Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:124

Torsdagen den 8 juni

Kl. 09.00 - 18.00

---

19.00 - 20.47

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------

1 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Ulf Björklund (kd) av-
sagt sig uppdraget som ledamot i bostadsutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.

2 § Kompletteringsval till vissa utskott och EU-
nämnden

Talmannen meddelade att Kristdemokraternas
riksdagsgrupp på grund av uppkomna vakanser an-
mält Helena Höij som ledamot i skatteutskottet och
som suppleant i socialförsäkringsutskottet, Ulf
Björklund som suppleant i EU-nämnden efter Dan
Ericsson samt Jan-Erik Ågren som suppleant i valbe-
redningen efter Dan Ericsson.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i skatteutskottet
Helena Höij (kd)

suppleant i socialförsäkringsutskottet
Helena Höij (kd)

suppleant i EU-nämnden
Ulf Björksund (kd)

suppleant i valberedningen
Jan-Erik Ågren (kd)

3 § Meddelande om anmälan till talarlistan

Talmannen meddelade att anmälan till talarlistan
för ärenden som skulle debatteras tisdagen den
13 juni skulle ske senast fredagen den 9 juni
kl. 16.00.

4 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU20
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och rege-
ringsärendenas handläggning.
Inledning (allmänna synpunkter)

Anf. 1 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Konstitutionsutskottet ber härmed att
få överlämna resultatet av sin årliga granskning till
riksdagens kammare för dess bedömning.
Konstitutionsutskottets uppgift är att granska hur
regeringen sköter sina ålägganden. En ledtråd för
utskottet är att hävda rätten, författningen och san-
ningen.
Den granskning utskottet har gjort i år är omfat-
tande och i inte så liten utsträckning kritisk. Om somt
är hela utskottet ense, om somt är vi oense. Det ut-
skottet redovisar i sitt digra betänkande - det som
kammaren har att ta ställning till - men inte minst allt
det underlagsmaterial som utskottet samtidigt bifogar
sitt betänkande är värt läsning för den som är intres-
serad av att försöka bedöma hur regeringsmakten
utövas och i vilken utsträckning regeringen följer de
principer i sin maktutövning som först och främst vårt
lands författning lägger fast.
En viktig fråga finns dessutom inte med i den
granskning som utskottet nu redovisar, nämligen
regeringens ansvar för statsministerns så omtalade
resa till Sydafrika. Här fortsätter granskningen för att
vi så långt det står i vår makt ska försöka klarlägga
vad som faktiskt har inträffat. Det är vår plikt att söka
sanningen. Framtiden får utvisa hur långt det är möj-
ligt att i detta hänseende komma.
Det som redovisas nu och som ska debatteras i
dag är emellertid mycket nog, Sydafrikaresan förutan.
Det handlar om regeringens förhållande till riksdagen
och dess utrikesnämnd. Det handlar om regeringens
hantering av den s.k. utnämningsmakten, dvs. vilka
som ska få vara chefer i våra statliga myndigheter.
Det handlar särskilt om en av de utnämningar som
har omtalats mycket under det senaste året, nämligen
förordnande av chef för Riksrevisionsverket. Det
handlar om regeringens diarieföring av brev - till
synes möjligen en liten fråga, men ändå aktualiseran-
de en av de viktigare principerna i vår författning,
nämligen öppenheten och därmed möjligheter för
medborgarna att ta del av den offentliga maktens
utövning. Det handlar om upphandlingen av tjänster
som staten är skyldig att göra enligt lagen om offent-
lig upphandling. Det handlar om orsakerna till sam-
manbrottet vad beträffar Telia-Telenor-avtalet. Det
handlar om regeringens samarbete - åtminstone än så
länge, får man möjligen tillägga - med Vänstern och
Miljöpartiet.
Vart och ett av dessa ämnen och flera härutöver
som utskottet också har granskat ger skäl till reflexio-
ner om hur regeringsmakten sköts. Senare debatter
under dagen får belysa dessa frågor mera i detalj.
I denna inledande diskussion finns det enligt min
mening snarast skäl att se till om det finns någon eller
några iakttagelser som förenar det som utskottet har
haft att säga om merparten av de ärenden vi har haft
anledning att granska. Låt mig ägna resten av detta
anförande åt att förmedla mina intryck och mina
övergripande slutsatser när granskningen ses i dess
helhet snarare än i dess delar.
Det finns nämligen enligt min uppfattning ett
slags regeringsmaktens arrogans som går som en röd
tråd genom flertalet av de frågor som utskottet i dag
redovisar. Låt mig exemplifiera vad jag menar genom
att se till några av de viktigare ärenden som utskottet i
dag redovisar för kammaren.
Se för det första på Österrikefrågan och Utrikes-
nämnden. Regeringen är enligt författningen skyldig
att samråda med Utrikesnämnden inför viktigare
utrikespolitiska ställningstaganden. Tvivelsutan är
sanktionerna gentemot Österrike ett exempel på så-
dant viktigare ställningstagande. T.o.m. företrädare
för regeringen har inför utskottet medgivit att det är
så. Desto mera förvånad blir man när företrädare för
samma regering samtidigt medger att man inte ens
övervägt att kalla den utrikesnämnd som är forumet
för sådant samråd till överläggningar.
Alternativt har det hävdats, kuriöst nog samtidigt
som man påpekar att man inte ens övervägt det, att
det inte fanns tid för att göra det man inte hade kom-
mit på att man bort göra. Inför utskottet har det sam-
tidigt visat sig att andra regeringar visst har funnit tid
- sådan tid att det varit möjligt att genomföra det som
den svenska grundlagen säger att en svensk regering
är skyldig till.
Det kan möjligen framstå som en petitess att krä-
va att andra ska få delta i ställningstaganden kring
viktiga utrikespolitiska frågor. Samtidigt är Utrikes-
nämnden ett organ som har tillkommit för att medge
den reflexion, den eftertanke och det intag av olika
idéer som stora ställningstaganden kräver. Så här i
efterhand har det dessutom visat sig att eftertanke
före beslutet i detta fall var mer än rimligt att efter-
fråga.
Men som sagt: Regeringen kom inte ens på tanken
att detta var en fråga som den borde ha underställt
också andra partier i de i författningen angivna orga-
nen.
Se för det andra, fru talman, på hanteringen av
chefen för Riksrevisionsverket! Låt oss för en stund
åkalla minnet av vad som hände för nästan ett år
sedan. Det var en lång sommar. I tidningar och i
samtal utanför tidningarna illustrerades en långbänk
som får andra att framstå som oljade blixten när che-
fen för RRV skulle förordnas fr.o.m. den 1 oktober i
höstas. Det var oändliga samtal, delvis inför öppen
ridå, och det var finansministerns vid det här laget
smått världsberömda enstaviga presskonferens.
Hela denna fråga skulle möjligen ha kunnat läggas
till handlingarna som ett olycksfall i arbetet om det
inte hade varit för det faktum att chefskapet för RRV
är av en alldeles speciell karaktär, som några av oss
har haft anledning att skriva i ett särskilt yttrande till
utskottets bedömning. Riksrevisionsverket ska ju
tillsammans med bl.a. konstitutionsutskottet granska
hur väl tingen sköts av makten. Därför är det maktens
uppgift att säkerställa att ingen skugga ska kunna
falla på den nödvändiga självständighet som verket
har att leva efter.
Utskottet påpekar för sin del enigt att det inte
fanns skäl att dra det här i långbänk på det sätt som
regeringen gjorde vid förordnandet av Inga-Britt
Ahlenius, som det blev till slut, ett par dagar före full
tid. Ett enigt utskott påpekar dessutom att finansmi-
nistern gjorde fel som inte diarieförde två viktiga
brev, som hade varit betydelsefulla för den offentliga
debatten i frågan, i tid. Enkelt uttryckt: Statsråd har
inte rätt att gömma brev i madrassen.
Se, fru talman, för det tredje på upphandlingen av
tjänster! Det kan låta lite tekniskt och knöligt för den
som inte har haft anledning att ägna sig åt det själv.
Den enkla principen är emellertid att staten, när den
beställer tjänster, ska fråga flera för att få fram det
bästa priset och den högsta kvaliteten. Det ska främja
konkurrensen och därmed statens rättmätiga skötsel
av de medel som staten har till sitt förfogande.
Ett enigt utskott påpekar att det på denna punkt
finns allvarliga brister på flera håll inom regeringen.
Det är så allvarliga brister att utskottet i ett fall inte
ens har kunnat utröna vem det är som är ansvarig för
bristen. Det påminner om det gamla uttalandet om att
det stundtals förefaller som om makten är någon
annanstans.
Att frågan om upphandling har sitt allvar säger sig
självt, inte minst därför att regeringen är ett föredö-
me, eller i varje fall borde vara det, för andra. Hur i
hela friden ska man kunna räkna med att andra ska
sköta sina ålägganden väl om regeringen inte gör det?
Utskottets eniga kritik på denna punkt är mer än be-
rättigad.
Se, fru talman, på Telia-Telenor-affären! I denna
fråga är situationen den att många av oss skulle kunna
säga: Vad var det vi sade? Många av oss varnade
innan detta avtal slutfördes för att en affär mellan
Telia och Telenor, i synnerhet på de villkor som då
redovisades, inte hade förutsättningar att bli fram-
gångsrik. Likväl sade naturligtvis alla vi som var
emot affären från början att det, när den väl var ge-
nomförd, var vår förhoppning att den skulle kunna
fullföljas med ett för båda de ingående företagen och
folken lyckligt slut. Så blev det nu inte.
Utskottet har genom flera förhör klarlagt i vilken
utsträckning regeringen skötte sina åligganden i en-
lighet med de avtal som träffades på ett sätt som gav
förutsättningar för framgång. Utskottet är inte enigt i
sin bedömning, men både majoriteten och minoriteten
understryker att mera kunde ha gjorts. Vi som är mera
kritiska till regeringen i detta hänseende säger oss att
regeringen genom näringsminister Björn Rosengren
helt enkelt nonchalerade att hantera problem som låg
i öppen dager redan när avtalet slöts och som sedan
briserade i sammanbrottet för affären åtta månader
senare. Björn Rosengrens uttalande om Norge, ove-
tande om TV-kameror som inte var avstängda, står
som ett slags symbol för hur hela Telia-Telenor-
affären sköttes.
Se till sist, fru talman, på utnämningsmakten, dvs.
hur regeringen har utnämnt statliga chefer! I denna
fråga har företrädarna för mitt parti, Moderaterna,
funnit anledning att vara särskilt kritiska i våra obser-
vationer. När det gäller statliga chefer och chefstill-
sättningar förefaller detta i allt större utsträckning bli
en fråga som närmast för tanken till partipolitiska
förläningar. Det handlar om vänner och bekanta som
har gjort regeringspartiet stora tjänster. Inför utskottet
medger t.o.m. statsministern att det ligger något na-
turligt i att det blir socialdemokrater och i någon mån,
har det visat sig, centerpartister som uppfyller de krav
på förtjänst och skicklighet som grundlagen stipulerar
för denna typ av tjänster.
Förlåt uttrycket, fru talman, men jag tycker att det
är politiskt skandalöst att hantera utnämningsmakten
på detta sätt. Det är politiskt skandalöst att göra det,
men det är också djupt oroande inför framtiden med
tanke på den svenska förvaltningstradition som byg-
ger på att endast statsdepartementens ledningar är
tillsatta på politiska grunder medan cheferna i vår
förvaltning är tillsatta på andra meriter. Jag vägrar
helt enkelt att tro att grundlagens bestämmelser om
förtjänst och skicklighet är särskilt applicerbara bara
på vissa typer av politiska företrädare.
Fru talman! Som jag började med att säga är vi i
utskottet naturligtvis inte eniga om allt. Vi är eniga
om underlagsmaterialet för de reflexioner och be-
dömningar som man kan göra från olika utgångs-
punkter. Att oenighet då och då uppstår om slutsat-
serna är inget konstigt. Det är ändå viktigare att det
finns underlag för andra att göra sina egna bedöm-
ningar om de frågor som utskottet har behandlat. Det
material som utskottet överlämnar till kammaren i
dag blir därmed en rik källa att ösa ur för den som på
egen hand vill bilda sig en egen uppfattning om hur
regeringsmakten har utvecklats och hur den står i
förhållande till de principer som vårt folkstyre anger
för maktens utövning.
Det är viktigt för vårt folk därför att det ger un-
derlag för ett öppet och demokratiskt samtal om
grunderna för Sveriges utveckling, men det är också
viktigt för den regering som utskottet har granskat.
Här finns vägledning för den som vill ta åt sig av
kritiken för en bättre tingens ordning, så att det blir
lite mindre makt och lite mer ödmjukhet inför folk-
styrets krav.
Fru talman! Utskottets granskning anbefalles till
läsning, till reflexion och till efterföljd.

Anf. 2 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Kammarledamöter! Det är frestande
att omedelbart begära replik på Per Unckel. Jag ska
dock hålla mig till den planering som utskottet har
och som jag har rättat mig efter.
Jag börjar med att konstatera att KU:s granskning
av statsråden har en mer än 200-årig tradition i den
svenska riksdagen. Den här uppgiften behölls vid den
stora författningsreformen 1974. Man kan också säga
att granskningen genom åren - jag har läst mig till ett
långt perspektiv - har haft varierande intensitet och
varierande kvalitet. Under de senaste decennierna har,
enligt min mening, kvaliteten i arbetet och också
engagemanget höjts avsevärt.
Att det är riksdagsledamöter som utför gransk-
ningen kritiseras då och då. Jag vill hävda att detta
ligger väl i linje med den nuvarande författningens
princip om folksuveränitet - den princip som bär upp
den svenska konstitutionen. I inledningen av kapitlet
om statsskickets grunder står att "All offentlig makt i
Sverige utgår från folket." För att undvika missförs-
tånd, som jag har utsatts för i annat sammanhang, vill
jag här också citera ytterligare en bit ur inledningen,
nämligen där det står att "Den offentliga makten
utövas under lagarna." Självfallet är det också en
viktig princip.
Det är just lagenligheten i regeringens beslutsfat-
tande som KU granskar. I regeringsformen uttrycks
det så här: "Konstitutionsutskottet skall granska stats-
rådens tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-
läggning."
Viktiga inslag i kontrollen av den offentliga mak-
ten i Sverige är öppenheten i förvaltningen, - se där
en koppling till diarieföringen av inkommande hand-
lingar - meddelarfriheten och yttrandefriheten. Däri-
genom ges varje medborgare möjlighet att delta i
kontrollen.
De riksdagsledamöter som anförtrotts uppdraget
att sitta i konstitutionsutskottet har ett stort gransk-
ningsansvar. Alla ledamöter av riksdagen har rätt att
hos KU påtala önskemål om granskning, men kan
också genom frågor och interpellationer i kammaren
direkt till statsråden delta i granskningen av rege-
ringsmakten.
KU:s granskning ifrågasätts då och då, ibland
också av en eller annan riksdagsledamot. Temat är då
att granskningen är värdelös därför att den utförs av
riksdagsledamöter: Det blir ändå bara partipolitik.
Här borde experter kopplas in är budskapet. Jag delar
inte den uppfattningen. KU:s granskning i nuvarande
former fyller en väsentlig uppgift i det offentliga livet
i Sverige.
Fru talman! Man kan också säga att granskning
och kontroll är på modet just nu. Honnörsorden är
oberoende, professionalism och expertis. Särskilt
oberoende är ett inneord. Man frågar sig emellertid
lätt: Oberoende av vem och av vad? Och man frågar
sig också vad som är den egentliga granskningsupp-
giften. Att döma vem som har rätt eller fel i politiska
frågor ska inte göras av oberoende experter. Den
uppgiften är väljarens suveränitet och den utför han
eller hon på valdagen.
För KU är det angeläget att hålla fast vid att
granskningen är konstitutionell. För den politiska
granskningen finns andra instrument i riksdagen och
ytterst avdöms de i politiken i de allmänna valen.
Att granskning och revision har trätt i förgrunden
under de senaste åren är kanske inte så konstigt. Jag
kan se två skäl, utöver det självklara att makt alltid
ska granskas. Jag talar här alltså om den offentliga
makten. Den privata makten i samhället, som är base-
rad på pengar och inflytande på annat sätt, är inte lika
lättgranskad.
Det finns alltså två skäl utöver dem som jag har
nämnt tidigare:
1. I tider med sämre resurser blir det angelägnare
att se till att skattemedlen används effektivt.
Väljaren ifrågasätter också mera numera, vilket
är bra.
2. Senare års uppmärksamhet kring vad som kal-
lats politikerskandaler har självfallet ökat moti-
vet för granskning. Det är också bra, både för
politikerna och för politiken.
Det kan också vara värt att i det sammanhanget
notera att pressen spelat en stor roll för att klarlägga
och blottlägga dessa förhållanden, ibland en större
roll än de som satts att granska verksamheten. Det
kan också vara ett memento för dem.
En viktig del av riksdagens kontrollmakt är förstås
revisionen. Den utreds nu inom riksdagen, och för-
slag om förändringar är att vänta. Det är därvid an-
geläget att förändringarna genomförs på ett sådant
sätt att förutsättningarna för KU:s granskningsarbete
inte rubbas.
KU:s granskning är i mycket liten grad reglerad i
regeringsformen. Därför vilar ett stort ansvar på ut-
skottet och dess ledamöter för att upprätthålla kvali-
teten i arbetet. Utskottet för också löpande samtal om
arbetets uppläggning och eventuella regler, men vi
vill samtidigt slå vakt om enkelheten och flexibilite-
ten i arbetet.
Fru talman! I debatten om KU:s granskning dyker
då och då också upp förslag om att utskottet ska ut-
rustas med ett effektivare medel i sitt arbete. Man
tänker i första hand på att de som utfrågas inför ut-
skottet ska tala under sanningsförsäkran, alltså ha en
plikt att tala sanning. Min utgångspunkt är förstås att
de som kommer till utskottet talar om vad de vet om
saken. Det är för övrigt endast statsråd i sittande rege-
ring som är skyldiga att ställa upp inför utskottet. Alla
andra kan välja att inte medverka. Det förekommer
också ibland.
En utveckling som innebär att utskottet blir mer
likt en domstol är enligt min mening inte önskvärd.
Domstolar ska förbehållas brottslighet. Om sannings-
plikt införs väcks också frågan om skyldighet att
inställa sig, vilket i sin tur reser frågan om sådana
rättsmedel som tvångshämtning eller vite vid vägran
att inställa sig. Det här riskerar att allvarligt fjärma
utskottets granskning från vad som från början var
avsikten - att riksdagen skulle utöva en konstitutio-
nell granskning av regeringsmakten.
Enligt min mening ska etiken i politiken och i för-
valtningen vara av sådan dignitet att de faktiska om-
ständigheterna i ett granskningsärende blir uppenba-
rade utan att utskottet utrustas med särskilda tvångs-
medel.
Fru talman! Utskottet presenterar i dag för riksda-
gen det granskningsbetänkande som är resultatet av
de anmälningar som har kommit till utskottet.
Det granskningsärende som gäller vissa delar av
Sydafrikasatsningen har blivit förskjutet i tiden och
kommer att redovisas senare för riksdagen.
Vissa av anmälningarna har väckt särskilt stor
uppmärksamhet och de ska senare under den här
dagen bli föremål för särskilda debatter. Jag avser
inte att föregripa de debatterna.
Vissa anmälningar är ur konstitutionell synpunkt
inte särskilt välgrundade. De får emellertid ibland stor
medial uppmärksamhet just vid anmälningstillfället.
Det är väl kanske poängen med anmälan. När utskot-
tets noggranna utredning långt senare redovisas upp-
märksammas den knappast alls. Årets skörd av an-
mälningar kring statsrådsuttalanden av varjehanda
slag ger bra exempel på detta.
För den som är intresserad av regeringsformens
regler för hur regeringar bildas erbjuder detta betän-
kande intressant läsning. Utskottet gör en genomgång
av de tio regeringsbildningar som har ägt rum sedan
1974, då den nuvarande författningen beslutades.
Även åtta misstroendeförklaringar under samma tid
redovisas. Slutsatsen är att reglerna har kunnat till-
lämpas på ett bra sätt, att Sverige kunnat regeras.
Värt är att notera att sedan 1970 och fram till nu
har Sverige haft majoritetsregeringar endast vid två
tillfällen, nämligen 1976-1978 och 1979-1981. Allt-
så under 4 av sammanlagt 30 år.
Grunden för denna genomgång av regeringsbild-
ningarna är en anmälan från moderat håll om att rege-
ringen efter valnederlaget 1998 inte avgick. Utskottet
konstaterar att detta inte krävs enligt regeringsfor-
men. Något uttalande görs inte av utskottet med an-
ledning av denna anmälan, som också omfattat
granskning av regeringens samverkan med Vänster-
partiet och Miljöpartiet.
Fru talman! Jag vill konstatera att utskottet kunnat
enas i det alldeles övervägande antalet ärenden. Det
är bra för utskottets och granskningens anseende. I
några ärenden finns reservationer eller särskilda ytt-
randen. Det är nog oundvikligt i allt granskningsar-
bete att de som granskar kommer till olika bedöm-
ningar.
I Telia-Telenor-affären innebär det att vi tolkar
innebörden av avtalet på olika sätt. Reservanterna
uttalar kritik mot att Björn Rosengren inte såg till att
fusionen fullföljdes, den fusion som reservanterna
reserverat sig mot i riksdagen.
Det är väl kanske bra att man kan ha det perspek-
tivet på granskningsarbetet, att man alltså tycker att
det var fel att det arbete som man egentligen inte ville
ha inte fullföljde.
Då kan jag något ägna mig åt att också kommen-
tera det som utskottets ordförande, ibland som ordfö-
rande, ibland kanske mer som gruppledare för Mode-
rata samlingspartiet och som reservant i utskottet, har
tagit upp när det gäller de sakliga frågor som finns i
det här sammanhanget.
Jag vill då poängtera att utskottet inte står bakom
en formulering som innebär att det här betänkandet
präglas av regeringsmaktens arrogans. Det är inte
utskottets uppfattning.
Jag vill också, utan att föregripa de kommande
debatterna, konstatera att i själva huvudfrågan om
Österrike, nämligen huruvida ärendet var av det sla-
get att Utrikesnämnden borde inkallas, råder ingen
oenighet. Vi är överens om att ärendet borde har
föredragits i Utrikesnämnden, men på grund av den
ventil som finns i konstitutionen för tidsskäl har vi
gjort olikartade slutliga bedömningar.
När det gäller andra frågor som t.ex. Riksrevi-
sionsverket och upphandling kan jag konstatera att
utskottets ordförande inte bara har redovisat utskot-
tets uppfattning utan då och då gått utöver vad som
kan återfinnas i utskottets betänkande som nu anmälts
till riksdagen.
Näst sist, fru talman, konstaterar jag att utskottet
inte heller har granskat Björn Rosengrens uttalande
om Norge. Det har inte anmälts, och det har inte hel-
ler funnits anledning att på utskottets initiativ granska
det. Det återfinns inga referenser till de uttalandena i
det utskottsmaterial som har presenterats här.
Till sist, fru talman, yrkar jag på godkännande av
den anmälan som utskottet gör och avslag på de
eventuella bifallsyrkanden till anmälningar i de reser-
vationer som finns redovisade.

Anf. 3 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag ska begränsa mig till två kom-
mentarer.
Den första är att jag naturligtvis inte begär att Gö-
ran Magnusson som företrädare för regeringspartiet
ska skriva under på min karakteristik att iakttagelser-
na för tanken till en regeringsmaktens arrogans. Men
det är likväl min iakttagelse att det förhåller sig så.
Utskottets uppgift har inte varit att granska sin egen
granskning i den meningen att ur denna plocka fram
de genomgripande slutsatser man skulle kunna dra.
Det är uppgiften för riksdagens kammare när vi nu
summerar vad granskningen har lett fram till.
Det är min starka känsla att ur dessa iakttagelser
utskottet gör i delar, växer ett intryck av en regering
som inte fullt ut behärskas av den känslighet, den
ödmjukhet, inför regeringsmakten som, enligt min
mening, bör vara den vägledande principen. Jag ex-
emplifierade med Utrikesnämnden, jag exemplifiera-
de med Telia-Telenor, jag exemplifierade med ut-
nämningsmakten, som alla pekar i samma riktning,
dvs. en regering som i för hög utsträckning har upp-
fattat sig vara en del av själva makten. Jag vill varna
för en sådan utveckling, fru talman, för jag tror inte
att den är bra för det vitala folkstyret.
Min andra kommentar gäller sanningsförsäkran,
som utskottets vice ordförande valde att ta upp. Jag
har ingen färdig uppfattning i denna fråga, men upp-
fattar det som ett mycket påtagligt problem att det
ärende som utskottet inte har kunnat färdigbehandla
inför dagens debatt beror på att helt och hållet mot-
stridiga utsagor står mot varandra. Om man kommer
fram till den slutgiltiga konklusionen att någon har
talat osanning inför riksdagens utskott, och att det i
dag inte kan uteslutas att denne någon kan vara leda-
mot av Sveriges regering, har inte bara utskottet utan
hela vår författning ett mycket uppenbart problem där
man inte bara kan säga att detta problem inte kan
lösas genom att sanningsförsäkran utfärdas. Man
måste kunna få fram sanningen om vad som har hänt.
Om det är möjligt att krypa undan sanningen har
författningen en brist.

Anf. 4 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ska inte frånta Per Unckel rätten
att ha en värdering av regeringen. Däremot behöver
jag inte instämma i den bara för att vi är ledamöter av
samma utskott. Jag tog upp frågan därför att utskot-
tets ordförande inledde den övergripande delen av
debatten, och det kan möjligen vara svårt att skilja på
rollerna som utskottets ordförande och utskottet som
sådant, där vi bör samla oss kring mer objektiva ställ-
ningstaganden, och rollen som gruppledare för Mode-
rata samlingspartiet. De värderingar av regeringen
som utskottets ordförande gjorde sig till tolk för åter-
finns inte i utskottets betänkande. Det är en värdering
som har lagts fram här i riksdagen. Det var det jag
ville poängtera.
Jag kan naturligtvis säga att Per Unckel upplever
regeringen, jag upplever också regeringen, vi upple-
ver samma regering, men vi upplever den på olika
sätt. Det är väl inte alldeles uteslutet att det också kan
vara ett av de resonemang som kan föras om de delar
av Sydafrikafrågan som vi granskar, nämligen att de
som har deltagit har upplevt och tolkat situationen på
olika sätt utan att de för den skull har en felaktig
inställning. Jag kan inte dela uppfattningen att det
mest intressanta är att det skulle vara någon ur rege-
ringen som inte talar sanning. Det kan också vara
andra som har varit inför utskottet som inte riktigt har
hållit sig till sanningen - om vi nu ska borra i detta.
Fru talman! Får jag också säga någonting om
upphandlingen. Jag vill poängtera, utan att falla till
enkel partipolemik, att det inte är första gången som
utskottet kritiserar regeringar för upphandlingsfrågor,
vilket Per Unckel väl torde känna till.

Anf. 5 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Utan att gå in på en diskussion om
frågan om Sydafrika - den granskningen är inte fär-
dig, vi vet inte vad slutsatserna kommer att bli, och
ärendet får anstå till dess utskottet är färdigt - vill jag
i det här sammanhanget fortsätta meningsutbytet
något kring behovet av att få veta hur det förhåller
sig.
Jag har aktat mig noga under hela Sydafrikadis-
kussionerna för att ha någon uppfattning om vem som
talar sanning och vem som inte gör det. Jag vet inte
svaret. Jag vet bara att det finns ett litet antal männi-
skor inblandade i de utfrågningar som utskottet har
haft där det är omöjligt att alla talar sanning. Det går
inte! Jag har uttryckt det så att ja och nej inte kan vara
sant samtidigt. Jag vet inte om denne som inte talar
sanning är landets statsminister eller om det är någon
annan av dem vi har frågat. Men blott det faktum att
vi står inför en situation där det är uppenbart att nå-
gon inte talar sanning är allvarlig nog, oavsett om det
är ett statsråd eller om det är någon annan.
Den iakttagelsen gör i sig att man i en allvarlig
författningsdiskussion inte kan vifta undan kravet på
att något kanske behöver göras för att säkerställa att
sanningen kommer fram. Om riksdagens konstitu-
tionsutskott ska kunna utöva sitt ansvar måste vi veta
att det som sägs är sanningen. Hur ska utskottet an-
nars kunna göra en bedömning av slutsatserna av det
som har skett?
Jag går inte längre än detta just nu. Men jag lovar,
Göran Magnusson, att jag kommer att återkomma till
denna fråga om det visar sig i att utskottet i Sydafri-
kaärendet inte kan klarlägga vad som faktiskt har
skett.

Anf. 6 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ser naturligtvis lika allvarligt på
själva sakförhållandet som utskottets ordförande Per
Unckel gör. Det är naturligtvis precis som jag sade i
mitt anförande, nämligen att min utgångspunkt när vi
får skriftlig material till utskottet eller när någon
utfrågas inför utskottet är att de som kommer till
utskottet talar om vad de vet om saken.
Men att omedelbart säga i den här frågan, och
möjligen finns det ytterligare frågor där utskottets
slutsats måste baseras på en bedömning där man inte
riktigt kan veta, att vi måste införa en sanningsförsäk-
ran eller en sanningsplikt - det finns olika former för
detta - leder till att utskottets arbete kan få en helt
annan karaktär och att det inte räcker med denna
sanningsplikt.
Precis som jag tidigare sagt är min uppfattning om
den etik som ska gälla i politiken, i administrationen
eller i förvaltningen att det ska bli uppenbarat för
utskottet vad som faktiskt förevarit i olika ärenden.
För att anknyta till en alldeles aktuell debatt från
TV i morse kan jag berätta att en reporter konstatera-
de att man hade frågat Göran Persson om förhållandet
till ett annat statsråd - alla känner till vad det handlar
om. Göran Persson hade då klarat ut hur det var enligt
hans uppfattning, varpå reportern omedelbart säger:
Ja, men du kan ju inte veta hur det är. För att du ska
veta hur det är måste du följa med in och själv se.
Om man har den relativa uppfattningen om folks
uttalanden blir det till sist en ohållbar situation. Då
uppstår snart frågan: Vem kontrollerar dem som kon-
trollerar och ska det till ytterligare kontrollapparater i
detta sammanhang? Jag tror att utskottet ska vara
mycket försiktigt med att initiera diskussioner och,
framför allt, förslag som innebär att det blir mer dom-
stolsliknande förhållanden i utskottet.

Anf. 7 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Den här granskningen är en vital del
av den svenska demokratin. Det visar ju också att vi
redan har fått en vital polemik kring vissa frågor i
granskningen. Det är inte alltid helt okomplicerat hur
man lägger bedömningarna. Jag återkommer senare
till detta.
KU:s granskning är tillsammans med riksdagsre-
visorernas arbete vad vi kan kalla för riksdagens lag
eller regelmässiga kontrollmakt visavi regeringen. Vi
ska alltså se hur regeringen har verkat under författ-
ningen. Dessutom har riksdagen den politiska kon-
trollen via frågor och interpellationer och via gransk-
ning och motionsskrivande med anledning av olika
regeringsförslag samt granskning av dessa förslag i
utskottsarbetet. Sedan är det folkets sak att bedöma
huruvida riksdagen utför sina åligganden på ett till-
fredsställande sätt.
Granskningsverksamheten, som den nu ser ut och
som Göran Magnusson förtjänstfullt redogjort för i
dess allmänna form, utgår från vad som kan kallas för
en folksuveränitetstanke, dvs. att det är inför väljarna
ansvariga och av väljarna avsättbara personer som
svarar för granskningen av regeringsmakten. Det är
utomordentligt viktigt att denna granskning av en del
av den offentliga makten utförs med noggrannhet och
stort allvar.
All offentlig makt, dvs. all makt som påverkar
samhällsutvecklingen, utgår inte från regeringen. Det
vore kanske önskvärt om vi någon gång i framtiden
fick ett förhållande där en lika omfattande och in-
trängande demokratisk kontroll kunde genomföras av
storföretagens bolagsstyrelser och näringslivets top-
par som den vi utsätter regeringen för. Det är en tanke
som vi kanske ska återkomma till i annat samman-
hang.
Det har ibland anförts kritik mot den här gransk-
ningen. Som alternativ förs fram att en ämbetsman-
nagranskning, en författningsdomstol eller liknande
skulle så att säga vara att föredra. Men det är att åsi-
dosätta det politiska systemet. Det är att göra att vissa
personer genom sin speciella utbildning, yrke eller
liknande sattes som kontrollörer över de av folket
valda representanterna i politiken. Detta är en i grun-
den elitistisk tanke.
Politiska frågor, hanteringen av statens medel och
hur staten uppträder gentemot medborgare och övriga
invånare har sina inskränkt formella sidor men är
nästan alltid delar i processer där värderingar också
finns med.
Det finns inga över samhällets sociala och politis-
ka motsättningar stående personer som är helt obero-
ende av samhällets sociala och politiska liv; detta är
illusioner. Även om vi i Sverige har en god ämbets-
mannatradition som föreskriver oväld och opartiskhet
och att man i allmänhet förtjänstfullt lever upp till
detta måste det vara inför väljarna ansvariga och av
väljarna avsättbara personer som drar de nödvändiga
slutsatserna och drar upp gränserna om så att säga
rättstillämpningens inriktning, den allmänna inrikt-
ningen.
Utskottet har vid årets granskning - även om po-
lemiken kanske låter annorlunda - varit hyggligt
enigt. Detta är det, tror jag, viktigt att slå fast. Det
visar att det har gått att få fram bra slutsatser på de
områden som vi har granskat. Endast fyra reservatio-
ner är knutna till det här ärendet. Till sin karaktär -
om jag ska karakterisera reservationerna - har de
svårt att hitta egentliga konstitutionella frågeställ-
ningar. Det är snarare värderingsmässiga och politise-
rande frågeställningar som kommer in.
Liksom Göran Magnusson reagerar jag på vad ut-
skottets ordförande säger om vilka slutsatser som kan
dras av detta eller vilka slutsatser som dras när det
gäller reservationerna - att det skulle vara fråga om
en sorts regeringsmaktens arrogans. Det målas upp en
bild av att det förekommer en arrogans i den nuva-
rande regeringen. Det är en allmän bild som på något
sätt är den gängse bild som ska präglas. Men det är
kanske lättvindigt att flirta med den. Om vi granskar
utskottsordförandens exemplifieringar finner vi att
det egentligen inte handlar särskilt mycket om arro-
gans. Han tar upp frågan om Utrikesnämnden och
Österrike. Mats Einarsson kommer senare att ut-
veckla hur vi ser på granskningen av den frågan.
Men där är problemet snarare den nya situation
som Sverige ställs inför som medlem av EU, där det
är nödvändigt att beslutsprocessen i vissa situationer
är väldigt snabb. Detta är inte uttryck för arrogans
utan för ett problem som en ny situation skapar för
den svenska politiken.
Man måste naturligtvis tänka över samrådsförfa-
randet och hur man i det politiska systemet ska
handla. Regeringen ska ju representera Sverige och
gör det i dessa sammanhang, men ibland ställs man
inför situationer där man på kort tid måste ge ett
snabbt svar om den svenska positionen.
Denna fråga har vi ännu inte löst på ett riktigt bra
sätt, och utskottsmajoriteten benämner det också i
betänkandet som ett problem vi måste tänka på. Men
jag tror inte att man bör förfalla till att säga att nå-
gonting som har orsakats av denna problematik är ett
uttryck för arrogans.
Den andra frågan som Per Unckel anför som ut-
tryck för regeringens arrogans gäller omförordnandet
av chefen för Riksrevisionsverket. Här kan man ju
göra en helt motsatt bedömning. Regeringen tog
egentligen alldeles för mycket hänsyn till personliga
krav och önskemål. Därför fattade man beslutet för
sent. Man kunde ha fattat beslutet om vilken person
man ville se som chef för detta verk mycket tidigare.
Det är ju regeringens verk, och därför äger regeringen
frågan om tillsättning av personer. Man kunde ha
fattat beslut utan detta hänsynstagande till personliga
önskemål.
Detta var inte nödvändigt, men regeringen agera-
de ju här med en viss beslutsvånda. Det skulle jag
nog vilja beteckna som motsatsen till arrogans.
Också frågan om tjänsteupphandling är ett dåligt
exempel på arrogans hos regeringen. Lagen om of-
fentlig upphandling är något komplicerad. Det är
utomordentligt viktigt att upphandlingar sker och att
det blir en lika behandling av de företag som existerar
på marknaden. De ska ha samma möjligheter att få
sälja sina tjänster till staten när staten behöver varor
eller tjänster.
Men lagen om offentlig upphandling är inte lätt
att tillämpa - det har vi nog kunnat konstatera. Vi kan
också se att regeringen själv har tillsatt arbetsgrupper
som ska försöka granska hur arbetet har gått och vad
man kan göra för att förbättra och förstärka sina ruti-
ner.
Visserligen uttalar utskottet på den här punkten en
samfälld kritik, men upphandlingsbrister har ju, som
Göran Magnusson påpekade, också förekommit hos
andra regeringar. Därmed skulle alla svenska rege-
ringar plötsligt betraktas som arroganta eftersom de
inte har levt upp till bokstaven i lagen om offentlig
upphandling vid olika tidpunkter. I annat fall förfaller
Unckels uttalande till att vara allmänt politikergnäll,
vilket kanske inte är värdigt en ordförande i KU.
Likadant är det när det gäller Telia och Telenor.
Vi ska återkomma och diskutera det senare. Visst - vi
har inte granskat Björn Rosengrens famösa uttalande
om karakteristiken av den norska staten. Men man
kan inte säga att det är ett uttryck för arrogans när
regeringen hävdar svenska intressen i en konflikt med
en annan stat i en affär. Att regeringen hävdar att
affärsmässiga principer ska ligga till grund för affären
är ju en politisk uppfattning.
Den borgerliga reservationen är, vilket jag ska vi-
sa senare under debatten, egentligen ganska obegrip-
lig. Den utgår från värderingar och är ett politiserande
aktstycke och inte ett konstitutionellt aktstycke.
Samma sak gäller egentligen utnämningsmakten.
Som Mats Einarsson senare kommer att visa var de
höga statliga tjänsterna förr i världen ett överklassre-
servat. Går vi lite längre tillbaka var de ett adelspri-
vilegium. Men nu är det ofta folk som åtminstone har
en varierad social bakgrund. En del beskriver det som
att de har gjort en klassresa innan de kommer dit. De
representerar t.ex. bonderörelsen eller arbetarrörelsen
och har sina rötter där.
Detta retar naturligtvis Moderata samlingspartiet,
som ju inte kan befria sig från att vara överklassens
parti. Men det är inte uttryck för någon arrogans att
regeringen utser folk. Man får verkligen leva med
frågan om man lever upp till det som står i den mode-
rata reservationen, nämligen att stödpartier har fått
många utnämningar. Det är framför allt Centerpartiet
som har fått det och varit ett stödparti. Vi andra är
samarbetspartier.
Men om detta skulle vara skäl att avsätta alla ge-
neraldirektörer, så kan jag tänka mig att det blir pro-
blem i ett framtida borgerligt regeringssamarbete.
Men det får väl lösas på den borgerliga kanten.
Det är alltså, fru talman, viktigt att vi håller tung-
an rätt i mun när vi diskuterar granskningen och inte i
onödan skärper den polemiska tonen. Granskningen i
sig har ett utomordentligt värde - riksdagen kan visa
på när fel begås och tala om vilka gränser och regler
som gäller. Det är egentligen tråkigt att regeringen
inte är företrädd här och sitter på plats och lyssnar
och tar emot de synpunkter som kommer fram i
granskningsdiskussionen.
Fru talman! Jag har varit med i några gransk-
ningsdebatter. Det är konstigt, men man glömmer
alltid något. Årets granskning har blivit ganska bra,
och det är inte minst tack vare den utomordentligt
skickliga personal som konstitutionsutskottet har till
hjälp. Jag har blivit den som har fått påpeka detta vid
flera tillfällen, och jag får väl ta det som en god tradi-
tion att jag återigen får rikta ett tack till utskottets
personal. Den har gjort att denna sakliga och kvalita-
tivt goda produkt som detta betänkande utgör har
kommit till stånd. Jag yrkar på godkännande av ut-
skottets anmälan i betänkandet och avslag på alla
reservationer.

I detta anförande instämde Göran Magnusson (s).

Anf. 8 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag hade väl kanske inte räknat med
att Kenneth Kvist skulle dra samma principiella slut-
satser av granskningsbetänkandet som jag gör. Av det
sista ärendet som utskottet har redovisat framgår det
att det finns ett nära samarbete mellan socialdemo-
kratin och Vänsterpartiet. Det känns i Kenneth Kvists
inlägg som att detta samarbete går igen också i kam-
maren i dag.
Det var uppenbarligen känsligt, det här med arro-
gansen. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att
säga att ett intryck tränger sig på av en regering som
är sig själv nog. Jag säger inte detta för att söka po-
lemisk strid utan för att varna. När en regering börjar
bli sig själv nog och inte uppvisar den känslighet som
en regering på parlamentarisk bas bör uppvisa, då rör
man sig ut mot en farlig zon av maktutövningen.
Jag kan använda ett par av de exempel som Ken-
neth Kvist anförde i motsatt riktning. Det främsta är
Österrikefrågan. Visst kan man beskriva det som att
situationen var ny. Men en regering som är känslig
funderar inför en ny situation en, två, tre och fyra
gånger på vad denna nya situation i så fall kräver.
En regering som förstår att man ska samråda med
andra enligt grundlagen säger: Hur ska vi nu hantera
detta för att kunna hantera den nya situationen? Den
meddelar inte att man över huvud taget inte tänkte på
saken. Här ligger beviset för arrogansen i öppen dag.
När denna bastion inte längre höll, säger man att tiden
inte räckte till trots att det inför utskottet har visats att
andra länder hann med mer än den svenska.
Förstå detta, Kenneth Kvist, och ta varning och
berätta för samverkanspartierna vilka slutsatser var-
ningen bör leda till.

Anf. 9 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Vi bör hyfsa debatten något. Det var
inte någon företrädare för regeringen som sade att
man inte tänkte på saken. Det var en tjänsteman i
Regeringskansliet som tog som självkritik att man
borde ha påpekat detta för regeringen, men faktiskt
inte tänkte på det.
Varför gjorde man inte det? Jo, därför att man
upplevde att det var väldigt knappt om tid och att
Sverige snabbt måste positionera sig till ett förslag
från Portugals statsminister. Man skulle kunna bli det
enda EU-land, förutom Österrike, som inte var med
på vagnen. Denna politiska bedömning fick ske
snabbt och ett uttalande göras fort utan att man hann
med detta.
Detta är en situation som vi måste problematisera
och som vi inte behöver vulgarisera.
Jag reagerar mot talet om arrogans. Det finns sä-
kert maktfullkomlighet både här och där i maktens
korridorer var de än finns. Det ska vi naturligtvis
granska. Men det är så lättköpt. Man målar upp en
bild av den nuvarande regeringen, nämligen att den
skulle präglas av att vara sig själv nog och vara arro-
gant, och stryker den bilden medhårs.
Om vi läser vårt betänkande och reservationerna
finns det inget belägg för något så starkt omdöme.
Det är viktigt att konstatera.

Anf. 10 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist måste ha tappat minnet
något i fråga om hur statsråden har sett på Österrike-
affären. Utrikesministern har inför vårt gemensamma
utskott medgivit att man inte tänkte på att kalla Utri-
kesnämnden. Här ligger själva nyckelfrågan. En rege-
ring som inte ens inser sina författningsmässiga för-
pliktelser är på det sluttande planet. Denna regering
behöver upplysas av ett utskott som vårt att här gäller
det att hålla sig till lag och författning och spela enligt
de regler som vi har varit ense om ska gälla för de-
mokratins utövande i vårt land.
Det andra exemplet, som jag inte hann med i min
förra replik, gäller utnämningsmakten.
Landets statsminister medger inför utskottet att
det är naturligt att förtjänst och skicklighet vid till-
sättning av statliga ämbeten i högre utsträckning
kommer att kunna appliceras på socialdemokrater och
centerpartister än på andra. Det medger statsminis-
tern.
Det ger mig skäl att understryka att detta också är
uttryck för en regering som har tappat perspektiven
på vad den svenska författningen säger om vår för-
valtningstradition.
Kenneth Kvist påpekar att vi har rört oss bort ifrån
ett adelsprivilegium vid tillsättningen av statliga
tjänster. Ser inte Kenneth Kvist att statsministerns
uttalande leder fram till ett nytt adelsprivilegium, men
i partipolitikens hägn?
Vi ska varken ha adel eller partipolitik. Vi ska ha
det författningen säger, nämligen de bästa männen
och kvinnorna som kan sköta de ämbeten som den
svenska staten behöver ha tillsatta.
Man ser inte det som står i blixtbelysning i ut-
skottets handlingar - här riktar jag mig även till Ken-
neth Kvist. Man ser inte de problem som maktutöv-
ningen uppenbarligen just nu rymmer inom sig.

Anf. 11 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Om man ska diskutera frågan om ut-
nämning realistiskt är det ju så att regeringen äger att
utnämna, och den ska göra det efter förtjänst och
skicklighet. Det finns inget fall där man konkret kan
belägga att man inte har tagit hänsyn till förtjänst och
skicklighet.
När det finns många personer i landet som har lik-
artad förtjänst och skicklighet kan det smyga sig in en
politisk värdering. Det är inte bra, men det kan det
göra. Det tror jag inte är unikt. Det skulle vara myck-
et intressant att se, där den politiska färgen är noter-
bar, hur det var under det borgerliga regeringsinneha-
vets tid. Nu går det inte att se eftersom det är en stor
politisk spridning på de människor som utsetts till de
tjänster som ligger under utnämningsmakten. Jag tror
att samma kritik som möjligtvis skulle kunna riktas
nu, kanske skulle ha kunnat riktas då.
Det är problematiskt, och öppenheten vid utnäm-
ningar skulle kanske kunna vara större. Icke desto
mindre är det, enligt vår grundlag, regeringen som
styr riket. Regeringen har under sig verk som ska vara
självständiga. Riksrevisionsverket är inget undantag,
utan har samma position som övriga verk. Det är då
naturligt att regeringen har en utnämningsmakt. Så
måste det vara. Det är ju egentligen bara därigenom
som regeringen styr riket.
Jag tror inte att man kan säga på någon saklig
grund att det är värre eller mer av politiskt gynnande
av de egna nu än det har varit under tidigare regering-
ar.

Anf. 12 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag ska börja med ett citat ur Grönkö-
pings Veckoblad: Sanningen har sin givna plats även
i politiken, men den får givetvis icke drivas så långt
att den motverkar våra mer övergripande syften.
Den som står för det här citatet är stadsrådet Joel
Eriksson i Grönköping. Det publicerades för något år
sedan.
Under vårens utfrågningar inför konstitutionsut-
skottet har man ibland fått en känsla av att de där
övergripande syftena varit lite väl mycket närvarande.
Inom det politiska livet är det inte ovanligt att vi
träffar på en del människor som är beredda att säga
vad som helst för att åstadkomma en effekt. I likhet
med Carl Hammarén kan vi i bästa fall möjligen,
möjligen hoppas på att det skulle kunna omfatta även
sanningen.
Men man får försöka vara glad i alla fall. Allt som
sagts i KU-utfrågningarna har ju inte varit lögn, även
om en del tycks sakna sjukdomsinsikt i ämnet, så att
säga.
Fru talman! Salig drottning Kristina hade troligen
rätt när hon medicinerade i frågan: Man bör säga
sanningen, men alla sanningar böra icke sägas.
Det är väl en instruktionsskyldighet som alla ny-
blivna politiker och även tjänstemän borde utsättas
för från sina äldre kamrater. Möjligen skulle man
också kunna tänka sig att vi alla fortlöpande höll oss
underrättade om detta, för att nu citera något ur rege-
ringsformen. Vi kan ju ha tappat bort den tidigare
instruktionen på vägen. Det kanske är lika lätt att göra
det som att glömma bort att diarieföra brev.
Fru talman! Sanningen är ju faktiskt inte något
som kan upphandlas på vilket sätt som helst. Den
finns ju där helt enkelt, helt oberoende av lagen om
offentlig upphandling.
Fru talman! Konstitutionsutskottet är ingen san-
ningskommission. När utskottet samlar material för
att få bakgrund till regeringens olika ageranden kan
ibland allmänheten bibringas uppfattningen att vi har
uppgiften att reda ut alla motstridiga påståenden som
framförs i det material vi får in eller i de utfrågningar
vi gör.
Men så är inte fallet. Det är bara de påståenden
som har relevans för vår granskning av regeringen
som vi egentligen är intresserade av, eller för att vara
helt korrekt - borde vara intresserade av. Det gäller
alltså huruvida de kan peka på hur regeringen har
agerat i förhållande till grundlagarna och i förhållan-
de till övrigt regelverk.
Fru talman! Om det t.ex. är så att en minister sä-
ger till en verkschef att vederbörande saknar sjuk-
domsinsikt, och de två har olika uppfattningar om i
vilket sammanhang påståendet framförs så är det föga
troligt att det ligger inom KU:s granskningsuppgift att
reda ut sammanhanget. Möjligen skulle man i margi-
nalen förstås kunna fundera omkring att om en mi-
nister hävdar att någon saknar sjukdomsinsikt så kan
det kanske tyckas lite märkligt att samma minister
anser att den tilltalade ändå har den förtjänst och
skicklighet som regeringsformen föreskriver. Men det
är mer i marginalen.
Fru talman! Konstitutionsutskottet framstår ibland
i den allmänna debatten som ett digitalt forum, dvs.
ett där det bara finns ettor och nollor. Det är vi som
har rätt och de andra som har fel, så att säga. Det är
min uppfattning att så är det faktiskt inte.
Visst, vi är alla människor. När jag för ca 30 år
sedan läste lite socialpsykologi så fick jag lära mig en
del om selektiv perception. Vi selekterar informatio-
nen som möter oss utifrån det grundläggande synsätt
som vi tidigt lagt oss till med. Och det konstitutio-
nella felet - ursäkta vitsen - har vi alla. Vi i opposi-
tionen söker förstås extra medvetet eller omedvetet
efter fel på regeringen, och de som stöttar regeringen
har lite mer överseende med eventuella felsteg. Men
även när vi skiljer oss åt i slutsatserna har vi oftast
gjort en grundlig gemensam analys.
Fru talman! Vid presskonferensen när vi presente-
rade det betänkande som vi i dag diskuterar sade jag
att det finns ett seriöst och konstruktivt samtalsklimat
i utskottet och att detta präglade vårens betänkande.
Och jag menar det. Så är det. Jag tror att det är väldigt
bra för utskottets anseende som granskare av rege-
ringen. Detta har ju även andra varit inne på tidigare.
Jag hoppas, fru talman, att det klimatet kan hållas vid
liv i fortsättningen också. Jag hoppas också att det
grönköpingska stadsrådet Joel Erikssons synpunkter
på sanningens förhållande till de övergripande syftena
i framtiden också kommer på skam.
Fru talman! Kammaren är ju ett retorikens forum.
I debatten i dag kommer vi nog att få se ett antal
debattsåpbubblor, som förmodligen inte kommer att
få något retorikpris. Men detta förtar inte den samlade
bedömningen av utskottets arbete att det blir så i
debatten.
Fru talman! Vi har enats om flera kritiska syn-
punkter på olika ageranden på regeringssidan.
Finansministern tycks ha saknat insikt - alltså
vanlig insikt - om hur det egentligen ligger till med
tryckfrihetsförordning och sekretesslag när det gäller
diarieföring av brev. Visst, till hans försvar kan sägas
att han var ny som minister. Men han var sannerligen
inte ny i politiken, och även landstingsråd och verks-
chefer måste ju följa reglerna om diarieföring för att
offentlighetsprincipen ska kunna upprätthållas.
Utskottet är också enigt i sina skrivningar om att
utnämningarna av t.ex. verkschefer måste ske inom
rimlig tid mellan utnämning och tillträde. Vi noterar
speciellt när det gäller förordnandet av chef för Riks-
revisionsverket att dröjsmålet var obefogat.
Fru talman! Den upphandling som regeringen gör
av externa tjänster har kritiserats för ofullständigheter
i vissa granskade fall - även detta i full enighet.
Utskottet har också granskat statsrådens uttalan-
den i vissa sammanhang och vi påpekar och upprepar
att det finns anledning till restriktivitet med uttalan-
den som kan tolkas som ingrepp i myndigheternas
verksamhet.
Fru talman! Kristdemokraterna står bakom enbart
två reservationer som fogats till betänkandet. Det
gäller dels Österrikefrågan och Utrikesnämnden, dels
icke-instruktionerna i Telia-Telenor-affären. Till dem
återkommer vi i särskilda debatter. Men det är intres-
sant att notera att grunden för denna vår kritik i båda
fallen bygger på passivitet från regeringens sida - helt
enkelt brist på handlingskraft.
Fru talman! KU:s granskning av regeringen får ju
inte några rättsliga effekter även om vi framför kritik
på några punkter. Vår granskning är egentligen ett
fortlöpande led i den offentliga debatten kring hur
regeringen sköter sitt uppdrag utifrån de begränsning-
ar som grundlagarna anger och det regelverk som vi
har för regeringens agerande. En väl genomförd KU-
granskning är den bästa preventiva åtgärden för att
regeringen ska vilja agera på ett korrekt sätt i förhål-
lande till regelverket. Konstitutionsutskottet har alltså
- oavsett vad dess kritiker säger - en viktig och bety-
delsefull uppgift i sin granskning av regeringen. Det
är också en viktig del i det tillitsskapande arbete som
är nödvändigt för en fungerande demokrati.
Fru talman! Jag vill instämma i Kenneth Kvists
beröm av kansliets arbete. Det är ofta väldigt tungt
och jobbigt, och med mycket övertid. Jag vill också
passa på att tacka för att vi har ett väl fungerande
presidium i utskottet.

Anf. 13 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Kontrollmakten är fundamental för att
demokratin ska fungera väl. Utgångspunkten är att
alla offentliga beslutsfattare som utövar makt ska
kontrolleras.
Konstitutionsutskottets uppgift är att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning. Utgångspunkten är att alla som utövar
offentlig makt ska kontrolleras. Det är viktigt med en
löpande granskning som upprepas år efter år.
Jag tycker att denna granskning är ett mål i sig,
utan att det därmed är ett mål att finna felaktigheter
som leder till kritik mot ansvarigt statsråd.
Det är ett värde i sig att den som utövar makt och
har makt att besluta också vet att besluten och tjäns-
teutövningen granskas. Granskningen i sig är ett vik-
tigt demokratiskt instrument som måste hanteras med
mycket stor respekt och varsamhet.
Det sägs ofta att detta hänger på om vi som grans-
kare kan hålla fast vid granskningens konstitutionella
karaktär. Det innebär att vi som ledamöter i KU ska
hålla politiska värderingar vid sidan om.
Jag måste också konstatera, efter några år i kon-
stitutionsutskottet, att det naturligtvis är mycket be-
gärt att inte komma fram till olika ståndpunkter på
grund av just olika politiska tillhörigheter. Men trots
allt, utan att ha så stor erfarenhet av granskningsären-
dena, så måste jag som representant för Centerpartiet
säga att jag har en stor respekt för det öppna förhål-
lande som hela utskottet har gentemot den regerings-
makt som vi är satta att granska.
Fru talman! All offentlig makt utgår ifrån folket,
och riksdagen är dess främsta företrädare. Riksdagens
företrädare i konstitutionsutskottet har till uppgift att
granska makten, men ej att vara domstol. Den
granskning som konstitutionsutskottet är satt att ge-
nomföra är till för att förebygga missbruk av makt.
En bra genomförd granskning har till uppgift att ut-
veckla demokratin och försöka utveckla dess arbets-
former samt att vara uppmärksam på att det konkreta
maktutövandet också förändras över tid.
Därför är dagens debatt en viktig del i uppdraget
att ständigt återvinna de demokratiska värdena och
ständigt göra nya och överraskande granskningar av
den makt som är beroende av folkets vilja.
I dagens granskning återfinns ett flertal ärenden
som från utskottets sida har granskats men ej marke-
rats som något konstitutionellt avvikande eller an-
märkningsvärt. Jag vill påstå att det är lika viktigt att
på detta sätt avgöra och redovisa att makten har rätt
att både hantera och agera på eget mandat, utan att
det för den skull är konstitutionellt fel - trots att det
politiskt kan vara mycket anmärkningsvärt.
Jag vill dock påpeka att för att granskningen ska
vara och bli effektiv krävs en mångfald av granskare.
Som centerpartist vill jag säga att mångfalden av
medier är mycket viktig, och antagligen det avgöran-
de för att granskningen ska bli effektiv och också nå
resultat.
Dagens granskning visar också vikten av att
granskningen faktiskt får ha sin tid. Ibland kan det
vara av värde att ärenden t.o.m. ligger till sig. Jag
måste i ärlighetens namn säga att det är en åsikt som
jag har tagit till mig efter den här hanteringen. Det är
svårt att avgöra vid själva anmälningsförfarandet
vilket ärende som i slutändan är konstitutionellt vik-
tigt.
Årets granskning innehåller ett flertal ärenden
som medialt fått en oerhört stor uppmärksamhet, men
vars konstitutionella karaktär ändrat sig under ut-
skottets hantering och utfrågning. Så har t.ex. skett
vad gäller regeringens utövande av utnämningsmak-
ten och ansvar för chefstillsättningar.
Fru talman! Även om ärendena inte ska debatteras
i inledningen vill jag ändå lyfta fram några ärenden
utifrån Centerpartiets ställningstaganden. Det gäller
regeringens skyldighet att överlägga med Utrikes-
nämnden som också fått en annan karaktär än vad
själva mediedebatten inledningsvis stod för.
Fru talman! Vi i Centerpartiet anser att gransk-
ningens första ärende om regeringens skyldighet att
överlägga med Utrikesnämnden i ett långsiktigt de-
mokratiskt perspektiv kanske är det viktigaste ärendet
som vi i dag hanterar. Jag ska inte fördjupa mig i
ärendet, men det är ett exempel på det jag inlednings-
vis sade, nämligen att maktens arbetsformer ständigt
ändras över tiden. Därmed är en löpande och åter-
kommande granskning väldigt avgörande för att kun-
na få den här belysningen.
Anmälaren ifrågasätter om inte regeringens
handlande borde ha föregåtts av överläggningar i
Utrikesnämnden. Ärendet visar hur det svenska
medlemskapet i EU ställer stora krav på nya arbets-
former. Vi måste vara uppmärksamma på att ärenden
med stämpeln brådskande, som i fallet Österrike, inte
får innebära att man bortser från krav på överlägg-
ningar med Utrikesnämnden.
Ärendets anmälan visar vikten av att just finna ar-
betsformer så att EU-medlemskapet inte blir ett red-
skap eller en ursäkt för att bortse från svenska kon-
stitutionella krav. Vi i Centerpartiet anser inte att
brådskan var nödvändig och inte heller att statsmi-
nistern och utrikesministern med rätta kan hänvisa till
kravet på snabbhet och att det var många länder in-
blandade i det här fallet. De involverade statsråden,
som faktiskt ansåg att ärendet var av större utrikespo-
litisk vikt, borde ha varit mycket uppmärksamma på
kravet på överläggningar med övriga svenska partier.
Jag återkommer i detta ärende senare då ärendet i
sig har flera dimensioner som Centerpartiet politiskt
har tagit hänsyn till. Centerpartiet har i detta ärende
ställt sig bakom den reservationsskrivning som anger
att statsråden Göran Persson och Anna Lindh har
underlåtit att i tid hålla Utrikesnämnden underrättad
och att detta inte kan vara förenligt med bestämmel-
serna i regeringsformen.
Ett ärende som förekommit i mediedebatten under
lång tid och nästan haft karaktär av TV-drama är
ärendet om näringsminister Rosengrens tjänsteutöv-
ning i samband med Telia-Telenor-affären och om
regeringens hantering av samarbetet äventyrat stora
belopp av skattebetalarnas pengar. Här anser Center-
partiet att majoritetens ställningstagande inte gått
tillräckligt långt. Centerpartiet ställer sig därmed
bakom den reservationsskrivning som anger att rege-
ringen måste anses haft skyldighet att tillse att avtalet
fullföljdes.
Fru talman! Även om debatten inledningsvis har
haft ett annat tonläge, tycker jag att KU:s granskning
på ett bra sätt visar en enighet i de flesta bedömning-
ar. Det är bra. Det finns dock några avvikande stånd-
punkter där Centerpartiet ansett att majoritetsskriv-
ningen inte gått tillräckligt långt.
Fru talman! För de intresserade vill jag uppmärk-
samma att KU:s granskningsbedömning på ett mycket
rakt och öppet sätt har kritiska formuleringar även om
Centerpartiet ibland har kommit till en annan slutsats
och därmed valt en annan formulering. Jag tror att det
är värdefullt för konstitutionsutskottets fortsatta ar-
bete. Det har ju ett antal talare sagt tidigare också.

Anf. 14 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Konstitutionsutskottets granskning -
konstitutionellt värn eller politiskt redskap? Det är
titeln på en intressant uppsats som lades fram 1998
vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala uni-
versitet. Författaren heter Lars Davidsson.
I mitt inledningsanförande vill jag ta upp hans
synpunkter på de senaste årens KU-granskningar
innan jag översiktligt kommer in på några av de frå-
gor som är föremål för årets granskning.
Författaren har studerat olika aspekter på KU:s
granskning under 20 år med början riksmötet 1975/76
och fram t.o.m. riksmötet 1995/96. Hans syfte har
varit att försöka klarlägga om granskningen främst
varit konstitutionell och juridisk eller politisk till sin
natur.
KU:s granskning består ju av två delar. Det hand-
lar dels om initiativet till granskningen, dels om ge-
nomförandet av granskningen. De här båda kompo-
nenterna behandlar han var för sig, eftersom det i
realiteten rör sig om två skilda fenomen. Det gäller
dels riksdagsledamöternas benägenhet att använda
anmälningsförfarandet för politiska syften, dels ut-
skottsledamöternas benägenhet att lägga politiska
aspekter på granskningen av konstitutionaliteten i
agerandet hos dem som är föremål för granskningen.
Anmälningarna till KU får ju ofta uppmärksamhet
i massmedierna. Det här avspeglas ofta i att anmäl-
ningarna är knutna till dagspolitiska händelser. Så är
det också i samband med årets granskningar.
Anmälningarna lämnas in under hela riksdagsåret
och är alltså knutna till det ärende de berör, men
granskningens resultat presenteras bara en gång om
året. Författaren menar att detta medför att anmäl-
ningarna är tacksamma politiska instrument - det
kostar ju ingenting att lämna i en anmälan. Det ger
publicitet för anmälaren och negativ publicitet för den
anmälda. Resultatet, i de fall det inte visar sig över-
ensstämma med anmälarens anklagelser, riskerar inte
heller att få lika stort genomslag som anmälan får,
eftersom resultatet publiceras långt efter det att ären-
det har förlorat sin koppling till dagspolitiken.
Av uppsatsen framgår också att effektiviteten i
anmälningarna är mycket låg, dvs. det är ovanligt att
ett ärende leder till kritik mot den som granskas. Det
kan ju med andra ord verka tämligen improduktivt att
använda anmälningarna med tanke på att de ska leda
till kritik som skadar statsrådet eller regeringen poli-
tiskt.
Andelen eniga frianden under den studerade peri-
oden var i förhållande till den totala ärendemängden
hög, och så är det ju också i år.
Men jag tycker att det är intressant att författaren
också konstaterar att trots de ymnigt förekommande
politiska anmälningarna bemödar sig anmälaren i den
övervägande delen av fallen att försöka göra någon
form av konstitutionell koppling.
När det sedan gäller den andra delen av gransk-
ningen - den som handlar om genomförandet, dvs.
den uppgift som vi KU-ledamöter har - drar författa-
ren, utifrån data i sin studie, den slutsatsen att KU:s
granskning av statsrådens tjänsteutövning kan klassi-
ficeras som i huvudsak konstitutionell snarare än
politisk.
Det största måttet på om granskningen varit opo-
litisk och konstitutionellt inriktad har varit graden av
enighet i utskottets granskningsbetänkanden, menar
författaren. Resonemanget bakom detta är att så snart
en part vill blanda in politiska överväganden i betän-
kandet kommer enigheten att försvinna, eftersom
utskottet är parlamentariskt sammansatt och således
består av en samling politiska motståndare. Men till
detta kan ju komma fall där utskottets ledamöter gjort
en konstitutionell bedömning av ärendet och kommit
till olika slutsatser.
Sammanfattningsvis menar författaren att KU ut-
för en i huvudsak opolitisk granskning. Han ger alltså
utskottet ett gott G eller kanske t.o.m. ett VG.
Han ifrågasätter om enigheten skulle bli radikalt
större om utskottets uppgifter skulle övertas av juris-
ter. Det är ju någonting som har framförts vid olika
tillfällen.
Fru talman! Den här uppsatsen gör enligt min me-
ning en bra analys och beskrivning av KU:s gransk-
ning under en viktig tioårsperiod med regeringar av
olika politiska kulörer. Det är skälet till att jag inför
den fortsatta granskningsdebatten i dag vill rapportera
om studiens slutsatser till mina kolleger i riksdagen.
Fru talman! Förra årets granskningsdebatt kom ju
mest att handla om det ärende som rörde regeringens
agerande vid Europadomstolens prövning av målet
mellan Torgny Gustafsson och svenska staten. Vi var
många ledamöter som med rätta var upprörda över
det sätt som ärendet har hanterats av facket och rege-
ringen. Den granskningsdebatt vi håller i dag kan
tyvärr inte omfatta det som blir årets största och svå-
raste granskningsuppgift, nämligen den som handlar
om statsministerns Sydafrikasatsning.
Men det finns ändå andra stora frågor att behandla
i dag. Jag vill först peka på Telia-Telenor-affären, där
Folkpartiledaren Lars Lejonborg står som anmälare.
Den här frågan har föranlett en lång och intensiv
debatt i utskottet där meningarna går mycket tydligt
isär mellan de borgerliga å ena sidan och s, v och mp
å andra sidan. Vi från den borgerliga kanten anser att
Björn Rosengren inte har uppfyllt sitt ansvar som
statsråd och chef för Näringsdepartementet när det
gäller att vårda aktieägaravtalet. Han förtjänar därför
kritik för sitt sätt att sköta, eller snarare att inte sköta
Telia-Telenor-affären. Jag kommer att utveckla det
närmare när den frågan kommer upp.
Folkpartiet delar en reservation med moderaterna
när det gäller kulturminister Marita Ulvskogs hand-
läggning av frågan om subventioner för digitalavko-
dare. Frågan gäller om statliga medel används på ett
sätt som står i strid med KU:s tidigare uttalande om
detta.
Jag vill också nämna den borgerliga reservationen
rörande regeringens skyldighet att överlägga med
Utrikesnämnden. Statsministerns och utrikesminis-
terns sätt att helt nonchalera, ja inte ens tänka på
kontakterna med ledamöterna i Utrikesnämnden eller
ens partiledarna i den här viktiga frågan om EU:s
bojkott av Österrike är verkligen upprörande.
Jag utvecklar senare i debatten min kritik i de här
frågorna. Jag står naturligtvis bakom samtliga Folk-
partireservationer, men nöjer mig med att yrka på
godkännande av anmälan i reservationerna 1 och 4.

I detta anförande instämde Åke Sandström (c).

Anf. 15 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det var en påpasslig och intressant
redovisning som Helena Bargholtz gjorde av den
akademiska uppsatsen från Uppsala.
Det är viktigt att anmälningarna till konstitutions-
utskottet inte är politikens förlängning - man förlorar
en politisk fråga och sedan anmäler man den till KU
därför att man vill fortsätta och skapa massmediala
poänger. Det har säkert förekommit.
Samtidigt vill jag betona att det är oerhört viktigt
att ledamöter tillsammans är vaksamma och natur-
ligtvis anmäler så mycket som möjligt, gärna fler än
de regelmässigt ca 30 anmälningar som KU får. Men
då måste man tänka på att det ändå ska ha en konsti-
tutionell substans.
Jag tänkte på detta med politiserande anmälning-
ar. Telia-Telenor-affären karakteriserade Helena
Bargholtz själv i utfrågningen med orden: Detta är
anmält därför att det är vår absoluta övertygelse att
det politiska systemet i princip inte är lämpat för att
utöva företagsledning och företagsägande. Bakgrun-
den till Folkpartiets anmälning av Telia-Telenor-
ärendet är deras politiska ståndpunkt och synpunkter
på staten som företagare. Den är egentligen inte en
konstitutionell anmälan utan just precis en sådan där
politikens förlängning som Helena Bargholtz för-
tjänstfullt drog fram och visade förekommer när det
gäller anmälningar.

Anf. 16 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill konstatera att riktigt rätt cite-
rar inte Kenneth Kvist mig. Jag har själv tittat på det
här, och jag kommer att utveckla det när vi kommer
till det ärendet. Som mycket klart framgår av anmälan
om granskning handlar det om att veta hur det här har
gått till och ansvaret för detta, och det är en politisk
fråga. Att det sedan också finns med att vi inte gillar
det här är självklart. Men jag vill framhålla att det
inte är grunden för anmälan. När detta beslut var
fattat av riksdagens majoritet var det självklart från
den borgerliga sidan att det här måste skötas på ett
konstitutionellt riktigt sätt.

Anf. 17 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Vi ska väl inte kriarätta varandra.
Men om jag läser innantill och citerar alldeles exakt
så sade Helena Bargholtz: "Ett av skälen till att Folk-
partiet vill ha denna KU-prövning är vår absoluta
övertygelse om att det politiska systemet i princip inte
är lämpat för att utöva företagsledning och företagsä-
gande."
Det må vara Folkpartiets åsikt och den ska natur-
ligtvis Folkpartiet föra fram i politiska debatter om
principerna för statligt företagandes för- eller nack-
delar. Det är Folkpartiet opåtalt.
Men detta är ju en värdering. Gällande regelverk
gör ju statligt företagande möjligt. Gällande regel-
verk, gällande riksdagsbeslut är ju sådana att staten
faktiskt har en företagsamhet, har företag, är ägare till
företag och måste utöva sin funktion som ägare. Då
kan man liksom inte grunda en anmälan på det skälet
att man ogillar denna politik att staten är ägare till
företag. Då har man gjort en politisk anmälan och en
anmälan som är dåligt konstitutionellt funtad.

Anf. 18 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! När man tittar på anmälan som den är
formulerad handlar det bl.a. om att man vill få klarhet
i ansvarsfrågan kring hur det här ärendet har hante-
rats. Det är det som är det viktiga.

Anf. 19 PER LAGER (mp):
Fru talman! Årets granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
har omfattat ett 30-tal ärenden. Flera av dessa har inte
föranlett något särskilt uttalande av utskottet. I andra
ärenden har utskottet kunnat ena sig och i några före-
kommer varianter och något mildare kritik från majo-
riteten där den inte ansett att det har gått att kritisera
från konstitutionella utgångspunkter men där ändå
just sådan kritik lämnats av reservanter.
I de flesta ärendena råder alltså ett slags samsyn
och konstruktiva påpekanden som jag menar är väl-
digt viktigt för oss ledamöter i KU när det gäller
granskningsbetänkanden - lyckade försök att höja
granskningen över partipolitikens ståndpunkter. Någ-
ra fall där blockreservationer förekommer är nog,
menar jag, exempel på något av ett misslyckande i det
här avseendet.
Det särskilda med KU:s granskningsbetänkande är
att vi överlämnar det färdigt till riksdagen som for-
mellt egentligen bara tar emot eller inte i det rådande
skick det är. Men för att få offentlighet kring hur vi i
KU resonerat i de olika frågorna hanteras gransk-
ningen som om den vore ett vanligt betänkande med
reservationer, debatt, beslut och voteringar. Kammar-
behandlingen av granskningsbetänkandet är i sig en
fråga för diskussion.
När frågor, fru talman, blir massmedialt heta ska-
pas lätt en attackerande och en försvarande sida. Jag
själv och Miljöpartiet som inte tillhör något politiskt
höger- eller vänsterblock kan därför i granskningen ta
ställning utan särskild lojalitetshänsyn till de andra
partierna. Det har jag också gjort efter bästa förmåga
under vårt arbete. Min strävan har varit att enbart
försöka se till saken och till vårt ansvar. Med tanke på
att jag i den rollen ibland blivit vågmästare har det
inneburit en tredje ståndpunkt som kunnat vinna
gehör hos majoriteten och sedan vävts in i den ut-
skottstext som har blivit majoritetens. Jag har alltså
lagt mig vinn om att också undvika att dra politiska
poänger eftersom jag anser att vår huvuduppgift i KU
när det gäller granskningen är att göra bedömningar
så fria som möjligt från just partipolitiken.
Fru talman! Konstitutionsutskottets gransknings-
ansvar är grundläggande och av stor betydelse för
vårt parlamentariska styrelseskick. Det är vi alla
överens om, och vi arbetar alla i den andan. Därför är
det också viktigt att vårt arbete håller en hög kvalitet,
inte minst i de offentliga utfrågningarna.
Det har då och då hänt - jag tror att vi alla är
skyldiga till det - att vi borrat djupare i frågor än som
är relevant. Vi hamnar på sidospår som leder fel, och
vi bromsar kanske inte i tid. Ibland upptäcker vi nya
huvudspår, som anmälande riksdagsledamot inte har
tänkt på och som i stället leder oss rätt. Utskotten har
möjligheter i detta avseende och utnyttjar dem också.
Med detta vill jag säga att vi ständigt behöver
ställa under debatt det sätt på vilket vi genomför vårt
arbete och ska tillåta oss en hög grad av självkritik.
Utskottet är ingen domstol. De som vi frågar ut svarar
inte under sanningsförsäkran, och vi har inga sank-
tionsinstrument. Däremot ska vi visa på bristerna i
regeringens handläggning och effektivitet och därmed
också på bristerna i demokratin. Det är vår uppgift.
Även om vi vid granskningen inte kan konstatera
felaktigt handlande ur konstitutionell synpunkt och av
den anledningen inte kan föra fram kritik, kommer
utskottet ofta fram till att regeringen hade kunnat
handla på ett annat och mer förutseende, helt enkelt
mer kompetent sätt. Det rör sig ofta om brister i pla-
neringen och kanske i ledningens helhetssyn. Politiskt
tunnelseende och ad hoc-lösningar gör regerandet
mindre effektivt och mer sårbart vad gäller kvaliteten.
Det här visar granskningen, och även om det alltså
inte är ett regelbrott som begås, finns det givetvis ett
politiskt pris i en annan ända.
Det anmälningsärende som vuxit sig störst under
vårens granskning handlar om Sydafrikasatsningen,
och det ärendet har vi tyvärr inte hunnit bli färdiga
med. För min egen del har just den frågan, eftersom
Miljöpartiet gjorde anmälningen, framstått som sär-
skilt viktig och intressant, men den får vi återkomma
till när granskningen har avslutats.
Den brist inom Regeringskansliet som tydligt
framstått i flera ärenden och som utskottet enat kriti-
serar rör upphandlingsförfarandet och hur väl lagen
om offentlig upphandling följts. Den kritiken borde
nu snabbt leda fram till ändrade rutiner, som säkrar
goda marginaler och framstår som ett föredöme för
andra myndigheter. Jag är övertygad om att upphand-
lingsfrågorna även i fortsättningen kommer att sättas
under lupp av förtroendevalda och av samhället i
övrigt.
Fru talman! Vad gäller de övriga ärendena åter-
kommer jag under respektive debattavsnitt. Jag väljer
medvetet att inte gå upp i de ärenden där utskottet
varit helt överens eller som kunnat läggas till hand-
lingarna utan något särskilt uttalande. I stället kom-
mer jag att välja de frågor där jag anser att ytterligare
belysning kan vara av värde. Jag har inte haft anled-
ning att reservera mig i något av granskningsfallen,
och det beror på att jag anser att olika varianter av
berättigad kritik har förts fram där det har varit befo-
gat och att jag inte står bakom reservanternas sär-
skrivningar.
I övrigt, fru talman, anser jag att regeringen borde
vara representerad under granskningsdebatten här i
kammaren.

Anf. 20 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag uppskattar mycket Per Lagers ar-
bete i konstitutionsutskottet. Han bidrar med sin låg-
mälda och eftertänksamma argumentationsteknik
verksamt till utskottets arbete. Men jag blir en liten
aning förtörnad när han gör gällande att oförmågan
att skilja mellan höger och vänster i politiken skulle
göra Miljöpartiet särskilt skickat för granskningsar-
betet. Jag tycker att det är närmast en oförskämdhet
mot konstitutionsutskottets övriga ledamöter.
Visserligen utgår granskningen säkert ibland från
lite olika syn på statsförvaltningen och på utövandet
regeringsmakten, vilket är naturligt, men jag tror att
vi från alla partier ändå utgår från att vi ska granska
att regeringen verkligen arbetar under lagarna. Där-
vidlag sticker inget parti ut mer eller mindre än något
annat, även om vi ser exempel på partipolitiserande
reservationer o.d. i betänkandet.

Anf. 21 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag vill givetvis inte alls framstå som
en person som är mer lämplig än alla de andra i KU
för det arbete som vi bedriver där. Däremot påpekade
jag att Miljöpartiets ställning i den svenska politiken
gör att vi står fria från det ena och det andra politiska
blocket, i den här granskningen och i många andra
frågor. Det gör det lättare för mig som ledamot i KU
att försöka hålla linjen ren. Vad jag framförde var att
jag inte har några särskilda lojalitetshänsyn.

Anf. 22 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Den enda lojalitetshänsyn som vi i
Vänsterpartiet har i KU gäller att regeringen ska ar-
beta enligt författning och enligt lagar och förord-
ningar. Det är den lojalitet som vi känner. Vi har inga
lojalitetsband därför att vi i likhet med Miljöpartiet
råkar samarbeta med regeringen. Det har inte heller
den socialdemokratiska gruppen i KU. Den står bak-
om kritiska skrivningar på en rad punkter mot den
egna regeringen eftersom man vårdar sig om författ-
ningen.
Jag tror inte att man ska inbilla sig att man inte
har politiska värderingar därför att man menar sig stå
mellan de s.k. blocken. Sådana värderingar har Mil-
jöpartiet precis som alla andra partier, och det är inte
vare sig mer eller mindre väl skickat än de att försöka
utöva en saklig granskning inom konstitutionsutskot-
tet.

Anf. 23 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman och Kenneth Kvist! Jag tror att vi alla
strävar efter denna sakliga belysning och efter att
hålla oss helt fria från de partipolitiska lojaliteterna.
Men i de heta frågorna, där det blir en stor medial
uppmärksamhet, är det väldigt lätt att hamna i en
höger- eller vänsterfåra, där det i de här fallen handlar
om attack och försvar. Man kan se hur partierna lätt
faller ut så just i de här svåra fallen.
I de flesta fall klarar vi detta, men i de svåra fallen
framträder lätt den här vänster-höger-skalan, och
blocktänkandet blir synligt.

Anf. 24 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Per Lager för ett resonemang om
Miljöpartiets ovanförstående i förhållande till block-
politiken. Jag tillhör de politiker som tycker att den
stenhårda blockpolitiken rent allmänt i den svenska
politiken har varit en olycka och ett bekymmer i
många sammanhang. Det känns för mig som social-
demokratisk gruppledare i konstitutionsutskottet
särskilt angeläget att markera att jag inte har den
uppfattningen att vi är nedgrävda i respektive politis-
ka fåror.
Det är inte så att Per Lager befinner sig ovanför
dessa påstådda skyttegravar och efter moget övervä-
gande utifrån de värderingar som Miljöpartiet kan ha
i politiken kliver ned i den ena eller andra skyttegra-
ven för att avgöra vem som har majoritet.
Det är inte det intryck och den uppfattning man
ska ha av arbetet i konstitutionsutskottet. Där har vi
att utifrån trohet eller lojalitet till konstitutionen
granska det som statsråden har fattat beslut om och
det sätt på vilket de agerat. Jag tycker inte att det ska
bli ett bestående intryck av den här debatten att Mil-
jöpartiet är det parti som avgör tvisterna.
Fru talman! Sedan vill jag gärna uttala uppskat-
tande ord till Per Lager och Per Lagers arbete i kon-
stitutionsutskottet. Det formulerades väl av Kenneth
Kvist. Det är ett lågmält och eftertänksamt arbete och
bidrag till debatten i KU. Jag vill gärna säga att jag
har uppskattat det mycket under de två år som vi haft
tillfälle att arbeta tillsammans i KU.

Anf. 25 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det låter som att jag ska avgå från
KU, men det tänker jag inte göra.
När man drar växlar på den kritik jag har när det
gäller de svåra bedömningarna måste de växlarna stå i
proportion till ärendena och ärendemängden. I vissa
fall uppfattar jag, och jag tror många med mig, att det
till syvende och sist handlar om att försvara eller att
attackera. Trots den höga ambitionen att hålla en
strikt granskande neutral roll blir det lätt detta, och
det är förståeligt. Vi är ju politiker och från olika
partier. Det är självklart.
Jag vill inte alls på något sätt säga att jag kan flyta
ovanför. Däremot påpekade jag att i just de här fallen
har jag haft det lite lättare som politiker, uppfattar jag
det, eftersom jag inte känt någon särskild lojalitet mot
någon höger- eller vänstersida i politiken. Det har
varit lättare. Det har inte varit att sitta över eller att
flyta över. Det har varit en behagligare situation att
fatta beslut i.

Anf. 26 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara understryka att även om
vi tillhör olika politiska partier - och jag tillhör sam-
ma parti som innehar regeringsmakten - är inte min
utgångspunkt för arbetet i konstitutionsutskottet att
vara en försvarsadvokat för regeringen i varje fråga.
Mitt intryck är inte att det i utskottets direkta arbete är
så att vi har den utgångspunkten.
Min utgångspunkt i arbetet är, att om det har
gjorts fel ur konstitutionell synpunkt ska naturligtvis
kritik uttalas. Det är inte på det sättet att man till varje
pris ska försöka se till att undvika kritik när kritik är
motiverad. Men man ska naturligtvis också till varje
pris försöka att undvika att uttala kritik när kritik inte
är motiverad.
Det är väl där som jag tycker att Per Lager ger ett
intryck av att det skulle vara partipolitiken eller
blockpolitiken som är utgångspunkten för arbetet.
Min lojalitet som ledamot i konstitutionsutskottet är
att författningens regler och stadganden ska följas och
att man ska uttala kritik i den mån som det är berätti-
gat utifrån de värderingar som faller av detta.
Sedan vill jag återigen gärna understryka att jag
tycker att vi har haft ett konstruktivt och bra samar-
bete i konstitutionsutskottet. Det är väl mycket möj-
ligt att detta konstruktiva och bra samarbete gynnades
av att vi inte granskade den s.k. Inga-Britt Ahlenius-
affären när den stod som hetast på rubrikerna i tid-
ningarna utan lät den sjunka undan något. Vi fick
analysera och komma fram till att vi kunde ha en
hyggligt gemensam bedömning av också den frågan,
som framstod som förfärligt partipolitisk under hös-
ten förra året.

Anf. 27 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag har full respekt och aktning för de
kolleger som jag har i konstitutionsutskottet, och inte
minst Göran Magnusson. Vad Göran Magnusson här
säger är inte det som jag säger. Göran Magnusson
talar om vad arbetet präglas av och att vi i alla fall
osv. Men jag säger att det finns enstaka heta fall där
problemen blir väldigt stora.
Det är detta jag vill nämna. Det ingår i min själv-
kritik av det utskott jag sitter i. Vi måste vara varse
och uppmärksamma på just den fara som vi alla vet
måste finnas i ett konstitutionsutskott med alla partier
representerade. Det finns alltid en fara, och den måste
vi vara uppmärksamma på.
I huvudsak har jag samma kritiska hållning som
Göran Magnusson i hela detta betänkande. Där skiljer
vi oss inte åt. Jag har också haft förmånen att i min
del kunna påverka just den kritiken. Det är jag tack-
sam för, och jag är nöjd med betänkandet som det ser
ut i sin helhet.

Anf. 28 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag måste föra den här diskussionen
med Per Lager till punkt. Om man säger att man har
särskilda möjligheter att ta ställning därför att man
inte kan skilja på höger och vänster i politiken är det
konstigt att inte detta på något sätt uttrycker sig kon-
kret i betänkandet. Här har vi kunnat konstatera att
objektiva Lager är överens med utskottet i alla kon-
stateranden, och därmed är utskottsmajoritetens upp-
fattning den objektiva sanningen. Jag vill kanske inte
gå så långt att jag konstaterar detta, men så är fallet.
Jag tror inte att vi ska ägna oss åt att värdera hur
lätt eller svårt det är för olika partier att komma fram
till olika ståndpunkter eller bevekelsegrunder för
ståndpunkterna. De står där de står, så att säga. Där
har partierna samma ansvarsfulla inställning allihop.
Även när vi gör skilda bedömningar vet vi att frågor-
na är komplexa och att det ibland finns anledning till
skilda bedömningar. Även när vi har polemik ligger
det i sakens natur att den ibland kan vara lite skarp
och lite uppiggande, vilket inte skadar utan är bra.
Det är viktigt att ha detta klart för sig. Det finns
inget parti som är mer oväldigt än andra. Jag tycker
att det är en oförskämdhet mot riksdagen att säga det.

Anf. 29 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att jag har gjort mig
skyldig till någon oförskämdhet. Vad jag gjorde var
att tala om min egen situation i utskottet. De politiska
realiteter som vi har i detta samhälle, i denna riksdag
och i alla våra utskott känner alla till.
Min mening var givetvis inte att tala om att den
ena är mer oväldig än den andre. Jag påpekade tvärt-
om att jag har full respekt för allas integritet och
tycker att utskottet har levt upp till den på ett bra sätt.
Jag vill också här be Kenneth Kvist att hålla pro-
portionerna på rätt nivå när det gäller den här frågan.

Anf. 30 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att Per Lager
nu börjar att backa från det han påpekade i sitt hu-
vudanförande. Jag räknar väl inte med att han kom-
mer att backa hela vägen utan får vara nöjd med att vi
i alla fall har nått hit i detta meningsutbyte.

Anf. 31 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Det är väl, som i några av våra ären-
den, en fråga om tolkning. Jag uppfattar inte alls att
jag backar. Tvärtom stryker jag under vad det egent-
ligen handlar om, ingenting annat.

Anf. 32 PER UNCKEL (m) replik:
Herr talman! Jag drar mig något för att lägga mig
i uppgörelsen om relationerna inom den samlade
vänstern. Ändå känner jag ett visst behov av att upp-
lysa om att en spade är en spade också i denna debatt.
Per Lager må framställa sig själv som någonting
annat än vad han är. Gudskelov har utskottet redan i
det betänkande vi nu diskuterar beskrivit situationen
såsom den faktiskt förhåller sig, nämligen genom den
del som handlar om samverkan mellan Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det finns ett
digert aktstycke att läsa för den som är intresserad av
att få närmare klarhet i var Per Lager hör hemma.
Som en ytterligare upplysning kan jag bara nämna
att i alla de situationer där agnarna ska skiljas från
vetet har Per Lager ramlat ned på vänstersidan i
svensk politik. Jag hade gärna välkomnat ett miljö-
parti med den karaktär som Per Lager beskriver.
Verkligheten talar emellertid ett annat språk.

Anf. 33 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Per Unckel talar om samarbetet i
svensk politik mellan Vänstern, Socialdemokraterna
och Miljöpartiet. Det är ju en helt annan sak än det
som sker i KU, nämligen inom specifika områden.
Per Unckel vet mycket väl hur det samarbetet ser ut.
Det förekommer inte i andra frågor än dem som vi
har bestämt från början. KU:s arbete ingår absolut
inte i denna form av samarbete. Det vet Per Unckel
mycket väl.

Anf. 34 PER UNCKEL (m) replik:
Herr talman! Så förhåller det sig naturligtvis om
man ser till de ingångna överenskommelserna. Det
var därför som jag hänvisade till den gjorda erfaren-
heten. Om det hade varit så som Per Lager gärna
beskriver det - och som jag rasande gärna skulle ha
velat se Miljöpartiet - nämligen som ett parti som tog
ställning helt och hållet oberoende, som tittade på sak
utan att bekymra sig om på vilken sida av staketet
man hamnade, skulle resultatet i Miljöpartiets ställ-
ningstagande i utskottet möjligen ha blivit något
annorlunda.
I samtliga de fall där Per Lager har haft möjlighet
att välja sida har han, föga förvånande men likväl
beklagligt, valt att höra hemma till vänster.

Anf. 35 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Det här är en sidodebatt i debatten,
men oerhört intressant. Det är självklart att jag inte
har valt sida. Vi har fört en diskussion i KU. Det vet
ordföranden mycket väl. Vi har diskuterat skrivning-
ar. Det har visat sig att jag i alla dessa fall har kunnat
dela majoritetens uppfattning. Det betyder inte att jag,
om jag skulle vara mer miljöpartistisk enligt Per
Unckel, skulle hitta den borgerliga reservationssidan i
de fall där det har varit reservanter. Så är det ju inte.
Jag har faktiskt funnit att majoritetstexten har va-
rit den adekvata, den riktiga, den relevanta. Då finns
det ingen anledning att gå någon annanstans.

Anf. 36 PER UNCKEL (m) replik:
Herr talman! Nej, det är kanske så, dvs. att när Per
Lager till slut har tagit ställning så har han tagit ställ-
ning med utgångspunkt från de övergripande hänsyn
som Miljöpartiet har tagit när man har gått in i ett
samarbete med regeringspartiet och Vänsterpartiet.
Jag beklagar det.
Jag tror att det skulle vara bra med ett miljöparti
som, liksom många andra miljöpartier ute i Europa,
var något mer obundet när det handlar om var man
hör hemma på det politiska spelfältet. Så har det inte
blivit i Sverige. Vi har noterat att det förhåller sig så.
Men det stämmer till lite mera ödmjukhet när Per
Lager i den här debatten säger att han, men bara han,
är den som kan ta ställning oberoende av några hän-
syn i riksdagens konstitutionsutskott. Riktigt så ser
möjligen inte verkligheten ut.

Anf. 37 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag har bara några små kommentarer
kring den senaste debatten.
Det är en intressant och viktig fråga som diskute-
ras utifrån hur arbetet i KU går till, men jag kan inte
avstå från att nu konstatera att utskottets ordförande
Per Unckel gärna slår vakt om blockpolitiken i sig -
och som väl för Moderaterna är vägen till regerings-
makten. Jag har försökt markera att vi i varje fall inte
i utskottet ska ägna oss åt att marschera upp i olika
block och på det sättet betona partipolitiken hårt, utan
ska se det mera utifrån vad författningen kräver.
När det sedan gäller Per Unckels klagomål på att
Per Lager och Miljöpartiet inte har kunnat stödja de
reservationer som Per Unckel står för, utgår han från
att därmed är det blockpolitik eller därmed är det
något felaktigt. Det kan ju faktiskt vara så som Per
Lager säger, att han har prövat frågorna och det har
blivit så i det här fallet. Det har väl förekommit att det
har blivit på annat sätt i något annat fall, men det är
inte riktigt korrekt att påstå att det skulle vara en
felaktig uppfattning bara därför att Per Lager och
Miljöpartiet har landat i en majoritet tillsammans med
socialdemokrater och vänsterpartister.
Jag vill gärna återigen understryka att Miljöpartiet
inte intar en ställning i konstitutionsutskottet att man
utifrån sina värderingar avgör vad som är rätt eller
fel. Jag utgår från att alla partier anstränger sig till det
yttersta för att hålla sig till vad som kan vara objektivt
och korrekt när det gäller vilka värderingar och upp-
fattningar man har i konstitutionsutskottet.

Anf. 38 PER UNCKEL (m):
Herr talman! Min avsikt var inte att göra en värde-
ring av Miljöpartiets riktiga eller felaktiga beteende.
Det får Miljöpartiet göra självt och ytterst väljarna på
valdagen.
Det enda syftet med mitt anförande var att under-
stryka det jag började med att säga, nämligen att en
spade är en spade. När vi tittar på hur verkligheten ser
ut är det så att Miljöpartiet har funnit att vänstersidan
har rätt. Jag har inte sagt någonting annat än att jag
visserligen beklagar det, därför att jag tror att Miljö-
partiet i svensk politik skulle göra större nytta med en
mera fristående hållning. Men jag har funnit det lo-
giskt med tanke på det utskottet självt har redovisat,
nämligen att Miljöpartiet befinner sig i ett intimt, nära
samarbete med de båda vänsterpartierna i svensk
politik.
Så ser spaden ut, och det finns väl ingen anled-
ning att hymla om detta. Det är det samarbete som ni
har ingått och det samarbete som också avsätter sina
politiska konsekvenser.

Anf. 39 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Även om jag uppfattade att repliken
närmast riktade sig till Per Lager ska jag göra ytterli-
gare någon kommentar.
Det behöver ju inte vara fel vare sig på den vänst-
ra sidans ståndpunkter eller att Per Lager har landat
på detta. Vad konstitutionsutskottets ordförande nu
talar om är ett önskemål från Moderata samlingspar-
tiet att Miljöpartiet ska befinna sig utanför de block
som vi traditionellt har haft i Sverige och att det där-
med ska vara möjligt att locka in Miljöpartiet i det
ena eller andra blocket - förhoppningsvis locka över
det till ett högerblock, eller vad man nu vill kalla det.
Det är Per Unckel obetaget att resonera på det sättet,
men då handlar det om politiken i största allmänhet.
Det är det som Per Unckel säger, nämligen att det
vore bra med ett miljöparti som inte finns vare sig åt
vänster eller åt höger. Jag vet inte varför det skulle
vara så bra.
Min utgångspunkt i det sammanhanget är att jag
är mycket skeptisk till den hårda blockpolitik som har
präglat svensk politik under 80- och 90-talen, och för
all del också 70-talet. Jag tror att det inte har varit till
nytta för nationen. Därför menar jag att det är angelä-
get att se till saken och vad som behövs vid varje
tillfälle och att man kan bilda regeringar och majori-
teter från de utgångspunkterna.
Jag ser alltså inte någon anledning att hävda att
det principiellt skulle vara bra med ett miljöparti eller
ett annat parti som befinner sig någon annanstans än
på den politiska skalan.
Jag vill också gärna återigen säga att arbetet i ut-
skottet inte heller ska präglas av vänster och höger.
Det är inte rätt för den som har majoritet, utan frågor-
na ska prövas sakligt och objektivt i utskottet.
Regeringens skyldighet att överlägga med Utrikes-
nämnden (avsnitt 1.1)

Anf. 40 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Det granskningsärende som vi nu
kommer till handlar om huruvida statsministern och
utrikesministern följt grundlagen när de underlät att
informera eller samråda med Utrikesnämnden innan
man gjorde ett långtgående ställningstagande om
svenska sanktioner mot Österrike.
Uppdraget att sköta utrikespolitiken åvilar förstås
i första hand regeringen, men utrikespolitikens bety-
delse motiverar att riksdagen får en vidsträckt insyn,
vilket också är klart markerat i regeringsformen. Då
är inte minst Utrikesnämnden viktig i sammanhanget.
Där ingår talmannen och nio ledamöter som riksda-
gen väljer, och statschefen är ordförande.
Det är viktigt att riksdagen i bl.a. detta samman-
hang klart markerar att de andra former för samråd
om utrikespolitik som också finns, t.ex. partileda-
röverläggningar, bara kan komplettera men aldrig
ersätta regeringens information till och samråd med
Utrikesnämnden. Den tämligen starka ställning som
Utrikesnämnden har, trots att nämnden bara är ett
samrådsorgan, är förstås ett uttryck för den strävan
efter samsyn i fråga om utrikespolitiken som länge
präglat Sverige.
Nu till det aktuella ärendet. Bakgrunden är som
bekant att valet i Österrike i oktober 1999 resulterade
i att FPÖ, österrikiska Frihetspartiet med Jörg Haider
som ledare, blev näst största parti. De traditionella
samverkanspartierna, det konservativa ÖVP och det
socialdemokratiska SPÖ, fick efter valutslaget svårt
att bilda regering, vilket de annars varit vana vid att
göra. Den 21 januari kollapsade förhandlingarna dem
emellan, och den 25 januari inleddes förhandlingar
om ett regeringssamarbete mellan FPÖ och ÖVP.
Måndagen de 30 januari gjorde så Portugal, som
har presidentskapet för EU, ett uttalande på 14 med-
lemsstaters vägnar, vari förklarades att om Österrike
fick en regering där Frihetspartiet ingår kommer
regeringarna i de 14 staterna inte att godta några
bilaterala officiella kontakter eller främja sådana på
politisk nivå med Österrike. Man skulle inte heller
stödja några österrikiska kandidater till internationella
poster och endast ta emot ambassadörer på teknisk
nivå, som det heter.
Alla bedömare som konstitutionsutskottet har ut-
frågat har hållit med om att det uttalande som gjordes
var en händelse av större vikt. 14 regeringschefer i
Europa uttalade sig å sina länders vägnar, efter att ha
talat med varandra bl.a. i telefon. Det vanliga regel-
verket i Europa, med å ena sidan Europarådet och
domstolen i Strasbourg och å andra sidan EU:s regler
som bl.a. framgår i Amsterdamfördraget för försvar
av mänskliga rättigheter och för åtgärder mot diskri-
minering och annat, brydde man sig inte alls om i
detta fall. Det behövdes inte, för formellt var det så
att länderna agerade unilateralt. Sverige vidtar alltså
ensidiga åtgärder mot Österrike. Därmed är det också
klart att de vanliga reglerna för hur utrikespolitiken
ska skötas i Sverige måste gälla också för detta ären-
de.
Reglerna finns i regeringsformens 10 kap. Be-
stämmelserna i 6 § i detta kapital föreskriver två sker.
Dels ska regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämn-
den underrättad om de utrikespolitiska förhållanden
som kan få betydelse för riket, dels ska regeringen
överlägga med Utrikesnämnden före avgörandet av
utrikesärenden av större vikt, om detta kan ske. Det
finns alltså två krav. Observera att kravet att nämnden
fortlöpande ska hållas informerad gäller utan förbe-
håll.
Frågan är då varför man inte tog någon som helst
kontakt med ledamöterna i Utrikesnämnden. Några
olika förklaringar har avgivits. Tidigt sade statsmi-
nistern i ett tidningsuttalande - om han nu är rätt
citerad, han har i varje fall inte dementerat det direkt
- att han trodde att alla var överens om att ta avstånd
från Frihetspartiet och att det därför inte behövdes
något samråd. I efterhand har dock egentligen ingen
sagt att man kan låta bli att informera eller samråda
med Utrikesnämnden om en viktig fråga bara med
motiveringen att man tror att alla är överens, och
uttalandet mot Österrike var en viktig fråga.
För övrigt har man hänvisat till brådska - allt
hände så snabbt att det inte fanns tid, har det sagts.
När det gäller frågan om ett uttalande angående åt-
gärder mot Österrike aktualiserades faktiskt frågan
om hur övriga medlemsstater i EU skulle reagera på
regeringsbildningen i vart fall under torsdagen den
27 januari. Det var då den belgiske premiärministern
föreslog en gemensam reaktion av de 14 EU-
länderna. Jag tycker att det därmed är klart att det har
funnits en möjlighet att underrätta Utrikesnämnden
om de diskussioner som pågick. Det hade också fun-
nits en möjlighet att ta kontakt under exempelvis
söndagen den 30 januari enligt vad såväl utrikesmi-
nistern som statsministern sagt under utfrågningarna.
Det intryck som inte minst utfrågningarna gav var
att varken statsministern, utrikesministern eller någon
annan faktiskt tänkte på att Utrikesnämnden borde
informeras. Jag citerar ur protokollet från utfrågning-
en av utrikesministern:
"Nils Fredrik Aurelius: Diskuterades frågan om
att informera Utrikesnämnden över huvud taget mel-
lan statsministern och utrikesministern eller utrikes-
rådet?
Anna Lindh: Nej, det gjordes det inte. Det föll oss
över huvud taget inte in."
Jag vet inte om vi ska kalla det för maktens arro-
gans. Vi kanske snarare i detta fall ska tala om en
obetänksamhetens arrogans. Maktens obetänksamhet
är kanske en ännu bättre formulering. Man borde
faktiskt ha tänkt på att Utrikesnämnden är ett viktigt
organ för riksdagens konstakter med regeringen i
utrikesfrågor. Intrycket av att Utrikesnämnden helt
enkelt glömdes bort förstärks av att initiativet att
sammankalla Utrikesnämnden - i efterhand alltså -
inte togs av regeringen utan av oppositionsledaren.
Enligt en tidningsuppgift, som statsministern inte
heller dementerade under utfrågningen, uttalade
statsministern att man får sammankalla Utrikesnämn-
den om någon begär det. Han ansåg det inte som en
självklarhet att han borde sammankalla Utrikesnämn-
den för att informera.
Till det som är uppseendeväckande i den här frå-
gan är vidare att det inte finns någon som helst do-
kumentation från regeringens beslutsprocess. Åter-
igen skyller man på tidspressen. Ytterligare en sak
som framstår som märklig är att beredningstvånget
frångås utan att statsministern eller utrikesministern
tycks reflektera över det. Utrikesministern sade rent
av på en fråga från Björn von der Esch att hon inte
hade möjlighet och "inte heller behov av att konsulte-
ra sakkunskapen på UD". Beredningskravet är annars
reglerat i regeringsformen, bl.a. i regeringsformen
7:2.
Ingen dokumentation, ingen riktig bedömning,
ingen tanke på att inkalla Utrikesnämnden förrän
efteråt. Läser man vad majoriteten i KU skriver kan
man visserligen utan att anstränga sig alltför mycket
hitta vissa inslag av kritiska formuleringar, även om
jag måste anse att skrivningarna är alltför undfallan-
de, bl.a. genom att det i detta sammanhang magiska
ordet kritik undviks.
Det allvarligaste med detta ärende är förstås om vi
ser början på en ny praxis där regeringscheferna i
olika EU-länder, efter att ha rådfrågat varandra men
kanske inte så många andra, börjar vidta utrikespoli-
tiska åtgärder och därmed bortser från alla normala
krav som vi har i Sverige exempelvis på samråd,
information, dokumentation och beredning. För Sve-
riges del är det viktigt att vi betonar just det som står i
regeringsformen om regeringens skyldighet att in-
formera och samråda med riksdagen om utrikespoliti-
ken.
Herr talman! En av konstitutionsutskottets upp-
gifter är att granska att regeringen handlar i enlighet
med våra grundlagar. Den fråga vi har försökt utreda i
detta ärende är om statsministern och utrikesministern
har följt reglerna om information och samråd med
Utrikesnämnden. Vi har alltså inte fördjupat oss i
frågan om Sverige borde eller inte borde agera med
anledning av valutslaget i Österrike och den nya rege-
ringen. Vi har inte fördjupat oss i frågan huruvida
försämrade diplomatiska relationer med Österrike är
ett bra eller dåligt sätt att motverka Frihetspartiet.
Den saken ankommer inte på KU att diskutera. Där-
emot finns det ett organ, ett institut, där detta borde
ha diskuterats. Det är Utrikesnämnden. Detta framgår
klart av regeringsformen. Eftersom ledamöterna i
Utrikesnämnden varken fick information eller någon
möjlighet att framföra synpunkter förrän efteråt kan
enligt min mening statsministern och utrikesministern
inte undgå kritik.

Anf. 41 BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Herr talman! Detta blir i vissa stycken en upprep-
ning. Vårt parti har samma uppfattning som den före-
gående talaren.
När vi den 1 februari kunde läsa i tidningarna här
i Sverige att vårt land hade beslutat att avbryta de
diplomatiska förbindelserna med Österrike var det
mycket uppseendeväckande. Något liknande hade
aldrig hänt tidigare. Att Sveriges utrikespolitik mot en
vänligt sinnad europeisk nation kunde förändras över
en natt var någonting helt nytt.
Som vi har hört är det inte konstitutionsutskottets
uppgift att granska de politiska bevekelsegrunder som
regeringen hade - och möjligen fortfarande har - för
sitt utrikespolitiska agerande gentemot Österrike.
Däremot är det konstitutionsutskottets skyldighet att
granska hur statsråden har utövat sin tjänst och hur de
har handlagt regeringsärendena. Med andra ord: Det
gäller att undersöka om statsråden följt gällande lagar
och förordningar i sitt regeringsarbete. För att kunna
göra det har konstitutionsutskottet rätt att få ut proto-
koll och handlingar som berör de ärenden som ska
granskas. Detta står i regeringsformen.
Redan här tvingas man konstatera att i detta ex-
ceptionella utrikesärende har varken statsminister,
utrikesminister eller någon av de i ärendet utfrågade
personerna kunnat presentera ett enda protokoll, nå-
gon anteckning eller handling i övrigt som doku-
menterar vad som uppges ha förevarit. Konstitutions-
utskottet har därför i allt väsentligt varit hänvisat till
medieuppgifter, ett fax från Portugal och de muntliga
uppgifter som lämnades under utfrågningarna.
Den i grundlagen föreskrivna rätten för KU att få
ta del av protokoll och handlingar i ett ärende som
detta är således de facto satt ur spel. Statsministerns
förklaring - "Vi ringer varandra, och vi pratar infor-
mellt." - kan inte och får inte legitimera att statsmi-
nisterns personliga bedömning tillåts avgöra om
grundlagens krav behöver uppfyllas eller inte.
Grundlagen föreskriver därutöver att regeringen
fortlöpande ska hålla Utrikesnämnden underrättad om
de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse
för riket. Innan ett utrikesärende av större vikt avgörs
ska dessutom överläggningar ske med nämnden, om
så kan ske.
Vad har då hänt?
Enligt uppgift från Statsrådsberedningen diskute-
rades förslaget om ett gemensamt uttalande angående
Österrike från de 14 EU-medlemsstaterna första
gången mellan Portugals premiärminister och vår
statsminister per telefon söndagskvällen den 30 janu-
ari då statsministern befann sig på ett hotell i Aten.
Vid utfrågning i KU har statsministern verifierat
detta och uppgett att han med någon timmes marginal
skulle ta ställning, vilket han betraktade som okon-
troversiellt i sak. Skälet till att beslutet fattades på
söndagskvällen var: "Vi skulle inte ensamma i Euro-
pa kunna solidarisera oss med den högerextremism
som har kommit till uttryck i Österrike."
Denna drastiska motivering för att fatta ett skynd-
samt beslut framstår som ogrundad vid utvärdering av
de uppgifter som KU har fått från Finland. Den an-
märkningsvärt snäva tidsmarginal som statsministern
uppger stod till förfogande gällde uppenbarligen inte
för vårt grannland. Men, som sagt, möjligheterna att
kontrollera statsministerns uppgifter genom skriftlig
dokumentation har varit obefintliga.
Såsom framgår av vad tidigare sagts ger inte
grundlagen utrymme för att underlåta att hålla Utri-
kesnämnden fortlöpande underrättad i frågor av den-
na art. Även här har således grundlagens bestämmel-
ser åsidosatts. Till saken hör att statsministerns ome-
delbara förklaring till det sätt på vilket Österrikefrå-
gan handlagts var: "Jag har hela tiden trott att det var
en självklar gemensam uppfattning i Sverige att vi
drar en gräns mot högerextremism." - dvs. om alla är
överens om en åtgärd spelar det ingen roll att den är
grundlagsstridig.
Först sedan sannolikt någon juridiskt sakkunnig
påtalat denna fatala innebörd i statsministerns första
förklaring ändrades denna förklaring efter hemkoms-
ten till: "Jag har absolut inte brutit mot grundlagen.
Det fanns inte tid för en utrikesnämnd före aktionen
mot Österrike."
Statsministern uppger att han före sitt beslut sam-
rått med utrikesministern. Någon som helst doku-
mentation från detta samråd har inte företetts. Utri-
kesministern uppger på fråga att hon varken hade
möjlighet eller behov av att konsultera sakkunskap på
UD, ett konstaterande som eftertryckligen motsagts
av det efterföljande händelseförloppet. Varken om-
fattning eller innehåll av det uppgivna samrådet har
KU emellertid kunnat fastställa.
Eftersom tiden medgav samråd mellan statsmi-
nistern och utrikesministern framstår det som uppen-
bart att tiden även skulle ha möjliggjort att Utrikes-
nämndens ledamöter informerades, något som ju inte
hade krävt att den sammankallades.
De skäl som statsministern anfört som förklaring
till att den i grundlagen föreskrivna informationen
uteblivit är irrelevanta efterhandskonstruktioner. Det
bekräftas av statsministerns medgivande att han över
huvud taget inte tänkte på att ringa till partiledarna.
Det verkliga skälet till att Utrikesnämnden hölls
totalt ovetande om aktionen mot Österrike är alltså att
inga som helst försök gjordes att kontakta nämnden.
Som framgår av utfrågningarna berodde det på att
ingen tänkte på vad grundlagen föreskriver angående
information till Utrikesnämnden.
Det kan således konstateras att statsministerns
förklaringar till att grundlagen inte följdes i Österri-
keärendet var ursprungligen att det förutsattes finnas
ett politiskt samförstånd i sakfrågan. Därefter angav
han tidsbrist vara skälet medan det slutligen i utfråg-
ningarna visade sig att orsaken var ren glömska.
Ingen av dessa tre förklaringar kan tillåtas legiti-
mera de åsidosättanden av grundlagens bestämmelser
i regeringsformen 10:6 som skett i Österrikeärendet.
Trots det har konstitutionsutskottets majoritet inte
funnit skäl att rikta kritik mot statsministerns eller
utrikesministerns handlande i detta ärende. Vilka
signaler skickar Sveriges riksdag därmed till landets
medborgare?
Alla vet att medborgare som brutit mot lagen - det
må gälla fortkörning, försenad skatteinbetalning eller
bristande deklaration - slipper inte ifrån påföljd ge-
nom att skylla på glömska, god tro eller tidsbrist. Det
har riksdagen bestämt, samma riksdag som inte ens
uttalar kritik när landets högsta politiker använder
dessa skäl som försvar för att de själva åsidosatt
grundlagen.
Att verkställande direktören i ett enmansföretag
egenmäktigt kan fatta viktiga beslut är lika självklart
som att landets statsminister inte kan göra det utan att
passera gränsen för sina befogenheter.
Sammanfattningsvis har Österrikeärendet hand-
lagts av statsministern högst personligen på ett sätt
som inte endast saknar stöd i grundlagen utan som
står i direkt strid med den. Avsaknaden av dokumen-
tation har omöjliggjort önskvärd kontroll och kom-
plettering av de muntliga uppgifter som lämnats un-
der utfrågningarna. Detta exceptionella avsteg från
praxis i svensk utrikespolitik är ytterst betänkligt.
Än betänkligare är emellertid att konstitutionsut-
skottets majoritet inte finner anledning att rikta kritik
mot statsministern för hans agerande. Konstitutions-
utskottet accepterar därmed i detta viktiga ärende att
det inte är grundlagen utan statsministern som be-
stämmer riksdagens inflytande på utrikespolitiken -
ett, som jag menar, farligt steg bort från demokratin.
Herr talman! Jag yrkar på godkännande av anmä-
lan i Österrikeärendet, reservation nr 1.

Anf. 42 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Som jag sade i mitt inledningsanfö-
rande anser Centerpartiet att ärendet som handlar om
regeringens skyldighet att överlägga med Utrikes-
nämnden i frågan om ett uttalande angående åtgärder
gentemot Österrike är bland de viktigaste frågor som
detta granskningsbetänkande har att hantera.
Bestämmelserna i regeringsformen 10:6 föreskri-
ver att regeringen fortlöpande ska underrätta om de
utrikespolitiska ärenden som är av större vikt. Stats-
ministern och utrikesministern ansåg i utfrågningarna
att ärendet var av större vikt och därför borde varit
aktuellt för Utrikesnämnden, men att det var ett
brådskande ärende som inte gav möjlighet till över-
läggning eller samråd.
Dessutom angavs från statsministerns sida att det
var ett ärende som man utgick ifrån att det rådde stor
enighet om och att man tolkade det som att det på
något sätt minskade vikten av att sammankalla Utri-
kesnämnden.
Centerpartiet vill dock i detta sammanhang noga
poängtera att Centerpartiet står bakom regeringens
agerande i sakfrågan. Men det är viktigt att särskilja
det politiska innehållet gentemot uppdraget att i vik-
tiga utrikespolitiska ärenden vara mycket uppmärk-
sam på kravet på överläggning med Utrikesnämnden.
Centerpartiet anser, liksom de övriga reservanter-
na i reservationsskrivning nr 1, att det fanns tid i
direkt anslutning till det gemensamma 14-
länderbeslutet söndagen den 30 januari. Dessutom
anser Centerpartiet att det fanns möjlighet att nå par-
tiledarna under söndagskvällen. Vi i Centerpartiet är
förvånade över att utrikesministerns uttrycker det som
så att man inte ens tänkte på det. Vi vill dock poäng-
tera, liksom majoriteten, att detta inte ska eller får
ersätta det i konstitutionen angivna kravet på över-
läggning i Utrikesnämnden, enligt bestämmelsen i
regeringsformen. Men vi anser att denna tid hade
funnits. Att inte ens tanken fanns hos ansvarigt stats-
råd visar på vilket sätt både statsministern och utri-
kesministern faktiskt bortsåg från den svenska kon-
stitutionen, då det fanns ett ärende med stämpeln
"brådska" på.
Jag upprepar att detta ärende troligen visar på hur
t.ex. det svenska EU-medlemskapet tvingar fram nya
arbetsformer som är mer flexibla och ibland, enligt
statsministern, mer informella än vad som tidigare
varit aktuellt. Det gör att de nya mellanstatliga rela-
tionerna faktiskt ställer krav på att man från svensk
regerings sida noga överväger hur ärenden som krä-
ver nationell handläggning hanteras, så att den svens-
ka konstitutionens krav inte åsidosätts med argument
som: brådska krävde detta.
Därför anser Centerpartiet att statsministern och
utrikesministern inte kan undgå kritik, just på grund
av att man inte har följt bestämmelserna i regerings-
formen, alltså inte på grund av det sakpolitiska age-
randet, vilket Centerpartiet och Folkpartiet också
markerat i ett särskilt yttrande.
Herr talman! Jag vill läsa upp det särskilda yttran-
det, så att det anges i protokollet. Vi anför följande:
Vi har i fråga om formerna för beslutet om sanktioner
mot Österrike anslutit oss till de övriga borgerliga
partiernas bedömning. Åtminstone partiledarna borde
ha underrättats. I sakfrågan instämmer Folkpartiet
och Centerpartiet i att det var naturligt att Sverige
anslöt sig till den aktion som ett antal övriga EU-
länder föreslog.
Härmed yrkar Centerpartiet på godkännande av
anmälan i reservation nr 1.

Anf. 43 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Att tänka efter före är en god regel.
Det borde statsministern, utrikesministern och ambas-
sadör Petersson ha gjort när de fick telefonsamtalet.
Vi har ju fått höra något som har upprört oss
mycket, nämligen att man över huvud taget inte
tänkte på vare sig Utrikesnämnden eller ens partile-
darna när den här frågan kom upp. Man var så säker
på att den här frågan skulle man klara upp själva.
Björn von der Esch och Åsa Torstensson har
mycket vältaligt utvecklat den borgerliga reservatio-
nen och skälen till kritiken. Precis som Åsa Torstens-
son är vi från Folkpartiet i sak beredda att ställa upp
på de olika EU-ländernas bojkott mot Österrike. Men
vi beklagar väldigt mycket att det skedde under en så
stor brådska, och antagligen en onödig brådska, där-
för att det har ju visat sig att man från finskt håll
bedömde att man hade längre tid på sig att ta ställning
i frågan. Kanske hade Göran Persson, om han hade
orkat, hunnit eller tänkt på det, kunnat lyfta luren och
ringa till de övriga partiledarna för att resonera om
den här frågan och fått höra om det verkligen var fullt
så bråttom som det förespeglades honom.
Jag har i mitt inledningsanförande yrkat på god-
kännande av anmälan i reservation 1, och det vidhål-
ler jag.

Anf. 44 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s):
Herr talman! Den konstitutionella utgångspunkten
för granskningen av frågan om regeringens skyldighet
att överlägga med Utrikesnämnden är bestämmelser-
na i regeringsformen 10 kap. 6 §.
Regeringsformen reglerar regeringens förhållande
till Utrikesnämnden. Regeringen ska fortlöpande
hålla Utrikesnämnden underrättad om utrikespolitiska
förhållanden som kan ha betydelse för riket och
överlägga med nämnden när så erfordras.
I alla utrikespolitiska ärenden ska regeringen före
avgörandet överlägga med nämnden, om så kan ske,
är bestämmelsen formulerad. I förarbetena till rege-
ringsformen tolkas uttrycket om så kan ske i fall där
överläggning inte hinns med på grund av ärendets
brådskande natur.
Måndagen den 31 januari i år gjorde regeringarna
i 14 medlemsländer i EU ett uttalande där man förkla-
rade: Om Österrike får en regering där det högerex-
tremistiska FPÖ ingår, kommer regeringarna inte att
främja eller godta några officiella kontakter på poli-
tisk nivå.
Förslaget om att göra ett gemensamt uttalande an-
gående Österrike diskuterades för första gången vid
ett telefonsamtal mellan Portugals premiärminister
och statsminister Göran Persson den 30 januari vid
19-20-tiden på kvällen. Frågan måste hanteras med
stor skyndsamhet. Sverige kunde säga ja till att vara
med på aktionen eller ställa sig vid sidan om övriga
13 medlemsländer och därmed stå ensamt mot Öster-
rike. I den situation som förelåg på kvällen den
30 januari, sannolikt då med 14 eniga EU-stater med
regeringar av olika politisk hemvist, var det statsmi-
nisterns och utrikesministerns bedömning att anta att
innehållet i det gemensamma uttalandet inte var kon-
troversiellt i ett svenskt inrikespolitiskt perspektiv.
Herr talman! De utfrågningar som utskottet har
gjort i det här ärendet, av utrikesrådet Sven-Olof
Petersson, av statssekreterare Lars Danielsson, av
utrikesminister Anna Lindh och av statsminister Gö-
ran Persson, styrker alla den bild som jag har beskri-
vit.
I normala fall, det är alla eniga om, var detta ett
ärende som skulle ha genererat överläggningar med
Utrikesnämnden. Men på grund av tidsbrist var det
inte möjligt. Utskottsmajoritetens slutsats är att stats-
råden hade grund för sin bedömning. En överläggning
med Utrikesnämnden hanns helt enkelt inte med före
avgörandet att ställa sig bakom det gemensamma
åtagandet att vidta politiska åtgärder mot Österrikes
nya regering.
Utskottet är enigt om att regeringen måste upp-
märksamma de problem som en brådskande och in-
formell beredning av samordnade utrikespolitiska
ställningstaganden innebär. Detta gäller särskilt med
tanke på samarbetet inom den europeiska unionen.
Det är också angeläget enligt utskottets mening att
sådana ställningstaganden dokumenteras. Det är vik-
tigt att påpeka att regeringen endast på mycket goda
grunder kan underlåta att överlägga med Utrikes-
nämnden i ärenden av större vikt. I det här betänkan-
det framhåller utskottet att även om ärendet är bråds-
kande kan det många gånger finnas möjligheter att i
någon form åstadkomma överläggningar med nämn-
den.
Herr talman! I Österrikeärendet har vi i gransk-
ningsarbetet, bl.a. i utfrågningarna förstås, kommit att
diskutera själva saken, dvs. uttalandet, markeringen
mot att Jörg Haiders högerextrema parti deltar i rege-
ringsbildandet i ett EU-land. Än mer har vi dock
diskuterat formen, formen för hur det gick till, efter-
som det är vår konstitutionella uppgift.
En utgångspunkt för oss har varit att uttalandet i
sig var förenligt med svenska intressen, och att det i
den meningen också var att betrakta som tämligen
okontroversiellt. Reservanterna har, som vi också har
hört, lagt tyngdpunkten i sin kritik på att Utrikes-
nämnden kunde, borde och skulle ha underrättats.
I denna fråga har reservanterna som vi nyss hörde,
i det här fallet Folkpartiet och Centerpartiet, funnits
sig föranlåtna att tillfoga ett särskilt yttrande om att
det är just formerna för beslutet som man kritiserar. I
sakfrågan är Folkpartiet och Centerpartiet eniga med
oss om att det var naturligt att Sverige anslöt sig till
den föreslagna aktionen.
Herr talman! Frågan infinner sig onekligen inför
det här särskilda yttrandet: Menar Folkpartiet och
Centern med sitt yttrande att de inte litar på att Mode-
raterna och Kristdemokraterna, som är sällskap i
reservationen, sympatiserar med åtgärden som sådan?
Herr talman! Jag yrkar på godkännande av ut-
skottets anmälan i betänkandets punkt 1 och avslag på
reservationen. För klarhets skull, herr talman, vill jag
säga att yrkandet även omfattar frågan om informa-
tion i Utrikesnämnden om svenska insatser i Kosovo.
I granskningen av den delen är utskottet helt enigt.

Anf. 45 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Herr talman! Låt mig först säga att i den officiella
grundlagskommentaren, Holmberg/Stjernquist, till
det här lagrummet, alltså regeringsformen 10:6, detta
apropå det här med "om så kan ske", nämns inte ordet
brådska. Det står: såvida detta inte är omöjligt av
särskilda skäl. Brådska nämns inte explicit, vilket
man möjligen kunde få intrycket att Barbro Hietala
Nordlund menade.
När det gäller brådskan kan man säga att i en ut-
vecklad och alltmer teknisk värld sker många beslut
snabbare än förr. Men det är faktiskt så att också
kommunikationstekniken utvecklas. Man behöver
inte skicka meddelanden på en löddrig springare som
förr, utan man kan använda en löddrig telefon eller
fax. Det finns faktiskt datakommunikation också, som
kunde ha använts.
Möjligheterna för exempelvis statsministern och
utrikesministern att få kontakt med Utrikesnämndens
ledamöter har också ökat. Det gör att det måste bli
mycket konstigt med det här resonemanget om bråds-
ka. Det finns numera mycket goda möjligheter att ta
sådana här kontakter även om man befinner sig i ett
främmande land - eller hur?
Sedan får jag också intrycket av Barbro Hietala
Nordlunds inlägg här att hon faktiskt lite försvarar
den position som statsministern snart övergav, nämli-
gen detta att om det är okontroversiellt så kan man
strunta i grundlagen. Då behöver man inte höra Utri-
kesnämnden, för man tror sig veta att alla tycker
samma sak. Menar verkligen Barbro Hietala Nord-
lund att det kan vara ett försvar? Den skansen försva-
ras ju inte ens av statsministern längre.

Anf. 46 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Om den första frågan, angående
tolkningen av skrivningen i regeringsformen, vill jag
säga att det sannolikt finns flera tolkningar. Vad jag
citerar i det här sammanhanget är den text som åter-
finns i boken Sveriges grundlagar av Petrén och
Ragnemalm. Där har man fört fram det här med
brådska som en tolkning.
Den andra frågan gällde att det finns andra medel,
att tekniken medger att man kan ha kommunikation
på nya, moderna sätt i dag utan att behöva använda
sig av löddriga springare. Det är ju alldeles korrekt.
Den frågan var uppe flera gånger i utfrågningarna.
Såväl statsministern och utrikesministern som tjäns-
temännen diskuterade den saken. Det är naturligtvis
så att framtidens nya, snabba arbetssätt också kräver
att vi tar till oss tekniken på olika sätt för att kunna
kommunicera.
De tredje fråga som Nils Fredrik Aurelius tar upp
gäller om jag anser att det skulle vara ett försvar att
frågan anses som okontroversiell. Så menade jag inte.
Jag menar att det är en förklaring till att man eventu-
ellt inte lade ned all den tid till eftertanke i ärendet
som oppositionen har efterlyst. Statsministern har
noga redogjort för att han såg det här som självklart
med tanke på hur Sverige har agerat i frågor om
främlingsfientlighet och annat som ju Jörg Haiders
parti har uttalat.

Anf. 47 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Herr talman! Jag får väl tolka det så att Barbro
Hietala Nordlund inte egentligen menar att det är ett
försvar. Det skulle vara en förklaring, detta att säga
att man uppfattar ett uttalande eller en åtgärd som
något okontroversiellt i ett inrikespolitiskt perspektiv.
Men när vi nu granskar om regeringsformens krav har
efterlevts är det ju inte förklaringar vi är ute efter utan
försvar. Är detta ett rimligt skäl att inte följa rege-
ringsformen? Det är det alltså inte, det är vi tydligen
överens om.
I fråga om brådskan fanns det goda möjligheter,
redan från torsdagen vill jag hävda men i varje fall
under söndagen enligt vad både utrikesministern och
statsministern sade, att ta kontakter. Men de tänkte
inte på det. Det sades rent ut. Jag citerade nyss vad
Anna Lindh svarade på min fråga i utfrågningen.
Frågan är: Kan verkligen Barbro Hietala Nord-
lund mena att det är ett tillräckligt försvar att säg att
man inte tänkte på det? Kan det vara ett skäl att inte
följa de krav, de mycket viktiga krav, om regeringens
kontakt med riksdagen via Utrikesnämnden som
faktiskt formuleras i vår grundlag regeringsformen?
Är det ändå inte så att om det inte vore statsmi-
nistern som var inblandad här skulle det finnas goda
möjligheter att rikta även en formell kritik - och det
från hela utskottets sida?

Anf. 48 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Nils Fredrik Aurelius vet mycket väl
att vi är eniga om det ansvar som vi som utskott har
för att grundlagen följs. Därför måste jag ju ställa mig
undrande till den upprördhet och indignation som
oppositionen ger uttryck för här när det gäller den
möjlighet som faktiskt också författningen ger. "Om
så kan ske" är faktiskt en formulering som finns. Det
utrymmet har man hänvisat till från ministrarnas sida.
Den möjligheten ger faktiskt författningen. Därför
borde inte upprördheten vara så stor att man faktiskt
har använt sig av ett utrymme som medges i grundla-
gen.

Anf. 49 BJÖRN VON DER ESCH (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tar fasta på det sista som sades
här, alltså om så ske kan. Det hänför sig uteslutande
till överläggningar innan man tar ett avgörande. Det
är bara där. Man ska alltid fortlöpande informera. Där
gäller inte detta om så ske kan.
Söndag kväll var första gången som statsministern
fick höra detta. Nu finns det ju sätt att kontrollera
detta på andra håll. Både i Danmark och i Finland har
den här frågan varit uppe. Och det visar sig att det
finns ett Reuterstelegram som kom redan på fredagen
där det berättades vad som hade hänt i Belgien. Det
stora felet här är att det inte finns någon dokumenta-
tion så att vi kan kontrollera de uppgifter som har
getts eller vad som har avhandlats per telefon. Det
finns över huvud taget ingen dokumentation. Det är
därför som vi famlar i mörker.
Jag vill avslutningsvis bara säga att jag uppskattar
att majoriteten i KU har varit så pass kritisk i sina
slutsatser, dock utan att uttala det magiska ordet kri-
tik.

Anf. 50 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! När det gäller den här diskussionen
som vi för om och om igen huruvida det fanns tidsut-
rymme - om det var torsdagen, fredagen, lördagen
eller söndagen - kvarstår faktum utifrån de diskus-
sioner som fördes vid utfrågningarna. Statsministerns
ställningstagande gällde söndagen den 30 på kvällen.
Det var första gången som han förelades ett konkret
förslag. Det som fanns dessförinnan, det som hände i
det belgiska parlamentet och det fax som skickades,
gav uttryck för upprördhet och oro över vad som var
på gång i Österrike. Men där fanns inget förslag till
text eller till konkret handlande att ta ställning till. I
den meningen fanns det inte heller, enligt den be-
dömning som vi gör, utrymme att löpande hålla Utri-
kesnämnden informerad om det allmänna läget i
Österrike.

Anf. 51 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag begärde replik därför att Barbro
Hietala Nordlund ställde en rak fråga till Folkpartiet
och Centerpartiet med anledning av vårt särskilda
yttrande. Jag vill bara framhålla att det är gjort därför
att vi vill göra ett klarläggande från vår sida att vi står
fast vid att vi ändå tycker att detta var en befogad
aktion men att vi tycker att formerna var helt felakti-
ga på ett mycket onödigt sätt, vilket jag tidigare har
beskrivit.
Vi är också upprörda över den nonchalans som vi
uppfattar att utrikesministern och statsministern visa-
de mot partiledarna och ledamöterna i utrikesnämn-
den. Det är det som vi vill göra klart med vårt utta-
lande.

Anf. 52 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Tack för den informationen från
Helena Bargholtz. Det är väl alldeles klart att ni tog
det säkra före det osäkra, eftersom ni i den meningen
inte fick med er era medreservanter i fråga om att vi i
sak var överens om att detta uttalande skulle göras.
Men i form har vi olika synpunkter.

Anf. 53 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill inte uttala mig för de övriga
ledamöterna och de övriga reservanterna. De får själ-
va klargöra sitt ställningstagande. Eftersom vi från
Folkpartiet på ett tidigt stadium gjorde klart att vi
stödde frågan, tycker jag att det är rimligt att göra på
detta sätt.

Anf. 54 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Det är helt i sin ordning. Men om
man har en gemensam reservation är det väl ändå
brukligt att man diskuterar vad den ska kunna rymma
och utformningen av den. Jag ställer mig lite undran-
de till varför inte den formuleringen kunde finnas
med i reservationen. Men jag förstår att ni inte fann
det möjligt, eftersom ni ville gå er väg i ett särskilt
yttrande. Jag respekterar det.

Anf. 55 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja inleda med en fråga.
Tycker inte Barbro Hietala Nordlund att just detta
ärende är anmärkningsvärt när man från ansvarigt
statsråd faktiskt anför brådska som hinder för att inte
samråda men samtidigt inte haft en tanke på att över
huvud taget ta en kontakt med svenska partiledare
eller Utrikesnämnden? Ger inte det enligt Barbro
Hietala Nordlund en signal om statsrådens inställning
till den nationella lagstiftningen utifrån den konstitu-
tionella granskningen?

Anf. 56 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Jag vill svara Åsa Fritjofsson att
brådskan i denna situation var så påtaglig. Det har
noggrant redogjorts för att det bara var under natten
som man hade möjlighet att ta eventuella kontakter,
vilket man bedömde som praktiskt ogenomförbart.
Och det tycker jag är fullt begripligt. Och intellektu-
ellt är det helt förståeligt att man gjorde en sådan
bedömning att brådskan var avgörande.
Den andra frågan, om att man inte hade en tanke
på att ta kontakt, är naturligtvis besvärande. Och det
har ju de utfrågade också tillstått. De har sagt att de
naturligtvis skulle ha tänkt på det men att det var ett
så högt uppskruvat tempo och att de avkrävdes ett
besked. De har också sagt att det utrymme som finns i
författningen gör att de har följt grundlagens föresat-
ser också.

Anf. 57 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Nu blandar Barbro Hietala Nordlund
ihop mig med sin granne igen. Men jag har överseen-
de med det den här gången också.
Jag vill ändå påpeka att samtidigt som det vid ut-
frågningarna hänvisas till brådska så anger statsråden
i utfrågningarna i fråga om tidshanteringen att de inte
ens har tänkt på att informera Utrikesnämnden. Och
jag tycker att även Barbro Hietala Nordlund kunde
ställa sig bakom att det är fog för kritik.
Sedan ska jag svara på den fråga som Barbro Hi-
etala Nordlund ställde när det gäller Centerpartiets
och Folkpartiets särskilda yttrande. Centerpartiet har
valt att skriva det särskilda yttrandet, eftersom Cen-
terpartiets ledare Lennart Daléus mycket tidigt ställde
sig bakom själva agerandet från Sveriges statsminis-
ter. Det är anledningen till det särskilda yttrandet från
Centerpartiet.

Anf. 58 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Då vill jag börja med att be Åsa
Torstensson om ursäkt. Jag har tydligen svårt att
komma ihåg hennes efternamn. Det är inte första
gången som jag säger fel. Ursäkta mig för det, Åsa
Torstensson, jag ska pränta in hennes efternamn or-
dentligt.
Vi har naturligtvis fört en ordentlig diskussion
kring detta vid utfrågningarna, att det inte föresväva-
de - så har ni också uttryckt det - statsråden att ta
kontakt med, informera eller samråda med vare sig
Utrikesnämnden eller partiledarna. De har också
beklagat det men hänvisat till tidsfaktorn, vilket vi
har haft förståelse för.
Men utifrån detta drar vi också slutsatser i vårt
betänkande. Vi säger att det är viktigt att man finner
nya former för det nya arbetssätt som inte minst EU
för med sig med många snabba beslutsvägar och
informella kontakter. Denna diskussion fördes också
med statsministern vid utfrågningen. Han sade att han
naturligtvis måste ta till sig detta och ha fortsatta
diskussioner och funderingar omkring framtida ar-
betsformer. Jag tycker att det är svar på Åsa Torstens-
sons fråga.

Anf. 59 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Vid lunchtid den 31 januari i år
meddelade Portugals premiärminister Guterres att 14
av EU:s medlemsländer enats om vissa politiska
åtgärder mot den 15:e medlemmens, Österrikes, rege-
ring för den händelse att det österrikiska frihetspartiet
FPÖ skulle komma att ingå i denna regering. De 14
staterna hade enats om att inte främja eller godta
några bilaterala officiella kontakter på politisk nivå
med en österrikisk regering där FPÖ ingick. Österri-
kiska kandidater till internationella poster skulle inte
stödjas, och Österrikes ambassadörer skulle endast tas
emot på teknisk nivå.
Det var en exceptionell, och som det har visat sig
mycket snabbt åstadkommen, internationell aktion
mot en av EU:s medlemmar. Den kan inte förstås om
den inte betraktas mot sin historiska bakgrund. Där-
för, herr talman, måste jag med några ord gå ett litet
stycke utanför det omedelbara ämnet för denna de-
batt.
Nästan på dagen 77 år tidigare, den 30 januari
1933, hade den tyske rikspresidenten Hindenburg
utsett österrikaren Adolf Hitler till rikskansler. Na-
zistpartiet hade på några år gått från att vara en sekt
bland andra sekter till att vara den tyska riksdagens
största parti. Ännu hade man dock ett stycke kvar till
egen majoritet. Riksdagshusbranden den 27 februari
gav nazisterna det tillfälle som de väntade på. Bran-
den skylldes lögnaktigt på kommunisterna. En
"förordning till skydd för folk och stat", som upphäv-
de yttrande-, förenings- och mötesfriheten, genom-
drevs. De kommunistiska riksdagsmännen fråntogs
sina mandat, vilket gav Hitler den majoritet han be-
hövde för att införa en fullmaktslag som gjorde det
möjligt för honom att upprätta sin personliga diktatur.
Demokratins försvarare var den gången för svaga
och för splittrade. Den tyska högern hade aldrig
anammat demokratin och hjälpte Hitler till makten.
De demokratiska liberalerna hade malts ned i depres-
sionens hårdnande politiska klimat. Arbetarrörelsen,
en gång världens mäktigaste, var djupt splittrad dels
till följd av Kominterns vanvettiga ultravänsterpolitik
som utpekade socialdemokratin som huvudfiende,
dels till följd av den tyska arbetarrörelsens egna
traumatiska erfarenheter.
Socialdemokratin å sin sida var lika oförmögen
som kommunister och liberaler att inse farans vidd i
tid. Man tvekade att använda den styrka man ännu
hade. När von Papen genomförde sin kupp 1932 och
avsatte den socialdemokratiska delstatsregeringen i
Preussen delade det socialdemokratiska partiet ut
flygblad där man manade Berlins arbetare till lugn.
När Hitler efter maktövertagandet slog till mot oppo-
sitionen och först mot kommunisterna hoppades man
i det längsta kunna klara sig. Att i detta läge samar-
beta med och försvara ett parti som helt nyligen kallat
dem för socialfascister var omöjligt. De tyska social-
demokraterna lämnade i stället den socialistiska ar-
betarinternationalen för att inte förknippas med de
fördömanden som den internationella arbetarrörelsen
riktade mot Hitlerregimen. Fackföreningsledare bröt i
sin tur med socialdemokraterna och slöt upp bakom
nazisternas förstamajfirande. Den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, som ännu tolererades, röstade t.o.m.
för Hitlers s.k. fredsresolution den 17 maj - en för-
nedring till ingen nytta. Även socialdemokraterna
fråntogs sina mandat. Hitler krossade vad som fanns
kvar av den tyska arbetarrörelsen. Spillrorna fick
försöka rädda sig i exilen eller in i det underjordiska
motståndet.
Fortsättningen känner vi. Förintelsens ofattbara
verklighet påmindes vi om under den konferens som
genomfördes här i Stockholm i januari, samtidigt som
förhandlingarna om regeringsbildningen i Österrike
pågick. Mitt under Förintelsekonferensen pågick det
spel som skulle leda fram till att ett parti bestående av
främlingsfientliga populister och en ansenlig andel
obotfärdiga Hitlerbeundrare tog plats i en europeisk
regering. Jörg Heider är förvisso inte Hitler. Hans
parti är inte ett nazistparti, och historien upprepar sig
aldrig likformigt. Men det var ändå fullständigt själv-
klart och ofrånkomligt att Europas demokratier skulle
reagera.
Förintelsekonferensen innebar ett gemensamt
löfte att aldrig mer låta det bli för sent - ett löfte att
inte låta underordnade partiskiljaktigheter förhindra
gemensamt handlande till demokratins försvar. Göran
Persson har naturligtvis rätt när han säger att det
skulle ha varit politiskt omöjligt för Sverige att som
enda land ställa sig utanför protesten, vilket skulle ha
blivit fallet om statsministern inte hade givit sitt be-
sked på söndagkvällen den 30 januari.
Ändå finns det all anledning att studera och be-
grunda detta ärende mycket noga. Det är inte så
oproblematiskt som vissa har velat göra gällande. Det
vore närmast otillständigt att avfärda de kritiska och
eftertänksamma rösterna med att de skulle gå höger-
extremismens ärenden. Sådana syften finns nog också
på sina håll, men inte i denna kammare.
Försvaret av demokratin kräver inte bara enighet
mellan demokratins anhängare. Försvaret av demo-
kratin kräver också omsorg om och respekt för demo-
kratins institutioner och regelverk. Det är inte forma-
lism att ta upp den viktiga diskussion som utskotts-
majoriteten försöker föra i detta betänkande.
Inledningsvis kan vi konstatera att utskottet slår
fast att det rörde sig om ett ärende av sådan större
vikt att regeringen normalt sett borde ha överlagt med
Utrikesnämnden. Att syftet med agerandet var poli-
tiskt okontroversiellt är därvidlag ovidkommande. Ett
på denna punkt enigt utskott har funnit det nödvän-
digt att understryka detta, vilket inte minst regeringen
bör notera.
Utskottet noterar vidare de omständigheter under
vilka beslutet kom till. Det skedde under stor brådska.
Statsministern befann sig på resa i Grekland. Beslutet
fattades genom s.k. faktiskt handlande, dvs. att stats-
ministern per telefon meddelade Portugals premiär-
minister att Sverige ställde upp. Förutom en telefon-
konsultation med utrikesministern skedde ingen be-
redning av ärendet. Beslutet dokumenterades inte.
Det finns ingen bakgrundsbeskrivning, ingen analys,
inga överväganden och inga resonemang om för- och
nackdelar eller om eventuella alternativa handlings-
linjer.
Även den som är relativt obevandrad i diploma-
tins värld - dit räknar jag mig själv - kan ganska lätt
föreställa sig vilka svårigheter och problem som lig-
ger inbäddade i ett sådant ärende.
För det första: Vad var syftet med aktionen? I steg
1 var det att förhindra att FPÖ kom med i regeringen.
Men vad skulle de politiska markeringarna tänkas
kunna åstadkomma om detta misslyckades? Alla
inblandade måste ha insett att det inte var osannolikt.
För det andra: Vilka villkor fanns förknippade
med ett eventuellt upphävande av åtgärderna? Hur
såg exit-strategin ut? I dag tror jag att vi ganska säkert
kan slå fast att det inte fanns någon gemensam exit-
strategi. De 14 staterna är i dag djupt splittrade i frå-
gan om hur framtiden för relationerna med Österrike
ska se ut. Den svenska regeringens hållning är inte
heller glasklar, om jag ska uttrycka mig försiktigt.
För det tredje: Hur förenligt är detta beslut med
kravet på ett rimligt mått av konsekvens i utrikespoli-
tiken? Vilka andra regeringsbildningar kommer vi att
bemöta på samma sätt? Kommer Italien att bemötas
på samma sätt som Österrike om Alleanza Nazionale,
exfascisterna i Italien, eller för den delen Lega Nord
kommer med i den italienska regeringen? Många
bedömare menar att det vore fullständigt otänkbart.
Italien spelar en alltför viktig roll i EU. Men vad
finns kvar av trovärdigheten om 13 EU-länder då
låtsas som om det regnar?
För det fjärde: Innebär den här aktionen att EU-
länder mäts med en annan måttstock än andra länder?
Det låter kanske bra att säga att man måste ställa
särskilt höga krav på EU-länder, men vänd på det!
Vem ställer sig upp och säger att demokrati och
mänskliga rättigheter inte är riktigt lika viktigt för
människor i länder utanför EU? Vi kan ju notera,
parentetiskt, att Turkiet av EU accepterats som kan-
didatland, trots att det numera sitter ett mer eller
mindre öppet fascistiskt parti i den turkiska regering-
en. Det är MHP, lett av den gamle Hitlerlakejen Al-
parslan Türkes tills dennes död för ett par år sedan
och moderparti till terroristorganisationen De grå
vargarna. De sitter i Turkiets regering.
För det femte undrar jag hur man gör det fullstän-
digt klart att aktionen är riktad mot FPÖ:s tvivelakti-
ga politik och inte mot den österrikiska demokratins
institutioner? Trots allt är FPÖ-ÖVP-regeringen
grundad på en parlamentarisk majoritet bildad i fria
och rättvisa val. Här i riksdagen har vi utrikesminis-
terns ord på att det inte är det österrikiska folket som
regeringen vill ställa till ansvar, och det är bra. Men
är detta lika uppenbart för Österrikes folk?
För det sjätte undrar jag om vi är helt säkra på att
de här aktionerna stärker de demokratiska och anti-
fascistiska krafterna i Österrike? Eller är det Haider
som gnuggar händerna?
Herr talman! Det är ingen större svårighet att på-
visa att det här ärendet är stort, komplicerat och
känsligt. Det skulle ha förtjänat en mycket grundliga-
re beredning och analys. Det är djupt beklagligt att så
inte har kunnat ske. Därmed är vi inne på problemets
själva kärna. Det här var inte ett EU-beslut, av up-
penbara skäl. Någon enhällighet gick inte att uppnå,
eftersom det var 14 medlemmars aktion mot den 15:e.
Formellt handlade det om 14 unilaterala beslut om
respektive lands sätt att förhålla sig till Österrike.
Men det var naturligtvis ingen tillfällighet att det
enbart var EU-länder som tillfrågades. Inga telefon-
samtal ringdes, såvitt vi vet, till Norges eller Schweiz
statsministrar. Samordningen gjordes uppenbarligen
på uppmaning från Belgien av Portugals premiärmi-
nister. Varför? Jo, därför att Portugal är ordförande-
land i EU. Det gemensamma beslutet presenterades
på det portugisiska ordförandeskapets officiella
brevpapper. Detta var en EU-aktion som ändå inte var
en EU-aktion och som heller inte var ett antal unilate-
rala beslut och som därför genomfördes informellt,
oformligt och odokumenterat.
Utrikesminister Anna Lindh sade så här i kamma-
ren den 9 februari: "Observera att vi inte har beslutat
om några gemensamma EU-åtgärder". Det är både
sant och inte sant. Formellt är det helt riktigt. Det var
inte fråga om ett EU-beslut. Men reellt handlade det
om ett gemensamt, utrikespolitiskt agerande inom
EU-systemets ram och med utnyttjande av EU:s in-
ternationella tyngd. Detta är ett problem. Vill vi ha ett
system där EU:s och därmed Sveriges utrikespolitik
formas via telefonkedjor i de västeuropeiska pre-
miärministrarnas herrklubb? Vår egen statsminister
påstås, i och för sig i ett annat sammanhang, ha ut-
tryckt det så här: När grabbarna ringer vill man ju
ställa upp. Är det så mellanstatliga relationer ska
skötas?
I Danmark har saken lett till en omfattande kritik
mot statsministern för handläggningen. I Finland har
statsminister Lipponen med nöd och näppe undgått
att åtalas av justitiekanslern för att han bröt mot den
dåvarande grundlagen genom att inte informera pre-
sidenten innan beslutet fattades. Så är inte läget här.
Vår grundlag ser annorlunda ut. Vi har t.ex. ingen
president att fråga; det borde vi ha, men det är en
annan diskussion. Konstitutionsutskottet kan konsta-
tera att statsministern och utrikesministern i det här
fallet inte har gjort något formellt fel, och jag kan
bara beklaga att oppositionen har varit så ivrig att ge
regeringen en knäpp på näsan att man har varit
tvungen att skriva sig oenig i en reservation. Jag hop-
pas verkligen att det inte drar intresset från de viktiga
frågor som utskottsmajoriteten reser i betänkandet.
De förtjänar en fortsatt diskussion såväl i regeringen
som i denna församling. Och som det står i betänkan-
det har utskottet för avsikt att i ett senare gransk-
ningsbetänkande gå närmare in på formerna för beslut
i frågor av det här slaget.
Herr talman! Jag står bakom utskottets anmälan i
dess helhet och yrkar avslag på samtliga reservatio-
ner.

Anf. 60 PER LAGER (mp):
Herr talman! Mats Einarsson gjorde en lång och
förtjänstfull genomgång både när det gäller historien
och komplexiteten i frågan. Det föranleder mig att
kanske hålla mig lite kortare. Jag vill framför allt visa
på de skäl som har lett till majoritetstexten.
Jag tror inte att det fanns någon speciell illvilja
hos statsministern nere i Aten. Jag tror inte att det var
fråga om nonchalans eller arrogans. Däremot är jag
benägen att tro att det här var en överraskning och att
statsministern handlade därefter. Jag tror inte att han
fick det här förslaget förrän på söndag kväll. Jag
tycker inte att vårt arbete i utskottet har kunnat visa
något annat. Han tyckte att han handlade på rätt sätt.
Han kontaktade utrikesministern och fattade ett be-
slut. Det märkliga i detta, som vi alla inser, är att
tankarna inte föll på vare sig utrikesnämnd, partileda-
re eller språkrör.
Jag tror att det hade varit en praktisk omöjlighet
att sammankalla Utrikesnämnden. Det hade helt en-
kelt inte gått om nu tidsgränserna var som det har
skrivits och sagts, dvs. att statsministern skulle av-
lämna det här beskedet på måndagförmiddagen. Jag
tror alltså att det inte gick att sammankalla någon
utrikesnämnd. Därmed är det konstitutionella pro-
blemet borta för mig.
Däremot tror jag att frågan om varför statsminis-
tern inte ringde till de olika partiledarna är lämplig
och kompetensmässig. Det är ju en annan fråga som
inte har konstitutionell bäring men som är oerhört
viktig när det gäller att se på kompetens.
Majoriteten i utskottet säger att det ofta finns
möjligheter att i någon form åstadkomma överlägg-
ningar med nämnden, dvs. Utrikesnämnden. Skälen
måste vara mycket goda när en sådan kontakt under-
låts. I det här fallet kan man väl säga att sådana skäl
fanns. Det var tidsnöd. Det är min bestämda uppfatt-
ning. Men att tänka efter före, som Helena Bargholtz
menade, är en god arbetsmetod.
Även om jag tror att planering, som jag tidigare
har nämnt, är en av de viktigaste delarna för att man
ska klara sig från problem med brådskan tror jag att
det i det här fallet, i den nya situationen, inte gick att
planera i förväg. Det innebär att man inte kan kritise-
ra, som många har velat, ur konstitutionell synvinkel.
Däremot kan man ju påpeka bristerna i förfarandet
och i hanterandet av problemen. Det gäller t.ex. att
man inte ens tänkte på att ta kontakt med partiledarna
hemma i Sverige. Det tycker jag i alla fall är ett gans-
ka starkt påpekande.

Anf. 61 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Mats Einarsson ställde ett antal rele-
vanta frågor kring den här typen av beslutsfattande.
Jag tycker att det är befogat att fundera vidare på det
här i den konstitutionella debatten, eftersom det var
ett ganska märkligt beslut.
Det var alltså inget EU-beslut om Österrikeåtgär-
den, men det skrevs på EU-presidentskapets papper.
Det konstaterades att det var ett unilateralt beslut som
skulle ha bilaterala effekter. Det har inte fattats beslut
av regeringen. Det finns inget protokoll om att man
har ställt sig bakom detta på det här sättet. Det är
ganska märkligt. Debatten om hur det här ska hante-
ras i framtiden måste ju fortsätta.
Men jag begärde inte ordet av just denna anled-
ning utan därför att Barbro Hietala Nordlund försökte
att konstruera något slags motsättning mellan Mode-
raterna och Kristdemokraterna å ena sidan och Folk-
partiet, Centerpartiet och några andra å den andra när
det gäller det särskilda yttrandet.
Jag vill betona att utskottet inte har granskat sak-
frågan. Substansen i det särskilda yttrandet uppfattade
jag gällde att man åtminstone skulle ha informerat
partiledarna. Det var det vi tyckte inte var tillräckligt.
Regeringsformen föreskriver att hela nämnden ska
informeras. I sakfrågan har vi samma uppfattning
som Centerpartiet och Folkpartiet i det här avseen-
det.
Kulturminister Marita Ulvskogs handläggning av
frågan om subventioner för digitalavkodare (avsnitt
2.5)

Anf. 62 OLA KARLSSON (m):
Herr talman! Vad betyder ett riksdagsbeslut? Vad
betyder ett uttalande härifrån kammaren? Spelar det
någon roll att ett utskott uttalar och beslutar någon-
ting? Har regeringen en skyldighet att tillse att riks-
dagens beslut faktiskt följs?
De frågorna finns det verkligen anledning att
ställa sig. Spelar det någon roll vad riksdagen faktiskt
beslutar?
Bakgrunden till det här ärendet är en proposition
från regeringen om digital-TV, där man konstaterade
att "Eventuella stimulanser till hushållen för att an-
skaffa digitalavkodare måste bekostas av företagen
och får inte finansieras med statsbudgetmedel."
När detta sedan kom till kulturutskottet för yttran-
de till KU konstaterade kulturutskottet: "Vad gäller
motion 1996/97:K14 yrkande 4, som enligt kulturut-
skottet i berörd del synes syfta till ett förbud för Tera-
com och SVT att bidra med subventioner till hushål-
len vid anskaffandet av avkodare, anför utskottet att
det är rimligare att anta att eventuella hushållssub-
ventioner kan komma att utgå från den industri som
tillverkar avkodningsutrustningen än från Teracom
och SVT. Kulturutskottet anser inte att det finns skäl
att på denna punkt gå emot regeringens bedömning."
KU uttalade: "Utskottet konstaterar att formerna
för ett samarbete rörande eventuella stimulanser till
hushållen för anskaffning av avkodare också kan bli
en fråga för nämnda samråd. Utskottet utgår från att
ett sådant eventuellt samarbete inte kommer att inne-
bära att statliga medel används för att subventionera
hushållens anskaffning av avkodare."
Här finns det skäl att notera att det konstitutions-
utskottet uttalar gäller statliga medel inte statliga
budgetmedel, som det står i propositionen.
Riksdagens beslut riktar sig till regeringen, i varje
fall när det är fråga om statliga bolag som den regle-
rar. Det är sedan regeringens sak att via ägardirektiv
och annat tillse att riksdagens beslut fullföljs. Vad har
då regeringen gjort för att tillse att beslutet följs?
Ingenting, absolut ingenting.
Har det funnits några skäl att faktiskt pröva frågan
och ta upp en diskussion med i det här fallet Teracom
om detta? Ja, det har funnits många skäl. Det har om
inte annat funnits många tidningsuppgifter och andra
medieuppgifter som entydigt har pekat på en mång-
miljonrullning från Teracom in i de olika bolagen
som sysslar med digital TV. Jag citerar Computer
Sweden från tidigt i vår: "Teracom pumpar in 100
miljoner i Boxer." "Teracom har satsat strax under
100 miljoner kronor i Boxer TV Access, som hyr ut
dekodrar för marksänd digital-tv. Hälften av pengarna
ska gå till marknadsföring."
Ur nyhetsbrevet Public Access, nr 5 år 2000, kan
jag citera: "Trots en intensiv reklamkampanj under
våren, som kostat 50 miljoner kr, har det statligt ägda
Senda inte lyckats sälja mer än 10.000 digital-tv-
boxar vilket innebär en marknadsföringskostnad om
5.000 kr per kund vilket är mer än vad en box kostar i
handeln. Det digitala marknätet når idag en tredjedels
procent av tv-hushållen."
Departementet har i sitt agerande tidigare gente-
mot Teracom ställt krav på avkastning på insatskapi-
tal och utdelning. Man har framfört de här kraven i
s.k. ägardirektiv. I ägardirektivet, som meddelades på
förra årets bolagsstämma, konstaterade man att äga-
rens mål är att utdelningen på den konkurrensutsatta
delen normalt motsvarar en tredjedel av resultatet
efter finansnetto, med avdrag för schablonskatt. För
räkenskapsåret angavs att utdelningen borde vara 16
miljoner kronor.
Vad blev då resultatet? Jo, utdelningen blev noll
kronor.
Vad var skälet? Jo, jag citerar årsberättelsen från
Teracom: "Det ekonomiska utfallet för koncernen år
1999 blev lägre än föregående år. I huvudsak hänger
det samman med den försening i marknads- och in-
täktsutvecklingen som uppkommit i digital-tv-
verksamheten samtidigt som Teracom tagit på sig en
större andel än beräknat av kostnaderna i de koncern-
bolag som är knutna till denna verksamhet."
Det är alltså alldeles uppenbart att medel har gått
från Teracom till framför allt bolaget Boxer. Och det
har gått till Boxer därför att försäljningen av digital-
TV-dekodrar har gått sämre än väntat.
Då kan man ställa sig frågan: Är det erbjudande
som Boxer riktar till konsumenterna baserat på en
affärsmässig bedömning? Hur ser kalkylerna ut?
Här har ett stort problem uppkommit för utskottet,
därför att det inte har gått att få in någon sådan kal-
kyl. Departementet har inte ställt något sådant krav på
Teracom och på något annat sätt har utskottet heller
inte fått in en sådan kalkyl. Det har varit svårt att
bedöma värdet av affärsmässigheten.
Men man kan ju på egen hand summera och räk-
na. Då kan man konstatera att erbjudandet om att hyra
en dekoder för 99 kr per månad om man tecknar sig
för tre år ger lite drygt 3 500 kr i total intäkt. Det ska
då täcka kostnaden för dekodern, som av Lars Marén
från departementet har uppgetts kosta runt 5 000 kr i
handeln. Det ska täcka fakturering, den egna in-
köpshanteringen och annan hantering av boxar. Det
ska täcka ränta och avskrivning, det ska täcka under-
håll och utbyte av trasiga dekodrar och det ska också
ställas i relation till att det kommer att vara en relativt
kort ekonomisk livslängd på dem, därför att tekniken
går så snabbt framåt att krav på utbyte av dem kom-
mer att ställas relativt snart.
En sådan här amatörmässig bedömning visar att
det inte finns några möjligheter att med de här intäk-
terna nå affärsmässighet i konceptet.
Samtidigt kan man konstatera att Teracom har all
anledning att subventionera dekodrarna. Teracoms
intäkter från digital-TV baseras på avtal med de olika
programbolagen, som innebär att de inte betalar en
krona för sändningskostnaderna förrän 100 000 de-
kodrar finns ute på marknaden eller att minst ett år
har gått sedan kontrakten slöts. För Teracom är det en
uppenbar fördel att snabbt subventionera för att
snabbt få ut många dekodrar på marknaden. För Te-
racom är det rationellt att bryta mot riksdagsbeslutet.
Vad har då departementet gjort för att se till att
Teracom följer riksdagsbeslutet och inte subventione-
rar dekodrarna? Lars Marén gav ett entydigt svar i
utfrågningen i utskottet: "Såvitt jag vet har det inte
gjorts någon särskild granskning av detta."
Majoriteten landar i följande utlåtande:
"Utskottets granskning ger vid handen att uthyrning-
en av avkodningsboxar är baserad på rent affärsmäs-
siga överväganden med utgångspunkt i att kostnader-
na kommer att återbetala sig inom rimlig tid." Jag
skulle vilja fråga majoritetens företrädare: Hur vet
man det? Vad baserar majoriteten sitt ställningsta-
gande i den delen på? Någon kalkyl har inte kommit
in till utskottet. De försäkringar som Lars Marén har
gett till utskottet har handlat om att han känner sig
säker på att Teracom handlar affärsmässigt. Men vad
baserar utskottsmajoriteten sitt tyckande på?
Enligt den reservation jag står bakom är det up-
penbart att medel från det statliga bolaget Teracom
används för att bygga upp Boxers verksamhet, som
baseras på erbjudanden om förmånliga priser för hyra
av avkodarna. Enligt vår mening borde kulturminister
Marita Ulvskog ha försäkrat sig om att bolagens age-
rande inte strider mot vad utskottet har uttalat genom
att se till att bolagen var medvetna om uttalandet och
genom att bolagens affärskalkyl inhämtades som
underlag för en bedömning av om uthyrningen kan
ses som en sådan subvention som inte är förenlig med
utskottets uttalande år 1997.
Herr talman! För att inte förlänga dagens voteran-
de avstår jag från att yrka på godkännande av anmä-
lan i reservationen, även om jag självfallet står bakom
samtliga moderata reservationer i utskottet.

Anf. 63 MATS BERGLIND (s):
Herr talman! Den här delen av konstitutionsde-
batten i dag är något annorlunda än de andra delarna.
Det beror på två saker. Reservanterna är i sakfrågan
emot hela förslaget till markbunden digital TV-
sändning, och de är i synnerhet emot statliga företag
som ska stå för tjänsterna.
Då blir det naturligtvis lite konstigt om gransk-
ningen gäller om riksdagsbesluten har följts. Ola
Karlsson ställde den retoriska frågan om det har nå-
gon betydelse vad riksdagen beslutar. Har det någon
betydelse vad utskotten skriver i sina utlåtanden? Det
skulle förvåna mig om någon skulle svara nej på
frågorna. Självklart ska riksdagsbeslut följas. Det är
klart att det är av yttersta vikt vad utskotten skriver i
sina utlåtanden. Något annat är otänkbart.
Men då handlar det om att göra en mer övergri-
pande analys över vad de affärsmässiga grunderna
bygger på. Det finns erfarenheter av hur den övriga
marknaden byggs upp - telekommunikation är ett bra
exempel. För det som i dag är var mans egendom,
dvs. en mobiltelefon, behöver vi inte gå tillbaka så
många år i tiden när det bara var ett fåtal som använ-
de en sådan. Många ansåg också att det var lite sus-
pekt att äga en sådan. Nu är den allmän egendom, och
i dag tycker vi att det är självklart. Men vi glömmer
att från det att tekniken uppfanns till alla de företag
som i dag står till förfogande med alla dessa tjänster
har det gått ett antal år. Men med hjälp av marknads-
föring av en attraktiv produkt har fler och fler upp-
täckt fördelarna, och då blir naturligtvis användarna
fler och fler. I dag är mobilen lite av var mans egen-
dom. Detta kostar naturligtvis pengar i marknadsfö-
ring och produktutveckling.
På samma sätt ser jag på denna sak. När tillräck-
ligt många inser fördelarna med de digitala TV-
sändningarna kommer naturligtvis efterfrågan att
sprida sig. Innan man kommer så långt att detta blir
var mans egendom, är det naturligtvis en inkörning-
speriod. Det är inte så många som har detta i dag,
kunskapen om fördelarna har inte spritts och det är
inte så många på marknaden som har vinning av att
detta fungerar. Är det då märkligt, Ola Karlsson, att
ett statligt företag som har till uppgift att marknadsfö-
ra, och där Teracom under flera år har gått med vinst,
vill göra ett gott arbete och vara med i processen och
lansera en ny teknik med de medel och affärsmässiga
grunder som den bygger på? Det är nästintill oansva-
rigt att resonera som Ola Karlsson gör, nämligen att
inga pengar får skjutas till och att det inte ska finnas
resurser för marknadsföring. Ola Karlsson vill se ett
misslyckande. Det kan jag förstå med tanke på hans
grundinställning i dessa frågor. Men det skulle vara
oansvarigt om företagen inte på affärsmässiga grun-
der marknadsför tekniken.
Jag finner det inte märkligt att resurserna från de
statliga bolagen har ställts till förfoganden för att ge
vissa subventioner i ett inledningsskede efter affärs-
mässiga bedömningar att detta kommer att vara lön-
samt i ett längre perspektiv och att fler och fler kom-
mer att efterfråga tekniken. I företaget Boxer finns
också andra företag involverade.
Jag är inte specialist på hur sådana här företag
hanterar marknadsplaner och kalkyler i sina verksam-
heter. Men nog tror jag att det vore märkligt att ett
samarbetsbolag som Boxer skulle gå ut tillsammans
med andra företag och tala om den exakta affärsidén,
kalkyler osv. som direkt kan tas över av andra. Det är
att ta i.
Jag tror att det här kommer att vara en god idé.
Det är en god idé. Det kommer troligtvis också att bli
en bra affärsidé. Skulle detta misslyckas, vilket hän-
der inom företagsvärlden, får vi väl ta ställning till
vad det beror på. Men ett företags misslyckande kan
inte därmed kallas för subventioner. Det är inte det i
andra sammanhang och inte heller här. Om nu detta
blir en succé, vilket kommer att innebära stora eko-
nomiska medel till staten, vad ska vi då kalla inkör-
ningsskedet i framtiden? Då kanske Ola Karlsson får
skämmas lite för den illvilliga tanken över ett bolags
yttersta ambitioner och stora kunnande för att ta sig
an detta.
Herr talman! Eftersom Ola Karlsson inte har yrkat
på godkännande av anmälan i reservationen, behöver
jag inte yrka avslag på densamma. Men jag yrkar på
godkännande av anmälan i övriga betänkandet.

Anf. 64 OLA KARLSSON (m):
Herr talman! Mats Berglind inledde med att refe-
rera till uppbyggnaden av mobiltelefonmarknaden här
i Sverige och det förstår jag mycket väl. Den etable-
rades ju i Sverige med hjälp av mycket kraftiga sub-
ventioner vad gäller de s.k. nallarna, mobiltelefoner-
na. Det var sättet att bygga upp en stor kundbas och
snabbt få en hög penetration.
Sedan konstaterar Mats Berglind att det måste va-
ra upp till företagen att bygga upp det här "med de
medel och de affärsmässiga grunder" som finns till-
gängliga. Vidare talar Mats Berglind - om jag nu
uppfattat det rätt - om att inledningsvis gå in och göra
affärsmässiga subventioner. Ja, vad det här handlar
om är just att det finns ett riksdagsbeslut som säger
att det inte får ske subventioner med statliga medel.
Det riktiga hade varit att, om man från Teracoms och
Boxers sida såg att det behövdes subventioner för en
etablering, gå till departementet för att begära en
ändring av riksdagsbeslutet så att det gick att agera
och arbeta i enlighet med vad riksdagen beslutat.
Här argumenterar Mats Berglind på det sättet att
bara därför att något är affärsmässigt och bra för ett
statligt företag kan man köra på och strunta i vad
riksdagen faktiskt beslutat. Jag menar att man går
ifrån en väldigt viktig del av riksdagens roll och makt
om man tillåter statliga företag och ett departement
att agera helt fristående.
Jag upprepar min fråga till Mats Berglind: På vad
grundar man sitt påstående om affärsmässigheten?

Anf. 65 MATS BERGLIND (s):
Herr talman! Ola Karlsson verkar försöka sig på
ett gammalt politikertrick genom att lägga ord i min
mun - till sin egen fördel i förhållande till vad jag
verkligen sade. Jag sade inte att staten gick in och
subventionerade i början, utan jag sade att bolagets
långsiktiga affärsidé är att man i början måste ha
erbjudanden som är tilltalande för kunden och att det,
när marknaden har etablerat sig och det är fler kon-
sumenter som vill ha den här delen av utbudet, kom-
mer att återbetala sig.
Ola Karlsson borde veta att det inte är det första
bolaget eller företaget i historien som i ingångsskedet
räknar med en viss förlust för att sedan ta igen när
man väl är etablerad och få en vinst så att både den
gamla förlusten och nya vinster täcks upp. Det tror
jag är ganska elementärt inom företagsvärlden. Det
finns väl ingen anledning att ifrågasätta det här heller.
När det gäller vinstkravet på bolagen står det ju att
det ska vara över en konjunkturcykel där det ibland
blir en lite mindre vinst och ibland en lite större vinst.
I fråga om de affärsmässiga bedömningarna och
den kompetens som finns i den styrelse som Teracom
haft i många år kan jag bara säga att om de som har
insyn i det här bolaget gör bedömningen att det är
affärsmässigt litar jag något mer på dem än jag litar
på Ola Karlssons spekulationer.

Anf. 66 OLA KARLSSON (m):
Herr talman! Jag tror att det kommer att bli intres-
sant för både Mats Berglind och mig själv att läsa
protokollet efter dagens debatt och se om inte vi båda
har talat om subventioner för det här.
Jag återupprepar min fråga: På vad bygger ut-
skottsmajoriteten sitt uttalande om att det här är base-
rat på rent affärsmässiga överväganden?
Mats Berglind hänvisar till uttalanden från Tera-
com. Men vilka dokument är det som majoriteten
hänvisar till? Det står i majoritetstexten att det kom-
mer att återbetala sig inom rimlig tid. Vad är "rimlig
tid"? Vad är det som utskottsmajoriteten faktiskt står
för i sitt uttalande? Är det inte som med departemen-
tet - att man inte har gjort någon egen granskning?
Man gör ingen egen värdering, utan man räknar bara
med att vad statliga bolag gör alltid är det rätta.
Eftersom det nog är en bra affär går det bra att
slinka förbi obekväma riksdagsbeslut. Är det inte så,
Mats Berglind?

Anf. 67 MATS BERGLIND (s):
Herr talman! Bl.a. lär kulturministern själv ha
hänvisat till vad som uppges från Teracom AB - att
Boxers verksamhet inte ska finansieras med skatte-
medel utan genom kapitaltillskott från ägarna samt
lån från banker och finansinstitut.
Är det en subvention om en bank lånar ut pengar
till ett bolag eller företag som lanserar en ny idé och
som med sina affärsmetoder går in med ett erbjudan-
de till nya kunder på ett sådant sätt att man sedan med
all sannolikhet gör en vinst som också täcker upp
bolagets eventuella förlust i början?
Ola Karlsson sade att det skulle bli intressant att
läsa protokollet och så kan det vara. Men mest intres-
sant att följa tror jag är utvecklingen i bolaget och vad
som kommer att hända. Det vore kanske bra att om
ett par tre år ta en debatt för att se hur den här ut-
vecklingen har gått och för att se hur det blivit med
den ekonomiska utvecklingen för det statliga bolaget
Boxer.

Anf. 68 OLA KARLSSON (m):
Herr talman! Mats Berglind frågade mig om det är
en subvention att banken lånar ut pengar till en verk-
samhet? Nej, det är det inte. Men kapitaltillskott från
ett hundraprocentigt statligt ägt företag är statliga
medel. Definitionsmässigt är det medel från den stat-
liga verksamheten. Det är inte budgetmedel. Men när
det gäller ett hundraprocentigt statligt ägt bolag och
det skyfflas in hundratals miljoner i en verksamhet
kan Mats Berglund rimligen inte hävda att det inte
skulle vara fråga om statliga medel.
Regeringens utövande av utnämningsmakten och
ansvar för chefstillsättningar (avsnitt 3.2)

Anf. 69 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Under årets granskning har KU ock-
så undersökt regeringens utövande av utnämnings-
makten och dess ansvar för chefstillsättningar. Såvitt
avser den första frågan görs det i anmälan av förste
vice talman Anders Björck gällande att den politise-
ring som skett av utnämningsmakten svårligen låter
sig förenas med stadgandet i 11 kap. 9 § regerings-
formen, enligt vilket det vid tillsättning av statlig
tjänst ska fästas avseende "endast vid sakliga grunder,
såsom förtjänst och skicklighet".
Den omständigheten att en person har en politisk
bakgrund ska enligt utskottsmajoriteten inte vara
diskvalificerande vid tillsättningen av t.ex. en gene-
raldirektörstjänst, så länge endast sakliga grunder
som förtjänst och skicklighet är tillämpliga vid till-
sättningen. Så långt instämmer vi moderater med
majoriteten.
Sanningen är emellertid att granskningen av rege-
ringens utnämningspolitik givit vid handen att den
socialdemokratiska regeringen har utnyttjat utnäm-
ningsmakten till såväl det egna partiets som samar-
betspartiernas fördel på ett sätt som för tanken till att
chefsskapet för statliga myndigheter har gjorts till en
del av ett politiskt förläningssystem. Härigenom un-
dergrävs förtroendet för hela den svenska traditionen
med självständiga myndigheter.
I Svenska Dagbladet den 24 maj finns det en in-
tervju med professorn i statsvetenskap vid Lunds
universitet, Lennart Lundquist. Han säger:
"Enligt grundlagen ska tillsättningarna göras efter
bedömning av objektiva kriterier som förtjänst och
skicklighet.
Så är det ju inte i dag, när man tillsätter en radda
på sex, sju centerpartister. I ett parti med det antal
riksdagsledamöter som centern har kan det möjligen
finnas en som är bättre än alla karriärbyråkrater. Att
det finns två eller tre är nästan osannolikt och ännu
fler, ja, det går ju bara inte."
I KU:s förhör med statsminister Göran Persson
lämnade han en minst sagt uppseendeväckande för-
klaring till att det har blivit på det sätt som professor
Lundquist talar om. Jag citerar ur betänkandet på sid
63:
"När det gäller utomordentligt kvalificerade
chefstjänster i dag så betalar (den offentliga sektorn)
löner som kanske inte ens mäter sig med andra- eller
tredjenivån i större privata organisationer. Det har
varit väldigt svårt att rekrytera personer till dessa
arbeten, som varit kvalificerade och som funnits ex-
empelvis på högersidan i svensk politik. - - - Tittar
man på den svenska högern har den oftare sett sina
begåvningar gå till marknaden och till näringslivet. -
- - Går man däremot till den socialdemokratiska
sidan och till Centerpartiet har det funnits en annan
balans. Där har inte det privata näringslivet rekryterat
på samma sätt."
Detta är inte bara kvalificerat struntprat. Det är di-
rekt oförskämt i det att statsministern låter påskina att
moderater bara är ute efter att tjäna så mycket pengar
som möjligt. Det finns t.ex. åtskilliga personer i den
moderata riksdagsgruppen som förlorar ett visst antal
tusenlappar varje månad genom att ägna sig åt politik
i stället för att förbli i sina alternativa verksamheter.
Jag själv är en av dem. Det är bara att beklaga att våra
borgerliga systrar och bröder i utskottet har svalt
denna förklaring, som saknar såväl saklighet som
trovärdighet.
Moderata samlingspartiet anser att regeringen ge-
nom att politisera utnämningsmakten har lagt grunden
för ett system där en ny regering tvingas ompröva
samtliga förordnanden som generaldirektörer eller
andra myndighetschefer - ungefär som det ameri-
kanska spoil-systemet - eftersom det nu inte går att
lita på de högsta tjänstemännens oväld.
En sådan utveckling vore djupt olycklig och
skulle innebära att det svenska förvaltningssystemet
överges. Vi moderater anser därför att regeringen
förtjänar kritik för att den ser mer till politiska as-
pekter än till grundlagens krav på förtjänst och skick-
lighet vid tillsättningen av statliga tjänster.
En annan aspekt på regeringens utövande av ut-
nämningsmakten är den tid inom vilken tillsättningsä-
renden avgörs. Av den redovisning som Regerings-
kansliet har lämnat till utskottet för tiden april 1997
till december 1999 framgår att det för inte mindre än
30 % av de utnämnda personerna under denna tid var
mindre än en månad mellan regeringens beslut och
tillträdet till tjänsten. Det är en anmärkningsvärd
senfärdighet. Det är omvittnat att dröjsmålen med
förordnandena förorsakar olägenheter, både för be-
rörda personer och för berörda verksamheter.
I en klass för sig står omförordnandet av general-
direktören vid Riksrevisionsverket, Inga-Britt Ahle-
nius. Hennes förordnande skulle gå ut den 30 sep-
tember 1999. Den 23 september, alltså endast sju
dagar före detta datum, kunde regeringen samla sig
till ett beslut i frågan. Dessförinnan hade frågan dra-
gits i långbänk under hela sommaren, delvis inför
öppen ridå och flitigt omskrivet i medierna.
Varför var då detta så medialt intressant? Jo, na-
turligtvis därför att det gällde just Riksrevisionsver-
ket, som formellt inte har någon annan ställning än
andra myndigheter men som de facto ändå har det. En
stark och självständig statlig revision är ju en av
grundbultarna i vårt demokratiska samhällssystem.
Inga-Britt Ahlenius hade gjort sig känd för att värna
just detta.
I medierna spekulerades det mycket om att rege-
ringens tövan med att omförordna Ahlenius berodde
på att den i själva verket inte uppskattar en stark och
oberoende chef för Riksrevisionsverket - annat än i
högtidstalen förstås. Av KU:s förhör med Inga-Britt
Ahlenius framgick med all önskvärd tydlighet att hon
själv hyser uppfattningen att det var detta som var det
verkliga skälet till att regeringen förhalade hennes
omförordnande från mitten av juni till den 23 sep-
tember.
Oavsett hur det var med det, så var det olyckligt
att regeringen hanterade frågan så oskickligt att denna
misstanke fick fäste. Helena Rivière uttrycker det så
här i en debattartikel i Svenska dagbladet den 21 maj
under rubriken "Vad är modet att stå upp för sanning-
en värt?":
"Tillsättningsproceduren för verkschefer är en helt
sluten process, och i ett land som vårt med drag av
enpartistat är det problematiskt. Det skapar en följ-
samhetskultur." Hon skriver vidare att en vilja till
reformering och utveckling uppfattas som en sorts
obstruktion i en kultur där det gäller att hålla tyst och
spela med om man vill göra karriär.
I KU har finansministern förklarat att dröjsmålet
berodde på att Ahlenius framförde önskemål om ett
nytt förordnande på fem år, medan regeringens praxis
är att bara omförordna på tre år. Detta gjorde att Bos-
se Ringholm enligt egen utsago "kände sig otrygg"!
Hans förklaring förtjänar inte avseende. Bosse Ring-
holm ägde ju frågan. Han kunde redan i juni ha sagt
att det blir tre år till eller ingenting alls, var så god
och välj - om nu detta hade varit det verkliga skälet
till regeringens långbänk.
Ett enigt utskott har uttalat att regeringen kunde
ha fattat sitt beslut att förordna generaldirektören för
Riksrevisionsverket mycket tidigare samt att rege-
ringens dröjsmål enligt utskottets mening var obefo-
gat. I ett särskilt yttrande till betänkandet har Mode-
rata samlingspartiet utvecklat detta något ytterligare.
Herr talman! Jag yrkar på godkännande av anmä-
lan i reservation nr 3.

Anf. 70 PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Herr talman! KU:s granskning är viktig, både för
att analysera enskilda händelser som anmälts till oss
och för att fortlöpande granska rutiner kring och
handhavandet av regeringens maktinstrument.
Tidigare under debatten i dag fick vi ett bra ex-
empel på just detta. Per Unckel, med erfarenhet av
KU:s granskning av upphandlingsfrågor, illustrerade
hur angelägen han tycker att frågan om hur regering-
en sköter upphandlingen är. Att en regering och en
minister tar lärdom av KU:s arbete - det är vad KU är
till för.
I frågan om utnämningsmakten är KU enigt i be-
dömningen att utnämningar ska ske i god tid. Vi är
tydliga på punkten att en bättre könsmässig balans
bör uppnås.
I dag på morgonen tog vi del av informationen att
personalomsättningen är hög inom Regeringskansliet.
Då spekulerade man i orsakerna till detta, som kon-
kurrenssituation och lönefrågor. Jag vet inte riktigt
hur spekulationerna eventuellt har utvecklats under
dagen.
Detta visar just den problematik som statsminis-
tern också visade på - det är inte alltid lätt att rekryte-
ra till den statliga verksamheten. Särskilt svårrekryte-
rade tycks tidigare högerpolitiker vara. Detta tar nu
Moderaterna i sin reservation till intäkt för att social-
demokratiska regeringar bara utser sossar och vissa
andra partiers företrädare. Men Regeringskansliet,
och statsministern i utfrågningen, har till utskottet
angett att det är förtjänst och skicklighet som avgör.
När man läser den moderata reservationen blir
man därför aningen fundersam. Man påstår där att
denna uppgift brister i såväl trovärdighet som saklig-
het. Det får man gärna säga om man tycker det - men
inte utan att ange något som helst skäl eller argument.
Det har vi nämligen inte fått i reservationen och vi
hörde det inte heller i Christel Anderbergs inlägg.
Samtidigt säger man i samma reservation: Nu har
regeringen i praktiken lagt grunden till ett nytt sys-
tem.
Det låter som om vi nu har ett nytt system för
statliga centrala tjänster. Men en mening längre ned
säger man: En sådan utveckling skulle innebära ...
Jag är lite bekymrad över detta. Det är ju så med
en reservation att den i sak, om det funnes en sådan
majoritet, skulle kunna bli kammarens ställningsta-
gande i samband med anmälan.
Jag tycker att de här två delarna av utskottets be-
tänkande också i år är ett värdefullt material. Därför
är reservationen från Moderaterna lite grann av en
smutsfläck. Jag är inte ett dugg förvånad, Christel
Anderberg, att Moderata samlingspartiet är ensamt
om den.
Det är ju självklart att det är en grannlaga och inte
alldeles enkel uppgift att hantera utnämningsmakten.
Det är möjligt att min kunskap om de enskilda namn
som nämns inte är riktigt komplett. Man kan läsa den
långa listan på tjänster som varit aktuella, och som vi
har tagit in som redovisning från Regeringskansliet.
Det låter för dem som lyssnar på en sådan här debatt
att där häckar fullt av socialdemokrater och center-
partister. Men så ser inte utnämningslistan ut.
Jag tänker inte vidare gå in på Christel Ander-
bergs försök till att tala om kvalificerade centerpar-
tister, utan jag hoppas att någon annan tar den debat-
ten.
När det gäller motsvarande utnämning som rör
EU-kommissionär har vi också där fört en debatt om
hur processen kan och ska gå till. Det har tydligt i
utskottet redovisats hur tvåstegsraketen när Margot
Wallström utsågs har fungerat. Man förde först ett
principiellt resonemang om lämplig portfölj, dvs.
vilket ämnesområde som ansvarig kommissionär
skulle ta ansvar för, och sedan om frågan om vem
som skulle bära denna portfölj.
Det som har väckt mest uppmärksamhet är natur-
ligtvis frågan om Riksrevisionsverket och Inga-Britt
Ahlenius. Det som jag tror har varit en komplicerande
faktor under resan när utnämningsdiskussionerna
pågick under förra året var att man blandade två
ganska skilda frågor.
Den ena handlade om att besätta generaldirektör-
sposten med en lämplig person, och den andra om
vilken roll Riksrevisionsverket och den statliga revi-
sionen i allmänhet skulle spela.
En av aktörerna i debatten - och det var väl inte
olämpligt - var den då sittande generaldirektören,
Inga-Britt Ahlenius. Det var så uppenbart både när
Inga-Britt Ahlenius stod inför utskottet och när Bosse
Ringholm var där att båda de här personerna hade
hamnat i en situation där man å ena sidan diskuterade
person och formen för utnämning, och hur många år
det skulle handla om, å andra sidan diskuterade revi-
sionens roll och funktion.
Debatten har sedan fortsatt efter det att KU jobba-
de med detta. Den förra generaldirektören för Riksre-
visionsverket, G Rune Berggren menar t.ex. att den
skrift som Inga-Britt Ahlenius sände över till Bosse
Ringholm under sommaren, där det finns ett förord av
Riksrevisionsverkets chef, dvs. Inga-Britt Ahlenius,
innehåller en skarp kritik av RRV:s nuvarande ställ-
ning.
Det är självklart att man med förvåning tar del av
Inga-Britt Ahlenius förvåning över att Bosse Ring-
holm sedan valde att vid ett av de möten som de hade
under sommaren diskutera just den här boken. Inga-
Britt Ahlenius hade ju fört fram saken, och med sitt
eget förord aktualiserat frågan.
Debatten har sedan fortsatt, och Inga-Britt Ahle-
nius har hörts i den. I Dagens Industri har en debat-
tomgång pågått där Anders G Högmark, moderat, och
Ingemar Josefsson, vice ordförande respektive ordfö-
rande för Riksdagens revisorer i ett av de senaste
numren, för en vecka sedan eller två, tar upp just
diskussionen som hör till den här frågan. De säger att
Inga-Britt Ahlenius ger en felaktig och vilseledande
beskrivning av det riksdagsbeslut hon åberopar, som
bygger på budgetpropositionen för 1998.
Vidare framhålls det också i propositionen att
RRV:s revision ska bedrivas utan utökad styrning
från regeringens sida. Det sägs däremot inte alls att
den oberoende statsrevisionen ska utföras av just
RRV.
Även i flera skrifter från RRV har det under sena-
re tid getts en bild av RRV:s roll i den statliga revi-
sionen som inte är förenlig med statsmaktens beslut.
Anders G Högmark och Ingemar Josefsson ifråga-
sätter också om den tolkning av de internationella
normerna för revisionen är korrekt i Inga-Britt Ahle-
nius beskrivning.
Detta bör sägas för att man ska se mot vilken ku-
liss och fond arbetet med att utnämna pågick.
KU tar självfallet ingen ställning till vem som
skulle vara generaldirektör. Därför är detta så nog-
grant noterat i den eniga utskottsbedömningen, där
utskottet säger det som Christel Anderberg nyss läste
upp. Utan namns nämnande vad gäller förordnande
av generaldirektör för Riksrevisionsverket anser ut-
skottet att regeringen kunde ha fattat sitt beslut myck-
et tidigare. Det är alldeles självklart.
Mot bakgrund av den mediedebatt som har förts
om det som har kallats för Ahleniusaffären så kan jag
säga att utskottet däremot inte tar ställning i själva
personfrågan. Detta ger det hela ett helt annat per-
spektiv.
Debatten om den statliga revisionen pågår, och
eventuellt kommer förslag att lämnas till den här
kammaren om hur den ska hanteras. Jag tycker därför
att man i den moderata reservationen, som jag yrkar
inte ska få tillstyrkan i kammaren, på ett bristfälligt
sätt för denna argumentering.
När det däremot gäller diarieföring av de brev
som har varit aktuella, som i sig var intressanta i det
drama som pågick, och som levererades till Bosse
Ringholms hem så är det senare inte en ursäkt för att
de inte diariefördes i vanlig ordning. Därmed kunde
de ha blivit prövade som offentlig handling. Om
sedan allt var möjligt att offentliggöra i det skedet
kan man möjligen diskutera. Men på den punkten är
utskottet enigt om att kritisera Bosse Ringholm.

Anf. 71 CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att Pär Axel Sahlberg
efter utgången i utskottet har varit så förskräckligt
orolig över att Moderaternas reservation skulle bilda
majoritetstext eller bli antagen av kammaren.
Det tyder på en besvärande brist på hållbara ar-
gument att Pär Axel Sahlberg ägnar en stor del av sitt
anförande åt att ondgöra sig över vårt val av verbfor-
mer. Om vi skriver i presens, imperfekt, konditionalis
eller någonting annat är inte så himla viktigt. Men det
som är viktigt är budskapet i reservationen: Rege-
ringen Persson har skapat bilden hos gemene man, i
massmedierna och hos professorer i statsvetenskap
som undervisar studenter i ämnet av att den social-
demokratiska regeringen utnämner sossar och center-
partister. Punkt, slut. Och nu kan väl snart även
Vänsterpartiet och Miljöpartiet hoppas på att få sin
del av tack för utförda tjänster.
Just det faktum att man utser personer så ensidigt
från två partier visar ju att man har brustit i saklighet.
Det är inte förtjänst och skicklighet som sätts i första
rummet, utan det är politiska meriter. Då har rege-
ringen brustit i trovärdighet.

Anf. 72 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det var ju just det som jag ifrågasatte.
Jag är rädd för att Christel Anderberg kommer att få
bekymmer med att föra tesen om att detta brister i
såväl trovärdighet och saklighet i bevis. Det kan ju
inte vara med de allmänna mediebilderna som grund
som Moderaterna har valt att formulera en reserva-
tion. Om jag läser listan över de utnämningar som har
skett, hittar jag med min bristfälliga kunskap såväl
moderater som folkpartister på den. Den ensidighet
som Christel Anderberg läser ut kommer inte från de
handlingar som KU har. Om den möjligen finns i
hennes tidningar kan jag inte avgöra.
Att jag diskuterar de här andra meningarna beror
på att man nu hävdar, och det är inte första gången,
att ett nytt system är infört. Vid ett eventuellt rege-
ringsskifte skulle det ske en storstädning på general-
direktörsnivå och i övrigt, och sedan skulle de då
aktuella regeringspartierna utnämna sina medlemmar.
Detta har inte förts i bevis - inte heller i år. Jag på-
stod inte att vi skulle ha så mycket bekymmer med
majoriteten i utskottet för det ställningstagande som
fanns, utan att Moderaterna var alldeles ensamma i
den här öknen. Problemet är att när vi kommer till
kammaren måste också en reservation hålla en sådan
kvalitet att kammaren skulle kunna ställa sig bakom
den. Då tycker jag att den typ av tendentiösa och
glidande formuleringar som finns i den moderata
reservationen är rent olämpliga. Argumenten får man
gärna ha, men det är rimligt, Christel Anderberg, att
man för dem till bevis.

Anf. 73 CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag beklagar verkligen djupt om det
lät på mitt anförande som om vi moderater är avund-
sjuka för att vi inte får vår beskärda andel av de poli-
tiska utnämningarna. Det är inte där problemet ligger.
Huvudproblemet är att regeringen i första hand ser till
politisk hemvist och politiska meriter i stället för till
förtjänst och skicklighet, som föreskrivs i regerings-
formen. Det är det som är det verkliga problemet.
Vi skriver inte våra reservationer utifrån vilka bil-
der som ges i medierna. Jag tyckte att det var ett in-
tressant citat som visar hur det här beteendet uppfat-
tas i allmänhet. Det är inte bra vare sig för regering-
ens trovärdighet eller för människors tillit till att det
verkligen är de mest kvalificerade personerna som
kommer i fråga för de högsta och mest kvalificerade
posterna utan att man tar ovidkommande hänsyn, som
t.ex. att man tillhör ett parti som har utgjort regering-
ens stödparti.

Anf. 74 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte riktigt så imponerad över
citaten. Att tala om Sverige som ett land med enparti-
system är väl i dag mer främmande än någonsin. Om
det är Moderaternas bild av Sverige blir man lite
förvånad. När det gäller det övriga citatet, som värde-
bedömde Centerpartiet, fortsätter jag att avstå från att
bedöma det ytterligare.
Min kritik mot reservationen och argumenten för
den process som KU har haft också i år när vi har
granskat utnämningsmakten, är ju att de dokument
som vi har fått in, de svar vi har fått på våra frågor -
och frågorna var mycket tydliga och mycket väl ställ-
da bl.a. av utskottets ordförande - är att förtjänst och
skicklighet är det som gäller.

Anf. 75 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Det här ämnet, utnämningsmakten,
har ju alltid varit föremål för diskussion och polemik,
kanske i synnerhet från den borgerliga kanten eller
den moderata kanten, om vi ska vara lite mer precisa.
Det har i och för sig varit en viss svacka i kritiken
under de borgerliga regeringarna.
Då kan man fråga sig: Varför denna upphetsning
kring utnämningsmakten? En möjlig förklaring är
naturligtvis att regeringen använder utnämningsmak-
ten som ett politiskt belöningssystem, som tack för
utförda tjänster etc. Det skulle ju kunna vara en för-
klaring till att kritiken kommer. Eller också kan det
vara så att vissa partier inte är nöjda med tilldelning-
en. Kvoten av moderata generaldirektörer och ambas-
sadörer är kanske för låg. Det finns vissa inlägg i
debatten som tyder på att det också kan vara en del av
förklaringen.
Jag ska inte döma här i vilket utsträckning som
det ligger något i dessa båda förklaringar. Jag kan nog
tänka mig att det finns ett korn av sanning i båda.
Däremot tror jag att det finns en annan och mer
komplicerad bakomliggande förklaring till den här
debatten. Nu kan man i och för sig tycka att koncent-
rationen av förtjänst och skicklighet till Centerpartiets
ledande företrädare har varit ovanligt hög under sena-
re år. Som professor i statsvetenskap kan man resone-
ra kring det statistiskt sannolika i detta utfall. Men jag
undrar om det inte bakom den typen av uttalanden
ligger ett visst mått av klassarrogans.
Den högre statsförvaltningen var en gång ett
adelsprivilegium, som Kenneth Kvist var inne på i sin
inledning. Det är länge sedan nu, men långt in på
1900-talet var den högre statsförvaltningen ett reser-
vat för den urbana akademiska överklassen eller övre
medelklassen. Än i dag torde rekryteringen till stats-
förvaltningens högre nivåer i stor utsträckning ske
från samhällsstegens övre pinnar.
När då regeringarna får en demokratisk grund un-
der 1900-talet och börjar utse personer efter just för-
tjänst och skicklighet rubbas naturligtvis den sociala
balansen, eller snarare obalansen, på de allra högsta
nivåerna i statsapparaten. Detta leder till reaktioner.
Vissa har svårt att känslomässigt acceptera att arbeta-
re och bönder, eller åtminstone att söner och döttrar
till arbetare och bönder, kan bli generaldirektörer,
ambassadörer och landshövdingar. Man har också
väldigt svårt att förstå och acceptera att erfarenheten
av att ha ett offentligt politiskt uppdrag skulle kunna
vara värdefull för den typen av uppdrag.
Den här klassarrogansen kan naturligtvis inte ut-
tryckas öppet - inte här i kammaren och knappast
öppet i offentligheten över huvud taget numera. Men
jag tror ändå att den spelar en viss roll som bakgrund
till de politiska diskussionerna kring utnämnings-
makten. Av detta ska man då inte dra slutsatsen att vi
kan ta lätt på kravet på förtjänst och skicklighet -
självfallet inte - eller att granskningen av utnäm-
ningsmakten inte är viktig. Den är tvärtom mycket
viktig. Det finns alltid en risk att en regering frestas
att använda utnämningsmakten i syften som den inte
är till för. Den risken är det bl.a. vår uppgift i konsti-
tutionsutskottet att förebygga genom en noggrann och
närsynt granskning, och det tycker jag att vi har gjort.
Påståenden om felaktigheter behöver inte med
nödvändighet grundas på att felaktigheter faktiskt
förekommit. Det kan ha en mer komplicerad bak-
grund. Det var det jag något ville beröra.
Så till den beramade Ahleniusaffären eller
"Regeringens utövande av utnämningsmakten och
ansvar för chefstillsättningar" som är den snärtiga
titel som utskottet har valt. Det gäller alltså regering-
ens eventuella omförordnande av chef för Riksrevi-
sionsverket.
I massmedierna har detta regisserats som en mind-
re såpopera. Även vi i KU har väl beståtts med en och
annan föreställning av ett visst konstnärligt värde.
Men KU:s arbete har nog mer koncentrerats på lite
mer prosaiska detaljer och mindre TV-mässiga as-
pekter på den här affären.
Vi har frågat oss: Har regeringen följt gällande
regler vid utnämningen? Ja, det har man. Men vi har
också kritik att rikta mot regeringen. I det här fallet
borde beslutet ha fattats snabbare. Man kan tycka,
som privatperson, som medborgare, att det är sympa-
tiskt av Bosse Ringholm att vilja gå RRV-chefen till
mötes på olika sätt, att föra diskussioner om förord-
nandets längd trots att det egentligen borde ha varit
avgjort, att kanske hitta andra arbetsuppgifter etc.
Javisst, det är sympatiskt av Bosse Ringholm att
försöka lösa frågan på det sättet.
Men det blev fel. Det måste vara verksamhetens
krav som går först, inte personliga önskemål från den
som för tillfället har chefsposten. Det jag efterlyser är
inte maktens arrogans, för att använda ett uttryck som
har använts i den här debatten - självfallet inte. Men
lite mer av beslutsförhet hade inte skadat i det här
fallet. På den punkten är, vilket jag noterar med till-
fredsställelse, utskottet enigt.

Anf. 76 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! I granskningsärendet som berör rege-
ringens ansvar för utövande av utnämningsmakten
och ansvar för chefstillsättningar har stor uppmärk-
samhet riktats speciellt mot utnämningen av general-
direktören för Riksrevisionsverket. Där har också den
mesta tiden av utskottets arbete förlagts, och man har
inte lagt så mycket energi på utnämningen av center-
partister till generaldirektörer och ambassadörer.
Vad utskottets majoritet har kommit fram till är
att regeringens framförhållning i utnämningsärenden
inte varit speciellt god. Det är naturligtvis anmärk-
ningsvärt att av den redovisning som Regeringskans-
liet lämnat för ärenden från 1997 till 1999 framgår
det att det för nästan 30 % av de utnämnda personer-
na var mindre än en månad mellan beslut och tillträ-
dande i tjänst.
Utskottet anser att det är viktigt att beredning och
rekrytering av chefer sker i så god tid som möjligt för
att det ska kunna fungera tillfredsställande både för
inblandade personer såväl som för verksamhet som är
aktuell. Denna sena utnämning är inte tillfredsställan-
de för vare sig sak eller person.
Vad gäller förordnandet av generaldirektör för
Riksrevisionsverket anser Centerpartiet liksom majo-
riteten i konstitutionsutskottet att regeringen faktiskt
kunde ha fattat sitt beslut tidigare eftersom ärendets
handläggning inleddes i så god tid att det sena beslu-
tet inte var befogat. Centerpartiet ställer sig alltså
bakom majoritetens skrivningar i detta sammanhang.

Anf. 77 PER LAGER (mp):
Fru talman! Rekryteringen av personer till statliga
chefstjänster är förstås en grannlaga uppgift. Det är
väl ingen här i kammaren som skulle säga någonting
annat än att det är förtjänst och skicklighet som ska
avgöra, inte partibok, dold förmån eller någon form
av kompensation - självfallet inte. Dessutom tror jag
att alla är överens om att det är självklart att i offent-
lig förvaltning ska det vara en jämn könsfördelning.
Det är säkert så att näringslivet som det står i ut-
skottets bedömning har högre löner och att det därför
kan uppfattas som en viss snedrekrytering. Jag vill i
det här sammanhanget ta upp frågan om ifall det inte
är så att kompetensen för offentlig tjänst borde vara
annorlunda och inte kunna gå att direkt rakt av jämfö-
ras med näringslivet. Enligt min mening finns det
nämligen andra kunskaper och insikter än de som i
huvudsak bygger på förmågan att skapa vinster som
borde vara mer intressanta för samhällets tjänster.
Och då menar jag vad vi brukar kalla för mjuka vär-
den: social kompetens, empatiförmåga, miljö- och
jämställdhetsintressen, droginsikter och sådant. De
renderar kanske inte något högre pris på den s.k.
marknaden men är viktiga i ett ekologiskt och socialt
hållbart samhälle.
När det gäller specifikt förordnandet av chefen för
Riksrevisionsverket som alla har varit inne på här
säger utskottet att regeringens dröjsmål var obefogat.
Det slår vi fast. Finansministerns försvar under ut-
skottets utfrågning var att han på det sättet ville vara
bussig mot Inga-Britt Ahlenius. Visserligen är det
trevligt med icke-byråkratiska förhållningssätt, men
på den här nivån och i det här fallet ter sig det hela
väldigt oprofessionellt. Argumenten för tidsutdräkten
håller inte. Ministern får faktiskt ta på sig ansvaret för
den förlängda och delvis vimsiga tillsättningsproces-
sen.
Per Axel Sahlberg tog upp diarieföringen. Jag vill
också göra det när det gäller diarieföringen av Ahle-
niusbreven. Just i röran kring förordnandet av Riksre-
visionsverkets chef Inga-Britt Ahlenius åsidosatte
finansministern offentlighetsprincipen genom sitt
agerande eller snarare brist på agerande. Breven från
Ahlenius till finansministern är enligt tryckfrihetsför-
ordningen allmänna handlingar och skulle ha registre-
rats utan dröjsmål. Ministern får därför på goda grun-
der kritik av ett enat utskott för just den här underlå-
tenheten. Att han då hade stor arbetsbelastning kan
vara en förklaring till schabblet men inte ett försvar.

Anf. 78 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Frågan om förordnande av generaldi-
rektör för Riksrevisionsverket sköttes som utskottet
framhållit på ett sätt som inte är acceptabelt. Det finns
skäl att understryka att just det faktum att det var
fråga om chefskapet för Riksrevisionsverket borde ha
föranlett regeringen att sköta beredningen med sär-
skild omsorg. Även om Riksrevisionsverket inte
formellt har någon annan ställning än andra myndig-
heter finns det skäl att särskilt betona behovet av att
värna verkets integritet.
Så lyder det särskilda yttrande som Christel An-
derberg berörde i sitt inlägg. Men jag vill betona att
det inte bara är Moderaterna utan även Folkpartiet
och kd som står bakom detta.
Så en reflexion med anledning av debatten som
tydligen är regelbundet återkommande mellan s och
m om utnämningspolitiken.
Ett sätt att kanske inte komma till rätta med men
åtminstone mildra frågan något vore enligt min me-
ning att tillämpa mycket mer av öppna ansöknings-
förfaranden när det gäller även högre myndighetsche-
fer. Jag menar inte att vi ska ta en debatt om det i dag
för det hinner vi inte med. Men jag vill åtminstone
väcka tanken. Jag gör det därför att jag själv sitter
med i en utredning om tillsättningen av högre domar-
tjänster där vi från Folkpartiet betonar hur viktigt det
är att man öppnar ansökningsförfarandet på bekost-
nad av det traditionella kallelseförfarandet. Jag tror
att det vore en framkomlig väg också när det gäller
högre myndighetschefer.
Vissa frågor i samband med Telia-Telenor-affären
(avsnitt 5)

Anf. 79 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Affären mellan Telia och Telenor är
väl ett nästan övertydligt exempel på talesättet att
vilja men inte kunna. Denna affär, ett flaggskepp i det
vid denna tidpunkt nyinrättade Näringsdepartementet,
led ett försmädligt skeppsbrott i december förra året.
Det är lite grann av déjà vu att varje riksdagsses-
sion upenbarligen ska sluta med att vi debatterar
Telia-Telenor-debaclet. Det slutade strax före jul
med en extradebatt om Telia-Telenor efter det att
sammanbrottet väl var ett faktum.
Den här debatten syftar till att analysera delar av
förklaringen till att det gick som det gick.
Jag tillhör ett parti som i och för sig inte är förvå-
nat över utgången. Mitt parti bland flera sade från
början att en affär mellan Telia och Telenor är av
sådan karaktär att den löper stora risker att misslyck-
as. Telia och Telenor borde ha privatiserats först och
därefter, med en ny ägarstruktur som grund, ha ingått
ett avtal med varandra. Vi varnade för vad som skulle
komma att hända när två statliga företag från var sitt
land skulle bilda en enhet.
Just därför att varningarna när avtalet slöts mellan
de båda företagen, utan föregående privatisering, var
så många och så tydliga borde också en mindre ly-
hörd regering ha förstått att det var fara å färde och
att det fanns skäl till särskild uppmärksamhet på hur
affären fullföljdes när den nu väl hade satts i sjön. En
omsorgsfull vård av det avtal som hade slutits borde
ha legat i varje ansvarskännande regerings intresse,
men så var det uppenbarligen icke för den svenska
regeringen och uppenbarligen icke för det närmast
ansvariga statsrådet Björn Rosengren, som med näst
intill häpnadsväckande nonchalans lät denna stora
teleaffär gå i stöpet.
Vad var då problemet med det som kom att inträf-
fa under tiden från det att avtalet slöts och fram till
dess att skeppsbrottet var ett faktum? Jo, följande.
För det första: Svårigheterna att nå ett avtal mel-
lan de två statliga bolagen var blott alltför uppenbara
för att ytterligare behöva understrykas för någon. Det
avtal som sedermera slöts hade föregåtts av en miss-
lyckad förhandling, då också ett statsråd som var
både blind och döv borde ha insett att de svårigheter
som man hade knagglat sig över möjligen inte var
lösta för evigt.
För det andra: Till följd av de uppenbara svårig-
heterna att finna en gemensam bas för det nya företa-
get försågs avtalet mellan de båda parterna med en
speciell beslutsklausul som skulle användas vid sär-
skilda omständigheter, en klausul enligt vilken för
vissa beslut minst en representant för ett av bolagen
behövde ingå i majoriteten. Dessutom försågs avtalet
med en instruktionsskyldighet gentemot styrelsens
ledamöter från ägarnas sida.
För det tredje: Vad som skulle omfattas av det
särskilda beslutsfattandet blev parterna oense om från
första stund. Telenor ansåg uttryckligen att förlägg-
ningen av huvudkontor, enkannerligen huvudkontoret
för mobiltelefoni, omfattades av det särskilda besluts-
fattandet. Denna tolkning av avtalet skrevs dessutom
in i den norska proposition varigenom avtalet skulle
godkännas i det norska stortinget.
För det fjärde: Björn Rosengren har inför utskottet
medgivit att han såg att tolkningen av avtalet på den-
na vitala punkt i Norge avvek från den tolkning han
gjorde som svensk avtalspart. Det betyder att i samma
ögonblick som avtalet stadfästs i det norska stortinget
står det klart att på en - som Björn Rosengren rim-
ligtvis måste ha insett - helt avgörande punkt hade
den norska parten en helt annan uppfattning än han
själv.
För det femte: Under resten av förra året blev var-
ningarna flera om att den oenighet som fanns mani-
festerad från första stund bestod, bl.a. i en skriftväx-
ling mellan den norske kommunikationsministern och
Rosengrens departement.
För det sjätte: Trots varningarna, trots den uppen-
bara oenigheten från början och trots att avtalet inne-
håller en skyldighet för ägarna att instruera sina sty-
relseledamöter gör Björn Rosengren absolut ingen-
ting. Inför utskottet närmast koketterar han med att
han ingenting har gjort för att undanröja det som så
småningom skulle visa sig vara själva orsaken till att
skeppsbrottet blir ett faktum.
För det sjunde: Skeppsbrottet kommer vid ett sty-
relsesammanträde i det sammanslagna Telia-Telenor
i december förra året. Det kommer exakt på den
punkt där oenigheten redan från början manifestera-
des. Det kommer också exakt på det sätt som denna
manifesterade oenighet i praktiken skulle slå ut i
styrelsearbetet. Allt som hände i december förra året
gick att förutse fr.o.m. mars förra året när avtalstex-
terna underställdes respektive parlament.
Så ser händelsekedjan ut. Den fråga som utskottet
har att ställa sig efter det största företagshaveri som
ett statligt svenskt företag har varit inblandat i är
naturligtvis: Kan det tänkas att Björn Rosengren har
någon skuld i det som har hänt?
Som jag framhöll i den inledande debatten här i
dag skulle vi som från början sade att det här är en
hopplös affär naturligtvis kunna dra oss tillbaka med
det enkla konstaterandet: Vad var det vi sade? Men
det är klart att också vi som en gång röstade emot
denna fusion önskade att den när den väl blev ett
faktum skulle bli framgångsrik. När den inte blev det
är det vår skyldighet att söka förklaringen till att det
inte blev så, för att undanröja risken för en motsva-
rande situation i framtiden.
Utskottsmajoriteten säger: "Det är möjligt att
Björn Rosengren - - - hade kunnat vidta åtgärder - -
-." Det är som att dra på sig filttofflorna ända upp
över knäna. Det är möjligt att Björn Rosengren hade
kunnat vidta åtgärder!
Vi som inte har filttofflor på oss utan önskar se en
tydlighet i riksdagens uttalanden säger naturligtvis:
Det är klart att Björn Rosengren har ett ansvar.
Vem annars har ansvaret för det som sker? Det
finns ingen utöver den svenska regeringen som kan ta
ansvar på den svenska sidan. Den svenska sidan står
för halva avtalet, och i den svenska regeringen är det
Björn Rosengren som med en häpnadsväckande non-
chalans har låtit denna affär styra i kvav.
Låt mig sammanfatta. En komplicerad företagsaf-
fär med inbyggda motsättningar av svårt slag kräver
särskild omtanke och särskild eftervård. Vad utskottet
genom sina utfrågningar och sina undersökningar har
visat är att intet av detta gjordes av Björn Rosengren.
Han förbisåg på ett närmast häpnadsväckande sätt
varningar för vad som skulle komma att inträffa och
förorsakade därmed den kollaps i Telia-Telenor-
affären som vi blev åsyna vittnen till i december förra
året. Om det någon gång vore välmotiverat för ett
enigt utskott att rikta kritik mot ett statsråd, vore det i
detta fall. Jag beklagar att en majoritet har bestämt sig
för att det uppenbarligen varit viktigare att visa vän-
lighet och fördragsamhet med Björn Rosengren än att
säga sanningen precis som den är.

Anf. 80 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Telia-Telenor-affären var egentligen
ett enda stort slöseri med tid och personers resurser.
Förutsättningen för en fusion mellan två statliga fö-
retag i olika länder är ju att man talar samma språk,
och då menar jag inte norska eller svenska, och inte
heller engelska för den delen. Avtalet var som bekant
på engelska. Det handlar om en förståelse mellan de
olika företrädarna för staterna.
Helt klart är att den svenska regeringen inte vårdat
sig om att få till stånd ordentliga förutsättningar för
att en fusion skulle kunna genomföras. Möjligen kan
detsamma sägas om den norska regeringen, men det
är ju inte den regeringen konstitutionsutskottet grans-
kar här.
Fru talman! Jag noterar att majoriteten i utskottet
hanterar regeringen och näringsministern med silkes-
vantar. Kanske borde man ha tagit fram silkessnöret i
stället. Även regeringens stöttepelare i utskottet borde
inse att näringsministern inte skött fusionen på ett
tillfredsställande sätt, men ibland tar serviliteten
överhanden. I stället inskränker sig majoriteten till
följande, och jag citerar här från utskottsmajoritetens
skrivning: "Det är möjligt att Björn Rosengren då
hade kunnat vidta åtgärder för att överbrygga de me-
ningsmotsättningar som fanns."
Det är ju egentligen en fantastisk analys: "Det är
möjligt". Jag skulle nog vilja säga att det i stället är
löjligt att uttrycka sig så oprecist. Regeringar är väl
till för att regera. Det tyder ju inte på någon omfat-
tande vilja till handlingskraft när man skriver "det är
möjligt".
Fru talman! Informationen fanns där mycket tidigt
att den norska sidan hade en tydlig uppfattning om
vad de särskilda beslutsreglerna omfattade, nämligen
även lokaliseringen av affärsområdena.
Låt mig nu med bestämdhet säga att jag inte har
någon annan uppfattning än vad de svenska styrelse-
representanterna kom fram till, nämligen att huvud-
kontoret för mobiltelefoni naturligtvis borde ligga i
det land som ligger i frontlinjen på området, dvs. i
Sverige.
Fru talman! Men vår granskning omfattar ju inte
styrelsens agerande utan hur den svenska regeringen
har utövat sitt åtagande enligt de regler som aktieäga-
ravtalet föreskrev. De båda staterna var bundna av
avtalet och hade gentemot varandra förbundit sig att i
förekommande fall lämna instruktioner till styrelsen.
I avsnitt 4.5 i avtalet anges det att ägare är skyldiga
att "i den utsträckning så lagligen kan ske lämna
instruktioner till av denne föreslagna styrelseleda-
möter".
Speciellt viktigt var ju förstås i detta avseende de
särskilda majoritetsreglerna, som sade att i berörda
frågor skulle utöver majoritet för beslut också krävas
att minst en styrelseledamot från vardera landet var
eniga med majoriteten. Avtalet hade alltså en regel
som säger att de båda staterna gentemot varandra
utfäst sig att instruera styrelsen om att i vissa situa-
tioner tillämpa kvalificerad majoritet.
Fru talman! Det är bara att notera att någon sådan
instruktion aldrig skedde från svensk sida. Alla be-
rörda erkänner att det var så. Någon instruktion ut-
över själva aktieägaravtalet gavs aldrig. Instruktions-
skyldigheten uppfylldes aldrig - därom råder inget
tvivel.
Fru talman! Ändå framgick det tydligt samma dag
som samgåendeavtalet skrevs under, den 30 mars
1999, att norrmännen hade uppfattningen att place-
ringen av huvudkontor för affärsområdena skulle
hanteras enligt reglerna för kvalificerat beslutsfattan-
de. Det framgick dessutom av den norska propositio-
nen och poängterades i brev från norska samferdsel-
ministern under hösten 1999. I svaret från den svens-
ka näringsministern kan man också utläsa att den
svenska ministern förstått vad som stod i det norska
brevet, trots att det stod på norska.
Fru talman! Men någon instruktion till de svenska
styrelseledamöterna gavs inte. Oavsett vilken syn
som den svenska regeringen hade på beslutsreglerna
och vad de skulle omfatta är det minst sagt rimligt att
de svenska styrelseledamöterna borde ha instruerats
och informerats om ståndpunkten. Ännu större orsak
fanns det att instruera som man dessutom visste att
den norska sidan hade en tydlig uppfattning om hur
de särskilda reglerna skulle uppfattas.
Fru talman! Det är alltså här som grunden för kri-
tik finns. Det gavs aldrig några styrelseinstruktioner
trots att det fanns en skyldighet till detta. Genom sitt
agerande vårdade inte näringsministern avtalet.
Sedan har jag ett par noteringar mer i marginalen
om majoritetstexten. Majoriteten i utskottet säger att
frågan om affärsområdenas lokalisering aldrig lyftes
upp på bordet under avtalsförhandlingarna. Här cite-
rar man Gunnar Nord, som då var konsult åt rege-
ringen i den här frågan. Det är troligen sant, men inte
hela sanningen. Vad som också framgår är att norr-
männen under avtalsförhandlingarna var ivriga att få
med tydliga hänvisningar till de särskilda beslutsreg-
lerna när det gällde lokaliseringen av affärsområdena.
Signalerna var redan där övertydliga på vad norrmän-
nen hade för uppfattning om innebörden i avtalet.
Fru talman! Sedan är jag fundersam på om majo-
riteten verkligen tolkat Jan-Åke Kark på ett korrekt
sätt när den säger att han uppgett att de särskilda
omröstningsreglerna aktualiserades först genom pro-
tokollsanteckningen vid mötet den 8 december 1999.
Anteckningen gällde då lokaliseringen av affärsom-
rådena.
Det var nämligen så att jag vid utfrågningen ställ-
de en fråga till Jan-Åke Kark om en sådan hänvisning
i diskussionerna gjordes. Här citerar jag Kark från
utfrågningen. Han sade: "Det framfördes åtminstone
till mig av vice ordförande Hofstad". Det förefaller
för mig rimligt att dessa uppgifter förekom i styrelse-
diskussionen, men det är mer en radanmärkning i
sammanhanget.

Anf. 81 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag ska försöka att fatta mig kort med
tanke på tiden.
I granskningsanmälan begärs att KU ska granska
näringsminister Rosengrens tjänsteutövande i sam-
band med Telia-Telenor-affären och regeringens
handläggning. Som underlag för detta har KU haft
ganska gediget material både från svenska och norska
sidan, och då bl.a. de respektive propositionerna.
Det som uppenbart spräckte sammanslagningen
av Telia-Telenor var skilda uppfattningar om aktie-
ägaravtalet, aktieägaravtalets innehåll och särskilda
bestämmelser om särskilda omröstningsregler för
vissa typer av styrelsebeslut.
Det är därför väsentligt att försöka få svar på om
Björn Rosengren och den svenska regeringen kände
till eller borde ha känt till att den norska regeringen
hade en annan uppfattning om innebörden av be-
stämmelserna än vad man hade på den svenska sidan.
Därmed hade de också kunnat agera för att förhindra
eller förändra händelseförloppet.
I det material som konstitutionsutskottet har haft
till sitt förfogande framgår att Rosengren och rege-
ringen haft tillgång till information som klart visade
att den norska regeringen hade en annan uppfattning
om omröstningsbestämmelsernas omfattning än den
svenska regeringen redovisat för utskottet. Frågan om
Björn Rosengren vidtog några åtgärder med anled-
ning av detta är då berättigad.
Vi kan också konstatera att riksdagen dock icke
fick information om ägarnas olika uppfattning om
aktieägaravtalet inför dess godkännande av samman-
slagningen. Utfrågningen har gett konstitutionsut-
skottet svar på att det inte lämnats några instruktioner
till de styrelseledamöter som den svenska ägaren
nominerat. Inte heller har Björn Rosengren före det
avgörande styrelsemötet den 8 december vidtagit
några åtgärder med anledning av den norska uppfatt-
ningen av aktieägaravtalet, trots varningar om skilda
åsikter. Några initiativ gentemot den norska regering-
en har inte heller tagits för att undanröja motsättning-
en.
Centerpartiet anser att regeringen haft en skyldig-
het att tillse att avtalet fullföljts. Det måste ha ålegat
Björn Rosengren att vårda aktieägaravtalet, och det
har inte skett på ett tillfredsställande sätt. Därför
måste Björn Rosengren anses ansvarig för detta.
Centerpartiet ställer sig därmed bakom skrivningen i
reservation nr 4.
(forts. 6 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.49 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

5 § Frågestund

Anf. 82 TALMANNEN:
I dagens frågestund deltar följande statsråd: utri-
kesminister Anna Lindh, statsrådet Britta Lejon, stats-
rådet Lars-Erik Lövdén, miljöminister Kjell Larsson
och statsrådet Ulrica Messing. Varsågoda att ta plats.
Utrikesministern besvarar i dag såväl allmänpoli-
tiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde.
Frågor till övriga statsråd ska avse deras respektive
ansvarsområden.
Jag lämnar omedelbart ordet fritt.
Ozonskiktets uttunning

Anf. 83 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till miljöministern.
Uttunningen av ozonskiktet är ett av jordens
största miljöproblem. Ett av Sveriges 15 miljökvali-
tetsmål är att ozonskiktet ska utvecklas så att det ger
ett långsiktigt skydd mot skadlig ultraviolett strål-
ning.
Vid ett seminarium nyligen presenterades forsk-
ningsresultat som visar att en 60-procentig minskning
av ozonskiktet över Arktis har skett mellan januari
och mars i år. Tidigare har man trott att ozonlagrets
uttunning successivt skulle minska, men nu har det
visat sig att det finns ett samband mellan ozonskiktets
uttunning och ett annat stort miljöproblem, nämligen
växthuseffekten. De ökade koldioxidutsläppen leder
till att ozonskiktet snabbare tunnas ut. Detta är myck-
et oroande. Forskare ber föräldrarna att se till att
barnen har på sig åtminstone en T-shirt och en hatt på
sig på badstranden i sommar. Det finns risk för
hudcancer. Solens livgivande strålar förvandlas till ett
hot.
Min fråga till miljöministern är vad han avser att
vidta för åtgärder i denna fråga, en ödesfråga som
handlar om vår framtid och vår livskvalitet.

Anf. 84 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Låt mig först gratulera Matz Ham-
marström och Miljöpartiet till utnämningen av Matz
till språkrör. Jag ser fram emot lika bra samarbete
med Matz Hammarström som jag har haft med Birger
Schlaug. Vi kommer att ha mycket med varandra att
göra, och jag tror att det blir väldigt bra.
Den fråga som Matz Hammarström tar upp är
naturligtvis en fullständigt avgörande framtidsfråga.
Jag såg också med oro den koppling som finns mellan
ozonfrågan och klimatfrågan. När vi genom kol-
dioxidutsläppen värmer atmosfären innebär det att
stratosfären blir kallare. I stratosfären försvinner det
därmed mer ozon, och ozonskiktet tunnas ut. Över
Arktis innebär detta dessutom att det uttunnade ozon-
skiktet sprids ned över kontinenterna på ett annat sätt
än över Antarktis. Det gör att vi även i Sverige nu kan
se uttunning av ozonskiktet över delar av landet.
Det här innebär ännu starkare krav än tidigare på
att vi ska driva en progressiv, stark och tuff klimat-
politik framöver. Det innebär dessutom att vi ska dra
lärdom av de positiva erfarenheter vi har från att
utmönstra de kemikalier som bidrar till att uttunna
ozontäcket.
Fru talman! Jag hoppas att Matz Hammarström
ställer en följdfråga så att jag kan utveckla mitt svar.

Anf. 85 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag får tacka miljöministern för en
fylligare beskrivning av problembilden. Jag skulle
vilja fråga vilka konkreta åtgärder miljöministern
avser att vidta i denna fråga. Det behövs mer än vad
vi hittills har gjort.

Anf. 86 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Ozonfrågan är också en av miljöpoli-
tikens success stories. Vi har på väldigt kort tid lyck-
ats få bort nästan all användning av ozonnedbrytande
medel i den industrialiserade världen. Däremot ökar
användningen, och dessutom smugglingen, i den
fattiga världen. Det här är en fråga som jag tar upp i
alla de internationella sammanhang där jag deltar.
Senast var den frågan aktuell vid det miljöminister-
möte i Malmö som vi hade för tio dagar sedan och
där ozonfrågan var en av de viktigaste frågorna. Här
kommer det att krävas starka åtgärder även i framti-
den. Förmodligen måste vi också vara villiga att bidra
med ekonomiska medel för att få en snabbare av-
veckling av medlen i de fattigare länderna.
När det gäller klimatfrågan och kopplingen till
den finns det naturligtvis ingen möjlighet att på två
minuter svara på frågan vilka åtgärder som behöver
vidtas. Jag har på mitt bord ett betänkande på 800-
900 sidor från Klimatkommittén. Det här blir en fråga
som vi alla kommer att dras in i, oavsett vilka fac-
kområden politiskt vi arbetar inom under den när-
maste tiden. Det kommer att krävas stora tunga åtgär-
der under en lång följd av år framöver.

Anf. 87 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att vi har mins-
kat användningen av ozonnedbrytande ämnen, och
det är jättebra. Men det problem jag vill fästa upp-
märksamhet på var just att de ökande koldioxidut-
släppen förvärrar ozonproblematiken trots att vi har
lyckats minska användandet av ozonnedbrytande
ämnen in väst.
En konkret fråga är: Anser miljöministern att en
ökad koldioxidbeskattning är ett viktigt redskap för
att komma till rätta med både växthuseffekten och
ozonnedbrytningen?

Anf. 88 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror att en ökad koldioxidskatt
och en förändring av koldioxidbeskattningen kommer
att bli aktuell under den tioårsperiod som vi har fram-
över och där vi är överens om att fortsätta skatteväx-
lingen. Däremot tror jag inte att vi ska tänka på att
höja den del av koldioxidskatten som betalas av bi-
listerna just nu. Bilisterna har drabbats av en ökad
bensin- och dieselnota på 18-19 miljarder kronor,
alltså mer än hälften av den tioåriga skatteväxling
som vi är överens om, på knappt ett och ett halvt år.
Bara momsökningen under den här perioden belöper
sig till mellan 3 ½ och 4 miljarder kronor. Däremot
innebär de höga bensinpriser vi nu har en möjlighet
att studera vad högre bensinpriser får för effekter i
praktiken.
Just nu tycker jag inte att vi ska fundera på, med
de höga bensinpriser och den snabba höjning vi har
bakom oss, att ytterligare höja bensinpriset. Det
skulle drabba många människor som är bundna vid att
använda bilen väldigt hårt. Däremot kommer vi na-
turligtvis mer långsiktigt att jobba vidare med eko-
nomiska styrmedel, inklusive skatteväxlingen.
Visumkostnaden till Ryssland

Anf. 89 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till utrikesmi-
nister Anna Lindh, och det gäller kostnader för visum
till Ryssland. I dag är visumkostnaderna uppe i 400-
500 svenska kronor per person, och dessutom tillkom-
mer oftast invitationskostnader på lika mycket per
person. Ryssarna betalar ungefär 200 svenska kronor
för att få visum till Sverige och får betala 14 dollar
för att resa genom Finland. Enligt uppgift kostar det
ingenting att åka mellan Ryssland och Norge.
Det här betyder oerhört mycket för vårt samarbete
uppe i Barentsområdet. Jag undrar vad utrikesminis-
tern gör för att minska visumkostnaderna. Är det
möjligt att göra upp ett avtal liknande det avtal som
Norge och Ryssland har?

Anf. 90 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Vi har hört om dessa problem med
höga visumkostnader. Det har också kommit uppgif-
ter om att det på annat sätt har varit svårt och problem
med viseringarna och med utbytet. Det är väldigt
olyckligt eftersom en stor del av hela vår strategi för
Östersjö- och Barentsregionen just handlar om att vi
ska ett väldigt aktivt direkt utbyte mellan människor-
na som bor där.
Sverige tog upp detta i direkta kontakter med
Ryssland i Moskva i februari. Sedan har man tillsatt
en gemensam arbetsgrupp som har börjat förhandla
nu under våren. Förhoppningen är att man under året
ska kunna komma fram till ett avtal som gör att det
ska bli både billigare och enklare, och därmed för-
enklas det samarbete som Birgitta Ahlqvist beskriver
och som är väldigt viktigt för vårt fortsatta utbyte.

Anf. 91 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Jag får tacka utrikesministern för det
positiva svaret. Det är, som utrikesministern också
sade, oerhört viktigt för oss att kostnaderna på något
sätt minskas.
Om vi inte har bra grundförutsättningar för sam-
arbetet och om organisationer och enskilda måste
brottas med ekonomiska och byråkratiska hinder blir
det svårt att få ett utbyte som fungerar.
Jag är mycket tacksam över att dessa diskussioner
har påbörjats.
Debatt kring EU:s framtid

Anf. 92 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Britta
Lejon.
Då kammaren debatterade utrikesutskottets betän-
kande om verksamheten i Europeiska unionen 1999
var det dagarna efter Joschka Fischer hade gjort ett
debattinlägg där han målade upp federationen, Euro-
pas förenta stater.
Vi som debatterade betänkandet hade olika åsikter
om den federala tanken, men en sak var vi eniga om
och det var att vi välkomnade debatten om EU:s
framtid. Går vi mot en federation eller inte? Vill
svenska folket ha en sådan?
Dessa frågor har det varit ganska tyst om i Sveri-
ge, även om det på DN:s debattsida förekommit en
del inlägg, och där har även utrikesministern deltagit.
Jag anser att detta i högsta grad är en demokratifråga.
Jag undrar om statsrådet håller med om det och vad
regeringen i så fall vill göra för att få i gång en bred
debatt ute i landet om dessa frågor.

Anf. 93 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag vill börja med att kommentera
frågan eftersom jag är ett av de statsråd som har för-
sökt att få i gång en debatt kring dessa frågor.
Vi tycker naturligtvis att det är viktigt med en de-
batt i det svenska samhället kring EU:s framtid, och
det är en utgångspunkt för den svenska regeringen.
Samtidigt har vi pekat på att vi inte har den federalis-
tiska grundtro som utrikesminister Fischer har.
Fischers tal har också mottagits i väldigt många
europeiska länder med samma inställning: intressant
akademisk debatt, men ingenting som flertalet länder
i EU vill se utvecklas i Europa.
Sedan kan det vara svårt att utveckla en mer
grundläggande debatt om Joschka Fischers tal på den
minut som jag har till mitt förfogande här, Men
mycket kort vill jag tillägga att vi dessutom ser risken
att en debatt om att försöka att skapa ett federalt Eu-
ropa just nu kan försvåra och fördröja det som är vår
huvudfråga, nämligen utvidgningen av den europeis-
ka unionen.

Anf. 94 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Frågan gällde inte direkt federation
eller inte. Den debatten kan vi föra någon annanstans.
Vad jag menade var att det vore bra om vi lyfte upp
den här debatten så att det inte bara blev en akade-
misk debatt här och ute i Europa, utan så att debatten
verkligen kom ned till vanliga människor och väljare.
Det är de som behöver debattera frågan: Hur vill vi
att EU ska se ut? I vilken riktning vill vi gå?
Då tror jag att man på något vis måste få i gång en
bred debatt ute i landet, och regeringen måste kanske
ta initiativ till en sådan även om vi och utrikesminis-
tern hjälper till, vilket är bra att hon har gjort.

Anf. 95 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag instämmer fullständigt i Willy
Söderdahls beskrivning här. Det är oerhört väsentligt
att vi i Sverige för en diskussion och debatt om den
europeiska unionens framtid och att det inte är en
debatt och diskussion som begränsar sig till ett fåtal.
Den europeiska unionens fortsatta utformning och
hur vi i Sverige bättre än i dag ska kunna föra debatt
om sakfrågor och om hur unionen som sådan fungerar
är jätteviktigt för oss alla. Vad som händer i EU på-
verkar alla i Sverige. Jag önskar också se mer av
diskussion och debatt på den här punkten i Sverige.
Det finns anledning att konstatera att Demokrati-
utredningen, som nyligen avlämnade sitt betänkande,
betonade vikten av en sådan här diskussion. Rege-
ringen har därför sett till att remisstiden i anslutning
till Demokratiutredningen är lång. Vi kommer också
att inrätta en demokratidelegation som har som ett av
sina syften att stimulera debatt och diskussion om
demokrati i Sverige, och där kommer självfallet EU-
frågorna att ingå.
Ny reaktorsäkerhetsutredning

Anf. 96 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Den senaste svenska reaktorsäker-
hetsutredningen gjordes 1979 - före folkomröstning-
en. Sedan dess har det, som bekant, hänt en del saker,
t.ex. i Tjernobyl, det har skett en utveckling på olika
områden och det är många problem som har visat sig.
Inte minst dessa dagar kan vi se att också hälso-
riskerna vid en olycka har felbedömts. Antalet fall av
sköldkörtelcancer runt Tjernobyl uppgår till minst
11 000 - man gjorde en helt annan bedömning från
början.
Min fråga till Kjell Larsson är om han och rege-
ringen är beredda att nu tillsätta en svensk reaktorsä-
kerhetsutredning som också omfattar hälsoaspekterna
och gör en inventering av det problemområde som vi
nu har mer än 20 år efter den senaste utredningen.

Anf. 97 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Ja, vi är beredda att tillsätta en sådan
utredning, och vi ligger ganska långt framme i förbe-
redelserna.
Några av de problem som bör aktualiseras i en så-
dan utredning har redan vår myndighet arbetat med.
Det gäller t.ex. behovet av nya standarder för 2000-
talet och de säkerhetsmässiga konsekvenserna av den
avreglerade elmarknaden.
Det är riktigt som Lennart Daléus säger, att det är
länge sedan som det gjordes en renodlad kärnreaktor-
säkerhetsutredning. Men sedan dess har vi byggt upp
en myndighet som granskar säkerheten vid kärnkraft-
verken och som har mycket hög kompetens. Man
ligger i internationell toppklass på det här området.
Kärnkraftssäkerhetsproblemen är långt ifrån undan-
skymda. De finns med på väldigt hög nivå och där det
finns en väldigt hög kompetens.
Vi är beredda att tillsätta en sådan utredning och
ligger ganska långt framme. Frågan är bara när vi ska
sätta den i sjön.

Anf. 98 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det var roligt att höra, och då är det
klart att nyfikenheten blir större. Jag undrar när, i
vilken form, blir den parlamentariskt sammansatt,
vilket utseende kan den komma att få osv. Jag kan
med en gång rekommendera en parlamentarisk sam-
mansättning. Det har den fördelen att det blir en stör-
re förankring i en bredare krets än den som regering-
en - med all respekt - representerar.
Det är också bra att ministern gör iakttagelsen att
trots att man har kompetenta myndigheter på dessa
områden finns det miljöproblem typ kemikalier och
typ biologisk mångfald, som inte är något problem.
Då och då finns det skäl att samla ihop sig och göra
en bedömning. Kemikalier är ju det klassiska proble-
met. Själv har jag suttit med i tre eller fyra kemika-
lieutredningar, trots att det finns en kompetent kemi-
kalieinspektion.
Blir det nu en rejäl statlig utredning kring reaktor-
säkerheten med beaktande av hälsoaspekterna är det
utomordentligt bra. Och kan miljöministern vara lite
mer precis blir jag ännu gladare.

Anf. 99 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror inte att jag behöver att vara
det. Jag har gett ett väldigt positivt svar på den här
frågan. Vi är på gång och är förberedda för att tillsätta
denna utredning.
Jag tycker liksom Lennart Daléus att den här ty-
pen av undersökningar kan behövas även om vi har
bra och kompetenta myndigheter. Det gjordes en
utredning 1996 där bl.a. internationell expertis be-
dömde den svenska kärnkraftsinspektionen. Efter
detta har det vidtagits smärre ändringar, men i stort
sett gjorde SKI redan då en väldigt positiv bedöm-
ning.
När vi ändå talar om svensk kärnsäkerhet kan vi
inte bortse från de problem som finns kring våra
gränser. Jag är oerhört tillfredsställd över att Tjerno-
byls sista reaktor i drift nu kommer att stängas av.
Sverige har via EU deltagit i säkerhetsarbetet när det
gäller det kärnkraftverket.
Vi har också beslutat oss för att öka stödet till sä-
kerhetsarbetet vid Ignalina, och vi deltar i det arbetet
både via EU och via bilateralt samarbete. Jag kommer
att åka till Litauen om tio dagar för att delta i en gi-
varkonferens för att öka stödet till säkerhetsarbetet
vid Ignalina.
Barsebäcks stängning

Anf. 100 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till miljömi-
nister Kjell Larsson.
Jag som bor i södra Sverige, i Skåne, ser väldigt
mycket fram mot de ökade kontakterna över Öresund
som vi kan förvänta oss. Det blir ökad rörlighet över
gränsen. Men allt som kommer över gränsen är inte
alltid positivt, och då tänker jag på miljögifter.
Barsebäcks andra reaktor ska ju stängas den
30 juni nästa år. Enligt nya statliga utredningar med-
för denna avveckling kraftigt ökade koldioxidutsläpp
och risk för en kraftig ökning av import av dansk
kolkraft. Det elsparande och den elhushållning som
det har talats om har inte kunnat genomföras i Sveri-
ge.
Min fråga är: Tänker miljöministern hålla fast vid
detta avvecklingsdatum, trots de negativa uppgifter
som har kommit fram i bl.a. statliga utredningar?

Anf. 101 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det beslut som finns gäller. Den tidi-
gare avvecklingen av Barsebäck 1 var tvungen att
skjutas framåt i tiden. Det är väl möjligt att det kan
leda till att även Barsebäck 2 kommer att stängas av
något senare än enligt beslutet.
Låt mig sedan säga - det är väl tionde gången jag
reagerar på det här väldigt förenklade sättet att be-
skriva miljöproblemen i samband med avvecklingen
av kärnkraften - att för det första är kärnkraften i sig
ett miljöproblem. Vi talade precis nu om de säker-
hetsproblem som finns kring kärnkraften. För det
andra är det inte så att de länder som vi nu köper
elkraft ifrån har fritt fram att öka sina utsläpp av kol-
dioxid, kväveoxid, svaveldioxid, ammoniak eller
lättflyktiga organiska ämnen, utan de arbetar ju med
samma åtaganden internationellt som vi gör i Sverige.
De måste kraftfullt minska sina utsläpp på alla dessa
områden. Det är det som kommer att styra hur föränd-
ringen blir framöver när det gäller produktionen av el
och vilken typ av el som vi kommer att importera.
Dessutom menar jag att vi naturligtvis bör sträva
efter att vara självförsörjande på el även om vi har en
fri elmarknad, så att vi på sikt kan säga att vi inte
köper mer el från omvärlden än vad vi säljer till om-
världen.

Anf. 102 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! I Skåne är försurningen värre än i öv-
riga Sverige. El köps där den är billigast. Ett faktum
är att Danmark inte har samma skatter på kolkraft och
inte heller samma miljökrav. Men det handlar ju inte
bara om Skåne och Sverige, utan det handlar också
om Sveriges roll internationellt och Sveriges möjlig-
het att påverka bl.a. växthusgaserna.
Det finns en massa argument när det gäller snabb-
nedläggningen av Barsebäck. Kostnaden beräknas för
Barsebäck 1 till över 8 miljarder. Men med ett år kvar
är det ändå viktigt att veta att om inte el- och ener-
giomläggningen fungerar är vi beredda att skjuta upp
stängningen, som i och för sig redan nu är olyckligt
beslutad.
Jag tolkar miljöministerns svar som att miljömi-
nistern är påverkbar för argument och att han, om
miljömålen inte kommer att klaras och om de siffror
som utredningen kommit fram till verkar hålla sig,
kan tänka sig att skjuta upp stängningen.

Anf. 103 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Vi gör naturligtvis den bedömningen
nu inför stängningen av Barsebäck 2. En förutsättning
är att vi ska kunna ersätta Barsebäck 2 med förnybar
el, dvs. att vi inte ska ersätta det med ökad import av
t.ex. kolbaserad el från utlandet. Det är förutsättning-
en för stängningen av nästa aggregat. Därför har vi
satsat stora resurser för att hitta ersättningsel och för
att hitta sparmöjligheter, och vi har kommit en bra bit
på väg. Det kommer också att påverka tidpunkten då
nedläggningen ska kunna äga rum.
Jag är naturligtvis inte som miljöminister eller
medborgare glad över att vi köper kolbaserad el från
omvärlden. Jag vill kunna ersätta den kärnkraft som
vi lägger ned, och som vi måste lägga ned förr eller
senare, med el från förnybara energikällor och med
elhushållning. Det finns en väldig potential för att
minska elförbrukningen.
Skogsbruksmuseum

Anf. 104 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Sverige är det enda land i Norden,
förutom Island av kanske naturliga skäl, som inte har
ett centralt skogsbruksmuseum med ett övergripande
ansvar för att dokumentera utvecklingen i skogsbru-
ket. Det finns ett museum, Stiftelsen Skogsmuseet i
Lycksele som är ett regionalt museum. Museet har i
praktiken haft det här ansvaret i 15 år och har klarat
av det ganska bra. Jag tycker att det är lite märkligt,
om man ser den betydelse som skogsbruket har haft
för Sverige och hela Sveriges ekonomi, att vi inte har
ett nationellt museum som ansvarar för det här områ-
det.
Min fråga, som väl får riktas till statsrådet Mes-
sing, är om regeringen anser att det borde finnas ett
museum med ett nationellt ansvar för skogsbruket
och dess historia.

Anf. 105 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Jag måste nog göra Lennart Gustavs-
son besviken och säga att jag får be honom återkom-
ma med en skriftlig fråga till kulturminister Marita
Ulvskog. Det är hon som ansvarar för museifrågorna,
och vi har en ganska strikt uppdelning på departe-
mentet mellan ungdoms- och idrottspolitik och mu-
seifrågor. Tyvärr har jag inget bra svar på din fråga.

Anf. 106 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Då kanske jag får ställa frågan till ett
annat statsråd. Statsråden har ju tagit sig friheten att
byta när de har svarat på frågor.
Jag tänkte att det kan vara intressant att höra syn-
punkten från miljöministern, som också hanterar en
del av skogsfrågorna framför allt med inriktning på
den del i skogen som har att göra med miljöfrågor.
Det vore ju bra med ett nationellt musealt ansvar för
dessa frågor. Det vore roligt att höra hur miljöminis-
tern ser på frågan om ett nationellt museum med
ansvar för skogsbruket och dess historia.

Anf. 107 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Spontant tycker jag naturligtvis att det
här är en väldigt bra idé. Jag blev på sätt och vis lite
förvånad över att vi inte redan har ett sådant museum
med tanke på att Sverige till 60-65 % täcks av skog
och skogen spelar en så alldeles central roll i vår egen
naturuppfattning och också för vår försörjning. Jag
tycker att det är en väldigt bra idé. Jag får väl diskute-
ra med Ulrica och Marita hur vi kan åstadkomma
detta.
Sedan är det klart att vi har massor av skogsmuse-
er i det att vi har många naturrum runtom i Sverige,
som ju ofta speglar naturen eftersom skogen är så
dominerande i den svenska naturen. Men just att ha
ett nationellt ansvar tror jag kan vara en extra poäng.
Nyanlända invandrare och flyktingar

Anf. 108 KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ulrica
Messing.
Den 25 maj var personal från Integrationsverket
och hälsade på oss i socialförsäkringsutskottet. Vi
fick veta att man nu skulle rikta fokus på nyanlända
invandrare och flyktingar och koncentrera sig på
arbete och utbildning, inte på boende. Vidare skulle
man arbeta individuellt med invandrare och flykting-
ar. Jag har funderat på detta alltsedan besöket.
Jag har först två delfrågor. Hur går detta indivi-
duella och att inte arbeta med boende ihop med tidi-
gare anlända som behandlas i grupp? Vi fick härom-
sistens ett förslag som väckte kritik, nämligen att
skicka invandrare i Stockholm ut i landet. Hur stäm-
mer dessa två saker överens? Alla borde ju få indivi-
duell behandling egentligen.
Nästa delfråga är: Om det ska vara integration
från första dagen, hur kan man då tillåta skillnader i
rättigheter mellan t.ex. asylsökande och medborgare?
Jag vet att man håller på att förbättra detta, men skill-
naderna finns ju fortfarande.

Anf. 109 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att svara på
den sista frågan, nämligen om asylärenden kopplade
till integrationspolitiken.
Vi har i dag en uppdelning som innebär att dessa
ärenden hanteras av helt olika verk och myndigheter.
Vi får ibland frågan om det inte vore klokt att flytta
över dem, så att samma verk som arbetar med integ-
rationsfrågorna får större möjlighet att påverka asyl-
politiken. Jag har tagit till mig synpunkterna och
funderar på om det kanske skulle underlätta eller
skynda på integrationsarbetet. Jag är ännu inte klar
över om jag delar den uppfattningen, men jag har
tagit intryck av åsikterna.
När det gäller de frågor som vi vill att Integra-
tionsverket ska arbeta med, tror jag att många i denna
kammare och också många runtom i landet ofta rea-
gerar mot att det är så lätt att generalisera och klumpa
ihop människor. Vi talar ofta om invandrare, och då
menar vi ofta alla människor som inte är födda i Sve-
rige, dvs. från all världens länder förutom Sverige.
Det kan fungera i något enstaka fall, men ofta betyder
det problem därför att vi inte ser individerna i grup-
pen invandrare. Det är förlamande för många männi-
skor.
Många som har kommit till Sverige med hög ut-
bildning och lång erfarenhet från sina hemländer
känner att de behandlas som nybörjare och får starta
om längst ned på trappan och klättra uppåt, precis
som barn gör. Det är ett slöseri att ha det så.
Vi ser nu att trots att konjunkturen vänder och det
går allt bättre för vårt land finns det många, framför
allt människor med invandrarbakgrund, som inte får
chansen att komma in på arbetsmarknaden. Då har vi
sagt att vi måste bli bättre på att se till individen.
Ibland kan vi komplettera med svenskundervisning,
ibland med utbildning, men ibland också bli tuffare
på att driva diskrimineringsfrågor så att alla får en
chans på arbetsmarknaden. Det är det uppdrag som
Integrationsverket ska ha.

Anf. 110 KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! Ska jag tolka det så att man även kan
tänka sig att arbeta individuellt med dem som har
kommit tidigare och alltså inte bara med de nyanlän-
da? Statsrådet nickar.
Jag vill fortsätta med att säga att jag tycker att det
är väldigt bra att man flyttar tillbaka asylfrågorna till
Invandrarverket, numera Migrationsverket, där de
hörde hemma en gång i världen. Det känns bra. Det är
en sak som vi måste arbeta på.
En del saker måste ju också ske stort, generellt
och övergripande för många, t.ex. mångfaldsplanerna.
Då vill jag gärna höra statsrådets syn på mångfalds-
planer i den offentliga sektorn, alltså inte statligt, och
i den privata sektorn. Jag vill även höra om antidis-
krimineringsklausuler. Jag vet att det pågår en utred-
ning om upphandling och att man där håller på och
behandlar detta. Jag skulle vilja höra statsrådets syn
på det.

Anf. 111 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Integrationsverket har tillsammans
med Kommunförbundet gjort en enkät i alla landets
kommuner och ställt frågan hur man hanterar mång-
faldsfrågorna i vid mening. De har också frågat hur
många kommuner som i dag har mångfaldsplaner.
Det är fortfarande alltför få kommuner som har klara
mångfaldsplaner. Det är betydligt fler som säger att
man arbetar med mångfaldsplaner. När man säger så
motiverar man alltid svaret med att man ser det som
den enda möjligheten att kunna konkurrera om fram-
tidens arbetskraft.
Kommunförbundet och Landstingsförbundet ver-
kar ju inom två stora arbetsmarknader som behöver
nyanställa många människor i framtiden. Det är
självklart ett slöseri att då inte också passa på att se
till att arbetsorganisationen bättre speglar befolkning-
en i vårt land. Nu har man chansen att göra den väx-
lingen.
Fler och fler arbetar alltså med mångfaldsplaner.
Jag välkomnar det, och vi kommer att arbeta tillsam-
mans med de planer som nu ligger på de statliga
myndigheterna och verken, med uppdraget till Integ-
rationsverket och med Kommunförbundets roll.
Medel till Bostadsdelegationen

Anf. 112 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till Lars-Erik Löv-
dén. I ca 40 kommuner råder det brist på bostäder,
och nyproduktionen är alltför låg för att täcka beho-
vet. Kommuner som har problem med tomma lägen-
heter är dock betydligt fler, ca 180. I vår gemensam-
ma budget finns det medel för att hjälpa en del av de
här kommunerna ekonomiskt. Det sköts av den s.k.
bostadsdelegationen. 86 kommuner har ansökt om
medel. 83 har fått besked om huruvida de får någon
hjälp eller ej. Delegationen har 1,6 miljarder kronor
till sitt förfogande.
Men långt ifrån alla har fått någon hjälp.
400 miljoner kronor till behövs för att hjälpa de värst
drabbade. Frågan blir då: Tänker regeringen skjuta till
de 400 miljoner som Bostadsdelegationen behöver,
och i så fall på vilket sätt?

Anf. 113 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Nu är det ju så, som Owe Hellberg
väl känner till, att det har träffats en budgetöverens-
kommelse mellan Socialdemokraterna, Vänstern och
Miljöpartiet. Så den fråga som Owe Hellberg ställer
om regeringen tänker skjuta till de 400 miljonerna får
väl då också falla tillbaka på Owe Hellberg och hans
parti.
Nu gör regeringen den bedömningen att de medel
som är avsatta till Bostadsdelegationen är tillräckliga
för att hantera bekymret med de tomma lägenheterna
i de berörda kommunerna. Det är den bedömning vi
gör för dagen. Bostadsdelegationen ska ha avslutat
sitt arbete senast den 1 juli. Därefter får vi göra en
samlad utvärdering av Bostadsdelegationens arbete.
För dagen har alltså inte regeringen för avsikt att
tillskjuta mer medel till Bostadsdelegationen utöver
de medel som är avsatta. Vi bedömer att resurserna är
tillräckliga. Vi har ju ett visst utrymme under kom-
mande år som är avsatt till särskilda insatser för
kommuner med ekonomiska problem. Skulle det
finnas ett behov även framgent får vi ju väga det mot
andra åtaganden gentemot kommunsektorn.

Anf. 114 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag delar naturligtvis ministerns in-
ställning att det här är ett gemensamt problem. Men
det är bevisligen ett problem just nu, och delegatio-
nen har annonserat att det saknas 400 miljoner kronor
för avtal som man sluter - inte med alla de här 86
kommunerna men en stor del av dem. Vi måste hjäl-
pas åt att hitta de här medlen någonstans, kanske via
den andra påse som finns, kommunakutsmedel. Jag
hoppas och tror att vi kan lösa de här problemen,
kanske inte nu men under höstens budgetförhandling-
ar.

Anf. 115 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är ju inte så att det är stopp för
Bostadsdelegationen att träffa avtal med de kommu-
ner som är i behov av stöd och som uppfyller de för-
utsättningar som är uppsatta för Bostadsdelegationens
arbete.
Vi följer Bostadsdelegationens arbete väldigt no-
ga. Vi ska naturligtvis se till att de kan fullfölja detta
arbete och komma i mål nu den 1 juli. Skulle det
därefter, alltså efter den 1 juli, uppstå ett behov av
ytterligare resurser får det vägas mot de resurser som
är avsatta för särskilda insatser inom kommunsektorn.
Det får vi i så fall återkomma till.
Åtgärder mot Österrike

Anf. 116 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesministern.
Vi har ju avbrutit årets granskningsdebatt här i kam-
maren för den här frågestunden. På förmiddagen har
vi bl.a. diskuterat den politiska aktionen mot Österri-
ke, eller snarare formerna för beslutet om den här
aktionen. Jag beklagar att inte utrikesministern hade
möjlighet att lyssna på den debatten men jag får re-
kommendera protokollet.
Nu diskuteras i EU om, hur och när åtgärderna
mot Österrike ska avvecklas. Min fråga är då: Vilken
ståndpunkt har den svenska regeringen för närvarande
när det gäller aktionen mot Österrike? Kommer rege-
ringen att motverka ett avbrytande? Kommer rege-
ringen att arbeta för ett avbrytande? Eller kommer
regeringen att ligga lågt tills vi ser varåt det lutar?

Anf. 117 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Skälet till att jag inte kunde lyssna på
morgonens debatt var dels att vi har regeringssam-
manträde på torsdagar, dels att man i dag öppnade
Stockholms första riktiga moské. Vi tyckte att det var
en oerhört väsentligt möjlighet för delar av regering-
en att närvara och markera sin stora respekt för den
nya moskén i Stockholm.
När det gäller relationerna med Österrike vill jag
börja med att säga att jag tycker att det har varit en
bra aktion att EU gemensamt visat att man inte ac-
cepterar den nya regeringen i Österrike. Jag är också
övertygad om att det har varit en framgångsrik aktion.
Visserligen sitter Frihetspartiet fortfarande med i den
österrikiska regeringen, men den österrikiska rege-
ringen har nu fått bekänna sig till utvidgningen och
till ett antal av de punkter som Frihetspartiet väldigt
kraftigt var mot. Jag tror att vi hade kunnat få se ett
annat agerande från den österrikiska regeringen om
den inte hade mötts av dessa åtgärder från de 14 län-
derna.
Vad som sker i fortsättningen är det inte Sverige
som avgör. Det är 14 länder som har agerat gemen-
samt, det är 14 länder som kommer att fortsätta agera
gemensamt och det är 14 regeringschefer som kom-
mer att diskutera fortsättningen.

Anf. 118 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jo, jag förstår att det är 14 länder som
måste försöka agera gemensamt även i fortsättningen.
Min fråga var: Vilken ståndpunkt intar regeringen i
dessa diskussioner? Och om jag får hänga på en an-
nan, mer nyfiken fråga: I vilka former förs dessa
diskussioner? Finns det ett särskilt möte för EU mi-
nus Österrike eller sker det i andra former?

Anf. 119 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Den svenska regeringen har haft upp-
fattningen att det inte är något i sak som har föränd-
rats i Österrike. Därför har den svenska regeringen
inte heller tagit några initiativ till att åtgärderna ska
upphöra. Om det kommer att finnas en överensstäm-
melse mellan de 13 övriga länderna om att titta på
förändrade åtgärder så får naturligtvis också den
svenska regeringen diskutera det.
Nu är det regeringscheferna som diskuterar frå-
gan. Statsministern har efter kontakter med sina kol-
leger gjort bedömningen att det inte finns en sådan
rörelse bland regeringscheferna för närvarande.
Miljön i Östersjön

Anf. 120 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till miljöministern
angående Östersjöns oroande tillstånd. Salthalt och
syrehalt varierar naturligt mycket. Det gör att torsken
periodvis får problem. Nu har det tillkommit mänsk-
lig påverkan i form av miljöpåverkan. Det handlar om
övergödning, gifter och annat. Vi bedriver ett arbete
kring Östersjön, men det förlöper långsamt. Många
fiskare är nu oroade för sin utkomst. De ser att fisken
minskar markant, och det är mer än naturliga sväng-
ningar.
Vad har miljöministern för planer för att det snab-
bare ska vidtas åtgärder för Östersjöns tillstånd?

Anf. 121 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att Östersjöns
problem är stora och att det tar väldigt lång tid att
komma åt dem. Och det måste det göra. Däremot är
det klart att vi ska försöka driva detta så snabbt som
det någonsin är möjligt.
I detta sammanhang har vi tagit flera olika initia-
tiv som rör miljön i Östersjön. Vi arbetar aktivt med
den svenska miljöpolitiken för att minska vårt bidrag
till övergödningen av Östersjön, t.ex. genom lokala
investeringsprogram, den svenska jordbrukspolitiken
och miljöpolitiken inom jordbruket.
Vi har också nyligen lagt fram en proposition som
innebär hårdare krav t.ex. för avfall från båtar till
Östersjön. Vi arbetar med den s.k. Östersjöstrategin
när det gäller sjöfarten och sjöfartens föroreningar.
Ett speciellt problem är naturligtvis vad som hän-
der med fisken. Det är inte bara miljögifter som gör
att fiskebeståndet har minskat kraftigt. Även fiskein-
tensiteten i Östersjön är, såvitt jag förstår, betydligt
större än vad som är uthålligt möjligt. Jag funderar
just nu på vilken typ av åtgärder som kan behöva
vidtas. I fråga om detta har jag inget klart svar för
dagen.

Anf. 122 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Fru talman! Jag tackar så mycket för det svaret.
Jag undrar bara om miljöministern kan ange något
som helst tidsperspektiv för hur fort man kan få till
några förbättringar av tillståndet. Det är precis som
miljöministern säger, att det inte bara är miljön som
gör att fisken hotas. Men det finns miljöfaktorer ock-
så, och de är betydande.

Anf. 123 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det kommer att gå lite olika fort på
olika områden. En del av den påverkan som Östersjön
har, t.ex. övergödning, är en väldigt trög process, och
det kommer att ta lång tid. Och även när vi har stop-
pat tillförseln av övergödande ämnen kommer det att
ta väldigt lång tid innan Östersjön återgår till något
slags naturlig status.
Så sent som i går presenterades den statliga mil-
jömålskommittén sitt betänkande - 1 400 sidor - där
ett av de viktiga miljömålen rör just vattenkvaliteten
och övergödningen. Och där finns det tidsplaner och
åtgärdsstrategier på ett heltäckande sätt. Jag hoppas
att kunna lägga fram en proposition baserad på denna
kommittés resultat till hösten. Och jag hoppas att jag
där kan vara väldigt tydlig och att vi dessutom kan
utforma en väldigt kraftfull politik för att minska
denna fortsatta påverkan.
De nationella minoriteterna i Sverige

Anf. 124 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag skulle vilja rikta min fråga till
statsrådet Ulrica Messing. Riksdagen beslutade den
2 december 1999 om en samlad nationell minoritets-
politik till skydd för de nationella minoriteterna -
samer, tornedalingar, sverigefinnar, judar, romer -
och deras språk. Lagen har börjat gälla den 1 april i
år. Men redan månaden därpå kunde man läsa i Syd-
svenskan den 15 maj att det finns allvarliga planer på
att lägga ned den finsk-ugriska institutionen i Lund.
Det i sin tur innebär att undervisningen i bl.a. finska,
ungerska och estniska försvinner.
Min fråga kan tyckas vara en fråga för utbild-
ningsministern, men jag vänder mig till Ulrica Mes-
sing som ansvarig för den samlade nationella mino-
ritetspolitiken. Enligt SCB var antalet sverigefinnar
vid årsskiftet nästan 450 000. Mot den bakgrunden
vill jag ställa en fråga om det specifika fallet med
finsk-ugriska institutionens bevarande i Lund.
På vilket sätt kan statsrådet agera för att intentio-
nerna i den samlade nationella politiken tillvaratas i
Lund så att institutionen kan bevaras?

Anf. 125 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! När riksdagen antog den nya minori-
tetslagstiftningen så var det ett historiskt beslut. Med
det beslutet införlivade vi två europeiska konventio-
ner som var hett efterlängtade från vårt lands minori-
teter. Utgångspunkten i den nya lagen är att stärka
och synliggöra men också skydda de nationella mino-
riteternas språk och kulturella särart. Det är viktigt för
minoriteterna själva, men det är också viktigt för
majoritetssamhället, därför att vi har ett gemensamt
kulturarv. Nu börjar det riktiga arbetet, nämligen att
få alla samhällsområden och alla landets olika insti-
tutioner att i sin verksamhet också titta på frågorna
med glasögon. Och minoritetsperspektivet måste in i
detta arbete.
Redan med den nya lagen gav vi ett uppdrag till
Kulturrådet, Skolverket och Socialstyrelsen att titta
på hur vi i dag lever upp till detta när det gäller kultu-
ren, hemspråksundervisningen och omsorgen om de
äldre. Det är ett första steg. Men självklart måste vi
också ta nya steg. Och i det arbetet tar jag nu till mig
det som Siv Holma sade också om den högre utbild-
ningen. Jag kommer tillsammans med resten av rege-
ringen att slå vakt om att vi inte på något sätt backar i
vår inställning till minoritetsspråken utan självklart
flyttar fram positionerna när vi nu också har en ny
lag.

Anf. 126 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag tycker att det var väldigt positivt,
och det var ett historiskt beslut. I samband med detta
skulle jag vilja ställa en fråga.
I flertalet fall har representanter från de olika na-
tionella minoriteterna tagit kontakt med beslutsfattare
på lokal och regional nivå för att inleda en dialog om
just denna lagstiftnings intentioner och betydelse.
Tyvärr har dessa representanter blivit avvisade på
grund av att kommuner och landsting saknat infor-
mation om lagstiftningens innehåll. Vad avser stats-
rådet att göra i detta fall?

Anf. 127 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! I fråga om detta har vi redan nu för-
delat pengar till kommuner och län för att de ska
kunna informera personer i sina organisationer om
vad den nya lagen betyder och vad den innebär. Vi
har gett extra mycket pengar till de kommuner som
berörs allra mest, nämligen de kommuner i Norrland
som också har skyldighet att ge medborgarna service
på deras minoritetsspråk. Vi betalar nu för att fler ska
kunna få information om vad lagen innebär.
Sedan har vi också bildat en arbetsgrupp på Kul-
turdepartementet där alla minoriteter finns företrädda,
därför att min och regeringens ambition är att när
nästa steg tas har vi gemensamt föreslagit vad det
steget bör vara. Och redan nu är vi överens om att den
stora utmaningen är att få fler att bli medvetna om
vad lagen innebär och vilka möjligheter och rättighe-
ter minoriteterna har. Och där arbetar vi tillsammans
med Kommunförbundet.
Åtgärder för en renare båttrafik

Anf. 128 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Det är ingenting som tyder på att till-
komsten av Öresundsbron på något märkbart sätt
kommer att påverka turtätheten för båtar mellan Sve-
rige och Danmark och därmed inte heller innebära
minskade avgasutsläpp från båtarna.
I t.ex. Helsingborg ligger alltid minst en båt inne i
hamn och spyr ut avgaser. Jag vill därför, fru talman,
fråga miljöministern:
Är det ministerns mening att det nu är dags att
staten ger sina rederier i uppdrag att sätta in avgasre-
ning på båtarna? Vore det inte läge att göra det nu?

Anf. 129 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det låter som en bra idé att rena av-
gaserna. Det har prövats på en mängd olika områden
med väldigt gott resultat. Det skulle jag gärna vilja
medverka i om det inte redan har skett när det gäller
statens båtar.
Jag har inte sett någon prognos av den innebörd
som Harald Nordlund nämner, att båttrafiken inte
skulle förändras. Däremot vet jag ju att det är väldigt
viktigt att vi inför renare bränslen, bättre avgasrening
och bättre motorer även på fartyg. Och det gäller inte
bara fartygen i Öresund utan naturligtvis även farty-
gen runt hela vår kust som ju svarar för en mycket
stor del av miljöförstöringen, inte minst när det gäller
utsläpp av kväveoxider som är molekyler som skapar
övergödning i väldigt stor utsträckning.
Därför är det viktigt att vi kan gå vidare och ut-
veckla ytterligare det system för miljörelaterade
hamn- och farledsavgifter vi har, där vi ligger främst i
världen. Vi kan dessutom redan nu se att det har givit
väldigt goda resultat. Jag tror att det kan vara till-
lämpligt även i Öresundstrafiken, om det inte redan är
det.

Anf. 130 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Även om Öresundsbron skulle kom-
ma att innebära något minskad båttrafik står det kvar
att detta är ett miljöproblem. Därför är det med till-
fredsställelse jag noterar - om jag nu ska uppfatta
ministerns svar på det sättet - att staten är beredd att
ta initiativ och sätta in renare. Jag har erfarit att re-
ning på en motor kostar en miljon kronor.
Jag har också inhämtat att rederierna här nere le-
vererar till SJ. Rederier som ägs av SJ och av Dan-
mark levererar ca 100 miljoner i vinst till SJ årligen,
så här borde också finnas ekonomiskt utrymme för att
omedelbart vidta dessa åtgärder.

Anf. 131 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det är nog, när jag tänker efter, inte
bara så att Harald Nordlund kan tolka mig på det
sättet, utan det är så att Sjöfartsverket redan har på
gång ett antal åtgärder i denna region i precis den
riktning som både Harald Nordlund och jag eftersträ-
var. Här händer det en hel del.
Låt mig när vi ändå talar om Öresundsbron säga
så här: Oavsett vilken uppfattning man har om denna
bros värde tror jag att man kan säga att vi genom den
hårda miljöprövning som vi lagt på detta brobygge
har skapat helt ny kunskap och helt nya förutsättning-
ar för att genomföra en bra miljöprövning av liknande
stora projekt också i framtiden, naturligtvis inte bara i
Sverige utan även internationellt. Det tror jag också
är en intressant företeelse.
Förtroendevalda

Anf. 132 LENNART VÄRMBY (v):
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Britta Lejon om
de senaste siffrorna som har kommit fram när det
gäller antalet förtroendevalda. Det har gått stadigt
nedåt efter kommunreformer av olika slag, men under
90-talet verkar nedgången ha accelererat. Det är inte
färre kommuner - vi har faktiskt haft något fler under
senare år på grund av delning - men ändå sjunker
antalet förtroendevalda drastiskt.
Det är i och för sig inte säkert att det innebär en
minskad demokrati. Färre förtroendevalda kan möj-
ligtvis fatta klokare, snabbare och många fler beslut.
Men jag tror ändå att det är en oroväckande utveck-
ling. Jag undrar om det finns några funderingar om
vad man kan göra åt detta. En delorsak är väl kom-
munernas ökade frihet när det gäller att fatta beslut
om hur många nämnder och styrelser de ska ha, men
jag undrar om det finns några funderingar kring hur
man kan motverka detta.

Anf. 133 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag instämmer med Lennart Värmby.
Visserligen kan man kanske inte dra några enkla
slutsatser av utvecklingen - av det faktum att vi har
tappat ungefär 150 000 förtroendevalda sedan mitten
av 50-talet. Men jag tror ändå, precis som frågeställa-
ren, att det är en utveckling som är värd att ta på
allvar, och jag ser den som oroväckande. Det har
också Demokratiutredningen lyft fram i sina analyser
när den har funderat över den demokratiska utveck-
lingen i vårt land.
En del av de orostecken vi ser i dagens samhälle,
som vi måste kunna påverka, påverkar vi genom att
öka incitamenten för många fler att delta i demokratin
och i politiken. Självklart är detta ett område som jag
och regeringen har funderat över. Vad kan vi göra för
att försöka förändra utvecklingen?
En av de saker som jag tror att det är viktigt att
titta närmare på är vad vi kan göra för att underlätta
för människor att vara förtroendevalda. Alla som
sitter i denna kammare och alla som har politisk erfa-
renhet vet att det finns mycket att förbättra på det
området.

Anf. 134 LENNART VÄRMBY (v):
Fru talman! Ett faktum - det är i och för sig inte
nytt, men valstatistiken från senaste valet visar detta
tydligt - är att valdeltagandet är klart lägre i de områ-
den och valkretsar i Sverige där man har lägst in-
komster, lägst utbildning och flest människor som
lever på socialhjälp, osv. Det finns sådana samband.
Samtidigt är det, om jag får vara lite partiegoistisk,
väldigt troligt att ett ökat valdeltagande just i de om-
rådena skulle ge fler röster åt s och v och kanske
garantera oss en egen majoritet. Men det är en paren-
tes.
Jag undrar om det är några förslag på gång. Tidi-
gare demokratiutredningar har ju haft förslag, men
väldigt få har genomförts. Man tillsätter hela tiden
nya utredningar, är mitt intryck.

Anf. 135 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag vill säga, även om det gäller en
utredning, att jag har ansett att en av de mest ange-
lägna frågorna är hur vi ska kunna öka antalet förtro-
endevalda och bryta den nedåtgående spiral vi nu
befinner oss i. Jag tror att det är ett av de absolut
viktigaste sätten att öka närheten mellan väljare och
valda och också bryta den snedrekrytering till de
politiska förtroendeuppdragen som vi ser i dag.
Den kommunaldemokratiska utredningen, som
Peter Persson leder och som är en parlamentarisk
utredning, har som ett av sina absolut viktigaste upp-
drag att hitta konkreta åtgärder när det gäller att un-
derlätta för människor att vara förtroendevalda, hur vi
ska stimulera och göra det mer meriterande och hur vi
ska se till att få in fler invandrare och fler människor
med funktionshinder bland de förtroendevalda, just
för att bryta snedrekryteringen.
Jag hoppas att vi, när de blir klara nästa vår, har
konkreta förslag på bordet som vi kan sätta i sjön.
Ministrarnas ansvarsområden

Anf. 136 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Med all respekt för att det behövs en
uppdelning av de politiska frågorna vill jag säga att
detta ibland kan vålla lite problem. Därför vill jag
ställa min fråga till den minister som har ansvar för
de allmänpolitiska frågorna här i dag.
Det gäller antagningen. I dagarna är det aktuellt
med betygssättning på gymnasieskolor och antagning
till högre utbildning. Jag skrev en interpellation angå-
ende detta till utbildningsministern, som med tydlig-
het talade om att denna fråga till fullo inte kunde
besvaras av honom utan skulle hänvisas till skolmi-
nistern. En interpellation till skolministern gav sam-
ma svar, dvs. att frågan bara delvis kunde belysas av
henne och skulle överlämnas till utbildningsminis-
tern.
Nu skulle jag vilja veta hur man ska förfara när
man har frågor som faktiskt hamnar mellan ansvar-
sområdena i den uppdelning som har gjorts när det
gäller de politiska områdena.

Anf. 137 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag tycker att det är en bra fråga. Jag
har heller inget gott svar på frågan, mer än att man
naturligtvis får försöka att ta två interpellationsde-
batter - en med skolministern och en med utbild-
ningsministern - och på det sättet få svar på de olika
frågor man har som hör till olika ministrar. Det hän-
der väldigt ofta att frågor gäller flera olika ämnesom-
råden, och då är det nog många riksdagsledamöter
som har fått se sig tvingade att ställa olika frågor till
olika ministrar för att få svar på ett frågekomplex.
Men det kanske är en fråga som jag i min tur se-
dan kan skicka vidare till talmannen, eftersom det
gäller riksdagens arbetsformer och hur man kan han-
tera sådant här.

Anf. 138 TALMANNEN:
Det är regeringen som bestämmer hur man besva-
rar frågor från riksdagen, så jag vill nog skicka till-
baks frågan med utrikesministern så att regeringen får
göra upp det.

Anf. 139 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag tackar för svaret, men det svaret
har jag redan fått av ministrarna. Jag har alltså haft
två interpellationsdebatter omkring samma fråga, och
därför tyckte jag att det var angeläget att få möjlighet
att vid detta tillfälle ta upp frågan. Livet är ju så
komplext, så det är inte uppdelat i ansvarsområden
för människorna. I dag är frågorna om hur betygssätt-
ningen sker och om vilka som blir antagna till sina
dröm- och framtidsutbildningar aktuella. Därför tyck-
er jag att det är intressant om vi kan hitta ett svar på
hur man söker svaret på de frågor som ställer sig
utifrån själva livet.

Anf. 140 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag kan med denna fråga som exem-
pel ta tillbaka diskussionen till regeringen. Det kan
säkert finnas fler frågor som vi måste kunna ge mer
komplexa svar på och som berör flera olika ministrars
arbetsområden.
Ozonskiktet

Anf. 141 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag är inte riktigt nöjd med det svar
som miljöministern gav Miljöpartiets nye språkrör
Matz Hammarström tidigare. Det kanske är många
föräldrar som tittar på detta som också undrar lite
grann.
Vi vet att industrin och bilismens koldioxidut-
släpp bidrar till växthuseffekten. Konsekvenserna av
den vältrar vi framför oss till nästa och nästnästa
generation. Vad som däremot är nytt är att vårt bilå-
kande också bidrar till att förtunna ozonskiktet.
Jag minns att vi, när jag tidigare jobbade som chef
för Greenpeace, hade en film som visade just barn
som var ute och lekte med skyddskläder på sig för att
skydda sig mot ett förtunnat ozonskikt. Greenpeace
angreps då för att man på olika sätt använde skräm-
seltaktik. Men för bara någon vecka sedan hörde vi
forskare som uppmanade oss föräldrar att klä barnen i
t-shirt och solmössa när de badar i sommar för att
minska risken för hudcancer.
Jag tycker att det här är ett problem. När vi vuxna
hävdar vår rätt att i storstäder åka bil hur mycket som
helst och med hur starka motorer som helst inkräktar
vi på barnens frihet. Vad blir nästa steg? Jag tyckte
att miljöministern svarade tidigare att man inte gör
någonting på kort sikt. Men jag vill just ha ett svar på
frågan vad miljöministern avser att göra på kort sikt.

Anf. 142 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det var utmärkt att jag fick frågan en
gång till om jag har skapat en sådan missuppfattning
med mitt svar.
Vi gör visst saker på kort sikt. Vi har gjort saker
under en lång period, långt innan jag var med i den
här regeringen. Sverige var det första landet i världen
som, redan för tio år sedan, införde en koldioxidskatt.
Det gjordes av precis det här skälet. Vi var pådrivan-
de i det internationella arbetet för att komma åt ozo-
nuttunningen i atmosfären. Vi har fortsättningsvis
drivit den frågan hårt, och vi har också gett olika
typer av ekonomiskt stöd till olika länder i det här
sammanhanget. Vi har arbetat med klimatfrågan
mycket aktivt, t.ex. inom de lokala investeringsprog-
rammen. Vi har minskat koldioxidutsläppen, enligt de
beslut som vi hittills har fattat, med i storleksordning-
en 1,7 miljoner ton.
Jag skulle kunna räkna upp en mängd olika åtgär-
der, alla våra satsningar på biobränslen osv. Det är
förvånande att Lars Ångström verkar vara helt okun-
nig om de stora satsningar på bred front som vi gör.
Sedan är frågan vad vi ska göra mer. Den frågan
återkommer jag uppenbarligen till.

Anf. 143 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag är inte alls okunnig om allt det
som har gjorts. Det är det som bl.a. Miljöpartiet och
Greenpeace har krävt, men min fråga avsåg inte vad
som hade gjorts utan vad som kommer att göras.
Jag tycker att det är lite märkligt att det är en lång
rad män som håller med när OECD:s experter t.ex.
föreslår att vi ska minska de olika offentliga utgifter-
na i Sverige men att det står alldeles stilla när
OECD:s experter hävdar att bensinpriset måste höjas
för att man ska minska koldioxidutsläppen. Då är det
tyst.
Vi vet att industrin i Sverige har undantag från
koldioxidskatten. Kjell Larsson föreslog inga åtgärder
i det korta perspektivet när det gällde koldioxidskat-
ten. Det går inte riktigt ihop för mig. OECD:s exper-
ter hävdar att bensinpriset måste upp till 30 kr per
liter för att det ska få effekt och Kjell Larsson säger
att man inte gör någonting. Man ignorerar de här
uttalandena och de här rapporterna. Det går inte ihop.
Min fråga är fortfarande: Vad avser miljöminis-
tern att göra i det korta perspektivet för att minska
bilåkandet, bensinanvändandet och koldioxidutsläpp-
en i Sverige?

Anf. 144 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det som vi gör går visst ihop, Lars
Ångström. Vi har en utredning på 800-900 sidor -
det är ett brett stöd bland riksdagens partier för en
mängd åtgärder - som vi arbetar med för närvarande.
Vi fullföljer jobben på de lokala investeringsprog-
rammen. Vi arbetar med hela energiprogrammet, som
omfattar 9 miljarder kronor, med en hård inriktning
på biobränslen och på förnybara bränslen av olika
slag. Vi håller på att arbeta med en ny energiskat-
testruktur.
Jag har inte sagt att det inte blir några förändring-
ar när det gäller koldioxidskatten för industrin, t.ex.
Jag har sagt att nu kanske inte är den bästa tidpunkten
att höja koldioxidskatten för bilister. De har fått be-
tala mer i ökade bensinkostnader än vad Lars Ång-
ström i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att
man skulle lägga på dem för ett och ett halvt år sedan.

Anf. 145 TALMANNEN:
Detta fick bli det sista inlägget i dagens fråge-
stund som därmed är avslutad. Jag tackar regeringens
och kammarens företrädare för deras bidrag.

6 § (forts. från 4 §) Granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-
läggning (forts. KU20)
(forts.) Vissa frågor i samband med Telia-Telenor-
affären (avsnitt 5)

Anf. 146 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Skälet till att folkpartiledaren Lars
Leijonborg har anmält affären Telia-Telenor till kon-
stitutionsutskottet för granskning är bl.a. att han för
framtiden vill få vissa ansvarsfrågor utredda och få en
fördjupad granskning av vissa delar av avtalet. Det
handlar alltså om en konstitutionell granskning.
Det var inte förrän efter styrelsesammanträdet den
8 december som Björn Rosengren insåg att den nors-
ka sidan hade missuppfattat aktieägaravtalet när det
gällde tolkningen av bestämmelserna om vilka beslut
som krävde särskild majoritet, detta enligt hans egen
utsago vid förhöret i konstitutionsutskottet. Det är ju
detta som har fått så tråkiga konsekvenser i form av
spruckna förhandlingar. Det har blivit ett riktigt poli-
tiskt magplask.
Det är ytterligt anmärkningsvärt att näringsminis-
tern säger att han inte kände till det viktigaste pro-
blemet kring affären, nämligen det som gällde lokali-
seringen av mobiltelefonin, förrän i samband med det
ödesdigra decembermötet. Det borde han och den
svenska regeringen ha gjort långt innan dess. Många
varningsklockor borde ha ringt. Redan våren 1999
borde det ha stått klart för honom att det skulle bli
stora svårigheter att bilda det svensk-norska bolaget,
framför allt när det gällde mobiltelefonin och lokali-
seringen av den. Det borde han ha kunnat förutse
mycket tidigt.
Redan i februari 1999 aktualiserades olika tolk-
ningsfrågor av norrmännen. Den norska uppfattning-
en i tolkningsfrågan hade också redovisats i ett
pressmeddelande i samband med undertecknandet av
samgåendeavtalet. Redan innan sammanslagningen
godkändes var det alltså uppenbart att svenskarna och
norrmännen tolkade detta på olika sätt. Också i det
brev som norske ministern Fjaervoll skickade i sep-
tember till Björn Rosengren framgick den norska
tolkningen. Och Teliachefen Jan-Åke Karks uttalande
i en norsk tidning visar också att han var medveten
om de olika tolkningarna långt före styrelsesamman-
trädet den 8 december.
Så visst har näringsministern och regeringen haft
tillgång till information som klart visar att den norska
regeringen gjorde en annan tolkning av röstningsbe-
stämmelsernas omfattning än den svenska. Men
Björn Rosengren vidtog inte några åtgärder med
anledning av detta. Det lämnades inte någon infor-
mation om det till riksdagen inför godkännandet av
sammanslagningen. Inte heller har det efter vad som
har framkommit vid utfrågningarna lämnats några
instruktioner till de styrelseledamöter som har nomi-
nerats av den svenska ägaren, detta trots att aktieäga-
ravtalet föreskriver att instruktion ska ske när det
behövs för att man ska uppfylla det som anges i ak-
tieägaravtalet. Över huvud taget vidtog Björn Rosen-
gren före styrelsemötet den 8 december inte några
som helst åtgärder med anledning av den norska tolk-
ningen av aktieägaravtalet. Inte heller försökte han
undanröja meningsmotsättningarna mellan den
svenska och den norska regeringen när det gällde den
här affären.
Fru talman! Tidigare talare i den här frågan - Per
Unckel, Ingvar Svensson och Åsa Torstensson - har
mycket vältaligt framfört den kritik som vi från den
borgerliga sidan har i den här frågan. Jag vill bara
instämma och säga att Björn Rosengren i sin egen-
skap av statsråd och chef för Näringsdepartementet,
med ansvar bl.a. för struktur- och ägarfrågor, borde
ha vårdat det här aktieägaravtalet. Det kan han verk-
ligen inte sägas ha gjort på ett tillfredsställande sätt.
Därför instämmer jag i den kritik som de borgerliga
KU-ledamöterna riktar mot honom.

Anf. 147 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! I dag, den 8 juni år 2000, är det exakt
sex månader sedan fusionen mellan Telia och Telenor
sprack, i varje fall i praktiken. Det dröjde några dagar
efter den 8 december till dess att de bägge regering-
arna kom överens om att bryta upp det långt gångna
fusionsarbetet i det nybildade bolaget.
Det var just lokaliseringen av affärsområdet mobil
telefoni som var anledningen till att fusionsarbetet
sprack och som var anledningen till att styrelsemötet
den 8 december tog närmare nio timmar i anspråk och
t.o.m. föranledde en protokollsanteckning av ganska
allvarlig art, dock inte en reservation.
Mobiltelefoniförläggningen av affärsområdet hade
alltså föregåtts av ett stort antal konsultutredningar
som tagits fram av både ledning och styrelse i Telia
och Telenor. Marknadsbedömare av skilda slag i
Skandinavien och sådana med mer internationell
positionering pekade på att det bara fanns ett ställe att
förlägga denna mobila telefoni till och det var Kista,
Stockholm och Sverige, av marknadsskäl, av affärs-
mässiga skäl.
Nu är det inte konstitutionsutskottets sak att vär-
dera eller granska de affärsmässiga bedömningar som
legat till grund för vare sig fusionsplanerna, fusions-
arbetet i sig eller fusionsupplösningen. De bedöm-
ningarna har andra instanser haft i uppdrag att göra,
dels två nationella regeringar, dels två nationella
parlament och dels två nationella utskott med speci-
alinriktning på näringspolitik, för att nu inte tala om
alla de juridiska och ekonomiska konsulter som varit
inhyrda från bägge håll. De har varit verksamma och
aktiva i den här affären och har gjort kvalificerade
och affärsmässiga bedömningar.
Nej, det är konstitutionsutskottets sak att granska
regeringens och i det här fallet näringsminister Björn
Rosengrens tjänsteutövning, eftersom Folkpartiets
ordförande Lars Leijonborg den 23 december inläm-
nade en granskningsanmälan till utskottet som hand-
lar om just tjänsteutövning, specifikt Rosengrens
kännedom om den norska avtalstolkningen och vilka
åtgärder ministern har vidtagit. Dessutom ska utskot-
tet göra en granskning av avtalet med Jan-Åke Kark
som arbetande styrelseordförande eller som det kallas
på det internationella språket, Chief Corporate Advi-
ser.
Denna granskning har utskottet sannerligen lagt
ned stor möda på. Inget ärende i årets granskning har
samlat en sådan mängd inläsningsmaterial. Mer än
300 tryckta A4-sidor har legat på vårt bord för inläs-
ning. Endast det ännu inte avslutade Sydafrikaärendet
har samlat fler personer till utskottets öppna förhör,
bl.a. minister Rosengren själv, departementsrådet Dag
Detter, företagsjuristen Gunnar Nord och Telias verk-
ställande direktör Jan-Åke Kark. Jag lovar, fru tal-
man, att vi har gått noggrant och grannlaga till väga i
vår granskning.
För min del har jag haft nytta av egna erfarenheter
från mer än två decenniers arbete i skilda funktioner i
svenskt näringsliv, där jag har varit delaktig i avtal-
skonstruktioner mellan ägarparter såsom konsorti-
alavtal, aktieägaravtal och kompanjonsavtal. Senast
ett förra veckan.
De erfarenheterna har också lett till att jag inser
hur svår en avtalskonstruktion är, oavsett på vilken
nivå i näringslivet man befinner sig. Och hur lätt det
är att trots att man har kommit överens ändå komma
till en punkt där det bränner till, där man inte kan
reparera sin oenighet eller man måste gå skilda vägar,
vilket ju har belysts i vår granskning.
Vi har för det första fördjupat oss i frågan varför
det första försöket att slå samman Telia och Telenor
gick om intet vintern 1998. Det samfällda besked vi
fått är att det mer berodde på personliga relationsstör-
ningar mellan ledande figurer än på det affärsmässiga
innehållet.
För det andra har vi granskat hur minister Rosen-
gren har uppfattat den norska intentionen i samband
med att norska regeringen behandlade sin proposi-
tion. Vi kan också konstatera att hela den svenska
propositionen föranleddes av en noggrann behandling
av vårt eget näringsutskott i Sveriges riksdag. Vi har
alltså en delaktighet i hur vi tolkade avtalen och in-
tentionerna då.
För det tredje har vi granskat integrationsriktlin-
jerna och hur de processades mellan ägarparterna
efter det att respektive riksdag hade fattat sina beslut.
För det fjärde har vi granskat den relativt omfat-
tande brevväxling som förekommit mellan de inblan-
dade parterna, dvs. mellan de svenska och norska
departementen och mellan den svenske och den nors-
ke ministern.
För det femte har vi särskilt granskat det omskriv-
na aktieägaravtalet med sin speciellt svårtolkade
portalparagraf 4.3.1. Till vår hjälp därvidlag har vi
haft en av landets kunnigaste företagsjurister, Gunnar
Nord, anlitad vid ett tiotal tillfällen av olika regering-
ar i Sverige, borgerliga såväl som socialdemokratiska.
Han har varit med och marknadsfört och börsintrodu-
cerat statliga bolag. Han har varit med och snickrat
ihop komplicerade avtal. Hans entydiga besked är att
den särskilda aktieägarparagrafen inte kan tolkas på
annat sätt än det som Sveriges näringsminister har
gjort, dvs. att begreppet affärsområde inte är föremål
för ett särskilt s.k. mer landslagsmässigt omröstnings-
förfarande. Det är hans ord. Det står i protokollet på
ett mycket vältaligt och tydligt sätt.
Jag kan för min del och jag tror för många som
har varit med på förhören i utskottet i vår säga att
Gunnar Nord kanske gav det starkaste intrycket av att
kunna sin sak, av att vara påläst och att ha referenser.
Jag upplevde det så och jag vet att många andra också
gjorde det.
För det sjunde har vi granskat det s.k. händelse-
förloppet före och under det beramade styrelsemötet
den 8 december. Vi kan konstatera att det tog nio
timmar i anspråk, och först sedan klubban hade sla-
gits i bordet noterade de norska ledamöterna till pro-
tokollet att man gärna hade sett att den s.k. paragrafen
4.3.1 hade gällt i det fallet. Men man reserverade sig
inte. Kom detta ihåg!
Det var Gunnar Hoffstad, vice ordföranden, som
för Jan-Åke Kark på styrelsemötet berättade att de
norska ledamöterna hade uppfattningen att portalpa-
ragrafen skulle gälla - då, på styrelsemötet, inte före.
För det åttonde, slutligen, har vi haft anledning att
fundera över varför ägarna inte lyckades reparera de
skador som hade uppstått på grund av protokollsan-
teckningen. Vi kan notera att ingendera parten i det
läget kunde ta över bedömningen av var mobil telefo-
ni skulle placeras annat än på affärsmässig grund,
eftersom båda ministrarna hade haft uppfattningen att
detta var styrelsens sak att besluta, åtminstone fram
till styrelsemötet den 8 december.
I det här läget har jag väldigt svårt att förstå delar
av den reservation som har riktats mot och som
egentligen innehåller kraftig kritik av näringsminis-
tern. Han är betraktad som nonchalant av Per Unckel.
Han är att betrakta som nära nog omdömeslös, om jag
förstår det hela rätt, när han inte tidigare hade upp-
fattat att norrmännen hade en annan åsikt och gjorde
en annan tolkning än den svenska uppfattningen.
Men vad är det som säger att vi i Sveriges riksdag,
efter att vi har beslutat i ärendet på våren 1999, se-
dermera ska säga att vår minister har haft fel och
Norges minister rätt. Jag har väldigt svårt att förstå
det.
I dag, den 8 juni år 2000, kan vi mycket konkret
beskåda en sorts facit över Telias och Telenors åtskil-
da vägval. Det som för ett halvt år sedan betraktades
som ett ödesdigert, nästan pinsamt och mycket kost-
samt sammanbrott ser i dag ut som ett ganska lycko-
samt vägval för båda de inblandade företagen. De
närmast uträknade liken tycks leva i högönsklig väl-
måga.
I går, den 7 juni, kunde vi notera att det norska
Telenor sammanvigde sitt stora och välmående dot-
terbolag Bravida med Sveriges största installationsfö-
retag BPA. Bravida och BPA bildar därmed Nordens
största installationsföretag, inte minst viktigt med
tanke på den växande marknaden för installation av
local area net, alltså bredband i fastigheter.
I kväll, den 8 juni kl. 18, går teckningsrätten ut för
att förvärva aktier i det nästa vecka börsintroducerade
Telia AB. Det är första steget i Nordens största bör-
sintroduktion. I går kväll hade mer än 400 000 svens-
ka medborgare tecknat sig för förvärv. I dag kommer
säkerligen 100 000 till att göra det. Lägg därtill att de
institutionella placerarna hade tecknat sig långt över
kvot redan i måndags. Börsintroduktionen synes likna
en succé. Alltså: Telia och Telenor skadades inte, i
varje fall alltför mycket, av sammanbrottet i decem-
ber. Det kanske med en historikers synsätt så små-
ningom kommer att betraktas som en mycket lyckad
skilsmässa, vilket vissa skilsmässor är då kärleken
mellan parterna har falnat och dött.
Jag yrkar på godkännande av anmälan i konstitu-
tionsutskottets betänkande.

Anf. 148 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Hyllningen till privatiseringen av Te-
lia var närmast gripande med tanke på att socialde-
mokratin under mängder av år har bekämpat exakt
den succéhistoria som nu är på väg att breda ut sig.
Välkommen i familjen, kära socialdemokrater! Den
fråga som anmäler sig är följande: Om detta var det
resultat ni eftersträvade, varför i hela friden drev ni
igenom fusionen mellan Telia och Telenor in the first
place? Men som sagt, gratulerar hem till högerburen!
Kenth Högström har vältaligt beskrivit bakgrun-
den till Telia-Telenor-affären men sorgfälligt undvi-
kit att tala om saken. Som många av oss har påpekat
var det inte vid styrelsemötet den 8 december som
man först blev varse att norrmännen ville åberopa den
särskilda beslutsregeln. Detta stod klart redan när
propositionen om avtalet lades fram i det norska stor-
tinget respektive den svenska riksdagen. Den fråga
som återstår, och som Kenth Högström inte har be-
rört, är varför näringsministern inte gjorde någonting
åt den uppenbara motsättningen i tolkningen som låg
i dagen redan vid undertecknandet? Det är den frågan
som konstitutionsutskottet har granskat, och det är på
den punkten som det finns anledning att rikta kritik.
Rosengren gjorde intet, trots att det var uppenbart
att tolkningarna var olika. Det är fullt möjligt, Kenth
Högström, att det sakligt korrekta var att lägga hu-
vudkontoret för mobiltelefoni i Kista. Det har jag
ingen kunskap om. Vad jag däremot har kunskap om
är att det från början fanns diametralt motsatta upp-
fattningar om hur beslutet om förläggningen av mo-
biltelefoni skulle fattas. Det var till slut detta som
spräckte fusionen. Varför gjorde Rosengren ingenting
i tid? Det är den avgörande fråga som ställs av ut-
skottets minoritet, och det är på denna avgörande
punkt som det finns skäl att rikta utomordentligt stark
kritik, även om utgången enligt Högström blev så
lycklig att det bevisar att det ursprungliga beslutet var
felaktigt.

Anf. 149 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Först måste jag, i likhet med Göran
Magnusson tidigare i dag, ställa mig frågan varför Per
Unckel, som ledare för det största oppositionspartiet
och som den störste motståndaren till alla tankar på
en sammanslagning av Telia och Telenor, ändå försö-
ker in i det sista föra parterna samman till ett lycko-
samt bröllop.
Ni har ju hela vägen motsatt er detta. Det har inte
vi gjort. Vi har verkligen försökt. En majoritet i
kammaren har givit möjligheter att slå samman före-
tagen. Det fanns en stor affärsmässig tanke bakom
det. Det skulle bli ett starkt bolag.
Per Unckel säger att den norska ståndpunkten var
känd redan i mars. Är det så säkert? Lyssnade man på
Gunnar Nord och på andra som var med, var den
norska ståndpunkten visserligen tydlig och klar att
man ville ha med ett antal saker i § 4.3 i aktieägarav-
talet som tillbakavisades av den svenska regeringen
och de svenska förhandlarna. Det visade sig att den
norska positionen fick krypa tillbaka och fick accep-
tera en skrivning på engelska som parterna var över-
ens om. I den skrivningen ingick inte begreppet affär-
sområden. Kommer Per Unckel ihåg den utfrågning
vi hade av Gunnar Nord? Den finns med i protokollet.
Jag kan läsa upp den citat för citat - åtminstone om
jag får en chans till.
Sedan önskar Per Unckel mig välkommen in i hö-
gerburen. Jag har blivit kallad för både vänster och
höger i mina dagar. En börsintroduktion av Telia,
delvis eller helt, eller av andra svenska statliga bolag,
ska ske efter moget övervägande, efter noggrann
prövning av riksdagen och dess utskott, och man ska
vara säker på att folket också vill konkurrensutsätta
den del av svensk gemensam egendom som det här är
fallet.

Anf. 150 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag håller absolut med om det senare.
Denna kammare ska nogsamt pröva saken. Det kunde
vi ha gjort för tre år sedan eller för fem år sedan och
därmed inte haft Telia som ett av de sista nationella
telebolagen i Europa att gå ut på den konkurrensut-
satta marknaden. Nu har Telia tappat fart och tid. Gud
bjude att Telia har förmågan att ta igen det. Men om
Telia inte har det och om Telia blir utkonkurrerad av
andra starkare och mer förutseende bolag säg inte till
moderaterna att det var moderaterna som sölade. Det
var socialdemokratin som inte i tid gav upp sitt mot-
stånd mot att arbeta i detta hänseende på marknadens
villkor.
Så tillbaka till huvudfrågan i granskningen. Det är
alldeles entydigt, Kenth Högström, vad som stod i
den norska propositionen. I den norska propositionen
stod den tolkning av det avtal vi nu talar om som står
i direkt strid med den svenska regeringens tolkning.
Den tolkning som stod i den norska propositionen är
exakt den som styrelseledamöterna från Norge gjorde
vid det beramade styrelsesammanträdet den 8 decem-
ber, nästan ett år efter det att avtalet var undertecknat.
Den fråga vi ställer oss - även vi som var emot avta-
let från början och som tycker att avtal ska skötas när
de väl är ingångna hur dumma de än må vara - är
varför Rosengren ingenting gjorde. Varför denna
nonchalanta attityd när han själv säger att han såg att
det stod en annan tolkning i den norska propositionen
än den han hade? Vad gör han som ser? Jo, han drar
ned en påse över huvudet och säger att han inte vill
veta mer. Så gör inte en ansvarskännande minister. Så
gör inte en regering som känner ansvar för det som
Kenth Högström beskriver som möjligheten till en
mycket lyckosam affär. Så gör bara en minister som
är nonchalant inför de svårigheter han möter och
hoppas att svårigheterna ska gå ifrån honom om han
ingenting gör. Sedan fick han stå där med den miss-
lyckade affären när det visade sig att svårigheterna
inte försvann med decembermörkret.

Anf. 151 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag går till det första i Per Unckels
senaste inlägg, nämligen att socialdemokraterna inte
går tillbaka till moderaterna och begråter det som har
varit. Det har väl aldrig hänt. Möjligen har vi omfam-
nat varandra i någon utrikespolitisk fråga med någon
säkerhetspolitisk bedömning eller så.
I det här fallet är det en helt annan bedömning
som har lett fram till Telias börsintroduktion än den
moderaterna gjorde för fem år sedan, när man senast
försökte börsintroducera Telia till ett klart undervärde
av vad marknaden t.o.m. i dag värderar Telia till. Det
hade varit oklokt att följa den moderata utgångs-
punkten den gången. Det var tur att vi väntade.
Det var också tur att vi vid två tillfällen försökte
äkta samman Sveriges Telia med norskt Telenor -
även om det bägge gångerna fanns svårigheter på
vägen. Men om det nu var svårigheter av den art vi
var överens om, nämligen tolkningssvårigheter, är det
så säkert att det är den norska tolkningen som har
företräde före den svenska? Om det var så att man
strax före styrelsemötet den 8 december blev varse att
de norska ledamöterna möjligen hade fått en ägarin-
struktion vet vi inte. Det var först efter beslutet den 8
december som det noterades till protokollet att man
hade velat ta upp frågan i enlighet med § 4.3. Vi vet
alltså inte hur den norske ministern hade informerat
sina ledamöter. I det läget gjorde ministern, enligt
mitt sätt att se det, helt rätt. Han sade till sina leda-
möter - i varje fall till styrelseordföranden Jan-Åke
Kark - att ta frågan som en affärsmässig bedömnings-
fråga. Det var klokt. Ingenting annat hade, enligt alla
bedömare, varit klokt.
Nåväl! Hade det gått att kunnat reparera detta ef-
teråt? Nej, naturligtvis inte. Den norska ståndpunkten
var bergfast. Man ville ha mobiltelefoni till Fornebu -
av någon anledning som jag inte begriper.

Anf. 152 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Kenth Högström fokuserar på sty-
relsebeslutet den 8 december. Nästan i triumf utropar
han att Telia och Telenor inte har skadats av affären.
Inte är det väl så att Kenth Högström tycker att
man som rutin ska uppta människors tid och resurser
på fusionsförsök som sedan kraschlandar. Om man
tycker så, så à la bonne heure, då kan vi sluta debat-
ten. Jag förmodar att han inte tycker så. Men när det
kraschlandar så måste det ju vara någons fel - inser
inte Kenth Högström detta?
Jag skulle också vilja ställa den här frågan: Om nu
staten ingår ett avtal med en annan stat, t.ex. ett aktie-
ägaravtal, ingår det då inte i tjänsteutövningen att
man fullföljer de skyldigheter som framgår av avta-
let?

Anf. 153 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag sade inte att skadan var obefintlig,
utan jag sade att Telia och Telenor inte skadades
alltför mycket av sammanbrottet i december. Men
skadades gjorde de. Det tog månader innan de åter-
fick förtroendet på marknaden. Så visst uppstod en
skada - det är självklart.
Men de skadades inte alltför mycket, i varje fall
inte så mycket att det omöjliggjorde för de bägge
företagen att vara aktörer på denna heta marknad. Det
var därför jag sade i mitt anförande att Telenors affär
med BPA i går var ett bevis på att det uträknade liket
lever. Och kvällens historiska börsinteckning - som
alla människor har möjlighet att delta i fram till
klockan 18 - är ett bevis på att Telia är livskraftigt
och kan överleva.
När det gäller tolkningen av portalparagrafen och
ministerns sätt att hantera den, vill jag läsa högt ur
förhöret med Gunnar Nord.
"Det står här att bestämmelsen handlar om god-
kännande av Ny AB-koncernens affärsplan, som var
planerat att ske vart tredje år, och av koncernbudge-
ten, som skulle ske årligen varjämte man skulle ha
treårsbudget. Sedan står det: inkluderande ändringar i
integrationsriktlinjerna, omorganisationer och om-
struktureringar."
Detta finns nedtecknat i portalparagrafen. Men där
står inget om affärsområden, i varje fall inte på eng-
elska och i varje fall inte i den svenska tolkningen.
Då kan man fundera över om den svenska näringsmi-
nistern Björn Rosengren gjorde rätt när han ändå sade
till sina styrelseledamöter att det måste göras en af-
färsmässig bedömning i fråga om de 14 affärsområ-
denas kontorslokalisering. Jag menar att han gjorde
det.

Anf. 154 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har egentligen inte gått in på hur
ministern var beredd att instruera styrelsen. Proble-
met var att han inte instruerade den över huvud taget.
Det intressanta här är att han hade en skyldighet att
instruera men inte gjorde det. Det var det min fråga
gällde. Ska man inte uppfylla sina skyldigheter enligt
de avtal som man ingår?
Vi kan diskutera det här med information, osv,
men jag kan ta ett exempel från ett annat område. En
befälhavare skickar väl inte ut sina trupper på minerat
område medvetet? Antingen instruerar man trupperna
om att det finns minor och uppmanar dem att ta det
lugnt och inte gå där, eller så plockar man upp och
oskadliggör minorna. Den befälhavare som skickar ut
sina trupper på minerat område förtjänar väl kritik?
Och man kan säga att Björn Rosengren skickade ut
styrelseledamöterna på minerat område, oavsett hur
slutresultatet skulle bli.

Anf. 155 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det står i våra förhörsprotokoll att
Jan-Åke Kark, Dag Detter och jag tror även Gunnar
Lund har sagt ungefär detsamma, dvs. att detta var
minerad mark.
Men det är inte säkert att minorna bestod av det
som Ingvar Svensson tror, nämligen att man hängde
upp allt på 4.3-paragrafen och att den så att säga
utgjorde minfältet. Jag tror snarare mineringen bestod
av att det fanns en uttalad norsk vilja att få mobil
telefoni till Fornebu, där man hade satsat miljardbe-
lopp på en ombyggnad av den nya flygplatsen. Man
ville fylla teknikbyn och helst med mobil telefoni.
Det var detta som ansågs vara minerad mark. Av
protokollet framgår också att Jan-Åke Kark så sent
som dagen före styrelsemötet frågade Björn Rosen-
gren hur man skulle förhålla sig till möjligheten att
frågan kom upp vid styrelsemötet för tredje gången.
Då svarade ministern att det var en affärsmässig be-
dömning som han inte lade sig i.
Det är väl ett tillräckligt besked? Det var ett klokt
besked visade det sig, åtminstone senare. Det hade i
alla fall inte gått att få de olika viljorna att samsas.
Det är möjligen däri som tragiken ligger. Det hade
inte gått, eftersom man från norsk sida så hett och
gärna ville få mobil telefoni till Fornebu.
Marknaden och andra bedömare, McKinsey och
alla andra som bedömt frågan, ville naturligtvis - för
börskursens skull - att den mobila telefonin skulle
ligga i Kista. Där jobbar 30 000 människor inom den
hetaste av sektorer, telekommunikation.

Anf. 156 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Finns det några lyckliga skilsmässor?
Jag tror inte att det gör det. När Kenth Högström
menar att den här skilsmässan fick en ganska lycklig
utgång, är jag inte säker på att jag kan dela den upp-
fattningen. När vi nu ser hur det går för Telia kanske
skilsmässan kan sägas vara bra ekonomiskt - men
inte känslomässigt.
Det finns ju fortfarande en stor bitterhet på den
norska sidan gentemot den svenska regeringen och
Björn Rosengren vad gäller hur hela den här affären
har behandlats. Senast i dag läste jag en blänkare om
detta i Aftonbladet. Så visst sätter den sina spår, den
här typen av skilsmässa.
Jag vill passa på att ta tillfället i akt och också sä-
ga någonting om avtalet med Jan-Åke Kark. Jag tog
inte upp det i mitt inledningsanförande. Den frågan
ingick, precis som Kenth Högström sade, i den an-
mälan som Folkpartiet har gjort i det här ärendet.
Det avtal som Jan-Åke Kark, tillsammans med
Tormund Hermansen fick för att ta hand om samman-
slagningen mellan Telia och Telenor var väldigt
okonventionellt och mycket generöst. Det stack i
ögonen, eftersom det handlade om betydligt mycket
mera pengar än en normal svensk verkschef brukar
ha. På grund av det här debaclet blev det ju ingenting
av det hela. Ett enigt utskott har därför accepterat att
inte framföra någon kritik med anledning av avtalet.

Anf. 157 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Helena Bargholtz och jag var helt en-
se i samband med att vi kallade in personer till förhör
i den här frågan. Vi var helt överens om att kalla just
Gunnar Nord från Företags-Juridik Nord & Co AB,
och det var ett lyckat val.
Det var en utomordentligt kunnig och kapabel
herre som kom till vårt utskott och gav oss sin syn,
utifrån många års erfarenhet och med oerhörda refe-
renser till portalparagrafen. Vi kunde då konstatera att
han hade en syn som även näringsminister Rosengren
visade sig ha när vi förhörde honom.
Helena Bargholtz och jag kan vara överens på en
punkt, nämligen att alla skilsmässor har en komplika-
tionsgrad. Det är ingen enkel historia att skiljas. Men
om kärleken falnar och dör är det bättre att skiljas åt
och gå vidare än att försöka streta ihop med någon
typ av katolsk prövningstid.
Jag tror att det finns skilsmässor inpå oss, som har
visat sig vara tillräckligt lyckliga för att parterna inte
ska hamna i bitterhet. Volvo och Renault skilde sig åt
innan de gifte sig, av olika skäl. Det är ett antal år
sedan nu, men helt plötsligt, för bara någon månad
sedan, ser vi att Volvo och Renault har ingått ett nytt
äktenskap kring en mer begränsad del av verksamhe-
ten.
Det visar att det går att reparera. Det är inte efter
alla skilsmässor som man hamnar i skyttegravar. De
flesta skilsmässopar brukar kunna gå vidare med
högburet huvud och kanske finna varandra igen i
mogen ålder.

Anf. 158 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att Telia och Telenor så
småningom kan finna varandra igen, och det kanske
kan bli ett lyckligt äktenskap. Men jag är absolut
övertygad om att förutsättningen är att staten inte har
något inflytande. Då ska det vara två fria företag som
gemensamt bestämmer sig för att gå samman. Det är
den statliga inblandningen som har komplicerat hela
affären.
Självfallet var jag, Kenth Högström och alla andra
ledamöter i KU överens om att vi skulle kalla bl.a.
Gunnar Nord. Vi var överens om alla som vi kallade.
Det behövdes, eftersom det är en väldigt komplicerad
fråga. Det vill jag gärna framhåll.
Men jag kan fortfarande inte förstå varför Björn
Rosengren ska ursäktas av att han inte tidigare satte
sig in i de komplikationer som det handlade om och
som ju var väldigt tydliga väldigt tidigt. Varför har
han inte intresserat sig mer för de här frågorna från
början? Det är vad det handlar om.

Anf. 159 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Hur stort intresse Björn Rosengren
har haft för detta återstår för historieskrivare att teck-
na ned. Uppenbarligen bröt ändå Björn Rosengren ny
is. Björn Rosengren tog över en fallen stafettpinne,
där den förra regeringen med Anders Sundström i
spetsen inte lyckades.
Trots att Jan Stenberg, SAS-ledaren - en av de
skickligaste företagsledare vi har i Sverige, och som
jag för övrigt känner ganska väl - tillsammans med
Lars Berg inte lyckades få den norska parten med sig,
lyckades Björn Rosengren och en ny norsk minister
öppna upp för förhandlingar. Han har haft ett mycket
aktivt deltagande. Man kan naturligtvis säga mycket
om Björn Rosengren, och det gör vi nog lite till mans
i många avseenden, men i just det här fallet tror jag
att han har gjort alldeles rätt, nämligen att hävda en
affärsmässig princip och den svenska ståndpunkten.
När det gäller statligt företagande blir jag förvå-
nad över att både Helena Bargholtz, som företrädare
för Folkpartiet liberalerna, och Per Unckel som före-
trädare för Moderata samlingspartiet, åtminstone i sitt
inledningsanförande, säger att statlig företagsamhet är
av den arten att den misslyckas från början nästan
oavsett vad man gör.
Man ska då komma ihåg att alla civiliserade sam-
hällen i hela världen, som vi har att jämföra oss med,
har statlig företagsamhet, mest i Japan och Frankrike.
Alla har det. Franska Renault är fortfarande delvis
statligt ägt.
Man måste hantera sina ägarpositioner så bra som
möjligt och inte ideologisera det förhållandet att varje
modern stat har de redskap, företag och institutioner
som man fordrar från tid till annan. Man måste göra
bästa möjliga av det. Ibland börsintroducerar man.
Ibland deprivatiserar man. Ibland kanske man för-
statligar någonting för att det ska bli bättre.
Ha inte en så rigid hållning i den frågan. Det kan
också leda fel.

Anf. 160 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Den här debatten avser granskningen
av regeringens ämbetsutövning. Granskningens före-
mål är alltså hur regeringen under lagarna har utövat
regeringsmakten. Den är alltså egentligen inte så
mycket en innehållslig kritik. Den ska förbehållas den
allmänna politikens debatt.
Den rågången har konstitutionsutskottet lyckats
hävda ganska väl i det här betänkandet. Med några
undantag. De finns tyvärr på reservationernas sidor.
Ett av undantagen är, som också framgår av debatten,
kring reservation 4 Vissa frågor i samband med Te-
lia-Telefon-affären.
Vi måste ställa frågan: Vilka författningsmässiga
förpliktelser hade ministern? Har han brutit mot några
av dem i sitt agerande? Vi kan alltså ha synpunkter på
det innehållsliga agerandet åt ena eller andra sidan,
men det är faktiskt inte konstitutionsutskottets
granskningsuppgift. Det är den allmänna politiska
debattens uppgift att granska detta.
Konstitutionsutskottets granskning måste hävda
att även om man tycker att en minister har agerat fel
kan han ändå ha agerat i enlighet med lagarna och
gjort det som han har mandat att göra.
Låt mig exemplifiera detta med den borgerliga re-
servationen.
Man säger: Av de redovisade omständigheterna
framgår att Björn Rosengren och regeringen haft
tillgång till information som klart visade att den nors-
ka regeringen hade en annan uppfattning om röst-
ningsbestämmelsens omfattning än den svenska rege-
ringen redovisat för utskottet. Frågan blir då om
Björn Rosengren vidtog några åtgärder med anled-
ning av detta.
Björn Rosengren hävdade Sveriges tolkning. Om
den norska tolkningen var annorlunda, finns det ing-
enting i det konstitutionella ansvaret för Sveriges
regering att den måste backa för den norska tolkning-
en, eller kompromissa med den norska tolkningen när
det finns en svensk tolkning.
Man kan säga att det är lämpligt eller olämpligt,
rätt eller fel att inte backa från den svenska hållning-
en. Men konstitutionellt sett har Sveriges regering rätt
att hävda sin tolkning och inte ändra den.
Sveriges regering har t.o.m. rätt att välja taktiken
att låta avtalet stå som det är underskrivet, och hävda
att detta är grunden för avtalet - det brukar det ju
också vara - och inte vidare beröra frågan. Regering-
en har rätt att välja den taktiken. Man må tycka att det
är fel taktik, men det är inte en konstitutionell
granskningsuppgift att diskutera huruvida detta är rätt
eller fel taktik. Det är att missförstå utskottets upp-
gifter. Det är att förvandla den här konstitutionella
debatten till en allmänpolitisk debatt.
Man har många uttryck från den borgerliga sidan.
Man säger att det är en häpnadsväckande nonchalans
att man inte ser att norrmännen har en annan tolkning
än svenskarna. Varningsklockor borde ha ringt, säger
man, för att man inte skulle notera att norrmännen
gjorde en annan tolkning.
Det är mycket möjligt att de skulle ha gjort, men
även om de hade ringt har den svenska regeringen
konstitutionell rätt att välja olika taktiker. Oavsett om
man väljer taktiken att söka en kompromiss med
norrmännen eller väljer taktiken att inte kompromissa
med norrmännen eller något annat alternativ är man i
sin fulla konstitutionella rätt att göra detta val. Det är
inget som strider mot formalia i regeringsutövandet.
Regeringen har t.o.m. rätt att, om den så vill, ligga
lågt, att förhålla sig passiv och inte gå in i förhandling
när man märker att en motpart har en annan stånd-
punkt eller tolkning än man själv.
Det är en lämplighetsbedömning. Den lämplig-
hetsbedömningen kan man gärna diskutera, nagelfara,
kritisera och öppet debattera fram och tillbaka, men
det är inte den konstitutionella granskningens uppgift,
menar jag, fru talman.
Det står vidare i reservationen från de borgerliga
partierna: Enligt vad som framkommit vid utfråg-
ningarna har det inte lämnats några instruktioner till
de styrelseledamöter som nominerats av de svenska
ägarna. Jo, det har lämnats en instruktion. Man har
sagt att frågan om affärsområdena ska skötas enligt
affärsmässiga principer. Det är en instruktion. Man
kan tycka att det är en allmän instruktion, att det är en
dålig instruktion, att den inte är tillräckligt konkret,
men det är likväl en instruktion.
Å andra sidan är det ju enligt avtalet så att ägarna
i vissa kritiska lägen ska kunna lämna instruktioner.
Regeringen är i sin fulla konstitutionella rätt att göra
bedömningen att det inte behövs någon ägarinstruk-
tion i det här läget.
Även om man inte har gjort någon instruktion har
man konstitutionell rätt att inte göra instruktionen.
Det kan inte vara föremål för ett konstitutionsutskotts
kritik av regeringen. Om den däremot hade agerat på
ett sätt som strider mot berednings tvång eller något
sådant hade vi kunnat rikta anmärkningar. Men var-
ken att man hävdar svenska intressen, låter bli att
kompromissa med norska intressen eller väljer den
ena eller andra taktiken kan vara föremål för en kon-
stitutionell kritik. Den kan, och ska naturligtvis också,
vara föremål för en öppen, kritisk allmänpolitisk
debatt. Men den får man föra i annat sammanhang.
Detta fall, och några andra som jag inte ska ex-
emplifiera, visar att den borgerliga sidan inte riktigt
alltid behärskar att hålla rågången för vad som är
granskningens uppgift och vad som är den allmänna
politikens uppgift. Detta är beklagligt, fru talman.
Det är nämligen så att man har rätt att göra olika
bedömningar i en komplicerad affär när man är i en
regering. Man har rätt att låta bli att dansa efter mot-
partens pipa och man har också rätt att välja att söka
en kompromiss - vilket som helst. Inget av alternati-
ven som väljs innebär något konstitutionellt fel.
Med detta, fru talman, och med instämmande i allt
väsentligt i det som Kenth Högström har sagt tidigare
yrkar jag på godkännande av utskottsmajoritetens text
också i detta avseende, och avslag på reservationerna.

Anf. 161 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är något förvånad över Kenneth
Kvists tolkning av KU:s granskningsfunktioner. Om
det nu är så att staten ingår avtal med t.ex. en annan
stat - vem är det då som ska granska om regeringen
fullföljer statens åtaganden om inte KU?
Berätta det för mig, Kenneth Kvist! Vem ska göra
granskningen, om det inte är konstitutionsutskottet?
Kenneth Kvist tar upp detta med att det gavs in-
struktioner. Men när man ställer frågan till alla berör-
da så förnekar de att instruktioner gavs till styrelsen.
Ändå påstår Kenneth Kvist här att man har lämnat
instruktioner. Hur står det till egentligen?

Anf. 162 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Man har gett instruktionen att affärs-
mässighet ska råda.
Det är klart att man ska granska ur en konstitutio-
nell synpunkt hur Sveriges avtal har gjorts. Det är
KU:s sak att göra det. Det gäller då hur Sverige full-
följer sina avtal. Men när man fullföljer ett avtal och
det hela hamnar i en tolkningskonflikt med en mot-
part så är det naturligtvis en fråga av politisk lämp-
lighetskaraktär vilken taktik man väljer för att hävda
Sveriges intressen och svenska ståndpunkter.
Därvidlag är det inte en konstitutionell fråga om
regeringen väljer att säga: Så här ser avtalet ut, och
det ska gälla, eller om man väljer att säga: Jaha, ni
tolkar avtalet så. Låt oss då se om vi kan finna en
genväg och kanske göra något protokoll extra eller
något liknande.
Vilken taktik regeringen än väljer så må den göra
det. Den har rätt att göra det! Den har haft rätt att ingå
ägaravtalet, den har haft rätt att hävda den svenska
tolkningen och den har haft rätt att välja den taktik
som den har valt för att den har ansett att detta bäst
gynnar svenska intressen.
Sedan kan man ha andra meningar om att detta
avtal inte borde ha ingåtts, man kan ha meningen att
detta var en helt idiotisk taktik och man kan ha me-
ningen om att regeringen naturligtvis gjorde fel i alla
dessa avseenden. Det har man rätt att ha. Men det är
icke den konstitutionella granskningens uppgift att
diskutera den frågan.

Anf. 163 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar med tacksamhet att Ken-
neth Kvist nu backar flera meter från vad han upptog
större delen av sitt anförande med. Han säger nu: Vi
ska granska om de här avtalen fullföljs eller inte.
Avtalet innehöll en skyldighet att instruera som
icke uppfylldes. Ska då inte någon kritisera den rege-
ring som inte uppfyller de skyldigheter som ingår i de
avtal som Kenneth Kvist ju säger att man ska grans-
ka?

Anf. 164 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Kring detta avtal fanns en tolk-
ningstvist mellan den svenska och norska sidan. Det
fanns ingenting i situationen som gör att den s.k.
informationsskyldigheten skulle vara nödvändig. Det
finns ingenting som talar för det. Det har ju också
Kenth Högström visat.
Däremot hade man ändå gett en allmän instruktion
när det gäller affärsområdenas förlängning, nämligen
att det skulle ske på affärsmässiga grunder. Detta
skulle styrelsen agera efter. Det är ju också att upp-
fylla avtalet.
Vi kan inte säga till den svenska regeringen att
den har skrivit under ett avtal och sedan falskeligen
förrått det och behandlat motparten på ett bedrägligt
sätt. Vore det så skulle det finnas anledning till en
konstitutionell anmärkning. Men vad man har gjort är
att hävda en tolkning av avtalet, nämligen sin egen
tolkning av avtalet. Man har stått fast vid denna och
försökt att på sitt sätt hävda Sveriges nationella in-
tressen. Det har regeringen haft all konstitutionell rätt
att göra.
Sedan kan man värdera om man hävdade Sveriges
intresse bra eller mindre bra, tillräckligt aktivt eller
alltför inaktivt. Men detta är icke granskningens, utan
den allmänna politiska debattens sak att avgöra och
spegla.

Anf. 165 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Ibland har man favören av att i poli-
tiska och affärsmässiga skeenden ha facit i sin hand.
Om man följer Kenneth Kvists analys och utgår från
att regeringen hade rätt att välja nonchalansen som
taktik så vet vi nu att det inte var någon framgångsrik
taktik.
Vi som företrädare för den ena ägarparten - för
det var ju ett statligt bolag trots allt, och det är vi som
är de yttersta företrädarna för denna statliga part - har
då skäl att ställa frågan i en kritisk granskning huru-
vida det hade funnits en bättre metod att hävda äga-
rens intressen.
Då utgår jag fortfarande ifrån att det var en god
idé att ingå det avtal som nu har upplösts. Det är från
den utgångspunkten som vi är många som säger oss:
När man visste med sig från början att man hade ett
helt avgörande och olöst problem med sig i bagaget -
hur i hela friden kan företrädare för den ena ägarpar-
ten säga: Det bryr jag mig inte om. Detta gäller då
under förutsättning att denna part var intresserad av
att avtalet skulle hålla.
Får jag därutöver, fru talman, understryka att
Kenneth Kvist, liksom Kenth Högström för övrigt,
hänvisar till att den instruktion som har givits från
regeringens sida till styrelsen var att det hela skulle
skötas på affärsmässiga grunder. Detta är att bokstav-
ligen säga tulipanaros.
Affärsmässighet gäller nämligen enligt avtalet så-
väl om beslut fattas enligt vanlig majoritetsregel som
om det fattas i enlighet med den speciella rösträttsre-
geln. Ty följande sade regeringen i sin instruktion till
styrelsen: Följ avtalet, men vi vägrar att ge vägled-
ning om hur ni ska förfara vid röstningstillfället. Det
är precis där som regeringens instruktionsskyldighet
brast. Ty följande sprack också avtalet. Svårare är det
faktiskt inte, Kenneth Kvist. Ungefär så var det som
saken utspelade sig. Avtalet brakade sönder därför att
en fråga som har legat som en sten i skon sedan av-
talet infördes aldrig någonsin löstes upp.

Anf. 166 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag har inte använt nonchalansens
taktik. Det har varit utskottets ordförande som två
gånger har försökt smeka de allmänna fördomar som
finns om vissa regeringsföreträdare medhårs. Jag
tycker att vi borde avhålla oss från detta. Tidigare
gällde det ett annat uttryck som brukar hänsyfta på
statsministerns karaktär, och det här brukar man klist-
ra på näringsministerns karaktär.
Om två parter har olika tolkning - vad ska man då
göra? Den borgerliga sidan säger och önskar: De
borde ha agerat, och de borde ha gjort något! Men
vad skulle de ha gjort?
Sverige hade en tolkning, och Norge hade en
tolkning. Vad skulle då regeringen ha gjort? Det enda
som fanns att göra var att kompromissa med den
norska tolkningen. Men är det säkert att det hade varit
rätt? Är detta en konstitutionell fråga? Det är en
lämplighetsfråga. Den kan man ta i den allmänna
politiska debatten. Regeringen har rätt att vika för och
kompromissa med den norska tolkningen, och den har
rätt att inte göra det - vilket som.
När det gäller instruktionen om vilka rösträtts-
regler som skulle tillämpas är det ju en fråga som inte
fanns - det är en icke-fråga, om man får tala EU-
språk - före det här styrelsesammanträdet. Den väcks
inte av den norska parten före det här styrelsesam-
manträdet. Den uppstod snarast efter det att omröst-
ningen var gjord på styrelsesammanträdet. Man
skulle behöva ålägga ministern att ha snarast synska
egenskaper för att kunna förutse vad som skulle kun-
na hända på styrelsemötet. De kraven ställer vi inte
ens på socialdemokratiska ministrar.

Anf. 167 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Vi behöver inte ställa sådana krav.
Däremot bör vi ställa krav på att man kommer ihåg
vad man läste för åtta månader sedan. Åtta månader
före styrelsesammanträdet står det i den norska rege-
ringens tolkning av avtalet att just de speciella röst-
rättsreglerna ska gälla för exakt den typ av beslut vi
talar om när det gäller styrelsesammanträdet den
8 december.
Då säger vi kritiker av Björn Rosengren - och det
är jag som använder begreppet nonchalans, och det
gör jag gärna ytterligare en gång - att han var non-
chalant i hanterandet av vad han naturligtvis visste
var en helt avgörande punkt för framgången i fusio-
nen. Då säger Kenneth Kvist att man inte får ha nå-
gon synpunkt på det när man sitter i konstitutionsut-
skottet. Men, som Ingvar Svensson sade, vem ska
annars ha någon synpunkt på det?
Vi är företrädare för hälften av ägarna i Telia-
Telenor. Vi är kritiska till att vår företrädare i förhand-
lingarna har gjort blankt ingenting för att avlägsna det
som han och alla andra visste var en avgörande svå-
righet för att få till stånd ett fungerande företag. Den-
na nonchalans knäckte så småningom företagsfusio-
nen. Detta är knuten i hela denna diskussion. Vi är
kritiska mot Björn Rosengren därför att han visste
och ingenting gjorde. Han satt på sin kammare och
inväntade nederlaget. Detta är inget bra sätt att vårda
en viktig och för landet kanske avgörande fusion med
ett stort och värdefullt företag.

Anf. 168 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Återigen glider Per Unckel ifrån det
som är granskningens uppgift. Per Unckel säger att
Björn Rosengren borde ha kommit ihåg vad han hade
läst åtta månader tidigare, nämligen den norska tolk-
ningen av avtalet. Det är väl inte så säkert att han
borde göra det. Han befann sig inte i någon konstitu-
tionell tvångssituation att behöva göra det. Han häv-
dade avtalet och inte den norska tolkningen. Han
hävdade törhända den svenska tolkningen av avtalet
och inte den norska. Han var alltså i sin fulla rätt att
tro att detta inte var ett problem, eftersom det inte står
just någonting i avtalet om att affärsområdesbeslut
ska ha några särskilda majoritetsregler.
Därför är detta en politisk kritik och inte en kon-
stitutionell kritik. Det är självklart att även ledamöter
av KU ska delta i den allmänna politiska debatt där vi
värderar politiska händelser och det politiska sakin-
nehållet i hur regeringsföreträdarna uppträder. Men
det är en sak. Den konstitutionella granskningen är en
annan sak.

Anf. 169 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Efter att ha lyssnat på debatten mellan
Kenneth Kvist å ena sidan och Per Unckel och Ingvar
Svensson å andra sidan kan man konstatera att Ken-
neth Kvist har en oerhört rigid tolkning av vad som är
konstitutionsutskottets granskningsansvar. Det måste
vara en dröm för många statsråd att vi skulle vara så
oerhört försiktiga i vår bedömning. Vår uppgift som
konstitutionsutskottets ledamöter är att granska hur
regeringens företrädare, statsråden, sköter sina jobb
helt enkelt. Där måste vi se på det ganska öppet.
I det här fallet är det så uppenbart att Björn Ro-
sengren inte har skött detta enligt sitt konstitutionella
ansvar som statsråd. Det är alldeles självklart för mig
att han inte har gjort det. Han borde mycket tidigare
har insett de komplikationer som finns i det här ären-
det. Han har inte ägnat sig åt att vårda aktieägaravta-
let. Det innebär inte att bara se komplikationerna
inför sammanträdet den 8 december utan att följa
detta mycket komplicerade ärende för att se de minor
som fanns och i tid arbeta tillsammans med företräda-
re för den norska regeringen för att ta bort dessa mi-
nor. Det är för mig alldeles självklart att det är på det
sättet man måste arbeta.
Kritik kan riktas mot statsråd inte bara för det de
gör utan lika mycket för det de inte gör. Det är detta
det handlar om i det här fallet.

Anf. 170 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är klart att kritik kan riktas både
för underlåtenhet och aktivitet såvitt underlåtenheten
eller aktiviteten strider mot de regler som styr rege-
ringsarbetet. Men det är någonting annat om kritik
riktas mot underlåtenheten eller aktiviteten därför att
vi anser att man borde gjort någonting annat. Och det
har aldrig sagts vad det var karlen skulle ha gjort, fru
talman.
Jag menar att en minister har rätt att ha fel. Han
har rätt att göra fel, och han har rätt att underlåta att
göra rätt. Men han ska handla i enlighet med konsti-
tutionen, riksdagens beslut och de gränser som gäller
för regeringsarbetet när han gör det ena eller andra. I
granskningen värderar vi inte åsikter. Då skulle
granskningen vara någonting annat än vad den är. Vi
värderar om man har uppträtt i enlighet med vad man
får och inte får göra. Enligt min mening finns det
inget påpekande som ni har fört i bevis som säger att
ministern inte får göra det han har gjort eller att han
inte får underlåta att göra det han har underlåtit att
göra. Han har agerat enligt konstitutionen. Då är det
en politisk anmärkning som ni vill lämna i reservatio-
nen och icke en konstitutionell anmärkning.
Det är synd att man ska behöva läxa upp hela den
borgerliga sidan när det gäller utskottets principiella
uppgifter.

Anf. 171 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte så ledsen för att Kenneth
Kvist läxar upp mig och mina borgerliga kamrater.
Jag känner mig inte särskilt uppläxad. Jag är överty-
gad om att jag har rätt.
Det handlar också om att ett statsråd inte bara har
rättigheter att misslyckas och inte göra så bra ifrån
sig. Ett statsråd har skyldighet att göra det allra bästa
han eller hon kan av sitt ämbete, och det har inte
Björn Rosengren gjort i det här fallet.

Anf. 172 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Han har också skyldighet och rätt att
bedöma om det ena eller andra agerandet är det bästa.
Jag vill än en gång säga att han har rätten att bedöma
det så att han bäst gynnar Sveriges intressen genom
att inte falla till föga för en norsk tolkning av ett av-
tal. Han har rätt att göra den bedömningen. Sedan kan
man tycka att det är en dålig bedömning, men det är
den allmänpolitiska debattens sak att göra detta.
Det är tråkigt att Helena Bargholtz inte förstår
budskapet. Hon har ju vid upprepade tillfällen i ut-
frågningarna sagt att en av anledningarna till Folk-
partiets anmälan i det här ärendet är att man inte gillar
att staten ägnar sig åt affärsverksamhet. Därför tar
man politiskt chansen att försöka använda KU för att
brännmärka regeringen i det här fallet. Det här betän-
kandet är i övrigt ur den här aspekten nästan oklan-
derligt. Därför menar jag att det är synd att det ska
komma en sådan här reservation som är så innehålls-
lig och icke-konstitutionell.

Anf. 173 PER LAGER (mp):
Fru talman! I Telia-Telenor-affären har utskottet
verkligen nagelfarit alla göranden och låtanden in i
detalj. Det finns en del ärenden där vi inte har blivit
riktigt tillfredsställda, men här tror jag att vi har allt
material vi har kunnat tänka oss att få fram.
Även om jag inte alls, med det material och den
genomgång vi har haft i utskottet, har kunnat hävda
att näringsmininstern i egenskap av ägarrepresentant
och statsråd har brutit mot regler och avtal och för det
fått konstitutionell kritik finns det förstås någonstans
en brist och någonstans ett ansvar. Man brukar ju
säga att konflikter mellan parter aldrig beror enbart på
den ena parten. Det går väl att använda i den här
misslyckade affären. Jag har i mina överväganden
ändå inte kunnat bli övertygad om att Björn Rosen-
gren direkt misskött vården av aktieägaravtalet.
Däremot vill jag understryka de meningar i majo-
ritetstextens bedömning som pekar på näringsminis-
terns möjligheter att ha vidtagit åtgärder för att över-
brygga meningsmotsättningarna under vägen. Infor-
mation om de tolkningarna fanns faktiskt tillgänglig.
En noggrannare genomgång av den norska proposi-
tionen skulle uppenbara skillnaden i synen på de
särskilda omröstningsreglerna för styrelsen och visa
att dessa inte stämde överens med det bilagda aktie-
ägaravtalet. Här fanns underlaget. Det fanns också för
oss i riksdagen. Det får vi inte glömma.
Jag menar att en affär, fru talman, av det här gi-
gantiska slaget där två grannationer är huvudaktörer i
första hand borde bygga på ömsesidigt förtroende och
månande om att vara överens, inte på krassa af-
färsprinciper. Detta är ett gemensamt ansvar. Att
styrelsens beslut om lokalisering av affärsområdenas
huvudkontor skulle ske på rent affärsmässiga grunder
enligt avtalet fritar inte enligt min mening ministern
helt från allt ansvar för misslyckandet. Man bör kun-
na begära av en minister att vara mer förutseende och
ta vara på alla chanser att stämma i bäcken vad gäller
eventuella oklarheter för att hålla överenskommelsen
på högsta möjliga nivå.
Det är möjligt att vi är ute i gråzonen här, att vi
talar om politisk kompetens. Det gör jag också. Jag
menar att det här kanske mer visar på bristande kom-
petens än på något brott mot konstitutionen. Det
handlar givetvis om kompetens och näsa för vad som
skulle kunna hända och som det sedan visade sig
faktist hände - tyvärr.
Utskottets majoritet säger i slutet av bedömning-
en: "Utskottet vill framhålla vikten av att på alla sätt
försöka förvissa sig om att man är helt överens med
den andra avtalsparten om avtalsinnehållet innan en
affär av detta slag genomförs."
Även om detta i sin tur inte direkt leder till någon
kritik av näringsmininstern från konstitutionell ut-
gångspunkt säger vi samtidigt indirekt att affären
skulle ha kunnat skötas på ett annat sätt, förmodligen
också på ett bättre sätt.
För min del är den kritiken tydlig. Det var därför
jag också kunde ställa mig bakom majoritetstexten
när vi hade ändrat den på det här sättet. Att inte göra
direkt fel, fru talman, behöver ju inte betyda att man
därför gör rätt. Kompetensbrist är ett annat ord, med
eller utan filttofflor.

Anf. 174 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Såvitt jag förstår delar Per Lager
Kenneth Kvists åsikt om att det här inte är en konsti-
tutionell fråga. Det är väl förmodligen därför han inte
ställde upp bakom reservationen. Det hade ju då blivit
en majoritetsskrivning.
Men det är ju faktiskt så att regeringsformens
1 kap. 6 § säger att regeringen styr riket och är ansva-
rig inför riksdagen. Är det inte så att frågan om hur
regeringen styr riket är en fråga för konstitutionsut-
skottets granskning, Per Lager?

Anf. 175 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Precis som Kenneth Kvist tidigare här
har sagt måste man göra skillnad på vad som är ett
direkt konstitutionellt fel i handlandet av en minister.
Det har ju faktiskt inte reservationen kunnat visa, vad
jag förstår.
Jag tycker att det finns mycket intressanta spörs-
mål kring det. Vi som har suttit i utskottet har ju dis-
kuterat detta fram och tillbaka, och det finns gråzo-
ner. Men jag menar att här finns också en rågång som
vi måste hålla. På den punkten håller jag med Ken-
neth Kvist. Här går en rågång.

Anf. 176 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nu är det så att regeringen har ingått
ett avtal. I detta avtal står det att regeringen har en
skyldighet att instruera sina styrelseledamöter. Anser
inte Per Lager att man faktiskt ska uppfylla en sådan
skyldighet?

Anf. 177 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Det gjorde man också, vad jag har
förstått av historien. Man har instruerat, men inte den
8 december. Då fanns det väl ingen möjlighet.
Däremot fanns det ju en instruktion om att man
skulle bedriva arbetet på affärsmässiga grunder och
inte på något annat sätt.
Dessutom är ju aktieägaravtalet inte diskutabelt i
sig. Det är faktiskt den ståndpunkt som norrmännen
uttrycker i sin proposition som skapar hela besväret.

Anf. 178 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Jag ska inte använda mina två minu-
ter. Jag vill bara till den debatt och den replikväxling
som nyss försiggick mellan Kenneth Kvist och före-
trädare för den borgerliga opposition, och som delvis
berörde även mig i mitt tidigare replikskifte med
motsvarande debattörer, för kammaren och protokol-
let klarlägga att det finns ett svar på den fråga av
ovisshet som är utslungad, nämligen huruvida ägarin-
struktioner gavs eller inte. Det svaret är levererat av
verkställande direktör Jan-Åke Kark på s. 402 och
403 i betänkandet på fråga av Kenneth Kvist i ut-
skottsförhöret. Han säger klart och tydligt att man har
fått en instruktion. Jag vill att vi till protokollet note-
rar att det på s. 402, längst ned, och på s. 403, högst
upp, på fråga av Kenneth Kvist finns ett svar som
skingrar de dimridåer som nu är utlagda.

Anf. 179 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jan-Åke Kark fick också frågan om
ifall man hade fått en instruktion om de särskilda
majoritetsreglerna. På det svarade han klart och tyd-
ligt nej. Det hade man inte fått.

Anf. 180 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Ingvar Svensson! Kära du, läs s. 402
och 403! Jan-Åke Kark har fått en instruktion. Af-
färsmässig bedömning ska gälla.
Övriga frågor

Anf. 181 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s):
Fru talman! Utskottet har med anledning av flera
anmälningar granskat vissa upphandlingar inom Re-
geringskansliet. Utskottet har granskat förfarande och
dokumentation i samband med Näringsdepartemen-
tets köp av externa tjänster. Vidare har utskottet ock-
så granskat upphandlingar av konsulttjänster med
anledning av det s.k. Polenåret och IT-satsningen i
Östersjöregionerna.
All offentlig upphandling regleras i lagen om of-
fentlig upphandling. Lagen är i huvudsak en förfaran-
delag som handlar om olika delar av upphandlings-
förfarandet där huvudregeln är att all upphandling ska
ske affärsmässigt och i konkurrens.
Lagen om offentlig upphandling är en relativt sett
snårig och svårhanterlig lag. Därför pågår för närva-
rande en översyn av denna lag. Den översynen görs
av en parlamentariskt sammansatt kommitté, den s.k.
Upphandlingskommittén.
I det här ärendet har utskottet hållit en utfrågning
med chefsjuristen Hans Sylvén vid Nämnden för
offentlig upphandling. Han konstaterade att Rege-
ringskansliets sätt att hantera upphandlingsärenden
har stor pedagogisk effekt. Man har inom nämnden
konstaterat att upphandlande enheter, kommuner och
liknande organ, uppmärksammar hur det går till i
Regeringskansliet och anpassar sig till vad som ac-
cepterats i Regeringskansliet. Av den anledningen
framhöll han vikten av att Regeringskansliet måste ta
det säkra före det osäkra när det gäller att tolka och
hantera reglerna.
I de fall där brådska åberopas som skäl är det ofta
en på något sätt bristande planering som har skapat
situationen, något som man hos tillsynsmyndigheten
har mycket svårt att acceptera.
Utskottet har slumpmässigt valt ut tio upphand-
lingar av tjänster av olika slag inom Näringsdeparte-
mentet för granskning. Med anledning av denna
granskning utfrågades näringsminister Björn Rosen-
gren. Även näringsministern underströk vikten av att
upphandlingar bör ske i enlighet med regelverket. Om
avvikelser görs måste dessa dokumenteras och klar-
göras.
Upphandlingen av konsulttjänster i samband med
Polenåret visar på de svårigheter som finns vid till-
lämpning av regelverket när det gäller en svensk
utlandsmyndighet som gör en upphandling i ett icke
EU-land under krav på snabbhet och med många
inblandade aktörer.
Regeringskansliet ser nu över innehållet i och
formerna för den utbildning i upphandlingsfrågor som
kansliet ansvarar för.
Utskottet har också granskat upphandlingen av en
konsulttjänst för IT-satsningen i Östersjöregionen
inom ramen för den s.k. Östersjömiljarden. Det över-
gripande skälet till att Swedfund valdes som upp-
dragstagare är att IT-satsningen betraktades som en
form av bistånd till andra stater.
En offentlig utfrågning har även där ägt rum med
chefsjurist Bengt Nordqvist vid Regeringskansliets
förvaltningsavdelning. Han anger att det inte finns
någon uttrycklig rättslig regel som skulle leda till
slutsatsen att endast en uppdragstagare var möjlig,
men på en praktisk nivå fanns inte någon annan möj-
lig uppdragstagare.
Fru talman! Med anledning av vad som har fram-
kommit vill utskottet understryka vikten av att upp-
handlingslagens bestämmelser följs inom Regerings-
kansliet och att detta görs med god marginal till de
olika gränser som sätts i lagen. Regeringskansliets
roll som föredöme för exempelvis landsting och
kommuner gör detta särskilt viktigt. Om man inom
Regeringskansliet inte klart och tydligt hanterar upp-
handlingarna med utgångspunkt i de gränser som ges
i lagen, riskeras att upphandlingslagens regler urhol-
kas. Detta gäller inte bara inom Regeringskansliet,
utan det får också smittoeffekter på övriga myndig-
heter.
Granskningen har visat att brådska i flera fall åbe-
ropats som skäl för att använda regler som egentligen
kan anses som undantagsregler. De skäl för brådska
som åberopats har som grund omständigheter som
Regeringskansliet i princip kunde ha förfogat över i
förväg.
Det som har framkommit under granskningen vi-
sar vidare att tjänster i vissa fall har köpts utan att ett
regelrätt upphandlingsförfarande genomförts. Otill-
räcklig dokumentation om vad som förekommit har
också medfört att det finns oklarheter som försvårar
en bedömning i efterhand. Enligt utskottets mening
ger granskningen anledning till kritik mot det sätt
som dessa upphandlingar skötts på.
Jag tycker att det är värt att observera att det är ett
enigt utskott som står bakom detta, bl.a. med anled-
ning av en diskussion som förekom på förmiddagen
där det sades att vi grävde ned oss i politiska skyt-
tegravar och inte såg objektivt och konstitutionellt på
frågorna. Här är det alltså ett enigt utskott som står
bakom den kritik som jag har anfört.
Jag yrkar slutligen, fru talman, på godkännande av
utskottets anmälan i denna del.

Anf. 182 PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Granskningsdebatten blir ofta, kanske
helt naturligt, mest intensiv kring de frågor som ut-
skottet inte är helt ense om, men det är också betydel-
sefullt att ta upp sådana frågor som Kerstin Kristians-
son Karlstedt berörde och där vi är ense om bedöm-
ningen.
Det område där konstitutionsutskottet har fått flest
granskningsanmälningar avser upphandlingsfrågor.
Det har gällt upphandlingsrutiner inom Näringsde-
partementet och ett antal upphandlingar i samband
med det s.k. Polenåret. En granskningsanmälan gäller
Östersjömiljarden och IT-satsningen i Baltikum.
Vad gäller Näringsdepartementet har konstitu-
tionsutskottet gjort ett antal stickprovskontroller, där
vi har gått igenom hur upphandlingsförfarandet har
hanterats i olika fall. Vi har kunnat konstatera att man
alltför ofta slarvar i rutinerna och gör direkta felak-
tigheter, utan att följa de regler som finns i lagen om
offentlig upphandling, LOU, och som tydligt visar
hur upphandling ska skötas. Vid ett flertal tillfällen
där upphandling skett genom s.k. direktupphandling, i
stället för som det ska vara en konkurrensutsatt upp-
handling, hänvisar man till brådska eller synnerligen
stor brådska.
Om man hänvisar till brådska ska man ha mycket
exceptionella skäl, och så har inte varit förhållandet i
dessa fall. Om man hänvisar till brådska för att försö-
ka undvika en konkurrensutsatt upphandling, är det
direkt felaktigt och allvarligt.
Vid ett flertal tillfällen har även tilläggsavtal eller
tilläggsbeställningar genomförts där beloppen varit så
stora att ett nytt regelrätt upphandlingsförfarande
skulle ha genomförts.
Vad beträffar det s.k. Polenåret har vi konstaterat
att upphandlingarna vid ett par tillfällen inte skötts på
ett riktigt sätt. Tjänster har även där köpts utan att
regelrätta upphandlingar har genomförts.
Vad gäller IT-satsningen i Östersjöområdet, den
s.k. Östersjömiljarden, har vi konstaterat att upp-
handling inte har genomförts. Det gäller ett helägt
statligt bolag, Swedfund, som slutit ett avtal utan att
något ytterligare bolag fick möjlighet att lämna an-
bud. Här hänvisar man till att det gällde biståndspro-
jekt som enbart skulle kunna genomföras av Swed-
fund. Vi har inte kunnat finna några belägg för att
enbart detta bolag skulle komma i fråga. Här skulle
en upphandling har genomförts enligt lagen om of-
fentlig upphandling.
Det är naturligtvis viktigt att upphandlingslagens
bestämmelser följs inom Regeringskansliet. Här ska
man inte tänja på gränserna. Regeringen har en oer-
hört viktig roll som föredöme för andra myndigheter.
Sköts inte upphandlingar på ett riktigt sätt av rege-
ringen, ger det signaler till myndigheter och kommu-
ner. Vi vet att detta inom landsting och kommuner på
många håll runtom i landet är ett stort problem.
Konstitutionsutskottet riktar kritik mot det sätt
som dessa upphandlingar har skötts på. Konstitu-
tionsutskottet har i sin granskning av upphandlings-
frågorna varit enigt i sin kritik.
Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att ut-
skottet är enigt. Det visar att det inom detta område
krävs mycket bättre rutiner.

Anf. 183 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! För andra gången har KU behandlat
en anmälan från mig angående kronförsvaret 1992.
Jag börjar faktiskt känna mig som något av Don
Quijote i den här frågan. Som jag ser det är en
grundläggande förutsättning för politiken i en repre-
sentativ demokrati att ansvar kan utkrävas. Så har inte
skett när det gäller kronförsvaret. Det är alldeles
uppenbart att kronförsvaret har varit av väldigt stor
både ekonomisk och politisk betydelse för den svens-
ka utvecklingen. Det innebar 50 000-60 000 konkur-
ser och att en halv miljon människor gick ut i arbets-
löshet. Det innebar kostnader i storleksordningen 100
miljarder.
Det är svårt att säga hur mycket det handlat om
ackumulerat över tiden. Senast i höstas fick jag t.ex.
uppgift om ett företag som hade gått i konkurs som en
direkt följd av kronförsvaret.
Den andra viktiga aspekten av kronförsvaret är lä-
randet. Dels har vi mycket att lära oss när det gäller
allmänt stabiliseringspolitiska slutsatser kring kron-
försvaret, dels kan vi dra slutsatser om vad ett ERM-
medlemskap innebär. Sverige är ju på väg in i EMU.
Vad vi gjorde under tiden maj 1991 till november
1992 var att vi de facto var med i ERM. Vi har alltså
provat EMU-konceptet i svensk politik med ett för-
färligt resultat. Eftersom vi är på väg att bli medlem-
mar i EMU tycker jag att det är högst anmärknings-
värt att vi inte får en ordentlig kartläggning av vad
kronförsvaret innebar. Kronförsvaret och dess följder
var ett av de mest dramatiska ekonomiska förlopp vi
hade i Sverige under 1900-talet.
Jag är missnöjd med att KU inte gör ett tillkänna-
givande i den här frågan och beordrar regeringen att
gå till botten i frågan. Jag är också mycket missnöjd
med tredje statsmakten. Den har verkligen inte borrat
i denna fråga. Det måste vara en av mediernas första
och största uppgifter att gå till botten, kräva ansvar
och kräva klarhet och tydlighet i dessa frågor.
Jag är medveten om de konstitutionella svårighe-
terna att gå till rätta med detta. Men jag vill påminna
om konstitutionsutskottets möjlighet att ta ett initiativ
i den här frågan. När tredje statsmakten inte tar sitt
ansvar måste konstitutionsutskottet känna ett ansvar
för att vår styrelseform fungerar, är effektiv och kan
leva upp till människors förväntningar.

Anf. 184 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s):
Fru talman! Det är naturligtvis en oerhört viktig
fråga som Bengt-Ola Ryttar tar upp. Den är oerhört
viktig ur allmänpolitisk synvinkel. Kanhända är det så
att man ur den vinklingen kan borra lite djupare i
frågan. Dessutom kan man tillskansa sig, som också
Bengt-Ola Ryttar själv sade, viktiga slutsatser av just
det handlingsförlopp som föregick detta. Rent kon-
stitutionellt har vi gjort vad vi kan i konstitutionsut-
skottet för att komma vidare. Tyvärr kommer vi inte
längre rent konstitutionellt. Men allmänpolitiskt är
frågan mycket viktig.

Anf. 185 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Jag tackar för det påpekandet. Jag
hoppas att den här repliken kan innebära att vi i nå-
gon form kan gå vidare och vinna klarhet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)

7 § Det framtida domstolsväsendet

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU22
Det framtida domstolsväsendet (skr. 1999/2000:106).

Anf. 186 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Under större delen av 90-talet har det
svenska domstolsväsendets behov av reformer stötts
och blötts. Insikten om behovet av reformer har fun-
nits ganska allmänt bland ledande jurister och hos
personal i domstolsväsendet över huvud taget. Det
hade då varit naturligt att riksdagen efter år av utre-
dande och diskussioner nu hade haft tillfälle att de-
battera frågan med ett utskottsbetänkande som grund
som måhända varit mer samlat än det som nu finns på
plats.
Dessa tankar om behovet av en mer långsiktig
politik med riktlinjer från regeringen och med en bred
uppslutning från riksdagen har uttryckts bl.a. i en
artikel i dag i Svenska Dagbladet, en av våra mor-
gontidningar. Där säger presidenten i Göta hovrätt,
f.d. generaldirektören för Domstolsverket Bertil Hü-
binette, följande: "Jag föreslår att riksdagen ålägger
regeringen att skyndsamt presentera ordentligt ut-
vecklade principer för huvuddragen av domstolsorga-
nisationen samt tidplan, sätt och budget för dess ge-
nomförande. Vidare bör regeringen erinras om att
domstolarnas verksamhet under reformeringstiden
måste garanteras genom tilldelning av medel och
chefer."
Man kan fråga sig: Varför har vi då inte möjlig-
heter i dag att få en debatt präglad mer av ett underlag
och ett betänkande som har sin uppkomst i ett förslag
från regeringen med breda principer och riktlinjer?
Det är en fråga som jag ställer till regeringspartiets
och majoritetens företrädare. Det har inte saknats, om
man får uttrycka det så, signaler från de fyra huvudre-
servanterna och partierna att vi var intresserade av en
diskussion på bred basis.
Redan för några månader sedan när vi behandlade
budgeten i höstas reserverade vi oss till förmån för att
vi ville ha de långsiktiga riktlinjerna och principerna.
Det kan inte ha varit regeringen främmande att det
fanns ett intresse av att diskutera breda lösningar till
gagn för det framtida domstolsväsendet. Det hade
skapat en stor och kraftfull legitimitet i reformarbetet.
Men regeringen har valt en annan linje.
Min fråga är följande, och den bör besvaras här.
Det tycker jag inte bara för att de fåtaliga här i kam-
maren - statsrådet är inte här, ser jag - ska höra det,
utan också för att hela Domstolssverige ska höra det.
Varför har socialdemokraterna valt konfrontationens
linje? Ni har valt att helt nonchalera de önskemål som
finns från huvudreservanterna om riktlinjerna. Ni har
valt att nonchalera de önskemål som finns ute i dom-
stolsväsendet om att det bör vara riksdagen som fast-
lägger långsiktiga principer och riktlinjer.
Ni har valt en annan linje. Ni har suveräniteten att
göra det så länge ni har majoriteten för det. Men det
är önskvärt att ni förklarar varför ni har valt det. Det
är också viktigt att fråga sig: Varför tycker ni - det är
ju konsekvensen av ert ställningstagande - att riksda-
gen ska ha en så undanskymd roll i processen? Varför
tycker ni socialdemokrater - med Ann-Marie Fager-
ström som talesman här - detta? Varför tycker era två
bundsförvanter, Vänstern och Miljöpartiet, detta?
Det har varit viktigare för regeringspartiet att
samverka med dessa två partier än med de fyra andra,
som i sina gemensamma reservationer markerar riks-
dagens roll. Det är en viktig fråga, och det är en vik-
tig frågeställning som det finns all anledning att få
belyst här i dag.
Fru talman! Jag är personligen övertygad om att
en huvudanledning till att reformarbetet ser ut som
det gör - diskussionerna om reformeringen och de
fåtaliga besluten om reformeringen av domstolarnas
arbete - är det besparingsdirektiv som 1995 års dom-
stolskommitté fick. Hade inte det direktivet varit
medskickat är jag övertygad om att det hade varit
mycket lättare att få en konstruktiv dialog och ett
antal angelägna reformer till stånd.
Ansvaret för just dessa besparingsdirektiv ligger
helt och hållet på den som har skrivit dem, nämligen
den socialdemokratiska regeringen. Ska man reforme-
ra domstolsväsendet - och vi kommer säkert allihop
att här intyga att det behövs i olika avseenden - är det
nödvändigt att inse att det också krävs pengar för att
klara kompetensförstärkningen, kompetenshöjningen
och andra saker som är viktiga. Det gäller inte minst
att kunna få in den nya tekniken i domstolsväsendet.
Det är lätt att man diskuterar domstolarna som
vilken myndighet som helst. Det är viktigt att man i
en sådan här debatt markerar domstolarnas absoluta
särart i Sverige. Domstolarnas särart och självstän-
dighet tillförsäkrades i den tidigare regeringsformen
från år 1809 och bekräftades i regeringsformen från
år 1974.
Därför är det lite motsägelsefullt när regeringen
talar om rättsväsendet som en helhet och samtidigt
pekar på domstolarnas och domarnas oberoende och
särskilda roll. Om man är en kugge bland alla andra
har man inte riktigt den särart som det påstås att dom-
stolarna har, och ska ha, enligt regeringsformen.
Min och Moderaternas uppfattning är alltså att vi
saknar de långsiktiga riktlinjerna, och den avsakna-
den av riktlinjer har vi markerat i reservationer till
betänkandet.
Det är också angeläget att reformarbetet genom-
förs planmässigt, att man inte bara låter reformarbetet
rulla på. Det finns de som lite skämtsamt, men säkert
med ganska mycket allvar, säger att när någon lag-
man går i pension eller när någon lagman av annat
skäl inte kan fortsätta sin tjänst händer det någonting;
då blir det fart på omstruktureringen i den landsändan
och det länet. Jag tror att det är väldigt olyckligt att
ett reformarbete präglas av den uppfattningen. Rätt
eller fel, men den bilden är entydig, inte bara bland
ett antal opponenter till Socialdemokraterna utan
också ute i Domstolssverige och i domstolsväsendet.
Flera inlägg bland höga jurister markerar ogillandet
av den här typen av reformarbete.
Det är alltså viktigt att se till att få långsiktighet,
en tidsplan. Det är inte minst viktigt för personalen
inom domstolsväsendet, som annars år efter år får
leva med osäkerhet om framtiden. Det är också vik-
tigt när man sedan fastställer domkretsar, domsagor,
att de ska regleras i lag.
Regeringen har alltså valt en annan linje, och det
är möjligt för regeringen att göra så, som har sagts
tidigare. I och för sig, fru talman, finns det ju, med
anledning av den skrivelse där regeringen berättar
vad som har hänt och vad som är på gång, möjlighet
för riksdagsledamöter och partier att motionera och
ifrågasätta. Men det är uppenbarligen så - jag åter-
kommer till det - att de tre partier som bildar majori-
tet tycker att riksdagens roll ska vara den lite blyg-
samma, i efterhand bekräftande och godkännande,
inte det kraftfulla organ som anger riktlinjer för
framtiden och som regeringen och myndigheten,
Domstolsverket, sedan har att rätta sig efter.
Varför denna inställning till Sveriges riksdag?
Den är obegriplig för mig, för de partier som har
reserverat sig mot detta synsätt och, vågar jag påstå,
ute i domstolsväsendet bland höga jurister, bland
jurister på mellannivå och bland all personal. Förklara
gärna! Vi väntar med stort intresse på att få veta var-
för riksdagen ska spela denna undanskymda roll.
Det finns en hel del frågor och riktlinjer som är
viktiga att ta upp i det framtida reformarbetet. I ett
antal motioner har vi moderater presenterat detta, och
jag kan peka på några bitar. Domstolsverkets instruk-
tion bör läggas fast i lag och underställas riksdagen.
Tyngdpunkten i den svenska rättsordningen ska ligga
i första instans. För att säkerställa kvalitet i dömandet
ska vissa mindre tingsrätter administrativt knytas till
en större samordnad domstol i en domkrets. Domsto-
larna ska ges organisatoriska förutsättningar att ren-
odla domarrollen genom beredningsorganisation. De
allmänna domstolarna, förvaltningsdomstolarna, ska
utveckla ett allt närmare samarbete med den uttalade
målsättningen att de två organisationerna på sikt kan
slås samman.
Domstolsverkets roll antyddes i en av dessa
punkter och finns också aktualiserad i reservation
nr 8. Enkelt uttryckt kan jag säga att vi uppfattar att
det är nödvändigt att göra en översyn av Dom-
stolsverkets ställning och funktion i förhållande till
domstolarna. Det här tycker vi att regeringen snarast
bör utreda.
Den nuvarande konstruktionen tycker vi ärligt ta-
lat ger regeringen via Domstolsverket ett alltför stort
inflytande över domstolarna. Man kan på olika sätt,
inte minst i budgetprocessen, mycket tydligt styra i
det här reformarbetet, som det kallas, som pågår ute i
landet.
Vi tycker att den modell som finns i Danmark, där
servicemyndigheten, Domstolsverket, lyder direkt
under riksdagen, är mycket intressant. Vi tycker alltså
att regeringen och en utredning som regeringen till-
sätter bör ta till sig det och fundera över om det inte
också i Sverige vore en lämplig konstruktion. Då
säkerställs att Domstolsverket, eller domstolsstyrel-
sen, lyder under den högsta lagstiftaren, riksdagen,
och icke under någon annan. Det markerar rättsvä-
sendets, domstolarnas, särart. Domstolsverket och
dess gd är inte som vilken annan myndighet och gd
som helst, utan man intar en särställning och har då
möjlighet att lyda direkt under riksdagen. Detta öns-
kar vi i reservationen.
Det är också viktigt att på det sättet skapa ett för-
troende mellan aktörerna i domstolsväsendet. Bertil
Hübinette tar upp just detta i sin artikel, som han har
gett rubriken "Sätt press på regeringen i domstolskri-
sen". Bara rubriken antyder allvaret i läget. Han säger
följande:
"Men man bör samtidigt inse, att förtroendet
mellan alla aktörer inom domstolsväsendet är en
nödvändig förutsättning för ett gott samfällt resultat.
Eftersom tveksamheten inför verkets nya roll i skilda
sammanhang numera markerats med eftertryck och
av framstående företrädare för domstolarna, bör man
enligt min mening föranstalta om en översyn i någon
form."
Helt uppenbart går vi på samma linje, en hel del
höga jurister och de reservanter som uttrycker en oro
för utvecklingen inom Domstolsverket. Det är ingen
tvekan om att det arbete som Domstolsverket gör, och
säkert med förtjänst försöker göra, riskerar att tappa
sin legitimitet om den förtroendekrisen fördjupas. Det
är allvarligt.
Fru talman! Jag vill också säga några ord om det
reformarbete som pågår ute i landet. Varje vecka,
eller nästan varje dag, kommer oss till handa en lång
rad klipp om förändringar ute i Domstolssverige. Det
pågår ett intensivt arbete ute i de små tingsrätterna, i
dialog även med de större, med att finna former för
att säkerställa och utveckla existensen av de nuvaran-
de tingsrätterna i någon form. Det finns en stor öp-
penhet för att resonera i termer av vidgade domkret-
sar och samverkan på olika sätt. Men det finns ändå
en önskan och en övertygelse om att de som små
tingsrätter har en framtid. Jag tror att det är viktigt att
ta fasta på denna vilja att stå i allmänhetens tjänst.
Många av oss är ute och reser och träffar företrä-
dare för tingsrätterna. Jag var för en tid sedan i Sunne
i Värmland och kunde konstatera att ett mycket kon-
struktivt arbete pågick tingsrätterna emellan, där all
personal på olika sätt var inbegripen. Men man hyser
en stor oro för att man genom de budgetdirektiv och
de budgetbeslut som Domstolsverket tar kommer att
få svårt att hävda de små tingsrätterna. Det är ingen
tvekan om att om planerna på att föra över lokalkost-
naderna på de små tingsrätterna kommer till stånd
kommer de små tingsrätterna nästan inte att ha någon
möjlighet att klara de kostnaderna. Nödvändigheten
att där finna lösningar betonades, bl.a. av lagmannen i
Sunne.
Det finns också exempel på att man går över läns-
gränserna, som många gånger uppfattas som heliga. I
min hemtrakt Ljungby samarbetar man över länsgrän-
sen med Värnamo tingsrätt, för att minska sårbarhe-
ten och för att utveckla och säkerställa en framtid för
tingsrätterna där. Det är ett exempel på detta.
Vi moderater har sagt att större domkretsar är ett
sätt att hantera det. Bara det nu inte blir så, fru tal-
man, att det blir ett övergående fenomen och att de
minsta tingsrätterna ganska snart upptäcker att de inte
har möjlighet att leva vidare.
Låt mig avsluta med ett par synpunkter på en re-
servation som vi från moderat sida inte står bakom
och som rör inskrivningsväsendet. Jag vill gärna vara
personlig och säga att jag själv har tvekat hur man ska
hantera detta. När vi tog beslutet för några månader
sedan villkorade ett antal partier detta och sade att
endast under förutsättning att regeringen lägger fram
långsiktiga riktlinjer för reformeringen av tingsrätter-
na, domstolsväsendet, är vi beredda att acceptera en
nedläggning av inskrivningsverksamheten på varje
tingsrätt och koncentrera den till sju orter. Nu föll vår
reservation, och det blev regeringens förslag som
segrade, ganska väntat. Beslutet blev då att koncent-
rera all inskrivningsverksamhet till sju orter. Några
var händelsevis gamla förbandsorter som hade behov
av kompensatoriska åtgärder, om man får uttrycka det
så, fru talman.
Det här börjar man nu få en överblick över. Per-
sonalen följer inte med, bara en bråkdel, några pro-
cent, följer med. Arkivfrågorna är olösta och skapar
stora problem. Det finns anledning att tro att det
kommer att bli dyrare. Det kommer att skapa problem
bland personalen. Många av dessa personer är över
50. Det kommer att bli stora sociala problem för dem.
Jag må säga att det är med stort intresse vi säkert
kommer att få följa hur en fördyring kommer till
stånd, hur servicegraden under en ganska lång tid
kommer att sjunka. Det är djupt olyckligt. Men vi har
ändå från moderat sida landat på att inte riva upp
detta. Det var med stor tvekan vi landade där.
I reservation 12 om delgivningsförfarandet påpe-
kar vi ett ständigt återkommande ämne, problemet
med inställda förhandlingar i våra domstolar. Vi me-
nar att man med mer av privata delgivningsalternativ
och auktoriserade stämningsmän skulle öka effekti-
viteten och därmed minska antalet inställda rätte-
gångar.
Avslutningsvis, fru talman, kan man bara konsta-
tera att vi är alla överens om vikten och nödvändig-
heten av reformarbete. Jag är alldeles övertygad om
att de besparingsdirektiv som Domstolskommittén en
gång hade har försenat, försvårat och delvis på vissa
håll omöjliggjort detta. Jag är övertygad om att om
man ska kunna reformera domstolsväsendet och sä-
kerställa kompetensen måste man se till att de dukti-
gaste juristerna söker sig till domarbanan - för det är,
fru talman, mycket viktigt att människor döms och
bedöms i domstolarna av skickliga jurister - och inte
söker sig till andra yrkesbanor. Det är viktigt att göra
domarbanan attraktiv i många bemärkelser - det
handlar inte bara om lönen.
Sammantaget gäller också att domstolsväsendet
snabbt måste få in ytterligare modern IT-teknik. Det
gör det också möjligt att samverka tingsrätter emellan
och skapa förutsättningar för många små tingsrätter
att leva vidare. Allt detta, fru talman, kräver mindre
tal om besparingar och mer tal om och framför allt
handling i form av att nya resurser måste komma till
domstolsväsendet. Det finns tecken på detta i den
treårsplan som är lagd. Jag vet ledamöter som aktivt i
Domstolsverkets styrelse har drivit upp anslagsäs-
kandenivån. Jag tycker att det är glädjande att de har
lyckats. Sammantaget måste domstolsväsendet med
sin karaktär av självständighet också från lagstiftaren,
riksdagen, tillförsäkras resurser så att man får ett
domstolsväsende som erbjuder det yppersta av juri-
disk kompetens med långsiktig utveckling.
Med detta, fru talman, vill jag markera att jag står
bakom alla de reservationer som det finns moderata
namn på men för tids vinnande, som vi brukar ut-
trycka det i kammaren, yrkar jag bifall bara till reser-
vation 1.
(forts. 10 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.53 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

8 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 7 juni

MJU17 Jaktens villkor
Mom. 2 (förutsättningar för bildande av viltvårdsom-
råden m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 i motsvarande del (kd)
4. res. 3 (mp, fp)
Förberedande votering 1:
34 för res. 2
24 för res. 3
226 avstod
65 frånvarande
Förberedande votering 2:
68 för res. 1
35 för res. 2
181 avstod
65 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
158 för utskottet
68 för res. 1
60 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 32 v, 11 c, 2 fp
För res. 1: 68 m
Avstod: 35 kd, 1 c, 10 fp, 14 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Mom. 3 (utredning om äganderätten)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (kd)
Votering:
252 för utskottet
35 för res. 2
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 69 m, 32 v, 12 c, 12 fp, 14 mp
För res. 2: 35 kd
Frånvarande: 18 s, 13 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Mom. 5 (krav på tillstånd för avtal om jakträttsupplå-
telse)
1. utskottet
2. res. 4 (fp)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Mom. 15 (Svenska Jägareförbundets uppdrag att leda
delar av viltvården och jakten)
1. utskottet
2. res. 8 (kd, fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 16 (styrningen av det allmänna uppdraget)
1. utskottet
2. res. 9 (m, c, fp)
Votering:
194 för utskottet
92 för res. 9
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 32 v, 34 kd, 1 c, 14 mp
För res. 9: 69 m, 11 c, 12 fp
Frånvarande: 18 s, 13 m, 11 v, 8 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Mom. 19 (viltforskning)
1. utskottet
2. res. 12 (c)
Votering:
275 för utskottet
12 för res. 12
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 69 m, 32 v, 35 kd, 12 fp, 14 mp
För res. 12: 12 c
Frånvarande: 18 s, 13 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Mom. 20 (användning av medel)
1. utskottet
2. res. 13 (m, c)
Votering:
210 för utskottet
78 för res. 13
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 4 m, 32 v, 35 kd, 12 fp, 14 mp
För res. 13: 66 m, 12 c
Frånvarande: 18 s, 12 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Mom. 21 (länsviltnämnderna)
1. utskottet
2. res. 14 (m, c, fp)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Mom. 28 (jakt på säl)
1. utskottet
2. res. 16 (v)
3. res. 17 (mp)
Förberedande votering:
34 för res. 16
14 för res. 17
240 avstod
61 frånvarande
Kammaren biträdde res. 16.
Huvudvotering:
240 för utskottet
32 för res. 16
14 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 69 m, 35 kd, 12 c, 11 fp
För res. 16: 32 v
Avstod: 14 mp
Frånvarande: 18 s, 13 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 6 fp, 2 mp

Mom. 44 (jakttiden på mindre markområden)
1. utskottet
2. res. 20 (kd)
Votering:
252 för utskottet
35 för res. 20
1 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 70 m, 32 v, 12 c, 12 fp, 13 mp
För res. 20: 35 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 18 s, 12 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Mom. 48 (decentraliserad rovdjursförvaltning)
1. utskottet
2. res. 22 (c)
Votering:
274 för utskottet
14 för res. 22
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 70 m, 32 v, 35 kd, 10 fp, 14 mp
För res. 22: 12 c, 2 fp
Frånvarande: 18 s, 12 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Mom. 53 (upplåtelsesystem för småviltsjakt ovan
odlingsgränsen och i renbetesfjällen)
1. utskottet
2. res. 25 (mp)
Votering:
273 för utskottet
14 för res. 25
1 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 70 m, 32 v, 35 kd, 12 c, 11 fp
För res. 25: 14 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 18 s, 12 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

9 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

KU20 Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning
Propositioner ställdes först beträffande envar av de
frågor som berördes i de reservationer som fogats till
betänkandet, därefter i ett sammanhang på övriga
upptagna frågor.
Regeringens skyldighet att överlägga med Utrikes-
nämnden (avsnitt 1.1)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
129 för res. 1
62 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 32 v, 14 mp
För res. 1: 70 m, 35 kd, 12 c, 12 fp
Frånvarande: 19 s, 12 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Regeringens utövande av utnämningsmakten och
ansvar för chefstillsättningar (avsnitt 3.2)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 3 (m)
Votering:
215 för utskottet
70 för i res. 3
64 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 v, 34 kd, 12 c, 12 fp, 14 mp
För res. 3: 70 m
Frånvarande: 19 s, 12 m, 12 v, 8 kd, 6 c, 5 fp, 2 mp

Vissa frågor i samband med Telia-Telenor-affären
(avsnitt 5)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
128 för i res. 4
63 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 32 v, 13 mp
För res. 4: 69 m, 35 kd, 12 c, 12 fp
Frånvarande: 18 s, 13 m, 11 v, 7 kd, 6 c, 5 fp, 3 mp

Övriga i betänkandet upptagna frågor
Kammaren godkände utskottets anmälan.

Utskottets genom fattade beslut godkända anmälan
lades till handlingarna.

10 § (forts. från 7 §) Det framtida domstolsvä-
sendet (forts. JuU22)

Anf. 187 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Vi ska nu fortsätta att diskutera rege-
ringens skrivelse om det framtida domstolsväsendet.
Vi kristdemokrater yrkar bifall till reservation 3 under
mom. 3. Vi står också bakom våra övriga reservatio-
ner men för tids vinnande yrkar vi bara bifall till
reservation 3.
Det här med det svenska domstolsväsendet har det
möjligen gått lite troll i. Det är egentligen märkvär-
digt att vi här i kammaren diskuterar en så väsentlig
del i vårt samhälle och vår rättsordning som domstol-
sväsendet är i form av en skrivelse från regeringen.
Domstolarna är något utomordentligt centralt och
viktigt, det är vi alla överens om. Dess särart och
värdet av dess oberoende är vi också överens om.
På sin tid tillsattes Domstolskommittén för att se
över domstolsväsendet. Vi vet också att kommittén
misslyckades med sitt arbete i den meningen att man
parlamentariskt inte kunde komma överrens om en
nedskärning av antalet tingsrätter. Det här hängdes
upp lite grann på att man hade ett besparingsbeting.
Det kunde man liksom inte leva upp till.
Men bakom detta låg också en ganska utbredd
uppfattning om värdet av att behålla i stort sett den
domstolsstruktur som vi har. Då tänker jag kanske
särskilt på de små tingsrätterna. Även den borgerliga
regeringen gjorde ju på sin tid försök att minska an-
talet tingsrätter, men det gick inte så bra. Och Dom-
stolskommittén lyckades som sagt var inte heller.
Då skulle man möjligen kunna tänka sig att den
här frågan fick bero, eller i vart fall att den angreps på
något annat sätt. Men regeringen har valt en annan
väg, en som jag uppfattar det ganska udda väg.
Först skulle jag bara vilja konstatera att man kan
ifrågasätta reformbehovet. Låt oss säga att man nu är
överens om att vi inte ska göra några besparingar på
de allmänna tingsrätterna - det är ju uttalat nu att det
är fråga om kvalitet.
Är det då något problem med kvaliteten på de
domar som vi får från tingsrätterna? Såvitt jag vet, fru
talman, så finns det inte någon utredning om detta,
åtminstone inte någon som har presenterats här i
kammaren. Tvärtom har jag genom åren tagit del av
olika genomgångar av dessa ting. De visar inte annat
än att tingsrätterna håller en ganska hygglig kvalitet.
Och många gånger är det så att de mindre tingsrätter-
nas domar är bättre än övriga. Min erfarenhet är att
det ofta är så att ju större domstolen är, desto mer
bekymmer har man. Och de största bekymren har
man i Stockholms tingsrätt. Då tänker jag framför allt
på långa handläggningstider och över huvud taget en
opersonlig, byråkratisk och trist handläggningsform,
medan de små tingsrätterna präglas mer av en stor
tillgänglighet, en stor omsorg och ett mycket grannla-
ga angreppssätt på de problem som man har.
Man kan alltså fundera över om det verkligen
finns något reformbehov. Jag ifrågasätter det.
Tingsrätten, den lokala domstolen, är navet kring
vilket det lokala rättslivet rör sig i bygden. Så har det
varit i alla tider, och jag tror att det är ett omistligt
värde att ha det på det sättet. Tyvärr har vi under den
tid som jag har varit i justitieutskottet, under den förra
mandatperioden, sett en kontinuerlig centralisering av
åklagarväsendet, polisen och då indirekt av advokater
och även kronofogdemyndigheter. Hela rättsväsendet
har alltså centraliserats. Det är i och för sig ett egen-
domligt fenomen under den tid då Centerpartiet var
det parti som stödde regeringen. Men så har det i alla
fall blivit. Och grundtanken var nu att man på något
sätt även skulle minska antalet små tingsrätter. Men
det blev ju stopp där. Så nu har man fått en obalans.
Om man ska ha ett levande lokalt rättsliv så måste
man ha en tingsrätt. Och jag tror att man så att säga
kan gå ganska långt ned. Men som tumregel borde
tingsrätten ha arbete för tre-fem ordinarie domare.
Vill man då ha ett lokalt rättsliv får man se till att
domstolen får erforderligt arbete. Det kan man göra
genom ändrade domkretsar, genom ändrad måltilldel-
ning mellan den allmänna tingsrätten och de allmänna
förvaltningsdomstolarna och i viss mån faktiskt ge-
nom ett fungerande rättsliv. Vi får ju inte glömma att
rättsväsendet är inne i en utomordentlig svacka. Vi
har ju inte ett polisväsende som fungerar. Åklagarna
börjar komma i gång. Det är väl möjligt att vi om
några år faktiskt får ett fungerande rättsväsende, och
då behövs domstolarna även på lokal nivå.
Jag skulle rent allmänt vilja säga att domstolen
ska ha så att säga en egen identitet. Den ska vara som
en avgränsad institution inom sitt område.
Vad är det som nu har hänt? Jo, nu har regeringen
via Domstolsverket börjat med olika projekt och
börjat greja och dona ute bland domstolarna. Och
detta är naturligtvis i mångt och mycket för oss som
har varit med ett tag ett nästan artfrämmande sätt att
närma sig den här delen av rättslivet. Och det är ju
ingen tvekan om att stämningen ute på domstolarna
inte är särskilt god, och i viss mån med all rätt, tycker
jag därför att även om man inte motsätter sig föränd-
ringar så tycker man att det sätt på vilket man arbetar
är djupt otillfredsställande.
Egentligen skulle Domstolsverket vara en central
serviceorganisation för domstolarna. Men det håller
på att bli något slags huggmejsel som regeringen
använder för att stöpa om inom detta område. Jag
tycker att det är så mycket mer anmärkningsvärt när
man har haft sådana problem att i vanlig demokratisk
ordning förankra sådana förändringar.
En annan metodik som man använder sig av är att
söndra och härska. På något sätt hackar man sönder
den här frågan, och sedan spiller man ut det lite grann
från tid till annan här i kammaren, och kontinuerligt
läggs den ena tingsrätten efter den andra ned utan att
det så att säga blir något samlat grepp. Det är också
utomordentligt olyckligt. Tidigare var nästan alla
partier mot nedläggning av tingsrätter. Någon enstaka
kunde man möjligen tänka sig, men i princip ville
man bevara tingsrätterna. Men på något sätt har rege-
ringen nu lyckats med konststycket att få igenom
nedläggningar av tingsrätter med en hyggligt ökande
hastighet.
Jag ska också säga något om kvalitet. Man kan
naturligtvis tänka sig att man tar en domstol med en
enda domare. Det är inte så lyckat. Det går att ordna
ett målflöde. Men man ska naturligtvis inte också ta
bort inregistrering av bouppteckningar och inskriv-
ningsverksamheten som är två väl fungerande verk-
samheter som man nu river ut. Det är också egentli-
gen obegripligt. Jag har aldrig varit med om att det
har varit något problem med den verksamheten. Vi
har alltid varit mycket nöjda med domstolarnas sätt
att hantera dessa frågor. Det har blivit något slags
renodlingshysteri, så att man ska riva upp det som
fungerar mycket bra. Dessutom skänker det en väldig
tilltro till den hantering som domstolarna där har
ägnat sig åt. Men det hade också varit bra att bevara
ett underlag för rimligt lokalt förankrade domstolar.
Beträffande Domstolsverkets roll får jag väl in-
skränka mig till att säga att det måste ske någon form
av förändring. Man kan inte ha det på detta sätt med
någon gammal Gustav Vasa-modell, ett fogdevälde,
inom domstolarna där de far omkring i grupper från
en central myndighet och rotar i enskilda tingsrätter.
Vi måste väl kanske titta på det danska systemet där
man har institutionaliserat detta under riksdagen. Och
det sker på ett sådant sätt att domstolens integritet
inte är i fara.
Ett exempel är att Högsta domstolen förhandlar
med Domstolsverket om sina anslag. Det är ju egent-
ligen ganska egendomligt att landets högsta domstol
sitter i en vanlig förhandlingssituation om sin ekono-
mi med regeringen, alltså landets verkställande organ.
Det är alltså något konstitutionellt fel. Det har också
visat sig att Domstolsverket använder anslagstilldel-
ningen som ett sätt att dräpa vissa domstolar. Det är
lätt att sedan komma och säga att domstolen går med
på att bli nedlagd, eftersom man inte har några resur-
ser och ingen verksamhet är möjlig att upprätthålla.
Då är det ju bättre att den blir nedlagd. Men inled-
ningen var ju att man inte fick några pengar.
För att avgränsa detta något ska jag bara säga att
vi har sagt av vi skulle ha en lag om domkretsar och
en lag om tingsrätter.
Det är faktiskt naturligt att de här delarna regleras
i lag. Vi lagstiftar egentligen om det mesta här. Men
att en så central historia som landets domstolsindel-
ning inte ligger hos riksdagen måste vara fel. Vi är
helt överens om detta inom oppositionen.
Vi har också synpunkter på det här att allmänna
tingsrätter och förvaltningsdomstolar på sikt bör läg-
gas ihop. Som ett exempel kan jag nämna att Rege-
ringsrätten häromdagen kom med en dom som strider
mot Högsta domstolens praxis. Vi har två högsta
domstolar, som alltså dömer olika. Så kan man ju inte
ha det.
Inskrivning av bouppteckningar jag sagt att vi ska
ha kvar. Telefon och video har jag pratat om tidigare.
Vi tycker nog att man ska vara mycket varlig med att
ta in för mycket teknik i våra domstolar.
Jag kan inte låta bli att säga någonting om delgiv-
ning, vårt älsklingsämne, som jag tror att vi har av-
handlat här ett antal gånger varje år. Nu senast kom-
mer jag ihåg att Kia Andreasson var uppe och pläde-
rade för saken. Det finns en positiv skrivning om
detta, men bara i anden. I sak är det ganska märkvär-
digt att man fortfarande trevar sig fram i betänkandet
och inte har sjösatt det här med privat stämningsman-
nadelgivning.
Alla nämndemän och vem man än talar med är
synnerligen uppbragta över alla dessa inställda för-
handlingar och det trassel i maskineriet som bristande
delgivning har inneburit. Därför tycker jag att man
ska ta sig samman nu och sjösätta detta, så att vi får
den biten att fungera.
Jag ser att min tid är ute och ber att få tacka för
mig, fru talman.

Anf. 188 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Rättsväsendets uppdragsgivare är
landets medborgare. Vårt krav på domstolsväsendet
är att det är organiserat för att kunna avgöra ärenden
och mål rättsenligt, snabbt och med hög kvalitet samt
att det är lättillgängligt för uppdragsgivarna, alltså
medborgarna.
Detta är kärnan i synen på domstolsväsendet, och
det perspektivet borde vara den primära och yttersta
utgångspunkten för alla reformer av domstolsorgani-
sationen. Detta borde ha fått större genomslag i ar-
gumenteringen i handlingsplanen.
Detta medborgarperspektiv är enligt Centerpartiet
av helt avgörande betydelse för att man ska kunna slå
vakt om närheten och tillgängligheten till hela rätts-
väsendet, inklusive domstolarna.
Tingsrätternas lokala förankring har århundrade-
nas hävd och en stor betydelse för rättskipningens
anseende och genomslagskraft bland medborgarna.
Lokalt förankrat dömande är av betydande värde för
rättskipningen, inte minst med hänsyn till den person-
och ortkännedom som sådana domstolar besitter. I ett
mer centraliserat domstolsväsende riskerar man att
äventyra detta vitala inslag i vår rättskipning.
Den handlingsplan som föreligger speglar inte
helhetstänkandet utan förespråkar tyvärr nedläggning
av ett antal tingsrätter runtom i landet. Det är Social-
demokraterna som med Vänsterns och Miljöpartiets
hjälp står bakom detta. Jag uppehåller mig särskilt vid
Miljöpartiet, som i en partimotion tidigare har sagt
sig värna om lokal och folklig förankring. Jag är
verkligen förvånad.
Domstolarnas unika ställning i jämförelse med
andra samhällsorgan uttrycks i regeringsformen och
bekräftas i Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, liksom
i FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna. Dom-
stolarna är medborgarnas yttersta garanter för rättssä-
kerhet och rättstrygghet. Oberoende och oavhängiga
domstolar är en fundamental princip i en demokratisk
rättsstat.
Det är därför angeläget att det pågående föränd-
ringsarbetet inom domstolsväsendet och det sätt på
vilket det bedrivs av Domstolsverket inte på något
sätt urholkar domstolarnas oberoende och oavhängiga
ställning.
Domstolarnas ställning har aldrig varit svagare än
i dag. Det kunde vi läsa i dagens press, och det ligger
mycket i det. Regeringen säger att man vill ha ett
starkt, oberoende svenskt domstolsväsende. Det
måste man dock ifrågasätta, och därför håller jag med
om att det verkligen behövs en översyn.
I den här viktiga frågan om vårt domstolsväsende
kommer det en skrivelse till riksdagen med informa-
tion. Det kommer inte någon proposition med ställ-
ningstagande till varje enskild tingsrätt. Jag noterar
också att om det här verkligen hade varit en viktig
fråga för regeringen så hade vi kunnat se justitiemi-
nistern här i denna viktiga debatt.
Den fortsatta utvecklingen och förändringsarbetet
måste emellertid byggas underifrån. Man får använda
sig av de domstolsanställdas kunskaper, erfarenheter
och engagemang snarare än att driva på uppifrån. De
domstolsanställda måste i större utsträckning än vad
som nu är fallet få inflytande över och känna delak-
tighet i förändringsprocessen.
Centerpartiet instämmer i att domstolsväsendet
behöver både reformeras och moderniseras. Samhäl-
lets komplexitet ökar hela tiden, samtidigt som flera
av de yttre faktorerna som påverkar domstolsväsendet
förändras i allt snabbare takt. Att domstolsväsendet
fungerar i en föränderlig värld är emellertid inte nå-
gon nyhet. Det nya är den dramatiska ökningen av
förändringstakten.
Den säkerligen viktigaste orsaken till denna dra-
matiska ökning av förändringstakten i samhällslivet
är genombrottet för informationstekniken. Jag anser
att informationstekniken gör det möjligt att bibehålla
ett decentraliserat domstolsväsende, eftersom den
erbjuder avancerade arbetsredskap för att kunna följa
med i rättsutvecklingen och ha en bred och effektiv
samverkan i hela vårt rättsväsende.
Centerpartiet är berett att ta sitt ansvar för en mo-
dernisering av domstolsväsendet. Men förändringarna
måste ta fasta på det goda i dagens domstolsorganisa-
tion och därmed utgå från ett decentraliserat rättsvä-
sende.
Domstolsorganisationen måste få en bred politisk
förankring, och varje förändring av domstolsorgani-
sationen ska föregås av ett riksdagsbeslut, precis som
vi sagt här tidigare i debatten. Denna ordning bör
komma uttryck i lagtext.
Det är alltså otillräckligt och långt ifrån tillfreds-
ställande att regeringen fortlöpande informerar riks-
dagen om pågående och planerade reformer. Riksda-
gen måste kunna påverka och ha inflytande över
reformarbetet. Inte minst måste riksdagen kunna stå
till svars inför sina uppdragsgivare, det svenska fol-
ket. Intill dess att riksdagen har återtagit rätten att
besluta om sådana förändringar, bör det inte vara
möjligt för regeringen att lägga ned någon tingsrätt.
Hur påtagliga eller omfattande konsekvenserna av
omvärldsförändringarna och de krav som dessa gene-
rerat gentemot domstolsväsendet är, t.ex. vad gäller
kraven på specialisering och kompetensutveckling,
kan man ju diskutera. Sedan en lång tid tillbaka har
målen i domstolarna blivit långt mer komplicerade
och tunga att handlägga. Den ökade internationalise-
ringen och antalet mål med EG-rättslig anknytning
har dock hittills inte satt några tydliga spår i målen
eller tillflödet av mål. I det längre perspektivet finns
det ändå goda grunder för att anta att den situationen
kommer att förändra arbetet i domstolarna.
Det är viktigt att domstolsorganisationen då håller
en hög beredskap och står väl rustad för en sådan
utveckling. För att domarbanan ska ha attraktions-
kraft och underlätta rekrytering är det dessutom an-
geläget att möjligheter till specialisering kan erbju-
das. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan
specialisering och centralisering.
Påståendet att det skulle vara svårt för de små
tingsrätterna att tillgodose allmänhetens krav på ser-
vice saknar förankring i verkligheten. Regeringen
utgår, utan att ha några belägg för sin åsikt, på för-
hand från att större domstolar ger bättre förutsätt-
ningar för en förbättrad verksamhet i domstolarna.
Handläggningen kan förbättras vad gäller kvalitet,
och servicegraden kan öka. Dessutom kan domstolens
service till allmänheten förbättras liksom säkerheten.
Så framhölls det i skrivelsen.
Vi hörde ju nyss tidigare talare säga: ju större
domstol desto större bekymmer.
Jag vill instämma i att det är iögonfallande att frå-
gan om vilken storlek den mest effektiva domstolen
bör ha liksom nackdelar med stora samorganiserade
domstolsorganisationer inte har diskuterats på något
sätt i denna handlingsplan.
Det hade varit värdefullt med en analys av de svå-
righeter, inte minst utifrån medborgarperspektivet,
som en stor samlokaliserad domstol brottas med. Det
är svårt att inse att kvaliteten i den dömande verk-
samheten skulle förbättras endast av det skälet att fler
domstolsanställda vistas i samma tingshus, om det nu
är det som avses.
Centerpartiet ser med oro på de sparkrav som
domstolarna har varit utsatta för. Vi har befarat att
sparkravet kommer att gå ut över de mindre tingsrät-
terna och leda till en centraliserad tingsrättsorganisa-
tion.
Den pågående utvecklingen i dagens domstolsvä-
sende och regeringens skrivelse förstärker tyvärr våra
farhågor att den utveckling och förnyelse av domstol-
sväsendet som är nödvändig och påkallad går i en
ensidigt centraliserad riktning. Den sker på bekostnad
av en decentraliserad domstolsorganisation. Detta ser
vi från Centerpartiet som mycket olyckligt.
Centerpartiet anser att de mindre tingsrätterna ger
närhet, tillgänglighet och korta handläggningstider.
Det finns person- och lokalkännedom. Det är ett lo-
kalt dömande. Allt detta motverkar anonymitet och
ger offentlighetsprincipen ett konkret innehåll.
Jag har flera gånger i tankarna jämfört domstols-
organisationen med centraliseringen i sjukvården. Jag
tycker att man kan dra lärdom av det som händer.
Vi har tidigare diskuterat centralisering inom
åklagarväsendet. Riksåklagarens rådgivande nämnd
var på besök i åklagarkammaren i Helsingborg förra
veckan. Där hade man planer på att dela åklagar-
kammaren.
Jag tycker att vi bör vara försiktiga med centrali-
seringen och de stora enheterna och verkligen analy-
sera innan man tar sådana steg.
Tidigare i debatten om inskrivningsmyndigheten
krävde vi att man skulle ta allt på en gång och ha en
plan över det hela så att vi verkligen kan se hur man
på bästa sätt kan arbeta inom domstolsorganisationen.
När man nu studerar vad som är på gång finner
man att det verkligen är en stor kompetens som går
förlorad. Det har vi inte råd med i den situation vi
befinner oss. Det är svårt att hitta den kompetensen
någon annanstans; för att inte tala om den stora kost-
nadsökning det innebär. Det har vi tydligt sett.
Denna fråga lyfte också Anders Högmark fram.
Samtidigt som resursförstärkningar nu måste
komma domstolsväsendet till del, för att inte kvalite-
ten i verksamheten ska äventyras, är det viktigt att
den påbörjade reformeringen och moderniseringen
inte avstannar. Att ytterligare ompröva och vid behov
förändra arbetsformer, organisation och regler är
nödvändigt. Det är ett ännu oavslutat arbete. Detta
gäller inte minst domarutbildningen.
Centerpartiet är positivt till att domstolsväsendet
anammar teknikutvecklingen och de möjligheter
denna medför, men vill i sammanhanget betona nöd-
vändigheten av en helhetssyn på rättsväsendets tekni-
kanvändning.
Det är angeläget att rättsväsendets olika aktörer -
domstolarna, polisen, åklagarna, advokaterna etc. -
på ett effektivt och säkert sätt kan utnyttja tekniken.
De moderna tekniska hjälpmedlen inom rättsväsendet
måste kunna samordnas för att effektivt kunna ut-
nyttjas.
Det är angeläget att de enskilda domstolarna har
möjlighet att efter sina lokala förutsättningar utforma
sin beredningsorganisation. Behoven av en bered-
ningsorganisation varierar bl.a. beroende på domsto-
larnas storlek och läge.
Centerpartiet är positivt till en renodlad domarroll
och därför positivt till att regeringen avser att föra
över sjöfartsregistret och inskrivningar om företags-
hypotek till andra myndigheter. Likaså ställer vi oss
positiva till att domstolarna i högre utsträckning re-
kryterar specialister i bl.a. administrativa frågor och
på IT-området från andra personalkategorier än den
traditionella domstolspersonalen. Det har vi sett tyd-
liga exempel på i de andra organen inom rättsväsen-
det.
En ökad rörlighet och yrkesväxling inom rättsvä-
sendet är av stort värde enligt vår mening. Att öppna
domarbanan för andra yrken inom rättsväsendet är
därför mycket angeläget. Rättsväsendet berikas av att
erfarenheter från olika myndigheter utväxlas och
korsbefruktas.
Jag vill nämna notarietjänstgöringen. Vi har även
tidigare menat att det är angeläget att uppdra åt Dom-
stolsverket att göra en översyn av antagningen till
notarietjänstgöringen och sambanden med juristut-
bildningen. I dag antas 30 % av studenterna till nota-
rietjänstgöring. Urvalskriterierna hänför sig enbart till
studiemeriter. Det har skapat en väldig betygshets och
en dålig arbetsmiljö.
Högskoleverket har kommit med en rapport som
också kräver den här översynen. Det har kommit så
långt att det antagligen kommer att anammas. För
min och Centerpartiets del är det viktigaste att det
händer något på det här området och att man kommer
åt åtgärden. Jag har inget emot prestigeförlusten.
Till sist vill jag nämna nämndemannaväsendet.
Jag välkomnar att det ska skapas en utredning när det
gäller nämndemännens situation. Det är en otroligt
viktig demokratisk del av den dömande verksamhe-
ten, men den måste fungera på ett bättre sätt. Jag
välkomnar verkligen den utredningen.
Fru talman! Jag står bakom alla Centerpartiets re-
servationer, men för tids vinnande yrkar jag endast
bifall till reservation 2, om lokal förankring. Tack.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 18.00 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

10 § (forts.) Det framtida domstolsväsendet
(forts. JuU22)

Anf. 189 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag skulle vilja höra en sak. Gunnel
Wallin har talat länge, vackert och övertygande om
värdet av ett lokalt rättsliv och de små tingsrätterna.
Jag undrar varför inte Centerpartiet då biträder vår
reservation om att bevara inskrivningsväsendet med
avseende på fastigheter och bouppteckningsverksam-
het vid tingsrätterna.

Anf. 190 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Vid den debatten, när det ärendet var
upp i kammaren, reserverade vi oss i frågan. Eftersom
detta är ett fattat beslut får man enligt demokratiska
former finna sig i det. Det är läget.

Anf. 191 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det ligger mycket i det, men å andra
sidan kan vi konstatera att detta på intet sätt har verk-
ställts. Det ligger lite på framtiden. Möjligheten finns
fortfarande att riva upp beslutet. I den meningen
skulle väl inte demokratin störas av att vi markerade
att man skulle tänka om i den här delen.

Anf. 192 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag kan förstå resonemanget. Jag har
noga följt detta, och det var därför jag också kunde
säga att det är en otroligt stor kompetensförlust när
denna personal inte följer med. Vi har också kunnat
se i äskandena vilka stora kostnader detta medför. Det
är inte omöjligt att vi kommer tillbaka utifrån det
läget, men i nuläget har jag inte den ståndpunkten.

Anf. 193 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! För att upprätthålla lagen finns bara
en säker metod, och det är fria och självständiga
domstolar. Regeringen påpekar i sin skrivelse att det
är utmärkande för en demokratisk rättsstat att den
dömande makten utövas under lagarna. Den ordning-
en förutsätter oberoende och oavhängiga domstolar.
Den nu gällande regeringsformen från 1974 slår
fast att:
"Den offentliga makten utövas under lagarna."
Således ska all offentlig makt, och inte bara den
dömande, utövas under lagarna. Såväl riksdag som
regering är alltså bundna av lagarna. Det är framför
allt detta faktum som kräver både oberoende och
oavhängiga domstolar.
Sverige har knutits allt närmare den europeiska
rättstraditionen i och med att vi har trätt in i EU, och i
och med att vi också har gått med i Europakonventio-
nen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna i svensk lag.
I artikel 6 i Europakonventionen om skyddet för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna slås det fast att var och en är berättigad till
en rättvis och offentlig förhandling. Det ska ske inom
skälig tid, och det ska vara inför en oavhängig och
opartisk domstol som upprättas genom lag.
De svenska domstolarnas oberoende och oav-
hängighet skyddas alltså av både svenska och euro-
peiska rättsregler. Detta gör att man bör ha en viss
försiktighet vid allt fattande av beslut som rör dom-
stolar, inte minst när det gäller de förändringar som är
aktuella just nu.
Domstolarnas ställning i vårt samhälle har en
stark konstitutionell prägel. Samtidigt som regeringen
i sin skrivelse betonar domstolarnas speciella roll i
samhället så menar man att rättsväsendet ska fungera
som en helhet där samverkan och sambanden mellan
myndigheterna måste poängteras.
Regeringen skriver vidare att samverkan mellan
rättsväsendets olika verksamhetsgrenar ska fördjupas
och utvecklas.
Regeringen åberopar här motstridiga principer be-
roende på vilka åtgärder den just för tillfället vill
driva igenom. Man kan inte både behandla rättsvä-
sendet som en helhet och samtidigt hävda domstolar-
nas och domarnas oberoende och särskilda roll i sam-
hället.
Vi i Folkpartiet välkomnar det reformarbete som
pågår inom domstolsväsendet. En reformering av
domstolsväsendet är nödvändig för att kunna möta
den nya tiden med nya krav även på domstolarna.
Men det olyckliga är att dessa förändringar nu ge-
nomförs utan att vi i riksdagen får vara med.
Domstolarna ska upprätthålla lagen i Sverige. Det
borde därför vara självklart att domstolarna inte kan
läggas ned eller slås samman utan att riksdagen, dvs.
den lagstiftande församlingen, deltagit i beslutet.
Domstolarnas särställning i regeringsformen krä-
ver att förändringar genomförs, som det står, varsamt
och med beaktande av behovet av stabilitet över ti-
den. För att inte rubba allmänhetens förtroende för
vare sig enskilda domstolar eller för domstolsväsen-
det i dess helhet krävs det att reformeringen sker med
hög grad av konsekvens och principbundenhet, där de
självständiga domstolarna under överskådlig tid på ett
rättssäkert sätt kan skipa rätt och slita tvister.
Mot denna bakgrund är det särskilt olyckligt att
regeringen nu genomdriver omfattande förändringar
utan att först tydligt redovisa de principer som ska
ligga till grund för de åtgärder som man föreslagit.
Domstolar läggs ned och domkretsar slås ihop så
fort tillfälle ges. Det pågående reformarbetet lider en
uppenbar brist på likformighet och förutsägbarhet.
Tillfälligheter, såsom att lagmän går i pension el-
ler avlider, styr vilka projekt som kommer i gång.
Samordning och kontroll saknas och kortsiktiga över-
väganden styr.
Att fortsätta att driva förändringsarbete på det sätt
som nu sker är inte hållbart i ett längre perspektiv,
och kan knappast leda fram till en över tiden varaktig
domstolsorganisation.
Det är svårt för både allmänheten och domstol-
spersonalen att veta hur regeringen och Domstolsver-
ket kommer att göra nästa gång, och vilken typ av
förändring som är att vänta just vid deras domstol.
Frånvaron av en samhällsekonomisk kon-
sekvensanalys gör att de misstag som begicks t.ex.
när inskrivningsmyndigheten omorganiserades kan
återupprepas.
Det är svårt att nå en långsiktig lösning utan att
först låta riksdagen besluta om vilka riktlinjer och
principer som bör ligga till grund för en så omfattan-
de reformering av domstolsväsendet som regeringen
skisserar i skrivelsen.
Vi i Folkpartiet vill erinra om att den pågående
processen utgör ett avsteg från den ordning som an-
vändes vid den förra stora reformeringen av domsto-
larna som ägde rum 1973. Då inhämtade regeringen
riksdagens godkännande av de riktlinjer och principer
den avsåg att använda sig av. Justitieutskottet uttalade
efter att ha godkänt regeringens riktlinjer att:
Om ändring i ovan angivna riktlinjer framdeles
finnes motiverade bör frågan härom underställas
riksdagens prövning.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts bör rege-
ringen inte gå förbi riksdagen i den här viktiga frågan.
Därför begär vi i Folkpartiet att regeringen snarast
inhämtar riksdagens godkännande för vilka principer
som ska ligga till grund för den framtida domstolsor-
ganisationen. Riksdagen kan därefter uppdra åt rege-
ringen att genomföra en reformering av domstolsvä-
sendet efter dessa principer.
I konsekvens med detta bör regeringen inte ge-
nomföra några av de förändringar som läggs fram i
skrivelsen innan riksdagen gett sitt godkännande för
de riktlinjer som regeringen vill lägga till grund för
domstolsväsendets framtida organisation.
Folkpartiet anser också att en del av det dömande
som i dag sker i länsrätterna ska kunna flyttas över till
tingsrätterna. På det sättet skulle de mindre tingsrät-
terna få ett större målunderlag. Det är någonting, som
i enlighet med huvuddragen i regeringens skrivelse,
också skulle kunna leda till en specialisering. Totalt
sett skulle en sådan ordning kunna innebära att fler
domstolar kan bevaras, vilket också skulle gagna den
lokala förankringen i rättskipningen.
På längre sikt anser vi i Folkpartiet att de båda
domstolsslagen ska slås ihop. Vi anser att en sådan
ordning skulle medverka till att domstolsväsendet
uppfattas mer enhetligt. Vi menar att regeringen ock-
så bör beakta detta inom ramen för det fortsatta re-
formarbetet.
Herr talman! Så vill jag säga några ord om den
centrala domstolsadministrationen. Vi i Folkpartiet
anser att den centrala domstolsadministrationen inte
bör utformas på ett sådant sätt att den riskerar att
äventyra intresset av ett oberoende domstolsväsende.
Den nuvarande konstruktionen ger regeringen ett
starkt grepp om domstolsorganisationen, bl.a. genom
att regeringen utser generaldirektören och att man
tidsbegränsar förordnandet. Dessutom kan Dom-
stolsverket genom fördelningen av domstolsväsendets
anslag styra reformarbetet.
Vi i Folkpartiet anser att det verkligen finns skäl
att överväga en annan ordning. Domstolarnas själv-
ständighet skulle kunna garanteras med ett självstän-
digt serviceorgan. I t.ex. Danmark finns det en myn-
dighet som ligger under riksdagen och vars verksam-
het regleras i lag.
Vi i Folkpartiet vill peka på att det presenterade
förändringsarbetet visar att Domstolsverkets nuva-
rande ställning inte är acceptabel. Den roll som Dom-
stolsverket har i det aktuella reformarbetet framstår
som mindre väl förenlig med den grundläggande
uppgiften för verket, nämligen att vara en service-
myndighet. Det verkar som om en inte oväsentlig del
av verkets resurser används för att ta fram underlag
för en reformering av domstolsväsendet.
Även om detta är en angelägen uppgift, är det inte
en uppgift för Domstolsverket. Tilltron till de slutsat-
ser som presenteras hade varit större om man anlitat
utomstående för att ta fram det här underlaget. Därför
anser vi i Folkpartiet att regeringen bör få i uppdrag
att utreda frågan om Domstolsverkets ställning och
funktion i förhållande till domstolarna.
Herr talman! Folkpartiet står bakom reservatio-
nerna 1, 3, 4 och 8. Men för tids vinnande yrkar jag
bifall bara till reservation 8.

Anf. 194 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! I skrivelsen redovisar regeringen
planerade förändringar av tingsrättsorganisationen.
Men man säger också att regeringen hädanefter även
ska återkomma till riksdagen om hur förändringsar-
betet utvecklas.
Efter att själv som ledamot ha deltagit i 1995 års
domstolskommitté har jag kunnat tränga in i proble-
matiken som gäller förändringspotentialen inom
domstolarna i första instans. De direktiv som kom-
mittén fick kunde inte omsättas i praktiken. Det är
kanske svårt för justitieutskottets ledamöter att förstå
de här turerna. Men efter att ha deltagit i det här ar-
betet tycker jag ändå att regeringens förhållningssätt
är det bästa.
Med mitt arbete som utgångspunkt skulle jag vilja
säga att det inte går att lägga en mall för hur tingsrät-
terna ska utvecklas i hela landet. Sverige ser så
hemskt olika ut geografiskt och befolkningsmässigt.
Jag tycker att jag hör detta också i den samstämmiga
kritiken från oppositionen. Jag tycker alltså att för-
hållningssättet är bra.
Man säger att förändringar är nödvändiga. Det är
ett genomgående tema. Men sedan tycker jag att det
är väldigt otydligt. Vilka förändringar är det man vill
ha? Det var ännu mer otydligt i Domstolskommittén
där alla partier hade var sin representant. Det opposi-
tionen nu efterfrågar gjordes där. Diskussionen fördes
och förslagen till förändringar framställdes. Men det
hände ingenting.
Visserligen kunde man väl enas någorlunda om att
de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolar-
na skulle kunna närma sig varandra, och det har ju
framförts här i dag också. Jag tycker att regeringen
har sagt det också i skrivelsen. Man börjar med admi-
nistrativt samarbete och tänker gå längre, men det är
inte så lätt att slå ihop dem plötsligt. Det visade sig i
Domstolskommitténs arbete att man över huvud taget
inte kan göra snabba förändringar. De här olika rät-
terna i första instans är så pass olika att man får gå
varsamt fram. På lång sikt finns det möjligheter, men
det är inte så enkelt att slå ihop dessa domstolar i dag.
Vi har ju uppvaktats i utskottet av företrädare för
förvaltningsdomstolens jurister som säger att det inte
går att göra så i dagsläget. Vi har diskuterat det här
problemet förut.
Sedan säger man att det finns en avsaknad av
riktlinjer och att vi inte har diskuterat detta. Men jag
säger att det har diskuterats i Domstolskommittén. Vi
diskuterade i flera år. Det var ingen som kunde se att
man skulle kunna lägga ned så många tingsrätter som
var föreslaget. Men att inte göra någonting och inte
föra samman till större enheter över huvud taget hade
vi också olika synpunkter på.
Jag tycker att Rolf Åbjörnsson är lite vag i sin
åsikt om detta. Först säger han att små tingsrätter är
bra och har argument för det. I en annan mening
tycker jag mig höra att man inte kan ha mindre än
tre-fem domare. Vad är små tingsrätter? Vilken är
definitionen på det?
I direktiven till kommittén stod det att domstols-
storleken skulle vara åtta-tio domare. Det var ingen
som kunde tycka att det var bra i hela landet. Men där
det går, där avstånden är små, är det självklart att man
kan slå ihop domstolar och att en domare inte är det
ideala. Det var nästan ingenting som kom fram som
tydde på att det var bra med en domare i dag. Det är
inte heller fel att göra det när lagmannen blir pensio-
nerad. En domare kan ju inte sägas upp. Han är oav-
sättlig. Då är det väl naturligt och bra att man väntar
tills den domaren pensioneras. Jag tycker att det är
utmärkt.
Sedan har vi detta med lokal förankring. Det är
precis det som sker. Det är väldigt intressant att se att
det som föreslogs i en proposition 1969, och som
refereras till i betänkandet, faktiskt är hållbart än i
dag. Då slog man fast att riksdagen skulle godkänna
riktlinjerna om att domkretsarna inte borde vara
mindre än att de gav arbetsunderlag för minst tre
domare. Det är ett ganska bra genomsnitt. Avstånd
och kommunikationsmöjligheter skulle beaktas i det
särskilda fallet. Det är precis det vi kom fram till i
kommittén. I norra Sverige är avstånden enorma.
Eftersom jag är från södra Sverige blev jag väldigt
förvånad att det kunde vara sådana avstånd. Natur-
ligtvis måste vi göra skillnader för befolkningen som
bor där.
Vidare innebar riktlinjerna att reformen skulle ske
successivt av hänsyn till uppkomna personal- och
lokalproblem. Det tar man också hänsyn till i reso-
nemanget i den här skrivelsen. Man ska inte lägga en
mall ovanifrån och säga att så här ska det vara. Det
har ju visat sig att det förhållningssättet aldrig blir
bra. Nu tar man hänsyn och gör det långsamt.
Slutligen anfördes i propositionen från 1969 att
särskilda utredningar skulle göras beträffande de
lokala förhållandena och bygdens struktur och behov
inom de domkretsar som berördes av en förändring.
Det är precis det som oppositionen här har efterlyst.
Den nuvarande inriktningen på förändringsarbetet
och den yttre organisationen utgår från regionala
skillnader och från att domstolarna tillsammans med
Domstolsverket ska göra analyser och samråda om
hur förändringsarbetet ska ske. Så gjordes det inte när
närpolisorganisationen skulle sättas i sjön. Det kom
mer uppifrån. Man sade: Nu gör ni så här! Vi vet vad
som hände. Det här är ett mycket bättre förhållnings-
sätt.
Visserligen är jag väl medveten om att Dom-
stolsverket i vissa fall utgör en press på de domstolar
som bör förändras. Men, som sagt, andra organisa-
tionsförändringar har gått till på ett betydligt sämre
sätt.
Vad vill då oppositionen göra annorlunda? Som
jag förstår vill man tydligen ha en mall, det som jag
säger inte fungerar. Allt ska också ske samtidigt i
stället för successivt.
Så en fråga till Centerpartiet. Varför kan tingsrät-
terna inte behållas precis som de är nu? Varför be-
hövs det en förändring? Man säger själv att en för-
ändring behövs. Men jag förstår inte riktigt hur den
ska gå till, mer än just att IT ska användas. Men vad
hjälper det i det stora hela?
Skälen för en förändring anges också. Brotten och
målen blir mer komplicerade och kräver mer speciali-
sering, alltså större enheter där man kan specialisera
sig.
När det gäller krav på effektivitet och samordning
är det klart att ekonomin också spelar roll. Man kan
ju inte bara låta domstolarna vara i fred. Skattebeta-
larnas pengar måste användas så effektivt som möj-
ligt i alla myndigheter och organisationer.
Så till utnyttjande av moderna kontorstekniska
hjälpmedel och inte minst rationellare arbetsfördel-
ning bland personalen. Det jag kom fram till när jag
arbetade med den här frågan var just arbetsfördel-
ningen. Det är ett otroligt ålderdomligt system i våra
domstolar med utbildningsplatser. Det har jag ut-
vecklat här i kammaren flera gånger. Arbetskraften
utgörs av människor som ska gå domarutbildning och
notarier som försvinner efter en kort tid. Det kan inte
vara effektivt och rationellt.
Det är den inre organisationen snarare än den yttre
som jag tycker är det främsta skälet till att göra en
förändring. Det pågår också olika modeller för att
förändra det inre arbetet som har utvärderats men som
ändå måste gå vidare. Vi ska hädanefter få en redogö-
relse för hur det arbetet kommer att ske. Det är ju inte
heller något som man bara kan bestämma teoretiskt
på papperet, utan det måste prövas praktiskt för att
man ska se.
Till detta betänkande har jag bara en reservation.
Den yrkar jag bifall till, herr talman. Det är reserva-
tion 7, som gäller notariesystemet.
Det har jag här flera gånger pratat om, men tyvärr
får jag inte med mig majoriteten. Centerpartiet har
också uppmärksammat frågan om notarier och sett att
det inte är bra. Men annars har majoriteten sagt: Det
är bra som det är. Vi ska ha det så. Vi ska ha fler
notarier. Det har man uttalat här.
Men det visar sig att det inte är bra. Det fungerar
inte. Det har ju nu Högskoleverket bekräftat. Det är
ett gammalmodigt system som inte fungerar i dagens
samhälle.
Jag kan väl upprepa mina argument eftersom jag
har en reservation, så att man får höra det en gång till.
Det är ju det som är det politiska arbetet. Man får
gång på gång upprepa och långsamt mala samma
argument för att till slut kanske kunna få en föränd-
ring.
Endast 30 % av de juridikstuderande får en plats.
Många utesluts från vissa yrken. Det är cyniskt när
det gäller de yrken som notarieutbildningen ur-
sprungligen skulle utgöra ett villkor för. Det gäller
dem som vill bli domare, åklagare eller arbeta inom
Kronofogdemyndigheten. Många ungdomar som vill
ägna sig åt detta kan aldrig göra det därför att de inte
får någon notarieplats. Det går nämligen enbart på
betygen.
Den här betygshetsen inom utbildningen är
enorm. Det är en långsam genomströmning i utbild-
ningen. Många lämnar in blanka skrivningar och
skjuter på sin utbildning bara därför att de vet att de
måste ha jättehöga betyg. De blir stressade och får
dåliga omständigheter under sin studietid - allt detta
för notarieutbildningen, eftersom det är ett så trångt
nålsöga att komma igenom.
Dessutom är examensordningen lite konstig. Det
står där att en utbildning till juris kandidat ska ge
sådana kunskaper som behövs för att komma i fråga
för anställning som domare och för verksamhet som
advokat. Någon annan möjlig yrkesverksamhet
nämns inte. Det är också underligt i dagens läge när
samhället behöver jurister av allehanda slag. För att
få dessa anställningar måste man normalt genomgå
notarietjänstgöring.
I stället borde vi informera studenterna om möj-
ligheterna att söka sig utanför rättsväsendet. Generellt
har utbildningarna slagsida mot traditionella juristyr-
ken och vidgar sig långsamt. Det är endast i Stock-
holm och Göteborg som man har uppmärksammat
detta. Endast på vissa orter erbjuds praktiktjänstgö-
ring kopplat till ett examensarbete. Praktiktjänstgö-
ringen leder naturligtvis på ett naturligt sätt till kon-
takter med olika arbetsplatser. Inte minst informeras
arbetsgivare om den juridikstuderandes kompetens.
Miljöpartiet har länge förespråkat att en obligato-
risk praktiktid ska innefattas i juristutbildningen och
att denna praktik också ska innefatta domstolarna.
Sedan kan man i domstolarna se vilka ungdomar som
har fallenhet för att gå vidare. Det är ju absolut det
bästa.
Sedan har jag också åsikter om domarutbildning-
en. Men jag tar inte dem här i dag. I skrivningen från
regeringen finns det nämligen en öppenhet och det
står att man ska se över och ändra, så jag hoppas
mycket på det.
Slutligen, när det gäller juristutbildningen, är den
manligt dominerad i professorskåren. Den består till
80 % av män. Det tar tid att ändra det. Därför blir den
också präglad av ett visst synsätt som jag tycker
skulle ändras.
Det som är mest allvarligt är Domstolsverkets
synpunkter på utvärderingen. Man konstaterar att de
problem som aktualiseras genom den genomförda
utvärderingen av Högskoleverket är kända sedan flera
decennier. Man tycker att det ska vara på det viset.
Därför tycker inte jag och Miljöpartiet, som Hög-
skoleverket föreslår, att Domstolsverket ska vara med
och samarbeta om att se över notariesystemet. Jag
tror inte att man kan tillföra något. Man verkar vilja
ha det som det är. Jag tycker att det är andra som ska
ingå i uppdraget för en översyn och att uppdraget ska
vara så fritt att det även skulle kunna gå att föreslå en
skrotning av notariesystemet.
Jag ordar så mycket om detta därför att det så in-
timt hänger samman med hur beredningsorganisatio-
nen i domstolarna ska utformas. Alla kan väl instäm-
ma i att en renodling av domarrollen är önskvärd.
Och då måste det ske en förändring av beredningsor-
ganisationen.
Som sagt, försöksverksamhet med olika modeller
pågår. Jag blev emellertid förvånad när ett försöks-
projekt med beredningsjurister i Malmö tingsrätt
gällande brottmål avbröts efter endast tre månader för
att det inte gav några vinster. Det skulle ju krävas
längre tid än så. Och det finns många andra faktorer
som förklarar varför det inte gav det resultat man
trodde.
Eksjö och Uppsala tingsrätter har också testat be-
redningsjurister med betydligt bättre resultat. Jag vill
ersätta notarierna med fast anställda beredningsjuris-
ter.
Herr talman! Några ytterligare kommentarer till
det som har sagts här tidigare.
Anders G Högmark gick våldsamt fram här. Vi
har tyvärr flera gånger blivit avbrutna i den här de-
batten, men han efterlyste breda principer och diskus-
sioner. Jag tycker att jag har svarat på detta, och jag
hoppas att vi är klara med det.
Långsiktiga principer och breda lösningar hade vi
verkligen tillfälle att diskutera i Domstolskommittén,
men det fanns inte så många idéer i den.
Jag blir inte riktigt klok på vad moderaterna
egentligen vill, men jag har antecknat att ni avslutade
hela den här diskussionen med att som vanligt kon-
statera att det behövs mer pengar. Ja visst, det behövs
i nästan hela rättsväsendet, men man måste också titta
på andra förslag.
Jag tycker inte heller att vi har nonchalerat reser-
vanterna. Det som föreslås är väl motiverat. Jag tyck-
er dessutom inte att riksdagens roll undervärderas. De
principer som förs fram i skrivningen kan motiveras.
Jag finner summa summarum inte att den kritik
som förs fram i oppositionens reservationer och dis-
kussioner är riktigt adekvat. Jag tycker att regeringen
har lyckats bra med ett förändringsarbete i den anda
som jag har givit uttryck för här.

Anf. 195 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa några korta
frågor. Är Miljöpartiet när det gäller vår demokratiskt
så viktiga domstolsorganisation nöjt med att bli in-
formerat? Vill ni inte få upp besluten beträffande
varje tingsrätt på riksdagens bord?
Kia Andreasson nämner här en mall. Detta är nå-
got som inte har nämnts tidigare i debatten. Det är väl
viktigt att förslagen kommer underifrån och att de
som kan verksamheten får säga sitt. Så har det inte
varit, utan man har fått sig påtryckt ett förslag upp-
ifrån. Det är kanske endast chefen som har fått vara
med. Är det så man ska gå till väga? Det finns ett
alternativ, nämligen nätverk, som man mycket väl
skulle kunna använda.
Jag skulle också vilja fråga vad som är ett accep-
tabelt avstånd till en tingsrätt. Vad gör man vidare när
specialisten slutar? Detta var mina frågor.

Anf. 196 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att svaret på frågan om ett
acceptabelt avstånd kan sammanfattas så, att man kan
ta sig till och från en tingsrätt med allmänna kommu-
nikationer. Det gäller dock inte i norra Sverige, efter-
som avstånden där är extrema. Där befolkningsun-
derlaget är någorlunda stort tycker jag ändå att den
sammanfattningen gäller.
Vad avser att förslagen ska komma underifrån vill
jag säga att det är detta som Domstolsverket, som här
får en sådan väldig kritik, försöker åstadkomma. Man
sätter sig ned och diskuterar olika modeller och för-
slag.
Jag vet inte hur det skulle kunna fungera bättre
med nätverk. Gunnel Wallin får tala om exakt hur det
skulle gå till för att jag ska kunna jämföra alternati-
ven. Jag kan inte finna en bättre modell i detta avse-
ende.
Jag vet inte riktigt vilka specialister som skulle
försvinna. Jag skulle vilja veta vilka de är.

Anf. 197 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag ska precisera mina frågor. Vad
gäller acceptabelt avstånd vill jag säga att man kan ta
sig fram långa sträckor med allmänna kommunikatio-
ner. Man kan t.ex. åka från Helsingborg till Stock-
holm med allmänna kommunikationer. Jag ser inte
det som ett mått.
När det gäller nätverk vill jag peka på att man från
verksamheten i Värmland har föreslagit en samverkan
i nätverk där både större och mindre tingsrätter ingår
och där man kan ha en bred samverkan.
Vad beträffar specialister menar Kia Andreasson
att det måste till större domstolar för att dessa ska
kunna anställa specialister. Vi har redan i dag specia-
lister, och det fungerar bra, men man är ju inte säker
på att en specialist som man har sitter kvar på samma
ställe hela tiden. Kanske flyttar vederbörande till ett
annat område, och då har man ändå inte något speci-
aliserat kunnande.
Man har i dag kunnat klara tillgången till specia-
lister med användande av tekniska möjligheter. På det
sättet kan man få ett utbyte ändå. Det är alltså inte ett
skäl till att inrätta större domstolar.

Anf. 198 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Om domstolen har endast en eller
två domare, blir den mer sårbar om en domare söker
sig bort eller blir sjuk. Att i dag vara generalist är
svårt. Det är mycket mer komplicerat än tidigare.
Visst kan man upprätta nätverk av den modell
som Gunnel beskriver, men jag tror säkert att de ak-
tuella domstolarna också kan diskutera med Dom-
stolsverket och nå resultat på den vägen. Jag är helt
övertygad om att man är öppen för förslag som då
eventuellt kommer fram.

Anf. 199 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Jag har lite svårt att förstå att jag
gick våldsamt fram, som Kia Andreasson uttryckte
det. Att argumenten var skarpa kan jag inse, men i
övrigt tyckte jag att tonfallet var tämligen moderat.
Det är ganska roligt att lyssna på Kia Andreasson
i hennes egenskap av - låt mig uttrycka mig så -
ärrad ledamot av Domstolskommittén. Hon säger att
det var så svårt där, och det var så mycket komplika-
tioner. Det tror jag säkert. Det är svårt för oss övriga i
justitieutskottet att förstå detta - ungefär så föll or-
den. Slutsatsen av detta blir att det liksom inte är
någon idé att jobba med parlamentariska utredningar.
En ganska rimlig förklaring till att man inte kom
någon vart i den här utredningen är att man med
omöjliga direktiv näppeligen får några politiska lös-
ningar. Man får då inga politiskt hållbara majoriteter.
Trots att det gavs tilläggsdirektiv lyckades man ju
inte. Man tvangs skicka en skrivelse till regeringen
där man sade: Gånge denna kalk ifrån oss!
Ordföranden fick samla ihop resterna, som bestod
av ganska många hundra sidor, och överlämna dem
till Domstolsverket och regeringen. Något tänkvärt
gods hade man ju ändå producerat. Det måste man ge
en så ärrad kämpe som Kia Andreasson en eloge för,
för också hon var väl med i kommitténs arbete.
Slutsatsen av allt detta blir att eftersom man inte
klarar detta på parlamentarisk väg, med parlamentari-
ker som har olika uppfattningar, låt hellre någon stark
kraft - regeringen eller regeringen tillsammans med
något verk eller någon myndighet - jobba med detta.
Jag återkommer då till den fråga som jag ställde i mitt
inledningsanförande: Vilken syn på riksdagens roll
avspeglar detta när det gäller reformeringen av dom-
stolsväsendet? Är det en så svår fråga att riksdagen
inte bör syssla med den?
Detta är en ganska skrämmande bild. Man får lätt
det intrycket att det här är för svårt för parlamentari-
ker. Min fråga är: Är Kia Andreasson nöjd med riks-
dagens mycket blygsamma roll i det angelägna arbe-
tet med reformering av domstolsväsendet?

Anf. 200 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag ser det ändå så att riksdagen var
inkopplad, eftersom man hade möjlighet att få med
riksdagsledamöter i denna kommitté. Där kunde man
diskutera djupgående, på ett sätt som vi aldrig kan
göra på justitieutskottets sammanträden. Där finns det
inte tid för sådana djupgående diskussioner. Anders G
Högmark låtsas att vi har den tiden, men så är det
inte, utan diskussionerna måste föras i ett särskilt
organ. Därför satt Domstolskommittén i flera år och
diskuterade endast denna fråga.
Även om direktiven var utformade på det sättet att
vi inte kunde följa dem, fanns det utrymme för tankar
och utvecklingsarbete i denna kommitté.
De chanserna anser jag att man inte tog tillräckligt
till vara. För att kunna göra en sådan djupgående
analys här i riksdagen i justitieutskottet får vi lägga
om våra arbetsrutiner. Det som ändå enade oss, men
som inte kommer fram här i dag, var att de flesta
tyckte att man inte kan, ska eller bör lägga ned tings-
rätter såsom direktiven var satta. Där var vi eniga.
Den kanske lämpligaste domarstorleken var tre-
fem domare. Men några partier sade absolut nej även
till det. De ville ha det precis som det var. Att nu säga
att alla är öppna för en förändring är lite underligt, för
så sades det inte där. Det kan jag svara på frågan om
riksdagens roll och den parlamentariska kraften.
Det vi i kommittén kom fram till, och det som nu
regeringen föreslår med stöd av Vänstern och Miljö-
partiet, var den väg som var den lämpligaste att gå.
Det kan Anders G Högmark själv titta efter i utred-
ningens betänkande.

Anf. 201 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Här får man väl ändå konstatera att
Sveriges mindre tingsrätter, och de är ganska många,
får vara väldigt tacksamma för att ni kom fram till
resultatet att ni inte skulle anordna masslakt på de
mindre tingsrätterna, som direktiven var. Lite credit
ska den gamla ledamoten i kommittén ha. Men med
sådana besparingsbeting som 200 miljoner åstad-
kommer man givetvis inte mycket.
Tycker Kia Andreasson rent allmänt sett att förfa-
ringssättet att riksdagen i skrivelse informeras om vad
som har varit, vad som är på gång och vad som kan-
ske är på gång är bra? Är det ett vettigt sätt rent kon-
stitutionellt? Vi vet i allmänhet nästan mindre än vad
man vet inom Domstolsverket och regeringen. Är det
inte rimligt att riksdagen spelar en central roll?
Utifrån moderata utgångspunkter är domstolarnas
position och särart i samhället så viktigt att vi t.o.m.
har antytt i vår motion att behandlingen av domstols-
frågor skulle lyda under konstitutionsutskottet. Nu
har den frågan av formella skäl inte fått behandlas i
samband med vår motion. Vi ser inte bara detta som
en allmän lämplighetsåtgärd utan vi ser det konstitu-
tionellt principiella.
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att intresset
från regeringens sida är så litet för en debatt om dom-
stolarnas framtid att den inte orkar vara här. Jag vill
gärna upprepa detta, och jag kommer att göra det
flera gånger i kväll, i den mån jag får ha repliker.
Eller är det så, Kia Andreasson, och jag kommer
säkert att komma tillbaka till det, att man upplever att
regeringens skrivelse betyder så lite att det inte är värt
att avsätta tid för någon i departementet att vara här?
Nu är det inte Kia Andreasson som ansvarar för detta.
Det finns de som närmast ska svara på det. Men det är
på något sätt symtomatiskt.
Regeringen har valt Kia Andreassons parti som
samarbetspartner för att få igenom och få legitimitet
åt förfaringssättet att inte behöva gå till riksdagen mer
än via skrivelser. Kia Andreasson kunde i sin slutre-
plik säga: I grunden tycker jag att detta är fel. Jag
skulle ha velat ha ett synsätt som mer återspeglas i
Moderaternas och de andra borgerliga partiernas
reservation.

Anf. 202 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Det enda jag kan hålla med Anders
G Högmark om är att också jag gärna hade sett justi-
tieministern här i dag. Vi i Miljöpartiet tycker också
att domstolsväsendet har oerhört stor betydelse för ett
land och att det är viktigt med ett väl fungerande
rättsväsende i hela vårt land. Men det uppnås bäst om
olikheterna synliggörs och beaktas.
På grund av dessa olikheter kan man inte vid ett
tillfälle säga: Så här ska det vara, utan det måste prö-
vas. De olika försöksverksamheterna måste pågå.
Man måste pröva och testa sig fram, göra det i sam-
klang med personalen och titta på olikheterna. Det är
precis som regeringen säger i skrivningen och som vi
instämmer i från Miljöpartiets sida.
Det är så här vi går fram. Skrivningen har resulte-
rat i väldigt små justeringar av tingsrätterna. De flesta
är kvar. Det är väldigt få som slås samman och görs
större. Det har man gjort tillsammans med den dom-
stolspersonal som befinner sig i skeendet.
Jag förstår inte kritiken. Jag har inte det synsättet
utan ett helt annat betraktelsesätt.

Anf. 203 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Kia Andreasson har gett uttryck för
en utomordentlig förändringsbenägenhet när det gäl-
ler domstolarna på alla de sätt. Hon har också talat
om att hon har en lång erfarenhet av verksamheten i
Domstolskommittén.
Jag skulle vilja fråga Kia Andreasson om man i
kommittéarbetet fick underlag som stöd för att de
mindre tingsrätterna hade dålig kvalitet i sin dömande
verksamhet.

Anf. 204 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Nej, det fick vi inte. Dessa små
tingsrätter jobbar väldigt bra. Men det finns andra
problem, t.ex. att målunderlaget sviktar. En domare i
en liten tingsrätt anmälde själv att tingsrätten inte
hade någon bärighet.
Det kan också finnas andra problem som gör att
det behövs en förändring. Det gäller inte minst det jag
talade om, nämligen den inre beredningsorganisatio-
nen. Visst fungerar de mindre tingsrätterna oftast
väldigt bra, och de har väldigt låg sjukfrånvaro. Men
trots detta är de ändå sårbara i vissa aspekter.

Anf. 205 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag har en annan fråga. Känner Kia
Andreasson till att Domstolsverket genom sina anslag
till domstolarna har så att säga styrt domstolarnas
möjligheter att överleva?

Anf. 206 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Bakgrunden till det, Rolf Åbjörns-
son, är att Domstolsverket var tvunget - jag tror att
jag kan använda det ordet - att gå med på att höja
domarnas löner. Det skulle ske inom ramen för ansla-
get. Eftersom de höjningarna var ganska stora - jag
tror det var 10 % eller ännu mer - måste man försöka
få andra förändringar till stånd för att pengarna skulle
räcka till det. Man borde djupt ha diskuterat vad det
skulle innebära för själva myndigheten och struktu-
ren.

Anf. 207 ANN-MARIE FAGER-
STRÖM (s):
Herr talman! Äntligen! Det utropet har jag mötts
av vid flera tillfällen den senaste tiden. Det avser den
skrivelse som ligger till grund för det betänkande som
vi behandlar här i dag om reformeringen av domstol-
sväsendet.
Vi socialdemokrater i utskottet välkomnar den
handlingsplan som ligger till grund för betänkandet.
Jag var ledamot i 1995 års domstolsutredning. Där
gavs det utrymme till att ge förslag till övergripande
principer för domstolsväsendets framtida organisa-
tion. Redan då insåg jag att det inte skulle bli så en-
kelt att komma fram till ett förslag om en väl funge-
rande domstolsorganisation.
Med det menar jag en organisation med kvalitet
och rättssäkerhet, en organisation som ska möta en
gränsöverskridande brottslighet eller ett alltmer
komplicerat affärsliv där frågor med ett internationellt
perspektiv om arbetsrätt, familjerätt och sociala för-
måner kan antas bli alltfler.
Jag blir något överraskad av den helomvändning
som har inträffat i synen på de här frågorna. Jag
minns att när jag i utredningen var ute i organisatio-
nen så möttes jag mest av kritik och av en väldigt
liten förståelse för förändringar.
Besparingskravet var förmodligen en bidragande
orsak till att vi inte nådde fram till ett förslag om den
yttre organisationen. Direktiven skrevs om så att
utredningen i stället lämnade ett betänkande om den
inre organisationen.
När utredningen hade lagt fram sitt förslag - där
alltså den yttre organisationen hade lämnats utanför -
kom samma människor som tidigare visat liten för-
ståelse för förändringar och var besvikna över att vi
inte kunnat enas om ett förslag till förändringar.
Jag fick flera påstötningar om att regeringen
måste presentera ett förslag med det innehåll som
finns i den skrivelse som vi behandlar i det här betän-
kandet.
Jag har också uppfattat det som att Moderaterna
har ändrat uppfattning, vilket överraskar mig. Jag har
haft intrycket att Moderaternas företrädare i utred-
ningen och moderater här i riksdagen har varit starkt
kritiska till regeringens planer på ett reformerat dom-
stolsväsende. Det gäller särskilt de små tingsrätternas
överlevnad.
Jag uppfattade det som att Moderaterna ansåg att
den yttre organisationen inte behöver förändras, men
såvitt jag förstår har partiet åtminstone delvis ändrat
åsikt.
I reservationen tillsammans med de övriga bor-
gerliga partierna skriver Moderaterna nämligen att de
delar regeringens åsikt att domstolsväsendet behöver
reformeras för att det ska kunna möta framtidens krav
i ett antal avseenden. Men det är enligt reservationen
viktigt att regeringen inför riksdagen på ett mer ge-
nomtänkt sätt redovisar sina analyser och övervägan-
den samt förslag om reformeringen.
Herr talman! Jag vill fråga Moderaternas företrä-
dare: Är det rätt uppfattat att ni moderater har ändrat
uppfattning sedan utredningen tillsattes 1995? Har ni
i likhet med oss socialdemokrater och majoriteten
insett att också den yttre organisationen måste föränd-
ras?
Jag vill också fråga vilken uppfattning Centerpar-
tiet har. Jag uppfattar reservationen som att också
Centern välkomnar en förändring. Samtidigt tillstyr-
ker de i en reservation de motioner där man vill be-
hålla de små tingsrätterna. Samma åsikt har framförts
i debattartiklar som jag har läst.
Jag har svårt att få det här att gå ihop. Vad anser
egentligen Centerpartiet?
Herr talman! Som jag sade inledningsvis är det
delade meningar om den omfattande reformering av
domstolsväsendet som regeringen inledde för några år
sedan.
Vi socialdemokrater i utskottet välkomnar rege-
ringens skrivelse, där det redogörs för det pågående
reformarbetet och planerna för det fortsatta arbetet.
Redovisningen tar framför allt sikte på under-
rättsorganisationen och på domstolarnas inre ar-
betsorganisation. Man redovisar bl.a. behovet av
administrativt och judiciellt bärkraftiga domstolar. I
skrivelsen tas också upp planerade förändringar av
tingsrättsorganisationen.
Det är meningen att hela landet ska ha tillgång till
domstolar med hög kompetens. Domstolarnas upp-
gifter ska renodlas. Domarna ska i ökad grad kunna få
specialisera sig på olika typer av mål och koncentrera
sig på den dömande verksamheten.
För att domarnas roll ska kunna renodlas måste en
slagkraftigare beredningsorganisation byggas upp i
domstolarna. Det pågår försöksverksamhet kring
detta. Efter att ha tagit del av den är jag övertygad om
att det kommer att ske en positiv utveckling som gör
verksamheten mer effektiv och slagkraftig.
Domstolarna måste vara så attraktiva arbetsplatser
att de mest kvalificerade juristerna söker sig till
domarbanan. För att det ska lyckas vill regeringen
göra domkretsarna större så att de omfattar flera dom-
stolsenheter. På så sätt kan komplicerade mål av-
handlas där specialistkompetens finns för just den
typen av ärenden.
I handlingsplanen föreslår regeringen en gemen-
sam domkrets för Blekinge län med den dömande
verksamheten förlagd till Karlskrona och Karlshamn.
Vidare föreslås att de nuvarande tingsrätterna i Väst-
manlands län bildar en tingsrätt med kansliorter i
Köping, Sala och Västerås. Linköping, Motala och
Mjölby läggs samman till en domkrets med Linkö-
ping och Motala som kansliorter. Dessutom föreslås
att Hallsberg och Örebro slås ihop till Örebro tings-
rätt. Hudiksvalls och Ljusdals tingsrätter föreslås
också slås ihop och förläggas till Hudiksvall.
I handlingsplanen redovisas ytterligare projekt där
Domstolsverket tillsammans med berörda domstolar
ser över den framtida organisationen. Regeringen
återkommer till riksdagen med redovisning av de
domkretsförändringar som kan bli aktuella. Jag vill
understryka det som står i skrivelsen om att varje
förändring ska utgå från de lokala förutsättningarna.
Därför, herr talman, är det särskilt viktigt att försla-
gen till förändringar kommer underifrån, att försöks-
verksamheter ligger till grund för de förslag som tas
upp i skrivelsen och att det pågår ett fortsatt arbete
ute i organisationen som säkerligen kommer att vara
avgörande för fortsatt reformering.
Herr talman! Jag ska kommentera några av de re-
servationer som har lagts, först reservation nr 3. I den
anser de borgerliga partierna att domkretsindelningen
bör göras genom lag. De säger att en sådan ordning
skulle ligga mer i linje med regeringsformens krav på
att huvuddragen i domstolsorganisationen ska anges i
lag och med de krav Europakonventionen ställer på
att domstolar ska vara upprättade enligt lag. De me-
nar att en lagreglering skulle bidra till ett ökat skydd
för de enskilda domstolarnas självständighet.
Herr talman! Jag har svårt att se att en sådan la-
gändring behövs. Som utskottsmajoriteten framhåller
har regeringen utfäst sig att också i fortsättningen
informera om förändringar. Jag anser att det är fullt
tillräckligt att regeringen i riksdagen anmäler plane-
rade organisationsförändringar. Dessutom får riksda-
gen fälla avgörandet om regeringen föreslår nedlägg-
ningar av tingsrätter.
Vad beträffar reservation 5 angående inrättande
av handelsrätter är det inte första gången som Krist-
demokraterna har framfört denna önskan. Vår inställ-
ning, dvs. Socialdemokraternas, är att specialdom-
stolar utanför de bägge domstolsslagen bör undvikas.
Dock pågår beredningen av Skiljedomsutredningens
slutbetänkande i Regeringskansliet. Därför anser jag
att det är lämpligt att avvakta detta arbete innan vi
beslutar omkring något annat.
Vad beträffar notariemeritering begär Centerparti-
et en översyn av bl.a. antagningskriterierna. Miljö-
partiet hävdar att notarierna bör ersättas med fast
anställda beredningsjurister och att en ny form av
praktik bör erbjudas alla som studerat juridik.
Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att
notariesystemet bevaras och utvecklas. I likhet med
vad som står i skrivelsen anser jag att notariekåren
kommer att vara en värdefull resurs i den förändrade
beredningsorganisationen. Efter att ha tagit del av de
försöksprojekt som pågår ute i organisationen känner
jag ett förtroende för framtiden.
Jag tycker också att det är positivt att domstols-
sekreterarnas roll lyfts fram i skrivelsen. Detta är en
grupp som kommer att vara av betydelse i bered-
ningsarbetet. För att vi också i framtiden ska kunna
rekrytera människor med hög kompetens måste ar-
betsuppgifterna för sekreterarna vara så pass kvalita-
tiva och ansvarsfulla att också den anställningen blir
attraktiv.
Vad beträffar Domstolsverkets ställning förstår
jag inte riktigt kritiken. Domstolsverkets uppgift är att
tillhandahålla kvalificerad service åt domstolarna i
administrativa frågor. Att verket har sammanfattat
och fortsättningsvis jobbar med det material som
domstolarna själva har inkommit med vad gäller
reformarbetet och lämnat vidare till regeringen för att
kunna göra en slutlig bedömning tycker jag är bra.
Nämndemännens ersättning och sammansättning
har varit ett aktuellt ämne under flera år. 1999 togs
taket på 1 000 kr bort och ersattes av en ersättning på
den faktiska inkomstförlusten. Detta är bra, men det
finns mer att göra, bl.a. vad gäller rekryteringen.
Därför ser man nu över helheten och återkommer
med ett förslag.
Herr talman! Vad beträffar Kristdemokraternas
inställning till ny teknik tycker jag att det är märkligt
att partiet inte kan inse vikten av dess betydelse. Gi-
vetvis är det rätt att tekniken inte får inkräkta på rätts-
säkerheten. Det är det inte heller fråga om här; tvärt-
om ska den vara ett redskap att använda för att effek-
tivisera och kvalitativt förstärka. Och enligt vad vi
socialdemokrater erfar ser man positivt på detta me-
del ute i organisationen där försök pågår.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på samtliga reservatio-
ner.

Anf. 208 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Det är helt uppenbart, av inlägget att
döma, att Ann-Marie Fagerström är mycket nöjd med
det sätt på vilket riksdagen tar del i den här proces-
sen. Man informeras och säger ja. Det tillförsäkras
genom en lämplig majoritet, som inte har högre am-
bitionsnivå än att säga ja till regeringens propåer. Det
är Socialdemokraternas uppfattning att det är riksda-
gens roll när det gäller att reformera domstolsväsen-
det.
Jag sade i mitt inledningsanförande att jag var be-
sviken över att vi inte lyckades föra en diskussion och
få en bredare uppslutning kring just det här med prin-
ciper och riktlinjer inför framtiden. Det har gått
många signaler om det intresset alltsedan vi reserve-
rade oss för ett antal månader sedan och önskade och
efterfrågade de här signalerna. Men frånvaron av
signaler måste ju tyda på att regeringen, Justitiede-
partementet och den socialdemokratiska utskotts-
gruppen - om den har någon självständig ställning i
förhållande till departementet - inte tycker om den
här typen av breda lösningar.
Man tycker inte om att riksdagen ska ha en högre
profil än den man har. Jag måste säga att jag beklagar
detta. Jag tror att det hade funnits ett mycket stort
intresse för att hitta de något bredare lösningarna så
att man kanske hade kunnat komma ifrån de låsningar
som finns ute på fältet.
Jag måste ställa frågan till Ann-Mari Fagerström:
Tar ni inget intryck av de synpunkter som kommer
från företrädare för Domstols-Sverige, från ordföran-
den i Högsta domstolen till hovrättspresidenter och
till lagmän runtomkring som är oroade över utveck-
lingen och som känner att det är en för dålig legiti-
mitet i Domstolsverkets utövning? Ann-Marie Fager-
ström säger att det ska vara ett kvalificerat serviceor-
gan. Ja, men som i realiteten med budgetpiskans hjälp
mer eller mindre tvingar in olika domstolar i lösning-
ar som man kanske värjer sig inför. Är detta den
utveckling som vi ska ha? Är det den roll som riksda-
gen ska ha?

Anf. 209 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Anders G Högmark säger att jag vi-
sar att jag är mycket nöjd. Men jag vill i stället säga
att jag är tillräckligt nöjd.
Jag vill börja med demokrati. Demokrati är majo-
ritetens beslut. Jag vill säga att i det här fallet har
majoriteten samma syn som regeringen i den skrivel-
se som nu ligger. Jag tycker nog att vi här i riksdagen
får det rejäla inflytande som vi har rätt att kräva av
regeringen. Man är tilldelad en delegation att peka ut
de eventuella förändringar som ska ske. Vi får infor-
mation som vi kan ta del av, och vi har ett betänkande
att ta ställning till i dag som gör att vi har möjligheten
att tycka till om vi har en annan uppfattning än rege-
ringen. Vi kommer att få förslag i budgetpropositio-
nen som vi kan ta ställning till.
Jag skulle vilja se den regering som fattade ett an-
nat beslut än vad majoriteten gör. Då ska jag var snäll
och säga att även om det var en borgerlig regering
tror jag inte att man gjorde det. Jag är helt tillfreds-
ställd med det sätt som regeringen jobbar på i denna
fråga.

Anf. 210 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Man kan definiera demokrati på
många sätt. Ytterst bestämmer majoriteten, det kan
jag inte förneka. Men demokratins adelsmärke, om
man får uttrycka det så, är ju dialogen. Det är det som
är det verkligen kännetecknande för demokratin, att
man talar, lyssnar, ger och tar och försöker hitta nå-
gonting som gör att alla parter kan få ut någonting.
Det brukar t.o.m. ibland användas som någon form av
en svensk modell. Men definitionen av demokratin
som att 51 % kör över 49 % - om nu Ann-Marie
Fagerström verkligen menade så - får Ann-Marie
Fagerström stå för själv.
Sedan en konkret fråga om inskrivningsmyndig-
heterna. Jag nämnde i mitt inledningsanförande att
jag känner oro inför utvecklingen och inför det beslut
som riksdagen fattade att koncentrera inskrivnings-
verksamheten till sju orter. Vi ser nu problem med att
få personalen med. Det är stora problem med den
personal som tvingas att lämna, problem med arkiv-
frågorna och ekonomin. Man kan sammanfatta det
med att säga att vi för mera pengar, för högre kostna-
der med stor sannolikhet kommer att få en sämre
service. Rolf Åbjörnsson var inne på att det inte finns
några klagomål på det nuvarande systemet.
Jag skulle vilja fråga om Ann-Marie Fagerstöm
delar min oro för höjda kostnader. Vad har hon för
budskap till den personal som nu tvingas att lämna
efter 20-25 års tjänst, som många gånger är långt
över 50 och som av olika skäl inte kan flytta, som är
lokalt bunden? Vad är det för budskap till den perso-
nalen? Hade det inte varit rimligt att få detta lite mer
genomlyst, precis som vi reservanter tyckte för några
månader sedan, innan man fattar sådana beslut?

Anf. 211 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag vill inleda med att svara på frå-
gan om demokrati. Jag tycker nog att regeringen
jobbar på ett föredömligt sätt i denna fråga. Man har
gått ut till organisationerna. Organisationerna har
själva fått ge förslag till förändringar.
Mina farhågor och mitt synsätt framhöll jag i mitt
inledningsanförande. Det är inte alls som Anders G
Högmark vill påtala, att samtliga i personalen ute i
domstolarna skulle vara kritiska, snarare tvärtom. Jag
har hört att många, de allra flesta jag har talat med,
välkomnar det förslag, den skrivelse och den hand-
lingsplan som regeringen har lämnat. De säger också
att man hade kunnat ta ytterligare steg. Vi får väl i
alla fall låta helheten av domstolarna företräda och
inte de två som uttalat sig i vissa debattinlägg.
Om inskrivningsmyndigheterna fick jag också en
fråga. Jag delar inte den oro som Anders G Högmark
och moderaterna vill framhålla, snarare tvärtom. Jag
tror att det kommer att bli bra i slutändan att det är sju
orter man tänker förlägga inskrivningsmyndigheterna
på. Jag tror i stället att kvaliteten och specialkunska-
perna kommer att öka. Däremot vill jag hålla med om
att det är en stor oro bland de människor som jobbar
med dessa frågor i dag. Det måste vi lösa. Det får inte
bli på det sättet att man blir överkörd i arbetet. Med
min fackliga bakgrund vill jag verkligen påstå att man
har ett arbete att lägga ned för att lösa det på bästa
sätt.

Anf. 212 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om
Centerpartiets ståndpunkt i förändringarna. Jag sade
mycket tydligt i mitt anförande att vi är mycket öppna
för förändringar, särskilt vad gäller den inre organi-
sationen. Men vi har funnit den decentraliserade
tingsrättsorganisationen så väl fungerande att vi där
inte vill göra några förändringar. Jag företräder med-
borgarna, och jag tycker att det medborgarperspektiv
som är nämnt i skrivelsen är viktigt att lyfta upp, men
jag ser inte att det får genomslag i de förslag som
ligger.
Ann-Marie Fagerström förstod inte kritiken mot
Domstolsverket. Jag sade att den viktigaste uppgiften
för en politiker är att lyssna. Är det så att Dom-
stolsverket ska göra besparingar på 8 % på de större
enheterna och 15 % på de små enheterna då finns det
inte mycket att spela på, utan det är en utsvältning.
Likadant är det med chefstillsättning. I södra Sverige,
i Skåne och Blekinge, har vi 16 lagmanstjänster och
sex är inte besatta. Det är viktigt med ledarskap, det
har ju betonats i alla andra sammanhang.
Jag skulle också vilja ta upp detta att man delege-
rar till Domstolsverket att genomföra detta. Men vi
har vid flera tillfällen efterlyst möjligheter att följa
upp besluten. Kvaliteten i de små domstolarnas arbete
hade det varit synnerligen angeläget att följa upp.
Men vi har vid flera tillfällen tagit upp att det är näs-
tan omöjligt att följa upp ärendet, och det är det enda
instrument vi har, förutom att räkna pengar.

Anf. 213 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag tror nog att både Gunnel Wallin
och jag företräder medborgarna i vår roll som riks-
dagsledamöter på samma sätt. Jag vill inte på något
sätt göra det annorlunda än vad Gunnel Wallin fram-
håller.
Vad gäller Domstolsverkets roll är det precis som
jag sade i anförandet, att Domstolsverket har en ad-
ministrativ roll. Den tycker jag att man fullföljer.
Regeringen har delegerat till Domstolsverket att
sammanfatta det som man får in från organisationer-
na. Främst tycker jag att vi måste påpeka vikten av att
det är organisationerna själva - eftersom nu Dom-
stolsutredningen inte kunde komma fram till något
förslag - som genom olika projekt har möjligheter att
se förändringar. Domstolsverket får sammanfatta till
regeringen, har gjort så och kommer att göra så. Se-
dan kommer regeringen med beslutet och förslaget
till, som i det här fallet, en handlingsplan och ett
fortsatt reformarbete. Jag tycker att det är ett mycket
bra sätt att arbeta på. Jag tycker inte alls att Dom-
stolsverket går in på något felaktigt sätt, snarare
tvärtom använder sig regeringen av verket på ett bra
sätt.

Anf. 214 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Den sagan låter ju bra. Men om man
sitter i Domstolsverkets styrelse borde man vara mer
insatt i hur det egentligen fungerar. Det är så att man
kommer från Domstolsverket ut med ett färdigt för-
slag och presenterar det för chefen. Sedan ska man ta
ställning till det. Övrig personal informeras när det är
så gott som klart. Och det kallar inte jag demokrati.
Det är inte så jag vill att ett domstolsverk ska göra.
Vad har man för möjligheter när man åläggs en 15-
procentig besparing? Det enda som det inte går att
spara på är domartjänsterna, utan man får spara på all
övrig personal. Den kan då inte sköta arbetet. Det
finns alltså inga alternativ.

Anf. 215 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Gunnel Wallin påpekade tidigare i
en av sina repliker att hon ville att domstolsorganisa-
tionen skulle se ut precis som den gör i dag. Det
skulle inte ske några förändringar i organisationen,
om jag förstod det rätt.
Jag tycker inte att Gunnel Wallin ska säga att hon
representerar medborgare på det sätt som hon säger
här i kammaren. Jag har mött många medborgare som
tycker att det är bra att det blir en förändring i organi-
sationen, att det ska inrättas kvalitativa domstolar där
målhanteringen ska gå snabbt och att det skapas möj-
ligheter till specialisering när det gäller de specialfall
som är svåra att hantera.
Jag vill inte påstå att Gunnel Wallin har rätt i det
här fallet. Det är snarare tvärtom så att man efterlyser
förändringar.

Anf. 216 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiets representant gick in
med öppet sinne i Domstolsutredningen och var posi-
tiv till förändringar, men insåg att det inte gick att
arbeta eftersom det aldrig kom några kon-
sekvensanalyser av de tilltänkta förändringarna. Då
finns det inga förutsättningar för en ordentlig diskus-
sion.
Jag har två frågor till Ann-Marie Fagerström. Den
ena frågan är: Anser Ann-Marie Fagerström att det är
en acceptabel metod att reformarbetet styrs av tillfäl-
ligheter på det sätt som det gjorde i en tingsrätt nyli-
gen i Mellanskåne. En lagman i 50-årsåldern avled.
Han hade alltså några år kvar till pensionsåldern.
Konsekvensen blev att det ställdes krav på föränd-
ringar i den tingsrätten. Är det långsiktighet, stabilitet
över tiden och hög grad av konsekvens?
Så till nästa fråga. Flera domstolsrepresentanter
nu går ut i debattartiklar och argumenterar på ett sätt
som vi inte är vana vid. Det är naturligtvis bra att man
går ut och argumenterar, men man gör det på ett sätt
om gör att vi undrar: Hur står det till? Vi förstår att
det är många som mår väldigt dåligt.
Då vill jag fråga: Varför tror Ann-Marie Fager-
ström att domstolsrepresentanterna är så oroliga och
så upprörda? Begriper de inte själva sitt eget bästa?
Det är min fråga.

Anf. 217 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag ska svara på frågan hur man
upplever förändringar ute i organisationen. Jag har
också mött delade meningar om det. Det finns en viss
oro hos en del: Ska det hända någonting i min dom-
stol? Dessa ord har jag mött, det ska jag inte förneka.
Men jag ser det inte som ett problem på det sätt
som anförs här, snarare tvärtom. Det är som Miljö-
partiets representant sade, att det inte är fel med för-
ändringar. Det är precis som Kia Andreasson fram-
höll, att domarna är oavsättliga. Är det en förändring
på gång är det väl bättre att avvakta.
Det fall som Siw Persson tog upp var ju väldigt
olyckligt, men man får kanske titta på pensioneringar
i stället. Det är väl inte fel att man följer även den
utvecklingen och ser hur det ser ut där för att man ska
nå ett bra resultat.

Anf. 218 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Då uppfattade jag Ann-Marie Fager-
ström så att det, när rådmannen avled, inte var
olämpligt att det blev sådana konsekvenser. Ann-
Marie Fagerström håller ju med mig om att då brister
det i långsiktigheten och stabiliteten över tiden som är
så viktiga.
Jag vill också fråga: Är vi då överens om att när
domstolsrepresentanterna nu går ut i olika debattar-
tiklar och på annat sätt tar kontakt med oss i riksda-
gen rör det sig om en fullt berättigad oro? Inser man
att det i grunden finns en sådan oro att den stör det
dagliga arbetet och att detta långsiktigt faktiskt är ett
hot mot rättssäkerheten?

Anf. 219 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag vill inte uttala mig om det speci-
ella fallet, eftersom det var en så olycklig händelse.
Denna oro har funnits sedan 1995, sedan direkti-
ven gavs till Domstolsutredningen - det är jag också
medveten om. Jag vill påstå att den oron har lagts sig
till en del, och vi socialdemokrater kan se att det är på
det sättet.
Däremot är det självklart att det har betydelse att
denna skrivelse har kommit. Precis som jag tidigare
framhöll har skrivelsen en stor betydelse för hur det
kommer att se ut. Det är sådana besked som man har
efterlyst: Vad kommer att hända med min domstol?
Hur kommer det att se ut på min ort? Och hur kom-
mer det att se ut för mig som anställd? Det är precis
detta det handlar om och ingenting annat.
Därför är det bra att man nu har satt i gång, att
man har överlämnat skrivelsen och handlingsplanen
till riksdagen för debatt och ställningstagande och att
man fortsätter ett reformarbete som kommer under-
ifrån. Det har lugnat betydligt jämfört med hur det var
tidigare.

Anf. 220 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag bara göra en liten re-
flexion med anledning av replikskiftet med Gunnel
Wallin. Jag måste säga att jag och Gunnel Wallin
verkar leva i en helt annan värld än den som Ann-
Marie Fagerström lever i. Jag har nästan aldrig varit
med om så mycket kritik, bekymmer och elände som
jag möter inom domstolsvärlden i dag.
Domarna har ju av tradition legat väldigt lågt och
inte varit så kritiska. Men nu är de kritiska på ett sätt
som vi aldrig har sett till förne. Och den underliga
uppfattningen om att det är en underifrån kommande
verksamhet har jag inte märkt någonting av.
Men för att konkretisera detta lite grann har jag
här en skrivelse från Domstolsverket till domstolarna
från den 18 februari i år. Man skriver så här:
"I en skrivelse den 8 december informerades om
det pågående arbetet avseende domarbanan. Som
nämndes i skrivelsen har Domstolsverket (DV) för
avsikt att genomföra förslagen i promemorian 'En
domarbana i balans - några förslag'. Detta innebär att
verket kommer att ta ett centralt ansvar för lokalise-
ringen och finansieringen av fiskalsplatserna i under-
rätt. Enligt promemorian bör det avgörande för loka-
liseringen vara att domstolen har sådan storlek och
belägenhet att den är lämplig som utbildningsdom-
stol. Detta kommer att leda till en viss omfördelning
av platserna jämfört med i dag. Vidare kommer anta-
let adjunktionsplatser i överrätterna att minska som
en konsekvens av förlängningen av fiskalstiden i
underrätt."
Detta är väl ändå ett utomordentligt stort ingrepp
i domstolarnas värld!

Anf. 221 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag har sagt att Domstolsverkets roll
- delegerat från regeringen - har varit gå ut till re-
spektive domstolar och begära in förslag till föränd-
ringar där man ansett det vara lämpligt. Jag ser inte
denna skrivelse på samma sätt som Rolf Åbjörnsson
gör. Jag har hört uppläsningen, men jag skulle gärna
vilja fördjupa mig i texten så att jag verkligen kan ta
del av innehållet.
Såvitt jag kan förstå av uppläsningen ser jag inte
att det skulle bli svårare för domstolarna att hitta sin
organisation, utan jag ser det som ett redskap.

Anf. 222 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är ett redskap, säger Ann-Marie
Fagerström. Det är ju ett uttryck för att Domstolsver-
ket går in och bestämmer vilka domstolar som ska få
viss personal. Man kvalificerar den ena domstolen
framför den andra.
I andra sammanhang bestämmer Domstolsverket
att det ska finnas verksamhet vid olika kansliorter och
tingsställen. Man är över huvud taget ute och river
och sliter i domstolsväsendet. Jag förstår inte hur man
kan få det till att Domstolsverket är en harmlös orga-
nisation som bara servar domstolarna.

Anf. 223 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Domstolsverket har haft den rollen
att vara ett administrativt verktyg för regeringen i
dessa frågor, det har jag påpekat under hela mitt anfö-
rande och hela tiden som jag har stått i talarstolen.
Regeringen har också tydligt talat om vilka föränd-
ringar som ska ske och på vilket sätt man ska arbeta
fram dem. Sedan många år tillbaka har organisationen
getts möjlighet att själv vara med i det styrande arbe-
tet.
I och med att Domstolsverket har varit ett redskap
ser jag det inte som konstigt att man har gått ut och
fått domstolarna att inse vikten av en förändring som
de själva får vara med och påverka. De allra flesta
som jag har mött tycker att detta är positivt och har
efterlyst den handlingsplan som nu ligger på bordet.

Anf. 224 STURE ARNESSON (v):
Herr talman! Sedan lång tid har efterfrågats en re-
dovisning av det omfattande reformeringsarbete som
pågår inom domstolsväsendet i dag. I skrivelsen som
ligger på riksdagens bord redovisas detta arbete, och
Vänsterpartiet anser att det är mycket positivt att så
sker. En sådan redovisning är efterlängtad. Ett väl
fungerande domstolsväsende, där rättssäkerheten sätts
i främsta rummet, gynnar inte minst den lilla männi-
skan, varför vi är positivt inställda till de förslag som
nu redovisas.
Bland de viktigaste huvudingredienserna i ett väl-
fungerande domstolsväsende finns förstås rättssäker-
heten. Detta innebär att alla ska dömas lika, att förut-
sebarheten är tydlig och att tillgängligheten är god.
Den utvecklingsplan som nu presenteras är ett steg på
den vägen.
Domstolarna har en mycket viktig roll i ett demo-
kratiskt samhälle. De ska vara oavhängiga annan
maktutövning, samtidigt som de ska utöva sin egen
makt under lagarna. En förutsättning för att detta ska
fungera bra är att domstolarna har rimliga resurser för
vidareutbildning av sin personal och att domstolarnas
verksamhet renodlas. Domstolsväsendet måste vara
en attraktiv arbetsplats där personalen känner trygg-
het och kan utvecklas.
Utvecklingen inom lagstiftningen går mycket fort.
Internationaliseringen av rätten ställer nya krav på
personalen inom domstolarna. IT-utvecklingen för-
enklar mycket men kräver också utbildning för att
den ska kunna utnyttjas på rätt sätt. En förutsättning
för att uppnå detta är att vissa enheter förses med
gemensamma funktioner. Andra behöver slås sam-
man till gemensamma enheter. Skälet för detta är inte
minst att man måste ha en tillräckligt stark organisa-
tion för att kunna frikoppla personal för att delta i
vidareutbildning och liknande. Det är en såväl kost-
nadseffektiv som rättssäkerhetsutvecklande väg att
gå.
Denna utveckling är också bra för personalen, då
den syftar till att i högre utsträckning ta till vara och
utveckla deras kompetens. Exempelvis ska domstols-
sekreterarna i framtiden kunna erbjudas mer kvalifi-
cerade uppgifter. Vad gäller notarietjänsterna anser
Vänsterpartiet att dessa ska värnas. Vi välkomnar att
regeringen ska se över deras situation. Vi anser också
att villkoren för och inte minst rekryteringen av
nämndemän ska ses över - något som utlovas i den
skrivelse som vi har framför oss i dag.
Rekryteringen av domare ska breddas, så att även
andra karriärvägar än den klassiska domarbanan ska
finnas. Exempelvis ska advokater och åklagare kunna
komma i fråga för anställning. Vi anser att detta i
stort är positivt, men naturligtvis måste vi nämna
risken för att jävssituationer kan uppstå, och detta
måste vi ta på allvar.
Målet att öka antalet kvinnor som tjänstgör som
ordinarie domare och domstolschefer är mycket posi-
tivt. För oss inom Vänsterpartiet är det givetvis
mycket tillfredsställande att denna aspekt särskilt
belyses i skrivelsen och att man ser snedfördelningen
mellan män och kvinnor på högre poster som det
stora problem det är.
Så lite grann om det som har sagt av de borgerliga
företrädarna under debatten.
Jag själv bor i en kommun med 14 000 invånare.
Vi har ingen tingsrätt. Det går alldeles utmärkt. Om
några enstaka tingsrätter läggs ned hotar det inte,
enligt min uppfattning, rättssäkerheten. Närheten
finns där. Vi kommer att ha kansliorter, vi kommer
att ha tingsställen och vi har nämndemännen kvar.
Sedan tycker jag att det vore konstigt om dom-
stolarna skulle stå över allting annat. Även domsto-
larna måste iaktta budgetdisciplin, och det måste
finnas ett organ som ser till att de gör det.
Det finns en debattartikel i DN i dag, som ni sä-
kert har läst, där de borgerliga skriver om de små
tingsrätterna. Jag tycker faktiskt att det är ett väldigt
populistiskt debattinlägg; inte ett ord om rättssäker-
heten, om ensamma lagmän, om kompetens, om möj-
ligheten till specialiseringar eller om de rekryterings-
problem som en liten tingsrätt har.
Slutligen ber jag att få yrka bifall till justitieut-
skottets hemställan i dess helhet.

Anf. 225 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Jag vill göra klart att jag i mitt anfö-
rande har för avsikt att beröra avsnittet om regionala
projekt och Ljusdals tingsrätt. En bidragande orsak
till att jag tar upp denna fråga är att justitieministern i
ett svar på en fråga från mig sade att efter det att
riksdagen behandlat regeringens skrivelse Reforme-
ringen av domstolsväsendet - en handlingsplan
kommer regeringen att fatta beslut om verksamheten
vid Ljusdals tingsrätt. Detta för att riksdagen ska ges
möjlighet att spela en avgörande roll vid reformering-
en av tingsrättsorganisationen.
Jag hoppas då att man tar till sig vad jag säger, för
meningen är att riksdagen ska ha den avgörande rol-
len angående den framtida organisationen.
Det är inte min avsikt att motsätta mig några för-
ändringar inom domstolsväsendet. Självklart måste
nya tiders krav tillgodoses inom domstolarna. När
detta är sagt borde det vara lika obestritt att föränd-
ringarna görs med framförhållning, fasta principer
och beaktande av offentlig service. Tyvärr kan jag
inte se att det är fallet när det gäller Ljusdals tingsrätt.
Vad gäller långsiktighet och framförhållning i be-
sluten finns inget underlag att hämta i regeringens
skrivning. Är t.ex. både Hudiksvalls och Bollnäs
tingsrätter bärkraftiga domstolsenheter på lång sikt?
Innan denna fråga är besvarad borde inte beslut fattas
om framtiden för verksamheten vid Ljusdals tingsrätt.
Herr talman! Som jag ser det finns det två alter-
nativ. Det första alternativet skulle vara att de bägge
tingsrätterna på sikt är bärkraftiga domstolsenheter
och under överskådlig tid ska bestå. Det kan då vara
en mening med att lägga samman Ljusdals och Hu-
diksvalls tingsrätter för att skapa två jämnstarka en-
heter inom Hälsingland.
Det andra alternativet faller tillbaka på vad rege-
ringen har sagt i årets budgetproposition, att det i en
region kan vara lämpligt att bedriva verksamhet i
flera domstolar med en gemensam domkrets, alterna-
tiv att där målunderlaget är alltför litet för att skapa
bärkraftiga domstolsenheter behov föreligger av att
sammanlägga domstolar.
I det fall då Hälsingland skulle vara en domkrets,
eller endast ha en tingsrätt, blir situationen en helt
annan än om Hälsingland skulle ha två domstolsen-
heter. Då skulle Bollnäs tingsrätt, som är den större
domstolen, vara mer naturlig att utveckla. Den är mer
centralt belägen. Det finns bättre kommunikationer än
i Ljusdals kommun. Den är också att föredra ur åkla-
garsynpunkt.
Hudiksvalls tingsrätt kan, i alla fall delar av den, i
det scenariot tänkas ingå i en domkrets med Sunds-
valls tingsrätt.
Domstolsverket föreslår i en skrivelse till rege-
ringen den 7 december 1999 att Ljusdals tingsrätt
läggs samman med Bollnäs tingsrätt. Även Riksåkla-
garen har tillstyrkt Domstolsverkets förslag och sam-
tidigt föreslagit en större konstellation av tingsrätter-
na i regionen.
Herr talman! Varför har då regeringen och ut-
skottet inte följt Domstolsverkets remissyttrande? I
utskottets bedömning anför man att behovet av lokal
förankring och det geografiska förhållandena har
beaktats av regeringen. Man anser därför att Ljusdals
tingsrätt ska läggas samman med Hudiksvalls tings-
rätt.
Vad detta bygger på är synnerligen svårt att förstå.
Justitieministern har i ett frågesvar till mig den
25 maj anfört att vid en uppvaktning av företrädare
för Ljusdals kommun och av nämndemannaförening-
en har dessa framfört att medborgarna i Ljusdal före-
drar en sammanläggning med Hudiksvalls tingsrätt.
Detta bygger tydligen utskottet sitt ställningstagande
på.
Under gårdagen hade jag kontakt med kommunal-
rådet i Ljusdal, som var närvarande vid uppvaktning-
en. Han förstår inte varifrån dessa synpunkter kom-
mer. Inga enkäter som skulle kunna bekräfta Ljus-
dalsmedborgarnas uppfattning har genomförts. Inga
synpunkter från andra delar av Ljusdals kommun,
t.ex. Järvsö, har framkommit. Kommunalrådet po-
ängterade att han varken har tagit ställning för Hu-
diksvall eller Bollnäs.
Vad gäller synpunkter från Ljusdals tingsrätt går
det att läsa följande i Domstolsverkets skrivelse på
s. 5: Även om det inte varit utslagsgivande för verkets
ställningstagande kan också noteras att domstolssek-
reterarna i Ljusdals tingsrätt har uttalat att de föredrar
att få sin arbetsplats i Bollnäs om tingsrätten inte får
vara kvar. Underlaget för regeringens ställningsta-
gande, att Hudiksvalls och Ljusdals tingsrätter bör
läggas samman med kansliort i Hudiksvall, är milt
sagt bristfälligt.
Jag har i min inledning poängterat att justitiemi-
nistern skriver att riksdagen ska ges möjlighet att
spela en avgörande roll vid reformeringen av tings-
rättsorganisationen. Jag välkomnar verkligen den här
skrivelsen, men med anledning av vad jag har anfört
nu borde det innebära att regeringen återkommer till
riksdagen med ett långsiktigt och väl genomarbetat
förslag om den framtida domstolsverksamheten i
Hälsingland. Tills detta är gjort bör inte några organi-
satoriska förändringar av tingsrättsorganisationen i
Hälsingland genomföras.
Herr talman! Med detta korta anförande yrkar jag
bifall reservationerna 1 och 3.

Anf. 226 WILLY SÖDERDAHL (v):
Herr talman! Jag ska också tala om det som i skri-
velsen benämns regionala projekt, nämligen den del
som avser Blekinge. Jag har motionerat i samband
med skrivelsen och står bakom det som jag har skrivit
i denna motion, men för tids vinnande har jag inget
yrkande.
Motionen går ut på att man vid lokalisering av de
tingsrätter som blir kvar ska ta fler hänsyn än bara de
som påkallas av domstolens egna prioriteringar. Jag
har ingen anledning att betvivla att Domstolsverket
har gjort en riktig bedömning när det gäller lokalise-
ringsorter, med de har naturligtvis gjort bedömningen
utifrån sina behov och önskemål. När jag som all-
mänpolitiker eller medborgare ska göra samma be-
dömning väger jag ju också in andra faktorer.
Vi talar ofta om utlokaliseringar från storstadsre-
gionerna för att hela landet ska utvecklas. De här
utlokaliseringarna gör man trots att det kan medföra
vissa olägenheter för myndigheten eller dess anställ-
da. De har andra förtjänster. Ett sådant exempel är
lokaliseringen av Statens sjöhistoriska museer och
dess ledning till Karlskrona. Det är ett sådan beslut
som jag välkomnar.
Samma argument borde kunna gälla ute i regio-
nerna och länen. Även där kan det finnas anledning
att sprida verksamheterna. När företagen väljer loka-
liseringsort kan vi erbjuda regionalpolitiska medel för
att få en önskvärd spridning. I övrigt varken kan eller
ska vi styra lokaliseringen så länge bestämmelserna
följs. Om vissa delar inom regionen och länet har en
positiv utveckling med allt vad det för med sig så kan
man i alla fall ifrågasätta om det behövs ytterligare
tillskott i form av statlig verksamhet.
Herr talman! Det jag önskar är att de goda skäl
som Domstolsverket angivit ställs mot de goda skäl
som finns för att sprida lokalisering av statlig verk
och myndigheter för att hela regionen, eller hela länet
ska utvecklas.

Anf. 227 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! Ljusdals tingsrätt och dess vara eller
inte vara har vid flera tillfällen utretts. Vid två tillfäl-
len under de senaste 20 åren har förslag lagts fram om
nedläggning av den relativt lilla tingsrätten. Vid båda
tillfällena har en lokal opinion, en landskapsopinion,
en länsopinion, och många ledamöter i den här kam-
maren argumenterat för att tingsrätten ska få vara
kvar. Regeringen har också vid två tillfällen beslutat
att tingsrätten ska få leva vidare.
Den här gången har den lagman som är verksam
vid Ljusdals tingsrätt, en mycket energisk och flitig
lagman, konstaterat att antalet ärenden inte räcker till
för en hel lagmanstjänst. Han har själv rekommende-
rat nedläggning av tingsrätten. Han har gått till Dom-
stolsverket och lagt fram ett förslag om var Ljusdals
tingsrätt ska inlemmas. Domstolsverket har behandlat
detta och lagt fram förslag om att tingsrätten ska
inlemmas i Bollnäs tingsrätt.
De lokala och regionala politikerna har än en
gång, för tredje gången, engagerat sig för Ljusdals
tingsrätts bibehållande. Men den här gången räcker
inte argumenten till. Det är sakligt säkerställt att an-
talet ärenden vid tingsrätten inte klarar av att fylla en
hel lagmanstjänst, och då måste regeringen vidta
åtgärder.
Regeringen har också i en skrivelse fattat beslut
om att inlemma tingsrätten i Hudiksvalls tingsrätt,
och det av mycket starka skäl. Det polisiära samar-
betet i norra Hälsingland med dess 70 000 invånare
har existerat i över hundra år. Kronofogden jobbar i
samma område. Åklagarmyndigheten har också job-
bat tillsammans inom det området i många årtionden.
Också sjukvårdsorganisationen är sådan. Skattemyn-
digheten jobbar så, dvs. horisontellt i norra Hälsing-
land och södra Hälsingland.
Enda chansen att två tingsrätter ska kunna överle-
va i Hälsingland är att Ljusdals verksamhet övergår
till Hudiksvall och att Bollnäs får ha kvar sin status
som södra Hälsinglands tingsrätt. Det är ändå lång-
siktigt svårt att motivera två tingsrätter på 145 000
invånare.
Därför delar jag inte riktigt Patrik Norinders åsikt
att allting ska vara status quo i avvaktan på en större
organisatorisk utredning. Jag tycker att det nu är dags
att fatta beslut. Vi har gjort allt vi har kunnat för att
behålla Ljusdals tingsrätt, men då t.o.m. lagmannen
menar att möjligheten att ha den kvar är liten anser
jag att det här är ett klokt beslut.
Jag tycker att utskottet har en bra skrivning.
"Utskottet konstaterar att de nu redovisade för-
ändringarna inte innebär något avsteg från de riktlin-
jer som sedan länge gäller i fråga om tingsrättsorgani-
sationen."
Det har jag accepterat efter att ha jobbat hårt i
månader för bibehållande av Ljusdals tingsrätt.

Anf. 228 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Jag delar Kenth Högströms analys
av Ljusdals tingsrätt, nämligen att det kanske är svårt
att upprätthålla verksamheten med så få ärenden.
Men Kenth Högström säger ju själv att det på lång
sikt kan vara svårt att upprätthålla två tingsrätter i
Hälsingland. Och det är just min poäng, att vi måste
analysera om vi på lång sikt kan upprätthålla två
tingsrätter i Hälsingland eller inte. Om vi inte kan det
är det bättre att förstärka Bollnäs tingsrätt med Ljus-
dals verksamhet nu på en gång för att få en bärkraftig
tingsrätt i Hälsingland, så att vi kan behålla en tings-
rätt i Hälsingland och så att vi kan ge medborgarna
den service som behövs. Risken är annars att Hudiks-
valls tingsrätt läggs samman med Sundsvalls tings-
rätt, och Bollnäs går så att säga ned mot Gävle. Då
har vi ingen fungerande tingsrätt kvar i Hälsingland.
Bollnäs tingsrätt är den största tingsrätten i Hälsing-
land. Och med förstärkningen av Ljusdal kan den på
lång sikt bli bärkraftig. Jag tror att vi kan vara över-
ens om det, när Kenth Högström själv säger att han
på lång sikt inte tror att man kan ha två tingsrätter.
Jag skulle önska att vi kunde ha det. Jag delar nämli-
gen den uppfattning som Anders G Högmark och
andra har att de små tingsrätterna är betydelsefulla.
Men regeringen har inte gjort en lånsiktig analys av
problematiken. Och det är därför som jag tycker att vi
nu ska lugna oss och låta regeringen återkomma, så
får vi se hur vi ska organisera tingsrätterna i Häl-
singland på lång sikt.

Anf. 229 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! 70 000-80 000 invånare är i dag till-
räckligt för att bära ett tingsrättsfögderi. Det är dess-
utom så att justitieministern själv i flera sammanhang
då jag har talat med henne ändå har haft en stark
känsla för de mindre tingsrätterna. De mindre tings-
rätterna har en otrolig förmåga att fånga upp den
lokala horisontens händelser och skeenden. De har
människokännedomen, och de har ett samarbete på
lagmansnivå med åklagare och med polisiär verk-
samhet på ett helt annat sätt än en tingsrätt som job-
bar över ett större distrikt. Eftersom polisen, åklagar-
väsende, domarväsende och kronofogden, för att ta
några exempel, dessutom sedan 100 år har jobbat
tillsammans i norra Hälsingland - Nordanstig, Hu-
diksvall, Ljusdal - har man en god kännedom om
varandra. Just nu känns det som om 70 000 invånare
räcker för en tingsrättsorganisation. Och då ska na-
turligtvis Ljusdals tingsrätt inlemmas i Hudiksvall.
Den fara som Patrik Norinder ser på sikt, att det
skulle bli en ny förändring, att Bollnäs tingsrätt skulle
överföras till Gävle tingsrätt eller Hudiksvalls tings-
rätt till Sundsvalls tingsrätt, kräver helt andra organi-
satoriska förändringar. I det senare fallet skulle det
t.o.m. krävas en länsförändring. Då skulle alltså Väs-
ternorrlands län ta hand om nordöstra Gävleborg med
stora konsekvenser för sjukvårdsorganisationen och
för rader av andra organisationer. Och det finns, såvitt
jag vet, ingen minister som ännu har föreslagit någon
länsförändring, inte den nuvarande socialdemokratis-
ka regeringen, inte den föregående och inte den bor-
gerliga regeringen. Jag tror därför att det är ett
skräckscenario, Patrik Norinder.
Jag tror att vi ska vara glada över att vi nu får två
likvärdiga tingsrätter som har någorlunda överlev-
nadschans och i stället rikta in krafterna på att försöka
stärka de riktigt små tingsrätterna, t.ex. tingsrätten i
Sveg som har utomordentligt svårt att med sin be-
folkning hävda sitt fögderi.

Anf. 230 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Jag vet inte om Kenth Högström
själv tänker på vad han säger. Men han säger att det i
dag är tillräckligt. Kenth Högström säger också att
det känns som om det räcker. Och det är just långsik-
tigheten som det handlar om. Det kan hända att un-
derlaget räcker i dag. Men räcker underlaget i morgon
för två tingsrätter? Det är det som är det stora pro-
blemet, och det är det som behöver analyseras.
Jag tror att det vore av stor vikt att regeringen
lugnar sig lite med sitt ställningstagande när det gäller
Ljusdals tingsrätt och återkommer även till riksdagen
med ett förslag till hur man ska organisera domstol-
sväsendet i Hälsingland.

Anf. 231 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ska läsa högt ur utskottets skriv-
ning på s. 8:
"Som utskottet ser det har behovet av lokal för-
ankring liksom de geografiska förhållandena på re-
spektive ort beaktats av regeringen."
Detta sägs alltså med anledning av de föreslagna
förändringarna.
Utskottet skriver vidare:
"Utskottet har alltså ingen erinran mot regering-
ens bedömningar i fråga om de aktuella domstolar-
na."
Såvitt jag förstår är det de tre som nu föreslås bli
nedlagda och inlemmas i någon annan.
Utskottet skriver också:
"När det gäller Falköpings tingsrätt finns ännu
inget förslag, och utskottet anser att riksdagen inte
bör uttala sig i frågan nu. Utskottet föreslår att riks-
dagen avslår motionerna Ju26, Ju32, Ju33 och Ju34."
Men man hänvisar också till vidare översyner.
Såvitt jag förstår har frågan om tingsrätterna utretts
vid flera tillfällen. Bl.a. min utskottsgruppsordförande
Göran Magnusson har haft en lång och stor utredning
om tingsrätternas framtid. Och jag litar på att utskot-
tet kommer att bevaka precis de synpunkter som
Patrik Norinder och jag är överens om, nämligen att
hitta en långsiktig överlevnad för de tingsrätter som
ska vara kvar. En tingsrätt som har flera kommuner
som bevakningsområde har inte bara ett starkt sym-
bolvärde, utan den stärker det polisiära arbetet, den
stärker åklagarnas arbete, den stärker kronofogdarnas
arbete, och den stärker hela det politiska och civila
samhället. Tingsrätterna ska alltså vara kvar. Frågan
är bara var gränsen går för den ekonomiska överlev-
naden. Och än har vi inte sett några tecken på att det
scenario som Patrik Norinder nu målar upp skulle
kunna bli verklighet. Men om det kan vi väl fortsätta
diskussionen inte bara i denna kammare.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 13 juni.)

11 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 1999/2000:107 Avgifterna
för insättningsgarantin och investerarskyddet
m.m.
1999/2000:Fi53 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

med anledning av prop. 1999/2000:117 Lag om kvali-
ficerade elektroniska signaturer, m.m.
1999/2000:T30 av Per-Richard Molén m.fl. (m)
1999/2000:T31 av Eva Arvidsson (s)

Trafikutskottets betänkande
1999/2000:TU9 Ett informationssamhälle för alla

Utbildningsutskottets betänkande
1999/2000:UbU17 Forskning för framtiden - en ny
organisation för forskningsfinansiering

Näringsutskottets betänkanden
1999/2000:NU17 Vissa organisationsfrågor inom
näringspolitiken
1999/2000:NU12 Ny naturgaslag

Justitieutskottets betänkande
1999/2000:JuU23 Brottsoffer

Finansutskottets betänkande
1999/2000:FiU29 Utvecklingen inom den kommu-
nala sektorn

12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 8 juni

1999/2000:1090 av Magnus Jacobsson (kd) till stats-
rådet Britta Lejon
Religionsfriheten i Sverige
1999/2000:1091 av Magnus Jacobsson (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Jämställdheten och invandrarkvinnorna
1999/2000:1092 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Bekämpningsmedel i lantbruket
1999/2000:1093 av Tasso Stafilidis (v) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
World Pride 2000
1999/2000:1094 av Maud Ekendahl (m) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Narkotikafrågor inför Sveriges EU-ordförandeskap
1999/2000:1095 av Magda Ayoub (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Kontrolluppgifter på taxikvitto
1999/2000:1096 av Inger Strömbom (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Lagen om ledigt för att starta eget

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 13 juni.

13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 8 juni

1999/2000:892 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Att inrätta ny lärlingsutbildning
1999/2000:938 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Felaktig placering i särskolan
1999/2000:939 av Anders Sjölund (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Betyg före årskurs 8
1999/2000:940 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran (kd) till statsrådet Ingegerd Wärnersson
Rätt betyg utan kostnad
1999/2000:975 av Eva Arvidsson (s) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Översyn av dispensreglerna för gymnasiet
1999/2000:982 av Margareta Viklund (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Könsmönster på dagis
1999/2000:987 av Inger Davidson (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Samordning mellan utbildnings- och kulturanslag
1999/2000:994 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till utrikesminister Anna Lindh
Människosmuggling
1999/2000:998 av Göran Norlander (s) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Den kvalificerade förberedande musikutbildningen
1999/2000:1004 av Ulla-Britt Hagström (kd) till
statsrådet Ingegerd Wärnersson
Kommunernas bidrag till fristående skolor
1999/2000:1008 av Inger Davidson (kd) till justitie-
minister Laila Freivalds
Rättsregler vid adoption
1999/2000:1009 av Rolf Gunnarsson (m) till justitie-
minister Laila Freivalds
Situationen för polisen
1999/2000:1018 av Ewa Larsson (mp) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Samisk självförvaltning av kulturarvet i Sverige
1999/2000:1028 av Holger Gustafsson (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Människohandel
1999/2000:1031 av Ragnwi Marcelind (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Länspolisstyrelsernas framtida mandat
1999/2000:1032 av Kjell Eldensjö (kd) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Villkorlig dom med samhällstjänst
1999/2000:1037 av Margareta Viklund (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Unga flickors situation i rättssammanhang
1999/2000:1046 av Desirée Pethrus Engström (kd)
till statsminister Göran Persson
Ensamståendes adoptionsrätt
1999/2000:1047 av Inger Strömbom (kd) till justitie-
minister Laila Freivalds
Åtgärder mot annonsskojare
1999/2000:1048 av Willy Söderdahl (v) till justitie-
minister Laila Freivalds
Friköp av historiska arrenden
1999/2000:1049 av Jan-Evert Rådhström (m) till
justitieminister Laila Freivalds
Uppdrag till Rikspolisstyrelsen
1999/2000:1052 av Gun Hellsvik (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Nationella insatsstyrkan
1999/2000:1056 av Håkan Juholt (s) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Hemutrustningslån till nya svenskar
1999/2000:1057 av Ann-Marie Fagerström (s) till
statsrådet Lars-Erik Lövdén
Hemutrustningslån till nya svenskar
1999/2000:1061 av Karin Falkmer (m) till statsrådet
Mona Sahlin
NUTEK och projekt för entreprenörskap
1999/2000:1081 av Sten Tolgfors (m) till vice stats-
minister Lena Hjelm-Wallén
Kinas hot mot Taiwan

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 13 juni.

14 § Kammaren åtskildes kl. 20.47.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 29 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 70 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 146 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 183 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen
kl. 17.00,
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 18.00 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.