Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:20

Onsdagen den 27 oktober

Kl. 09.00 - 17.53

---

19.00 - 22.33

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Aktuell debatt: Våld med rasistisk och na-
zistisk bakgrund

Anf. 1 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag vill säga att vi i Vänsterpartiet
inte har begärt den här debatten för att vi ska ta till-
fället i akt att göra partipolitiska profileringar utan för
att vi tycker att den här frågan och den oroande ut-
veckling som vi nu ser måste diskuteras överallt:
hemma vid köksborden, i skolorna, på arbetsplatser-
na, i kommunfullmäktigeförsamlingarna och natur-
ligtvis också här.
På det sättet kan vi visa att vi tar avstånd från den
brutala utveckling som vi nu ser runtomkring oss och
visa att vi delar den oro som så många människor
känner inför den här utvecklingen. På det sättet kan vi
försöka skingra den rädsla som så många människor
faktiskt känner i Sverige i dag. Det handlar om rädsla
för att man själv ska bli angripen för att man är av
annan hudfärg, av annan börd eller har en sexuell
läggning som en del tycker är provocerande.
Vi är många som har upplevt hot. Jag vet att det
också är många i den här kammaren som själva har
erfarenheter av hot och trakasserier. För att visa att vi
inte låter oss tystas har vi begärt den här debatten.

Anf. 2 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! I lördags samlades tusentals männi-
skor runt hela Sverige för att visa sin avsky mot de
krafter som med våld och hot vill hindra människor i
vårt land från att utnyttja sina demokratiska fri- och
rättigheter. Att så många medborgare ställde upp till
värn för vår demokrati och för att hedra en fackföre-
ningsman som fick offra sitt liv i kampen för ett öppet
samhälle visar på styrkan i vår demokrati.
Nazisternas politiska arbete syftar till att krossa
det öppna demokratiska samhällets mångfald. Genom
hot, hets och våld förgriper de sig på det som inte
motsvarar den nazistiska normen. Det må gälla indi-
viders och gruppers egenskaper och livsval eller deras
åsikter och intressen. Nazisternas dåd riktar sig mot
enskilda människor som angrips bara för att de ut-
nyttjar sina medborgerliga fri- och rättigheter. Det här
är ett hot mot demokratin. Det är just därför som
bevakningen av nazisterna sedan länge är en av Sä-
kerhetspolisens huvuduppgifter.
I Sverige har under årens lopp ett stort antal män-
niskor från andra delar av världen sökt och erbjudits
en fristad. Här finns människor som har erfarenhet av
nazisternas koncentrationsläger och människor som
är offer för sentida diktaturregimer. Vi har ett särskilt
ansvar för att de här människorna inte i Sverige ska
behöva uppleva den förföljelse som de utsatts för i
sina hemländer. Det är ett av skälen till att kampen
mot rasism, antisemitism och främlingsfientlighet har
varit ett av regeringens högst prioriterade områden
under många år.
Det är också viktigt att komma ihåg att hotet mot
demokratin och mot enskilda människor inte bara
kommer från övertygade högerextremister utan även
från vanliga människors fördomar mot det som är
annorlunda och från människors likgiltighet inför
främlingsfientlighet och diskriminering. Det handlar
därför kanske först och främst om att undanröja grun-
den för högerextremism genom att öka kunskaperna
om och förståelsen för vår tid och vår värld. Vi måste
lära av historien, men historien betyder ingenting om
den inte är levande i dag. Det är motivet till regering-
ens projekt Levande historia. Projektets mest upp-
märksammade del har varit boken Om detta må ni
berätta som handlar om Förintelsen.
Inom ramen för projektet bedrivs också forskning
om de processer som leder till etniska motsättningar
och främlingsrädsla. Under september har ett par
rapporter avlämnats. En rör rasism, diskriminering
och motstrategier. En annan är en studie av offentlig
politik mot rasistiskt och främlingsfientligt våld i tre
svenska kommuner. I båda rapporterna finns nyttiga
lärdomar att hämta om hur högerextremistiska ström-
ningar ska kunna motverkas.
Opinionsbildning är nämligen ett av de viktigaste
medlen för att hindra de mörka krafterna från att få
fäste i vårt samhälle. Regeringen har därför beslutat
att tillsätta en kommitté som ska bygga upp ett forum
för levande historia. Där ska frågor behandlas som rör
demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med
utgångspunkt i Förintelsen. Den nya verksamheten
ska kunna inledas år 2003 och innebär att projektet
Levande historia permanentas. Den ska samarbeta
med utbildningsväsende, barn- och ungdomsorgani-
sationer, föreningar, folkrörelser, trossamfund, kultu-
rorganisationer och andra nätverk för att kunna nå så
många som möjligt i hela landet.
I budgetpropositionen för nästa år betonar rege-
ringen att rättsväsendets myndigheter måste samverka
för att höja de anställdas kompetens när det gäller
brott med rasistiska, antisemitiska, främlingsfientliga
eller homofobiska inslag.
Men vi måste också ha verktyg för att bekämpa
existerande högerextremistiska nätverk. Det har varit
en prioriterad uppgift för polisen i årtionden. För
Säkerhetspolisen är det en huvuduppgift.
Säkerhetspolisen samarbetar med den öppna poli-
sen och bidrar med sina kunskaper till att ringa in
misstänkta vid brott som kan antas ha anknytning till
högerextremister. Det är genom Säkerhetspolisens
kartläggningsarbete väl känt att det finns ett antal
grovt kriminella personer som är organiserade i olika
nynazistiska nätverk och grupper. Den senaste tidens
händelser visar att det har varit rätt att hålla en hög
beredskap mot brottslighet förknippad med högerex-
tremism.
Regeringen har länge arbetat för att göra det svå-
rare för högerextremisterna att bedriva sin verksam-
het och för att ge de brottsbekämpande myndigheter-
na större möjligheter i kampen mot den brottslighe-
ten.
I den nyss avlämnade budgetpropositionen beto-
nar vi också hur viktigt det är att samarbetet mellan
Säkerhetspolisen och den öppna polisen mot den
grova brottsligheten utvecklas vidare. Regeringen har
tillsatt en kommitté som utreder hur samarbetet kan
förstärkas, bl.a. om Säkerhetspolisen och Rikskrimi-
nalpolisen ska slås ihop till en central enhet.
Regeringen har också förstärkt och utvecklat kri-
minalunderrättelseverksamheten så att polisen nume-
ra har större möjligheter att på ett tidigt stadium an-
vända datorer när man kartlägger kriminella ligor.
I februari i år tillsatte regeringen en parlamenta-
risk kommitté som har i uppdrag bl.a. att analysera
och ta ställning till om de preskriptionstider som
gäller för tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott bör
förlängas. I uppdraget finns också en del andra mo-
ment som kan få betydelse för framtida möjligheter
att bekämpa rasism i grundlagsskyddade medier.
Det är avgörande för kampen mot den grova or-
ganiserade brottsligheten att de brottsbekämpande
myndigheterna ges goda förutsättningar att agera.
Effektiva tvångsmedel har stor betydelse i det sam-
manhanget. Regeringen kommer i början av nästa år
att lägga fram ett förslag om buggning som ytterligare
ett viktigt instrument i kampen mot den allvarliga
brottsligheten.
Vidare har regeringen nyligen lagt fram ett förslag
om en skärpning av vapenlagstiftningen för att för-
hindra att vapen kommer till brottslig användning
eller annat missbruk.
Det har diskuterats om ett förbud mot rasistiska
organisationer borde införas. Jag har förståelse för
dem som framför sådana synpunkter. Det är ett ut-
tryck för ett befogat avståndstagande från kriminella
aktiviteter. Vår lagstiftning förbjuder redan all rasis-
tisk verksamhet. Jag menar att detta är en bättre väg
att gå än att införa förbud mot rasistiska organisatio-
ner.
Ett förbud riskerar att bli verkningslöst och där-
med ett dåligt hjälpmedel i kampen mot rasismen. De
sammanslutningar som ett förbud ska ta sikte på i dag
är nämligen inte av det slag som registreras. Det är i
regel fråga om ganska lösliga grupperingar utan sty-
relse och stadgar. De kan snabbt omvandlas till nya.
Ett förbud mot organisationer skulle också begränsa
föreningsfriheten och måste därför avgränsas noga.
Ett förbud mot aktivt deltagande i grupperingar
som ägnar sig åt brottslig verksamhet kan däremot
vara en framkomlig väg. En parlamentariskt samman-
satt kommitté har i augusti förra året fått i uppdrag att
utreda just om deltagande i organisationer som syss-
lar med brottslig verksamheten ska vara straffbart. I
uppdraget ingår också bl.a. att överväga om den nu-
varande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är
tillräcklig för att hindra rasistisk verksamhet.
Kommittén ska också ta upp frågan om att straff-
belägga hets mot homosexuella och ska redovisa sitt
uppdrag senast den sista oktober nästa år.
Vi har alla ett ansvar för att slå vakt om demokra-
tiska värderingar och att aldrig förtröttas i värnet av
det öppna samhället. Bekämpningen av högerextre-
mismen är en av samhällets viktigaste uppgifter i dag.
Det är nödvändigt att stärka kampen för demokratin,
mot det hänsynslösa våldet och den ljusskygga na-
zismen. Jag försäkrar att regeringen inte kommer att
förtröttas i den kampen utan kommer att fortsätta att
arbeta intensivt på alla fronter för att motverka
brottslighet med nazistiska förtecken.

Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag tvivlar verkligen inte på regering-
ens ambitioner, och jag tycker att de åtgärder som
Laila Freivalds räknade upp är väldigt bra. Jag tycker
också att den handlingsplan som Ulrica Messing har
presenterat på DN Debatt i dag är bra.
Jag tror att vi tillsammans ska se till att den hand-
lingsplanen bryts ned till lägre nivåer i samhället. Om
regeringen tar det här ansvaret måste nästa steg vara
att andra politiska församlingar tar samma ansvar, att
t.ex. varje kommun, som man har gjort i Gävle kom-
mun, diskuterar frågan och över partigränserna slår
fast att rasistiska och nazistiska handlingar av olika
slag kommer vi inte att acceptera i vår kommun.
Det måste i sin tur få den effekten att man i de
olika barn- och ungdomsnämnderna, i skolstyrelser
och liknande diskuterar: Hur kan vi upprätta en hand-
lingsplan här hos oss, på vår nivå?
Då måste det i sin tur få till följd att varje rektor
på varje skola upprättar en handlingsplan tillsammans
med lärarna och eleverna: Hur ska vi se till att hindra
den här utvecklingen just på vår skola?
Det måste få till följd att varje företagsledare och
varje arbetsplats också måste ha en sådan här hand-
lingsplan, väl definierad, med personer som är ansva-
riga för att diskussionen och samtalen sätts i gång.
Varje lokal fackförening måste också ta upp frågan
och bestämma sig för att utforma en handlingsplan
just i deras organisation, för deras område.
På det sättet kan vi bryta ned de här frågorna och
få en aktivitet på alla nivåer i samhället. Jag tror att
det är just de samtalen som är den framkomliga vägen
för att få stopp på den här utvecklingen.
Jag tror att det är viktigt att vi tittar på orsakerna.
Vi vet ju, bl.a. genom den forskning som Laila Frei-
valds refererar till, att det finns klara orsakssamband.
Vi kan titta på utvecklingen av utanförskapet i sam-
hället, segregationen i våra bostadsområden. Vi kan
titta på ungdomsarbetslösheten och den stora arbets-
lösheten bland invandrare. Det finns ett samband där.
Vi kan också i forskningen se att det finns ett or-
sakssamband i den flyktingpolitik som Sverige för, en
flyktingpolitik som innebär att människor som i stor
nöd, undan förtryck och förföljelse, politisk och an-
nan, söker sig till vårt land faktiskt ses som stora
problem när de kommer till Sverige. Den problemfix-
eringen skapar naturligtvis en legitimitet för männi-
skor att se på invandrare som just problem och icke
önskvärda. Det skapar en grogrund för rasism som vi
kan se runtomkring oss i samhället.
Jag tror också att det är ett skäl till att det har fun-
nits en slapphet i efterlevnaden av de lagar som vi
faktiskt har. Det fanns en tid då vi hade ganska gott
om bombattentat mot t.ex. flyktingförläggningar. De
utreddes sällan och gick sällan till åtal. Det finns en
mängd ouppklarade brott som just har rasistiska mo-
tiv. Brotten har ökat, men också mängden ouppklara-
de brott har ökat. Åklagare och polis har inte tagit så
allvarligt på detta. Det har i sin tur gjort att många
människor faktiskt känner att det inte är någon idé att
anmäla. Jag kanske bara råkar illa ut själv. Jag kanske
blir utsatt för trakasserier och attentat själv. Av poli-
sen får jag ingen hjälp och inget stöd.
Det här är farligt, för det undergräver tilltron till
de rättsvårdande myndigheterna. Där är jag och
Vänsterpartiet mycket kritiska till hur det ser ut också
i dag. Även om Laila Freivalds säger att man har
ändrat inriktning och att säpo har fått en ny inriktning
är det faktiskt så att väldigt många av de brott som vi
nu har på näthinnan har begåtts i år och förra året. Det
stämmer inte riktigt att allting skulle vara så bra i dag.
Det finns fortfarande en handfallenhet och en ovilja
från åklagare och poliser att ta sig an sådan här
brottslighet med den snabbhet och auktoritet som
faktiskt behövs. Och det finns en koppling till den
oerhört restriktiva och i många fall omänskliga flyk-
tingpolitik som Sverige via regeringen, den lagstift-
ning och de regelverk vi har faktiskt visar.
Det här är frågor som jag tror att vi ska vara med-
vetna om när vi diskuterar orsakerna. Men det ska
naturligtvis inte hindra oss från att handla, och handla
kan vi göra var och en. Men jag skulle vilja höra från
Laila Freivalds hur hon ser på orsakssambanden.

Anf. 4 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Totalitära idéer som ifrågasätter det
öppna samhället och människors okränkbarhet ska,
oavsett politiska förtecken, bekämpas med all kraft.
De senaste åren har våld som politisk metod blivit
allt vanligare i vårt land. Det gäller nazister som hotar
och mördar, det gäller veganer som brandbombar och
det gäller s.k. antifascister som med maskerade an-
sikten demonstrerar sina åsikter med hjälp av stålrör
och gatstenar.
Våldsverkarnas yttersta mål är att förgöra det fria
samhället. Politisk kriminalitet är ett hot mot den
demokratiska rättsstaten. Det är därför det är så vik-
tigt att kväva det politiska våldet i sin linda. Vi måste
alla ta ett ansvar för att bekämpa dessa ondskans
hantlangare. Staten måste agera kraftfullt mot alla
former av terrorism och politiskt våld.
Det är förståeligt att man kan känna misströstan
och vanmakt när den politiska terrorn ånyo dyker upp
i slutet av det århundrade som innehållit så många
tragedier skapade ur föreställningen att politiska mål
får uppnås oavsett medel. Det kan locka till tanken att
förbjuda organisationer eller medlemskap i organisa-
tioner med åsikter som står i strid med det öppna och
demokratiska samhället.
Men det finns tre viktiga skäl till att just det är fel
väg att gå.
För det första är ett samhälle med åsiktsförbud
inte ett fritt samhälle. En levande och stabil demo-
krati förutsätter att vi behandlar de okränkbara
mänskliga rättigheterna som just okränkbara. Till
dessa rättigheter hör yttrandefriheten. Åsiktsförbud
sänder signalen att repression går före argumentation.
Ett frihetens, toleransens och öppenhetens samhälle
får aldrig, ens i kampen mot det totalitära, ge legiti-
mitet åt totalitära metoder. Demokratins syfte är fri-
heten. Att undergräva friheten är att riskera demokra-
tins mening.
För det andra är det en avgörande skillnad mellan
att med starka argument och manifestationer stå upp
mot åsikter vi inte delar och att lämna till en politisk
eller annan församling att avgöra vilka åsikter som är
tillåtna respektive otillåtna. Om vi gör det, var går då
gränsen för förbuden? Vilka grupper kommer att
förbjudas nästa gång? Vems åsikter kommer att för-
klaras för olagliga?
För det tredje riskerar ett åsiktsförbud att motver-
ka sitt syfte. Varken nazismen eller nazisterna för-
svinner bara för att deras organisationer förbjuds. En
stat som inte vill vara totalitär kan inte hindra männi-
skor från att mötas. Följden blir att de förbjudna or-
ganisationerna övergår till att vara helt underjordiska
rörelser. Vad har då uppnåtts?
Åsiktsförbud försvagar argumentationen för det
fria samhället. Demokrati och personlig frihet kan
aldrig tas för givna utan måste försvaras av varje
generation. Det är genom att med kraft ta debatten
och genom att föra argumenten vidare till kommande
generationer som vi säkrar demokratins stabilitet och
dess framtida vitalitet. De värderingar som ligger till
grund för ett fritt och demokratiskt samhälle måste
alltid vara förankrade och hållas aktuella i allas våra
sinnen.
Samtidigt måste staten ha tillräcklig kraft för att
förebygga och ingripa när åsikter övergår i kriminella
handlingar. Detta är en av statens grundläggande
uppgifter som aldrig får svikas. Därför måste ned-
rustningen av rättsstaten brytas så att rättssäkerheten
åter kan garanteras.
Tankar kan inte förbjudas. Men det kan och ska
våldshandlingar. Rättsväsendet och polisen måste ges
sådana resurser att de kraftfullt kan bekämpa terro-
rism och politiskt våld i alla dess former.
Men det är inte bara en fråga om resurser utan
också om attityder och utgångspunkter för kriminal-
politiken. Permissioner får inte vara en rättighet, och
teaterterapi får inte sättas före medborgarnas säker-
het.
Det är inte grundlagens rättighetskatalog som ska
inskränkas - det är rättspolitikens misstag och brister
som vi ska eliminera. Det är inte friheten att yttra sig,
att tänka fritt och att tala fritt som ska inskränkas -
det är möjligheten att begå brott som ska förhindras.
En stat som inte klarar sina mest fundamentala
uppgifter kommer att förlora legitimitet inte bara på
dessa utan också på andra områden. Många männi-
skor litar i dag inte på statens förmåga att skydda dem
och att skydda dem som är satta att skydda oss alla.
Barn som växt upp i trygghet med kärlek och
omtanke och som gått i en skola med ordning och
reda förvillas inte så lätt av förvirrade idéer. De för-
faller mycket sällan till våld.
Därför måste staten ge utrymme för starka famil-
jer, där föräldrarna har förmåga att axla sitt ansvar för
sina barn. Därför måste staten ta sitt ansvar för att
bristerna i skolan undanröjs. Det är en långsiktig
förutsättning för att trygga demokratin och för att
förebygga våld.
Fru talman! Låt oss hoppas att de tragiska händel-
ser som är anledningen till den här debatten leder till
att regeringen inser att god vilja och informationsin-
satser inte är tillräckligt för att garantera rättstrygg-
heten, utan att det krävs konkreta åtgärder.
Uppgiften att motverka totalitära idéer är gemen-
sam. Vi har alla ett moraliskt ansvar att stå för de
värderingar som det demokratiska samhället vilar på:
respekt för individen, tolerans för det avvikande och
ansvar för att hindra övergrepp.
En öppen debatt och en stark rättsstat, trygga fa-
miljer och en bra skola - det är de bästa garantierna
vi kan få för ett fritt och demokratiskt samhälle.
(Applåder)

Anf. 5 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Det är en missuppfattning att tro att vi
kristdemokrater kräver förbud mot rasistiska organi-
sationer. Vi har däremot i flera år motionerat om och
håller fast vid kravet på kriminalisering av enskilt
deltagande i organiserad rasism och nazism.
Nu säger justitieministern att detta kan vara en
framkomlig väg. Det var intressant att höra. Vi har
alltså under flera år motionerat om att denna fram-
komliga väg skulle beträdas, och vi hoppas att det
sker.
Som skäl för att säga nej till kriminalisering av ett
aktivt deltagande i nazistiska och rasistiska organisa-
tioner anförs ofta våra grundlagsskyddade rättigheter.
Så har skett också här i dag. Men redan i dag finns
det ju inskränkningar:
· Man får inte yttra vad som helst.
· Man får inte gå klädd hur som helst och vara
behängd med vilka symboler som helst.
· Man får inte använda vilka gester som helst på
allmän plats.
I en särskild bestämmelse i brottsbalken slås det
också fast att domstolarna skall se särskilt allvarligt
på brott med rasistisk bakgrund.
I 2 kap. 1 § regeringsformen anges de grundläg-
gande fri- och rättigheterna. Där står att varje med-
borgare har "frihet att sammansluta sig med andra för
allmänna eller enskilda syften". Men i 14 § samma
kapitel står: "Föreningsfriheten får begränsas endast
såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är
av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse
av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av
visst etniskt ursprung."
Begränsningar får alltså ske. Det behöver tydligen
påpekas. Jag skulle vilja fråga justitieministern om
det inte i varje fall på sikt ter sig rimligt att vi får en
samordning av lagstiftningen på det här området i
Europa.
Jag far faktiskt illa av att våra grundlagsskyddade
rättigheter aktualiseras i samband med nazism, anti-
semitism och rasism. Ingen av oss skulle få för sig att
förena begreppen eller orden demokrati och diktatur.
De är som eld och vatten: oförenliga. Mänskliga fri-
och rättigheter kan inte förenas med nazism. Varken
ordet "mänsklig", ordet "frihet" eller ordet "rättighet"
kan kombineras med ordet "nazism". Nazism är ju en
mordisk rörelse, ett förvridet tänkande som är inriktat
på att förtrampa och förgöra demokratin.
Våra grundlagar finns för att förskona oss från
rasism, antisemitism och nazism. De finns inte för att
ursäkta dessa företeelser. Det råder ingen frihet att
förgifta vattnet som omflyter oss. Det råder ingen
frihet att förpesta luften vi andas. Jag skulle i all vän-
lighet vilja säga att jag tycker att det är konstigt om vi
ska använda frihetsbegreppet och nyttja talet om
mänskliga fri- och rättigheter i samband med nazism.
Det kan inte vara obekant för kammarens leda-
möter att Sverige ratificerat en FN-konvention som
kräver att nazism och rasdiskriminering i alla dess
former och uttryck förbjuds. Det kan heller inte vara
obekant att JK Hans Stark i SOU 1991:75 föresprå-
kade kriminalisering.
Sedan är jag den siste att gå omkring och tro att
ett förbud utgör något slags lösning. Jag tycker att det
är en väldigt billig argumentering att försöka tillvita
någon en sådan tro. Det fordras självfallet många
initiativ och insatser av den mest uthålliga karaktär
för att rasism, nazism och totalitära idéer på båda
ytterkanterna ska kunna hållas borta.
Det är klart att de sociala klimatet spelar en roll.
Det är klart att arbetslöshet, utslagning och droger där
de existerar - vilket de tyvärr gör på alltfler håll -
spelar en roll.
Efter andra världskriget skrev professor Alf Ross
boken Varför demokrati? Jag har citerat ur den
många gånger här i kammaren, och jag gör det nu
igen. Den boken är odiskutabelt ett av de bästa arbe-
ten, sett på ett internationellt plan, som publicerats
om demokratin. Ross skriver:
"Det vår tid mer än något annat har behov av efter
nazismens moraliska upplösning av alla värden, är ett
återupprättande av den moraliska tron på människo-
värdet. Jag tror att den djupaste inspirationskällan till
en sådan återfödelse alltjämt är att söka i den huma-
nism och kristendom som genom årtusenden har
utgjort grundvalen för vår kultur."
Jag tror inte någonting är så farligt som värdeni-
hilism, dvs. ett värdeförnekande, och vi har en tid
bakom oss då vi försökte upphöja värdeneutralitet till
något slags allmän samhällsdogm. Låt oss nu akta oss
för en övertro på sporadiska manifestationer, och låt
oss se upp för risken att hänskjuta vårt engagemang
till vissa dagar och datum. Det handlar om målmed-
vetenhet - uthålligt och konsekvent måste demokratin
försvaras, presenteras och fredas. Det är en fostran
som är precis lika angelägen att hänge sig åt och lika
angelägen att "kontrollera" som varje annan fysisk
fyraårskontroll.
(Applåder)

Anf. 6 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det är naturligtvis allvar nu. Det finns
mörka krafter som vill föra Sverige och Europa ett
halvt sekel tillbaka i utvecklingen. Det finns mörka
krafter som försöker föra Sverige tillbaka till 30- och
40-talen, som vill hota demokratins innersta kärna.
Man vill skrämma dem som höjer rösterna mot kraf-
terna till tystnad. Vi ska naturligtvis inte låta krafter-
na lyckas.
År 1998 rapporterades 940 brott med kopplingar
till extremnationalistiska partier, individer och grup-
per. Det sammanlagda antalet brott med högerextre-
ma inslag fördubblades mellan åren 1997 och 1998.
Likaså ökade det sammanlagda antalet brott med
högerextrema inslag under samma tid. Det vanligaste
förekommande brottet är hets mot folkgrupp, men
ökningen innefattar också våldsbrott, hot och trakas-
serier. Enligt Säkerhetspolisen, SÄPO, finns det ing-
enting som tyder på att brotten inte skulle fortsätta att
öka också i år. Det är allvar.
Vi välkomnar alla debatten som en möjlighet att
redovisa våra ståndpunkter. Bakgrunden är ett flertal
utomordentligt allvarliga händelser. Den brutala
dödsskjutningen av Björn Söderberg var det senaste
brottet i en rad otäcka brott med nazistiska eller ra-
sistiska förtecken. De misstänkta gärningsmännen
bakom polismorden i Malexander har tydliga kopp-
lingar till nazistiska rörelser. I min hemkommun
Nacka utsattes en journalist som granskade nynazis-
men i slutet av juni, tillsammans med sin åttaårige
son, för en bilbomb.
Även politiker drabbas - som Gudrun Schyman
påpekade tidigare - av hot och vandalisering med
samma förtecken. Det har gällt mitt parti. Både loka-
ler har vandaliserats och företrädare har utsatts för hot
och trakasserier. Bilar har demolerats. Andra politiker
har under flera år hotats och trakasserats. Passfoton
av polismän beställs runtom i landet av nazistiska
grupper.
Nazisternas kartläggning av meningsmotståndare
återkommer likt ett eko från 30- och 40-talen. Vi vet
hur man kartlade judar som bodde i Sverige för att ha
tillgång till förteckningar under tysk ockupation.
Nu riktas hoten, våldet och trakasserierna mot po-
liser, journalister, politiker, skådespelare och artister
- snart sagt alla som höjer rösterna mot nazismen och
rasismen. Vi kan naturligtvis inte låta de grupperna
ens försöka kväsa demokratins innersta kärna. Vi kan
inte låta de mörka krafterna lyckas. De måste bekäm-
pas.
Vi ska fortsätta att tala om hur farliga de är, vilket
hot mot samhället och demokratin de faktiskt utgör.
Det exempel som justitieministern nämnde om hur
man kan redovisa vad som har hänt i förgången tid är
ett exempel på hur man kan skapa en grund för arbe-
tet mot dessa grupper och deras åsikter.
Det är uppenbart att de högerextrema grupperna
vill och strävar efter att ta makten i samhället - med
våld om det skulle krävas. Där kommer talet om att
förbjuda dessa grupper som organisationer förstås
upp till ytan. Jag delar uppfattningen som Bo Lund-
gren och justitieministern har uttalat om svårigheterna
att den vägen komma till rätta med de åsikterna och
gruppernas verksamhet.
Men vi kan tydligare slå till med alla medel vi har
till vårt förfogande. Det kan vara allting från straff-
lagstiftning till skattelagen. Vi kan skapa ett slags
nolltolerans mot allt vad dessa grupper företar sig,
vare sig det är grova våldsbrott eller enkla ekonomis-
ka oegentligheter. Vi kan slå till var de än dyker upp,
var de än utövar sin verksamhet.
Det är naturligtvis lätt att förledas att tro att de-
mokratin är något för alltid givet. Det är det som är
faran, dvs. att tro att den är given. Det är när vi tror
att demokratin är säkrad, finns där av sig själv, som vi
bereder väg för dess fiender. Vi får aldrig ta demo-
kratin för given. Vi måste alltid stå upp för att försva-
ra de demokratiska värdena och idealen, inte minst
när mörka krafter utmanar och försöker sätta dem ur
spel.

Anf. 7 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! De som utomlands följer nynazis-
mens utveckling tycker att Sverige är ett naivt land.
De ser ett land där kommunerna hyr lokaler åt nyna-
zistiska grupper, där nazistiska tidningar blir ALU-
projekt, där nazistiska redaktörer skickas på layout-
kurser med AMS-pengar och där en statlig teater låter
dömda nazister inte gå i vilken teaterterapi som helst
utan spela nazister. De ser ett land som har blivit
världsledande på Vit makt-musik utan att myndighe-
terna har kunnat göra någonting åt det. Det sista är
allvarligt, inte bara för att det sprider ett hatets bud-
skap, utan också för att det blir en finansieringskälla
för mer nazism. De ser också ett land där nazistiska
grupper häromåret fick dra genom Stockholms gator
och ropa "Judesvin!" på den dag då vi skulle minnas
fasan från Kristallnatten - utan att polisen ingrep.
Justitieministern ger nu bilden av att detta ligger
bakom oss, att vi har vaknat upp och att naiviteten
och passiviteten är historia. Jag önskar inget hellre än
att hon har rätt. Det är bra att vi har fått denna debatt.
Det är så oerhört viktigt att vi markerar att vi förstår
vilka krafter vi har att göra med.
Det känns inte riktigt som om naiviteten ligger
bakom oss, när man t.ex. hör Säkerhetspolisen gång
på gång försäkra att de har högerextremismen under
kontroll, samtidigt som den nazistiska våldsvågen
bara rullar vidare. Flera människor har ringt mig de
senaste dagarna och påpekat att de har anmält nazis-
tiska hot till polisen, men inte känt något riktigt enga-
gemang eller att anmälningarna tas på allvar.
Det var ju faktiskt så att poliserna i Malexander
sköts ihjäl av personer som var dömda och kända
nazister. Journalisten i Nacka hade begärt skydd av
polisen, men polisen hade inte lyckats skydda honom
på ett effektivt sätt.
Finns det några lagar som kan skärpas för att ef-
fektivisera den här kampen säger vi ja till det, men
bara symbolpolitik säger vi nej till. Det som behövs
är ett effektivt polisarbete och att säkerhetspolisen
och den vanliga polisen får de resurser som behövs
för att verkligen gå i land med den här uppgiften.
Jag vill också starkt betona vikten av ett folkligt
engagemang. Många av oss var med i lördags på
demonstrationer mot det nazistiska våldet. Det kändes
mycket bra. Det är viktigt, därför att det är när vi i
vardagen möter de här företeelserna, när en gymnasist
märker att klasskompisar börjar uttala sig rasistiskt
och när man på jobbet träffar på personer som börjar
sprida fördomar mot avvikande människor, som vi
måste våga säga ifrån. Rädslan finns hos oss alla. Jag
kan själv när jag ser saker på tunnelbanan och i andra
sammanhang där jag borde ingripa känna att jag är
rädd ibland. Men om det då finns ett tydligt folkligt
engagemang, där många människor har visat åter-
kommande att vi inte tolererar de här tendenserna,
blir det också lättare att ingripa i vardagen.
Det här ska vi naturligtvis jobba med varje dag.
Men på den demonstration som jag var på i lördags
på Medborgarplatsen här i Stockholm framfördes ett
krav som då och då har återkommit, nämligen att vi
skulle avsätta en dag i Sverige då vi på ett alldeles
särskilt sätt samlas mot de våldsideologier som har
förpestat Europas moderna historia. Den dag som har
nämnts är den 9 november, som är en minnesdag över
Kristallnatten. Jag tycker att det är ett intressant för-
slag, och jag har fört det vidare till mina partiledar-
kolleger i ett brev i går. Datumet är intressant också
av det skälet att vi då också firar Berlinmurens fall,
som blev en hoppets dag för miljoner förslavade
människor i östra Europa.
Europa bär på ett ont arv av intolerans och våld,
men Europa bär också på ett gott arv av demokrati
och tolerans. Det vi talar om nu är den eviga kampen.
Vi måste föra den till seger. Alternativet att de mörka
krafterna skulle lyckas tysta oss är outhärdligt. Vi
måste fortsätta. Sverige kommer aldrig mer att bli ett
enhetligt samhälle; vi kommer att ha en mångfald.
Det gör livet rikare. Låt oss slå vakt om demokratin
och toleransen!
(Applåder)

Anf. 8 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Björn Söderberg hade modet att för-
svara demokratiska värden. Han hade modet att vara
obekväm och modet att stå upp mot rasistiska och
nazistiska yttringar. För det blev han mördad. Här har
vi alla i Sverige ett ansvar, för Sverige har misslyck-
ats med att mota rasismen och nazismen. Här måste
vi alla vara självkritiska för att kunna gå vidare.
Jag är glad över Ulrica Messings artikel i dag, för
här finns just en självkritik. Jag stöder alla de förslag
som finns i artikeln om att anta en nationell hand-
lingsplan mot rasism, om att utveckla stödet till de
ungdomar som vill ta sig ur rasistiska och nazistiska
miljöer och om att vara bättre på att förebygga och
förhindra nyrekrytering till dessa miljöer. Vi måste
vara självkritiska. Men det som står i artikeln är inte
tillräckligt.
Låt mig gå tillbaka till mordet på Björn Söder-
berg. På Björn Söderbergs arbetsplats spelades vit-
maktmusik. Arbetsledarna visste om detta men gjorde
ingenting. Hade mordet på Björn Söderberg kunnat
undvikas om arbetsledningen på hans arbetsplats hade
agerat och stoppat rasistiska och nazistiska yttringar
på arbetsplatsen? Det är en fråga jag ställer mig.
För mig är det självklart att arbetsledare, fack och
inte minst arbetskolleger borde motarbeta rasismen
och nazismen även på arbetsplatser. Här finns det
ingen tydlig skyldighet i lagen att en arbetsgivare ska
motverka rasistiska och nazistiska yttringar som inte
är riktade mot en individ och som är allmänna, som
t.ex. vitmaktmusiken. Här undrar jag om inte lagstift-
ningen eventuellt måste förbättras.
Vi har alla som individer och i våra sammanhang
ett ansvar för att motverka alla former av rasistiska
och nazistiska yttringar. Jag tycker att Sverige har
svikit. Vi kan inte säga att vi inte visste. Det är inte
första gången Sverige vaknar upp i fasa över utbred-
ningen av rasismen och nazismen.
År 1995 diskuterades här mordet på sju personer i
Sverige, bland dem John Hron, Peter Karlsson och
Gerard Gbeyo. Då, precis som nu, manifesterade
Sverige mot rasismen och nazismen, och man efter-
frågade åtgärder och efterfrågade en förändring. Re-
geringen tillsatte två utredningar som skulle ta fram
förslag om att motverka rasism och nazism och dess
yttringar. Åtgärder har presenterats, och de är många.
Men alla har absolut inte genomförts. Här tycker jag
att många partier i denna kammare har svikit.
Vi ska inte glömma att rasistiska och nazistiska
yttringar sker i ett sammanhang. Ökade klyftor i sam-
hället, en mer restriktiv asyl- och flyktingpolitik,
diskriminering, maktlöshet och utanförskap utgör en
grogrund för rasism och rekrytering till rasistiska och
nazistiska grupperingar. Dessa grupperingar agerar
inte isolerade utan får också stöd och bekräftelse i sin
omgivning. Det är ingen slump att nazistiska fästen i
Sverige under andra världskriget är nazistiska fästen i
Sverige i dag. Någon genomgripande uppgörelse med
nazismen och dess medlöpare har aldrig ägt rum,
framför allt inte med de rasistiska idéerna. Jag tycker
att det är dags för det nu.
Vi måste också ha en skola där lärare och elever
förstår att respektera alla människors lika värde. Om
vi då tittar på dagens läromedel, även nya läroböcker,
hittar vi fördomar mot etniska och religiösa grupper
eller mot det mångkulturella. Jag ska läsa ur en histo-
riebok från 1996:
Folkgrupper som på ett eller annat sätt skiljer sig
från majoriteten i ett land kallas etniska minoriteter.
Misstaget man gjorde när man skapade staten Jugo-
slavien var att man inte förstod eller ville förstå att
man inte kunde bunta ihop folk hur som helst och tro
att de utan vidare ska finna sig i det i framtiden.
Sådana här skrivningar hittar vi många i dagens
läromedel. Två utredningar har sagt att dagens läro-
medel borde granskas och förändras. Här borde man
göra någonting. Vi kan inte ha en skola som bidrar till
att rekrytera till rasistiska och nazistiska gruppering-
ar.
Vi måste också ha ett rättsväsende och en polis
som aktivt jobbar för att kartlägga och motverka
högerextrema rörelser och som skyddar offren för allt
rasistiskt och nazistiskt våld. Polisen har en nyckel-
roll i arbetet med att få ut människor ur de rasistiska
och nazistiska organisationerna och att motverka dess
yttringar.
Jag blir förfärad när jag i debatten bl.a. har hört
polisen göra uttalanden som visar på nonchalans, t.ex.
att "vi kan inget göra för det är inte tillåtet med
åsiktsregistrering". Polisen kan och borde prioritera
dessa frågor.
Justitieministern anser - och jag håller med om
det - att den lagstiftning som finns i dag är ganska
bra. Däremot anser jag att det finns en brist. Dagens
bestämmelse om hets mot folkgrupp omfattar inte
homosexuella. Homosexuella är i dag den grupp som
är allra mest utsatt för rasistiskt och nazistiskt våld.
Jag tycker inte heller att polisen agerar tillräckligt väl
för att skydda homosexuella, t.ex. under minnesdagen
för Kristallnatten, där RFSL:s lokaler ofta vandalise-
ras.
Slutligen: Vi måste försvara människors lika vär-
de och demokratin. Jag hoppas att ni här i dag, från
alla partier, kan säga att ni stöder de åtgärder som jag
har nämnt och alla de åtgärder som finns med i dessa
två utredningar. Det är inte fina ord utan verklig
handling som behövs.
(Applåder)

Anf. 9 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Yvonne Ruwaida har naturligtvis rätt.
Detta är inte första gången vi diskuterar utvecklingen
i vårt land när det gäller högerextremism, rasism och
andra ideologier i den delen av åsiktsskalan. Dess-
bättre tycker jag ändå att vi kan säga att de tidigare
händelserna - ganska förfärliga händelser såsom
mord på unga människor med klart rasistiska förteck-
en - har varit väckarklockor. Det är inte så att Sverige
sover. Det är inte så att Sverige är naivt. Det har fak-
tiskt skett en utveckling i vårt samhälle. Jag märker
det när jag är ute och reser och talar i skolor och träf-
far poliser på deras arbetsplatser.
I denna diskussion ges det en bild av att vårt land
fortfarande inte är kapabelt att hantera nazism och
rasism. Det kan vi. Det betyder inte att vi har löst
problemet. Det betyder inte att vi inte längre har någ-
ra nazister. Det betyder inte att vi inte längre är
världsledande när det gäller vitmaktmusik. Men vi
har faktiskt börjat att arbeta på ett mycket målmed-
vetet sätt för att tränga tillbaka dessa yttringar. Vi gör
de med demokratiska medel.
Det är ett problem för ett öppet demokratiskt
samhälle att på ett effektivt sätt bekämpa detta. Det är
mycket svårare när man inte kan ta till lagstiftning
och hårda tuffa metoder för att i demokratins namn
slå ned just det som är uttrycket för demokratin. Vi är
tvungna att arbeta långsiktigt och brett. Vi är tvungna,
var och en i vårt land, att ta ansvar för utvecklingen.
Jag tycker ändå att man kan säga att vi delvis har
lyckats. Det är faktiskt så att de personer som dras in i
rasistiska sammanhang blir färre. Det är faktiskt så att
vitmaktmusiken inte längre produceras i samma om-
fattning som tidigare. Vi har täppt till de hål som har
funnits och som har gjort att man har kunnat produce-
ra vitmaktmusik i Sverige och exportera den till andra
länder på grund av att vår lagstiftning inte gav möj-
lighet att ingripa och beslagta musik som inte var
utgiven här utan skulle utges i något annat land. Vi
har täppt till de hålen. Vi har sett till att personer som
arbetar med dessa frågor inom rättsväsendet, men
även på andra fronter, får en utbildning. Det är fortfa-
rande lång väg kvar att gå.
Visst är det så att man kan kritisera enskilda hän-
delser. Man tycker inte att polisen har agerat tillräck-
ligt starkt och givit ett tillräckligt skydd för männi-
skor som har varit hotade. Men det är inte alltid så lätt
att veta vilken åtgärd i det konkreta fallet som är
riktig. Det viktiga är att ambitionen finns där. Jag
tycker faktiskt att det är osmakligt att angripa polisen
när polisen är den som faktiskt står i fronten och när
poliser t.o.m. har fått sätta livet till i kampen mot
brottslighet bl.a. av nazistiskt slag.
Det finns fortfarande kvar att göra när det gäller
att öka medvetenheten hos polis och andra som ska
agera mot rasismen. Det finns fortfarande en del att
göra för att skärpa den lagstiftning vi har och öka
instrumenten för polisen när det gäller att agera. Det
är fortfarande mycket kvar att göra när det gäller att
öka kunskap och insikt om detta för att ändra attity-
derna i vårt samhälle, men det betyder inte att vi inte
gör detta. Det betyder inte att Sverige är illa ute. Det
betyder inte att vi har mer av detta problem än vad
man har i andra länder på grund av att vi värnar om
just det demokratiska samhällets sätt att agera mot
denna typ av företeelser i vårt samhälle.
Tvärtom vill jag ändå säga att vi har kommit
långt. Tänk bara på en enda sak - att vi i riksdagen i
så stor enighet i alla grundläggande frågor kan dis-
kutera detta. I vårt parlament finns det ingen som står
upp för främlingsfientliga åsikter och ageranden som
inte är förenliga med de grundläggande värderingar vi
har i vårt samhälle. Vi har inte den situationen. Vi i
vårt samhälle har lyckats pressa tillbaks det. Det är
icke accepterat. Vi pratar om en liten grupp männi-
skor som utgör ett starkt hot och är oacceptabel, men
likafullt är den en isolerad företeelse i vårt samhälle.
Vilken styrka detta är! Men låt oss fortsätta att arbeta.
Vi har fortfarande mycket arbete kvar att göra.

Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag är också glad över att vi har en så
stor politisk enighet i dessa frågor och att vi också har
en stor politisk enighet om att det inte är inskränk-
ningar i våra grundläggande fri- och rättigheter som
är lösningen på detta. Vi har en lagstiftning som är
fullt tillräcklig, men den måste också tillämpas fullt
ut. Där tycker jag, kanske till skillnad från justitiemi-
nistern, att det finns en kritik att rikta. Jag riktar inte
den mot enskilda polismän eller poliskvinnor, utan
jag riktar den mot polisledningen och ytterst rege-
ringen som ju har att ge direktiv när det gäller vad
poliserna ska syssla med och hur de ska använda de
resurser som de har.
Det finns en säkerhetspolis som har varit oerhört
aktiv under både 1970- och 1980-talet och nogsamt
registrerat personer som har haft vänstersympatier
eller annat. De är inte oskickliga på att ta reda på
saker. Men det är inriktningen på deras arbete som vi
måste diskutera. Jag tycker att det är väldigt bra om
säpo har fått klara direktiv om att det är rasistiska,
nazistiska och högerextremistiska grupper som det nu
gäller.
Jag tror att polisen ute i sin dagliga verksamhet
också behöver få sådana direktiv. Det har under en
lång tid funnits ett bemötande från polisen som har
inneburit att man inte har tagit så allvarligt på detta.
Man har försökt att bagatellisera de brott som har
begåtts. Man har sagt att det är unga pojkar och ung-
domsförsyndelser, att de hade druckit några öl för
mycket och att det inte var så farligt. Detta är inte
historia, Laila Freivalds. Det hände i somras i Vel-
linge, t.ex., när en judisk dirigent blev attackerad.
Detta förhållningssätt hos polisen - åtminstone hos en
del - som fortfarande finns kvar måste förändras.
Det är inte helt ogrundat att många människor i
dag hör av sig, precis som Lars Leijonborg sade, och
säger att det inte är någon idé att anmäla därför att det
inte händer någonting. Det kommer inga reaktioner.
Vi måste också tillsammans kunna rikta självkritiska
blickar bakåt och säga att det kanske inte har varit
fullt ut så bra som vi skulle vilja, men nu ska det bli
en nyordning. Nu ska vi se till att sätta ljuset på detta,
och vi ska göra det med all kraft och i full politisk
enighet.
Jag tror att initiativet som Lars Leijonborg pratade
om är bra. Det är redan institutionaliserat i Stock-
holm, kan man säga, av den antirasistiska rörelsen.
Just den 9 november går man ut och demonstrerar. Är
det fler som kommer till, gärna i full partipolitisk
enighet, tycker jag att det vore väldigt bra. Den rörel-
sen behöver allt stöd som den kan få, inte minst i dag.
Jag tycker att initiativet är bra.
Jag hade några frågor till justitieministern som jag
inte har fått svar på, nämligen om kopplingen och
orsakssambanden mellan den segregation, de ökade
klyftor och det ökade utanförskap som vi ser hos
många människor i dag och den rasistiska rörelsen.
Det gäller också kopplingen mellan den i stora styck-
en invandrarfientliga politik som förs i Sverige i dag
och den rasistiska rörelsen. Det finns forskning på
detta, och jag antar att Laila Freivalds också har stu-
derat den. Jag skulle gärna höra hur justitieministern
ser på detta och om det på det området finns någon-
ting att göra.

Anf. 11 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag gläder mig åt den breda enighet
som nu finns när det gäller vikten av en stark säker-
hetspolis som kan utföra sina viktiga uppgifter. Jag är
däremot bekymrad över den optimistiska bild som
justitieministern tecknar över rättsstatens situation,
speciellt i det sammanhang vi nu diskuterar, men
också i andra sammanhang.
Jag tycker att det är lättsinnigt av en justitiemi-
nister att, när så många människor runtom i Sverige
känner en stark oro, faktiskt snarare försöka släta
över än redovisa krafttag för att komma till rätta med
problemen.
Den oförsonliga kampen mot nazism och rasism
och mot andra totalitära och människofientliga idéer
måste bli framgångsrik. Den kan bli framgångsrik
bara om den bygger på att samhället består av starka
självständiga individer som i sin styrka inte förfaller
till den typen av förvirrade idéer som vi nu diskuterar
och som har en möjlighet att, om det behövs, stå upp
och försvara demokratins och öppenhetens ideal.
Det kräver att vi nu vidtar långsiktiga åtgärder så
att vi kan få det som jag menar är väsentligt - starka
familjer med möjligheter att ge barnen en trygg upp-
växt. Det gäller att se till att vi får en skola som inte
bara tar sitt ansvar för information om det hemska
utan som också genom normer och genom en bra
ordning och reda skapar förutsättningar för individen
att förstå att andra människor har sitt stora värde, att
var och en har sitt värde.
På kort sikt måste vi få bort flatheten och naivite-
ten. Permissionsreglerna är ett exempel, liksom sättet
att använda teaterterapin. Skulle inte justitieministern
kunna ta avstånd från detta för att ge en markering till
kriminalvården, som naturligtvis ska rehabilitera men
vars första uppgift är att skydda människor?
När det gäller polisen och rättsstatens övriga in-
stitutioner finns det obesatta tjänster. Vad tänker
justitieministern göra för att faktiskt se till att de
resurser som behövs också kommer fram?

Anf. 12 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag tror att vi borde kunna enas om
att det är ytterligt angeläget att få till stånd en fördju-
pad demokratidebatt, inte så mycket ett debatterande
om polisens försumlighet eller om polisens oförmåga
eller ovilja - eller hur det nu uttrycks.
Det är faktiskt så - jag måste få lägga det på våra
hjärtan lite till kvinns och mans - att det finns en
direkt, klockren linje mellan värdenihilism, Ni-
etzsches funderingar och övermänniskoideal. Därför
tror jag att man får börja med att resonera om vilka
värden demokratin är rotad i. Det går inte att med
rationell upplysning och information hantera demo-
kratins alla värden; de ligger djupare än så och tende-
rar faktiskt att ty sig till det metafysiska. Den debat-
ten skyggar vi dock för.
Jag tror också att vi, som vi gör i andra samman-
hang, borde fundera mycket mer över detta med early
warning-system. När ska vi upptäcka att det går
snett? När ska vi börja agera? Nu talar vi om natio-
nella handlingsplaner. Vem skulle få för sig att sätta
sig emot sådana önskemål? Annars brukar vi nämna
att 100 000 barn mobbas. Jag vet inte om den siffran
är rimlig men den återges gång på gång. Men låt säga
att det handlar om 50 000 barn. Vad är det för jord-
mån där som vi ska ta itu med? Hur kommer vi åt
den?
Jag tycker att vi ska ta till oss vad vi har gjort och
vad vi förmår att föra vidare i stället för att härja om
vad andra grupper kanske inte har gjort. Jag tror att ju
starkare vi förmår presentera och stå för demokratin,
desto färre poliser behöver vi.
(Applåder)

Anf. 13 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det gäller två saker. Dels handlar det
om polisens engagemang i dessa frågor som ofta
ifrågasätts. Det finns ju de som säger att polisen inte
har tagit uppgiften på tillräckligt stort allvar.
Jag har stor respekt och förståelse för polisens och
kanske i synnerhet säkerhetspolisens arbete i dessa
delar och för att det inte alltid öppet kan redovisas.
Men det är klart att det också är viktigt att markera
vikten av att polisen alltid uppträder på ett sådant sätt
att man kan behålla förtroendet för polisens förmåga
att förebygga och beivra brott av det här slaget. Det
får förstås inte råda något tvivel om att polisen ytterst
har ett särskilt ansvar för att försvara och upprätthålla
demokratins värden när de står på spel. Självklart är
det på säkerhetspolisen som en stor del av ansvaret
för rikets inre säkerhet vilar.
Dels handlar det om orsakerna till att ungdomar,
ofta i tidig ålder, söker sig till högerextrema grupper.
Detta måste vi ta på allvar. Det kan inte vara rimligt
att ungdomar i dag som vill bli sedda eller hörda i sitt
engagemang vänder sig till högerextrema rörelser.
Det är vi som är politiker och vi som är vuxna, föräld-
rar och samhällsmedborgare som måste ta vårt an-
svar, inte bara genom att hålla appeller och högtidstal
utan också genom att som vuxna på allvar ge signaler
till ungdomar och inte likgiltigt låta dem delta i en
diskriminering. Om vi inte tar ungdomarnas engage-
mang på allvar kan vi aldrig få det mångkulturella
öppna och fria samhälle som vi eftersträvar.

Anf. 14 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! I grunden är detta naturligtvis, som
jag sagt, en kulturkamp - alltså att många människor
vågar stå upp för alla människors lika värde.
När homosexuella mördas på grund av sin sexu-
ella läggning, när flyktingförläggningar sätts i brand
och när människor som vill tala och säga en åsikt
känner att rädslan kommer krypande måste vi natur-
ligtvis ha ett svar att ge. Vi måste göra väldigt myck-
et.
Jag tycker att det är bra att skolan har lyfts fram
här. Vi måste ha en skola som ger gedigna kunskaper
men också en skola där färre slås ut. Jag tror att ut-
slagna lätt blir en rekryteringsbas för extremistiska
grupper. Vi måste fortsätta att hävda detta.
Vi ska också ge polisen de resurser som polisen
behöver. Jag måste fråga Laila Freivalds: Har polisen
tillräckligt med resurser? Många runtom i landet
känner att de resurser inte finns som skulle behövas
för att de här hoten ska tas på allvar.
Än en gång: Till sist handlar det om det folkliga
engagemanget. Det ska hävdas alla dagar men jag är
glad över att Gudrun Schyman åtminstone tyckte att
min idé om en särskild dag skulle kunna vara ett
initiativ för att gå vidare. Projektet Levande historia
var ett mycket bra initiativ. Det skulle kunna komp-
letteras med en särskild dag då vi fokuserar på risker-
na med våldsideologier.

Anf. 15 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Ibland är symboler väldigt viktiga och
ibland kan diskussionen här på ett sätt bli väldigt
svår. Jag anser att dagens läroböcker behöver en
granskning. I stället för att ta sig an det här stora
projektet, som tar mycket mer tid och som kräver mer
resurser och ett större ansvar, får alla skolelever i
Sverige en bok. Det är bra att man har fått boken i
projektet Levande historia men det är inte tillräckligt.
Man diskuterar här att ha en kampanjdag då vi
alla ska gå ut och manifestera mot rasismen och na-
zismen. Visst, det är bra, men det här är en kampanj
och en process som måste pågå varje dag.
Laila Freivalds sade här i dag att rasistiska och
nazistiska grupperingar är en isolerad företeelse. Jag
anser att rasistiska och nazistiska yttringar i Sverige i
dag inte är någon isolerad företeelse. Vi måste se det i
ett större sammanhang. Därför måste vi arbeta i sko-
lan, på arbetsplatsen, här i politiken. Allting hänger i
hop, och vi påverkar. När man kollade på de orter där
det förekommer mycket rasistiska och nazistiska
aktiviteter visade det sig att de här grupperingarna får
stöd av de äldre generationerna, som stöder dem
indirekt. De är kanske inte aktivister eller sympatisö-
rer, men de får stöd i sin omgivning för dessa åsikter.
Det är någonting vi inte får glömma. Det här är nå-
gonting vi måste kämpa med varje dag. Det handlar
om alla människors lika värde. Det är en process.
Det är nog aldrig så att vi kan bli immuna mot ra-
sismen och nazismen eller att demokratin är fullstän-
dig. Det här är någonting vi måste jobba med varje
dag på alla olika plan i samhället. Jag hoppas att vi
alla kommer att ta den utmaningen.

Anf. 16 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det är viktigt med återkommande till-
fällen där man kan uppmärksamma de frågeställning-
ar som rör sig kring förekomsten av nazism och
rasism i vårt samhälle. Jag vill därför erinra om att
statsministern har föreslagit att den 27 januari ska
vara en dag för manifestation mot våld och intolerans.
Gruppen som arbetar med projektet Levande historia
vidareutvecklar förslaget. Den 27 januari var den dag
som Auschwitz befriades.
Jag håller med Alf Svensson om att vi egentligen
inte i detaljer borde diskutera hur polisen har agerat i
vissa sammanhang och vad deras attityder är. Men
jag kan ändå inte underlåta att säga till Gudrun
Schyman att det finns mycket positivt sagt om poli-
sens sätt att inte minst samarbeta med utsatta grupper.
Jag vet att det t.ex. här i Stockholm finns ett mycket
nära utvecklat samarbete mellan företrädare för de
homosexuella grupperna och polisen. Det är mycket
uppskattat. Likadant är det med den judiska försam-
lingen - en annan grupp som har särskilt intresse av
att ha ett samarbete med polisen för att kunna känna
trygghet och befrielse från den rädsla som de här
grupperna skapar.
Bo Lundgren angriper polisens obesatta tjänster.
Ja, vi har problem med både resurser och tillsättande
av tjänster på grund av brist på poliser. Men det har
att göra med att vi ganska nyligen har räddat landet
från den ekonomiska ruin vi befann oss i. Vi har
slutat nu att låna till att betala polisens löner. Det är
skälet till att vi sedan två år tillbaka tillför rättsväsen-
det och polisen mera resurser.
Till Leijonborg vill jag säga: Nej, jag tror inte att
polisen har tillräckligt med resurser. Det framgår
också av budgetpropositionen att regeringen avser att
återkomma även i nästa budgetproposition med nya
medel när vi vet vad det är som krävs. Vad vi behöver
göra är en långsiktig satsning på att utbilda flera poli-
ser i enlighet med den nya polisutbildning som bl.a.
gör polisen mera lämpad att hantera den typ av pro-
blem som vi diskuterar här i dag.

Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Låt oss inte göra det här till en tävling
om dagar. Den antirasistiska rörelsen har under tio års
tid använt den 9 november för att demonstrera. Lars
Leijonborg och alla andra är hjärtligt välkomna. Jag
tycker att vi går dit allihopa.
Det här handlar naturligtvis inte om enskilda poli-
ser, Laila Freivalds. Det handlar inte om att det inte
finns bra exempel. Jag vet att det finns. Jag har själv
erfarenheter av ett väldigt gott samarbete med poli-
sen. Men det finns också brister, och vi måste våga se
det. Jag väntar gärna på ett besked eller en handlings-
plan från polisledningen. Där finns ett ansvar för hur
de resurser som polisen nu har faktiskt används. Den
här debatten och de händelser som har utlöst den här
debatten måste vara skäl nog för att polisledningen
ska presentera en handlingsplan, som går ut på hur
man nu med de resurser som man har ska effektivise-
ra det arbete som vi faktiskt alla kräver ska göras.
Sedan handlar det här naturligtvis varken om
pengar eller om hur polisen ska organisera sitt arbete,
utan det handlar, precis som Alf Svensson säger, om
demokrati. Det handlar om hur vi ska få det samtal
till stånd i vårt samhälle som vi alla behöver, ett
samtal som ska handla om hur vi i praktiken lever när
det gäller demokrati och respekt för varje människas
lika värde. Det handlar om att ge det svar som Lars
Leijonborg efterlyser när sade: Vad säger vi när
rädslan kommer krypande? Måste vi inte ha ett svar
till den människa som känner sig rädd? Då skulle jag
önska att det svar vi hade var: Jag är här. Jag finns
här bredvid dig, bakom dig som stöd, bredvid dig för
att föra kampen, framför dig som skydd om det be-
hövs. Men jag är alltid här. Om vi alla var det hade vi
kommit långt.

Anf. 18 Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Vi behöver alla våra handlingsplaner
individuellt och på riksplanet. Polisen har handlings-
planer, ända ned på närpolisnivå.
Det viktiga för oss är att se bredden i problemati-
ken och inse att det som vi har att göra är att förebyg-
ga företeelser av det här slaget. Det handlar om vär-
deringar och normer i vårt samhälle. Det handlar om
att motverka segregation och utanförskap. Det hand-
lar om att skapa bra uppväxtförhållanden för barn och
ha en väl fungerande skola.
Det handlar också om att ge stöd till dem som
drabbas av de gärningar som de här grupperna utför.
Det stödet behöver utvecklas. Vi behöver hjälpa dem
av ungdomarna, och de är alltfler, som är beredda att
lämna de här grupperingarna. Det är ingen lätt sak
heller. Där har regeringen bidragit till att utveckla
metoder för hur man ger den hjälpen. Och inte minst
måste vi utveckla den lagstiftning vi har. Jag delar
inte riktigt den uppfattningen att vi ska vara nöjda
med den lagstiftning vi har. Det ska vi inte vara. Den
kan faktiskt bli bättre. Ett exempel är det aktiva del-
tagandet i sådana här grupper som ägnar sig åt detta.
Det är en svår juridisk fråga att hitta den rätta av-
gränsningen för att inte hota annat som är grundläg-
gande värdefullt i vårt samhälle. Men det är en viktig
uppgift för oss som ansvarar för lagstiftningen, för
regeringen och riksdagen, att målmedvetet arbeta
vidare för att säkerställa att det inte finns några luckor
i vår lagstiftning när det gäller att angripa varje age-
rande, varje yttring av de här åsikterna. Åsikterna ska
vi möta med argument. Men handlingarna ska vi
beivra och förhindra.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 21 oktober.

3 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen

Tredje vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemoria om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och delats ut till kammarens leda-
möter:
Skydd för enskilda personer då gemenskapens insti-
tutioner och organ behandlar personuppgifter och
om det fria flödet av sådana uppgifter
KOM (99) 337

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Förslag
1999/2000:RR3 till bostadsutskottet

5 § Allmänna pensionsfondens verksamhet år
1998

Föredrogs
finansutskottets betänkande 1999/2000:FiU6
Allmänna pensionsfondens verksamhet år 1998 (skr.
1998/99:132)

Anf. 19 SIV HOLMA (v):
Fru talman! I regeringens skrivelse 1998/99:132
lämnas en redovisning och utvärdering av Allmänna
pensionsfondens verksamhet 1998. Vänsterpartiet
yrkar i en motion till denna skrivelse att det behövs
en näringspolitisk utvärdering av AP-fondens årliga
placeringar. Utskottet avstyrker motionen med hän-
visning till kommande förslag om AP-fondens mål,
organisation och placeringsregler. Vänsterpartiets och
Miljöpartiets representanter i utskottet har avgett en
gemensam reservation mot majoritetens uppfattning.
Fru talman! Ägandeförhållandena speglar makt-
förhållandena i samhället. Socialt och politiskt be-
skriver kapitalägande i alla former maktförhållandet
mellan lönearbete och kapital. Vi vill att löntagare
och offentliga institutioner på ett mer aktivt sätt ska
engagera sitt långsiktiga sparande i näringslivet och
därigenom utveckla en mycket mer aktiv ägarroll än
hittills. Med fler aktiva och engagerade ägarintressen
undviks såväl privata som offentliga monopol.
Det är därför viktigt att t.ex. fackföreningarna
bygger upp premiepensionsfonder som investeras i
svenska företag och som har möjlighet att påverka till
långsiktiga förbättringar för arbetstagarna i stället för
att bara söka den bästa kortsiktiga avkastningen.
Svenskt näringsliv behöver seriösa ägare med
långsiktiga placeringshorisonter. Under senare år har
utländska ägare och spekulativa intressen ökat sin
ägarrepresentation i Sverige. Vi menar att det kollek-
tiva sparandet och offentliga institutioner kan spela
viktiga roller som såväl riskkapitalförsörjare som
stabila och aktiva ägarintressen i näringslivet. AP-
fondernas placeringsrättigheter i aktier bör därför
snarare utvidgas än begränsas.
Fru talman! Om vi lyfter blicken för ett ögonblick
kan vi konstatera att löntagare i flera länder börjar
upptäcka att de via sina pensionsfonder och andelar i
aktiefonder dominerar ägandet i världens storföretag.
Världens samlade pensionsfonder äger mer än total-
värdet på världens tre största börser. I det perspekti-
vet anser vi att engagemanget i ett långsiktigt äga-
ransvar är arbetarrörelsens och andra progressiva
folkrörelsers mest strategiska fråga. Det finns med
andra ord en potential som det gäller att använda. Det
handlar alltså egentligen mer om brist på politisk vilja
än brist på resurser.
Fru talman! Sedan 1990 har vår AP-fonds till-
gångar ökat från knappt 408 till 745 miljarder kronor.
Den genomsnittliga avkastningen under den senaste
femårsperioden har uppgått till drygt 10 %. Reglerna
för hur AP-fondens medel ska placeras har emellertid
varit förhållandevis snävt formulerade. Vänsterpartiet
vänder sig emot att de olika AP-fondstyrelsernas
placeringar varit helt dikterade av krav på hög av-
kastning, givet långtgående riskspridning och hög
betalningsberedskap. Några andra motiv bakom pla-
ceringarna har man inte ansett vara nödvändiga.
Den ensidiga fokuseringen på avkastningsmålet
återspeglas också i regeringens skrivelse om All-
männa pensionsfondens verksamhet år 1998. Trots att
t.ex. sjätte AP-fonden har vissa, om än begränsade,
möjligheter att investera i små och medelstora företag
gör man inga näringspolitiska bedömningar när det
gäller denna verksamhet.
Överenskommelsen mellan socialdemokraterna
och de fyra borgerliga partierna i somras om bl.a. AP-
fondens placeringsregler innebär att en ökad andel av
AP-fondsmedlen kommer att placeras i både börsno-
terade och icke börsnoterade aktier. Fempartigruppen
betonar att AP-fondens placeringar inte bör tillgodose
t.ex. näringspolitiska eller sysselsättningspolitiska
mål.
För att begränsa risken för ett ökat statligt ägande
i spåren av utvidgade möjligheter att placera fondme-
del i aktier föreslår gruppen dessutom att AP-fondens
ägarandel inte får överstiga ett röstetal motsvarande
10 % i ett enskilt bolag.
Fru talman! Vänsterpartiet delar inte alls den ide-
ologiska och principiella uppfattningen som ligger
bakom placeringsreglernas utformning. Vi vill i stäl-
let att AP-fondsmedlen i större utsträckning används
för att möjliggöra en högre och uthållig tillväxt i
svensk ekonomi.
Vi anser att den viktigaste förutsättningen för att
klara framtida pensionskostnader är att vi har en hög
sysselsättning och låg arbetslöshet. För att klara det
måste det finnas många framgångsrika små och stora
företag.
Det handlar också om att det bör ges förutsätt-
ningar för att utveckla en kunskapsintensiv och högt
förädlad produktion. I detta sammanhang behöver vi
också en väl fungerande offentlig sektor med bra
skola, vård och omsorg. Ett starkt näringsliv förut-
sätter en aktiv och målmedveten näringspolitik.
AP-fondsmedlen skulle i större utsträckning än i
dag kunna utnyttjas för att möjliggöra en sådan nä-
ringspolitik. Det förutsätter i sin tur en mindre fo-
kusering på gällande avkastningsmål och också färre
ideologiska blockeringar i synen på statligt ägande i
näringslivet.
Fru talman! Avslutningsvis: Eftersom AP-
fondsmedlen kommer att placeras i både börsnoterade
och icke börsnoterade bolag borde det rimligen inne-
bära att AP-fondens årsredovisning innehåller en
näringspolitisk bedömning av aktie- och företagspla-
ceringarna. I dag finns inte ens någon ansats till nä-
ringspolitiska perspektiv på AP-fondens placeringar.
Vänsterpartiet anser att det är ett krav som man utan
större svårigheter skulle kunna infria, nämligen att
redovisningen innehåller ett näringspolitiskt avsnitt.
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets och Miljöparti-
ets reservation.
(Applåder)

Anf. 20 CARIN LUNDBERG (s):
Fru talman! 1999 är ett viktigt år för alla äldre i
hela världen. På tröskeln till ett nytt årtusende har FN
beslutat att 1999 ska vara FN:s äldreår. Huvudtemat
är Ett samhälle för alla åldrar. EU-kommissionen har
uppmärksammat de kommande åldersmässiga föränd-
ringarna i Europa och har också - liksom FN - place-
rat äldrefrågan högt upp på dagordningen.
Orsaken är befolkningssituationen i världen, dvs.
att andelen äldre ökar mycket kraftigt. Vi var först i
Skandinavien, och sedan kunde vi se detsamma i
resten av Europa och USA. Vid mitten av det nya
seklet blir det aktuellt även i resten av världen.
Aldrig förr i världshistorien har vi haft en sådan
ålderssituation som den som nu väntar oss. Detta
ställer oerhört stora krav på världens alla nationer när
det gäller äldreomsorg, sjukvård och pensioner. Vi
kan vara stolta över att Sverige i många avseenden är
ett föregångsland. Vi har kommit en god bit på väg i
planeringen genom att vi beslutat om ett nytt pen-
sionssystem som ger en långsiktig stabilitet. Inte
minst det faktum att så många partier har kunnat enas
om ett nytt pensionssystem har renderat internatio-
nellt erkännande.
Fru talman! Stabila pensionssystem kräver lång-
siktig finansiering. Det är en av anledningarna till att
vi här i dag debatterar regeringens skrivelse Redovis-
ning av Allmänna pensionsfondens verksamhet för år
1998.
Fonden tillkom som en följd av införandet av en
allmän tilläggspension. Trots att 1960 års pensionsre-
form utformades som ett rent fördelningssystem, dvs.
att varje års pensioner finansieras genom avgifter på
den aktiva befolkningens inkomster under samma år,
fann man det motiverat att en betydande fondbildning
kom till stånd. Skälet till detta var dels ett samhälls-
ekonomiskt intressen av att hålla uppe sparandet i
ekonomin, dels ett behov av att bygga upp en buffert
för att klara kortsiktiga skillnader mellan avgiftsin-
komster och pensionsutbetalningar.
Årets skrivelse är en sammanställning av fondsty-
relsernas årsredovisningar, deras utvärderingar av den
egna medelsförvaltningen och regeringens utvärde-
ring av fondstyrelsernas förvaltning av fondkapitalet.
Enligt Vänsterpartiet tecknas bilden av en i stort
sett lysande fondförvaltning. Sedan 1990 har AP-
fondernas tillgångar ökat från knappt 408 miljarder
till 745 miljarder kronor. Den genomsnittliga årliga
nominella avkastningen har under den senaste fem-
årsperioden uppgått till drygt 10 %, och ändå är man
inte nöjd.
Under våren 1998 beslutade riksdagen om ett re-
formerat ålderspensionssystem. En del av det refor-
merade ålderspensionssystemet ska utgöra ett fonde-
rat system. Där kan varje blivande pensionär be-
stämma över placeringen av sina pengar. För dem
som inte gör något val, s.k. icke-väljare, har det in-
rättats en särskild fond, premiesparfonden. Den för-
valtas av en nyinrättad sjunde fondstyrelse inom AP-
fonden. AP-fondernas roll är också att utgöra en buf-
fert inom fördelningssystemet.
Ett reformerat ålderspensionssystem kräver också
en reform av organisationen. De fem partier som står
bakom pensionsöverenskommelsen har i somras
kommit överens om placeringsregler och organisation
för det nya fondsystemet.
AP-fondssystemet föreslår i samband med över-
föringen från AP-fonden till statsbudgeten den
1 januari år 2001 få en ny organisation och nya place-
ringsregler. Omläggningen syftar till att bättre anpas-
sa AP-fondssystemet till det nya ålderspensionssys-
temet, att öka möjligheterna till en effektivare kapital-
förvaltning och att långsiktigt förbättra avkastnings-
möjligheterna.
De nuvarande första-femte fondstyrelserna om-
vandlas till fyra lika stora, självständiga buffertfonder
med identiska placeringsregler. Varje fond beräknas
vid den nya organisationens start förvalta ett kapital
på drygt 125 miljarder kronor. Tillsammans med
sjätte fondstyrelsen beräknas AP-fondssystemets
samlade kapital uppgå till ca 520 miljarder kronor
totalt.
Placeringsreglerna blir flexiblare. Ett huvudsyfte
är att AP-fonden totalt sett ska kunna öka placering-
arna i aktier, som långsiktigt visat sig ge en högre
avkastning än obligationer. Vidare ges AP-fonden
ökat utrymme att placera i utländska tillgångar i syfte
att uppnå en bättre riskspridning av det förvaltade
kapitalet. Avkastningen kan därigenom öka utan att
risken i värdepappersportföljen ökar.
Och, fru talman, här kommer Vänsterpartiets kri-
tik in. I placeringsreglerna sägs att man inte ska göra
näringspolitiska överväganden. Etiska och miljömäs-
siga hänsyn ska tas utan att förvaltningsmålet åsido-
sätts. Vänstern vill att fonden i sin årsredovisning ska
redovisa en näringspolitisk bedömning av sina inves-
teringar.
Om man läser i Ds 1999:38 AP-fondernas organi-
sation och placeringsregler i det reformerade pen-
sionssystemet finner man på s. 9 målet för place-
ringsverksamheten. Där står det bl.a. att förvaltningen
ska ske med utgångspunkt i AP-fondens åtagande
gentemot alla dem som ska ha pension. Förvaltningen
ska vara till nytta för de försäkrade. Så här står det:
"De nya AP-fonderna föreslås få ett överordnat mål
som innebär att en långsiktigt hög avkastning upp-
nås."
Att det ska vara långsiktig placering innebär att
AP-fonderna inte blir några spekulationsfonder, inte
heller att man kortsiktigt lämnar företagsägande för
att kurserna tillfälligt går ned. I och med att det rör
sig om en långsiktig inriktning av placeringarna
kommer fonderna att bidra till stabilitet i det svenska
näringslivet, som på ett fördelaktigt sätt kommer att
skilja sig från kortsiktiga pensionsfonder och speku-
lanter som nervöst går in i och ut ur företagen.
Även om fonderna inte har ett näringspolitiskt
mål, kommer de ändå att vara en positiv faktor för det
svenska näringslivet genom att bidra till stabilitet och
långsiktighet.
Denna departementsskrivelse ligger till grund för
en proposition som förväntas i november, så vi kom-
mer att fortsätta att diskutera detta ärende då.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till fi-
nansutskottets hemställan i betänkande nr 6 och av-
slag på reservationen.

Anf. 21 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Ca-
rin Lundberg om detta med långsiktig inriktning när
man gör dessa placeringar. Är inte den bästa långsik-
tiga inriktningen att se till att vi har en hög sysselsätt-
ning och låg arbetslöshet och att också ha en redovis-
ning utifrån näringspolitiska perspektiv i dessa place-
ringar? Är inte detta en bättre definition på den lång-
siktiga inriktningen av placeringarna än att bara tala i
ekonomiska termer i form av stabilitet?

Anf. 22 CARIN LUNDBERG (s):
Fru talman! De pensionärer som jag träffar med
anledning av äldreåret är väldigt angelägna om att få
en bra pension. Det tror jag att också framtidens pen-
sionärer kommer att vara. Därför är det viktigt att
förvaltningen av pensionspengarna sker på ett lång-
siktigt sätt.
Som jag sade kommer vi att fortsätta den här dis-
kussionen, men jag kan tills vidare konstatera att även
om man inte har det här näringspolitiska målet kom-
mer fonderna ändå att vara en positiv faktor genom
att de bidrar till stabilitet och långsiktighet.

Anf. 23 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag tycker inte att det ena utesluter
det andra, utan jag tycker att det förslag och den syn
som vi har redovisat är en utveckling av det långsik-
tiga ansvaret för att placera pensionspengarna.
Jag hoppas att det svar som Carin Lundberg har
gett innebär att man kommer att se även på denna
möjlighet, så jag tar det som ett positivt svar.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

6 § Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan
Sverige och Japan m.m.

Föredrogs
skatteutskottets betänkande 1999/2000:SkU4
Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige
och Japan m.m. (prop. 1998/99:135)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 10 §.)

7 § Socialförsäkringens personkrets

Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1999/2000:SfU3
Socialförsäkringens personkrets (prop. 1998/99:119)

Anf. 24 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Socialförsäkringsutskottets betänkan-
de SfU3 behandlar socialförsäkringens personkrets.
Regeringens förslag har gått ut på att göra lagstift-
ningen mer logiskt uppbyggd. Det är bra. Den svens-
ka socialförsäkringen delas i framtiden upp i två de-
lar, en del som avser bosättningsrelaterade förmåner
och en del som avser arbetsrelaterade förmåner. Den
första typen av förmåner finansieras av skattekollek-
tivet, den andra av avgifter, arbetsgivar- och egenav-
gifter.
I och med att systemet är logiskt, skapar det också
större möjligheter till flexibilitet och förändringar.
Den del av försäkringen som gäller grundtrygghet
finansieras av skattekollektivet och ligger i bosätt-
ningsdelen. De arbetsanknutna systemens avgiftsfi-
nansiering kan, om man vill det, specialdestineras
mer än i dag. Avgifter och förmåner kan knytas när-
mare samman i högre grad än i dag. Försäkringsgre-
nar kan läggas samman eller delas upp, också det utan
större tekniska svårigheter. Den nya uppbyggnaden
av socialförsäkringssystemet ger således flexibilitet.
Sedan - och det är en helt annan sak som inte ska
diskuteras i dag - kan det finnas mycket stora politis-
ka skiljaktigheter om behovet av förändringar och om
hur eventuella förändringar bör ske inom de olika
systemen.
Med dessa ord har jag velat stryka under att det är
en bra teknisk förändring som regeringen föreslår. Vi
ansluter oss helt till de nya principerna.
Det finns dock vissa smärre problem och skön-
hetsfläckar som påtalats i olika motioner.
När det gäller biståndsarbetare uppkommer prak-
tiska problem vad gäller bosättningen. Det vore orätt-
färdigt att använda sig av det generella bosättnings-
begreppet för denna grupp av personer. Det förutsätts
inte heller i förslaget. För biståndsarbetare anställda
av Sida gäller att den utsände med familj behåller sin
bosättning i fem år, medan endast tre år ska gälla för
biståndsarbetare utsända av frivilliga organisationer.
Detta utgör en orättvisa och faktiskt en onödig orätt-
visa. I princip är kontrollen lika god i de två fallen
och dessutom kommer pengarna från samma källa. Vi
moderater anslöt oss vid utskottsarbetet till kristde-
mokraternas motion, där man hade uppmärksammat
en brist i propositionen.
I socialförsäkringsutskottet finns ganska många
ledamöter från Skånebänken. Vi har under många år
uppmärksammats på de problem som gränsgångarna i
Skåne träffar på vad gäller socialförsäkringen och
beskattningen. I Danmark tar man inte ut socialför-
säkringsavgifter. Det gör man i Sverige. Dessutom
har försäkringarna delvis olika utformning. Systemen
passar helt enkelt inte samman.
I utskottets betänkande erkänner man problemen
och redovisar också utförligt - vilket jag ska ge en
eloge för - vad som gjorts för att komma till rätta
med förhållandena. Det är bra, men det gäller faktiskt
att trycka på ytterligare. För att arbetsmarknaden nere
i Öresundsregionen ska fungera integrerat när bron är
färdig krävs det att Sverige och Danmark finner bättre
lösningar än vad vi har i dag.
Ett förslag kunde vara frivillig rätt till val av vil-
ket system man vill tillhöra. Det föreslås nu i en pro-
position från regeringen vad gäller beskattningen av
anställda ombord på färjor, tåg, m.m. som går mellan
Sverige och Danmark. Detta är en nyhet. Detta vore
kanske en modell att bygga vidare på.
Att vi moderater inte nöjde oss med utskottets
skrivning, vilket vi hade kunnat göra, kan tyckas
petigt. Men vi anser att det är utomordentligt viktigt
att vi finner bra och praktiska lösningar av problem
som vi alla tycker är mycket besvärliga. I ett sådant
fall har faktiskt de som företräder regeringen och de
som företräder oppositionen lite olika roller. Vi ska
trycka på regeringen. Vi kan höja rösten lite mer och
understödja näringslivet och regionala politiker obe-
roende av parti som snabbt vill finna praktiska och
bra lösningar. Jag tror att det är väldigt viktigt. Vi ska
nämligen komma ihåg att den stora bromsen inte är
vår regering utan snarare den danska regeringen.
Jag yrkar bifall till reservation 4.
I reservation 5 begär vi moderater något mycket
självklart, nämligen att personer som råkar bli sjuka
inom EU och behöver vård utsätts för minsta möjliga
byråkrati. Våra turister ska inte behöva packa ner en
särskild blankett som de ska använda om de har otu-
ren att behöva söka läkarvård. Pass eller annan legi-
timationshandling borde räcka.

Anf. 25 KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Det är med något blandade känslor
som jag ställer mig i denna talarstol i dag. Betänkan-
det som behandlas är en redovisning av utskottets
synpunkter på regeringens proposition som klargör
många frågor inom socialförsäkringens personkrets
med dess nya regler. Det är positivt att vi får tydliga
regler angående bosättning och arbete som bas för
olika förmåner inom systemet. Men propositionen har
också missat i några för oss kristdemokrater väldigt
värdefulla lagtexter. Det gäller bl.a. en rättvisefråga
mellan biståndsarbetare som är statligt anställda och
det kanske största antalet, nämligen alla som jag vill
företräda i denna debatt, de som är anställda av en-
skilda organisationer. Det gäller olika samfund, ide-
ella organisationer och liknande som under många år
gjort betydande insatser i många av våra fattigaste
länder.
Det är tacksamt och glädjande att propositionens
förslag avseende bosättnings- och arbetsbaserade
regler är förnyade, att man inte längre ska kvalificeras
efter hur länge man har bott i Sverige för att få del av
t.ex. garantibelopp och olika bidrag. Om bosättningen
i Sverige avser att vara mer än ett år gäller att alla är
lika i form av bidragsmottagare. Detta redogjorde
Margit Gennser för, och jag ställer mig bakom det.
På samma sätt är det med de arbetsbaserade för-
månerna som gäller omedelbart vid anställning,
fr.o.m. den första dagen av anställningen under förut-
sättning att avsikten är att anställning och vistelse ska
vara mer än ett år.
Kristdemokraterna har i motion Sf18 motiverat
kraven på en rättvis reglering av förmånerna som
baseras på bosättningsbegreppet.
Fru talman! Jag vill redan nu yrka bifall till reser-
vation 3 under mom. 3.
Utöver det som känns bra med nya och fasta reg-
ler konstaterar jag med blandade känslor också att det
finns nya regler som kommer att sätta grundmurade
värderingar ur spel. Sverige har under många år ut-
märkt sig genom att vara ett föregångsland beträffan-
de rättvisa och solidaritet. Vi vill att alla människor
ska ha lika rätt avseende såväl förmåner som möjlig-
heter att påverka sin ekonomiska situation.
År 1985 flyttade jag hem till Sverige efter fem års
biståndsarbete i Rwanda. Min hustru och jag hade då
arbetat med att bygga upp en sekundärskola och
skolsjukvård. Dessa insatser delfinansierades bl.a.
tack vare medel från Sida som kanaliserades genom
Pingstmissionens u-landshjälp och några kyrkor.
Efter dessa år kändes det märkligt att komma hem till
Sverige och informeras om att vi var utförsäkrade. På
den tiden fanns det varken arbetslöshetsersättning
eller sjukpenning att erhålla, eftersom vi hade varit
utomlands i frivilligorganisationers u-landstjänst. Om
vi hade varit anställda inom Sida eller UD hade reg-
lerna varit helt annorlunda. Vi hade med all sannolik-
het haft motsvarande svenska löner. Vi hade även
haft socialförsäkringens olika förmåner. Nu hade vi,
liksom många gör än i dag, arbetat för en lön motsva-
rande mottagarlandets kostnadsläge, vilket i u-
länderna är avsevärt under vår svenska kostnadsnivå.
Jag ska emellertid inte beklaga mig här och nu. Be-
slutet var ju vårt eget. Men vi kände till förutsättning-
arna och tecknade därför egna försäkringar så långt
som det gick att ordna.
Hur ser det då ut i dag? Hur är det för dagens bi-
ståndsarbetare? Många svenskar reser varje år till
olika länder för att på ort och ställe arbeta med bl.a.
rättvisa och solidaritet. Det är inte endast biståndsar-
betare från kyrkor, utan många andra frivilligorgani-
sationer skickar också folk till olika länder med skif-
tande behov. Allt från byggnationer av vägar och
bostäder till utbildning inom teknik och sjukvård
samt värderingar såsom jämlike och respekt för olik-
tänkande är grund och målsättning för osjälviska
insatser. Många människor ger allt och offrar svensk
trygghet till förmån för behövande människor i länder
som står under utveckling.
Många avsätter flera år, ja kanske rent av hela sin
yrkesverksamma tid på biståndsarbete med hopp om
att själva få uppleva att rättvisan kommer dem själva
till del i form av pension och andra sociala förmåner.
Men döm om deras förvåning när biståndsarbetare
som inte är anställda av Sida eller staten ska särbe-
handlas. Efter många år med betydande biståndsinsat-
ser från Sverige borde vår lagstiftning följt med i
utvecklingen för denna personkrets och således
kommit längre i fråga om rättvisa inom socialförsäk-
ringens regler.
Fru talman! Kristdemokraterna vill i enlighet med
vår motion att regeringen ska klargöra skillnaderna
mellan socialförsäkringens sätt att se på bosättnings-
begreppet och folkbokföringens bosättningsbegrepp.
Det råder, som utskottet skriver, inte full kongruens
mellan dessa båda myndigheters olika sätt att se på
begreppet. Det får inte heller råda någon skillnad när
det gäller dem som ska komma i åtnjutande av för-
månerna. Anledningen till att vi anser det vara rätt
med en förklaring är att man inte ska hamna i oklar-
het om vad som gäller vid studier och arbete i utlan-
det när vistelsen ligger runt tolv månader. Vad kom-
mer att gälla vid längre tid än tolv månader, och vilka
förmåner gäller om man varit utomlands färre än tolv
månader?
Kristdemokraterna anser att regeringen bör kom-
ma med en tydligare text av vad som ska gälla för
människor som är i utlandet under ett år eller studerar
utomlands under ett år.
Angående särskilda personkategorier är det an-
märkningsvärt att regeringen tillåter sig att skilja på
dem som anställts via enskilda organisationer och
dem som anställts som statliga biståndsarbetare. Det
handlar i många fall om ekonomiska medel från
samma källa, nämligen statsbudgeten men som kana-
liseras på olika sätt till biståndasarbetare och slutligen
till mottagarlandet.
Propositionens förslag och även betänkandet be-
handlar inte dessa båda grupper lika, och detta är inte
rättvist. Det är diskriminerande av dem som anställts
av och arbetar med stöd från kyrkor och andra lik-
nande enskilda organisationer. Det berör människor
som osjälviskt beger sig till u-länder och avstår från
andra trygghetsfaktorer till förmån för behövande
människor i utvecklingsländerna. Bakom dessa män-
niskor finns en drivkraft att hjälpa dem som lider stor
nöd på det som för oss är självklara grunder i livet.
Deras insatser och effektiva användning och hand-
läggning av begränsade resurser borde snarare upp-
muntras än, som aviseras i förslaget, begränsas när
det gäller deras sociala förmåner.
Fru talman! Enligt betänkandet ska särskilda per-
songrupper omfattas av utsträckt giltighet av social-
försäkringen vid utlandstjänstgöring. Den som av
statlig svensk arbetsgivare sänds till ett annat land för
arbete för dennes räkning ska under hela utsänd-
ningstiden, utan tidsbegränsning, omfattas av såväl
den bosättningsbaserade som den arbetsbaserade
försäkringen. Detta gäller även medföljande familje-
medlemmar.
Om nu samma personer väljer att utföra samma
arbete i samma land men med en enskild svensk or-
ganisation som arbetsgivare, drabbas de av en bety-
dande orättvisa. Helt plötsligt ska man - det gäller
kanske inte alla - trots förbättringar till fem års ut-
landstjänst ändå tvingas att lämna mottagarlandet och
tjänsten innan femårsgränsen har passerats. Vad är
det som säger att alla projekt som administreras av
kyrkor och enskilda organisationer kan stå klara inom
den tiden? Statliga biståndsprojekt drabbas inte av
dylika begränsningar. Det måste vara samma spel-
regler på hela spelplanen, annars provocerar vi fram
en orättvisa som är osund.
Jag erinrar mig att det under mina fem år i Rwan-
da var möjligt att betala in en ATP-avgift motsvaran-
de svensk lön. Detta var mycket tacknämligt eftersom
många av oss endast fick lön i relation till mottagar-
landets kostnadsläge. Lägre löner betalades för att
pengarna skulle komma fler till del.
Om vi nu ser på förhållandena i dag, borde rättvi-
sa råda mellan dem som är anställda av en statlig
svensk arbetsgivare och den som har enskild organi-
sation som arbetsgivare, men så är det inte. Det finns
en femårsregel som drabbar alla biståndsarbetare med
enskilda organisationer som arbetsgivare. Det tycks
inte ha någon som helst betydelse att såväl Riksda-
gens revisorer som Sida framhåller att dessa enskilda
organisationer, samfund och kyrkor gör en betydande
insats och är synnerligen kostnadseffektiva.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att här
kan man inte finna några demokratiska och solidaris-
ka rättigheter. Även i den nya lagen ska man helt
plötsligt straffa dem som hängivet offrar sig och flera
av sina bästa år i biståndsarbete. I stället för bestraff-
ning borde de premieras med en högre grundpension
eller åtminstone en lika hög garantipension och sam-
ma försäkringar som gäller övriga svenskar i den nya
socialförsäkringslagen. Skattefinansierade förmåner
får inte skilja beroende på om man arbetar utomlands
med anställning i ett svenskt företag, en kyrka eller
ett samfund eller om man har en statlig svensk ar-
betsgivare.
Vad blir då sammanfattningen? Jo, i värsta fall
kan det låta på följande sätt: Du som hjälper männi-
skor som drabbats av lidande och nöd kan mycket väl
själv drabbas av ekonomisk misär vid pensionen om
du haft en annan arbetsgivare än en statlig svensk
arbetsgivare.

Anf. 26 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Margit Gennser och Kenneth Lantz
har på ett tydligt sätt beskrivit vad det här betänkan-
det innehåller. Jag tänker inte uppta kammarens tid
med att fylla på den biten.
Jag kommer däremot att lyfta fram det som vi i
Centerpartiet inte är nöjda med i det här förslaget. Vi
tycker att stora delar av det man föreslår är bra, men
vi saknar en viktig komponent i det här betänkandet.
Vid flera tillfällen har vi motionerat om att vi vill
ha en trygghetsreform som ska innehålla en arbets-
livsrelaterad försäkring för sjukdom, arbetslöshet och
förtidspension. Den offentliga utredning som ligger
till grund för den här propositionen heter En lag om
socialförsäkringar, SOU 1997:72. I den föreslogs att
även arbetslöshetsförsäkringen skulle ingå i den
sammanhållna socialförsäkringen. Nu valde regering-
en att inte ta med den. Jag vet att det finns remissin-
stanser som har kritiserat förslaget. Det finns också
de, t.ex. Lagrådet, som satte frågetecken för att man
inte tog med den i det här förslaget.
Vi i Centerpartiet tycker att det är viktigt att vi har
ett trygghetssystem som gäller för alla. Arbetslöshets-
försäkringen är ju en frivillig försäkring, men vi tyck-
er att det är viktigt att alla får del av ersättningar från
det trygghetssystem som samhället ska stå för. I mo-
tioner från den allmänna motionstiden och även i en
motion nu har vi lyft fram detta.
Vi tycker att trygghetsförsäkringen vid arbetslös-
het ska vara allmän och obligatorisk. Ersättningen vid
arbetslöshet ska vara en generell trygghet som om-
fattar alla personer som har kontakt med arbetslivet.
På en alltmer tudelad arbetsmarknad finns det risk för
att s.k. fripassagerarproblem uppstår, dvs. att vissa
arbetstagare inte tecknar den frivilliga försäkringen
och därmed inte bidrar till finansieringen av den. Det
gör att alla människor inte har samma rättigheter som
de som har varit förutseende nog att teckna en sådan
här försäkring. Vi kan finna problem i andra länder
där man väljer att förlita sig på frivilliga försäkringar
inom socialförsäkringens ram.
Regeringen brukar kritisera förslag om frivilliga
försäkringar på det sociala området. Därför är vi
kritiska till att regeringen inte har valt genomföra de
intentioner som fanns i utredningen. Vi anser att alla
de trygghetssystem som administreras av Riksförsäk-
ringsverket, Premiepensionsmyndigheten, de allmän-
na försäkringskassorna, Arbetsmarknadsstyrelsen,
länsarbetsnämnderna och arbetslöshetskassorna ska
hänföras till begreppet socialförsäkring.
Den arbetslöshet som vi har i samhället har bidra-
git till att alltfler människor står utanför den generella
välfärden. Det illustrerar tydligt bristerna i det väl-
färdssystem vi har.
Dagens socialförsäkringar är avsedda att ge eko-
nomisk trygghet till alla. Men i stället har beroendet
av behovsprövade socialbidrag ökat. Statens uppgift
bör vara att se till att människor har en grundläggande
trygghet i de fall man drabbas av sjukdom eller ar-
betslöshet eller av annan orsak inte kan delta i arbets-
livet. Vi i Centerpartiet föreslår alltså en samordnad
trygghetsförsäkring. Vi hade hoppats att även arbets-
löshetsförsäkringen skulle ha ingått i det förslag som
vi behandlar i dag.
Fru talman! Därför yrkar jag bifall till reservation
nr 1 i det här betänkandet. Jag yrkar också bifall till
reservation nr 3 där Kenneth Lantz fint har beskrivit
villkoren för biståndsarbetare och den femårsgräns
som där gäller.

Anf. 27 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Den proposition vi nu diskuterar be-
rör en synnerligen central fråga, nämligen vilka som
ska anses ingå i de socialförsäkringar vi har. Jag
tycker att det förslag som har lagts fram har stora
fördelar. Det har ju också vunnit bred anslutning
inom utskottet. Det är klara och tydliga huvudregler
som nu slås fast. Det är bra att det har tagits fram, och
det är bra att vi i dag kan fatta beslut om det hela.
Jag tänkte något uppehålla mig vid de två punkter
som jag har berört i samband med en reservation och
ett särskilt yttrande. Det handlar om frågan om bi-
ståndsarbetarna och frågan om arbetslöshetsförsäk-
ringen.
Förslaget innebär en förbättring även för de bi-
ståndsarbetare som är anställda av kyrkor och enskil-
da organisationer. Det är ju bra. Nu utvidgar man det
hela till fem år. Däremot har vi tyckt att det ligger en
hel del i den motion som har väckts av Kristdemo-
kraterna som säger att man ska ha samma regler som
för dem som är anställda av Sida. Därför ställer vi oss
bakom den motionen i en reservation som skrivits
under av flera partier. Det bör kunna vara samma
villkor på den här punkten. Trots förbättringen, tycker
vi att man kunde ha tagit steget fullt ut. Detta gör att
jag vill ställa mig bakom bifallsyrkandet till reserva-
tion nr 3.
Sedan har vi den intressanta och väsentliga frågan
om var arbetslöshetsförsäkringen hör hemma. Det är
vår uppfattning att den bör vara en generell försäk-
ring, en försäkring som omfattar samtliga. Däremot
tycker vi att den har klara skillnader mot sjukförsäk-
ringen. Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en om-
ställningsförsäkring på ett sätt som sjukförsäkringen
inte alltid kan vara eftersom man inte alltid kan
komma åt det som är orsaken till att man får ersätt-
ning. Vi har därför tyckt att det fanns anledning att i
särskilt yttrande något snudda vid den fråga som
Centerpartiet kommenterar i sin reservation. Man vill
lägga samman försäkringarna och såvitt jag förstår ha
samma regler för dem som för dem som har inkomst-
bortfall.
Vi har dessutom en i förhållande till Centerpartiet
i hög grad avvikande mening i frågan om försäkring-
arna ska innehålla något slags grundtrygghetsmodell.
Vi tycker att socialförsäkringarna ska utgå från in-
komstbortfallsprincipen.
Fru talman! Vi har flera gånger i motioner här i
kammaren lagt fram förslag om att få till stånd en
modell med tre stora försäkringar - en som gäller
sjukdom, en som gäller arbetslöshet och en som gäl-
ler förhållandena efter det att man har slutat arbeta på
grund av ålder. Det finns skäl för att de ska vara väl-
digt självständiga i förhållande till statsbudgeten. Fru
talman! Vi återkommer till de frågorna i andra sam-
manhang.

Anf. 28 ANITA JÖNSSON (s):
Fru talman! Som nämnts står ett enigt utskott
bakom propositionen. Några av partierna har dock
reserverat sig mot vissa detaljer.
Den nuvarande svenska socialförsäkringen bygger
på principen att försäkrade är de personer som är
bosatta här i landet och inskrivna hos försäkringskas-
san. Bosättning ger rätt till vissa förmåner, som t.ex.
folkpension och barnbidrag. För rätt till andra förmå-
ner som sjukpenning och inkomstgrundad folkpen-
sion krävs också förvärvsarbete. Lagen om allmän
försäkring, AFL, har länge haft den centrala platsen i
det svenska socialförsäkringssystemet. Här regleras
bl.a. sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen.
Det är dock inte alltid enkelt för den enskilde att
uttolka socialförsäkringarna och veta exakt vilka
regler som gäller, eftersom förmånssystemen är
komplexa, men ambitionen med dagens förslag är att
de ska göras tydligare. Det har hittills lagts ned ett
stort arbete på att förbättra, förenkla och effektivisera
reglerna i våra socialförsäkringssystem. Nu går vi
vidare och samlar alla socialförsäkringar i en speciell
lag, socialförsäkringslagen, med enhetliga försäk-
ringsvillkor för likartade förmåner. Dagens system,
som baseras på att människor ska vara inskrivna hos
försäkringskassan, slopas och ersätts av arbets- och
bosättningsbaserade förmåner.
Jag ska säga något om den nya försäkringens hu-
vudprinciper.
För det första: Vem ska anses vara försäkrad? Det
är den person som ingår i den personkrets som skyd-
das av de trygghetssystem som finns i den nya social-
försäkringslagen. Det är bosättning i Sverige respek-
tive arbete i Sverige som är utgångspunkten för att
man ska få tillgång till socialförsäkringarna. Det
innebär att inte vare sig svenskt medborgarskap eller
att vara inskriven hos försäkringskassan längre ska
vara försäkringsvillkor.
För det andra: Vilka är socialförsäkringarna? De-
finitionen i propositionen tar sikte på en mer praktisk
metod för avgörande av detta, nämligen att genom
uppräkning i lagstiftningen bestämma vad som ska
hänföras till en socialförsäkring och vad en sådan
ordning ska kallas. Därför utgår förslaget från hur
trygghetssystemen i dag administreras. De trygghets-
system som administreras av Riksförsäkringsverket,
Premiepensionsmyndigheten och de allmänna försäk-
ringskassorna blir de som innefattas i begreppet soci-
alförsäkring.
Som vi fått höra finns det en reservation från
Centerpartiet vad gäller definitionen. Man vill att
även arbetslöshetsförsäkringen ska tillhöra denna
grupp. Utskottet delar dock propositionens uppfatt-
ning att arbetslöshetsförsäkringen på olika sätt skiljer
sig från försäkringssystem som traditionellt hänförs
till socialförsäkring. Jag ska nämna några motiv för
detta ställningstagande.
Arbetslöshetsförsäkringen handläggs inte av för-
säkringskassorna utan av Arbetsmarknadsstyrelsen,
länsarbetsnämnderna och arbetslöshetskassorna. Den
är uppdelad i en grundförsäkring och en inkomstbort-
fallsförsäkring. Den är till vissa delar frivillig och
passar därför mindre väl in i ett obligatoriskt system.
När utredningen som ligger till grund för propositio-
nen var ute på remiss hade också flera remissinstanser
invändningar mot att arbetslöshetsförsäkringen skulle
ingå i det nya socialförsäkringsbegreppet.
Förslaget innebär alltså en uppdelning av social-
försäkringen i två grenar: den bosättningsbaserade
försäkringen och den arbetsbaserade försäkringen.
I den bosättningsbaserade försäkringen finns två
slag av förmåner, dels de som utgår med garantibe-
lopp, dels de som ges som bidrag. Jag ska inte räkna
upp alla dessa förmåner utan bara som exempel näm-
na att till den första kategorin kan föras föräldrapen-
ning på garantinivå eller folkpension i form av för-
tidspension och efterlevandepension. Som exempel
på bidrag kan nämnas barnbidrag, bostadsbidrag och
underhållsstöd.
Till den arbetsbaserade försäkringen räknas för-
säkringar som avser inkomstförlust. Exempel på
sådana är sjukpenning och föräldrapenning över ga-
rantinivån. Förslaget om en tudelning av socialförsäk-
ringen är ett led i den renodling av försäkringssys-
temen som för närvarande pågår i Sverige, baserad på
olika orsaker till behovet av förmåner.
När det gäller de bosättningsbaserade förmånerna
ska det bosättningsbegrepp som används i princip
vara detsamma som inom folkbokföringen. Den som
kommer till Sverige ska anses vara bosatt här, om
vistelsen kan antas komma att överstiga ett år. På
motsvarande sätt ska en i Sverige bosatt person som
lämnar landet fortfarande anses bosatt här, om ut-
landsvistelsen kan antas vara längst ett år. Det ska
inte finnas någon väntetid för de här förmånerna, och
det innebär att dessa kan betalas ut så snart bosätt-
ningsvillkoret är uppfyllt.
En person måste dock ha uppehållstillstånd för att
ha rätt till de bosättningsbaserade förmånerna. Det
finns vissa undantag när det gäller ettårsregeln. Vissa
persongrupper bör precis som i dag inte innefattas av
ettårsregeln när det gäller utlandsvistelse. Det gäller
bl.a. statsanställda som sänds ut för tjänstgöring ut-
omlands, ambassadanställda, utlandsstuderande och
biståndsarbetare.
För utlandsstuderande blir det en i förhållande till
i dag utsträckt tillämpning. En person som är bosatt i
Sverige och studerar utomlands ska anses vara fort-
satt bosatt här, om personen genomgår studiestödsbe-
rättigad utbildning eller uppbär utbildningsbidrag för
doktorander. Reglerna gäller även medföljande fa-
miljemedlemmar.
För biståndsarbetare som sänds ut av Sida eller
annan statlig arbetsgivare gäller, som här har nämnts,
samma regler som för andra statligt utsända. Enligt
utskottets mening utgör även de enskilda organisatio-
nernas biståndsarbete en viktig del av den svenska
biståndspolitiken. Här gör lagstiftningen alltså ett
undantag. Vi ser positivt på att biståndsarbetarna nu
kommer att få ett utökat skydd genom den föreslagna
femårsregeln innebärande att de i fortsättningen under
fem år kommer att vara försäkrade med bosättnings-
baserade förmåner.
Jag tycker som skåning precis som Margit Genn-
ser, som talade varmt för att vi måste ta itu med
gränsgångarproblematiken, att det är viktigt att vi får
en lösning på de problem som uppstår när man bor i
ett land och arbetar i ett annat. Det gäller inte bara de
för oss aktuella två länderna, utan så här ser det i dag
ut också i världen i övrigt, kanske framför allt i Euro-
pa, där vi har en gemensam arbetsmarknad.
Jag kan från min hemkommun se bron mellan
Sverige och Danmark, och när den öppnas för trafik
om cirka ett år blir det säkert ännu fler som kommer
att välja att arbetspendla mellan de båda länderna.
Regler om vilket lands lagstiftning som ska gälla för
dem finns i EU:s förordning 1408/71.
Eftersom det finns skillnader mellan socialförsäk-
ringssystemen i de båda länderna kan det uppstå tolk-
ningsproblem, och det är oklart för individen vilka
försäkringssystem som gäller. Problemet är inte nytt,
och därför har regeringen på olika sätt tagit detta
problem till sig. För några månader sedan lämnades
en rapport, Öresund - en region blir till, som har
getts ut av den svenska och den danska regeringen
gemensamt, där man tar upp de här problemen. I
denna rapport säger man att man så långt som möjligt
ska säkra att de som bor i Öresundsregionen framde-
les inte upplever skillnader i de sociala systemen som
ett hinder för integration. Regeringen kommer att ta
initiativ till bl.a. en omfattande satsning på informa-
tion och en särskild styrgrupp för Öresundsintegratio-
nen som löpande ska följa upp de problem och hinder
som kan dyka upp.
Utskottet konstaterar också att man i budgetpro-
positionen för 2000 under utgiftsområde 10 säger att
när färdigställandet av Öresundsbron kommer att vara
helt klart innebär det ett ökat svensk-danskt samar-
bete. I det sammanhanget kommer dessa socialförsäk-
ringsfrågor att beröras.
Till sist vill jag säga att det här förslaget alltså inte
innebär någon ändring i sak i de olika socialförsäk-
ringarna, utan är ett sätt att samla samtliga socialför-
säkringar i en lag som ska innehålla vissa gemen-
samma bestämmelser för de olika förmånerna. Den
utgår från hur trygghetssystemen administreras, och
det finns bestämmelser om bosättning och arbete i
Sverige, försäkringstider, utgivande av ersättning
utomlands samt anmälan och handläggning av ären-
den.
Med en sådan uppbyggnad underlättas en helhets-
syn på socialförsäkringen, vilket kommer att motver-
ka framväxten av ett splittrat försäkringssystem med
förmåner som riskerar att överlappa varandra.
Jag yrkar därför bifall till hemställan i betänkan-
det SfU3 och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 29 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Anita Jönsson nämnde ju här att flera
remissinstanser hade varit kritiska till att införliva
arbetslöshetsförsäkringen i det här systemet. Det har
många gånger funnits kritiska åsikter till olika typer
av offentliga utredningar, men regeringen har ändå
valt att lägga fram förslag. Jag beklagar verkligen att
man inte valde att lyssna mer på lagrådet, som ställde
frågan om det inte hade varit på sin plats att också
reglera arbetslöshetsförsäkringen inom socialförsäk-
ringssystemet.
Jag skulle se det enbart som en fördel att ha ett
samordnat system, oavsett om man behöver få ersätt-
ning för sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet eller
förtidspension, och det är det vi vill med vårt trygg-
hetssystem, den trygghetsförsäkring som vi föreslår:
Allt det här skulle vara samlat under ett tak.
Det saknas helhetssyn i de system som finns i dag.
Tyvärr är det ju då en del som väljer att saxa sig fram
mellan de olika försäkringsförmåner som man kan få.
Det krävs omfattande kunskap om de system som
finns och de kryphål som finns, och tyvärr finner ju
en del de kryphål som ofta finns när man kan få er-
sättning ifrån olika system. Det hade som vi ser det
varit en klar fördel om man hade kunnat ha ett samlat
system där allt fanns under ett och samma tak, och
jag hoppas verkligen att regeringen återkommer med
förslag om en sådan här åtgärd snarast.

Anf. 30 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Det är inte antalet remissinstanser
som ligger till grund för huruvida man ska lyssna på
dem eller ej, utan det är naturligtvis vilket innehåll
remissinstanserna har i sina svar, dvs. varför man
tycker att något är bra och varför man tycker att något
är dåligt. Vi har, utifrån att det finns stora olikheter i
arbetslöshetsförsäkringen i förhållande till de regler
som ska vara gemensamma för de övriga försäkrings-
systemen, sett att den olikheten skulle ställa till stora
problem. De vinster som man kan göra med den lik-
heten i lagstiftningen skulle försvinna.
Jag har tidigare redogjort för bakgrunden, dvs.
vad det är i arbetslöshetsförsäkringen som gör detta.
Det handlar om att den inte är obligatorisk, och det
handlar om att det inte är försäkringskassan och Riks-
försäkringsverket som administrerar den, utan det
finns en annan myndighet eller organisation som har
det uppdraget. Det har då lett fram till det förslag som
ligger här.
Jag tycker att för individen är det här förslaget
klart och tydligt vad gäller vilka system som ska in i
den nya socialförsäkringslagen, och det är klart och
tydligt vem som har ansvar för arbetslöshetsförsäk-
ringen, och det är det som är det viktiga.

Anf. 31 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Anita Jönsson har på ett bra sätt redo-
gjort för den nya socialförsäkringslagen men uttryck-
er bl.a. frågorna om biståndsarbetarna på ett lite dun-
kelt sätt.
Anita säger att det är positivt med den här förbätt-
ringen, men jag skulle vilja ställa en fråga: Varför
skulle då inte utskottet kunna enas om en total lika-
behandling av biståndsarbetarna, oberoende av om
man är anställd av ett statligt företag, Sida eller någon
myndighet, eller om man är anställd av en ideell or-
ganisation, en kyrka eller ett samfund? Varför ska det
finnas särskillnad mellan de här två grupperna?

Anf. 32 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! När vi stiftar lagar i den här försam-
lingen är det nästan alltid så att man tycker att man
har gjort allt klart och tydligt. Men så upptäcker man
att det kanske inte blev riktigt bra för alla och allt,
och så gör man undantag. Undantag innebär alltid att
man måste sätta nya gränser för vem som ska finnas i
dessa undantag.
Jag tycker att det är bra att man har så få undantag
som möjligt. Men vi har då sagt att vi ska undanta
biståndsarbetare, som inte är utsända av staten, i den
här lagstiftningen och säga att ettårsregeln inte ska
gälla, utan de ska kunna vara ute i fem år och fortfa-
rande vara kvar i de bosättningsbaserade försäkring-
arna. Jag tycker att det är rätt tanke.
Vi har andra motioner i det här betänkandet, som
handlar om andra yrkesgrupper som man visar på
också gör ett förtjänstfullt arbete, men som arbetar för
andra än en statlig arbetsgivare. Här har vi då sagt att
vi inte kommer att göra något undantag för dem.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att staten tar
sitt arbetsgivaransvar och säger att de som jobbar i
andra länder får ett bra försäkringsskydd. Det är na-
turligtvis upp till andra arbetsgivare också att se till
att man, när man sänder ut anställda på uppdrag ute i
världen, försäkrar sina anställda på ett bra sätt när de
inte omfattas av det allmänna, generella försäkrings-
systemet.

Anf. 33 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Jag skulle gärna vilja få ett råd av
Anita Jönsson om vad jag i så fall ska ta med mig
hem till många av mina nära vänner och f.d. kolleger
som arbetar inom de ideella organisationerna. Skälet
till att de ska undantas från de här förmånerna, ska
det vara att de är mindre värda? Varför ska de exklu-
deras eller uteslutas på något sätt från den här förmå-
nen, som egentligen inte är en dyr förmån, om man
ser till antalet anställda och dessutom deras relativt
låga lönekostnader? Det borde vara ett rimligt och
likaberättigat skäl att de också skulle få samma för-
måner som de statligt anställda biståndsarbetarna.
Vad säger Anita Jönsson om det?

Anf. 34 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Kenneth Lantz har
svårt att se att detta är ett undantag. Detta undantag
gör man därför att man ser att de biståndsarbetare
som inte är utsända av en statlig arbetsgivare också
gör ett bra arbete och därför bör undantas i lagstift-
ningen.
Alla andra som åker ut mer än ett år får inte den
bosättningsbaserade förmånen. Om man däremot som
biståndsarbetare är anställd av en annan arbetsgivare
än staten har man en möjlighet att vara ute i fem år
och ändå ha rätt till de bosättningsbaserade förmåner-
na. Jag tycker att det är bra. Det är dessutom en för-
bättring, eftersom det tidigare var tre år.
Vi hade i utskottet en träff med Forum Syd, som
representerade över 100 olika organisationer. Vi
frågade då organisationen: Hur ser era avtal ut med
dem som åker på biståndsarbete i andra länder? Det
svar vi fick är att det oftast är på två år som de får
uppdraget. Jag uppfattade att man från organisationen
tyckte att undantaget på ett bra sätt gjorde att man
kunde vara ute mer än en period i sitt arbete som
biståndsarbetare. Genom att vi har gjort detta undan-
tag har vi också talat om att den här gruppen gör ett
mycket förtjänstfullt arbete.

Anf. 35 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Miljöpartiet ställer sig bakom utskot-
tets betänkande. Vi har inte skrivit några motioner
med anledning av propositionen trots att förslaget är
långt från vår modell, som innebär total reform av
hela grundtrygghetssystemet. Det arbetar vi för på
lång sikt. Men i det nuvarande systemet är dagens
betänkande ändå en bit på vägen, och därför har vi
tillstyrkt det.
Det nya förslaget är klart och tydligt för försäk-
ringstagarna, klart och tydligt för försäkringskassor-
na, och det innehåller bättre villkor för utlandsarbeta-
re än förut. Men fortfarande faller grupper mellan
stolarna. Vi i Miljöpartiet anser att det till stor del
beror på den starka kopplingen till inkomst och in-
komstbortfall. Vi arbetar för att förändra det på lång
sikt.
Nu kommer jag in på den egentliga orsaken till att
jag ändå går upp i debatten här i dag. Det är en myck-
et viktig grupp som vi alla har glömt som jag vill
framhålla - och som säkert ingår i den grupp som
Kenneth Lantz talade om - och det är Läkare utan
gränser. Lars Ångström i vårt parti har skrivit en
motion om detta under den allmänna motionstiden.
Den lämnades in för sent för att kunna behandlas i
dagens betänkande. Men jag vill flagga för att jag
kommer att jobba för den gruppen och även andra
grupper i framtiden.
Man kan säga: Det här kan vi inte ta hänsyn till.
Det är ett undantag. Det kommer andra grupper som
också vill ha det ena och det andra. Men jag tycker
inte att man ska resonera så. Systemet är konstruerat
så att grupper faller mellan stolarna. Då är det vår
skyldighet att rätta till bristerna.
Just gruppen Läkare utan gränser har fått stor
publicitet genom Nobelpriset, så den blir svår att
glömma bort. Jag vill i fortsättningen försöka att vara
så öppen som möjligt för att upptäcka grupper som
faller mellan stolarna och kämpa för deras rättigheter.
Det är förhoppningsvis något vi kan hjälpas åt med
allesammans. Jag tillstyrker dagens betänkande.

Anf. 36 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Eftersom dagens föredragningslista är
ganska lång och många önskar debattera välkomnas
säkert korta inlägg, och detta inlägg är kort.
Anita Jönsson presenterade utskottsmajoritetens
syn på ett mycket bra sätt. Från Vänsterpartiets sida
vill jag också passa på att yrka bifall till utskottsmajo-
ritetens yrkande i socialförsäkringsutskottets betän-
kande angående socialförsäkringens personkrets. Mitt
parti uppskattar den samverkan som varit kring pro-
positionen mellan s, mp och v.
Den nya lagen är i många avseenden komplex och
inte helt lättillgänglig. Det är därför viktigt att den
personal som kommer att handlägga dessa frågor blir
ordentligt informerad och utbildad. Det står också i
betänkandetexten. Naturligtvis är det också viktigt att
de grupper som främst kommer i kontakt med den
nya lagstiftningen erhåller information. Det är säkert
också en ambition från regeringen och från myndig-
heterna.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Ny svensk filmpolitik

Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU5
Ny svensk filmpolitik (prop. 1998/99:131)

Anf. 37 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Det vi har att ta ställning till i dag är
ett förslag som framför allt är baserat på filmavtalet
för år 2000. Det gäller att se till att vi får en samord-
ning av det filmpolitiska stödet och verksamheten
inom ramen för Filminstitutet.
Avtalet innebär att staten och de berörda bran-
scherna genom avtalet påtar sig ett gemensamt ansvar
för såväl finansiering som användning av behövliga
medel för filmpolitiken. Vi tycker att detta är att före-
dra framför en helstatlig lösning. Avtalet är också så
utformat att det öppnar även för fler intressenter som
kan ansluta sig och för att ytterligare medel på annat
sätt än i avtalet specificerat kan tillföras.
Det är alltså en rejäl satsning pekuniärt, men det
sker inom ramen för kulturbudgeten. Man kanske kan
säga att den hundraåriga filmen som sent omsider
blev erkänd som en egen kulturform nu också får en
rättmätigare del av kultursektorns ekonomiska resur-
ser.
Undertecknandet av avtalet mellan staten, biogra-
fägarna, filmuthyrarna, filmproducenterna, Sveriges
Television AB, TV 4 AB, Våra Gårdar och Folkets
Husföreningarna innebär att i stort sett alla de som är
berörda av filmverksamheten i Sverige deltar.
Filmägarnas kontrollbyrå har genom påteckning på
avtalet angivit att den inte har något att erinra mot
utformningen av avtalet.
Vi har inte lagt fram något motförslag. Vi tycker
att avtalet är en bra helhet. Det är därför inför nästa
avtalsperiod som man eventuellt kan göra de juste-
ringar som då kan anses vara påkallade. Avtalet och
propositionen ger möjlighet att utveckla de filmcent-
rum för produktion, utbildning och skapande för
amatörer som finns ute i landet. Det ger också en
möjlighet till distribution till många orter. Man har
öppnat för nya distributionsformer och därmed för
den nya teknik som är på gång genom att utforma
avtalet och propositionen på ett sådant sätt.
Från moderat håll väckte vi en motion där vi yr-
kade på två saker. Det ena var att vi bättre skulle ta
hand om det filmkulturella arvet. Sedan vi väl hade
skrivit motionen har framkommit att den utredning
som samtidigt lades fram om just omhändertagandet
av äldre filmer för närvarande bearbetas i departe-
mentet och att det kommer ett förslag i samband med
att budgetpropositionen framläggs för år 2001. Vi har
därför avstått från att yrka bifall till denna vår hem-
ställan av bl.a. det skälet och att vi inte tycker att man
ska ingripa i en pågående process.
Även om det inte är en statligt uppgift, eller kan
läggas på Filminstitutet, utgår vi alla i utskottet från
att SFI i sitt arbete med filmkulturella frågor också
ägnar uppmärksamhet åt de kulturhistoriskt värde-
fulla biografer som finns i Sverige så att vi inte gör
oss urarva på en betydelsefull och mycket viktig del
av kulturhistorien.
Vi kan väl säga att utskottet utan att använda pek-
pinnar markerar att alla de som har ansvaret för dessa
biografer också besinnar detta sitt ansvar.
Fru talman! Redan i dag förekommer ett nära
samarbete mellan TV och film. Men det skulle kunna
göras mycket mer. Det saknas medel ibland, men man
försöker. Jag vet att TV här i Stockholm, och även i
Göteborg och Malmö, har varit medproducent och på
olika sätt deltagit i filmproduktion.
Ett sätt att kunna skapa större resurser för detta är
det som vi från Moderaternas håll har föreslagit i
flera år, nämligen att man avyttrar den ena av de två
TV-kanalerna och låter denna, i så fall enda all-
mänägda, behålla hela den inkomst man får av licen-
smedlen. Detta skulle kunna ge TV en central posi-
tion i filmsektorn. Efter ett tydligt utformat s.k. public
service-uppdrag skulle TV därmed också kunna bli en
bärande institution för svensk kvalitetsfilm liksom för
hela kultursektorn.
Fru talman! Det är på denna punkt som vi reserve-
rar oss emot betänkandet. Jag yrkar alltså bifall till
reservation nr 8.

Anf. 38 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Film, som vi i dag ska diskutera, är
den konstart som når flest människor. De stora kon-
sumenterna av film är barn och ungdomar. Filmen har
sin funktion när det gäller att t.ex. uttrycka sig konst-
närligt, påverka och förklara omvärlden, roa, infor-
mera och även bidra till igenkännande och identifika-
tion. Listan skulle säkert kunna göras längre vad
gäller filmens roll och betydelse.
Tillgängligheten utifrån detta är alltså oerhört
viktig. Detta beskrivs också mycket väl, och fokus
läggs på det, både i Filmutredningen och i det
filmavtal som ligger till grund för propositionen.
Därför är det viktigt att bl.a. upprätthålla och utveckla
biografens roll som kulturell mötesplats i hela landet.
Man måste ge fler, främst barn och ungdomar, möj-
lighet till eget skapande med film och andra medier
för rörliga bilder. Filmens roll bör regionalt och lokalt
stärkas i kulturlivet, särskilt med tanke på barn och
ungdom.
Fru talman! Den övergripande frågan som riksda-
gen i dag har att ta ställning till när det gäller filmen
är om riksdagen ska godkänna en fortsatt avtalslös-
ning eller om riksdagen föredrar en helt statligt finan-
sierad filmpolitik. I propositionen Ny svensk filmpoli-
tik markerar regeringen att inför varje ny avtalsperiod
bör villkoren för en fortsatt avtalslösning jämfört med
en helstatlig modell prövas. I det sammanhanget vill
jag passa på att säga att vi kristdemokrater delar sy-
nen på att en avtalsmodell är att föredra. Däremot är
vår bestämda uppfattning den att riksdagen först har
att besluta om de yttre ramarna - om vi ska ha ett
samlat filmavtal eller inte - och vad som i så fall ska
ingå i detta avtal. Därefter sluter parterna avtalet.
Det förfaringssätt som vi nu har innebär att den
öppna arenan har ersatts med slutna dörrar, och att
regeringen väljer att förelägga riksdagen ett avtal
kring vilket parterna redan enats. Det enda förbehåll
som gjorts från statens sida är enligt propositionen att
avtalet kräver regeringens godkännande. Det borde
inte bara vara riksdagens formella godkännande man
söker, utan ett reellt sådant. Ett avtal med staten som
part kräver en tydlig demokratisk förankring. Den
politiska processen hämmas när varje invändning kan
innebära att det slutna avtalet måste förhandlas om.
Det känns otillfredsställande.
Majoritetstexten i betänkandet vad gäller just
denna punkt lyder som följer: Tillvägagångssättet
med av riksdagen i förväg uppdragna riktlinjer kunde
innebära att riksdagen i förväg binder upp regeringen
med alltför fasta och detaljerade ramar, vilket skulle
försvåra regeringens förhandlingsposition gentemot
övriga avtalsparter.
Det är en bra beskrivning av vad som nu de facto
händer - fast tvärtom. Regeringen binder nämligen
genom det nuvarande tillvägagångssättet upp riksda-
gen. Det är möjligt att kulturministern om hon hade
varit här i dag - vilket jag beklagar att hon inte är -
hade svarat på en fråga om detta. Men jag kanske får
ett svar från socialdemokraterna genom Åke Gustavs-
son - vad jag förstår är det han som ska representera
dem i dag. Det är möjligt att man kommer att säga att
detta är ett sedan en lång tid tillbaka praktiserat ar-
betssätt vad gäller filmavtal. Men detta faktum borde
inte hindra att förfaringssättet i framtiden blir föremål
för en prövning.
Fru talman! Det finns ett antal delområden som
helt eller delvis saknas i filmavtalet. Jag ska beröra
några av dem.
Barn och ungdomar ska uppmuntras att se film -
det är en självklar utgångspunkt. Som jag sade inled-
ningsvis är ungdomar redan i dag de största konsu-
menterna av film. Trots detta finns det i dag knappast
någon forskning kring barns möte med film. Forsk-
ningen har dessvärre - det har också utskottet kon-
staterat - också gått ned något jämfört med förut. När
det gäller de mindre barnen saknas forskning helt.
Viktiga obesvarade frågor är t.ex. vilken slags film
barn själva väljer och suger åt sig, vilket förhållnings-
sätt de har till mediebruset, hur de reagerar på vålds-
skildringar och om och i så fall på vilket sätt de bear-
betar sina upplevelser. Behovet av sådan forskning
bör uppmärksammas, vilket borde ha framgått i
filmavtalet.
Kvalitet är ett överordnat begrepp i avtalet. I pro-
positionen gör regeringen en i och för sig vällovlig
ansats när man säger att kvalitet bör vara ett överord-
nat begrepp i hela filmpolitiken. Det är bra att kvali-
tetens betydelse markeras. Men regeringen tycks nöja
sig med denna, i och för sig viktiga, ansats. Regering-
en väljer att redogöra för hur begreppet kvalitet och
konstnärlighet definierades i det första filmavtalet
från 1963, och avslutar stycket med att konstatera att i
senare filmavtal har andra, mer kortfattade, formule-
ringar använts. Hur regeringen, och därmed också
utskottet, definierar begreppet kvalitet i det filmavtal
vi nu har att diskutera är däremot höljt i dunkel. Efter
endast några spridda formuleringar väljer man att helt
släppa frågan.
Teaterförbundet har velat aktualisera en definition
av kvalitetsbegreppet. Det gjordes i ett remissvar till
utredningen. Som exempel ger man den definition
som gjordes i det första filmavtalet. Filmutredaren
P O Enquist menar att den formuleringen måhända är
alltför vid, och att andra, mer kortfattade, kvalitetsde-
finitioner säkert kan finnas. Markeringen av kvalite-
tens avgörande betydelse är central. Den är en rikt-
ningsmarkering om än inte en fulländad definition av
ett slutmål, säger utredaren. Ovanstående utdrag och
resonemang visar något som vi kan vara överens om
- det är inte helt lätt att uppnå en klar definition av
vad vi menar med kvalitet. Detta faktum får dock icke
leda till att vi lämnar frågan därhän.
Om kvalitetsbegreppet ska användas vid Filmin-
stitutets bidragsgivning bör det tydliggöras. Det är
angeläget att definitionen inte blir alltför stelbent och
inskränkt utan uppmuntrar den konstnärliga friheten,
bredden och mångfalden. Här behöver det inte ligga
en konflikt. Vi kunde börja i den andra ändan - med
vad vi inte vill beskriva som kvalitetsfilm.
En annan aspekt som bör få uppmärksamhet är
vad som händer i mötet mellan film och publik. En
sådan diskussion kunde bl.a. söka besvara frågor
rörande var det etiska ansvaret bör ligga. Ska det
ligga på den förtroendevalde, producenten, distributö-
ren eller åskådaren? Eller är det ett delat ansvar? En
sådan diskussion kan utgöra underlag och vara vägle-
dande för filmsatsningen i alla led. Vårt eget behov
av frihet samt yttrandefriheten, som är en viktig för-
utsättning för demokratin och som det är viktigt att
slå vakt om, måste kombineras med ansvar för och
hänsyn till andra människors integritet och livsåskåd-
ning.
Varför inte ge Filminstitutet i uppdrag att anordna
diskussioner och seminarier i frågor rörande kvalitets-
film utifrån olika etiska frågeställningar? Varje ord
som sägs och varje handling som utförs varje dag
formar andan i vårt samhälle, där vi alla är delaktiga.
Detta beskrivs mycket träffande av Aftonbladets
journalist Lena Melin i en artikel från den 22 oktober.
Hon skriver om de avskyvärda nynazistiska attentat
som begåtts under den senaste tiden, och uttrycker
behovet av att en fond för det offentliga samtalet
skapas. Hon tar upp behovet av ett plank som männi-
skor kunde bolla sina reaktioner mot. Att bjuda in till
samtal är en vilja att spika upp planket, menar hon.
På filmens område skulle Filminstitutet kunna er-
bjuda ett sådant bollplank. Det är vad vi kristdemo-
krater förespråkar i reservation 2.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag något beröra
frågan om en mer genomtänkt satsning när det gäller
barnfilmskonsulenter. Avtalet anger, enligt proposi-
tionen, att Filminstitutet ska anlita konsulenter för
bedömningen bl.a. av vilka barn- och ungdomsfilm-
sprojekt som ska få förhandsstöd. I detta avseende är
inte avtalet tydligt formulerat. Det går att tolka det
som att man avser att inhämta kompetensen för varje
tillfälle. Vi kristdemokrater hade hellre sett att det av
det ingångna avtalet tydligt framgick att Filminstitutet
ska anlita en fast barnfilmskonsulent. På så sätt kan
kontinuitet skapas i arbetet och barnfilmskonsulenten
integreras i Filminstitutets arbete. Detta har vi skrivit
om i ett särskilt yttrande tillsammans med Folkpartiet.
Eftersom denna del ligger inom själva avtalet, en del
som riksdagen inte kan besluta om utan att avtalet
upplöses, har vi valt att göra ett yttrande. Centerparti-
et har valt ett annat sätt att hantera avtalet. Vi vill inte
göra på det sättet.
Filmutredningen föreslog en oberoende översyn
av institutet för att möjliggöra en överblick av Film-
institutets kostnader, styrning och kontroll samt be-
döma huruvida styrelsens bemanning är tillräcklig,
för stor eller för liten. Vi hade gärna sett att så hade
blivit fallet, också med anledning av att avtalet dess-
utom ger Filminstitutet ett tyngre kulturpolitiskt an-
svar. Vi kan inte finna tillräckliga skäl för majorite-
tens ställningstagande, att inte följa rekommendatio-
nen av utredningen. Därför har vi föreslagit att en
översyn ska komma till stånd.
Fru talman! Jag står självfallet bakom samtliga
yrkanden från Kristdemokraterna men för tids vin-
nande här i kammaren nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation 1 under mom. 1 samt reservation
2 under mom. 2.

Anf. 39 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Centerpartiet tycker att det är bra att
det har varit möjligt att än en gång träffa ett avtal
mellan staten och filmbranschen om den svenska
filmpolitiken. Det är inte många verksamheter i sam-
hället som har så stor betydelse för kulturen - natur-
ligtvis - och som dessutom har stor närings- och
regionalpolitisk betydelse.
På den regionala och lokala nivån har filmpro-
duktionens regionalpolitiska betydelse blivit alltmer
uppmärksammad. Flera regioner och orter har enga-
gerat sig hårt för att få filminspelningar till sig. För de
orter som har lyckats har detta inte bara betydelse på
kort sikt genom de direkta sysselsättningstillfällen
som skapas under själva filmandet. Många gånger
kan vi se hur det ger turisteffekter, som t.ex. med
filmen Jägarna, som utspelas uppe i Älvsbyn, och
filmen Fucking Åmål.
Än i dag tar nog dessvärre många recensenter för
givet att de flesta filmer produceras i vår huvudstad.
Jag fick en liten bekräftelse på det i morse när jag
lyssnade på morgonnyheterna. En recensent hade
tittat på en film som handlade om en polis. Han satt
och funderade över vilken gata i Stockholm de var på
tills han kom på att det faktiskt handlade om Göte-
borg. Det är väldigt viktigt att filmer sprids ut, så att
de inte bara fokuseras runt de centrala orterna.
Till skillnad från filmavtalet som har gällt sedan
1993 omfattar det nya avtalet all verksamhet som
bedrivs av Svenska Filminstitutet, dvs. både produk-
tion och kultur. Det är bra, men det finns vissa risker
med det som man måste vara uppmärksam på. Efter-
som finansieringen av såväl produktion som kultur
kommer att vara gemensam skulle en nedgång i bio-
besöken kunna medföra att man tvingas till olyckliga
besparingar på det kulturella området, t.ex. när det
gäller barn- och ungdomsvisningar, visningsorgani-
sationer och regional verksamhet. Det måste bli en
viktig uppgift för nya chefen Åse Kleveland och
Filminstitutets styrelse att ha en sådan framförhåll-
ning och planering att det kan undvikas.
Följande citat kan man läsa i filmavtalet:
"En av de viktigaste uppgifterna för en ny svensk
filmpolitik är att säkerställa tillgången till ett brett
utbud av värdefull film i olika visningsformer i hela
landet. En närliggande uppgift är att upprätthålla och
utveckla biografens roll som kulturell mötesplats i
hela landet."
Det är en skrivning som jag som centerpartist gil-
lar. Förutsättningarna för att fler medborgare ska
kunna ta del av filmproduktionen i landet ökar verkli-
gen genom bl.a. stöd till distribution av parallellkopi-
or, biografupprustningsstöd, stöd till film i skolan och
stimulansbidrag till biografägare som visar svensk
film. Det tycker jag är bra.
Tekniken för visning av film utvecklas ständigt,
och vi vill passa på att påpeka att det är viktigt att
vara uppmärksam på t.ex. den snabba utvecklingen av
bredbandstekniken när det gäller distribution av film.
Det finns också andra lösningar på gång, t.ex. satel-
litöverföringar, som också är ett alternativ.
Redan i dag finns det exempelvis skolor som får
filmer via bredband i stället för vanliga filmrullar.
När det gäller Sundsvall har t.ex. en glesbygdsskola
som ligger cirka fem mil utanför tätorten utnyttjat den
metoden i flera år. Skolan kan alltså ta kontakt med
AV-centralen och säga att man vill visa en speciell
film och så skickas den via bredband. Det här kom-
mer att få stor betydelse i framtiden för de små bio-
graferna, särskilt i mindre orter. Det är ännu en an-
ledning för staten att ta sitt ansvar och satsa på digital
allemansrätt i hela Sverige, så att alla får den här
möjligheten.
Till sist, fru talman, vill jag säga att för närvaran-
de gäller att det statliga stödet till de regionala film-
poolerna och fonderna inte får användas till långfilm-
sproduktionen. Centerpartiet anser att det beslutet bör
omprövas och att det inte längre bör finnas någon
begränsning av de regionala resurscentrumens möj-
lighet att använda de statliga insatserna till filmpro-
duktion.
Särskilt viktigt är det att regionerna kan engageras
i arbetet med att få fram nya filmare, s.k. växthusar-
bete. Det bör också vara möjligt för ett regionalt re-
surscentrum att, precis som nu, stå som producent för
ett filmprojekt oavsett om det avser lång-, kort- eller
dokumentärfilm.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 un-
der mom. 13 och till reservation 4 under mom. 10.
Jag står givetvis också bakom våra övriga reservatio-
ner men yrkar bifall till dessa två.

Anf. 40 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Åhörare! Det här är en något annor-
lunda debatt. Jag tycker att det är en lite konstig situ-
ation eftersom det grundläggande i propositionen i
praktiken inte står under beslut, nämligen innehållet i
filmavtalet.
Gunilla Tjernberg tog upp att man, om man har
synpunkter på avtalet, får yrka avslag på hela inne-
hållet och inte på delar. Det är egentligen bara den
europeiska gemenskapens kommission som ska god-
känna de stödformer som anges i avtalet. Det här blir
en något omvänd ordning, men jag inser också svå-
righeten om riksdagen skulle ha debatterat och låst
förutsättningarna i avtalet i förväg. Då torde det inte
bli mycket till förhandling. Det blir ett slags moment
22, men det får vi väl stå ut med.
Det är ju bra att bl.a. TV-bolagen och filmbran-
schen är med, men jag beklagar att videobranschen
inte ansåg sig kunna ställa upp på det här avtalet. Nu
ska avtalet gälla i fem år. Inför nästa bör man i god
tid ta upp frågan om hur förhandlingarna ska gå till
och om man t.ex. ska ha en parlamentarisk grupp som
medverkar för att det ska kännas meningsfullt för
riksdagen.
Nåväl, bortsett från detta har vi ändå en del syn-
punkter på den här propositionen. Folkpartiet värnar,
som alltid, konkurrensens fördelar och valfrihet. Vi är
därför kritiska till att det finns en brist på mångfald
och alternativ inom filmpolitiken. Den som tycker sig
ha en bra filmidé, men behöver stöd, har egentligen
bara två instanser att gå till: Sveriges Television och
Svenska Filminstitutet.
Visserligen har Filminstitutet ganska självständiga
konsulenter, men de lever i samma företag, de lever i
samma kultur och det är förmodligen samma chef
som har rekryterat dem - även om det nu blir en för-
nyelse i det avseendet som i sig ser spännande ut.
Det är mot den bakgrunden, fru talman, man ska
se våra förslag.
En punkt är att vi anser att det ska göras en obero-
ende översyn av Filminstitutet för att riksdagen ska få
en överblick över institutets kostnader, styrning, kon-
troll m.m. I det sammanhanget vill jag också tydligt
markera det som utskottet har tagit fram i sin sam-
manfattning av propositionen, nämligen att regering-
en anser att det inte finns formella förutsättningar att
låta Filminstitutets verksamhet omfattas av hand-
lingsoffentlighet men förutsätter att institutet ändå
tillämpar inte största möjliga tystnad utan största
möjliga öppenhet i sin verksamhet. Genom att Film-
institutet mer eller mindre har monopolställning blir
det ju nästan som en myndighet, och då är det än mer
viktigt att det finns en långtgående öppenhet.
Jag yrkar med det bifall till reservation 6, avseen-
de mom. 17.
Det är också mot den ovan nämnda bakgrunden
som jag yrkar bifall till reservation 9, avseende
mom. 20, om en fristående film- och TV-fond. Detta
har föreslagits i en utredning som Leif Furhammar
gjorde för några år sedan. Vi anser att det är olyckligt
att fonden har försvunnit ur bilden och vill gärna att
regeringen återkommer om den.
Sedan vill jag för tydlighets skull säga att det ock-
så finns många bra saker i förslaget, inte minst den
ökade ekonomiska satsningen på filmen som kultur-
form. Folkpartiet har i sitt budgetalternativ också
ställt upp på regeringens förslag i det avseendet. Till
detta återkommer vi väl den 8 december.
När jag pratar kulturpolitik kommer jag vanligtvis
fram till att det är mycket viktigt att hela landet får
leva, och så är det även beträffande film. Flera regio-
ner har visat stort intresse, och det måste stimuleras
ytterligare. Filmutredningen har visat att utbyggnaden
av regionala resurscentrum har varit framgångsrik.
Sedan talar man om att den regionala filmverksam-
heten är en viktig faktor för sysselsättning, och det är
väl bra. Men jag vill starkt betona att kultur är av stor
vikt i sig. Det får inte bli så att kampen mot arbets-
löshet, för ökad turism etc. är en förutsättning för
kultur, utan kulturen har sitt eget stora värde.
Ytterligare en del som vi har tagit upp i vår mo-
tion är den teknikutveckling som sker. Den är givet-
vis intressant i det här sammanhanget också, och det
gäller att man följer utvecklingen noga. Den kan inge
farhågor men också ge möjligheter. Vi hade gärna
sett att det i det föreslagna avtalet eller i texten kring
detta hade förts ett resonemang om bl.a. bredband-
stekniken.
Genom vår motion har utskottet tagit upp denna
tråd. Utskottet pekar på ett betänkande, Bredband för
tillväxt i hela landet, på att IT-infrastrukturen för
höghastighetskommunikation ska vara väl utbyggd
och på att tillgången till bredband ska vara lika god i
glesare bebodda delar av landet som i mer tätbefolka-
de delar. Om detta genomförs, vilket jag hoppas,
skapas möjligheter för små biografer på mindre orter.
Om det blir så att storstäderna prioriteras blir det ett
hot mot de små biograferna.
Nu skriver utskottet att man förutsätter att rege-
ringen liksom Filminstitutet noga följer utvecklingen
inom IT-området, varpå man avstyrker motionsyr-
kandet. Eftersom jag inte ser någon egentlig skillnad
mellan utskottets skrivning och Folkpartiets skrivning
i motionen har jag inte sett någon anledning till någon
särskild skrivning i det här avseendet utan nöjer mig
med vad utskottet säger.
Slutligen har vi pekat på vikten av en filmpolitik
för barn och ungdom. Detta poängterar utredningen
också i viss mån. Vi vill markera detta ännu tydligare
och har därför tillsammans med kd ett särskilt yttran-
de om att vi hellre sett att det av avtalet tydligt fram-
gått att Filminstitutet ska inrätta en fast barnfilmskon-
sulenttjänst. Motivet till det framgår också av yttran-
det, där vi påpekar att det är angeläget att samma
person bedömer de olika filmprojekten.

Anf. 41 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Film är den konstform som efter mu-
siken når flest människor. Filmen förenar, precis som
musiken, kulturpolitiska och näringspolitiska intres-
sen. DVD-tekniken har gjort det praktiskt möjligt att
se film på vanliga hemdatorer, och med de digitala
sändningarna över marknätet kommer det tillgängliga
utbudet av film på TV att öka.
I det sammanhanget ser vi det som viktigt att
möjligheten för fria filmare att söka bidrag för sina
produktioner ökar. Den fria utvecklingsfond som
Miljöpartiet motionerat om är fortfarande under be-
redning. Vi ser fram emot ett förslag om inrättande av
en fri utvecklingsfond. En sådan fond ökar möjlighe-
terna att också ha råd att producera långfilm på lan-
dets regionala resurscentrum. Jag yrkar bifall till
reservation 9 under mom. 20.
Det nya filmavtalet gör det möjligt för fler att
producera svensk film och ökar distributionsvägarna.
Kvalitet är ett honnörsord igen, vilket Miljöpartiet ser
som ett steg framåt efter ett par år av steg bakåt. Or-
det "kvalitet" måste definieras i varje enskilt sam-
manhang. Det är omöjligt att politiskt bestämma en
definition, precis som det är omöjligt att definiera vad
skönhet är. Ord som är värdeladdade ska diskuteras,
vändas på och vridas om. Det nya filmavtalet lägger
grunden till många och förhoppningsvis långa samtal
kring vad kvalitet egentligen är. Leve samtalet!
Det finns en oro bland oberoende filmare både för
att novell- och dokumentärfilmen inte ska prioriteras
tillräckligt i det nya filmavtalet och för att ingen av de
nya konsulenterna ska ha barnpedagogisk kompetens.
I propositionen om det nya filmavtalet markeras att
det finns särskild anledning att på olika sätt värna
barnfilmens ställning. Det sägs i 37 § att det ankom-
mer på Filminstitutet att själv avgöra om en eller flera
konsulenter för barn- och ungdomsfilmprojekt ska
anlitas. Propositionen markerar också att tidigare års
erfarenhet visar att en särskild barnkonsulent med
intresse för och goda kunskaper om ämnet, exempel-
vis genom barnpedagogisk utbildning, kan spela en
betydande roll inte enbart genom att fördela stöd utan
även genom att leta fram olika lämpliga objekt.
Eftersom oro markerats har utskottet valt att lyfta
fram den här texten igen i betänkandet. Utskottet
utgår från att de här formuleringarna blir vägledande
för Filminstitutet. Endast utvärdering kan styrka om
avtalets intentioner uppfylls. Även skolornas möjlig-
heter att beställa kort-, novell- och dokumentärfilm
måste självklart följas upp och eventuella hinder
undanröjas på vägen.
Miljöpartiet hade hoppats att videobranschen
skulle vara med och sluta gemensamt filmavtal. Vi
beklagar att det inte blev så. Vår uppfattning rent
ideologiskt är att det är bättre med ett samarbetsavtal
mellan de olika aktörerna än en renodlad statlig film-
politik.
Under flera år har vi motionerat om att öka de
samlade insatserna inom filmområdet. Nu är detta
verklighet. Det nya avtalet är väldigt konkret inom
vissa områden och lämnar över till styrelsen att tolka
inom andra. Miljöpartiet tror att den nya chefen för
Filminstitutet kommer att ha en bra grund att arbeta
ifrån och att avtalet även medger ett stort utrymme
för egen kreativ utveckling. Vi hälsar Åse Kleveland
hjärtligt välkommen att lotsa en ny svensk filmpolitik
framåt!
När det gäller t.ex. stöd till distribution och vis-
ning av film i hela landet säger 22 § att stödet ska
omfatta både lanseringsstöd och parallelldistribution,
biografstöd, stöd till regional verksamhet, till film i
skolan, till visningsorganisationer, till filmfestivaler
och till import och lansering av kvalitetsfilm. Miljö-
partiet hoppas på en renässans för den lilla biografen,
och vi tror att den digitala tekniska utvecklingen och
bredbandsdistributionen kommer att vara viktiga
verktyg för ökad regional spridning av kvalitetsfilm.
I 27 § slås fast att minst 14 % av de medel som
kommer in till Stiftelsen Svenska Filminstitutet under
ett år ska användas för stöd till film i skolan och 20 %
till stöd för regional verksamhet, där bl.a. regionala
filmproduktioner ingår.
När det gäller film i skolan poängteras att de
medlen ska verka för spridning av kort- och doku-
mentärfilm och till skolbioverksamhet. Just kort- och
dokumentärfilmen har ju varit ganska så osynlig i
skolan de senaste åren. Nu ges möjlighet till ett kraft-
fullt fall framåt.
Fru talman! Något som alltid är lika pinsamt i alla
sammanhang är att påpeka att halva mänskligheten
består av kvinnor och att det självklart ska återspeglas
i alla sammanhang vad det än gäller. Nu gäller det
tilldelning av produktionsstöd. Här slås fast att
kvinnliga filmskapares villkor ska förbättras. Kön-
suppdelad statistik får utvisa verkligheten vid utvär-
dering.
Nästa avsnitt handlar om små barn. Små barn som
har ett sexuellt beteende har ofta kommit i kontakt
med pornografi. Det finns en ökning av våld mellan
barn i samhället i dag, enligt Rädda Barnens
pojkmottagning. Våldet blir allt grövre och det är
sexuellt inriktat. I princip alla högstadiebarn har
kommit i kontakt med någon form av porr. Det kan
gälla allt från IT till TV 1000. Nya händelser kan
observeras. Barn som dödar barn. Barn som växer
upp i familjer där det finns mycket våld och grovt
våld tenderar att själva bli väldigt våldsamma.
En ökning av våld mellan tonåringar kan också
observeras genom läsning av sjukhusens journaler,
dock anmäls inte dessa brott till polisen. Varför? Är
de rädda? Här gäller det både personvåld och rån.
Barn som inte genomgått sin pubertet ska över
huvud taget inte se på vuxensex, helt enkelt därför att
de inte kan hantera de bilder de ser. Men generellt vet
vi att porren blir allt grövre. Och, mina vänner, i dag
saknas det ett flödande utbud av alternativa bilder.
Jag menar bilder på en kärleksfull älskog. Medan vi
väntar på att den vanligaste typen av kärlek, kärleken
till livet och till sina nära och kära, blir den normgi-
vande kärlek som visas på film behöver vi besluts-
fattare mer kunskap om hur barn som ser på porr
reagerar och hur vi från samhällets sida kan hjälpa
dem att hantera sina upplevelser och komma över
sina chocker.
I filmavtalet avsätts 2 % av det filmkulturella stö-
det till forskning. Jag utgår från att forskningen kring
barns påverkan av våld och pornografi kommer att bli
ett prioriterat område, eftersom det skett en kvantita-
tiv nedgång i svensk forskning kring barn och medier,
och forskning kring barns påverkan av porr i princip
helt saknas. För det är väl ingen som tror att porrin-
dustrin själv frivilligt avsätter pengar till sådan forsk-
ning.
Våldsskildringsrådet har till uppgift att verka mot
skadliga våldsskildringar genom att sprida kunskap,
utbildning och bilda opinion. För att de ska kunna
göra det på bästa sätt måste de ha tillgång till ett rele-
vant forskningsmaterial. Annars står de där och tram-
par vatten medan alltfler barn utsätts för ett alltmer
omfattande mediebrus.
Såg ni förresten kortfilmen i public service i mån-
dags, i serien Ett rött paket? Vilken härlig, underbar
kärleksfilm. Den går i repris. Missa den inte!
Till sist, fru talman, en kommentar till den sista
strecksatsen i förslagsrutan om inriktningen och in-
satser för filmen. Den säger att de framtida insatserna
ska vara att upprätthålla och utveckla det internatio-
nella utbytet och samarbetet på filmområdet. Här
återstår mycket att göra. Nu tänker jag inte främst på
marknadsföring av svensk film utomlands, vilket
självklart är utomordentligt viktigt, utan jag tänker på
det utbud vi själva har att tillgå på biograferna. Med-
ge att det är ytterst sällan en indisk film visas på bio-
graf i Sverige, trots att Indien är världens största
filmproducent, eller en polsk film eller en sydafri-
kansk film eller en - - -, osv. i all oändlighet. Värl-
den är stor.
Här kan vi inte hoppas på att föräldrar ska vara
någon god förebild för sina barn när det gäller att
välja något som inte är amerikanskt, om det någon
gång kommer upp sådan film på bio. De tillhör en
helt förlorad Kalle Anka-generation. Om ungdomar
ska få kunskap om övriga världens film, världen
utanför Amerika, krävs det att skolan och de små
biograferna visar de här filmerna och att de hjälper
till att skapa mersmak. En stor och betydelsefull upp-
gift. Det nya filmavtalet öppnar för nya möjligheter.
Tack!

Anf. 42 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har några frågor till Ewa Larsson.
Ewa Larssons anförande innehåller väldigt myck-
et av förhoppning och tillit. Förhoppning att saker
och ting ska ordna sig. Men nu är det så att vi i riks-
dagen ändå ska ge oss in i att diskutera en del kon-
kreta formuleringar som ligger i ett avtal. I det avtal
som vi diskuterar nu står det väldigt tydligt i 37 §, jag
ska läsa innantill, jag hoppas att jag får tid med det:
"Vidare skall styrelsen anlita konsulenter för bedöm-
ningen av vilka kort-, dokumentär-, samt barn- och
ungdomsfilmprojekt som skall få förhandsstöd samt
för bedömning av fördelningen av utvecklingsstöd
enligt 19 §."
Det är alldeles riktigt. Inne i propositionen finns
det en beskrivning av vilket värde som ligger i att ha
en särskild barnfilmskonsulent. Men avtalet i sig
anger en annan inriktning. Ewa Larssons kommentar
till det skulle jag vilja höra, därför att vi vill gå tydli-
gare fram här för att säkra granskningen av barnfilm
och förhandsstöd. Det är det som Kristdemokraterna
och Folkpartiet avser i vårt särskilda yttrande.

Anf. 43 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill påminna Gunilla Tjernberg
om att den text hon läste upp är ett avtal som sluts
mellan olika parter, och det avtalet har inte vi att
besluta om här i riksdagen. Däremot har regeringen
möjlighet att i en proposition utveckla texten kring
avtalet. Det har man gjort, och vi har i kulturutskottet
igen lyft fram frågan om betydelsen av en eller flera
barnkonsulenter och vår förvissning om att det är så
Filminstitutet kommer att arbeta.
Den punkt som Gunilla Tjernberg läser upp, som
handlar om det avtal som är slutet mellan de olika
parterna, kan vi diskutera här, och det är precis det vi
gör just nu, men vi kan inte ändra på avtalet. Det var
precis det som Lennart Kollmats tog upp när han sade
att detta är en lite märklig debatt, därför att den
handlar om en sådan liten del. Det mesta är redan
inneslutet i ett avtal.
Om jag kommer ihåg rätt är också Gunilla Tjern-
berg och Kristdemokraterna överens om att ett
filmavtal som sluts mellan parter är att föredra fram-
för en rent statlig filmpolitik.

Anf. 44 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi är för en avtalsmodell, det är all-
deles riktigt. Det är just därför vi har valt att i den
fråga som gäller barnfilmskonsulent utforma ett sär-
skilt yttrande. Det har alla partier möjlighet att delta i
för att tala om vad man verkligen tycker i en fråga.
Den chansen missar Ewa Larsson och Miljöpartiet.
Sedan ska jag ta upp frågan om kvalitet. Ewa
Larsson väljer vägen att någon annan än vi diskuterar
kvalitet. Jag tycker att det känns som ljusår ifrån den
debatt som vi har fört under förmiddagen om hur
angeläget det är att partier, politiker och förtroende-
valda på något sätt både initierar och tar ett ansvar i
viktiga opinionsbildande frågor.
Leve samtalet! sade Ewa Larsson alldeles nyss.
Det är precis det som vi kristdemokrater föreslår, att
riksdagen ska ta ett initiativ, att Filminstitutet initierar
samtal rörande kvalitet och etiska diskussioner. Det är
det som vårt yrkande handlar om. Ewa Larsson säger
samtidigt: Leve samtalet!
Det är lite svårt att förstå Ewa Larsson i den här
frågan, därför att det är mycket opreciserat vad Mil-
jöpartiet egentligen tycker när det gäller att bilda
opinion i viktiga värdefrågor, som inte minst medier-
na har ett stort ansvar för men också möjlighet att
påverka så att vi får ett gott samhällsklimat som är
bra just för våra barn, för våra ungdomar och för oss
alla i samhället.

Anf. 45 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Först var det frågan om en eller flera
barnfilmskonsulenter med relevant barnpedagogisk
utbildning. Jag kan förstå att Kristdemokraterna har
ett politiskt behov att profilera sig i frågan, komma
med spetsfundiga formuleringar och att reservera sig.
Det är så vi driver politik. Men den som läser betän-
kandet ser att här står allt det som Kristdemokraterna
efterlyser. Jag har full respekt för att profilera sig
politiskt.
Men i fråga om kvalitet gäller precis "Leve sam-
talet!". Nu samtalar vi med varandra. Jag lovar att
den definition som Kristdemokraterna har på kvalitet
inte kommer att överensstämma med det Miljöpartiet
anser vara kvalitet. Men jag tror att mycket är lika-
dant. Det är bra att Kristdemokraterna föreslår att
Filminstitutet ska initiera en debatt om kvalitetsbe-
greppet, men jag tycker inte att vi i riksdagen ska
besluta om att institutet ska göra det.
Jag är övertygad om att de på Filminstitutet läser
protokollen och följer vad vi tycker. Varför skulle de
inte själva vilja ha en sådan debatt? Varför skulle inte
den nya chefen vilja ha det? Det kan jag inte förstå.
Det finns många ställen kvalitetsdebatten kan föras
på. Jag säger inom alla områden: Leve samtalet!

Anf. 46 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Det filmavtal som träder i kraft den 1
januari kommer att gälla i fem år. Det omfattar 385
miljoner kronor om året, och det är en ökning med
drygt 100 miljoner. Detta fördelar sig på 207 miljoner
kronor i produktionsstöd, 91 miljoner för film i hela
landet och 87 miljoner för Filminstitutets filmkultu-
rella verksamhet, dvs. för att bevara och öka tillgäng-
ligheten av filmer och material av, som det framgår i
propositionen, film- och kulturhistoriskt intresse för
forskning och för allmänheten samt att främja sprid-
ning och visning av värdefull film.
Jag vill i sammanhanget, liksom har gjorts tidiga-
re, hälsa Åse Kleveland välkommen som chef för
Filminstitutet. Jag är övertygad om att hon med de
erfarenheter hon har från norskt och nordiskt kulturliv
har mycket att bidra med.
Jag såg i Svenska Dagbladet den 22 oktober att
man där uttrycker sin oro över vad Åse Kleveland
kan komma att ställa till med. Skälet till ledarskri-
bentens oro var att Åse Kleveland under sin tid som
kulturminister var framgångsrik och lyckades, som
tidningen uttrycker det, "höja anslag och utverka
bidrag och stöd till kulturen". Men att lyckas försvara
anslag inom kulturen är enligt Svenska Dagbladet
ingen merit. Jag tycker för min del att det är utmärkt
att Filminstitutet får en chef som försvarar kulturen
och filmen. Pengarna är inte en oväsentlig del. I det
här fallet kan både Svenska Dagbladet och Modera-
terna vara lugna. Genom det nya Filmavtalet har
svensk film fått goda förutsättningar att fortsätta att
utvecklas. Det blir bl.a. Åse Klevelands uppgift - inte
att jaga pengar.
Vi kan alla vara överens om att svensk film för
närvarande seglar i medvind. Det räcker med att peka
på - som någon gjort tidigare - framgångarna för
Fucking Åmål. En framgång för en film gör ingen
filmsommar, men utan tvivel stärker framgången
självförtroendet i branschen.
I Kulturutredningen behandlades självfallet även
filmen. Vi konstaterade att filmen är en ung konst-
form, nämligen att vi betraktar film som en självstän-
dig konstnärlig uttrycksform. Jag är inte riktigt över-
tygad om att alla jämställer filmen med övriga konst-
former.
Vi hade ett resonemang i utredningen om varför
det offentliga ska stödja filmen. Vi skrev bl.a. i utred-
ningen om att värna om konstartens utvecklingsmöj-
ligheter, t.ex. att ge resurser för experiment och ny-
skapande som inte ger omedelbara resultat, handlar
också om att kunna handlägga ett långt tidsperspek-
tiv. Vi skrev också att stöd till verksamheter landet
runt är ett utslag av fördelningspolitiska övervägan-
den, fördelningspolitik med geografiska förtecken. Vi
avslutade den delen med att säga att de statliga med-
len till filmproduktion ökar benägenheten hos andra
intressenter att satsa kapital på produktion av film. I
dag kan vi se resultatet - plus drygt 100 miljoner
kronor.
Den utredning som P O Enquist gjorde, och som
ligger till grund för den satsning på svensk film som
vi i dag diskuterar, ser jag som ett fullföljande av vad
vi sade i Kulturutredningen. Det är mycket glädjande.
I en replik till Gunilla Tjernberg kan jag säga att det
finns en viss demokratisk förankring. Man har utgått
från de riktlinjer som i det avseendet gällde i Kultur-
utredningen. Därutöver har inriktningen en god för-
ankring, bl.a. att upprätthålla och utveckla värdefull
svensk filmproduktion i samverkan med berörda
branscher, säkerställa tillgången till ett brett utbud
och värdefull film samt i hela landet upprätthålla och
utveckla biografens roll.
Jag skulle vilja veta vilken punkt i dessa riktlinjer
som kd tycker är orimlig och som man vill protestera
emot. Jag tror att filmen har goda möjligheter att
fortsätta att utvecklas.
Ewa Larsson var i sitt resonemang inne på Kalle
Anka-generationen bland föräldrarna i förhållande till
barnen. Tyvärr tvingas man hålla med Ewa Larsson. I
det perspektivet är det viktigt med ett kraftfullt
filmavtal för att stimulera bl.a. produktion av svensk
film. Det handlar ytterst om att värna om små natio-
ners kultur - eller det vi kallar för kulturell mångfald.
Utskottet framhåller i betänkandet vikten av att
bevara film- och kulturhistoriskt värdefulla biografer.
Jag vill speciellt nämna att utskottet framhåller att
biografernas ursprungliga arkitektur, inredning och
konstnärliga utsmyckning bevaras vid renovering.
Det händer tyvärr alltför ofta att insatserna koncentre-
ras till det yttre medan sådant som inredning plockas
bort. Därmed försvinner en väsentlig del av det värde
som lokalen står för. Utskottet utgår från att Filmin-
stitutet verkar för att biograferna ska bevaras.
Så några kommentarer till reservationerna.
Ewa Larsson har tidigare diskuterat kvalitetsfil-
men. Jag ska inte säga något särskilt ytterligare. Hon
menar att det är självklart att alla som sysslar med
kultur måste hålla kvalitetsbegreppet levande. Det
finns dessutom ett särskilt kvalitetsmål i de kulturpo-
litiska målen. Därifrån till att vi politiker, i det här
förslaget Filminstitutet, ska ägna oss åt att definiera
kvalitetsbegreppet är steget långt. Jag tar gärna en
kvalitetsdiskussion med Gunilla Tjernberg om kvali-
tetsvärdena i t.ex. Fucking Åmål, men jag vill inte låta
politikerna sätta upp normer om att det är detta som
ska gälla.
Samma sak gäller resonemanget om det etiska an-
svaret. Vem säger emot detta? Men det måste natur-
ligtvis ytterst vara upphovsmännen själva som tar
ansvar för det etiska innehållet. Jag får ett intryck av
att Kristdemokraterna inte vill acceptera filmen som
en självständig konstart fullt ut. Den skiljer sig tydli-
gen från andra konstnärliga uttrycksmedel, t.ex. litte-
ratur och teater. Vill ni också på dessa områden ut-
kräva ett speciellt etiskt ansvar som ska fastställas av
någon instans?
Birgitta Sellén diskuterade behovet av nya regio-
nala resurscentrum. Jag delar uppfattningen att det är
önskvärt att starta nya centrum. Det ligger i ambitio-
nen att stärka filmen regionalt och lokalt. Men som
utskottet framhåller måste regionala och lokala hu-
vudmän ta initiativ, ta ansvar. Det är möjligt att vi
kan hjälpas åt i det arbetet.
Jag tycker att det är rimligt att det nya filmavtalet
först ska träda i kraft och att Filminstitutets nya led-
ning får komma in i arbetet innan vi föreslår några
stora förändringar.
Kristdemokraterna och Folkpartiet - Lennart
Kollmats var inne på det - har enats om att begära en
utredning om Filminstitutet. Det är naturligtvis viktigt
att vi följer verksamheten, eftersom Filminstitutet har
en så central roll. Men i dag ska vi ta ställning till det
nya filmavtalet, vilket jag också uppfattar att reser-
vanterna i allt väsentligt ställer sig bakom.
Jag vill hålla med Lennart Kollmats när det gäller
Filminstitutet och offentlighetsprincipen att här bör
gälla största möjliga öppenhet. Man kan säga att
parollen var att här gäller inte tystnaden utan snarare
viskningar och rop.
Centerpartiet tar upp behovet av extra pengar om
antalet biobesök inte blir så stort. Man föreslår att
staten utanför filmavtalet måste kunna tillskjuta me-
del för satsningar exempelvis genom lokala visnings-
projekt. Centerpartiet riskerar att bli något av en
glädjedödare om man redan nu ser dessa farhågor.
Låt oss i första hand se möjligheterna!
Slutligen ska jag inte kommentera Lennart Fri-
déns anförande mycket mer än att säga att vi säkert
får åtskilliga tillfällen att diskutera Sveriges Televi-
sions roll i olika sammanhang. Jag har inte någon
anledning att gå in på det nu. Men om Lennart Fridén
vill ta en replik med anledning av detta ska jag gärna
ägna ett replikskifte åt hur Sveriges Television bör se
ut framöver.

Anf. 47 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Åke Gustavsson lyssnade möjligtvis
inte när jag inledde mitt anförande, då jag ägnade en
viss tid åt att just beskriva filmens betydelse på det
kulturella ansvarsområdet och den kulturpolitik som
vi tillsammans ansvarar för här i riksdagen. Den de-
len är alldeles klar då det gäller kristdemokraterna, att
vi tycker att filmen är viktig. Vi ställer oss också
bakom avtalet, vilket också visar att vi tycker att
filmen är viktig.
Jag kan också konstatera att Åke Gustavsson och
socialdemokraterna är nöjda med den process som vi
nu har att hantera, där riksdagen alltså inte har så
stora möjligheter att påverka ett filmavtal i Sverige.
Det handlar om stora och viktiga frågor. Vi lyfter den
demokratiska aspekten därför att vi tycker att filmpo-
litik är en viktig del i kulturpolitiken. Jag konstaterar
att Åke Gustavsson och socialdemokraterna är nöjda
med detta förfaringssätt, men jag är inte övertygad
om att det är flera partier som delar den uppfattning-
en.

Anf. 48 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Det är möjligt att man kan göra för-
bättringar och förändringar här. Jag har viss erfaren-
het av tidigare framarbetande av filmavtal förutom
detta som vi nu har att ta ställning till. När det var
aktuellt under den borgerliga regeringens tid anmäl-
des en skrivelse till riksdagen. Här har det markerats
genom en proposition och dessutom tagits upp några
självständiga frågor som inte berör själva avtalet.
Om Gunilla Tjernberg framöver har synpunkter
på hur man bättre ska klara en demokratisk process
och ha en bättre dialog som föregår ett beslut om ett
avtal, finns det naturligtvis en öppenhet för detta. Det
är självklart att man ska titta noga på det - jag är inte
alls främmande för det.
Problemet är att om riksdagen i förväg går in och
säger till regeringens förhandlare, och i beslut for-
mulerar det, att detta och detta ska de göra har vi
alltså låst upp de statliga förhandlarna gentemot bran-
schen. Det är faktiskt en fördel - det vet nog varje
förhandlare - att ha ett visst utrymme att arbeta med.
Annars är det ganska svårt att framgångsrikt kunna
genomföra en förhandling.
Jag tycker, vilket också är ett uttryck för en poli-
tisk vilja, att en förhandling som resulterar i denna
kraftiga utökning av stödet till branschen är bra uti-
från de riktlinjer som jag bl.a. redovisade från talar-
stolen för en stund sedan. Jag tror inte att Gunilla
Tjernberg ska dra för stora växlar av det jag eller
socialdemokraterna säger, så att allting är bra som det
är. Man är aldrig nöjd med inflytandefrågor. Det är
alltid viktigt att se till att man har ett brett inflytande
över avtal av denna typ och i många andra samman-
hang också.

Anf. 49 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar Åke Gustavsson för svaret.
Jag tycker också att det är bra att det här finns en
öppning för att diskutera tillvägagångssättet när det
gäller att teckna filmavtal. Jag är absolut övertygad
om att det finns punkter i den här frågan som vi till-
sammans behöver diskutera. Jag inser att det finns
problem, men det behöver inte betyda att man för den
skull ska väja för dem, som vi säger uppe i Norrland
- jag kanske får säga det i riksdagen också.
Fru talman! Jag ska också något beröra kvalitet-
saspekten. Jag kan då bara konstatera en sak, och Åke
Gustavsson får korrigera mig, tillrättalägga eller för-
tydliga. I propositionen finns det en historieskrivning
där det beskrivs hur man i det första filmavtalet 1963
fick en definition av kvalitetsbegreppet som är myck-
et fullödig och mycket bra. Jag rekommenderar dem
som inte har läst det att göra det. Sedan talar man om
att detta ändrades i de kommande filmavtalen och det
blev mer kortfattade formuleringar.
Vad händer nu? Jo, det står så här: I gällande
filmavtal ska Filminstitutets styrelse ansvara för att
tillgodose behoven av värdefull svensk filmproduk-
tion. Nu finns alltså inte ens ordet definition med. Ska
jag tolka det så att man har helt lämnat begreppet
definition? Eller hur ser socialdemokraterna på just
den delen? Det fanns med tidigare men inte i detta
avtal.

Anf. 50 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Vad kristdemokraterna yrkar på i sin
motion är att begreppet kvalitet ska tydliggöras, och
sedan ska regeringen återkomma till riksdagen med
förslag till de definitioner som ska ligga till grund för
begreppet kvalitetsfilm. I utskottets majoritet konsta-
terar vi att kvalitetsbegreppet ingalunda är entydigt.
Vi säger: "Det kan t.ex. i lika hög grad handla om
konstnärlig kvalitet som om teknisk kvalitet och
upplevd kvalitet." Dessutom kan man lägga in en
tidsfaktor, så att det som vid en tidpunkt bedöms som
mycket hög kvalitet sedan vid en annan tidpunkt
bedöms som mycket låg kvalitet. Alltså handlar det i
hög grad om subjektiva och värderingsmässiga frå-
gor. Därför säger utskottet, inte minst med hänvisning
till den konstnärliga friheten, att det inte är lämpligt
att riksdagen fastställer en definition av kvalitetsbe-
greppet.
Som har framgått av diskussionen tidigare är det
självklart att man ska kunna diskutera de här frågor-
na, och t.o.m. stimulera en diskussion, med dem som
finns inom branschen, med den stora allmänheten, i
massmedierna, här i riksdagens talarstol osv. Men vi
ska inte fastställa en definition och säga att detta
gäller och detta är vår norm och här ska inte vara
någon frihet.
Om Gunilla Tjernberg vill ha detta på filmens om-
råde, varför säger hon inte till teatern att detta är det
krav som vi ställer? Varför säger hon inte till de le-
dande författarna att det är utifrån detta som de ska
skriva och detta som de ska rätta sig efter? Man är
inne på en känslig och farlig väg om man riskerar att
ställa den konstnärliga friheten åt sidan därför att vi i
riksdagen tycker att de ska göra på ett visst sätt och
ingenting annat. Jag vill varna Gunilla Tjernberg -
och nu är jag lite allvarlig - för att driva den diskus-
sionen för långt, just från den här synpunkten. Vi kan
uttrycka våra åsikter, men vi ska inte styra och ställa
här.

Anf. 51 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! När vi debatterade filmpolitik här i
kammaren sade jag att om Per Olov Enquists utred-
ning om svensk filmpolitik blir avtalstext är vi från
Vänsterpartiet väldigt nöjda. Det som han skrev i den
utredningen ligger väl i linje med Vänsterpartiets
filmpolitik.
Nu är avtalet färdigförhandlat. Det är upp till riks-
dagen att ge sitt godkännande. Det finns alltså i detta
skede ingen möjlighet att påverka avtalstexten. Det
enda vi kan göra om vi inte vill att avtalet ska rivas
upp och omförhandlas är att bifalla propositionen och
godkänna vad regeringen föreslår om ett samlat
filmavtal, vilket jag härmed gör, trots att allt vi velat
ha med inte finns med.
Vad är det då som Vänsterpartiet tycker ska finnas
i den svenska filmpolitiken som inte reglerats i avta-
let? Vi tycker att kommunförbund och landstingsför-
bund, dvs. fler aktörer på TV-marknaden och inom
film- och videobranschen, borde varit med som avtal-
sparter. Alla dessa har ett intresse av att det produce-
ras och distribueras svensk film och dokumentärfilm i
hela landet för att kvaliteten och återväxten av nya
filmer ska stärkas och för att mångfald och yttrande-
frihet ska främjas.
När det gäller förhands- och efterhandsstöd anser
Vänsterpartiet att vi enbart borde ha ett förhandsstöd
som bygger på kvalitetskriterier.
Vänsterpartiet anser att varje svensk kommun bör
ha en biograf - detta för att slå vakt om kommun-
medborgarnas möjlighet att se film i original, och då
gärna också i en gammal kulturbevarad miljö.
Av den anledningen är det mycket viktigt att få
med just både landstingsförbund och kommunför-
bund i denna process, så att de känner delaktighet i en
bra svensk filmpolitik.
I dag kan det också vara svårt att få tag på kvali-
tetsfilm, särskilt hos de kommersiella videouthyrarna.
Nu när de inte finns med som avtalsparter måste vi
lösa frågan om ökad tillgänglighet till kvalitetsfilm på
ett annat sätt. Vänsterpartiet anser därför att bibliote-
kens videoutlåningsverksamhet ska garantera en
möjlighet för låntagare att låna kvalitetsfilm på bibli-
oteket. Vidare bör en filmkatalog göras för att under-
lätta spridningen av kvalitetsfilm, kortfilm och do-
kumentärfilm som tillhandahålls av biblioteken.
Vidare anser vi att skolornas AV-centralers verk-
samhet behöver förstärkas. Skolan är den plats där
goda film- och kulturvanor kan etableras. Skolbio är
en mycket bra verksamhet som regleras i avtalet, men
användandet av kort- och dokumentärfilm i undervis-
ningen är också ett viktigt inslag. Därför bör en kata-
log som underlättar distribution av denna film via
AV-centraler upprättas, och det för att ge lärarna en
ökad möjlighet att välja kort- och dokumentärfilmer i
undervisningen.
Vi måste göra allt, tror jag, för att skapa goda al-
ternativ till den våldsfilmkultur som finns i dag. Då
behöver vi kanske se över andra möjligheter utöver
vad som regleras inom detta filmavtal.
Regeringen beräknar att intäkterna till svensk film
i och med detta avtal kommer att förstärkas med
hundra miljoner kronor jämfört med det föregående
avtalet. 207 miljoner beräknas gå till produktionsstöd
av film, 91 miljoner kronor till distribution och vis-
ning och 87 miljoner till filmkulturell verksamhet.
Avtalstexten är dock snårig, bygger på olika procent-
satser och är väldigt svårtolkad. Jag tror inte att vi
kan veta exakt vad pengarna har gått till förrän efter-
åt. Då får vi utvärdera och se hur avtalet har fallit ut.
Det finns också de som säger att det nog är det
sista filmavtal vi kommer att kunna skriva med avtal-
sparterna. Det var kärva förhandlingar, säger man.
Därför är det viktigt att vi fram till dess att avtalet går
ut om fem år diskuterar om vi fortsatt ska välja avtal-
svägen eller om vi ska lämna den och gå in för en
statligt finansierad filmpolitik. Staten lämnar i dag
200 miljoner kronor som ska fördelas i avtalet och
parterna gemensamt de resterande 184,5 miljonerna,
vilket tillsammans ger 385 miljoner till svensk film.
Frågan är hur mycket staten är beredd att ge och hur
långt de 200 miljonerna räcker om vi ska ha en en-
kom statlig filmpolitik. Många lyfter fram Danmark
som ett föregångsland, och där har man en helstatlig
filmpolitik.
Alla dessa frågor måste vi diskutera inför en
eventuell ny avtalsperiod, men Vänsterpartiet har
åtminstone för denna tid valt att stödja detta avtal.
Jag tror att en ny och fördjupad debatt om dessa
frågor och svensk filmpolitik behövs, och jag tror
också att den kommer, bl.a. därför att avtalet innebär
en större frihet för Filminstitutets styrelse. Därmed
kan under själva processens gång en debatt föras om
vad pengarna ska användas till. Det har också att göra
med mina förväntningar på Filminstitutets nya vd Åse
Kleveland. Jag vill bara önska henne och den nya
styrelsen lycka till.

Anf. 52 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Jag får passa på att här från bänken
önska Åse Kleveland välkommen till Sverige och det
viktiga arbete som hon har på Filminstitutet. Jag ska
också säga till Charlotta Bjälkebring att vi delar
Vänsterpartiets syn när det gäller den fördjupade
debatt som vi behöver om filmpolitiken. Jag delar
den, och jag välkomnar och tycker att det är bra att
Vänsterpartiet också säger det.
Min fråga till Vänsterpartiet gäller forskning kring
barn och ungdomars filmkonsumtion och vikten av
att vi har kunskap om hur barn förhåller sig till film
och vad som händer när och om barn bearbetar sina
upplevelser. Detta kan vi utveckla mycket mera.
Regeringen väljer att inte diskutera det så mycket
i propositionen. Utskottet väljer att enbart hänvisa till
forskningens frihet och resonerar därmed inte någon-
ting om detta. Hur ser Vänsterpartiet på detta i rela-
tion till det som beskrevs i anförandet? Det gäller hur
barn påverkas av medierna.

Anf. 53 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Vänsterpartiet anser att det är väldigt
viktigt att man forskar omkring filmen och hur barn
och ungdomar upplever våld osv. som finns i filmin-
slag. Där har vi inte alls olika uppfattningar.
Jag tror att vi som politiker måste ta ett större an-
svar själva. Vi måste försöka ta ett helhetsansvar i
dessa frågor. Vi beslutar i kammaren i dag om vi ska
gå med på att avtalet sluts eller inte. Jag ser det mer
på det sättet. Vi måste driva och föra fram frågorna
om forskning och utveckling på filmpolitikens områ-
de i våra partier när vi diskuterar forskningen. Det är
där det ska in.
Nu har det avsatts 2 % av summan till forskning i
avtalet. Det är bra. Debatten ska föras någon annan-
stans, men vi delar uppfattningen att den behöver
utvecklas ännu mer än i dag.

Anf. 54 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Jag kan tolka Charlotta Bjälkebring så
att diskussionen ska föras, men någon annanstans,
vilket jag beklagar. Medierna är en viktig del i kul-
turutskottets arbete. Kulturutskottet har alla möjlig-
heter att föra resonemang som också syns i betänkan-
dena, vilket vi gör på många olika områden.
Vi vet att det finns fält inom forskningen när det
gäller barn och ungdomar som i dag är blanka. Då
talar jag om små barns förhållanden och om vad som
händer när små barn konsumerar film och medier.
Vi kan ta tecknade filmer som exempel, som är ett
område som det i dag inte bedrivs någon forskning
på. Det är ett område som vi naturligtvis ska diskutera
i utskottet utan att behöva känna att vi är inne och
tassar på forskningens område och begränsar dess
frihet. Det är ett resonemang man för. Det är ändå
alltid forskarna själva som avgör vad de ska forska
på.
Jag är inte så tillfreds med att Charlotta Bjälke-
bring väljer att hänskjuta den här viktiga frågan nå-
gon annanstans - jag uppfattade att det var inom
forskningens område. Jag tycker verkligen att det
också har att göra med kultur och kulturpolitik när det
gäller detta med att visa på effekter för att göra allting
mycket bättre. Det kan man göra i utskottet och också
i betänkandet.

Anf. 55 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad
Gunilla Tjernberg menar. Den debatten och den pro-
cessen är ju precis vad vi här har talat om - dels Gu-
nilla Tjernberg och jag, dels jag när jag har berättat
om vilken filmpolitik Vänsterpartiet ska ha.
Denna process fortgår alltså. Jag tror att vi egent-
ligen är helt överens i den här frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

9 § Elever med funktionshinder

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU4
Elever med funktionshinder (prop. 1998/99:105)

Anf. 56 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Låt mig först yrka bifall till reserva-
tionerna 1 under mom. 3 och 3 under mom. 5.
Alla barn och ungdomar har rätt till utbildning av
god kvalitet. Den översyn av regler och former för
undervisning av barn i behov av särskilt stöd som har
gjorts har av en rad skäl varit nödvändiga.
En del av de förslag som i dag läggs på riksdagens
bord innebär förbättringar men i några principiellt
centrala frågor är regeringens förslag en skriv-
bordsprodukt, långt ifrån den verklighet och de barn
och ungdomar som utbildningen är till för. Majorite-
ten verkar inte vilja se de mycket stora svårigheter
som en del barn har och de svårigheter som inte minst
många mindre kommuner har när det gäller att hante-
ra dessa.
Det låter käckt att säga att barn ska bo hemma hos
sina föräldrar och att kommunen ska erbjuda det stöd
som behövs. Vem anser inte det? Problemet - och det
är detta som majoriteten inte tar till sig - är att grava
handikapp ibland fordrar mycket avancerad kompe-
tens och en väldigt medveten miljö för att den enskil-
de eleven ska kunna utvecklas så bra som det bara är
möjligt.
Jag tror att vi, om vi menar allvar med talet om att
vi vill ha en skola för alla och att alla barn ska ges en
likvärdig utbildning, inte får vara naiva. Varje barn är
unikt. Det finns olika funktionshinder och olika gra-
der av dessa. I takt med att forskningen går framåt
kan vi diagnostisera mer. Kraven på pedagogisk ut-
veckling och professionalitet ökar därmed.
Statens ansvar handlar naturligtvis om att skapa
mål och regler för stödet till eleverna men det handlar
också om att säkra tillgången på kompetens och se till
att vi värnar det som på det här området är av god
kvalitet.
Skolverkets inspektörer har i den rapport som
kom till oss i början av året granskat stödet till elever
med särskilda behov i svenska skolor. Man undrar om
skolministern har läst rapporten. I rapporten pekas det
på allvarliga brister i skolornas professionalitet i
stödet till de här barnen.
Det handlar inte om en bristande vilja från skolor-
nas eller kommunernas sida. Nej, det tycks inte vara
en resursfråga. I stället lyfter man i rapporten fram att
det saknas pedagogisk målmedvetenhet och kompe-
tens för den särskilda undervisningen. Därför är det
naturligtvis bra med den typ av informationsinsatser
och handledning som exempelvis stärkta resurscenter
kan ge. Vi moderater stöder förslagen i den delen.
Men detta räcker inte. Det krävs mer. Framför allt
kan vi inte avveckla nödvändiga institutioner utan att
säkerställa att en nyordning blir bättre.
Jag tror inte att den modell med nedlagda special-
skolor och bara statliga resurscenter som nu förordas
kan säkra tillgången på kvalificerad lärarkompetens
med de kunskaper som just de svårast handikappade
eleverna fordrar.
Framför oss har vi ett generationsskifte som är
oroande därför att vi vet att vi kommer att få brist på
specialpedagoger över huvud taget. Då borde det vara
en sak för oss att värna tillgången till dem vi i alla fall
har liksom de miljöer där den kunskapen kan utveck-
las och frodas. Detta kommer ju många till del och
kan användas. Därför menar vi moderater att fasta
skoldelar i specialskolor och resurcenter hör ihop. Det
är i det dagliga arbetet med vanliga elever som kun-
skaper och erfarenheter blir till. Detta kan inte skapas
långt ifrån och det kan inte heller säkras genom att
möta elever under kortare perioder.
Den allvarliga frågan är hur skolministern kan tro
att skolor som i dag inte klarar av stödet till elever
med relativt enkla och väl kända inlärningssvårighe-
ter helt plötsligt ska kunna ta det fulla ansvaret för
barn som behöver mycket kvalificerade specialpeda-
gogiska insatser.
I utbildningsutskottet har vi vartenda år sedan jag
kom med diskuterat otillräckligheten när det gäller
stöd för t.ex. barn med läs- och skrivsvårigheter,
dyslexi. Kunskapen i det allmänna skolväsendet är för
dålig och kunskapen om hur man kan arbeta med de
här barnen är för dålig. Nu talar vi om elever med
betydligt större bekymmer. Vi talar om behovet av
betydligt mer kunskap och kompetens i lärargärning-
en än när det gäller läs- och skrivsvårigheter.
Mot den bakgrunden tycker jag att det är aningen
naivt att lägga det förslag som regeringen har lagt.
Man undrar lite grann hur kommunerna ska klara av
denna insats. Hur tänker man egentligen? Och hur ska
barnens rätt till en bra skola kunna säkras? I förslaget
tar man t.o.m. bort den särställning i regelverket som
barn i målgruppen har. Jag tycker att det i stället
nästan borde vara ett minimikrav att i särskild ord-
ning värna de här barnens rättigheter. Det är i varje
fall en förutsättning för att man praktiskt ska kunna
utforma den ökade valfrihet som vi moderater tycker
att de här eleverna och familjerna borde få.
Elever som har sådana handikapp att de i dag
väljer att gå i specialskola behöver stöd och särskilda
insatser på en nivå som de flesta kommuner knappast
- inte ens om de ibland skickar en eller två från per-
sonalen på kurs - kommer att klara. Risken är uppen-
bar att vi kommer att ha ungdomar som hamnar vid
sidan av. Det heter att de är integrerade men de
kommer i bästa fall med ett antal assistenter att sitta
där i sin ensamhet när de i stället skulle kunna få en
väl fungerande utbildning och en utvecklingsmöjlig-
het som vi vet att de här skolorna erbjuder.
Vi moderater motsätter oss därför en avveckling
av de statliga specialskolorna. Vi menar att elevens
och föräldrarnas önskemål i stället ska ges ökad bety-
delse. Vi tror att de flesta, precis som utredningen
säger, helst vill gå i sin skola nära hemmet. Men vi
tycker att de måste få göra bedömningen om kvalite-
ten motsvarar de krav och förväntningar som finns.
Vi tycker också att det ska finnas alternativ att välja
mellan. Statens uppgift är ju inte bara att ordna med
exempelvis regler, utan i det här fallet borde vi också
värna de få alternativ som finns för de här barnen och
ungdomarna.
Föräldrar med handikappade barn skaffar sig ge-
digna kunskaper både om det egna barnets behov och
möjligheter och om vilka typer av pedagogiskt arbete
som finns och som kan vara bra. Det kan vi ta till oss
och använda om vi vidgar valmöjligheterna i stället
för att sitta här i riksdagen och bestämma att alla barn
ska gå i skolan i hemkommunen.
Det finns mycket att säga om specialskolorna men
jag ska inte förlänga diskussionen i just den delen.
Jag konstaterar dock, och jag tror att detta kommer att
visa sig i debatten, att också socialdemokraterna vri-
der sig och våndas inför det här beslutet.
Det finns två punkter i propositionen och i majo-
ritetstexten som visar på detta och som jag vill kom-
mentera. Den ena punkten är naturligtvis att man
ihärdigt talar om möjligheterna till visstidsvistelse på
resurscenter för de här barnen men det är ingenting
nytt. Redan i dag kan barn som går i skola i kommu-
nerna och även personal som arbetar med de här
barnen komma till resurscentret och vara där under en
period för att bättre kunna hantera vardagen där
hemma. Detta är ingenting nytt.
Det här är dock inget alternativ för dem som fak-
tiskt inte kan beredas kompetent hjälp hemma. Vad
man då utsätter de barnen och familjerna för är stän-
dig visstidsplacering. De får aldrig gå i någon skola.
De tillhör ingen skola, utan de är visstidsplacerade på
ett resurscenter. Detta är väldigt otryggt och för
många barn kommer det inte att fungera. Endera blir
det en lek med ord eller också kommer det att innebä-
ra en väldig otrygghet för barnen. Vad är syftet med
det? Jag tror att det handlar om att ni försöker säga att
ni egentligen vill att det ska finnas en utväg för dem
som man i annat fall inte klarar. Men varför inte lyss-
na i stället på alla de invändningar som har kommit
de senaste månaderna och ändra sig i sakfrågan?
Det andra exempel på våndan som jag tycker är
tydligt är att ni faktiskt förordar att man ska behålla
specialskolan för hörselskadade och döva. Jag tycker
att det är väldigt bra. De behöver specialskolor.
Många döva och hörselskadade ungdomar väljer efter
en tid att gå till en specialskola. De går ut ur och in i
det vanliga kommunala skolsystemet och special-
skolorna, och det fungerar ganska bra. Det ger dem
en möjlighet att välja en profil som passar den enskil-
de eleven. Det är utmärkt.
Vad är det som skiljer de andra från de döva? Det
är inte ens så att man kan hävda teckenspråket och
möjligheten att vistas i en teckenspråklig miljö som är
det som skiljer. Flera av de andra handikappgrupper-
na använder också teckenspråket och behöver det för
att kunna utvecklas.
Det finns många nackdelar med specialskolor. Det
är många nackdelar med att välja att gå i en skola
långt hemifrån. Det finns många bekymmer med det,
och de ska inte underskattas. Men de är lika oavsett
vilket handikapp man har. Just därför är det en väldigt
konstig slutsats när regeringen valt att låta en grupp
behålla specialskolan, medan man föreslår en ned-
läggning av övriga. Vore jag elak - det ska jag inte
vara - skulle jag ha sagt att det kanske handlar om att
de som till antalet är fler och som har det handikappet
ändå får behålla sin specialskola. De rösterna hörs
mer än de få som behöver Ekeskolan eller Hällsbo-
skolan. Det är väldigt allvarligt om det skulle vara så,
men jag tror inte att det är så. Men det visar att även
ni känner en vånda. Jag vädjar till er att inse att kam-
maren faktiskt har möjlighet att fatta ett beslut som
inte innebär en nedläggning av specialskolorna men
som gör att man i stället tar till sig det som är positivt.
Det finns sådana delar också i den här propositionen.
Vi måste försöka att gemensamt ta ansvar för att
värna en bra skolgång också för gravt handikappade
barn och ungdomar.
(Applåder)

Anf. 57 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Låt mig först slå fast: Den kristdemo-
kratiska grundsynen utgår från en värdegrund förenlig
med kristen tradition och västerländsk humanism. Det
innebär att varje människa är unik och har ett absolut
värde. Hon besitter därtill en förmåga att utvecklas i
gemenskap med andra människor, och det är i rela-
tionerna med andra som vi växer, utvecklas och mog-
nar. De värden man väljer som grund för politiken
måste kunna ge en helhetsbild av människan - hennes
värde, förutsättningar, behov och uppgift.
Alla människor ska i vardagslivet kunna ta sina
möjligheter i anspråk. Det här gäller särskilt de män-
niskor som har svårt att göra sin röst hörd i samhälls-
debatten. Rättvisa och solidaritet är begrepp som
tillsammans beskriver det ömsesidiga beroendet
människor emellan.
Fru talman! Vi behandlar i dag frågan om elever
med funktionshinder. Jag avser att i mitt anförande i
huvudsak uppehålla mig vid frågan om specialskolor-
nas framtid, Ekeskolan och Hällsboskolan i första
hand. Men propositionen behandlar också de funk-
tionshindrades skolsituation ur flera andra aspekter.
Mycket i propositionen är bra, och det vi är överens
om behöver vi inte debattera.
Kristdemokraterna anser att barn och ungdomar
med funktionshinder så långt som möjligt ska erbju-
das en anpassad utbildning i sin hemkommun. Statens
insatser bör främst riktas mot att stödja kommunerna
för att öka deras förutsättningar att klara uppgiften att
ge de funktionshindrade en bra utbildning och en
meningsfull och trygg tillvaro. Regeringen föreslår i
propositionen en avveckling av de fasta skoldelarna
vid Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna.
Den ideologiska utgångspunkten stämmer väl
överens med kristdemokratiska utgångspunkter. Strikt
ideologiskt är det varje kommuns uppgift att ansvara
för att alla invånares primära behov tillgodoses, oav-
sett förutsättningar och ålder.
Men, fru talman, frågan är mycket mer komplex
än så. Vi vet att om regeringens ändringsförslag ge-
nomförs kommer många kommuner att leva upp till
intentionerna i förslaget, medan andra kommuner får
svårt att klara uppgiften - detta beroende på att de
inte har ekonomiska resurser och inte heller har lärar-
kompetens för det. Många barn kommer att välja
skolgång i sin hemkommun, vilket de redan gör,
medan andra vill gå på en specialskola. Valet måste
vara den enskildes rättighet. Om den rättigheten inte
finns blir det den enskilde funktionshindrade som
kommer i kläm. Det handlar faktiskt om ett riskspel
med en alltför osäker utgång.
Fru talman! Kristdemokraterna är inte beredda att
riskera att elever i behov av särskilt stöd inte ges
tillräckliga möjligheter till utbildning utifrån deras
specifika förutsättningar. Vi anser att man måste utgå
från den funktionshindrades och de anhörigas per-
spektiv. Föräldrarnas och barnens önskemål måste få
väga tungt. Den oro som eleverna och deras anhöriga
känner måste tas på allvar.
Det finns också andra skäl som talar för att be-
hålla de statliga specialskolorna för syn- och talska-
dade barn. De funktionshindrade upplever inte bara
fysiska utan också sociala hinder vid en avveckling
eller omdaning av specialskolan.
Efter interpellationsdebatten här i kammaren för
ett par veckor sedan fick jag ett antal brev från funk-
tionshindrade. Ett brev kom från en funktionshindrad
pojke. Vi kan kalla honom Magnus. Magnus oroade
sig för att om de fasta delarna i specialskolan som han
går på stängs, kommer det att innebära social isole-
ring för honom. Jag förlorar min enda kompis Per,
skriver han, som går i samma skola som jag.
Vill verkligen politikerna i Sveriges riksdag driva
Magnus in i social isolering, och det för en ynka
princips skull? Vill vi beröva Magnus hans enda
kompis? Kristdemokraterna vill inte det. Magnus och
de andra funktionshindrade som känner att de vill ha
kvar specialskolan i deras nuvarande form, både nu
och i framtiden, borde vi kunna tillmötesgå. De måste
ha rätt att välja den skola som passar dem bäst. Det
handlar om livskvalitet och valfrihet för Magnus och
Per - och alla andra funktionshindrade i dag och i
morgon.
Det är med anledning av de funktionshindrade
barnens och föräldrarnas önskemål som vi kristdemo-
krater säger nej till regeringens förslag att avveckla
de statliga specialskolornas fasta delar vid Ekeskolan
och Hällsboskolan.
Specialskolorna har en högt utvecklad kompetens,
duktiga lärare och lång erfarenhet av att ge de multi-
handikappade eleverna undervisning utifrån deras
specifika behov och förutsättningar. Det handlar om
unik kompetens och lång erfarenhet. För oss kristde-
mokrater är det obegripligt att skolministern föreslår
den här förändringen av en väl fungerande verksam-
het som både berörda barn och föräldrar vill ha kvar.
Fru talman! Några ord om friskolan. I propositio-
nen kommenteras de fristående skolorna. Tyvärr görs
detta endast utifrån vem som ska godkänna dem.
Regeringen föreslår att en nyinrättad styrelse ska
bevilja tillstånd för de fristående skolorna. Enligt vår
mening bör Statens skolverk göra det, en ordning som
redan tillämpas när det gäller andra fristående skolor.
Att regeringen inte diskuterar betydelsen av de fristå-
ende skolorna för elever med funktionshinder är an-
märkningsvärt. De fristående skolor som motsvarar
specialskolan är en viktig del i den mångfald som vi
kristdemokrater eftersträvar.
Barn är olika och har olika behov. Respekten för
varje individs integritet kräver mångfald. Möjligheten
att välja mellan olika skolor - statliga, regionala,
kommunala eller fristående - gör att fler kan finna en
utbildning som passar just henne eller honom.
Vi menar att friskolor ska vara ett självklart inslag
i skolväsendet. Det stimulerar till pedagogisk och
organisatorisk förnyelse. Det ökar flexibiliteten och
leder till effektivare resursanvändning i alla skolor, i
såväl offentliga som fristående skolor. En reell möj-
lighet att välja skola kommer därmed alla elever och
hela svenska skolan till del.
För oss är det, som jag redan tidigare har fram-
hållit, föräldrarnas och elevernas perspektiv som är
utgångspunkten. Det är helt i överensstämmelse med
ett antal internationella konventioner som Sverige har
skrivit under och som tillförsäkrar föräldrarna rätten
till inflytande över sina barns undervisning. Det gäller
t.ex. Europakonventionen, som numera är svensk lag,
och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Alla ska således, oberoende av föräldrarnas ekono-
miska standard, eget handikapp eller andra särskilda
behov, kunna välja en fristående skola.
Fru talman! Till sist: När det gäller den rörelse-
hindradeanpassade gymnasieutbildningen anser rege-
ringen att eleverna inte ska erbjudas s.k. individuella
program. Enligt vår mening bör eleverna - också de
rörelsehindrade - utöver nationella och specialutfor-
made program även erbjudas individuella program.
Vi anser att de funktionshindrade eleverna själv-
fallet bör ges samma möjligheter som övriga elever
att studera på ett individuellt program. Vi anser i
likhet med RBU - Riksförbundet för rörelsehindrade
barn och ungdomar - att regeringens förslag strider
mot de handkappolitiska målen och den lagstadgade
rätten till likvärdig utbildning.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla krist-
demokratiska yrkanden, men för tids vinnande nöjer
jag mig med att yrka bifall till reservation nr 3 under
mom. 5 och reservation nr 5 under mom. 19.

Anf. 58 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag är glad att jag har fått gå på
Ekeskolan, för det var där som jag fick lära mig att
skratta.
Det var först när jag kom till specialskolan som
jag lärde mig någonting och som jag fick möjlighet
att lära nytt.
Jag är glad att jag har fått gå på Ekeskolan, för det
är där som jag har fått mina vänner.
Fru talman! Det här var några av de röster som
kunde höras för ett par veckor sedan i Örebro när
barnen på Ekeskolan hade sin demonstration mot
nedläggningen av specialskolorna. Det är precis det
som barnen talade om som det här fallet handlar om,
skolministern.
Ekeskolan är en specialskola som kan ge barn
med flerfunktionshinder rätt och möjlighet att vistas i
en miljö där de känner att de kan växa, där de känner
att de kan få den bästa pedagogiken och undervis-
ningen. De får de bästa tänkbara hjälpmedel, de får
vänner och känner sig trygga. Där mår de bra. Jag vill
ge dessa barn den möjligheten. Jag vill inte begränsa
den.
Många skolbarn kan inte få den möjligheten och
den erfarenheten i sina hemkommuner. För vissa barn
går det bra, men för de barn som det inte fungerar
måste det finnas ett sådant alternativ som t.ex.
Ekeskolan.
Fru talman! För ett par veckor sedan sade utskot-
tets majoritet - Socialdemokraterna. Vänsterpartiet
och Miljöpartiet - i sitt beslut att nedläggningen av
specialskolorna ska bli ett faktum. Kärnfrågan hos
majoriteten var integration. Skolministern talade om
principen om att barn med funktionshinder så långt
möjligt ska erbjudas en anpassad utbildning i sin
hemkommun.
Jag tycker att det är viktigt och bra att vi ökar re-
surserna till skolorna i hemkommunerna. Men med
det nuvarande förslaget saknas ju valfriheten. Elever-
na saknar möjlighet att söka sig vidare, att få en
trygghet, att öka sina kunskaper, att välja den bästa
tänkbara skolan och utbildningen för just dem.
Socialdemokraterna väljer att skapa en motsätt-
ning mellan specialskolorna och satsningen på hem-
kommunerna. Det är oerhört upprörande att man
försöker att skapa en motsättning mellan att hjälpa
och stötta barnen i respektive hemkommuner och att
låta de barn som vill gå på specialskolorna få vara
kvar i de skolorna.
Skolministern har också försökt att släta ut debat-
ten genom att säga att de barn som i dag går i special-
skolor ska få gå kvar där. Men det räcker inte, Inge-
gerd Wärnersson. Frågan handlar lika mycket om att
de barn som kommer efter dem som avslutat sin skol-
gång i framtiden måste få gå i en specialskola. Da-
gens elever inser det, och jag tycker att det är synd att
skolministern inte gör det.
För oss på den borgerliga sidan råder det en bred
enighet om att kommunernas kompetens när det gäl-
ler barn med funktionshinder måste förbättras och
stärkas, eftersom de flesta barn med funktionshinder
går där. Men jag ser specialskolorna som ett kom-
plement till den kommunala undervisningen i hem-
kommunerna. Jag vill både ha en specialskola och en
möjlighet att studera i hemkommunen. Jag ser inte
den motsättningen mellan specialskolorna och en
ökad kommunal kompetens som majoriteten gör.
De barn som inte finner sig till rätta i sin hem-
kommun måste kunna välja att söka sig vidare till en
specialskola. Vart ska de annars ta vägen? Det är en
orimlighet att tro att landets 289 kommuner kan bli
lika kvalificerade som man är på specialskolorna. Det
är ju inte möjligt, och det är inte heller någon tidigare
i debatten som har trott på det, framför allt inte bar-
nen själva och de som arbetar i specialskolorna.
Men socialdemokraterna tycker att specialskolor-
na sätter stopp för och förhindrar att man ökar kom-
petensen i kommunerna. På så sätt anser man att
specialskolornas barn är ett hinder för landets totalt
1 100 barn som har funktionshinder. Jag tycker inte
att dessa barn står i vägen. De har en rättighet som
måste bli synlig.
Fru talman! Integrationen i den kommunala sko-
lan måste vara frivillig. Barn har en rättighet, inte en
skyldighet att vara integrerade i den kommunala
skolan. Ett barn är inte heller integrerat bara för att
det vistas i samma lokal som andra barn, om det inte
accepteras, kan delta i lekar, i ett socialt liv, i under-
visningen eller i fritidsaktiviteter. Du är inte integre-
rad bara för att du sitter på en speciell post, på en
speciell stol i en speciell kommun.
Det som propositionen om elever med funktions-
hinder och skolministern missar är ju att segregation i
vissa fall kan vara bra, speciellt för de elever som
kräver extraresurser och en specialpedagogik. Det
faktum att inte alla synskadade barn med multifunk-
tionshinder går eller kommer att gå på Ekeskolan kan
knappast vara ett argument för att inte ett enda barn
ska få göra det.
Fru talman! Eftersom man nu säger att de fasta
skoldelarna ska bort har regeringen ett förslag om att
barnen endast ska komma till ett resurscenter för en
kortare eller en längre period - man pratar om "viss
tid".
För stärka resurscentrumet menar skolministern
att de fasta skoldelarna måste stängas för att frigöra
resurser. Men vad är vunnet med det? Ambitionen är
ju alldeles för lågt satt. Vi måste se till att alla barn
får de bästa möjligheterna att växa och utvecklas.
Resurscentrumet är också beroende av en samverkan
med en fast skoldel för att det ska fungera, och den
vill skolministern stänga.
När det gäller resurscentrumet har vi fortfarande
inte fått något svar på frågan vad "viss tid" egentligen
innebär. Det skulle vara intressant att få höra det i
dag.
Förr vissa elever - precis som tidigare talare här
har sagt - kan det vara bra att under en kortare tid få
komma och få specialundervisning. Men förslaget
innebär ju en stor försämring för de barn som har de
mest grava handikappen. Barn med autism måste
finnas i en miljö där de känner sig trygga, där de kan
gå årskursvis, där de får vänner och bekanta, där de
hamnar i en trygg tillvaro.
Skolministern har ju också talat en del i debatten
om hur viktigt det är att utforma en skola för äldre
funktionshindrade och en gymnasieskola för synska-
dade barn med funktionshinder. Men om det är så
viktigt att stärka skolan för de äldre eleverna och att
införa en gymnasieskola, hur kan det då komma sig
att de yngre barnen inte ska få den möjligheten? Har
vi inte varit överens om och kan vi inte se att det är
just i de yngre åren som skolan är så oerhört viktig
för den kommande utvecklingen?
Vi i Centerpartiet vill ha kvar de fasta skoldelarna.
Vi vill också bygga ut och se över om det kan komma
till en gymnasiedel för att så många elever som möj-
ligt ska få sin trygghet, en tro på livet och ett fram-
tidshopp.
Fru talman! Ibland funderar jag på vad regering-
ens mantra om vård, skola och omsorg innebär, för
Ekeskolan handlar ju om alla tre sakerna. Det handlar
om en vård, det handlar om en omsorg, det handlar
om en skola. På något sätt blir det ju bara tomma ord
som man för vidare genom det här mantrat. Jag blir
ledsen och besviken.
Vi är många som under en ganska lång tid, i alla
fall det senaste året, har väntat på att regeringen ska
komma med nya idéer och förslag inom skolområdet.
Inte mycket har kommit. Varför inte ta chansen nu,
skolministern, att kunna göra ett framsteg och visa att
vård, skola och omsorg är viktigt?
Fru talman! Skolministern har ju också en del
kompisar inom socialdemokratin som har diskuterat
förslaget om nedläggning av specialskolorna. T.ex.
kunde jag i min hemtidning Nerikes Allehanda i går
läsa en artikel av skolministerns kompis i kammaren
Hans Karlsson, som också har stått bakom förslaget
om nedläggningen av de fasta skoldelarna. Där säger
han att skolan ska få vara kvar. Hur är det möjligt?
Varför går man ut med dubbla budskap? Varför vågar
man inte stå fast vid de principer och de förslag som
man har lagt fram? Jag tycker att det är lurendrejeri.
Jag tycker att det i slutänden är en respektfråga, re-
spekt för att vi är olika. Det ska inte finnas en skola
för alla. Det ska finnas en mångfald och alternativ,
där det enskilda barnets behov är viktigare än varje
princip som kommer fram. Det är när det enskilda
barnet sätts i centrum som vi kan få en skola för lä-
rande, en skola för alla.
Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
reservation 3 under mom. 5, för jag vill ge barnen
valmöjlighet, möjlighet till utveckling och trygghet.
Och jag hoppas att socialdemokraterna ändrar sig och
också vill ge barnen den möjligheten.

Anf. 59 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Det är många elever med funktions-
hinder och deras föräldrar som verkligen önskar att
barnen ska kunna bo hemma och gå i vanlig skola.
För många människor har också utvecklingen de
senaste årtiondena mot ökad integration verkligen
inneburit något positivt. Många synskadade t.ex. har
uppskattat att möjligheten till skolgång i hemkommu-
nen har ökat.
Folkpartiet har också varit positivt och pådrivande
i den utvecklingen. Utgångspunkten för oss liberaler
har hela tiden varit att människor med funktionshin-
der ska kunna få sådana resurser och sådant stöd att
de kan leva ett självständigt liv och delta i samhällsli-
vet på samma villkor som alla andra människor. De
ska i så stor utsträckning som möjligt kunna delta
både i utbildning och i arbetsliv. Elever med funk-
tionshinder ska naturligtvis ha samma valfrihet när
det gäller både skolform och de friskolor som kan
komma att utvecklas i framtiden.
Människor tycker olika och föräldrars och elevers
önskemål ser olika ut. Många hörselskadade t.ex.
föredrar en specialskola med internat framför att gå i
en vanlig skola. De får i en specialskola ofta helt
andra möjligheter att träna och utveckla sitt tecken-
språk än vad de får i en vanlig skola i hemkommu-
nen. Få principer är så heliga att de kan tillämpas på
alla människor utan undantag. Därför är det bra, fru
talman, att oppositionen i sitt förslag låter special-
skolan för hörselskadade vara kvar.
Integration, vanlig skolgång och boende hemma
är bra mål, men om dessa mål medför sämre skol-
gång, mindre frihet och minskade förutsättningar för
vuxenlivet, då måste vi politiker vara beredda att
mjuka upp principerna.
I dag diskuterar vi en grupp elever med flerhandi-
kapp, elever med hörsel- och synskada kombinerat
med språkstörning, rörelsenedsättning och kanske
utvecklingsstörning. Jag vet inte hur många av oss
som på nära håll har sett arbetet med elever som har
multihandikapp. Jag har fått tillfälle att göra det vid
några tillfällen.
Har man sett ett barn som inte verkar ha någon
som helst kontakt med omvärlden sakta utvecklas så
att det till sist kan kommunicera kanske via datorn,
tecken, tal eller skrift, upplever man att underverk
ibland kan ske. Har man sett ett sådant barn med så
dåliga förutsättningar ändå göra framsteg och lyckas i
sin utveckling, inser man också att det är fråga om ett
oerhört arbete för alla inblandade. Det behövs perso-
nal med specialkompetens, modern teknik, välanpas-
sade lokaler och resurser - pengar.
Dessa barn är dyra, fru talman, och de ska också
vara dyra. Har ett barn haft oturen att födas med så
svåra funktionshinder, är det vår mänskliga plikt att
göra allt för att underlätta livet för detta barn.
Jag kan inte tänka mig att regeringens förslag
hjälper de barn som i framtiden skulle ha gått på
Ekeskolan eller Hällsboskolan. Jag kan inte tänka mig
att det blir bra för de här barnen ute i kommunerna
bara för att riksdagen uttalar ordet integration. Om
integration ska bli något mer än ett tomt ord, måste
det finnas garantier för att elever med funktionshinder
får bästa tänkbara skola i sin hemkommun.
Folkpartiet anser att staten ska ha ansvaret för
denna lilla grupp av elever som propositionen berör.
Därför föreslår vi en handikappeng som följer eleven
och garanterar hög kvalitet och likvärdighet i be-
handlingen, oavsett var föräldrarna bor. Med en stat-
lig peng skulle man kunna säkra elevernas rätt att
oavsett kommunens engagemang utnyttja de resur-
scentrum som regeringen talar om. Men att genomfö-
ra en avveckling av de specialskolor som nu finns
utan att garantera resurser för dem som bäst behöver
dem kan inte Folkpartiet acceptera.
En avveckling av specialskolorna utan att åter-
ställa handikappreformen i sitt ursprungliga skick är
också omöjlig. Den handikappreform som genomför-
des med Bengt Westerberg som en stark drivkraft
betydde oerhört mycket för många funktionshindra-
des vardag. Tack vare rätten till personlig assistent
kunde handikappade människor bestämma mer över
sin egen vardag. Tack vare den reformen kunde
många handikappade delta i skola och arbetsliv på ett
sätt som varit omöjligt förut.
Nu har denna reform vartefter tiden gått urholkats
av regeringen så att friheten för människor med funk-
tionshinder blivit allt mindre. De har inte längre rätt
till personlig assistent i vardaglig kommunal verk-
samhet som skola och utbildning. Jag ska ge ett ex-
empel.
Vid en genomgång i kunskapslyftskommittén an-
gående funktionshindrades möjligheter konstaterades
att en funktionshindrad får använda sig av en person-
lig assistent om han eller hon deltar i en hobbykurs på
ett studieförbund. Däremot får personen inte utnyttja
sin personliga assistent om han eller hon på samma
studieförbund utbildar sig för gymnasiekompetens i
engelska.
Det är klart att utan självklar rätt till personlig as-
sistent i skolan kommer inte idén om att integrera
elever med funktionshinder att lyckas.
Fru talman! Förslagen i propositionen är helt en-
kelt inte tillräckliga för att ge alla funktionshindrade
elever möjlighet till ett självständigt liv. Förslagen
ger inte en garanti för att de svårast funktionshindrade
ska få lika bra skolgång som nu.
Därför kommer Folkpartiet att rösta för vårt för-
slag om handikappeng med garanti för resurser till
funktionshindrade. Vi kommer också att rösta för ett
uttalande om återställande av handikappreformen.
Och om detta inte bifalls tänker Folkpartiet rösta nej
till avveckling av specialskolorna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Folkpartiets reser-
vation 4 under mom. 4 och 5.

Anf. 60 TORGNY DANIELSSON (s):
Fru talman! Dagens debatt sätter målsättningen
om att skapa en skola för alla på sin spets. Det hand-
lar om de av våra barn och ungdomar som har ett
eller flera funktionshinder. Det handlar om att stödja
och utveckla rätten till en likvärdig utbildning av hög
kvalitet för alla. Det handlar om hur vi fullt ut kan
anpassa skolans innehåll utifrån varje elevs förutsätt-
ningar, önskemål och behov.
Våra ambitioner att skapa en skola för alla är yt-
terst ett led i att bygga ett samhälle för alla. Ett sam-
hälle för alla är ett integrerat samhälle där människor
har rätt till delaktighet och gemenskap. Vi har fortfa-
rande långt kvar för att fullt ut nå de mål som vår
handikappolitik och FN:s standardregler anger. Och
arbetet med integration och normalisering måste
fortsätta och utvecklas vidare. Men i och med de
förslag till åtgärder som utskottsmajoriteten nu lagt
fram för riksdagen kan vi ta ytterligare ett antal steg i
rätt riktning. Förslagen förstärker en av hörnstenarna i
svensk handikappolitik, nämligen principen om att
barn med funktionshinder så långt som möjligt ska
erbjudas en anpassad utbildning i sin hemkommun.
Dessa barn och ungdomar ska därmed, i likhet med
övriga barn och ungdomar, ha rätt att bo kvar hemma
med sina föräldrar. Detta är vad svensk handikapprö-
relse och Handikappombudsmannen under många år
har kämpat för.
Fru talman! Alla barn behöver vård, omsorg,
trygghet och stimulans för att utvecklas och må bra.
Dessa behov tillgodoses naturligt i de allra flesta fall i
det nyfödda barnets familj, men kretsen utökas suc-
cessivt allteftersom barnet växer och erövrar mer och
mer av sin omgivning och därigenom också skapar
fler och fler kontakter med vuxna och jämnåriga.
Samhället ger på olika sätt erbjudanden om stöd
till alla familjer för att främja barnens hälsa och ut-
veckling. Barn och ungdomar med funktionshinder
och deras familjer har samma behov som alla andra
men dessutom specifika behov utifrån det aktuella
funktionshindret. Det är därför angeläget att vi till-
sammans med barnet och familjen kan göra de indi-
viduellt anpassade insatserna för vård, omsorg och
skola till en väl fungerande helhet.
Den planering som görs i skolan ska därför bygga
på ett åtgärdsprogram som tas fram tillsammans med
barnet, föräldrarna och de professionella från såväl
skola som omsorgsverksamheterna. Jag menar att
detta skapar förutsättningar för den verkliga valfrihe-
ten. Genom att samverka effektivt och väl ta vara på
de samlade resurser och erfarenheter som vi i dag kan
erbjuda skapar vi en oändlig mängd av kombinationer
av lösningar. För mig ligger valfrihetens kvalitet i att
kunna vara delaktig i alla de små vardagliga beslut
som tillsammans skapar en fungerande helhet.
Grundprincipen måste vara att de resurser och den
kompetens som ett barn behöver ska komma till bar-
net och att barnet inte ska förflyttas till de platser där
resurserna finns.
Därför är det naturligt att det är kommunerna som
har det yttersta ansvaret. Men det är ett stort ansvar
som måste delas mellan kommunerna, landstingen
och staten. I dag är statens stöd snedfördelat, och det
är det som utskottsmajoriteten med dagens förslag
vill rätta till så att mera av statens medel går till att ge
stöd ut till kommunerna.
Om vi menar allvar med att lyckas med att nå in-
tegration och normalisering måste vi se att det är
speciellt viktigt med de insatser som vi gör redan från
barnets födsel och att det sedan följs upp med konti-
nuerligt anpassade åtgärder genom hela livet. Allt
detta syftar till att ge de funktionshindrade frihet,
självständighet och delaktighet i det samhälle som de
väljer att leva i.
För vi in alltför många särlösningar och segrege-
rande åtgärder blir det allt svårare att tro att vi ska
kunna lyckas bryta den alltför stora segregation som
vi i dag har när det gäller vuxna funktionshindrade.
När det gäller den sammanhållna skolan har den
allmänna förskolan successivt växt fram. Den har en
viktig uppgift i fråga om att lägga grunden för all
framtida integrering av funktionshindrade i samhället
i stort men även som en grund för den fortsatta skol-
gången. Det är där som många av våra värderingar
och attityder grundläggs, såsom respekten för alla
människors lika värde, förståelsen för de funktions-
hindrades situation och insikten om de möjligheter
och kvaliteter som funktionshindrade kamrater har
och som de kan delge mig.
Fru talman! Den debatt som har varit kring ut-
skottsmajoritetens förslag har i stort begränsats till att
handla om de statliga specialskolorna och då speciellt
den förändrade inriktningen av verksamheten vid
Ekeskolan och Hällsboskoslan. Medierna och repre-
sentanter för de borgerliga partierna har ofta fått det
att framstå som att de barn som går där i dag genom
ett enda klubbslag här i kammaren omedelbart skulle
slängas ut från sina skolor. Det är tvärtom så att om-
ställningen kommer att ske på ett sådant sätt att alla
de elever som i dag går i dessa skolor kan slutföra
den utbildning som de har påbörjat, vant sig vid och
inrättat sig efter. Förslaget innebär att Ekeskolan och
Hällsboskolan långsamt förändras vad gäller inrikt-
ning till att bli utvecklade resurscentrum för alla barn.
De ska också återkommande kunna ta emot elever
från landets alla kommuner under kortare eller längre
tid för att ge dem specialpedagogiskt stöd, för att
utreda dem och för att ge dem möjlighet att utvecklas.
Men allt detta grundar sig på att det finns ett indivi-
duellt åtgärdsprogram som har tagits fram i samver-
kan och att det finns ett speciellt syfte. Den kompe-
tens och det kunnande som den personal har som
finns på de statliga skolorna och som har utvecklats
under många år kommer därigenom alla de barn som
finns ute i kommunerna till del.
Utskottet anser att det är riktigt att i samband med
detta sammanföra Tomteboda och Ekeskolans resur-
scentrum i framtiden. Men vi vill överlåta till den
framtida styrelsen att avgöra organisationsform och
lokalisering, allt i syfte att få en så rationell och ef-
fektiv verksamhet som möjligt.
Fru talman! Resurscentrumen har en spännande
och alltmer viktig uppgift framför sig vad gäller att
bidra till en fortsatt utveckling av specialpedagogiska
metoder och modeller. En ökad satsning på pedago-
gisk forskning inom området elever med funktions-
hinder kommer också att genomföras, och det kom-
mer att satsas speciella pengar på det. Det finns ett
stort behov av utveckling, systematisk uppföljning
och dokumentation av de erfarenheter som vi har
inom detta område. Jag ser också framför mig att det
finns ett behov av att öka det nordiska samarbetet
kring specialpedagogisk utveckling, vilket bör efter-
strävas.
I syfte att höja den pedagogiska kvaliteten och
öka möjligheterna till individanpassning av skolsitu-
ationen avsätts särskilda medel för kompetensutveck-
ling av personal ute i skolorna. Och det är viktigt att
skolans personal på ett bra sätt kan ge elever med
funktionshinder ett stödjande bemötande. På så sätt
kan en positiv självbild och en tilltro till de egna
möjligheterna skapas hos eleverna. Jag vill påpeka att
jag har stor respekt och stort förtroende för den erfa-
renhet, det kunnande och den kompetens som perso-
nalen i dag har såväl i våra specialskolor som ute i
alla våra grundsärskolor och träningssärskolor.
Fru talman! Beslutet innebär en omfördelning av
statens medel. Framför allt innebär det att pengar i
större utsträckning används till att stödja kommuner-
na i arbetet med att ge de funktionshindrade eleverna
en bra utbildning. Detta tillsammans med den ökade
satsningen på kompetensutveckling och forskning
samt de ökade statsbidragen till kommunerna för att
höja kvaliteten i vården, skolan och omsorgen innebär
totalt sett att resurserna till de barn som har behov av
särskilt stöd ökar.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till
hemställan i betänkandet och som en sammanfattning
av det som jag har anfört avsluta med att citera Bengt
Lindqvist, FN:s specielle rapportör i handikappfrågor,
som mycket tänkvärt konstaterat följande: "Målet
integration når man genom medlet integration."

Anf. 61 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Torgny Danielsson säger att den här
propositionen sätter frågan om en skola för alla på sin
spets. Det är verkligen ett understatement. Det är
precis vad det handlar om. Sedan handlar det om
vilka slutsatser man drar av det.
Sedan får jag veta att Socialdemokraterna anser
att barn så långt som möjligt ska erbjudas en anpas-
sad utbildning i sin hemkommun. Då är min fråga:
Vad är så långt som möjligt?
Och när det inte går att erbjuda en elev den ut-
bildning som den behöver, t.ex. ett gravt talstört barn,
vart ska de då ta vägen? Vart ska föräldrar och skolor
vända sig med ett gravt talstört barn? I utskottets
betänkande behandlar vi problemet med stamning.
Det är inte ett så gravt handikapp. Men vi vet att
skolorna i dag inte längre hanterar stamningsproble-
men. Få kommuner har kvar talpedagogerna. Vart
vänder man sig om man har ett gravt talstört barn när
ni har lagt ned den specialskola som finns?
Vilken nivå kan anses vara anpassad utbildning?
Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att handi-
kappade barn ska erbjudas en anpassad utbildning. De
ska ha utbildning av den absolut bästa pedagogiska
kvalitet som går att åstadkomma. Där är det en stor
skillnad mellan majoritet och opposition. Det är den
frågan som ställs på sin spets. Vilket krav på profes-
sionalitet och kvalitet ska man ha när det gäller just
de här barnen?

Anf. 62 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Alla partier har inte kraften eller mo-
det att driva frågan om att skapa en skola för alla fullt
ut. Det gäller att se de möjligheter som finns i att
skapa en integration fullt ut.
Det som ligger till grund för det förslag som vi nu
tar upp är den utredning som kom att kallas för
FUNKIS-utredningen. Vad jag förstår var Moderater-
na med på båten i den utredningen. Där ställde man
upp på de förslag som fanns. Med de förslag till olika
stödåtgärder som föreslås där kan att man fullfölja
den här linjen.
Sedan vet Beatrice Ask mycket väl att vi ska ta
vara på den kompetens vi har i Sverige i dag när det
gäller språkstörda barn. Den största delen av den
gruppen finns redan i dag ute i våra kommuner. De
måste på ett bättre sätt få tillgång till den samlade
kompetens och erfarenhet som finns i landet i dag.
Men frågan är hur Moderaterna ser på detta. Hur
många specialskolor vill ni bygga för den här gruppen
handikappade elever?

Anf. 63 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är jag som ställer frågor här. Min
fråga gäller var Socialdemokraterna sätter ambitions-
nivån. Man säger att de flesta talstörda barn finns
kvar ute i kommunerna. Vi vet att det är ett stort be-
kymmer att barn med stamningsproblem och andra
talproblem inte får det stöd de behöver. Detta har
rapporterats från Skolverket. Det framgår också av
propositionen att detta är ett stort bekymmer.
Vi har en, säger en, specialskola för dem som har
de största problemen av den här sorten. Det handlar
om kromosomförändringar och andra grava problem.
Då är frågan: Var vill Socialdemokraterna att en
fjortonåring som pratar som en bebis ska gå i skola?
Var ska man få den professionella kompetensen? Den
finns ju inte i kommunerna.
Jag är rädd för att ni undergräver förutsättningarna
att utveckla och utnyttja kompetens på det här områ-
det. Då finns det inte heller någon kompetens att
delge alla de andra. Ni slänger ut barnet med badvatt-
net. Vi moderater har inte sagt att vi ska bygga speci-
alskolor av alla möjliga slag. Vi har sagt: Låt oss
värna dem som finns! Låt de berörda välja om de
tycker att de klarar av detta hemmavid eller om de
vill välja ett alternativ!
Det är där skillnaden går. Vart ska man vända sig
om man har ett barn som inte kan tala?

Anf. 64 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Redan i dag klarar vi många av de
barnen. Men överallt finns det ju exempel på hur vi
har en bit kvar för att nå upp till den ambition vi har.
Det finns ingen anledning att ta ett av dessa exempel
som visar att vi har behov av att skapa ett ytterligare
stöd ute i kommunerna som ett exempel på att det inte
går. Detta är en utveckling som vi själva måste vara
med och styra. Genom att tala om vilken ambition vi
har skapar vi också en viljeinriktning och visar att vi
är beredda att öka de resurser som behövs ute i kom-
munerna.
Men att man från början har den inställningen att
det inte kommer att gå, måste ju innebära att man
vänder på detta och säger att det måste finnas fler
specialskolor. Den stora gruppen barn går ju trots allt
ute på skolorna. Det är väl ändå inte bara de drygt 30
barn som finns på Ekeskolan som ska ha valfrihet.
Valfrihet måste omfatta större delen av den person-
grupp som vi pratar om här. Det handlar om 1 000-
1 500 elever.

Anf. 65 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Torgny Danielsson sade att vi ska ha
en skola med hög kvalitet för alla. Så långt som möj-
ligt ska de placeras i hemkommunerna. Jag vill ställa
en fråga till Torgny Danielsson. Ser Torgny Daniels-
son några som helst problem för de små landsorts-
kommunerna, glesbygdskommunerna, med multihan-
dikappade barn? Vart ska dessa barn ta vägen efter
avvecklingen av specialskolorna? Är det social isole-
ring som väntar dem? Eller har Torgny Danielsson
något annat förslag?

Anf. 66 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Erling Wälivaara än en
gång understryker att vi skulle slänga ut de barn som
finns där i dag. De barn som i dag har sina kamrater
på en av dessa skolor har naturligtvis kvar sina kam-
rater och kommer att få gå kvar i sin utbildningen
tiden ut - en utbildning som de har anpassat sig till.
Med den utökning och den utveckling vi vill ha av
resurscentrumen kommer dessutom fler elever, och
även elever ute i glesbygdskommunerna, att få ta del
av den specialpedagogiska kompetens som behövs.
Jag har också en stor tilltro till att det ute i kommu-
nerna finns stora förutsättningar för att skapa hel-
hetslösningar kring varje barn. Då måste man utgå
från var barnet finns och ta speciell hänsyn till varje
enskilt barns speciella behov.
Här i kammaren verkar det som om ni tror att vi
politiker ska kunna tala om exakt vad en visstidsvis-
telse ska kunna vara. Då tycker jag att man har förlo-
rat poängen. Visstidsvistelsen måste ju bygga på att
man utgår ifrån den individuella åtgärdsplan och det
program som finns och som har sin grund i vilka
behov som det här barnet och den här familjen har,
oavsett om de bor i en glesbygdskommun eller inte.

Anf. 67 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är mycket väl medveten om att de
barn som nu går på Ekeskolan och Hällsboskolan inte
kommer att kastas ut. Men det är inte så lyckligt att
det inte kommer att finnas multihandikappade barn i
framtiden. Ingen vore gladare än jag om det vore så
väl. Men jag tror inte att vare sig Torgny Danielsson
eller jag kan garantera det.
Jag tänker på de barn som kanske kommer om
10-15 år. Vart ska de ta vägen om de bor i en liten
landsortskommun som säger att den inte klarar av att
ge det här barnet en bra utbildning med hög kompe-
tens? De klarar inte att ge barnet det hjälp det behö-
ver.
Jag kommer så till de resurscentrum som beskrivs
i propositionen. Det talas där om "viss tid". Jag vill
ställa frågan: Hur lång tid är det? Är det från försko-
leåldern och ända upp till dess att man går upp i
gymnasiet, eller vad?

Anf. 68 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Integration innebär för mig att man
redan från födseln accepterar att vilket barn vi än
pratar om - också ett multihandikappat barn - har det
sin berättigade plats i vårt samhälle och kommer att
ha det hela livet. Vi kan inte ha en handikappolitik för
barn i förskoleåldern, en annan handikappolitik för
barn i skolåldern, en tredje för gymnasieelever och
kanske en fjärde för vuxna.
I den utbyggnad som sker av förskoleverksamhet
osv. jobbar vi från början med lösningar som innebär
att barn integreras i kommunal verksamhet och att
kommuner får det stöd som de behöver. Men i vissa
lägen behöver elever tillfälligt vistas i resurscentru-
mens skoldelar. Jag säger än en gång att jag inte här i
kammaren ska säga att visstidsvistelse är tre veckor
och fyra dagar, eller vilket annat svar som efterfrågas,
utan den måste utgå från det faktiska behov som
finns, oavsett om barnet finns i en glesbygdskommun
eller inte.

Anf. 69 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Torgny Daniels-
son vad som ger oss politiker rätt att säga vad som är
bäst för varje elev.

Anf. 70 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är det som jag säger att vi inte ska
göra här i kammaren men som jag tycker att ni gör
från den borgerliga sidan. Ni kräver att vi ska dra en
gräns vid en viss grupp av barn för vilka vi inte kan
överlämna förtroendet till kommunerna att ge skola,
vård och omsorg. Det ska i stället vi här i kammaren
göra. Vi ska utgå från att kommunerna inte kan ta det
här ansvaret för vissa grupper. Vi vet att vi i dag ute i
våra grund- och särskolor har barn med mycket varie-
rande antal handikapp.

Anf. 71 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Också jag tycker att det är jätteviktigt
att vi stärker kommunerna, både allmänt och vad
gäller resurser och annat i förskolan, men även att ha
en tilltro till kommunerna, som Torgny Danielsson
säger. Vad är det som säger att alla landets kommuner
ska kunna bygga upp en så bra kvalitet och miljö som
de här specialskolorna kan erbjuda? Vad säger att vi
inte ska kunna bygga upp förutsättningar i kommu-
nerna och ha kvar en valfrihet?
Jag skulle också vilja kommentera det som Torg-
ny Danielsson sade om ökat nordiskt samarbete. Det
kan vara jätteintressant. Vi kan t.ex. titta på vårt
grannland Norge, som för en tid sedan lagt ned sina
specialskolor men upptäckte att detta, precis som vi
befarar, inte fungerar så bra. Man har därför tagit
tillbaka beslutet och genomför en specialskolereform.

Anf. 72 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det är ett feltänkande om
man menar att det handlar om en bra lösning eller en
bra miljö. Det kommer att finnas en mångfald av
olika lösningar och olika miljöer som är bra just för
ett visst barn.
Vi har i dag en utbildningsdebatt, och det blir då
lätt att vi fokuserar just på utbildningsdelen. En förut-
sättning för att man ska lyckas är att man klarar att se
helheten kring barnet, både vilket omsorgs- och vård-
behov som det har och vilken typ av specialpedago-
gisk träning osv. som det behöver. Det kan mycket
väl ske hemma, och det är det naturliga.
Centern har förespråkat en annan linje, nämligen
att vi ska erbjuda plats i specialskola. Men hur många
sådana här specialskolor vill Centern ha? Det säger ni
inte. Ni kan inte nöja er med en skola. Om det ska
finnas en valmöjlighet måste det vara fråga om mer
än de 31 platser som Sofia Jonsson värnar om och
som finns på Ekeskolan i Örebro.

Anf. 73 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det beslut som riksdagen ska fatta
med anledning av FUNKIS-propositionen berör på
olika sätt ett stort antal barn och ungdomar med
funktionshinder, deras föräldrar samt personalen
kring dem. Det handlar självklart om de ofta mycket
små grupper elever som har svåra fysiska funktions-
hinder, men också andra och ofta större grupper av
elever är berörda av beslutet. Det gäller t.ex. elever
med svårigheter på grund av ADHD eller DAMP.
En hörnsten i svensk handikappolitik är principen
om att barn och ungdom med funktionshinder så långt
möjligt ska kunna bo med sina föräldrar eller, om
detta inte är möjligt, i deras närhet. För att detta ska
möjliggöras krävs olika samverkande åtgärder. Lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade är ett
exempel på en sådan åtgärd. Den tillkom för att un-
danröja svårigheter i den dagliga livsföringen för
personer med varaktiga funktionshinder. Att barn och
ungdomar med funktionshinder erbjuds en anpassad
utbildning av god kvalitet i sin hemkommun eller i
dess närhet är en annan sådan åtgärd.
I ett internationellt perspektiv är Sverige ett före-
gångsland med höga ambitioner när det gäller att
erbjuda alla barn och ungdomar en utbildning inom
det ordinarie utbildningssystemet. Det innebär dock
inte att vi kan slå oss till ro. Fortfarande finns det
mycket som kan göra för att målet en skola för alla
ska kunna sägas vara uppnått, dvs. en skola där kom-
petens och bemötande stärker varje elev att utifrån
hans eller hennes egna förutsättningar nå skolans mål
samt att detta sker i situation som präglas av gemen-
skap och delaktighet.
Det är kommunernas ansvar att erbjuda alla barn
och ungdomar utbildning. Om detta får det inte råda
någon oklarhet. Flertalet elever med svåra funktions-
hinder återfinns också i kommunernas skola. Vad
staten kan och bör göra är att stödja kommunerna att
fullt ut ta detta ansvar. I propositionen presenteras
flera åtgärder i detta syfte.
Det handlar bl.a. om en förändrad och regionalt
baserad organisation för stöd i specialpedagogiska
frågor som innebär att staten insatser kommer att
kunna samordnas på ett bättre sätt än i dag. Det inne-
bär en samordning av de resurser som i dag finns
inom SIH:s konsulentorganisation samt för landsting-
ens hörselvårdspedagoger, resurscentrum, kunskap-
scentrum m.m. En viktig uppgift för stödorganisatio-
nen är att stödja etablerandet av nätverk mellan lärare
och annan personal i skolan med elever som har lik-
nande funktionshinder. Här erbjuder tekniken i dag
helt nya möjligheter att kommunicera än vad som
tidigare varit fallet. Det har vi erfarit bl.a. vid besök
på Tomteboda.
En annan viktig uppgift för den förändrade stö-
dorganisationen är att stimulera samverkan mellan de
olika intressenter som finns kring elever med funk-
tionshinder. Vi vet att många parter är involverade,
inte bara inom skolans värld utan också via hälso-
och sjukvården. Det finns mycket att vinna på ett
etablerat samarbete mellan dessa.
Det handlar också om den satsning på kompe-
tensutveckling för personal i skolan inom området
elever i behov av särskilt stöd som redan aviserades i
vårpropositionen och sedan i budgetpropositionen.
Till detta kommer den särskilda satsning på kompe-
tensutveckling som görs för personal som arbetar
med elever med grav språkstörning.
Regeringen avser också att avsätta medel för pe-
dagogisk forskning inom området elever med funk-
tionshinder.
Det finns en grupp elever för vilken det är motive-
rat med ett avsteg både från principen om att eleven
ska få sin undervisning nära hemmet och från det
kommunala huvudmannaskapet. Det gäller barn och
ungdomar som är döva eller dövblinda och vissa
hörselskadade för vilka teckenspråket är förstaspråk.
Dessa barns och ungdomars behov av kommunikation
och undervisning på teckenspråk är i de flesta fall inte
möjliga att möta i den kommunala skolan. Därför
menar regeringen att den statliga specialskolan ska
finnas kvar för denna målgrupp.
Regeringen har samtidigt föreslagit att de sex
skolorna för döva och hörselskadade samt dövblinda
ska samordnas i en myndighet med gemensamt kans-
li. I dag är varje skola en egen myndighet. Syftet är
bl.a. att få till stånd en kraftsamling och en förbättrad
samordning vad gäller utvecklingsinsatser vid skolor-
na samt kompetensutveckling av skolornas personal.
En individuell planering är viktig särskilt för ele-
ver med funktionshinder. Regeringen aviserar därför i
propositionen sin avsikt att införa krav på åtgärdspro-
gram i samtliga skolformer för barn och ungdom. I
dag gäller detta endast för grundskolan, specialskolan
och sameskolan. Samtidigt avser regeringen att stärka
elevens och vårdnadshavarens ställning genom en
tydligare möjlighet att ta initiativ till åtgärdsprogram.
I många fall innebär tonåren en särskilt besvärlig
period för ungdomar med svåra funktionshinder.
Vanliga tonårsproblem ska passas ihop med de pro-
blem som funktionshindret i sig ger upphov till. Detta
kan ställa krav på speciella insatser, både för elever i
de högre årskurserna i den obligatoriska skolan och
på gymnasienivå.
Organisationskommittén för den framtida stödor-
ganisationen bör därför i sina direktiv ges i uppdrag
att bedöma hur behovet av stöd för de äldre eleverna
bör utformas. Regeringens avsikt är att stödorganisa-
tionen, inklusive resurscentrumen för vissa elever
med specifika funktionshinder, ska stärka stödet för
elever i gymnasieåldern.
För ett fåtal ungdomar med svåra funktionshinder
har det visat sig att folkhögskolan kan utgöra ett
komplement till gymnasieskolan. Ett exempel på
detta är Hagabergs folkhögskola, som under ett antal
år på försök har erbjudit ungdomar med synskada en
ettårig preparandkurs som bl.a. syftar till att ge ung-
domarna en möjlighet att efter fullgjord skolplikt
förbereda sig för kommande gymnasiestudier. Erfa-
renheterna av detta projekt har varit positiva. Mot
denna bakgrund avser jag att ge Skolverket i uppdrag
att i samarbete med SIH bedöma om och hur folkhög-
skolan kan nyttjas för att stödja ungdomarnas väg till
gymnasiestudier och hur detta i så fall bör arrangeras.
I den svenska skolan finns i dag tiotusentals ele-
ver med olika funktionshinder. Den absoluta majori-
teten elever med en komplicerad kombination av
synskada och flerfunktionshinder finns i den kommu-
nala särskolan.
Debatten om denna proposition har tyvärr blivit
helt fokuserad på 31 elever på Ekeskolan. Jag säger
tyvärr. Då tänker jag på alla de andra ungdomarna
och barnen med funktionshinder som också gärna
hade velat höra sitt funktionshinder bli nämnt i denna
debatt och att någon också hade pekat på deras situa-
tion där hemma i sina skolor.
Mediebilden av Ekeskolan, framtagen av bl.a.
riksdagsledamoten Sten Tolgfors, bygger på många
felaktiga uppgifter. Jag vill därför redovisa vissa fakta
om denna skola.
På skolan fanns den 1 oktober i år en elev som är
sju år, en elev som är åtta år, en elev som är nio år,
två som är tio, två som är elva, två som är tolv, en
som är tretton, en som är fjorton och fyra som är
femton år. Dessutom finns det 16 ungdomar i åldern
16-20 år.
Det har påståtts att det är kö till Ekeskolan. Det är
inte sant att det är kö till Ekeskolan.
Dessa 31 elever kommer från olika skolformer. 9
kommer från grundskolan, 6 från grundsärskolan och
16 från träningsskolan. Det är alltså inte sant att ele-
verna kommer från grundskolan.
Alla 31 eleverna ska få gå klart sin skolgång på
Ekeskolan. Det är inte sant att de ska tvingas ut i den
vanliga skolan.
Ekeskolans fasta skoldel som statlig specialskola
ska successivt avvecklas. En mindre skoldel kommer
även i fortsättningen att finnas på Ekeskolan. Det är
alltså inte sant att Ekeskolan ska stängas.
Ekeskolans resurscentrum utökas, och fler elever
kommer att erbjudas pedagogiskt stöd i sin utveck-
ling. Det är alltså inte sant att kompetensen vid resur-
scentrumet ska försvinna.
Fru talman! Jag vill sluta med några ord från
Niklas i en träningsskoleklass någonstans i Sverige.
Så här säger han:
"Det va en som fråga vad det va för fel på mej.
då sa jag.
Det är väl inget fel på mej.
Jag är ju världsbäst."

Anf. 74 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag förstår att skolministern är väldigt
bekymrad över den kritik hon har fått i medierna,
men att skylla debatten och kritiken på tidningar och
TV är väl ändå lite fel. Hade ministern inte skrivit sitt
anförande i förväg utan i stället lyssnat på debatten så
hade det också framgått att inte bara jag, faktiskt, har
tagit upp många olika handikapp, både sådana som
handlar om specialskolor och sådana som borde kun-
na hanteras på ett bättre sätt ute i skolorna.
Jag vill direkt gå in på ett sådant problem, som
inte Torgny Danielsson kunde svara på tidigare, och
det handlar om talstörning. Vi vet och har bekymrat
oss i utskottet över att skolorna inte hanterar stamning
och enklare talsvårigheter. Nu meddelar skolminis-
tern att så långt som möjligt ska man få anpassad
undervisning hemma, men jag skulle vilja veta: Vart
vänder man sig med ett gravt talstört barn, när ni i
majoriteten har lagt ned den enda specialskola som
hanterat den typen av problem? Och vad tror skolmi-
nistern konsekvensen blir för ett barn med grava
talsvårigheter om det inte kan få komma till en riktig
skola? Och hur mycket fortbildning är det ni tänker
erbjuda kommunerna, om man nu ska skicka personal
på kurs? Och tror skolministern, slutligen, att de här
lärarna och andra som kan få åka på kurs på resur-
scentrum någonsin kommer upp i den kompetensnivå
som specialutbildad personal vid de skolor som ni vill
lägga ned faktiskt har i dag? Mitt tips är att det blir en
kvalitetssänkning, och det är allvarligt.

Anf. 75 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! I den här propositionen, tillsammans
med övriga propositioner och den budget som vi har
lagt fram från regeringens sida, är det en otrolig kom-
petensutveckling som vi satsar på lärarna. Det är det
största statliga stöd i fråga om kompetensutveckling
som någonsin har skett. Den här kompetensutveck-
lingen är till större delen riktad just mot elever som
har ett större behov än andra. En stor del av satsning-
en kommer att gå till kompetensutveckling för all
personal, just i mötet med funktionshindrade. Det har
visat sig att det är delar av detta som i dag inte finns i
lärarutbildningen. Många av våra lärare, som har gått
igenom sin lärarutbildning för flera år sedan, saknar
den här kompetensen. Den här utbildningen är efter-
längtad av många, och den ska ske.
Det kommer att ske kompetensutveckling direkt
riktad mot det som Beatrice Ask nämnde tidigare,
nämligen möjligheterna att bättre möta dyslexi. Det
kommer att ske kompetensutveckling till de elever
som är gravt språkstörda. I dag finns det, förutom
Hällsboskolan och dess resurscentrum, ett antal
språkklasser runtom i Sverige. Vi anser att det måste
finnas fler av den här typen av språkklasser eller stöd
för dessa elever. Därför kommer just utbildningen
inte att vara någon kortvarig tvåveckorsutbildning,
utan de medel som Hällsboskolans resurscentrum ska
få - där finns specialistkompetensen, och specialis-
terna där ska vara behjälpliga att utbilda andra - avser
en tvåårig kompetensutvecklingssatsning riktad till
personal i kommunerna som arbetar med elever med
grava språksvårigheter. Basen för dessa är att de är
specialpedagoger. De har alltså en gedigen baskom-
petens och ska få ytterligare kompetens.
Vi behöver fler språkklasser, men de ska vara
spridda över Sverige. När man i fortsättningen undrar
vart man ska vända sig och ställa den direkta frågan
"Vem vänder jag mig till?", då frågar man givetvis i
de här stödcentrumen vart man ska gå vidare när man
har ett gravt språkstört barn.
Men min fråga tillbaka till Beatrice Ask är: Hur
många specialskolor vill i så fall Beatrice Ask ha för
de här barnen? Det som vi har i dag på Hällsboskolan
räcker inte till för att möta de gravt språkstörda.

Anf. 76 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det har inte riktigt framgått av rege-
ringens offensiv i den här frågan att den nu förordar
utökning av antalet specialklasser. Det ska bli intres-
sant att se programmet för uppbyggnaden av de här
specialklasserna. Och det behövs nog, det tror jag,
därför att hjälpen är underdimensionerad i förhållande
till behoven.
Vi moderater förordar inte startande av nya speci-
alskolor. Men vi avvisar en nedläggning av de mest
kvalificerade skolor vi har på två områden. Det är vad
debatten nu ganska mycket handlar om.
Den rapport som vi fått från Skolverket visar att
kommunerna i dag inte hanterar "enkla" handikapp
ordentligt, om vi får kalla det för handikapp. Ni vill
relativt snabbt, får man lov att säga, avveckla den
kompetens som finns. Frågan är då vart man ska
vända sig.
När man står där med ett språkstört barn eller ett
barn med ett multihandikapp är det ingen tröst att
veta att någon av de ganska få speciallärare som finns
ska skickas i väg på kurs i två år för det barnet. På
något sätt kapar ni den gren man sitter på, eller den
öppning som finns.
Det är lite fräckt att räkna upp barn på detta sätt
som om det inte vore något problem. Dessa barn är
oerhört viktiga. Det är säkert fler barn som skulle
behöva hjälp. Men det är säkert fler barn i landet som
kan vara i sin hemkommun därför att specialskolorna
med den fasta verksamheten finns där som inspiration
och kraft för det arbetet. Det har inte heller fram-
kommit i propositionen hur resurscentren ska kunna
bygga upp kunskaper utan en fast och vardaglig un-
dervisning av den typ av barn som de hanterar.

Anf. 77 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag vet inte hur Beatrice Ask har läst
själva propositionen. Den är väldigt tydlig när det
gäller Hällsboskolan. Här står, och jag läser från
propositionen: Särskilda insatser på skolområdet, SIS,
i syfte att stimulera och underlätta inrättandet av
regionala undervisningsgrupper för gravt språkstörda
elever. Det betyder med andra ord att det kommer att
bli fler ställen att möta dessa elever.
Dessutom står det: Hällsboskolans resurscenter
utökas. Det minskas inte, utan det utökas. Vi stärker
alltså verksamheten och utbildar mer personal så att
vi kan möta det behov som faktiskt har ökat när det
gäller de gravt språkstörda. Det är definitivt ingen
minskning. Det är en utökning av resurser för de
gravt språkstörda barnen! Det står tydligt och klart i
propositionen.
Sedan vill jag ytterligare upplysa om en sak till
som Beatrice Ask hade fel i i sitt förra anförande. Det
gäller regleringen. Det blir en tydlig reglering när det
gäller de barn som i framtiden kommer att gå på
Ekeskolan. Regleringen kommer att vara att visstids-
placering ska följa skolplikten. Det är ingen som kan
hamna i ett resurscenter och inte veta hur länge eller
på vilka villkor. Regleringen kommer att vara tydlig.
Regleringen kommer att vara att eleven är inskri-
ven i sin hemkommun. Där har eleven sin skola.
Eleven kommer inte att vara i något vakuum. Det
gäller att läsa propositionen både när det gäller de
delar som syftar på lagtexten och de delar som syftar
på olika förordningar.

Anf. 78 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Nu hör vi det dubbla budskapet igen.
Vi kan höra hur skolministern säger: Skolan ska inte
stängas. Vi har ju ett resurscenter som en del av bar-
nen kan få gå på under kortare eller längre tid. I andra
andetaget frågar sig skolministern varför vi som vill
behålla skolan blir upprörda. De elever som går på
skolan i dag ska ju få gå klart. Jag tycker att det är
ofattbart att ett sådant dubbelt budskap kan komma
ut.
Varför sätter skolministern de barn som t.ex. går
på Ekeskolan mot de barn runtom i landet som också
behöver stöd och hjälp? Varför försöker man att ska-
pa den motsättningen? Är det för att försöka vinna
politiska poäng på kort sikt? Våga visa i vilken rikt-
ning ni vill gå! Ni försöker skapa en motsättning som
inte är möjlig. Jag vill att Ekeskolan ska få vara kvar.

Anf. 79 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! I sitt anförande frågade Sofia Jonsson
vem jag har lyssnat på. Någon som jag har lyssnat
oerhört mycket på är Sofia Jonssons partikamrat
Inger Larsson. Det som skiljer Sofia Jonsson och
Inger Larsson är ålder och livserfarenheter.
Inger Larsson är en landstingspolitiker som har
varit verksam inom landstinget i oerhört många år
och som har varit och också är ordförande i social-
nämnd. Det betyder att hennes kompetens när det
gäller just dessa barn som finns på Ekeskolan är, vill
jag påstå, vida överlägsen Sofia Jonssons.
Hon har varit med om de reformer där barnen som
var på särskolan tidigare fanns inom institutioner.
Hon har varit med om reformerna när dessa elever
skulle gå ut i ett gruppboende när de blev vuxna och
kunna klara sig själv. Hon har varit med om reformen
att föra över ansvaret för särskolan från landstinget
till kommunen. Med den kompetens och den erfaren-
het som Inger Larsson har var hon en viktig ledamot i
FUNKIS-utredningen. Det var just kompetensen hos
många som låg till grund för det beslut som vi så
småningom presenterade.
Det är väldigt lätt för Sofia Jonsson att nu säga att
jag använder mig av att ställa ålder mot erfarenhet.
Men eftersom Sofia Jonsson själv säger att jag har
"talat med några barn på Ekeskolan" vill jag ställa
den kompetensen mot den kompetens som centerpar-
tisten Inger Larsson hade med sin gedigna erfarenhet
av särskolan. Det var också Inger Larssons uppfatt-
ning att reformen är nödvändig.
Det finns, Sofia Jonsson, inte något som väcker så
stor och stark debatt som handikappfrågor, eftersom
det handlar om utsatta människor. Då gäller det också
att våga vara rakryggad.

Anf. 80 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt hur man ska svara
på ett sådant angrepp. Jag tycker att det är tragiskt att
skolministern inte har andra argument än att attackera
min ålder och i viss mån mitt kön.
Det är också konstigt att skolministern försöker
racka ned på det sättet och påvisa min partikamrats
kompetens som satt i utredningen. Det var jag som
blev tillfrågad i första hand att sitta i FUNKIS-
utredningen, men på grund av utlandsarbete hade jag
inte möjlighet till det.
Det är en konstig argumentation, Ingegerd Wär-
nersson. Jag tycker att Ingegerd Wärnersson ska ta
sig i kragen och använda de riktiga argumenten och
försöka att få till att Ekeskolan och Hällsboskolan ska
få vara kvar för barnens bästa!

Anf. 81 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag förstod precis hur Sofia Jonsson
skulle yttra sig. Nu för första gången tar jag också till
tonen. Det har varit alldeles för mycket tyckande om
just barnen på Ekeskolan. Jag kan dessa barns situa-
tion. Jag har mött dem, och jag har också mött många
av deras kamrater runtom i landet.
Det som var det bästa med FUNKIS-utredningen
var att det fanns en samlad kompetens. Här fanns
ledamöter från Sveriges riksdag - Anna Åkerhielm
från Moderaterna, Margitta Edgren från Folkpartiet -
och här fanns Inger Larsson från Centerpartiet. Samt-
liga hade gedigen politisk erfarenhet från såväl
landstingspolitik som kommunpolitik och rikspolitik.
Det var ingen av dessa partier som reserverade sig
mot utredningen. Det var ingen av de övriga ledamö-
terna som reserverade sig mot Ekeskolan. Det fanns
ett särskilt yttrande från Moderaternas sida som inte
berörde Ekeskolan. Nuvarande generaldirektören för
SIH var ledamot. Han hade inga invändningar mot
Ekeskolan. Jag för fram detta eftersom Sofia Jonsson
själv har valt den tuffa tonen i debatten om Ekesko-
lan. Då måste jag också väga den kompetens som
fanns i utredningen mot det sätt som Sofia Jonsson
presenterar Ekeskolan.
Sofia Jonsson nämnde autistiska barn i sitt anfö-
rande. Vet Sofia Jonsson hur många autistiska barn
som finns runtom på våra skolor? Vet Sofia Jonsson
att det finns kommunala skolor med enbart autistiska
barn där man har en spetskompetens när det gäller de
barnen som inte finns på Ekeskolans resurscenter?

Anf. 82 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Skolministern sade att det inte är sant
att skolan kommer att läggas ned. Det är fråga om hur
man använder orden. Vad som är sant är att det inte
kommer att finnas en fast skola för en elev som har
flera olika handikapp, och det kommer inte att finnas
en garanti för att den eleven får en bra skola hemma i
kommunen.
Regeringen skriver att alla kommuner ska ha hu-
vudansvaret för alla barn. Det ska finnas tydliga och
välmotiverade undantag, t.ex. för de hörselskadade.
Jag anser att en elev med flerhandikapp, språkstör-
ning i kombination med utvecklingsstörning, funk-
tionsnedsättning, rörelsehinder osv. är ett välmotive-
rat undantag.
Min fråga blir: Hur kommer ministern att kunna
garantera att en sådan elev i hemkommunen får den
speciallärare och den assistent han behöver? Hur
kommer ministern att kunna garantera att kommunen
verkligen kommer att skicka denna elev till resur-
scentret och utnyttja det? Regeringen säger nej till
Folkpartiets förslag att ha en statlig ekonomisk ga-
ranti för att dessa elever ska få det stöd de behöver.

Anf. 83 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja veta hur stor och om-
fattande den handikappeng som Folkpartiet för fram
är. Var har ni redovisat den i er budget? Hur många
barn har ni i så fall tänkt ska omfattas av handikap-
pengen? Gäller den också de 15 000 barn som finns
inom särskolan? Eller vilka barn är det som har rätt
till handikappeng? Gäller den också de barn som i
dag finns inne i alla våra skolor? Detta är mina frå-
gor.
Vilka är det då vi pratar om och vilken kompetens
finns runt de här barnen? I Sverige har vi ungefär 620
särskolor. Av dessa är 363 också träningsskolor.
Träningsskolor finns i 187 kommuner. Det finns
alltså en vid, stor och bred kompetens för att möta
barn med olika funktionshinder.
Av de barn som går ute på skolorna finns majori-
teten på träningsskolorna, som jag sade i mitt anfö-
rande. Ungefär 84 % av barnen på träningsskolorna är
flerfunktionshindrade. Jag har mött de barn som Ulf
Nilsson beskrev i sitt anförande, men jag har mött
minst av dem på Ekeskolan. De flesta som motsvarar
den beskrivning som Ulf förde fram finns nämligen
ute i landet. Men några finns på Ekeskolan, och de är
där just därför att de behöver ett speciellt pedagogiskt
stöd i sin utveckling. Det är därför man kommer till
Ekeskolan - just på grund av att man behöver detta
speciella pedagogiska stöd. Man ska visserligen ha en
synskada och tillhöra gruppen förståndshandikappa-
de, men det är inte det speciella funktionshindret som
sådant utan behovet av det särskilda pedagogiska
stödet som räknas, och det kommer att finnas även i
fortsättningen vid resurscentret.

Anf. 84 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Vi anser att alla handikappade barn
med grova funktionshinder, de som i dag utgör speci-
alskolans målgrupp och en del där utanför, ska om-
fattas av en sådan här handikappeng. De exakta grän-
serna får naturligtvis dras upp efter en ordentligt
genomarbetad utredning.
Det finns ett antal flerhandikappade barn ute i
landet, som Ingegerd Wärnersson säger. Alla får inte
en bra skolutbildning. Att i dag lägga ned en väl fun-
gerande verksamhet utan att skapa nya garantier om
en förbättring tycker jag är att ta alltför stora risker
för barn som redan har det svårt.

Anf. 85 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag återkommer än en gång till för-
ändringen för Ekeskolan och dess framtid. I dag är
Ekeskolan en statlig specialskola. Regeringens för-
slag innebär att barnen även i fortsättningen kommer
att kunna gå i Ekeskolan. Det kommer att finnas en
skoldel, men den blir mindre än den är i dag. Det
kommer också att finnas ett utökat resurscenter.
Vi kan aldrig tala om hur den enskilda skolgången
ska vara för ett enskilt barn - jag pratar nu om denna
speciella grupp. Tanken är att man gör ett åtgärdspro-
gram. Hur detta program kommer att se ut blir oerhört
varierande från den ena eleven till den andra beroen-
de på deras olika förutsättningar.
Därför vill vi understryka att denna skola kommer
att finnas kvar. Det kommer att finnas ett resurscen-
ter. Men dessutom vill vi att resurscentret ska kunna
gå ut och möta och ge stöd till de ca 300 barn - vi har
inga fakta på hur många det är - som finns ute i lan-
det och som väldigt mycket liknar de barn som i dag
finns inne på Ekeskolan.
Det handlar inte om att någon ska missa denna
möjlighet. Möjligheten att få det stöd som finns vid
Ekeskolan kommer att finnas i fortsättningen. Vi ser
ju att det i dag finns oerhört få barn i de lägsta åldrar-
na på Ekeskolan. Det är en signal på att man klarar
dessa barn allt bättre ute i landet. Jag tog upp de äldre
eleverna i mitt anförande. Det är ofta när eleverna blir
äldre och har varit ett antal år i sin träningsskola,
grundskola eller grundsärskola som problemen kom-
mer. Vi måste därför hitta lösningarna för de äldre.
Tanken på att Ekeskolan ska vara en gymnasieskola
har aldrig funnits. Man har fått en utvidgad möjlighet
att ta emot de äldre eleverna, men däremot finns ing-
en speciell skolform för dem på Ekeskolan.

Anf. 86 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har tre korta frågor till skolmi-
nistern.
Skolministern sade i början av sitt anförande att
grundprincipen är att de handikappade ska bo hos
sina föräldrar eller i deras närhet. Jag vill veta lite
närmare vad som åsyftas med "närhet". Innebär det i
hemkommunen, i grannkommunen eller i regionen?
Jag tror att detta är oerhört viktigt. För hur kommer
kommunerna i framtiden att tolka ordet "närhet"?
Kan de skicka handikappade elever från Karesuando
ned till Kalmar därför att det är det närmaste stället de
kan finna? Detta är alltså mycket viktigt.
När det gäller den Rh-anpassade gymnasieutbild-
ningen och rätten till individuella program vill jag
fråga: Sätts den lagstadgade rätten till likvärdig ut-
bildning på undantag genom detta?
Jag har bara en kort kommentar om Ekeskolan
och Hällsboskolan. Skolministern säger att kompe-
tensen inte ska försvinna på dessa skolor - nej, det är
för väl att den inte gör det. Men kan skolministern
hålla med mig om att tillgängligheten för de rörelse-
hindrade enskilda eleverna i alla fall blir något be-
gränsad jämfört med i dag?

Anf. 87 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Först vill jag ta upp en fråga som
ställdes i det första anförandet. Den gällde de fristå-
ende skolorna. Jag vill gå tillbaka till propositionen.
Där står klart och tydligt:
Det finns samtidigt enligt regeringen skäl att ana-
lysera konsekvenserna av en anpassning av lagstift-
ningen i syfte att harmonisera bestämmelserna mellan
skolformerna så att Statens skolverk ansvarar för
godkännande av fristående skolor även för den aktu-
ella gruppen elever.
Där har vi alltså ingen skillnad i vårt synsätt, utan
detta är andemeningen.
Det andra som jag vill ta upp nämndes också i det
första anförandet. Det gäller föräldrarnas önskemål. I
dag kan en förälder mycket väl önska Ekeskolan.
Men det är alltid Ekeskolans personal och resurscent-
ret som gör bedömningen huruvida eleven ska vara på
Ekeskolan eller inte. Detta görs utifrån avgörandet
om ifall man kan möta eleven på det pedagogiska sätt
som är andemeningen med att man ska gå på
Ekeskolan. Låt oss säga att Ekeskolans personal säger
nej. Då har föräldern möjlighet att gå till en överkla-
gandenämnd och få frågan prövad. Även nämnden
kan säga nej.
Jag träffade så sent som för fjorton dagar sedan en
elev som just nu är uppe till prövning på Ekeskolan.
Man kommer att rekommendera att eleven inte ska gå
där. Vad som kommer att hända vet jag inte. Föräld-
rarna har alltså ingen självklar rättighet, utan det hela
prövas på många olika sätt.
I det förslag vi nu lägger fram om åtgärdspro-
grammen, som ingen har tagit upp i denna diskussion,
ingår just att vi pekar på att föräldrar ska få rätt att
kräva ett åtgärdsprogram. Det ger föräldrar en oer-
hörd styrka och innebär ett stort stöd till många för-
äldrar med funktionshindrade barn runt om i vårt
land. Via detta åtgärdsprogram kan man hävda t.ex.
att man vill att ens barn ska få ett större stöd av
Ekeskolans resurscenter eller att man vill ha en skol-
gång på ena eller andra sättet. Tillsammans med de
sociala myndigheterna gör man upp hur åtgärdspro-
grammet ska se ut.

Anf. 88 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag konstaterar att jag inte fick svar
på en enda av mina tre frågor.
Jag sade i mitt inledningsanförande att mycket av
det som finns i det här betänkandet är bra och att jag
inte anser det meningsfullt att debattera det som jag
håller med om i propositionen.
När det gäller de fristående skolorna vill jag bara
tacka skolministern.
När det gäller föräldrarnas önskemål är det helt
klart att det, som i det här fallet, är Ekeskolan som
bestämmer vilka som ska få komma dit. Men det
beslut som vi fattar i dag innebär ju att inte ens
Ekeskolan kan bestämma detta. När det gäller en
funktionshindrad elev som är under 20 år och som
behöver stöd och resurser begränsar kanske detta med
viss tid intagningen till det här resurscentret.
Jag skulle gärna vilja få svar på mina tre frågor.
Den första är: Vad innebär "dess närhet"? Den andra
frågan gäller den lagstadgade rätten till likvärdig
utbildning när det gäller den Rh-anpassade gymna-
sieutbildningen. Sedan vill jag ha en kommentar om
kompetensen.

Anf. 89 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Då går jag tillbaka till detta med åt-
gärdsprogrammet. Jag förtydligar att det givetvis är
en självklarhet att man med den kompetens som finns
vid resurscentret ska vara med när bedömningen görs
av hur det här åtgärdsprogrammet ska se ut. Det är ju
där spetskompetensen finns.
Vi menar nu att denna spetskompetens ska kunna
komma fler elever till godo. Vi har ingen exakt siffra
när det gäller den mest komplicerade gruppen. De
elever som i dag finns på Ekeskolan ser så oerhört
olika ut. Det är svårt att säga hur många som hör till
den mest komplicerade gruppen. Men det finns kan-
ske - jag säger kanske - ytterligare 300 runt om i
Sverige. De måste också ges en större möjlighet att få
det stöd och den spetskompetens som finns inne på
resurscentret. Det är därför vi vidtar det här åt-
gärdsprogrammet. Det byggs upp av den egna skolan
tillsammans med resurscentrets personal. Och den
personal som finns där i dag ska också kunna åka ut
och verka ute.
Vi kan använda tekniken på ett helt annat sätt. Vi
har hört en beskrivning av hur man gör i dag på
Tomtebodaskolan när det gäller de synskadade. Vi
kan arbeta mellan resurscentret och t.ex. de olika
träningsskolorna, särskolorna, och vi kan arbeta med
lagen. Det är fantastiskt. Man har kommit oerhört
långt när det gäller att kunna möta och ge bättre stöd
till flera elever. Det är alltså ingen försämring utan en
förstärkning för flera som vi föreslår.
När det gäller närheten beror det på vilken typ av
funktionshinder man har. Man kan tillhöra tränings-
skolans personkrets. I dag har vi ju träningsskolor i
187 kommuner. Det finns inte träningsskolor i alla
kommuner. Vi kommer antagligen aldrig att bygga
sådana i alla kommuner, eftersom behovet inte är
sådant. Det betyder att en del elever har sin tränings-
skola hemma; de är närmast den. En del, som kanske
har skolan i grannkommunen, har den i närheten.
Man kan också ha gjort en samordning, så att man har
ett delat ansvar. Ibland - när eleven bor längre bort -
handlar det om ett resurscenter. Det beror alltså helt
på var den enskilde eleven befinner sig.

Anf. 90 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Mycket är redan sagt i den här debat-
ten. Det är i grunden väldigt positivt att en debatt som
handlar om de funktionshindrade elevernas situation
engagerar så mycket och så många. Det visar på den
solidaritet, den empati och det engagemang som fak-
tiskt finns runt om i vårt samhälle.
Den debatt som under en tid har pågått med an-
ledning av de förslag som vi debatterar här och nu har
till väldigt stor del kommit att fokuseras runt föränd-
ringen av verksamheten vid Ekeskolan i Örebro. Det
här har bl.a. medfört att en del av de andra förslagen
har kommit att diskuteras i betydligt mindre omfatt-
ning. Det är synd, eftersom de förändringar som nu
diskuteras rör en betydligt större grupp av elever.
Redan nu finns det stora flertalet av de funktionshind-
rade eleverna ute i kommunerna, som tidigare talare
har påpekat. I den allmänna debatten har det ibland
kommit att framstå som om det rörde sig om en väl-
digt liten och till specialskolorna avgränsad grupp
elever. Sanningen är att förslagen på många områden
tar ett helhetsgrepp om den stora grupp funktions-
hindrade elever som det faktiskt rör sig om.
Förslagen handlar sammantaget om hur vi ska ut-
veckla arbetet med att ge de funktionshindrade ele-
verna möjlighet att leva, bo och vara delaktiga i hela
samhället. Förslagen innehåller, som redan har fram-
hållits, bl.a. satsningar på att öka kunskapen, satsning
på forskning, en förändrad och samordnad stödorga-
nisation och en utveckling av resurscenterverksam-
heten. Allt görs i syfte att utveckla och förbättra situ-
ationen för de funktionshindrade eleverna.
Betänkandet Elever med funktionshinder har före-
gåtts av en ganska lång process, bl.a. med FUNKIS-
utredningen som bakgrund. En förändring och en
utveckling av de förslag som fanns i utredningen har
under resans gång skett. Många kloka synpunkter har
tillförts, och de finns nu samlade i det betänkande
som vi har framför oss.
Det är i sammanhanget viktigt att se med ödmjuk-
het på frågorna. Den oro, de farhågor och de syn-
punkter som framför allt har framförts från föräldra-
håll med anledning av de förändringar som föreslås
ska naturligtvis tas på allvar. Det engagemang, den
glöd, som visas är positivt. Att inte ta till sig erfaren-
heter, idéer och synpunkter är fel. Lika fel är det att
av olika partitaktiska skäl i onödan skapa motsätt-
ningar.
Det kan vara på sin plats att än en gång göra det
tydligt att de elever som i dag får sin undervisning vid
någon av de specialskolor som successivt avvecklas
ska ha möjlighet att slutföra den utbildning som de
har påbörjat och inrättat sig efter. Ingen elev kommer
att tvingas att sluta på skolan. Syftet är att skolornas
kunnande och kompetens successivt ska kunna kom-
ma fler elever till del.
Betänkandet är dels en del i en utveckling av
skolans arbete, dels - och det är viktigt - en del i en
utveckling av den svenska handikappolitiken. Vad vi
ska göra här är att vi ska ta steg för att forma en
framtida skola, en skola som på ett bra sätt ska kunna
möta de funktionshindrade eleverna och deras själv-
klara rätt till en utbildning av god kvalitet och ett rikt
liv.
Fru talman! Alla ställer, såvitt jag förstår, upp på
devisen "En skola för alla". Utifrån det perspektivet
kan och bör man diskutera hur vi ska utveckla skolan
och utbildningssystemet från en rad olika aspekter.
En skola för alla - hur ställer det sig i förhållande
till de ökade klassklyftorna?
En skola för alla - hur ser det ut när man betraktar
det utifrån en jämställdhetsaspekt?
En skola för alla - hur ser det egentligen ut för vå-
ra invandrar- och flyktingbarn?
En skola för alla - hur stämmer det överens med
utvecklingen av börsnoterade skolor?
Utifrån våra olika värderingar drar vi olika slut-
satser. Det finns säkert många tillfällen för oss att
återkomma för att diskutera hur vi når en skola för
alla. Den här debatten handlar till stor del om hur de
funktionshindrade eleverna också ges möjlighet att bli
delaktiga i en skola för alla.
Det yttersta ansvaret för alla elever - då menar jag
alla elever - vilar på kommunerna. Statens roll är att
stödja kommunerna med kunskap, kompetens, resur-
ser m.m. Men nu, när man ser att kommunerna inte
når upp till de högt satta målen om att forma en skola
för alla kan man se olika sätt att ta sig an problemet.
Ett angreppssätt skulle kunna vara att man konstaterar
att kommunerna aldrig kommer att klara av en del av
de mest funktionshindrade eleverna. Det gäller kan-
ske särskilt de minsta kommunerna. Det är orimligt
att tänka sig att de skulle ha kompetens för att kunna
möta elever som bara dyker upp en gång vart femton-
de år. Lösningen måste i det här fallet vara att staten
tar ett större och tydligare ansvar för den här elev-
gruppen. En fortsättning på det resonemanget leder
till frågan hur vi ska hantera andra brister inom den
kommunala skolan. Är det rimligt att staten tar ett
större och tydligare ansvar för andra elevgrupper,
t.ex. rörelsehindrade, dyslektiker och utvecklings-
störda? Hur stora statliga specialskolor med internat
och riksintag behövs då? Det här synsättet leder i sin
förlängning till just den segregering och isolering
som handikapprörelsen envist och länge har bekäm-
pat.
Ett annat och från min synpunkt mer konstruktivt
sätt att angripa problemet, dvs. att den kommunala
skolan inte klarar av det uppdrag den har, skulle vara
att det i En skola för alla är viktigt att elever med
funktionshinder ges möjlighet att på samma sätt som
alla andra elever bo nära sina föräldrar. Det är också
viktigt att kunskapen, kompetensen och inte minst
bemötandet verkar för delaktighet och gemenskap.
Staten får i det perspektivet en stödjande och biståen-
de roll. Genom utbildning, fortbildning, stödjande
organisation, lagstiftning m.m. kan staten dela ansva-
ret för de elever som bäst behöver resurser av olika
slag. Utgångspunkten måste vara att den enskilde
elevens specialpedagogiska behov ska styra utform-
ningen av skolans insatser. I det sammanhanget kan
exempelvis de resurscenter som enligt förslagen ska
utvecklas fylla en viktig funktion.
Detta synsätt innebär också större möjligheter till
ett gott stöd från kommunens sida den dag då skolti-
den tar slut för den funktionshindrade. Då, om inte
förr, måste kommunen ta ett stort ansvar, vare sig
eleven gått i statlig specialskola eller i kommunal
skola.
Fru talman! Förslaget om elever med funktions-
hinder löser inte alla problem. Vänsterpartiet ser
förslagen som ett steg mot att försäkra elever och
ungdomar med funktionshinder en rätt till stöd, ge
likvärdiga villkor och verka för en utbildning av god
kvalitet. Förslagen ska naturligtvis ses i samband med
andra förslag som rör de funktionshindrades rätt till
delaktighet i samhället. Väsentliga delar i detta utgörs
av de resurser som kommunerna har och en lagstift-
ning som garanterar rättigheter.
Vänsterpartiet kommer, i motsats till en del av de
partier som i dag kritiserar betänkandet, att fortsätta
arbeta enträget för att kommunerna ska ges mer re-
surser och rättighetslagstiftningen på bl.a. handi-
kappområdet stärkas. En hörnsten i svensk handikap-
politik måste enligt Vänsterpartiet vara att så långt
som möjligt erbjuda de funktionshindrade barnen
möjlighet till en anpassad utbildning i hemkommunen
och en rätt att i likhet med andra barn kunna bo
hemma med sina föräldrar.
Fru talman! Jag vill gärna avsluta med att ge en
personlig vinkling på debatten här i dag. En del andra
har gjort det. Det handlar om Kalle, i en av landets
minsta kommuner, som för drygt tio år sedan var ute
och cyklade på midsommarafton. Olyckan var fram-
me, och Kalle skadades mycket svårt. Han svävade
mellan liv och död under en lång tid. Kalle klarade
sig men med mycket svåra bestående skador. Spasti-
citet, grava synskador, grava talskador och stora min-
nesluckor är några av de saker som kom och kommer
att följa Kalle genom livet.
När det blev klart att Kalle skulle in i skolan igen
startade diskussionen ganska snart i kommunen om
hur man skulle ordna det. Att man skulle ordna det
var det aldrig någon tvekan om. Genom att snabbt ta
rätt på den kunskap och kompetens som fanns i
kommunen kunde man också snabbt få veta vad man
behövde hjälp med. Alla berörda, dvs. även de utan-
för skolan, engagerades. En av de viktigaste frågorna
var den om assistent. Genom samverkan och utbild-
ning lyckades man ordna den frågan på ett bra sätt.
Många var de gånger då kommunen behövde hjälp
och stöd utifrån, t.ex. expertkompetens. Nästan lika
många gånger hoppades man på en samordning av de
resurser som fanns utanför kommunen. Resurserna
och kunnandet fanns många gånger, men tyvärr allt-
för splittrat. Genom att ta ett helhetsgrepp lyckades i
alla fall kommunen samla sina resurser och tillsam-
mans med föräldrarna, och framför allt Kalle själv, se
till att Kalle fick möjlighet till en bra skolgång på
hemmaplan.
Om man ska tala om en båda-vinner-strategi, som
man ibland gör, är Kalle ett gott exempel på det. De
klasskompisar som fick förmånen att följa Kalle ge-
nom skolan har getts en livskunskap och en männi-
skokunskap som man bara kan önska att alla elever
fick. Naturligtvis finns det mycket som kunde ha
gjorts bättre. Många var de som sade att det här går
inte. En lärdom är att med en grundinställning, eller
varför inte använda begreppet bemötande, hos hem-
kommunen och ett rätt utformat stöd utifrån går det
att göra en skola för alla - en skola även för Kalle.
Kalle är nu 21 år och har efter Rh-gymnasium och
folkhögskola i Skåne valt att flytta hem till sin lilla
hemkommun. Han har en trevlig lägenhet, praktiserar
för närvarande i två företag och har tre assistenter
som enligt honom själv fungerar bra. Visst är livet
besvärligt för Kalle, men för det mesta trivs han. Jag
pratade själv med honom senast i lördags och vet
därför att jag får använda honom som exempel i dag -
ett exempel på att det faktiskt är möjligt!
Avslutningsvis menar jag att genom de förslag
som finns i det här betänkandet görs det än mer möj-
ligt för fler av Kalles sort runtom i landet att få rätt
till en skola på hemmaplan, rätt till en skola för alla.
Men detta yrkar jag bifall till utbildningsutskottets
förslag.

Anf. 91 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Lennart Gustavsson beklagar sig över
att debatten framför allt handlar om specialskolor och
inte om de många elever som utredningen och även
propositionen berör. Det är ju så i en demokrati att
det är mest intressant att prata om det man faktiskt
har olika uppfattningar om. Det är i andra system som
man brukar ägna sig åt att prata om sådant som inte
har någon betydelse. Vi är väldigt överens om nöd-
vändigheten av att öka insatserna för information och
annat visavi kommuner osv.
Men eftersom debatten om de här specialskolorna
är lite förvirrad har jag ändå två konkreta frågor som
jag skulle vilja ha svar på. Efter att ha lyssnat på
skolministern skulle jag vilja veta om Vänsterpartiet
anser att Ekeskolan och Hällsboskolan ska avvecklas
eller om de ska bli kvar. Vad är det som gäller i det
förslag som ni nu gemensamt lägger fram? Skolmi-
nistern hävdade ömsom att de skulle avvecklas, öm-
som att de skulle bli kvar. Om jag förstod Lennart
Gustavssons inlägg rätt anser han att specialskolor är
ett hinder mot integration och delaktighet. Jag skulle
alltså vilja veta: Vad är det som gäller i det som nu
föreligger?
Det andra jag vill veta är: Om jag har tolkat det
hela rätt och Vänsterpartiet alltså anser att special-
skolorna är något slags hinder mot integration och
delaktighet, hur motiverar då Lennart Gustavsson att
just hörselskadade och döva elever ska erbjudas ut-
bildning i specialskola?

Anf. 92 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Vad som finns i förslaget är en av-
veckling av de fasta skoldelarna vid Ekeskolan och
Hällsboskolan. Detta ställer sig Vänsterpartiet bakom.
I stället pratar vi om en utveckling av resurscenter-
delen. Den frågan anser jag mig därmed ha besvarat.
Sedan var det en fråga om de döva och hörselska-
dade: Hur ser vi på det faktum att man behåller speci-
alskolorna för den gruppen? Då vill jag påminna om
att FUNKIS-utredningens förslag gick ännu längre.
Man ville ha en kommunalisering även av skolorna
för döva och hörselskadade. Under resans gång, vil-
ket jag sade i mitt anförande, har man tagit till sig
synpunkter och argument och landat på att special-
skolorna för döva och hörselskadade behövs också i
fortsättningen.

Anf. 93 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är inte ofta som Lennart Gustavs-
son och jag blir överens. Jag tror dock att den tolk-
ning jag här fick, dvs. att det nu handlar om avveck-
ling av den fasta skoldelen och utveckling av resur-
scenterverksamheten, är den som faktiskt gäller i
propositionen. Så uppfattade i alla fall majoriteten i
utskottet det. Därmed är inte heller det skolministern
sade om att skolan blir kvar sant. Man kan få en viss
utbildning på ett resurscenter, men det är ju inte en
skola.
Sedan är det intressant att man under resans gång
har insett behovet av specialskola för döva och hör-
selskadade. De talstörda har väl då haft svårare att
göra sin röst hörd. Det går nämligen inte att hävda att
teckenspråket utgör skillnaden, eftersom gravt tal-
störda barn - och många andra handikappade med,
för den delen - använder just teckenspråk för att
utveckla sin kommunikationsförmåga. Jag konstaterar
alltså att detta inte är något bra argument. Men det är
naturligtvis intressant att notera att majoriteten ändå
tog till sig något av den kritik som de ursprungliga
förslagen möttes av. Det är i alla fall ett steg på vä-
gen, men det är ingen logisk argumentation för att
göra på det ena viset för en del och på det andra viset
för andra. Det är en halvmesyr ni har åstadkommit.

Anf. 94 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Huruvida det är en halvmesyr, en
nödlösning eller någonting annat vet jag inte om vi
ska gå in och diskutera under den här korta replikti-
den.
Jag vill först bara kommentera detta med huruvida
skolan blir kvar eller inte. Det är i så fall upp till
ministern och upp till mig att göra denna tolkning av
hur man vill se på det hela. Jag har gjort den tolkning
som jag gjorde: Vi avvecklar den fasta skoldelen på
Ekeskolan och Hällsboskolan. Vi går vidare och byg-
ger upp en resurscenterverksamhet med möjlighet till
visstidsvistelse.
Sedan pratades det om de gravt talskadade barnen.
En av anledningarna till att vi har landat i att Hällsbo-
skolan ges en längre tid och att vi faktiskt gör mer -
det finns medvetna satsningar på att öka kunskapen
och kompetensen om just de gravt talskadade barnen
- är att det där finns mycket att utveckla i fråga om
kunskap och kompetens. Därför gör man en medveten
satsning på det här, eftersom vi vet att vi där behöver
bygga upp mer av kunskap.

Anf. 95 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Om man avvecklar en skola är det ju
inte så mycket utrymme för tolkning. Det är klart att
Lennart Gustavsson har rätt, den här skolan avrättas,
jag menar avvecklas. Men man kanske också kan
säga avrättas.
När det gäller orden om utveckling av resurscent-
rum finns där naturligtvis många intressanta och
positiva tankar. Problemet är att det i förslaget, såvitt
jag ser, inte finns några som helst garantier för att
kommunerna kommer att utnyttja dessa resurscent-
rum på ett likvärdigt sätt så att funktionshindrade i
olika kommuner kommer att få likvärdig behandling.
Eftersom Lennart Gustavsson tog upp alla insatser
som är viktiga när skoltiden tar slut vill jag än en
gång påminna om att handikappreformen har urhol-
kats sedan 1997. Rätten till personlig assistent både i
skolan och utanför skolan har minskat, och många
funktionshindrade har fått gå tillbaka till de förhål-
landen som rådde före handikappreformen.
Jag har inte hört det när vi har diskuterat handi-
kappreformen i utskottet och jag har inte hört här i
dag att Lennart Gustavsson eller Vänsterpartiet har
några konkreta förslag som skulle förbättra de funk-
tionshindrades garantier både när det gäller livet
utanför skolan och i skolan. Det handlar om statlig
garanti för finansiering. Det handlar om återställande
av handikappreformen.

Anf. 96 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tyckte att jag hörde att Ekeskolan
skulle avrättas. Det tycker jag är en mycket grov
överdrift när det handlar om ett förslag som faktiskt
vill utveckla stödet till de funktionshindrade.
Jag trodde någon gång att även Folkpartiet skulle
våga gå före, skulle våga ta strid för frågor som rör en
utvecklad och väl genomförd handikappolitik. Jag har
faktiskt personligen blivit besviken därför att man
inte har vågat göra det.
En kommentar till rätten till personlig assistans.
Det är rätt att ersättning enligt nu gällande lagstift-
ning kan lämnas utifrån särskilda skäl. Det finns
alltså klara möjligheter inom rådande lagstiftning som
också fungerar i vissa kommuner. Socialutskottet
valde att inte ta upp frågan i sitt yttrande över det
betänkande vi behandlar i dag. Men jag ska ge Ulf
Nilsson rätt, frågan om rätten till personlig assistans
för barn som vistas i skola eller barnomsorg är säkert
värd att återkomma till.

Anf. 97 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det uttalade konkreta
förslaget är en garanti, som exempelvis vårt konkreta
förslag här i kammaren i yttrandet om återställande av
handikappreformen, angående finansiell garanti för
att ge barnen möjlighet att få den utbildning de behö-
ver. Utan sådana konkreta förslag kan man inte som
Lennart Gustavsson säga att man utvecklar. Vi har
konkreta förslag för att utveckla möjligheterna för de
funktionshindrade. Jag har inte hört några konkreta
förslag från Lennart Gustavsson i dag.

Anf. 98 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! För att återkomma till den centrala
delen i Folkpartiets reservation vill jag peka på att
den ju rör knytningen till en statlig handikappeng. Jag
har läst och läst i Folkpartiets olika motioner och
faktiskt inte lyckats hitta en fullföljning av de tankar
som Folkpartiet har. Jag skulle bra gärna vilja ha en
sidhänvisning till var jag kan hitta grundfilosofin och
framför allt finansieringen samt vilken omfattning
som ska gälla för en statlig handikappeng. Det vore
jag mycket tacksam för att få av Ulf Nilsson.

Anf. 99 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Ni säger ofta att ni värnar om den
svaga och den lilla människan. Ni kämpar för rättvisa.
Jag har egentligen ingen anledning att misstro det,
men sedan berättar Lennart Gustavsson om Kalle och
hans tragiska olycka. I förbifarten nämner han att
Kalle fick gå en Rh-gymnasieutbildning. Det var ju
bra.
Men med det förslag som nu föreligger kommer
Kalle inte att ha rätten att läsa individuella program.
Däremot kan Lennart, som är stor och stark, sportig
och riktigt präktig, göra det.
Ser Lennart Gustavsson någon orättvisa i att den
lagstadgade rätten att få en likvärdig utbildning ställs
på undantag?

Anf. 100 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för komplimangen om min
storlek och min styrka. Den är något överdriven vill
jag påstå, i alla fall styrkan.
Frågan rör hur vi ser på det individuella pro-
grammet vid Rh-gymnasierna. Jag anser att om vi
tillåter ett individuellt program vid Rh-gymnasierna
finns en uppenbar risk att syftet förfelas. Jag vill
samtidigt, Erling Wälivaara, peka på möjligheten till
stödundervisning, som faktiskt finns redan nu, och
möjligheten till bl.a. specialinriktad kursplan. Jag tror
att det är viktigt att vi ser Rh-gymnasierna som en
utbildning som innehåller kvalitet och att vi också ser
de möjligheter som finns att stötta de elever som
kommer in där.

Anf. 101 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Det finns möjligheter. Men Lennart
Gustavsson säger att om vi tillåter detta finns en upp-
enbar risk. Jag frågade om Lennart Gustavsson ser att
den lagstadgade rätten till likvärdig utbildning sätts
på undantag genom det här beslutet.

Anf. 102 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! För att tala kort ser jag inte den mot-
sättning som Erling Wälivaara vill göra gällande i och
med att vi har klara och tydliga möjligheter till
stödundervisning, förlängd studietid och specialin-
riktade kursplaner i Rh-gymnasierna.

Anf. 103 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Miljöpartiet står alltså bakom den
proposition som föreligger i dag. Vi var däremot inte
med i själva utredningen. Där var Moderaterna, Folk-
partiet och Centern med. Det är med lite förvåning
som man lyssnar på debatten, därför att det förefaller
som om de borgerliga partierna har en lite annorlunda
uppfattning i dag än man hade i utredningen. Propo-
sitionen följer alltså utredningens förslag på de vä-
sentliga punkterna.
Debatten har pågått länge och jag har inte så väl-
digt mycket nytt att bidra med. Möjligen skulle jag,
eftersom jag hör till de äldre talarna, kunna försöka
ge ett litet perspektiv på frågan som rör ett lite längre
tidsintervall.
På 60-talet hade jag förmånen att arbeta inom
psykologutbildningen som lärare i inlärningspsykolo-
gi och om barnutveckling. Där träffade jag en barn-
psykiater som just hade slagit larm om förhållandena
på de anstalter som då, i början av 60-talet, hade hand
om vården och utbildningen av handikappade och
utvecklingsstörda.
Jag fick tillfälle att göra en resa och besöka fler-
talet anstalter i Sverige och i Finland. Finland valde
jag därför att det var ett föregångsland. På grund av
de stora krigsskador man hade haft under andra
världskriget hade man där en stor grupp personer med
olika skador, och rehabilitering och utbildning var en
viktig fråga där. Det var ett föregångsland.
Besöken på anstalterna visade, i dagens perspek-
tiv, att man hade ett system för att ta hand om både
elever med funktionshinder och utvecklingsstörda
som var ett stort misslyckande.
Man mötte s.k. anstaltsbarn, institutionaliserade
och understimulerade i avsaknad av den hjälp som
om de hade fått den hade betytt mycket för deras
personliga utveckling. Målet på många anstalter var
ett fortsatt anstaltsliv som vuxen.
Mycket har ändrats sedan den tiden. Två saker har
varit särskilt betydelsefulla. Den ena är medvetandet
av betydelsen av att barn under sin utveckling och
under sin skoltid får vistas hemma, träffa sina föräld-
rar i hemmiljö, delta i vardagslivet, möta grannar,
vänner och kamrater, kan delta i fritidsaktiviteter i
närheten av hemmet, ha en skola i hemmets närhet.
Den andra är kompetens hos den personal och de
lärare som ska ha till uppgift att stödja barnet under
skoltiden och i dess utveckling. Medvetandet om att
dessa två saker är viktiga är starkt i dag. Redan i
slutet av 60-talet började den stora omställningen till
det vi har i dag, dvs. att i närheten av barnens hem-
miljö ordna förhållanden så att man kunde ha skol-
gång, vård och stöd i utvecklingen. Särskolorna och
träningsskolorna inrättades. Särskolor finns nu i de
flesta kommuner - i 187 kommuner och med 15 000
elever.
Sverige har varit ledande i den utvecklingen, och
vi har varit drivande internationellt. Sverige låg bl.a.
bakom utformandet av de standardregler som FN:s
generalförsamling enigt antog 1993, där man deklare-
rar betydelsen av att barn med funktionshinder ska få
sin skolgång i närheten av hemmet och ha möjlighet
att vistas i hemmiljö - det som vi lite slarvigt kallar
för integrering.
Propositionen har ett stort fel, nämligen att den
kommer för sent. Utvecklingen har pågått under
mycket lång tid. Propositionen handlar om en upp-
stramning av organisationen, en effektivisering av
organisationen, tillskjutning av nya resurser för att
kunna öka kompetensen ute på särskolor och trä-
ningsskolor, skapandet av resurscenter för fem regio-
ner i Sverige där man på ett överskådligt sätt ska
kunna få insyn, utvärdering, uppföljning och anpass-
ning av verksamheterna och att ge stöd ute i kommu-
nerna till föräldrar, barn och skolor. De resurser som
vi har ska kanaliseras ut, t.ex. SIH och forskningsre-
surser på universitet, sjukhus osv.
Omorganisationen hade behövts på ett tidigare
stadium. Nu får vi den, och det är bra. Den är väl-
kommen.
Vi får tillfälle till att återkomma till diskussionen
om organisationen många gånger. Det är inte tänkt att
det ska ligga ett fullständigt organisationsförslag
färdigt. Mycket av detaljerna måste utarbetas av ex-
perter i samråd med kommun- och landstingsrepre-
sentanter för att förslaget ska bli lämpligt och regio-
nalt anpassat. Det viktiga är att diskussionen hålls
levande, att frågan uppmärksammas på alla nivåer
och att vi har en rullande uppföljning - som tydligt
anges i propositionen och betänkandet. Även soci-
alutskottet har påpekat detta. Vi får inte släppa frå-
gan.
Jag tycker, precis som Ingegerd Wärnersson, att
det är lite synd att vi har fått diskutera Ekeskolan så
mycket. Det är inte för att Ekeskolan är ointressant,
men därför att det finns så stora och viktiga frågor i
omorganisationen som vi borde ha fått höra fler syn-
punkter på.
Jag tänker inte ta upp några av de inlägg som har
varit tidigare, även om jag känner en stark vilja att
bemöta en del av dem. Det har gjorts tidigare av Len-
nart Gustavsson och Ingegerd Wärnersson. Jag nöjer
mig med att konstatera att vi har fått en proposition
som vi tror är bra för utvecklingen av skolor och
utbildning för de barn med funktionshinder vi har i
Sverige.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 104 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Vi kunde höra Gunnar Goude börja
sitt anförande med att tala om gamla institutioner som
fanns på 60-talet där barnen var instängda och under-
stimulerade. Som vi har hört tidigare i debatten är jag
relativt ung och kunde inte själv vara med och se hur
det såg ut. Men det har ändå varit en positiv utveck-
ling, och jag tycker att den ska gå vidare.
Gunnar Goude säger att han tar ställning i frågan
med utgångspunkt i integration. Det är bra att vi stär-
ker kommunerna. Det är bra att vi ser till att funk-
tionshindrade barn och andra funktionshindrade
stärks i sin ställning i hemkommunen.
Men om man har sin utgångspunkt i integration,
är det då inte lika mycket segregering och lika lite
integration för de specialskolor där döva barn och
ungdomar går? Hur kommer det sig att Miljöpartiet
kan säga ja till en proposition med den grunden?

Anf. 105 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att mitt anförande
hade en liten effekt, nämligen att vi kan vara överens
om att vi kan konstatera att utvecklingen går åt rätt
håll. Den har kommit lite i skymundan i debatten.
Organisationsförslaget är i och för sig bra.
Sedan går jag över till detaljfrågan. När det gäller
de döva finns ett kommunikationsproblem som gör
att integrationen är speciell. Man är hänvisad till
teckenspråket. Det går inte att kommunicera med
teckenspråk i den vanliga miljön. Personer kan inte
teckenspråket. Vi har gjort bedömningen, naturligtvis
med stöd av experter, att det är bättre för barnen att få
vara tillsammans, utvecklas, lära sig teckenspråk och
kommunicera med varandra, lärare och vuxna. Det
finns ett negativt argument, nämligen att det inte går
att ordna på annat sätt. Det måste man ha klart för sig.

Anf. 106 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag hör vad Gunnar Goude säger,
men jag kan fortfarande inte förstå den skillnad han
gör mellan grupperna. På Ekeskolan finns elever som
i stort sett inte kan kommunicera. Lärarna och peda-
gogerna kan enbart förstå elevens vilja genom att
barnet t.ex. använder ögonen på ett visst sätt eller att
barnet använder sig av andningen. Det är det som är
problemet. Jag vill se en ökning av möjligheterna för
flertalet funktionshindrade barn i kommunerna. Sam-
tidigt ska möjligheten för de gravt multifunktions-
hindrade barnen finnas att kunna gå på en special-
skola och få den extrahjälp som behövs. Jag tror inte
att kommunerna kan ge den extra specialkunskapen.

Anf. 107 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det är svårt att diskutera handikapp
allmänt. Det finns många grupper, och lösningarna
ser olika ut för de olika grupperna. Jag har givit ar-
gumenten för de döva. Där är kommunikationen så
viktig att det motiverar att specialskolorna finns kvar.
Situationen för de blinda eller synskadade elever-
na har full möjlighet att delta i den vanliga skolan om
de får rätt hjälpmedel och rätt stöd. Synskadades
Riksförbund har ingen annan uppfattning än att det
också är målet, och det är det som slås fast i proposi-
tionen.
När det gäller den typ av grava funktionshinder
som Sofia Jonsson nämner nu är det en annan fråga.
Jag vill haka på det hon sade sist om specialskolor.
Jag tror att vi använder begreppet i två bemärkelser.
Det är dels de statliga specialskolorna, dvs. de två
som har diskuterats så mycket. Det är dels de väldigt
många träningsskolor som finns och som man skulle
kunna använda namnet specialskolor på. Det är alltså
inte så att kompetensen är sämre på de träningssko-
lorna än på några andra skolor, utan det finns tvärtom
en väldigt bra kompetens på många skolor. Den kan
utvecklas vidare, och det ska göras. Men kompeten-
sen är inte sämre på träningsskolorna än på Ekesko-
lan.

Anf. 108 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Gunnar
Goude för den historiska exposén. Den är väldigt
intressant. Det är inte bara utvecklingen när det gäller
specialskolor och annat som man behöver fundera
över, utan också Miljöpartiets politiska utveckling ger
en del frågor. Miljöpartiet började ju sin era som en
rörelse för alternativ och föräldrakooperativ, för att
föräldrar skulle kunna välja. Nu talar Gunnar Goude
från riksdagens talarstol om vad som är bäst för alla
barn, nämligen att de ska bo i hemkommunen.
Den fråga som inställer sig är naturligtvis: Anser
Miljöpartiet att föräldrar med handikappade barn ska
kunna ha ett ordentligt inflytande över sina barns
skolgång? Hur rimmar det med en avveckling av de
två alternativ som vi har diskuterat här i dag? Borde
man inte utveckla alternativen i stället för att av-
veckla dem?
Vi som känner Gunnar Goude och har debatterat
med honom vet att han har ett enormt engagemang
för dyslexiproblemen. Många gånger har vi här i
riksdagen konstaterat att kommunerna inte gör det
som de borde göra för barn med dyslexi. Jag undrar
då: Vad är det som gör att Gunnar Goude tror att
kommunerna skulle sköta ansvaret för de multihandi-
kappade eleverna bättre? Om de inte ens klarar att
hantera läs- och skrivsvårigheter på ett ordentligt vis
- vilket vi har varit överens om många gånger - vad
är det i denna proposition som gör att man tror att det
som i dag sköts via framför allt specialskolor och
resurscentrum ska kunna hanteras?

Anf. 109 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Tack för de frågorna. När det gäller
Miljöpartiets inställning till valfrihet och mångfald i
fråga om alternativen är den klar, precis som Beatrice
Ask säger.
När det däremot gäller Ekeskolan som alternativ
är inte det lösningen på problemet. Ekeskolan är
alltså en skola som har haft sin funktion och som i
den nya organisationen har en mycket viktig men ny
funktion att fylla. Den ska inte lösa problemet när det
gäller valmöjligheterna.
Däremot finns det naturligtvis valmöjligheter av
andra slag, mellan träningsskolor, särskolor, den
vanliga grundskolan, träningsskolor i andra kommu-
ner och fristående skolors verksamhet. Det finns
profilerade fristående skolor som är alldeles utmärkta
när det gäller olika typer av handikapp, t.ex. dyslexi
och autism, bl.a. Waldorfskolor.
Där tror jag att vi i Miljöpartiet gärna ser en ut-
veckling i riktning mot en större mångfald.

Anf. 110 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Gunnar Goude säger att Ekeskolan
har fyllt sin funktion och att det nu kommer annat.
Det kanske ligger något i det. Men borde inte föräld-
rarna få avgöra om det är så, om de är för valfrihet
osv.? Är det inte ett sidbyte som Miljöpartiet har gjort
när man nu i riksdagens talarstol kan stå och tala om
vilka skolor som behövs och inte behövs, i stället för
att man tror på mångfalden och att det får avgöras
genom att det finns olika alternativ att välja mellan?

Anf. 111 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tror alltså att det ligger ett ansvar
hos Sveriges riksdag att försöka få en organisation
som är ändamålsenlig. Jag vet inte hur Beatrice Ask
tänker sig att föräldrarna ska komma med ett sådant
förslag.
Om nu Ekeskolan har haft en viktig funktion un-
der en längre tid och sedan i den nya organisationen
kommer att kunna utvecklas i riktning mot att vi får
en mer effektiv insats från Ekeskolan i ett större
sammanhang, för att kunna nå ut till kommuner, till
föräldrar och till barn så att deras resurser kommer
fler till del och kan utvecklas, är det väl bara en för-
del.
Jag tror alltså att det är en stor vinst att Ekeskolan
finns där, med den kompetens och de erfarenheter
den har, både lokalmässigt och personalmässigt, och
att de resurserna ska in i det här systemet och vara en
viktig del i fortsättningen också. Däremot är det ingen
lösning alls i fråga om valfriheten. Det går alltså 15
elever där nu. Det är 15 000 som går i särskolan.

Anf. 112 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag ska först göra några kommenta-
rer till debatten, som jag har kunnat följa den.
Gunnar Goude talade sist om 15 elever och
15 000 elever. Varje individ har sina rättigheter och
sina behov. Det är ganska viktigt att inte ställa 15 mot
15 000. Alla är viktiga.
Ingegerd Wärnersson försökte fly sitt ansvar. Man
kan alltid komma fram till någonting i en statlig ut-
redning. Det remissbehandlas, och det är föremål för
en rejäl diskussion, förhoppningsvis oftast en allmän
diskussion. Men sedan är det regeringen som lägger
förslag och riksdagen som antar förslag om eventu-
ella förändringar. Det ansvaret kan man inte fly från.
Jag hörde skolministern säga att vi - hon menade
säkert "vi politiker" - aldrig kan avgöra hur en ut-
bildning ska läggas upp. Hon talade om att möjlighe-
ten till stöd ska finnas. Men det som diskuteras just i
fråga om de här två skolorna står också sammanfattat
som intagningsstopp. Intagningsstopp är för mig
intagningsstopp, inget annat. Det är alltså en föränd-
ring som äger rum, en förändring som innebär intag-
ningsstopp.
I sammanfattningen till betänkandet beskrivs ut-
skottsmajoritetens princip på följande vis:
"Utskottet ställer sig bakom principen om att
funktionshindrade elever så långt möjligt skall erbju-
das en anpassad utbildning i sin hemkommun och
därmed, i likhet med andra elever, ha rätten att kunna
bo hemma med sina föräldrar."
Den slutsats man drar är att synskadade och tal-
skadade elever inte längre ska tillhöra den målgrupp
som finns för den statliga specialskolan. Men om de
berörda eleverna och deras föräldrar, både de som går
nu men framför allt de som skulle vilja gå, vill nå-
gonting annat än utskottsmajoriteten och skolminis-
tern, ska de då ha rätten att välja någonting som de
menar är bättre för dem? Ska alternativen finnas? Det
är det frågan gäller.
Att Ekeskolan och Hällsboskolan har väckt debatt
beror inte på att det har drivits en politisk kampanj.
En politisk kampanj som inte har någon grund i verk-
ligheten väcker inte särskilt mycket intresse. Det som
gör att den här frågan diskuteras är att den berör
människor. Det är inte många som berörs, men alla
människor har lika värde. Den debatten måste vi vara
beredda att ta.
Den debatt som förs i kammaren i dag blir ett ut-
tryck för en viktig skiljelinje i politiken, och det gäl-
ler rätten att välja, synen på individen kontra kollek-
tivet. Den här skiljelinjen går igen i många andra
avseenden, inte minst på det område Ingegerd Wär-
nersson har att hantera i regeringen, nämligen synen
på friskolor. Det är inte med glädje och lycka som
man från regeringens sida ser alternativen växa fram.
Socialdemokratiska majoriteter i kommuner ute i
landet längtar inte efter friskolor. I Malmö säger man
konsekvent nej; det skulle ju kunna drabba den kom-
munala skolan.
Är inte tanken att friskolan ska ge elever och för-
äldrar rätten att välja? Jag inser att Ingegerd Wärners-
son i grunden inte tycker det. Det finns andra som
tycker annorlunda när det gäller alternativen också
inom socialdemokratin, men de är alltför få.
Det finns naturligtvis en gräns för vad som kan
åstadkommas när det gäller valfrihet. Så är det - det
är givet. Men det som nu föreslås är en ytterligare
begränsning av möjligheter som faktiskt finns. Det är
inte fråga om en debatt om att bygga ut nya möjlig-
heter, utan en möjlighet som fanns kommer att in-
skränkas. Det är en begränsning av rätten att välja.
Jag tror i och för sig att det på sitt sätt är ett ut-
tryck för god vilja, en ambition, att lägga livet till
rätta, att ta ansvaret. Men är politiken det viktiga eller
är individen det viktiga?
Det är ingen tillfällighet att denna skiljelinje i ut-
skottet går mellan de borgerliga partierna och Social-
demokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Det är ett
uttryck för att man har olika syn på individens rätt
och kollektivets makt. Statens - i bred mening, inklu-
sive kommuner och landsting - grundläggande roll är
att ge stöd åt dem som verkligen behöver stöd, så
långt möjligt på deras egna villkor. Det är det som
gör det möjligt att utveckla den kraft som finns hos
varje människa - också hos den som är handikappad
på mer än ett sätt eller på endast ett sätt.
Detta, herr talman, är en mycket viktig frågeställ-
ning. Det rör 15 barn. Det rör säkert tiotals, kanske
hundratals, barn i framtiden som inte får den möjlig-
het som finns i dag. Men den stora frågan är varför
man ska förnekas rätten att välja detta alternativ.
(Applåder)

Anf. 113 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tyckte att angreppet var lite
krystat från Bo Lundgren. Poängen var naturligtvis
inte alls att jag skulle ställa de 15 mot 15 000. Det
handlar inte alls om det. Det handlade om huruvida
Ekeskolans bevarande skulle bidra till ökad valfrihet
för föräldrarna i vårt land.
Min uppfattning är att en förändring av Ekesko-
lans verksamhet, så att man når fler föräldrar och fler
barn med information och kan ge fler möjlighet att
komma in när de behöver det - t.ex. för träning, för
att lära sig ett handikapphjälpmedel, för att träffa
andra barn med liknande problem och för att föräld-
rarna ska kunna träffa andra föräldrar som har samma
problemsituation - väsentligt ökar skolans effektivitet
när det gäller deltagandet i detta stora arbete. Det är
det som är poängen.
När det gäller synen på friskolor är det väl ganska
klart var Miljöpartiet står. Det är ganska klart att den
friskolereform som Socialdemokraterna och Miljö-
partiet genomförde är anledningen till att vi i dag har
en sådan markant förbättring när det gäller landets
friskolor, om man nu jämför med situationen när de
borgerliga ledde skolutvecklingen.
Bo Lundgren talar om individens villkor. Jag kan
bara gratulera. Vi har i Miljöpartiet gång på gång
upprepat att vi vill ha en skola för alla. Vi har en
skola för alla. Nu ska vi också ha en skola för envar.
Jag tror att vi delar uppfattning i den frågan.

Anf. 114 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Om de principer Gunnar Goude talar
om fick styra ställningstagandet skulle detta egentli-
gen bli ett annat, också just i detta betänkande. Att
man bevarar möjligheten att välja den skolform som
nu finns i Ekeskolan för de elever som skulle vilja det
och som ska drabbas av det intagningsstopp man talar
om behöver inte utesluta andra reformer som gör att
valfriheten generellt kan utökas.
När det gäller synen på friskolor är det bra om
Miljöpartiet kan hjälpa till här i riksdagen att se till att
de planer som finns hos Ingegerd Wärnersson och
andra socialdemokrater stoppas. Det var i början på
1990-talet som den borgerliga regeringen införde den
skolpeng som har gett möjlighet till ett mer fritt skol-
val, vilket skulle kunna utvecklas ännu mer om det
fanns en större känsla för det.

Anf. 115 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det är uppenbart att Bo Lundgren
har betydligt bättre kontakt med Ingegerd Wärnersson
än vad jag har. Jag har inte alls sett några sådan pla-
ner.
Bo Lundgren säger att frågan om Ekeskolan har
berört många. Jag känner igen denna typ av debatt.
Man går ut med en information, för att citera ur en av
motionerna som kommer att beröras så småningom,
som debatteras i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,
Aktuellt och Rapport. Människor ser att Ekeskolan
ska läggas ned och att de elever som går där är hänvi-
sade till den vanliga skolan. Det är klart att det berör
människor. Första gången jag mötte den typen av
desinformation - jag har inte varit politiker så länge -
blev jag väldigt förvånad. Det var just i friskolefrå-
gan. Det är felaktig information till massmedierna
som får människor att reagera.
I denna typ av debatt förstorar man en sak, går ut
med felaktig information och konstaterar att folk blir
upprörda. Sedan får man hela den debatten vällande
in över riksdagen. Det stjäler så mycket tid av den
debatt som vi skulle behöva när det gäller den viktiga
frågan om hur vi ska organisera och förbättra förhål-
landena för barn med funktionshinder och deras fa-
miljer här i landet. Det är min syn på just den detaljen
när det gäller detta ärende.

Anf. 116 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Mina kontakter med Ingegerd Wär-
nersson - alldeles bortsett från att vi tillhör samma
valkrets - är inte så väldigt djupa, måste jag säga.
Men jag följer den allmänna debatten och tidningsut-
talanden, och jag kan inte säga annat än att socialde-
mokratin rent allmänt präglas av en debatt som
handlar om att privat vård är tveksamt och friskolor
likaså. Den känslan tror jag att de flesta i denna
kammare har. Det finns en klar skiljelinje. Man ac-
cepterar någonting som man var mycket tveksam till
när det väl infördes av en borgerlig regering, men
som man inte fullt ut kan gå emot. Det finns skilda
meningar. Det finns de inom socialdemokratin som
tycker något annat, men de officiella uttalandena är
trots allt det man måste gå efter.
Att säga att det t.o.m. är fel att förstora upp en de-
batt är egentligen lite tråkigt. Det är faktiskt så att vi
av tidsskäl i Sveriges riksdag har väldigt svårt att föra
debatter som handlar just om de få människor som
har en speciell situation, även om vi skulle vilja göra
det. För att undvika att föra många sådana debatter
skulle vi försöka inrikta hela politiken på att utgå från
människorna snarare än från politikens styrsystem.
Skulle vi kunna ta hänsyn till enskilda människor
redan i det sätt vi bygger samhället på skulle det vara
mycket lättare att undvika denna typ av frågeställ-
ningar.
Det som det nu gäller är frågan om det intagnings-
stopp som det faktiskt rör sig om - i detta avseende
en minskning av valfriheten. Är det bra eller är det
dåligt? De borgerliga partierna tycker att det är dåligt
att inskränka denna valfrihet.

Anf. 117 INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Herr talman! Först får jag välkomna Bo Lundgren
i skoldebatten. Det var första gången som jag har
varit med om det.
Diskussionen om de fristående skolorna tänker jag
inte ta upp i dag. Jag hoppas att vi kan få återkomma
till den. Jag tänker inte heller ta upp min relation vare
sig till Gunnar Goude eller till Bo Lundgren. Det tar
jag upp utanför kammaren.
Nu till sakfrågan. Vi står inför ett väldigt viktigt
historiskt steg när det gäller att leva upp till våra
principer om svensk handikappolitik. Ekeskolan kom
en gång till som statlig specialskola därför att vi inte
hade någon annanstans att möta de barn som hade
just de speciella behov som barnen som i dag finns på
Ekeskolan har.
Det vi i denna proposition föreslår är att Ekesko-
lans fasta skoldel ska avvecklas successivt som statlig
specialskola. Vi ska behålla det statliga resurscentru-
met. Vi säger också att det ska finnas en mindre skol-
del på Ekeskolan för visstidsplaceringar. Den ska
finnas som ett led i utbildningen, som ska ha sin bas i
hemkommunen.
Denna del är alltså inte att likställa med det stöd
som man kan få i resurscentrumet när man kommer
dit för vanlig utredning eller träning. Det är skillnad
på dessa två delar. Resurscentrumet kommer fortfa-
rande att ha träning och utredningsuppdrag. Det
kommer att finnas en mindre skoldel för visstidsbo-
ende.
Skillnaden är att vi säger att dessa barn kan vara
skrivna i sina hemkommuner och att hemkommunen
har grundansvaret för dessa elever. Men hur de en-
skilda elevernas skolgång ska se ut ska avgöras till-
sammans med hemkommunen och de kompetenta
personer som finns på resurscentrumet.
Det blir inte någon begränsning för föräldrarna
när det gäller att välja. Man går igenom detta program
och kommer fram till hur elevens skolgång ska se ut.
Blanda inte ihop resurscentrumets utredningverksam-
het med den mindre skoldelen!

Anf. 118 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jag har fram till för åtta nio veckor
sedan ägnat mig åt specialområden som mer har med
ekonomi och skatter att göra. Nu har jag en annan
roll. Jag har många gånger sagt att vi har världens
högsta skatter i Sverige och ändå brister i vård, skola
och omsorg men nu har jag större frihet och möjlig-
heter att också delta i debatten på den andra sidan.
Det tycker jag är mycket viktigt. Jag kommer att delta
i skoldebatten då och då men den förs ju annars för-
tjänstfullt, som i denna fråga, av Beatrice Ask och
Sten Tolgfors - för att nämna några partikamrater till
mig.
Frågan om skolan i bred mening är viktig och frå-
gan om rätten att få välja när det gäller konkurrens
och kvalitet är också viktig. Dessutom är det viktigt
att komma ihåg att staten i bred mening, alltså också
kommunerna, har ett särskilt ansvar för elever som
har särskilda, större eller mindre, problem; det är
givet.
När man sätter sig in i den här frågan från början
utan att ha sysslat med skolpolitik och försöker se det
hela på ett principiellt plan framstår det som givet att
man inför ett intagningsstopp. Man avvecklar en del
som har funnits och som har gett en större valfrihet.
Detta är ett faktum i betänkandet.

Anf. 119 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Herr talman! Intagningsstoppet är en konsekvens
av att just Ekeskolan som statlig specialskola succes-
sivt ska avvecklas. Således måste det finnas ett intag-
ningsstopp när man kommer in på den statliga speci-
alskolan men det innebär inte att barn kommer att bli
hindrade att fortsatt kunna vara där. Det gäller då,
som vi sagt, det åtgärdsprogram som kan leda till att
man under kortare eller längre perioder kommer att
vara i den skoldel som även i fortsättningen kommer
att finnas på Ekeskolan. Intagningsstoppet hör givet-
vis samman med just det som handlar om att den
statliga specialskolan ska avvecklas.

Anf. 120 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jag förstår det. Men om man kan
finnas där en kortare eller längre period innebär det
en annan situation där det ges mindre möjligheter
jämfört med hur det är i nuvarande situation. Det är
just det som frågan gäller.
Om det sedan är få elever eller om det är många
elever är mindre intressant. Vad det rör sig om är en
begränsning av valmöjligheterna. Däri ligger princip-
frågan och det är det som vi tycker är fel.

Anf. 121 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Anser moderaterna att det ska finnas
fler statliga specialskolor för att därmed värna och
utveckla den valfrihet som så varmt omhuldas av
moderaterna? Om inte, varför är då det nuvarande
antalet specialskolor ultimat perfekt?

Anf. 122 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det finns olika frågeställningar. Vi
har ju den gamla frågan om man har slutat slå sin fru
och som man ska svara ja eller nej på. Här har vi
ungefär samma sak. Om det nuvarande antalet är
exakt avvägt vet jag inte. Däremot vet jag att om man
avvecklar två skolor som finns blir valmöjligheterna
mindre än tidigare.

Anf. 123 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag kan förstå en del av moderater-
nas tveksamhet till kommunernas möjligheter att
skapa en skola för alla, även en skola för de funk-
tionshindrade; detta bl.a. med tanke på den moderata
synen på kommunernas resurser.
Något som för mig är intressant att få veta är föl-
jande: Hur ska det kommunala kunnandet, den kom-
munala kompetensen, enligt moderaterna kunna ut-
vecklas för att stödja funktionshindrade elever och
andra elever med behov av särskilt stöd om vi inte
ska ha fler statliga specialskolor?

Anf. 124 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det finns ju olika frågeställningar.
En frågeställning gäller Ekeskolan och Hällsbosko-
lan. Läs gärna exempelvis gårdagens Dagens Nyhe-
ter. Där finns en beskrivning av Hällsboskolan. Detta
är ganska intressant och borde trots allt mana till
eftertanke hos majoriteten här. En annan frågeställ-
ning gäller hur staten medverkar till en förbättring av
kommunernas kompetens i mycket bredare mening.
Det är också väsentligt men det är två olika fråge-
ställningar som inte behöver ses i ett sammanhang -
det ena utesluter inte det andra, som jag har sagt.
Detta är det första.
Det andra är att synen generellt på kommunerna
är att kommunerna spelar en viktig roll i det som är
offentligt i Sverige men på många områden spelar de
en alldeles för stor roll. Vi tycker att de omfattande
resurser som finns i kommunerna borde användas på
ett bättre sätt. I kommuner där det finns en borgerlig
majoritet med moderat inslag väljer man ofta att dra
ned på vissa saker för att skapa utrymme för en ökad
satsning på skolan, framför allt vad gäller skolans
kunskapsförmedling som ju är det väsentligaste i
skolan.
Det är detta som skiljer oss från dem som vill ha
en allomfattande stat, som vill att kommunerna ska
syssla med affärsverksamhet, näringsverksamhet,
gym, bostadsbyggande, bostadsförvaltning och mot-
svarande som ligger utanför kärnuppgifterna. Vi har,
som jag sagt, reagerat just mot att världens högsta
skatter tas ut av Sveriges medborgare. Ändå känner
medborgarna otrygghet. Det här med Ekeskolan och
Hällsboskolan är en liten del av den otrygghet som en
del i framtiden kommer att få känna som inte blir
delaktiga i detta.
Det viktiga för oss är att se till att de resurser som
finns, och som ska finnas, för det offentliga för att
finansiera gemensam verksamhet - och då inte alltid
organiserat, för det kan ske i andra former - utnyttjas
på ett bra sätt och med en bra kvalitet, inte minst när
det gäller utbildningen. Det finns mycket resurser
som kan användas i framför allt kommuner och
landsting för att få en bättre verksamhet. Det är det
som är vår politik.

Anf. 125 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Det betänkande som det i dag ska
beslutas om rör egentligen tre olika parter i målet:
elever, föräldrar och lärare. Elever och föräldrar är
samma intressegrupper, oavsett om specialskolorna
får läggas ned beträffande sin skoldel eller om de får
vara kvar. Dessa parter har relativt entydigt deklarerat
sin ståndpunkt men deras röster har inte blivit hörda.
Deras kanske enda verkliga valmöjlighet beträffande
barnens skolgång tas ifrån dem - ett häpnadsväckan-
de beslut år 1999.
Gruppen lärare däremot består av olika personer
med olika yrkesprofession beroende på vilket beslut
som fattas. Det är lärarna på specialskolorna som vill
ha kvar verksamheten och det gäller också lärarna ute
i kommunerna. Från dem har föga hörts. Deras fack-
liga företrädare har ännu inte trätt fram och talat om
kompetenshöjning, om kostnaderna för den etc. Med
stor sannolikhet kommer de att göra det. Kommuner-
nas politiker kliar sig i huvudet när de betänker sina
nya uppgifter och ansvarsområden.
Det är inte enkelt att specialutbilda lärare för att ta
emot elever med de specifika behov som de elever
har som skulle ha sökt sig till specialskolorna. Det
måste finnas lämpliga utbildningsanordnare. Finns
de, skolministern? Det måste finnas en vilja från
lärarna. Finns den? Det måste finnas vikarier för de
elever som tillfälligt ska släppa i väg sina lärare på
utbildning. Finns de vikarierna att tillgå i dag? Det
måste finnas pengar i kommunernas kassa. Finns de
pengarna?
Hur eleverna i kommunen ska få en kvalitativt li-
ka god undervisning är en debatt som, menar jag, inte
har förts på allvar. Fortfarande kan vi, menar jag,
ingen annanstans möta dessa elevers behov på den
kvalitativt höga nivå som specialskolorna har.
Lärarna ute i kommunerna har redan i dag en yt-
terst ansträngd arbetssituation. Att lägga på dem nya
arbetsuppgifter utan att ge tid och medel för kompe-
tensutveckling är svek och bedrägeri mot en yrkes-
grupp som arbetar för samhällets bästa.
Herr talman! Lärarnas situation måste beaktas i
det beslut som fattas. Regeringen har enligt min me-
ning inte tagit tillräcklig hänsyn till den pedagogiska
process i klassrummet som innebär att både de här
eleverna och deras lärare ska få uppleva arbetstill-
fredsställelse.
Därför vädjar jag till regeringen att ta sitt ansvar
för en yrkesgrupp som redan nu dignar under alltför
stora och höga krav. Denna fråga kommer att beröra
lärarnas yrkessituation. Vi får inte fler lärare till yrket
genom att ge dem ytterligare uppgifter som de inte är
utbildade för.
Jag har samma yrkande som Erling Wälivaara.
Det betänkande som nu föreligger för beslut må kon-
sekvensutredas ytterligare en gång för att slippa histo-
riens beskrivning av ett sådant misstag denna dag från
kammaren.

Anf. 126 STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att jag
beklagar det sätt som skolministern behandlade leda-
moten Sofia Jonsson på i sitt tidigare replikskifte. Jag
tycker inte att härskarteknik hör hemma i riksdagsde-
batter, och jag tycker inte att personangrepp gör det
heller.
Herr talman! På Ekeskolan i Örebro går 30 av
landets allra mest utsatta och behövande barn. Men
på Ekeskolan går också landets kanske mest utveck-
lingsbara barn. Det är barn vars möjligheter och för-
mågor väntar på att väckas. Deras fulla potential
ligger framför dem. Det är barn som inte kommer till
sin rätt eller till rätta i hemkommunernas skolor,
eftersom deras behov är så speciella. De är alla blinda
eller svårt synskadade, och de är alla multihandikap-
pade. Det innebär att barnen också kan vara hörsel-
skadade, rörelsehindrade, autistiska, epileptiska eller
ha en rad olika syndrom. Det är just kombinationen
av funktionshinder som gör barnens situation så spe-
ciell. Att vara blind och hörselskadad och autistisk
och rörelsehindrad innebär något helt annat och
mycket mera än de fyra funktionshindren tagna för
sig.
Vi har i dag hört skolministern och andra bli arga
för att fokus har lagts på Ekeskolan i debatten. Varför
har så skett? Jo, för det första därför att detta är ett i
hög grad kontroversiellt förslag som upprör många
människor. Mycket av det andra i betänkandet är
okontroversiellt och har därför inte rönt debatt.
För det andra är det jättebra att blinda barn med
multifunktionshinder hamnat så i fokus i debatten.
Det har mig veterligen aldrig hänt förr. Tusentals
människor känner nu till bättre än någonsin tidigare
deras situation, deras behov och deras egen vilja.
För det tredje: Ingenting hindrar skolministern ha
debatt om andra saker. Skolministern har själv bidra-
git till att det inte varit någon debatt över huvud taget,
eftersom hon inte velat medverka i någon som helst
debatt. Jag återkommer till det.
Det fjärde skälet är att det är en fråga som engage-
rar så många människor. Då ska riksdagen ha syn-
punkter på deras engagemang! Var det fel att de en-
gagerade sig? Det är minsann fel frågor tycker politi-
kerna i Stockholm, som människor i Örebro och på
andra håll engagerar sig i.
Ingen lösning fungerar för alla, i synnerhet inte
för barn med multifunktionshinder. Det går bildligt
talat inte att söka tvinga in runda barn i fyrkantiga
system. Barnens funktionshinder är mycket individu-
ella, och därmed är också deras behov mycket indivi-
duella. På Ekeskolan, som är landets enda special-
skola för blinda och multihandikappade barn, får
barnen en individanpassad undervisning. Skolan har
kanske Europas ledande kompetens när det gäller att
förstå, undervisa och utveckla barn i just deras situa-
tion. Ekeskolan är ett mänskligt växthus, vars resultat
är helt remarkabla. Det vet vi som löpande besöker
skolan, skolministern.
Den som röstar för skolans stängning ska veta att
detta kommer att få till följd att ytterligare drygt 30
av landets barn aldrig kommer att få möjlighet att
komma till sin rätt och bli de personer de har förut-
sättningar att bli. För barnen är Ekeskolan både en
sista chans och en första möjlighet till livet. Barnen
kommer till Ekeskolan efter att i åratal ha prövat och
misslyckats i hemkommunens skolor. Märk väl att jag
säger "hemkommunens skolor" och inte grundskolor,
som skolministern påstod i sitt inledningsanförande.
För första gången i livet får de vänner, de får bli
delaktiga, kanske t.o.m. får en kille-tjej-relation. Att
barnen under de första skolåren går på hemmaplan
gör att få av eleverna, precis som skolministern påpe-
kade, är i ålder 7-9 år. Man kommer först när alla
andra möjligheter är uttömda. Vi vet alla som sitter
här inne att i de tidiga tonåren ökar den sociala
komplexiteten i livet. Kille-tjej-relationer och kompi-
sar blir oerhört viktiga. Det räcker inte längre att
spegla sig i familjen som man dittills gjort. Det är då
den formella integrationen i den kommunala skolan
sätter fokus på det faktiska utanförskapet för barnen.
För många barn med svåra funktionshinder är inte
den fysiska åldern densamma som utvecklingsåldern,
den takt man utvecklas i. Barnen på Ekeskolan går
därför kvar längre än barn i en vanlig grundskola. Tio
av barnen är också äldre än de i vanliga skolor. I vissa
fall kan man vara kvar ända till 21 års ålder. Men
barnen måste kunna gå kvar så länge de utvecklas och
lär sig saker. Det här problemet understryks av att
blinda barn med multifunktionshinder är den kanske
enda grupp i landet som saknar en rejäl gymnasie-
möjlighet. När barnen gått ur Ekeskolans grundskola,
specialskolan, blir resultatet i många fall omedelbar
förtidspensionering. Detta är direkt orättfärdigt.
Skolministern har hävdat att Ekeskolan har 21
elever. Hon har gjort det dels i en interpellationsde-
batt här i riksdagen, dels i sin egen artikel i Expres-
sen. Hon hävdar detta trots att bevisligen 33 barn går
på skolan, 31 fast och två i snitt på besök. Hon bort-
definierar alltså tio av skolans barn. Hon underkänner
deras existens. De finns inte. De räknas inte därför att
de har fel ålder. Tala om att aktivt medverka till att
osynliggöra barn med funktionshinder! För majorite-
ten och skolministern är det ett problem och ett ned-
läggningsargument att barnen på Ekeskolan i deras
tycke inte är i lagom ålder.
Nu har skolministern lärt läxan. Hon sade 31 barn,
inte 21, i debatten i dag. Hon sade samma sak i ett
skriftligt frågesvar till mig.
Det viktiga borde faktiskt vara inte i första hand
åldern utan vilka barn som skolan hjälper. Det viktiga
borde vara hur blinda barn med multifunktionshinder
kan hjälpas att må bra och utvecklas. Åldersresone-
manget från skolministern och majoriteten visar att de
över huvud taget inte förstått situationen för blinda
barn med multifunktionshinder. Ta replik på mig,
skolministern, och klara ut skolministerns syn på
elevantalet. Är det 21 barn som ministern har skrivit
och sagt, eller är det 31 som hon hävdade i dag? Var-
för har ministern nekat tio barns existens? De går
bevisligen inte i hemkommunens skola, de går bevis-
ligen på Ekeskolan, men ministern har underkänt att
de finns där.
Skolan sägs också ha för få elever. Man ska spela
ned betydelsen. Vem ska bry sig om något tiotal eller
tjugotal eller trettiotal barn? Det finns ju många andra
någon annanstans. Ekeskolans elevantal styrs av att
barnen saknar rätten att välja och föräldrarna saknar
kännedom om möjligheterna i Ekeskolan. Elevantalet
är därför inte ett mått på behov utan ett bevis på bris-
tande valfrihet för barn med funktionshinder. Man
kan inte driva systemenligheten hur långt som helst,
framför allt inte när det gäller barn med funktionshin-
der. Är det några barn i detta land som är beroende av
att man tar hänsyn till individuella förutsättningar är
det just dessa barn.
Skolministern sade i sitt anförande att hon kan
barnens situation. Det kan hon inte alls. Det säger
barnen själva, och det säger föräldrarna och det säger
experterna. Det beror bl.a. på att hon som skolminis-
ter har vägrat att besöka Ekeskolan, vägrat att förkla-
ra för barnen varför hon vill stänga deras skola, väg-
rat att lyssna på de berörda, vägrat att titta dem i ögo-
nen och lyssna på deras synpunkter. De enda skolmi-
nistern selektivt har lyssnat på är de stora intresseor-
ganisationer hon har på bekvämt promenadavstånd
från departementet. Föräldrarna har tvingats att bilda
ett eget riksförbund för just multihandikappade barn,
eftersom man anser att deras situation är bortglömd.
Ministern har i ett och ett halvt års tid efter den i
mitt tycke - jag kan återkomma till det om skolmi-
nistern vill - vanskötta FUNKIS-utredningen och
propositionen vägrat att delta i debatter i radio, TV
eller tidningar. I måndags tackade hon nej till en
debatt i Aktuellt, för en vecka sedan i Rapport. Hon
har vägrat intervjuer, hon har inte skrivt några egna
artiklar, hon har inte svarat på andras. Varför står inte
skolminister Ingegerd Wärnersson för sina förslag?
Politiker har ett alldeles särskilt ansvar att vara
tillgängliga just för barn som själva inte kan resa till
Stockholm, som inte kan demonstrera som LO på
torget utanför riksdagen eller göra sin röst hörd på
annat sätt. Men i stället för att diskutera med dem
beslutet berör ägnar sig skolministern, häpnadsväck-
ande nog, åt att förneka att beslutet innebär att speci-
alskolan Ekeskolan stängs. Då föreslår jag att skolmi-
nistern innan replikskiftet läser utskottets betänkande.
Där skriver man uttryckligen att specialskolan av-
vecklas. Då kan vi i och för sig få en intressant debatt
om avveckling betyder stängning eller någonting
annat. Men det sår "avveckling i enlighet med rege-
ringens förslag".
I mitt tycke ger skolministern en bild av politiken
som är blind och döv för människors uppfattningar.
Det närmar sig nu 13 000 människor som har protes-
terat mot stängning av Ekeskolan. Det är en folkrörel-
se: Jag protesterar mot stängning av Ekeskolan. Ald-
rig någonsin har barn med funktionshinder sett ett
sådant engagemang för deras situation. Barnen själva
kräver att skolan ska få vara kvar, även om de vet att
de själva först får gå klart. De gör därför att de av
egna erfarenheter vet hur viktigt det är att också barn
i kommande generationer får komma till specialsko-
lan Ekeskolan. Det är tråkigt att majoriteten och mi-
nistern inte är lika klarsynta som barnen på Ekesko-
lan. Uppenbarligen trodde man att kritiken skulle
kunna petas undan bara dagens elever får gå kvar.
Men barnen själva genomskådade ministern.
Ekeskolefrågan visar för mig hur det kan bli när
ett politiskt överhetsperspektiv dominerar debatten.
Överheten sitter i riksdagen och bestämmer vilka
barn som ska få gå i en skola i Örebro, eller rättare
sagt inte gå, eller vart barnen i Malmö eller Haparan-
da ska ta vägen.
Majoriteten säger att man vill stänga specialsko-
lan Ekeskolan för att frigöra resurser för det pedago-
giska stödet till kommunerna. Det är orimligt och
orättfärdigt att ställa 31 barn med kanske landets mest
komplicerade funktionshinder på Ekeskolan mot
barnen i kommunerna. Är majoritetens ambitioner så
låga att man måste skjuta en verksamhet i sank för att
stärka en annan?
Kommunernas generella kompetens för barn med
funktionshinder måste förbättras ordentligt just därför
att de flesta berörda barn går i kommunala skolor. För
många barn kan hemkommunen vara en bra miljö,
men för alla barn är det inte så. Ekeskolans special-
skola är ett komplement till hemkommunernas skolor
när dessa inte räcker till. Det faktum att inte alla syn-
skadade barn med multifunktionshinder går eller
någonsin kommer att gå på Ekeskolan kan knappast
vara ett argument för att inte något barn ska få göra
det.
Specialskolan Ekeskolan ska vara kvar och stödet
till kommunerna ska förbättras. Det finns ingen mot-
sättning mellan Ekeskolan och ökad kommunal kom-
petens. Detta är bara ett debattrick. Tvärtom är resur-
scentret beroende av samverkan med den fasta skol-
delen för att man ska kunna utveckla ny pedagogisk
kunskap, det säger de som jobbar på resurscentret, de
som Wärnersson som minister borde ha träffat.
För övrigt är det ingen som vet var detta resur-
scenter ska ligga i framtiden. Riksdagsmajoriteten
väljer att inte ta ställning. Beslutet ska skjutas från
landets högsta demokratiska församling till någon
annan, någon annanstans, någon annan gång.
Majoriteten söker ge intryck av att möjligheten för
några få barn att komma på visstidsbesök till resur-
scentret för utredning, träningsbesök o.d. är samma
sak som dagens specialskola. Men i dag kan barnen
gå läsårsvis med trygghet, klasskamrater och ett soci-
alt liv. Det finns ingen likhet med visstidsbesök vid
ett resurscentrum. Tanken att flytta ett autistiskt barn
för korttidsbesök är i många fall en omöjlighet. Dessa
barn, om några, är totalt beroende av en trygg och
långsiktig miljö.
Dessutom vill majoriteten stänga specialskolorna
utan att realistiska alternativ har säkrats. Ingen vet om
förslagen i propositionen i realiteten ens är möjliga att
realisera. Man har inte undersökt de ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna. FUNKIS miss-
lyckades med detta, och propositionen misslyckas en
gång till. Man har inte följt hur tidigare kommunali-
seringar har utfallit, vilket jag frågat skolministern
om flera gånger. Dagens beslut, om det drivs igenom,
blir ett skott i mörkret.
Det är omöjligt att tro att landets 289 kommuner
ska kunna nå samma kunskapsnivå som Europas
kanske ledande riksrekryterande specialskola. De
berörda barnens funktionshinder är så ovanliga att en
speciallärare i en kommun vilken som helst kanske
träffar ett sådant barn under hela sin yrkesverksamma
tid.
Kommunerna saknar incitament för att på förhand
bygga upp specialkompetens, specialanpassade loka-
ler och införskaffa utrustning för miljonbelopp. Och
vad ska kompetensen användas till när det enda bar-
net med dessa funktionshinder som finns i en kom-
mun har gått ur skolan? Resultatet kommer naturligt-
vis att bli att om detta drivs igenom kommer kommu-
nerna att få gå samman och bygga egna specialskolor
på regional eller annan basis.
Kommunerna kommer också att få stora problem
att bära kostnadsansvaret. Och vem kan tro att detta
inte kommer att drabba barnen så att de inte också i
fortsättningen - för så är det i dag - får sitta i en
skrubb med en personlig assistent helt vid sidan av de
övriga barnens liv, därför att det är billigast men det
är verkligen inte bäst.
Kommunerna bryter redan i dag - det vet vi,
skolministern - mot LSS-lagen när det gäller assi-
stenter och särskilda boenden. Vissa kommuner bry-
ter t.o.m. mot domstolsutslag i samband med LSS-
lagen. Så varför vill skolministern och majoriteten
stänga landets bästa skola för blinda och multihandi-
kappade barn? Inga andra hållbara skäl har angetts än
att principen om integration och skolans kommunali-
sering överordnas barnens och familjernas vilja.
Jag noterade särskilt att Ingegerd Wärnersson i sitt
inledningsanförande talade om system, organisation,
kommunalisering och kommittéer. Men du talade inte
om barn. Du talar framför allt inte med barn, för det
vill du inte, trots att de har inbjudit dig, trots att jag
har utmanat dig på debatter vid skolan inför barn,
personal och föräldrar så att de kan göra sin mening
känd.
Integration i den kommunala skolan måste vara
frivillig. Barn har en rättighet, men icke en skyldig-
het, att vara integrerade i den kommunala skolan. Ett
barn är inte heller integrerat bara för att det vistas i
samma lokaler som andra barn, om det inte accepte-
ras, kan delta i lekar, i socialt liv, i undervisning och i
fritidsaktiviteter. I dag är det så att när de andra bar-
nen springer in från rasten är dessa barn fortfarande
på väg ut tillsammans med sin assistent.
Ekeskolans barn har tidigare gått i kommunala
skolor, dvs. formellt integrerade skolor, vilket inne-
burit att de har suttit ensamma med sin assistent vid
sidan av de andra barnens liv. Om man har den
minsta inlevelseförmåga är det lätt att förstå hur utan-
för många av dessa barn med funktionshinder måste
känna sig. De är närvarande, formellt integrerade, och
uppfyller därmed skolministerns önskan, men de är
inte inkluderade. Tvärtom, integration är det som
sätter fokus på utanförståendeskapet. Detta är barnens
historier, det är inte skolministerns visioner.
Situationen är helt motsatt på Ekeskolan. Många
får sina första vänner i livet när de kommer dit, kan-
ske vid 12 års ålder. De blir delaktiga. De får kanske
t.o.m. kille-tjej-relationer. Just genom att man låter
barn med samma funktionshinder lära känna varand-
ra, läsa och trivas tillsammans stärker man själv-
känslan hos dem. Barnen säger detta varje gång som
man träffar dem.
Det som både FUNKIS och skolministern så grovt
har missat är att segregation kan vara positivt under
förutsättning att den är självvald.
Herr talman! Majoriteten gick till val på vård,
skola och omsorg. Ekeskolan är vård, skola och om-
sorg, och den ska man lägga ned. Barn med funk-
tionshinder har inte för många alternativ, de har all-
deles för få. Jag vill påstå att det är knappast någon
grupp i samhället som valmöjligheterna i livet är så
begränsade för, och majoriteten är i dag beredd att
inskränka valmöjligheterna ännu mera.
Som jag ser det måste utvecklingen snarare gå
mot att barn med funktionshinder får en statligt ga-
ranterad och finansierad rätt att själva välja skola.
Tillräckliga resurser ska följa barnen till den skola
som de väljer och inte kunna tas ifrån dem, inte kun-
na användas till annat. Sedan får föräldrarnas och
barnens valfrihet avgöra om specialskolorna behövs,
och det är också svaret på den fråga som skolminis-
tern och andra har ställt i dag: Hur många special-
skolor vill moderaterna ha? Ja, svaret är ju så många
som föräldrarna och barnen behöver. Detta kommer
att kunna klaras om barnen får en reell och finansie-
rad valmöjlighet.
Skulle en splittrad vänster, ett tvehågset miljöparti
och en minst sagt oentusiastisk socialdemokrati rösta
igenom en stängning av specialskolan Ekeskolan
kommer riksdagen varje år att få ta ställning till upp-
rivningsyrkanden. Om dessa inte går igenom blir
Ekeskolan en valfråga 2002.
De som vill stänga skolan - dvs. Vänstern, Miljö-
partiet och Socialdemokraterna - har inte ens med sig
sina egna i Örebro. I Örebro stad och län finns en
total politisk enighet om att skolan ska vara kvar.
Skolans ordförande är en tidigare socialdemokratisk
riksdagsman och han vill ha kvar specialskolan.
Alla argument kommer nu att börja synas. Hur
kommer kommunerna att klara skolan för funktions-
hindrade i framtiden? Hur klarar de den i dag? Hur
ska man uppfylla kraven i LSS-lagen, som man bryter
mot i dag? Hur går det med kunskapsuppbyggnaden?
Ökar kommunernas beredskap?
Ekeskolefrågan handlar om att alla barn, och all-
deles särskilt de med funktionshinder, har rätt att
vistas i en miljö där de känner att de kan växa, där de
får del av bästa tänkbara pedagogik och undervisning,
där de har tillgång till bästa tänkbara hjälpmedel, där
de har vänner, där de känner sig trygga och där de
mår bra.
Majoriteten är på väg att kränka dessa barns egna
livsval. System överordnas människor med mycket
speciella behov. Men, Ingegerd Wärnersson, systemet
har inget värde i sig hur vackert det än kan låta med
ett enhetligt kommunalt skolsystem, om det inte kan
leverera välfärd och god utbildning till de barn som är
beroende av systemet.
Barn och familjer vet själva hur den bästa skol-
lösningen ser ut. Det är därför som vi vill att
Ekeskolan ska vara kvar. Och det är därför som jag
nu yrkar bifall till reservation nr 3 under mom. 4 och
mom. 5.

I detta anförande instämde Per Bill (m).

Anf. 127 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Herr talman! Jag har haft förmånen att i denna
kammare många gånger diskutera skolfrågor. Det har
inte varit så att vi mellan partierna alltid har varit
överens om hur vi ska kunna nå målen. Men en sak
som jag ser tillbaka på och som har präglat dessa år är
faktiskt att det alltid handlat om kunskap och kom-
petens, även om vi har varit oense om hur vi skulle nå
målen.
Jag har under lång tid mött mitt namn i artiklar
som har varit signerade av Sten Tolgfors. Jag har hört
beskrivningar av mig som inte någon i min omgiv-
ning skulle kunna känna igen, beskrivningar fyllda av
osanning och lögner. Det har varit beskrivningar av
mig som människa, som politiker, som skolminister
och som lärare. Var dessa beskrivningar är tagna ifrån
vet jag ingenting om. De får stå för Sten Tolgfors.
Jag tänker nu bara kommentera ett par saker som
har tagits upp i Sten Tolgfors anförande.
Det första gäller en interpellation som jag besva-
rade häromveckan i riksdagen. Den finns protokoll-
förd. Där framgår klart och tydligt att jag i en del av
interpellationen talar om hur många elever som går i
årskurserna 1, 2, 3 osv. Jag säger också att jag tänker
återkomma till de äldre eleverna. Detta påpekar jag
två gånger i interpellationen och jag har också gjort
det i dag i mitt anförande här i kammaren. Detta väl-
jer Sten Tolgfors att avsiktligt misstolka att jag inte
känner till att det finns 31 elever på en skola. Jag
tycker att den här nivån är rena sandlådan.
Det andra är att han säger att jag aldrig har besökt
Örebro och Ekeskolan. Givetvis har jag besökt
Ekeskolan. Givetvis har jag talat med föräldraföre-
ningen där. Senast talade jag med en elev för några
veckor sedan. Den eleven kunde själv resa med ett
flygplan från Arlanda och ned till Ängelholm. Det var
fullt möjligt för henne att kommunicera med mig, att
tala om sina tankar och idéer. Problemet för den ele-
ven var att det var för få killar på Ekeskolan, så hon
kunde inte bli förälskad. Men hon stormtrivdes där
ändå.
Jag vill också säga att de intryck som jag har fått
inte har varit, som Sten Tolgfors uttrycker sig, på
bekvämt promenadavstånd från departementet. Jag
har lärt mig genom att resa genom hela Sverige. Jag
har besökt alla våra specialskolor, många sär- och
träningsskolor och många kommunala skolor som
möter precis de här eleverna.

Anf. 128 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Det där är bara tricks och försök,
skolministern, också mot Sofia Jonsson. Tala om
personen, inte om saken. Fram med alla de saker som
jag har sagt om Ingegerd Wärnersson som person!
Jag har inte sagt en enda, förutom att jag kritiserat
henne för att hon inte deltar i debatten. Och det är
sant. Det andra är att hon inte har besökt skolan som
minister, och det är också sant. Fram med dem, sitt
inte och syfta på dem, hymla inte om dem och försök
ge intryck av att det är synd om Ingegerd Wärners-
son. Det är barnen det här drabbar, inte Ingegerd
Wärnersson.
Ingegerd Wärnersson säger att jag med flit har
misstolkat detta att det är 21 elever i Ekeskolan och
hänvisar till interpellationsdebatten. Låt mig då få
citera vad hon själv skrev i Expressen, och hon talar
då om de tusen eleverna i kommunerna: "- - - även
om bara en liten del av dessa har lika komplicerade
handikapp som de 21 eleverna på Ekeskolan - - -".
Jag hävdar inte att Ingegerd Wärnersson inte kän-
ner till att det är 31 elever och två elever i snitt som är
där på besök. Jag hävdar att det är värre än så, därför
att hon har hela tiden fört ett resonemang om att de är
för gamla, att de är äldre än i grundskoleålder. Det är
ett sätt att visa att skolan inte behövs. Därmed blir
slutsatsen rimlig. Det råkar nämligen vara exakt 21
elever som är i den ålder som Ingegerd Wärnersson
vill att de ska vara, dvs. upp till 16 år, i grundskoleål-
der. De andra göre sig icke besvär därför att de är för
gamla. Det spelar ingen roll att skolan hjälper dem att
utvecklas, lära sig läsa, skriva och ha kontakt med
andra människor. Det handlar alltså inte bara om
interpellationen, skolministern. Jag har ganska goda
belägg för det jag säger. Det är bara att titta i Expres-
sen från den 12 oktober så ser man ett av dem.
Jag sade dessutom inte, vilket samtliga som har
tillgång till protokollet kan se, att Ingegerd Wärners-
son aldrig har besökt skolan. Det vet jag att hon har,
men hon gjorde det innan hon blev minister, innan
hon själv hade lagt fram ett nedläggningsförslag. Det
är precis sant, som jag sade i mitt anförande, att hon
aldrig har besökt skolan som minister, aldrig diskute-
rat nedläggningsförslaget, aldrig hört vad elverna har
att säga, aldrig tittat dem i ögonen.
Ingegerd Wärnersson gav tre exempel när hon
försökte ta sig ur debatten här. Alla tre är lätt att syna.
Jag ber Ingegerd Wärnersson att i nästa replik ta
upp sakfrågan i stället.

Anf. 129 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Herr talman! Jag tänker inte gå in i någon debatt
om vad Sten Tolgfors tycker eller tänker, för han
ljuger hela tiden och det tänker jag vidhålla. Sten
Tolgfors säger t.ex. i en debattartikel i dag att jag, när
jag besökte Örebro, vägrade att besöka Ekeskolan.
Jag var inbjuden av Örebro kommun tillsammans
med universitetet. Jag hade ett fulltecknat program
som varade från morgon till kväll, och jag fullföljde
programmet i inbjudan. Det fanns inte i detta program
någon inbjudan till Ekeskolan. Därmed kunde jag
alltså inte gå dit, och det fanns inte heller möjlighet
eftersom programmet var fulltecknat.
Men det här, herr talman, är i sig en löjlig debatt.
Men det är Sten Tolgfors som har valt att föra debat-
ten om Ekeskolan på det här sättet. Hade vi hållit oss
till sakfrågan och de barn det gäller, hade jag också
varit mer benägen att gå ut och möta debatten.
Den debatt som har förts här i kammaren i dag
tycker jag har varit konstruktiv och bra. Jag har lyss-
nat till de anföranden som har hållits. Jag har också
noterat att moderaterna har olika uppfattningar om
hur många statliga specialskolor det ska finnas i fort-
sättningen.

Anf. 130 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Skolministern kastar ur sig anklagel-
ser som hon inte på något sätt vare sig kan tänka sig
eller klara av att bevisa. Jag tycker att om man ankla-
gar någon för att ljuga, ska samma regler gälla som i
alla andra delar av samhället, dvs. att man får bevisa
det så att man inte står där avslöjad i slutändan.
Jag hävdar fortfarande att skolministern vägrat att
besöka Ekeskolan. Jag har själv utmanat henne till
debatt i Örebro om Ekeskolan. Jag har vid olika till-
fällen uppmanat henne att besöka skolan. Andra har
gjort det. Jag vet också att det pågått ett arbete under
hand för att få henne att besöka skolan. Det kan väl
knappast ha kommit som en överraskning för skolmi-
nisten att eleverna där vill träffa henne. Halva Sverige
vet detta vid det här laget, men skolministern har inte
nåtts av någonting.
Jag har inte gjort detta till en personfråga. Jag har
i ett och ett halvt år försökt få en debatt med Ingegerd
Wärnersson om Ekeskolan, men det har varit totalt
omöjligt. Först var ursäkten att hon inte kunde delta
därför att hon var ordförande i FUNKIS-utredningen.
Hon kunde inte delta i debatten förrän hon hade tagit
fram ett förslag som minister. Men hör och häpna, när
förslaget kom tackade hon fortsatt nej till debatter, till
mina inbjudningar, till massmediers inbjudningar och
till alla andra debatter.
I våras lämnade hon efter två tre minuter en inter-
pellationsdebatt här i riksdagen. Hon utnyttjade alltså
inte sina 16 minuter. Hon ville inte vara med i debat-
ten då heller.
Som sagt: Exemplen som jag gav från så sent som
från denna vecka var ett par inbjudningar som skol-
ministern tackat nej. På det sättet gör hon det till en
personfråga. Det är en ministers ansvar och skyldig-
het att diskutera de sakfrågor som man ansvarar för.
De flesta ministrar tycker att det är kul att deras frå-
gor uppmärksammas, så icke skolministern. Här är
det ett problem att 13 000 människor engagerar sig i
funktionshindrade barn och en skola. Här är det ett
problem att vi debatterar en skola.
Jag begriper inte detta. Jag kan inte annat än dra
slutsatsen att det finns en mycket begränsad entusi-
asm och att man inser hur svårförsvarat detta ned-
läggningsförslag är. Då väljer man, som skolminis-
tern, att gå till hårt personangrepp mot Sofia Jonsson
och mot mig därför att man inte klarar sakdebatten.
Jag beklagar det.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.56 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då dagens votering skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.

10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde.

FiU6 Allmänna pensionsfondens verksamhet 1998
Mom. 1
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (näringspolitisk utvärdering av Allmänna
pensionsfondens årliga placeringar)
1. utskottet
2. res. (v, mp)
Votering:
245 för utskottet
52 för res.
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 69 m, 35 kd, 15 c, 15 fp
För res.: 1 s, 36 v, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

SkU4 Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan
Sverige och Japan m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU3 Socialförsäkringens personkrets
Mom. 1 (arbetslöshetsförsäkringen)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
Votering:
281 för utskottet
15 för res. 1
1 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 69 m, 36 v, 34 kd, 15 fp, 15 mp
För res. 1: 15 c
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp
Desirée Pethrus-Engström (kd) anmälde att hon avsett
att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 3 (biståndsarbetare och femårsgränsen)
1. utskottet
2. res. 3 (fp, m, kd, c)
Votering:
162 för utskottet
134 för res. 3
1 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 36 v, 15 mp
För res. 3: 69 m, 35 kd, 15 c, 15 fp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 5 (gränsgångare)
1. utskottet
2. res. 4 (m)
Votering:
227 för utskottet
68 för res. 4
1 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 1 m, 36 v, 35 kd, 15 c, 14 fp, 14
mp
För res. 4: 68 m
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU5 Ny svensk filmpolitik
Mom. 1 (begreppet kvalitetsfilm)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
262 för utskottet
35 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 69 m, 36 v, 15 c, 15 fp, 15 mp
För res. 1: 35 kd
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 2 (Filminstitutets etiska ansvar)
1. utskottet
2. res. 2 (kd)
Votering:
260 för utskottet
36 för res. 2
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 36 v, 15 c, 14 fp, 15 mp
För res. 2: 1 m, 35 kd
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 10 (regionala organisationer på filmområdet)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
282 för utskottet
15 för res. 4
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 69 m, 36 v, 35 kd, 15 fp, 15 mp
För res. 4: 15 c
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 13 (möjlighet för ett regionalt resurscentrum att
vara producent)
1. utskottet
2. res. 5 (c)
Votering:
282 för utskottet
15 för res. 5
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 69 m, 36 v, 35 kd, 15 fp, 15 mp
För res. 5: 15 c
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 17 (en oberoende översyn av Filminstitutet)
1. utskottet
2. res. 6 (kd, fp)
Votering:
247 för utskottet
50 för res. 6
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 69 m, 36 v, 15 c, 15 mp
För res. 6: 35 kd, 15 fp
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Mom. 19 (utförsäljning av en av SVT:s kanaler)
1. utskottet
2. res. 8 (m)
Votering:
226 för utskottet
70 för res. 8
1 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 36 v, 35 kd, 15 c, 13 fp, 15 mp
För res. 8: 69 m, 1 fp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 20 (en fristående film- och TV-fond)
1. utskottet
2. res. 9 (mp, fp)
Votering:
265 för utskottet
30 för res. 9
1 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 35 v, 35 kd, 15 c
För res. 9: 15 fp, 15 mp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 19 s, 13 m, 8 v, 7 kd, 3 c, 2 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

11 § (forts. från 9 §) Elever med funktionshin-
der (forts. UbU4)

Anf. 131 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag lyssnade på Sten Tolgfors anfö-
rande och debattinlägg med en viss beundran för det
engagemang som Sten Tolgfors har i frågan. Men jag
undrar ändå några saker. Jag blir lite misstänksam
eftersom det är så många värderingar som hänger i
luften. Allting är så oerhört positivt kring Ekeskolan
och den arbetsform som man har där. Jag får nästan
det intrycket att Sten Tolgfors över huvud taget inte
har övervägt andra alternativ. Sådana utsagor som att
det är landets mest komplicerade funktionshinder som
finns där måste ju vara alldeles meningslösa. Det kan
inte ens vara eftersträvansvärt eller lämpligt. Det
måste vara betydligt mer nyanserade utsagor för att
det ska gå fatta vad Sten Tolgfors är ute efter annat än
att han tycker att Ekeskolan är bra.
Jag har en fråga, och jag tror att det är många som
undrar över det. Vilken inställning har Sten Tolgfors
till alla de träningsskolor som finns - det finns alltså
över 300 sådana - när det gäller kompetens och kva-
litet och deras möjligheter att ta hand om elever? Det
är ju relativt få som går på Ekeskolan.
Jag har alltså funderat över vilken inställning Sten
Tolgfors har i frågan som helhet. Det är alldeles klart
att han tycker att Ekeskolan är jättebra, men det är
inte riktigt klart varför för mig. Hur ser Sten Tolgfors
på den övriga delen av verksamheten, träningskolor-
nas kompetens och deras möjligheter att klara den typ
av uppgifter som Ekeskolan har med de relativt få
barn som går där? Det handlar ju om en väldigt stor
grupp, över 300 träningskolor med olika specialiteter.

Anf. 132 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Det är rätt att jag är positiv till spe-
cialskolan Ekeskolan. Orsaken till att jag är det är att
jag tror att det behövs en skala av åtgärder. Barn har
många olika typer av funktionshinder och också
kombinationer av funktionshinder. Det gör att deras
situation är väldigt individuell och väldigt olika. Där-
för kan man inte skapa ett enda enhetligt system som
man försöker tvinga in alla barn i. Det behövs många
olika former.
Många barn kan gå i hemkommunernas olika
former av skolor. Alla barn som är i hemkommunerna
går ju inte integrerat i den mening som många männi-
skor kanske tror när de hör ordet.
Det finns t.ex. regionala specialskolor, Rh-klasser
osv. upp till de mycket få specialskolorna för barn
med komplexa handikapp. Det är precis så som jag
vill att det ska kunna vara. Det ska finnas en vid skala
av olika skolformer, så att varje barn kan få den miljö
som det barnet passar bäst i.
Grunden för det är inte riksdagsbeslut utan att
barn och föräldrar tillsammans med skolornas exper-
ter själva finner och bestämmer den form som passar
just det speciella barnets situation allra bäst.
Jag tycker att Ekeskolan svarar mot detta. Barnen
där har, som skolministern faktiskt nämnde i sitt
anförande, prövat en rad olika typer av skolformer
men misslyckats över hela skalan och sedan kommit
till Ekeskolan. Om man stänger det enda alternativ
som återstår efter det att eleverna har misslyckats i
alla de olika skolformerna på hemmaplan, blir följden
bara den att vi får drygt 30 barn till i landet som inte
kommer till sin rätt.
Det är verkligen fråga om att låta många blommor
blomma och att lägga mer av ansvar och inflytande
på barnen, föräldrarna och skolorna själva och mindre
på riksdagen.

Anf. 133 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att den analysen var
särskilt övertygande. Jag undrar fortfarande om det
inte bland all den kompetens som finns i landet finns
kompetens som alldeles utmärkt klarar just den här
typen av handikapp. Rättare sagt vet jag att det är så.
Jag undrar också vilka utvärderingar Sten
Tolgfors tänker på när han talar om en ledande kom-
petens i en unik specialitet. De utredningar som jag
har sett har inte alls på samma sätt varit positiva.
Skolverkets sista utvärdering sade helt enkelt att
kvalitetskriterier och kvalitetsuppföljning inte före-
kommer på skolan. Jag kan inte bedöma det här, men
Sten Tolgfors måste ha ett helt annat material än det
som jag har.
Jag reagerar också mot sättet att argumentera t.ex.
i motionen. Jag tror att Sten Tolgfors lite grann har
bidragit till missuppfattningen att Ekeskolan ska
stängas och att de barn som går där ska gå i vanliga
kommunala skolor. Det finns en glidning i uttrycks-
sättet som gör att det lätt kan uppfattas så.
Sten Tolgfors hänvisar också till massmediernas
reaktioner. Han måste därför ha varit uppmärksam-
mad på att det missförståndet redan fanns. I motionen
nämns Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag
slog upp Svenska Dagbladets ledare och breven till
ledarsidan. Det är sant att det där finns sex artiklar, av
vilka Sten Tolgfors har skrivit tre själv.

Anf. 134 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! För att börja med det sista vill jag
säga att det inte är en hemlighet för någon som har
följt frågan att Expressen, Svenska Dagbladet och
Dagens Nyheter har haft flera förstaledare i sakfrå-
gan. Det är inte alls så att vi har spritt missförståndet.
Det är de som inte har velat diskutera Ekeskolan som
har hävdat att allt annat än just den är viktigt.
Vad det handlar om är att barnen hänvisas till
hemkommunerna. I dessa finns det flera sorters sko-
lor. Det finns också regionala specialskolor för vissa
barn med funktionshinder, men man vill ta bort möj-
ligheterna att gå just på Ekeskolan.
Det är vidare intressant att höra Gunnar Goude
ifrågasätta kompetensen. Det är just den typen av
kompetens som Gunnar Goude vill sprida med hjälp
av resurscentrumen. Ni säger att den är helt avgöran-
de för att kommunerna ska klara det här i framtiden.
Det är också intressant att majoriteten inte ser
skillnad på singel- och multihandikapp. Vi har i Sve-
rige traditionellt haft en handikappolitik som ser
blinda, döva, rörelsehindrade osv. i vertikalt perspek-
tiv. För barnen på Ekeskolan är perspektivet horison-
tellt - man är blind och döv och rörelsehindrad och
autistisk. Komplexiteten i den typen av funktionshin-
der är en helt annan än i singelfunktionshinder. Att
Ekeskolan är så speciell beror kanske på att den är
inriktad just på att hjälpa barn med multifunktions-
hinder.
Utfallet av de olika kombinationerna av funk-
tionshinder blir väldigt individuellt. Jag har sett ett
antal exempel på skolan där barn som icke har varit
kontaktbara i hemkommunen efter fyra år plötsligt
kan vara med på en uppvisning och t.ex. spela piano
inför en hel aula och presentera sin musik. Att eleven
kan tala och vara delaktig är en sorts kvalitetsutvärde-
ring.
Det är knappast någon slump att barn och föräld-
rar själva säger att det först var när barnen kom till
Ekeskolan som någonting började hända. Barnen och
föräldrarna slåss så mycket som de bara kan för att
den här skolan ska få vara kvar.

Anf. 135 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag har två ganska konkreta frågor
till Sten Tolgfors. Den första rör utvecklingen av
resurscentrumverksamheten: Anser Sten Tolgfors att
det är omöjligt att utveckla en resurscentrumverk-
samhet utan att ha tillgång till en fast skoldel? Som
den minnesgode erinrar sig fördes denna debatt också
när man förändrade Tomtebodas inriktning. Tomte-
bodas resurscentrum fungerar i varje fall utifrån den
erfarenhet som jag har väldigt bra.
Också den andra frågan är konkret: Anser Sten
Tolgfors att de mest multifunktionshindrade eleverna
finns på Ekeskolan?

Anf. 136 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Jag börjar med frågan om resur-
scentrumverksamheten. De som jobbar där säger
själva att de är beroende av en samverkan med den
fasta skoldelen. Man utvecklar tillsammans med
skoldelen ny kunskap, som man sedan skickar ut i
landet, och det är gott nog för mig.
Den andra frågan hann jag inte notera i hastighe-
ten.

Anf. 137 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag ställer frågan en gång till. Anser
Sten Tolgfors att de mest multifunktionshindrade
eleverna i Sverige i dag finns på Ekeskolan?
En kommentar till möjligheterna att utveckla re-
surscentrumverksamhet: Jag tycker att det är viktigt
att dra lärdom av resurscentrumverksamheten vid
Tomteboda, där man faktiskt har lyckats utan att ha
tillgång till en fast skoldel. Även Sten Tolgfors borde
dra lärdom av detta.
Jag hinner kanske med också en annan fråga. Den
har anknytning till en fråga som jag fick ett dåligt
svar på från Bo Lundgren och som gällde på vilket
sätt vi ska utveckla den kommunala kompetensen.
För att vara tydlig vill jag säga att jag inte satte den
frågan i motsatsställning till diskussionen om special-
skolorna. Vi är alla överens om att vi ska utveckla
den kommunala kompetensen i fråga om stöd till de
mest behövande eleverna.
Min fråga är: Hur går detta ihop med moderat po-
litik vad gäller resurser till kommunerna?

Anf. 138 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Den första frågan var om de mest
multihandikappade eleverna finns på Ekeskolan. Jag
tycker inte att det är en intressant fråga. Jag tycker att
den intressanta frågan är att det på Ekeskolan finns 33
barn som kommunerna inte har kunnat hjälpa. Det
säger kanske en del av komplexiteten i deras funk-
tionshinder.
Jag är helt övertygad om att kommunerna aldrig
kan komma nå samma specialkompetensnivå som en
specialskola. Vad är då anledningen till det? Jo, där-
för att de här barnens funktionshinder är så speciella
att en speciallärare kanske träffar ett enda barn med
just en viss typ av behov under hela sin karriär och
livstid.
Det säger sig självt att framför allt de små kom-
munerna då löpande inte kan hålla lika hög kvalitet.
Kanske kan knappast ens de stora kommunerna klara
det som specialskolan Ekeskolan klarar.
Den andra frågan gäller den avvecklade skolan på
Tomteboda. De synpunkter som jag har fått är inte
alls så odelat positiva som den politiska uppfattning-
en om detta har varit.
Hur ska man utveckla kommunernas kompetens
och framför allt kopplingen till kommunernas resur-
ser? Jag vill att varje barn med funktionshinder ska ha
en statligt garanterad och finansierad rätt att välja
skola. Det innebär att pengarna följer med barnet dit
som det självt, föräldrarna och experterna tycker att
barnet ska gå. Det innebär att kommunerna inte har
möjlighet att styra resurserna till någonting annat men
också att man förmodligen förbättrar resurstilldel-
ningen till de barnen i många kommuner, där de kan-
ske i första hand betraktas som kommunala budget-
problem.
Det är den bilden som många föräldrar ger. De har
kämpat år efter år och slagit sig blodiga mot hem-
kommunen därför att barnen inte får tillgång till det
stöd som de behöver.
En annan fråga är att kommunerna uppvisat bris-
ter när det gäller LSS-lagen, inte minst i de tider som
vi nu har haft. Öronmärk alltså pengar direkt till barn
med funktionshinder, och ge dem själva makten att
välja på vilken skola de ska gå! Då kommer situatio-
nen att förbättras. Jag tror att barn och föräldrar då
kommer att avgöra om specialskolorna behövs. Under
en för mig överblickbar period är jag helt övertygad
om att Ekeskolan skulle få vara kvar, om man flyttar
makten från politiker till människorna själva.

Anf. 139 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Först ett tillrättaläggande. Sten
Tolgfors säger att vi har svårt att se att barnen på
Ekeskolan är mer än synskadade. I alla våra hand-
lingar står det att det handlar om synskadade med
tilläggshandikapp eller i övrigt handikappade.
Det jag inte kan få att gå ihop riktigt i Sten
Tolgfors argumentation är att han säger att segrega-
tion i vissa fall kan vara något positivt, om den är
självvald. Samtidigt beskriver han att de barn som
finns på Ekeskolan i dag finns där på grund av att de
har upplevt misslyckanden i sina hemkommuner. Då
är ju frågan: Hur pass självvalt är det då egentligen,
om det är det som är grunden för alla de elever som
finns på Ekeskolan? Det är den bild Sten Tolgfors får
oss att se när det gäller barnen på Ekeskolan.
Sten Tolgfors pratar ofta om att han har träffat
barn där som för första gången har fått en kamrat,
eller att det är först när de kom till Ekeskolan som de
har lärt sig att skratta. För mig är det beklämmande,
därför att för mig innebär en handikappolitik som är
seriös att man kan erbjuda möjligheter så att barn lär
sig skratta i sina hem från början och att man får
kamrater, oavsett om de är handikappade eller inte, i
samhället.
Sten Tolgfors! Valfriheten; för vilka är det som
valfriheten inte ska gälla? För vilka elevgrupper? Är
det vissa kommuner - Sten Tolgfors säger att de alltid
är misslyckade - som låser in barnen i en garderob
med en assistent, och vilka kommuner är det i så fall?
Sten Tolgfors måste klart tala om vilka som inte ska
få den här valmöjligheten, för han lägger inte fram
några förslag på att öppna för att det ska finnas fler
specialskolor.

Anf. 140 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Det jag lägger fram förslag om är att
ge alla barn, och särskilt barn med funktionshinder,
en statligt garanterad och finansierad rätt att välja
skola. Då kommer faktiskt behovet att styra om
Ekeskolan eller andra specialskolor blir kvar, och
faktiskt också om det kommer att öppnas nya, anting-
en i offentlig eller i enskild regi. Valfriheten ska
självklart inte bara gälla några, utan den ska gälla
alla, och inte beskäras, som socialdemokraterna vill
nu.
Den andra frågan som Torgny tog upp är en fråga
om avvägning mellan ambition och verklighet. Det är
klart att vår vision och vårt mål måste vara att alla
barn accepteras. Jag har jobbat med mobbningsfrågor
i tio år, och jag vet att det inte är så. Jag har pratat
med tillräckligt många föräldrar och barn som är
funktionshindrade för att veta att många av barnen
inte är accepterade. De är inte delaktiga. De är utan-
för och har hamnat i en skrubb, och de upplever det
väldigt tydligt, inte minst när de kommer till de tidiga
tonåren.
Då är frågan: När visionen kolliderar med verk-
ligheten, Torgny, ska det då finnas en utväg eller ska
det inte göra det? Torgny Danielsson vill ta bort ut-
vägen. Han vill säga till de barn som faller igenom
därhemma - eller man kan se det så, och det kanske
är riktigare, att kommunerna faller igenom - att det
inte finns någon dörr som kan öppnas. Situationen är
som den är. Möjligheterna är uttömda. Man har prö-
vat två, fyra, sex, åtta eller tio skolor, men det har inte
lyckats. Okej, det var det. Vad gör man då? Det är
den fråga som Torgny Danielsson måste svara barnen
med multifunktionshinder på, och som de är väldigt
oroliga för att han inte kan svara på.
Det är därför segregationen kan vara positiv när
den är självvald. Om man tillräckligt länge har upp-
levt att man tittas på, man pekas åt, man sitter utanför
och man är inte med; att då komma till specialskolan
Ekeskolan med barn i samma situation där man kan
titta på funktionshindren totalt avdramatiserat, där
alla är en i gänget, där man är del av ett kompisgäng
med kamratskap och helhet och kanske t.o.m. kan få
kille-tjej-relationer, då är segregationen någonting
positivt, och då är den självvald. Alternativet är ju att
det blir en negativ segregation som man känner och
upplever varje dag på hemmaplan.

Anf. 141 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Både Sten Tolgfors och jag har kol-
leger och kamrater i våra respektive partier som är
ansvariga för kommunal verksamhet över hela landet.
Det gäller både borgerligt styrda kommuner, social-
demokratiskt styrda kommuner osv. Vad säger Sten
Tolgfors då till dem när han åker ut? Säger han då: Ni
har inte och kommer inte heller att kunna skapa de
resurser som behövs för att kunna erbjuda de barn
som har funktionshinder av olika slag möjligheten att
få sin skolgång i närheten av sina hem.
Sten Tolgfors! Ni moderater pratar ofta om mång-
fald. Är det den statliga specialskolan som kan skapa
det mesta av mångfalden, eller kan man skapa den
bäst ute i kommunerna? Jag menar då mångfald som
ger möjlighet att skapa verklig valfrihet, dvs. ett stort
antal möjliga lösningar och olika individanpassade
åtgärdsprogram.

Anf. 142 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Torgny Danielsson frågar mig vad
jag säger till mina kommunpolitiker. Det intressanta
är väl att fråga vad de säger till mig? Och vad säger
Torgny Danielssons kommunpolitiker till mig? De
säger nämligen samma sak.
Jag kommer t.ex. från lilla Åmål från början. Jag
hör från många små kommuner att man inte tror på
möjligheten att man ska kunna erbjuda en tillräckligt
god undervisning på hemmaplan, därför att man har
problem i dag. Man har stora problem i dag. Lärarna
tror i många fall inte på det heller. Framför allt tror
inte föräldrar på det, och inte barn heller, som har
upplevt att fernissan på välfärdsstaten vad gäller barn
med funktionshinder är synnerligen tunn. Det finns
oerhört mycket att göra här, och den delen är vi över-
ens om: Kommunerna måste bli bättre.
Torgny Danielsson frågar också vem som ska
skapa mångfald, men det ligger i sakens natur att jag
inte kan fatta beslut om det. Mångfalden kommer
som ett resultat av de mångas valfrihet. Då kommer
det att vara så att statliga specialskolor kommer att
behövas och finnas, statligt kompetensstöd till kom-
munerna kommer att behövas och finnas, kommunala
skolor som är duktiga på detta kommer att behövas
och finnas, och jag tror också att vi kommer att få se
enskilt drivna skolor som kommer att behövas och
finnas. T.ex. tror jag att föräldraföreningen på
Ekeskolan i ett långsiktigt perspektiv säkert skulle
göra ett jättebra och engagerat arbete med att driva
den skolan.
Men Torgny är fast i ett systemperspektiv. Han
tror att vi här och nu ska fatta beslut om var funk-
tionshindrade barn ska gå och var de har det bäst.
Men besluten ligger inte hos oss. De ligger hos barn
och föräldrar. Mångfalden kommer inte ovanifrån -
den kommer underifrån.

Anf. 143 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag
väldigt väl känner igen debatten. Det är en debatt som
står mellan oss som tror att vi kan åstadkomma för-
ändringar och förbättringar och dem som inte vill
åstadkomma dessa förbättringar.
I mars månad i nådens år 1999 debatterade vi i
den här kammaren en antidiskrimineringslag för ar-
betslivet, en lag som ska stötta de funktionshindrade
på arbetsmarknaden. När frågan om den lagen skulle
avgöras här i kammaren visade det sig att moderater
och centerpartister var emot att funktionshindrade
skulle ha rätt att slippa bli diskriminerade i arbetsli-
vet. Jag kommer tillbaka till detta senare.
Det är bra, herr talman, att vi nu kan gå vidare i
utvecklingen och bygga ett samhälle för alla, ett jäm-
likt samhälle där alla har möjlighet till full delaktig-
het. Men det här är ingen lätt process i många olika
avseenden. Inte minst när det gäller opinionen har det
visat sig under FUNKIS-utredningens tid, dvs. den tid
då FUNKIS-utredningen har diskuterats och beretts,
att det här är komplicerat.
Och det är lätt att skapa oro. Det är lätt att
skrämma upp människor - som Gunnar Goude sade
här tidigare - om man väljer ord som man sedan
glider på och ger intryck av att det är någonting annat
som ska åstadkommas än det vi egentligen vill göra.
Jag tycker vidare, som fler har sagt här, att det är
beklagligt att vi inte har haft möjlighet att diskutera
bredden i det här stödet till funktionshindrade elever,
utan att debatten har fokuserats på en liten del. Och
det är klart att det är så som jag tror Beatrice Ask
sade tidigare: Det är naturligt att man diskuterar det
man är oense om. Men det är inte riktigt på det sättet
att vi kan göra det så lätt för oss. Vi har också en
skyldighet att diskutera på bred front.
I propositionen Elever med funktionshinder - an-
svar för utbildning och stöd tas flera avgörande steg
framåt i arbetet med att göra samhället mera jämlikt
och öka förutsättningarna för delaktighet. Men när vi
tar dessa steg framåt i utvecklingen är det viktigt på
vilket sätt det sker. När FUNKIS-utredningen pre-
senterades var jag kritisk på ett antal punkter. Jag var
det därför att jag vet hur den här typen av förändring-
ar påverkar, kan skapa oro osv.
Jag vet det därför att jag själv är förälder till ett
barn som är utvecklingsstört. Jag vet det därför att jag
nu har arbetat med handikappolitik i socialutskottet i
fem år. Jag vet att tiden är viktig, tiden att lära känna
nya förutsättningar och nya ambitioner så att föränd-
ringar inte ska upplevas som hot.
Jag har därför varit djupt engagerad i att påverka
det förslag som vi nu har att ta ställning till så att det
fångar upp de erfarenheter som jag och andra har av
att ha vistats under lång tid i miljöer där vi umgås
med funktionshindrade både i organisationer och i
familjesituationer.
Mycket av det arbete som jag och andra har enga-
gerat oss i har också skett tillsammans med föräldra-
föreningen vid Ekeskolan och med stöd av den. Jag är
därför väldigt nöjd att de synpunkter som jag och
andra har redovisat i stor utsträckning har tillmötes-
gåtts.
En av de synpunkterna har varit föremål för väl-
digt mycket diskussioner här i dag. Ska skolan stäng-
as, som Sten Tolgfors och andra säger, eller ska ele-
verna få fortsätta att gå i skolan? Jag har försökt att
läsa betänkandet. Jag har inte hittat att det någonstans
står om stängning.
Det är det som Gunnar Goude var inne på tidiga-
re. Genom att glida på formuleringarna försöker man
att få det till någonting annat än vad det egentligen
handlar om. Eleverna kommer att få gå kvar på
Ekeskolan. I den debattartikel som Sofia Jonsson
hänvisade till tidigare i dag står det just det som jag
nu säger.
De elever som nu går på Ekeskolan får fortsätta
att gå på Ekeskolan sin skoltid ut om de vill. Elever i
framtiden i den här situationen som behöver det stöd
som en skoltid på Ekeskolan utgör kommer också att
få den skoltiden. Det kommer att finnas i riksdags-
protokollet. Ni får gå till rätta med mig den dagen det
inte är giltigt längre.
Ett annat område som jag har synpunkter på
handlar om möjligheterna att under en begränsad tid
få stöd och träning och att få möjlighet att använda
den specialkompetens som finns t.ex. vid Ekeskolan.
Den möjligheten var inte riktigt tydligt beskriven i
utredningen.
Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att vi på
den punkten fått klarläggande. Tycker skolan hemma,
föräldrarna och övrig profession som finns kring ett
funktionshindrat barn att eleven behöver just det
stödet kommer det att finnas till hands. Det kommer
att vara en jättebra och viktig oas för dessa ungdomar.
Herr talman! Jag har också haft synpunkter på det
som står i propositionen om lokaliseringen av resur-
scentrumverksamheten. Propositionen skulle kunna
tolkas på det sättet att resurscentrum för synskadade
på sikt skulle enbart finnas i Stockholmsområdet. Jag
anser inte att en sådan ordning är bra. Skälet för det är
flera.
Genom att geografiskt sammanföra organisationer
som tidigare funnits på olika platser finns det en upp-
enbar risk att kompetens går förlorad. Det gäller inte
minst här där det väldigt mycket handlar om att kom-
petensen är människor.
Det är lätt att man väljer någonting annat än att
flytta med till en förändrad lokalisering. Får man en
sådan utveckling innebär det naturligtvis att det yt-
terst är de funktionshindrade eleverna som drabbas
och som går miste om resursen.
Dessutom skulle en sådan lokalisering som man
möjligtvis kan läsa in i propositionen få till följd att
Ekeskolan inte skulle kunna fullgöra sina uppgifter.
Den verksamhet som var kvar skulle bli för smal. Det
skulle också drabba eleverna.
Det är alldeles utmärkt att utskottet lägger denna
uppgift hos den nya styrelsen. Alla inblandade vinner
därmed tid. Tid är viktigt för att göra den bästa analy-
sen av vilken modell som bäst gynnar ungdomarna.
Personligen är jag övertygad om att det är att behålla
såväl Ekeskolans resurscentrum som Tomtebodas.
Väldigt mycket talar för att det är den optimala lös-
ningen.
Herr talman! Jag tycker att det går att dra en tyd-
lig slutsats av det jag berättat om processen när det
gäller att påverka det slutgiltiga förslaget vi har i
riksdagen. Min slutsats är att det är en mer fram-
gångsrik väg att vara konstruktiv och delta i proces-
sen än att gå vid sidan av och hojta.
Herr talman! Jag ska avslutningsvis säga något
om mitt ideologiska förhållningssätt till arbetet med
att skapa lika förutsättningar och en situation och ett
samhälle där alla är lika mycket värda. Som politiskt
aktiv vill jag vara pådrivande för att ta många steg
framåt i den utvecklingen.
Jag vet också att det förhållningssätt som jag, vi
socialdemokrater och flera andra har tyvärr inte delas
av alla. Många tolkar förändringar som försämringar
eftersom man inte ser målet. Vi har genomfört många
förändringar i samhället som har syftat till att göra det
bättre för alla och skapa förutsättningar så att männi-
skor som kanske inte alltid passar in i normalmallen
ska kunna leva ett vanligt liv. Vi har mött motstånd.
Vi har mött motstånd från dem som har motsatt
sig att vi ska stänga institutioner och låta utvecklings-
störda komma hem och bo i samhället. Vi har mött
motstånd när vi ville förändra sjukvården för psykiskt
sjuka. Jag tycker, herr talman och kolleger, att det
finns anledning att komma ihåg den resa vi har gjort
på handikappområdet under det här århundradet.
Vi har gått från en situation där man skulle göm-
ma undan dem som inte passade in i normalmallen
och där man dolde funktionshindrade. De fick inte
vara med i samhället, de fick inte visas upp. Ibland
var det så att de placerades i ladugården. Det finns
anledning att komma ihåg den resan. I den situation
där vi står i dag vill vi åstadkomma ett samhälle som
fungerar för alla överallt.
Vi ska inte ha speciella bibliotek för den som rö-
relsehindrad eller den som är döv. Vi ska inte ha
speciella kommunkontor för dem som är synskadade.
Vi ska bygga ett samhälle som i alla delar fungerar
för alla människor. Då måste man ta steg framåt. Då
måste man våga att ta en debatt mot dem som är räd-
da för att förändringar innebär försämringar.
Slutligen vill jag säga någonting om det som hänt
under 90-talet. Vi har förbättrat samhället för många
människor med funktionshinder. Vi har genomfört
lagstiftning, som här har beskrivits tidigare. Det
handlar om lagen som stöd och service, assistanser-
sättning och psykiatrireformen. Vi har lyckats värna
den här gruppen funktionshindrade.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen bad
riksdagens utredningstjänst att beskriva hur det hade
utvecklat sig när det gällde anslagen till handi-
kappområdet under 90-talet.
Jag ska inte gå igenom detta i detalj. Jag kan bara
säga att det visade sig att mycket mer pengar går till
de här grupperna i dag än tidigare. Fler människor
omfattas av stödet än någonsin tidigare. Ulf Nilsson
från Folkpartiet, som jag tror har lämnat kammaren,
ville återställa handikappreformen. Är det de två och
en halv miljarderna i assistansersättning som fanns
1994 som han ville komma tillbaka till? Eller vad är
det för någonting? I dag är det 7 miljarder. Mer än
8 000 personer har personlig assistans. Bara för att
det inte ska råda någon tvekan om detta säger jag:
Aldrig någonsin har så många funktionshindrade haft
så mycket personlig assistans som i dag. Andra kan
försöka vrida på den bilden - men detta är fakta.
Om den politiska viljan finns kan man genomföra
sådana här förändringar. Men om man säger att det
inte går så blir det inget. Detta gäller naturligtvis
också den här målgruppen. Vill man att en viss grupp
människor - om det nu är 30 eller 1 000 - i samhället
för alltid ska vara utanför och i en speciell fålla så är
det förstås rätt att säga som moderater, centerpartister
och kristdemokrater. Var folkpartisterna står vet jag
inte, eftersom de tycker två saker. Men om vi vill att
alla ungdomar ska ha samma chans att vara med
överallt i samhället måste vi ta steg framåt. Då måste
vi också våga föra en diskussion med dem som är
oroliga för de förändringar vi vill göra, och inte be-
skriva de förändringarna på ett sådant sätt att man
åstadkommer ännu mer oro.

I detta anförande instämde Eva Johansson, Nils-
Göran Holmqvist, Torgny Danielsson, Agneta Lund-
berg och Sonja Fransson (alla s).

Anf. 144 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Hans Karlsson inledde med att säga
att han känner igen debatten. Han stod och slog sig
för bröstet och menade att han och socialdemokratin
tror på förändringar och förbättringar. Han pratade
om ett samhälle för alla. Det vill jag också ha. Han
pratade om ökade resurser till kommuner, skolor och
funktionshindrade. Det vill jag och vi som vill bevara
skolan också ha. Det gäller speciellt med tanke på att
det bara är 50 % av kommunerna som har en plan för
funktionshindrade och handikappade i kommunen.
Men det finns en sak till - och en väldigt stor
skillnad mellan Hans Karlsson och mig. Jag tror ock-
så på elevens rättigheter och valmöjligheter.
Hans Karlsson pratar om ett samhälle för alla -
om lika förutsättningar och människors lika rätt och
värde. Jag undrar hur det går ihop med hans stora
samhällsbild om att han vet hur alla elever vill ha det.
Han tar fram en fyrkantig bild på skolpolitiken där
alla ska stöpas i samma form.
Hans Karlsson! Det är viktigt att öka resurserna
till kommuner. Men det är också viktigt att se till en
valfrihet. Varför kommer Hans Karlsson fram med
den motsättningen?

Anf. 145 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Till att börja med vill jag säga att det
kanske är lite genant för Sofia Jonsson att jag här
påminner kammaren och åhörarna om att centerpar-
tisterna gick emot förslaget om att skapa en lag som
förbjuder diskriminering av funktionshindrade i ar-
betslivet. Jag förstår att Sofia Jonsson tycker att det är
genant.
Sedan vill jag tala om valfriheten. Vad vi gör med
detta förslag är att vi ökar valfriheten, Sofia Jonsson.
I dag kan man nämligen inte alltid välja att gå i sin
skola hemma därför att skolan inte har byggt ut resur-
serna. Med de besked som lämnas i betänkandet blir
det tydligt att det är en uppgift för varje kommun och
skola att klara detta.
Det är viktigt att vi också ser till att skolan finns
kvar för de elever som med sina föräldrar och sin
skolpersonal ändå känner att de för längre eller korta-
re tid behöver gå i en särskild skola för att träna sig i
särskilda delar. Och som jag skrev i Nerikes Allehan-
da i går, och som Ingegerd Wärnersson, Torgny Da-
nielsson, Lennart Gustavsson, Gunnar Goude m.fl.
har sagt här, så kommer Ekeskolan att vara kvar.

Anf. 146 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Först har jag en kort kommentar till
det förslag till lag som Hans Karlsson diskuterade.
Det var inte så att vi gick emot det - vi gick ett steg
längre. Vi ville ha en samlad diskrimineringslag för
både homosexuella, funktionshindrade, invandrare
osv. Vi gick ett steg längre än vad socialdemokratin
då gjorde.
Hans Karlsson har själv kommenterat sin debat-
tartikel i Nerikes Allehanda i går om att skolan ska få
finnas kvar. Men, Hans Karlsson, det är ju bluff och
båg! Det handlar ju inte om det. Grundskolan och den
fasta skoldelen ska ju försvinna. Om Hans Karlsson
nu är så övertygad i sin argumentation och i sin
ståndpunkt - varför törs han inte gå ut i debatten och
diskutera det han verkligen står för? Jag förstår inte
hur diskussionen och kopplingen Hans Karlsson gör
går ihop. Varför hanterar han och socialdemokratin
detta på det här sättet?

Anf. 147 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag inte förstår
vad det egentligen är Sofia Jonsson frågar om i den
sista frågan. Jag har väl tydliggjort i flera artiklar
under den senaste tiden var jag står i den här frågan.
Det kan det inte råda något tvivel om. Det jag står för
står hela det socialdemokratiska partiet i Örebro län
för. Detta säger jag för att undanröja andra missförs-
tånd som har spridits i den här kammaren under da-
gen. Vi är fullständigt eniga.
Centerpartisterna röstade emot antidiskrimine-
ringslagen, Sofia Jonsson. Riksdagen hade inte att ta
ställning till något annat förslag. Det fanns ingen
annan utredning framme. Att samla alla diskrimine-
ringslagar under en hatt är ju en fråga i nästa steg. Det
fanns inget sådant förslag att ta ställning till. Därför
tycker jag att det hade varit ganska trevligt om ni
hade stött det förslag som fanns och som från och
med i år faktiskt gör det förbjudet att diskriminera
funktionshindrade. Men på den vagnen är inte center-
partister och moderater med.

Anf. 148 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Hans Karlsson sade att debatten om
Ekeskolan gjort att vi inte haft möjlighet att diskutera
bredden. Jaså, vem har hindrat det? Det skulle jag
gärna vilja att Hans Karlsson svarar på.
Hans förnekar också att Ekeskolans fasta special-
skola ska stängas. Jag läser ur betänkandet:
Utskottet har i det föregående ställt sig bakom re-
geringens förslag att avveckla de fasta skoldelarna
vid Ekeskolan och Hällsboskolan.
Sedan låtsas Hans som det regnar och hänvisar till
att allt ska bli som det är. Det ska ju bli möjligt att
komma till resurscentrumet på visstidsbesök. Men det
är en helt annan sak! Det är då inte fråga om att man
går med klasskamrater läsårsvis med trygghet och
långsiktighet i en social miljö. Då är det fråga om att
komma under en begränsad tid - ingen vet hur länge
det kan vara - och på träningsbesök eller utrednings-
besök lära sig något särskilt t.ex. Det är inte vad Hans
Karlsson och jag gjorde när vi gick i skolan. Vi hade
klasskamrater, långsiktighet osv.
Den andra delen i detta är att det är totalt oklart
var detta resurscenter ska finnas, vilket också gör det
väl magstarkt att hävda att inget ska hända med
Ekeskolan. Någon annan någon annanstans någon
annan gång ska fatta beslut om lokaliseringen - det är
innebörden av majoritetens beslut. Det finns en bety-
dande risk för att ingenting alls blir kvar där Ekesko-
lan i dag ligger.
Hans Karlsson säger att vi glider på ord. Jag häv-
dar att han glider på åsikter. Låt mig läsa upp vad han
själv har skrivit i Nerikes Allehanda:
Det finns barn med mycket svåra funktionshinder
som mår mycket bra av integration i den allmänna
skolan. Men det finns också ett antal barn som inte
får samma chanser i en allmän skola som i en skola
inriktad på deras speciella behov.
I samma artikel förbinder sig också Hans Karlsson
att försvara den fasta skoldelen vid Ekeskolan så att
den blir kvar och utvecklas. Tala om att glida på
uppfattningar! Denna artikel är från november. Ing-
enting så substantiellt har hänt att det skulle kunna
motivera en sådan total och dramatisk omställning
som den Hans Karlsson har genomgått.

Anf. 149 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! För en stund sedan sade jag, men
Sten Tolgfors lyssnade kanske inte på mig då, att jag
tror att den skoldel som kommer att finnas kvar blir
en väldigt värdefull oas för dessa ungdomar. Med
detta vill jag säga att jag är övertygad om att det un-
der en ganska lång tid kommer att finnas behov av att
under längre eller kortare perioder gå på Ekeskolan -
inte på resurscentret, Sten Tolgfors! Sten Tolgfors vill
inte läsa hela texten, utan han läser valda delar som
passar hans åsikt och hans retorik. Det läser han gång
på gång men han läser inte helheten. Det kommer att
finnas ett resurscenter och det kommer att finnas en
skoldel, Sten Tolgfors och alla andra!

Anf. 150 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Vi fortsätter den pedagogiska öv-
ningen. Ännu en gång ska jag återge vad som står i
betänkandet: Det behöver införas regler i skollagen
om att barn som är synskadade eller gravt språkstörda
får följa sin skolplikt i särskilda resurscenter. Det är
vad som står i betänkandet i den delen.
Hans Karlsson svarade över huvud taget inte på
frågan om vad det är som har hindrat honom att föra
vilken debatt han vill när det gäller politiken för skol-
gång för barn med funktionshinder. Skulle detta på
något sätt hindras av att många har velat diskutera
Ekeskolan? Snarare borde det ju ha uppmuntrat. In-
tresset för skolgången för barn med funktionshinder
har väl aldrig varit större.
Hans Karlsson har ännu inte förklarat vad det är
som motiverar denna totala omställning. Både han
och kommunens socialdemokrater har ju förbundit sig
att försvara specialskolan vid Ekeskolan - den fasta
skoldelen - men sedan gör Hans Karlsson precis
tvärtom.
Svara gärna också, Hans Karlsson, på frågan om
hur den här avvecklingen av specialskolan ska gå till!
Hur ska man klara att behålla kompetensen när alla
vet att skolan har ett beslut om stängning hängande
över sig? Jag vet att personal redan nu börjar fundera
på att söka sig någon annanstans. Hur ska man klara
ekonomin när man får ett ständigt minskande elev-
antal t.ex.?
Vi vet att de ekonomiska konsekvenserna inte, va-
re sig för kommunerna eller för skolan eller över
huvud taget, finns med i dagens betänkande. Detta
ska kastas in i efterhand, som jästen efter degen.
Därför blir beslutet här formellt vid voteringen senare
ett skott i mörkret. Ingen vet effekterna.
Avslutningsvis talar Hans Karlsson om 30 barn
för alltid utanför men de själva väljer, vill och kämpar
för att få gå på specialskolan Ekeskolan för att tillgo-
dogöra sig alla kunskaper som de behöver för att
kunna vara delaktiga i samhället i stort.

Anf. 151 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Om vi nu ska läsa ur betänkandet
kunde vi kanske idka högläsning gemensamt från
början till slut, Sten Tolgfors, så att vi kan redovisa
helheten. Sten Tolgfors utelämnar text när han läser
ur betänkandet. Där står det nämligen: "Samtidigt
byggs riksresurscentren ut vid de båda nämnda sko-
lorna och tillförs en mindre skoldel för visstidsplace-
ring." Det passar inte Sten Tolgfors retorik att peka
på detta.
En skoldel kommer att finnas kvar. Om man, Sten
Tolgfors och andra, ska kalla den fast eller inte tycker
jag mest är en semantisk fråga. Den här skoldelen
kommer att finnas tillgänglig för de ungdomar som
behöver den. Det är min bedömning och den får du,
Sten Tolgfors, och andra kritisera mig för den dagen
detta inte längre är giltigt.
Sedan gäller det detta med att bevara kompetens.
Genom att samtidigt bygga ut resurscentret skapas
naturligtvis större förutsättningar för att bevara kom-
petensen jämfört med om vi bibehåller nuvarande
läge. Sedan må man hålla alla tummar man kan för att
moderat politik inte blir genomförd på det kommu-
nala området, för då blir det inte lätt att fullgöra det
här. Moderaterna vill ju ta av kommunerna en massa
pengar och sänka skatten för de välbeställda. Med en
sådan politik klarar vi självklart aldrig att ge de här
eleverna en bra skolgång.

Anf. 152 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Regeringen har i sin proposition Ele-
ver med funktionshinder - ansvar för utbildning och
stöd en god principiell utgångspunkt, nämligen att
"rätt till stöd, likvärdiga villkor och utbildning av god
kvalitet för barn och ungdomar med funktionshinder
måste stödjas och utvecklas".
I föreliggande betänkande Elever med funktions-
hinder har det skett några förbättringar jämfört med
propositionstexten men fortfarande finns negativa
förslag kvar, främst om att inskränka målgruppen för
framtidens specialskolor till att endast omfatta döva
och hörselskadade elever med behov av teckensprå-
kig miljö - däremot inte för synskadade, talskadade
elever eller elever med multipla funktionshinder.
Konsekvensen blir att de fasta skoldelarna på
Ekeskolan i Örebro och Hällboskolan i Sigtuna suc-
cessivt avvecklas genom ett intagningsstopp.
Nu förespråkas i stället en satsning på "en ut-
byggd resurscenterverksamhet med en mindre skoldel
för visstidsplaceringar vid centren". Vidare heter det:
"Inom ramen för resurscenterverksamheten skall det
enligt regeringens förslag finnas en mindre skoldel
för visstidsplaceringar för att kunna möta behoven
hos barn och ungdomar som av olika skäl kan behöva
mer intensifierade specialpedagogiska insatser under
viss tid."
Därefter har utskottet kommit med en ny skriv-
ning som jag för min del anser är en förbättring:
"Dessa placeringar vid resurscentret kan efter
överenskommelse och utifrån den enskilda elevens
specialpedagogiska behov pågå en längre eller kortare
tid och ibland vara av återkommande karaktär."
Fru talman! Hos mig väcker detta ett antal frågor
som jag gärna ser blir besvarade under den här de-
batten: Vad innebär egentligen visstidsvistelse? Vad
innebär placering under längre respektive kortare tid?
Här ger betänkandet inget svar. Jag konstaterar
dock att skolminister Ingegerd Wärnersson gav sin
definition av visstidsbegreppet i en interpellationsde-
batt den 12 oktober: "- - - det kan vara allt ifrån en
vecka till flera år. Det handlar alltså fortfarande om
att utgå från den enskilda eleven." Denna tolkning av
begreppet viss tid fick nog många att höja på ögon-
brynen, dvs. att viss tid kan röra sig om flera års tid.
För mig blir det då snarast en lek med ord. Om en
visstidsplacering på t.ex. Ekeskolan innebär flera år
har jag svårt att förstå hur det ska kunna fungera utan
en fast skoldel och utan möjligheter till ett boende vid
den skolenheten, även om man formellt är skriven i
hemkommunen.
Både utskottet och skolminister Wärnersson mar-
kerar att det handlar om att utgå från den enskilda
elevens specialpedagogiska behov. Det är givetvis en
riktig, en korrekt, ståndpunkt men jag uppfattar skol-
ministerns tolkning betydligt vidare. Åtminstone jag
skulle inte ha kunnat läsa ut en sådan tolkning av
visstidsbegreppet om jag enbart hade haft tillgång till
betänkandetexten. Jag skulle därför ha önskat att även
betänkandetexten hade haft en förklaring av visstids-
begreppet i enlighet med skolministerns tolkning men
så är inte fallet. För egen del kan jag därför inte till-
styrka betänkandet i denna del men jag skulle väl-
komna att ledamöter i utbildningsutskottet, och helst
även skolminister Ingegerd Wärnersson, i dag be-
kräftade att en visstidsplacering kan sträcka sig över
flera år om det anses nödvändigt för att tillgodose den
enskilda elevens specialpedagogiska behov.
Fru talman! En annan förändring i betänkandet
jämfört med propositionen är att utskottet visserligen
ställer sig bakom regeringens intentioner att samman-
föra Tomtebodaskolans resurscenter och Ekeskolans i
en gemensam organisation men att utskottet "anser att
frågan om de båda resurscentren skall samlokaliseras
till Stockholmsområdet bör lämnas öppen".
Det har i olika inlägg, även här i kammaren i dag
men framför allt av socialdemokratiska riksdagsle-
damöter från Örebro län, med Hans Karlsson i spet-
sen, setts som en stor seger och som att verksamheten
vid Ekeskolan nu är räddad. Men den slutsatsen kan
man inte vara säker på. Där delar jag Sten Tolgfors
uppfattning.
Det skrivs ju fortfarande om en samlokalisering,
gemensam organisation osv. Detta kan ske på flera
sätt, t.ex. genom att två resurscenter som i dag kan
tänkas finnas vid de här två skolorna får en gemen-
sam ledning och finns på två platser. Det kan också
vara så att de slås ihop till en lokalisering - Stock-
holm eller Örebro - under gemensam ledning. Om
det senare gäller kan man faktiskt inte utläsa om
skolan i Örebro i något avseende finns kvar. Där får
vi vänta och se vad den kommande styrelsen för stö-
dorganisationen beslutar - så står det faktiskt i betän-
kandet.
Vi har analyserat och diskuterat denna fråga väl-
digt ingående inom Vänsterpartiet. Det råder en stor
samstämmighet runt många frågor som i dag inte
kommit upp till debatt. Jag och partiet delar den upp-
fattningen, som det står i betänkandet, att alla elever i
huvudsak ska få en kvalificerad undervisning i sina
hemkommuner. De flesta funktionshindrade elever
får också i nuläget sin undervisning i hemkommunen.
Ett mindre antal funktionshindrade elever kommer
säkert att kunna få ett ökat stöd genom den kompe-
tens som byggs upp i olika resurscenter runt om i
landet. Några kommer att få ytterligare stöd genom
visstidsplaceringar där under kortare eller längre tid.
Men det jag är rädd för är att ytterligare några, ett
fåtal elever, med ungefär likartade funktionshinder
eller kombination av funktionshinder som de elever
som i dag finns och som får sin undervisning på
Ekeskolan och Hällsboskolan riskerar att komma i
kläm vid omläggningen. Det gäller som tur är inte
dem som redan påbörjat sin utbildning eller hinner
börja innan intagningsstoppet, men alla tänkbara
presumtiva elever riskerar att missgynnas.
För egen del är det fullständigt obegripligt, för att
använda ett hårt ord, varför denna lilla grupp elever
anses kunna riskera hela integrationsprocessen för
den stora majoriteten av funktionshindrade elever.
Jag förstår inte varför vi inte kan ha både-och. Den
gamla marxistiska tesen, av var och en efter förmåga
och åt var och en efter behov, tycker jag är ett lysande
exempel. Vissa behöver faktiskt mer stöd och under-
visningskompetens än andra. Varför bortse från den
verkligheten?
Fru talman! Jag hade önskat att stödet och kom-
petensen ute i kommunerna via stöd från olika resur-
scenter hade fått chansen att bygga upp verksamheten
före nedläggningen av de fasta skoldelarna vid de
berörda skolorna. Nu går besluten som vanligt i mot-
satt riktning. Först beslutar man att lägga ned en fun-
gerande verksamhet och hoppas på att kommunen
hinner bygga upp fungerande strukturer. Om vi i
stället för omväxlings skull hade kunnat gå motsatt
väg, att se till att få fram en fungerande verksamhet
ute i kommunerna, bygga upp olika resurscenter, då
hade vi kanske inte behövt ta ett drastiskt avveck-
lingsbeslut. Den här skolenheten hade då kunnat
avvecklas av egen kraft genom minskad efterfrågan
och vi hade haft en fungerande verksamhet på resur-
scenter och ute i kommunerna.
Jag är övertygad om att de flesta funktionshindra-
de elever och deras föräldrar vill se en god kvalifice-
rad utbildning för sig själva och sina barn i hem-
kommunen. Men detta har uppenbart i många fall
misslyckats, trots idoga och långvariga försök, vilket
kanske förklarar åldersstrukturen på Ekeskolan. Man
försöker så långt det går att få en god undervisning på
hemmaplan.
Det har sagts att tunga remissinstanser ställer sig
bakom propositionen, t.ex. Handikappombudsman-
nen. Jag konstaterar att Handikappombudsmannen
inte hade någon avvikande uppfattning när FUNKIS-
utredningen föreslog att alla specialskolor skulle
läggas ned, även de som nu räddas för hörselskadade.
Det var inget tal om att FN:s standardregler skulle
följas, utan alla specialskolor skulle läggas ned. Det
har alltså skett en viss tillnyktring hos även Handi-
kappombudsmannen och i propositionen och betän-
kandet.
Jag kan också konstatera att många tunga remiss-
instanser, som inte nämnts, faktiskt varit negativa
eller i varje fall tveksamma till den här åtgärden.
Framför allt betvivlar man de enskilda kommunernas
möjligheter att bygga upp den här kompetensen på ett
sätt som är tillfredsställande. TCO skriver t.ex. att en
skola för alla inte nödvändigtvis innebär en skolform
för alla. Jag tycker att det är tänkvärt. Jag konstaterar
att Sveriges Psykologförbund, Synskadades Riksför-
bund i det här läget åtminstone, Lärarnas Riksför-
bund, Svenska Logopedförbundet, SACO och LO har
varit mycket tveksamma, ibland också negativa till
förslaget.
Då tycker jag att man ska lära sig av erfarenheter.
Det finns tyvärr andra exempel där övergripande
beslut utifrån vällovliga principer inte lett till önskat
resultat, inte på grund av ovilja utan på grund av
bristande resurser och bristande kompetens ute i
kommunerna. Då tänker jag på det exempel som
Hans Karlsson tog upp: psykiatrireformen som inte i
alla avseenden kan sägas ha styrkt de enskilda männi-
skornas krav på trygghet, sysselsättning och utbild-
ning ens ute i kommunerna.
Jag kan alltså inte acceptera att någon elev med
funktionshinder ska behöva drabbas på ett negativt
sätt genom den föreslagna omläggningen. Det är
alltså inte rimligt att principer riskerar att gå ut över
en liten grupp funktionshindrade elever. Varför inte
försöka vara lite mer lyhörd mot de elever t.ex. i
Ekeskolan som säger att det är först i denna skolform
som de har fått kompisar, känner trygghet och fak-
tiskt fått en personlig utveckling? Varför inte lyssna
på de föräldrar som berörs? Jag fick så sent som i dag
ett brev. Där låter det så här: "Jag önskar att jag hade
fel, men efter 9 års integreringsslit vet jag vad det
handlar om. Det är som om vi lägger ner specialsko-
lor, så vips är alla handikappade barn integrerade på
ett bra sätt, för då har vi ju inte längre några special-
skolor. Simsalabim!"
Fru talman! Jag konstaterar att jag nu tvingas yrka
bifall till en borgerlig reservation från Moderaterna,
Centern och Kristdemokraterna mot den egna par-
tilinjen. Ett sådant ställningstagande är unikt för min
egen del under de drygt 20 år jag jobbat med politiskt
arbete i olika parlamentariska församlingar. Jag kän-
ner ändå ingen tvekan över beslutet, snarare en stor
sorg över att jag misslyckats med att övertyga fler
partikamrater i Vänsterpartiet att inta min ståndpunkt
i den här frågan. Jag konstaterar trots allt att jag har
stöd från en enig distriktsstyrelse i Vänsterpartiet i
Örebro län, Vänsterpartiet i Örebro kommun, det
vänsterpartistiska landstingsrådet i Örebro län osv.
Jag ser också en uppenbar risk - Sten Tolgfors kan
tycka att det är bra - att om vi lägger ned de statliga
specialskolorna finns det en grogrund för att man i
stället försöker hitta privata lösningar i form av fristå-
ende skolor, vilket för mig är mer negativt än en helt
statlig specialskola.
Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
reservation 3, delvis, under mom. 4 beträffande för-
ändring av specialskolans målgrupp, m.m. och bifall
till reservation 3, delvis under mom. 5 beträffande
avveckling av de fasta skoldelarna vid Ekeskolan och
Hällsboskolan.
(Applåder)

Anf. 153 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Eftersom frågan har ställts här kring
visstidsplaceringen och vad som egentligen gäller vill
jag upprepa: Propositionen innehåller ett förslag om
att en successiv avveckling ska ske av den statliga
specialskolan. För den enskilde eleven innebär det i
framtiden att man ska vara inskriven i sin hemkom-
muns skola. Det sägs därmed inte att man ska gå i sin
hemkommuns skola hela sin skoltid. Det innebär att
om så är att den här eleven behöver ett väldigt speci-
ellt specialpedagogiskt stöd ska man kunna erbjuda
detta. Då skrivs ett åtgärdsprogram. Det åtgärdspro-
grammet skrivs av kommunens personal och
Ekeskolans resurscenter. I lagen som kommer att
reglera vad det här innebär för den enskilde eleven
står följande: "Barn som är synskadade eller gravt
språkstörda får fullgöra sin skolplikt i särskilda resur-
scenter. Utbildningen skall med nödvändiga avvikel-
ser motsvara utbildningen i grundskolan respektive
särskolan."
Det innebär alltså att en elev kan vara en kortare
eller en längre tid i det här resurscentret och därmed
också fullgöra sin skolplikt. Vi har inte angivit hur
lång tid för detta beror, precis som jag sagt, på den
enskilde elevens behov. Så är det även i dag. Det är
inte så att målsättningen för de elever som i dag finns
på Ekeskolan är att de ska gå hela sin skoltid där.
Målsättningen är i dag att man praktiskt ska försöka
få hem dem till de skolor där de hör hemma, om det
är en träningsskola, särskola eller grundskola. Det är
alltså ingen målsättning i sig att man ska tillbringa
alla sina nio år vid Ekeskolan. Här följs upp de elever
som har varit i grundskola, grundsärskola eller trä-
ningsskola och inte fungerat och kommit som äldre
elever till Ekeskolan. Vi har nämnt de förslag som vi
tänker vidta för att förbättra situationen för de här
eleverna. Det gäller inte bara för Ekeskolans elever,
utan det här gäller generellt. Vi har en stor uppgift att
titta på den sociala delen när det gäller de elever som
i dag är integrerade ute i våra kommuner.
Det finns alltså möjlighet att fullgöra sin skolplikt
i särskilda resurscenter.

Anf. 154 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag har ingen annan uppfattning än
statsrådet i den bemärkelsen att inte heller jag tycker
att det är fel att alla elever är skrivna i sin hemkom-
mun. Jag kan också tänka mig olika förslag till finan-
sieringar. Det är inte intressant om det kallas special-
skola eller resurscenter.
Det finns dock en viss tveksamhet mellan utskot-
tets otydliga skrivning om kort och lång tid och det
som skolministern nu säger. Man kan tolka begreppet
på det sätt som statsrådet gör, att man kan få sin
skolplikt förlagd till ett resurscenter. Men ingen som
jag har pratat med har någonsin förknippat visstids-
begreppet med flera års tid. Den tolkning som stats-
rådet Wärnersson har gjort borde framgå mer av be-
tänkandetexten.
Men jag välkomnar att detta har kommit fram i
den här debatten så att det vid specialpedagogiska
bedömningar kan ligga till grund när man ska tolka
begreppet "viss tid". Det är inget ändamål i sig, men
ibland kan det krävas längre placeringar för att man
ska lyckas. Det är värdefullt att den kommentaren har
kommit fram i dag.

Anf. 155 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! En liten del i Peter Pedersens anfö-
rande handlade om psykiatrireformen. Det är lätt att
hålla med om att den inte i alla delar har varit fram-
gångsrik. Men att av det dra slutsatsen att man inte
skulle ha gjort någonting åt de psykiskt sjuka tycker
jag är att gå väldigt långt.
De allra flesta av dem som tidigare fanns på in-
stitutioner finns nu ute i samhället och har ett vida
bättre liv. Det är lite farligt att dra den typen av slut-
satser som Peter Pedersen gör i sitt anförande.

Anf. 156 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag tackar gärna för den kommenta-
ren. Jag har varit kommunalråd i Degerfors under
fyra års tid och som ordförande i socialnämnden
ansvarig för dessa frågor. Vi har lagt ned ett mycket
stort arbete i min hemkommun för att hitta lösningar.
Men det var Hans Karlsson som drog denna pa-
rallell. Jag konstaterar bara att verkligheten kan se ut
på ett annat sätt än visionerna. Det är lätt att säga att
alla, även de psykiskt störda och funktionshindrade,
ska ingå och vara en naturlig del i samhället och ha
lika villkor. Men vägen dit är väldigt lång.
När vi bryter upp en struktur skulle jag vilja att vi
för en gångs skull ser till att de nya strukturerna åt-
minstone kan skönjas vid horisonten innan vi av-
vecklar de gamla. Det är inte riksdagsledamöter eller
kommunalråd som kommer i kläm, utan det är de
enskilda individerna. Jag tycker inte att någon männi-
ska - framför allt inte en svårt funktionshindrad män-
niska - ska behöva att riskera att komma i kläm.
Om vi tar Ekeskolan som exempel är det för mig
helt obegripligt att 31 elever anses hota hela integra-
tionsprocessen. Om man bygger upp verksamheten
och lyckas med den - vilket jag hoppas att man gör -
kommer Ekeskolans fasta skoldel inte att behövas i
framtiden. Då finns det ju de alternativ som vi alla
önskar ska finnas ute i hemkommunerna. I dag finns
de inte för ett litet antal elever.

Anf. 157 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Nu var det psykiatrifrågan som jag
replikerade på. Men jag fick kommentarer när det
gäller ytterligare områden som vi har debatterat här.
Angående psykiatrin kan jag beklaga om Peter
Pedersen har intagit ståndpunkten att vi inte skulle ha
genomfört psykiatrireformen. Det innebär att han
placerar sig i bakåtsträvarnas skara, och det känns lite
trist.
Eleverna på Ekeskolan är inget hot mot integra-
tionen. De kommer att ha möjlighet att gå kvar där
hela sin skoltid. Men frågan är om vi ska satsa resur-
ser på att bygga ut resurscenter och se till att de an-
vänds på bästa möjliga sätt samt stimulera så att man
på den kommunala nivån tar ansvar fullt ut för alla
ungdomar i kommunen.
Jag vet att Peter Pedersen har varit kommunalråd i
Degerfors, och det är en av de kommuner som har det
jobbigt ekonomiskt. Men för den skull kan man inte
säga att man inte vill ta ansvar för alla invånare i
kommunen. Jag tycker att det är bekymmersamt när
han uttrycker sig på det sättet.

Anf. 158 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att Hans Karlsson tar till
väldigt billiga knep. Jag har aldrig sagt att jag tyckte
att man inte skulle ha genomfört psykiatrireformen.
Jag sade bara att man - precis som med den här re-
formen - inte får se alltför lättvindigt på de problem
som föreligger. I alltför många kommuner förekom-
mer det en lång och besvärlig kamp mellan landsting
och kommun om vem som ska betala för ditten och
vem som ska betala för datten. Det blir alltså en eko-
nomiska fråga.
Vi ser människor som enheter, inte som individer
av kött och blod, och jag vill inte att det ska bli så åter
en gång. Vi borde lära oss av de misstag som har
gjorts.
Jag betraktar mig inte i något avseende som
bakåtsträvare. Jag ser gärna reformer, men de ska
vara väl underbyggda. Det ska få ta tid, och man ska
tänka sig för.
Sedan förstår jag också att de elever som i dag
finns på Ekeskolan inte är något hot. Det är ungefär
som att säga att vi ska lägga ned halva Sverige; det
drabbar inte dem som lever nu, men om 50 år så
kommer det inte att finnas några jobb. Det är ett
konstigt sätt att argumentera. Eller hävdar ni att de
behov som eleverna på Ekeskolan har i dag inte
kommer att finnas i framtiden? Jo, säger ni då, men
de får man fixa på hemmaplan.
Finns det resurser? Ett stort antal remissinstanser
har, precis som jag, stora tveksamheter i den frågan.

Anf. 159 MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag håller med om att integrering
måste vara grunden när man ska förbättra framtiden
för funktionshindrade barn. Jag tror att huvudinne-
hållet i propositionen kan vara ett bra medel för att
göra situationen ännu bättre för det stora flertalet i
denna grupp.
Det finns i dag gott om kunskaper om integrering,
men också en hel del kunskaper om att integrering
måste genomföras med yttersta försiktighet och med
känslighet för varje individs unika situation. Vi måste
se till att inte förfalla till något slags integreringsfun-
damentalism.
För denna lilla grupp som behöver en mycket spe-
cialiserad kompetens och resurskrävande hjälp och
stöd för sina funktionshinder räcker det inte bara med
en god vilja. Det måste till gedigna resurser, kunska-
per och engagemang.
Om kommunikationen inte fungerar, om den soci-
ala samvaron inte kan fås att fungera, kan integre-
ringen i stället komma att innebära en livslång stig-
matisering. I vissa fall när det gäller de ungdomar
som kommer till Ekeskolan måste man ha insikten
och klokheten att förstå vilka elever som måste få en
alldeles specifik specialpedagogik.
Jag anser därför att den fasta skoldelen vid speci-
alskolan Ekeskolan ska få vara kvar.

Anf. 160 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Jag tänkte lyfta fram en annan fråga
än den som nyligen har diskuterats.
Jag vill först säga att jag tycker att betänkandet
innehåller väldigt många bra saker, inte minst för att
man äntligen tar ett samlat grepp om de resurser till
funktionshindrade elever som är integrerade ute i
samhället. Vi bryr oss nu om eleverna på ett annat
sätt genom att vi satsar extra resurser på elever som är
integrerade ute. Kunskapen och den pedagogiska
metodiken ska ökas bland lärare liksom kompetensen
hos kommunerna.
Det är oerhört många fler elever som är integrera-
de i samhället, och det är också den målsättning som
vi har. Det tycker jag är bra.
Det finns dock en sak som jag skulle vilja peka
på, som jag också har motionerat om. Det handlar om
riksgymnasierna och riksgymnasiernas möjlighet att
anordna individuella program. Det står nämligen i de
skolpolitiska målen att alla barn ska erbjudas en lik-
värdig utbildning, och det är en viktig formulering.
Det innebär med andra ord att också de elever som
går på riksgymnasier ska ha möjlighet att gå på ett
individuellt program.
I det här betänkandet står det att de elever som går
på ett riksgymnasium inte får tillgång till individuella
program. Detta tycker jag är diskriminerande. Jag
tycker att man då inte följer skolpolitikens mål. Man
följer framför allt inte heller de handikappolitiska
målen.
Fru talman! Jag anser att också de som går på
riksgymnasier, som många gånger är gravt rörelse-
hindrade, döva eller hörselskadade, många av dem
med flera andra tilläggshandikapp, har lika stora
rättigheter till och lika stora behov av en anpassad
skolgång med individuella program.
Jag kan inte förstå varför man här utesluter möj-
ligheten till individuella program. Jag tror nämligen
att just dessa elever har ett väldigt stort behov av att
få dem anpassade utifrån var och ens möjligheter och
behov.
Jag vill inte förlänga den här debatten, men vill
ändå peka på dessa svårigheter och yrkar därför bifall
till motion Ub24.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 november.)

12 § Vissa regeländringar på skolområdet

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU5
Vissa regeländringar på skolområdet (prop.
1998/99:110)

Anf. 161 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Det är löjligt att tala om undervisning.
Större delen av lektionerna går åt till att försöka hålla
klassen tyst eller sittande eller inom klassrummet.
Eleverna kommer droppande en efter en vartefter, och
det är svårt att urskilja någon gräns mellan rast och
lektion, början och slut. Ingen ber om ursäkt för att de
kommer för sent, kanske för att det inte går att ur-
skilja vad det är de ska komma sent till, inte till un-
dervisningen i alla fall. Eleverna tuggar tuggummi,
dricker läsk, pratar i mobiltelefoner, studsar med
basketbollar, springer runt och jagar varandra genom
klassrummet, kallar varandra och lärarna för hora och
bög. Några stycken, som man knappt ser, halvligger
paralyserade över bänkarna och försöker gömma sig
och drömma sig bort.
Fru talman! Det var ett kort utdrag ur en artikel i
en av våra sydsvenska dagstidningar. Författaren
Christina Classon blev inbjuden som gästförfattare till
en skola i Malmö och hennes upplevelser blev till
artiklar som ger en bild av en svensk skola i förfall.
Den mörka bild som hon förmedlar är säkert en
verklighet på många platser i landet men speglar
dessbättre inte fullt ut läget i våra svenska grundsko-
lor. Det finns massor av fina exempel på goda skolor
där relationerna mellan elever och mellan lärare och
elev är utmärkta och där en verklig kunskapsbildning
sker. De olika rapporter som försöker att ge en kor-
rekt bild av skolan i Sverige lämnar ändå en bild som
ger oss anledning att bli oroliga.
Skolverket säger att förra året lämnade 5 000 ele-
ver grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna.
En av tio elever, 10 %, nådde inte upp till den kun-
skapsnivå som behövs för att klara gymnasiestudier.
20 % av eleverna slutade grundskolan utan att ha nått
kunskapsmålen i ett eller flera ämnen och saknade
betyget Godkänd i ett eller flera ämnen.
I gymnasieskolan fullföljer bara åtta av tio elever
sina gymnasiestudier inom fyra år. För gruppen av
elever som är födda i ett annat land eller med en eller
båda föräldrar födda utomlands är statistiken mycket
nedslående. Hela 43 % av eleverna fullföljer inte sina
gymnasiestudier inom fyraårsperioden. Nästan hälf-
ten av dem lämnar alltså gymnasiet i förtid. Samman-
fattningsvis måste man kunna konstatera att vår
svenska grundskola inte har lyckats i sitt arbete på
många avgörande plan.
I stället för att sänka kraven på elever, sänka kra-
ven på lärares kompetens, acceptera dåligt ledarskap
och hålla fast vid en orimlig syn på eleven som en
kollektiv varelse måste skolan helt byta perspektiv
och betrakta elever som enskilda individer med olika
känslor, livsintressen och förutsättningar.
Fru talman! Med den utgångspunkten är det för-
vånande med majoritetens förslag som presenteras i
betänkandet om vissa skolfrågor. Förslaget att sänka
kravet på sökande till lärartjänster utan tidsbegräns-
ning, s.k. tillsvidareförordnanden, så att det inte läng-
re ska vara nödvändigt att behärska svenska språket
är ett slag i ansiktet på tusentals elever som dagligen
behöver möta många vuxna med ett bra svenskt
språk.
Det sägs att det ska räcka med att ha de kunskaper
som behövs för att göra ett fullgott arbete som lärare.
Den inställningen tycker jag är mycket cynisk. Vad
menar ni egentligen med detta? Räcker det med att
slöjdläraren är duktig med kniv och bandsåg för att
anses kunna göra ett fullgott arbete, eller vad menas
egentligen?
De elever och lärare i s.k. invandrartäta skolor -
ett uttryck som ibland används - som jag har talat
med är mycket bekymrade och förundrade över detta
förslag. Kanske är lärarna på skolan de enda personer
på hela dagen som talar bra svenska och som möter
oss, säger eleverna. Att få ett väl fungerande svenskt
språk är en grundförutsättning för att lyckas både i
gymnasiet och längre fram i yrkeslivet, är en uppfatt-
ning som man förmedlar.
Jag tycker att det är självklart att vi ska ställa krav
på dokumenterade kunskaper i svenska språket på de
sökande till fasta lärartjänster. Det är en självklarhet
för oss moderater. Att inte göra det är att ge upp, att
helt enkelt devalvera våra krav på en fullgod skola för
alla.
Argumentet att språkkravet ska verka diskrimine-
rande är utomordentligt konstigt. Det är väl alldeles
givet att svenska elever ska undervisas så att svenska
språket stärks, inte förflackas som regeringen vill.
Ett annat förslag som är i samma uppgivna anda
är förslaget om att inrätta ett sökbart individuellt
program. Förslaget måste ses som ett direkt erkän-
nande att grundskolan misslyckats med sitt uppdrag
att ge eleverna tillräckliga baskunskaper för att klara
ett nationellt program.
Som jag nämnde inledningsvis, fru talman, saknar
alltfler elever förutsättningar att klara de nationella
programmen - en utveckling som borde bromsas i
stället för, som nu, accepteras.
Regeringens fortsatta syn på kärnämneskurser
kommer också att accelerera utslagningen från gym-
nasieskolan - en utveckling som på sikt också kom-
mer att märkas i den högre utbildningen med största
sannolikhet.
Vi beklagar detta och kan bara hoppas att riksda-
gens majoritet så småningom kan hinna ifatt vår syn
på kärnämnena och betrakta eleverna som just indivi-
der och inte som en grupp med likartade förutsätt-
ningar. Jag vågar påstå att den uppfattning som vi
företräder också delas av merparten av våra svenska
elever och lärare.
Fru talman! Det finns många goda skäl till att vi
skaffar oss utförlig information om alla skolors re-
sultat och kvalitet i en målstyrd skola. Skolans hu-
vuduppgift är som bekant att bibringa elever kunskap,
och den uppgiften får aldrig ifrågasättas. Vi har också
ett nationellt ansvar för att skolans resultat i vid me-
ning följs upp, och här behövs en rejäl uppsträckning,
enligt vårt sätt att se det.
Här kan vi dock se ett visst ljus i mörkret i försla-
get att avskaffa timplanen, visserligen bara i 80
kommuner. Men det är ändå så pass många att vi kan
få en hygglig bild av läget i Sverige och hur den av-
skaffade timplanen också påverkar skolans arbete och
resultat. Det är ett gammalt moderat förslag, och vi är
glada att nu riksdagens majoritet finner vårt gillande.
Med en skola utan timplan och krav på goda re-
sultat växer också kravet på uppföljning och utvärde-
ring. Därför för vi återigen fram vårt förslag om ett
fristående kvalitetsinstitut som en garant för en nöd-
vändig genomlysning av vårt svenska skolväsende.
Kunskap om sakers tillstånd är som bekant alltid en
viktig förutsättning för förbättringsåtgärder.
Fru talman! Jag har talat om regeringens förslag
som på ett antal punkter konserverar och erkänner
grundskolans misslyckanden och som ytterligare
försvårar för stora elevgrupper att få en bra undervis-
ning i svenska språket och som borde avslås av denna
riksdag. Men för tids vinnande yrkar jag nu bifall
bara till reservation 3 under mom. 2, nämligen beträf-
fande ett fristående kvalitetsinstitut.

Anf. 162 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! I föreliggande betänkande om regel-
förändringar på skolområdet visar regeringen sin
uppfattning i några frågor, en uppfattning som jag har
upplevt att man tar avstånd från i den politiska de-
batten. Jag vill här ta upp ett par av dessa frågor.
Den första frågan som jag vill beröra är ämnet
estetisk verksamhet. I denna kammare har jag inter-
pellerat såväl kulturministern som skolministern
angående nedvärderingen av detta ämne och oron
över att man inte i tillräcklig grad uppmuntrar männi-
skor att utveckla sina kunskaper och färdigheter inom
det estetiska området. Estetisk verksamhet har både
med kulturarv och med hantverk och företagsamhet
att göra. Estetisk verksamhet har med sinnlighet och
lärandelust att göra. Estetisk verksamhet är ett sätt för
många att utvecklas utifrån sin förmåga och begåv-
ning.
Skolministern påstod den 12 oktober innevarande
år och kulturministern den 14 oktober samma vecka
att ingen nedvärdering fanns.
Likväl, när regeringen nu vill göra en regelföränd-
ring och tillåta vuxenstuderande att också studera
estetisk verksamhet, vilket egentligen borde ha skett
för länge sedan, får inte de vuxna räkna in detta ämne
i sitt slutbetyg. Det får däremot ungdomarna. Att inte
få ta med den kompetensen i ett slutbetyg kan inte
tolkas på något annat sätt än en undervärdering av
själva kunskapen.
Vi kristdemokrater värnar om all kunskap. All
kunskap har olika sidor, en teoretisk del och en prak-
tisk. Dessa sidor är lika viktiga, liksom de talanger
och begåvningar som vi har för dem. Det finns ingen
anledning att i en målrelaterad utbildning skilja mel-
lan ungdomar och vuxna. För övrigt kan man, inom
parentes sagt, fråga sig när man är vuxen i vårt land,
eftersom gränsen inte är tydlig. Ibland är det 25 år,
ibland 20 år, ibland 18 år och ibland 16 år som gäller.
Detta resonemang om olika ämnen med olika si-
dor och hur man får tillgodoräkna sig betygen i slut-
betyget gäller också idrott och hälsa kurs A. Vi krist-
demokrater menar att vuxenstuderande ska kunna
räkna in idrott och hälsa kurs A samt estetisk verk-
samhet i slutbetyget. Vad finns det för anledning att
skilja mellan t.ex. en 18-åring och en 25-åring i detta
avseende?
Den andra frågan som jag vill ta upp gäller lagför-
ändringen beträffande att ta bort insikter i föreskrif-
terna som behörighetsvillkor. Enligt betänkandet ska
man i stället låta arbetsgivaren ansvara för att den
anställda läraren skaffar sig insikter om målen. Vid
flera tillfällen har vi från vårt parti frågat skolminis-
tern om värdegrunden. Hon har med all önskvärd
tydlighet bedyrat sitt stora intresse för värdegrundsar-
betet och också iscensatt ett antal projekt ute på lan-
dets skolor. Det förefaller då nästan absurt att samti-
digt som man med all kraft förankrar kunnande och
uppmärksamhet kring värdegrundsarbetet så lyfter
man bort målen från behörighetsvillkoren för lärare -
kunskapen om skolans mål.
Vi kristdemokrater tycker tvärtom att om någon-
ting skulle ändras så skulle man utöver kunskaper om
skolans mål som villkor för att lärare skulle vara
behöriga också ange skolans värdegrund och vilka
värden den vilar på för att lärare ska vara behöriga.
Vi anser således att lärare som ska tjänstgöra i skolan
ska ha nödvändig ämneskompetens, pedagogisk
kompetens samt kunskap om värdegrund och mål för
den svenska skolan.
Självklart anser också vi att lärare ska ha kunska-
per i svenska språket. Det finns inte någon anledning
att sänka det kravet.
När det gäller försöksverksamheten utan nationell
timplan har vi i vår reservation tagit upp den be-
gränsning som man vill göra till ett 80-tal kommuner.
Fortfarande förstår inte vi varför inte alla som anser
att de har beredskap att kunna vara med i försöks-
verksamheten skulle få vara med. Det är väl jättein-
tressant att demokratin, om man vill kalla det så,
nämligen rösterna ute i verksamheten som visar vilka
som vill vara med i försöksverksamheten eller inte,
får göra sig gällande. Nu är inte det fallet, vilket vi
beklagar. Men då tycker vi att det är väldigt viktigt att
också friskolorna finns med i försöksverksamheten
utifrån sina speciella villkor och också blir utvärdera-
de.
Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag påtala
vikten av att behöriga lärare utöver sin ämneskom-
petens också ska ha kunskaper om skolans mål och
värdegrund samt att kunskap i estetisk verksamhet
och i idrott och hälsa också ska inräknas i slutbetyget.
Jag står bakom Kristdemokraternas reservationer,
och för tids vinning yrkar jag bifall till reservation 1
under mom. 8.

Anf. 163 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman!
Man tillverkar kärlek inuti sig själv
bygger upp den
sedan kan man njuta av den
tills man tröttnar på att vara kär
men ändå inte
man kan älska på avstånd.
Fru talman! Det här är en dikt som är skriven av
Susan Razay och är publicerad i boken Varför älskar
jag så? Boken innehåller tonårsdikter som är skrivna
av ungdomar i årskurserna 5-8 i Rinkeby. Det är
fascinerande att se hur eleverna, de flesta inte mer än
14 år, hanterar språket. Den visar vilken tydlig makt
orden har och hur avgörande de är för vår utveckling
som människor. Den som inte har orden i sin makt
saknar för det mesta annan makt också.
Bredbyskolan i Rinkeby är ett exempel på en
framgångsrik skola, där man vågar tro på eleverna
och därför vågar ha högt ställda krav. Få, om ens
några, elever går ut grundskolan där utan godkända
betyg.
När man läser elevernas dikter i denna bok, och
när man ser på Bredbyskolan, ser man också hur
avgörande viktig skolan är för att ge alla ungdomar
lika möjligheter och hur, närmast ofattbart, viktigt
språket är för att deras möjligheter ska öppna sig
framöver.
Mot den bakgrunden blir jag faktiskt lätt förtviv-
lad när skolministern och socialdemokraterna aviserar
sänkta krav på lärarnas förmåga att hantera språket.
Med det uttalade syftet att sänka kraven ska lärare
inte längre behöva behärska svenska språket, som det
tidigare hette, utan endast kunna tillräckligt bra
svenska med hänsyn till tjänsten.
Det enda argument för förändring som jag hört fö-
ras fram är att ge fler människor, främst med invand-
rarbakgrund, tillträde till läraryrket. Man motiverar
det med att invandrare och de som är andra och tredje
generationens invandrare behövs i alla typer av verk-
samheter, inte minst i skolan. Jag tycker också att det
är oerhört viktigt, men man måste också fundera på
vad det är som händer och vad det är som Socialde-
mokraterna föreslår.
Jag tycker att regeringen med sitt förslag bara för-
stärker uppfattningen om att man, bara för att man har
en brytning, inte kan svenska. Det handlar ju inte om
dialekter eller mindre brytningar. Att behärska det
svenska språket handlar om ordförråd, grammatik och
förmåga att uttrycka sig.
Socialdemokratin brukar ju säga sig värna om de
utsatta i samhället, människor med låga inkomster, de
från hem utan utbildningstradition, arbetslösa och
andra. Det man nu är på väg att göra tycker jag är ett
historiskt svek mot barnen i de familjerna. Det är ju
inte barnen från framgångsrika familjer, från hem
med många böcker och långa utbildningar, som
kommer att drabbas av en skola där lärarna inte måste
kunna ordentlig svenska. De med goda förutsättning-
ar hemifrån klarar sig i det närmaste alltid.
Fru talman! Det är inte dessa människor som har
anledning att frukta en socialdemokratisk politik. Det
är i stället de människor som av olika anledningar
befinner sig i utsatta positioner som skolministern är
beredd att svika.
Fru talman! Det är drygt ett år sedan riksdagsva-
let. Det var en ganska annorlunda valrörelse på
många sätt, speciellt för att skolan kom i fokus mer
än någonsin tidigare. Vi var flera partier som tävlade
om att överträffa varandra i löften om hur skolan ska
förbättras. Också Socialdemokraterna deltog i den
tävlingen. Många människor trodde på regeringens
löften om att förbättra skolan. Men trots det har inte
mycket hänt för att komma till rätta med skolans
problem. Och historien har upprepat sig. I våras gick
på nytt nästan en tiondel av eleverna ut grundskolan
utan tillräckliga kunskaper.
Att inte komma med nya ordentliga förslag är en
passivitet i politiken som är obegriplig för mig. Det
saknas ju inte stöd för nya förslag - tvärtom. Vi i
riksdagens oppositionspartier har under föregående år
fört fram mer än 100 förslag om skolan. Samtliga
avslogs i riksdagen med hänvisning till att regeringen
skulle agera.
Fru talman! En av de frågor som vållat mest de-
batt har varit frågan om lärarbristen i skolan. Alla,
utan undantag, har varit överens om att läraryrket ska
uppvärderas. Att vara lärare är en av de viktigaste
uppgifterna man kan tänka sig. Det tycker jag också
ska märkas i skolan. En uppvärdering av läraryrket
kan t.ex. handla om att inrätta nya karriärvägar, att
skapa utrymme för högre löner, att ge tid och resurser
för vidareutbildning, att öka lärarnas inflytande i hela
skolan och mycket annat. Men för mig kan det aldrig
någonsin förenas med att sänka kraven på blivande
lärare.
Fru talman! Därmed vill jag yrka bifall till reser-
vation 5 under mom. 11.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.53 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

12 § (forts.) Vissa regeländringar på skolområ-
det (forts. UbU5)

Anf. 164 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande nr 5. Sedan det är
gjort ska jag så långt stämbanden räcker försöka mo-
tivera mitt ställningstagande.
I propositionen finns det förslag som sinsemellan
inte har just något annat samband än att de på olika
sätt syftar till att stimulera skolan att utveckla sin
verksamhet, så att den mer och mer tar sin utgångs-
punkt i elevernas behov och förutsättningar. Jag tän-
ker inte kommentera vart och ett av förslagen utan
bara några av dem.
Det dubbla kommandot och läroplanens mål å ena
sidan och timplanen å andra sidan har länge diskute-
rats och kritiserats. Många menar att timplanen
omöjliggör den individualisering och demokratisering
av skolan som läroplanen anger som mål. Om det
bara handlade om att lösa den konflikten kunde
timplanen avskaffas omedelbart, som en del av mo-
tionärerna vill. Men kraven bör ställas högre än så.
Vi ska ha en nationellt likvärdig skola, och det är
en mycket hög ambitionsnivå, som vi ännu inte har
nått. Det finns skillnader i kvalitet och annat mellan
olika skolor - skillnader som måste minska, inte öka.
Därför vill vi nu söka oss fram efter de bästa vägarna
för att stärka målstyrningen och likvärdigheten. Vi
gör det i en försöksverksamhet där ca 80 kommuner
ska kunna delta genom anslutning av skolor. Det kan
bli en ansenlig mängd skolor som deltar i försöks-
verksamheten, och jag hoppas också att det blir
många skolor, eftersom vi då får ett bredare underlag.
Denna försöksverksamhet kommer förhoppnings-
vis att stimulera den pedagogiska debatten ute på
skolorna och att stimulera utvecklingen. Skolans
anställda får ett ökat utrymme för sin professionalism,
och det är inte oviktigt. Där försöksverksamheten
lyckas väl kommer elevernas inflytande över det egna
arbetet att stärkas betydligt, vilket är en annan önsk-
värd effekt.
Men förhoppningsvis får vi ut mer än så av för-
söksverksamheten. För att alla målen ska uppnås
måste man ute i skolorna, i kommunerna och även
från statens sida utveckla betydligt bättre instrument
för uppföljning och utvärdering av skolans verksam-
het.
Den nationella likvärdigheten ska alltså stärkas,
och därför är det nödvändigt med en försöksverksam-
het där vi ger oss tid att utveckla instrument som ger
oss möjligheter att dra slutsatser för framtiden.
Den andra fråga som jag vill kommentera gäller
den del av gymnasiet där ungdomar av olika anled-
ningar inte går på ett nationellt program utan deltar i
det individuella programmet. Vår utgångspunkt är att
alla ungdomar ska ha en chans att komma vidare i sin
utbildning. Det finns ingen anledning att bygga in
stupstockar eller återvändsgränder i vårt skolväsende.
Tvärtom ska hela ungdomsskolan bygga på överty-
gelsen om att alla barn och ungdomar kan utvecklas,
att alla kan lära sig någonting med rätt stöd.
Det individuella programmet har unika möjlighe-
ter att möta elevers olika behov och förutsättningar,
och genom att nu göra det sökbart och genom att
ännu tydligare än i dag betona att syftet är att förbe-
reda elever för att så småningom kunna gå över till ett
nationellt eller specialutformat program förbättras
programmets möjligheter att möta eleverna ytterliga-
re.
Det är avslöjande när de här förslagen tolkas som
ett sätt att undandra grundskolan ansvaret för den
egna verksamheten och som att vägarna ska stängas
för en del elever eller i vart fall göras längre och
betydligt gropigare än i dag för de elever som inte
direkt kommer in på ett nationellt program.
Jag läser in just detta i Moderaternas och tyvärr
också i både Kristdemokraternas och Folkpartiets
förslag. Man vill föra in ett slags stupstock i ung-
domsskolan och göra det ännu svårare för dem som
redan har det svårt. Jag menar att det tydligt visar hur
man ser på människor och deras utvecklingspotential.
Enligt denna syn har man en enda chans, och om man
inte tar den eller om det inte var en fair chans, åker
man ut ur systemet eller blir på ett eller annat sätt
hindrad från att komma vidare.
Jag förstår inte den här synen. Jag är övertygad
om att alla barn och ungdomar har möjligheter att
utvecklas utifrån sin position.
Vi har tidigare haft en sådan här skola. Det var
säkert en billigare skola, men den blev väldigt dyr för
samhället totalt sett. Den ledde också till väldigt stora
klyftor mellan människor, med förluster både ur de-
mokratisynpunkt och ur jämlikhetssynpunkt, och
naturligtvis till att många tappade sugen. Vi har inte
råd med det, varken ekonomiskt eller mänskligt. Det
är därför som vi vill göra hela gymnasieskolan till en
skola där var och en kan utvecklas.
Jag skulle vilja ta upp en fråga som har varit uppe
i debatten tidigare. Den gäller svenska språket. Det är
naturligtvis en av skolans allra viktigaste uppgifter att
ge alla barn och ungdomar ett språk att kunna kom-
municera med och att känna sig trygg i, så att man
kan formulera sina upplevelser osv. Mina med- eller
motdebattörer, vilket det nu är, målar upp en bild av
att förslaget i vad gäller lärarnas svenskkunskaper
innebär att lärare inte längre ska behöva kunna svens-
ka. Anders Sjölund säger att det nu ska räcka med att
man kan hantera en bandsåg.
Nej, det är naturligtvis inte på det sättet. Jag måste
säga att jag är lite förvånad över det sättet att föra
debatten. Det för inte skolpolitiken här i kammaren
framåt ett dugg om vi så till den milda grad misstror
varandra och varandras ärliga uppsåt att göra skolan
bättre. Vi kan ha olika uppfattningar om hur den ska
se ut till, men när man så till den milda grad försöker
svartmåla varandras politik blir debatten väldigt för-
virrande för dem som lyssnar på oss och försöker
sätta sig in i var partierna står.
Det handlar ju här om att hitta ett sätt att få in den
kompetens som många lärare med utländsk lärarexa-
men som flyttar till Sverige har och samtidigt också
att få in den kompetens som ligger i det faktum att de
själva har erfarenheter av att ha invandrat hit. Många
elever i den svenska skolan har just de erfarenheterna
men möter i dag alldeles för få vuxna i skolan som
delar den erfarenheten.
Jag är ganska övertygad om att den som har den
erfarenheten har en alldeles särskild kompetens att
betona vikten av att man skaffar sig goda språkkun-
skaper så att man har ett språk att kommunicera på.
Det är också det som förslaget går ut på. Det står
ingenstans att man inte ska behöva kunna svenska
som lärare, utan tvärtom stryks det under att det inte
är en kvalitetsförsämring och att man ska ha de nöd-
vändiga kunskaperna i svenska, men att man vill
formulera det på ett sådant sätt att man inte utestänger
den som inte har svenska som sitt modersmål från
början. Jag tycker, i internationaliseringens tider, att
det är ett ganska rimligt förslag.
Jag skulle som sagt uppskatta om vi förde debat-
ten om det som faktiskt står och vad vi menar och
låter åsikterna gå isär på de punkter där vi är oense
om inriktningen, för det finns sådana punkter också
naturligtvis. Men svartmålning har skolan aldrig
någonsin mått bra av. Jag tyckte att det var bra när
Sofia Jonsson tog fram en helt annan bild av vad
skolan faktiskt kan åstadkomma, nämligen barn som
har ett rikt och bra språk.

Anf. 165 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Eva Johansson anklagar oss för att vi
skulle skapa fallgropar till elever som har det svårt
efter grundskolan. Det handlar om det individuella
programmet. Inte alls! Men Eva Johansson själv fö-
reträder ett parti som har skapat en grundskola där
alla barn ska lära sig ungefär lika mycket på ungefär
samma sätt på ungefär lika lång tid och vid ungefär
samma tillfälle i livet. Det här anser inte vi vara för-
enligt med den syn som jag delar och som Eva Jo-
hansson påstår att hon har, nämligen att barn är olika.
Därför funderar jag naturligtvis på: Hur kan Eva
Johansson påstå att det att man ska se över det indivi-
duella programmet skulle ha att göra med att man
skapar fallgropar? Tvärtom! Vi vill ha en flexibel
skola där vi skapar möjlighet för de elever som inte är
beredda att gå in i detta fyrkantiga system. Vi vill ju
lösa upp fyrkantigheten och få en flexibel skola som
gör att eleverna kan utvecklas och nå de mål som
grundskolan ger. Hur tänker sig socialdemokraterna
när det gäller det här?

Anf. 166 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är när man inte är beredd att i
gymnasieskolan ta emot elever som vill komma vida-
re i sin utveckling som jag är rädd för att vi stänger
vägen för många som känner att det är en utveckling
just att komma vidare - in i en annan skolform, men
framför allt för att få följa med sina kamrater när de
går vidare. Det tror jag är en väsentlig del: att inte
ställa en del elever utanför där.
Det har inte ett dyft med grundskolans ansvar att
göra. Där är vi fullständigt överens om att grundsko-
lan har ett mycket stort ansvar för att göra allt som
går för att se till att varje elev har de kunskaper med
sig som man behöver för att kunna komma vidare på
de nationella programmen.
Men för de elever som nu inte har det kan vi inte
säga: Då tänker vi bort er! Vi vill också satsa på dem.
Jag tycker att det är angeläget att se till att deras
första år i gymnasieskolan inte är bortkastat sedan,
utan att de kan få följa de delar av ett nationellt pro-
gram som de faktiskt klarar av och vill gå in på, och
kunna tillgodoräkna sig det sedan, så att man inte får
dessa återvändsgränder som blir till stupstockar för
väldigt många. Och det är här jag tycker att ni har en
alldeles för njugg inställning till de här eleverna.
Jag skulle önska att det vore lika många från de
borgerliga partierna som ställde sig upp här och pra-
tade om de här elevernas möjligheter som vi hade i
den förra debatten om de funktionshindrade eleverna.
Det är viktigt det också, men här är det en grupp
elever som i och för sig är större, men där man inte är
lika generös, tycker jag.

Anf. 167 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Med det svaret kan jag bara tolka in
ett erkännande av att ni inte har lyckats med den
målrelaterade grundskolan. Vi tycker tvärtom att det
är väldigt viktigt att eleverna får känna sig godkända
efter grundskolan och att de når fram till det. Sedan
vill vi ha en väldigt mjuk och flexibel lösning, men
någonstans må vi nog ta ansvar för att vi har ett mål-
relaterat system.
Jag vill övergå till en annan fråga som också
egentligen handlar om toppstyrning och det är: Varför
är det bara ett åttiotal kommuner, som man ovanifrån
väljer ut, som får vara med om att pröva att inte ha
någon nationell timplan? Varför kunde man inte i den
frågan låta alla de skolor som är långt framme i sin
utveckling få vara med och pröva icke timplansbun-
den undervisning?

Anf. 168 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Ett åttiotal kommuner ger utrymme
för en mycket omfattande försöksverksamhet, och det
är få gånger som en försöksverksamhet av den här
karaktären ges den omfattningen, särskilt som det inte
handlar om 80 skolor utan betydligt många fler. Jag
hoppas att det är så många kommuner som kommer
fram till att man faktiskt vill delta i försöket, därför
att det ställer också väldigt stora krav på kommunerna
när det gäller uppföljning och utvärdering av verk-
samheten. Jag vet att det är många som är intressera-
de, men jag vet också att det är många som blir tvek-
samma när de ser vilka krav som ställs. Men det är
alltså ingen liten försöksverksamhet det handlar om.
Vi är inte beredda nu att fatta ett beslut om att ta
bort timplanen, som en obegränsad försöksverksam-
het skulle kunna ge som resultat, utan att ha resultaten
från de här försöken och se vilka instrument vi kan få
fram för utvärdering och uppföljning. Det här är ing-
enting som så att säga enbart är politik i den här
kammaren, utan det handlar ju om en skola för väl-
digt många barn och ungdomar som ska vara bra, och
vi måste kunna ta ansvar för de beslut vi fattar.
Jag är den första att hålla med om att grundskolan
i dag inte lyckas med det som är dess uppdrag fullt ut,
nämligen att se till att alla elever får med sig de kun-
skaper och de godkända betyg i ämnen som de ska ha
till gymnasiet. Det är ett tillkortakommande, och det
är därför det är så viktigt att vi ständigt bedriver en
utvecklingsverksamhet, att vi ger frihet för en ut-
vecklingsverksamhet ute i skolorna, att vi ger resurser
till den, att vi förändrar lärarutbildningen och allt det
här som ligger i pipelinen nu och som vi försöker
med; inte minst en förskola för alla barn som är en
bra grund att stå på.

Anf. 169 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! Låt mig börja med att vara positiv.
Eva Johansson efterlyste ju någonting positivt från
vårt håll, och vi är positiva till det försök som nu kan
åstadkommas i de här kommunerna vad gäller den
avskaffade timplanen. Vi tror att det är ett steg i rätt
riktning.
Vi hade också hoppats att få gehör för vår syn på
att detta också måste mätas på ett bra sätt, nämligen
ett kvalitetsinstitut, men det kanske vi kan återkomma
till längre fram när insikterna har infunnit sig.
Jag vill ta upp två saker i övrigt. Här nämns då att
vi vill inrätta stupstockar i den svenska skolan. Det
må jag säga: Det var verkligen att kasta sten i glas-
hus, om man uttalar det som socialdemokrat! Vad kan
man säga annat, när vi vet att av de elever som går ut
gymnasieskolan är det bara 43 % som går igenom
fyra år av gruppen invandrarelever, om man nu får
uttrycka sig på det sättet. Bara åtta av tio läser fak-
tiskt alla fyra åren och tar studenten, som det hette
förr i tiden. Det är väl om något ett bevis på att det
här inte riktigt fungerar. Så är det någon som har
byggt in stupstockar så är det väl i så fall socialdemo-
kraterna.
Jag skulle vilja fråga om det här med det svenska
språket. Vi är mycket kritiska till att förändra det här.
Om man läser innantill i propositionen, vilket jag
tänkte få göra här, står det så här: "Samtidigt får av-
kall inte göras på nödvändiga kunskaper i svenska
språket som behövs för att göra ett fullgott arbete som
lärare. En sökande bör ha de kunskaper i svenska
språket som behövs." Punkt. Hur ska man tolka det?
Det går ju nämligen inte att begripa egentligen. Be-
hövs för vad då? "Behövs" enligt vårt sätt att se inne-
bär att ha sådana kunskaper att man är ett föredöme
språkligt sett för dessa elever som verkligen behöver
ha ett bra föredöme.

Anf. 170 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, det går att göra olika tolkningar
av vilka svenskkunskaper som behövs, likaväl som
det går att göra olika tolkningar av vad som behövs
för att kunna anse sig behärska det svenska språket.
Jag är inte säker på att jag klarar en sådan granskning.
Vem vet?
Det är därför som vi också säger, som framgår
både av propositionen och utskottsbetänkandet att
ansvaret för att bedöma en utländsk lärares kunskaper
i svenska flyttas över från skolhuvudmannen till Hög-
skoleverket. Vi utgår från att den som söker ska få
lov att dokumentera sina kunskaper i svenska. Det är
alltså inte så att det räcker med att kunna skrika ikapp
med bandsågen.
Däremot har den formulering som har funnits ti-
digare tolkats som en diskriminering av invandrade
lärare. Det är en förlust för svenska skolan att inte
kunna ta tillvara dem. Vi vill hitta en bättre väg att
komma fram på.
När det gäller kvalitetsuppföljning och utvärde-
ring och uppföljning av skolan över huvud taget är vi
överens om att det är nödvändigt med en sådan. Det
är kanske en av de allra viktigaste uppgifterna för oss
i framtiden att hitta bra instrument. Jag är inte säker
på att det fristående institut som moderaterna före-
språkar är den bästa vägen.
Vi håller nu på att "tagga upp" Skolverkets arbete
på detta område. Jag är i varje fall inte nu beredd att
säga att det arbete som knappt har hunnit att ta sin
början med nämnden är misslyckat. Nu vill vi se vad
det kan ge. Jag tycker att inspektörernas arbete har
lovat ganska mycket. Vi har fått intressanta rapporter
från dem som ligger till grund för jobbet både för oss
och för regeringen.

Anf. 171 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! Det var intressanta synpunkter. Jag
går till det sista först. Jag tolkar det som att det nu
finns insikt om att det behövs göras någonting åt
granskningen av den svenska skolan på ett annat sätt
än som görs i dag, och det är bra.
Sedan erkänner Eva Johansson här att det är en
luddighet i texten som kan tolkas lite grann som man
vill. Det är naturligtvis oroande att också majoriteten
tycker det. Då har vi alltså inte haft fel som har skrivit
i debattartiklar i bl.a. Svenska Dagbladet att vi är
oroade för hur det är skrivet.
Eva Johansson menar med andra ord att det är
viktigt att lärarna i svenska skolan har en dokumente-
rad kunskap och är språkliga föredömen för våra
elever och att Eva Johansson också är beredd att
arbeta för att oklarheten undanröjs så att det inte råder
något missförstånd på någon punkt att det är ett krav
att man ska kunna god svenska om man ska vara
lärare i den svenska skolan.

Anf. 172 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Detta borde inte vara någon över-
raskning för Anders Sjölund eftersom det står i de
handlingar som vi har behandlat och som vi också
tagit ställning till ord för ord i utskottet. Vi hyser inga
delade meningar på den punkten.
Det är knepigt i politisk debatt ibland. Anders
Sjölund säger att det är bra att vi socialdemokrater nu
har kommit insikt om att vi behöver granska skolans
resultat. Det tycker jag är ett märkligt uttalande. Det
tyder på att Anders Sjölund inte har någon som helst
respekt för att vi har en ganska likartad uppfattning
också på den punkten.
Det är en av våra allra viktigaste uppgifter som
politiker att följa upp de beslut vi fattar och se vad det
blir av det. Det är den enda chansen att få ett vettigt
underlag för nästa steg, inte för att kritisera, klanka
ned på och måla svart, utan som underlag för att kun-
na komma vidare i det politiska arbetet och göra
verksamheten bättre. Också om detta är vi överens.
Jag förstår inte varför det ska låta på det här lite
gnissliga sättet. Jag tycker att vi i stället skulle ta som
utgångspunkt att vi har väldigt mycket gemensamt.
Svenska skolan skulle må bra av att veta att vi som
politiker har en tämligen samlad syn i många frågor
på det uppdrag som vi ger till skolan som organisa-
tion. Det skulle kännas tryggare och bättre för många
som jobbar där.

Anf. 173 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Eva Johansson talar i sitt anförande
om en skola för alla, hur viktigt det är att stärka sko-
lan och se till eleverna blir godkända och kan uppnå
kunskapsmålen. Det tycker jag är bra. Det behövs
verkligen nya grepp inom skolan och i skolpolitiken.
Inför sommaren kunde vi återigen se hur en stor
andel av eleverna från grundskolan gick ut utan god-
kända betyg. Det är flera saker som jag tycker att man
ska förändra. Man ska se över lärarrollen och se till
att man får flera lärare i skolan. Man ska göra skolan
mer flexibel. Skolan ska få mer resurser för att stärka
både kompetens och lärandet.
Vi i Centerpartiet har en idé till. Den idén har so-
cialdemokraterna valt att inte ens diskutera och
knappt kommentera heller. Det handlar om att ge
individuella studieplaner till varje elev. Det innebär
en möjlighet ända från årskurs ett att eleven, läraren
och föräldern tillsammans kan se vad eleven som
enskild individ kan lära under det närmaste halvåret.
Hur kan jag som elev utvecklas?
Varför vill inte socialdemokraterna att individu-
ella studieplaner ska finnas för varje elev i grundsko-
lan?

Anf. 174 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har diskuterat också detta. Ut-
skottet skriver i utlåtandet att vi utgår ifrån att det kan
bli aktuellt i en del fall, kanske i många fall eller i alla
fall. Det vet vi inte. Men vi tycker inte att vi behöver
reglera detta centralt. Vi är inte fullt så centralistiska
som Sofia Jonsson.

Anf. 175 SOIFA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Det är ett lite konstigt uttalande från
Eva Johansson. Alldeles nyss i debatten innan hade
man direkt konkret förslag på hur varje elev skulle
lära bäst genom statliga beslut. Men just när det gäller
att stärka eleven i sig, att låta varje elev utvecklas i
sin takt i den nya skolan, säger man: Nej, det går inte.
Det ska inte vara bestämmelser kring det.
För mig är det oerhört viktigt att stärka eleven, ge
lokala förutsättningar och ge lärare och föräldrar
förutsättningar så att barnet, eleven, ska kunna ut-
vecklas och få godkända kunskaper. Det är det kun-
skapsmål vi sätter upp här i riksdagen som vi vill att
eleverna ska nå.
Jag tycker att det är viktigt att vi har nationella
mål. Jag tycker att det är viktigt att vi fattar beslut här
inne i kammaren som gör det möjligt för eleverna att
få bra kunskaper.

Anf. 176 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har ingenting emot att det upp-
rättas individuella utvecklingsplaner eller studiepla-
ner för varje elev om man tycker att det är ett bra
arbetssätt. Men vi har fullt förtroende för att de pro-
fessionella i skolan tillsammans med elever och för-
äldrar klarar att göra den bedömningen och att det
inte behövs något påbud från Sveriges riksdag.
Det är en fråga för professionen. Vi vill försöka
att upprätthålla det som läroplanen går ut på. Det är
en målstyrning där vi inte är inne och petar i varje
detalj och säger hur det ska vara. Vi har förtroende
för dem som arbetar ute i skolan och för elever och
föräldrar.

Anf. 177 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i utbildningsutskottets betänkande nr 5.
Jag ska inte kommentera alla delarna, men jag vill
kommentera en sak i Yvonne Anderssons anförande.
Det gäller kurserna inom de estetiska ämnesområdena
idrott och hälsa och den kommunala vuxenutbild-
ningen.
Det måste väl ändå vara ett misstag. Jag tyckte att
Yvonne Andersson nästan fick det till att de som nu
väljer att läsa dessa ämnen och tycker att de är vikti-
ga, något som också jag tycker, inte skulle få betyg.
Det måste vara ett misstag, Yvonne Andersson.
På s. 12 står det klart och tydligt att:"Utskottet vill
understryka att vuxna som läser Estetisk verksamhet
eller Idrott och hälsa A inom komvux skall kunna på
betyg på dessa kurser. Sådant betyg redovisas i s.k.
samlat betygsdokument och kan åberopas för att
uppfylla särskilda behörighetsvillkor".
Det är det viktiga, inte att göra det till ett kärnäm-
ne och ett obligatorium. Som vi vet är det väldigt
många vuxna som läser på komvux under stor tids-
press. Om man skulle göra detta till ett obligatorium
skulle det också kunna rendera kommunerna stora
kostnader. Däremot har jag inte sagt att jag inte tyck-
er att det är viktigt att även vuxna rör på sig och att
även vuxna får möjligheter till skapande verksamhet.
Jag skulle vilja kommentera en sak till som har
tagits upp i debatten, nämligen den befarade kvali-
tetssänkningen. Man säger att detta skulle medföra
kraftiga försämringar av skolans arbete med svenska
språket - så står det faktiskt i den borgerliga reserva-
tionen. Så är det givetvis inte.
Förtydligandet av skollagen när det gäller lärare
med utländsk lärarutbildning, deras behörighet och
vilka krav på kunskaper i svenska man bör ställa på
dem betyder inte att vi på något sätt tummar på kva-
liteten på svenska språket.
Däremot finns det väldigt goda skäl för att göra
denna förändring. Dels har detta annars en diskrimi-
nerande effekt, dels är begreppet behärska svenska
språket ett mycket oprecist begrepp. Det är oklart vad
detta innebär, och det är oklart vem som ska bestäm-
ma vad som är perfekt. Ska detta tolkas så att man ska
kunna tala svenska så flytande att det kan jämställas
med modersmålet så är det ett mycket högt ställt krav.
Jag tror att det finns en fara i att överdrivna krav på
korrekthet i uttal och satsmelodi och på en fläckfri
svenska kan slå över i kravet på att vara svensk.
Med all respekt för mina kamrater i utskottet - jag
vill inte på något sätt påstå något - vill jag ändå säga
att bakom språkdiskussioner - inte här i kammaren
kanske - kan naturligtvis ligga en vällovlig omsorg
om elevernas språkutveckling. Men de kan också
dölja drag av främlingsfientlighet. Jag säger dock inte
att det är så här i riksdagen. Men när vi tittar på ar-
betsmarknaden, där vi vet att ungdomar med invand-
rarbakgrund har mycket svårare än svenska ungdomar
att få jobb, ser vi att man ofta hänvisar till att ungdo-
marna har bristande kunskaper i svenska. Men det är
inte alltid sant, utan detta är en attityd och ett sätt att
dölja någonting annat.
Jag menar att det är självklart att behovet av kun-
skaper i svenska kan vara olika för olika lärare och att
det kan hänga samman med ämnets karaktär och med
elevernas ålder och mognad. Vi är ju överens om i de
olika politiska partierna att det är oerhört angeläget
att antalet lärare med invandrarbakgrund ökar i sko-
lan - också med tanke på den kommande lärarbristen.
Drygt en femtedel av alla barn har i dag utländsk
bakgrund. I Rydskolan i Linköping, varifrån jag
kommer, har 30 % av eleverna invandrarbakgrund
men ingen av lärarna. För att eleverna ska kunna
känna sig trygga och trivas i skolan och även vara
mottagliga för inlärning är det väldigt viktigt att de
har en bra kontakt med sina lärare. Barn behöver
någon att identifiera sig med och även bli bekräftade
av. Barn behöver se människor som de upplever vara
lika dem själva i olika roller, och även i roller som
kan förknippas med inflytande och goda arbetsvill-
kor.
Det är också viktigt att de "svenska" barnen får
möta människor med olika etnisk tillhörighet på olika
positioner och i olika yrken i samhället - även i sko-
lan.
Därför menar jag att bestämmelsen i skollagen
som den ser ut i dag i onödan begränsar möjligheten
att rekrytera personer med invandrarbakgrund till
jobbet som lärare. Lärarrollen har förändrats, och det
märks särskilt tydligt i de mångkulturella skolornas
rörliga, sökande och experimenterande miljö. En
lärare måste kanske i dag vara mer privat och person-
lig i sitt förhållningssätt än tidigare.
En av skolans viktigaste uppgifter är att överbryg-
ga motsättningar och underlätta perspektivbyten.
Därför är det viktigt att ha lärare med invandrarbak-
grund som har erfarenheter och kunskaper som inte
andra har. De är viktiga komplement i lärarlagen och
i undervisningen. Förmågan att kommunicera är inte
bara verbal. Den sker inte bara med ord, utan med
kroppsspråket, bilder, musik och rörelse. Vi var på
besök på Danshögskolan i går och såg den entusiasm
som lärarna jobbar med där.
Detta var lite korta kommentarer kring språket.
Jag vill också säga att vi i Vänsterpartiet slår bak-
om slopandet av timplanen. Men vi tycker att det är
klokt att man först bygger upp och får erfarenheter av
en försöksverksamhet. Det finns väldigt mycket posi-
tivt med att slopa timplanen, men det är inte helt
problemfritt. Många lärare som jag har pratat med
hyser farhågor för att de praktisk-estetiska ämnena
kan hamna i farozonen och få färre timmar.

Anf. 178 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Att vice ordföranden i utbildningsut-
skottet inte vet vad utskottet fattar beslut om och
diskuterar är bekymmersamt. På s. 10 i betänkandet
står att läsa på åttonde raden:
"Regeringen anser vidare att betyg i kurserna Es-
tetisk verksamhet och Idrott och hälsa A inte skall
kunna tas med i slutbetyg från gymnasial vuxenut-
bildning."
Då har jag läst det för Britt-Marie Danestig.
Det är också märkvärdigt att Vänsterpartiet inte
står upp för estetisk verksamhet och dess betydelse
alldenstund Britt-Marie Danestig påstår att hon är
orolig för timplanen och för att de estetiska ämnena
ska försvinna. Det verkar som att det är relativt
dubbla budskap i Vänsterpartiet om de estetiska äm-
nena.
Dessutom är det bekymmersamt att det inte ska
ställas lika höga krav på de svenska språkkunskaper-
na om man bor och undervisar i invandrartäta områ-
den. Jag trodde för min del att det kanske var ännu
viktigare med väldigt goda språkkunskaper där för att
på ett gott och bra sätt kunna undervisa och lära sig
att förstå andra kulturer. Det gäller ju också att förstå
invandrarbarn och vara tydlig när det gäller deras
lärande av språket.

Anf. 179 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag ska svara på den första frågan.
Ja, visst står det så - det är helt riktigt. Men det gäller
slutbetyget på gymnasial vuxenutbildning. Högst upp
på s. 11 står det:
"Om estetisk verksamhet och Idrott och hälsa A
skulle göras till kärnämnen inom gymnasial vuxenut-
bildning, liksom de är det i gymnasieskolan, skulle
dessa kurser bli obligatoriska för att få slutbetyg från
vuxenutbildningen."
Det är det som det gäller. Det kommer inte med i
slutbetyget, men däremot får man med det i det sam-
lade betygsdokumentet och man kan åberopa det när
det gäller särskilda behörighetsvillkor för studier på
högskola eller universitet. Det är väl ändå det som är
det viktiga! Om ämnena görs till kärnämnen och ska
in i slutbetyget innebär det ett obligatorium - och det
tror jag faktiskt inte att de vuxna vare sig vill ha eller
är betjänta av i det här fallet.
Jag betonar att det inte på något sätt är meningen
att man ska försämra kvaliteten på undervisningen i
svenska. Men behärska är ett statiskt och väldigt
svårt begrepp. Det är också svårt att tolka. Det ändrar
vi nu så att man mer kan se på varje individs kompe-
tens vid själva anställningen. Det tycker jag är väldigt
bra.

Anf. 180 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag har inte nämnt något annat än
slutbetyg i det jag har anfört. Jag tycker att det är väl
så viktigt med ett slutbetyg.
Samtidigt vill jag passa på att fråga vad Vänster-
partiet anser att det gör för skillnad om det är en 18-
åring eller en 24-åring som får slutbetyget? Varför
ska 18-åringen behöva det och inte 24-åringen? Det
är en intressant fråga om hur man kan skilja mellan
ungdomar och vuxna på det sättet i en målrelaterad
skola.
Om det är ett luddigt begrepp att tala om att be-
härska svenska språket är det väl inte mindre luddigt
att uttala sig om i vilken grad eller hur mycket kun-
skaper som behövs i svenska språket? Behövs är väl
om något ett flummigt begrepp. Det är svårt att relate-
ra till och svårt att tolka var den nivån ligger.

Anf. 181 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! De flesta som läser på komvux gör
det därför att de vill komplettera sina kunskaper.
Antingen vill man konkurrenskomplettera eller också
vill man behörighetskomplettera sina betyg. Det hör
ihop med vuxenheten. Jag sade att jag tycker att det
är viktigt att även vuxna människor rör på sig och får
tillgång till skapande verksamhet men det är just detta
att göra det till ett obligatorium som kristdemokrater-
na och Yvonne Andersson vill som jag vänder mig
mot. När man är 18 år räknas man som vuxen. Ska vi
då göra idrott och hälsa eller något annat obligatoriskt
även på universitet och högskolor? Det här hör ju
ihop med att det är obligatoriskt.
Jag skulle kanske kunna vända på saken och frå-
ga: Vad menas med att behärska ett språk? Vilka
kunskaper ska man då ha i språket? Jag tycker att det
är svårt att egentligen definiera det begreppet. Yvon-
ne Andersson kan kanske göra det åt mig. Jag tror att
det här blir en mycket mera flexibel lösning, utan att
man behöver tumma på kvaliteten. Man kan se på
sökandens bakgrund och bedöma hur sökanden
stämmer överens med behoven på den enskilda skola
som det gäller.

Anf. 182 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Britt-Marie Danestig kommer flera
gånger tillbaka till detta med att det är viktigt att inte
tumma på kvaliteten vad gäller det svenska språket
och det håller jag med om. Jag tycker att det är oer-
hört viktigt. Precis som Britt-Marie säger i sitt anfö-
rande är vikten av det svenska språket stor, vad gäller
både elever som inte är invandrare och elever som är
andra eller tredje generationens invandrare. Det är
viktigt att kunna behärska svenska språket. Detta är
viktigt för den egna vidareutvecklingen och för att
kunna hantera ett bra arbetsliv och klara av högre
studier om man så väljer. Jag tycker att det är en
rättighet för eleven att kunna få godkända kunskaper
och ett bra språk.
Men jag blir också lite fundersam. Sedan det här
förslaget kom har jag haft diskussioner med många
lärare - både lärare med invandrarbakgrund och
svenska lärare - och de är väldigt förvånade och även
väldigt skeptiska till det här förslaget. En del har
t.o.m. sagt att det här förstärker uppfattningen att bara
detta att man talar svensk med brytning betyder att
man är mindre värd eller inte kan svenska över huvud
taget. Vi kan väl vara överens om att det inte handlar
om dialekter eller mindre brytningar. Britt-Marie
Danestig frågade tidigare vad begreppet att behärska
svenska innebär. För mig är det att kunna ha ett bra
ordförråd, att kunna grammatik och att kunna ut-
trycka sig väl. Det gäller att föra vidare den pedago-
giken till eleverna, som har rättigheten att få lära sig
bra svenska.

Anf. 183 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Ser inte Sofia Jonsson att det nu
faktiskt finns en öppning mot att vi kanske kan få in
fler människor med invandrarbakgrund som lärare vid
våra skolor och att det skulle kunna tillföra skolan
någonting oerhört positivt? Speciellt skulle de barn
som har den här bakgrunden tillföras någonting som
är väldigt positivt. Det kan vara lite skillnad beroende
på vilket ämne man ska undervisa i när det gäller
språkkunskaperna. Det är klart att man ska göra sig
väl förstådd men det är en avsevärd skillnad mellan
att göra sig väl förstådd och att behärska ett språk.
Det finns dock vinster att göra på att i våra svenska
skolor också få in människor med nämnda erfarenhet.
Jag tycker inte att det är tillfredsställande att barn
på skolan i Linköping, där 30 % av barnen har de här
erfarenheterna och har nämnda bakgrund, under sin
skoltid inte möter någon lärare som de i det här avse-
endet kan identifiera sig med.

Anf. 184 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Skolan är först och främst till för
eleverna. Det är eleverna som har rättigheten att kun-
na lära sig saker och rättigheten att få godkända kun-
skaper - alltså precis det som vi har beslutat om här i
riksdagen. Skolan ska ju utvecklas och anpassas efter
eleverna. Det tycker jag är oerhört viktigt.
I ett anförande tidigare i dag läste jag ur boken
Varför älskar jag så? och tog upp skolan i Rinkeby
som har satsat oerhört mycket på svenska språket.
Många invandrarbarn som har fått ta språket till sig
har utvecklats och fått självkänsla, vilket jag tycker är
oerhört viktigt.
Jag vill ställa en till fråga till Britt-Marie Danestig
om de individuella studieplanerna: Ser Britt-Marie
Danestig att detta är ett led vad gäller möjligheterna
att öka rättigheterna för eleverna att kunna se att de
får godkända kunskaper i skolan?

Anf. 185 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Vi är överens om att skolan är till för
eleverna och om att det är elevernas intressen som
står i centrum. Därför är det viktigt att vi i skolan har
människor som har olika erfarenheter och olika kun-
skaper och att barnen under sin skoltid har möjlighet
att möta dem.
Detta med individuella studieplaner ser jag som
en av många bra idéer. Inlärningskontrakt är en annan
metod. Det finns många olika metoder för att föra ett
kontinuerligt samtal med eleverna om deras utveck-
ling och studier. Detta är viktigt. Men att härifrån
riksdagen reglera det och säga att det ska finnas ett
slags obligatorium eller att vi ska ha individuella
studieplaner tror jag inte på. I stället tror jag att varje
lärare och varje skola hittar bra former för detta men
de kan få styra det här själva. Sedan kan man kalla
det för individuella studiplaner, inlärningskontrakt
e.d. Metoderna kan variera men målen kan vara de-
samma.

Anf. 186 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att Britt-Marie Danestigs
inlägg, faktiskt rakt igenom var ganska bra, och så
var det ända fram till repliken alldeles nyss. Vi har
samma uppfattning om varför vi pratar om de här
sakerna. Det gäller alltså omtanken om eleverna. Men
Britt-Marie Danestig snuddade vid ett slags misstanke
om att vår ambition när det gäller att låta svenska
språket stå starkt bland lärarna skulle ha en annan
bakgrund - ett slags diskriminerande orsak eller så.
Låt oss slå fast att så är det inte. Vår högsta ambition
är att eleverna ska mötas av lärare som kan svenska
språket.
Vid flera tillfällen har vi nu fått bevis här på att
det både i betänkandet och i propositionen är mycket
otydliga skrivningar. Vi vet inte riktigt vad som står
där. Det har vi fått bekräftat av Eva Johansson och
även nu senast här. Det finns alltså utrymme för olika
tolkningar.
Fortfarande tolkar jag att Britt-Marie Danestigs
ambition är att man ska kunna svenska på ett bra sätt.
Om det råder tvekan finns det en bra metod, nämligen
att gå på vårt förslag om dokumenterade kunskaper i
svenska. Det är mycket lätt att ordna ett sådant sys-
tem.
Britt-Marie Danestig talar om att få in fler invand-
rarlärare med utländsk bakgrund. Jag håller fullstän-
digt med om att det är viktigt. Men samtidigt säger
Britt-Marie Danestig att det räcker med att man blir
väl förstådd. Då är vi ju tillbaka till det jag sade i mitt
inledningsanförande. Om man är slöjdlärare räcker
det att man vet att kniv heter kniv och att bandsåg
heter bandsåg - att vi gör så här. Men utbildning går
inte till på det sättet, utan man måste få möta männi-
skor som kan språket i dess helhet, även de små de-
taljerna som invandrarelever i övrigt inte möter i sitt
hem. De små detaljerna i språket ska man därför
kunna möta i skolan. Detta är inte möjligt med mind-
re än att språket behärskas; det här ska inte förväxlas
med dialekter, idiom etc.

Anf. 187 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! I mitt inlägg var jag noga med att
markera att jag inte alls trott att det bland riksdagsle-
damöterna finns ett dolt motiv. Däremot sade jag att
det när det gäller arbetsmarknaden definitivt är så i
vårt svenska samhälle. Det är tråkigt att attityder som
är negativa mot invandrare och som gör att invandra-
res förmåga misstänkliggörs ibland döljs i termer av
bristande kunskaper i språk. Jag tror att vi måste
avslöja den typen av attityder och blottlägga dem
därför att de skadar samhället i många olika avseen-
den.
När det gäller detta med slöjdläraren och bandså-
gen ser vi den tendens som jag tycker att Anders
Sjölund har, nämligen att verkligen polarisera och
hårdra det här.
Vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Alla våra
elever kommer, och det finns många elever med in-
vandrarbakgrund, att möta det mångkulturella sam-
hället oavsett vilken skola de går i. Det är väldigt
viktigt att de även under sin skoltid får möta männi-
skor som har de här erfarenheterna. Det ser jag som
en styrka.
Jag kan tänka mig att en person som har goda äm-
neskunskaper, en god pedagogisk kompetens och god
social kompetens genom att undervisa i bild eller
dans eller någonting annat kanske kan kompensera
det att man inte helt behärskar det svenska språket.
Det kan finnas andra saker som man kan delge sina
elever som gäller deras växt och utveckling och som
är minst lika viktigt.

Anf. 188 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Herr talman! Jag vet vad en bandsåg heter, men
kan dessvärre inte använda den. Det var en fråga som
jag ville ställa som handlar om en helt annan sak.
Det faktum att två av tio elever i gymnasiet inte
går ut inom tio års tid och att nästan hälften av våra
invandrarelever lämnar gymnasieskolan är ett be-
kymmer för mig. Är det ett bekymmer för Britt-Marie
Danestig? I sådant fall, vilka slutsatser drar Britt-
Marie Danestig av detta faktum?

Anf. 189 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Det är ett bekymmer för oss alla som
sitter i Sveriges riksdag. Det är ett bekymmer som vi
delar och som vi naturligtvis med all kraft måste
försöka att lösa. När det gäller dessa elever är det
mycket en fråga om resurser i form av tid och eko-
nomi i kommunerna. Där kan jag kasta tillbaka frågan
till Anders Sjölund. Moderaterna har i sin ekonomi
inte särskilt stor förståelse för att man skulle lägga
mer pengar på kommunerna, utan de tycker att man
skulle kunna lösa de här problemen, som förvisso på
vissa skolor i vissa kommuner, med privatisering. Det
tycker jag är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken.

Anf. 190 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Miljöpartiet står bakom betänkandet
och har haft samverkan kring propositionen. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Det här betänkandet och propositionen består av
en mängd lite disparata delar, i och för sig viktiga
med olika betydelse. Jag ska kort kommentera några
av de punkter som det handlar om.
Den kanske största och viktigaste frågan är natur-
ligtvis den nationella timplanen och försöken med en
skola där man slipper kravet på timplan. Själva för-
slaget är inte utformat i detalj. Det står att arbetet ska
ledas av en delegation och att 80 kommuner ska delta
i projektet. Det kommer naturligtvis att skrivas direk-
tiv till delegationen, och delegationens sammanställ-
ning kommer vi förhoppningsvis att få vara med och
titta på. Det är viktigt att man på ett tidigt stadium ger
ganska tydliga direktiv så att den försöksverksamhet
som vi nu får och som ska pågå under fem år verkli-
gen kan utvärderas på ett enhetligt och bra sätt. Dele-
gationen skulle sammanställas av Kommunförbundet,
Lärarförbundet och skolledarna. Men jag tar för givet
att t.ex. elevorganisationer också kommer att finnas
med.
Det som man speciellt ska titta på är väl sådant
som vi förväntar att få svar på, frågor kring hur det
t.ex. kommer att gå för elever som har svårigheter
med ett ämne, om man får lite längre tid på sig. Det är
en sådan variabel som man skulle vilja ha en utvärde-
ring på och inskrivet att just detta ska man titta på.
Har det varit till någon hjälp för eleven i det avseen-
det? Hur är det fördjupningsmöjligheter för elever
som är speciellt intresserade av ett visst ämne? Det är
en annan sådan sak där det är viktigt att man redan i
starten talar om att man vill ha svar på. I vilken ut-
sträckning har man kunnat öka temaundervisningen,
projektundervisningen ämnesövergripande, osv.? Det
ska bli intressant att få diskutera vilka aspekter som
vi vill ha med i den utvärderingen.
Sofia Jonsson ställde frågan om individuella stu-
dieplaner. Jag kan säga att här ryms också tillfälle att
titta på om just individuella studieplaner kommer att
bli vanligare. Det blir väldigt naturligt om man släp-
per på timplanekravet. För en elev lägger man upp en
studieplan som är lämplig med hänsyn till elevens
förutsättningar och intressen. Vi i Miljöpartiet har
förordat dels att timplanerna ska bort - det är vi på
väg till nu - dels att vi ska ha målet om en total indi-
vidualisering, individuella studieplaner. En skola för
alla och för envar.
När det gäller det programinriktade individuella
programmet är det inte mycket att säga om det. Det är
ett steg i rätt riktning och betonar det som vi alltid
tyckt har varit bra med det individuella programmet,
nämligen att det leder över till ett nationellt program.
Vi har också sett redan av utvärderingarna att elever
som börjat på ett individuellt program och gått över
på ett nationellt program har haft bra studieresultat,
bättre än vad många kanske hade väntat sig.
De estetiska ämnena talade Yvonne Andersson
varmt om - lite utanför vad som står i propositionen
och i betänkandet. Det är en fråga som vi i Miljöpar-
tiet också har haft uppe många gånger. Vi vill ha
större utrymme för estetiska ämnen. Jag ska bara kort
kommentera det som Yvonne Andersson tog upp,
varför inte estetiska ämnen idrott och hälsa får räknas
med i slutbetyget. Det är alltså på det sättet att man
har olika omfattning på slutbetygen i den vanliga
gymnasieskolan och i vuxenutbildningen. Slutbetyget
omfattar 2 150 gymnasiepoäng i gymnasieskolan och
bara 1 970 i vuxenutbildningen. Jag har för mig att
det var skälet till att man inte får räkna med de två
ämnena i vuxenutbildningen därför att man då skulle
kunna ta bort något av de andra ämnena som betrak-
tats som viktiga eller kanske än viktigare när det
gäller behörighet för högre studier. Jag tror som sagt
att det var skälet.
Frågan om lärarnas språkbehörighet kan jag väl få
säga någonting om. Jag tycker inte att någon kan
beskylla mig för främlingsfientlighet. Man bör upp-
märksamma den utvärdering som Skolverket gjorde
av undervisningen i svenska för elever med speciella
läs- och skrivsvårigheter. Det är alltså vanligt att
många elever fortfarande har problem med läsning
och skrivning. Det som tydligt framgick av utvärde-
ringen var att inte bara svensklärare, speciallärare,
sköter det här på ett icke alldeles tillfredsställande
sätt, utan även lärare i de andra ämnena. Enligt läro-
planen ska dessa lärare uppmärksamma svenskan.
Svenska språket ska uppmärksammas av SO-lärare,
NO-lärare osv. så att man gemensamt kan komma till
rätta med problemet. En elev med läs- och skrivsvå-
righeter ska inte bara tas hänsyn till i undervisningen
i NO och SO utan också få hjälp och stöd. Naturligt-
vis får man, när man nu ska EG-anpassa det här kra-
vet, uppmärksamma även detta och se till att det inte
blir en försämring i detta redan dåliga läge. Det tror
jag säkert går bra. Det är naturligtvis inte något hin-
der för att man ska ha lärare med invandrarbakgrund.
Det är önskvärt i högsta grad, men man bör uppmärk-
samma problemet särskilt. Det finns väl skäl att beto-
na detta i sammanhanget.
Yvonne Andersson frågade om de fristående
skolorna skulle få vara med i försöksverksamheten
med den nationella timplanen. I varje fall är de med,
och det står också i betänkandet, vilket gläder också
mig. Tack för ordet!

Anf. 191 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Gunnar Goude talar här om indivi-
duella studieplaner, och nu samarbetar ju Miljöpartiet
med regeringen. En fundering som jag har är alltså:
Varför är inte individuella studieplaner redan genom-
förda? Egentligen förstår inte jag hur lärare kan ha
utvecklingssamtal och hur de kan göra uppföljningar
utan att det finns individuella studieplaner. De är i
princip en förutsättning för detta. Det borde inte vara
ett så stort steg att genomföra detta med individuella
studieplaner.

Anf. 192 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Till att börja med tror jag att det
finns individuella studieplaner. Men det är naturligt-
vis svårt att genomföra detta rakt över i den skola
som vi har nu. En bra början är de åtgärdsprogram
som finns för elever med behov av särskilt stöd, och
detta finns reglerat.
Men att införa en reglering som kräver individu-
ella studieplaner utan att man säkert vet att det går att
genomföra vore olyckligt. Men det finns alltså inget
förbud, utan det är ett önskemål. Vi får väl hoppas att
det kommer att genomsyra skolan.
För den lärare som har 33 elever och dessutom en
klass med vissa problem är det inte rimligt att i
dagsläget kräva att det ska göras individuella studie-
planer.

Anf. 193 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tog också upp detta med estetis-
ka ämnen. Jag kände till den här skillnaden. Gunnar
Goude uttryckte också att man har valt det som är
viktigt och viktigare. Under hela diskussionen om
praktiska och teoretiska ämnen och kombinationen av
dem tror jag att min slutsats var ganska tydlig.
De ämnen som man väljer att läsa - jag har aldrig
uttryckt att de estetiska ämnena ska vara obligatoris-
ka, vilket Vänsterpartiet trodde - ska man också få
slutbetyg i, och det ska man kunna tillgodoräkna sig.
Det var detta som var idén.
Där har vi också den bakomliggande tanken om
varför vi inte uppvärderar de estetiska ämnena. De är
inte lika viktiga som andra ämnen som man får slut-
betyg i. När det inte ges slutbetyg i estetiska ämnen
kan det inte tolkas på annat sätt än att den kunskapen
inte är lika mycket värd som annan kunskap.

Anf. 194 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tror inte att man behöver be-
trakta det så hårt. Det viktiga är naturligtvis att man
får tillgodoräkna sig betyg i estetiska ämnen om man
söker vidare till högre eftergymnasiala utbildningar
där estetisk verksamhet eller idrott och hälsa krävs för
att man ska kunna komma in på utbildningen. Och så
är det.
Sedan uppstår frågan om man ska kunna välja id-
rott och hälsa för att kompensera ett dåligt resultat i
något av de andra ämnena, och det är där som man
har känt sig lite tveksam. Det kan hända att man be-
höver se över poängsättningen, och det enklaste vore
att man hade samma system i de två skolorna.
Jag ska erkänna att jag inte har tittat på de bitarna
i detalj, så jag är inte beredd att svara på detta närma-
re än så.

Anf. 195 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! I detta betänkande, som innehåller
förslag i olika frågor som rör grundskolan, gymnasie-
skolan och den kommunala vuxenutbildningen, före-
slås en hel del intressanta försök. Ett av de mest in-
tressanta är att man ska pröva om den nationella
timplanen kan tas bort. Det ser vi i Centerpartiet som
mycket positivt, och vi vet dessutom att många lärare
ser fram mot detta. Den styrning som timplanen inne-
bär i dag känns för många som en minskad möjlighet
till kreativitet i skolan.
Det är också intressant att den kommunala vux-
enutbildningen ska få ett kursutbud som erbjuder
idrott och hälsa samt estetiska ämnen. Det värmer i
själen på en "kulturarbetare", som jag känner mig
som eftersom jag sitter i kulturutskottet och där för-
ordar att vi ska satsa mycket på dramapedagoger och
bildkonstnärer. Jag och Centerpartiet vill givetvis se
den satsningen i skolans värld redan i förskoleverk-
samheten.
Vi vet att barn har 100 språk, men det sägs att vi
berövar dem 99 stycken. Det vill vi i Centerpartiet
inte vara med om. Vi vill att barn ska använda så
många språk som möjligt.
Centerpartiet vill även se andra regelförändringar
i skolan. Vi anser att regeringen bör öka kraven på
individanpassning av utbildningen i samband med att
timplanen avskaffas i ett antal kommuner och skolor.
Varje elev bör få en individuell studieplan, vilket ju
har diskuterats ganska mycket här under den senaste
timmen.
Givetvis ska den individuella studieplanen tas
fram i samarbete mellan föräldrar, elever och lärare,
och det gäller inte bara de kommuner som på försök
avskaffar timplanen utan det ska gälla i alla kommu-
ner.
Utskottet skriver i betänkandet: "En undervisning
utan nationell timplan [skulle] kunna skapa ytterligare
uppmärksamhet kring kvalitetsfrågorna och stimulera
skolorna i arbetet med uppföljning, utvärdering och
skolutveckling." Ja, det är just det som vi i Center-
partiet anser. Vi vill på intet sätt försämra baskunska-
perna för eleverna. Målen i läroplanen och kurspla-
nerna är viktiga styrinstrument som ska uppnås, men
dessa kan nås på olika sätt för olika elever.
Utskottet skriver också: "Målen i läroplan och
kursplaner måste vara det viktigaste - - - inte den tid
som används för att nå dit." Ja, det är ju precis det
som vi i Centerpartiet tycker. Det är därför som vi vill
införa individuella studieplaner för alla elever i
grundskolan.
Eva Johansson säger i sitt anförande att hon inte
har något emot att det upprättas individuella studie-
planer, men att det räcker med läroplanens målstyr-
ning.
Jag citerar vidare ur betänkandet: "Det skall fin-
nas möjligheter till en flexibel lösning av pedagogis-
ka insatser för enskilda elever och för grupper av
elever." Är inte detta detsamma som individuella
studieplaner?
I skollagens femte kapitel står det om individuella
program i gymnasieskolan att de kan möta elevers
speciella utbildningsbehov. Utskottet är också när-
mast lyriskt när man säger: "- - - finns unika möjlig-
heter att möta elevers olika behov och förutsättning-
ar."
Herr talman! Det är märkligt att inte samma ord
gäller för elever i grundskolan.
Ännu märkligare blir utskottets avstyrkande av
Centerpartiets motion när man i betänkandet kan läsa
att utskottet utgår ifrån att det i en del fall kan bli
aktuellt att göra individuella studieplaner; det an-
kommer dock på lärare, elev och föräldrar att komma
överens om den pedagogiska planeringen.
Det är ju ordagrannt precis det som vi har sagt och
som i stor utsträckning redan fungerar ute i skolorna.
Med dagens utvecklingssamtal i grundskolan förut-
sätts det att lärare arbetar från utgångspunkten att ge
eleverna individuella studieplaner. För att uppnå de
mål som finns för varje årskurs i grundskolan handlar
det om att få godkända betyg.
Jag vet att det är många lärare som sitter i utbild-
ningsutskottet. Men jag börjar nästan att tro att flera
av dessa lärare har suttit lite för länge i riksdagen. De
vet inte riktigt hur det fungerar ute i verkligheten. Om
inte majoriteten i utbildningsutskottet vet att det fun-
gerar på det här sättet i skolan blir jag nästan lite
orolig. Om ni kände till det och har de intentionerna
borde det vara väldigt enkelt att ställa upp på Center-
partiets motion och därmed på reservation 4 under
mom. 3, vilken jag härmed yrkar bifall till. Lägg det
på minnet! Jag tror att flera av er skulle kunna trycka
på rätt knapp när det blir votering.
I skolans värld brukar vi säga att de nya läropla-
nerna bekräftar det som redan är etablerat i skolan.
Detta är ett sådant exempel. Efter 32 år i skolans
verklighet vet jag det, och jag törs slå vad om att när
det kommer en ny läroplan kommer det att stå att alla
elever i grundskolan ska ha individuella studieplaner.
Kristdemokraterna och Folkpartiet lyfter frågan
om de individuella programmen i gymnasieskolan.
Båda partierna pekar på att grundskolan ska ta sitt
ansvar och sätta in tillräckligt med resurser för att alla
elever ska få godkända betyg som de kan söka in till
gymnasieskolan på. Även Moderaternas Anders
Sjölund tog här i kväll upp att grundskolan inte klarar
sin uppgift att ge tillräckliga baskunskaper. Det är så
vi ser det också i Centerpartiet. Därför måste lärarut-
bildningen ge en bred utbildning inom dyslexi och
inom dyskalkyli, alltså matematiksvårigheter, så att
eleverna får den hjälp de behöver i ett tidigt skede i
undervisningen. Detta är för att ge varje elev stabila
baskunskaper som utvecklar dem i takt med deras
egen mognadsgrad.
Individuella programmet är det tredje största pro-
grammet i gymnasieskolan - ja, det talar ju sitt eget
språk. Det behövs ett stöd till eleverna i grundskolan.
Ger vi grundskoleeleverna individuella studieplaner
redan från första början, bör vi kunna nå upp till vårt
mål.
Folkpartiet, Kristdemokraterna och även Mode-
raterna har ju samma syn, nämligen att grundskolan
har ett ansvar som vi måste precisera. Visa då det
genom att stödja vår reservation.
Så länge som vi inte klarar målen med godkända
kunskaper i grundskolan, måste vi faktiskt erbjuda
individuella program i gymnasieskolan.
Herr talman! En annan fråga som Centerpartiet
har avvikande åsikter om är entreprenadförhållandena
inom skolan.
Regeringen föreslår en ändring av 1 § i lagen
1993:802 om entreprenadförhållanden inom skolan,
så att texten i andra meningen lyder som följer: Av-
talet får endast avse undervisning i karaktärsämnen
som har en yrkesinriktad eller estetisk profil.
Den tidigare skrivningen löd: Avtalet får endast
avse undervisning i sådana ämnen som ingår i de
ämnesblock som i bilaga 2 till skollagen 1985:1100
betecknas som estetiska ämnen, ekonomiska ämnen,
tekniska ämnen och yrkesämnen.
I mina öron låter det som om den nya texten är
mer styrd än den tidigare, även om utskottet skriver
att det inte innebär någon begränsning. Samtidigt
säger utskottet att det inte innebär någon utvidgning.
Vad menar egentligen utskottet med den nya lagtex-
ten, att det varken innebär någon utvidgning eller
någon begränsning? Jag tycker att det är väldigt mot-
sägelsefullt.
Den nya lagtexten låter som sagt mer begränsad
än den tidigare. Centerpartiet vill därför ta bort andra
meningen i 2 § för att tydligt visa att det inte ska
innebära någon begränsning beträffande entreprenad-
förhållandena inom skolan.
Herr talman! Centerpartiet yrkar bifall till reser-
vation 6 under mom. 14 och, som jag tidigare aviserat
under mitt anförande, till reservation 4 under mom. 3.
Tidigare under debatten har Sofia Jonsson yrkat bifall
till reservation 5 under mom. 11.

I detta anförande instämde Sofia Jonsson (c).

Anf. 196 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Förändringen som gäller entrepre-
nadförhållanden inom skolan har Birgitta Sellén upp-
fattat alldeles rätt. Som det står är det ingen stor och
avgörande förändring. Det finns heller ingen anled-
ning, som vi ser det, att göra det samtidigt som Skol-
verkets kvalitetsgranskningsnämnd har fått i uppdrag
att granska de här utbildningarna för att vi ska få ett
underlag för en diskussion om hur de skulle kunna se
ut i framtiden.
När det sedan gäller detta med individuella studi-
eplaner känner vi till utvecklingssamtalen. Många av
oss i utskottet var med på den tiden då de skrevs in i
läroplanen, och vi känner väl till den diskussion som
var då. Den var viktig.
Det är viktigt att barn och föräldrar har rätt till den
här kontakten med skolan. Däremot känner vi inte att
det finns anledning för oss att här i denna kammare
centralt reglera och föreskriva vad utvecklingssamta-
len mellan lärare, elev och föräldrar faktiskt ska re-
sultera i, om de ska resultera i något som man kallar
för en individuell studieplan eller någonting annat
som man kommer överens om.
Själva tanken med utvecklingssamtalen var ju
faktiskt att man skulle ta ett gemensamt ansvar mel-
lan hemmen och skolan för elevens utveckling. Det
skulle där klart och tydligt kunna visas vad man hade
för förväntningar på varandra. Därifrån till att före-
skriva att det just ska vara ett alldeles speciellt doku-
ment med ett speciellt namn som kommer ut av ut-
vecklingssamtalet tycker vi är för mycket av hu-
vudstyrning i stället för styrning av vad vi vill ha ut
av dem. Det är bara på den punkten som vi skiljer oss
åt.

Anf. 197 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! När Eva Johansson talar om utveck-
lingssamtalen, minns dem och hur det var då låter det
som det är någonting långt tillbaka i tiden. Det här är
verklighet nu.
Utvecklingssamtalen har alltså kommit de senare
åren. Det är någonting som lärarna jobbar väldigt
intensivt med och som de flesta tyckte kändes jätte-
jobbiga när de kom. Men i dag ser de dem som en
möjlighet, en utveckling, där man verkligen kan nå
långt och verkligen åstadkomma individuella studie-
planer. Det här är någonting som är bra.
I dag är det säkert ett fåtal lärare som upplever det
som en toppstyrning, utan det här är något som man
vill ha. Man vill få det bekräftat att skolan är till för
elevens bästa.

Anf. 198 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är bra att de tycker att utveck-
lingssamtalen är ett viktigt instrument, för det var det
vi ville att de skulle bli. Jag vet att de förekommer i
dag, för i den läroplan som lades fast för några år
sedan står det fortfarande om utvecklingssamtalen.
Men jag förstår inte riktigt varför Centerpartiet är
så angeläget om att vi ska reglera vad som ska kom-
ma ut ur utvecklingssamtalen. Att det just ska vara ett
speciellt dokument som har ett särskilt namn, att vi
inte skulle ha förtroende här i kammaren för lärare,
elever och föräldrar att själva kunna bedöma vad som
ska komma ut av samtalen och hur detta ska doku-
menteras begriper jag inte varför ni är så angelägna
om. Vad är det som gör att ni absolut måste ha det här
namnet och inte kan godkänna någonting annat. Skri-
ver vi in begreppet individuell studieplan måste det ju
få något slags innehåll som skrivs fast. Om man nu är
ense om att det är en annan slags överenskommelse
som passar bättre, varför ska då vi reglera detta?
Detta begriper inte jag, för Centern brukar ju inte
driva den här typen av centralistiska idéer annars.

Anf. 199 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Det här handlar om att vi varje vår
ser hur många som inte når upp till målen, som alltså
inte har godkända betyg. Diskussionerna uppstår ute i
skolorna om hur man ska nå detta. Man vill ha styrin-
strument som talar om hur man ska klara det här.
Grundskolans personal mår dåligt av att det är så stor
andel elever som lämnar årskurs nio utan godkända
betyg. Därför är detta någonting som man vill ha. Vi
har lyssnat till personalen.

Anf. 200 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! De regeländringar som vi diskuterar
i dag handlar om sådant som vi har debatterat många
gånger det senaste året.
Att så många elever verkligen misslyckas i gym-
nasieskolan i dag ger naturligtvis anledning att fort-
sätta denna debatt. För oss folkpartister är det uppen-
bart att grundskolan och gymnasieskolan måste göras
om i vissa väsentliga delar för att verkligen bli en
skola för alla. Det måste bli fler möjligheter för ele-
verna att välja studieinriktningar. Eleverna måste få
stöd betydligt tidigare i grundskolan. De får inte
glömmas bort och skickas vidare genom hela skol-
systemet utan tillräckliga kunskaper för att få gå vida-
re.
Det individuella programmet som regeringen nu
fortsätter att försöka rätta till har misslyckats. Det var
tänkt som ett undantag för elever som kommer till
gymnasiet utan tillräckliga kunskaper. Men i dag är
det, som sagts här, det tredje största programmet, och
bara 16 % av eleverna lyckas efter tre år ta sig ige-
nom med riktiga betyg. Felet ligger inte i hur skolor-
na arbetar med det individuella programmet, utan
felet är att elever börjar gymnasiet utan tillräckliga
kunskaper. Felet är dessutom att gymnasiet sätter upp
mål som begränsar elevernas valfrihet.
Herr talman! En elev som får gå vidare till gym-
nasiet utan tillräckliga kunskaper drabbas hårt och får
mycket svårt att komma igen. Den eleven skulle vara
mycket mer hjälpt av att vi verkligen följde grundre-
geln att ingen får börja i gymnasiet utan att ha god-
känt i svenska, engelska och matematik. Och grund-
skolan ska göra de riktigt stora insatserna långt ned i
åldrarna. Det är grymt när en elev först efter nio år
upptäcker att kunskaperna inte räcker till.
I stället föreslår regeringen nu ett förtydligande av
regeln om det individuella programmet. Men det blir
en föreskrift som inte kommer att betyda någonting.
Om regeringen i stället hade föreslagit ett förtydli-
gande av kravet på grundskolan att ge eleverna till-
räckliga kunskaper, då hade vi kunnat hoppas på en
positiv förändring.
I propositionen föreslås också en ändring, som har
diskuterats här, av kravet på lärare från andra länder
att behärska svenska språket. Regeringen säger att
den gamla formuleringen om att behärska svenska
språket skulle kunna vara diskriminerande. Jag har
svårt att förstå det argumentet, eftersom jag tycker att
ett krav på lärare att behärska svenska språket eller,
som vi säger i reservationen, att ha dokumenterade
kunskaper inte kan vara diskriminerande. Snarare är
det väl en förutsättning för att kunna arbeta i en
svensk skola. Jag vet att våra kompetenta lärare med
invandrarbakgrund både vill och kan skaffa sig kun-
skaper i svenska språket. Jag vet också att många av
dem inte alls anser sig hjälpta av att staten går ut och
säger att man inte förväntar sig att de utvecklar sina
kunskaper i svenska språket.
Slutligen har regeringen i denna proposition också
tagit upp frågan om entreprenad i skolan. Då kan
regeringen bara tänka sig lärare inom yrkesämnen där
man köper upp tjänster utifrån. Men regeringen kan
inte tänka sig det när det gäller svenska, engelska och
matematik. Jag förstår inte den inställningen, att vissa
ämnen skulle lämpa sig mindre bra än andra för att
man i olika sammanhang skulle skaffa tjänster uti-
från. Det måste vara möjligt för en kommun att be-
ställa t.ex. undervisning med en särskild pedagogisk
profil även i språk eller naturkunskap utifrån, t.ex.
från ett lärarkooperativ eller från andra privata anord-
nare. Här liksom i många andra sammanhang vinner
den svenska skolan på att man är öppen för nya lös-
ningar och variationer i systemet.
Herr talman! För att vinna tid nöjer jag mig med
att yrka bifall till reservation 5 under mom. 11.

Anf. 201 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag ska ställa en mycket kort fråga
till Ulf Nilsson. Varför vill Folkpartiet hindra unga
människor som vill följa gymnasiekurser i vissa äm-
nen på ett program som de är intresserade av samti-
digt som de får möjligheter att skaffa sig de komp-
letterande kunskaper som behövs för att komma in på
det nationella programmet helt och hållet? Vad ligger
bakom den tanken?

Anf. 202 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Det enkla svaret är att verkligheten
ser ut på ett sådant sätt att elever går vidare från
grundskolan utan att ha tillräckliga kunskaper i
svenska och matematik. De får läsa vissa gymnasie-
ämnen. Dessa gymnasieämnen förutsätter vissa kun-
skaper i svenska och matematik. Därför misslyckas så
väldigt många.
Däremot vill Folkpartiet ge betydligt fler männi-
skor möjlighet att läsa på gymnasiet med en annan
ambitionsnivå när det gäller studieinriktningen för att
de inte ska behöva känna detta ständiga misslyckande
och i stället ge eleverna möjlighet att komplettera
senare som vuxna med en lärlingsutbildning, med
mer yrkesinriktad utbildning.
Men denna teori att alla elever ska uppnå hög-
skolebehörighet är en teori som gör att jag måste
fråga er socialdemokrater: Hur länge ska vi misslyck-
as utan att erkänna att vi måste göra något åt detta?
Det är alltså 30 % av eleverna som går ut gymnasie-
skolan utan att ha ett riktigt gymnasiebetyg.

Anf. 203 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har svårt att tänka mig en sämre
stimulans för en ung människa som faktiskt vill
komma vidare när det gäller kunskap och utveckling
än att säga: Stopp! Vi har inte plats för dig.
Jag begriper inte hur Folkpartiet har hamnat på
denna linje. Vi har ju tidigare upplevt att Folkpartiet
ändå har haft en progressiv utbildningspolitik. Men
nu är man tillbaka i ett parallellskolesystem som inte
hör hemma i modern tid. Vi har inte råd att stoppa
människor som vill skaffa sig kunskaper. Vi behöver
all kunskap som finns att få i det här samhället.

Anf. 204 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att vi har råd att låta
en massa människor genomgå flera års utbildning
som leder till ett misslyckande och till en situation
där man har svårt att komma ut på arbetsmarknaden.
Det är både omänskligt och oekonomiskt. Det är
bättre att ärligt tala om för människor var de står och
vad de behöver kunna för att gå vidare.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 november.)

13 § Utvecklingsplan för förskola, skola och
vuxenutbildning

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU6
Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbild-
ning (skr. 1998/99:121)

Anf. 205 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Det var för drygt fem år sedan som
den dåvarande borgerliga regeringen lade fram den
första utvecklingsplanen för skolväsendet. Den var ett
led i regeringens strategi att följa upp utvecklingen
inom skolan.
Tyvärr måste jag konstatera att det inte har hänt så
mycket inom skolan på nationell nivå efter regerings-
skiftet 1994. Då talade regeringen mycket om förny-
else, kreativitet, valfrihet och mångfald. En huvud-
tanke var att skapa en grund för att fler människor ska
ta ansvar. Det gäller främst lärare, föräldrar och inte
minst elever, de som är mest berörda av skolan.
I den utvecklingsplan som vi nu diskuterar är en
stor fråga allmän förskoleverksamhet för fyra- och
femåringar och genomförande av maxtaxa inom
barnomsorgen. Det är för oss inte tänkbart att accep-
tera ett förslag som betyder att föräldrarnas valfrihet
sätts ur spel och där deras möjlighet att själva välja
formen för barnomsorg nästan helt omöjliggörs, inte
genom en förbudslagstiftning, men genom en ekono-
misk styrning.
Man talar också om att studera hur skollagen ska
utformas så att kommunens ansvar för utbildningens
kvalitet och likvärdighet ska bli tydlig. Detta sker
alltså åtta år efter kommunaliseringen av skolan. Jag
tycker att det hade varit intressant om regeringen
hade presenterat en bild av hur skolan fungerar i dag.
Jag menar en bild som bygger på alla de fakta som
faktiskt finns och som ger ett ganska blandat intryck
av skolan år 1999.
Vi läser ju dagligen skräckskildringar om den
svenska skolan - om oro, skolk, hur okvädningsord
drabbar både elever och lärare och över huvud taget
om en miljö som är allt annat än lämplig för studier
och inlärning. Även om skillnaden är stor mellan
olika skolor och olika kommuner så är tusentals ele-
ver, lärare och föräldrar alltför bekanta med sådana
miljöer.
Skolans viktigaste uppgift är att fokusera på lä-
rande och kunskaper. Men det är klart att om det inte
finns en bra miljö för inlärning saknas det också en
bra miljö för att fostra barn och ungdomar. Huvudan-
svaret för fostran måste alltid förbli föräldrarnas, men
särskilt där en god hemmiljö saknas krävs det än mer
av skolan för att osäkra och vilsna barn och ungdo-
mar ska få en bra grund att bygga vidare på.
Vi är faktiskt oroliga över alla de rapporter som
kommer om bristande ordning och skolk i skolan. Jag
har under den senaste veckan följt en debatt om sko-
lan i Sydsvenska Dagbladet som visar på en skolmiljö
som är helt oacceptabel. Att stänga skolan har fram-
förts som ett alternativ, alltså att stänga en skola som
är obligatorisk för eleverna. Det gäller också en
kommunal skola. Utbildningsdirektören i Malmö
föreslår ett invandrarstopp i skolorna. Förslaget stöds
av många lärare. Detta kunde jag läsa i tidningen
häromdagen. Dessa varningssignaler måste vi ta på
stort allvar.
Det är därför som vi vill koncentrera våra resurser
på grundskolan, den obligatoriska skolan. För många
elever känns skolan alltmer meningslös. De blir pas-
siva och inaktiva när det gäller studier men tyvärr
ofta aktiva i att skapa problem i skolan. Grundskolan
lyckas inte med sina uppgifter, sade Eva Johansson
här alldeles nyss.
Grundskolans ansvar måste förtydligas. Det får
inte vara så att grundskolans elever automatiskt förs
vidare till gymnasieskolan utan nödvändiga kunska-
per. Det måste vara helt klart vilka förkunskaper som
krävs. Annars kommer gymnasieskolans nationella
program att fungera allt sämre och det individuella
programmet att bli allt större.
För att ge de här eleverna en reell chans föreslår
vi att man erbjuder ett extra år i grundskolan. Det är
ju i grundskolan man ska läsa på grundskolenivå. Det
ska man inte göra i gymnasiet. För andra elever kan
det kanske räcka med åtta år i grundskolan. Man
behöver inte ha nio år som ett obligatorium. Vi bör i
stället titta på vilka kunskaper man kan nå. Det kan
handla om åtta år för en del, nio år för de flesta och
tio år för en del.
Vi vill också lyfta fram behovet av ett bra ledar-
skap i skolan. De nationella utbildningsinspektörernas
rapport betonade att skolorna ska göras mer ekono-
miskt självständiga och att rektorerna måste ges möj-
lighet att ta ett pedagogiskt ledningsansvar. Ekonomi
och administration i all ära, men det är den pedago-
giska ledningen som är den viktigaste uppgiften i
skolan.
I vårt parti arbetar vi också med att presentera ett
heltäckande förslag om en nationell skolpeng. Skol-
pengen är inte ett självändamål utan ett redskap för
elever och föräldrar när de ska välja skola. Jag tror att
den valfriheten kräver en annan finansiering än i dag.
Staten får helt enkelt huvudansvaret för att finansiera
grundskolan och gymnasieskolan, medan huvudman-
naskapet ligger kvar på kommunen.
Herr talman! Hur kommunerna tar sitt ansvar för
skolan är en fråga som måste utredas. Precis som
Riksdagens revisorer anser vi att det behövs en
grundlig och oberoende analys av hur skolorna och
kommunerna fördelar och använder sina resurser. Det
kan inte vara rimligt att kostnaden för en elev kan
variera med 35 000 kr per år från en kommun till en
annan. Då kan vi knappast tala om likvärdighet trots
att det gäller en obligatorisk skola.
Vi har diskuterat gymnasieskolan ingående under
det förra riksdagsåret. Jag vill bara helt kort tala om
att vårt förslag gäller en rejäl kvalitetssatsning. För
det första vill vi införa ett fritt skolval. Och då menar
vi verkligen ett fritt skolval, både i teori och praktik.
För det andra vill vi ha en obligatorisk gymnasieexa-
men och för det tredje ett fristående nationellt kvali-
tetsinstitut.
Med en gymnasieskola som inte fungerar som den
borde, vilket berördes i den förra debatten, får vi
också problem på högskolan. Vi vet att Sverige har en
för låg andel högskoleutbildade i de yngre ålders-
grupperna. Det är ett allvarligt memento när gruppen
55-56-åringar har en högre andel högskoleutbildade
än den 20 år yngre åldersgruppen.
Inte minst av det skälet är vuxenutbildningen vik-
tig. Och då tänker jag inte i första hand på dem som
går ett fjärde gymnasieår i komvux, vilket börjar bli
allt vanligare och nästan en regel i stället för ett un-
dantag i många kommuner, utan på vilken roll vux-
enutbildningen ska spela som kunskapsförmedlare i
framtiden. Det är en stor utmaning.
Kunskapslyftet är ett projekt som avslutas om ett
par år. Den kommande vuxenutbildningen kommer
att vara oerhört viktig och avgörande för det vi kallar
ett livslångt lärande. Även här måste det finnas val-
frihet. Vi måste erbjuda vuxenstuderande både bredd
och kvalitet i en återkommande kompetensutveckling.
I vår motion har vi särskilt betonat lärarrollen i en
tid då läraryrket befinner sig i kris. Vi har föreslagit
en kontinuerlig fortbildning med hög kvalitet för
lärarna. De ska helt enkelt ha rätt till en sådan fort-
bildning vart femte år. Det ska vara arbetsgivarens, i
flertalet fall kommunens, skyldighet att erbjuda en
sådan utbildning. Det ska också krävas för att man
ska erhålla och behålla ett lärarcertifikat.
Vi vill också öppna läraryrket, på samma sätt som
det ena yrket efter det andra nu öppnas, för människor
med olika bakgrund. Vi tror att det skulle vara bra för
lärarna om man fick in folk från andra yrkeskategori-
er och att man är lärare i kanske tio för att jobba med
något annat under tio år och sedan kommer tillbaka.
Så gör man ju i alltfler yrken i dag.
Herr talman! Allt detta och mycket mer därtill har
vi satt på pränt i vår motion Ub14. Det finns samman-
fattat i reservation nr 1, som jag vill avsluta med att
yrka bifall till.

Anf. 206 KALLE LARSSON (v):
Herr talman! När vi i dag i kammaren, i kölvattnet
av debatten om de funktionshindrades rätt till utbild-
ning, diskuterar utvecklingsplanen för förskola, skola
och vuxenutbildning är det för mig som vänsterpartist
lätt att konstatera att mycket av det som beskrivs i
betänkandet är gott och riktigt. Jag vill särskilt nämna
synen på allmän förskola och maxtaxa som utgår från
alla barns rätt och siktar på att införliva barnomsor-
gen i den generella välfärden.
Jag vill framhålla det positiva i att regeringen i
skrivelsen tydligt anger att man anser att en framtida
gymnasieskola bör omfatta färre program än i dag.
Det är också utmärkt att man anger att det då ska
finnas möjlighet för eleverna att specialisera sig ge-
nom att välja intressanta och relevanta inriktningar
och att den gemensamma kärnan av baskunskaper,
som i dag främst består av kärnämnen, troligen kom-
mer att behöva vidgas. Eftersom det är något som vi i
Vänsterpartiet har insett länge, är vi glada att nu ock-
så regeringen verkar ha fattat det rimliga i en sådan
utveckling.
Det är också uppenbart att det finns en grundläg-
gande gemenskap mellan oss och regeringen i synen
på betydelsen av vuxenutbildning och möjligheten för
dem som saknar grundläggande kunskaper att skaffa
dessa. Det är självfallet utmärkt att vi har kunnat
finna en utskottsmajoritet för att avvisa sådana märk-
liga saker som fler betygssteg, nationell skolpeng och
ytterligare hänvisningar till kristen tradition.
Nog med hövligheter. Det finns också flera
punkter där vi är oense med utskottsmajoriteten. Då
tänker jag inte bara på behovet av mer resurser till
kommunerna och skolan. Där vill vi mer än vad Soci-
aldemokraterna än så länge lyckats gå med på. Jag
tänker inte heller på det fullständigt absurda i en
budgetprocess som låser fast många kommuner i
fortsatta nedskärningar utan också, tro det eller ej, på
sådant som faktiskt berörs i dagens betänkande.
När det gäller jämställdheten i skolan och vårt yr-
kande om en granskning av läromedlen ur ett genus-
perspektiv vill jag säga att vi under året kommer att
återkomma till detta. Jag tänkte därför vänta med att
ta en generaldebatt i den frågan.
När vårt förslag om att införa historia som kär-
nämne i gymnasieskolan senast var uppe i kammaren
föreslog jag att Folkpartiets företrädare skulle ställa
sig bakom det yrkandet med tanke på det påstådda
intresset för historisk upplysning. Han, och det är
samma han som i dag företräder partiet, svarade den
gången med svammel om Stalin och Mao Zedong.
Låt oss hoppas att det inte upprepas i dag utan att vi i
stället från Folkpartiet, och gärna också från andra
partier, kan få mera rimliga förklaringar till varför det
inte är angeläget att öka kunskapen och insikten i den
egna historien genom att göra historia till ett kärnäm-
ne i gymnasieskolan. För oss inom Vänstern är det en
förutsättning för utvecklandet av ett kritiskt tänkande
och ett demokratiskt förhållningssätt.
Herr talman! Vi i Vänstern blir ibland anklagade
för att vilja sänka kunskapskraven i skolan. Det
stämmer inte. Det är fel. Det är helt enkelt inte sant,
inte sant alls. I stället vill vi på många sätt öka förmå-
gan att se helheter och sammanhang och färdigheten
att koppla ihop de kunskaper vi får i skolan med det
som händer ute i samhället. Därför är det för oss
självklart att också varna för fasta uppdelningar inom
kurserna i gymnasieskolan, och likaså att avvisa alla
tankar på att införa graderade betyg på mindre delar
av kärnämneskurserna. Den snäva detaljkunskapens
tid är förbi. Vi lämnar med varm hand åt högerparti-
erna att driva krav på ökad betygshets.
Vi ser i stället framför oss en skola där man kri-
tiskt söker kunskap och skapar sin egen världsbild
gemensamt med andra såväl som genom eget arbete.
Det är i linje med det man ska se vårt förslag om att i
den kommunala vuxenutbildningen bör ingå ett läng-
re självständigt specialarbete som kan göras enskilt
eller i grupp.
Herr talman! En av politikens avgjort viktigaste
uppgifter är att synliggöra motsättningar och tydlig-
göra konflikter. En sådan uppenbar konflikt som
förtjänar att lyftas fram åtminstone lite då och då är
den mellan arbete och kapital. För oss inom Vänstern
är det också naturligt att ta ställning i den konflikten
och att konsekvent ställa oss på rätt sida. Det kan för
någon, kanske t.o.m. för ganska många här i kamma-
ren, tyckas vara stora ord för att ge bakgrunden till
vårt ställningstagande i fråga om den eftergymnasiala
lärlingsutbildningen. Det är en uppfattning som jag i
så fall inte delar.
Det finns ett stort behov av att skapa någon form
av lärlingsutbildning, men om vi ser konfliktlöst på
den frågan riskerar vi att skapa former där unga män-
niskor utnyttjas av företag som gratis arbetskraft.
Därför förespråkar vi i vår reservation en modell som
innebär att företaget där lärlingen arbetar får ta en
stor del av ansvaret och där också riktig lön utbetalas
under lärlingstiden. Det skulle innebära att möjlighe-
terna att få en insikt i arbetslivet och större kunskaper
inom ett yrkesområde ökar utan att risken för utnytt-
jande och ovärdiga arbetsförhållanden också gör det.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att jag
finner det lite märkligt att majoriteten har valt att
avstyrka vårt yrkande om att alla barn bör känna till
FN:s barnkonvention och dess innehåll. Det anges ju
t.o.m. i artikel 42 i konventionen:
"Konventionsstaterna åtar sig att genom lämpliga
och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser
och principer allmänt kända bland såväl vuxna som
barn."
Majoriteten hänvisar i betänkandet till att det är
rektors uppgift att se till att det funkar. Vår erfarenhet
är att det alltför ofta inte funkar, och vårt förslag är att
det görs någonting åt det. Om man ser till hur flyk-
tingbarn behandlas i Sverige i dag, verkar det här vara
extra angeläget.
Likadant är det med vårt förslag om att ge Skol-
verket det uttryckliga uppdraget att analysera orsa-
kerna till ökningen av antalet elever i särskolan, efter-
som alla verkar vara eniga om att den är oroande.
Visst kan man hänvisa till att beredningsarbete pågår,
men om vi redan nu kan vara överens om att det sker
en utveckling som vi inte gillar, varför kan vi då inte
göra något åt detta direkt?
Med detta vill jag meddela att jag självfallet stö-
der Vänsterpartiets reservationer i alla moment och
yrkar bifall till reservation 2 under mom. 1.

Anf. 207 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att ytterligare för-
stärka kravet från Yvonne Andersson om att också
estetisk verksamhet ska kunna räknas in i slutbetyget
från gymnasial vuxenutbildning.
Jag vill vidare knyta an till morgonens debatt. Ett
utrotande av antidemokratiska rörelser som nazism
och rasism börjar i skolan. En god skolanda, byggd
på en tydlig etik som ger gemenskap och vi-känsla är
den bästa grunden för motivation och en god miljö
för elevens inlärning. Det som skulle kunna samman-
fattas i ordet livskunskap och som handlar om sam-
levnad i vid bemärkelse måste lyftas fram i skolan.
Ingen undervisning är neutral och objektiv. Den åt-
följs av värderingar och attityder, som medvetet eller
omedvetet överförs från generation till generation.
Att skapa ett klimat där ungdomar möts med re-
spekt och respekterar andra och där medmänsklighet
ses som naturlig och eftersträvansvärd är den bästa
förebyggande insatsen mot mobbning och våld. Där-
för är den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism den bästa värdegrunden.
Herr talman! Jag vill redan nu yrka bifall till
Kristdemokraternas reservation nr 3 under mom. 1.
Jag ska i debatten något utveckla den del som berör
lärlingsutbildningen.
Lärandet upptar allt längre tid av ungdomsåren,
samtidigt som arbetsmarknaden är osäker. Allt högre
krav måste därför ställas på att gymnasietiden blir
meningsfull för eleverna och bidrar till att höja deras
livskvalitet. Det har visat sig att fyra år efter avslutad
grundskola hälften av eleverna har avbrutit sina stu-
dier på det individuella programmet. Fyra år efter
avslutad grundskola hade av dem som fått stödunder-
visning i årskurs 9 endast 44 % av flickorna och 56 %
av pojkarna en slutförd gymnasieutbildning.
Jag vill här säga att det inte är självklart att alla
gymnasieutbildningar ska fullföljas före 20 års ålder
och omedelbart leda till allmän högskolebehörighet.
Vi anser att gymnasiestudierna ska kunna genomföras
på lika villkor t.o.m. 25 års ålder. Jag vill också peka
på vikten av grundskolans ansvar.
Herr talman! Debatten om lärlingsutbildningen,
som ska införas den 1 juli 2000, tycks ha stannat vid
en kontinuerlig frågesport - i frågor om på vilka
program lärlingsutbildning ska få finnas, frågor om
hur och när en elev ska söka lärlingsutbildning, frågor
om det någon gång kan utgå lärlingslön, frågor om
vem som avgör vilka elever som ska få lärlingsut-
bildning, frågor om vilka insatser som branschorgani-
sationerna bör svara för, frågor om ersättning till
företag ska kunna utgå osv.
Frågorna tycks aldrig bli besvarade, trots att rege-
ringen har såväl två skol- och utbildningsministrar
som två näringsministrar. Grundproblemet är att
praktisk kunskap är undervärderad kunskap.
I den nya gymnasieskolan kopplas lärlingsutbild-
ningen till det individuella programmet. Från att i den
gamla gymnasieskolan ha haft en omfattning om ca
3 000 lärlingar i gymnasieskolan omfattar lärlingsut-
bildningen i dag ett fåtal. Det svenska lärlingssystem-
et bör utvecklas och sättas in i perspektivet av ett
livslångt lärande. Det bör därför ha ett eget gymnasi-
eprogram. Jag vill i debatten lyfta fram några per-
spektiv som grund för kristdemokraternas upprepade
krav på ett lärlingsprogram i gymnasieskolan.
Det gäller för det första kvalitetsperspektivet.
Krav på yrkeskunnande ökar i dag på flera områden.
Det gäller att ha bred kännedom om arbetsinnehåll
och moderna metoder, att vara snabb och effektiv och
att kunna utföra arbete med kvalitet. Man ska kunna
arbeta självständigt och kunna ta ansvar. Man ska
kunna lösa problem och vara flexibel för förändring-
ar. Balansen mellan teori och praktik är mycket vik-
tig.
För det andra gäller det valfrihetsperspektivet. In-
dividens valfrihet är viktig vid val av gymnasiepro-
gram. Den som är intresserad av ett visst område
engagerar sig betydligt mera och blir mera kreativ.
Att kunna gå ut som lärling i en bransch som lockar
förstärker valfriheten. Eleven märker snabbt om han
eller hon trivs med arbetet. I stället för att först avkla-
ra tre års teoretiska studier får eleven en uppfattning
om just detta är framtidsjobbet. Besvikelser och felval
kan mötas på ett bättre sätt.
För det tredje gäller det yrkesmångfaldsperspekti-
vet. För att vår kultur och våra traditioner ska leva
vidare är bevarandekunskapen viktig. Det gäller att
samla den kunskap som finns och att bevara mångfal-
den inom hantverket. En lärlingsutbildning kan locka
ungdomar till yrken som i dag håller på att glömmas
bort. Det finns inte många skräddare, skomakare,
sadelmakare osv. Det finns behov av båtbyggare,
dekormålare och glasblåsare. Vårt kulturarv kan bäst
bevaras bl.a. genom att mångfalden av yrken inom
hantverk bevaras. Utbildningar som i dag lockar flera
ungdomar är frisör- och floristutbildningar.
Det gäller för det fjärde effektivitetsperspektivet.
Det säger sig självt att en skräddare som fått använda
en nål, en snickare som fått använda en hammare, en
svetsare som sett ett svetsaggregat, en målare som får
använda en pensel och omvårdnadspersonal som fått
lära sig ge en injektion blir säkrare och effektivare i
sitt yrke. Just den praktiska träningen har fått stå för
mycket tillbaka.
För det femte gäller det teoritrötthetsperspektivet.
Det är viktigt att framhålla att attityder grundas i
kunskap. Om eleven känner att undervisningen ger
kunskaper som han eller hon kan ha nytta av i den
framtida yrkesutbildningen, förstärks intresset för
hela gymnasieutbildningen. Eleven har rätt att få
aktuella kunskaper. För de här eleverna är ofta inte
den APU-förlagda utbildningen tillräcklig.
För det sjätte gäller det ungdomsarbetslöshet-
sperspektivet. En ökad flexibilitet och anpassning till
den lokala arbetsmarknadens behov underlättar ung-
domars möjligheter att få arbete. Eleverna blir på ett
annat sätt attraktiva på arbetsmarknaden. Om företa-
gen blir mer konkurrenskraftiga blir ekonomin bättre,
och därmed ökar också möjligheterna för skolan. Det
är resursslöseri att fortsätta så som vi gör. Vidare har
ungdomars feriearbeten till stor del försvunnit. För
vissa tycks det hopplöst att få in en fot på arbets-
marknaden. En lärlingsutbildning skulle underlätta
kontakter.
Herr talman! I en modern och flexibel lärlingsut-
bildning måste skola och arbetsliv dela på ansvaret
för utbildningen. Kraven på yrkeskunnande ökar i dag
på flera områden. Man ska kunna arbeta självständigt
och kunna ta ansvar.
Då vill kristdemokraterna att praktik varvas med
teori redan från första gymnasieterminen. Eleven ska
betraktas som elev under hela utbildningstiden -
skolan är alltså huvudman - och de teoretiska delarna
ska knytas till praktiken i möjligaste mån. Fördel-
ningen bör vara 2-3 dagar av teori respektive praktik
per vecka.
Företagen får ersättning för utbildning och hand-
ledning under det första året. Detta är viktigt för att
också små företag ska kunna ta emot lärlingar. Det
kan handla om 3 000-4 000 kr per månad, om jag nu
ska exemplifiera här. Eleven eller lärlingen ska få
ersättning från företaget enligt lärlingsavtal i relation
till den insats som görs i produktionen, förslagsvis
fr.o.m. andra året.
För både lärlingsutbildningen inom gymnasie-
skolan och inom arbetsmarknadspolitiken gäller att
den kvalitetssäkras, gärna med yrkesexamen efter
branschens önskemål. Utbildningen avslutas med ett
gesällprov eller yrkesprov, och yrkesbevis utfärdas.
Alla elever med avslutad utbildning har behörighet
till fortsatt yrkesutbildning på yrkeshögskola. Företa-
gen är inte tvingade att anställa lärlingen vid avslutad
utbildning.
Herr talman! Jag vill sluta med att säga att diskus-
sionen om yrkesbevis eller gesällbrev också är intres-
sant. Egentligen kan det gamla gesällbrevet moderni-
seras till yrkesbevis. Inom exempelvis restaurang och
konditori når 90 % gesällbrev. Men det är viktigt att
kriterierna för gesällbrev hela tiden uppdateras. Ge-
sällbrev är en bra värdemätare på kunskap som ska
bedömas av mästare, men antalet personer som inne-
har mästarbrev är ett fåtal i dag. I Finland finns en
modell att ta efter. Där kompletteras gesällbreven
med yrkenas utveckling. Gymnasiebetyget har inte
samma valör som gesällbrevet, men yrkesbevis kan
innebära en kvalitetshöjning och behöver inte innebä-
ra en devalvering av gesällbrevet, för det kan tala om
vilka kunskaper den enskilda eleven har med en teo-
retisk del och en yrkesdel.
Jag ber om ursäkt för att jag för mycket har uppe-
hållit mig vid lärlingsutbildningar, men jag är mycket
engagerad i detta. Jag tror att detta är en av lösning-
arna på gymnasieskolans problem i dag.

Anf. 208 SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! De senaste årens svarta siffror om att
många elever går ut skolan utan godkända kunskaper
har skapat en ganska stor debatt kring läs- och skriv-
utveckling och kring hur skolan ska arbeta för att alla
elever ska få bra kunskaper och förutsättningar för det
fortsatta livet.
Läs- och skrivutvecklingen i undervisningen blir
oftast den första tydliga erfarenhet som barnet får av
skolan och undervisningen, och därför kommer den
att påverka barnets syn på inlärning och kunskaper.
Barn som tidigt får uppleva motgångar i läs- och
skrivarbetet utvecklar oftast en negativ självbild.
Framgångar eller misslyckanden påverkar därför som
regel hela skolgången och barnets syn på skola, lä-
rande och utbildning.
Läs- och skrivfärdigheter handlar inte bara om
den tekniska förmågan att stava sig igenom texter,
utan också om att förstå och kunna redogöra för vad
man har läst. Även om Sverige ligger mycket högt i
en internationell jämförelse är det mycket oroväckan-
de, som jag ser det, med resultatet i en OECD-studie
som granskat såväl läsförmåga som läsförståelse. Den
visar att var femte elev lämnar skolan med otillfreds-
ställande läsförmåga.
Det krävs därför en ökad fokusering på de vikti-
gaste kunskaperna i skolan. Jag tycker att det borde
komma till ett samlat program för att stärka grund-
skoleelevernas läs- och skrivförmåga. Jag tänkte här
nämna ett par moment som jag tycker skulle behöva
ingå i ett sådant.
En del handlar om att det i lärarutbildningen bör
ingå obligatorisk kunskap om barns läs och skrivut-
veckling samt dyslexi. Alla lärare måste också få
möjlighet till fortbildning på området. Utöver de
grundläggande kunskaperna behövs också vidareut-
bildning för lärare. Centerpartiet har i en annan mo-
tion föreslagit att specialisttjänster ska inrättas, och
ett självklart område för sådana tjänster är just re-
surslärare för läs- och skrivutveckling.
Jag tycker också att det borde vara självklart att
all pedagogisk personal har ett allmänt uppdrag att
främja elevers läs- och skrivutveckling. Förmågan att
själv uttrycka sig och inhämta information måste ju
finnas i alla ämnen, som vi tidigare har sagt.
Detta bör också finnas med i kurs- och läroplaner.
En möjlighet är naturligtvis att arbeta in mål för kurs-
planen i svenska som allmänna mål för hela skolan.
En annan är att se över alla kursplaner så att den
språkliga utvecklingen återfinns i just alla ämnen. Jag
tycker att Skolverket skulle kunna få i uppdrag att
göra en sådan översyn.
Herr talman! Oavsett vilken grund - pedagogisk
eller fysiologisk - man anser att läs- och skrivutveck-
lingen har, kan vi runtom på olika skolor finna exem-
pel på framgångsrik undervisning. Oavsett hur enga-
gerade lärarna är i sina ämnen och sina elever spelar
valet av metod en roll för hur undervisningen lyckas.
Det finns metoder som har visat sig fungera för att
förmedla kunskaper. Man kallar dem för best practi-
ces eller beprövad erfarenhet, utan att nödvändigtvis
ha en vetenskaplig förankring eller bygga på forsk-
ning. Grunden för detta är lärarnas egna erfarenheter,
professionella kunskaper samt observations- och
analysförmåga. Användningen av de här metoderna
bör stimuleras, tycker jag, genom att man systema-
tiskt arbetar för att samla in och bearbeta erfarenhe-
terna, sprida kunskapen om dem och förmedla dem
på ett lättillgängligt sätt. En bra grund skulle kunna
vara att Skolverket sammanställer en nationell erfa-
renhetsdatabas och gör den tillgänglig på Internet, där
den blir tillgänglig för såväl lärare som elever och
föräldrar. Lärarna borde också få möjlighet att fort-
bilda sig kring best practices, beprövade erfarenheter.
Det är också viktigt att stora insatser görs för att
tidigt upptäcka de barn som har olika slags läs- och
skrivsvårigheter. Redan under de första åren bör det
därför genomföras diagnostiska prov. Det gör att man
tidigt kan hjälpa dessa barn att utvecklas med speci-
ella insatser som genomförs.
Herr talman! Det är bara genom ständig övning
som förmågan att läsa och skriva utvecklas. Barn, och
för den delen också vuxna, bör stimuleras att läsa
mer. Vi kan se i Skolverkets rapport, som heter Hur i
all världen läser svenska elever, att man konstaterar
att det finns ett klart samband mellan mycket läsande
och läsprestationer. Det är efter det särskilt oroande
att var femte pojke i år 3 uppger att han nästan aldrig
läser böcker på fritiden. Det visar också att en tiondel
av eleverna har mycket låga resultat på läsförståel-
seprov.
Inom läskunnighetsundersökningen frågade man
också vilka faktorer som låg bakom en hög läskun-
nighet. Nio- såväl som fjortonåringar i undersökning-
en betonade att man skulle tycka om att läsa, ha tid
till det och kunna koncentrera sig, framför allt. Bilden
av ens egna läsande var den faktor som starkast
hängde samman med elevernas läsförmåga. De elever
som får svårigheter med läsningen i framtiden är ofta
de som har lite stöd hemifrån och som aldrig får till-
fälle att komma in i bokens värld.
Herr talman! Med den verkligheten som bakgrund
vill vi i Centerpartiet inleda en kampanj för ökat
läsande i Sverige. Vi tycker att inriktningen ska vara
att betona det lustfyllda i läsningen och ge landets
elever goda läsupplevelser som stimulerar till fortsatt
utveckling.
Därför vill jag nu yrka bifall till reservation 5 un-
der mom. 3.

Anf. 209 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Min utgångspunkt och utgångs-
punkten för oss liberaler är att skolan är samhällets
kraftfullaste verktyg för att ge alla människor lika
livschanser. Skolans uppgift är att ge eleverna kun-
skap och förmåga att söka och utveckla kunskap. Det
behövs för att människor ska kunna delta i samhälls-
livet, i arbetslivet och över huvud taget delta i ett
aktivt liv.
De mål som vi diskuterar för gymnasieskolan och
som kommenteras i den här utvecklingsplanen är ju
sådant som kommer att komma upp senare i konkreta
propositioner. Regeringen har gett ett uppdrag till
Skolverket att utarbeta etappindelning av kärnäm-
neskurser, men själva ändringen, att alla ska läsa
samma kärnämneskurser oavsett vilket program man
går på, den ändringen vill inte regeringen diskutera.
Vi från Folkpartiet har tyckt att det hade varit
bättre att föreslå alternativa kärnämneskurser beroen-
de på vilket program man går. Regeringen har natur-
ligtvis insett problemet. Den säger själv att det är ett
problem att så många inte lyckas i skolan. Men man
väljer i stället att försöka göra förbättringar inom det
rådande.
Folkpartiet föreslår i grunden en mycket större va-
riation på studieuppläggningen för gymnasieeleverna.
Vi har inte deltagit i den diskussion som bl.a. Kalle
Larsson tar upp om den detaljerade fördelningen - ett
eventuellt kärnämne till, eller hur många kärnämnen
som ska läsas - eftersom vi ser en helt annan modell
för gymnasieskolan där man inte läser exakt samma
kärnämneskurser.
I den diskussionen tänker jag återkomma. Jag kan
försäkra att både jag och Folkpartiet är mycket med-
vetna om att historieämnet är ett grundläggande ämne
som bör genomsyra många ämnen i skolan och som
bör förstärkas. Jag hoppas kunna återkomma till dis-
kussionen att förstärka historieämnet på ett sådant sätt
att även fler partier än Vänsterpartiet känna sig inspi-
rerade att delta.
Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt vad Kalle
Larsson sade, eftersom det gick så fort, men han
menade tydligen att man mer skulle studera motsätt-
ningen mellan arbete och kapital i skolan. Jag vet inte
om jag uppfattade det rätt. Om Kalle Larsson har läst
kursplanerna i historia ska ha veta att historielärare
ska undervisa allsidigt i olika historiesyn. Det handlar
om materialistisk historiesyn, idealistisk historiesyn
och olika variationer däremellan. Jag hoppas att jag
inte ska tolka Kalle Larsson så att man skulle välja
någon slags övervikt för en viss historiesyn i den
svenska skolan. I sådana fall får vi återkomma till det.
För att nu tala om helt andra elever, nämligen de
riktigt unga eleverna, beskriver regeringen i utveck-
lingsplanen den allmänna förskolan som den föreslår
ska införas för barn från fyra års ålder. Det tycker
Folkpartiet är ett bra steg i rätt riktning. Vi har sedan
några år tillbaka drivit att vi ska ha en ska ha en all-
män, kostnadsfri förskola för barn från tre års ålder.
Det gäller alltså kostnadsfri förskola och inte kost-
nadsfri barnomsorg för hela dagen, utan den delen
som är pedagogisk bedriven förskola.
Vi tycker att det är ett bra steg i rätt riktning att
regeringen nu inför en allmän förskola för barn från
fyra års ålder. Däremot säger vi nej till det väldigt
oöverlagda vallöftet om maxtaxa, ett vallöfte som
tyvärr blev verklighet. Det är en dålig prioritering i en
situation där kommunerna behöver göra kvalitetsför-
stärkningar i skolan och inom andra områden att låsa
så mycket statliga medel som ska fördelas till kom-
munerna bara för ett ändamål. Kommunerna ska ges
betydligt större möjlighet att prioritera själva vad de
ska använda sina statliga bidrag till.
Kvaliteten i den svenska skolan har vi diskuterat
mycket. Sanningen är väl uppenbar. De utvärde-
ringsinstrument som vi efterlyste redan när skolan
kommunaliserades har inte utvecklats. Kommunerna
är inte bra på att utvärdera sig själva, och Skolverkets
roll är en dubbelroll. Skolverket samlar in mycket bra
information och gör ett mycket intressant utveck-
lingsarbete. Men dess roll som skolinspektion är inte
tillfredsställande.
Folkpartiet anser att det behövs en helt fristående
statlig skolinspektion som kan sakligt utvärdera för-
hållanden mellan betyg och nationella prov, andel
utbildade lärare, andel åtgärder för elever med läs-
och skrivsvårigheter, osv. En sådan fristående skolin-
spektion skulle vara helt fristående från politiska
beslut och känna sig obunden av lojalitet gentemot
den ena eller andra inriktningen. Den skulle förslags-
vis kunna byggas upp av högskolor, kommuner, ide-
ella organisationer och andra som en bas.
Jag ska nämna två saker till som tas upp i utveck-
lingsplanen. Folkpartiet efterlyser mer aktivt jäm-
ställdsarbete i skolan. Det är fortfarande för liten
medvetenhet om de stereotypa könsroller som under-
visningen ofta utgår ifrån. Det är fortfarande alltför
liten och alltför dåligt anpassad metodik i olika äm-
nen. Tvärtom förstärker metodiken de stereotypa
könsroller som finns. Där behöver vi mer arbete och
också mer medvetna analyser.
Fru talman! Jag ska avslutningsvis tala om vux-
enutbildningen. Kunskapslyftet har säkert betytt
mycket positivt för många enskilda människor. Men
vi har inte formulerat någon långsiktig strategi för
vuxenutbildningen i Sverige under de senare åren.
Folkpartiet har länge drivit att vi borde bygga upp
ett system med en gymnasiebank som gör att alla
människor har rätt till teoretisk gymnasieutbildning
oavsett om de genomgår den i ungdomen eller om de
väljer att göra det lite senare. Det gäller att hitta ett
system som gör att människor säkert vet att de kan
skaffa den utbildning de av en eller annan anledning
har missat i ungdomen, oavsett om de är arbetslösa
eller inte.
Kunskapslyftssatsningen har mer haft karaktären
av tillfällig satsning i en akut arbetslöshetssituation.
Kunskapslyftskommittén som skulle föreslå mål för
den långsiktiga vuxenutbildningen har fått förlängt
mandat. Därför väntar vi fortfarande på ett förslag till
hur vi löser vuxenutbildningens frågor på lång sikt.
Jag ser fram emot det.
Jag vill betona att Folkpartiet anser att det är av
oerhörd vikt att vi skapar ett vuxenutbildningssystem
som ger möjligheter för alla människor oavsett i vil-
ken situation de är i livet. Till det hör också andra
förslag, som jag kommer tillbaka till sedan, om kun-
skapskonton och möjlighet att finansiera sina studier
utan att ta dyra studielån om man studerar som vuxen.
Fru talman! Vi återkommer till många av dessa
frågor i konkreta diskussioner kring betänkanden
senare här i kammaren. Jag yrkar bifall till Folkparti-
ets reservation.

Anf. 210 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är inte ofta jag får chansen att
lugna en liberal, men i kväll verkar vara ett sådant
tillfälle.
Det jag sade i mitt inlägg var att jag personligen
har uppfattningen att det finns en grundläggande
motsättning mellan arbete och kapital och att det är
politikens uppgift att lyfta fram och tydliggöra sådana
motsättningar. Däremot är jag fullt till freds med att
skolan ger olika bilder och olika perspektiv på hur
samhället ser ut och hur samhället kan komma att
utvecklas.
Jag är fullt övertygad om att om skolan bara lär ut
den helhetssyn och det kritiska tänkande som borde
ligga till grund för, och som ofta också ligger till
grund för, skolans arbete i dag gynnar detta på sikt en
socialistisk samhällsutveckling.
Det ska för övrigt bli intressant att i kommande
debatter fortsätta att diskutera med Ulf Nilsson om
hur vi kan stärka historieämnets ställning i skolan så
att det blir mer än kortsiktiga, poänglösa, eller möjli-
gen för partipolitiska poänger ämnade, upplysnings-
kampanjer och prat om sådant.
En replik handlar också något om att ställa frågor,
och jag får väl också göra det. Jag vill kontrastera en
skrivning i Folkpartiets reservation som lyder:
"Skolan skall anpassas efter elevernas olika behov -
inte tvärtom. Undervisningen måste bli mer indivi-
danpassad." med ett pressmeddelande som har skick-
ats ut från Liberala ungdomsförbundet i Värmland.
Där säger man att man i dag skulle vilja se skoluni-
former i skolorna i Värmland.
Jag skulle vilja fråga vilket av dessa två synsätt
som Ulf Nilsson representerar.

Anf. 211 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Kalle Larsson trodde att den här ty-
pen av undervisning skulle gynna en socialistisk
samhällsutveckling. Vi är väl inte överens om att
skolan ska formulera som sitt mål att gynna en socia-
listisk samhällsutveckling. Annars kanske vi är över-
ens om, hoppas jag, att skolan ska ge en allsidig un-
dervisning utifrån olika infallsvinklar.
Det är viktigt att grundskolan och skolan över hu-
vud taget blir individanpassad. Där har vi sådana
inslag som att Folkpartiet föreslår en tioårig grund-
skola där man kan börja vid sex års ålder, med en
mjuk övergång mellan förskola och grundskola. Man
bör ha ett sätt att undervisa som gör att elever inte
föses vidare, utan i vissa grupper får jobba lite längre
och långsammare med det som de behöver jobba med
och i andra grupper gå vidare med det som de tycker
att det är roligt att gå vidare med.
Under en längre tid, där man börjar med en mjuk
övergång mellan förskola och grundskola, ger detta
mycket större möjligheter i dag att komma ifrån det
klassiska årskurstänkandet, som har varit negativt.
Den svenska skolan är fortfarande för mycket färgad
av att man efter ett visst antal år i skolan ska kunna en
viss sak. Det är viktigt att veta att elever utvecklas i
olika takt. Detta skulle underlättas genom en skolstart
vid sex års ålder då man kunde låta barnen utvecklas
på det sätt som de är mogna för.
Jag vill inte kommentera Liberala ungdomsför-
bundet. Det finns en hel del utspel av olika ungdoms-
förbund, och jag ska inte bry mig om att kvittera med
olika utspel av Vänsterns ungdomsförbund som jag
har sett genom åren. De har gällt att det är rätt att med
våld förändra världen osv. Jag tycker inte - det är väl
ett understatement att säga så - att vi ska ha en gene-
rell lag om skoluniformer. Det kan jag bara upplys-
ningsvis tala om. Jag tycker dock att skolor som tyck-
er att det är trevligt att ha skoluniformer och där för-
äldrarna tycker att man ska ha det mycket väl ska få
ha det.

Anf. 212 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Ska rentav eleverna få någonting att
säga till om i det fallet?
Jag vill bara kolla en sak. Den person som har
skrivit det här uttalandet tycker att man ska ha skolu-
niformer i de kommunala skolorna, men inte i
friskolorna. Jag undrar om Ulf Nilsson ställer upp på
den definitionen av friskola - att man slipper skoluni-
form.
Jag ska också än en gång lugna en liberal genom
att säga att jag inte heller tycker att skolan särskilt ska
gynna en socialistisk samhällsutveckling. Jag är bara
personligen övertygad om att om vi kritiskt granskar
hur detta samhälle ser ut kommer alltfler - och detta
ser vi också i samhället i dag - att bli övertygade om
att en grundläggande förändring av maktförhållande-
na är nödvändig. På det sättet kommer varje kritiskt
granskande människa - kanske rentav Ulf Nilsson på
gamla dar - att så småningom komma fram till att en
socialistisk samhällsomvandling är det enda rimliga.

Anf. 213 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är väl lika övertygad om att ett
öppet klimat och ett fritt kunskapssökande i skolan
gynnar en i bred mening liberal utveckling - inte
nödvändigtvis bara folkpartistisk - som Kalle Larsson
är övertygad om motsatsen.
Vi ska väl inte ägna så mycket tid åt skolunifor-
merna och vad som har föreslagits i ett ungdomsför-
bund. Men jag tycker som sagt inte att vi ska ha
kommunala skoluniformer.

Anf. 214 AGNETA LUNDBERG (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet UbU6 och avslag
på samtliga reservationer.
Regeringen har i skrivelse 1998/99:121, Utveck-
lingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning -
samverkan, ansvar och utveckling berett riksdagen
tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen.
Detta är statsmakternas policydokument för skolverk-
samheten. Som sådant kommer planen också indirekt
att vara av betydelse för planeringsarbetet på kom-
munal nivå och för det lokala utvecklingsarbetet.
Tillgången till en bra skola och utbildning är en
mänsklig rättighet. FN:s konvention om barnets rät-
tigheter innebär bl.a. en rätt för barnet till en utbild-
ning på grundval av lika möjligheter. Detta innebär
förbud mot diskriminering, att utbildningen ska vara
likvärdig samt att barnet har rätt till stöd för att kunna
tillgodogöra sig utbildningen. Kunskap och bildning
har avgörande betydelse för människors sociala och
kulturella utveckling, och därför ska ingen stå utan-
för.
Den höga förändringstakten och internationalise-
ringen ökar risken för vidgade klyftor i samhälle och
arbetsliv. En bristfällig utbildning riskerar att bli ett
allt större handikapp. Det gäller inte bara i arbetslivet,
utan även i ett medborgar- och samhällsperspektiv.
Det största hotet mot en fungerande demokrati är
medborgare som inte kan eller finner det mödan värt
att engagera sig i viktiga samhällsfrågor.
Skolans och vuxenutbildningens uppdrag är att
bejaka den mänskliga utvecklingen i alla åldrar med
respekt för människors olikheter. En investering inför
framtiden är därför en förskola och en skola som
tidigt stimulerar barns språkutveckling, ett undersö-
kande och forskande arbetssätt, lust att upptäcka
tekniska och naturvetenskapliga samband och respekt
för vår gemensamma miljö.
De nationella målen för grund- och gymnasie-
skolan måste av dessa skäl sättas mycket högt. En
internationell tendens är därför att läroplanerna inne-
håller en större kärna av obligatoriska ämnen och att
särskilt de yrkesinriktade utbildningarna får ett mer
teoretiskt obligatoriskt innehåll.
För att skolväsendet ska lyckas i sitt uppdrag
krävs ett gemensamt ansvarstagande från stat och
kommun. Samverkan måste ske inom och mellan alla
nivåer. Den målstyrda verksamheten kräver goda
instrument på alla nivåer för kontinuerlig uppföljning
och utvärdering för att en likvärdig kvalitet ska kunna
garanteras.
Trots att resultaten i svensk skola och vuxenut-
bildning i internationell jämförelse är goda finns det
fortfarande brister. Regeringen anser att det därför är
viktigt att stödja den positiva skolutveckling som
pågår, att uppmärksamma varje enskild elev som
riskerar att inte nå målen och att erbjuda erforderligt
stöd.
Kompetensutveckling och internationalisering är
redskap för att öka likvärdighet och kvalitet. Några
utvecklingsområden som särskilt behandlas i skrivel-
sen är skolans värdegrund, språkutveckling, matema-
tik, naturvetenskap, teknik och miljö.
Regeringen framhåller bl.a. att förskolans, fritids-
hemmets, skolans och vuxenutbildningens uppgift att
förmedla och förankra grundläggande demokratiska
värderingar och främja lärande går hand i hand inte
kan särskiljas. Personlig utveckling och lärande hör
ihop. Värdegrunden handlar om det demokratiska
uppdraget - om ett förhållningssätt till våra medmän-
niskor, alla människors lika värde, jämställdhet, re-
spekt och förståelse för olikheter och ett sätt att se på
rättigheter, skyldigheter och ansvar.
Enligt regeringen bör kvaliteten och tillgänglig-
heten i förskolan öka. Arbetet med att utveckla för-
skolans pedagogiska roll och göra den till en del av
utbildningssystemet kommer att fortsätta. En allmän
förskola införs för alla fyra- och femåringar. Verk-
samheten kommer att vara avgiftsfri och omfatta
minst tre timmar om dagen. Den allmänna förskolan
införs stegvis med start år 2000. I ett första steg införs
allmän förskola i socialt utsatta bostadsområden.
Avgifterna inom förskoleverksamheten och skol-
barnsomsorgen avses bli låga genom att en maxtaxa,
dvs. en taxa med ett avgiftstak, införs. Frågan om och
hur förskolan kan bilda en egen skolform utreds. I
budgetpropositionen för 2000 har för ändamålet be-
räknats 1,7 miljarder för år 2001, och 3,4 miljarder
för år 2002.
Regeringen pekar på att resultaten i svensk skola i
ett internationellt perspektiv står sig ganska väl. Man
betonar att resultaten noga måste analyseras för att
ytterligare öka måluppfyllelsen. Drygt 91 % av ele-
verna i grundskolan var enligt betygsstatistiken våren
1998 behöriga att tas in på ett nationellt program i
gymnasieskolan. Skolverket kommer att få ett upp-
drag att utvärdera och stödja grundskolans arbete med
målen att sträva mot med särskild uppmärksamhet på
avstämning i årskurs fem.
Andelen elever med slutbetyg i gymnasieskolan
bör enligt regeringen öka. I enlighet med riksdagens
beslut betänkande 1998/99 UbU3 har Skolverket fått i
uppdrag att göra en översyn av nuvarande kärnämnen
i syfte att etappindela dem. Detta görs inte för att
sänka ambitionen. Regeringen betonar att alla elever i
gymnasieskolan måste få de grundläggande kunska-
per som kärnämnena avser att ge. Elevernas rätt till
undervisning behöver säkras. Regeringen avser därför
att följa hur bestämmelserna om undervisningstid
tillämpas. Rätten till stöd i gymnasieskolan kommer
att förtydligas. Krav på åtgärdsprogram för elever i
behov av särskilt stöd kommer att införas.
Samhällsomvandlingen har varit snabb under de
år som gått sedan riksdagen beslutade om de nya
programmen i gymnasieskolan. Gymnasieskolan bör
bättre än i dag ge elever ett allsidigt utbildningsutbud.
Gymnasieskolans utbud bör kännetecknas av färre
ingångar och rimligt många möjligheter till speciali-
sering genom val av inriktningar och kurser. Antalet
program bör bli färre, och bättre spegla morgonda-
gens behov i samhälls- och arbetsliv. Därför kommer
en utredning att få i uppdrag att göra en översyn av
gymnasieskolans programutbud.
Steget in i 2000-talet ska tas med en politik för
ökad demokrati, solidaritet och jämlikhet liksom en
politik för högre tillväxt och utbildningsnivå. Det
handlar dock inte endast om att öka tillgången till
utbildningsplatser. Framför allt handlar det om att öka
kvaliteten och måluppfyllelsen inom hela utbild-
ningssystemet.
Genom samverkan, ansvar och utveckling ska
skolan bli en skola för alla och envar där alla barns
och ungdomars förutsättningar tas till vara och ut-
vecklas - en skola som bygger på en gemensam vär-
degrund och som präglas av demokratiska värdering-
ar, tolerans, respekt och förståelse för andra.

Anf. 215 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! I förra ärendet sade Agneta Lund-
bergs partikollega Eva Johansson att man kunde styra
till vad men inte till hur. Jag tänker då på detta med
om vi ska ha likvärdiga villkor för olika barnom-
sorgsformer, om vi ska ha valfrihet för barn och för-
äldrar. Hur blir det då med en statligt fastställd max-
taxa? Hur rimmar det enskilda barnets behov med en
statligt fastställd maxtaxa som styr till en enda barn-
omsorgsform?

Anf. 216 AGNETA LUNDBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Vi kan konstatera att 73 % av alla
barn i åldern ett-fem år finns i förskoleverksamheten.
11 % är hemma med en förälder som tar hand om
yngre syskon. 8 % har föräldrar som arbetar utan att
använda barnomsorg. Det gäller då skiftarbetande,
barnpassning genom en släkting osv. 6 % är hemma
med en arbetslös förälder. 2 % är hemma med en
hemarbetande förälder. Majoriteten av föräldrarna
efterfrågar kommunal barnomsorg, och där varierar
det mellan plats i familjedaghem och förskoleplats.
Därför tycker vi att det finns fördelar med att infö-
ra en maxtaxa. Vi kan då erbjuda alla fyra- och fem-
åringar en plats. Förskoleverksamhet finns därmed
för barn till arbetssökande. Detta leder till ökad jäm-
ställdhet. 80 % av hushållen beräknas få en lägre
kostnad för barnomsorgen i och med en maxtaxa om
föreslagna 700 kr. Det finns alltså väldigt många
fördelar.

Anf. 217 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag håller med om att de som så vill
ska kunna välja en viss barnomsorgsform. Jag är för
full valfrihet. Själv har jag haft fyra barn på dagis så
det är inte det som det handlar om.
Av statistik framgår dock att en del föräldrar vill
ha det på ett annat sätt. Då blir de styrda ifrån sin
ekonomi. Man kan ju faktiskt när det gäller ekonomin
välja mellan ekonomisk demokrati och ekonomisk
diktatur. Hårt uttryckt är det något av ekonomisk
diktatur när man styr barnomsorgsformen för föräld-
rar och barn. Detta kan inte vara rätt om vi ska ha
valfrihet och likvärdiga villkor och ge barn stöd efter
behov.

Anf. 218 AGNETA LUNDBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Innan jag kom in i riksdagen var jag
ansvarig för barnomsorgsverksamhet. Under den tid
jag var verksam hade vi inte en fullt utbyggd barnom-
sorg. De propåer som jag då fick från föräldrar löd:
Bygg fler daghem! Ordna fler platser! Den alternativa
formen efterfrågades inte, utan plats i familjedaghem
och daghemsplats var vad man efterfrågade. Jag tyck-
er att det är rimligt att barnomsorgen utformas utifrån
behov, utifrån vad de flesta vill ha.

Anf. 219 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Agneta Lundberg sade att det finns
brister i skolan i dag. Detta är vi överens om. Hon
nämnde också att 91 % av eleverna i årskurs 9 är
behöriga att söka till nationella program i gymnasie-
skolan. Jag vet inte om det uppfattades som en bra
eller som en dålig siffra. Problemet är att eleverna
sedan inte klarar av gymnasieskolan trots att många
av dem då är behöriga. De problemen ökar. Det är
bara åtta av tio elever som fullföljer sina gymnasi-
estudier inom fyra år - gymnasieskolan är som bekant
treårig. Av de eleverna är det 83 % som klarar studi-
erna med godkända betyg.
83 % av 80 %, ungefär var sjätte elev av de elever
som en gång började, klarar alltså gymnasieskolan.
Särskilt illa är det med invandrarelever som är födda
utomlands eller som har två föräldrar som är födda
utomlands. Där ökar problemen ständigt. Bland de
invandrarelever som började gymnasiet 1992, 1993
och 1994 har avhoppen ökat från 25 % till 43 %. De
avhoppen tenderar att hela tiden öka.
Har Agneta Lundberg och socialdemokraterna
några lösningar på de här svåra problemen?

Anf. 220 AGNETA LUNDBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Självklart är jag inte alls nöjd med
siffrorna. Jag tycker att det är låga tal. Här är det inte
fråga om bara en lösning, utan det är många an-
greppssätt som vi måste ta till. Vi måste stryka under
grundskolans ansvar att ge ungdomarna en bra ut-
bildning så att de kan gå vidare till gymnasieskolan.
Det är huvudspåret.
Ofta när vi resonerar om de här frågorna ger vi
eleverna skulden för att de inte lyckas. Men många
gånger när jag är ute på besök är jag förvånad över att
eleverna över huvud taget lyckas. Det finns ju också
en brist hos lärare, i organisationen samt i arbetssätt
och arbetsformer. Det handlar om hur man tar upp
stoff och hur man möter ungdomarna - om man över
huvud taget frågar vad de är intresserade av. Det
handlar alltså om att ha en stimulerande undervisning.
Där behövs det en uppryckning, både i grundskolan
och i gymnasieskolan.
Även om vi betydligt förbättrar våra åtgärder i
grundskolan kommer det alltid att finnas barn och
ungdomar som inte riktigt har nått målen. Då är det
viktigt att vi har en beredskap för hur vi ska ta hand
om dessa barn och ungdomar. Ett sätt är att de när de
kommer till gymnasieskolan kan gå in på ett indivi-
duellt program. På olika sätt försöker man hjälpa
barnen. De får t.ex. läsa de ämnen som de inte har
klarat av för att bli behöriga; detta kanske parallellt
med ett karaktärsämne på ett program som man gärna
vill gå när man nått fram till behörighet. Utifrån mina
besök ute i landet har jag erfarenhet av att ungdomar-
na upplever detta som oerhört stimulerande. Det gör
att de blir mer motiverade.

Anf. 221 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag tackar för det beskedet. Vi är
överens om att grundskolan behöver förbättras. Det är
för sent om man kommer till gymnasieskolan med
bristande kunskaper.
Jag är också överens med Agneta Lundberg om
att det här inte är elevernas fel. Eleverna har säkert
inte blivit sämre än eleverna för 10 eller 20 år sedan
var, utan det är väl ungefär samma typ av elever som
vi nu har. Däremot är problemen betydligt större nu;
samhället är betydligt mera komplicerat.
Agneta Lundberg nämnde i sitt huvudanförande
att man arbetar med en etappindelning av kärnämnen.
Det tror jag är bra. Är det däremot så att man har en
etappindelning med samma slutmål - högskolebehö-
righet för alla - tror jag inte att man har nått något
mål alls, för den etappindelningen tillämpar lärarna
redan i dag i skolan.

Anf. 222 AGNETA LUNDBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är medveten om att vissa lärare
etappindelar men det är ju också fråga om att kunna
få betyg. När det gäller högskolebehörighet för alla
program backar vi inte. Det är en självklarhet att det
är målsättningen. Om vi inte lyckas med det är inte
metoden att sänka ambitionen. Vi har ju inte nått
längre med det, utan då gäller det att vässa instru-
menten och göra det hela bättre.

Anf. 223 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag vill starta med att tacka alla delta-
gare i den här debatten. Utvecklingsplanen är ju ett
policydokument som beskriver regeringens tankar om
skolutvecklingen de närmaste åren. Därför ger det en
möjlighet till alla partier att presentera sina tankar och
idéer om hur man vill ha skolan. Det är ett ypperligt
tillfälle till kanske en annorlunda debatt att lyssna av
varandras tankar och idéer. Någon gång i en framtid
kanske vi lär av och närmar oss varandra och tar dem
till vara. Det tycker jag är mycket positivt. Det har
hittills varit väldigt intressant att lyssna.
Fru talman! De barn som börjar skolan i dag är
inte samma barn som när jag började skolan. Den
information som jag då hade med mig var tämligen
begränsad: Vetlandaposten, radion och skvaller som
jag snappade upp vid kaffebordet. Dagens barn är
fulla av radio, TV och IT med information som vida
överstiger vad vi vuxna hade när jag var barn. Därtill
lever dagens barn i ett samhälle som på många sätt
präglas mer av egoism och hårdhet. Vi säger ofta att
skolan är en spegel av samhället. Om det är så krävs
det således ett ständigt medvetande i skolan vad sam-
hällsförändringarna innebär. Man kan inte vrida
klockan tillbaka. Det är endast nuet och framtiden
som väntar.
Skolan har samtidigt som samhället har förändrats
genomgått stora förändringar. Vi har nu läroplan för
förskola, förskoleklass, grundskola, gymnasium. Vi
har en gymnasieskola med treårig gemensam kärna.
Vi gör stora satsningar på vuxenutbildning i olika
former: kunskapslyft och KY-utbildning. Vi har en
pågående satsning på utbyggnad av högskolan. Skol-
systemet är alltså under förändring och anpassning till
dagens samhälle. Problemet är och har kanske alltid
varit att de politiska besluten behöver tid att verkligen
nå ut till gräsrotsnivå. Anledningarna till detta kan
vara många: den generella svårigheten med den de-
mokratiska förankringen, ekonomiska skäl eller, som
någon tidigare också sagt, motvilja till förändringar.
Det kan många gånger vara oerhört frestande att
snabbt ingripa när den stora skolkolossen är på väg
mot fel håll. Samtidigt vet vi att även om order ges
med hela handen mottas den endast med en axelryck-
ning om inte ordern är väl förankrad.
I en decentraliserad skola är därför samarbetet och
den ständiga dialogen en nödvändighet mellan stat
och kommun. Läroplanen ställer höga krav på en
demokratiskt fungerande skola. Denna demokratiska
process startar i relationen mellan kommunpolitiker
och skolans personal. De förtroendevalda ute i våra
kommuner måste ges en verklig möjlighet att vara ute
i verksamheterna. I möten med kommunpolitiker får
jag tyvärr en väldigt splittrad bild av denna möjlighet.
Dialogen måste vidare finnas mellan skolledare och
lärare. Den lärare som blir sedd och lyssnad på för
detta ofta vidare i arbetet med eleverna. Men eleverna
vittnar tyvärr alltför ofta om bristen på inflytande och
respekt från de vuxna. Här har vi, som jag ser det, en
av skolans viktigaste uppgifter i framtiden.
Motorn i skolans vardagsarbete är skolledaren.
Utbildningsinspektörernas rapport visar att det finns
många goda exempel på utveckling och ambitiöst
arbete hos skolledarna. Men samtidigt visar rapporten
på en stor arbetsbörda, en stor mängd administrativa
uppgifter och svårigheter att hinna med huvudupp-
giften. I den översyn av skollagen som nu är på gång
måste ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
förtydligas.
Lärarutbildningskommittén har tagit fram ett för-
slag till skolledarutbildning. Departementet tillsätter
en expertgrupp för att bl.a. med utgångspunkt från
inspektörsrapporten definiera befogenheter och an-
svar på lokal och statlig nivå. Det är dock min över-
tygelse att om en skola i ständig förändring ska kunna
genomföras måste även kommunerna ta sitt ansvar
när det gäller skolledarna.
Fru talman! Samba är en dans, men SAMBA är
också Skolverkets rapport om samband mellan resur-
ser och resultat. Det är en mycket intressant studie
som omfattar 92 000 elever i grundskolan. Resultatet
visar att resurser betyder olika mycket för skolor med
olika förutsättningar. Det är dock viktigt att elever
med svårigheter har tillgång till tillräckliga resurser,
även om de befinner sig i en skola med bättre förut-
sättningar. Kön, föräldrars utbildning m.m. är några
av de fem faktorer som speglar förutsättningarna för
skolverksamheten. Dock förklaras endast 42 % av
variationen i medelbetyg mellan skolorna av det här.
Närmast 60 % av variationen återstår alltså att förkla-
ra. Detta kan handla om arbetssätt, ledarstil, lärare-
genskaper och attityder. Därmed vill jag understryka
kommunernas ansvar när det gäller kompetensut-
vecklingen.
De områden som staten prioriterar är just de
bristområden som rapporten har visat på. Det är där-
för vi vill rikta delar av kompetensutvecklingen till
dem som möter elever med funktionshinder, med stor
inriktning på läs- och skrivprocessen, matematiken,
tekniken, osv. Värdegrundsarbete och försök med
slopad timplan är ytterligare exempel på utveckling
av skolans arbetssätt.
I juni 1998 fick eleverna i årskurs 9 för första
gången slutbetyg enligt det nya kunskapsrelaterade
betygssystemet. I en artikel i min hemtidning NST
häromveckan redovisades betygen på varje skola i
nordvästra Skåne. Då kunde man se på varje högsta-
dieskola hur det såg ut. Då kunde man se att det
ibland var fem, ibland åtta, ibland 15 och på ett ställe
44 elever, på någon 0 elever som inte var godkända.
Skolorna har alltså en god bild av sina elever. De kan
också förklara resultaten, som den här artikeln visade.
En skola väljer att redovisa att av 1 227 satta betyg
var det 35 som ej blev godkända, alltså en annan bild
där vi visar på vad vi har lyckats med och där vi inte
har lyckats.
För varje elev som ännu ej nått målen känner jag
givetvis en oro. Men tydligheten i systemet gör att
inget kan sopas under mattan. Uppföljning och utvär-
dering av skolans arbete blir nu en allmän tillgång
och därmed också en förpliktelse mot kommunpoliti-
kerna att på ett annat sätt engagera sig för varför
resultaten blir på det sätt som de visar.
Grunden för det livslånga lärandet läggs i försko-
lan. Förskolan har nu en läroplan, och allmänna råd
finns för familjedaghemmen. forskningen visar att ju
tidigare vi kan möta barnen i deras utveckling, desto
bättre blir det långsiktiga resultatet. Därför ser jag
såväl förslaget om allmän förskola för fyra- och fem-
åringar som förslaget om en allmän maxtaxa som en
pedagogisk reform för barnens skull. Maxtaxan är för
kommunerna en frivillig reform. Den omfattar även
verksamhet som bedrivs av annan huvudman eller på
entreprenad. En avgift på 700 kr per månad för första
barnet gör att familjen kan flytta och planera sin eko-
nomi i ett långsiktigt perspektiv - en lika taxa i hela
landet. Detta är alltså första steget mot en avgiftsfri
förskola. Det innebär också en valfrihet i att arbeta
mer eller mindre. Vill man arbeta heltid kan man göra
det utan att lönen äts upp av höga avgifter. Vill man
vara hemma t.ex. en dag i veckan kan den nya taxan
ge möjlighet även för detta.
Den allmänna förskolan för fyra- och femåringar
ska vara avgiftsfri och omfatta tre timmar, obligato-
risk för kommunen men frivillig för föräldrarna. Det
finns många i dag inom förskolans verksamhet. Att
gå till förskolan eller till familjedaghemmet är roligt
för barnen, åtminstone de allra flesta dagar. Att ställas
utanför kompisarna när mamma eller pappa blir ar-
betslös är svårt att förklara för dessa små. Vi vill
därför att alla barn ska ha rätt till förskola eller fa-
miljedaghem, även om föräldern blir arbetslös. Vi tar
med detta förslag bort eventuella ekonomiska hinder
och öppnar förskolan för ännu fler barn.
Fru talman! Vi har nu en läroplan från förskola till
gymnasium. Nästa steg kommer vi att diskutera under
år 2000 här i riksdagen, nämligen gemensamma mål
för hela vuxenutbildningen. Då kan vi också visa på
alla de olika vägarna i det livslånga lärandet.

Anf. 224 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja börja med de nya
gymnasieprogrammen som presenterades för drygt en
månad sedan, där det ska bli färre ingångar men fler
valmöjligheter. I det papper som jag har fått - Ny-
hetsbrev från Skolverket - sägs det att färre ämnen
blir obligatoriska för att ge mer utrymme för egna
ämnesval. Färre obligatoriska ämnen måste ju innebä-
ra färre kärnämnen. Jag vill fråga skolministern om
det är så och om regeringen har tagit ställning i frå-
gan.
Dessa gymnasieprogram kommer att gälla från
höstterminen 2000, och redan nu informerar man i
årskurs 9 om dessa val. Men man vet inte riktigt vad
man ska informera om. Och då undrar jag: När får
skolorna besked om vilka program som verkligen
gäller?
Sedan har jag en positiv fråga. Svenska gymna-
sieelever kan numera studera utomlands - i Frankri-
ke, Tyskland och Spanien - och ta med sig studiebid-
rag och inackorderingstillägg. Finns det en möjlighet
också för utländska elever till motsvarande studier i
Sverige? Det gäller framför allt de gymnasieklasser
som har engelska som samtalsspråk.

Anf. 225 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Som svar på Lars Hjerténs första frå-
ga vill jag säga att regeringen kommer att fatta beslut
om programmålen den 4 november. Vi har fått redo-
visat till oss de förslag som Skolverket har tagit fram
och de har också presenterats på Skolverkets hemsida
på Internet. Det kommer att ske vissa revideringar,
men i stort sett kommer de mål som är uppsatta och
de inriktningar som är fastlagda att gälla. Men det
slutliga förslaget kommer regeringen alltså att anta
den 4 november.
Jag kommer också tillbaka till utskottet den
16 november. Det drar ut på tiden eftersom det finns
en plenifri vecka emellan. Men den 16 november
kommer detta att presenteras, och det kommer också
att ges möjlighet till att ställa frågor.
Sedan frågade Lars Hjertén om möjligheterna för
elever från andra länder att studera vid våra gymna-
sieskolor. Det system som vi har med studiebidrag
finns såvitt jag vet inte i så många andra länder. Men
något hinder för elever att kunna läsa vid en skola här
i Sverige kan jag inte se om han eller hon har möjlig-
het att följa undervisningen. Det hänger mycket på
hur undervisningen är upplagd. Det handlar ju om
språkkunskaper osv.

Anf. 226 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Möjligheten för svenska gymnasie-
elever att studera i andra länder är ju beroende på vårt
EU-medlemskap, och då borde även andra länders
elever kunna studera i Sverige, framför allt om det
inte finns språkhinder. Det finns ju gymnasieklasser
där man har t.ex. engelska som undervisningsspråk.
Det finns inga formella hinder, och jag tror att det
vore oerhört positivt, både för svenska elever och för
utländska elever.
Jag vill fråga en annan sak. Regeringen fick i
uppdrag av riksdagen att utreda frågan om en gymna-
sieexamen. Hur långt har regeringen kommit med det
arbetet?
Man får inte tentera upp gymnasiebetyg under de
tre år som man går i gymnasiet. Det är då väldigt
många som i stället väntar med att gå ett fjärde år i
komvux. Det rör sig inte om en upptentamen, men
man höjer sina betyg. Många skulle i stället vilja
tentera upp betygen under t.ex. ett sommarlov. Den
möjligheten fanns fram till 1994. Funderar regeringen
på att ändra på det beslut som man fattade 1994 då
man förbjöd upptentering av betyg?

Anf. 227 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Den preliminära dagordning som vi
har lagt fast på departementet innebär att vi i februari
månad tänker komma tillbaka med en proposition där
gymnasieexamen finns med. Jag reserverar mig för
att den kan förskjutas någon månad på grund av ar-
betssituationen, men propositionen är planerad till
någon gång i februari-mars.
När det gäller att tentera upp betygen är det också
en fråga som vi diskuterar nu på departementet. Jag
kan därför i dag inte ge något närmare besked. Men
jag vet att det är en mycket angelägen fråga, och
därför måste vi också göra ett ställningstagande.

Anf. 228 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Det har visat sig att de statliga extra-
resurser som var avsedda för vård, skola och omsorg i
ganska liten omfattning har kommit skolorna till del.
Skolministern talade här mycket om samarbete och
samverkan mellan kommunerna. Jag tänker då på
kommunernas ansvar. Det är 10 % av eleverna som
inte klarar att gå vidare från grundskolan till gymna-
sieskolan på grund av betygen. Det är lätt att då
överlåta bollen på kommunerna och säga att kommu-
nerna inte klarar detta. Men i själva verket måste det
vara så att kommunerna inte prioriterar skolan till-
räckligt.
Jag undrar om skolministern på något sätt har
funderat över om man skulle kunna använda skolin-
spektörerna mycket mer som en resurs för att kunna
få den anknytningen mellan kommuner, riksdag och
regering för att man ska kunna mäta kvaliteten. Sko-
linspektörerna skulle då inte kontrollera bara för att
komma med pekpinnar, utan de skulle vara en resurs
för att hjälpa skolorna på traven.

Anf. 229 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Det är för oss alla bekant att den eko-
nomiska situationen i kommunerna har varit svår
under flera år. Men nu kan vi se att det sker en upp-
gång i de allra flesta kommuner. Det kommer fortfa-
rande att finnas ett antal kommuner som har ett
mycket svårt ekonomiskt läge, och där får vi göra
extrainsatser.
Skolverket har också förhört sig ute i skolorna.
Rapporten visar att nio av tio grundskolerektorer har
märkt att det har blivit en förstärkning till skolan. Det
senaste jämförelsetal som Skolverket har tagit fram
och som vi fick häromdagen visar också att det i dag
avsätts mer pengar till utbildning än vad det har gjorts
tidigare. Men mycket av dessa pengar går till den
höjning av lärarlönerna som har skett. De har också
gått till elever som är i behov av särskilt stöd och till
materielkostnader.
När staten gör sina direkt riktade satsningar ge-
nom t.ex. de s.k. Perssonpengarna ser jag det som
angeläget med en redovisning av hur kommunerna
använder dessa pengar så att vi kan få en tydlighet i
politiken och också för att medborgarna ska kunna
veta vad pengarna används till.
Skolverket har i SAMBA-rapporten tittat på hur
resurser används, och den spänner över väldigt många
kommuner och elever. Tanken i dag är att den här
gruppen ska fortsätta och titta på de övriga kriterierna
som man inte fick fram i den senaste rapporten. Jag
ser det som mycket bra att vi får den här typen av
rapporter.
Jag ser också positivt på att Skolverket nu kom-
mer att arbeta mer processinriktat. Man ska inte bara
göra tillfälliga tillsyner utan man ska återkomma och
följa upp utvecklingen i en enskild skola eller kom-
mun.

Anf. 230 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill tacka Ingegerd Wärnersson
för det svaret. Jag undrar bara: Vore det inte bättre att
låta bli att införa en maxtaxa, vilket ju gör att kom-
munernas ekonomisk utrymme minskar? Man skulle
bättre behöva de resurserna till skolan.

Anf. 231 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Förskolan har nu fått sin läroplan.
Därmed har vi alla ställt oss bakom vikten av att ha
en förskola med en pedagogisk verksamhet. Som jag
sade tidigare är detta ett första steg mot en avgiftsfri
förskola på samma sätt som gäller för grundskolan
och gymnasieskolan.
Det har förts mycket diskussioner i dag om de
elever som har större behov än andra. Vi har också i
utvecklingsplanen understrukit värdet av att få in
specialpedagoger redan i förskolan.
Maxtaxeförslaget är också ett sätt för mig att mar-
kera förskolans lika värde jämfört med grundskolan
och gymnasiet. Därmed är det också en markering att
kommunpolitikerna ger personalen ett lika värde när
den anställs eller kompetensutvecklas. Det är därför
som staten tar detta medansvar och står för de kost-
nader som maxtaxereformen innebär.

Anf. 232 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Skolministern inledde sitt anförande
med att säga att hon tyckte att det var intressant att
lyssna till alla här och att hon skulle ta åt sig det bud-
skap som vi förde fram. Jag tycker att det är mycket
bra att skolministern nu ser att oavsett vår ålder, våra
erfarenheter och grunder finns det ändå ett öra hos
skolministern som lyssnar på oss.
Det är detta som det handlar om när skolministern
talar om ett ökat engagemang för skolan och en de-
centralisering av skolan.
För mig handlar det om att se till att såväl elever
som lärare och skolledning får den verkliga makten
till skolan. Någonting som vi i Centerpartiet har strä-
vat efter under lång tid är att det ska bli ett bättre
samarbete mellan kommuner och skolor.
Ett annat väldigt konkret förslag som vi har lagt
fram och som har påverkat många kommuner runt om
i landet är de lokala skolstyrelserna, där det ska fin-
nas med elever, lärare och i viss mån också föräldrar.
Det tycker jag är oerhört bra. Jag blir faktiskt besvi-
ken när skolministern inte tar detta till sig och ser till
att det här kan komma till på varje skola, speciellt när
vi kan se resultatet av en undersökning som kom för
bara en kort tid sedan. Den visar att 30 % av eleverna
på högstadieskolorna inte tror att demokrati är den
rätta formen för en nation - 30 %, skolministern!
Måste vi då inte härifrån se till att öka engagemanget
och möjligheten att oavsett ålder kunna vara med och
påverka, engagera sig och fatta beslut?

Anf. 233 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag är helt överens med Sofia Jonsson
när det gäller både föräldrastyrelse och elevstyrelse.
Jag hade också förmånen att för bara någon vecka
sedan i Karlstad möta två elevstyrelser. Det var elever
som går på livsmedelsprogrammet och elever på
handelsprogrammet. Det var inte bara detta att de satt
i en elevstyrelse, utan också att den här skolan hade
markerat att det var just från dessa program som
elevstyrelsen skulle utses.
Jag har också markerat att vi stöttar elevorganisa-
tionerna och gett stöd till elevombudsman. Jag har på
olika sätt stöttat elevorganisationerna i deras arbete
med värdegrunden. Jag kommer återigen att ha ett
möte med dem om några veckor för att lyssna på
deras olika synpunkter. Eftersom de representerar
många elever, är det ett naturligt sätt att ha dialogen
just med dem.
Det här är en stor angelägenhet för mig. Precis
som jag sade i mitt anförande har inte skolan lyckats
när det gäller elevinflytandet, så det är en fråga som
vi ständigt arbetar med. Jag välkomnar alla föräld-
rastyrelser och alla elevstyrelser. Det finns definitivt
inte någon gräns för hur många som kan starta dessa
verksamheter.

Anf. 234 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Men, skolministern, varför då inte
kunna gå med på Centerpartiets förslag? Vi säger att
varje skola bör ha en lokal skolstyrelse som också är
kopplad till den decentralisering, det ansvar och den
makt som vi tycker - och som det också visar sig att
skolministern tycker - att en skola ska ha. Jag tycker
att det är oerhört viktigt. Varför kan ni inte gå med på
det förslaget?
Vi har i vår motion som behandlas under den här
punkten också diskuterat ett förslag om en kampanj
för ökat läsande. Jag tycker att det är viktigt. Det är
viktigt att kunna koncentrera sig på att se till att ele-
ver får lika förutsättningar, precis som skolministern
själv säger. Jag vet att regeringen har avsatt en del
pengar för detta under kommande period. Det har
Centerpartiet också gjort. Vi ger också konkreta för-
slag på hur decentralisering, makt till skolorna och
påverkansmöjligheter för elever ska kunna utvecklas.

Anf. 235 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Det låter sig ibland lätt sägas att alla
ska ha den möjligheten. Men om det verkligen ska
kunna fungera bra med t.ex. föräldrastyrelser, måste
föräldrarna själva känna att de verkligen vill delta.
Många av de erfarenheter som vi har fått av försöks-
verksamheten med föräldrastyrelser utfaller positivt.
Det är också så att på andra ställen har entusiastiska
föräldrar startat föräldrastyrelser, men när sedan deras
barn har lämnat skolan har det inte funnits några
andra föräldrar som har velat fortsätta.
Därför tycker jag att vi fortfarande måste gå på
den frivilliga linjen och ständigt stimulera och föra
fram de tankar som Sofia Jonsson, jag själv och
många andra gör för att få föräldrarna, lärarna och
politikerna att se att detta är en oerhört viktig verk-
samhet. Men jag tror inte på att vi kan säga att alla
ska starta föräldrastyrelser nu, för den beredskapen
och viljan finns inte ute hos föräldrarna.
Den andra frågan gällde kampanjen. Jag har en
kampanj framför mig nu, och jag kan ju inte ta mer än
en kampanj i taget. Den kampanj som troligen kom-
mer i gång kommer att handla om vuxenutbildningen.
Men jag sade ju att jag lyssnar, Sofia Jonsson, och
läskampanjen är ju en god idé, så det får väl stå på
den lista som jag har över de goda tankarna. Det som
väntar nu är alltså en kampanj om vuxenutbildningen.

Anf. 236 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Skolministern sade att det är farligt
att göra snabba och hastiga ingripanden i skolan och
att det skapar förvirring. Det kan jag hålla med om.
Men det är också svårt att vända en utveckling som
successivt har börjat gå fel. Jag tycker att när utslag-
ningen på gymnasieprogrammen har nått den omfatt-
ningen att hälften av eleverna här i Stockholm t.ex. är
utan riktiga betyg från ett gymnasieprogram, då måste
man börja fundera på att vända utvecklingen.
Skolministern sade, mycket klokt, att hon är be-
redd att lyssna och föra en dialog. Det är jag fullstän-
digt övertygad om att skolministern vill och det upp-
skattar jag. Men så länge man helt vägrar att syssla
med några som helst grundläggande förändringar av
principerna och systemet i den svenska skolan utan
bara vill göra förändringar inom systemet utan att
ifrågasätta själva principen och likformigheten, som
flera här har kritiserat i dag, är det svårt att föra den
dialogen. Men jag väntar och hoppas att den ska
komma.
Jag har två konkreta frågor.
Betygets likvärdighet är ett uppenbart problem.
Om betygen står för vad de verkligen ska stå för är
också ett problem. 4-5 % blir underkända i nian, men
betydligt fler får stora svårigheter i gymnasiet. Jag
har all anledning att tro att betygen inte motsvaras av
de kunskaper som de ska innehålla. Finns det några
planer på utvärderingar av betygens förhållande till
nationella prov osv.?
Jag har en annan konket fråga.
Skolministern kallar maxtaxa på dagis för en fri-
villig reform. Det låter ju bra, men egentligen är den
inte särskilt frivillig. Den blir ju ett oerhört ingrepp
dels i det kommunala självstyret eftersom man låser
en massa resurser som kommunerna inte har rätt att
använda för annat, dels blir den ett ingrepp i indivi-
dens och familjernas självständighet eftersom en del
av dessa resurser skulle kunna användas till att öka
friheten att välja omsorg för sina barn.

Anf. 237 Statsrådet INGEGERD WÄRNES-
SON (s):
Fru talman! Svaret på den första frågan som gäller
betygen är att jag har gett vår nya kvalitetsgransk-
ningsnämnd i uppdrag att titta på just det som Ulf
Nilsson tar upp, nämligen detta med betygens likvär-
dighet i det nationella perspektivet. Det är ett uppdrag
som sedan ska redovisas.
När det gäller den andra frågan om maxtaxan
nämnde Ulf Nilsson själv här tidigare att Folkpartiet
gärna också ser en allmän förskola från tre år. Lite
förvånande kan jag då tycka att den här diskussionen
om maxtaxan blir, eftersom jag vet att Folkpartiet i
många år har arbetat just för den pedagogiska delen
inom förskolan. Som jag ser förskolan omfattar inte
den pedagogiska delen bara tre timmar, utan försko-
lan är faktiskt hela den tid som barnen är där. En del
barn är kanske där tre timmar, medan andra är där
fem eller sex timmar. Men det är ju hela verksamhe-
ten som jag tidigare har känt att både mitt parti och
Folkpartiet verkligen har värnat om. Det är alltså för
mig en pedagogisk reform som ger möjlighet för alla
barn att delta i verksamheten utan att föräldrarna
behöver tänka på de ekonomiska villkoren.
När det gäller den andra frågan som Ulf Nilsson
ställde måste jag ställa en fråga, för som jag har upp-
fattat det i debatten har Folkpartiet i stället velat föra
fram ett helt annat barnkonto som jag inte ser som
kopplat till skolan eller förskolan över huvud taget.
Som jag har uppfattat det skulle pengarna enbart gå
till den enskilda familjen. Hur stärker det i så fall den
pedagogiska verksamheten?

Anf. 238 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt som skolminis-
tern säger att för Folkpartiet har det varit viktigt att
arbeta för en pedagogiskt medveten förskola som är
öppen och fri för alla. Vi tycker också att det är själv-
klart att alla ska ha rätt till barnomsorg, oavsett om
föräldrarna är arbetslösa eller inte. Det drev redan
Bengt Westerberg på sin tid.
Däremot tycker vi att den enorma satsningen på
en maxtaxa för barnomsorg en mängd timmar över
dagen är en väldigt kraftig ekonomisk prioritering
utan att här avgöra vad pengarna skulle kunna använ-
das till i stället. Det är ändå väldigt många miljarder
som låses till detta och som kommunerna skulle kun-
na tänka sig att använda till något annat.
Min fråga när det gäller betygen är: Finns det ett
uppdrag att jämföra betygen med resultat på natio-
nella prov, att inte bara jämföra hur de ser ut i för-
hållande till betyg i andra skolor utan att jämföra med
resultat på nationella prov, standardprov och äm-
nesprov i skolan?

Anf. 239 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag får svara ärligt att jag inte kom-
mer ihåg alla detaljer i detta direktiv. Jag får åter-
komma till Ulf Nilsson med detta.

Anf. 240 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Utvecklingsplanen domineras av två
saker. Det handlar om elevernas kunskap, och det
handlar om värdegrunden hos eleverna. Det är natur-
ligt att det är så, eftersom det kanske är de två vikti-
gaste målen att skolan ska ge eleverna goda kunska-
per och att alla i skolan ska tillägna sig en demokra-
tisk grundsyn med respekt för andra och förståelse för
den egna personens och andra personers värde. Men
jag tror också att det är ett uttryck för brister i skolan.
Det finns alltså brister som är väl värda att diskutera
när det gäller kunskaper och värdegrunden. Det är
därför också naturligt att utvecklingsplanen innehåller
förslag eller bedömningar och intentioner om kvali-
tetsfrämjande åtgärder och om kompetensutveckling.
Men där finns också tankar kring en fortsatt utveck-
ling av det som har påbörjats när det gäller föränd-
ringen av skolan. Det är inte några stora och nya
reformer men en fortsatt utveckling av förskolan,
grundskolan, gymnasiet och vuxenutbildningen.
Jag skulle bra gärna vilja inleda med ett problem
som inte betonas särskilt starkt i utvecklingsplanen
och som jag ändå tror borde uppmärksammas ordent-
ligt, nämligen skolans resurser. Det går inte att sticka
under stol med att det är resursbristen som är en av de
allvarliga orsakerna till att många elever inte får den
skolgång som de enligt skollag och läroplan är berät-
tigade till. Det är alltså elever med behov av särskilt
stöd. Där finns alltså inte resurserna i skolan i dag. De
resurser som fanns i slutet av 80-talet finns inte i
skolan längre. Det handlar om specialpedagoger,
skolpsykologer och kuratorer. Dessutom är antalet
lärare mindre i dag.
Skolministern sade att vi har återhämtat en del av
de nedskärningar som gjordes under 90-talet. Men det
är inte alls hela delen, och det finns väl skäl att tro att
det som gällde i början av 90-talet inte var slutmålet
för resurserna i skolan.
När det är sagt kan jag gå över till att tala om de
förslag som har lagts fram. Jag ska flyktigt beröra det
som är speciellt intressant för oss i Miljöpartiet. Där
finns ju många bedömningar och intentioner. Ett av
de mer genomgripande förslagen är alltså införandet
av allmän förskola. Man har aviserat en avgiftsfri
förskola för alla fyra- och femåringar tre timmar om
dagen. Miljöpartiet har i annat sammanhang framfört
liknande förslag, och vi är alltså positiva till tanken
och har synpunkter på detaljer när det gäller utform-
ningen.
I utvecklingsplanen nämner regeringen avsikten
att införa maxtaxa för förskolan. Miljöpartiet har
motsatt sig maxtaxan. Vi gjorde det tydligt i valrörel-
sen, och vi gör det tydligt efter valet. Skälet samman-
hänger bl.a. med det som jag sade om behovet av
resurser i skolan. Det behövs alltså resurser både i
förskolan och i grundskolan för framför allt elever
med behov av särskilt stöd. Vi tycker att de pengar
som successivt tillkommer i en förbättrad ekonomisk
situation ska användas till detta i första hand. Max-
taxan har verkligen inte några sådana effekter för
barnen i förskolan. En barnkonsekvensutredning av
maxtaxan jämfört med en direkt satsning på stöd till
dessa elever skulle utan tvekan leda till att man an-
vände pengarna till ett direkt stöd till barnen. Det
kommer i stället att bli så för det stora flertalet att det
finns en risk för försämringar i förskolan, nämligen
om det blir fler barn som kommer till förskolan. Och
det var väl en av tankarna bakom förslaget till infö-
randet av maxtaxan, att förskolan skulle bli tillgänglig
för fler? Om man inte kan tillföra mer resurser så blir
det alltså t.ex. större barngrupper.
Kostnaden för maxtaxan är okänd. Det finns för-
slag från 5-10 miljarder kronor beroende på vem som
gör beräkningarna. Det handlar alltså om mycket
stora summor. Miljöpartiet kommer inte att acceptera
en användning av så stora summor för det ändamålet.
När det är sagt kan jag gå över till att tala om så-
dant i utvecklingsplanen som Miljöpartiet tycker
stämmer väl med vår syn på skolans utveckling.
Rätten för barn till arbetslösa och arbetssökande
att få plats i förskolan är ett sådant exempel. Vi har
motionerat om det under flera år, och nu aviseras det.
Lärlingsutbildningen är självfallet något som vi
ställer oss bakom.
De speciella problemen i grundskolan för elever
med invandrarbakgrund och med annat hemspråk än
svenska uppmärksammas. Det är bra.
Vissa behövliga förändringar i gymnasieskolans
program och kurser aviseras. Det är utmärkt.
Ett fortsatt arbete med genomförandet av försko-
lepedagogiken i överensstämmelse med den nya läro-
planen betonas. Det är speciellt intressant, därför att
läroplanen inte är särskilt fullödig. Läroplanen för
förskolan som föreslogs av utredningen som föregick
regeringens förslag var en alldeles utmärkt skiss till
en läroplan. Det som regeringen föreslog var bara ett
rudiment av den. Det saknas alltså viktiga detaljer i
läroplanen, och det får effekter bl.a. på möjligheten
att utföra en effektiv tillsyn och kvalitetskontroll,
kvalitetssäkring, av förskolan. Vi i Miljöpartiet har
begärt att man så snabbt som möjligt ska göra en
översyn av läroplanen för förskolan. Men självfallet
kan det vara bra att under tiden se till att verksamhe-
ten överensstämmer med den läroplan som nu finns.
Mycket av det som står i utvecklingsplanen
stämmer alltså med Miljöpartiets grundsyn. Natur-
ligtvis hade själva anslaget varit annorlunda om vi
hade skrivit den.
Jag har tittat lite grann på motionerna från de and-
ra partierna. De ger en bild av vad som enar oss och
vad som skiljer oss åt. Jag har tittat lite grann efter
skiljelinjerna, eftersom de inte är alldeles tydliga. I
många frågor är vi eniga. Detaljsynpunkter finns. Jag
återkommer till detta.
En sådan fråga som är intressant är en fråga som
är lite av en ideologisk huvudfråga. Den gäller den
allmänna förskolan. Där har Moderaterna ett väldigt
skarpt uttalande. De ser detta som ett led i socialise-
ringen av familjepolitiken. Folkpartiet är positivt till
förslaget. Man föreslår faktiskt att den allmänna för-
skolan ska gälla inte bara fyra- och femåringar utan
också treåringar. Att Folkpartiet ur Moderaternas
synvinkel hamnat till vänster om Socialdemokraterna
när det gäller socialisering är ju intressant. Jag skulle
vilja fråga: Är detta verkligen i överensstämmelse
med den uppfattning som man har bland de borgerli-
ga partierna i denna fråga, eller ska man se detta som
en överdrift i syfte att profilera sig lite extra?
Mycket av det som regeringen aviserar i sina be-
dömningar torde vara ganska lätt för många partier att
acceptera. Med det anslag som nu finns i utveck-
lingsplanen tror jag att man borde kunna få en skol-
politik under de närmaste åren som har en bred par-
lamentarisk förankring.

Anf. 241 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Gunnar Goude
en sak. Han säger nej till maxtaxa. Jag tyckte att det
var ganska skönt att få höra det. Jag förstår att hans
motiv var att skolan skulle få del av resurserna, och
inte minst då när det gäller elever med behov av sär-
skilt stöd. Kommunerna behöver det ekonomiska
utrymmet bättre för det ändamålet.
Jag undrar om detta också har med grundsynen att
göra. Finns det andra skäl, t.ex. valfrihet inom barn-
omsorgen osv.? Kan vi lita på att Miljöpartiet kom-
mer att rösta nej till maxtaxa här i Sveriges riksdag?

Anf. 242 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag kan börja med den sista frågan.
Vi har ännu inte sett något förslag på denna maxtaxa.
Vi har inte ens några beräkningar som gör att man
skulle vilja ta i frågan riktigt på allvar. Uppskattning-
arna slår mellan 5 och 10 miljarder. Det är naturligt-
vis fullständigt oacceptabelt om man ska komma till
riksdagen med ett förslag i frågan.
När det gäller möjligheterna att välja, dvs. fritt val
för föräldrar att välja form för barnen i förskolan, har
vi klart deklarerat att vi är för mångfald. Det är inte
heller någon hemlighet att Miljöpartiet inte lägger
hinder i vägen, utan snarast stöder möjligheterna för
föräldrar att ha barnen hemma om de så vill. Därför
har vi också i våra förslag om den allmänna förskolan
stannat vid en högre ålder än vad man skulle kunna
tänka sig. Förskolan gäller ju faktiskt från ett års ålder
och framåt som det är nu.

Anf. 243 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag fick en direkt fråga av Gunnar
Goude om vi inte hade överdrivit när det gäller våra
krav på en allmän förskola. Jag vill bara informera
Gunnar Goude om att vi har drivit detta ganska länge.
Det står i vårt partiprogram sedan några år tillbaka att
vi vill ha en allmän och kostnadsfri förskola för barn
från tre års ålder. Det är ungefär den typen av för-
skola som man nu föreslår ska införas från fyra års
ålder.
Vi har över huvud taget en mycket medveten po-
litik när det gäller den pedagogiska förskolan. I andra
sammanhang har vi fört fram att det ska vara pedago-
giskt utbildad personal osv. som ska vara ansvarig för
verksamheten.
Gunnar Goude tog tydligt avstånd från maxtaxan.
Oavsett hur förslaget ser ut, om det nu är något som
påminner om maxtaxa, skulle det var konstigt om inte
Gunnar Goude och hans miljöpartister sade nej till det
här i riksdagen.

Anf. 244 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Detta är knappast någon nyhet. Vi har
drivit det väldigt tydligt i valrörelsen. Det lär inte
vara någon hemlighet.
Det var inte till Folkpartiet jag vände mig när det
gällde överdrifterna. Det var snarast Moderaternas
uttryckssätt om ett led i socialisering som jag tyckte
var en något överdriven skiss som placerade Folkpar-
tiet till vänster om Socialdemokraterna. Överdriften
ligger kanske inte så mycket hos Folkpartiet som hos
Moderaterna.

Anf. 245 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Utvecklingsplanen tar inte på allvar
upp situationen kring en grupp som jag vill beröra
här, nämligen de vuxna utvecklingsstörda.
Det har skett ett omfattande reformarbete när det
gäller vuxenutbildningen i det här landet via kun-
skapslyftet. Det är en satsning som har ökat männi-
skors deltagande i samhällsliv och yrkesliv. I den
satsningen har vuxenutbildningen för utvecklings-
störda, särvux, fått en undanskymd plats, så ock i
utvecklingsplanen.
Särvux ska anordna utbildning för vuxna utveck-
lingsstörda. Man ska med utgångspunkt i elevernas
tidigare utbildning och erfarenhet fördjupa och ut-
veckla elevernas kunskaper för deltagande i sam-
hällsliv och yrkesliv. Syftet med särvux skiljer sig
således inte från syftet med vuxenutbildning i stort,
men tillgängligheten till utbildningen och utbildning-
ens innehåll skiljer sig i flera viktiga avseenden. Min
stora fråga är naturligtvis: Varför denna diskrimine-
ring?
För det första är det en lagstadgad rättighet för
alla vuxna att få grundläggande vuxenutbildning.
Kommunerna har skyldighet att aktivt verka för att nå
dem som har rätt till den här utbildningen. Denna
rättighet gäller inte utvecklingsstörda och särvux.
Många vet över huvud taget inte om att utbildnings-
möjligheter finns. Kommunerna har ofta kö till de få
platser som erbjuds.
För det andra får inte de studerande som avslutar
studier på särvux något slutbetyg. Utbildning är ut-
veckling av kunskaper. Alla kan utvecklas i någon
grad. Slutbetyget upplevs ofta som en återkoppling
till den ansträngning som gjorts för att lära, och den
är inte mindre viktig för utvecklingsstörda än för
någon annan. Jag har inte kännedom om någon annan
utbildning på motsvarande nivå där slutbetyg inte ges.
För det tredje får inte utvecklingsstörda undervis-
ning i idrott och hälsa. På den utbildning som motsva-
rar gymnasiesärskolan ges undervisning i samtliga
ämnen som får finnas på ett nationellt program med
undantag av idrott och hälsa. Är detta riktigt?
För det fjärde ges det inte utbildning i naturkun-
skap i särvux. Detta är också mycket egendomligt.
Naturen är den enklaste av miljöer för en utvecklings-
störd.
För det femte finns inte estetiska ämnen i särvux
på grundsärskolenivå. Hör och häpna! Musik, bild
och liknande ämnen innehåller möjligheter just för de
här människorna att utvecklas. De ger verktyg att
delta i samhällsmiljöer, men vi erbjuder inte de ut-
vecklingsstörda att få dem.
För det sjätte finns inte hemspråk i särvux på
grundsärskolenivå. Att utvecklingsstörda förhindras
att få kunskaper i sitt hemspråk kan inte försvaras.
En höjning av de utvecklingsstördas kompetens är
enligt min mening åsidosatt. Den utvecklingsstörda
lär ofta senare i livet, men måste avbryta sin skolgång
vid 21 års ålder. Så länge räcker kommunernas skyl-
digheter. Därefter finns ingen rättighet för den vuxna
till skolgång och förkovran. Ökad delaktighet i sam-
hället förhindras därmed. Detta ska jämföras med den
enorma satsning som har gjorts genom kunskapslyftet
med uppsökande verksamhet och individuella studie-
planer för att delta i samhällslivet. Det är en satsning
som jag tycker är bra.
Fru talman! Jag efterlyser en satsning på en grupp
människor som i dag har svårt att göra sina krav hör-
da. Jag kan inte förstå att vi fortfarande, år 1999,
diskriminerar denna grupp med avseende på möjlig-
heter att kvalificera sig och komma vidare i sin ut-
veckling.
Jag yrkar bifall i överensstämmelse med Ulla-
Britt Hagströms bifallsyrkande. Hon har också talat
för Kristdemokraternas räkning. Jag vill särskilt lyfta
fram de utvecklingsstördas situation med avseende på
vuxenutbildningen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 november.)

14 § Förarbevis för moped klass I och för ter-
rängskoter

Föredrogs
trafikutskottets betänkande 1999/2000:TU2
Förarbevis för moped klass I och för terrängskoter
(prop. 1998/99:123)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 3 november.)

15 § Lägesrapport två om IT-omställningen i
samhället inför år 2000

Föredrogs
trafikutskottets betänkande 1999/2000:TU3
Lägesrapport två om IT-omställningen i samhället
inför år 2000 (skr. 1998/99:111)

Anf. 246 MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationen av Miljöpartiet.
Kärnkraftsreaktorer bör vara stoppade under tim-
marna kring årsskiftet 1999/2000, om inte alla del-
system i ett kärnkraftverks hela drift- och säkerhets-
system har funktionstestats fullt ut av en oberoende
part, så att absolut säkerhet råder om att de inte reage-
rar "fel" för årtalet 2000, och om inte absolut säkerhet
råder om att kärnkraftverket klarar andra störningar
på elnät och andra försörjningssystem som kan befa-
ras inträffa vid detta årsskifte.
Ett stort antal tänkbara incidenter både inom
kärnkraftsindustrin och andra verksamheter har sin
grund i mänsklig oförmåga att förutse vad en olycklig
kombination av händelser kan få för effekter. Ytterli-
gare ett antal tänkbara incidenter har sin grund i en
oförmåga att reagera tillräckligt snabbt för att avbryta
olycksbringande händelsekedjor som utlöses av
oväntade händelser, respektive att i tid spåra felkällan
och stoppa händelseutvecklingen eller länka den in i
mindre olycksbringande banor.
Vår bedömning är att riskerna för felfunktion i
något drift- eller säkerhetspåverkande datasystem är
väsentligt större vid omslaget till årtalet 2000 än de är
normalt. Därför bör de svenska kärnkraftsreaktorerna
vara stoppade under timmarna kring årsskiftet
1999/2000.

Anf. 247 MONICA GREEN (s):
Fru talman, ledamöter! Sverige är mycket väl för-
berett inför millennieskiftet till 2000-talet. Sverige
ligger i en internationell jämförelse mycket väl till i
anpassningsarbetet. Det känns bra, eftersom vi alla
ser fram emot nyårsaftonen med tillförsikt och känner
spänning inför vad som ska hända på 2000-talet.
När det gäller datorsäkerheten finns det ingen som
helst anledning till oro. Visst kan det inträffa vissa
störningar i några mindre apparater, men inte i några
som har samhällsomfattande betydelse, utan det gäl-
ler privata datorer, klockradioapparater o.d.
Vi behöver alltså inte känna någon oro, men det
finns inte heller någon anledning att slå sig för bröstet
eller att nonchalera de problem som kan finnas. Vi
måste alltså fortsätta att ge arbetet med omställning
av IT-systemen inför 2000-talet högsta prioritet.
Myndigheter, kommuner, landsting, företag och or-
ganisationer har ägnat och ska ägna frågan största
möjliga uppmärksamhet, så att omställningsarbetet
kan fullföljas.
Men det är också viktigt att vi som riksdag visar
respekt inför omställningsarbetet utan att för den
skull haussa upp stämningen så att människor känner
rädsla.
Risken för elavbrott är inte större vid tusenårs-
skiftet än vid normala driftssituationer. Säkerheten
vid landets kärnkraftverk anges inte heller komma att
påverkas av sekelskiftesövergången. Nämnas bör
också att kärnkraftverken, som av naturliga skäl alltid
ska vara säkrade, nu vid ett flertal tillfällen har ge-
nomgått alla typer av säkerhetskontroller. De var
också de första anläggningar som fick klartecken som
2000-säkrade. Det finns alltså ingen anledning till oro
eller till att skrämma upp människor, inte ens på det
här området.
Även de landsomfattande telenäten kommer att
fungera normalt vid årsskiftet. Kommunerna har
generellt sett kommit långt och har gått igenom alla
sina områden. Beredskapen är mycket hög. Även
fjärrvärme, vatten och avlopp har nu 2000-säkrats och
kommer att fungera normalt vid 2000-årsskiftet.
Utskottet förutsätter att omställningsarbetet full-
följs med kraft och att regeringen även fortsättnings-
vis noga följer utvecklingen på området. Vad gäller
regeringen vill jag passa på att meddela att närings-
minister Björn Rosengren planerar att i den här kam-
maren ha en speciell ytterligare information i mitten
av november, så att vi kan ställa ytterligare frågor,
om det finns frågetecken kvar efter den här debatten,
vilket jag inte tror.
På försäkringsområdet har Konsumenternas För-
säkringsbyrå tagit fram en produktöversikt över alla
försäkringsbolags villkor avseende 2000-skador, dvs.
skador som kan inträffa om t.ex. datorer, videoappa-
rater e.d. slutar fungera vid vissa tidpunkter på grund
av att de innehåller tidsstyrningsenheter som inte
klarar övergången till år 2000.
Konsumenternas Försäkringsbyrå anser att man
har en god översikt över detta, och konsumenterna
har fått och kommer att få information om försäk-
ringsmässiga konsekvenser till följd av 2000-
årsskiftet. Det har också framkommit i arbetet att
försäkringsbolagen är väl förberedda inför 2000-
årsskiftet.
Vi menar alltså att det inte finns någon anledning
att driva upp stämningen inför årsskiftet, även om vi
känner förväntan inför framtiden och tycker att detta
årsskifte är extra spännande. När det gäller datorpro-
blematiken kan vi känna tillförsikt. I stort sett kom-
mer allting att fungera normalt.

Anf. 248 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Ett gott nytt år skulle jag vilja önska
alla invånare i Sverige - dvs. jag hoppas redan nu, nio
veckor i förväg, att Sveriges invånare ska få fira
övergången till ett nytt årtusende i fred, frihet och
glädje. Jag hoppas att alla datasystem som behandlar
datum då är omställda, så att de fungerar även efter
tolvslaget. Jag är övertygad om att vi i Sverige kan
känna oss lugna på den fronten, men för ett år sedan
kunde inte jag känna det lugnet.
Vi kristdemokrater är kritiska till att regeringen
kom i gång sent med 2000-arbetet i ett större per-
spektiv. Vi har därför i en rad motioner det senaste
året ställt krav på regeringen att verkligen ta ett sam-
lat grepp för att kartlägga de olika samhällskritiska
funktioner som kan beröras av årsskiftet. Vi har sär-
skilt pekat på kommunernas vattenförsörjning, ener-
gisektorn, de finansiella systemen, sjukvården, miljö-
farlig verksamhet samt försäkringsfrågorna.
Eftersom vi nu i utskottet inte har reserverat oss,
innebär det att vi kan ge regeringen godkänt i arbetet
med 2000-kartläggningen. Förmodligen kommer
störningar av något slag att inträffa någonstans, men
någon fara för liv, hälsa eller säkerhet ska vi inte
behöva uppleva. Det finns tyvärr andra länder som är
betydligt sämre förberedda.
När vi nu behandlar den senaste och förmodligen
sista regeringsskrivelsen till riksdagen angående
2000-omställningen har vi särskilt uppmärksammat
två områden: försäkringsbranschen samt miljöfarliga
verksamheter.
Vi konstaterar att nio av femton kartlagda försäk-
ringsbolag tyvärr har infört särskilda självrisker med
anledning av tusenårsskiftet i sina hemförsäkrings-
villkor. Det kan inte vara rimligt, enligt vår mening,
att konsumenter ska drabbas av extra premiekostna-
der därför att man en gång har köpt hushållsmaskiner,
elpannor eller andra varor med inbyggda chips utan
att veta om de var 2000-säkrade eller inte.
Vi har i tidigare motioner begärt en förstärkning
av konsumentskyddet men inte fått gehör fullt ut för
detta. Dock har utskottet pekat på vikten av informa-
tion till konsumenterna, och Konsumentverket har
agerat gentemot försäkringsbranschen. Information
om vilka försäkringsbolag som har särskild självrisk
för s.k. millenniumskador finns på Konsumenternas
Försäkringsbyrås hemsida www.kofb.se, vilket också
utskottet har informerat om i betänkandet.
När det gäller hantering av miljöfarlig verksamhet
i samband med millennieskiftet finns det risker med
styrsystemen. Här har regeringen gett Naturvårdsver-
ket i uppdrag att rapportera om läget hos företag och
andra som bedriver miljöfarlig verksamhet. Jag förut-
sätter att regeringen informerar riksdagen även om
denna rapport.
Sedan skulle jag vilja fråga Miljöpartiet om kärn-
kraftsfrågan. Jag har respekt för att ni miljöpartister
väcker den här frågan, men ni skapar också oro ge-
nom att driva fram en omröstning i Sveriges riksdag.
Miljöpartiet underkänner regeringens skrivelse på
denna punkt. Miljöpartiet underkänner Kärnkraftin-
spektionens bedyranden att kärnkraftverken inte
kommer att påverkas av årsskiftet. Vilken oberoende
part skulle kontrollera de svenska kärnkraftverken,
menar ni i Miljöpartiet? Skulle vi ta hit en kärnkraf-
tinspektion från ett annat land för att testa och kon-
trollera de svenska kärnkraftverken? Jag beklagar att
Miljöpartiet skapar en onödig oro genom att driva den
här frågan.
Fru talman! Vi har från kristdemokraternas sida
fått en god uppslutning bakom våra motionsyrkanden,
och jag finner därför att jag kan yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och även önska ett gott nytt år.

Anf. 249 MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Det finns ingenting skrivet i den se-
naste skrivelsen om vad SKI har gjort. Däremot finns
det det i den föregående skrivelsen, som lämnades i
november 1998. Där står det att SKI:s bedömning för
närvarande är baserad på inlämnade rapporter och de
muntliga föredragningar som skett om att kraftbola-
gen hanterar år 2000-problemet på ett sådant sätt att
SKI inte ska behöva ställa ytterligare krav på redo-
visning eller vidtagande av åtgärder.
Jag tycker att det är rimligt att SKI - låt vara här i
Sverige, eller någon annan part - testar skarpt de
system som förekommer inom kärnkraften. Det är ett
rimligt krav. Vi kan inte överlåta till bolagen att läm-
na muntliga rapporter eller rapporter i skriftlig form.
Man måste testa fullt ut hur det kommer att fungera,
innan det händer någonting. Det är inte att haussa upp
någonting. Det är bara att anta en försiktighetsprincip.
Det är Miljöpartiets inställning.

Anf. 250 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Jag kan bara konstatera att Miljöpar-
tiet inte har något förtroende för svensk kärnkraftin-
spektion om man fortfarande kräver tester av detta
slag när SKI bedyrar att det inte behövs, och jag be-
klagar detta.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 november.)

16 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skrivelse
1999/2000:22 Lägesrapport i fråga om den ekono-
miska brottsligheten

Motioner
med anledning av prop. 1999/2000:8 Yrkesregister
m.m.
1999/2000:Fi1 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
1999/2000:Fi2 av Per Landgren m.fl. (kd)

med anledning av prop. 1999/2000:9 Vissa punkt-
skatte- och tullfrågor, m.m.
1999/2000:Sk7 av Claes Stockhaus m.fl. (v)
1999/2000:Sk8 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m)
1999/2000:Sk9 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
1999/2000:Sk10 av Mats Odell m.fl. (kd)
1999/2000:Sk11 av Arne Kjörnsberg m.fl. (s)

med anledning av skr. 1999/2000:7 Ekonomisk ut-
veckling och samarbete i Östersjöregionen
1999/2000:U4 av Elizabeth Nyström och Maud Ek-
endahl (m)
1999/2000:U5 av Ewa Thalén Finné (m)
1999/2000:U6 av Roy Hansson (m)
1999/2000:U7 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v)
1999/2000:U8 av Anne Ludvigsson m.fl. (s)
1999/2000:U9 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd)
1999/2000:U10 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
1999/2000:U11 av Monica Green m.fl. (s)

17 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 27 oktober

1999/2000:44 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till miljö-
minister Kjell Larsson
Offentlighet och EU
1999/2000:45 av Lena Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Bilstöd till funktionshindrade
1999/2000:46 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Västsahara

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 november.

18 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 26 oktober

1999/2000:111 av Per Lager (mp) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Studentbostäder

den 27 oktober

1999/2000:112 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Försäkringskassornas rehabilitering av sjukskrivna
1999/2000:113 av Göte Wahlström (s) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Kunskap om arbetslivet
1999/2000:114 av Inger René (m) till justitieminister
Laila Freivalds
Polisens larmpaket
1999/2000:115 av Inga Berggren (m) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Bostadsmarknaden - Öresundsregionen
1999/2000:116 av Inga Berggren (m) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Integrationen av Öresundsregionen
1999/2000:117 av Bertil Persson (m) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Medicinsk forskning
1999/2000:118 av Maud Ekendahl (m) till försvars-
minister Björn von Sydow
F10

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 2 november.

19 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 26 oktober

1999/2000:78 av Lena Ek (c) till socialminister Lars
Engqvist
Funktionshindrade
1999/2000:82 av Amanda Agestav (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Tonårsaborter
1999/2000:89 av Elizabeth Nyström (m) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Bilstöd till handikappade
1999/2000:102 av Thomas Julin (mp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Rökning och lungsjukdomar
1999/2000:103 av Tuve Skånberg (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Värnpliktigas drogvanor

den 27 oktober

1999/2000:76 av Ulla Hoffmann (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Svenska för invandrade sjukvårdsutbildade
1999/2000:84 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Barnen som inte finns
1999/2000:85 av Magnus Jacobsson (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Våldsorganisationer
1999/2000:90 av Ulla-Britt Hagström (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
EU:s budget och jämställdheten
1999/2000:91 av Kjell Eldensjö (kd) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Straff för värnpliktsvägran
1999/2000:94 av Ewa Larsson (mp) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Hets mot samer
1999/2000:96 av Maria Larsson (kd) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Grundutbildning av poliser
1999/2000:99 av Owe Hellberg (v) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Lag om kommunal bostadsförmedling
1999/2000:101 av Inger Strömbom (kd) till justitie-
minister Laila Freivalds
Fördelning av resurser till polisen i Stockholms län
1999/2000:105 av Birger Schlaug (mp) till närings-
minister Björn Rosengren
Utvärdering av utlokaliseringar

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 2 november.

20 § Kammaren åtskildes kl. 22.33.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 8 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 28
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 41
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 76 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 105 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 150
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.53,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 209
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.