Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:24

Onsdagen den 3 november

Kl. 9.00 - 18.22

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 28 oktober.
2 § Avsägelse

Förste vice talmannen meddelade att Bo Lundgren
(m) avsagt sig uppdraget som ledamot i valbered-
ningen.

Kammaren biföll denna avsägelse.

3 § Ledighet, m.m.

Förste vice talmannen meddelade att Karin Pil-
säter (fp) ansökt om föräldraledighet under tiden den
22 november-28 december 1999.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Bijan Fahimi (fp) skulle
tjänstgöra som ersättare för Karin Pilsäter.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1999/2000:18 till finansutskottet

Redogörelse
1999/2000:JO1 till konstitutionsutskottet

5 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 27 oktober

UbU4 Elever med funktionshinder
Mom. 3 (organisation för stöd i specialpedagogiska
frågor, m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
Votering:
176 för utskottet
65 för res. 1
44 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 37 v, 7 kd, 15 c, 11 mp
För res. 1: 64 m, 1 fp
Avstod: 1 m, 29 kd, 12 fp, 2 mp
Frånvarande: 25 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp
Gunilla Tjernberg (kd) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 4 (förändring av specialskolans målgrupp,
m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (m, kd, c)
3. res. 4 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering:
116 för res. 3
13 för res. 4
156 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
145 för utskottet
130 för res. 3
9 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 31 v, 8 mp
För res. 3: 63 m, 3 v, 36 kd, 15 c, 12 fp, 1 mp
Avstod: 2 m, 3 v, 1 fp, 3 mp
Frånvarande: 25 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 4 mp

Mom. 5 (avveckling av de fasta skoldelarna vid
Ekeskolan och Hällsboskolan)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (m, kd, c)
3. res. 4 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering:
115 för res. 3
13 för res. 4
157 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
145 för utskottet
131 för res. 3
8 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 31 v, 8 mp
För res. 3: 63 m, 3 v, 36 kd, 15 c, 13 fp, 1 mp
Avstod: 2 m, 3 v, 3 mp
Frånvarande: 25 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 4 mp

Mom. 16 (individuella program inom den Rh-
anpassade gymnasieutbildningen)
Yrkanden:
1. utskottet
2. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. 1998/99:Ub24 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 19 (en värdegrund som utgår från kristen etik
och västerländsk humanism)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (kd)
Votering:
244 för utskottet
38 för res. 5
1 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 61 m, 37 v, 15 c, 11 fp, 14 mp
För res. 5: 2 m, 36 kd
Avstod: 1 m
Frånvarande: 25 s, 18 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 6 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU5 Vissa regeländringar på skolområdet
Mom. 2 (fristående kvalitetsinstitut)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (m)
Votering:
200 för utskottet
64 för res. 3
20 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 37 v, 20 kd, 15 c, 9 fp, 14 mp
För res. 3: 63 m, 1 fp
Avstod: 1 m, 16 kd, 3 fp
Frånvarande: 26 s, 18 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp
Gunilla Tjernberg (kd) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 3 (individuella studieplaner)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
268 för utskottet
15 för res. 4
2 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 63 m, 37 v, 36 kd, 13 fp, 14 mp
För res. 4: 15 c
Avstod: 2 m
Frånvarande: 26 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 8 (möjlighet att räkna in Idrott och hälsa A
samt Estetisk verksamhet i slutbetyg från gymnasial
vuxenutbildning)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (kd)
Votering:
248 för utskottet
36 för res. 1
1 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 64 m, 37 v, 15 c, 13 fp, 14 mp
För res. 1: 36 kd
Avstod: 1 m
Frånvarande: 26 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 11 (kravet på lärares kunskaper i svenska språ-
ket)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, fp)
Votering:
158 för utskottet
126 för res. 5
1 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 37 v, 1 fp, 14 mp
För res. 5: 64 m, 36 kd, 14 c, 12 fp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 25 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 4 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 14 (entreprenadförhållanden inom skolan)
1. utskottet
2. res. 6 (m, kd, c, fp)
Votering:
157 för utskottet
127 för res. 6
1 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 37 v, 14 mp
För res. 6: 63 m, 36 kd, 15 c, 13 fp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 25 s, 18 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU6 Utvecklingsplan för förskola, skola och
vuxenutbildning
Mom. 1 (utvecklingsplanen i huvudsak utom såvitt
avser särskolan)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 i motsvarande del (v)
4. res. 3 (kd)
5. res. 4 (fp)
Förberedande votering 1:
35 för res. 3
13 för res. 4
237 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 2:
37 för res. 2
35 för res. 3
214 avstod
63 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 3:
66 för res.1
37 för res. 2
183 avstod
63 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
135 för utskottet
64 för res. 1
87 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 15 c, 14 mp
För res. 1: 64 m
Avstod: 1 m, 37 v, 36 kd, 13 fp
Frånvarande: 25 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 3 (läs- och skrivfärdigheter m.m.)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (c)
Votering:
270 för utskottet
15 för res. 5
1 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 64 m, 37 v, 36 kd, 13 fp, 14 mp
För res. 5: 15 c
Avstod: 1 m
Frånvarande: 25 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU2 Förarbevis för moped klass I och för ter-
rängskoter
Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU3 Lägesrapport två om IT-omställningen i
samhället inför år 2000
Mom. 3 (avställning av kärnkraftsreaktorer)
1. utskottet
2. res. (mp)
Votering:
271 för utskottet
14 för res.
1 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 64 m, 37 v, 36 kd, 15 c, 13 fp
För res.: 14 mp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 25 s, 17 m, 6 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Meddelande om samlad votering

Förste vice talmannen meddelade att utrikesut-
skottets betänkanden UU5, UU3 och UU4, justitieut-
skottets betänkande JuU3, lagutskottets betänkande
LU1, socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4,
socialutskottets betänkande SoU3, miljö- och jord-
bruksutskottets betänkanden MJU3, MJU4 och MJU5
samt arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

6 § Nordiskt samarbete 1998

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 1999/2000:UU5
Nordiskt samarbete 1998 (skr. 1997/98:67 och redog.
1998/99:NR1)

Anf. 1 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Vi ska nu debattera frågan om nor-
diskt samarbete. Det är ju en tradition att göra det i
riksdagen. Det är ju särskilt viktigt eftersom vi ska ha
en session med Nordiska rådet under den kommande
veckan.
Det nordiska samarbetet har en lång tradition, och
det är därför viktigt att vi vidareför det arv som vi har
fått från tidigare samarbete. Det ska då vidareföras i
perspektiv av en allt vidare europeisk integration. Det
är ju det nya Europa som växer fram med allt tätare
samarbete mellan länderna, också inom Norden i det
europeiska perspektivet och i Östersjöområdet i det
europeiska perspektivet. Därför är det viktigt att vi får
ett relevant nordiskt råd, ett nordiskt råd som betyder
någonting och som fyller sin funktion också i det här
perspektivet.
Från moderat håll vill vi se Nordiska rådets par-
lamentariska församling utvecklas till vad vi kallar
för Nordens politiska torg. Det ska vara den arena där
det är naturligt för ledande politiker i Norden att träf-
fas och att föra de relevanta debatterna - inte alltid
insnävat exakt i det nordiska samarbetet utan också
ibland i ett vidare perspektiv.
Därför menar vi att bland dem som ska kunna
delta i den parlamentariska församlingen ska också
våra Europaparlamentariker kunna finnas. De ska
kunna väljas in i Nordiska rådets parlamentariska
församling. Vi menar alltså att inte bara riksdagen
utan också Europaparlamentet ska vara den grund
varpå partierna nominerar sina ledamöter. Sedan
hänger det mer på partierna själva om man vill ut-
nyttja den möjligheten eller ej. Mot den bakgrunden
yrkar jag bifall till reservation 1 som handlar om
detta.
Vi menar också att man ska vidareutveckla det
nordiska samarbetet ytterligare. Vi vill bl.a. få riksda-
garna, parlamenten, att spela en större roll, dvs. att
den nordiska dimensionen ska spela en större roll i
riksdagars normala arbete. Vi menar att man skulle
försöka utveckla det så att riksdagarnas utskott fick
en särskild samarbetsuppgift inom sina respektive
fackområden och att ordförandelandets utskott tjänst-
gjorde som primus motor under ordförandeperioden.
Det vore ett sätt att bredda det nordiska samarbetet in
till hela riksdagen, till alla relevanta utskott - precis
på samma sätt som vi försöker bredda EU-frågorna in
till utskotten och inte ha en, kan man säga, exklusiv
klubb av riksdagsledamöter som sysslar med de nor-
diska och de europeiska frågorna. I stället ska det här
bli en naturlig del i det löpande arbetet i riksdagen.
Här menar vi att man i Nordiska rådet skulle kunna ta
initiativ, titta på det här och utveckla den samarbets-
modellen.
Nästa punkt som vi vill poängtera är vårt samar-
bete med de baltiska länderna. Det har betytt mycket
för Estland, Lettland och Litauen att Nordiska rådet
har strävat efter att samarbeta med de här länderna
och hjälpa dem i deras utveckling bort från diktatur,
förtryck samt ekonomisk och social misär och fram
till att bli moderna europeiska stater. Det här är bra
och viktigt, och här har Nordiska rådet spelat en inte
alldeles oväsentlig roll.
Vi menar att detta ska man också vidareutveckla,
t.ex. genom att inbjuda parlamentariker från Estland,
Lettland och Litauen till Nordiska rådets alla möten,
både plenarmöten och utskottsmöten. Det är ett na-
turligt sätt för parlamentarikerna från de här tre län-
derna att därmed komma in i arbetet - inte tillfälligt-
vis och på särskild inbjudan, utan som en löpande del
i det normala arbetet.
Personligen har jag synpunkten att vi i ett längre
perspektiv måste överväga att utvidga Nordiska rådet
till att också omfatta Estland, Lettland och Litauen.
Övriga europeiska organ har ju fastslagit den öppna
dörrens politik. Europarådet, EU och Nato har alla
bestämt att man är beredd att bjuda in de nya demo-
kratierna från Central- och Östeuropa. Det är en
självklar förutsättning för samarbetet att man från de
demokratierna vet att denna öppna dörr finns. Slut-
målet är där; man blir en fullvärdig medlem.
Jag menar att man nu i Nordiska rådet borde dis-
kutera frågan om vi inte på samma sätt som EU och
Europarådet skulle säga: Ja, det är möjligt för Est-
land, Lettland och Litauen att också bli medlemmar i
Nordiska rådet. Jag tror att det är dags att göra det,
inte minst för att ge en rimlig bakgrund till det sam-
arbete som vi har med de baltiska länderna.
Slutligen, herr talman, vill jag poängtera att be-
tänkandet av ett mycket speciellt skäl är intressant.
Jag tror att samefrågan aldrig tidigare här i riksdagen
har belysts från ett så intressant historiskt perspektiv
som här. Jag rekommenderar därför alla som är in-
tresserade av samefrågan att läsa detta betänkande.
Tack, herr talman!

Anf. 2 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Världen är full av konflikter. Även i
vårt Europa har vi fått erfara mycket av konflikter
under senare år. Jag kan nämna namn som Bosnien,
Kosovo, Serbien osv.
Orsakerna till de här konflikterna är ofta bristande
samarbete, bristande kontakt, bristande förståelse och
ett demokratiskt underskott.
Vi som lever och verkar i Norden ska vara tack-
samma och glada över det samarbete som har växt
fram och fördjupats under 1900-talet mellan de nor-
diska länderna. Från historien vet vi att det inte alltid
har varit så. Det fanns ju en tid av förödande krig som
under långa perioder drog fram i våra länder.
Det nordiska samarbetet betraktas ofta i andra
delar av vår värld som ett gott exempel på dialogens
seger över konfrontationen och på hur ett fördjupat
samarbete leder till förståelse, trots kulturskillnader.
Jag minns när jag gjorde min första utlandsresa.
Det var en skolresa efter realexamen 1953. Resan
gick till Norge. Alla elever fick skaffa sig pass för att
kunna åka på denna resa. Men utvecklingen har gått
vidare och mycket har hänt sedan dess som resulterat
i ett nära och fördjupat samarbete mellan de nordiska
länderna inom område efter område.
I regeringens skrivelse om nordiskt samarbete un-
der 1998, i Nordiska rådets svenska delegations be-
rättelse för samma år och i dagens betänkande redo-
görs för vad som händer av samarbete inom områden
som miljö, utbildning, forskning, kultur, medier,
ekonomi, näring etc.
Styrkan i det nordiska samarbetet ligger inte minst
i att det vilar på omfattande nätverk inom alla dessa
områden och på olika nivåer. Det politiska samarbetet
mellan regeringarna och inom Nordiska rådet har sin
motsvarighet på kommunal nivå genom vänorts-
samarbete och andra organisationer med lång tradi-
tion av gränsöverskridande verksamhet på folklig
nivå, t.ex. i Föreningen Norden.
Visst kan det ibland finnas en viss otålighet som
kan driva oss till att önska mer av konkreta resultat
och av ett förverkligande av ett ännu djupare samar-
bete inom vissa områden. Betänkandet ger en god
överblick och en bra beskrivning av både det formella
och det reella nordiska samarbetet.
Medborgarna i de nordiska länderna betraktar nog
ofta samarbetet som en naturlig del av ländernas
politik. De flesta medborgare ägnar troligtvis inte det
nordiska samarbetet någon större tankemöda; det tas
för givet.
Samtidigt måste allt samarbete värnas, förbättras,
fördjupas och befästas. Historien visar nämligen att
det är genom att nära grannar och enskilda människor
samt regioner och länder samtalar med varandra,
handlar med varandra, gör arbetsutbyten, har kultur-
utbyten och utövar ett folkligt förankrat vardagsum-
gänge som orsaker till att människor och folk råkar i
konflikt med varandra undanröjs. Det är just detta
som det nordiska samarbetet handlar om.
Det nordiska samarbetet sker förvisso inte i en
isolerad värld, tvärtom. Samarbetet äger rum i en
snabbt föränderlig värld vad gäller ekonomi, politik,
kultur, välfärd, arbete och handel - för att nämna
några viktiga områden för olika samarbetsprogram.
Sedan Berlinmurens fall för tio år sedan och
kommunismens kollaps har det nordiska samarbetet
fått en ny viktig dimension och uppgift, nämligen
kontakten med våra grannfolk i de tre baltiska stater-
na Estland, Lettland och Litauen, som Göran Lenn-
marker tidigare här var inne på.
De omvälvande förändringar som har skett, och
som sker, i länderna på andra sidan Östersjön har
naturligtvis implikationer vad gäller det nordiska
samarbetet. Det har varit en av utgångspunkterna för
reformeringen av det nordiska samarbetet. Inte bara
de tre baltiska länderna står i centrum för Nordiska
rådets intresse utan också nordvästra Ryssland, Ba-
rentsområdet och Arktis.
Samerna har vid upprepade tillfällen sökt med-
lemskap i Nordiska rådet och varje gång fått avslag.
Samtidigt kan vi konstatera att såväl Finland, Norge
som Sverige har folkvalda sameting. Detta är dock
inte tillräckligt enligt statuterna för att samerna ska
kunna bli fullvärdiga medlemmar i Nordiska rådet. Så
frågan om samernas möjlighet till medlemskap i Nor-
diska rådet kommer att leva vidare ända tills man når
en lösning som alla inblandade kan acceptera och
sluta upp bakom. Arbetet med detta fortsätter.
I betänkandet finns en mycket intressant redogö-
relse över ursprungsbefolkningen i vår del av världen,
och redogörelsen tar sats ända tillbaka till 8 000 år
f.Kr. Det konstateras att spår efter mänskliga boplat-
ser i inlandet vid Byske älv finns från år 6000 f.Kr.
Det är klart att detta ger en alldeles särskild dimen-
sion vad gäller frågan om ursprungsbefolkningen och
därmed samernas förhållande till dagens situation.
Det är viktigt att samerna känner sig hemma och
välkomna i den nordiska gemenskapen. Allt annat
vore ett misslyckande för det nordiska samarbetet.
Som jag tidigare framhållit underlättar en smidigt
fungerande gränstrafik enskilda människors vardag
och upprätthåller mellanfolkligt samarbete i gränsre-
gionerna. Detta är inte bara en kungstanke i det nor-
diska samarbetet utan även ett fundament i EU-
samarbetet. Det nordiska samarbetet och samarbetet
inom EU har därför givna kontaktytor och gemen-
samma intressen. Det är därför enligt min uppfattning
ett högst rimligt och bra förslag som framförs i mode-
raternas motion U10 yrkande 1 om nominering av
ledamöter i Europaparlamentet till Nordiska rådet och
som utvecklas i reservation 1.
Jag vill därför avslutningsvis, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

Anf. 3 AGNETA BRENDT (s):
Herr talman! Som redan nämnts har det inte alltid
varit fredligt här i Norden. Det nordiska samarbetet
har ändå mycket gamla anor. Redan i seklets början
visade de nordiska länderna en framsynt och pragma-
tisk inställning till framför att konfliktlösning. Jag
tänker då på hur man löste problemet omkring Ålands
ställning i Norden och den svensk-norska union-
supplösningen. Efter andra världskriget skapades
inom Föreningen Nordens ram ett väl utvecklat
vänortssamarbete mellan kommuner i de nordiska
länderna - ett samarbete som i dag i många fall har
utsträckts också till de baltiska staterna. Det ser vi
naturligtvis som mycket angeläget. Det handlar alltså
både om ett samarbete som bedrivits och bedrivs på
regeringsnivå och ett samarbete mellan parlamentari-
ker men också i hög grad ett samarbete på lokal nivå
med bred folklig förankring, vilket inte minst är vik-
tigt för att öka förståelsen mellan folken och undvika
de tragiska problem som kan uppstå när man har svårt
att förstå varandra.
Det betänkande som vi nu behandlar handlar dels
om det nordiska samarbetet under 1998 mellan de
nordiska ländernas regeringar, med huvudsaklig in-
riktning på verksamheten inom ramen för Nordiska
ministerrådet, dels om en redogörelse till riksdagen
som behandlar Nordiska rådets svenska delegations
berättelse angående verksamheten under 1998. Dess-
utom behandlas ett antal motioner som har väckts
med anledning av skrivelsen och berättelsen samt en
del motioner från den allmänna motionstiden både i
år och förra året.
Arbetet under 1998 har präglats av att Sverige an-
svarade för ordförandeskapet i det nordiska samarbe-
tet. Som ordförandeland har Sverige arbetat vidare
med ett antal initiativ som togs av Norge som ordfö-
randeland under 1997. Det gäller t.ex. gemensamma
åtgärder för barn och unga, särskilt inom områdena
kultur, utbildning och forskning samt genomförande
av ett nordiskt ministermöte kring IT-frågor. Men
Sveriges ambition har också varit att koncentrera
ordförandeskapet till några profilfrågor: samverkan
för ökad sysselsättning och uppgifterna att göra Nor-
den och dess närområden till en ekologiskt hållbar
region.
De riktlinjer som utformades under 1998 för sys-
selsättningspolitiken inom Europeiska unionen byg-
ger i stor utsträckning på värderingar som är bärande
i de nordiska ländernas politik för tillväxt och syssel-
sättning, såsom betydelsen av aktiva insatser för att
stärka individens ställning på arbetsmarknaden och av
en god balans mellan flexibilitet och trygghet, liksom
värdet av att främja företagsamhet och öka jämställd-
heten mellan kvinnor och män.
När det gäller samverkan kring utvecklingen av
ett ekologiskt hållbart samhälle var det mycket posi-
tivt med den särskilda deklaration som de nordiska
statsministrarna antog i november 1998 under Nor-
diska rådets session i Oslo.
Arbetet med att förnya och effektivisera samar-
betet och att säkra en inriktning på frågor som har
betydelse för enskilda och företag har gått vidare. Inte
minst gäller det arbetet mot gränshinder, vilket också
nämnts här tidigare. Sverige har även tagit initiativ
till att utreda möjligheterna att öppna ett s.k. infor-
mationsfönster i de nordiska huvudstäderna.
Herr talman! Det största området är kultur-, ut-
bildnings- och forskningssamarbetet. Tyngdpunkten
inom kultursamarbetet ligger på samarbetet inom
Norden, och samarbetet bygger på den värdegemen-
skap som finns mellan de nordiska länderna och som
manifesteras i den kulturella och språkliga gemen-
skapen. I det svenska ordförandeprogrammet på kul-
turområdet framhölls områdena barn och unga, språ-
ket, åtgärder för att minska främlingsfientligheten och
gagna ett mångkulturellt samhälle, medier, Nordens
närområde, kulturarvet och konstnärlig verksamhet.
Huvudmålet för ministerrådets kultursamarbete inom
barn- och ungdomsområdet är att stärka den nordiska
identiteten genom att öka barns och ungdomars delta-
gande i, kunskap om och intresse för kultur i Norden.
En förutsättning för detta är att man förstår varandras
språk, och därför har en språkpolitisk strategi tagits
fram.
Den senaste tiden har vi på ett påtagligt kusligt
sätt blivit påminda om nynazistiska gruppers verk-
samhet i vårt land. Kultursektorn har ett särskilt an-
svar att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. Vid
Nordiska rådets session i Oslo framhölls att de nor-
diska länderna genom respekt för kulturell mångfald
ska motarbeta rasism och främja positiva multikultu-
rella värden. Målet ska vara att ge ungdomar ett histo-
riskt perspektiv på rasism och främlingsfientlighet
och att få dem att själva analysera sitt förhållningssätt
till nynazism, diskriminering av flyktingar, invandra-
re och andra minoriteter.
När det gäller utbildning och forskning har det
svenska ordförandeskapets egna prioriteringar främst
fokuserats på insatser inom följande områden: kvali-
tet i skolan, utbildningens roll i sysselsättningspoliti-
ken, vuxenutbildning samt förnyelse av den högre
utbildningen.
De nordiska länderna lägger stor vikt vid att han-
tera regionala och globala miljöproblem genom att
delta i och påverka den internationella miljöpolitiken
och då särskilt den europeiska miljöpolitiken genom
EU. Samarbetet inom miljösektorn har som utgångs-
punkt målsättningarna i den nordiska miljöstrategin,
som är fastlagd till år 2000, och särskild vikt läggs
vid att nordiska prioriteringar reflekteras i EU:s mil-
jöhandlingsprogram.
Inom ramen för ordförandeprogrammet för miljö-
sektorn har Sverige tagit initiativ till ett nordiskt pro-
jekt om ökad resurseffektivitet och hållbara produk-
tions- och konsumtionsmönster genom att ställa en
expert från Naturvårdsverket till ministerrådssekreta-
riatets förfogande. Samarbetet mellan miljö- och
fiskesektorerna har fördjupats under det svenska
ordförandeskapet genom en ny strategi för perioden
1999-2002. Man kommer att lägga ökad vikt vid att
vidta åtgärder i syfte att främja ett hållbart fiske.
Också samarbetet mellan miljö- och energisektorerna
har utvecklats väl. Beslut har fattats om att inrätta ett
nordiskt nätverk för miljökonsekvensbedömningar.
Herr talman! Samverkan mellan frivilligorganisa-
tionerna, där Föreningen Norden intar en särställning,
är ett viktigt inslag i det nordiska samarbetet, och på
det nationella planet har regeringen utvecklat kon-
takterna både genom samarbete i projektform och
genom att lämna ett särskilt ekonomiskt bidrag till
verksamheten vid informationsbutiken Arena Norden
i Stockholm.
Arbetsgruppen för en nordisk samekonvention har
på sameministrarnas uppdrag utrett behov av och
förutsättningar för en nordisk samekonvention. Rap-
porten utmynnade bl.a. i förslag om en samepolitisk
samverkan som innebär att sameministrarna ska mö-
tas cirka en gång per år tillsammans med sameting-
spresidenterna.
I detta sammanhang vill jag kommentera det som
står om samerna som ursprungsbefolkning i betän-
kandet - en redogörelse som redan tidigare har lyfts
fram och som är mycket bra. Det slås fast att frågan
om vem som var först på plats anses vara av mindre
intresse, om man ser till vad som har kommit fram
rent arkeologiskt. Vad som är väsentligt är att det är
klarlagt att samer har funnits inom det aktuella områ-
det och där bedrivits sin näring och utvecklat sin
kultur under så lång tid att de är att betrakta som
ursprungsfolk. Därvid råder det ingen tvekan från
utskottets sida.
En fråga som under alla år av samarbete har varit
mycket viktig är den nordiska passfriheten. Det är en
av hörnstenarna i det nordiska samarbetet. Den har
fungerat under 40 år och betraktas som en självklar-
het i dag av flertalet medborgare i de nordiska län-
derna. För att påskynda avvecklingen av gränskon-
troller inom EU ingick några av EU:s medlemsländer
1985 det s.k. Schengenavtalet. I slutet av år 1998
färdigförhandlades ett avtal som gör det möjligt för
Norge och Island att delta i Schengensamarbetet även
när detta har införlivats i EU-strukturen.
När det gäller samarbetet med närområdet - de tre
baltiska länderna, nordvästra Ryssland, Barentsområ-
det och Arktis - är det prioriterat inom det nordiska
samarbetet. Målsättningen är att bidra till stabil och
demokratisk utveckling och att främja utvecklingen
av en fungerande marknadsekonomi.
Herr talman! Anita Johansson och Åke Gustavs-
son kommer att närmare gå in på Nordiska rådets
verksamhet. Jag begränsar mig därför till att kom-
mentera den motion som ligger till grund för den
moderata reservationen som är fogad till betänkandet.
Motionärerna yrkar bl.a. att deltagarkretsen vid
Nordiska rådets session ska kunna utökas med leda-
möter från Europaparlamentet. Utskottsmajoriteten
anser att det reformarbete som har pågått under sena-
re år har inneburit en ny inriktning på verksamheten
med nya arbetsformer och ny organisation. Den ut-
vecklingen beskrivs också i redogörelsen från rådet.
Den nya rådsorganisationen har öppnat för nya
mötesformer där andra än rådsmedlemmar och rege-
ringsrepresentanter kan delta i debatten. Vid det
första gemensamma mötet mellan Nordiska rådet och
Baltiska parlamentariska församlingen deltog t.ex.
närområdesutskottet. Vid det mötet fattades det beslut
om en översyn av 1992 års samarbetsavtal mellan
Nordiska rådet och Baltiska församlingen.
När det gäller Europafrågorna har Europautskottet
till uppgift att samverka i frågor av betydelse för
arbetet inom EU där de nordiska länderna kan agera
utifrån en grundläggande värdegemenskap. Euro-
pafrågorna har en självklar plats i Nordiska rådets
verksamhet. Vi anser att den nya organisationen åter-
speglar detta.
Vi anser också att man ska låta den nya organisa-
tionen sätta sig innan några förändringar genomförs,
och då bör erfarenheterna utvärderas. Innan den ut-
värderingen har kunnat ske är det inte påkallat att
diskutera några mer genomgripande förändringar av
rådets verksamhet.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner.

Anf. 4 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Agneta Brendt tog lite kortfattat upp
utskottsmajoritetens motiv till varför man inte vill
tillstyrka vårt förslag om att också Europaparlamenta-
riker ska kunna vara ledamöter av det nordiska rådet.
Det är något konstigt. Formuleringen i betänkandet är
ganska positiv till och öppen mot att europeiska frå-
gor ingår i Nordiska rådets verksamhet. Ska vi har ett
relevant nordiskt råd måste vi diskutera frågor som är
viktiga för medlemsländerna, och de har in många
fall en nordisk dimension.
Det vore logiskt med tanke på att vi nu har direkt
folkvalda Europaparlamentariker som har mandat
från sina länders befolkningar på samma sätt som vi
riksdagsledamöter har mandat från folket. Då vore det
rimligt att man inom partierna - om man så önskar -
kunde nominera en eller annan Europaparlamentari-
ker till sitt lands delegation till Nordiska rådet. Det
vore ett logiskt steg med tanke på den allt snabbare
och viktigare europeiska integrationen.
Vad det handlar om är att värna om att Nordiska
rådet är relevant i en tid med en sjudande ökning av
samarbete på många olika håll i Europa, inte minst i
Europas norra del. Det vore ett sätt att se till att Nor-
diska rådet faktiskt blir mer relevant.
Dessutom kräver en sådan här förändring inte
några stora organisatoriska förändringar. Jag kan ha
en viss förståelse för att man vill vänta ett tag innan
man tar nästa steg om det är så att organisationen är
ny. Det kan vara en klok politik, men att ta med Eu-
ropaparlamentariker ändrar ju inte organisationen.
Det innebär bara att ett och annat nytt ansikte dyker
upp, och det kan inte vara någon stor sak, särskilt som
det i alla fall dyker upp nya ansikten efter val.

Anf. 5 AGNETA BRENDT (s) replik:
Herr talman! Som jag tidigare sagt anser vi från
majoriteten att det är viktigt att jobba med de euro-
peiska frågorna inom Nordiska rådet. Men den nya
inriktning som arbetet har i dag och som har öppnat
för andra arbetsformer gör att det är fullt möjligt att
ha kontakt med Europaparlamentariker.

Anf. 6 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det vore väl ändå inte fel att nu få
ändan ur vagnen - ursäkta uttrycket, herr talman -
och göra denna förändring. Vi måste ju värna om att
Nordiska rådet är relevant, och då gäller det att hänga
med i utvecklingen.

Anf. 7 AGNETA BRENDT (s) replik:
Herr talman! Vi anser att den nya organisationen
bör få verka under några år innan vi utvärderar och
sätter upp nya mål. Det samarbete som nu har inletts
och de nya mötesformerna gör det möjligt att ta en
ändring under övervägande, om det skulle visa sig
längre fram om det inte går att samverka i den ut-
sträckning som behövs.

Anf. 8 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag ska ta upp två saker. Den första
berör det som Göran Lennmarker ställde en fråga om.
Vi kanske inte kommer så mycket längre när det
gäller svaret på den frågan, men jag tycker att det är
lite tunt både i Agneta Brendts svar och i betänkandet
på den här punkten.
Det enda svar som vi får när det gäller EU-
parlamentarikers möjligheter att gå in som fullvärdiga
representanter i Nordiska rådet är att vi ska vänta och
se. Jag tycker att det måste finnas mer argument än
så.
Det sägs i och för sig att Europafrågorna har en
självklar plats i Nordiska rådet, men vad vore då mer
naturligt än att just EU-parlamentariker fick finnas
där i full kapacitet för att driva de frågorna? Jag tror
att det vore en bra utveckling för Nordiska rådet.
Min andra fråga rör det som Agneta Brendt tog
upp om samerna. Vi har tidigare här diskuterat detta,
och det har också funnits reservationer i dessa frågor.
Det gör det inte i dagens betänkande.
Hur ser Socialdemokraterna och Agneta Brendt,
mot bakgrund av det som hon sade om ursprungsbe-
folkningen samerna, på möjligheten för dessa att i
framtiden komma in som fullvärdiga medlemmar i
Nordiska rådet?

Anf. 9 AGNETA BRENDT (s) replik:
Herr talman! Jag får väl upprepa att vi anser att
den nya organisationen bör få verka. Det är ändå så
att Nordiska rådet är en församling av medlemmar
från de nordiska parlamenten och att de har möjlighet
att knyta andra personer till sig och att ha nya typer
av möten i framtiden. Vi tycker att detta bör få verka
under ett antal år, så att vi kan utvärdera vad det nya
arbetssättet ger.
I samefrågan anser vi att det är viktigt att slå fast
att samerna är en ursprungsbefolkning. De har samma
möjligheter som andra svenskar - de är ju svenska
medborgare. Alla svenskar har möjlighet att nomine-
ras till det svenska parlamentet och att på den vägen
bli representerade i Nordiska rådet. Men det är i öv-
rigt naturligtvis viktigt för Nordiska rådet att samar-
beta med sametinget.

Anf. 10 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Vi får tydligen enligt socialdemo-
kraternas sätt att se vänta på den här utvärderingen
för att EU-parlamentariker ska kunna nomineras till
Nordiska rådet. Jag tror att ju förr det sker, desto
bättre, eftersom det blir en naturlig kontakt för Nor-
den ute i Europa. Det är också intressant ur den syn-
punkten att vi i Nordiska rådet också har länder som
inte tillhör EU. Det kan enligt mitt sätt att se det vara
positivt att vi har EU-parlamentariker med i det här
arbetet.
Jag hoppas att även de nordiska länder som inte
ingår i EU så småningom ska komma att göra det. Jag
tror att det också ur den synpunkten vore lyckligt att
EU-parlamentariker finns med.
Jag håller med om att frågan om samernas situa-
tion är besvärlig, men jag tror att en öppenhet inför
att de i framtiden ska kunna bli invalda från sina
sameting skulle vara en positiv sak. Så länge den
frågan är olöst tror jag att den kommer att vara ett salt
i såret. Därför skulle jag välkomna att samerna i
framtiden ska kunna ingå i Nordiska rådet.

Anf. 11 AGNETA BRENDT (s) replik:
Herr talman! Jag vill avsluta med att betona att
samarbetet med de baltiska staterna, med Barentsre-
gionen och med Ryssland anses vara prioriterade
områden för verksamheten i Nordiska ministerrådet
och i Nordiska rådet. Vi anser från majoritetens sida
även att det är mycket viktigt att ha en öppen inställ-
ning till att samarbeta med samerna, men vi menar
inte att det är nödvändigt att det sker på det sätt som
Karl-Göran Biörsmark hävdar utan att det kan ske i
samarbete mellan Sametinget och Nordiska rådet.

Anf. 12 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Jag tycker att berättelsen mycket väl
beskriver verksamheten i det nordiska samarbetet.
Det finns en levande nordisk gemenskap grundad på
en stark historisk och kulturell samhörighet, och det
kan vi också läsa ut av betänkandet.
Det nordiska samarbetet var före Sveriges inträde
i Europeiska unionen av vital utrikespolitisk betydel-
se, men i dag skyms arbetet ofta av den mediala fixe-
ringen på EU:s ministerråd, kommission och parla-
ment. Jag kan konstatera att det nordiska samarbetet
ibland förefaller ha tappat den vitala betydelse det
hade före EU-inträdet.
En röst utanför parlamentet gjorde inför den här
debatten följande kommentar: Vad då Nordiska rå-
det? Det är väl ingenting att debattera. Det är ju bra.
Eller ska ni lägga ned det?
Jag fick mig då en tankeställare. Vi inom Väns-
terpartiet anser att de nordiska frågorna måste få en
större plats och få spela en mer framträdande roll i
den svenska utrikespolitiken. För att det ska lyckas
måste ansvarsfördelning och informationsvägar mel-
lan parti, parlament, departement, riksdagsutskott och
delegation få en fastare form.
Efter det att Danmark, Finland och Sverige alla
blivit EU-medlemmar har en omstrukturering av
arbetet inom Nordiska rådet ägt rum. Den nya inrikt-
ningen innebär dels en starkare koncentration på
partipolitiken, oavsett nationstillhörighet, dels en
fokusering på förutom Norden också våra närområ-
den och det europeiska samarbetet. Syftet med parti-
politiseringen är att vitalisera debatten i de nordiska
frågorna och kring Nordiska rådets arbete och att
frångå de gamla strukturerna, där varje lands delega-
tion drev det egna landets frågor i bred enighet.
Vänsterpartiet anser att det nu är tid att utveckla ar-
betet vidare.
Herr talman! Det finns en reservation och ett sär-
skilt yttrande till betänkandet. I reservationen tar man
upp samma fråga som Vänsterpartiet ställer sig, näm-
ligen hur det nordiska samarbetet bättre ska kunna
förankras i de nationella parlamenten och att intresset
för de nordiska frågorna bör breddas genom en större
krets av parlamentariker än de 87 som i dag ingår i
Nordiska rådet.
Vi delar reservanternas uppfattning i den här frå-
gan, men vi kan inte förstå hur Moderaternas och
Folkpartiets reservation egentligen bidrar till en sådan
här utveckling. Ni föreslår ju i er reservation att även
EU-parlamentariker ska kunna vara valbara till Nor-
diska rådet. Enligt min uppfattning skulle detta få
närmast en motsatt effekt. Det skulle nämligen leda
till dels en kompetens- och maktförskjutning från
Nordiska rådet till EU-parlamentet, dels en försvag-
ning av de nordiska frågornas förankring i riksdagen.
Också mera generellt gäller ju den regeln att en
utökning av Europaparlamentets inflytande sker på
bekostnad av de nationella parlamenten. Det innebär
en utveckling i mer federalistisk riktning, och det kan
vi inte ställa oss bakom.
Men sanningen är kanske den som framgår av den
enskilda moderata motion som behandlas i betänkan-
det, att man helt enkelt vill lägga ned Nordiska rådet i
linje med den farhåga om nedläggning som den
utomparlamentariska rösten uttalade.
Vänsterpartiet anser till skillnad från Moderaterna
och Folkpartiet att det måste skapas någon form av
förberedelse i de nationella parlamenten av mötena i
Nordiska rådet och dessutom en bättre återrapporte-
ring till de nationella parlamenten och deras fackut-
skott av de beslut som tagits av Nordiska rådet och av
uppföljningen av dessa beslut. Vänsterpartiet anser att
de departementstjänstemän som handhar nordiska
frågor kontinuerligt bör informera de berörda fackut-
skotten.
Det är alltså på det viset som vi ska stärka det
nordiska samarbetet - inåt i stället för genom bredd-
ning utåt. Vi tror att det här kommer att engagera fler
parlamentariker än enbart dem som sitter i Nordiska
rådet.
När det gäller det särskilda yttrandet kan vi kon-
statera att vi är överens med moderaterna.
Det behövs ju ett kontinuerligt samarbete mellan
fackutskotten i de nordiska parlamenten och respekti-
ve utskott i Nordiska rådet. Det här samarbetet har
redan tagit sin början, bl.a. genom att representanter
för fackutskotten inbjudits att delta i Nordiska rådets
konferenser. Ett exempel på detta slag av samarbete
är samarbetet med den baltiska församlingen och den
gemensamma konferens man hade i Helsingfors i
början av året. Förutom samarbetet mellan Nordiska
rådet och de nationella nordiska parlamenten och
deras fackutskott vill Vänsterpartiet också betona
betydelsen av vårt samarbete med den baltiska parla-
mentariska församlingen, som dessutom är uppbyggd
efter just nordisk modell, en mellanstatlig samar-
betsmodell. Det är viktigt att de baltiska parlamenta-
rikerna även i fortsättningen kontinuerligt bjuds in till
Nordiska rådets sessioner och att relevanta utskotts-
möten ordnas mellan Baltikum och de nordiska län-
derna. Det finns alltså fortfarande mycket att göra för
att förbättra det här mellanstatliga samarbetet.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag tacka utskot-
tet för den historiebeskrivning som bifogats betän-
kandet vad gäller ursprungsbefolkningen i Sverige.
Vänsterpartiets yrkande anses därmed besvarat. Dock
kan jag konstatera att frågan om samernas represen-
tation i Nordiska rådet kommer att leva vidare.

Anf. 13 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det var intressant att höra Charlotta
L Bjälkebrings kommentar om det särskilda yttrandet.
Jag tror att vi har mött det här flera gånger tidigare.
När vi har talat om Nordiska rådets framtida utveck-
ling får man nästan alltid stor förståelse för att det nu
gäller att se till att vi får en utveckling av arbetsfor-
merna inom Nordiska rådet och att vi tar till oss erfa-
renheter. Vi har ju också i det europeiska arbetet sett
nödvändigheten av att bredda, förankra och fördjupa
arbetet in i det ordinarie politiska arbetet inne i par-
lamenten. Det var intressant, och jag tror att det här
särskilda yttrandet kommer att bli av stor betydelse
just för Nordiska rådets framtida utveckling. Det
kommer att bli fler och fler som sluter upp kring
detta.
På en punkt hade jag dock svårt att följa med, och
det var det konstiga resonemanget om att europapar-
lamentariker på något sätt skulle bli ett federalt inslag
i Nordiska rådet. Det är väl ändå ingen större risk.
Det är väl snarare så att det vore klokt att ta till sig
den erfarenhet som kan finnas i Europaparlamentet.
Låt mig ta ett exempel.
Nordiska rådet startade ju samarbetet, som många
har varit inne på, med passfrihet och gemensam ar-
betsmarknad. Sedan vidgades detta till det europeis-
ka. Och vi ska väl alla vara glada för att det inte bara
gäller fem länder utan har vidgats till 15, och så små-
ningom kanske 25-30 länder, som får dela dessa
förträffliga idéer. Då kan det väl vara klokt att euro-
paparlamentariker kan vara med i Nordiska rådet och
t.ex. hämta hem erfarenheter om hur vi i Norden
genom decennierna har hanterat de här frågorna. Det
behöver ju inte vara information bara i ena riktningen
utan i båda riktningarna. Det stärker, tror jag, samar-
betet, både i Nordiska rådet och Europaparlamentet.

Anf. 14 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Herr talman! Vi kan här konstatera att vi har helt
olika uppfattningar i den här frågan.
Vi vill hävda att det mellanstatliga samarbetet ska
vara mellan de Nordiska länderna, och representatio-
nen ska därmed också ske utifrån de nordiska parla-
menten. Det är alltså därifrån som representationen
ska vara för att få den förankring som krävs i ett
mellanstatligt samarbete i Nordiska rådet.
Jag och Vänsterpartiet anser följande: Att bredda
representationen även så att säga utanför de nordiska
parlamenten är att gå i en federalistisk riktning, och
det vill jag fortsatt hävda.
Däremot anser Vänsterpartiet att samarbete med
EU-parlamentariker och de partier som finns inom
EU, som står på respektive partis dagordning här i
Sverige, den diskussionen ska vi ju givetvis ha. Det är
också så som Nordiska rådets arbete har utvecklats,
dvs. att se till att få en mer partipolitisk inriktning.
Det ena utesluter ju inte det andra, men vi måste
skilja på detta och varifrån representationen ska
komma, och då vill jag hävda att representationen ska
komma från de nordiska parlamenten.

Anf. 15 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Nordiska rådet har enligt kristdemo-
kraternas mening inte förlorat i betydelse på grund av
det fördjupade europeiska samarbetet bl.a. genom EU
och Europarådets arbete. Tvärtom har nya möjlighe-
ter öppnats. En intresseförskjutning har skett där det
utrikespolitiska och säkerhetspolitiska perspektivet
har fått allt större betydelse. I ett tidigare skede var
det t.o.m. otänkbart att behandla dessa frågor, som nu
senare får sägas ha kommit i fokus.
Nordiska rådet kan spela en roll, och gör det, som
ett forum för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor,
inte bara för de nordiska länderna utan också för
länderna i vårt närområde: de tre baltiska staterna,
nordvästra Ryssland, Barentsområdet och Arktis. Det
nordiska samarbetet och samarbetet i närområdet är
en förutsättning för att stärka den nordliga dimensio-
nen inom EU och Europasamarbetet i stort.
Den blygsamma budget på 732 miljoner som
Nordiska rådet har till sitt förfogande skulle kanske
kunna antyda att Nordiska rådet inte har en särskilt
stor betydelse, men jag skulle vilja säga att Nordiska
rådets betydelse har en mycket vidare dimension än
den blygsamma budgeten tycks antyda. Och Nordiska
rådet kan få ett ökat inflytande som går långt utanför
Nordens gränser genom de vittförgrenade kontakter
som rådets medlemmar i förlängningen har.
Frågor av väsentlig karaktär för utvecklingen, inte
minst inom Nordens närområde, skulle kunna få ett
genomslag i en mycket större krets än vad som är
fallet i dag om vi bara mer effektivt använde de ka-
naler som står till buds. Att vidareföra väsentliga
frågor till vårt eget parlament, till EU-
parlamentarikerna och till Europarådsdelegaterna
skulle vara en mycket väsentlig uppgift för medlem-
marna i Nordiska rådet. Jag har själv haft glädjen att
vara med i den nordiska delegationen under några år,
mellan 1991 och 1998. Nu sitter jag i Europarådet
och får delta i ett annat samarbete.
Det har talats om olika sätt att förbättra de här ka-
nalerna till ökat samarbete med andra, och man kan
naturligtvis diskutera vilket sätt som är det bästa. Jag
skulle då vilja säga att även om man nu har möten av
annan karaktär som är öppna och där man inbjuder
EU-parlamentariker, de baltiska staternas represen-
tanter och parlamentariker från olika utskott i de
nordiska länderna och kanske också i de baltiska
länderna, så finns det ändå väldigt mycket mer som
kan göras i det här sammanhanget. Jag tror kanske att
man, när man behandlar frågor i de olika utskotten,
skulle kunna öppna upp genom att också utfärda en
inbjudan till att i utskotten i Nordiska rådet i vissa fall
komma och diskutera frågor från utskott i de olika
parlamenten. Ibland kanske man kunde - när vi har
sessioner, som vi nu kommer att ha här i Stockholm i
nästa vecka - låta en inbjudan gå ut där man talar om
vad man kommer att behandla och se i vilken ut-
sträckning även övriga parlamentariker skulle vara
intresserade. Detta skulle även gälla EU-
parlamentariker. Jag vet att man gör det vid konferen-
ser - under den tid jag var med hade vi säkerhetspoli-
tiska konferenser där det var vida inbjudningar - men
det skulle kunna ske i större utsträckning. Jag ska ta
ett exempel.
Närområdesutskottet har arbetat med barnens si-
tuation i vårt närområde på ett mycket förtjänstfullt
och föredömligt sätt.
Ungefär samtidigt började jag intressera mig för
denna fråga, men jag satt i Europautskottet i Nordiska
rådet. Jag kom in i frågan från ett annat håll. Jag hade
arbetat med den och väckt motioner som behandlats i
utrikesutskottet. Jag antydde att jag var intresserad att
delta i den konferens som kallades Baltic Call for
Children. Jag var delegat i Nordiska rådet, men satt i
fel utskott. Trots att jag påpekade hur intresserad jag
var av konferensen fick jag inte en inbjudan. Så strikt
kan arbetet ibland gå till, enligt mitt sätt att se alldeles
i onödan.
Innan jag slutar vill jag tala om två frågor som
man nu sysslar med i Nordiska rådet som jag tror
behöver lyftas till olika parlament i Norden, till de
baltiska staternas parlament, till våra EU-
parlamentariker och till våra Europarådsdelegater i de
olika länderna eftersom de frågorna är så stora. Nor-
diska rådet kan göra en insats, men det skulle kunna
göra en större insats genom att ytterligare lyfta dessa
frågor.
Det gäller först frågan om den sociala misären i
vårt närområde, som är mycket stor, och inte minst
frågan om barnens situation i närområdet. Jag menar
att det har en mycket stark bäring på utvecklingen av
demokrati, stabilitet och fred i framtiden i vårt nä-
rområde. Alla dessa försummade barn kommer att
vara en negativ faktor i demokratiutvecklingen.
Den andra frågan är miljön. Den nordliga dimen-
sionen inom EU behöver förstärkas och utvidgas med
tanke på den stora miljöförstöring vi har i f.d. Sovjet-
unionen och i många, jag skulle vilja säga de flesta,
av de stater som tillhörde den sfären. Låt oss finna
nya vägar att öppna Nordiska rådet och förstärka dess
betydelse.

Anf. 16 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! I globaliseringens tid är den sam-
manhållning och den gemenskap som vi har i våra
nordiska länder mer viktig än någonsin tidigare. I
nästa vecka har Nordiska rådet session här i riksdags-
huset i Stockholm. Jag hoppas att det kommer att få
en bred spegling i medierna så att vi svenskar får mer
kunskap om vad det nordiska samarbetet innebär. Det
behövs.
Efter att ha arbetat mer eller mindre med det nor-
diska samarbetet ungefär åtta år står en sak mycket
klar för mig. Det folk i Norden som vet minst om de
andra nordiska länderna, och därmed också om det
nordiska samarbetet, är utan tvekan det svenska fol-
ket. Till mycket stor del beror det på den eviga nor-
diska frågan om möjligheten att se varandras TV-
program.
Medan de övriga nordiska länderna - undantaget
Island, Färöarna och Grönland - har kunnat se svensk
TV har motsvarande möjlighet att se de andra länder-
nas TV-program inte funnits i Sverige, i varje fall inte
i större delen av Sverige. Det har funnits flera olika
förslag till lösning på detta, alla med ett gemensamt:
de har aldrig genomförts.
I dag finns inte längre tekniska hinder, utan nu
handlar det mer om vilja hos de nordiska TV-
bolagen. Den digitala tekniken ökar rent tekniskt
möjligheterna att få se de nordiska TV-programmen.
Det är nu glädjande att de nordiska public service-
bolagen planerar en gemensam nordisk TV-kanal. Jag
hoppas att den till skillnad från tidigare planer blir
verklighet. Dessutom är det viktigt att den blir så
intressant att den får tittare. Nu är det en helt annan
konkurrens om tittarna med det stora utbudet av ka-
naler vi har i dag.
TV-frågan sätter fokus på det område som är allra
viktigast för att förankra vår samhörighet i Norden,
den nordiska identitet man brukar tala om, nämligen
kulturområdet. Det är genom kulturutbyte och olika
former av ungdomsutbyte samt genom samarbete i
olika frivilligorganisationer som den folkliga samhö-
righeten stärks. Det är också därför som kulturen har
en så stor och stark plats i det nordiska samarbetet
och som vi verkligen betonar kultursamarbetet. Utan
en stark folklig förankring faller mycket av det andra
arbetet. Därför är kulturen grunden, eller kittet, för
det nordiska samarbetet.
Sverige är det nordiska land där det nordiska hit-
tills varit minst synligt utåt. Därför var Föreningen
Nordens initiativ till informationsfönstret Arena Nor-
den mycket välkommet och mycket nödvändigt. Det
har varit pådrivande i en process som nu lett till att
det äntligen finns medel i det nordiska budgetförsla-
get till ett gemensamt nordiskt informationsfönster i
Stockholm, och det är mycket viktigt.
Jag ska lite grann beröra något vi brukar kalla för
gränsbarriärer. Efter det nästan femtioåriga nordiska
samarbetet med vår gemensamma arbetsmarknad och
passfriheten, som vi med rätta är mycket stolta över,
finns det fortfarande en del hinder för samarbete över
våra gränser. De kallas ofta för gränsbarriärer. Det
handlar oftast om praktiska problem för pendlare och
företagare som arbetar på båda sidor om en nordisk
gräns, men också om tullproblem vid t.ex. flyttning
av utställningar och andra kulturföremål över grän-
serna. Det kan få ganska absurda konsekvenser.
Detta har varit föremål för flera utredningar utan
att problemen egentligen har lösts. En del problem
har lösts, men långt ifrån alla. Det är bra att det nu
återigen pågår ett ganska omfattande arbete för att
kartlägga problemen och för att föreslå åtgärder. Det
gäller ofta sådant som behöver genomföras i de en-
skilda länderna genom lagändring eller annat. Det är
något som varje land får ta på sig. Annars sker inte
mycket. Vi har ju inte en gemensam lagstiftning.
I den avsikten har jag väckt en motion tillsam-
mans med Åsa Torstensson för att peka på och få en
lösning på en del av dessa problem som är svenska.
Vi får ta hand om våra problem. Det handlar om te-
letaxor i gränsområdena och krånglig postbefordran i
gränsområdena. Vi efterlyser också ett enklare förfa-
rande för skattekort för pendlare. Det är sådana pro-
blem som hindrar samarbetet. Den motionen be-
handlas inte i utrikesutskottet, utan i trafik- och skat-
teutskottet. Det är så vi måste göra för att komma till
rätta med problemen.
Jag tycker kanske att det är lite underligt att man
nu så ensidigt prioriterar gränsbarriärerna i Öresunds-
området för att främja integrationen. Det är väl bra.
Men integration behöver ske också mellan Sverige
och Norge och även på andra håll. Det skulle gott
kunna ske mer parallellt. Det viktiga är att vi kommer
fram och att det inte tar alltför lång tid.
Herr talman! Det nordiska samarbetet är mycket
brett och mycket mångfasetterat och sker på många
olika plan, som ganska kortfattat beskrivs i skrivel-
sen. Den är omfattande ändå, men det är kortfattat när
man vet hur mycket det egentligen är som sker. Un-
der 1990-talet har det skett oerhört stora förändringar
i det nordiska samarbetet. Förut var det tabu att över
huvud taget diskutera utrikespolitik. Nu finns det som
en stor punkt på agendan.
Den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten är
mycket intressant. Det handlar om våra närområden,
Baltikum, och vad Nordiska rådet och det nordiska
samarbetet betytt för de länderna när de öppnades
mot väst och blev självständiga. Innan de blev själv-
ständiga var egentligen informationskontoren de
första fönstren mot omvärlden för dem. Det har haft
stor betydelse.
Det handlar också om t.ex. Barentssamarbetet.
Det är också något som fått otroligt stor betydelse
under 90-talet. Det gäller också EU-medlemskapet
för några länder och de konsekvenser det har fått. Det
har gjort att vi arbetar samman med olika former av
relationer till övriga Europa, och det kan fungera
väldigt bra. Det är en mycket intressant utveckling
som varit, vilket många också har sagt.
Jag ska göra en liten kommentar till det som Gö-
ran Lennmarker sade om att bredda det nordiska
arbetet till de nordiska nationella parlamenten och
också kommentera det särskilda yttrandet. Det är en
fråga som återkommande diskuteras och där alla
håller med. Det är klart att vi behöver bli mycket
bättre på att förankra det nordiska samarbetet i våra
nordiska parlament. Alla tycker det, men det sker inte
så mycket. Mest beror det väl på tidsbrist, men kan-
ske också lite på bristande vilja. Jag håller i hög grad
med om att alla som jobbar med det nordiska bör bli
bättre på att föra med sig nordiska frågor hem och ta
upp dem nationellt. Vi behöver nog alla bli mycket
bättre på det. De nationella utskotten bör även finna
fler möjligheter till samarbete. Vi säger det ofta, och
jag hoppas att vi också kan finna rent praktiska for-
mer för hur detta ska ske.
Det finns en reservation som gäller EU-
parlamentarikernas möjlighet att bli medlemmar. Vi
har inte närmare funderat i de banorna. Det beror
kanske på att man som ett litet parti ser de praktiska
omöjligheterna att över huvud taget klara av detta.
Därför tänker man kanske inte så mycket på det. Vi
tänker fundera vidare på detta. Jag säger inte att vi
inte någonsin kommer att tycka att man kan öppna
denna möjlighet. Precis som Göran Lennmarker har
sagt handlar det ju om att öppna en möjlighet, som
inte alla behöver utnyttja. Självfallet är det på det
sättet. Jag är inte alls låst i frågan, utan vi kan disku-
tera den vidare.
Jag kan bara nämna att Nordiska rådets Europaut-
skott arbetar just med de frågor som Göran Lennmar-
ker efterlyser. Det handlar om information och tanke-
utbyte om Europarådet och om EU. Nu senast i höstas
i Akureyri i Island hade vi en ganska bred informa-
tion om Europarådets arbete i Europautskottet. Det
kommer en liten bit på väg i alla fall. Vi diskuterade
även WTO och den typen av frågor. Jag är med på en
del av de här sammanträdena ibland.
Jag tänkte också säga något om samerna. Den ut-
tömmande beskrivning av samernas historia som
finns i betänkandet är mycket bra och intressant. Jag
kan bara instämma, och rekommendera detta till läs-
ning för alla riksdagsledamöter. Samerna är ett ur-
sprungsfolk - det råder det ingen tvekan om när man
har läst detta.
Frågan om samernas möjlighet till medlemskap i
Nordiska rådet avfärdas ganska summariskt i betän-
kandet. Vi har inte någon reservation nu, eftersom
frågan behandlades ganska nyligen. Men frågan
måste leva och gå vidare. Min rent personliga inställ-
ning, som partiet också delar och ställer upp på, för-
utsätter förändringar i Helsingforsavtalet. Jag menar
att processen måste gå fram. Det är naturligtvis möj-
ligt att göra sådana här förändringar, men ska man
kunna åstadkomma det förutsätter det att det finns en
förankring bland de nordiska länderna. Det är viktigt
att vi arbetar mer för att samerna ska bli integrerade i
det nordiska samarbetet. De skulle gott också kunna
bli medlemmar i Nordiska rådet.
Till slut, herr talman, vill jag bara uttrycka en för-
hoppning om en intressant och givande session här
nästa vecka som ytterligare ska stärka den nordiska
tanken hos det svenska folket.

Anf. 17 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara kort säga att jag upp-
skattade mycket det som Marianne Andersson sade
om tankarna i reservationen och i det särskilda ytt-
randet. Jag noterar att arbetet säkert kommer att föras
framåt i takt med att alltfler sluter upp bakom grund-
tanken - att vi måste vidareutveckla det nordiska
samarbetet för att göra det än mer relevant.

Anf. 18 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Det som vi i dag diskuterar och de-
batterar är frågor om det nordiska samarbetet. De
bygger delvis på utskottets betänkande, där vi har
tagit ställning och diskuterat kring den rapport som
finns om den svenska delegationens berättelse angå-
ende Nordiska rådets verksamhet.
Jag tycker att det är glädjande att läsa berättelsen
den här omgången. Nu andas den nämligen betydligt
mer politik och mycket mer av idéer kring vad man
skulle kunna behöva göra och åstadkomma i det nor-
diska samarbetet. Jag har varit med under den period
då det mest var organisations- och stadgediskussion i
Nordiska rådet. Det kändes inte alltid så konstruktivt.
Som tur var kom vi över den biten och har nu kommit
in i en ny fas där det ges nya möjligheter till ett reellt
nordiskt samarbete som bygger på den nordiska tra-
ditionen och på mycket av det nätverk som finns i de
nordiska länderna. Det gäller organisationer, före-
ningar och en bra demokrati. Detta tycker jag måste
utvecklas och ges förutsättningar inom det nordiska
samarbetet.
Tidigare hade man kommit en bit på vägen med
en del frågor. Det som ofta talas om och sätts i sam-
band med Nordiska rådet är ju passfriheten och den
rörliga arbetsmarknaden, och därmed också en del
lagstiftningsfrågor som berör detta. En annan del som
jag också tror förknippas mycket med Nordiska rå-
dets arbete är kultursamarbetet, som har varit oerhört
viktigt för det nordiska samarbetet. Jag tycker att vi
har kommit väldigt långt med gemensamma möjlig-
heter att utveckla det kulturella samarbetet de nordis-
ka länderna emellan.
Jag tänkte inrikta mig lite grann på de rekommen-
dationer som antogs på förra sessionen. En hel del av
dem är intressanta att titta på. Man kan fundera över
vad som egentligen har hänt kring dem. Det är ju
viktigt att rekommendationerna följs upp.
Det finns en oerhört aktuell rekommendation som
tar upp frågan om insatser mot rasism och främlings-
fientlighet. Det står att samarbetsministrarna innan
juni 1999 ska presentera en sektorsövergripande lång-
siktig handlingsplan inklusive tidtabell för motver-
kandet av segregation, rasism och främlingsfientlig-
het där följande områden ingår: opinionsbildning och
förändring av attityder, forskningssamarbete för
kartläggning av rasistiska nätverk i Norden, samar-
bete med stöd till frivilliga organisationer, insatser
riktade till barn och unga samt samverkan inom lag-
stiftning och rättsarbete.
Jag har inte sett och upplevt att det har kommit
något riktigt konkret på detta område, men jag hoppas
verkligen att det finns något som man arbetar med.
Det skulle vara intressant att få en rapport av er som
är mer involverade i Nordiska rådets arbete om vad
som egentligen har hänt på detta område och när ett
uppfyllande av rekommendationen från ministerrådet
väntas komma. Inte minst händelserna i Sverige den
senaste tiden visar att detta är oerhört brådskande och
angeläget.
Andra delar som jag också tycker är viktiga att
följa upp är naturligtvis miljöfrågorna. Där har det
hänt en del - frågorna har i alla fall lyfts upp som
viktiga samarbetsfrågor. När jag satt med i Nordiska
rådet satt jag i närområdets energigrupp, som jobbade
med energifrågorna och inte minst tittade på hur vi
skulle kunna minska koldioxidutsläppen. Gruppen
lade fram rekommendationer som vi förväntade oss
skulle följas och vi skapade också en politisk majori-
tet i Nordiska rådet för detta. Vi förväntade oss att det
skulle komma något från ministerrådets sida. Inte
heller där har jag sett att det kommit något ännu, men
jag hoppas att det är på gång.
Jag hoppas att vi kan se att de rekommendationer
vi gör och som vi som parlamentariker jobbar med i
Nordiska rådet och skapar tillräckligt breda majorite-
ter för också verkställs av ministerrådet. Annars blir
ju vårt jobb lite av ett spel för gallerierna. Vi gör ett
jättejobb för att komma fram till ställningstaganden
där vi kan nå breda majoriteter - det är ju ofta det
som är förutsättningen inom Nordiska rådet - och
sedan händer det alldeles för lite på ministerrådssi-
dan.
Från dagens debatt vill jag skicka med att det är
dags att ministerrådet tar Nordiska rådets gedigna
parlamentariska arbete på allvar och ser till att också
verkställa de beslut och de rekommendationer man
har tagit fram. Gör man inte det faller naturligtvis
intresset för det nordiska samarbetet. Det ligger
mycket jobb bakom, och då förutsätts det naturligtvis
att det också sker en del på den sidan.
Det som också har varit viktigt under den senaste
perioden har varit det samarbete på miljöområdet som
har riktats utanför Norden. Jag var med när närområ-
desutskottet var på resa till Murmansk. Där fick vi på
plats uppleva den enorma miljöförstörelse som finns.
Detta innebär faktiskt också ett miljöhot mot vår egen
närmiljö. Jag förväntar mig också att det kommer
snabba åtgärder för att förbättra detta. Annars riskerar
vi att det radioaktiva avfall som ligger förvarat där
sprids till vår nordiska miljö. Därmed skulle ytterliga-
re miljöer förstöras. Vi vet alla hur farligt det är.
En annan del som jag också tycker har varit lite
intressant att följa i det nordiska samarbetet är hur
man går vidare, hur man diskuterar frågor och vad
som egentligen händer. Jag har läst i betänkandet vad
som har hänt med en gammal fråga som bl.a. vi gröna
motionerade om för några år sedan. Det gällde en
kärnvapenfri zon i Norden.
Då sade man att det var en utrikes- och säkerhets-
politisk fråga. Därför kunde man inte debattera den
frågan, men nog tyckte man att det var väldigt ange-
läget. Det fanns också ett starkt folkligt tryck för att
Norden skulle bli en kärnvapenfri zon. Men man
skyllde helt enkelt på att det inte gick, eftersom det
hade med utrikes- och säkerhetspolitik att göra. Där-
med kunde vi inte fatta några beslut på det området.
Nu har frågan varit uppe igen. Vad gör man nu?
Nu är det inte längre så att man inte får debattera
frågan. Men nu måste man ta den i ett bredare euro-
peisk sammanhang och kan alltså inte heller nu fatta
beslut i Nordiska rådet. En del av länderna tillhör EU,
och detta är utrikes- och säkerhetspolitik som det
tydligen inte kan fattas beslut om på nordisk nivå.
Jag tycker att det finns ett litet bekymmer i det
hela. Vi har ökat möjligheterna i Nordiska rådet sam-
tidigt som vi har begränsat dem på ett område där det
hade varit väldigt angeläget att ha en beslutsmöjlig-
het. Kärnan i det hela är att vi i dag inom Nordiska
rådet inte begränsas av våra egna stadgar utan av det
samarbete som finns inom Europeiska unionen. Det
innebär att Nordiska rådet inte kan fatta beslut om
vissa frågor, eftersom de måste manglas inom EU
först.
Det utesluter dock inte att jag tycker att Nordiska
rådets arbete är oerhört angeläget och att vi måste
stärka det på de områden där vi har möjligheter. Vi
kan kanske också tillsammans inom EU lyfta fram de
nordiska frågorna så att vi kan få stöd och hjälp för de
åtgärder som vi tycker är angelägna att vidta för den
nordiska miljön, kulturen och annat som berör oss
alla.

Anf. 19 GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! År 1997 överlämnade Sveriges rege-
ring för första gången en skrivelse om det nordiska
samarbetet att behandlas samtidigt med den berättelse
som Nordiska rådets svenska delegation avger om sin
verksamhet. I skrivelsen anfördes:
"Det nordiska samarbetet bygger på en genuin
värdegemenskap mellan fem länder och tre självsty-
rande områden i Norden. Nordiskt samarbete bedrivs
på många nivåer mellan parlament, regeringar, myn-
digheter, organisationer och företag. Den djupa folk-
liga förankringen ger detta samarbete en unik legiti-
mitet, och är en tradition att bygga på."
Jag vågar påstå att det råder politisk enighet om
detta. Som ordförande för Nordiska rådets svenska
delegation vill jag framföra ett tack till regeringen
som även detta år framlagt en skrivelse om det nor-
diska samarbetet. Det är emellertid beklagligt att
Sveriges samarbetsminister Leif Pagrotsky inte har
tillfälle att delta i dagens debatt och därmed inte hel-
ler kan ge Marianne Samuelsson svar på de ställda
frågorna.
I årets regeringsskrivelse sägs att liksom i andra
internationella sammanslutningar har ordförandelan-
det i det nordiska samarbetet ett begränsat utrymme
att sätta sin prägel på arbetet. Till stora delar är upp-
giften att förvalta föregående ordförandelands initia-
tiv och att föra redan igångsatta processer till beslut
och genomförande. Detta är också något som gäller
för parlamentarikersidan. Jag har under snart ett år
haft förmånen att vara Nordiska rådets president och
instämmer i att ett år är en mycket kort tid för att ge
synliga resultat av vad som uppnås under ordförande-
året.
På en punkt tror jag ändå att vi flyttat fram posi-
tionerna i Nordiska rådet under detta år. Som presi-
dent har jag i olika sammanhang framfört behovet av
ett gemensamt mål för vår verksamhet, och detta
håller nu på att växa fram i Nordiska rådet i form av
gemensamma riktlinjer för rådets framtida verksam-
het. Det är viktigt att hela organisationen drar åt
samma håll. Detta förutsätter ett nära samarbete mel-
lan rådets tre utskott och dess presidium samt att
presidiet tar sitt ledningsansvar. Nordiska rådet måste
ha en klar genomtänkt linje för sin verksamhet och
visa realism i förhållande till tillgängliga resurser för
att uppnå trovärdighet.
Vid mitt tillträde som president framförde jag att
en vision i det nordiska samarbetet borde vara det
utvidgade säkerhetsbegreppet. Det nordiska samar-
betet kring säkerhetsbegreppet är kopplat till stabili-
teten i vårt närområde. I detta ligger den ekonomiska
och sociala utvecklingen, bekämpningen av krimina-
liteten, barnens villkor och miljösituationen i våra
grannländer som i hög grad påverkar utvecklingen i
hela Nordeuropa.
Ett grundläggande mål för Nordiska rådets verk-
samhet måste vara att bidra till fred, säkerhet och
stabilitet i hela Europa. Efter det kalla krigets slut har
hotet om en militär storkonflikt i Europa minskat. I
stället ägnas uppmärksamhet åt icke-militära aspekter
på säkerheten och på att identifiera och undanröja
strukturella konfliktorsaker. De nordiska länderna har
länge lagt stor vikt vid att bidra till konfliktförebyg-
gande och fredsbevarande insatser i olika former
liksom vid humanitär hjälp till dem som drabbats av
krig och konflikter. Det nordiska samarbetet på detta
område bör utvecklas ytterligare.
Utvecklingen till ett bredare säkerhetsbegrepp har
lett till nya möjligheter och nytt intresse för regionalt
och subregionalt samarbete. Nordiska rådet kan i
dessa diskussioner bidra med erfarenheter från det
nordiska samarbetet som en framgångsrik modell för
att skapa goda och fördjupade relationer mellan
grannländer.
Det kan vara intressant att notera att utrikes- och
säkerhetspolitik, som förut varit tabu vid rådets ses-
sioner, nu intar en framträdande plats på den nordiska
dagordningen, precis som Marianne Samuelsson var
inne på.
Så sent som för några veckor sedan möttes Nor-
diska rådets presidium och de nordiska utrikesminist-
rarna i Berlin i samband med invigningen av vår
gemensamma nordiska ambassadbyggnad. Mötet var
det andra i sitt slag. På agendan fanns viktiga frågor
som utvecklingen av den nordliga dimensionen under
de nordiska ländernas EU-ordförandeskap och säker-
hetspolitik och fredsbevarande verksamhet. Det sist-
nämnda är en diskussion som inletts redan vid det
första mötet mellan rådet och utrikesministrarna i
Oslo tidigare i år.
Med tanke på den vikt som tillmäts det utrikes-
och säkerhetspolitiska området är det också värt att
notera att alla ministerkategorier utom utrikes- och
försvarsministrarna sammanträder som ministerråd.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag understryka
vårt samarbete med våra närområden. Utvecklingen i
det nya integrerade Europa efter Sovjetunionens
upplösning går mot ett alltmer utvecklat regionalt
samarbete där det nordiska samarbetet och Nordiska
rådet verkat som en förebild. Ett exempel på detta är
de tre baltiska ländernas samarbete inom Baltiska
församlingens ram. Vi vill skapa ett nära samarbete
med parlamentariker från de baltiska länderna och
inbjuder därför dessa att delta i såväl Nordiska rådets
sessioner som utskottsmöten som kan vara av intres-
se. Vid ett par tillfällen har också möten ägt rum
mellan de två organisationerna. Som Göran Lenn-
marker och efter honom flera ytterligare talare har
nämnt håller Nordiska rådet sin 51:a session i Sveri-
ges riksdag under nästa vecka, och också denna gång
har vi gäster från Baltiska församlingen. Även de tre
ländernas statsministrar planerar att närvara.
I likhet med vad som sägs i rapporten Nordiskt
samarbete i en ny tid anser jag att det nordiska sam-
arbetet även i framtiden kommer att fylla en viktig
funktion. Det officiella nordiska samarbetet mellan
regeringar och parlament bör vidareföras och fördju-
pas på ett sätt som bäst tjänar de nordiska folkens
intressen. Samarbetet måste emellertid koncentreras,
prioriteras och följas upp.

Anf. 20 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag hade glädjen att närvara vid in-
vigningen av vår nya gemensamma nordiska ambas-
sadbyggnad i Berlin. När jag första gången hörde
talas om detta projekt tyckte jag att det var en spän-
nande idé och ett utmärkt sätt att marknadsföra den
nordiska samhörigheten. Vad jag däremot inte visste
var hur stort intresset var bland tyskarna för detta
projekt. Flera som vi mötte under besöket uttryckte
sin förvåning över att fem suveräna stater kunde sam-
sas inom en och samma byggnad. Det framgick gans-
ka klart att man var mycket imponerad av denna nor-
diska samverkan.
Herr talman! Vi kanske har blivit blinda för det
unika i det nordiska samarbetet och tar det för givet.
Mycket av det som i dag genomförs i Europa genom
EU genomfördes i Norden redan på 50-talet. Vi tar
det nordiska samarbetet för självklart, men om vi vill
att det ska stärkas och fortsätta att växa måste vi nog
vårda det. Vikten av det nordiska samarbetet, inte
minst som en modell för det regionala samarbetet i
övriga Europa, är mycket stor.
Av den svenska delegationens berättelse framgår
att arbetet under verksamhetsåret präglats av koncent-
ration, prioritering, uppföljning och diskussion om
visioner inför 2000-talet.
Arbetet i Nordiska rådet behöver en högre grad av
koncentration. Därför är vi nu i full färd med att utar-
beta en för hela rådet gemensam verksamhetsplan.
Budgeten för det nordiska samarbetet har under
flera år varit oförändrad, ca 700 miljoner danska
kronor. Detta ställer stora krav på förmågan att prio-
ritera och att våga förändra till förmån för nya projekt
och idéer.
När resurserna är små är det också viktigt med
uppföljning av fattade beslut så att största möjliga
nordiska nytta uppnås.
En självklar utgångspunkt såväl för Nordiska rå-
dets arbete med inomnordiska frågor som för dess
internationella kontakter är att vi samarbetar när vi
kan nå bättre resultat genom ett gemensamt agerande.
Behovet av förankring av det nordiska samarbetet i
våra nationella parlament har många varit inne på i
debatten i dag, och det kan inte nog understrykas. Här
har vi alla ett ansvar. Kanske måste vi skärpa oss lite,
var och en av oss som jobbar med de nordiska frågor-
na.
Herr talman! Vad vill vi då inför millennieskiftet?
Visionerna är många och rör sig på flera nivåer - den
nordiska, närområdesnivån, den europeiska och den
globala - och dessa går ofta in i och samverkar med
varandra. Fri rörlighet i Norden är en vision. En an-
nan rör det utvidgade säkerhetsbegreppet, som Gun
Hellsvik var inne på, dvs. den ekonomiska och soci-
ala utvecklingen i vår omvärld. Ytterligare en vision
är god miljö och bärkraftig utveckling. Som synes är
visionerna många, och gränserna mellan de olika
nivåerna är flytande. Det övergripande målet för
Nordiska rådets verksamhet bör dock fortsatt vara att
stärka det interna nordiska samarbetet, att utifrån
nordiska värderingar söka lösningar på olika problem
och att ta till vara de möjligheter som utvecklingen
erbjuder.
Under det svenska ordförandeskapet var ambitio-
nen att koncentrera ordförandeprogrammet till några
få profilfrågor: samverkan för ökad sysselsättning och
uppgiften att göra Norden och dess närområden till en
ekologiskt hållbar region. Men i tillägg till detta kom
också inomnordisk rörlighet och avveckling av
gränshinder att bli viktiga profilfrågor. Dessa frågor
har också haft och kommer fortsatt att ha hög prioritet
i Nordiska rådets arbete. Åke Gustavsson kommer
strax att utveckla detta vidare för kammaren.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag ta upp några
frågor som var aktuella under det gångna året, nämli-
gen Arena Norden och Hallå Norden.
Sedan slutet av 1995 har informationsverksamhet
med den svenska regeringens stöd bedrivits vid Arena
Norden som ett särskilt projekt i Föreningen Nordens
regi. Riksdagen har också uttalat sitt stöd för verk-
samheten vid arenan och utgått från att regeringen
möjliggör en fortsatt verksamhet i avvaktan på beslut
i Nordiska ministerrådet avseende en långsiktig lös-
ning av den nordiska informationsverksamheten.
Enligt den information som vi har fått har medel
ställts till förfogande så att Arena Norden kan fort-
sätta året ut.
Det är också, herr talman, mycket glädjande att
ministerrådet nu fattat beslut om att vi ska få ett ge-
mensamt nordiskt informationsfönster här i Stock-
holm i syfte att få till stånd en långsiktig exponering
av det nordiska samarbetet. Låt oss nu också hoppas
att denna verksamhet kan komma i gång den
1 januari. Här vill jag säga, herr talman, att det är
många partier som har medverkat i detta projekt.
Den nordiska servicetelefonen Hallå Norden är en
gratistjänst för medborgare i de nordiska länderna.
Dit kan man vända sig om man på grund av flyttning
eller pendling mellan de nordiska länderna hamnat
mellan olika regelverk. Det kan handla om flyttgods
och tullar, om skatter och avgifter, om betygsvärde-
ring och examensgiltighet, om arbetslöshetsersätt-
ning, pensioner, sjukvård och andra sociala rättighe-
ter. Syftet är att stödja den som råkat illa ut och för-
söka hitta vägar att lösa problemen. Syftet är också att
dokumentera och rapportera till ministerrådet de fall
som visar att det finns luckor i systemen för medbor-
garnas fria rörlighet i Norden. Hallå Norden är en
försöksverksamhet som jag hoppas kommer att få
fortsätta också efter detta år.
Herr talman! Gun Hellsvik var tvungen att lämna
kammaren, men jag vill ändå passa på att tacka henne
för hennes presidentskap under det år som har gått.
Som tidigare har sagts kommer vi att ha session här i
Stockholm under kommande vecka, vilket jag ser
mycket fram emot.

Anf. 21 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Utvecklingen både i Norden och i
vår omvärld går snabbt. De nordiska samhällena
kommer att förändras i samspel med vad som händer
i vår omvärld. Tillsammans tror jag faktiskt att vi
bättre kan ta till vara möjligheterna, se begränsning-
arna och göra vår stämma hörd. Vi kan utnyttja dessa
framtidsmöjligheter bättre ju mer vi lyckas avskaffa
de hinder för kontakter och samarbete inom Norden
som fortfarande återstår.
Att riva gränshinder var också bakgrunden till att
Nordenutskottet i Nordiska rådet gav mig i uppdrag
att vara rapportör, att försöka göra en kartläggning
och komma med förslag. Den rapporten kommer nu
att behandlas på Nordiska rådets session i Stockholm,
här i riksdagen, om en vecka. Den heter Ett gränslöst
Norden.
Förslaget, som efter Nordenutskottets behandling
ligger hos Nordiska rådet, är att uppdra åt ministerrå-
det att snarast lägga fram en samlad handlingsplan för
hur störande gränshinder kan avvecklas inom Norden.
En hel del av de frågor som bl.a. Marianne Andersson
tog upp i sitt anförande behandlas i den här rapporten,
och jag hoppas nu att den ska medverka till att skynda
på arbetet. Den är faktiskt på ett antal punkter ganska
konkret. Det kan gälla teletaxor, de geografiska
gränsområdena och en del annat.
Det är viktigt att understryka att strävan inte alltid
är att utplåna skillnaderna mellan de nordiska länder-
na när det gäller exempelvis arbetsmarknads-, social-
eller skattepolitik. Men det är viktigt att informera
medborgarna om gällande lagar och bestämmelser
och se till att den som flyttar till ett annat nordiskt
land inte hamnar mellan två stolar och går miste om
t.ex. pensionsrättigheter.
Utbildningsområdet är centralt för nordiskt sam-
arbete. Det är rimligt och viktigt att de studerande får
fler och bättre valmöjligheter. De nordiska länderna
ska kunna behålla sin position i det internationella
kunskaps- och forskarsamhället, och då är det också
viktigt att vi underlättar ett utbyte mellan studenterna.
I dag finns ett antal problem, som jag pekar på i den
här rapporten.
Men det handlar också om att ta till vara möjlig-
heter. Jag tycker att t.ex. den verksamhet som nu
pågår i Skåne och på Sjælland i samverkan i Öre-
sundsuniversitetet är ett utmärkt exempel på hur man
gränsöverskridande kan skapa gemensamma resurser
där två och två blir mer än fyra.
När det gäller arbetsmarknaden diskuteras i rap-
porten ett system som ger alla i Norden en rimlig
anställningstrygghet och/eller en bättre trygghet för
den som blir arbetslös inom förslagsvis tre år efter
flytten till ett annat nordiskt land.
Ett annat förslag är att en flyttning mellan nordis-
ka länder inte ska leda till att man går miste om möj-
ligheten till ersättning från a-kassa. Det är några ex-
empel på det här området.
Det finns stora skillnader mellan de nordiska län-
derna i socialförsäkringarnas uppbyggnad. Detta i
kombination med svårigheten att få en tillförlitlig
information är ett hinder för rörligheten i Norden. Det
är viktigt att skapa en tillförlitlig service, där man kan
få ett klart svar på frågor om vilka rättigheter man har
vid flyttning, särskilt vid arbetspendling mellan de
nordiska länderna. Anita Johansson nämnde förut
Hallå Norden, som är ett led i den verksamheten.
I rapporten föreslår jag bl.a. att de nordiska län-
derna ska överväga att ge medborgarna bindande
besked från myndigheternas sida, dvs. de som har fått
besked ska ha rätt till ersättning om de gör ekonomisk
förlust på grund av att beskedet är felaktigt.
Ett annat exempel som tas upp i rapporten gäller
företag som är verksamma i flera länder. För dem är
det angeläget att kunna få gemensamt besked från
myndigheter i fråga om kontroller och godkännande,
liksom i skatte- och konkurrensfrågor. Ett exempel är
godkännande och kontroll av maskiner och annan
utrustning, för att vara mycket konkret. Det bör, me-
nar jag i rapporten, vara tillräckligt med godkännande
av myndigheterna i det land där företaget har sitt
hemvist.
Kultursamarbetet tas också upp. Det har traditio-
nellt spelat en central roll i kontakten mellan de nor-
diska länderna i strävan att undanröja hinder och ta
till vara möjligheter. Det är självklart att de nordiska
länderna har både språkliga och kulturella skillnader.
Målet är naturligtvis inte att utplåna dessa skillnader,
utan att öka förståelsen för dem och även uppskatt-
ningen av varandras särart. I det arbetet är skolan,
folkbildningen, studieförbunden liksom medierna
viktiga. Jag diskuterar också i rapporten stöd till en
utveckling av TV-samarbetet i de nordiska länderna,
som för övrigt Marianne Andersson nämnde i sitt
anförande.
Det finns en sak till som jag vill säga några ord
om. Det är de regionala aspekterna. Geografiskt,
framför allt på landsidan, kanske mindre på sjösidan,
vänder vi varandra ryggen i de nordiska länderna. Vi
tenderar med hjälp av hur nationalstaterna är upp-
byggda att hela tiden vända oss inåt, mot huvudsta-
den, bort från grannen. Egentligen bör man sträva
efter att göra lite mer helt om, att vända sig mot var-
andra också rent bokstavligt.
Jag ser en stor potential i att kunna få till stånd ett
samarbete, stimulerat också av statsmakterna i de
nordiska länderna, för att ta till vara utvecklingsmöj-
ligheterna i gränsområdena. I rapporten föreslår jag
att man ska förstärka samarbetet och skapa en gräns-
överskridande finansiering av regionala utvecklings-
projekt. Det kan alltså vara bilaterala projekt mellan
ett fylke i Norge och ett län i Sverige, mellan norra
Finland och norra Sverige. Barentsregionen har tidi-
gare nämnts. Jag menar alltså att detta skulle kunna
bli en del av regionalpolitiken.
Fru talman! Vi talar om att skapa ett folkens Eu-
ropa. Det är en bra bit innan vi har hunnit dit. Att
skapa ett folkens Norden är ett mer näraliggande mål,
och kanske kan också Norden bli ett föredöme - det
kanske redan är det - i europeiska sammanhang. Jag
vill påstå att vi i Norden i många avseenden kan tjäna
som föredömen. Jag har valt att i rapporten utgå från
ett individperspektiv, därför att de åtgärder vi som
politiker vidtar och de skeenden som vi kan påverka
hela tiden måste utgå från att förändra och förbättra
individens förutsättningar att arbeta, att studera, att
leva och verka i den bygd som han eller hon vill. Just
denna utgångspunkt i arbetet, att se till den enskilde i
t.ex. dessa grupper, studerande, arbetstagare och
företagare, är viktig och tycker jag nog faktiskt att vi
lite mer allmänt sett i politiska sammanhang bör utgå
från.
Jag hoppas slutligen, fru talman, att Nordiska rå-
dets session här i riksdagen om en vecka blir en kon-
struktiv diskussion om det förslag som jag har lämnat
och om de förslag som kommer att diskuteras i övrigt.
Beträffande rapporten om ett gränslöst Norden är
förhoppningen att regeringarna i de nordiska länderna
så snabbt som möjligt ska utarbeta en konkret hand-
lingsplan för att stimulera samverkan och för att riva
gränshinder.
Tack!

Anf. 22 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Det var många intressanta synpunkter
som Åke Gustavsson kom med när det gällde ett
gränsöverskridande fortsatt samarbete.
Jag skulle bara vilja lyfta fram en fråga som jag
hoppas kommer in i sammanhanget. Jag är själv bo-
satt i Göteborg, men är gammal dalslänning och se-
dan barnsben van vid mycket täta kontakter med
Norge. Vi har två stora projekt som rör sig inom
kommunikationsområdet där det skulle betyda oer-
hört mycket om vi fick en bättre medverkan från
regeringarnas sida. Det gäller faktiskt både E 6 och en
järnväg som förbättrar förbindelsen mellan Oslo och
Göteborg och även går vidare.
Här rör det sig om ett samarbete som har stor be-
tydelse för Västra Götalands läns del, dvs. ett samar-
bete inte bara med Norge utan också med Danmark.
Detta har också betydelse för att stärka regionens
ställning gentemot regioner i Europa. Jag hoppas vi
får räkna med Åke Gustavssons medverkan i de pro-
jekten.

Anf. 23 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Generellt sett är det alldeles självklart
att en utbyggnad av kommunikationerna är central för
hela Norden. Vi genomförde i somras i Nordenut-
skottets regi ett seminarium i Köpenhamn och Malmö
under medverkan av den avgående norske ambassa-
dören Torvald Stoltenberg. Då diskuterades Öre-
sundsbron mycket. Torvald Stoltenberg betonade -
vilket inte många norrmän och svenskar har förstått -
att Öresundsbron har en stor betydelse för Norden
och därmed också för Norge. Det beror på att bron
kommer att innebära bättre och smidigare kommuni-
kationer.
I grundfrågan delar jag Ingrid Näslunds uppfatt-
ning att kommunikationerna fysiskt, men också IT-
kommunikationer osv., är oerhört centrala för ut-
vecklingen - utan att för den skull konkret ta ställning
till de järnvägar och vägar som nämndes i Ingrid
Näslunds inlägg.

Anf. 24 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag tackar för svaret.
I mina kontakter med norra Bohuslän fick jag fina
exempel på det gränsöverbryggande samarbetet mel-
lan fylket Østfold och Bohuslän. Det som var inspire-
rande att se var hur företagare kunde samarbeta - och
detta med EU:s hjälp via Interregstöd. Där fanns en
företagare som sysslade med kaminer, kakelugnar
o.d. som samarbetade med Norge, Danmark och Fin-
land. Det var särskilt med Norge som det var ett fyl-
kessamarbete, och där gick det att få stöd från EU.
Det här är en fråga med ett vidare perspektiv. Det ska
bli intressant att se hur den förs vidare.

Anf. 25 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Det är bara att instämma i vad som
betonas i rapporten, nämligen att myndigheter -
statsmakterna - ska medverka till att stödja och sti-
mulera gränsöverskridande finansieringar. Detta kan
vara ett viktigt instrument i regionalpolitiken. Men
med den erfarenhet vi har från Sverige - och de flesta
andra nordiska länderna - diskuteras denna fråga från
en lite för snäv nationell synpunkt.
Jag uttrycker därför att man i stor utsträckning bör
göra helt om. Man bör vända sig till varandra i större
utsträckning i de nordiska gränstrakterna. Även vi
företrädare här i riksdagen har ett visst ansvar för att
stimulera och stödja en sådan utveckling.

Anf. 26 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Jag hade tänkt att replikera i frågan
om infrastruktursatsningar. Jag hade inte tänkt att ta
upp den frågan i mitt anförande, men jag gör det ändå
nu när jag ändå har ordet.
Det är viktigt att inte bara de frågor som gäller
sträckan Göteborg-Oslo blir Nordiska rådet-ärenden.
Även de vägar som sträcker sig genom landet från
E 18 till Østfold och väg 61 mot Norges flygfält är
viktiga frågor som bör läggas på Nordiska rådets
bord.
Jag ska ge ett kort inlägg från en person med min
dialekt i detta ärende. Att bo vid en gräns skrev jag
som en rubrik på ett inlägg. För min del är svensk-
norska gränsen ett område där hälften av familjerna
har bildats tack vare ett gränsöverskridande. Det
innebär att allt som sker i gränslandet präglas av bäg-
ge ländernas särart. Nationalism och sammanhåll-
ning, som sägs vara speciellt norskt, präglar också
värmlänningen. "Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag
dö." säger Värmlandsvisan. "Ja, vi elsker dette lan-
det" säger norrmännen.
Att leva vid gränsen innebär att vi alla förstår var-
andras språk. Detta präglar också gränsbon. Globali-
seringen och Norden av Elver Jonsson är en skön
läsning för en Nordenvän. Alla rekommenderas att
läsa denna skrift av en riksdagsledamot, som i hela
sitt liv har haft alla sina uppgifter delade med grann-
landet.
I skolan har vi haft ett klassutbyte med lärarna på
bägge sidor av gränsen. Vi förstår varandra. Vi har
landskamper i idrott. Vi sjunger och spelar tillsam-
mans. Den norska helikoptern hämtar skadade på
vägen även i Sverige när olyckan är framme. Inga
gränser kan stoppa helikoptern.
Det är blott på jorden gränser vi drar. Det är blott
på jorden som gränser vi har. Se på vår himmel så
klar och så blå. Där finns inga gränser. Visst är det
väl så? Så skriver Thore Skogman i sin sång Över
alla gränser, troligen präglad av hans liv vid den
norska gränsen i Årjängs kommun.
Kära Nordiska rådet-vänner! Fru talman! Ett
misslyckande i det nordiska samarbetet är TV-frågan.
Att inte hela Sverige kan se nordisk TV är i detta
teknikens tidevarv mycket olyckligt. Här i huset sitter
jag och ser fredsförhandlingarna i Oslo via CNN. Det
var skönt att på måndagsförmiddagen vara hemma i
Värmland och kunna följa direktsändningarna från
norsk TV.
När man ser norska TV-program textade ryser en
Norgevän. Detta får anses som ett tecken på ett
misslyckande i nordisk politik. Elver Jonsson berör
detta i Folkpartiets Nordenmotion. Slutet på mitt
inlägg i denna nordiska fråga blir att vädja till be-
slutsfattarna i mediefrågorna att snarast förse
grundutbudet med TV från alla de nordiska länderna.
Fru talman! Riksdagen bör snarast förse detta hus
med nordiska TV-program. CNN i all ära, men norsk
TV direkt från Norge är bättre. Då främjar vi globali-
seringen i Norden i Elver Jonssons anda.

Anf. 27 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att Runar Patriksson be-
höver se fredsförhandlingarna i Oslo via CNN. Jag
tror säkert att Sveriges television förmedlar detta på
ett alldeles utmärkt sätt, liksom självklart Norsk rik-
skringkasting.
Tekniken är nu sådan, i digitaliseringens värld, att
det är förhållandevis enkelt att ha ett utbyte. Jag vet
att de nordiska public service-företagen, Danmarks
Radio, NRK, YLE och Sveriges television, har ett
samarbete som syftar till utbyte. Jag har förhoppning-
ar om att det ska kunna ske snart.
I den praktiska verksamheten finns det t.ex. i
Malmö-Köpenhamns-området en permanent dansk
medarbetare placerad på den svenska sidan som rap-
porterar direkt till den danska sidan. Sveriges televi-
sion i Malmö har medarbetare permanent placerade i
Köpenhamn för att direkt rapportera till SVT Syd och
ibland i riksprogrammen. Det händer saker på flera
plan.
Jag är förhoppningsfull om att detta arbete äntli-
gen efter många år kan komma till stånd, så att det
blir gemensamma TV-sändningar över de nordiska
länderna. Det är i dag inga större problem mellan
Sverige och Finland.

Anf. 28 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Det var ett försvarstal från en politi-
ker som sysslar med dessa frågor och ett parti med
regeringsmakten. Jag anser ändå i dessa teknikens
dagar att det är ett misslyckande att vi inte har kom-
mit fram till att vi över hela Sverige kan se alla nor-
diska program, speciellt här i parlamentet. Gång på
gång har jag besökt Sveriges ambassadör i Oslo. Han
har påtalat att vi inte kan se vad som händer i norska
parlamentet.
Fredsförhandlingarna i Oslo direktsändes av NRK
hela dagen. Det var intressant att i direktsändning se
president Clinton gå runt och hälsa på Norges barn,
när man på Rapport eller Aktuellt såg en kort snutt.
Om man slog över till CNN kunde man också se det.
När man kommer från Töcksfors vid gränsen, där vi
har egen antenn till Norge och kan se direkt, kommer
det här på en igen.
För ett år sedan hade jag ett samtal om det här
med kulturminister Marita Ulvskog i en frågestund,
och vi sade att det skulle åtgärdas. Det har gått ett år,
och jag ser fortfarande ingen lösning i Åke Gustavs-
sons svar, annat än det ska bli "någon gång i framti-
den". Samarbete med reportrar är en helt annan sak
än att kunna se direkt in i TV-lådan i Riksdagshuset.

Anf. 29 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag är inte säker på att det är höjden
av önskvärt nordiskt samarbete med direktsändningar
från de nordiska parlamenten. Det är inte vad jag
menar med ett nordiskt TV-samarbete. Det jag menar
med ett TV-samarbete är att kunna se sändningar från
den ordinarie programverksamheten.
Om Runar Patriksson vill diskutera C-Span eller
någonting annat tycker jag inte att det primärt har
med nordiskt samarbete att göra, utan nu har vi att
diskutera samarbete mellan public service-företagen.
Genom att de nu kan digitaliseras ökar förutsättning-
arna dramatiskt. Patriksson kan göra en mycket kon-
kret åtgärd för att stödja detta, nämligen se till att
Folkpartiet aktivt verkar för att bygga ut de digitala
markbundna sändningarna. Detta skulle vara en
mycket konkret och bra åtgärd, som Folkpartiet skulle
kunna ställa upp på. Dessvärre har vi inte sett det
stödet ännu.

Anf. 30 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om den sista repliken in-
nebär att vi ska lägga skattepengar i digitalboxar. Om
det är vad det är fråga om ställer vi inte upp på det.
Det här kunde ha lösts med Nordsat sedan många år
tillbaka, men här har funnits en ovilja.
Jag har aldrig sagt att det ska vara direktsändning-
ar från parlamenten. Jag sade att vi som är i parla-
menten borde kunna se våra nordiska grannars public
service-sändningar i TV utan att behöva gå via CNN.

Anf. 31 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Det nordiska samarbetet behöver ut-
vecklas och fördjupas. Därom tycks vi eniga i det
svenska och i de nordiska parlamenten.
Samer, vår ursprungsbefolkning, bör få medlem-
skap på egna villkor som fullvärdiga medlemmar.
Därom är vi inte eniga.
För mig och Miljöpartiet är det här en oerhört
viktig rättvise- och symbolfråga, som inte längre bör
dras i långbänk.
Historisk kompetens om vårt enskilda och gemen-
samma kulturarv behöver utvecklas. Ökad kulturell
kunskap är lika med aktivt fredsarbete. Här vill jag
speciellt lyfta fram Barentsregionens gemensamma
ansvar. Jag fördjupar alltså dimensionen utifrån det
som står i betänkandet, att kultursektorn har ett sär-
skilt ansvar att bekämpa främlingsfientlighet.
En särskilt allvarlig uppmaning vill jag rikta till
svenska, norska och finska män i norra delen av vår
skandinaviska halvö. På vilket sätt tar ni ansvar för
alla människors lika värde när kvinnor från Ryssland
kommer över era gränser för att i ekonomisk despe-
ration sälja sin kropp? I stället för att springa dem till
mötes med brallorna neddragna borde ni ta deras
utanförskap på allvar och utveckla närings- och kul-
turpolitiskt samarbete på lika villkor.
I Sverige är det dessutom kriminellt att köpa sex -
en lagstiftning som vi i Miljöpartiet hoppas kan få
efterföljare i våra nordiska systerländer. Här måste
kunskap och kompetens hos dem som arbetar på fältet
användas mer. Jag tänker främst på ROKS stora ut-
bildningsinsatser.
I fråga om public services roll i det kommersiella
mediebruset, är den stark i Sverige, Norge, Danmark
och Finland. Den digitala utvecklingen i det mark-
burna gemensamma nätet kommer att öppna för nya
möjligheter och fortsatt regional medieutveckling,
och vi får äntligen en lösning på nordiskt gemensamt
TV-tittande. Visst är det ett misslyckande att vi inte
har fått den lösningen ännu. Jag tycker att man kan
erkänna det.
Även här behöver samarbetet och kunskapsutbytet
runt Östersjön intensifieras. I t.ex. Litauen valde de,
efter decennier av totalitärt medieförtryck, att helt
inrikta sig på den reklamfinansierade kommersiella
mediemarknaden. Pendeln slog hårt över. Nu börjar
de se sig om efter ett mer nyanserat utbud, ett utbud
där det egna språket talas i programmen och det egna
landets värderingar styr upplägget. Med en befolk-
ning på 3,8 miljoner invånare finns det stor anledning
till oro när de amerikanska TV-programmen väller in.
Lite mer av public service kan råda bot på enfalden.
Presstöd utgör också ett viktigt inslag - det kan-
ske t.o.m. är en garant - för yttrandefriheten. Låt oss
lära mer av varandra.
Till sist önskar jag mer av nordiska men också
baltiska festivaler samt Barentshavsfestivaler. Festi-
valen som mötesplats har grovt underskattats i allt
internationellt samarbete. Festivalen är en öppen
mötesplats för hela familjen som gemensam kul-
turaktivitet, med körsång, folkmusik, dans, film,
barnkarnevaler, historiska, levande rollspel, där ung-
arna själva står för dagordningen.
Fru talman! Bara fantasin sätter gränser för ut-
veckling och samarbete. Inget är en självklarhet, utan
det vi vill måste vi satsa på. Det måste också visa sig
i ekonomiska prioriteringar. Även eldsjälar i de olika
frivilligorganisationer som arbetar i vårt närområde
behöver ekonomiskt stöd för sin verksamhet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

7 § Om kryptografi

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 1999/2000:UU3
Om kryptografi (skr. 1998/99:116)

Anf. 32 KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! Betänkandet vi nu ska behandla heter
Om kryptografi. Det som avses är användning av
kryptografi vid överföring och lagring av information
i elektronisk form samt handel med kryptobaserade
produkter. Kryptobaserade produkter kan vara krypte-
ringsprogramvara, krypteringsutrustning, kryptoana-
lytisk utrustning m.m.
Vad har då kryptografi med utrikesutskottet att
göra? Jo, det är utrikesutskottet som har ansvaret för
att behandla frågor om exportkontroll, och det är
också exportkontroll som jag i huvudsak kommer att
tala om i dag.
Det finns två typer av exportkontroll i Sverige.
Den ena handlar om krigsmateriel, och den andra
handlar om produkter med dubbla användningsområ-
den, s.k. dual use. Kryptobaserade produkter anses ha
dubbla användningsområden och klassificeras i Sve-
rige som strategiska produkter.
Exportkontroll i organiserad form har funnits i
Europa och USA sedan slutet av 40-talet i form av
COCOM-samarbetet mellan Natoländerna, och syftet
var att kontrollera högteknologiexport till de dåva-
rande statshandelsländerna. Sverige deltog inte for-
mellt men anpassade sig till COCOM:s regler.
COCOM-samarbetet övergick i nya former i och med
att Wassenaararrangemanget skapades 1995. Där
ingår ett trettiotal länder, alltså en betydligt större
krets än bara Natoländerna, inklusive Sverige.
Wassenaararrangemanget är ett exportkontrollar-
rangemang som syftar till att förhindra spridning av
vapen och produkter med dubbla användningsområ-
den, s.k. dual use, vilka kan ha militärt destabilise-
rande verkan och hota internationell och regional fred
och säkerhet.
Exportkontrollen i Sverige av strategiska produk-
ter regleras bl.a. av rådets förordning, - alltså av EG-
rätten - från 1994, som handlar om upprättande av en
gemenskapsordning för kontroll av export av varor
med dubbla användningsområden. Denna rådsförord-
ning grundar sig i sin tur på det tidigare nämnda Was-
senaararrangemanget. Vi har också en lag och en
förordning från 1998 om strategiska produkter.
Fru talman! Vi inom de borgerliga partierna i ut-
rikesutskottet har funnit att exportrestriktionerna
avseende produkter med kryptoinnehåll måste föränd-
ras. Restriktionerna slår inte hårt bara mot exportin-
dustrin utan också mot många svenska datoranvända-
re, som inte får tillgång till fullgoda krypteringspro-
dukter. Vi moderater är som bekant för fri handel,
och ambitionen är att så få produkter som möjligt ska
omfattas av exportkontroll. Med de svårigheter som
finns att kontrollera privat export av mjukvarupro-
dukter är det orimligt att tillämpa en kontroll som
bara blir till hinder för svenskt näringsliv och svenska
datoranvändare. Produkter som i dag finns på en
massmarknad eller är lätt tillgängliga på en öppen
marknad inom landet bör därför helt undantas från
exportkontroll. Kontrollen bör i stället reserveras för
produkter som inte tillhandahålls fritt på en öppen
marknad.
Hur ska detta gå till? Jo, fru talman, en sådan ord-
ning som jag nämnde bör tillämpas så långt det är
möjligt inom ramen för Wassenaararrangemanget.
Regeringen bör därför verka för en liberal tillämpning
av regelverket. Steg två är att inom Wassenaararran-
gemanget verka för att förändra gällande regler. Vi
moderater är mycket måna om att vårda och vidmakt-
hålla de internationella åtaganden och överenskom-
melser som vi har gjort. Men detta hindrar inte att
Sverige inom Wassenaararrangemanget verkar för att
förändra gällande regler i riktning mot ytterligare
liberalisering. Detta innebär att de tidigare nämnda
produkterna bör avföras från arrangemangets varu-
lista.
Om jag lyfter blicken något, fru talman, från ex-
portkontrollen, frågar jag mig varför vi måste använ-
da krypto i Sverige. Är det viktigt? Ja, det finns flera
skäl till att användandet av krypto borde öka. Det
gäller allas rätt till säker kommunikation. Säker
kommunikation och säker elektronisk handel kräver
krypteringsprogram som garanterar att innehållet inte
kan läsas eller ändras av utomstående under överför-
ingen och som gör att man säkert kan identifiera av-
sändare och mottagare. Elektronisk handel, telemedi-
cin och företagskommunikation över öppna nät är
bara några exempel på viktiga processer som kräver
tillgång till starka krypton för att kunna vidareut-
vecklas. Krypteringsteknik är också en förutsättning
för användning av s.k. e-pengar, dvs. digitala betal-
ningsmedel enbart avsedda för elektroniska betal-
ningar.
Den svenska exportkontrollen när det gäller
mjukvara med kryptoinnehåll hindrar utvecklingen av
elektronisk handel och missgynnar svenska exportfö-
retag.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hem-
ställan under mom. 3 och till reservation 1.

Anf. 33 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! I huvudsak anser kristdemokraterna
att regeringens proposition går i rätt riktning när det
gäller en liberalisering av kryptotekniken. På flera
punkter tycker vi dock att regeringen inte går till-
räckligt långt, och vi står därför bakom de gemen-
samma reservationerna 1 och 2. Jag yrkar härmed
bifall till reservation nr 2.
Behovet av datasäkerhet ökar drastiskt i takt med
att vi alltmer använder elektronisk handel och mer
och mer övergår till att identifiera oss med hjälp av
elektroniken. Kryptering är en viktig teknik för att
både kunna skydda sin information och för att kunna
identifiera sig och vara trygg i förvissningen att ingen
annan kan stjäla ens identitet. Det är därför viktigt
dels att krypteringsprogram kan utvecklas i konkur-
rens och i ständig förbättring, dels att krypteringen
blir fri och tillgänglig för alla som är i behov av den.
Första reservationen handlar om restriktioner.
Trots att regeringen inledningsvis skriver att det för
närvarande inte finns skäl att begränsa användningen
av kryptoteknik i Sverige finns det andra skrivningar
som talar emot denna inriktning, och därför stöder vi
denna reservation.
Andra reservationen gäller kryptonycklar. Sys-
temet med s.k. publika nycklar måste bygga på frivil-
lighet. Det bör inte vara ett tvång att deponera sin
nyckel någonstans. De länder som har denna be-
stämmelse har börjat överge den i takt med att Inter-
netanvändningen ökar. Regeringen nämner själv
Frankrike och USA som exempel.
Glädjande är att det i utskottet har bildats en ma-
joritet för ett tillkännagivande till regeringen vad
gäller exportkontrollen.
Precis som regeringen själv skriver i sin proposi-
tion bör Sveriges politik på detta område präglas av
flexibilitet och lyhördhet i syfte att kunna möta en
ökad efterfrågan på säker kryptoteknik, förändringar i
andra länders politik och den fortsatta tekniska ut-
vecklingen på området. Det är bra formulerat, men
för att leva upp till det bör riksdagen justera betän-
kandet genom att stödja de två första reservationerna.

Anf. 34 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Det elektroniska samhälle som växer
fram med rasande fart öppnar nya möjligheter för
kommunikation och handel, och det innebär samtidigt
nya risker t.ex. för intrång. Det är nödvändigt att ge
företag och enskilda möjligheter att skydda sig mot
dessa risker. Användningen av kryptografi är ett sätt
när det gäller överföring och lagring av information i
elektronisk form. Utvecklingen går som sagt mycket
snabbt, och vi kan konstatera att regeringen inte rik-
tigt hängt med i denna utveckling.
Centerpartiet har i en omfattande IT-motion be-
handlat frågan om kryptering och elektroniska signa-
turer. Vi har en del synpunkter på regeringens skri-
velse. Det gäller bl.a. att det är viktigt att klargöra att
Sverige inte har för avsikt att i framtiden reglera an-
vändningen av kryptering inom landet. Dessutom bör
regeringen göra klart för svenska myndigheter att de
ska tillämpa bestämmelserna inom Wassenaararran-
gemanget och inom EG-rätten så generöst som möj-
ligt, så att det inom ramen för gällande internationellt
regelverk går att exportera svenska krypteringspro-
dukter så enkelt och så fritt som möjligt. Det handlar
om att ge våra svenska högteknologiska företag goda
möjligheter att konkurrera på den internationella
marknaden.
Centerpartiet menar också att Sverige i fortsatta
förhandlingar måste vara pådrivande för en nedmon-
tering av de exportrestriktioner som i dag gäller för
krypteringsprogram till ett absolut minimum.
När det gäller elektroniska signaturer tycker vi att
regeringen har varit och är alltför avvaktande. Vi
menar att det ska slås fast att elektroniska signaturer
ska godkännas i alla fall då deras äkthet kan avgöras
lika säkert som, eller säkrare än, med traditionella
underskrifter.
Vi har haft en intressant process i utrikesutskottet
som höjt vår kunskapsnivå i denna komplicerade
fråga ganska mycket och även fört frågorna framåt, så
att skillnaderna mellan majoritet och minoritet har
minskat. Men det finns ändå tre reservationer. Man
kan utifrån vår synpunkt säga att det är två reserva-
tioner och en majoritetsskrivning.
I reservation nr 1 menar vi att riksdagen bör uttala
att kryptering inom landet även framgent ska vara fri.
Reservation 2 handlar om kryptonycklar. Vi menar att
något krav på obligatorisk deponering av krypto-
nycklar inte ska införas. All deponering ska ske på
frivillig basis. Däremot kan det vara en fördel att
möjligheten till deponering kan erbjudas, men det är
en helt annan sak.
Det är en ganska absurd situation att större delen
av krypteringsnyckeln för det program som vi använ-
der här i riksdagen för kommunikation, Lotus Notes,
finns deponerad hos amerikanska myndigheter - detta
på grund av att USA har drivit frågan om obligatorisk
nyckeldeponering hårt. Det verkar nu som om en del
lättnader ändå är på gång.
Vi menar att det inte är acceptabelt att kräva de-
ponering av nycklar, kanske främst för att skydda
företag som säkert är skeptiska till att skicka före-
tagshemligheter även om de litar på den som tar emot
depositionen.
Obligatorisk nyckeldeponering är dessutom, med
tanke på antalet nycklar som är i omlopp varje dag,
en orimlig väg att gå. Det är också lätt att överkrypte-
ra meddelanden så att de verkar lagliga. Det innebär
att man först krypterar meddelandet med en nyckel
som man inte deponerar. Sedan krypterar man det
krypterade meddelandet en gång till med en nyckel
som man deponerar. Det slutliga meddelandet ser då
ut att vara okej, eftersom det är gjort med en godkänd
metod. Den enda möjligheten att se att något är fel är
att man dekrypterar det, vilket man inte får göra utan
domstolsbeslut. Då är det väl sent att upptäcka att
man har blivit lurad. Detta var ett exempel på hur
svårt det här är.
Jag ska också säga någonting om exporten av
kryptoprodukter. Det finns två saker att ta hänsyn till
när det gäller exporten.
Den första saken gäller när man ska exportera
programvaror. Eftersom det finns oerhört starka pro-
gram tillgängliga fritt för vem som helst att ta del av
verkar en reglering av det här bara som ett hinder för
svenskt näringslivs exportmöjligheter och för svenska
koncerner att upprätta en säker kommunikation. Vis-
serligen är det ganska lätt att få exporttillstånd, men
det sker inte med automatik. Det ska erkännas att det
har blivit en hel del lättnader på senare tid. Det är
viktigt att påpeka det. Men det mest kända exemplet
på just det som jag sade gäller företaget Idonex som
tillverkar en webbserver, som publicerar hemsidor
med inbyggd kryptering. Företaget fick nej från både
ISP och regeringen då man hade utvecklat produkten.
Det innebär försämrade möjligheter för företaget att
växa och uteblivna exportintäkter för Sverige.
Den andra saken gäller när kryptering är inbyggd i
andra produkter. Då börjar man naturligtvis tänka på
militära produkter. Det är dock viktigt att hålla i min-
net att det inte bara är krypteringen som gör militära
radiosändare spännande, utan det är en kombination
av minst tre faktorer varav den ena är kryptering. Den
andra är komprimering, dvs. att meddelanden blir
korta pip för att det ska vara svårt att spåra sändaren.
Den tredje är hoppande frekvenser. Också det har
man för att försvåra spårning och avlyssning. Om
kryptering i sig utgör grund för klassificering som
strategisk produkt blir det svårt att skapa andra smarta
produkter som nu är på väg till handeln. Vi anser
alltså att kryptering bör vara fri för programvaror och
att endast kryptering inte ska vara grund för klassifi-
cering som strategisk produkt.
Vi är bundna av internationella avtal. Det är
mycket viktigt att respektera dem. Då är det viktigt att
den här processen så långt det är möjligt sker inom
ramen för de avtal som finns och att Sverige arbetar
för att liberalisera dessa regelverk i de förhandlingar
som förs.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 1. Jag står givetvis också bakom reserva-
tion nr 2 och hemställan vad gäller mom. 3.

Anf. 35 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Skrivelse 116 Om kryptografi pre-
senterades i maj i år. Många tyckte nog inte att det
var den mest upphetsande skrift som hade kommit på
riksdagens bord. Men skriften har ändå föranlett
mycket diskussion i utrikesutskottet; den hamnade ju
där.
Det var inte många som reagerade här i riksdagen
när skrivelsen kom. Den enda motion som lämnades
in var från Folkpartiet. Det var Eva Flyborg, som
sitter här i kammaren, som slog larm om vad som var
på gång och författade en motion. Det var flera av oss
som tvingades försöka fördjupa oss i vad detta inne-
bar.
När den allmänna motionstiden sedan kom i sep-
tember var det flera andra partier som hade vaknat
upp och som reagerade. Det gjorde man från moderat
håll och från centerhåll. Detta har gjort att utrikesut-
skottet har ägnat en del tid åt kryptografi under senare
tid.
I det informations- och IT-samhälle som vi allt-
mer lever i är det mycket viktigt att den personliga
och affärsmässiga integriteten kan upprätthållas. Det
är sådant som det rör sig om i det här fallet. Detta är
något som vi liberaler har slagits för i många år och
som det visar sig att det blir alltmer nödvändigt att
hävda.
Hela det nya, elektroniska offentliga samtalet är
t.ex. beroende av att man kan försäkra sig om identi-
teten hos den som talar eller skriver. Det gäller för
den delen även den som tar emot ett meddelande -
t.ex. om ekonomiska transaktioner - respektive får
tillgång till en medicinsk journal med känsliga perso-
nuppgifter.
Den senaste tiden har vi sett att det här är otroligt
viktigt. I Göteborg har man uppmärksammat fall där
personer har gått in och läst i journaler som kanske
borde vara krypterade och omöjliga att komma åt för
personer som egentligen inte har med saken att göra.
Informationen behöver skyddas. Det enda riktigt
verkningsfulla sättet att försäkra sig om detta skydd
är att man krypterar informationen. För att man ska få
tillgång till de starkaste kryptoprodukterna behöver
såväl användning som import och export av civila
kryptoprodukter vara helt fri. Det är Folkpartiets
grundsyn i dessa frågor.
I takt med att användningen av datanät ökar, ökar
också risken för avlyssning. Det sker inte för att
mänskligheten har blivit mer nyfiken på senare år
utan för att det har blivit enklare och billigare att
avlyssna. Det har alltid i historien funnits intresse av
att ta del av hemlig eller personlig information. Med
dagens teknik är det lättare att tränga in i sådana här
saker. I dag saknar praktiskt taget allt som skickas på
svenska datanät skydd mot avlyssning. Vissa undan-
tag finns, men de utgör en mycket liten andel av den
totala trafiken. Folkpartiet betraktar detta som ett
allvarligt och växande problem.
Det enda verkningsfulla skyddet mot avlyssning
är kryptering. Kryptering kan dessutom användas för
att konstruera system för behörighetskontroll och på
så vis användas för att förebygga andra typer av in-
formationsstöld. Kryptoteknik utgör också grunden
för de flesta former av digitala äkthetsbevis som an-
vänds för att skydda elektroniska dokument. Det kan
gälla exempelvis information som enskilda betraktar
som känslig för den personliga integriteten, sjukvår-
dens informationshantering och information om af-
färsuppgörelser och andra ekonomiska transaktioner.
Det här kan också gälla journalister som vill skydda
sina källor, vilket de kan göra enligt grundlagen. Det
finns många sådana här exempel. Därför gäller det att
få fram så säkra kryptoprodukter som möjligt.
I regeringens skrivelse Om kryptografi sägs att
alla ska ha rätt att även i fortsättningen fritt använda
sig av kryptering. Det låter ju bra, men uttalandet
görs inte utan reservation. Man talar också om att
regeringen, om utvecklingen skulle motivera skärpta
regler, kommer att överväga lämpliga åtgärder. Det
här andas alltså att man på något sätt vill vara med
och kontrollera. Man känner en viss osäkerhet inför
vad det är som skickas och sänds i dessa burkar. Det
finns tydligen en sorts kontrollintresse.
Folkpartiet anser att denna reservation är djupt
olycklig och sänder fel signaler till dem som arbetar
med att ta fram bra kryptoprogram. Det talas bl.a. om
att man kan tänka sig att införa krav på obligatorisk
deponering av krypteringsnycklar. Det är i och för sig
en helt orealistisk tanke. Det finns både principiella
och praktiska invändningar mot ett sådant resone-
mang. Det utvecklas också i reservation nr 2 i dagens
betänkande.
Folkpartiet betraktar det som en självklarhet för
ett demokratiskt IT-samhälle att fullt ut tillåta an-
vändning, utveckling och spridning av kryptering och
står därför bakom reservationerna 1 och 2 i betänkan-
det.
Datasäkerhetsprodukter med stöd för kryptering är
ett mycket verksamt skydd mot många typer av
brottslighet. IT-kommissionen konstaterar i sin skri-
velse till regeringen Vikten av att använda kryptering
exempelvis att:
"Kontokortsbedrägerierna ökar kraftigt för närva-
rande, och ökningen är kopplad till den växande han-
deln på nätet. Detta hänger samman med att man i
dag kan handla via Internet utan att på något sätt
behöva styrka att kontonumret är kopplat till den som
genomför transaktionen. Med krav på elektroniskt
signerade transaktioner skulle den formen av krimi-
nalitet kunna stoppas."
De flesta nya jobb som skapas inom de närmaste
åren kommer med all säkerhet att återfinnas inom
tjänstesektorn. Där utgör IT-industrin en stark spjut-
spets mot den nya tekniska utvecklingen, vilket även
kommer att ge draghjälp åt kringliggande sektorer. I
Sverige finns stort kunnande på programvarusidan
och därmed också möjligheter att inta en stark posi-
tion på mjukvarområdet inom världshandeln.
Inom en snar framtid kommer kryptering att krä-
vas som integrerad del i de flesta mjukvaruprodukter.
Exportrestriktioner på kryptering kommer därför att
drabba stora delar av programvaruindustrin. Export-
restriktioner på krypteringsprodukter slår hårt mot
små och tekniskt avancerade länder, just ett sådant
land som Sverige har ambitionen att vara.
Exportrestriktionerna på civila kryptoprodukter är
en rest från den tid då kryptering var något som bara
användes av militären och diplomatkåren. Folkpartiet
anser att civila kryptoprodukter nu bör behandlas som
just civila produkter och därför helt undantas från de
internationella exportkontrollarrangemangen som vi
har i dag.
Jag yrkar därför bifall till betänkandetexten i den
här delen och därmed avslag på reservation 3.

Anf. 36 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Det här är ett ärende som vi har hun-
nit behandla några gånger i utskottet. Det är intressant
att vi fortfarande inte vet var majoriteten kommer att
hamna eftersom Vänsterpartiet har valt att avstå från
att ta ställning i den här frågan. Jag tycker att det är
minst sagt förvånande och underligt i en fråga där det
borde vara en självklarhet att man, som Folkpartiet,
antingen tycker att det är viktigt att liberalisera reg-
lerna eller att man tycker att vi också fortsättningsvis
bör ha en viss kontroll.
Mitt parti har ansett att det är motiverat att dessa
produkter underställs en viss exportkontroll, just
därför att det inte bara är den positiva användningen
av krypterade produkter som vi kan se i samhället
utan också andra delar. Vi tycker att det finns all
anledning för Sverige att leva upp till de internatio-
nella avtal som har ingåtts när det gäller krypterings-
produkter med tanke på de risker som finns för felak-
tig tillämpning och teknikanvändning.
Med detta vill jag säga att jag stöder reservation 3.
I övrigt stöder jag utskottets förslag och yrkar därmed
avslag på de andra två reservationerna.

Anf. 37 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Miljöpartiet och
Marianne Samuelsson hur ni har hamnat på den här
sidan egentligen. Här handlar det om regler som fak-
tiskt gynnar stora amerikanska företag och som miss-
gynnar små svenska företag. Jag skulle vilja höra
vilka argument som har fått Miljöpartiet att hamna på
Socialdemokraternas sida.

Anf. 38 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det är ju så att regler ofta missgynnar
företag medan de ibland gynnar vissa företag. Det har
vi ju sett bevis på i många sammanhang.
Vad som gäller här är att ha en fortsatt samhäll-
skontroll av och skydd för produkter som kan expor-
teras och användas på ett sätt som vi från svenskt håll
inte anser lämpligt. Det är därför som vi har valt att
det ska finnas en fortsatt möjlighet att kontrollera
exporten. Här finns faktiskt en uppmjukning, för det
ger ju svenska företag en positiv möjlighet att sälja.

Anf. 39 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag tycker fortfarande att jag inte har
fått höra några riktigt bra argument, därför att även
från utskottsmajoritetens sida talar vi i första hand om
de civila kryptobaserade produkterna, som alltså i dag
finns i mjukvara och webbservrar. Man kan alltså
skicka sådana här starka krypton via Internet i dag. Är
det då rimligt att ha kvar den gammalmodiga synen
på exportkontrollen när det gäller de kryptobaserade
produkterna?

Anf. 40 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Vi är av den uppfattningen att det uti-
från många perspektiv finns anledning att ha en viss
kontroll. Det som betänkandet också tar upp är att
man inte har kontroll på enklare krypteringsprogram,
men att man vill ha det på de lite tyngre delarna, som
kan innehålla annat och som det finns all anledning
att ha kontroll på.

Anf. 41 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag har två frågor till Marianne Sa-
muelsson.
Den första gäller just det som vi har varit inne på
lite grann här. Jag tycker att Marianne är lite svävan-
de när det gäller just syftet med kontrollen. Kan Ma-
rianne Samuelsson vara lite mer konkret? Vad är det
som är så viktigt att man måste gå in och ha kontroll
på när det gäller den här delen av civila produkter,
och hur ska kontrollen ske egentligen? Vad är det i
konkret fall som ska kontrolleras?
Den andra frågan rör reservation 2, som Marianne
Samuelsson står bakom, om obligatorisk deponering
av krypteringsnycklar. Tanken hos majoriteten är att
man ska begära av dem som har en krypteringsnyckel
att de ska lägga den i en deponering så att någon ska
kunna gå in och kontrollera vad meddelandena inne-
håller. Detta är ju tanken med en obligatorisk nyckel-
depå. Hur ska detta ske egentligen rent praktiskt? Ska
det vara obligatoriskt att man ska lägga in krypte-
ringsnyckeln i någon sorts depå? Om det nu är någon
som vill dölja något, vad är det då som säger att den
personen skulle lägga sin krypteringsnyckel i en så-
dan depå?

Anf. 42 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Detta är naturligtvis en kontroll som
kan bli nog så svår. Det finns väl stor risk för att man
även i det fallet inte kommer att ha möjlighet att
praktiskt kontrollera allt och att kontrollen kommer
att användas på ett sätt som inte är önskvärt från sam-
hällets sida. Men det som vi tycker är viktigt är att
regelsystemet inte liberaliseras så att det inte blir
någon som helst kontroll.
Det är det som Folkpartiet vill i sin skrivning. Där
har man gått helt på industrins linje i de här frågorna.
Det kan man väl vara vänlig nog att ställa sig bakom.
Men vem ska i så fall ha samhällskontrollen? Och
vad händer om man helt släpper de här produkterna
fria - utifrån detta med säkerhetsaspekter och kon-
trollmöjligheter? Det gäller ju kriminell verksamhet
och strategiska produkter. I andra fall vill vi kontrol-
lera att våra företag inte säljer till sådana länder som
vi inte vill ha handel med i fråga om just dessa delar.

Anf. 43 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Marianne Samuelsson säger att Folk-
partiet går industrins intressen till mötes. Det är inte
det som är utgångspunkten. Det är den personliga
integriteten. Det är säkerheten för medborgaren som
vill vara säker på att det meddelande han eller hon
sänder är hemligt och krypterat och att ingen annan
kommer åt det. Det är det som är utgångspunkten.
Sedan finns det cirklar i det här, det är riktigt. Vi
är duktiga på sådant här i Sverige, t.ex. krypte-
ringsnycklar och krypteringsprogram. Det är en ex-
portvara. Den är viktig. Den ska vi naturligtvis under-
stödja. Men det finns inget motsatsförhållande. Det är
tvärtom en samverkan mellan olika intressen. Dels är
det individens intressen, dels är det industrins intres-
sen som samverkar här.
Jag återkommer till en sak. Marianne Samuelsson
frågar: Vem ska ha kontrollen? Det är på något vis en
nyckelmening i hela resonemanget. Jag uppfattar det
så att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har en
ingång till det här som säger att samhället måste ha
kontroll över vad som sker i de här burkarna, kontroll
över hur meddelanden sänds osv. Det är utgångs-
punkten. Sedan kan man eventuellt göra undantag
från detta och säga att vissa saker ska tillåtas. Vi har
en helt annan ingång till det här. Vi säger att allt ska
vara fritt att kryptera för individerna.
Sedan kan naturligtvis den svenska staten ta hän-
syn till säkerhetspolitiska synpunkter. Det kan t.ex.
finnas militära intressen. Då kan man vilja ha kon-
troll. Men då bestämmer vi ju det själva. Myndighe-
ten bestämmer själv: Det här är en så viktig del att vi
inte tänker sälja den, inte tänker exportera den. Det
kan man själv då avgöra.

Anf. 44 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det där sista som Biörsmark sade
tyckte jag var intressant, alltså att vi själva skulle få
avgöra om vi tyckte att det skulle säljas eller inte. Om
man släpper en vara helt fri, utan någon som helst
kontrollmöjlighet, avsäger man sig ju möjligheten att
över huvud taget ha en kontroll. Det är precis det som
Folkpartiet vill. Det är det som jag uppfattar att en
utskottsmajoritet vill i den del där det finns en sådan.
Det står också i betänkandet. Regeringen "bör verka
för en liberal tillämpning av den rådande exportkon-
trollregimen." Det står att "Sverige inom Wassenaa-
rarrangemanget skall verka för att förändra gällande
regler i riktning mot en ytterligare liberalisering."
Tydligare än så tycker jag inte att det kan sägas.
Man är ute efter betydande liberaliseringar när det
gäller exportkontrollen. Då hamnar ju Sverige bland
de länder som inte har kontroll på sin export av stra-
tegiska produkter. Det vill inte vi som parti stödja. Vi
tycker att det är viktigt att vi fortsättningsvis har en
viss koll på detta.

Anf. 45 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Vi har här utrikesutskottets betänkan-
de 1999/2000: UU3 om kryptografi. Jag ställer mig
naturligtvis bakom huvuddelen av texten i betänkan-
det, de delar där vi socialdemokrater finns med i
majoritetsskrivningarna. Men det finns också två
reservationer som vi inte har sett lika positivt på. Det
är naturligtvis reservationerna 1 och 2. Sedan har vi
också från socialdemokraternas sida en reservation
tillsammans med Miljöpartiet. Det som står i den är
också vår linje här i dag.
Jag tycker över huvud taget att det här betänkan-
det andas en ödmjukhet inför frågans komplexitet.
Det har den lyhördhet som man måste ha i en fråga
där utvecklingen har skett så fort och även kommer
att göra det i fortsättningen. Osäkerheten består inte i
om det kommer att ske några förändringar på krypte-
ringsområdet. Den består i att vi inte fullt ut kan veta
hur de här förändringarna kommer att utveckla sig.
Det handlar om i vilken omfattning vi kommer att
behöva vidta ytterligare åtgärder framöver - om vi
över huvud taget kommer att behöva göra det.
Jag vill gå tillbaka lite och peka på att jag 1997
ställde en fråga till försvarsministern angående kryp-
teringsnycklar. Man hade då i september samma år
kunnat läsa följande information i tidningen Network
Security: Netscape is one of the six companies gran-
ted export license for software with 128 bits encryp-
tion. These companies have agreed to deposit the
keys to encrypted communication in an account as-
semble to the government.
Den här uppgiften, som nu kom ut i offentlighe-
ten, ansåg jag att man borde ta till vara - särskilt som
informationen även framkom till oss på annat sätt och
hade bäring för den dagliga verksamheten bland oss
ledamöter när vi använde våra datorer och skulle
säkra vår information. Marianne Andersson har också
nämnt den frågan här i sitt anförande.
Senare har jag tagit upp krypteringsfrågorna ur
olika synvinklar i såväl anföranden som motioner.
När behovet var stort av att lyfta krypteringsfrågan
för att kunna forma en modern politik på området,
samt inte minst för att sprida information kring kryp-
teringen och nödvändigheten av att använda krypte-
ring i många sammanhang, var jag ensam här i riks-
dagen om att lyfta fram frågan.
I dag är inte kryptering längre något som handhas
av och identifieras med enbart försvaret och UD. En
stor del av krypteringsprodukterna är utan hinder för
export. Då sätts krypteringen i fokus av flertalet par-
tier. Man kan undrande ställa sig frågan varför, men
jag väntar mig inte några bekännelser på den punkten
här i dag.
Inspektionen för strategiska produkter, ISP, har
infört möjligheten för företag att åberopa ett generellt
exporttillstånd och därmed utan föregående ansökan
och prövning kunna exportera vissa kryptoprodukter,
s.k. massmarknadsprodukter, till en rad länder. ISP
undersöker därutöver möjligheten till ytterligare för-
ändring. Det är något som jag välkomnar och som är
en del av den tekniska utvecklingen.
Efter gjorda regelförändringar med anpassning till
dagens situation har jag upplevt att näringslivet är
nöjt. Jag möts inte av några klagomål. Jag får inga
brev och telefonsamtal längre som tyder på att det här
är ett bekymmer. Man har fått sina huvudsakliga
önskemål tillgodosedda. Det finns också en medve-
tenhet på näringslivssidan om att det liggande försla-
get från borgerligheten skulle kunna göra Sverige
mindre trovärdigt som mottagare av känslig teknolo-
gi.
Vi har ju tidigare erfarenhet av att det finns partier
som visat ansvar i säkerhetspolitiska frågor. Då tän-
ker jag framför allt på Moderaterna och Centerpartiet.
Nu har jag dock rört ihop mina handlingar. Jag
ska fortsätta.
Vi har i bred bemärkelse ett behov av att säkra
den egna tillgången till utländsk högteknologi på ett
sätt som innebär en balanserad avvägning gentemot
säkerhetspolitiska intressen. Men självfallet finns
undantag. Det finns ju en och annan s.k. kryptoakti-
vist som naturligtvis inte har någon anledning, och
inte heller något ansvar för, att se helheten. Jag vill,
fru talman, understryka att det är fritt att importera
och tillverka och använda denna teknik.
Nu när vi har tagit flera och långa steg in i krypte-
ringsområdet har somliga vaknat. God morgon, kan
man säga. Men man kan också säga att några av le-
damöterna ännu inte verkar ha hunnit gnugga sömnen
ur ögonen.
Några som är vakna, och som arbetar med detta,
är projektet Smelink i Jönköpings län, mitt hemlän.
Smelink är en beteckning som står för en satsning hos
små och medelstora företag med Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse som huvudfinansiär. Under
detta arbete, som länsstyrelsen bedriver, får företagen
en enkel och snabb ingång till information och tjäns-
ter från flera svenska aktörer. De gäller hur man gör
med företagen, redskap för effektivisering och ut-
veckling. Kring detta anordnades en konferens nu i
måndags på Rosenbads konferenscentrum här i
Stockholm. Jag hade, tillsammans med många andra
med intresse för företagandets villkor, nöjet att be-
vista denna konferens.
Landshövding Birgit Friggebo och Mona Sahlin
samt företagare m.fl. deltog med sina erfarenheter på
området. En sak som tydligt framkom under denna
eftermiddag var att företagen hade behov av informa-
tion dygnet runt. I fråga om detta är ju IT-
kommunikationen ett välkommet tillskott. Man fick
också information om att 70 % av de svenska små
och medelstora företagen har egna hemsidor. De som
jobbar i små och medelstora företag jobbar på obe-
kväma arbetstider. De jobbar med sina administrativa
kontakter på kvällar och helger när myndigheter of-
tast har stängt. Vi i Sverige ligger alltså högt med
våra 70 % om man jämför med övriga EU där siffran
är 30 %. Detta innebär naturligtvis att vi är drivande i
dessa frågor. Och dessa företag vill ha information,
men de vill också i nästa steg kunna sända och ta
emot dokument på ett säkert sätt. Företag och myn-
digheter behöver säkra signaturer. De behöver kunna
sätta sina sigill.
Mot bakgrund av de önskemål som framfördes i
måndags så känns det bra att här i dag kunna säga att
frågan om sigill är beaktad i detta betänkande. Rege-
ringskansliet förbereder ett införande i det kommande
EG-direktivet av en gemensam ram för elektroniska
signaturer. Vidare kan vi läsa att frågan om konfi-
dentialitetstjänster bör utredas. Men i samma andetag
vill jag tydliggöra att medvetenheten om datasäkerhet
vid informationsutbyte fortfarande är alldeles för
dålig. Här har branschorganisationerna ett ansvar, och
jag vet att en del har gjorts, men det krävs fortfarande
stora insatser.
Informationstekniken skapar möjligheter som vi
ska ta till vara. Men för en fortsatt god utveckling
krävs det att vi säkert ska kunna handha och använda
elektroniska tjänster samt att i trygghet våga utnyttja
de elektroniska kommunikationstjänsterna. Det är en
lång svensk tradition, och vi arbetar fortfarande för
att stärka frihandeln i världen. Men, fru talman, frå-
gan är om det ska ske till priset av att vi underlättar
för regimer som kommunisterna i Nordkorea.
Fru talman! Vår vilja är att bygga och värna inter-
nationella överenskommelser för att hindra spridning
av känsliga produkter som i fel händer kan användas
mot mänskligheten. Det känns förmätet att påminna
ledamöterna om FN:s kamp mot Iraks biologiska
vapen men likväl nödvändigt. Ni minns kanske den
nyligen avslöjade historien om pizzamannen som
köpt tyratron som kan användas för att antända kärn-
vapen. När det gäller en sådan hantering krånglar jag
gärna till det regelmässigt. Jag kan inte se att det går
att göra någon skillnad mellan om ett krypteringspro-
gram, en mjukvara för ett stridsledningssystem eller
en ritning för framställning av biologiska vapen sänds
med ett mejl.
I de flesta fall möter det självklart inga hinder att
exportera krypteringsprogram. Men Socialdemokra-
terna och Miljöpartiet anser att regeringen ska ha
möjlighet att begränsa exporten om risken är uppen-
bar att krypteringstekniken används för militära än-
damål på ett oacceptabelt sätt. Risken att t.ex. Nord-
korea använder krypteringsteknik för att dölja sitt
kärnvapenprogram är ett aktuellt exempel. Att främja
en i detta fall kommunistisk diktaturs arbete med att i
hemlighet skaffa sig kärnvapen borde vara en omöjlig
svensk politik. Men vi får se senare här i dag vid
voteringen hur partierna kommer att ställa sig. Väns-
tern har här i kammaren att svara för sina bevekelse-
grunder. Men genom att undvika att ta ställning i
sakfrågan vid utskottets ammanträde banade Vänster-
partiet i utskottet medvetet vägen för en politik som
ger diktaturer anledning att applådera men som får
fredsvänner att rysa. Och mellan dessa båda intressen
har nu Vänstern att välja sida.
Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och
Centern anser att kryptotekniken ska få exporteras
helt fritt utan prövning, och därmed ställer de sig
också utanför de EU-gemensamma reglerna som
gäller i dag. Sverige kan bli en fristad för export till
länder som inte har en chans att komma över denna
teknik från andra västländer. Ska vi i vårt land frångå
de internationella åtaganden som vi påtagit oss och
som det inte framfördes invändningar mot vid de
tillfällen som de ingicks? Jag ser också gärna att ni
tittar på utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU19
där vi behandlade gemenskapsförordningen för kon-
troll av export av varor med dubbla användningsom-
råden.
Det är nu både förvånande och olyckligt att de
borgerliga partierna anförda av Folkpartiet har satt
den borgerliga enigheten framför ett klokt beslut i
denna sakfråga.
Jag har berört EU:s gemensamma regler, men be-
tänkandet har också en tydlig bärighet på Wassenaa-
rarrangemanget. Man har där beslutat om en tidsbe-
gränsad ordning på kryptoområdet. Senast i slutet av
år 2000 ska nuvarande regler omprövas i ljuset av den
tekniska utvecklingen. Wassenaar har även öppnat
dörren för tidigare förändringar. Jag kan påminna om
att bakgrunden till Wassenaar var mycket av det som
vi såg hände i Irak under landets upprustning.
Begreppet strategisk produkt syftar på produkter
med dubbla användningsområden, och mot den kun-
skapen står de under exportkontroll. Det är inte möj-
ligt att agera utifrån följande: "Denna distinktion kan
sägas motsvara den uppdelning som i flera motioner
görs mellan produkter av huvudsakligen civil respek-
tive militär karaktär." Denna uppdelning är irrelevant
i denna fråga. Produkter som är av militär karaktär
kontrolleras direkt av krigsmateriellagstiftningen.
Produkter av civil karaktär kontrolleras över huvud
taget inte.
Den kontroll som här diskuteras är inriktad på
produkter med både civil och militär användning. Det
är inte möjligt för Sverige att, som föreslås, här agera
internationellt med framgång med utgångspunkt i ett
rent sakfel. Jag upprepar: "- - - civila produkter med
kryptoinnehåll bör jämställas med andra civila pro-
dukter." Vad är detta?
Fru talman! Jag har i denna del ännu ett fråge-
tecken, och det är när man talar om "- - - och inte
beläggas med exportrestriktioner då det gäller handel
med stater som inte står under embargo". Jag vill med
anledning av detta framföra att det finns ytterst få
embargon som omfattar civil handel. Påståendet sät-
ter i praktiken likhetstecken med inga restriktioner
alls.
Att det finns svårigheter att övervaka lagstiftning-
en på området är nog sant men inte unikt för de
rättsvårdande myndigheterna. Men vår bild är att den
nuvarande kontrollen fortfarande försvårar och fördy-
rar tillgängligheten för länder som Nordkorea, Irak,
Libyen och Afghanistan.
I debatten om nazismen så sent som förra veckan
lade Folkpartiets partiledare tonen på den naivitet
som finns i det svenska samhället. Vad ska Karl-
Göran Biörsmark, och även Lars Leijonborg, från
Folkpartiet säga i den fortsatta debatten när de här
med öppna ögon underlättar för bl.a. denna typ av
kriminella gärningar som föranledde debatten? Vad
hjälper debatter när handlingarna talar ett annat
språk? Är agerandet ett utslag av röstfiske så lär inte
detta fisket ge något napp bland fredsvännerna i alla
fall.
Fru talman! I betänkandet slås det fast att krypto-
grafi är ett hjälpmedel för att förhindra brottslig verk-
samhet. Användare som skyddar sin information med
stöd av kryptografi bidrar till att förhindra brott, likt
den som låser dörren om sig när han eller hon lämnar
hemmet. Man låser förhoppningsvis helt enkelt tjuven
ute. Men tjuven kan också omvänt vilja låsa ute rätts-
väsendet med kryptering.
Att i dag för överskådlig tid avsäga oss varje möj-
lighet att vid behov överväga en lagändring för att
kunna möta en kriminalitet med brottsbekämpande
åtgärder är ett förfarande som av förståeliga skäl inte
är brukligt och som jag från socialdemokraternas sida
inte kan ställa mig bakom.
Fru talman! Detta ärende ger en besk eftersmak
när det gäller ansvar. Min talartid är slut, men jag får
återkomma i replikerna.

Anf. 46 TALMANNEN:
Får jag för ordningens skull erinra om att språket i
kammaren är svenska, och om man önskar referera
till utländska texter bör man översätta dem till svens-
ka för protokollet.

Anf. 47 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag har suttit och lyssnat på vad Cari-
na Hägg har framfört. Bl.a. har hon anklagat mode-
raterna för att ha visat bristande säkerhetskänsla inte
bara här utan även tidigare. Det skulle vara intressant
att veta vad som åsyftas.
Jag skulle också vilja fråga en annan sak. Jag
tycker nämligen att socialdemokraterna här talar med
dubbla tungor. I sin reservation berömmer de sig och
regeringen för att verkligen ha liberaliserat och tagit
steg mot en liberalisering. Men samtidigt säger de att
denna liberalisering är väldigt farlig och att den på
sikt i princip innebär att vi ger bort starka kryptopro-
dukter till både Nordkorea och andra misshagliga
regimer. Vad vill egentligen socialdemokraterna?

Anf. 48 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker nog att det framgår ganska
klart av de skrivningar som vi från socialdemokrater-
na har gjort vad vi vill. Vi tycker att det är väldigt
viktigt att vi är öppna och lyhörda och ser vad som
händer när det gäller den tekniska utvecklingen och
utvecklingen i vår omvärld. Vi har bl.a. infört möjlig-
heter för företagen att med åberopande av ett gene-
rellt exporttillstånd och utan föregående ansökan och
prövningar av ISP kunna exportera vissa kryptopro-
dukter, de s.k. massmarknadsprodukterna till en rad
länder.
För närvarande undersöker man möjligheterna till
ytterligare liberaliseringar men det är viktigt att det
som sker - det gäller också de linjer som vi driver -
görs i medvetande om de internationella åtaganden
som vi har, t.ex. inom EU och Wassenaar. De arran-
gemangen gäller ju mot säkerhetspolitisk bakgrund.
Från början hanterades de här frågorna huvudsakligen
inom trafikutskottets område när det gäller rent tek-
niska frågor och mer inhemska aspekter. Men när det
handlar om säkerhetspolitiska frågor, som det här
ärendet gör, finns de frågorna på vårt bord och då har
vi att lägga in olika saker i detta.

Anf. 49 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag vill också ta upp en annan sak,
nämligen den bristande säkerhetskänsla som mitt
parti anklagas för att ha. Där skulle jag vilja ha ex-
empel av Carina Hägg. Är det inte så att verkligheten
när det gäller utvecklingen och snabbheten på områ-
det har sprungit ifrån Socialdemokraterna och rege-
ringen?

Anf. 50 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! När det gäller detta med bristande sä-
kerhetsmedvetande är jag väldigt tacksam om det är
så att man från Moderaternas sida är beredd att fram-
deles ha en annan åsikt samt att det är fråga om ett
missförstånd som skulle kunna redas ut. Jag har näm-
ligen andra erfarenheter av Moderaterna från tidigare
i säkerhetspolitiska frågor. När det gäller de interna-
tionella åtagandena, som jag tidigare har berört, har
man denna gång inte ställt upp på samma sätt och det
tycker jag är oroande.
Än en gång vill jag understryka att betänkandet
just andas den öppenhet för framtida förändringar
som är nödvändig i den här situationen. Vi är säkert
bara i början av IT-användningen, även om vi i Sve-
rige för närvarande ligger långt framme och har am-
bitionen att göra det också framdeles. Sverige är ett
relativt litet land. Ändå är vi världsledande på områ-
det, så naturligtvis kommer den här politiken och
olika ställningstaganden att bli föremål för diskussio-
ner och kanske också för en omprövning framöver,
precis som betänkandet anger.

Anf. 51 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag hade tänkt fråga Carina Hägg var-
för socialdemokraterna inte vill uttala att kryptering
inom landet även framgent ska vara fritt. Det svar
som jag tidigare fick är egentligen ganska förfärande.
Jag tror inte att socialdemokraterna egentligen tycker
så. Vad jag kunde utläsa av det som Carina Hägg
sade är nämligen att nazister - som vi naturligtvis inte
tycker om - eller andra som vi inte tycker om inte
skulle kunna använda krypteringen. På något sätt
skulle vi ha en uppdelning och registrering av folk.
Men hur ska vi hantera det så att de som nämnts inte
kan använda krypteringen?
Det finns mycket i detta som vi inte gillar men
som vi egentligen inte har någon möjlighet att hante-
ra. Den diskussionen har över huvud taget inte förts i
utskottet förut. I stället har vi varit ganska överens om
att kryptering är fritt inom landet. Ändå vill man inte
vara med på att det även framgent ska vara fritt. Hur
ska då detta hanteras i framtiden? Det är en av mina
frågor och där blev jag alltså bestört.
Carina Hägg talar mycket om internationella
överenskommelser. Ja, sådana ska vi följa, och vi ska
arbeta för förändringar om vi tycker att de inte över-
ensstämmer med vad vi anser men vi ska naturligtvis
följa överenskommelserna så länge de finns.
Sedan gäller det deponeringen av kryptonycklar.
Varför vill ni inte att det ska kunna vara frivilligt?
Det finns ju så många hakar i detta - t.ex. beträffande
överkrypteringen, som jag nämnde i mitt anförande
nämnde. Man kan ju gå omvägar och därmed har det
hela inte den verkan som man tror. Då är det me-
ningslöst att ha en regel om att det ska vara obligato-
riskt. Det vore mycket bättre med frivillighet.

Anf. 52 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Än en gång vill jag understryka att
det är fritt för var och en i Sverige såväl att importera
och tillverka som att använda den här tekniken. Vad
vi däremot har uttryckt är att vi inte kan uttala oss för
framtiden, för vad framtiden kommer att innebära.
Kan vi tvingas göra lagändringar? Kommer justitieut-
skottet, som kanske mer kommer att beröras av dessa
frågeställningar, att tvingas till förändringar? Vi vill
inte helt stänga den dörren. Vi tror att man, eftersom
frågan har kommit upp på bordet, måste ha den öp-
penhet som finns i de flesta frågor av den karaktären.
Man stänger alltså inte dörren för all framtid.

Anf. 53 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att man aldrig kan veta
vad som händer i framtiden - det kan ingen av oss
veta. Men utifrån det som vi i dag känner till skulle
det vara intressant att få veta något om de möjligheter
som kan tänkas i framtiden som skulle göra att vi
sade att kryptering inte är fritt inom landet. På mina
andra frågor fick jag alltså inte svar.
Jag blev väldigt förvånad över Carina Häggs hu-
vudanförande som speglar en oerhörd skillnad i de
här frågorna - en skillnad som jag faktiskt inte upp-
levde när vi behandlade detta i utskottet. I stället
ligger vi väldigt nära varandra. Vissa skillnader finns
förvisso men de är inte alls av en dignitet som mot-
svarar de ganska hård ord som vi hörde från Carina
Hägg. Jag måste säga att jag är lite förbryllad.
Som sagt: Jag tycker inte att jag har fått svar på
mina frågor från Carina Hägg, inte heller om detta
med kryptonycklar. Är det möjligt att få svar?

Anf. 54 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Mycket av det som jag tog upp i mitt
huvudanförande är sådant som vi har fått information
om i utskottet. Det är alltså inte på något sätt så att
jag har framfört ny information här men jag upprepar
det gärna vid ett annat tillfälle.
Detta med att för tid och evighet stänga dörren
även när det gäller väldigt grov kriminalitet av det
slag som jag har gett exempel på har det bärighet på
bl.a. Centerpartiets yrkande. Det kan handla t.ex. om
barnporr eller nazism. Kanske måste man där en gång
i framtiden göra lagändringar som i dag, av naturliga
skäl, inte finns med. Det är alltså inte något som vi
har fört in i dag eller, det vill jag än en gång upprepa,
något som vi vill stänga dörren för. Mer komplicerat
än så är det inte.
Också när det gäller kryptonycklarna tycker jag
att jag har redogjort för vad som är vår politik i dag.
Då får man naturligtvis göra en uppdelning i myndig-
hetstekniska frågor och sådant som gäller allmänhe-
ten. Att vi vill utarbeta ett system t.ex. när det gäller
departementen tycker jag inte borde vara så förvå-
nande.

Anf. 55 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Carina Hägg redogjorde för att hon
redan år 1997 väckte frågan här i kammaren och att
det inte var så många som då vaknade till. Jag tillstår
gärna att jag då inte alls var medveten om problema-
tiken på samma sätt som jag är i dag sedan regeringen
har kommit med sin skrivelse.
Under resans gång har jag förstått att utvecklingen
går otroligt snabbt men det verkar som att man också
till regeringen måste säga godmorgon. Carina Hägg,
som har så nära kontakter med regeringen, borde
kunna påverka dem att gå fram lite snabbare på om-
rådet men jag har förstått att det egentligen inte är det
som hon försöker göra. Det gäller, Carina Hägg -
som Marianne Samuelsson tidigare talade om - att
kunna se helheten och att kunna ha kontroll över
detta. Jag tror att även Carina Hägg är akterseglad på
området om hon för nämnda resonemang. Utveck-
lingen går så otroligt snabbt att det inte går att ha
kontroll på det sättet. Det visar också detta med de-
ponering av krypteringsnycklar.
Enligt Carina Hägg är vi i Folkpartiet naiva på
området men jag skulle vilja säga att Carina Hägg här
visar naivitet när hon tror att de som har krypte-
ringsnycklar och som t.ex. skulle vilja använda dem
på ett olagligt sätt, för att göra kriminella saker,
skulle säga: Här är krypteringsnyckeln till det materi-
al som jag tänker använda mig av. Utgångspunkten är
alltså att utföra en kriminell handling. Om man tror
att det kommer att ske vill jag tala om naivitet.
Vi i Folkpartiet tänker inte på något sätt göra
olagliga saker här. Vi vill inte byta några kontrakt. Vi
säger att när det gäller FN-sanktioner och den delen
vill vi försöka vara med och kontrollera men när det
gäller t.ex. överföring av krypteringsprogram till
stater som Nordkorea osv. kommer det att ske obero-
ende av vad vi säger här.

Anf. 56 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att K-G Biörsmark har
en väldigt passiv inställning när det gäller att försöka
motverka att den här tekniken kommer till de staters
användning som vi inte önskar medverka till ska
kunna ha tekniken för att t.ex. tillverka massförstörel-
sevapen. Jag tycker att det är en väldigt passiv håll-
ning. Jag vill ha en aktivare hållning och också möj-
lighet att krångla till det för den här typen av regimer.
I andra fall kan det kanske handla om olika gruppe-
ringar.
Däremot har K-G Biörsmark rätt när han säger att
utvecklingen har rusat på det här området. Det vill jag
verkligen understryka. Det är vår förhoppning att
väldigt mycket ska hända framöver. Vi vill vara duk-
tiga på det här området. Vi vill fortsätta att vara
världsledande. Då är vi beroende av att ha en bra
kryptering för våra behov nationellt. Men då vi är ett
mindre land är vi oerhört beroende av att kunna
kommunicera, sälja varor och produkter, kunna göra
affärer via dokument över Internet, kunna vara en
trovärdig samarbetspartner för vår omvärld. Vi har all
anledning att ligga i täten och vara med i den utveck-
ling som pågår.

Anf. 57 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är inte fråga om någon passiv in-
ställning från vår sida. Däremot skulle jag vilja säga
att det är en realistisk inställning. Jag tycker att även
Carina Hägg i det senare hon nu säger börjar närma
sig en realistisk inställning. Carina Hägg backar lite
grann när det gäller att se möjligheterna att ha kon-
troll på det här området.
En aktivare hållning, säger Carina Hägg. Då är det
återigen fråga om att man på något sätt ska försöka att
se ovanifrån, kontrollera, och försöka gå in och se
vad som sker i de här sammanhangen. Det tror jag är
nästan omöjligt. Det är ingen passiv hållning utan en
realistisk hållning. Jag fick det bekräftat i utrikesut-
skottet när departementsrådet var där och vi fick
ställa frågor. Jag ställde bl.a. frågan hur man kan
förhindra spridning av detta. Han sade: Ingenting kan
egentligen hindra en forskare på ett universitet som
forskar fram krypteringsprogram att mejla ut det. Det
tillstod departementsrådet.
Därför menar jag att vi inte har en passiv inställ-
ning utan en realistisk inställning i de här frågorna.

Anf. 58 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det jag sade om den
passiva hållningen understryks här när Karl-Göran
Biörsmark utvecklar sitt resonemang vidare. Väldigt
mycket av det som är våra gemensamma lagar och
regler i samhället begås det överträdelse mot och som
vi inte accepterar. Så naturligtvis kan man från en del
individers sida bryta även mot de internationella
överenskommelser som vi har ingått. Men det hindrar
inte att vi försöker krångla till det eller har anledning
att göra det. Att en del inte vill följa lagar och regler
kan inte vara ett skäl till att ha lagar och regler.

Anf. 59 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Vänsterpartiet anser att betänkandet
UU3 inte är färdigbehandlat i den del som gäller
exporten av avancerad kryptoteknik. Därför yrkar vi
på återremiss av detta betänkande. Framför allt anser
vi att säkerhetsaspekterna är otillräckligt belysta. Med
den motiveringen yrkar vi på återremiss till utskottet.

Anf. 60 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Murad Artin
varför Vänsterpartiet har kommit på detta i dag och
inte i utskottet. I dag kunde jag läsa i det senaste
numret av tidningen Ny Teknik att Vänsterpartiets
partisekreterare uttalade sig i den här frågan och
deklarerade sitt partis inställning: Vi är princip är
överens om att det ska vara fri användning av krypte-
ring, men vi har inte velat gå så långt som de borger-
liga partierna när det gäller exporten.
Efter en så här lång debatt säger Vänsterpartiet att
ärendet inte är färdigt. Varför?

Anf. 61 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Under den allmänna motionstiden
1998/99 har vi skrivit en motion om just export av
krypteringsprogram, och det precis före Folkpartiets
motion. Där har vi sagt att vi skulle ha det fritt. Där är
vi överens om just den civila delen av dessa produk-
ter. Nu har jag varit i FN och hämtat information på
vissa punkter.
Det står i betänkandet: "Ambitionen måste vara
att så få produkter möjligt ska omfattas av export-
kontroll." Man kan inte vara kategorisk och skriva på
det viset. Det är inte preciserat vilka produkter det
gäller. Därför vill vi diskutera denna fråga och belysa
just säkerhetsaspekterna i frågan.

Anf. 62 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag förstår fortfarande inte riktigt det
här resonemanget. Här har ändå Vänsterpartiet haft
chans hela tiden att diskutera frågorna i utskottet. Vi
har haft många sittningar, utfrågningar av departe-
mentsråd. Informationen måste väl gå mellan väns-
terpartisterna själva för att de ska få underlag för sitt
ställningstagande. Jag förstår inte riktigt på vilken
grund egentligen Vänsterpartiet yrkar återremiss. Det
måste ha varit mer i saken än detta. Som jag sagt
tidigare går utvecklingen mycket snabbt. Om vi ska
stå här om någon månad igen och diskutera frågan
igen har något nytt eller ny information dykt upp. Vi
baserar oss på den information vi har i dag. Jag måste
säga att jag inte förstår återremissyrkandet och yrkar
avslag på det.

Anf. 63 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Vi har mycket kommunikation med
varandra i utskottet. Jag har fått den här informatio-
nen när jag var i FN i New York. Jag fick till uppgift
att kolla vissa uppgifter.
Biörsmark sade själv i sitt inlägg att det bara gäl-
ler civila produkter. Men det står inte så i betänkan-
det.
Vi förstår inte meningen "Ambitionen måste vara
att så få produkter som möjligt ska omfattas av ex-
portkontroll". Då måste man precisera vilka produk-
ter det gäller. Det står ingenting om det är civila,
militära eller annat. Därför har vi reagerat på detta,
och därför tycker vi att vi måste belysa denna fråga
ytterligare i utskottet.

Anf. 64 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Vi har från Folkpartiets sida sagt att
all kryptering ska vara fri. Det är vår utgångspunkt.
Om någon, t.ex. försvaret, sedan skulle ta fram ett
krypteringsprogram för en produkt kan man natur-
ligtvis göra det. Det är upp till dem att göra det, men
utgångspunkten är att all kryptering är fri. Jag tror
inte att vi kommer att närma oss varandra. Med den
utveckling som är kan vi nästa gång finna att något
annat parti har någon ny uppgift som de vill ta in och
som inte finns med i det betänkandet. Så kan vi hålla
på hur länge som helst.

Anf. 65 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag tror att vi skulle kunna hitta ett
kompromissförslag som skulle passa när det gäller
exporten. Det står i reservationen från s och mp att
man har gjort vissa framsteg och vill göra framsteg
och förändra regelverket inom Wassenaararrange-
manget. Jag tror att vi kommer att vara överens i
utskottet.
Det är därför som jag tycker att den frågan bör
belysas ytterligare. Också Karl-Göran Biörsmark har
sagt att detta är svåra och viktiga frågor. Därför anser
vi att ärendet ska återremitteras.

Anf. 66 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Man kan säga att det här är svåra och
viktiga frågor, men i det här fallet tycker jag att
Vänsterpartiet använder riksdagen som lekstuga. Vi
har faktiskt bordlagt ärendet på grundval av att
Vänsterpartiet inte kunde bestämma sig. Som jag
uppfattade det förhandlade Vänsterpartiet med den
borgerliga sidan om hur man skulle få ihop skriv-
ningarna, eftersom Vänsterpartiet hade stött Folkpar-
tiets motion.
Nu finns det två förslag att välja mellan, och up-
penbarligen klarar inte Vänsterpartiet att välja mellan
reservationen från Socialdemokraterna och Miljöpar-
tiet och majoritetsförslaget från de borgerliga. I stället
vill man återremittera ärendet. Med tanke på att det
finns ideologiska skiljaktigheter mellan partierna är
jag väldigt nyfiken på vilken sida som Vänsterpartiet
efter ett återremitterande hamnar på i utskottet i den
diskussion som där ska föras. Kan en återremiss lösa
problemet med en förändrad majoritet i kammaren då
Vänsterpartiet kliver över i en annan fålla än vad man
tidigare har varit i när det gäller den här frågan?

Anf. 67 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! För det första: Vi har stor respekt för
riksdagens arbete och för riksdagen. Vi använder inte
riksdagen som lekstuga - det får stå för Marianne
Samuelsson.
För det andra: Jag vill inte ge några svar på frågan
vilken sida vi befinner oss på. Vi har skrivit en mo-
tion, och vi utgår från den. Vi utgår också från - som
det står i betänkandet - att exporten av civila pro-
dukter ska vara fri. Det finns inget annat. Vi vill be-
tona andra säkerhetspolitiska frågor i denna skrivelse.

Anf. 68 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Den motionen har funnits med sedan
tidigare, men den fanns inte med när betänkandet
behandlades. Den väcktes alltså inte i samband med
skrivelsen utan den väcktes för ett år sedan. Ändå har
Vänsterpartiet inte lyckats bestämma sig för vad de
vill i denna stora och viktiga fråga. Det gäller inte
minst synen på export av produkter som kan använ-
das i syften som inte precis gagnar fred och nedrust-
ning.
Jag är mycket förvånad över Vänsterpartiets age-
rande, särskilt med tanke på att vi bordlade frågan
just för att ni skulle få tid på er. Därmed hade vi ock-
så ett senarelagt extra möte samtidigt som tidpunkten
för justeringen blev senarelagd. Vad är det för nytt
som har kommit fram under de senaste två veckorna
som förändrar Vänsterns möjlighet att ta ställning?

Anf. 69 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! För det första: Informationen från re-
geringen kom sent till utskottet, det vet alla.
För det andra: Information inhämtas på olika sätt.
Vi har fått information under de senaste veckorna.
Precis som Carina Hägg sade i sitt anförande om
säkerhetsaspekterna kommer FN att upphäva sanktio-
nerna för Libyen, Nordkorea och andra länder. Det
står inte någonting om säkerhetsaspekterna i betän-
kandet, vilket hade varit väldigt viktigt att belysa.

Anf. 70 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Den viktigaste knäckfrågan är natur-
ligtvis våra internationella åtaganden som också har
bärighet på de säkerhetspolitiska aspekterna. Mot
bakgrund av detta och det ansvar som vi känner för
dessa frågor är vi socialdemokrater beredda att ställa
upp på en återremiss.
Men jag skulle vilja ha ett klarläggande från Mu-
rad Artin om hur man ser på den säkerhetspolitiska
delen framöver. Jag räknade upp vissa länder som är
ett särskilt bekymmer, t.ex. Nordkorea och Irak.
Wassenaararrangemanget var ett av de internatio-
nella åtaganden som vi är en del av. Det har sin bak-
grund i situationen i Irak. Det skedde en upprustning.
Omvärlden var inte medveten om det. Ingen hade koll
på det. Helt plötsligt stod man inför en situation som
var ett hot både mot Iraks egna medborgare och mot
omvärlden. Efter dessa lärdomar kom Wassenaarar-
rangemanget till.
Det har förvånat mig oerhört mycket att Murad
Artin inte har uppmärksammat detta. Men jag är väl-
digt tacksam om Murad Artin och Vänsterpartiet här
är beredda att uppmärksamma det i dag och uttrycker
det från talarstolen. Detta är en oerhört viktig fråga
där vi har sådana erfarenheter att vi inte kan gå förbi
dem med slutna ögon.

Anf. 71 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Alla här har talat om Wassenaarar-
rangemanget, och det är väldigt viktigt. Alla vill ha
den ramen och det regelverket. Men jag tycker också
att säkerhetsfrågorna är viktiga.
Jag är född i Irak, och jag vet själv hur det är att
ha sådana produkter. Jag träffade folk i New York när
det gäller denna fråga. Det är därför som jag tycker
att säkerhetsaspekterna borde ha funnits med i betän-
kandet, men de har inte blivit belysta.
Man inhämtar alltid information som inte har varit
känd, och jag fick bekräftelse av vissa personer i FN.

Anf. 72 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Vad ska jag dra för slutsatser av det-
ta? Är det att det vore nyttigt om vi hade en frekvent
trafik över till New York? Vi andra har kunnat in-
hämta informationen på ort och ställe, här i riksdagen,
i utskottet eller på annat sätt. Det finns också möjlig-
heter för enskilda ledamöter att ställa frågor och att
begära information.
Jag välkomnar att man har fått upp ögonen. Men
jag känner tveksamhet inför Vänsterpartiets agerande
framöver efter dessa erfarenheter.

Anf. 73 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag har inget att tillägga.

Anf. 74 PER BILL (m):
Fru talman! Låt mig inledningsvis instämma i Ka-
rin Enströms yrkande.
I mitt politiska arbete ingår det att träffa många
IT-företag. Om jag skulle sammanställa en önskelista
utifrån vad man där talar om skulle en förändring av
beskattningen av personalopitoner hamna överst.
Därefter skulle det vara mycket jämt mellan utbygg-
nad av bredband, få i gång tredje generationens mo-
biltelfoni, förbättra riskkapitalmarknaden och få en fri
export av programvara som innehåller starkt krypto.
Det har varit en ganska spännande och lite till-
krånglad debatt här i kammaren i dag. Jag blir lite
häpen när jag hör Carina Hägg påstå sig vara den
enda som har drivit kryptofrågor här i kammaren. Det
är faktiskt inte sant. Jag har drivit på i dessa frågor i
flera år. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att
om det inte hade varit för mig och Eva Flyborg hade
regeringens skrivelse varit betydligt sämre än vad den
är i dag.
Det har faktiskt skett en del förbättringar, men de
har verkligen inte skett på grund av regeringen utan
vi har skjutit regeringen framför oss. Leif Pagrotsky
har gång på gång fått information som har gjort att
han, för att inte framstå som alltför gammaldags och
gammalmodig, till sist har tvingats att ändra på de
regler som har funnits.
Jag hade tänkte att vara vänlig och komma med
ytterligare några ljus i mörkret. Men efter Carina
Häggs tal vet jag inte riktigt om det är läge för det.
Mycket av det talet innehöll ju ett helt annat språk än
det som jag ändå hittar i skrivelsen och också i de
förbättringar som har gjorts av utskottet.
Låt mig för att ändå vara positiv säga att jag tyck-
er att det är väldigt bra att man nu har en större enig-
het om att man ska ha en icke diskriminerande till-
lämpning av reglerna, så att svenska företag inte ska
ha en konkurrensnackdel.
Vi vet att det lilla Linköpingsföretaget Idonex satt
fast i den rävsax som Pagrotsky och andra hade gill-
rat, medan dess värsta konkurrent i Finland fick motta
pris av presidenten för utmärkta exportframgångar.
Det är ett bra exempel på hur olika Wassenaarregler-
na har tillämpats i Sverige och i Finland.
Jag tycker också att det är bra att man inser att
nuvarande regleringar gynnar företag med stor hem-
mamarknad, dvs. företag i USA, och att man välkom-
nar EG-kommissionens förslag om att kryptoproduk-
ter ska omfattas av den inre marknadens fria rörlig-
het. Det är utmärkt bra.
Men det här räcker tyvärr inte. Det gäller att
övertyga USA och andra demokratiska stater om
vikten av fri handel med kryptobaserade produkter.
Det är därför som Sverige i all internationell samver-
kan aktivt bör arbeta för att öka frihandeln med
kryptobaserade produkter. Bl.a. ska detta ske inom
ramen för Wassenaararrangemanget.
Fram till dess att vi kan få de här ändringarna ska
vi tillämpa gällande övergångsbestämmelser så libe-
ralt som det över huvud taget är möjligt, men vi ska
fortfarande följa dem.
Vad som händer - och i det avseendet tycks Cari-
na Hägg vara helt avskild från verkligheten - är att
det inte går att använda de här gammaldags metoder-
na. Det är som att tro att man med en hötjuga kan
stoppa en översvämning i en damm. Man ska i dag
inte använda de sätten. Det går inte. Vad som händer
är att de svenska företagen får allt sämre möjligheter
att exportera och hamnar i ett otal konflikter med
exportmyndigheter. De kan inte använda sina servrar
för att lägga upp programmen och därmed göra dem
tillgängliga för kunder.
Carina Hägg! Det är numera inte så att man laddar
in programmet på 20 disketter eller bränner in det
med en cd-brännare, utan väldigt mycket av pro-
gramvaruexporten sker genom inladdning av pro-
grammet från en server. Naturligtvis flyttar då svens-
ka företag någon annanstans - det har redan hänt -
och lägger sina program på servrar där. Det är mycket
enkelt. Kanske flyttar hela företaget och dess duktiga
medarbetare från Sverige till länder som har större
förståelse för nackdelarna med den rigida tolkningen
av exportreglerna som Sverige har haft.
Jag skulle allra helst ha velat att den här debatten
handlat om att krypto är brottslingarnas fiende, men
när jag lyssnar på den här debatten och i synnerhet på
Carina Hägg får jag intrycket att krypto är brottsling-
arnas bästa vän - om man inte tycker det är man för
barnporr, nazism och terrorism. Så är ju faktiskt inte
fallet.
Med programvara som innehåller krypto kommer
man att få ökad säkerhet och minskad brottslighet.
Privatpersoner, stora och små företag, myndigheter
och orgnisationer har oerhört mycket att vinna på att
deras kommunikation är korrekt och privat och förs
med rätt mottagare.
Jag håller med Karl-Erik Biörsmark om att den
senaste företeelsen, att så många går in och läser
kända personers sjukhusjournaler, är ett mycket tyd-
ligt exempel på att myndigheter från den här talar-
stolen borde uppmanas att ha så starka och bra kryp-
ton som möjligt. Det är en skandal att sjukhusjourna-
ler läses på det sätt som sker i dag.
Avslutningsvis: Carina Hägg säger att hon vill
krångla till det, för hon tror att hon kan vinna någon-
ting med det. Jag tycker i och för sig inte att det be-
hövs någon återremiss utan att vi skulle kunna gå till
beslut i dag, men om det nu blir en återremiss hoppas
jag att Carina Hägg funderar litet över om detta verk-
ligen är att krångla till det för bankrånare, terrorister
och polismördare.
Är det verkligen de som kommer att anmäla sig
för nyckeldeponering varje måndag och lämna in sina
nya nycklar? Jag vet inte var någonstans ni har tänkt
er att nyckeldeponeringen ska ske, men tror Carina
Hägg att det kommer att vara en kö av sådana här
personer som ska lämna in sina kryptonycklar? Nej,
det här krånglar bara till det för hederliga företag och
för hederliga användare.

Anf. 75 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi börjar
med att göra ett klarläggande för Per Bills räkning.
Det här är en fråga som vi har behandlat i utrikesut-
skottet. Naturligtvis förs debatten då utifrån det an-
svar som utrikesutskottet har utöver det som andra
utskott har när det gäller kryptering. Jag har tidigare
deltagit i debatter när frågan har behandlats av trafi-
kutskottet. Då förs debatten naturligtvis från en annan
utgångspunkt, och den får ett annat innehåll.
Det finns också delar i den som i allra högsta grad
är näringspolitiska och som vi har försökt att be-
handla från en utrikeshandelsaspekt. Man kan alltså
föra in väldigt många synpunkter på detta.
Jag tycker att Per Bill lyssnar väldigt selektivt. Jag
har försökt framföra hur viktigt det är för näringslivet
att ha trygga och säkra sätt för kommunikation i sam-
band med den nya teknikens frammarsch. Det är
självfallet en viktig förutsättning för att vårt närings-
liv ska kunna utvecklas, för att man ska kunna få god
kontakt med våra myndigheter och för att man ska
kunna öka tillgängligheten för de tjänster som vi kan
erbjuda från den offentliga sidan.
Det är alltså sådana insatser som vi på många om-
råden ska göra. Utöver det har branschorganisatio-
nerna sitt eget ansvar. Jag vet också att de har gjort
insatser. SAF har gett ut en speciell broschyr i frågan,
och även andra näringslivsorganisationer har agerat.
Det här tar dock tid. Eftersom så väldigt många är
inblandade får man inte omedelbart en allmän med-
vetenhet. Per Bill har dock rätt på en punkt, nämligen
att det finns oerhört mycket kvar att göra för att spri-
da kännedom om vikten och nödvändigheten av att
använda kryptering och av att säkra information.

Anf. 76 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Ja, vi har lite olika perspektiv. Om jag
förstod Carina Häggs engelska riktigt talade hon om
128 bitars krypto. Enligt kryptoexperter tar det mind-
re än fem sekunder att knäcka ett sådant krypto. Det
skulle jag vilja likna vid den gamla klassiska varian-
ten av ett dagbokslås. Vi pratar i dag om minst 512
bitars krypto, och många säger att man måste komma
upp till 1 024 bitars krypto för att ha ett ordentligt
skydd. Utvecklingen går alltså väldigt fort.
Carina Hägg säger att det tar tid, och det är just
det som oroar mig. Många framgångsrika små svens-
ka företag säljer alla upptänkliga typer av produkter
som råkar innehålla krypto som ett lås. Det kan i
övrigt vara precis vad som helst, ett webbserverpro-
gram eller kanske Electrolux kommande kylskåp,
som ska ha en webbdisplay. Måhända ska också de
innehålla krypto - vad vet jag? Ska de underställas
exportkontroll för att inte Saddam Hussein ska kunna
köpa in ett Electroluxkylskåp?
De här metoderna för att komma åt terrorister och
andra som Carina Hägg vill använda är tyvärr inte
längre tillämpliga. Vi borde i stället ägna mycket
mera tid åt att ge militär och polis bättre resurser för
att verkligen sätta sig in i den här problematiken och
försöka skydda Sverige mot den typen av terrorism.

Anf. 77 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Efter det senaste inlägget kan jag bara
konstatera att Per Bills slutsats, om jag förstår rätt, är
den att de internationella överenskommelser som vi
har, inte minst inom EU, inte ska följas av oss. Det är
ingen idé, och det spelar ingen roll. Det är en hållning
som ligger en bra bit från min, och jag kan inte dela
den. Det förvånar mig att den intas just av moderater-
na.

Anf. 78 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det här är en lite tråkig
debatteknik. Om Carina Hägg hade bemödat sig om
att läsa Moderaternas och Folkpartiets yrkanden hade
hon sett att detta inte står någonstans, vad jag har
kunnat hitta. Jag skulle vilja be Carina Hägg att läsa
högt där det står att vi ska bryta mot ingångna avtal.
Jag tycker att det mycket tydligt står att vi ska följa
avtalen, men att vi ska arbeta för att förändra dem och
att vi, tills vi har förändrat dem, ska ligga på den
liberala kanten, men ändå följa avtalen. Jag skulle
vilja att Carina Hägg läste högt där vi har sagt att vi
ska bryta mot ingångna avtal.

Anf. 79 EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! Jag ska be att få instämma i K-G Bi-
örsmarks tidigare anförande, och faktiskt också Per
Bills. Det är lite ovant att instämma i ett annat partis
anförande, men det gör jag gärna i dag.
Herr talman! "My name is Bond, James Bond."
Den repliken känner säkert alla igen från filmens
värld. Den killen beställer säkert inte ens middag eller
bord på en restaurang utan att kryptera sina medde-
landen!
Jag ska här försöka utveckla något Folkpartiets
bakomliggande filosofi till vårt ställningstagande i det
här betänkandet.
Kryptering har traditionellt varit viktig egentligen
bara för sådana som har sysslat med hemlig verksam-
het, t.ex. militär och diplomater. I dag är det därför
många som inte krypterar, fast de borde. Jag kan ta
några exempel. Läkare, som vi tidigare har hört i dag,
och annan sekretessbelagd sjukvårdspersonal talar i
trådlösa telefoner. Verkställande direktörer diskuterar
känsliga affärsuppgörelser per elektronisk post. Men
det är inte bara i yrkesrollen som vi måste skydda vad
vi säger från ovälkomna lyssnare. Det måste t.ex.
vara möjligt att ha privata, intrångsskyddade samtal
även per e-post och trådlös telefon utan att behöva
oroa sig för att grannen, chefen eller någon annan
avlyssnar och sprider vidare våra tankar och idéer.
Risken för avlyssning har ökat på senare tid, inte
för att mänskligheten har blivit nyfiknare i sig, utan
för att det blivit enklare och mycket billigare, och
dessvärre också väldigt lönsamt, att avlyssna. Utan
kryptering, och tillräckligt stark kryptering, kan näm-
ligen varje ord och varje bokstav som skickas över
radio-, tele- eller datanät avlyssnas. I dag saknar
praktiskt taget allt som skickas på svenska datanät
skydd mot avlyssning. Den som är dataansvarig på ett
företag eller på en myndighet kan med lätthet filtrera
fram t.ex. chefens post, eller på chefens order ta fram
den facklige företrädarens post och andra exempel.
Den som förr om åren gjorde inbrott i ett av Tele-
verkets kopplingsskåp kunde avlyssna någon eller
några av de telefoner som hörde till just det kopp-
lingsskåpet, men det tog tid att lyssna igenom allt
material. I dag kan ett dataintrång hos ett större före-
tag leda till att flera tusen anställdas korrespondens
automatiskt söks igenom, t.ex. efter nyckelord. Före-
tag som verkar i just forskningsintensiva branscher
har all anledning att oroa sig för denna nya typ av
spionage.
Näringslivet har ett självklart och legitimt intresse
av att deras datorer och nätverk skyddas mot avlyss-
ning. Till synes oförargliga uppgifter kan ju i fel
händer vara ett hot mot ett företags överlevnad, ex-
empelvis forskningsresultat, kundregister eller offer-
tunderlag. För att kommunicera och handla säkert via
Internet krävs krypteringsprogram, som vi har hört
här tidigare i dag, som garanterar att innehållet inte
kan läsas eller ändras av utomstående under överför-
ingen och som gör att man säkert kan identifiera både
avsändare och mottagare. Den elektroniska handeln i
världen beräknas uppgå till - hör och häpna - 40 000
miljarder kronor år 2005. Svenska företag har stora
möjligheter att delta på denna marknad. Men om den
elektroniska plånboken ganska lätt kan kapas av In-
ternetpirater, så föredrar nog de flesta att använda
vanliga kontanter även i fortsättningen. Och god
datasäkerhet är mycket svår att uppnå - i stort sett
omöjlig - utan kryptering. Om t.ex. någonting så
modernt som distansarbete ska bli verklighet i stor
skala krävs ju också att företagen inte upplever kom-
munikationen som ett hot mot den egna säkerheten.
Nej, samhället bör i stället uppmuntra användning
av kryptering så långt det över huvud taget är möjligt,
trots invändningen att kryptering gör det omöjligt att
avlyssna grova brottslingar och andra. Den personliga
och den affärsmässiga integriteten kräver en god
kryptering. Sveriges datasäkerhet kräver en god
kryptering. Omsorgen om den svenska exportindust-
rin kräver en god kryptering. Mot detta kan man som
sagt ställa den fromma förhoppningen om att grova
brottslingar låter sig avlyssnas om samhället gör
krypteringsprogramvara svårtillgänglig. För det första
finns detta redan i dag. För det andra är brottslingarna
de sista att lämna in sina krypteringsnycklar, om man
t.ex. ska deponera dem.
För att informationstekniken ska kunna fortsätta
att vara en god demokratisk kraft krävs att säker
kryptering blir billig, lättillgänglig och dessutom
lättanvänd. Att arbeta för fortsatta exportrestriktioner
är därför fel väg att uppnå detta. Det leder bara till att
svenska företag, myndigheter och privatpersoner
drabbas av en onödigt låg datasäkerhet. Sverige be-
höver en ny och liberal krypteringspolitik.
Herr talman! Att en vara i sig innehåller krypte-
ring ska inte göra att den ska beläggas med exportre-
striktioner. Vill nu t.ex. Electrolux bygga kylskåp
som ger kunden möjlighet att beställa mat över nätet,
utan att någon annan än handlaren och kunden själv
kan se vad som beställts, så bör Electrolux kunna
göra detta utan att ställa sig i kö tillsammans med
vapenleverantörer för att få exporttillstånd. Sannolik-
heten för att kylskåp används för krigiska syften är i
vilket fall som helst minimal. Detsamma gäller en rad
andra produkter som säljs på den vanliga konsu-
mentmarknaden.
Att Sverige har skrivit under Wassenaararrange-
manget, vilket ingen här i dag har vare sig betvivlat,
hävdat något annat eller skulle ha velat bryta mot, gör
dock att vi än så länge inte kan jämställa produkter
med kryptoinnehåll med andra civila produkter. Tills
vidare bör därför regeringen instruera berörda myn-
digheter, t.ex. ISP som vi har talat om här i dag, att
tolka gällande bestämmelser för export av krypte-
ringsprodukter så liberalt som möjligt. Det är ju hela
poängen med våra reservationer och andra texter. Det
är dock mycket viktigt att civila krypteringsprodukter
på sikt jämställs med andra civila produkter. Vägen
till detta är att verka för att ändra på Wassenaararran-
gemangets varulistor, vilket också är - eller åtminsto-
ne var tills för några minuter sedan - utskottets me-
ning.
Herr talman! Regeringen har ett eget organ för
behandling av IT-frågor, kallat IT-kommissionen. Det
kanske kan vara av intresse att höra dess slutsatser
och principiella ställningstaganden angående krypte-
ring. Här kommer några citat hämtade ur dess egen
ordförande Hans Wallbergs sammanfattning av dess
rapport:
"IT-kommissionen anser att regering och riksdag
bör verka för att privatpersoner, företag, myndigheter
och organisationer ska ha tillgång till den modernaste,
starkaste och bästa krypteringstekniken. Regeringen
bör uppmuntra användning av stark kryptering och
verka för att skapa nya regler för fri export av starka
krypteringsprodukter."
"Kommissionen avfärdar varje form av obligato-
riskt system för deponering av nycklar."
"Fri - - - export är en viktig förutsättning för att
svenska företag i samma utsträckning som utländska
konkurrenter skall kunna bedriva verksamhet och
handla internationellt med produkter som innehåller
krypteringsteknik."
"Den svenska regeringen bör bidra till en generös
tolkning av Wassenaar-överenskommelsen."
"Det är viktigt att Sverige tar ställning nationellt
för att bättre kunna påverka det internationella arbete
som nu pågår."
Carina Hägg talade tidigare om Folkpartiets pas-
sivitet. Det är tvärtom. Om det är någon som har varit
passiv eller motsträvig i detta arbete är det faktiskt
den socialdemokratiska regeringen.
Det danska Forskningsministeriet publicerade ett
protokoll från Wassenaararrangemangets senaste
möte, där Sveriges inställning klargjordes, dvs. ett
fortsatt exportförbud för krypteringsprodukter. Kon-
takter togs från svensk sida med det danska Forsk-
ningsministeriet, där man strök Sveriges officiella
inställning i detta arbete.
Jag ställde en fråga till Leif Pagrotsky för någon
månad sedan om hur Sverige hade agerat vid Wasse-
naararrangemangets möte, och han svarade till sist.
Först svarade han bara att vi hade verkat för en ge-
mensam syn. Ja, det är ganska naturligt, eftersom det
är Wassenaararrangemangets syfte att vara överens
om det man gör. I svar nummer två, när jag inte nöjde
mig med allmänna meningar, fick han erkänna att
Sverige hade arbetat för ett starkt fortsatt förbud.
Varför är det en så stor sekretess om de här frågor-
na? Sverige har tillämpat Wassenaararrangemangets
regler strängare än andra länder, som vi hörde här
tidigare, t.ex. Finland. Vi hörde om Idonex-problemet.
Det handlar om att förändra Wassenaararrangemangets
överenskommelser internt men också om hur man
tillämpar de regler man faktiskt har kommit överens
om. Varför ska Sverige ha en strängare tillämpning än
vad t.ex. Finland och andra länder har?
Herr talman! Hela det nya samhället som växer
fram är i behov av en uppdaterad och moderniserad
lagstiftning. Lagstiftningsarbetet, och vi här i Sveri-
ges riksdag, har helt enkelt inte hängt med. Sverige är
i dag online och därför väldigt sårbart. Detta måste
också återspeglas i lagstiftningen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

8 § Ett forskningssamarbete med Västeurope-
iska försvarsmaterielgruppen (WEAG) och Fin-
land

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 1999/2000:UU4
Ett forskningssamarbete med Västeuropeiska för-
svarsmaterielgruppen (WEAG) och Finland (prop.
1998/99:117)

Anf. 80 KARIN ENSTRÖM (m):
Herr talman! Det vi nu ska behandla är ett forsk-
ningssamarbete med något som kallas för WEAG och
Finland. Det är glädjande att regeringen och utskottet
går i rätt riktning. Vad jag menar med rätt riktning är
i riktning mot ett utökat samarbete på försvarsmateri-
elområdet. I det här fallet handlar det om ett forsk-
ningssamarbete avseende försvarsmateriel.
Moderaterna och resten av utskottet har kommit
fram till samma sak, men vi har gjort det från lite
olika utgångspunkter. Utskottet väljer att mekaniskt
upprepa 1992 års säkerhetspolitiska formulering, och
det kan vi moderater inte acceptera. Vi menar nämli-
gen att medlemskapet i EU innebär att Sverige nume-
ra tillhör en säkerhetspolitisk, ekonomisk och mora-
lisk allians.
Även om EU saknar förpliktelser om militär hjälp
kan inte vi stå likgiltiga om något annat medlemsland
utsätts för våld eller hot om våld. Inte minst av den
anledningen anser vi moderater att den beskrivning
av alliansfriheten som görs av utskottsmajoriteten är
både felaktig och orimlig. Dessutom anser vi att EU
behöver gemensamma exportregler för försvarsmate-
riel och att Sverige ska vara drivande i arbetet med att
få fram dessa gemensamma regler, allt för att under-
lätta försvarsmaterielsamarbetet inom EU.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i re-
servation 1.

Anf. 81 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 2, där vi har fortsatt att driva den linje vi
har drivit tidigare när det gäller det gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU.
Vi yrkar avslag på förslaget om ett forskningssamar-
bete. Vi anser att det är ett steg på vägen mot det som
moderaterna gärna vill se men som vi definitivt inte
vill se, nämligen att Sverige ingår i det gemensamma
försvarssamarbetet och säkerhetspolitiska samarbetet
inom EU.
Vi har inte haft så mycket diskussion kring dessa
frågor i utskottet utifrån vart det leder. Jag tycker att
det skulle vara lite intressant att i kammaren få höra
hur socialdemokraterna ser på frågan om det fortsatta
samarbete som kommer att bli en naturlig följd av
WEAG-samarbetet. Detta är ju bara början på ett
samarbete som kommer att bli alltmer intensivt när
det gäller produktion av vapen, att ta ställning till
exportärenden osv. Det handlar om att på sikt ha en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Det vore intressant att få höra något om det. Jag är
helt övertygad om att det kommer ytterligare förslag i
den här riktningen och att detta bara är det första
steget på vägen mot det gemensamma samarbetet.
Det är därför oerhört viktigt att få i gång debatten,
något som är avgörande i en demokrati, så att männi-
skor kan delta i den.
Vart leder detta? Som jag ser det är det i varje fall
inte en satsning att få ned vapentillverkningen. Ville
Sverige det skulle man tydligt kunna markera att vi
har en överkapacitet när det gäller försvarsmateriel.
Omvärlden och hotbilden ser inte ut sådan i dag att
det behövs, och man borde ändra på detta.
Tittar man globalt finns det alldeles för mycket
vapen i världen i dag. Då finns det som jag ser det
heller ingen anledning att ytterligare gynna ny teknik,
ännu farligare vapen och ännu värre utrustning att ta
död på folk med. Samarbetet bör kretsa kring ned-
rustning, fred och konfliktlösning, vilket inte den här
typen av samarbete gör. Jag yrkar avslag på proposi-
tionen.

Anf. 82 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Det förra ärendet vi hade anledning
att debattera här i kammaren rörde krypteringsfrågor,
tog väldigt lång tid och föranledde väldigt många
repliker. Nu behandlar vi utrikesutskottets betänkande
1999/2000:UU4 Ett forskningssamarbete med Väst-
europeiska försvarsmaterielgruppen (WEAG) och
Finland. Jag vill inleda med att yrka bifall till majo-
ritetens ställningstagande och avslag på reservatio-
nerna. Jag tror att det här ärendet kommer att ta be-
tydligt kortare tid än det förra ärendet. Jag vill ändå
säga något om hur majoriteten ser på dessa frågor.
Reservanter och motionärer menar, som vi har
kunnat höra här i debatten, att innehållet i betänkan-
det kan leda till negativa konsekvenser på lång sikt
och att man vill ha mer konsekvensbeskrivningar. Jag
kan ha förståelse för att man vill ha mer information.
Detta är ett relativt nytt samarbete som Sverige deltar
i. Det är ett område där det händer saker och sker en
utveckling. Vi står också nationellt inför en omställ-
ning av vårt försvar.
Det finns naturligtvis anledning att ha en öppen
attityd och följa dessa frågor med stort intresse fram-
deles. På den punkten kan jag dela Marianne Samu-
elssons uppfattning. Jag är positiv till att vi får en
ökad debatt i Sverige och en ökad uppmärksamhet på
dessa frågor. Men det kanske kommer mer när vi är
färdiga med den omställning vi nu håller på med
nationellt. Debattörerna och de som är intresserade av
dessa frågor ägnar i mycket stor utsträckning sin kraft
åt den.
Det finns en, om inte avgörande så ändå, del som
från svenskt håll inte kan anses som önskvärd. Jag
menar då det som anges som immunitet och privilegi-
er i vissa fall. Det har sin bärighet på lag om ändring i
lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa
fall. Det ligger i förslaget och är en förutsättning som
gör det möjligt för Sverige att delta i forsknings-
samarbetet som hittills bedrivits mellan WEAG-
länderna på området försvarsforskning och försvars-
teknologi.
Detta forskningssamarbete förutsätter att vissa
regler om immunitet och privilegier införlivas med
svensk rätt. Det är ingen fråga som vi ska förstora.
Det är heller ingen del som jag känner större angelä-
genhet att tillföra ärendet utifrån svenska medborga-
res intresse. Men det är en förutsättning som finns
och något som vi får beakta utifrån det perspektivet.
Att ta upp det här är ändå en markering. Jag vill un-
derstryka att vi prioriterar frågan om immunitet och
privilegier inom EU-ramen. EU har en annan karaktär
på sitt samarbete. Men vi ska inte hantera EU-
reglerna här i dag. Därför stannar jag här, och det är
nog om denna del.
Vad är då WEAG? Jag tror att denna bokstavsbe-
teckning är relativt okänd för många utanför politi-
kens ansvarsområde. WEAG är helt enkelt ett forum
för samarbete på försvarsmaterielområdet. Samarbe-
tet består av tio länder i Västeuropeiska unionen, som
vi känner under beteckningen VEU. Unionen är nu
aktuell i debatten, som handlar mycket om VEU:s
relationer och hur man ska hantera VEU inom EU:s
ram. Utöver de tio länderna ingår Danmark, Norge
och Turkiet.
Sedan hösten 1997 har Sverige tillsammans med
Finland och Österrike deltagit som observatörer. På
så sätt har vi haft en möjlighet att finnas med, skaffa
oss kunskap och föra en debatt - här mellan oss poli-
tiskt aktiva men även bland andra intressenter och
intresserade utanför de här trängre kretsarna.
Detta observatörskap har öppnat möjligheterna för
svenskt deltagande på tre huvudområden. Det är med
andra ord i de s.k. panelerna som möjligheter till ett
samarbete öppnats. Områdena är gemensam utveck-
ling och upphandling av materiel, forskning och tek-
nologi, harmonisering av upphandlingsförfaranden
samt kravspecifikationer och kvalitetskrav på leve-
rantörer.
Herr talman! Jag vill understryka att även efter ett
beslut enligt majoritetens förslag blir samarbetet inte
traktatfäst, utan det bygger på deltagarnas samför-
stånd. Vi kan alltså delta i ett samarbete i den omfatt-
ning och på de områden som vi själva önskar. Det är
Sveriges nationella lagstiftning som är gällande för de
delar av samarbetet som Sverige är en del av - det
tycker jag är viktigt att understryka. Sedan kan man
på andra sätt verka för en strängare lagstiftning som
berör andra länder än det egna. Det är en viktig fråga.
Men i den här delen är det den svenska lagstiftningen
som är gällande.
Herr talman! Jag vill understryka att det finns en
positiv grundsyn som det är viktigt att man har med
sig - en minskad avsättning för krigsmateriel. Som
jag tidigare nämnde gäller det också en omstrukture-
ring av vårt eget nationella försvar mot bakgrund av
ett förändrat säkerhetspolitiskt läge. I denna mer
positiva ton vill jag stanna, herr talman.

Anf. 83 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag har också noterat att man försö-
ker göra detta till något positivt i bemärkelsen att den
gemensamma samverkan på forskningssidan skulle
innebära att man får ett minskat behov av avsättning.
Det kan man fundera över.
Vad är då nästa steg? Innebär det att man också
ska ha tillverkningssamverkan och samma ex-
portregler? Var finns då den svenska alliansfriheten?
Blir man så involverad i ett samarbete som berör
kärnan i försvarsdelen finns det en stor risk att Sveri-
ges alliansfrihet är noll och intet värd i realiteten.

Anf. 84 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att
än en gång understryka att det finns en positiv bak-
grund till detta samarbete, nämligen den förändrade
omvärldsbilden. Vi behöver ju mindre försvarsinköp i
Europa, och det kostar också mer och mer att ta fram
nya vapensystem. Det är vi medvetna om.
Det vi har att ta ställning till här gäller utifrån den
bild vi har i dag av det hela. Sedan kan vi föra en
debatt och följa detta med intresse, men vi kan ju inte
fatta beslut i kammaren om någonting som inte är
aktuellt i dagsläget. Jag tycker att vi har tydliggjort
den svenska linjen - vad som gäller. Vi har gjort klart
mot vilken bakgrund och på vilka grunder Sverige har
gått in i samarbetet, och vilka regler som kommer att
gälla. Den delen tycker jag alltså är ganska tydlig.
Däremot ska debatten om detta samarbete fort-
sätta, och vi behöver stimulera till en sådan. Det är
viktigt att det sker.

Anf. 85 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag blir lite förundrad över svaret.
Om man har en annan omvärldsbild och vill ha mind-
re vapentillverkning - jag uppfattade att det var det
som var syftet med den gemensamma forskningssam-
verkan - måste det ändå få till följd att man inte kan
ha samma tillverkning i varje land som i dag om det
ska bli någon minskning. Dessutom vet vi att detta är
tekniska produkter som ofta kostar mycket att ta
fram, och att man därmed letar efter samverkansmöj-
ligheter.
Jag talade om steg på vägen. Detta kan inte kom-
ma att innebära stoppet för samarbetet - att det bara
är detta vi beslutar om nu. Detta innebär i stället på
sikt att när vi väl är inne i forskningssamverkan är vi
också inne i gemensam produktion och gemensam
försäljning av försvarsmateriel. Något annat led kan
jag inte se som en följd av detta.

Anf. 86 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Just mot bakgrund av de frågetecken
som har funnits inte minst i den reservation som
Miljöpartiet och Vänstern skrivit är det viktigt att
understryka att det är den här kammarens lagstiftning
som gäller. Det är med de regler och under de förut-
sättningar riksdagen sätter upp som de som kommer
att delta i panelerna och samarbetet har att verka. Det
kan inte understrykas tillräckligt tydligt. Något annat
svar har jag inte, eftersom det är det svar som natur-
ligtvis är det rådande.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

9 § Ändring av fridskränkningsbrotten

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU3
Ändring av fridskränkningsbrotten (prop.
1998/99:145)

Anf. 87 JEPPE JOHNSSON (m):
Herr talman! Under hela 1990-talet har vi haft en
kraftigt stigande brottskurva över antalet anmälda
våldsbrott mot kvinnor. Det är faktiskt så illa att det
anmäls 20 000 fall varje år, eller 55 fall varje dag, av
kvinnomisshandel. Om denna ökning beror på att
brottsligheten faktiskt har ökat eller om det är så att
kvinnorna i större utsträckning vågar anmäla männen
är det ingen som säkert vet. Det råder i alla fall inga
som helst tvivel om att våldet mot kvinnorna är ett
utbrett problem, och att skyddet för utsatta kvinnor
måste förbättras.
Den 1 juli 1998 infördes en ny paragraf i brotts-
balkens fjärde kapitel. Paragrafen tar upp bestämmel-
ser om brotten grov fridskränkning respektive grov
kvinnofridskränkning. Lagen är ett steg i rätt riktning
då det gäller att komma till rätta med våld och hot
mot kvinnor.
I mars i år prövades lagen för första gången av
Högsta domstolen. Utslaget där visade att man inte
uppnått det mål som riksdagen avsett med lagstift-
ningen. Dagens betänkande, som har namnet Ändring
av fridskränkningsbrotten, innehåller förslag till änd-
ringar i lagen för att komma till rätta med de brister
som uppdagats genom domen i HD.
Herr talman! I dagens betänkande behandlas bl.a.
två yrkanden från motionen Ju721. Motionen är un-
dertecknad av ordförandena för fem partiers kvinno-
förbund. Motionen heter Våld mot kvinnor, och inne-
håller totalt 20 yrkanden. Motionen tar på ett, som jag
tycker, mycket bra sätt upp problemet med våld mot
kvinnor och ger förslag på hur man ska komma till
rätta med problemet.
Två saker förvånar mig efter det att jag har läst
motionen i dess helhet. För det första är det bara fem
av riksdagen partier som står bakom den, nämligen
Centern, Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet
och Miljöpartiet. För det andra förvånar det mig att
Miljöpartiet inte väljer att stå bakom de två yrkanden
som behandlas i dagens betänkande.
Redan HD:s dom och Lagrådets yttrande motive-
rar faktiskt att riksdagen ger regeringen till känna vad
som anförs i reservation 2 om uppföljning och kon-
troll av tillämpningen av lagen och förslag på erfor-
derliga skärpningar av straffsatserna.
Herr talman! Jag yrkar därför redan nu bifall till
reservation nr 2.
För att komma till rätta med våldet mot kvinnor
krävs ett nytt arbetsätt och nya metoder, men också
tillräckliga resurser för hela rättsväsendet.
För en tid sedan miste tre kvinnor livet under en
och samma vecka. De blev mördade av sina f.d. män
eller sambor. Brotten hade kunnat undvikas då samt-
liga inblandade myndigheter, genom kvinnornas
tidigare anmälningar, faktiskt kände till att dessa män
tidigare hade misshandlat och hotat sina kvinnor och
att det förelåg risk att männen skulle återfalla i nya
brott mot kvinnorna.
Men trots att denna kunskap fanns fick kvinnorna
inte tillräckligt skydd för sina liv. Man kan naturligt-
vis inte skydda från allt i alla lägen, men man kan
göra sitt yttersta för att göra mer. Då är det nödvän-
digt att polis, åklagare, sociala myndigheter och övri-
ga inblandade får bättre rutiner och ett konstruktivt
arbetssätt för att effektivt kunna komma till rätta med
våldet och trakasserierna mot kvinnor.
Kvinnomisshandeln begås ofta av en man som
kvinnan är socialt, känslomässigt och ekonomiskt
beroende av. Misshandeln sker oftast inomhus, och
mörkertalet bedöms som stort. Även om gärnings-
mannen döms och straffas, upplever ofta kvinnorna
att det är deras rörelsefrihet som begränsas i stället
för gärningsmannens.
Under åren har vi moderater lagt fram åtskilliga
förslag som skulle förbättra för förföljda och miss-
handlade kvinnor. Några av förslagen finns med i den
partimotion som heter En anständig kriminalpolitik
som vi har lagt fram i höst.
Samhället måste stå på brottsoffrets sida, i de här
fallen på de förföljda kvinnornas sida. Jag vill nämna
några exempel från den motion som vi har lagt fram i
höst.
Vi vill komplettera dagens larmpaket med möjlig-
het till en stödperson.
Vi vill skärpa straffen vid överträdelse av besöks-
förbud.
Vi vill införa en möjlighet att kombinera besöks-
förbud med elektronisk övervakning av mannen.
Vi vill också minska våldsbrottslingarnas möjlig-
het till frigång och permission.
Vi vill förbättra sekretesskyddet för de förföljda
kvinnorna.
Herr talman! Under de senaste åren har hela rätts-
väsendet varit utsatt för kraftiga besparingar. Rättsvä-
sendets resurser, eller som i dag brist på resurser, har
betydelse för brottsbekämpningen.
Då det t.ex. gäller brott mot besöksförbudslagen
och andra brott mot kvinnor är det viktigt att polisen
har möjlighet att säkra bevis, bedriva spaning, höra
vittnen m.m. Detta kostar resurser, och det tar tid.
Många av brotten begås ju, som jag sade tidigare,
innanför hemmets dörrar. Då är det ännu svårare och
kräver ännu mer utredningsresurser. Vid de här brot-
ten står oftast ord mot ord. Då krävs det resurser för
att utreda och beivra dessa brott.
Det finns i dag flera exempel där polisen inte hin-
ner med att utreda de brott som begås. I Sydsvenska
Dagbladet kunde man den 11 oktober läsa följande
om förhållandena i Landskrona, och det är bara ett
litet axplock från landet som helhet.
"Högarna med outredda polisanmälningar växer i
kriminalinspektör Sven Lindhs bokhylla.
Idag ligger där 400 anmälningar av brott som ut-
redarna i Landskrona inte ens hunnit titta på: Miss-
handel, skadegörelse, stölder och trafikförseelser -
som inte är av det grövre slaget.
I alla fall har polisen bedömt att brotten kan klaras
ut - antingen har anmälaren pekat ut en misstänkt
eller så finns det spaningsuppslag att gå efter.
- Vi skulle kunna klara upp de flesta av de här
brotten om vi bara hade tid, säger Sven Lindh."
Längre fram i artikeln kan man läsa:
"Det allra värsta, tycker han, är att inte hinna ta
itu med fall där kvinnor hotas av sina män.
- Det kommer in en hel del sådana anmälningar.
Jag önskar att vi kunde ta tag i dem från början, med
åtgärder som ska riktas mot den misstänkte och hjälpa
till med kontakt med brottsofferjouren.
I stället hamnar dessa fall bland alla ärenden som
inte hinns. Och hela tiden växer högarna med nya
anmälningar."
Herr talman! Man kan avfärda detta, om man så
vill, med att man måste prioritera. Men det finns vissa
brott som man också måste prioritera av lagtekniska
skäl. Det är brott där ungdomar är inblandade. Det
finns en massa andra brott som också måste priorite-
ras. Om resurserna är för knappa kan t.o.m. så här
allvarliga brott, dvs. brott och hot mot kvinnor, ham-
na lite längre ned i högen.
Förra onsdagen kunde man läsa i samma tidning,
dvs. Sydsvenska Dagbladet, om arbetssituationen i
Malmö. Här har Yrkesinspektionen gjort en under-
sökning av arbetsmiljön på brottsroteln på begäran av
huvudskyddsombudet. Yrkesinspektionens slutsats är
att det behövs mer personal. Följande är citat ur den
artikeln.
"Högarna med ärenden växer snabbt - i dag ligger
drygt 2000 på brottsrotelns bord. Vid den nya famil-
jevårdsenheten har ärendemängden mer än tredubb-
lats sedan början av året då enheten kom till, till 771 i
september."
Herr talman! Det krävs att alla goda krafter sam-
arbetar för att komma till rätta med våldet mot kvin-
nor. Mycket stora insatser görs redan i dag, inte minst
av kvinnojourerna. Polis och åklagare måste ha ef-
fektiva arbetsmetoder och rutiner. Det räcker inte
enbart med pengar.
Det finns exempel på framgångsrika projekt ute i
landet. Jag har själv varit och studerat ett i Västra
Götaland som kallas för Utväg. Mitt i allt detta finns
det trots allt glädjande rapporter. Torsdagen den
28 oktober kunde man in Göteborgs-Posten läsa att
man på Hisingen når framgångar genom ett effektivt
arbetssätt och samarbete. Men det krävs naturligtvis
också resurser. Jag och mitt parti anser att de resurser
som rättsväsendet har i dag inte räcker till. Vi kräver
inte hur mycket resurser som helst, men vi kräver
rimliga resurser. Lagstiftningen måste faktiskt också
stå på brottsoffrets sida.
Herr talman! Våld kan inte accepteras, varken mot
män, kvinnor eller barn. Det bästa sättet att bekämpa
våld, inte minst mot kvinnor, är att förebygga. Det
kan ske genom att man redan som barn får lära sig att
inte använda våld utan att lösa konflikter på ett annat
sätt. Där är hemmet den viktigaste faktorn för att
vaccinera våra ungdomar mot våldsanvändning. Men
också skolan har ett stort ansvar att kväva våldsten-
denser och mobbning innan de ens har uppstått.

Anf. 88 RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Först vill jag säga att jag instämmer i
det anförande som Jeppe Johnsson inledde debatten
om vårt betänkande med. Han gjorde det på ett myck-
et fint sätt, särskilt när det gäller att finna vägar till
nya lagstiftningsområden som ska ge kvinnan frid där
hon bor, lever och verkar och skydda henne från den
som har angripit henne.
Dagens betänkande handlar om en mycket viktig
fråga, fridskränkningslagen. Jag vill understryka att
det är min tro och förhoppning att alla partier här i
riksdagen är eniga om att det är ytterst angeläget att
skydda utsatta kvinnor och barn och att vi alla är
angelägna att få fram ett heltäckande och tydligt lag-
förslag.
Vi kristdemokrater beklagar därför att regeringen
inte presenterar en tydligare och mer heltäckande
lagstiftning, vilket är extra viktigt inom straffrätten,
så att misshandlade kvinnor får det skydd de har rätt
till. Vi anser att regeringen borde ha gjort en grundli-
gare analys av bestämmelsen om fridskränkningsbrott
innan man presenterade sitt förslag till ändring. Vi är
djupt oroade över att den i hast framtagna ändringen
som föreslås i propositionen riskerar att leda till nya
tillämpningsproblem. Detta har även Lagrådet påpe-
kat. Därför yrkar jag, herr talman, bifall till reserva-
tion 1 under mom. 1.
Antalet misshandelsbrott ökar kraftigt. De senaste
månaderna har flera allvarliga brott mot kvinnor upp-
dagats. Vi är alla överens om att detta inte kan få
fortsätta. Just därför är det så angeläget att lagstift-
ningen är tydlig och att samhällets skydd för hotade
kvinnor blir bättre. Hotade kvinnor måste tas på all-
var. Tanken med lagstiftningen mot frids- och kvin-
nofridskränkning var just att betona allvaret i den
systematiska kränkningen. Kvinnomisshandel, liksom
all annan form av misshandel, är i grunden ett brott
mot alla människors lika värde.
Den förra propositionen, som även vi kristdemo-
krater ställde oss bakom, var ett steg i rätt riktning,
men tyvärr höll inte lagen ända ut. Inte heller det nya
förslaget till ändring, som ska bli en uppskärpning,
anser vi vara heltäckande.
När lagen om kvinnofrid kom den 1 juli 1998 vi-
sade det sig ganska snart att lagstiftningen inte var
tillräckligt tydlig. Den 19 mars 1999 konstaterade
Högsta domstolen, precis som Jeppe Johnsson har
refererat, att den nu gällande lagstiftningen vad gäller
grov frids- eller kvinnofridskränkning skulle tolkas så
att det för en fällande dom krävdes att det förelåg ett
tidigare konstaterat brott, utöver vad som omfattas av
åtalet. Regeringen konstaterar i sin proposition att en
sådan tolkning är en klar inskränkning i förhållande
till vad som var avsikten med den nya lagen. Med
facit i hand kan vi alla dra slutsatsen att den nya lag-
stiftningen från 1998 inte höll måttet och att många
kvinnor på grund av otydligheten i lagen inte har
kunnat få det skydd som de har rätt till.
Jag säger det en gång till: Otydlighet har lett till
bristande skydd och fortsatt lidande.
När vi läste propositionen och såg att den före-
slagna ändringen inte ens av regeringen själv betrod-
des som hållbar insåg vi att risken för nya tolknings-
svårigheter var påtaglig - ett faktum som också påpe-
kades av Lagrådet. Lagrådet menade att vad som
borde utläsas i den nu föreslagna ändringen var att
kränkningen på något sätt var systematisk. De åtalade
gärningarna skulle kunna bedömas som en fristående
enhet men också kunna ses i ljuset av tidigare gär-
ningar. Lagrådet föreslog därmed en kraftfullare
skrivning.
I betänkandet instämmer regeringen i Lagrådets
bedömning att det inte helt kan uteslutas att det även
efter genomförandet av den föreslagna ändringen kan
förekomma tolkningsproblem vid tillämpningen av de
aktuella bestämmelserna. Regeringen säger vidare i
betänkandet att Lagrådets förslag är intressant som en
tänkbar väg att på ett mer genomgripande sätt försöka
komma till rätta med eventuella föreliggande och
kommande tolkningsproblem. Enligt regeringens
mening bör emellertid en sådan genomgripande för-
ändring som Lagrådet förordar föregås av en mer
genomgripande analys än vad som är möjligt att ge-
nomföra i detta lagstiftningsärende.
Då blir självklart min fråga: Anser inte regeringen
att det här är en så viktig fråga att det vore värt att
fördjupa sig ytterligare för att få fram ett mer genom-
arbetat och heltäckande förslag?
Regeringen säger vidare i betänkandet att det inte
helt kan uteslutas att ändringen leder till oönskade
resultat. Man medger också att detta i och för sig talar
för att avvakta med förslaget och i stället återkomma i
ett annat sammanhang efter att en mer omfattande
analys och utvärdering av fridskränkningsbrotten
genomförts.
Då kommer min nästa fråga: Hur kan vi som poli-
tiker stifta lagar som vi vet innehåller klara brister,
brister som kommer att drabba redan utsatta kvinnor
som behöver vårt stöd och skydd?
Varför ville inte regeringen utreda frågan grundli-
gare på en gång? Och vad menar man egentligen när
man säger att Riksåklagarens förslag skulle innebära
ett större ingrepp i den gällande lydelsen än vad som
är motiverat? Om regeringen ser allvarligt på den
situation som alltför många misshandlade kvinnor
drabbas av borde det väl vara rimligt att samla alla
sina resurser på att få fram ett väl genomarbetat för-
slag.
Utskottet skriver i betänkandet att man delar rege-
ringens uppfattning att lagstiftningen mot fridskränk-
ning fyller ett viktigt behov för att skydda utsatta
personer. Den av regeringen föreslagna nya avfatt-
ningen av 4 kap. 4 § brottsbalken synes visserligen
bättre ägnad än den nuvarande lydelsen att tillgodose
syftet: att det för ansvar för fridskränkningsbrott inte
ska krävas att det föreligger ytterligare integri-
tetskränkningar utöver dem som avses med åtalet.
Därefter skriver utskottet att även om det kan an-
föras skäl för att förändringarna bör föregås av en
mera ingående analys delar utskottet regeringens
uppfattning att lagstiftaren redan nu bör komma till
rätta med den brist i den nuvarande lagtextens ut-
formning som den ifrågavarande domen i HD påvisat,
detta med hänsyn till de utsatta kvinnornas situation.
Jag skulle då - jag ska alldeles strax sluta - vilja
citera vår justitieminister Laila Freivalds, som sade så
här då hon besökte vårt utskott i förra veckan:
"Snabbheten får aldrig vara fiende till resultatet."
Detta repeterade hon gång på gång då olika partiföre-
trädare i utskottet ställde frågor om snabbare hante-
ring av olika frågor inom rättsväsendet.
Det är precis det som jag känner i dag när jag ska
redogöra för varför jag anser att regeringen i och med
detta förslag har svikit de utsatta kvinnorna: Snabb-
heten får aldrig vara fiende till resultatet.
Även Riksåklagaren föreslår en annan skrivning
än den regeringen vill införa. Riksåklagaren har före-
slagit att det aktuella brottet ska vara tillämpligt både
när de brottsliga gärningar som omfattas av åtalet i
sig innebär en upprepad kränkning och när gärning-
arna utgör ett led i en sådan kränkning.
För oss kristdemokrater har det varit just de ut-
satta kvinnornas situation som har lett till att vi inte
kan godta den här halvmesyren. Det allmänna rätts-
medvetandet kräver tydlighet av lagstiftaren. I för-
längningen påverkas slutligen den allmänpreventiva
effekten. Vi hävdar att regeringens förslag lever på
lånad tid. Och vilka är det då som drabbas? Regering-
en genomför ett förslag som kommer att visa sig ha
nya kryphål. Värdefull tid går förlorad. Hur kommer
frågan att beredas i framtiden? När tror vi att ett nytt
lagförslag kommer att tas fram om och när detta för-
slag visar sig inte räcka till?
Misshandlade och utsatta kvinnor ska på nytt be-
höva genomgå långa rättsprocesser där deras integri-
tet skadas. De förhörs, ifrågasätts, misstros. Det blir
nya överklaganden och nya förhör. Så kommer man
till domen, och så kommer mannen undan. Är det på
det här sättet regeringen vill visa sitt skydd för utsatta
kvinnor?
Herr talman! Kvinnor och barn som utsätts för
misshandel, olaga hot, hemfridsbrott och sexuella
övergrepp skulle kunna känna trygghet om det i dag
hade lagts fram ett genomarbetat förslag. Jag beklagar
att det enligt vår mening inte är så. Vi kommer att
fortsätta kampen för att lagstiftningen alltid ska vara
tydlig och att den som ska använda sig av lagen ska
kunna avläsa och tydligt se vad som gäller.
Ursäkta om jag har använt lång tid, men klockan
har inte fungerat.

Anf. 89 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag inleder med att yrka bifall till re-
servation nr 2.
Fridslagarna var bland de allra första lagar som
fick genomslag i det som senare skulle utvecklas till
nationen Sverige. Birger Jarl av folkungaätten från
Östergötland instiftade kyrkofrid, tingsfrid, hemfrid
och kvinnofrid. Tyvärr har ingen av dessa lett till
efterlevnad under de 750 år som gått sedan de instif-
tades. Möjligen kan man misströsta om människo-
släktets förmåga att efterleva lagar och konstatera att
människor inte kan inse att de kränker andra männi-
skors innersta behov av en fredad zon genom kränk-
ningar av de här områdena.
Kyrkofriden hålls inte i helgd eftersom polis kan
gå in och hämta människor även ur kyrkor. Ändå
finns hos de flesta av oss en känsla av att kränkningen
är extra grov om man begår brott mot människor som
tagit skydd i kyrkan eller som vistas där för att fira
gudstjänst. Den latinamerikanske biskopen Oscar
Romero, som mördades när han celebrerade mässan i
sin domkyrka, blev mer eller mindre helgonförklarad
av sina medmänniskor. Likadant känner man inför de
brott som begåtts i Indien, där hinduiska extremister
skändat och rivit ned en islamsk moské.
När man läser om hur förhandlingarna mot de
misstänkta för polismorden i Malexander och andra
grova brott måste ske i en bunker i Stockholms tings-
rätt kan man också fundera över vad som blivit av
tingsfriden. Fritagningsförsök, hot mot vittnen, poli-
ser och annan rättsvårdande personal är exempel på
hur tingsfriden kränks på många sätt i Sverige.
Hemfriden finns kvar som begrepp i den moderna
lagstiftningen och är där en viktig del av vårt nuva-
rande rättssystem. Att utsättas för hemfridsbrott är
också ett stort ingrepp i den personliga integriteten,
och de som blivit utsatta drabbas av ett stort lidande,
ofta under lång tid.
Kvinnofriden, som dagens debatt handlar om, är
något som den kvinnliga halvan av befolkningen av
hjärtat eftersträvar. Den allra största delen av den
manliga befolkningen har samma innerliga önskan
och inriktning av samhällsarbetet. Det är också viktigt
att både män och kvinnor samarbetar om att förstärka
kvinnofriden. I lagstiftningsarbetet finns inga delade
meningar om inriktningen. I opinionsarbetet finns hos
en del män en mer kluven inställning till hur kvinnors
uppträdande kan ha påverkat en gärningsman innan
han begick brottet. De män som hävdar att detta inte
ska ha någon inverkan måste på alla sätt framföra
sina åsikter om att kvinnor aldrig någonsin får miss-
handlas psykiskt eller fysiskt eller mördas, även om
de kan uppfattas som provocerande. Männens vanli-
gen större fysiska styrka ger dem ett övertag. Det
innebär också att de måste lägga band på sin aggres-
sivitet och inte utnyttja detta övertag.
Ett enigt ställningstagande mot brott som begås
mot kvinnor och som innebär en kränkning av kvin-
nofriden är här en nödvändighet och viktigt i opini-
onsbildande syfte.
Den lagstiftning som finns i dag är ett stort steg på
väg mot en bättre tingens ordning för många kvinnor.
Tyvärr har inte polisens och rättsväsendets resurser
alltid följt med för att upprätthålla respekten för den-
na lagstiftning. Dessutom har Högsta domstolen i ett
ärende gjort en tolkning av lagen som inte är till
kvinnans fördel och som inte var vår mening som
lagstiftare när kvinnofridslagen infördes. Därför har
detta förslag till förändring som vi nu debatterar lagts
fram. Det är bra att regeringen så snabbt har reagerat
på domslutet och att även den rättsliga hanteringen
gått relativt snabbt. Tyvärr är dock inte förslaget
tillräckligt långtgående.
Just i dag har jag fått ett meddelande via e-posten.
Det är säkert fler som har fått det. En förtvivlad kvin-
na berättar om sin hopplösa situation med misshandel
av både sig själv och sin son. Ingen hjälper henne och
ger henne det skydd hon behöver. Av detta drar jag
slutsatsen att vi inte har en tillräckligt stark lagstift-
ning och heller inte satsar tillräckliga medel på rätts-
väsendet. Till det senare får vi återkomma i budget-
debatten. Men exemplen är många på att vi i Center-
partiet som kräver ytterligare resurser för rättsväsen-
det har rätt.
I Centerpartiets partimotion talar vi om en nollvi-
sion och skärpt lagstiftning när det gäller brott mot
kvinnor. Det innebär att ingen kvinna ska behöva
utsättas för våld mot sitt liv och sin hälsa av en man
som de har levt eller lever tillsammans med. Lagen
behöver här skärpas ytterligare, framför allt vad gäller
straffsatserna.
I den motion som ingivits av fem kvinnor, och
som Lena Ek tagit initiativ till, ställs krav på att man
redan nu gör en översyn av hur lagen efterlevs. Mo-
tionärerna anser att en skärpning behöver ske och
kräver en uppföljning av lagstiftningen. Detta in-
stämmer jag i.
När man läser tidningar och ser hur flera små-
barnsmammor blivit mördade av sina barns fäder blir
man förskräckt. Att de dessutom bett om skydd och
hjälp mot en tidigare sambo, men inte kunnat få det
på grund av att alla trygghetslarm varit upptagna eller
att man i något fall har fått lämna tillbaka det för att
man inte larmat någon gång under en viss tidsperiod,
visar hur stora behoven är och att de tyvärr ofta är
befogade.
Hela samhället har ett ansvar för att inte förhärliga
våld och att motarbeta det på så många områden som
möjligt. Det språk som många ungdomar använder
mot varandra och mot sina föräldrar och lärare är
också oacceptabelt. På ett sätt medför ett accepteran-
de av detta språk att man godkänner att kvinnor är
lägre stående och att man kan hantera dem lite sämre
än män. Centerkvinnorna har tagit initiativ till en
kampanj mot språkvåldet i skolorna. Man går ut till-
sammans i skolorna, ofta en vuxen partimedlem eller
centerkvinna och någon från ungdomsförbundet. Man
har rönt stor uppskattning för det här arbetet i skolor-
na. Det visar också hur viktigt det är att vi som är
med och formar samhället är med och tar aktiv del i
skolans arbete och att vi tar tydlig ställning mot alla
former av våld mot kvinnor.
En annan grupp som också skulle behöva en
fridslag är ungdomarna. De som utsätts för flest
våldsbrott är unga män mellan 18 och 25 år. Även här
är grunden densamma som vid kvinnofridsbrotten, en
syn på medmänniskan som något mindre värd än en
själv. Även här är opinionsbildning men också lag-
stiftning av mycket stor vikt.

Anf. 90 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Den 7 oktober fick jag och flera and-
ra här i riksdagen ett mail som säger så här: Det är
skrämmande att läsa om de fyra kvinnor som mördats
av sina exmän de senaste veckorna, män som också är
pappor till barn. Flera fall av liknande händelser har
inträffat de senaste åren och ändå görs det inget från
myndigheternas sida för att förhindra att sådant här
sker.
Genomsnittligt har 16 kvinnor dödats per år. I
september 1999 är siffran redan 20. Kvinnor som -
som hon säger - är utsatta för hot, förföljelse och
trakasserier från tidigare partners får lite eller ingen
hjälp alls från polis och sociala myndigheter. De
tvingas leva i ständig skräck och får sina liv begrän-
sade, eftersom brottslingen - som hon säger - tillåts
gå lös och ledig. Som lagarna är i dag måste mannen
ha satt sina hotelser i verket innan han kan straffas,
och då är det ofta för sent för kvinnan.
Åtskilliga polisanmälningar leder inte heller till
åtal med motiveringen att brott inte kan styrkas.
Paradoxalt nog är det så att de som är mest utsatta,
de som är mest hotade, de som får de största proble-
men att klara livet och leva vidare är kvinnorna. Det
är de som får utstå det här. Därför måste det till ett
bättre skydd för de kvinnor som ropar på hjälp och
som inte heller alla gånger vågar anmäla förrän det är
för sent, på grund av rädsla för sina män.
Men vi måste också se till att tro på de här kvin-
norna. Det är också fråga om att ändra hela inställ-
ningen hos många som arbetar med detta.
Inför dagens debatt tog jag fram den kvinnofrids-
proposition som vi fick häromåret. Jag blev lika be-
tryckt över mycket jag läste i den häromdagen som
jag blev tidigare. Det är bekymmersamt och beklag-
ligt på alla sätt och vis när man läser att antalet an-
mälda misshandelsbrott mot kvinnor har ökat med
56 % mellan åren 1986 och 1996.
Enligt den senaste officiella statistiken från
Brottsförebyggande rådet uppgick antalet anmälda
brott som avser misshandel mot kvinnor 1996 till
18 560. Av dessa har 12 210 brott, dvs. 66 %, begåtts
inomhus av en för kvinnan tidigare bekant person.
Men det som också är så beklämmande är att, som
man pekar på här, brottsligheten på det här området
till stor del antas vara dold.
Inte blir man mycket gladare när man ser att det
inte förs statistik över sådana självklara saker som
besöksförbud, som man alldeles för sällan får. På
grund av en skrivning i förarbetena är det svårt att få
besöksförbud, men de få gånger det utfärdas måste
man, som Kvinnovåldskommissionen påpekar, föra
statistik över. Det har man alltså inte gjort. Man har
alltså ingen statistik över hur många gånger de har
utfärdats. Man har bara statistik över när förbudet har
överträtts.
Hur har det gått under det år som har gått? Jag har
roat mig med att titta på årets budgetproposition. Vi
har av förklarliga skäl inte fått någon statistik sedan
kvinnofridspropositionen antogs. Om man dock tittar
på lagföringsandelen för våldsbrott ser man att det var
en oförändrad nivå på närmare 70 % år 1997. Det
som gör oss oroliga oavsett partifärg - här är vi över-
ens om allvaret, sedan är vi oense om hur vissa delar
ska genomföras - är att andelen beslut att icke väcka
åtal i färdiga förundersökningar om våldsbrott har
varit generellt sett hög, med myndighetsvisa variatio-
ner mellan 26 och 35 %.
Detta har gjort att regeringen har bestämt att ge
polisen särskilda uppdrag, att åklagaren ska ges sär-
skilda uppdrag, domstolarna ska ges särskilda upp-
drag, och de olika frivilligorganisationerna ska sär-
skilt sägas till att hjälpas åt för att ge misshandlade
kvinnor bättre möjlighet att få sin självklara rätt.
Det kan aldrig nog understrykas hur viktigt det är
att förebygga och komma ihåg att alldeles för ofta är
dagens förövare gårdagens offer. Vi måste verkligen
se till att det kommer att höra till undantagen att nå-
gon blir klassad som misshandlare, att någon blir
dömd för mord. De få gånger det blir så, ska de straf-
fas med skärpa.
Herr talman! Det är därför vi har skrivit på reser-
vationen 2 till detta betänkande. Naturligtvis välkom-
nar vi att uppföljningsarbetet har satts i gång. Men vi
är rädda att arbetet med lagstiftningen om grov kvin-
nofridskränkning inte är tillräckligt för att få stopp på
våldet. Därför vill vi redan nu ha en uppföljning och
utvärdering av lagens tillämpning. Men vi vill också
att det ska läggas fram förslag till riksdagen om er-
forderliga skärpningar.
Herr talman! Därför vill jag sluta med att yrka bi-
fall till reservation 2.

Anf. 91 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s):
Herr talman! Sverige är världens mest jämställda
land. Vi har t.o.m. fått pris för det vid FN:s kvinno-
konferens i Peking för några år sedan.
Detta betyder dock inte att situationen är bra. Det
finns fortfarande en hel del som inte är jämställt. Att
kvinnor fortfarande blir slagna av män just för att de
är kvinnor är ett bevis på detta. Ofta har de blivit
slagna av en man som står dem nära. Att slå är ett sätt
att visa makt, att styra en annan människa genom att
skrämma och förödmjuka. Det är ett oacceptabelt
beteende i alla länder, men inte minst i ett land av de
mest jämställda.
Det är flera faktorer som talar för att Sverige är på
rätt väg mot kvinnofrid. Sedan straffbestämmelserna
om fridskränkningsbrotten infördes den 1 juli 1998
har anmälningarna om misshandel i hemmet ökat. Det
behöver inte betyda att misshandeln i sig har ökat,
utan att det är fler som anmäler. Mörkertalet minskar,
och det är bra. Frågan har fått en sådan uppmärksam-
het att kvinnorna förmår, vill och kan anmäla.
Herr talman! Efter det att en uppmärksammad
dom avkunnades i Högsta domstolen i mars i år gör vi
en skärpning av lagen om kvinnofrid. Vi vill säker-
ställa att lagen uppfyller sitt syfte. Högsta domstolens
tolkning innebär att gränserna för bestämmelsernas
tillämpning blivit snävare än vad som var avsett.
Kristdemokraterna är det enda parti som säger nej till
regeringens förslag att nu skärpa lagen om kvinno-
frid. Vi socialdemokrater har svårt att förstå hur
kristdemokraterna resonerar. Genom en skärpning vill
vi säkerställa att lagen uppfyller sitt syfte. Det ska
absolut inte råda något tvivel om att upprepade över-
grepp mot kvinnor är ett allvarligt brott. Denna
skärpning säger kristdemokraterna nej till. Det bety-
der att de säger nej till ett förslag som skulle öka
kvinnors trygghet.
Sex partier skriver att lagen måste justeras med
hänsyn till de utsatta kvinnornas situation. Kristde-
mokraterna tycks mena att vi inte har begripit vad
som är bäst för kvinnorna.
Lagstiftningen är självklart inte tillräcklig för att
få stopp på kvinnovåldet. Lagstiftningen är samhäl-
lets sätt att reagera på en brottslig handling. Straff
leder sällan till förändrat leverne, såvida inte straffet
innehåller också vård. Vad som är mer viktigt för att
komma till rätta med kvinnovåldet är de andra delar-
na i kvinnofriden, nämligen att ge ett gott stöd till
kvinnorna så att de kan bryta upp och förändra hela
sitt liv. Stödet ges genom ökad kunskap, ändrade
attityder och samverkan mellan berörda myndigheter,
utveckling av arbetsmetoder, bättre statistik, bättre
riskbedömning, bättre skydd för kvinnor, fler larmpa-
ket, snabbare rättsprocesser etc.
Allt detta pågår nu och ingår i det s.k. treåriga
gemensamma myndighetsuppdraget som omfattar
Domstolsverket, Riksåklagaren, samtliga åklagar-
myndigheter, Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna,
BRÅ, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrel-
sen, Socialstyrelsen och länsstyrelserna. De centrala
myndigheterna ska lämna en årlig rapport till rege-
ringen om vad som görs.
I regeringens skrivelse Jämställdhetspolitiken in-
för 2000-talet anges att en uppföljning av kvinno-
fridspropositionen pågår för att kartlägga om ytterli-
gare åtgärder behöver vidtas. Det är viktigt att ut-
veckla bättre behandlingsmetoder för män som miss-
handlar. Frivilligorganisationerna kan och vill ut-
veckla sina metoder till t.ex. gruppsamtal, liksom
individuella samtal, för och med män. Professionella
bör göra detsamma inom kriminalvården.
Attityder hos unga skapas av vuxna. När alla vux-
na kraftfullt reagerar och tar avstånd mot våld i alla
former påverkas ungdomarnas attityd. Barn som
upplever våld ska ha rätt till ordentlig hjälp och ses
som egna individer med egna behov. Det gör att bar-
nen kan gå vidare och växa upp till vuxna utan obear-
betade trauman i bagaget som kan leda till fortsatt
våld senare.
Mansrollen måste, och kommer att, uppmärk-
sammas mer och mer. Regeringen har initierat ett
tvåårigt projekt om män och jämställdhet som ska
kartlägga vilka hinder som finns för att män ska en-
gagera sig i jämställdhetsarbetet. Män som goda och
bra förebilder för män är en viktig del i arbetet med
att påverka och förändra attityder.
Våldet mot kvinnorna kommer vi inte åt genom
att i första hand ge högre straff. Det handlar om atti-
tyder och kvinnosyn. Kravet på en utvärdering av
lagens tillämpning kommer för tidigt. Uppföljning
sker redan nu genom regeringens arbete och myndig-
heternas årliga rapportering.
Herr talman! I detta sammanhang vill jag ta till-
fället i akt att framhålla ett projekt som just nu pågår i
mitt hemlän, i Kalmar. Det är ett projekt som lyfter
fram problemen kring våldet som vi möter i samhäl-
let. Projektet bär namnet Inferno-Paradiso, och det
består bl.a. av en utställning som har som syfte att
bidra till att i varje kommun i länet under våren 2000
skapa ett nätverk av intressenter, utbildningsinstitu-
tioner, kulturföreningar, konstnärskollektiv, ideella
föreningar etc., som praktiskt ska använda utställ-
ningen i sin verksamhet. Projektet är ett samver-
kansprojekt som i huvudsak är riktat till målgrupper-
na barn och ungdom. Meningen är också att lyfta
fram det obekväma - att våga ta tag i det hemska, att
våga föra fram det onda - för att öppna ögon, se och
ta tag i problemen på ett tidigt stadium.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande nr 3 samt
avslag på reservationerna.

Anf. 92 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Ann-Marie Fagerström kan inte rik-
tigt förstå hur vi kristdemokrater har tänkt oss det
hela. Jag vet inte om Ann-Marie Fagerström lyssnade
när jag höll mitt anförande. Där försökte jag verkli-
gen tydligt klargöra vad som har föranlett att vi inte
yrkar bifall till ändringen. Vi tycker inte att den är
tillräckligt heltäckande. Vi tycker inte att den räcker
ända fram - i likhet med vad Lagrådet och Riksåkla-
garen tycker.
Nu hävdar regeringen att om man ska ta hänsyn
till Lagrådets förslag skulle det försinka framtagandet
av lagstiftningen. Jag har kontrollerat det. Jag har
talat med chefen på Riksåklagarens kansli. Det hade
inte tagit längre tid att ta med det som Lagrådet och
Riksåklagaren har haft påpekanden om i propositio-
nen.
Då har jag en fråga till Ann-Marie Fagerström.
När vi sitter här som lagstiftare och politiskt förtroen-
devalda, måste vi väl hämta in kompetens utifrån
inom de områden där vi kanske inte har professionell
kompetens. Det är vad vi kristdemokrater har gjort.
Vi har hämtat in kompetensen från Lagrådet och
Riksåklagaren. Jag vill fråga: Varför tycker inte rege-
ringen att det finns anledning att lyssna på Lagrådet
och Riksåklagaren, när de säger att man med det
förslag som regeringen lägger fram riskerar nya
tillämpningsproblem som just drabbar de utsatta och
misshandlade kvinnorna?

Anf. 93 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Vi är inte alls främmande för att
hämta in kompetens - snarare tvärtom; det gör vi i
varje ärende. Vi socialdemokrater är medvetna om de
synpunkter som framförts av Lagrådet i detta ärende.
I enlighet med regeringen anser vi i utskottet att det
inte är uteslutet att även genomförandet av den här
ändringen kan föranleda tolkningsproblem vid till-
lämpningen av de aktuella bestämmelserna. I så fall
får regeringen återkomma.
Det är inte försvarligt att följa kristdemokraternas
krav på en utredning och först därefter skärpa lagen.
Detta skulle innebära att under tiden som utredningen
pågår och innan riksdagen har tagit ställning till den
kommer kvinnor att sakna den trygghet som en
skärpning av lagen innebär. Inser inte Ragnwi Mar-
celind och Kristdemokraterna detta?

Anf. 94 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Det som Ann-Marie Fagerström nu
sade säger allt. Det belyser bara det jag har försökt
förklara i hela mitt anförande, nämligen att regering-
en är medveten om att det här förslaget inte räcker.
Vad jag då försöker säga är att det handlar om att
dessa kvinnor blir ytterligare utsatta. De får gå ige-
nom nya processer genom att de ska förhöras, utsättas
och ifrågasättas, och när domen faller räcker ändå
inte lagstiftningen till.
Varför kunde inte regeringen ha antagit Lagrådets
förslag, där Lagrådet självt säger att den skärpning
som man föreslår skulle kunna vara mer heltäckande?
Samma sak skedde när lagen togs 1998. Då hade
också Lagrådet en förstärkt skrivning, men inte heller
då ville regeringen ta in Lagrådets kompetens.
Jag skulle då vilja fråga Ann-Marie Fagerström:
Hur kan man nonchalera kompetensen utifrån på det
sättet? Ska vi inte ha något lagråd?

Anf. 95 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Med tanke på Ragnwi Marcelinds
inledning och det inlägg hon gjorde nu, undrar jag om
hon och Kristdemokraterna är medvetna om vad för-
slaget innebär. Är de verkligen beredda att svika de
redan mest utsatta kvinnorna, precis som jag har sagt,
genom sitt förslag till avslag på den skärpning av
lagen om kvinnofrid som vi föreslår i detta betänkan-
de? Kristdemokraterna är det enda partiet i utskottet
som inte är berett att gå på det här. Har vi andra helt
fel? Jag vill fråga Ragnwi Marcelind om det.

Anf. 96 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! I den här debatten har berörts en
mängd olika frågor som handlar om våld mot kvin-
nor. Det är ganska viktigt att poängtera att det finns
en oerhört bred enighet i riksdagen när det gäller
åtgärder för att förhindra våld mot kvinnor.
Herr talman! Det är också viktigt att se vad det är
för betänkande som vi i dag behandlar. Vi behandlar
en ändring av fridskränkningsbrotten. Den här lag-
stiftningen togs fram i mycket bred enighet i alla
partier i riksdagen. Kvinnofridslagstiftningen inne-
håller en mängd olika områden, där man tittar på
våldet mot kvinnor ur sociala aspekter, från alla myn-
digheters och rättsväsendets aspekter, och där lag-
stiftningen är en del.
I debatten här i dag kan det låta som om vi inte
skulle vara överens om just de förslag som har fram-
förts här, om våldet mot kvinnor och hur vi ska för-
hindra det, om det brottsförebyggande arbetet, poli-
sens arbete, åklagarnas arbete, domstolarnas arbete,
de ideella organisationernas arbete och skolans an-
svar. Det är ändå viktigt att lyfta upp att det här är
delar som finns med i kvinnofridspropositionen, som
vi alla står bakom. Det såg jag och Vänsterpartiet som
en stor styrka när vi tog lagstiftningen. För en gångs
skull tog vi ett gemensamt helhetsgrepp på de frågor
som handlar om våld mot kvinnor.
Herr talman! Det är lite sorgligt att just en så här
viktig fråga helt plötsligt blir en politisk profilerings-
fråga, där det i kammaren kan låta som om vi inte är
överens. Jag vill betona att vi är väldigt överens i de
här frågorna.
När det gäller just detta betänkande om ändring av
fridskränkningsbrotten är det med en mycket bred
majoritet som vi i justitieutskottet nu ställer oss bak-
om den förändring av lagstiftningen som i dag före-
slås. Kristdemokraterna har i stället valt att reservera
sig och att yrka avslag på förslaget.
Tidigare talare har tagit upp att ändringen beror på
en HD-dom. Det innebär att just den mening som vi
lagstiftare hade när det gäller att skydda kvinnor som
blir utsatta för upprepade kränkningar inte fungerade
i och med HD:s dom. I dag har vi därför ett glapp. Vi
har ingen lagstiftning som kan täcka "upprepad
kränkning". Där står vi i dag helt tomma.
Jag har i och för sig full förståelse för en hel del
av de argument som kristdemokraterna framför, t.ex.
att det är viktigt att man är tydlig i lagstiftningen och
att man så långt det är möjligt ska undvika tillämp-
ningsproblem. Kristdemokraterna lyfter här upp Lag-
rådets förslag och Riksåklagarens förslag, som har
lämnats till regeringen.
När regeringen och andra jurister gör den bedöm-
ningen att ska man kunna genomföra de förändringar
som Lagrådet och Riksåklagaren föreslår, behövs det
en hel del följdändringar i hela lagstiftningen. Rege-
ringen insåg att det inte var möjligt att göra ett så
stort arbete lika snabbt som att genomföra den nöd-
vändiga lagändringen, utan att det kommer att behö-
vas en längre beredningstid för att man ska kunna
göra det.
Då har vi som politiker två möjligheter. Vi kan
säga att vi vill ha det så noggrant och med just de
argument som kristdemokraterna framför, dvs. att det
inte får finnas något utrymme för tillämpnings-
problem i framtiden. Men under hela den tid som
beredningen ska pågå existerar inte den lagstiftning
som vi var så stolta över att vi tog för att skydda
kvinnor som blir utsatta för upprepade kränkningar.
Då tappar vi ytterligare tid.
Vi kan också göra lagändringen nu. När vi i dag
arbetar så hårt med att lyfta fram våldet mot kvinnor,
att ge kvinnor så bra lagskydd som möjligt, har vi inte
råd att vänta.
Jag och Vänsterpartiet förutsätter att man i det ar-
bete som nu pågår inom BRÅ, departementet och de
olika myndigheterna när det gäller uppföljningen, och
sedermera utvärderingen, av lagstiftningen kommer
att i ett större perspektiv överväga att göra en ändring
för att ytterligare försäkra sig om att det inte uppstår
några tillämpningsproblem. Att bara sitta med i ar-
marna i kors och vänta anser vi i Vänsterpartiet skulle
vara ett svek mot just de kvinnor som vi har velat
skydda med lagstiftningen.
Herr talman! Jag skulle också bara vilja lyfta upp
lite av den diskussion som moderaten Jeppe Johnsson
tog upp här i kammaren, som går ut på att hela tiden
lyfta upp problemet med resurser till rättsväsendet.
Han gjorde en uppläsning ur artiklar om polisens
arbetssituation, om outredda brott och om att det
krävs oerhört mycket utredningar för att man ska
kunna klara av våldet mot kvinnor osv.
Jag och Vänsterpartiet vill varna för den synen på
den här problematiken. Jag blir oroad när man från
kammarens talarstol säger att det är resursbrist, att
poliserna inte kan utreda våld mot kvinnor på grund
av resursbrist och att polisen inte kan skydda kvinnor
på grund av resursbrist.
Vårt polisväsende får i dag 11 miljarder kronor
om året. Jag anser att det är oerhört viktigt att vi är
tydliga i arbetet mot våld mot kvinnor och hela tiden
påpekar för rättsväsendet att man begått misstag. Vi
har haft en brist på engagemang inom rättsväsendet.
Man har behandlat detta som familjeproblem. Polisen
kan utnyttja mycket enkla möjligheter och t.ex. ta
med sig en videokamera till ett lägenhetsbråk där en
kvinna har blivit misshandlad. Genom att dokumente-
ra med mycket enkla medel har man en ganska säker
bevisning. Det har ofta varit små medel som har be-
hövts.
Jag ser det som en stor fara att vi från denna talar-
stol säger att polisen har resursbrist och att den inte
kan utreda, och att kvinnorna därför inte kan skyddas.
Vi i Vänsterpartiet anser att vi hela tiden måste hävda
att rättsväsendet i alla dess delar måste ta det fulla
ansvaret, med tanke på de uttalanden riksdagen har
gjort, den lagstiftning vi har skapat och den debatt vi
har fört när det gäller skyddet för kvinnorna. Det går
inte att motivera att man låter en grupp som är så
utsatt hela tiden få stå tillbaka med att man inte har
resurser. Med de 11 miljarder polisväsendet ändå har
måste man också kunna behandla våldet mot kvin-
norna på ett seriöst sätt.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till hem-
ställan i utskottets betänkande.

Anf. 97 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Alice Åström säger att vi försöker
göra detta till en profilfråga. Jag vill kontra med att
säga följande: Om det är en profilfråga att kräva tyd-
ligare och mer heltäckande lagstiftning, vilket vi
anser vara väldigt viktigt i straffrätten, må det vara
hänt att det anses som att vi gör det till en profilfråga.
Alice Åström säger också att lagen som antogs
1998 inte har lett till de resultat som man hade för-
väntat sig och att man nu vill göra en skärpning.
Alice Åström konstaterar att vi står tomma här i dag.
Jag vet inte vad Alice Åström menar, men vi önskar
att vi inte hade stått tomma här i dag utan att vi hade
haft ett tydligt lagförslag som verkligen skulle ha
skyddat kvinnorna. Sedan håller hon i och för sig med
om vad vi har sagt.
Jag är övertygad om att regeringen, om det hade
funnits en politisk viljekraft, redan från mars månad
hade haft möjligheter att satsa resurser på att i dag
kunna presentera ett mycket bättre förslag, där man
också hade tagit hänsyn till Lagrådets och Riksåkla-
garens synpunkter.
Min fråga kvarstår. Hur kan vi som politiker stå
här i kammaren och säga att vi vill stifta lagar som vi
själva är medvetna om kanske inte håller i rätten i
morgon? Vad leder det till, och vad ger det för sig-
naler, Alice Åström?
Detta är inget populistiskt utspel. Jag månar verk-
ligen om de misshandlade kvinnorna. Det hoppas jag
att Alice Åström inser. Jag skulle önska att Alice
Åström kunde förklara för mig hur hon som erfaren
rutinerad politiker kan vara med och stifta lagar som
inte håller.

Anf. 98 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det var faktiskt inte just Ragnwi
Marcelinds och kristdemokraternas nej till denna
lagstiftning som jag ansåg var ett sätt att försöka göra
partipolitik av frågan om våld mot kvinnor.
Jag och Vänsterpartiet är säkra på att den lagstift-
ning vi beslutar om i dag ger ett ökat skydd för kvin-
nor, utifrån den dom som HD avlämnar. Det är inte så
att vi ger kvinnor ett sämre skydd med denna lagstift-
ning, utan vi ger dem ett ökat skydd. Däremot ser vi
att det lagtekniskt fortfarande kan bli problem. Men i
stället för att vänta på att frågan utreds och lägga oss
på den lägre nivå som HD-domen innebär, tycker vi
att det är viktigt att höja nivån så långt vi bara kan.
När Ragnwi Marcelind säger att hon är helt över-
tygad om att regeringen hade kunnat lägga fram ett
fullödigt förslag som inte hade inneburit några pro-
blem över huvud taget vid denna tidpunkt måste jag
ändå få känna mig lite förundrad. Det är i och för sig
inte jag som ska försvara socialdemokraterna, men
jag undrar om Ragnwi Marcelind verkligen menar att
regeringen med berått mod säger att den skulle kunna
göra det bättre för kvinnorna men att den inte tänker
göra det. Jag är helt övertygad om att man från rege-
ringens sida har varit oerhört mån om att få en så bra
lagstiftning som möjligt. När man har sett vilken
tidsaspekt som har gällt har man velat höja skyddsni-
vån och inte lämna någon åt sitt öde.

Anf. 99 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Att Alice Åström försvarar social-
demokraterna och regeringens politik är inget nytt.
Det har vi fått se många inslag av under det senaste
året. Jag vill än en gång påpeka att jag naturligtvis
inte menar att det lagförslag som hade kunnat antas
här i dag hade garanterat alla kvinnor skydd för resten
av livet, men vi hade kunnat ha ett bättre förslag om
regeringen hade tagit frågan fullt ut på allvar, lagt ned
mer resurser och tagit hänsyn till Lagrådets och Riks-
åklagarens synpunkter. Det är detta som är återkom-
mande och som är själva kärnan för mig i den motion
som jag har skrivit med anledning av propositionen.
Jag som politiker vill ta till mig kunskapen utifrån.
Då ser jag det som rimligt att jag som beslutsfattare
tar hänsyn till Lagrådets och Riksåklagarens syn-
punkter när jag sitter och läser en proposition i justi-
tieutskottet.
De säger - det sade de också häromdagen - att det
inte hade behövt ta längre tid. Dessutom säger man
tydligt att man är allvarligt oroad över att tilläggsför-
slaget kommer att leda till ytterligare problem -
tillämpningsproblem - som gör det väldigt jobbigt för
de misshandlade kvinnor som Alice Åström och jag
vill skydda och värna om.

Anf. 100 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är uppenbarligen så att Ragnwi
Marcelind och kristdemokraterna har en annan syn på
vilka möjligheter vi hade att få fram en annan lag-
stiftning och vilken framkomlighet som rådde än vad
de övriga partierna i justitieutskottet har. Jag vidhåller
att det är viktigt att både lyssna till Lagrådet och till
Riksåklagaren, men jag tycker också att det är viktigt
att faktiskt ta till sig insikten när man ser att det inne-
bär att man kommer att behöva göra en större bear-
betning av lagstiftningen. Vi kanske löser en del av
problemen, men det får följdkonsekvenser i den övri-
ga lagstiftningen som gör att man behöver göra en
större bearbetning.
För oss i Vänsterpartiet har det varit viktigt att
inte låta någon tid gå till spillo utan att så snabbt som
möjligt försöka förstärka skyddet för kvinnorna. Alla
övriga partier här i riksdagen, utom Kristdemokrater-
na, har exakt samma uppfattning.

Anf. 101 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Om Alice Åström hade lyssnat på
mitt inlägg hade hon hört att jag också tog upp att det
är oerhört viktigt att man har effektiva och rationella
arbetsmetoder. Det är ofta väldigt svårt att säkra bevis
när det gäller dessa brott mot kvinnor. Ord står mot
ord, och ibland tas anmälan tillbaka.
Jag har också fått lära mig att man inte kan lugga
en flintskallig. Det är ett gammalt uttryck som i alla
fall gäller hemma på Lister. Man lägger på polisen
den ena uppgiften efter den andra. Listan på priorite-
ringar, herr talman, som också Alice Åström står
bakom, är ofta ganska lång.
Det finns ärenden som prioriterar sig själva. Det
gäller häktade och brott mot ungdomar. Jag är säker
på att Alice Åström också står bakom dessa långa
listor, som i stort sett omfattar det mesta. Det är brott
mot miljön. Det är våldsbrott. Det är brott med rasis-
tiska inslag. Det är narkotikabrott, m.m. Det räcker
inte med effektiva arbetsmetoder. Även om man har
effektiva arbetsmetoder tar det tid att genomföra.
Herr talman! Eftersom Alice Åström nu ingår i
regeringsunderlaget och, som vi från mitt parti upple-
ver det, i vått och torrt stöttar regeringen skulle jag
vilja ställa en fråga till henne. Vilka brottstyper ska vi
säga till utredarna att man ska lägga längst ned i hö-
gen?

Anf. 102 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Oavsett vilket område inom rättsvä-
sendet eller vilken brottstyp vi diskuterar handlar
Moderaternas argumentation om att man ska lösa det
med mera pengar.
Sedan gällde det att det skulle vara svårare att säk-
ra bevis när det gäller våld mot kvinnor. Om man
läser kvinnofridspropositionen och följer de projekt
som har genomdrivits i Sverige - aktiva polismän har
tagit våld mot kvinnor på allvar och drivit projekt -
finner man att det inte är stora kostnader och svårig-
heter förenade med det här. Vi i Vänsterpartiet tycker
att det är oerhört viktigt att även prioritera och utreda
brott mot kvinnor, oavsett vilka medel vi har.
Nu när vi har lyft upp frågan om våld mot kvinnor
och sett den stora problematiken och ser de ökade
anmälningarna säger Moderaterna att det inte finns
några pengar och att vi måste vänta tills vi får mer
pengar. För oss i Vänsterpartiet är det oerhört viktigt
att kräva jämställdhet och föra en kamp för kvinnors
lika värde och rättigheter, oavsett hur stora ekono-
miska ramar man har. Det är den viktigaste utgångs-
punkten. Det här är ingenting som man kan prioritera
upp eller prioritera bort utifrån de resurser som finns.
Detta tror jag att de flesta partier här i riksdagen är
överens om.

Anf. 103 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Den nya lagen om grov kvinnofrids-
kränkning respektive grov fridskränkning, som trädde
i kraft den 1 juli 1998, är unik. Det är nog därför som
det har blivit problem med den. Den bygger nämligen
på kunskap om hur kvinnor i nära relationer blir
misshandlade, kränkta och utsatta för ett led av hand-
lingar som till slut totalt bryter ned dem. Därför
skulle man inom rättsväsendet se på dessa samlade
handlingar på ett särskilt sätt och inte, som tidigare,
bara döma personer för de enskilda brotten. Vi visste
redan när den här lagen instiftades att det skulle bli
tolkningsproblem, eftersom jurister inte är vana vid
att se på brott på det här viset. Tidigare dömdes det
nästan alltid för enskild misshandel.
Den här lagändringen välkomnades av kvinnor i
Sverige. Nu skulle äntligen de män som konsekvent
utsatte kvinnorna för våld kunna straffas på ett riktigt
sätt. Tyvärr tolkade juristerna, trots tydliga förarbeten
där avsikten med lagen förklarades, inte som lagstif-
tarna avsett. I en HD-dom blev utslaget misshandel i
stället för grov kvinnofridskränkning, trots att man-
nen var åtalad för att vid tre tillfällen ha misshandlat
en kvinna efter den här lagens ikraftträdande. På
grund av denna tolkning - eller snarare misstolkning
- måste en justering av lagen genomföras.
Jag måste säga att jag tycker att regeringen i det
här fallet har agerat med kraft och med snabbhet för
att komma till rätta med den felaktiga lagtexten. Jag
tycker egentligen inte att den är felaktig, men den kan
tolkas felaktigt av jurister.
Kritik av förslaget har visserligen framförts av
både RÅ och Lagrådet, som vill ha en mer djupgåen-
de och en mer omfattande analys av förändringarna,
men jag tycker inte att det som kd säger handlar om
svart eller vitt, för eller emot. Man säger också att
man ändrar detta så snabbt som möjligt så att lagen
ändå kan finnas för de utsatta kvinnorna. Under tiden
är man mycket väl medveten om att man kanske än
en gång får göra justeringar, eftersom det, som jag
sade, är en unik lagstiftning. Det här tycker jag att vi
kan acceptera, eftersom man gör så gott man kan. Det
här vill vi alla. Om vi skulle säga nej till det här
skulle det drabba de utsatta kvinnor som bäst behöver
det.
Självfallet måste det hela tiden parallellt pågå en
uppföljning av hur lagen tillämpas. Det har också
skett. Det är därför som vi gör den här lagändringen.
En lag prövas ju ända upp till HD, och faller ett så-
dant här utslag där försöker vi göra någonting åt det.
Det är det som har skett.
Jag har fått kritik för att Miljöpartiet inte stöder
reservation 2. Jag tycker att det är uppenbart. I den
flerpartimotion som Miljöpartiet är med om står det:
År 1998 instiftades kvinnofridsbrottet, som tar
hänsyn till det upprepade och systematiska i vissa
mäns beteende. Effekterna måste nu studeras, och
därefter bör riksdagen få ta ställning till om lagen ska
skärpas ytterligare.
Detta ställer vi upp på. Det är precis det som görs
nu i och med denna ändring. Det här yrkandet är
alltså uppfyllt. Sedan står det:
En uppföljning och kontroll av hur lagen efterföljs
blir därmed nödvändig.
Det här gällde ju den gamla, från 1998. I och med
att en ändring ska träda i kraft den 1 januari 2000 kan
vi ju inte göra en uppföljning nu. Det säger sig självt.
Det är orimligt. Den här lagändringen måste ju först
verka för att vi ska kunna göra en utvärdering.
Det ena yrkandet i den gemensamma motionen är
uppfyllt. Det andra faller på sin egen orimlighet.
Jeppe Johnsson sade att han var förvånad. Men det är
ju bara sunt förnuft att vi inte ställer upp på det här.
Det står ju så klart i betänkandet.
Naturligtvis måste det här hela tiden följas upp
och utvärderas. Det görs också på flera punkter. I
betänkandet står det ordagrant: "i framtiden kan fin-
nas skäl för regeringen att göra en mera omfattande
översyn och analys av fridskränkningsbrotten och i
det sammanhanget överväga om ytterligare föränd-
ringar av lagens utformning är erforderliga."
Det har jag redogjort för tidigare. Dessutom säger
man att alla de myndigheter som kommer i kontakt
med frågor som rör våld mot kvinnor, t.ex. sociala
myndigheter, polis och åklagare och sjukhus, ska
redovisa sina åtgärder regelbundet för regeringen.
Uppdragen gäller t.o.m. år 2002. Polis och åklagare
ska enligt regleringsbrevet för år 1999 prioritera
kampen mot våld mot kvinnor.
Dessutom har BRÅ, Brottsförebyggande rådet,
fått i uppdrag att sammanställa och tolka alla de re-
dovisningar av myndighetsuppdrag som regelbundet
ska lämnas till regeringen. BRÅ har fått i uppgift att
utvärdera även de här lagändringarna. Målsättningen
är att skyddet för hotade kvinnor och barn ska öka
ytterligare. Det är vi alla med på. Dessutom bedriver
en interdepartemental arbetsgrupp med företrädare
för Justitiedepartementet, Näringsdepartementet och
Socialdepartementet en fortlöpande uppföljning av
hela kvinnofridsreformen. Jag tycker att det är ut-
märkt att det här sker tvärs över, så att det inte bara
handlar om ett departement. Det har ofta varit en brist
tidigare.
Med detta vill jag tyvärr inte säga att allt är gjort.
Men många nya lagförslag och myndighetsuppdrag
har tillkommit på relativt kort tid. Det är viktigt att ha
ett uppföljnings- och utvärderingsprogram, vilket jag
ändå anser att vi har, med hänvisning till de redogö-
relser som jag har gjort. Vi måste låta dessa myndig-
heter redovisa sina resultat. Vi ska inte, som reser-
vanterna i reservation 2 vill, begära en utvärdering av
en lagändring som ännu inte har trätt i kraft.
Dessutom har jag några kommentarer till det som
sades från talarstolen. Jeppe Johnsson sade att elek-
tronisk övervakning av männen skulle vara bra. Men
BRÅ har gjort en djupgående studie av detta och
funnit att det inte är det. Det har ingen verkan. Det
här bygger nämligen ofta på samtycke, dvs. att den
som ska ha den elektroniska övervakningen ska med-
verka. Om man vill misshandla eller döda kvinnor
hinner man göra det innan den här bojan verkar. Men
vi återkommer till dessa frågor, Jeppe Johnsson. I det
här ärendet behandlar vi inte dem. Det finns motioner
som vi kommer att behandla som rör det ämnet.
Kd säger att man vill ha en lagstiftning. Men, som
jag sade tidigare, den här domen i HD gör ju att vi
inte har någon lag just nu. Därför är det viktigt att vi
snabbt justerar det här.
Folkpartiet säger att brott mot och misshandel av
kvinnor har ökat. Ja, det här med statistik kan man
diskutera. Det som i dag har framkommit, och det
kanske är ett sundhetstecken, är att brotten anmäls.
Tidigare har de inte anmälts. Det har varit slutet inom
familjerna. Man har inte velat ange de närmaste som
det gäller, och brotten sker ju inomhus och i nära
relationer. Jag tycker ändå att synen på problemet har
kommit i dagen och kan angripas, vilket inte har
kunnat göras tidigare.
Till frågan om besöksförbud återkommer vi, som
sagt. Detta betänkande gäller ju bara precis den la-
gändring som är föreslagen och som jag, herr talman,
yrkar bifall till.

Anf. 104 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är väl inte helt oväntat att Miljö-
partiet försöker att hålla sig lite på båda kanterna och
säger att Kristdemokraternas förslag varken är svart
eller vitt. Jag tror inte att Miljöpartiet, i likhet med
Alice Åström och Vänsterpartiet, ännu helt har tagit
klivet över till Socialdemokraternas sida.
Kia Andreasson säger att från början när den här
lagstiftningen beslutades var det väldigt viktigt att det
skulle vara ett heltäckande lagförslag. Sedan förklarar
hon det genom att säga att jurister inte är vana att se
på brott på det viset. Det skulle då vara svaret på
varför inte det första lagförslaget räckte.
Jag skulle därför vilja fråga Kia Andreasson: Om
inte jurister kan förstå det här sättet att se på lagtex-
ten, hur ska då vi kunna göra det och besluta rätt om
vi inte tar in den kunskap som finns utanför? Då åter-
kommer jag till den fråga som jag inte har fått svar på
från Socialdemokraterna och inte heller från några av
de andra partierna. Varför negligerar man den kom-
petens som lagråd och riksåklagare har? Varför läm-
nar man deras synpunkter på den här propositionen åt
sidan utan att ta hänsyn till dem? Vår inställning är
just att detta förslag som presenteras i dag skulle ha
kunnat vara i alla fall lite mer heltäckande med de
synpunkter som Riksåklagaren och Lagrådet har gett.
Kia Andreasson säger att det är bra att regeringen
snabbt och bra har tagit fram detta förslag. Jag skulle
vilja säga, som justitieministern sade i vårt utskott, att
snabbheten inte får riskera resultaten.

Anf. 105 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jurister är ju inte ett enhetligt släkte.
Hur klar lagen än kan tyckas vara - ibland tycker jag
att den är helt klar som korvspad - så tolkas den av
olika jurister på ett helt annat sätt. I tingsrätten tyckte
man på det sätt som vi hade avsett. I hovrätten kom
man också fram till samma slutsats. I Högsta dom-
stolen var det en majoritet av jurister som tyckte nå-
got annat, men de var inte eniga. Det belyser väl hur
svårt det här problemet är. Innan HD-domen var det
många fall - jag vet inte exakt hur många - som hade
gått till fällande dom, så att män blev dömda för det
här brottet. Det är alltså inte så att ingen har fällts för
brottet tidigare.

Anf. 106 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Det som just är problemet, i alla fall
för mig - jag kan bara tala för mig själv, som inte är
jurist - är att kunna inse vad lagtexten ska behöva
innehålla för att man inte ska hamna fel. Det var där-
för som jag såg det som angeläget att lyssna in just
Lagrådets och Riksåklagarens synpunkter.
Vi kan bara ta ett exempel i svensk lagstiftning,
utlänningslagen, som under 90-talet har förändrats ca
20 gånger. Och vad har hänt? Man har fått ett lapp-
täcke som ingen orkar sätta sig in i. Det var just det
som vi skulle önskat att vi hade kunnat motverka
genom att gå ett stycke längre i dag i den här lagstift-
ningen.
Jag hoppas att Kia Andreasson är överens med oss
om att det är viktigt att vi alla fall kan komma till
rätta med den här problematiken. Det är synd att det
inte sker i dag. Det är synd att kvinnor ska behöva
vänta ytterligare. Det var inte vad vi hade tänkt.

Anf. 107 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Departementet har ju också en hel
del jurister anställda. I deras granskning av vad som
skulle behöva ändras kom man fram till att det enligt
HD-domens tolkning skulle räcka med den ändring
som vi beslutar om här i dag. Sedan kan det komma
fram helt andra sorters fall till HD som kan bedömas
på annat sätt, men det kan vi inte gardera oss emot
eftersom denna lagstiftningsändring och hela brotts-
bedömningen är så unika. Det är något helt nytt för
domstolarna.
Vi får väl se nu vad som händer. Det är inte säkert
att den lagändring som Lagrådet eller Riksåklagaren
har förordat behövs. Det är där osäkerheten ligger.
Det är inte så klart som Ragnwi nu ger uttryck för att
det är.
Visst bekymrar detta oss alla, men vi hoppas
verkligen att detta ska räcka.

Anf. 108 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt, Kia Andreasson, att
elektronisk övervakning inte alltid kan skydda kvin-
nan mot den som har bestämt sig för att begå ett brott.
Men om man läser hela rapporten, och jag ber, herr
talman, att få återge näst sista stycket i slutsatserna ur
BRÅ:s rapport. Där står det så här: Vår sammanfat-
tande bedömning är således att den teknik som i dag
finns tillgänglig möjliggör en användning av elektro-
nisk övervakning vid besöksförbud. Utrustningen har
sådana funktioner att det finns anledning att se posi-
tivt på möjligheterna att den ska kunna bidra till att
antalet brott mot besöksförbudslagen minskar och att
tryggheten för de kvinnor som blir föremål för detta
skydd därmed ökar.

Anf. 109 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Vi har den uppfattningen att det kan
behövas andra medel för att hindra män från att över-
träda besöksförbudet, och de är mer ingripande. Men
vi får diskutera den frågan mer när vi arbetar med
motioner i utskottet.

Anf. 110 LENA EK (c):
Herr talman, ledamöter, åhörare! Dagens debatt
behandlar frågan om ändring av den nya lagstiftning-
en om förbud mot grov fridskränkning och grov
kvinnofridskränkning, 4 kap. 4 a § i brottsbalken.
Anledningen till regeringens ändringsförslag är en
dom från den 19 mars i år, där Högsta domstolen för
första gången skulle använda den nya lagstiftningen
om grov kvinnofridskränkning.
Diskussionen utspann sig runt tolkningen av inne-
börden av kravet att gärningarna skulle ha varit ett led
i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet.
Gärningarna skulle ses som en enhet, och det skulle
finnas ytterligare handlingar eller handling som inne-
fattade kränkning. Det fanns det enligt rätten inte i det
aktuella fallet, varför ansvar i stället utdömdes för
misshandel, trots att misshandeln hade skett vid upp-
repade tillfällen och med den bakgrund som lagstifta-
ren egentligen talade om.
Riksåklagaren skrev därför den 31 mars till Justi-
tiedepartementet och föreslog en lagändring med
innebörden att det skulle vara möjligt att tillämpa
bestämmelserna både när de brottsliga gärningarna
som omfattades av åtalet i sig innebar en upprepad
kränkning och när gärningarna utgjorde ett led i en
sådan kränkning. Möjligheten till två alternativa till-
lämpningar tyckte dock regeringen gav ett större
ingrepp i lagtexten än vad som var motiverat. Detta är
ett utdrag från proposition och utskottsbetänkande.
Lagrådet, däremot, hade större förståelse för
Riksåklagarens åsikter och förordade att lagstiftning-
en på något sätt borde visa på att kränkningen varit
systematisk - fast med ett annat ordval. De åtalbara
gärningarna skulle kunna ses och bedömas som en
fristående enhet men skulle också kunna ses i ljuset
av tidigare gärningar. När det gäller metoden som
Lagrådet föreslog var formuleringen: "- - - utgjort en
serie kränkningar - - -" eller "- - - ingått i en serie
av sådana kränkningar - - -".
Regeringen och utskottets majoritet avfärdar dock
Lagrådets förslag, trots att det i propositionen kallas
för intressant, och väljer en mindre förändring, trots
att Lagrådet påpekat vikten av att man ska kunna
använda båda varianterna. Regeringen säger också att
det i framtiden kan finnas skäl för en mer omfattande
översyn och analys av fridskränkningsbrotten och att
i det sammanhanget överväga om ytterligare föränd-
ringar av lagens utformning är nödvändiga. Men
regeringen och utskottets majoritet, bestående av
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet,
väljer att inte föreslå en sådan analys.
Herr talman! Vi har en situation där en lagtext inte
fungerar i enlighet med riksdagens och regeringens
intentioner. Ändringar är föreslagna av riksåklagare
och lagråd. Dessa förslag bedöms av regeringen som
bra och intressanta, men de avslås i alla fall med
motiveringen att tiden är för kort - trots att detta
hände i mars.
Vi har en situation där regeringen säger att det kan
finnas skäl för en mer omfattande översyn av frids-
kränkningsbrotten och för en analys av de här brotten
men inte föreslår någon sådan analys utan lämnar
frågan hängande i luften.
Herr talman! För 20 år sedan deltog jag som ung
student i en serie kvinnorättsliga seminarier vid juri-
diska fakulteten i Lund. Då var antalet anmälda
misshandelsfall drygt 10 000. I dag är de runt 20 000.
20 år senare har de alltså fördubblats. Då diskuterade
vi hur olika hinder i myndigheters administrativa
system och bristande samarbete försvårade för
brottsoffren. Då diskuterade vi hur lagstiftaren på
vissa punkter lämnade brottsoffren åt sitt öde.
I dag är regeringen och utskottets majoritet bered-
da att låta frågan om förändring av rekvisiten när det
gäller grov kvinnofridskränkning bero med en mindre
ändring trots att både riksåklagare och lagråd anvisat
en väg att gå för att förbättra situationen ordentligt.
Enligt forskare vid sociologiska fakulteten i Upp-
sala och Rikskvinnocentrum, samma Rikskvinnocent-
rum som regeringsunderlaget glömde att lämna peng-
ar till i budgetförslaget, drabbar de här brotten i sär-
skilt hög grad gravida kvinnor. Det är ännu en anled-
ning till att vi måste använda alla medel för att stoppa
den här utvecklingen.
Ett annat påpekande som de här forskarna, både
vid sociologiska fakulteten och Rikskvinnocentrum,
gör är att de här brotten drabbar barn. Vi fick i förra
veckan en rapport från Rädda Barnen om just detta
faktum. Våldet av den här arten drabbar också barn i
en helt annan utsträckning än vad vi hittills trott eller
velat tro.
Som avslutning vill jag bara väldigt kort kom-
mentera debatten. Det är förvånansvärt att det lilla
ändringsförslag som ändå går i positiv riktning avvi-
sas av Kristdemokraterna. Det ser jag ingen kon-
struktiv anledning till, och det är i och för sig väldigt
synd. Å andra sidan hade utskottets majoritet och
regeringen faktiskt kunnat föreslå en rejäl ändring
som hade gått många steg åt rätt håll.
Det är också så att pengar i det här sammanhanget
har betydelse. Rehabiliteringsprogram för de här
brottslingarna har visat sig fungera. Men regeringen -
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet -
har inte anslagit några nya medel till rehabiliterings-
program på t.ex. fängelser. Ändå vet vi att de gör en
väldigt stor nytta. Vi vet att det i dag nästan inte finns
ett enda rehabiliteringsprogram som är i gång på de
fängelser vi har.
I stället för skärmutställningar i Kalmar län, som
nämndes i debatten alldeles nyss av Ann-Marie Fa-
gerström, är det kanske så att man i de över 2 000
anmälda misshandelsfallen i Kalmar län förra åren
hade kunnat använda videodokumentation något fler
gånger än två, alltså mindre än en promille.

Anf. 111 RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Jag kan inte låta bli att kommentera
Lena Eks inlägg. Jag invaggades att tro att Lena Ek
hade intagit samma ståndpunkt som jag har gjort
utifrån det här betänkandet när jag insåg att lagstift-
ningen inte nådde ända fram - trots att man, precis
som Lena Ek påpekar, kom i gång redan i mars. Man
hade kunnat sätta in resurser för att komma fram till
en bättre lösning. Man hade också kunnat lyssna in
Lagrådets och Riksåklagarens synpunkter.
Jag tycker att det är viktigt att den här lagen för-
ändras. Anledningen till att vi inte har kunnat gå med
på det här lagförslaget är att jag inte kan sitta och
stifta lagar och fatta beslut om vilka jag i nästa ande-
tag säger: Jag vet att det här inte räcker till. Kvinnor
kommer att utsättas för samma procedur som skedde
efter den här domen i hovrätten. Vad säger Lena Ek
om det?

Anf. 112 LENA EK (c):
Herr talman! Jag säger att Ragnwi Marcelind
samtidigt som hon tar ett steg bakåt försöker säga att
hon tar två steg framåt. Det kanske är ironiskt att
citera ordförande Mao i samband med Kristdemo-
kraterna, man han påpekade någon gång att varje lång
marsch börjar med ett litet steg. Jag kan se att den här
lagförändringen i sig är ett litet steg i rätt riktning.
Däremot tycker jag att det är djupt tragiskt att man
inte har kunnat förmå sig till att ta ett par ordentliga,
rejäla steg i rätt riktning trots att både lagråd och
riksåklagare har visat vilken väg man kan gå.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

10 § Utländska förvärv av fritidsfastigheter i
Sverige

Föredrogs
lagutskottets betänkande 1999/2000:LU1
Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige
(prop. 1998/99:126)

Anf. 113 TANJA LINDERBORG (v):
Herr talman! Den 20 maj i år överlämnade rege-
ringen en proposition till riksdagen med förslag om
att upphäva 1992 års lag om tillstånd till vissa förvärv
av fast egendom. Den lagen kom till som en följd av
Sveriges närmande till EG. Den innebär i korthet att
person som är bosatt utomlands eller är utländsk
juridisk person måste söka tillstånd om man vill för-
värva fast egendom som är taxerad som småhus- eller
lantbruksenhet.
Det finns dock flera undantag från det generella
kravet på förvärvstillstånd. Som exempel kan jag
nämna att den som är fast bosatt i Sverige eller tidiga-
re har haft sitt hemvist här under minst fem år inte
behöver tillstånd.
Regeringen konstaterar i propositionen att Sveri-
ges medlemskap i EU medför att vi efter utgången av
det här året inte längre får tillämpa lagen gentemot
medborgare i EU-stater eller andra stater inom EES.
Enligt regeringens förslag bör bestämmelserna inte
heller tillämpas gentemot medborgare i länder utanför
EU-kretsen.
Propositionen, som har föranlett tre motionsyr-
kanden, har behandlats av lagutskottet och ett enigt
utskott tillstyrker bifall till propositionen och avslag
på motionerna. Två motioner har likartade yrkanden.
Det är Rosita Runegrund och Åke Carnerö, Kristde-
mokraterna, som begär att regeringen upptar för-
handlingar med EU i syfte att få ett permanent un-
dantag för utländska förvärv av fritidsfastigheter och
Birger Schlaug m.fl., Miljöpartiet, som yrkar på ett
tillkännagivande till regeringen om att Sverige måste
få till stånd fortsatt undantag.
Motionärerna befarar att fastighetspriserna i at-
traktiva områden kan stiga och att det finns risk för
att hus för permanent boende snabbare kan komma att
förvandlas till fritidshus om lagen upphör.
Lagutskottet gör bedömningen att det torde vara
utsiktslöst för Sverige att få en förlängning eller ett
permanent undantag eftersom det kräver ändringar av
EU:s grundfördrag, som samtliga medlemsstater
måste godkänna. Det är alltså en oerhört omfattande
procedur. När Finland och Österrike anslöt sig till EU
fick de också ett temporärt undantag, men inget av
dessa länder har heller för avsikt att begära någon
förlängning av undantaget.
Herr talman! Justitiedepartementet har gjort en
undersökning av hur nuvarande lagstiftning har till-
lämpats. Det visar sig att den har en försumbar effekt.
I Stockholms och Jönköpings län har länsstyrelserna,
som är den myndighet som prövar ansökningar om
förvärvstillstånd, inte avslagit en enda ansökan. I
Kalmar har det förekommit ett avslag av 1 580 an-
sökningar. I Västra Götalands län har det gällt fem
ansökningar av 2 352. Mot den bakgrunden tycker jag
att de som är kritiska till att lagen upphävs tillmäter
den en alldeles för stor betydelse.
Rosita Runegrund och Åke Carnerö skriver i sin
motion "Det måste vara ett riksintresse att Sveriges
skärgårdar kan hållas levande." Jag delar den uppfatt-
ningen. Men för mig borde det dessutom vara av
riksintresse att hela Sverige kan leva, dvs. att det ska
vara möjligt att bo och verka i hela landet. Så är det
inte i dag. Nu tvingas vi bevittna en gigantisk folkom-
flyttning till storstadsregionerna. Och det är en ut-
veckling som bara kan hindras genom en aktiv regio-
nalpolitik och god infrastruktur - inte genom till-
ståndsprövning för utländska medborgare som vill
köpa fritidshus i Sverige.
Själv kommer jag från Västmanland, ett län som
är ett Sverige i miniatyr. Där har vi de otroligt vackra
Mälaröarna och den fascinerande Bergslagsnaturen.
Men, tyvärr flyttar många därifrån. Det finns helt
enkelt inga utkomstmöjligheter. Därför är vi många i
mitt län som välkomnar alla köpintresserade husspe-
kulanter, oavsett var i världen de bor, att slå sig ner i
Västmanland om så bara för några veckor på somma-
ren, därför att det gynnar kioskägare, ICA-handlare
och bensinstationsföreståndare, för att ge några ex-
empel. Och min devis är: Hellre ljus i fönstren några
månader om året än inga ljus alls.
Fru talman! Frågan om det behövs några nya reg-
ler när 1992 års lag nu upphör fr.o.m. årsskiftet har
väckts av Agne Hansson, Eskil Erlandsson och Mar-
gareta Andersson, samtliga Centerpartiet. De menar
att de utländska förvärven huvudsakligen har drabbat
de tre Smålandslänen. Motionärerna befarar att Små-
land i framtiden kommer att bli ödeland under delar
av året och under andra tider ett område för fritidsbo-
ende stressade centraleuropéer. De vill därför införa
skärpta inhemska regler som utformas på ett sätt som
inte diskriminerar utländska köpare. Bl.a. föreslås att
förvärvstillstånd ska fordras för köp av fast egendom
som taxeras som lantbruksenhet och att en generell
vitesbelagd boplikt införs för alla som förvärvar lant-
bruksenheter i Sverige.
Det är i mitt tycke ett väldigt långtgående krav.
Det innebär nämligen att exempelvis en dotter eller
en son inte ska kunna ta över föräldragården om de
inte förbinder sig att bo där. Jag kan inte siffran, men
det är i alla fall åtskilliga lantbruk som har upphört på
grund av bristande lönsamhet. Och det är ju absurt
om någon som behöver sälja sin gård inte ska kunna
göra det bara därför att han eller hon inte hittar en
köpare som är beredd att bo där året runt. Det tycker
jag är ett mycket kraftigt ingrepp i äganderätten, och
det är inte förenligt med en demokratisk rättsstat.
Fru talman! Utskottet noterar i likhet med rege-
ringen att det naturligtvis inte helt går att utesluta att
eventuella negativa effekter kan komma att uppstå
när lagen upphävs. Flera remissinstanser har pekat på
att det kan leda till en något större utländsk efterfrå-
gan på fritidsbostäder i begränsade områden som
redan i dag är populära, som Skåne och Bohuslän,
men även i områden med vintersportanläggningar.
Men det kan delvis avhjälpas genom redan befintlig
lagstiftning. T.ex. ges det i förköpslagen möjlighet att
komma till rätta med problem med att permanentbo-
städer omvandlas till fritidsbostäder. I miljöbalken
ges det möjlighet att förbjuda arrangemang som är
tänkta att genomföras i känsliga områden, och regler-
na om strandskydd tillvaratar intresset av att allmän-
heten har tillträde till sjöar och andra vattendrag.
Vidare ger plan- och bygglagen kommunerna redskap
att bestämma hur marken ska användas. Lagen gör
det också möjligt att kontrollera och begränsa olika
åtgärder i redan befintlig bebyggelse. Och slutligen
kan fastigheter som bildas i strid mot kommunala
planer förhindras med stöd av fastighetsbildningsla-
gen. Det finns alltså redan åtgärder att vidta om man
så skulle behöva.
Själv tycker jag att det är bra att denna lag upp-
hävs. Vi ska ändå komma ihåg att vi som svenskar
sedan lång tid tillbaka har köpt hus och andelslägen-
heter på den spanska solkusten, och det finns även
många som har investerat i hus i Frankrike för att
kunna ha en skön rekreation någon eller några måna-
der om året.
Jag yrkar bifall till hemställan i lagutskottets be-
tänkande och avslag på samtliga motioner.

Anf. 114 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Vi lever i en alltmer globaliserad
värld. Det finns mycket att glädjas åt. Kalla kriget har
skapat nya möjligheter för människor att resa och
umgås. I dag har det blivit allt vanligare att männi-
skor från andra länder finner vårt land vackert och så
intressant att de vill tillbringa stora delar av sin lediga
tid här. Det borde vi vara glada för. Sveriges med-
lemskap i EU har givit oss både rättigheter och skyl-
digheter. Rörligheten mellan unionens länder har bl.a.
bidragit till att fler även köper fritidsfastigheter i
Sverige. Det är inte märkligare än att svenskar flyttar
till Spanien och bor där delar av året. Själv ser jag det
faktiskt som ett kvitto på att visionen om ett integre-
rat Europa faktiskt börjar ta form.
Regeringens proposition om utländska förvärv av
fritidsfastigheter i Sverige har blivit föremål för dis-
kussioner och motionsskrivande. I lagutskottet har vi
behandlat propositionen i vilken det sägs att Sveriges
temporära rätt att genom tillstånd begränsa vissa
förvärv av fast egendom av utländska medborgare
upphör att gälla vid utgången av innevarande år. Vi
fick ju ett temporärt undantag i samband med EU-
medlemskapet.
Ett enigt utskott har tillstyrkt regeringens förslag.
Vi är alla av samma uppfattning som regeringen. Och
vi kan inte få något förlängt undantag, och det är inte
heller önskvärt.
Justitiedepartementet har skickat en skrivelse till
sex länsstyrelser med flera frågor som berör den nu
gällande lagen från 1992, dvs. den lag som EU givit
Sverige en temporär rätt att tillämpa t.o.m. årets slut.
De länsstyrelser som ombads lämna uppgifter var
länsstyrelserna i Stockholms, Skåne, Kronobergs,
Kalmar, Jönköpings och Västra Götalands län.
Av länsstyrelsernas svar framgick det att antalet
ärenden som prövats enligt lagen var 8 261. Antalet
beslut om avslag har var litet, sammanlagt 65. Det
motsvarar 0,8 % av det totala antalet ärenden. I två
län - Stockholms och Jönköpings - har det över hu-
vud taget inte förekommit något avslag. I Kalmar län
har det varit 1 avslag av 1 580. I Västra Götalands
län har det varit 5 avslag av 2 352. Skåne är det enda
länet som skiljer sig åt något. Där har det varit 43
avslag av 1 450 fall.
Jag vill samtidigt framhålla att det finns konkreta
positiva effekter av ett ökat utländskt fritidsboende.
Hur många av er har åkt genom ett öde Småland, utan
människor och med tomma hus som hastigt förfaller?
I dag finns det flera samhällen som fått liv tack vare
att människor från andra länder har köpt fastigheter-
na. Många hus har renoverats och fått ett nytt liv.
Turistdelegationen har understrukit att ett ökat ut-
ländskt fritidsboende kommer att gynna vissa näring-
ar som turistbranschen rent allmänt, och dagligvaru-
handeln skulle också kunna räkna med ett ökat kun-
dunderlag, vilket naturligtvis bidrar till tillväxt och
sysselsättning. Genom ett ökat inslag av andra natio-
naliteter som har andra semesterperioder kanske vi
kan förlänga semesterperioden i vårt land, eftersom
den egentligen är ganska kort. Det klagar många
utlänningar på som kommer hit i augusti och finner
ett stängt Sverige. Det är också möjligt att utländska
medborgare som köper ett fritidshus i Sverige kan
finna anledning att etablera företag i några fall.
Vi är medlemmar i EU, och medlemskapet med-
för olika förpliktelser som vi faktiskt måste acceptera.
Vi har haft ett temporärt undantag med en lagstiftning
som i viss mån har kunnat begränsa utländska förvärv
av fritidsfastigheter. Men lagen har uppenbarligen
inte förhindrat utländska medborgare att köpa fritids-
fastigheter i Sverige, eftersom mindre än 1 % av alla
prövade ärenden har avslagits.
Det är klart att det finns problem ändå i de bygder
som man talar om i motionerna. Men dessa problem
får vi lösa på annat sätt. Dem kanske vi kan lösa ge-
nom Fastighetstaxeringsutredningen och genom regi-
onalpolitik och genom att utnyttja de lagar och regler
som gäller fastighetsförvärv och som vi redan har.
Min och ett enigt utskotts slutsats är att vi faktiskt
inte behöver lagen, utan sammantaget tror jag att vårt
land tjänar på att låta utländska medborgare köpa
fastigheter i Sverige. Låt oss i stället se det som posi-
tivt att fler människor vill tillbringa sin fritid i Sveri-
ge!
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet.
Anf. 115 ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Fru talman! Nu gällande lag om förvärvstillstånd
för förvärv av fast egendom gentemot medborgare i
EU-stater eller andra stater inom EES måste upphäv-
as. Mot bakgrund av att den nuvarande lagen har haft
begränsad betydelse förefaller det vara ett riktigt och
rimligt beslut som riksdagen i dag ska fatta.
Den ursprungliga lagstiftningen syftade till att be-
vara Sveriges naturtillgångar i inhemsk ägo och tryg-
ga vår självbestämmanderätt på det ekonomiska om-
rådet. 1975, då den utländska efterfrågan på fritids-
fastigheter i vissa delar av landet ökade, skärptes
lagstiftningen. Farhågorna gällde att fastighetspriser-
na skulle drivas upp och att det skulle försvåra för
bosatta i landet att förvärva fritidshus.
I samband med närmandet till EG ändrades 1992
lagen igen, innebärande en anpassning till de fria
kapitalrörelserna. När det gäller fritidsbostäder med-
gavs dock EG-direktivet att medlemsstaterna under
en övergångstid inte behövde liberalisera sin lagstift-
ning. Sverige har begagnat sig av den möjligheten.
Av den enkät som Justitiedepartementet har låtit
göra och som finns med som underlag för regeringens
proposition framgår att tillämpningen av 1992 års lag
ger belägg för att förvärvsprövningen skulle upphäv-
as.
Precis som Marianne Carlström nämnt har 65 av
8 261 prövade ärenden avslagits. Det motsvarar 0,8 %
av det totala antalet ärenden. Inte i något av fallen har
avslagen motiverats med att det strider mot något
väsentligt allmänt intresse. Vi moderater har inte
heller funnit några andra skäl som talar för en för-
värvsprövning.
Precis som Marianne Carlsson sade: Vi är europé-
er. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga re-
servationer.

Anf. 116 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag är ledamot i lagutskottet men ha-
de inte möjlighet att närvara när dagens betänkande
justerades. Därför börjar jag med att yrka bifall till
hemställan i betänkandet om utländska förvärv av
fritidsfastigheter.
Sedan EU-inträdet i januari 1995 har vi i Sverige
tillåtits att ha en begränsad förvärvskontroll när en
utlänning velat förvärva fastighet avsedd för fritids-
ändamål men vid utgången av innevarande år upphör
dessa möjligheter.
Det är, som tidigare sagts här, ett enigt utskott
som förordar att tiden för undantagsreglerna inte ska
förlängas. Som medlem i Europeiska unionen kan vi
inte agera för att både äta och ha kakan kvar. Med
detta syftar jag på att många människor anser det fullt
naturligt att svenskar ska kunna köpa hus utomlands,
medan det inte ska vara självklart för utländska med-
borgare att kunna förvärva fastigheter i vårt land.
Visst borde vi kunna dela med oss och tillåta
människor från övriga Europa att förvärva en fastig-
het här. De är ju våra grannar, och Sverige är till ytan
ett stort land med få människor på många platser.
Med lite god vilja bör vi ha förutsättningar att leva i
fred med varandra.
Vi i Centerpartiet tycker också att det är viktigt att
vi behandlar människor så som vi själva vill bli be-
mötta. Oavsett om man är från Oslo, Berlin eller
Stockholm ska man bemötas på lika villkor vid köp
av exempelvis fastigheter. Visst finns risken att några
hus som tidigare varit åretruntbostäder blir fritids-
bostäder. Det har ju hänt tidigare och det kan hända
igen men frågan är: Ska det vara avgörande vilken
storstad man kommer från för att man ska få förvärva
en fastighet? Det tycker inte vi.
Betänkandet omfattar även förslag om att för-
värvstillstånd ska bortfalla för medborgare utanför
EU:s regioner. Det gläder mig som kommer från
Värmland. Jag har i många år levt i gränstrakterna.
Där råder det nära och varma relationer mellan grän-
sortsborna. Det vore horribelt om mina grannar på
grund av nationalitet inte skulle kunna få köpa en
fastighet inom det område där de lever.
Som utvecklingen i landet för närvarande ser ut
ökar antalet tomma hus på grund av att människor
flyttar från landsbygden. Både antalet arbetstillfällen
och servicen minskar i många bygder. Avfolkningen i
dessa områden leder till stora problem för dem som
finns kvar.
Problemen har två sidor. Dels gäller det de av-
folkningsorter som drabbas av sjunkande huspriser
och där det trots billiga fastigheter är svårt att finna
köpare till alla fastigheter. Dels gäller det de orter
som drabbas av det omvända: kraftigt stigande fastig-
hetspriser som utestänger många människor med
normalinkomster. En förlängning av tiden för tidigare
undantag anser jag ändå är oförenlig med tanken på
den fria rörlighet som råder för människor och kapi-
tal. Vi lever i en internationaliserad tid, med öppna
gränser.
Att kräva förändringar är något som vi inte ska
vara rädda för, utan det ska vi göra när det är befogat
men i det här fallet anser jag att det inte finns skäl att
begära fortsatt undantag. Jag yrkar bifall till hemstäl-
lan i betänkandet och avslag på motionerna.
Anf. 117 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! På grund av EU-regler måste 1992 års
lag, som reglerar utlänska förvärv av fritidsfastighe-
ter, upphöra. I princip innebär 1992 års lag att för-
värvstillstånd ska sökas för förvärv av fast egendom
som är taxerad som småhusenhet eller lantbruksenhet.
Tillståndsplikten omfattar som huvudregel förvärvare
som är bosatt utomlands eller som är utländsk juridisk
person.
EG:s krav på fria kapitalrörelser är skälet till att vi
måste ändra vår lag. Detta fick vi veta på ett ganska
tidigt stadium i förhandlingarna, så Sverige fick ett
undantag på fem år. Visserligen har lagen inte tilläm-
pats så många gånger, vilket framgår av statistik här.
Men den kan ses som en form av säkerhetsventil om
ett utländskt förvärv skulle ta sig negativa uttryck.
Det har funnits en tröghet i systemet som nu försvin-
ner. Statistiken visar alltså på få avslag. Det kan ha att
göra med att det har funnits en begränsning för de
människor som ansöker. De känner till kravet på att
söka tillstånd. De få avslagen är i sig intressanta men
de har inte analyserats i propositionen. Man får inte
veta vad avslagen beror på, vilket det kunde vara
intressant att titta på.
Miljöpartiet är det enda partiet som anser att det
behövs regler som motverkar att fastigheter för per-
manentboende omvandlas till fastigheter för fritids-
boende i en ännu högre takt än som i dag sker. Miljö-
partiet anser att Sverige ska få till stånd ett fortsatt
svenskt undantag och att det under tiden ska utarbetas
nya regler om bo- och brukarplikt för vissa fastigheter
som är byggda för permanentbruk. Definitionen på en
fritidsfastighet är nämligen inte fastlagd, utan det är
upp till den som vill bruka fastigheten hur mycket tid
vederbörande vill disponera i den.
Miljöpartiet ser en risk i att slopandet av 1992 års
lag kan innebära ännu högre fastighetspriser på vissa
attraktiva platser och att fastigheter för permanentbo-
ende snabbare än för närvarande omvandlas till fas-
tigheter för fritidsboende.
Detta leder till ej levande samhällen. Den service
som fordras finns inte där, och därför avfolkas hela
bygder. Speciellt utsatta är naturligtvis kust- och
skärgårdsmiljöerna där åretruntboende får det svårt
att leva. Vi har på Västkusten, där jag kommer ifrån,
exempel på detta.
Inför folkomröstningen om EU försäkrade de so-
cialdemokratiska företrädarna i debatt efter debatt att
det här inte skulle ske. Vi skulle inte låta det bli så
lätt för kapitalstarka personer eller bolag att få för-
värva fastigheter i Sverige.
Miljöpartiet vill alltså få till stånd ett förlängt un-
dantag för att ge regeringen tid att utarbeta dessa nya
regler så att inte avfolkningen av landsbygden och
våra attraktiva sommarvisten i våra sjö- och kustom-
råden accelerar och skapar ödelagda och sårbara ti-
mersamhällen. Visst är det ett problem redan i dag
med de svenskar som flyttar till tätorter, men trender-
na kan vända. Den dag det vänder, som det faktiskt
gjort i USA, är det svårare att hitta fastigheter när det
gäller att bo och bruka. Det är det vi vill värna.
Centerpartiets representant sade att Sverige har en
stor yta och att det finns plats för många. Visst, men
det är bara på speciella platser, de attraktiva platserna,
som på vintern inte kan leva vidare utan blir döda
sommarsamhällen, något som vi vill motverka. Det-
samma gäller även hemmans- och jordbruksplatser
där fritidsbönder, om man så vill, skulle kunna ut-
nyttja jorden positivt.
Viviann Gerdin framhöll att Värmland ses med
stor värme bland grannarna och att norrmän köper
fastigheter i Sverige. Men Norge självt har fortfaran-
de krav på tillstånd, och även Danmark har som van-
ligt fått undantag från reglerna. Det är bara Finland
som fått ge upp undantaget, såsom Sverige.
Jag yrkar bifall till motion 1999/2000:L3.

Anf. 118 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Menar Kia Andreasson att vi svenskar
ska ha möjligheter att åka utomlands och köpa hus
och lägenheter i Spanien, Frankrike, Grekland eller
vad vi nu känner för men att vi ska stänga dörrarna
för de européer som vill komma hit? Det är de som
faktiskt har sett till att det blir ljus i fönstren i Små-
land, Bohuslän, Värmland m.m. Vi är faktiskt med-
lem i EU, och då måste vi följa reglerna. Vi fick ett
undantag för att anpassa oss till dessa regler. Nu är vi
med och får följa de regler som gäller i EU. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Anf. 119 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag tycker inte att vi ska göra slaviskt
som EU säger. Vi ska försöka få de regler som vi
själva vill ha. Jag tycker också att detta har blivit
väldigt sorgfälligt behandlat i propositionen. Anled-
ningen till att vi inte vill ha ett förlängt tillstånd är att
det är så krångligt. Det är själva krångligheten att be
om en förlängning som skulle vara så avskräckande
att man avstår. Det tycker jag är ett svagt argument.

Anf. 120 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Vi avstår inte från den här lagen där-
för att det är krångligt. Vi avstår därför att vi är med-
borgare i EU, och då följer vi den lagen. Att det ska
gälla samma regler för svenskar som för andra euro-
péer är anledningen.

Anf. 121 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Det står när det gäller fortsatt svenskt
undantag att det inte framstår som ändamålsenligt att
försöka få till stånd en förlängning av undantaget.
Erfarenheten visar nämligen att man inom EU ser
mycket restriktivt på försök från enskilda medlems-
stater att få ensidigt undantag från centrala gemen-
skapsrättsliga bestämmelser. Härtill kommer att en
eventuell förlängning av det svenska undantaget
skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag. Det
skulle vara fy så hemskt! Därför skulle det fordras en
regeringskonferens och ratifikation av samtliga EU:s
medlemsstater. Det är så avskräckande att det bara
inte är något att tänka på!

Anf. 122 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Kia Andreasson och jag har samma
uppfattning vad gäller EU, men för mig är det här
ingen EU-fråga över huvud taget. På sätt och vis är
den det, men min inställning är att den lag som vi har
nu inte är förenlig med tidsandan.
Kia Andreasson nämnde den plats som hon kom-
mer ifrån, nämligen västkusten. Det är svårt att leva
där, det har blivit timersamhällen. Att det naturligtvis
är ett problem kan jag förstå. Men jag skulle gärna
vilja veta vad Kia Andreasson tror att det beror på.
Beror det verkligen på att det blir värre om vi avskaf-
far lagen, eller vad kan det bero på att det är timer-
samhällen?

Anf. 123 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Det är klart att det inte är den enda
anledningen. Eftersom det är så attraktiva sommar-
samhällen kan människor från övriga Sverige som har
kapital till förfogande - det krävs ganska kapitalstar-
ka personer - köpa dessa fastigheter. Det kommer
naturligtvis att kunna öka när man släpper det helt
fritt utan att kräva något förvärvstillstånd. Frågan är
naturligtvis hypotetisk.
Vi är eniga om att 1992 års lag inte hindrar ut-
ländska personer att köpa fastigheter här - det har det
inte gjort när man ser på statistiken. Men den innebär
ändå en tröghet. Om man nu tar bort det och sänder
budskapet att det nu är fritt fram kan vi befara att hus
i dessa samhällen i än större utsträckning kommer att
köpas upp.

Anf. 124 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Det nämndes om de ökade fastighets-
priserna. Det har förekommit i debatter gång efter
annan medan vi har processat det här ärendet. Min
uppfattning är att det inte är de kapitalstarka tyskarna
eller engelsmännen som har drivit upp fastighetspri-
serna. Det är faktiskt vi själva.
Jag skulle vilja höra om Kia Andreasson kan ha
en kommentar till det. Är det de utländska förvärven
eller de inhemska? Det är synd att Miljöpartiet står
ensamt i den här frågan. Man kan fundera på hur det
skulle ha sett ut om vi hade haft den här lagstiftning-
en då vallonerna kom till Sverige för att arbeta här
tillfälligt. Jag kanske kan få en kommentar till det
också.

Anf. 125 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Det här problemet har vi naturligtvis
skapat själva också. Men det kom inte med i vår mo-
tion när den presenterades i lagutskottet, utan det togs
bort. Vi ville också utreda bo- och brukarplikt för
vissa områden för vissa fastigheter för att motverka
denna bild som kan spädas på genom ett det blir fritt
fram att köpa fastigheter. Vi vill ha den här trögheten
för att kunna ha levande samhällen. Att jämföra detta
med vallonernas intåg i Sverige är inte rätt. Det var
inga sommarstugor eller delboende det handlade om,
utan vallonerna arbetade och verkade här. Sådant har
vi inte några planer på att göra restriktioner för.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

11 § Tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa
utlänningsärenden

Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1999/2000:SfU4
Tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa utlänningsä-
renden (skr. 1998/99:139)

Anf. 126 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Enligt utlänningslagen ska regeringen
anmäla till riksdagen när den utfärdar en förordning.
Den 15 april 1999 utfärdade regeringen en förordning
om tidsbegränsade uppehållstillstånd för medborgare
i Förbundsrepubliken Jugoslavien med kosovoal-
bansk etnicitet och som bedöms inte kan återvända dit
just nu och därför har behov av tillfälligt skydd i
Sverige. Vänsterpartiet har inte något att invända mot
att regeringen beslutade, med anledning av den mass-
flyktsituation som uppstod när Nato började bomba
Kosovo och Serbien, att ge dessa människor tillfälligt
skydd i Sverige.
Paragrafen om tillfälligt skydd i svensk utlänning-
slagstiftning ändrades den 1 januari 1997. Tidigare
kunde en flykting som bedömdes ha behov av tillfäl-
ligt skydd beviljas sådant. Efter lagändringen kan
regeringen bevilja en viss grupp av utlänningar - som
i fallet med kosovoalbanerna - tillfälliga uppehålls-
tillstånd i högst två år. I förarbetena skriver regering-
en att det är en grannlaga uppgift att bedöma när en
massflyktsituation har uppstått och att ett sådant be-
slut kräver samråd med andra länder. Om jag tolkat
detta rätt innebär det att regeringen fattar ett beslut
om att det i ett visst läge har uppstått en massflyktsi-
tuation och att tillfälliga uppehållstillstånd därför kan
beviljas den grupp som i detta läge söker sig till Sve-
rige. Vänsterpartiet delar även detta synsätt. Om tids-
begränsade uppehållstillstånd ska medges bör det
fattas ett beslut om att det föreligger en massflyktsi-
tuation.
Därför anser vi det märkligt att regeringen använ-
der paragrafen om tillfälliga uppehållstillstånd vid
massflyktsituation till att bevilja kosovoalbaner som
befunnit sig i Sverige under en avsevärt längre tid,
dvs. de som inte omfattas av en massflyktsituation,
tillfälligt uppehållstillstånd. De har kommit till Sveri-
ge under en lång period och flera av dem har varit i
Sverige i flera år, men Invandrarverket har lagt deras
ansökningar om uppehållstillstånd på hög och inte
fattat några beslut. Dessa personer anser regeringen
nu ska omfattas av massflyktsituationen. Vänsterpar-
tiet delar inte den uppfattningen. En massflyktsitua-
tion är en massflyktsituation och det går inte i efter-
skott att besluta att det råder en massflyktsituation
från Kosovo sedan några år tillbaka. De 2 500 ko-
sovoalbaner som tidigare kommit till Sverige, innan
den konstaterade och beslutade massflyktsituationen
uppstod, har levt i en tillståndslös situation under
flera år. Enligt Länderkommittén finns det ett antal,
för det mesta ensamma människor, som varit här i
landet i flera år innan de nu beviljats sina tillfälliga
uppehållstillstånd med stöd av massflyktparagrafen.
En ensam kvinna från Kosovo kom till Sverige
1995. Hon hade våldtagits och var gravid som en
följd av våldtäkten när hon kom till hit. Hon hade
varit här sammanlagt i 3 ½ år när hon i våras fick ett
elva månaders tillfälligt uppehållstillstånd. Risken
finns att det blir samma uppslitande scener som det
var med de s.k. bosnienkroaterna.
Genom att regeringen tillämpar förordningen på
detta sätt innebär det att tidsbegränsningen på två år
sätts ur spel redan innan de två åren gått till ända. Det
blir en delikat fråga för våra invandringsmyndigheter
att lösa, och jag hoppas att regeringen bistår dem i de
svåra beslut som de kommer att få ta ställning till. För
någon liknande situation som den som blev med bos-
nienkroaterna vill i varje fall inte jag uppleva igen.
Regeringen beslutade vid ett sammanträde i april
att upp till 5 000 medborgare i Förbundsrepubliken
Jugoslavien tillfälligt skulle få komma till Sverige. Vi
var många som ansåg att regeringen inte borde ha satt
ett tak för uttagningarna utan i stället säga att vi
skulle ta emot så många som behövdes. Transporter,
bostad och uppehälle för de 3 500 kosovoalbaner som
kom hit kostar självklart pengar. Regeringen valde att
finansiera delar av kostnaden med att utnyttja ansla-
get för de medel som ställts till förfogande för kvot-
flyktingar, dvs. flyktingar som valts ut i samarbete
med UNHCR och som har permanent uppehållstill-
stånd och blivit kommunplacerade när de kommer till
Sverige. Detta fick till följd att ca 400 människor som
redan tagits ut och som fått löfte att komma till Sveri-
ge fick fortsätta att leva i de flyktingläger där de vis-
tas i dag. Detta är ingen bra lösning och inger inte
förtroende för svensk flyktingpolitik.
Men det som är gjort är gjort. Vi anser att de me-
del motsvarande 1 840 kvotflyktingar som avsatts i
huvudsak ska användas till det de är avsedda för,
nämligen till kvotflyktingar och vi kan också accepte-
ra en viss flexibilitet, dvs. att det används ett par
miljoner för medicinska insatser, några miljoner för
återvändande och anhörigresor m.m. Men att använda
större delen av medlen för en massflyktsituation ingår
inte enligt vår uppfattning i begreppet "viss flexibili-
tet". Låt oss bara hoppas att det inte någonsin mer
uppstår en likadan situation som den i Kosovo, men
om det skulle göra det måste Sverige vara berett att ta
sitt ansvar. Hur det ska finansieras måste bli en dis-
kussion i den akuta situationen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 un-
der moment 1.

Anf. 127 MAGDA AYOUB (kd):
Fru talman! Det här är första gången som jag står
här i talarstolen. Det känns jättepirrigt. Ni får ha
överseende.
Jag vill få er uppmärksamhet angående flykting-
kvoten när det gäller mom. 2.
Vad är kvotflyktingar? Jo, det är beteckningen på
den som har bedömts behöva lämna sitt land och få
permanent skydd i ett tredje land.
Varje år beslutar regeringen om en flyktingkvot.
Kvoten är till för människor som har det särskilt
svårt. Det kan t.ex. gälla personer som finns i flyk-
tingläger utanför sitt hemland. Då åker personalen
från Invandrarverket till lägret och utreder på plats
deras skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.
Ibland vädjar FN:s flyktingkommissarie i Genève
om hjälp för enskilda personer och lägger fram ären-
det för Invandrarverket som fattar beslut. Denna typ
av utredning görs snabbt, och beslutet kan efter ett
par dagar skickas vidare till ambassaden eller konsu-
latet i det land som personen vistas i.
Jag förstår att regeringen i den extremt akuta
flyktingsituation som drabbade några av Kosovos
grannstater ville ta till de åtgärder som behövdes.
Men för mig känns det väldigt konstigt att just flyk-
tingkvoten som omfattar ca 1 800 flyktingar om året
skulle lösa den akuta situationen, när vi vet att det
finns många andra flyktingar som står i kö för att
komma hit genom FN och andra organisationer.
Andra länder har hanterat kosovoalbanerna på ett
helt annat sätt, vid sidan av flyktingkvoten.
Sverige är det enda land som reducerar antalet
kvotflyktingar på grund av detta. Sverige sviker kvot-
flyktingarna. De stoppades för att ge plats åt 5 000
flyktingar från Kosovo. Men kosovoflyktingarna blev
färre än väntat och många har redan återvänt hem.
Ändå förblir dörren för kvotflyktingar stängd.
Fru talman! Det var 425 kurder i Irak och Turkiet
som skulle ha flugits till Sverige. Sverige hade lovat
FN:s flyktingkommissariat att ge kurderna en fristad
här. Men nu blev det inte så.
De kosovoflyktingar eller andra som har akuta
behov kan aldrig omfattas av flyktingkvoten. De får
stanna här på ett begränsat uppehållstillstånd, och det
är en anledning till att inte ta flyktingkvoten i an-
språk, vilket kan påverka många andra flyktingar som
behöver permanent skydd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3. Vi
kristdemokrater kommer även att stödja reservation 1,
om det blir omröstning.

Anf. 128 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att önska Magda
Ayoub välkommen till riksdagens talarstol. Det är
både spännande och stimulerande att befinna sig i
den, det kan jag intyga.
Flyktingkatastrofen i Kosovo i våras visar hur
svensk och europeisk flyktingpolitik återigen har
misslyckats. Av de uppemot en miljon flyktingar som
tvingades att fly Milosevics terror förmådde EU-
länderna att bara ta emot 80 000 flyktingar.
Trots att Sverige efter en kraftansträngning förkla-
rat sig kunna ta emot upp till 5 000 blev det i slutän-
dan bara ca 2 000 flyktingar. Den svenska uttag-
ningsdelegationen från Statens invandrarverk visade
sig dessutom vara en bland de mest senfärdiga när det
gällde att välja ut dem som skulle få fristad i Sverige.
I och med att EU-länderna inte ansåg sig ha möj-
lighet att ta emot fler flyktingar från oroshärden i
Kosovo kom den stora flyktingbördan att hamna på
Albanien och Makedonien. På ett par veckor tving-
ades de här länderna, bland Europas fattigaste och
mest utsatta, att ta emot och härbärgera flera hundra
tusen kosovoalbaner på obestämd tid. Det motsvarar
ca 15-20 % av de båda staternas egna befolkningar.
Det vore som om Sverige på ett par veckor skulle
tagit emot upp till 1,5 miljoner asylsökande eller som
om Tyskland skulle tagit emot 12 miljoner asylsö-
kande. Det skulle då ändå röra sig om två av Europas
mest välmående stater.
Jag vill erinra om att Sverige åren 1992-1993 tog
emot 120 000 flyktingar och att det då ansågs vara
enormt mycket för svensk del.
Fru talman! Det är svårt att förstå dem som i Sve-
rige, både inom socialdemokratin och bland modera-
terna, under flyktingskatastrofen på Balken ansåg att
man skulle göra allt som kunde göras för att Makedo-
nien och Albanien ensamma skulle ta hand om alla de
flyktingar som anlände från Kosovo. Det är svårt att
förstå med tanke på de enorma politiska, ekonomiska
och sociala problem som de här länderna brottades
med redan före flyktingkatastrofen.
I takt med att flyktingvågen tilltog blev situatio-
nen i de här staterna ännu mer akut och risken för en
ny katastrof ännu mer uppenbar. Lyckligtvis uppstod
det inga direkta katastrofer i området, men de etniska
spänningarna, som i första hand uppstod mellan alba-
ner och makedonier, har till följd av flyktingvågen
ökat på ett oroväckande sätt.
Fru talman! Det finns i betänkandet några punkter
som är särskilt viktiga och som särskilt bör belysas i
den här debatten. Det handlar för det första om att
tillfälliga uppehållstillstånd bör utfärdas bara i mass-
flyktssituationer.
Det var i överensstämmelse med intentionerna i
2 kap. 4 a § utlänningslagen att utfärda den s.k. mass-
flyktsförordningen vad avser de personer som flytt
från Kosovo efter det att bombningarna inleddes den
23 mars 1999. Däremot var det inte rimligt att inklu-
dera kosovoalbaner som vistats länge i Sverige och
som kommit hit tididgare men inte hade beviljats
uppehållstillstånd.
Vi i Folkpartiet avvisar bestämt tillfälliga uppe-
hållstillstånd som ett regelmässigt inslag i svensk
flyktingpolitik. Att tvinga tillbaka flyktingar som
varit i Sverige åtskilliga år är både inhumant och
ohanterligt. Däremot kan det i vissa situationer av
massflykt vara en utväg att efter ett regeringsbeslut
bevilja människor från ett visst område tillfälligt
uppehållstillstånd. Men det bör bara ske när man inte
redan från början kan bedöma att orsakerna till flyk-
ten kommer att bestå under lång tid.
Folkpartiet anser att den aktuella bestämmelsen i
utlänningslagen har tillämpats på ett felaktigt sätt när
bestämmelsen gjordes tillämplig också på personer
som vistats i Sverige innan bombningarna inleddes.
Det finns därför starka skäl att ändra 2 kap. 4 a §
utlänningslagen så att det klart framgår att den bör
tillämpas bara i massflyktsstituationer.
För det andra bör beslut om tillfälligt uppehålls-
tillstånd i massflyktssituationer av rättssäkerhetsskäl
inte ges för längre tid än två år.
När det för den enskilde skulle innebära ett alltför
abrupt avbrott, t.ex. i studier, eller när orsaken till
massflykt tycks vara på väg att inom kort undanröjas,
bör regeringen kunna besluta om förlängning med sex
månader, men bara två gånger. Det är dock väldigt
viktigt att lägga till att det i situationer där det finns
som barn har hunnit rota sig under sin treåriga vistel-
se här kan finnas fall där hänsynen till barnen väl kan
innebära att familjen får permanent uppehållstillstånd.
Vi kommer i morgon att ha en debatt just om
flyktingbarn och asylfrågor.
För det tredje handlar det också om den s.k. flyk-
tingkvoten.
I den extremt akuta flyktingsituation som drabba-
de några av Kosovos grannstater valde den svenska
regeringen att avbryta gjorda utfästelser om att ta
emot flyktingar från andra länder på den s.k. flyk-
tingkvoten, som för övrigt omfattar ca 1 800 flykting-
ar om året. Tala om lågvattenmärke vad gäller svensk
internationell solidaritet!
Några hundratal flyktingar som under lång tid
väntat i flyktingläger för att till slut kunna få en fri-
stad i Sverige fick se sin dröm krossad med hänvis-
ning till att Sverige tog sin del av Europas gemen-
samma ansvar för den största flyktingkatastrofen
sedan andra världskriget. Sveriges del visade sig vara
ca 2 000 kosovoalbaner, som skulle skickas hem så
snart kriget var över. Inför stora internationella flyk-
tingkatastrofer måste gjorda åtaganden i den antals-
mässigt mycket begränsade flyktingkvoten fullföljas.
Fru talman! Följderna av de många inskränkning-
ar i den svenska asyl- och flyktingpolitiken som vid-
togs med riksdagens beslut 1996 och som vi från
Folkpartiet varnade för blir alltmer uppenbara. Det
gäller framför allt kriterierna för bedömning av
skyddsbehov liksom för bedömning av anhörigin-
vandring. Det gäller rättstryggheten i asylprocessen
och hanteringen massflyktssituationer.
Vi i Folkpartiet anser att de många inskränkningar
som gjordes i den svenska asyl- och flyktingpolitiken
1996 måste omprövas. Det är därför, fru talman, hög
tid att göra en samlad översyn av svensk asyl- och
flyktingpolitik, så att vi bättre kan möta kraven på en
generös och solidarisk flyktingpolitik i Europa.
Fru talman! Jag stöder naturligtvis samtliga folk-
partireservationer men nöjer mig med att yrka bifall
till reservation nr 1.

Anf. 129 KERSTIN-MARIA
STALIN (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att vi hade
önskat ta emot många fler än det antal som blev be-
stämt. Alla har berättat vad det här betänkandet
handlar om, så jag avstår från att göra det.
Jag vill i svaret på skrivelsen väva in en liten syn-
punkt vid sidan om, som ingen annan har nämnt, och
den handlar om språkbruket i flyktingärenden.
Svenska myndigheter använder termen
"återvandring" när det handlar om personer som har
uppehållstillstånd i Sverige och som väljer att flytta
tillbaka till hemlandet. All annan flytt tillbaka till
hemlandet kallas "återvändande", vare sig den är
frivillig eller inte, dvs. även vad gäller personer som
nekats asyl eller permanent uppehållstillstånd.
Miljöpartiet vill lyfta fram och uppmärksamma
detta språkbruk. Slutsatsen blir att om inte den avvi-
sade går under jorden eller tar till våldsamt motstånd,
betraktas personen som frivilligt återvändande, oav-
sett hur de faktiska omständigheterna ser ut.
I skrivelsen och i dagens betänkande används or-
det "återvändande". Jag har också i min motion råkat
använda ordet en gång. Jag borde ha skrivit
"återkomst", och jag ska göra så fortsättningsvis.
Jag vill påstå att inte alla människor som kom hit
från Kosovo via Makedonien var riktigt klara över att
den tid som de skulle få stanna i Sverige var högst två
år och att de kunde få den förlängd med två år eller
söka permanent uppehållstillstånd. Naturligtvis hade
många stor hemlängtan, men det kan också vara
okunskap eller brist på information som gjorde att det
på kort tid inträffade ett mycket omfattande spontant
återvändande, som det står i skrivelsen, detta trots att
UNHCR avrådde med hänsyn till säkerhetssituatio-
nen och risken för minor. Kanske borde vi ha hjälpt
familjerna mera att beakta dessa risker.
En sak som synes mig mycket märklig är att en
grund till lagen om skyddsbehov och tillfälliga uppe-
hållstillstånd var "förhoppningar om att situationen i
hemlandet inom en överskådlig tid skulle stabiliseras
och göra det möjligt för många som flytt att återvän-
da". Jag måste då påpeka att ett påbörjat program för
att förbereda återvändandet inte är någon garanti för
en säker och human återkomst till hemlandet.
Sist men inte minst eller mindre viktigt - kanske
är det just därför som jag tar upp det sist - vill jag
påminna om barnens situation.
För ett barn kan en tid på t.ex. 2 år vara en helt
annan tidsrymd än för en vuxen, dvs. mycket längre.
4 år är ännu längre naturligtvis; ju yngre barn desto
längre subjektiv tidsrymd.
Och jag fortsätter att tjata: I varje lagförslag borde
stå med neonskrift: Hur påverkar detta barn i olika
åldrar?
Fru talman! Det av mig anförda är bakgrunden till
min reservation nr 2. Den har hamnat under samma
rubrik som reservation 1, som egentligen har ett helt
annat innehåll, som jag visserligen stöder.
Jag vill därför göra som följer: Jag yrkar bifall till
min reservation 2. Om den faller under omröstningen
ansluter jag mig till reservation 1. Dessutom instäm-
mer jag i tidigare talares stöd för reservation 3 om
flyktingkvoten, men yrkar endast på reservation 2.

Anf. 130 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Fru talman! Genom radio och TV kunde vi dagli-
gen följa de händelser i Kosovo som ledde till att
ca 800 000 människor tvingades fly från sina hem
och från våld och förtryck, ett krig som ingen trodde
var möjligt, en grymhet och ett barbari som vi inte
upplevt i Europa sedan andra världskriget.
Det som utspelades framför våra ögon när vi följ-
de TV-programmen var så overkligt, så grymt och så
outhärdligt att vi knappast orkade ta det till oss. Efter
en resolution i FN:s säkerhetsråd och genom en upp-
görelse hösten 1998 om vapenvila, en minskning av
jugoslaviska och serbiska säkerhetsstyrkor och obe-
väpnad internationell närvaro stabiliserades läget för
en tid, men sedan trappades våldet åter upp, och den
24 mars inledde Nato bombningarna av Kosovopro-
vinsen och andra delar av Förbundsrepubliken Jugo-
slavien, bombningar som sedan dagligen fortsatte till
den 16 juni.
Flyktingströmmarna ökade dramatiskt under den
här tiden. Massflykten var enligt UNHCR ett resultat
av systematisk och storskalig etnisk rensning av ko-
sovoalbaner utförd av jugoslaviska säkerhetsstyrkor
och paramilitära grupper.
UNHCR vädjade till Europas länder att ta emot
ca 100 000 skyddsbehövande från Kosovo som be-
fann sig i Makedonien. Syftet, som också UNHCR
angav, var att avlasta Makedonien och förmå landet
att hålla sin gräns öppen för flyktingar från Kosovo.
Det gällde också att snabbt lindra nöden bland de
många flyende. Omkring 60 000 personer fanns vid
den tidpunkten vid gränsen i ingenmansland och
släpptes bara in i långsam takt i Makedonien. Efter
diskussioner och samråd i olika forum och på olika
nivåer fick UNHCR erbjudanden från 40 länder om
ca 137 000 platser. När sedan evakueringen upphörde
hade 29 länder överfört drygt 91 000 personer.
Den svenska regeringen bestämde att Sverige
skulle ta emot upp till 5 000 personer och ge dem
tillfälligt skydd. Invandrarverket fick i uppdrag att i
samarbete med UNHCR överföra människor till Sve-
rige, och en strävan skulle vara att hålla samman
familjer och personer som kom från samma geogra-
fiska område i Kosovo. Den förordning om tidsbe-
gränsade uppehållstillstånd för kosovoalbaner som
regeringen utfärdade skulle inte bara gälla de 5 000,
utan också de som rest in i Sverige tidigare och som
uppfyllde de förutsättningar som finns i förordningen.
Regeringen fattade också vägledande beslut i fyra
ärenden som Invandrarverket tidigare lämnat till
regeringen för prövning. Samtliga ärenden gällde
personer som tidigare varit bosatta i Kosovo men som
rest in i Sverige och själva sökt asyl här. De bevilja-
des också tidsbegränsade uppehållstillstånd.
När bombningarna upphörde och de jugoslaviska
trupperna inlett ett tillbakadragande och Natotrupper i
början av juni övertog kontrollen av Kosovoprovin-
sen upphörde flyktingströmmen till Makedonien. Ett
spontant återvändande kom genast i gång och fick en
stor omfattning, trots att UNHCR bedömde riskerna
som stora. Nu fanns det inte längre någon anledning
att förflytta människor.
För svensk del ägde den sista organiserade flyg-
transporten från Makedonien rum den 16 juni. Sam-
manlagt hade 3 697 kosovoalbaner transporterats till
Sverige. Uppdraget till Invandrarverket begränsades
då till att gälla ca 4 000 personer. Det återstående
utrymmet kom efter önskemål från UNHCR att an-
vändas för dem som behövde kvalificerad sjukvård
som man inte kunde få i Kosovo, och ett antal vård-
behövande tillsammans med sina anhöriga överfördes
i somras.
Tillståndsperioden ska vara till längst den 30 april
år 2000 enligt gällande förordning. Regeringen har
också beslutat att de som återvänder ska få ett bidrag
med högst 5 000 kr per person, dock högst 30 000 kr
per familj. Bidrag kan också lämnas till resekostna-
der. Sedan slutet av juli har ca 1 400 kosovoalbaner
återvänt med chartrade plan, och ytterligare ett tret-
tiotal personer har sagt att de vill tillbaka nu under
hösten. Till våren kommer de organiserade resorna att
återupptas.
Kostnaden för den svenska insatsen, dvs. för ut-
tagning, överföring, mottagande och även hemresor
är beräknad till 375 miljoner kronor. Nu bedöms
kostnaden bli ca 70 miljoner kronor lägre, eftersom
överföringen omfattar 4 000 i stället för 5 000 perso-
ner.
Sedan vill jag, fru talman, kommentera lite grann
det som sagts tidigare när det gäller flyktingkvoten.
Jag vill då bestämt hävda att regeringen inte har brutit
några utfästelser när det gäller flyktingkvoten.
För budgetåret 1999 finns avsatta medel som mot-
svarar 1 840 kvotflyktingar. Riksdagen har bestämt
att medlen eller delar av medlen även ska kunna an-
vändas flexibelt, och detta har gjorts under flera år.
Det infördes i budgeten av folkpartisten Birgit Frig-
gebo när hon var invandrarminister, och det gjordes
bl.a. därför att UNHCR inte alltid kunde presentera
flyktingar med tillräckliga skäl för att anses som
kvotflyktingar. Då kunde medlen i stället användas
för insatser i närområden.
Under 1999, fram till november, har 391 kvot-
flyktingar överförts, och även några från förra året.
Totalt har hittills överförts 570 personer på flykting-
kvoten. Det kan ibland vara så att det uppstår problem
när det gäller att överföra flyktingar från ett land till
ett annat, som t.ex. med de personer som skulle över-
föras från norra Irak men inte tilläts resa ut av de
irakiska myndigheterna. Det finns alltid platser för
akuta behov.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 131 MAGDA AYOUB (kd) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Maud Björnemalm än-
då: Vad tycker hon själv? Kan hon definiera kvot-
flyktingar enligt Invandrarverket? Jag vill höra det
från Maud Björnemalm.

Anf. 132 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Den definition som jag uppfattade
som Magda gjorde är helt riktig. Det som UNHCR
vill göra är att i första hand ska flyktingar återvända
till sitt eget land, och i andra hand ska de stanna i det
land dit de har flytt. Men det finns också av olika
orsaker människor som inte kan återvända till sitt
land och som inte kan stanna i det land dit de har
flytt, och dem överför man till tredje land. Det är de
som kallas för kvotflyktingar.
Detta sker i nära samarbete med UNHCR, som i
de allra flesta fall gör en uttagning i första omgången.
De länder som tar emot kvotflyktingar gör också en
egen utredning och intervjuar flyktingar, precis som
Magda Ayoub beskrev. Invandrarverket har en dele-
gation som reser ned. Varje land har sina kriterier för
kvotflyktingar. Det kan bl.a. gälla deras möjligheter
att kunna leva och verka i det land de kommer till.

Anf. 133 MAGDA AYOUB (kd) replik:
Fru talman! Även om vi definierar precis på
samma sätt vill jag ända ha en förklaring. Nu när
flyktingar ska komma hit med kvotflyktingstatus ska
de få permanent uppehållstillstånd. Men de som har
fått vara här på samma kvot från Kosovo får bara
tillfälliga tillstånd. Det stämmer inte med gruppering-
en.

Anf. 134 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Vad Magda Ayoub gör är att hon
blandar ihop kvotflyktingar med de 5 000 som rege-
ringen bestämde skulle få komma till Sverige på
tidsbegränsade uppehållstillstånd. Man använder sig
av medlen för kvotflyktingar, men de betraktas inte
som kvotflyktingar.
De människor som betraktas som kvotflyktingar
och överförs till Sverige har permanenta uppehålls-
tillstånd redan när de kommer till Sverige. De har
också för det mesta redan en plats ute i en kommun.
De passerar inte de utredningscenter som finns i Sve-
rige, utan de ska gå direkt ut i kommunen.

Anf. 135 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera
det Maud Björnemalm säger om flexibilitet. Såvitt jag
vet talar man i budgetpropositionen inte om flexibili-
tet, dvs. att vi ska kunna använda medlen flexibelt.
Man talar om viss flexibilitet. Jag menar att det är en
stor skillnad att använda största delen av anslaget till
något som det inte är meningen att det ska användas
för till att ha en viss flexibilitet med medicinska åt-
gärder osv., som mycket riktigt står uppräknat i bud-
getpropositionen.
Sedan vill jag gå in på massflyktssituationen. Det
bästa sättet att undvika en massflyktssituation hade
varit om vi inte stött Natos bombningar utan sett till
att kriget inte utbrutit. Då hade vi sluppit det. Jag
undrar hur Maud Björnemalm karakteriserar en mass-
flyktssituation. Jag undrar också om Maud Björne-
malm anser att en massflyktssituation kan råda under
flera år så att t.ex. ett helt land töms på sina medbor-
gare.
Jag skulle också vilja veta om Maud Björnemalm
anser att det är rimligt att en människa kan vara här i
tre fyra år utan att ha fått något besked om vilken
status han eller hon har, om han eller hon får stanna
eller inte stanna, och sedan efter tre fyra år få besked
om ett tillfälligt uppehållstillstånd i elva månader.

Anf. 136 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag tacka Ulla Hoffmann för
lektionen om flexibilitet och flexibel.
När vi diskuterade massflyktssituationen i den
flyktingpolitiska kommittén definierade vi inte exakt
ordet massflyktssituation. Det kan betyda att många
människor flyr från någonting. Men många männi-
skor behöver inte fly till samma enskilda land för att
det ska betraktas som en massflyktssituation.
Vi har också sagt, vilket framkommer i proposi-
tionen, att samråd ska ske med andra länder för att
definiera vad som är en massflyktssituation. Det har
gjorts i det här fallet. I olika forum på olika nivåer har
man kommit överens om att detta är en massflyktssi-
tuation. UNHCR har också förklarat att detta är en
massflyktssituation och har vädjat till länderna att ta
hand om människor och hjälpa till i den här situatio-
nen.
Ulla Hoffmann talade om de människor som har
varit här i flera år och är från Kosovo. Jag vill påmin-
na Ulla Hoffmann om att situationen i Kosovo har
förändrats. Från början gick det bra att sända tillbaka
dem. Sedan inträffade händelser i Kosovo som gjorde
att det var omöjligt att sända tillbaka människor,
därefter blev det lugnare igen, och sedan kom kriget.
De kosovoalbaner som kom hit till Sverige och
ansökte om asyl och som finns här nu har naturligtvis
samma skyddsbehov som de som Sverige har trans-
porterat hit. De har ett skyddsbehov, och de får skydd
i Sverige. När kriget upphör, så upphör också behovet
av skydd. Jag tycker inte alls att det är så underligt att
de kosovoalbaner som redan fanns här också har fått
ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Anf. 137 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Jag får väl återgälda tacksamheten
från Maud Björnemalm och tacka för lektionen om
massflyktssituationen och varför inte de kosovoalba-
ner som kom till Sverige 1994-1995 har kunnat få
sina tillfälliga eller sina permanenta uppehållstillstånd
tidigare. Det är vad mitt inlägg egentligen handlade
om. Jag tycker inte att man ska använda en förord-
ning för massflyktssituationer och helt plötsligt defi-
niera en massflyktssituation som att den har rått sedan
flera år tillbaka.
Det är precis som Maud Björnemalm säger. Det
skedde ett samråd om när massflyktssituationen
skulle anses uppkomma. Det var EU-länderna och
UNHCR som bestämde sig och sade: Nu är det en
massflyktssituation. Därför tycker inte jag att det är
särskilt bra eller lämpligt att vi använder samma för-
ordning för att ge dessa människor som har hängt i
luften under ett antal år i Sverige tillfälliga uppe-
hållstillstånd. Redan då har vi urholkat tvåårsregeln
som säger att man ska kunna få ett tillfälligt uppe-
hållstillstånd i två år.
En del av dessa människor har varit här sedan
1994. Det betyder att de kan ha varit här i fyra fem år,
och nu ska de få ytterligare ett tillfälligt uppehållstill-
stånd. Jag tycker inte att det är bra, och det är vad
hela vår reservation handlar om.

Anf. 138 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Det var den svåra situationen med ett
tillfälligt bra läge i Kosovo som sedan försämrades
som gjorde att Invandrarverket till slut överlämnade
fyra ärenden till regeringen för att få vägledning om
hur man skulle ställa sig. Då förklarade regeringen att
dessa personer skulle beviljas tidsbegränsade uppe-
hållstillstånd som kosovoalbaner, precis som de per-
soner, som jag sade tidigare, som förts över i mass-
flyktssituationen.

Anf. 139 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Det är trevligt att se Magda Ayoub
här. Vi har haft förmånen att umgås i andra samman-
hang, och det är mycket trevligt att hon nu har letat
sig ända till denna illustra plats.
Katastrofen i Kosovo började egentligen inte med
bombningarna utan något år innan. Det var när terro-
raktionerna från UCK-gerillan trappades upp. Hela
året före bombningarna var faktiskt ett slags katast-
rofsituation som utlöste bombkriget, som man i och
för sig kan ha olika åsikter om.
Massflyktssituationen kom på sätt och vis att
smygas i gång tidigare än efter själva bombtillfället.
Dock tycker jag att det är att hårdra en aning att in-
korporera dem som kom 1994-1995. Där delar jag
faktiskt Ulla Hoffmanns åsikt lite grann. Att även de
skulle omfattas av massflyktsförordningen känns
något utdraget och konstruerat. Jag befinner mig
någonstans mittemellan.
Regionala lösningar poängterades särskilt i den
immigrationspolitiska proposition som antogs 1996
och som kom att börja gälla från 1997. Det blev ock-
så sådana lösningar.
Maud Björnemalm och jag hade förmånen att åka
ned till Albanien och fick då delta i olika sammanträ-
den där. Albanerna hade ingen som helst önskan om
att kosovoalbaner skulle transporteras ut från Albani-
en. Tvärtom - de ville göra allt för att hjälpa till. De
fick också massivt stöd och mycket hjälp från EU,
Nato och annat håll. Samma sak gäller Makedonien.
Där var dock själva den politiska situationen annor-
lunda och svårare.
Jag anser inte att regeringen på något sätt har gjort
något fel eller missbedömning eller hamnat snett.
Tvärtom stöder jag regeringens handlande. Däremot
tycker jag att man ska vara lite noggrann nu; dra
slutsatser och se vilka erfarenheter vi har vunnit.
När jag kom hem från Albanien skrev jag en arti-
kel i Svenska Dagbladet där jag sade att man i stället
för att lyfta ut människor för dyra pengar kanske
kunde använda just de pengarna ännu bättre där nere.
De skulle kunna nå flera människor och de skulle
kunna ge flera människor en någorlunda värdig tillva-
ro. Det hade varit bättre än att för dyra pengar lyfta ut
människor till Sverige. Nu var vi visserligen bundna
av detta, men jag anser att man borde ha följt den
andra linjen i stället.
300 miljoner kronor hade man kunnat få mycket
för där nere. Nu fick vi 3 865 flyktingar - och inte
2 000 som Helena Bargholtz sade - som kom till
Sverige. 300 miljoner kronor för knappt 4 000 flyk-
tingar av sammanlagt uppemot 1 miljon! Tänk om
alla skulle ha lyfts ut, som Helena Bargholtz och
andra tycks mena att man skulle ha gjort! Vilka kost-
nader skulle inte det ha inneburit? Det hade varit en
omöjlighet.
Jag tycker alltså att man bör analysera vad som
skedde. Kunde man ha gjort detta lite annorlunda?
Kunde man snarare ha siktat på lite tyngre regionala
lösningar än att göra denna stora transport som ju i
slutändan inte heller blev så stor?
Situationen är förändrad i Kosovo nu, men den är
naturligtvis inte bra. Levnadsbetingelserna där är
givetvis förskräckliga. Under vintern kan man knap-
past återvända - det säger sig självt. Det gäller nu att
satsa pengar på att återuppbygga.
De kosovoalbaner som nu befinner sig i Sverige
bör i och för sig kunna återvända. Det menar jag.
Deras skyddsbehov är i dag inte av den omfattningen
att de behöver permanent uppehållstillstånd. Sedan
kan det ju finnas humanitära eller liknande skäl, eller
i vissa speciella fall kanske också politiska skäl -
men det sistnämnda är knappast troligt.
Däremot är det svårare för dem - och det gäller
framför allt barnfamiljer - som har varit här sedan
1994-1995. De flesta har nog redan fått uppehållstill-
stånd, så jag tror inte att det är så många, men det kan
finnas en del personer som har varit här så pass länge
att man möjligtvis borde fundera på detta.
Finansieringen var lite geggig och skakig över
huvud taget när detta skedde. Det fanns inte någon
riktigt bra finansieringskälla eller finansieringsmetod.
Man lånade av framtiden, man slog ihop och man
hittade pengar på något sätt. Det är ju inte bra, så man
bör också där i efterhand fundera och dra någon slags
slutsats. Man bör försöka hitta en formel som gör att
när någonting sådant här inträffar ska beslut kunna
fattas snabbt.
Det är samma sak med den styrka som ska skickas
till Kosovo nu. Utrikesdepartementet och Försvarsde-
partementet slåss om vem som ska bekosta styrkan
osv. Så där kan vi ju inte hålla på i Sverige - det ger
bara dåligt intryck!
I övrigt har jag inget annat att säga än att jag tyck-
er att regeringen huvudsakligen har handlagt detta på
det sätt som jag tror att också vi skulle ha gjort. Dock
bör man lära av de erfarenheter som man har vunnit.

Anf. 140 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Min fråga riktar sig till Gustaf von
Essen. Jag vill veta hur många kosovoalbaner han
egentligen anser hade varit rimligt för Sverige att ta
emot.
Jag kunde tolka hans anförande som att han tyckte
att de 3 800 som det, helt riktigt, handlade om var
tillräckligt. Men i praktiken handlade det ju om
140 000 kosovoalbaner som på mycket kort tid vällde
ut ur landet. Det var i praktiken omöjligt att klara av
att försörja dessa i närområdena - i Albanien och
Makedonien. Hur gärna man än ville att de skulle
stanna där går det inte rent fysiskt.
Man vet också att det finns starka spänningar
mellan de här grupperna. Riskerna för ytterligare
konflikter i närområdena kring kosovoalbanerna blir
väldigt tydliga.
Min fråga är alltså:
Anser Gustaf von Essen att 3 800 var ett rimligt
antal att ta emot?

Anf. 141 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! I det immigrationspolitiska beslut
som fattades - det kanske var före Helena Bargholtz
tid - sade vi att Sverige med de resurser landet har
ska ge skydd åt så många som möjligt. Ge skydd åt så
många som möjligt - det innebär inte automatiskt att
alla ska ha skydd just i Sverige, utan skydd ska ges
till så många som möjligt med åtgärder i närområdet,
regionen eller kanske i själva landet som sådant.
Även överföring ska naturligtvis ske när det är önsk-
värt och framför allt nödvändigt.
För mig är det bara fråga om hur vi utnyttjar
pengarna så långt det någonsin går för att ge så
många människor som möjligt skydd under så värdi-
ga former som möjligt. Det är min poäng. Jag tycker
inte att det är så inhumant. Men Helena Bargholtz
tycks mena att det bara är överföring till Sverige som
räknas.

Anf. 142 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Nej, det gör jag naturligtvis inte. Men
jag tar fasta på det som Gustaf von Essen talar om när
han säger "under så värdiga former som möjligt".
Folkpartiets bedömning var att det inte gick att
åstadkomma mänskligt värdiga förhållanden för alla
dessa 140 000 kosovoalbaner som lämnade landet.
Man var tvungen att försöka få dem fördelade även
på andra länder för att inte Makedonien och Albanien
skulle få en alltför tung börda att bära.

Anf. 143 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Vi har inte någon stor motsättning
här. Jag tror att vi vill ha så god effekt som möjligt av
de pengar som vi faktiskt kan avsätta - och det var
tydligen svårt att få dessa pengar avsatta på grund av
att det var så trassligt med finansieringen.
I det här fallet bad UNHCR om att få folk utlyfta
från just Makedonien. Jag har sagt: Okej, det har skett
och det kanske inte var fel. Men vi bör i efterhand
lära oss av detta, och se om det var det bästa sättet för
att nästa gång kunna se om vi ska göra på ett annat
sätt eller inte. Det är därför jag inte har skrivit någon
motion utan bara ett särskilt yttrande - just för att
påpeka att det inte är dumt att dra slutsatser och göra
erfarenheter och lära sig av dem.
Det kan mycket väl hända att detta var den enda
lösningen. Det kan mycket väl hända att vi i det skar-
pa läge som vi hade just då borde ha sagt att Sverige
skulle ha tagit emot 6 000, 7 000, 15 000 eller 25 000.
Det kunde ha blivit överbud här i riksdagen - det är
jag helt säker på. Men det blev det här antalet, och det
visade sig att vi inte behövde lyfta ut så många som
det var tänkt från början.

Anf. 144 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Överbudspolitik är väl inte speciellt
trevligt oavsett vad det handlar om. Men jag är inte så
säker på att det hade blivit en överbudspolitik. Det
mest lämpliga kanske hade varit att säga att Sverige
ska ta emot så många flyktingar som behövs. Man
skulle inte ha satt vare sig ett tak eller ett golv, eller
vad man nu ska kalla det för. Men det var inte det jag
skulle säga nu.
Som vanligt var det intressant att höra Gustaf von
Essens inlägg. Särskilt intressant var det att få höra att
han nästan håller med mig om att de kosovoalbaner
som kom hit för tre fyra år sedan inte borde ha om-
fattats av massflyktssituationen, dvs. av den förord-
ning som regeringen utfärdade.
Jag förstår att det är för mycket att begära att
Gustaf von Essen ska stödja den reservation som
finns. Men jag skulle vilja ge honom utrymme att
berätta hur han i stället hade velat att de kosovoalba-
ner som kom för tre fyra år sedan skulle ha behand-
lats tillståndsmässigt. Skulle de ha fortsatt att hänga i
luften, eller hur har Gustaf von Essen tänkt sig det?

Anf. 145 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Gustaf von Essen ska ta chansen att
replikera till Ulla Hoffmann.
Jag överväger inte ens i mina vildaste fantasier att
stödja er reservation. Där kan Ulla Hoffmann vara
helt lugn. Jag konstaterar att det inte råder någon
enighet där.
Däremot har jag också varit på flyktingförlägg-
ningar. Jag har träffat kosovoalbaner som har suttit
där länge och mått illa. De har haft det mycket trist
och väntat och väntat. Där kan man bara konstatera,
som Maud Björnemalm gör, att det har gått lite upp
och ned. Regeringen har väntat och väntat med att
fatta något slags praxisbeslut. Det har inte varit riktigt
bra. Man har gett barnfamiljer och en del andra grup-
per bland de kosovoalbaner som kommit tidigare
uppehållstillstånd.
Jag tycker att man kunde ha gjort någonting här
också. Jag håller delvis med om detta. Jag vill ha det
sagt från talarstolen, men jag tänker inte stödja fru
Hoffmanns reservation.

Anf. 146 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Det här hör förstås inte till saken,
men jag föredrar att bli kallad för Ulla Hoffmann. Jag
tror inte mitt civilstånd är känt för någon.
Jag tycker att detta är intressant. Jag ville ställa
frågan till Gustaf von Essen, eftersom jag ville få en
chans att höra det just från talarstolen. Jag förstår
också mycket väl att det skulle vara mindre lämpligt
för en moderat att stödja en vänsterpartimotion som
gäller ett flyktingärende. Men det är intressant att vi
lyfter fram ungefär samma fråga, dvs. att människor
inte ska hänga i luften tillståndsmässigt i Sverige
under ett antal år.
Jag fick egentligen inte riktigt svar på frågan hur
vi skulle ha löst detta. Skulle de ha fått ett tillfälligt
uppehållstillstånd? Det här skulle ju kunna omfatta
fler grupper. Vi har en stor grupp somalier i Sverige
som får tillfälliga uppehållstillstånd och som lever
länge här.
Det finns andra grupper där vi väntar med att ge
uppehållstillstånd och där högarna växer på Invand-
rarverket därför att det ser olika ut i deras respektive
hemländer. Det är ju ett problem. Jag hälsar de syn-
punkter som Gustaf von Essen framför här välkomna.
Det betyder att vi skulle kunna börja diskutera hur vi
ska använda detta och hur länge människor ska behö-
va vänta på besked i Sverige innan man får veta om
man får stanna eller inte.

Anf. 147 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Det här är väldigt svårt. Det går inte
att jämföra olika länder riktigt. Det går faktiskt att åka
tillbaka till vissa länder om man gör det frivilligt. De
allra flesta kan när som helst åka tillbaka till norra
Irak om de gör det frivilligt. Vi kan knappast repatrie-
ra dem dit eller avvisa dem dit, men de kan åka till-
baka frivilligt.
Samma sak gäller Somalia, utom kanske vissa re-
gioner där. Det finns också vissa återvandringspro-
gram - jag vågar nästan inte använda ordet eftersom
jag kanske säger fel - till Somalia som har startats
upp. Jag är alldeles säker på att sådana också kommer
att startas till Kosovo. Redan nu finns dessa 5 000 kr.
Även de personer som kom 1994-1995 kan nog åter-
vända till Kosovo till våren. Jag utgår ifrån att de
också skulle vilja göra det, eftersom de är kosovoal-
baner från början och får en chans att komma tillbaka
till sitt hemland.
Men det kan hända att det finns några av dem som
har rotat sig så mycket här och fått anknytningar och
sådant att det närmast är obilligt att med tvång avvisa
dem. Det får prövas efter april nästa år när den här
tiden går ut. Då får de ge in en ansökan och den får
prövas på vanligt sätt. Där kommer väl de olika krite-
rierna för uppehållstillstånd att prövas på ett korrekt
sätt. Jag hoppas att man är någorlunda korrekt och
generös i de fallen.

Anf. 148 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Lyfta ut för dyra pengar, sade Gustaf
von Essen när det gällde de 5 000 kosovoalbaner som
Sverige skulle ta emot. Det skulle vara intressant att
höra om Gustaf von Essen anser att Sverige skulle ha
nonchalerat UNHCR:s vädjan om att Europas länder
skulle ta emot 100 000 flyktingar. Vädjan kom för att
Makedonien skulle förmås att ha sin gräns öppen.
Hur menar Gustaf von Essen att man skulle behandla
de ungefär 60 000 flyktingar som fanns i ingenmans-
land vid gränsen till Makedonien?

Anf. 149 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag utgår från att Maud Björnemalm
har läst mitt särskilda yttrande med stort intresse. Där
står det ungefär så här: Det bästa hade varit om EU-
länderna hade kunnat nå en gemensam hållning med
denna inriktning, dvs. att i första hand arbeta för
flyktingarna på plats och låta resurserna användas så
att människor kunde få en så värdig tillvaro på plats
som möjligt.
Jag skriver också så här: Väl medveten om
UNHCR:s önskemål och Makedoniens krav vill Mo-
derata samlingspartiet ändå peka på vikten av att
uppnå största möjliga humanitära effekt osv.
Detta är ett sätt för oss att dra ett slags lärdom av
vad som skedde. När regeringen äntligen med olika
kreativa bokföringar lyckades vaska fram 300 miljo-
ner kronor ställde jag mig frågan: Skulle dessa pengar
kunnat användas på ett bättre sätt? Skulle man ha
kunnat samverka med andra EU-länder för att få till
stånd ett mer effektivt användande av de medel som
uppenbarligen stod till förfogande?
Det är vad mitt särskilda yttrande går ut på och
ingenting annat.

Anf. 150 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag anser inte att Gustaf von Essen
har svarat riktigt på min fråga: Skulle Sverige inte ta
hänsyn till UNHCR:s vädjan om att ta emot ett antal
av dessa 100 000 som Makedonien faktiskt pressade
ut över Europas länder. Gustaf von Essen vet likaväl
som jag att Makedonien släppte in flyktingar i samma
takt som flygplan flög ut kosovoalbaner från Make-
donien till Europas övriga länder.

Anf. 151 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Det verkar som om Sverige t.o.m. tog
något slags initiativ inom EU-kretsen för att få till
stånd den här responsen på UNHCR:s initiativ. Jag
tror inte att alla länder från början var helt inställda på
att göra det som sedan blev resultatet. Sverige spelade
väl lite harpa på himmelska höjder där ett tag. Jag har
en känsla av att om man hade lugnat sig lite grann
och konfererat lite ytterligare med övriga EU-länder
hade man kunnat förhandla med UNHCR på annat
sätt. Vad vet jag? Gjort är gjort, och det var inte fel
det som gjordes. Men man kan dra en slutsats av det
som hände och se om det kan leda till en annan be-
dömning vid något annat tillfälle.
Sverige har väl haft den attityden att vi är så oer-
hört duktiga på detta. Sedan blev det bara 5 000. Det
var också lite konstigt. Antingen skulle man tagit i
och verkligen gått före, eller också så skulle man
kanske hittat något annat. Just detta med 5 000 var
minimalistiskt men ändå lagom duktigt på något sätt.
Och det är väl bra det då.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

12 § Ändring i lagen om ersättning till sterilise-
rade i vissa fall, m.m.

Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU3
Ändring i lagen om ersättning till steriliserade i vissa
fall, m.m. (prop. 1998/99:139)

Anf. 152 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag vill för ett enhälligt utskotts räk-
ning yrka bifall till hemställan i socialutskottets be-
tänkande Ändring i lagen om ersättning till sterilise-
rade i vissa fall, m.m. Ett enhälligt utskott tillstyrkte
redan i våras regeringens förslag till lag om ersättning
till steriliserade, dvs. den lag vi nu avser att förstärka.
Det pågick redan då en debatt om behovet av att
förstärka lagstiftningen med inriktning på att ersätt-
ningen skulle undantas vid beräkning av förmåner,
bidrag och avgifter. I den allmänna debatten pekade
man på risken att ersättningarna helt enkelt skulle
försvinna i den vanliga vardagsekonomin genom att
växlas mot minskade bostadsbidrag eller höjda taxor
för dem som var berättigade till den här ersättningen.
För socialutskottet var det viktigt att inte försena
den lagstiftning som då skulle beslutas. Vi ansåg att
de som utsatts för övergrepp snarast skulle få sin
ersättning, som en gottgörelse från staten. Vi ville
helt enkelt inte fördröja den lagstiftningen, samtidigt
som vi i våra interna diskussioner noterade att det
fanns ett behov av och en möjlighet att återkomma till
den här frågan.
Det var därför ytterst glädjande att regeringen un-
der tidig höst återkom med ett förslag till komplette-
rande lagstiftning där just ersättningarna undantas
från beräkning av förmåner, bidrag och avgifter. Den
här ersättningen ska alltså inte vara underlag för att
minska bostadsbidrag eller leda till höjda taxor och
avgifter. Den ska helt enkelt inte leda till förluster i
andra system.
Det betänkande som vi nu diskuterar innebär att
ersättningen är och förblir den markering den var
tänkt att vara, nämligen att de som steriliserats mot
sin vilja ska ha en upprättelse och en gottgörelse. Jag
är glad att här inför kammaren kunna redovisa att i
den här frågan finns det inga partipolitiska motsätt-
ningar utan i stället en total och gemensam vilja från
samtliga partier att söka ge den grupp upprättelse som
faktiskt blev offer för ett rashygieniskt synsätt och en
tro på folkrening.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till hemställan i
socialutskottets betänkande.

Anf. 153 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att inte
heller jag har något annat yrkande. Jag har dock ändå
funnit anledning att begära ordet här.
I september 1997 tillsatte regeringen en utredare
för att se hur vi skulle kunna gottgöra de tusentals
människor, av vilka de flesta nu är borta, som hade
drabbats av en lagstiftning som trädde i kraft på 30-
talet och i och för sig varade ända fram till 1975.
Utredaren föreslog en ersättning på 175 000 kr. Det är
lågt, men det var dock ett tecken på att Sveriges riks-
dag och regering på något sätt ville försöka tala om
att vi ansåg att de hade utsatts för övergrepp.
Uppgifter i pressen sade dock att det visade sig att
kommunerna kanske skulle "ta hand om" de här
pengarna, på det sättet att man skulle ta de 175 000
kronorna som underlag för att minska bidrag, t.ex.
socialbidrag eller bostadstillägg. Pengarna skulle då
hamna i kommunernas kassor i stället för i de drab-
bades.
I den situationen ställde jag en fråga till statsmi-
nistern under den muntliga frågestunden. Statsminis-
tern föredrog att inte svara utan blev sittande och
lämnade ordet till statsrådet Klingvall. Hon svarade
valhänt, tyckte jag, vilket gjorde att jag i följdfrågan
bad statsministern överväga att ta nästa svar. Det
gjorde han inte, och därtill fick tydligen statsrådet
Klingvall en uppmaning att inte heller gå upp och
svara.
Jag skrev i den situationen en interpellation till
statsministern. Den överlämnades till socialministern,
och vi hade en debatt här. Inför denna hade regering-
en förklarat att man genomfört en s.k. generalklausul
som gjorde att de här pengarna inte skulle få använ-
das som underlag för beräknande av bidrag, och det
var bra. Det var mycket bra, tyckte jag.
Propositionen kom den 23 juni när riksdagen hade
åtskilts. Nu har den behandlats av socialutskottet, och
jag tycker att det har varit en bra behandling. Men när
jag läser betänkandet blir jag betänksam på en punkt.
På s. 4 står det så här: "Utskottet vill emellertid erinra
om att lagförslaget inte innebär att den reella avkast-
ningen på ersättningsbeloppet skall undantas vid de
aktuella beräkningarna. Sådan reell avkastning kan
därmed komma att få betydelse."
Vilken betydelse? Är det så att avkastningen
kommer att försvinna i vissa kommuner? Jag kan inte
besvara den frågan i dag. Men var övertygade om att
jag kommer att följa det här. Det kan inte vara så att
dessa människor, så hårt drabbade av lag som stiftats
av Sveriges riksdag, på något sätt icke själva ska
kunna få ta hand om både de 175 000 kronorna och
den avkastning detta kan ge. Det är min personliga
uppfattning. Jag anser att vår solidaritet med dessa
människor kräver att vi är uppmärksamma, och det
kommer jag således att vara.

Anf. 154 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Först kan jag konstatera att jag är glad
att Elisabeth Fleetwood delar min och utskottets upp-
fattning att den ändring vi nu genomför är bra. Lite
tveksam blir jag ändå när jag hör inlägget. När ett
enhälligt socialutskott ställde sig bakom den lag som
vi nu förstärker gjorde vi ju det i fullt medvetande om
den diskussion som då pågick i samhället. Vi priorite-
rade dock att få igenom lagstiftningen så att den
nämnd som var tillsatt snabbt skulle kunna hantera de
ansökningar som kom in, väl medvetna om att det här
var en grupp som snabbt behövde få både upprättelse
och erkännande. Vi ville inte fördröja den procedu-
ren. Vi var också medvetna om behovet av och möj-
ligheterna att återkomma just i den här frågan, vilket
regeringen och utskottet nu gör.
Jag hoppas ändå att Elisabeth Fleetwood också
ställer upp bakom hanteringen av frågan. Personligen
tycker jag att det var både riktigt och rimligt att inte
fördröja lagstiftningen. Ett annat beslut från socialut-
skottets sida kunde ha inneburit att vi hade försenat
den då pågående lagstiftningen och nämndens arbete.
Det var angeläget med en snabbhet i den processen.
När det gäller avkastningen av ersättningsbeloppet
har ambitionen varit att faktiskt värna ersättningsbe-
loppet, de 175 000 kronorna. Man kan diskutera om
detta var för högt eller för lågt, men vi har ju enats
runt den siffran. Vi har också skrivit att "175 000 kr
alltid skall undantas vid beräkningar som är relatera-
de till förmögenhet, för resten av livet och oavsett om
pengarna finns kvar eller inte".

Anf. 155 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag vill naturligtvis inte fördröja nå-
gonting. Jag var ju kanske den som satte i gång den
här debatten, och jag är oerhört tacksam för det re-
sultat som detta arbete från både regeringens och
riksdagens sida har resulterat i. Men kanske är jag
ibland i just den här frågan lite konspiratorisk och
undrar vad som händer ute på kommunnivå.
Vad jag vill säga här är att inte bara jag utan också
många andra kommer att vara uppmärksamma på vad
som händer med denna avkastning så att vi verkligen
kan ge dessa människor - mycket få av dem lever i
dag, såvitt vi kan förstå - den upprättelse och den lilla
guldkant på de sista åren i livet som denna ersättning
och dess avkastning kan ge dem. Det tycker jag att
solidariteten med dem kräver.

Anf. 156 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag kan försäkra Elisabeth Fleetwood
att i alla fall jag själv mycket noga kommer att följa
upp att det beslut som riksdagen snart ska fatta verk-
ligen innebär att de som får den här ersättningen -
och förhoppningsvis också ser att detta är en upprät-
telse - ska kunna disponera pengarna. Tanken är inte
att dessa pengar ska försvinna på grund av kommu-
nernas hantering. Då får vi återkomma.

Anf. 157 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag tycker att det är bra om vi följer
upp detta tillsammans. Det är naturligtvis ingen av
oss, hoppas jag, som vill någonting annat.
Samtidigt kan jag inte, när jag står här i dag, vara
annat än lite förundrad över att inte statsministern
redan den 22 april steg upp och instämde i de syn-
punkter som vi alla har i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

13 § Godkännande av 1998 års protokoll om
långlivade organiska föroreningar och om tung-
metaller under konventionen om långväga gräns-
överskridande luftföroreningar

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1999/2000:MJU3
Godkännande av 1998 års protokoll om långlivade
organiska föroreningar och om tungmetaller under
konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar (prop. 1998/99:141)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades efter 15 §.)

14 § Djurskydd m.m.

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1999/2000:MJU4
Djurskydd m.m.

Anf. 158 CARL G NILSSON (m):
Fru talman! Djurskyddsfrågorna har verkligen
stått i fokus de senaste veckorna. Visst blir vi fruk-
tansvärt upprörda när vi ser bilder eller reportage om
självdöda djur som ligger i sin egen avföring eller när
vi upplever och ser vanvård av katter eller hundar på
olika sätt.
Men de senaste veckorna har vi också blivit upp-
märksamma på och upprörda över hur myndigheter,
med uppmuntrande tillrop av regeringen, i förment
djurskyddsintresse burdust och kallhamrat avlivat till
synes friska djur med motivet att de saknat nummer-
lapp i örat och att sådan avsaknad är i strid med EU-
förordning.
I Borås föll i förra veckan en dom mot en lantbru-
kare som var åtalad för att han hade haft nötkreatur på
betesdrift i slutet av oktober månad för ett par år
sedan, men utan tillgång till ligghall. Han blev vis-
serligen frikänd på grund av att slakteriet inte hade
haft möjlighet att hämta djuren i tid. Därför ansågs
gärningen som ringa. Men två nämndemän var skil-
jaktiga och ansåg att han borde fällas till ansvar för
djurplågeri.
Jag tror att vi här i kammaren allihop är överens
om att vi ska ha en djurskyddslagstiftning som stad-
gar en god djuromsorg och att all animalieproduktion,
och djurhållning i övrigt för den delen, ska drivas så
att djuren mår bra. Enligt min mening är det dessutom
så att det finns ett klart samband mellan god djurom-
sorg och ett bra produktionsresultat. Den bonde som
inte ser till att djuren mår bra får ingen hög mjölkav-
kastning och ingen bra klassning på sina köttdjur, för
att ta ett par exempel just ur kreatursskötseln.
Men om vi nu är överens om att i grunden ha en
sträng lagstiftning är jag inte säker på att vi är helt
överens om hur i detalj regering och myndigheter ska
gå i förordningar och föreskrifter.
Frågan om båspallsmått i ladugårdar är ett lysande
avskräckande exempel. Här har hundratals, kanske
tusentals, mjölkbönder tvingats sluta i förtid för att
deras ladugårdar inte har uppfyllt kraven på de här
måttreglerna, trots att djuromsorgen i övrigt har varit
helt tillfredsställande. Djuren har mått bra, och pro-
duktionen har varit hög. Från moderat håll har vi
utvecklat detta i vår reservation nr 3, där vi föreslår
dispensmöjligheter.
Fallet i Boråstrakten, med polisanmälan och åtal
på grund av att djuren gått på bete i oktober-novem-
ber utan tillgång till ligghall, tycker jag visar på en
stor brist på kunskap om djurskötsel och om djurens
behov. I domslutet kan vi läsa vittnesmål från bl.a.
lantbruksuniversitetet som säger att det inte alls är
någon fara med att djur går ute när det är mycket
kallt. Tvärtom är det så att ungnöt snarare lider av att
det är för varmt än av att det är för kallt. Om till-
synsmyndigheten framöver kommer att anmäla till
polis för att få åtal väckt, som i det aktuella fallet i
Borås, kommer det naturligtvis att innebära dramatis-
ka förändringar i möjligheten att bedriva djurhållning
i sådan form i Sverige.
Det aktuella fallet i Ljungskile reser flera och an-
gelägna frågor. Är ingreppet att skjuta djuren rimligt i
förhållande till förseelsen? Om man kan förse en varg
eller en björn med radiosändare, borde man väl kunna
tvångsmärka ett nötkreatur. Är EU:s förordningar
rimliga i förhållande till en allmän rättsuppfattning?
Kommer Sveriges regering att kräva ändringar? Hur
fungerar Jordbruksverkets registrering av svenska
nötkreatur i övrigt? Här läser vi dagligen om att det
fattas mycket på den punkten. På flera håll är läget
faktiskt utom kontroll. Det är alltså inte under kon-
troll. Varför i så fall detta fruktansvärda utbrott just
mot bonden i Ljungskile?
Vi har i vår reservation nr 2, till vilken jag yrkar
bifall, föreslagit att man i liknande fall borde kunna
pröva möjligheten att anlita någon neutral utomståen-
de person - vi har nämnt ett god man-system - för att
undvika de låsningar och missförstånd som uppstår
mellan djurägare och myndigheter och för att under-
lätta konstruktiva lösningar. Ljungskilefallet inträffa-
de för övrigt efter det att vi skrev vår motion och vår
reservation om god man-systemet. Vi bör faktiskt
kräva att frågan prövas inför domstol innan sådana
ingrepp görs av en myndighet. Det är för mig en
självklar rättssäkerhetsfråga.
Sammanfattningsvis, fru talman, borde lagar och
förordningar som reglerar djurskydd och djuromsorg
utformas utifrån funktionskrav och mindre utifrån
detaljregleringar. Exemplen som jag just har redovi-
sat talar sitt tydliga språk.

Anf. 159 JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Djurens rättigheter har blivit en viktig
fråga för alltfler. Särskilt unga människor engagerar
sig och kämpar på olika sätt för djurs rättigheter. De
nöjer sig inte med det skydd av djur som djurskyddet
syftar till, men ofta misslyckas med. Vi i Vänsterpar-
tiet instämmer i kritiken av djurskyddet och föreslår
därför en översyn och förbättringar av djurskyddsla-
gen för att stärka djurs rättigheter.
Det finns tydliga exempel på hur vår djur-
skyddslagstiftning har misslyckats med att ge djuren
ett tillräckligt skydd mot exploatering. Jag tar här upp
tre av dem.
Smittskyddsinstitutets aphållning är enligt Jord-
bruksverket inte av tillräckligt god djurskyddsmässig
standard. Jordbruksverket har riktat kritik mot SMI på
flera punkter, bl.a. får en del djur inte vistas i grupp.
Burstorleken är för liten. Djur sitter i lokaler utan
dagsljus. Djurmiljön borde dessutom berikas, så att
djuren kan ha ett mer naturligt beteende, bl.a. borde
de ha möjlighet att söka föda. Ändå tillåts aphållning-
en på SMI att fortsätta.
Burhållning av mink sker i dag, trots att det är
tydligt att minkar inte kan leva ut sina naturliga bete-
enden i en trång stålbur. Det är inte bara olika djur-
rättsorganisationer som riktar kritik mot burhållning-
en av pälsdjur. Veterinärförbundet har hävdat att det
t.ex. fortfarande inte är klarlagt om minkarna behöver
vatten att vistas i. De har också påpekat att det finns
problem med stereotypa beteenden i burarna och att
minkarna har blivit utsatta för en mycket osund avel.
Trots det fortsätter burhållningen.
Det har nu gått så långt att djurrättsaktivister tar
lagen i egna händer och gör symboliska fritagningar
av minkar. De gör det för att visa att de inte accepte-
rar att djurskyddet inte fungerar och för att sabotera
för dem som håller pälsdjur i bur.
Det här innebär att rättssäkerheten för både djur
och djurägare försvagas. Vi kan självklart inte ac-
ceptera att enskilda tar lagen i egna händer på det
sättet. Men vi kan inte heller acceptera att den lag
som antogs för över tio år sedan ännu inte har innebu-
rit att minkarna har rätt till en god miljö.
Det är positivt att regeringen i budgetpropositio-
nen har angett att man tänker återkomma med förslag
till förbättring av reglerna för burhållning av mink.
Det är hög tid att något händer, och vi förutsätter att
det blir förbud att hålla minkar i bur.
Även höns hålls fortfarande i bur. De nya reglerna
med större burar som ger möjligheter att sprätta och
sitta på en pinne är i grunden en skrivbordsprodukt
som inte utgår från de verkliga behov en höna har att
kunna röra sig mer fritt, söka föda, eller känna trygg-
het genom att sitta en bit över marken där det finns
skydd. Djurindustrins intressen bedöms uppenbarli-
gen som viktigare än hönornas.
Varför blir det så? En uppenbar slutsats är att det
beror på att djurskyddet och djurskyddslagen försöker
mildra samhällets övergrepp mot djur genom att reg-
lera exploateringen. Exploateringen i sig betraktas
inte som något egentligt fel. Hela tiden tas hänsyn till
att exploateringen ska kunna fortsätta. Så fort krav på
bättre villkor för djur kommer i konflikt med ekono-
miska intressen görs en avvägning mellan ekonomin
och djurskyddet - även om det handlar om djurs
grundläggande behov.
Den etik som utgår från begreppet djurrätt hävdar
att det finns ett grundläggande fel i att djur utnyttjas
enbart för människans skull. Djurrätt tillerkänner djur
grundläggande rättigheter, dvs. inte bara att slippa
lyda utan även att utifrån sina speciella förutsättning-
ar och utifrån sin arts inneboende möjligheter få leva
ett naturligt liv. Det är ett synsätt som växer starkt i
dag, som fler och fler tar till sig och engagerar sig i
på flera olika sätt. En del gör det genom att bli vega-
ner, och på det sättet vägrar de att befatta sig med all
exploatering av djur. Andra gör det genom att själva
hålla djur på ett sätt som ger dem möjligheter att leva
ett gott liv. Många engagerar sig i djurrättsrörelsen
för att påverka politiken och opinionen. Andra går så
långt att de tar till olagliga metoder för att rädda djur
eller för att sabotera för dem som håller djur på ett
sätt de anser är fel.
Allt detta är exempel på en växande djurrättsrörel-
se som inte nöjer sig med dagens lagstiftning, som
inte accepterar en fortsatt exploatering av djur.
Djurskyddslagen är uppenbarligen otillräcklig för
att djur ska få sina grundläggande behov tillgodosed-
da. Djurs grundläggande rättigheter kränks systema-
tiskt i vårt samhälle. I stället måste djurs rättigheter
vara utgångspunkten när vi formulerar en bättre lag-
stiftning om de villkor som djur hålls under. Dessa
rättigheter måste utgå från den enskilda individ som
djuret är och utifrån de särskilda förutsättningar olika
arter har.
Djurskyddslagen behöver utvärderas för att se om
djurskyddslagen tillgodoser djurs grundläggande
rättigheter. Förbättringar av djurskyddslagen kan
behöva göras. Jag yrkar därför bifall till vår reserva-
tion nr 1 under mom. 1 om utvärdering av djur-
skyddslagen.
Jag vill också kort säga något om talerätten för
djurskyddsorganisationer. Ett sätt att stärka djurs
juridiska skydd kan vara att ge djurskyddsorganisa-
tioner talerätt i djurskyddsfrågor. Det ska vara på
samma sätt som miljöorganisationer enligt miljöbal-
ken har talerätt i miljöfrågor. Vi har därför i utskottet
reserverat oss till förmån för en utredning om en
sådan talerätt. Vi ställer oss naturligtvis bakom den
reservationen även om vi avstår från att yrka bifall.

Anf. 160 CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! När vi nu ska debattera ämnet djur-
skydd med motioner väckta under allmänna motions-
tiden finns det några olika områden jag särskilt vill
belysa.
Som vi från kristdemokratiskt håll redan tidigare
har varnat för, har den lagstiftning som trädde i kraft
den 1 januari 1999, och som innebär att vissa specifi-
ka båspallsmått krävs, redan inneburit att många
lantbrukare med god djuromsorg lämnat näringen.
Det kan väl inte vara majoritetens mening att på detta
sätt slå ut arbetstillfällen?
Redan i februari 1998 sade socialdemokraternas
talesman i en djurskyddsdebatt i kammaren att det i
berörda föreskrifter finns möjligheter till undantag.
Mindre avvikelser från måttbestämmelserna får göras
om djurhälsan i övrigt är bra. Vidare sade han att det
handlar för tillsynsmyndigheten om att se till djurens
bästa. Djuren ska må bra. Det ska inte gås fram med
måttstock. Det handlar om sunt förnuft. Det handlar
om att se hur djuren mår.
Med samma andemening avstyrker majoriteten i
år motionskravet om att en generell dispensmöjlighet
införs som innebär att lantbrukare med dokumenterat
god djuromsorg ska få fortsätta sin verksamhet även
om det fattas någon eller några centimeter för att nå
stipulerat båspallsmått.
Med facit i hand kan vi nu konstatera att till-
synsmyndigheterna tillämpar reglerna olika i olika
delar av landet.
Fru talman! Därför är det på tiden att vi får ett
tillkännagivande på denna punkt så att vi en gång för
alla ska undanröja oklarheter i denna fråga.
Jag delar de åsikter som Carl G Nilsson redan har
framfört om frågan att pröva möjligheten att i vissa
lägen anlita någon neutral utomstående person, t.ex.
någon form av god man, för att underlätta konstrukti-
va lösningar när det gäller ett aktuellt djurskydds-
problem.
Jag vill här också ta upp en annan viktig fråga
som gäller distriktsveterinärorganisationen. Statens
jordbruksverk genomdrev 1995 en omorganisation av
distriktsveterinärsystemet enligt en modell som i
remissyttrandet från Riksrevisionsverket kritiserades
som alltför kostsam. Trots att en tredjedel av den
dåvarande distriktsveterinärkåren valde att övergå till
privat verksamhet förblev statsanslaget oförändrat.
Det innebär att organisationen har haft ca 80 miljoner
kronor, och för år 2000 föreslås få drygt 75,5 miljo-
ner kronor, att fördela på 240 anställda mot tidigare
340 anställda. Det innebär att det är mycket svårt för
privata veterinärer att konkurrera med de statliga.
De statliga distriktsveterinärerna är officiella vete-
rinärer anställda av staten, bl.a. för att möta de krav
som EU ställer på övervakning av djurskydd och
smittskydd. De sorterar i denna egenskap under Sta-
tens jordbruksverks tillsynsavdelning - djuravdel-
ningen. De är också anställda av staten för att bedriva
djursjukvård, och de sorterar under avdelningen för
distriktsveterinärorganisationen. Verksamheten sker i
båda fallen efter affärsmässiga principer, och den
anställde veterinären erhåller i båda fallen fast lön
plus ett tantiem, dvs. provision. Tantiemet utgör
hälften av det arvode som avnämaren debiteras.
Statens jordbruksverk ansvarar för tillsyn över all
veterinär verksamhet, alltså även över de privata
veterinärer med vilka man konkurrerar. Att en till-
synsmyndighet konkurrerar med den verksamhet över
vilken man också ska utöva tillsyn kan inte betraktas
som sund konkurrens.
Distriktsveterinärernas traditionella arbetsuppgift
är att bota sjuka djur i animalieproduktionen samt
hästar som används i jord- och skogsbruk. Den ar-
betsuppgiften har minskat i omfattning. Statens jord-
bruksverk har av denna anledning fått vidkännas ett
inkomstbortfall. För att kompensera för detta bortfall
satsar man på att bygga ut vården för sällskapsdjur
och sporthästar. Inkomsterna från dessa sektorer ut-
gör i dag tillsammans 40 % av de totala intäkterna.
Stora summor används för att bygga upp sådan verk-
samhet på orter där det redan finns en fungerande
privatvård för dessa djurslag. Flera exempel på små-
djursmottagningar i södra Sverige vittnar om detta. I
så gott som alla annonser om lediga tjänster som
distriktsveterinär efterfrågar Statens jordbruksverk
kompetens på smådjur och häst. Som exempel kan
nämnas att man på en ort i Mellansverige anställt en
smådjursspecialiserad veterinär utan formell behörig-
het som distriktsveterinär. Förutom att man går förbi
ett stort antal behöriga sökande bryter man dessutom
mot författningen i sin iver att konkurrera med privata
veterinärer med praktik för smådjur. Därför är det
angeläget att det nu genomförs en utredning med en
översyn av konkurrensförhållandena inom veterinär-
väsendet.
Fru talman! Därmed vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 7 i betänkandet.
En annan fråga som också handlar om djurskydd,
men som inte finns med i detta betänkande gäller ett
EG-direktiv - MRL Regulation 2377/90. Där undan-
tas ett antal farmakologiska substanser när det gäller
behandlingen av djur inom animalieproduktionen.
Anledningen till detta är att dessa substanser bedöms
vara farliga i livsmedel. Så långt är allt väl. Men
problemet med denna bestämmelse är att det i dag
inte finns några preparat som kan ersätta vissa av de
undantagna. Enligt uppgift är det främst hästar som
drabbas negativt av detta direktiv. Det finns i dag
t.ex. godkända preparat för att söva en häst, men
däremot finns det inget godkänt preparat för att åter-
uppliva hästen. Ur djurskyddssynpunkt är det angelä-
get att regeringen ser över vilka möjligheter som
finns för fortsatt användning av dessa preparat för
hästar och genom någon typ av märkningssystem
även garantera att dessa djur undantas från livsme-
delsproduktion.
Fru talman! Vi har även en rad andra reservatio-
ner som är fogade till betänkandet där vi redogör för
vårt engagemang i bl.a. frågor som rör djurförsök.
Men för tids vinnande avstår jag från att gå närmare
in på dem vid detta tillfälle.

Anf. 161 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! För tids vinnande vill jag börja med
att instämma i det anförande som Carl G Nilsson har
hållit inför kammaren.
Därutöver skulle jag vilja säga att den svenska re-
geringen har varit pådrivande inom EU för att förbätt-
ra djurskyddet inom unionen. Vi i Centerpartiet tyck-
er att det är bra och applåderar det. Ambitionen måste
vara att skärpa unionens djurskyddslagar efter svensk
förebild. Speciellt viktigt blir det nu, eftersom antalet
långa transporter av levande slaktdjur ökar. De här
transporterna sker ibland, tyvärr, under ovärdiga och
etiskt förkastliga förhållanden. De måste alltså stop-
pas.
Sverige bör också i detta sammanhang verka för
att EU:s subventioner i samband med transport och
försäljning av djur avskaffas. Tiden för slakttrans-
porterna bör minimeras, och slakten bör ske så nära
djurens uppfödningsplatser som möjligt.
Sverige har, som sagt, ett väl utvecklat djurskydd
och en stark djurskyddslag. Den svenska djur-
skyddslagen ger ett starkare skydd för djuren i vårt
land än de flesta andra länders lagstiftning.
De svenska djurskyddsreglerna har med få un-
dantag inte påverkats av vårt EU-medlemskap. Men
vi får inte glömma att de stränga regler som vi har i
det här landet innebär kostnader för det svenska jord-
bruket, t.ex. för större utrymmen i nödvändiga
djurstallar. Vi ska inte diskutera de här frågorna i dag,
men jag vill ändå i sammanhanget påminna om dem
och meddela att jag återkommer i det här avseendet
när vi diskuterar budgeten.
Trots att vi har denna strängare djurskyddslag-
stiftning gentemot och i förhållande till vad andra
länder har, finns det möjligheter till dispenser och
undantag. Även efter 1998 års utgång ska det finnas
möjligheter att godta mindre avvikelser för t.ex. mått
som ska gälla för båspallar, i enskilda fall. Jordbruks-
verket kan ge tillstånd till individuella tidsbegränsade
bestämmelser. Kommunernas djurskyddsinspektörer,
som känner till förhållandena på platsen, ska göra en
helhetsbedömning vid sina inspektioner. Enligt Jord-
bruksdepartementet ska djurmiljön i dess helhet, dvs.
stallhygienen, djurantalet och en rad andra faktorer,
avgöra om eventuell avvikelse från utrymmesreglerna
för djuren kan godtas. Tyvärr tillämpas emellertid
inte regeringens anvisningar på därför avsett sätt. I de
flesta fall gör myndigheten inte den helhetsbedöm-
ning av djurmiljön som Jordbruksdepartementet ef-
tersträvar.
Jag skulle vilja fråga Inge Carlsson om det är re-
geringens och regeringspartiets mening att vi med
den här bristen ska riskera att slå ut det jag vill kalla
den småskaliga djurhållningen i de svagare delarna av
landet. Vi riskerar alltså att få djurtomma bygder
beroende på att de anvisningar som departementet har
antagit inte tillämpas i praktiskt bruk.
Om Inge Carlsson inte accepterar att det sker en
sådan utslagning som jag här påtalar borde regerings-
partiet bifalla den reservation som jag nu yrkar bifall
till, nämligen reservation nr 3.

Anf. 162 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Det här är alltså ett betänkande om
djurskydd. Det är frågor som vi har diskuterat här i
kammaren många gånger förut. Många av de motio-
ner som avstyrks i betänkandet är miljöpartistiska,
beroende på att djurskyddsfrågor är mycket väsentli-
ga för Miljöpartiet. Vi har många medlemmar som
har gått in i Miljöpartiet just på grund av engage-
manget för djur.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation
12. Miljöpartiet står givetvis bakom de andra reser-
vationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara
till den reservationen.
I detta betänkande behandlas motioner där det
krävs en översyn av djurskyddslagen. Från Miljöpar-
tiets sida kommer vi inte att stödja det kravet, trots att
vi anser att djurskyddslagen i dag borde tillämpas
betydligt bättre. Skälet till det är att vi tillsammans
med Vänsterpartiet samarbetar med regeringen. Jag
har goda förhoppningar om att den proposition som
ska komma till våren kommer att beakta de synpunk-
ter vi har. Vi är alltså mycket rädda för att en utvärde-
ring nu skulle kunna lägga en död hand över djur-
skyddslagen. Vi menar att en ändring av mycket av
det som finns i djurskyddslagen är akut. Därför vill vi
göra ändringen under våren nästa år. Sedan kan vi så
småningom titta på om det måste göras en utvärde-
ring, men just nu vill vi alltså i första hand kunna
komma till skott.
Det är mycket som behöver ändras. Vi kan se att
4 § djurskyddslagen om att alla djur ska ges möjlighet
att ha naturliga beteenden inte efterlevs vare sig för
mink, höns eller vissa andra djurslag. Många kor står
t.ex. uppbundna året runt trots att det står i djur-
skyddslagen, t.o.m. i förordningen, att de ska ges
möjlighet till rörelse under året. Så sker inte.
En fråga som har varit uppe till diskussion flera
gånger i kammaren är eldressyr av hund. Vi har en
reservation där. Det kom en utredning redan 1995
som jag skulle vilja uppmana er att läsa. Utredaren
skyr inte några ord, utan här beskrivs hur eldressyren
går till och också hur djuren reagerar.
Man kan konstatera att Sverige har skrivit under
Europakonventionen om skydd av sällskapsdjur, som
säger att vi inte får utsätta sällskapsdjur för onödig
smärta, lidande eller ångest. Där sägs också: "Inget
sällskapsdjur får tränas på ett sätt som är skadligt för
dess hälsa och välbefinnande, särskilt genom att
tvinga det att överskrida sin naturliga förmåga eller
styrka eller genom att använda artificiella hjälpmedel
som förorsakar skada eller onödig smärta, lidande
eller ångest."
Det här är precis vad eldressyr av hund gör. Det
orsakar smärta, lidande och mycket stark ångest. Det
här redovisas på ett mycket bra sätt i Ds 1995:63,
Elhund. Sedan den utredningen kom har ingenting
hänt. Det är beklämmande. Under samma tid har vi
alltså förbjudit elslingor i ladugårdar, s.k. kodressö-
rer, därför att vi ansåg att el inte passar in i samman-
hanget. Det borde vara lika självklart att eldressyr av
hund inte heller skulle få förekomma.
I betänkandet tas också upp mycket om djurför-
sök. Miljöpartiet har tidigare varit aktivt i frågan, och
även i detta betänkande har vi ett antal reservationer.
Vi anser bl.a. att den etologiska kompetensen, dvs.
kompetensen i det som handlar om djurens beteende,
etologi, måste förstärkas. Det finns egentligen ingen i
de djurförsöksetiska nämnderna som kan det här i
dag. Därmed kan man säga att det ibland med mycket
enkla medel skulle gå att ge försöksdjuren en bättre
miljö, men det sker inte.
Tittar vi på de djurförsöksetiska nämnderna i dag,
ser vi att Sverige är ett litet land, och det blir i många
fall väldigt tätt mellan forskare som sitter i nämnder-
na och forskare som finns ute på institutionerna. Det
finns en stor risk för en kollegialitet. Vi menar därför
att man måste se över allmäninflytandet i de djurför-
söksetiska nämnderna och minska antalet forskare
och öka antalet politiker. Det behövs för att de djur-
försöksetiska nämnderna ska kunna fungera på ett bra
sätt.
Vi kan också se att djurförsök har godkänts som
sedan visat sig ge betydligt större lidande än vad man
sade när försöket godkändes. I dag finns egentligen
ingen möjlighet för en veterinär att gå in och agera i
det läget. Det här är någonting som man måste se
över i den översyn av djurskyddslagen som ska ske.
Om djur utsätts för lidande som är betydligt större än
vad nämnden har beslutat, måste en veterinär kunna
gå in och stoppa försöket.
Under hösten skrev jag en motion om triangel-
märkning av häst. Det visade sig, som framgår av
betänkandet, att jag inte hade behövt skriva motionen.
Detta att triangelmärka hästar för att kunna visa att de
inte kan fullförsäkras sker genom bränning, vilket
inte är tillåtet. Det visste ingen. Det har nämligen
skett allmänt på djursjukhus och hos olika veterinärer.
När man undersöker detta visar det sig att det är nå-
gonting som har slunkit emellan. Det står klart och
tydligt i de förordningar som Jordbruksverket har
lämnat ut att man får identitetsmärka med hjälp av
bränning, men det står ingenting om denna typ av
märkning. Det har ansetts att det har varit tillåtet.
Med anledning av min motion har nu Jordbruks-
verket gått ut med information till samtliga veterinä-
rer och försäkringsbolag om att det inte alls är tillåtet
att brännmärka hästar för att därmed kunna identifiera
dem som djur som inte kan fullförsäkras. Det är jag
mycket glad för, för det innebär att många hästar som
i framtiden skulle märkas med bränning slipper detta
lidande.
En fråga som engagerar oss mycket är frågan om
djurskyddstillsyn. Jag och Gunnar Goude har skrivit
en motion. Vi har båda två suttit som ordförande i
miljö- och hälsoskyddsnämnder i stora städer och
jobbat mycket med djurskyddet. Vi menar att det är
viktigt av många skäl att djurskyddstillsynen blir kvar
i kommunerna. Vi menar att djurskyddstillsynen kan
bli bra på den nivån. Det finns en närhet som gör att
inspektörerna ofta passerar förbi och kan titta in. De
har också tillsynen över det som tidigare var miljö-
skyddslagen och skötsellagen, vilka båda numera
ingår i balken. Genom att tillsynsmyndigheten finns
nära kan tillsynen bli effektiv.
De diskussioner som har funnits om att man ska
flytta detta till länsstyrelsen motsätter vi oss alltså
starkt, både av djurskyddsskäl och därför att vi anser
att djurskyddsärenden, precis som vi har hört från
moderat sida, ofta är svåra. Man måste se dem också
som sociala fall.
Jag tycker att intentionerna i den diskussion som
moderaterna för om en god man är riktiga. Det måste
till någonting som gör att dessa svåra ärenden inte
blir så låsta som de ofta blir i dag. Många av dem
som utsätts för detta känner sig påtagligt kränkta. Det
är ofta äldre män som har haft djur i hela sitt liv och
vilkas hela yrkesstolthet handlar om djuren. Man har
hamnat i situationer där man helt enkelt har låst sig.
Många gånger, när en hämtning av djuren så små-
ningom har blivit verklighet, har man stått som fallen
från skyarna. Man har inte förstått hur allvarligt det
har varit.
Det är alldeles uppenbart att vi anser att denna si-
tuation inte kan lösas genom att man flyttar tillsynen
till länsstyrelserna. Den kan bara lösas genom att man
tittar på de kommuner där detta fungerar, där det inte
blir rubriker i tidningarna och där det inte märks
mycket utan bara fungerar. Man måste se på dem. Det
finns många kommuner där detta sköts på ett mycket
bra sätt.
Man måste också se över om man kan hitta något
sätt att få en tredje part att gå in som någon sorts
fackrepresentant för de människor som drabbas av
detta. Om vi ska ha godmanssystem eller inte kan jag
inte bedöma - det verkar som om det är juridiskt
krångligt - men någonting behöver göras. Jag är
övertygad om att vi kommer att diskutera många av
dessa frågor flera gånger.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 12.

Anf. 163 INGE CARLSSON (s):
Fru talman! I miljö- och jordbruksutskottets be-
tänkande 4, som vi nu debatterar, har utskottet be-
handlat 72 motioner från den allmänna motionstiden
1998 och 36 motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1999. Motionerna har tagit upp olika
aspekter på djurskyddsfrågor såsom djurskyddslag-
stiftning, tillsyns- och organisationsfrågor, djurhälsa
och användningen av försöksdjur.
Inför behandlingen av motionerna har utskottet
besökt SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, och SVA,
Statens veterinärmedicinska anstalt, där vi blev in-
formerade om bl.a. några frågor som behandlas i detta
betänkande.
Den 19 oktober 1999 anordnade utskottet en ut-
frågning med representanter för Statens jordbruks-
verk angående vissa aktuella djurskyddsfrågor. Vida-
re har utskottet beslutat om att anordna en offentlig
utfrågning angående tillsyn enligt djurskyddslagen.
I övrigt vill jag erinra bl.a. om att ett stort antal
motioner tar upp utpräglade myndighetsfrågor, där
riksdagen och regeringen delegerat beslutande- och
normgivningsrätten till behörig myndighet.
Utskottsmajoriteten har avstyrkt samtliga motio-
ner. Till betänkandet har fogats 13 reservationer.
I reservation 1 från Vänsterpartiet kräver man en
utvärdering av djurskyddslagen. Jag vill erinra om att
riksdagens beslut 1988 innebar en genomgripande
reformering och modernisering av djurskyddslagen.
Även om det har förflutit tio år sedan beslutet fattades
bör noteras att lagstiftningen i väsentliga delar inte
trädde i kraft förrän efter en tioårig övergångstid. Det
bör tilläggas att djurskyddslagens bestämmelser ut-
värderas fortlöpande av Statens jordbruksverk och att
de därmed är föremål för kontinuerliga förändringar
och förbättringar. Flera av förbättringarna har genom-
förts under senare år. Jag vill framhålla att Sverige
ligger långt framme när det gäller djurskyddslagarna
och djurmiljön och är pådrivande i EU.
Det är snarare tillsynen över lagen än själva be-
stämmelserna som behöver ses över. Ett flertal utred-
ningar har visat att tillsynsmyndigheternas ansvar och
förutsättningar på de olika nivåerna behöver förbätt-
ras och tydliggöras.
Jordbruksverket har på regeringens uppdrag redo-
visat rapporten En förändrad djurskyddstillsyn m.m. -
rapport 1998:13. Rapporten bereds för närvarande i
Regeringskansliet. I budgetpropositionen -
1999/2000:1, utgiftsområde 23 - som vi senare i höst
ska debattera, framkommer att regeringen avser att
under år 2000 till riksdagen överlämna en proposition
med förslag till förbättrat djurskydd. Utskottsmajori-
teten är med hänvisning till det arbete som pågår inte
beredd att föreslå en samlad utvärdering av djur-
skyddslagen.
I reservation 2 föreslår de fyra borgerliga partier-
na införandet av en god man för djurägare. I den
moderata motionen MJ524 föreslås som komplette-
ring till tidigare motioner från moderaterna att det
inrättas en möjlighet att utse en god man för djuräga-
re med uppgift att ge socialt stöd och hjälpa djuräga-
ren i kontakter med myndigheter när frågan upp-
kommer om tvångsomhändertagande av djur m.m.
Motionärerna anför att förlusterna för den enskilde i
samband med sådant ingripande ofta blir förödande,
och att nya rapporter från olika håll i landet vittnar
om att ingripande skett på godtycklig grund.
Utskottsmajoriteten delar motionärernas synpunkt
såtillvida att ett beslut om förbud att ha hand om djur
och omhändertagandet av djur utgör ett stort ingrepp i
den personliga integriteten. Ofta får ingripandet
långtgående konsekvenser för den enskildes försörj-
ningsmöjligheter, m.m.
I anslutning till motionärernas påstående om
omotiverade ingripanden vill jag emellertid också
framhålla att det i den allmänna debatten uppmärk-
sammats fall av vanvård där samhället inte reagerat
tillräckligt snabbt och resolut - ett förhållande som
påtalats i flera av de motioner som behandlas i detta
betänkande.
Jag vill också poängtera att utskottet vid riksmötet
1992/93 behandlade en proposition om vissa skärp-
ningar i de berörda bestämmelserna i djurskyddslagen
och då ägnade stor uppmärksamhet åt den svåra av-
vägningen mellan djurskyddsintresset och djurhålla-
rens intresse. De uttalanden som utskottet då gjorde
är alltjämt giltiga. Enligt utskottets mening framgår
det av både lagtext och förarbeten att tvångsingripan-
de bör komma i fråga endast när djurhållaren på ett
allvarligt sätt brustit i sina skyldigheter. Om till-
synsmyndigheterna iakttar dessa grundläggande prin-
ciper borde risken för sådana påstått felaktiga eller
diskutabla ingripanden som anges i motionen vara
mycket obetydlig.
När det gäller den sociala aspekten i ärenden av
detta slag anser utskottsmajoriteten att det är viktigt
att tillsynsmyndigheten agerar på ett så tidigt stadium
som möjligt och vid behov också samarbetar med
t.ex. sociala myndigheter. Enligt utskottsmajoritetens
mening bör också de organisationer som näringen
tillhandahåller kunna spela en viktig roll när det gäl-
ler att förebygga eller avhjälpa missförhållanden i
djurhållningen.
I den moderata motionen framhålls, som jag tidi-
gare sade, att nya rapporter från olika håll i landet
vittnar om att ingripanden skett på godtycklig grund.
Det enda fall som vi i utskottet har fått kännedom om
är händelsen i Ljungskile i Bohuslän. Den 19 oktober
var Jordbruksverkets generaldirektör med medarbeta-
re hos oss i miljö- och jordbruksutskottet, och de gav
oss en utförlig information om händelseförloppet i
Ljungskile. Jag är övertygad om att alla efter den
informationen anser att Jordbruksverket följt de regler
som gäller i Sverige och i EU. Det gäller även de från
vårt utskott som kritiserat Jordbruksverket och som
bad generaldirektören om ursäkt för sina populistiska
utspel.
Utan att gå in på detaljer kan vi konstatera att
Jordbruksverket har vidtagit alla tänkbara åtgärder
som har stått till buds för att förhindra den uppkomna
situationen. Jag tror inte att det hade hjälpt med nå-
gon s.k. god man, med tanke på att djurägaren var
helt ovillig till samarbete. Det hindrar i och för sig
inte att regeringen i sin översyn av djurskyddslagen
också undersöker behovet av ändringar eller komp-
letteringar av 29-35 §§ i denna lag.
Jag vet också att jordbruksministern i ett svar på
en fråga har sagt att hon ska ta upp den här frågan
med kommissionären och också undersöka hur man
hanterar liknande fall i övriga EU-länder. Men jag
yrkar alltså avslag på reservation 2.
Kristdemokraterna, Centern och Moderaterna
återkommer med en reservation om en generell dis-
pensmöjlighet gällande måttbestämmelser för bå-
spallar. Måttbestämmelser vad gäller båspallar har
funnits som allmänna råd i 25 år. Dessa allmänna råd
ersattes av föreskrifter år 1989, och i samband med
det infördes en övergångstid på tio år. De större måt-
ten på båspallarna motiveras med att den svenska
medelkon, på grund av avelsåtgärder, har ökat i vikt
och därmed i omfång.
Jordbruksministern har tidigare meddelat att det
inte blir några generella dispenser från måttbestäm-
melserna. De förbättringar som den nya djur-
skyddslagen innebär när det gäller utrymme för djur
ska fullföljas. Samtidigt konstaterar ministern att det
är viktigt att inte stirra sig blind på centimeterregler
när det gäller djurhälsan. Det är djurmiljön i dess
helhet som är det viktigaste, och det finns möjligheter
att godta mindre avvikelser från måttbestämmelserna
i enskilda fall, och det finns möjligheter för Jord-
bruksverket att ge individuella tidsbegränsade dispen-
ser.
Jag vill erinra om utskottets uttalande i betänkan-
de 1997/98:JoU12 om att det bör ankomma på berörd
myndighet att pröva möjligheten att tillåta mindre
avvikelser eller medge undantag från gällande före-
skrifter för att tillgodose behovet av individuella
lösningar.
Eskil Erlandsson ställde en fråga till mig. I och
med de individuella prövningarna anser inte jag att vi
medverkar till att slå ut småjordbrukare. Det vikti-
gaste är ju hur de sköter sin besättning. Därmed finns
den här dispensmöjligheten. Därför vidhåller ut-
skottsmajoriteten sin uppfattning och yrkar avslag på
den här reservationen.
Vänsterpartiet har en reservation om eldressyr av
hundar. Regeringen kommer att ta upp frågan i den
kommande propositionen nästa år.
Frågan om djurskyddsorganisationernas besvärs-
rätt behandlades under riksmötet 1997/98. Utskottet
konstaterade vid det tillfället att djurskyddsorganisa-
tionerna regelmässigt fungerar som remissorgan när
det gäller djurskyddsfrågor och äger dessutom repre-
sentation i Jordbruksverkets djurskyddsråd. Ut-
skottsmajoriteten fann inte anledning att förorda mer
långtgående ändringar i djurskyddsorganisationernas
ställning. Vi vidhåller den uppfattningen, och jag
yrkar avslag på reservation 6.
I reservation 7 står det att riksdagen hos regering-
en bör begära en översyn av konkurrensförhållandet
inom veterinärväsendet. Jordbruksministern har i ett
frågesvar redogjort för skillnaden mellan distriktsve-
terinärer och privatpraktiserande veterinärer. Jord-
bruksministern anför att distriktsveterinärernas orga-
nisation främst är avpassad för att tillgodose behovet
av sjuk- och hälsovård hos djur inom animaliepro-
duktionen och hos hästar som används inom jord- och
skogsbruk.
Hon sade mycket mer, men avsikten med dist-
riktsveterinärorganisationen är givetvis inte att man
ska konkurrera ut de privatpraktiserande veterinärer-
na. Ytterst få distriktsveterinärer kan konkurrera med
mer avancerad praktik för sällskapsdjur. Distriktsve-
terinärernas andel av sjukvården för sällskapsdjur
beräknas för närvarande utgöra mindre än 10 % av
hela marknaden, och omfattningen bedöms ligga på
samma nivå som tidigare. Mot bakgrund av bl.a. detta
ansåg jordbruksministern inte att det för närvarande
fanns någon anledning att utvärdera distriktsveterinä-
rorganisationen. Utskottsmajoriteten har inga invänd-
ningar mot denna bedömning, utan vi yrkar avslag på
reservationen.
Fru talman! Det återstår en hel del reservationer i
det här betänkandet. Många av dessa ärenden be-
handlades i 1997 års utredning om alternativa meto-
der till djurförsök och försöksdjursanvändningens
omfattning i framtiden, m.m. Den utredningen lade ju
fram ett betänkande i juni 1998. Det är en utredning
som det hela tiden arbetas med på regeringsnivå.
Regeringen avser att under år 2000 återkomma till
riksdagen med bl.a. förslag om hur tillsyn av försöks-
djur och hur försöksdjursanläggningar bör vara ord-
nade. Som jag sade tidigare kommer regeringen nästa
år att överlämna en proposition med förslag till för-
bättrat djurskydd.
Jag yrkar bifall till hemställan och avslag på
samtliga reservationer.

Anf. 164 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Det ökade intresset för djurens väl är
positivt inte bara när det gäller djurens rätt. Det är
också positivt att människor som konsumenter blir
mer medvetna om djurhållningsfrågor.
Tillämpningen av EU-reglerna har ju varit uppe i
medierna och har kommenterats från talarstolen i dag.
Den kan ibland te sig absurd. Även om, som i det
nämnda Ljungskilefallet, tillämpningen har varit
korrekt är det viktigt att det finns en förståelse för
tillämpningen hos allmänheten. Om den förståelsen
inte finns måste man se över tillämpningen och be-
stämmelserna.
En annan fråga handlar om djurtransporter. Vi har
tagit upp den frågan och har en särskild reservation
när det gäller den. Jag vill yrka bifall till reservation
8.
Fru talman! För att kontrollera att lagar och regler
följs är det viktigt med en kontrollinstans. Därför bör
länsstyrelsen och andra berörda tillsynsmyndigheter
få ökade resurser för deras viktiga arbete med att se
till att lagarna följs.
Inom EU bör Sverige verka för att man genomför
en gemensam skyddslagstiftning för de djur som vi
äter, dvs. lantbrukens djur. Den skyddslagstiftningen
får inte läggas på en så låg nivå att den sänker nivån
för våra egna regler. Det behövs med andra ord mi-
nimiskyddsregler som åtminstone är till hjälp för de
mest utsatta djuren i Europa. EU kommer troligtvis
inte att kunna nå upp till den svenska höga standar-
den. Därför bör reglerna utformas som minimidirek-
tiv och inte som förordningar. Införandet av förord-
ningar skulle kunna innebära att Sverige faktiskt
tvingades sänka sina krav. Vi har stora möjligheter att
inom EU påverka lagstiftningen på det här området,
just därför att djurskydd som rör lantbrukens djur
numera är underordnat folkhälsodirektoratet.
Fru talman! Sverige har fått igenom förbud mot
användning av antibiotika. Det är nu på väg att gälla
för all sorts antibiotika. Det finns fortfarande fyra
tillåtna preparat, men ett av dem är på väg att förbju-
das. Jordbrukskommissionären Franz Fischler och
flera andra har sagt att de resterande preparaten ska
förbjudas inom en snar framtid. Då är det viktigt att
se till att vi verkligen kan kontrollera att antibiotikan
inte används i praktiken.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 15 §.)

15 § Livsmedelskontroll

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1999/2000:MJU5
Livsmedelskontroll

Anf. 165 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Det finns en ökad oro bland svenska
konsumenter för vad maten innehåller och hur den är
producerad. Samtidigt är delar av den kvalitativt
högtstående svenska livsmedelsproduktionen hotad.
Det moderna jordbruket och livsmedelsindustrin har
förändrat människornas matförsörjning.
I utvecklingsländer råder osäkerhet om tillgången
på mat och i den rika världen osäkerhet om vad maten
innehåller. Dessutom har den öppna europeiska
marknaden och den gemensamma jordbrukspolitiken
förändrat de politiska villkoren, inte minst för oss här
i Sverige.
De senaste skandalerna med t.ex. belgiska grisar
som injiceras med lugnande medel för att överleva
grymma transporter och dioxinet i delar av det bel-
giska djurfodret fäster på nytt uppmärksamheten på
maten och miljön. Det finns även många exempel på
att det svenska importförbudet mot salmonellasmittat
kött inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Centerpartiet anser att det bör tillsättas en kom-
mission för att i ett helhetsperspektiv och ur en hel-
hetssyn studera hur svenska konsumenter kan garan-
teras säkra livsmedel av hög kvalitet, framställda på
ett etiskt och ekologiskt riktigt sätt. Kommissionen
skulle ges i uppgift att identifiera eventuella brister i
myndigheternas arbete och vilka politiska åtgärder
som är nödvändiga i Sverige och inom unionen i
övrigt.
Konsumentintresset för livsmedel av hög kvalitet
fria från hormoner, antibiotika och genmodifiering
växer. Med rätta kan vi hävda att svenska livsmedel
ligger i topp när det gäller kvaliteten, men för att
ånyo bevisa det omnämnda vill jag alltså att en kom-
mission tillsätts.
Därmed yrkar jag bifall till min reservation nr 8
under mom. 11. Av hänsyn till kammarens tid avstår
jag från att tala för och yrka bifall till fler av motio-
nerna.

Anf. 166 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! I det här betänkandet tar vi upp
mycket viktiga frågor, t.ex. hur konsumenten ska
kunna utnyttja sin makt som konsument. Vi menar
från Miljöpartiets sida att förutsättningen för det är att
det finns en tydlig och tillförlitlig märkning. Detta
utvecklas i reservation 1, som jag yrkar bifall till.
Vi är från Miljöpartiets sida också mycket kritiska
till genteknikanvändningen inom lantbruket. Vi me-
nar att ingen konsument har efterfrågat genmodifiera-
de livsmedel. Dessutom har faktiskt inte heller någon
producent efterfrågat de grödor som nu tas fram. Vi
menar att Sverige ska vara ett föregångsland i denna
fråga och förbjuda försäljning av livsmedel som in-
nehåller hela eller processade GMO:er, dvs. genmodi-
fierade livsmedel.
Det här gäller också för den typ av livsmedel som
innehåller sojalecitin, som kommer från den numera
välbekanta RR Soya-bean, dvs. Roundup Ready
Soya-bean. Vi menar att inte heller det är något som
konsumenten har efterfrågat.
Detta utvecklas i reservation nr 4. För tids vin-
nande yrkar jag dock inte bifall till den.
I betänkandet behandlas också en motion som
handlar om radon i dricksvatten. Vi menar att tillåten
radonhalt i privata brunnar för att få bidrag borde
sänkas till 100 becquerel per liter, som är fallet med
stora brunnar. Den gräns som finns i dag för enskilda
vattentäkter är 1 000 becquerel, trots att 100 becque-
rel egentligen borde gälla ur hälsosynpunkt.
Också detta utvecklas i en reservation, som vi
naturligtvis ställer oss bakom, utan att jag för den
skull yrkar bifall till den.
Jag tänker ta upp något som är glädjande i betän-
kandet. Från Miljöpartiets sida men också från Riks-
dagens djurskyddsforum med representanter för alla
partier har det agerats mycket för att få en bättre
märkning av kartonger för ägg från höns som sitter i
bur. Jag visar här för kammaren upp en fin kartong
där man har avbildat en liten flicka med en tupp och
en höna på en äng. Ingen kan tro att den här äggkar-
tongen innehåller ägg från burhöns, men så är det
faktiskt.
Vi menar att om konsumenten ska kunna välja
djurskydd, måste denna märkning vara tydlig. Det har
varit problem med att få till stånd märkning av kar-
tonger med burägg, men nu har de svårigheterna
försvunnit inom EU, och nu finns alltså den möjlig-
heten. Vi menar att det här måste ske i Sverige.
Jag är glad över betänkandets skrivning att
"utskottet delar motionärernas uppfattning att en
tydlig märkning även av burägg skulle underlätta
konsumenternas valmöjligheter. Regeringen bör där-
för påskynda beredningsarbetet."
Jag hoppas att så kommer att bli fallet och att vi så
snart som möjligt kan ge konsumenterna den makt
som konsumenterna ska ha.
Bifall till reservation 1!

Anf. 167 KAJ LARSSON (s):
Fru talman! Jag inskränker mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan och avslag på samtliga re-
servationer. Det gör jag inte bara med tanke på kam-
marens tid. Inte heller när man läser innehållet i re-
servationerna och majoritetsskrivningen i betänkandet
finner man några större skillnader. Man kan fråga sig
varför reservanterna ödslat tid och kraft på reserva-
tionerna.
Bifall till betänkandet och avslag på reservatio-
nerna!

Anf. 168 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Vi stoppar alla någonting ätbart i
munnen åtminstone någon gång om dagen. Kvällens
debatt om livsmedel handlar om de medel som håller
oss vid liv, dvs. maten.
Vi människor har mer och mer kommit att bli be-
roende av tiden - inte minst i kväll. Det som vi gör
och även det som vi äter beror alltmer av den tid vi
avsätter. Inte minst familjer med barn lever i stressa-
de situationer, såväl med att hinna få tid över till
barnen som med att få pengarna att räcka hela måna-
den ut. För en familjeförsörjare som ger sig ut i livs-
medelsbutiken är det av flera skäl inte alltid så enkelt
att köpa det som han eller hon vill ha.
På vardagarna blir det ofta mat som är billig, så att
pengarna räcker, som går snabbt att tillaga och som
tar så liten stund som möjligt att få i sig. Men på
helgerna, när familjen har mer tid att samlas, att tilla-
ga och att äta maten blir det mer omsorg om rätterna.
Det är alltså inte alltid som ett medvetet tänkande styr
vad som ska inhandlas.
Men om personen i fråga skulle bromsas upp
skulle säkert flera andra och mer djupa värderingar
komma fram just om vår mat. Det finns en medveten-
het hos de flesta om vad maten bör innehålla och om
varifrån den bör komma.
Många vill att maten ska vara nyttig. De flesta av
oss vet att märkningen med nyckelhål står för något
sunt för kroppen. Vissa personer eftersträvar någon
form av hälsoprofil. Information om innehållet, t.ex.
om det är mat som man tål om man är allergiker, är
viktig. Andra anser att det är viktigt med svenska
produkter, av det skälet att det är en förutsättning för
att det svenska jordbruket ska kunna överleva och för
att våra öppna landskap ska få bestå.
Fru talman! Att känna en trygghet i det som vi
köper och det som vi stoppar i oss är viktigt. När det
gäller det här betänkandet har vi från Moderaterna
inga särskilda yrkanden utöver vad utskottet har
kommit fram till. För tids vinnande i kväll vill jag
enbart hänvisa till de två särskilda yttranden från oss
där vi tar upp frågorna om functional foods och om
salmonella.

Anf. 169 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Fru talman! Kaj Larsson tyckte att reservanterna
hade slösat med sin tid, eftersom det inte hade fram-
kommit något speciellt från dem. Jag yrkar bifall till
reservation 5 under mom. 7, som handlar om radon i
dricksvatten. Bidragsmöjligheterna för sanering av
radon i dricksvatten togs bort den 1 augusti i år.
Yrkandet behandlas på s. 13 i betänkandet. Det
bemöts inte, utan det framhålls att "det i första hand
anses ankomma på ägarna av enskilda vattentäkter att
underhålla och upprusta täkterna". Radon i vattnet har
ju inte att göra med underhåll eller upprustning av
vattentäkten, utan man får i stället byta vattentäkt till
något annat ställe. Det är oftast fråga om bergsborra-
de brunnar, och radonhalten är beroende av bergets
innehåll av radon.
Sedan har vi hört talas en del om märkning av
livsmedel här i dag, och jag instämmer delvis i att vi
behöver ha en bättre märkning. Vi har reservation 1
angående detta. Där berörs även GMO. Vi har även
en speciell reservation om GMO.
Man hänvisar till en utredning om märkning av
livsmedel, och den utredningen kommer inte att ut-
mynna i någon proposition. Man hänvisar alltså till
vad den ska leda till när man besvarar motionerna. En
ny utredning som Livsmedelsverket ska genomföra är
på gång. Den är alltså heller ingenting att lita på.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 och reser-
vation 7. I övrigt står jag också bakom övriga reser-
vationer.

Anf. 170 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Vi har när det gäller de här frågorna
särskilt tydligt tagit upp konsumentskyddsfrågorna.
Vi har tagit upp marknadsanpassningen av livsme-
delssektorn. Jag ska vid det här tillfället avstå från att
närmare gå in på de motionerna.
Jag vill yrka bifall till reservation 10, som just
handlar om marknadsanpassning av livsmedelssek-
torn.
Jag vill vidare, fru talman, passa på att mycket
kort beröra regelverket inom EU. Vi behöver ett ge-
mensamt regelverk, men efterlevnaden och kontrollen
ska ske lokalt, regionalt och nationellt. Frågan är
huruvida EU ska bygga upp ett vad man benämner
FDA, Food and Drug Administration, som man har i
USA. Detta FDA kan ses som ett gemensamt livsme-
delsverk. Ska vi bygga upp ett sådant på EU-nivå?
Folkpartiets svar är nej. Frågan är aktuell.
De lokala inspektörerna ska ha ett starkt regelverk
bakom ryggen. EU-länderna har väldigt olika stan-
darder och strukturer när det gäller regelverken. Där-
för måste EU hålla sig med kontrollanter av kontrol-
lanterna, dvs. EU ska kontrollera att man på lokal,
regional och nationell nivå följer de gemensamma
regelverken så väl som möjligt.
Våra kommunala hälsovårdsinspektörer behöver
förstärkning. Det svenska Livsmedelsverket fungerar
mycket bra, och det får inte utplånas. Det får inte
ersättas med ett EU-styrt livsmedelsverk. Gemensamt
regelverk utifrån subsidiaritetsprincipen ska gälla
enligt Folkpartiets mening.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

UU5 Nordiskt samarbete 1998
Mom. 1 (deltagande vid Nordiska rådets session,
utskottens roll m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
202 för utskottet
68 för res. 1
79 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 33 v, 36 kd, 14 c, 1 fp, 13 mp
För res. 1: 57 m, 11 fp
Frånvarande: 26 s, 25 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU3 Om kryptografi
Återförvisningsyrkande (v)
För bifall räckte att minst en tredjedel av de röstande
anslöt sig till detta.
Votering:
137 för bifall
121 för avslag
13 avstod
78 frånvarande
Andre vice talmannen konstaterade att minst en tred-
jedel av de röstande hade bifallit återförvisningsyr-
kandet.
Kammaren hade således bifallit återförvisning av
ärendet till utskottet för ytterligare beredning.
Partivis fördelning av rösterna:
För bifall: 104 s, 33 v
För avslag: 1 s, 58 m, 36 kd, 14 c, 12 fp
Avstod: 13 mp
Frånvarande: 26 s, 24 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

UU4 Ett forskningssamarbete med Västeuropeiska
försvarsmaterielgruppen (WEAG) och Finland
Proposition ställdes först beträffande utskottets hem-
ställan och därefter i fråga om motiveringen.
Hemställan:
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
221 för utskottet
46 för res. 2
4 avstod
78 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 54 m, 36 kd, 14 c, 12 fp
För res. 2: 33 v, 13 mp
Avstod: 4 m
Frånvarande: 26 s, 24 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 1 (m)
Votering:
185 för utskottet
58 för res. 1
28 avstod
78 frånvarande
Kammaren godkände utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 18 v, 36 kd, 14 c, 12 fp
För res. 1: 58 m
Avstod: 15 v, 13 mp
Frånvarande: 26 s, 24 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU3 Ändring av fridskränkningsbrotten
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
232 för utskottet
37 för res. 1
1 avstod
79 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 58 m, 33 v, 14 c, 11 fp, 11 mp
För res. 1: 36 kd, 1 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 26 s, 24 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 4 mp

Mom. 2 (straffet för grov kvinnofridskränkning)
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 3 (behovet av ytterligare lagstiftning)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m, c, fp)
Votering:
146 för utskottet
121 för res. 2
82 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 104 s, 32 v, 10 mp
För res. 2: 58 m, 35 kd, 14 c, 12 fp, 2 mp
Frånvarande: 27 s, 24 m, 11 v, 7 kd, 4 c, 5 fp, 4 mp

LU1 Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sve-
rige
Mom. 1 (svenskt agerande i EU)
Yrkanden:
1. utskottet
2. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. 1999/2000:L3 (mp)
Votering:
250 för utskottet
13 för mot.
9 avstod
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 104 s, 59 m, 32 v, 34 kd, 9 c, 12 fp
För mot.: 13 mp
Avstod: 1 s, 1 v, 2 kd, 5 c
Frånvarande: 26 s, 23 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU4 Tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa
utlänningsärenden
Mom. 1 (flyktingar som skall omfattas av massflykts-
förordningen)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, v)
3. res. 2 (mp)
Förberedande votering:
65 för res. 1
15 för res. 2
191 avstod
78 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
188 för utskottet
84 för res. 1
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 59 m, 10 kd, 14 c
För res. 1: 34 v, 25 kd, 12 fp, 13 mp
Frånvarande: 26 s, 23 m, 9 v, 7 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 2 (flyktingkvoten)
1. utskottet
2. res. 3 (fp, v, kd, mp)
Votering:
178 för utskottet
95 för res. 3
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 59 m, 14 c
För res. 3: 34 v, 36 kd, 12 fp, 13 mp
Frånvarande: 26 s, 23 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU3 Ändring i lagen om ersättning till sterilise-
rade i vissa fall, m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.

MJU3 Godkännande av 1998 års protokoll om
långlivade organiska föroreningar och om tung-
metaller under konventionen om långväga gräns-
överskridande luftföroreningar
Kammaren biföll utskottets hemställan.

MJU4 Djurskydd m.m.
Mom. 1 (utvärdering av djurskyddslagen)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
221 för utskottet
38 för res. 1
12 avstod
78 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 58 m, 33 kd, 14 c, 11 fp
För res. 1: 34 v, 3 kd, 1 fp
Avstod: 12 mp
Frånvarande: 26 s, 24 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 4 mp

Mom. 2 (god man för djurägare)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m, c, fp)
Votering:
150 för utskottet
121 för res. 2
78 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 104 s, 33 v, 13 mp
För res. 2: 59 m, 36 kd, 14 c, 12 fp
Frånvarande: 27 s, 23 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 4 (måttbestämmelser för båspallar)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, m, c)
Votering:
161 för utskottet
111 för res. 3
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 34 v, 10 fp, 12 mp
För res. 3: 59 m, 36 kd, 14 c, 2 fp
Frånvarande: 26 s, 23 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 4 mp

Mom. 26 (distriktsveterinärorganisationen)
1. utskottet
2. res. 7 (kd, m, fp)
Votering:
165 för utskottet
107 för res. 7
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 104 s, 1 m, 34 v, 14 c, 12 mp
För res. 7: 58 m, 36 kd, 12 fp, 1 mp
Frånvarande: 27 s, 23 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp
Birgitta Sellén (c) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 28 (djurtransporter)
1. utskottet
2. res. 8 (mp, c, fp)
Votering:
233 för utskottet
40 för res. 8
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 58 m, 34 v, 36 kd
För res. 8: 1 m, 14 c, 12 fp, 13 mp
Frånvarande: 26 s, 23 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp
Lars Björkman (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Mom. 32 (de djurförsöksetiska nämnderna)
1. utskottet
2. res. 12 (mp)
Votering:
256 för utskottet
15 för res. 12
78 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 104 s, 57 m, 34 v, 36 kd, 14 c, 11 fp
För res. 12: 1 m, 1 fp, 13 mp
Frånvarande: 27 s, 24 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

MJU5 Livsmedelskontroll
Mom. 1 (märkning av livsmedel m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, fp, c, mp)
Votering:
197 för utskottet
75 för res. 1
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 59 m, 33 v
För res. 1: 36 kd, 14 c, 12 fp, 13 mp
Frånvarande: 26 s, 23 m, 10 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 7 (radon i dricksvatten)
1. utskottet
2. res. 5 (kd)
Votering:
223 för utskottet
36 för res. 5
13 avstod
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 104 s, 59 m, 34 v, 14 c, 12 fp
För res. 5: 36 kd
Avstod: 13 mp
Frånvarande: 27 s, 23 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 11 (en kommission för säkra livsmedel)
1. utskottet
2. res. 8 (c)
Votering:
259 för utskottet
14 för res. 8
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 59 m, 34 v, 36 kd, 12 fp, 13 mp
För res. 8: 14 c
Frånvarande: 26 s, 23 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Mom. 14 (marknadsanpassning av livsmedelssektorn)
1. utskottet
2. res. 10 (fp)
Votering:
261 för utskottet
12 för res. 10
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 105 s, 59 m, 34 v, 36 kd, 14 c, 13 mp
För res. 10: 12 fp
Frånvarande: 26 s, 23 m, 9 v, 6 kd, 4 c, 5 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

16 § Ändrade bestämmelser för överprövning
av vissa personalärenden

Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1999/2000:AU3
Ändrade bestämmelser för överprövning av vissa
personalärenden (prop.1998/99:138)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
Beslut
Kammaren biföll utskottets hemställan.

17 § Meddelande om val

Andre vice talmannen meddelade att val av extra
suppleanter i vissa utskott skulle företas vid morgon-
dagens sammanträde.

18 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skrivelse
1999/2000:21 Redogörelse för en överenskommelse
mellan staten och landstingen om ersättningar till
hälso- och sjukvården för år 2000

Förslag
1999/2000:TK1 Riksdagens parlamentariska led-
ningsorganisation

Motioner
med anledning av skr. 1999/2000:14 En hållbar ut-
veckling av landsbygden, m.m.
1999/2000:MJ1 av Roy Hansson (m)
1999/2000:MJ2 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
1999/2000:MJ3 av Lilian Virgin (s)
1999/2000:MJ4 av Göran Hägglund och Maria Lars-
son (kd)
1999/2000:MJ5 av Gunilla Tjernberg och Erling
Wälivaara (kd)
1999/2000:MJ6 av Dan Kihlström (kd)
1999/2000:MJ7 av Dan Ericsson m.fl. (kd)
1999/2000:MJ8 av Eskil Erlandsson m.fl. (c)
1999/2000:MJ9 av Per-Samuel Nisser (m)
1999/2000:MJ10 av Göte Jonsson m.fl. (m)
1999/2000:MJ11 av Harald Nordlund och Lennart
Kollmats (fp)

19 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 2 november

1999/2000:57 av Ulla-Britt Hagström (kd) till soci-
alminister Lars Engqvist
Lagstiftning om tidigare stängning av krogar
1999/2000:58 av Lars Elinderson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Inskrivningsverksamheten
1999/2000:59 av Beatrice Ask (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Social kompetens som kärnämne i gymnasieskolan
1999/2000:60 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Handikappkunskap i arkitektutbildningen
1999/2000:61 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Officerare som gymnasielärare
1999/2000:62 av Ulla-Britt Hagström (kd) till soci-
alminister Lars Engqvist
Forskning om kvinnors alkoholdrickande
1999/2000:63 av Ulla-Britt Hagström (kd) till stats-
rådet Mona Sahlin
Östersjöcentrum för kvinnors företagande
1999/2000:64 av Inger Segelström (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Miljömärkning av mobiltelefoner
1999/2000:65 av Ulf Nilsson (fp) till miljöminister
Kjell Larsson
Barsebäck
1999/2000:66 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Arbetsmarknaden

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 16 november.

20 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 2 november

1999/2000:147 av Johan Pehrson (fp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Införsel av sprit för eget bruk
1999/2000:148 av Yvonne Ruwaida (mp) till justitie-
minister Laila Freivalds
Nazistiskt våld mot homosexuella
1999/2000:149 av Ewa Larsson (mp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Klamydia
1999/2000:150 av Gunilla Tjernberg (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Timmertransporter under tjällossning
1999/2000:151 av Gunilla Tjernberg (kd) till statsrå-
det Ingegerd Wärnersson
Maxtaxa och familjedaghem

den 3 november

1999/2000:152 av Kalle Larsson (v) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Privata övervakningsbolag för polisiära arbetsupp-
gifter
1999/2000:153 av Kalle Larsson (v) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Polisens kunskaper om främlingsfientlighet
1999/2000:154 av Kalle Larsson (v) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Polisens symbol "spöknippet"
1999/2000:155 av Marianne Andersson (c) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Finlands kulturinstitut i Sverige
1999/2000:156 av Rolf Gunnarsson (m) till närings-
minister Björn Rosengren
Avesta och stödområdens indelningar
1999/2000:157 av Rolf Gunnarsson (m) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Kalkning
1999/2000:158 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Öppen skola

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 november.

21 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 3 november

1999/2000:107 av Lars Wegendal (s) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Spelmissbruk
1999/2000:108 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till miljöminister Kjell Larsson
Tvångsinlösning av naturreservat
1999/2000:112 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Försäkringskassornas rehabilitering av sjukskrivna
1999/2000:118 av Maud Ekendahl (m) till försvars-
minister Björn von Sydow
F 10
1999/2000:119 av Eva Flyborg (fp) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Räddningstjänstlagen
1999/2000:120 av Kerstin Kristiansson (s) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Ådalen - en utsatt region
1999/2000:121 av Kerstin Heinemann (fp) till stats-
rådet Ingela Thalén
Förtidspensionering av ungdomar
1999/2000:123 av Lennart Klockare (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Köp av rehabiliteringstjänster
1999/2000:124 av Yvonne Ruwaida (mp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Lönediskriminering
1999/2000:130 av Kenneth Lantz (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Försäkringskassorna
1999/2000:134 av Sten Andersson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Förbud mot s.k. smällare under nyårshelgen
1999/2000:136 av Lennart Klockare (s) till försvars-
minister Björn von Sydow
Arméns Musikkår i Norrland (AMN)

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 november.

22 § Kammaren åtskildes kl. 18.22.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 21 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 78 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 113
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 161
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.