Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1999/2000:33
Torsdagen den 25 november
Kl. 12.00 - 18.00
19.00 - 23.01
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-----------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 19 november.
2 § Meddelande om information från regering-
en
Förste vice talmannen meddelade att tisdagen den
30 november kl. 15.00 skulle näringsminister Björn
Rosengren lämna lägesinformation om IT-
omställningen inför år 2000.
3 § Bordläggningsdebatt med anledning av
totalförsvarspropositionen
Anmäldes proposition 1999/2000:30 Det nya för-
svaret.
Anf. 1 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Herr talman! Debatt är alltid viktigt - speciellt om
försvaret och dess inriktning. Jag får därför tacka för
denna möjlighet till debatt i kammaren i dag.
Propositionen Det nya försvaret som regeringen i
dag överlämnar till riksdagen är en del av den fram-
tidsreformering av försvaret som vi socialdemokrater
tillsammans med Centerpartiet genomför och står
bakom. För att förstå varför denna framtidsreform är
nödvändig måste man utgå från hur vårt försvar ser ut
i dag. I 50 år har vi utvecklat och förfinat försvaret
för att möta en invasion. Utifrån den s.k. marginal-
doktrinen har stridskrafterna utvecklats för att kunna
försvara oss mot denna invasion över landgränsen i
norr och över Östersjön i söder. Den styrande faktorn
har varit att avskräcka eller i värsta fall avvärja en
invasion.
År 1989 föll Berlinmuren, och därmed startade
också sönderfallet av Sovjetunionen och Warszawa-
pakten. Berlinmurens fall var också början till slutet
på det kalla krigets dagar, slutet på supermakternas
kapprustningar i vapenteknologi och starten på Euro-
pas återförening och de forna Warszawapaktsstater-
nas demokratisering. Det var också här som proces-
sen med förändring av vårt eget försvar startade, eller
rättare sagt borde ha startat, då de säkerhetspolitiska
grundförutsättningarna radikalt förändrades. Vi fort-
satte dock att ha invasionshotet som grund för vår
försvarsplanering år efter år. Världen förändrades,
men vi förändrade inte vår bild av vad det svenska
försvaret skulle möta för hot. Vid flertalet tillfällen
under 1990-talet har vi förändrat delar av vårt försvar,
men grunden har varit densamma - att använda inva-
sionshotet som utgångspunkt för planeringen. Ansva-
ret för detta faller såväl på de socialdemokratiska
regeringarna som på den borgerliga regeringen under
1990-talet.
Herr talman! Det var först genom 1999 års kon-
trollstation som riksdag och regering på grundval av
Försvarsberedningens analyser kunde avskriva inva-
sionshotet som den dominerande grunden för vårt
försvars utformning. I kontrollstationen slog riksda-
gen fast att ett invasionsföretag som syftade till att
ockupera Sverige inte är möjligt under de närmaste
tio åren under förutsättning att vi har en grundläggan-
de militär förmåga.
Jag vill i detta sammanhang säga att Sveriges si-
tuation förmodligen aldrig har varit så säker som den
är i dag. I vårt närområde omges vi, till skillnad från
för tio år sedan, av fria demokratiska stater. Polen har
tagit steget från att ha varit ett land i Warszawapakten
till att bli en fullvärdig Natomedlem, de baltiska sta-
terna söker medlemskap i EU och Nato, säkerheten
kring Östersjön är god och samarbetet utvecklas hela
tiden. Att jag mot den bakgrunden skulle föreslå att vi
skulle fortsätta att utveckla, träna och finansiera vårt
försvar för att möta en invasion vore oansvarigt och
fel.
Herr talman! Den ryska offensiven i Tjetjenien le-
der till stora och oacceptabla lidanden för civilbe-
folkningen. Den visar på att Ryssland ännu inte
anammat de internationella regler inom FN och OS-
SE som gäller vid lösandet av konflikter. Arbetet med
att förmå Ryssland att lösa konflikten politiskt och att
acceptera att det internationella samfundet får bistå
flyktingarna i konfliktområdet måste intensifieras.
Kan vi då anse att vårt säkerhetspolitiska läge är
gott samtidigt som Ryssland blir alltmer osäkert, för
krig i Tjetjenien och visar sig vara militärt effektivt?
De ryska operationerna i Tjetjenien engagerar nu
starkt den ryska krigsmakten. Om man lägger till det
ryska engagemanget på Balkan innebär det en mycket
stor ansträngning, särskilt som operationen i norra
Kaukasus drar ut på tiden. En siffra på totalt 40 000
ryska soldater har nämnts.
I förhållande till förra Tjetjenienkriget, 1994-
1996, förefaller det som om den ryska militära
ledningen dragit vissa lärdomar: Den försöker hålla
nere de egna förlusterna och bekämpar mål med flyg
och artilleri. Av detta kan man dra slutsatsen att de
ryska stridskrafterna förbättrat sin taktik och blivit
något bättre på insatser i s.k. lågnivåkonflikter. Det
går dock knappast att påstå att den ryska
krigsmaktens operativa status i allmänhet ökat. Det
går inte att jämföra den ryska offensiven i Tjetjenien
med invasionen av ett land som Sverige. Det är två
helt skilda saker.
Vi får inte glömma att man för krig mot en styrka
på några tusen man utan modern utrustning och utan
både ledningsstruktur och större vapensystem. Att
jämföra detta med det svenska försvaret efter vår
försvarsreform är helt orimligt.
Tjetjenienkriget kostar den ryska staten stora
pengar - pengar som behövs på annat håll i det ryska
samhället. Den ryske premiärministern Putin har sagt
att försvarsanslagen ska öka med 57 %. Samtidigt kan
vi konstatera att den ryska ekonomin befinner sig i en
sådan kris att tidigare tilldelade medel endast betalats
ut till en del.
När man utformar ett försvar måste man göra det
mot bakgrund av de materiella förutsättningar som
föreligger för att hot ska kunna riktas mot vårt land.
Politiken kan förändras över en natt, men det är hård-
varan som avgör om politiska intentioner kan omsät-
tas i handling och i detta fall hot mot vårt land.
Bedömningen både i Sverige och omvärlden är att
det enorma reformbehovet i det ryska försvaret i
kombination med de stora ekonomiska, sociala,
strukturella och industriella problemen i Ryssland
innebär att något återskapande av en militärt konven-
tionell förmåga motsvarande det som fanns under
kalla kriget inte är möjlig under överskådlig tid.
Herr talman! Vi kan för Sveriges del konstatera
att bedömningen som lagts till grund för den förestå-
ende försvarsreformen kvarstår. Det betyder att det
fortfarande finns tillräckligt med resurser nu och
framåt i tiden för att begränsade väpnade angrepp mot
Sverige ska kunna genomföras. Det är därför vi an-
passar vårt försvar bl.a. till den typen av hot.
Runtom i Europa pågår ett reformarbete liknande
vårt. I vissa länder har man kommit längre, i andra
har man ännu inte startat. I Frankrike genomför man
en reform som ska vara färdig 2002. I Danmark pågår
ett förändringsarbete - i Österrike likaså. När jag för
en tid sedan träffade mina kolleger i Tyskland och
Norge gav de uttryck för att de länderna ska gå sam-
ma väg som Sverige. Erfarenheterna från Bosnien och
Kosovo präglar många av de europeiska försvarsmi-
nistrarnas tankar kring förändringen. Ett insatsförsvar
med internationell förmåga är det man strävar efter.
Insikten om att det inte längre handlar om att avvärja
en sovjetisk storinvasion är tydlig. Behovet av strids-
krafter som kan användas för att gemensamt agera i
krishanteringsoperationer och därmed säkra freden i
Europa är den alltigenom övergripande trenden.
De senaste årens händelser på Balkan har förstärkt
ansträngningarna bland Europas länder att utveckla
en förmåga att förebygga konflikter och genomföra
internationella insatser för att hantera kriser. Viktiga
konkreta steg på vägen mot en stärkt europeisk kris-
hanteringsförmåga togs bl.a. på EU-toppmötet i Köln,
då EU:s medlemsländer åtog sig att utveckla effekti-
vare europeiska resurser för krishantering. Detta
kommer med all sannolikhet att följas upp vid EU-
toppmötet i Helsingfors om några veckor - då med
beslut om konkreta mål för europeisk krishanterings-
förmåga och institutionella ramar för ledning av
framtida insatser.
Herr talman! Försvarsmakten tog under våren
fram ett underlag som visade hur den framtida krigs-
organisationen skulle utformas för att möta de hot
som regeringen i kontrollstationspropositionen fann
som möjliga under de närmaste tio åren. Resultatet
blev en mindre och en förändrad försvarsmakt, men
likväl en försvarsmakt med stor förmåga, och framför
allt rätt förmåga i förhållande till vilka hot den ska
kunna möta.
Försvarsmakten redovisade detta den 19 maj, och
regeringen ställer sig bakom detta i propositionen. Vi
tar i och med förslaget fullt ut konsekvenserna av att
det nu är tio år sedan Berlinmuren föll och det säker-
hetspolitiska landskapet i Europa ritades om.
De största förändringarna sker i armén. Den
gamla mobiliseringsarmén avvecklas nästan helt, och
brigaderna som vi känner dem i dag byter skepnad.
Den tidigare stela organisationen med ca 5 500 man
per brigad överges, och vi organiserar sex brigadled-
ningar med förmåga att leda insatsförsvarets mark-
stridsbataljoner. Brigaderna kommer att utformas
beroende på vilka uppgifter som ska lösas. Under
brigaderna organiseras ett stort antal bataljoner.
Personalomsättningen kommer att vara stor i des-
sa moderna förband. Med arméns insatsförband ska-
pas en förmåga att möta angrepp med begränsade
luftrörliga insatsstyrkor samtidigt som goda förutsätt-
ningar skapas för att genomföra internationella insat-
ser.
Flygvapnet organiseras i åtta divisioner JAS 39
Gripen. Det ger Sverige ett flygvapen av absolut
högsta Europaklass. Marinen organiseras i två yt-
stridsflottiljer med tolv moderna ytstridsfartyg och en
ubåtsflottilj med fem ubåtar, varav tre är helt nya.
Därmed skapas förmåga till uthållig marin närvaro i
omgivande farvatten i samband med kriser och kon-
flikter. Kustartilleriet organiserar en amfibiebrigad
med tre mycket kapabla amfibiebataljoner. Två heli-
kopterbataljoner, varav en med markoperativ och en
med sjöoperativ inriktning, organiseras.
Det innebär också att ett antal nya förbandssystem
byggs upp. Det handlar om NBC-insatsstyrkor och
IT-förband för att möta de nya hoten. Samtidigt orga-
niseras en luftburen bataljon som med helikoptrar
eller liknande snabbt ska kunna vara på plats i ett
krisområde. Den så grundläggande och viktiga an-
passningsförmågan ska fortsätta att förbättras genom
utvecklad försvarsunderrättelsetjänst och uppbyggnad
av framåtblickande kunskap och kompetens inom
både Försvarsdepartementet och Försvarsmakten. Vi
ska ha genomarbetade anpassningsplaner, materiel-
försörjning i internationellt samarbete och en allmän
beredskap för förändringar.
Hela insatsorganisationen kommer att ledas av en
operativ insatsledning. Denna stab kommer att leda
insatser både i Sverige och internationellt.
De nationella skyddsstyrkorna kommer att utgöra
territorialförsvaret. De består av två typer av förband
- dels markstridsbataljoner och marina basskyddsba-
taljoner som bemannas främst med personal som
ersatts i insatsförbanden, dels våra hemvärnsförband.
Territorialförsvaret kommer att ledas från ett antal
militära staber. Dessa kommer dessutom att svara för
stödet till de frivilliga försvarsorganisationerna och
även för stödet till samhället vid svåra påfrestningar i
fred.
Konsekvenserna av att vi behöver en mindre
krigsorganisation blir att vi behöver en mindre ut-
bildningsorganisation i fred. I dag har vi en kapacitet
att utbilda dubbelt så många värnpliktiga som vi har
behov av för den nya krigsorganisationen.
Vi genomför en försvarsreform som prioriterar det
nya försvaret. Det är en reform som följer utveckling-
en i Europa och som ger Sverige ett modernt försvar
för framtiden. Att låsa sig fast i gamla föreställningar
eller att klamra sig fast vid gamla hotbilder innebär
att Sverige halkar efter och att vi inte kan agera på
grund av att vi är felorganiserade eller att vi inte hål-
ler måttet.
Jag vill avslutningsvis säga att utifrån de förut-
sättningar och den ambitionsnivå som Socialdemo-
kraterna och Centerpartiet var överens om i kontroll-
stationen är jag och överbefälhavaren eniga om för-
slagen i propositionen. Vi är överens om att dessa
förslag kommer att skapa ett framtida försvar med
god förmåga. Jag ser det som en stor styrka att rege-
ringen på det politiska planet tillsammans med Cen-
terpartiet kommit överens om färdriktningen för det
nya försvaret. Dessutom är det en styrka att regering-
en och överbefälhavaren nått enighet om innehållet i
färdriktningen. Tack!
Anf. 2 HENRIK LANDERHOLM (m):
Herr talman! Sanningen bor i betraktarens öga.
Det är ett gammalt beteendevetenskapligt standardut-
tryck som även mindre nogräknade konsulter gärna
använder sig av. Och nog står det klart att det som
försvarsministern här i dag har velat marknadsföra
som ett ändamålsenligt försvar i huvudsak finns i
hans egna ögon. Verkligheten är för de flesta av oss
helt annan.
Regeringen har medvetet valt en destruktiv hante-
ring av försvarsfrågorna. Hårt trängd av den sederme-
ra avgångne finansministern Erik Åsbrink och de
försvarsfientliga partierna tvingades försvarsminis-
tern och Socialdemokraterna i riksdagen förra hösten
att ge upp striden om den tidigare helt självklara
kompensationen för effekten av anslagsförordningen.
Tillsammans med nya planeringsförutsättningar i
form av avskaffad teknikfaktor och en del småposter
blev det närmare 10 miljarder som fattades förra
hösten. Försvarsplaneringen kollapsade slutgiltigt.
Det som tidigare, redan vintern 1997/98, stod klart
för samtliga dåvarande oppositionspartier acceptera-
des nu av regeringen. Konstruktiva förhandlingar i
försvarsfrågan upptogs mellan Socialdemokraterna
och de borgerliga partierna. Men det stod alltför
snabbt klart att Björn von Sydow inte hade mandat att
göra upp på ett sätt som var acceptabelt för en parla-
mentarisk majoritet.
Det fanns inga pengar för att lösa de akuta pro-
blemen, och det krävdes dessutom en kraftig sänk-
ning av ramen för nästa försvarsbeslutsperiod. Det
var det enda tomten hade i säcken, för att använda en
så här i begynnande juletid passande liknelse.
Våra förslag om att föra upp förhandlingarna till
en beslutsför nivå, dvs. partiledarkretsen, avvisades.
Göran Persson vågade inte sätta sig i en realförhand-
ling om försvaret med Carl Bildt. Vänsterns och
Miljöpartiets allmänna stöd var viktigare. Socialde-
mokraterna vågade inte ens pröva. Försvarspolitiken
offrades på det rödgröna samarbetets altare. I stället
för att förhandla vidare i botten valde Socialdemo-
kraterna att avsluta samtalen och i stället göra upp
med bara ett parti.
Förutom att uppgörelsen var svag i sak saknade
den majoritetsstöd i riksdagen. På det sättet kastades
försvarspolitiken ut på en verkligt osäker arena, sam-
tidigt som uppgörelsens innehåll till skillnad från de
allra flesta andra uppgörelser inte löste problemen -
vare sig kortsiktigt eller långsiktigt.
Socialdemokraterna hade chansen att göra upp
över blockgränserna, men valde medvetet smalast
möjliga bas och sämsta möjliga politik. Vad skiljer
egentligen den politik man nu för tillsammans med
Centern från en försvarspolitik inom samma ramar
godkänd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet och en
politik som Socialdemokraterna själva hade drivit?
Frågan ställs ofta vad det är som vi är oense om.
Vad är det vi bråkar om? Jag tror att det väsentligen
är att vi moderater kräver att försvarspolitiken ska
präglas av stabilitet och fasta spelregler. Löftesbrott
och tvära kast kostar skattebetalarna långt mer än vad
det smakar.
Dessutom bygger den politik som presenteras i
dagens proposition på fromma förhoppningar och en
skev världsbild. Den bygger på principen om no war
in ten years' time. Det är såväl praktiskt som intel-
lektuellt ohederligt att bygga försvarsplaneringen på
en så exakt förutsägelse.
Om framtiden vet ingen säkert. Att dra ut dagens
trender tio år framåt i tiden leder ofelbart till säker-
hetspolitiska glädjekalkyler och till att det till synes
osannolika men fullt möjliga utesluts som grund för
försvarspolitiken. Ett exempel av många är utveck-
lingen i Europa under de senaste tio åren. Vem kunde
1989 förutse den här utvecklingen?
Ryssland, som försvarsministern talade mycket
om, är naturligtvis den eviga x-faktorn i svensk sä-
kerhetspolitik. Jag har lika lite otalt med Ryssland
som försvarsministern och menar att Rysslands suc-
cessiva inlemmande i Europa är alldeles avgörande.
Men Rysslands framtid avgörs i första hand på rysk
jord. Den senaste tidens händelser i Tjetjenien och det
instabila politiska läget inför kommande duma- och
presidentval gör varje förutsägelse i grunden osäker.
Sanningen är att alla hoppas, men ingen vet säkert.
Vår försvarspolitik måste ha en ordentlig säkerhets-
marginal i stället för att leva på hoppet om den eviga
freden.
Regeringen drar också stora växlar på sin egen
förmåga och handlingskraft vad gäller att i tid förutse
behovet av upprustning och utveckling av vår militära
förmåga. Anpassningsprincipen är samtidigt nödvän-
dig och omöjlig. Också här behövs en större säker-
hetsmarginal i form av fler kvalificerade förband på
olika beredskapsnivåer.
Men den svenska försvarspolitiken handlar inte
längre bara om försvaret av Sverige. Vår blick är inte
längre riktad enbart mot det som under hundratals år
varit arvfienden. Det rena invasionsförsvarets endi-
mensionella syn på försvaret är inte längre hela verk-
ligheten men fortfarande en viktig del. Vid sidan av
den mer passiva, defensiva, hotrelaterade dimensio-
nen måste försvaret byggas om för att klara också
dagens utmaningar. Om detta är försvarsministern
och jag överens i ord, men i praktisk handling saknas
förutsättningar för att höja ambitionsnivån.
Sverige lämnar nu Bosnien med svansen mellan
benen. Inget annat än regeringens oförmåga att ta
fram pengar för att fullfölja en av det svenska försva-
rets mest lyckosamma operationer någonsin är skälet
till den här nesan. Jag kom hem från ett besök i Bos-
nien för bara en dryg vecka sedan. Den gemensamma
frågan från våra soldater och vårt befäl där nere är:
Varför? Varför kasta bort de många miljarder vi har
satsat? Varför inte fortsätta det Ulf Henriksson och
snart 8 000 andra svenskar byggt upp? Det finns inget
svar, försvarsministern. Lika lite som det finns något
försvar för regeringens politik på detta områden. Det
är självklart att vi skulle åka till Kosovo. Det är vi
alla överens om. Men till vilket pris?
Stor i orden, men liten på jorden är en beskrivning
som väl kännetecknar klyftan mellan ord och hand-
ling vad gäller Sveriges förmåga att delta i krishante-
ring i Europa och närområdet. Den lilla organisation
som blir kvar om regeringens och Centerns förstörel-
severk fullbordas kommer inte att klara de höga am-
bitionerna på det internationella området. Basen räck-
er helt enkelt inte till hur man än bär sig åt.
Var talet om de internationella insatsernas bety-
delse bara tomma ord? Är regeringen nu beredd att
backa för att pengarna inte räcker till? Om det är så,
visar det med extrem tydlighet att försvarets förmåga
blivit en restpost i en ekonomisk uppgörelse vars
grundvillkor faktiskt dikterats av Vänstern och Miljö-
partiet. Det viktiga blir inte vad försvaret kan, utan
vad det kostar. En sådan försvarspolitik kan jag som
svensk försvarspolitiker inte annat än skämmas för.
Den avgörande frågan och det vi borde diskutera
- det alldeles centrala - är vad försvaret ska kunna.
Vad kommer den framtida organisationen med en
armé bantad med 60-80 %, en halverad flotta och ett
avskaffat kustartilleri att klara av? Hur kommer våra
200 flygplan att kunna verka utan viktiga vapen, utan
skydd och med kraftigt minskad utspridning? Fyra
brigader klarar försvaret av en landsända om olyckan
skulle vara framme, varken mer eller mindre. Det lilla
antal ytstridsfartyg som redovisas i regeringens pro-
position klarar en-två uppgifter samtidigt. Kvalitet
kan inte i varje läge ersätta kvantitet. Tid och rum
finns fortfarande kvar. Det lilla antalet förband som
regeringen föreslår kan vara på få ställen samtidigt
och har en alldeles för låg uthållighet.
Försvarsministern och andra företrädare för rege-
ringen kan hänvisa till hur mycket av målbildsarbete
som helst, särskilt som det utgår från de felaktiga
ingångsvärden man själv gett försvaret, men resultatet
är ett försvar som blir för litet och för tunt och ett
försvar och en försvarspolitik som faktiskt skadar
Sverige.
Sverige sänder ut fel signaler, skrev Financial Ti-
mes nyligen. Det är allvarligt. Men det allvarligaste är
trots allt nedrustningen i praktiken. Sverige blir sva-
gare. Vårt nationella försvar, som är vårt allra vikti-
gaste bidrag till stabiliteten i närområdet, urholkas
samtidigt som osäkerheten om och när vi i verklig-
heten kommer ett kunna bidra ordentligt till den mi-
litära krishantering som nu står i centrum för både EU
och Nato är monumental. Regeringen har inte ens
brytt sig om att analysera hur utvecklingen av EU:s
försvarsdimension kommer att påverka svenskt för-
svar. I stället fortsätter man på den inslagna nedrust-
ningsvägen som om ingenting har hänt. EU ställer
krav, men vi svarar med exempellös nedrustning.
Sveriges röst i världen blir svagare. Militär för-
måga att försvara sitt eget land men också att kunna
bidra i ordentlig omfattning när världssamfundet
kallar spelar, alldeles oavsett vad vi ibland lite mili-
tärt naiva svenskar tror och tycker, faktiskt roll. Den
nedrustning av försvaret som nu förbereds kan kom-
ma att bli ett historiskt misstag av samma dignitet
som 1925 års försvarsbeslut.
Tro och hopp är vackra ord, men låter sig inte för-
enas med en realistisk försvarspolitik. Försvaret be-
höver förändras, ominriktas som försvarsministern
uttrycker det. Det är vi överens om, men det är en
avgörande skillnad mellan planlös panikavveckling
och planerad utveckling. Det är därför vi moderater
avvisar regeringens destruktiva försvarspolitik.
(Applåder)
Anf. 3 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Herr talman! Det var en glidning från försvarsut-
skottets ordförande när han talar om att regeringens
planering är: Inga krig på tio år. Vi har sagt att möj-
ligheterna för en invasion av Sverige syftande till
ockupation icke ter sig möjlig inom tio år. Proposi-
tionen anger tydligt möjligheter och risker för väpna-
de angrepp. Jag har lagt mig vinn om att i propositio-
nen tydligt ange vari de angreppen kan bestå och vad
Försvarsmakten och även det civila försvaret ska
kunna hantera.
Försvarsutskottets ordförande kommer att få till-
fälle att studera detta på s. 42 och framåt. Där står det
vad försvaret ska kunna uppnå inom någon vecka.
Det finns angivet en lång lista av möjliga angrepp
som ska avvisas. Där står vad försvaret ska kunna
uppnå genom ett års beredskap och vad försvaret ska
kunna uppnå inom fem år genom en anpassning mot
väpnande angrepp. På punkt efter punkt anger propo-
sitionen att det kan förekomma väpnade angrepp och
krigshandlingar. Det försvar som vi föreslår kommer
att kunna hantera detta.
Anf. 4 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Jag tackar försvarsministern för sva-
ret. Jag önskar att jag kunde ha samma starka tro och
samma starka hopp om att detta verkligen kommer att
bli möjligt.
Även med den låga ambitionsnivå som anges i
propositionen vet ju ingen om den här organisationen
verkligen kommer att kunna klara av detta. Bl.a. ska
ju försvaret inte kunna klara av i princip någon typ av
väpnat angrepp som inte härrör sig från fjärrstridsme-
del under den närmaste femårsperioden, vilket jag
också tycker är felaktigt att utesluta från allra första
början. Det beror på att man gör en reell realekono-
misk nedrustning på 20 %. Det är faktiskt vad det
handlar om när man räknar ihop de pengar som ryckts
undan från försvarets planeringsförutsättningar fram
till 2004. Nästan 10 000 människor ska lämna försva-
ret och över hälften av organisationen ska bort. Då är
det stora problemet försvarsministern har, att han inte
vet vad som kommer ut i andra ändan av denna
okontrollerade process. Han vet inte, och kan inte här
i dag svara på, vilken utrustning, vilket beväpning,
vilken nivå på förbandsutbildning som de förband
som blir kvar kommer att ha.
Det är fullt möjligt - jag vill inte utesluta det - att
de förhoppningar som försvarsministern har vad gäl-
ler möjligheterna för det framtida försvaret att upp-
fylla den egna låga ambitionsnivån kommer att upp-
fyllas. Men sanningen är att ingen vet, eftersom pro-
cessen i sig är så omfattande och så stor. Så mycket
kompetens kommer att gå förlorad och så många
människor kommer att sluta att ingen vet vad som blir
kvar på andra sidan.
Ett exempel är de 16 insatsbataljoner som nu ska
sättas upp. På vilket avgörande sätt skiljer de sig från
den mobiliserande förrådsställda organisation som vi
har i dag försvarsministern, förutom att förbandsom-
sättningstiden är något kortare?
Det är samma förrådsställda organisation. Det är
inte ett ögonblick högre grad av insatsförmåga, utan
det krävs en inledande mobilisering för att kunna
åstadkomma den insatsförmåga som försvarsminis-
tern talar så vitt och brett om.
Anf. 5 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Herr talman! Redan i den grundläggande bered-
skap vi ska ha, ska det vara möjligt för Försvarsmak-
ten att möta avsiktliga intrång på hela vårt landterrito-
rium. Förmåga ska finnas att möta, bekämpa och så
långt möjligt avvisa små styrkor av markstrids- eller
sabotageförband. Det är grundutbildningsförband
tillsammans med förstärkningar ur krigsförband ur
insatsorganisationen som ska göra detta.
Den materiel som kommer att finnas till förfogan-
de är bland den modernaste i Europa. Samtliga för-
band kommer att hålla högsta europeiska kvalitet.
Varje år kommer armén att ha sådana slutövningar att
ut kommer en fullständigt färdig ny brigad. Tillsam-
mans med dem som varit utbildade inom ett fåtal år
innebär detta ett långt större kvalitativt steg än det
som det nuvarande försvaret, särskilt armén, har
kommit att leva under.
Anf. 6 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Försvarsministern har uppenbarligen
en annan uppfattning än den som ställföreträdande
överbefälhavaren redovisade när insatsorganisationen
togs upp till diskussion vid ett av mina senaste för-
svarsberedningssammanträden. Jag har ställt frågan
till ytterligare företrädare för Försvarsmakten.
Skillnaden när det gäller den här insatsorganisa-
tionen eller markstridskrafterna är mycket marginell i
förhållande till det som är avsikten med beredskap-
snivån i dagens krigsorganisation. Mitt enkla konsta-
terande är att det inte räcker.
Även i övrigt är försvarsministern trosviss. Jag
vill växla några ord med honom om flygvapnets
framtid. Det är ett utmärkt exempel på att en stor
organisation med många flygande flygplan genom
regeringens politik riskerar den beväpning, utrustning
och ledningsförmåga som på lång sikt är alldeles
avgörande. I den här propositionen lämnas inga be-
sked i beväpningshänseende. Stora projekt som Me-
teor och Taurus, som jag anser vara helt avgörande
för att man ska kunna tala om förmåga i detta oerhört
viktiga, stora och för skattebetalarna dyra system,
finns inte redovisade.
Dessutom skulle jag vilja ställa en ytterligare och
sista fråga till försvarsministern. Är det så att det inte
spelar någon roll vad som händer i omvärlden? Är det
så att ni fortsätter att föra samma politik ändå? Spelar
Kosovo ingen roll? Spelar Tjetjenien ingen roll?
Spelar det som har hänt i Köln och det som kommer
att hända i Helsingfors nu i december när det gäller
den europeiska försvarsdimensionen ingen roll för
regeringens avvägande?
När övriga Europa pratar om ökad förmåga till
militär krishantering svarar Sverige med nedrustning.
Varför inte göra ett rejält omtag i försvarspolitiken
och titta på de reella förändringarna i omvärlden?
Varför inte göra det, i stället för att hålla fast vid den
fullständigt hopplösa omstruktureringsprocess som nu
har inletts på grund av att de ekonomiska ramarna i
princip gör det omöjligt att genomföra processen och
inte ger någon säker kunskap om vad som kommer att
finnas kvar i andra ändan.
Vi moderater är för en om strukturering av försva-
ret, ingen tvekan om det. Det kommer att innebära
förändringar och nedläggningar. Men den omställ-
ningsprocessen hade blivit nog så svår och smärtsam
även med oförändrade försvarsanslag.
Anf. 7 BERIT JÓHANNESSON (v):
Herr talman! Jag tänker inte gå in på några detal-
jer, för vi vet ju inte så mycket om detaljerna i det här
förslaget. Men vi måste ändå kunna ha lite övergri-
pande synpunkter på den här viktiga frågan, som
kommer att påverka Sverige framgent.
Under de senaste tio åren har det säkerhetspolitis-
ka läget förändrats till det bättre. Det har ju faktiskt
också haft en påverkan och resulterat i minskade
försvarsutgifter i vår omvärld. Det är alltså inte så,
Henrik Landerholm, att Sverige nedrustar och resten
av Europa har kvar sina försvarsresurser. Snarare är
det väl så att Sverige har kommit i sista sekund med
att faktiskt konkret dra ned.
Nu har vi beslutat att minska försvarsutgifterna.
Det ser vi i Vänsterpartiet med tillfredsställelse på, då
vi i många år har agerat för en minskning av försva-
rets resurser. Det nu framlagda förslaget, som mins-
kar försvarsutgifterna med 12 miljarder fram till år
2004, ser vi som ett första steg.
Vi har också ställt oss bakom den nya inriktning-
en av försvaret. Även det ser vi som ett första steg för
att förändra innehållet och anpassa det till den nya
situationen i vår omvärld. Försvaret har inget egen-
värde. Försvaret är ett instrument för att utifrån en
given risk säkerställa vårt behov av skydd av vårt
territorium och våra invånare. Därför är förslaget att
gå från invasionsförsvar bra och mycket nödvändigt.
Men vi tycker också att det är oerhört bra att man
nu ska kunna bidra med internationella missioner och
att man ska kunna stödja samhället vid svåra påfrest-
ningar i fred.
Det är oerhört viktigt att försvaret har en folklig
förankring. Därför anser vi att den allmänna värn-
plikten måste försvaras. Även om inte alla som
mönstrar får lov att göra sin värnplikt är det oerhört
viktigt att vi behåller allmän mönstring. Det är också
mycket viktigt, när det är så få som får göra värn-
plikten, att de värnpliktigas villkor förbättras, att man
får ett civilt meritvärde och att de värnpliktiga upple-
ver att värnplikten är meningsfull och ger någonting
till deras liv.
Men folklig förankring är inte bara värnplikten.
Det är också hur man organiserar de resurser som
främst efterfrågas för stöd till samhället i fred. Band-
vagnar och andra fordon är mycket betydelsefulla,
men också hur man t.ex. placerar ut helikopterresur-
serna.
Herr talman! Vi som har arbetat eller som arbetar
inom försvarsområdet här i riksdagen och andra par-
tikamrater har träffat anställda och anhöriga, kommu-
nernas representanter och allmänheten, både vid mö-
ten här i Stockholm och i olika orter runt om i landet.
Vi förstår att omställningen är en mycket smärtsam
process för dem som berörs, både direkt och indirekt.
Därför är det så viktigt att de orter och de anställda
som nu till slut kommer att förlora sina förband och
andra militära resurser får ett bra, anpassat och till-
räckligt stöd. Det stödet måste utgå från de olika
orternas förutsättningar. Men de berörda måste också
bli delaktiga i processen.
Med arbetsgruppens förslag, som har tagits fram,
och med propositionen, som vi inte har hunnit läsa
eftersom vi knappt har fått den i vår hand - med dem
som bas kommer Vänsterpartiet att lägga fram ett
förslag utifrån våra principer och våra prioriteringar.
Det som är viktigt är att försvarets inriktning på
internationell verksamhet verkligen tas till vara. Det
som är absolut viktigast är det förebyggande arbetet.
Sverige måste kunna ställa upp tidigt innan en kon-
flikt blir väpnad. Vi måste kunna ställa upp med ci-
vila resurser. Vi måste kunna ställa upp med stöd för
demokratiutveckling, med diplomatiska medel och
med stöd i form av öppenhet och kontakter runt om i
Europa men också i vår omvärld för övrigt. Vi måste
också under konflikter med fredsbefrämjande insatser
och efter fredsavtal kunna ställa upp vid återupp-
byggnaden av ett land vad gäller att med olika medel
läka sår, både hos människor och i infrastrukturen.
Det vi alla har lärt oss av Balkankonflikten är hur
viktigt det är att agera tidigt. Därför är också vår
alliansfrihet oerhört viktig att bevara. Det är den som
gör att vi kan agera på ett bra och trovärdigt sätt.
Utan att på något sätt föregripa detaljdiskussionen
som kommer upp i utskottet så småningom vill jag
också säga att vi anser att JAS-satsningen enligt det
förslag som nu ligger är alldeles för stor och att detta
stjäl resurser från andra viktiga områden. Den oerhört
kraftiga satsningen på JAS 39 Gripen är ju anpassad
till invasionsförsvaret och passar inte för dagens
säkerhetsanalys och hotbild. Därför kommer vi att
föreslå att projektet omvärderas och anpassas till
dagens situation och behov av flygresurser.
Vi har naturligtvis också, som vi har gjort tidiga-
re, ökat stödet för minröjning som är en mycket stark
fråga för oss. Det kommer naturligtvis att avspeglas i
våra prioriteringar.
Vad jag nu ser fram emot är att arbeta med detta i
försvarsutskottet utifrån de förutsättningar vi har.
Vi hoppas att arbetet ska ge Sverige ett försvar
som ska bli det instrument som vi vill ha för att arbeta
med de viktiga frågor som har betydelse för oss här i
Sverige men också för vår omvärld.
Anf. 8 ÅKE CARNERÖ (kd):
Herr talman! När nu förslaget till ny grundorgani-
sation för Försvarsmakten kommit på riksdagens bord
har den helt naturligt föregåtts av en omfattande de-
batt runt om i landet. Särskilt intensiv blev den natur-
ligtvis i samband med att Arbetsgruppen för grundor-
ganisationsförändringar presenterade sitt förslag den
20 oktober. Mycket snabbt förankrades detta förslag i
Socialdemokraternas och Centerns riksdagsgrupper
och dagens försvarspolitiska proposition är således
resultatet av den försvarsuppgörelse som skedde
mellan de båda partierna i februari i år.
Jag vill inledningsvis deklarera att Kristdemokra-
terna står bakom beslutet att ändra färdriktning när
det gäller utformningen av försvaret från ett utpräglat
invasionsförsvar till en mer flexibel organisation med
hög anpassningsförmåga, grundad på allmän värn-
plikt som kan möta och hantera morgondagens hot.
Ett kristdemokratiskt utformat försvar utifrån våra
ekonomiska ramar skulle innebära en förändrad
grundorganisation. Jag kommer att utveckla detta
senare.
Det vi framför allt kritiserade i försvarsberedning-
ens rapport Förändrad omvärld - omdanat försvar
var ett antal kostnadskrävande faktorer som ej analy-
serats, och vi avslutade med "förnyelse och utveck-
ling kommer att erfordras för internationella insatser
och för att vi skall kunna följa med i den militärtek-
niska utvecklingen och skapa handlingsfrihet för
framtiden."
Även om en jämförelse av det säkerhetspolitiska
läget före och efter det kalla kriget utfaller till fördel i
en framtidsprognos går det inte att slå sig till ro. För
att ge landet ett fullgott försvarspolitiskt skydd måste
de traditionella säkerhets- och försvarspolitiska ställ-
ningstagandena även inkludera annorlunda, oväntade
och komplexa hot. Sveriges allt större militära inter-
nationella engagemang kan också komma att innebära
konfrontationer med andra länder och grupper. Den
förbättrade omvärldsbilden sedan 1989 har nu med
råge intecknats genom de olika försvarsbesluten och
de beredskapssänkningar som därefter gjorts.
Herr talman! Som ett av de första partierna krävde
Kristdemokraterna redan i början av 1998 ett nytt
försvarsbeslut med temat folkförsvar med handlings-
frihet.
Redan innan ett år hade gått av innevarande för-
svarsbeslutsperiod kom Försvarsmaktens ekonomi i
obalans och resultatet blev verksamhetsinskränkning-
ar och en ambitionssänkning motsvarande
10 miljarder kronor under återstoden av försvarsbe-
slutsperioden.
Vi framförde därför att ett underlag för ett nytt
försvarsbeslut borde utarbetas i stället för att fortsätta
att genom besparingar lappa, laga och senarelägga
olika projekt. Vi befarade att anpassningsdoktrinen
från Försvarsbeslut 96 kunde sättas ur spel samt att
det inte gick att bortse från risken att Försvarsmak-
tens långsiktiga styrka urgröptes.
Kristdemokraterna deltog i fjolårets försvarsför-
handlingar hela tiden eftersom vi ansåg det vara av
stort värde att söka en bred försvarspolitisk uppgörel-
se. Tillvägagångssättet att nå denna blev märkligt.
Försvarsministern markerade tydligt att regeringen
inte tänkte göra upp med Miljöpartiet och Vänstern,
men såg inte till att få fram ett väl förankrat majori-
tetsförslag. Kristdemokraterna betonade vikten av att
först lösa den s.k. akuta närtidsproblematiken innan
nästa steg tog vid.
Brutna löften, instabila regler och därtill en kraftig
ramreduktion har nu lett till en stressad och oordnad
planeringsprocess med stor risk för materielförstö-
ring. Eftersom Kristdemokraterna reagerade på rege-
ringens oförmåga att lösa Försvarsmaktens ekono-
miska problem ställde vi inte upp på de ekonomiska
ramar som Socialdemokraterna och Centern lade
fram.
Orsaken till de dramatiska nedskärningarna
handlar inte enbart om 10 % neddragningar av ramen
som en del gör gällande, utan bakom de dramatiska
nedskärningarna ligger försvarsuppgörelsen mellan
Socialdemokraterna och Centern som förvärrade
Försvarsmaktens ekonomiska situation, livligt påhe-
jad av de försvarsfientliga partierna Vänstern och
Miljöpartiet. Det är värt att notera att samtliga partier
i försvarsutskottet vid två tillfällen hade varit eniga
om att det nya ekonomisystemet inte skulle få påver-
ka försvarsverksamheten negativt.
Herr talman! I försvars- och säkerhetspolitiken är
det nödvändigt med stabilitet och långsiktighet. Att
projektera och utveckla materiel, att utbilda och be-
driva en trovärdig och kontinuerlig verksamhet sam-
tidigt som en omfattande omstrukturering förestår
ställer nu Försvarsmaktens och försvarsindustrins
personal inför stora utmaningar. Stora nedskärningar i
ett skede när Försvarsmaktens ekonomi har utsatts för
enorma påfrestningar och instabila regler ger ringa
trovärdighet åt viljan att utforma ett nytt försvar.
Viktig kompetens riskerar att gå förlorad och arbetet
med ominriktningen försvåras.
Herr talman! Försvarsberedningen var enig om att
grundorganisationen måste utvecklas långsiktigt mot
en insats- och kompetensorganisation. För att klara
detta är det nödvändigt att främst större etablisse-
mang eftersträvas som medger samträning, samöv-
ningar och fördjupad systemkunskap. Vi kristdemo-
krater menar därför att för att bibehålla och förstärka
kompetensen för väpnad strid, som är det grundläg-
gande och yttersta motivet för Försvarsmakten, måste
regionala kompetenscentrum bevaras i framtiden.
Den struktur vi gått in i rivs upp genom förslaget.
De s.k. funktionsplattformarna bör lokaliseras till-
sammans med brigadutbildningar. Vi kan då få ett
antal hållbara centrum med hög kvalitet till låga kost-
nader, där mångfalden frodas i unika och kreativa,
integrerade miljöer. Föreliggande förslag medger inte
detta, vilket i framtiden kan visa sig bli det stora
misstaget. Hur ska svensk kompetens kunna bevaras
och utvecklas om vi inte bygger en tillräckligt bred
bas för rekrytering och stimulerande konkurrens?
Herr talman! Kompetens handlar om människan i
Försvarsmakten, dvs. mänsklig kompetens, som är en
färskvara. För att kunna nå de operativa krav som
ställs utifrån försvarets fyra huvuduppgifter måste
grundorganisationen säkerställa att vi hittar den kvali-
ficerade personal som krävs för en stabil anpassnings-
förmåga. Detta ger en hög grad av trovärdighet för att
bl.a. kunna deltaga i internationella fredsframtving-
ande insatser. En utarmning av den mänskliga kom-
petensen leder till att kunskapsnivån och förmågan att
leda förband i fält blir allt lägre. Vår anpassningsför-
måga finns i övningsverksamheten som är helt nöd-
vändig för att behålla och inspirera kvalificerad per-
sonal.
En försvarsmakt med hög kompetens kan väl upp-
fylla de krav som innebär att upptäcka, möta och
avvisa varje kränkning av landet, att delta i alltmer
komplexa fredsfrämjande insatser och stödja det
fredstida samhället vid svåra påfrestningar. Fram-
tidsinriktad verksamhet förutsätter goda kompe-
tensmiljöer.
Herr talman! Hur väl kommer Försvarsmakten att
kunna lösa sina uppgifter i framtiden? De drastiska
och förhastade nedskärningarna undergräver Försvar-
smaktens förmåga att lösa de av statsmakterna ställda
uppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Hur dessa
förmågor uppfattas av omgivningen påverkar bedöm-
ningen av försvarets trovärdighet. Även försvarsviljan
påverkas av detta. Konsekvenserna av de föreslagna
förändringarna skapar otrygghet för de totalför-
svarspliktiga, den anställda personalen, alla de frivil-
liga och personal inom svensk försvarsindustri, och
kan på sikt leda till minskat förtroende för försvaret.
Herr talman! Sveriges vidsträckta yta kräver ett
folkförsvar med största möjliga handlingsfrihet inför
framtida hot.
Kristdemokraterna har ända sedan Försvarsbe-
slut 96 betonat att en instabil säkerhetspolitisk situa-
tion kräver en långsiktig och stabil anpassningsför-
måga för att vi ska kunna hantera olika typer av hot-
bilder. En nedrustning av det svenska försvaret bety-
der inte bara att människor blir arbetslösa utan det
betyder också att vår beredskap för det som inte får
hända krymper.
Vi menar därför att de stora nedskärningar som
regeringen och Centern nu för andra gången tillsam-
mans åstadkommer under 1990-talet innebär en ökad
risktagning med svensk försvarsförmåga i en svårför-
utsägbar omvärld. Vår nationella försäkringspremie
får nu en onödigt stor och kostnadskrävande självrisk.
Herr talman! Den demokratiska processen utifrån
det här förslaget fortsätter nu. Enligt uppgifter i me-
dierna har förbandschefer ålagts munkavle när det
gäller det här grovförslaget.
Jag anser att ett sådant här förslag måste tåla både
intern och extern kritik. Det kan exempelvis upplevas
på olika håll att beslutsunderlaget innehåller fel.
Min fråga till försvarsministern i denna del är:
Vad anser försvarsministern om ett sådant yttrande-
förbud? Har inte alla personer rätt att lämna syn-
punkter på ett förslag som handlar om nationens sä-
kerhet, som i detta fall?
Anf. 9 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Herr talman! Det är regeringsformens föreskrifter
som gäller, och det är att varje medborgare har rätt till
yttrandefrihet i vårt land.
Chefen för Försvarsmakten, överbefälhavaren, har
orienterat mig om att han avser att ha samtal med en
del förbandschefer kring frågan om deras agerande i
tjänsten. Jag har ett absolut förtroende för chefen för
Försvarsmakten, vår överbefälhavare.
Åke Carnerös inlägg ger ett intryck av att det sve-
per en förlamning över vårt försvar. Jag vill peka på
att när Åke Carnerö och kristdemokraterna kommer
att studera det avsnitt i propositionen som gäller ma-
terielförsörjningen ser de inte den bilden.
Vi var i tillfälle att föra förhandlingar med indust-
rin, och det har varit möjligt att därigenom göra för-
ändringar i betalningsterminer osv. Överbefälhavaren
genomförde en omstudering av materielplanen i ljuset
av den nya inriktning som försvaret har.
Det kommer att framträda i propositionen att på
punkt efter punkt både fortsätter anskaffningar och
kan vi initiera moderniseringar och ytterligare an-
skaffningar av materiel. Jag kan bara nämna några
punkter.
Splitterskyddade granatkastare anskaffas. Artille-
rigranaten Bonus fortsätter. Stridsfordon 90 fortsätter.
Det sker stridsvagnsanskaffningar. Torpeder, korvet-
ter och eldledningsradar anskaffas. Vi går vidare med
en anskaffning av helikopterprojekt. Vi går vidare
med ett reviderat medellångt luftvärnssystem, där
överbefälhavaren har redovisat möjligheterna att
omstudera dagens Bamse till en utvecklad form av
luftförsvar med medellång räckvidd.
Jag vill peka på att det i ÖB:s förslag - det har re-
geringen och Centerpartiet ställt sig bakom - finns en
förskjutning i ökad riktning mot materielanskaffning,
investeringar, forskning och utbildning.
Anf. 10 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Herr talman! Mitt anförande får ses i belysning av
att jag inte har läst propositionen. Men det har natur-
ligtvis hänt väldigt många saker under det här året
inom försvarsindustriområdet, framför allt att man
inte har fått tydliga och klara signaler i ett tidigt ske-
de. I vissa fall handlar det om att man håller på att
samverka eller ökar samordningen och samverkan
med andra länder. Det får inte vara så, som man kan
ha fått en uppfattning om, att en del materielprojekt
har hamnat i återvändsgränder. Då blir det inte den
materiella och tekniska förnyelse som hela tiden
måste pågå.
Försvarsindustrin är naturligtvis en säkerhetspoli-
tisk tillgång - jag tror inte att det råder delade me-
ningar om det. Men vi får återkomma till det här när
vi har sett propositionen i detalj.
Anf. 11 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c):
Herr talman! För två veckor sedan firade vi runt
om i Europa att det var tio år sedan Berlinmuren föll.
Centerpartiet är berett att ta ansvar och ta konsekven-
serna av denna händelse för tio år sedan. Vi är bered-
da att dra försvars- och säkerhetspolitiska slutsatser
av Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning och
de forna Warszawapaktsstaternas frigörelse. Att Nato
utvidgats med Polen, Ungern och Tjeckien, att sam-
arbetet inom Partnerskap för fred intensifieras och att
relationerna mellan Nato och Ryssland utvecklats så
till den grad att dessa relationer tålde den allvarliga
påfrestning som kriget i Kosovo utgjorde, gör det inte
svårare att dra dessa slutsatser. Det är en fredligare tid
vi går till mötes och en fredligare utveckling som vi
bejakar. Sveriges försvar kan och ska inte längre stå
kvar vid det kalla krigets struktur, som byggdes upp
för att möta en stormaktsinvasion från öst.
Till grund för den proposition som försvarsmi-
nistern nu lagt fram ligger Centerpartiets och Social-
demokraternas överenskommelse om försvarspoliti-
kens inriktning samt inriktningen för den ekonomiska
ramen för åren 2002-2004, som riksdagen fastlagt
redan i våras.
Med omställningen av totalförsvaret kommer vi
även i framtiden att ha ett starkt försvar med förmåga
att försvara hela landet, även de län och orter där
förbandsnedläggningar kommer att ske. Det nya in-
satsförsvaret utformas just för att kunna hävda Sveri-
ges territoriella integritet, för att i hela landet kunna
sätta in styrkor mot begränsade väpnade angrepp och
för att kunna skydda Sverige mot allvarliga konsek-
venser av angrepp mot landets infrastruktur. Dess-
utom måste Sveriges förmåga att delta i det interna-
tionella säkerhetssamarbetet förstärkas.
En viktig del i omställningen handlar om att skapa
handlingsutrymme för att anpassa totalförsvaret till
nya typer av hot, som på lång sikt skulle kunna upp-
stå. Insatsorganisationen ska ha förmåga att redan i
grundberedskap lösa de försvarsuppgifter som riks-
dagen beslutar. Vad som behövs är ett antal högt
prioriterade och mångsidigt användbara förband, som
dock är avsevärt färre än vad vi har i dag. Dessutom
måste insatsorganisationen i sig innehålla en inbyggd
förmåga till ominriktning, en kapacitet att anpassa
försvarsförmågan till ytterligare uppgifter som kan bli
aktuella på sikt.
Herr talman! För drygt en vecka sedan kom jag
hem från en resa i Bosnien. Tillsammans med delar
av försvarsutskottet hade jag förmånen att på plats
studera situationen och se det arbete som våra unga
svenska män och kvinnor gör där nere. Det råder
inget tvivel om behovet av en internationell närvaro
där nere för en lång tid framöver. Den svenska Bosni-
eninsatsen visar vikten och värdet av att Försvar-
smaktens internationella insatser ges en högre priori-
tet. Den svenska Bosnieninsatsen illustrerar också hur
det svenska försvaret numera inte kan begränsas till
att enbart hävda den territoriella integriteten, utan hur
skyddet av vår säkerhet är beroende av hur väl vi
lyckas medverka i det internationella säkerhetsarbe-
tet.
Att stärka den gemensamma europeiska krishante-
ringsförmågan är i allra högsta grad ett svenskt intres-
se. Vi har varit kritiska till hur regeringen och För-
svarsmakten skötte ärendet med Kosovostyrkan. Den
svenska snabbinsatsstyrkan var sist på plats, och det
får inte upprepas. Därför måste försvaret utveckla en
förmåga med stort mervärde för de internationella
insatserna. Åtgärder som utvecklar enbart den natio-
nella försvarsförmågan måste därför i någon mening
nedprioriteras, av hänsyn till just den ökade interna-
tionella förmågan.
Omstruktureringen innebär att totalförsvarets per-
sonalförsörjning även i framtiden ska baseras på ett
pliktsystem. Det som ska vara dimensionerande för
värnpliktsvolymen är emellertid behovet, i enlighet
med riksdagens beslut. Inte minst i fullgörandet av de
internationella insatserna, där svenska soldater med-
verkat, har våra värnpliktiga väckt respekt och vunnit
anseende hos våra medverkande partner. Pliktsystem-
et kommer att vara en väsentlig del i den nya insat-
sorganisationen och har en långsiktig bärkraft.
Herr talman! Ominriktningen kommer också att
innebära att försvarets frivilligorganisationer får en
allt viktigare funktion. Samtidigt höjs kraven på fri-
villigorganisationernas insatser. De insatser frivilli-
gorganisationerna gör är viktiga komponenter för att
upprätthålla försvarets folkliga förankring. Med det
nya försvaret kommer frivilligorganisationerna att ges
goda förutsättningar att bedriva och utveckla sin
verksamhet.
Ominriktningen är också påkallad och motiverad
av behovet att utveckla försvarets förmåga att tackla
nya och annorlunda hot. Flera av dessa hot är inte
primärt militära till sin karaktär. I stället ser vi hur
icke-militära metoder och påtryckningsmedel kan få
katastrofala följdverkningar för det moderna, sårbara
informationssamhället. Därför måste den civila för-
svarsförmågan stärkas och ges ökad betydelse. Stödet
till det civila samhället är en av försvarets huvudupp-
gifter som måste fyllas med ett större innehåll.
Tyvärr har vi inte kommit särskilt långt på detta
område. Hindren är flera, däribland gällande lagstift-
ning. Vi måste bättre utnyttja de samlade resurser
som finns inom olika myndigheters ansvarsområden
och inom det civila samhället. En försöksverksamhet
kunde vara ett sätt att snabbt och effektivt pröva och
utveckla nya samarbetsformer. Vi har inte råd att
bygga upp och vidmakthålla likartade resurser inom
olika myndigheter.
Ett exempel på tänkbar militär/civil integration är
att utveckla ett gemensamt maritimt lednings- och
informationscentrum, som bl.a. skulle ha ansvar för
kontroll och övervakning av sjötrafik med radar- och
transpondersystem, övervaknings- och ingripande-
möjligheter med fartyg, flygplan och helikoptrar,
trafikledning och lotsning, kartering och sjömätning.
Det kan också gälla transporter och kontroll av farligt
gods, person- och godstransporter, räddningstjänst
och katastrofbistånd samt åtgärder mot alla former av
illegal verksamhet, såväl nationell som gränsöver-
skridande sådan. Det skulle dessutom kunna omfatta
miljöarbete och miljöskydd, olika former av bistånd
och utveckling i grannländerna. Ett sådant centrum
skulle därmed vara lämpligt som internationellt sam-
verkansorgan främst för ledning och övervakning.
Herr talman! Centerpartiet är ett försvarsvänligt
parti. Därför fullföljer vi med denna överenskommel-
se vår ambition att ta ett långsiktigt ansvar för total-
försvarets omstrukturering. Det grundläggande är och
måste vara att totalförsvaret rustas för morgondagens
hot. På det sättet kan ett bra försvar bli än bättre.
Anf. 12 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Det är en självklarhet att världen har
förändrats. Det är också självklart att de säkerhetspo-
litiska utmaningarna 1999 är av en helt annan karak-
tär än dem för tio år sedan.
Jag har själv kraftfullt drivit frågan att nu se för-
svarspolitiken i två dimensioner, både det nationella
försvaret av mer defensiv karaktär och ett aktivt del-
tagande för att bidra till säkerheten i omvärlden. Men
- och det framgår inte av Erik Arthur Egervärns in-
lägg - de förmågorna är båda sidor av samma mynt,
båda sidor av den samlade försvarsförmågan. En
nedprioritering av det nationella försvaret leder auto-
matiskt till en sämre förmåga att delta i internatio-
nella insatser.
Jag har två frågor till Erik Arthur Egervärn. Den
första gäller om Centerpartiet är berett att stå fast vid
sin uppfattning att internationella insatser ska bekos-
tas utanför försvarsramarna. Är man beredd att gå
med på att insatserna successivt förs in i de anslag
som har att klara av uppbyggnaden av förmågan in-
ternationellt och nationellt? Hittills har Centern varit
ett värn mot ingrepp i de reguljära försvarsanslagen.
Min andra fråga rör vad Erik Arthur Egervärn pe-
kade på när det gäller Centerns långsiktiga ansvarsta-
gande. 1996 års försvarsbeslut var inte någon vidare
lyckosam handlingsväg. Hur det blir efter detta beslut
vet ingen. Det är naturligtvis resandes ensak att Cen-
tern ställer upp på en stor ramsänkning i nästa för-
svarsbeslut. Varför svek ni det försvarspolitiska löftet
att Försvarsmakten skulle kompenseras för den för-
ändring av anslagsförordningen som skedde 1996? På
det sättet kastades försvarsplaneringen ut i ett i det
närmaste totalt kaos.
Anf. 13 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Herr talman! Henrik Landerholm och jag kan san-
nolikt vara överens om att nationellt och internatio-
nellt inriktad försvarsförmåga egentligen är två sidor
av samma mynt. Det är egentligen en lek med ord.
Blir det bättre i internationellt avseende blir det också
bättre nationellt. De är utbytbara storheter.
Sedan var det de konkreta frågorna. Står Centern
fast vid finansiering av internationella verksamheter?
Ja, det gör vi naturligtvis. Men samtidigt vill jag säga
att finansieringen av framtida internationella insatser
måste lösas i särskild ordning vid varje enskilt tillfäl-
le. Det går inte att slå fast en enhetlig och för alltid
generell princip för finansieringen. Volym, omfatt-
ning och andra faktorer avgör insatsens kostnad. Det
är svårt att entydigt slå fast på vilket sätt man ska
budgetera de internationella insatserna.
Den andra frågan gäller huruvida vi står bakom
anslagsförordningen. Henrik Landerholm vet själv
hur den processen avlöpte i försvarsutskottet. Nu är vi
på en ny arena med ett nytt försvarsbeslut och nya
finansieringssituationer. Frågan är vid det här laget
överspelad.
Anf. 14 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Det är naturligtvis lätt att säga att
frågan är överspelad när man själv har bidragit till att
inte lösa frågan genom att kasta in försvarspolitiken i
en helt ohållbar planeringssituation. Det läge vi nu
står i beror inte bara på den medvetna politiska - ond
eller god - viljan att sänka försvarsramen i nästa
försvarsbeslutsperiod. Även om jag inte tycker om
det, och jag menar att det leder till förödande effekter,
får jag acceptera Centerpartiets ställningstagande.
Den andra frågan har Erik Arthur Egervärn inte på
något sätt besvarat, nämligen varför Centern inte stod
fast vid löftet att kompensera Försvarsmakten för det
förändrade sättet att finansiera förskott till försvarsin-
dustrin. Det är den andra anledningen till att vi står
här i dag med förändringsförslag av sådan dignitet att
det är omöjligt att veta vad som kommer ut av dem.
Jag ber Erik Arthur Egervärn att tänka efter en
gång till om min fråga om de internationella insatser-
na. Går det att överväga att finansiera en insats årli-
gen med en mekaniserad bataljon till en kostnad på
mellan 700 miljoner kronor och 1 miljard kronor
inom det årliga försvarsanslaget? Ska pengarna, som
hittills, tillföras särskilt vid varje insats? Det är en
mycket viktig principfråga. Urholkningen av för-
svarsförmågan skulle kunna bli ohyggligt allvarlig
om vi tillät försvarsanslagen fluktuera med efterfrå-
gan på svenska internationella insatser.
Anf. 15 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Herr talman! Först var det frågan om finansiering-
en av internationella insatser. Vi fastställer en budget
varje enskilt budgetår. För varje enskilt år måste vi
bestämma om de internationella insatserna ska finan-
sieras via Försvarsmaktens budget eller via UD:s eller
något annat departements budget. De internationella
insatserna ska finansieras fullt ut. Men hur de ska
klaras budgettekniskt är inte en fråga som hör hemma
i kammaren utan är snarare någonting som ska ligga
på regeringens bord.
Jag vill göra en reflexion över de, som Henrik
Landerholm uttrycker det, okontrollerade nedrust-
ningarna som vi medverkar till. Först och främst
medverkar vi inte till någon okontrollerad nedrust-
ning. Vi medverkar till en kontrollerad ominriktning
av svenska försvaret.
Jag noterar med viss tillfredsställelse att man i
Moderaternas förslag till svenskt försvar säger att
man vill vidmakthålla nivån i den ekonomiska ramen
från 1996 års försvarsbeslut. Det betyder att Modera-
terna nu accepterar den ram som lades fram 1996.
Om jag minns rätt från den debatten var det då unge-
fär som i dag, dvs. man kritiserade ramen, det var en
katastrofal nedrustning och en fullständigt oaccepta-
bel nedmontering av det svenska försvaret. Nu har
historien hunnit ifatt Moderaterna, och nu är tydligen
1996 års budgetram acceptabel för den framtida för-
svarspolitiken.
Anf. 16 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Herr talman! Jag vill också - precis som Henrik
Landerholm - anknyta till de internationella insatser-
na.
Vi får sex brigader. Eftersom vi ska delta i freds-
främjande operationer med markstridsförband blir
detta i första hand en arméfråga. Var 18:e månad ska
en brigad sända ut en bataljon i internationell insats
med utgångspunkt i den grundorganisation som vi
kommer att få enligt förslaget.
Ambitionen fastlagd i propositionen från i våras är
att vi ska ha en snabbinsatsstyrka, en flexibelt sam-
mansatt bataljon samt en kompanienhet utomlands.
Det betyder att den ordinarie verksamheten, hemma i
Sverige, i fråga om utbildningsverksamheten i
grundorganisationen, måste bli lidande när en brigad
står i beredskap, deltar eller ska förbereda ett delta-
gande. Hur ska det gå till? Bygger vi in ett nytt svart
hål?
Anf. 17 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Herr talman! Vi ska ha en förmåga att medverka i
internationella operationer fortlöpande och långsik-
tigt. Det Åke Carnerö säger är helt riktigt. Huruvida
det blir med just 18 månaders intervaller vågar jag
inte svara på. Det måste det internationella säkerhets-
politiska läget avgöra.
Sedan var det sakfrågan, nämligen om den egna
nationella utbildningen blir lidande av att det finns
internationella insatsförband. Varför skulle det vara
så? Den har hittills inte blivit lidande i den nuvarande
strukturen. Jag ser inte något problem framgent. Det
går att även framgent ha utpekade förband som står i
tur att medverka internationellt - precis som i dag. De
olika Bosnienbataljonerna har vetat om ett år i förväg
att de står i tur att bemanna en bataljon i Bosnien. De
har vidtagit den planering i personal och inkallelse-
volym av värnpliktiga som har behövts. Jag ser inget
problem i det.
Anf. 18 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Herr talman! På grund av Centerns och Socialde-
mokraternas besparingar och nedskärningar blir det
en mindre mängd personal att hämta styrkan från.
Planeringen av en sådan insats börjar inte alldeles i
samband med att insatsstyrkan ska lämna vårt land.
Det är en löpande verksamhet, som Erik Arthur Eger-
värn säger. Det måste betyda att folk måste lämna
grundorganisationen för utbildas och sättas in i kan-
ske komplexa fredsfrämjande insatser. Jag befarar att
vi inte kommer att klara de ambitioner som vi har
sagt att vi har för framtiden.
Anf. 19 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Herr talman! Jag har motsatt uppfattning. Jag tror
t.o.m. att Sveriges förmåga att agera internationellt
ökar med den nya insatsorganisation som regeringen
föreslår i propositionen. Dessutom tar Åke Carnerö i
dag hänsyn enbart till den fasta yrkesofficerskåren,
men stora delar av våra internationella bataljoner har
ju bemannats med reservofficerare och reservperso-
nal, som gör ett utomordentligt gott arbete.
Dessutom ska man vara medveten om att interna-
tionell tjänstgöring inte är någon sorts restpost eller
någon form av extra arbete utan är en del i utbild-
ningen. Det är omvittnat av alla våra officerare och
soldater som har tjänstgjort internationellt att den
internationella verksamheten har givit en utomor-
dentligt bra kompetenshöjning. Internationellt delta-
gande ingår i Försvarsmaktens kompetensarbete.
Reservofficerare är en mycket viktig resurs i detta
sammanhang, både för att verka hemma på förbandet
och för att delta internationellt. Beträffande försörj-
ningen av totalförsvarspliktiga tycker jag att man ska
pröva möjligheten med kontraktsbindningar. Redan
under värnpliktstiden kan man kontraktera sin vilja
och ambition att delta i internationella operationer.
Anf. 20 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Herr talman! Så har då till slut regeringens sedan
länge förväntade förslag till en omställning och tillika
en radikal bantning av Sveriges försvar och fredsor-
ganisation lagts på riksdagens bord. Innehållet får vi
återkomma till under motionstiden.
Men vi kan naturligtvis ana oss till vad den snart
ettåriga överenskommelsen mellan Socialdemokra-
terna och Centern nu har gett för resultat. Folkpartiet
liberalerna kommer att presentera sin syn på det
framtida försvarets utformning i en kommande mo-
tion.
Vad som i dag kan slås fast är att det är djupt be-
klagligt att bara två partier står bakom propositionen
och därmed med största sannolikhet också den kom-
mande försvarsuppgörelsen. Totalförsvarets framtid
borde avgöras av en mycket bredare gruppering, ja,
av en majoritet i riksdagen.
Från Folkpartiets sida har vi hela tiden under de
gångna utdragna förhandlingarna och i det fortsatta
arbetet i Försvarsberedningen under det gångna året
varit beredda att delta i ett sakligt givande och tagan-
de. Däremot har det naturligtvis varit omöjligt att
bara anta socialdemokraternas öppningsbud tillika
slutbud utan att ens kunna påverka ramarna.
Folkpartiets medverkan i försvarsbeslutet omöj-
liggörs av främst två skäl: den fortsatta oförmågan att
fullt ut anpassa Sverige till den nya säkerhetspolitiska
verkligheten och oförmågan att ta de nödvändiga
stegen för att satsa på kvalitet framför kvantitet.
Det är inte heller längre meningsfullt att ständigt
hänvisa till vad alliansfriheten sätter för hinder t.ex.
för ett svenskt medlemskap i Nato. Berlinmurens fall
förändrade världen, och Nato förändrades med den.
Det vågar socialdemokrater och centerpartister fortfa-
rande inte tala klarspråk om, vilket befäster historiska
och psykologiska spärrar mot ett fullt svenskt delta-
gande i och byggande av det nya Nato i det nya Eu-
ropa.
Folkpartiet kan inte vara med om att fatta ett stort
heltäckande försvarsbeslut om inte en framåtblickan-
de analys av vår omvärld får ligga som grund. Alli-
ansfriheten får inte användas som en dogm. Alla i
Nato är våra vänner. Det kan inte minst jag som bor
sju kilometer från den norska gränsen intyga. Jag
hoppas att min dialekt kan tjäna som garanti för min
kunskap i ärendet.
Att vårt land inte ens kan erbjuda Norge ett öv-
ningsfält på Älvdalens skjutfält befäster intrycket av
regeringens ohållbara syn på militär samverkan. Låt
Norge fullt ut öva där i stället för att Norge ska behö-
va bygga ett nytt skjutfält strax innanför gränsen. Det
skulle vara nordiskt samarbete, tycker Folkpartiet
liberalerna.
Dessutom är den svenska försvarsindustrin en av
de bästa i Europa och skulle kunna få en fortsatt och
mer kvalificerad framtid i ett fullt genomfört transat-
lantiskt samarbete.
Vidare bör försvaret bli smalare och vassare. Det
svenska försvaret måste bli mer flexibelt och kunna
hantera nya hot.
Det är orimligt att det ska ta bara någon vecka att
mobilisera tiotusentals man inför ett i dag obefintligt
invasionshot medan det tar sex månader att få i väg
fredsbevarande soldater till Kosovo. Försvaret måste
moderniseras med mer kvalificerad materiel och en
vettig utbildning för de värnpliktiga.
Utbilda inte en enda soldat i onödan, inga kort-
tidsutbildningar i tre månader som inte leder till nå-
gon möjlighet att förstärka försvaret! Nej, inrikta
utbildningen mot god kvalitet för Sveriges försvar
och en ännu bättre förberedelse för att snabbt kunna
delta i internationella insatser!
Jämlikheten i utbildningen är en kärnfråga för
Folkpartiet. Vi tror att den förstärker kvaliteten inom
försvaret.
Det var tråkigt att samarbetet mellan Centern och
Folkpartiet förra hösten rörande försvarsbudgetens
svarta hål inte höll för en fortsättning. Detta skyldes
över av löften från socialdemokraterna om pengar till
vården efter nästa val. Vi anser att dessa pengar inte
går att styra så.
Ekonomin måste bli större i sin helhet. Vi måste
skapa ett företagsklimat i Sverige som ger tillväxt, för
då kommer det pengar på rätt väg till kommunerna
och landstingen för satsningar även på den mjuka
politiken. Det räcker även till ett smalt och vasst
försvar, och vi kan då utbilda till en god interoperabi-
litet och förbättra vår materiel.
Sverige skulle behöva en försvarspolitik som vilar
på en bred politisk bas. Den gångna vinterns utdragna
samtal mellan socialdemokrater, moderater, kristde-
mokrater, centerpartister och folkpartister visade att
det skulle finnas förutsättningar för detta. Men Fi-
nansdepartementet låste tyvärr regeringens händer.
För Centern var utrymmet tydligen tillräckligt.
Det är en nåd att stilla bedja om att förra vinterns
samarbetsklimat kunde återuppväckas i försvarsut-
skottets kommande behandling av regeringens för-
svarsproposition. Tyvärr talar väl allt för att Social-
demokraterna och Centern förlitar sig på att Vänstern
och Miljöpartiet inte sätter krokben.
En spännande period väntar i försvarsutskottet,
där Folkpartiet skulle önska att konstruktiva, för-
svarsbefrämjande och framåtsiktande åsikter kunde få
företräde framför kortsiktiga partipolitiska vinster,
vilka sällan leder till ett bra resultat, i detta fall ett bra
försvar.
Anf. 21 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Herr talman! Runar Patriksson beklagar att det
finns ett svagt politiskt underlag för det kommande
försvarsbeslutet. Jag vill säga att det inte är regering-
ens och Centerns fel att underlaget är svagt. Det finns
fortfarande en möjlighet att i utskottsarbetet bredda
detta parlamentariska underlag.
Anf. 22 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag hänvisade i mitt anförande till de
förhandlingar som vi har haft, där vi från vår sida
hade en del förslag. Vi kände då att vi inte fick något
större utrymme för våra åsikter. Jag kanske till Erik
Arthur Egervärn som slutreplik kan säga: Vi hoppas
att förhandlingarna i försvarsutskottet under den
kommande perioden fram till försvarsbeslutet blir
konstruktiva, så att flera öron kommer att lyssna på
ord från flera munnar.
Anf. 23 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Herr talman! Ärade och dyrbara ledamöter i
kammaren, åhörare och protokolläsare! Vi har fått en
proposition här i riksdagen. Liksom myntet har två
sidor har också propositionen två sidor. Utöver att det
står tryckt på båda sidorna av papperet kan man också
granska innehållet utifrån två olika perspektiv.
Jag börjar med det som är bra. Det är ominrikt-
ningen, de omfattande utgiftsminskningarna och
avvecklingen av invationsstrukturen som föreslås. Vi
har sett hur militärutgifterna i Europa efter det kalla
krigets slut har halverats. I Ryssland har de minskat
med över 90 % medan de har legat kvar på en oför-
ändrad nivå i Sverige.
Det gläder mig därför när försvarsministern här i
kammaren säger att den svenska ominriktningen
borde ha startats tidigare. Det är ett erkännande av att
såväl fredsrörelsen som Miljöpartiet har haft rätt i sin
kritik av att Sverige stått kvar och inte förmått för-
hålla sig till en föränderlig omvärld. Jag tackar för det
erkännandet.
Detta förslag har lagts fram tillsammans med
Centerpartiet. Det samlar inte en majoritet i Sveriges
riksdag. Det är många som har höjt på ögonbrynen.
Det var ingen hemlighet att det hade gått att samla en
majoritet. Diskussionerna i försvarsberedningen tidi-
gare visade detta. Men regeringen och försvarsmi-
nistern har lagt oerhört mycket prestige i att inte göra
upp med de partier som är med och lägger fram bud-
geten utan har valt att lägga fram ett minoritetsför-
slag. Jag tror att det är olyckligt.
Det är ett beslut som omfattar stora frågor och be-
rör många människor. Det är självklart bättre att pre-
sentera ett förslag som samlar en bred majoritet i
Sveriges riksdag. Trots att Miljöpartiet inte står bak-
om förslaget kan jag konstatera att Miljöpartiet var
det enda parti som år 1998 motionerade om just
mångmiljardminskningar av militärutgifterna i Sveri-
ge, att avveckla ett stort antal förband och ändra
strukturen på den svenska försvaret. Det är just våra
krav som regeringen nu omfattar och som finns i
försvarspropositionen.
Det är bra, även om det har kommit med en viss
tidsfördröjning, att våra krav också omfattas av rege-
ringen och Centern och att man nu gemensamt lägger
fram det som ett förslag till Sveriges riksdag. Det är
ett bra första steg, ett bra förslag för Sverige. Det
innebär att mångmiljardbelopp nu frigörs och kan
användas inom andra sektorer i samhället där pengar-
na behövs bättre. Vi får nu se våra tidigare krav på
militärens miljarder till sjukvården förvekligas genom
förslaget.
Det är också bra för försvaret i sig. Det innebär att
det Miljöpartiet tidigare understrukit, nämligen vikten
av att få ett försvar som riktar sig mot de nya hoten -
de icke-militära hoten, såsom sönderrostade ato-
mubåtar i Murmansk, IT-sabotage och miljöförstöring
- nu blir möjlig. Det är icke-militära hot. Man kan
inte skydda sig mot dem med JAS-plan och ubåtar.
Det kräver en helt annan organisation och struktur för
att möta den typen av hot mot vårt samhälle och vårt
territorium. Det utrymmet skapas genom en omin-
riktning av försvaret.
Det är också bra därför att ominriktningen innebär
en ökad flexibilitet i det militära försvaret. Förhopp-
ningsvis innebär det ökade möjligheter att stå till
FN:s förfogande och delta i internationella freds-
främjande insatser. Vi har väl alla det pinsamma
minnet bakom oss där den svenska regeringen utlo-
vade medverkan i Kosovo med den svenska snabbin-
satsstyrkan. Kriget tog slut någon gång i somras.
Fortfarande i september, oktober trampade de svens-
ka soldaterna omkring i leran utanför Södertälje och
hade inte kommit iväg. Det är det yttersta exemplet
på en total brist på flexibilitet där det svenska försva-
rets saknade förmåga att användas på det sätt som
regering och riksdag önskade.
Som jag inledde med kan man också se förslaget
från det andra sidan. Det finns saker som är dåliga.
Jag vill framför allt fästa uppmärksamheten på att det
inte är tillräckligt. Det är inte en tillräcklig förändring
som regeringen och Centern har lyckats få ned på
pränt. Senast i dagens Svenska Dagbladet påpekar
bl.a. Carl Björeman i en debattartikel det orimliga i
att bibehålla 200 JAS-flygplan. ÖB har tidigare sagt
att det skulle räcka med 60-80. Men man fullföljer
här över 200 flygplan.
Det innebär att Sverige med detta förslag fortfa-
rande ligger på elfte plats i världen när det gäller
militärutgifter per capita. Med detta förslag innebär
det fortfarande att svenska armén kommer att ha en
volym och en kvalitet som ligger strax under den i
Frankrike och Storbritannien. Det innebär fortfarande
att den svenska militära marinen t.ex. har fem ubåtar i
Östersjön, att jämföra med Ryssland som kommer att
förfoga över två.
Jag är rädd för att just oförmågan från regeringen
och Centern att ta ett tillräckligt helhetsgrepp innebär
att man kommer att komma igen om två tre fyra år
och föreslå ett omtag och att vi återigen kommer att
få se försvarsministern stå här och säga: Vi borde ha
startat lite tidigare, och det här borde ha skett tidigare.
Det vore bättre att lyssna på synpunkterna nu och
förverkliga det som nu är nödvändigt i stället för att
vänta och skjuta problemen framför sig.
Det finns en tydlig parallell med just bristen på
lyssnande vid 1996 års försvarsbeslut. Då förordade
bl.a. Miljöpartiet nedläggning av vissa förband. Först
nu kommer man från regeringen och säger: Ja, det var
rätt. Det här borde avvecklas.
Det finns också anledning att studera förslaget om
vilka förband som ska avvecklas och huruvida det är
rätt förband man föreslår. Är det de som är vettigast
att avveckla först? Sparar det mest ekonomiska resur-
ser? Motsvarar det som finns kvar bäst de framtida
behoven?
Herr talman! Jag ifrågasätter om listan är den ul-
timata. Många människor har engagerat sig runtom i
landet. De har studerat och granskat de ekonomiska
argumenten och de försvarspolitiska behoven. Just på
de ställen där det stått och vägt mellan två olika orter
finns det anledning att kritiskt gå in och granska un-
derlaget. Det gäller t.ex. valet mellan Norrtälje och
Halmstad, Muskö och Karlskrona, Ängelholm och
Ronneby och inte minst Sollefteå och Östersund.
Vi har här uppe på åhörarläktaren Maria Kindberg
från Sollefteå som är en av de många människor som
verkligen noggrant studerat underlaget och rest frå-
getecken om huruvida det är ett ultimat förslag eller
inte. Det finns anledning att under motionstiden åter-
komma till listan, som kanske inte är det bästa valet.
Jag skulle också vilja ta de få minuter jag har kvar
av talartiden till att resa ett frågetecken inför Väns-
terns ståndpunkt. Vi hör hur man talar om en fortsatt
allmän värnplikt som något oerhört värdefullt. Jag har
svårt att förstå värdet i att utbilda massvis med män-
niskor för någonting som inte längre behövs. Det är
ett dåligt sätt att använda skattemedel på och det
fyller inga försvarspolitiska behov. Att över huvud
taget tala om allmän värnplikt när vi har nedåt 15 000
personer som utbildas tycker jag är hyckleri.
Jag har också svårt att förstå Vänsterns reserva-
tion till det budgetförslag som har lagts fram där man
vill lägga på mer pengar för regementsverksamheten
än vad t.ex. regeringen och Miljöpartiet vill. Man vill
bibehålla en struktur som vi vet inte längre behövs.
Det liknar lite grann populism.
Jag skulle också vilja invända mot moderaternas
inlägg här. Jag tycker att moderaterna också i dag
liksom tidigare representerar en gammaldags och
otidsenlig syn på försvaret. Det kommer till uttryck,
herr talman, när Henrik Landerholm talar om de för-
svarsfientliga partierna. Han gör då det traditionella
misstaget att han sätter likhetstecken mellan försvar
och militär. Det gör han trots att vi alla vet, inklusive
Henrik Landerholm, att hoten mot Sverige inte längre
är militära.
De försvarsåtgärder som behövs mot de nya hoten
- IT-sabotage, sönderrostade atomubåtar, osv. - är
inte militära. Försvaret handlar i dag inte längre på
samma sätt som tidigare om militära medel. Därför
blir det egentligen obegripligt när moderaterna talar
om försvarsfientliga partier. Vi talar om vikten av ett
nytt försvar som möter hoten. Det har ingenting med
det militära att göra. Men moderaterna står fast vid en
förlegad och otidsenlig syn på försvaret.
Jag tror att det finns anledning att återkomma un-
der motionstiden för att se om det går att rätta till de
brister som man kan skönja i förslaget till vilka för-
band som ska avvecklas. Jag ber att få återkomma till
det senare. Tack.
Anf. 24 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att det är oerhört viktigt att
vi har kvar en allmän värnplikt när det gäller att
mönstra. Vi inser också att man inte kan ha alla dessa
människor i ett försvar som har en helt ny omfattning
och inriktning. Däremot finns det då ett stort antal
personer som Försvarsmakten kan välja bland, så att
det blir rätt person på rätt plats.
Med en frivillighet söker sig sådana som av tradi-
tion är kopplade till försvaret eller sådana som tycker
om att jobba i försvaret. Det är kanske inte riktigt
dem som vi vill ha. Vi tycker att det är viktigt att det
finns en bredd. När vi var i Bosnien visade det sig att
våra soldater hade en oerhört bred bas och breda
kunskaper. Det tycker vi är viktigt inför framtiden.
Därför värnar vi om värnplikten.
Jag förstår inte alls vad Ångström säger om att vi
skulle ha stött fler förband. I budgeten har vi omför-
delat inom materielanslaget till stöd för minröj-
ningskapaciteten. Det tycker jag är mycket konsek-
vent med tanke på vad vi tidigare har gjort.
Anf. 25 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Det är ett faktum att allmänna värn-
plikts-arméer utgör det största hindret mot såväl mi-
litär nedrustning i världen som ominriktning av För-
svarsmakten för att få en ökad flexibilitet.
Berit Jóhannesson ger nästan uttryck för att man
ska försöka få tag i personer som inte vill delta i för-
svaret. Jag tror på raka motsatsen. Genom en frivillig
värntjänst får man just de som känner ett starkt enga-
gemang. Det finns ingen motsättning i att man bland
dem väljer ut människor som är bäst lämpade att delta
i det svenska försvaret och i svenska utlandsmissioner
under FN-mandat.
När det gäller antalet förband pekade jag på att
Vänsterpartiet i budgeten har föreslagit en omfördel-
ning som innebär mer pengar till förbandsverksam-
heten än det förslag som regeringen har lagt fram och
som Miljöpartiet står bakom - när det gäller just
budgeten. Det är ett faktum.
Anf. 26 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag delar inte Lars Ångströms syn-
punkter på värnplikten. Det här kan vi stå och disku-
tera ganska länge. Men de erfarenheter som man har
av en mer eller mindre yrkesarmé är inte särskilt
goda. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi kan
bevara den bredd som vi har i dag och som jag skulle
vilja säga är svenskt försvars styrka.
Angående budgeten har vi faktiskt omfördelat
inom materielanslaget till förmån för minröjning.
Anf. 27 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Detta innebär att Berit Jóhannesson
och Vänsterpartiet inte anser att minröjning kan ske
inom de verksamheter och anslag som tidigare har
givits utan att det måste föras över mer pengar till
bl.a. förbandsverksamheten för att minröjning ska
kunna genomföras. Det är enligt mitt och Miljöparti-
ets sätt att se en fullständigt orimlig ståndpunkt.
Självfallet måste försvaret kunna utföra de uppgifter
som riksdagen och regeringen beslutar sig för att
prioritera, t.ex. en ökad minröjningsverksamhet, inom
den ram som finns, även inom en minskad ram. Där-
för framstår det som obegripligt att Vänsterpartiet har
valt att föreslå mer pengar till förbandsverksamheten.
Anf. 28 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Så länge 85 % av totalförsvarsbud-
geten handlar om militärt försvar förbehåller jag mig
rätten att kalla såväl Vänstern som Miljöpartiet för-
svarsfientliga.
Vår syn på försvarspolitikens område är på intet
sätt förlegad och otidsenlig, tvärtom. Det är mycket
lätt att se att dagens värld kräver insatser med militära
resurser. Det handlar om en långsiktig beredskap för
att vi ska kunna försvara vårt eget land. Men det är
inte en försvarsberedskap utformad på samma sätt
som under det kalla kriget, där det akuta och för da-
gen iakttagbara hotet var det allena avgörande för
försvarets utformning. Däremot har vi drivit på en
debatt och diskussion kring nyttjande av militära
medel i ett bredare perspektiv - i det här fallet tror jag
t.o.m. att Lars Ångström är beredd att hålla med mig.
På så sätt kommer man bort från att enbart se militära
medel som något som handlar om ett nationellt för-
svar av Sverige och ser dem i stället som en naturlig
del av hela den svenska säkerhetspolitiken. I en väv
av olika samarbetsformer nyttjar vi i dag militära
medel varje dag året runt i Europa i allmänhet och i
närområdet i synnerhet.
Med Miljöpartiets politik minskar möjligheterna
att nyttja dessa militära instrument för att man ska
uppnå de humanitära och politiska mål som jag är
övertygad om att jag och Lars Ångström delar.
Anf. 29 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! När Henrik Landerholm säger att
dagens värld kräver militära resurser tycker jag att
han återigen bekräftar en otidsenlig syn. Om det är
någonting som vår omvärld visar så är det vikten av
att man utvecklar de förebyggande insatserna, det
konfliktförebyggande arbetet. Det är den totala bris-
ten på den inriktningen i EU och i FN:s arbete som
leder till att olika konflikter blir väpnade och i för-
längningen leder till krig.
Vi vet att det finns resurser när en konflikt väl har
lett till krig. Då finns det departement, myndigheter
och instanser som med självklarhet förestår insatser.
Det är inte i det fallet vi behöver fler insatser. De
behövs på det civila konfliktförebyggande området.
Det är en modern syn på försvars- och säkerhetspoli-
tik. Jag tycker att Henrik Landerholm bekräftar att
man ännu inte har den synen inom Moderaterna.
Anf. 30 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Lars Ångströms syn är ensidigt mi-
litärfientlig, och han vill undvika att använda militära
medel även när det är nödvändigt. Den synen kan jag
aldrig dela.
När det gäller preventiva åtgärder är självfallet
även militära medel oftast bäst att använda i en situa-
tion där en kris eller konflikt inte har inträffat. Ett
utmärkt exempel på det är den svenska insatsen i
Makedonien. Så går det också att använda militära
medel. Och också jag, som är en stark anhängare och
har stor förståelse för betydelsen av dem, tycker
självfallet att det är bättre att använda delar av försva-
ret utan att behöva avlossa ett enda skott än att behö-
va använda våld.
Som ordförande i försvarsutskottet har jag också
som uppgift att vara ordningsman i klassen. Därför
vill jag ta upp två faktauppgifter som Lars Ångström
kom dragandes med, om man får uttrycka sig så.
Den första var att Sverige ligger på elfte plats när
det gäller militära satsningar per capita. Men militära
satsningar per capita är ett helt ointressant jämförel-
setal. Om man tittar på vårt lands storlek och det
territorium som vi har att hantera får man en bättre
definition på vilket nationellt försvar vi behöver.
Landets befolkning kan enbart utgöra en grund för
vad som är en rimlig andel av världssamfundets börda
när det gäller militär krishantering.
Lars Ångströms påstående att Storbritannien och
Frankrike har markstridskrafter jämförbara med våra
är också felaktigt. Frankrike och Storbritannien har
stående förband av en helt annan omfattning än vår,
med den politik som regeringen och Centerpartiet nu
föreslår, mycket lilla volym förrådsställda och hem-
förlovade stridskrafter som vi kommer att ha efter det
försvarsbeslut som sannolikt kommer att fattas i mars.
Anf. 31 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Man kan gå in och mäta på i stort
sett vilket sätt som helst. Det kan handla om de
svenska militärutgifterna jämfört med omvärlden.
Man kan jämföra med andra liknande stater som är
neutrala. Hur man än väljer att mäta ligger Sverige i
den absoluta världstoppen när det gäller satsningar på
det militära. Henrik Landerholm kan välja vilket sätt
som helst att räkna. Vi hamnar ändå på den övre
delen av listan. Man kan gå in och jämföra flygvapen,
mariner och antal ubåtar. Även då ser man att Sverige
ligger högt upp.
Det är alltså långt från den bild som utmålas av att
Sverige skulle ha nedrustat och inte ha någonting
kvar. Tvärtom fortsätter Sveriges militära försvar att
ligga i världstoppen när det gäller kvalitet och på
flera ställen också kvantitet.
Herr talman! Jag tycker att Henrik Landerholm
gör sig skyldig till en grov feltolkning och talar mot
bättre vetande när han säger att Miljöpartiet inte ac-
cepterar militära medel någonstans. Det vet Henrik
Landerholm mycket väl att Miljöpartiet gör när det
gäller incidentberedskap och ett begränsat territorial-
försvar men framförallt när det gäller att stå till FN:s
förfogande och att delta i fredsfrämjande insatser.
Henrik Landerholm vet mycket väl att det var Miljö-
partiet som drev kravet på en ökad insats i Kosovo
jämfört med den som regeringen föreslog. Det som
Henrik Landerholm säger är alltså inte sant.
Däremot är det helt riktigt att vi behöver ett före-
byggande arbete och behöver utveckla detta långt
mer. Det är inte rätt när Henrik Landerholm säger att
det bara är militära medel man kan använda sig av för
att förebygga. Självklart är också insatserna före -
civila, konfliktförebyggande insatser - viktiga att
utveckla. Det är detta vi saknar, och det är någonting
som Miljöpartiet skulle vilja utveckla mycket mer. Ju
framgångsrikare vi är på det området, desto mindre
blir behovet av katastrofinsatser från FN i efterhand
när konflikten redan är ett faktum. Det minskar
mänskligt lidande och är ekonomiskt billigare.
Anf. 32 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag hade en replik till Lars Ång-
ström, men jag kom för sent och avstår därför.
Överläggningen var härmed avslutad.
Propositionen bordlades.
4 § Personuppgiftslagens överföringsregler
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU7
Personuppgiftslagens överföringsregler (prop.
1999/2000:11)
Anf. 33 INGER RENÉ (m):
Herr talman! I dag är det tredje gången inom ett år
som vi här i kammaren behandlar ett betänkande som
handlar om PUL, personuppgiftslagen. När jag tittar
tillbaka på våra debatter ser jag att några frågor går
igenom allas våra anföranden.
Först och främst konstaterar vi alla att den teknis-
ka utvecklingen går snabbare än vad de flesta av oss
kunnat föreställa sig. Hur hisnande snabbt utveck-
lingen går på detta område har vi säkert alla våra
privata exempel på. Jag är säkert inte ensam om att
hemma ha en låda med datorer, telefoner och annat
som är ganska nytt men ändå hopplöst föråldrat.
Ett annat exempel på den snabba utvecklingen är
SOU 1997:39, Datalagskommitténs betänkande. Där
står t.ex.: "När datahanteringen blir något som ingår i
vardagslivet kommer det att bli naturligt att motverka
dess avarter." För bara två och ett halvt år sedan
skrev vi alltså: när datahanteringen blir något som
ingår i vardagslivet.
Vi lever nu i ett samhälle och en värld som på
detta område förändras med accelererande hastighet.
Då kan vi inte ha den reglering av personuppgifter
som dagens lagstiftning ger. Detta är det andra som
går som en röd tråd genom debatten och diskussionen
om PUL och datalagstiftningen.
Detta har vi vetat länge. Samma Datalagskom-
mitté skrev i sitt betänkande att "det är utsiktslöst att
försöka reglera innehållet i ett otal databaser". Man
skrev också, för två och ett halvt år sedan: "En sträng
hanteringsmodell synes för närvarande dömd att
misslyckas såtillvida att den inte kommer att respek-
teras och därmed dra ett löjets skimmer över lagstift-
ningen."
Vi är där nu. Eller rättare sagt: Vi har varit där
länge. Lagstiftningsmodellen drar ett löjets skimmer
över PUL. Det är att beklaga att vi inte tidigare slagit
in på en annan väg och valt att beivra missbruk i
stället för att reglera hanteringen. Vi vet alla att lagen
är omodern och i värsta fall förhindrar viktig utveck-
ling. Därför borde vi komma överens om att sätta till
alla ansträngningar för att i grunden förändra denna
ålderdomliga lag - den är faktiskt ålderdomlig, trots
sin ringa ålder.
I väntan på att vi skulle få en genomgripande för-
ändring av dataskyddet gav riksdagen regeringen i
våras i uppdrag att föreslå förändringar inom den
nuvarande lagstiftningens ram. Enligt vårt förmenan-
de är det förslag som vi nu ska ta ställning till så bra
det kan vara under de omständigheter som gäller. Där
har vi alltså inga invändningar, även om det finns de
som betecknar förändringen som ett "myrsteg". Jag
har t.o.m. läst någonstans om ett "pyttemyrsteg".
Frågorna kommer säkert också att bli många när det
t.ex. gäller vad "harmlösa uppgifter" eller "adekvat
skyddsnivå" är.
Men som sagt: I dag går det enligt vårt förmenan-
de inte att komma längre - men kanske framöver,
också i det korta perspektivet. Därför uppmanar ett
enhälligt utskott regeringen att inte förtröttas i sökan-
det efter möjligheter till mer missbruksinriktade reg-
leringar. Vi förutsätter också, i utskottets förslag till
beslut, att Mediegrundlagsutredningen inom sitt an-
svarsområde analyserar de aspekter som är relaterade
till personuppgiftslagen.
Med tanke på det elände som denna lag har skapat
är det inte acceptabelt, enligt vår mening, att vänta på
att det ska gå tre år eller att alla länder inom EU ska
implementera direktivet innan man börjar arbetet med
en ny lag. I dag har bara ungefär hälften av EU:s
länder implementerat lagen. Detta beror kanske på att
de andra länderna, de som inte har gjort det, insett de
långtgående negativa konsekvenser som är förknip-
pade med lagstiftningsmodellen.
Herr talman! Propositionen andas dessvärre ett
stort mått av uppgivenhet när det gäller att förändra
lagstiftningen. Regeringen fick ett sådant uppdrag av
ett enigt utskott när vi senast behandlade frågan i
våras. När jag för en månad sedan frågade statsrådet
Britta Lejon vad som gjorts visade det sig dock att
inte mycket hade hänt. Det duger inte! Vi menar att
Sverige hade, och har, en stor chans och möjlighet att
inom EU vara pådrivande för att åstadkomma en
revidering av EG-direktivet. Vi menar att man under
det svenska ordförandeskapet våren 2001 bör besluta
om en revidering av EG-direktivet för att leva upp till
målsättningen att göra Stockholm till Europas IT-
huvudstad. Därför bör riksdagen ge regeringen i upp-
drag att i EU-samarbetet ta initiativ till att ett arbete
på ett modernt direktiv kommer till stånd. Detta ska
ha sin utgångspunkt i missbruksmodellen.
Vi ställer oss alltså i stort sett bakom betänkandet
men vill se en snabbare utveckling mot en ny och
bättre lagstiftning. Genom att inte bromsa eller för-
hindra kommunikation mellan människor skapar vi
fruktsamma möten - i rymden. Då ökar vi den
mänskliga kreativiteten och sökandet efter och ska-
pandet av ny kunskap. Därför är det så viktigt att få
en ny datalag som inte hindrar utan möjliggör denna
kommunikation.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
Anf. 34 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Yttrandefriheten är en av vår svens-
ka demokratis viktigaste hörnstenar. Utan rätten att ha
åsikter, sprida dem och debattera blir demokratins
institutioner inte mycket värda. Vi är med rätta stolta
över att ha en gammal och långtgående yttrandefri-
hetsgrundlag. Jag vill att vi också fortsättningsvis ska
kunna vara stolta över den.
På bara några få år har den tekniska utvecklingen
rasat i väg på ett sätt som ingen tänkte sig för bara tio
år sedan. Internet har skapat nya arenor för informa-
tion, kunskaper och åsikter att spridas, oberoende av
vad makthavare - både politiska makthavare och de
som kontrollerar medierna - säger. Det finns i detta
en stor demokratisk potential. Genom att skapa möj-
lighet för fler att torgföra sina åsikter och delta i en
offentlig debatt kan vi stärka demokratin i vårt land.
Detta är inte oproblematiskt; tvärtom finns det mäng-
der med svåra avväganden som måste göras för att
värna enskilda människors integritet och möjlighet att
delta på lika villkor.
Personuppgiftslagen är dock, herr talman, fel väg
att gå. Genom EU:s dataskyddsdirektiv och Sveriges
nitiska implementering begränsar vi yttrandefriheten
på Internet, som är fullständigt främmande för den
svenska traditionen av yttrandefrihet. Detta är inget
nytt. Centerpartiet och flera andra uppmärksammade
det för ett år sedan och krävde förändringar. Visserli-
gen har det nu kommit förslag till förändringar som är
helt i rätt riktning, men fortfarande kommer begräns-
ningar som vore fullständigt otänkbara i andra sam-
manhang att gälla för dem som försöker bilda opinion
på Internet.
Genom de förändringar som föreslås görs numera
undantag för ringa brott mot lagen. Men vad är ett
"ringa brott"? Rimligen måste det handla om okon-
troversiella påståenden, rena självklarheter, för att
inte säga futiliteter. Det är naturligtvis välkommet att
trivialiteter inte ska leda till åtal och straff, men det är
inte trivialiteter som yttrandefriheten handlar om.
Yttrandefriheten behövs inte för att säga självklara,
godkända och politiskt korrekta saker. Den behövs
för att värna människors rätt att ifrågasätta och våga
kritisera. Den behövs för att skydda påståenden som
är kontroversiella och kan väcka ilska, irritation och
rent av såra människor djupt.
Med den breda uppslutning som finns bakom de
omistliga värden som ligger i yttrande- och åsiktsfri-
heten är jag lite förvånad över det bristande intresset
för personuppgiftslagen i dag. För ett år sedan var det
inte svårt att lova vitt och brett att förändringar skulle
komma. I dag låter utskottets majoritet sig nöja med
förändringar på marginalen.
Det finns dock, herr talman, flera frågor som
måste ställas i sammanhanget.
För det första: Varför är majoriteten inte beredd
att lyfta på skadeståndsregeln i § 48 för ringa brott?
Är det rimligt att man för yttranden som inte kan leda
till påföljder ska kunna kräva skadestånd? Vilken
praktisk betydelse får detta för de människor som i
dag tvekar att publicera namn på Internet? Med de
formuleringar som nu kommer att gälla måste rimli-
gen tolkningen bli att gränsen medvetet är satt lägre
för att man ska kunna utdöma skadestånd. Kan man
då verkligen tala om lättnader?
För det andra: I en fråga som är så viktig för hela
vårt styrelseskick undrar jag varför man inte från
utskottets sida är beredd att peka med hela handen
och säga: Vi kommer att värna yttrandefriheten, ock-
så på Internet. I stället hänvisar man till att man inte
vill föregripa Mediegrundlagsutredningen genom
tilläggsdirektiv. Men ett sådant direktiv krävs, för
tydlighetens skull, därför att enbart teknikanpassning
av mediegrundlagarna är inte samma sak som att
kräva att yttrandefriheten ska gälla alla, alltid och i
alla medier.
För det tredje: Vilken är den egentliga motive-
ringen till att en paragraf i sekretesslagen, som fak-
tiskt kräver att myndigheter spekulerar i varför jag
begär en handling, inte kan anses stå i strid med den
grundlagsfästa offentlighetsprincipen? Det må vara så
att vi tidigare har haft motsvarande lagstiftning, men
poängen är att den i så fall stod precis lika mycket i
strid med offentlighetsprincipen då. Kan det verkli-
gen vara ett argument för att tillåta inskränkningar av
grundlagsfästa rättigheter att vi har gjort så tidigare?
Herr talman! Det kan säkert för många framstå
som små och kanske detaljrika frågor som jag nu har
lyft fram. Men så är det inte. Bakom detaljerna och
teknikaliteterna ligger en viktig principdiskussion. En
diskussion som borde föras ständigt, här och i andra
sammanhang. Den handlar om hur vi håller demokra-
tin levande, skapar större delaktighet i beslutsfattan-
det. När vi inte för den diskussionen, ser vi hur beslut
faktiskt bidrar till att i stället skapa ett mer slutet
samhälle och minskar öppenheten. Personuppgiftsla-
gen är ett sådant exempel. Det må vara så att lagen
bygger på direktiv från EU, men det gör inte lagen
mindre dålig. Och valet mellan yttrandefrihet och att
vara bäst på att göra bokstavstrogna tolkningar av
sådana direkt borde vara självklart.
Herr talman! Avslutningsvis ställer jag mig bak-
om samtliga reservationer där Centern ingår. Men i
det här fallet yrkar jag bifall till enbart reservation nr
5, då jag utgår från att andra partier kommer att yrka
bifall till de övriga.
(forts. 6 §)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 13.54 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
5 § Frågestund
Anf. 35 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas nu för riks-
dagens frågestund. Följande statsråd deltar i dagens
frågestund: vice statsminister Lena Hjelm-Wallén,
justitieminister Laila Freivalds, statsrådet Ulrica Mes-
sing, statsrådet Ingegerd Wärnersson och finansmi-
nister Bosse Ringholm. Vice statsministern besvarar
såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt eget
ansvarsområde i regeringen. Frågorna till övriga
statsråd förutsätts beröra deras respektive ansvarsom-
råden. Välkomna!
Besöket i Sydafrika
Anf. 36 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till vice statsminis-
tern. För närvarande lär det befinna sig i storleksord-
ningen 700 svenskar i Sydafrika för vad som skulle
kunna betraktas som en större PR-kampanj, inriktad
på att sälja Sverige. Man gör det genom tidningsan-
nonser, genom TV-reklam, genom konserter, osv. Vi
har under en följd av dagar matats med pinsamheter
som visar att en rad av dessa aktiviteter närmar sig
fiaskonivå.
Min fråga till vice statsministern är: Hur mycket
kommer PR-aktiviteterna att kosta? Hur stor del av
dessa kostnader belastar biståndsanslaget? Och anser
vice statsministern att användandet av medel är i
enlighet med riktlinjerna för biståndsmålen till värl-
dens fattigaste?
Anf. 37 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det pågår ingen PR-satsning i Sydaf-
rika just nu, utan det pågår en veckas intensiva akti-
viteter som har med allt det breda biståndssamarbetet
som vi har tillsammans att göra. Det handlar om po-
lissamarbete, kultursamarbete, forskningssamarbete,
att starta småföretag i Sydafrika, osv. Det är detta det
handlar om, och det är för att manifestera detta breda
samarbete som vi har så många svenskar där nere.
Sedan har dess värre allt detta överskuggats av att
två konserter blev väldigt dåligt hanterade. Och det är
misskött av arrangörerna. Det är uppenbara misstag
begångna där. Det har vi alla anledning att rikta stark
kritik mot. Hur detta har hanterats inom UD tittar vi
nu på i en särskild utredning.
Det som den här verksamheten kostar är 25 miljo-
ner kronor från biståndsanslaget. Det är det som rege-
ringen har anvisat.
Anf. 38 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Av medieuppgifter har det framkom-
mit att det tydligen är ytterligare medel som man har
tvingats anslå för att kunna fortsätta de satsningar
som man har gjort i samband med konserter och an-
nat. Jag skulle då vilja få bekräftat ytterligare en gång
till protokollet att det totalt sett handlar om 25 miljo-
ner kronor som belastar biståndsanslaget - inget an-
nat.
För några veckor sedan hade vi en skandal i Sve-
rige när det visade sig att det av allt att döma har
försvunnit pengar från EU-kontoret i Stockholm. Den
höga representanten från EU:s revisionsrätt, den
svenska ordföranden, som var här sade att den som är
chef är ansvarig för både det som man vet och det
som man inte vet om verksamheten.
I detta sammanhang är det regeringen som har
lagt upp den här verksamheten genom sina olika
myndigheter, och därmed måste det också vara rege-
ringen som är ansvarig för de misslyckanden som har
skett i samband med denna satsning. Delar vice
statsministern den uppfattningen?
Anf. 39 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det är alldeles självklart att regering-
en har ansvar för hela denna Sydafrikasatsning, det
breda partnerskapet som vi talar om här. När det
gäller den del som diskuteras, och som är en liten del
i denna satsning, nämligen konserterna, var det aldrig
meningen att det skulle finnas någon offentlig finan-
siering över huvud taget, utan den skulle vara självfi-
nansierande. Sedan har det genom arrangörsslarv
hamnat i en situation där det mycket väl kan bli på
det viset att staten måste ta på sig ytterligare kostna-
der i detta sammanhang. Staten har tvingats ställa en
garanti till förfogande. Vi vet inte om den garantin
måste utlösas. Det är än så länge inte staten utan en
enskild UD-tjänsteman som har gjort det, eftersom
det inte finns några beslut fattade. Men huruvida den
garantin på 6 miljoner kronor måste utbetalas eller ej
vet vi inte i dag. Det beror på hur konserterna går
fortsättningsvis. Vad vi har sagt är att detta inte ska
belasta biståndsanslaget.
Anf. 40 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Då kan vi konstatera att siffran 25
miljoner kronor som kommer att belasta biståndsan-
slaget är den som gäller, och sedan kan skattebetalar-
na tvingas att betala ytterligare en del.
Vi har förstått att en av statsministerns närmaste
medarbetare, Lars Danielsson, har varit införstådd
med processen, åtminstone under de senaste veckor-
na, men att han inte har larmat eller informerat stats-
ministern i detta fall. Min uppfattning är då att stats-
ministern är den som är ytterst ansvarig för Sveriges
misslyckanden i dessa sammanhang.
Jag hoppas att vice statsministern här kan lova
riksdagen att återkomma med en fullständig redovis-
ning av regeringens göranden och låtanden i detta
sammanhang.
Anf. 41 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Statsministern är inte konsertarran-
gör. Jag hoppas att vi kan vara överens om det. Sedan
ska vi i grunden utreda detta, därför att när staten är
med i en större satsning och det sker ett sådant här
stort misstag som i dessa konsertarrangemang, ska vi
naturligtvis se vad det är för misstag som har blivit
begångna. Det kommer naturligtvis också att ställas
till riksdagens förfogande.
Besöket i Sydafrika
Anf. 42 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har också en fråga till vice stats-
ministern som berör samma område. Det handlar om
Sydafrikasatsningen. Vi i Centerpartiet deltar i denna
resa av det skälet att vi tycker att det är så oerhört
viktigt med ett så brett kontaktnät som möjligt i Syd-
afrika. Därför tyckte vi att det var mycket angeläget
att vara med. Det gäller inte minst i fråga om demo-
kratin och de politiska partierna. Därför tyckte vi att
det var viktigt att vara med, och vi betalar vår resa
själva.
Men när det gäller genomförandet har vi precis li-
ka stor kritik som alla andra. Vi tycker alltså att det är
helt obegripligt hur det har kunnat bli så här, eftersom
UD uppenbarligen en hel månad har vetat om att
detta inte fungerade. Trots det har man inte gjort
någonting åt det, utan det har framställts som att detta
ska fungera och att biljettintäkterna ska finansiera
konserterna, osv. Det vittnar ju om inkompetens. Det
är ju inte på något sätt olagligt, men det gör ju att
förtroendet sjunker. Jag undrar: Vad tänker vice
statsministern göra åt denna sak?
Anf. 43 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Som jag sade har vi en internutred-
ning som tittar på hur det hela har hanterats. Men att
man inte har uppmärksammat frågan särskilt mycket i
förväg berodde ju på att det aldrig var meningen att
några statliga pengar skulle gå till denna del av arran-
gemanget. Det är så hela planeringen har varit. Att
arrangörer sedan missköter sig och att de som fick
uppdraget att hantera detta har misskött sig är någon-
ting som vi naturligtvis måste ta till oss och titta på
hur vi kan undvika sådant framöver.
Anf. 44 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vet också att det inte var mening-
en. Men eftersom man på UD under en månad har
känt till att detta inte sköttes på rätt sätt och att man
hade mycket starka misstankar om att detta inte skulle
fungera, är det mycket egendomligt att man inte gjor-
de någonting åt det. Kunskapen om kostnaderna fanns
ju där, även om kunskaperna om de intäkter som
skulle komma var osäkra. Och när det blev mer och
mer uppenbart att detta inte skulle fungera borde man
ju ha slagit larm och gjort någonting åt det innan för
att undvika en sådan här situation.
Det handlar inte bara om att titta över just denna
satsning. Förtroendet för andra projekt i Regerings-
kansliet minskar ju. Vilken genomgång tänker rege-
ringen göra på t.ex. UD och i Regeringskansliet över
huvud taget för att undvika sådana här fadäser i
framtiden? Det handlar ju faktiskt om förtroendet för
demokratin. Jag tycker att det är väldigt allvarligt.
Anf. 45 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Som jag tidigare sade gör vi en or-
dentlig utredning av detta. Det gör vi framför allt
därför att det här inte ska upprepas. Vi kan vara över-
ens om att det skulle ha varit bra om man hade dragit
ned på eller tagit bort den här delen i programmet när
man kände att detta kanske inte riktigt klarar sig. Men
sådant kan vi säga i efterhand - det är lätt att vara
efterklok i den delen.
Skälet till att vi verkligen vill hantera detta snabbt
och djupt på en gång är, som vi också är överens om
här, att det är fråga om en bred satsning på part-
nerskap mellan Sydafrika och Sverige. Det är väldigt
viktigt att det inte fläckas av tabben med konserterna.
Det viktiga är att det andra får leva vidare och det
hoppas jag att det får göra i den samarbetskommis-
sion som vi nu har bildat och som vicepresidenten
Jacob Zuma och jag kommer att leda.
Betygssystemet
Anf. 46 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Jag vill rikta en fråga till skolminister
Wärnersson. Samtidigt som den nu gällande läropla-
nen infördes började ett nytt betygssystem att gälla.
Vänsterpartiets inställning i frågan är troligen ganska
välkänd. Vi anser att betygen som instrument inte
bidrar till att utveckla vare sig arbetet i skolan eller
den enskilde eleven.
Klart är ändå att betyg på en tregradig skala ska
ges fr.o.m. årskurs 8. Men nu kommer bl.a. från
Stockholmsområdet, vilket med tanke på den politis-
ka ledningen där är föga överraskande, idéer om
skriftliga omdömen till alla elever. Tanken att det
behövs fler betyg i skolan, fler betygssteg och betyg i
de tidiga årskurserna är en välkänd ståndpunkt som
länge framförts från framför allt borgerligt håll.
Min fråga till skolminister Wärnersson, med an-
ledning av vad jag påstår vara en utveckling mot mer
betyg i skolan, blir således: Ser skolministern de
föreslagna skriftliga omdömena som förenliga med
nu gällande regler?
Anf. 47 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Nej, det gör jag inte. De regler som
finns är, precis som Lennart Gustavsson har redovi-
sat, att vi ska ha betyg fr.o.m. årskurs 8 och att vi ska
ha utvecklingssamtal med jämbördig part - dvs. för-
äldrar, elever och lärare ska ha lika inflytande.
Vad jag sett av det som politikerna i Stockholm
har föreslagit är ett förslag som verkar väldigt stan-
dardiserat och väldigt likt betyg. Enligt vad som är
sagt ska det gälla fr.o.m. årskurs 1. Här kan jag defi-
nitivt inte säga att det stämmer med den nationella
lagstiftning som vi har i dag.
Anf. 48 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Det är bra att skolministern tydligt
deklarerar vad som gäller. Jag ser ett tydligt hot i att
en utveckling som innebär mer av betyg ännu mer
kommer att styra in skolan på s.k. mätbara kunskaper
och färdigheter. Fler och tidigare insatta betygssys-
tem leder till ökad stress och till en ökad fokusering
på mätbara detaljkunskaper och hämmar därmed
utvecklandet av ett kritiskt förhållningssätt och en
helhetssyn på samhället. I det här sammanhanget ser
jag också ett hot mot den värdegrundsdiskussion som
ministern har initierat.
Min följdfråga blir: Kommer skolministern att på
något sätt, exempelvis via Skolverket, att initiera en
översyn av och en tillsyn över de i Stockholm före-
slagna åtgärderna?
Anf. 49 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Skolverket kommer att utöva tillsyn
över de här föreslagna åtgärderna.
Det är synnerligen angeläget att föräldrar får raka
besked från skolan om var deras barn befinner sig.
Men minst lika viktigt är hur man sedan ska gå vida-
re. Ett betyg som bara säger att man kanske inte har
nått målen eller att man har nått målen lämnar ju inte
öppet för hur man går vidare. Vi vet i dag att det är
där som skolan brister.
Vi har många prov och test och vi har betygen
men sedan gäller det också att just hitta den pedago-
giska inriktningen för att kunna hjälpa elever, i syn-
nerhet de elever som har ett större behov av stöd än
andra. Detta är vårt främsta mål. Ofta handlar debat-
ten här i kammaren om just de elever som inte har
nått målen. För de eleverna hjälper det inte med fler
betygssteg när inte ens det första betygssteget har
nåtts.
Utbildningen på folkhögskolorna
Anf. 50 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Enligt uppgifter i Aktuellt i TV 1 i
veckan bedrivs vid folkhögskolan i Österfärnebo en
utbildning som bl.a. skulle innehålla utbildning i
sabotage mot vägmaskiner och andra ting som är
misshagliga för de miljöintresserade eleverna.
Det uppgavs också när det gäller syftena att man
samarbetar med våldsförhärligande grupper som
nynazister - uppgifter som inte förnekades men som
av representanter för de studerande ansågs vara oint-
ressanta.
I samma program uppgav en representant för
Folkbildningsrådet, som delar ut statligt stöd till folk-
högskolorna, att man inte hade möjlighet att ingripa
mot undervisningen men att man utgick från att folk-
högskolorna följde svensk lag. Däremot sade repre-
sentanten att man har anledning att tala med folkhög-
skolorna om den bedrivna sabotageutbildningen.
Mot den bakgrunden vill jag till statsrådet Wär-
nersson ställa frågan: Vilka åtgärder vidtar regeringen
för att garantera att det inte bedrivs sabotageutbild-
ning vid landets folkhögskolor?
Anf. 51 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Givetvis kan vi från regeringens sida
inte acceptera att pengar delas ut till något som kan
leda till en kriminell handling. Jag vet nu att Folk-
bildningsrådet har varit i kontakt med berörd folk-
högskola. Från vår sida ser vi att där ska inga medel
delas ut när det gäller dylik verksamhet.
Anf. 52 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Att bedriva utbildning i sabotage tor-
de inte vara förenligt med svensk lag. Jag undrar
vilka åtgärder regeringen vidtar för att garantera att
den här folkhögskolan och andra folkhögskolor inte
bryter mot svensk lag, alltså vad regeringen gör för
att garantera att det inte sker utbildning i sabotage-
verksamhet.
Anf. 53 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det är Folkbildningsrådet som i dag
handhar fördelningen av medlen ut till folkhögsko-
lorna. Givetvis ska vi från vår sida lita på att Folk-
bildningsrådet hanterar det här rätt. När situationer
som denna uppstår ingriper vi och säger vår åsikt.
Samtidigt måste vi, tycker jag, hela tiden bygga
det hela på att människor på ett demokratiskt sätt
förvaltar den möjlighet de har att bedriva olika former
av studier. När missbruk inträder, som det har gjort i
det här fallet, ingriper vi. När det gäller att lagstift-
ningsmässigt komma åt dylik verksamhet har vi redan
klart tagit avstånd men att inskränka möjligheten att
driva studier vid folkhögskolor är något som jag i dag
inte ser någon anledning att ändra i.
Anf. 54 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Det innebär alltså att regeringen inte
kan garantera att utbildning i sabotage förhindras.
Anf. 55 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Ofta möts vi politiker av ordet ga-
rantera. Det ordet använder jag mig faktiskt aldrig
använda mig av, för människor är människor. Det är
väldigt lätt att säga: Jag garanterar att allting ska bli
på ett visst sätt. Det gör inte jag. Däremot ska jag på
alla sätt efterleva de lagar som finns och se till att de
följs. Om så inte sker tänker vi ingripa.
Medel för miljöbrottsutredningar
Anf. 56 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieminister
Laila Freivalds.
Särskilda pengar för att utreda miljöbrott har av-
satts i budgeten för åklagare och polis. Åklagarmyn-
digheten har redan organiserat sig och tillsatt mil-
jöåklagare. Hela organisationen är färdig att tas i
bruk. Polismyndigheten däremot har inte gjort några
som helst ansträngningar för de speciella pengar som
är avsatta.
Kommer justitieministern att i det kommande
regleringsbrevet särskilt peka på denna omständig-
het?
Anf. 57 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag kan inte erinra mig exakt hur vi
formulerar oss i regleringsbrevet men miljöbrotten är
ett av de prioriterade områdena, så i någon form
kommer frågan att vara berörd i regleringsbrevet; det
är jag övertygad om.
Det är naturligtvis angeläget att myndigheterna,
som har fått en särskild lagstiftning och särskilda
medel - det skapas också förutsättningar för att utbil-
da personal - också omhändertar detta uppdrag på ett
sådant sätt att vi får ett bättre agerande mot de miljö-
brott som begås.
Anf. 58 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Då kan jag räkna med att det kommer
att återrapporteras hur de här speciella pengarna har
använts när det gäller polismyndigheten.
Anf. 59 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Myndigheterna har ju alltid en skyl-
dighet att i sina årsredovisningar återföra till rege-
ringen och till riksdagen information om hur man har
genomfört de uppdrag man har från statsmakterna.
Finansmarknaden
Anf. 60 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag har en fråga till finansministern.
Det finns en undersökning som har refererats i en
del affärstidningar och som visar att börskursen, satt i
relation till vinst eller eget kapital, ligger betydligt
högre, 30 % eller mer, i Stockholmsområdet, alltså
Stockholmsbaserade företag, jämfört med Västsveri-
ge och Skåne. De som har analyserat det här förklarar
det naturligtvis delvis med branschstrukturen men
delvis också med det enkla faktumet att en stor del av
finansmarknadens aktörer är koncentrerade i Stock-
holm. Där träffar man varandra på olika klubbar och
seminarier, känner företagsledningarna. Det är en
irrationell faktor som helt enkelt beror på att man är
kompis till varandra här i Stockholm, alla de stora
makthavarna.
Med anledning av det här skulle jag vilja fråga fi-
nansministern. Det har gjorts vissa insatser från sta-
tens sida för att decentralisera finansmarknaden - jag
tänker t.ex. på Sjätte AP-fonden. Vad planerar fi-
nansministern för ytterligare åtgärder för att se till att
de kunskaper som finns på andra håll i landet verkli-
gen tas till vara genom att sprida finanskapitalet bätt-
re över landet?
Anf. 61 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Den finansmarknad vi har består ju av
både privata och offentliga aktörer. Och när det gäller
de offentliga aktörerna är det riktigt som Johan Lönn-
roth säger, att vi har god erfarenhet av att ha Sjätte
AP-fonden placerad i Göteborg. Vi står inför nästa år
att göra en större omorganisation av AP-
fondssystemet i samband med det nya pensionssys-
temets införande. Då är självfallet Göteborg också ett
intressant ställe att fundera på när man genomför den
nya organisationen. Men det är en öppen fråga som vi
diskuterar, och vi ska naturligtvis ta vara på de goda
erfarenheter vi har av verksamheten i Göteborg hit-
tills.
Anf. 62 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag tolkar det här svaret som positivt,
och jag skulle också vilja passa på att fråga finansmi-
nistern om han är villig att vara lite mera aktiv i den
debatt som nu pågår t.ex. i anslutning till att vissa
företagsledningar flyttar till London. Det är nämligen
samma faktor som tydligen är på spel där. Det hand-
lar inte om rationella framtidsanalyser, utan det
handlar helt enkelt om att det är så jättekul för de
allra högsta herrarna i storfinansen att träffa varandra
på alla möjliga roliga evenemang. Det är det som är
den högst irrationella förklaringen till att en del av de
här storgubbarna placerar sig i London. Jag tror att
det skulle vara välgörande om finansministern aktive-
rade sig lite mera och gick till motattack mot det
eländiga förtalet av det svenska företagsklimatet.
Anf. 63 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag kan försäkra Johan Lönnroth om
att när staten diskuterar placering av olika finansiella
enheter i fortsättningen är det i allra högsta grad de
rationella skälen som är avgörande, inte de mer udda
skälen som angavs här. Vi har naturligtvis anledning,
när vi diskuterar AP-fondssystemet i fortsättningen,
att, som jag sade, ta till vara den goda erfarenhet som
finns från Sjätte AP-fonden i Göteborg hittills. Vi är
mycket öppna för den diskussionen. Vi får se under
nästa år när vi kommer till en sluthantering av de här
frågorna var vi landar.
FN-frågorna
Anf. 64 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice
statsministern.
Ländernas beroende av varandra blir allt starkare,
och vi känner alltmer för att värna mänskliga rättig-
heter i olika länder. Samtidigt brottas FN med stora
ekonomiska problem. Ett viktigt skäl för det är att
Förenta staterna underlåtit att betala sin andel av
kostnaderna till FN. Då känns det desto angelägnare
att Europas länder är väldigt aktiva. Sverige har ju
tillhört dem som stått i främsta ledet när de gäller att
stödja FN, och jag vill fråga: Vilken roll kommer FN-
frågorna att spela när Sverige är ordförande i EU
2001?
Anf. 65 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det är självklart - mot den bakgrund
som Inger Lundberg tar upp här - att FN-frågor alltid
spelat en stor roll i svensk utrikespolitik. Också som
EU-medlem har vi hävdat den linjen, och det har inte
varit svårt för EU-länderna har en väldigt positiv syn
på FN och vill modernisera, förbättra, effektivisera
FN. Därför kommer vi naturligtvis att använda ord-
förandeskapet till just att stärka FN. Det gäller
mänskliga rättigheter, konfliktförebyggande verk-
samhet, kampen mot massförstörelsevapen, landmi-
nor, lätta vapen osv., men det gäller också att se till
att FN fungerar väl i de stora konferenser som kom-
mer att ligga under ordförandeskapsåret. Det kommer
att vara ett barntoppmöte, en viktig konferens om
utvecklingsfinansiering, en annan världskonferens om
hållbar utveckling, alltså miljö. Alla de här frågorna
kommer att vara väldigt intressanta för oss att driva
på och driva hårt såsom för EU under första halvåret
2001.
Anf. 66 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Det känns bra att vice statsministern
så tydligt markerar att Sverige kommer att vara aktivt
när det gäller FN-frågorna. Men det jag vill betona
speciellt är de allmänna förutsättningarna för FN:s
arbete.
Den amerikanska debatten har ju lett till att FN de
facto måste skära ned sin verksamhet, trots att man
under Kofi Annan har genomfört mycket stora effek-
tiviseringsåtgärder och skulle kunna vara betydligt
mera aktivt. Det vore angeläget att Sverige drev på så
att Europas stater gemensamt kan arbeta för att FN
ska få rimliga möjligheter att jobba framöver.
Anf. 67 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det lovar jag att vi ska göra. Och det
här ska inte minst ske i EU:s dialog med Förenta
staterna, därför att väldigt mycket av FN:s betalnings-
svårigheter i dag ju grundar sig ju på att det land som
skulle bidra mest till FN släpar efter så kraftigt i tidi-
gare betalningar och betalar precis så mycket att man
inte förlorar rösträtten. Det innebär att man egentligen
släpar efter flera år, och det är helt otillständigt. Det
är en kritik som vi framfört bilateralt, men det gör
också hela EU i förhållande till USA. Vi ska hela
tiden stimulera USA till att komma fram till en in-
ställning att de är en normal medlem av FN, dvs.
betalar sin medlemsavgift.
Besöket i Sydafrika
Anf. 68 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Enligt uppgifter i Expressen är stats-
ministerns middag i kväll sponsrad. Är det så? Min
fråga ställs till vice statsministern.
Anf. 69 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag har inte gått in i de detaljerna. Det
är inte helt ovanligt i Sydafrika att det är på det sättet.
Det är möjligt att det är sant; jag vet inte.
Anf. 70 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Tycker vice statsministern i så fall att
det är lämpligt att någon annan ordnar en bulvanmid-
dag där statsministern står som värd men maten fi-
nansieras av någon annan? Och ytterligare en fråga.
Vi moderater har år efter år motionerat om hur ama-
törmässigt den svenska främjandeverksamheten
skötts och krävt en utredning om hur främjandeverk-
samheten ska utformas på ett lika effektivt sätt som
bland konkurrentländerna.
Är vice statsministern nu benägen att gå med på
att vi utreder hur främjandet ska kunna göras bättre?
Anf. 71 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tror förvisso att vi alltid kan ha ett
bättre Sverigefrämjande. Den erfarenhet vi skaffat oss
just i Sydafrika gäller väl mer generellt. Jag vet inte
vilken utredning specifikt som avses här, och jag kan
inte bedöma om det behövs någon sådan specifik
utredning, men allmänt är det väl bra om man skärper
sig på det här området.
Denna middag: jag vet som sagt inte. Den offici-
ella delen av den, som vänder sig till det officiella
Sydafrika, är naturligtvis inte sponsrad av någon. Det
kan finnas delar i det där man bjuder in vissa personer
i vissa grupper som kanske på ett eller annat sätt får
finansiering för det av något speciellt företag. Det är
så ibland i det internationella umgänget, men jag
känner inte till det här speciella fallet.
Anf. 72 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Tycker vice statsministern att det är
lämpligt att man låter andra bjuda på statsministerns
representation även i enklare sammanhang?
Anf. 73 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tror inte att det går att yttra sig så
enkelt om det. Det händer faktiskt ganska ofta att det
är vissa delar som på något sätt betalas av näringsli-
vet, även det som vi äter.
Betygens likvärdighet
Anf. 74 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till skolminis-
tern angående elevernas rätt till stöd.
I den svenska skolan har eleverna rätt till stöd om
de inte kommer upp till godkänd nivå. I det arbetet är
det viktigt att utvärderingsinstrumenten - betygen och
de nationella proven - fungerar.
Regeringen har gett Skolverket ett uppdrag att un-
dersöka betygens likvärdighet, och det uppskattar jag
att regeringen har gjort.
Jag ställde en fråga till skolministern under en de-
batt för några veckor sedan om det ingick i uppdraget
att jämföra betygen med resultaten på test och natio-
nella prov. Hon sade då att hon skulle återkomma till
frågan.
Min fråga blir alltså: Kommer det att göras en ge-
nomgående jämförelse mellan betygen och resultaten
på nationella prov och andra test? Om inte, anser
ministern att det är viktigt att en sådan genomförs?
Anf. 75 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det ligger inte direkt i uppdraget.
Däremot har Skolverket gett ut rapporten SAMBA
där man har undersökt förhållandet mellan resurser
och resultat när det gäller elever som inte klarar de
mål som är uppsatta. Vad innebär det med förstärkta
ekonomiska resurser? Vad betyder föräldrars utbild-
ning? Vad innebär det med kön? Vad innebär det
vilken skola man har gått i?
Där har man kunnat se att dessa kriterier till 40 %
påverkar elevernas resultat. Resterande 60 % som
påverkar resultatet ligger i skolledning, lärarattityder
och pedagogisk inriktning.
Men svaret på Ulf Nilssons första fråga är att det
inte ligger direkt i uppdraget.
Anf. 76 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! En anledning till min fråga var att det
gjordes en vetenskaplig undersökning i Stockholm för
några veckor sedan. Den visade att väldigt många av
de elever som har godkänt i svenska i årskurs 9 i
verkligheten har kunskaper som ligger långt under
godkänd nivå. Därför kan jag inte riktigt förstå varför
inte skolministern håller med mig om att det som en
första uppgift är väldigt angeläget att ta reda på om
betygen faktiskt innehåller det som de ska innehålla.
Genom att ljuga och sätta betyget Godkänd stjäl man
ju rätten till stöd från de elever som inte har tillräckli-
ga kunskaper.
Anf. 77 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! I uppdraget ligger ju att granska lik-
värdigheten, och då går man givetvis igenom själva
innehållet i betygen och enligt vilka kriterier bedöm-
ningen sker, så där är vi helt överens.
I nästa uppdrag till Kvalitetsgranskningsnämnden
ligger dessutom att man ska titta på hur kommunerna
hanterar övergången mellan de olika stadierna. Det
har visat sig i ett antal kommuner att de betyg som
har satts i grundskolan inte stämmer med de testre-
sultat som har presterats på gymnasiet. Därför ber vi
Kvalitetsgranskningsnämnden att se på just kontinui-
teten och de bedömningar som sker i grundskolan och
gymnasiet.
Jag tror att Ulf Nilsson och jag egentligen är helt
överens om att vi nu på olika sätt verkligen kommer
att ta tag i den här frågan som är så viktig för att ele-
verna ska kunna känna trygghet inför bedömningen
av deras kunskaper.
Ersättning för kränkning
Anf. 78 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi-
nister Laila Freivalds.
Högsta domstolen slog i måndags fast att en po-
lisman i tjänst måste tåla att bli spottad i ansiktet.
Detta är stötande.
HD slår fast hovrättens dom om undanröjande av
det skadestånd som tingsrätten tilldömt en polisman i
Skövde. Motiveringen var att poliser måste tåla ett
visst mått av kränkning.
Att bli spottad i ansiktet ter sig dock mer som en
djup kränkning än att det skulle vara fråga om ett
visst mått av kränkning. Detta kan inte vara accepta-
belt.
I förlängningen innebär kränkning av polisman i
tjänst även kränkning av samhället, varför Högsta
domstolens beslut framstår som djupt olyckligt. Do-
men ökar inte precis respekten för lag och ordning.
Jag vill därför ställa två frågor.
För det första: Anser justitieministern att det rör
sig om ett visst mått av kränkning när en polisman i
tjänst blir spottad i ansiktet eller är det fråga om en
djupt kränkande handling?
För det andra: Föranleder den nämnda HD-domen
justitieministern att vidta någon speciell åtgärd för att
få en ändring till stånd när det gäller rättskipning vid
den här typen av kränkningsfall?
Anf. 79 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det pågår ett lagstiftningsarbete som
rör ideell skada, alltså bl.a. ersättning för kränkning.
Det kommer en proposition i vår. Under det arbetets
gång har naturligtvis de som arbetar med uppdraget
tagit hänsyn till hur den hittillsvarande tillämpningen
av lagstiftningen har fungerat.
Anf. 80 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Det som justitieministern nu svarade är sådant
som vi känner till sedan tidigare. Min fråga var om
det fanns anledning att vidta någon speciell åtgärd
med anledning av den speciella HD-domen.
Anf. 81 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! De speciella åtgärder som regeringen
kan vidta när den reagerar på rättstillämpningen är att
lagstifta. Det kommer en proposition i vår.
Besöket i Sydafrika
Anf. 82 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag vill rikta min fråga till vice stats-
ministern. Jag har en fråga som en del här redan har
tagit upp, nämligen Sydafrikaresan, men det gäller
JAS och sammankopplingen med svenska intressen
av att sälja vapen till Sydafrika.
Redan i februari skrev man på UD i en promemo-
ria att det kunde bli problem med statsministerns resa
om inte JAS-projektet skyndades på, eftersom de
ideella organisationerna kunde sammankoppla stats-
ministerns resa och JAS-satsningen.
JAS-projektet är ännu inte underskrivet. I går sade
statsministern att det är föremål för slutförhandling.
Är det inte så att statsministerns resa är ämnad just
för att man ska fullfölja JAS-projektet? Har det inte
varit en sammankoppling redan från begynnelsen av
resan utan att man har velat visa på det?
Anf. 83 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Svaret är nej.
Anf. 84 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Då undrar jag varför man har gjort
denna enorma satsning där många av dem som ska
delta i motköpen är med på resan. Satsningen bygger
naturligtvis mycket på att man ska kamma hem JAS-
affären.
Om det nu blir klart med förhandlingen - som jag
uppfattade att statsministern deltar i, eftersom han är
på plats - kommer då statsministern att skriva under
köpeavtalet?
Anf. 85 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Statsministern deltar inte i någon för-
handling. Det är det sydafrikanska försvaret som
förhandlar med de företag som är involverade i pro-
cessen.
Vi hoppas att förhandlingarna ska leda till ett re-
sultat. För Sydafrika är det intressant därför att mot-
köpen är så stora och viktiga. I går fick vi höra bl.a.
om väldigt stora motköp från Volvos sida. Detta
betyder väldigt mycket för sysselsättningen i Sydafri-
ka, och affären är därför av väldigt stort intresse för
landet.
Anf. 86 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Det är ju precis det som kyrkorna i
Sydafrika kritiserar, att man säljer vapen mot löfte
om motköp och andra satsningar. Sydafrikas budget
när det gäller försvaret ökar ju väsentligt i och med
denna satsning, samtidigt som man har problem med
de sociala satsningarna i Sydafrika.
Anf. 87 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Sydafrika är nuförtiden ett demokra-
tiskt samhälle med en regering som är demokratiskt
tillsatt och ett parlament som beslutar i sådana här
frågor. De har beslutat att de behöver ett försvar som
också ska ha viss beväpning vad gäller flyg. Det är
upp till dem att prioritera sina olika utgifter.
Skatten för utländska experter
Anf. 88 CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Jag har en fråga till finansministern.
Regeringen har ju aviserat förslag om sänkt skatt
för utländska experter. Samtidigt deltar Sverige aktivt
i EU när det gäller uppförandekoden för företagsbe-
skattning. Det innebär att regeringen ställer sig bak-
om principen att likabehandling i skattehänseende ska
gälla för inhemska och utländska företag.
Min fråga är då: Hur kommer det sig att regering-
en går i motsatt riktning när det gäller beskattning av
enskilda individer?
Anf. 89 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag ser inget motsatsförhållande i det.
Vi arbetar i EU för att ta bort den skadliga konkurren-
sen mellan företagen. Vi vill självfallet se till att det
blir en likabehandling när det gäller skatter för före-
tag och individer, så att de olika EU-länderna kan få
en bra utveckling utan skadlig skattekonkurrens.
På hemmaplan arbetar vi i allra högsta grad för att
hitta ett skattesystem som är neutralt och som också
innebär likabehandling.
Anf. 90 CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Finansministern, men om regeringen
arbetar för likabehandling när det gäller företag och
individer, hur kan det då komma sig att man vill infö-
ra en regel som innebär att det inte blir en likabe-
handling av svenska och utländska experter? Tvärtom
innebär ju förslaget en särlösning.
Anf. 91 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Nej, det är definitivt ingen särlösning,
och det är ett system som flera har, som Danmark och
Holland för att ta näraliggande exempel. Det är snara-
re så att Sverige genom att införa ett sådant system
skulle få samma möjligheter som andra länder har i
Europa.
Finland och Sverige arbetar för närvarande till-
sammans i EU-sammanhang för att få möjligheten att
under en kortare tid använda sig av utländsk expertis
som kan verka i exempelvis svenska företag. Detta är
något som förekommer i flera länder i Europa och
som vi tycker är rimligt att också vi får tillfälle att
utnyttja.
Bidrag till integrationsprojekt
Anf. 92 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till idrottsminister
Ulrica Messing. Den handlar om pengar till förening-
ar som arbetar med integration.
Många föreningar som arbetar med barn och ung-
domar har med glädje sett fram emot projektet Lokal
idrottsutveckling. Jag tror att det handlar om 60 mil-
joner kronor av Allmänna arvsfondens pengar som
skulle komma väl till pass, inte minst för idrottsföre-
ningar som arbetar med integration.
Nu visar det sig att verkligheten blir en annan än
vad man hade tänkt sig. Vad jag förstår är pengarna
villkorade och kan i dag endast ges till föreningar
som bedriver sin verksamhet i projektform.
Då undrar jag vad idrottsministern avser att göra
för att integrationspengarna ska komma redan befint-
lig verksamhet till del.
Anf. 93 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! De 60 miljoner kronor som vi har av-
satt från Allmänna arvsfonden är pengar som ska
användas för att stötta nya sätt att arbeta, nya former
för att se till att idrotten och andra barn- och ung-
domsorganisationer blir en mötesplats för kvinnor
och män, för killar och tjejer och för barn och ung-
domar med olika etniska bakgrunder. Det är till nya
verksamheter som behöver extra stöd för att utvecklas
som de 60 miljoner kronorna ska användas.
Å andra sidan ger regeringen årligen ungefär en
halv miljard till den samlade idrottsrörelsen och de 67
specialförbunden. I deras verksamhet ska det som en
självklar del ingå att vända sig till barn och ungdomar
med olika etniska bakgrunder och från olika social-
grupper. Det utgår jag från att de gör utan att de få
mer betalt för det.
Anf. 94 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag tackar för det svaret.
Jag har inget emot nya projekt. Det kan väl vara
bra med nya projekt. Men jag tycker att det är viktigt
att också redan fungerande långsiktiga verksamheter
kan få del av dessa pengar, att de inte glöms bort i det
här sammanhanget.
Jag undrar om inte idrottsministern ändå tycker att
det finns en risk för att man alltför mycket satsar på
kortsiktiga projekt och tappar den ordinarie långsikti-
ga verksamheten, när man ser att det finns sådana här
pengar inom räckhåll.
Anf. 95 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Avsikten är att bidraget ska gå till
projekt i ett inledningsskede, då de behöver extra stöd
och hjälp för att komma i gång och för att kanske
knyta lite extra resurser till sig i form av vuxna. Men
fortsättningen och förlängningen av projekten måste
bli att de ska in i den ordinarie verksamheten. Då är
det inte säkert att det måste kosta mer pengar att be-
driva den. Det kanske kräver lite nya insikter eller
nya sätt att organisera sig och arbeta, men projekten
ska bli en kontinuerlig verksamhet. Det är min ambi-
tion. Därför har vi försökt att stödja det lokala före-
ningslivet mer än vad vi gjorde tidigare genom att
överskottet från värdeautomaterna går direkt till det
lokala aktivitetsstödet, alltså till föreningarna och till
barn- och ungdomsverksamheten.
Droger
Anf. 96 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi-
nister Laila Freivalds.
Tingsrätten i Göteborg kommer nästa fredag, den
3 december, att behandla ett ärende där en person
som innehaft 22 liter GHB kommer att dömas. Det är
ett domslut som många ser fram emot, inte minst
polisen.
Men vad är då GHB? Jo, det är ett syntetiskt pre-
parat som ökar frigörandet av tillväxthormoner. Per-
soner som använder GHB tappar kontrollen över sitt
handlande. De blir aggressiva. Vid överdos blir per-
sonen medvetslös, andningsreflexerna slås ut och han
eller hon kvävs. Minst 2-4 dödsfall känner man till,
men det är förmodligen många fler.
GHB klassas i dag som ett läkemedel och lyder
därför inte under dopningslagen. Förhoppningsvis
kommer domen i Göteborg att leda till att GHB klas-
sas som ett dopningsmedel.
Preparatet tillverkas av ett lösningsmedel som
heter GBL och innehåller kaustiksoda och vatten. Det
används för att ta bort klotter. Nu har man börjat
dricka GBL, för den egna kroppen kan omvandla det
till GHB.
Är justitieministern redo att arbeta för att nu klas-
sa GBL som en hälsofarlig vara?
Anf. 97 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag vet att Socialdepartementet med
intresse följer bl.a. målet i Göteborgs tingsrätt och är
berett att dra de slutsatser som behövs när det gäller
lagstiftningsåtgärder.
Anf. 98 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag befarar att man stannar vid det.
Jag tycker att det här är en så allvarlig fråga. Låt oss
därför inte dra den i långbänk, så att det blir samma
hantering av GBL som av GHB.
Låt oss vara lika aktiva i Sverige som man varit i
Norge. Där lyckades man på tre månader att klassa
det som ett narkotiskt dopningspreparat.
Jag hoppas att justitieministern kommer att göra
vad som står i hennes makt för att försöka göra något
åt detta som en hälsofarlig vara.
Anf. 99 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag är övertygad om att Socialdepar-
tementet inte har för avsikt att dra detta i någon lång-
bänk. Men det är ju en lagstiftning som hör hemma i
det departementet, och jag är övertygad om att man
inser betydelsen av frågan och vidtar de åtgärder som
behövs.
Moms på rånat belopp
Anf. 100 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag har en fråga till finansministern.
Jag talade häromdagen med en bokhandlare. Han
berättade att för 15 år sedan blev den bokhandel där
han arbetade och var verksam direktör rånad. Rånbe-
loppet var någon dryg miljon, tror jag. Följden blev
att krav på att erlägga skatt på rånarbytet förelåg från
statsmakternas sida. Inte nog med det, utan företaget
skulle också betala moms på rånarbeloppet.
Nu vet jag att skattekravet har bortfallit, delvis på
grund av moderat tillskyndan för några år sedan. Men
kvarstår gör att företag som blir rånade måste betala
moms på rånarbeloppet.
Tycker finansministern att det är rimligt? Om
icke, vad avser han att vidta för åtgärder?
Anf. 101 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag kan självfallet inte uttala mig i det
enskilda fallet. Det handlar ju om den finansiering
och den skattesituation som företaget har. Om det
finns särskilda omständigheter som motiverar det, får
man göra en prövning i de enskilda fallen.
Om jag förstod det rätt är det här ett gammalt fall,
och jag vet inte om det har hanterats på något särskilt
sätt med tanke på att det är så pass gammalt.
Anf. 102 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Det måste väl ändå betraktas som lite
stötande för den allmänna rättskänslan om man ska
tvingas erlägga omsättningsskatt på ett belopp som
företaget för det första har blivit berövat och för det
andra inte är garanterat att återvinna. Därför vore det
intressant att höra om finansministern har någon
principiell synpunkt på problemställningen.
Anf. 103 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Den lagstiftning som vi har när det
gäller skatter för företag är naturligtvis generell. Om
det sedan finns särskilda omständigheter, som i det
här fallet ett rån, får man naturligtvis väga in det i den
skattelagstiftning som vi har. Jag kan inte uttala mig
generellt om det här, för det beror naturligtvis mycket
på den enskilda situationen. Jag utgår från att skatte-
myndigheterna hanterar den här typen av händelser.
USA:s skuld till FN
Anf. 104 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag vill rikta en fråga till vice stats-
minister Lena Hjelm-Wallén. Det är en uppföljning
av den fråga som statsrådet fick tidigare om USA:s
skuld till Förenta nationerna. Det är inte bara så att
USA av dessa 1,6 miljarder dollar endast tänker be-
tala 900 miljoner dollar. Det är också så att det här är
villkorat på en mängd olika sätt. Bl.a. gäller det att
man ska avskriva resterande skuld och att USA:s
insatser ska minska från ca 31 % till 25 %. När det
gäller de särskilda FN-uppdragen ska det bli en
minskning från ca 31 % till 25 % och när det gäller
det andra från 25 % till 21 %. Dessutom vill man inta
en väldigt restriktiv hållning när det gäller familje-
planering, bl.a. aborter. Vidare vill man frysa kost-
nadsläget och inte tillåta några kostnadsökningar de
närmaste åren.
Jag skulle vilja veta: Vilken hållning kommer re-
geringen att inta till de här villkoren som USA har
ställt för att betala en del av sin skuld till FN?
Anf. 105 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Principiellt är den svenska regering-
ens inställning att inget land har rätt att ställa villkor
för sin medlemsavgift. Den ska man betala såsom det
är föreskrivet för var och en av oss.
Anf. 106 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Det låter ju betryggande. Då kanske
jag kan få ställa en följdfråga. Nu är det ju så att FN i
det här fallet är väldigt ekonomiskt beroende av USA.
Då undrar jag om den svenska regeringen kommer att
försöka verka för att FN kommer att bli mindre bero-
ende av en stat, i det här fallet USA.
Anf. 107 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Detta har faktiskt legat i det projekt
som vi har drivit under en längre tid för att effektivi-
sera och modernisera FN. Vi går USA till mötes på
det sättet att det inte är bra för FN att man är så bero-
ende av USA:s bidrag. Men då ska vi alltså ta den
diskussionen utifrån FN:s situation och inte därför att
kongressen i USA ställer villkor för att betala sitt
normala bidrag.
Skadestånd till brottsoffer
Anf. 108 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag skulle vilja spinna vidare på den
fråga som ställdes till Laila Freivalds förut angående
brottsoffers möjlighet att få ersättning. Jag undrar om
möjligheterna för brottsoffer i processer om rätte-
gångskostnader för kränkaren. I det här aktuella fallet
måste brottsoffret betala rättegångskostnaden även
för den som kränkte. Är det något på gång när det
gäller det?
Anf. 109 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Ja, vi har ett lagstiftningsarbete på
gång. Jag tror faktiskt att vi kommer med förslag
redan före nyår gällande det här med tvistemål i fråga
om ett skadestånd. Det är i den situationen det kan bli
så att brottsoffret som förlorar i högre rätt får betala
motpartens kostnader. De stötande fallen måste vi
naturligtvis undvika. Därför gör vi en ändring i lagen.
Anf. 110 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Ja, det är tacksamt att så sker. Men
när det gäller det här speciella fallet, om vi nu ska
prata principiellt, är det så att när det går till Högsta
domstolen finns det ingen möjlighet att överklaga och
förlänga målet. Så den här personen som får betala
rättegångskostnaderna har ingen möjlighet att få hjälp
med detta nu. Det får vänta tills lagstiftningen är
färdig.
Anf. 111 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Vi har ingen möjlighet att lagstifta
retroaktivt. Det här gäller naturligtvis framtida fall.
Fredsfrämjande insatser
Anf. 112 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Många av världens fattiga länder lider
av flera saker. Först och främst lider de av att de är
fattiga. Men inte sällan drabbas de också av grymma
krig. Jag skulle vilja ställa en fråga om detta till förra
utrikes- och biståndsministern. De länder jag tänker
på ligger inte minst nere i Afrika, dess centrala och
västra del. Det gäller Rwanda, Kongo-Kinsahsa och
Kongo-Brazzaville. Där har man lidit väldigt mycket.
Man upplever kanske inte precis att världen och FN
har vänt ryggen till, men man upplever att det här har
fallit i glömska.
Min fråga är om regeringen är beredd att göra sär-
skilda fredsfrämjande insatser i dessa områden, och
också hjälpa dem att säkra de inkomster de är berätti-
gade till från sina naturtillgångar. Tidigare kolonial-
stater och andra intressenter roffar åt sig merparten.
Anf. 113 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLLÉN (s):
Fru talman! Jag håller med Elver Jonsson om att
de länder som nu nämndes har rätt i sin känsla av att
omvärlden inte har brytt sig om dem på det sätt som
de förtjänar. När omvärlden väl har brytt sig om dem
har det ofta varit för att se till att ta del av deras natur-
rikedomar. Det har inte varit för ländernas egen ut-
veckling utan för att det gagnar de kolonialländer som
har funnits där. Därför har också omvärlden, tycker
jag, ett ansvar och en skyldighet i förhållande till de
här ländernas befolkning.
Det är dock väldigt svårt, det här att göra föränd-
ringar i ägandesystem. Det är ju vad det handlar om,
detta med råvarornas hantering. Däremot ska vi na-
turligtvis göra allt vi kan för att förebygga de för-
ödande konflikterna mellan olika grupper i de här
länderna och så långt det går stödja med bistånds- och
utvecklingsinsatser. Det gör ju Sverige också, framför
allt genom FN och enskilda organisationer.
Anf. 114 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag tog upp frågan eftersom vi hade
den här debatten också på Nordiska rådet. Utrikesmi-
nistern gjorde i stort sett samma deklarationer som
vice statsministern gör. Jag uppskattar att det finns en
tydlighet när det gäller attityd och åsikt.
Vice statsministern säger att det här är svårt. Det
är det säkert. Sedan glider hon vidare förbi denna
analys genom att säga att vi ska göra vad vi kan för
att hjälpa till med fredsfrämjande insatser. Jag tror att
vi skulle behöva visa större glöd, både från Sverige
och från oss i den rika och privilegierade världen över
huvud taget. Jag skulle uppskatta om Lena Hjelm-
Wallén här ändå, med tanke på det hon själv styrker,
skulle kunna säga att vi i den rika delen av världen
faktiskt har misskött frågan i den meningen att vi inte
har ansträngt oss tillräckligt. Jag tror att det skulle
vara välgörande. Det skulle också uppmuntra andra
länder som har samma intresse som Sverige att göra
särskilda insatser i de kanske svåraste områdena ute i
världen just nu.
Anf. 115 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det vi kan göra är huvudsakligen tre
saker. Vi kan via bistånd hjälpa till med landets egen
utveckling. Det är hjälp till självhjälp. Vi kan politiskt
se till att vi förebygger konflikter och försöker medla
när det blir konflikter. Det är ofta i FN-sammanhang
man gör det. Vi kan också se till att handelsmönstren
blir bättre, att det blir mer av frihandel. Jag tror att det
var det som Elver Jonsson särskilt menade. Sverige är
ju frihandelsvänligt. När det finns monopol och annat
som är negativt för u-länderna är det något som vi vill
bekämpa. Låt oss komma tillbaka till en mer konkret
diskussion om det. Finns det konkreta åtgärder som vi
skulle kunna vidta är det klart att vi vill vara med om
att göra det.
Teckenspråket
Anf. 116 HARALD BERGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill också ställa en fråga till vice
statsministern. För elva år sedan, alltså 1998, antog
EU-parlamentet en resolution om att de dåvarande
medlemsländerna skulle anta de dövas teckenspråk
som officiellt erkänt språk. För ett år sedan, den
18 november 1998, antog EU-parlamentet ännu en
gång en resolution i den här frågan där det konstate-
rades att endast fyra av de 15 medlemsländerna har
gjort detta officiella godkännande.
I den senare resolutionen påtalas en rad svårighe-
ter för döva och hörselskadade. Bl.a. gäller det brist
på teckenspråkstolkar. Det finns sju olika system för
texttelefon. Oftast finns det ingen tolkning av TV-
program osv.
Såvitt jag vet har Sverige ännu inte följt EU-
parlamentets resolution. Anser ministern att Sverige
ska erkänna teckenspråket som officiellt språk?
Anf. 117 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det är en för mig lite för stor fråga att
svara ja eller nej på. Jag kan inte riktigt överblicka
konsekvenserna om jag skulle säga ja. Allmänt sett är
det lätt att säga att vi naturligtvis bör göra mer för
dem som är döva eller hörselskadade, så att de kan
komma till sin rätt i alla de sammanhang de finns
med i. Det är en självklarhet. Om vi ska gå den vägen
att vi erkänner just detta beslut eller om det kan ske
på något annat sätt kan jag inte uttala mig om.
Anf. 118 HARALD BERGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill bara ställa en följdfråga till
ministern. Är ministern beredd att starta ett arbete i
den riktning som innebär ett erkännande?
Anf. 119 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Den typ av frågor som har med funk-
tionshinder att göra är någonting som vi ständigt
diskuterar med handikapporganisationerna. Det är
inte så att vi börjar från noll. Vi har faktiskt gjort en
hel del i det svenska samhället, men mycket mera
behöver göras. Vi behöver inte starta ett arbete, men
vi behöver kanske effektivisera det vi redan håller på
med.
Anf. 120 TALMANNEN:
Detta blev det sista inlägget i denna veckas fråge-
stund, som nu är avslutad. Jag tackar regeringens och
kammarens företrädare för er medverkan.
6 § (forts. från 4 §) Personuppgiftslagens över-
föringsregler (forts. KU7)
Anf. 121 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Folkpartiet ställer sig i princip bakom
de förändringar som föreslås av regeringen i proposi-
tionen när det gäller personuppgiftslagen, men vi
anser att detta bara är ett första litet steg - kanske ett
litet myrsteg - mot övergången till ett mer modernt
regelverk, där den s.k. hanteringsmodellen ersätts av
en missbruksmodell.
Folkpartiet har redan från början haft stora in-
vändningar mot PUL i dess nuvarande form. Vi före-
språkade att de bestämmelser som avser samtycke vid
namns nämnande borde avskaffas. Folkpartiet anser
att datoriserad och annan behandling av personupp-
gifter bör jämställas. Datorer används numera i så
vidsträckt omfattning att ett förbud att meddela åsik-
ter och tankar med hjälp av datorer i praktiken blir
nära nog jämställt med ett totalt förbud att meddela
åsikter och tankar. Det är därför inte rimligt att ytt-
randefriheten ska inskränkas mer när datorer används.
Tvärtom anser Folkpartiet att datorer, speciellt
genom Internet, har medfört en vidgad möjlighet för
fler människor att utnyttja sin yttrandefrihet. Detta är
något som bör skyddas, anser vi i Folkpartiet, och
inte hindras genom någon speciallagstiftning för
Internet.
Folkpartiet är inte främmande för att de speciella
förhållanden som gäller Internet kan medföra behov
av speciell lagstiftning. Men så långt som möjligt ska
man sträva efter att samma regler ska gälla för yttran-
defriheten i Internet som i andra medier. Speciell
lagstiftning rörande yttrandefriheten i Internet ska
bara komma till om man efter utredning av de speci-
ella förhållandena kommer fram till att en sådan lag-
stiftning kan vara nödvändig när det gäller Internet.
Det kan t.ex. gälla hur man ska förhindra spridande
av virus och skydda anonymiteten. Det är väldigt
viktigt att komma ihåg att PUL inte har tillkommit
genom någon utredning av yttrandefrihetsproblem på
Internet, och därför ska man inte tillämpa PUL på ett
område som lagen inte är konstruerad för.
Jag konstaterar att begreppet harmlösa uppgifter,
som hittills har använts i debatten, inte finns med i
regeringens förslag rörande överföring av personupp-
gifter till tredje land. I stället framhålls i lagförslagets
§ 33 kravet på en adekvat nivå för skyddet av perso-
nuppgifter. Detta är i överensstämmelse med EG-
direktivets bestämmelser. Tolkningen av begreppet
harmlösa uppgifter skapar oklarheter. Vad som för en
utomstående förefaller vara harmlöst kan för den
berörda tvärtom vara harmfullt. Men även den nya
lydelsen av paragrafen kan skapa problem.
Lagrådet har också ifrågasatt om den föreslagna
förändringen av paragrafen får den avsedda effekten,
för den är avhängig inte bara av lagar utan också av
tillämpning och praxis. Detta kan också skapa oklar-
heter hos dem som vill publicera uppgifter på Inter-
net.
Även om vi inte anser att detta är en perfekt lös-
ning tycker vi ändå att den föreslagna lagparagrafen
får vara acceptabel.
Folkpartiet vidhåller sitt redan tidigare framförda
krav på att PUL i de delar som avser samtycke vid
namns nämnande avskaffas. Vi har tidigare ifrågasatt
om PUL inte går längre än vad direktivet anger. Den-
na uppfattning har stöd också bl.a. från finska rege-
ringstjänstemän. I Datainspektionens rapport till rege-
ringen, som heter Personuppgifter på Internet, kan
man läsa följande när det gäller § 33: "Förbudet är
mera absolut utformat än direktivets bestämmelser".
Sverige har alltså varit lite överambitiöst.
Enligt en uppgift i TCO-tidningen - nr 1 1999 -
framhåller chefen för den tyska motsvarigheten till
Datainspektionen Joachim Jacob att det skulle vara
"helt främmande att förbjuda namn på Internet. Detta
stider mot yttrandefriheten."
Enligt Folkpartiets uppfattning måste regeringen
skyndsamt göra en översyn av PUL i syfte att noga
analysera om lagen har inneburit en mer långtgående
begränsning än vad direktivet anger. I detta arbete bör
andra länders genomförande av direktivet noga stude-
ras.
Det finns i detta sammanhang en mycket privile-
gierad grupp. Det är nämligen de som ägnar sig åt
journalistisk, litterär och konstnärlig verksamhet. De
skyddas av § 7 i PUL och slipper alltså tillämpa PUL
fullt ut. Jag skulle vilja säga att de slipper tillämpa
allt som egentligen är väsentligt i PUL. Det råder i
dag stor osäkerhet om vilka som ingår i denna gynna-
de personkrets, som åker i sin alldeles egen gräddfil.
Bedömningen av denna personkrets kan göras så vid
att PUL:s räckvidd kraftigt inskränks, och det vore till
förmån för yttrandefriheten. Det tycker vi liberaler
vore bra. Låt alla som vill komma till tals i olika
medier färdas i denna gräddfil.
Den personliga integriteten är självklart viktig.
EU har liksom Folkpartiet kraftigt betonat rätten för
varje individ att slippa schavottera med känsliga och
privata uppgifter. I PUL finns förbud mot behandling
av känsliga personuppgifter som ras, politiska åsikter
och liknande. Men detta gäller alltså inte den nämnda
privilegierade gruppen. För den gäller bara bestäm-
melserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefri-
hetsgrundlagen.
En annorlunda och mer långtgående lösning, fru
talman, vore att skilja på dataregister och Internet-
kommunikation och då se Internet inte som behand-
ling av datauppgifter utan som ett massmedium. Så är
det i Tyskland, där man tillämpar ett system med
ansvarig utgivare också för Internettidningar.
För oss i Folkpartiet är det viktigt att den tekniko-
beroende integritetslagstiftning som bör ersätta PUL
behandlar alla lika, oavsett vilken personkrets de
tillhör. Yttrandefriheten är en rättighet som ska till-
komma varje människa fullt ut. Varje människas
integritet ska värnas, oavsett vem som skriver. All-
varligare övergrepp, av vem som än begår dem, ska
angripas enligt sedvanliga straffbestämmelser och
skadestånd ska tilldömas för förtal.
Nu föreslår regeringen i propositionen att ringa
överträdelser av PUL:s straffbestämmelser ska av-
kriminaliseras. Detta tillstyrker vi. Men straffriheten
får inte avsedd effekt om inte även rätten till skade-
stånd enligt § 48 tas bort. Annars kan ju skadeståndet
innebära ett väl så starkt straff. Det är fullt tillräckligt
att skadestånd vid ringa brott mot PUL kan utgå en-
ligt andra lagar, t.ex. om det handlar om ärekränkning
och förtal. Sekretesslagen kan också gälla i den mån
dessa lagar är tillämpliga. Det är nämligen lagar som
inte gör skillnad mellan Internet och andra medier för
kommunikation.
Fru talman! I backspegeln kan konstateras att EU
tyvärr antagit ett mycket olyckligt direktiv som satte i
gång arbetet med PUL. Sverige är ju skyldigt att
implementera de direktiv som kommer från EU, men
detta direktiv berör fundamentala frågor där svensk
grundlag står emot Europarätten. Folkpartiet anser att
Sverige inte bör böja sig för EU när det gäller grund-
lagsskyddad yttrande- och informationsfrihet.
Om EU mot förmodan skulle beivra den nya
svenska PUL i EG-domstolen ser vi det enbart som
en fördel att EG-domstolen prövar om direktivet om
personuppgiftsskydd verkligen är förenligt med ytt-
rande- och informationsfriheten. Traditionella yttran-
defrihetsprinciper får inte sättas åsido, även om det
skulle innebära att Sverige inte till fullo följer direkti-
vets text.
Som jag sade tidigare anser Folkpartiet att de fö-
reslagna förändringarna visserligen är ett steg i rätt
riktning, men att det nu är hög tid att ta ett helhets-
grepp på hur personuppgifter ska behandlas i ett mo-
dernt mediesamhälle.
Konstitutionsutskottet har vid sin behandling av
PUL efterlyst en mer teknikoberoende grundlagsreg-
lering av yttrandefriheten. Detta uppdrag har nu givits
till Mediegrundlagsutredningen. Inom ramen för
utredningens uppdrag bör den, anser vi i Folkpartiet,
uppmärksamma PUL och komma med förslag när det
gäller de fortsatta förändringarna i syfte att stärka
yttrande- och informationsfriheten också för nya,
moderna medier. Detta, menar vi, bör riksdagen som
sin mening ge regeringen tillkänna.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla folk-
partireservationer, men jag nöjer mig nu med att yrka
bifall till reservationerna 3 och 4.
Anf. 122 PER LAGER (mp):
Fru talman! Det blåste väldigt kraftigt omkring
den här frågan för ett år sedan. Vi var många som fick
e-postlådorna fulla med förfrågningar om ifall våra
namn fick användas. Det såg ut som en allmän kala-
balik kring vad som egentligen gällde och inte gällde.
Nu blev det inte så illa som man kunde befara.
Själva lagstiftningen har ju vad jag vet inte resulterat
i några anmälningar vad gäller överträdelser - i alla
fall inte några som har uppmärksammats eller lett till
åtal. Rätta mig gärna om jag har fel på den här punk-
ten, den som vet.
Internetverksamheten har utvecklats i en rasande
fart sedan dess. Den formen av kommunikation och
informationsspridning har blivit tillgänglig för alltfler
människor. Utvecklingen accelererar på detta område,
och lagstiftningen hamnar på något sätt i fjärran. Jag
har för övrigt inte fått en enda förfrågan om mitt
namns användande på över ett halvår. Det verkar som
ingen bryr sig om detta längre.
Därför är det oerhört viktigt att det föråldrade
synsätt som lagstiftningen och dess bakomliggande
EU-direktiv ger uttryck för snabbt revideras och får
ett innehåll som motsvarar vad som sker i verklighe-
ten.
Propositionens förslag om att mjuka upp och lite
halvhjärtat godta överföringen av personuppgifter till
tredje land som har en adekvat skyddsnivå låter
krystat, tycker jag. Regeringen medger också att
offentliggörandet av personuppgifter på Internet
blixtsnabbt kan nås av hundratals miljoner människor
i alla världens länder - givetvis också sådana som
helt saknar skyddsregler för hur personuppgifter be-
handlas. Därför säger man i propositionen att det ofta
kan anses finnas adekvat skyddsnivå i ett tredje land
trots en total avsaknad av skyddsregler helt enkelt
därför att något skydd inte är nödvändigt eller inte
skulle ha någon reell effekt.
Detta lite märkliga påstående utvecklas vidare.
Jag läser fortsättningsvis:
Det som i EG-direktivet kallas adekvat skyddsni-
vå är alltså enligt regeringen något annat än de regler
som kan gälla i ett tredje land, nämligen ett uttryck
för att omständigheterna kring överföringen sam-
mantagna ska vara sådana att personuppgifterna har
tillräckligt skydd. Det kan alltså enligt regeringens
uppfattning mycket väl finnas situationer där det inte
finns några skyddsregler alls i det tredje landet, men
skyddsnivån ändå är adekvat.
Förstå det, den som kan! Jag kan det inte.
Lagrådet, som i och för sig inte motsätter sig änd-
ringarna av personuppgiftslagen, ifrågasätter just
hållbarheten i regeringens resonemang om tolkningen
av EG-direktivet.
Regeringen har i propositionen också föreslagit att
ringa fall av överträdelse av personuppgiftslagens
straffbestämmelse ska undantas från det straffbara
området. Gärningar som betecknas som ringa ska
alltså inte leda till straff.
Regeringen menar också att den föreslagna av-
kriminaliseringen inte påverkar det skadeståndsrätts-
liga ansvaret. Lagrådet å sin sida menar att själva
tveksamheten om i vad mån skadestånd kan utgå vid
överträdelser som föreslås bli straffria faktiskt kan
motverka syftet av avkriminaliseringen. Regeringen
anser ändå att förslaget om avkriminalisering innebär
att lagstiftningen närmar sig en missbruksinriktad
regleringsmodell. Vi får väl hoppas att det är rege-
ringen, och inte Lagrådet, som har rätt i det här fallet.
Fru talman! Miljöpartiets åsikt är att regeringen
snarast ska utarbeta ett förslag till en revidering av
hela EG-direktivet mot en mer missbruksinriktad
regleringsmodell. Vi är väldigt många här i kamma-
ren som tydligen är överens om just den modellen.
Regeringen bör också ta initiativ i EU-samarbetet för
att så fort det går få till stånd en förändring. Samtidigt
måste regeringen lägga fram ett förslag till en ge-
nomgripande förändring av den svenska personupp-
giftslagen med inriktning mot den s.k. missbruksmo-
dellen.
I detta sammanhang, fru talman, är det väldigt
viktigt för oss att offentlighetsprincipen och tryck-
och yttrandefriheten har en avgörande betydelse i
bedömningarna.
Fru talman! Utskottet gör i det här betänkandet
samma bedömningar som det gjorde i våras, och
kommer till samma slutsatser. Bl.a. sägs det att det är
av vikt att regeringen med kraft verkar för en revide-
ring av direktivet och att en översyn av personupp-
giftslagen borde komma till stånd för att inom EG-
direktivets ram åstadkomma en förändring med sikte
på missbruk.
Det låter rätt så bra, men enligt Miljöpartiet är
detta en alltför avvaktande och försiktig hållning.
Kraven på regeringen måste vara mer distinkta vad
gäller att snabbt få i gång ett arbete med den nödvän-
diga förändringen av både direktivet och själva per-
sonuppgiftslagen.
Med anledning av detta, fru talman, yrkar jag bi-
fall till reservationerna 2 och 3.
Anf. 123 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s):
Fru talman! För tids vinnande ska jag hoppa över
de inledande preludierna, men kanske något rekapi-
tulera det som sades inledningsvis i debatten. Det var
Inger René som påminde kammaren om att det nu är
tredje gången sedan personuppgiftslagen antogs av
riksdagen våren 1998 som kammaren debatterar lag-
stiftningen.
Regeringen föreslår att personuppgiftslagens be-
stämmelse om förbud mot överföring av personupp-
gifter till tredje land ändras. Vidare föreslår regering-
en att ringa fall av överträdelser av lagens straffbe-
stämmelse ska undantas från det straffbara området.
Fru talman! Jag yrkar redan inledningsvis bifall
till hemställan i betänkandet i dess helhet. I betän-
kandet finns fem reservationer, och jag yrkar härmed
också avslag på dem.
Utskottet är enigt i ett litet tillkännagivande till
regeringen med anledning av motion K328 som
handlar om nummerpresentation vid telefonsamtal till
myndigheter. Utskottet har tidigare i ett betänkande
behandlat en motion med liknande lydelse. Nu kom-
mer vi tillbaka. I det här tillkännagivandet överlåter
utskottet till regeringen att i något lämpligt samman-
hang överväga hur anonymiteten ska kunna upprätt-
hållas för enskilda som kontaktar myndigheter per
telefon utan att den enskilde själv ska vara den som
tar ansvar för att anonymiteten upprätthålls.
Alltsedan, och för all del även före, personupp-
giftslagens ikraftträdande har debatten och kritiken
framför allt kommit att gälla överföringsförbudet till
tredje land. Nu föreslås en uppmjukning av förbudet i
33 § personuppgiftslagen. Vi är alla överens om att
det är ett steg i rätt riktning. Sedan kan vi diskutera
hur stort det steget är. Det är i alla fall ett betydelse-
fullt steg. Det betyder att överföringar av t.ex. elek-
tronisk post, Internet och andra internationella kom-
munikationsnät blir tillåtna om behandlingen i sig
görs enligt personuppgiftslagens övriga regler.
I EG-direktivet finns bestämmelser om överföring
till tredje land. Det handlar om att skyddsnivån i
tredje land ska bedömas utifrån flera kriterier. Ett
offentliggörande av personuppgifter på Internet inne-
bär, precis som Per Lager talade om nyss, att de också
förs över till länder som helt saknar skyddsregler för
hur personuppgifter får behandlas.
Fru talman! Direktivets överföringsregler är snå-
riga. Per Lager har läst dem och sagt att han inte
begriper dem. Det finns andra som också har pekat på
detta. Frågan är alltså hur man uppfattar det som
benämns adekvat skyddsnivå. Det som förvillar kan
vara att begreppet används i två betydelser, den första
som en beskrivning av situationen generellt i ett land
eller en delstat och den andra som en beskrivning
avseende en enskild överföring. Datalagskommittén
på sin tid uppfattade och tolkade begreppet enligt den
första betydelsen. Så kom den också att gälla i perso-
nuppgiftslagen. Vi vet också att det ledde till Inter-
netproblematiken.
Regeringen föreslår nu en ändring av lagen som
innebär en tolkning även enligt den andra betydelsen.
Regeringen har funnit att det är möjligt med en mer
flexibel tolkning av det här direktivet. Lagrådet har i
sak inte någon erinran mot det, men pekar på att det
finns en osäkerhet rörande regeringens tolkning.
Fru talman! Då är vi inne på nästa stora fråga i
ärendet om personuppgiftslagen. Regeringens fö-
reslag är en reglering av missbrukskaraktär. Det är en
reglering av det slag som vi från alla partier har utta-
lat oss för och begärt att regeringen ska arbeta för. I
reservationer i KU:s betänkande krävs mer miss-
bruksmodell och fortare.
Jag tror att det är på sin plats att reflektera något
lite omkring det. Det som kännetecknar en miss-
bruksmodell är just svårigheten att på förhand avgöra
vad som är tillåtet eller inte. Den medaljens baksida
är just av det slaget att man med säkerhet inte vet
förrän i efterhand. IT-kommissionens IT-rättsliga
observatorium har arbetat för att försöka finna en
utformning av en missbruksmodell. De har också
beskrivit problemet med missbruksregleringen unge-
fär så som jag gjorde nyss.
I övrigt när det gäller frågan om hur en renodlad
missbruksmodell skulle kunna se ut, finns det inte
någon som har kunnat visa hur en sådan lag skulle
kunna se ut. Min fråga är om det finns någonstans i
världen. Jag vet inte det. Lagregleringar med inslag
av missbrukskaraktär finns, men är det någon som har
sett ett heltäckande förslag? Det var någon som be-
rättade för mig att Schweiz i sin konstitution har
stiftat enligt missbruksmodell, men att själva tillämp-
ningen inte skiljer sig så mycket från en hanterings-
reglering med missbruksinslag, dvs. ungefär det som
vi är inne på.
Det är inte lätt som en plätt att utforma en
skyddslagstiftning som skyddar den personliga integ-
riteten och samtidigt tillåter det som vi alla är ivriga
anhängare av, nämligen användning av informa-
tionstekniken.
Fru talman! Jag vill också kort kommentera den
reservation som gäller skadeståndsbestämmelsen. Åsa
Torstensson kritiserade den i sitt anförande.
Regeringens förslag innebär att ringa överträdelse
av personuppgiftslagens bestämmelser inte ska leda
till straff. Det har ingen i utskottet några invändningar
emot. Men reservationen vänder sig emot att skade-
ståndsbestämmelsen finns kvar.
Utskottsmajoriteten anser att regeringens ställ-
ningstagande är riktigt. Det är en grundläggande
rättsprincip, som också kommer att gälla i det här
fallet, att om en enskild orsakar skada eller kränkning
ska det finnas möjlighet till upprättelse och ersätt-
ning. Av allmänna principer följer också att det är den
enskilde som ska visa skadan, och sambandet mellan
gärning och skada ska vara klarlagt. Det är domsto-
larna som får bedöma det enskilda fallet på samma
sätt som de gör när det gäller kränkningsersättning
som döms ut i andra sammanhang, t.ex. misshandel.
EG-direktivet är också tydligt i kravet på det skade-
rättsliga ansvaret. Redan i dag har också skadestånds-
bestämmelsen en uppmjukning i form av jämknings-
möjligheter.
Fru talman! Till sist vill jag ta upp det fortsatta
arbetet som regeringen beskriver på s. 19 i proposi-
tionen under rubriken Framtida åtgärder för att un-
derlätta användningen av informationsteknik. Arbetet
fortsätter med att undersöka alternativa lagstiftnings-
metoder. Regeringen kommer att överväga ytterligare
inslag av missbruksreglering. Man kommer att arbeta
för förändringar inom direktivet som kan leda till
mindre byråkratiska regler.
Det här är bra. Det är i enlighet med vad KU och
riksdagen tidigare också har uttalat sig för. Riksdagen
har också uttalat sig för att regeringen ska arbeta för
en revidering, modernisering och förändring av EG-
direktivet. Vi tycker inte att det är världens bästa.
Regeringen beskriver också hur det arbetet nu in-
går i processen. I strategin ingår att Sverige i EU-
sammanhang redovisar de svenska erfarenheterna och
problemen med direktivet. Man arbetar för att öka
insikten och förståelsen för det svenska synsättet
bland medlemsländerna och hos kommissionen.
Sverige har tillsammans med Österrike och Stor-
britannien initierat en seminarieserie där man utbyter
erfarenheter av tillämpning och tolkning. Det första
mötet hölls i Stockholm den 24 september. Med-
lemsländerna Danmark, Finland, Nederländerna,
Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike del-
tog. Kommissionen var också på plats. Nästa möte
hålls i Wien den 17 december.
Vad jag har inhämtat från det första mötet var det
mycket framgångsrikt. Intresset för det kommande
seminariearbetet ökar också bland medlemsländerna.
Datainspektionen har i uppdrag att regelbundet
rapportera till regeringen hur tillämpningen av perso-
nuppgiftslagen fungerar i praktiken. Regeringen gör
ett omfattande, grundläggande förberedelsearbete och
kommer naturligtvis att nyttja möjligheten att driva
frågan under det svenska ordförandeskapet.
Kommissionens avsikt - och det är fastslaget - är
att hösten år 2001 göra en utvärdering av direktivet
och dess genomförande. Regeringen och utskottsma-
joriteten gör bedömningen att det är i det samman-
hanget som revideringsarbetet och moderniseringen
kan få ett ordentligt genomslag.
Det låter väldigt käckt, men det är nog dessvärre
inte en konstruktiv framgångsväg att göra det som
man säger i reservationerna, dvs. att regeringen ome-
delbart inom EU ska ta initiativ till att få fram ett
modernt direktiv. Även tidigare talare sade i dag att
det skulle ske omgående. Mycket talar nämligen för
att Sverige nu skulle stå ganska ensamt om ett sådant
krav.
Många medlemsländer är ännu inte klara med sitt
genomförande. Det finns länder som inte delar Sveri-
ges kritik och som inte förstår vad vi bråkar om. Någ-
ra länder har haft en debatt där ännu strängare regler
förordas och menar att teknikutvecklingen har fått för
stort utrymme på bekostnad av människors rätt till
integritetsskydd. Den diskussionen har funnits i
Danmark, Frankrike och Tyskland.
Regeringen arbetar målmedvetet och konstruktivt
med sikte på att finna en hållbar modell för framtiden.
Där ingår också - och vi är alla överens om att det nu
krävs - en revidering av direktivet. Det är definitivt
ingen uppgivenhet i regeringens fortsatta strategi,
som Inger René talade om - tvärtom. Det är målmed-
vetet och konstruktivt, och framför allt är det realis-
tiskt.
Anf. 124 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det här är inte lätt som en plätt, sade
Barbro Hietala Nordlund. Det kan jag väl i och för sig
hålla med om, även om jag tycker att jag nu ser en
mycket klar linje för hur Sverige kan gå vidare. Det
var det jag redovisade i mitt anförande, så jag är för-
hoppningsfull när det gäller att hitta en bra modell.
Jag kan nämna något som jag läste i ett medde-
lande från Europeiska kommissionen häromdagen. I
EU har man ännu inte själv för sina egna institutioner
och organ tagit fram en motsvarighet till personupp-
giftslagen. Det är lite anmärkningsvärt med tanke på
att EU hade så bråttom att få ut direktiven. Men om vi
går i bräschen kanske vi kan få EU att ta vår modell.
För mig är det väsentligt att man tillämpar upp-
gifter på Internet - det jag egentligen vill kalla data-
bastidningar eller webbtidningar - som i andra
massmedier. Det gör man t.ex. i Tyskland. Där har
man ett system med ansvarig utgivare, och det tycker
jag är någonting som Sverige skulle kunna ta fasta på
i det fortsatta arbetet.
Jag vill också ta upp det som Barbro Hietala
Nordlund nämnde när det gällde skadeståndsfrågan.
Jag delar den uppfattning som Centern har. Centern
och Folkpartiet har en gemensam reservation. Vi
baserar våra synpunkter också på det som har påpe-
kats från Lagrådet, nämligen att för den som ska
tillämpa lagen är det inte bara bra om det är straffri-
het. Blir man utsatt för risken att behöva betala ska-
destånd är det ju ett lika stort straff. Det är ett väsent-
ligt straff att man får betala skadestånd till någon. Det
skapar naturligtvis, precis som Lagrådet påpekar, stor
osäkerhet hos den som vill gå ut med uppgifter. Det
är det bakomliggande skälet till att vi tycker att ska-
deståndet ska tas bort. Blir man grovt förtalad får man
naturligtvis använda sig av förtalslagstiftning och
liknande.
Anf. 125 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Fru talman! Först till diskussionen om straffrihet
och funderingarna om effekten i förslaget. Skade-
ståndsbestämmelsen är ju inte unik. Vi har flera lag-
stiftningar i vårt land som är utformade på det sättet.
Vad gäller verkningsgraden kommer det inte att
handla om harmlösa uppgifter, som vi har pratat om
ibland. Det handlar om när den enskilde verkligen
känner sig kränkt eller har lidit skada. Varför ska det
här området undantas? Vi måste ju vara överens om
att en felaktig behandling av personuppgifter kan vara
kränkande för den enskilde. Det kan också medföra
specifika problem där man har lidit skada.
I vilka andra fall i vår lagstiftning ska den som har
orsakat en skada eller kränkning slippa att ta ansvar
för det? Det tycker jag att Helena Bargholtz kan svara
på.
Anf. 126 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det ska jag gärna svara på. Om man
har åstadkommit en allvarlig kränkning ska man
självfallet ådömas skadestånd. Men i det här fallet
handlar det om att regeringen föreslår att ringa över-
trädelse av PUL:s straffbestämmelser ska avkrimina-
liseras, men i gengäld kopplas det till en skade-
ståndsmöjlighet. Det är det jag vänder mig emot. För
den enskilde känns det i praktiken naturligtvis som
om man inte har gjort någon avkriminalisering. Det är
en invändning jag har.
Även om jag vet att det kanske inte precis faller
inom de små förändringar som ligger inom proposi-
tionen vill jag ändå ta upp 7 §, den s.k. gräddfilen,
och svårigheterna att tillämpa den. Fru talman, jag
undrar om Barbro Hietala Nordlund har några funde-
ringar om hur det i praktiken ska tillämpas, för det är
ju ett akut problem.
Anf. 127 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Fru talman! Återigen till den första frågan om
skadeståndsersättning. Faktum är, Helena Bargholtz,
att det i direktivet alldeles tydligt anges att det ska
finnas en sådan sanktion. Och eftersom vi än så länge
är bundna av direktivet är det naturligtvis regeringens
ståndpunkt att detta ska vara kvar.
Beträffande gräddfilen är den heller inte i sig
unik. Yttrandefrihet för medier finns ju i grundlagen.
Det finns också som en lösning i personuppgiftslagen.
Jag tror och hoppas att i det fortsatta arbetet
kommer praxis och erfarenhet från övriga länder och
småningom även rättspraxis - för det finns ju egentli-
gen inte heller någon ordentlig sådan - att falla ut,
och då kommer diskussionen om det som vi i Sverige
kallar gräddfil att återkomma till oss. Den är det
många människor som irriterar sig på. Men när per-
sonuppgiftslagen kom till stånd var det ändå många
som såg den som en lösning på ett oerhört komplice-
rat problem som handlade om vår grundlag.
Anf. 128 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skulle också vilja få ett förtydli-
gande från Barbro Hietala Nordlund med anledning
av 48 § och begreppet ringa brott. Det vore bra om
Barbro Hietala Nordlund kunde utveckla svaret ytter-
ligare mot bakgrund av det tidigare svaret, just med
tanke på frågan om det är rimligt att man för yttran-
den som inte kan leda till påföljder faktiskt ska kunna
kräva skadestånd. Jag skulle vilja ha ett förtydligande
och därmed också kunna ringa in vad Barbro Hietala
Nordlund ser i begreppet ringa brott.
Anf. 129 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Fru talman! Skadeståndsbestämmelsen innebär att
om en enskild orsakar skada, genom att t.ex. den
personuppgiftsansvarige behandlar personuppgifter i
strid med personuppgiftslagen, så ska en sådan skada
ersättas. Behandlingen av personuppgifter om någon
annan innebär alltid, enligt mitt och regeringens sätt
att se det, att det finns risk för att informationen kan
behandlas på ett sätt som leder till intrång i andra
personers privata sfär.
Behandling av personuppgifter ska därför alltid
ske på ett ansvarskännande sätt, det kan vi väl vara
överens om. Men har man orsakat en skada får man
ersätta den. Det kan vara ekonomisk skada.
Av allmänna principer följer att det är den enskil-
de som ska göra en anmälan. Det kan utgå för kränk-
ning. Felaktig behandling kan ibland vara kränkande.
Naturligtvis är det inte så, fru talman, som Åsa
Torstensson kanske antydde, att kränkningsersättning
kan utgå för andra överträdelser. Kränkningsersätt-
ning kräver att det visas i det enskilda fallet att det
finns något som är kränkande. Det är domstolens sak
att bedöma det, precis som i andra sammanhang där
vi kan fråga oss var gränsen går.
I princip borde det inte förekomma när det gäller
mindre allvarliga överträdelser. Det är självklart,
tycker jag, att den som genom sitt beteende har orsa-
kat en skada eller en kränkning också ska utge ersätt-
ning. En befogad motfråga till framför allt Centern
och Folkpartiet måste vara: I vilka fall ska den som
orsakar skada inte behöva ersätta en enskild om man
kan bevisa att han blivit skadad?
Anf. 130 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Kan Barbro Hietala Nordlund se att
det får någon praktisk betydelse med den beskrivning
som Barbro Hietala Nordlund gör? Får det en praktisk
betydelse för de människor som i dag tvekar att pub-
licera namn på Internet? Vilka effekter blir det med
den här beskrivningen?
Anf. 131 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Fru talman! Möjligtvis en eftertankens effekt, som
Åsa Torstensson också antydde. Den praktiska ef-
fekten kan jag inte direkt se.
Ett av huvudskälen till att det här finns med är att
vi känner igen det från övrig svensk lagstiftning. Det
är inget unikt. Men framför allt föreskriver direktivet
det. Vi är än i dag bundna till direktivets skrivningar i
den här frågan.
Anf. 132 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Vi har i dag en lag som kan vara till
skada för yttrandefriheten. Det tror jag att vi alla är
överens om. Den kan hämma kreativiteten och kreativ
samverkan med andra människor, och den är ett be-
kymmer i arbetet när man använder sig av IT och
datorer. Detta är vi överens om.
Vi är också överens om att den modell som vi an-
vänder till lagstiftning inte är en bra modell. Det
redovisade Datalagsutredningen redan för två och ett
halvt år sedan.
Jag har inte heller sett någon remissinstans någon-
stans uttrycka sig på något annat sätt än att man säger
att vi måste ha en annan modell för lagstiftningen,
dvs. att vi måste gå från hanteringsmodell till miss-
bruksmodell.
Ingen har däremot sagt att detta är ett lätt arbete.
Tvärtom säger man att det finns många svårigheter på
vägen.
Då tycker vi som har reserverat oss i reservation
nr 2 att man väl får sätta i gång detta arbete omedel-
bart. Bums, om jag ska använda samma vokabulär
som Barbro Hietala Nordlund.
Det har vi inte sett att regeringen gör. Därför, me-
nar vi, är det viktigt att regeringen sätter i gång detta
arbete genast. När man ska utföra en svår uppgift är
det alltid bra att ha ett tidsperspektiv. Vi tycker att en
lämplig tidpunkt att redovisa detta vore när Sverige är
ordförande under första perioden 2001.
Denna reservation vill sätta en blåslampa på rege-
ringens arbete med att förändra lagstiftningen.
Anf. 133 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Fru talman! Den blåslampan på regeringen finns.
Regeringen har intensifierat sitt arbete och också tagit
ett initiativ bland medlemsländerna för den här semi-
narieserien. Ur den kommer det naturligtvis att rinna
erfarenheter av tillämpning av problem, inte bara
svenska utan också från de andra medlemsländerna.
Missbruksmodellen har vi alla uttalat som en
framtidsmodell som vi vill komma fram till. Det är
regeringens avsikt att den också ska arbetas fram.
Ingen har hittills kunnat presentera det. Därför måste
det blir ett samarbetsprojekt. I seminariearbetet och i
de fortsatta kontakterna finns den här frågan med. Det
kan jag garantera.
Blåslampan känner regeringen i allra högsta grad
av i den här frågan.
Anf. 134 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Vi skulle gärna vilja se en tydligare
redovisning av vad man gör, en tydligare tidsplan.
Regeringen skriver t.ex. att det är svårt och besvärligt
och tar lång tid, men man redovisar inte de steg man
har att gå i detta arbete.
Man säger tvärtom att det är ungefär hälften av
EU:s länder som ännu inte har plockat in den här
lagstiftningen i sin egen lagstiftning. Man verkar vilja
vänta på det. Men andra länder som har det besvärligt
med sin lagstiftning tittar också på oss, och kanske
väntar tills man får en annan typ av lag innan man
använder sig av direktiven i sin egen lagstiftning.
Jag kan fortfarande inte se annat än att regeringen
i det här fallet är saktfärdig. Vi tycker att man ska
sätta i gång med det här arbetet på ett mycket mer
kraftfullt sätt, och ha en målsättning för när man kan
föreslå ändrade direktiv för de övriga EU-länderna.
Anf. 135 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Fru talman! Nu tycker jag att vi strider om påvens
skägg eller slår in öppna dörrar. Det som skiljer i det
som Inger René kallar ett snabbt tempo är ungefär sex
månader, dvs. ett halvår.
Det svenska ordförandeskapet inträffar under det
första halvåret 2001, och kommissionens utvärdering
är fastslagen till ett halvår senare. Ingen tid däremel-
lan kommer att förspillas i det här arbetet.
Den beskrivning som regeringen har gjort, och
som jag hänvisade till i mitt anförande, tycker jag
visar på en tidsplan som är realistisk. Det är nog fak-
tiskt så att varje bedömare inser att en revidering av
direktivet kommer att ske genom att det befintliga
direktivet gås igenom punkt för punkt. Där måste
Sverige lyfta fram de frågor som vi menar ska beak-
tas.
Det duger inte att vi föreslår att direktivet ska gö-
ras om efter en helt annan modell eftersom den mo-
dellen inte finns i sinnevärlden i dag. Ingen har pre-
senterat den. Det här måste ske i samarbete. Här lig-
ger Sverige i täten.
Jag tycker att vi faktiskt kan låta oss nöja med att
vara realistiska här i kammaren, inte bara stora visio-
närer.
Anf. 136 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Det finns i vissa kretsar föreställning-
en att PUL är resultatet av en konspiration mot of-
fentlighetsprincip och yttrandefrihet. Om det vore så
väl, höll jag på att säga. En sådan sammansvärjning
mot det fria ordet skulle ju kunna identifieras, isoleras
och - det är jag övertygad om - besegras.
Tyvärr är nog saken lite mer komplicerad än så.
Det handlar inte bara om EU-byråkratins outgrundli-
ga inre logik. Jag kanske återkommer till den saken.
Debatten om PUL har ju framför allt handlat om
§ 33. Där står det att det är förbjudet att till tredje
land överföra personuppgifter som är under behand-
ling. Förbudet gäller också överföring av personupp-
gifter för behandling i tredje land.
Personuppgifter är t.ex. ett namn. Behandling av
personuppgifter är t.ex. att skriva namnet i ett ordbe-
handlingsprogram. Överföring till tredje land är att
publicera namnet på en hemsida på Internet.
Om jag alltså lägger upp en hemsida vars enda in-
nehåll är orden: Birgitta Dahl är talman, har jag enligt
PUL begått ett brott, om jag inte har bett om Birgittas
tillstånd.
Detta är uppenbart orimligt. Denna orimlighet är
ett resultat av ett EG-direktiv från 1995 som vi, till
skillnad från de flesta andra länder, har implementerat
i tid.
Man kan spekulera om hur man ska tolka att det
här direktivet finns.
Det skulle kunna vara så att EU, i det här fallet
EU-parlamentet och rådet, vill försvåra användningen
av Internet. Eller att EU anser att personuppgifter på
Internet i och för sig ska vara förbjudna, men inte
förväntar sig att någon ska följa lagen. Eller att EU
skrev fel, och inte upptäckte felet i tid. Eller att EU
inte visste vad Internet och hemsidor var.
Var och en må fundera över vilket alternativ som
är troligast. Oavsett vad man kommer fram till är det
inte särskilt lugnande.
Fru talman! Det är vanligt att man kritiserar lag-
stiftning för att vara tandlös. I det här fallet har kriti-
ken varit den motsatta. Regeringen och KU har med
gemensamma ansträngningar filat ned PUL-tänderna
till tandköttet och gjort en del tillägg i § 33 som jag
inte ska upprepa här.
Då kommer man in på den lilla frågan vad som är
en adekvat skyddsnivå, som det talas om i den nya
lydelsen. Ja, propositionens och lagtextens svar på det
är att det beror på. I betänkandet på s. 5 redovisas
resonemanget i propositionen. Man säger att Internet
är överföring till länder utan skyddsregler i vissa fall.
Men eftersom det är okej att sprida dessa namnupp-
gifter inom EU- och EES-området till hundratusen-
tals, för att inte säga hundratals miljoner, människor
förefaller det meningslöst att begränsa spridningen
ytterligare. Det går för övrigt inte, för det finns inget
Internet bara för EU-EES-området.
Propositionen landar då på detta, enligt betänkan-
det: "I sådana situationer kan det ofta anses finnas
adekvat skyddsnivå i ett tredje land, trots en total
avsaknad av skyddsregler, helt enkelt därför att något
skydd inte är nödvändigt eller inte skulle ha någon
reell effekt."
Detta är strålande. Det är kanske något oortodoxt
som lagstiftningsteknik, men onekligen kreativt. Det
är en seger för förnuftet, om än inte för juridikens
estetiska kvaliteter.
Jag sade inledningsvis att jag inte tror på någon
konspiration mot yttrandefriheten. Det här handlar i
grunden inte om korkade EG-direktiv, även om det
ställer till en del problem, utan det handlar om en
reell konflikt mellan å ena sidan yttrandefrihet och
offentlighet och å andra sidan personlig integritet - en
konflikt där balanspunkten har placerats olika i olika
länder och i olika politiska kulturer. EU-
medlemskapet skärper den här konflikten och gör det
än viktigare för oss att försvara öppenhetens princip-
er.
Jag kan inte låta bli att kort kommentera det Hele-
na Bargholtz sade, att när den svenska grundlagen
kommer i konflikt med EG-rätten ska vi försvara
grundlagen och inte böja oss. Nej, det ska vi inte. Det
tycker inte heller vi i Vänsterpartiet. För att undvika
den konflikten sade vi nej till EU-medlemskapet, till
skillnad från Folkpartiet, som sade ja till att svensk
grundlag skulle underordnas EG-rätten. Jag ska inte
dra det där om vad det innebär att vara liberal, men
det skulle onekligen ha passat i det här sammanhang-
et.
Förutom konflikten mellan personlig integritet
och yttrandefrihet kommer den tekniska utvecklingen
på medieområdet att skapa orimliga juridiska konsek-
venser snabbare än vi som lagstiftare hinner med.
Därför är också Mediegrundlagsutredningens arbete
av mycket stor betydelse i det här sammanhanget.
KU har sedan förra hösten flera gånger behandlat
PUL-frågan. Vi har i politisk enighet noterat proble-
men, och vi har anvisat vägar för en lösning. Vi har
vänligt men bestämt manat på regeringen i frågan.
Regeringen har självfallet lyssnat till utskottet - något
annat vore otänkbart. Det föreliggande lagförslaget är
ett resultat. Arbetet inom EU för en förändring av
direktivet redovisas i betänkandet. Barbro Hietala
Nordlund har också redovisat det, och det är ett annat
resultat.
Mot den bakgrunden finns det enligt vår mening
inte några skäl att ytterligare uppfostra regeringen.
Därför kan vi med mycket gott samvete, men i med-
vetande om att det här arbetet inte är slutfört, yrka
bifall till utskottets hemställan i betänkande KU7.
Anf. 137 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag vill bara kort säga till Mats Ei-
narsson, som utmanade mig i sitt inlägg, att det väl är
jättebra att Sverige nu är med i EU. Det ger oss möj-
lighet att påverka det lagstiftningsinitiativ som har
kommit från EU i en riktning som vi tycker passar
svensk lagstiftning. Jag är övertygad om att EU
kommer att tycka som vi så småningom. Om vi stod
utanför EU hade vi inte haft möjlighet till detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 15.54 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 16.00 då
dagens votering skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.
Beslut
KU7 Personuppgiftslagens överföringsregler
Mom. 4 (EG-direktivet)
1. utskottet
2. res. 2 (m, c, fp, mp)
Votering:
185 för utskottet
112 för res. 2
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 37 kd
För res. 2: 69 m, 1 kd, 14 c, 14 fp, 14 mp
Frånvarande: 17 s, 13 m, 9 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 2 mp
Andre vice talman Eva Zetterberg (v) anmälde att hon
avsett att rösta ja men markerats som frånvarande.
Mom. 5 (översyn av personuppgiftslagen)
1. utskottet
2. res. 3 (mp, c, fp)
Votering:
254 för utskottet
41 för res. 3
1 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 68 m, 34 v, 38 kd
För res. 3: 14 c, 13 fp, 14 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 2 mp
Andre vice talman Eva Zetterberg (v) anmälde att hon
avsett att rösta ja men markerats som frånvarande.
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att
rösta nej men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 6 (yttrandefriheten)
1. utskottet
2. res. 4 (fp, c)
Votering:
256 för utskottet
27 för res. 4
12 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 68 m, 34 v, 38 kd, 2 mp
För res. 4: 13 c, 14 fp
Avstod: 12 mp
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 4 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp
Andre vice talman Eva Zetterberg (v) anmälde att hon
avsett att rösta ja men markerats som frånvarande.
Mom. 7 (sekretesslagen)
1. utskottet
2. res. 5 (fp, c)
Votering:
269 för utskottet
28 för res. 5
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 69 m, 34 v, 38 kd, 14 mp
För res. 5: 14 c, 14 fp
Frånvarande: 17 s, 13 m, 9 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 2 mp
Andre vice talman Eva Zetterberg (v) anmälde att hon
avsett att rösta ja men markerats som frånvarande.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering
Kammaren beslutade på förslag av andre vice
talmannen att återstående ärenden på dagens före-
dragningslista fick avgöras i ett sammanhang vid
arbetsplenum onsdagen den 1 december.
7 § En idrottspolitik för 2000-talet - folkhälsa,
folkrörelse och underhållning, m.m.
Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU3
En idrottspolitik för 2000-talet - folkhälsa, folkrörel-
se och underhållning, m.m. (prop. 1998/99:107
och 1998/99:104 delvis)
Anf. 138 ROY HANSSON (m):
Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att det är
självklart att jag står bakom alla Moderata samlings-
partiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
bifall till enbart reservation 1.
Beslutet som riksdagen nu ska fatta om idrottspo-
litik är ett viktigt beslut som berör många människor.
Idrott är en samhällsfunktion som är viktig för alla,
från elitidrottaren till knatteidrottaren. Detta gäller
inte minst idrott och fysisk rörelse i skolan.
En grupp medborgare som jag särskilt vill om-
nämna är våra idrottsledare. Det är många tusen per-
soner som arbetar ideellt tusentals timmar varje år.
Jag tror att vi är överens om att utan dessa ledarinsat-
ser vore vår idrott av mycket mindre omfattning och
av en helt annan karaktär. Jag vill därför inlednings-
vis rikta ett tack till alla våra idrottsledare för den
insats de gör för svensk idrott. Det gäller alla från
funktionärer och tjänstemän i Riksidrottsförbundet till
ledaren för knattelaget i bostadsområdet.
Det är viktigt för idrottens självständiga ställning
att ge idrotten och våra idrottsledare möjlighet att
fullt ut besluta om idrottens angelägenheter. Politiken
ska skapa möjligheter för idrotten, men det är idrotten
själv som ska ha ansvaret för genomförandet. Inom
idrottsrörelsen finns kunskapen, och där är det möjligt
att fatta framsynta beslut.
Fru talman! Jag kommer nu att beröra det som be-
handlas i föreliggande betänkande.
Dopning är en avart som idrotten måste komma
till rätta med. Jag har den uppfattningen att Sverige är
ett föregångsland när det gäller att bekämpa dopning-
en. Det är ytterst beklagligt att en väl fungerande
verksamhet har varit hotad på grund av att regeringen
tydligen inte tagit denna fråga på allvar, trots att såväl
idrotten som Idrottsutredningen uppmärksammat
förhållandena.
Moderata samlingspartiet och andra partier har
motionerat om att säkerställa arbetet mot dopning
med anledning av att regeringen avfärdat dopnings-
frågan på en halv sida i propositionen, med hänvis-
ning till att polisen skulle anlita expertis för att analy-
sera prover vid misstanke om brott.
Naturligtvis var det inte en framkomlig väg, och
det är bra att regeringen nu har lyssnat till idrottsrö-
relsen och motionärerna och kommit med ett förslag i
frågan.
Den senfärdighet som regeringen har visat i denna
fråga är anmärkningsvärd. Det stod redan i maj i år
klart att det måste vidtas någon åtgärd. När frågan
behandlades i kulturutskottet för några veckor sedan
fanns det inget annat att utgå från än det som en mi-
nister hade sagt på en presskonferens. Det heter där-
för i betänkandet "att kulturutskottet har erfarit" att
regeringen avser att avsätta ytterligare medel.
Av betänkandet framgår inte tydligt om det är frå-
ga om en långsiktig lösning av dopningfrågan. Mode-
rata samlingspartiet har därför tillsammans med andra
partier i ett särskilt yttrande framhållit vikten av att
denna finansiering ska vara långsiktig.
Fri talman! För att ge idrotten så stort självbe-
stämmande som möjligt är det viktigt att idrottens
egenfinansiering kan öka. Det är särskilt viktigt nu då
stödet från kommuner och landsting tycks minska.
Det kan ske genom att idrotten får större andel av
spelmarknaden och möjlighet att överta idrottshallar
liksom genom att skatteregler ses över. Jag vill dock
understryka att det även framöver måste finnas en
generös statlig finansiering som säkerställer en fort-
satt bra idrottsverksamhet i Sverige. Denna generosi-
tet var tydlig under den tid då regeringsansvaret ålåg
den borgerliga regeringen.
Fru talman! En del av idrottens egenfinansiering
kan ordnas genom ökning av idrottens andel av den
svenska spel- och lotterimarknaden. Vi ser en besvä-
rande tendens att idrottens och andra ideella organi-
sationers andel av den svenska spelmarknaden under
lång tid minskat. Eftersom spelmarknaden omsätter
mycket pengar, blir det en dramatisk minskning i
kronor räknat. Om vi anser att idrotten är viktig och
vi tycker att idrotten ska vara självständig, gäller det
att agera så att idrottens andel av spelmarknaden ökar
och inte minskar.
Det finns en skillnad mellan den nuvarande rege-
ringspolitiken och den politik som drevs före 1994.
Jag hoppas att den nu pågående Lotteriutredningen
kommer fram med förslag som går i riktning mot att
idrottens andel av den svenska spelmarknaden ökar.
Det är vidare viktigt att andelen tillåts öka på idrot-
tens villkor och att beslut i denna fråga inte i onödan
styrs av politiska överväganden. Jag ser med spän-
ning fram mot kommande förslag på detta område.
Fru talman! Det är viktigt att vi inte i detta sam-
manhang glömmer bort handikappidrottens möjlighet
att få del av spelmarknaden, såsom framhålls i motion
Kr519.
Jag beklagar att idrottsrörelsen och andra ideella
organisationer har fått vänta på utlovade pengar från
automatmarknaden. I en förstudie daterad den 8 no-
vember 1999 om spel- och lotteriverksamheten i
Sverige är riksdagens revisorer starkt kritiska till
regeringens sätt att handha denna fråga. Det är inte
rimligt att det har gått tre år innan vinstdelningssys-
temet har börjat fungera. När nu utlovade pengar till
idrotten kommer är det bra. Bättre hade naturligtvis
varit om riksdagen i sitt beslut i maj hade säkerställt
att föreningslivet skulle få tillstånden till dessa spel-
former.
Jag hoppas att den nu pågående Lotteriutredning-
en diskuterar dessa frågor förutsättningslöst med
idrottsrörelsen, så att denna och andra folkrörelser får
möjlighet att bli än större aktörer på den svenska
spelmarknaden. Jag hoppas också att det åter ska bli
möjligt att ta upp frågan om huvudmannaskapet för
automatspel. Jag ser fram emot att man ska se mera
välvilligt på ökade möjligheter för idrotten att pröva
nya lotteriformer och delta i lämpliga internationella
spelformer. Jag emotser dessutom att anslaget från
Svenska Spel säkerställs till en årlig nivå som väl
överskrider överskottet från värdeautomatsmarkna-
den.
Fru talman! Det som kanske upprör mig mest i
propositionen och i utskottets majoritetstext är att vår
elitidrott avfärdas med beteckningen underhåll-
ningsidrott. Jag tycker att detta uttryck är felaktigt.
Det är viktigt att vi i Sverige har en elitidrott som
hävdar sig väl internationellt.
Vi minns alla vår nationella stolthet när Ingemar
Stenmark och Björn Borg var i världstopp. Visst
känner vi också stolthet när vårt landslag i fotboll nu
har gått till EM-slutspel.
Våra elitidrottskvinnor och elitidrottsmän är där-
utöver goda förebilder för våra idrottare, små som
stora, att efterlikna inom idrotten och som samhälls-
medborgare. Det måste det vara fel att den seriösa
satsning som många kvinnor och män gör för att nå
eliten på internationell och nationell nivå ska föras in
under begreppet underhållningsidrott.
Det finns därtill en diskussion om att idrotten ska
svara för en ökad andel av kostnaden för övervakning
och ordningshållning vid idrottsarrangemang.
Låt mig först klara ut att det redan i dag är så att
idrottsarrangören står för dessa kostnader på idrottsa-
renan. Det tycker jag också är rätt och rimligt. Men
det är inte lika rimligt att en idrottsarrangör ska åläg-
gas att upprätthålla ordningen i samhället. Det måste
vara en uppgift för polisen dels att bedöma behovet,
dels att genomföra övervakningen och ordningshåll-
ningen. Införs en ordning där idrottsarrangören åläggs
kostnaden för detta ser jag svårigheter uppstå:
Vem ska bedöma behovet? Vem avgör om det rå-
der oenighet mellan polisen och idrottsarrangören?
När anses en insats vara avslutad?
Till detta kommer en viktig principfråga, nämli-
gen om det ska vara möjligt att "köpa" ett polisskydd
eller en polisinsats i vårt samhälle.
Fru talman! Det kan uppkomma ett läge där po-
lismyndigheten bedömer att ett insatsbehov finns. En
liten fattig klubb kanske inte har ekonomiska möjlig-
heter att uppfylla detta, vilket innebär att arrange-
manget i fråga inte kan genomföras. En stor och rik
klubb kan däremot utan vidare betala kostnaden. Vi
har alltså ett tillstånd där det går att påverka polisin-
satser.
Jag anser att den nuvarande ordningen är bra, och
samarbetet mellan idrotten och polisen bör fortsätta
att utvecklas. De oklarheter som nu råder mellan
idrotten och polisen torde vara möjliga reda ut. Detta
har enligt min uppfattning inte att göra med om en
klubb vill välja bolagsform för sin verksamhet eller
som hittills genomför den som ideell förening.
Fru talman! Vad gäller forskning inom idrottsom-
rådet anser Moderata samlingspartiet att det för id-
rotten bör finnas ett enda forskningsstödjande organ
med en tydlig och stark organisation och att det bör
disponera erforderliga medel härför. Huvudansvaret
för idrottsforskning bör mot denna bakgrund flyttas
från Centrum för idrottsforskning till en organisation
närmare idrotten, t.ex. Idrottshögskolan i Stockholm.
För att säkerställa att idrottsforskningen blir inter-
nationellt konkurrenskraftig är det av vikt att den
kompetens som finns inom idrottsforskningen tas till
vara och att idrottsforskningen inte marginaliseras.
Fru talman! Moderata samlingspartiet anser att det
är bra om stora internationella mästerskap förläggs
till Sverige. Det ökar intresset för idrotten hos hos
våra medborgare och ger Sverige ökade möjligheter
på det internationella planet. Det senare är bra för
hela samhället både vad gäller vår internationella roll
och vad gäller exportmöjligheter för våra företag.
Det har hitintills, bortsett från 1912, inte lyckats
att få olympiska spel till Sverige, men jag hoppas att
det ska bli fler ansökningar i framtiden och att det då
ska bli möjligt att få gehör för en ansökan från Sveri-
ge.
Fru talman! Nu över till idrotten i skolan. En vik-
tig uppgift för skolan är att ge alla barn och ungdomar
ett positivt budskap om motionens och den fysiska
aktivitetens betydelse, bl.a. som en allmän samhälls-
fostran. Idrottsundervisningen ska inte bara ge till-
fälle till fysisk aktivitet utan även ge tillfälle att prova
på ett brett spektrum av idrottsaktiviteter för att ge
impuls för fortsatt idrottande och fysisk aktivitet.
Ett bra sätt att genomföra detta är att samarbeta
med idrottsföreningar och våra idrottsledare. Detta
har hitintills utnyttjats dåligt. Vidare måste undervis-
ningen utformas så att fysisk aktivitet ingår som en
naturlig del i undervisningen.
För att en elitsatsning ska lyckas krävs att satsan-
de ungdomar får möjlighet till viss anpassning i sko-
lan. Det kan t.ex. gälla ett extra år i gymnasieskolan.
Detta har Moderata samlingspartiet utvecklat i ett
särskilt yttrande.
Fru talman! Jag kommer så till den s.k. TV-listan.
Det är viktigt att regering och riksdag slår vakt om
idrottens självständighet. Riksdagen behandlade tidi-
gare i år den s.k. TV-listan.
Naturligtvis borde riksdagen helt avvisat rege-
ringens förslag. Det borde vara självklart att rättighe-
ter till ett arrangemang tillhör arrangören helt och
fullt. De intäkter som idrotten får genom försäljning
av TV-rättigheter gynnar direkt barn- och ungdomsid-
rotten. Riksdagsbeslutet undanröjde de värsta avar-
terna i förslaget. Men kvar står att regeringen ansåg
och möjligen fortfarande anser att idrottsarrangemang
är eller var någon form av allmän egendom.
Kanske kan ministern i dag ge sin syn på detta.
Det vore i så fall bra och välgörande. Våra idrottsle-
dare gjorde en bra insats för att tydliggöra konsek-
venserna om förslaget fullt ut fått gehör i riksdagen.
Även detta har Moderata samlingspartiet utvecklat i
ett särskilt yttrande.
Fru talman! Vad gäller professionell boxning ef-
terlyses en utredning i reservation 16, och en del av
mina partikamrater kommer att stödja denna reserva-
tion.
Fru talman! Avslutningsvis ska jag något ta upp
idrottens beskattning. Det är viktigt att det finns tyd-
liga regler på skatteområdet för idrotten. I dag upple-
ver man att det finns brister i regelverket. Vi hoppas
att regeringen snarast återkommer med förslag som
fyller de krav som idrotten har rätt att kräva.
En del av detta är att idrotten uppfattar att det inte
finns rättvisa konkurrensförhållanden mellan idrotts-
föreningar och kommunal verksamhet. En idrottsfö-
rening som driver en idrottsplats eller en idrottshall
belastas med mervärdesskatt medan denna kostnad
inte finns om en kommun driver samma idrottshall
eller idrottsanläggning.
Det borde vidare ske en översyn av skattesystemet
för våra elitidrottare. Det är under kort tid idrotts-
utövaren har möjlighet att tjäna pengar. Med det
skattesystem som finns i Sverige blir beskattningen
orimligt hög. Många idrottsmän och idrottskvinnor
väljer att bosätta sig utomlands. Det är i och för sig
högst förståeligt. Det visar på att det är något som är
felaktigt vad gäller beskattningen av våra idrotts-
utövare.
En skattefråga som med det snaraste måste få en
lösning är mervärdesskatt vid spelarövergångar. Sker
övergången mellan klubbar som drivs som aktiebolag
är det inga bekymmer. Är däremot den klubb som tar
emot spelaren en ideell förening måste mervärdes-
skatt tas ut. Jag hoppas att denna fråga får en snar
lösning. Mer om detta finns i reservation 17.
Reklamskatten är en annan skatt som med det sna-
raste måste avskaffas. Det är en skatt som direkt
drabbar idrottens ekonomi och är felaktig ur konkur-
rensneutralitetssynpunkt. Det råder dessutom tvek-
samhet om denna skatt är förenlig med EG-rätten.
Förändring av idrottens skatteregler är ett sätt att
stärka idrottens ekonomiska förutsättningar. Menar vi
allvar med att stärka idrottens ekonomi och har en
vilja att ge idrotten så stort självbestämmande som
möjligt är det ett bra sätt att se över beskattningen av
idrotten.
Fru talman! Avslutningsvis önskar jag idrotten all
framgång. Idrotten är bra för Sverige och medborgar-
na i Sverige.
Anf. 139 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet har i ett samarbete tagit fram propo-
sitionen om en idrottspolitik för 2000-talet. Jag vill
för Vänsterpartiets räkning tacka ansvarigt statsråd
Ulrica Messing och de två samarbetspartierna Social-
demokraterna och Miljöpartiet för ett trevligt och
positivt samarbete.
Vid kulturutskottets behandling av föreliggande
betänkande har Vänsterpartiet ställt sig bakom majo-
ritetstexten. Jag vill därför yrka bifall till kulturut-
skottets hemställan avseende den del av betänkande
KrU3 som handlar om den idrottspolitiska proposi-
tionen och avslag på alla reservationer som gäller
samma proposition.
Som enskild ledamot yrkar jag däremot bifall till
reservation 16 med krav på en utredning rörande
svensk proffsboxning. Till detta återkommer jag
senare i mitt anförande.
Fru talman! Idrotten är Sveriges största folkrörel-
se. Idrotten visar en stor bredd med ett stort antal
olika idrottsgrenar i lag eller individuellt där vissa har
sitt ursprung långt tillbaka i tiden medan andra är
relativt nya. Idrott kan utövas på motionsnivå men
också som toppidrott.
Idrott har många fördelar. Den bidrar t.ex. till den
god folkhälsa, kamratskap, gemenskap och är för
många också ett rent nöje att ägna sig åt eller titta på.
Men det finns också problem. Det gäller t.ex. dop-
ning, kommersialism och utslagning. Idrotten speglar
i högsta grad det samhälle i vilket den verkar och dess
problem, och även samhälleliga problem.
Mycket har förstås hänt sedan den senaste id-
rottspropositionen kom för ungefär 30 år sedan. Det
är därför i hög grad välkommet med en idrottspolitik
för 2000-talets början.
Fru talman! Idrottspropositionen slår fast tre
grundstenar för den nationella idrottspolitiken. Här
betonas att den svenska idrottsrörelsen är fri och
självständig. Det är en viktig markering. Vidare po-
ängteras det ideella engagemanget, en god etik, lika
förutsättningar att utöva idrott oavsett kön, ålder eller
social bakgrund samt att den s.k. underhållningsid-
rotten som konkurrerar med annan underhållning ska
bedrivas utan offentliga subventioner.
Det framgår tydligt av propositionen att det inte är
aktuellt med någon särbehandling av aktiebolag som
bedriver idrottsverksamhet. Jag har där en liten kom-
mentar till föregående talare Roy Hansson, om jag
uppfattade honom rätt. Jag fick intrycket att han me-
nade att idrottsföreningar i dag betalar kostnaderna
för att upprätthålla ordningen på idrottsarenorna. Det
anser jag inte är fallet.
Det man betalar för är vanliga väktare som finns
på arenorna som ordningsvakter. Kostnaderna för de
polisinsatser som ibland krävs - vilket jag kan vittna
om som tidigare ordförande i en allsvensk fotbollsfö-
rening, då jag varit med om att man fått ta in polis för
att behålla ordningen - belastar inte idrottsföreningen
utan skattekollektivet. Om man bolagiserar verksam-
heten är det rimligt att man också tar de negativa
konsekvenserna, t.ex. att man får stå för en större del
av kostnaderna i samband med olika arrangemang.
Fru talman! De oklarheter som tidigare fanns i
propositionen rörande finansieringen av det värde-
fulla antidopningsarbetet vid dopningslaboratoriet i
Huddinge och den s.k. dopningsjouren är nu lösta
genom att regeringen avser att avsätta extra medel. Vi
finner det positivt att det har tillkommit ett eget an-
slag direkt riktat till den s.k. främjandeverksamheten.
Vi vill liksom utskottet betona vikten av en själv-
ständig idrottsrörelse som har en egenfinansiering och
möjligheter att få intäkter från flera olika håll. Jag
väljer här att citera från en annan proposition som vi
ska diskutera senare, nämligen propositionen På
ungdomars villkor. Där står följande: "Endast genom
att själv skapa sin ekonomiska bas kan idrottsrörel-
sens självständighet och oberoende säkerställas. Id-
rotten får därför inte riskera att bli beroende av in-
täkter från privat näringsliv eller kommersiell verk-
samhet. Det offentliga stödet har en grundläggande
betydelse, men inte heller detta får idrotten bli ensi-
digt beroende av."
När det gäller idrotten och skattelagstiftningen
konstaterar vi att det pågår ett arbete i Regerings-
kansliet med att utreda detta. Det finns också en sär-
skild utredare som har i uppdrag att se över hur före-
ningslivets ställning på den svenska spel- och lotteri-
marknaden ska stärkas. Båda dessa utredningar ska
komma oss till handa, om jag har uppfattat det hela
rätt, någon gång i december. Det är möjligt att de
finns på bordet. Jag har inte sett dem ännu, men de är
åtminstone på gång.
Fru talman! Det är ingen hemlighet att Vänster-
partiet var mycket negativt till beslutet att tillåta in-
ternationella kasinon i Sverige. Vi var också negativa
till utplacering av s.k. värdeautomater. Vi fick dock
inget gehör för våra synpunkter. En stor del av finan-
sieringen av barn- och ungdomsverksamhet inom
idrotten, vilket framgår av idrottspropositionen,
kommer att härröra från överskott från de värdeauto-
mater som AB Svenska Spel har koncession på.
Det är ungefär 200 miljoner som kommer till
barn- och ungdomsverksamheten inom idrottssfären.
Vänsterpartiet menar fortfarande att denna koppling
mellan spel på värdeautomater, med risk för många
människor att utveckla ett spelberoende, och finansie-
ring av barn- och ungdomsverksamheten är olycklig.
Fru talman! Sammantaget konstaterar vi att den
idrottspolitiska propositionen definierar det inbördes
förhållandet mellan en självständig idrottsrörelse,
som sätter upp egna mål för verksamheten, och sta-
ten, som endast anger de syften som staten har med
sin bidragsgivning. Det tycker vi är fullt rimligt.
Propositionen lyfter fram idrottens stora möjlig-
heter i integrationsarbetet, att idrottspolitiken syftar
till jämställdhet och jämlikhet, vikten av rörelse i
skolarbetet och vikten av en samhällsplanering som
möjliggör och stimulerar till rörelse. Det är viktigt att
det finns grönområden, fria ytor och kretsloppsanpas-
sade anläggningar som gör det möjligt för människor
i alla åldrar att kunna motionera utan hinder såväl
utomhus som inomhus. Även funktionshindrade ska
förstås ha möjligheter att få tillgång till lämpliga
lokaler. Detta om idrottspropositionen.
Fru talman! Nu vill jag gå över till behovet av en
ny allsidig utredning som ser över det svenska proffs-
boxningsförbudet. Boxningssporten i allmänhet och
proffsboxningen i synnerhet har debatterats relativt
flitigt här i Sveriges riksdag. Jag tror att första gången
var år 1913. Efter många debatter lades det fram ett
lagförslag år 1969 av den socialdemokratiska rege-
ringen. Det var en proposition med ett förslag att i lag
förbjuda professionell boxning i Sverige. Förbudet
kom att gälla alla former av tävlings-, uppvisnings-
och träningsboxning eller sparringträning, som det
brukar kallas. Det senare syftade sannolikt till att göra
det svårare för svenska proffsboxare att delta i utländ-
ska proffsgalor. Lagen om förbud mot svensk proffs-
boxning trädde i kraft den 1 januari 1970. I förelig-
gande betänkande redovisas den tidens argument för
förbudet:
Den professionella boxningen ansågs farligare än
amatörboxningen. De medicinska skadeverkningarna
var enligt den dåvarande departementschefen av så-
dan art att proffsboxningen från medicinsk synpunkt
inte längre kunde godtas i sin dåvarande form.
Mycket har hänt under de ca 30 år som har gått
sedan förbudet trädde i kraft, något som det ansvariga
statsrådet, Ulrica Messing, åtminstone delvis bekräf-
tade i en interpellationsdebatt den 26 oktober i år. Jag
citerar: "Samtidigt har stora förändringar skett i vårt
samhälle under de senaste 30 åren, och vissa tidigare
argument för ett förbud kan i dag ifrågasättas." Stats-
rådet Messing betonade dock "att det utredningsun-
derlag beträffande proffsboxningens medicinska
skadeverkningar som låg till grund för beslutet om
förbud år 1969 väger lika tungt i dag." Statsrådet
Messing konstaterar, med hänvisning till den utred-
ning som låg till grund för beslutet "att det inte alltid
är farligast att få en knockout på en match. Det är
farligt i sig, men inte bara det, utan det är antalet slag
som man får mot huvudet, där varje slag i sig innebär
en rubbning eller en skakning på hjärnan." Vidare
kom hon med ett konstaterande som jag menar stöder
motionens rimliga krav på en ny utredning: "Vilka
konsekvenserna av det är exakt vet jag inte, eftersom
någon stor ny undersökning inte har gjorts sedan
förbudet infördes."
Fru talman! Jag kan konstatera att statsrådet Mes-
sing i interpellationsdebatten säger dels att ingen stor
undersökning avseende de medicinska skadeverk-
ningarna har gjorts på 30 år, dels att vissa tidigare
argument för ett förbud i dag kan ifrågasättas. Är det
då inte rimligt att man på nytt utreder frågan sett
utifrån dagens verklighet och dagens kunskaper?
Varför finns denna rädsla?
Statsrådet Messing höll också med undertecknad
när det gällde mitt påpekande i interpellationsdebat-
ten om att vi har fler proffsboxare i Sverige i dag än
vad vi hade då förbudet infördes. Vi är alltså överens
om att proffsboxningsförbudet egentligen är verk-
ningslöst i och med att svenska proffsboxare i stället
tränar och tävlar utomlands. Detta ökar snarare skade-
risken för de svenska proffsboxarna, och de missgyn-
nas på ett uppenbart sätt genom att de ständigt får
tävla på bortaplan.
När förbudet trädde i kraft år 1970 var det i prin-
cip omöjligt att se mer än snuttar från proffsbox-
ningsmatcher på TV. Ett argument för förbudet var
att boxningen hade en förråande inverkan på publiken
eller tittarna. Jag kan bara konstatera att den som vill
titta på proffsboxning i princip kan göra det dagligen
i ett stort antal kabel- och satellitkanaler. På vilket
sätt är det värre att se en proffsboxningsmatch på TV
eller som åskådare live utomlands än att titta på en
likadan match på en proffsgala i Sverige? Jag förstår
inte den argumentationen.
Fru talman! Ett annat argument mot proffsbox-
ningen var av mer etisk natur, dvs. att det inte går att
ha en idrott som går ut på att man utdelar slag mot en
annan människa. Just detta är inte specifikt för
proffsboxningen. Man kan jämföra med både amatör-
boxningen och andra tillåtna kampsporter. Även i
amatörboxning utdelas slag. I praktiken är amatör-
boxningen mer inriktad på slagräkning än proffsbox-
ning. När det gäller skillnader mellan amatör- och
proffsboxning föreligger många missförstånd. Stats-
rådet Messing hävdade t.ex. i interpellationsdebatten
ett antal saker som jag tycker visar detta, t.ex. att
proffsboxare går längre ronder. Det gäller i dag. Tidi-
gare var det tre minuter oavsett om man var proffs
eller amatör. Det intressanta är antalet ronder. En
amatörmatch är i dag fyra ronder. Varje rond är två
minuter. Tidigare var det alltså tre ronder à tre minu-
ter. Proffsboxare går treminutersronder. Antalet ron-
der varierar från fyra upp till tolv. Nybörjarna går
fyra ronder. Sedan går de uppåt beroende på hur duk-
tiga de är och hur många matcher de har gått. Tolv
ronder gäller enbart mästerskapsmatcher om t.ex.
världsmästar- eller Europamästartiteln.
Proffsboxare kan alltså med tiden gå längre mat-
cher än amatörboxare, men det är inte säkert att de
sett till hela karriären boxar fler ronder eller får fler
slag än amatörboxaren. Sannolikt kan det vara precis
tvärtom. Amatörboxarens tyngre handskar gör det
dessutom svårare att vinna på knockout, men som
statsrådet Messing sade är det inte säkert att en
knockout är farligast; det kan också vara antalet slag
som en boxare träffas av. Detta bör givetvis den öns-
kade utredningen analysera noga.
Vidare, på tal om missuppfattningar, hävdade
statsrådet Messing i interpellationsdebatten att det är
skillnad när det gäller "vilka skydd som krävs och
enligt vilka regler som man vinner en match." När det
gäller skydd avses sannolik huvudskyddet, som är
obligatoriskt i amatörboxningen men bara används i
träning för proffsboxare. Jag vill då hävda att huvud-
skyddet i huvudsak är till för att skydda mot skador
på näsa och förhindra att ögonbryn spricker eller att
man får andra sår i ansiktet, men det hjälper föga mot
t.ex. hjärnskakning.
När det gäller att vinna och förlora är det ingen
skillnad mellan amatörer och proffs. Man kan vinna
och förlora på knockout, diskvalifikation och poäng.
Man kan ge upp matchen på eget initiativ, eller se-
konden domaren eller matchläkaren kan bryta mat-
chen. Det är exakt samma sporter i det avseendet.
Vi redde ut en sak i interpellationsdebatten. Stats-
rådet sade vid ett tillfälle att svenska proffsboxare får
träna på samma sätt som amatörboxare. De får inte
sparringträna under tävlingsliknande former. Det får
amatörboxare.
Fru talman! Efter denna långa utläggning är det
inte så svårt att räkna ut att jag är en sann boxning-
svän. Jag är just därför mån om de många faktiskt
existerande, trots det förbud som finns, och fram-
gångsrika svenska proffsboxarna. Ett antal har blivit
världsmästare och Europamästare efter förbudet.
Andra har varit uppe i stora mästerskapsmatcher. Jag
vill i det sammanhanget rikta ett tack till statsrådet
Ulrica Messing, som jag tycker på ett seriöst och
öppet sätt har deltagit i debatten om den svenska
proffsboxningen och uttryckt sig på ett förhållandevis
positivt sätt om sporten och boxarna. Det vanliga har
annars varit svepande formuleringar och moralistiska
och nedlåtande kommentarer.
I motion Kr511 föredras en rad olika åtgärder i
syfte att minska boxningssportens skaderisker. Stats-
rådet Messing sade i den nu så citerade interpella-
tionsdebatten följande:
"Det är kanske möjligt att också införa nationella
regler för proffsboxning i vårt land". Om vi kan för-
bjuda proffsboxningen i lag kan vi, som jag ser det,
givetvis vidta åtgärder som syftar till att minska ska-
deriskerna utan att för den skull ta bort boxningens
själ. Det handlar t.ex. om maximalt antal matcher för
varje boxare och en maximal ålder för att man ska
kunna få licens i Sverige. Det finns en rad exempel i
motionen.
Det svenska boxningsförbundet har redan i dag
genom sitt medlemskap i Europeiska Boxningsunio-
nen, EBU, och genom en särskilt inrättad proffsbox-
ningskommission ensamuppdraget i Sverige när det
gäller att lämna licens för såväl boxare som arrangö-
rer av proffsboxningsmatcher i Sverige den dag för-
budet eventuellt hävs.
Fru talman! Oavsett om vi gillar proffsboxning
eller inte bör vi kunna vara överens om att mycket har
hänt under 30 år, att vi har ett stort antal svenska
proffsboxare trots förbudet och att ingen ny stor un-
dersökning har genomförts avseende de medicinska
skaderiskerna. Vi borde också fråga oss varför just
boxningssporten ska diskrimineras när det gäller den
professionella idrotten till skillnad från alla andra
idrotter. Detta är skäl nog för att man återigen på ett
objektivt och allsidigt sätt ska utreda om förbudet ska
kvarstå eller upphävas.
Jag har tillåtelse att säga att Elisabeth Fleetwood,
en moderat som sitter i kulturutskottet och som inte
kunde delta i omröstningen, är för en utredning. Det
är hon inte för att hon tycker om boxning, utan hon är
övertygad om att en utredning kommer fram till att vi
ska fortsätta att ha ett förbud.
30 år har gått. Varför kan vi inte få en allsidig ut-
redning med dagens kunskaper där vi lägger upp alla
kort på bordet?
Fru talman! Med anledning av det som har anförts
och med anledning av motion 1998/99:Kr511 med
krav på en allsidig utredning om proffsboxning i
Sverige yrkar jag bifall till reservation 16 under mom.
41.
I detta anförande instämde Kenneth Kvist (v).
Anf. 140 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Fru talman! Det är viktigt att idrottens roll och id-
rottspolitiken blir föremål för en genomgripande
belysning och debatt. Stora förändringar har skett i
samhället under senare år. Även idrottens plats och
betydelse i samhället har förändrats.
I debatten förs många positiva sidor av idrotten
fram, t.ex. bredden och mångfalden, den sociala di-
mensionen och självfallet också en fysisk och kultu-
rell dimension. Det går inte heller att blunda för de
negativa sidorna. Dit hör kommersialiseringen, dop-
ningsproblemen, publikvåldet och tävlingshetsen. I
debatten förekommer också röster från dem som är
oroliga för att idrottsrörelsen har tappat sina folkrö-
relserötter.
Inledningsvis vill jag betona att vi kristdemokrater
har en positiv syn på idrottsrörelsen och anser att den
ska ha samhällets stöd även i fortsättningen. För att
inte glömma bort det vill jag också redan nu yrka
bifall till reservation 12 under mom. 34. Självklart
står jag bakom de andra reservationerna, men för tids
vinnande yrkar jag bifall bara till den nämnda.
Varje vecka året om samlas flera hundra tusen
människor, inte minst barn och ungdomar, i id-
rottsaktiviteter i hela landet. Samtidigt arrangeras
tusentals friluftsaktiviteter från norr till söder. Varje
kväll sätter sig över en miljon svenskar framför TV-
apparaten för att följa en spännande match eller få
reda på de senaste sportresultaten.
Vad jag här försöker beskriva är idrottsrörelsens
och andra organisationer som bedriver friluftsverk-
samhets viktiga uppgifter i det svenska samhället.
Idrott i alla dess olika former spelar en viktig roll i
många människors liv. Många utövar idrott aktivt;
ännu fler får en rikare fritid genom att som åskådare
intressera sig för idrottens värld. Jag själv tillhör nog
den senare gruppen, även om jag med jämna mellan-
rum försöker röra på mig.
I det betänkande vi nu behandlar, som handlar om
en idrottspolitik för 2000-talet, är utgångspunkten
precis den som jag har beskrivit i min inledning. Den
nationella synen på motion och idrott, eller den natio-
nella idrottspolitiken, bygger på tre grundstenar: För
det första bör den uppmuntra och ge möjligheter till
barns, ungdomars och vuxnas motion och idrott i
syfte att främja en god folkhälsa. För det andra bör ett
aktivt stöd ges till en fri och självständig idrottsrörel-
se byggd på ett ideellt engagemang och som bedriver
en bred verksamhet som värnar om god etik, jäm-
ställdhet och demokrati. För det tredje bör det beaktas
att det finns en kommersiell och underhållande del
som ger många människor förströelse och glädje.
Vad jag kan förstå finns det inga meningsskiljak-
tigheter om detta synsätt, utan det är utskottets me-
ning att den nationella idrottspolitiken bör bygga på
dessa tre grundstenar.
Låt mig i det här sammanhanget göra en reflexion
som kanske inte kommer fram i detta betänkande,
nämligen att jag anser att idrott och motion har ett
värde i sig. Hur många timmar har vi inte personligen
spontant ägnat åt bordtennis, innebandy, fotboll eller
annan aktivitet och tyckt att det har varit roligt, utan
tanke på att det är hälsosamt eller att vi måste ansluta
oss till en idrottsklubb?
Fru talman! En mycket viktig uppgift för idrotts-
rörelsen är arbetet med de etiska frågorna, vilket
också uttrycks i den andra grundstenen för en natio-
nell idrottspolitik. Jag har därför med stort intresse
följt den speciella satsning som Riksidrottsförbundet
och dess studieförbund nu gjort under några år under
samlingsnamnet Starta vågen. Syftet med denna etik-
satsning är att starta förändringsprocesser och aktuali-
sera en värdediskussion inom förbund, distrikt och
föreningar. Det handlar om att stimulera positiva
beteenden och motverka de negativa. Idrottsrörelsen
ska tydligt ta ställning för rent spel och mot fusk,
våld, mobbning, rasism och droger. Idrotten spelar en
viktig fostrande roll för många barn och ungdomar,
och vi kristdemokrater anser att detta är ett bra exem-
pel på ett landsomfattande initiativ som fler folkrörel-
ser borde ta efter.
Det är dock viktigt att etiken också får praktiska
konsekvenser. För mig handlar det om mer än att
ordna ett antal framtidsseminarier, även om sådana är
bra.
En viktig effekt av god etik är hur barn- och ung-
domsidrotten utformas. Det måste vara självklart att
inte medverka till utslagning och elittänkande när det
gäller barn- och ungdomsidrott. Det är av största vikt
att föreningar och enskilda idrottsledare beaktar ris-
kerna med en specialiserad träning i alltför tidiga år.
Spontana idrottsaktiviteter måste få gott om utrymme
i barns liv.
En stor och viktig fråga när vi nu diskuterar id-
rottspolitiken är förmågan att komma till rätta med
dopningsproblemen. Den svenska idrottsrörelsen gör
redan i dag omfattande insatser för att bekämpa dop-
ningen inom idrotten. Svensk idrottsrörelse är också
mycket aktiv i kampen mot dopning på det interna-
tionella planet. Även idrottsministern har tagit flera
bra initiativ internationellt. Jag är också medveten om
att detta problem finns utanför den organiserade id-
rottsrörelsen.
Men internationellt agerande förpliktar också på
hemmaplan. Det är därför märkligt, precis som någon
tidigare här sade, att bara drygt en halv sida i propo-
sitionen ägnas åt dopningsproblematiken, och då
begränsat till frågan om Dopinglaboratoriet i Hud-
dinge samt en mycket kort generell beskrivning av
övrigt antidopningsarbete. I betänkandet har utskottet
utvecklat frågan, men då i anslutning till motioner
från bl.a. kristdemokraterna.
Varför finns inte ett enda ord i propositionen om
Dopingjourens mycket viktiga verksamhet? Jouren är
genom sitt unika kontaktnät ett viktigt centrum som
har en välgrundad och detaljerad bild av dopnings-
missbruket i landet. Den märker snabbt svängningar i
missbruksbilden och kan genom sitt goda samarbete
med olika berörda myndigheter både centralt, regio-
nalt och lokalt initiera motåtgärder. Inte minst utsatta
kvinnor får i dag stöd och hjälp genom jouren.
I dag när vi debatterar frågan verkar det som om
Dopinglaboratoriet och Dopingjouren fått en positiv
lösning, och självklart är jag glad över det. Men om
propositionen är så framåtsyftande och offensiv som
regeringen påstår borde denna fråga redan ha varit
löst när propositionen lämnades till riksdagen. Till-
skotten till verksamheten kommer efter lång debatt
och efter påtryckningar från verksamheten, Riks-
idrottsförbundet och oppositionen.
Fru talman! Ett annat område som är mycket vik-
tigt när det gäller idrottspolitiken är de ideella idrotts-
föreningarnas skatteförhållande. Allmännyttiga före-
ningar är i dag i stort befriade från såväl att redovisa
moms som att erlägga inkomstskatt. I propositionen
säger sig regeringen vara medveten om att
"betydande gränsdragningsproblem kan uppstå då de
lokala skattemyndigheterna bedömer om beskattning
skall ske av verksamhet, med inslag av mer renodlad
kommersiell företagsamhet, som ideella föreningar
bedriver".
Regeringen lämnar dock inga konkreta förslag på
hur dessa gränsdragningsproblem bör kunna lösas
utan säger sig noggrant följa utvecklingen. Detta är
bekymmersamt. Denna otydlighet gör föreningarnas
ekonomiska planering svår och kan i sämsta fall göra
att en förening drabbas av krav på skatt i efterhand
för någon aktivitet som man långt tidigare har genom-
fört. Inkomsterna kan då, när skattekraven kommer,
vara förbrukade i verksamheten. Det räcker således
inte med att följa utvecklingen, utan regeringen bör
snarast återkomma hit till riksdagen med tydliga
förslag om vad som bör gälla.
Kristdemokraterna delar regeringens uppfattning
att ungdomar som gör en specialsatsning på elitidrott
bör ges reella möjligheter att kombinera idrott och
studier. På gymnasienivå får ett relativt stort antal
unga idrottstalanger möjlighet att pröva om talang
och ork räcker för att satsa vidare. När det gäller
kombinationen elitidrottssatsning och akademiska
studier blir det ofta mycket tufft. Undersökningar
visar att det inte är ovanligt att idrottssatsningen av-
bryts för att studierna ska klaras.
För att en verklig elitsatsning på landslagsnivå ska
lyckas fordras en bra och lättåtkomlig träningsmiljö.
Om jag har förstått saken rätt handlar det i praktiken
om att ge kanske 10-20 elitidrottare denna möjlighet.
Regeringen konstaterar också att det för att bli
etablerad i världseliten krävs en mångårig, hängiven
satsning och personliga uppoffringar. Det är därför ett
nationellt intresse att unga elitidrottssatsande ungdo-
mar ges möjlighet att kombinera utbildning och id-
rott. Men varför ska det bara vara på gymnasienivå?
Kombinationen elitidrottssatsning och akademiska
studier underlättas helt klart om möjligheten till byte
av studieort på grund av tillgången till en bra trä-
ningsmiljö finns. Det är därför viktigt att, vilket också
Idrottsutredningen föreslår, det s.k. ortsföreträdet för
elitidrottare genomförs.
Fru talman! Avslutningsvis: Rätten till goda och
likvärdiga möjligheter till idrottsutövande är grund-
läggande för kristdemokraternas idrottssyn. Breddid-
rotten, som mer betonar kamratskap och vikten av att
vårda sin hälsa än de faktiska idrottsprestationerna, är
fortfarande grundläggande och måste få stort utrym-
me även in på 2000-talet.
Anf. 141 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! 12-åringar saknar muskler. Den ru-
briken stod att läsa i flera tidningar i landet förra
veckan. Det är en sjukgymnast som slagit larm om att
ungdomar som inte rör på sig går en fysisk katastrof
till mötes. Barn ända ned till 12 års ålder går alltså på
sjukgymnastik i dag, eftersom de fått belastningsbe-
svär. Musklerna är för svaga, knäna värker. Och 17-
åringar har diskbråck.
Det här är faror som vi i Centerpartiet har upp-
märksammat tidigare också och därför har vi i vår
kommittémotion En idrottspolitik för 2000-talet lyft
fram frågan, och vi har framhållit att idrottsämnet av
just folkhälsoskäl måste ges mer utrymme i skolan.
Dels pekar vi på vikten av att bygga upp musklerna
redan i unga år för att undvika förslitningsskador i
förtid, dels underlättar en god kondition inlärandet av
alla de kunskaper man behöver skaffa sig.
Regeringen säger att eleverna själva önskar ha
möjlighet att välja idrott som tillval. Självklart ska
den möjligheten finnas. Men av erfarenhet vet jag att
de som väljer idrott som tillval är de som redan är
frälsta och som redan håller på med idrott på fritiden.
De elever som vi i Centerpartiet tänker på är de som
inte är intresserade av idrottsämnet, utan hellre sitter
framför datorn eller idkar någon annan stillasittande
aktivitet.
Målsättningen för oss är alltså att en timplan inte
ska finnas, utan man ska avsätta ett stort antal id-
rottstimmar utan att vara låst av ett visst minimiantal.
Det skapar möjligheter för respektive skola att satsa
fler lektioner på idrott, dans och rörelse av olika slag.
Vi tror nämligen på att varje skola känner ett ansvar
för att eleverna ska erbjudas en god grund att stå på
för framtiden och att det gäller inom alla ansvarsom-
råden som vilar på dem. Elevernas försämrade kondi-
tion uppmärksammas av varje ansvarskännande lära-
re, inte minst idrottslärare, och även av rektorer.
Självklart värnar de om elevernas hälsa. Det kommer
att leda till att de flesta skolorna kommer att sätta in
fler lektioner med idrott, rörelse och dans bara vi får
bort timplanen. Men det får vi kämpa för i ett annat
utskott och i en annan debatt.
Fru talman! God hälsa handlar också om att avstå
från dopningspreparat. Det arbete som idrottsrörelsen
bedriver för att motverka dopning är värt allt stöd.
Kampen mot dopning är i vårt tycke den enskilt vik-
tigaste frågan för svensk idrott i framtiden. Det tycker
också regeringen, kan man läsa i propositionen.
Dopningen är i och för sig ett utbrett samhälls-
problem som inte enbart berör idrotten och givetvis
måste den bekämpas från många olika håll. I Sverige
finns i dag Dopinglaboratoriet och Dopingjouren,
som har mycket goda kunskaper om arbetet mot dop-
ning. De har dessutom godkända kunskaper enligt
internationella krav. Vi anser att det är oerhört viktigt
att dessa verksamheter får ett tryggat ekonomiskt stöd
för framtiden.
I idrottspropositionen kan vi inte se att detta stöd
finns. Däremot har det blåst lite grann kring frågan,
och regeringen har i höst, efter det att budgetproposi-
tionen lagts fram, kommit på bättre tankar. Idrottsmi-
nistern har för avsikt att avsätta ytterligare 4,4 miljo-
ner till arbetet mot dopning. Det ska alltså avsättas
extra medel för år 2000 till antidopningsarbetet. I
kulturutskottets betänkande står vidare: "Laboratoriet
kan härmed fortsätta sin verksamhet och även i fram-
tiden hålla en hög kvalitet."
Jag hoppas verkligen att detta borgar för en stabil
ekonomisk framtid. Vi borgerliga kommer med all
säkerhet att hålla ögonen öppna och bevaka att de här
viktiga verksamheterna verkligen får en tryggad
framtid.
Dopingjouren fungerar som en kunskaps- och
rådgivningscentral. När nu dopningsmedel har krimi-
naliserats sedan den 1 april i år bör man även utöka
dopningskontrollerna vid allmänna idrottslokaler,
tycker vi i Centerpartiet, alltså även gym. Dopingjou-
ren kan ju vara behjälplig med olika råd. Den sitter
inne med stor kunskap. I dag är det framför allt elitid-
rottare som det tas dopningsprover på. Vi i Center-
partiet anser att det bör tas prov på fler amatöridrotta-
re också.
Fru talman! Stödet till idrottens lokala barn- och
ungdomsverksamhet bör enligt regeringen förstärkas.
Det är utmärkt. Det ökade stödet ska komma från en
ökad utdelning från AB Svenska spel. Enligt rege-
ringens positiva beräkningar ska överskottet från
värdeautomater ge ett överskott på 200 miljoner per
år som ska tillfalla ungdomsidrotten.
Men det här är siffror som jag känner mig lite
undrande inför. I dag vet vi inte hur det kommer att
bli med värdeautomaterna och vilket eventuellt över-
skott de kommer att ge. De pengar som i dag kommer
från värdeautomater är ett överskott på 59 miljoner.
Vissa personer påstår att detta gäller under en treårs-
period. Det är alltså väldigt osäkra pengar som id-
rottsminister Messing har lovat barn- och ungdoms-
verksamheten. Jag vill i dag veta om idrottsministern
kan gå i god för de utlovade 200 miljonerna.
Maximiåldern för att få statligt aktivitetsstöd ska
sänkas från 25 år till 20 år, enligt idrottspropositio-
nen. Jag har talat med många ungdomar som är i
åldern 20-25 år. De anser att det här inte är ett bra
förslag. Det är därför oförklarligt att Riksidrottsför-
bundet tycker att förslaget är okej. 20-25-åringar är i
dag oftast studenter, som inte har någon inkomst,
därför behöver aktivitetsstödet vara kvar som i dag,
alltså upp till 25 år.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation
4, eftersom vi anser att vi bör behålla den åldersgräns
som finns nu.
När det gäller jämställdhetsfrågorna förmår inte
regeringen leverera någonting annat än en förhopp-
ning om ett gemensamt råd mellan Kommunförbun-
det och Riksidrottsförbundet. Det ser jag som en
oförmåga till handling. Trots att idrottsrörelsen själv
har tagit på sig ett betydande ansvar för att öka jäm-
ställdheten går det delvis trögt. Den största könsmäs-
siga orättvisan finns när det gäller kommunernas
satsningar på anläggningar för idrott. Det är mer regel
än undantag att det satsas mer på anläggningar där det
bedrivs framför allt manliga lagsporter, som t.ex.
ishallar, medan däremot idrotter som domineras av
tjejer har betydligt lägre anslag. Både staten och
kommunerna måste ta ett större ansvar för att öka
jämställdheten mellan de olika idrottsaktiviteterna.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 5.
Till sist, fru talman, kan vissa elitidrottsutövare
under några år erhålla mycket höga inkomster. Vi har
många exempel i Sverige: Björn Borg, Pernilla Wi-
berg, Stefan Edberg och Ingemar Stenmark, för att
bara nämna några. De här idrottarna väljer ofta av
skattetekniska skäl att flytta utomlands, och Sverige
förlorar skatteintäkter. Centerpartiet föreslår därför att
det bör inrättas ett idrottskonto som fungerar på
samma sätt som skogskonto, som redan finns i landet.
Då skulle de här personerna kunna fördela sin in-
komst från de aktiva åren under en längre tidsperiod,
och inkomsterna skulle beskattas på samma sätt som
man gör med skogskontona i dag. Det här skulle göra
att vi finge behålla våra idrottsmän som svenskar. De
skulle inte behöva skattefly till andra länder.
Jag yrkar härmed också bifall till reservation 19.
Anf. 142 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Idrotten betyder väldigt mycket för
väldigt många. Vi som har förankring även i andra
folkrörelser ser ju med viss avund på både med-
lemsutveckling och åldersfördelning inom idrottsrö-
relsen. Här finns ju också den smältdegel av männi-
skor som vi hoppas så mycket på, där förutsättningar-
na finns att alla kan samlas kring ett intresse och delta
på samma villkor. Få saker kan förena såsom idrotten.
Jag har ett starkt minne av ett tillfälle när familjen
övernattade på en camping i Frankrike. Det tog inte
lång stund förrän vår grabb på tio år var i full färd
med att spela fotboll, utan att språkligt förstå ett enda
ord från de andra. Men de visste vad det handlade
om, hade i stora drag samma regler, och kontakten
var ett faktum. Då blir man verkligen glad.
Samtidigt kan ju idrotten, eller idrottens svans, or-
saka så mycket elände när chauvinismen blommar ut
och leder till våldsamheter och scener som nästan
borde vara censurerade för barn och ungdomar under
15 år. Men avigsidan får ju inte förstöra allt det fina
som finns med idrotten. Och jag tror att vi alla kan
vittna om glada idrottsminnen, antingen av egna
prestationer eller på annat sätt.
Självklart ska det därför finnas ett aktivt nationellt
stöd till idrotten, även om vi i Folkpartiet starkt beto-
nar idrottsrörelsens frihet och självständighet. Här har
vi en del synpunkter på regeringens förslag. En bind-
ning som ofta gör att man inte känner sig så fri är om
finansieringen i hög grad ligger i händerna på andra.
Då finns det alltid en risk att man koncentrerar sitt
intresse dit pengarna finns i stället för till kärnan, dvs.
sina medlemmar.
Därför tycker vi att idrottens möjligheter till egen-
finansiering bör öka, och för det finns det flera lös-
ningar. En är en större andel av spel- och lotterimark-
naden och att t.ex., som vi skriver i reservation 3, låta
inkomsterna från värdeautomaterna gå direkt till det
lokala föreningslivet i stället för till Svenska Spel,
som sedan ska fördela pengarna. Det är en onödig
omväg som också rimligen innebär att en del pengar
försvinner på vägen i form av administration etc. En
annan del är att låta föreningarna i allt högre grad ta
över anläggningar och/eller deras skötsel. En tredje
väg är att se över idrottens skattefrågor av olika slag.
Men det är så komplicerat att vi förordar en vidare
utredning.
I reservation 9 tar vi också upp temat om idrottens
oberoende ställning och idrottsrörelsens eget ansvar.
Vad det handlar om är ju att i huvudsak stödja och
stötta, inte att styra och ställa. Och de här punkterna
är mycket viktiga. Jag yrkar bifall till reservation 1
under mom. 11.
Fru talman! Regeringen föreslår också att Riks-
idrottsförbundet ska ha myndighets ställning vid
fördelning av statsbidrag och drar konsekvensen att
offentlighet ska gälla i de delarna beträffande hand-
lingar för den verksamheten. Det är utmärkt. Men jag
anser också att det hade varit en fördel om man redan
nu hade beslutat om en uppföljning av Riksidrottsför-
bundet som myndighet. En myndighetsutövning in-
nebär ju faktiskt att, som vi skriver i motionen, Riks-
idrottsförbundet mer eller mindre hamnar i knät på
regeringen, och jag beklagar att utskottets majoritet
föreslår avslag på yrkandet om utvärderingen.
När det gäller jämställdhet är det bra att regering-
en tänker kartlägga fritidssektorn ur jämställdshet-
sperspektiv och också ur perspektivet för funktions-
hindrade och för personer med olika kulturell och
etnisk bakgrund. Vi är otåliga i det här arbetet, efter-
som vi ju vet en hel del, inte minst när det gäller
jämställdhetsfrågor - Birgitta Sellén tog ju upp ett par
exempel - och det är därför som vi har skrivit vår
reservation.
Givetvis berör en del av de frågor som kommer
upp i idrottsdebatten också nästa ärende om ungdo-
mars villkor. Jag vill därför ändå ta upp missbruks-
problematiken även här - jag torde återkomma senare
i kväll - eftersom idrotten har ett så stort ansvar i det
här avseendet. Man möter inom idrotten så många
ungdomar, och verksamheten påverkar ju också häl-
san i hög grad, oftast positivt. Tyvärr finns det avar-
ter. Förr handlade det ofta om lagidrotter i lägre divi-
sioner och deras B-lag, där tobaks- och alkoholbruk
och missbruk inte var ovanligt och där ungdomar
drogs med. Det finns väl i viss mån fortfarande kvar,
men det har också utvecklats en annan drogkultur i
form av dopning, vilket redan har tagits upp här, som
har blivit alltför vanlig. Och det är inte bara elitidrot-
tare som ägnar sig åt de här dumheterna. Det före-
kommer på många olika områden och i olika åldrar.
Det har gjorts studier i bl.a. Falkenberg som visar
alarmerande siffror bland pojkar. Då är det väsentligt
att det finns medel att komma åt missbruket, i form
av både förebyggande arbete och en kontrollfunktion,
och i båda dessa avseenden har Dopinglaboratoriet
och Dopingjouren viktiga roller att spela.
Nu har regeringen äntligen kommit till skott i frå-
gan, och det har även belysts härifrån talarstolen.
Men jag konstaterar att laboratoriet och jouren har
fått vänta alltför länge på besked. Risken med det var
ju att kompetens hade kunnat gå förlorad, och det var
mycket förvånande att regeringen inte fick med ett
förslag till lösning på frågan åtminstone i budgeten
för år 2000 utan kom dagarna innan ärendet skulle
behandlas i kulturutskottet. Sent ska syndaren vakna,
men i det här fallet var det ju inte för sent, och det var
bra. Vad som nu är viktigt är att dessa pengar inte är
en engångshistoria utan att idrottsministern kan ga-
rantera att det handlar om en permanent lösning.
Jag har tidigare nämnt idrottens betydelse för häl-
san, och det gäller ju inte bara ungdomar. Motion i
olika tappningar är ju bra för var och en av oss. Men
goda vanor grundas ofta i barn- och ungdomsåren,
och även av det skälet är det viktigt att ämnet idrott
och hälsa får ett stort utrymme i skolan. Stillasittande
medför ju krämpor av olika slag, och med låsningen
till en plats, som ju datoriseringen faktiskt orsakar,
blir det än viktigare med rörelse som en integrerad
del av undervisningen och inte bara folkrörelse.
Jag är medveten om att skolorna själva utformar
en hel del av uppläggningen av undervisningen, men
det kan ju inte skada med en vänlig uppmaning om ett
positivt budskap om motionens och aktivitetens bety-
delse. Egentligen vet vi väl det, men vi behöver ändå
påminnas av och till och få till stånd gruppaktiviteter
för att få med alla, eftersom det är mycket roligare att
motionera i grupp än ensam.
I anslutning till detta är det ju också viktigt att pe-
ka på forskningens betydelse även för idrotten. För att
forskningen i landet inom idrottens område ska kunna
vara konkurrenskraftig måste det finnas ett forsk-
ningsstödjande organ med en tydlig och stark organi-
sation. Och det är angeläget att Riksidrottsförbundet
initierar och stöder forsknings- och utvecklingsverk-
samhet inom bl.a. barn- och ungdomsidrott, presta-
tionsutveckling och jämställdhet. Jag utgår också från
att forskningen kommer att finna vid i stort sett alla
högskolor men också att det finns ett nationellt cent-
rum för idrottslig kompetensutveckling. Jag hoppas
att regeringen tar med detta i forskningspropositionen
som är utlovad att läggas fram nästa år.
Jag kan inte låta bli att fundera och reagera lite
grann på Peter Pedersens engagemang när det gäller
proffsboxningen. Visst har han väldigt rätt, fru tal-
man, i att det har hänt väldigt mycket på 30 år. Om vi
tittar på friidrotten så har det hänt oerhört mycket
med rekordslakt, möjligen bortsett från längdhopp där
rekordet inte har ändrats många centimeter. Men detta
innebär ju rimligen också att man slår mycket hårdare
i dag än för 30 år sedan. Så ur medicinsk synpunkt
borde det som har hänt vara tämligen negativt, efter-
som all annan utveckling går åt det hållet att det blir
starkare, snabbare och större.
Slutligen tycker jag att det är utmärkt att regering-
en har tagit upp problematiken kring underhåll-
ningsidrotten och finansieringen av den. Jag kan inte
förstå att Roy Hansson tycker att det är så nedlåtande
med ordet underhållning, eftersom det är precis det
som det handlar om när vi tittar på professionell id-
rott. Det är ju inte så många av oss som ägnar oss åt
den. Skrivningen har ju uppenbarligen fallit de flesta i
smaken, eftersom jag inte såg några reservationer i
fråga om detta. Men det är ju numera så tydligt att en
hel del av elitidrotten är genomkommersialiserad, och
då ska den också verka på dessa villkor. Man blir ju
bekymrad över alla rapporter om miljonunderskott
och om hur några försöker fuska med skatter och
liknande samtidigt som klubbar och föreningar vill ha
offentligt bidrag till verksamheten. Det är därför jag
tycker att det är nödvändigt att klubbarna skiljer ut
den professionella delen från övrig verksamhet och
att den kommersiella delen själv tar alla sina kostna-
der. Jag uppskattar regeringens tydlighet i denna
fråga.
Sammanfattningsvis, fru talman, står jag självfal-
let bakom alla våra reservationer och särskilda ytt-
randen, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till
reservation 1 under mom. 11.
Anf. 143 LARS WEGENDAL (s):
Fru talman! Under mitten av 60-talet när jag var
tonåring var jag aktiv friidrottare i en förening i
Karlskrona. Det var en mycket aktiv förening och den
hade ett gäng mycket duktiga ungdomar som tävlade
på hög nationell ungdomsnivå. Föreningen var i stort
synonym med en person, nämligen Esse Carlsson.
Han var styrelseordförande, tränare och chaufför. Han
skötte kontakter med föräldrarna. Han ordnade spon-
sorer. Han bokade och planerade tävlingar. Ja, han
var föreningen. För oss ungdomar var han en stor
förebild och en inspirationskälla.
Fru talman! Varför nämner jag då detta? Jo, jag
tycker att det är viktigt att i dag, när vi här i kamma-
ren diskuterar svensk idrottspolitik, nämna Esse
Carlsson som ett exempel bland alla ideella ledare,
600 000, som viker hela, eller delar av, sin livstid för
svensk idrott och därigenom för svenska barn och
ungdomar. Det är en insats som alltför ofta bara
nämns i förbigående och som ibland tas som själv-
klar.
Drivkraften för idrottsledarnas engagemang är
inte pengar eller önskan om egen framgång, utan för
många är det bara ett sätt att betala tillbaka för de år
då de själva var aktiva. För andra börjar engage-
manget med de egna barnens idrottande. Men för de
allra flesta är ledarskapet en källa till glädje, inspira-
tion och stimulans.
Jag vill gärna ta tillfället i akt och tacka alla er
som är eller har varit ideella ledare inom svensk idrott
för den ovärderliga insats som ni gör och har gjort.
Utan er insats skulle den svenska idrottsmodellen inte
ha varit så framgångsrik som den faktiskt varit genom
åren. Det finns alla skäl för oss politiker och för id-
rottsrörelsen i stort att även i framtiden på ett aktivt
sätt stödja den insats som alla ideella ledare gör för
den svenska idrotten.
Fru talman! Det är nästan 30 år sedan riksdagen
senast beslutade och slog fast den idrottspolitik som i
dag gäller, så det är väl ingen överdrift att påstå att
det nu är dags att ta ett nytt tag och peka ut riktningen
för idrottspolitiken in i det nya årtusendet. Föränd-
ringar har skett i omvärlden som påverkar idrotten.
Många svenskar har i dag en annan etnisk och kultu-
rell bakgrund. Det finns stora skillnader mellan olika
socioekonomiska grupper liksom mellan kvinnor och
män. Det är därför som jag med stor glädje konstate-
rar att alla partier i allt väsentligt ställer sig bakom
den nya tidens politik som bygger på tre grundstenar.
Den första grundstenen innefattar att det är hela
samhällets ansvar och att det ligger i hela samhällets
intresse att möjligheter skapas för alla människor att
utöva motion och idrott regelbundet. En god folkhälsa
är en betydelsefull komponent för välfärden i vårt
samhälle. Av detta skäl måste alla aktörer i samhället
- det kan vara staten, kommunerna, idrottsrörelsen
eller främjandeorganisationerna - på olika sätt sam-
verka för att nå målet en god folkhälsa.
En av idrottens mest självklara ideal handlar om
rent spel och tävling på lika villkor. Det är menings-
löst att tävla om inte alla följer reglerna. Under senare
år har denna bild skadats av omfattande problem med
dopning. Idrottens förmåga att komma till rätta med
dopningen är av helt avgörande betydelse främst för
elitidrottens framtida trovärdighet. Detta gäller såväl
på nationell nivå som på internationellt plan. Den
svenska idrottsrörelsen gör redan i dag omfattande
insatser för att bekämpa dopningen inom idrotten.
Man går även i spetsen för de internationella sats-
ningarna.
Det är därför som jag med stor tillfredsställelse
kan konstatera att den socialdemokratiska regeringen
tillsammans med Riksidrottsförbundet gör en gemen-
sam satsning för att ytterligare stärka det svenska
antidopningsarbetet. Genom att höja dagens anslag på
6,6 miljoner med ytterligare 4,4 miljoner tryggar man
bl.a. finansieringen av både Dopinglaboratoriet och
Dopingjouren, samtidigt som antalet test årligen ut-
ökas.
Fru talman! Skolan är den miljö där alla barn och
ungdomar kommer i kontakt med motion och idrott.
Skolan har därför, som i många andra fall, en central
betydelse för att skapa ett intresse inom detta område.
Det är ytterst angeläget att ett förbättrat samarbete
kan komma till stånd mellan skolorna och de lokala
idrottsföreningarna. Av detta skäl har regeringen
anslagit 60 miljoner ur Allmänna Arvsfonden för en
treårig satsning inom området. Det är en uppgift för
skolorna att utforma undervisningen på ett sådant sätt
att elevernas rörelse bejakas.
I detta sammanhang skulle jag vilja peka på
Ängslättskolan - eller Sundsbroskolan, som jag tror
att den nu heter - i Bunkeflo utanför Malmö som ett
positivt exempel på hur en enskild skola tar sig an
problemet med att många barn i dag har en fysiskt
passiv fritid. Skolan har alldeles nyligen startat ett
nioårigt projekt där barnen ska ha en lektion schema-
lagd idrott varje skoldag, samtidigt som man satsar
mycket på fysisk aktivitet på rasterna liksom på en
riktig kosthållning; allt detta för att barnen både på
kort och på längre sikt ska må bättre och bli duktigare
i skolan.
På skolan genomför man projektet tillsammans
med bl.a. de lokala idrottsföreningarna. Jag tror, och
hoppas, att detta projekt kan bli det pilotprojekt som
krävs för att fler kommuner och skolor ska ta steget
mot en sundare inlärningsmiljö. Om man sedan löser
problemen inom ramen för gällande läroplan eller om
man ska förlänga skoldagen får de utvärderingar som
planeras ge svar på.
Avslutningsvis när det gäller den första grundste-
nen föreslår regeringen att stödet till friluftsliv och
främjandeorganisationerna inte längre ska ingå i an-
slaget Statens stöd till idrotten utan utgöra ett eget
anslag. Utskottet ställer sig bakom denna nyordning
och ser fram emot resultatet av den pågående översy-
nen.
I fråga om den andra grundstenen konstateras det
att den svenska idrottsrörelsen med sina 3 miljoner
medlemmar är vår största folkrörelse och en unik
tillgång för en positiv utveckling av vårt samhälle.
Den folkrörelsebaserade idrottsrörelsen med sin de-
mokratiska uppbyggnad där både kvinnors och mäns
erfarenheter och värderingar tas till vara är en mycket
stor tillgång för vårt samhälle och skapar mer än
någon annan verksamhet tillfällen till möten och
aktiviteter för människor i olika åldrar och samhälls-
grupper.
Ett viktigt konstaterande som jag gärna vill po-
ängtera är att idrottsrörelsen ska vara fri och själv-
ständig och att den själv ska lägga fast målen för sin
verksamhet. Enligt utskottets uppfattning ska man ta
ansvar för fördelningen av statsbidraget liksom för
administration, organisation och uppföljning av hur
bidraget används. Staten ska endast ange syftet med
statsbidraget, och syftet med statsbidraget är att det
ska stödja en utveckling för att skapa en idrott för
alla. Den ska vara tillgänglig för alla oavsett om man
är kvinna eller man, om man är flicka eller pojke, om
man är född i Sverige eller i ett annat land eller om
man har funktionshinder.
Idrottsrörelsen själv ska ange hur målen ska nås
men det är viktigt att regeringen följer utvecklingen
så att de angivna syftena med statsbidraget verkligen
nås.
En viktig del av statens stöd till barn- och ung-
domsverksamheten är LOK-stödet. Vi har tidigare i
kammaren diskuterat stödet till barn- och ungdoms-
verksamheten i samband med det s.k. kasinobetän-
kandet. Nu fullföljer regeringen de löften som då
gavs och genomför en kraftig ökning av det statliga
lokala aktivitetsstödet, vilket utskottet ser som oer-
hört positivt. Det är ett viktigt stöd tillsammans med
alla andra intäkter som idrotten har.
En annan viktig fråga för idrotten är att motion
och idrott ska vara tillgängligt för alla människor.
Idrottsrörelsen gör redan i dag stora insatser för att
främja jämställdhet och integration men naturligtvis
går det att göra ännu mer. Regeringen föreslår att ett
gemensamt råd bildas, tillsammans med främst
Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet, som ska
verka för en rättvis fördelning av fritidsresurserna.
Utskottet ser fram emot resultatet av detta råds arbete.
Så till den tredje grundstenen, fru talman! Alla
minns vi väl Ingemar Stenmarks framgångar i utförs-
åkning, Björn Borgs framgångar i tennis, fot-
bollslandslagets framgångar i världsmästerskapet i
USA och Ludmila Engqvists framgångar i friidrott.
Nu senast, och det är speciellt roligt för mig som
älmhultsbo, har vi de två unga älmhultspar som kom
etta och tvåa i VM i jitterbug i USA.
Det är viktigt med framgångar inom idrott. Fram-
gång och goda resultat föder intresse. Det är ofta så
att en idrotts framgångar innnebär många nya unga
utövare inom sporten. Det är i det ljuset vi måste se
den nyligen beslutade talangsatsningen, där regering-
en och näringslivet tillsammans satsar 140 miljoner
under en sjuårsperiod.
Den svenska idrottsrörelsen är i mångt och myck-
et unik, inte bara genom alla goda resultat utan kan-
ske främst genom hur den är uppbyggd. Både profes-
sionell och icke-professionell verksamhet samverkar
inom samma idrottsförbund. Man är beroende av
varandra och utvecklar verksamheten tillsammans.
Mycket av elitklubbarnas verksamhet drivs under
professionella och kommersiella villkor, och den
skiljer sig markant från den folkrörelsebundna idrot-
tens tävlingskultur. Jag ser beslutet om att tillåta
föreningar i bolagsform, som fattades vid det senaste
riksidrottsmötet, som ytterligare en möjlighet för den
idrottsförening som så önskar att fullt ut kommersia-
lisera sin verksamhet.
Man kan ha blandade känslor inför detta, och det
har jag förstått att människor har, även inom idrotts-
rörelsen. Men jag tror att det är bra att vi slår fast,
som utskottet nu föreslår, att den idrott som drivs
inom den kommersiella sektorn måste bära sina egna
kostnader och inte subventioneras med offentliga
bidrag. Någon särbehandling av aktiebolag som be-
driver idrottsverksamhet, enbart för att de bedriver
idrott, kan inte bli aktuell.
Fru talman! Jag skulle avslutningsvis vilja beröra
företeelser som vi alla har kunnat iaktta inom idrotten
och som jag tror är viktiga att vi alla som är idrott-
sintresserade verkligen tar på allvar och efter bästa
förmåga försöker hantera på ett rimligt sätt. Jag har
tidigare berört dopningen som ett av idrottens stora
problem. Ett annat problem som är minst lika aktuellt
både inom landet och internationellt är läktarvåldet
och våldet i anslutning till olika arrangemang. Jag vet
att den svenska idrottsrörelsen tar problemet på
största allvar och också aktivt arbetar för en bättre
situation inte minst inom den satsning som görs ge-
nom samarbetet mellan Riksidrottsförbundet och
SISU och som benämns Starta vågen. Men jag tror att
detta arbete ytterligare måste intensifieras, eftersom
denna företeelse är mycket allvarlig och ett allvarligt
hot mot idrottens trovärdighet och ställning som po-
sitiv familjeunderhållning. Att det inom ramen för
detta våld även finns rasistiska undertoner gör pro-
blemet än allvarligare. Idrotten är till hela sin idé
internationell. Idrottsligt utbyte mellan grupper av
människor med olika bakgrund berikar vårt samhälle.
Genom att idrotten är gränslös kan den underlätta för
människor med utländsk bakgrund att integreras i det
svenska samhället. Människor med olika etnisk och
kulturell bakgrund kan med idrottsgemenskapen som
utgångspunkt lära känna varandra, respektera varand-
ra och förstå varandras värderingar. Idrotten är en
viktig kraft för att skapa ett mer integrerat samhälle,
främja jämställdhet och bekämpa intolerans, rasism,
dopning och andra negativa fenomen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkande KrU3 i sin helhet och avslag på samtliga
reservationer.
Anf. 144 ROY HANSSON (m) replik:
Fru talman! Jag noterade att Lars Wegendal gick
förbi en sak utan att nämna de i anförandet. Det gäller
finansieringen från en del av den svenska spelmark-
naden. Vi är alla medvetna om att den har minskat
under ganska många år, bortsett från intäkterna från
Bingolotto. Jag beklagar naturligtvis att vi inte kunde
få gehör för att man skulle ge tillståndet till idrottsrö-
relsen när vi diskuterade kasinofrågan. Det hade varit
ett led i detta.
Jag tror också att Lars Wegendal har noterat revi-
sorernas kritik mot att regeringen inte på tre år kunnat
få fram ett vinstdelningssystem för den här delen,
som det tidigare fattats ett riksdagsbeslut om. Jag
efterlyser något initiativ från utskottets majoritet i
denna fråga. Jag skulle vilja höra någon kommentar
till om inte majoriteten upplever det som ett bekym-
mer att intäkterna inte ökar.
Dopningsfrågan, noterade Lars Wegendal med till
fredsställelse, var löst. Alla har vi intygat att så är
fallet. Men nog måste väl Lars Wegendal hålla med
om att det här gick väldigt trögt. När vi började be-
handla frågan i höst fanns ännu inget förslag från
regeringen, och jag har faktiskt ännu inte sett något.
Det var intressant att höra Lars Wegendals inställ-
ning. Det borde fattats ett beslut om detta i sommar,
kanhända redan i maj. Uppfattar Lars Wegendal att
den här frågan är löst även för kommande år? Jag har
som sagt ännu inte sett något förslag från regeringen.
Anf. 145 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! Värdeautomater och spelmarknaden
är frågor som vi ganska nyligen, i samband med ka-
sinopropositionen, diskuterade ganska omfattande i
den här kammaren. Utifrån den diskussion som då
fördes vet jag att vi har olika uppfattningar om
Svenska Spel och hur överskottet från värdeautoma-
terna i bingohallarna ska överföras till idrottsrörelsen.
Det finns en pågående utredning som ska lägga
fram sitt förslag i det här ämnet. Såvitt jag vet i dag
kommer den att lägga fram sitt förslag i mars 2000.
Kan vi inte vänta och ta den diskussionen när försla-
get har förelagts riksdagen för beslut? Samtidigt
måste vi ändå konstatera att det överskott som kom-
mer från värdeautomater beräknas inom några år
tillföra idrotten i storleksordningen 20 miljoner. Till
detta kommer överskottet från värdeautomaterna på
100 miljoner 2002, såsom det beräknats.
Visst var det trögt när det gäller dopningen. Jag
var inte nöjd med propositionen. Det pågick en dis-
kussion mellan regeringen och Riksidrottsförbundet.
Men nu konstaterar vi att det är en väldigt bra lös-
ning. Den går långt utöver de motionskrav som ställ-
des i samband med att propositionen lades fram. Min
uppfattning är att det här är en långsiktig lösning.
Anf. 146 ROY HANSSON (m) replik:
Fru talman! Jag fick inte riktigt något svar. Är det
så att majoriteten i utskottet uppfattar det som ett
bekymmer att andelen minskar för idrotten och har
gjort det under en lång tid och att det inte finns nå-
gonting som tyder på någonting annat? Det har som
sagt tagit tre år att ta fram ett rimligt vinstdelnings-
system, som vi ännu inte sett något resultat av. Det
måste väl också vara ett bekymmer för majoriteten.
Kommer det någon form av initiativ så att man kan
rätta till det, så att vi kan återföra idrottens andel av
den svenska spelmarknaden till som det var tidigare,
cirka en tredjedel? Nu är vi någonstans nere vid 19 %
enligt den senaste notering jag har sett. Är det gynn-
samt för idrotten att man får den här intäktsminsk-
ningen från en viktig bidragskälla till just vår idrott?
Anf. 147 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! I samband med de diskussioner vi ha-
de när det gällde betänkandet om kasinon var jag
väldigt tydlig vad gäller folkrörelsernas andel av den
totala spelmarknaden. Min absoluta uppfattning är att
spelmarknaden för folkrörelserna ska uppgå till i
storleksordningen en tredjedel.
Anf. 148 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Först vill jag knyta an till det här med
vinsten, som vi pratat om. Jag blir konfunderad över
de siffror som Lars Wegendal använder sig av. I pro-
positionen står det: "Av den summa som överskottet
resulterar i bör 80 procent tillfalla idrottsrörelsens
lokala barn- och ungdomsverksamhet. Detta skulle
innebära uppskattningsvis 200 miljoner kronor." Lars
Wegendal nämnde siffran 100. Den ekvationen går
inte riktigt ihop, men han kanske kan förklara det.
Lars Wegendal talade om sundare invänjnings-
miljö och tog som exempel försöket i Malmö. Det är
perfekt med sådana försök. Samtidigt ser jag det som
så att pilotprojekt inte skulle behöva förekomma. Om
vi bara hjälptes åt att ta bort timplanen kommer det
här att ge sig självt. Jag undrar om Lars Wegendal
kan hjälpa till att påverka sina partikamrater i utbild-
ningsutskottet för att få bort timplanen så att man
ägna sig mer åt hälsan.
Detta med att förlänga skoldagen, som nämndes i
anförandet, skulle jag vilja få förklarat. Ska det ske på
frivillig basis eller hur ska det gå till?
Anf. 149 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! Jag börjar med frågan om spelmark-
naden. Vad jag sade var att det från de värdeautoma-
ter som finns ute på restauranger och liknande beräk-
nas ett överskott på 200 miljoner. Men överskottet
från de värdeautomater som finns i bingohallar för-
väntas överskottet bli i storleksordningen 100 miljo-
ner år 2002.
Det är viktigt att idrotten och rörelsen bejakas i
den svenska skolan, och jag tror faktiskt att den gör
det i de flesta fall. Jag är relativt mycket ute i skolor
och jag har relativt god kunskap om detta, vill jag
påstå.
När läroplanen förändrades 1994 reducerades an-
talet timmar för de praktiska ämnena, varav idrotten
var ett ämne. Orsaken var ju att man då ville föra in
mer språkundervisning i skolan. Det var egentligen
enda skälet. Då trängdes idrotten och andra praktiska
ämnen ut. Samtidigt blev den en förändring i så måtto
att den gamla timplanen som byggde på bruttotimmar
i form av 40-minuterspass byttes ut mot en timplan
som byggde på nettotid, dvs. tid som inte får under-
skridas, och det är en väldig skillnad. Dessutom anges
timmarna i antal 60-minuterspass.
År 1997 utökades antalet timmar från 460 till 500,
och det var positivt. Men det viktigaste är att den
enskilda skolan i undervisningen i alla ämnen verkli-
gen bejakar rörelsen och idrotten.
Anf. 150 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag tyckte inte att jag fick något svar
på min fråga om en förlängning av skoldagen, så den
frågan kvarstår.
Lars Wegendal talade om fler timmar för språk-
undervisning. Jag har jobbat i skolan under hela mitt
yrkesverksamma liv, så jag kan den biten ganska bra.
Jag sade i mitt anförande att 12-åringar har dåliga
muskler. Samtidigt är det en från Skolverket som har
sagt att det är för dålig kvalitet på gymnastikunder-
visningen. Men då kan man kanske ha gymnastik på
engelsklektionerna, så kan man den vägen hitta en
möjlighet. Lars Wegendal kan kanske hjälpa till med
det.
Men jag skulle vilja att Lars Wegendal svarade på
min fråga om frivilligheten.
Anf. 151 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! När det gäller en förlängning av skol-
dagen sade jag att skolan har olika möjligheter. Man
har ju skolans val att ta till vid en utökning. Man kan
sedan välja att utöka den totala tiden eller lägga dessa
lektioner inom ramen för läroplanen. Men jag tycker
att man kan vänta och se utgången av de positiva
försök som görs.
Sedan var det en fråga till, men den har jag tappat
bort. Jag får vänta och se om jag kan få den på annat
sätt.
Anf. 152 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Även om Lars Wegendal säger att vi
nyligen har debatterat spelfrågan och därför hänvisar
till framtiden, har vi ju en debatt här och nu.
Lars Wegendal poängterade idrottens frihet och
självständighet. Jag är intresserad av om Lars We-
gendal anser att idrotten är så fri och obunden som
han ger sken av. Måste finansieringen - jag bryr mig
inte om beloppen, utan det gäller rent principiellt - gå
via Svenska Spel. Varför kan inte föreningarna själva
få ta hand om detta och slippa mellanhänder?
Anf. 153 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! Jag tycker faktiskt att idrottsrörelsen
är fri och obunden, och jag stärks i den uppfattningen
när jag hör företrädare för Riksidrottsstyrelsen säga
att det var väldigt bra att vi inte nappade på Idrottsut-
redningens förslag, utan att vi verkligen har fastslagit
att det är idrottsrörelsen själv som beslutar om sina
mål.
Det är klart att en idrottsförening kan stå för spelet
i en bingohall, men risken är ju att intäkterna blir
ojämnt geografiskt fördelade. I storstäder är det lätt
att få in intäkter, men i glesbygd är det mycket svåra-
re.
Jag vill, som sagt, inte på något sätt binda upp
mig i denna fråga i dag, utan jag vill att vi avvaktar
resultatet av den utredning som ska göras och tar
diskussionen därefter. Då tror jag att vi har ett bra
underlag att gå vidare utifrån.
Anf. 154 LENNART KOLLMATS (s) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar med tillfredsställelse den
öppning som Lars Wegendal trots allt ger. Sedan är
jag inte så säker på att det är så stora skillnader mel-
lan storstäder och glesbygder. Det finns många fler
föreningar i storstäderna än i glesbygden. Engage-
manget blir därför mycket större i glesbygden, det är
den erfarenhet som jag har.
Jag vill ställa en annan fråga. Lars Wegendal sade
om dopningen att det är hans uppfattning att det
handlar om en långsiktig lösning. Jag vill gärna ha ett
klart besked i stället för att bara höra en uppfattning.
Är det här en permanent lösning eller inte?
Anf. 155 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! Av den diskussion som jag har varit
med i och av den överenskommelse som har träffats
mellan regering och riksidrottsförbund framgår det att
det inte är en satsning endast för ett år utan att det rör
sig om ytterligare år.
Anf. 156 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Fru talman! Jag noterar att Lars Wegendal tar upp
etiksatsningar - t.ex. Starta vågen - i samband med
antidopningsarbetet, och det tycker jag var en fin
koppling. Han sade att han önskade att antidopnings-
arbetet skulle intensifieras. Det uppfattade jag som att
Lars Wegendal ville gå vidare med etiksatsningen. Då
vill jag fråga: Har Lars Wegendal några konkreta
förslag eller idéer om hur man ska gå vidare på detta
mycket viktiga område?
Vad som egentligen fick mig att begära replik var
att Lars Wegendal talade om kända svenska elitid-
rottare - Stenmark, Borg osv. Vi talade om att vi ville
ha en klar målsättning att få fram nya elitidrottare i
världsklass. Det är klart att idrottsrörelsen måste göra
en satsning på det här området, men även samhället
måste vara med och skjuta till resurser för att vi ska
kunna leva upp till denna vision.
Jag berörde i mitt anförande svårigheterna att
kombinera akademiska studier med träning och täv-
ling. Är inte Lars Wegendal lite orolig för att denna
vision börjar halta om vi inte skjuter till medel hela
vägen? Därför vill jag höra varför vi inte kan satsa på
möjligheten för de få idrottsmän som det här handlar
om att välja ort när de väl har kommit in på någon
akademisk utbildning.
Anf. 157 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att det är id-
rotten själv som håller i etiksatsningen och att man
utvecklar det arbete som man har påbörjat och som är
väldigt framgångsrikt, även på den lokala nivån. Både
jag och andra följer arbetet för att se hur det utveck-
las, men det är bra om idrotten själv håller i det.
För oss idrottsintresserade ligger det nära till
hands att i alla lägen avge partsinlagor som alltid för
fram idrotten som det absolut viktigaste och där vi
alltid vill ge idrotten en särställning. Så är det bara.
Det finns inte ortsföreträde i dag. Det har prövats,
men jag tror att det var 1997 som man tog bort det.
Därefter var det några högskolor som trots det av
olika skäl lät elitsatsande idrottare få företräde till
sina skolor.
Jag tror säkert att det finns många andra utövare
av olika discipliner, inte idrott utan annat, som lika
starkt kan hävda sin sak för ett ortsföreträde. Jag är
rädd för, och där delar jag utbildningsutskottets be-
dömning, att det skulle kunna bli väldiga orättvisor i
systemen om man skulle särskilja en liten grupp. Det
kanske är 10-30 personer det handlar om.
Min uppfattning är faktiskt densamma när det
gäller studiestödssystemen. Jag tycker inte att man
ska ha en särskiljande uppfattning när det gäller eli-
tidrottare. Systemen är så pass generella att de funge-
rar ändå.
Anf. 158 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Fru talman! Det är klart att jag håller med om att
idrottsrörelsen själv ska jobba med antidopningsar-
betet och etiksatsningen, och det vet vi att de gör. De
har gjort ett väldigt fint material och ett fint arbete.
Men jag har talat med dem och vet att de vill ha stöd i
det arbetet. Därför tror jag inte att det är så farligt om
också vi politiker som är intresserade av dessa frågor
kommer med idéer och tankar. Det skulle därför ha
varit roligt att höra Lars Wegendal ge några idéer och
tankar om hur man skulle kunna gå vidare. Det tror
jag säkert att de skulle ta till sig.
Varför jag tar upp detta med ortsföreträde är att vi
i betänkandet talar om en talangsatsning. Jag är lite
orolig för att den haltar om vi inte kan gå hela vägen
och få en kedja. Därför tror jag att det skulle vara till
fördel om man kunde satsa lite extra på att få fram
verkliga elitidrottare på världsnivå.
Anf. 159 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! I propositionen och också i betänkan-
det föreslår regeringen framtidsseminarier. Jag är
övertygad om att i den diskussion som uppstår i sam-
band med framtidsseminarierna kommer det fram en
mängd idéer om hur man kan utveckla idrotten och
etiken inom idrotten och hur man kan klara ut detta
med kommersiellt kontra breddidrott osv. Så jag
ställer stort hopp till dessa seminarier och hoppas att
de kan bli något positivt för idrotten.
Anf. 160 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! På sätt och vis är det en historisk dag
i dag. Riksdagen ska nu besluta om en ny idrottspoli-
tik som ska ersätta den gamla, en politik som är drygt
30 år. Det har hänt mycket på 30 år. Det är en ny tid,
och den kräver nya förutsättningar. Den gamla politi-
ken svarar inte mot framtidens utmaningar, vare sig
de som idrotten står inför eller de som hela samhället
har framför sig.
Det är en dag för ödmjukhet men också för över-
tygelse. Riksdagen ska nu förändra och framför allt
förbättra förutsättningarna för den svenska idrottsrö-
relsen för en lång tid framöver.
Det är med glädje jag kan konstatera att den id-
rottspolitiska proposition som vi har lagt fram inte
bara har fått positiva omdömen från idrottsvärlden,
utan att det också finns en mycket stor enighet mellan
riksdagens alla partier om huvuddragen i den framti-
da idrottspolitiken. Det är ovanligt med en så bred
enighet, och det bådar gott för att vi ska kunna an-
vända vårt och ert arbete till att skapa ännu bättre
förutsättningar för idrotten i framtiden.
Den idrottspolitiska propositionen synliggör att
idrotten är ett viktigt politikområde, eftersom politik
handlar om att vilja förändra. Jag ska ta några exem-
pel på varför den är viktig:
? Vi vet att hälsoläget i befolkningen varierar
mellan olika sociala grupper.
? Vi vet att arbetare motionerar mindre och är
mer överviktiga än andra.
? Vi vet att andelen överviktiga ökar bland bå-
de män och kvinnor.
? Vi vet att barn blir alltmer överviktiga.
? Vi vet också att hälsan varierar med den so-
cioekonomiska situationen.
Detta är signaler som vi måste ta på allvar och en
utveckling som vi måste bryta.
Ett viktigt verktyg för att göra något åt att männi-
skors hälsa varierar mellan klasser är just idrotten.
Vår idrott är unik i världen när det gäller att vara så
spridd, så klassöverskridande och så folkrörelsebase-
rad. Därmed har den också en unik chans att ge fler
människor bättre hälsa. Det är denna chans som vi
vill ta. Idrottspolitik är också rättvisepolitik. I det
ljuset är det lätt att se att idrotten är en del av den
generella välfärden, och vi vill bygga vidare på den.
Idrottens främsta välfärdsbidrag är dess hälsoin-
riktade bredd- och motionsverksamhet för människor
i alla åldrar, för män och kvinnor, för människor med
olika etnisk bakgrund och för människor med eller
utan funktionshinder.
Statens stöd till idrotten är ett stöd till en själv-
ständig idrottsrörelse som själv formulerar målet med
sin verksamhet. Denna självständiga idrottsrörelse får
stöd från staten, men också från kommuner och
landsting, även om idrotten självklart också skapar
egna intäkter.
För regeringen är det viktigt att betona att det är
denna kombination av offentligt stöd tillsammans
med andra intäkter som skapar oberoendet. Jag är
övertygad om att idrottens självständighet skulle bli
mindre om det offentliga stödet minskade drastiskt.
Även om åsikterna i kulturutskottet inte skiljer sig
speciellt mycket åt, blir jag ändå orolig när jag ser att
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
långsiktigt söker en lösning för idrotten med minskat
totalt offentligt stöd. Det oroar mig eftersom det visar
att ni inte ser att det är när det offentliga stödet kom-
bineras med övriga intäkter som självständigheten
skapas. Oberoendet handlar nämligen om oberoende,
inte bara av det offentliga utan också av det kommer-
siella. Det är en viktig utgångspunkt för att värna
idrottens självständighet men också dess folkrörelse-
bas att den har råd och möjlighet att ge idrott till alla.
Nära hälften av alla människor mellan 7 och 70 år
i vårt land är medlemmar i en idrottsförening. Det
finns 600 000 ideellt arbetande ledare inom idrottsrö-
relsen. Det vittnar om vilken stor folkrörelse idrotten
är. Det är en folkrörelse som vi ska värna och ut-
veckla, och ett av de viktigaste sätten att göra det är
att staten genom sitt stöd till idrotten främjar en idrott
för alla.
Därför föreslår vi nu en ökad ambition med sta-
tens stöd till idrotten då det gäller att gynna jämlikhet,
jämställdhet och integration. Framtidens idrottare
förväntar sig en idrott på lika villkor, och vårt stöd
måste i allt större usträckning främja detta.
Vårt sätt att stärka folkrörelsen är att ge idrotten
allt bättre möjligheter att växa underifrån, utifrån sina
egna mål och ambitioner. Därför vill vi stärka såväl
resurserna som inflytandet för de lokala klubbarna
och föreningarna.
Vi vill också använda den kompetens och erfaren-
het som finns inom idrottsrörelsen på ett bättre sätt än
tidigare. Därför betonar vi att den lokala idrottsrörel-
sen ska få vara med i kommunernas arbete med plan-
och byggfrågor. Vi är övertygade om att de är mest
lämpade att ha synpunkter på den nära omgivningen
när det gäller att stimulera människors motion och ge
möjlighet till spontanidrott. Då kan man använda de
lokala idrottsföreningarna och andra föreningar på ett
bättre sätt än vad man gör i dag.
Vi vill också att idrottsrörelsen ska bli en allt vik-
tigare part i samarbetet med skolan. Det handlar om
att få möjligheter att komma in i skolan som samar-
betspartner, att få vara med på friluftsdagar och att
t.ex. få påverka skolgårdarnas utformning. Vi vill bli
ännu bättre på att främja idrott i skolan i samarbete
med idrottsrörelsen och skolan eftersom idrotten i
skolan verkligen når alla barn och alla ungdomar. Vi
vill också bli bättre på att se att rörelse och aktivitet
inte bara ska handla om schemalagda idrottstimmar,
utan det ska finnas betydligt fler tillfällen och möjlig-
heter till rörelse.
Idrotten står inför stora utmaningar i framtiden.
Det är framtidsfrågor, men också farhågor och tro-
värdighetsfrågor som idrotten måste hantera. Den
första och i mitt tycke viktigaste utmaningen är att
fortsätta arbetet för en idrott som inte är uppdelad
mellan kvinnor och män, mellan unga och gamla eller
utifrån etniskt ursprung.
Bara för att ta upp ett exempel tänkte jag nämna
invandrartjejernas situation. Idrotten måste både bli
mer jämställd och mer jämlik. Tjejer får fortfarande
mindre resurser till sin idrott vare sig det handlar om
träningstider, matchpriser eller sponsring. Det är inte
rättvist. Samtidigt ser vi att många invandrarbarn
engagerar sig i idrotter som är relativt billiga att ut-
öva. Fotboll, kampsporter och basket är unikt klas-
söverskridande idrotter eftersom de är ekonomiskt
tillgängliga för så många barn. Det är bra. Men vi ser
alltför sällan att invandrarbarn spelar golf, seglar eller
spelar tennis. Undantag finns, men de är fortfarande
för få.
Regeringens ambitioner är att skapa en idrott för
alla. I det perspektivet ska vi se de unga invand-
rartjejerna. Ny statistik visar att det satsas väsentligt
mycket mindre på just deras idrottande än på såväl
andra tjejers som invandrarkillars. Det är en utmaning
för idrottsrörelsen, precis som för hela samhället, att
ge alla barn och ungdomar samma rättigheter och
möjligheter till idrott och rörelse.
En annan utmaning är arbetet för rent spel och
mot dopning. Vi gör nu en stor satsning för att stärka
såväl det nationella som det internationella antidop-
ningsarbetet. Det innebär t.ex. nästan en fördubbling
av resurserna till det nationella antidopningsarbetet.
Det säkerställer både Dopingslaboratoriets och Do-
pingsjourens omfattning och arbete. Vi gör allt som
ni har formulerat i era motioner och mer än så. Dess-
utom stärker vi vårt arbete internationellt i antidop-
ningsfrågor.
En tredje utmaning är att föra ut den svenska id-
rottsmodellen i ett internationellt sammanhang. Det
gäller att öka medvetenheten i EU och internationellt
om att den svenska, demokratiska, folkrörelsebasera-
de och socialt medvetna idrotten, som styrs av andra
värden än bara kommersialism, har mycket att tillföra
också andra länder.
Fru talman! Vårt uppdrag är tydligt. Vi ska bryta
trenden mot ökade skillnader i samhället i stort, i
hälsoläge och i tillgången till idrott. Det ska vi göra
genom att stärka idrottsrörelsen som folkrörelse och
genom att stödja alla de idrottsklubbar som arbetar
för en idrott för alla. Vi kan inte bara tala om idrott
för alla. Vi måste också ha en idé om hur vi kommer
dit.
En sådan idé är den starka idrottspolitik vi nu läg-
ger grunden för. Vi behöver en samling för folkrörel-
sen och för idrotten som välfärdsskapare. Jag söker
den samlingen med er.
Anf. 161 ROY HANSSON (m) replik:
Fru talman! Jag noterar med glädje att statsrådet
är här i kammaren och deltar i debatten om idrott. Det
länder henne till heder. Jag kan också inleda med att
instämma i att vi har en stor enighet om idrotten. Det
är något som inte minst avspeglas i den här debatten.
Vi är överens om att idrotten förenar, och det är väl
också glädjande.
Nå, nu till mina anmärkningar! Det är först frågan
om dopning. Jag kan inte förstå varför regeringen
hade det här dröjsmålet med att komma fram i denna
fråga. Jag kan inte undgå en tanke: Var det möjligen
någon form av utpressning gentemot idrottsrörelsen
för att den skulle lösa det här själv inom givna ramar?
Var tanken möjligen att det skulle komma fram någon
annan finansiär som skulle hantera den här frågan?
Avslutningsvis skulle jag här gärna vilja veta: Finns
det garantier för fortsättningen i det förslag som nu
ligger?
En annan fråga som jag tycker är angelägen är den
s.k. TV-listan. Är det så att regeringen uppfattar ett
idrottsarrangemang som någon sorts allmän egendom
som man kan besluta över hur man vill eller äger
arrangören sitt arrangemang? Det vore vällovligt om
vi i dag kunde avföra frågan genom ett besked om att
regeringen inte tänker komma med något initiativ i
den frågan. Det vore bra för idrottsrörelsen.
Sedan har vi skattefrågorna. Vi har ju talat om det
här. Idrotten upplever det som besvärande att den
drabbas av moms. Det är ju inte konkurrensneutralt
gentemot de anläggningar som drivs i kommunal regi.
Momsfrågan vid spelarövergångar tycker jag nästan
är en skamfläck i det här sammanhanget. Slutligen
har vi reklamskatten, som det är tveksamt om den är i
överensstämmelse med EG-rätten. Kommer det för-
slag från regeringen som undanröjer de här skatte-
problemen?
Anf. 162 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! När det gäller momsfrågorna får jag
hänvisa till det som Lars Wegendal sade. Det sitter en
utredning som ska lämna sitt förslag. Vi avvaktar det
förslaget. Men det är viktigt att man reder ut frågan
en gång för alla. Det är självklart så att det har hänt
mycket inom idrotten på 30 år. Det gäller idrottens
sätt att organisera sig och idrottens möjligheter att
skaffa intäkter från olika håll. Det har också hänt
saker i resten av samhället. Momsfrågan är ett exem-
pel på detta.
Jag kan berätta något kort för kammarens leda-
möter som Lars-Åke Lagrell, ordförande i Fotbolls-
förbundet, berättade för mig. Man får betala moms
när man har disko men man slipper när man har log-
dans. Man tycker att disko är mer kommersiellt. Det
är självklart ingen bra lösning. Det är ett tecken på att
man måste se över lagstiftningen. Nu finns det en
dom i Regeringsrätten som har förtydligat just den
typen av frågor. Jag hoppas på ytterligare förtydli-
ganden när utredningen lägger fram sitt förslag. Jag
är mån om att vi fortsätter att ge de ideella förening-
arna och folkrörelserna den särställning i lagstiftning-
en som de har och ska ha också i fortsättningen.
När det gäller dopningsfrågan är Roy Hansson lite
orolig över att vi har dröjt med beskedet. Vi har inte
dröjt med beskedet efter det att Dopingslaboratoriet
kom in med sin ansökan till regeringen. Efter det att
vi tog emot ansökan återkom vi med förslag till lös-
ning inom en månad. Det är ganska snabbt hanterat i
ett regeringskansli. Däremot har frågan debatterats
mycket.
Vi har alla ett engagemang för att dopningsfrå-
gorna ska stå högt på dagordningen. De hänger inte
bara ihop med idrotten, med idrottens trovärdighet
och med rent spel. De hänger också ihop med resten
av samhället och med vår gemensamma inställning
att arbeta offensivt mot ökat missbruk totalt sett. De
satsningar vi nu gör tillsammans med idrottsrörelsen
på 11 miljoner kronor är långsiktiga. Det är inte en
ettårssatsning.
Anf. 163 ROY HANSSON (m) replik:
Fru talman! Ministern glömde TV-listan. Den kan
komma i nästa replik. Vad gäller skattefrågan tar jag
det som ett löfte att det nu kommer ett förslag från
regeringen som hanterar det här som av idrotten upp-
levs som orättvist.
Sedan gällde det att man dröjt med dopningsfrå-
gan. En månad - ja, vi har olika ambitioner här i livet
kan jag konstatera. Jag fick inte något svar på om det
är en långsiktig lösning eller en ettårslösning. Jag tror
att det vore välgörande om ministern i dag talade om
att det här kommer att fortsätta framöver. Jag har
ännu inte sett förslaget om det här. Jag har tagit del av
ett pressmeddelande.
Avslutningsvis, fru talman, skulle jag vilja ta upp
en fråga som ministern nämnde i anförandet. Det var
att man har konstaterat att invandrarflickor idrottar
mindre. Jag hoppas att det kommer förslag som möj-
liggör en förändring. Kan möjligen ministern här i
dag lätta lite på förlåten och säga vad de här förslagen
kan innebära?
Anf. 164 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Det är ingen tillfällighet, Roy Hans-
son, att vi har satt upp de mål för idrottspolitiken som
vi har, nämligen att idrotten ska värna både integra-
tion och jämställdhet. När jag tog upp exemplet att
just invandrartjejer i all forskning och all statistik som
har gjorts visar sig ha de sämsta förutsättningarna att
få utöva sitt idrottande vill jag självklart föreslå lös-
ningar för att ändra på det. Jag vill göra det genom
statens stöd till idrotten. De pengar som vi avsätter
ska redovisas ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är
nytt. Det har aldrig gjorts tidigare.
Men jag vill också göra det tillsammans med
Kommunförbundet och idrottsrörelsen. Som jag sade
i min inledning är inte bara statens stöd till idrotten
viktigt. Det gäller också kommunernas bidrag och de
intäkter som idrotten får själv. Jag tror att många
människor runt om i vårt land är medvetna om den
ojämlikhet som finns när det gäller att fördela trä-
ningstider, sponsringspengar och mycket annat mel-
lan killar och tjejer. Det krävs bara en politisk vilja på
alla plan för att ändra på det. Jag vill alltså samarbeta
kring de här frågorna för att få i gång en sådan för-
ändring.
Roy Hansson tog också upp reklamskattefrågan.
Där vet jag att regeringen tidigare har sagt att när det
finns ett ekonomiskt utrymme vill vi ta bort den. Jag
hänvisar till det beskedet, som vi har lämnat tidigare.
Diskussionen om TV-listan handlar ju delvis om
ett EG-direktiv som finns och en lista som är uppförd
i en del andra länder. De svenska diskussionerna
handlade om en möjlighet att ge alla chansen att ta
del av olika evenemang av nationellt intresse som
fanns. Nu har riksdagen slagit fast riktlinjerna för en
sådan lista. Regeringen har om så skulle krävas möj-
lighet att föreslå en lista. Det är min förhoppning att
vi inte behöver kräva det utan att alla får ta del av de
evenemang som sänds i alla fall.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 18.00 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
7 § (forts.) En idrottspolitik för 2000-talet -
folkhälsa, folkrörelse och underhållning, m.m.
(forts. KrU3)
Anf. 165 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår inte riktigt hur Ulrica
Messing har lyckats tolka vår reservation till att vi
vill försämra idrottens ekonomi när det faktiskt är
precis tvärtom. Vi säger att idrotten bör få ett fortsatt
betydande samhällsstöd. Om jag är vänlig kan jag
tolka idrottsministerns uttalande som ett missförstånd.
Sedan vill jag fylla på listan med billiga innes-
porter, nämligen innebandy. Jag är dessutom tämligen
aktiv inom en annan sport, nämligen golfen. Hur
tänker sig statsrådet att få större integration och bre-
dare medverkan i golfen, med tanke på att det i stort
sett inte finns något offentligt stöd till de klubbarna?
Var drar idrottsministern gränsen för s.k. under-
hållningsidrott och den idrott som kan subventioneras
med offentliga bidrag? Det har en viss relevans i
sammanhanget. Det kan vara svårt att i en klubb veta
hur man skiljer på verksamhet för juniorer och när det
är fråga om en elitklubb som inte ska subventioneras.
Det är inte så svårt att veta när klubben blir aktiebo-
lag, men var drar man i övrigt gränsen?
Anf. 166 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Jag missuppfattar gärna om Lennart
Kollmats precis som jag anser att det är viktigt att det
finns en bredd inom idrotten och många fötter att stå
på i fråga om finansiering. Det kommer att vara en
naturlig utveckling att en del gamla idrotter minskar i
betydelse och att nya kommer fram. Idrottsrörelsen
måste själv vara lyhörd och fånga upp de nya idrot-
terna. På så sätt fångas mångfalden av barn och ung-
domar i verksamheten.
Golfen är ett exempel på en idrott som inte är så
integrerad och som inte speglar den mångfald jag
skulle önska. Jag tror att det går att värna detta på
olika sätt. Bl.a. genom att värna bredden inom golfen.
När man började satsa på tjejer inom golfen lyckades
man också få fram tjejer i toppen till eliten. Det syns
tydligt i dag. Om man inom golfen också vill satsa på
en bättre mångfald bland medlemmarna, kommer
man att lyckas med det. Det går att styra via med-
lemsavgifterna eller t.ex. genom möjligheten att be-
tala för varje gång utövaren går ut på banan. Golfba-
nor där det går att köpa ett kort för 20-30 kr för att
spela nio hål blir allt vanligare.
Det är självklart att avgiften på den idrott man ska
utöva också styr vilka människor som kan utöva den.
Vår ambition med statens stöd till idrotten är att
minska kraven på idrotten att ta ut höga avgifter.
Därför ska lokal verksamhet och föreningar subven-
tioneras. Det är min förhoppning att idrotten själv
avstår från att ta ut höga avgifter. Därmed blir idrot-
ten tillgänglig och öppen för fler.
Gränsen mellan ideell verksamhet och elitverk-
samhet handlar ofta om i vilka ligor man spelar i. Det
kan se olika ut i de olika idrotterna. Där är min upp-
fattning att man inom idrotten är duktig på att dra
gränsen. Det är en sådan fråga där Riksidrottsförbun-
det ständigt är observant på och lyhörd för föränd-
ringar.
Anf. 167 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Samtidigt blir protesterna stora när
man tar upp diskussionen att elitidrotten - allsvens-
kan, elithockeyn och liknande - själv ska klara kost-
naderna på arenorna.
Jag ska inte ta en större golfdiskussion. Men om
vi hade följt den rekommendation statsrådet förordar
hade det inte funnits någon golf i Sverige. Idrotten
har inte på något sätt varit subventionerad av sam-
hället. Däremot är pay and play-banorna alldeles
utmärkta. Det är stora omkostnader i sammanhanget.
Det är naturligtvis ett bekymmer, men vi har uppen-
barligen samma ambition i det avseendet.
Anf. 168 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Jag konstaterar att vi båda är måna
om att idrotten blir bättre på att fånga mångfalden och
att vi får hitta olika vägar för att lyckas med det.
Anf. 169 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Fru talman! Vi har hört idrottsministern tala om
den framtida idrottspolitiken. Vi har hört uttryck som
en aktiv politik, en offensiv politik, en stark politik
osv. Jag ställer upp på de tre grundstenarna. Det finns
bra förslag. Vi är eniga om mycket, t.ex. om fri-
luftsorganisationerna, synen på de stora mästerska-
pen, talangsatsningen, EU-strategin osv.
I ärlighetens namn finns viktiga områden där vi
hade större förhoppningar. Jag möter alltför ofta i
fråga om motion och idrott frasen "överväger rege-
ringen". När det talas om jämställdhet "överväger
regeringen". Jag vet att idrottsministern tidigare i år
talade om jämställdhet och t.o.m. talade om kvotering
i styrelser och i ledningen av idrottsrörelsen. Hur har
det gått med den frågan?
Det har t.ex. handlat om skattefrågorna. Man sä-
ger att det finns en medvetenhet. Elitsatsningen hal-
tar. När vi kommer in på frågan om etik och moral
nämns framtidsseminarier. Nu talar ministern om
kraftfulla satsningar på områdena. Hon talar om att
det satsas pengar. Vad kommer konkret att göras?
Anf. 170 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Flera saker görs redan konkret. Dan
Kihlström tog upp en satsning själv, nämligen talang-
satsningen. Han var också inne på den frågan i replik-
skiftet med Lars Wegendal, dvs. om ortsföreträde. Jag
tror att den talangsatsningen är oerhört viktig.
De flesta av oss är överens om att bredden och
eliten hänger ihop. Om vi inte satsar på en breddverk-
samhet kommer vi inte att få duktiga elitidrottsmän
och elitidrottskvinnor. De bästa elitidrottsmännen och
elitidrottskvinnorna kommer ur en känsla av att det
finns en medveten strategi för vars och ens tävlan och
träning. Den strategin kan vi ta fram via talangsats-
ningen. Satsningen går ut på att se till hela männi-
skan, dvs. att hjälpa till med kost, träning, utbildning
och med möjligheter på arbetsmarknaden den dag
man inte längre kan leva på sin idrott. Man tar i ta-
langsatsningen ett helhetsperspektiv.
Vi har också avsatt stöd via arvsfonden till orga-
niseringen av idrottsrörelsen. Man kan söka pengar
från regeringen i samband med utveckling av nya
projekt, nya former att fånga nya människor till id-
rotten. Det kan vara killar och tjejer med invandrar-
bakgrund, det kan vara killar och tjejer med funk-
tionshinder. Vi är beredda att stötta initialt för att
underlätta arbetet.
Vi har pekat ut framtidsseminarierna som en fort-
sättning av idrottspolitiken. Vi inser att förändringar-
na i samhället kommer att påverka idrotten i fortsätt-
ningen. Därför tror jag inte att det betänkande som vi
diskuterar här i dag utgör en punkt för idrottsrörelsen.
Detta är starten för ett nytt sätt att arbeta tillsammans
med idrottsrörelsen. Framtidsseminarierna är en så-
dan del. En annan konkret satsning är dopningsfrå-
gorna. En tredje satsning är det lokala aktivitetsstö-
det, som vi i stort sett fördubblar för att stärka klub-
barna lokalt.
Anf. 171 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Fru talman! Jag tackar naturligtvis för de svaren.
Vem arrangerar framtidsseminarierna? Vilka
kommer att få vara med på framtidsseminarierna? Det
skulle vara intressant att få höra i kväll.
Jag känner inte igen mig när idrottsministern sä-
ger att vi kristdemokrater vill minska stödet till id-
rotten. Om idrottsministern möjligen har läst vår
motion, ser hon att vi på ett tidigt stadium har uttryckt
en oro för att det lokala aktivitetsstödet skulle mins-
ka. Det har funnits sådana signaler. Men vi har ingen
reservation i dag på det området. Det vill jag få fram
här.
Till slut en sak till, nämligen idrottsministerns ti-
digare svar att idrottspolitik är rättvisepolitik. Det var
mycket av klassretorik i talet. Jag undrar om idrott-
spolitiken i dag är en rättvisepolitik, eller om idrotts-
ministern strävar fram mot att det ska bli en rättvise-
politik.
Anf. 172 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! De förslag som vi har lagt fram i den
idrottspolitiska propositionen är definitivt en rättvise-
politik. Men denna kan utvecklas och bli ännu bättre.
Vi kan tillsammans med idrottsrörelsen hitta verkty-
gen för att lyckas med det. Vi höjer ribban för vad vi
vill åstadkomma med statens stöd till en självständig
och fri idrottsorganisation. Vi vill hitta dessa verktyg
tillsammans med idrottsrörelsen, och vi får göra det
på olika sätt.
När vi ser på de förbund som i dag är aktiva finner
man att de har kommit olika långt när det gäller att
värna bredden och att fördela pengar och resurser på
ett jämställt sätt. Idrottarna har mycket att lära av
varandra om sig själva, men vi har också en del att
lära när det gäller att samarbeta och hitta nya former
för att de ambitioner som vi har med statens stöd till
idrotten ska bli allt bättre, alltmer träffsäkra och allt
lättare att utvärdera. Det är en ständig process. Jag
tror att vi kan få anledning att diskutera det flera
gånger.
Dan Kihlström sade själv i sitt inledningsanföran-
de att idrotten står för väldigt många saker: upplevel-
ser, kamratskap, förströelse och god hälsa. Det är de
värden som vi alla vill slå vakt om, och för att komma
dit måste man ibland vara beredd att ompröva politi-
ken flera gånger. Det här är vår ambition nu, och jag
är övertygad om att den är viktig. Den kommer att ge
avtryck i rättvisepolitiken.
Anf. 173 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag tyckte att idrottsministern i sitt
inledningsanförande hade väldigt många goda före-
satser i idrottspolitiken, och det kändes bra. Bl.a.
uppskattade jag att man ska jobba för att idrottsrörel-
sen ska kunna vara med i kommunernas planering.
Jag hoppas att det i så fall kan leda till att man klarar
jämställdheten och kan få bättre aktiviteter också för
flickorna.
Jag ställde i mitt anförande jag några frågor som
jag saknar svar på, och jag upprepar dem nu. Fru
talman! Jag tyckte att jag fick ett lite dåligt svar från
Lars Wegendal om de utlovade miljonerna till barn-
och ungdomsaktiviteter, och därför för jag dem vidare
till idrottsministern.
Jag vill också gärna få en kommentar till varför
man väljer att sänka åldersgränsen för aktiviteter från
25 till 20 år, trots att ungdomar upp till 25 års ålder i
dag inte har jobb utan fortfarande studerar.
Jag vill gärna också få en reflexion i frågorna om
dopningskontroller på amatöridrottare och om id-
rottskonto. Detta borde vara intressant att studera, så
att vi får behålla våra elitidrottare i Sverige.
Anf. 174 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! När det gäller statens stöd till idrotten
har jag tidigare understrukit att det är en del av det
stöd som idrotten behöver för att kunna bedriva sin
verksamhet. Ett annat viktigt stöd är de pengar som
kommer från kommunerna. Det är därför min ambi-
tion att i samarbete med kommunerna utveckla våra
påtryckningar och önskningar med att fördela stödet
alltmer jämställt, jämlikt och rättvist. Vi har därvidlag
tagit viktiga steg i det nu föreliggande betänkandet.
De kommer att påverka idrottsrörelsen och gör det
redan nu.
Man har jämställdhetsprojekt, diskussioner om
hur man ska kunna följa upp och utvärdera vart peng-
arna går. Man har mål för styrelserepresentation inom
idrottsförbunden och mycket annat.
Vi måste också få ett ökat samarbete med kom-
munerna för att få ett riktigt genomslag för idrotten
lokalt. Då kommer fritidsrådet att betyda mycket.
Vad gäller de pengar som kommer att fördelas via
lokalt aktivitetsstöd till barn- och ungdomsverksam-
heterna kommer det, som vi skriver i propositionen,
under detta år att fördelas ungefär 50 miljoner kronor.
Vi vet nu att det blir mer. De beräkningar som vi har
fått i dag tyder på att det hamnar på 58-59 miljoner
kronor, eftersom automaterna har genererat lite mer
än vad vi räknade med när vi skrev propositionen.
När alla 7 000 automater är utplacerade blir de
pengar som kommer att gå till idrottens lokala barn-
och ungdomsverksamhet minst 200 miljoner kronor.
Det är mitt besked till idrottsrörelsen.
Anf. 175 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det kan såvitt jag förstår dröja ganska
många år. Jag vill nog fortfarande få lite mer av kött
på benen. Vad kommer att hända fram till dess att
man möjligen - det är ändå bara spekulationer - kan
få de här 200 miljonerna?
På två ytterligare frågor har jag fortfarande inte
fått svar. Det gäller lösningen av dopningskontrollen
för amatöridrottare. Vi måste försöka mota olle i
grind och kontrollera amatörsporter mera. Inte heller
är frågan om idrottskonto kommenterad.
Anf. 176 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Det kommer inte alls att dröja länge
innan alla värdeautomater är utplacerade. I dag är
5 600 av dem utplacerade, och 7 000 är målet. Det
kommer att nås inom ett och ett halvt år. Vi talar
alltså inte om några evigheter. Målet är 7 000 auto-
mater, och dessa kommer att generera 200 miljoner
kronor till den lokala barn- och ungdomsverksamhe-
ten inom idrotten. Det är viktiga pengar, och det är en
signal om att vi prioterar det lokala arbetet i idrottsrö-
relsen.
När det gäller åldersgränsen för stödet har vi följt
idrottsrörelsens egna önskemål och förslag. När det
gäller antalet test som Riksidrottsförbundet i dag
köper av Dopinglaboratoriet höjer vi målsättningen.
Den ambitionshöjning som vi nu har gjort totalt sett
för dopningen innebär en långsiktig satsning på 11
miljoner kronor, som ska räcka tills vidare. Det är
alltså inte en satsning bara för nästa år, utan det är ett
långsiktigt arbete.
Vi uttalar också att vi inom tre år ska köpa 3 000
test. I dag köper idrotten 2 000 test, och den ska nästa
år köpa ytterligare 300. Också andra i vårt samhälle
köper test från Dopinglaboratoriet, t.ex. polisen. Jag
är mån om att understryka att dopningsproblematiken
inte är en fråga enbart för idrotten. Vi har därför be-
rett den satsning som vi nu har gjort på Dopinglabo-
ratoriet och Dopingjouren tillsammans med Socialde-
partementet. Ansvarig minister för dopningsfrågorna
är Lars Engqvist. Det är ett samhällsproblem att allt-
fler unga i vårt land är beredda att prova droger för att
bli starkare och därför att de förväntar sig upplevel-
ser. Självklart måste vi göra allt vad vi kan för att
minska sådana risker. Idrotten ska göra sin del, men
också resten av samhället måste bidra. Den satsning
som vi nu gör på Dopinglaboratoriet är en viktig del i
detta.
Anf. 177 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag kan notera att det både i Lars
Wegendals och i Ulrica Messings inledningsanföran-
den liksom i mitt anförande konstaterades att det var
30 år sedan som vi hade en idrottsproposition som
föregåtts av en utredning. Vi nu lever nu i en ny tid
med nya förutsättningar.
Enligt min uppfattning är det exakt samma sak när
det gäller proffsboxningsförbudet från 1970. Jag
konstaterar också att det i alla andra sporter talas om
att vi inte ska ha en uppdelad idrott. Boxningen är
uppdelad. Amatörboxningen hyllas och främjas, och
det är jättebra, men däremot accepteras inte proffs-
boxningen, trots att vi, som jag sagt, har ett antal
proffsboxare, faktiskt fler än på mycket länge.
Man kan i debatten också se likheter mellan poli-
tik och boxning. Om man vill undvika argument eller
slag kan man ducka. Det kan också vara fråga om
skuggboxning. Jag ska försöka få i gång debatten lite
grann.
Jag vill gärna ha svar på frågorna om det är en
fördel eller en nackdel att våra svenska proffsboxare
hela tiden tvingas tävla och träna på bortaplan?
Jag vill också veta mer om den utredning som
statsrådet Messing talade om i interpellationsdebat-
ten. Riksidrottsförbundet ska alltså utreda kampspor-
terna och sätta dem i relation till proffsboxningen.
Där lyckas utskottets majoritet få med en mening som
inte alls berör boxningen, vilket är mycket märkligt,
eftersom man svarar på en motion om boxning.
Jag skulle vilja att statsrådet lite grann utvecklade
direktiven för den här utredningen och vad den kom-
mer att leda till om idrottsrörelsen hypotetiskt skulle
förhålla sig positiv till proffsboxningen. Skulle det
innebära att regeringen på allvar skulle överväga en
omprövning och kanske kan tänka sig en utredning?
Anf. 178 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Peter Pedersen frågar mig om det är
en fördel eller en nackdel att få träna och tävla på
bortaplan. Fördel eller nackdel - det är en realitet
med den lagstiftning som vi har i dag.
Jag tror att Peter Pedersen och jag kan vara över-
ens om flera saker när det gäller förbud mot proffs-
boxning eller när det över huvud taget gäller proffs-
boxningsfrågan. Det gäller dels att vi har fler proffs-
boxare i dag än vad vi hade tidigare, dels att idrotten
faktiskt har utvecklats under de senaste 30 åren.
Jag tror också att vi är överens om att världen har
krympt. Vi är mer informerade om vad som händer i
andra länder än tidigare. På samma sätt har världen
blivit större. Vi har större möjligheter att ta till oss det
som händer runtomkring oss. Självklart har det på-
verkat proffsboxningen på samma sätt som det har
påverkat andra idrotter.
Jag måste vara ärlig, Peter Pedersen. Jag är varken
proffsboxare eller proffs på boxning. Jag är ansvarig
minister för idrottsfrågor. Jag har valt att lyssna till
vad idrotten själv tycker och hur man uppfattar det
förbud som bestämdes för 30 år sedan. I det perspek-
tivet har det hänt en del under de åren inte bara med
boxningen utan också med andra kampsporter.
Jag vill veta vad idrotten tycker att fortsättningen
av förbudet ska bli. Handlar det om att behålla det
eller att få in fler idrotter under förbudet? Handlar det
om att hitta en egen värld där vi reglerar proffsbox-
ningen på ett annat sätt? Jag vill lyssna till vad idrot-
ten själv tycker om den frågan. Bollen ligger hos den.
Jag väntar ett besked från idrottsrörelsen under de-
cember månad.
Anf. 179 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag försöker att uppfatta det positivt.
För mig är det förstås självklart. Om vi nu kan få till
stånd en allsidig utredning ska självklart idrottsrörel-
sen själv ingå, liksom medicinsk expertis, politiker,
osv. Jag försökte tona ned mitt engagemang för box-
ning. Jag har sannolikt misslyckats med det. För mig
är det en demokratisk ordning.
Vi kan i alla andra sammanhang tillsätta utred-
ningar, eller undvika utredningar, och vidta ganska
kraftfulla åtgärder som kan kritiseras. Det gäller t.ex.
införande av kasinon och lördagsöppet på Systemet.
Att dricka alkohol leder bevisligen till att man får
hjärnskador. Jag tror inte att de som dricker alkohol
tänker sig att de ska få det. Men det leder till den
effekten.
Det är fullständigt ofattbart att vi ser proffsbox-
ningen som ett så enormt stort samhällsproblem att vi
inte ens vågar tillsätta en ny utredning. Det kan inte
vara kostnaden det handlar om. Det måste finnas en
rädsla. Tänk om utredningen kommer fram till att
argumenten inte gäller! Då kanske vi måste gå med
på att häva förbudet. Därför undviker vi att tillsätta en
utredning. Det är att ducka.
På det sättet tycker jag att vi förolämpar många
svenska idrottsmän. Även statsrådet säger att Paolo
Roberto säkert är en positiv förebild för dem som
ägnar sig åt boxning. Men till skillnad från dem som
ägnar sig åt ishockey eller fotboll, där det kan vara en
merit att hamna i utlandet, tvingar vi ut ett tjugotal
svenska boxare i landsflykt under stora delar av året
för att de ska kunna utöva sin sport. Därmed ökar vi
skaderisken.
Det är precis detta som vi ska få fram i en under-
sökning. Jag kommer för egen del att ta till mig de
argument både för och emot som vägs där. Jag hop-
pas att regeringen kan tänka i samma banor.
Anf. 180 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Jag duckar inte, och jag kommer inte
att ducka i den frågan. Jag tänker lyssna till hur id-
rotten själv ser på frågan först. Utifrån det är jag
också beredd att agera. Tycker en samlad idrottsrörel-
se att det finns skäl att utreda frågan är jag också
beredd att göra det.
Anf. 181 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Först vill jag tacka för ett gott samar-
bete kring propositionen En idrottspolitik för 2000-
talet - folkhälsa, folkrörelse och underhållning. Vi i
Miljöpartiet är stolta över att så mycket av vision och
klarlägganden finns med.
Som den noggranne läsaren ser har inte Miljöpar-
tiet någon reservation anmäld till betänkandet. När vi
har ett sådant omfattande betänkande framför oss är
det extra spännande att höra vad de olika partierna
lyfter fram extra. Det går inte att kommentera allt. Nu
kommer min och Miljöpartiets infallsvinkel.
Fru talman! I folkligt tal brukar vi säga att idrotten
är Sveriges största folkrörelse. Flera talare har tagit
upp det här i kväll. Är då verkligen idrotten vår
största folkrörelse? Nej, idrotten är vår största mans-
rörelse. Det är helt uppenbart att kvinnors inflytande
inte motsvarar deras representativitet i rörelsen. Här
återstår mycket att göra. Det räcker inte bara med att
ha en jämställdhetsplan. Den ska efterlevas också.
Glöm inte att representativiteten skapar förebilder.
Att skapa goda förebilder gäller självklart också
inom miljöområdet. Anläggningar av olika slag bör
kretsloppsanpassas både vad gäller själva anlägg-
ningen och driften av verksamheten. Genom att id-
rottsrörelsen själv ställer sådana krav på kommunerna
tar den ansvar för att kretsloppsanpassa Sverige. Ge-
nom åtgärder för att minska energiförbrukning, att
utföra allergisanering och använda utrustning utan
freoner visar idrottsrörelsen att miljöhälsan är lika
viktig som folkhälsan.
I propositionen lyfter vi fram främjandet av jäm-
ställdhet och integration. Vad är då jämställd idrott?
Jo, det är när flickor och pojkar har lika möjligheter
och prioriteras lika. Vi vet i dag, som flera talare har
tagit upp, att de idrottsanläggningar som kommunen
subventionerar inte nyttjas på lika villkor. Det är
ingen nyhet. Nu ska ett gemensamt råd verka för
rättvis fördelning av fritidsresurser. Vi ser fram emot
att det rådet kommer till stånd.
Idrotten är dock vår största ungdomsrörelse. Där-
för är det oerhört viktigt vilka signaler som ges. Jag
tänker främst på kroppsuppfattning, etik och moral.
Vi förstår bättre utvecklingen och varför det ser ut
som det gör i dag om vi kommer ihåg idrottens histo-
ria. Idrotten skapades av män för män och växte fram
på militär grund.
Än i dag idrottar pojkar mer än flickor. Det vet vi.
Och männen, mina vänner, sitter på sponsringspeng-
arna! I Stockholm har vi dock under 1990-talet lyck-
ats jämna ut andelen idrottsinvesteringar för pojkar
respektive flickor. I år är relationen 55 % för pojkar
och 45 % för flickor. Heja Stockholm! Det är någon-
ting att ta efter.
Men idrotten är fortfarande klassuppdelad. I hu-
vudstaden tillhör 60 % av de högstadiebarn som id-
rottar den högre socioekonomiska gruppen jämfört
med 40 % från den lägre. När det gäller de utländska
flickorna - som Ulrica Messing har tagit upp - idrot-
tar flickor med utländsk bakgrund mindre än genom-
snittet. Det har vi siffror på här i Stockholm. När det
däremot gäller pojkar av utländsk härkomst är de i
Stockholm nästan på väg upp till samma nivå pojkar i
övrigt. Det är mycket positivt. Men här återstår
mycket att göra.
Fru talman! Har ni tänkt på att en man som idrot-
tar förstärker sin könsidentitet? Men hur är det med
en kvinna? Vad säger ni? Faktum är att för att över
huvud taget vara med i leken fick kvinnor nakna gå
förbi en jury för att bevisa att de var kvinnor så sent
som år 1966. Det var först år 1960 som kvinnor fick
springa 800 meter. Den möjligheten togs bort efter
OS i Amsterdam år 1928 då det konstaterades att
kvinnorna blev anfådda. Det ansågs otrevligt. Anled-
ning till att kvinnorna fick vänta så länge med att
spela fotboll var att bollen kunde komma på brösten
och orsaka bröstcancer.
Damfotboll och fotboll. Dambandy och bandy.
Svenska damfotbollslandslaget, och svenska fot-
bollslandslaget. Hör ni hur det låter? Det finns alltså
idrott och damidrott. Med vårt historiska kunnande
kanske det inte är så svårt att förstå att det har blivit
på det här sättet. Däremot är det helt obegripligt var-
för det fortfarande är så.
Endera gör vi nu idrotten helt könsneutral, som
ridsporten redan har gjort, eller så fortsätter vi med att
separering. Men då ska det vara en gemensam separe-
ring, mina vänner! Då blir det herrfotboll och dam-
fotboll, herrbandy och dambandy, och svenska herr-
fotbollslandslaget. Vi ska inte underskatta ordets
makt, vilket statssekreterare Gunilla Thorgren lyfte
fram i en tidskrift med samma namn under 70-talet,
en tidskrift som jag var flitig prenumerant på. Studi-
emedlen räckte till mycket på den tiden, men det är
en liten parentes!
Fru talman! Vår idrottshistoria är lång och spän-
nande. Det kan Riksidrottsmuseet intyga. Tyvärr har
museet inte längre några lokaler sedan de lämnade
Globen. Men med sina två och en halv tjänster är man
ute i verkligheten både fysiskt och på nätet. Att
Riksidrottsmuseet skulle få lokaler i Globen användes
faktiskt som argument i Stockholmsdebatten en gång
i tiden för att man skulle legitimera själva Globen-
bygget. Tänk så det kan gå!
I propositionen och i det här betänkandet tar man
upp lek och idrott, dvs. bredden, och idrott som
kommersiell underhållning, dvs. eliten. Att tävlings-
momenten hittills har fått dominera verkar elitistiskt.
Idrott för barn upp till tolv år ska fokusera på en all-
sidig utveckling av fysiska grundfärdigheter och ge
utlopp för glädje och spontanitet i barnets personliga
utveckling. Även när det gäller åldersgruppen 12-25
år är det viktigt att idrotten präglas av en lekfull och
allsidig träning. Stegringen i svårighetsgrader inför
tävling måste hela tiden anpassas. Uppdelningen
mellan dem som vill gå vidare på elitnivå och dem
som vill fortsätta för den egna lustupplevelsens skull
ska inte ske för snabbt.
Idrotten som kommersiell underhållning ökar hela
tiden. Det ska den självfallet tillåtas att göra. Och den
ska fungera på marknadsmässiga villkor. Därför bör
den inte få offentliga bidrag eller andra subventioner.
I kammaren har vi på ett tidigt stadium hört att det
finns ett parti som inte delar den uppfattningen. Men
Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet och
regeringspartiet tycker att ett aktiebolag som bedriver
idrottsverksamhet ska behandlas som vilken kommer-
siell aktör som helst. Det innebär att man får betala
marknadsmässig hyra för offentliga lokaler och an-
läggningar och betala för polisens ordningshållning
vid offentliga tillställningar. Samhällets uppgift i det
här fallet är att se till att verksamheten bedrivs på ett
konkurrensneutralt sätt.
När det gäller Dopingjouren och Dopinglaborato-
riet vill jag påminna de talare som har tagit upp frå-
gan om att det inte fanns någon politisk majoritet i
utskottet för den delen i betänkandet utan givna eko-
nomiska garantier för verksamheten. Ärendet avgjor-
des alltså i utskottet först efter det att det ekonomiska
klarläggandet gjordes.
Slutligen, fru talman, kan man fråga: Är idrott
kultur? Jag anser det i alla fall. Folkrörelsen hör helt
hemma i kulturutskottet, men i de dagliga tidningarna
kallas idrott för sport. De har en egen bilaga helt
inriktad på tävlingar. Sedan har vi den speciella bila-
gan med kultur. Där skriver olika kultur-förstå-sig-
påare om vad de anser om olika utställningar, böcker
och teaterföreställningar. Att t.ex. gå på museum är
inget nöje, utan det är kultur. Sist kommer nämligen
de speciella nöjessidorna. De domineras av film; det
är nöje. Den kulturpolitiska debatten har inga sidor
alls i våra dagstidningar. På politiksidan hänvisas det
bl.a. till kultursidorna, och på kultursidorna hänvisas
vi politiker till politiksidorna.
Det finns en fråga som jag gärna skulle vilja dis-
kutera mer. Kommunernas samlade ekonomiska bi-
drag till landets musik- och kulturskolor är
1 139 000 000 kr medan kommunernas samlade eko-
nomiska bidrag till idrottsanläggningar - bara själva
anläggningarna - är 4 394 000 000 kr. Det är alltså
det fyrdubbla. Politiken bakom detta är dold men
bottnar självfallet i idrottens manliga militära historia.
Vi behöver tydliggöra behovet av mer kulturstöd till
skolan och i dag bryta trenden från 1990-talet. Det
handlar om den generella minskningen av fritidsut-
gifterna för barn och ungdomar i kommunerna.
Med detta har jag också påannonserat nästa debatt
om ungdomspolitiken för demokrati, rättvisa och
framtidstro. Tack!
Anf. 182 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Det har i den här kammaren talats om
enigheten i idrottspropositionen. Statsrådet Ulrica
Messing framförde att hon var väldigt glad över den
enighet som finns när det gäller idrottsfrågor.
Jag tycker att det är bra i de fall som vi är överens.
Men regeringens och utskottsmajoritetens åsikter när
det gäller idrotten kan i alltför många frågor samman-
fattas med ord som "härtill är vi nödd och tvungna"
eller "vi håller med, men inget händer ändå" eller
"man utreder". Man kan knappast säga att regeringen
i denna fråga är speciellt pådrivande.
Låt mig ge några exempel:
Man garanterade inte Dopinglaboratoriets fort-
satta existens i propositionen. Vi motionerade om det
tillsammans med andra. Nu avsätter man extra pengar
efter all kritik från de borgerliga partierna och från
Riksidrottsförbundet. Varför gör man det så sent?
Varför gör man det först nu? Varför finns denna onö-
diga oro för dem som arbetar där och för idrotten?
Dopinglaboratoriet har ju även betydelse för interna-
tionella arrangemang i Sverige och för ett eventuellt
OS.
Dopingjouren har ingen finansiering efter års-
skiftet 1999/2000. Vi, med flera, anser att Dopingjou-
rens fortsatta existens bör garanteras. Regeringen
tillskjuter pengar för år 2000 och arbetar med att -
hör på det här - säkerställa ett finansiellt stöd till
verksamheten som långsiktigt ska säkra Dopingjou-
rens framtid. Varför är detta inte klart nu? Varför
fanns detta inte med i propositionen? Varför har rege-
ringen inte visat tillräckligt intresse för den här frå-
gan?
När det gäller ökningen av antalet timmar med id-
rott i skolan nämnde Lars Wegendal det som sker
nere i Skåne och i Bunkeflo. Det är bra, men det han
inte nämnde var bl.a. att initiativtagare Gärdsell som
är ordförande i Bunkeflo IF och chef på ortopediska
kliniken i Malmö och Trelleborg ser leken och idrot-
ten som den billigaste och bästa pensionsförsäkring
som vi kan ge våra barn. Vi vet att människan under
de senaste hundra åren har blivit 25 år äldre. Det är
unikt. Människan har funnits i tusentals år. Plötsligt
lever hon 25 år längre, säger Gärdsell och fortsätter
med att säga att det har fått enorma konsekvenser. Nu
börjar välståndet att få biverkningar. Det blir mer
astma, mer allergi och mer åldersdiabetes. Medelvik-
ten ökar kraftigt, framför allt hos pojkar, vilket är ett
uttryck för en negativ livsstil. Det är mer missbruks-
problematik och fler psykosomatiska tillstånd. Fram-
för allt ökar antalet frakturer.
Tidigare i Malmö var det 25-30 lårbensbrott per
år. På 1960-talet var det 50-75. I dag är vi uppe i 600
per år. Förklaringen till denna dramatiska utveckling
är förmodligen stillasittande i låg ålder. Skelettets
benmassa byggs upp under de första 16 åren. Gärdsell
påpekar att man måste ha mer gymnastik och röra sig
mer i skolan.
Utskottet instämmer i att det är viktigt med mo-
tion, inte minst från folkhälsosynpunkt, och hänvisar
bl.a. till att elever, genom elevens val, kan använda
fler timmar till idrott i skolan. Men dessa timmar
används inte av dem som behöver det utan av dem
som redan idrottar. Skillnaden mellan de elever som
idrottar och de som inte gör det blir ännu större. Även
i det här fallet talar man men gör lite från regeringens
sida.
Vi föreslår att idrotten ska ges bättre förutsätt-
ningar för egenfinansiering genom övertagande av
anläggningar, ökad lotteriverksamhet, minskat bi-
dragsberoende och att de delar av spel- och lotteri-
marknaden som tidigare låg hos Tipstjänst överförs
till ideella organisationer enligt 1994 års riksdagsbe-
slut.
Att detta beslut inte genomfördes har kostat id-
rotten många miljoner kronor sedan 1984.
Vad gör då regeringen? Jo, man väntar på en ut-
redning. Medan idrotten väntar på att själv kunna
finansiera sin verksamhet och på pengar väntar rege-
ringen på en utredning. Idrotten får mindre pengar
och får fortfarande vänta på denna utredning. Det är
anmärkningsvärt att regeringen på detta sätt noncha-
lerar idrotten, trots att även regeringen anser att dess
andel av spel- och lotterimarknaden måste öka.
Skatter och moms är utrett - ingenting händer.
Momskostnader för idrottsföreningars drift av an-
läggningar får man inte dra av. Här får man också
vänta på en utredning, medan kommunerna får dra av.
Vad det gäller ortsföreträde säger man i utskottets
betänkande: "Ungdomar som satsar på elitidrott bör
enligt regeringen ges möjligheter att kombinera ut-
bildning och idrott." Men detta ska tydligen enbart
gälla gymnasierna. Därefter finns det ingen som helst
möjlighet.
Trots det säger man: "Oaktat kulturutskottet fin-
ner det viktigt att stödja elitidrottares möjlighet till
utbildning anser utskottet att någon särbehandling
inte bör göras av högskolestuderande elitidrottare."
Varför kan inte detta ske? Om man nu anser att det är
viktigt, varför ger man då inte möjligheter till detta,
vilket hela idrottsrörelsen och Riksidrottsförbundet
står bakom? Det är för mig oerhört oförklarligt att
man inte gör detta, när Riksidrottsförbundet har bett
regeringen om det.
Slutligen går jag över till boxningen. I en motion
begärs utredning av professionell boxning i Sverige.
Det begärs alltså bara en utredning, och jag noterar att
ministern här faktiskt är positivare än vad som står i
betänkandet. Det tycker jag känns väldigt roligt att
höra. Eftersom jag skällt på regeringen förut får jag
ändå ge ministern det berömmet att hon tydligen är
beredd att göra en allsidig utredning. Det tycker jag
att man ska kunna ta till sig i den här kammaren. Jag
håller med Peter Pedersen: Beslutet är faktiskt från
1969, och det har hänt en hel del på 30 år. Tiden står
ju inte still. Och tillåter man amatörboxning, varför
ska man då inte tillåta proffsboxning? Dessutom
utövas ju boxning av svenska idrottsutövare utom-
lands, och vi ser det var och varannan dag i TV.
Fru talman! Detta var några av de frågor i betän-
kandet som jag anser viktiga. Idrottens roll i samhäl-
let är viktig, och idrotten måste ges bra och självstän-
diga villkor för att utvecklas än mer.
Låt mig så avslutningsvis yrka bifall till reserva-
tion nr 1.
Anf. 183 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Jag hade inte
tänkt begära replik, men jag kan inte låta bli. Jag
måste nämligen påminna Kent Olsson om att det var
den borgerliga regeringen, där moderaterna fanns
med, som minskade antalet idrottstimmar i skolan
från 537 timmar per år till 460. Nu har vi ökat dem
till 500 timmar, men självklart måste också idrott och
rörelse in i andra timmar i läroplanen. Det låter här
som om det är vi som har gjort en minskning, men vi
har lagt tillbaka timmar och gjort en ökning. Jag är
mån om att rörelse och aktiviteter också kommer in i
andra ämnen i skolan, för barnens skull och för häl-
sans skull.
Sedan låter det nästan som om Kent Olsson hade
guldbyxor på sig: Slopa momsen, bort med reklam-
skatten och mycket, mycket annat. Vi har ett begrän-
sat ekonomiskt utrymme, vi har stora frågor som
utreds och jag har varit tydlig i kammaren i dag och
aviserat att vi är beredda att återkomma med de frå-
gorna, eftersom de är viktiga för idrottsrörelsen i
framtiden.
Avslutningsvis skulle jag, på frågan om Doping-
laboratoriet, vilja citera en känd amerikansk presi-
dent. Jag tror att han en gång sade: Read my lips: No
more taxes! Han fick ångra det efteråt, men nu vill
jag en gång till för kammarens ledamöter förtydliga
att satsningen på Dopinglaboratoriet är långsiktig.
Det är ingen kortsiktig satsning, utan det är en lång-
siktig satsning.
Anf. 184 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Om vi börjar med den sista delen tror
jag att hela kammaren är nöjd och belåten med att
satsningen på Dopinglaboratoriet är långsiktig. Det
har inte framgått i de skrivningar som finns här. Det
är ju skönt att regeringen ser lite längre än utskottet,
även om man kunde ha önskat att regeringen hade
gjort detta lite tidigare.
När det gäller idrottstimmar har jag motionerat
om att vi ska ha fler timmar idrott i skolan och då
noterat att detta inte har fått gehör hos utskottet. Jag
noterar också att ministern sade att idrott var viktigt
men inte var beredd att anslå fler timmar till detta.
Men det är möjligt att ministern är beredd att göra det
i sitt nästa inlägg. Annars är åsiktsskillnaderna mellan
ministern och mig trots allt kvar i den här delen, då
jag anser att det bör finnas fler timmar.
Sedan är det förstås skönt att alla dessa skatteut-
redningar som vi har väntat på i många år någon gång
kommer att bli färdiga. Jag har också noterat att det
står att många av dem ska bli färdiga i november och
i december. Vi befinner oss nu ganska sent i novem-
ber, så vi får väl hoppas att detta kommer. Det är ju
en av de viktigaste sakerna för idrottens fromma att
man verkligen får de här skatteminskningarna vad
gäller moms, moms på spelarövergångar, reklamskatt
och annat.
Anf. 185 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Jag är en hängiven anhängare av
skuggboxning - men inte av de förslag som syftar till
att upphäva förbudet mot proffsboxning i Sverige och
tillåta sparring.
Den s.k. proffsboxningsmotionens utgångspunkt
är, liksom de tidigare motionerna och även de anfö-
randen som har hållits här i kammaren, väldigt foku-
serad på individer, dvs. utövarna av proffsboxning
och deras förutsättningar att framgångsrikt utöva sin
sport samt deras möjligheter att utöva den just i Sve-
rige. Jag tycker att motionens utgångspunkt är felak-
tig. Förbudet mot proffsboxning baserar sig inte,
åtminstone inte i huvudsak, på att vare sig hindra eller
skydda enskilda utövare av den här sporten. Det har
inte varit lagstiftarens huvudmotiv och bör inte vara
det nu heller. Därför har jag yrkat avslag på den här
motionen.
Fru talman! Utgångspunkten i lagstiftningen lig-
ger i själva proffsboxningens natur och dess eventu-
ella återverkan på samhället, inte minst på barn och
ungdom. Vad man än anför för motargument kvarstår
det obestridliga faktum att det proffsboxning till sist
handlar om är att, visserligen under i viss mån regle-
rad form, misshandla andra människor mot betalning.
Till proffsboxningens natur hör också att betal-
ningen blir bättre ju allvarligare misshandeln är. Man
eftersträvar därför att slå sin motståndare framför allt
i huvudet för att uppnå någonting som kallas knock-
out, vilket representerar den yttersta målsättningen
för en boxare i varje enskild match. Knockout inne-
bär, som vi alla vet, att man slår sin motståndare
medvetslös och alltså utsätter denne för en åtminstone
lindrig hjärnskada. Hjärnskadan kan också vara all-
varlig och bestående, eller åtminstone utvecklas till
det genom att slag upprepas tillräckligt ofta. Reglerna
för boxning utgör därför härmed inget hinder för grov
misshandel utan premierar tvärtom den som lyckas
försätta sin motståndare i total eller delvis medvets-
löshet.
Amatörboxningen försöker åtminstone minimera
dessa skador genom bl.a. huvudskydd. Proffsbox-
ningens regler erbjuder inget skydd mot hjärn- och
andra huvudskador, utan premierar som sagt i stället
gärningsmannen ekonomiskt.
Det här är vad proffsboxningen innerst inne
handlar om. Detta och de högst tvivelaktiga etiska
och moraliska värderingar som ligger till grund för
denna typ av organiserad misshandel är också ut-
gångspunkten för det förbud mot proffsboxning vi har
här i Sverige och som vi inte ska upphäva, utan som
vi tvärtom, tycker jag, ska vara mycket stolta över.
För mig är det otänkbart att vi ska upphäva en lag-
stiftning och tillåta att man ska kunna misshandla
människor mot betalning. Samtidigt är det så själv-
klart för oss att vi har restriktiva regler mot annan typ
av misshandel och barnaga.
Fru talman! När man betraktar vad som utgör
proffsboxningens verkliga innehåll är det lätt att se att
den inte heller kan påverka publiken i annat än förrå-
ande eller åtminstone etiskt tvivelaktig och riskabel
riktning. Det här gäller framför allt den mest påverk-
bara delen av publiken, de med de sämsta förutsätt-
ningarna till kritisk och moralisk prövning, nämligen
de unga, barnen och ungdomarna.
De signaler ett samhälle ger som tillåter denna typ
av verksamhet, framför allt ett samhälle som upphäv-
er ett förbud mot denna typ av etiskt tvivelaktig och
förråande verksamhet, ger unga människor odelat
negativa signaler och kan omöjligt påverka deras
utveckling i positiv riktning, anser jag.
I motion nr 1998/99:Kr511 har man som ett ar-
gument för proffsboxning hänvisat till att det har
funnits och sannolikt ännu finns författare som i sin
produktion har prisat och glorifierat boxningen. Jag
kan inte låta bli att replikera att det även finns och har
funnits många författare och även andra konstnärer
som har lyckats framställa t.o.m. krig och olika typer
av terrordåd i ett positivt ljus, och även på ett bra
konstnärligt sätt. För att ta ett exempel var Ernest
Hemingway en varm anhängare av tjurfäktning. Men
jag har aldrig hört att någon skulle ha använt det som
ett argument för att vi borde tillåta och införa den
typen av organiserat djurplågeri här i Sverige.
Med anledning av det och av det jag har sagt har
ni väl alla förstått att Peter Pedersen inte har hela
Vänsterpartiets riksdagsgrupps stöd för den här mo-
tionen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Anf. 186 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag har förståelse för många av de ar-
gument som Charlotta Bjälkebring anför mot proffs-
boxning. Om det inte fanns några problem med box-
ningen i allmänhet eller proffsboxningen i synnerhet
skulle det sannolikt inte föreligga något förbud heller.
Men jag konstatera att det har vidtagits en rad åt-
gärder inom boxningssporten. Man har minskat anta-
let ronder även i proffsboxning, vilket har minskat
skadefrekvensen. Jag hörde så sent som i dag av
Paulo Roberto att man infört att invägning ska göras
tre gånger till matcher, därför att de flesta skador har
samband med att boxare liksom brottare ska gå i
viktklasser. Man bantar hårt inför en match för att
klara viktgränsen. Nu gäller tre olika invägningar för
att minimera risken att man utsätter sig för uttorkning
och utmattning som kan leda till skador. Det finns
säkert en mängd andra förslag som kan genomföras
för att skydda boxaren.
Jag kan inte låta bli att säga, fru talman, att box-
ning går inte ut på att man ska slå ihjäl motståndaren.
Det är en förolämpning. Gå och titta på en boxnings-
match! Titta på hur man uppträder i ringen mot mot-
ståndare och mot domare, framför allt hur man upp-
träder mot varandra efteråt. Där har många andra
sporter mycket att lära, skulle jag vilja säga.
Jag konstaterar att vi varje dag kan se grov porno-
grafi, mycket våld, i princip i alla såpor eller vad det
kan vara. Det finns ingen som helst moralisk etik i att
lyfta fram proffsboxning som ett stort samhälls-
problem i det sammanhanget. Det finns många saker
som är mycket värre.
Vi förbjöd proffsboxning för 30 år sedan. Jag tror
att det var ett eller högst två år sedan vi förbjöd pro-
stitution i Sverige. Jag finner det fullständigt absurt.
Som sagt var, de medicinska skälen var faktiskt de
som anfördes som huvudargument när man förbjöd
proffsboxningen. Där har saker inträffat. Man har
vidtagit åtgärder. Varför kan vi inte titta närmare på
om de åtgärderna är möjliga att genomföra även i
Sverige?
Jag vill bara anföra, jag har inte sagt det hittills,
att Alf Svensson, som brukar ta till etiska resone-
mang, för ungefär samma etiska resonemang som jag
i den här frågan och står dessutom som undertecknare
till motionen, vilket borde kunna mana till viss efter-
tänksamhet hos dem som anför etiska argument mot
boxning.
Anf. 187 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att Peter Pedersen tar upp
väldigt konstiga argument i replikskiftet. Det verkar
som om det inte finns någon anledning att ha kvar ett
förbud mot proffsboxning bara för att samhället
speglar en större våldsbenägenhet nu än det har gjort
tidigare.
Jag tycker att vi ska se det på det här viset, att för
30 år sedan var man väldigt klok. Man införde ett
förbud som man på andra områden har infört långt
senare. De förbuden borde egentligen också ha införts
för 30 år sedan. Det finns inga skäl att i dagens sam-
hälle liberalisera synen på boxning och tillåta proffs-
boxning i Sverige av den anledningen.
Tvärtom tycker jag att vi ska vara väldigt stolta
över den lagstiftning vi faktiskt har. Jag tycker att den
lagstiftningen, som visserligen har 30 år på nacken,
fortfarande är giltig. De argument som man anförde
då var att boxningen hade en förråande inverkan på
publiken. Den befrämjade osunda ekonomiska intres-
sen. Dessutom stiftade man lagen av medicinska skäl.
Det finns inga argument som kan övertyga mig
om att detta skulle ha ändrats i dagens samhälle.
Tvärtom kvarstår de här argumenten fortfarande som
hållbara.
Anf. 188 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag konstaterar bara, liksom i mitt an-
förande tidigare, att argumentet om förråande effekt
kunde vara effektivt för 30 år sedan. Jag vill bara
påpeka att varje dag, varje kväll närmare bestämt, kan
den som vill titta på proffsboxning i TV. Många gör
det bevisligen också, både kvinnor och män faktiskt.
Jag kan också konstatera att många av de ungdo-
mar som i social vilsenhet befinner sig på gator och
torg och ägnar sig åt misshandel historiskt sett har
dragits in i träningslokalerna och utsatts för hårda
regelverk. Det gäller både amatörboxning och proffs.
De har faktiskt fått sitt liv att fungera. Vi har t.ex.
George Scott som kommer från en miljö som inte var
alltför lyckad, för att prata klarspråk, men som har
lyckats bli världsmästare i boxning och fått ett socialt
fungerande liv. Tyvärr kom han i händerna på en
utländsk manager och har såvitt jag förstår inte be-
hållit så mycket pengar. Medan Ingemar Johansson,
under den tid som proffsboxning var tillåten i Sveri-
ge, hade en svensk manager och faktiskt fortfarande
har behållning av det.
Jag har full respekt för de argument som Charlotta
Bjälkebring anför, men jag kan ändå konstatera att
det finns andra sporter där man skadas, där det före-
kommer dödsfall. Där är inte boxningen värst på
något vis. Det är helt andra sporter som toppar statis-
tiken vad gäller dödsfall. Men det skulle aldrig falla
mig in att föreslå förbud. Däremot kan man titta när-
mare på åtgärder för att försöka förhindra fortsatta
dödsfall eller allvarliga olyckor. Det är självklarheter.
Men det är det utredningen ska syfta till.
Anf. 189 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Återigen lyfter Peter Pedersen upp
individen i den här debatten, alltså hur proffsboxaren
själv ska kunna ha det så bra som möjligt i sitt eget
land. Jag tycker inte att det är det som lagstiftningen
handlar om. Den handlar i stort om vilket samhälle vi
vill ha. Bara för att vi kan se porr, våld, boxning osv.
på nätterna i kabel- och satellit-TV, bara för att sam-
hället har förändrats i den delen finns det väl inget
skäl att vi också ska anpassa lagstiftningen och införa
proffsboxning i Sverige. Egentligen skulle vi gå pre-
cis den motsatta vägen och bli mycket mer restriktiva
även på de andra områdena. TV-mediet har nämligen
en mycket stark genomslagskraft, och jag tror inte att
någon människa som tittar på dessa program mår
bättre av det. Skulle de må bättre av att titta på en
proffsboxningsmatch där man slår på varandra mot
betalning, skulle jag också kunna tänka mig att över-
väga detta beslut. Men jag är övertygad om att det
inte är på det viset utan att människor tar väldigt illa
vid sig av det. De mår inte bra av det.
Anf. 190 CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag skulle också vilja uppehålla mig
vid reservation 5 som har rubriken Jämställdhet i
betänkandet. Som belysts här tidigare i debatten råder
det en obalans i fördelningen av resurser mellan
kvinnliga och manliga idrotter. Det har också upp-
märksammats under de senaste åren, men fortfarande
prioriteras de manliga idrotterna. Trots klara direktiv
från Riksidrottsförbundet till specialidrottsförbunden
finns det en uppenbar risk att de kvinnodominerade
idrotterna missgynnas vid förbundens fördelning. I
den kommunala prioriteringen är misstankarna om
denna diskriminerande prioritering ännu mer befogad.
Det är också uppenbart att t.ex. ridskolor och ridklub-
bar har allt svårare att hävda sina intressen gentemot
de manliga idrotterna, t.ex. fotboll, ishockey, m.fl.
I slutbetänkandet SOU 1996:3 presenteras en in-
tressant jämförelse just mellan hockey och ridning. I
en svensk kommun speglade de två idrotterna varand-
ra könsmässigt genom att det fanns lika många flickor
inom ishockeyn som det fanns pojkar inom ridningen.
När det gäller kontantbidragens fördelning kunde
ingen större skillnad ses. Men när kontantbidragens
fördelning slogs samman med anläggningssubventio-
nerna utgjorde flickornas del endast 22 % av det
totala offentliga stödet till idrotterna.
Fru talman! Vi kristdemokrater har i en motion
föreslagit att en oberoende utredning bör tillsättas om
hur verkligheten för de kvinnodominerade idrotterna
ser ut i förhållande till grabbsporterna. Trots många
vackra ord i betänkandet om vikten av att jämställd-
hetssträvan ska genomsyra all idrottsverksamhet även
på det ekonomiska området avstyrker utskottsmajo-
riteten detta förslag med hänvisning till en kartlägg-
ning som regeringen har för avsikt eller överväger att
genomföra. I betänkandet nämns både ett gemensamt
råd och en kartläggning.
Jag hade tänkt ställa en fråga till idrottsministern,
men hon är inte kvar i lokalen. Jag riktar därför min
fråga till Lars Wegendal, om han kan konkretisera lite
mer hur detta är tänkt att genomföras - rådet kontra
kartläggningen. Jag vill också fråga när denna kart-
läggning kommer att genomföras.
Anf. 191 LARS WEGENDAL (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte hävda att jag är någon
expert på ridsport. Det måste jag erkänna, även om
jag i min ungdom faktiskt ägnade några sommarlov åt
att rida. Däremot har jag varit kommunalpolitiskt
aktiv under många år och stött på just dessa fråge-
ställningar. Jag kan dela den uppfattning som fram-
förs, att det finns en risk för, och i vissa kommuner är
det redan verklighet, att ridsporten och andra flick-
dominerade idrotter inte får sin berättigade del av de
anslag som finns. Det är detta skäl som ligger till
grund för detta gemensamma råd mellan Riksidrotts-
förbundet och Kommunförbundet. Min förhoppning,
och vad jag har hört, är att denna dialog ska tas upp
ganska omedelbart i början av nästa år för att man ska
försöka hitta sätt att mäta hur fritidsresurserna har
använts i de olika kommunerna. När man därefter har
ett resultat av dessa mätningar får man vidta åtgärder
för att utjämna resursfördelningen.
Anf. 192 CAROLINE HAGSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Det gläder mig att det finns en viss
samsyn i dessa frågor trots allt. Men jag tycker ändå
inte att jag har fått svar på frågan hur detta är tänkt att
genomföras, men jag kanske inte har förstått svaret.
Ska detta råd föregås, och ska det därefter göras en
kartläggning? I propositionen och i betänkandet står
det också att man överväger och att man har för av-
sikt. Det är alltså inte några konkreta förslag. Det
skulle vara ett bra och viktigt besked för idrotten att
få ett klargörande på denna punkt om det verkligen
kommer att ske och när.
Anf. 193 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Först och främst vill jag ge statsrådet
Ulrica Messing, regeringen och majoritetsföreträdar-
na en eloge för den här idrottspropositionen. Den är
både löftesrik och vällovlig. Idrotten är ju som flera
talare har sagt här Sveriges största folkrörelse alldeles
oavsett vad som har sagts i talarstolen tidigare av bl.a.
Ewa Larsson. Det är också Sveriges största ungdoms-
rörelse. Och det är Sveriges största föräldrarörelse,
därför att enda gången som båda föräldrarna ställer
upp likvärdigt och skjutsar sina barn till aktiviteter är
när det handlar om idrotten. De säljer bingolotter,
kokar kaffe och organiserar det ideella bakom kulis-
serna. Miljoner svenskar har vid något tillfälle delta-
git eller deltar rätt ofta i svensk idrottsrörelse som
ledare, som utövare, som föräldrar, som supportrar,
som lottförsäljare, som varmkorvsförsäljare, som
bingolottsförsäljare eller vad ni vill därför att de kän-
ner att detta engagemang och denna idealitet behövs
för just den egna idrottsföreningen.
Tänk om alla folkrörelser hade smittats av denna
idealitet och av det engagemang som idrottsrörelsen
bärs upp av. Då hade svensk folkrörelse inte haft
samma identitetskris som den de facto har i dag med
minskad medlemstillströmning och med många andra
bekymmer. Mot denna bakgrund är denna regerings
proposition viktig.
Men jag vill ändå peka på några skevheter i
svensk idrottsrörelse som jag tycker att man politiskt
kan åtgärda. Caroline Hagström har nyss tagit upp en.
Jag ska ta upp ett par andra. Det gäller i första hand
jämställdhetsaspekten.
Har ni tänkt på att det är väldigt många unga poj-
kar och flickor som börjar åka skridskor i organiserad
form via korpen eller via någon konståkningsförening
men att nästan ingen kille fortsätter att åka konståk-
ning därför att ishockeyn lockar över dem till denna
machoinriktade sport? I USA, Kanada och Storbri-
tannien åker lika många pojkar som flickor konståk-
ning. Och fyra bland de tio ledande TV-sporterna i
USA är konståkningsgrenar. Ishockey finns över
huvud taget inte på den popularitetslistan. Dansen,
som är den kanske snabbast växande motionsformen
och idrotten i Sverige, lockar inte heller den tillräck-
ligt många killar. Ridningen, som är Sveriges absolut
största flicksport, om än mycket riskfylld, mycket
mer riskfylld än t.ex. boxning, lockar inte heller till-
räckligt många killar vid basrekryteringen, tyvärr.
Detta måste vi kunna åtgärda, likväl som vi kan peka
på att det är för få tjejer som deltar i vissa andra
sporter, t.ex. den estetiskt mycket tilltalande amatör-
boxningen, som kräver elegans, koordination och
nästan allt det bästa som idrott kan uppvisa, snabbhet,
vighet, inte råstyrka.
Tänk att vi för 40 år och 5 månader sedan denna
dag, den 25 november, vaknade upp i ett land med en
världsmästare i tungviktsboxning.
Nästan hela Sverige satt på natten och lyssnade
till den knastriga rösten via Radio Luxemburg. Lars-
Henrik Ottosson refererade ju då Ingemar vann i
Yankee Stadium. Ingen kunde då med folkligt stöd,
trots att många försökte, tysta ned denna frekvens.
Sveriges Radio sände inte. Svensk TV sände inte.
Tidningarna förteg det faktum att vi hade en proffs-
match borta i New York men det folkliga stödet var
kompakt.
Tio år senare fattade tvåkammarriksdagen beslut
om att förbjuda proffsboxning därför att då var vår
boxning på utdöende. Vi hade en enda utövare kvar,
Bosse Högberg. Det var lätt att hitta de opinionsmäs-
siga poängen för att förbjuda proffsboxningen. Tio år
tidigare skulle det inte ha gått. I dag skulle det, om vi
hade haft proffsboxning, inte heller ha gått. I dag har
vi ändå 23 registrerade yrkesverksamma boxare som
faktiskt har stora framgångar. Några har varit Eu-
ropamästare och någon har varit världsmästare. De
tvingas ut i omständigheter som vi inte önskar att
någon annan utövare av underhållning, dans, artisteri
eller idrott ska hamna i. De tvingas leva under mycket
knepiga omständigheter.
I dagens Aftonbladet berättas om Armand Krajnc
från Malmö som i morgon faktiskt ska gå en världs-
mästarmatch i Lübeck i Tyskland. Han säger:
"Jag har gått den långa vägen och nu har tre års
slit gett resultat." Sedan säger han: "Nyligen fick jag
en lägenhet. Innan dess bodde jag i nästan tre år på 12
kvadratmeter på gymmet, ett utrymme som jag delade
med två tungviktare. Gissa om det var trångt."
Det är ut i sådana omständigheter som vi skickar
våra mycket skickliga killar som genom hårt arbete,
hård träning, har tagit sig från det talangfulla stadiet
till att möta motsvarande konkurrenter i en sport som
rekryterar från världens alla hörn. Boxningen är den
största olympiska sporten över huvud taget. Det finns
ingen gren som har så många anmälda utövare till de
olympiska spelen - enskilt - som just boxningen.
Ändå har Sverige kvar detta yrkesförbud för våra 23
bästa pugilister. Jag förstår inte motiven.
Kan det möjligen vara så att vi gillar ideal som
hyllas i Nordkorea och Kuba därför att de är de enda
länderna som har kvar förbudet mot proffsboxning?
Inget annat land i den europeiska unionen har detta
förbud, inte heller något land i den nordiska gemen-
skapen. Vad är vitsen med att ha det kvar?
Jag har inte hört något argument, i varje fall inte
något bra argument. Charlotta Bjälkebring sade att
inga som helst argument kan ändra hennes inställ-
ning. Men om ingenting kan förändra ens inställning
är det väl ingen mening att argumentera och debatte-
ra. Jag trodde att meningen här i kammaren när man
står i denna talarstol var att bryta argument, att vädra
fakta samt att syna, analysera, utreda och värdera. Det
är 30 år sedan vi värderade och analyserade frågan så
självklart behövs det nu en utredning.
Jag är mycket glad över statsrådet Messings öpp-
ning här i dag - att hon vill lyssna på idrottsrörelsen
själv. Jag tror att det finns betydande opinioner inom
idrottsrörelsen som än en gång vill djupt analysera
och belysa de 30 år gamla argument som en gång
vägledde riksdagen fram till detta förbud.
Jag lyssnade på Birgitta Selléns engagerade tal för
ökade avsättningsmöjligheter för enskilda idrotts-
utövare som vid enstaka tillfällen gör stora förtjäns-
ter. Jag har själv motionerat i detta viktiga ärende.
Två gånger, förra hösten och nu, har jag nämligen
motionerat om ökade periodiseringsmöjligheter inte
minst för artister och för underhållare och idrotts-
utövare som under en kort, begränsad tid kanske
tjänar mycket pengar; detta för att de ska få behålla så
mycket som möjligt av pengarna och periodisera dem
över en längre tid. Det är ett bra initiativ som jag
stöder. Jag uppfattade att statsrådet Messing lämnade
en öppning. Det vore väldigt bra om det här kunde
komma till stånd.
Tänk att George Scott, en av Sveriges genom ti-
derna bästa boxare - han har varit världsmästare -
inte har ett rött öre kvar av sina gager! Han har som
boxare nämligen tvingats vara i amerikanska promo-
torers händer. Där borta pågår på vissa håll, som ni
vet, utomordentliga skumraskaffärer. Ingemar Jo-
hansson däremot har kvar en betydande del av sina
gager därför att han var i en svensk promotors händer
- Edwin Ahlqvist. Jag är mycket glad över att vi, i
alla fall fram till dess att riksdagen tog ifrån boxning-
en dess yrkesutövande verksamhet, hade en välorga-
niserad svensk proffsboxning.
Anf. 194 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag hoppas att Kenth Högström lyck-
as övertyga sina egna partikamrater, för då kan vi
kanske på sikt få respons för våra tankegångar.
Anf. 195 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Så gott jag kan försöker jag övertala.
Övertalandets konst är en konstart i sig. Men det är
klart att det här också är en skatte- och finansierings-
fråga. Hur mycket pengar som försvinner ur statskas-
san känner Birgitta Sellén till - det har ju varit ett
statsfinansiellt svårt läge. Men jag lovar att jag kom-
mer att göra allt för att argumentera för ökade perio-
diseringsmöjligheter för artister, underhållare och
idrottsmän som tjänar en betydande skärv under en
mycket begränsad del av sin tid som artister och för
att de under en längre tid kan få periodisera denna
inkomst.
Anf. 196 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag tror faktiskt inte att det blir nega-
tivt från skattesynpunkt om nämnda periodiserings-
möjligheter införs. För dem som i dag har ett skogs-
konto går det ju bra. Man får, precis som Kenth Hög-
ström säger, periodisera. Om idrottsutövare som un-
der en kort tid tjänar mycket pengar kan göra samma
sak får vi behålla de skatteintäkterna i Sverige i stället
för att allting försvinner ut ur landet.
Anf. 197 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det finns en poäng i det som Birgitta
Sellén säger. En förutsättning för att i riksdagen vinna
gehör för utökade periodiseringsmöjligheter tror jag
ligger just i det som Birgitta Sellén pekar på, nämli-
gen att idrottsmännen annars öppnar konton i andra
delar av vår värld därför att det blir en mindre skatte-
belastning och en ökad trygghet i det långa loppet,
t.ex. i England - i värsta fall i Jersey.
Det är alltså bättre att hämta inspirationskällan i
skogskonton eller i ersättningsfonder som ju finns för
bl.a. brandskador. Jag har också motionerat på den
punkten. Vi har ju nu fått igenom delar av en motion
från i fjol innebärande att aktiebolag får åtminstone
5 % större möjligheter till avsättning till periodise-
ringsfond - precis som enskilda firmor och handels-
bolag tidigare hade. Det är alltså en stor framgång.
Jag tycker att skogskontot har visat vägen. Det är en
bra modell.
Anf. 198 ROY HANSSON (m) replik:
Fru talman! Avslutningsvis ska väl också jag slå
mig in i boxningsdebatten. Jag har nu länge avhållit
mig från det.
Kenth Högström hade en inledning om flickid-
rotten för att snabbt glida in på boxningen. Jag har
lite svårt att inse kopplingen där.
Mitt skäl till att jag tar ställning mot proffsbox-
ning är syftet med den typen av sport. Syftet är ju att
skada motståndaren. Men jag vet att det finns idrotter
som har större skador. Innebandy lär vara en sport
med större skador. Ridsporten nämndes också. Det är
säkert rätt att skadefrekvensen är större där men syftet
där är inte att skada. Tvärtom gör man allt man kan
inom den idrotten för att skydda utövarna. Ifall någon
blir skadad blir man bestraffad och utvisad och förlo-
rar matchen.
Jämför detta med händelsen inom juniorhockeyn,
där en tjeckisk spelare blev avstängd i 13 månader för
att han skadade sin motståndare. Hade det varit box-
ning hade han vunnit matchen, fått beröm och belö-
ning, kanhända riklig sådan i form av pengar.
Jag vet också att det vi i dag talar om är en annan
form än den proffsboxning som finns i USA. Jag tror
inte för en sekund att vi här i Sverige skulle kunna få
någon gangsterstyrd maffialedd idrott med uppgjorda
matcher och öronbitning. Det tror jag inte för en se-
kund. vi har säkert bättre kontroll på detta.
Avslutningsvis: Ser inte Kenth Högström någon
motsättning i den här idrotten, där syftet är att skada
motståndaren? När man gör det ganska rejält så att
motståndaren är medvetslös, då har man vunnit mat-
chen.
Anf. 199 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Roy Hansson säger att syftet med
boxningen är att skada motståndaren. Ska vi gå till-
baka till de historiska källorna är det egentligen en
engelsk markis som myntade uttrycket the noble art
of self-defence, dvs. den ädla formen av självförsvar
och som ville att grabbarnas gatuslagsmål skulle
civiliseras, skulle in i en ring och förses med regler.
Det skulle vara vadderade handskar så småningom.
Vi har skärpt reglerna på vägen fram. Det är alltså
egentligen mycket tveksamt om man kan säga att
boxningens själva syfte är det.
Det är likadant med de andra kampsporterna. Det
är alltså en självförsvarskonst som är formaliserad i
regelverk, i olika skydd och medicinska kontroller.
Syftet är egentligen är att så snabbt och effektivt som
möjligt försöka träffa så många gånger som möjligt
och gärna så hårt som möjligt men också försvara sig.
Så det är ett dubbelt syfte. Boxningen har alla de
kampmoment i sig som är riskabla men också alla de
moment i sig som gör idrott tjusig, nämligen konst-
arter som är de svåraste: att hinna se, bekämpa sitt
eget adrenalin, hinna försvara sig, hinna glida undan.
De allra flesta och bästa boxarna glider undan bäst.
Jag tror, Roy Hansson, att man ska vara försiktig
med att uttala detta syfte. Boxningen har en alldeles
extra dimension med sina regler, handskar och skydd.
Jag tycker för min del att boxningen är en mycket
finare sport än de flesta andra kampsporter som nu
börjar erövra världen.
Anf. 200 ROY HANSSON (m) replik:
Fru talman! Det är rätt att kampsporter i många
fall kan vara skadande, men där man vidtagit de åt-
gärder man kan ta för att skydda utövarna. Inom fäkt-
ning, där man har redskap, har det gjorts utomordent-
ligt mycket för att man just inte ska bli skadad. Skulle
man bli skadad, skulle någon använda vapnet fel, då
har den förlorat matchen.
Den kampsport som Kenth Högström talar om är
boxningen. Där är det så att när man slår någon
knockout då har man vunnit. Jag har svårt att se det
tjusiga i att en av två herrar - det är mestadels herrar
som gör det här - behöver bäras ut. Den tjusningen
har jag svårt att se.
Anf. 201 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Man har intellektuellt övervägt ris-
kerna innan man går upp i en ring. Man har slitit
många många år i amatörboxningen innan man över
huvud taget får gå upp i en professionell ring. Man
har tränat mycket, både på försvar och på angrepp.
Man är som regel bättre grundtränad än i de flesta
andra kampsporter. Man vet med sig riskerna, man
möter risken, man väger risken, värderar risken. Kän-
ner man att man inte passar in i ringen avbryter man
som regel sin karriär. Det är ett fritt val, om än herrar
emellan kanske, men många tjejer börjar boxas. Vet
Roy Hansson om att den snabbast växande mo-
tionssporten i USA är boxersize bland både män och
kvinnor?
Man vill alltså utöva boxning, om än i amatör-
mässig form, och bara som träning. I dag när Paolo
Roberto besökte Peter Pedersen och mig - han är det
främsta affischnamn som svensk boxning har i dag -
hade han med sig en kvinnlig tränare från boxnings-
klubben Star Fights på Söder. Hon tränar seniorer,
tjejer och motionärer som vill utöva boxning. De allra
flesta som utövar boxning deltar inte i ringen i en
kamp. De allra flesta deltar bara i träningen, men de
tycker att det ska vara tillåtet att utöva boxning. Det
är tillåtet i alla länder som är jämförbara i världen,
utom på Kuba och i Nordkorea, Roy Hansson.
Anf. 202 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara konstatera att i amatör-
boxning vinner man på knockout om man har inhös-
tade poäng. Det är ingen skillnad i sak.
Sedan skulle jag vilja komma med en liten sak -
hoppas att jag har rätt. Om jag inte minns alldeles fel,
Kenth Högström, är det så att vårt grannland Norge
inte tillåter boxning - detta för att det ska bli rätt i
protokollet. Om man inte har ändrat det på senare tid
är det så. Det är Nordkorea och Kuba, men jag tror att
även Norge har ett förbud av någon märklig anled-
ning.
Jag kan bara konstatera att även Norge haft fram-
gångsrika boxare, t.ex. Ole Klemens som varit uppe i
världsmästarmatcher.
Jag ska också säga att Kuba, som tas upp som ex-
empel, har förbud mot all professionell idrott. Där-
emot har de mycket framgångsrika boxare i Olympis-
ka spelen. Det är inget allmänt negativt mot boxning
man har där, utan det är en negativ inställning mot
proffsidrott över huvud taget. Tack!
Anf. 203 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag är djupt imponerad över Peter Pe-
dersens sakkunskap. Det är inte för inte han har vun-
nit kvitt eller dubbelt i boxning. Jag är inte så säker
på det här med Norges förbud. Island däremot har ett
förbud; det ville jag nyss inte berätta för det skulle
kunna försvaga mitt försvar. Men lägg gärna till någ-
ra länder. Vi kanske hittar någon republik i Ryssland
som ännu inte har orkat organisera den professionella
boxningen. Tänk om Kuba hade professionell idrott
så skulle de vara världsledande i denna idrott även på
det professionella planet. De har de bästa boxarna, de
vinner mest och de slår faktiskt hårdast i amatörbox-
ning av alla boxare. De har alltså utvecklat den tekni-
ken, tyvärr ska jag säga. Det är den andra delen av
boxningen som är tjusig, nämligen att konsten försva-
ra elegansen, vigheten, smidigheten och snabbheten.
Ni ser nästan aldrig någon framgångsrik boxare som
väger för mycket muskler, därför att muskler är bara i
vägen. Det är ingen machosport på det sättet. Det är
inte alls som ishockey som kräver mycket kropp-
skrafter, utan det är snabbhet, vighet, elegans och
rytmik.
Jag ser att Elisabeth Fleetwood ska upp efter mig.
Hon kommer säkert att dela alla mina argument utom
just detta att hon kanske inte vill ha professionell
boxning.
Anf. 204 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Aldrig drömde jag väl om när jag
gick hit i dag att Kenth Högström skulle få mig att
göra en bekännelse.
En vacker sommarnatt satt jag på min veranda på
landet och lyssnade till Ingemar Johanssons slag. Han
vann. Månen hade gått ned, och solen var på väg upp.
Det var en härlig svensk sommar. Och jag hurrade.
Men, Kenth Högström, bli inte för glad nu. Jag har
blivit äldre sedan dess, och jag tror att jag har blivit
klokare. Men jag har inte blivit så klok, eller tror mig
ha blivit så klok, att jag säger. Inga argument kan få
mig att ändra mig. Därför har vi fått den här situatio-
nen: Les extrêmes se touchent - ytterligheterna berör
varandra. Anledningen till att jag står här i dag är att
jag inte kunde vara närvarande vid justeringen av de
här ärendet. I så fall hade jag tillsammans med Peter
Pedersen reserverat mig till frömån för en utredning.
Men min målsättning, om jag hade varit med då och
när jag röstar här så småningom, är inte Peter Peder-
sens, precis som de andra gånger jag har varit med
om det här, utan det är att jag än så länge är överty-
gad om att en sådan utredning kommer att visa att vår
nuvarande lagstiftning är riktig. Däremot kan jag icke
förstå att någon av oss som sitter här inte tycker att
det är rätt med en utredning. Vad har inte hänt under
dessa 30 år? Hur är det med de medicinska rönen?
Jag har lyssnat väldigt mycket på David Ingvar, som
tyvärr nu inte lever längre.
Jag tror att det är hans son som har tagit upp hans
fallna mantel.
Vi har fått en effektivare materiel för att mäta
mänskliga reaktioner, det är också mycket viktigt när
det gäller skador. Vi har över huvud taget fått en
forskning som har kommit mycket längre. Vad är det
som gör att Sveriges riksdags ledamöter inte vill vara
med om en utredning för att se hur det ser ut i dagens
läge?
Som sagt, jag är ganska övertygad om att resulta-
tet skulle bli att vi behöll förbudet, men jag tycker att
det är ologiskt och oriktigt att motsätta sig en utred-
ning. Därför kommer jag tillsammans med Peter
Pedersen och en del andra att rösta för reservationen.
Jag yrkar bifall till Peter Pedersens reservation.
Anf. 205 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag tackar Elisabeth Fleetwood för att
hon delade min erfarenhet den där sommarnatten
1959. Jag var sju år då, men det var en av de största
upplevelser i positiv mening som jag har haft, och jag
tror att den delas av alla som var med den sommar-
natten. Detta har följt mig på vägen. Jag är oerhört
intresserad och tjusad av boxning.
Några har kanske blivit äldre och klokare. Uppen-
barligen har fru Fleetwood blivit det, säger hon. Jag
tycker mig också ha blivit äldre och klokare, men jag
har kvar denna fantastiska och innerliga lidelse för
boxning.
Jag har inte låtit mig övertygas om att de 30 år
gamla argumenten från 1969 står sig i dag med teknik
- datortomografi och annat - som vi nu har och med
den absoluta vissheten om de sociala, ekonomiska
och kulturella svårigheter som vi överlåter till de
unga killar som är så duktiga att de tvingas ut i värl-
den för att utöva detta hantverk.
Jag tror att vi skulle tjäna väldigt mycket på att ta
hem denna professionella boxning till Sverige. Det är
inte boxningen som är det våldsamma. Det är inte den
som utlöser aggressioner, som någon här har påstått.
Det är naturligtvis helt andra faktorer som påverkar
aggressionerna och brutaliteten i Sverige och i värl-
den, t.ex. alla videofilmer med actionvåld som jag
tycker är förfärliga. De är totalt väsensfrämmande
från boxning.
Fru talman! Sedan glömde jag i mitt anförande att
yrka bifall till Peter Pedersens reservation nr 16. Jag
yrkar det fram till den dagen då vi ska trycka på
knapparna, men jag är inte säker på att jag får trycka
på ja-knappen när vi ska rösta om Peder Pedersens
reservation, därför att vi har en sådan disciplin i det
regeringsbärande partiet, det vet den här kammaren.
Men jag ska argumentera in i det sista för att få trycka
på rätt knapp, och jag antar att Elisabeth Fleetwood
gör detsamma.
Anf. 206 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Som den mycket entusiastiska utöva-
re jag har varit av en lång rad idrotter var det själv-
klart för mig att lyssna på när Ingemar Johansson
vann. Men, som sagt, i dag är jag inte säker på att han
vann i den rätta grenen.
Man blir äldre - ja, gudskelov för det. Om man
har tur får man bli äldre. Nu skulle jag kunna dra en
parallell med en ung man som ligger i koma, men jag
ska låta bli det.
Jag går inte in på några argument för eller emot,
för vad jag vill ha är en utredning. Det är logiskt och
demokratiskt att se till att det blir en utredning så att
vi kan reda ut begreppen.
Anf. 207 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det en tjusig öppning som Elisabeth
Fleetwood har, att låta sig påverkas. Trots att hon är
övertygad om att en kommande utredning skulle ge
henne rätt i sak låter hon sig ändå övertygas. Hon har
inte någon förutfattad mening gjuten i betong, utan
hon låter än en gång få sina argument prövade genom
en ny och allsidig utredning. Det tycker jag är bra.
Det är den riktiga utgångspunkten för en sann parla-
mentariker.
Man kan inte leva ett helt liv med en förutfattad
mening, med en bestämt åsikt utan att låta sig påver-
kas. Det går inte. Det finns ingen tid i vår tillvaro som
har varit så föränderlig som denna, möjligen vid det
förra sekelskiftet då vi gick från bondesamhälle till
industrisamhälle. Man måste ha öppna sinnelag, och
det hedrar Elisabeth Fleetwood att hon har det. Vi
kommer att göra allt för att stödja varandra på ons-
dag.
Anf. 208 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Då ber jag att få avsluta den här de-
batten med att yrka bifall till reservation nr 16.
Anf. 209 MAGNUS JACOBSSON (kd):
Fru talman! Kära åhörare och ledamöter! Jag tän-
ker inte förlänga den här debatten, men jag missade
tyvärr att den skulle hållas i dag.
Jag tränar själv en hel del kampsporter, och jag är
lite förvånad över att andra ska få välja vad jag ska
tävla i. Jag tycker att den träning som jag håller på
med är bra för mig. Jag trivs med den. Och det är inte
fråga om boxning, utan det är snarare någonting som
motsvarar kick-boxning. Jag trivs med att träna, och
jag trivs med de stunder som jag hinner att ägna åt
träning. Tyvärr blir det inte så mycket nuförtiden.
Jag är lite förvånad över att andra människor inte
får tävla i det som de tränar, nämligen i boxning. Det
förvånar mig, och det förvånar mig synnerligen att de
flesta i denna kammare inte ens vill utreda frågan. Jag
yrkar bifall till förslaget om en utredning och således
bifall till reservation nr 16.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 1 december.)
8 § På ungdomars villkor - ungdomspolitik för
demokrati, rättvisa och framtidstro
Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU4
På ungdomars villkor - ungdomspolitik för demokra-
ti, rättvisa och framtidstro (prop. 1998/99:115)
Anf. 210 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Med all respekt för det stora intresse
som tydligen finns här i kammaren angående boxning
och som har upptagit en stor del av kvällen är jag
glad att vi ändå får en liten stund till att också disku-
tera ungdomspolitiken.
Det finns ingen grupp som det talas om och refe-
reras till så ofta som ungdomar, och de omtalas näs-
tan alltid i samband med problem. Men de flesta är ju
helt vanliga. De har det på det hela taget bra, trivs
med tillvaron och har inte särskilt mycket problem.
Attityder som är vanliga i ungdomsgruppen är miss-
tron mot politiker, partier och samhälleliga institutio-
ner i största allmänhet. När det gäller livsmålen är det
viktigare att vara någon än att göra något. Detta var
ett citat från en återkommande undersökning om
ungdomars attityder och som kallas Ungdomsbaro-
metern.
Denna misstro som finns i ungdomsvärlden mot
politiker och partier är beklagansvärd. Den kan för-
stås ha orsakats av en del av de politiska s.k. affärer-
na. Men jag tror att den hänger samman med en
misstro mot vuxenvärlden i stort.
Något som också är väldigt tydligt i den här un-
dersökningen, precis som i många andra, är att ung-
domar vill ha mer kontakt med vuxna än de har i dag.
Många ungdomar efterlyser t.o.m. fler tydliga regler
från de vuxnas sida. De vill helt enkelt bli sedda. En
majoritet vill t.ex. återinföra betyg i ordning och
uppförande i skolan, enligt denna undersökning.
De flesta vuxna går in för att vara kompisar, men
det har ungdomarna för det mesta ganska gott om.
Vad de vill ha av de vuxna är normer, förebilder och
vägledning. De vuxna tycks dra sig för att dela med
sig av sina livserfarenheter, säger den ansvarige för
undersökningen. Antagligen är de rädda för att verka
auktoritära och konservativa.
Detta är någonting för oss vuxna att verkligen ta
till oss. Ungdomstiden är den tid då man ska frigöra
sig från de vuxna och skapa sig en egen identitet.
Men om det inte finns något att frigöra sig från skapar
det stora problem. En känd poet har uttryckt saken så
här: "Att vara utan väggar är inte frihet, det är hem-
löshet." Ungdomar som bildligt talat växer upp utan
väggar klarar ofta inte att leva upp till de krav som
ställs på dem och det ansvar som krävs av dem.
Att utforma samhället så att föräldrar och andra
som finns i de ungas omedelbara närhet får möjlighet
att stötta ungdomar med ett känslomässigt engage-
mang är en viktig politisk uppgift. En vuxen som ser
och lyssnar kan vara skillnaden mellan framgång och
katastrof för en ung människa som behöver stöd.
I propositionen betonas ungdomarnas rätt till
självständiga liv, och det finns förstås inget att invän-
da mot det. Men självständighet får aldrig förväxlas
med känslomässigt och socialt oberoende. Det finns
faktiskt tyvärr anledning att betona det.
När det gäller målen för den nationella ungdom-
spolitiken saknar vi kristdemokrater den här helhets-
synen på ungdomarna. Deras behov av trygghet och
välbefinnande lyser med sin frånvaro. Den gamla
synen att materiell välfärd leder till lycka och fram-
gång lever kvar inom socialdemokratin. Behovet av
etisk vägledning, av att själv kunna formulera och stå
för sina värderingar, vikten av personligt ansvarsta-
gande som grund för ett gott liv är alltså frånvarande.
Vi vill att också sådana aspekter ska finnas med i
målen för ungdomspolitiken. Vi anser också att riks-
dagen bör ha ett större inflytande över delmålens
utformning. Nu läggs hela det arbetet i regeringens
knä, och det tar vi avstånd från.
Så till två områden som är grundläggande om man
ska kunna bygga upp en egen tillvaro - arbete och
bostad. Rubrikerna finns i propositionen, men inne-
hållet är mycket tunt. Vad vill regeringen egentligen?
På två år har antalet unga utan egen bostad ökat
med 15 000. I dag är det 177 000 unga som vill ha en
egen bostad men som bor kvar hos sina föräldrar. Den
som söker bostad i Stockholm, för att ta ett exempel,
står inför fyra alternativ: Man kan köpa en egen lä-
genhet och hosta fram 10 % av köpesumman kontant.
Man kan köpa ett hyreskontrakt svart för hundratu-
sentals kronor och med ett dåligt samvete. Man kan
ge sig in på andrahandsmarknaden där varje lägenhet
har ett tryck på flera hundra sökande och en hyrestid
från en månad upp till ett år. Eller så kan man ju
förstås bo hos en kompis.
Många ungdomar står maktlösa, utan pengar och
utan kontakter. Vilka svar får de i regeringens ung-
domsproposition? Vilka framtidsutsikter har de med
Socialdemokraternas bostadspolitik?
Jag vill ge några tips till regeringen bland de för-
slag som vi kristdemokrater har tagit fram:
- Svarta lägenhetsaffärer måste motverkas med
samordnade insatser.
- Det behövs ett nytillskott av bostäder som i första
hand riktar sig till ungdomar. Sprid de goda idéer
som finns, för de finns i vissa kommuner.
- Förändra byggreglerna så att rumsstorlek och
standard bättre kan motsvara temporära behov för
ungdomar.
- Öka möjligheten till självförvaltning, så kan hy-
rorna hållas lägre.
- Sänk och avveckla på längre sikt fastighetsskat-
ten.
- Bevara bostadsbidragen och låt dem gälla också
för ungdomar.
- Öka bosparandet med hjälp av en bosparpremie.
Med det här som utgångspunkt vill vi se en bred
översyn av bostadspolitiken ur ett ungdomsperspek-
tiv. Vi tycker att regeringen borde ta initiativ till en
utredning med detta syfte. Min fråga till ungdomsmi-
nistern är om hon är beredd att medverka till det i
regeringen.
Fru talman! Sverige är inne i en lång och stabil
högkonjunktur just nu. Trots det är över 700 000
människor arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder eller undersysselsatta, dvs. att de skulle vilja
arbeta mer. Bland ungdomar i åldern 18-24 år är ca
43 000 arbetslösa. Jag kan inte låta bli att citera det
socialdemokratiska valmanifestet från 1994:
"Ingenting är viktigare än att minska arbetslöshe-
ten bland de unga och att förhindra att de drabbas av
långtidsarbetslöshet. Ett samhälle som inte kan erbju-
da unga arbete bryts sönder. Vi vill förhindra att ung-
domar ska gå arbetslösa mer än 100 dagar."
I valrörelsen omvandlades det här till ett löfte. Då
sade man: Ingen ska behöva gå arbetslös mer än 100
dagar.
Det har gått fem år. Vi har haft en uppåtgående
ekonomi i stort sett under hela tiden sedan löftet gavs.
Men fortfarande är tusentals ungdomar långtidsar-
betslösa, och det betyder ju att de är arbetslösa mer än
100 dagar. Drygt 25 000 ungdomar är dessutom i
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den utvecklingsgaranti som har införts borde inte
vara den dominerande åtgärden för att minska lång-
tidsarbetslösheten bland de unga, utan fungera som
ett komplement till andra insatser. Det behövs en
aktiv arbetsmarknadspolitik som också får effekter
för ungdomarna. Skattelättnader inom tjänstesektorn,
en flexiblare arbetsrätt och lönesättning, utbildning
för entreprenörskap och inte bara för anställning och
inte minst ett modernt lärlingssystem, som ger ung-
domar möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden,
är några av de förslag som vi har fört fram.
Vi har lagt fram ett mycket konkret förslag till
lärlingsutbildning som regeringen har haft god tid på
sig att ta del av. Det ska bli intressant att leta efter
avtryck av förslaget när den arbetsgrupp som arbetar
med frågan presenterar sitt förslag om några månader.
Tyvärr vågar jag inte ha alltför stora förhoppningar,
eftersom regeringen hittills har visat ett väldigt ljumt
intresse för frågan. Men jag vill gärna ha ett svar från
ungdomsministern på hur hon ser på lärlingsutbild-
ning som en möjlighet för ungdomar att komma in på
arbetsmarknaden.
Fru talman! Användningen av droger och inte
minst missbruk av alkohol är ett stort problem också i
ungdomsvärlden. Vi kristdemokrater välkomnar där-
för initiativet till överläggningar mellan Kommunför-
bundet, Socialstyrelsen och ideella organisationer
angående hur metoderna kan utvecklas när det gäller
behandling och rehabilitering av unga missbrukare,
som nämns i propositionen.
På längre sikt är det ändå det förebyggande arbe-
tet som är viktigast om vi ska lyckas vända trenden.
Därför anser vi att riksdagen borde begära att det lyfts
fram särskilt i de kommande överläggningarna. När
det gäller de ungas alkoholvanor måste t.ex. vuxe-
nansvaret betonas mycket mer än i dag. Hela barn-
och ungdomstiden borde lika självklart som t.ex.
graviditeten, arbetslivet och trafiken få vara en vit
zon.
När det gäller betydelsen av internationell ung-
domsverksamhet vill jag ta ett exempel. Det handlar
om Marie. När hon slutade gymnasiet ville hon se
världen och uppleva något nytt. Genom Centrum för
Internationellt Ungdomsutbyte reste hon till Thailand,
där hon bodde hos en familj i tre månader. Hon lärde
sig nya seder, äta ny mat och delar av ett nytt språk.
Men mest av allt lärde hon sig om sig själv och det liv
hon lever. Den personliga upplevelsen av att leva i ett
land där klassklyftorna är enorma och där demokrati
inte är en självklarhet fick henne att gå med i ett poli-
tiskt ungdomsförbund när hon kom hem. Hon säger i
dag att hon vill göra något med sitt liv, göra något
också för nästa generation.
Om detta är resultatet av statligt stöd till interna-
tionell ungdomsverksamhet, blir slutsatsen för mig att
varenda krona måste vara värd sin vikt i guld. Det är
också därför som vi har markerat att vi inte kan ställa
upp på att regeringen tar från detta viktiga arbete för
att finansiera Ungdomsstyrelsen. Sparivern märks
också på det internationella planet inom EU.
Hur ser ungdomsministern på den här omfördel-
ningen av pengar, och hur rimmar den med de stolta
deklarationerna om det positiva med internationellt
ungdomsutbyte?
Fru talman! Till sist vill jag gärna säga att det är
positivt att riksdagen nu äntligen får möjlighet att ta
ställning till den ungdomspolitiska propositionen,
som är den andra i sitt slag. Det är också roligt att det
finns en så pass stor samstämmighet i riksdagen om
att det behövs en samlad ungdomspolitik, även om vi
inte är överens om alla delar i den.
Malin Berggren, som är ordförande för Landsrå-
det för Sveriges ungdomsorganisationer, avslutade
den 8 september en debattartikel i DN så här:
"Ansvaret för att följa upp och implementera ung-
domspolitiken ligger på regeringen. Det vill säga om
statsministern och hela regeringen verkligen är redo
att ta konsekvenserna av sin egen politik."
Jag kan säga att LSU inte är de enda som noga
kommer att följa hur det går med det.
Stödet till ungdomsorganisationerna, som vi också
har synpunkter på, kommer att tas upp av Magnus
Jacobsson senare i debatten.
Jag yrkar bifall bara till reservationerna 4 och 29,
men ger självfallet stöd också till alla andra reserva-
tioner som vi står bakom.
Anf. 211 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Jag vill också börja med att säga att
jag tycker att det är roligt att statsrådet har suttit här
hela kvällen under de här betänkandena. Det gläder
mig att Ulrica Messing har lyssnat till allas inlägg.
Vi har i dag att behandla kulturutskottets betän-
kande nr 4, På ungdomars villkor. Jag vill börja med
att yrka bifall till reservation 3 under mom 3. Jag står
naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för
tids vinnande yrkar jag endast bifall till den här reser-
vationen.
Vi har tränat våra ungdomar att själva söka kun-
skap, att kritiskt granska, att se sig om i världen - rätt
och slätt att förlita sig på sin egen kraft. Det påpekar
också regeringen i inledningen av propositionen. Men
det lägger man raskt åt sidan och faller tillbaka i ett
hållningslöst tal som går ut på att få in ungdomar i de
gamla systemen i stället för att bejaka den förnyelse
av vårt samhälle som behövs.
Vidare skriver regeringen att man vill införa ett
system med en generell, sektorsövergripande och
målstyrd ungdomspolitik. Målen ska styras, följas
upp och analyseras av regeringen. Politikerna ska
alltså styra och utforma vuxenlivet. Man utgår som
vanligt från att människor är svaga och måste omhän-
dertas. Styras - det skrämmer, i synnerhet som man
inte kan utläsa vad regeringen avser med sin målstyr-
ning förutom att styra in ungdomarna i det gamla
samhällets centraliserade strukturer, i kollektiva sys-
tem som bara gynnar dem som är inne i systemen
men missgynnar dem som står utanför.
Många av våra ungdomar i dag, som följer infor-
mationsutvecklingen och de förändringar som följer
med den, platsar inte alls in i gamla fasta-jobb-
strukturer. De lever i dag vad man mer kan kalla ett
"projektliv". De jobbar tillfälligt. Man varvar t.ex.
studier och arbete. Man testar företagsidéer osv. Det
är ungdomars vardag, och för det straffas alltför
många i dagens system. Om regeringen varit framsynt
hade man i stället skrivit en proposition med förslag
som skulle undanröja hinder och därmed stimulera till
personliga initiativ.
Georg von Wright skriver i sin bok Att lära känna
sin samtid: "För den som inte är fången i nostalgiska
drömmar hur en svunnen värld ska reduceras är mötet
med det oväntade främst en uppfordring till nytän-
kande och omvärdering." Nytänkande och omvärde-
ring borde finnas på allas läppar så här mindre än 40
dagar innan vi går in i nästa årtusende.
Det finns ett behov av att underlätta individuell
rörlighet och tillåta flexiblare och mer decentralisera-
de system. I stället, fru talman, föreslås kommunala
ungdomsråd, skolval och liknande i tron att det ska
öka delaktigheten. Dagens ungdomar är, vill jag häv-
da, både kunnigare och mer engagerade i samhälls-
frågor och politik än tidigare generationer. De ser på
arbete och fritid med andra ögon och vill hantera det
på ett nytt sätt, ett sätt som är anpassat till deras var-
dag.
Valdeltagandet visade också på att ungdomar är
mer intresserade, men kanske inte av den gamla par-
tistrukturen. Det var fler förstagångsväljare som rös-
tade än vid tidigare val, och glädjande nog kan vi
moderater konstatera att många av förstagångsväljar-
na röstade på oss. Det är ett tecken i tiden. Vi är på
rätt väg. Den förre SSU-basen Niklas Nordström sade
att 1998 års valresultat var ett direkt underkännande
av hans partis ungdomspolitik. Jag kan inte heller se
något i propositionen som pekar på en förnyelse.
Snarare ser vi en tillbakagång.
Ungdomsstyrelsen föreslås få en central roll i ar-
betet med ungdomsfrågorna. Frågan är om det finns
ett behov av den verksamhet som Ungdomsstyrelsen
bedriver. Tveksamheten blev ännu större när jag
häromdagen gick in på deras hemsida för att läsa vad
som står där.
Varför behandlar man inte de s.k. ungdomsfrå-
gorna inom de organ där de hör hemma? Det gäller
utbildning, näringsliv, bostad osv. Från moderat håll
föreslår vi att man starkt begränsar Ungdomsstyrel-
sens verksamhet och så snart som möjligt avskaffar
den i dess nuvarande form.
Det går bra för Sverige, säger statsministern. Och
visst går det bra för Sverige. Men inte för alla svens-
kar. I många av våra kommuner går fortfarande
många ungdomar arbetslösa - alltför många. Fortfa-
rande är mellan 35 000 och 40 000 18-24-åringar
arbetslösa. I tre av fem norrlandskommuner har ar-
betslösa och långtidsarbetslösa ungdomar mellan 18
och 24 år blivit fler jämfört med förra året. Varför
finns det inga förslag som skulle kunna förbättra
möjligheterna även för de här ungdomarna att få ett
arbete?
Ett sätt att råda bot på detta är att ordna arbets-
marknadspolitiken mer effektivt. Man kan exempel-
vis erbjuda arbetslösa ungdomar en lärlingsutbildning
i nära samverkan med näringslivet och se till att ar-
betsmarknadsutbildningen följer behovet på markna-
den. Det behövs för att företagens behov av välutbil-
dad arbetskraft ska kunna tillgodoses.
Också skattesystemet, arbetslivet och bostads-
marknaden - alla de enorma regelverken - måste
förändras och anpassas till dagens samhälle. Regel-
verken är inte bara förlegade. De gynnar som sagt
dessutom bara dem som redan är inne i systemen.
Från moderat håll har vi i flera motioner föreslagit
en rad åtgärder för att skapa ett konkurrenskraftigt
klimat både för individer och företag. För de "nya
jobben" som alla talar om, som framför allt växer
fram inom IT-området och som sysselsätter många
ungdomar, krävs ett mycket rörligare system. Det
krävs ett system som bl.a. medger att den enskilde
själv får bestämma över sin arbetstid och förhandla
om sin lön.
Man måste upphäva den fasta anställningen som
norm för boende, a-kassa och sjukersättning. En änd-
ring av turordningsreglerna är ytterst viktig för att
ungdomar ska komma in på arbetsmarknaden. Med
den föråldrade synen i nuvarande regler är det främst
ungdomar som drabbas. Är du därtill invandrare blir
det sju resor värre.
Ett av de största problemen när unga ställs utanför
arbetslivet är segregationen. Att starta sitt liv med
arbetslöshet föder leda, missnöje och utanförskap.
10-15 % av ungdomarna har tappat tron på sig själva
och på samhället. Av dessa anser 70 % att de har
mycket liten frihet att själva bestämma över sina liv.
Var femte elev går ut grundskolan med underkänt
i ett eller flera ämnen. Det vi ser är resultatet av den
förda socialdemokratiska politiken som går ut på alla
ska traska patrull efter ett förlegat kollektivt system
där alla förutsätts vara klonade som det berömda fåret
Dolly. Kravlösheten medför att många barn och ung-
domar flyter runt utan att känna trygghet någonstans.
Regeringens strävan att införa maxtaxa inom barnom-
sorgen kommer att dränera grundskolan på ytterligare
resurser, resurser som behövs för att skolan ska bli en
tillväxtfaktor som stimulerar alla elevers kunskapssö-
kande och inlärningsarbete. För att citera ett av drott-
ning Kristnas tänkespråk: "Ett lands lycka och väl-
gång står och faller med den kunskap och bildning vi
ger våra unga."
Vi saknar en social kontakt med den äldre gene-
rationen, säger ungdomarna. Det är ytterst allvarligt.
Att mötas över generationsgränserna är betydelsefullt
för att öka förståelsen och utbytet både för äldre och
yngre - precis som Inger Davidson också påpekade
tidigare. Åldersgruppstänkande med de gamla på sitt
håll, ungdomarna på ett annat och den aktiva vuxen-
världen på ett tredje har fjärmat generationerna från
varandra i stället för att föra dem närmare. Ett slående
exempel på det var när man i Folkets Hus i min hem-
stad för ett par år sedan på nyårsafton inte ens tillät
vuxna och ungdomar att gå in genom samma ingång.
Alltsedan 70-talet har man velat dela in ålders-
grupperna i olika kollektiv. Det vill man tydligen
fortsätta med enligt de förslag som finns i ungdom-
spropositionen. Socialdemokratisk politik har seg-
regerat vårt samhälle, och man vill fortsätta med det.
Därför gladde det mig att ungdomsministern när vi
diskuterade det förra betänkandet, om idrott, talade
om att man inom idrotten vill att alla åldersgrupper
blandas. Jag hoppas att det även gäller samhället i
övrigt.
Våra ungdomar har generellt sett en god hälsa.
Men tittar vi på djupet finns många problem. Våra
ungdomar mår betydligt sämre än jämnåriga i grann-
länderna. Missbruk av både alkohol och narkotika
ökar. Det inte bara ökar, utan det går också allt längre
ned i åldrarna. Det har dessutom blivit trendigt att
missbruka droger. Nästan var tredje elev i årskurs 9
har haft möjlighet att köpa narkotika. 9 % av pojkarna
och 7 % av flickorna har prövat. Därför är det viktigt
att vi bedriver kampen mot narkotika på bred front.
Vi måste se till att ändra attityderna och att färre
kommer i kontakt med narkotika, och det kan vi bara
göra genom att tydliggöra samhällets roller. Skolan
har en stor och viktig uppgift, liksom föräldrarna.
Alla måste lära sig att se symtom och verkningar så
snabbt som möjligt för att kunna intensifiera preven-
tiva åtgärder. Lagstiftningen bör ändras så att polisen
även får ta urinprover på personer under 15 år och
som den norska polisen kunna sätta in kräksirap för
att avslöja langare.
Även våldet går ned i åldrarna, och farligare till-
hyggen används.
När det gäller narkotikaproblemen talade minis-
tern om detta också i sitt inlägg i debatten om idrotts-
betänkandet, och jag hoppas att det som sades gäller
här också. Det skulle nämligen vara intressant att veta
vad ungdomsministern och regeringen egentligen vill
göra åt narkotika- och våldsproblemen, som bara
ökar. Man talar i den här propositionen om att man
ska diskutera med organisationer och grupper och att
ungdomarna själva ska användas som en viktig re-
surs, men man borde redan i dag ha ett antal konkreta
förslag på hur man vill förändra detta. Narkotika- och
våldsproblem är ingalunda nya.
Herr talman! Det finns i dag mer än en miljon
ungdomar i åldern 15-25 år. De är alla människor,
kvinnor och män, och ska också behandlas som de
individer de är, med olika behov och önskemål. De
problem som våra tonåringar har är inte deras fel utan
beror på den förda politiken. Tyngdpunkten måste
läggas på valfrihet och mångfald, i stället för att som
socialdemokraterna prioritera politiskt systemtänkan-
de.
Jag vill sluta med ytterligare ett citat av drottning
Kristina: "Sunt förnuft har ingen ålder. Det är varken
ungt eller gammalt."
Anf. 212 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Vi i Centerpartiet är glada att rege-
ringen har tagit fram en proposition som handlar om
ungdomar. Vi uppskattar också att ungdomsminister
Messing är här i dag och deltar. Vår förhoppning är
att denna proposition ska leda till att ungdomarnas
åsikter tas på allvar. Det är viktigt, inte minst för
jämställdheten och demokratin.
Vi förvånas över och diskuterar ofta varför ung-
domar i dag inte är intresserade av samhällsfrågor
som demokrati och politik. Men egentligen är det inte
så underligt. Unga människor särbehandlas i dag ofta
på grund av sin ålder. Det är tyvärr snarare regel än
undantag. Ibland går det t.o.m. så långt att man kan
tala om diskriminering.
Som ett exempel kan jag ta upp den kollektiva be-
straffning som man har infört i Eskilstuna. Där har
man infört utegångsförbud på området kring torget
nattetid för ungdomar under 15 år. Några ungdomar
har begått en del misstag, och därför bestraffas alla
ungdomar under 15 år.
I Luleå hade en Konsumbutik satt upp en skylt om
att inga ungdomar fick handla före kl. 14.00 eftersom
man hade problem med snatteri och småstölder. Bu-
tiksägaren såg med andra ord alla ungdomar som
potentiella snattare. Efter uppmärksamhet i ungdom-
sprogrammet Bullen har man som tur är tagit ned
skylten i Konsumbutiken.
Herr talman! Ingen annan grupp i samhället skulle
tillåta att bli behandlad på det här sättet. Det är en
förnedrande behandling. Vi kräver att ungdomsmi-
nister Messing tar detta på allvar och diskuterar den
respektlöshet som unga människor ofta möter. Dessa
unga medborgare har dessutom ingen instans dit de
kan vända sig när de har blivit utsatta för en kollektiv
bestraffning. Hur kan vi vuxna då begära att de ska
engagera sig i samhällsfrågor eller tro på demokrati?
Dessvärre står det ingenting i ungdomspropositio-
nen om den diskriminering som ungdomarna möter
på grund av sin ålder. Jag hoppas att socialdemokra-
terna vågar ta sitt ansvar och lagstifta mot diskrimine-
ring på grund av ålder, på samma sätt som det är
förbjudet att diskriminera någon på grund av kön eller
sexuell läggning.
Propositionen innehåller däremot övergripande
mål som vi i Centerpartiet tycker är långtgående,
samtidigt som vi tycker att de är väldigt luddiga. De
kan medföra en långtgående reglering av kommuner-
nas verksamhet och begränsa möjligheterna till flex-
ibla, lokala lösningar. Fixerade statliga mål kan inte
förenas med en politik som avses att utformas på
ungdomars villkor. Vi tycker att det hade varit mer
logiskt att i stället sätta upp riktlinjer, som fallet var i
förslaget om ungdomspolitiken från 1994.
Med riktlinjer känns det som om det finns större
möjligheter att påverka ungdomspolitiken. Med de
mål som är uppsatta är det lätt att få känslan: Det här
får ni göra, men hitta inte på något annat! Centerpar-
tiet yrkar därför avslag på propositionen i vad avser
mål för den nationella ungdomspolitiken och bifall
till reservation 2.
Herr talman! Om reservation 2 avslås yrkar vi på
att målen bör kompletteras med ett fjärde mål som
lyder: Ungdomspolitiken ska ge större förutsättningar
för ungdomar att själva och i samverkan med det
omgivande samhället ta ansvar för sin egen och för
det omgivande samhällets utveckling.
Jag yrkar med detta bifall också till reservation 5.
En viktig fråga är också att öka kunskapen om
villkoren för flickor och pojkar med annan etnisk och
kulturell bakgrund. I propositionen lyfter regeringen
bara fram villkoren för flickor med annan etnisk och
kulturell bakgrund och ger Ungdomsstyrelsen i upp-
drag att i samarbete med Integrationsverket öka kun-
skapen kring deras situation i samhället.
Herr talman! Vi i Centerpartiet anser att även poj-
kar med annan etnisk och kulturell bakgrund behöver
ingå i detta uppdrag. Vi vill också att Skolverket ska
delta i arbetet för att, bl.a. mot bakgrund av rapporten
om skolresultaten för elever med invandrarbakgrund,
öka kunskapen om all ungdom med annan etnisk och
kulturell bakgrund.
Som jag nyligen nämnde har regeringen i ung-
domspropositionen sagt att man ska öka kunskapen
om flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund.
Men då vill jag faktiskt be ungdomsministern förklara
det som skrevs i budgetpropositionen, utgiftsområde
17, s. 167. Under rubriken Ungdomsfrågor finns
regeringens slutsatser: "- - - villkoren för flickor och
ungdomar med annan etnisk och kulturell bakgrund
bör ges särskild uppmärksamhet."
Hur ska jag tolka detta? Om texten i ungdomspro-
positionen är det som gäller innebär det att bara flick-
or blir ungdomar och inte pojkar. I och för sig kanske
detta är riktigt, för pojkar anser ju att de är pojkar
hela livet. Ska däremot tolkningen av ordet
"ungdomar" vara att det gäller både pojkar och flick-
or blir i alla fall jag förvirrad. Vilken text är det som
gäller?
Propositionen om ungdomar skrevs före budgeten.
Har regeringen ändrat ståndpunkt och inser att även
kunskaper om pojkar med annan etnisk och kulturell
bakgrund behövs?
Som tur är har i alla fall utskottets skrivning blivit
bättre. Utskottet tar upp även pojkar i sitt ställnings-
tagande.
Herr talman! Jag vill också yrka bifall till reser-
vation 20. Nästa område jag vill tala lite extra om är
nämligen skolans arbetsmiljö.
I propositionen har skolans arbetsmiljö fått allde-
les för lite uppmärksamhet. Många ungdomar mår
dåligt i dag, och det beror inte bara på en sak. Listan
skulle kunna göras lång.
Vi kan börja med ventilationen. Detta tas också
upp i propositionen, och jag kan intyga att det kan
vara ett problem. Jag har jobbat på en skola där vi
hade en ovanligt stökig årskurs 6-klass. Så byggde vi
en ny ekoskola med bara miljövänligt material, och
det blev en väldigt fin och bra ventilation. Så flyttade
vi in i skolan. Det här var inte min egen klass, och jag
jobbade inte speciellt mycket med den, men efter två
veckor lade jag över märke till att barnen hade blivit
helt annorlunda.
Jag tänkte: Okej, i den åldern händer det mycket,
och jag gick fram till dem och sade: Så kul att ni nu
har mognat till och blivit lugna och fina. - Men det
beror ju på luften, sade eleverna själva. I den gamla
skolan var det ju så varmt att vi inte kunde stå ut.
Ventilationen har oerhört stor betydelse för ung-
domarna, men det finns också andra saker. Jag behö-
ver inte orda speciellt mycket om mobbningen. Det
förekommer våld, sparkar och slag i skolmiljön, en
tendens som förstärks av alla våldsfilmer som man
matas med i TV. Vidare förekommer okvädinsord
och ätstörningar, som i dag har blivit ett stort pro-
blem, eftersom idealet är att man ska vara väldigt
smal och fin.
Självmorden ökar. Jag nämnde förut diskrimine-
ringen, och vi har tidigare mycket diskuterat jäm-
ställdheten, som också har en väldigt stor betydelse
för arbetsmiljön i skolan och för ungdomarnas välbe-
finnande.
Vi har inte minst drogerna, som vi har diskuterat i
idrottspropositionen. Som statsrådet säger förekom-
mer de inte bara inom idrotten. Vi ser i dag med fasa
hur drogen GHB används som en sexdrog för jakt på
"fjortisar", som unga grabbar säger. GHB är en drog
som jag lyfte fram i frågestunden tidigare i dag. Ni
som inte känner till den kan läsa om den i morgonda-
gens protokoll.
Detta var många punkter men ändå långt ifrån al-
la. Det är tråkigt att detta inte har fått större utrymme
i propositionen, men det kan avhjälpas genom att
riksdagen bifaller reservation 20. Centerpartiet har
lyft fram dessa frågor i en motion med rubriken Inför
ungdomsfrid, som har fått mycken uppmärksamhet
runtom i Sverige.
Herr talman! Bostadspolitiken måste få en över-
syn. I dag har ungdomar inte råd att flytta hemifrån.
Det behövs ett nytillskott av bostäder som är speciellt
anpassade för ungdomars behov och ekonomi, där
standard och rumsstorlek bättre motsvarar ungdomar-
nas behov.
Jag skulle kunna orda mycket mer om bostäder.
Jag skulle också kunna lägga ned mycket tid på att
prata om ungdomarnas möjligheter till utbildning
och arbete, men i den här sena timmen väljer jag att
avstå från det, eftersom både Inger Davidson och
Anne-Katrine Dunker har lyft fram de här frågorna på
ett mycket föredömligt sätt.
Till sist, herr talman! Om vi vill få ungdomar en-
gagerade i politik, måste vi ge alla ungdomar rätt att
rösta det år de fyller 18 år. Det är orimligt att de som
fyller 18 år samma år som det är val men gör det
någon av de sista månaderna av året inte ska få möj-
lighet att göra sin röst hörd. De får vänta tills de är 22
år innan de får gå till valurnorna. Självklart är risken
stor för att de tappar tron på att deras röst är viktig.
Jag yrkar bifall till reservationerna 29, 2, 20 och
5.
Anf. 213 LENNART KOLLMATS (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga
till Birgitta Sellén att jag tror att livet blir mycket
tråkigare när jag slutar att vara pojke.
På ungdomars villkor är en bra titel på proposi-
tionen. Den säger egentligen väldigt mycket, för det
innebär att vi som representanter för staten inte ska gå
in och peta i detaljer. Ändå är det så lätt att det blir så.
Vi vill ju så väl med våra ungdomar, och det är så lätt
att försöka forma dem efter våra erfarenheter och våra
idéer.
Den liberala tanken är ju att vi i stället för att peka
och styra ska stödja ungdomarnas utveckling i rikt-
ning mot de värderingar som samhället omfattar. Där
har vi nyckelord som demokrati, jämställdhet, tole-
rans och möjligheter för den enskilde.
Jag funderade länge på om de föreslagna målen är
bra men kom till slut fram till att de i alla fall är ac-
ceptabla. Ska vi komma fram, gäller det att målen
accepteras av de unga och kan drivas av dem. Jag har
åtminstone träffat några som har bekräftat att de tyck-
er att målen är okej. Men sedan är vi inte helt eniga
om fortsättningen, och några av de reservationer som
vi har anknyter till målen och skulle eventuellt ha
kunnat föranleda en omformulering, men det har vi
avstått från.
Sedan kan man alltid diskutera för vem vi skriver
de här målen. Vilka blir involverade? Visst blir det så
att det i första hand är de väletablerade ungdomarna
som får stimulans och glädje av dem. Det är därför
som vi i Folkpartiet har skrivit också om den före-
ningslösa ungdomen. Men hur når vi den, och hur tar
vi hand om de ungdomar som inte vill bry sig om
skolan eller som nästan struntar i om de får jobb eller
inte? Vi kan inte lösa alla problem med vackert for-
mulerade mål, inte ens med konkretisering av dem.
Dessvärre har inte heller jag något bra svar.
När vi kommer till kärnan finns det ändå ett för-
äldraansvar, som också behöver stärkas och stödjas.
Vi måste som föräldrar våga sätta gränser och våga
säga ifrån när gränserna överskrids.
I anslutning till propositionen finns tre folkparti-
motioner, och jag tänker återkomma till alla tre.
Vi är helt eniga om att eleverna ska ha ett stort in-
flytande i skolorna. Vi i Folkpartiet anser också att
det inflytandet ska öka med stigande ålder. Även
propositionen tar upp att det i dag snarast verkar som
om eleverna med stigande ålder får mindre och mind-
re att säga till om, åtminstone om man får tro vad
eleverna själva anser. Eleverna ska givetvis stå i cent-
rum för verksamheten och ha stor valfrihet. I första
hand bör det handla om den egna studiesituationen,
om att bestämma mer i klassrummet men inte om att
ta över styrningen av hela skolor. Vi avvisar således
elevstyrda skolor men välkomnar ökat engagemang i
skolans verksamhet, inte bara från elever utan också
från föräldrar. Det är skillnad på inflytande och be-
slutande.
Herr talman! Det blir lite av upprepningar här, och
vi har en del gemensamma reservationer. Jag tänker
också ta upp arbetsmiljöfrågorna, som har ägnats för
lite uppmärksamhet. Det gäller både den fysiska och
den psykosociala miljön. Jag har lustigt nog samma
exempel som Birgitta Sellén: ventilation, mobbning
och våld.
Vi hade en debatt här i kammaren om språket för
en tid sedan, då bl.a. anglifieringen kritiserades, men
när man lyssnar på en del ungdomar i dag låter anglo-
saxiska ord jämförelsevis som rena lyriken och poe-
sin. Tyvärr drabbas många gånger unga flickor av ett
grovt och kränkande språk. Detta måste uppmärk-
sammans ytterligare.
Ett annat problem som tyvärr ökar är hörselska-
dor. Jag ska inte gå in för djupt i skälen för det, men
nog tror jag att högljudda diskon och musikanlägg-
ningar med öronproppar - freestylar - har skuld till
den situationen. Det finns mycket att göra för att
underlätta för ungdomar med hörselskador, både
tekniskt och på annat sätt. Inte minst har de lättare att
följa med i klassrummet om det är lugnare i klass-
rummet. Dessutom är det en väldigt billig åtgärd.
En annan grupp med funktionshinder är dyslekti-
ker. Vi anser att det behövs fler dyslexicentrum i
Sverige för specialhjälp till ungdomar som har läs-
och skrivsvårigheter. De här problemen för funk-
tionshindrade tar vi närmare upp i vår motion och i
reservationerna.
Övergången mellan skolan och arbetslivet är ock-
så viktig för ungdomarna, och Folkpartiet har därför
föreslagit att en modern och flexibel lärlingsutbild-
ning utformas, där ansvaret delas mellan skola och
näringsliv. Den ska leda fram till ett slags yrkesexa-
men med gesällprov eller något liknande.
Regeringen har förbigått den delen i ungdomspro-
positionen, och det är beklagligt. Jag vet ju att frågan
diskuteras både i utbildningsutskottet och i arbets-
marknadsutskottet, men eftersom ungdomsfrågor är
tvärsektoriella är det med förvåning som vi konstate-
rar att lärlingsfrågan inte fanns med i propositionen.
Det första målet innebär ju ändå att ungdomar ska ha
goda förutsättningar att leva ett självständigt liv, och
det får de inte om de inte får något jobb eller inte kan
studera vidare efter gymnasiet.
Som jag hoppas med en viss logik är jag därmed
inne på arbetet. Efter skolan är den viktigaste upp-
giften för att stödja ungdomarna att de kan komma in
på arbetsmarknaden. Det är förödande att inte känna
sig behövd och vara tvungen att gå och dra längre
eller kortare tid. Dessutom blir det ofta så att de bor
kvar hemma, och inte heller det skapar några själv-
ständiga samhällsmedborgare.
När det gäller jobben måste det till en politik som
ger förutsättningarna. Folkpartiet har här i riksdagen
lagt fram ett antal förslag till ett bättre företagsklimat
som utan tvekan ger fler arbeten.
Dit hör både beskattningen och arbetsrätten. Båda
måste reformeras. Det är grunden för att ge ungdomar
större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.
Liksom arbetstagare ska kunna känna trygghet i ar-
betet måste också arbetsgivare kunna känna det när
de anställer ungdomar. Det är onekligen en större risk
i rekryteringen när det är oprövad arbetskraft som
anställs än när beprövad och erfaren personal får
jobb.
Ungdomar som gått grund- och gymnasieskolan,
osv. börjar ju titta efter bostad. Det gör nog för all del
föräldrarna också, men då till ungdomarna. Då inträ-
der nästa hinder. Det är svårt att få tag på bostäder
som de har råd med. Jag kan inte så mycket om bo-
stadspolitik. Men jag vet av egen erfarenhet hur svårt
det är. Risken är här att det naturligtvis handlar om
kontakter för att man ska lyckas hjälpa ungdomarna
till en bostad.
I bakgrundstexten till propositionen står: De flesta
ungdomar önskar små bostäder med låga hyror. Nog
så sant. Men vad händer sedan i propositionen? Så
långt jag kan se ingenting. Vart tog det tvärsektoriella
vägen?
Den här debatten kan utveckla sig till en allmän-
politisk debatt, men det är väl meningen. Ungdomar
och deras situation berör i stort sett alla områden.
Folkpartiet har i utskottet ställt sig bakom förslaget
om att regeringen skyndsamt bör tillsätta en utredning
om att se över bostadspolitiken ur ett ungdomspers-
pektiv. Inger Davidson hjälpte i stor utsträckning till
med den utredningen genom att här ge en mängd
förslag.
Så till demokratin och ungdomars politiska enga-
gemang. Vi är eniga om behovet av ungdomsorgani-
sationerna. De behövs inte minst för att få ungdomar
att vara med och engagera sig mot de antidemokratis-
ka krafter som för närvarande försöker göra sig breda
på olika sätt. Många engagerar sig mot de nazister
som dyker upp. Det är bra att även ungdomsförbun-
den finns på barrikaderna.
Vi har i en motion föreslagit ändrade bestämmel-
ser för bidrag till politiska ungdomsorganisationer.
Det gör vi för att vi inte kan förstå varför man inte
kan ändra bidragsreglerna så att man tar bort möjlig-
heterna till missbruk. Vi tycker det är bra att myndig-
heter inte kan titta i medlemsregistren hos de politiska
ungdomsorganisationerna. Erfarenheterna pekar ty-
värr på att vi behöver ett nytt system. Det enklaste är
att ge ett grundbidrag plus ett mandatbaserat bidrag.
Det är ju det principiella system vi har för partistödet
i övrigt.
En annan fråga som vi uppmärksammat är risken
att förlora ungdomar som har engagerat sig politiskt i
sin hemkommun. Jag ska ge ett exempel på det. En av
våra ungdomar i Folkpartiet i Kungsbacka hade ett
kommunalt uppdrag. Det gjorde att han kom på
gruppmöten och var med av och till i det politiska
arbetet. Så började han plugga i Göteborg. Det funge-
rade en kortare tid. Men sedan skaffade han lägenhet i
Göteborg. Då tvingades han att mantalsskriva sig där,
för sådana är reglerna.
Det innebar att han måste lämna det politiska
uppdraget i Kungsbacka. Att då få ett nytt och bli
engagerad på samma sätt i Göteborg är inte det lät-
taste. Han tappade stimulansen med det politiska
uppdraget, och vi har en ungdom mindre i det kom-
munalpolitiska arbetet. Det borde gå att lösa på något
sätt. Det finns ett antal lösningar. Därför beklagar jag
att utskottet inte ville ge regeringen i uppdrag att titta
på frågan.
När vi talade om ärendet i utskottet var det flera
andra partiföreträdare som bekräftade att det kunde
gå till så. Jag tror t.o.m. någon person hade upplevt
samma problem. Men ändå finns ingen vilja att göra
någonting åt det. Jag tror att vi måste kunna hitta en
kreativ lösning. Inte minst beroende på att antalet
platser ökar både på de traditionella universitetsorter-
na och på de regionala högskoleorterna. Det innebär
en viss koncentration av ungdomar dit.
Jag undrar när nu idrottsministern ändrat skepnad
till ungdomsminister om hon kan tänka sig att titta på
detta, trots att utskottet inte har gått på den linjen.
Så till den kanske dystraste delen av ungdomarnas
situation, nämligen missbruket. Regeringen har i
proposition tagit upp narkotika- och alkoholfrågorna
och även berört dopning. Det senare ska jag inte ta
upp här, eftersom vi nyss har avverkat det.
Det som förvånar mig är att man har gått förbi
andra beroendeproblem, som rökningen och läkeme-
delsmissbruk. Tyvärr verkar det som om rökningen
ökar igen bland flickor. Vi skulle gärna sett en breda-
re ansats till att minska både bruk och missbruk bland
ungdomar. Nikotinet är ofta inkörsport till andra
missbruk, och vi får inte förtröttas i arbetet att före-
bygga det bruket. Beroende och missbruk hör ihop,
och de sammanhangen bör också uppmärksammas.
Jag läste att man nu skulle ha samråd med Kom-
munförbundet, Socialstyrelsen och de ideella organi-
sationerna. Det är bra. Men som gammal f.d. lands-
tingspolitiker måste jag säga: Glöm inte landstingen!
Där finns väldigt mycket sakkunskap. Där arbetar
man med hälso- och sjukvård, dvs. både den förebyg-
gande delen och den botande och lindrande delen.
Det finns mycket att hämta hos landstingen, och då
enkannerligen Landstingsförbundet.
Jag har också en annan sak som jag vill säga. Det
gäller frågan om röstningen, som Birgitta Sellén tog
upp. Om man inte får rösta det år man fyller 18 trod-
de hon att man skulle få vänta i fyra år. Så hoppas jag
definitivt inte att det blir, Birgitta Sellén. Med vårt
förslag med separerade kommunal- och landstingsval
vartannat år och riksdagsval vartannat år - och så har
vi också EU-val - uppstår inte problemet med den
längden.
Hur man än ställer sig har man alltid en gräns. Om
man är 17 år och 11 månader vid årsskiftet får man
vänta. Det blir alltid en gräns, och några kommer
alltid att drabbas. Jag tycker det är bra med den gräns
vi har i dag, dvs. att myndighetsåldern är rösträttsål-
dern.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till reserva-
tion 20 under mom. 21 och reservation 29 under
mom. 28. Givetvis står jag bakom de övriga 12 reser-
vationer vi har, men för tids vinnande avstår jag från
yrkande i de fallen.
Anf. 214 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Först vill jag återigen tacka för ett
mycket gott samarbete kring propositionen På ung-
domars villkor - ungdomspolitik för demokrati, rätt-
visa och framtidstro. Det har dessutom varit väldigt
roligt att vara ute och tala med ungdomar om propo-
sitionen. En kommentar har varit: "Går det som står i
den här proppen igenom, då är vi helnöjda!". En
annan kommentar har varit: "Målen är urhäftiga!"
Det är de mål som Birgitta Sellén vill ta bort - hm!
Miljöpartiet har dock två reservationer. De tar upp
aktivt deltagande i politiken, dvs. demokratin. Jag
börjar med att säga ett par ord om dem.
Ungdomar tar allt tidigare del av det offentliga li-
vet. Ofta genom engagemang i enskilda sakfrågor.
Däremot vet vi alla att engagemanget i de politiska
ungdomsförbunden minskar. Dagens valsystem med
fyraåriga perioder gör att en del är 22 år gamla innan
de får rösta för första gången. Miljöpartiet tycker att
det är på tok för gammalt. Därför vill vi sänka röst-
rättsåldern till 16 år såväl i kommunval och lands-
tingsval som i riksdagsval.
Vi tror att det politiska intresset kan stimuleras
genom sänkt rösträttsålder. Det kan kännas mer me-
ningsfullt att engagera sig politisk om man också kan
vara med och aktivt påverka. Det säger ungdomarna
själva. Vi får inte bortse från den kompetens och den
erfarenhet som ungdomar besitter och som är unik för
just deras generation. En sänkt rösträttsålder har ock-
så förespråkats av Ungdomsstyrelsen i rapporten
Krokig väg till vuxen och av Åldersgränsutredningen
i dess slutbetänkande. Med det yrkar jag bifall till
reservation 12 under mom. 10.
Frågan om sänkt rösträttsålder har nyligen varit
uppe i konstitutionsutskottet, och när beslut fattades i
kammaren samlade sig inte riksdagens majoritet bak-
om det förslaget. Då tycker jag att ni, kära riksdags-
ledamöter, åtminstone kan rösta för Miljöpartiets
andrahandsyrkande som säger att rösträtten ska vara
kopplad till kalenderår! Det innebär att den som fyller
18 år senast den 31 december aktuellt valår är röstbe-
rättigad - där fick Lennart Kollmats sin gräns. Det
måste anses fel att de som är födda sent på året ska
förhindras att rösta medan större delen av deras
årskamrater får rösta. Med det yrkar jag bifall även
till reservation 13 under mom. 11. Vi tror att det and-
ra målet, att ungdomar ska ha möjlighet till inflytande
och delaktighet, bättre kan nås då.
En annan fråga som Miljöpartiet har drivit i
många år och som ännu inte är avgjord handlar om
konstruktionen av systemet för bidrag till olika ung-
domsorganisationer. Olika föreningar fyller en stor
funktion för ungdomar. Vi har tidigare i dag debatte-
rat den största ungdomsrörelsen, idrottsrörelsen. Men
vi får inte glömma de ungdomar som av olika anled-
ningar väljer att inte engagera sig i föreningslivet. Vi
tog tidigare upp klasstillhörighet, som ett av skälen.
Men det finns också ett växande engagemang för att
delta i levande rollspel och i olika aktionsgrupper.
Det är projekt utan stadgar eller ordföranden. Ung-
domar samlas kring en fråga, driver den, spelar sitt
spel eller utför sin aktion. Sedan upphör gruppen. I
det här fallet är det ungdomarna själva som tar egna
initiativ, sätter dagordning och står för genomförande.
Det här är naturligtvis oerhört kreativt och ger en god
skolning i kommande aktivt deltagande i levande
politisk demokrati. Därför förordar Miljöpartiet ett
mer flexibelt statsbidragssystem för ungdomar. Jag
förutsätter också att regeringens kommande förslag i
frågan är av den karaktären att det medger en större
flexibilitet i bidragsgivningen än vad som nu är fallet.
Tonvikten på grundbidrag bör alltså överges till för-
mån för särskilda bidrag. Vi tror också att det tredje
målet, att ungdomars engagemang och skapande
förmåga ska ses som en resurs, bättre kan efterlevas
då.
Herr talman! Det finns en punkt som saknas i
detta gedigna arbete. Nu är jag inne på en rättvise-
kommentar. Det handlar om ungdomars möjligheter
till eget boende. Det är oerhört allvarligt, och det
speglar ett flagrant ointresse från bostadspolitiskt
håll. Ta därför till er det här, alla bostadspolitiker!
När jag var ung gick det bra att få tag i en omo-
dern lägenhet till en låg kostnad mitt i stenstadens
hjärta. Den här möjligheten är i dag obefintlig, och
ingenting har byggts för att ersätta den möjligheten
till enkelt och billigt boende i unga år. Ungdomarna
tvingas bo kvar hemma. Ungdomarna kräver en lös-
ning. Och om det ska vara rättvisa, så som vi fastslår i
det här betänkandet, måste vi börja bygga för ungdo-
mar. Vi tror att det första målet, att ungdomar ska ha
goda förutsättningar att leva ett självständigt liv,
bättre kan efterlevas då.
Nu har jag kommenterat demokratin och rättvisan.
Till sist vill jag säga några ord om framtidstron.
Det är inte vad vi säger som barnet gör. Barnet
gör det som vi gör. Så är det. Kommer ni ihåg Rock-
ormen med texten: Är du rädd för ditt eget barn lilla
mamma? Det handlar om framtidstro.
Under 1990-talet har de flesta kommuner skurit
hårt på fritids- och kulturverksamheten för barn och
ungdomar. Vilken signal ger vi då? Jo, signalen blir:
Du är inte värd det här, lille vän! Klasskillnaderna
ökar i och med detta, eller hur? Den som har råd kan
ju alltid betala för sina fritidsaktiviteter.
Ungdomsstyrelsen har lyft fram en uppgift om att
det är 20 % minskade fritidsutgifter i hela landet.
Stockholms stad toppar med en 28-procentig minsk-
ning. I Stockholm minskade antalet fritidsgårdar
dramatiskt mellan 1992 och 1995, från 52 till 39. De
som har stora lägenheter eller villor kan ju vara
hemma hos varandra. De andra barnen tvingas ut på
gatan. Öppethållande av t.ex. parklekar är också av
avgörande betydelse. Mellan 1990 och 1996 har öp-
pethållandet minskat med 25 %. Det är alltså öppet en
fjärdedel mindre tid. Vilka signaler och vilken fram-
tidstro ger det till barnen?
På 50-talet var parkleken i Stockholm öppen hela
dagen men även på kvällen. Värmestugan vid skrid-
skobanan eldades till klockan 22. Vi ungdomar kände
oss betydelsefulla. Det här var för oss. Tant Viola i
parkleken sjöng med oss, och vi fick spela olika in-
strument ur musiklådan. Kasperteatern var öppen för
alla och gratis. Jag har fått växa upp med framtidstro.
Herr talman! Barn och ungdomar behöver mer tid
med vuxna för att utbyta funderingar och ställa frå-
gor. Ungdomar behöver mycket tid med vuxna för
existentiella och djuplodande filosofiska samtal. Vi
vet det. Det kan vara avgörande samtal, samtal som
kan förhindra självmord. Ändå tvingas jag konstatera
att den huvudsakliga kostnadsminskningen på parkle-
kar, fritidsgårdar och kvartersgårdar i Stockholm
ligger på en minskad personaltäthet. Det finns helt
enkelt väsentligt färre vuxna i dessa ungdomsmiljöer
i dag än för tio år sedan. Vi vet att situationen är
likadan i skolan. Det handlar om framtidstro.
På ungdomars villkor är ett mycket ambitiöst do-
kument som nu kommer att bli ett politiskt beslut, och
det förpliktar. Det är det vi gör som räknas. Därför
måste ungdomars villkor också avspegla sig i ekono-
miska prioriteringar och ordet måste stå med stora
svarta feta bokstäver. Annars blir sveket ännu större
än dagens svek. Jag utgår från att vi står inför ett
trendbrott. Jag har ju växt upp med framtidstro, och
nu vill jag gärna ha detta bekräftat av Ulrica Messing.
Tack!
Anf. 215 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Vi i Centerpartiet anser att ungdo-
marna och inte regeringen ska skriva målen. Om vi
menar allvar med att de ska bli engagerade kan vi inte
låta målen vara klara redan från början. Därför anser
vi att regeringens mål i stället ska vara riktlinjer. Det
var vad jag sade i mitt anförande. Det var därför som
jag avslog målen.
Ungdomar är inte vana vid att de får vara med och
tycka. De litar inte på oss vuxna, eftersom vi alltid
har bestämt åt dem. Sannolikt skulle de ha svårt att
tro att de får skriva målen själva. De måste träna sig
på det.
Jag blir lite förvånad. Ewa Larsson pratar ofta om
vikten av Waldorfpedagogiken och vet att den inne-
bär att man tränar ungdomars och barns delaktighet.
Hon borde veta att man med delaktighet och engage-
mang når långt. Därför måste vi låta ungdomarna
skriva målen själva.
Anf. 216 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag ska berätta en hemlighet för Bir-
gitta Sellén. Målen är baserade på ungdomars syn-
punkter och egna tyckande. Det är inga mål som är
tagna i luften.
Anf. 217 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Jag förutsätter att den här ungdom-
spropositionen ska leda till att många fler ungdomar
blir engagerade. Det hade sett mycket bättre ut för
dem som kommer till om det hade stått riktlinjer.
Anf. 218 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Riktlinjerna är verkligheten som le-
der till målen. Egentligen vet vi att det är resan som
är mödan värd. Men det är alltid bra att ha mål när
man börjar sin resa.
Målen är baserade på det som ungdomarna själva
vill. De vill ha delaktighet och leva ett självständigt
liv, och de vill att deras egen kreativa och skapande
förmåga ska ses som en resurs.
Det är fantastiska mål, och de står egentligen för
allt. Jag delar inte uppfattningen att ungdomar har
svårt att inse sin egen betydelse. När jag har jobbat på
gymnasieskolor och pratat med gröna ungdomar om
propositionen har de tagit för givet att de verkligen
ska få vara med. De är jättesura angående en så ele-
mentär sak som rösträttsåldern. "Varför kan det inte
vara den 31 december som gäller? Varför får jag inte
rösta det år jag fyller 18 år? Jag vill rösta!" Oavsett
om vi separerar kommun-, landstings- och riksdags-
val eller inte vill man vara med och rösta på myndig-
hetsdagen. De kräver att få börja rösta tidigare, vid 16
års ålder.
Nu finns det ingen majoritet i riksdagen för detta.
Då skulle vi kunna anta det andra delmålet med den
31 december. Fyller man år inom valåret ska man få
rösta. Jag tycker - precis som många ungdomar har
sagt - att målen är urhäftiga.
Anf. 219 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Efter de tack Ewa Larsson har fram-
fört om samarbetet kring propositionen förstår jag att
Ewa Larsson är en makthavare. Då blir jag ganska
överraskad över att man måste reservera sig mot det
man har skrivit själv.
Sedan var det frågan om rösträtten. Ett skäl ska
vara årskurskamrater. Jag undrar vad Ewa Larsson
säger om moppeåldern. Det upplevs som oerhört
mycket tuffare och hårdare att en del av mina klass-
kamrater får köra moped men inte jag - vid 15 års
ålder. Vi har körtkortsåldern. Ska den också gälla
inom det år man fyller 18? Ska myndighetsåldern
också ändras? Det finns massor av sådana gränser.
Jag kan inte förstå varför just rösträttsåldern skulle
särskiljas från övriga åldersgränser.
Anf. 220 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Den ena frågan hörde ihop med den
andra frågan. Lennart Kollmats sade att det är märk-
ligt att jag reserverade mig mot något som vi i Miljö-
partiet egentligen tycker är bra. Det är just i rösträtts-
frågan som Miljöpartiet har reserverat sig.
Vi kan inte säga att vi är speciellt konsekventa i
Sverige i fråga om åldersgränser. En inkonsekvens
som Lennart Kollmats inte tog upp är t.ex. 16-
årsåldern för film. Vi har många olika märkliga ål-
dersgränser i Sverige. Att jag inte pratar om alla de
märkligheterna nu beror på att vi precis just nu ska
fatta beslut om ett betänkande som rör ungdomar.
Miljöpartiet, Ungdomsstyrelsen och Åldersgränsut-
redningen anser att rösträttsåldern har betydelse för
ungdomars egen vilja till delaktighet. Man menar i
utredningen och rapporten att åldersgränsen har bety-
delse för delaktighet.
Anf. 221 LENNART KOLLMATS (s) re-
plik:
Herr talman! Det är riktigt att reservationen bara
gäller rösträtten. Men jag hörde Ewa Larsson vara
mycket kritisk till hur bostadsfrågorna hanterats i
propositionen.
Sedan var det en sak jag inte riktigt förstod. Gäller
16-årsgränsen för film det år man fyller 16 år eller det
datum man fyller 16 år? Visst finns det olika ålders-
gränser, men jag trodde att det var fråga om den dag
man fyller 16 år och inte året - men jag kan ha miss-
uppfattat.
Anf. 222 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Bostadsfrågan hanteras inte alls här.
Det är inte frågan om hur den hanteras utan att den
inte alls hanteras som inte bara Miljöpartiet är kritiskt
till utan även regeringspartiet och Vänsterpartiet. Det
beror inte på illvilja från alla vi som har arbetat med
utredningen, utan det beror på ett bristande intresse
från bostadspolitiskt håll. Det är därför jag har sagt:
"Hör upp alla riksdagsledamöter som arbetar med
bostadspolitiska frågor. Här krävs en skärpning. Ni
måste börja bygga billigt och enkelt för ungdomar."
Anf. 223 ANNIKA NILSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är
med glädje jag i dag debatterar kulturutskottets be-
tänkande angående ungdomspolitik. Jag kom in i
riksdagen i september 1994, och jag har de drygt fem
år som gått följt ungdomspolitiken både som riks-
dagsledamot och som ledamot i olika utredningar och
kommittéer som behandlat dessa frågor.
Frågan som kanske först ska ställas i denna debatt
är om det behövs en ungdomspolitik. För mig är sva-
ret ett självklart ja. Jag är övertygad om att det finns
vissa områden, vissa problem, vissa förutsättningar
och vissa möjligheter som är gemensamma för den
unga generationen. Ungdomspolitiken måste natur-
ligtvis utgå från att alla unga ska ha lika möjligheter
att vara delaktiga i samhällets olika skikt och i livets
olika skeenden. Även om alla unga är olika finns just
gemensamma möjligheter och hinder som försvårar
övergången till vuxenlivet. Det är med detta som
utgångspunkt det är viktigt att vi har en nationell
ungdomspolitik.
Ungdomstiden är en speciell tid. Det är en period i
livet då man går från att vara barn till att bli vuxen,
vilket ofta kan vara ganska förvirrande. Men det är
viktigt att säga att ungdomstiden inte enbart är en tid
då man väntar på att bli vuxen, utan också en tid för
sökande, ifrågasättande och prövning. Det är den tid
då man lär känna sig själv och hittar just sin egen
riktning i livet.
Vi ska fatta beslut om mål för ungdomspolitiken.
Förslaget innebär att vi får en generell, sektorsöver-
gripande och målstyrd ungdomspolitik som även
innehåller uppföljning och analys. Det ska vara en
målstyrningsmodell med tre övergripande mål som
riksdagen fastställer och sedan delmål inom olika
områden som regeringen fastställer.
Majoriteten i utskottet ställer sig bakom de före-
slagna målen och till den målstyrningsmodell som
föreslagits. Jag tycker att de tre övergripande målen
med följande inriktningar, nämligen ett självständig-
hetsmål, ett delaktighetsmål och ett resursmål, är
mycket bra. De innehåller just de delar som jag tycker
är viktigast för ungdomspolitiken.
Att vi nu får mål för ungdomspolitiken är den
viktigaste skillnaden från 1994 års ungdomspolitiska
proposition. Det riksdagen då fastställde var riktlinjer.
Vad är då skillnaden mellan riktlinjer och mål? Den
erfarenhet jag har på kulturområdet är att nationella
mål är viktiga för att just lyfta fram ett politikområde.
Många av dem jag har mött inom kultursektorn har
sagt att det har varit oerhört betydelsefullt att ha må-
len som antogs 1974 och 1996 i ryggen. Jag är över-
tygad om att de mål som vi i dag - eller rättare sagt
nästa vecka - ska ta ställning till kommer att leda till
att de som arbetar med ungdomsfrågor både på lokal
nivå, men även på statlig nivå, får mål och därmed ett
ovärderligt instrument att arbeta mot.
Herr talman! Det är många och viktiga frågor som
behandlas i betänkandet. Jag tänkte avgränsa mig till
att kommentera något av det som jag anser vara vik-
tigast, dvs. en del övergripande frågor.
När jag träffar unga människor möts jag oftast av
en optimistisk framtidstro. De flesta känner en ganska
stor tillförsikt inför framtiden, att de ska kunna för-
verkliga sina drömmar, att de ska få den utbildning
och det arbete som de eftersträvar. Det finns också de
bland ungdomsgenerationen som har en pessimistisk
syn på framtiden, med en oro för hög arbetslöshet och
framför allt en oro för sig egen chans att komma in på
arbetsmarknaden, att få en bostad och därigenom
kunna leva ett självständigt liv.
Det som också är genomgående för dem som jag
har mött, både de som har en optimistisk och de som
har en pessimistisk framtidssyn, är att det finns ett
område som många av dem är ganska skeptiska till.
Rättare sagt har de en känsla av att det område som
handlar om makt och inflytande inte riktigt är något
som de är en del av. De känner inte att de kan påver-
ka samhällets utveckling och inte heller sin egen
vardag.
I de svar Ungdomspolitiska kommittén fick när
den gick ut och frågade unga, både i form av rådslag
och i form av enkäter, kan man läsa att unga bär på en
oerhörd frustration, en frustration över att inte bli
hörda, en frustration över att bli ställda vid sidan av.
De unga som jag har mött under årets lopp har visat
en otålighet när det gällt att kunna påverka sin egen
vardag. De känner att vuxenvärlden inte riktigt tar
dem på allvar. Det handlar inte om att unga har ett
bristande intresse eller ett bristande engagemang. I
stället handlar det om att unga ofta upplever att de
inte släpps in där makten finns.
Åkrahällskolans elevråd i Nybro skrev ett svar till
Ungdomspolitiska kommittén om att vara vuxen:
"När blir man vuxen? Ett tänkbart svar på frågan är,
enligt vår mening, att man blir vuxen i det ögonblick
man känner sig delaktig i samhället. Det kan innebära
att man har ett arbete, att man känner att man kan
påverka de styrande eller att man har körkort."
Elevrådet visar en inställning som jag ofta möts
av, nämligen att delaktighet och inflytande är något
som är förunnat vuxenvärlden. Jag tycker att frågan
om att öka ungas inflytande är den viktigaste fram-
tidsfrågan för ungdomspolitiken.
Många förslag har väckts och initiativ har tagits
för att på olika sätt öka ungas möjlighet till inflytan-
de. På många orter runt om i vårt land har det startats
både ungdomsråd och ungdomsfullmäktige. Jag vill i
detta sammanhang lyfta fram att det är viktigt att
unga själva får hitta sina organisatoriska former, att vi
som vuxna låter de unga få experimentera och finna
sina lösningar. Det är också av betydelse att unga får
möjlighet till verkligt inflytande. Det är just vad det
står i det andra övergripande målet.
Jag har mött elever i skolor som har fått lämna
synpunkter på färgen på väggarna eller när kaféet ska
vara öppet. Det må vara viktiga frågor, men vi måste
våga släppa in unga i alla frågor. Därför är det försök
som inletts med elevmajoritet i gymnasieskolans
styrelse ett viktigt projekt. Jag tror att eleverna har all
den kraft och allt det ansvar som det innebär att sitta i
en sådan styrelse.
Avslutningsvis vill jag, herr talman, säga att den
ungdomspolitiska proposition som vi nu behandlar är
ett lyft för ungdomspolitiken. Den är efterlängtad av
många och lever upp till många av de förväntningar
som ställts innan. Det är en proposition som tar upp
stora frågor, men även små, som är viktiga för den
unga generationen. Genom att propositionen tar sitt
avstamp i övergången från ung till vuxen - att låta
unga få ta den plats i samhället de har rätt till - läggs
grunden för en ungdomspolitik för framtiden. En
ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och framtids-
tro - på ungdomars villkor.
Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hem-
ställan i dess helhet.
Tack!
Anf. 224 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Herr talman! Det var roligt att höra Annika Nils-
son. Vi delar många synpunkter. Ungdomarna måste
få vara självständiga och skapa sin egen tid och inte
minst sin framtid. Därför förvånar det mig lite grann
att jag inte kan uppleva det när jag läser propositio-
nen. Därför skulle jag vilja veta vad Annika Nilsson
menar med delaktighetsmål.
Man talar ju om ungdomsråden, och jag har fått
en fin bok som heter Adressboken, där alla de här
ungdomsråden finns redovisade. Kan Annika Nilsson
beskriva för mig vad de här ungdomsråden har kunnat
göra? På vilket sätt har de varit delaktiga?
Samtidigt skulle jag vilja veta något om självstän-
dighetsmålen. Annika Nilsson talade väldigt fint om
att ungdomar ska få vara med och forma framtiden,
men vad i den här propositionen talar om att ungdo-
marna kan vara med och forma sin egen framtid, som
ju genomgår så stora förändringar i dag?
Anf. 225 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! När jag pratar om självständighets-
mål, delaktighetsmål och resursmål är det de tre mål
som regeringen har föreslagit och som även utskottet
föreslår som övergripande mål.
Jag vill börja med delaktighet. För mig handlar
det om att kunna vara en del av det samhälle man
lever i och känna att man faktiskt kan påverka det liv
man lever och även påverka omgivningen. Många
unga som jag möter i dag känner att de inte riktigt får
tillträde till det.
Det har funnits väldigt många initiativ. Ungdoms-
råd är ett, men det finns många andra sätt att jobba
ute i kommuner, men även i politiska partier. Utvär-
deringen av ungdomsråden har visat att det på de
ställen där ungdomsråden har införts faktiskt på lite
längre sikt har inneburit att antalet aktiva ungdomar
också har ökat i de politiska föreningarna och de
politiska partierna. Man har alltså väckt ett politiskt
engagemang hos ungdomarna som har känt att det här
vill de faktiskt vara med och påverka. Därigenom har
man också tagit steget in i de politiska partierna. Då
har man liksom hittat en väg in i det politiska system-
et. Jag tycker att det är viktigt. Det är ett bra exempel
på hur man kan öka delaktigheten.
Jag tycker att det är viktigt att påpeka att när man
pratar om självständighet pratar man om rätten att
utvecklas. Jag tror att en stor skillnad mellan mig som
socialdemokrat och Anne-Katrine Dunker som mode-
rat är att jag tror på politikens möjlighet att förändra
människors vardag. Genom de beslut vi fattar här,
genom att få ut en riktig målstyrningsmodell till alla
myndigheter och få fram att det faktiskt gäller att
plocka fram ungdomarna, de ska in och vara delakti-
ga, de ska få möjlighet att påverka, tror jag att ung-
domars möjlighet att själva styra sina liv ökar.
Anf. 226 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Herr talman! Så att vara delaktig och komma in i
samhällslivet det är att komma in i ett politiskt parti.
Det var kontentan jag kunde utläsa av Annika Nils-
sons uttalande.
De ungdomar jag talar med, som är arbetslösa,
som har gått ut gymnasiet och inte lyckats få någon
sysselsättning vill ha en bra sysselsättning. Det är
frihetslappen för dem. Jag kommer från ett av de tre
Norrlandslänen där arbetslösheten har ökat.
De ungdomar som har ett arbete vill ha möjlighet
att söka sitt arbete själva, vill ha möjlighet till en
friare arbetsmarknad med de möjligheter som det ger.
Den typ av arbete som växer upp i dag med den nya
IT-tekniken kräver en helt annan formel för arbets-
marknaden. Men om det säger Annika Nilsson inte
någonting, utan det enda som gäller är att man ska
vara delaktig i ett politiskt parti. Det kan jag faktiskt
inte hålla med om. Det är inte där man formar sitt liv,
det är utanför.
Anf. 227 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ytterst märkligt. Jag frågar
mig om verkligen Anne-Katrine Dunker och jag har
läst samma proposition. På s. 31 i propositionen står
det: Goda förutsättningar att leva ett självständigt liv.
I det stycket står det faktiskt: "Ett första mål för ung-
domspolitiken bör, enligt regeringens förslag, vara att
ungdomar ska ha goda förutsättningar att leva ett
självständigt liv." Det står vidare: "Att ha ett arbete,
en egen bostad och en egen ekonomi leder till själv-
ständighet - - -."
I flera avseenden är det faktiskt så att politiken
därför bör underlätta för ungdomar att successivt
uppnå den självständighet som kännetecknar vuxnas
liv. Det lyfter vi också fram i betänkandet. Det är
naturligtvis det här som är viktigt för att kunna leva
ett självständigt liv och även för att kunna påverka
sitt egna liv.
Men därifrån till att säga att delaktighet i samhäl-
let enbart har med arbetet att göra tror inte jag på. Jag
möter många unga människor som har både arbete
och bostad men som för den sakens skull inte känner
att de kan påverka, att den vuxna generationen lyss-
nar på dem, att de faktiskt känner att de kan göra
någonting: Jag ställs inte vid sidan av. Det är någon-
ting som faktiskt även de som har ett arbete känner.
Det är på grund av att vi i den vuxna generationen på
olika sätt har stängt ute den unga generationen. Det
tycker jag den här propositionen tar ett rejält avstamp
i. Jag tror att vi kan göra oerhört mycket bra efter den
här propositionen.
Anf. 228 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Annika Nilsson sade själv att hon
ägnar sig åt övergripande frågor, och i dessa frågor
har vi mycket gemensamt, och mycket av det som
Annika Nilsson sade kan jag instämma i.
Jag vill emellertid ta upp par konkreta punkter. En
av dem kom Annika Nilsson in på själv, och den
handlar om elevstyrda skolor. Det går ju att hävda att
det är detta som eleverna efterfrågar, och vi kan ju stå
och hävda att vi har träffat olika personer som tycker
det ena eller det andra. Men det är ganska intressant
att väldigt många motioner till ungdomsriksdagen
förra året handlade om just elevstyrda skolor, och
väldigt många av dem var negativa. Jag har inte räk-
nat dem, så jag vet inte om det var en majoritet av
dem, men jag är ganska säker på det. Det som ung-
domarna själva uttryckte var att det inte var den typen
av inflytande som de ville ha, att faktiskt ta ansvar för
hela styrelsen i en skola samtidigt som de går på en
utbildning där och inte har överblicken och helhets-
greppet utan att det är inflytandet över studiesituatio-
nen, över den egna vardagen och över klassrumssitu-
ationen som de efterlyser. Och där finns det mycket
att göra. Jag tycker alltså att detta är en sådan där
typisk åtgärd som man tror ska lösa något problem
men som i själva verket skapar fler problem än den
löser. Jag vill gärna höra vilken bas Annika Nilsson
har för att säga att det här är något som är efterfrågat,
när man jämför det med vad som kom från vid ung-
domsriksdagen.
Jag har ytterligare en fråga som gäller när alla
dessa områden ska omsättas i praktiken. Då krävs det
ju också pengar. I budgetpropositionen finns det en
omfördelning av medel från nationell och internatio-
nell ungdomspolitik till Ungdomsstyrelsen. Ung-
domsstyrelsen behöver mer pengar. Det kan jag hålla
med om, eftersom den får ett vidgat uppdrag. Men
denna omfördelning motsätter jag mig, och jag undrar
hur Annika Nilsson försvarar den.
Anf. 229 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Min uppfattning är, och jag vet att
det är så, att man behöver göra väldigt mycket. Det
behövs mycket för att öka inflytandet i skolorna för
att eleverna ska känna att de faktiskt kan påverka just
vardagen. Och jag menar inte att det finns en motsätt-
ning mellan att påverka det övergripande och att
också kunna påverka inne i klassrummen och på
andra sätt.
Jag kan t.ex. berätta vad jag mötte för 14 dagar
sedan. I Helsingborg har vi en gymnasieskola med
elevmajoritet i styrelsen. Där hade rektorn gått ut och
sagt att han ville påpeka att detta var ett försök. Och
eleverna var oerhört upprörda, därför att de kände att
detta var deras möjlighet. De tyckte att detta var jät-
tebra, och det tyckte att detta var något som de ville
utveckla, inte avveckla. Jag tror inte att elevmajoritet
i gymnasieskolornas styrelser är den enda lösningen.
Jag tror att man måste utveckla det också. Det viktiga
är att säga att ungdomarna och eleverna måste få
inflytande på den skola där de går, över pedagogiken
och över utbildningen och inte bara över mer praktis-
ka frågor. De måste få möjlighet att direkt påverka sin
utbildning och sin situation i skolan.
När det gäller frågorna om omfördelningen tror
jag att Ulrica Messing har svar på dem mer i detalj.
Jag rekommenderar därför Inger Davidson att ställa
dessa frågor till Ulrica Messing.
Anf. 230 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det kan jag göra. Jag återkommer
till den frågan, och den kanske redan är förberedd.
Men vi kan hålla oss till frågan om elevstyrda
skolor. Risken med ett sådant förslag och ett sådant
försök eller genomförande är ju att det blir en liten
grupp aktiva ungdomar som får ett väldigt stort in-
flytande. Men jag tror att det sker på deras kompisars
bekostnad. Då tycker man sig nämligen ha löst pro-
blemet. Då kommer några aktiva att sitta och styra
över de stora övergripande budgetfrågorna m.m.
medan det stora flertalet fortfarande kommer att kän-
na sig lika frustrerade. Jag tycker alltså att det är där
som man först ska gå in och se till att ungdomarna får
inflytande och t.o.m. barnen efterhand som de kan
både ta ett ansvar och få ett inflytande på den egna
situationen i stället för att göra sådana här försök som
jag inte tror leder någon vart, om jag ska vara ärlig,
och som ungdomarna själva i väldigt stor omfattning
avvisar. De inser nämligen att om de går t.ex. tre år
på en utbildning tar det ett tag innan de över huvud
taget vet vad det handlar om. Sedan när de lagom har
kommit in i det lämnar de det. De som finns på sko-
lan, olika personalkategorier, och som kanske finns
där under en lång period har däremot inte möjlighet
att styra utvecklingen. Detta är över huvud taget ett
mycket märkligt förslag. Inflytande - ja, medbe-
stämmande - ja, men inte elevstyrda skolor.
Anf. 231 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är inte helt säker på att eleverna i
de gymnasieskolor som har infört elevstyrda styrelser
är väldigt negativa till förslaget. Däremot har jag mött
ganska många som inte finns med i försöksprojekten
som är negativa. Vi får väl se vad utvärderingen vi-
sar. Detta ska ju faktiskt utvärderas och följas upp.
Jag tror att de som har genomfört dessa projekt, de
som finns i försöksverksamheten, är väldigt positiva.
Det är den bild som jag har fått.
Inger Davidson sade att en liten grupp elever får
makt och inflytande på bekostnad av sina klasskam-
rater. Det intressanta är ju vem som i dag har makten.
Jo, det är lärare och rektorer. Här flyttar vi en del av
makten från dem till eleverna. Och jag tror inte att
den stora mängden elever kommer att acceptera att bli
styrd av några få, utan jag tror att detta är första ste-
get. Om det är så att de som företräder eleverna i
dessa styrelser inte lyssnar på sina klasskamrater utan
framför sina egna åsikter utan att bry sig om vad de
andra eleverna tycker, då tror inte jag att de blir åter-
valda.
Anf. 232 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! För drygt fem år sedan debatterade
riksdagen en sammanhängande ungdomspolitik för
första gången. Det var den borgerliga regeringen som
hade föreslagit riktlinjer för ungdomspolitiken, och vi
tog ett stort steg då vi uttalade en samlad politisk vilja
för ungdomar.
Med dagens betänkande tar vi ännu ett steg mot
en utvecklad ungdomspolitik. Vi höjer ribban ytterli-
gare, och vi förtydligar ambitionen genom att föreslå
konkreta mål för ungdomspolitiken.
I debatten då, med Inger Davidson som ung-
domsminister, citerade jag Eva Dahlgrens sång: "Ung
och stolt, jag är en krigare, med tro på mig går livet
vidare". Jag använder gärna samma citat i dag, trots
att jag är lite äldre, då vi nu för andra gången diskute-
rar en samlad politik för unga.
Vi har ett betänkande som på ett unikt sätt utgår
från ett helhetsperspektiv vad gäller ungdomars situ-
ation och levnadsvillkor. Med denna helhetssyn i
ryggen kan samhället på ett ännu bättre sätt än tidiga-
re ta till vara ungdomars engagemang och kompetens,
samtidigt som förutsättningarna för att möta ungas
behov kommer att öka. Regeringens förslag till ung-
domspolitik handlar helt enkelt om att alla unga i
Sverige, oavsett kön, etnisk och kulturell bakgrund,
ska ha goda möjligheter att utveckla sina respektive
förmågor och därmed ha chansen att förverkliga sina
drömmar. Ett samhälle utan en förhoppningsfull ung-
domsgeneration är ett försvagat samhälle. Därför
måste nu politiken handla om att skapa bättre förut-
sättningar för alla unga att ta makten över sina liv.
Den ungdomspolitiska propositionen är med andra
ord en tydlig politik för rättvisa för unga, en politik
som också bygger på hörnstenarna demokrati och
framtidstro.
Regeringen har föreslagit tre mål för ungdomspo-
litiken. Flera ledamöter här i kammaren har nämnt
dem före mig. De handlar om att ungdomar ska ha
goda förutsättningar att leva ett självständigt liv, om
att ungdomar ska ha reella möjligheter till inflytande
och delaktighet och om att ungdomars engagemang,
skapandeförmåga och kritiska tänkande ska tas till
vara som en resurs. För att nå målen utformas delmål
inom flera politikområden - delmål som ska utvärde-
ras och prövas regelbundet.
Den tredje delen i ungdomspolitiken handlar om
att ge spridning åt goda exempel som finns runtom i
landet. Skälen till de goda exemplen är flera. Det
främsta syftet är att illustrera olika former av konkret
och bra verksamhet som bidrar till att ungdomspoliti-
kens mål kan uppnås. Ett annat syfte med exemplen
är att visa att det finns en stark och positiv kraft runt
och av unga - en kraft som alltför sällan beskrivs i
den offentliga debatten.
Med de nya mål och delmål som nu föreslås för
ungdomspolitiken ökar riksdagens och regeringens
möjligheter att följa upp och utvärdera politiken. Till
riksdagens hjälp med genomförandet av ungdomspo-
litiken finns också Ungdomsstyrelsen. Den ges en
aktiv roll i propositionen. Ungdomsstyrelsen har som
främsta uppgift att verka för att målen för den natio-
nella ungdomspolitiken uppfylls. Ungdomsstyrelsen
ska också följa upp och analysera effekterna av vid-
tagna åtgärder och fattade beslut. Vart fjärde år ska
man även sammanställa dessa uppgifter i en fördju-
pad redovisning till regeringen.
Dagens unga är en unik generation. De har kun-
skaper och erfarenheter som generationerna före dem
inte hade. Det är en självklar och naturlig utveckling.
Dagens unga är också en mångfaldsgeneration. De är
en IT-generation och förhoppningsvis också en mera
jämställd generation än generationen tidigare.
Det är också viktigt att poängtera att ungdomar
inte är en homogen grupp. Däremot innebär ung-
domstiden en del gemensamma möjligheter, och
problem, för unga.
Regeringens utgångspunkt är att alla unga ska ges
lika förutsättningar att omsätta sina drömmar, helt
oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. Det finns stora
skillnader bland ungdomar i dag - skillnader mellan
dem som ser framtiden som möjligheternas tid och
dem som ser med oro på att de blir alltmer marginali-
serade.
Politiken, regeringen och riksdagen, kan inte, och
kommer inte, att kunna "fixa" alla frågor för unga.
Det är inte heller meningen med den föreslagna poli-
tiken. Däremot är en av utgångspunkterna att de unga
själva ska tas på större allvar, att de ska visas tillit och
respekt och att de ska ses som den resurs de är. Där-
för utgår många av förslagen från att de unga själva
sitter inne med de bästa förslagen och de bästa lös-
ningarna och därför är vi beredda att stötta det arbete
som ungdomsorganisationerna gör.
Vi ökar bidraget till barn- och ungdomsorganisa-
tionernas lokala verksamheter med ytterligare 50
miljoner kronor per år. Vi avsätter särskilda medel för
ungdomsorganisationer som arbetar med demokra-
tifrågor. I förra debatten här i dag var vi inne på en av
de ungdomsorganisationerna, nämligen idrottsrörel-
sen, och på det ökade stöd som den får. Regeringen
har även initierat ett särskild stöd i form av en sats-
ning på Ung Kultur. I dag har regeringen fattat beslut
om att avsätta 2 miljoner kronor av medel från Arvs-
fonden för att stödja projekt som innebär att de poli-
tiska ungdomsförbunden utvecklar nya former för att
gå ut i skolorna med information och debatt om poli-
tik och om den politiska demokratins arbetssätt, även
när det inte är valår.
Regeringen har också tillsatt en ungdomsdelega-
tion som består av människor som på olika sätt har ett
stort engagemang och stor erfarenhet av ungas intres-
sen, behov och villkor. Ungdomsdelegationen verkar
som ett fristående och rådgivande organ till regering-
en.
Herr talman! Eftersom denna debatt äger rum i en
spännande tid vid slutet av ett sekel och vid ingången
till ett helt nytt vill jag avsluta genom att sätta den
nya ungdomspolitiken i relation till det nya seklets
utmaningar men i relief till vår moderna svenska
historia.
Förra seklet innebar genomgripande förbättringar
för många samhällsgrupper. Vi har genomdrivit stora
och väsentliga reformer, såsom lika rösträtt för kvin-
nor och män, byggandet av det svenska folkhemmet,
en genomgripande välfärd, införandet av allmän
grundskola, värnet om miljön och mycket annat.
Detta säger i tur och ordning vilka utmaningar och
problem som samhället haft att möta och på en gång
vilka åtgärder som samhället behövt vidta för att
förbättra levnadsvillkoren för det stora flertalet.
Den nya ungdomspolitiken är ett naturligt led i
stärkandet och utvecklandet av välfärden för alla och
på samma gång helt avgörande för stärkandet och
utvecklandet av vår värdefullaste tillgång, vår demo-
krati.
Nu står vi inför den stora utmaningen att skapa re-
ella förbättringar för alla unga i vårt land. Det gäller
att vara med och forma och påverka framtiden. Jag
hoppas att det nya årtusendet kommer att inledas med
en stor medvetenhet om behovet av ungdomspolitik
på alla plan i vårt samhälle. Stora förväntningar åvilar
kommunerna men självklart också riksdagen och
regeringen.
Alla unga behöver ges inflytande, plats och
drömmar. Alla unga måste tas på allvar. Det är den
rakaste vägen till en breddad och fördjupad demokra-
ti, till ökad rättvisa och till framtidstro. Tack, herr
talman!
Anf. 233 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Ulrica Messing talade på ett tidigt
stadium om helhetsperspektivet. Men jag tror att
helhet för ungdomar i hög grad också handlar om
bostad, utbildning och arbete.
När det gäller det första målet ska ungdomarna bli
så självständiga som möjligt. Jag har följt fem barn
som har flyttat hemifrån och har nu bara en tonåring
kvar och vad jag upplever är att självständigheten
inträffar när de kan flytta hemifrån.
När menar statsrådet att det är en lämplig tidpunkt
för de unga att göra det och vilka konkreta åtgärder
har regeringen för att underlätta flyttningen? Hur ska
ungdomarna få tag i en bostad på studieorten eller
någon annanstans utan att ruinera sig själva eller sina
föräldrar och med vilka instrument tänker sig statsrå-
det få fram de här små och billiga bostäderna? Eller
är det som Ewa Larsson säger rätt? Hon är ju kritisk
mot regeringens bostadsminister och regeringspartiets
ledamöter i bostadsutskottet - de vill inte ta tag i
frågan. Det är den ena delen.
Den andra delen är följande. Jag gissar att Ulrica
Messing kommer ihåg mitt exempel om problemet
med ungdomars mantalsskrivning när de flyttar till en
studieort etc. Kan Ulrica Messing tänka sig att närma-
re titta på problemet?
Anf. 234 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Jag vill understryka det sätt på vilket
vi måste arbeta med ungdomspolitiken. Vi har ju lagt
fram en ungdomspolitisk proposition. Den innehåller
en rad konkreta förslag till åtgärder. Vi visar också på
en del möjligheter och pekar på en del brister som vi i
dag ser för unga. Jag vill inte låtsas som att vi har
fångat upp alla de frågor, behov och önskemål som
unga har. Det vore fel.
Framför allt vill jag understryka att unga inte är en
homogen grupp. Det finns frågor på alla politikområ-
den, för unga och för äldre, som vi måste gå vidare
med. En sådan fråga är bostadsfrågan. Regeringen har
ju en ansvarig bostadsminister som självklart ska se
till bostadsfrågorna för både unga och äldre och
självklart också se till de problem som finns i de stora
städerna där vi i dag behöver bygga mer eller hitta
nya bostäder för unga. Men det gäller också att titta
på de problem som finns i andra delar av vårt land,
t.ex. i mitt län där vi i dag river bostäder därför att
ingen bor i dem.
Vi behöver en utvecklad bostadspolitik. Vi har,
som sagt, en bostadsminister som arbetar med de här
frågorna. Att i hans arbete ta hänsyn till de ungas
behov av bostad är viktigt och självklart. Det kan
också finnas skäl att titta närmare på den fråga som
Lennart Kollmats lyfter fram om unga som studerar
på annan ort och som efter några år får lov att skriva
sig på den orten. Den frågan har inte kommit upp i
vårt förberedande arbete med ungdomsting, temamö-
ten och ungdomsforum inför propositionen. Det är
dock en viktig fråga. Det är möjligt att man senare får
komma tillbaka där med förslag till lösningar.
Anf. 235 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är väl spännande att det kan
lyftas fram nya frågor även i riskdagen. Jag uppskat-
tar den lyhördhet som Ulrica Messing gör sig till tolk
för.
När det gäller bostäderna är jag mer bekymrd. Jag
tror att det är just ungdomarna som har de stora pro-
blemen, och det inte bara i storstäderna utan i hög
grad i högskoleorterna över huvud taget. Jag minns
en gång i valrörelsen 1966 - det gör inte statsrådet -
när Tage Erlander fick svara på den frågan och sade:
Man får väl ställa sig i en bostadskö. Jag hoppas att
inte behöva höra ett sådant svar här framöver.
Anf. 236 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Jag vet att det är många människor
som engagerar sig i den frågan. Jag vet också att just
ungas bostadssituation har varit en fråga för bostads-
utskottet där man har diskuterat den. Man har också
hänvisat till den bostadssociala utredning som sitter.
Jag utgår från att kammarens ledamöter är beredda att
diskutera den frågan igen och har det helhetsperspek-
tiv som man måste ha.
Jag skulle samtidigt vilja passa på att lyfta fram en
fråga som Lennart Kollmats själv tog upp i sin inled-
ning, nämligen behovet av att ständigt utveckla for-
merna för ungdomspolitiken, hur vi också ska nå
andra människor. Jag delar Kollmats oro för att vi har
svårt att nå de unga människor som inte är organise-
rade i någonting, inte i idrottsrörelsen, fredsrörelsen,
miljörörelsen, politiska ungdomsförbund eller någon
annanstans. Vår bästa väg att nå dem i dag är själv-
klart via skolan, eftersom det är i skolan de tillbringar
den största delen av dagen. Det ställer också stora
krav på skolan när det gäller att ta ansvar för ledar-
skapet, att våga sätta normer för värderingar och våga
ta ställning till hur man beter sig.
Därför vill jag också säga med anledning av den
oro som Lennart Kollmats gav uttryck för kring hur
unga ibland uttrycker sig mot varandra att just jäm-
ställdhetsperspektivet, de generaliserande grova kön-
sorden och mycket annat som vi ibland hör på skolor,
är en fråga som alltid kommer upp när jag träffar
unga i små eller stora möten. Det är en fråga som
flera unga själva är beredda att engagera sig mycket
mera i.
Anf. 237 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Herr talman! Ulrica Messing talar om spridning
av goda exempel, konkreta och bra exempel. Här ska
Ungdomsstyrelsen ges en aktiv roll.
I dagarna har vi läst om Färnebo folkhögskola där
man har utbildat ungdomar i civil olydnad. Skolmi-
nistern svarade på en fråga i dag under frågestunden
att man skulle försöka titta på det. Därför kan jag inte
låta bli att ställa en fråga till Ulrica Messing. Jag har
nämligen tittat på Ungdomsstyrelsens hemsida. Jag
tillåter mig att citera från deras Vision 2000. Där står:
"Ungas åsikter och visioner uppfattas inte alltid som
seriösa av det etablerade samhället och ibland t o m
som provocerande för den äldre generationen. Man
glömmer då att veganerna, antirasisterna, miljöakti-
visterna, de fredsengagerade ungdomarna, m fl grup-
per uttrycker visioner om ett bättre samhälle. Deras
åsikter uttrycks på olika sätt och handlar om mer än
civil olydnad."
Sedan kan man trycka på deras knapp Slussen.
Det står att de står bakom Slussen. Där kommer man
in på en sida där det står: "Därför sabbar jag vapen-
fabriker". Sedan är det inledning där det står: "Vandal
eller politiker?" Här får en gosse förklara varför han
sabbar olika fabriker. Sedan får man trycka på en
knapp med rubriken "Är det rätt med civil olydnad?"
Där kan jag inte läsa ut vad ungdomarna tycker.
Då är min fråga till statsrådet: Tycker statsrådet
att det är goda exempel som Ungdomsstyrelsen har på
sin hemsida?
Anf. 238 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Jag tycker att det mestadels är goda
exempel som Ungdomsstyrelsen har på sin hemsida.
Jag har själv inte sett de exempel som Anne-Katrine
Dunker refererar till. Jag kommer att titta på dem i
morgon. Självklart är jag mån om att våra myndig-
heter och verk, oavsett om det är Ungdomsstyrelsen
eller någonting helt annat som en folkhögskola, som
vi diskuterade i dag på frågestunden, på något sätt
stöttar eller uppmuntrar till odemokratiska metoder då
kommer inte bara regeringen utan också, utgår jag
ifrån, riksdagen att ta ställning emot det. Det måste vi
ändå vara överens om. Inom de regler som vi ska
hålla oss till och de lagar som vi har i vårt land måste
det finnas utrymme för att inte leva på ett sätt utan på
tusentals sätt. Jag är beredd att återkomma till Anne-
Katrine Dunkers fråga. Jag måste titta på den hemsi-
dan.
Jag vänder mig mot det resonemang som Anne-
Katrine Dunker hade i sin inledning, nämligen att
politiker inte ska försöka att styra. Jag har svårt att
förstå det resonemanget. Är det inte alla politikers
ambitioner att vara med och styra, att påverka, att få
utveckla saker? Det betyder inte att jag alltid får ige-
nom det jag vill. Så fungerar det i en demokrati. Men
vi fostrar ju varandra ändå. Om man inte har en vi-
sion om någonting man vill förändra, vad är det då
som driver en i politiken? Unga människor har också
en vision av vad de vill förändra. Ibland går de med i
ett politiskt parti för att göra det, ibland kan man
organisera sig i någonting annat. Det är den lusten vi
vill fånga. Hur man sedan organiserar sig som ung
vill jag inte lägga mig i. Men jag blir förvånad över
att Anne-Katrine Dunker som själv är politiker säger
sig inte vilja vara med att påverka och styra.
Anf. 239 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Herr talman! Jag vill inte styra, men jag vill vara
med och underlätta för att samhället ska kunna ut-
vecklas och att de människor som finns i samhället
också ska kunna få en bra tillvaro utifrån deras öns-
kemål och behov.
Det gläder mig att statsrådet åtminstone sade om
den här sidan att det "mestadels" var bra. Jag tycker
att det är allvarligt.
Anf. 240 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Jag ska titta över den saken och
återkomma.
Anf. 241 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Ungdomar särbehandlas och utsätts
för diskriminering på grund av ålder och kollektiv
bestraffning, vilket jag gav exempel på i mitt inled-
ningsanförande. Jag undrar: Vad avser ungdomsmi-
nistern att göra åt den diskriminering som jag gav
exempel på och som drabbar oskyldiga ungdomar?
Anf. 242 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! En sak som unga själva upplever
som diskriminering har vi redan tagit itu med, och det
är den fråga som kommit upp på de ungdomsting och
temamöten som vi genomförde inför arbetet med
propositionen, nämligen att fortfarande har många
restauranger och krogar olika åldersgränser för killar
och tjejer för att komma in i lokalen. Det upplever
unga själva som diskriminerande. Vi har haft en träff
med företrädare för branschen. Vi kommer att träffas
igen. De ska göra en översyn av hur många av krö-
garna som fortfarande har olika åldersgränser för
killar och för tjejer att komma in i lokalen. Den dis-
krimineringen har vi tagit itu med.
När det gäller den diskriminering som man kunde
ta del av t.ex. i Bullen när unga människor inte kom
in i en lokal vill jag säga att jag verkligen tar avstånd
från alla former av kollektiva bestraffningar, oavsett
om det görs på grund av ålder eller etnicitet. Det är
också så att en person som driver en affär eller en
person som genomför en rockarrangemang är ansva-
rig för den verksamhet som finns i affären, inom
arrangemanget eller på arenan. Men rätten att kasta ut
personer äger inte ägaren, utan det är polisen eller
ordningsmannen som ska göra det. Om en ungdom
har kommit in i en affär kan inte ägaren själv ute-
stänga denna och säga: Du får inte vara här. Men att
stoppa dem från att komma in ligger inom affärsinne-
havarens möjligheter att göra. Jag beklagar att en del
affärer har använt sig av den här typen av kollektiva
bestraffningar. Jag tycker att det är ett felaktigt sätt att
behandla unga, och det är grovt generaliserande.
Anf. 243 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag minns väldigt väl debatten 1994
när det var ombytta roller. Jag är glad, det sade jag i
min inledning, att det har blivit en uppföljning av den
första ungdomspropositionen, där vi har en del ge-
mensamma åsikter.
Min fråga när det gäller omfördelningen av peng-
arna från nationella och internationella ungdomsverk-
samheter till Ungdomsstyrelsen kvarstår. Men inom
bostadspolitiken ligger inte huvudansvaret på ung-
domsministern. Men det fungerar så i en regering att
ungdomsministern, som har det tvärsektoriella ansva-
ret, ska påverka de andra fackministrarna i frågor
som, i det här fallet, berör ungdomar. Där har man en
väldigt viktig uppgift.
Frågan återstår när det gäller bostadspolitiken: Är
statsrådet beredd att försöka påverka övriga fackmi-
nistrar - de har ju delansvar på bostadsområdet - att
genomföra en översyn som är inriktad på just ungdo-
mars bostadssituation med hänvisning till de problem
som vi nämnt i debatten?
Anf. 244 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Självfallet har regeringen ett gemen-
samt ansvar för alla politikområden, också för bo-
stadsfrågor. Vi för en ständig diskussion om hur vi
ska utveckla bostadspolitiken just med hänsyn till de
skillnader som finns. Vi kan se en stor skillnad över
landet när det gäller förutsättningar för boendet. Det
finns också skillnader i ålder och vilka möjligheter
man har att skaffa sig ett eget boende.
Självfallet kommer jag att driva ungas intressen i
bostadsfrågorna mitt arbete och i den beredning som
nu ligger på Lars-Erik Lövdéns bord. Det är min
uppgift som ungdomsminister, och jag ska också ta
det ansvaret.
När det gäller bidraget till ungdomsorganisatio-
ner, en minskning på 1 ½ miljon kronor från ett s.k.
M2-anslag, är det riktigt att vi har minskat det i bud-
geten för att lägga det på Ungdomsstyrelsen för de
ökade uppdrag som man ska utföra. Å andra sidan får
ungdomsorganisationerna mer pengar än vad vi hade
skissat på av det ökade bidraget till barn- och ung-
domsorganisationer totalt sett. Ungdomsorganisatio-
nerna får alltså inte mindre pengar av den totala pot-
ten. Vi har tagit 1 ½ miljon, men vi tillför nya miljo-
ner så det blir ett ökat anslag totalt sett. Dessa 1 ½
miljoner kommer inte att tas från internationellt ar-
bete.
Anf. 245 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Tack för den sista upplysningen. Jag
hoppas att också ungdomsorganisationerna har upp-
fattat det på samma sätt, att de i praktiken får mer
pengar och inte mindre på grund av indragningen.
Det är många som inte har lust att vänta längre på
förändringarna på bostadspolitikens område. Därför
är det viktigt att man kommer i gång snabbt. Jag
efterlyser fortfarande en översyn, och jag hoppas att
ungdomsministern vill medverka till den.
Jag har ytterligare en kort fråga som jag skulle
vilja ha svar på. Det var intressant med de 2 miljo-
nerna som har delats ut i dag. Har några av dessa
pengar gått till projektet Exit, som alltså är en före-
ning som arbetar för att ta hand om ungdomar som
har lämnat nazistiska och rasistiska organisationer?
Exit ligger under Fryshusets hatt, och det har varit en
väldigt framgångsrik verksamhet. Det ligger sedan
länge en ansökan om pengar från Exit hos Kulturde-
partementet.
I dessa tider när så många famlar sig fram och
försöker hitta vägar för att komma åt nazistiska och
rasistiska organisationer finns det en verksamhet som
fungerar där ett fyrtiotal före detta nazister ingår. De
integreras nu i samhället på ett väldigt positivt sätt.
Vad händer med pengarna till Exit?
Anf. 246 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Inger Davidson sade i sitt anförande
att unga ofta misstror politiker. Jag skulle vilja vända
på det och säga: Politiker misstror ofta unga. Unga är
beredda att göra mer än vad vi som vuxna ibland är
beredda att ge dem chanser till. Ett bra exempel på
detta är all den verksamhet som finns på Fryshuset
som de unga själva driver och organiserar. Jag önskar
att vi kunde få se fler sådana goda exempel runtom i
vårt land. Det finns visserligen fler goda exempel,
men det är inte tillräckligt.
En av dessa verksamheter är Exit som Kent Lin-
dahl ansvarar för. Regeringen har tidigare stött den
verksamheten med bidrag, och nu ligger det en ansö-
kan om nya pengar hos oss på Kulturdepartementet.
Vårt besked till Kent Lindahl, till Exit och till andra
är att den typen av organisationer självfallet ska få ett
fortsatt stöd. Dessutom vill vi använda Kent Lindahl
och Exit för att sprida information till andra delar i
vårt land, så att den verksamhet som i dag bedrivs av
Exit inte ska vara unik bara för Fryshuset. Det som
Kent Lindahl gör på Fryshuset behövs också göras på
flera andra platser i vårt land.
Alltså: Att utveckla det arbetet: ja. Att stötta Exit
nu: ja.
Anf. 247 PETER PEDERSEN (v):
Herr talman! Eftersom jag förstår att vi lider av en
viss tidsbrist ska jag försöka att göra improviserad
förkortning av mitt ganska långa anförande.
Jag vill tacka berörda parter för ett gott samarbete
kring denna proposition. Vänsterpartiet står givetvis
bakom de tre övergripande målen som har lästs upp
här i dag, dvs. självständigt liv, delaktighet och kri-
tiskt tänkande.
Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer
vid en uppvaktning hos kulturutskottet ställde sig
mycket positiva till dessa krav och mål.
Det är viktig, tycker vi inom Vänsterpartiet, att
ungdomar lyfts fram som en resurs och inte betraktas
som ett problem, en svag grupp eller en belastning för
samhället.
Efter 15 år som lärare kan jag konstatera att det
som jag saknar mest sedan jag blev politiker är det
engagemang som ungdomar visar i vardagen. De
flesta har en ganska jobbig verklighet. Många saknar
bostad och arbete, och det kan finnas sociala problem
i bakgrunden. Men trots allt har ungdomarna en väl-
digt stor framtidstro som vi ska ta till vara.
För att bli vuxen krävs det att man har en egen
ekonomi, ett eget arbete och en egen bostad. Det är de
tre grundläggande kraven för att man ska kunna leva
ett vuxet liv. Många ungdomar förvägras alla dessa
tre rättigheter.
Det är också viktig att understryka det som stats-
rådet Messing sade, att ungdomar inte är någon ho-
mogen grupp. De lever i lika hög grad som vuxna i
olika socioekonomiska verkligheter. Det är därför
viktigt att vi ser ungdomspolitiken som sektorsöver-
gripande, dvs. att ungdomar berörs av i stort sett alla
politikområden som vi diskuterar här i kammaren.
Därför ogillar vi vänsterpartister att förslagen när det
gäller ungdomar ofta går ut på att de erbjuds särlös-
ningar som innebär sämre villkor för dem jämfört
med andra grupper i samhället.
Det är viktigt att betona att det övergripande må-
len ska brytas ned till delmål som kan följas upp och
utvärderas.
Jag vill nämna några positiva punkter som gäller
ungdomar och som lyfts fram i propositionen.
Upplevelseindustrin är mycket viktig. En utred-
ning har visat att trots ett litet stöd till pop- och rock-
kulturen - som vi tyvärr inte brukar diskutera så
mycket här i kammaren - har den lyckats skapa ca 3
miljarder i exportintäkter till Sverige. Det viktigaste i
det här sammanhanget är stödet från föräldrarna för
musikutövande och att det finns kommunala mu-
sikskolor.
Vi måste också låta ungdomarna organisera sig
själva och bygga upp sin egen kultur. Där kan vi se
att dessa musikgrupper inte hamnar i de fina salong-
erna, utan de hamnar ofta i någon skrubb - någon tog
upp detta med hörselskador - där man inte alls har
den ljudisolering som krävs för att man ska kunna
spela musik utan att få skador på längre sikt.
Detta manar till eftertanke. Trots det lilla stödet
har man alltså haft väldigt stora framgångar på de
internationella scenerna.
Herr talman! Vänsterpartiets ungdomsförbund
Ung vänster har tagit fram en rapport som heter Rätt
och värdighet på undantag - rapport om ungdomars
villkor på arbetsmarknaden, vars innehåll passar i
denna debatt som hand i handske.
Samtliga borgerliga partier har väckt motioner till
denna proposition som avser ungdomar och arbets-
marknad. I samtliga dessa motioner finns reaktionära
förslag om särlösningar för ungdomar på arbetsmark-
naden som uppenbart missgynnar dessa jämfört med
vuxna.
Det talas om flexibel lönesättning, modernare och
mer flexibel arbetsrättslagstiftning i kristdemokrater-
nas motion, mera flexibel lönesättning i moderaternas
motion, ändring av arbetsrätten i Centerns motion och
även Folkpartiet återkommer till detsamma. Nya
arbetsformer kräver en förändrad arbetsrätt.
Herr talman! För mig ger det en skrämmande in-
blick i borgerlighetens syn på ungdomar. Förslagen
inte bara missgynnar ungdomar jämfört med övriga
arbetstagare, utan de gynnar också arbetsgivarna på
ett påtagligt sätt jämfört med arbetstagarkollektivet.
Det är ett synsätt som vi vänsterpartister inte kan
acceptera.
Borgerligheten verkar inte veta, eller säger sig
inte veta, hur den faktiska verkligheten för många
ungdomar ser ut i dag. Många ungdomar är fortfaran-
de arbetslösa. De har tagit den stora smällen när det
gäller arbetslöshet. Nivåerna på arbetslösheten är i
dag fortfarande oacceptabla.
De som har otrygga anställningar som inte ger
semester eller vettiga ersättningar och medför svårig-
heter att engagera sig fackligt är också ungdomar.
Alla de särlösningar som moderater, folkpartister,
centerpartister och kristdemokrater föreslår finns
redan, och många ungdomar arbetar under sådana
förhållanden som vi vuxna aldrig skulle acceptera.
På vilket sätt tror ni att de här ungdomarna får
större tilltro till oss politiker eller oss vuxna om de
upplever att de ska leva under nästan slavliknande
förhållanden? I s.k. kommunala utvecklingsgarantier
får de i princip jobba för 2 000 kr i månaden, vilket är
ungefär vad en lägenhet i Degerfors kostar trots att
den är subventionerad ungdomsbostad. Det finns inga
möjligheter att flytta hemifrån och skaffa sig en egen
bostad.
Herr talman! Mycket återstår alltså att göra för att
ge ungdomar möjlighet till ett självständigt liv som
omfattar eget arbete, egen ekonomi och egen bostad.
Vi tycker att propositionens tre övergripande mål
anger en hög ambition, och vi väntar med stor spän-
ning på att regeringen ska lägga fram konkreta delmål
för att lyfta fram ungdomarnas villkor på en rad olika
politikområden.
Jag vill avsluta med att yrka bifall för Vänsterpar-
tiets räkning till kulturutskottets hemställan avseende
betänkande KrU4 och avslag på samtliga inlämnade
reservationer.
Anf. 248 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag hade inte alls tänkt begära replik,
men jag blev ju tvungen.
De rigida arbetsrättsregler som vi har i dag skyd-
dar ju dem som är inne på arbetsmarknaden, men
skapar ju enorma trösklar för ungdomarna. Alla vet
att det är så. Det är väldigt svårt att komma in på
arbetsmarknaden i dag, men när man väl har kommit
in är man oerhört väl skyddad där.
Vi vill göra vissa små förändringar för att under-
lätta för ungdomarna. Det kallar inte jag för en sär-
lösning.
Utvecklingsgarantin står Peter Pedersen bakom,
om jag har förstått saken rätt. Det är en åtgärd som
har införts med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet.
Anf. 249 PETER PEDERSEN (v) replik:
Herr talman! Det var en av de saker som jag strök
i mitt tal. Utvecklingsgarantin är i sig ett bra alterna-
tiv, vilket också Ungdomsstyrelsen visar i en rapport.
Vad jag inte förstår är att om en kommun skulle
vilja skjuta till några extra kronor för att göra ungdo-
marnas ersättning något högre, så går det inte enligt
gällande regler, för då försvinner det statliga bidraget.
Det betyder att hela kostnaden vältras över på kom-
munen.
En liten justering så att kommunerna skulle kunna
skjuta till medel för att ge vettig ersättning, vilket inte
skulle jämställas med socialbidragsberoende, är ett
minimikrav som inte skulle höja några statliga utgif-
ter.
Synsättet att om arbetsrätten försämras kommer
man att anställa flera delar inte vi i Vänsterpartiet.
Problemet är inte att vi har för mycket trygghet på
arbetsmarknaden, utan att vi har för få arbeten.
Anf. 250 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Peter Pedersen får väl påverka sina
samverkanspartier så att man ändrar reglerna för
utvecklingsgarantin. Jag var också kritisk till den i
min inledning, därför att den används som ett slags
patentlösning för långtidsarbetslösa ungdomar i dag.
Vi föreslår en del andra åtgärder som vi tror skulle
förbättra.
Vi har ju t.ex. regeln först in, sist ut. Det är klart
att den drabbar den som sist har fått ett jobb. Om den
luckrades upp något med undantagsregler, skulle det
skapa en bättre situation för ungdomarna. Lärlings-
systemet är en annan lösning som gör att man får in
en fot på arbetsmarknaden och sedan får möjligheter
att stanna kvar. Peter Pedersen kan kalla det för sär-
lösningar, men vi kallar det för olika sätt att under-
lätta för ungdomarna att komma in och få plats på
arbetsmarknaden.
Anf. 251 PETER PEDERSEN (v) replik:
Herr talman! Men hela systemet bygger ju på att
för att någon ska ha lättare att komma in, måste man
lättare kunna putta ut någon i andra änden. Jag finner
det fullständigt oacceptabelt att den äldre arbetskraf-
ten mer eller mindre med tvång ska känna sig manad
att gå därför att man ska släppa in ungdomar. Det är
inte rätt väg att gå. Vi ska skapa förutsättningar för att
fler människor, även ungdomar, ska komma i arbete.
Jag har tillsammans med Camilla Sköld lämnat in
en motion om utvecklingsgarantin, som jag hoppas att
kammaren så småningom kan ställa sig bakom.
Anf. 252 MAGNUS JACOBSSON (kd):
Herr talman! Alltsomoftast kommer det nya me-
dierapporter om att demokratin är hotad. Det är all-
deles för få som engagerar sig, alldeles för få som
tycker något samt alldeles för få som röstar, och de
som röstar, röstar alltsomoftast fel.
Denna negativa serenad ackompanjeras av strofer
som att ungdomar vill inget, kan inget och att det var
bättre förr; detta trots att ungdomars valdeltagande
inte har haft en nämnvärt sämre utveckling än övriga
medborgares.
Av statistik från SCB kan vi konstatera att 1970
röstade 88 % av samtliga medborgare och 82 % av
ungdomarna. Differensen 6 % får nog anses bero på
att det var en ny företeelse att få rösta, nämligen den
första gången.
I valet 1998 var det 82 % av den samlade väljar-
kåren som gick till val och 74 % av förstagångsväl-
jarna. Differensen var således 8 %. Jag tror att det
även vid det tillfället beror på att de röstade just första
gången.
Utifrån dessa siffror kan man inte dra slutsatsen
att ungdomar generellt sett blivit mer benägna att
röstskolka. Det handlar snarare om att det är första
gången man röstar.
Lämnar vi å andra sidan valdeltagandet åt sidan
och tittar på övrigt ideellt engagemang, finner vi att
det fortfarande är under ungdomsåren som man enga-
gerar sig i ideella intresseorganisationer och i id-
rottsklubbar - i den ideella sektorn över huvud taget.
Det är således inte synd om ungdomar. De är inte
förlorade i icke-engagemangets mörker. Ungdomar är
snarare både engagerade och målmedvetna.
Samtidigt är det dock ett faktum att allt färre ung-
domar väljer att engagera sig partipolitiskt. Antalet
medlemmar i politiska ungdomsförbund har sjunkit
från ca 131 000 år 1986 till 47 000 år 1997.
Närmare 39 % av ungdomar i åldern 16-29 år
uppger att de aldrig skulle kunna vara medlemmar i
ett politiskt parti. Å andra sidan är det 61 % som kan
tänka sig att engagera sig partipolitiskt.
Dessa siffror får enligt min mening inte tolkas
som exempel på icke-engagemang. Snarare är det så
att vi inom det politiska systemet inte har haft förmå-
ga att fånga upp och använda oss av det engagemang
som existerar.
Herr talman! Den utveckling som i värsta fall in-
nebär att vi tappar en eller flera generationer av ung-
domar, dvs. de som inte engagerar sig inom den for-
mella demokratins ramar, kan på sikt försvåra det
demokratiska arbetet.
Vem ska sitta i en nämnd eller styra en kommun
om ingen vill stå till förfogande för det politiska sys-
temet? Vem styr om ingen vill styra? Vem engagerar
sig om ingen vill engagera sig inom det politiska
systemet?
För att finna svaret på dessa frågor är det enligt
min mening ytterst viktigt att man låter de politiska
ungdomsorganisationerna själva hitta svar på hur de
vill möta sin generation och hur de vill motivera nya
samt gamla medlemmar, nätverkskompisar eller vän-
ner att engagera sig politiskt.
Herr talman! Det är därför tråkigt att regeringen
med dess stödpartier inte tar till sig den kritik som
finns i min och andras motion angående de nuvarande
reglerna för bidrag till de politiska ungdomsförbun-
den. Med nuvarande regler uppmuntras inte nya mö-
tesformer eller nya sätt att möta ungdomar. Dagens
regler skapades i en tid då folkrörelsemodellen kän-
des viktig och relevant, men i dag känns reglerna
gamla och förlegade. Bidragens syfte, som handlar
om att uppmuntra till demokratisk fostran, faller då
alltfler ungdomspolitiska organisationer upplever att
de inte kan jobba på ett bra sätt med nuvarande reg-
ler. Särskilt allvarligt blir det för de ungdomsförbund
som tappar formella medlemmar och som vill jobba
mer med nätverk och olika enfrågeprojekt för att på
detta sätt försöka återvinna förtroendet för demokra-
tins system.
Herr talman! I min tidigare roll som förbundsord-
förande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet
samtalade jag vid flera tillfällen med representanter
från så gott som alla andra ungdomsförbund. Vi var
mer eller mindre överens om att bidragen till de poli-
tiska ungdomsförbunden bör vara mindre aktivitets-
och medlemsbaserade samt ges utifrån mer generella
principer och en målstyrning, där kravet på att bedri-
va en ungdomspolitik framför allt gentemot skolor
men också gentemot vuxenvärlden prioriteras.
Det är också viktigt att de bidrag som ges till po-
litiska ungdomsförbund innefattar och stödjer den
internationella verksamhet som förbunden bedriver.
Vi lever i en alltmer internationaliserad värld. Om
ungdomar ska ha möjlighet att påverka den på ett
tidigt stadium, helst medan de fortfarande är ungdo-
mar, måste samhället vara med och stötta det mycket
viktiga internationella arbete som bedrivs och genom-
förs inom ungdomsförbunden.
Herr talman! Enligt mitt förslag skulle Ungdoms-
styrelsen ge ett mer direkt bidrag till ungdomsförbun-
den baserat på framför allt valresultat. Men även om
detta förslag förkastas är det djupt upprörande att
regeringen ännu inte har hittat ett bättre sätt att för-
dela resurser till de politiska ungdomsorganisationer-
na som dagligen jobbar med demokratins bevarande.
Det räcker inte med fina tal och långa anföranden.
Ska ungdomar komma in i det politiska systemet
behövs det väl fungerande ungdomsförbund. Detta
underlättas om de kan jobba med sin kärnverksamhet,
nämligen demokrati och politik. Fortsatt frasradikal
ungdomspolitik ger inget annat resultat än att ungdo-
mar tröttnar. Vill regeringen se ett fortsatt vitalt de-
battklimat inom ungdomsvärlden måste man därför
skyndsamt ta tag i denna fråga.
Herr talman! Om jag för en stund lämnar de poli-
tiska ungdomsorganisationerna åt sidan är det viktigt
att konstatera att all ungdomspolitik måste utgå från
att vuxenvärlden intar en stödjande och inte en sty-
rande hållning i dessa frågor. Hur väl vi alla än vill är
det enbart dagens generation som vet hur det är att
vara ungdom under 90-talet och i början ett nytt mil-
lennium. Här kan man konstatera att majoriteten
fortfarande intar en förhållandevis rigid ställning till
vad som är och bör vara ungdomspolitik. Det får
negativa konsekvenser för en del organisationer vad
gäller bidragsregler.
Vi har i våra reservationer pekat på behovet av att
beakta generationsöverskridande organisationer,
religiösa eller andra organisationer som av ideologis-
ka skäl inte anser sig ha några medlemmar i traditio-
nell mening. När man ser på de brister som nuvarande
regler har för både icke-traditionella organisationer
och politiska ungdomsförbund är det vår mening att
regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen
med ett nytt förslag om hur vi ska stödja den ideella
ungdomsverksamheten.
Herr talman! Till sist vill jag tacka statsrådet Ulri-
ca Messing för ytterligare två miljoner kronor för
ungdomsarbete på skolorna. Men även i detta beslut
visar regeringen enligt mitt sätt att se en rigid håll-
ning. Man har inte förstått vad vi menar med att en
verksamhet ska vara stödjande och inte styrande. Det
vore mycket bättre att ge dessa två miljoner till de
politiska ungdomsförbunden och säga: Varsågoda!
Möt ungdomarna! I stället styr man genom att säga:
Nu ska ni ut på skolorna på nya sätt. Varför måste
regeringen berätta för ungdomsförbunden hur de ska
göra?
Herr talman! Jag yrkar till sist därför bifall till re-
servation 33.
Anf. 253 PETER PEDERSEN (v) replik:
Herr talman! Jag finner det mycket märkligt att
Magnus Jacobsson, och tidigare i debatten Lennart
Kollmats, föreslår att vi ska ändra stödet till de poli-
tiska ungdomsförbunden så att de ska vara beroende
av moderpartierna. Det bryter ju fullständigt mot hela
andan i den här propositionen, nämligen att vi ska
betona ungdomarnas, och även de politiska ungdoms-
förbundens, självständighet. Varför ska Folkpartiets
ungdomsförbund drabbas bara för att det råkar gå
dåligt för Folkpartiet i ett val? Eller varför ska Ung
vänster få väldigt mycket pengar om det går bra för
Vänsterpartiet? Den kopplingen är väldigt olycklig.
Det är inte samma organisation. Det är två olika or-
ganisationer. Man kanske ska se över det här, men det
är orimligt att koppla det så att verksamheten i ung-
domsförbunden ska bero på hur bra eller dåligt det
går för moderpartiet. Eller missuppfattar jag Magnus?
Anf. 254 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Under min tid som förbundsordfö-
rande samtalade jag med de flesta ungdomsförbunds
ordföranden. Jag tror även att jag satt och pratade
med Jenny Lindahl vid något tillfälle. Med få undan-
tag delar i princip alla ungdomsförbund i dag uppfatt-
ningen att man vill ha mandatbaserade bidrag. Skälet
till det är att vi - eller de eftersom jag nu har lämnat
posten som förbundsordförande - är hjärtligt trötta på
att spela innebandy eller hitta på annan verksamhet
för att få råd att gå ut på skolor. Man är hjärtligt trött
på den diversehandel som ungdomsförbunden håller
på med för att få råd med just det de ska göra, nämli-
gen att jobba med politik.
Vi är på väg in i en situation där allt färre ungdo-
mar tycker att det är intressant att vara med i lokalav-
delningar, distrikt och riksorganisationer. De tycker
att det är mer intressant att vara med i nätverk. Men
det premieras inte med dagens bidragssystem. Om
fem ungdomar i KDU, LUF eller SSU spelar inne-
bandy får de bidrag. Men om två ungdomar går ut på
en skola och håller en klasspresentation får de inte
bidrag.
Därför är det i och för sig glädjande att regeringen
fattar det här beslutet nu. Det är mycket glädjande.
Det är en positiv signal. Men det hade varit ännu mer
glädjande om man utifrån kommun, landsting och
riksdag gav mandatbaserade bidrag. Då skulle ung-
domsförbunden vara just det de är: politiska ung-
domsförbund som väljer olika modeller, olika sätt att
jobba på, men som fortfarande syftar till att möta
ungdomar och prata politik med ungdomar.
Anf. 255 KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Herr talman! Jag kunde bara inte stryka mig från
listan när jag har suttit här hela kvällen.
Hur mycket nytta har ungdomar av det här betän-
kandet? De tre övergripande målen påminner lite om
barnkonventionens fyra principer: Alla barn har
samma rättigheter. Barnets bästa ska sättas i främsta
rummet. Det gäller rätten till liv och utveckling. Det
gäller rätten att uttrycka sina åsikter.
De s.k. konkreta delmålen under det första över-
gripande målet rör utbildning, arbete, bostad och
ekonomisk självständighet. Jag räknar även från
barnkonventionen hit rätten till liv. Det betyder också
rätten till sjukvård. Jag säger "de s.k." konkreta del-
målen, för om de här delmålen blir konkreta på riktigt
kommer det att kosta pengar. Det gäller t.ex. väl ut-
byggd elevvård. Vi måste alla tillsammans fråga oss:
Har vi råd att satsa på de unga som vi nu kostat på
utredning, proposition och det här betänkandet.
Nu gick statsrådet Ulrica Messing. Och jag som
tänkte tacka för förståelsen för bristen i bostadspoliti-
ken för ungdomar och löftet om ansvar härvidlag.
Socialförsäkringssystemen måste vara till för
ungdomar också. Det handlar om rätten till självstän-
dig ekonomi. Anne-Katrine Dunker sade att många
ungdomar lever ett "projektliv". Visst är det så, men
inte alltid för att de vill det. Det är samhället och
arbetslivet som blir mer och mer åt projekthållet. I
EU förespråkar man rörlighet på arbetsmarknaden.
Vilken fond ska du välja i ditt premiepensionssparan-
de? Sådant matas man med i tidningar, radio och TV.
Vilket telebolag ska du välja osv.?
O, vilket härligt liv! Och ändå är det så att väldigt
många ungdomar vill ha ett stadigt arbete, ett stabilt
socialförsäkringssystem, bostad, vänner och familj.
Telebolag, elbolag och fondbolag är för många inte så
viktigt. Vi tror så mycket om ungdomar.
Mer om rätten till liv: Det måste finnas plats på
barn- och ungdomspsykiatriska kliniker och på be-
handlingshem.
Så till de övergripande målen 2 och 3, som hand-
lar om inflytande, delaktighet och förmåga till kritiskt
tänkande och om att man ska ta vara på det. Då måste
vi också våga ge ungdomar ansvar. Både barn och
ungdomar kan ta ansvar. Jag vet det. Jag har jobbat på
ungdomsmottagning i 18 år. En del ungdomar tar
faktiskt alldeles för mycket ansvar.
På barnkonventionsdagen förra veckan berättade
ett kommunalråd från Kristinehamn att man gjorde en
önskelista där barn fick fylla i vad de ville ha i kom-
munen. Många blev alldeles förskräckta och sade att
det kan vi inte göra. Det går inte. De kommer att
önska ihjäl oss. De vill ha diskotek, fritidsgårdar och
allting. Men vad de ville var att pappa och mamma
hade mer tid, att vuxna över huvud taget hade mer
tid; omtanke och tid. Barn är inte materialistiska. Det
är vi vuxna som är det.
Jag hörde för några år sedan en konsumentom-
budsman i radio. Hon hjälpte föräldrar med råd om
trasslig ekonomi. Hon berättade att det alltid blev
mycket mera lyckade resultat när barnen och ungdo-
marna var med. En liten pojke föreslog sin pappa att
sälja bilen. Det var pappa som inte ville göra det.
Ungdomar och barn kan ta ansvar. Vi vuxna måste ta
vårt ansvar - ekonomiskt och genom att visa tillit.
Jag avslutar med att yrka bifall till Miljöpartiets
reservation 12 under mom. 10 om sänkt rösträttsålder
och reservation 13 under mom. 11.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 1 december.)
9 § Kulturarv - fideikommiss
Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU6
Kulturarv - fideikommiss (prop. 1998/99:114)
Anf. 256 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Med tanke på att det betänkande vi
nu ska ta ställning till bara är en del av ett stort kom-
plex kring diskussionen om kulturarvet som kommer
att dyka upp under våren, nöjer jag mig med att i det
här fallet yrka bifall till reservation 1 under mom. 1
Anf. 257 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det ser mörkt ut i mer än ett avseen-
de. Jag hinner tyvärr inte gå in på motiveringarna till
att jag yrkar bifall till hemställan i kulturutskottets
betänkande om kulturarv - fideikommiss. Men jag
hinner säga att jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet. Till dem som är intresserade varför, föreslår
jag dem att läsa betänkandet.
Anf. 258 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Herr talman! Vi kristdemokrater anser att möjlig-
heten ska finnas att överföra fideikommissen i stiftel-
seform. Jag vill yrka bifall till reservation 2.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 1 december.)
10 § Utvidgning av lagen om europeiska före-
tagsråd till att avse Storbritannien
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1999/2000:AU4
Utvidgning av lagen om europeiska företagsråd till att
avse Storbritannien (prop. 1999/2000:16)
Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 1 december.)
11 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositioner
1999/2000:26 Effektivisering av förfarandet i allmän
domstol
1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning
Skrivelse
1999/2000:33 Utvecklingsprogram för kommuner
med särskilda omställningsproblem främst på
grund av strukturomvandlingar inom Försvar-
smakten
12 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 25 november
1999/2000:113 av Sten Andersson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Svenska STASI-agenter
1999/2000:114 av Mikael Oscarsson (kd) till finans-
minister Bosse Ringholm
Förmögenhetsbeskattning
1999/2000:115 av Jonas Ringqvist (v) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Genmanipulerade grödor
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 30 november.
13 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 24 november
1999/2000:266 av Ingegerd Saarinen (mp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Tillvaratagande av lokala miljögruppers kompetens
1999/2000:267 av Ingegerd Saarinen (mp) till mil-
jöminister Kjell Larsson
Radioaktiv nedsmutsning från Sellafield och La Ha-
gue
1999/2000:268 av Alice Åström (v) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Mumia Abu-Jamal
1999/2000:269 av Alice Åström (v) till justitieminis-
ter Laila Freivalds
USA och dödsstraffet
1999/2000:270 av Kjell-Erik Karlsson (v) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Gasning av värphöns
den 25 november
1999/2000:271 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Pälsdjursfarmer
1999/2000:272 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Chinchillafarmer
1999/2000:273 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Laila Freivalds
Kränkning av polis
1999/2000:274 av Carl Fredrik Graf (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Förhöjd restskatt
1999/2000:275 av Ingemar Vänerlöv (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Poliser som utsätts för kränkande behandling
1999/2000:276 av Elizabeth Nyström (m) till statsrå-
det Mona Sahlin
Påtryckningar på arbetsgivare att teckna kollektivav-
tal
1999/2000:277 av Claes Stockhaus (v) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Politisk asyl
1999/2000:278 av Lena Ek (c) till justitieminister
Laila Freivalds
Kameraövervakning i butiker
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 30 november.
14 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 24 november
1999/2000:216 av Carina Hägg (s) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Räddningstjänsten
den 25 november
1999/2000:209 av Lars Hjertén (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
TV-program i Norden
1999/2000:212 av Birger Schlaug (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Vägsalt i vattnet
1999/2000:214 av Sonja Fransson (s) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Jämställdheten inom den medicinska forskningen
1999/2000:219 av Ewa Larsson (mp) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Nationella mål och kommunalt självbestämmande
1999/2000:227 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Legionärssjukan
1999/2000:228 av Roy Hansson (m) till statsminister
Göran Persson
Hållbara Sverige
1999/2000:231 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till kulturminister Marita Ulvskog
Bokklubb för punktskriftsläsare
1999/2000:233 av Inger René (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Bibeltext enligt "lättläst svenska"
1999/2000:235 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Barnsoldater i Guds Motståndsarmé
1999/2000:239 av Yvonne Andersson (kd) till kultur-
minister Marita Ulvskog
Vadstena-akademien
1999/2000:242 av Inger Strömbom (kd) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Skydd av värdefull skogsmark
1999/2000:244 av Anita Johansson (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Producentansvaret
1999/2000:249 av Maggi Mikaelsson (v) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Avvittringens genomförande och konsekvenser
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 30 november.
15 § Kammaren åtskildes kl. 23.01.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.54,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 15.54,
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 18.00,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 211
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.