
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1999/2000:31</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 23 november</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.42</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 21.43</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>Protokoll
1999/2000:31
-------------------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen från den 15 och
16 november.
2 §  Anmälan om kompletteringsval till riksda-
gens valberedning</pre><pre>Talmannen anmälde att Moderata samlingspartiets
riksdagsgrupp på grund av uppkomna vakanser an-
mält Beatrice Ask som ledamot i riksdagens valbe-
redning samt Carl Fredrik Graf och Henrik Lander-
holm som suppleanter i riksdagens valberedning.</pre><pre>Talmannen förklarade valda till</pre><pre>ledamot i riksdagens valberedning
Beatrice Ask (m)</pre><pre>suppleanter i riksdagens valberedning
Carl Fredrik Graf (m)
Henrik Landerholm (m)</pre><pre>3 §  Meddelande om frågestund</pre><pre>Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 25 november kl. 14.00 skulle följande
statsråd närvara:</pre><pre>Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, justitiemi-
nister Laila Freivalds, statsrådet Ulrica Messing,
statsrådet Ingegerd Wärnersson och finansminister
Bosse Ringholm.</pre><pre>4 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1999/2000:79</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:79 av Olle Lindström
(m) om situationen i Sverige.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att det inte finns ytterliga-
re tid för interpellationssvar tisdagen den
30 november. Björn Rosengren befinner sig på tjäns-
teresa vecka 47 och den 29 november.
Stockholm den 15 november 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:77</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:77 av Ulla-Britt
Hagström (kd) om näringslivskoncentration.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att det inte finns ytterliga-
re tid för interpellationssvar tisdagen den
30 november. Björn Rosengren befinner sig på tjäns-
teresa vecka 47 och den 29 november.
Stockholm den 15 november 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:70</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:70 av Lars Björkman
(m) om konkurrerande trafik på statens bannät.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
30 november 1999.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa vecka 47 och
den 29 november.
Stockholm den 16 november 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Cathrine Lilja Hansson
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:67</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:67 av Stefan Hagfeldt
(m) om tillsyn över nätbolagens prissättning.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
30 november 1999.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa vecka 47 och
den 29 november.
Stockholm den 16 november 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Cathrine Lilja Hansson
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:74</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:74 av Sten Andersson
om etnicitet och kulturell mångfald.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
30 november 1999.
Skälet till dröjsmålet är att vi inte har kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och
statsrådet.
Stockholm den 15 november 1999
Kulturdepartementet
Statsrådet Ulrica Messing
Enligt uppdrag
Martin Holmgren
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:80</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:80 av Ola Karlsson (m)
om digital TV.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 29 november 1999.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 17 november 1999
Kulturdepartementet
Marita Ulvskog</pre><pre>Interpellation 1999/2000:63</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:63 av Ulla-Britt
Hagström (kd) om Östersjöcentrum för kvinnors
företagande.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 29 november 1999.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa vecka 47.
Stockholm den 17 november 1999
Näringsdepartementet
Statsrådet Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:66</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:66 av Elver Jonsson om
arbetsmarknaden.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa vecka 47 och
den 30 november. Interpellanten kunde inte ta emot
svaret den 29 november.
Stockholm den 17 november 1999
Näringsdepartementet
Statsrådet Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:84</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:84 av Lennart Daléus (c)
om IT-infrastrukturen.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att det inte finns ytterliga-
re tid för interpellationssvar tisdagen den
30 november. Björn Rosengren befinner sig på tjäns-
teresa vecka 47 och den 29 november.
Stockholm den 16 november 1999
Näringsdepartementet
Enligt uppdrag
Cathrine Lilja Hansson
Rättschef</pre><pre>Interpellation 1999/2000:82</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:82 av Ana Maria Narti
(fp) om rehabilitering av patienter som saknar sjuk-
försäkring.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 15 november 1999
Socialdepartementet
Ingela Thalén</pre><pre>Interpellation 1999/2000:85</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:85 av Marietta de Pour-
baix-Lundin om funktionshindrades rätt att byta bo-
stad.
Interpellationen kommer att bevaras tisdagen den
30 november 1999.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 16 november 1999
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1999/2000:62</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:62 av Ulla-Britt
Hagström om forskning om kvinnors alkoholdrickan-
de.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 10 november 1999
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1999/2000:57</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:57 av Ulla-Britt
Hagström om lagstiftning om tidigare stängning av
krogar.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 10 november 1999
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>5 §  Svar på interpellation 1999/2000:46 om
Västsahara</pre><pre>Anf.  1  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Eva Zetterberg har med anledning av
rapporter om oroligheter i Laayoune frågat vad rege-
ringen avser göra för att garantera att folkomröst-
ningen i Västsahara genomförs så att befolkningens
rättmätiga intressen tillgodoses.
Genom i huvudsak algeriska källor fick omvärl-
den kännedom om att en våldsam sammanstötning
ägt rum i Laayoune mellan demonstranter och polis i
slutet av september. Enligt den algeriska källan och
enligt vad interpellanten påstår skulle det röra sig om
en konflikt mellan marockaner och västsaharier.
Detta torde vara felaktigt. Efter ett besök på platsen
och samtal med personal från FN-missionen Minurso
har departementet kunnat konstatera att det rörde sig
om en studentdemonstration för bättre sociala villkor,
som fick ett våldsamt förlopp till följd av brutalt
hanterande av den lokala polisen. Flera personer
skadades allvarligt och omfattande skadegörelse
förekom, men det går inte att beteckna det som en
konflikt mellan Marocko och Västsahara.
Läget i den västsahariska frågan är dock otill-
fredsställande. Det råder visserligen fred sedan år
1988, men trots att Minurso varit på plats sedan år
1994 har arbetet med att identifiera röstberättigade
västsaharier dragit ut på tiden. En preliminär röst-
längd har upprättats först i höst. Av 160 000 identifie-
rade har endast 80 000 godkänts. Lika många har
överklagat, inte blott för att de själva inte finns med
på listan, utan även för att vissa andra, som enligt
deras åsikt inte borde vara där, tagits upp i röstläng-
den. Resultatet är att nästan allt identifieringsarbete
måste göras om. Det är därför mer än tveksamt om
folkomröstningen kan äga rum såsom förutsagts den
31 juli år 2000.
Det är svårt att avgöra varför identifieringsarbetet
gått så trögt. Båda parter skyller på varandra. Från
svensk sida har vi framfört att de ska inse sitt ansvar
och själva på bästa sätt bidra till att folkomröstningen
snarast äger rum och att det sker under ordnade de-
mokratiska och rättvisande former. Båda parter har
också för mig och kolleger inom EU uttryckt sin fasta
vilja att genomföra folkomröstningen.
Min personliga uppfattning är att förutsättningar-
na för en lösning av Västsaharafrågan har förbättrats
under senare tid. Jag ser det som positivt att en sär-
skild kommission för att hantera Saharafrågor har
inrättats i Marocko. En ny tjänsteman med ansvar för
koordineringen med Minurso har utnämnts. Dessa
åtgärder betyder att ansvaret för den förda politiken
har flyttats bort från inrikesministeriet, vilket auto-
matiskt ger möjlighet till att förnya den hittills förda
politiken. Dessutom har den tidigare inflytelserike
inrikesministern ersatts. Detta kan betyda att vi står
inför en modifierad Saharapolitik.
Som bevis för en vilja till förnyelse och reformer
på det mer allmänna planet i Marocko kan nämnas att
det redan under kung Hassan II:s tid inrättades ett
ministerium för mänskliga rättigheter. Dess verksam-
het har fått ökat genomslag. Pressfriheten har succes-
sivt förbättrats och, för att nämna ett exempel, den
kände kritikern av Marockos Västsaharapolitik, Ab-
raham Serfaty, har tillåtits återvända från sin lands-
flykt.
Sverige kommer även i fortsättningen, på det sätt
som FN:s generalsekreterare bedömer lämpligt, att
bidra till att omröstningen sker under demokratiska
och öppna former. Vi har bl.a. reserverat medel för
valövervakning.
Vad beträffar interpellantens sista fråga om han-
delsavtal och andra överenskommelser är den för
tidigt ställd, men självfallet önskar vi att Västsaharas
befolkning får åtnjuta de fördelar som handelsavtal
m.m. ger. Hur detta ska gå till får vi överväga när
folkomröstningen har ägt rum.</pre><pre>Anf.  2  Andre vice talman EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Den här interpellationen har tillkom-
mit utifrån ett mycket oroande läge för Västsaharas
befolkning, men den är också ett uttryck för ett starkt
intresse här i riksdagen och från samtliga riksdags-
partier där vi agerat bl.a. genom en flerpartimotion
som undertecknats av representanter från samtliga
partier.
Det finns ett brett stöd i Sverige för att agera inför
folkomröstningen i Västsahara. Det finns dessutom
ett starkt stöd från många folkrörelser och enskilda
individer. Det är också glädjande att det finns ett stöd
från den svenska regeringen. Men jag måste ändå
tillstå att jag känner en viss besvikelse över att det
engagemang som utstrålas i det här svaret inte är så
väldigt starkt, men det kan ju förändras.
Den direkta orsaken till interpellationen är som
har framgått väldigt tydligt de händelser som ägde
rum i El Ayun, huvudstaden i det ockuperade områ-
det, den 23 september 1999. Två studenter dödades
och 40 personer skadades. Av dem som skadades togs
merparten inte emot på sjukhus, så de fick alltså inte
den vård som de behövde.
Vi kan tvista om bakgrunden till oroligheterna,
men det står ändå väldigt klart att det är västsaharier
som har demonstrerat och att det är marockansk polis
och militär som har ingripit med mycket brutala me-
toder. Jag tror att det är bra att se den här situationen
som ett tydligt exempel på bristen på öppenhet och
bristen på möjlighet för omvärlden att faktiskt se vad
som har hänt och vem som har gjort vad. Bristen på
fria medier och bristen på yttrandefrihet är ju uppen-
bar. Det kan också medverka till att vi har olika källor
och inte hade någon direktkontakt på plats när detta
hände.
Fru talman! En central fråga i interpellationen
gäller identifieringsprocessen, och den är starkt för-
senad, det vet vi. Det är tveksamt om folkomröst-
ningen kan äga rum i juli år 2000. Men det förvånar
mig ändå att regeringen anser att båda parter har skött
sig lika illa och inte skött sina åtaganden enligt
Houstonavtalet. Det är inte den bild som jag har.
FN:s generalsekreterare lämnade en rapport till
säkerhetsrådet den 28 oktober i år där det framgår att
det inte går att genomföra identifieringsprocessen
utan ett tillskott på 36 personer. Vi känner också till
de betalningssvårigheter som föreligger. Det finns ett
underskott när det gäller betalningen till bl.a. perso-
ner i Minursostyrkan. Vi vet att FN har dåligt med
pengar.
Det har kommit upp ett förslag från folkrörelserna
som jag tycker är konstruktivt. Det går ut på att Sve-
rige skulle kunna erbjuda sig att utbilda och finansie-
ra en grupp på ca 40 personer som under FN:s mandat
skulle utföra och bidra till att slutföra indentifierings-
processen. Det är ju ett massöverklagande som har
skett. Jag begär inget svar i dag av utrikesministern
på den här punkten, men jag vill att utrikesministern
tar med sig detta för att så snart som möjligt kunna
lämna ett besked.
Fru talman! Det är givetvis väldigt glädjande att
regeringen redan har avsatt medel för valobservation
under folkomröstningen. Men jag vill också fråga om
regeringen har hunnit se på det projekt som folkrörel-
serna har tagit fram. Det går ut på att man från folkrö-
relserna på ett tidigt stadium ska kunna vara med i
processen inför och under folkomröstningen.</pre><pre>Anf.  3  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vill också tacka för svaret. Jag
tycker att det är bra att det blir en debatt om Västsa-
hara i riksdagen. Det behövs verkligen. Även om det
finns ett stöd från folkrörelser och andra - som Eva
Zetterberg nyss beskrev - är detta en bortglömd kon-
flikt som inte märks så mycket som den borde göra.
Detta är kanske den sista kolonin som man inte har
kommit till rätta med, och det borde man ha ordnat
med inför millennieskiftet.
Jag önskar att jag kunde dela utrikesministerns
positiva syn på utvecklingen i Marocko. Jag håller
med om att det finns positiva tecken. Men det går inte
att tro på någon förändring förrän man verkligen ser
ordentliga tecken på ett tillmötesgående. Ett sådant
tecken skulle vara att man godtar de som registreras
inför folkomröstningen och de kriterier som uppsatts.
På FN-dagen den 24 oktober var både Eva Zetter-
berg och jag närvarande under en diskussion som
handlade om Västsahara och som hade underrubriken
Vad kan Västsahara lära av Östtimor? - ett mycket
intressant ämne. Det som hände efter folkomröst-
ningen i Östtimor får inte upprepas i Västsahara.
Det finns en del frågor som man kan trycka på.
Först och främst handlar det om att det måste fattas
ett definitivt beslut om folkomröstning. Det har fattats
många sådana beslut och fastställts många olika da-
tum. Jag vet faktiskt inte vilket i ordningen som gäller
just nu, men folkomröstningen har hela tiden skjutits
upp. Det behövs alltså ett definitivt beslut.
Det behövs också en valövervakning under lång
tid - även före folkomröstningen - för att förankra
hela processen hos båda sidor så att man får läget
någorlunda under kontroll. Då krävs det ordentliga
resurser så att det går att genomföra en folkomröst-
ning.
Vad händer med den som förlorar? Vi räknar ju
allihop med att det blir Marocko som förlorar folkom-
röstningen. Då gäller det att kunna ha en dialog med
Marocko så att det inte händer samma sak som hände
i Östtimor. Det kan ju också bli så som ingen av oss
önskar, att det blir Västsahara som förlorar. Hur han-
terar man en sådan situation? Man måste ha en bered-
skap inför båda alternativen.
Det handlar också mycket om peace-keeping, att
hjälpa till att bygga upp det civila samhället efteråt.
Då måste det finnas resurser i tillräckligt stor omfatt-
ning och under tillräckligt lång tid. Det måste finnas
FN-personal på plats som kan se till att lugn upprätt-
hålls, att freden bevaras och att det verkligen blir en
varaktig fred.
Detta är några frågor som är väldigt viktiga att ha
med sig i hela processen. Jag önskar att vi hade bättre
redskap för att kunna sätta press på Marocko. Man
måste ändå säga att det har varit ganska tamt. Det
finns ju några instrument, och EU-biståndet är ett
sådant. Det skulle kunna villkoras. Sedan vet jag inte
hur stort engagemang som Världsbanken har i Ma-
rocko, men det är en sådan institution som skulle
kunna användas för att sätta ett väldigt bestämt tryck
på Marocko så att Marocko lever upp till det som
man har sagt tidigare, att det blir en folkomröstning
som genomförs på ett demokratiskt och bra sätt.
Jag vill då fråga utrikesministern om dessa red-
skap skulle kunna vara någonting som Sverige kan
använda för att driva på processen om det visar sig att
det blir ytterligare fördröjningar.</pre><pre>Anf.  4  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag börjar med att instämma med in-
terpellanten. Det var bra att Eva Zetterberg tog upp
denna interpellation. Det är viktigt att markera det
breda stöd som finns i Sveriges riksdag och bland de
politiska partierna när det gäller Västsahara.
Oavsett orsaken till konflikten i El Ayun kan vi se
väldigt allvarliga tecken efteråt. Både marockaner
och västsaharier dömdes efteråt, och dessa domar
strider definitivt mot alla tolkningar som kan göras
när det gäller mänskliga rättigheter.
Men i övrigt är det viktigt att framhålla att Ma-
rocko ändå har tagit glädjande steg framåt i en demo-
kratisk process. Jag har också med glädje noterat att
justitieministern har sagt att man ska se över de do-
mar som fälldes efter oroligheterna och som strider
mot mänskliga rättigheter.
När det sedan gäller folkomröstning är det klart
att det är framför allt Marocko som har varit ansvarigt
för problemen med identifieringen och hela processen
med att få en röstlista.
Vad kan man då göra åt detta? Ja, det är viktigt att
vi fortsätter att satsa på Minurso. Här måste också FN
se vad man anser är möjligt och realistiskt att göra.
Utan att utdela några löften i talarstolen i dag ser
jag positivt på de förslag som jag vet har kommit in
från folkrörelsehåll och som framför allt har sänts till
Sida. Jag är övertygad om att Sida, precis som man
tidigare har gjort, ser positivt på de här förslagen och
vill ha samma inriktning. Det handlar både om att
kunna hjälpa till när det gäller röstlängderna och om
att kunna få dit valövervakare som kommer i god tid
och är där under en mycket lång period, precis som ni
båda har påpekat. Jag vet att det finns flera frivilliga
organisationer som redan har anmält sitt intresse till
Sida, och det är väldigt bra.
Vad kan då Sverige göra? Ja, Sverige har tillhört
de aktiva länderna när det gäller att ge humanitärt
bistånd, att ha civilpoliser på plats och att se till att
minröjare kan underlätta en folkomröstning. Vi har
också garanterat att vi ska vara med och se till att det
finns valövervakare. Sedan fortsätter vi naturligtvis
att driva på både direkt gentemot Marocko och inom
EU för att påverka Marocko att acceptera folkom-
röstningen och få en lösning på den här långvariga
konflikten.
Jag tror dock att när det gäller påtryckningarna på
Marocko ska man i första hand försöka få till stånd en
fortsatt dialog. Vi hoppas att de positiva tecken som
vi har fått från Marocko under det senaste året, på
demokratiska framsteg och på en ny Västsaharapoli-
tik, ska göra Marocko mer mottagligt för Sveriges
och andra länders påtryckningar när det gäller att
Marocko måste acceptera en folkomröstning. Jag tror
mer på en dialog än på att t.ex. helt ställa in EU:s
samarbete eller EU:s bistånd.</pre><pre>Anf.  5  Andre vice talman EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Vi är överens om hur viktiga valob-
servationerna är, att de ska föregås av ett grundligt
arbete och att man tar vara på de erbjudanden och
möjligheter som folkrörelserna ställer fram. Det gör
att det skulle vara möjligt att se till att både processen
före och själva folkomröstningen genomförs under
betryggande omständigheter.
Vi är alla medvetna om att det inte räcker med en
folkomröstning, utan det krävs bindande avtal och en
hel del av medgivande och god vilja från båda sidor,
oavsett vem som segrar i folkomröstningen.
Utrikesministern nämner också annat bistånd som
Sverige har givit, och det har varit positivt. Det är
bra, och Sverige har en bra profil, men inte tillräckligt
hög i mina ögon.
När vi då diskuterar om det är fråga om att bryta
relationerna med Marocko och helt ställa dem åt
sidan, tror jag inte alls på den metoden. Men vi ska
använda de metoder som finns. Det är uppenbart att
det har skett vissa framsteg. Vi noterar med glädje
alla dem och även de allra minsta steg i den riktning-
en, som byte av viktiga personer, som en bra person
från Marockos sida som har kontakt med Minurso
osv. Allt detta är betydelsefullt.
Jag menar att de verktyg vi har inte används. När
jag i min sista fråga tar upp handelsavtal med Västsa-
hara avser jag inte bara avtal längre fram i tiden, efter
folkomröstningen, utan de avtal som i dag finns mel-
lan Marocko och EU. Det gäller också fiskeavtalet,
som går ut den 30 november; det är ju inte särskilt
långt fram i tiden. Det är många som har sett just det
här avtalet som en möjlighet att pressa på för att EU
ska visa hur viktig man bedömer frågan om folkom-
röstning vara och slutföra identifieringsprocessen i
god tid inför folkomröstningen. Det nämner inte utri-
kesministern med ett ord. Jag kanske var otydlig i
min frågeställning, men för mig var det så självklart
att det fanns med. Framtiden måste vi också åter-
komma till.
Jag skickade med en fråga om möjligheten till ett
konkret svenskt stöd i identifieringsprocessen. Jag
tror att Sverige skulle kunna göra en mycket stor
insats på det området, förutom det andra. Men det är
bråttom, och det handlar inte om så stora summor.
Jag vill också skicka med en annan, kanske mer
politisk fråga. Det gäller att visa hur viktig frågan är
politiskt i Sverige, därför att i Sverige förs tyvärr inte,
som Marianne Andersson också påpekade, den stora
och breda debatt i tidningar och andra medier som
man borde göra om lärdomarna från Östtimor. Det är
fråga om det finns en beredvillighet från regeringens
sida att bjuda in presidenten i Polisariofronten, Abd
al-Aziz, och om man nu ska tillgodose kraven på
allsidighet och neutralitet politiskt och bjuda in den
nye kungen i Marocko, för att understryka svenskt
intresse. Finns det något sådant intresse?
Jag vill också skicka med, liksom Marianne An-
dersson, att när vi väcker den här frågan och även när
vi skriver motioner om den är parallellen till Östtimor
oerhört tydlig. Det nämner inte utrikesministern i
svaret eller i den diskussion vi hittills har fört. Hur
ska man använda det för att befolkningen i Västsaha-
ra inte ska behöva betala samma höga pris som män-
niskorna på Östtimor har tvingats göra?</pre><pre>Anf.  6  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Tack så mycket för svaret.
Jag tror också mest på fortsatt dialog - det är det
man vill tro på. Men vad jag också menade med min
fråga var om det inte händer någonting nu så att man
ser att det verkligen blir en folkomröstning när man
har sagt. Då tycker jag att man ska ta till andra meto-
der, därför att det har gått oerhört lång tid. Jag vet
inte hur många datum som har varit uppsatta för folk-
omröstningen, men det är ganska många under årens
lopp. Den bara skjuts upp hela tiden, och man blir
inte klar, av olika skäl. Det handlar hela tiden om
Marockos obstruktion.
Det finns då instrument som man kan använda.
Eva Zetterberg talade om handelsavtalen. Fisket utan-
för Marockos kust är också väldigt viktigt, och det
kan man använda för att få marockanerna att agera på
ett vettigt sätt när det gäller Västsahara och verkligen
se till att det blir en folkomröstning.
Jag tror också att EU, Världsbanken och det inter-
nationella samfundet måste lära sig att på något sätt
vara lite tydligare mot regimer som inte förstår annat
språk. Jag känner att det är mycket det som det
handlar om på många ställen i världen. Om någon
inte förstår vanligt språk får man ta till de medel som
man har och de instrument som finns och vara väldigt
tydlig. Annars tror inte jag att vi kommer fram. Det
handlar om många konflikter i världen.
En sak som är viktig är att när det blir en folkom-
röstning - som vi hoppas att det ska bli så fort som
möjligt - måste det ske en demilitarisering i det väst-
sahariska området. Jag tänkte inte på det förut, men
det är också oerhört viktigt. Det finns mängder av
militärer i Västsahara, och det innebär att det inte är
en jämlik relation. Det är ohållbart om det ska vara en
sådan situation inför folkomröstningen, och det måste
ske någonting innan dess. Vad har utrikesministern
för kommentarer till det?</pre><pre>Anf.  7  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag kan hålla med både Eva Zetter-
berg och Marianne Andersson om att det är viktigt att
vi sätter en hård politisk press på Marocko för att man
ska acceptera en folkomröstning om Västsahara. Det
här gör också Sverige, som ni båda vet, och vi gör det
inom EU. Det har t.ex. varit uppe till diskussion flera
gånger inför EU-Afrika-konferensen nästa år. Här
sätter vi en hård politisk press både från Sverige och
från andra regeringar i EU.
Däremot tycker jag fortfarande att det är viktigt
att göra detta på rätt sätt. Det skulle vara en tveksam
politisk signal att just nu, när vi ser att Marocko har
påbörjat en mer demokratisk process och gjort en del
framsteg, välja att t.ex. ställa in biståndsavtal eller
skära i handelsöverenskommelser. Dessutom tror jag
tyvärr att det är Spanien som är mest intresserat av
nästa handelsöverenskommelse, så det drabbar nog
inte Marocko så hårt om det inte blir någon ny han-
delsöverenskommelse.
I gengäld får vi ha en desto hårdare fortsatt poli-
tisk diskussion och politisk press på Marocko för att
man ska acceptera folkomröstningen och acceptera de
krav som vi ställer från EU:s sida.
Det här är kontakter som sker på regeringsnivå
naturligtvis, med de exempel som Eva Zetterberg
tidigare tog upp, men också på partinivå. Jag har
genom mitt parti haft ett antal kontakter med Polisa-
rio och därmed också kunnat framföra det i relatio-
nerna med Marocko.
Jag tror också att det för framtiden är vanskligt att
göra jämförelsen med Östtimor. När det gäller Väst-
sahara har man förutsatt att det är FN som ska ha
både den civila och den militära makten under över-
gångstiden. Det är en stor skillnad gentemot Östti-
mor, där FN tyvärr inte hade den militära makten
under övergångstiden.</pre><pre>Anf.  8  Andre vice talman EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Avslutningsvis vill jag understryka
hur betydelsefullt det är att folkomröstningen genom-
förs och att den genomförs på ett bra sätt, i första
hand för Västsaharas befolknings skull som tålmodigt
har väntat och lagt ned vapnen för att de har trott att
FN ska ro den här uppgiften i land.
Det är ett litet folk, kanske högst 500 000 om man
räknar in flyktingar i alla delar av världen, i Algeriet
och de som bor i området, landet är inte större än
halva Sverige osv. Men det har väldigt stor politisk
betydelse. Det är Afrikas sista koloni, och det vore
skamligt om inte omvärlden kunde bidra till att via
FN lösa konflikten efter så många år.
Jag vill också påpeka att det har regional betydel-
se för stabiliteten i regionen. Förhoppningsvis kan
Västsahara efter folkomröstningen bli ett självstän-
digt demokratiskt land och Marocko utvecklas i de-
mokratisk riktning. Det är också av stor betydelse för
de omkringliggande länderna.
Jag vill också igen ta fram parallellen med Östti-
mor. Det talar ju till Västsaharas befolknings fördel
att det finns bättre förutsättningar att genomföra folk-
omröstningen.
Vid en stor solidaritetskonferens för Västsahara
och för självständighet och folkomröstning, som ägde
rum i början av november i Las Palmas, fanns det
flera deltagare, bl.a. från ANC i Sydafrika och en
kongressledamot från USA som just hävdade hur
nödvändigt det är att historien nu rättas till och som
skämdes över bl.a. USA:s agerande i denna fråga.
Också fredspristagaren från Östtimor, Ramos-Horta,
deltog. Han lyfte fram hur det faktiskt var först när
Indonesien, på grund av de hårda ekonomiska villkor
som ställdes, förödmjukades och slutligen tvingades
acceptera att FN fick ta det fulla ansvaret. Han hop-
pades att omvärlden skulle hjälpa Marocko att slippa
hamna i den situationen. Där har vi ett ansvar.</pre><pre>Anf.  9  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Vi kan bara konstatera att det råder en
glädjande enighet här om vikten av att man får till
stånd en folkomröstning och att vi gemensamt sätter
press på den marockanska regeringen att se till att det
genomförs en folkomröstning. Sedan får vi fortsätta
att verka via regeringen, via EU och via våra respek-
tive politiska partier för att se till att det blir en folk-
omröstning i praktiken.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 1999/2000:39 om
fristående skolor</pre><pre>Anf.  10  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Bengt Silfverstrand har frågat om jag
är beredd
· att medverka till en genomgripande översyn av
det regelverk som i dag omfattar fristående skolor
i syfte att värna de allmänna målen om en likvär-
dig skola och
· att stärka det kommunala inflytandet vid etable-
ring av fristående skolor.
Bengt Silfverstrand har vidare frågat:
· vilka åtgärder regeringen kommer att vidta för att
fristående skolor ska leva upp till lagens krav på
lärarbehörighet,
· om jag anser det vara rimligt att fristående skolor
ska kunna bedrivas på affärsmässiga grunder med
vinstintressen och
· om regeringen kommer att vidga möjligheterna
till dispens eller genom lagändring medge att
kommunala grundskolor läggs ut på entreprenad.
Regelverket för fristående skolor har under år
1995 varit föremål för en genomgripande översyn
genom Friskolekommittén och Utredningen om fri-
stående gymnasieskolor. Efter remissbehandling av
betänkandet Likvärdig utbildning på lika villkor
(SOU 1995:109) och betänkandet Fristående gymna-
sieskolor (SOU 1995:113) överlämnade regeringen
sin proposition Fristående skolor m.m. (prop.
1995/96:200) till riksdagen. Fr.o.m. den 1 juli 1997
tillämpas de nya bestämmelserna för fristående sko-
lor.
Under de första två åren med det nya regelverket
har Fristkommittén gjort en omfattande uppföljning
av resursfördelningen till de fristående grundskolor-
na. Kommittén har slutrapporterat sitt uppdrag i be-
tänkandet Likvärdiga villkor? (SOU 1999:98). I
kommitténs uppdrag har ingått att belysa effekterna
av det nya resursfördelningssystemet såväl för de
fristående grundskolorna som för kommunerna samt
att särskilt belysa effekterna för elever med behov av
särskilt stöd och för elever i glesbygden. Jag övervä-
ger nu vilka åtgärder som bör vidtas med anledning
av utredningens förslag.
Regeringen har nyligen genom tilläggsdirektiv gi-
vit kommittén i uppdrag att utreda ekonomiska och
andra konsekvenser av det växande antalet fristående
gymnasieskolor. Kommittén ska utreda eventuella
följder av att privata vinstintressen styr etableringen
av en del fristående skolor och om det finns problem
med huvudmän som driver flera skolor. Kommittén
ska även utreda om de nuvarande reglerna för bidrag
till fristående gymnasieskolor har konsekvenser för
kommunernas planering och utbud av gymnasieut-
bildning samt lämna förslag till regler för bidragsgiv-
ning.
Det pågår således ett kontinuerligt arbete med att
följa och utreda följderna av det nya regelverket för
fristående skolor. Om detta arbete visar på behov av
en genomgripande översyn, är jag naturligtvis beredd
att medverka till detta. Att värna en likvärdig skola är
en hjärtefråga för mig. Det är även av stor betydelse
att arbetet med att utveckla skolan och höja kvaliteten
i verksamheten fortsätter, och här kan också friståen-
de skolor bidra på ett positivt sätt. Jag vill här särskilt
understryka vikten av att ta fram ett gediget faktaun-
derlag inför eventuella förändringar av gällande re-
gelverk. Jag kan försäkra att jag noggrant följer ut-
vecklingen inom området.
Enligt skollagen (1985:1100) ska Statens skolverk
inte lämna förklaring om rätt till bidrag i fråga om
utbildning som skulle innebära påtagliga negativa
följder för skolväsendet i den kommun där skolan är
belägen. Vid handläggningen av ärenden om godkän-
nande av och om bidrag till fristående skolor ska
Skolverket bereda den kommun där skolan ska vara
belägen och i vissa fall näraliggande kommuner till-
fälle att yttra sig. Kommunerna har således möjlighet
att peka på eventuella påtagliga negativa följder när
de yttrar sig över de ansökningar som Skolverket
remitterar till dem. I propositionen Fristående skolor
m.m. (prop. 1995/96:200) betonade regeringen att det
ankommer på lägeskommunen att påvisa att de nega-
tiva följderna har bestående karaktär och är så påtag-
liga att bidrag inte bör ges. Vad jag erfarit av Skol-
verket har kommunerna hittills i allmänhet inte ut-
nyttjat denna möjlighet i särskilt stor utsträckning.
Därför är jag inte beredd att för närvarande ta något
initiativ när det gäller det kommunala inflytandet vid
etablering av fristående skolor.
Kraven på kvalitet i utbildningen är i princip lika
höga för fristående som för offentliga skolor. Detta
framgår av att det i skollagen anges att utbildningen
vid en fristående skola ska ge kunskaper och färdig-
heter som till art och nivå väsentligen svarar mot de
kunskaper och färdigheter som det offentliga skolvä-
sendet ska förmedla. Även om skollagen inte ställer
upp något uttryckligt krav på att lärarna vid fristående
skolor ska ha en formell lärarutbildning, måste myck-
et stor vikt fästas vid kraven på lärarnas kompetens.
Och det kan konstateras att regeringen i propositionen
Fristående skolor m.m. uttalade att bristande lärar-
kompetens kan leda till att skolans godkännande eller
rätt till bidrag återkallas. Jag utgår från att Skolverket
i sin tillsyn noga kontrollerar dessa förhållanden. I
tilläggsdirektiven till Fristkommittén pekar regering-
en också på att fristående gymnasieskolor i allmänhet
har betydligt lägre andel lärare med pedagogisk ut-
bildning än offentliga gymnasieskolor. Jag överväger
att återkomma till riksdagen med förslag i frågan om
kraven på lärare i fristående skolor.
På frågan om jag anser det vara rimligt att fristå-
ende skolor ska kunna bedrivas på affärsmässiga
grunder med vinstintressen, vill jag svara följande.
Min oro grundar sig på det faktum att en del aktiebo-
lag som startar fristående skolor i dag gör det utifrån
delvis andra bevekelsegrunder än vad som tidigare
varit fallet. Det är en av anledningarna till den över-
syn av området som regeringen nu tagit initiativ till
genom tilläggsdirektiven för Fristkommittén.
Med den snabba expansion vi nu ser av antalet fri-
stående skolor finns det en risk att oseriösa entrepre-
nörer vars främsta syfte är att maximera sina vinster
ger sig in i verksamheten.
Inom Utbildningsdepartementet bereds för närva-
rande en framställning om att få lägga ut en grund-
skola på entreprenad. Av naturliga skäl kan jag därför
inte lämna något förhandsbesked i denna fråga.
Låt mig avslutningsvis säga att de fristående sko-
lorna har kommit för att stanna. De har ofta byggt på
enskilda individers starka engagemang för en idé och
samtidigt ökat valfriheten för elever och föräldrar.</pre><pre>Anf.  11  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka skolministern för
svaret på min interpellation. Det antyder i vissa delar
ett försiktigt erkännande av att den snabba och delvis
okontrollerade utvecklingen av fristående skolor - ett
begrepp som egentligen bör ersättas med vad det
ytterst handlar om, nämligen privata skolor - håller
på att gå regeringen ur händerna, liksom ett behov av
reformering på området. Men på en del punkter tyck-
er jag att svaret är vagt och undanglidande.
Svensk utbildningspolitik har sett till helheten och
i ett långsiktigt perspektiv varit oerhört framgångsrik.
Arbetarrörelsen vann med stöd av liberaler slaget mot
elitskolan och för en skola tillgänglig för alla på lika
villkor. Under fältropet "mångfald och ökad valfri-
het" försöker nu resursstarka grupper med tydliga
ideal och stor vana att organisera sig att luckra upp
denna svenska modell, som inte enbart haft som mål
att även resurssvaga grupper i det svenska samhället
skulle garanteras en fullgod undervisning utan också
varit en viktig del i byggandet av välfärdsstaten.
Men hur stämmer då detta tal om mångfald och
ökad valfrihet överens med verkligheten? Mångfald
åt vilka, och valfrihet för vem? Låt mig för att undvi-
ka onödiga missförstånd i den fortsatta debatten först
konstatera att flera fristående skolor som bygger på
alternativ pedagogik naturligtvis bidragit till både
verklig mångfald och befrämjandet av nya idéer på
utbildningsområdet. Men denna bild är långt ifrån
entydig.
"Medelklassen sätter sina barn i friskolor, och
kommunala skolor med stora resurser. Underklassen
får nöja sig med kommunala skolor där det saknas
lärare och resurser." Det säger Anders Lidström,
docent i statskunskap vid Umeå universitet, som
under många år studerat utvecklingen i den svenska
skolan. Det är sålunda inget underifrånperspektiv,
som det ofta hävdas från de privata skolornas okritis-
ka uppbackare, som utgör huvudfåran i vad som nu
riskerar att utvecklas till ett systemskifte. Det är de
starkas och välutbildades ovanifrånperspektiv, allt
oftare lanserat som aktiebolag med nya affärsidéer
och med synsättet att skolan är en marknad och för-
äldrar och elever kunder.
Att utvecklingen mot fler privata skolor i regel
inte bygger på något underifrånperspektiv med en-
skilda individers starka engagemang i botten visar
också med all önskvärd tydlighet utformningen av
bidragssystemet. En viktig anledning till det stora
antalet sökande är att grundskolorna numera får bi-
drag per elev, som motsvarar anslaget till de kommu-
nala skolorna.
Jag kan peka på ett stort antal konkreta exempel
ur den praktiska skolvardagen i både små och stora
kommuner som klart och tydligt visar att barnen i de
kommunala skolorna drabbas orättvist när privatsko-
lor trots lägre kostnader får samma bidrag. Att detta
är en djup orättvisa har bl.a. fastslagits av skolminis-
terns egen utredare Sven-Åke Johansson. Jag delar
därför inte skolministerns slutsats att det kommunala
inflytandet vid etableringen av fristående skolor inte
behöver öka. Hon hänvisar därvidlag till Skolverkets
påstående att kommunerna hittills inte i särskilt stor
utsträckning utnyttjat sin möjlighet att påvisa att
etableringen av en friskola kan få påtagliga och be-
stående negativa effekter för kommunens skolväsen i
övrigt. Detta stämmer helt enkelt inte med verklighe-
ten.
Bjuvs kommun i nordvästra Skåne är ett exempel
på hur en mindre kommun verkligen drabbas lång-
siktigt ekonomiskt genom etableringen av tre privat-
skolor. Limhamn-Bunkeflos kommundel i Malmö
kommun är ett annat dagsfärskt exempel på hur sned-
vridet nuvarande bidragssystem är. Exemplen kan
mångfaldigas.
Jag vill avslutningsvis i detta första inlägg ställa
en för hela denna debatt om skolan, mångfalden och
valfriheten central fråga till skolministern. Är grann-
skapsskolan - den gemensamma skola där direktörens
barn går tillsammans med arbetarens, svart tillsam-
mans med vit och kristen tillsammans med muslim -
enligt skolministern fortfarande fundamentet i den
svenska skolan? Om så är fallet - vilka åtgärder tän-
ker skolministern vidta för att stärka detta fundament
i syfte att leva upp till målsättningen att valfriheten
ska vara till för alla och inte bara för några?</pre><pre>Anf.  12  ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Det är tur att Bengt Silfverstrand inte
är skolminister eller att hans åsikter inte vinner fäste i
Regeringskansliet. Det är däremot bra att skolminis-
tern slår fast att de fristående skolorna har kommit för
att stanna, att hon förstår att de bygger på de enskilda
individernas starka engagemang för en pedagogisk
idé och att detta samtidigt leder till ökad valfrihet för
elever och föräldrar. Den insikten känns faktiskt vär-
defull och hoppingivande att lyssna till.
Svensk skola brottas onekligen med problem.
Nästan dagligen möts vi av rapporter från landets
skolor som bekräftar Skolverkets olika rapporter om
läget i grundskolan. Jag tror att de flesta håller med
mig om jag påstår att grundskolan är på väg att miss-
lyckas med sitt uppdrag. Det sker inte för att eleverna
är mindre begåvade nu än vad elever var för tio år
sedan, utan för att fokus på skolans huvuduppgift
förflyttats. Grundskolan har blivit mer av en social
problemlösare än en skola för kunskap. 70-
talsuttrycket flumskola känns faktiskt relevant igen.
Eleverna får betala priset. När 20 % av grundskolans
elever saknar fullständigt betyg, när 100 000 elever
uppger att de mår dåligt, när fyra av fem lärare eller
elever drabbats av våld i skolan och när tusentals är
funktionella analfabeter är det dags att byta fokus, fru
talman.
Mångfald inom skolans värld är en väg till ökad
kvalitet och ska inte ses som ett hot. Det finns mycket
goda anledningar att bejaka alla de alternativ som
bygger på initiativ från personal, föräldrar och andra
skolintresserade. Fria skolor - kommunala eller fri-
stående - är ett uttryck för den yttersta formen av
demokrati, nämligen det fria valet. Den rädsla som
Silfverstrand redovisar för de 3 % som går i friskolor
är talande för den grupp av politiker som mer bejakar
den politiska strukturen än bryr sig om eleverna - en
beklämmande ålderdomlig inställning.
Ett aktivt val av en skola med redovisad varudek-
laration, pedagogiskt som verksamhetsmässigt, med
tydliga krav på förhållningssätt är kanske den vikti-
gaste kvalitetshöjaren av alla åtgärder. Självklart har
fristående skolor i varje kommun en positiv inverkan
på kvaliteten även i de kommunala skolorna. Konkur-
rens fungerar faktiskt också här. Nio av tio lärare vill
byta till en fristående skola. Småskaligheten vinner
naturligtvis före en politisk koloss som den kommu-
nala skolan är i många kommuner.
Kommunernas satsningar på skolan varierar
starkt, som bekant - från 37 000 kr per elev till
73 000 per elev. Självklart får vi en mycket ojämn
kvalitet med den skillnaden - ett faktum som borde
ge tänkvärda signaler till en skolminister. Det borde
därför inte bekymra någon politiker vem som är den
godkända huvudmannen. Det borde rimligen vara
elevens fria val och resultat som är det viktigaste. Låt
en statlig finansiering ligga som bas för en likvärdig
skola i Sverige.
Jag vill därför slutligen fråga skolministern om
hon, med tanke på Skolverkets och Riksdagens revi-
sorers rapporter, kan tänka sig en utredning som tar
fasta på grundtanken att låta staten återgå som huvud-
finansiär för svensk grundskola.
Skolministern överväger vidare åtgärder med an-
ledning av betänkandet Likvärdiga villkor? med av-
seende på effekterna av resursfördelningssystemet
vad gäller de fristående grundskolorna och vill då
särskilt belysa effekterna för elever med behov av
särskilt stöd samt för elever i glesbygd. Nu undrar jag
vilka tänkbara konkreta åtgärder ministern överväger.
Avslutningsvis: Anser skolministern att fristående
skolor är en tillgång för svenskt skolväsende?</pre><pre>Anf.  13  MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! Först vill jag instämma i allt det som
Bengt Silfverstrand har anfört från talarstolen. Jag
kommer att uppehålla mig vid frågan om regelverket
och de bidrag som framför allt ges till fristående
gymnasieskolor samt frågan om friskolor ska kunna
bedrivas utifrån affärsmässiga grunder med vinstin-
tresse.
Runtom i landet startar friskolor på löpande band,
skulle man kunna säga. Det gäller både fristående
grundskolor och gymnasieskolor. Planer finns på
ytterligare friskolor.
För lite sedan läste jag t.ex. i ett pressmeddelande
att Bures dotterföretag Vittra, som i dag driver tio
skolor, planerar att starta 3-4 skolor om året. Nystar-
tade Kunskapsskolan har planer på ett sextiotal
friskolor och på börsnotering.
I Malmö kommun ligger ansökningar om sex fri-
stående gymnasier. I Göteborg, som i dag har 31
friskolor på grundskolenivå och sju på gymnasienivå,
ligger ansökningar om att starta ytterligare 14 fristå-
ende gymnasieskolor. Det skulle, om ansökningarna
godkänns, innebära att det där skulle finnas 21 fristå-
ende gymnasieskolor mot kommunens 13. En fråga
man ställer sig inför det enorma intresse som nu finns
för att starta fristående skolor är, som statsrådet Inge-
gerd Wärnersson sagt i interpellationssvaret, om
drivkraften är ett starkt engagemang för en idé eller
om det är ett krasst ekonomiskt intresse.
I en rad kommuner är man nu allvarligt oroad
över utvecklingen eftersom de bidrag som kommunen
tvingas ge riskerar att urholka de kommunala skol-
budgeterna och man därför inte kan avsätta lika
mycket till de elever som blir kvar i den kommunala
skolan. Bidrag till gymnasieskolor baserar sig på ett
riksgenomsnitt av kostnaderna i landets gymnasie-
skolor. Det innebär i en del kommuner avsevärt större
anslag per elev än vad man kan anslå till eleverna i
den kommunala skolan.
Den här prislistan, lika för hela landet, som staten
har fastställt, har blivit riksnorm fast den inte var
tänkt som det från början. Den var tänkt som en sista
utväg om man mellan kommun och friskoleanordnare
inte kom överens. Om friskoleanordnaren inte vill
förhandla, och det vill han eller hon naturligtvis inte
om det kommunen bjuder ligger under riksnormen, då
är det detta som gäller.
Detta att friskolan nu får ett högre anslag per elev
innebär förmodligen att kvaliteten i friskolan kan
höjas i jämförelse med den kommunala skolan. Lägg
därtill olika slag av stöd och sponsring som friskolan
drar till sig. Den enda sponsring som den kommunala
skolan har kommer från skattebetalarna. De farhågor
som jag och många med mig har är att vi får en A-
skola och en B-skola. Målet om en likvärdig skola är
på väg att brytas sönder.
I den kommunala grund- och gymnasieskolan ska
kommunen ta emot alla barn och ungdomar. De kan
inte med hänvisning till något kapitel i skollagen säga
nej, och ska inte heller göra det, för att det medför
betydande organisatoriska eller ekonomiska svårig-
heter. Det kan däremot friskolan göra. Är det så att
man får sålla ut de elever man vill ha kan kostnaderna
hållas nere. Då kan verksamheten generera vinster
eller överskott - som man nu på sina håll vill placera
på börsen.
I den kommunala skolan fördelas anslagen i
många kommuner på så sätt att ett högre anslag kan
ges för elever med särskilda behov eller till områden
där insatserna i skolan behöver öka av olika skäl.
Skulle någon skola ha fått mer resurser än de behöver
kan skolstyrelsen besluta att fördela om kommande
år. Men har kommunen givit bidrag till en friskola
och bidraget är större än behovet kan inte kommunen
sänka bidraget och styra över resurserna till den
kommunala skolan, där de kan behövas bättre.
I några intervjuer har statsrådet Wärnersson utta-
lat sig emot att skolor bedrivs i bolagsform i syfte att
ge vinst åt ägarna. Men i interpellationssvaret redo-
görs för de tilläggsdirektiv som kommittén fått, att
man ska utreda eventuella följder av att privata intres-
sen styr etableringen av fristående skolor och om det
finns problem med huvudmän som driver fler skolor.
Om det arbete som nu bedrivs sägs vidare att om
detta arbete visar på behov av en genomgripande
översyn är statsrådet beredd att medverka till detta.
Jag undrar: Ska man tolka detta som att det kommit-
tén nu fått tilläggsdirektiv om inte är någon genom-
gripande översyn?</pre><pre>Anf.  14  EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Jag kan börja med att instämma i vad
Bengt Silfverstrand och Margareta Sandgren har sagt.
Jag vill också säga att jag inte är motståndare till
friskolor. Jag ser dem som ett komplement till den
kommunala skolan. Men då handlar det om en
friskola som har en speciell pedagogik, och det ska
vara en lagom mängd så att det inte poppar upp hur
många som helst som utarmar den kommunala sko-
lan.
Jag är verkligen oroad för utvecklingen. Det går
alldeles för fort och det är alldeles för lätt att starta en
friskola. I dag kan praktiskt taget vem som helst starta
en friskola. Skolverket tillhandahåller ett åttasidigt
formulär som skolentreprenören ska fylla i. Antalet
ansökningar till Skolverket har ökat kraftigt och det
är, precis som skolministern säger, ytterst ovanligt att
kommunala politiker säger nej till ansökningar om att
starta en friskola. Det är förvånande i sig.
Sedan 1992 har antalet friskolor i Sverige ökat
från 97 till 434. I Stockholm finns det 24 kommunala
gymnasieskolor och 16 privata. Hos Skolverket ligger
19 ansökningar. Om samtliga beviljas har Stockholm
59 gymnasier nästa år. Förhållandet är likartat i hela
landet, där det för närvarande alltså finns 91 privata
ansökningar. I Stockholm finns det inte underlag för
59 gymnasieskolor. Resultatet blir att kommunala
skolor får stänga och att privata skolor får gå i kon-
kurs eller på annat sätt läggas ned.
Det har ju sagts många gånger i debatten att är det
så att en friskola inte sköter sig är det bara att dra in
tillståndet. Men vad händer då med eleverna? Vad
händer med elevernas utbildning om man bara stäng-
er en skola? Kommunerna är ytterst ansvariga för
eleverna. De måste alltid ha beredskap att ta emot de
här eleverna som av en eller annan orsak måste lämna
de friskolor som kanske stänger. De har inga förut-
sättningar att ha planering för det.
När den allmänna skolan tog form för snart 100 år
sedan skulle den slå broar mellan sociala klasser.
Man skulle alltså dra fördel av att också förmöget
folk blev intresserade av att höja nivån, kvaliteten,
eftersom också deras barn gick där. 1996 skriver
Skolverket att det finns tecken på att konkurrensen
för vissa skolor har inneburit en stimulans för skolut-
vecklingen. Det instämmer vi nog alla i. Men de
skriver också att det dessvärre finns tecken på motsat-
sen, dvs. att det har skapats ett skolklimat som kän-
netecknas av bitterhet, uppgivenhet och försämrade
ekonomiska villkor. Skolverket skriver vidare: Den
genomförda studien har tydliggjort tendenser till ökad
socioekonomisk segregation mellan skolor. Existe-
rande sociokulturella skillnader mellan olika områden
befästs.
Länge har det varit självklart att alla barn och
ungdomar går tillsammans i den närmaste skolan. Det
är inte självklart i dag. Alltfler friskolor startar. Vi
måste se hur detta påverkar på både kort och lång
sikt. Kan vi se en tendens, som jag tycker att vi kan,
att den kommunala skolan på många håll utarmas,
måste vi vidta åtgärder för att förhindra att flera års-
kullar elever får sin skolgång väsentligt försämrad på
grund av bristande ekonomiska resurser. Det kan man
inte ta lång tid på sig att utreda och komma med för-
slag om. Det måste ske väldigt snabbt. Annars drab-
bas många av det här.
I dag är friskolorna garanterade sina pengar precis
som Margareta Sandgren sade. Men det är inte den
kommunala skolan. Då har jag en fråga till ministern:
Finns det med i tilläggsdirektivet till utredningen att
man också ska titta på den här ojämlika fördelningen,
alltså att friskolorna garanteras pengar men inte de
lokala skolorna?
(forts. 8 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 14.57 på förlag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 15.00 då
utrikesminister Anna Lindh skulle lämna information
om aktuella EU-frågor.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 15.00.</pre><pre>7 §  Information från regeringen om aktuella
EU-frågor - nästa regeringskonferens och utvidg-
ningen</pre><pre>Anf.  15  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! EU:s utvidgning med nya medlems-
länder är ett viktigt steg för freden i Europa. Det är en
historisk möjlighet att föra samman det Europa som
alltför länge har varit delat.
Utvidgningen står inför ett viktigt avgörande vid
europeiska rådets möte i Helsingfors den 10-11 de-
cember. Då hoppas vi på beslut om förhandlingar
med samtliga kandidatländer som uppfyller unionens
politiska villkor. Kommissionens förslag betyder ett
genomslag för Sveriges ursprungliga linje. Varje
kandidatland ska behandlas utifrån sina meriter och
förutsättningar.
Det är för tidigt att nu ställa upp måldatum för en-
skilda länder. När länderna faktiskt blir medlemmar
bör avgöras av reformtakten i kandidatländerna. Men
unionen ska, enligt vår uppfattning, ha som mål att
vara beredd att ta emot nya medlemmar från år 2002.
I Helsingfors kommer de nuvarande medlemsstaterna
att kallas samman till en regeringskonferens för att
lösa de institutionella frågorna inför utvidgningen.
Målsättningen är att den ska avslutas under hösten
2000 under franskt ordförandeskap.
I oktober lämnade regeringen ett skriftligt under-
lag om regeringskonferensen till EU-nämnden. Jag
vill nu redovisa regeringens principiella syn på de
kommande förhandlingarna inför hela kammaren.
Fru talman! Den övergripande svenska målsätt-
ningen med den kommande regeringskonferensen är
att man ska underlätta utvidgningen och säkerställa
en väl fungerande union. En mycket omfattande kon-
ferens med ett stort antal frågor skulle kunna dra ut på
tiden och medföra en risk för att EU:s utvidgning
skjuts på framtiden. Regeringen har därför ställt sig
bakom den begränsade omfattning av konferensen
som beskrevs av europeiska rådet i Köln. Diskussio-
nerna kommer att fokuseras på de frågor som inte
löstes i den förra regeringskonferensen: kommissio-
nens sammansättning, röstreglerna i rådet och frågan
om en utökad användning av majoritetsbeslut.
Kölnslutsatserna ger emellertid även en möjlighet att
ta in andra institutionella frågor i konferensen. Even-
tuella frågor måste dock vara nödvändiga för utvidg-
ningen.
Det är mycket viktigt att säkerställa Sveriges rela-
tiva inflytande i unionen samtidigt som EU:s effekti-
vitet och förtroende bland medborgarna stärks. Det
ligger i Sveriges intresse att kommissionen fortsatt
har en stark och självständig ställning. Kommissionen
måste också i framtiden vara en drivkraft i EU-arbetet
och kunna vaka över fördragens tillämpning. Kom-
missionsledamöterna företräder inte sina hemländer,
men det är viktigt att det i kommissionen finns perso-
ner som känner varje land, dess traditioner och debatt.
Kommissionsledamöterna stärker på det sättet unio-
nens förtroende i medlemsländerna. Därför bör varje
land ha en fortsatt rätt att nominera en ledamot av
kommissionen. Självfallet ska också de nya med-
lemsländerna tillförsäkras denna möjlighet.
Fru talman! Varje utvidgning betyder att de tidi-
gare medlemsländerna förlorar inflytande till förmån
för de nytillkomna. De tidigare medlemmarnas möj-
ligheter att driva igenom eller att blockera beslut
minskar. Det är dock inte så, vilket ibland har hävdats
i debatten, att detta särskilt har drabbat de större
medlemsländerna. Balansen mellan stora och små
länder har inte förändrats genom utvidgningen. Vi
tillbakavisar alltså argumentet att de stora medlems-
länderna måste kompenseras för något förlorat infly-
tande i och med utvidgningen. Det kan dock finnas
andra skäl att se över röstreglerna.
Om dagens system skulle tillämpas utan föränd-
ringar skulle en kvalificerad majoritet på sikt kunna
uppnås med länder som bara representerar lite över
50 % av den samlade befolkningen i EU. Det kan
därför vara rimligt att diskutera olika sätt att se till att
en rimlig majoritet av befolkningen står bakom de
beslut som fattas med kvalificerad majoritet. Alla
överenskommelser om röstreglerna bör bygga på
klara och objektiva kriterier som står sig över tiden.
Även i framtiden måste röstviktningen vara ett ut-
tryck för en kompromiss mellan de båda principerna
"ett land, en röst" och "en medborgare, en röst". Att
låta de större medlemsländerna få fullt genomslag för
sin befolkningsstyrka skulle underminera balansen
mellan medlemsstaterna.
Fru talman! Våra erfarenheter av majoritetsröst-
ning är överlag goda. Möjligheten att fatta beslut med
kvalificerad majoritet har visat sig viktig för utveck-
lingen på miljö- och konsumentområdet. Den har
också ökat effektiviteten i det ekonomisk-politiska
samarbetet. Genomförandet av t.ex. den inre markna-
den hade knappast varit möjligt om inte möjligheten
till beslut med kvalificerad majoritet hade funnits. Vi
är beredda att diskutera möjligheten att gå vidare med
majoritetsröstning, bl.a. för att stärka den inre mark-
naden. Det kan också finnas frågor som närmast är av
administrativ och teknisk karaktär där det bör vara
möjligt att övergå till kvalificerad majoritet.
Redan i dag kan dock en överväldigande del av
besluten i ministerrådet fattas med kvalificerad majo-
ritet. I den återstående delen återfinns frågor där de
flesta medlemsstater är överens om att beslut måste
fattas med enhällighet. Vi vill självklart ha fortsatt
enhällighet för de frågor som är nära kärnan i med-
lemsstaternas suveränitet. Frågor av konstitutionell
karaktär måste även i fortsättningen beslutas enhälligt
genom fördragsändringar som ska godkännas av
medlemsstaterna. Enhällighet bör också vara huvud-
regel för viktiga institutionella frågor och beslut som
har stora ekonomiska konsekvenser för medlemssta-
terna. Till dessa kategorier hör t.ex. beslut om för-
svarsfrågor, vissa budgetfrågor, frågor om egna me-
del och skattefrågor.
Fru talman! Det har väckts förslag om att utvidga
dagordningen för konferensen långt utöver Kölnslut-
satserna. Regeringen motsätter sig en sådan utveck-
ling. Den här gången måste vi undvika att lämna
frågor efter oss. Det finns en ömtålig balans mellan
omfattningen på dagordningen och den överenskom-
na tidsramen.
I den rapport som kommissionen presenterade den
10 november finns ett par förslag till tilläggsfrågor
som är mycket långtgående och som sannolikt skulle
spränga tidsramarna för regeringskonferensen.
Kommissionen föreslår en tudelning av fördragen
där alla grundläggande bestämmelser skulle samlas i
ett fördrag medan övriga regler skulle kunna ändras
utan krav på regeringskonferenser och ratifikation i
medlemsstaterna. Sådana förändringar skulle förrycka
balansen mellan unionen och medlemsstaterna och
utlösa krav på folkomröstningar i flera medlemssta-
ter. Diskussionerna i den kommande IGC:n skulle
säkert bli mycket långdragna.
Kommissionen antyder också att beslut om ett
närmare samarbete mellan några stater ska kunna
fattas med kvalificerad majoritet utan möjligheter för
enskilda medlemsländer att motsätta sig att några
länder går vidare på egen hand. Dagens regler om s.k.
flexibel integration infördes med Amsterdamfördra-
get som trädde i kraft så sent som i maj i år. Reglerna
har aldrig prövats i praktiken, och vi kan inte se att
det nu finns skäl till ändringar.
Båda dessa förslag antyder också en misstro mot
kandidatländernas vilja och förmåga att bidra till en
fördjupning av den europeiska integrationen. Detta är
ett olyckligt betraktelsesätt. Därtill kommer eventu-
ella ändringar av fördraget som en följd av EU:s
säkerhets- och försvarspolitik. Kommissionen menar
att regeringskonferensen bör ta hänsyn till utveck-
lingen på detta område. Vad som avses är t.ex. inrät-
tandet av en permanent GUSP-kommitté för krishan-
tering. Från svensk sida stöder vi inrättandet av en
sådan kommitté, men vi anser att EU kan bli bättre på
att förebygga och hantera kriser redan inom Amster-
damfördragets ram.
Fru talman! Kommissionens rapport visade sig
vara tämligen omfattande; det var väntat. Även Euro-
paparlamentet har framfört önskemål om en längre
dagordning för IGC. Det är dock viktigt att komma
ihåg att det är medlemsstaterna som bestämmer rege-
ringskonferensens omfattning och inriktning. Och
medlemsstaterna har hittills varit inställda på en be-
gränsad regeringskonferens. Det är viktigt att alla
medlemsstater i Helsingfors drar de rätta slutsatserna,
så att vi inte äventyrar tempot i utvidgningsprocessen
genom en för omfattande dagordning för IGC. Tack!</pre><pre>Anf.  16  LARS TOBISSON (m):
Fru talman! De frågor som utrikesministern har
tagit upp, regeringskonferensen och utvidgningen, är
båda viktiga. Vi har diskuterat både utvidgningen och
regeringskonferensen i flera omgångar, kanske främst
i EU-nämnden. Jag har inga invändningar mot de
ståndpunkter som utrikesministern här har deklarerat.
När det gäller utvidgningen saknades det dock ett
besked. Det är hur regeringen och utrikesministern
ställer sig till kommissionens förslag beträffande
Turkiets ställning och vilken roll dess ansökan om att
få kandidatur till EU ska tillmätas vid toppmötet.
När det gäller regeringenskonferensen delar jag
uppfattningen att man bör sträva efter en snävt av-
gränsad dagordning för denna. Det finns förslag om
att man ska bredda utöver de tre ärenden som blev
kvar efter Amsterdammötet.
Jag vill fråga utrikesministern: Om det nu blir så
att länderna kommer överens om att ta upp ämnen
utöver de tre som blivit kvar efter Amsterdammötet,
måste inte det innebära att vi här i Sverige får ta en
ganska komplicerad omgång? Regeringen lägger
fram förslag beträffande mandat, det diskuteras här i
riksdag och man kommer så småningom fram till ett
beslut. Det kommer att ta flera månader. Det omintet-
gör tanken att det hela skulle kunna avslutats under
nästa år.
De frågor som diskuterades och lämnades obesva-
rade i Amsterdam har vi redan behandlat och förank-
rat här i riksdagen. Därmed har regeringen ett mandat
att förhandla i de frågorna. Det skulle då gå mycket
fortare att komma i gång. Jag tycker att det är ett
ytterligare argument att framföra när man argumente-
rar för en smal dagordning. Man ska eftersträva att
undvika att det blir denna förankringsprocess innan
man kan starta i de enskilda medlemsländerna.</pre><pre>Anf.  17  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Frågan om Turkiet kommer att be-
handlas även fortsättningsvis i EU-nämnden. Där kan
jag upplysningsvis informera riksdagen om att vi har
sett en glädjande utveckling där ett antal länder har
framfört de krav som även den svenska regeringen
tidigare framfört om mänskliga rättigheter i Turkiet.
Ett flertal länder har nu framfört liknande krav till
den turkiska regeringen. Budskapet både från kom-
missionen och EU:s ordförande till Turkiet är att vi
alla önskar se Turkiet som kandidatland till EU i
Helsingfors. Men om det blir så beror på Turkiet
självt och vilka åtgärder och åtaganden man är villig
att göra för den politiska utvecklingen i Turkiet.
När det sedan gäller diskussionen om den breda
eller smala agendan kan jag instämma med Lars To-
bisson att det var ytterligare ett argument för en smal
agenda som Lars Tobisson framförde. Det gäller
naturligtvis inte bara Sverige utan fler medlemslän-
der. Den svenska regeringen ser med stor oro på alla
de väldigt breda förslag som har förts fram från ett
antal parter kring en bred agenda inför IGC. Det är
klart att det skulle kunna direkt ge en tydlig försening
av utvidgningsprocessen. Hittills har medlemsstater-
nas regeringar varit väldigt kallsinniga till dessa för-
slag om att utvidga agendan.</pre><pre>Anf.  18  LARS TOBISSON (m):
Fru talman! När det gäller Turkiet var min fråga:
Hur ställer sig regeringen till kommissionens förslag
att bevilja Turkiet kanditatstatus vid Helsingforsmö-
tet? Att vi alla önskar att man ska förbättra olika
förhållanden i Turkiet vad gäller mänskliga rättighe-
ter, demokrati och även ekonomi är vi överens om.
Nu har kommissionen lagt fram detta förslag. Jag var
i Helsingfors i går. Såvitt jag förstår av ordförande-
skapet är även det inställt på att förslaget ska läggas
fram och diskuteras. Hur kommer den svenska rege-
ringen att ställa sig?</pre><pre>Anf.  19  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Regeringen vill se åtgärder och åta-
ganden från den turkiska regeringen som visar att
man tar kraven på mänskliga rättigheter på allvar. Det
handlar inte bara om rättigheter för att bli kandidat-
land. Det handlar också om skyldigheter. Detta är ett
synsätt som omfattas av ett antal medlemsstater och
har dessutom framförts av både det finska ordföran-
deskapet och kommissionen till Turkiet.
Här tycker jag att det är viktigt att Turkiet får ett
samlat budskap av omvärlden. Vi vill se konkreta
förbättringar när det gäller situationen för mänskliga
rättigheter i Turkiet. Kandidatlandsstatus är ingenting
man får med automatik. Det är heller ingenting som
bara rullar på med automatik.</pre><pre>Anf.  20  LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Vi kan vara överens om att vi vill se
denna utveckling i Turkiet. Men nu är det bara några
veckor till toppmötet. Det kan vara problem med vad
som kommer att hända fram till dess. Vi vet att här
sker en islossning i förhållandet mellan Grekland och
Turkiet. Vi vet att diskussioner ska upptas mellan
Cyperns båda delar med sikte på lösning av frågorna
där. Allt detta vittnar om att det rör sig i rätt riktning.
Då är min fråga till utrikesministern: Kommer den
svenska regeringen att motsätta sig förslaget om att
Turkiet ska få kandidatstatus? Hotet är uppenbart att
det avbryter den process som så lovande kommit i
gång.</pre><pre>Anf.  21  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag förstår inte Lars Tobissons för-
handlingsteknik. Det är en förhandling och också en
diskussion som kommer att ske med Turkiet om vilka
åtaganden Turkiet är berett att göra när det gäller
både mänskliga rättigheter och forsatta relationer med
Grekland.
Det finns ingen anledning att som Lars Tobisson
önskar ge Turkiet ett carte blanche och redan nu säga
att Turkiet får kandidatlandsstatus oavsett vad Turkiet
är berett att göra för åtaganden gentemot Grekland
och oavsett vad Turkiet är berett att göra när det gäl-
ler mänskliga rättigheter.
Ska vi verkligen kunna se en fortsatt förbättrad
relation mellan Turkiet och Grekland, ska vi kunna se
förbättringar vad gäller mänskliga rättigheter i Turki-
et är det också viktigt att Turkiet får samma signaler
från alla och inte enbart erbjuds ett carte blanche.</pre><pre>Anf.  22  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka för en intressant före-
dragning. Jag vill bara ställa tre små korta frågor. Den
första frågan rör den svenska regeringens roll i att
hjälpa de nya staterna att bli medlemmar. Den andra
frågan är om hur vi förbereder ett bättre samarbete
mellan små länder för att kunna bevara inflytandet i
framtiden. Den tredje frågan gäller vilken diskussion
som förs om vilka ärenden vi skulle vilja föra över till
majoritetsbeslut i framtiden med anledning av detta.</pre><pre>Anf.  23  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är mycket viktigt att små och me-
delstora länder kan behålla sitt inflytande. Det är
därför den svenska regeringen står bakom principen
om att varje land ska ha rätt till en kommissionär, och
det innebär att också de nytillkomna medlemmarna
ska ha rätt till en kommissionär.
Det är viktigt med röstviktningen och att man inte
missgynnar de små och medelstora länderna. Vi ac-
cepterar inte heller historieskrivningen att de stora
länderna kommer att förlora så mycket på utvidg-
ningen. Vi kan tänka oss en översyn av röstviktning-
en. Men vi kan inte tänka oss att man ska låta befolk-
ningsstorleken få alltför stort genomslag när det gäl-
ler röstviktningen.
Fru talman! Jag tror jag glömde den sista frågan.</pre><pre>Anf.  24  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det måste då innebära att fler ärenden
kommer att behandlas med majoritetsbeslut i framti-
den. Jag undrar om regeringen diskuterar några olika
frågor som skulle kunna behandlas på detta sätt.</pre><pre>Anf.  25  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! När det gäller vilka ärenden som
eventuellt kan behandlas med majoritetsbeslut avser
vi att återkomma till riksdagen med en regelbunden
diskussion kring dessa frågor.
Här tror jag också att det är viktigt för att vi ska
ha en så bra förhandling som möjligt att vi inte från
början lägger alla kort på bordet gentemot alla de
stater vi ska förhandla med utan att vi kan föra en
kanske något internare diskussion även i riksdagen
om hur vi tänker oss de fortsatta förhandlingarna.</pre><pre>Anf.  26  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Det är bra att Sverige slår vakt om de
små ländernas inflytande i EU - självfallet tycker vi
det.
Jag hade tänkt fråga om hur opinionen i olika län-
der ser ut kring den breddade dagordningen, men
utrikesministern har egentligen sånär svarat på den
frågan redan. Det finns alltså en kallsinnighet hos
länderna. Men hur ser det ut bland de olika länderna?
Finns det indikationer på opinionsläget när det gäller
den breddade agendan? Eller är det kommissionen
och dess ordförande som är den som driver frågan,
och kanske lyckas få igenom en del i alla fall - det
har väl hänt förr när det gäller honom? Det är intres-
sant, tycker jag.
Vilka konsekvenser skulle en sådan breddad
agenda få för utvidgningen? Jag förstår att det natur-
ligtvis är svårt att säga, men man kan väl ändå se
framför sig vilka konsekvenser detta skulle kunna få.
Kan orsaken vara att det finns ett visst ointresse av att
få nya medlemmar? Man blir lite misstänksam när
man hör detta. Det skulle ju försvåra för nya med-
lemmar om man breddade konferensen.
När det gäller Turkiet tycker jag att det är väldigt
viktigt att vi inte lämnar några öppningar förrän vi
har fått ordentliga besked om att landet tänker vidta
åtgärder för att förbättra de mänskliga rättigheterna.
Turkiet är ju ett land som faktiskt har undantagstill-
stånd i en stor del av sitt eget territorium. Det är oac-
ceptabelt.</pre><pre>Anf.  27  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Man kan allmänt säga att nästan alla
regeringar hittills har visat en stor kallsinnighet mot
en breddad agenda. Jag kan i och för sig inte vara
säker på exakt vilka diskussioner som förs i alla de
respektive parlamenten under hösten inför Helsing-
forsmötet. Men en stor majoritet av länderna vill
fortfarande se en begränsad dagordning för rege-
ringskonferensen och därmed möjligheten att kunna
hantera den inom detta år. Det känner jag mig relativt
säker på.
Resultaten av en bredare agenda handlar framför
allt om kommissionens förslag om ett helt nytt för-
drag - att man skulle dela upp fördraget i två delar.
Detta skulle leda till väldigt segslitna diskussioner
mellan och inom länderna. Många medlemsländer
skulle se behov av nya folkomröstningar för att kunna
anta ett sådant helt nytt fördrag. Det skulle alltså
kunna innebära en mycket stor fördröjning av hela
utvidgningsprocessen av EU.
Man kan fråga sig varför ett sådant här förslag
läggs fram när det har mött så lite entusiasm från
medlemsländernas sida. Medlemsländerna hade redan
sagt att de inte ville ha en sådan här grupp av vise
män. Rådet tillsatte ändå en grupp av vise män, och
nu har man kanske inte helt velat säga nej till alla de
vise männens förslag redan från början. Men jag
hoppas att det kommer att bli en tydlig signal från
medlemsländerna i Helsingfors så att man då kommer
att ta bort de här förslagen från de s.k. vise männen.</pre><pre>Anf.  28  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Det kanske blir en liten läxa, får man
hoppas, om att det inte går att agera hur snabbt och
självsvåldigt som helst. Det är ändå demokratier man
har att göra med.
Jag vill återgå lite grann till Turkiet, och fråga
återigen - jag tror att jag har ställt frågan tidigare:
Vilka krav tycker regeringen att Turkiet ska uppfylla
för att bli kandidatland? Det är ju bara kort tid kvar
innan mötet. Det skulle vara intressant att höra några
indikationer på hur regeringen ser på den frågan.</pre><pre>Anf.  29  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Situationen är väl den att vi alla
egentligen önskar se Turkiet som kandidatland. Men
det beror på Turkiet självt. Det som vi har framhållit
från den svenska regeringen är vikten av att Turkiet
gör åtaganden när det gäller kurdernas situation och
rättigheter - framför allt språket - åtgärder mot tortyr
och rätten till yttrandefrihet. Man ska också se över
militärens ställning i nationella säkerhetsrådet.
Detta är naturligtvis frågor som inte kan bli klara
innan mötet i Helsingfors, men det är viktigt att Tur-
kiet visar en vilja att fortsätta på en reformväg när det
gäller att tillgodose kraven på mänskliga rättigheter.</pre><pre>Anf.  30  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för en
bra redogörelse. Vi får hoppas att regeringskonferen-
sen i Helsingfors blir ett steg i rätt riktning och att
utvidgningen ligger fast så att vi så småningom kan
se nya medlemmar komma in.
Jag har två frågor. Den ena har varit uppe här.
Den gäller Turkiet, och jag ska återkomma till den.
Utrikesministern nämnde också någonting om den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken -
GUSP-kommittén. Jag är lite osäker på hur pass högt
upp på agendan detta kommer i Helsingfors. Precis
som utrikesministern sade är det ju viktigt att den
europeiska unionen kan agera på ett sådant sätt att
den typ av förödande krig som vi har sett i Europa
under vår tid, t.ex. i Kosovo, kan förhindras. Jag
skulle vilja höra lite grann om utrikesministerns syn
på den saken och om hur detta kommer att behandlas
i Helsingfors - om det nu kommer upp där.
Än en gång vill jag återkomma till Turkiet. Utri-
kesministern sade att Turkiet inte ska få något carte
blanche. Nej, det får väl egentligen inte något land, så
det gäller varken Turkiet eller något annat land. Det
handlar ju om en process som vi är inne i. Jag tror att
det är väldigt viktigt att man agerar på ett sådant sätt
att man inte stöter bort Turkiet. Detta är ändå en his-
torisk chans att säkra fred och säkerhet i den delen av
världen genom att sy in Turkiet i den europeiska
gemenskapen på ett eller annat sätt. Det är alltså inte
fråga om ett carte blanche, men det kanske kunde
vara fråga om någon form av ett kandidatland in
waiting. Turkiet skulle på något sätt vara ett steg
bakom de andra, men ändå få signalen om att det hela
inte är hopplöst. Förra gången slogs ju dörren igen,
och vi fick en kraftig reaktion från Turkiet. Det tror
jag vore olyckligt.</pre><pre>Anf.  31  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag kan instämma med K-G Bi-
örsmark när det gäller Turkiet. Vi vill gärna se Turki-
et som kandidatland, men det är viktigt att det blir en
process inte bara för de mänskliga rättigheterna utan
också för relationerna med Grekland. Vi måste kunna
se att de åtaganden Turkiet gör också fullföljs under
den kommande tiden. Det handlar om åtaganden
innan man blir kandidatland och det handlar om att
fortsätta den processen medan man - i så fall - är
kandidatland. Detta är förhandlingar som pågår och
diskussioner som förs inför mötet i Helsingfors. Jag
hoppas att vi kommer att se bra resultat. Som jag sade
tidigare - och jag tror att K-G Biörsmark också sade
det - handlar det ju både om rättigheter och om skyl-
digheter i denna process.
Jag övergår nu till frågorna kring den gemensam-
ma utrikes- och säkerhetspolitiken. Framför allt har
man tagit upp huruvida det behövs en fördragsänd-
ring för att allmänna rådet, dvs. utrikesministermöte-
na, ska kunna delegera frågor till en permanent kom-
mitté. Det handlar då om diplomater som är statione-
rade i Bryssel. Det har funnits olika uppfattningar om
huruvida detta kräver en fördragsändring eller inte.
Från svensk sida har vi ansett att man bör kunna lösa
detta inom ramen för det nya Amsterdamfördraget.
Men det finns andra som har menat att om man ska
kunna delegera frågor till diplomater stationerade i
Bryssel bör man göra en fördragsändring. Det är
framför allt denna fråga som har diskuterats när det
gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.</pre><pre>Anf.  32  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag får tacka så mycket för det klar-
görandet.
Men jag fick inte riktigt svar på min fråga som
gällde Turkiet som ett land in waiting på ett annat sätt
än de andra länderna. Kan man på något sätt hitta en
nyckel eller en uppläggning där Turkiet finns med,
men kanske inte i första ledet som de andra länderna?
Detta skulle kunna hålla frågan varm på ett annat sätt.
Jag har kanske inte följt med ordentligt, men det
finns väl ändå vissa signaler från Grekland att det är
ett annat klimat i dag än förra gången? I så fall borde
man kunna utnyttja det läget i dag på ett annat sätt.</pre><pre>Anf.  33  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag kommer att träffa min turkiska
kollega på torsdag. Då kommer vi att fortsätta de här
diskussionerna.
Vi diskuterar just nu med ordförandelandet Fin-
land hur man exakt ska att formulera besluten. Jag får
nog be att få återkomma till EU-nämnden om detta.
Jag tror att det även där är olyckligt att i förväg binda
sig exakt för vilken modell man bör ha. Det förs fort-
satta diskussioner med Turkiet om detta. Vi hoppas
att man ska komma fram till ett resultat tillsammans
med ordförandelandet Finland.</pre><pre>Anf.  34  MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Jag är lite intresserad av att höra utri-
kesministern utveckla kommissionärernas roll i fram-
tiden. Om varje land ska ha en kommissionär innebär
det att det blir fler än vad som finns i dag. Då är frå-
gan: Kommer det att bli fler arbetsuppgifter eller ska
de dela på nuvarande kommissionärers arbetsuppgif-
ter? Jag tycker att det är en ganska viktig och intres-
sant fråga. Hur går den diskussionen? Kommer det att
bli nya uppgifter för kommissionärerna? Det skulle ju
innebära att man påför unionen fler arbetsuppgifter än
vad som finns i dag. Hur ska man praktiskt lösa att
det blir fler kommissionärer?
Den andra frågan berör GUSP, det utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet. Tydligen kommer
frågan om en eventuell fördragsändring upp. Kommer
detta att på något sätt förändra den position som Sve-
rige har? Innebär det förändringar som berör den
svenska ståndpunkten när det gäller alliansfriheten?</pre><pre>Anf.  35  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Den sista frågan kan jag svara nej på.
Den fråga som vi har varit med om att diskutera har
varit om man behöver en fördragsändring för att kun-
na delegera uppgifter till den permanenta kommittén
av diplomater i Bryssel. Det påverkar inte på något
sätt den svenska ståndpunkten och den svenska alli-
ansfriheten.
En utvidgning av kommissionen innebär ju inte
bara fler kommissionärer. Att man får betydligt fler
medlemsstater innebär också mer arbete inom nuva-
rande arbetsområden, eftersom det blir en större geo-
grafisk yta och fler länder. Man kan naturligtvis inte
införa fler arbetsuppgifter eller ge EU en längre dag-
ordning för att man får fler kommissionärer. Då får
man se till att arbetet delas upp mellan kommissionä-
rerna. Efter att ha talat med de svenska kommissionä-
rerna, och även med andra kommissionärer, har jag
förstått att de har en så ohyggligt diger arbetsbörda att
de nog skulle bli lättade för en viss arbetsdelning.</pre><pre>Anf.  36  MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Det är nog många i samhället i dag
som vill ha en viss arbetslättnad. Men detta är intres-
sant ansvarsmässigt. Det måste ju ändå föras en dis-
kussion om vilka områden det i så fall är som man
ska dela upp. På vad sätt ska man tydliggöra detta, så
att man inte plötsligt har en mängd arbetsuppgifter
som flyter runt och där ansvarsområdena blir otydli-
ga? Då kommer vi återigen att stå inför problemet
med vem som ska ställas till ansvar för det som gått si
eller så beroende på händelseutvecklingen. I nuva-
rande läge måste det ju föras en diskussion om vilka
uppgifter som i så fall ska skötas av två kommissio-
närer. Vilka uppgifter blir de stora framtidsuppgifter-
na?
Låt mig sedan gå tillbaka till säkerhetspolitiken
och att detta inte innebär någon förändring av de
uppgifter som finns i dag. Men redan i dag förs det ju
en diskussion om att stärka den gemensamma utrikes-
och försvarspolitiken. En delegering innebär ofta att
man är mer färdig med frågorna så att man kan lämna
ned dem till en lägre nivå. Innebär det inte på sikt att
det är en förändring på gång i alla fall?</pre><pre>Anf.  37  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag tror att det är alldeles för tidigt att
diskutera vilka arbetsuppgifter nya kommissionärer
ska få. Vi har varken fattat beslut om principen eller
hunnit med utvidgningsprocessen ännu. Det är nog
lite för tidigt att diskutera hur man delar bördorna där.
Sedan gällde det den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Att det finns en permanent kom-
mitté som sitter i Bryssel innebär att den ständigt
finns på plats för att kunna agera snabbt. Under det
senaste året har vi haft de fredsbevarande styrkorna i
Kosovo, krisen i Östtimor och jordbävningskatastro-
fen i Turkiet. Det är tre exempel där EU snabbt skulle
ha kunnat bistå med resurser till de nödlidande och
skickat fredsbevarande styrkor osv. Att man har en
permanent kommitté med diplomater som sitter i
Bryssel innebär ingen annan förändring jämfört med
dagens system än att de faktiskt kan träffas dagligen
och fatta snabbare beslut. Men det ska naturligtvis
fortfarande ske under kontroll av vilka beslut vi i
medlemsstaterna tycker att de ska fatta. Det ligger ju
fortfarande som ett mellanstatligt samarbete.</pre><pre>Anf.  38  WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! I EU-nämnden och i andra samman-
hang har Vänsterpartiet klargjort sin principiella
ståndpunkt. Vi menar att de nationella parlamentens
roll inte ytterligare får urholkas. Om en ökad mängd
beslut nu ska fattas med kvalificerad majoritet måste,
vad jag förstår, det innebära att ytterligare makt läm-
nar denna kammare. Jag undrar hur utrikesministern
bedömer detta.
Sedan har jag en fråga om utvidgningen. Om jag
uppfattade utrikesministern rätt finns det nu en majo-
ritet för den s.k. regattamodellen där varje land be-
döms för sig. Då tycker jag att det är viktigt att fram-
hålla att det blir en dialog mellan EU och kandidat-
landet och inte bara ett diktat från EU.</pre><pre>Anf.  39  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Flertalet beslut fattas med kvalifice-
rad majoritet redan i dag. De eventuella förändringar
som vi kan tänka oss, och som andra länder också
diskuterar, är relativt begränsade. Vi kommer att
återkomma till riksdagen för att diskutera konkret på
vilka områden man eventuellt kan införa majoritets-
beslut.
När det gäller regattamodellen är det viktigt att
det sker en dialog med kandidatländerna. Från svensk
sida har vi sett det som viktigt att man behandlar
varje kandidatland individuellt så att varje kandidat-
land får visa sina framsteg och får går framåt i sin
egen takt. Man ska inte tvinga ihop samtliga kandi-
datländer i ett par grupper. Det är viktigt att det sker
en dialog där. Jag tycker att vi kan se ett antal exem-
pel där det har varit väldigt positivt med den här dis-
kussionen mellan kandidatländerna och EU, inte
minst på mitt tidigare område på miljösidan.</pre><pre>Anf.  40  WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Det är bra att vi får diskutera hur
mycket makt som ska lämnas härifrån.
Men jag frågade också om det finns en majoritet
för regattamodellen nu. Bedömer utrikesministern att
det finns en majoritet för den? Från de kandidatländer
jag har lyssnat på förstår jag att de gärna vill att de
bedöms var för sig.
Utrikesministern sade också att Sveriges stånd-
punkt var att man skulle sätta ett datum 2002 när EU
är berett att ta in nya medlemsländer. Bedömer utri-
kesministern att det fastställs ett datum i Helsingfors?</pre><pre>Anf.  41  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Låt mig börja med frågan om regat-
tamodellen. Glädjande nog verkar det som om det i
princip finns en enhällighet om den här modellen.
Utrikesministrarna kommer att diskutera detta igen
den 6 december. På det möte som vi hade i förra
veckan var det ingen som uttalade sig mot regattamo-
dellen. Det fanns en bred enighet om att alla kandi-
datländer skulle få börja förhandla.
Från svensk sida har vi även fört fram differentie-
ring, dvs. att de olika kandidatländerna ska förhandla
i sin egen takt. Det fick också stöd från ett antal av de
länder som yttrade sig, vilket vi tyckte var positivt.
När det sedan gäller frågan om att man i EU år
2000 ska vara beredd att ta emot nya medlemmar har
det av både kommissionen och flera medlemsländer
framförts som ett förslag. Från svensk sida tycker vi
att det är viktigt. Det innebär att vi bör vara färdiga
med regeringskonferensen, och vi vet också att vi har
pengar avsatta i budgeten då. Efter det datumet bör
det också vara möjligt för kandidatländer att bli
medlemmar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  (forts. från 6 §) Svar på interpellation
1999/2000:39 om fristående skolor</pre><pre>Anf.  42  LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! När jag lyssnade på skolministerns
svar på Bengt Silfverstrands interpellation märkte jag
att det har hänt mycket när det gäller synen på privata
alternativ till offentlig verksamhet. När jag däremot
lyssnade på Bengt Silfverstrands inlägg verkade det
som om utvecklingen har gått honom spårlöst förbi
när det gäller skolverksamheten i dag och olika alter-
nativ i fråga om huvudmän.
Skolministern säger t.ex. att de fristående skolor-
na kan bidra på ett positivt sätt när det gäller att höja
kvaliteten i verksamheten också för de kommunala
skolorna. Jag instämmer i det. En kollega till skomi-
nistern, nämligen utrikesminister Anna Lindh, sade
precis samma sak i en längre intervju i P 1 i går.
Jag delar också uppfattningen att man måste ställa
precis lika höga krav på utbildningen, oavsett om det
är en privat skola eller om det är en offentlig skola.
Den gemensamma värdegrunden gäller också både
för den fristående och för den offentliga skolan.
Mycket har ändå hänt under de senaste åren. För
10-15 år sedan fanns det bara några få enskilda sko-
lor i Sverige. Det var i stort sett familjer med mycket
pengar som kunde välja de skolorna.
Så är det inte i dag. Friskolorna är öppna för alla,
oavsett vilken ekonomi familjen har. Det står hela
tiden ungdomar, lärare och entreprenörer på kö för att
komma till de skolorna, för att vara lärare där och för
att driva skolorna.
Jag ska bara mycket kort dra en parallell till en
annan skolform, nämligen folkhögskolan, som jag
känner väl. Majoriteten av alla folkhögskolor är i dag
enskilda. Men så har det inte alltid varit. Två folk-
högskolor gick i bräschen när det gällde att stå fria i
förhållande till den offentliga sektorn. Det var arbe-
tarrörelsens folkhögskola, Brunnsvik, och Svenska
kyrkans Sigtuna folkhögskola.
Jag studerade för ett tag sedan den debatt som
fördes om Sigtuna folkhögskola för drygt 80 år sedan.
Då sade vissa debattörer att det inte fanns någon plats
för en sådan skola. Ideella rörelser ska inte driva
skolor, sade man. Skolorna blir lätt propagandacent-
raler för politiska och religiösa grupper. Nej, sade
man, det är staten, eventuellt kommunen, som ska
garantera en objektiv utbildning av hög kvalitet. Hur
ska samhället, frågade man sig, kunna kontrollera de
fristående skolorna? Vi känner igen argumenten från
dagens debatt, även om de argument jag citerade är
82 år gamla.
Det har hänt mycket positivt under de senaste 80
åren. När det gäller grundskolor och gymnasieskolor
som friskolor har det mesta hänt under de allra se-
naste åren. Att det är många som vill gå i friskola, att
det är många lärare som vill arbeta där, att det är
många som vill starta friskolor ser kritikerna som ett
stort problem. Jag ser det i stället som en positiv
utmaning för hela utbildningsväsendet. Jag vill bara
ställa en fråga till skolministern när det gäller organi-
sationsformen. Är inte kvaliteten på undervisningen
det som ska fälla avgörandet, och inte vilken organi-
sation som skolan drivs i?</pre><pre>Anf.  43  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Interpellanten visar på en omåttligt
och grundlöst negativ inställning till friskolor. Hans
förväntan uppfylls som tur är inte till fullo av landets
skolminister. Hon säger bl.a. i sitt svar att de friståen-
de skolorna har kommit för att stanna. De har ofta
byggt på enskilda individers starka engagemang för
en idé och samtidigt ökat valfriheten för elever och
föräldrar.
Det yttersta ansvaret för barnens utveckling vilar
ju på föräldrarna, och det är därför viktigt att de får
chansen att ha inflytande över vilka intryck och influ-
enser som barnen ska möta och formas av. Och de är
många i ett pluralistiskt samhälle som vi har.
Men rätten att välja en skola, att välja de intryck
man ska få, blir ju bara teoretisk om det inte finns
skolor med enskilda och olika inriktningar. Barn är
olika och har olika behov, och respekten för varje
individs integritet kräver helt enkelt mångfald. Jag
menar att mångfalden ger den enskilde individen
möjlighet att välja en utbildning som passar just ho-
nom eller henne. Där har naturligtvis friskolorna en
avgörande och viktig betydelse.
Kristdemokraterna tycker, och har tyckt, att
friskolorna stimulerar till en pedagogisk och organi-
satorisk förnyelse och att de ökar flexibiliteten till ett
effektivare resursutnyttjande med hög grad av ideella
insatser. Här kan det ske ett samspel mellan olika
skolor. Det gynnar utvecklingen inte bara för frisko-
lorna utan också för de kommunala allmänna skolor-
na.
För varje skola, fristående såväl som offentlig, är
undervisningens kvalitet och skolans förmåga att
skapa en utvecklande och trygg miljö för eleverna det
centrala.
Då funderar jag lite grann på varför skolministern
talar om att följa de negativa konsekvenserna. Man
skulle önska, när man hör interpellanten och någon
till här, att det fanns någon utredning som visade på
vilka möjligheter, vilka positiva konsekvenser, som
friskolorna har gett. Vilken debatt har de t.ex. lett till?
Vi kan aldrig utgå från att den allmänna skolan
blir sämre därför att andra alternativ växer fram.
Utgångsläget är ju att när andra alternativ växer fram
kan det bli en överspridningseffekt som gör att den
blir bättre.
Dessutom är det ju så att om en verksamhet är bra
och om kostnaderna blir lägre så behöver inte det
vara fel. Kostnaderna blir lägre med bättre verksam-
het. I dagsläget handläggs en rad ansökningar av
Skolverket. 186 ansökningar gäller fristående skolor.
91 ansökningar gäller gymnasieskolor, 5 ansökningar
gäller fristående särskolor och 1 ansökan gäller en
fristående gymnasiesärskola.
Fru talman! Ska vi se detta skeende som ett hot
eller som en möjlighet för kvalitet i svensk skolverk-
samhet?</pre><pre>Anf.  44  KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Låt mig den här gången börja med att
säga att jag enkelt och lätt kan tacka interpellanten,
skolministern och flera av talarna för den debatt som
nu har börjat föras.
Jag kan efter den här debatten hälsa mina kamra-
ter att det finns diskussioner i Sveriges riksdag som
har ideologiska utgångspunkter och som visar på
skiljelinjer i hur man ser på samhällets utveckling
såväl som på möjligheterna för varje människa.
När det här i dag diskuteras hur situationen för de
fristående skolorna ska vara framöver ska jag väl i
och för sig börja med att instämma i att begreppet
privata skolor hade varit mer lämpligt att använda.
Det är ju det vi pratar om. Vi pratar om privata skolor
till skillnad från de offentliga, privata skolor till skill-
nad från de gemensamma. Det är inte märkligt att den
skiljelinje, som redan i dag har visat sig ganska tyd-
ligt, finns mellan å ena sidan den klassiska arbetarrö-
relsens tradition av att vilja skapa en likvärdig skola
för alla av goda kvalitet, å andra sidan de som på
högersidan mest ser till sina egna intressen och vill
skapa en bra skola för de egna och för grannarnas
barn.
Vi hör här siffror om att många lärare själva
skulle vilja jobba på friskolor. Detta tas till intäkt för
att det är bra att vi har friskolor. Det är riktigt: I en
undersökning i Lärarnas Tidning visade det sig att
70 % av de tillfrågade lärarna själva ville jobba på en
fristående skola. Men å andra sidan sade 90 % av
dem också att friskolor bidrar till att öka segregatio-
nen. Detta är ett av många exempel på att det man gör
är att försöka rädda sig själv, att rädda sitt eget skinn,
och egentligen inte att försöka skapa likvärdiga förut-
sättningar för alla.
På samma sätt kan man säga att det är med de för-
äldrar som flyttar från en gemensam skola till en
privat skola. Det handlar om en många gånger allde-
les riktig och rimlig kritik av den gemensamma sko-
lan - för att den inte uppfyller alla de krav som vi
ställer, för att den inte är tillräckligt bra. Det är den
nämligen inte; det är lätt att hålla med om det. En
skönmålning av den gemensamma skolan tjänar ingen
på - inte vi som försvarar den, i alla fall.
Det är uppenbart att det måste göras mycket. Vi
måste se till att faktiskt få mer resurser till skolan och
att öka elevinflytandet så att eleverna får ett inflytan-
de över den undervisning som bedrivs och över vilka
läromedel osv. som används. Mer kan göras på det
området.
Men alternativet är inte, enligt vår uppfattning
inom Vänsterpartiet, att de som har mycket kulturellt
kapital, eller ekonomiskt kapital i en del fall, kan ta
sina ungar och sätta dem någon annanstans. Vad blir
då kvar av kvalitet och likvärdighet för alla andra?
Här är det uppenbart att svaret från oss inom arbetar-
rörelsens partier, som vill skapa en likvärdig skola för
alla, måste vara att göra just detta: förbättra kvaliteten
på den kommunala skolan och ifrågasätta de privata,
fristående skolorna då de faktiskt ökar segregationen i
samhället.
Jag har tidigare ställt frågor till skolministern, och
några av dem tas nu upp i det svar som interpellanten
har fått. Men jag skulle vilja fråga: Varför vänta,
skolministern? Varför vänta med att utredningar ska
ta ställning och utvärderingar komma till stånd? Är
det inte uppenbart redan från en ideologisk utgångs-
punkt att det inte är riktigt att skapa vinst på privata,
fristående skolor? Enligt vår uppfattning inom Väns-
terpartiet kan det inte vara riktigt att göra så.
Jag skulle vilja komplettera med åtminstone två
ytterligare frågor till skolministern, fru talman. Den
ena handlar om att vi från Vänsterpartiets sida anser
att de skolor som i dag bedrivs på konfessionell
grund, t.ex. Livets ords och scientologernas skolor,
inte rimligtvis kan uppfylla läroplanens krav om att
skolan ska vara icke-konfessionell.
Den andra frågan får jag återkomma till i mitt
kommande inlägg.</pre><pre>Anf.  45  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Det är många goda argument som
mina partivänner Bengt Silfverstrand, Margareta
Sandgren och Eva Arvidsson har fört fram här. Även
om det överraskar någon tycker jag också att Kalle
Larsson i den här frågan hade flera argument som jag
till fullo instämmer i. De är då av ideologisk karaktär.
Men jag vill ta upp någonting annat. Först vill jag
deklarera att, precis som Bengt Silfverstrand och
Kalle Larsson sade, det här är privatskolor. Det talas
om friskolor - fria från vad då? blir min fråga.
Jag har en annan infallsvinkel. Under hösten har
det gått en programserie - Vårt århundrade, eller
något sådant - med Hans Villius i någon av kanalerna
på Sveriges television. Ett av programmen handlade
om barn och ungdomar under vårt århundrade. Man
visade gamla filmbilder på små välkammade barn.
Flickorna hade rosetter i håret och pojkarna hade
kortstrumpor. Så sade Hans Villius ungefär så här: På
1920-talet - då hade vi haft en folkskola i ungefär 80
år - kom man brett till insikt om att vi borde ha en
skola för alla barn, och därmed försvann privatsko-
lorna. Varför? Jo, därför att man på den tiden var
övertygad om - brett politiskt, faktiskt - att det var
viktigt att alla barn gick tillsammans.
Jag har precis den uppfattningen. För att lära sig
samverka och vara tillsammans måste man vara ihop
hela skoltiden - på lektionerna, på rasterna, på lun-
chen och efter skolan. Vi talar om integration och
segregation och har problem med både det sistnämn-
da och det förstnämnda. Det vi nu håller på med, dvs.
att dela upp barnen, kommer att leda till ökad segre-
gation. Vi kommer att göra situationen än värre i
vissa delar av vårt land och i vissa av våra kommu-
ner.
På kort sikt kanske vi kan klara det här. Men jag
är fullständigt övertygad, fru talman, om att på 15-20
års sikt kommer det vi nu gör - tvärtemot vad man
gjorde på 20-talet - att leda till stora problem i vårt
land och motsättningar mellan grupper. När man är
sex år och börjar nollan har man inga fördomar mot
den där kompisen i skolan som har mörk hy, kommer
från ett annat land eller talar dålig svenska. Det är en
kompis. Men om man som sex-, sju- eller åttaåring
inte lär sig att vara tillsammans med dessa barn är jag
fullständigt övertygad om att vi i vårt land om 15-20
år kommer att få stora problem på det här området.
Jag har själv gått i den gamla urvalsskolan. Jag
måste tala i klasstermer här. När jag började i real-
skolan var vi 35 elever. Tre av dem - jag plus två till
- kom från det man på den tiden kallade arbetarhem.
Övriga 32 kom från medelklass- och överklasshem.
Jag vill inte ha tillbaka detta! Men det är det vi nu är
på väg mot.
När Tage Erlander på sin tid argumenterade för
utbyggd sjukvård och det starka samhället, vilket var
hans sätt att formulera det, sade han att han tyckte att
det fanns ett egenvärde i att direktören och metallar-
betaren låg på samma sjuksal när de hade magsår.
Samma sak tycker jag, och jag är säker på att Tage
Erlander tyckte det, om barnen. Alla barn ska gå i
samma skola! Barn ska inte delas upp!
Fru talman! Det är mitt budskap till skolministern:
Barn ska inte delas upp!</pre><pre>Anf.  46  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Det har varit mycket intressant att
lyssna på meningsutbytet mellan flera socialdemo-
kratiska ledamöter och skolministern. Efter vad jag
hittills har hört kan jag enkelt säga att jag mest sym-
patiserar med skolministerns åsikter i den här frågan,
även om det finns en del formuleringar i skolminis-
terns svar som jag ska återkomma till.
Jag tycker att det är bra att skolministern slår fast
att hon inte planerar att öka kommunernas makt när
det gäller att godkänna fristående skolor. Redan nu
har vi en lagformulering som är oklar på den här
punkten.
En skola för alla i dag är för mig en skola som har
höga krav på kvalitet och där alla har friheten att välja
skola - av så viktiga skäl som skolans profil och var
skolan ligger, eller av så enkla skäl som att man har
kompisar i en viss skola. Det som flera talare har talat
om var ett orättfärdigt system, som inte minst vi libe-
raler var med om att avskaffa, nämligen att man kun-
de köpa sig rätten till en bättre utbildning, en bättre
sjukvård osv. Men att i dag tro att man kan tvinga
människor att sitta i en viss skola är helt fel. Så
mycket vågar jag säga att vårt samhälle har förändrats
i liberal riktning. Så fungerar inte människor på 1990-
talet; det kan jag säga till många av dem som har talat
här. Men det viktiga är att vi skapar ett system som
gör att inte valfriheten kostar pengar.
Den utveckling vi har sett de senaste åren har ökat
valfriheten för människor med vanliga inkomster.
Bara för tio år sedan var det bara människor med
mycket höga inkomster som kunde välja privatskolor.
I dag kan alltfler göra det. Mångfald och konkurrens
är inte negativt, varken för elever eller för föräldrar,
och för lärarna är det inte negativt med olika arbets-
givare.
Det finns som sagt fortfarande en del oklara for-
muleringar i skollagen som jag skulle vilja återkom-
ma till.
Det sägs att man ska kunna säga nej till en fristå-
ende skola om den innebär en negativ följd för skol-
väsendet. Jag vet inte vad som menas med den for-
muleringen, om det är negativt för skolväsendet att
man stänger en dålig kommunal skola, eller om det är
negativt för skolväsendet i något annat avseende.
Denna formulering borde förtydligas. Det behöver
nämligen inte vara negativt för skolväsendet i kom-
munen att man får en ny skola med en annan huvud-
man och en mindre kommunal skola. Det behöver
inte vara negativt - tvärtom. Det finns ingen anled-
ning att utmåla de kommunala skolorna som dåliga -
tvärtom. Men sättet att möta den positiva konkurren-
sen här måste vara att göra den kommunala skolan så
bra som det över huvud taget är möjligt i stället för att
ropa på förbud. Det är kvaliteten i undervisningen,
lärarnas kompetens och att skolorna ställer upp på
den gemensamma demokratiska värdegrunden som
ska avgöra om en skola ska godkännas eller inte.
Det som jag är mera tveksam till i skolministerns
svar är ett lite dubbelt budskap där hon talar om andra
bevekelsegrunder hos de nya vinstdrivande skolorna
och risk för oseriösa entreprenörer. Då känner jag att
skolministern lite grann faller för frestelsen att plöts-
ligt misstänkliggöra alla människor som på något sätt
vill kombinera sitt intresse och engagemang med att
också tjäna pengar på det. Ingen skulle på det sättet
tänka på att misstänkliggöra bokförläggare eller män-
niskor som jobbar i livsmedelsbranschen. Varför ska
man misstänkliggöra människor som vill starta en
skola och samtidigt kunna leva på det?</pre><pre>Anf.  47  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! Först vill jag tacka Bengt Silfver-
strand för att vi får denna debatt. Jag tycker att det är
bra att vi får en stund igen att diskutera den här typen
av frågor och att vi också kan få bilden mera komplett
och tydlig. Jag hoppas att vi innan interpellationsde-
batten är avslutad ska ha fått det. Jag ser på något sätt
framför mig två frågor som jag inte tycker har be-
lysts.
Jag kan hålla med om mycket av det som har
sagts här, t.ex. det som Arne Kjörnsberg sade om en
likvärdig skola och om att komma ifrån en uppdel-
ning. Det är oerhört centralt och viktigt. Men jag
tycker att det finns två andra perspektiv på detta, om
man ser tillbaka i tiden, som fortfarande är aktuella i
dag. Det ena är förnyelsearbetet, det pedagogiska
arbetssättet i skolan som måste påskyndas. Det hän-
der ju oerhört många spännande saker i dag i den
offentliga kommunala skolan. Men såvitt jag vet,
utifrån det som jag har sett och utifrån det som jag
har upplevt, har det också inneburit väldigt mycket att
vi har fått andra huvudmän i skolverksamheten.
Hemma i min kommun, Vänersborg, finns det en
skola som heter Fridaskolan. Den skapar på ett allde-
les utmärkt sätt förutsättningar för att man ska kunna
jobba precis så som jag vill att skolan jobbar. De som
jobbar som lärare där har arbetat i den kommunala
skolan, och de har nu under ett antal år drivit denna
skola, och de gör det på ett alldeles utmärkt sätt.
Jag har inte hört i debatten hemma eller själv kun-
nat se att detta har inneburit någon segregation, någon
uppdelning, utan skolan är på alla sätt precis som jag,
Arne Kjörnsberg och många andra skulle vilja se den
vara.
Det andra perspektivet tar jag som utgångspunkt
för mig i min bakgrund i arbetarrörelsen, att vi fak-
tiskt har stått för, och alltjämt står för, en självorgani-
sering. När detta samhälle växte fram, när vi skapade
en välfärd, en omsorg och en omtanke i detta sam-
hälle, stod vi också för att själva gå i spetsen att göra
det. Därför tycker jag att t.ex. den kooperativa formen
är oerhört viktig att lyfta fram och ha som ett kom-
plement till den offentligt drivna verksamheten i
kommunal regi. Då tycker jag att vi ska se detta som
nu finns på det sättet att vi mycket aktivt ska jobba
med utvärdering och se till att det finns en likvärdig-
het och att det är en bra kvalitet både i den offentliga
verksamheten och i de alternativ som växer fram.
Min fråga till skolministern på detta tema är: Har
inte dessa andra former som har växt fram ändå bi-
dragit till att vi har fått se mycket mer av förändrings-
arbete i skolverksamheten över huvud taget och till
att befrukta det som finns i den offentliga kommunalt
drivna skolan?</pre><pre>Anf.  48  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag vill arbeta för att stärka skolan.
Jag vill ha en skola som ger eleverna goda kunskaper,
en skola som har bra kvalitet och där eleverna och
kunskaperna sätts i centrum. För mig handlar det om
att de bästa möjligheterna för att förverkliga denna
kunskapsskola finns lokalt, där man känner till ele-
vernas behov, och där man kan ta till vara lärarnas
professionalism. För att nå målet att ingen elev ska bli
underkänd måste skolsystemet utvecklas till att bli
mer flexibelt, mer lokalt utformat och mer målstyrt.
Genom att främja den lokala friheten, lokal makt
över resurser och möjlighet att lokalt välja undervis-
ningsmetoder och lokal flexibilitet, uppföljning och
utvärdering, tror jag att lokal utvecklingskraft kan
frigöras så att målet kan uppnås - godkända kunska-
per för eleverna.
Fru talman! Ett ökat självstyre bör gälla för alla
skolor, för hela skolan. En ökad decentralisering gör
det då enklare för skolorna. Och i stället för att racka
ned på de friskolor som finns, som klarar sig väl och
som drar många elever till sig, så måste vi våga släp-
pa tömmarna för de kommunala skolorna. Då ökar ju
utrymmet för dem som är aktiva i skolan att använda
hela sin kraft för att utveckla den. De offentligt drivna
skolorna blir ju inte bättre för att vi motarbetar eller
lägger ned de fria skolorna - tvärtom. Låt oss i stället
ta efter friskolorna, så att vi tillåter lärare, elever och
föräldrar att vara kreativa och skapa bra skolor, precis
som man har gjort på många ställen ute i landsbygden
där just detta lokala engagemang har skapats, där man
har gått samman och fått en skola på landsbygden
som är ett lokalt centrum för den lilla byn, där det blir
en levande skola där inte bara grundskoleeleverna
samlas några timmar på dagen, utan där föräldrar och
elever samlas på kvällen för att t.ex. ha datautbild-
ningar och gemensamma aktiviteter. Låt oss se till att
den möjligheten ska finnas. Menar vi allvar med att
hela Sverige ska leva måste möjligheten för att starta
skolor i kooperativ eller som friskolor finnas.
Jag tycker att det är bra att skolministern tar tag i
frågan och börjar diskutera den och se positivt på den.
Hon säger i sitt svar att friskolorna är här för att stan-
na. Det tycker jag är bra, det är de. Och jag tänker
fortsätta att arbeta för deras möjligheter.
Men det som är synd är det som regeringen och
Socialdemokraterna gjorde för en tid sedan, nämligen
att dra tillbaka möjligheterna för de fasta kostnaderna
för skolorna. Det tycker jag är synd. Det var ju en
överenskommelse som Centerpartiet och Socialde-
mokraterna gjorde. Jag vill stärka det i stället.
Sedan blir jag lite fundersam när jag hör t.ex.
Kalle Larsson och andra talare som är mycket negati-
va till friskolor och som talar om en likvärdig skola.
Enligt deras sätt att diskutera handlar det ju inte om
en likvärdig skola och om att ge bra kunskaper till
alla elever. I mina öron låter det klart och tydligt som
en skola som är likadan överallt, en homogen skola
som verkar för att alla elever lär på samma sätt. Det
är inte en skola som jag och Centerpartiet vill arbeta
för. Jag vill arbeta för en flexibel skola där eleven
sätts i centrum, där kunskaperna är det viktigaste, och
där eleverna kan få framtidstro, bra kunskaper och
bra möjligheter för framtiden.</pre><pre>Anf.  49  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Det har varit intressant att lyssna till
debatten här. Jag tänkte gå tillbaka till den tid då jag
själv blev ledamot av denna kammare, 1988, då jag
personligen för första gången kom i kontakt med de
på den tiden s.k. privata skolorna.
Då befann vi oss i situationen att ett antal wal-
dorfskolor gick i konkurs. De hade väldigt lite bidrag
på den tiden. Det fanns helt enkelt inga möjligheter
för dem att överleva på de villkor som gällde. Således
stod vi i utskottet inför frågan - Göran Persson var
skolminister - hur vi i framtiden skulle hantera dessa
s.k. privata skolor. Vi kom fram till att vi rimligen
måste hitta en form av bidrag - på den tiden från
staten - för att skolorna skulle ha en rimlig chans att
överleva. Vi befann oss i läget att någon annan var
tvungen att ta över ansvaret när det inte fanns pengar
till att driva skolan vidare, och så började diskussio-
nen och debatten om de privata eller, som vi i dag
säger, de fristående skolorna.
Sedan har vi under de år jag har suttit i riksdagen
och varit ur riksdagen, för att sedan komma tillbaka,
haft olika uppfattningar om hur stor del av pengarna
som de fristående skolorna ska ha. Jag kallar de här
skolorna för fristående skolor. För mig är privat nå-
gonting som inte har med kommunala eller statliga
medel att göra. I dag finansierar vi de fristående sko-
lorna ur kommunala medel. Då är de för mig inte
privata, utan de är fristående. De har sitt sätt att vara
men det är kommunala medel som de försörjs med.
Nivån för hur mycket pengar som ska gå till de
här skolorna har det varit en ständig debatt om. Där-
för blev jag väldigt glad när Sven-Åke Johansson
kom fram till sitt slutbetänkande och vi kunde följa
upp hur det blivit. I slutbetänkandet visar det sig att
det faktiskt bara handlar om promillegränser i för-
hållande till merkostnaden för kommunerna i stort
sett när det gäller de fristående skolorna. Vi har alltså
hittat en nivå för detta och på den nivån tycker jag att
det ska ligga.
För mig är det viktiga att vi har en bra skola för
alla elever. Det ska inte vara någon skillnad mellan
om man går i kommunal skola eller om man går i
fristående skola. Eleven ska vara i centrum. Alla
elever ska ha lika värde, och var och en ska mätas
utifrån sina behov. Det ena skolan ska alltså inte ha
mer än den andra, utan det är elevernas behov som vi
hela tiden ska utgå från.
När vi tittade närmare på grundskolan, som alltså
Sven-Åke Johansson har gjort, beaktade vi just de
elever som har större behov än andra. Det visar sig att
de i de fristående skolorna har fått mer resurser än
vad andra får - precis som sker i de kommunala sko-
lorna. Det var alltså lika där och det resultatet tycker
jag är bra.
Nu ser vi över gymnasierna, för det har skett en
förändring. Det gäller då dem som först startade de
fristående grundskolorna. Det fanns de som ville göra
det av pedagogiska skäl. En del hade blivit stoppade i
sina kommuner när de ville driva en montessoriskola.
Då var enda möjligheten att bilda en fristående skola.
Där var den kommunala organisationen för fyrkantig,
så då fick man bryta sig ur. Sedan var det föräldrar
som hade intresse för att driva sin skola. Vidare var
det fråga om olika grupper - det gällde t.ex. våra
finska fristående skolor - som hade sina skäl.
Nu är vi i ett nytt läge. Plötsligt är det bolagen
som kommer in på arenan. Det vänder jag mig mot.
Jag vänder mig alltså helt mot tanken på att skolan på
något vis ska kunna gå med vinst.
Jag har 30 års erfarenhet av skolan. Det har jag i
alla roller - som politiker och som tjänsteman. Men
jag har aldrig någonsin under de här 30 åren haft en
krona för mycket så att säga inom skolans verksam-
het. Jag tror heller aldrig att skolan kommer att kunna
få för mycket av pengar. Vi vet att lönerna ska gå
upp, och det tycker vi är viktigt. Vi vet att undervis-
ningsmaterialet kostar mer och mer. Vem kan då ange
gränsen för när man kan börja plocka ut en vinst?
Den gränsen kan ju vara oerhört godtycklig. Jag är
alltså fullständigt mot att någon utifrån privata intres-
sen ska ta ut vinster. Vi får nu pröva hur vi i så fall
kan åstadkomma en formulering eller stoppa den
utvecklingen. Jag vet också att det är många inom
organisationerna för de fristående skolorna som inte
heller vill ha människor med vinstintressen där.</pre><pre>Anf.  50  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Detta med kooperativa former och
komplement som Nils-Erik Söderqvist talade om kan
jag helt instämma i. Jag har inte hört någon i den här
debatten ta avstånd från de s.k. fristående skolorna.
Skolministern säger i sitt svar att de fristående sko-
lorna har kommit för att stanna. Jag kan inse det och
även instämma i det.
Den viktiga följdfrågan blir dock: På vilka grun-
der och utifrån vilka kriterier, och vilka ekonomiska
bidragsregler ska gälla? Jag vill att skolministern
preciserar sig där. I dag har vi nämligen en flora av
friskolor. Det finns fundamentalistiska friskolor,
drivna av exempelvis Livets ord. Den typen av
friskolor vill jag definitivt inte att vi ska ha i ett sam-
hälle som bygger på allas rätt till en bra utbildning.
Det är alltså oerhört viktigt att vi får en precisering
vad gäller den frågeställningen och att skolministern i
nästa replik är vänlig och svarar på frågan om grann-
skapsskolan, den gemensamma skolan, ska utgöra
fundamentet och de fristående skolorna vara ett kom-
plement. Det är viktigt att vi får det klart för oss.
Trots allt tror jag att det finns ett gemensamt synsätt
inom den politiska vänstern.
Nej, utvecklingen har definitivt inte gått mig
spårlöst förbi, Lars Hjertén! Skillnaden mellan oss är
att jag har sett spåren av en utveckling mot en upp-
spaltning, en skiktning, av barn med olika ekonomis-
ka villkor, med olika etnisk bakgrund och med olika
religiös bakgrund. En viktig fråga till de borgerliga
företrädarna är då: Tycker ni att barn redan från bör-
jan i skolan ska vara tillsammans, oavsett bakgrund,
härkomst, religion osv., eller tycker ni att de i ökad
utsträckning - det är ju en utveckling som vi nu kan
se - ska skiktas, delas upp, redan från början?
I lördags gjorde Skånes socialdemokratiska parti-
distrikt på sin kongress ett klart och entydigt ställ-
ningstagande i friskoledebatten. Regelsystemet är i
behov av en genomgripande översyn. Bidragssystem-
et är orättvist utformat. Det är ett ingrepp i den kom-
munala självstyrelsen. Detta har satt djupa spår i den
kommunala ekonomin och det har påtagligt försvårat
en integration av etniska och religiösa minoriteter i
det svenska samhället.
Jag vill understryka detta med ett dagsfärskt ex-
empel, som jag antydde i mitt förra inlägg. Det gäller
Limhamn-Bunkeflo kommundel i Malmö kommun.
Där har kommunen satsat på en ny skola som en
helhetslösning för hela staden. De första lokalerna
togs, efter en byggtid på tre år, i bruk i augusti. Sam-
tidigt har ett aktiebolag i dagarna fått tillstånd att
starta en privatskola i området. Konsekvenserna av
denna etablering är att den kommunala skolan får stå
med tomma lokaler och att nybyggda specialsalar för
slöjd, musik, bild och drama samt en sporthall inte
kommer att kunna utnyttjas vare sig kostnads- eller
verksamhetseffektivt.
Jag är fullt medveten om att skolministern inte
kan kommentera enskilda fall. Det här är alltså ett
typfall - en utveckling som så att säga kan mångfal-
digas. Är det den utvecklingen vi ska ha, eller ska vi,
som sagt, fortsätta att bygga ut den gemensamma
grannskapsskolan? Det vore värdefullt att under de-
battens gång få svar från debattörerna på de olika
sidorna här.</pre><pre>Anf.  51  ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Det talas här om en likvärdig skola
med hög kvalitet. Javisst, det ställer vi alla självklart
upp på; det är vårt uppdrag. Men problemet är ju hur
det ser ut runtom i vårt land. Bengt Silfverstrand talar
här om segregation. Hur ser det redan i dag ut på den
punkten?
I skolan i grannkommunen Norsborg är praktiskt
taget 100 % av eleverna av icke-svenskt ursprung, så
redan i dag har vi ett problem. Det förändras inte med
att friskolorna kommer in, snarare tvärtom. Med
friskolan har även de här eleverna goda möjligheter
att söka sig till någonting annat.
Debatten i dag är intressant såtillvida att skolmi-
nistern står på den ena sidan. Hon har en relativt
hygglig syn på de fria skolornas verksamhet. Vänner-
na på den vänstra kanten - Bengt Silfverstrand och
kommunisten Larsson - däremot har en helt annan
syn. Det är det som är det knepiga. Signalen till de
fria skolorna ute i landet blir nu väldigt frustrerande.
Vad har vi egentligen att rätta oss efter?
Jag skulle vilja höra hur skolministern svarar på
min fråga: Är de fria skolorna till fördel för det
svenska skolväsendet eller inte? Hur bemöter skolmi-
nistern Skånes sätt att föreslå att skolorna ska få ett
helt annat utrymme för att verka än de har i dag?
Ställer skolministern upp på Skånes sätt att tolka
detta?</pre><pre>Anf.  52  MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! Det var glädjande att skolministern
tog avstånd från att man ska kunna bedriva friskolor
med vinstintresse. Jag är alldeles övertygad om att
Ingegerd Wärnersson också ställer upp på mycket av
det som bl.a. Bengt Silfverstrand har anfört vad gäller
likvärdig skola och värdet av att barnen går i samma
slags skola.
Jag undrar ändå lite grann över svaret på inter-
pellationen, nämligen att man först ska titta närmare
på följderna av privata vinstintressen, och därefter ska
man om det finns behov göra en genomgripande
översyn. Jag tror att detta borde handläggas ganska
skyndsamt.
En fråga jag måste ställa, som jag inte har kun-
skap om, är: Finns det några hinder i dag för att be-
driva en friskola med vinstintresse? Om det inte finns
det måste vi skynda på lite grann. Om man skulle ta
ställning mot vinstdrivande friskolor kan man kanske
inte göra det retroaktivt, så att säga. Då kan det vara
för sent. Det kan ha runnit ut mycket pengar den
vägen.
När det gäller privata vinstintressen inom sjuk-
vården förbereds redan nu en proposition, och en ny
lag om förbud mot privata vinstdrivande sjukhus kan
börja gälla redan nästa år. Varför kan man inte agera
lika snabbt i den här frågan? Det undrar jag lite grann
över.
Jag har en fråga till om den utveckling vi nu ser:
Har vi råd med två parallella skolsystem?</pre><pre>Anf.  53  EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! I Aftonbladet den 16 augusti kunde
man läsa följande: "Offentliga resurser förs över till
privata bolag och de bästa eleverna försvinner i en
ojämlik tävlan. De privata bolagen kan nämligen
genom offentlighetsprincipen få fram vilka elever
som är på väg in i gymnasiet och deras betyg. (Själva
är de privata skolorna inte besvärade av någon of-
fentlighetsprincip.)"
Jag läser vidare: "Ifall 'fel' elev söker kan de
tacka nej. Eller som det står i skollagens kap 9
par 8:2: 'Friskolan står öppen för alla elever som inte
medför betydande organisatoriska eller ekonomiska
svårigheter...'"
Självklart finns det både bra och dåliga friskolor,
precis som det finns både bra och dåliga kommunala
skolor. Men den pågående utvecklingen leder inte till
en positiv utveckling av den kommunala skolan.
Risken är stor att vi får en ojämlik och segregerad
skola.
Skollagen kräver att också privata skolor ska ha
utbildade lärare, men enligt Skolverkets statistik
saknar 43 % av de privata gymnasieskolornas lärare
pedagogisk utbildning. Motsvarande siffra för den
kommunala skolan är 16 %.
Det ingår inte i Skolverkets uppdrag att kontrolle-
ra att friskolan har ändamålsenliga lokaler, ekono-
miska resurser och pedagogiskt utbildad personal. I
nuläget sker inte den kontroll av ansökningar om
verksamhet som är nödvändig ur ett elevperspektiv
och ur ett samhällsperspektiv.
Ett exempel från Stockholm: Ett cybergymnasium
ansöker om att få starta ett gymnasium i Stockholm.
Gymnasiet uppges komma att ha 1 500 elever. Enligt
Patent- och registreringsverkets registreringsbevis har
styrelsen en ledamot och en suppleant. Aktiekapitalet
är 100 000 kr, och några lokaler har man inte, enligt
ansökan. Rektor och lärare ska enligt ansökan ha
pedagogisk förmåga. Målsättningen för detta stora
gymnasium är att eleverna ska få studera i sin egen
takt och få del av IT-undervisning.
På så lösa grunder ska alltså 1 500 elever ge sig in
i sin gymnasieutbildning.
Jag har en fråga till ministern. Kan brist på resur-
ser i den lokala skolbudgeten vara en möjlighet att
säga nej till en friskola? Dessutom undrar jag om hur
många friskolor som helst kan få starta.</pre><pre>Anf.  54  LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Att man skulle få säga nej till vissa
elever har jag ett bestämt minne av att vi moderater
har sagt nej till. Om den frågan får Eva Arvidsson
tala med sina partivänner. Vi vill absolut inte att en
friskola ska säga nej till vissa elever. Den ska vara
öppen på samma sätt som den kommunala skolan.
Segregering har flera stycken pratat om. Det är för
skolans del beroende av var man bor. Segregeringen
minskar om man får fler alternativ än bara ett.
Jag hör talas om friskolor som inte existerar i
praktiken. Jag känner till två friskolor från det områ-
de där jag bor. Den ena är en grundskola i Vara
kommun. Föräldrarna tog hand om den när kommu-
nen ville lägga ned skolan. Det är ett enormt engage-
mang från föräldrar, elever och lärare. Jag tror att de
känner sig lite tveksamma om de lyssnar till den här
debatten och hör vad ni säger om friskolorna.
Den andra friskolan, som jag känner väl, är Vol-
vogymnasiet i Skövde. Alla får jobb efter den utbild-
ning de får där. Det är en mycket bra grund för elever
som kommer från studieovana hem, därför att den
förbereder för högre studier, även högskolestudier.
Jag tycker att man ska sätta in den här frågan i ett
större sammanhang: förskola, grundskola, gymnasie-
skola, högskola, forskning och folkhögskola, som jag
talade om tidigare. Vi accepterar alla att det bedrivs
forskning i t.ex. Ericssons regi, som verkligen bedrivs
i bolagsform med klara vinstintressen vid sidan av
offentlig verksamhet. Det är väl utmärkt att vi har
många utbildningar och forskningsenheter med olika
inriktningar och med olika huvudmän. Vi bör med
tillfredsställelse hälsa den mångfald som är grunden
för en god kvalitet i utbildningen och en verksamhet
som står öppen för alla.</pre><pre>Anf.  55  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Skolor, fristående eller kommunala,
är till för barnen. Alla barn har rätt att gå i en bra
skola. När man upplevt att inte möjligheterna finns
inom den kommunala skolan är det en självklarhet att
vi behöver friskolor, och vi behöver många av dem.
Som Hem och skola-ordförande i flera år upplev-
de jag just hur statiskt systemet faktiskt var. Därför
blir friskolorna en demokratisk och medborgerlig
självklarhet.
Likvärdighet har Kalle Larsson och hans anhänga-
re haft som argument för att förhindra friskolor. Det
är också förvånansvärt. Det är i så fall ett begrepp
som vi inte har utrett betydelsen av. För mig är det ett
begrepp som egentligen är ett argument för friskolor.
Likvärdighet är att varje barn får samma möjligheter
att utvecklas utifrån sina behov.
Varför vara så rädda för att erkänna olikheter i
livsvillkor, i begåvning, i fallenhet osv.? Det är ju vi
som lägger värdet i de olikheterna. Det kan naturligt-
vis finnas skillnader, men dem måste vi själva bejaka.
Vad är det då för nackdelar med den kommunala
skolan som man är så rädd för? Jag är rädd för attity-
den som finns här. Det är ni själva som talar om A-
och B-lag. Jag kan inte se det så. Jag kommer från en
kommun med rätt många friskolor, Linköpings kom-
mun. Jag har också erfarenhet från båda. Ett av mina
barn har valt kommunal skola och det andra barnet
valde en friskola. Varför inte se tydligheten i detta?
Mig veterligt finns det ingen som har utestängts på
grund av socioekonomiska problem. Låt många
blommor få blomma!</pre><pre>Anf.  56  KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Låt mig börja med att säga till skol-
ministern att några fler frågor kommer jag inte att
tynga henne med. Jag tror att det redan finns tillräck-
ligt många att svara på i den här debatten.
Däremot ska jag vända mig lite till dem som här
har argumenterat för att den situation som nu har
inträffat, den explosion av fristående skolor vi fått,
faktiskt är någonting väldigt positivt.
Till högermannen Anders Sjölund kan jag väl sä-
ga att han får mig att fundera lite grann när han talar
om att segregationen finns redan i dag. Fru talman!
Skälet till att segregationen finns känner vi till: ar-
betslöshet, bostadsproblem, m.m., framför allt i de
utsatta bostadsområdena runt våra storstäder. Men då
är det märkligt, fru talman, att Anders Sjölund och
andra högerpartister så entydigt säger nej till alla
satsningar som syftar till att vända den utvecklingen.
Det är när vi satsar på utveckling i de områden det
gäller som vi kan göra någonting åt segregationen,
inte när vi säger att de som har kulturellt kapital i de
stadsdelarna lika gärna kan flytta sina barn till inner-
stadsskolorna. När det gäller segregation tror jag att
Anders Sjölund får ha mer på fötterna och bättre
förslag innan han återkommer i debatten.
Sofia Jonsson gör det lätt för sig i debatten i dag
och litar till sina öron. Det borde hon nog inte ha
gjort, för i dem lät det tydligen som om vi som i dag
kritiserar explosionen av fristående skolor vill ha det
likadant överallt. Så är det förstås inte. Det är ett
billigt argument. Vi välkomnar självfallet de pedago-
giska nytillskott som de fristående skolorna har bi-
dragit med. De behövs i den gemensamma offentliga
skolan för att vi ska kunna fånga en pedagogisk mo-
dell som alla barn ska kunna ta till sig.
Yvonne Andersson talar om att likvärdighet för
friskolor skulle skapa likvärdighet. Låt mig konstate-
ra att resultatet snarare blir det rakt motsatta. Det
skapar en segregation, en uppsplittring och en upp-
delning mellan barn som har allt att vinna på att mö-
tas.</pre><pre>Anf.  57  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Statsministern säger att frågan om
Sverige ska vara med eller inte vara med i EMU är
den största politiska fråga som vi som nu är politiskt
verksamma och de som har rösträtt som medborgare
har att ta ställning till. Jag håller med honom om det.
Men därefter, fru talman, tror jag att den här frågan
kommer. Jag gratulerar skolministern till att ha be-
redningsansvaret för denna fråga, som handlar om hur
vårt land ska se ut inte nästa år och inte året därpå
men om 15-20 år.
Jag påstår att det är ett maktpåliggande ansvar
som skolministern har, och jag vidhåller min tidigare
uppfattning att ingen fråga är viktigare för hur framti-
dens Sverige ska se ut än den här.
För några veckor sedan gjorde den amerikanske
basketspelaren "Magic" Johnson ett bejublat framträ-
dande i M 7. M 7 står för Mark - och kanske för
Magic - och 7 står för Sjuhäradsbygden. Därmed har
jag sagt att M 7 kommer från Borås. I anslutning till
detta bejublade framträdande gjordes en lång intervju
med "Magic" Johnson i Sveriges Television.
Det slog mig som en blixt från klar himmel när
han talade om att han var i skolåldern när man i USA
började med bussning. Man bussade svarta elever till
vita områden och vita elever till svarta områden. Det
var president Kennedy som drev den frågan. Varför
gjorde man det? Jo, för att motverka segregationen.
Vad som slog mig var att vi nu gör precis tvärtom.
Vi delar upp barn, och det tycker jag är fel. På
kort sikt kan vi leva med det, men på lång sikt kom-
mer det att bli oerhörda problem för vårt land och för
dem som har ansvaret om 15-20 år.</pre><pre>Anf.  58  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag tror att vi är överens om att vi vill
skapa en skola där barnen vill vara tillsammans, men
vi skiljer oss åt på en punkt: Jag tycker i motsats till
många från vänsterpartierna att man aldrig kan tvinga
barn och ungdomar att välja en viss skola, om det
finns alternativ.
Kennedy hade lovvärda avsikter med sin buss-
ning, men det slog inte särskilt väl ut, och det blev
aldrig någon riktig lojalitet bakom det försöket. Vad
som däremot har lyckats bättre är satsningen på mag-
netskolor i Harlem med hög kvalitet i skolor med
stora upptagningsområden. Också människor från
andra bostadsområden väljer de skolorna. Mer av
sådant ska vi ha som ett alternativ till den kommunala
skolpolitiken i Sverige.
Vi är nu i Sverige på väg mot min vision om
friskolor, och jag hoppas att den utvecklingen får
fortsätta. En friskola ska vara öppen för alla, den ska
ha hög kvalitet, den ska följa läroplanen och den ska
inte ha rätt att ta ut avgifter om den finansieras med
skattemedel.
Skolministern har här sagt mycket positivt om
friskolorna, vilket jag uppskattar, men som en efter-
gift åt kritikerna för skolministern in begreppet
vinstintresse. Det är en eftergift för Vänsterpartiet och
för vissa inom Socialdemokraterna. Ordet vinstintres-
se låter naturligtvis skrämmande. Det låter som om
någon stjäl pengar från någon, men i verkligheten
finns det massor av samhällsnyttiga bolag som går
med vinstintresse: ambulansföretag, alkoholisthem,
hemtjänstbolag, fotvårdare, tillverkare av mobiltele-
foner osv.
Om man är marxist, som t.ex. Kalle Larsson, är
naturligtvis all vinst stöld, men det tycker väl inte
socialdemokraterna i dag. Därför blir min fråga om
ministern verkligen förbereder en lag av den typ som
har diskuterats för privata sjukhem och som gör att en
fungerande skola som inte kostar kommunen mer än
de kommunala skolorna skulle bli tvingad till ned-
läggning bara därför att den drivs i bolagsform.</pre><pre>Anf.  59  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att det är bra med mång-
fald och valfrihet och att vi arbetar för att stärka sko-
lan. Från den utgångspunkten blir jag lite förvånad
när jag hör argumenten från motståndarna här i dag.
De pratar till att börja med om att det inte är bra att vi
delar upp barnen. Barnen ska vara tillsammans, och
de ska ha precis likadan utbildning. Visst är det bra
att barnen får gå i en bra skola, men vad är man rädd
för?
Jag kan i och för sig förstå att Kalle Larsson är lite
rädd för att föräldrarna och eleverna får bestämma
själva, eftersom det inte ingår i hans ideologi, men
det handlar ju om att bygga upp en skola för barn, en
skola som ger godkända kunskaper. Jag är för detta.
Jag blir också lite förvånad över en del av argu-
menten här. Jag vill inte stänga dörren för friskolorna.
Jag tycker att det är viktigt att vi stärker dem. Det är
viktigt att skolorna får en bra grund och att eleverna
får en bra start.
Friskolorna har också lett till att många kommu-
nala skolor ibland har fått en spark i baken för att
komma framåt och på ett bra sätt höja kvaliteten. Jag
tycker att den debatt som vi nu har är bra, och jag
hoppas att vi kan fortsätta att diskutera. Jag hoppas att
vi kan få bra och godkända friskolor.</pre><pre>Anf.  60  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att vi inte
har några som helst belägg för att den kommunala
skolan skulle vara bättre eller sämre än de fristående
eller för att de fristående skolorna skulle vara bättre
eller sämre än den kommunala. Från den utgångs-
punkten kan vi tänka på dem som lika mycket värda.
Den här frågan kommer framtiden att avgöra.
För mig som skolminister och ansvarig för alla de
här skolorna är det viktigaste av allt att man följer
läroplanen och att vi därmed också kan titta på kvali-
tetsredovisningar av hur man följer upp läroplanen.
Vi vet att det i dag finns brister i den kommunala
skolan. Jag ser det som mycket angeläget att vi nu
också ser en möjlighet för de fristående skolorna att
delta i de kommunala uppföljningarna och utvärde-
ringarna för att vi inte ska få ett ställningstagande mot
den ena och för den andra skolformen i frågan om de
har god kvalitet eller inte. Vi har som riksdagsleda-
möter i uppgift att se till att alla de skolor som vi har i
vårt land har en god kvalitet.
Sedan 1998 har det kommit in 121 ansökningar
till Skolverket. I 25 fall sade kommunen att man inte
ville ha en fristående skola därför att detta kunde få
påtagliga negativa följder för kommunen. Skolverket
sade till dessa kommuner att man ansåg att det fanns
en möjlighet att starta dessa fristående skolor. De fick
alltså i den bemärkelsen ett godkännande. Det var
inte så att alla dessa skolor sedan startades. Även om
ansökningen godkänts har skolan kanske ändå inte
startat sin verksamhet.
Jag har nu mött företrädare för de här kommuner-
na som säger att de inte tycker sig ha blivit ärligt
behandlade. Jag har också lyssnat på Skolverkets
redovisning, som jag har redogjort för här i dag. För
att ytterligare fördjupa mig i den här frågan har jag nu
vidtalat generaldirektör Mats Ekholm. Jag ska inte
lägga mig i myndighetens verksamhet - det får jag
inte som minister - men jag kommer att sätta mig in i
handlingarna från de olika kommunerna och även att
lyssna till hur Skolverket har hanterat de här frågorna.
På det sättet kan jag själv få mer kunskap, och då kan
vi föra den här debatten på ett annat sätt.
Jag tycker att jag på detta vis givit ett besked till
dem som har riktat kritik mot Skolverket. Jag har i
dag inte någon som helst avsikt att ändra regelverket,
men jag vill fördjupa mig i frågan.
Sedan var det frågan om vinsten. Så länge inte
alla eleverna har nått de mål som riksdagen har fast-
ställt, anser jag inte att det finns ett överflöd av peng-
ar. De pengar som finns måste gå till de elever som
behöver mer än andra.
Flera frågor har gällt om det verkligen finns en
skola för alla eller inte. Nästa översyn av gymnasie-
skolan syftar till att se över denna fråga. Vi ska se på
om intagningspoängen till de fristående gymnasie-
skolorna påverkar valfrihet och social struktur. Vi ska
titta på elevavgifterna. Vi ska titta på om det går att
tillämpa samma grunder för riksrekrytering oavsett
huvudman, så att det inte blir olika förhållanden. Det
ska vara en neutralitet mellan kommunerna och de
fristående skolorna. Vi ska utreda konsekvenserna för
den kommunala gymnasieplaneringen och utbudet på
sikt av det ökande antalet fristående gymnasieskolor,
men också för det ökande antalet kommunala gymna-
sieskolor. De ökar också. För mig gäller det att hitta
ett likasystem, så att vi har det rättvisetänkande som
vi började med en gång i slutet av 80-talet och i bör-
jan av 90-talet, dvs. att skapa samma villkor. Vi ska
också titta på den segregerande effekten, dvs. vilka
elever som kommer att gå på gymnasierna.
Det finns i dag fristående grundskolor med inrikt-
ning mot elever med särskilda behov.</pre><pre>Anf.  61  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Debatten har varit klargörande på ett
par väsentliga punkter. Vi kan konstatera att det finns
en vänster. Även om den liberala vänstern saligen
tycks ha avsomnat finns det en vänster med en klar
ståndpunkt i dessa frågor, dvs. att det ska finnas en
likvärdig skola, en skola som är tillgänglig för alla
och att valfriheten ska gälla alla och inte bara några.
Vi har fått en klar markering från skolministerns
sida när det gäller de privata alternativen. Vi har inte
ekonomiskt utrymme i Sverige i dag för den typen av
skolor, så länge vi inte har kunnat tillgodose de behov
som finns i dag i den svenska skolan.
Sedan finns det en höger som inte ser några som
helst problem med utvecklingen och som uppenbarli-
gen är beredd att acceptera den här typen av alternativ
- PR-guru, Sveriges nya skolmagnat på börsen.
Vinstdrivande aktiebolag är framtiden ur den borger-
liga högerns synpunkt.
Jag vill avrunda debatten genom att citera Kjell-
Olof Feldt. De borgerliga citerar gärna honom. Nu
ska jag citera honom utifrån ett skolperspektiv.
Kjell-Olof Feldt skriver i boken Rädda välfärds-
staten: "Den borgerliga regeringens ambition är up-
penbarligen att antalet privatskolor skall växa på den
kommunala skolans bekostnad, gynnade av förmånli-
ga bidrag och socialt ambitiösa föräldrars val. Jag ser
det som en uppenbar risk att den senaste 'valfrihetsre-
formen', där skolorna för sin ekonomi blir beroende
av var föräldrarna placerar den s k skolpengen, ökar
avståndet mellan 'bra' och 'dåliga' skolor. Och att
urvalet av elever till dessa skolor får ett starkt sam-
band med deras sociala förutsättningar i övrigt." Så
säger Kjell-Olof Feldt, socialdemokrat.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.42 på förlag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 1999/2000:59 om
social kompetens som kärnämne i gymnasiesko-
lan</pre><pre>Anf.  62  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Beatrice Ask har frågat dels om jag
tänker lägga fram en proposition om social kompe-
tens som nytt kärnämne eller ämne i gymnasieskolan,
dels på vilket sätt jag avser att ta initiativ för att bättre
än hittills säkra ett samarbete mellan hem och skola
vad gäller barnens fostran.
Låt mig inledningsvis säga att jag uppskattar den-
na interpellation, då den ger mig tillfälle att klargöra
vissa förhållanden. För mig är den värdegrund som
skolans läroplan vilar på av central betydelse både för
det dagliga livet i skolan och för de förhållningssätt
som de unga behöver ha med sig såväl i arbets- och
samhällslivet som i privatlivet. Värdegrunden handlar
om relationer mellan människor och om hur vi be-
handlar och värderar varandra.
I regeringens skrivelse Samverkan, ansvar och ut-
veckling - Utvecklingsplan för förskola, skola och
vuxenutbildning (skr. 1998/99:121) framhåller rege-
ringen bl.a. att värdegrunden är en pedagogisk fråga
som rör verksamheten i sin helhet. Därför har jag
tagit initiativ till ett värdegrundsprojekt för att stödja
och stimulera det lokala arbetet med värdegrunden
inom förskola, skola och vuxenutbildning. Projektet
pågår under ett års tid, fram till den 31 mars år 2000.
En särskild bok och en åtgärdsrapport kommer att
presenteras i slutet av projektet. Initiativet har fått
stor uppslutning på skolor i hela landet och en mängd
aktiviteter pågår eller planeras.
Regeringen konstaterar i utvecklingsplanen att
undersökningar visar att det finns strukturer i skolan
som ibland hindrar att viktiga uppgifter blir synlig-
gjorda. T.ex. lägger organisationen ofta hinder i vä-
gen. Kraven på ämneskunskaper uttryckta i kurspla-
ner och betygskriterier har av tradition en så stark
ställning i skolan att annat tenderar att trängas undan.
Detta har lett till att många skolor ännu inte lyckats
förverkliga uppgiften att förena läroplanens värde-
grund med kravet att stödja elevernas kunskapsut-
veckling.
Mina uttalanden grundar sig på att jag sett beho-
vet av att ytterligare förstärka värdegrundsarbetet.
Det behövs utrymme för samtal om relationer, kom-
munikation och samverkan som individen upplever i
familjen, i förskolan och inte minst under skolåren.
Det diskussionen bör handla om är möjligheterna att
påverka och främja dessa utvecklingsprocesser där de
i första hand äger rum, dvs. i förskolan och grund-
skolan, på ett genomtänkt, systematiskt och pedago-
giskt sätt. Frågan är, med andra ord, om vi organiserat
skolans arbete och kunskapsinnehåll på ett sådant sätt
att läroplanens viktiga mål får tillräckligt utrymme.
Det är ju genom undervisningen i skolans ämnen som
läroplanen ska förverkligas. Olika ämnen och arbets-
sätt kan, tillsammans med skolans dagliga sociala
praktik, bidra till detta.
Jag vill särskilt betona att värdegrundsarbetet inte
får isoleras till vissa lektioner utan måste genomsyra
hela verksamheten i skolan. Arbetet med värde-
grundsfrågor är ett ansvar för alla som arbetar i sko-
lan. Alla elever, oberoende av vilken skola de går i,
har rätt att få diskutera livs- och värderingsfrågor. Det
är när man är ung som värderingar och livshållningar
grundläggs. Under den känsliga tonårstiden är frågor
som berör tillhörighet och utanförskap helt centrala
för att forma en mogen och ansvarskännande person.
Jag vill ta tillfället i akt att ytterligare en gång un-
derstryka att jag inte använder begreppet social kom-
petens när jag talar om att eventuellt ha ett särskilt
ämne i skolan för livs- och värderingsfrågor.
Flera skolor har inrättat ett ämne eller en kurs med
en tydlig inriktning på värdegrundsfrågorna. Kursen
Livskunskap vid S:t Eriks gymnasieskola i Stockholm
är ett exempel som tillsammans med andra liknande
exempel bör studeras närmare. Jag vill att man prövar
olika vägar att fördjupa värdegrundsarbetet och att
man använder de möjligheter som systemet ger ut-
rymme för. Erfarenheterna kommer att utgöra ett
underlag för den utredning som ska göra en översyn
av gymnasieskolans programutbud och som också
kommer att få i uppdrag att fortsätta beredningen av
frågan om en eventuell förändring av kärnämnena i
gymnasieskolan.
I fråga om samarbetet mellan skolan och hemmen
vad gäller barnens fostran säger läroplanen för det
obligatoriska skolväsendet att skolan ska vara ett stöd
för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och
utveckling samt att arbetet därför måste ske i samar-
bete med hemmen.
Jag anser att detta på ett utmärkt sätt klargör an-
svarsfördelningen mellan skolan och hemmen. Rege-
ringen gör ingen annan bedömning av den grundläg-
gande ansvarsfördelningen. Rektor har enligt läropla-
nen för den obligatoriska skolan ett särskilt ansvar för
att formerna för samarbete mellan skola och hem
utvecklas och att föräldrarna får information om sko-
lans mål och sätt att arbeta och om olika valalternativ.</pre><pre>Anf.  63  BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Låt mig börja med att tacka skolmi-
nistern för svaret.
Bakgrunden till min interpellation är dels otaliga
debatter om att det är stökigt och oroligt i många
skolor, dels skolministerns uttalande om social kom-
petens eller något liknande, bl.a. i radioprogrammet
Efter 3, där statsrådet ju sade att man ska se över om
detta kan bli t.o.m. ett kärnämne.
När det gäller den allmänna bristen på ordning
och uppförande i många skolor har skolministern inte
särskilt mycket att säga i svaret, och det är beklagligt,
därför att det är just i vardagen som förmågan och
inlärningen av hur man uppför sig och verkar i ett
socialt sammanhang är så särskilt viktig. Det räcker
ju inte med att tro på demokrati eller att kunna prata
om existentiella frågor. Man måste kunna komma i
tid, man måste kunna sitta still, hälsa, ta ansvar för
sitt arbete och uppföra sig i väldigt många olika situ-
ationer under hela skoltiden.
Det krävs ju bättre arbetsro i klassrummen om alla
elever ska få chansen till seriösa studier. Om man inte
hör vad läraren säger, alternativt om halva lektionerna
går åt till tjafs, ja då blir resultaten lidande, och vi har
fått skrämmande rapporter om hur många elever som
faktiskt inte når godkända kunskaper i grundskolan
och att flertalet säger att det som bekymrar dem när
det gäller arbetsmiljön i skolan är att det är oroligt i
klassrummen. Det här markerar att det här lilla var-
dagliga ordning och reda faktiskt är väldigt betydelse-
fullt.
Jag och många med mig hade väl hoppats på att
skolministern skulle ha några synpunkter på vad man
skulle kunna göra för att få mer av den varan i våra
skolor. Undervisning i ett nytt ämne i den gymnasie-
skola som många elever aldrig kommer att börja i,
alternativt hoppar av från, verkar vara att kasta in
jästen efter degen. Det är just många av de elever som
har uppenbara problem med att fungera i ett socialt
sammanhang som drabbas allra värst, och därför tror
ju jag att vardagsarbetet och det konkreta arbetet är så
otroligt viktigt.
När det sedan gäller frågan om ett nytt kärnämne
konstaterar jag i dag att ministern hänvisar till den
fortsatta beredningen av frågan om en eventuell för-
ändring av kärnämnena i gymnasieskolan. Då ska väl
det här utspelet snarast ses som ett uttryck för att
Ingegerd Wärnersson sett behovet av att ytterligare
förstärka värdegrundsarbetet. Det här förslaget är
alltså närmast att betrakta som någon typ av försöks-
ballong.
Men om det nu skulle bli ett nytt ämne - det är ju
uppenbarligen inte helt avskrivet på departementet -
undrar man ju vilken ämnesprofil man tänker sig att
de lärare som ska undervisa i detta ska ha. Man und-
rar också vilka betygskriterier som ska gälla. Och hur
bedömer man tolerans i ett kärnämne? Det här är ju
väldigt komplicerade frågor.
Jag håller heller inte med skolministern om att
ämnesundervisningen i skolan i dag, och därmed
lärarnas ämneskompetens, lägger hinder i vägen för
värdegrundsarbetet. Tvärtom är ju gedigna kunskaper
i historia, om olika kulturer, vårt språk, andras språk,
religioner osv. den klangbotten som har lett till att vi
har dragit slutsatser i värderingsfrågor och som också
behövs för att man ska få insikt i de här frågorna som
elev.
Jag tror att det är farligt att ställa dessa mot var-
andra, och jag är uppriktigt bekymrad över tanken på
ett obligatoriskt ämne av det här slaget. En del skolor
organiserar undervisningen i nya ämnen och teman,
och det är en sak. Men ett nytt kärnämne skulle lätt
kunna bli väldigt fel i ett fritt och öppet samhälle.
Staten ska nog vara mycket försiktig med att undervi-
sa medborgarna i värderingsfrågor. Än värre blir det
naturligtvis om man försöker betygssätta om någon är
jämställd eller förstår detta med demokrati. Det vore
bra om regeringen och ministern tänkte efter lite till i
just den här frågan.
Jag får återkomma till min andra fråga eftersom
talartiden är slut.</pre><pre>Anf.  64  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Skolministern har för avsikt att införa
ett nytt ämne som kallas social kompetens. Jag kan
inte tolka det på annat sätt än att hon därmed har
reducerat värdegrunden till att handla om någon typ
av gott uppträdande mot varandra i största allmänhet.
Det tycker jag är ett övergrepp mot ett innehåll som
förtjänat en bättre hantering.
I och för sig förstår jag om skolministern har haft
ett problem, för det finns ett uttalat krav från samhäl-
le, föräldrar och lärare på att man ska motarbeta den
våg av mobbning, våld och rasistiska beteenden som
har utvecklats. En bra metod att möta dessa krav är
naturligtvis att hänvisa till arbetet med värdegrunden
och skapa tilltro till att värdegrundsarbetet ska vända
trenden.
Som jag kan tolka det har skolministern faktiskt
stött på problem. Hon vill tillfredsställa de krafter
som vill tona ned vårt kulturarv samtidigt som hon
måste visa respekt för riksdagens beslut. Beslutet,
som omfattade värdegrunden, gällde både innehållet
och yttringarna. Social kompetens tolkar jag som att
det enbart har med yttringarna att göra.
Den reducering som en sådan kompromiss inne-
bär kan allvarligt skada tilltron till värdegrundsarbe-
tet. Det är jag personligen djupt oroad för. Det är en
olycklig strategi att överlämna makten till Skolverket
att besluta om kursplaner, och det har fått som resul-
tat att kristendomen med sin särställning i vårt kultur-
arv i princip är utraderad. Därmed har en självklar
plats för värdegrundsarbetet, nämligen ämnet religi-
onskunskap, försvunnit.
I sitt inledningsanförande nämner skolministern
just att barn och ungdomar har ett stort intresse för
existentiella frågor enligt regeringens skrivelse. Då är
utgångspunkten religionskunskapsämnet. Värde-
grundsarbetet borde snarare ha bidragit till att religi-
onskunskapsämnet fått utökat tid och det kristna
kulturarvets innebörd ökad uppmärksamhet.
Om nu skolministern väljer att skapa ett nytt ämne
som ska benämnas social kompetens måste det få ett
utrymme på ett redan fullt schema. Ämnets innehåll,
dess kunskapsformer och dess struktur måste formu-
leras. Det kräver en ämnesteoretisk förankring som
faktiskt tar tid.
Enligt läroplanen ska värdegrunden vara förank-
rad i kristen etik och västerländsk humanism. Den
naturliga basen för innehållet har tagits bort. Därmed
hänger ett sådant ämne i luften, även om jag i och för
sig tycker att social kompetens är väldigt viktigt.
Men värdegrundens yttringar kan inte koncentre-
ras till en ämmnesundervisning, utan de bör återfin-
nas i skolans alla ämnen också under den tid som
eleverna inte har lektioner. Träning ska ske i det dag-
liga mötet mellan elever och mellan elever och perso-
nal.
Fru talman! Jag ser att min talartid har nästintill
tagit slut. Men jag skulle önska att skolministern
tänkte över att byta strategi och i stället ta upp det
beslut som fattats av riksdagen och som återfinns i
läroplanen.</pre><pre>Anf.  65  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Förskolan och skolan är och ska vara
bärare av moraliska värden såsom tolerans, respekt
för alla människor, lika värde och rättigheter samt
insikt om vars och ens personliga ansvar.
Den värdegrund som diskuteras här i dag är ju en
ständigt aktuell fråga. Värdegrunden är en viktig
uppgift i verksamheten för förskola och skola. Den är
och kommer alltid att lägga en grund för och förankra
de värden som vårt samhälle vilar på.
Jag anser att sådana frågor som etik och moral hör
hemma i skolans och förskolans vardagsarbete, i
undervisningen och i övrig verksamhet. Om målet är
att utveckla elevernas kunskaper och värderingar, så
behandlas frågor om respekt, solidaritet och demo-
krati bäst i de naturliga sammanhangen, i alla de
situationer som uppstår i skolans vardag.
I ett läge när vi kan se att gymnasieskolan brottas
med stora problem, bl.a. med elever som på vissa
program går ut skolan utan att vara godkända i flera
kärnämnen, presenterar nu regeringen och skolmi-
nistern en idé om ett nytt kärnämne som ska benäm-
nas social kompetens. Jag tycker att man i stället
borde fokusera på en förstärkning av grundkunska-
perna så att alla elever klarar av de kärnämnen som
har fastställts och får godkända kunskaper i dem.
Fokus måste alltså sättas på de viktigaste kunska-
perna svenska, engelska och matematik som närmast
är förutsättningen för allt fortsatt lärande. Vi hade en
debatt här förra tisdagen om riskerna med att fler och
fler går ut skolan utan godkända betyg, och det gäller
både grundskolan och gymnasieskolan. Man kan
tycka att det är svårt att lära en nioåring att läsa och
skriva, men det blir än svårare att lära eleverna det
om de är 14-15 år.
I stället för att prata om skolans verkliga problem
har skolministern valt att tala om social kompetens
eller en ny värdegrund i skolan - eller vad hon nu
kallar det för. Visst är det viktigt, men när blev någon
en bättre människa genom att teoretisera kring hur en
människa borde vara? Är det inte en smula sent att
engagera sig i social kompetens i gymnasieåldern?
Vad kommer att hända med dem som får Icke god-
känt i ämnet? De kommer att vara stämplade för
resten av livet. Visst ska social kompetens, att kunna
uppföra sig och att visa respekt, vara en naturlig del i
skolans vardag i stället för att hänvisas till ett särskilt
ämne av - som jag ser det - tvivelaktigt värde.
Lärare har rätt att kräva respekt från elever och
andra, men det måste ske i klassrummens vardag så
att lärarna får tillfälle att vara lärare och förmedla
kunskaper, inte genom att stänga in vanligt hyfs i ett
särskilt ämne och i övrigt låta allt annat vara som det
är.
Fru talman! I sitt svar skriver Ingegerd Wärners-
son att det är oerhört viktigt att alla elever oberoende
av vilken skola de går i har rätt att diskutera livs- och
värderingsfrågor, och visst är det så. Men det står
också i skollagens portalparagraf om hur det ska gå
till. Där står det att alla ska ha den möjligheten. Det
står:
"Verksamheten i skolan skall utformas i överens-
stämmelse med grundläggande demokratiska värde-
ringar. Var och en som verkar inom skolan skall
främja aktning för varje människas egenvärde och
respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den
som verkar inom skolan
1.      främja jämställdhet mellan könen samt
2.      aktivt motverka alla former av kränkande be-
handling såsom mobbning och rasistiska beteen-
den."
Jag vill fråga skolministern, eftersom hon har
hoppat fram och tillbaka i den här frågan: Är det
fortfarande skolministerns mening att man ska införa
ett helt nytt ämne, i så fall när och vilka andra ämnen
ska försvinna?</pre><pre>Anf.  66  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Den fråga som också jag ställde mig
när jag hörde skolministerns uttalande var: Behöver
vi ett nytt ämne i den svenska skolan? Vi hade en
lång debatt i tisdags om situationen i skolan där vi
allihop mer eller mindre var överens om att skolan
inte klarar av att nå de grundläggande målen - att lära
eleverna läsa, skriva och räkna - som skolan ska klara
och att man har stora svårigheter med detta. Är det då
rätt läge att över huvud taget ta upp en diskussion om
att man ska införa ett nytt kärnämne som det inte
finns någon lärarutbildad personal för?
De ord som skolministern tidigare använde, näm-
ligen orden social kompetens, är dessutom dåliga ord
i det här sammanhanget, som ämne i skolan. Social
kompetens är viktigt, men det har väldigt lite med
moral och etik att göra. Man kan vara socialt kompe-
tent i en viss miljö, och det kan vara en väldigt trist
miljö. Det kan vara alltifrån en kriminell miljö till en
ideologiskt mycket tvivelaktig, auktoritär miljö. Man
är helt enkelt socialt kompetent om man anpassar sig.
Naturligtvis ska man lära sig att anpassa sig i en viss
utsträckning i skolan, men att ha social kompetens
som ett kärnämne i skolan kan mycket väl innebära
att man får högsta betyg fast man inte alls har någon
särskilt genomtänkt etik eller moral.
Skolan visar naturligtvis att man förväntar sig re-
spekt genom att man har tydliga regler, genom att
man har närvaroplikt i gymnasieskolan - som vi ock-
så har diskuterat här en gång i kammaren och som
skolministern då inte gav ett klart besked om att vi
skulle ha -, genom att man polisanmäler brott, genom
att man har en intensiv kampanj och ett handlings-
program mot droger och mot mobbning i skolan.
Däremot behöver vi naturligtvis en diskussion om
etik och moral i skolan, men för den sakens skull
behöver vi inga nya ämnen. Vi har ett ämne som
heter religion som innehåller livsåskådningsfrågor
och etiska frågor. Vi har ett ämne som heter filosofi.
Vi har dessutom litteratur, konst och andra ämnen där
man naturligt kommer att beröra moraliska och etiska
frågor och där man mycket väl kan ha en djupgående
diskussion om på vilka moraliska principer olika
ställningstaganden grundar sig. Där hade jag gärna
ställt upp på att riksdagen ger en signal att det bör
föras en diskussion kring moraliska och etiska frågor
i skolan mer än vad som görs i dag. Men vi behöver
inte ett nytt ämne.</pre><pre>Anf.  67  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag skulle gärna vilja tala lite grann
om de två orden social kompetens. De kan betyda
väldigt mycket. Det finns ingen bestämd definition av
innehållet i detta begrepp.
Från mina erfarenheters perspektiv kan social
kompetens vara någonting oerhört destruktivt. Social
kompetens i vissa miljöer betyder angiveri, tystnad,
brist på kurage och brist på civilt motstånd. Etik kan
tvärtom betyda att inte anpassa sig, att vägra gå med
trenden, att stå emot trycket från miljön. Etik visade
pojken John Hron när han lät sig mördas för en kam-
rats skull - ni minns den fruktansvärda händelsen.
Jag skulle gärna vilja att vi glömmer orden social
kompetens.
Förresten förstår jag inte varför vi behöver nya
ord. Vi har i vår kultur, i vår civilisation, i vår mycket
långvariga kamp för demokrati, som är en mycket
vacker del av västerlandets historia, en kontinuitet av
ställningstaganden för de mänskliga rättigheterna, för
människans värde, för respekt för varje individ. Om
vi lär oss historia, om vi läser böcker - många böcker,
vackra böcker, rika böcker - och om vi återställer
humanismens position i skolvärlden behöver vi inte
orden social kompetens.
Jag ska inte vara så mångordig i ämnet. Jag vill
bara påminna om en annan sak. Begreppet social
kompetens har använts på landets arbetsförmedlingar
under de senaste åren som ett slags tyglanderedskap
mot arbetslösa invandrare. Väldigt många personal-
chefer och väldigt många arbetsgivare har gjort sam-
ma sak. Varje gång när man har vägrat anställa en
kompetent invandrare har man sagt: Du saknar social
kompetens - du passar inte in i kafferummet.
Från den synvinkeln sett är också bruket av dessa
två ord oerhört olyckligt.</pre><pre>Anf.  68  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Jag vill nu för tredje gången i kamma-
ren understryka: Jag har aldrig sagt att jag vill ha ett
ämne i den svenska skolan som ska heta social kom-
petens. Detta framfördes som ett förslag av en lärare
på Värner Rydénskolan i Malmö. Jag har aldrig sagt
att jag vill ha ett ämne som ska heta social kompe-
tens.
Men, fru talman, det har varit en synnerligen in-
tressant tid sedan någon påstod att jag hade sagt det.
Precis som Ana Maria Narti talade om sin syn på
social kompetens, har jag fått hela svenska folkets
tankar om vad de menar med social kompetens. Det
är, om jag får använda uttrycket, en salig blandning.
Det finns de som tolkar det som ordning och reda och
andra som ser det som social kompetens i arbetslivet
och det som står i vår värdegrund.
Även om det blir fel tycker jag att jag som politi-
ker vill säga att ibland när det stormar kommer
många människor att engagera sig, och då har man
fått se vilken tolkning som de lägger i just två ord
som används på så många olika sätt. Jag vill inte ha
den benämningen.
För mig är det den värdegrund som är beskriven i
våra läroplaner som ska genomsyra varje dags, varje
timmes och varje sekunds arbete i vår skola. Den ska
genomsyra förskolan och grundskolan, gymnasie-
skolan och vuxenutbildningen. Det är det som riksda-
gen har fattat beslut om, och vi står i alla partier bak-
om den värdegrunden.
Men vad är det vi kan se? Jo, vi kan se precis det
som vi har talat om i två debatter de senaste veckor-
na, och det är att skolan har brister på två områden.
Det ena området är att det fortfarande är flera barn
som inte når de mål som vi har satt upp. Det andra är
att barnen inte känner sig trygga i skolan. Detta att
vara mobbad och inte känna sig trygg eller att vara
utsatt för rasism handlar ju om värdegrunden. Då har
inte skolan lyckats göra de här människorna trygga.
Trots att vi säger att de här värdegrundsfrågorna ska
genomsyra arbetet måste skolan bli bättre.
Det var därför vi tyckte att det var viktigt att spe-
ciellt peka ut detta år som ett värdegrundsår. Det är
därför jag är så oerhört glad över att så många skolor
har försökt fördjupa sitt arbete runt värdegrundsfrå-
gorna, att fundera om man gör tillräckligt. Rapport
efter rapport från Skolverket visar ju, precis som
också Beatrice Ask tog upp, att ordning och reda hör
ihop med värdegrunden. Det räcker inte i dag att säga
till barn att de ska sitta ned och vara stilla och tysta,
utan man måste gå djupare in i sina förklaringar var-
för de inte kan störa kamrater under lektionerna osv.
Frågorna om värdegrunden hanteras nu i våra
skolor på oändligt många olika sätt. En del har valt att
fördjupa sig i samtal. Andra arbetar i projekt. Andra
arbetar i teman. Andra har valt att ta tid från olika
ämnen och göra det till ett eget ämne, som man re-
gelbundet återkommer till varje vecka. Huvudsaken
för mig är att man arbetar intensivt med värdegrunds-
frågorna, både genom att speciellt peka ut dem och
genom att se till att de genomsyrar arbetet varje dag
och varje stund.
Varför kom då lärarna på gymnasieskolan och sa-
de att det här är så oerhört viktigt för dem? S:t Eriks
är en skola i Stockholm med elever som haft det tufft
och hårt, och där hittade man en form där man gjorde
detta till ett ämne. Då kunde man gå in och särskilt
belysa just värdegrundsfrågorna.
Jag tänker i nästa inlägg komma tillbaka till hur
jag ser på utvecklingen av värdegrundsarbetet.
Fortfarande vill jag lägga fast: Jag vill inte ha ett
ämne som ska heta social kompetens. Jag vill att
värdegrunden ska genomsyra - jag upprepar det -
varje sekund, varje minut och varje timme i skolans
arbete. Men frågorna är så pass komplicerade att de
ibland kräver mer tid.</pre><pre>Anf.  69  BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Det är naturligtvis lätt att bli miss-
förstådd i mediedebatten. Men det är ju ändå så, vil-
ket också framgår av interpellationssvaret, att minis-
tern faktiskt inte tar avstånd från tanken på ett nytt
kärnämne eller ett ämne i de här frågorna. Om det
sedan ska heta social kompetens eller inte är det väl
bra om man har funderat över. Men det är ju ingen
tvekan om, när man tittar på  utskrifter av vad som
har sagts i radion och annat, att man kan tolka det så.
Utan att vilja missförstå kan man faktiskt inte utläsa
det på något annat sätt. Man ställer också frågor om
betyg och mycket annat.
Vi har nu fått beskedet att det inte är fråga om ett
ämne som ska heta social kompetens, att det kan vara
något annat ämne och att det viktiga är att man jobbar
med det. Då vill jag gå tillbaka till det som gjorde att
jag egentligen ställde min interpellation, nämligen
den inre arbetsmiljön och nödvändigheten att få ar-
betsro. Jag har nämligen en känsla av att en del av
regeringens arbete med värdegrunden innebär att man
krånglar till det hela. Men det är vardagen och de
enkla, raka sakerna som måste börja fungera, för vi
har akuta problem med arbetsmiljön i skolan. Därför
tycker jag t.ex. att man måste se över reglerna för
elevers uppförande. Jag är inte ute efter kvarsittning
eller något sådant - jag vet inte exakt vilka konkreta
regler man kan ha - men någonting måste göras, och
här kan regeringen ta konkreta initiativ.
Min andra fråga i interpellationen berörde  frågan
om regeringen är beredd att ta initiativ för att öka
samarbetet mellan hem och skola. Det är uppenbart
att fostrande uppgifter inte är något som bara ligger
på skolan, även om det är en viktig skoluppgift, utan
det är ett samarbete som ska ske. Jag får då i svaret
från ministern veta vad som står i läroplanen, och det
känner jag till. Det är alldeles riktigt att rektorn är
ansvarig. Problemet, och det är ju det som vi har sett i
utvärdering efter utvärdering, är att de inte gör det
som de ska göra. Det händer ju ingenting. Detta med
samarbete har inte utvecklats tillräckligt väl. Därför
var min undran om regeringen har tänkt att göra nå-
got åt detta. Jag tror att det är nödvändigt, därför att
med den situation som vi har med många ungdomar
som flipprar ur i både  skolan och ett vettigt socialt
sammanhang måste vi våga vara vuxna. Det gäller att
våga vara vuxen oavsett om man är lärare och har en
viss undervisning, om man är vaktmästare eller föräl-
der. Det är oerhört centralt. Då tror jag att det behövs
konkreta initiativ också från  regeringsnivå för att
tydliggöra att så enkelt är det. Jag tror att det finns en
rädsla i skolan i dag som hindrar människor från att
säga ifrån, sätta gränser osv., och det är allvarligt att
det är på det sättet.
Sedan tycker jag att det är viktigt att vi får den här
debatten om begreppet social kompetens, för det är ju
vad som efterfrågas i arbetslivet väldigt mycket i dag.
Men ingen definierar vad det handlar om.
Men att fungera i skolarbetet handlar i vart fall om
att kunna komma i tid, kunna lyssna, ta hänsyn till
sina kamrater och en rad ganska enkla saker. Just nu
fungerar detta dåligt. Mitt krav på regeringen och alla
andra som sysslar med detta är att faktiskt konkretise-
ra och försöka att få en vändning från den utveckling
som vi ser. Mobbning och annat är många gånger
också ett uttryck för att eleverna inte riktigt har sett
gränserna eller insett betydelsen av det hela. Det gör
att det är mycket svårare att bearbeta det hela.
Jag tror också att samtalet är en viktig grund. Vi
pratar för lite med våra barn och förklarar för lite,
men det går inte att bara prata. När Pelle slår Lisa
räcker det inte att sätta sig ned och prata, utan man får
faktiskt säga ifrån ordentligt eller ta tag i barnet. Det
behöver man inte göra hårt, men handgripligen kan
det behöva göras. Det vet jag som har egna barn.
Jag skulle vilja vädja till skolministern att i arbetet
framdeles försöka att konkretisera och öka utbytet av
idéer om hur man i vardagen arbetar med de här upp-
gifterna.</pre><pre>Anf.  70  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag vill uppriktigt säga att jag är väl-
digt tacksam för det svar som skolministern har gett.
Jag skulle vilja förtydliga en liten del av min in-
ställning till detta med social kompetens. Jag ser det
inte som någon fara. Nu har det blivit ett debatterat
ämne och fått olika innebörder, och då blir det lite
annorlunda. Å andra sidan måste jag säga att jag
tycker att skolministern har åstadkommit en debatt
och en aktivitet runt dessa frågor som jag inte riktigt
vet hur man skulle ha åstadkommit på annat sätt än
genom den debatt som vi har fått.
Området är viktigt, och jag tycker att av de fyra
kompetenserna - kunskapskompetens, social kompe-
tens, emotionell kompetens och mental kompetens -
har vi diskuterat de tre sistnämnda för lite. Alla är ju
en sida av det mynt som kallas för värdegrund. Såtill-
vida har man ju fått i gång en debatt.
Jag vill återkomma till det som aktualiserades i
onsdags vid den högtidliga ceremonien i samband
med bibelöverlämnandet, där jag tycker att vår stats-
minister var oerhört tydlig när han talade om den nya
bibeln och dess funktion i kulturarvet. Jag skulle
önska att vi skulle kunna använda vår nya bibel som
läromedel i värdegrundsprojektet och att vi skulle
kunna diskutera utifrån den. Jag tror nämligen att
yttringen, som jag brukar kalla social kompetens för i
förhållande till innehållet, ändå är två sidor av samma
mynt.
Så, fru talman, social kompetens är yttringen.
Värden är själva innehållet. Dessa två sidor av samma
mynt skulle jag önska blev ännu mer uppmärksam-
made i värdegrundsarbetet.</pre><pre>Anf.  71  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Det var intressant att höra skolminis-
tern upprepa för tredje gången här i kammaren att hon
inte har uttalat sig om social kompetens som ett nytt
ämne. Men det är ju så, som vi också kunde höra på
Ekot i morse, att ett nytt ämne var en tanke från
skolministern, oavsett om det skulle heta social kom-
petens eller någonting annat. Det är det som gör mig
lite upprörd.
Visst är det oerhört viktigt med värdegrund i sko-
lan, och det är alla partier helt överens om. Det är
viktigt att vi fortsätter att arbeta med det, men det är
också viktigt att det börjar i tidig ålder, från förskola
till grundskola, där man kan få möjligheter att lära sig
om varandra och där man kan få lära sig om demo-
krati och utveckling. Men det krävs också handling
och inte bara fina ord, dvs. att tala om värdegrund.
När skolministern talar om det här nya ämnet som
ska komma fram blir det på något sätt en sak som
skolministern tar till för att inte komma fram med
några nya, konkreta idéer. Det gör mig oerhört ledsen
och besviken. På gymnasieskolan och i grundskolan
finns det ju så många elever som inte får möjlighet till
godkända kunskaper för att kunna utvecklas vidare
som människor, vilket är trist. Därför är det också
trist att man snöar in på ett enda ämne, eller utvidgar
gymnasieskolan med ett ämne, och säger att värde-
grunden är viktig men  inte föreslår konkreta åtgär-
der.
Jag tycker att det är viktigt att de konkreta åtgär-
derna kommer från regeringen nu, för det är här i
riksdagens kammare som vi ska besluta om målen för
den framtida skolan.
Jag vill ha en flexibel skola, där eleven sätts i
centrum och redan från tidig ålder får möjlighet till
godkända kunskaper, med bl.a. individuella studie-
planer, lokala skolstyrelser och ökad möjlighet för de
lokala skolorna till makt och inflytande.</pre><pre>Anf.  72  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Trygghet för eleverna i skolan kräver
ju, som många här har sagt, en viss fasthet i attityden
från skolans håll men inte minst från politikernas håll.
Det gör att de som arbetar i skolan känner att de har
stöd i sitt arbete med att skapa en trygg miljö där
eleverna kan diskutera självständigt och vågar öppna
munnen inför både kamrater och lärare och tryggt
vågar vara med i arbetet.
Rinkebyskolan i Stockholm har på eget initiativ,
som jag har uppfattat det, påbörjat ett väldigt bra
arbete med rektor, skolledning och elever. Eleverna
där har själva efterfrågat den här typen av tydliga
regler. Därför tror jag att det vore bra om politiker på
olika nivåer visade sitt stöd. Det var därför jag nämn-
de detta exempel. Om skolministern hade sagt att det
är klart att det ska vara  närvaroplikt i gymnasiesko-
lan hade varit ett litet exempel som kunde följas av
flera.
Jag tycker naturligtvis också att det är bra att vi
har fått reda på, fru talman, att det inte blir något nytt
ämne som heter social kompetens. Men däremot sade
skolministern i sitt svar att man funderar över att
införa ett nytt kärnämne.
Det kommer lite plötsligt. I övrigt var vi inte fär-
diga med diskussionen om hur många kärnämnen vi
ska ha. En del för fram krav på att historia ska bli
kärnämne. Vi har diskussioner om - det är inte klart -
hur många språk man ska behöva läsa på naturveten-
skapligt program, osv. Tanken att det då plötsligt från
Skolverket kommer ett förslag om ett nytt kärnämne
som regeringen gör till en proposition utan att det har
varit en bred diskussion bland lärare och elever och
annat skolfolk är för mig väldigt skrämmande.
Ska vi införa ett nytt kärnämne i skolan ska det
föregås av en bred remiss och en diskussion. Denna
spontana diskussion på grund av skolministerns utta-
lande har i och för sig varit intressant, men ska man
seriöst införa ett nytt ämne ska det inte bara komma
som ett pappersförslag från Skolverket och regering-
en.</pre><pre>Anf.  73  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Det är mycket bra att diskussionen
om etik och samspel mellan barn och vuxna har
kommit in i analysen av skolarbetet. Det är en diskus-
sion som vi har behövt under en lång tid. Jag minns
att det för 20 år sedan, när jag var väldigt engagerad i
skoldebatten, var omöjligt att öppna en sådan diskus-
sion. Vi försökte, en grupp debattörer, och vi fick
höra att vi var antidemokratiska och reaktionära bara
därför att vi talade om gott och ont, bl.a. Vi får inte
glömma detta. Det har funnits en fruktansvärd förvir-
ring bakom väldigt många ställningstaganden som har
varit viktiga för den svenska skolan. Denna förvirring
har i sin tur skapat förvirring hos barn och tonåringar.
En bra arbetsmiljö i skolan betyder respekt för
varje människa och respekt för arbetet. Därför bör
denna diskussion om etik gå vidare. Tack ska ni ha!</pre><pre>Anf.  74  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Det vi nu kommer att göra, såsom vi
aviserade i utvecklingsplanen, är en översyn av gym-
nasieskolan. Vi nämnde där bl.a. att vi såg en inrikt-
ning mot färre program i ingången och fler utgångar.
Jag kommer också i denna översyn att ta upp vilka
kärnämnen vi ska ha i framtiden i gymnasieskolan.
Detta har redan behandlats i en departementsskri-
velse från 1997, där man tittade på ett antal ämnen för
att eventuellt kunna slå ihop och fördjupa dem. Det
lades olika förslag. Ett av de förslagen var att man
kunde förstärka och kombinera t.ex. samhällskunska-
pen, historian och religionskunskapen. Det kunde bli
ett mycket större ämne. Man beskrev tydligt att det
just var värdegrundsfrågorna som skulle kunna lyftas
fram i ett sådant perspektiv. Detta var ett av försla-
gen.
Dessa direktiv ska jag presentera till våren. Jag fö-
reslår då också att det ska vara en parlamentarisk
kommitté, så ni kan alla vara med om att utforma
gymnasieskolans framtid. Alla kan vara med och
fundera över vilka ämnen vi ska ha med och om det,
som jag nu redovisade, ska bli en sammanslagning av
befintliga ämnen. Ni kanske har tankar på att skapa
något nytt ämne - dock inte social kompetens.
Sofia Jonsson efterfrågade konkreta åtgärder. Ar-
betet runt värdegrundsåret har vi tänkt att samman-
fatta i mars 2000. Då tänker vi också komma tillbaka
med en sammanställning av alla de projekt som har
pågått runtom i landet. Utifrån det tycker jag att vi
har ett bra underlag för att vara mer konkreta runt
värdegrundsfrågorna när det gäller grundskolan och
förskolan.
Beatrice Ask tog upp frågan om nationella och lo-
kala mål. Jag tycker att det är viktigt att vi här i riks-
dagen står för de nationella målen. Vi är tydliga i vår
syn på värdegrunden. Vi är tydliga vad beträffar
mobbningen. Det har vi varit när det gäller skollagen,
krav på mobbningsplaner osv.
Sedan tycker jag att det är på den lokala nivån
som man måste gå in på de direkta ordning-och-reda-
reglerna. Jag är fullständigt överens med Beatrice
Ask om att det måste vara lugn och ro i klassrummen
om eleverna över huvud taget ska kunna ta emot
någon kunskap. Men det måste vara en uppgift för
skolledning och lärare att vara tydliga när det gäller
hur eleverna ska kunna fungera på sin skola. Jag
tycker inte att vi i riksdagen ska gå ned på detaljfrå-
gorna på det sättet.
Yvonne Andersson tog upp det faktum att vi nu
har fått en ny bibel och den inriktning och värdegrund
som vi har i vår bibel. Till henne vill jag säga att vi
också där har en värdegrund, på samma sätt som de
som har koranen som sitt dokument och sin värde-
grund har det. Det är oerhört viktigt att vi hela tiden
tittar på andra värderingar som finns utanför vår läro-
plan.
I morgon ska jag åka på en konferens som vi har i
Malmö just runt värdegrunden. Beatrice Ask får rätta
mig om hon vet någonting annat, men såvitt jag vet är
det första gången som en ärkebiskop - Hammar -
inviger denna värdegrundskonferens, för att betona
att värdegrunden finns och ska finnas på väldigt olika
ställen i vårt samhälle.</pre><pre>Anf.  75  BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Vi har inte olika uppfattningar, skol-
ministern och jag, vad gäller skolans styrning och
arbetsfördelningen mellan stat och den lokala nivån,
men det är alldeles uppenbart att det är kris på många
håll. Alla är väldigt förtjusta över att kunna berätta att
de själva har sett ett bra exempel på hur man kan
arbeta. Jag kan dra sådana exempel tills i morgon, om
ni har lust. Det finns många bra exempel på saker
som görs. Men det är så uppenbart att det är oroligt
och stökigt och att vi har många barn och ungdomar
som inte lär sig hur man ska bete sig. Det bekymrar
mig. Då är min enkla slutsats att man även på natio-
nell nivå måste fundera över vad man gör. Man kan
inte göra som förra skolministern gjorde och säga att
det är rätt att de ringer polisen när det blir riktig kris.
Jag tror att det är alldeles nödvändigt att se över
reglerna för elevers tillrättaförande sakligt sett. An-
nars hamnar vi i en diskussion i denna kammare om
vad vi ska göra med ungdomskriminella, t.ex., och i
en debatt om vad vi ska göra åt otillräckliga resultat.
Jag menar att det måste finnas en del man kan göra.
Jag frågade också om det finns några idéer från
regeringens sida om vad man kan göra för att öka
samarbetet mellan hem och skola. Nej, det finns det
inte. Det är rektors sak. Jag konstaterar att de inte gör
sitt jobb. Då har inte jag lust att sitta med armarna i
kors. Man får fundera över om man ska förtydliga
föräldrars ansvar för barnens skolarbete i skollagen.
Man får fundera över om man ska ha individuell
inskrivning. Man får fundera över avtal mellan elever
och skolor om vilka regler som gäller. Det finns sä-
kert massor att fundera över, men någonting måste
göras.
Jag vill inte vänta tills vi har stor kalabalik i tid-
ningarna igen om stora problem, utan jag vill gärna
att det ska hända något nu. Sedan är det bra om vi
utreder och funderar. Det finns många aspekter på
detta. Men det är en akut situation där det krävs be-
sked från ministern och inte bara ihopsamling av
resultaten från en massa arbete runtom. Det krävs
faktiskt idéer och initiativ.
Se över reglerna för elevers tillrättaförande. Det
bör kunna ingå i den översyn av reglerna som pågår,
tycker jag.</pre><pre>Anf.  76  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Jag ska komma tillbaka till frågan om
hur man kan stärka samarbetet mellan föräldrar och
skola framför allt på gymnasienivå. Vi har redan i
riksdagen tagit beslut om att det också inom gymna-
sieskolan ska finnas åtgärdsprogram. Det kanske en
del tycker är lite långsiktigt, men jag vill säga att
åtgärdsprogrammet är just den form av kontrakt mel-
lan elev, förälder och skola som Beatrice Ask efter-
frågade. Där stärker vi samarbetet.
Jag tänker också i februari, när jag kommer tillba-
ka med nästa proposition om gymnasieskolan, ta upp
frågan om utvecklingssamtalet, som tidigare har dis-
kuterats här. Utskottet delade regeringens bedömning
att det är angeläget att obligatoriska utvecklingssam-
tal införs i gymnasieskolan, liknande den modell som
vi har i grundskolan. Här får vi också in föräldrarna
på ett aktivare sätt fram till dess att eleverna blir
myndiga. Det tror jag är oerhört angeläget för just
gymnasieskolan. Det är kanske främst där man tappar
kontakten med föräldrarna. Man tycker att ungdo-
marna har blivit så stora att de ska kunna klara sig
själva.
Jag tänker också ge kvalitetsgranskningsnämnden
i uppdrag att granska just samverkan mellan skola
och föräldrar och se hur detta fungerar. Läroplanen
ger det uppdraget.
Tack, fru talman.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 1999/2000:72 om
skolans kärnämnen</pre><pre>Anf.  77  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Sofia Jonsson har frågat:
1.      Om jag är beredd att göra förändringar i de nuva-
rande kärnämnena till förmån för ett nytt kärnäm-
ne - social kompetens.
2.      Vad jag avser att vidta för åtgärder för att stärka
grundkunskaperna och komma till rätta med pro-
blemet att vissa elever inte får godkänt i de kär-
nämnen som finns i gymnasieskolan i dag.
Jag har tidigare i dag lämnat ett utförligt svar på
en interpellation av Beatrice Ask, som frågat om jag
tänker lägga fram en proposition om social kompe-
tens som nytt kärnämne i gymnasieskolan. Därför
lämnar jag nu ett kortare svar på den första frågan.
Mina uttalanden grundar sig på att jag sett beho-
vet av att ytterligare förstärka värdegrundsarbetet.
Det behövs utrymme för samtal om relationer, kom-
munikation och samverkan som individen upplever i
familjen, i förskolan och inte minst under skolåren.
Flera skolor har inrättat ett ämne eller en kurs med
tydlig inriktning på värdegrundsfrågorna. Kursen
Livskunskap vid S:t Eriks gymnasieskola i Stockholm
är ett exempel som - tillsammans med andra liknande
exempel - bör studeras närmare. Jag vill att man
prövar olika vägar att fördjupa värdegrundsarbetet
och att man använder de möjligheter som systemet
ger utrymme för. Erfarenheterna kommer att utgöra
ett underlag för den utredning som ska göra en över-
syn av gymnasieskolans programutbud och som ock-
så kommer att få i uppdrag att fortsätta beredningen
av frågan om en eventuell förändring av kärnämnena
i gymnasieskolan.
I 1997 års utvecklingsplan för förskola, skola och
vuxenutbildning tog regeringen upp frågan om ut-
vecklingen av kärnämnena och hur man bättre ska
kunna nå målen i dessa ämnen utan att kraven sänks.
Sedan dess har regeringen vidtagit ett stort antal åt-
gärder som syftar till att stärka elevernas grundkun-
skaper och därmed ge bättre förutsättningar för fler
elever att nå bättre resultat i gymnasieskolan.
Detta är ett arbete som måste bedrivas såväl på
kort som på lång sikt. Regeringen har stärkt försko-
lans pedagogiska roll bl.a. genom en särskild läroplan
för förskolan (Lpfö 98). För sexåringar har försko-
leklassen införts. Regeringen avser dessutom att läg-
ga fram förslag om en allmän förskola från fyra års
ålder. Sammantaget kommer dessa åtgärder att ge
många barn en bättre grund inför övergången till
grundskolan.
I samband med vårbudgeten 1998 lade regeringen
fram ett tiopunktsprogram för kvalitet och likvärdig-
het i skolan. Jämfört med år 1996 har regeringen
successivt förstärkt statsbidragen till kommuner och
landsting. År 2001 utgör den årliga resursförstärk-
ningen 24 miljarder kronor.
Det är viktigt att sätta in åtgärder tidigt i skolsys-
temet. Därför har regeringen prioriterat en kvalitets-
höjning i grundskolan och bl.a. satsat på barns
språkutveckling liksom på matematik och naturkun-
skap. Genom satsningar på lärares kompetensutveck-
ling kring elever i behov av särskilt stöd och på ökade
specialpedagogiska kunskaper kommer förutsättning-
arna att öka för resultatförbättringar i grundskolan.
En viktig fråga gäller övergången mellan grund-
skolan och gymnasieskolan och hur kursmålen i kär-
nämnena bättre än i dag ska kunna kopplas till målen
i grundskolans kursplaner. Skolverket arbetar för
närvarande med denna koppling och helhetssyn i sitt
pågående arbete med att se över kursplanerna i grund-
och gymnasieskolan.
För gymnasieskolans del inträder fr.o.m. hösten år
2000 ett antal förändringar som ska stärka gymnasie-
skolans kvalitet. Regeringen har nyligen förtydligat
elevernas rätt till stödundervisning i gymnasieskolan.
Dessutom pågår en särskild satsning på kompetensut-
veckling för lärare i yrkesämnen.
Utöver dessa åtgärder görs en kraftfull satsning
om 1 490 miljoner kronor inom IT-området. Sats-
ningen genomförs under tre år, 1999-2001, i form av
ett skolutvecklingsprojekt som omfattar ungdoms-
skolan och innebär kompetensutveckling av 60 000
lärare i arbetslag. Efter avklarad utbildning får delta-
gande lärare ett IT-certifikat och får disponera en
multimediadator. Satsningen omfattar även statsbi-
drag för förbättring av skolors tillgång till Internet, e-
postadresser till alla lärare och elever, stöd för de
svenska och europeiska skoldatanäten samt särskilda
insatser för elever med funktionshinder. Genom detta
tillförs skolan inte enbart mer teknik utan framför allt
kvalitativa pedagogiska verktyg.
Regeringen kommer under våren år 2000 att lägga
fram en proposition om en förändrad  lärarutbildning.
Ett av syftena med detta är förbättrad kvalitet i sko-
lans undervisning.
Genom förordningen (1997:702) om kvalitetsre-
dovisning inom skolväsendet har varje kommuns och
skolas eget ansvar för kvalitetsutvecklingen satts i
centrum. Jag hyser mycket stora förhoppningar till
skolhuvudmännens och den professionella lärarkårens
förmåga och vilja att med utgångspunkt från elevens
bästa utveckla verksamheten.</pre><pre>Anf.  78  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag vill tacka skolminister Ingegerd
Wärnersson. Halva delen av min interpellation, om
social kompetens, diskuterade vi ju alldeles nyss.
Därför tänkte jag bara diskutera lite grann kring det
som ministern tar upp om min andra fråga, hur mi-
nistern vill arbeta för att fler elever ska få godkända
kunskaper i skolan.
Ministern lägger fram ett par idéer. Hon säger
t.ex. att man vill framföra ett tiopunktsprogram i
skolan och arbeta med det. Jag kan säga att Center-
partiet sedan ett par år har ett fempunktsprogram, ett
övergripande program som vi vill arbeta med. Det är
viktigt att kunna ha ett program, konkreta förslag som
man sedan arbetar med. Det är de konkreta förslagen
som jag skulle vilja att skolministern tar fram.
Skolministern pratar också om att IT ska utveck-
las och att vi ska satsa på det i skolorna. Det tycker
jag är oerhört bra. Det är något som Centerpartiet
med sin digitala allemansrätt strävar efter. Men det
gäller inte bara det som Socialdemokraterna eller
regeringen för fram, att det ska ut till kommunerna.
Vi vill ha det ända fram till människorna där de bor.
Det är det som också är lite problematiskt med
skolministerns och regeringens idé om IT i skolan
med en peng till varje elev. Det blir ju på det sättet -
jag vet att skolministern och jag har diskuterat det här
i en annan interpellation - att det är de skolor som
finns i tätbebyggda områden som får fördelen och att
glesbygdsskolorna halkar efter eftersom det kostar
mycket mer för dem att koppla upp sig och få de här
fibersystemen fram till skolan. Det gör att eleverna på
de mindre skolorna ute på landsbygden inte får sam-
ma möjligheter.
Slutligen skulle jag bara vilja kommentera en sak
som skolministern tar upp. Det gäller något som lig-
ger mig varmt om hjärtat, nämligen det här med
språkutveckling för elever, alltså läs- och skrivut-
veckling. Det har vi pratat om, och det diskuterade vi
också förra tisdagen i debatten. Skolministern har
visat regeringens förslag där man vill se till att lärare
ska få mer kunskaper i ämnet. Det tycker jag är bra.
Men frågan är också hur vi ska göra för att kun-
skaperna ska komma eleven mer till del. Jag har vid
ett par tillfällen framfört att vi ska försöka ta fram ett
program. Centerpartiet har lagt fram det förslaget och
skolministern har sagt att hon tycker att det är en bra
idé. Hon ska tänka på om det eventuellt kan bli så.
Jag undrar nu i dag: Är skolministern beredd att säga
att vi ska satsa på ett program för läs- och skrivut-
veckling för skolan i Sverige?</pre><pre>Anf.  79  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag är oerhört glad över den här de-
batten. För min del har många frågetecken rätats ut
till utropstecken. Ute i samhället och i våra medier
har man uppfattat det som att skolministern funderar
på att införa ett nytt obligatoriskt ämne i gymnasie-
skolan, nämligen social kompetens. Jag är glad över
att skolministern avfärdar de ryktena.
Vi i Kristdemokraterna har under lång tid hävdat
att skolans uppgift är att lära och fostra. När en skola
förändras sker det inte över en natt. Det här är en
stegvis process som pågått under många år. I ivern att
komma bort från den gamla auktoritära skolan har
många successivt ramlar ned i kravlöshetsdiket.
Både lärare och vi som vuxna har blivit så för-
tvivlat rädda för att vara just vuxna. Rädslan för att
man ska hämma barnets utveckling eller framstå som
auktoritär har lett till att många har förlorat sin aukto-
ritet och sitt civilkurage.
Denna rädsla har först och främst resulterat i att vi
har blundat för det språkbruk och de tilltalsord som vi
har fått höra på skolgårdar och i skolsalar. De har
blivit allt råare och brutalare. Så småningom har det
också lett till mer fysiskt våld i skolan samtidigt som
antalet vuxna i skolan har minskat år efter år. Det har
fått till följd att alltfler elever lämnar skolan med
ofullständiga betyg. Det här är mycket otillfredsstäl-
lande. Det behövs fler vuxna i skolan.
Nu pågår det ett arbete med en värdegrund. Vi
kristdemokrater tycker att det är oerhört bra. Om
skolan ska lyckas vända utvecklingen mot ett allt
hårdare klimat i skolan måste vi få ett nytt tänkesätt.
Vi är övertygade om att ett etiskt tänkesätt måste
genomsyra hela utbildningen. Omtänksamhet, med-
mänsklighet, hederlighet och respekt är grogrunden
för ett mjukt klimat i skolan. Ordning och struktur är
en förutsättning för all undervisning. Samtal om etik
och moral måste pågå hela tiden och på alla stadier
och genomsyra alla ämnen i skolan. Etiska samtal
med utgångspunkt i konventionen om de mänskliga
rättigheterna ska enligt vår mening vara stående in-
slag på schemat. Den västerländska humanismens och
den kristna etikens grundmönster som har varit väg-
ledande för demokrati och rättsuppfattning i vårt land
bör vara centrala inslag i sådana samtal.
Vi tror att moralisk och social kompetens kan ut-
vecklas likaväl som annan kompetens, men då är det
viktigt att det här arbetet får börja så tidigt som möj-
ligt i barnaåren, i förskolan. Det måste vara av största
vikt att barn lär sig att visa respekt, känna solidaritet
och veta vad demokrati innebär redan som små. Det
behöver sedan upprepas åter och åter under hela
grundskolan, i gymnasieskolan och in i vuxenlivet.
Det måste vara en process som ständigt pågår i ett
samhälle. Demokrati är inte någonting självklart utan
måste hela tiden vinnas på nytt.
Att skapa ett klimat i skolan, i klassrummet och
på skolgårdarna där barn och vuxna möts med respekt
för varandra oavsett ras, hudfärg eller kön, där jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män är en självklarhet
och där medmänsklighet ses som naturligt och efter-
strävansvärt är den bästa förebyggande insatsen mot
mobbning, våld och förtryck. Tack!</pre><pre>Anf.  80  Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka Erling Wälivaara. Jag
tror att han har uttryckt precis det som samtliga leda-
möter i denna kammare känner. Tack för det!
Till Sofia Jonsson vill jag säga att det bara är en
vecka sedan jag svarade på frågan om skriv-och-läs-
kampanjen. Då uttalade jag att jag tycker att det var
positivt. Jag sade också att jag redan har en kampanj
på gång som gäller vuxenutbildningen. Men det är
oerhört viktigt för mig att man ska se till att alla barn
lär sig att läsa och skriva och att de har de kunskaper-
na med sig när de lämnar grundskolan. Det är en
prioriterad fråga. Jag kan i dag inte redovisa något
program, men jag kommer att återkomma med tydliga
förslag när det gäller att vi ska kunna stärka det här
området för alla våra elever.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 1999/2000:73 om
valutastabilitet</pre><pre>Anf.  81  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):
Fru talman! Lars Tobisson har frågat mig om vil-
ka åtgärder regeringen avser att vidta för att Sverige
ska uppnå den valutastabilitet som krävs för eurons
införande i vårt land.
Riksdagen har beslutat att Sverige inte ska delta i
valutaunionen från starten. Om regeringen, efter det
informations- och folkbildningsarbete om EMU som
nu genomförs, skulle finna att Sverige bör delta i
valutaunionen så ska frågan underställas svenska
folket i val eller folkomröstning.
För att delta i valutaunionen ska en medlemsstat
uppfylla de s.k. konvergenskriterierna. Ett av dessa,
växelkurskriteriet, innebär att medlemsstaterna ska
uppvisa växelkursstabilitet. Ekofinrådet noterar i sitt
yttrande i februari i år över Sveriges konvergenspro-
gram från 1998 att det kommer att krävas att "Sverige
visar sin förmåga att vara i linje med en lämplig pa-
ritet mellan kronan och euron under en tillräcklig tid
utan att det uppstår några allvarliga spänningar. Rådet
förväntar sig därför att Sverige beslutar sig för att
ansluta sig till ERM2 i sinom tid." Jag vill här under-
stryka att deltagande i ERM2 är frivilligt, och den
närmare tolkningen av växelkurskriteriet är en öppen
fråga.
Erfarenheterna från den nuvarande politiken in-
riktad på prisstabilitet i kombination med rörlig väx-
elkurs är goda. Regeringens uppfattning är att det för
närvarande inte är aktuellt att delta i den europeiska
växelkursmekanismen ERM2. Deltagande i ERM2
kan ses som ett naturligt steg vid ett eventuellt
svenskt deltagande i valutaunionen.
Efter saneringen av statsfinanserna och en lång
period med låg inflation är nu utsikterna för Sveriges
ekonomi gynnsamma. Tillväxten är relativt god. By-
tesbalansen uppvisar överskott, och de svenska stats-
finanserna är bland de starkaste inom EU. En trovär-
dig och uthållig ekonomisk politik med denna inrikt-
ning skapar förutsättningar för en långsiktigt stabil
valuta. Flera viktiga institutionella reformer har dess-
utom genomförts på de finans- och penningpolitiska
områdena. Jag tänker här på bl.a. den ökade själv-
ständigheten för Riksbanken tillsammans med ett
lagfäst prisstabilitetsmål och den nya budgetproces-
sen. Dessa reformer har stärkt förtroendet för Sveri-
ges ekonomiska politik.
Långsiktig valutastabilitet ger naturligtvis inte ga-
ranti mot kortsiktiga svängningar. Kronan, liksom
flera andra valutor med rörlig växelkurs, påverkades
t.ex. i samband med förra höstens turbulens på de
internationella finansiella marknaderna. Under loppet
av 1999 har kronan stärkts påtagligt.
Fru talman! Regeringens ekonomiska politik ska-
par förutsättningar för en långsiktigt stabil växelkurs.
Att föregripa framtida ställningstaganden och att nu
vidta större ändringar på det valutapolitiska området
vore oklokt och riskabelt.</pre><pre>Anf.  82  LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.
I min interpellation tog jag upp frågan om hur
Sverige ska uppnå valutastabilitet eftersom vi på den
punkten, inför eurostarten, fick underkänt vid EU:s
prövning våren 1998. Regeringens sätt att omarbeta
och nyligen uppdatera konvergensprogrammet är mot
denna bakgrund mycket märkligt. Själva knäckfrågan
om valutastabilitet ägnas bara ett förstrött intresse. I
sitt utlåtande över konvergensprogrammet angav EU-
kommissionen medlemskap i ERM2 som det bästa
sättet att uppnå erforderlig stabilitet, och man efter-
lyste besked om när Sverige kunde tänkas ansluta sig.
Finansministern noterar ju själv att Ekofinrådet
förväntar sig en sådan anslutning för att Sverige ska
visa sin förmåga att hålla en lämplig paritet mellan
kronan och euron under en tillräcklig tid utan att det
uppstår allvarliga spänningar.
I sitt svar säger finansministern att deltagande i
ERM2 är frivilligt och att det inte är aktuellt för Sve-
riges del, och så tillägger han, mycket märkligt, att
det kan ses som ett naturligt steg vid ett eventuellt
svenskt deltagande i valutaunionen. Men det är ju
inför Sveriges införande av euron som deltagande i
ERM2 blir ett inte bara naturligt utan också, enligt
min mening, nödvändigt steg för att man ska kunna
dokumentera stabiliteten i växelkursen.
Finansministern hävdar att tolkningen av växel-
kurskriteriet är en öppen fråga. Jag vill dock påpeka
att den nye kommissionären för monetära frågor,
Pedro Solbes, så sent som för några veckor sedan i en
tidningsintervju bekände sig till en strikt tolkning av
konvergenskriterierna och underströk att Sverige
måste delta i ERM2 i två år innan vårt land kan upp-
tas i valutaunionen.
Det verkar på svaret som om finansministern tror
att det finns ett samband mellan en starkare ekonomi
och en långsiktigt stabil växelkurs. Valutans värde
bör tvärtom naturligtvis stiga i förhållande till omgiv-
ningen om en ekonomi går från svag till stark. Då är
växelkursen således inte stabil utan stigande. Före-
skriften om två års tillhörighet till ERM2 är till för att
Sverige ska visa att man kan hålla en fast relation
mellan kronan och euron under tillräcklig tid utan att
det uppstår allvarliga spänningar, precis som finans-
ministern citerade ur Ekofinrådets yttrande.
Det är alltså förhållandet mellan kronan och euron
som är det viktiga. Om euron faller mot dollarn ska
kronan följa med alldeles oavsett hur starkt vi tycker
att den svenska ekonomin utvecklas.
De svängningar som kronan genomgått efter eu-
rostarten vid årsskiftet har haft ett nära samband med
förväntningsbilden beträffande den gemensamma
valutans införande i Sverige. Direkt på det nya året
uttryckte sig statsministern på ett sätt som tolkades
som att det skulle bli en förhållandevis snabb proce-
dur, och då steg kronan.
Tydligen bedömdes stämningen därmed ha blivit
alltför positiv. För att lugna den splittrade partiopini-
onen skickade statsministern ut några honom närstå-
ende statsråd för att anmäla tveksamhet. Det dämpade
utvecklingen. Efter beslutet om en extra socialdemo-
kratisk partikongress i eurofrågan i mars nästa år
stärktes åter kronan mot euron över sommaren. Där-
efter har det förekommit perioder då en folkomröst-
ning hösten 2000 framstått som mindre sannolik.
Därmed har också en försvagning inträtt.
Det här visar att vi inte har den stabilitet i kronan
som vi eftersträvar. Finansministern medger att med
den nu förda penningpolitiken finns det ingen garanti
mot kortsiktiga svängningar, något som vi faktiskt vid
inträdet i EU förbundit oss att motverka. Ser finans-
ministern någon annan väg att gå än ERM2 för att
uppfylla den förpliktelsen?</pre><pre>Anf.  83  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):
Fru talman! Grunden är naturligtvis en god och
framgångsrik ekonomisk politik. Sverige har för
närvarande glädjen att se att vi har en sådan inrikt-
ning på vår ekonomiska politik.
Det här är ett ämne som ventilerats ett antal gång-
er tidigare både i kammaren och i andra samman-
hang. Jag vill gärna markera att de formella kriterier-
na för valutastabilitet sannolikt inte kan tillämpas
annorlunda och mer strikt än för exempelvis Finland
och Italien. I deras fall ansåg man exempelvis att en
betydligt kortare tid än de två år som det här talas om
från inträde i ERM till granskningstillfället var till-
räckligt.
Den stora frågan är nu vår anslutning till EMU.
Vårt ställningstagande till en eventuell anslutning till
EMU är föremål för diskussion under nästa vecka i
kammaren. Jag ska därför inte ta upp den diskussio-
nen nu. Jag vill bara markera att en långsiktig valu-
tastabilitet naturligtvis inte ger en garanti mot kort-
siktiga svängningar.
Kronan liksom flera andra valutor med rörlig väx-
elkurs påverkades exempelvis i samband med förra
höstens turbulens på de internationella finansiella
marknaderna. Svängningar i valutakurser behöver
inte vara uttryck för brist på styrka eller brist på för-
troende. Ingen skulle hävda att den amerikanska eko-
nomin är en svag ekonomi. Ändå kan vi notera stora
svängningar i dollarkursen gentemot andra valutor.
Under höstens turbulens på de internationella fi-
nansiella marknaderna som följde efter den ryska
valutakrisen valde många placerare att ändra sam-
mansättningen av sina portföljer. Att även kronan
påverkades under denna turbulens är inte så märkligt.
Den svenska kronan har under det senaste året inte
heller visat större fluktuationer än i jämförbara länder
med rörlig växelkurs.
Under loppet av år 1999 har kronan stärkts påtag-
ligt. Sedan årsskiftet har kronan stärkts mot euron
med drygt 9 %. Den senaste tiomånadersperioden har
kronan varit stabil. Kronans fluktuationer, som i hu-
vudsak har att göra med eurons fluktuationer mot
dollarn, har legat på ett intervall på plus minus 2,5 %
kring genomsnittskursen 8:80 kr per euro. Aktuella
beräkningar av bl.a. Riksbanken visar att såväl de
faktiska som de förväntade kronfluktuationerna mot
euron nu ligger på historiskt mycket låga nivåer.</pre><pre>Anf.  84  LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Nu visar finansministern riktigheten
av mitt påstående att han faktiskt inte har insett skill-
naden mellan att kronan är stark och stärks å ena
sidan och att vi ska hålla en fast relation till euron å
andra sidan. Det är ointressant om dollarn stärks eller
om kronan stärks så att vi rubbar relationerna. Det
visar faktiskt på att vi inte har den stabilitet som vi
har åtagit oss själva att eftersträva. Att ha en stark
valuta är inte detsamma som att ha en stabil valuta.
Stabiliteten ska jämföras gentemot euron.
Inget tvivel kan råda om att Sverige enligt vårt an-
slutningsfördrag är skyldigt att delta i valutasamar-
betet fullt ut. Vi har inte till skillnad från Danmark
och Storbritannien rätt att stå utanför. Att vi ännu inte
formellt sett gjort oss skyldiga till fördragsbrott beror
på att regeringen förhindrat det deltagande i först
ERM och sedan ERM2 som skulle gett nödvändig
valutastabilitet.
Frågan är då: Är detta ett sätt som regeringen har
för att bevara sin handlingsfrihet? Konsekvensen blir
i alla händelser att tidpunkten för eurons införande
skjuts framåt i tiden för varje dag vi fortsätter att stå
utanför ERM2. Finansministern kunde i sitt svar nu
inte anvisa någon annan trovärdig väg för att etablera
valutastabilitet.
I väntan på en anslutning till växelkursmekanis-
men kommer kronkursen att fortsätta att åka jojo. Jag
försökte beskriva det förut. Statsrådsuttalanden kom-
mer att tolkas hit och dit. Förskjutningar i opinions-
mätningar kommer att ge stora utslag. Variations-
bredden kan kanske ligga mellan drygt 9 kr för en
euro i dystra ögonblick och 8:50 kr när dess införande
framstår som troligt. Min fråga till finansministern är:
Är regeringen inställd på och beredd att utsätta landet
för denna fortsatta osäkerhet?
Den framtida kronkursen är över huvud taget
mycket osäker. Efter regeringens och Riksbankens
alla uttalanden om att kronan är undervärderad skulle
man kunna bedöma att man har beställt en kurs på
minst 8:50 kr vid en eventuell låsning. Men skulle
Sverige välja fortsatt utanförskap kommer det att
tolkas som att regeringen håller öppet för att återgå
till gamla tiders inflations- och devalveringspolitik.
Då blir fallet från nuvarande nivå stort.
Jag uppfattar finansministern så, att det inte blir
aktuellt med en anslutning till ERM2 förrän frågan
om eurons införande har underställts folkets pröv-
ning. Men efter ett ja måste under alla omständigheter
- som finansministern tidigare citerade ur Ekonfinrå-
dets utlåtande - Sverige visa sin förmåga att hålla en
lämplig paritet mellan kronan och euron under till-
räcklig tid - det har sagts två år - utan att det uppstår
allvarliga spänningar.
Med hänsyn till den turbulens som jag förutspått
kommer att föregå ett sådant beslut, hur lång bedömer
finansministern att prövotiden behöver bli? Finns det
något skäl att tro att den förre och nyblivne kommis-
sionären för monetära frågor ljuger när de säger:
Minst två år?
Varför ska vi underkasta oss denna påfrestande
osäkerhet? Det rör sig här bara om hur vi ska gå till
väga för att uppfylla en fördragsenlig förpliktelse.
Danmark som har ett undantag från plikten att införa
euron har varit med i ERM och är nu med i ERM2
med en smal bandbredd. Det har gett vårt grannland
en bättre stabilitet i kronkursen än den som Sverige
har kunnat visa upp. Varför är det som är så bra för
Danmark så omöjligt för oss i Sverige att genomföra?</pre><pre>Anf.  85  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):
Fru talman! Det är uppenbart att Lars Tobisson
vill hoppa över den demokratiska processen när det
gäller Sveriges förhållande till EMU. Det har många
gånger sagts, och Lars Tobisson bekräftar det nu
också genom att referera vad jag sagt, att det själv-
fallet inte är aktuellt för Sverige att söka anslutning
till ERM2 förrän vi har tagit ställning till själva hu-
vudfrågan om vi ska bli medlemmar eller inte i Euro-
peiska monetära unionen. Jag kan bara bekräfta det
som Lars Tobisson säger på den punkten. Så är na-
turligtvis förhållandet.
Jag vill också göra en invändning. När jag hävdar
att svensk kronkurs har förstärkts under året och har
kunnat visa på det är det naturligtvis fråga om att
kronkursen som sådan har förstärkts i förhållande till
euron. Men det är också fråga om att kronan har varit
stabil. Jag påvisade i mitt förra inlägg att de relativt
små fluktuationer som det handlat om under året har
varit mycket begränsade. De visar att vi har både en
stärkt krona och en stabil valutautveckling.
Det är alldeles fel att påstå som Lars Tobisson gör
att det är en absolut regel att det måste handla om en
tvåårig period i ERM2 som en ingångsperiod. Jag
påvisade förut att Finland och Italien har haft betyd-
ligt kortare perioder. Det är i allra högsta grad, som
jag sade i mitt interpellationssvar, en fråga som är
öppen för diskussion.
I det läge vi befinner oss nu i Sverige med en god
ekonomisk utveckling med en bra kronkurs och med
en stabil valutautveckling har vi alla förutsättningar
att i lugn och ro föra en diskussion om hur vi ska
hantera dessa frågor. Jag ska inte, som jag sade förut,
föregripa diskussionen om vårt förhållande till EMU
som kommer att genomföras i kammaren i nästa
vecka.</pre><pre>Anf.  86  LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Besluten i Italien och Finland fattades
mer än två år före det att själva starten av euron sattes
in den 1 januari 1999.
Finansministern bekräftar att han inte förstår
skillnaden mellan att kronan stärks och att den är
stabil mot euron. Det är uppenbart att det inte kan
betyda samma sak, och jag förstår inte hur han kan
upprepa det.
Det är inte fråga om när vi ska gå in i EMU. Vi är
med i EMU sedan lång tid tillbaka - sedan vi inträdde
i EU är vi med i EMU. Frågan är när vi ska ta steget
in i den tredje fasen. Men jag har inte diskuterat detta,
utan jag diskuterar en annan fråga - nämligen hur vi
ska etablera valutastabilitet. Det är något vi har åtagit
oss att göra redan under den andra fasen av EMU.
Här har finansministern inte kunnat ge några besked
om detta. I min interpellation har jag inte diskuterat
eurons införande, utan jag diskuterar hur vi ska för-
hålla oss till ERM.
Regeringens rädsla för att binda sig för euron i
framtiden och därmed motviljan mot ERM beror
naturligtvis inte bara på splittringen i de egna leden,
utan också på valet av samarbetspartner. Det är be-
tecknande att bland övriga partier som står bakom
konvergensprogrammet är det numera bara Miljöpar-
tiet som är negativt till att införa euron i Sverige.
Vilken signal tror finansministern att det sänder?
Det har sagts vara överraskande att det andra av
regeringens reguljära stödpartier, Vänsterpartiet, inte
ställt upp. Men det sensationella är i stället att när
Socialdemokraterna ska föra en aktiv, positiv Euro-
papolitik söker de stöd hos partier som är emot euron,
men inte hos något parti som vill införa den.
Detta beror väl mest på motståndet mot att göra
något åt den svängiga kronan. Den är svängig, som
finansministern själv har visat här. Denna debatt har
stärkt intrycket av att finansministern vill hålla Sveri-
ge utanför ERM för att undgå fördragsbrott. Det är ett
högt och kostsamt spel med Sveriges framtid att bete
sig på det sättet.</pre><pre>Anf.  87  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):
Fru talman! När Sverige gick in i Europeiska
unionen gjordes en mycket tydlig deklaration - att
vårt förhållande till den europeiska monetära unionen
skulle underställas riksdagens och svenska folkets
ställningstagande.
Lars Tobisson talar självfallet mot bättre vetande
när han säger att Sverige redan har tagit steget in i
EMU, och att det bara är fråga om att nu bekräfta
detta via steget med ERM2. Det är naturligtvis ett
alldeles oriktigt påstående. Sverige har i allra högsta
grad anledning att överväga och ta ställning till hur
vårt förhållande till EMU ska vara i fortsättningen.
Den deklaration som gjordes i samband med Sveriges
anslutning till EU står naturligtvis fortfarande fast.
Det kan verka lite tjatigt, Lars Tobisson, men jag
måste få upprepa att när jag talar om att den svenska
kronkursen har stärkts påtagligt mot euron, med drygt
9 % i år, så är det en sak. Men jag påpekar också
samtidigt att kronkursen har varit stabil i bemärkelsen
att kronans fluktuationer bara har varierat i ett inter-
vall runt 2 ½ % under året gentemot euron. Det är
faktiskt väldigt stabilt. Jämför t.ex. med att valutor
inom ERM2 tillåts variera med plus minus 15 %
kring centralkursen.
Jag tror att vi helt enkelt inte kommer varandra
närmare på den punkten, om jag inte ens med siffror
kan belägga för Lars Tobisson att vi både har haft en
stabil utveckling av svensk valuta och en förbättrad
och förstärkt svensk valutautveckling i förhållande till
euron under det här året.
Jag förstår att det smärtar Lars Tobisson att den
svenska ekonomin har varit väldigt framgångsrik på
den här punkten. Jag inser att han vill hoppa över den
demokratiska processen och undvika både en ERM2-
diskussion och en diskussion om Sveriges eventuella
medlemskap i valutaunionen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 1999/2000:48 om
det lokala investeringsprogrammet och projektet
Ringdansen</pre><pre>Anf.  88  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Dan Ericsson har frågat mig hur jag
motiverar att regeringen avslagit en begäran om för-
längning av genomförandetiden för åtgärden Ekolo-
gisk omställning av kvarteret Ringdansen i Norrkö-
pings lokala investeringsprogram. Han frågar också
om jag kan ompröva beslutet och förlänga projektti-
den med ett år, så att boendeinflytande hinns med.
I mars 1998 beviljade regeringen Norrköpings
kommun 260 miljoner kronor i stöd för upprustning
och ombyggnad av miljonprogramsområdet Ringdan-
sen. Syftet med projektet är dels att uppnå positiva
miljöeffekter, bl.a. genom effektivare energianvänd-
ning, dels att öka trivseln för de boende i området och
göra det mer attraktivt. I projektet ingår, förutom
fysiska åtgärder, också boendemedverkan i planering
av förnyelsen av bostadsområdet.
Bidraget till Ringdansen är det största som rege-
ringen beviljat något enskilt projekt inom ramen för
de lokala investeringsprogrammen. Genomförandeti-
den är tre och ett halvt år, med slutdatum den 1 juni
2002. Detta innebär alltså att projektet redan i det
ursprungliga regeringsbeslutet fått en ovanligt lång
genomförandetid. Tiden för de lokala investerings-
programmens genomförande är i regel högst tre år.
En kommun som beviljats statsbidrag och som vill
göra förändringar i sitt program ska till regeringen
skriftligt redovisa förändringarna och skälen till dem.
När det gäller Norrköpings verksamhetsrapport från
1999 saknas det bl.a. uppgifter om hur långt plane-
ringen och projekteringen kommit samt tidsplaner för
genomförande av de olika delåtgärderna.
Regeringen anser i sitt beslut om avslag på denna
begäran att de omständigheter som kommunen fört
fram som skäl för ändringarna av investeringsprog-
rammet inte är tillräckliga för att motivera en ändring
av regeringsbeslutet.
Därmed övergår jag till den andra frågan, huru-
vida regeringen kan ompröva tidigare beslut och
bevilja en förlängd genomförandetid. Norrköpings
kommun har möjlighet att komma in med en förny-
ad begäran om förlängning till regeringen. Rege-
ringen har då tre månader på sig att ta ställning till
denna begäran.
Det underlag som kommunen tar fram kommer att
ligga till grund för regeringens ställningstagande. För
att underlätta arbetet med att ta fram ett sådant un-
derlag pågår för närvarande en positiv dialog mellan
Norrköpings kommun och Miljödepartementet.
Jag vill avslutningsvis betona betydelsen av Ring-
dansenprojektet. Runtom i Sverige finns ett stort antal
miljonprogramsområden som är i behov av fysisk och
social upprustning. Dessa bostadsområden har i dag
nått en ålder som gör det nödvändigt att renovera
dem. I det sammanhanget är det naturligtvis viktigt
att utveckla former för renovering som ger en mins-
kad miljöbelastning, t.ex. genom nya energi- och VA-
lösningar samt nya former för avfallshantering.
Samtidigt är dessa områden ofta socialt utsatta,
med relativt många arbetslösa och en stor andel in-
vandrare. För att bryta den negativa spiral som bl.a.
medför ökad segregation behövs alltså även insatser
på den sociala sidan. Det är viktigt att de boende får
reella möjligheter att delta aktivt i utformningen av
sitt bostadsområde.
I Ringdansenprojektet finns både miljötänkande
och sociala ambitioner. Erfarenheterna därifrån
kommer därför att kunna bli till nytta i samband med
förnyelsen av andra miljonprogramsområden runt om
i landet. Därför är projektet av riksintresse. Det är
min förhoppning att de problem som drabbat projek-
tet i den inledande fasen nu kommer att lösas så att
projektet kan fullföljas på ett miljömässigt, socialt
och demokratiskt bra sätt.</pre><pre>Anf.  89  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Först vill jag tacka miljöministern för
svaret. Jag ser att Ingenjörsvetenskapsakademiens
årliga sammankomst uppenbarligen har gjort att vi
inte har alltför många åhörare till den här debatten.
Inte desto mindre är det en viktig debatt både centralt
och givetvis för oss i Norrköping - jag kommer ju
därifrån.
Bakgrunden till frågeställningen är regeringens
beslut att satsa en kvarts miljard på genomförandet av
ett ekologiskt och socialt bostadsprojekt i Navestad i
Norrköping. Redan från början uppstod förseningar,
bl.a. på grund av regeringens sena besked om mins-
kade anslag i förhållande till vad den aviserat.
Projektet har sedan kantats av problem av olika
slag, varför kommunen i mars i år begärde förlängd
projekttid. Regeringen avslog dock detta utan motive-
ring, och därmed kommer jag in på den första frågan
och det första svaret.
Såväl Riksrevisionsverket som Riksdagens reviso-
rer har riktat hård kritik mot regeringens hantering av
det lokala investeringsprogrammet, bl.a. just på
punkten att regeringen inte motiverar sina avslag.
Ministern motiverar inte heller nu sitt avslag på begä-
ran om förlängning, förutom att han gör en hänvis-
ning till att det i verksamhetsrapporten från kommu-
nen saknas uppgifter om hur långt planering och
projektering kommit samt tidsplaner för genomföran-
de av de olika delåtgärderna.
Min följdfråga blir därför: Beror det på kommun-
ledningen i Norrköping och på en ofullständig redo-
visning att förlängning inte beviljats? Ska inte minis-
tern efterfölja vad såväl Riksrevisionsverket som
Riksdagens revisorer begärt, dvs. en redovisning av
bedömningar som ligger bakom ett avslag?
Vad gäller den andra frågan, om regeringen kan
tänka sig att ompröva avslagsbeslutet, hänvisas till att
kommunen har möjlighet att komma in med en förny-
ad begäran om förlängning. Regeringen kommer då
att inom tre månader fatta nytt beslut. För tydlighets
vinnande skulle jag vilja veta om en sådan förnyad
ansökan kommit på regeringens bord. Om inte, vet
ministern om den är på väg? Är det vad som avses
med att det förs en positiv dialog mellan kommunen
och departementet? Det handlar ju trots allt om ett
projekt på en kvarts miljard i statliga insatser. Till det
kommer också lokal finansiering, så här måste det
vara ordning och reda. Jag vill ha tydlighet på den här
punkten.
Så några synpunkter ur boendeperspektiv. I Na-
vestad bor det ju många nationaliteter. Det är givet att
det innebär kulturkrockar och språkproblem i om-
vandlingsprocessen. I den första etappen saknas ock-
så flera viktiga nationaliteter. De deltar inte. Hur ska
de göras delaktiga i den snabba processen? Man har
haft kort tid på sig att komma med konkreta förslag
och synpunkter på hur den första lilla delen ska se ut.
Under den tiden ska man förankra förslagen hos de
boende, och arkitekter och andra ska arbeta fram
förslag och detaljritningar. Ett lite lugnare tempo
skulle innebära att man kunde arbeta med mindre
grupper och få ett större ansvar för sitt eget hus eller
den egna trappuppgångens utformning. Mindre grup-
per gör det också lättare att överbrygga språkproblem
och få fler delaktiga i processen, och det var ju en
poäng med hela projektet. Om Ringdansen ska bli ett
lyckat projekt krävs det att de boende görs delaktiga i
processen. En annan viktig del är givetvis att vi också
får en miljövänlig inriktning på boendet.
Avslutningsvis anser ministern i sitt svar att pro-
jektet Ringdansen i Navestad i Norrköping är av
riksintresse. Erfarenheten av detta projektet ska an-
vändas vid förnyelsen av andra miljonprogramsområ-
den runt om i landet. Men då måste väl ändå minis-
tern anse att det är av största vikt att detta projekt blir
genomtänkt utan forcerade tidsplaner som urholkar
hela den demokratiska och sociala processen i pro-
jektet. Ska jag nu tolka det så att om Norrköpings
kommun sköter sina papper så kommer regeringen att
bevilja en förlängning? Är det en riktig tolkning?</pre><pre>Anf.  90  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Ja, om Norrköpings kommun kan
rätta till de brister som fanns i den tidigare verksam-
hetsbeskrivningen. Och det håller vi alltså på att dis-
kutera. Jag vill inte ägna mig åt något slags allmän
vild kritik av Norrköpings kommun. Projektet, som
jag dessutom besökte för en månad sedan, andas
mycket av visionär glöd för att göra någonting bra,
både miljömässigt men också socialt och med ett
rejält mått av inflytande för de boende i området.
Dan Ericsson pekade på den kritik som Riksrevi-
sionsverket och Riksdagens revisorer har riktat mot
projektet. Han beskrev det dessutom som skarp kritik.
Jag vill nog inte riktigt hålla med om detta. Det finns
en del kritik som egentligen bara gäller det första året
av beslut och som vi i allt väsentligt har kunnat rätta
till i den andra omgången av beslut som vi har fattat
nu. Det finns också en del frågor som vi arbetar med.
Det här är ett stort och tungt jobb som kräver
mycket, och det vore oerhört märkligt om vi skulle
komma precis perfekt rätt alldeles från början. Det
viktiga för mig är att jag är lyhörd för kritiken och att
jag också har en vilja att rätta till det som kan kritise-
ras. Och det tycker jag nog att jag har visat att jag har.
När det gäller frågan om att motivera avslag tror
jag nog att Dan Ericsson har missuppfattat det lite
grann. Vi motiverar inte avslag till kommunerna när
de söker på vanligt sätt. Vi har den ordningen att vi
bara kan dela ut pengar till kanske 40 kommuner av
150-200 kommuner som söker pengar. De bästa
lokala investeringsprojekten får dela på de pengar vi
har till förfogande och de andra får ett nej, och det är
riktigt att där finns det inte motiveringar. Men nog
har vi motiverat till Norrköpings kommun varför
regeringen inte omedelbart kunde bifalla de ändringar
i projektet som Norrköpings kommun har i sin verk-
samhetsplan.
Låt mig sedan också säga, när det gäller min syn
på projektet, att jag nog tycker att jag gick så långt i
positiv riktning som är rimligt med tanke på att ären-
det ligger på mitt departement och inte är färdigbe-
handlat. Jag tror att det inte behöver vara någon tve-
kan om hur jag i grunden ser på projektet.
Däremot måste väl rimligen Dan Ericsson vara
lite fundersam. Vi har i år, tror jag, 189 kommuner
som söker pengar. Det är väldigt många bra projekt. I
slutet av förra månaden lade tjänstemän, kommunal-
politiker, NGO-representanter, Agenda 21-aktivister
och miljöorganisationsaktivister sista handen vid
kommunernas ansökningar. Jag vet att jag kommer att
göra en fjärdedel av de kommunerna glada. Men jag
kommer att göra tre fjärdedelar av dem ledsna genom
att de inte kan få ett positivt beslut från regeringen
eftersom pengarna inte räcker till.
Då är min fråga till Dan Ericsson: Hur kommer
det sig egentligen att kristdemokraterna bara för någ-
ra månader sedan föreslog att vi skulle ta bort 500
miljoner kronor från det här viktiga programmet, som
även Dan Ericsson uppenbarligen tycker är viktigt?</pre><pre>Anf.  91  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Det är som miljöministern sade, det
finns en positiv grundton i svaret. Det försöker jag
tolka så att om nu kommunen rättar till de brister som
har funnits i redovisningar och annat så finns det
mycket som tyder på att det kan bli ett positivt besked
så att vi verkligen får ett bra projekt.
Jag fick inget svar på frågan om det i realiteten
redan finns en förnyad ansökan från Norrköpings
kommun på regeringens bord eller om man diskuterar
denna. Jag skulle faktiskt vilja ha klarhet på den
punkten.
Vad gäller kritiken från Riksrevisionsverket och
nu också från Riksdagens revisorer tror jag nog att
miljöministern tar lite för lätt på det. Vi har just nu
för behandling här i riksdagen Riksdagens revisorers
rapport. Jag kan läsa innantill vad de skriver i sina
överväganden. I rapporten står det bl.a. att när det
gäller Miljödepartementets kontakter med kommu-
nerna anser revisorerna att departementet måste göra
större ansträngningar för att förklara de bedömningar
som har legat till grund för regeringens ställningsta-
gande. RRV gör liknande iakttagelser i sin uppfölj-
ningsrapport. Sedan föreslår revisorerna att regering-
en i sina beslut om att inte bevilja stöd till lokala
investeringsprogram informerar om bedömningar och
motiv för avslag.
Den här rapporten brukar väga tungt och få bifall
av riksdagens kammare, så jag tror nog att ministern
ska ta till sig den lite bättre än vad jag tyckte att han
gjorde i sitt inlägg.
Sedan har vi boendeinflytandet. Jag vill återkom-
ma lite till det. Jag hann inte utveckla det alltför
mycket tidigare. Ett problem är ju att det är många
nationaliteter. Det är också språkproblem, kultur-
krockar, förankringsprocesser och diskussioner, och
det måste få ta tid.
Men vi har också andra problem. Nu planerar man
150 lägenheter. Det ska komma i gång ungefär va-
rannan månad. Man ska få fram evakueringslägenhe-
ter i området. Man ska försöka ta vara på de misstag
man gjort tidigare i processen för att korrigera och
rätta till. Det handlar också om upphandling av byg-
gentreprenörer, och det kan bli alltför många lägen-
heter i omlopp samtidigt.
Det här är en del av problematiken. Det gör att
man inte ska forcera det här så att det på något sätt
havererar under resans gång.
Då kommer jag till svaret på den fråga ministern
ställde till mig. I grunden var vi från början kritiska
till en satsning. Vi uppfattade det som att den tidigare
miljöministern reste runt i landet och delade ut pengar
till diverse projekt som man sedan kanske inte lyck-
ades fånga upp och som inte blev miljömässigt rikti-
ga. Det handlar ju faktiskt om att bygga om Sverige
till det ekologiskt hållbara, men det kanske har blivit
något annat av projekten. De projekt man har utlovat
och som man satsat på har också vi finansierat. Dem
ska vi inte dra oss ur. Det var det som var poängen
med Norrköping. Här har man utlovats stora pengar,
över en kvarts miljard. Man har också gjort stora
ansträngningar från Norrköpings kommun och de
delfinansiärer som finns för att få det här projektet i
hamn.
Skulle detta misslyckas är det ett enormt bakslag
för hela arbetet med att bygga om Sverige till det
ekologiskt hållbara samhället. Det är därför jag säger:
Detta får inte misslyckas när man nu har startat det.
Då måste man också se hur verkligheten ser ut, se
över detta med tidsplan osv.
Givetvis ska också Norrköpings kommun sköta
sig, se till att sköta sina redovisningar och ha klara
papper. Klarar man detta har man, enligt vad jag
förstått av ministern, grönt ljus att genomföra det här
på ett sådant sätt att det också blir ett lyckat exempel
för övriga Sverige.</pre><pre>Anf.  92  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Jag tycker nog att min egen tolkning
av vad jag menade var lite elegantare än Dan Erics-
sons tolkning, trots allt.
Jag kan inte på rak arm svara på om det finns en
formell ansökan. Det viktiga för mig är att det pågår
positiva kontakter som ska leda fram till en ansökan.
Självfallet hoppas jag att denna ansökan kan leda till
att det här projektet fullföljs på ett bra och positivt
sätt.
Det var ganska intressant med den kritik som Dan
Ericsson citerade. Den första kritikpunkten handlade
om bättre kontakter med kommunerna. Jag tror att
man utan vidare kan säga att just de kontakter som nu
pågår mellan departementet och Norrköping är ett
resultat av att vi har förändrat detta. Jag kan nog
också skryta med att jag åstadkom det innan den här
kritiken formulerades. Det sker alltså den här typen
av positiva förändringar. Vi på departementet märker
ju också vad som kan behöva förändras, förutom att
vi lyssnar lyhört på Riksrevisionsverkets och Riksda-
gens revisorers kritik och självfallet också på kritik
från andra som har haft anledning att titta på pro-
grammet och som fäster stor vikt vid att det blir bra,
t.ex. SNF.
Sedan delar jag Dan Ericssons syn: Det här är ju
ett projekt som i grunden handlar om att renovera ett
bostadsområde med flera tusen boende, där det finns
20, 25 eller ännu fler olika språk och där man med
jämna mellanrum ska flytta 250-300 personer för att
fullfölja renoveringen, och det är klart att ett sådant
projekt måste få ta tid. Det är jag fullt beredd att ac-
ceptera. Men det ska vara en rimlig tid, och det ska
också vara en tid enligt en bra, stark och genomtänkt
planering. Det är också detta vi håller på att diskutera.
Avslutningsvis tycker jag nog att Dan Ericsson
försökte komma ifrån detta med att man skär ned
LIPP-projekten. Utan de 500 miljoner som Dan
Ericssons parti ville ta bort från LIPP-pengarna skulle
i storleksordningen kanske tio kommuner, som nu
kan få pengar, inte få pengar till dessa värdefulla
ekologiska investeringar.</pre><pre>Anf.  93  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Jag ska, som ministern, se positivt på
den här debatten. Jag tolkar det fortfarande som att
det finns goda förutsättningar för att det här projektet
fortsättningsvis ska kunna få bra uppbackning från
staten och att det blir en rimlig tidsplan. Givetvis
hänger det också på att Norrköpings kommun hante-
rar detta på ett bra sätt. Det här kommer att ta tid; det
är vi alla medvetna om. Inte desto mindre är det vik-
tigt att det lyckas, att det verkligen kan bli ett pilotfall
för övriga landet och visa att vi klarar att ställa om ett
sådant här bostadsområde till ekologisk hållbarhet
och också får det att fungera demokratiskt och socialt
på ett bra sätt.
Sedan, fru talman, försökte jag inte komma ifrån
diskussionen vad gäller de lokala investeringsprog-
rammen. Jag kan läsa vidare, om ministern så önskar,
i både Riksrevisionsverkets och revisorernas rapport,
där det faktiskt finns stora anmärkningar på hela
processen över huvud taget - ansökningsförfarandet,
hur man har bedömt projekten i Regeringskansliet
och även utfallet. Vi vet ju faktiskt inte utfallet, vare
sig vad gäller sysselsättningstillfällen, miljöeffekter
eller annat. Detta kan också vara svårmätbart.
Det finns alltså en stark kritik mot det här, vilket
vi också förutsade på förhand. Inte desto mindre tar vi
ansvar: Har man satt i gång saker ska de också ge-
nomföras. Men de ska genomföras på ett bra sätt, så
att det faktiskt blir ett led i omställningen av Sverige
till det ekologiskt hållbara samhället.</pre><pre>Anf.  94  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Bara en kort sista fundering: Det är
lite märkligt att Dan Ericsson är så angelägen om att
stödja det största projektet som det här programmet
har finansierat hemmavid i Norrköping. Men han har
inte ett ord att säga om konsekvenserna av att dra bort
500 miljoner kronor och de kanske tio kommuner
som därmed inte skulle få något stöd alls.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Svar på interpellation 1999/2000:78 om
det ekologiska samhället</pre><pre>Anf.  95  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att det dröjde
lite grann. Den ursprungliga ordningen mellan inter-
pellationerna var inte riktigt den här, men jag förstår
att Dan Ericsson självklart ska få svar på sin andra
interpellation så att han inte behöver delta längre i
den här ödsliga kvällsövningen.
Den här gången har Dan Ericsson frågat mig vilka
åtgärder jag kommer att vidta för att samordna Grön
Flagg-projektet med Skolverkets Miljöskolaprojekt
samt vilka åtgärder jag kommer att vidta för att ånyo
lyfta frågan om att hålla Sverige rent hos allmänhe-
ten, skolor och organisationer. Vidare har Dan Erics-
son frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för
att producenten ska erbjuda en mer miljöanpassad
förpackning till ett överkomligt pris och för att sorte-
ringsanvisningar ska finnas på förpackningar. Slutli-
gen har Dan Ericsson frågat mig vilka åtgärder jag
kommer att vidta för att öka incitamenten för indust-
riernas omställning till det ekologiskt hållbara sam-
hället.
Regeringen har under de senaste åren utarbetat ett
handlingsprogram för den ekologiska omställningen
som genomsyrar samtliga samhällsområden. För att
vi ska kunna skapa ett ekologiskt hållbart samhälle är
det nödvändigt att samhällets alla aktörer tar sitt an-
svar och bidrar till denna utveckling. Regeringen gav
därför Skolverket i uppdrag att påbörja ett arbete med
att fastställa bedömningsgrunder för och utnämna
miljöskolor. Projektet syftar till att stimulera under-
visningen för en ekologisk hållbarhet samtidigt som
både den fysiska miljön, arbetsmiljön och verksam-
heten i stort omfattas. Stiftelsen Håll Sverige Rent
bedriver också ett projekt som riktar sig mot barnom-
sorg, grundskola och gymnasieskola. Grön Flagg-
projektet inriktar sig dock på ett tema i taget - energi,
kretslopp eller vatten.
Dan Ericsson frågar mig om åtgärder kommer att
vidtas för att samordna dessa projekt. Jag kan i nulä-
get inte se att det finns något behov av åtgärder för att
samordna projekten från centralt håll. Inriktningen på
projekten skiljer sig åt, och jag anser snarare att pro-
jekten kompletterar varandra.
Dan Ericsson frågar mig dessutom vilka åtgärder
jag kommer att vidta för att ånyo lyfta frågan om att
hålla Sverige rent hos allmänheten, skolor och orga-
nisationer. Jag håller med om att detta är en viktig
fråga som på nytt bör uppmärksammas. Jag kommer
därför att ta kontakt med Stiftelsen Håll Sverige Rent
och diskutera frågan vidare. Jag tackar Dan Ericsson
för denna påstötning.
I kretsloppsanpassningen av samhället är det vik-
tigt att se till att resursförbrukningen minskas och att
det skapas ett effektivt kretslopp av material och
näringsämnen samtidigt som energianvändningen
effektiviseras. Minskningen av avfallsströmmarna är
ett led i detta arbete. För att nå dit har regering och
riksdag nyligen beslutat om en skatt på avfall som går
till deponi. Producentansvaret för förpackningar är en
annan åtgärd. Genom att producenterna ges både det
fysiska och det ekonomiska ansvaret för förpackning-
arna skapas ett incitament för producenterna att ut-
veckla miljöanpassade förpackningar.
För att producentansvaret ska fungera är det
emellertid viktigt att konsumenterna får information
om hur insamlingssystemen är uppbyggda och hur
förpackningarna ska sorteras. Det ska vara enkelt att
sortera och att göra det rätt. Dessa områden, tillsam-
mans med bl.a. utvecklandet av nya system och ny
teknik, tog jag därför upp vid möten som jag initiera-
de med berörda aktörer under våren 1999. Ett resultat
av mötena är det program som Förpackningsinsam-
lingen har tagit fram. Programmet innehåller bl.a.
åtgärder för att förbättra den lokala informationen till
konsumenterna och sorteringsanvisningar på en större
mängd förpackningar.
Jag är dock medveten om att det nuvarande sys-
temet har vissa nackdelar och ganska ofta kritiseras.
Det har varit i bruk under ett antal år, och nu närmar
vi oss en tidpunkt då det är dags för en förutsätt-
ningslös översyn av hur det har fungerat och om det
finns andra vägar att lösa det här problemet. Det
handlar om att åstadkomma ett fungerande produ-
centansvar med ett bra insamlingssystem för konsu-
menterna och tydliga incitament till producenterna.
När det gäller att öka incitamenten för industrier-
nas omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle
har Miljövårdsberedningen i uppdrag att ta fram en
strategi för ett ekologiskt hållbart näringsliv. Syftet
med Miljövårdsberedningens uppdrag är att initiera,
stödja och påverka utvecklingen i näringslivet. Syftet
är också att få fram underlag för politiska beslut och
ställningstaganden om riktlinjer och styrmedel i mil-
jöpolitiken och andra frågor som är av strategisk
betydelse för en hållbar utveckling.
Avslutningsvis vill jag göra en sammanfattning:
Många åtgärder har vidtagits under de senaste åren
för att skapa en omställning till det ekologiskt hållba-
ra samhället, och fler är på gång. Regeringen har bl.a.
för avsikt att vid årsskiftet 2000/01 återkomma till
riksdagen med en redovisning av vilka delmål och
åtgärder som behövs för att nå de 15 miljökvalitets-
målen.</pre><pre>Anf.  96  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Jag vill tacka miljöministern också
för detta svar och för att det kom direkt efter min
förra interpellation.
Initiativet till denna interpellation kommer från
Kristdemokraternas kvinnoförbund i Örebro som i
brev till mitt utskott har påpekat att det kanske är
dags för en ny Håll Sverige Rent-kampanj. Jag kan av
svaret förstå att också ministern tycks luta åt det hål-
let.
Om man ser sig omkring i städerna och i tätorter-
na framgår det att vi uppenbarligen har förslappats
när det gäller att hålla rent och att inte skräpa ned.
Det behövs faktiskt krafttag. När man är en bit utan-
för Sveriges gränser ser man att det är betydligt skrä-
pigare i Sverige än på andra platser i världen.
Det är mycket positivt att ministern kommer att
kontakta Stiftelsen Håll Sverige Rent för att diskutera
frågan om hur man ånyo lyfter fram frågorna kring att
just hålla Sverige rent. Kanske får vi då en inspire-
rande och uthållig kampanj som skolor, företag, or-
ganisationer, hushåll och enskilda människor kan
samlas kring, en kampanj som är landsomfattande där
vi kan använda oss av alla de moment som Stiftelsen
Håll Sverige Rent arbetar med - miljöledning, upp-
lysning, utmanarmoment, utbildning, osv.
Jag skulle bli glad om jag också får en redovis-
ning från ministern efter hans möte med Stiftelsen
Håll Sverige Rent och de konkreta resultat som det
kan leda till.
När det gäller Grön Flagg och Miljöskolan måste
det, trots det ministern säger, finnas möjlighet att
samordna dessa miljöalternativ för skolorna. Det
finns nämligen samverkansvinster. Många av mo-
menten är lika, och man strävar mot samma mål.
Jag har ytterligare några frågor. Efter det att pro-
jektet med pilotskolorna är färdigt - det handlar om
ca 80 stycken - vad kommer då att ske? Om en ut-
värdering ska göras, kan man då inte se över de sam-
verkansvinster som kan erhållas genom att samordna
dessa två projekt? Grön Flagg-projektet är redan
etablerat och välkänt. Skolverkets Miljöskolaprojekt
är på projektstadiet, har samma mål men med ytterli-
gare aspekter som mobbning och demokrati.
När det gäller frågan om förpackningar och sorte-
ringsanvisningar, tycker jag att ministern ger ett bra
svar. Frågeställningarna bottnar i producentansvaret
och hur det i praktiken fungerar. Vi känner till de
problem som jag har tagit upp i interpellationen, inte
minst de stora bekymmer som i dag finns runt om-
kring i landet på återvinningsstationerna och i deras
omgivningar. Det program som Förpackningsinsam-
lingen har tagit fram är en bra bit på väg till en enkla-
re sortering. Det finns kanske möjlighet att även här
hitta samordningsvinster i samband med en landsom-
fattande kampanj. Precis som ministern säger i svaret
handlar det om ett bra insamlingssystem för konsu-
menterna. 20-punktsprogrammet innehåller åtgärder
för att förbättra den lokala informationen till konsu-
menterna och en större mängd förpackningar. Frågan
är hur detta ska nå ut till konsumenterna, så att de
verkligen känner att sorteringsmomentet är enkelt och
att de själva har möjlighet att välja förpackningar som
är enkla att sortera och som är miljöanpassade.
Att ministern nu tänker ta initiativ till en förut-
sättningslös översyn av hur producentansvaret och
insamlingssystemet fungerar är alldeles utmärkt. Vi
är nog många som väntar på det. När vi får se resul-
tatet av denna översyn, kan vi diskutera hur vi på
bästa sätt kan gå vidare. Då kan man fråga om det
finns någon tidsplan för detta och hur översynen ska
gå till.
Det är också bra att ministern redan nu säger att vi
om drygt ett år här i riksdagen kommer att få ta ställ-
ning till förslag till delmål och åtgärder för att nå de
15 miljökvalitetsmålen, för det handlar väl inte bara
om en redovisning, som antyds i svaret, utan just om
förslag? Det är ju det som riksdagen har beställt av
regeringen.</pre><pre>Anf.  97  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Då är det min tur att tacka Dan Erics-
son för de positiva och vänliga omdömena om en del
av det som jag sade. Jag känner egentligen bara be-
hov av att kommentera en enda sak, och det handlar
om samordningen av pilotskolorna och Gröna Flagg-
skolorna. Det är klart att det finns skolor som arbetar
med båda dessa projekt. De samordnar naturligtvis
sin verksamhet och låter det ena projektet, säkert
många gånger med gott resultat, samordnas med och
stimulera det andra.
Jag tycker fortfarande att vi nu inte har något be-
hov av att ha något slags nationell samordning. Det
kan möjligen bero på att jag har en viss aversion mot
ordet samordning efter att ha varit samordningsstats-
sekreterare i Regeringskansliet i nio år. Det är nästan
så att jag skulle osäkra revolvern om jag hade någon
när jag hör ordet samordning, eftersom det egentligen
är ett ganska svåranvändbart ord.
Men när vi så småningom drar erfarenheter av
pilotprojektet i någon form av utvärdering är det
mycket möjligt - där håller jag med Dan Ericsson -
att vi ska kunna se om vi genom olika åtgärder kan få
dessa projekt att bli ännu bättre genom någon form av
samordning.</pre><pre>Anf.  98  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Jag tackar ministern för att han, trots
att han är allergisk mot samordning, är beredd att se
över möjligheten i samband med att man gör en över-
syn, eller rättare sagt en utvärdering, av Miljösko-
laprojektet. Det finns väl anledning att också diskute-
ra med de ansvariga för Grön Flagg-projektet i det
sammanhanget.
Jag har också en konkret fråga som gäller översy-
nen av producentansvar och insamlingssystem. Hur
ska den gå till? Kommer det att ske på departements-
nivå? Ska det ske någon bredare översyn, och finns
det en tidsplan för detta? Jag tror att det besked som
ministern ger här i kväll i den frågan intresserar väl-
digt många, och det är ett viktigt besked som har getts
här. Det är därför som jag undrar om det finns lite
mer kött på benen i den delen.</pre><pre>Anf.  99  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Det finns det inte. Det som jag sade
var att den tiden närmar sig, och den närmar sig nog
ganska snabbt. Men det finns inga konkreta tidspla-
ner, utan sådana får vi arbeta fram när frågan ganska
snart har mognat ordentligt.</pre><pre>Anf.  100  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Då kanske jag inte ska vara riktigt så
positiv som jag var i min inledande kommentar. Jag
uppfattade att detta är ett arbete som kommer att
sättas i gång. Vi närmar oss den tidpunkten, säger
ministern, och det står ju så i svaret. Men jag kanske
övertolkade det med att det nu var dags att sätta i
gång detta. Jag hoppas ändå att den tiden faktiskt är
inne då de problem som jag har pekat på i interpella-
tionen uppmärksammas. Vi kan gå igenom vilken
stad som helst för att se hur det fungerar i verklighe-
ten. Det gör att människor i dag faktiskt tappar geist
och entusiasm kring detta om de inte ser att det fun-
gerar. Tvärtom kanske det leder till nedskräpning.
Det är problem med insamling. Det blir jobbigt helt
enkelt, och så får det inte bli, då tappar vi tempo i
miljöarbetet. Det är därför som jag tror att det är
viktigt med den här översynen och att vi efter detta
kanske också kan korrigera detta i fortsättningen. Jag
tror att det är viktigt att det går snabbt.</pre><pre>Anf.  101  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Jag ska vara mycket kortfattad. Det
kommer att sättas i gång ganska snart. De exakta
formerna för arbetet håller vi på att arbeta med.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>14 §  Svar på interpellation 1999/2000:49 om
nickelallergier</pre><pre>Anf.  102  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Gudrun Lindvall har frågat socialmi-
nistern när och hur han avser att skärpa de svenska
reglerna beträffande nickelinnehåll i hudnära pro-
dukter. Vidare har Gudrun Lindvall frågat vilka åt-
gärder socialministern avser att föreslå för att under-
lätta för dem som drabbas av nickelallergi. Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska
svara på interpellationen.
Redan för tio år sedan utfärdade Socialstyrelsen
med stöd av hälsoskyddslagen ett allmänt råd om att
stift, ringar och andra föremål som används vid hål-
tagning eller piercing och som är avsedda att sitta i
under läkningstiden inte fick innehålla mer än 0,05 %
nickel. 1994 beslutade EU att införa motsvarande
krav och också att varor som är avsedda att komma i
kontakt med huden - örhängen, ringar, halsband,
armband, klockarmband, blixtlås och spännen i kläder
- inte får avge mer än 0,5 mikrogram nickel per cm²
och vecka. Detta är i enlighet med de tidigare danska
reglerna, som interpellanten åberopade. Sverige har,
som medlemsland i EU, infört dessa regler i Kemika-
lieinspektionens föreskrifter. Då lämpliga analysme-
toder saknats tills helt nyligen kommer reglerna att
träda i kraft först den 1 januari år 2000. Enligt före-
skriften ska efter den 30 juni år 2000 varor som säljs
av tillverkare och importörer uppfylla kraven. Detal-
jisternas varor måste uppfylla kraven efter den 30 juni
år 2001.
Kunskapen om nickelhalterna i hudnära produkter
behöver förbättras inför ikraftträdandet av nickeldi-
rektivet vid årsskiftet år 2000 såväl hos allmänheten
som i branschen som helhet. Folkhälsoinstitutet, Ke-
mikalieinspektionen, Konsumentverket och Socialsty-
relsen, i samarbete med bl.a. Apoteket AB, har därför
tagit initiativ till informationsinsatser i frågan. Syftet
är att minska risken för att nickelallergier uppkommer
samt att höja uppmärksamheten kring och öka efter-
levnaden av nickelförbudet. Dessutom är avsikten att
stödja och effektivisera tillsynsarbetet genom att öka
konsumenternas efterfrågan på nickelsäkra varor.
Informationsinsatserna riktar sig till allmänheten,
berörda yrkeskategorier som hälso- och sjukvårdsper-
sonal, konsumentvägledare och miljö- och hälso-
skyddspersonal samt till tillverkare, importörer och
detaljister.
På uppdrag av Folkhälsoinstitutet har Yrkes- och
miljödermatologiska enheten vid Stockholms läns
landsting genomfört en undersökning av nickelhalten
i sammanlagt 725 metallföremål som säljs i handeln
och som kommer i direkt kontakt med huden. Resul-
taten visar i korthet att 25 % av föremålen inte kom-
mer att klara de krav som det nya nickeldirektivet
ställer. Kunskapen om det kommande nickelförbudet
är dålig inom flera produktområden, särskilt inom
sko- och sybehörsområdet. Ett glädjande resultat är
dock att många av de större butikskedjorna har en
policy för nickel i smycken och försöker leva upp till
de nya reglerna från årsskiftet.
Svaret på första frågan är således att de regler vi
haft sedan Sveriges inträde i EU träder i kraft den
1 januari år 2000 och ska uppfyllas senast den 30 juni
år 2001 i detaljistledet.
Svaret på andra frågan är att de ansvariga myn-
digheterna tillsammans genomför informationsinsat-
ser riktade mot både allmänheten och handeln för att
öka kunskapen om och risken för nickelallergier. I
detta arbete deltar också Apoteket AB, Astma- och
Allergiförbundet liksom Stockholms läns landsting.</pre><pre>Anf.  103  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Den fråga om nickelallergi som jag
tar upp tycker jag är mycket angelägen. Nickelallergi
är dessutom en allergi som fortfarande ökar i Sverige.
I dag räknar man med att 15 % av alla europeiska
kvinnor och 2-5 % av alla europeiska män har nick-
elallergi. Det rör sig alltså om ungefär 25-30 miljoner
människor i Europa - om mycket folk. Nickelallergi
är faktiskt en stor folksjukdom.
Nickelallergi påverkar naturligtvis yrkesvalet.
Man kan se att många yrken är överrepresenterade.
Det gäller frisörer och lokalvårdare. Men även män-
niskor i vårdyrken och inom restaurangbranschen
samt Metallarbetare får lätt nickelallergi. Många barn
blir nickelallergiska, framför allt genom piercing -
hål i öron, läppar, näsa osv. Där har man smycken
som innehåller nickel. På det sättet skaffar man sig
tidigt nickelallergi. Det här kommer att påverka yr-
kesvalet. Det är också många människor som får
lämna sina yrken just på grund av nickelallergi.
Tyvärr ökar alltså nickelallergierna i Sverige. I
Danmark däremot har man kunnat se en minskning. I
tio år har Danmark haft det som Sverige nu ska få.
Menar verkligen ministern att Danmark har tagit det
här beslutet utan kunskap - Sverige måste ju nu in-
hämta den kunskap som Danmark uppenbarligen har
haft?
Den undersökning som har gjorts visar att 96 %
av undersökta föremål inom gruppen sybehör inne-
håller för mycket nickel. 25 % av klockor och smyck-
en innehåller för mycket nickel. 60 % av spännena i
skor och sandaler innehåller för mycket nickel. För
hårspännen gäller 45 % och för skärp 40 %. Det är
alltså enormt många grupper av prylar som vi har
nära kroppen som innehåller för mycket nickel. Två
av tre örhängen eller piercing-smycken som sätts in
efter håltagning innehåller fortfarande för mycket
nickel, trots att vi i tio år just när det gäller den här
typen av prylar har haft det förbud som miljöminis-
tern talar om, dvs. högst 0,05 % nickel.
Detta visar att kontrollen är mycket dålig och att
vi totalt har misslyckats på området. Det måste vi väl
tyvärr vara överens om.
Jag är lite förvånad över att det förbud som Sveri-
ge redan har sedan EU-inträdet inte träder i kraft
förrän år 2000. Därför måste jag säga att regeringen
inte riktigt verkar ha tagit frågan på allvar.
När vi får det beslut som vi egentligen har haft
sedan vi kom med i EU, hur kommer man då att se
till att kontrollen fungerar på ett bättre sätt jämfört
med den kontroll av det förbud som vi har haft under
de senaste tio åren? Har man sett över vad det är som
har gjort att vi så totalt har misslyckats med den be-
gränsning av nickelförekomst i vissa föremål som vi
har haft? Hur kommer man att förändra tillsynen?
Hur kan det komma sig att Danmark har kunnat ha
förbudet utan att Sverige kunnat införa det? Vad är
det som gör att vi i Sverige måste vänta till år 2001
när det gäller detaljhandeln när Danmark uppenbarli-
gen har kunnat ha det här förbudet under en lång tid?
Och hur kommer det sig att förbudet inte har införts
tidigare eftersom EU, som det sägs i interpellations-
svaret, sedan länge har det här förbudet?
Nickelallergifrågan är alltså aktuell för många
människor och engagerar många just därför att det
gäller en typ av allergi som man kan säga till en del
invalidiserar. Man blir så pass dålig av nickelföre-
komst - man får handeksem osv. - att man har svårt
att klara sig i vardagen. Det finns nickel i hemskt
många grejer, som jag nyss sade. Det gör att många
människor har svårt att undvika nickel i den vanliga
kontakten med grejer. Därför är det så mycket ange-
lägnare att se till att de generationer som nu växer
upp inte får sådan här nickelallergi. Jag kan inte se att
vi kan göra det på något annat sätt än att se till att vi
kraftigt reducerar mängden nickel i många av de
prylar som vi har nära kontakt med samt se till att vi
får rejäla kontroller av de regler som finns och att de
skärps.
Varför ska det alltså dröja så länge och hur ska vi
få en bättre kontroll?</pre><pre>Anf.  104  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Danmark har naturligtvis inte haft
andra analysmöjligheter än de som vi nu har fått i
Sverige efter en lång tids arbete inom den europeiska
gemenskapen. Sannolikt har Gudrun Lindvall rätt
men förklaringen ligger inte där, utan förklaringen
måste finnas på annat håll - t.ex. att Danmark kanske
mer aktivt har informerat om de här problemen och
följt upp dem starkare än vad vi har gjort.
Nu inför vi alltså det här direktivet. Vi har kon-
troll- och analysinstrumenten. Som framgick av mitt
interpellationssvar går vi ut med en bred informa-
tionskampanj; allt detta just därför att jag ser lika
allvarligt på frågan och på utvecklingen som Gudrun
Lindvall gör.
Hur ska vi då se till att vi verkligen får resultat ute
i affärerna och ute bland människor? Det är naturligt-
vis tillsynen enligt miljöbalken som är det instrument
som vi ska använda. Kommunerna har ett till-
synsansvar för de här frågorna, och nickelallergier
omfattas av miljöbalkens bestämmelser om hälso-
skydd. Olägenhet för hälsa definieras som en störning
som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan
påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller
helt tillfällig.
Här är det alltså ett kommunalt ansvar att bedriva
tillsyn enligt miljöbalkens bestämmelser. Däri ingår
att kontrollera att endast tillåtna varor används inom
alla områden där nickeldirektivet är tillämpligt. Man
bör ta prover för att kontrollera nickelinnehållet och
frisättningen av nickel. I det förebyggande arbetet,
där man också har en viktig roll, ska man informera
verksamhetsutövare, försäljare inom detaljhandeln
och konsumenterna om riskerna och om de regler
som gäller för varor som omfattas av direktivet.
Det finns alltså starka tillsynsmöjligheter. Jag
hoppas att den informationskampanj och den fokuse-
ring på nickelallergier som ligger i det som nu kom-
mer att ske också innebär att kommunen satsar or-
dentligt på den här formen av tillsyn.</pre><pre>Anf.  105  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag hoppas att man när det gäller den
kampanj som nu dras i gång, och som jag anser borde
ha förts under många år, vågar ta bladet från munnen.
I Sverige är man lite rädd för att säga hur det verkli-
gen är och det känns oerhört beklämmande när det
gäller allergier.
Det gäller att komma ut med en rejäl informa-
tionskampanj även till skolor och barn så att man
förstår att man måste undvika en del produkter, att
man måste vara försiktig t.ex. med det som man stop-
par i hål i öron. Det är viktigt att visa hur nickelallergi
ser ut så att man kan känna igen de första tecknen när
man är på väg att få nickelallergi. Den informa-
tionskampanjen har, menar jag, tyvärr saknats i Sve-
rige. Detta är mycket beklämmande.
Jag vet inte exakt hur det kommer sig att Danmark
har lyckats. Där har man sett att antalet nickelallergi-
er minskar. Jag hoppas att regeringen i den fortsatta
kampen mot nickelallergierna tar till sig vad Dan-
mark har gjort och får ut information på området. Det
ska då inte bara handla om att få ut information till
miljö- och hälsoskyddsinspektörerna utan det ska
också handla om att få ut informaton till barn som i
dag ofta grundar nickelallergi med smycken i öron
osv. så att de förstår att det här är något som måste
undvikas.
Jag hoppas också att denna informationskampanj
kan vända sig till många av de yrkesgrupper som
faktiskt har problem med detta. Men jag skulle också
gärna se att man på något sätt kunde fasa ut de pro-
dukter som innehåller mycket nickel. Vi har något
som heter ersättningsprincipen i miljöbalken. Jag vet
inte om den är tillämplig här, men finns det saker,
saxar t.ex., som innehåller mindre nickel tycker jag
att man ska överväga att förbjuda dem som innehåller
mycket nickel, just för att komma till rätta med aller-
gin.
Jag skulle vilja höra på vilket sätt tillsynen kom-
mer att förbättras. Vi har naturligtvis haft tillsyn även
av det förbud som finns i dag, nämligen att högst
0,05 % nickel får finnas i vissa prylar. Det är ju ett
förbud som har funnits i tio år. Vad är det som gör att
den tillsynen inte har fungerat? På vilket sätt kommer
miljöministern att se till att den nya kontroll som ska
komma blir bättre? Har man dragit lärdom av det som
har skett, eller rättare sagt inte har skett, under det
tiotal år som vi har haft den här regeln?
Jag skulle också vilja höra: Varför måste det dröja
fram till år 2001? Jag har fortfarande inte fått något
svar på det. Varför kan vi inte implementera detta
tidigare än 2001? Vad är det vi behöver göra under
åren fram till 2001? Varför har det tagit så lång tid?
Varför har det inte skett tidigare? Det har jag inte
heller fått svar på.
I övrigt hoppas jag att den här interpellationsde-
batten kan leda till att vi får en rejäl skärpning, för det
här är en allergi som är mycket besvärlig för många.
Vi måste få ett nickelfritt samhälle. Egentligen kan-
ske vi ska säga att vi borde få ett samhälle där nickel
försvinner ur många prylar, dvs. förekomsten av
nickel måste minska rejält, kanske försvinna helt för
att vi ska slippa den här typen av allergi i framtiden.
Det är antagligen enda sättet.</pre><pre>Anf.  106  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Jag kan nog fatta mig ganska kort i
den här repliken.
Det finns vissa brister i kommuners miljööver-
vakning. Vi undersöker det och följer det. Vi kommer
också att fundera på hur vi kan se till att få lite bättre
garantier för att den övervakning som blir aktuell i
den här frågan också kommer till stånd.
Låt mig också säga att det naturligtvis är riktigt,
när det gäller de flesta varor tror jag att det utan större
svårigheter går att helt fasa ut nickel. Vi har gjort det
i de svenska mynten, om jag inte är helt felinforme-
rad.
Sedan kan jag tänka mig att det finns en liten
kamp mellan dem som står för hälsa i den här frågan
och dem som företräder olika typer av modeintresse,
inte minst bland tonåringarna själva, som gärna vill
"pierca" sig.
Gudrun Lindvall frågade också om vi ska ta lär-
dom av Danmark. Självfallet ska vi göra det när vi
implementerar de nya reglerna. Jag ska omedelbart
kasta mig över min kollega i Danmark och se till att
han berättar hur det danska undret har formulerats,
om det nu är ett under på det här området.
Slutligen kanske vi under de senaste tio åren
skulle ha informerat mer. Men det har ändå spritts en
hel del information när det gäller allergier i allmänhet
och även när det gäller nickelallergier. Jag är ganska
glad över att fokus på allergier, såvitt jag förstår, har
ökat de senast åren. Jag tycker att det är viktigt att så
har skett, därför att jag tror att det underlättar de poli-
tiska möjligheterna att hitta lösningar på de olika
problem som finns på det här området.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>15 §  Svar på interpellation 1999/2000:53 om
sork, miljöövervakning och dödligt virus</pre><pre>Anf.  107  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Gudrun Lindvall har frågat mig vad
jag avser att vidta för åtgärder för att upprätthålla den
svenska sorkövervakningen på nuvarande eller på en
ökad nivå.
Regeringen ökade år 1999 anslaget för miljööver-
vakning till Naturvårdsverket med 31 miljoner kronor
till totalt 98 miljoner kronor, en nästan 50-procentig
ökning.
Miljöövervakningsnämnden vid Naturvårdsverket
är ansvarig för hur anslaget för miljöövervakning
används, för att upprätta program för miljöövervak-
ning samt för att prioritera insatserna.
I februari 1999 antog Miljöövervakningsnämnden
ett nytt utökat program för miljöövervakning som
bl.a. är mer anpassat att följa de miljökvalitetsmål
som har antagits av riksdagen.
Miljöövervakningsnämnden tillsätts av regeringen
och har en bred kompetens. Representanter från myn-
digheter som Naturvårdsverket, Socialstyrelsen, Ke-
mikalieinspektionen och Skogsstyrelsen ingår i
nämnden. Det ankommer på den att göra bedömning-
ar av hur miljöövervakningen skall bedrivas, vilka
områden och insatser som skall prioriteras och även
att ta ställning till Gudrun Lindvalls fråga om sor-
kövervakning.</pre><pre>Anf.  108  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag kan inte precis säga att jag är nöjd
med svaret, eftersom svaret säger att det här är nå-
gonting som ministern inte alls tänker lägga sig i och
inte prioritera. Det kan jag naturligtvis inte vara nöjd
med.
Bakgrunden till frågan är att vi har en miljööver-
vakningsnämnd i landet som undersöker olika arter
för att se vad som sker i miljön. Det här är informa-
tion som behöver samlas in under många år för att
man ska se en förändring. Just sork säger väldigt
mycket om ekosystemet. Sork är ofta väldigt viktig i
ett ekosystem. Den är basföda för många, t.ex. jakt-
falk, fjällräv och fjälluggla. Man kan också se att de
år det finns gott om sork har många andra arter, som
t.ex. ripa, möjlighet att klara sig, därför att predatort-
rycket inte blir så hårt på just den arten.
Tittar vi närmare på sork kan vi se att sorkarna har
en cyklisk utveckling med ett maximum ungefär vart
tredje fjärde år, då det finns mycket sork. Man kan
också se att sorken ofta är ganska stationär, vilket
innebär att när man tar sorkar från ett område kan
man se hur miljön har påverkats eller ser ut just i det
området.
Det är nödvändigt med långa undersökningsserier.
Ett exempel på när de har varit av godo är kvicksil-
verskandalen på 60-talet. Genom att undersöka skinn
från framför allt gulsparv, tror jag att det var, kunde
man se att fåglarna under ett visst år helt plötsligt fick
mycket kvicksilver i fjädrarna. Då kunde man notera,
jaha, det var det året man började beta utsäde. Där-
med kunde det rullas upp vad den miljöskandalen
berodde på. Därför fick man också förhållandevis
snabbt stopp på just den skandalen. Man kunde se vad
det var som orsakade kvicksilvermängden och också
vad det var som orsakade den förgiftning som många
fåglar fick.
Västerbottens sorkart, gråsidingen, har minskat till
bara 5 % av vad populationen var på 70-talet. Genom
att undersöka dem har man kunnat se att det finns en
störning i mineralämnesbalansen, dvs. här har sorken
faktiskt visat att någonting sker i miljön. Därför me-
nar vi att det är viktigt att just undersökningen av sork
får fortsätta. Här är man någonting på spåren. Avbryts
undersökningsserien nu har man inte material från
den långa tid som man behöver för att kunna upp-
täcka att någonting sker i miljön. Nu vet man inte
varför mineralomsättningen har ändrats.
Nu finns alltså risk för att sorkövervakningen
minskar. Beslut ska fattas i Miljöövervakningsnämn-
den den 1 december. Det brinner alltså i knutarna. Jag
undrar verkligen om inte miljöministern liksom jag
anser att det är väldigt viktigt att den här typen av
miljöövervakning finns och att de långa serierna
faktiskt har ett värde i sig. I så fall måste det betyda
att om vi minskar den här typen av övervakning av
sork kommer vi att förlora mycket av informationen
för framtiden. Men det kommer också att vara så att
den information vi har samlat på oss under lång tid
inte riktigt får det värde den kan ha i framtiden om
serierna får fortsätta. Delar miljöministern uppfatt-
ningen att just det här exemplet visar på hur mil-
jöövervakning kan fungera när den är bra och att det
här är ett bra exempel på hur miljöövervakning kan
gå till?
Det finns också en annan aspekt när det gäller just
smågnagare. Det visar sig nämligen att många små-
gnagare bär på ett virus som heter Ljunganviruset.
Det finns flera forskare som har tagit upp detta och
som kan visa att det finns en misstanke att det här
viruset orsakar hjärtmuskelinflammation hos männi-
skor. Jämför man människor som har dött i hjärtmus-
kelinflammation med andra grupper visar det sig att
de här människorna ofta har antikroppar mot Ljung-
anviruset. Det innebär att det också finns en hälsoas-
pekt på att det är viktigt att ha kvar just sorkövervak-
ningen. Om det finns mycket sork får man kanske
fundera på om man ska anordna orienteringstävlingar
i precis det området.
Jag undrar om inte också det är ett skäl för att ha
kvar sorkövervakningen så som den nu bedrivs. Kan
miljöministern se att det finns en risk för att vi tappar
kompetens och inflytande i den här frågan, om sor-
kövervakningen minskar?</pre><pre>Anf.  109  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Jag är nu mer än någonsin tidigare
övertygad om att Gudrun Lindvall vet mycket mer
om sorkar än vad jag vet. Men just därför vill jag
ställa frågan: Ska man fatta beslut i ett regerings-
kansli om vilken typ av miljöövervakning man ska
ägna sig åt, eller ska man välja modellen att ha en
miljöövervakningsnämnd som består av personer som
har en lång erfarenhet och en stor akademisk kompe-
tens på olika områden som är relevanta för mil-
jöövervakning och låta dem stå för urvalet av de
områden som ska övervakas och metoderna för över-
vakningen?
Jag har svårt att komma ifrån att den andra mo-
dellen är den bästa. Jag tror också att den på ett helt
annat sätt borgar för något som jag håller med om är
viktigt, nämligen att man har långa serier av data för
olika miljö- och naturfenomen. Men här har Gudrun
Lindvall och jag olika uppfattningar. Jag får tills
vidare förlita mig på de experter som finns i Mil-
jöövervakningsnämnden, och jag ska också lyssna
noga på Gudrun Lindvall.
Så småningom ska vi naturligtvis också fundera
över om konstruktionen med en övervakningsnämnd
fungerar och är en bra konstruktion, men dit har vi
ännu inte kommit.
Jag beklagar vidare att vi i den här frågan om sor-
kar står betydligt längre från varandra än vad vi gjor-
de i vår interpellationsdebatt om grodor för ett halvår
sedan.</pre><pre>Anf.  110  GUDRUN LINDVDALL (mp):
Fru talman! Man ska inte skämta om den biolo-
giska mångfalden. Vi bedriver miljöpolitik bl.a. för
att bevara densamma.
Jag menar att vi kan visst diskutera hur mycket en
minister ska lägga sig i, även om det egentligen är en
annan diskussion. I Danmark hade det varit fel om
miljöministern inte hade agerat i ett sådant här fall.
Där ska miljöministern ta initiativet, för det är ändå
politikerna som får ta ansvaret om det görs en tabbe.
Jag menar att man här faktiskt är på väg att göra
en felbedömning. Jag vet inte varför, för den här
sorkövervakningen kostar inte särskilt mycket pengar.
Man är på väg att strypa någonting som har givit
mycket god information.
Jag tycker att också Ljunganviruset måste läggas i
vågskålen. Jag undrar om Miljöövervakningsnämn-
den tittar på den frågan. Hjärtmuskelinflammationer-
na drabbar ganska många människor. Mellan 1987
och 1992 avled totalt 2 077 människor i hjärtmuske-
linflammation. Många av dem var ganska unga män-
niskor. 349 var under 45 år.
När man nu kan visa att det tydligen finns en
koppling mellan Ljunganviruset, som skulle spridas
av smågnagare, och den här typen av sjukdom, måste
det finnas med i vågskålen när Miljöövervaknings-
nämnden ska fundera över om man ska avbryta sor-
kövervakningen.
Om det skulle visa sig - vilket inte är helt klarlagt,
även om indicierna är mycket tydliga - att den aktu-
ella typen av hjärtmuskelinflammation har en kopp-
ling till smågnagarförekomsten, är det av hälsomässi-
ga skäl angeläget att den informationen, som man får
som en delinformation genom sorkövervakningen,
verkligen finns tillgänglig.
Har man en hög smågnagarpopulation i ett områ-
de, finns det alltså anledning att vara extra försiktig
när man bedriver verksamhet i skogen, som t.ex.
orienteringstävlingar, eller låter barn vistas där. Men
vet man inte hur populationen ser ut, har vi inte nå-
gon möjlighet att få den informationen och eventuella
varningen för den här allvarliga sjukdomen.
Jag vet inte hur man ska föra den här frågan vida-
re till Miljöövervakningsnämnden. Jag förstår att vi i
Sverige i dag har det systemet att miljöministern inte
får gripa in och ta ansvar för miljöfrågorna. Jag tyck-
er att det handlar om detta och att det måste vara
angeläget för en regering, som ändå ska knyta ihop
frågorna.
Jag vet att det ibland är höga staket mellan depar-
tementen, men detta är en fråga som går över flera
departement, eftersom den handlar om både miljö och
hälsa. Jag tycker att Miljöövervakningsnämndens
beslut inte snävt får fokusera bara på miljöaspekten.
Det måste också finnas med att det finns anledning att
hålla kontroll över smågnagarförekomsten just med
tanke på Ljunganviruset.
Jag undrar hur den här diskussionen förs i rege-
ringen. Har ni en diskussion som gör att de här frå-
gorna, som kanske ligger under flera departement,
inte hamnar mellan stolarna och ingen riktigt tar an-
svar för dem? Jag menar att det här på något vis
måste föras fram.
Man kan diskutera på vilket sätt en minister ska
gripa in, men det är aldrig förbjudet för en minister
att prata med sina tjänstemän.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>16 §  Svar på interpellation 1999/2000:54 om
skyddsjakt på varg</pre><pre>Anf.  111  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Michael Hagberg har frågat när rege-
ringen avser att ta ställning till delbetänkandet om
utvidgad skyddsjakt och nödvärnsjakt på varg.
Rovdjursutredningen lämnade den 5 maj sitt del-
betänkande Skyddsjakt på varg. Eftersom det var
Miljödepartementet som tillsatte utredningen och gav
utredningen tilläggsdirektiv överlämnades delbetän-
kandet till mig. Om förslag skall tas fram som gäller
jaktlagstiftningen hanteras dock detta formellt av
Jordbruksdepartementet. Utredningens förslag  har
varit ute på remiss, och vi tar nu del av och analyserar
remissinstansernas synpunkter.
Utredningen har föreslagit att varg åter skall om-
fattas av skyddsjaktsbestämmelserna så som redan
gäller för övriga stora rovdjur. Vad gäller skyddsjakt
efter beslut av myndighet innebär förslaget att Natur-
vårdsverket under vissa förutsättningar får ge enskil-
da tillstånd att döda en eller flera vargar. Syftet med
denna skyddsjakt skall vara att förhindra att varg
orsakar allvarliga skador. Skyddsjakten får inte tillå-
tas om det gör det svårare att upprätthålla vargens
bevarandestatus. Detta innebär att skyddsjakt inte får
tillåtas, om det kan få någon långsiktig negativ effekt
på artens utbredning eller överlevnad. Skyddsjakt
utan föregående beslut av myndighet innebär att ett
tamdjurs ägare eller vårdare får rätt att döda en angri-
pande varg om ett tamdjur angripits och skadats eller
dödats. Det skall dessutom finnas skälig anledning att
befara ett nytt angrepp, och vargen skall dödas i ome-
delbar anslutning till angreppet.
Utredningen konstaterar att den skandinaviska
vargstammen, dvs. det samlade antalet vargar i Sveri-
ge och Norge under vintern 1998/99, uppgick till
mellan 56 och 72 vargar.
Jag konstaterar att stammarna av våra stora rov-
djur för de flesta arterna visat en glädjande tillväxt
under de senare åren, och inte minst har detta gällt
vargen. Under ett antal år har vi kunnat se en pro-
centuell tillväxt som legat på tvåsiffriga tal. Under det
senaste året är utvecklingen dock något osäker. Vi
måste vara medvetna om att situationen snabbt kan
förändras. Hur föryngringen av varg blivit i år vet vi
med säkerhet först när det blir lämplig spårsnö.
Utredningen bedömer att endast någon eller några
enstaka vargar kommer att dödas, om enskilda ges
möjlighet att på eget initiativ skjuta varg. Utredning-
en anser också att det är svårt att bedöma effekterna
av att enstaka vargar dödas. De kan variera beroende
på vilken individ det är fråga om. Är det ett ledardjur
i en familjegrupp kan det få stora effekter. Det kan
leda till att gruppen splittras och att reproduktionen i
gruppen upphör. Om gruppen splittras kan det få till
följd att dödligheten ökar eller att flera familjegrup-
per bildas av den gamla. Trots riskerna anser utred-
ningen att dödande av enstaka individer inte får nå-
gon avgörande betydelse för vargstammens  utveck-
ling.
Jag konstaterar att det främst är kring bestämmel-
sen om skyddsjakt på enskilds initiativ och dess kon-
sekvenser som det såväl inom utredningens expert-
grupp som bland remissinstanserna finns skilda åsik-
ter. Det är ett intryck som också förstärkts vid de
uppvaktningar från olika organisationer som jag tagit
emot i ärendet under den senaste tiden.
Regeringens ambition, för att svara direkt på Mi-
chael Hagbergs fråga, är naturligtvis att snarast ta
ställning till utredningens förslag.</pre><pre>Anf.  112  MICHAEL HAGBERG (s):
Fru talman! Herr miljöminister! Efter att ha gjort
flera resor i vargområden i Jämtland, Dalarna och
Värmland har jag träffat många människor som bor i
glesbygd och som vid olika tillfällen under året kon-
fronteras med rovdjur av olika slag. Rovdjur är na-
turligtvis förknippade med mycket av konflikter. Det
gäller konkurrens om naturen och om bytesdjuren.
Jag kan även förstå att glesbygdsbefolkningen i viss
mån är orolig för sina tamdjur.
Under en period på tre-fyra år har utvecklingen,
som Kjell Larsson sade i sitt svar, gått framåt. Vi har
lärt oss av andra länder, och i vårt eget land, att för-
valta den typen av vildstammar på ett schyst sätt. Vi
har också sett det enorma arbetet på viltinventeringar.
Vi kan inte veta hur föryngringen har gått i Värmland
och Dalarna förrän det finns riktig spårsnö. Nu finns
det spårsnö på Helgeandsholmen. Men än finns det
inte vargar på Helgeandsholmen, så där går det inte
att spåra vargarna.
Det arbete som har lagts ned på rovdjursinvente-
ringar med hjälp av att ideella krafter har inventerat
och tagit reda på hur utvecklingen har gått, har gjort
att det har blivit en bra organisation på hur utveck-
lingen har varit. Det har gett vid handen att avskjut-
ningen på varg har ökat och att det har blivit en viss
avskjutning av lo. Det finns stora konflikter i den
biologiska mångfalden, dvs. när lon får utvecklas
råkar andra vilda djur illa ut.
Vargen är otroligt bytesmedveten och tar sitt ock-
så. Nu har utvecklingen gått så långt att en del av
vargfamiljerna har börjat ge sig på tamdjuren. De
flesta tamdjuren är hundar, och så är det i Årjängsom-
rådet. Man tror att det är en eller högst två vargfa-
miljer som ger sig på hundarna. Vargen Ylva tog 14-
15 hundar innan man för några år sedan bestämde att
den vargen måste bort.
Det är viktigt att miljöministern betonar den oro
lokalbefolkningen i området känner för utvecklingen
av rovdjuren - i det här fallet vargen. Jag är glad att
det beställdes ett delbetänkande från den stora rov-
djursutredningen - den utredning som jordbruksut-
skottet tog initiativ till. Delbetänkandet avlämnades i
mars. Av miljöministerns svar förstår jag att det finns
ett svar att vänta av delutredningen inom en snar
framtid.</pre><pre>Anf.  113  ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Jag vill först kommentera svaret.
Delbetänkandet tillkom därför att det krävdes åtgär-
der. Även om jag inte bor i det länet känner jag till
området väl. I delbetänkandet har man föreslagit att
man ska jämställa vargen med andra rovdjursarter i
enlighet med § 27 och § 28 i jaktförordningen. Ett
återinförande av ordet varg i första meningen skulle
ge Naturvårdsverket större möjligheter att medge jakt
på varg för att förhindra skada.
Remissinstanserna är till överväldigande del posi-
tiva till förslaget. Forskarna är det också. Jag har nära
och god kontakt med dessa forskare. Kan det faktum
att två departement är inkopplade i frågan, dels jakt-
frågorna hos Jordbruksdepartementet, dels denna
fråga hos Miljödepartementet, möjligen vara orsak till
förseningen?
Antalet diskuteras mycket. Enligt forskarna - vil-
ket också miljöministern har sagt i svaret - är det
absolut lägsta antalet mellan 56 och 72. Samtidigt
konstateras enhälligt bland forskarna att reproduktio-
nen - förökningen - är mellan 28 och 30 % per år. I
år har konstaterats sex föryngringar. Lågt räknat kan
det ge 20 nya individer. Det är en bakgrund som är
viktig att ha med sig.
Jag tolkar svaret så att miljöministern kanske inte
har insett vilket problem detta är för folket i de byg-
der som berörs. Vi måste erkänna problemet, och vi
måste vidta åtgärder. Vi måste inse att detta har en
social dimension. Det handlar om livsmiljön för
många människor i dessa trakter. Det handlar om
barns resvägar till skolan som inte längre är säkra.
Det har vi också fått beskrivit tidigare.
Det stora antalet jakthundar som har dödats måste
innebära att vi här i kammaren måste jämställa jakt-
hundar med övriga tamdjur. Det måste gå bra att
medge skyddsjakt på en eller två individer.
Precis som interpellanten har sagt är det stor skill-
nad i beteende hos vargen mellan olika revir. Via den
märkning som har gjorts har man sett att beteendet
hos djuren i Ed-Årjäng-reviret är helt annorlunda.
Där dödar vargen systematiskt hundar. Det är oac-
ceptabelt. Därför borde det komma till stånd en geo-
grafiskt begränsad skyddsjakt.
Det är lite uppseendeväckande att i tider då det
fanns få vargar i Sverige fanns den mest liberala
synen på skyddsjakt. När vi nu har det största antalet
vargar på hundra år har vi det mest komplicerade
systemet att få till stånd skyddsjakt. Det är inte rim-
ligt. Jag vet att det finns en mycket stor politisk enig-
het på Värmlandsbänken representerad här. Vi får
inte medverka till att prägla vargarna till att fortsätta
att ta tamdjur.
Fru talman! Vi får heller aldrig acceptans för
vargstammen om inte folket får vara delaktigt i för-
valtningen. Min uppmaning till miljöministern är att
fatta beslut nu.</pre><pre>Anf.  114  ANN-KRISTINE JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är intressant att ta del av minis-
terns svar. Jag tycker att det är bra att ministern har
skaffat sig en god bild av problemen och de möjlig-
heter som finns.
Jag vill från början slå fast att jag anser att vi ska
ha en livskraftig vargstam och rovdjursstam. Samti-
digt vill jag berätta om den oro och de bekymmer
som många i Värmland hyser - särskilt de som bor i
de riktigt vargtäta områdena. Värmland är ett av de
vargtätaste länen.
I vår glesbygd bor det en hel del människor som
är mycket oroade. De känner sig åsidosatta, och de
tycker att ingen lyssnar på dem. En kvinna från Väst-
värmland ringde mig. Hon flyttade till glesbygden för
att få livskvalitet, kunna gå i skogen, lyssna på ljuden,
plocka bär. Barnen skulle växa upp i det området. I
dag har hennes livskvalitet minskat. Hon vågar inget.
Hon är jätteorolig.
Det är viktigt att ta allas oro på allvar. Även de
som har sällskapsdjur, tamdjur, och som går i skogen
måste också tas på allvar. De måste ha möjlighet att
skydda sin egendom. Därför anser jag att det behövs
en skyddsjakt. Men om man enbart väger in biologis-
ka skäl kanske det inte finns en nog stark vargstam.
Men vi måste ta med oron, bekymren, de sociala
skälen, i vågskålen när beslutet om skyddsjakt ska
fattas. Risken för brist på förtroende för myndighe-
terna gör att vargstammen på sikt är hotad. Frånvaron
av aktiva åtgärder från oss politiker och myndigheter
gör att den illegala jakten ökar. Jag vill skicka med
orden om oron till ministern nu när besluten om
skyddsjakt ska fattas.
Vad ska jag säga till alla de människor hemma i
Värmland som är oroade och bekymrade, till dem
som känner att vi här i Stockholm inte lyssnar? Vi
sitter här och fattar beslut och lyssnar inte på dem.
Vad ska jag säga till dem efter debatten och efter de
beslut som förhoppningsvis snart ska fattas?</pre><pre>Anf.  115  LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s):
Fru talman! Som vi känner till finns det mycket
varg i Värmland. Det är glädjande att vi har en väx-
ande rovdjursstam, både varg, björn, lo och järv. Men
jag anser att vi måste begränsa stammen via en
skyddsjakt.
Vi vet ju att det också finns en baksida. Det är
många djur, främst hundar, som har blivit rivna. Var-
gen har också tagit får. Det sades här tidigare att
hundar i Årjäng hade blivit rivna, men även i min
hemtrakt, i Molkom, har en hund blivit riven och
dödad av en varg. Detta har gjort att det har uppstått
intressekonflikter som har gjort att människor känner
olust, och det är någonting som vi måste ta på allvar,
precis som Ann-Kristine Johansson nyss sade.
Jag vill ställa en frågan till miljöministern om han
är villig att se till att det blir en skyddsjakt så snart
som möjligt på varg här i Sverige.
I Värmland har vi nu snart ett rovdjurscentrum
som ligger i Ekshärad. Jag vill passa på att inbjuda
miljöministern till detta rovdjurscentrum. Det är
mycket fint, och det kommer att fylla en väldigt vik-
tig uppgift i framtiden när det gäller vår syn på rov-
djuren och möjligheterna att överbrygga dessa intres-
sekonflikter. Så välkommen till Värmland och till
rovdjurscentrum i Ekshärad!</pre><pre>Anf.  116  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Jag är kanske inte riktigt lika nöjd
med svaret som Michael Hagberg var, men det ska bli
intressant att få höra svaren på de frågor som har
ställts av värmlänningarna här.
Miljöministern skriver i sitt svar att det finns far-
hågor för vargens existens, och så hänvisar han till en
vargstam på mellan 56 och 72 djur. Detta är nog inte
dagsaktuella siffror.
Det sägs också att det inte var bekräftat att det
finns någon vargkull i år. Jag ringde i dag till Läns-
styrelsen i Värmland och frågade hur många varg-
kullar som är bekräftade. Då fick jag till svar att det i
år finns en vargkull i Sunnemo, tre kullar på den
norska sidan mot Värmlandsgränsen, en kull i Dals-
land och en obekräftad kull i norra Värmland, i Tors-
by, samt en kull mellan Hagfors och Filipstad. Lågt
räknat skulle det utgöra ytterligare mellan 20 och 30
djur, och vi vet alla att ökningen av vargstammen kan
ske radikalt snabbt.
Miljöministern säger också att det kommer ett be-
sked snart, och det låter bra. Men det är trots allt 19
jakthundar som i höst har dödats, och jag är överty-
gad om att några hundar kommer att gå åt också i
fortsättningen. Det kan vi inte göra så mycket åt. Men
vi måste kunna få ett besked mycket snart.
Jag säger som en del av de andra debattörerna här,
att jag är positiv till en vargstam, även om jag har
väldigt stor erfarenhet av konsekvenserna. Jag har
själv haft en varg på farstutrappan som tog en hund
för oss, och det var dessutom en sällskapshund.
Miljöministern säger att den här frågan egentligen
ligger hos jordbruksministern. Varför har inte frågan
kommit dit än? Kommer detta att innebära ytterligare
förseningar i handläggningen? När miljöministern har
bildat sig en uppfattning ska den vidare över till jord-
bruksministern som i sin tur ska bilda sig en uppfatt-
ning. Är det så man kan befara att det skulle kunna gå
till?
Den vargstam som vi nu har i Sverige finns fak-
tiskt i Värmland. Den motsvarar en vargstam på
mellan 4 000 och 5 000 djur i hela riket, och det är
inte acceptabelt. Vi måste få vargen skygg, och det
kan man få genom att ta bort just de vargar som ger
sig in i bebyggda områden. Vi måste skrämma i väg
dem och se till att de lever i den tillvaro som de bör
leva i.
Det är just med respekt för dem som bor i vargri-
ket som jag gärna vill ha svar på denna fråga av mil-
jöministern: Varför ligger inte frågan redan hos jord-
bruksministern om det är hos henne som beslutet
ändå ska fattas?</pre><pre>Anf.  117  CARL G NILSSON (m):
Fru talman! Jag skulle kunna nöja mig med att in-
stämma i det som mina kolleger framför allt från
Värmland har sagt. De har på ett utmärkt sätt beskri-
vit problematiken. I och för sig har också miljömi-
nistern beskrivit problematiken och analyserat hur
frågan ligger till. Däremot finns det inget svar på det
som interpellanten och meddebattörerna har frågat
om, nämligen när det ska ske någonting och när vi
kan förvänta oss handling.
En enig riksdag fattade beslut om att beställa en
nationell rovdjurspolicy. Om jag minns alldeles rätt är
det tre år sedan, och vi har ännu inte sett något resul-
tat av detta. Jag tror att det här är tredje gången som
jag står i riksdagens talarstol och frågar när vi ska få
se något resultat av denna riksdagens enhälliga be-
ställning. Varje gång har jag fått svaret att utredning
pågår. Senast var det miljöministern själv och jag
som diskuterade, och jag fick då svaret att det kom-
mer ett besked inom kort. Därför kan inte heller in-
terpellationssvaret anses tillfredsställande.
Skälet till att en enig riksdag beställde detta arbete
från regeringen var ju att riksdagen såg att den viktiga
balans som vi måste ha höll på att gå förlorad, balan-
sen mellan rovdjur och andra djur, mellan jaktbara
vilda djur och tamdjur. Den obalans som fanns redan
för tre år sedan har naturligtvis inte blivit bättre. Pen-
deln har en viss förmåga att slå alldeles för långt
innan vi här hinner att göra någonting.
En annan sak som också har berörts av flera av
talarna är ju den brist på respekt som det finns risk för
att befolkningen och jägarna i de drabbade områdena
känner. Det kan leda till att de tar saken i egna händer
och fattar egna beslut på naturens villkor. Det är en
situation som jag inte tror att någon av oss tycker är
särskilt bra.
Frågan återstår: Hur snart kan vi få se något re-
sultat? Jan-Evert Rådhström tog också upp den vikti-
ga frågan hur det ska gå till när man ska ta itu med
frågan, eftersom den ju ligger hos båda departemen-
ten. Det svaret avvaktar jag också med intresse.</pre><pre>Anf.  118  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Den konkreta fråga som ställs i Mi-
chael Hagbergs interpellation och som här har uppre-
pats flera gånger är: När kommer det ett regeringsbe-
slut? Jag har besvarat den frågan i interpellationen
med att min och regeringens ambition naturligtvis är
att det ska ske så snabbt som möjligt, dvs. snarast.
Det är precis det svar som jag kan ge. Jag kan inte
utlova ett beslut något exakt datum framöver, därför
att frågan inte är genomdiskuterad fullt ut.
Vi har precis sammanställt remissutfallet, och då
är det en lämplig tidpunkt att lämna över frågan till
Jordbruksdepartementet. Ni behöver inte befara nå-
gon dubbel handläggning som gör att det skulle ta
längre tid. Vi kommer nog att kunna klara det på ett
bra och smidigt sätt, det är jag övertygad om.
Sedan vet jag inte riktigt hur mycket vi ska uppe-
hålla oss vid själva sakfrågan och hur långt vi kan
komma i en sådan här interpellationsdebatt som
egentligen handlar om tidpunkten för ett regeringsbe-
slut.
Ända sedan första stund som miljöminister har jag
- efter två veckor som miljöminister debuterade jag i
ett TV-program från Umeå om just rovdjurspolitiken
- har jag ständigt upprepat att det krävs att vi visar
respekt för de människor som har kontakt med dessa
rovdjur och som hyser oro inför dem. I förlängningen
krävs det då också att myndigheter och även politiker
på riksnivå, utöver er som känner Värmlandsskogarna
väl, visar lyhördhet för dessa synpunkter.
Jag har en viss förmåga att hysa sådan respekt,
därför att jag har under många år tillbringat mycket
tid i Säfsenområdet i Dalarna på andra sidan gränsen
till Värmland. Jag tycker att jag kan de människor
som bor där och jag förstår ungefär hur de reagerar.
Men det är ju inte bara det, utan vi vill ju ha en
livskraftig vargstam i Sverige och Norge. Det har jag
som miljöminister en stark känsla för. Då är det oer-
hört viktigt att vi hittar en väg att kombinera detta.
Här möter jag bara riksdagsmän som är föresprå-
kare för det förslag som finns i delbetänkandet. Jag är
övertygad om att det också finns ganska många riks-
dagsmän som ser annorlunda på det. Jag kan lova er
att det i min brevskörd finns mängder av brev som
säger att vi inte kan börja tillåta jakt på vargar när det
finns så få vargar. Vi vet inte riktigt hur många det
finns, men förhoppningsvis har vi fått många nya
kullar, vilket vi förmodligen alla skulle vara glada
för.
Det finns inte någon som vill säga att vi nu har
nått upp till det antal vargar som gör att vi har en
livskraftig, uthållig stam. Det är där som jag ibland
har lite svårt att följa med när jag lyssnar på dem som
förespråkar skyddsjakten. Jag kan inte förstå hur man
kan lösa de problem som ni pekar på genom att ge
Naturvårdsverket möjlighet att acceptera att man
skjuter en eller två vargar, eller att man skjuter en
varg som upprepade gånger har angripit ett tamdjur.
Det är någonting som inte riktigt stämmer i verklig-
hetsbeskrivningen. Jag lovar er att jag har lyssnat
noga på olika intressen i den här väldigt känsliga och
väldigt viktiga frågan.</pre><pre>Anf.  119  MICHAEL HAGBERG (s):
Fru talman! Herr miljöminister! Det är bra att det
betonas att vi visar full respekt för oron i den bygd
där vargstammen är som starkast.
Vi kan gå tillbaka i tiden, då vi diskuterade lodju-
ren och deras utbredning och hot mot den biologiska
mångfalden. Då var det upprörda känslor. Efter en tid
diskuterades det om man över huvud taget skulle
acceptera den viltinventering som gjordes i de här
områdena, där man kunde tala om att det fanns ett
visst antal djur. Till slut accepterades det av Natur-
vårdsverket och andra organisationer, som jag sade i
min inledning, att antalet nog låg på den nivån. Det
gav till resultat att man kunde begränsa stammarnas
utbredning. De två senaste åren har jag inte hört spe-
ciellt mycket om oron kring just lodjuren.
Det är precis samma sak som håller på att hända
med vargen. Det är också min bedömning, som mil-
jöministern skriver i sitt svar, att tillväxten av varg-
kullar har varit stor i år och var stor även förra året.
Det var svårt att utföra viltspårsprov förra året, men i
år kommer det förhoppningsvis att gå bättre så att vi
kan få en acceptans för den nivå och den utveckling
som stammen har.
Det är precis så som forskare i USA skriver i sina
forskningsrapporter. När man ser att rovdjursstam-
marna ökar så ökar också kravet från människor som
bor i de bygderna att få beskatta stammarna och på så
sätt hålla dem i en schyst balans.
Vi är alla i denna kammare och i Sveriges riksdag
- den eniga riksdag som tog beslut om lodjursutred-
ningen - att det är självklart att vi ska ha kvar de fyra
stora rovdjuren i vårt land. Vi lägger ned mycket kraft
och resurser på att behålla de här stammarna, både
ekonomiskt och genom informationsinsatser till folk
som bor i dessa bygder.
För att vi ska få en ordentlig acceptans för framti-
den tror jag att vi måste låta de människor som bor i
det konkreta området vara delaktiga. Vårt land är
stort. En varg är visserligen nere i Blekinge, efter att
ha gått vägen över Östergötland och ned, men var-
garna är koncentrerade i området kring Värmland och
Norgegränsen, där det är alldeles för många vargar,
om jag har förstått det rätt. Det är också där vi har
haft de största konflikterna, som jag tar på fullt allvar.
Jag förstår att människor, som Ann-Kristine Jo-
hansson sade, vill flytta ut till glesbygden, kunna bo
där, jaga och fiska, plocka bär och leva i den typen av
miljö - det skulle jag också vilja göra, och jag kom-
mer kanske att göra det i framtiden - men då måste
man undanröja de konflikter som finns. Det är ett
stort problem att folk lämnar glesbygden. Alla argu-
ment för att folk lämnar glesbygden måste vi gemen-
samt från beslutsfattarnas sida se till att försöka un-
danröja i så stor utsträckning som möjligt.</pre><pre>Anf.  120  ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Jag delar miljöministerns uppfattning
att vi inte kan lösa problemet långsiktigt om man bara
får skjuta en eller två vargar nu, därför att ökningen
är så stor. Erfarenheterna från norra Finland och norra
Ryssland är helt entydiga, och det är att om man inte
börjar i tid har man inte en chans att rå på problemet.
Jag tror att det är en jätteviktig signal - det har också
berörts tidigare av Michael Hagberg och övriga - om
ortsbefolkningen får se handling. Om de känner att de
får vara delaktiga i förvaltningen accepterar de varg-
stammen. Om de ser att de inte får delta på något sätt
och känner att ingen förstår deras problem är jag rädd
för att den illegala jakten kan öka.
Jag deltar i debatten därför att jag är intresserad av
jakt och viltvård. Vår ledamot från Värmland är för-
hindrad att delta på grund av sjukdom. Jag har varit i
Värmland och jagat, och jag inser problemet.
Slutligen vill jag bara ställa en fråga: Om vi inte
ganska snabbt kan fatta beslut - den 5 maj har det
gått ganska lång tid sedan utredningen lämnade sitt
förslag - vid vilken nivå ska vi då kunna tillåta
skyddsjakt? Om jag får tolka svaret positivt kan be-
skedet kanske komma i januari månad, och det be-
skedet ska vi se fram mot.
Det är självklart att vi ska ha en förvaltning av
den här stammen. Jag lever i ett område i Västerbot-
ten där vi inte har fått förvalta lodjursstammen, och
den har nu totalt utplånat en mycket livskraftig stam
av rådjur. Vi måste sätta in de här åtgärderna i tid.
Jag delar i övrigt de synpunkter som har framförts
här. Med tanke på tilltron till myndigheter och oss
beslutsfattare vädjar jag om att vi ska göra någonting
rätt snart. Är januari möjligen en rimlig tidpunkt?</pre><pre>Anf.  121  ANN-KRISTINE JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag håller med miljöministern om att
det är viktigt att vi har en hållbar vargstam. Om man
ser till strikt biologiska skäl kanske vargstammen inte
är nog stor för skyddsjakt. Men man måste i detta
beslut väga in oron, de sociala aspekterna och liv-
skvaliteten för de människor som bor där. Om vi
värnar om en skandinavisk vargstam måste männi-
skorna i dessa vargområden i Värmland känna sig
delaktiga, känna att de kan skydda sina djur där de
bor och ha möjlighet att gå ut i skogen. Då måste
möjligheten till skyddsjakt finnas. Människor ska just
känna sig delaktiga, inte att vi i Stockholm sitter och
fattar beslut så att de inte känner att de är med på
vagnen.
Jag vill också lyfta in en annan fråga i det hela,
och det är samarbetet med Norge. I Värmland har vi
haft en vargföryngring, och flera har gått över grän-
sen; de går mellan Norge och Värmland fram och
tillbaka. Hur ser ministern på samarbetet med Norge i
fråga om övervakning och förvaltning gemensamt för
den skandinaviska vargstammen? Jag tror också att
det är viktigt att ha den hållbara vargstam som vi
pratar om gemensamt med Norge. Jag vill höra mil-
jöministerns svar på det.</pre><pre>Anf.  122  LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att
miljöministern tar människors oro på allvar i de trak-
ter där vi har förekomst av varg. Jag tycker också att
det är bra att vi har fått ett klarläggande om hur frå-
gan kommer att hanteras, med sammanställning av
remisserna och sedan behandling i departementet. Jag
hoppas verkligen att vi får ett förslag därifrån snabbt
och att vi då kommer att få skyddsjakt på varg.
Jag vill ha en vargstam i Värmland och även i öv-
riga landet, men den ska vara begränsad och vi ska ha
ordning på det.
Det är också mycket viktigt, som Ann-Kristine
Johansson sade, med kontakterna med Norge. Miljö-
ministern kanske kan redovisa vad som har hänt och
skett på det området.</pre><pre>Anf.  123  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Ministern har fått många brev i frå-
gan, och det förstår jag. När jag var kommunalråd i
min hemkommun hade jag en pärm för dagens post
och en skokartong för vargbrev, så jag känner väl till
hur det är. Men jag tror inte att ministern får så värst
många brev från vargriket västra Värmland i dag, för
där har det gått till överdrift. Det är det som är pro-
blemet.
Många i kammaren kan ha skilda uppfattningar,
men vi vill allihop att vi ska kunna ha respekt för
lagen. Frågan är hur länge detta kan pågå innan inte
någon har respekt för lagen. Den situationen ska vi
naturligtvis tillsammans försöka att undvika.
Ministern kunde inte förstå vad en förändring i
jaktförordningen skulle innebära för positivt. Det är
klart att det är positivt om man kan ta bort någon varg
som i dag är förvirrad och ger sig på ett antal hundar
framför allt. Detta skrämmer hela populationen, så att
den blir skygg. Vargen är listig, det känner vi till
genom Rödluvan. Det handlar alltså framför allt om
detta.
Jag får tyvärr konstatera att jag återigen får kom-
ma hem till Värmland och tala om att vi snart ska få
ett besked. Men "snart" kan jag inte säga hur många
gånger som helst.
Sandström frågade ministern förut om det skulle
kunna ske i januari. Jag har ju dristat mig att tro att de
som bor i vargriket skulle kunna få en positiv jul-
klapp. Det kanske kan ske i december. Det kanske
kan ske i januari. En lite bättre precisering kanske
vore på sin plats.</pre><pre>Anf.  124  CARL G NILSSON (m):
Fru talman! Om vi nu har anledning att känna viss
optimism för att det kommer ett besked eller ett för-
slag snart, har vi möjligen, efter vad jag hörde av
ministern, anledning att vara mer oroliga för vad
förslaget kommer att innehålla. Ministern sade här att
han hyser förståelse för den stora oro och den pro-
blematik som finns i dessa trakter. Men i nästa me-
ning säger han: Jag förstår inte hur vi ska kunna låta
Naturvårdsverket få tillstånd att tillåta jakt på varg
ens om det är djur som systematiskt och regelbundet
angriper tamdjur.
Om jag tolkar svaret rätt innebär det att ministern
icke är beredd att biträda det förslag som utredaren i
delbetänkandet har lagt fram.</pre><pre>Anf.  125  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Nej, det har jag inte sagt. Jag har inte
exakt bestämt mig för hur jag ser på den här frågan än
så länge. Jag tycker att det är bra att jag inte har be-
stämt mig när jag nu träffar er och kan ta fasta på era
synpunkter, som jag naturligtvis också hyser väldigt
stor respekt för. Jag inser ju att ni står för mycket av
kunskapen och erfarenheten på det här området.
Jag vill gärna skriva under på Ann-Kristine Jo-
hanssons beskrivning av de känslor som finns om-
kring detta. Jag tycker att hon fångade det väldigt
fint.
Vad jag sade var inte att jag inte accepterar
skyddsjakt. Jag fick nyss höra att vargen hade tagit 28
hundar bara i en del av Värmland uppenbarligen. Jag
får höra hur människor i Värmland, i Dalarna och
förmodligen på andra ställen där vargar råkar finnas
är oroliga och inte vågar gå ut i skogen, som Michael
Hagberg sade, för att plocka bär och umgås.
Vad jag inte riktigt förstår än så länge - men det
kanske finns hopp också om min fattningsförmåga -
är hur denna oro kan stillas och hur de 28 hundarna
kan slippa att hotas i framtiden därför att man ger
möjligheter till den här skyddsjakten.
Det får ju inte vara så att vi nu genomför möjlig-
het till skyddsjakt, att vi sedan får några skjutna var-
gar som beskrivs som nödvärnsjakt och att Natur-
vårdsverket sedan ger rätt till skyddsjakt kanske på
två andra vargar, för att ta ett väldigt hypotetiskt
exempel. Oron finns ju kvar. Det blir ju naturligtvis
nya hundar som hotas. Att tre fyra vargar är skjutna
innebär ju inte att de andra vargarna inte kan skapa
oro hos människor som bor i de här områdena. Det är
här som jag inte riktigt har fullföljt min bildningsgång
än så länge. Jag är rädd för att vi hamnar på ett slut-
tande plan, där det blir mer och mer naturligt att ac-
ceptera ytterligare ett antal skjutna vargar. Då är vi
nära en situation som mycket väl kan hota den varg-
stam som vi alla så rörande vill bevara.</pre><pre>Anf.  126  MICHAEL HAGBERG (s):
Fru talman, herr miljöminister! När det gäller ut-
veckling av vilda djur är vårt land det land i världen
som har de flesta och bästa traditionerna att förvalta
olika viltstammar. Vi har mest älg i hela världen per
kvadratkilometer t.ex. Vi har varit väldigt noga med
att se till att vi ska fortsätta att ha traditionen att för-
valta våra viltstammar.
Under de senaste åren har det skett en väldigt stor
ökning av de vilda djuren, och det har skapat viss oro.
Visst vågar man gå och plocka bär i Värmland, men
det finns en viss oro. Det oroar mig. Den oron kan
leda till att det sker olagliga handlingar, vilket har
skett, dvs. att fel djur skjuts. Men så är det inte i de
allra flesta fall. Jag har förtroende för Naturvårdsver-
ket när det gäller att välja och peka ut djur som kom-
mer från vissa kullar eller vissa områden. Bevisligen
har hälften av de hundar som tagits i år tagits från ett
och samma område, ett mindre begränsat område. Det
är troligtvis genetiskt betingat på just den kullen eller
de kullarna. Om man då vill skapa oro i kullen kan
man kanske splittra gruppen och ta bort något djur för
att på så vis se till att vargen bestämmer sig för att
skaffa andra bytesdjur än hundar eller andra tamdjur.
Detta oroar mig. Men jag vill tacka för den här
debatten och är glad att ministern tycker att vi tillför
en del kunskaper. Jag hoppas också att vi tillför en
del bränsle som gör att det går lite fortare att få fram
ett beslut om hur vi ska förvalta vår vargstam i vårt
land.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>17 §  Svar på interpellation 1999/2000:64 om
miljömärkning av mobiltelefoner</pre><pre>Anf.  127  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Inger Segelström har frågat mig  om
det finns någon miljögranskning av mobiltelefoner i
dag eller om det kan förväntas att det initieras någon
sådan miljögranskning.
I dagsläget finns ingen miljögranskning, och någ-
ra föreskrifter med gränsvärden som är juridiskt bin-
dande finns inte. Däremot finns internationella re-
kommendationer från Internationella kommissionen
för strålskydd mot icke-joniserande strålning,
ICNIRP, som lett till en industristandard om gräns-
värden och mätmetoder av högfrekventa elektromag-
netiska fält. Tillverkarna av mobiltelefoner uppger att
de tillämpar denna rekommendation, och på basis av
denna utförs mätningar av strålningsnivåerna från
mobiltelefoner. Tillverkarna har dock varit obenägna
att publicera sina data. Detta beror i första hand på att
de anser att avgörandet ligger i huruvida en mobilte-
lefon uppfyller de gränsvärden som finns uppsatta
och att endast sådana kan komma ut på marknaden.
Jag anser att tillverkarna borde ta ett större ansvar och
organisera en oberoende provning och märkning av
mobiltelefoner.
Regeringen ser positivt på att marknaden ställer
krav på miljömärkta produkter. Mobiltelefoner skulle
kunna miljögranskas och märkas på motsvarande sätt
som nu sker med t.ex. bildskärmar. Sådana krav drevs
igenom av starka konsumentintressen; bl.a. TCO
genomdrev granskningskrav på bildskärmar.
De mät- och provorganisationer som finns kan
mycket väl tänkas vara intresserade av att åta sig att
göra sådana frivilliga granskningar på motsvarande
sätt som med bildskärmar.
Regeringen har uppdragit åt Rådet för arbetslivs-
forskning att redovisa en forskningsöversikt och en
utvärdering av såväl svenska som internationella
forskningsresultat inom området. Till våren, när rådet
lämnat en delrapport som rör användningen av mo-
bila telefonisystem och strålningsförhållandena kring
radiosändare för mobiltelefoni, kan det bli aktuellt för
mig att återkomma i frågan.</pre><pre>Anf.  128  INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Miljöministern och åhörarna på läkta-
ren! Jag vill tacka miljöministern för detta positiva
svar. Det känns bra att miljöministern delar min upp-
fattning om att tillverkarna bör ta ett större ansvar för
att organisera en oberoende märkning. Då undrar jag
om miljöministern har framfört eller avser att framfö-
ra detta till tillverkarna.
I min interpellation framförde jag min oro och
andras oro över att det kommer mobiltelefoner för
mycket små barn. Den frågan har miljöministern inte
svarat på. Beror det på en miss, eller gör miljöminis-
tern den bedömningen att jag inte har någon anled-
ning att vara mer orolig för barnen än för de vuxna?
Slutligen säger miljöministern att regeringen ser
positivt på att marknaden, konsumenterna och organi-
sationerna - jag undrar vilka - ställer krav på mil-
jögranskning och att mobiltelefoner då skulle kunna
granskas. Men det är ju precis det som är problemet.
Också miljöministern pekar på att tillverkarna inte
vill publicera sina data. Vad tänker miljöministern
göra åt det?
När Rådet för arbetslivsforskning lämnar sin rap-
port i vår kommer dessa frågor inte att vara besvarade
- om jag har fått rätt besked om vad denna översikt
ska innehålla - så miljöministern får nog anledning
att återkomma.</pre><pre>Anf.  129  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Det gör jag gärna. Det är nog ett rent
förbiseende att jag inte nämner barnmobiltelefonerna,
för jag reagerade på dem precis på samma sätt som
interpellanten gjorde.
Jag tycker ändå att detta är en rimlig ordning. Jag
har nu uppmanat till en större öppenhet. Jag hoppas
att de företag det gäller ständigt läser riksdagens
snabbprotokoll, så att de snart vet om vad jag har
sagt. Annars får jag informera dem på annat sätt.
Jag vill avvakta forskningsöversikten ytterligare
några månader. Det är sant att man inte ska vänta sig
att man får den totala sanningen helt plötsligt i den
översikten, men jag tror att den kan ge en ganska bra
grund att stå på.
När det blir aktuellt med de nya barnmobiltelefo-
nerna - när de finns på marknaden i dessa förenklade
utföranden - tror jag nog att trycket kommer att vara
ganska stort på att de ska vara miljöklassificerade på
något sätt. Jag hoppas att alla föräldrar hjälper till
med detta.
Jag tänker som sagt var återkomma på grund av
den forskningssammanställning som jag nämnde i
mitt interpellationssvar.</pre><pre>Anf.  130  INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag delar miljöministerns uppfattning
om att det är viktigt att vi har en aktiv diskussion
mellan konsumenterna, på samma sätt som på nästan
alla nya områden. Det som oroar mig är det som står i
sammanställningen över var vi nu befinner oss från
Rådet för arbetslivsforskning. Man talar om nuvaran-
de kunskap.
När jag tänker på att Sverige är det mobiltätaste
landet i världen och att användandet går ned så lågt i
åldrarna måste jag ändå säga att jag förstår att det är
väldigt många som är oroliga. Jag vet inte hur länge
denna konsumentoro ska finnas. Jag har försökt att
ställa frågor om vad det är som händer. Det sker så-
vitt jag förstår ingen hälsoforskning i Sverige. Vi ska
förlita oss på vad andra säger.
Tillverkarna, som ändå är oss närstående, vill inte
lämna ut uppgifter. De organisationer som försöker
besvara oroliga konsumenters frågor säger att det inte
går att få tillgång till dessa data.
Jag skulle vilja uppmana ministern att verkligen
tänka på miljömärkning. Det är kanske ett av dessa
områden. Det är ju en profilfråga för regeringen. Vi
kan säga att vi startar denna miljömärkning nu och att
vi tror på den.</pre><pre>Anf.  131  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Jag lovar Inger Segelström att jag ska
tänka ett varv till. Jag ska tänka igenom denna pro-
blematik ytterligare och göra en ny bedömning av om
det här kan finnas anledning för initiativ från min
eller regeringens sida.
Jag tror ändå att huvudalternativet är att vi tittar
på den forskningssammanställning som görs - den
kommer ganska snart - för att se om den ger grund
för ett sådant initiativ. Sedan hoppas jag att vi kan ha
en ny interpellationsdebatt i det sammanhanget och
fortsätta diskussionen.</pre><pre>Anf.  132  INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Då får jag tacka miljöministern för
svaret. Jag tror att det är precis så här det ska gå till.
Allmänheten, konsumenterna och de som är oroliga
kontaktar sina riksdagsledamöter, och sedan kan vi få
en debatt. Sedan får vi samla in olika kunskaper. Det
är så det går till. När jag ställer frågor kanske jag får
lite annorlunda svar än vad miljöministern får. Jag
tycker att det låter väldigt bra att vi fortsättningsvis
kan jobba åt samma håll. Jag tror att det är nödvän-
digt om vi ska kunna stilla en del av denna oro.
Tack för debatten!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>18 §  Svar på interpellation 1999/2000:65 om
Barsebäck</pre><pre>Anf.  133  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Ulf Nilsson har frågat mig om rege-
ringen kommer att låta göra en miljökonsekvensbe-
skrivning av vad stängningen av Barsebäck leder till
innan reaktor 1 vid Barsebäcksverket stängs.
Det är, tycker jag, en lite märklig fråga med tanke
på att riksdagen fattade ett beslut om stängning av
Barsebäck 1 för två och ett halvt år sedan och att den
stängningen ska verkställas om en vecka enligt detta
beslut.
Som Ulf Nilsson säger har kraven på en formell
miljökonsekvensbeskrivning avvisats av regeringen
flertalet gånger.
I lagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling
föreskrivs att rätten att driva kärnkraftsreaktorer kan
upphävas av regeringen. Sådana beslut ska fattas med
utgångspunkt i att reaktorn ska ställas av i den ord-
ning och vid de tidpunkter som bäst gagnar den av
riksdagen beslutade omställningen av energisystemet.
Syftet med omställningen är att åstadkomma en eko-
logisk och ekonomiskt hållbar energiförsörjning
byggd på förnybara energislag. Vid avgörande av när
en reaktor ska tas ur drift ska hänsyn tas till reaktorns
geografiska läge.
Vad gäller riktlinjerna för stängningen av Barse-
bäck 1 och 2 framgår dessa av näringsutskottets be-
tänkande, 1996/97:NU12, som riksdagen ställt sig
bakom. I betänkandet anges att Barsebäcks reaktorer
är olämpligt lokaliserade till ett mycket tätbefolkat
område.
Vidare framgår av betänkandet att bortfallet av el
ska kompenseras genom effektivare energianvänd-
ning, konvertering från elvärme, hushållning med el
samt tillförsel av el från andra energikällor. Ett vill-
kor för avställningen av den andra reaktorn är att
bortfallet av elproduktion kan kompenseras. Efter
avställningen av Barsebäcksverket ska en uppföljning
ske av elpriser, investeringar, miljöpåverkan, syssel-
sättnings- och fördelningseffekter samt elmarknadens
funktionssätt m.m. Resultatet av det energipolitiska
programmet ska utvärderas och tillsammans med
erfarenheterna från stängningen av reaktorerna i Bar-
sebäck utgöra underlag för kommande beslut om hur
den fortsatta omställningen av energisystemet ska
genomföras.</pre><pre>Anf.  134  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för sva-
ret. Ministern redogör i sitt svar för de politiska rikt-
linjer som riksdagen antagit för lagen om kärn-
kraftsavveckling, men jag tycker inte att ministern
tillfredsställande förklarar varför han anser att följ-
derna för miljön inte behöver beskrivas innan en
stängning äger rum.
Min något märkliga fråga, som ministern uttryckte
det, baserar sig på det faktum att jag som miljöenga-
gerad tycker att en miljökonsekvensbeskrivning i
förväg egentligen borde varit självklar. Det är väl
aldrig för sent. Normal försiktighetsprincip i miljö-
frågor borde leda till att man går igenom riskerna för
miljöförstöring innan en åtgärd genomförs.
Allt talar för att en stängning av Barsebäck 1
kommer att öka kol-, olje- och biobränslebruk. I Skå-
ne, där jag bor, känner man redan av föroreningarna
från Europa mer än i övriga Sverige. När behovet av
importerad el ökar kommer den att köpas där den är
billigast. Dansk kolkraft har inte samma miljökrav
som den svenska, och den har lägre beskattning. En
ökning av den danska kolkraften innebär ett hot mot
södra Sverige - ett hot som alltfler människor oroar
sig för.
Växthuseffekten är kanske det allvarligaste glo-
bala miljöhotet i dag. Industriländerna åtog sig vid
Kyotokonferensen 1997 att minska växthusgaserna
med 5 % till 2012 i förhållande till 1990 års nivå,
trots en förväntad ökning av energibehovet. Till följd
av Kyotoavtalet har alltfler länder - Tyskland, Stor-
britannien och USA - öppet talat om att en för hastig
kärnkraftsavveckling är omöjlig om växthuseffekten
ska kunna minskas enligt avtalet. Miljöministern har
inte kommenterat hur snabbstängningen av Barsebäck
påverkar Sveriges möjligheter att bidra till en minsk-
ning av växthusgaserna.
Miljöministern säger i sitt svar att bortfallet av el
ska kompenseras genom bl.a. hushållning med el och
tillförsel av el från andra energikällor. Jag vet inte om
det finns någon utarbetad plan för hur hushållningen
av el ska förbättras. Kommer det någon sådan och hur
kommer den i så fall att se ut?
Sverige har hittills haft en bra blandning av vat-
tenkraft och kärnkraft där kärnkraften står för 45 %
av elförsörjningen. Tack vare det håller vi koldioxid-
halterna nere. Tack vare det har vi också fått ned
svavelutsläppen och försurningen med 80 % sedan
70-talet. Med en snabbnedläggning kommer en sådan
balans att rubbas.
Miljöministern säger att efter stängningen av hela
Barsebäck kommer en uppföljning av miljöpåverkan
att ske. Han menar att det är den typen av miljökon-
sekvensbeskrivning jag efterlyser i min interpellation.
Jag vill då säga att vad jag efterlyser är en miljökon-
sekvensbeskrivning innan en åtgärd som påverkar
miljön vidtas. När ett par miljarder kronor gått förlo-
rade på att snabbstänga Barsebäck är det alldeles för
sent att upptäcka att miljöeffekterna är negativa.
Fru talman! Allt talar för att användningen av fos-
sila bränslen kommer att öka efter stängningen av
Barsebäck 1. Allt talar för att Sverige inte kommer att
kunna uppfylla sina internationella åtaganden de
närmaste åren. Allt talar för att miljön i Skåne kom-
mer att försämras och att fler människor kommer att
riskera hälsan efter en snabbstängning. Jag skulle
vilja ha en bättre förklaring till varför inte dessa pro-
blem har analyserats före ett beslut. Finns det någon
plan för ökad elhushållning i Sverige? Finns det nå-
gon möjlighet att stoppa import av dansk kolkraft?
Och finns det någon garanti för att Sverige kan upp-
fylla sina internationella åtaganden för en bättre mil-
jö?</pre><pre>Anf.  135  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Som jag sade fattades beslutet om
stängning av Barsebäck för två och ett halvt år sedan.
Det var innan jag var miljöminister, men jag har för-
stått att en majoritet i riksdagen då ansåg att man
kunde göra bra bedömningar av miljökonsekvenserna
av den politik som man beslutade om.
Den här frågan har ju dessutom prövats i Rege-
ringsrätten. I en dom nu i somras har man behandlat
frågan om huruvida en formell miljökonsekvensbe-
skrivning borde ha upprättats i det nu aktuella fallet.
Rätten fann att befintligt underlagsmaterial i sak mer
än väl motsvarade vad som skulle kunna krävas av en
miljökonsekvensbeskrivning och att frågan om den
eventuella tillämpningen av ett EU-direktiv i sam-
manhanget saknade betydelse för utgången i målet.
Dessutom kan jag tillägga att vi vet väldigt myck-
et om den här typen av konsekvenser. Vi vet väldigt
mycket om kärnkraften, konsekvenserna av att fort-
sätta driva kärnkraften. Jag tror också att vi har ett
tillfredsställande beslutsunderlag när det gäller hur
alternativen kommer att kunna se ut.
Jag är lite nyfiken på en sak. Varför vill Ulf Nils-
son ha en konsekvensbedömning av att lägga ned ett
kärnkraftverk men inte en konsekvensbedömning av
att fortsätta driva de andra elva?
Vi får inte lura oss själva, vilket jag tycker att vi i
den här debatten tenderar att göra. Vi får inte låta lura
oss själva att tänka att bara för att kärnkraften inte
egentligen ger upphov till några koldioxidutsläpp är
den en fullständigt acceptabel energikälla utifrån
miljöpolitiska utgångspunkter. Så är det inte. Den
innebär fortfarande risker, om än små, vid driften.
Den innebär fortfarande ett stort problem när det
gäller att hantera avfallet. Det har vi trots många år av
försök inte lyckats lösa.
Det är därför vi menar att vi nu måste ta ordentli-
ga steg mot ett uthålligt energisystem, ett energisys-
tem som naturligtvis fortsätter att bruka vattenkraften
men som nu mödosamt och uthålligt försöker ersätta
den kärnkraft vi har med förnybara energikällor.
Vi vet ju, Ulf Nilsson, att vi en vacker dag kom-
mer att behöva ersätta kärnkraften med något annat.
Är det då inte väldigt klokt att göra det planerat t.ex.
med stöd av det energiprogram vi arbetar med? Det är
9 miljarder kronor där man redan i dag kan räkna med
att vi har tjänat in ungefär 1,4 terawattimmar. Det är
en uppgift som jag har fått. Vi arbetar med de lokala
investeringsprogrammen, där vi har en energieffekti-
viserings- och energibesparingseffekt som ligger på
ungefär  2,4 terawattimmar. Om man är lite våghalsig
och adderar de två siffrorna - nu gäller de inte riktigt
samma sak, så jag ska inte säga att detta bevisar nå-
gonting - så har man bara på de områdena en effekt
som motsvarar energimängden från ett av Barsebäck-
saggregaten, som ger 4 terawattimmar.
Jag har slut på min talartid. Jag hoppas att jag i
min nästa replik kan svara på ytterligare några av de
frågor som Ulf Nilsson har ställt till mig.</pre><pre>Anf.  136  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Vi hade ju ett beslut i riksdagen för
länge sedan nu där vi sade att kärnkraften skulle av-
vecklas i takt med att det var ekonomiskt och miljö-
mässigt försvarbart osv. Ungefär så var det formule-
rat. Men det här är ju en snabbeslutad avveckling som
jag inte uppfattar som så välplanerad. Sedan kan man
naturligtvis ha olika uppfattningar om hur man i öv-
rigt ska ha det med kärnkraften på riktigt lång sikt.
Varje gång man säger nej till något borde man ju
fråga sig vad man får i stället. Naturligtvis hade jag
inte haft något emot en jämförande miljöbeskrivning
av de här faktorerna i fråga om kärnkraften och den
kortsiktiga effekt i form av en ökning av koldioxid
och svavel som en snabbnedläggning för med sig.
Vad får man nu i stället? Får man kol, gas eller
rysk kärnkraft? Härom veckan, tror jag det var, be-
skrev 14 forskare i DN de globala konsekvenserna av
en ökad användning av fossila bränslen. Slutsatsen
blev att kärnkraften tills vidare behövs för att klara de
globala miljöfrågorna. Genom stängningen av Barse-
bäck beräknas ökningen av koldioxidutsläpp till un-
gefär 5 miljoner ton om året de närmaste åren, dvs.
8 % av dagens koldioxidutsläpp. På sikt kan natur-
ligtvis koldioxidutsläppen bli mindre när t.ex.
gaskraftverk byggs.
Men oavsett vilken uppfattning man har om hur
kärnkraften kan ersättas på lång sikt kan man inte
blunda för vad som händer omedelbart de närmaste
åren om kärnkraften måste ersättas. Jag läste fysikern
Agneta Rising, som gjorde en pedagogisk beräkning
av olika energislags direkta miljöpåverkan.
Biobränsle har mellan tre och tio gånger så allvarlig
miljöpåverkan som kärnkraften. Gas gör ytterligare
tre och kol ytterligare tre gånger så stor skada på
miljön.
Jag har ställt den här interpellationen ur miljösyn-
punkt. Därför tänker jag inte fördjupa mig i följderna
för ekonomi, tillväxt och arbetstillfällen av att lägga
ned kärnkraftverk tidigare än vad säkerhet, miljö och
ekonomi kräver.
SKI, Kärnkraftsinspektionen i Sverige, har syn-
punkter på själva avvecklingen av Barsebäck 1, alltså
nedmonteringen efter det att driften har stoppats. Man
menar att ett avstängt kärnkraftverk kräver lika
mycket tillsyn även om bränslet fraktats bort. SKI
menar alltså att Barsebäck 2 måste vara stängt för att
man säkert definitivt ska kunna avveckla ettan. De är
tvillingreaktorer med gemensamma system. En ned-
montering av ettan med tvåan i drift skulle enligt
Kärnkraftsinspektionen äventyra säkerheten.
Regering har alltså satt sig, tycker jag, i en under-
lig situation när man har sagt att tvåan ska stoppas om
det finns tillräckligt mycket el vid den tidpunkten.
Den frågan borde man ställa sig innan den första
reaktorn stängs. Sedan riskerar man ju att hamna i en
tvångssituation utan att ha handlingsfrihet - i alla fall
om man ska ta Statens kärnkraftsinspektion på allvar.</pre><pre>Anf.  137  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Först av allt ska jag tacka för att mil-
jöministern är ovanligt tydlig i det här energipolitiska
ställningstagandet. Det handlar inte om miljöpolitik
när man avvecklar Barsebäck 1 och 2. Det handlar
inte om så mycket miljöpolitik att man ens är beredd
att göra en miljökonsekvensanalys av stängningen av
Barsebäcks båda reaktorer. Det klarar man efteråt,
säger miljöministern.
Vi har i dagarna också konstaterat att det inte
handlar om en avoghet mot kärnkraft. För samtidigt
som dagens regering är beredd att ödsla miljarder av
skattebetalarnas pengar på  att stänga svenska kärn-
kraftverk köper det helstatliga bolaget Vattenfall
andelar i tyska kärnkraftverk, andelar som är större än
de båda Barsebäcksreaktorerna. Det är 11 terawat-
timmar el av tysk kärnkraft. Det köper det statliga
bolaget under ledning av den tidigare socialdemokra-
tiske energiministern Jörgen Andersson samtidigt
som dagens regering är beredd att ödsla miljarder för
att stänga 7-8 terawattimmar svensk kärnkraft. Tidi-
gare har samma statliga bolag, Vattenfall, köpt ande-
lar i kärnkraftverk i Finland.
Det handlar uppenbarligen inte om en avoghet
mot kärnkraft eller kärnteknologi. Det är inte heller
en fråga om sysselsättning, eftersom dagens energi-
politik driver jobben, företagandet, ur landet. Den
svarta skatteväxling som statsrådet förespråkar inne-
bär ju att vi byter jobb i Sverige mot import av tysk
och dansk kolkraft. Det enda som kvarstår är i själva
verket maktpolitik.
Regeringen är beredd att avveckla två reaktorer i
Barsebäck. Man gör det inte av miljöskäl, inte därför
att det just handlar om kärnkraft och inte därför att
man vill trygga någon sysselsättning. Man gör det för
att trygga den egna politiska makten.
Nu visar alla undersökningar att Barsebäcks er-
sättning kommer att bestå av skitig dansk och tysk
kolkraft. Omställningsprogrammet är ju ett fiasko.
Det ger nästan ingenting. Det handlar om att säkra
den egna politiska makten. För att ersätta Barse-
bäcksverket går det åt motsvarande 6 ton kol i minu-
ten. Det ger i moderna kolkondenskraftverk ytterliga-
re ungefär 7 miljoner ton koldioxid, 4 000 ton svavel-
dioxid och ungefär 4 000 ton kväveoxid. Den nuva-
rande regeringen tycker uppenbarligen att det är ett
lämpligt pris som den svenska miljön får betala.
Jag skulle vilja fråga statsrådet om han är nöjd. Är
det ett lagom politiskt pris som den svenska miljön
får betala för att man inte avvecklar kärnkraft - det
statliga företaget investerar ju i kärnkraft? Man driver
inte en offensiv miljöpolitik och främjar inte syssel-
sättningen, utan man främjar den egna politiska
makten. Är det här ett rimligt pris för den svenska
miljön, statsrådet?</pre><pre>Anf.  138  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Det var trevligare att diskutera lugnt
och sansat med Ulf Nilsson än att höra de retoriska
spottloskor som vi fick höra nu.
Frågan i dag handlar om huruvida man ska göra
en miljökonsekvensbeskrivning. En riksdagsmajoritet
har beslutat att man vet tillräckligt mycket för att det
inte ska behövas en miljökonsekvensbeskrivning.
Regeringsrätten har konstaterat att det finns tillräcklig
kunskap om detta för att det inte ska behöva göras en
formell miljökonsekvensbeskrivning. Sedan det riks-
dagsbeslutet fattades har vi haft val, och såvitt jag
förstår är den majoritet som står bakom den här ener-
gipolitiska linjen betydligt större efter än före det
valet. Det var vad jag hade att säga om detta.
Sedan plockar man fram alla de här gamla spöke-
na ur garderoben med alla kolkraftverk som plötsligt
kommer att användas för att skapa ström till Sverige.
Sverige hade förra året ett överskott av elexport
på, om det var, 10 terawattimmar. Under de första tio
månaderna av det här året har vi haft ett överskott
som motsvarar ungefär 8 terawattimmar. Det över-
skottet är större än Barsebäcks samlade produktion
under de här två åren. Jag håller med om att dessa år
inte är särskilt typiska, men vi har haft exportöver-
skott under åtta av de tio senaste åren. Vi vet också
att danskarna, som det alltid hänvisas till som något
slags underlägsen lillebror, har en väldigt ambitiös
energipolitik. De har kanske världens mest fram-
gångsrika satsning på vindkraft. De har ett åtagande
under Kyotoprotokollet om att man mellan 1990 och
2010 ska minska koldioxidutsläppen med 21 %. Det
kommer att ske mycket i riktning mot de förnybara
energikällorna.
Det som ni beskriver som stora miljökatastrofer är
ganska ofrånkomliga effekter av att vi har en öppen
elmarknad. Är Folkpartiet och Moderaterna mot den
elmarknaden, som med nödvändighet leder till att vi
ibland säljer och ibland köper? Det kommer dessutom
på sikt att få väldigt positiva miljömässiga konsek-
venser.
Jag har fortfarande inte fått höra ett ord om huru-
vida ni anser att kärnkraften är fullständigt ren, full-
ständigt riskfri och fullständigt acceptabel för all
framtid. Det vore intressant att veta det. Ni diskuterar
ju med den utgångspunkten. Så fort man kommer till
kärnkraften är Moderaterna och Folkpartiet stora
anhängare av klimatpolitik osv. Kan ni inte tala om
för kammaren vad ni vill göra för att minska kol-
dioxidutsläppen från transporterna? Det är de som
ökar snabbast. Det är de som vi kanske har arbetat
med minst politiskt, frånsett när det gäller de ekono-
miska styrmedlen. Eller är klimatpolitiken bara in-
tressant för er när ni kan använda den för att propage-
ra för kärnkraften?</pre><pre>Anf.  139  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Danmark har ju lyckats betydligt
sämre än Sverige med att få ned sin koldioxidhalt.
Det beror bl.a. på att de där använder kolkraft betyd-
ligt mer än vi. Kolkraft är dessutom billig när man
köper över gränserna.
Jag är visst för en mycket aktiv miljöpolitik även
över gränserna. Jag hinner inte gå in så mycket på det
nu. Jag ska bara ta upp ett exempel. Folkpartiet driver
hårt att vi ska ha en kraftig överstatlig möjlighet att
inom EU bestämma om avgifter och skatter på t.ex.
koldioxid. Men för att vi ska kunna vrida utveckling-
en mot både hållbar och miljövänlig energi måste det
här få ta den tid som krävs. Därför var beslutet för 19
år sedan hyfsat - i förhållande till vad man då visste -
nämligen att man skulle avveckla kärnkraften i den
takt som miljön och ekonomin tillät. Jag menar att
den majoritet som Kjell Larsson hänvisar till har gått
ifrån det.
Man kan ha olika uppfattning om vad modern
forskning leder till när det gäller kärnkraftens framtid.
I det avseendet har jag inte tänkt färdigt än, men jag
tycker att det är uppenbart att den direkta miljöpåver-
kan blir förödande.
Enligt min enkla uppfattning, för att återkomma
till ursprungsfrågan, syftar en konsekvensbeskrivning
till beredskap i förväg, innan man vidtar en åtgärd.
Jag är naturligtvis medveten om det politiska beslutet,
men jag har ändå valt att ställa frågan till den miljö-
ansvarige i regeringen för att jag skulle få lyssna till
argumenten för att man inte har gjort en sådan kon-
sekvensbeskrivning.
Jag är naturligtvis inte nöjd med svaret. Jag vill
inte att svavelutsläppen ska öka över Skåne, där jag
bor, de närmaste åren. Jag vill inte att försurningen av
mark och sjöar ska bli svårare. Jag vill inte heller att
Sverige ska öka bidragen när det gäller de globala
miljöhoten och öka växthuseffekten.
Fru talman! Dagens debatt har inte fått mig att
ändra uppfattning om att snabbstängningen av Barse-
bäck är oövertänkt och dålig för miljön.</pre><pre>Anf.  140  OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag konstaterar att miljöministern inte
tycker att mitt inlägg var trevligt. Jag kan förstå att
det blir otrevligt när man börjar analysera regeringens
energipolitik. Just i dessa dagar framstår det alldeles
extra tydligt vilket hyckleri det faktiskt är.
Vi lägger ut miljarder av skattebetalarnas pengar
på att stänga svenska väl fungerande kärnkraftverk
samtidigt som det helstatliga bolaget Vattenfall i dag
köper in andelar i kärnkraftverk i Tyskland och tidi-
gare i Finland. Det handlar om en större energimängd
än vad de Barsebäcksreaktorer som man lägger ned i
Sverige klarar.
Fru talman! Svensk energipolitik handlar till stora
delar om effektproblem i dag. Det handlar om hur vi
ska täcka effektbehoven under de riktigt kalla vinter-
dagarna. Då är alternativet till svensk ren kärnkraft
import av dansk och tysk skitig kolkraft. Statsrådet
har också medgett i ett skriftligt frågesvar till mig att
vi, med den fria avreglerade elmarknaden, kan få
import av miljömässigt olämplig el.
Då kvarstår min fråga till Kjell Larsson. Tycker
statsrådet att 7 miljoner ytterligare ton koldioxid om
man ersätter Barsebäck med moderna kolkon-
densverk, 4 000 ton svaveldioxid, 4 000 ton kväve-
oxid är ett rimligt pris att betala för den svenska mil-
jön? Sedan medger jag gärna att vare sig kärnkraften
eller andra energislag är riskfria. Vi måste väga ris-
kerna mot varandra.</pre><pre>Anf.  141  Miljöminister KJELL LARSSON (s):
Fru talman! Det var ett bra medgivande på slutet
som jag tackar för. Det är just den typen av avväg-
ning som ligger i konstaterandet att kärnkraften har
sina stora problem. Det finns såvitt jag förstår i dag
ingen som förespråkar att vi ska bygga nya kärnkraft-
verk.
Det finns ekonomiska problem förknippade med
att fortsätta att använda kärnkraften utöver de säker-
hetsproblem som finns. Det är precis det som är den
stora grundläggande utgångspunkten i den energipo-
litik som regeringen vill föra. Vi ska försöka på ett
någotsånär planerat och kontrollerat sätt komma ur
kärnkraften utan att det skapar andra miljöproblem.
Det ska vi försöka göra genom att ersätta den el-
kraft som kommer från kärnkraften med andra former
av produktion av elkraft. Vi har, som jag var inne på
tidigare, ett stort forskningsprogram och stora åtgär-
der överallt. I takt med att vi kan komma framåt i
denna nödvändiga omställning - om man inte vill
förlita sig på kärnkraften för mycket lång tid fram-
över - kommer vi att kunna avveckla kärnkraften på
ett kontrollerat och bra sätt utan men för energiför-
sörjningen och inte heller med men för miljön.
Den första avvecklingen sker nu inom en vecka.
Det första Barsebäcksaggregatet har en effekt på
ungefär 4 terawattimmar, eller rättare: det blir en brist
på 4 terawattimmar när det stängs ned. Jag har tidiga-
re beskrivit att det motsvarar de effekter vi kan peka
på som en följd fram till i dag och en bit in i framti-
den av de statliga satsningar som sker på att hitta
ersättningsenergi. Sedan kommer vi att fortsätta på
det lite mödosamma sättet.
Jag tycker att det är oerhört fascinerande att nu stå
i en period som innebär början på marschen mot ett
ekologiskt uthålligt energisystem. Det har vi aldrig
haft tidigare.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>19 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och delats ut till kammarens ledamöter:
Medlemsstaternas sysselsättningspolitik år 2000
KOM (99) 441,442,445 samt 440</pre><pre>20 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Proposition
1999/2000:23 till lagutskottet</pre><pre>Motioner
1999/2000:So18 och So19 till socialutskottet</pre><pre>21 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1999/2000:KU4
och KU5
Finansutskottets betänkanden 1999/2000:FiU7-FiU9
Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU2
Lagutskottets betänkande 1999/2000:LU2</pre><pre>22 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av skr. 1999/2000:24 Jämställdhets-
politiken inför 2000-talet
1999/2000:A1 av Mikael Odenberg m.fl. (m)
1999/2000:A2 av Maria Larsson m.fl. (kd)
1999/2000:A3 av Barbro Feltzing m.fl. (mp)
1999/2000:A4 av Lena Ek m.fl. (c)
1999/2000:A5 av Elver Jonsson m.fl. (fp)</pre><pre>Konstitutionsutskottets betänkande
1999/2000:KU7 Personuppgiftslagens överförings-
regler</pre><pre>Kulturutskottets betänkanden
1999/2000:KrU3 En idrottspolitik för 2000-talet -
folkhälsa, folkrörelse och underhållning, m.m.
1999/2000:KrU4 På ungdomars villkor - ungdom-
spolitik för demokrati, rättvisa och framtidstro
1999/2000:KrU6 Kulturarv - fideikommiss</pre><pre>Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1999/2000:AU4 Utvidgning av lagen om europeiska
företagsråd till att avse Storbritannien</pre><pre>23 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 23 november</pre><pre>1999/2000:106 av Lars Tobisson (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Statliga kreditinstitut
1999/2000:107 av Henrik Westman (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Rekrytera utan att diskriminera
1999/2000:108 av Per Westerberg (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Samordning av radiokommunikationsnät
1999/2000:109 av Per Westerberg (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Sveriges småföretagare
1999/2000:110 av Per Westerberg (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Posten och Postgirot
1999/2000:111 av Sven Bergström (c) till statsminis-
ter Göran Persson
Folkomröstning om EMU
1999/2000:112 av Per Landgren (kd) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Det kommunala utjämningssystemet</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 30 november.</pre><pre>24 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 22 november</pre><pre>1999/2000:250 av Mona Berglund Nilsson (s) till
socialminister Lars Engqvist
Utsatta barn
1999/2000:251 av Sonja Fransson (s) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Praktiktjänstgöring för psykologer
1999/2000:252 av Gudrun Lindvall (mp) till social-
minister Lars Engqvist
Dödligt virus och sorkövervakning
1999/2000:253 av Anna Åkerhielm (m) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Pilotutbildning
1999/2000:254 av Sonja Fransson (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Regler för uppehållstillstånd i Nya Zeeland</pre><pre>den 23 november</pre><pre>1999/2000:255 av Erling Wälivaara (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Villkor för företag i Norrbottens inland
1999/2000:256 av Yvonne Andersson (kd) till statsrå-
det Ingegerd Wärnersson
Etiska överväganden i samband med internetanvänd-
ning
1999/2000:257 av Kenneth Lantz (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Tullgränser i Skåne
1999/2000:258 av Gunilla Tjernberg (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
LEADER II</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 30 november.</pre><pre>25 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 19 november</pre><pre>1999/2000:173 av Jeppe Johnsson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Kriminalvården
1999/2000:177 av Kent Härstedt (s) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Kriminalvårdens omorganisation
1999/2000:181 av Inger Strömbom (kd) till justitie-
minister Laila Freivalds
Resurser till polisen</pre><pre>den 22 november</pre><pre>1999/2000:171 av Maggi Mikaelsson (v) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Laxfisket i Östersjön
1999/2000:194 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Kemiska bekämpningsmedel</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 30 november.</pre><pre>26 §  Kammaren åtskildes kl. 21.43.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.42,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 102
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre>