Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:128

Torsdagen den 15 juni

Kl. 09.00 - 12.58

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------

1 § Partiledardebatt

Anf. 1 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! "Den blomstertid nu kommer med
lust och fägring stor."
Kolmodins vackra psalm har de senaste veckorna
sjungits av tusentals elever runtom i Sverige. Den
skulle kanske kunna passa också nu när riksdagen
avslutar sitt arbete inför sommaren. Det går bättre för
Sverige. Efter ett decennium av budgetsanering och
återhämtning efter 1980-talets spekulationsekonomi
har den privata konsumtionen tagit fart. Och med
avregleringen av telemarknaden i början av 1990-talet
som bas växer den nya ekonomin.
Vi ska naturligtvis glädjas åt den starka konjunk-
turen och den höga tillväxten. Men det innebär inte
att vi kan slå oss till ro. Det är nu vi måste se till att
nedgången i nästa lågkonjunktur inte blir djup och att
den långsiktiga tillväxten kan stärkas.
Vi får heller inte blunda för det som brister. För
många av de barn som förra veckan sjöng om sin
glädje inför sommarlovet kan blomstertiden bli kort.
Vi vet att nästan var fjärde elev lämnar grundskolan
med underkänt i ett eller flera ämnen. Och gårdagens
rubriker om Skolverkets rapport om gymnasieskolan
talar sitt tydliga språk: "Gymnasiereformen misslyck-
ad." - "Misslyckad reform drabbar eleverna."
Det senaste året har signal efter signal kommit om
kris i grundskolan och kris i gymnasiet. Särskilt hårt
drabbas de elever som har de sämsta förutsättningar-
na. Den politiska klåfingrigheten dämpar kunskap-
störst och nyfikenhet. Den föder skoltrötthet, tristess
och vantrivsel.
Samtidigt vet vi att kunskap är framtidens vikti-
gaste tillgång. Den regering som förvägrar barn och
ungdomar tillräckligt goda kunskaper förmenar dem
också rätten att förverkliga sina livsdrömmar.
Men alla förslag som skulle kunna leda till en för-
bättring har här i riksdagen avslagits av Socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Tvärtemot
vad som krävs har regeringen lagt förslag som urhol-
kar kvaliteten på lärarutbildningen. Och skolminis-
terns främsta ambition verkar vara att stoppa friskolor
och betyg.
Det är lätt, herr talman, att förstå den frustration
och hopplöshet som många föräldrar känner när sko-
lan inte fungerar, samtidigt som vi betalar världens
högsta skatter.
Regeringens misslyckande med skolan är också
högskattestatens misslyckande. Trots att låg- och
medelinkomsttagare betalar uppemot två tredjedelar
av sin inkomst i skatt, klarar inte staten sina grund-
läggande uppgifter. Om höga skatter vore lösningen
skulle vi inte ha några problem, eftersom vi redan har
världens högsta skatter. Då skulle Sveriges skola vara
världens bästa. Men så är det inte.
Våra barn behöver en skola som tar till vara kun-
skapstörst, uppmuntrar nyfikenhet och präglas av
arbetsro och respekt, en skola med kunniga och enga-
gerade lärare som stimulerar eleverna, en skola som
ger skriftlig information och betyg från första årskur-
sen, en skola som tar hänsyn till varje elevs förutsätt-
ningar och där föräldrar och elever har rätt att välja.
Våra barn behöver en ny regering och en ny
skolminister.
Herr talman! Det är inte nog med att medborgarna
i Sverige betalar världens högsta skatter utan att få
valuta för sina skattepengar. För många med låga och
medelstora inkomster, särskilt barnfamiljer, är margi-
nalerna små eller obefintliga och bidragsberoendet
stort. Man räcker inte till. Kontrollen över den egna
ekonomin - makten över vardagen - går förlorad.
Denna berättigade känsla som många har försöker
en del politiker utnyttja för att öka den politiska
makten ytterligare. De kräver lagstiftning om kortare
arbetstid för alla, oavsett om man vill eller inte. Men
de talar inte om att lönen blir mycket lägre eller skat-
ten mycket högre.
Visst ska det vara möjligt att minska tempot och
känna att man räcker till. Men låt var och en få be-
stämma själv. Sänk inkomstskatten rejält för alla. Då
har den som vill råd att minska sin arbetstid. Samti-
digt skulle det löna sig bättre att arbeta lika mycket
eller mer för den som det vill. De allra flesta kommer
sannolikt att välja både kortare och längre arbetstid
vid olika tidpunkter i livet.
Verklig solidaritet uppnås inte genom rekordhöga
skatter och politisk styrning från vaggan till graven,
utan genom att bygga ett samhälle där den enskilde,
familjen eller den frivilliga gemenskapen - inte poli-
tiken - är utgångspunkten.
Det ska finnas ett oavvisligt gemensamt ansvar
när den egna förmågan inte räcker till. Men det är
inget argument för att utöva förmynderi över en hel
nation. Det är hög tid att myndigförklara svenska
folket.
Herr talman! Utanför Rosenbad är de allra flesta
överens om att den ovanligt starka högkonjunkturen
ger oss unika möjligheter att komma till rätta med
Sveriges stora strukturproblem. Det gäller överbe-
skattning av kunskap och företagande och stelheter
och obalans på arbetsmarknaden. Men ingenting
händer - tvärtom. I takt med att konjunkturen blivit
starkare har viljan till förnyelse blivit mindre. Skatte-
samtalen ställs in, och LO bestämmer.
Regeringen skulle kunna bli historisk genom att
göra upp med högskattestaten och återvända till de
frihetliga socialdemokratiska ideal som fanns i början
av 1900-talet. Men Göran Persson och Bosse Ring-
holm är inte intresserade. Tvärtom ska fastighets-
skatten höjas med drygt 7 miljarder kronor nästa år.
En av anledningarna till regeringens handlings-
förlamning är det nära samarbetet med Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Trots att det är möjligt att samla en
bred majoritet i riksdagen för viktiga och nödvändiga
reformer, grundar regeringen hellre sin politik på två
extrema partier.
Makten är viktigare än medborgarnas väl. Och
ännu värre: Makten är viktigare än anständigheten.
Göran Persson har begått ett historiskt misstag,
som Per Albin Hansson, Tage Erlander eller Olof
Palme aldrig skulle ha drömt om att göra. Han är den
förste socialdemokratiske partiledaren sedan partiet
delades i en reformistisk och en revolutionär gren
som inlett ett aktivt samarbete med ett parti vars pro-
gram har ett tydligt kommunistiskt innehåll; ett parti
som vill avskaffa kapitalismen; ett parti som ställer
klass mot klass, grupp mot grupp och människor mot
människor.
Före Vänsterpartiets kongress önskade Göran
Persson samarbetspartnern Gudrun Schyman lycka
till i hennes "kampanj mot kommunisterna". Nu vet
vi resultatet. Vänsterpartiets högsta beslutande organ
gav Gudrun Schyman bakläxa när hon försökte
mönstra ut kommunismen ur partiet. Men Göran
Persson avstod från det som borde vara självklart.
Anser Göran Persson att det är rimligt att samar-
beta med ett parti vars högsta beslutande organ hyllar
en kommunistisk ordning som alltid innebär förödan-
de förmynderi och vars yttersta konsekvens är blodigt
förtryck? Hans svar borde vara ett klart och kraftfullt
nej. Men det är det inte, i alla fall inte hittills.
Vad tycker den socialdemokratiska riksdagsgrup-
pen? Jag vet att många av er anser att samarbetet har
nått vägs ände, att det är under den demokratiska
värdigheten att inte reagera när ett parti som samar-
betar med en socialdemokratisk regering håller fast
vid en förlegad och farlig ideologi. Ta ert ansvar! Låt
inte statsministerns politiska prestige stå i vägen för
att göra det enda rätta! Tala om för Göran Persson att
det är dags att bryta med Vänsterpartiet!
Det allra bästa vore förstås om statsministern di-
rekt utnyttjar sin möjlighet till replik och ger besked
om att regeringen inte tänker fortsätta att samarbeta
med ett parti som står för idéer som de flesta trodde
dog och begravdes när Berlinmuren föll. Eller ska
samarbetet i detta döda idéers sällskap fortsätta?
Herr talman! Sverige ska vara ett land där alla kan
växa och ingen lämnas utanför, ett land som präglas
av frihet, öppenhet och tolerans, ett land där männi-
skors skaparkraft och företagsamhet stimuleras, ett
land där var och en har makt över sin vardag och där
alla kan välja skola, barnomsorg och sjukvård.
Då behövs ett nytt politiskt ledarskap som förmår
ta till vara den nya tidens möjligheter, ett ledarskap
som bygger på insikten om att de stora kollektivens
tid är förbi och att framtiden bygger på enskilda män-
niskors frihet och oberoende.
(Applåder)

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Bo Lundgren höll ett starkt ideolo-
giskt anförande. Det sätter jag värde på. Jag ska
komma tillbaka till en del av det som han tog upp
senare i mitt anförande. Men låt mig reagera på en
sak direkt.
Det gäller detta att svenska folket skulle vara satt
under förmynderi bara därför att vi har bestämt oss
för att lösa vissa grundläggande samhällsfunktioner
gemensamt, så att alla har tillgång till dem, inte bara
de som har det gott ställt utan alla, oavsett i vilket
hem de är födda. Det gör ju att vi har höga skatter och
en välfärd som fortfarande har revor efter krisåren
men som fungerar allt bättre. Där går den ideologiska
skiljelinjen i svensk politik.
Som Bo Lundgren har uttryckt sig har högerledare
före honom uttryckt sig genom åren. Det är ingenting
nytt. De har haft fel, enligt vår uppfattning. Och vi
har byggt vidare på ett Sverige som har omfattat alla.
Det går ju inte så tokigt för vårt land just nu. Det
är internationellt uppmärksammat. Arbetslösheten är
nu under de fyra procenten för kvinnor - det var det
ingen som trodde för några år sedan. Vi är i spetsen i
världen när det gäller IT-sektorn, den nya teknologi
som växer till. Vi hävdar oss väl när det gäller hög-
skola och forskning. Vi har det mest barnvänliga
samhället i världen. En lång rad internationella under-
sökningar visar att Sverige hävdar sig väl, och vi har
en ekonomi som växer så att det knakar. När mode-
raterna styrde knakade det utan att det växte. Det
kommer vi ihåg.
Det här kallar Bo Lundgren för förmynderi. Här
ligger en klyfta. Här ligger en enorm avgrund mellan
oss när det gäller hur vi ser på samhällsutvecklingen.
Bo Lundgren leder ju oppositionen och formulerar
politiken för regeringsalternativet. Han har ett växan-
de stöd - det ser vi - bland kristdemokrater och folk-
partister. Jag beklagar det i och för sig. Men, Bo
Lundgren, för att ytterligare utveckla synen kan jag ta
upp en konkret tanke som ni har i er vårmotion: att
man ska ta bort statsskatten. Det gör att en person
som tjänar 800 000 kr får 128 000 kr i skattesänk-
ning. Den som tjänar 128 000 kr får ingenting i skat-
tesänkning. Är det lösningen på det s.k. förmynderi-
et? Vad det här handlar om är ju ingenting annat än
den gamla klassiska högerpolitiken, som nu predikas
av Bo Lundgren och som hans företrädare har predi-
kat före honom. Här står den ideologiska striden i
Sverige.
Det är Bo Lundgren som tror att landet går i gång
om man satsar på skattesänkningar för de bäst ställda.
Och det är vi som tror att hela Sverige växer och
utvecklas om man satsar på alla och satsar på ett
samhälle som präglas av gemenskap. Det är två skilda
ideologiska ansatser.
Förklara, Bo Lundgren, varför en 800 000-
kronorsperson blir mer kreativ av 128 000 kr i skatte-
sänkning medan en 128 000-kronorsinkomsttagare
däremot inte ska ha någonting och ändå förväntas
prestera mer! Förklara det! Jag tror att det är många
som är ganska nyfikna.
(Applåder)

Anf. 3 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Man kan inte bryta ut en del av ett
partis politik och sedan räkna och diskutera. Grunden,
huvudinriktningen, i vår skattepolitik är en sänkt skatt
för låg- och medelinkomsttagare, höjda grundavdrag
och en kompensation för egenavgifterna.
Man kan alltid bryta ut enskildheter. Låt mig göra
det, Göran Persson!
Ni tog bort förmögenhetsskatten för Stefan Pers-
son och höjde den för pensionärer vars lån på husen
är nedamorterade - och taxeringsvärdena stiger. Det
rör sig sannolikt om miljoner kronor i skattevinster.
Varför gjorde ni det här?
Sedan ska jag gå över till det väsentliga. Det finns
en stor ideologisk skillnad mellan socialdemokratin
och dess samarbetspartier och oss moderater och
sannolikt andra borgerliga partier. Det kom fram rätt
klart när Göran Persson resonerade om att det går bra
för Sverige. Hans perspektiv är ju överhetens. Hans
perspektiv finns ju på Rosenbad, på våningen längst
upp där han tittar ut över människorna. Mitt perspek-
tiv finns hos de enskilda människorna, och det går
inte bra för alla som verkar och bor i Sverige. Många
har en känsla av att inte räcka till, och det finns barn
vars kunskaper är för dåliga. Mitt viktigaste uppdrag
är att förbättra den situationen.
Det är inte förmynderi att gemensamt finansiera
en bra skola för alla eller en bra sjukvård för alla.
Förmynderi är det när Göran Persson väljer att an-
vända pengarna, så att människor inte får rätten att
välja, i varje fall inte de som har sämst förutsättning-
ar. De som alltid får välja i Göran Perssons samhälle
är ju Stefan Persson och många med stora tillgångar
och höga inkomster. De kan alltid betala de höga
skatterna, fast Göran Persson sänker en del för dem.
De kan alltid betala dem och sedan ha tillräckligt
mycket kvar för att välja vad de vill och gå förbi i
köer, men vanliga människor har inte den rätten. Det
är den rätten som vi vill ge vanliga människor.
Förmynderi är inte att vara solidarisk och att göra
det gemensamt som måste göras gemensamt. För-
mynderi är att se ovanifrån, att inte låta vanliga män-
niskor bestämma.
Göran Persson är skyldig svenska folket ett svar
på frågan om vänstersamarbetet.
(Applåder)

Anf. 4 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag delar Bo Lundgrens uppfattning
att det inte går bra för alla i Sverige, men man löser
inte integrationsproblemen i Rosengård genom att
sänka skatten för dem som tjänar 1 miljon kronor.
Vad får de andra av Bo Lundgrens statsskattesänk-
ningar? Inte löser man de långtidsarbetslösas problem
genom att man sänker skatten för dem som tjänar 1
miljon kronor. Inte löser man de regionalpolitiska
bekymren genom att sänka skatten för dem som tjänar
1 miljon kronor.
Bo Lundgren säger att de andra får andra saker i
stället. Ja, det får de. De får sämre sjukförsäkring
också; det glömde jag att säga. De får en karensdag
till i sjukförsäkringen och lägre ersättningsnivåer. De
ska betala mer för sin a-kassa. Dessa sämst ställda
människor i Bo Lundgrens och borgerlighetens värld
betalar för sina skattesänkningar och inte bara för
sina. De betalar också för miljoninkomsttagarens
skattesänkningar. Det är så politiken ser ut, och den
beskrivs som en politik som befriar. Den befriar möj-
ligen dem som redan har, men den befriar inte dem
som faktiskt söker sin frihet och som kan söka sin
frihet genom att samverka med andra, genom att
tillsammans ta ansvar för landets utveckling och
genom att tillsammans i gemenskap växa.
Det är den här klyftan som finns mellan svensk
höger och den socialdemokrati jag representerar. Den
har alltid funnits och kommer alltid att finns där.
För att tydliggöra detta, Bo Lundgren, för att gå
vidare i den här debatten, utmanar jag härmed Bo
Lundgren på en ordentlig debatt under höstupptakten,
var som helst i Sverige. Formerna kan vi bestämma
tillsammans. Men låt oss nu mejsla ut alternativen,
när Sverige återigen är renoverat och i så gott skick
att vi kan välja väg, i vilken riktning Sverige ska gå.
Tar Bo Lundgren den utmaningen startar vi hösten på
så sätt.
(Applåder)

Anf. 5 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jag gör inget hellre än tar en lång
debatt med Göran Persson. Vårt problem är egentli-
gen att statsråden och Göran Persson sällan vill ta en
debatt. Senast i går ville Lars Engqvist inte diskutera
sjukvården med Chris Heister, för att ta ett enda ex-
empel. Ställer ni upp till debatt är det utmärkt bra. Då
kanske vi t.o.m. kan bryta passiviteten - jag vet inte.
När det sedan gäller samhällsmodellen är det fak-
tiskt oomtvistat att Sverige tar ut världens högsta
skatter av sina medborgare. Vi har världens högsta
skatter - och vi har ändå problem i skolan, ändå pro-
blem i sjukvården, ändå problem med upprätthållan-
det av lag och ordning. Vi har världens högsta skatter
men inte världens bästa välfärd, Göran Persson.
Det vi vill skapa är ett samhälle med lägre skatter
för alla, där vi som är politiskt ansvariga koncentrerar
oss på att ge det som politiken måste ge - en finansie-
ring av en bra skola. Rosengårdseleverna och de som
bor och verkar i Rosengård hjälps inte direkt om
skatten på kunskap tas bort. Men om skatten på kun-
skap tas bort och detta leder till att fler människor
skaffar kunskaper, att människor med kunskaper
stannar kvar i och kommer till Sverige, då vinner
också medborgarna i Rosengård på det förslaget. Den
trångsynthet som präglar Göran Perssons debatteknik
i dag kan betalas just av dem som bor i Rosengård.
Det akuta som måste göras för den som är utanför
i dag är att skapa förutsättningar för utbildning och
arbete. Och då ska vi inte ha särskilda skatter för
utländska experter därför att regeringen vet att skatten
är för hög. Då ska vi sänka skatten också för svenska
experter.
Vi ska också satsa hårt på skolan. Som jag sade:
Vilka är det, Göran Persson, som mest förlorar på en
dålig skola, på att en fjärdedel av barnen går ut
grundskolan utan betyg? Det är de som har sämst
förutsättningar. Att satsa på en bra skola, att inte
nedgradera lärarutbildningen som ni gör med det
förslag ni har lämnat till riksdagen - det är det som
hjälper människor i Rosengård.
De ideologiska skillnaderna är solklara. Ni står för
världens högsta skatter, men ni klarar inte av att ge
medborgarna valuta för skattepengarna. Vi ska se till
att det människor och familjer kan göra lika bra eller
bättre själva ska de klara, och det som de inte klarar
utan måste lösas gemensamt ska ske gemensamt.
Men Göran Persson: Fly inte den andra frågan om
samarbetet med Vänsterpartiet, detta parti som inte
tar avstånd, tvärtom, från kommunismen. Hur blir det
med samarbetet med Vänsterpartiet? Ge besked här i
dag!
(Applåder)

Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bra att
Bo Lundgren tar upp en diskussion om skolan. Jag
tror att vi är överens om att det är problem i skolan
och att detta är oroande. Jag tror att vi är överens om
att någonting måste göras. Men jag sätter ett stort
frågetecken för det som Bo Lundgren säger är det
viktigaste, nämligen att våra barn behöver en ny rege-
ring.
Jag tror inte det. Jag tror att våra barn behöver en
skola där de blir sedda, där de blir uppmärksammade,
där de får växa i den takt som de kan utifrån just sina
specifika förutsättningar. Det innebär en skola med
många lärare, besjälade lärare. Det innebär en skola
med många vuxna. Det innebär en skola med en elev-
vård värd namnet. Det innebär en skola med utrymme
för många språk, för kultur, för idrott. Det innebär en
skola som ska finnas i lokaler som är inspirerande.
Det innebär en skola som är ett centrum i vårt sam-
hälle.
Jag tror inte, Bo Lundgren, att vi kommer dit med
hjälp av sänkta skatter. Jag tror tvärtom att vi måste
göra en väldigt bred satsning på skolan, att vi kanske
måste göra som vi har gjort nu i vårbudgeten med
sjukvården: avsätta extra pengar, göra en särskild
riktad satsning till skolan. Jag skulle önska att vi
kunde komma överens om det över partigränserna.
Jag tror nämligen att vi är överens om att skolan är
hjärtat i samhället, att utbildningen, bildningen och
hur vi bemöter våra barn är det som också sätter prä-
gel på framtiden. Men receptet är inte sänkta skatter.
Receptet är ett ökat gemensamt ansvar, Bo Lundgren.
(Applåder)

Anf. 7 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Sänkta skatter löser inte alla pro-
blem. Det som behövs i skolan är mångfald, valfrihet,
rätt att välja och engagerade lärare. Kommer ni att
säga nej till förslaget om urholkad kvalitet i lärarut-
bildningen? Kommer ni att acceptera friskolor, vilket
ni inte gör nu? Ni vill ju ha en styrd, statlig skola. Det
ligger i linje med den styrningspolitik som ni företrä-
der.
När det gäller skattesänkningar vill ju Gudrun
Schyman och hennes parti korta arbetstiden med
bibehållen lön. Det innebär skattehöjningar för alla,
om vi går ned till 35 timmars arbetsvecka, på 20 000
kr för varje svenskt hushåll. Ni vill ju höja skatten,
inte sänka den.

Anf. 8 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Bo Lundgrens mantra om mångfald,
valfrihet och skattesänkningar kan inte vara och är
inte lösningen på allt. Jag tror inte att vi ska lägga det
mantrat på våra barn när de går in i förskolan och i
skolan. Det är inte så att vi ska fostra människor till
goda konsumenter som i valfrihetens namn ska
tråckla sig fram i samhället med en tjockare plånbok
som enda medel för att komma framåt. Vi har väl ett
gemensamt ansvar att se till att ha en skola och en
förskola som är den bästa för alla barn, där alla barn,
oavsett vilken tjocklek föräldrarna har på plånboken,
ska få det bästa. Det är ett gemensamt ansvar, och det
ska vi ta gemensamt och finansiera gemensamt. Det
är inte valfriheten det handlar om, utan det är friheten
att få växa som människa och individ. Det är det som
skolan handlar om.
Vad det gäller arbetstidsförkortningen ska jag
återkomma till den. Men jag tycker att det är intres-
sant att se att alltfler vill ha en kortare arbetstid. Det
har just kommit en undersökning från Göteborgs
universitet som säger att stödet för sextimmarsdagen
också bland borgerliga väljare har ökat dramatiskt.
Motståndaren är en moderat man. Det kan Bo Lund-
gren fundera över. Han är en god representant för
denna motståndare. Jag ska inte nu ta upp tiden med
att tala om hur detta kommer sig, men jag ska åter-
komma till det. Det kan dock vara någonting för Bo
Lundgren att fundera på.
(Applåder)

Anf. 9 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Efter Vänsterpartiets kongress ska
Gudrun Schyman inte tala särskilt mycket om frihet.
Jag tycker att det ska finnas frihet för föräldrarna
att välja skola för sina barn. Om Gudrun Schyman
ska bestämma över skolan blir den som den är. Om
föräldrarna får bestämma över skolan ställs krav på
kvalitet. Då fungerar skolan, och då får barnen bättre
kunskaper.
(Applåder)

Anf. 10 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Ibland ges det gratistillfällen att om-
pröva lite stelbent och oöverlagt intagna ståndpunk-
ter. I dag är en sådan dag. Den följer på det faktum att
vi den 1 januari stängde Barsebäck 1 - framför allt,
kan man säga, som ett resultat av ett intensivt arbete i
Centerpartiet kring de här frågorna under många år.
Det här föregicks av en debatt. Många, framför
allt moderaterna, hävdar att det inte finns några alter-
nativ. Det finns ingen ekonomi att göra någonting
annat än att driva kärnkraft. Varför ska Sverige gå
före och stänga kärnkraftverk? De ska vara så särskilt
säkra och vi är så särskilt kloka i Sverige, så det är
klart att vi ska låta bli detta. Om några ska stänga ska
det vara i länder österut där man är slarviga och osäk-
ra på området.
Sedan händer då att vi stänger kärnkraft. I stället
för att elpriset som moderaterna tidigare har redovisat
skulle gå upp har elpriset slagit i botten. Dessutom
har det visat sig att människor i Sverige vill ha andra
energikällor. Så sent som i morse, herr talman, fram-
kom det i Ekot att det finns spännande forsknings-
projekt om att utveckla biogasen som en viktig del i
en kommande energiförsörjning.
Herr talman! Nu har det inträffat att man i Tysk-
land i natt, i samförstånd mellan näringsliv och rege-
ring, det politiska systemet, har kommit fram till att
man ska stänga alla tyska kärnkraftverk. De är 19
stycken. De ska stängas efter en livstid - det är något
vi har diskuterat mycket i Sverige - på 32 år. I något
skede sade vi 25. Andra, dvs. moderaterna, har talat
om 40-60 års livslängd på reaktorer. Nu stänger man
i Tyskland. Det extra intressanta är att näringslivet är
nöjt med beslutet att allt ska vara borta till 2021.
Näringslivet som har förhandlat med regeringen
uppmanar alla partier, även oppositionen, att ställa sig
bakom denna uppgörelse, detta gemensamma beslut.
Man säger att skälet till beslutet är att landet be-
höver stabilitet i energiförsörjningen. Man behöver
veta vad som ska hända på energiområdet. Man be-
höver veta hur man ska satsa. Det får man som en
följd av beslutet.
Herr talman! Då kommer jag till den enkla frågan
till Bo Lundgren. Leder det som har hänt med alter-
nativen, med kärnkraftens icke-utveckling, med elpri-
ser, med Tyskland, den uppmaning som kommer från
det tyska näringslivet, till någon form av fundering
och omprövning hos Bo Lundgren om inriktningen
och det hårdnackade arbete som moderaterna har
gjort för att stötta och utveckla kärnkraften, t.ex. att
ställa sig i spetsen för att bygga nytt i Sverige?

Anf. 11 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Att i förtid avveckla reaktorerna i
Barsebäck innebär, allt annat givet, att skattebetalarna
får punga ut med tusenlappar som kunde ha använts
bättre. Det innebär, allt annat givet, att vi får ökad
förbränning av fossilbränslen. Det är fel!

Anf. 12 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Det var ett kort svar, men det var
inget kort svar på frågan om det lite vidare perspekti-
vet.
Det här är alldeles uppenbart en politisk fråga. Vi
har diskuterat den förhållandevis länge i Sverige och i
kammaren. Den kommer antagligen att vara en poli-
tisk fråga i framtiden också. Man får lätt intrycket att
frågan har en tendens att återkomma.
Energiförsörjningen hänger samman med en vital
del av samhällsarbetet och samhällsutvecklingen. Det
ligger mycket i det som det tyska näringslivet så
tydligt pekar på. Det behövs stabilitet. Man accepte-
rar politiska beslut, och man tänker inte motverka de
politiska besluten i frågan. Man ger sig in i avveck-
lingen. Därför går det rätt snabbt fram i Tyskland
jämfört med många andra länder.
Kan det inte vara läge att avföra frågan från den
svenska politiska käbblande debatten? Finns det inte
incitament - som det heter på vårt fikonspråk? Vore
det inte praktiskt inför den politiska debatt som vi
sannolikt står inför valet 2002 om vi lade undan frå-
gan på det sätt man är beredd att göra i Tyskland?
Kan inte det vara praktiskt, Bo Lundgren?

Anf. 13 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag har tre saker. Det är två saker
som Bo Lundgren sade, och en sak han inte sade.
Bo Lundgren har rätt i att det är problem i skolor-
na på många håll i Sverige. Nu är det knappast betyg
från årskurs ett som är metoden att komma till rätta
med problemen.
På många ställen i många kommuner finns det
ökade möjligheter att satsa på skolan, när arbetslös-
heten sjunker och när skatteintäkterna ökar. Proble-
met är att Bo Lundgren och hans kompisar i kommu-
nerna väljer att prioritera annat än skolan. Många
kommuner väljer att prioritera skattesänkningar och
skär ned på skolan.
Bo Lundgren talar gärna om låg- och medelin-
komsttagare. Det är inte de som gynnas av den mode-
rata politiken. Taktiskt nog tiger Bo Lundgren om det
moderata förslaget att avskaffa den statliga inkomst-
skatten helt. Det är ett förslag som skulle innebära att
Bo Lundgren och andra i riksdagen skulle tjäna ca
50 000 kr mer om året netto - fördelningspolitik av
moderat märke.
Så till det som Bo Lundgren inte sade. Var är an-
svarstagandet, Bo Lundgren, för de stora framtidsfrå-
gorna? Inte med ett ord berörde Bo Lundgren det
största miljöhot som ligger framför oss, nämligen
växthuseffekten och de stadigt ökande koldioxidut-
släppen. Om vi ska vrida utvecklingen i rätt riktning
krävs modiga klimatpolitiska beslut i Sveriges riks-
dag. Det effektivaste sättet, Bo Lundgren, att begrän-
sa utsläppen, dvs. att göra det dyrare att släppa ut, är
att höja koldioxidskatten. Det är en viktig del i en
grön skatteväxling. Vad har Bo Lundgren för förslag
för att motverka de stadigt ökande koldioxidutsläppen
från vägtrafiken?
(Applåder)

Anf. 14 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jo, Matz Hammarström, jag har talat
om hur man ska hantera växthuseffekten. Vi ska inte
avveckla Barsebäck. Det leder till ökad fossilförbrän-
ning. Men där tiger ni still och låter miljön förstöras.
Sedan var det frågan om skatterna, Matz Ham-
marström. Ni vill korta arbetstiden med i varje fall
fem timmar. Det skulle innebära skattehöjningar för
alla hushåll med 20 000 kr om året. Ni vill höja ben-
sinskatten till 30 kr litern! Ni vill dessutom införa en
medborgarlön. Utan att arbeta ska varje svensk få
8 000 kr. Det är extremt stora summor det rör sig om.
Allt ska komma in via skatt, och sedan ska bidragen
betalas ut.
Matz Hammarström! Hur kan du försvara dessa
extremt stora skattehöjningar som gör att människor
får sämre råd att hantera miljön på ett bra sätt?
(Applåder)

Anf. 15 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag konstaterar att Bo Lundgren inte
hade något förslag till hur man ska minska de ökade
koldioxidutsläppen från vägtrafiken. Däremot angri-
per han mig för att vi vill avveckla kärnkraften.
Det är intressant med det Lennart Daléus tog upp
förut, nämligen att man i Tyskland har beslutat att
avveckla samtliga kärnkraftverk - ett om året.
Bo Lundgren! Det finns kanske bara ett problem
av samma etiska dignitet som problemet med växt-
huseffekten, och det är just problemet med kärnkraf-
ten. Vissa tror, likt Bo Lundgren, att det inte kan
hända någon olycka och att driften är säker. Vi andra
vet att det skulle bli förödande konsekvenser av en
olycka. Men låt oss anta att kärnkraften är säker, Bo
Lundgren. Förvaringsproblemet - avfallsproblemet -
är inte löst än. Vi har inget säkert system för att för-
vara det högaktiva radioaktiva avfallet. Men låt oss
anta att även det problemet skulle vara löst, Bo Lund-
gren. Vi kommer ändå aldrig ifrån de miljöproblem
som är förknippade med brytningen av uran. Nu
drabbar det inte oss i Sverige, men det drabbar ofta
ursprungsbefolkning i Kanada och Australien. Det
går inte att komma ifrån det problemet.
Nu säger Bo Lundgren att vi vill höja bensinskat-
ten till 30 kr. Det han syftar på då är en OECD-
rapport som jag citerade i mitt anförande under vår
kongress i Vadstena - en OECD-rapport som för fem
år sedan rekommenderade länderna i OECD att göra
en successiv bensinprishöjning på 7 % per år. Detta
var nödvändigt för att klara miljöproblemen. England
valde att följa detta råd. De bestämde sig för att höja
sin bensinskatt med 6 % per år. De är uppe i 11:50
nu. Men de vågar inte fortsätta därför att andra län-
der, t.ex. Sverige, inte tar sitt miljöansvar.
Det är intressant, tycker jag, att Bo Lundgren gär-
na lyssnar när OECD säger att Sverige måste sänka
kapitalskatten. Bo Lundgren lyssnar gärna när OECD
säger att Sverige måste sänka förmögenhetsskatten.
Men när en forskarpanel i OECD efter tre års forsk-
ningsarbete säger att vi måste höja bensinskatten
säger Bo Lundgren att vi ska sänka bensinskatten.
Det är oansvarigt, Bo Lundgren.
(Applåder)

Anf. 16 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Skatteväxlingskommittén visade att
t.o.m. fördubbling av koldioxidskatten skulle leda till
marginella minskningar av koldioxidutsläpp. Detta är
sanningen. Vi ska inte använda oss av sådana medel.
Men det som är sant och som vi vet i dag är att Mil-
jöpartiet och Matz Hammarström vill höja bensins-
katten till i varje fall 30 kr. Det vet vi. Det har han
själv sagt: Det är viktigt, och det är nödvändigt.
När det gäller vägtrafiken och utsläppen vill jag
säga att vi tycker att det vore bra om vi fick en ny
bilpark. Det var ett antal år sedan nu, men jag kom-
mer ihåg debatten kring att Birger Schlaug puttrade
omkring i en oren Saab på Sveriges vägar. Men tänk
om alla - Schlaug och andra - hade tid och råd att
förnya sin bilpark! Tänk om vi kunde använda sådana
tekniker som vi tog initiativ till att få in snabbt i Sve-
rige. Vi föreslog en rabatt när det gällde katalytisk
avgasrening, och det gjorde att vi fick det snabbare.
Det är den typen av åtgärder, som är positiva och
meningsfulla, som ska vidtas.
(Applåder)

Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Vi har anledning att vara optimistis-
ka. Det tycker vi i Vänsterpartiet. Vi har anledning att
vara optimistiska inför framtiden, för vi har lagt en
bra grund inför framtida förändringar och framtida
nödvändiga reformer. Vi har gjort det i ett gott sam-
arbete med Socialdemokraterna och med Miljöpartiet
- ett samarbete som vi har föreställningen om att det
också ska fortsätta, naturligtvis denna mandatperiod
ut och förhoppningsvis också efter nästa val.
Det var en av de frågor som vi diskuterade på vår
kongress, som jag har förstått att så många har följt.
Tyvärr har man bara följt den genom medierapporte-
ringen. Därför ska jag redan nu passa på att inbjuda er
alla till vår nästa kongress i januari år 2002, då de
konkreta frågorna om vem som ska vara med vilka
och varför inför en regeringsperiod säkert kommer att
diskuteras mer i detalj än vad som skedde på den
kongress som vi hade nu. Men intresset är stort, har
jag förstått, och vi har den policyn i Vänsterpartiet att
vi är mycket öppna. Vi har öppna dörrar vid alla
överläggningar, så ni är naturligtvis välkomna. Sär-
skilt vill jag välkomna Bo Lundgren, som behöver
informera sig bättre om vilka diskussioner vi har fört
och vilka beslut vi har fattat.
Jag har full förståelse för att de borgerliga medi-
erna inte ger den korrekta bilden, men som politiker
kan man nog inte bara förlita sig på de borgerliga
medierna utan man får också gå till källan. Nu finns
det dokumenterat i protokoll och uttalande, så Bo
Lundgren har möjlighet att läsa på.
Också andra som är intresserade ska naturligtvis
ta tillfället i akt att bevista de livaktiga diskussioner
som finns i det parti som enligt vissa kommentatorer
ändå står för en medlemsdemokrati, vilket innebär att
partiledningen inte alltid får som den vill i alla frågor.
Men vad gäller huvudfrågorna och inriktningen på
vår politik har vi en bred enighet, och detta gäller
naturligtvis också det samarbete som vi har fört och
som vi tänker föra. Ett enigt parti står bakom de be-
slut och de överenskommelser som har träffats och
som kommer att träffas. Det ska vi se till. Nu hoppas
jag att oron lägger sig på den punkten.
Men vi har i alla fall anledning att se till och vara
fundersamma och bekymrade över de tendenser som
vi ser i spåren av den goda utveckling som vi har av
samhällsekonomin och tillväxten. Vi ser att det inte
omfattar alla. Vi ser att det finns revor, som statsmi-
nistern sade. Det finns stora hål, och det finns ett gap
mellan dem som har och dem som inte har. Vi ser att
alla inte är med. Vi får en tudelning av samhället. Vi
får ett utanförskap. Vi får en marginalisering av
grupper i vårt samhälle, som inte är hjälpta av mode-
raternas skattesänkarpolitik.
Vi ser detta. Vi ser också att det finns belägg för
oron i de otaliga rapporter som kommer. Jag tänker
på den rapport som socialdirektörerna i de olika länen
i Stockholm kom med nu i pingst. Jag som gammal
socialarbetare vet att de vet vad de pratar om. De har
ett gediget underlag för sina bedömningar. De rap-
porterar om växande klyftor, om utslagning, om
missbruk och kriminalitet. I nedskärningspolitikens
spår tycks ha följt ett bristande intresse och försvagad
empati, säger de. Tvångsinsatserna för barn och ung-
domar ökar. Levnadsförhållandena för barn och unga
blir allt sämre. Bland ungdomar, särskilt flickor, ökar
också drog- och alkoholmissbruk. Äldreomsorgen har
fått ett uttunnat socialt innehåll, till stor del på grund
av krympande personaltäthet - äldreomsorgens vikti-
gaste kvalitetsfaktor. Det är svårt att rekrytera kom-
petent personal till socialtjänstens alla områden.
Det pekar de på, och det är en sanning som vi
måste se och som vi måste göra någonting åt. Vi kan
också se på folkhälsans utveckling. Det är högkon-
junktur i ekonomin, men det är lågkonjunktur i folk-
hälsan. Vi ser hur stressen breder ut sig. Vi ser hur
många människor inte längre orkar med arbetslivet.
Många äter psykofarmaka för att över huvud taget
orka i väg till jobbet. Vi ser att pensionsåldern är
långt under 60 år. Det här är oroande tecken.
Vi ser att många gamla fortfarande har svårt att
klara sig på sina pengar. Vi ser hur kvinnor underord-
nas, stadigt och ständigt. De inte bara lönediskrimine-
ras utan underordnas på traditionellt sätt också i de
nya verksamheterna. I IT-samhället, t.ex., är det
kvinnor som underordnas. Det sker i den nya ekono-
min, där man säger att IT-företagen lovar en kreativ
och frihetlig arbetsmiljö. HTF har gjort en undersök-
ning som visar att kvinnor som jobbar längst ned i IT-
hierarkin - med telemarketing och på callcenter -
utsätts för stark tidspress och stor kontroll. De berät-
tar om arbetsgivare som hotar med uppsägning om de
inte uppnår ett visst antal samtal per dag. Den som
måste kissa får kortare rast. Vakter övervakar de
anställda.
Fram tonar bilden av en svensk arbetsmarknad
som visserligen rymmer fler, men som nöter ned
många löntagare. Visstidsanställningar ger osäkerhet
om framtiden. Stressen gör människor sjuka. Utveck-
lingen är på väg mot arbetskraftens A- och B-lag, där
kvinnor och invandrare befinner sig i underläge.
Detta är också en sanning i dagens blomstrande
Sverige.
Kvinnors underordning går igen överallt, i det of-
fentliga livet, i det politiska livet, i företagens styrel-
serum, i fackföreningarnas uppgörelser om kollekti-
vavtal som diskriminerar kvinnor lönemässigt. Detta
är en underordning som inte ändrar sig med kon-
junkturer. Det är en underordning som har sin bas inte
i produktionen utan i reproduktionens maktfördel-
ning, i kärlekens och sexualitetens makt och maktlös-
het. Där finns de trådar som leder till de orsaker som
finns bakom det förtryck och den diskriminering som
i dag pågår av oss kvinnor. Detta är frågor som vi
måste lyfta fram.
Vi ser att könsrollsmönstren är tydliga och blir allt
tydligare. Det har kommit undersökningar på det
också. Det är bra att använda fakta som underlag när
vi diskuterar politiska lösningar. Vi kan se att pojkar
föredrar pengar och prylar och flickor rättvisa och
etiska val. Det är en skillnad som i dag finns tydligt i
vårt samhälle från tidig ålder.
Vi kan se att de här frågorna går igen i många
praktiska faktiska politiska frågor. Jag ska ta arbets-
tidsfrågan som ett exempel. Bo Lundgren är en så bra
representant för att det är moderata män som står som
bromsklossar för en nödvändig modernisering av vårt
arbetsliv, en modernisering som bl.a. går ut på att
förbättra arbetsmiljön men också på att förändra tak-
ten och stressen.
Då kan man fråga sig hur det kommer sig att det
är kvinnor som har drivit arbetstidsfrågan under så
lång tid. Det är socialdemokratiska kvinnor, det är
vänsterkvinnor, det är kvinnor i kvinnodominerade
fackförbund. Hur kommer det sig? Hur kommer det
sig att det är männen som har varit motståndare? Ja,
det har naturligtvis att göra med att när vi kvinnor
gick ut på arbetsmarknaden stannade ni män hemma.
Kvar hemma blev tvätten, de smutsiga kalsongerna
och de smutsiga strumporna; kvar blev barnens
ouppackade gymnastikpåsar; kvar blev maten som
skulle handlas och lagas; kvar blev farmor som skulle
skjutsas; kvar blev födelsedagskalaserna som skulle
ordnas - hela det sociala nätverk som skulle fungera i
alla fall när vi kvinnor gick ut i förvärvsarbetet och
inte bara blev lönarbetare utan också dubbelarbetare
och ni män stannade kvar på jobbet.
Av den praktiska vardagen följde ett starkt krav
på förkortad arbetstid som män i alla tider, och i syn-
nerhet moderata män, har motsatt sig. Vad gör vi
kvinnor då, Bo Lundgren? Jo, då förkortar vi vår
arbetstid själva. Vi går ned till 75 % när barnen är
små för att över huvud taget klara av den här pressen.
Då betalar vi det själva ur vår egen portmonnä. Det
innebär att vi får lägre lön, lägre socialförsäkringar,
att vi får lägre pension. Denna vår uppoffring för våra
gemensamma barn betalar vi från vaggan till graven.
Nu, Bo Lundgren, vill vi att vi ska ta ett gemensamt
ansvar för den arbetstidsförkortning som är nödvän-
dig för att vi ska kunna ta ett gemensamt ansvar för
våra gemensamma barn och våra gemensamma liv.
Det står mellan livet och pengarna, och då är de mo-
derata männen mer intresserade av pengarna.
Det handlar om att vi ska använda våra gemen-
samma tillgångar, det vi nu har sparat ihop, arbetat
ihop allihopa och som kommer att falla ut i överskott
i statsbudgeten - de pengar som ni vill använda till att
sänka skatterna till välbeställda, för företag och för-
mögenheterna - till att förkorta arbetstiden för oss
alla så att vi kan få ett liv att leva, ha tid att leva. Det
är en modern framtidsreform, och det är det som
behövs i dag. Över huvud taget är det reformer som
behövs och som det är dags för.
Man kanske skulle kunna tala om ett arbetarrörel-
sens efterkrisprogram som just skulle bestå av fram-
tidsreformer, där arbetstidsfrågan är central, där ar-
betsskadeförsäkringen måste förändras och förbättras.
Det är framför allt kvinnor som i dag inte får sina
skador bedömda på ett sådant sätt att de får tillgång
till försäkringen. Vi behöver ha en bättre arbetsmiljö.
Vi behöver ha en fortsatt utbyggnad av förskolan
så att alla våra barn oavsett vad föräldrarna gör och
oavsett vad föräldrarna tjänar ska få rätt till en bra
förskola. Vi är på väg, men vi måste fortsätta. Vi
måste höja taken i a-kassan och socialförsäkringarna.
Vi måste se till att få anständiga löner inom den of-
fentliga sektorn. Vi måste fortsätta med miljö och
skatteväxling. Vi ska naturligtvis gå vidare med kärn-
kraftsavvecklingen. Vi ska bygga en uthållig tillväxt.
Jag tror att vi måste se till att det som är grunden för
den uthålliga tillväxten är att vi har ett samhälle som
bygger på solidaritet. Då är det inte bara en solidaritet
i termer av vackra ord och fraser i festtal eller politisk
retorik från talarstolarna utan solidaritet som också
ska omsättas i politisk handling. Det är nödvändigt
om vi på allvar ska sätta respekt för varje människas
lika värde som grund för det samhälle som vi bygger.
Då krävs det inte bara att vi ger människor rätt att
kräva medkänsla utan också att vi ger människor rätt
att kräva respekt och politisk handling. Om alla män-
niskor gör det, om alla människor i vårt samhälle ska
leva på ett sådant sätt att vi kan säga att vi respekterar
att alla ska ha tillgång till bra förskola och skola,
sjukvård, omsorg, ha ekonomisk trygghet när det
händer saker som man själv inte rår över och allt det
som finns i den generella välfärden, om vi ska organi-
sera det så, då krävs det också att vi tar ett gemensamt
ansvar, och då kostar det. Då kan inte solidariteten
stanna vid välgörenhet. Då är solidariteten omsatt i
politisk handling som innebär ett mänskligt samhäll-
skontrakt där vi, i förvissning om att vi har ett ansvar
inte bara för oss själva utan också för varandra, kan
bygga ett starkt och människovärdigt samhälle -
solidariteten som kontrakt mellan människor i för-
vissningen om att om jag bryr mig om dig och du
bryr dig om mig, så får vi ett säkrare och mer värde-
fullt liv allihopa. Det är målet.
(Applåder)

Anf. 18 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Först kan man säga att det är ett väl-
digt inbjudande till kongresser och debatter, även
sådana som ligger långt borta. Nu har jag en lite när-
mare: Alla är naturligtvis välkomna till vår stämma
som öppnar i Skövde i morgon. Jag kan lova att det
kommer att bli många intressanta frågor som vi ge-
mensamt kan diskutera. Det är klart att ni får vara
med om ni vill.
Annars är det så, herr talman, att vi var många
som - led är väl lite för starkt - såg på hur Gudrun
Schyman agerade i t.ex. kommunistfrågan på sin egen
kongress och blev överkörd av en kongress som ändå
ville behålla möjligheten att återupprätta de gamla
resonemangen. Att vi led är kanske för starkt uttryckt,
men vi såg i alla fall att det var på det sättet.
Sedan kan jag säga att vi led lite med Socialde-
mokraterna, det ska jag gärna säga, när Gudrun
Schyman ville plocka ned de gamla ikonerna från
väggen och plötsligt sätta upp Per Albin som vi på
lite avstånd trodde var ikon hos några andra. Men det
må vara hur det vill, jag har egentligen inte med det
att göra. Men det var på det sättet i alla fall.
Sedan kan man säga om Gudrun Schymans före-
gångare, som hon nu tar avstånd ifrån, att en grej var
det med dem i alla fall - de var internationalister. Det
får man ändå säga. Det är där man bli lite undrande
hur Gudrun Schyman och Vänsterpartiet ska förhålla
sig. Det verkar som om Gudrun Schyman och Väns-
terpartiet drömmer om det gamla folkhemmet, samti-
digt som människor vill ha det som av andra har
myntats till att kallas vingarnas trygghet. Man dröm-
mer om nationalismen när globaliseringen är den
stora utmaningen. Man drömmer om att Sverige ska
stå utanför EU när alltfler länder söker sig gemenskap
i EU. Det är det som blir lite förbryllande för oss som
försöker följa resonemangen. Jag tycker inte att EU är
fel, men det är inte heller ofelbart. Det är därför som
vi i Centerpartiet vill vara med och påverka det som
sker, inte minst i det internationella arbetet där EU
har en viktig roll i världen, i Europa och i vår egen
vardag.
Problemet med Vänsterpartiet är att man bygger
sin politik på rädsla för förändringar. Man vill inte
driva en politik där man kan möta och vara med i
förändringarna. Då blir den naturliga frågan: Ska
även den ismen - internationalismen - förändras hos
Vänsterpartiet och Gudrun Schyman till att bli kon-
servativ och isolationistisk politik? Är det vad som
föresvävar Gudrun Schyman och Vänsterpartiet i sitt
förhållningssätt till omvärlden och till Europa?

Anf. 19 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag blir nästan rörd över Lennart
Daléus omtanke. Han har lidit, säger han, under kon-
gressen. Det gjorde inte jag. Det var en mycket livak-
tig debatt, och jag är mycket nöjd med de flesta av de
beslut som fattades på kongressen. Framför allt är jag
oerhört nöjd över att det är en total uppslutning kring
den politik som Vänsterpartiet har fört både i riksda-
gen och utanför riksdagen under den senaste mandat-
perioden. Det gäller också de linjer som vi har dragit
upp inför framtiden och hur vi ser på samarbetet med
regeringen och Miljöpartiet.
Jag kan inte riktigt förstå den diskussion om EU
och isolationism som Lennart Daléus tar upp. Vi har
ju jobbat ganska väl tillsammans i dessa frågor. Vi
arbetade tillsammans inför folkomröstningen om den
europeiska unionen. Vi har haft samma synpunkter
och ståndpunkter i dessa frågor. När vi nu är med så
är vi med, sedan driver vi våra frågor där. Både Cen-
terpartiet och Vänsterpartiet har ju EU-
parlamentariker som i många stycken arbetar till-
sammans. Vi arbetar tillsammans med många center-
partister nu när vi diskuterar hur arbetet kring den
kommande folkomröstningen om EMU ska läggas
upp.
Den diskussion och de ståndpunkter som vi har i
Vänsterpartiet är ju i stora stycken desamma som
finns i Centerpartiet. Så jag ställer mig lite frågande
till det hela. Det är klart att vi ska samarbeta interna-
tionellt, men vi ska göra det med respekt för demo-
krati och med möjlighet för många människors del-
aktighet.

Anf. 20 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag sade inte direkt att jag led med
Gudrun Schyman. Nu säger Gudrun Schyman att hon
inte led. Det kan bero på att hon är mer hårdhudad än
vad jag är. Men får man utstå den behandling som
Gudrun Schyman fick utstå på kongressen hade man
väl blivit ledsen i alla fall, det tycker jag.
Nu börjar jag förstå en del saker i den här EU-
debatten. Gudrun Schyman säger att vi jobbade ihop
inför folkomröstningen om EU. Gudrun Schyman
måste tänka på någon annan folkomröstning, t.ex. den
som hölls i historisk tid om kärnkraften 1980. Men i
folkomröstningen om EU stod vi på helt olika sida.
Det är själva poängen.
Det parti som jag företräder, Centerpartiet, ville
och vill att Sverige ska vara med i EU. Här råder det
en förvirring som inte har med sanningen att göra. Vi
vill att Sverige ska vara med i EU därför att EU är ett
bra instrument för att åstadkomma en massa saker
som är bra för människor, t.ex. på miljöområdet, när
det gäller handeln med varor och tjänster, på arbets-
marknadsområdet. Det finns en mängd områden som
man kan vara med om att utveckla, förbättra och
sanera i EU.
Herr talman! Nu förstår jag alltså hur de många
misstagen i debatten har kunnat uppstå. Man tillvitar
motståndaren tvärtomåsikter och sedan visar man att
de är dåliga. Nu har jag försökt att rätta till det här för
Gudrun Schyman.

Anf. 21 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vi ska väl inte dröja kvar i våra in-
terna partiangelägenheter. Jag vill bara säga att jag
själv har samarbetat med väldigt många goda center-
partister kring dessa frågor.
De åsikter som finns i Vänsterpartiet finns också
väl företrädda i Centerpartiet, kanske inte i själva
partiledningen, men ni har ju också medlemmar,
Lennart Daléus. Det kan vara bra att tänka på dem
ibland också.

Anf. 22 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag vill ge Gudrun Schyman en stor
eloge för det inledningsanförande som hon höll på sin
partikongress i Växjö. Det var mycket modigt att tala
klartext om kommunismen inför en kongress som till
stor del bestod av människor som kallar sig kommu-
nister. Det är en fantastisk utveckling från den tid då
Gudrun Schyman satt under en bild av Lenin och
sade att han hade sagt mycket som var intressant fram
till detta klockrena avståndstagande från allt vad
Lenin stod för.
När jag för ett och ett halvt år sedan tog initiativ
till en bred upplysningskampanj om kommunismens
illgärningar kunde jag inte drömma om en sådan
framgång, att ledaren för det parti som rymmer kom-
munisterna skulle ta del av denna informationskam-
panj. Det var fantastiskt. Så för dagen lämnar jag
antikommunistkampanjen i Gudrun Schymans hän-
der, och sedan vill jag tala om det som hon säger att
man var så överens om, nämligen den politik som
kommunister och andra i Vänsterpartiet tydligen har
enats om.
Jag vill ta upp tråden om kvinnornas situation. Det
har här talats om hur det går för Sverige, men kvin-
nornas situation är ju ett område där många känner att
utvecklingen går åt fel håll, också efter några år då
Gudrun Schyman har haft stort inflytande.
Jag har betydligt större sympati för feminismen än
den andra ismen som ni talade om Växjö, men jag
tycker att er feministiska analys ofta är väldigt grund.
Ni står - i bästa fall - för en statsfeminism där patri-
arkatet har ersatts av pekpinnar från politiker, men
där den enskilda kvinnan är lika blåst på inflytande
som hon var under patriarkatet.
Det är precis som Gudrun Schyman säger, att fe-
minism handlar om att se och motverka det som bru-
kar kallas kvinnors strukturella underordning. Men vi
behandlar här i riksdagen mängder av förslag som har
just den utgångspunkten.
Denna underordning yttrar sig i vårt samhälle t.ex.
i att änkor ofta har lägre inkomster än änkemän. Men
ni har ju varit med och försämrat för änkorna. Var är
den feministiska analysen i det?
Kvinnors underordning yttrar sig i att ju fler
kvinnliga lärare vi får, desto lägre blir lönerna. Men
ni har inte stött vår kamp för högre lärarlöner.
Den här underordningen yttrar sig i att kvinnor
gör mer av hemarbetet. Vi har velat göra det möjligt
för familjer att köpa hushållstjänster för att avlasta
stressade småbarnsfamiljer och inte minst stressade
småbarnsmammor.
Den här underordningen yttrar sig i att kvinnor i
lagstiftningen fortfarande betraktas som bihang till
sina män när det gäller förmögenhetsbeskattningen.
Men den slår ni vakt om. Var är den feministiska
analysen i det?
Underordningen yttrar sig i att färre kvinnor än
män blir företagare. Men på de områden där kvinnligt
entreprenörskap verkligen värderas i vårt samhälle,
nämligen vård och skola, är ni emot att tillåta sådant
företagande.
På punkt efter punkt har den feministiska analysen
sviktat. När feminismen står emot socialistiska dog-
mer är det alltid dogmerna som segrar. Svara gärna på
detta, Gudrun Schyman: Var är den feministiska
analysen i dessa förslag?
(Applåder)

Anf. 23 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det gläder mig att det finns någon
som tar upp feminismen. Lars Leijonborg har anled-
ning att göra det, då han ju är ledare för ett parti som
åtminstone tidigare förde de här frågorna framåt men
som har tappat tempo så att säga. Jag är väldigt glad
om Lars Leijonborg kan fortsätta att ta upp de här
frågorna.
Feminismen är naturligtvis inte frikopplad från
rättvisefrågorna. Det finns ju, som Lars Leijonborg
säger, olika schatteringar: statsfeminism, som han
säger, särartsfeminism, likhetsfeminism etc. Jag tror
inte att det är lönt att inveckla sig i att avskilja sig,
utan jag tycker att det är ett bättre förhållningssätt -
och det är en uppfattning som jag tror att jag delar
med Lars Leijonborg - att titta på de konkreta frågor-
na; hur det ser ut och vad vi kan göra åt det. Det är
väl den utgångspunkt som vi ska ha.
Kvinnors underordning går igen i samhällets alla
olika skikt och i alla olika strukturer inom alla olika
sfärer. Så är det. En av de frågor som Lars Leijonborg
tar upp, änkorna, är en fråga som vi fortsätter att
jobba med. Vi har inte tänkt att vi ska lösa frågan
genom att försämra för andra svaga grupper, för and-
ra pensionärer eller för människor som är beroende
av försäkringssystemen på andra sätt. Vi tycker inte
att det är rätt att ta pengarna där.
Vi kopplar ihop feminismen och rättvisan. Bägge
perspektiven finns i vår politik. Feminismen,
könsperspektivet och klassperspektivet går hand i
hand i vår politik. Det är ju det som skiljer oss åt,
Lars Leijonborg, och det är det som ska skilja oss åt.
Vad gäller lärarlönerna är det ju inte vi här i riks-
dagen som sätter löner, och det tror jag väl inte att
Lars Leijonborg menar att vi ska göra heller. Själv-
klart behöver lärarna, precis som många andra inom
den offentliga sektorn, få bättre status. Vi har ju en
fellönesättning i hela den offentliga sektorn, särskilt
inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Det
gäller ju inte lika mycket i försvaret som inom för-
skolan, eller hur? Inom förskolan finns kvinnorna,
och inom försvaret finns männen. Den här fellöne-
sättningen måste vi naturligtvis komma åt genom
arbetsvärderingsinstrument och annat. Det kommer
då också att kräva, Lars Leijonborg, mer pengar till
kommunerna, som står för arbetsgivaransvaret.
Vad gäller hushållstjänster har vi helt olika upp-
fattningar när det gäller hur vi ska lösa problemet
med stressen för småbarnsfamiljerna och stressen
över huvud taget för många människor i samhället.
Löser vi det genom att en del betalar andra för att
göra det jobb som man själv inte hinner med, eller
löser vi det genom att varje människa får möjlighet
att hinna med både sig själv och sitt hem genom en
kortare arbetstid? Där har vi olika förslag.
Jag kan konstatera att väldigt många kvinnor delar
Vänsterns syn på arbetstidsfrågan och ser arbetstids-
förkortning som en lösning. Andra kvinnor tycker att
detta med hushållstjänster kunde vara bra. Men vad
händer då? Jo, då får vi en yrkesgrupp som består av
kvinnor som städar för att underlätta för andra kvin-
nor. Förmodligen är de ganska lågt betalda och med
rätt så dåliga anställningsförhållanden, om det ska
vara på det sätt som ni har tänkt att organisera det.
Det finns i dag företag som sköter städning och
liknande. Det går alldeles utmärkt att använda dem,
men då tycker man att det är för dyrt. Men våra ge-
mensamma pengar vill inte vi använda till att sub-
ventionera enskilda hushålls städning, utan de vill vi
använda till våra gemensamma angelägenheter, t.ex.
en reform om arbetstidsförkortning.

Anf. 24 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman och jag har märk-
ligt nog en del gemensamt. Vi är ju de två sociono-
merna i partiledarkretsen, och jag uppskattar även det
avsnitt i Gudrun Schymans anförande som handlade
om de växande klyftorna i vårt samhälle - segrega-
tion och sådant. Sedan häromveckan är vi tydligen
också förenade i kampen mot kommunismen.
Jag har verkligen tagit del av en del protokoll från
er kongress i Växjö. Det var rätt fantastiskt att se hur
jag blev en slags voodoodocka. Ordföranden i ung-
domsförbundet, Jenny Lindahl, gjorde propaganda för
en bok som hon har givit ut som heter Utan heder,
där jag finns på bild på framsidan, flera bilder t.o.m.
Hon sade: Det här är en mycket bra bok, en kultur-
gärning som vi har givit ut, och den borde läsas av
sådana som tydligen känner dåligt samvete för att de
gick med i våldsromantiserande och odemokratiska
rörelser på 60-talet. Det är ju uppenbart att det var
Gudrun Schyman hon syftade på.
En annan kvinnlig talare på kongressen sade så
här: Det är inte alls obegripligt vad kommunism är -
det var alltså med tydlig hänsyftning på Schymans
huvudanförande. När någon inte begriper, förklarar
jag en gång till. Och om man inte begriper då heller,
förklarar jag ytterligare en gång - jag hörde detta på
radio. Sedan fortsatte hon: Begriper man inte då hel-
ler - jag tror att många radiolyssnare tänkte som jag,
att då skickas de väl på korrigeringsläger, men det
sade hon inte - är det förmodligen Lars Leijonborg
som jag talar med, för han begriper ju ingenting. Men
det var ju i själva verket Schyman som var måltavlan.
Så vi har också det gemensamt. Jag tycker som sagt
att det är fantastiskt om ledaren för detta vänsterparti-
et kommunisterna deltar i denna upplysningsverk-
samhet.
Sedan bekräftar ju Gudrun Schyman i sitt inlägg
att Vänsterpartiet motsätter sig hela den konkreta
agenda som finns för att komma framåt med jäm-
ställdheten därför att man värderar annat högre. Man
vill inte höja lärarlönerna så mycket som de borde
höjas. Varför vill man inte det? Jo, för att LO är helt
emot det. Vi har alla hört Hans Karlssons våldsamma
angrepp på lärarnas lönekrav, och Gudrun Schyman
vill försöka vinna sympati inom LO. Därför har man
ställt sig på motståndarnas sida.
Det blir mer och mer patetiskt varje gång Gudrun
Schyman ska försvara sitt agerande när det gäller
änkorna. Det är ju en skandal! Ni har lovat änkorna
att förbättra deras situation, men ni har medverkat till
en kraftig försämring. Åren går och ni gör ingenting
åt det.
När det gäller hushållstjänster säger ni att ni inte
vill ge skattesubventioner. Nej, det vill inte vi heller.
Vi vill ge en rimlig skattebörda på de människor som
ska utföra tjänster i vårt samhälle, så att normala
barnfamiljer har råd att betala vad det kostar. Det är
ju så livskvaliteten kan höjas. Det är så stressen kan
minska för barnfamiljer. Det är så vi kan skapa mer
tid för barnen.
På punkt efter punkt visar det sig att Vänsterparti-
ets feminism är en mycket tunn fernissa, och det
tycker jag är mycket, mycket beklagligt.

Anf. 25 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Skulle det vara en tunn fernissa,
skulle det var mycket, mycket beklagligt. Det tycker
jag också. Nu är det inte så. Jag har inte ens tid att
reda ut hur det ser ut. Men jag ska genast lämna över
en skrift till Lars Leijonborg, eftersom han läser fli-
tigt, och det gläder mig att han gör det och att han tar
del av vad som sägs på ett noggrant sätt. Jag har för-
stått att Lars Leijonborg har tagit del av mitt kongres-
stal på ett noggrant sätt, och det gläder mig också.
Jag menar att jämställdhetsfrågorna också är för-
knippade med rättvisefrågorna och solidaritetsfrågor-
na. Ska vi på allvar ta oss an den maktstruktur som i
dag förtrycker kvinnor, krävs det ett gediget politiskt
arbete med en gedigen politisk analys. Det handlar
inte bara om hushållstjänster. Det handlar inte bara
om lärarlöner. Det handlar om att ifrågasätta den
maktstruktur som med en självklarhet ligger som en
död hand över samhällets olika institutioner. Det
gäller också inom det politiska livet. Det gäller inom
den privata sektorn, inom den offentliga sektorn,
inom universitetsvärlden osv. Det arbetet, Lars Lei-
jonborg, tycker jag att det vore väldigt bra om vi
kunde göra tillsammans på ett odogmatiskt och för-
domsfritt sätt. Låt oss analysera verkligheten. Låt oss
någon gång i den politiska debatten sätta kvinnors
underordning i centrum. Det välkomnar jag.

Anf. 26 ALF SVENSSON (kd):
Herr talman! Låt mig berätta en episod ur, som
det burkar heta, levande livet.
En dam ringer och är mycket upprörd. Hon är en-
samförälder. Jag får veta att hon och hennes son har
det ganska tufft. Hon berättar följande:
I går var min son ute och cyklade här i kvarteret.
Han var lycklig därför att han äntligen hade kunnat
köpa sin hett eftertraktade cykel. Den kostade 6 000
kr. Han hade inte tagit många svängar runt kvarteret
förrän han stoppades av ett ungdomsgäng som bad att
få låna hans portabla telefon. Han hade ingen mobil-
telefon. Då stal busarna hans cykel.
Mamman berättade att hon förstås genast ringde
till polisen. Där fick hon beskedet att polisen inte
hann komma förrän senare, kanske först dagen därpå,
om man över huvud nu skulle komma för en cykel-
stöld. Mamman gav sig inte. Hon frågade till slut
desperat polisen vad hon skulle göra. Polisen sade:
Flytta härifrån.
Nu har inte jag hört polisen säga detta, men jag
har hört en oändlig mängd berättelser, eller kanske
rättare pustanden, fyllda av uppgivenhet då personer
sagt: Nu har min cykel stulits. Ofta har de kunnat
tillägga: igen, eller också kan de berätta att det är den
tredje eller fjärde cykeln som de blivit bestulna på.
Herr talman! Jag skulle självfallet kunna erinra
om hur regeringen tidigare dragit ned på anslagen till
rättsväsendet. Och jag borde väl egentligen erinra om
att vi kristdemokrater gång på gång sagt att detta är
kontraproduktivt, att det inte är något sparande, efter-
som det som kallas sparande sedan går åt till åtgärder
mot ökad kriminalitet i rättsväsendets olika maskine-
rier.
Men det handlar verkligen inte enbart om pengar
när vi talar om rättsväsendet. Att leva med otrygghet,
att bära på känslan av att ha blivit kränkt, en känsla
som många vittnar om efter lägenhetsinbrott, att i
unga dagar ha blivit rånad, sparkad och skymfad, kan
inte mätas i pengar.
Den unge pojken som skrapat ihop 6 000 kr till en
efterlängtad cykel och ser att samhället blott och bar
registrerar detta, vad händer i hans hjärnkontor, som
vi brukar uttrycka det? Vad får han för relation till
rättssamhället? Eller vilka signaler får han från myn-
digheter och vuxensamhälle? Vi vet ju allihop att det
fungerande rättssamhället fordrar medborgare som
har respekt för och tillit till rättssamhället.
Herr talman! Jag tror inte att vi någonsin med
hjälp av enbart poliser eller resursstarka, snabbt ef-
fektuerande domstolar kan komma till rätta med kri-
minalitet, våld och förstörelse. Polisen och rättsvä-
sendet är en oerhört viktig del i vår demokrati. Men
jag tycker att vi borde fundera mycket mer över vilka
mekanismer som kan motverka och som kan tränga
tillbaka brottsbenägenheten. Om antalet rån, nedspar-
kande, våld och vanvett ökar så är det väl alldeles
klart att Statsrådsberedningen, finansen och vi alla
kan sjunga den ekonomiska tillväxtens lov tills vi är
hesa. Ursinnet kommer under tiden att jäsa och välla
över alla kontrollerbara bräddar. Och låssmeds- och
vaktbolag blir nästa hitbransch på börsen.
Herr talman! Ni får rynka på näsan om ni vill eller
skaka på huvudet om ni så önskar, men jag tänker
fortsätta så länge jag har förmånen och äran att få
delta i Sveriges riksdag att tala om de små nära miljö-
ernas oersättliga roll för det trygga samhället. Jag är
nämligen säker på att samtidigt som ordet globalise-
ring numera finns på snart varje politikers läppar så
gäller att vi människor behöver den känslomässiga
närheten.
Det går ett rop, anser jag, över hela den svenska
ungdomskulturen. Det hörs i stort sett i varenda för-
skoleklass och i varenda skolklass. Vad är det man
ropar efter på de mest skiftande sätt och med ibland
de mest egenartade, för att inte säga oacceptabla,
metoder? Ja, det är försås möjligt att jag hör fel, att
jag tolkar fel. Men här i kammaren måste det vara
min rätt och faktiskt också min plikt att berätta hur
jag uppfattar ungdomsvärldens signalerande. Jag tror
att många flera har hört ropen från barn och ungdo-
mar efter flera vuxenkontakter, efter vuxna som hin-
ner och vill bry sig om och efter mer tid från någon
eller några få i barnets eller ungdomarnas omedelbara
närhet.
Vi kristdemokrater hade för en del år sedan en
kampanj på temat: Ge familjen en chans.
Det har gått så långt i vårt land så att en hel del i
denna kammare knappast vågar ta ordet familj i sin
mun. Och andra opinionsbildare koncentrerar sig på
att harva fram och tillbaka med en debatt som handlar
om vad det är som ska få definieras som familj.
Herr talman! Det är min fasta övertygelse - jag
har verkligen inte behövt hämta den från några ideo-
logiers lärofäder eller från övervintrande 60-
talskretsar, där rädslorna för att vara omoderna
skrämmer till bristande civilkurage, utan jag har
hämtat min fasta övertygelse från svensk vardags-
verklighet - att barn och ungdomar behöver ha rätt
till sina föräldrar. Barn och ungdomar måste få identi-
fiera sig med några få vuxna. Och det kan inte vara
annat än statens och kommunernas oavvisliga uppgift
att se till så att det skapas tid och möjligheter till
denna identifikation.
Det är därför så sällsamt egendomligt att rege-
ringen och dess hit- och ditstudsande stödpartier
lägger fram det ena förslaget efter det andra som
försvårar och försämrar barns och ungdomars möjlig-
heter att få tid för de, generellt sett, mest naturliga
vuxenkontakterna, nämligen kontakterna mellan
föräldrar och barn.
Vi kan inte leverera trygghet via Internet eller
bredband. Det behöver inte diskuteras, det vet vi alla,
att arbetslöshet skapar sociala problem och att brist på
pengar leder till materiell otrygghet. Men jag tror att
vi bedrar oss i grunden om vi inbillar oss själva och
andra att det enbart är med hjälp av penningen som
man driver undan rotlöshet och vilsenhet och dränerar
de sumpmarker där kriminalitet och våld jäser.
Ingvar Carlsson fick i en av sina många avsked-
sintervjuer frågan vad han var besviken på i sin poli-
tiska gärning. Han svarade: Jag är besviken på att vi
byggde ett välfärdssamhälle och fick brottslighet och
narkotikaproblem.
Påstå inte något annat, Göran Persson, än att
maxtaxan, om den nu genomdrivs, kommer att med-
föra att föräldrar och barn får mindre tid tillsammans.
Sluta att kalla det frivillighet när det i själva verket är
i det närmaste ogörligt för kommuner att tacka nej till
subventioner. Vad är det annat än hånfullt mot allt
vad kommunal självstyrelse heter att ropa ut till lan-
dets kommuner: Gör som vi säger, annars få ni inga
pengar!
Och förresten, Göran Persson, vart tog talet om
maxtaxa inom äldreomsorgen vägen? Det kunde vi
kanske få något besked om här i dag.
Det finns tusen och åter tusen olika familjesitua-
tioner. Därför är det helt obegripligt att ni socialde-
momkrater år 2000 fortfar att agera överförmyndare
och att ni fortfarande sitter fast i kollektiva lösningar.
Det borde ju vara den självklaraste sak i världen att vi
politiker skapar förutsättningar för föräldrar att välja,
att vi betror föräldrar att välja just den omsorgsform
som de anser vara bäst för den egna familjesituatio-
nen eller barn-föräldra-situationen. Och är det något
vi borde skapa förutsättningar för så är det, som sam-
hället ser ut, mer tid för barnen.
I den senaste SIFO-undersökningen om barnom-
sorg som presenterats offentligt - det var i Aftonbla-
det i mars i år - framkom det att åtta av tio vill ha
fyra års barnledighet. Att ni då bara kan komma er för
att fortsätta med en politik som formligen ångar av
den åldriga inställningen att politiker alltid vet bäst.
Maxtaxan är ett orättvist påfund. Ni tre maxtaxe-
partier borde åtminstone vara så mycket "karlar" för
era förslag att ni tillstår att det här förslaget mest
gynnar barnfamiljer med höga inkomster och att det
struntar i hur vissa barnfamiljer vill ha det, och har
det.
Jag tror faktiskt att det skulle vara ganska enkelt
för en regering att få stor uppslutning kring kravet på
rättvisa mellan barnfamiljer men regeringen odlar
verkligen inte en sådan medborgerlig inställning.
Och, herr talman, det är ju inte enbart när det gäl-
ler barnomsorg som Göran Persson och hans regering
vill vara förmyndare. Det är inte svårt att leverera
massvis med citat som bestyrker att helst ska den
rödmelerade regeringsmajoriteten också bestämma så
att friskolorna hålls kort. Ja, helst ska de väl inte få
finnas.
Sedan har vi vården. Trots att varenda en av oss,
om vi vill vara ärliga, vet att det i dag är bekymmer
såväl i landsting som styrs av socialdemokrater och
vänsterpartister som i landsting som styrs av borger-
liga partier vägrar Göran Persson och hans ministrar
att släppa fram modeller som innebär att undersköter-
skor, sjuksköterskor och läkare får ta ett större eget
ansvar och komma närmre beslutsfattarna. Ordet
privat är så outhärdligt att regeringen måste stifta
lagar mot att vård bedrivs av andra än av politiker
som huvudmän. Ordet vinst ska helst bära pestflagg
när det nämns i samband med vård och omsorg. Att
betro medborgare som ska ha bredbandens möjlighe-
ter, som kan kommunicera med hela världen via In-
ternet och som äger frihet att växla mellan ett otal
TV-kanaler att själva kunna välja och ställa krav gör i
varje fall inte den svenska rödmelerade regeringen.
Herr talman! Regeringen sitter fast i en maktkoa-
lition som fäller ned bommarna så fort någon vågar
yttra sig om en reform som inte drar åt kollektivism
och förmynderi.
Nu ska, såvitt jag förstår, Göran Persson tvingas
dra på sig den vänsterknäppta tvångskappa som Gud-
run Schyman inte ville ha men som vänsterpartikon-
gressen i Växjö skickade med henne för att kränga på
Göran Persson - Vänsterpartiet som vill avskaffa
kapitalismen och som snor sig som ormar i rödmy-
restackar när de ska förklara vad det betyder, Väns-
terpartiet som fortfar att tro att ju högre skatter och ju
mer som förstatligas, desto bättre är det. Arme Göran
Persson!
Kom loss, Göran Persson! Det är vår - ja, rentav
sommar - år 2000. Det går inte att lägga töm och
betsel på medborgare som lever i ett kunskapssam-
hälle och i en alltmer internationell och globaliserad
tillvaro, hur mycket man än ropar på detta från LO-
borgar och vänsterpartikongresser.
Morgondagens verklighet sjuder av valmöjlighe-
ter för individen. Vi kan knappast fantisera, tror jag,
om hur individer och hushåll framöver kommer att
känna sig oberoende. Internationaliseringen eller
globaliseringen kan ingen socialdemokratisk nationell
regering hejda. Det krävs respekt för individens fri-
het. Och det fordras att den etiska kompassen funge-
rar hos oss alla när möjligheternas gränser nära nog
utplånas.
Det går inte att ens bitvis sitta fast i sådana tokeri-
er som att kapitalismen ska avskaffas eller att svens-
ken ska ha överförmyndare när övriga européer får
uppleva sig vara betrodda.
Mona Sahlin har förstås rätt när hon säger att
skatter ska sänkas. Det finns ingen annan väg, säger
hon. Globaliseringen tvingar Sverige att sänka kapi-
tal- och förmögenhetsskatterna. Och det är relativt
bråttom. Så talar en av näringsministrarna. Det är
klart att man när man läser det kan fråga sig om det
inte finns en ideologisk gräns mellan Göran Persson
och Mona Sahlin. Tidigare uppmanade ju Persson oss
att inse att det finns en sådan gräns. Där finns den
tydligen.
Ja, som vi alla vet: Sverige har världens högsta
skattetryck. Det har bl.a. lett till att svenska experter
skattebefrias medan utländska experter verksamma i
Sverige särbehandlas med skattesubventioner. Det har
lett till att 17 av landets 18 aktiemiljardärer av rege-
ringen befriats från förmögenhetsskatt på sina aktier.
Finns det ingen ideologisk gränslinje däremellan? Det
har lett till att det är vanliga hederliga och sparsamma
medborgare som straffbeskattas därför att de levt som
vi politiker önskar att de ska leva. Det har lett till att
många fruktar att statsministern ska fortsätta att hålla
fastighetsägare på sträckbänken.
Herr talman! Sverige behöver få uppleva att med-
borgare myndigförklaras och att individer och famil-
jer äger statsmaktens förtroende. Staten är till för
medborgarna och inte medborgarna för staten.
Den som tror att svensken kommer att erbjudas
ökad frihet och större förtroende när Schyman nu ska
ta nacksving på Persson måste ha frikopplat sig från
allt vad verkligheten visar.
(Applåder)

Anf. 27 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Alf Svenssons berättelse om den
stulna cykeln pekar på problem som otvetydigt finns i
vårt välfärdssamhälle. I årets budget ökar vi kraftigt
resurserna till polis- och rättsväsendet. Framför allt
närpolisen tror jag är viktig i de här sammanhangen.
Men det handlar inte bara om detta. Det här är ju en
effekt av ett samhällsklimat som har väldigt många
diffusa orsaker.
En viktig orsak är, tror jag, det höga samhällstem-
pot. Jag tänker då på stressen, ekonomismen och de
ökade klyftorna mellan människor ekonomiskt och
socialt. De som stal cykeln hör säkert till de ungdo-
mar som inte ens kan drömma om att någonsin få råd
att köpa en cykel för 6 000 kr. Vi behöver alltså en
bättre fördelningspolitik i Sverige. Vi behöver ha mer
tid för barnen; det är alldeles riktigt. Bästa sättet att få
mer tid för barnen, att få mer tid för föräldrar att träf-
fa sina barn, är att sänka arbetstiden.
Maxtaxan - eller mixtaxan, som den väl egentli-
gen ska kallas eftersom vi nu kombinerar ett pro-
centtak med ett krontal - är fördelningspolitiskt bättre
än Socialdemokraternas ursprungliga modell. En
viktig sak att betona är att mixtaxan inte på något sätt
påverkar de fristående alternativen eftersom de lever
på bidrag från kommunerna. I och med att de kom-
munala kostnaderna för barnomsorgen ökar kommer
också bidragen till de fristående alternativen att öka.
Alf Svensson kan när det gäller fristående alter-
nativ inom skola och barnomsorg vara lugn. Miljö-
partiet står fortfarande fast vid den linjen och kommer
att värna möjligheterna för de fristående alternativen
även framöver.
Jag har en fråga till Alf Svensson och det gäller då
en annan sak, nämligen EMU. Alf Svensson lyckades
trumma ihop en EMU-positiv kristdemokratisk majo-
ritet genom att lansera EMU som ett sätt att motverka
mammon, penningens och habegärets gud. Jag ställer
mig lite frågande till det. Kan verkligen ett genom
EMU ännu mer integrerat EU fungera som en motvikt
till mammon? Finns det något som helst tecken på ett
sådant motviktande i dag? Svaret måste rimligen bli
nej. Det finns ingenting som tyder på någon direkt
ambition inom EU att reglera marknadskrafternas fria
framfart.
Ett politiskt inflytande över ekonomin innebär
inte med nödvändighet kommunism eller socialism.
Vad som krävs är att det politiska systemet har rätten,
intresset för och förmågan att formulera de spelregler
som kapitalet har att följa. Dessutom handlar det om
modet att föreslå bromsande åtgärder på områden där
marknaden fungerar lite väl friktionsfritt i dag och där
frihet är detsamma som hänsynslöshet.
En möjlighet som diskuterats länge är Tobinskat-
ten, en omsättningsskatt på valutatransaktioner. Jag
undrar om Kristdemokraterna anser att Tobinskatten
är en bra metod - att alltså bromsa valutaspekulatio-
nerna och att få in skatteintäkter som kan användas
till bistånd inom FN-systemets ram - eller om Alf
Svensson och Kristdemokraterna har andra förslag för
att bekämpa mammon.

Anf. 28 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Först vill jag hälsa Hammarström
välkommen till den nya uppgiften att företräda Miljö-
partiet här under partiledardebatterna.
Jag har förståelse för att Hammarström behöver
upp och två sina händer efter att ha gjort upp med
Socialdemokraterna om maxtaxan. Den går nämligen
på tvärs mot vad ni har gått ut och sagt förut i det här
avseendet.
Kom nu inte och dribbla. När ett barn har fyllt ett
år, Hammarström, så upphör föräldraförsäkringen. Då
finns det de som vill ordna barnomsorg på ett annat
sätt än det som regeringen, ministrar och ni föreskri-
ver. De får intet av de här miljarderna - fortsättnings-
vis intet och noll, Hammarström!
Sedan får man använda vilka omskrivningar som
helst, och sedan kan man gå upp här som Göran Pers-
son och säga: Vi står inte för förmynderi. Men det är
klart att det är förmynderi när vissa får noll, och and-
ra, som rättar in sig i ledet, får rejäla skattesänkningar
- i synnerhet om de har rejält höga löner.
Folk är icke dumma. Folk begriper, och folk ser
igenom. Ni har sålt er i detta avseende för något som
är mindre än en grynvälling när det gäller familjepo-
litiken. Det gör mig häpen.
Jag skulle väldigt gärna vilja ta upp frågan om
EMU, men det låter sig icke göras i en kort replik på
några få minuter. Det får vi ta vid ett annat tillfälle.
Det är inte enkelt med EMU. Det är inte bara för-
delar - det är också nackdelar. Men när man har vägt
de här skålarna mot varandra så är det min ärliga
övertygelse att Sverige bör vara med i det EMU som
finns.
Sedan är det ju förfärande lätt att göra som Ham-
marström, och som kongressen gjorde där i Vadstena.
Ni bara fyllde på, och fyllde på och fyllde på! När
någon frågade: Vad kostar detta? så sade ni: Det har
vi ingen aning om!
Den repliken har funnits förr i samhällsdebatten,
men då har den funnits där i skämtsammanhang. Akta
er för att hamna där!
(Applåder)

Anf. 29 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag tvår inte mina händer för mix-
taxan, och jag dribblar inte heller.
Det hade varit bättre för debatten om de borgerli-
ga partierna inte hade lagt ut dimridåer om att mix-
taxan försämrar för de fristående alternativen, för det
gör den inte.
Däremot håller jag med om att de föräldrar som
av olika anledningar väljer att vårda sina barn hemma
inte får del av de pengar som nu går till maxtaxan -
det är alldeles riktigt.
Som det nu är så tar föräldraförsäkringen slut efter
12 månader. Men som en del av budgetuppgörelsen
kommer det att vara 13 månader snart, och vi har som
mål att förlänga föräldraförsäkringen till 15 månader.
Sedan vill vi fylla ut tiden mellan 15 månader och tre
år med ett dubbelt barnbidrag för de barn som inte är
inskrivna inom barnomsorgen.
För att råda bot på obalansen kommer vi också att
lägga fram ett förslag i höstens motionstid om att man
ska få möjlighet att vara anställd som kommunal
dagbarnvårdare åt eget barn. Där finns det en majori-
tet i riksdagen om de borgerliga partierna väljer att
stödja detta förslag.
Även om två minuter är lite kort tid för att beskri-
va hela EMU-problematiken så kunde det ändå vara
intressant att höra åtminstone ett förslag på hur krist-
demokraterna vill motverka mammon i EMU och EU.

Anf. 30 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag är naturligtvis mycket impone-
rad av att Hammarström har den tilltron till oss att vi
kan motverka mammon. Nu är det ju så att mammon
inte bara huserar i Sverige, utan han - för det är väl
en han - är numera globaliserad och internationalise-
rad. Och då hjälper det inte alltid så mycket vad vi
tycker i den här kammaren. Men ett faktum råder: Vi
behöver ty oss till andra ekonomier för att över huvud
taget kunna försvara vår lilla svenska ekonomi mot de
enormt starka krafter som, om vi nu ska använda
uttrycket, mammon är i besittning av.
Sedan är det det här vanliga med Miljöpartiet.
Man säger: Ja, nu har vi ställt upp på detta, men se-
dan kommer vi med en motion här framöver, och så
småningom lägger vi fram det förslaget.
Man vet aldrig var man har er. Ni har ju gjort upp
nu med Socialdemokraterna, och de sitter naturligtvis
och håller andan. Står ni för uppgörelsen, eller står ni
inte för den?
Det är det faktiskt ingen som vet i dag. Vid varje
analys som görs i medierna säger man att man inte
riktigt vet hur Miljöpartiet kommer att ställa sig i de
här frågorna framöver. Nej, det vet vi inte efter re-
plikskiftet med Hammarström här i dag heller.

Anf. 31 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! När det är slutdebatt i kammaren så
brukar vi som är partiledare ganska mycket stå och
gnälla över det som har varit. Möjligen är det det som
gör att vi inte är så populära, i alla fall inte alla av
oss, som partiledare i den här typen av arbete.
Jag ska inte bara gnälla i dag, utan säga att det
finns en del saker som faktiskt har varit bra. Vi har
åstadkommit en del bra saker under det gångna året.
Det viktigaste tycker jag är att vi tack vare en
fredlig utveckling i vår omvärld har kunnat frigöra
resurser till vård och omsorg. Det har varit, och är, ett
viktigt beslut. Det innebär en rejäl satsning på pri-
märvård, äldreomsorg och psykiatri samt ökad till-
gänglighet och mångfald i vården. Allt detta ska kun-
na byggas efter lokala förutsättningar, även om det är
ett nationellt ansvar att se till att det drivs i gång ett
förändringsarbete.
För oss i Centerpartiet är det inte någon ideolo-
gisk fråga vem som äger vården, som det ju är på lite
andra håll. Det tycker jag är en praktisk fråga - det är
en fråga om efterfrågan på och tillgång till bra vård.
Det som är en ideologisk fråga för oss är att vården
ska ges efter behov och vara solidariskt och rättvist
fördelad, och det är någonting annat.
De här fyra områdena kommer att vara viktiga när
det gäller att ge ny inriktning på vården. Det räcker
inte med det som Lars Engqvist i går redovisade som
en handlingsplan, och som bygger mycket på det
gemensamma arbetet. Det finns mycket övrigt att
önska om hur en nationell handlingsplan för vården
skulle se ut. Men det finns säkert utrymme att ge sig i
kast med ett sådant arbete under de kommande åren.
Den andra sidan av myntet var försvaret och för-
svarets nya organisation. Den kommer att ge oss
bättre möjligheter att möta nya typer av hot. Vi har
fått en sårbarhet i samhället som har ökat på många
sätt, och blivit förändrad. Vi måste förebygga den
sårbarheten med mer sofistikerade metoder än kano-
ner.
Den omställning som vi genomför nu leder till ett
bättre försvar - lite i likhet med den diskussion som
jag tycker man kan föra från tid till annan för att se
vad som har hänt på energiområdet. Jag är övertygad
om att vi kommer att kunna föra något av samma
diskussion om 5-10 år när det gäller försvaret och
vad vi gjorde av de resurser som blev över. Var det
rätt inriktning, eller var det inte? Jag välkomnar alltså
att vi gör en sådan summering om 5-10 år och ser
vilken väg som var den riktiga och rätta.
Vi vill vara med om att forma ett modernt försvar
som klarar av att försvara internationella och natio-
nella nära värden. Det innebär förstås också att vi ska
ha ett ökat säkerhetspolitiskt samarbete och ökad
samordning. Men det finns inte skäl att ompröva vår
militära alliansfrihet i ett säkerhetspolitiskt perspek-
tiv.
Det andra, herr talman, som man kan vara glad
över är att vi har en god ekonomisk utveckling i Sve-
rige, för så är det ju. Det krävdes stort politiskt mod
att genomföra en sanering av ekonomin av det slaget.
Det politiska ledarskap som då användes skördar
Sverige som nation nu frukterna av. Men vi kan inte
bara njuta de frukterna, utan nu ska vi också skapa
rättvisa och förändring.
Jag menar att det behövs en fortsatt förändring av
svensk ekonomi för att den ska fortsätta att vara
framgångsrik. Trots den goda högkonjunktur som vi
har nu, präglas stora delar av Sverige av arbetslöshet,
avfolkning, tomma lägenheter och en tilltagande
segregation. Tillväxt sker bara i vissa delar av vårt
land. Sverige håller på att tudelas.
Vi menar att vi måste ha en fortsatt reformpolitik
som syftar till att stärka den enskilda människans
möjligheter och utveckla de enskilda småföretagens
möjligheter. På det sättet kan vi skapa tillväxt i hela
landet. Vi måste sänka skatterna, göra det lättare att
starta och driva småföretag och förbättra skolan och
infrastrukturen.
Herr talman! När man säger infrastruktur leder det
snabbt in på detta med bredband. Jag läste i tidningen
i dag att när man säger bredband i den politiska de-
batten numera så fnissar omgivningen, eftersom man
tar i en fråga av det slaget. Nu fnissade inte Alf
Svensson, men det var en grej i det Alf Svensson sade
där jag inte riktigt gör samma bedömning. Alf Svens-
son sade att vi inte kan skapa trygghet via Internet
och bredband. Det är naturligtvis på sitt sätt rätt. Men
jag tror att det i det synsättet ligger möjligen ett ifrå-
gasättande av det här nya instrumentet som en del i
att faktiskt skapa trygghet i samhället.
Om vi använder det nya instrumentet rätt över
hela landet ger det möjlighet till den distansutbildning
som ger människor trygghet. Använt rätt leder natur-
ligtvis utnyttjandet av informationstekniken i form av
bredband till att vi kan nyttiggöra oss det som lite
förenklat heter telemedicin. Vi kan höja kvalitet i
vården av äldre människor utanför de orter som har
tillgång till en gott vårdsystem. Jag tror att det skapar
trygghet. Vi behöver arbeta nära varandra som män-
niskor. Jag tror att vi måste bejaka de här nya instru-
menten som en del i trygghetsskapandet.
Nu ska jag kanske inte referera mer till Alf Svens-
son, men jag såg någonstans att Alf Svensson sade att
man inte kan köra timmerstockar, timmerlass eller
något sådant på bredband. Det är begriper jag också
att man inte kan göra. Men man kan inte köra di-
stansutbildning på en asfalterad väg. Det går inte
heller. Vi måste ha förmågan att kombinera både de
här grejerna om vi ska kunna se på infrastrukturen på
rätt sätt.
Herr talman! Jag tror alltså att en digital allemans-
rätt vore bra. Det är inte det som regeringen har ska-
pat. Jag kommer att granska detta sedan. Näringsmi-
nistern har sagt att inom två år kommer 98 % av be-
folkningen i landet att ha tillgång till bredband. Det är
våren 2002. Vi ska kolla det. Jag tror tyvärr inte att
det arbete regeringen bedriver på det området leder
till det. Men det är en senare fråga.
Den tredje delen jag vill ta upp är att det har varit
bra att det funnits möjligheter att skapa överenskom-
melser inom familjepolitiken. Det har skett. Familjer
vill ha valfrihet och mångfald. Familjer vill ha bättre
resurser. Så är det.
Nu finns det ett gemensamt borgerligt alternativ
till maxtaxa. Det lägger grunden till att alla familjer
får lika möjligheter, men lösningen behöver inte vara
likadan. Det borde stämma med Miljöpartiets politik.
Men trots det här resonemanget som fördes alldeles
nyss stämmer inte det. Det är alldeles uppenbart att
Miljöpartiet har sålt smöret till Socialdemokraterna
och möjligen också tappat pengarna.
Jag hoppas, Matz Hammarström, att det ska vara
möjligt att diskutera de här frågorna. Jag hoppas att
det ska vara möjligt att nå breda lösningar med den
inriktning som jag trodde att ni i Miljöpartiet hade.
Herr talman! Det förtjänar barnen, och det förtjä-
nar barnens föräldrar.
(Applåder)

Anf. 32 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag tänkte be att få illustrera mitt
inledande resonemang med ett litet citat från en par-
tiledardebatt under förra året.
"Anf. 35 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) re-
plik: Fru talman! Sälj Telia, säger Lars Leijonborg.
Aldrig. Det skall vara kontrollerat av offentliga in-
stanser, gärna i samverkan med ett annat nordiskt
land som har en god tradition på det här området."
Nu ser vi på TV varje dag hur Björn Rosengren
jublar över att Teliaaktien har blivit en folkaktie och
att hela bolaget ska säljas ut.
Med detta vill jag inte alls ägna mig åt något poli-
tikerkäbbel och säga att ni inte ska ta våra idéer. Det
är precis tvärtom. Jag tror inte att ni har svängt i den
här frågan på grund av våra argument. Teliaaktien
som folkaktie var ju vår idé som ni argumenterade
emot. Ni har svängt på grund av att ni har tvingats av
omständigheterna. Och så är det ofta. En hel del av
det som händer i Sverige i dag är mer liberalt än soci-
aldemokratiskt. Ett Sverige med 6 miljoner aktieägare
var ju inte er vision. Det var vår vision. Ett Sverige i
EU var en tanke som Socialdemokraterna länge av-
skydde. En avreglerad telemarknad var Socialdemo-
kraterna mycket skeptiska mot.
Det som är bra i Sverige händer alltför ofta trots
Socialdemokraterna, inte tack vare Socialdemokra-
terna.
Vi kan ta den här veckan. Det är inte bara det att
Telia såldes i förrgår. Det var bra. I förrgår fick vi
dessutom majoritet för inrättandet av en oberoende
riksrevision under riksdagen. I går fick vi efter 25 års
kamp besked om att Socialdemokraterna accepterar
ett husläkarsystem.
De här exemplen är trots allt undantag. För mig
visar de verkligen inte att det är väl med den riks-
dagsmajoritet som nu finns. För mig är det tvärtom
uppenbart att vi behöver en riksdagsmajoritet som
bejakar en liberal utveckling i stället för att ständigt
spjärna emot den.
Om jag får vara lite personlig, är det detta som
alltid har fascinerat mig i politiken, dvs. den här skär-
ningspunkten mellan idéer och konkreta beslut. Man
måste ha en fast grund av värderingar. Bara idéer blir
för fluffigt. Det spännande är när idéerna materialise-
ras i form av konkreta beslut. Ibland sker det efter en
lång och hård opinionsbildning och många samman-
träden och ibland efter kompromisser. Det är när de
påverkar människor av kött och blod som idéerna blir
levande.
Å andra sidan är beslut utan idéer något för byrå-
krater. Flinka ämbetsmän kan smidigt sno ihop vilken
beslutsformulering som helst. Och det kan säkert vara
ett spännande och hedervärt yrke det också, men det
är ingenting för mig.
Jag minns när jag i början på 70-talet, när jag var
några och 20 år, ledde ett arbete i min dåvarande
hemkommun om att bygga ut daghem. Vi gick i par-
ker och skogsbackar och diskuterade och bestämde
var nya daghem skulle ligga. Ända sedan dess har jag
känt den här fascinationen över att få delta i en de-
mokratisk process som förändrar samhället och som
förändrar villkoren för enskilda människor. Idén med
just det projektet var att skapa bättre uppväxtvillkor
för barn och större jämställdhet bland föräldrar.
Trots att Folkpartiets siffror under mina år i poli-
tiken sällan har varit så där riktigt höga, har jag haft
förmånen att många gånger få uppleva hur politiskt
arbete lönar sig och hur idéer till sist har kunnat för-
vandlas till beslut och konkreta samhällsförändringar.
Min bild av ministären Persson är att den inte har
särskilt många idéer. Den tvingas av omständigheter-
na att ibland fatta vissa beslut, men idéer och egent-
ligt ledarskap är en bristvara.
Ni riskerar att uppfattas som 50 %-medlemmar,
sade Luxemburgs gästande premiärminister härom-
veckan när han var i Stockholm. Och så är det. Rege-
ringen flyter med opinionen snarare än att forma den.
Häromdagen skrev Tony Blair en artikel tillsammans
med sin spanske kollega, Aznar. Budskapet i den var
mycket tydligt riktat till de regeringar i Europeiska
unionen som drar benen efter sig: Nu måste vi satsa
på att utveckla samarbetet i Europa, inte bromsa och
tveka. Jag hoppas verkligen att Göran Persson upp-
fattar den brittisk-spanska vinken.
Jag skulle vilja använda resten av min talartid här
till att koncentrera mig på två idéer. Båda har det
gemensamt att de inte är som de idéer jag började
med att tala om, att de kan förverkligas trots social-
demokratiskt maktinnehav. För mig är det rätt uppen-
bart att de kräver en ny majoritet i den här riksdagen.
Det första är den frihetsidé som innebär att alla får
en bra grund av bildning att stå på i livet. Det gläder
mig mycket att också Bo Lundgren, och även Gudrun
Schyman för den delen, lade stor vikt vid skolfrågor-
na tidigare i debatten.
Jag slås ofta av det paradoxala att vi ständigt talar
om att vi är på väg in i kunskapssamhället men att vi
- eller snarare de av oss som har majoriteten - samti-
digt accepterar att många skolor befinner sig i en
nedåtgående spiral.
Jag skulle de närmaste åren vilja vara med om en
verklig kursomläggning i svensk skolpolitik - ett
återupprättande av bildningsidealet där det är fint att
bli lärare, där arbetsro på lektionerna är en självklar-
het, där varje elev respekteras och får den stimulans
och det stöd som han eller hon behöver, där alla som
går ut grundskolan kan läsa bra, kan skriva och kan
räkna den vardagsmatematik vi alla då och då behö-
ver och där gymnasiet inte bara ses som en förläng-
ning av grundskolan utan som en skolform där alla
inte bara ska vilja börja utan också vilja fullfölja
därför att den har en särart och präglas av stor mång-
fald och respekt för olika elevers olika läggningar.
Svensk skolpolitik har tyvärr bestått av en räcka
felbeslut från 70-talet och framåt. Det kommer att ta
ett antal år att rätta upp det, men det är hög tid att
börja. Det är hög tid att höja lärarlönerna, att satsa på
speciallärare igen, att riva upp gymnasiereformen, att
satsa på karriärtjänster inom läraryrket, att satsa på
gedigna ämneskunskaper i lärarutbildningen, att ge
betyg tidigare och att skicka entydiga signaler om att
mobbning, skolk och könsord inte accepteras. En
sådan kvalitets- och kunskapsskola skulle jag vilja
vara med om att återupprätta. Och, som sagt, jag är
tyvärr övertygad om att den nuvarande majoriteten
här i kammaren inte är förmögen att åstadkomma det.
Det andra är att det är sorgligt att se hur nationa-
lismen har grepp om svenska folket. Jag skulle verk-
ligen vilja medverka till att internationalism och inte
minst känsla för Europa fick genomsyra det svenska
folket. SCB:s majundersökning visar att motståndet
mot både EMU och unionen växer. Som jag redan har
varit inne på tycker jag att den nuvarande regeringen
har ett stort ansvar genom dels sin ovilja att själv vara
en tydlig opinionsbildare, dels sin legitimering av
partier som är motståndare till internationalism. En
röst på liberalerna är alltid en röst för samverkan, för
fred och demokrati.
Vi gör allt vad vi kan för att bilda opinion i Sveri-
ge för EMU. Men vi känner oss många gånger ganska
ensamma i det arbetet. Vi har bl.a. haft en debattserie
tillsammans med Vänsterpartiet som jag hoppas hade
viss effekt. Men, som sagt, det behövs betydligt fler
krafter på ja-sidan i det här arbetet. Vi skulle vilja se
en bred tvärpolitisk opinionsrörelse för valutasamar-
betet. Jag tror för min del att inget annat kan vända
den nuvarande opinionsutvecklingen.
Vi vill också helhjärtat satsa på en snabb utvidg-
ning av unionen. Vänsterpartiet håller redan på att
skrämmas och påstå att en större union ger mindre
inflytande för just Sverige. Den debatten måste vi
Europavänner ta och vinna.
Jag vill, innan jag slutar, i det här sammanhanget
också nämna Partnerskap för fred. Det är en mycket
spännande organisation som Nato tagit initiativ till
och som nu omfattar över 40 länder. PFF menar jag
är just i dag det närmaste en alleuropeisk fredsord-
ning vi kan komma. I morgon kan vi säkert komma
ännu längre.
Ryssland är nu på väg tillbaka in i PFF. Det skulle
vara katastrof om man i Vänsterpartiet fick gehör för
det krav man yttrade på sin kongress att Sverige ska
lämna PFF. Tvärtom är ju tätast möjliga samarbete
med Nato och med Ryssland det som är det bästa för
svensk säkerhet. Att lämna den struktur där de båda
samverkar militärt vore för att uttrycka sig diploma-
tiskt inte i Sveriges intresse. För att säga som det är
vore det helt vansinnigt.
Alltså: Vi lever i en tid då mycket utvecklas i libe-
ral riktning. Globaliseringen och informationsrevolu-
tionen är ofta frihetens verktyg. Men också i denna
tid behövs tydliga värderingar om varje individs vär-
de och rätt och att de värderingarna kan hävdas med
största möjliga kraft i det politiska systemet.
För oss liberaler är det tydligt att det inte duger
med enstaka liberala förändringar som tvingas på en
motsträvig regering. Vi känner otålighet att få större
inflytande, inte minst för att återupprätta bildningsi-
dealet och göra Sverige öppet för internationell sam-
verkan.
(Applåder)

Anf. 33 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det var ett intressant anförande som
Lars Leijonborg höll. Jag noterar att han har bytt
argumentationslinje. För något år sedan var den att
allt elände i Sverige berodde på regeringen. Nu är det
en annan argumentation som gäller. Nu går det bra
trots regeringen. Det där kan man kanske ha lite roligt
åt.
Sedan är det ju också en beskrivning av Folkparti-
et som görs, som alla stora tankars moder i politiken.
Det vore kanske roligare om någon annan företrädare
för något annat parti hade uttryckt det än partiledaren
själv. Men okej, självförtroende sitter väl inte i vägen.
Det var dock en stor folkpartistisk tanke som jag
gärna ville att Lars Leijonborg skulle ha utvecklat,
men som han helt gick förbi. Det är att Folkpartiet
vill bli medlemmar i Nato. Varför? Utveckla den
saken inför kammaren!

Anf. 34 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag och statsministern har en del ge-
mensamt. Jag utvecklade nyss här att även jag och
Gudrun Schyman har en del gemensamt. Statsminis-
tern och jag har ju våra popularitetssiffror gemen-
samt, så jag tycker att det är mycket bra att vi för ett
resonemang om viktiga samhällsfrågor.
Jag skulle gärna vilja att statsministern som gam-
mal skolminister tog upp de handskar jag ständigt
kastar om skolfrågan. Jag har hållit på i flera år nu
och det är fullt av handskar som ligger här, men Gö-
ran Persson plockar aldrig upp dem. Resonera med
mig om skolfrågan någon gång!
Det kanske överraskar kammaren, men jag får
trots mina popularitetssiffror rätt mycket beundrar-
post, och den handlar till mycket stor del om det
arbete som jag och Folkpartiet bedriver om skolfrå-
gan. Det finns en enorm oro ute bland människorna
över skolfrågan. Tala alltså mer om den, Göran Pers-
son!
Jag var i förra veckan två dagar i Bryssel och stu-
derade särskilt det arbete som nu bedrivs med att
bygga upp en europeisk försvarskapacitet. Vi stöder
det, eftersom vi tror att det kan finnas fall där Europa
behöver agera gemensamt med militära resurser. När
man är där är det dock alldeles uppenbart att det ar-
betet är marginellt när det gäller att främja en positiv
säkerhetspolitisk utveckling i världen i stort. Det
avgörande är om vi kan skapa en alleuropeisk
fredsordning.
För några veckor sedan samlades i Vilnius de nio
länder som redan har skickat in ansökningar om
Natomedlemskap. Så fort en ny amerikansk president
blir vald i november kommer han att få ta ställning
till dessa ansökningar. Fler och fler resonerar nu om
möjligheten att den amerikanske presidenten - natur-
ligtvis efter konsultationer med Putin i Moskva på
samma sätt som man nu diskuterar ett gemensamt
robotförsvar - kommer att förorda att dessa nio med-
lemmar släpps in i Nato. Man kallar detta för Big
Bang.
Om den situationen inträffar kommer Göran Pers-
sons säkerhetspolitik att förefalla bisarr. Sverige
kommer att ligga som en isolerad ö, omgivet av Na-
toländer - länder som har insett värdet av samverkan
för gemensam säkerhet. Den situationen bör undvi-
kas.
Det finns också ett mera praktiskt motiv, att det
som nu sker i Europa så att säga gräver nya diken i
säkerhetspolitiken. Också av det skälet är det oerhört
viktigt att Sverige är med i Nato.
Jag hoppas - det är lite olika uppgifter om det -
att Sverige tillhör dem inom EU som säger att det
som vi gör gemensamt måste ske i tät samverkan med
Nato, men det är klart att detta vårt budskap blir tro-
värdigare om Sverige självt är medlem.
Detta var två starka argument.

Anf. 35 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Om det första som Leijonborg pekar
på i sitt inlägg, nämligen Partnerskap för fred, och om
den framväxande alleuropeiska säkerhetsordning som
också inbegriper Ryssland, är vi överens. Därvidlag
följer jag resonemanget nära och noga. Men om det
växer fram en sådan alleuropeisk säkerhetsordning,
hur gynnas den av att Sverige söker medlemskap i
Nato, och hur gynnas säkerheten i vår del av Europa
av att en sådan förändring sker? Det är den springan-
de punkten. Om man ser den utveckling som pågår,
varför då vidta den här typen av åtgärder?
Ett Natomedlemskap står också i väldigt stark
strid med vad många svenskar önskar sig, såvitt jag
förstår också många folkpartister. Kanske kan Lars
Leijonborg där i viss mening söka tröst - det är möj-
ligt att det är just den felbedömningen som förklarar
hans låga popularitetssiffror.
Det skulle ändå vara intressant att höra hur det
intellektuellt hållbara resonemanget ser ut. Om man
tror på den alleuropeiska säkerhetsordning som växer
fram, varför skulle Sverige då söka medlemskap i
Nato?

Anf. 36 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Den undersökning som statsministern
redovisar var gjord före vårt ställningstagande om
Natomedlemskap. Det var dessutom samma under-
sökning som visade Göran Perssons låga popularitets-
siffror. Låt oss därför lägga den åt sådan.
Göran Persson prisar Partnerskap för fred, men
det är ju ett Natoinitiativ. Det händer oerhört mycket
spännande i säkerhetspolitiken just nu. Det är nästan
ofattbart att USA:s president är i Moskva och diskute-
rar gemensamt raketförsvar med Ryssland. Var är
Sverige i den utvecklingen? Vi står utanför. Och
varför det? Jo, därför att vi har en så fördomsfull
inställning till det västliga försvarssamarbetet.
Det nya Nato är öppet mot Östeuropa, och det är i
detta nya Nato som Sverige har en självklar plats.

Anf. 37 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Alf Svensson sade tidigare att man
inte vet var man har Miljöpartiet, men det vet man
allt. Det finns mellan blocken, och det är det som gör
oss till ett nyckelparti i svensk politik. Tyvärr vet man
alltför väl var man har kristdemokraterna: tätt klistra-
de till moderaterna.
Fru talman! Om vi vill bygga ett samhälle som är
långsiktigt hållbart ekologiskt, socialt och demokra-
tiskt, krävs det en hel del förändringar. En del av
dessa förändringar kan upplevas som uppoffringar,
andra som en befrielse, men ett är säkert: Det går inte
att fortsätta i de invanda hjulspåren. Det måste ske
något nytt, för det håller på att gå åt skogen med
miljön och även med vår hälsa.
Det nya som måste till är grön skatteväxling och
sänkt arbetstid. Det är inte det enda som behövs, men
det är två stora och nödvändiga reformer.
Som de flesta känner till fungerar den koldioxid
som finns i atmosfären som glaset i ett växthus. Den
reflekterar den långvågiga värmestrålningen tillbaka
till jorden och höjer jordens temperatur. Jordens kli-
mat är på väg att förändras, och det kan medföra
allvarliga störningar i vädersystemet.
Allt tyder på att det är världens fattiga som kom-
mer att drabbas värst av växthuseffekten. I områden
där man redan har så svåra torrperioder att man ligger
på marginalen för att kunna försörja sig, t.ex. i delar
av Afrika, är det troligt att det blir ännu torrare. I
folkrika och fattiga delar av Asien riskerar ännu fler
människor att drabbas av svåra översvämningar. Det
här är ett jättelikt etiskt problem för framtiden.
Ett annat stort miljöproblem är uttunningen av
ozonskiktet. Tidigare har man trott att ozonlagrets
uttunning successivt skulle minska genom reduce-
ringen av utsläppen av freoner, men det har nu visat
sig att det finns ett samband mellan växthuseffekten
och ozonskiktets uttunning. De ökade koldioxidut-
släppen påskyndar uttunningen av ozonskiktet, och
det är mycket oroande.
Forskare uppmanar föräldrar att se till att deras
barn har åtminstone T-shirt och hatt på sig på bad-
stranden i sommar. Solens livgivande strålar har alltså
förvandlats till ett hot.
Det är uppenbart att det krävs snabba och effekti-
va åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, och
ansvaret vilar tungt på världens politiker. Vi gröna
har åtminstone början på en lösning av problemet,
och det är den gröna skatteväxling som jag nyss
nämnde.
En grön skatteväxling innebär att vi växlar sänkta
inkomstskatter och arbetsgivaravgifter mot höjda
energi- och miljöskatter. När det blir dyrare att an-
vända fossila bränslen kommer den tekniska utveck-
lingen att stimuleras. Nya bränslen och bränslesnålare
fordon kommer att introduceras på marknaden. Mo-
deraternas populistiska förslag att sänka bensinskat-
ten är alltså direkt teknikfientligt.
Fru talman! Det går bra för Sverige, åtminstone
när det gäller konsumerandet och transporterandet.
Prognosmakarna övertrumfar varandra när det gäller
att skriva upp tillväxtsiffrorna. Trots detta är det
många som mår dåligt. Barn mår dåligt i en skola
som går på knäna. Vuxna mår dåligt på tidspressade
arbetsplatser eller som arbetslösa - en upplevelsema-
nisk värld.
Sjukskrivningsperioderna blir fler och längre och
läkemedelskonsumtionen ökar, trots att det går så bra
för Sverige. Eller är det kanske på grund av den höga
tillväxten, den kraftiga konsumtionsökningen, det
höga tempot och det allmänna transport-och-frakt-
hålligånget som många mår dåligt?
Om det nu är så att ekonomin mår bra men många
människor inte gör det, borde vi då inte använda de
ökade resurserna för att göra något som minskar
stress och press och skapar andrum och tid för rekre-
ation, reflexion och möten mellan människor? Borde
vi inte äntligen sänka normalarbetstiden i Sverige?
Vi har gjort det förr. År 1919 sänktes veckoar-
betstiden till 48 timmar. År 1957 sänktes den till 45
timmar. År 1966 sänktes den till 42 ½ timmar. År
1970 sänktes den till 40 timmar. Andra länder har
fortsatt att sänka, men i Sverige har vi fastnat i 40-
timmarsveckan. Den senaste generationen har inte
haft någon arbetstidsförkortning alls utan bara mött
ökade krav på effektivitet.
1919 års sänkning till 48 timmar föregicks av en
lång riksdagsdebatt. Högern och Bondeförbundet
röstade emot med motiveringen att en sänkning av
arbetstiden skulle drabba landet med katastrof. Pro-
duktionen skulle minska och näringslivet slås ut.
Tongångarna känns igen. Tyvärr är dagens folkpar-
tister inte lika framsynta som dåvarande liberala
statsministern Nils Edén.
På grund av den rådande ekonomistiska enögd-
heten har det huvudsakliga budskapet i medierna och
från politiker varit att det vore ekonomiskt vansinne
att sänka arbetstiden. Men sanningen är, fru talman,
att vi även med sänkt arbetstid kommer att ha eko-
nomisk tillväxt och mer i plånboken än i dag.
Det är alltså inte fråga om några ekonomiska för-
sämringar om vi väljer att sänka arbetstiden. Det vi
har att välja mellan är bibehållen 40-timmarsvecka
och 50 % mer att konsumera för år 2015 eller 30-
timmarsvecka och 20 % mer i plånboken.
Nu finns det de som talar om sämre välfärd om vi
bara ökar konsumtionsutrymmet med 20 % i stället
för 50 %. Det är ungefär samma personer som tycker
att vi sviker vår uppgift som konsumenter när vi ba-
kar vårt eget bröd eller går till stan i stället för att ta
taxi eller åka bil.
Välfärd kan inte mätas i hur mycket pengar vi har
i plånboken. Välfärd är mer än materiella tillgångar.
När det gäller kostnaden för en arbetstidsförkort-
ning skulle jag vilja citera Arne Geijers kloka ord
från 1954 i debatten inför sänkningen från 48 till 45
timmar. Han var då ordförande i Metallindustriarbeta-
reförbundet. Arne Geijer sade så här: "Vi kan aldrig
vänta på den tidpunkt, då vi har råd med att genomfö-
ra en reform av det här slaget. Om vi väntar så för-
brukar vi den förbättrade produktionen på annat sätt
inom den nationella ekonomin. Det omöjliggör ge-
nomförandet av en arbetstidsförkortning. Man får
göra klart för sig om läget är sådant, att en arbetstids-
förkortning är nödvändig och berättigad. Man måste
bestämma sig och genomföra den och sen blir det en
fördelningsfråga inom samhällsekonomin."
Jag och Miljöpartiet tycker att läget uppenbart är
sådant att en arbetstidsförkortning är både nödvändig
och berättigad. Vi måste ta tiden tillbaka.

I detta anförande instämde Birger Schlaug, Barbro
Feltzing, Mikael Johansson, Thomas Julin, Per Lager,
Gudrun Lindvall, Gunnar Goude, Helena Hillar Ro-
senqvist och Kerstin-Maria Stalin (alla mp).

Anf. 38 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i mycket av princi-
perna om miljöfrågorna som Matz Hammarström
redovisade. Men det finns några saker i Miljöpartiets
agerande som man inte kan förstå över huvud taget.
Det första gäller synen på skatter. Miljöpartiet har
under arbetet med budgeten varit med om att inte
jämställa skatter mellan olika näringsgrenar i landet
på ett sådant sätt att det drabbar den svenska lands-
bygden, om jag förkortar beskrivningen väldigt
mycket. Jag undrar varför man gör det.
Det andra hänger samman med synen på trans-
porter och annat. Miljöpartiet har varit med om, med
Matz Hammarströms försorg, att lägga kostnader på
t.ex. en norrländsk resenär som använder Tågkompa-
niets nattåg, som får betala mellan 50 och 100 kr
extra på biljetten för att finansiera Öresundsbron. Hur
kan Miljöpartiet vara med om en sådan hantering?
Detta är några detaljer i det som varit. Vi har talat
mycket om kongresser tidigare i dag, fru talman, och
bjudit varandra hit och dit. Tittar man på Miljöparti-
ets kongress kostade den - om man uttrycker det
försiktigt - mycket pengar. Den kostade massor med
pengar. Det har flera från Miljöpartiet räknat ut själ-
va.
Det kostar många miljarder - 80, 100, 150 miljar-
der - beroende på om man ska ha med medborgarlö-
ner, sänkt arbetstid och mycket annat. Där sitter vi
förstummade på avstånd och tittar på hur besluten
fattas och tåget rullar. Sedan fattas det märkligaste
beslutet, fru talman. Det är när man fattar beslutet: Vi
tänker inte räkna ut hur mycket det vi nu har beslutat
om kostar. Man avslår förslag om att man ska sätta
sig och räkna på hur mycket det kostar.
Jag har bara den enkla ödmjuka frågan, och jag
hoppas att jag inte har svaret: Varför gör man så?

Anf. 39 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att Lennart Daléus
säger att han i princip håller med om det jag sade i
miljöfrågan. Sedan hittar han några små detaljer som
han vill kverulera lite grann om. Jag avstår från att
kommentar dem.
Däremot vill jag bemöta frågan om att vi inte tar
ansvar för kostnaden för våra förslag. Jag undrar om
Centerpartiets partiprogram är försett med prislappar
för de olika förslagen. Jag undrar om andra partiers
partiprogram har prisuppgifter för de olika idéer ni
har för framtiden.
Här i riksdagen, Lennart Daléus, tar vi ansvar för
kostnaderna när vi väcker motioner, kommer med
förslag och förhandlar om budget. Man att vi ska
avkrävas kostnadsberäkningar på förslag som ligger
långt fram i tiden, som är antagna av kongressen och
fortfarande är lite suddiga till sin karaktär tycker jag
är ett orättmätigt krav.

Anf. 40 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra Matz Hammarström
att vi är till gnetighet noggranna med att ta reda på
vad våra förslag kostar. Det kallar vi också ansvar. Vi
är till gnetighet noggranna. Jag skäms nästan för att
säga det. Vi sitter på kvällarna och räknar, räknar och
räknar. Vågar vi lägga fram det här förslaget eller
inte? Sedan gör vi det när vi kollat att finansieringen
stämmer.
Det Matz Hammarström säger är kvalificerat lu-
rendrejeri, fru talman. Han säger: Vi tar ansvar här i
kammaren för våra förslag och vårt politiska ageran-
de. Man kör en grej på kongressen i Vadstena. Där
målar man upp bilden. Sedan går man hit och gör
någonting helt annat. Det, fru talman, är kvalificerat
lurendrejeri!

Anf. 41 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi har kongresser där alla medlem-
mar i partiet har motionsrätt och yrkanderätt. Vi kan
inte sitta här i riksdagen och utföra något slags kon-
trollfunktion över vad de enskilda medlemmarna i
vårt parti lägger för motionsyrkanden på kongressen.
En del av de förslagen från gräsrötterna går igenom
på kongressen, Lennart Daléus, eftersom vi inte har
någon toppstyrd centraldirigerad kongress.
Det är här i riksdagen som vi tar politiskt och
ekonomiskt ansvar för de förslag vi lägger fram,
motionerar om och vill göra till politisk verklighet.
Men att sätta prislappar på idéer i ett visionärt ar-
bete med ett partiprogram - det vore alldeles fel.

I detta anförande instämde Kerstin-Maria Stalin
(mp).

Anf. 42 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Låt mig allra först hälsa Matz Ham-
marström välkommen till de här debatterna. Jag ser
fram emot konstruktiva meningsutbyten, och jag
sätter stort värde på den sakliga ton och den kon-
struktiva och analytiska förmåga som han lägger i
dagen. Välkommen!
Jag ska också säga att jag blir glad när jag hör
Lennart Daléus och dessa skildringar inifrån Centerns
riksdagsgruppskansli, där de sitter på kvällarna och
räknar. Det är härligt att höra. Vad som så av Olle i
möda skapats, skall ock av Lennart i helgd hållas,
skulle man kunna säga. Jag ska egentligen inte börja
med detta. Jag har ett annat anförande, men jag kunde
inte underlåta att säga detta.
Det har talats mycket om förmynderi härifrån ta-
larstolen. Det har varit ganska skarpa, ideologiska
utfall, skulle jag vilja påstå, inte minst från Bo Lund-
gren och Alf Svensson.
Om det finns någonting som begränsar männi-
skors frihet så är det arbetslöshet. Det har hundratu-
sentals människor i vårt land fått uppleva under de
gångna åren.
I dag vet vi ju att vi är på väg att pressa tillbaka
arbetslösheten. Vi är på väg att ge människor den
frihet som en egen inkomst representerar. Om det är
någonting som har gjort mig glad den sista tiden, så
är det just den enormt snabba förbättringen på ar-
betsmarknaden.
I en av morgontidningarna i dag står det att det
fortfarande finns gott om sommarjobb att söka för
unga människor. Tänk, vilken fantastisk möjlighet det
är att som ung efter skolans avslutning kunna gå till
ett jobb och få sin första lön, sprätta upp lönekuvertet
och känna sig fri. Det har vi alla fått göra en gång,
och vi vet vad det betydde. Vi har nu år bakom oss då
ungdomsgenerationer inte har fått uppleva den saken.
Men nu är vi återigen på väg in i ett läge som vi fak-
tiskt kan vara glada över - inte nöjda, men glada.
I dagens Värmlands folkblad står något som det
finns anledning att understryka. Det står: Nu verkar
påståendet att det går bättre för Sverige också stämma
in på Värmland. Sedan redovisar man hur kraftigt
arbetslösheten faller i Värmland. Det gör mig också
väldigt glad.
Vi är många som är uppvuxna i miljöer där ar-
betslösheten har varit närvarande som ett egentligen
naturligt inslag. Det var alltid någon vuxen släkting
arbetslös och alltid någon som inte hade pengar som
räckte till. Vi har sett arbetslösheten tränga sig in i
Sverige under 1990-talet och hur vi nu tränger den
tillbaka.
Det gäller inte bara i Stockholm, omkring Malmö
och i Skåneregionen, inte bara i västra Sverige och i
västra Småland, utan nu också i de delar av landet
som vi har tänkt så mycket på och ansträngt oss så
mycket för att hjälpa. Det handlar om Värmland och
snart säkert också Västernorrland, Norrbotten och
Västerbotten. Det är län och landsändar som också
måste vara med när utvecklingen går åt rätt håll. Ock-
så människorna där ska känna friheten att ha en egen
lön att leva på.
Det finns ingenting som den regering jag leder har
ansträngt sig mer för att åstadkomma än just denna
nedpressning av arbetslösheten. Så var det under
föregående mandatperiod, och så är det nu. Varför?
Jo, därför att vi socialdemokrater vet att arbetslöshe-
ten är ett slöseri, och inte bara för nationen. Det är
också någonting som bryter ned människor.
Vi vet att där arbetslösheten kommer in försvinner
självförtroendet. Vi vet att där arbetslösheten kommer
in försvinner känslan av att tillhöra en gemenskap, ett
socialt sammanhang. Därför har vi alltid haft kampen
mot arbetslösheten som vår viktigaste och främsta
politiska uppgift.
Vi uppnår nu de fyra procenten. Kanske har det
redan skett under maj månad, vad vet jag. Vi kommer
att göra det under hösten. Det är bra, och det är vi
glada för. Men vi är ju inte nöjda. Vi ska ju vidare
mot full sysselsättning. Det finns fortfarande männi-
skor som inte är i arbete. Det finns fortfarande männi-
skor som står utanför. Vi ska se till att vi driver en
politik så att också de är med och ger sitt bidrag till
samhällsutvecklingen, samtidigt som de får uppleva
den frihet som ligger i uttrycket "nu går jag till job-
bet". Det är stort.
Jag blir väldigt förvånad när man här ifrån talar-
stolen docerar om att vi skulle ha en regering som
inte vet vad den ska syssla med och som inte har
några idéer. Den socialdemokratiska regeringens idé
och inriktning har varit att bekämpa arbetslösheten
och att se till att Sverige är modernt och konkurrens-
kraftigt. Där firar vi uppenbarligen en del framgång-
ar.
Jag skulle nu kunna vara lite elak mot alla dem
här i kammaren som har dömt ut den här politiken.
Det sitter många här inne som från denna talarstol har
hånat målet med fyra procents arbetslöshet. I ögon-
vrån ser jag en av dem som heter Lars Tobisson. Han
sade att det är lika sannolikt att vi når fyra procents
arbetslöshet som att böckling blir världens mest äls-
kade rätt.
Jag önskar Lars Tobisson all framgång i hans in-
ternationella turné med böcklingen. Det ska bli intres-
sant att se om Tobisson blir lika framgångsrik som
regeringen. Vi klarade vårt. Jag hoppas att Tobisson
klarar sitt. Det är en glad försäljare vi skickar ut som
kommer att tala mycket väl om Sverige. Det är jag
övertygad om. Lycka till, Lars Tobisson!
(Applåder)
Jag ska också säga att vi inte ska dölja att vi har
stora problem. Det har vi i ett samhälle som förändras
så snabbt som vårt gör. Det verkligt nya i vår vardag
är ju att vi känner fysiskt hur snabbt förändringen går.
Det är påfrestande för många människor, och inte
minst påfrestande för en verksamhet som t.ex. skolan.
Barnen som kommer till skolan har helt andra
förutsättningar nu än vad de hade förut. Jobbet är
mycket hårdare och svårare för många lärare än vad
det har varit tidigare. Krisåren från 1990-talet sitter
fortfarande i, därför att många talpedagoger, socialku-
ratorer och andra som har funnits i skolans värld är
borta. De bör rimligen kunna komma tillbaka igen.
Detta ska vi se på och hantera. Jag ber bara om en
sak: Var nyanserade när ni beskriver tillståndet i den
svenska skolan.
Det finns någonting som är ologiskt i hela den
borgerliga attacken. Om man följer borgerlig retorik
30, 40 år tillbaka, ser man att de alltid har sagt att
socialdemokratin kör det svenska skolsystemet åt ett
håll som leder till fördärvet. Så har man alltid sagt.
Ändå har vi kunnat se att Sverige är det land som
klarar sig bäst när man jämför kunskaper, prestationer
och hur vi klarar oss i forskning. Det har man kunnat
se.
När vi då tittar på dagens situation måste vi fråga
oss hur vi kan ligga längst fram i den tekniska ut-
vecklingen i IT-sektorn om det är så att vi inte har ett
skolsystem som fungerar. Hur är det möjligt? Det är
naturligtvis så att vi har ett skolsystem som fungerar
och som har fungerat väl. Det har brister, men det har
gjort att vi har den här grunden att stå på när vi nu tar
för oss av de nya möjligheter som tekniken represen-
terar. Det hade aldrig gått om vi hade haft det dåliga
skolsystem som alla har påstått att vi har haft.
Jag kan avslöja nu att det i nästa vecka kommer
att presenteras en stor undersökning. Man har jämfört
Europeiska unionens skolor. Jag kan avslöja en del av
vad som står i den:
Inget annat land ligger genomgående så bra till
som Sverige. Finland och de andra nordiska länderna
har nästan lika bra noteringar. Exempel på indikatorer
där Sverige ligger i topp är IT-undervisning, läsning,
kunskaper i främmande språk, antal studenter som
slutför gymnasiet och utvärdering av skolor.
Lars Leijonborg går flåsmätt på om gymnasie-
skolan. Reflektera ett ögonblick över varför den
svenska gymnasieskolan, som ju är ett fiasko enligt
Folkpartiet, har bäst resultat i Europa i den meningen
att studenterna fullföljer sina studier i Europa! Det
finns problem i gymnasieskolan, men låt oss vara
nyanserade.
När vi hör OECD berätta om en jämförelse mellan
OECD-länderna om var barnen har det bäst säger
man att det är i Sverige som barnen har det bäst. Vi
tycker inte det. Vi tycker att väldigt många barn i vårt
land far illa, och vi vill förbättra alla ansträngningar
när det gäller barnomsorg och att se till att föräldrarna
har ett arbete och allt sådant. Det ägnar vi oss åt. Vi
vill förbättra, men låt oss inte blunda för att alla de
tiotusentals människor som arbetar i barnomsorgen
och alla de hundratusentals som arbetar i skolan gör
ett jobb som är av det slaget att vi placerar oss själva i
topp vid internationella jämförelser.
Om vi inte ser det, om vi inte respekterar det och
om vi inte erkänner det tar vi också bort den profes-
sionella prestation som alla de utför som arbetar i
barnomsorg och skola. Tänk på det när den värsta
kritiken tillåts rulla fram!
Fru talman! Om det är någonting som jag ser
framför mig nu under den andra hälften av mandatpe-
rioden så är det att vi har en enorm möjlighet att änt-
ligen fullt ut i vårt samhälle tillgodogöra oss all den
kraft och kompetens som alla de människor repre-
senterar som har kommit till vårt land som flyktingar
de senaste tio åren. De har ju ofta hamnat utanför
arbetsmarknaden. De har kommit hit i lågkonjunktur.
Nu vänder det uppåt. Vi vet att det där ute i Rinkeby,
i Rosengård och i andra delar av vårt land går kvinnor
och män som är läkare, civilingenjörer, journalister
och lärare och som har all den kompetens och kun-
skap som vi faktiskt ropar efter, och de vill ingenting
hellre än att vara med och göra Sverige till ett bättre
land. Den möjligheten har vi nu. Det kräver naturligt-
vis en medveten politik. Det kräver insatser. Det
kräver självklart att samhället har resurser. Men det är
nu vi har möjligheten, och detta blir kanske det vikti-
gaste som vi ska ägna oss åt under de kommande åren
av det som är kvar av den här mandatperioden.
Vi ska naturligtvis inte förtröttas i ansträngning-
arna omkring Sverige som föregångsland på det grö-
na området. Vi ska naturligtvis inte glömma bort våra
jämställdhetsansträngningar och allt sådant. Det säger
jag inte. Men om det är någonting som vi nu har ett
tillfälle att verkligen ta tag i och flytta fram positio-
nerna omkring så är det just i detta avseende. Låt oss
göra det! Och låt oss då beskriva att det också på det
här området händer någonting just nu!
Arbetslösheten för utomnordiska invandrare har
fallit från 33 % till 20 % på två år. Och utvecklingen
är snabb, på väg åt rätt håll. Också för dem är det ju
en frihet att kunna få sin egen lön, att slippa vara
arbetslös. Det är regeringens politiska inriktning att
bekämpa arbetslösheten och förstå dess nedbrytande
karaktär och det sociala gissel som representeras av
att man står utanför den gemenskap som arbetslivet
representerar. Det är 4 %. Vi ska vidare nedåt.
Låt mig också säga, fru talman, att vi, om vi tittar
på Sverige, ser ett samhälle som är väl förberett på att
i en ny tid säkra det som håller ihop vårt land. Det är
den enkla lilla tanken att Sverige är till för alla. Sär-
skilt viktigt blir det när vi tänker på barnen och på de
äldre. De allra flesta barn klarar sig väl utan att vi har
ett gemensamt ansvarstagande. De allra flesta äldre
skulle säkert klara sig, men inte alla. Om det ska vara
ett bra Sverige, ett Sverige som är varmt och gott, ska
det faktiskt också vara ett Sverige som har plats för
alla. Det ska vara ett Sverige som är så tryggt för de
äldre att de vill och har kraft att ägna sig åt sina barns
framtid. Det handlar om framtiden och tryggheten.
Om det här ska fungera och vara någonting som
också blir verklig politik krävs det att vi har kraft att
fördela om från aktiva generationer till dem som inte
längre finns i arbetslivet och från aktiva generationer
till barn som är på väg in i ett vuxenliv. Det krävs att
vi har modet att ta ut en skatt och att argumentera för
den och använda den på ett sådant sätt att det skapar
frihet för alla. Det är ju det här som är den ideologis-
ka sprängpunkten i dagens debatt.
Solidariteten är en förutsättning för ett samhälle
för alla, inte egoismen. På samma sätt kan man ju se
internationellt när man tittar sig runt omkring på hur
strömningarna går i politiken. Vilka är det som vinner
framsteg? Det är ju de som har förmågan och viljan
att föra fram ett politiskt budskap som förenar jäm-
likhetstanken med insikten om att det i sin tur driver
på utvecklingen. Det ska vara solidaritet, i stället för
egoism, och jämlikhet och utveckling.
Jag har haft många tillfällen under den senaste ti-
den att möta internationella politiker. Det växer nu
fram en helt ny dagordning internationellt. En av de
mest spännande upplevelser som jag har haft var det
toppmöte som vi hade i Lissabon för några veckor
sedan. Europeiska stats- och regeringschefer sade:
Vi måste ha en familjepolitik som gör det möjligt
att förena familj med yrkesarbete. Vi måste ha en
familjepolitik som stimulerar man och kvinna att dela
ansvaret för hemmet. Vi måste ha en familjepolitik
som är av det slag som har byggts ut i de nordiska
länderna.
Så gör Europeiska unionen utbyggnaden av barn-
omsorgen till ett av sina målsatta områden. Vi ska nu
jämföra oss med varandra och se hur det går vidare
och hur det går framåt. Varför gör vi detta? Jo, därför
att det är en modern politik. Alla de ansträngningar
som vi har i våra skolsystem för att ge både flickor
och pojkar en bra utbildning resulterar sedan i att
både flickor och pojkar, unga män och unga kvinnor,
också vill ha ett arbete. Men de vill också ha familj.
De vill också ha barn.
Vi ser vad som händer i Europa om denna många
gånger målkonfliktsfyllda situation inte går att lösa.
Då sjunker födelsetalen. En lösning, ett svar på detta,
det är en familjepolitik av nordisk modell. Det bör vi
också tänka på när vi här i kammaren hör en del tala
om att man håller på att avskaffa familjen och dess
betydelse. Det är precis tvärtom.
Ska familjer fungera i en tid då man vill kombine-
ra familj med yrkesarbete krävs den här typen av
medveten politik. Det är kristdemokratiska regering-
ar, konservativa regeringar, liberala regeringar och
socialdemokratiska regeringar som står bakom den
typen av målsättning för europeisk utveckling just nu.
Det bör vi också tänka på.
Annars är naturligtvis det år vi har framför oss
mycket präglat av EU-arbetet. Så här dags nästa
sommar, den 15 juni, har vi vårt avslutande toppmöte
i Göteborg. Jag har bara en mycket starkt känd för-
hoppning inför detta halvår: Måtte vårt ordförande-
skap bli folkligt förankrat! Jag är livrädd för en situa-
tion där det kommer att uppfattas som limousiner,
kostymer och dokumentportföljer. Ja, det är detta
också. Men det är framför allt ett pågående politiskt
samarbete mellan 360 miljoner invånares politiska
representanter för att göra Europa till en bättre konti-
nent att leva i. Det är en union som förbereder sig för
att ta emot nya medlemmar. Tänk vilken fantastisk
möjlighet med de tre baltiska staterna och Polen inne
i vår Europaunion! Och tänk att det är vi, Sverige,
som ansvarar för hela denna unions utveckling under
detta halvår!
De som tycker att vi förlorar makt och inflytande
genom att gå in i en större organisation där vi kanske
får släppa en och annan röst därför att vi välkomnar
fler medlemmar kan betänka detta ett ögonblick. Det
här är vad vi har tillbaka i direkt, uttryckligt an-
svarstagande: att själva få hålla i ordförandeklubban
och leda unionen under ett halvår. Det är en stor upp-
gift, men den måste förankras folkligt. Jag är överty-
gad om att den så småningom också kommer att ge en
större förståelse för och uppslutning kring det som vi
nu alla vill diskutera och i olika sammanhang analy-
sera, dvs. EMU-projektet.
Vi har också den sista tiden haft möjlighet att i
Sverige härbärgera samtal om fred i Mellanöstern.
Det är en god svensk tradition att stå värd för den
typen av aktiviteter. Jag vet att ni alla delar min star-
ka önskan att vi ska få en fred i Mellanöstern. Jag vet
att ni alla också inser de enorma svårigheter som
finns runtomkring detta. Men vi är med. Vi gör vår
lilla, konkreta insats, och vi är stolta över att få göra
det. Det är i linje med en internationalistisk tradition
som inte bara ska ta sig uttryck i ett aktivt arbete
inom EU utan också fortsatt, naturligtvis, ge Sverige
en plattform att agera i olika internationella samman-
hang.
Och vi lever verkligen i en spännande tid. Å ena
sidan har vi det mörka: Eritrea, Etiopien, Kosovo, hat,
gamla konflikter - näst intill olösliga problem, kan
det verka som. Sedan går det plötsligt över i en poli-
tisk utveckling som öppnar för någonting nytt. Vem
trodde för några år sedan att det som nu händer i
Korea skulle hända? Så förändrar sig världspolitiken.
Så försvinner successivt det kalla kriget. Så passar det
in i en utveckling där vi, också i Sverige, snart kan
komma till ett stopp för uppdelningen av Europa i öst
och väst genom att EU utvidgas.
Jag är optimistisk. Jag är stolt över det vi har ut-
rättat. Men jag är på inget sätt nöjd, tvärtom. Det
finns mycket kvar att göra. Men det vore fel att i
halvlek, för att använda en fotbollsbild, i mandatperi-
oden inte se vilka framgångar vi har nått. Det vore
också ett misstag att inte inse vad som nu ligger fram-
för oss - stora möjligheter och stora utmaningar,
naturligtvis baserat på fasta värderingar utgående från
det som i dag är modernt i internationell politik: att
man lyckas förena utvecklingen med jämlikheten. Så
drivs samhällen framåt. Så blir människors liv rikare.
Så bidrar vi till att befria människor. I vårt land har vi
gjort det i högre grad än på mycket länge genom att
pressa tillbaka arbetslösheten. Tack för det samarbe-
tet i riksdagen och fortsatt samarbete om att göra
Sverige bättre! Tack så mycket!
(Applåder)

Anf. 43 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Visst är det mycket som är bra i Sve-
rige, och visst är det mycket, Göran Persson, som har
blivit bättre i Sverige. Det ska vi glädjas åt. Men den
självbelåtenhet som präglade Göran Persson används
för att låta bli att göra det som behövs för att ta itu
med det som inte är bra.
Vi har hört det förr: det dukade bordet. En del av
er kommer säkert ihåg Socialdemokraternas valaf-
fisch från 1985: yuppien, sportbilen, dalmatinerhun-
den, allt är bra - precis när bubblan blåstes upp.
Jag tycker att det hade varit bättre om Göran Pers-
sons anförande hade präglats av framåtblickande -
gärna ta åt sig det som är bra men också fundera
kring vad vi gör åt det som är dåligt och som behöver
hanteras.
När Skolverket lämnar rapport efter rapport, som
man gjort under det här året, som visar på stora och
avgörande problem i både grundskola och det gymna-
sium som bär Göran Perssons egen prägel är det all-
varligt. Då borde statsministern uppehålla sig lite
grann vid vad vi gör åt det. Hur kommer det sig att
regeringen lägger fram ett förslag om lärarutbildning
som kommer att försämra kvaliteten när det gäller
lärarnas kunskaper när vi behöver förstärka och för-
bättra kvaliteten? Vad tänker Göran Persson göra åt
det faktum att nästan en fjärdedel av eleverna lämnar
grundskolan med underkänt i ett eller flera ämnen?
Att bagatellisera detta är inte bra. Det bådar inte gott
för framtiden.
Visst ska vi glädja oss åt att fler människor får ett
arbete. Efter spekulationsekonomi och annat som gått
snett är det viktigt att människor har arbete. Men det
är också viktigt att man kan försörja sig på sin ar-
betsinkomst. Då måste vi fundera kring skattesänk-
ningar för vanliga människor, för att på det viset
skapa rätten att försörja sig på sin egen lön och ha
kontroll över den egna vardagen, att räcka till. Det
ger också utrymme att efter eget val kunna minska sin
arbetstid. Det ska inte bestämmas åt alla.
Än värre, fru talman, är att Göran Persson inte
med ett enda ord berör samarbetet med Vänsterparti-
et. Det är ett dilemma, på två sätt, för oss alla. Det
ena är naturligtvis att den ohämmade populism som
vi har hört företrädas här i kammaren i dag skapar
problem. Vänsterns politiska inriktning skapar pro-
blem när det gäller att genomföra det Sverige behöver
för framtiden. Gudrun Schymans och hennes partis
väg är höga skatter och mer styrning: Vi ska bestäm-
ma åt människor. Det har framgått tydligt under de-
batten i dag. Men det är också ett dilemma att Social-
demokraterna samverkar med ett parti vars kongress
alldeles uppenbart har visat att partiet inte delar
mycket grundläggande värderingar om äganderätt och
andra saker som borde vara väsentliga också för So-
cialdemokraterna.
Det är dags för Göran Persson att ge inte bara
riksdagens kammare utan också svenska folket be-
sked: Ska samarbetet med Vänsterpartiet fortsätta,
med det pris det har både för allas vår framtid och för
de demokratiska värden vi alla hyllar?

Anf. 44 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att Bo Lundgren hade en fär-
digskriven replik, som väl inte var så där väldigt väl
avstämd med vad jag sade. Sådant händer. Det kan
man ha överseende med. Men för att vara väldigt
tydlig ännu en gång: Jag är glad att det går allt bättre
för Sverige, men jag är inte nöjd. Det finns ingen
självbelåtenhet. Jag vill faktiskt ge ett erkännande till
alla dem som arbetar i våra skolor och presterar bäst
resultat i Europa. Även en sådan här dag finns det
anledning att understryka detta. Det innebär inte att
man inte ser bekymren. De finns där. Men det ska
vara balans och sans, ingen attack som utgår från
något slags vilja till systemskifte. Det är vad det yt-
terst handlar om. Jag har inte haft tillfälle till denna
diskussion med Bo Lundgren om systemskifte i t.ex.
Stockholm och Skåne som drabbar vården hårt, men
vi får det säkert i höst i samband med vår stora
drabbning. Vi kommer tillbaka till frågan.
Vänsterpartiet höll inte någon lysande kongress.
Det har Gudrun Schyman själv klarat ut från talar-
stolen. Även hon var lite bekymrad över detta.
Det är sant att jag önskade henne lycka till inför
kongressen med att klara ut frågorna om kommunis-
men, att en gång för alla klippa de banden. Jag förstår
av referaten från kongressen att det inte blev så.
Efter kongressen har jag sagt - och det kan jag
upprepa inför kammaren - att vi har träffat uppgörel-
ser med Vänsterpartiets riksdagsgrupp. De tänker vi
stå för. Uppgörelserna i kammaren gäller, även om de
går på tvärs med Vänsterpartiets kongress. Det blir
självklart en möjlighet att testa detta ordentligt i sam-
band med höstens budgetarbete. Jag hoppas att Gud-
run Schyman har samma vilja - det var ju ingen
framgång - att få riksdagsgruppen att gå i den rikt-
ning man själv har gett uttryck för. I så fall kommer
det att fungera mandatperioden ut.
Riksdagen ser ut som den gör. Ni är alla lika
mycket värda. Ni har alla samma mandat från svens-
ka folket. Svenska folket förväntar sig att vi ska han-
tera de vi har beslut att fatta på ett sådant sätt att vi
kan skapa stadiga majoriteter. I den meningen finns
det en majoritet för den politik som regeringen vill
föra i riksdagen, som ofta är bredare än samarbetet
med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är en majo-
ritet som går långt in i den borgerliga delen av val-
manskåren. Vi ser många som i dag slår vakt om att
ta ut ordentliga skatter för att klara en bra gemensam
välfärd. Det är där vi har den stora ideologiska
spännpunkten i svensk politik. Det är där som Bo
Lundgren hittills - jag blev lite orolig när jag hörde
Alf Svensson i dag - har stått isolerad. Det är där
skiljelinjen går.
Samarbetet i riksdagen fortsätter med de uppgö-
relser vi har gjort. Jag önskar Gudrun Schyman all
framgång i hennes kamp mot kommunismen.

Anf. 45 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag använder mig inte av färdigskriv-
na repliklappar. Jag avskyr skrivna anföranden mer
än Göran Persson.
Den som lyssnade på statsministerns anförande
måste ha fått klart för sig att det var fråga om mycket
tillbakablickande. Nu är vi här, och det har gått bra.
En del har gått bra, en del har gått dåligt. Men det var
inte mycket som handlade om de problem som finns,
att det är deras uppgift att hantera dem, att se framåt
och fundera kring hur den nya tidens möjligheter ska
tas till vara. Det var inte det som statsministerns anfö-
rande handlade om. Det borde det har gjort.
Det är inte min kritik som framförs om skolan,
utan det är från dem som arbetar i skolan. Det är de
som har arbetat i skolan som i dag finns bland de
utbrända och långtidssjukskrivna. De har problem
därför att skolan inte fungerar. Ansvaret ligger hos
sittande regering. Det är den som får ta ansvaret och
fundera kring vad som ska hända.
Sverige behöver en förändring av det system som
innebär att vi har världens högsta skatter att betala.
Ett av problemen i skolan, vården och omsorgen är
rättstryggheten. Om höga skatter hade varit lösningen
på problemen hade det inte funnits några problem. Vi
har redan världens högsta skatter. Vi måste skifta från
ett sådant system så att människorna får större makt
och politikerna får koncentrera sig på det som är
viktigt och väsentligt, nämligen att finansiera en bra
skola och sjukvård, men inte att bromsa mångfalden
och alternativen. Tvärtom! Det är där möjligheterna
till framgång ligger.
Jag bekymrar mig mycket för det som Göran
Persson säger om samverkan med Vänsterpartiet. Den
ska fortsätta. Det som borde vara ett bekymmer för
kongressen, statsministern och oss alla kommenteras
med att det inte gör så mycket, Schyman kan göra
upp och det fungerar bra under hela mandatperioden.
Den som lyssnade på Gudrun Schymans anföran-
de vet att den politiken kommer att leda till budget-
förhandlingar med lite här och lite där, men ingen
långsiktig inriktning av politiken. Detta är inte bara
socialdemokratins problem. Må ni bli uppätna av
Vänsterpartiet! Det är ert problem. Men det är Sveri-
ges problem om de reformer Sverige behöver brom-
sas. Om ni hade velat välja en annan väg hade ni
kunnat göra det. Det skulle då finnas en majoritet i
Sverige för förändringar i beskattningen och arbets-
marknaden, så att fler kan få jobb, så att skolan kan
bli bättre och så att människor kan försörja sig på sina
arbetsinkomster. De möjligheterna hade funnits, men
Göran Persson har valt bort dem och har fortsatt med
det vänsterparti vars kongress har sagt att partiet
avviker starkt från gemensamma grundläggande vär-
deringar i Sverige.

Anf. 46 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Moderat politik duger inte för att
forma en majoritet i Sveriges riksdag. Det vet Bo
Lundgren. De gånger man har försökt sig på det har
det i regel slutat med elände för Sverige. Samma typ
av manisk upprepning kom också fram i dag i Lund-
grens anförande.
Jag kommer ihåg hur det var 1996. Sänk skatten
så klarar vi arbetslösheten. Sedan var det att sänka
skatten så ska vi klara tillväxten. Sedan var det att
sänka skatten så klarar vi statsfinanserna. Sänk skat-
ten! Nu ska det vara sänkt skatt för att klara tillståndet
i skolan och vården.
Det är en enda lösning på alla varierande sam-
hällsproblem vi kan se. Den gången den lösningen
fick praktiseras gick det illa för vårt land.
Vi har löst arbetslösheten, vi har löst tillväxten, vi
har löst moderniseringen av Sverige utan att ge oss på
jättelika skattesänkningar. Det har fungerat.
Den som tror att skattefrågan är det enda som av-
gör ett lands framtid och har en så endimensionell
uppfattning av politiken tror jag har missat någonting
väsentligt, nämligen att politik också måste bygga på
att vi tar ett gemensamt ansvar att hålla ihop en na-
tion. Det gör vi genom att gemensamt bidra, efter
förmåga, att bygga för det gemensammas bästa. Det
är där moderaterna inte räcker till för att forma en
riksdagsmajoritet.
(Applåder)

Anf. 47 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det är mycket bra att statsministern
sade att han blev orolig över mitt anförande. Det var
fullständigt ogörligt att utläsa det ur statsministerns
framträdande.
Göran Persson talar om hårda ideologiska skilje-
linjer. Det gör Göran Persson nu och då. Det är väl i
så fall bra om det finns rejäla ideologiska skiljelinjer.
När Persson eller någon av hans ministrar talar om
skattesänkning är det helt korrekt. När jag citerar
Mona Sahlin - in extenso - där hon säger att det är
bråttom med skattesänkningar finns det inga ideolo-
giska skiljelinjer. Då kommer det från hästens mun.
Tänk er om en borgerlig regering hade befriat 17
av landets 18 aktiemiljardärer från förmögenhetsskatt
på deras aktier! Fundera på hur det hade låtit i kam-
maren från perssonskt och schymanskt håll. Jag vet
inte hur det är med Miljöpartiet.
Vi kan vara övertygade om att varje frågestund
hade börjat med en kommentar för att markera en
ideologisk skiljelinje, ungefär som det var från 1994
och framåt. Jag begriper inte varför ingen doktorand
kan räkna ut hur många gånger de talade om ekono-
min innan de svarade på frågan.
Vi är helt överens om att arbetslösheten är ett gis-
sel. Nu sade Göran Persson så här: Vi har löst ar-
betslösheten. Han hade i en replik tidigare krävt av
oss att vi skulle känna att han visar ödmjukhet inför
detta. Vi har löst arbetslösheten, sade han. Det är ett
direkt citat. Persson virrar på huvudet när jag citerar
honom. Det kan jag inte hjälpa.
Regeringen vet ju att man inte har löst problemet
med arbetslösheten ensam. Vi vet ju vad exporten har
betytt för att få fart på Sveriges ekonomi. Vi vet ju
hur oerhört beroende vi är av internationell konjunk-
tur. Vi vet ju att exporten och suget drog i gång
svensk ekonomi. Sedan vill jag inte på något sätt
frånta Göran Persson och regeringen positiva, ange-
lägna och betydelsefulla insatser. Jag tror dessutom
att medlemskapet i EU spelade en avsevärd roll för
att få fart på exporten.
Statsministern önskade Tobisson lycka till med en
resa ut i världen för att sälja böckling. Det väckte viss
muntration. Det finns andra som har gett sig ut i värl-
den på försäljningsresor, och ännu håller man på och
sprätter i fiskrenset i KU. Vi får se hur det blir.
Vi är säkert också alla överens om att skolväsen-
det spelar en oerhört stor roll för morgondagens ar-
betsmarknad. När man nu hör lovsången till svenskt
skolväsende måste man ha rätt att ställa sig frågan om
Skolverket hade fel när det slog fast att gymnasiere-
formen misslyckats.
Jag hade dessutom tyckt att det hade varit väldigt
värdefullt om Göran Persson hade sagt någonting om
vad stöd- och stöttapartierna för fram med sådan kraft
som om det inte kostar någonting, nämligen arbets-
tidsförkortningen. Det hade varit värdefullt om Pers-
son hade tagit upp detta. Folk går nästan omkring och
tror att det inte kostar någonting. Det är något slags
halsstarrighet som gör att det inte sker.
(Applåder)

Anf. 48 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att Alf Svensson ska kvalifi-
cera debatten i ett avseende. När vi nu kompenserar
för egenavgifterna, som vi fick höja under våra krisår,
är det klart att vi gör det med glädje om vi slipper
låna till det. Men det Alf Svensson står för är ett
skattepaket som nästintill är identiskt med moderater-
nas. Jag har hört att hans ekonomiske talesman har
anslutit sig till uppfattningen att statsskatten ska av-
vecklas. Är det rättfärdigt att de som har det allra bäst
ställt ska ha de största skattesänkningarna? Det finns
en rättvisedimension också i skatter, Alf Svensson.
Den kanske åtminstone ett kristdemokratiskt parti
borde fundera över.
Vad gäller skolan vill jag säga så här: Var försik-
tig. Det finns sådant som ska kritiseras. Men vi får
inte hamna i läget att vi inte ser hur den svenska sko-
lan fungerar i relation till skolor i andra länder i värl-
den. Ser vi inte det förstår vi kanske inte så mycket av
den verklighet som skolan har att hantera i dag och
den verklighet som lärarna har att hantera och uppen-
barligen hanterar på ett sådant sätt att den svenska
skolan är den mest framgångsrika i Europa.
Det innebär inte att vi inte ser bristerna, men vi
ska vara rättvisa och sansade och inte använda den
typ av våldsamma angrepp som har riktats från talar-
stolen i dag för att ge oss på någonting som ändock i
långa stycken fungerar väl, men som i vissa delar
verkligen behöver reformeras.
Redogör för er skattepolitik, Alf Svensson, och
för varför statsskatten ska avskaffas med de gigantis-
ka konsekvenser det har för fördelningen i landet.
(Applåder)

Anf. 49 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Göran Persson vet väldigt väl hur vår
skattepolitik är presenterad i motionen. Det skulle
inte falla mig in att tro att landets statsminister inte
har tagit del av kristdemokraternas skattepolitiska
förslag. Men det är lika självklart som amen i kyrkan,
Göran Persson, att jag på den minut jag har kvar inte
kan presentera den.
Vi har inte föreslagit att statsskatten ska bort. Bo
Lundgren har sagt att detta ska ske på sikt. Han har
däremot inte berättat vad som ligger i begreppet "på
sikt". Göran Persson behöver inte göra ett så stort
nummer av det här i kammaren.
Sedan vet jag mycket väl att rättvisa hänger ihop
med skattepolitik. Det var bl.a. därför jag tog upp det
faktum att 17 av 18 av landets aktiemiljardärer - det
är inte småfolk, precis - slipper att betala skatt på
sina aktieinkomster.

Anf. 50 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Den sista effekten är ett resultat av
åtgärder som vidtogs under Alf Svenssons regerings-
tid, då man skattebefriade o-listan, som drev börsens
företag från a- till o-listan. För att rädda förmögen-
hetsskatten var vi tvungna att göra detta. Alf Svens-
son har aldrig haft ett intresse av att ta ut förmögen-
hetsskatt; det vet vi om.
Jag läser i Dagens Nyheter vad Mats Odell säger:
I ett längre perspektiv är det riktigt att ta bort stats-
skatten. Gå ut och säg det om ni strävar efter detta!
Driv den politiken, dvs. jättelika skattesänkningar för
miljoninkomsttagare och ingenting för dem som är
deltidsarbetare och låginkomsttagare. Säg det! Redo-
visa var ni står, och bär inte någonting som är oriktigt
till andra människor.
Låt mig sluta med att säga följande: Redovisa
nästa gång, Alf Svensson, hur det går i de landsting
där kristdemokraterna regerar ihop med moderaterna.
(Applåder)

Anf. 51 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag ska inte ställa någon fråga till
statsministern, men jag ska säga att jag också är und-
rande över sättet att beskriva situationen i skolan. Jag
kan inte ha något förhållningssätt till en undersökning
som Göran Persson står här och håller i, som ska
komma senare. Men jag gör som många andra av oss
förtroendevalda. Jag reser, träffar människor som
arbetar i skolan och träffar elever. Jag läser tidningar
och rapporter.
Jag kan se att ungefär var fjärde yngre lärare i dag
funderar på om han eller hon över huvud taget har
valt rätt yrke eller ska hoppa av. Man kan se att var
fjärde elev i grundskolan går ut utan att ha tillräckliga
kunskaper. Att stora grupper elever inte klarar sig
igenom systemet utan går ut utan riktiga kunskaper
kan inte vägas upp av att några - för all del många -
har passerat skolan och fått bra jobb i framtidsbran-
scher.
Jag tycker inte att man kan glida över detta som
om det inte var något problem. Det är ett stort pro-
blem att inte alla får de riktiga möjligheterna i skolan.
Det borde vi ägna större omsorg åt den dag då vi som
skolelever slutar skolan.
Det liknar lite den tudelning som vi har på annat
sätt i landet. Många av oss får möjlighet att nyttiggöra
oss en god ekonomisk utveckling, medan å andra
sidan en stor grupp, många svenskar, inte får den
möjligheten. Det är en sorts klyvning som liknar den i
skolan. Många klarar sig igenom, många kan få bra
jobb, många å andra sidan, en stor minoritet, går inte
genom skolan med riktiga kunskaper. På samma sätt
får inte många människor ute i landet möjlighet att ta
del av den ekonomiska välgång som ändå har skapats
i Sverige.
De här två frågorna betyder så mycket i det poli-
tiska arbetet inför valet. Vi kommer ihåg mantrat:
vård, skola, omsorg. Vård och omsorg tycker jag att
vi har klarat av rätt bra, men skolan är den del som
borde tas med lite större allvar än vad jag tycker
statsministern visade under debatten.

Anf. 52 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Nu har statsministern ingen talartid
kvar, men det kanske går att kommunicera medelst
nick, som det gjordes förra året här. Jag kommer att
ställa några frågor.
Den ekonomiska uppgång som vi lever i nu präg-
las tyvärr också av en hel del på minuskontot. Förut-
om utbrändhet, stress, ökade sjukskrivningar, ökad
läkemedelskonsumtion visar de gröna nyckeltalen på
en del problem med ökad miljöbelastning till följd av
det höga samhällstempot och den höga konsumtio-
nen.
Jag vill därför fråga statsministern om han delar
min uppfattning att läget nu är sådant att en arbets-
tidsförkortning är nödvändig och berättigad. Jag ser
ingen huvudrörelse över huvud taget, men jag hoppas
att statsministern funderar vidare på frågan.
Jag ställer en fråga till: Delar statsministern min
uppfattning att en 30-timmarsvecka och 20 % mer i
plånboken 2015 är bättre än en 40-timmarsvecka och
50 % mer i plånboken? Jag noterar att statsministern
tänker vidare också i den frågan.

Anf. 53 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Till Göran Persson: Är det värt att
rädda förmögenhetsskatten för att pensionärer som
har amorterat ned lånen på sina hus som taxeras upp
ska betala förmögenhetsskatt? Jag tycker inte det.
För övrigt hoppas jag att vi alla får en mycket
trevlig, fin och skön sommar men att vi inte glömmer
att vår uppgift är att fundera kring det framtiden krä-
ver och inte blicka tillbaka.

Anf. 54 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Alf Svensson ställde en fråga till
statsministern som statsministern inte heller hann
svara på. Jag tänkte svara på den. Det gällde vad en
arbetstidsförkortning kostar, eftersom en arbetstids-
förkortning inte är gratis. Nej, det är riktigt, en ar-
betstidsförkortning är inte gratis. Den kostar i något
lägre tillväxt, i en något mindre ökning av konsum-
tionsutrymmet. Men en bibehållen 40-timmarsvecka
är inte heller gratis. Stress och sjukskrivningar till
följd av ett högt samhällstempo kostar också. Miljö-
förslitningen till följd av den överkonsumtion som
faktiskt bli följden om vi inte minskar arbetstiden är
inte heller gratis.
Avslutningsvis skulle jag vilja poängtera att ett
perspektiv har saknats i dagens debatt. Det är barn-
perspektivet. Det är viktigt att se att så gott som all
politik har med barnen att göra och att frågorna fram-
står lite annorlunda betraktade i barnperspektiv.
I ett barnperspektiv är sänkt arbetstid en mycket
angelägen reform. Det är det bästa sättet att ge föräld-
rar och barn med tid för varandra. I ett barnperspektiv
är EMU inget neutralt projekt utan snarare ett barnfi-
entligt projekt. Det är bättre för barn med rörliga
växelkurser än med rörliga föräldrar. I ett barnpers-
pektiv är det uppenbart att det är de höga koldioxidut-
släppen som är problemet - inte bensinpriset. Vad är
friheten att tanka sin bil billigt mot friheten att kunna
vistas ute i solen utan att riskera hudcancer?
(Applåder)

Partiledardebatten var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 9 juni.

3 § Avsägelser

Talmannen meddelade att Matz Hammarström
(mp) avsagt sig uppdraget som ledamot i finansut-
skottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Talmannen meddelade att Yvonne Ruwaida (mp)
avsagt sig uppdraget som ledamot i skatteutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Talmannen meddelade att Birger Schlaug (mp)
avsagt sig uppdraget som suppleant i finansutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

4 § Kompletteringsval till finansutskottet och
skatteutskottet

Talmannen meddelade att Miljöpartiet de grönas
riksdagsgrupp på grund av uppkomna vakanser an-
mält Yvonne Ruwaida som ledamot i finansutskottet
efter Matz Hammarström, Birger Schlaug som leda-
mot i skatteutskottet efter Yvonne Ruwaida, Matz
Hammarström som suppleant i finansutskottet efter
Birger Schlaug samt Yvonne Ruwaida som suppleant
i skatteutskottet efter Birger Schlaug.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i finansutskottet
Yvonne Ruwaida (mp)

ledamot i skatteutskottet
Birger Schlaug (mp)

suppleant i finansutskottet
Matz Hammarström (mp)

suppleant i skatteutskottet
Yvonne Ruwaida (mp)

5 § Anmälan om särskilda företrädare för par-
tigrupperna

Med stöd av 1 kap. 7 § fjärde stycket riksdagsord-
ningen hade partigrupperna till talmannen anmält
följande personer att utgöra partiernas företrädare
från den 1 juli 2000 och för återstoden av innevaran-
de valperiod:

Sven Hulterström (s)
Per Unckel (m)
Lars Bäckström (v)
Göran Hägglund (kd)
Agne Hansson (c)
Bo Könberg (fp)
Marianne Samuelsson (mp)

Ersättare:
Britt Bohlin (s)
Beatrice Ask (m)
Inger Burman (v)
Maria Larsson (kd)
Birgitta Carlsson (c)
Kerstin Heinemann (fp)
Gunnar Goude (mp)

6 § Meddelande om statistiska uppgifter om
riksdagsarbetet

Talmannen meddelade att statistiska uppgifter om
riksdagsarbetet delats ut till kammarens ledamöter.
Statistiken skulle fogas som bilaga till detta pro-
tokoll.

7 § Meddelande om riksmötet 2000/01

Talmannen meddelade att riksmötet 2000/01
skulle inledas med upprop tisdagen den 19 september
kl. 11.00. Öppnandet skulle äga rum kl. 14.00 samma
dag.

8 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen anmälde att följande faktapromemori-
or om förslag från Europeiska kommissionen inkom-
mit och delats ut till kammarens ledamöter:
Meddelande från kommissionen om prioriteringar när
det gäller vägtrafiksäkerheten inom EU lägesrap-
port och klassificering av åtgärder. KOM (00) 125
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv
om ändring av rådets direktiv om utbyte av infor-
mation med tredje land KOM (1999) 748
Grönboken behandlar rättshjälp i civilmål: Problem
för parter i gränsöverskridande tvister.
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och
andra författningar om tillverkning, presentation
och försäljning av tobaksvaror. KOM (1999) 407

9 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1999/2000:109 till justitieutskottet
1999/2000:147 till socialförsäkringsutskottet
1999/2000:149 till socialutskottet

Förslag
1999/2000:RR12 till utbildningsutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående ärenden skulle förlängas till
fredagen den 22 september.

Motioner
1999/2000:MJ35 till miljö- och jordbruksutskottet
1999/2000:Fi54-Fi57 till finansutskottet
1999/2000:Ju35 och Ju36 till justitieutskottet
1999/2000:Sk31-Sk33 till skatteutskottet

10 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 15 juni

1999/2000:1076 av Ragnwi Marcelind (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Bristen på övervakare
1999/2000:1090 av Magnus Jacobsson (kd) till stats-
rådet Britta Lejon
Religionsfriheten i Sverige
1999/2000:1099 av Ragnwi Marcelind (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Polisen i Östergötland

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 19 september.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 12.25 på förslag av talman-
nen att ajournera förhandlingarna till kl. 12.40 då
avslutningen skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 12.40.

11 § Avslutning

Anf. 55 TALMANNEN:
Ärade riksdagsledamöter! Snart, mycket snart, får
också riksdagens ledamöter gå ut i denna ljuva som-
martid. Låt oss bara för ett kort ögonblick stanna upp
och något samla tankarna kring det som har varit och
kring det som ska komma.
Som talman har jag inte bara fler och större möj-
ligheter än de flesta att följa arbetet i denna kammare,
i riksdagen, och de gedigna insatser som görs av dess
ledamöter. Det blir också tillfälle i många samman-
hang - här hemma och i samband med internationella
besök - att i samtal och i anföranden informera om
riksdagen och det arbete som utförs här.
Det är då både naturligt och glädjande att alltid
kunna framhålla det som karakteriserar det demokra-
tiska arbetet i Sveriges riksdag - i dag också i ett
historiskt perspektiv. Det är den goda viljan till sam-
arbete, beredskapen att lyssna och kompromissa, för
att nå fram till långsiktigt hållbara beslut.
Det här är i mångt och mycket ett ganska gnetigt
vardagsarbete, inte sällan slitigt och oglamoröst, långt
bortom massmediernas sökljus. Men det är den nöd-
vändiga grundpelaren och förutsättningen för en god
utveckling av vårt samhälle, i trygghet och med re-
spekt för varje individs unika värde - det som är
demokratins kärna.
Det är en glädje att vara en del av detta arbete,
och det är en förmån att få lyfta fram detta goda ex-
empel i mötet med företrädare för länder där demo-
kratin ännu är skör och behöver vårdas, kräver stöd
och näring för att utvecklas och stärkas.
Det är vårt gemensamma uppdrag att tillsammans
arbeta för att riksdagen fortsätter att utgöra den cent-
rala och livaktiga arenan för demokratin och politi-
ken, för debatten och besluten. Kammaren har här en
nyckelroll med sin öppenhet och tillgänglighet. Vad
som här sker - och hur det sker - är avgörande för
medborgarnas uppfattning om riksdagen och dess
ledamöter. Riksdagens arbetsformer ska fungera väl
för att garantera stabilitet och styrka i riksdagens
beslut och för att ge riksdagens ledamöter en rimlig
arbetssituation.
Men vi har också ett gemensamt ansvar för att
formerna för vårt arbete tryggar och stärker medbor-
garnas tilltro till och respekt för riksdagen som lan-
dets främsta demokratiska institution. I utvärderingen
av de förändringar som görs av riksdagens arbetsfor-
mer, måste denna aspekt tillmätas stor betydelse.
Ärade ledamöter! Det goda samarbetet och viljan
att gemensamt komma fram till hållbara lösningar
präglar också arbetet i Riksdagskommittén. Tack vare
engagerade och kreativa insatser av ett stort antal
ledamöter och tjänstemän har betydande framsteg
gjorts under året med de huvudfrågor som kommittén
arbetar med - riksdagens ledningsorganisation, bud-
getprocessen, utvärdering och revision och riksda-
gens hantering av EU-frågor.
Ett uttryck för detta är det beslut som fattades i
tisdags i Riksdagskommittén, om förslag till ny Riks-
revision under riksdagen. Ett annat är den parlamen-
tariska riksdagsstyrelse som kammaren beslutat om
och valt och som börjar sitt arbete den 1 juli. Mot
slutet av hösten räknar vi med att detta omfattande
arbete med riksdagens organisation och arbetsformer
i sin helhet ska vara avslutat och förslag till beslut
framlagda.
Ärade riksdagsledamöter! Jag vill tacka er alla för
engagerade insatser under det gångna året. Ett särskilt
tack vill jag rikta till de vice talmännen, till riksda-
gens gruppledare och till kvittningsmännen för myck-
et gott samarbete. Tack också till kammarsekreteraren
och hans medarbetare, till riksdagens personal, vars
insatser och kompetens är ovärderliga för riksdagen,
och till de ledamöter och den personal som på ett så
förtjänstfullt sätt fullgjort sina uppdrag i Talmanskon-
ferensen och Förvaltningsstyrelsen, som nu haft sina
sista sammanträden.
Jag vill också rikta ett tack till regeringen för gott
samarbete och uttala förhoppningen att vi med ge-
mensamma krafter väl ska företräda Sverige under
det kommande ordförandeskapet i EU.
Ett alldeles särskilt tack vill jag rikta till två leda-
möter som lämnat riksdagen - Ingrid Näslund och Ulf
Kristersson - och till Dan Ericsson och Johnny
Ahlqvist, som kommer att lämna sina uppdrag i
sommar.
Dan Ericsson invaldes i riksdagen 1991 och har
verkat bl.a. inom arbetsmarknadsutskottet och jord-
bruksutskottet, sedermera miljö- och jordbruksut-
skottet, från 1998 som dess ordförande. Dan Ericsson
lämnar riksdagen i början av september för ett upp-
drag som kommunikationskonsult.
Ingrid Näslund kom in i riksdagen efter valet
1991 och har varit ledamot av utbildningsutskottet,
utrikesutskottet, Nordiska rådets och Europarådets
svenska delegationer. Ingrid Näslund fortsätter sitt
engagemang för utvecklingsfrågor, bl.a. som ledamot
av Sidas styrelse och i Kristdemokraternas råd för
demokrati och utveckling.
Ulf Kristersson kom till riksdagen 1991 med ett
engagemang inom det Moderata ungdomsförbundet,
till 1993 som dess ordförande. I riksdagen har Ulf
Kristersson bl.a. verkat inom socialförsäkringsut-
skottet. I april lämnade Ulf Kristersson ledamotsupp-
draget för näringslivet och ett utvecklingsuppdrag
inom IT-branschen.
Johnny Ahlqvist kom in i riksdagen 1985. Det är
främst arbetsmarknadsfrågorna som har engagerat
Johnny Ahlqvist, först som ledamot och sedan 1994
som ordförande i arbetsmarknadsutskottet. Den
1 augusti lämnar Johnny Ahlqvist riksdagen, men då
för att fortsätta sitt engagemang för dessa frågor som
direktör i Arbetsmarknadsverkets ledning med ansvar
för de arbetsmarknadspolitiska programmen.
Vi tackar Dan Ericsson, Ingrid Näslund, Ulf
Kristersson och Johnny Ahlqvist för deras insatser i
riksdagen och önskar dem varmt lycka till med de
nya uppdragen.
Ärade ledamöter! Arbetet under ännu ett riks-
dagsår närmar sig nu sitt slut, det första under detta
sekel och detta årtusende.
Werner Aspenström fångar med sina ord i dikten
Staden känslor och tankar som ett ögonblick som
detta rymmer:
Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
då jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.
Ärade riksdagsledamöter! Varmt tack för detta ar-
betsår. Jag önskar er en skön, vilsam och stimuleran-
de sommar, och jag önskar er hjärtligt välkomna åter
med nya krafter.
(Applåder)

Anf. 56 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Från riksdagens ledamöter ber jag att
få framföra vår stora uppskattning och ett varmt tack
till talmannen och till de vice talmännen. Jag vill
också vittna om vilken fröjd det är att arbeta ihop
med riksdagens personal och möta så mycket kunnig-
het och gott humör och ett engagemang som håller
även när vi behandlar sådana frågor som regelverket
för muddring eller förutsättningarna för värdepappe-
riseringen.
Det känns alldeles rätt - som vår talman här redo-
visade - att riksdagen nu utvecklar sitt arbete och
stärker sin förmåga att möta den nya tidens krav.
Vi vet också att det mitt i det välmående svenska
samhället finns människor med ett plågsamt utanför-
skap och en stark känsla av vanmakt. Vad kan vi
folkvalda göra så att människors vanmakt vänds till
framtidstro och delaktighet? Demokrati utan delta-
gande, det är som en fågel med bruten vinge. Därför
måste alla få chansen att vara med i demokratins
gemenskap.
Av andra parlament kan vi lära en hel del, men vi
får också konstatera att Sveriges riksdag med vårtor
och allt står sig väl i en internationell jämförelse. En
förklaring till det är kanske att vi ständigt strävar efter
att förbättra demokratins arbetssätt och att vi har den
goda traditionen att riksdagens talman tar ett stort
ansvar för att driva på demokratins utveckling. För
det vill vi rikta ett särskilt tack till talmannen.
Jag hörde en programledare i TV som sade att vi
riksdagsledamöter inte vet vad som händer i Sverige,
eftersom vi jämt sitter instängda i Riksdagshuset.
Strax därpå läste jag i en stor tidning där man tvärtom
tyckte att vi alldeles för mycket är borta från riksda-
gen. Enligt tidningen så har vi - hör och häpna - inte
mindre än fyra månaders semester varje år, nämligen
tre månader på sommaren och ytterligare en månad i
övrigt under året. Tidningen tipsar sina läsare att om
de gillar att lata sig på stränderna, då ska de satsa på
politik. Man skriver: "Är du inne på att göra politisk
karriär så kan du se fram emot många lediga som-
mardagar." Ack ja, dessa myter. Tänk om de kunde
spridas ut på Sveriges åkrar i stället för att spridas i
spalterna och i TV-kanalerna. Vilken härlig gröda vi
skulle få.
Trots allt tror jag att de flesta vet och förstår att
riksdagsarbetet måste vara mer än själva arbetet i
kammaren. Att vi gör uppehåll i kammararbetet är
inte samma sak som att vi därmed slutar med allt
annat riksdagsarbete. Tvärtom är det en given del av
vårt arbete att sommar, höst, vinter och vår vara akti-
va i vardagsverkligheten runtom i vårt land. Tillsam-
mans vet vi 349 mycket om vad som händer i Sveri-
ge. Det avspeglar sig bl.a. i att våra talmän klubbar
igenom beslut som gäller de stora frågorna för vårt
folk - arbete, välfärd och ekologisk framtid - men de
klubbar också igenom beslutsmoment med många
små vardagsnära rubriker, t.ex. måttbestämmelserna
för båspallar, hanteringen av fiskrens, ålhuttning,
hjulångaren Erik Nordevall, reptiler som säll-
skapsdjur och mycket annat i vår Herres hage.
Så jag tror att de i TV-huset får anstränga sig re-
jält om de ska samla ihop 349 andra personer som
tillsammans har lika stor kunskap om vardagsverklig-
heten runtom i Sveriges land.
Men visst ska vi erkänna att Sverige säkert kom-
mer att överraska oss även den här sommaren så att vi
än en gång står där med häpen förundran över vad
som händer i naturens parlament:
Nätvingens intensiva beredningsarbete i bladver-
ket, åkerhumlans chattande bland blomkalkarna, den
blågröna mosaiksländans utredning av näckrosbladen,
starar i prydliga delegationer som uppvaktar bärbus-
karnas näringsutskott, och så de många mötena med
taltrastkonferensen och småfåglarnas kvällsplenum,
där ingen bryr sig om att lämna kvittringsansökan.
Fru talman! Eftersom dagens datum den 15 juni
råkar vara Ulla Winblads födelsedag vill jag med Carl
Michael Bellmans ord önska talmannen, de vice tal-
männen, kammarsekreteraren och alla er som arbetar
i riksdagen liksom vice statsminister Lena Hjelm-
Wallén och hela regeringen att ni nu får chansen att:
Le åt daggens droppar
Se hur blomman öppnar sina knoppar
Hören lärkans sång i skyn
Ack vad en gudomlig syn.
Ett stort och varm tack till er alla.
(Applåder)

12 § Kammaren åtskildes kl. 12.58.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 1 § anf. 32 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.