snart kan lägga
fram ett konkret förslag om utfasningen av de flam-
skyddsmedlen.
Jag vill också gärna säga att det här är ämnen som
finns i breda varugrupper som säljs över hela världen.
Det är alltså lite extra svårt att komma till roten med
problemet bara med inhemska åtgärder.
Det är ett väldigt bra exempel på behovet av att
föra en global miljöpolitik.</pre><pre>Anf.  126  PER LAGER (mp):
Herr talman! Tack för svaret.
Förutom just bromerade flamskyddsmedel, som är
organiska ämnen, har vi tungmetallerna, bl.a. kadmi-
um som är oerhört farligt. Vi har läkemedelsrester, vi
har antibiotikaresistens, och vi har sjukdomsframkal-
lande mikroorganismer som sprids med avfallet.
Smittvägarna är oerhört svåra. De går mellan natur,
djur och människa, och det är svårt att spåra dem på
grund av långa inkubationstider osv.
Slamöverenskommelsen saknar regelverk vad
gäller smittskydd. I dag räcker det med att slammet
myllas ned. Det är något fel i det. I Danmark och
Norge är reglerna betydligt strängare.
Därför vill jag fråga: Tar regeringen verkligen de
här smittskyddsfrågorna, som är ytterligare en grupp,
på allvar, och hur tänker man i så fall hantera de frå-
gorna? Ingår de i paketet?</pre><pre>Anf.  127  Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Herr talman! De ingår väl inte exakt i det paket
som jag nu redogjort för, men de tillhör naturligtvis
det som vi är lite oroliga för.
När det gäller slamöverenskommelsen gör Natur-
vårdsverket nu en genomgång av läget. Vi ser på
vilka ytterligare mätningar som måste göras för att vi
ska ha en hygglig kontroll över att det slam som
sprids inte är smittbärande och inte heller innehåller
tungmetaller eller bromerade flamskyddsmedel.
I grund och botten är det naturligtvis väldigt svårt
att hitta ett system där man kan undersöka varje en-
skilt ämne som man inte vill ha i det här slammet. Det
innebär att jag tror att det på lite längre sikt är väldigt
viktigt att kunna frigöra t.ex. fosfor från slammet och
återföra det i en renad, kanske kemiskt bearbetad
form.
Det görs väldigt många lovande försök att åstad-
komma detta, inte minst i Göteborg. Jag har just träf-
fat en forskare i Göteborg som ligger långt framme i
det här arbetet.
Folkhälsan</pre><pre>Anf.  128  HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till socialmi-
nister Lars Engqvist.
Under ganska lång tid har forskare och läkare pe-
kat på ungdomars brist på fysisk aktivitet och den
negativa påverkan som detta på sikt har på folkhäl-
san. I det sammanhanget har också antalet id-
rottstimmar på skolschemat uppmärksammats, och
det har rests farhågor för en negativ utveckling som
skulle bidra till ytterligare försämringar av folkhäl-
san.
Jag vill med anledning av detta ställa frågan om
socialministern förbereder några initiativ  för att vän-
da den negativa utvecklingen när det gäller fysisk
aktivitet, särskilt bland ungdomar.</pre><pre>Anf.  129  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Jag har under den senaste tiden läst
ett antal artiklar som utgår från att idrott skulle för-
svinna som obligatoriskt ämne i skolorna. Jag är
ganska glad över att som ansvarig för folkhälsoarbe-
tet kunna konstatera att det inte alls är så. I samtliga
program kommer idrotten att vara ett obligatoriskt
ämne med 100 poäng. Dessutom finns det utrymme
för att komplettera frivilligt med ytterligare 50 poäng.
Detta betyder att idrott kommer att vara ett obli-
gatoriskt ämne i den svenska skolan, och det är gans-
ka viktigt. Jag vet dessutom att idrott i dag inte är
riktigt samma sak som gymnastik var på min tid. Det
handlar verkligen om verksamhet som spelar en roll
för folkhälsan.
Det som har föranlett diskussionen är att på 2 av
de 16 programmen minskar den obligatoriska delen
från 130 till 100. Detta ska dock ses mot den frivilliga
kompletteringen med 50 poäng. Det betyder i själva
verket att idrotten kommer att ha en central ställning i
den svenska skolan, vilket är ganska viktigt.
Nu tror jag inte att detta räcker för att vi ska klara
den uppgift som Hans Karlsson tar upp, nämligen att
se till att unga människor blir mer aktiva. Jag kan
upplysa om att Folkhälsoinstitutet år 2001 kommer
att genomföra det fysiska aktivitetsåret med sikte på
att folk ska röra sig mer - ta fler promenader och
kanske, för folkhälsans skull, dricka en eller annan
kopp kaffe mindre.</pre><pre>Anf.  130  HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret.
Det är väldigt glädjande att vi kan peka på hur det
förhåller sig och visa att det finns en positiv utveck-
ling på det här området. Men icke desto mindre är det
som socialministern säger så att detta inte räcker. Jag
efterlyser konkreta åtgärder för att ungdomar som
inte självmant söker sig till fysisk aktivitet ska sti-
muleras till detta.
Har socialministern några konkreta idéer om hur
den här utvecklingen ska kunna påskyndas?</pre><pre>Anf.  131  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Utöver det initiativ som jag tidigare
har berättat om, uppdraget till Folkhälsoinstitutet, ska
också nämnas att Nationella folkhälsokommittén
arbetar med de här frågorna och kommer att upp-
märksamma dem i sin slutrapport som kommer till
sommaren. Den kommer att ge oss anledning att
diskutera vad vi från det offentliga samhället kan
göra. Det gäller allt ifrån skolan till våra offentliga
verksamheter.
Men till syvende och sist tror jag att alltihop av-
görs av i vilken mån vi ger ett stöd till idrottsrörelsen
för dess aktiviteter för unga människor. Jag tror att
det är viktigt att kommuner och landsting och även
staten ser till att vi i framtiden har en aktiv idrottsrö-
relse. Jag tror att det är den väsentliga kraften för att
se till att unga människor blir mera aktiva.
Volvo-Ford-affären</pre><pre>Anf.  132  PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Jag har en liten fråga till finansmi-
nistern.
I förra veckan kom regeringsrättens dom i målet
om skatteeffekten av Volvo-Ford-affären. Det är
väldigt diffust hur uppläggningen av denna affär ser
ut. Tydligen är det så att företaget självt bestämmer
vad som ska refereras i domen. Det kan innebära att
allmänheten aldrig kommer att få reda på vilken
skatteplanering som Volvo har använt i detta fall.
Anser finansministern att det är riktigt att denna
ordning ska gälla? Om inte så är fallet, planeras några
åtgärder för att domar av den här typen ska bli of-
fentliga?</pre><pre>Anf.  133  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det gäller en enskild skatteuppgörel-
se och skattedom, och dessutom har Riksskatteverket
haft en annan uppfattning i frågan. Enligt den infor-
mation som jag har har Riksskatteverket ännu inte
bestämt sig för om man har för avsikt att överklaga
domen. Därför vill jag inte ge mig in på att vare sig
tolka eller på något vis analysera den dom som fällts.
Jag förutsätter dock att den lagstiftning som vi har i
dagsläget ger möjlighet till en offentlig diskussion
kring den här typen av frågor.
Det finns i den här typen av frågor naturligtvis
alltid också ett inslag av kommersiell verksamhet för
företagets del.</pre><pre>Anf.  134  PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Med anledning av svaret utgår jag
från att åtminstone Finansdepartementet har fått alla
uppgifter i målet. Jag undrar om finansministern med
anledning av innehållet i denna information övervä-
ger att se över lagen om skatteplikt.</pre><pre>Anf.  135  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Lagen om skatteplikt kan tillämpas i
mer generella sammanhang. Det som jag tycker är
intressant i det här enskilda fallet är vilken analys
som Riksskatteverket gör och om den skulle motivera
att Riksskatteverket kommer tillbaka med begäran om
ändring i någon form. I så fall är vi självklart beredda
att titta på det.
Jag är naturligtvis allmänt intresserad av att vi får
en offentlighet kring den här typen av skattemål, så
att de även i fortsättningen kan tas upp i den politiska
diskussionen om utformningen av vår företagsbe-
skattning. Denna är krånglig på många punkter, och
det finns anledning att göra den både enklare och mer
genomskinlig.
Elsanering - försiktighetsprincipen</pre><pre>Anf.  136  LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! För att hoppa tillbaka ett steg i de-
batten kan jag säga att ett bra tips för den som vill ha
fysisk aktivitet är att bli riksdagsledamot. Man får
ganska länge hoppa upp och ned i bänken under
kammarens frågetimme innan man får en chans att
ställa en fråga.
Jag har en fråga som i första hand vänder sig till
socialministern men som också berör miljöministerns
område.
Vårt land är i främsta ledet bland de länder som
använder datorer och mobiltelefoner, och vi är i hög
grad elektriskt beroende. Det börjar mer och mer talas
om elektronisk smog och i anslutning till det om det
allt större antal människor som drabbas av det som
brukar kallas elöverkänslighet.
Detta är något som man har sett i många länder.
Forskning pågår, och man har följt den linje som EU
har rekommenderat, nämligen försiktighetsprincipen.
Den innebär att vi inte ska bygga ut mobiltelefonnät
och sådant utan att ha fått det forskningsunderlag som
vi behöver.
Jag ställer till socialministern följande fråga: Var-
för följer vi inte försiktighetsprincipen i Sverige?</pre><pre>Anf.  137  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Även statsråden får röra sig upp och
ned, beroende på hur många frågor som vi får.
Jag tror att jag kan svara mycket kort: Vi följer
faktiskt försiktighetsprincipen också i Sverige.</pre><pre>Anf.  138  LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Det är inte den uppfattning som man
får när man tittar på bl.a. de fall som har förekommit i
år. I ett aktuellt fall från sensommaren i Örebro stöd-
de regeringen ett överklagande som innebar att man
fick bygga en sändare i ett område med elsanerade
bostäder. Elsaneringen var alltså fullständigt förgä-
ves.
I Göteborg har däremot det moderata kommunal-
rådet stoppat en sådan här utbyggnad därför att man i
området inte har behov av ytterligare sändare och har
elsanerade bostäder. Där följer man alltså försiktig-
hetsprincipen. Varför gör vi inte det på riksplanet?</pre><pre>Anf.  139  Miljöminister Kjell Larsson (s):
Herr talman! Eftersom Lennart Fridén hänvisar
till ett ärende som jag har avgjort vill jag gärna svara.
Även i det fallet följde vi försiktighetsprincipen.
Vi konstaterade att den strålning som kom från den
berörda mobilmasten var en mycket liten del av det
totala fältet i det här området. Dessutom var jag oer-
hört angelägen om att se till att jag fick ordentliga
klara svar från de berörda fackmyndigheterna om
riskbilden i det här fallet. Jag t.o.m. skickade det här
ärendet två gånger till både SSI och Socialstyrelsen,
om jag minns rätt, för att i enlighet med försiktighets-
principen se till att vi hade ett väldigt starkt och klart
underlag för det ställningstagande vi gjorde.</pre><pre>Anf.  140  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Därmed är frågestunden avslutad, och jag tackar
regeringens ledamöter och riksdagsledamöterna för
deras medverkan.</pre><pre>8 §  Information från regeringen om Sydafrika-
resan</pre><pre>Anf.  141  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Syftet bakom Sveriges Sydafrika-
satsning är att bygga ett hållbart, långsiktigt och öm-
sesidigt partnerskap mellan ett land i Afrika och ett i
Europa, och att göra det på så jämbördiga villkor som
möjligt. Grunden är att det mellan våra båda länder,
trots enorma samhällsskillnader, finns en samsyn om
hur demokratin och friheten skyddas och om hur
utveckling och framsteg ska främjas i Afrika, i Euro-
pa och i världen i stort. Både Sydafrika och Sverige
har mycket att ge. Vi kan börja summera de första
resultaten av veckan. Vi ser att grunden lagts för goda
resultat i ett fortsatt samarbete.
Idén till satsningen föddes i början av förra året.
Det skedde i samtal med Sidas generaldirektör samt i
ljuset av ständiga kontakter med Sydafrikas regering
och riksdagens behandling av regeringens Afrikaskri-
velse. Där angavs principen om partnerskap som
centralt för ett modernt och förnyat utvecklings-
samarbete.
Om en ung demokrati ska mogna och om ojäm-
likhet ska upphävas och skriande fattigdom övervin-
nas är bistånd nödvändigt. Men biståndet är alltid ett
första steg - ibland långvarigt. Om det permanentas
så permanentas även beroendeförhållanden och un-
derutveckling för dem vi vill ge hjälp till självhjälp.
Sydafrikas frigörelse har inspirerat världen. På
samma sätt har Sydafrika förutsättning att stå som
förebild för ekonomisk och social utveckling. Detta
rika, vackra land kan bidra till den afrikanska renäs-
sansen, som så väl behövs i nästa århundrade.
Mänskligheten har inte råd att missa den möjligheten.
Om Sverige kan ge ett särskilt bidrag i kraft av för-
troendet för och kunskapen om varandra sedan åren
av befrielsekamp, så ska vi göra det med glädje och
stolthet.
Jag presenterade avsikten om en bred samhällelig
satsning när jag träffade Sidas personal i mars 1998. I
november gjorde dåvarande vicepresidenten Thabo
Mbeki ett officiellt besök i Stockholm och sade att
Sydafrika välkomnade idéerna. De tog snabbt fastare
form. Ett sekretariat inrättades i UD med en styrgrupp
av intressenter i Regeringskansliet och statliga myn-
digheter. Samma sak skedde i Sydafrika. President
Nelson Mandela lyfte fram vikten av satsningen här i
riksdagen den 18 mars i år, när han förärade oss ett
sista besök som president. Nelson Mandela sade då
att den seriositet med vilken våra två regeringar tar
vårt partnerskap reflekteras i överenskommelsen om
satsningen. Han betonade att återuppbyggnadens
utmaningar är än större än befrielsens: Vi möter dem
med förtröstan, då vi vet vad sydafrikaner åstadkom-
mit tillsammans, och att vi har stöd av länder som
Sverige.
Herr talman! Satsningen koncentrerades till en
vecka, så att olika inslag skulle komplettera varandra.
Även om mediernas rapportering fokuserat på de
problem som uppstod genomfördes det stora flertalet
insatser med framgång och engagemang långt över
förväntan. Bredden var stor och medverkan från snart
sagt alla samhällsområden gällde.
De politiska kontakterna koncentrerades till stats-,
social- och näringsministerbesöken, och dessutom
statssekreteraren hos jämställdhetsministern. Samta-
len inleddes den första dagen med vicepresidenten
Jacob Zuma för att följas av ett flertal ministrar. Vid
de samtalen närvarade också det sydafrikanska par-
lamentets talman. De bilaterala samtalen leddes av
president Mbeki, som jag därefter mötte ytterligare
två gånger under sammantaget fyra fem timmar. Vi
fann varandra politiskt och personligt.
En överenskommelse slöts om fördjupade kon-
takter genom en bilateral kommission under ledning
av vicepresidenten Zuma och vice statsminister Lena
Hjelm-Wallén. Den kommer bl.a. att arbeta vidare
med svenskt stöd till Sydafrikas medling och demo-
kratifrämjande i Afrika. EU:s relation till Sydafrika
och afrikanska samarbetsorgan står på dagordningen
liksom fortsatt samarbete inom FN, WTO och andra
världsorgan för exempelvis nedrustning, fredsfräm-
jande och reformering av FN.
Jag vill också framhålla besöket i Moçambique,
som var en självklar markering av Sveriges samarbete
med hela södra Afrika, hela regionen. Landet har på
ett fantastiskt sätt rest sig ur krigets förödelse och
påbörjar i morgon sitt andra fria parlamentsval. Vik-
tiga ekonomiska framsteg görs, och livet har blivit
lättare för flertalet. En grund är lagd även om minor,
epidemier som aids och fattigdomen i sig är tunga ok
att bära. Även Moçambique söker partnerskap, och
landet lär förbli Sveriges största biståndsmottagare.
Debatten om hur mellanfolkligt utbyte bäst vida-
reutvecklas hölls främst i Kapstaden, där företrädare
för folkrörelser, universitet, forskning och kulturliv
träffades i ca 30 seminarier om olika samhällsfrågor.
Deltagandet blev det dubbla mot väntat med ca 1 200
medverkande, varav drygt 200 svenskar, från 180
organisationer, varav 48 var svenska. Om dessa se-
minarier har advokaten Claes Borgström skrivit in-
formativt och tankeväckande i Svenska Dagbladet.
Därutöver fanns 48 högskolor på plats, varav 26 var
svenska. Mellan många av dessa sker ett löpande
samarbete som nu kan vidgas. Socialministern un-
dertecknade ett avtal om forskningssamarbete som
ger ökade möjligheter till finansiering i våra båda
länder av gemensamma vetenskapliga projekt.
På kulturens område manifesterades ett livligt ut-
byte. Teater, foto, dans, populärmusik, författarträffar
och jazz var några av uttrycksformerna.
Idrottens förmåga att föra samman unga männi-
skor kan inte överskattas. I ungdoms- och landslags-
fotboll samt rugby och gatuhandboll gick svenskar
och sydafrikaner ordentliga matcher. Jag är böjd att
hålla med dem som säger att fotbollslandskampen
borde ha inlett veckan, även om vi förlorade, dock
rättvist, med 1-0.
Partnerskapet kring handeln och industrin fick
stark skjuts framåt. Vid expon i Johannesburg ställde
över 110 svenska företag ut, utöver fackförbund och
biståndsorgan.
25 företag, Invest in Sweden och Svensk Handel
deltog i vår näringslivsdelegation. Aldrig har så
många och så höga ledare för svenskt näringsliv sam-
tidigt satsat på Afrika. Fler kontakter än väntat ska-
pades, och intresset för samarbetet tog ett kliv framåt.
Resultatet kommer att synas med tiden, inte minst för
Sydafrikas export- och turistindustri som bör ges
särskild draghjälp.
Det var rätt att komma till Sydafrika för att på
plats ge många entreprenörer, inte bara dem med
etablerade band och respengar, chans att tala med
svenska företagare. Tanken är densamma när Sida nu
har inrättat en svensk-sydafrikansk partnerskapsfond
för riskkapital åt mindre sydafrikanska företag. De
enskilda företagen ansvarar alltid själva för sina egna
kostnader, men utvecklingssamarbetet erbjuder en
plattform för nya fruktbara kontakter.
Vid Expon hade jag tillfället att överlämna pris till
dem som också segrat i den uppfinnartävling som var
arrangerad med svenskt arrangörsstöd. Det var fråga
om uppfinnare som hade problem med finansiering
för sina uppfinningar, som på Expon kunde
"twinnas", sammanföras, med svenska företag och
direkt ta upp förhandlingar med den sydafrikanska-
svenska partnerskapsfonden. Det är fråga om något
praktiskt, konkret, jordnära, jobb, välfärd och utveck-
ling i en stad och stat som kämpar för att befästa
demokrati och mänskliga rättigheter.
Låt mig också peka på det fackliga engagemanget.
Det finner också här nya former efter historiskt vikti-
ga solidaritetsinsatser. Glöm inte att svensk fackföre-
ningsrörelse stod i spetsen i kampen mot apartheid.
Metall deltog i flera sammanhang med en stark
grupp, klubbordföranden, liksom andra företrädare
för Polisförbundet, LO och TCO.
Här förekom seminarier med sydafrikanska fack-
liga företrädare inom gruvindustrin. Det var välbe-
sökta seminarier, vilka ytterst handlade om arbe-
tarskydd och fackligt arbete. Det är också ett sätt att i
partnerskapets anda bygga ett civilt samhälle med
demokrati och respekt för solidaritet och arbe-
tarskydd.
Sist, men inte minst, vill jag framhålla vänortsav-
talen. Port Elizabeth med Göteborg, Port Shepstone
med Oskarshamn och Kimberley med Falun-Bor-
länge. Samarbetet mellan hängivna kommunalpoliti-
ker från alla partier, tjänstemän, föreningsliv, nä-
ringsliv, ungdomsgrupper, kanske blir det som bär
längst in i framtiden. Lokalt samarbete blir handfast
och engagerar många med enkla medel. Jag hade
glädjen att se entusiasmen i två av städerna, och nä-
ringsministern besökte alla tre.
På alla fem vänorter hölls stora seminarier kring
frågor som offentlig service, arbetsmarknad och eg-
nahemsfinansiering med deltagare från kommuner
och provinser i Sydafrika och grannländerna.
Herr talman! Den totala kostnaden för satsningen
är omöjlig att ange. Varje enskild aktör tar ansvar för
att dra sitt eget strå till stacken. Staten satsade en
grundplåt på 25 miljoner kronor. Därmed kunde alla
andra tillsammans satsa mångdubbelt mer och veta att
de får valuta för pengarna. Detta är ofta det offentli-
gas roll vid utvecklingsinsatser även i vårt eget land.
Regeringen anser att satsningens inriktning, inklu-
sive plats för näringslivet och information till allmän-
heten, mycket väl ryms inom biståndets ramar. Chan-
sen att nå ut på en hård världsmarknad och sedan
kunna ta sin utveckling i egna händer är vad våra
samarbetsländer önskar. De bör inte förnekas den
rätten.
Det är ändå riktigt med en genomgång för att se
om delar ska redovisas och täckas på annat sätt än
som hittills från biståndsanslaget när det gäller nä-
ringslivsutveckling. Den granskningen kommer vi att
göra i samband med redovisningen av projektet.
Vissa av artistarrangemangen misslyckades, vilket
dessvärre tog en hel del uppmärksamhet från andra
arrangemang. Jag tycker synd om de drabbade artis-
terna. Doktor Alban är en lysande artist. Alla begriper
att han ska ha fler än tre stycken betalande åskådare
på en konsert. Alla begriper att om någon har tagit på
sig uppgiften att arrangera konsert som ger den typen
av utfall har vederbörande misslyckats. Om dessutom
vederbörande har fått betalt för arbetsinsatsen kan
den som handlat upp tjänsten känna sig mycket miss-
nöjd.
Vi är många som har anledning att känna oss be-
svikna. Artistarrangörens insatser lämnade, milt ut-
tryckt, mycket övrigt att önska. Den PR-byrå som vi
anlitade klarade inte heller av att på alla områden
utföra vad man åtagit sig. UD går nu skyndsamt ige-
nom förhållandena för att se vad som inträffat och
vad som ska göras för att sådana felaktigheter inte ska
upprepas. Jag vill inte föregripa resultatet av den
granskningen, men jag vill ändå säga att jag välkom-
nar det arbetet liksom den granskning som har initie-
rats här i riksdagen.
Herr talman! Sammanfattningsvis anser jag att
satsningen på ett partnerskap mellan Sydafrika och
Sverige ligger rätt i tiden. Det är ett uttryck för den
solidaritet som behövs, att vi ska klara de utmaningar
mänskligheten står inför - utmaningar som vi i glo-
baliseringens tid måste möta tillsammans. Jag tror att
när vi ser resultaten av satsningen och när vi kan
värdera och summera, kommer vi att se ett starkt
positivt utfall. Jag tror att det i kammaren kommer att
breda ut sig en syn att trots en del misstag är helheten
väl i linje med det vi alla vill stå för, nämligen samar-
bete med Sydafrika.
Nu återvänder alla de som deltog i Sydafrika till
sitt vardagsarbete här hemma. De har tillfälle att
nyansera och ge en mer fullständig bild. De kan med
stolthet berätta vad som har åstadkommits. De vet att
partnerskapet mellan Sydafrika och Sverige är en idé
värd att enträget arbeta vidare med.</pre><pre>Anf.  142  GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Jag vill inledningsvis be statsminis-
tern notera att vi här i kammaren är ungefär 30 gånger
så många åhörare som vid den av UD beställda kon-
serten i Sydafrika med Doktor Alban. Det är en gläd-
jande uppslutning!
Till allvaret: Jag föreställer mig att statsministern
efter hemkomsten från Sydafrika har hunnit informe-
ra sig om mediebilden och den redovisning som
svenska folket har fått sig till del när det gäller Sydaf-
rikaresan. Jag ska avstå från att citera medarbetare till
statsministern, konsertarrangörer och andra som har
gett sin bild av ett misslyckande i Sydafrika. Jag nöjer
mig med att ställa en fråga till statsministern utifrån
vad statsministern sade inför resan.
Statsministern sade att om detta fungerar som vi
hoppas och tror kan det mycket väl få efterföljare. Jag
kan tänka mig en sådan aktivitet i Mellanöstern när
palestinierna bygger upp en egen stat. Tycker stats-
ministern att denna resa uppfyller de krav på fram-
gång som man borde ställa? Kommer vi att få se
regeringen vidta ytterligare aktiviteter i den riktning-
en till många andra länder i framtiden?</pre><pre>Anf.  143  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Göran Hägglund gör ett misstag.
Han fortsätter i spåret om rockkonserterna. Jag bekla-
gar dem. Det är trist.
Men bilden är lite rikare än så. Jag är överraskad
om det är kristdemokraters politik att vända ryggen åt
1 200 människor i djupa seminariediskussioner om
mänskliga rättigheter, om hur man möter handikap-
pade, om hur man bekämpar aids, om hur man bygger
demokrati. Är detta dåligt partnerskap? Jag blir för-
vånad om kristdemokraterna tycker att det är dåligt
att vi ger förutsättningar för små företag i Sydafrika
att växa, just de som inte kan låna pengar på markna-
den för att de saknar kontakter, och att Sverige som
enda nation tillsammans med USA och Tyskland kan
bygga upp en kommission på högsta möjliga politiska
nivå för att bedriva samarbetet.
Vi ska inte, Göran Hägglund, låta diskussionen
om konserterna vara den bild som vi för vidare om-
kring Sydafrikasatsningen.
Låt oss lära av de misstagen men låt oss också
förstå att vi har skapat en bred allians med ett folk
som har nära relationer till Sverige och som vill fort-
sätta det samarbetet. Vi har samma typ av engage-
mang i några andra delar av världen. Också där
kommer så småningom fasen då frihet har vunnits
och demokrati ska byggas och då vill vi vara med.
Därför tycker inte jag att en gruppledare för ett krist-
demokratiskt parti behöver sänka sig till att skämta
om en misslyckad rockkonsert.</pre><pre>Anf.  144  GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Statsministern valde uppenbarligen
att inte svara på den fråga som jag ställde, nämligen
om statsministern kommer att ta initiativ till ytterliga-
re sådana här resor som han ställde i utsikt före det att
Sydafrikaresan kom till stånd.
Jag håller naturligtvis med statsministern om väl-
digt mycket av det han säger om vad som är viktigt i
de mellanfolkliga relationerna och om att det svenska
biståndet ska användas på ett sådant sätt att det inne-
bär en hjälp till världens allra fattigaste när det gäller
utbildning, livsmedelsförsörjning, vattenförsörjning
osv.
Där finns det ingen tvekan, utan där finns det en
bred enighet. Men vi riksdagsledamöter måste ha
möjlighet att ifrågasätta sådant som vi anser att rege-
ringen inte har lyckats med. Om det är så att vi på
område efter område misslyckas med användandet av
biståndsmedel kommer det att minska svenska folkets
uppställning bakom de biståndsmål som Sverige har.
Jag är den förste att vara tillskyndare till rejäla svens-
ka biståndsanslag men biståndet ska användas på ett
sådant sätt att det kommer världens fattigaste till del
på ett förnuftigt sätt.</pre><pre>Anf.  145  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Den som lyssnade på mitt svar hörde
att jag svarade på Hägglunds fråga om Mellanöstern.
Vi kan mycket väl tänka oss att göra motsvarande
insatser där men Hägglunds polemiska ingång och det
som gör det så ytligt är Doktor Alban-konserten och
misslyckandet från en PR-byrå, som ju är en liten del
av det här, som jag är lika upprörd över som någon
annan och som vi ska gå till botten med. Den saken
får vi då föra åt sidan, ta i särskild ordning och i van-
lig ordning och konstatera att för artistgager används
naturligtvis inga biståndspengar. Det tror jag att också
Göran Hägglund vet om.</pre><pre>Anf.  146  CHRIS HEISTER (m):
Herr talman! Jag blir lite orolig när jag hör Göran
Perssons svar till Göran Hägglund, för det är uppen-
bart att den här resan har skadat Sveriges anseende.
Därför är det viktigt att vi får ordentlig klarhet i vad
som har hänt. Det är mot den bakgrunden som också
vi moderater har krävt en oberoende utredning. Jag
tror inte att Regeringskansliet kan utreda sig självt;
det kommer inte att ha någon trovärdighet.
Som statsministern sade presenterade han idén om
en jättesatsning på Sydafrika inför Sidas personal i
mars 1998. När regeringen den 27 maj lyfte ut 25
miljoner ur Sidas budget skrev biståndsministern:
Statsministern har tagit initiativ till en bred satsning
på Sydafrika under 1999.
Ett Sydafrikasekretariat inrättades på UD under
våren, som statsministern sade, och det styrs från
statsministerns kansli. Ordförande är statsministerns
högra hand i utrikesfrågor.
Den 21 november invigde statsministern den stora
satsningen i Sydafrika. En vecka senare, den
28 november, är det annat ljud i skällan. Statsminis-
tern hävdar då plötsligt: Om någon frågat mig hade
jag inte tyckt om det.
I tisdags lär statsministern vid en träff med jour-
nalister här i riksdagen ha sagt: Hade jag själv fått
bestämma hade det skötts annorlunda.
Det är uppenbart att detta var statsministerns pro-
jekt från början. Fram till den 21 november njöt
statsministern uppenbarligen av ansvaret för den här
satsningen. I dag är det annorlunda. Jag vill nu veta
mer exakt när statsministern anser att hans ansvar
upphörde.</pre><pre>Anf.  147  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag har gjort fullständigt klart att jag
tycker att det är en framgångsrik satsning som vi har
gjort i Sydafrika. Jag tror att den kommer att tåla en
granskning både i riksdagen och i andra organ och ser
fram emot den. Vad jag däremot har uttryckt irritation
över är att en del av de tjänster som handlades upp
inte höll den kvalitet som avsågs. Den irritationen,
den ilskan, måste man få visa, för annars blir det
fullständigt bakvänt.
Jag ser att Chris Heister begär ordet igen och
skulle därför väldigt gärna vilja att oppositionens
ledande politiker här i kammaren talade om på vilket
sätt detta har skadat Sverige i världen. All den infor-
mation vi har från Sydafrika och allt det utbyte av
information som vi har med sydafrikanerna är av det
slaget att man är utomordentligt positivt inställd till
detta.
Men plötsligt tar man till ett av de grövsta an-
greppen man kan hitta från Moderaternas sida när
man ska kritisera det slarv som skedde med den här
upphandlingen och säger att det har skadat Sveriges
anseende i världen. Det är verkligen, Chris Heister,
att använda ord och uttryck som nog rimligen bör
sparas för de tillfällen som de är avsedda för.</pre><pre>Anf.  148  CHRIS HEISTER (m):
Herr talman! Statsministern har ett underligt sätt
att svara på frågor. Han svarar inte. I stället går han
till angrepp. Det är helt uppenbart efter att ha tagit del
av internationell press och av vad som har hänt i
Sydafrika att detta har skadat Sveriges anseende. Om
det nu är så att statsministern tog sitt fulla ansvar -
där har statsministern ännu inte svarat - vore det bra
om statsministern tog initiativ till en oberoende ut-
redning.
Jag tror att det skulle vara oerhört väsentligt i
denna situation att Regeringskansliet inte utreder sig
självt, utan att man har en oberoende utredning. Då
tycker jag att statsministern ska vara karl för sin hatt
och säga: Jag tar ansvar för detta och tillsätter en
oberoende utredning för att se vilka eventuella åtgär-
der som regeringen och riksdagen ska vidta.</pre><pre>Anf.  149  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Vi går igenom saken i grunden och
har redan bestämt att den genomgången ska breddas
med hjälp av en jurist som inte finns i Utrikesdepar-
tementet. Det tror jag är värdefullt.
Sedan känner jag mig trygg vad gäller gransk-
ningen. Den här församlingen har ju bett att få grans-
ka frågan och även konstitutionsutskottet har bett att
få granska frågan. Något skarpare att ställas inför än
riksdagens konstitutionsutskott och Riksdagens revi-
sorer har jag svårt att se framför mig, så i den me-
ningen kommer detta säkert att bli fullständigt ge-
nomlyst.
Svaret på frågan levererades, men också min för-
våning över att Moderata samlingspartiet väljer att
beskriva händelsen på ett sådant här sätt, med tanke
på dess sakligt relativt begränsade betydelse.</pre><pre>Anf.  150  HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga angå-
ende de småföretagskontakter som knöts i Sydafrika.
Det intressantaste i sammanhanget är ju inte de stora
företagen - de klarar sig ändå - utan det är de små
företagen som skulle kunna få nytta av det här. Jag
skulle vilja att statsministern utvecklade vilka kon-
takter som knöts både när det gäller samarbetspartner
och när det gäller eventuella kunder för framtiden.
Detta är naturligtvis något som gynnar Sverige och
svenska företag men naturligtvis samtidigt också
sydafrikanska företag.
Jag skulle också lite grann vilja gå vidare på det
spår som Göran Persson var inne på. Det gäller då
detta med hjälp till självhjälp. Det finns ett gammalt
kinesiskt ordspråk: Ge en hungrig man en fisk och
han blir hjälpt för en dag. Men lär honom fiska så blir
han hjälpt för livet.
Detta tycker jag är väldigt intressant när man talar
om Sydafrika. Jag tror att det som på sikt gagnar
Sydafrika, och självfallet de fattiga i landet, är att en
utveckling kommer till stånd där. Därför skulle jag
vilja att statsministern utvecklade den nytta som det
här eventuellt kan ha för sydafrikanska företag, fram-
för allt små företag - kanske framtida projekt av
småföretagarutbildning från svensk sida. Gnosjöan-
dan och Smålandsandan är ju kända begrepp för oss.
Kanske kan vi alltså bidra med någonting ytterligare
för utvecklingen för framtiden.
Det här ser jag som extra intressant med tanke på
de protektionister som för närvarande härjar på
Seattles gator i anslutning till WTO. Det handlar ju
om öppenhet och frihandel, något som jag tror att det
är väldigt viktigt att hävda och som jag tror är avgö-
rande för Sydafrikas framtid. Jag skulle alltså gärna
vilja att statsministern utvecklade sina tankegångar
kring de här frågorna - alltså detta med värdefulla
kontakter för Sverige och hjälp till självhjälp för
Sydafrika.</pre><pre>Anf.  151  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det gör jag gärna.
Men först vill jag, bara för att visa vad det politis-
ka partnerskapet representerar, säga följande. Inför
WTO-förhandlingarna har den svenske handelsmi-
nistern och hans sydafrikanske kollega Erwin gemen-
samt gått ut med en principiellt hållen artikel i inter-
nationell press.
Ett land längst ned på jordklotet och ett däruppe
förenas av gemensamma värderingar och idéer om
frihandelns betydelse. Så kan vi jobba ihop i många
forum, och så kommer vi att jobba ihop i många fo-
rum. Vårt problem när det gäller Sydafrika - vi har
många problem i vår relation också, inga konflikter
men problem - är att det tenderar till att alltid bli
svensk export och väldigt lite av import från Sydafri-
ka. När vi nu ser att vi kanske får till stånd avtalet
mellan EU och Sydafrika, som ju reglerar en frihan-
delsmöjlighet för sydafrikanerna med EU, kommer
det att öppna möjligheten att öka importen från Syd-
afrika till Sverige. Vin känner vi redan till att det
finns utmärkt kvalitet på, frukt och grönsaker. Men
det finns också annat som vi kan importera. Vi måste
få en balans i vår handel, annars blir den inte långsik-
tigt hållbar.
Ett av inslagen under veckan syftade just till att
öka den sydafrikanska exporten till Sverige. Ett sätt
att göra det kan vara att exempelvis motivera små
företag att växa, att genom kontakter föra ihop dem
med svenska företag och på så sätt skapa kanaler och
möjligheter att komma till den svenska marknaden.
Vi kan också se att den möjlighet till lånefinansiering
som Partnerskapsfonden öppnar naturligtvis också är
ett steg i samma riktning.
Intensivt, jordnära, praktiskt jobb. Är det någon-
ting Sydafrika behöver är det nu att sluta de enorma
klyftor som finns i det samhället med nästintill ut-
blottade människor och folk som lever på en nivå
som är klart över den som vi har i Sverige. För att
detta ska klaras krävs ekonomisk tillväxt och jobb.
Då ska vi också vara med i det samarbetet.</pre><pre>Anf.  152  HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag tackar för den informationen,
som var ny för mig när det gäller det här att försöka
få mer import till oss. Det är väldigt intressant i sam-
manhanget, för det får absolut inte bli en envägs-
kommunikation.
Jag ser fram emot att det här fortsätter. Det som är
intressant är att Sydafrikaresan ju är en investering,
som jag ser det. Det är inte ett spektakel, ett jippo, en
engångsföreteelse, utan det här ska bli starten, en
investering för framtiden. Jag tycker att det låter på
statsministern som att sådana initiativ har tagits. Jag
ser med hopp framåt. Jag tackar för svaret.</pre><pre>Anf.  153  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Den diskussion som vi för efter
statsministerns presentation förs förstås mot bakgrund
av Sydafrikaveckan men också mot bakgrund av den
svenska biståndsbudgeten. Då är det förstås ett pro-
blem att den milt sagt har behandlats ovänligt på
senare år av statsministerns regering, t.o.m. så att
anslagna pengar nuförtiden inte betalats ut utan ska
betalas ut senare och att statsministern personligen
skämtar om ministrar som lovat att se till att pengarna
får användas.
För två veckor sedan ställde jag i den här kamma-
ren frågan till biståndsminister Klingvall om det var
rimligt att använda de här 25 miljonerna till verksam-
heten i sin helhet. Jag avrundade min fråga med om
det var rimligt att använda våra i alla avseenden be-
gränsade biståndsmedel till företagsstöd i form av
exportfrämjande verksamhet. Till slut, efter ett par
omgångar, fick jag beskedet från biståndsministern
att det var rimligt.
Nu tycker att jag i inledningen av statsministerns
anförande hörde att man nu skulle undersöka om det
fanns delar i dessa 25 miljoner som inte hörde hemma
på biståndssidan. Jag ber att få det bekräftat eller
dementerat att jag uppfattade det rätt. Det är min
första fråga: Finns det delar i det som nu har skett,
inklusive förstås underskotten på artistgalorna, som
inte ska belasta den hårt begränsade biståndsbudge-
ten?
Det är som så, och som statsministern har kom-
menterat, att det kommer att ske undersökningar -
tydligen någon halvintern undersökning på Utrikes-
departementet och glädjande nog undersökningar från
Riksdagens revisorer och konstitutionsutskottet. Det
är bra, det är vi överens om.
Jag tycker ändå att man i dag kanske skulle få en
antydan om det som Chris Heister frågade om tidiga-
re, om statsministern i dag är beredd att kommentera
frågan vem som har det politiska ansvaret för den här
resan. Det finns ett utrikesdepartement i landet, men
tydligen har en hel del av arbetena bedrivits inom
statsministerns egen stab. Det är min andra fråga:
Finns det någon som har det politiska ansvaret i rege-
ringen, och i så fall vem?</pre><pre>Anf.  154  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Bo Könberg vet att regeringen alltid
är ansvarig inför riksdagen när det gäller den här
typen av diskussioner. Det är ingen nyhet. Däremot
måste vi naturligtvis se till att vi har rutiner som fun-
gerar i Regeringskansliet. Om vi inte har rutiner för
exempelvis upphandling, då är det naturligtvis ett
ansvar som vi ska ta på oss. Men har vi rutiner som
inte har följts, då får vi diskutera hur ansvaret ska
utkrävas. Men den stora satsningen, det stora greppet,
partnerskapsbyggandet, som vi har talat om med både
den förre sydafrikanska presidenten och den nuvaran-
de, är ett politiskt initiativ. Det ansvarar vi naturligt-
vis gemensamt inför riksdagen.
Bo Könberg hörde alldeles rätt; det är en poäng att
säga att om det finns någonting i det här som inte
ryms inom det som rimligen är bistånd - det finns
faktiskt internationella normer för detta - ska det
självklart inte tas på de anslagen. Det har aldrig nå-
gon gång varit fråga att ta exempelvis några artistga-
ger på anslaget för bistånd.
Däremot är ekonomisk utveckling ett av våra bi-
ståndsmål. Om vi kan åstadkomma en mässa där
sydafrikanska företag får träffa svenska motparter,
där vi kan ha en träffpunkt för den svenska part-
nerskapsfonden, kan ha utdelning av stipendier och
pris till dem som har deltagit i den sydafrikanska
uppfinnartävlingen, arrangerad med hjälp av svenska
pengar, är det någonting som jag tycker ligger inom
biståndets ramar.
Den genomgången gör vi, och den är jag glad för
att vi kommer att kunna göra. Sedan är jag också glad
för att vi kommer att kunna öka vårt bistånd fram-
över, Bo Könberg, med egna pengar. Vi kommer att
kunna göra det på ett sådant sätt att vi internationellt
sett ligger i täten. Vi kommer att kunna göra det med
ett växande folkligt stöd därför att vi åter har fått
tillbaka optimism och framtidstro i landet. Det har
inte alltid varit på så sätt, det kanske Könberg kan
erinra sig.</pre><pre>Anf.  155  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Nog vet jag, herr statsminister, att
regeringen är ansvarig inför riksdagen, och det vet de
flesta som har läst samhällskunskap i de svenska
skolorna. Den fråga jag ställde var inte riktigt den
utan: Vem inom regeringen i ett läge där en hel del av
utrikesfrågorna glider från Utrikesdepartementet till
statsministerns stab har det politiska ansvaret för det
vi talar om just i dag? Det vore trevligt om statsmi-
nistern kunde svara på den frågan i sitt nästa inlägg.
Sedan noterade jag med tillfredsställelse att stats-
ministern förefaller ha en rimligare syn på hur vi ska
använda våra biståndsmedel än vad biståndsministern
hade för två veckor sedan här i kammaren. Hon för-
svarade den här satsningen fullt ut när några av oss
ifrågasatte den. Jag ser fram emot att vi verkligen ser
till att våra magra biståndsmedel används till bistånd
och inte till någonting annat.</pre><pre>Anf.  156  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag har naturligtvis samma uppfatt-
ning som biståndsministern. Hon gör samma bedöm-
ning som jag gör, att det här ligger inom ramarna.
Vad jag har sagt, för att tillmötesgå den typ av kritik
som inte minst Bo Könberg ger uttryck för, är att
visar det sig vid någon granskning att det finns nå-
gonting som är tveksamt, så självklart åt sidan med
det. Här finns internationella normer som vi mer än
några andra har varit angelägna om ska respekteras
och efterlevas. Det tänker vi självklart se till att vi gör
också här.
Talet om att utrikespolitiken skulle glida inom
Regeringskansliet är ingenting annat än ett förtal. Det
handlar om den naturliga uppgiften för en statsmi-
nister att också företräda Sverige utomlands och att
också koppla ihop svensk politik med engagemang
utomlands. Jag hörde inte den här typen av kritik
nyligen när jag kom tillbaka från Mellanöstern och
Israel, efter den enorma insats vi har gjort för projek-
tet Levande historia, som ju också kan beskrivas som
en utrikespolitisk insats - om man nu vill använda
den typ av attack som Bo Könberg nu gör. Varför går
det i det ena fallet men inte i det andra? Vad är det
handlar om, Bo Könberg? Är det inte ytterst partipo-
litiskt nit och viljan att komma åt regeringen som är
syftet bakom frågan?</pre><pre>Anf.  157  MURAD ARTIN (v):
Herr talman! Jag tackar statsministern för infor-
mationen om Sydafrikasatsningen. Jag vill även un-
derstryka att idén att koppla en ekonomisk bistånds-
satsning med ett kulturutbyte inte alls är dålig. Idén
hade dock aldrig prövats i denna tappning före Sydaf-
rikaresan.
Det går inte komma ifrån att den svenska och i
viss mån den sydafrikanska opinionen påverkas av
den negativa publicitet som följt i den i viss mån
misslyckade kultursatsningens spår. I människors
medvetande har sannolikt också biståndssatsningen
på ett olyckligt sätt kopplats till regeringens JAS-
satsning.
Vi anser att allt detta har skadat svensk bistånds-
vilja. Att koppla traditionellt bistånd med en kul-
tursatsning är i sig ingen dålig sak. Men vad avser
statsministern att göra för att misstag och misslyck-
anden av detta slag inte ska upprepas i framtiden?</pre><pre>Anf.  158  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Vi ska vara försiktiga också när vi
talar om kultursatsningen. Vad jag vet var det pro-
blem med rockkonserterna. Det är ett särskilt kapitel,
och det är jag minst lika upprörd över som frågestäl-
laren.
Men jag kunde också se annat. Jag kunde se
Stockholms stadsteater i ett lysande samarbete med
Market Theatre i Johannesburg. Och jag kunde se och
höra svenska körer från Immanuelskyrkan i Stock-
holm som sjöng tillsammans med sydafrikanska kam-
rater. Underbara kulturupplevelser och uttryck för
mellanfolklig gemenskap!
Ta till er hela bilden och värdera allt! Det som har
stått i svenska tidningar är säkert sant, men det är inte
hela sanningen. Det finns mer. Och jag är definitivt
övertygad om att kultursamarbetet också har en roll
att spela i biståndet. När man kommer t.ex. till
grannlandet Moçambique och möter Henning Man-
kell på Teatro Avenida och ser vad han åstadkommer
där i sin verksamhet och ser Backateatern på plats
förstår man ju vad kulturen betyder.
Om bilden är dålig - och det är uppenbart att den
är det - så tycker jag att det är trist. Jag har väl sam-
ma känsla som de som var i Sydafrika: Vi känner inte
igen den bilden. Jag har fått många sådana reaktioner
under den gångna veckan sedan jag kom hem. Men
nu är det som det är, och då får vi utgå från den situa-
tion som vi har i Sverige och försöka att ge en full-
ständig bild.
Det som har gått snett ska klaras ut, och det är
självklart att ansvar ska utkrävas. Men bistånd och
kultur hör ihop, det är alldeles uppenbart. Det handlar
om framtidstro, gemenskap och värme, och där spelar
kulturen i alla samhällen, i alla utvecklingsskeden en
fantastisk roll.</pre><pre>Anf.  159  MURAD ARTIN (v):
Herr talman! Statsministern själv har sagt att det
är pinsamt med de misslyckanden som har varit när
det gäller vissa kulturarrangemang i Sydafrika, och
statsministern har t.o.m. sagt att han har varit arg och
förbannad på detta. Kommer statsministern att vidta
några åtgärder när det gäller de misstag som har be-
gåtts?</pre><pre>Anf.  160  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag tror inte att jag svor. Jag sade att
jag var arg och besviken, men känslan kan ändock
ligga nära det uttryck som frågeställaren använde.
Visst ska vi vidta åtgärder, det är självklart. Vi vill
veta vad som hände. Jag känner en oerhörd förbittring
över detta. Vi jobbade hårt med timprogram varje
dag. Det var täta överläggningar, fantastiska upple-
velser, vänligt mottagande, entusiasm och gemen-
skap. Sedan blir bilden totalt annorlunda, och dess-
utom under medverkan av någonting som kallar sig
för PR-byrå. Det är klart att man blir besviken.
Har det begåtts misstag, då ska de naturligtvis
rättas till, klaras ut och ansvar ska utkrävas när vi har
sett hur det ser ut.</pre><pre>Anf.  161  MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! 25 miljoner kronor av biståndspeng-
ar satsade på en dryg vecka är oerhört mycket, sär-
skilt som vi vet att man har tvingats hålla nere på
biståndsbudgeten för att klara budgeten i dess helhet.
Det finns många ideella organisationer som har fått
nej till angelägna hjälpprojekt, t.ex. för humanitär
hjälp för krigsdrabbade i Kongo eller för transporter
av hjälpmaterial till Kosovo. Dessa organisationer
känner sig naturligtvis väldigt irriterade över att det
plötsligt finns pengar för den är typen av satsning.
Därför blir jag väldigt glad när statsministern säger
att detta är värt att se över utifrån de biståndspolitiska
målen.
Statsministern sade att det hade pågått planering i
ungefär ett och ett halvt år. Parallellt har det också
pågått en marknadsföring för att sälja JAS Gripen till
Sydafrika. Jag skulle därför vilja höra statsministern
redogöra för hur han ser på kopplingen mellan JAS-
affären och den satsning som man nu har gjort för att
marknadsföra Sverige i Sydafrika.</pre><pre>Anf.  162  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag kan avslöja för frågeställaren
Marianne Samuelsson att detta var en av de aspekter
som jag samtalade med Thabo Mbeki om. Det som vi
har haft och har politiskt gemensamt med Sydafrika
och inte minst ANC har varit kampen mot apartheid -
ett enormt engagemang som alla i min politikergene-
ration och även andra har fostrats med och i.
Jag ville inte att detta skulle övergå i något slags
flygplansaffär. Det vore futtigt och billigt. Flygplanet
är en viktig industriell fråga, och nu kommer Sydafri-
ka troligen att fullfölja det projektet. Det kommer att
binda våra länder samman under många årtionden
framöver. Vi kommer att få ta ett gemensamt ansvar.
Men partnerskapsidén innebär ett bredare enga-
gemang än en flygplansrelation. Jag har hela tiden
varit oerhört försiktig med att verka för eller tala för
att Sydafrika skulle köpa flygplanet. Det är en for-
mulering som jag alltid har använt vid kontakter med
sydafrikanska ledare, och det har varit: Jag säljer inte
det där planet. Vill ni veta hur det är att köpa det kan
jag berätta, men då får ni fråga.
Vår relation med Sydafrika är mycket större än
JAS-frågan, och den kommer att leva och utvecklas
på ett mycket vitalare sätt än bara detta JAS-projekt,
även om det inte är oviktigt. Just den mångfasetterade
bilden är ett sätt att möta den oro som Marianne Sa-
muelsson ger uttryck för och som jag själv har känt.</pre><pre>Anf.  163  MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att titta
på det här utifrån moraliska och fredliga aspekter i ett
globalt perspektiv. Det har ju blivit mer och mer av
den här modellen vid försäljning av militär materiel
till u-länderna. Man träffar partnerskapsavtal eller
motköpsavtal, man säljer och sedan lovar man att gå
in och satsa. På så sätt blir många av de fattiga län-
derna tvungna att upprusta för att få de investeringar
som de behöver för att utveckla sin industri.
Som jag ser det känns det väldigt moraliskt fel att
på det sättet sälja vapen till u-länderna. Jag har upp-
fattat att länder i dag konkurrerar med motköpsaffärer
och satsningar. I dag säljer vi åtta gånger så mycket
till Sydafrika som Sydafrika kan sälja till oss.</pre><pre>Anf.  164  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Just obalansen mellan export och
import var någonting som jag talade om och som inte
minst svensk handel sysslade med under veckan i
Sydafrika.
Den fråga om Marianne Samuelsson ställde om
JAS-affären fick Thabo Mbeki på presskonferensen,
och han sade ungefär så här:
Vi har haft en kommitté med alla partier repre-
senterade. Vi har gått igenom vårt försvarsbehov. Vi
har haft en granskning av kommitténs förslag i det
sydafrikanska parlamentet. Vi har fattat ett beslut
med bred majoritet. Vi har kommit fram till att vi vill
förnya vårt försvar. Det är ett självständigt beslut
fattat utifrån våra egna krav och behov. Vi vill inte ha
pekpinnar från andra om vad som ska göras, och vi
har kommit fram till att vi ska göra det här. Men det
är kanske andra som vet bättre vad vi borde göra?
Den frågan tycker jag ska hänga kvar lite med
tanke på att vi själva skulle bli vansinnigt upprörda
om det kom politiker från andra länder och sade: Det
här får ni inte göra i era försvarsansträngningar. De
där besluten får ni inte fatta. Vi begriper bättre, och vi
tycker att ni ska göra på det här sättet.
Det finns en sådan dimension i det hela som vi
faktiskt inte ska bortse ifrån.
Sedan är jag glad att de valde ett svenskt plan och
inte ett franskt eller amerikanskt, som säkert hade
varit alternativen. Men deras rätt att själva bestämma
är faktiskt också politiskt central i sammanhanget,
och jag har förtroende för den sydafrikanska rege-
ringen och dess förmåga att hantera frågan.</pre><pre>Anf.  165  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag har två frågor.
Den ena handlar om landsbygdsutveckling. Vi
saknar en satsning i hela det breda spektrumet av
kontakter som togs i samband med den här resan. Det
fanns inget eller väldigt lite som handlade om lands-
bygdsutveckling. Jag tycker att det är en stor brist,
eftersom vi vet att det pågår en mycket stark invand-
ring från de fattiga förorterna till städerna som man
inte har möjlighet att hantera. Det är en mycket svår
situation. Därför skulle det vara värdefullt om vi
också kunde göra en satsning på landsbygdsutveck-
ling i kontakterna med Sydafrika.
Jag vill fråga om statsministern är beredd att ta
initiativ till en satsning på landsbygdsutveckling i
Sydafrika också.
Den andra frågan handlar om tvåvägskommuni-
kation och om forskningsavtalet som i och för sig är
mycket bra. Men jag vet att det fanns en viss oro hos
sydafrikanerna över att det inte fanns några resurser
för att ge sydafrikanska forskningsstuderande möjlig-
heter att komma till Sverige. Man var lite orolig för
att det bara skulle bli vita som skulle få möjlighet att
komma hit och att det på något sätt skulle bli en en-
vägskommunikation eller att det skulle bli en smal del
av befolkningen som skulle få den här chansen.
Därför undrar jag om statsministern är beredd att
medverka till att det finns resurser så att vem som
helst som har möjlighet att studera, oberoende av
pengar, ska kunna komma hit och delta i forsknings-
utbytet.</pre><pre>Anf.  166  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det sista kan jag inte svara på i de-
talj, men min grundinställning är densamma som
Marianne Anderssons. Våra partier har av tradition i
Sverige haft inställningen att pengar inte ska vara
avgörande för tillträde till utbildning. Om ett forsk-
ningssamarbete byggs upp förutsätter jag att det kan
vara bilateralt i den meningen att det faktiskt är ett
äkta utbyte och inte enkelriktat.
Landsbygdsutvecklingsfrågorna är utomordentligt
viktiga. De är en av de kritiska frågorna i Sydafrika i
dag.
Vi ägnade faktiskt mycket tid åt den diskussionen,
inte minst med de lokala företrädarna i bl.a. Kimber-
ley, Port Elizabeth och Port Shepstone. De ser nämli-
gen någonting nu, och det är att det, precis som Mari-
anne Andersson sade, sker en inflyttning till städerna.
Problemet är att landsbygden och jordbrukspro-
duktionen inte adderar tillräckligt mycket värde till de
produkter som de har. Nu är vi inne från Sveriges
sida via Sida och diskuterar landsbygdsutvecklings-
program. Det handlar också där om att vara med och
understödja ekonomisk utveckling och addera värdet
till jordbruksproduktionen. Det handlar om kunskap
och det handlar om metoder, sådant som vi tror att vi
har erfarenhet av från andra biståndsprojekt och som
rimligen också bör komma sydafrikanerna till del.
Det är på inget sätt glömt. Lika lite som de jätteli-
ka och jättesvåra problemen kring aids var glömda
under den här veckan. Det är ju faktiskt 10-15 % av
befolkningen som är drabbade och är hiv-positiva.
Det är enorma tragedier som väntar, vilka naturligtvis
har en djupare dimension som samhällsproblem och
som diskussionsområde än andra inslag under veckan
men som ju inte heller har fått särskilt mycket upp-
märksamhet. Jag tror att vi kommer att komma tillba-
ka med stora insatser från svensk sida i Afrika för att
hantera aidsfrågan.</pre><pre>Anf.  167  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Den sista informationen var ju väl-
digt bra, även om den inte handlade om det som jag
frågade om.
Jag är glad att höra att frågan om landsbygdsut-
veckling togs upp. Jag hoppas då att det ska kunna bli
konkreta projekt kring detta.
Sedan tror jag att det är viktigt att kontrollera hur
forskningsavtalet ser ut, för det var mycket tydligt att
det fanns en oro från sydafrikansk sida för att de
svarta i Sydafrika inte skulle ha möjlighet att komma
till Sverige för forskningsutbyte. Jag hoppas därför att
det verkligen blir en tvåvägskommunikation och inte
en envägskommunikation.</pre><pre>Anf.  168  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag ska ta Marianne Anderssons far-
håga på allvar, dvs. följa upp det hon säger och kon-
trollera att det inte finns den typen av problem.
Sedan var det kanske så att jag inte direkt fick
frågan om aids från Marianne Andersson. Men det är
klart att när man ser den våldsamma urbaniseringen,
den groteska fattigdomen och människor i dessa mil-
jöer som är märkta av hiv och som har att se fram
emot ett sjukdomsförlopp som kan var utomordentligt
smärtsamt och dramatiskt och vi vet att detta i sin tur
är kopplat till situationen i kåkstäderna och massin-
vandringen från landsbygden, finns det en dimension
i frågan som det finns anledning att uppmärksamma.</pre><pre>Anf.  169  STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Statsministern svär sig fri från an-
svar för de organisatoriska bristerna i samband med
Sydafrikasatsningen. Han har också gjort sitt bästa för
att beskriva resan som en politisk framgång. Han sade
tidigare här att all den information som vi har från
Sydafrika är positiv, men så är det väl ändå inte rik-
tigt.
Den sydafrikanska tidningen The Star skrev fritt
översatt den 23 november under rubriken Svensk
blunder gör Mbeki stum: Två diplomatiska blunders
strax efter varandra av den svenska statsministern
under en gemensam presskonferens med president
Mbeki såg till att den svensk-sydafrikanska part-
nerskapsveckan fick en allt annan än bra start.
Tidningen skrev sedan om hur statsministern först
i strid med protokollet presenterade Sveriges nya
ambassadör i landet utan att Sydafrika gett sin ac-
ceptans. Därefter generade han, enligt tidningen,
presidenten öppet, genom att ta debatt om realismen i
tidtabeller för sysselsättningsmål, under pågående
presskonferens.
Det är dessvärre inte första gången som liknande
saker händer under statsministerns utrikes resor, vil-
ket bidrar till en otydlig bild av svensk utrikespolitik.
Vi minns alla när Persson på utrikes resa lovade
att stödja de baltiska ländernas strävan efter Nato-
medlemskap, vilket dementerades av UD och landade
i ett frågetecken som ännu inte har rätats ut.
Vi minns också alla när han besökte Folkrepubli-
ken Kina, där han talade om landets stabilitet och
sedan ställdes inför misstroendevotum i riksdagen.
Detta leder fram till två frågor.
För det första: Bär inte statsministern ansvaret ens
för de egna politiska felstegen när han nu har svurit
sig fri från de organisatoriska?
För det andra: Rådgör inte statsministern med ut-
rikesministern och med UD innan han agerar på utri-
kes resa?</pre><pre>Anf.  170  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det är möjligt att Tolgfors inte kän-
ner till hur det gick till på presskonferensen. Och den
tidning som han citerade kanske inte alltid är så oer-
hört vänligt inställd till den sydafrikanska regeringen.
Det finns andra bottnar i detta.
Men låt mig svara på de två frågor som togs upp i
sak.
Först: Vi har en ny ambassadör på väg till Sydaf-
rika, Helena Nilsson, känd i den här församlingen
som en av våra kunnigaste och mest erfarna utrikes-
politiker med ett långt engagemang inte minst för ett
fritt Sydafrika. Det är klart att den saken var diskute-
rad med presidenten innan vi gick till presskonferens.
Så gör man vänner emellan. Det finns inget som helst
problem med den saken.
Det andra, och det är egentligen mer politiskt
dråpligt på sätt och vis: Det var under presskonferen-
sen ett inlägg från Mbeki där han sade: Inte ens min
kollega kan tala om när arbetslösheten i Sverige
kommer att vara under 4 %.
Alla som sitter i den här kammaren förstår nog att
i en sådan situation måste man lite försiktigt påpeka -
och vi skrattade gott åt det båda två - att vad vi har
ägnat oss åt i Sverige i snart fem års tid är att faktiskt
tala om när den tidpunkten ska inträffa.
Med mycket gott humör och med en stor gemen-
skap som är politiker emellan som tillhör samma
internationella organisation - vi är båda medlemmar i
Socialistinternationalen - hade vi en presskonferens
som var väldigt avspänd och väldigt trevlig. Det finns
ingenting ouppklarat oss emellan.
Däremot är det återigen, som jag sade förut, lite
märkligt att moderaterna försöker blåsa upp det här
till någonting som är ett bekymmer. Det hade varit
intressantare att få veta hur moderaternas kontakter
och samarbete med Sydafrika har sett ut historiskt
och hur de ser ut i dag och var moderaterna har sina
relationer.</pre><pre>Anf.  171  STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Det är faktiskt serien av utrikespoli-
tiska blundrar som är skadlig för Sverige. Det händer
gång på gång att statsministern och UD drar åt olika
håll, och det skapas gång på gång särlösningar för att
hantera utrikespolitiska frågor, vare sig det är inom
ramen för Östersjömiljarden eller inom ramen för
Sydafrikasatsningar eller annat. Det sker uppenbarli-
gen också okoordinerat mellan Statsrådsberedningen,
statsministern och Utrikesdepartementet. Det är det
som vi moderater menar är skadligt. Det är inte riktigt
ett seriöst sätt att hantera utrikespolitiska frågor på.</pre><pre>Anf.  172  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det är så, som jag sade förut, att
detta med utrikesrelationer är en naturlig del av en
statsministers vardag. Det är någonting som vi ägnar
oss åt på ett genomtänkt och planerat sätt. Jag vill
hävda att det i det här fallet har gjorts med stor fram-
gång, med undantag för de misstag och blundrar som
skedde omkring framför allt konsertarrangemangen.
Den arbetsfördelning som vi har i vår regering
mellan statsministern och utrikesministern kanske
också är något mer jämbördig än den arbetsfördelning
som rådde i den regering som leddes av en moderat
statsminister. Vi har ett utomordentligt väl fungeran-
de samarbete. Just nu har vi den unikt goda förutsätt-
ningen att när vi kommer till länder som Sydafrika
och Moçambique möter vi människor som tillhör
samma politiska sfär som den svenska regeringen,
vilket för övrigt också är fallet i de flesta europeiska
länder. Det är naturligtvis någonting som vi gläds
över, och det ger rikhaltiga tillfällen till ordentliga
politiska meningsutbyten, vänligt, öppet och i demo-
kratisk anda, precis som hela Sydafrikasatsningen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde</pre><pre>KU6 Nationella minoriteter i Sverige
Mom. 2 (maktbalans mellan samerna och deras mot-
parter)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
285 för utskottet
16 för res. 1
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  110 s, 71 m, 38 v, 36 kd, 15 c, 15 fp
För res. 1:     16 mp
Frånvarande:    21 s, 11 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp
Ulf Björklund (kd) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 3 (ratificering av ILO:s konvention nr 169)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
272 för utskottet
15 för res. 2
avstod 15 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 71 m, 37 v, 36 kd, 15 c, 2 fp
För res. 2:     15 mp
Avstod: 1 v, 13 fp, 1 mp
Frånvarande:    20 s, 11 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp
Ulf Björklund (kd) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 4 (termen sverigefinländare)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
286 för utskottet
15 för res. 4
3 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  110 s, 72 m, 38 v, 36 kd, 14 fp, 16 mp
För res. 4:     15 c
Avstod: 2 s, 1 fp
Frånvarande:    19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp</pre><pre>Mom. 5 (förvaltningsområdet)
1. utskottet
2. res. 5 (kd, fp)
Votering:
250 för utskottet
52 för res. 5
2 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 72 m, 35 v, 15 c, 16 mp
För res. 5:     1 v, 36 kd, 15 fp
Avstod: 2 v
Frånvarande:    19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp</pre><pre>Mom. 6 (finska språket i Stockholmsregionen)
1. utskottet
2. res. 6 (c)
Votering:
288 för utskottet
15 för res. 6
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 72 m, 38 v, 36 kd, 14 fp, 16 mp
För res. 6:     15 c
Frånvarande:    19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 3 fp</pre><pre>Mom. 9 (rätt för andra än parter att använda minori-
tetsspråk)
1. utskottet
2. res. 9 (c)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.</pre><pre>Mom. 13 (rikstäckande åtgärder för barnomsorg)
1. utskottet
2. res. 11 (fp)
Votering:
282 för utskottet
21 för res. 11
1 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 72 m, 37 v, 36 kd, 9 c, 16 mp
För res. 11:    6 c, 15 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande:    19 s, 10 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp</pre><pre>Mom. 16 (rikstäckande åtgärder i fråga om äldreom-
sorg)
1. utskottet
2. res. 12 (fp)
Votering:
274 för utskottet
28 för res. 12
1 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 71 m, 37 v, 36 kd, 2 c, 16 mp
För res. 12:    13 c, 15 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande:    19 s, 11 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 2 fp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>10 §  (forts. från 6 §) Utgiftsområde 18 Sam-
hällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
(forts. BoU1)</pre><pre>Anf.  173  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det känns något egendomligt att
komma in i debatten flera timmar efter utskottsrun-
dan. Adrenalinet har sjunkit något, och den polemiska
förmågan blir kanske inte lika stor som den hade varit
om jag hade kommit in i debatten före uppehållet.
Jag ska ändå börja med att ställa ett par frågor till
Inga Berggren som förde moderaternas talan i den
bostadspolitiska debatten för några timmar sedan.
Min första fråga är: Hur kan ert krav på mark-
nadshyror förenas med ert önskemål om lägre boen-
dekostnader?
Min andra fråga är: Hur stämmer moderaternas
agerande i Stockholm, med ett vinstuttag på 4 miljar-
der kronor från de allmännyttiga bostadsbolagen,
överens med kravet på lägre hyror?
Min tredje fråga är: Hur går det att förena den
markpolitik som bedrivs i moderatledda kommuner,
och som leder till markkostnader för upplåten eller
försåld mark på 3 000-5 000 kr per kvadratmeter,
med en ökad bostadsproduktion och lägre boende-
kostnader i nyproduktionen?
Min fjärde fråga är: Om jag förstod Inga Berggren
rätt tyckte hon att det var väldigt angeläget att få till
stånd en ökad produktion av särskilt hyresrätter. Hur
går agerandet i moderatstyrda kommuner, där man i
princip förbjuder allmännyttan att bygga nytt, ihop
med ert önskemål om en produktion av fler hyresrät-
ter?
Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor utifrån
den moderata politik som bedrivs i moderatledda
kommuner och som jag ser som svårförenliga med de
önskemål som moderaterna framför i debatten. Jag
skulle gärna vilja att Inga Berggren i den kommande
replikrundan ägnade sig åt att försöka besvara några
av de frågor som jag nu har ställt.
Fru talman! Den sociala bostadspolitiken är en
viktig del av välfärdspolitiken, och jag tyckte att
Agne Hansson underströk det på ett betydelsefullt
och förtjänstfullt sätt i debatten. Ibland har jag blivit
något irriterad när vi har diskuterat bostadspolitik för
att man i väldigt generella termer har dömt ut den
sociala bostadspolitik som nu har bedrivits under
årtionden. Vi har genom den sociala bostadspolitiken
i Sverige byggt upp ett bostadsbestånd med hög stan-
dard, både ytmässigt och innehållsmässigt, och med
en standard som i förhållande till de allra flesta andra
länder är relativt jämnt fördelad.
Det går bra att gå ut i Europa och titta i andra län-
der hur det ser ut på bostadsmarknaden. Vi har bo-
stadsförhållanden i Sverige som hävdar sig mycket
väl och som standardmässigt, både när det gäller yta
och innehåll, överstiger bostadsförhållandena i de
allra flesta länder. Det är resultatet av en framgångs-
rik social bostadspolitik i Sverige. Med det har jag
inte sagt att det inte finns problem. Det finns natur-
ligtvis problem. Vi har en omfattande boendesegre-
gation, ett problem som inte enbart bostadspolitiken
kan lösa utan som kräver insatser på en mängd andra
politikområden. Vi har också boendekostnader som i
förhållande till disponibla inkomster är väl höga. Men
att utifrån det döma ut hela den svenska bostadspoli-
tiken tycker jag är lite övermaga.
Att ha tillgång till en god bostad till en rimlig
kostnad och att kunna försörja sig genom arbete eller
på annat sätt är grundbultar i varje människas liv.
Dessa förutsättningar för ett gott liv är också avgö-
rande för om vi i praktiken ska kunna tillgodogöra
oss värdet av en god skola, vård och omsorg.
Det är kommunerna som har det direkta ansvaret
för bostadsförsörjningen. Staten ska svara för att det
finns ändamålsenliga regler på bostadsmarknaden och
ett finansieringssystem som stöder byggandet av
bostäder. Det innebär att vi även i framtiden måste ha
en nationell bostadspolitik som understöder målet om
goda bostäder för alla till rimliga kostnader. Och det
behövs även i framtiden en blandning av olika upp-
låtelseformer över hela landet för att garantera män-
niskors olika behov av bostäder.
Jag ser tre huvudfrågor som det är angeläget att vi
under de närmaste åren ägnar oss åt inom det bo-
stadspolitiska området.
Den första frågan är naturligtvis bostadsförsörj-
ningen. Jag återkommer till den.
Den andra frågan är nya former för en utveckling
av allmännyttan och ett ökat hyresgästinflytande.
Den tredje frågan är att successivt minska boen-
dekostnadernas andel av den disponibla inkomsten.
På kort och medellång sikt är det naturligtvis bo-
stadsförsörjningen som står i centrum. Bostadsbyg-
gandet har legat på en låg nivå under de senaste åren.
Och även om vi nu ser en ganska kraftig ökning av
bostadsbyggandet räknat i procent - i år är ökningen
omkring 45 % - sker det från en utomordentligt låg
nivå, en historiskt låg nivå. Vi behöver öka bostads-
byggandet i Sverige till ca 25 000 lägenheter om året
under ett antal år för att kunna motsvara den efterfrå-
gan på bostäder som växer fram särskilt i tillväxtregi-
onerna.
Regeringen tar bostadsbyggandet på stort allvar.
Vi vet ju samtidigt att det är en komplex frågeställ-
ning. Vi som har arbetat med bostadspolitiska frågor
under många år känner ju väl till att det är en kompli-
cerad fråga att snabbt öka bostadsbyggandet. Det
handlar inte bara om att trycka på en knapp, utan det
är många knappar som vi måste trycka på för att vi
ska kunna öka bostadsbyggandet till de nivåer som vi
önskar.
En sådan fråga som vi ganska tidigt uppmärk-
sammade var den bristande plan- och markberedska-
pen. Vi gav då länsstyrelserna i tillväxtregionerna i
uppdrag att kartlägga mark- och planberedskapen
inom respektive län. Det var naturligtvis en varieran-
de situation, men vi kunde konstatera av det underla-
get att det i vissa tillväxtregioner fanns en klart bris-
tande plan- och markberedskap.
Jag brukar säga att detta kanske inte är så märk-
ligt. Under den ekonomiska kris som vi genomled
under 90-talet var det många kommuner som drog sig
tillbaka lite grann och som inte har sett att efter krisen
kommer något annat. Framförhållningen har varit
dålig. Beredskapen för den tillväxtperiod som vi nu är
inne i i svensk ekonomi har inte alla gånger varit så
väl utvecklad från många kommuners sida.
I Stockholms län är problemen särskilt stora. Re-
geringen har därför som bekant givit landshövding
Ulf Adelsohn i uppdrag att ta upp direkta överlägg-
ningar med kommunerna i Stockholms län för att
diskutera möjliga åtgärder för att skapa förutsättning-
ar för ett ökat bostadsbyggande i Stockholmsområdet.
Jag är medveten om att det inte enbart handlar om
att ta fram planer för bostadsbebyggelse i Stock-
holmsregionen. Stockholmsregionens situation och
svårigheter ur plansynpunkt har lika stort samband
med infrastrukturen här. Frågorna om en bostadsin-
farkt, som någon har kallat det, som börjar växa fram
i Stockholmsregionen tror jag måste kopplas ihop
med ett samlat grepp på infrastruktursatsningarna om
vi ska kunna få fram ett bostadsbyggande i nödvändig
omfattning.
Fru talman! Jag underströk inledningsvis att
kommunerna har det direkta ansvaret för att det byggs
bostäder. Detta förutsätter en aktiv kommunal mark-
och planpolitik. Bostadsbyggandet måste ju sampla-
neras med utvecklingen av övrig samhällsservice som
skolor, kommunikationer och barnomsorg. Men det
krävs också att kommunerna använder sig av de andra
bostadspolitiska instrument som står till förfogande.
De allmännyttiga bostadsbolagen är ett sådant bo-
stadspolitiskt instrument. Ett annat sådant är att noga
titta över sina markkostnader och sin avgiftssättning
för att på det viset hålla tillbaka nyproduktionskost-
naderna.
Staten har genom åren med subventioner och and-
ra regler underlättat för kommunerna att ta sitt bo-
stadspolitiska ansvar. Som resultat av den politiken
har vi i dag kommunala bostadsföretag i det helt
övervägande antalet kommuner i landet. Det är ingen
slump att staten har underlättat och subventionerat
framväxten av ett stort allmännyttigt bostadsbestånd.
Det var en medveten bostadssocial och bostadspoli-
tisk strategi som hade en bred uppslutning bland de
politiska partierna.
Denna bostadspolitiska strategi sade följande: Vi
ska inte i Sverige välja den väg som man har valt i
många andra länder, nämligen att bygga rena social-
bostäder för de grupper som har sociala problem. Vi
ska i Sverige bygga upp ett bostadshyresrättsbestånd
som är attraktivt för breda grupper i samhället så att
det inte omedelbart står stämplat i pannan på någon
att om du kommer från det kommunala bostadsbe-
ståndet så har du sociala problem eller tillhör en fa-
milj som är socialt utsatt.
Detta är den ideologiska bakgrunden till uppbyg-
gandet av det stora allmännyttiga bostadsbeståndet.
Jag och regeringen är utomordentligt angelägna om
att behålla den profilen även framöver. Vi vill inte slå
in på den väg som många andra länder har slagit in
på, nämligen att bygga renodlade socialbostäder.
Det är i detta perspektiv man ska se dels den
sanktionslagstiftning som infördes i våras mot utför-
säljningar och oskäliga vinstuttag för de kommunala
bostadsbolagen, dels den utredning som vi har tillsatt
för att utveckla och förnya allmännyttan.
Utredningen lämnar sitt betänkande den
30 december, och ska sedan följas av en parlamenta-
risk beredning som fram till den 1 november nästa år
ska lägga fram konkreta förslag på en reformerad och
utvecklad allmännytta. Detta ska därefter följas av en
proposition som ska föreläggas riksdagen våren 2001.
Detta är det tidstempo som vi arbetar med om en
förnyad och utvecklad allmännytta.
I grunden ligger att vi även i framtiden ska ha ett
alternativ med icke vinstdrivande bostadsföretag som
utmärks av att vara ansvarsfulla, långsiktiga och spe-
kulationsfria fastighetsägare.
Jag kan till stora delar instämma i Agne Hanssons
anförande. Det var ett klokt anförande med väldigt
bra sociala bostadspolitiska utgångspunkter. Det var
också ett försvar för de allmännyttiga bostadsföreta-
gen, och det gladde mig särskilt. Agne Hansson ställ-
de ett par frågor till mig, och jag ska försöka besvara
dem.
Först gällde det bruksvärdessystemet. Det är be-
kant för Agne Hansson att regeringen har tillsatt en
utredning som ska kartlägga bruksvärdessystemet och
dess tillämpning. Den kartläggningen är klar i mars
månad, och efter det får vi bedöma vilket reformbe-
hov som finns när det gäller hyressättningssystemet i
Sverige.
När jag har tittat på de här frågorna kan jag kon-
statera att de stora problemen hänför sig till Stock-
holmsområdet. Det är där vi har debatten. På många
andra håll i landet fungerar bruksvärdessystemet på
det sätt som var avsett en gång i tiden, nämligen att
på ett nyanserat sätt spegla hyresgästernas värdering-
ar av boendet. Nu får vi se vad kartläggningen leder
fram till. Om den visar att det finns behov av att göra
förändringar av bruksvärdessystemet är naturligtvis
regeringen beredd att göra det.
Jag vill dock understryka att regeringen naturligt-
vis inte vill släppa bruksvärdesprinciper som hyres-
förhandlingssystem och övergå till rena marknadshy-
ressättningar.
Den andra frågan som Agne Hansson ställde gäll-
de neutraliteten i beskattningen. Detta är en oerhört
central fråga framöver för att hävda hyresrättens roll
på bostadsmarknaden. Här har Fastighetsskatteutred-
ningen ett klart uppdrag att lägga fram ett förslag som
åstadkommer neutralitet i beskattningen. De steg som
regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet nu har tagit i några omgångar med en sänk-
ning av fastighetsskatten för hyreshus indikerar na-
turligtvis också den uppfattning som regeringen har
haft - det finns en skevhet i beskattningen i dag. Vi
har alltså att se fram emot ett förslag från Fastighets-
skatteutredningen här på vårkanten om att åstadkom-
ma neutralitet i beskattningshänseende.
Reformarbetet när det gäller allmännyttan är alltså
i full gång. Vi ska utveckla och förnya allmännyttan,
och vi ska bibehålla ett stort icke vinstdrivande bo-
stadsbestånd. Kommunerna ska även framöver kunna
använda sig och ha användning av allmännyttiga
bostadsbolag som ett viktigt bostadspolitiskt instru-
ment.
Jag vill lägga till en sak som gäller allmännyttan
och som kanske visar att jag inte helt hade tappat
perspektivet, den polemiska förmågan och upprörd-
heten under de här timmarna. Det gäller de påhopp
som görs på allmännyttan utifrån att det finns ett stort
antal tomma lägenheter i landet. Varje gång jag hör
påståenden om att detta är ett uttryck för allmännyt-
tans misslyckande så blir jag upprörd.
För vad handlar det om? Jo, det handlar om att
kommuner i Bergslagen, i Norrland och på andra håll
i landet stod inför en situation att när bruket skulle
expandera och nyanställa kom direktörerna till kom-
munen och sade: Ni måste bygga bostäder för de
nyanställda! Ingen annan gjorde ju det. Då gjorde
kommunen det - för att få arbetstillfällen till orten
och för att klara av brukets och industrins expansion.
Kommunen såg till att försörja industrin med arbets-
kraft. Sedan packade bruket ihop. Industrin stängde
dörren och drog någon annanstans eller lade ned
tillverkningen. Då stod kommunerna där med tomma
lägenheter.
Detta är inte ett uttryck för allmännyttans miss-
lyckande! Det är ett uttryck för den väldiga struktur-
omvandling vi har haft och har i Sverige. Och i dag är
det ett uttryck för en allt starkare framväxt av en
regional obalans.
Vi ska inte föra en regionalpolitisk debatt i dag
även om det finns mycket att säga om det. Regional-
politiken har naturligtvis väldigt stora uppgifter och
ett stort ansvar under kommande år för att få fram en
mer balanserad utveckling i Sverige. Men kom inte
påstå att det faktum att vi har tomma lägenheter i
allmännyttan i olika delar av landet är ett uttryck för
allmännyttans fiasko och misslyckande! Då brister
insikten.
Fru talman! Det krävs en mängd åtgärder för att vi
ska kunna få till stånd ett ökat bostadsbyggande och
för att inte bostadsbristen i sig ska vara hämmande
för tillväxten i Sverige.
En viktig uppgift är att fokusera på produktions-
kostnaderna. Byggkostnaderna skiljer sig väldigt
mycket i landet alltifrån 8 000-9 000 kr per kvadrat-
meter i Svedala till regelmässigt 18 000-20 000 kr i
Stockholmsområdet. Även om det finns skillnader i
förutsättningarna för byggandet - det är naturligtvis
billigare att bygga där markpriser och markförhållan-
den är fördelaktiga - kan inte det förklara hela skill-
naden i produktionskostnaderna.
Byggkostnadsdelegationen har också i sina studier
funnit att det är fullt möjligt att åstadkomma lägre
produktionskostnader med bibehållen kvalitet. Ge-
nom effektiva byggprocesser och produktionsmetoder
och genom ett ansvar där byggare, beställare och
kommun fokuserar på produktionskostnaderna går det
att åstadkomma lägre produktionskostnader och där-
med också lägre boendekostnader.
Det är alltså sammantaget en mängd åtgärder som
behövs nu för att få till stånd ett ökat bostadsbyggan-
de och en press på boendekostnaderna. En framsynt
mark- och planberedskap, fokusering på kommuner-
nas mark- och avgiftskostnader, neutralitet i beskatt-
ningen, en översyn av kreditgivnings- och kreditga-
rantisystemet för att se om det i dag är tillräckligt
utformat för att underlätta ett bostadsbyggande, fo-
kusering på produktionskostnaderna och en fortlö-
pande rationalisering av drift- och förvaltningskost-
naderna är några av de åtgärder som behövs för att vi
ska kunna få en ökad bostadsproduktion.
Fru talman! Det går en skarp ideologisk gräns
mellan moderaters och socialdemokraters bostadspo-
litik. Även om Moderaterna väver in sina bostadspo-
litiska mål i vackra ord om valfrihet och ökat ansvar
för de boende, kan det inte dölja vad de egentligen
syftar till med sin politik. De vill avskaffa den sociala
bostadspolitiken och ersätta den med en renodlad
marknadsliberal politik. Det sägs rakt ut i reservatio-
nen att kommunerna och samhället ska träda tillbaka
och marknaden ta över.
På Moderaternas bostadsmarknad ersätts målet
om en god bostad till rimliga kostnader med ett sys-
tem som innebär att de som har goda inkomster också
kan få bra bostäder medan de som har sämre in-
komster inte har förutsättningar för det.
I Moderaternas politik handlar det om avskaffade
bostadssubventioner, utförsäljning av kommunal
mark, övergång till marknadshyressättning och om att
kommunerna ska träda tillbaka på bostadsmarknaden
och att de kommunala bostadsföretagen ska avveck-
las.
Den politiken skulle leda fram till extrema skill-
nader i boendet och svårigheter för breda samhälls-
grupper och socialt utsatta hushåll att efterfråga en
bra bostad. Det betyder högre boendekostnader och
kraftigt ökad boendesegregation.
När jag läser de övriga borgerliga partiernas re-
servationer finner jag visserligen att det i flera fall
finns likheter med Moderaternas förslag, men - och
det är glädjande, inte minst för de boende - det finns
också stora skillnader mellan partierna. Dessa skill-
nader är så stora att det rimligen inte finns några
förutsättningar för Moderaterna att i praktiken få
igenom sin boendefientliga politik.
Det är regeringens bestämda avsikt att utveckla
och fördjupa den sociala bostadspolitiken. Därför
behöver bostadsförsörjningsansvaret tydliggöras,
nyproduktionen understödjas och boendekostnaderna
som andel av disponibel inkomst minska. Ett viktigt
inslag i en sådan politik är att se till att vi även i
framtiden kommer att ha ett tydligt ansvar för bo-
stadsförsörjningen och ett stort och starkt inslag av
bostadsföretag som drivs utan enskilt vinstintresse
och som är öppna för alla grupper av medborgare.</pre><pre>Anf.  174  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Vi diskuterade ju en del om hyres-
sättningssystemet häromveckan, närmare bestämt den
4 november, Lars-Erik Lövdén. Där talade jag bl.a.
om att ompröva nuvarande tillämpning av det här
systemet. Första steget skulle i så fall vara att ta bort
allmännyttans hyresledande roll. Det skulle i sig vara
ett första steg. Vi har diskuterat detta, och jag har gett
en inriktning. Det kan vara någonting att diskutera
vidare kring.
Det är samtidigt intressant att ta del av vad Bengt
Owe Birgersson säger om både allmännyttans framtid
och hyressättningssystemet. Han menar att hyressätt-
ningen måste spegla hyresgästernas värderingar av
lägenheten. Det är helt klart att någonting måste göras
åt hyressättningssystemet. Så långt kan vi väl ändå
vara överens?
Lars-Erik Lövdén talar väldigt mycket om kom-
munernas ansvar. Jag håller med om det. Det är vik-
tigt att man diskuterar bostadspolitiken i kommuner-
na. Men vad gör regeringen när kommuner försöker
lösa en del sådana problem? Jo, man sätter hinder i
vägen. Man straffar kommunerna när de vill sälja ut
delar av bostadsbolag och man genomdrev kvalifice-
rad majoritet vid ombildning från hyresrätt till bo-
stadsrätt. Nu förhalar också regeringen riksdagens
beställning om förslag till ägarlägenheter.
Vad kan det bero på att det inte byggs hyreslägen-
heter? I Stockholm beror det på ett politiskt beslut där
man satte en takhyra, vilket föder osäkerhet. Jag me-
nar att det är socialdemokraterna i Stockholm under
tidigare mandatperiod och regeringen som är skyldiga
till detta.</pre><pre>Anf.  175  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag tycker nog att Inga Berggren får
bestämma sig när det gäller argumentationen. Före
uppehållet i debatten hävdade Inga Berggren med stor
emfas att det är viktigt att vi utvecklar hyresrätten och
att vi får ett större bestånd av hyresrätter. Inga Berg-
gren hävdade också att det är viktigt att vi sänker
boendekostnaderna. Men det här inlägget präglades
av ett annat budskap.
Det handlade om att underlätta övergången från
hyresrätt till bostadsrätt, omvandlingen från hyresrätt
till bostadsrätt. Det handlade om att se till så att de
moderata kommunledningarna får möjlighet att ge-
nomföra sin politik med utförsäljningar av allmän-
nyttan.
Det handlade tyvärr också om ett försvar för
marknadshyressättningssystemet. Frågan om mark-
nadshyror eller inte är en gammal traumatisk fråga för
Moderaterna. Numera försöker man dölja det med
något nyordsbegrepp om rättvisa hyror.
Men det ni kräver i era programförklaringar -
även om Inga Berggren nu säger att ni tar ett första
steg - är ju en övergång till marknadshyressättning.
Det skulle leda till dramatiskt höjda hyror i många
områden i Sverige.
Jag tycker att Inga Bergren ska ta sig tid att åka
över till Finland och studera effekterna av frisläppan-
det av hyressättningen i delar av bostadsbeståndet i
Finland. Det har lett till dramatiskt höjda hyror. Hur
går det att förena med det som sades före uppehållet
om vikten av att åstadkomma lägre boendekostnader?</pre><pre>Anf.  176  INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! I sitt anförande tog Lars-Erik Lövdén
upp frågan om hur viktigt det var att kommunerna tog
sitt ansvar. Det håller jag med om. Ibland hävdar
Lars-Erik Lövdén att vissa kommuner inte tar det
ansvaret.
Men vad gör regeringen? Mycket lite. Exempelvis
i diskussionen om de effekter som skatteutjämnings-
systemet ger anser jag att det är kontraproduktivt.
Många kommuner drabbas av högre kostnader för
utjämningen än vad ökade skatteintäkter ger. Det
innebär att kommunen får en kostnad för varje ny
invånare som får jobb eller för varje invånare med
arbete som flyttar in i kommunen som överstiger de
ökade skatteintäkterna från deras insatser.
Nog är det paradoxalt ändå, Lars-Erik Lövdén, att
två områden som motverkar utvecklingen kan falla
inom samma ministers ansvarsområde. Jag syftar på
att Lars-Erik Lövdén ansvarar för kommunernas
ekonomi och för bostadsfrågor. Hur kan det gå att
förena?
Till slut upprepar jag så frågan: När kommer
ägarlägenhetsförslaget på riksdagens bord?</pre><pre>Anf.  177  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag tror kanske att Inga Berggren, om
hon har följt riksdagsdebatterna under hösten och
även i våras, har noterat att jag har sagt att regeringen
avser undanröja den negativa marginaleffekt som
finns i utjämningssystemet.
Det är ingen stor och dramatisk fråga. Det är en
negativ marginaleffekt som innebär att vissa kommu-
ner får upp till en tiondels lägre tillväxt av sina skat-
teintäkter än genomsnittet i landet. Vi ska rätta till
den, som jag har kallat det, skönhetsfläcken, så kan-
ske vi kan lyfta den debatten åt sidan.
Jag noterar, när moderaterna i Stockholm för sin
vulgärpropaganda om att skatteintäkter minskar från
ett år till ett annat, att den frågan väl också är utage-
rad. Den sakliga analysen visar ju att så inte är fallet.
Jag noterar också att de moderatstyrda kommuner
i Stockholmsområdet som har fört vulgärpropagandan
anser sig ha en sådan god kommunalekonomi att man
har råd att sänka skatten. Det är Solna kommun,
Stockholms kommun, och vi kan fortsätta uppräk-
ningen.
Jag tror att det mer är ett krystat argument för att
försöka lyfta över ansvaret på regeringen för ett bo-
stadspolitiskt misslyckande i Stockholmsområdet -
ett bostadspolitiskt misslyckande därför att man inte
tar sitt bostadsförsörjningsansvar i Stockholm. Man
vill sälja ut de kommunala bostadsbolagen. Man
bedriver en markpolitik som inte gör det möjligt att
bygga till rimliga boendekostnader. Man plockar ut
pengar från bostadsföretagen - 4 miljarder kronor -
och omvandlar hyresrätter till bostadsrätter för sam-
ma belopp. Det är 8 miljarder för bostadssektorn som
skulle kunna användas offensivt bostadspolitiskt i
Stockholmsområdet. Det bär Inga Berggrens mode-
rata partikamrater ansvar för i Stockholm.</pre><pre>Anf.  178  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! I många sammanhang har ministern
betonat kommunernas ansvar när det gäller bostads-
försörjningen. De måste planera bättre, ändra sin
markpolitik, se över taxor och avgifter, m.m. Det
håller jag naturligtvis med om.
Men när det gäller statens ansvar blir det lite
otydligare. Vilket ansvar anser ministern att staten har
för ny- och ombyggnation? Behöver räntebidrags-
reglerna ändras, som t.ex. Boverket föreslår? Blir det
något investeringsbidrag? Hur blir det med fastighets-
skatten för flerfamiljshus? Är ambitionen att den ska
sänkas ytterligare för att få ned hyrorna? Och vem har
egentligen det yttersta ansvaret för rätten till en god
bostad till ett rimligt pris? Är det inte dags att vi bör-
jar prata om vård, omsorg, skola och boende som fyra
viktiga frågor att se på gemensamt?
En annan fråga gäller bostadsförsörjningen kopp-
lat till boendekostnadsfrågan. Jag kan inte se att man
kan skilja på det. Det innebär ju att man visserligen
kan få en bostadsförsörjning men som faktiskt vänder
sig till dem som har pengar. Statens räntebidrag och
subventioner går till dem som är bättre bemedlade.
Jag hoppas att ministern vill koppla ihop de här två
frågorna, om försörjningen och boendekostnaderna.</pre><pre>Anf.  179  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag håller gärna med Owe Hellberg.
Jag brukar faktiskt själv uttrycka det så när jag är ute
och pratar att det handlar om skola, vård, omsorg och
bostad.
Det är kanske inte helt jämförbara begrepp. Jag
tror ju att bostaden - hur man bor - har en avgörande
betydelse för barns och ungdomars framtida livsmöj-
ligheter. Det har koppling både till skolan och till
arbetet. Bostaden är ju på något vis en nyckelfråga i
välfärdspolitiken.
Jag har någon gång tillåtit mig att vara kritisk till
hur kommunerna tar sitt bostadsförsörjningsansvar.
Det har skett en abdikation från många kommuners
sida under 90-talet på bostadsområdet.
Jag hoppas att 90-talet ur det avseendet är en
överspelad period och att vi nu runt om i landet får se
kommunalpolitiker med olika färg ta ett ansvar även
för bostadsfrågan, jämsides med skola, vård och om-
sorg.
Det är klart att samhället har ett ansvar. Vi har ju
traditionellt haft en arbetsfördelning där samhället,
staten, har svarat för finansieringssystemen och ett
regelverk som har gjort det möjligt för kommunerna
att ta ett bostadsförsörjningsansvar. Det har varit den
traditionella uppdelning vi har haft i Sverige.
Här finns det några frågor vi måste ägna upp-
märksamhet åt. Jag pekade på några i mitt anförande.
Neutralitet i beskattning är en mycket strategisk och
viktig fråga för oss för att hävda hyresrättens möjlig-
heter. När det gäller kreditgivningen kan man fråga
sig om vi i dag har ett fungerande system för kredit-
garantier som underlättar nyproduktion. Jag är inte
alldeles övertygad om det. Behåller vi en ekonomisk
utveckling i Sverige med låga räntor och låg inflation
för det också med sig att boendekostnaderna som
andel av disponibel inkomst successivt kommer att
minska. Det finns naturligtvis också andra uppgifter
för staten.</pre><pre>Anf.  180  OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Ord måste också följas av handling.
Som jag sade tidigare: När jag började i bostadsut-
skottet 1994 var statens kostnader för räntebidragen
ca 34 miljarder. År 2001 är de 1,7 miljarder.
Jag ser därför inte riktigt kopplingen till alla ord
när det gäller satsningar på bostadspolitikens område.
Nu har vi år efter år satsat mer på de generella stats-
bidragen för vård, omsorg och skola. Men jag ser inte
motsvarande satsning när det gäller bostadspolitiken.
Jag håller med ministern om att bostaden natur-
ligtvis är oerhört viktig när det gäller de andra frågor-
na, inte minst för barnens situation i fråga om läxläs-
ning och annat och för att familjeförhållandena ska
fungera bra. Bostaden är oerhört central i de sam-
manhangen.
Jag ställde några frågor om de saker som staten
har ansvar för. Men jag får inga tydliga svar om
färdriktningen, om ambitionen och viljan är att staten
ska ta ett större ansvar för de här frågorna.</pre><pre>Anf.  181  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag tyckte att jag svarade på det. Det
knöt an till den arbetsfördelning som har rått bostads-
politiskt. Vi ska se till att vi åstadkommer neutralitet i
beskattningen så att inte hyresrätten är missgynnad.
Det räknar vi med att göra genom beslut under nästa
år.
Vi ska se till att vi underlättar att ha ett kreditga-
rantisystem som främjar nyproduktionen.
Vi ska se till att vi drar slutsatser av Byggkost-
nadsdelegationens arbete som möjliggör lägre pro-
duktionskostnader framöver. Det handlar också om
konkurrensfrågor inom branschen.
Vi ska se till att vi bedriver en ekonomisk politik
som bibehåller en situation med låga räntor och låg
inflation.
Det är kanske, Owe Hellberg, inte så konstigt att
statens utgifter för räntebidragen har minskat. En icke
oväsentlig förklaring till det är det lägre ränteläget.
En annan naturlig förklaring är - och det tror jag att
Owe Hellberg förstår - det låga bostadsbyggandet.
Om vi nu hamnar i en situation där vi lyckas få
upp bostadsbyggandet till högre volymer kommer den
doppning som vi nu gör av statens räntebidragsutgif-
ter att förändras i en uppåtgående period.
De 30-procentiga eviga räntebidragen innebär ju
att vi lagrar en årgång till en annan när det gäller
statens räntebidragsutgifter. Skulle vi få upp bostads-
byggandet i kraftigt ökade volymer innebär det na-
turligtvis en ökad belastning för staten.
Staten har ett tydligt ansvar. Vi är budgetmässigt
överens om vilka insatser vi ska göra när det gäller
det här området. Men det krävs åtgärder på några
strategiskt viktiga områden framöver.
Det krävs att kommunalpolitikerna på ett tydligt
sätt träder in på arenan inom bostadspolitikens områ-
de.</pre><pre>Anf.  182  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Obalanserna på bostadsmarknaden
ökar. Det är också en regionalpolitik i detta. Det är
riktigt. Skattebördorna slår orättvist, och hyresrätten
är hotad. Det gäller inte bara allmännyttan, utan också
den privata hyresrätten. I dag byggs ingen privat
hyresrätt.
Owe Hellberg lockar med nya kostnader och nya
räntebidrag. Det var utifrån den utgångspunkten jag
tog frågorna om mina tre åtgärder. Det viktigaste är
att hålla nere räntor och inflation. Jag tror att jag har
hjälpt statsrådet att klara av den tredje målsättningen,
nämligen att sänka boendekostnaden i förhållande till
hushållskassan.
Vi måste fortsätta på den vägen. Det var därför
jag kom in på hyressättningen. Man kan inte bara gå
efter Stockholm. Det är riktigt. Bruksvärdessystemet
bromsar hyreshöjningen i en bristsituation, men håller
uppe hyrorna på en orimlig nivå i en överskottssitua-
tion. Det är inte bra.
Vi ska avvakta skatteutredningen, vänta och se,
var svaret på den andra frågan.
Den tredje frågan, som jag verkligen vill koppla
till den sociala bostadspolitiken, gäller bosparandet
efter folkhemsmodell. Den undviker trycket på rän-
torna. Jag ville rycka loss statsrådet från väggen, där
Owe Hellberg vill hålla fast statsrådet.</pre><pre>Anf.  183  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Agne Hansson och jag är överens om
det strategiskt viktiga som våra partier åstadkom
tillsammans, nämligen att sanera statens ekonomi och
skapa förutsättningar för en låg inflation i ekonomin
och en låg ränteekonomi. Det har naturligtvis en helt
avgörande effekt för oss att hålla i det, och en avgö-
rande effekt för oss att kunna hålla tillbaka boende-
kostnaden som andel av disponibel inkomst.
Det har också betydelse nu när vi har ambitionen
att öka bostadsbyggandet.
I mitt anförande svarade jag kanske inte på frågan
om bosparande. Där har jag ingen annan mening än
den som utskottsmajoriteten har gett uttryck för i
skrivningen i betänkandet. När det gäller de andra
frågorna tycks vi inte stå så väldigt långt ifrån var-
andra.
I fråga om neutralitet i beskattningen är det rege-
ringens bestämda ambition att åstadkomma neutrali-
tet. Vi har redan indikerat vart utvecklingen går ge-
nom en sänkning av fastighetsskatten i ett par steg.
När det gäller bruksvärdessystemet är jag beredd
att reformera det om Bengt Owe Birgerssons kart-
läggningar över systemets funktionssätt skulle visa att
det behövs en reformering av bruksvärdessystemet.
Men jag är inte beredd att beträda marken om ren
marknadshyressättning. Det tror jag inte att Agne
Hansson heller är.</pre><pre>Anf.  184  TALMANNEN:
Jag vill påminna om att repliken gäller statsrådet
Lövdén, inte andra debattdeltagare.</pre><pre>Anf.  185  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag är självklart inte heller beredd att
införa en ren marknadshyressättning. Jag tror inte att
något parti är det. Men jag har erfarit att det finns
anledning att se över hyreslagstiftningen även ur ett
socialt bostadsperspektiv.
Kan vi vara överens om att handla så, tror jag att
vi kan komma framåt och lösa en del knutar som
finns just i den första ambitionspunkt som statsrådet
hade, nämligen att få i gång bostadsbyggandet.
25 000 lägenheter årligen är en hög ambition, kanske
i högsta laget. Men det är viktigt att vi får en stabilitet
i nyproduktionen.
Det är där mitt resonemang om bosparandet
kommer in, om vi ska undvika tunga räntesubventio-
ner för statskassan. Vi måste lösa ut statskassan från
de eviga räntebidragen och satsa dem bättre. Ett bätt-
re sätt att använda en del av dem är att satsa i ett
bosparande.
Jag begär inte att ministern ska ge ett svar i dag.
Men ta i beaktande vad jag sade i mitt inledningsan-
förande när det gäller debatten om den folkhemsmo-
dell som Centern föreslår. Vi kan fortsätta resone-
manget senare. Det är möjligt att den bör utredas,
men man undviker nog subventionsfällan med den.</pre><pre>Anf.  186  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att man ska vara väldigt
försiktig och ha mycket gott på fötter innan man gör
några stora förändringar av bruksvärdessystemet. Det
är därför vi har begärt kartläggningen av bruksvär-
dessystemets tillämpning.
Jag skulle gärna vilja titta lite närmare på hur ut-
vecklingen har varit i de länder där man har förändrat
sitt hyresregleringssystem. Jag nämnde Finland i mitt
inledningsanförande, där erfarenheterna inte har varit
särskilt goda.
I Danmark har man i princip fri hyressättning för
nyproduktion. Inte heller det har lett till ett kraftigt
ökat bostadsbyggande i Köpenhamnsområdet exem-
pelvis, där det är ett stort behov av ett ökat bostads-
byggande.
Jag tror att innan vi går in och gör alltför stora
förändringar i systemet måste vi ha ganska gott på
fötter. Ibland finns det anledning att skynda långsamt
så att vi inte får oönskade konsekvenser av en föränd-
ring av lagstiftningen.
Om det skulle visa sig, via den kartläggning som
nu är på gång och som ska presenteras i mars, att det
finns skevheter i systemet är jag naturligtvis, som jag
sade i mitt anförande, beredd att göra reformer på
området.
Jag ska inte kommentera bostadssubventione-
ringssystemet. Vi har ett subventioneringssystem i
dag med 30-procentiga eviga räntebidrag. Det finns
olika uppfattningar om det, men regeringen har inte
för dagen några planer på att göra några förändringar
av det systemet.</pre><pre>Anf.  187  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag riktade redan i inledningsanfö-
randet ett par frågor till Lars-Erik Lövdén, vilka del-
vis har besvarats i replikrundorna, men jag har ännu
inte har fått något svar på hur det blir med  författ-
ningsändringar som gör ägarlägenheter möjliga. Är
det någonting på gång, och när kommer det?
Vi har kanske inte kunnat komma längre när det
gäller bosparandet, men visst är det positivt att ung-
domar redan tidigt får en signal om att planera för
framtiden och att det då också handlar om att tänka på
sitt framtida boende, som ofta kommer att kräva ka-
pitalinsatser.
Jag vill ge en liten eloge för ett replikinlägg som
handlade om nyckelfrågorna i välfärdssamhället. Vi
är alla överens om att det handlar om skola, vård och
omsorg, men naturligtvis hör också boendet dit. Bo-
endet är självklart viktigt.
I målformuleringarna för boendepolitiken fanns
tidigare med att man särskilt ska främja en harmonisk
uppväxt för barn och ungdomar. I de senaste proposi-
tionerna liksom i budgetpropositionen finns den for-
muleringen inte med. Regeringen står väl ändå fortfa-
rande fast vid att den formuleringen är viktig i det här
sammanhanget?</pre><pre>Anf.  188  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Annars hade jag väl inte uttryckt mig
på ungefär det viset i mitt replikskifte här tidigare.
Det är naturligtvis avgörande för barns och ungdo-
mars möjligheter senare i livet att de kan växa upp i
ett bra boende med god kvalitet och med ett socialt
innehåll i omgivningen. En god boendemiljö är oer-
hört central. Vi har inga delade meningar på den
punkten.
Jag har observerat att jag inte har besvarat den
konkreta frågan om ägarlägenheter. Regeringen
kommer inom kort att tillsätta den utredning om
ägarlägenheter som riksdagen har beställt.</pre><pre>Anf.  189  ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag tackar för de svaren. Även de var
positiva. Jag vill ändå bara kort markera att de positi-
va signaler om en bra uppväxt för barn och ungdom
som det är bra att vi får också från regeringen verkli-
gen bör formuleras fullt ut även i budgetpropositio-
nen. De finns trots allt med i regeringens målsättning,
som riksdagen har antagit.
Det handlar faktiskt också om positiva signaler
när det gäller sparandet. Ett sparande är bra för väl-
färdssamhället. Det tillför kapital som kan användas
på många olika sätt, och det ger signaler till våra
ungdomar att använda pengar till någonting som är
viktigt för framtiden, då man många gånger
kommmer att ha nytta av ett sparat kapital.
Ungdomsbosparandet har inte riktigt blivit den
möjlighet som det var tänkt. Kanske kan det reforme-
ras. Är det möjligen en framkomlig väg?</pre><pre>Anf.  190  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Vi ska naturligtvis fortlöpande följa
frågan om bosparandet. Jag ser det som viktigt att
man sparar till sitt boende och att det finns former för
detta. Det finns också i dag inom många institut reg-
ler om och möjligheter till bosparande.
Vad än en gång gäller frågan om uppväxtmiljön
har jag inte själv noterat att vi har tappat bort formu-
leringarna om detta i budgetpropositionen, men det är
väl ett ganska enkelt konststycke att föra tillbaka dem
till nästa gång. Jag har gett uttryck för regeringens
uppfattning, och den präglar regeringspolitiken även
på andra områden. Hela storstadssatsningen med de
utvecklingsavtal som nu ingås med kommunerna och
som tar sikte på att förbättra boendemiljö och utveck-
lingsmöjligheter i de bostadsområden som är hårt
segregerade är ju ett uttryck för den uppfattningen.</pre><pre>Anf.  191  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! De flesta frågor är väldigt väl debatte-
rade. Jag ska bara ta upp en liten detalj, som dock är
viktig för mig som bor i Lappland och långt från
storstaden. Statsrådet Lövdén betonade att regional-
politiken har en viktig uppgift också när det gäller
boendet. Det är helt riktigt. Med en bättre regional
balans minskar trycket på storstäderna, och vi kan
utnyttja de bostäder som redan finns i övriga landet.
Ett sätt att göra landsbygdsboende attraktivt kan
vara att, som tidigare har nämnts i debatten, lätta på
reglerna när det gäller byggande nära stränder. Jag
vill bara fråga om statsrådet är beredd att medverka
till en sådan lättnad när det gäller älvnära och sjönära
boende i glesbebyggda områden av vårt land.</pre><pre>Anf.  192  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag tycker inte att det är en väg som
vi ska beträda. Den står i konflikt med andra intres-
sen, så mitt svar på den frågan är nej.
Däremot delar jag uppfattningen att det krävs en
aktivare regionalpolitik framöver för att vi ska kunna
motverka den starka framväxt som vi nu har av en
regional obalans. Jag tror inte att det är en huvudfråga
i regionalpolitiken att lätta på byggandet av strandnä-
ra tomter. Jag tror inte att det leder till något drama-
tiskt positivt, inte ens till någon liten positiv effekt.
Det är andra insatser som krävs på regionalpoliti-
kens område, men det ska vi kanske inte uppehålla
oss vid nu. Det ska föras en aktiv regionalpolitik som
motverkar den framväxande regionala obalansen.</pre><pre>Anf.  193  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Det gäller också möjligheterna att
skapa mera attraktiva bostäder. Det finns oerhört
många mil av stränder som kan komma i fråga i det
här fallet. Jag ska inte föra debatten längre än så.</pre><pre>Anf.  194  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag har ju förmånen att få resa väldigt
mycket i landet, framför allt därför att jag är ansvarig
för kommunal ekonomi. När man som storstadsmän-
niska reser väldigt mycket i landet slås man av att det
finns ett mycket stort bostadsbestånd som i en jämfö-
relse med de priser som råder i storstadsområdena
framstår som väldigt attraktivt. Jag tror inte att bo-
stadsfrågan är ett huvudproblem eller ens något pro-
blem när det gäller att motverka den regionala oba-
lansen, utan det är andra insatser inom regionalpoliti-
ken som behövs för att vi ska få till stånd en mera
balanserad utveckling i Sverige.</pre><pre>Anf.  195  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Enligt Agne Hansson skulle jag kun-
na bidra till bostadsproduktionen antingen med
murslev i handen eller utrustad med tapetklister. Mitt
bidrag med anledning av det här betänkandet kommer
dock att begränsa sig till en del miljöaspekter på det
lokala investeringsprogrammet för ekologisk hållbar-
het och till synpunkter på bostadsförsörjningen ur ett
ungdomsperspektiv.
Utgiftsområde 18 omfattar nästa år ca 15 ½ mil-
jarder kronor. Prioriterat inom området är arbetet med
att stödja utvecklingen mot ekologisk hållbarhet.
Vidare ska fortsatta insatser göras för ett miljö- och
hälsoriktigt byggande och boende. För detta avsätts
ca 1,7 miljarder kronor nästa år.
Stödet till lokala investeringsprogram för ekolo-
gisk hållbarhet beslutades av riksdagen i enlighet med
ett förslag i budgetpropositionen för 1998. Det för-
längs nu med ett år till år 2002. Det är ungefär 40
kommuner per år som får stöd.
Enligt förordningen om lokala investeringsprog-
ram kan en kommun få bidrag för utgärder som syftar
till att
- minska belastningen på miljön
- öka effektiviteten i användningen av energi och
andra naturresurser
- gynna användningen av förnybara råvaror
- öka återbruk, återanvändning och återvinning
- bidra till att bevara och förstärka den biologiska
mångfalden samt tillvarata kulturmiljövärden eller
- bidra till att förbättra cirkulationen av växtnä-
ringsämnen i ett kretslopp.
De lokala investeringsprogrammen har fått både
ris och ros. De har utsatts för granskning av såväl
Riksrevisionsverket som Riksdagens revisorer, för
övrigt på förslag av bostadsutskottet.
Intresset från kommunerna har varit stort, men
projektbeskrivningarna har ibland varit bristfälliga.
Reglerna har väl inte alltid varit så klara. Några av
dem ändras nu. Bestämmelsen om sista ansöknings-
dag slopas, och man ska dessutom i fortsättningen
inte få bidrag för sådana åtgärder som omfattas av
statligt energistöd.
Det positiva i granskningsrapporterna har inte fått
så mycket utrymme tidigare i debatten, och jag vill
därför nu framhålla en del saker som faktiskt också
Riksrevisionsverket pekar på. Jag citerar:
"De lokala investeringsprogrammen har bidragit
till att miljöprofilen stärkts i flera, ofta redan planera-
de, projekt. Redan planerade miljöåtgärder inom de
kommunala förvaltningarna har ofta tidigarelagts. I
många kommuner finns en utbredd uppfattning att
investeringsprogrammet har stärkt den lokala sam-
verkan för en ekologiskt hållbar utveckling. Miljöar-
betets status har höjts bland företag och kommunala
förvaltningar. Investeringsprogrammen har dessutom
givit en möjlighet att pröva och utvärdera olika tek-
niska lösningar." Allt det här är mycket positivt och
förtjänar att påpekas.
När det sedan gäller bostadsförsörjningen vet vi
alla att det sedan början av 1990-talet blivit en kraftig
nedgång i bostadsbyggandet. Det fanns och finns i
och för sig också många outhyrda lägenheter, men nu
börjar det bli bostadsbrist i storstadsregionerna och på
vissa högskoleorter. Det drabbar särskilt ungdomar,
studenter och nyinflyttade. De bostäder som ändå
byggs blir så dyra att det inte är så många som har råd
att bo där.
Det finns dock en del nytänkande inom området.
Det förekommer att man helt sonika flyttar hus. T.ex.
i Finspång, som har överskott på bostäder, monterade
man ned ett hus och flyttade det till Linköping, som
hade brist på studentbostäder.
Miljöpartiet de gröna har en motion, Bo216, med
anledning av budgetpropositionen, och den handlar
om just studentbostäder. Vi hänvisar till årets bo-
stadsrapport från Sveriges Förenade Studentkårer
som visar att bostadssituationen fortsätter att försäm-
ras, och allra sämst är situationen för funktionshind-
rade studenter.
Ansvaret för studentbostadssituationen vilar på
såväl stat som kommun. Staten fördelar utbildnings-
platserna mellan de olika högskoleorterna och utfor-
mar regler som påverkar bostadsfinansieringen.
Kommunerna å sin sida har ansvar för sina kommu-
ninvånare, alltså även studenterna, och i detta ingår
ansvaret att se till att det finns ett utbud av bostäder
som motsvarar efterfrågan. I dag leder det delade
ansvaret till att det inte finns någon helhetssyn på
studentboendet.
Regeringen ger besked om högskolans expansion
och antal utbildningsplatser per kommun cirka två år i
förväg. Det ger kommunerna en viss chans att planera
för bostadsbyggandet, men det är naturligtvis önsk-
värt att de får vetskap långt tidigare. Här finns stora
samordningsproblem som stat och kommun måste ta
itu med.
Den fortsatta utbyggnaden av högskoleplatser som
regeringen beslutat om ger runt 300 000 helårsstu-
denter år 2000. Detta kan jämföras med att det bara
finns ca 63 000 studentbostäder i landet. Av dessa
finns det enligt SFS bostadsrapport bara ca 10-20
handikappanpassade studentbostäder. De vanligaste
typerna av handikappanpassning är allergisanering
och anpassning till rörelsehindrade. Målen med ut-
bildningspolitiken har alltid varit att alla ungdomar
ska få en gedigen utbildning och en god start i livet.
Detta bör gälla även för funktionshindrade studenter.
Miljöpartiet anser att staten bör göra en översyn
av de funktionshindrades möjligheter till studentbo-
stad. Motionen tillgodoses i betänkandet bl.a. på så
vis att utskottet ifrågasätter om de kommuner som
inte vidtar tillräckliga åtgärder för att tillgodose stu-
denternas bostadsbehov ska tilldelas ytterligare ut-
bildningsplatser.
Med detta, fru talman, yrkar jag slutligen bifall till
hemställan i betänkandet BoU1.</pre><pre>Anf.  196  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt, fru talman, för att
jag förlänger debatten något, men jag förstod att ta-
petklistret låg ganska nära till hands i anförandet för
Helena Hillar Rosenqvist. Nu upptäcker jag också att
jag inte kan få stöd när det gäller att förbättra boen-
demiljön från Miljöpartiet, vilket förvånar mig något.
Försvaret för de lokala investeringsprogrammen
uppfattade jag lite som ett anförande för att försvara
sin sjuka mor. Resultatet av dem har ju verkligen inte
varit särskilt lysande.
Centerpartiet vill ta pengar från de lokala investe-
ringsprogrammen och förbättra stödet till fukt- och
mögelskadade hus, vi vill öka bidraget till åtgärder
mot radon i bostäder och vi vill öka anslagen till
byggforskning för att förbättra boendemiljön. Finns
det stöd från Miljöpartiet för en sådan åtgärd, eller
ska vi fortsätta ösa miljöpengar på bostadssektorn
från ineffektiva investeringsprogram?</pre><pre>Anf.  197  HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det var tänkt så att en del av de åt-
gärder som Agne Hansson tar upp som verkligen
behöver vidtas - de är jätteviktiga - skulle inrymmas
i det långsiktiga investeringsprogrammet. Nu är det så
olyckligt att en majoritet i det här landet har förpassat
oss in i EU. I EU sitter kommissionen och dömer bort
just de åtgärder som vi vill vidta för inomhusmiljön.
Det finns en begäran om en  notifiering i EU-
kommissionen i det lokala investeringsprogram som
handlar om just det som Agne Hansson tar upp. Inom
EU förstår man inte att miljö också finns inomhus,
utan inom EU finns miljön bara utomhus, i naturen.
Därför har regeringen begärt en ny notifiering, och
den ska vi få besked om i februari. Jag hoppas alltså
att vi kommer att få pengar även till det, annars får vi
faktiskt ta itu med det också, precis som Agne Hans-
son säger.</pre><pre>Anf.  198  STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag delar Lars-Erik Lövdéns uppfatt-
ning att det känns något märkligt att en debatt tar
paus ett par timmar. Det känns fortfarande något
avslaget.
Jag skulle bara vilja förhålla mig lite till de se-
naste replikskiftena när det gäller den moderata bo-
stadspolitiken. När det gäller utförsäljning av kom-
munala bostadsbolag behöver man inte åka till Fin-
land för att se vad som händer. Det räcker att man
åker till Nacka, där man kan se uppskruvade hyror.
Nu klarar man inte att lösa detta för de svaga grup-
perna, utan nu pratar man om att bygga sociala bostä-
der i Nacka.
Bruksvärdesprincipsdebatten är i mångt och
mycket en Stockholmsdebatt. Runtom i landet har
lägesfaktorn, som oftast är den som kritiseras i
bruksvärdessystemet, börjat slå igenom allt kraftiga-
re, utan att man har förändrat bruksvärdets princip.
Jag kan konstatera att i Malmö slår lägesfaktorn ige-
nom med ca 20 %, och den har nu blivit ett problem
som innebär att vissa grupper faktiskt inte kan efter-
fråga bostäder i centrala Malmö.
I övrigt, fru talman, tänker jag i huvudsak kon-
centrera mig på två av våra reservationer i betänkan-
det och bostadspolitiken sedd ur en bostadssocial
synvinkel.
I motionerna Bo411 och So489 yrkar vi att den
boendesociala beredningen ska ges tilläggsdirektiv
som innebär att överväganden ska göras om indivi-
dens rätt till boende och hur den kan tryggas. Skälet
till motionerna är uppenbara om man vågar se vad
som har hänt de senaste åren på bostadsmarknaden.
När staten under 90-talet och slutet av 80-talet till
stora delar drog sig ur sitt bostadspolitiska ansvar
med bl.a. avskaffandet av bostadsförsörjningslagen
och avskaffandet av bostadsanvisningslagen samtidigt
som det ekonomiska stödet kraftigt sjönk för byggan-
det uppstod ett tomrum som drabbade byggandet och
många av de boende mycket hårt.
Och effekterna har inte låtit vänta på sig. Antalet
verkställda vräkningar ökade från strax över 4 000 till
omkring 8 000 på ett par år, en ökning på 80 %. En
huvuddel av dessa, 90 % av vräkningarna, har gjorts
på grund av hyresskulder och endast 10 % på grund
av annat, exempelvis s.k. störande inslag i boende-
miljön.
En mycket stor majoritet av dem som är vräkta
har inte ett år efter vräkningen lyckats skaffa sig en
bostad med eget kontrakt. 10 % av de vräkta i Stock-
holms läns landsting har spårlöst försvunnit enligt en
undersökning som har gjorts. Sannolikheten att dessa
nu går att finna bland uteliggarna är ganska stor.
Under denna period har hemlösheten också ökat
kraftigt och uppgår enligt ESO till närmare 10 000
personer, varav ca 1 000 kan räknas till uteliggarnas
skara. Kostnaderna för kommunerna stiger fortfaran-
de mycket kraftigt, och i min egen hemkommun,
Malmö, har kostnaderna för hemlösheten på ett år
fördubblats, från ca 8 ½ miljoner till ca 17 miljoner
kronor.
Runtom i landet växer det nu fram en flora av mer
eller mindre kostsamma alternativa lösningar, en
sekundär bostadsmarknad där utgångspunkten egen
bostad med eget kontrakt sällan är den självklara
lösningen.
I stället handlar det om fler härbärgen och hotell-
boende. Detta är faktiskt något som vi kunde avskaffa
när den gamla och omoderna sociala bostadspolitiken
var verklighet. Både härbärgen och hotellboende är
kanske det mest destruktiva vi kan utsätta våra med-
borgare för.
Vid sidan av dessa varianter växer det fram en flo-
ra av s.k. sociala eller kommunala kontrakt, där den
boende har en mycket svag ställning på bostadsmark-
naden. Kraven som följer denna boendeform är oftast
mycket hårda och integritetskränkande för den en-
skilde. Ofta är det fråga om krav som under inga
omständigheter ställs på oss som bor på den övriga
reguljära bostadsmarknaden. Det är inget ovanligt
med urinprovstagning. Det är inte heller ovanligt med
oanmälda besökare och besökare med egen nyckel.
Besittningsskyddet är borttaget i denna boende-
form. Skälen för avhysning är större än för oss som
bor på den vanliga bostadsmarknaden. Ofta uppfattar
de som bor med s.k. sociala och kommunala kontrakt
sig själva som hemlösa. Ibland är det naturligtvis
nödvändigt att ge stöd och tillsyn för att underlätta för
vissa grupper att komma in i ett reguljärt boende.
Men den omsorgen får inte leda till rättslöshet för de
boende.
Vänsterpartiet har i sin motion Bo411 visat på en
rad olika åtgärder som borde vidtas för att stärka
boendekonsumenternas rätt i boendet. Vi får möjlig-
het att debattera den frågan i kammaren vid ett senare
tillfälle. Till detta betänkande finns bara ett av våra
yrkanden upptaget. Det gäller vår önskan om ett till-
kännagivande. Det är så blygsamt att jag utgick från
att en majoritet av utskottet skulle ställa sig bakom
förslaget och med en skammens rodnad på kinden
medge att man hade glömt bort att föreslå samma sak
själv. Vi föreslår ett tillkännagivande om att den
boendesociala beredningen som ett tilläggsdirektiv
skulle föreslå lagändringar, om möjligt, i socialtjäns-
ten för att trygga individens rätt till bostad.
Fru talman! Jag trodde att detta var en självklarhet
för samtliga partier i kammaren. Det är uppenbarligen
en spridd missuppfattning att socialtjänsten garanterar
någon rätten till en bostad. Det är också en överdrift
att påstå att socialtjänsten garanterar ekonomiskt
bistånd till hyran. Många gånger är det just social-
tjänstens ovilja att lösa hyresskulder som leder fram
till vräkningarna. Det kan inte vara rimligt att det i ett
s.k. civiliserat samhälle saknas lagstiftning som ga-
ranterar medborgarna rätten till bostad. I enlighet med
det jag nu har sagt yrkar jag bifall till reservation 9
under mom. 5 i betänkandet.
Fru talman! Vid ett flertal tidigare debatter i
kammaren har jag talat om den klasstyrda, och i vissa
fall etniska, segregationen i boendet. Vi i Vänsterpar-
tiet har i år valt att väcka en motion som tar sin ut-
gångspunkt i den delen av segregationen som sällan
debatteras, nämligen den självvalda segregationen där
plånboken skapar utrymmet. Denna motion kommer
att behandlas i ett senare betänkande, och jag åter-
kommer då till den.
Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera
Kristdemokraternas, Folkpartiets och Centerns reser-
vation i detta betänkande. Där framgår följande i
reservationen: "Många bostadsområden, speciellt i
storstädernas förorter, är segregerade. Detta har till
stor del sin grund i det s.k. miljonprogrammet från
slutet av 1960-talet och början av 1970-talet." Jag vet
inte om jag och dessa partier lever i samma verklig-
het, men nog trodde jag att det var en självklarhet att
det inte är husets utseende eller byggår som är skälet
till segregation i boendet. Orsakerna till segregatio-
nen står att finna i de klassklyftor som finns i Sverige.
Möjligheten att efterfråga ett boende styrs många
gånger av den ekonomi som den som efterfrågar en
bostad har.
Jag kan förstå att Kristdemokraterna och Folkpar-
tiet väljer en enkel problembeskrivning och en be-
skrivning av segregationen som ett enkelriktat pro-
blem. Om man hade orkat lyfta blicken och sett att
segregationen inte kan uppstå på bara ett ställe, utan
att det också krävs en andra sida, en sida där det mot-
satta förhållandet råder, hade det varit svårt för Folk-
partiet, Kristdemokraterna och i viss mån för Center-
partiet att fortsätta att förorda en bostadspolitik där
plånbokens storlek ska få mer inflytande över var
man kan bosätta sig. Det hade inte heller, som i dag,
varit rimligt att förorda fortsatt och ökad utförsäljning
av allmännyttan. Det hade inte heller varit rimligt att
föreslå köavgifter till bostadsförmedlingen, förorda
ytterligare former av olika ägande av bostäder och
tillåta omvandling av hyresrätter till bostadsrätter.
Fru talman! Jag vill uttrycka en from önskan att i
fortsättningen när dessa partier talar och skriver om
segregation inte underlåter att nämna att för att segre-
gation ska uppstå krävs det minst två ifrån varandra
vitt skilda grupper.
Fru talman! Slutligen kommer jag till frågan om
behovet av en bostadsminister. Utan tvivel har ut-
skottet, och även Moderaterna, en poäng när man
uttalar att det inte är riksdagens uppgift att besluta
över hur regeringen organiserar sitt arbete. Kanske
går det att tolka vår motion i ämnet mer som en mar-
kering om behovet av en samordning av bostadspoli-
tiken än som ett försök att styra regeringen.
Utan tvivel verkar det som om statsministern trots
allt behöver en viss vägledning. Förra året svarade
statsministern på en fråga av Owe Hellberg att bo-
stadspolitiken var så viktig att alla ministrar och alla
departement skulle arbeta med frågan. I årets rege-
ringsförklaring säger samma statsminister att bo-
stadspolitiken är så viktig att stora delar av bostads-
politiken nu samlas och läggs under biträdande fi-
nansministern. Vem vet, fru talman, kanske leder våra
motioner fram till en bostadsminister nästa år. Utifrån
denna förhoppning yrkar jag därför nu inte bifall till
vår motion i frågan.</pre><pre>Anf.  199  ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman!
Där gamla kåkar stodo tätt
Och skymde ljuset för varandra
Dit sågs en dag med stång och spett. En skara
ungfolk muntert vandra
Och snart i sky
Stod damm och boss,
Då plank och läkt
De bröto loss.
Det murkna trät,
Så torrt som snus,
Det virvlar om
Med kalk och grus.
Och hackan högg
Och stången bröt
Och väggen föll
För kraftig stöt.
Och skrapan rev
Och tången nöp,
Att taket föll
Och skorsten stöp.
Från kåk till kåk
Man sig beger
Från syll till ås
Allt brytes ner.
En gammal man går där förbi
Och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.
" - Vad skall ni bygga här min vän?
Skall här bli nya villa staden?"
" - Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!"
" - Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? - Det är förskräckligt!"
" - Här rivs för att få luft och ljus:
Är kanske inte det tillräckligt?"
August Strindbergs Esplanadsystemet har blivit
vår tids dikt, men i omvänd ordning. Nu handlar det
om utflyttningsområden, där folk inte vill bo därför
att arbete inte finns. Jag var i Karlsborg förra veckan.
Där säger folk att det liknar Bosnien. 80 lägenheter
rivs - fina tegelhus. Till detta betalar staten pengar.
Bengtsfors kommun får 26 miljoner kronor för att
riva. När medborgare då försöker finna andra idéer
och inte klarar av att se förstörelsen, måste kommu-
nen söka om dispens för att man inte hinner riva i tid.
Skanska river hus i Lund under förevändning att
de är felbyggda. Vi läser i dag tidningsartiklar med
rubriken Villa för en hundralapp, men ingen kund
dyker upp. Oxtorgsmålet eller S:t Eriks-målet i
Stockholm sätter klorna i hyressättningssystemet och
därmed nybyggnation av hyresrätter. En del av lös-
ningen har Ulf Björklund pekat på. Han talade om
ägarlägenheter, där med fördel boendet kan bli billi-
gare när hyresgästen kan ta egna lån för sin lägenhet
och därmed dra av i deklarationen. Samhällsekono-
min uppmuntras med ett personligt sparande. Ägarlä-
genheter stärker pantvärdet för lägenheten. Ägarlä-
genheter ökar brukarinflytandet. Nu har vi fått svar
att en utredning ska tillsättas av regeringen.
Säg mig var du bor och vi kan diskutera bostads-
politiken. Sverige upplever i dag en mångfald i bo-
stadspolitiken, från områden där det inte finns någon
bostadspolitik alls till områden där takten är hög.
Med en minsta gemensam nämnare skulle man dock
kunna kalla svensk bostadspolitik i nuläget för en
bostadspolitik med snigelfart. För studenter gäller det
t.o.m. att ta huset på ryggen. Trenden med tomma
fastigheter i utflyttningskommuner och katastroflånga
bostadsköer för studenter i storstäderna måste snabbt
vändas. Det gäller att öka snigelfarten i bostadspoliti-
ken och inte "behålla huset på ryggen". Skulle man i
dag nämna begreppet Bostadspolitik i centrum, refe-
rerar ingen längre till svensk bostadspolitik utan till
storstäderna där alla vill bo i centrum. Att bygga nytt
är dyrt, och hyresgästerna vill inte att husen ska reno-
veras på grund av deras rädsla för hyreshöjningar.
Modeller för självförvaltning måste snabbt kom-
ma i gång. Hyresgästerna betalar i dag omkring 4
miljarder kronor årligen för hyresbortfall, ökade av-
skrivningar och ökning av eget kapital. En ännu stör-
re summa går till att betala moms för fastighetsför-
valtning och fastighetsskötsel. 65 % av hyreskostna-
den kan bestå av skatter och avgifter. Mer än 200
kommuner redovisar en befolkningsminskning. Pro-
blemet kommer att förstoras genom att hyresgäster -
förutom att de har höga hyror - också är skattebetala-
re och därmed betalar kommunernas insatser.
Fru talman! Jag kan i denna bostadsdebatt kon-
statera att kristdemokratisk bostadspolitik är den mest
ambitiösa. Bostadssektorn måste bli mjukare och mer
flexibel och öppen för människors olika behov. Där-
för har vi kristdemokrater anslagit 230 miljoner kro-
nor mer än de andra partierna till bostadssektorn.
Tyvärr har den motionen fallit. Utgiftsområde 18 för
samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
ligger enligt regeringens budgetförslag på drygt 15,5
miljarder kronor. Från detta drar Moderaterna bort
drygt 1,2 miljarder, Centern drygt 660 miljoner och
Folkpartiet ca 3 miljarder, medan Kristdemokraterna
föreslår en ökning med 230 miljoner kronor för att
göra bostadspolitiken mer familjevänlig. I dag har vi,
tyvärr, bara ett särskilt yttrande eftersom förslaget har
fallit.
Fru talman! Frågan om studenternas bostadskö
måste lösas. Om Birgit Friggebo hade haft ledningen
i dag skulle hon ha haft köer av studenter som frågade
efter en friggebod. Bara i Stockholm står 14 000
studenter i bostadskö. Förutom investeringsbidrag för
studentlägenheter krävs det en inventering av olika
möjligheter i kommunerna. Regelkraven kan förenk-
las. Kommunerna kan också göras uppmärksamma på
ansvaret för bostadsbeståndet när det gäller att få en
ny tilldelning av högskoleplatser.
Allra värst har de studenter det som har funk-
tionshinder och som inte kan utnyttja vindsvåningar
och källarskrubbar. Därför måste man kanske kunna
satsa på mobila lägenheter för det akuta behovet och
låta Bostadssociala beredningen påskynda bostäder
för funktionshindrade. De ska finnas intill högskolan.
I Jönköping har ett uttryck myntats med mottot
"en akademisk kvart" för studentbostäder. Du ska nå
högskolan inom en kvart. "En akademisk kvart" för
studentbostäder bör vi satsa på.
Det investeringsbidrag som har lett till att 5 800
studentlägenheter byggts måste man fortsätta med
och det måste vara mer tydligt och kontinuerligt.
Ryckigheten har gjort att byggentreprenörer inte
vågar satsa. Bidraget borde höjas till 40 000 kr per
lägenhet. För detta hade Kristdemokraterna avsatt 20
miljoner men också det förslaget har nu fallit.
Vad man - vid sidan av alla andra förslag - skulle
kunna satsa på är att flytta befintliga lägenheter från
utflyttningsområden till högskoleområden. I en debatt
med Lars-Erik Lövdén, som inte finns här i kamma-
ren nu, uppmanade jag honom att satsa på Lövdén-
mobilen så att han kunde ta upp kampen med frigge-
boden.
Det finns alltså möjligheter att ha mobila lägen-
heter - den gamla tidens baracker som nu är mycket
moderna - direkt vid högskoleområdena så att stu-
denterna slipper tälta. Det finns också möjligheter att
flytta färdiga och bra bostäder.
Jag yrkar bifall till reservation nr 13 under
mom. 8.
Slutligen, fru talman! Kristdemokraterna framför
också krav på att lokala investeringspengar för ekolo-
gisk hållbarhet ska kunna användas till förskolor och
skolor som behöver "hälsorenovera" för att få en
godkänd innemiljö. Alltfler barn far i dag illa på sin
arbetsplats - de går också under arbetsmiljölagen -
därför att allergierna kontinuerligt ökar. I en särskild
motion om hälsosamma bostäder, förskolor och sko-
lor framhåller vi sambanden mellan innemiljö och
hälsa. Jag har också deltagit i flera seminarier hos
Byggforskningsrådet just om den tvärvetenskapliga
forskningen om Sunda hus.
Vi behöver ett nationellt handlingsprogram.
Forskningen utvecklas hela tiden och detta är ytterst
viktigt för folkhälsoperspektivet.
Tyvärr hinner jag inte ytterligare utveckla detta
eftersom talartiden nu är slut. Jag vill dock säga att
det här är oerhört viktigt. Helena Hillar Rosenqvist
sade att vi ska få EU-direktivet notifierat i februari.
Jag hoppas att det verkligen blir så. Det har ju blivit
uppskjutet gång på gång men man ska kunna få det
genom att ta in folkhälsoaspekterna i det här.
I och med detta och i och med att det i utskottets
svar står att det här är möjligt inom de lokala investe-
ringsprogrammen känner vi kristdemokrater att vi
ändå har vunnit en seger i denna fråga där vi flera
gånger har drivit på. Det handlar ju om våra barns
och ungdomars hälsa. Tack!</pre><pre>Anf.  200  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Först skulle jag helt kort vilja fråga
Ulla-Britt Hagström om hon utifrån sin egen uppräk-
ning tror att det över huvud taget finns ett möjligt
alternativ när det gäller bostadspolitiken. Eller är det
så att varje borgerligt parti kör sin egen linje?
Delar Ulla-Britt Hagström uppfattningen, vilket
hon antagligen gör eftersom hon har skrivit under
reservationen, att många bostadsområden, speciellt i
storstädernas förorter, är segregerade och att det har
sitt ursprung, sin huvudsakliga grund, i att de byggdes
på 60-talet? Delar Ulla-Britt Hagström uppfattningen
att problemet med segregationen är att man byggde
hus i slutet av 60-talet och i början av 70-talet?
Jag skulle också vilja fråga om Ulla-Britt
Hagström är medveten om den fantastiska satsning
som Kristdemokraterna har föreslagit men som man
inte kan driva nu på grund av att budgeten är tagen.
De 20 miljoner som föreslås räcker, såvitt jag kan
räkna ut, till 500 studentlägenheter med er egen mo-
dell. Själv sade Ulla-Britt Hagström tidigare i sitt
anförande att 14 000 studenter bara i Stockholm står i
kö. Anser Ulla-Britt Hagström att den här lösningen
över huvud taget är särskilt seriös och allvarligt me-
nad för att diskuteras?</pre><pre>Anf.  201  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Ja, visst kan vi i de borgerliga parti-
erna finna en väg tillsammans. I många frågor har vi
redan funnit varandra. Vårt motto är att alla ska kun-
na välja sättet att bo. Man ska kunna bo till en summa
som man har råd med. Vi har alltså lyft fram just
valfriheten.
Vad gäller segregeringen undvek Sten Lundström
att läsa nästa rad. Det står faktiskt en hel del om ser-
vicen i de här områdena. Postservice, vårdcentraler
osv. kan saknas. Man har inte satsat på att utveckla
områdena. Det handlar verkligen om vilken syn man
har på människor. Vi måste se till att det satsas också
där.
Sten Lundström sade att 20 miljoner skulle räcka
till 500 lägenheter. Javisst, men Socialdemokraterna
och ni har i budgeten 20 miljoner. 500 plus 500 blir
1 000, att jämföras med de 5 800 lägenheter som
byggts på nämnda sätt. Jag menar inte att det är till-
räckligt men det är ett inslag och en vink om att vi nu
vill att det verkligen byggs studentlägenheter. Vi är
också med och satsar vad gäller en av delarna. Detta
är dock inte den enda modellen. Jag talade ju om alla
möjliga inventeringar i kommuner osv. och om att
man kanske inte helt enkelt skulle få högskoleplatser,
att man kunde ha mobila lägenheter osv.</pre><pre>Anf.  202  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jo, Ulla-Britt Hagström, jag har läst
hela reservationen men det andra tycker jag mer är en
beskrivning av vad som händer när det blir tillräckligt
många fattiga människor i ett och samma område -
nämligen att service och annat försvinner efter ett tag.
Detta tycker jag inte har en särskilt stark koppling till
anledningen till att segregation uppstår.
Det enda i er reservation som sägs om skälen till
att segregation uppstår är att man byggde hus i slutet
av 60-talet och i början av 70-talet. Det finns ingen
analys av vad den andra sidan av segregationen är. Ni
kristdemokrater tycks fortfarande bygga er syn på
segregationen på att den är något som några männi-
skor har drabbats av.
Fortfarande, och detta har vi tidigare diskuterat,
vågar ni inte analysera den andra sidan. Det förstår
jag, med tanke på vad som sägs i fråga om viljan att
släppa marknaden fri vad gäller bostadsmarknaden.
Ulla-Britt Hagström säger själv att man ska kunna
bo som man vill och till en kostnad som man klarar
av. Det är inte samma sak. Att kunna efterfråga vad
man själv vill ha förutsätter att man en tillräckligt stor
plånbok. Den bostadspolitik som Ulla-Britt Hagström
och hennes parti för fram här som lösningen leder till
att det är alltfler människor som inte får råd att efter-
fråga den bostad som de vill ha och som de vill bo i.
Den marknadsanpassning av hyresmarknaden och
bostadspolitiken som Kristdemokraterna uppenbarli-
gen företräder kommer att leda till en ökad segrega-
tion. Vi kommer att se alltfler människor som kom-
mer att stå utan möjlighet att välja bostad och alltfler
människor som kommer att stå utanför boende över
huvud taget.</pre><pre>Anf.  203  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Avsaknaden av valfrihet gör att flera
svaga personer hamnar på samma områden. Då blir
det ju så att kommer det en så kommer två, så kom-
mer tre och så försämras servicen. Vi vill ha valfrihet
och vill kunna ha olika möjligheter.
Oxtorgsmålet eller S:t Eriks-målet gör, Sten
Lundström, att människor kan bo kvar i stan med låga
hyror medan man får betala höga hyror längre ut i
periferin. Det betyder att de som Sten Lundström
värnar får betala höga hyror för att människor som
skulle ha råd att öppna plånboken ska kunna bo kvar i
innerstaden. Vi vill alltså bryta det här och kunna ha
en friare del. Därmed har vi inte sagt att vi inte ställer
upp på bruksvärdessystemet, det ställer vi upp på.
Och vi ställer upp på allmännyttan. Men vi vill inte
ha den styrning som låst fast sig så i dag att männi-
skor hamnar i segregerade områden och i segregation.</pre><pre>Anf.  204  HARALD BERGSTRÖM (kd):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva-
tion 19, men jag står naturligtvis bakom övriga krist-
demokratiska reservationer under hemställan.
De kommunala bostadsföretagen debatterades vå-
ren 1999. Riksdagen antog då ett förslag från en som
jag vill säga panikslagen socialdemokratisk regering
att bestraffa kommuner som under vissa förutsätt-
ningar hämtade hem en vinst genom att sälja bolaget
eller genom att kräva en, som det kallades, oskälig
utdelning av sitt bostadsföretag.
Kristdemokraterna tyckte då och tycker fortfaran-
de att beslutet var fel. Det strider mot principen om
kommunalt självstyre, och det strider mot syftet med
statsbidrag. Vi hävdar att det inte är en statlig uppgift
att fatta beslut om hur kommunerna skall ta hand om
sina helägda bolag.
Fru talman! I vår bostadsmotion BoU233 är vårt
grundkrav att hela bostadsbidragssystemet måste ses
över för att på längre sikt bättre motsvara de mål
riksdagen ställt upp. Vi skriver: "Från fördelningspo-
litisk synpunkt är inkomstprövade bostadsbidrag det
effektivaste sättet att göra det möjligt med en rimlig
boendestandard även för lågavlönade, barnfamiljer,
studerande och för pensionärer." Mot den bakgrunden
anser vi det "inte nöjaktigt att endast 60 procent av
antalet hushåll med hemmavarande barn kan ge varje
barn ett eget rum".
Allra värst är det faktiskt att det bidragssystem
som infördes 1997 hårt drabbade barnfamiljer i små-
hus på mindre orter. Villaägarnas riksförbund anför
som exempel att i Götene förlorade två tredjedelar av
de barnfamiljer som hade bostadsbidrag 1996 det helt
under 1997. Generellt förlorade varannan barnfamilj i
landet bostadsbidraget, enligt Villaägarnas riksför-
bund.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt
att det för många av dessa närmast är hånfullt att
hävda att en av de viktigare målsättningarna med
systemet är "att hushåll med barn skall kunna efter-
fråga en bostad där varje barn har ett eget rum".
Så kortfattat till några kristdemokratiska krav i
samband med en översyn av systemet:
- Vi anser att familjens samlade inkomst ska vara
bidragsgrundande, inte som nu individuella in-
komstgränser.
- Ytnormen är för snäv och måste ökas. Alltför
många barnfamiljer stängs ute och kommer aldrig
in i systemet av detta skäl. 10 kvadratmeter större
ytnorm skulle hjälpa många.
- Det är felaktigt att staten på något sätt förutsätter
att näringsidkare stundom har osynliga inkomster
av sin verksamhet. Hur ska man annars förstå att
en avsättning av delar av en vinst till en periodise-
ringsfond ska inräknas i inkomstunderlaget för
bostadsbidrag? Det är ju pengar som blir tillgäng-
liga för näringsidkarens konsumtion när och om
de tas ut som inkomst. Men då inkomstbeskattas
de också.
- Bidragsperioderna bör vid avstämning vara halv-
årsvisa i stället för som nu per helår. Det kan
knappast vara något stort problem eftersom det
fungerar vid kontroll av studiebidragssystemets
s.k. fribelopp. Det skulle öka träffsäkerheten i och
därmed förebygga de svårigheter resurssvaga hus-
håll har att tackla när man av något skäl tvingas
betala tillbaka ett för högt beräknat bostadsbidrag.
Regeringens förslag om att inte kräva återbetal-
ningsskyldighet för belopp överstigande 2 500 kr
är visserligen en förbättring, men den förändrar
inte grundproblemet, nämligen systemets träffsä-
kerhet.
I vårt budgetalternativ yrkade vi på ytterligare 940
miljoner i denna del av utgiftsområde 18. Det alter-
nativet röstades bort den 18 november när budgetra-
marna fastställdes.
Jag dristar mig ändå att yrka på reservation 19,
eftersom den handlar om att bidragssystemet bör ses
över för att fungera bättre på längre sikt.</pre><pre>Anf.  205  LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag har två enskilda motioner som
behandlas i bostadsutskottets betänkande. I det ena
fallet vill jag yrka bifall till reservation 13 under
mom. 8 som gäller studentbostäder. Den andra mo-
tionen handlar om anslagen till länsstyrelserna. Länen
i Sverige är väldigt olika i storlek, både till yta och till
befolkningstal. Det är naturligtvis svårt att hitta mo-
deller för fördelning av medel till länsstyrelserna. Vi
har en grupp av tre län som har 1 miljon invånare
eller fler. Sedan finns det några mycket små län. Men
det finns också en ganska stor grupp med ett invånar-
antal av 200 000-300 000 invånare. I jämförelsen
med anslagen mellan dem finns det en intressant
iakttagelse att göra. Det är att de två län som de se-
naste 30 åren haft en markant befolkningsökning
också har ett i särklass lägst anslag per invånare. Det
innebär sannolikt att anslagen för länge sedan var
betydligt mer befolkningsrelaterade men att anslagen
inte hänger med de förändringar som sker.
Vad är då rättvisa i det här sammanhanget? Det
kan naturligtvis vara svårt att svara på, men jag tycker
att vi har en ganska bra fördelning av t.ex. partistödet.
Den modellen borde vara applicerbar även i det här
fallet, dvs. att varje län får ett grundbidrag och sedan
ett befolkningsrelaterat stöd. Om man sedan av andra
skäl vill tillföra ett län ökade anslag är det inget fel
med det, bara man kallar saker vid deras rätta namn.
Är det så att man verkligen vill ge t.ex. Väster-
norrlands län ca 40 % mer i anslag än till Halland ska
det givetvis motiveras specifikt och kallas regional-
politik, eller vad det nu är för någonting.
Bostadsutskottet har också tidigare uttalat sig för
en förändring i den riktning som är anvisad, och i
förra årets budget togs ett steg i den här riktningen.
Det är därför viktigt att fortsätta och t.ex. sätta upp ett
slutår när man ska ha stegat färdigt.
Den andra motion som jag nämnde i inledningen
handlar om våra ungdomar. Vi hade i torsdags en
debatt här i kammaren om regeringens ungdomspro-
position. Det finns en hel del bra saker i den, men det
fattades också viktiga bitar. Ungdomar vill i första
hand ha utbildning, jobb och bostad, och åtminstone
de två senare områdena behandlades knappast alls,
vilket gör att riksdagens beslut då blir tämligen tunt.
Ändå talar man från majoritetshåll om en tvärsektori-
ell politik, men därav blev mycket lite. Vi var några
partier som tog upp just bostadsfrågan. Vi hade också
ett förslag om en bred översyn av bostadspolitiken i
ett ungdomsperspektiv, men det förslaget avslogs.
Vi pekar i vår reservation på svårigheten hos ung-
domar, framför allt i storstäder och högskoleorter, att
över huvud taget hitta bostäder som de har råd med.
Det framgick av ungdomspropositionen att ung-
domar önskar små bostäder med låga hyror, och det
är väl ett önskemål som vi föräldrar också har för
våra barn. Jag tror i allmänhet att det är viktigt för
ungdomars utveckling till självständighet att de kan
flytta hemifrån i rimlig tid, och det är nog faktiskt
viktigt också för oss föräldrar.
Studenter är en grupp inom gruppen ungdomar.
Det är glädjande att det är så många som har engage-
rat sig i den här frågan här under eftermiddagen. I
bostadsutskottets betänkande finns det många positi-
va skrivningar med ett antal öppningar, men ändå blir
slutsatsen att det inte händer så mycket trots att frå-
gan är akut.
Vi i riksdagen måste se konsekvenserna av våra
ställningstaganden. Det är utmärkt att antalet hög-
skoleplatser har ökat så som de har gjort och som de
planeras att öka, men vi får ju inte blunda för att stu-
denterna också måste ha någonstans att bo. Utskottet
skriver att den sammantagna bostadssituationen för
studenter motiverar särskilda insatser. Det finns ett
antal lösningar som utskottet beskriver, och en av
dem är att sänka standardkraven, men det vill inte
utskottet ställa sig bakom. Men glöm då inte att stu-
denterna själva tar upp detta som en möjlighet.
Jag kan inte bostadsfrågorna särskilt bra, men jag
ser konsekvenserna av att den inte fungerar bra i dag,
vare sig för studenter eller andra ungdomar. Mitt
inlägg har haft som avsikt att stryka under och för-
hoppningsvis förstärka kraven i de motioner som
lämnats in för att få en förbättring till stånd.</pre><pre>Anf.  206  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Precis som en del andra debattörer är
Lennart Kollmats något slarvig när han diskuterar
utformningen av bostäder. Det som man oftast angri-
per är att standarden är anpassad också för funktions-
hindrade rullstolsbundna studenter. Det är den kvali-
teten som man vill ge avkall på.
Såvitt jag kan förstå innebär det att rullstolsbund-
na funktionshindrade studenter inte får möjlighet att
delta på samma villkor i studentlivet som andra.
Innan man ställer krav på försämrade regelverk
när det gäller byggandet av studentbostäder bör man
ta sig en funderare på om det är rimligt att vissa
grupper stängs ute från det normala, sociala livet, dvs.
att kunna besöka en kompis och vistas där en kväll,
att kunna gå på toaletten när man är hos en kompis,
att t.o.m. kanske duscha efter en gemensam natt.
Jag tycker att man ska ta sig en allvarlig funderare
innan man ställer krav på förenklade regelverk för
studentbostäder.</pre><pre>Anf.  207  LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag delar Sten Lundströms uppfatt-
ning om att detta är oerhört viktigt. Här finns också
reservationer där det talas om funktionshindrades
egna bostäder. Men vi kan inte handikappanpassa alla
studenters bostäder när det - som nämndes här innan
- står 14 000 studenter i kö till bostäder t.ex. i Stock-
holm. Och jag vet hur det ser ut i Halmstad där man
också har en lång kö - det är ju en av de högskoleor-
ter dit folk söker mest för närvarande.
Det är inte möjligt att bygga med handikappan-
passning på alla ställen. Vi måste också ha studentbo-
städer och bostäder så att människor kan studera över
huvud taget.</pre><pre>Anf.  208  STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Lennart Kollmats drar en oerhört stort
felslutsats. För det första innebär inte byggande i
sådan standard så oerhört höga kostnader. Antagligen
blir kostnaderna att bli betydligt högre om man stän-
digt behöver bygga om en del bostäder för att göra
dem handikappanpassade.
Jag trodde att jag hade Folkpartiet med mig när
det gällde rätten till tillgänglighet. Jag trodde att
Folkpartiet var en tillskyndare till LSS. Jag trodde
inte att Folkpartiet också var berett att släppa de krav
som handikapprörelsen ställer på rätten att bosätta sig
i nybyggnationer, om man själv vill bosätta sig där.</pre><pre>Anf.  209  LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Sten Lundström måste vara väl med-
veten om att det var Folkpartiet som var initiativtaga-
re och tillskyndare av LSS osv., inte bara för ungdo-
mar utan även för de som passerat 65 år.
Jag delar självfallet uppfattningen att det ska fin-
nas många handikappanpassade bostäder, men vi har
en akut situation i dag. Det finns t.o.m. en skrivning i
bostadsutskottets betänkande om en eventuell flytt-
ning av bostäder, s.k. mobila bostäder. Jag är inte så
säker på att de är handikappanpassade till sista toa-
lettutrymmet.
Sten Lundström vet mycket väl var han har Folk-
partiet när det gäller funktionshindrade. De ska na-
turligtvis ha tillgänglighet till studier, till de lokaler
som behövs inom universitet och högskolor, men det
kan också inträffa att det behövs andra bostäder för
att alla över huvud taget ska få studera.</pre><pre>Anf.  210  AMANDA AGESTAV (kd):
Fru talman! Jag ska försöka att hålla mig kort, för
jag förstår att ni är lika hungriga som jag är. Jag
tänkte nämna två saker som jag tycker är viktiga. Det
ena är segregationen och det andra är situationen för
studenterna, som många redan har varit inne på.
Jag är rädd att vi är på väg mot ett samhälle mot
ökad segregation där klyftan inte går mellan olika
bostadsområden utan där klyftan går mellan de som
har ett boende och de som inte har ett boende. Tyvärr
innehåller dessa budgetramar inte några riktade åt-
gärder för att man ska komma till rätta med bostads-
löshetsproblematiken.
Sten Lundström talade om härbärgen, och jag
håller faktiskt med honom om att härbärgen inte är en
långsiktigt hållbar lösning. Härbärgen läker inga sår,
utan de plåstrar bara om såren. För att såren ska läkas
behövs det andra lösningar, och då krävs det gemen-
samma ansträngningar på flera områden för att man
ska komma till rätta med problemet. Jag utgår ifrån
att utskottet tar ett initiativ till att presentera olika
lösningar för oss i kammaren. Det är bara tillsam-
mans och gemensamt som vi kan lösa dessa problem.
Det var en lång väntetid till att få komma upp i
talarstolen. Men de stackars studenterna har ännu
längre väntetid för att få en bostad. Det är helt orim-
ligt att man ska stå i kö 1-1 ½ år för att få en student-
bostad. Detta är någonting som vi måste ta tag i på
allvar. Det är klart att kommunerna har det yttersta
ansvaret för bostäder, men när det inte fungerar måste
vi göra någonting.
Owe Hellberg sade tidigare i debatten att alla ska
ha möjlighet till en god bostad till en rimlig kostnad.
Då vill jag fråga honom: Gäller inte detta studenter-
na?
Räntesubventioner, andra former av billigt boende
och olika alternativ borde snabbutredas av bostadsut-
skottet. Studenterna måste ha råd att hyra sin bostad.
Det har lagts fram förslag om ökat investeringsbidrag
för byggande av studentbostäder, men vad gör ut-
skottet? Jo, man avstyrker dessa motioner.
Andra åtgärder som utskottet kan föreslå är infö-
randet av en boendegaranti för studenter som får en
studieplats på annan ort än hemorten. Man kan också
bygga om befintliga hus till studentbostäder. Det
finns tomma lokaler i många kommuner som man
enkelt skulle kunna byggas om till studentbostäder.
Problemet är bara att många av dessa lokaler ägs av
landstings- eller kommunalägda fastighetsbolag som
har ett avkastningskrav som gör att det blir väldigt
dyrt med en ombyggnad. Detta är faktiskt någonting
som utskottet har makt att ändra på.
Ni har makt att presentera förslag för kammaren
som skulle underlätta för studenterna. Jag vill upp-
mana er att använda er av den. Sitt inte bara där pas-
siva och vänta på att regeringen ska lägga fram en
massa förslag, för det har ännu inte hänt. Under tiden
som ni sitter passiva och väntar får studenterna sova i
gymnastiksalar, på soffor hos vänner osv., men det är
inte hållbart i längden.
Med lite god vilja kan man göra mycket för stu-
denterna. Jag tror inte att det finns någon i den här
kammaren som vill ha den situation som vi har i dag.
Nu är det upp till er att bevisa det. Ett sätt är att stödja
reservation nr 13, som jag avslutar med att yrka bifall
till.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 december.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.58 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>11 §  Totalförsvarsbudgeten år 2000</pre><pre>Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 1999/2000:FöU1
Totalförsvarsbudgeten år 2000 (prop. 1999/2000:1
delvis)</pre><pre>Anf.  211  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Höstens budgetdebatt kommer i
skymundan av den nyligen framlagda propositionen
om framtidens försvar. Ute i landet går debattens
vågor höga, och många anställda inom försvaret är
oroliga över sin framtid. Det är en tragisk läsning och
enligt min mening det första steget i den okontroller-
bara förstörelseprocess som nu drabbar vårt försvar.
Omständigheterna omkring detta kan man fundera
över. Men faktum är att om man i förväg beslutar om
en ekonomisk ram och senare försöker få en säker-
hetspolitik och en försvarsorganisation att inrymmas i
den ramen, så kan det faktiskt bli så tokigt.
Det är klart att regeringen har gjort ett medvetet
val. Man har bestämt sig för att försvaret ska reduce-
ras kraftigt. Man har också valt medarbetare till det -
samarbetspartner i form av Centerpartiet i första
hand.
Redan 1996 drog man in 14,6 miljarder från för-
svaret. Det var i samband med den förändrade an-
slagsförordningen. 7,5 miljarders ambitionssänkning
skedde sedan 1998, och för en vecka sedan tog man
bort teknikfaktorn. Utöver det kommer ytterligare
denna ramsänkning på 4 miljarder om året från 2002
och framåt. Inte undra på att det då är på väg utför.
Verksamheten under det första året i det nya årtu-
sendet kommer inte att präglas av glädje och framåt-
anda. I stället blir år 2000 ytterligare ett i raden av
svarta år då försvaret går på sparlåga. Det kommer att
bli mycket få värnpliktiga och en organisation som
fortfarande har ett ganska stort antal förband men
som kommer att reduceras kraftigt i och med att
värnpliktsantalet dragits ned så kraftigt.
I den allmänna spariver som rådde hösten 1994
tog man 2 miljarder från försvaret. 1996 var försvars-
beslutsåret då alla oroade sig för jobben. Det gjordes
en hel del neddragningar, och de förslag som För-
svarsmakten lade fram förändrades kraftigt. Ett 15-tal
förändringar som regeringen och Centern genomförde
gjorde att det också blev ökade kostnader. Förslaget
rymdes alltså inte inom budgetramen.
Redan den första månaden 1997 anmälde ÖB att
upp till en halv miljard kronor saknades. Och det
första året efter försvarsbeslutet skulle hela försvaret
ställas om till besluten i försvarsbeslutet 1996. Sedan
blev det nödstopp på nödstopp.
År 1998 kom det första, nämligen besparingarna
som blev följden av de svarta hålen hösten 1997. Det
andra nödstoppet kom 1999 på grund av löftesbrottet
om anslagsförordningen. Det ledde till kraftiga ambi-
tionssänkningar och vilda strykningar i materialan-
skaffningsplanen som drabbade både försvaret och
svensk försvarsindustri.
Den fråga som var och en måste ställa sig är i vil-
ket skick försvaret och dess personal är efter fem
svarta år och med ytterligare fem svarta år framför
sig. Hur länge orkar personalen? Hur många kommer
att sluta i besvikelse över den grova misshandel av
försvaret som Centern och Socialdemokraterna gång
på gång gjort sig skyldiga till?
Allt detta hade gått att åtgärda om bara viljan hade
funnits, men den goda viljan har saknats. I stället har
en medveten förstörelseprocess, som ingen ännu sett
slutet på eller vet vad som kommer ut utav, inletts
med öppna ögon.
Om jag hade haft tillfälle att yrka hade jag yrkat
bifall till de moderata förslagen om förstärkningar,
för att skapa rådrum för ett riktigt försvarsbeslut,
byggt på analys och bred förankring i stället för den
panikavveckling som nu hastats fram.
Med de moderata förslagen om tillskott på 1,4
miljarder till förbandsverksamheten och 3,1 miljarder
som delkompensation för Centerns och Socialdemo-
kraternas löftesbrott vad gäller anslagsförordningen
skulle försvaret, förutom rådrum, ges möjlighet att
reparera de värsta skadorna och i stället bedriva verk-
samhet och materialanskaffning på en rimlig nivå.
Mot regeringens panikavveckling står moderat
politik för en ordnad utveckling av försvaret. Inte ens
med moderat politik skulle försvaret gå fritt från
nedläggning och anpassningar. Tvärtom är vår vilja
att förändra och utveckla försvaret t.o.m. starkare än
regeringens. Men med moderat politik skapas de
förutsättningar som helt saknas i det förslag till bud-
get för utgiftsområde 6 som nu ligger på riksdagens
bord.
Tack, fru talman.</pre><pre>Anf.  212  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman, ärade åhörare! Det pågår runt om i
landet en stor diskussion just nu om försvarets om-
fång och inriktning på lite längre sikt än just för år
2000.
Men jag måste börja med att ta upp det som  Olle
Lindström sade. Försvaret har ju inget egenvärde.
Försvaret är ett instrument som vi ska anpassa till de
förhållanden som finns ute i världen. Vi ska anpassa
vårt försvar till det säkerhetspolitiska läget, vilket är
mycket nödvändigt, och Sverige är på väg att anpassa
det till det rådande läget både vad det gäller inrikt-
ning och omfång.
När Olle Lindström tar upp bekymren med försva-
ret kan jag bara säga att jag anser att försvaret inte
ska ha någon egen liten gräddfil när det gäller ned-
skärningar. Om vi tänker på vad som har hänt under
90-talet med nedskärningar inom den offentliga sek-
torn, kan vi ju se att det är mycket som har drabbat
sjuka, arbetslösa osv.
Jag ska återgå till vad jag hade tänkt att säga.
Trots att det är ett mellanår speglar ändå nästa års
budget inriktningen på ökade resurser för investering-
ar. Det är ju områden inom det civila försvaret som
har fått se neddragningar till följd av detta. I denna
omställningstid kommer naturligtvis också det civila
försvarets områden att behöva omprioriteras.
Vissa delar behöver få stärkta resurser, medan
andra kan minska. Vi har en annan situation i dag, när
invasionshotet är borta. De nya hoten, samhälls-
strukturerna och behoven ställer ju andra och nya
krav även inom det civila försvaret på sikt.
I den budgetmotion som vi har väckt har vi tagit
upp hela vår grundsyn i försvarsfrågan. Vi kommer
att ha många diskussioner om helheten i försvaret
under våren. De förslag vi har om säkerhetspolitik
och försvarsindustri, de värnpliktigas situation osv.
har lyfts ur beslutet just när det gäller budgeten år
2000, och därför återkommer vi till de här frågorna i
vårens debatter.
Därför vill jag i det här sammanhanget bara lyfta
några frågor, och den viktigaste är minröjningen.
För att kunna ge människor efter ett krig möjlig-
het till återflyttning, försörjning och återgång till ett
normalt liv har det mycket stor betydelse att minorna
kan röjas. Långa tider i flyktingläger, där man inte vet
och kan planera för sin framtid, skapar en grogrund
för nya konflikter. När man inte har möjlighet att
komma till sin jord, att få leva ett vardagligt liv, spri-
der sig missnöjet. Det hat som kriget och konflikterna
har skapat kan få ny näring av det.
En viktig del i säkerhetspolitiken är därför att se
till att vi kan röja minor. I det avseendet är barnen,
som oftast, de alldeles speciellt utsatta.
Här i Sverige har vi mycket kunskap, och vi har
teknik för att på ett bra sätt hjälpa till med minröjning
runtom i vår värld. Man talar väldigt mycket om
minröjning, men det är också viktigt att gå från ord
om att det är viktiga frågor och behövligt till att i
budgeten avspegla en vilja.
Vi har i många år från Vänsterpartiets sida i olika
sammanhang krävt stöd till minröjning och krävt att
detta ska prioriteras av Försvarsmakten och andra
instanser. Vi har därför i den här budgetprocessen
krävt resurser till området, med en höjning från nuva-
rande 70 miljoner kronor till 200 miljoner kronor per
år. Som droppen urholkar stenen hoppas vi att beslu-
tet så småningom ska kunna tas i den här församling-
en om att verkligen prioritera minröjningen.
Vi har yrkat på en omfördelning inom budgeten,
där vi tar från materielanslaget för att förstärka den
här verksamheten inom olika områden.
En sak som också handlar om minröjning är att
Räddningsverket nu har tagit sig an utvecklingen av
den s.k. konstgjorda hundnosen. De krävde att få
disponera 10 miljoner kronor i årets budget men fick
5 för att utveckla detta. Nu har de fått ökade resurser,
och vi förutsätter att de resurserna också används till
ändamålet att fortsätta att utveckla den konstgjorda
hundnosen, som kommer att bli en mycket bra tek-
nisk hjälp i minröjningen.
Jag vill också ta upp två andra saker som vi har i
vårt budgetförslag när det gäller pengamängden. Det
ena är att vi har föreslagit en katastroffond, men det
är ännu inte behandlat. Det handlar också om ett stöd
för det civila samhället vid kriser. Fonden är tänkt att
byggas upp successivt och användas vid naturkatast-
rofer som översvämningar osv. vid de tillfällen då
försäkringsbolagen inte går in och ersätter skadorna.
Vi tycker att det är mycket viktigt att ha det stödet
och den tryggheten att det finns pengar. Till det har vi
avsatt 300 miljoner kronor.
Vi har även en motion som handlar om ersättning
till fiskare. Havet har använts som dumpningsplats
för en mängd ammunition och stridsgaser, och dess-
utom finns det naturligtvis minor från andra världs-
kriget kvar i våra farvatten. Det finns också ammuni-
tion och stridsgas i våra insjöar, eftersom man har
trott att det är en utmärkt plats att förvara det. Men
det är inte så.
De här dumpningarna är en tickande miljöfara på
vårt eget territorium och i våra svenska vatten. Det
händer att fiskare får upp de här sakerna i näten, och i
Sverige får de i dag ingen ersättning. Risken är att de
skadas eller att de slänger tillbaka dem och vi aldrig
får upp dem. Därför är det viktigt med en ersättning
till fiskare, som man t.ex. har i Danmark. Den motio-
nen är inte heller behandlad, men vi har avsatt pengar
för detta, 200 000 kr, om ni här i riksdagen bifaller
motionen.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till
Vänsterpartiets reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  213  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Trots den säkerhetspolitiskt trygga
bild som målas upp när det gäller Sverige vill vi
kristdemokrater ändå påstå att tillståndet i Ryssland
är ett osäkerhetsmoment i svensk säkerhetspolitik.
Instabiliteten är påtaglig. I dag kan vi se hur ryska
styrkor bombar Tjetjenien och hur det internationella
klimatet på grund av bl.a. Ryssland blivit kallare efter
Kosovo.
Sveriges geografiska och strategiska läge gör att
vår säkerhet ständigt är beroende av vad som sker i
Ryssland, vars utveckling mot demokrati och mark-
nadsekonomi kan komma att få större eller mindre
avbräck. Rysslands säkerhet måste ständigt hanteras,
särskilt av det internationella samfundet, eftersom
Ryska federationen i kärnvapenhänseende är Sovjet-
unionens arvtagarland. Flera delar av det europeiska
område som tidigare ingått i den sovjetiska maktsfä-
ren brottas med stora interna motsättningar, vilkas
framtida betydelse för omvärlden ännu är mycket
osäkra. Den senaste tidens utveckling i Vitryssland
och Ukraina kan i sig innehålla frön till en våldsam
utveckling, samtidigt som man måste konstatera att
en fredligare utveckling i Balkanområdet och i Kau-
kasusregionen ännu inte finns i sikte. Vitrysslands
president Lukasjenko kan enligt vår uppfattning bli
en av 2000-talets värsta diktatorer och sprida oro i
hela regionen.
Min uppfattning är att om bedömningen av det
säkerhetspolitiska läget görs alltför glättig kan det
medföra allvarliga konsekvenser för vårt land och
folk.
Det jag inte har nämnt är terrorhot och andra hot
inom landets gränser - hot som det också måste fin-
nas beredskap för.
Fru talman! Säkerheten i närområdet är det cent-
rala för det svenska försvaret. Ett bibehållande av
Sveriges militära alliansfrihet kräver en betryggande
förmåga till självständigt försvar av vårt eget territo-
rium. Och ju mindre organisationen blir, desto sämre
blir anpassningsförmågan. Den säkerhetspolitiska
situationen i vårt närområde skulle, i samband med
allvarligare incidenter och kriser i vårt direkta närom-
råde, kunna leda till att Sverige blir föremål för mili-
tära operationer redan på kort sikt. För att risktag-
ningen med vår försvarsförmåga inte ska bli för stor
anser Kristdemokraterna att de förhastade och dras-
tiska nedskärningar som förestår inte kan motiveras
utifrån den nuvarande svårförutsägbara säkerhetspo-
litiska situationen i Europa. Vi säger således nej till
Socialdemokraternas och Centerns förslag till ned-
dragningen.
För att undvika materielförstöring, vidmakthålla
kompetens och en stabil grund för anpassning av
totalförsvarets resurser har Kristdemokraterna avsatt
1 300 miljoner kronor år 2000 samt 400 miljoner
kronor för år 2001, dvs. sammanlagt 1 700 miljoner
kronor för återstoden av innevarande försvarsbeslut-
speriod. År 2002, som är första året i nästa försvars-
beslutsperiod, har vi tillfört 1 000 miljoner kronor då
vi inte accepterar den föreslagna ramsänkningen. I ett
särskilt yttrande har vi utvecklat vårt budgetförslag
vad gäller utgiftsområde 6 Totalförsvar.
Fru talman! Försvarsfrågan är högaktuell för när-
varande. I förra veckan diskuterades regeringens
proposition 1999/2000:30, Det nya försvaret, i en
remissdebatt här i kammaren. Den propositionen
oroar väldigt många politiker, experter och andra.
Många av oss ser med stor oro och ängslan på den
uppgörelse som Socialdemokraterna och Centern
gjort när det gäller det framtida försvaret. Regeringen
räknar förstås med att få igenom sitt förslag. Till
hundra procent litar den, som det verkar, på uppgörel-
sen med Centern samtidigt som den kallt räknar med
att de två försvarsfientliga partierna, Vänstern och
Miljöpartiet, ställer upp på förslaget.
Fru talman! Det är inte lätt att tala om det betän-
kande som vi nu behandlar, när tankarna naturligt
också kretsar kring försvarspropositionen Det nya
försvaret. Men den budget som vi nu diskuterar och
vars ramar lades fast tidigt i våras kommer med all
sannolikhet att inte gälla fullt ut om regeringens för-
svarspolitiska proposition Det nya försvaret vinner
gehör. Det är således en mycket obalanserad och
osäker situation som vi diskuterar nu. Enligt rege-
ringens och Centerns planer ska förslaget till det nya
försvaret börja gälla från den 1 juli år 2000, dvs. mitt
i den budgetperiod som vi nu diskuterar.
Grundvillkoren för den här budgeten kommer
rimligtvis inte att gälla om det nya försvaret kommer
in i bilden. Min fråga till socialdemokraterna är där-
för: Kommer avvecklingen, som enligt uppgift mellan
tummen och pekfingret beräknas kosta ca 4,5 miljar-
der kronor förutom allt mänskligt och annat lidande,
att innebära att budgeten får en helt annan inriktning
än den som vi nu diskuterar? Eller kommer, med
andra ord, de i försvarsbudgeten budgeterade medlen
från den 1 juli år 2000 att gå till en avveckling som
inte är budgeterad? En annan fråga som jag har är om
avvecklingskostnaden, de ca 4,5 miljarderna, om nu
den summan stämmer, kommer att inkräkta på den
summa som ingår i uppgörelsen mellan Centern och
Socialdemokraterna. Den summan ska ju tas från
försvaret är det sagt. Om man måste utöka budgeten
för avvecklingen, så måste ju dessa medel i så fall tas
någonstans ifrån. Varifrån ska de tas i så fall? Är det
från sjukvården eller från något annat vårdområde?
Fru talman! Hur försvaret efter den 1 juli år 2000
kommer att se ut kan vi inte med bestämdhet säga i
dag. Hur stor kostnaden för det framtida försvaret blir
är också svårt att säga. Men vi vet, trots att det inte
finns några, såvitt jag vet, fullständiga offentligt re-
dovisade beräkningar, att det kommer att innebära
stora kostnader att på en kort tid genomföra en plane-
rad omriktning och reduktion av Försvarsmakten.
När det gäller de framtida försvarskostnaderna är
det för tidigt att uttala sig om hur mycket billigare ett
mindre försvar kan bli. Det finns en rad osäkra fakto-
rer. De gäller bl.a. hur den framtida personalförsörj-
ningen ska utformas. Andra exempel är, vilket vi
också har pekat på i andra sammanhang, att investe-
ringar i försvarsmateriel är kontraktsbundna och lång-
siktiga, kostnader för personalavveckling, pliktperso-
nalens framtida förmåner, avveckling av mark, an-
läggningar och förnödenheter är omfattande, samti-
digt som omlokaliseringar kan medföra stora investe-
ringar. Ökad förmåga att i samverkan med andra
länder delta i internationella operationer kräver att
resurser för utbildning och snabba insatser ständigt
finns tillgängliga. Försvarskostnaderna har vid flera
tillfällen kritiserats. Nu tycker jag att den frågan är
ute på något av ett gungfly igen.
Fru talman! Kristdemokraterna har vid åtskilliga
tillfällen påpekat att det inom försvarsbudgetens ram
måste finnas särskilt budgeterade och öronmärkta
medel för internationella fredsbevarande och freds-
skapande insatser. Det visade bl.a. den på internatio-
nell nivå för Sverige mycket generande förseningen
av de utlovade militära insatserna till Kosovo under
detta år. Om ord ska leda till handling, måste det
finnas täckning för orden. Det gäller också Sveriges
internationella insatser.
Kommer socialdemokraterna att se till att det
kommer att finnas särskilt budgeterade medel för
internationella militära insatser?
Fru talman! Med tanke på det säkerhetspolitiska
läget och den omstrukturering som försvaret står inför
är det märkligt att regeringen föreslår ekonomiska
neddragningar av det civila försvaret. Regeringen
borde i stället i sina skrivningar exempelvis ha pekat
på behovet av att Försvarsmakten får en närmare
anknytning till länsstyrelserna för att bl.a. kunna
utnyttja gemensamma resurser på ett bättre sätt.
Kristdemokraterna anser att om avsikten verkligen
är att värna civilbefolkningen vid krigs- och krissitu-
ationer bör en övergripande och heltäckande parla-
mentariskt sammansatt utredning om det civila för-
svarets roll och funktion inom totalförsvaret genom-
föras. Den av regeringen särskilt tillsatta utredaren
med uppdrag att bl.a. se över planeringssystemet för
civilt försvar och för beredskapen mot svåra påfrest-
ningar på samhället i fred täcker inte den totala över-
syn som behöver göras av det civila försvaret. I den
strukturförändring som totalförsvaret genomgår är det
nödvändigt att utreda vilka konsekvenser det får för
det civila försvaret.
Vad som ytterligare motiverar en översyn är de
lärdomar som måste dras ur 90-talets krig på Balkan,
i Tjetjenien, Östtimor, Sierra Leone m.fl. platser, där
det civila samhället och civilbefolkningen varit oer-
hört utsatta och så gott som oskyddade. I de samman-
hang där militära enheter inte kan beskydda befolk-
ningen i vårt land bör exempelvis undersökas hur de
frivilliga organisationernas, inklusive hemvärnets,
uppgifter kan vidgas.
Fru talman! Vi kristdemokrater anser således att
det finns anledning att göra en övergripande utred-
ning av hela det civila försvaret inklusive de olika
frivilliga organisationernas plats och roll inom total-
försvaret. En sådan utredning kan bl.a. motiveras med
det civila försvarets uppgift att i samverkan med
totalförsvaret skydda civilbefolkningen, vikten av att
ta till vara alla resurser för att göra det framtida för-
svaret så heltäckande som möjligt, betydelsen av att
ta till vara den folkliga förankringen som de frivilliga
organisationerna utgör och vikten av att se och be-
handla alla delar av det civila försvaret som lika
mycket värda utifrån respektive funktion.
Fru talman! Detta har vi också skrivit i vårt sär-
skilda yttrande.
Eftersom vi kristdemokrater inte har bifallit rege-
ringens förslag till budget år 2000 kommer vi att
avstå från att delta i omröstningen utom när det gäller
vår egen reservation. För övrigt hänvisas till vårt
särskilda yttrande, där vi tar upp kustbevakningen,
dagersättningen till värnpliktiga och det civila försva-
ret.
Åke Carnerö kommer senare att göra ett inlägg
om kustbevakningen och Amanda Agestav om dager-
sättningen till värnpliktiga.
Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till
Kristdemokraternas reservation gällande dagersätt-
ning till totalförsvarspliktiga.</pre><pre>Anf.  214  RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Till skillnad från Margareta Viklund
ska jag försöka vara ganska kortfattad och inleda med
att yrka bifall till reservationerna 2 och 3 från Folk-
partiet liberalerna om totalförsvarets budget för år
2000.
Jag tänkte vara så fräck att jag säger till dem som
läser protokollet från denna debatt att de kan läsa
protokollet från debatten vid bordläggningsplenum
den 25 november där i stort sett allt sades som vi i
dag repeterar.
För min del vill jag bara påpeka att de förändring-
ar av budgeten som Folkpartiet liberalerna gör i för-
hållande till den framlagda budgeten innebär över-
flyttning av 500 miljoner kronor från grundutbild-
nings- och kortutbildningsbudgeten till internationella
insatser. Jag hörde Berit Jóhannesson framföra öns-
kemål om pengar till minröjning, och det är där de
ligger.
Vi har besökt Bosnien och vet vad internationell
verksamhet innebär. Vårt förslag innebär till stora
delar pengar till minröjning, att man återställer mine-
rad mark till odlingsbar mark. Det är det som är me-
ningen med denna överföring av pengar från onödig
grundutbildning och korttidsutbildning till internatio-
nell verksamhet. Det känns lite fel att vi nu måste
minska antalet styrkor i Bosnien för att kunna ta oss
till Kosovo. Det är det som ligger till grund för vårt
ändringsförslag i budgetsammanhang.
Vi anser även att man kan kosta på sig att dra ned
på skyddsrumsbyggandet i de tider då hotbilden inte
är så allvarlig.
Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till Folk-
partiets reservationer. Vi återkommer till det nya
förslaget om den nya budgeten och det nya försvaret
under våren när försvarsutskottet har diskuterat fär-
digt propositionen om det nya försvaret.</pre><pre>Anf.  215  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Högt ärade och dyrbara ledamöter i
kammaren! Åhörare! Framtida protokolläsare! Vi har
hört ett antal papper läsas upp här framifrån nu. Det
låter ibland som om vi befinner oss i helt olika värl-
dar. När Moderata samlingspartiet talar om medveten
förstörelse och panikavveckling, och när vi hör Krist-
demokraterna tala om förhastad och drastisk ned-
dragning och dessutom i sin reservation skriver att
man inte kan medverka till något sådant här så undrar
jag faktiskt vad de menar. Faktum är att i budgeten
föreslår regeringen och Centern en ökning av för-
svarsutgifterna med 7 %. Med undantag för 1990/91
har militärutgifterna aldrig varit högre än de är i år.
Och de kommer alltså att öka ytterligare nästa år.
Jag tycker också att det är obehagligt att höra hur
Kristdemokraterna försöker skrämma med det ryska
kriget mot Tjetjenien och tar det till intäkt för att det
militära hotet mot Sverige på något sätt skulle ha
ökat. Man insinuerar åtminstone det. Faktum är sna-
rare motsatsen - faktum är att sedan det kalla krigets
slut har det militära invasionshotet helt vittrat sönder.
Detta har lett till att militärutgifterna har minskat
dramatiskt. Jag har sagt det förut, och jag repeterar
det: De har halverats i Europa. De har minskat med
över 90 % i Ryssland. Hela Rysslands försvarsbudget
har varit mindre än den svenska försvarsbudgeten.
Alla är i dag eniga om att det inte längre existerar
något militärt invasionshot. Den svenska militären
säger samma sak: Det finns inte något militärt inva-
sionshot.
Detta innebär att det finns ett utrymme att också i
Sverige minska militärutgifterna. Det är synd att den
minskningen inte kommer till stånd förrän först 2001.
Den borde ha kommit till stånd mycket tidigare. Det
finns en insikt om detta också hos regeringen. För-
svarsministern sade här i talarstolen i förra veckan att
omprövningen borde ha kommit tidigare. Han gav
därmed Miljöpartiet rätt i vår kritik mot att regeringen
inte har förmått förhålla sig till en föränderlig om-
värld. Men bättre sent än aldrig! Det är bättre att det
börjar minska nästa år än att det inte börjar minska
alls.
Det vi ser nu i Ryssland är på alla sätt beklagligt
och måste fördömas. Det är oacceptabelt att man
försöker lösa inre konflikter med väpnat våld. Jag är
rädd för att vi kommer att få se mer av det som vi
upplever nu. Den ryska ekonomin är nämligen i sön-
derfall, och arbetslösheten ökar. Detta utgör en gro-
grund för olika nationalistiska och fundamentalistiska
grupper, gammelkommunister och andra extrema
grupper.
Men ju mer vi riskerar att få se framtida inbördes-
krig i Ryssland, desto mer introvert blir Ryssland och
desto mer upptaget med sina egna konflikter kommer
Ryssland att bli. Det visar sig också att den krigföring
vi nu ser mot Tjetjenien har varit framgångsrik så
länge den har riktats mot små byar och mot civilbe-
folkningen. Återigen konfronteras man nu med geril-
lan i Tjetjenien, precis som i det förra kriget, och det
visar sig återigen i vilket miserabelt skick den ryska
krigsmakten är.
Att i detta läge insinuera att denna konflikt och
problematik i Ryssland skulle utgöra något militärt
hot mot Sverige tycker jag är osmakligt och obehag-
ligt.
Tvärtom ställer detta andra krav på oss. Vi bör
försöka bidra till att undvika de här konflikterna och
att undvika katastroferna, flyktingströmmarna, FN-
insatserna och de dyra återuppbyggnadsinsatserna.
Detta gör vi genom att på olika sätt stödja den demo-
kratiska utvecklingen i Ryssland. Det finns nämligen
ett intimt samband mellan hur man löser konflikter
och graden av demokrati i ett samhälle. Vi bör från
svensk sida stötta de embryon till demokratiska folk-
rörelser som finns, de olika strukturer för ett demo-
kratiskt samhälle som växer fram och utvecklingen av
ett rättssystem. Där behövs det ekonomiska insatser
från Sverige och från EU. Där kan vi bidra till att
förebygga väpnade konflikter i Ryssland och föregri-
pa mänskliga tragedier och därmed föregripa oerhör-
da kostnader för omvärlden. Dessa får vi ju annars ta
med flyktingströmmarna, katastrofinsatserna och FN-
insatserna.
Det är detta, Margareta Viklund, som jag tycker
att vi borde använda en större del av vår försvarspoli-
tiska budget till. Det ligger i vårt intresse att medver-
ka till fred och stabilitet i Sveriges omvärld.
Men det är raka motsatsen som förespråkas här.
Både från Kristdemokraterna och Moderaterna före-
språkar man i detta läge mer pengar på det militära
försvaret, trots att det inte finns något invasionshot.
Det är och förblir för mig obegripligt.
Jag hoppas att vi i debatten i vår kommer att kun-
na komma fram till större minskningar och större
förändringar av det svenska försvaret än de som hit-
tills har föreslagits. Vi har viktiga uppgifter som vi
kan bidra till genom medverkan i internationella
fredsfrämjande insatser. Vi har också möjligheten att
i Sverige utveckla de civila förebyggande insatserna.
Det är långt viktigare än att krama sig fast vid en
svunnen epoks säkerhetstänkande och vid regementen
och försvarsmateriel som har haft uppgiften att skyd-
da oss mot det militära invasionshot som inte längre
finns. Tack!</pre><pre>Anf.  216  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är precis som Lars Ångström sä-
ger - som om vi levde i två olika världar. Ändå lever
vi här och nu. Jag tror inte att någon av oss egentligen
kan säga hur morgondagen kommer att se ut. Men vi
har kanske olika syn på hur bilden av vår omvärld ser
ut.
Naturligtvis har inte jag något emot att man går in
med civila insatser, genom FN osv. Det vill vi gärna
satsa ännu mer på.
Men vi har kanske en annan bild på näthinnan av
den oro och det mörker som faktiskt finns på sina håll
i Europa i dag. Vi kan inte bara stå och titta på detta
och säga: Det här är inget allvarligt. Sverige är ju en
del av Europa! Den hotbild som vilar över de andra
länderna kastar naturligtvis sin skugga också på Sve-
rige. Det kan vi aldrig komma ifrån.
Vi måste vara beredda att göra insatser var det än
kan vara någonstans - i Europa och för att kunna
skydda vårt eget land. Vi kanske ser på möjligheterna
att få fred i världen på olika sätt, Lars Ångström och
jag.
Det nämndes att det dras ned på försvarskostna-
derna i massvis av Europas länder i dag. Men jag
kunde läsa i dag i TT-nyheterna att man t.ex. i Tysk-
land var väldigt tveksam till de neddragningar som
gjorts, och att man kommer att ta sig en ny funderare
på det hela. Det är alltså inte bara vi som diskuterar
vad det är för hotbild som finns i Europa nu. Det är
inte bara vi här i Sverige - utan det görs på andra håll
i Europa också.</pre><pre>Anf.  217  LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Tveksamhet inför neddragningar
finns väl i alla länder, framför allt i de grupper som
har intressen av att bibehålla en högre nivå på mili-
tärutgifterna.
Men faktum är att militärutgifterna har halverats i
Europa sedan det kalla krigets slut. Och faktum är att
Sveriges militärutgifter har stannat kvar på samma
höga nivå som under det kalla kriget.
Jag tror att vår syn på omvärlden kanske inte
skiljer sig åt så mycket. Också vi ser självfallet be-
kymren och de mörka molnen. Vi ser ofreden i det
forna Jugoslavien, och vi ser vad som händer i Ryss-
land. Däremot skiljer vi oss åt när det gäller att dra
slutsatser av det vi ser.
Slutsatserna för Miljöpartiets del gäller t.ex. kriget
i det forna Jugoslavien, konflikten i Bosnien och
konflikten i Kosovo. För fem-tio år sedan varnades vi
här i Sverige av bl.a. representanter för Margaretas
parti om att detta kunde sprida sig. Man ville ta det
till intäkt för att inte minska Sveriges militäruppgif-
ter. Men det fanns ingenting som pekade på att kon-
flikten skulle sprida sig, och mycket riktigt har vi inte
heller sett att den har spridits under de tio år som har
gått.
Samma sak gäller konflikten i Groznyj i Tjetjeni-
en och Rysslands problem. Det finns ingenting som
gör att man kan dra slutsatsen att det här skulle öka
hoten mot omvärlden. Tvärtom, ju mer problem i
Ryssland, desto mer introvert blir det.
Slutsatsen måste i stället bli den motsatta. Vi har
nu en möjlighet att tillsammans med andra länder
bidra till att förebygga det som jag fruktar, nämligen
en repris av det forna Jugoslavien fast hundra gånger
större i Ryssland. Här krävs det resurser, nytänkande
och utvecklande av en förebyggande politik. Det är
raka motsatsen till att klamra sig fast vid det traditio-
nella militära invasionsförsvaret.</pre><pre>Anf.  218  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är konstigt att Lars Ångström så
väl vet vad slutsatsen blir av alla de scenarier som
finns. Jag tycker att det är väldigt skickligt. Ingen kan
ju ge en bild av hur morgondagen kommer att se ut.
Men vi har ändå ett ansvar för att försvara vårt land.
Det är ett förvaltaransvar som vi har för att vi ska
kunna lämna över det till nästa generation och nästa
osv. Det ansvaret har Lars Ångström och jag och alla
vi som sitter här. Det förpliktigar. Därför måste vi ha
våra ögon öppna så att vi också kan se de hotbilder
som finns och kan måla upp dem och visa på dem.
Det är vår uppgift, och det kan vi inte komma ifrån.
Sedan får vi ta ställning till det. Lars Ångström
vill dra ned, men jag vill inte det. Jag har en annan
uppfattning. Jag anser att vi måste ha ett starkt försvar
så att vi kan freda vårt land i den del av världen där vi
är. Det väntar sig också den övriga världen att vi gör.</pre><pre>Anf.  219  LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag är så skicklig. Det
är inte så att jag är ensam om att dra den här slutsat-
sen. Försvarsledningen, Försvarsmakten, försvarsmi-
nistern och säkerhetspolitiska bedömare i samhället i
vårt land och ute i Europa drar samma slutsats. Det
går inte att genomföra en invasion och en ockupation
av Sverige från rysk sida. Den kapaciteten existerar
inte längre. Den finns inte. Jag undrar vad det är för
militära hot som Margareta Viklund ser framför sig.
Hon har inte presenterat några av dem. De existerar
inte i sinnevärlden.
Däremot finns det andra hot som försvarsutskottet
pekat på senast i 1996 års försvarsbeslut. Där vidgade
man på Miljöpartiets initiativ hotbilden. Det finns en
ganska stor samstämmighet kring att det som i dag
utgör hot emot Sveriges territorium och Sveriges
demokrati är sådant som t.ex. sönderrostade ato-
mubåtar i Murmansk. Det är risken att vi kan utsättas
för IT-sabotage. Det är rysk maffiaverksamhet som är
gränsöverskridande. Det är miljöförstöring. Detta är
icke-militära hot.
Mot inget av dessa hot, som är reella, kan Marga-
reta Viklund eller någon annan försvara oss med JAS-
flygplan, stridsvagnar eller ubåtar. De är helt irrele-
vanta. Det krävs andra organisationer, andra insatser
och andra strukturer för att möta de framtida hoten,
de som är reella i dag.
Därför blir det närmast obegripligt när Margareta
Viklund gör samma misstag som Moderaterna och
kallar Miljöpartiet försvarsfientligt. Försvar handlar
inte längre om det militära. Försvar handlar om andra
metoder för att möta de hot som vi är utsatta för. Man
skulle kunna vända på retoriken om man ville.</pre><pre>Anf.  220  BERNDT SKÖLDESTIG (s):
Fru talman! Det har nu gått ganska precis två
veckor sedan riksdagen fattade beslut om de olika
utgiftsområdenas ekonomiska ramar. Dagens debatt
handlar om hur vi ska använda de 46,6 miljarder
kronor som finns inom utgiftsområde 6 Totalförsva-
ret.
Fru talman! Detta är stora pengar, och det kräver
eftertanke hur de ska användas. I dagens betänkande
redogörs för utskottets behandling av regeringens
förslag under utgiftsområdet. I betänkandet finns fyra
reservationer och tre särskilda yttranden. Jag ber att
få återkomma till dem lite senare.
Ämnet för dagen är alltså hur vi ska använda den
del av våra gemensamma tillgångar som går till total-
försvaret. Den helt dominerande delen inom utgifts-
området är det militära försvaret. Detta är som bekant
uppdelat i tre olika anslag, A1 som behandlar för-
bandsverksamhet och beredskap m.m., A2 som är
fredsfrämjande insatser och A3 som handlar om ma-
teriel, anläggningar samt forskning och utveckling.
När det gäller anslaget under A1 har regeringen
kommit med begränsande förslag med anledning av
den proposition om det nya försvaret som lämnades
till riksdagen förra torsdagen. Utskottet delar rege-
ringens uppfattning att man bör slutföra avvecklingen
av krigsförband m.m. enligt 1996 års försvarsbeslut
samt förbereda en omställning enligt den inriktning
som riksdagen beslutade om i maj i år. Utskottet vill
särskilt peka på det viktiga i att Försvarsmakten fort-
sätter att arbeta med att utveckla förmågan att lämna
stöd till samhället.
Under rubriken A2 finns det skäl att framhålla de
utmärkta insatser som svenska kvinnor och män gör i
det internationella samfundets tjänst. Jag har själv,
liksom i stort sett hela utskottet, varit på plats i Bos-
nien under hösten och haft möjlighet att konstatera att
de svenska bataljonerna har gjort ett mycket bra ar-
bete.
För en liten tid sedan reste en ny kontingent ned
till Kosovo för att delta i den internationella freds-
styrka som ska stabilisera läget i denna krigshärjade
del av Europa. Tyvärr kan man konstatera att proces-
sen fram till dess att den svenska styrkan kom i väg
har varit otillfredsställande. Försvarsdepartementet
har nu den här frågan under luppen. I den proposition
som lades på riksdagens bord i torsdags finns också
förslag om att försvaret ska utreda och återkomma
med förslag före den 1 februari nästa år om hur vi ska
klara av rutinerna på ett bättre sätt.
Vad gäller anslaget A3 konstaterar utskottet att
regeringen är ganska oprecis och allmän. Det är dock
förståeligt eftersom arbetet med materielplanen och
förslagen till omställning av försvaret inte var slut-
förda när budgetpropositionen skrevs. Vi får väl åter-
komma närmare till detta då vi behandlar propositio-
nen om det nya försvaret. Utskottet noterar dock i
betänkandet att bemyndigandet för framtida ekono-
miska förpliktelser kraftigt har minskat jämfört med
förra årets budget.
Fru talman! Försvaret handlar dock inte bara om
den militära dimensionen. För att klara fredstida på-
frestningar i samhället bör vi ha ett bra fungerande
civilt försvar. Utskottet understryker i betänkandet
vikten av uthållighet inom viktiga områden i in-
frastrukturen. Vi förutsätter att resultatet av de funk-
tionsgenomgångar och andra studier som pågår om
sårbarheten i dessa system leder till åtgärder som får
en ur beredskapssynpunkt godtagbar förmåga i uthål-
lighet inom dessa viktiga områden. Regeringen för-
väntas informera riksdagen regelbundet i denna fråga.
Fru talman! Låt mig nu gå över till de reservatio-
ner som finns i betänkandet. I reservation 1 anför
Vänsterpartiet att man vill minska anslaget A3 med
430 miljoner kronor. Av dessa pengar skulle 130
miljoner kronor anvisas till minröjning. Detta har
utskottet tidigare behandlat, och den uppfattning
utskottet då hade står kvar. Utskottet delar uppfatt-
ningen att minröjningen är en viktig uppgift för för-
svaret. Det finns en politisk vilja att öka vår förmåga
på det här området. Regeringen har också gett För-
svarsmakten direktiv med en sådan innebörd.
I reservation 2 vill Folkpartiet att 500 miljoner
överförs från A1 till A2 för att säkerställa att vi kan
delta i internationella operationer. Även det kravet
har behandlats tidigare. I samband med vårproposi-
tionen 1999 uttalade utskottet att man förutsatte att
regeringen skulle återkomma till riksdagen om behov
uppstod att förstärka utgiftsområdet. Den här bedöm-
ningen står fast. Även här ska Försvarsmakten kom-
ma med förslag till lösningar på de här problemen
före den 1 februari så att vi får möjligheter att klara
de internationella operationer som kan bli aktuella
framöver.
I reservation 3 vill Folkpartiet att stödet till pro-
duktionen av skyddsrum minskas och att produktio-
nen av skyddsrum bör begränsas och inriktas mot de
områden där riskerna bedöms som störst.
Utskottet framhåller att anslaget till skyddsrum
har minskats med drygt 275 miljoner sedan förra årets
budget. Vidare har planeringsförutsättningarna änd-
rats i den riktning som reservationen pekar på.
Fru talman! I reservation 4, till sist, föreslår krist-
demokraterna att riksdagen ska återta beslutet om
dagersättning till värnpliktiga. Utskottet delar reser-
vantens uppfattning om att frågan om dagersättning-
ens storlek är viktig. Utskottet är dock inte berett att
föreslå någon förändring av den beslutsordning som
gäller. Regeringen bör dock informera riksdagen om
sina avsikter eller begära riksdagens godkännande
inför viktiga förändringar om ersättningen till de
totalförsvarspliktiga.
Fru talman! Avslutningsvis till jag yrka bifall till
hemställan i försvarsutskottets betänkande i dess
helhet och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  221  BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Berndt Sköldestig säger att vi i vår re-
servation har yrkat på att man ska öka minröjningsin-
satserna inom Försvarsmakten. Berndt Sköldestig
säger också att man har påtalat detta för Försvar-
smakten.
Vi har tagit upp det här gång på gång, så min
enkla fråga till Berndt Sköldestig är: Varför händer
det ingenting?</pre><pre>Anf.  222  BERNDT SKÖLDESTIG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har, Berit Jóhannesson, inget bra
svar på frågan om varför det inte händer något. Men
vi är nu mitt inne i en process där vi ska omforma
Försvaret. Ur den omformningen kommer det möjlig-
heter - det är jag fast övertygad om - som gör att vi
kan förbättra vår förmåga när det gäller minröjning
och våra möjligheter att göra ytterligare insatser.</pre><pre>Anf.  223  RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Berndt Sköldestig kommenterade
Folkpartiets omfördelning av 500 miljoner till inter-
nationell verksamhet.
Eftersom jag vet att både Berndt och jag har varit
i Bosnien och sett hur det ser ut måste jag ställa en
fråga. Vi har sett vilket behov som fortfarande finns i
Bosnien, inte minst i minröjningshänseende. Kan vi
inte då anse att det inte ska gå till så som det har gjort
- att vi måste dra tillbaka en styrka i ett land som
Bosnien för att klara av situationen i Kosovo?
Det är väl så att 500 miljoner till en tre månaders
grundutbildning - där ingen riktigt vet vilken uppgift
de utbildade ska få i försvaret - får en bättre använd-
ning i internationell verksamhet där minröjning na-
turligtvis är den ledande uppgiften.
Det skulle vara roligt att höra Berndt Sköldestigs
åsikt om den saken.</pre><pre>Anf.  224  BERNDT SKÖLDESTIG (s) re-
plik:
Fru talman! Vi har ju varit i Bosnien och sett -
som jag sade förut - vilka fina insatser våra soldater
har gjort där. Naturligtvis skulle jag hemskt gärna se
att vi kunde fortsätta våra insatser genom att hjälpa
till med minröjning och annat, nu när det finns mind-
re behov av rent militära insatser.
Men jag tror att vi måste göra det inom de ramar
vi har. Därför tror jag att det förslag som kommer
från Försvarsmakten om hur vi ska klara de interna-
tionella insatserna, där vi enligt min mening även får
inrymma minröjningsinsatser, får utgöra grunden för
hur vi kommer att handla framöver.</pre><pre>Anf.  225  RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill än en gång återkomma till si-
tuationen i Bosnien. Det var ju tragiskt i t.ex. Olym-
piabyn. Man ville lämna bilen och gå ut och gå i
skidspåren där de svenska skidlöparna tog sina guld-
medaljer. Men det kunde man inte på grund av mine-
ring i området.
Då frågar man sig än en gång: Tycker Berndt
Sköldestig att det är vettigt att under tre månader i
Sverige korttidsutbilda kanske 1 500 soldater - som
man inte har en aning om hur man ska använda sig av
i krigsmakten - i stället för att ta 500 miljoner till att
röja minor i Bosnien?</pre><pre>Anf.  226  BERNDT SKÖLDESTIG (s) re-
plik:
Fru talman! Berndt Sköldestig tycker att vi ska
göra de insatser i Bosnien som vår budget medger.
Jag kan hålla med Runar Patriksson om att minröj-
ning kanske är det allra viktigaste i Bosnien.
Jag tycker att vi ska se till att vi får en ordning där
Försvarsmakten får tala om hur vi ska lösa de här
frågorna, vad gäller både personal och materiel, inom
de ramar vi har.</pre><pre>Anf.  227  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! I mitt anförande ställde jag ett par
frågor till socialdemokraterna. Jag undrar om Berndt
Sköldestig skulle vilja svara på dem.
Om nu den här propositionen om det nya Försva-
ret går igenom kommer den enligt det förslag som
propositionen ger att gälla fr.o.m. den 1 juli nästa år.
Enligt mitt sätt att se slår det sönder den budget vi nu
diskuterar, eftersom avvecklingskostnaderna enligt
uppgift kommer att uppgå till ungefär 4 ½ miljarder
kronor.
Hur ställer sig socialdemokraterna till den nya
budgeten? Och varifrån ska man ta de pengarna?
Kommer de pengarna att tas från vården eller någon-
ting annat, frågar jag. Jag skulle vilja veta varifrån de
pengarna ska tas.
Min andra fråga är: Hur ser man på budgeten i det
nya perspektivet?</pre><pre>Anf.  228  BERNDT SKÖLDESTIG (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller avvecklingskostnader-
na har vi i vår överenskommelse med Centerpartiet
avsatt 5 miljoner kronor, och de belastar inte den här
budgeten. De får tas ut med omedelbar verkan när de
behövs under kommande år, och de kommer att be-
lasta budgeten år 2002-2003.</pre><pre>Anf.  229  MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! 5 miljoner låter inte så mycket. Det
kanske var 5 miljarder.
Det ska då inte beröra den här budgeten, säger
Berndt Sköldestig. Men om nu avvecklingen ändå
börjar år 2000, varifrån tar man då pengarna för den
avvecklingen? Den summan kommer ju att bli såpass
hög.</pre><pre>Anf.  230  BERNDT SKÖLDESTIG (s) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade ingår det i överens-
kommelsen att man får förskottera pengar som ska tas
ur budgeten år 2002-2003 för att klara kostnaderna
med omedelbar verkan.
Sedan sade jag naturligtvis fel. Det är inte miljo-
ner utan miljarder. Det är lite svårt med nollorna
ibland, jag ber om ursäkt för det.</pre><pre>Anf.  231  ERIK ARTHUR EGER-
VÄRN (c):
Fru talman! Centerpartiet delar regeringens upp-
fattning om totalförsvarsramen för nästa år, så jag vill
inledningsvis yrka bifall till hemställan 1 betänkandet
och avslag på reservationerna.
En viktig utgångspunkt för Centerpartiet är att det
försvarsbeslut som togs 1996 och den omstrukture-
ring av Försvarsmakten som därmed påbörjades ge-
nomförs på ett sådant sätt att sluttidpunkten uppnås
eller att man t.o.m. möjligen når avveckling tidigare
än beräknat. Detta är viktigt, eftersom det är det som
bidrar till att snabbare skapa ett ekonomiskt utrymme
för den önskvärda ominriktningen.
Det är också angeläget att Försvarsmakten redan
nu börjar förbereda så långt det är möjligt den omin-
riktning av Försvarsmakten som inletts genom riks-
dagens beslut med anledning av kontrollstationspro-
positionen Förändrad omvärld - omdanat försvar.
Ominriktningen innebär att vi kommer några steg
på vägen mot framtidens försvar. Man skulle natur-
ligtvis kunna känna en viss otålighet över att det
ekonomiska utrymmet för förnyelsen inte blir större
och att det inte ökar i snabbare takt än vad som nu
sker. Men där är det ju så att det s.k. arvet är gräns-
sättande. Ju förr vi kan avveckla de delar av arvets
organisation och materiel som inte bär mot framti-
dens försvar, desto tidigare kan vi också bereda ut-
rymme för den strukturella förnyelsen, för det är nu vi
måste göra nödvändiga omstruktureringar och sats-
ningar för att ge landet ett starkt och effektivt försvar
även i nästa århundrade. Att skjuta de svåra omställ-
ningsbesluten framför sig är ingen framkomlig väg.
Ominriktningen innebär att försvaret förändras
och omstruktureras för att möta 2000-talets hot och
risker. Med ominriktningen kommer ett bra försvar
att göras bättre och bli bättre avpassat för sina åta-
ganden. Vi får en mer flexibel organisation och för-
bandsstruktur med ökad rörlighet och hög insatsbe-
redskap. Som överbefälhavaren har påpekat i tid-
ningsdebatter kommer vi faktiskt att ha fler insatsbe-
redda förband än vad vi har haft hittills under efter-
krigstiden.
Omfattande strukturella förändringar är, enligt
Centerpartiet, helt nödvändiga för att vår förmåga att
medverka i internationell krishantering och konflikt-
lösning ska kunna ökas. De är också nödvändiga för
att vi på ett modernt och bättre sätt ska kunna möta de
hotbilder som i närtid kan riktas mot vårt land.
Det nya försvaret måste, som FOA:s generaldi-
rektör Bengt Anderberg påpekat, inrymma en förmå-
ga att snabbt förändras och anpassas till framtida
förhållanden om vilka vi har begränsad kunskap i
dag. Dagens dynamiska säkerhetspolitiska struktur
medför att det blir svårare att förutspå större föränd-
ringar. Det kan jag vara överens med tidigare talare
om. Vi måste alltså därför också i högre grad beakta
osäkerheten om den framtida omvärldsutvecklingen
som en planeringsförutsättning. Kravet på anpassning
grundar sig därför inte enbart på en positiv och stabil
omvärldsutveckling, som vi i och för sig hoppas på,
utan just på osäkerheten om utvecklingen på sikt.
Fru talman! Utifrån det vidgade säkerhetsbegrep-
pet vill jag i dagens debatt särskilt lyfta fram två av
totalförsvarets fyra huvuduppgifter, nämligen upp-
giften att stärka det svenska samhället vid fredstida
påfrestningar samt uppgiften att bidra till fred och
säkerhet i omvärlden. Jag väljer att göra det därför att
jag anser att betydelsen av dessa uppgifter bör belysas
och kanske t.o.m. stärkas.
Hoten mot informationssystemen i form av in-
trång och manipulationer växer i takt med samhällets
ökade beroende av väl fungerande informationssys-
tem.
Vårt moderna samhälle är oerhört sårbart och
känsligt för störningar i elförsörjning, telekommuni-
kationer och datorstöd. Därför är det med oro vi kan
konstatera att det fortfarande finns brister i funktio-
nen telekommunikationer och i delfunktionen elför-
sörjning. Snarare är det så, som ju faktiskt utskottet
framhåller, att sårbarheten inom de här systemen bara
tycks öka.
Det förhåller sig dessutom på det viset att det i
nuläget inte är möjligt att helt garantera ens en säker
elförsörjning. Vid ett angrepp i ett förändrat omvärld-
släge bedömde regeringen i 1999 års budgetproposi-
tion att den samlade förmågan till civilt försvar inte
var godtagbar. Detta menar vi att man måste ta på
allvar och därför är det oerhört viktigt att det civila
försvaret tillmäts en ökad betydelse på sätt som sker i
den s.k. särpropositionen om det nya försvaret och att
det civila försvaret hänger med i anpassningen till det
nya säkerhetspolitiska läget med ny hotbildsutveck-
ling. Detta är särskilt viktigt eftersom många av de
nya hoten inte längre är så entydigt militära till sin
karaktär. Vi får inte dra oss för att utnyttja våra sam-
lade totalförsvarsresurser när vi måste hitta det mest
effektiva sättet att möta både nutida och framtida
hotbilder.
Det är också nödvändigt att så långt det är möjligt
dra nytta av de samlade totalförsvarsresurserna inte
bara för det nationella försvaret utan också för den
internationella verksamheten. Vi måste faktiskt på
allvar anamma en ny syn på den internationella verk-
samheten, där de internationella insatserna och den
kompetens och erfarenhet som man därmed återför
till organisationen, utgör ett medel för att utveckla
även den nationella försvarsförmågan.
Därför är det angeläget att, så snart som utrymmet
medger det, tidigarelägga ökningen av vår förmåga
till internationell fredsfrämjande verksamhet. För-
svarsberedningen skriver i den senaste rapporten
Europas säkerhet - Sveriges försvar att den för
svensk försvarspolitik viktigaste slutsatsen av det
senaste årets internationella utveckling är behovet av
att stärka Sveriges förmåga att bidra till europeisk
krishantering.
Vi måste alltså inse att det effektivaste sättet att
undanröja säkerhetspolitiska hot mot vårt land är att
vara med och bilägga konflikter där de äger rum. En
viktig metod för att trygga vår egen säkerhet är alltså
att delta på så stor bredd som möjligt i det europeiska
samarbetet och därigenom bidra till gemensam freds-
främjande verksamhet och krishantering.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja lyfta
fram de frivilliga försvarsorganisationernas roll i det
nya totalförsvaret, en roll som enligt min mening, får
en allt större betydelse. De militära och civila frivilli-
ga försvarsorganisationerna och hemvärnet är en
oerhört viktig resurs i landets försvar, inte minst ge-
nom det starka engagemang och den breda kompetens
inom skilda samhällsområden som de tillför.
De är också en högst väsentlig del i folkförsvaret,
där tanken är att var och en efter förmåga och kun-
skap ska bidra till landets försvar. När nu totalförsva-
ret i övrigt förnyas är det naturligtvis också oerhört
angeläget att även de frivilliga försvarsorganisatio-
nerna får möjlighet att utveckla sig mot nya förmågor
och nya kompetenser. Ett sådant viktigt förnyel-
seprojekt är just frågan om hur de frivilliga försvar-
sorganisationerna kan bidra till freden och säkerheten
i vår omvärld.
Bara för att nämna ett lovvärt och framåtsyftande
exempel sker de frivilliga försvarsorganisationernas
samarbete med Baltikum just i syfte att stödja de
baltiska ländernas uppbyggnad av ett försvar under
demokratisk kontroll.
Vi går nu vidare med att skapa militära och civila
försvarsresurser med hög kompetens och förmåga till
insatser i ett brett spektrum av uppgifter både natio-
nellt och internationellt och med anpassningsförmåga
till nya behov och nya villkor i framtiden. På det
sätter blir ett bra försvar bättre.
Centerpartiet är berett att fortsätta att ta ett lång-
siktigt ansvar för totalförsvarets omstrukturering. Det
här är ingen förstörelseprocess, som Olle Lindström
sade. Det här är en förnyelseprocess.
Till sist: Det är förmågan och modet att tänka nytt
som skiljer den vise från den envise. Tack!</pre><pre>Anf.  232  RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag har bara en liten kort fråga till
hemvärnsmannen Erik Arthur Egervärn som här på
slutet talar så väl om de frivilliga organisationerna.
Erik Arthur Egervärn inledde talet med att avslå
reservationerna, bl.a. Folkpartiets reservation om 500
miljoner till internationell verksamhet. I talet var
internationell verksamhet mycket viktigt.
Eftersom jag vet att Erik Arthur Egervärn också
har varit i Bosnien ställer jag frågan: Är det vettigt att
korttidsutbilda 1 500 man för hemvärnet med en
utbildning som ingen kan garantera har någon som
helst möjlighet att uppfylla ens de krav som hemvär-
net har, när det finns tiotusentals färdigutbildade
soldater i landet att rekrytera till hemvärnet?
Att göra en sådan utbildning i stället för att an-
vända dessa 500 miljoner till minröjning och fortsatt
verksamhet i Bosnien. Jag kan inte tänka mig annat
än att Erik Arthur Egervärn också var i Duboj i Tuzla
och träffade de svenska soldaterna som inte har någon
förståelse för hur vi kan dra oss ur denna oroshärd.
En av anledningarna lär vara att det fattas resurser.
Att man ger hemvärnets korttidsutbildning till
soldater, när man är tveksam till vilken utbildning de
får, i stället för detta internationella engagemang,
skulle jag vilja höra Erik Arthur Egervärns syn på.</pre><pre>Anf.  233  ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c)
replik:
Fru talman! Låt mig först självklart instämma i
behovet av utökade resurser till minröjningsverksam-
het. Det råder inte något motsatsförhållande eller
annan åsikt i detta sammanhang. Det måste naturligt-
vis beaktas i det kommande budgetarbetet.
I den här budgetramen tycker jag dock inte att
man ska göra de omfördelningar som Runar Patriks-
son föreslår. Jag uppfattade att Runar Patriksson är
kritisk till den här korttidsutbildningen. Det kan man
måhända vara. Jag tillhör dem som tycker att den är
riktigt bra.
Erfarenheterna av de korttidsutbildade, i den mån
de har placerats ute i hemvärnsförbanden, är mycket
goda.
Både Runar Patriksson och jag vet att den här
korttidsutbildningen ska utvärderas. Innan den har
utvärderats i vederbörlig ordning tycker jag att det är
det för tidigt att döma ut den. Låt oss återkomma när
den har utvärderats professionellt.</pre><pre>Anf.  234  RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Min vetskap om Erik Arthur Egervärn
är att han har god kunskap om det militära försvaret.
Vid Pliktutredningens sammanträde frågade jag
den officer som har att lägga fram förslaget, om de
korttidsutbildades möjligheter att verka i försvaret
och fick svävande svar på vilken uppgift de kan ha.
Vi är väl medvetna om att det finns tiotusentals
fullutbildade soldater som med en ordentlig kampanj
i landet vore mer ägnade för hemvärnets verksamhet.
Då anser jag att i stället för att använda medlen för
korttidsutbildningar som inte leder någon vart borde
man använda dem för internationell verksamhet.</pre><pre>Anf.  235  ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c)
replik:
Fru talman! Man kan, som jag sade, ha olika
åsikter om de korttidsutbildades värde. Jag har det
intrycket bl.a. från tiden som hemvärnschef, att de
mycket väl har fyllt sin roll i hemvärnet. De svävar
inte omkring i systemet i något slags pool, utan i den
mån de själva vill det blir de krigsplacerade i hem-
värnet. De är alltså inte utan uppgifter.
Korttidsutbildningen får vidare i sig ses mot bak-
grund av att den är en individuell soldatutbildning för
den enskilde hemvärnsmannen eller soldaten. Sedan
ges fortlöpande en utbildning i hemvärnet inom för-
bandets ram. Man får alltså fel bild av den här verk-
samheten, om man bara tittar på grundutbildningen.
Det handlar om en fortlöpnde utbildning inom hem-
värnet.
Men frågan ska, som sagt, utvärderas, och jag ber
att få återkomma till en diskussion med Runar Pat-
riksson när utvärderingen väl är gjord.</pre><pre>Anf.  236  ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! När försvarsfrågorna debatteras här i
kammaren nämns sällan den viktiga verksamhet som
Kustbevakningen bedriver. Jag vill därför beröra
Kristdemokraternas förslag i Utgiftsområde 6 Total-
försvar vad gäller Kustbevakningen.
Fru talman! Kustbevakningen har som egen myn-
dighet verkat i över elva år, och dess sjöövervak-
ningsverksamhet och kontroll har som övergripande
mål att inom svenskt sjöterritorium och svensk eko-
nomisk zon begränsa brottsligheten, så att säkerheten
till sjöss liksom respekten för lagar och andra före-
skrifter ökar. Målet för miljöräddningstjänsten till
sjöss är att bidra till att säkerheten ökar, människor
kan räddas och följderna av olyckor och utsläpp kan
begränsas.
Genom sin ständiga närvaro till sjöss med i snitt
19 fartyg varje dygn samt flygplan ges förutsättningar
för hög beredskap och därmed tidiga insatser. Denna
närvaro till sjöss har naturligtvis en preventiv inver-
kan på brottsligheten. Den internationella verksam-
heten inom sjöövervakningssektorn blir alltmer om-
fattande, och bilateralt samarbete pågår med i stort
sett alla Östersjöländernas kust- eller gränsbevak-
ningsorganisationer.
Fru talman! Från norr till syd mäter Sverige 1 572
kilometer, och den totala kuststräckan är 2 746 kilo-
meter. Med en så lång kuststräcka, ja, faktiskt EU:s
längsta yttre gräns, har gränskontroll och övervakning
stor betydelse för vårt lands säkerhet och ekonomi.
Härtill behövs både kustnära övervakning och ut-
hållig utsjöbevakning. Till sjöss är kustbevakaren
både polis och tullare, vilket är två viktiga förutsätt-
ningar för att klara gräns- och sjöövervakningen. EU-
medlemskapet och den kommande Schengenanslut-
ningen ställer stora krav på förändringar, och därför
har Kustbevakningen prioriterat framför allt yttre
gräns- och fiskerikontroll. Fr.o.m. nästa år kommer
man även att utföra landnings- och kvalitetskontroll
av fisk i hamnarna.
Fru talman! I betänkandet behandlas två motioner
från Kristdemokraterna med krav på ökade resurser
till Kustbevakningen. Vi har angett två skäl för detta.
För det första: Utvecklingen i vårt närområde lik-
som Sveriges medlemskap i EU har för Kustbevak-
ningens del inneburit ett väsentligt ökat övervak-
ningsbehov till sjöss. Avvecklingen av de inre grän-
serna genom Sveriges anslutning till Schengenavtalet
innebär att gränskontrollen måste intensifieras så
länge de kompensatoriska åtgärderna inte fungerar
tillfredsställande.
För det andra: Kustbevakningen har huvudansva-
ret för miljöräddning till sjöss. Oljeutsläpp är det
vanligaste problemet, och de alltmer omfattande
sjötransporterna av olja och farligt gods ökar behovet
av övervakning. Snabba ingripanden är viktiga för att
begränsa utsläppen och kunna identifiera fartyg som
orsakat utsläpp. Det är 50 till 100 gånger dyrare att
sanera en strand än att ta upp oljan till sjöss. Det bör
därför införskaffas ytterligare två kombinationsfartyg
som medger uthållig utsjöbevakning och därmed en
högre beredskap i miljöräddningstjänst i Skagerrak
och i Östersjön. Kristdemokraterna har därför i sitt
budgetförslag avsatt 40 miljoner kronor utöver rege-
ringens förslag.
Fru talman! Försvarsutskottet delar Kristdemo-
kraternas uppfattning om betydelsen av de uppgifter
som Kustbevakningen utför och dess förmåga att
upprätthålla en uthållig sjöövervakning, men utskottet
vill inte nu föreslå mer resurser än vad regeringen
föreslagit. Eftersom Kristdemokraternas budgetför-
slag fallit vill jag bara för tydlighetens skull hänvisa
till vårt särskilda yttrande nr 2 på s. 76 i förevarande
betänkande.</pre><pre>Anf.  237  AMANDA AGESTAV (kd):
Fru talman! Man brukar ju spara det bästa till sist,
så jag får väl hoppas att ingen anmäler sig efter mig.
Lars Ångström förefaller inte leva i samma verk-
lighet som jag. Jag vet inte om Miljöpartiet har upp-
fattat att Lettlands president har varit på besök i Sve-
rige, varvid denne uttryckte att letterna fortfarande
känner sig väldigt hotade av Ryssland. Ett hot mot
Lettland är ett hot mot säkerheten i vårt närområde,
och letterna om några vet ju vad ett hot innebär. De
vet vad det är att känna sig hotade.
Ibland undrar jag om inte vi i Sverige är för naiva.
Man ska när man diskuterar Ryssland också komma
ihåg att Ryssland bara för ett par veckor sedan ökade
sin försvarsbudget med 57 %.
Men Lars Ångström har rätt i att vi ska stötta den
demokratiska processen i Ryssland. Jag tror att vi
egentligen menar samma sak. Skillnaden är att vi
kristdemokrater vill att man ska använda Försvar-
smaktens resurser i detta viktiga arbete, för där finns
det en kompetens.
Vad Lars Ångström glömmer när man diskuterar
ökade eller minskade militärutgifter i Europa är att vi
i Sverige har bedrivit en neutralitetspolitik. De andra
europeiska länderna har gått samman och byggt upp
gemensamma försvarsresurser, vilket inneburit att
kostnaderna för varje land har minskat. Jag skulle
vilja veta om Lars Ångström är beredd att verka för
att Sverige ska lämna neutralitetsprincipen och ansö-
ka om medlemskap i Nato eller någon annan säker-
hetsinstitution i Europa.
Fru talman! Jag skulle vilja stanna några minuter
vid en fråga som inte enbart handlar om ekonomi
utan framför allt om människan. Människan är ju den
viktigaste beståndsdelen i Försvarsmakten. Pliktper-
sonalen är en av de viktigaste resurserna för Försvar-
smakten. Vi har under det gångna året fått rapporter
om att inkallade har fått ändrade inskrivningsbesked,
att utbildningar har inställts osv. De här beskeden har
ofta kommit i ett väldigt sent skede, och många har
drabbats av väldigt negativa konsekvenser av detta.
Det är nu vårt ansvar att minimera dessa skadeverk-
ningar i de kommande nedbantningarna i framtiden
och se till att de värnpliktiga får sina besked i tid.
Fru talman! Jag tror att vi i den här kammaren
egentligen är eniga om att vi vill ha de unga män och
unga kvinnor som är mest lämpade och mest villiga
att genomföra sin värnpliktsutbildning. För att det här
ska bli möjligt är det viktigt att utbildningen blir ett
attraktivt alternativ, och för det behövs en stimulans.
En sådan stimulans kan vara att tjänstgöringen får ett
ökat civilt meritvärde. Utbildningen ska vara värd
någonting även efter det att den har avslutats.
En annan fråga är pliktpersonalens ekonomi. Det
är inte rimligt att internerna på våra fängelser tjänar
75 kr om dagen, medan pliktpersonalen får 40 kr om
dagen. För några år sedan beslöt riksdagen att delege-
ra beslut om dagersättningen till regeringen, men
efter detta har ingenting hänt. Den senaste höjningen
av dagersättningen gjordes 1994. Då höjdes ersätt-
ningen med 2 kr om dagen. Det pågår ett arbete på
förslag till en höjning inom Regeringskansliet, och
det är positivt, men ska man varje gång vänta fem sex
år på att det ska komma ett ändringsförslag? Vi tyck-
er att det är ganska orimligt.
Kristdemokraterna framhåller i reservation 4 att
riksdagen ska återta delegeringen till regeringen. Det
är dags att vi som folkvalda tar vårt ansvar för de
totalförsvarspliktiga. Det är rent ut sagt feghet att låta
denna delegering fortsätta.
Jag vill avsluta med att instämma i yrkandet om
bifall till reservation 4.</pre><pre>Anf.  238  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag skulle egentligen inte vilja bidra
till att förlänga den här debatten, men å andra sidan
skulle jag inte heller vilja att min dyrbara utskott-
skollega Amanda går hem och lägger sig utan att ha
fått svar på sina frågor. Hon ligger kanske sömnlös
då.
Att Lettlands president, som för övrigt är en kvin-
na, känner sig hotad av det som sker i Ryssland har ju
historiska skäl som förklaring. Det innebär inte att det
finns ett reellt militärt hot från Ryssland. Än mindre
kan man ta det till intäkt för att det skulle finnas nå-
got militärt invasionshot mot Sverige.
Jag tycker att Amanda Agestav gör samma miss-
tag som tidigare representanter från Kristdemokrater-
na har gjort när man har försökt skrämmas med
Ryssland på samma sätt som man kanske skrämdes
för 10-15 år sedan.
När Amanda Agestav säger att Ryssland ökar sina
militärutgifter med 57 % så låter ju det bestickande
för den som inte känner till bakgrunden. Men bak-
grunden är ju den att det innebär att man ökar upp till
47 miljarder, dvs. en miljard mer än vad Sverige
kommer att spendera på sitt försvar nästa år, och det
är mot den bakgrunden vi ska se det här.
Det är också så att Ryssland - det tror jag att
Amanda Agestav vet - har en mycket begränsad
utbildad personal, 40 000 utbildade anställda, och de
sista 5 000 har nu absorberats in i Rysslands oför-
svarliga krig mot Tjetjenien. Men detta är alltså en
krigsmakt som är mycket långt ifrån den ryska Röda
armén som vi tidigare kände den och som vi upplevde
ett hot ifrån. Jag tycker därför att det är felaktigt att
insinuera att den upprustning som sker på något sätt
skulle innebära ett militärt invasionshot mot Sverige.
Så är det inte!</pre><pre>Anf.  239  AMANDA AGESTAV (kd):
Fru talman! Jag påstod inte i mitt anförande att det
här skulle innebära ett konkret riktat hot mot Sverige,
men däremot ett hot mot säkerheten i vårt närområde,
som jag anser att vi har ett ansvar för, ett ansvar ock-
så för att hjälpa till och bygga upp säkerheten i vårt
närområde.
Jag tycker att man ändå måste ta Ryssland på all-
var. Vi kan inte bara nonchalant titta på det som hän-
der i Ryssland när man ökar utgifterna och försöker
bygga upp sin armé igen.</pre><pre>Anf.  240  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Vi vet ju att den 57-procentiga ök-
ningen, som innebär att man nu är uppe i samma
rustningsnivå som Sverige, har sin bakgrund i just
kriget mot Tjetjenien, som vi alla tycker är felaktigt.
Det var nödvändigt för den ryska centralmakten för
att kunna fortsätta bedriva offensiven mot Tjetjenien.
Jag begriper inte på vilket sätt det här hotar vårt
närområde. Det måste Amanda Agestav förklara, för
det förstår jag bara inte.</pre><pre>Anf.  241  AMANDA AGESTAV (kd):
Fru talman! Det som händer i Tjetjenien kan ju
även drabba länder i vårt närområde. Det kan ju drab-
ba de tidigare medlemmarna i f.d. Sovjetunionen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 december.)</pre><pre>12 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av förs. 1999/2000:RR4 Riksdagens
revisorers förslag angående producentsansvarets
betydelse i avfallshanteringen
1999/2000:MJ13 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v)
1999/2000:MJ14 av Ester Lindstedt-Staaf (kd)
1999/2000:MJ15 av Harald Nordlund och Lennart
Kollmats (fp)</pre><pre>Utrikesutskottets betänkanden
1999/2000:UU1 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning
och internationell samverkan
1999/2000:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bi-
stånd
1999/2000:UU6 Ekonomisk utveckling och samar-
bete i Östersjöregionen</pre><pre>13 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 2 december</pre><pre>1999/2000:126 av Ragnwi Marcelind (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Barn som brottsoffer
1999/2000:127 av Per-Samuel Nisser (m) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Straffrabatt
1999/2000:128 av Roy Hansson (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Idrott och fysisk aktivitet i skolan
1999/2000:129 av Lennart Daléus (c) till statsminis-
ter Göran Persson
Handlingsplan för trygghet och demokrati</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 7 december.</pre><pre>14 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 2 december</pre><pre>1999/2000:321 av Jan Backman (m) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Det skånska kulturarvet
1999/2000:322 av Maggi Mikaelsson (v) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Norrlandsjordbruket
1999/2000:323 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Peru
1999/2000:324 av Lennart Kollmats (fp) till statsrå-
det Ingegerd Wärnersson
Motion och fysisk aktivitet i skolan
1999/2000:325 av Yvonne Ångström (fp) till statsrå-
det Ingegerd Wärnersson
Idrottsämnet i skolan
1999/2000:326 av Gunnel Wallin (c) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Sotningsmonopolet</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 7 december.</pre><pre>15 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 1 december</pre><pre>1999/2000:241 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran (kd) till statsrådet Ingela Thalén
Sjukförsäkring
1999/2000:265 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Ingela Thalén
Barnårsrätt
1999/2000:283 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran (kd) till statsrådet Ingela Thalén
Små företags sjuklönekostnader</pre><pre>den 2 december</pre><pre>1999/2000:230 av Bertil Persson (m) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Besök i Sydafrika
1999/2000:254 av Sonja Fransson (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Regler för uppehållstillstånd i Nya Zeeland
1999/2000:268 av Alice Åström (v) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Mumia Abu-Jamal
1999/2000:269 av Alice Åström (v) till justitieminis-
ter Laila Freivalds
USA och dödsstraffet
1999/2000:274 av Carl Fredrik Graf (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Förhöjd restskatt
1999/2000:277 av Claes Stockhaus (v) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Politisk asyl
1999/2000:291 av Berit Jóhannesson (v) till utrikes-
minister Anna Lindh
Barnamord</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 7 december.</pre><pre>16 §  Kammaren åtskildes kl. 20.23.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 §
anf. 33,
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 13.49,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 172,
av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 199 (delvis)
och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>