Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1999/2000:120
Onsdagen den 31 maj
Kl. 09.00 - 14.15
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
---------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 25 maj.
2 § Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen
Talmannen anmälde att Helena Höij (kd) den 1
juli skulle återta sin plats i riksdagen varigenom upp-
draget som ersättare skulle upphöra för Desirée
Pethrus-Engström.
3 § Beslut om utskottsärenden som slutdebatte-
rats den 30 maj.
SfU8 Vissa frågor om det nya pensionssystemet
Mom. 1 (beredningen av det nya pensionssystemet)
1. utskottet
2. res. 1 (v, mp)
Votering:
251 för utskottet
42 för res. 1
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 69 m, 34 kd, 15 c, 13 fp
För res. 1: 26 v, 1 kd, 15 mp
Frånvarande: 11 s, 13 m, 17 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Mom. 2 (pensionsgrundande belopp för barnår)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
251 för utskottet
42 för res. 2
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 69 m, 35 kd, 15 c, 12 fp
För res. 2: 26 v, 1 fp, 15 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 11 s, 13 m, 17 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Mom. 3-8
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SfU13 Efterlevandepensioner och efterlevandestöd
till barn
Mom. 1 (grundtrygghetssystem m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
279 för utskottet
15 för res. 1
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 70 m, 25 v, 36 kd, 15 c, 13 fp
För res. 1: 15 mp
Frånvarande: 11 s, 12 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Mom. 3 (omställningsperiodens längd)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
131 för utskottet
102 för res. 4
61 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 10 m, 1 kd
För res. 4: 3 m, 26 v, 35 kd, 11 c, 12 fp, 15 mp
Avstod: 56 m, 4 c, 1 fp
Frånvarande: 11 s, 13 m, 17 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Roy Hansson och Anna Lilliehöök (båda m) anmälde
att de avsett att avstå från att rösta men markerats ha
röstat ja.
Leif Carlson (m) anmälde att han avsett att avstå från
att rösta men markerats ha röstat nej.
Birgitta Sellén (c) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 5 (inkomstprövning av änkepension)
1. utskottet
2. res. 6 (fp, m, kd)
Votering:
174 för utskottet
120 för res. 6
1 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 26 v, 14 c, 14 mp
För res. 6: 70 m, 36 kd, 1 c, 13 fp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 11 s, 12 m, 17 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SfU12 Vissa socialförsäkringsfrågor
Mom. 2 (rätt till sjukpenning för personer som saknar
anställning)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.
Mom. 3 (beräkning av sjukpenninggrundande in-
komst)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
223 för utskottet
70 för res. 2
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 1 m, 26 v, 33 kd, 15 c, 13 fp, 15
mp
För res. 2: 69 m, 1 kd
Frånvarande: 11 s, 12 m, 17 v, 8 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Margit Gennser (m) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
TU10 Villkoren för järnvägstrafiken på den fasta
förbindelsen över Öresund m.m.
Mom. 1 (järnvägsavgifterna)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (c, kd)
Förberedande votering:
73 för res. 1
53 för res. 2
169 avstod
54 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
171 för utskottet
70 för res. 1
54 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 26 v, 13 fp, 12 mp
För res. 1: 70 m
Avstod: 36 kd, 15 c, 3 mp
Frånvarande: 11 s, 12 m, 17 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Mom. 2-4
Kammaren biföll utskottets hemställan.
TU11 Ändrad verksamhetsform för SJ m.m.
Mom. 1 (villkoren för att bedriva järnvägstrafik på
statens spåranläggningar)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
268 för utskottet
26 för res. 1
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 70 m, 36 kd, 15 c, 12 fp, 15 mp
För res. 1: 26 v
Frånvarande: 11 s, 12 m, 17 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 1 mp
Mom. 2 (fullständig avreglering av den svenska järn-
vägstrafiken)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, fp)
3. res. 3 (c)
Förberedande votering:
124 för res. 2
15 för res. 3
155 avstod
55 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Carina Moberg (s) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Huvudvotering:
161 för utskottet
118 för res. 2
16 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 26 v, 15 mp
För res. 2: 70 m, 35 kd, 13 fp
Avstod: 1 kd, 15 c
Frånvarande: 11 s, 12 m, 17 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Mom. 3 (bolagisering av SJ)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
266 för utskottet
26 för res. 4
2 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 70 m, 35 kd, 14 c, 13 fp, 14 mp
För res. 4: 26 v
Avstod: 1 kd, 1 mp
Frånvarande: 11 s, 12 m, 17 v, 6 kd, 4 c, 4 fp, 1 mp
Mom. 10 (handlingsprogrammet i övrigt)
1. utskottet
2. res. 9 (c, m, kd, fp)
3. res. 10 (v)
Förberedande votering:
135 för res. 9
26 för res. 10
134 avstod
54 frånvarande
Kammaren biträdde res. 9.
Huvudvotering:
160 för utskottet
134 för res. 9
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 25 v, 15 mp
För res. 9: 70 m, 36 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 11 s, 12 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
TU12 Ändring i lagen om radiokommunikation
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 9.22 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 9.30 då
dagens debatt skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 9.30.
4 § Nationell handlingsplan för handikappoli-
tiken
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1999/2000:SfU14
Nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop.
1999/2000:79).
Anf. 1 LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! Det här betänkandet omfattar dels re-
geringens förslag till nationell handlingsplan för han-
dikappolitiken, dels hela 53 motioner som på olika
sätt behandlar funktionshindrades livssituation.
De flesta motionerna gäller inte målen för handi-
kappolitiken utan i första hand frågor som rör olika
former av stöd till funktionshindrade. Från moderat
sida har vi reservationer som gäller förändringar i
reglerna för assistansersättningen, avskaffande av
monopolet på hjälpmedelssidan, funktionshindrades
rätt att välja skola, bättre samordning av rehabilite-
ringsinsatser, reguljär textning av Sveriges Televi-
sions program, synskadades rätt till ledsagarservice,
förändringar av bilstödet, nya regler för bostadsan-
passning och rättvisare stöd till handikapporganisa-
tionerna m.fl.
Jag står, fru talman, naturligtvis bakom alla de re-
servationer som vi har avgivit i utskottet, men för att
vinna tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vationerna nr 5 och 32.
De övergripande nationella målen för handikap-
politiken är viktiga men inte speciellt kontroversiella.
Samtliga partier ställer upp på de mål som anges i
propositionen, dvs.
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund
- att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i olika åldrar blir delaktiga i sam-
hällslivet och
- att jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och poj-
kar liksom kvinnor och män med funktionshinder
kan förverkligas.
När man läser socialutskottets betänkande kan
man konstatera att de skillnader som finns mellan
partierna framför allt gäller medlen att nå dessa mål.
Ett genomgående tema i propositionen är att Sve-
rige redan i dag har en modern och bra lagstiftning på
handikappområdet, men att det brister i tillämpningen
och att det saknas sanktioner mot de myndigheter
m.m. som inte tillämpar de bestämmelser som gäller.
Från moderat sida delar vi uppfattningen att man
kan nå långt i anpassning av såväl offentliga miljöer
och bostäder som kollektivtrafik genom relativt enkla
åtgärder och genom en striktare tillämpning av redan
gällande lagstiftning. Men enligt vår uppfattning
räcker det inte med mer strikta regler, bättre kontroll
och nya sanktionsmöjligheter för att funktionshindra-
de ska kunna integreras i samhällslivets olika delar.
Det krävs framför allt en förändrad attityd, såväl från
politiken och från de myndigheter som handhar han-
dikappärenden som bland allmänheten. Vi vill ge de
funktionshindrade större möjligheter att påverka sin
egen situation bl.a. genom ökad valfrihet, avreglering
av monopol och avskaffande av hämmande byråkrati.
Men vi vill också öka det direkta ekonomiska stödet
till sådana insatser som underlättar för funktionshind-
rade att delta i samhällslivet.
Regeringen hänvisar i propositionen till några
länder som från olika utgångspunkter och med olika
förutsättningar kommit längre än vårt land när det
gäller integrationen av funktionshindrade i samhället.
Gemensamt för de länder man hänvisar till - Storbri-
tannien, Australien, Sydafrika och framför allt För-
enta Staterna - är att man i dessa länder valt en helt
annan väg än den som traditionellt gäller i vårt land.
Det gäller framför allt lagstiftningen i Förenta Stater-
na. Man har där ställt den enskildes rättigheter i cent-
rum. Genom en civilrättslig lagstiftning har man de
facto gjort att det kostar att diskriminera funktions-
hindrade.
De kommuner, varuhus, butiker, restauranger,
museer, biografer, bussbolag etc. som inte lever upp
till de krav lagstiftaren ställer riskerar utöver kostna-
derna för anpassningen av sina lokaler m.m. att dess-
utom få betala skadestånd till dem som drabbas.
Samma gäller om funktionshindrade diskrimineras på
arbetsmarknaden. Domstolarnas utslag får dessutom
en prejudicerande effekt, vilket innebär att andra
funktionshindrade i samma situation drar nytta av
domstolarnas utslag.
Denna lagstiftning, som i USA benämns Ameri-
cans with Disabilities Act, har varit framgångsrik och
ses som ett föredöme i hela världen i dag. På kort tid
har offentliga miljöer blivit tillgängliga för funktions-
hindrade. Dessutom har antalet funktionshindrade i
arbetslivet ökat dramatiskt. Genom ADA har männi-
skor med olika former av funktionshinder börjat att
bli betraktade som den resurs de är, som kunder,
resenärer och anställda. Lagstiftningen har därmed
inte bara blivit ett medel att ta bort diskriminerande
hinder utan också ett medel att förändra attityder.
Från moderat sida vill vi röra oss i riktning mot en
sådan lagstiftning, som garanterar de funktionshind-
rades rättigheter och inte i första hand är inriktad på
att styra hur dessa rättigheter ska tillgodoses. Den
principiella skillnaden mellan oss och majoriteten
syns tydligast i vår reservation om s.k. domstolstrots.
Regeringen och majoriteten föreslår att kommunerna
ska kunna åläggas viten, dvs. att betala böter till sta-
ten, för sådant domstolstrots. Från vår sida vill vi i
stället att kommunerna ska åläggas att betala den
funktionshindrades kostnader för det stöd och den
service som han eller hon har rätt till enligt länsrät-
tens dom, oavsett om insatsen tillhandahålls av kom-
munen, landstinget eller någon annan.
Av erfarenhet vet vi att det inte alltid är med öp-
pet sinne kommunerna följer länsrätternas utslag,
även om relativt få kommuner ägnar sig åt direkt
domstolstrots. Många funktionshindrade kan vittna
om svårigheterna att få ett fungerande samarbete med
kommunernas och landstingens handläggare, i syn-
nerhet efter en tvist som måste lösas av länsrätten.
Möjligheten att få sina rättigheter tillgodosedda av
någon annan än kommunen, på kommunens bekost-
nad, skulle stärka den enskilde funktionshindrades
integritet och valfrihet.
Fru talman! Den handikappreform som den bor-
gerliga regeringen genomförde i mitten av 90-talet
byggde på samma grundsyn. Makten flyttades från de
politiska sammanträdesrummen och de kommunala
handläggarna till de enskilda funktionshindrade.
Reformen innebar för många en revolution och
skapade bättre förutsättningar för människor med
funktionshinder att delta i samhällslivet. Men steg för
steg har den socialdemokratiska regeringen urholkat
den här valfrihetsreformen. Det första steget var att
föra över en del av ansvaret från staten till kommu-
nerna, vilket har inneburit att det har uppstått en kon-
flikt mellan kommunala och statliga uppgifter. Vi har
därför föreslagit att hela det ekonomiska ansvaret för
assistansersättningen ska återgå till staten. Vi vill
också att de funktionshindrades valfrihet ska främjas
genom att utbudet av tekniska hjälpmedel kan till-
handahållas av fler än det faktiska monopol som
kommuner och landsting i dag har på hjälpmedelsom-
rådet.
Nuvarande system har, som alla monopol, lett till
långa väntetider och dessutom ett onödigt begränsat
urval av hjälpmedel. Mer resurser löser inte dessa
grundläggande problem. Vi vill i stället ha en avmo-
nopolisering av hjälpmedelshanteringen. De som har
rätt till hjälpmedel ska också tillförsäkras rätten att
själva få införskaffa de hjälpmedel de behöver med
ekonomiskt stöd från det allmänna - kommunen eller
landstinget. Hjälpmedelsgarantin ska också omfatta
statliga anslag för hjälpmedel, t.ex. bilstödet. En
sådan reform skulle medföra en ökad konkurrens som
inte bara främjar den enskildes valfrihet utan också
skulle stimulera utvecklingen av nya hjälpmedel. Vi
vill, fru talman, att beslut om hjälpmedel ska kunna
överklagas.
Fru talman! Möjligheten att välja skola är viktig
för alla elever, men alldeles särskilt för barn och
ungdomar med funktionshinder. Rätten för funktions-
hindrade barn att välja en integrerad undervisning i en
skola på hemorten är lika viktig men inte viktigare än
rätten att välja att gå i en skola som är utformad för
att tillgodose särskilda behov. Vi moderater ser be-
slutet att lägga ned Ekeskolan i Örebro - en special-
skola för multihandikappade barn - som ett lågvat-
tenmärke när det gäller synen på elevers och deras
föräldrars rätt att välja skola.
Barn som är trygga i specialskolan och som ut-
vecklas på ett positivt sätt måste ha möjlighet att även
i framtiden välja denna skolform. Specialskolor ska
även i framtiden vara ett alternativ för de elever som
anser att dessa skolor bättre kan tillgodose deras sär-
skilda behov.
Fru talman! Svensk handikappolitik bygger alltför
mycket på att politiker och myndigheter inte bara ska
definiera och reglera de handikappades rättigheter,
politiker och myndigheter ska också bestämma hur
behoven bäst kan tillgodoses. Andra myndigheter ska
övervaka och kontrollera att man lever upp till be-
stämmelserna.
Utrymmet för den enskildes eget val är begränsat.
I det hänseendet kan man säga att funktionshindrade
är dubbelt handikappade. Utöver det beroende de har
genom sitt funktionshinder blir de också beroende av
politiska beslut och myndigheters prioriteringar. Från
moderat sida vill vi steg för steg öka de funktions-
hindrades oberoende genom att avveckla monopolen
och skapa valfrihet om medlen för att förverkliga
dessa människors integration i samhället.
Detta, fru talman, var innehållet i våra reservatio-
ner.
(Applåder)
Anf. 2 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd):
Fru talman! En högtidlig känsla infann sig ome-
delbart när jag började läsa propositionen Från pati-
ent till medborgare - en nationell handlingsplan för
handikappolitiken. Regeringen slår an tonen på första
sidan: Tillgänglighet för alla i vårt samhälle. Äntligen
ska det hända saker!
Jag gick sedan vidare i den spännande läsningen.
Men vad händer? Jo, ett så att säga avspännande drag
infinner sig, dvs. varje påpekande av hinder i till-
gänglighet följs av förslag om utredning med åtgärd
om kanske tio år. Det kanske är rätt sätt om man inte
avser att driva på utvecklingen, men regeringen har ju
sanktionspiskan.
Tro nu inte annat än att jag är glad över hand-
lingsprogrammet. Det var bara det att texten väckte
en sådan förväntan. Jag förstår rörelsen Independent
Living, som jag tidigare tyckte framstod som aggres-
siv. Rörelsen startade som en medborgarrättsrörelse i
USA. Tillgängligheten i samhället är ju grunden för
medborgarrätten. Tillgänglighet och bemötande är de
två viktiga ledorden i handlingsplanen. Det är rätt och
bra!
Reliefen blir ofantlig när man betänker att första
beslutet om handikappanpassning av kollektivtrafiken
fattades år 1979 - för 21 år sedan. Vad har hänt sedan
dess? Inte så mycket. Osökt kommer jag att tänka på
dålig barnuppfostran. Man ställer upp en massa reg-
ler, men ingen gör något för att följa dem.
Kristdemokraterna menar att ett statligt, ekono-
miskt stöd för tillgänglighetsåtgärder bör utgå åt-
minstone initialt, t.ex. fram till år 2005. Det skulle
öka takten betydligt i åtgärderna. I detta syfte har vi
även föreslagit ett ökat anslag till handikappanpass-
ning av föreningsdrivna samlingslokaler.
Kunskaperna om de handikappades villkor och
behov har försämrats det senaste årtiondet och före-
faller faktiskt nu bristfälliga av mycket att döma i
samhället, framför allt bland de yrkesgrupper som har
inflytande över byggprocessen. En orsak är att det
inte finns någon egentlig utbildning i handikappkun-
skap i utbildningen för arkitekter och byggnadsin-
genjörer. Vi menar att det är otillräckligt att regering-
en låter Högskoleverket endast se över innehållet i
utbildningen. Vi menar att kursplanerna ska utvidgas
så att de även omfattar handikappkunskap.
Även här i riksdagshuset har uppmärksammats
hinder i tillgängligheten. En särskild grupp har bildats
inom riksdagens förvaltning för att kartlägga och
förbättra tillgängligheten.
Jag har förmånen att ingå i ett handikappnätverk
med riksdagsledamöter från varje parti i riksdagen.
Nätverkets uppgift är att sprida kunskap i riksdagen
om olika aspekter på handikapp. En motion från detta
nätverk ligger till grund för utskottets tillkännagivan-
de om generell lagstiftning mot diskriminering - där
även funktionshindrade inräknas.
En grupp som har fått erfara brister i tillgänglighet
och bemötande är studerande på högskolenivå. De får
ägna mycket tid och kraft åt att planera och samordna
sin dag, utöver att handikappet kan göra att studeran-
det tar längre tid. Ett mycket stort problem är den
dåliga flexibiliteten i färdtjänsten. Samma erfarenhet
har drabbat föräldrar till funktionshindrade barn i
förskola och grundskola. På högskolan finns en han-
dikapphandläggare som är till stor hjälp. Motsvarande
finns inte på grundskolenivå. Föräldrar till funktions-
hindrade barn behöver en kurator med en samordnan-
de uppgift.
Det finns endast föga undersökt om dessa föräld-
rars situation. RBU har gjort en studie, Livsvillkors-
projektet, där det framkommer att många av föräld-
rarna upplever samhället som en motpart och kon-
trollerande instans. Byråkratiskt krångel förekommer
alltför ofta. Trots den ibland formella och omständli-
ga handläggningen blir många av kommunens och
försäkringskassans beslut felaktiga. Det finns en
tendens till en alltför byråkratisk syn på behov av
djupt mänsklig natur.
Hälsoproblem hos föräldrarna är ofta återkom-
mande. Dessutom inverkar oro för barnet samt ilska
och maktlöshet vid kontakter med myndigheter.
Många blir mycket nedstämda av att alltid behöva
tala om barnets problem och svårigheter, när de i
själva verket gläds åt barnen.
Kristdemokraterna har därför motionerat om bätt-
re samhällsstöd för föräldrarna. Jag yrkar därför bifall
till reservation nr 3.
Jag yrkar även bifall till reservation 33. Elever i
gymnasiesärskolan är inte som elever i gymnasie-
skolan berättigade till studiehjälp. För elever i särvux
finns det inget studiestöd från den 1 juli 2001. Krist-
demokraterna vill betona att människor med funk-
tionshinder ska ha lika möjligheter och samma rätt till
utbildning med hög kvalitet som övriga medborgare.
Det är den studerandes intresse och inte utbildnings-
form eller tillgång till stöd som ska styra den stude-
randes val. Möjligheterna till studiefinansiering bör
vara lika oavsett handikapp.
Lagen om särskilt stöd, LSS, tolkas och tillämpas
olika. Det ger besynnerliga effekter. 40 000 personer,
eller fler, får inte insatser enligt LSS trots att de anses
vara berättigade till det och trots att statsbidrag utgår
till kommunerna. Många funktionshindrade har fått
sin rätt till personlig assistans omprövad. 65-
årsgränsen för personlig assistans ska försvinna, har
regeringen aviserat. Men vad händer med dem som
fyller 65 år i år?
Okunnighet finns i kommuner om hur LSS ska
tillämpas. Bristande förståelse för funktionshindret är
vanligt. Det gäller även psykiskt funktionshindrade.
Kristdemokraterna anser att det är nödvändigt att
Socialstyrelsen snarast tar fram kriterier för bedöm-
ning av stöd till psykiskt funktionshindrade. De om-
fattas till stor del inte av LSS i dag. Det bör i lagen
tillföras några ord i uppräkningen av grundläggande
behov, nämligen: hjälp med aktivering och motiva-
tion. Detta skulle göra att de psykiskt funktionshind-
rade i större utsträckning även kunde få del av LSS.
För närvarande ställs det större krav på omvård-
nadsbehov när det gäller funktionshindrade barn för
att få personlig assistans. Man menar att skolan ska
hålla med assistent. Kristdemokraterna menar att
samma person bör kunna vara assistent både hemma
och i skolan om det anses önskvärt. Utskottet förut-
sätter att så kan vara fallet men exempel finns på att
det inte går till så.
Kristdemokraterna vill också avskaffa schabloni-
seringen av assistansersättningen och ersätta den med
en förenklad återredovisning, enligt förslag som han-
dikapporganisationer har lagt fram.
Vidare råder det oklarhet om hjälpmedel. Det har
hänt att kommunen tagit tillbaka hjälpmedel om bru-
karen flyttar till privat boende. Kommunen anser det
vara ett hjälpmedel för vården, inte för brukaren.
Särskilt har detta drabbat brukarkollektiv.
Många har klagat på hjälpmedlen. Det är för dyrt
och man får vänta länge. Man tycker sig inte få vad
man behöver. Ofta gäller det hörhjälpmedel. Bedöm-
ning, tillgång och kostnad skiljer orättvist mellan
landsting eller mellan kommuner. Ofta behöver funk-
tionshindrade insatser inom olika områden. Det med-
för flera system med högkostnadsskydd. Vi kristde-
mokrater har motionerat om en utredning av de funk-
tionshindrades ekonomiska situation. Glädjande nog
har utskottet kommit till samma resultat.
En utredning pågår om sanktioner vid kommunalt
domstolstrots. Regeringen lyfte ut frågan om sank-
tionsmöjlighet vid beslutat men inte verkställt stöd
för funktionshindrade enligt socialtjänstlagen eller
LSS. Lagutskottet avstyrkte förslaget av olika skäl.
Kristdemokraterna ansåg i det läget att en dålig lag
inte var att föredra.
Utskottet säger nu att den här lagen ska genomgå
förnyad prövning när den fullständiga utredningen är
klar. De erfarenheter som vinns efterhand ska tas till
vara. Kristdemokraterna delar uppfattningen att det är
oerhört angeläget att få till stånd sanktionsmöjlighe-
ter, varför vi godtar förslaget eftersom det förhopp-
ningsvis snart kan prövas ånyo.
Inte i någon annan fråga har jag mött så mycket
klagomål som i frågan om färdtjänsten. Resorna
måste planeras väl. Spontanutflykter går det inte att
ordna. Resorna tar lång tid på grund av samåkning.
Det drabbar studenter som pendlar - det blir svårt
med extralektioner. Det drabbar också människor i
arbete som måste avstå från spontant umgänge. För-
seningar i färdtjänsten ger problem med arbetsgiva-
ren. Antalet resor är för litet. Speciella behov vid
transport går det inte att tillgodose. Det finns heller
ingen att klaga hos.
En utredning pågår men saken hastar, anser Krist-
demokraterna. Kanske är det rentav bättre att ge stöd
till förbättringar av tillgängligheten i kollektivtrafi-
ken.
Jag är också ersättare i miljö- och jordbruksut-
skottet. Många företag skickar till mig bokslut och
sina miljöredovisningar. Nu ser jag fram emot att få
många tillgänglighets- och bemötanderedovisningar.
Givetvis står jag bakom våra reservationer men
jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 3
och 33.
(Applåder)
Anf. 3 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 1, 7 och 38 men självfallet står jag
bakom övriga reservationer där Centerpartiet före-
kommer.
När familjen Bertén från Luleå nyligen vid RBU:s
kongress beskrev sin situation, när funktionshindrade
ungdomar känner sig diskriminerade i skolan, i ar-
betslivet och på fritiden och när funktionshindrade,
anhöriga och representanter för handikapporganisa-
tioner vittnar om hur man kan bli bemött av myndig-
hetsföreträdare, ja, då känns det tungt. Att vi inte har
kommit längre!
Välfärdslandet Sverige fungerar inte för alla, långt
därifrån. Brist på kunskaper, attityder och begränsade
resurser kan möjligen vara förklaringar men definitivt
inget försvar. Vi har långt kvar tills vi nått målet om
ett samhälle tillgängligt för alla där självklarheter,
t.ex. att personer med funktionshinder är medborgare
med samma rättigheter och skyldigheter som andra
medborgare, också blir självklarheter. Eller, som
DHR:s förbundsordförande uttrycker det: "Ses vi som
fördyrande element i samhället eller som fullvärdiga
medborgare - det är detta det handlar om."
Det behövs en målmedveten politik - att vi går
från ord till handling, att vi lyssnar på och för en
dialog med de funktionshindrade och deras organisa-
tioner och med anhöriga och personal. Mina nio år
som ordförande i det kommunala handikapprådet
hemma i Falun har lärt mig mycket och gett insikter.
Regeringens handlingsplan är ganska allmänt
hållen, utredande och i vissa delar alltför begränsande
och snäv. Det är ändå - det ska också sägas - ett
viktigt steg i rätt riktning som tas. Utskottsbehand-
lingen har också till någon del skärpt förslagen. Det
gäller då en utvidgning av diskrimineringslagstift-
ningen, sanktionsfrågorna, den samlade ekonomiska
situationen för funktionshindrade och handikappor-
ganisationernas ekonomiska stöd. Tillkännagivandena
är motiverade.
Vi i Centerpartiet har i hela 22 reservationer redo-
visat vilka ytterligare åtgärder som vi själva, eller
tillsammans med andra partier, vill se. Det är förslag
av mer principiell karaktär där vi skiljer oss i synsätt
från regeringen och förslag där vi har mer bråttom än
regeringen med att få fram lösningar på problemen.
Fru talman! Centerpartiet vill bygga ett samhälle
för alla där alla medborgare behandlas med respekt
och ges likvärdiga möjligheter. Människor med funk-
tionshinder ska kunna verka i samhället som aktiva
medborgare, dvs. de ska ha möjligheter till arbete,
utbildning och en varierande rik fritid och ha möjlig-
heter att delta i samhällsdebatten på samma villkor
som alla andra. De ska även ges möjligheter till den
valfrihet som vi andra har. Medborgarperspektivet är
för oss en självklarhet.
I sina förslag till nationella mål utgår regeringen,
tycker vi, alltför ensidigt från ett samhällsperspektiv,
inte från ett perspektiv där den enskilde sätts i cent-
rum. Vi föreslår därför ytterligare ett nationellt mål
om ett samhälle där varje människa har makt över sitt
eget liv och där var och en har möjlighet att verka
efter individuella förutsättningar.
Lika möjligheter kan dock inte enbart skapas ge-
nom målformuleringar, utan det krävs en förstärkt
lagstiftning och en förstärkt och från regeringen fri-
stående ombudsmannafunktion. Assistansreformen
har varit den kanske viktigaste insatsen för funktions-
hindrade under det senaste decenniet. Den är mycket
viktig att värna. Självklart ska den som erhållit assi-
stans före 65 års ålder få behålla den. Trots vad som
nu sägs från regeringspartiets företrädare och ut-
skottsmajoriteten känner jag mig inte riktigt säker på
den här punkten förrän beslutet är taget.
Centerpartiet anser vidare, precis som jag uppfat-
tade Afasiförbundets och Demensförbundets repre-
sentanter vid socialutskottets offentliga utfrågning, att
handlingsplanen alltför ensidigt behandlar förhållan-
dena för människor med fysiska funktionshinder och
hur tillgängligheten ska öka i den fysiska miljön. Jag
har även hört samma kritik från företrädare för män-
niskor med psykiska funktionshinder. Detta är, enligt
vår uppfattning, en brist som bör rättas till. Vi anser
att handikapplanen tydligare och mer uttalat även ska
omfatta människor med dolda funktionshinder.
Att kunna förflytta sig är livskvalitet, och bilen är
en stor frihet. Bilstödet måste förbättras och vänteti-
derna för beslut kortas. Även färdtjänsten har på sina
håll långa väntetider och brister. Detta ska vi inte
acceptera om vi vill fokusera den enskildes möjlig-
heter att delta i samhället på lika villkor som alla
andra.
Informationstekniken kan användas för att höja
livskvaliteten hos människor. I Hjälpmedelsinstitutets
regi pågår många intressanta projekt. Centerpartiet
bejakar teknikutvecklingen och understryker att IT-
samhället måste göras rejält tillgängligt för funk-
tionshindrade. Vi driver också på för en snabbare
utbyggnad av telemedicinen, vilket gör vården mer
tillgänglig för fler och skapar bättre möjligheter för
konsultation och fortbildning. Vi vill från Centerpar-
tiet ha en digital allemansrätt för att IT-samhället ska
ge alla de möjligheter som det har förutsättningar att
ge.
Fru talman! Långa väntetider för att erhålla
hjälpmedel eller att få dem reparerade innebär svårig-
heter för funktionshindrade att verka i samhället på
lika villkor som andra. Centerpartiet förordar, liksom
flera partier, att en hjälpmedelsgaranti införs.
Många äldre köar inom sjukvården för att få sina
behandlingsbara funktionshinder åtgärdade. Dessa
funktionsnedsättningar är ett hinder för ett normalt
liv. Köerna inom sjukvården för t.ex. åldersbetingade
funktionshinder som grå starr, nedsatt hörsel eller
förslitningsskador bidrar till minskad livskvalitet och
stora kostnader för samhället.
Centerpartiet anser att hälso- och sjukvården be-
höver mera resurser. Vi har också aktivt bidragit till
att så blir fallet, nu senast genom att sammanlagt 8
miljarder kronor tillförs vården och omsorgen 2000-
2004, som ett resultat av Centerpartiets och Socialde-
mokraternas försvarsuppgörelse. Viktiga satsningar
kommer på primärvården, medicinska insatser hos
äldre och psykiatrin, där psykiskt funktionshindrade
speciellt tas fram. Tillgänglighet och mångfald är
också ett mycket viktigt område. Jag menar att detta
är insatser som betyder mycket för grupper i samhäl-
let som ofta är i behov av vårdinsatser, och dit hör
funktionshindrade.
Centerpartiet anser dessutom i likhet med flera
partier, dessvärre inte regeringspartiet, att det behövs
en ny vårdgaranti.
Funktionshindrade har, generellt, svårare än andra
att komma ut i arbete. Vi anser att arbetshandikappa-
de måste tillförsäkras rätten till ett aktivt arbetsliv.
Med en decentraliserad arbetsmarknadspolitik ökar vi
möjligheterna till lokala lösningar i samråd med den
enskilde. Vi måste tro på allas förmåga och vilja att
arbeta eller studera, och arbetslinjen måste gälla
framför passiva bidrag. Trots detta erbjuds i dag
många ungdomar förtidspension innan andra vägar är
prövade. Det är enligt vår uppfattning helt oaccepta-
belt. Ungdomshandikapprörelsen har med rätta reage-
rat, och åtgärder krävs. Förtidspensionering av unga
ska på alla sätt undvikas. Funktionshindrades skol-
gång kommer min kollega Sofia Jonsson att beröra
senare i debatten.
Fru talman! Likvärdiga möjligheter att följa och
medverka i den offentliga debatten är en viktig de-
mokratifråga. Det gäller bl.a. personer med syn- och
hörselnedsättningar. Vi anser att radio- och TV-
sändningar ska vara tillgängliga även för dem som
har begränsningar i syn eller hörsel. Den digitala
tekniken gör det möjligt att införa nya tjänster. Detta
är rimliga krav som ska ställas på berörda företag.
Tillgängliga mötesplatser är en viktig del för att
funktionshindrade ska ha samma möjligheter som
andra att delta i möten och sammankomster. De all-
männa samlingslokalerna måste därför göras mer
tillgängliga. Det gäller inte minst de föreningsdrivna
samlingslokalerna, som i dag erbjuder ca 3 000 mö-
teslokaler runtom i landet. Jag och Centerpartiet anser
att staten aktivt bör stödja upprustningar som gör
samlingslokalerna mer tillgängliga. De 15 miljoner
kronor som i dag finns budgeterade är helt otillräck-
ligt. Vi måste satsa mer resurser på och se över stödet
till samlingslokaler ur handikappsynpunkt. Jag be-
vistade i helgen Bygdegårdarnas Riksförbunds för-
bundsstämma, som i år var förlagd till Rättvik i Da-
larna. De uttalade sig mycket starkt i den riktning
som jag talar för. Även tillgängligheten till vallokaler,
Riksdagshuset och andra "demokratiska hus" är na-
turligtvis viktig, liksom till lokaler allmänt.
Fru talman! Jag har nu redovisat Centerpartiets
syn på och förslag till förbättringar av handikappla-
nen. Oavsett utgång i voteringarna kommer vi från
Centerpartiet att jobba för att en rad ytterligare åtgär-
der målmedvetet, konsekvent och steg för steg ska tas
så att välfärdslandet Sverige verkligen också fungerar
för alla.
Anf. 4 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Regeringens proposition innehåller
positiva inslag, men uppfyller inte kravet på en offen-
siv handikappolitik. Det finns risk för att de vackra
orden och målformuleringarna kommer att grusas av
verkligheten. Tillgänglighetsfrågorna är i och för sig
väl framlyfta och en rad åtgärder föreslås, men det
finns för mycket "bör" och för lite "skall" i proposi-
tionen.
Vi välkomnar de förbättringar som gjorts av soci-
alutskottet och som också innebär att Folkpartiet har
fått några av sina yrkanden tillstyrkta eller tillgodo-
sedda. Det gäller bl.a. sanktionsmöjligheterna, för-
tydligande av insatserna råd och stöd och utredningen
om de funktionshindrades ekonomiska situation.
Fru talman! Funktionshinder är en ojämlikhet som
beror på slumpen, olycka eller sjukdom. Hur funk-
tionshindret påverkar den enskildes möjligheter att
fungera beror i hög grad på hur samhället organiseras.
Människor med funktionshinder drabbas många
gånger på ett fullständigt oacceptabelt sätt av problem
och orättvisor i vardagslivet som en följd av sitt
funktionshinder och av att det i samhället inte tas
hänsyn till deras funktionshinder. Integritet, självbe-
stämmande och delaktighet blir inte mindre viktigt
för att man råkar ha en funktionsnedsättning. Sverige
har fortfarande mycket att göra för att undanröja
sådana hinder. Sverige har legat långt framme inter-
nationellt sett i arbetet med handikappfrågor, men har
under 1990-talet blivet förbigånget av flera andra
länder.
Utgångspunkten för en liberal politik är alla män-
niskors lika värde och lika rätt. Därför var Folkpartiet
pådrivande när det gällde den handikappreform som
genomfördes när Bengt Westerberg var socialminister
och som helt har förändrat livssituationen för dem
som är allra svårast funktionshindrade. Tyvärr har
denna reform försämrats under de socialdemokratiska
regeringsperioderna, och vi anser att det är dags att
återställa den i sin ursprungliga form. Folkpartiet har
i sitt förslag till vårbudget också anslagit pengar för
detta.
Schablonersättningen och kommunernas ansvar
för de första 20 timmarna är för oss viktiga återställa-
re. Att den funktionshindrade får behålla den person-
liga assistenten efter 65 års ålder är också något vi
länge har kämpat för och som vi också har anslagit
pengar för i budgeten.
Fru talman! Det behövs verkligen en tillgänglig-
hetsreform, en reform av samma dignitet som assi-
stansreformen. Regeringens proposition är som jag
tidigare sagt bra på att lyfta fram det som behöver
göras, men tidsaspekten är för lång och inga pengar
avsätts för att driva på. Folkpartiet står fortfarande
fast vid ansvars- och finansieringsprincipen, men om
Sverige ska återta något av sin position när det gäller
handikappolitiken anser vi att stimulansmedel måste
avsättas för att få i gång processen - detta inte minst
med tanke på många kommuners besvärliga ekono-
miska situation.
Folkpartiet är berett att prioritera tillgängligheten
för funktionshindrade, och vi avsätter därför 5 miljar-
der kronor under de närmaste åren för att det verkli-
gen också ska hända något. För Folkpartiet är en
tillgänglighetsreform en nödvändig del av helheten.
En sådan är också nödvändig för att funktionshindra-
de aktivt ska kunna fungera på arbetsmarknaden. Vår
vision är att funktionshinder inte ska behöva innebära
en mängd handikapp för den enskilde. Med en till-
gänglighetsreform kan de funktionshindrades liv-
skvalitet och frihet kraftigt öka. Det är en fråga om
människosyn ifall man är beredd att göra det eller
inte.
Fru talman! Att bli diskriminerad är att få sin vär-
dighet kränkt. Folkpartiet vill förbjuda diskriminering
i grundlagen. Det finns två grundläggande konventio-
ner om mänskliga rättigheter: konventionen om eko-
nomiska, sociala och kulturella rättigheter samt kon-
ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Konventionerna bygger på förklaringen om de
mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s general-
församling den 10 december 1948. Alla människor är
födda fria och lika i värde och rättigheter.
I socialutskottets betänkande föreslås att Diskri-
mineringsutredningens uppdrag bör utvidgas till att
avse frågan om tillgänglighet för funktionshindrade i
vid bemärkelse, och det är ett steg framåt i förhållan-
de till propositionen. Folkpartiet har dock ett annat
förslag. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande
fri- och rättigheter finns även två bestämmelser om
diskrimineringsförbud, nämligen 15 § om etniska
minoriteter och 16 § om könsdiskriminering. Här
anser Folkpartiet att 2 kap. bör utökas med förbund
mot diskriminering av funktionshindrade. Med ett
sådant tillägg får funktionshindrade möjlighet att göra
sin sak gällande i svensk domstol.
Fru talman! Den 1 januari 1998 ändrades reglerna
om överklagande av beslut om bistånd enligt social-
tjänstlagen. Endast vissa beslut om bistånd kan nume-
ra överklagas genom s.k. förvaltningsbesvär. Övriga
beslut kan överklagas genom den för den enskilde
mindre förmånliga laglighetsprövningen. I praktiken
har detta inneburit att den enskilde funktionshindrade
i större utsträckning än tidigare måste förlita sig på
kommunens goda vilja för att få stöd för andra insat-
ser än dem som räknas upp i 6 § socialtjänstlagen,
såsom t.ex. ledsagning och avlösning. Förändringarna
har visat sig ge en försämrad rättstrygghet för den
enskilde. Detta finner vi oacceptabelt och möjlighe-
terna till överklagande måste återställas.
Fru talman! Det förekommer också flera fall där
kommuner inte verkställer domstolarnas domar. Det
är ett flagrant övergrepp mot de medborgerliga rättig-
heter som slagits fast i lag av riksdagen. Därför väl-
komnar vi att det nu äntligen föreslås att länsstyrel-
serna ska få förelägga en kommun eller ett landsting
vid vite att följa en lagakraftvunnen dom.
Regeringen drar i sin proposition den viktiga slut-
satsen att det finns brister i rehabiliterings- och habi-
literingsbehovet och att många områden bör utvecklas
ytterligare. Det är därför anmärkningsvärt att rege-
ringen i ett så viktigt dokument som denna proposi-
tion endast lyfter fram behovet av tidigt insatta åtgär-
der för barn och ungdomar. Behovet av tidigt insatta
åtgärder ska gälla oavsett ålder. Rehabiliteringen
måste också ses i ett livslångt perspektiv och inte bara
som en insats för yrkesverksamma eller för dem som
kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet.
Utskottets majoritet hänvisar till den kommande
nationella handlingsplanen för utveckling och förny-
else av sjukvården med en förhoppning om att den
ska lösa problemen. Vi anser dock att Socialstyrel-
sens uppdrag om en kartläggning av på vilket sätt
landstingets barn- och ungdomshabilitering är till-
gängliga för barn och ungdomar också ska innefatta
ett uppdrag att kartlägga de vuxnas behov.
Fru talman! Tekniska hjälpmedel kan bidra till att
omgivningen inte längre blir ett problem för den som
har ett funktionshinder. Funktionshindret leder inte
längre till ett handikapp. Det är också viktigt med en
hög kvalitet i hjälmedelsförskrivningen. Den enskilde
måste få sitt hjälpmedel anpassat individuellt och
också få hjälp med att rätt använda det. När förskriv-
ningen sprids ut på för många personer finns det en
risk för att kvaliteten sjunker.
I stora delar av landet bygger landsting och kom-
muner upp parallella organisationer för hjälpmedel.
Detta är slöseri med kompetens och resurser. Vänteti-
derna är också ett stort problem för dem som behöver
ett hjälpmedel. Man ska inte behöva vänta i månader.
Enkla hjälpmedel ska man kunna få direkt och komp-
licerade hjälpmedel inom tre månader. Därför föreslår
Folkpartiet att den vårdgaranti som vi kämpar för på
sjukvårdsområdet även ska omfatta tekniska hjälp-
medel.
Fru talman! Regeringen klargör i sin proposition
att man betraktar Handikappombudsmannen som en
central, statlig förvaltningsmyndighet när man säger:
"En central statlig myndighet bör ges en samordnan-
de, stödjande och rådgivande roll i arbetet för att göra
samhället tillgängligt."
Enligt regeringens bedömning är Handikappom-
budsmannen en lämplig myndighet för dessa uppgif-
ter. Vi anser att ett nationellt tillgänglighetscentrum
kan behövas, men det skulle kunna placeras hos t.ex.
Hjälpmedelsinstitutet. Folkpartiet anser att Handi-
kappombudsmannen ska vara fristående från rege-
ringen och i stället underställas riksdagen. Vi tycker
att de s.k. Parisprinciperna är riktiga. Om Sverige ska
följa de uttalanden som gjorts i Parisprinciperna kan
Handikappombudsmannen inte vara annat än en från
den verkställande makten fristående institution som
med stöd av lag har att bevaka funktionshindrades
intressen.
Fru talman! Bidragen till handikapporganisatio-
nerna fyller en stor funktion i vårt samhälle, dels för
att stödja arbetet inom handikapporganisationerna för
medlemmarnas bästa, dels för att i hela samhället
sprida den kunskap som de besitter. Vi anser att det
nya förslaget till bidrag till handikapporganisationer-
na har flera brister. Det kommer att gynna stora orga-
nisationer på bekostnad av små som kan komma att
drabbas hårt.
Vi vänder oss också mot det nya systemet, att So-
cialstyrelsen ensam ska fatta beslut om bidragen. Det
står klart att regeringen önskar skapa mer lätthanterli-
ga organisationer med det här förslaget eftersom det
kommer att leda till färre handikapporganisationer. Vi
avvisar regeringens centralisering av stödet till handi-
kapporganisationernas och vi anser att regeringen bör
riva upp förordningen.
Fru talman! I mitt anförande har jag hunnit beröra
bara några av våra 25 reservationer. Övriga reserva-
tioner kommer att tas upp av andra företrädare för
Folkpartiet senare under debatten.
Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer som
jag har skrivit under, men yrkar nu bifall endast till
reservation nr 13 vid mom. 13 och reservation 49 vid
mom. 45.
Anf. 5 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
tacka fru talman för ett gott samarbete och ett gott
kamratskap under alla dessa år, eftersom det här är
min sista debatt här i riksdagen, åtminstone under den
här mandatperioden. Tack så mycket.
Fru talman! "Hinder för funktionshindrades rätt
att delta fullt ut i samhället ska rivas." Så står det i
regeringsförklaringen inför detta riksmöte. Den na-
tionella handlingsplanen, som riksdagen ska besluta
om inom några timmar, utgör ett viktig steg i detta
arbete.
Detta är inte bara den viktigaste reformen den här
mandatperioden utan en av de mest angelägna refor-
mer som vi haft att behandla på flera mandatperioder.
Det handlar ytterst om demokrati och människors lika
värde. Det handlar om att gå från de vackra orden i
högtidstalen till praktisk handling som syns i funk-
tionshindrade människors vardag.
Enligt handlingsplanen är de nationella målen:
· en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
· att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhället, och
· att jämlika levnadsvillkor för flickor och pojkar,
kvinnor och män uppnås.
Det är när vi tar det steget, att inte bara prata utan
att också göra något, som den politiska skiljelinjen i
den här kammaren blir så tydlig. Moderaterna mönst-
rar ut sig från gemenskapen till skillnad från vad Lars
Elinderson sade. Den som betvivlar detta kan läsa
reservation nr 11.
Moderaterna vill inte ha krav på att fastighetsäga-
re ska anpassa sina lokaler. Man vill inte har krav på
handeln att göra butikerna tillgängliga. Man vill inte
ha krav på trafikföretagen att göra tåg, bussar och
flygplan tillgängliga. Till detta kan vi lägga Modera-
ternas nej till att stödja den lag som nu är i kraft och
som förbjuder diskriminering av funktionshindrade i
arbetslivet.
Moderaterna väljer arbetsgivarnas, fastighetsägar-
nas och trafikföretagens intressen framför människor
med funktionshinder. Detta är upprörande och uppse-
endeväckande. När det gäller att gå från ord till hand-
ling, när det gäller att ta beslut som är uppfordrande,
då blir den moderata politiken ett tydligt redskap för
arbetsgivare, för ägarmakt och för kapitalintressen
mot omsorgen om de funktionshindrades intressen
och möjligheter.
Jag vill gärna korrigera Lars Elinderson på en
punkt. Ekeskolan i Örebro har inte lagts ned och
kommer inte att läggas ned. Det är fler elever än
någonsin som söker sig dit nu. Skolan kommer att ha
fler elever i höst än tidigare. Skoldelen kommer att
vara kvar enligt denna kammares beslut, och stödet
till de kommunala skolorna och deras möjligheter att
på hemmaplan stödja funktionshindrade elever kom-
mer att utvecklas.
Fru talman! Den moderna svenska handikappoli-
tiken har på många sätt sina rötter i 60-talets jämlik-
hetsträvanden. Tidigare var det en fråga för den en-
skilde och dennes omgivning att möta de hinder i
tillvaron som funktionshinder innebär. Välgörenhet
och institutioner var tillsammans med anhörigas in-
satser det som fanns att tillgå. Men under 60-talet
skedde en omsvängning som i stället gradvis tog sikte
på ett synsätt där miljön och samhällets utformning
skulle förändras.
1972 skriver HCK, Handikappförbundens Cen-
tralkommitté följande: "Handikapp är i stor utsträck-
ning en följd av samhällets brister. Därför kan handi-
kapp elimineras. Det gör man genom att förändra
samhället." Denna beskrivning gjorde handikappfrå-
gorna långt mer politiska än de var tidigare.
Sedan dess har många viktiga steg tagits för att
göra samhället mer jämlikt och skapa bättre förutsätt-
ningar för delaktighet för människor med funktions-
hinder. Hela tiden har en otålig handikapprörelse varit
inspiratör och pådrivare.
Jag ska inte göra någon omfattande uppräkning av
varje steg i utvecklingen, men ändå notera att handi-
kappreformen från 1994 har inneburit stora förbätt-
ringar för en grupp människor med omfattande funk-
tionshinder. Den initierades av den dåvarande social-
demokratiska regeringen och den dåvarande biträ-
dande socialministern Bengt Lindqvist 1989. Jag har
noterat att Bengt sitter på läktare och lyssnar på den
här debatten.
Sedan genomfördes reformen med Bengt Wester-
berg i Folkpartiet som socialminister. Jag vill i det
sammanhanget ytterligare korrigera det som har sagts
här tidigare. Lagen om assistansersättning har inte
urholkats. I dag har fler människor assistansersätt-
ning, och de som har assistansersättning har det fler
timmar än någonsin tidigare.
Fru talman! Jag vill också passa på att nämna
FN:s standardregler i det här sammanhanget - ett
väldigt viktigt dokument som Bengt Lindkvist har
stor del i och som bl.a. Sverige har förbundit sig att
följa.
Fru talman! I Handikappombudsmannens sjätte
rapport till regeringen står bl.a. följande:
"Otillgänglighet leder till att den demokratiska arenan
blir förbehållen den som inte har ett funktionshinder."
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi ser hinder i
tillgängligheten som demokratiproblem och att det
handlar om mänskliga rättigheter, därför att brister i
tillgänglighet och bemötande handlar till mindre del
om lagstiftning och ekonomiska resurser och mer om
attityder och fördomar. Ser vi det som ett demokrati-
problem, står det också över vanliga diskussioner om
vad som ska prioriteras.
De mål som riksdagen inom kort kommer att fast-
ställa och som jag tidigare redogjort för är alltså:
· en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
· att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhällslivet, och
· att jämlika levnadsvillkor för flickor och pojkar,
kvinnor och män uppnås.
Har vi dessa mål framför ögonen, blir det natur-
ligtvis självklart att man inte får diskriminera, att
arbetsgivare ska behandla människor med funktions-
hinder på samma sätt som andra arbetstagare, att
skolorna är tillgängliga, att man kan tillgodogöra sig
programmen i radio och TV, att lokaler dit människor
går är tillgängliga, att handeln är tillgänglig vad gäller
både lokaler och information om varor, priser och
kvalitet, osv.
Herr talman! Jag ska nu något kommentera de
tillkännagivanden som utskottet gör.
Den nationella handlingsplanen för handikappoli-
tiken är ett mycket omfattande aktstycke. Den fångar
ett mycket brett spektrum av handikappområdet. Den
har också till stora delar karaktären av inriktning och
målsättningar. På några punkter innehåller planen
skarpa förslag, på andra anger den mål med avisering
om kommande förslag. Utskottet har funnit att det är
värdefullt att på några områden komplettera och för-
tydliga planen med ytterligare konkreta och skarpa
åtgärder.
Det är väldigt glädjande att ett enigt utskott nu be-
ställer en utredning om funktionshindrades ekono-
miska situation. Det är angeläget att se hur ekonomin
faktiskt ser ut för den enskilda människan med funk-
tionshinder, men också att ta reda på vilka faktorer
som styr och hur dessa faktorer är riktade till varand-
ra. Hur väger avgifter och kostnader förknippade med
funktionshindret jämfört med inkomsterna? Är det
rimligt att människor med medfödda eller förvärvade
funktionshinder tvingas att leva på förtidspension
hela livet? Och om inget annat finns att tillgå - räcker
då den nuvarande nivån?
Vad kan ytterligare göras för att förbättra möjlig-
heterna till arbete och egen inkomst för människor
med funktionshinder? Det är en viktig kunskap att ta
fram för att kunna gå vidare med så effektiva instru-
ment som möjligt.
Utskottet anser att det är utmärkt att det nu utreds
hur diskriminering i näringsverksamhet ska elimine-
ras. Men vi anser också att diskriminering i vid me-
ning måste utredas. Det handlar om på vilket sätt man
med aktiva informationsinsatser och kunskapsupp-
byggnad, men också med konkreta regelverk, kan ta
itu med att riva de hinder för tillgänglighet som atti-
tyder och fördomar medför.
Vidare vill utskottet se sanktionsbestämmelser
både vad gäller kommande förändringar i plan- och
bygglagen och också beträffande kollektivtrafiken. Vi
tycker att erfarenheten lärt oss att det inte räcker med
lagbestämmelser. Det måste också kosta att inte upp-
fylla det som regering och riksdag beslutar.
Utskottet finner det också angeläget att regeringen
noga följer hur den nya ordningen för fördelningen av
stödet till handikapporganisationerna fungerar. Det är
mycket positivt med den kraftiga förstärkning av
bidragsnivån som nu sker, men det är viktigt att orga-
nisationerna bedöms utifrån de särskilda förutsätt-
ningar som gäller för respektive handikappgrupp.
Här är det för närvarande svårt att helt överblicka
konsekvenserna av nyordningen. Jag håller med
Kerstin Heinemann om att det finns en del frågeteck-
en. Jag tycker att utskottet med det tillkännagivande
vi gör har mött upp den oro och de krav som finns i
skilda delar av handikapprörelsen. För att understryka
detta gör vi i utskottet det här tillkännagivandet för att
ytterligare markera betydelsen och visa att vi tar de
signaler vi fått på fullt allvar.
Herr talman! För den som räknar reservationer
kan det förefalla som att det råder en väldigt stor
oenighet om den nationella handlingsplanen. Så är det
nu inte. Så är inte sakläget. Flertalet reservationer är
egentligen tillgodosedda, vilket den noggranne läsa-
ren säkert noterar. Men på några punkter finns det
skiljelinjer. Jag har tidigare nämnt att moderaterna
går egna vägar och inte vill se några krav på arbetsgi-
vare, fastighetsägare och trafikföretag.
Ett annat område som tas upp i reservationerna är
krav på hjälpmedelsgaranti. Vi delar inte uppfattning-
en att man löser de här problemen med en garanti. Vi
delar den bedömning som Socialstyrelsen gör om att
det inte är en garanti utan förändringar i organisation
och förhållningssätt samt mer resurser som behövs.
En garanti blir om den införs på de här grunderna
precis som det borgerliga modellbygget i Västra Gö-
taland: ett luftslott som sakta men säkert sjunker ihop
när det konfronteras med verkligheten.
När det gäller habilitering och rehabilitering för
vuxna vill jag hänvisa till den kommande nationella
handlingsplan för hälso- och sjukvården som kommer
att framläggas för riksdagen senare under året.
Folkpartiet tar i en reservation upp ansvars- och
finansieringsprincipen. Folkpartiet vill under anvisa
5 miljarder kronor för att stimulera ökad tillgänglig-
het. Jag tror att det sättet att se på denna fråga är
felaktigt. Börjar vi skicka särskilda pengar till riktade
insatser befinner vi oss snart i en situation där inget
görs för att förbättra tillgängligheten om det inte
kommer pengar med besluten.
Poängen med handlingsplanens upplägg är att
hävda ansvars- och finansieringsprincipen, precis på
det sätt som handikapprörelsen under lång tid kämpat
för. Det är grundläggande att varje verksamhet har
ansvar för sitt eget område, att det råder jämlika för-
utsättningar och att det finns möjlighet till full delak-
tighet.
Jag håller med Kerstin Heinemann om att kan be-
hövas ytterligare förstärkningar av kommunernas
ekonomi för att möta upp de ökade kraven. Men då
vill jag se en uppräkning av det generella statsbidra-
get till kommunerna och inte riktade pengar till sär-
lösningar.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet i dess helhet och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 6 LARS ELINDERSON (m) replik:
Herr talman! Hans Karlsson inledde sitt anförande
med ett förstamajtal, nästan. Jag vill påminna om att
det är den sista maj i dag. Han gjorde det här till en
klasskampsretorisk debatt mellan moderater och
socialdemokrater där han ställde kapitalet mot folket
och de handikappades rättigheter. Jag får säga att jag
tycker att det är en ganska larvig eller naiv beskriv-
ning av de motsättningar som finns.
Det mesta av den kritik han riktade mot oss är helt
felaktig, men på en punkt har han rätt, nämligen i
fråga om retroaktivitet när det gäller plan- och bygg-
lagen. Vi vill inte med det underlag vi har nu ta ställ-
ning för en retroaktiv lagstiftning som tvingar fram
ombyggnad också av gamla byggnader och lokaler
eftersom det inte finns någon ekonomisk grund för en
sådan lagstiftning. Vi har däremot i vår reservation
sagt att vi avvaktar den redovisning som kommer i
regeringens proposition i höst.
Det finns två andra frågor som jag vill beröra i
min replik, först LSS och sedan Ekeskolan. Jag skulle
först vilja ställa en fråga: Om det var en socialdemo-
kratisk reform som den borgerliga regeringen genom-
förde för fem sex år sedan, hur kommer det sig då att
socialdemokraterna har gjort så stora förändringar, så
stora försämringar, av reformen? Det är över 40 000
människor som enligt Handikappombudsmannen har
rätt till assistans enligt de bestämmelser som gäller
men som inte får det. Det har skett försämringar av
enskilda människors villkor när det gäller rätten till
assistans.
Ekeskolan, avslutningsvis, ska inte avvecklas som
specialskola säger Hans Karlsson. I regeringens di-
rektiv till den utredning som Hans själv sitter som
ordförande för refereras till riksdagsbeslutet på föl-
jande sätt: Även för Ekeskolan innebär riksdagens
beslut att specialskolan ska avvecklas successivt och
att resurscentrumet ska stärkas redan fr.o.m. den
1 juli 2001.
Anf. 7 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Om vi börjar med det senaste så är
det skolformen specialskola för den här målgruppen
som ska avvecklas och inte själva skolan. Det är en
viktig skillnad, Lars Elinderson. Fler elever med
svåra funktionshinder kommer på detta sätt att få mer
stöd. Och vill man få det på hemmaplan får man det
på hemmaplan. Det är en förstärkning av funktions-
hindrade elevers möjligheter att utvecklas i samhället.
Sedan till detta med vad moderaterna vill och inte
vill. Jag tycker att det är väldigt trist, Lars Elinderson,
att moderaterna mönstrar ut sig på detta sätt, men det
är ju så. Det är ju moderaterna som går emot huvud-
linjerna i detta med att nu ta krafttag, att ta rejäla steg
framåt för att ta itu med brister i tillgängligheten.
För den som inte tror på vad jag säger rekommen-
derar jag läsning av reservation 11. Där står det:
"Förslaget om att retroaktivt ställa nya krav på be-
fintlig bebyggelse är enligt utskottets mening inte
realistiskt. Motsvarande kan också sägas vad gäller
målen för kollektivtrafiken." Moderaterna går alltså
emot att vi ska ställa krav på förändringar i befintliga
bestånd vad gäller både fastigheter och fordon som
transporterar människor.
Jag vill också ta upp det här med moderaternas
förhållande till arbetsgivare. När vi debatterade och
röstade om den frågan här i kammaren gick modera-
terna emot kravet på att förbjuda att funktionshindra-
de människor diskrimineras i arbetslivet. Moderaterna
tycker tydligen att detta är okej eftersom man inte vill
införa denna lagstiftning.
Anf. 8 LARS ELINDERSON (m) replik:
Herr talman! För att börja med Ekeskolan så gäll-
de den kritik som jag riktade mot i synnerhet Hans
Karlsson, även om den var riktad mot regeringen i
mitt anförande, att specialskolan som skolform av-
vecklas. Det är vad som sker, vilket också Hans
Karlsson medger från talarstolen. Vi är kritiska mot
att Ekeskolan som specialskola för multihandikappa-
de barn avvecklas och i stället ersätts med en annan
organisation som minskar de funktionshindrade ele-
vernas, de speciella elevernas, valmöjligheter.
När det gäller retroaktiviteten i lagstiftningen ef-
terlyser jag - jag har gjort det i utskottet och jag har
gjort det i andra sammanhang - en bedömning av
storleksordningen för kostnaderna för den här an-
passningen. Jag har inte kunnat få en sådan. Det finns
inte någon i underlaget för propositionen och inte i
utskottets ställningstagande.
Hans Karlsson sade vid ett tillfälle att det rör sig
om 3-4 miljarder. Vore det så skulle man kanske
kunna diskutera om även vi skulle kunna ställa oss
bakom det här yrkandet. Men det finns andra redo-
visningar som säger att kostnaderna snarast ligger
runt 30-50 miljarder kronor.
Vi tycker att det är rimligt att både socialdemo-
krater och moderater innan vi fattar beslut här i kam-
maren har en klar bild av ekonomiska och andra kon-
sekvenser av den lagstiftning vi här ska besluta om.
Därför har vi yrkat avslag på den delen av propositio-
nen.
Anf. 9 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ändå så att Lars Elinderson
och moderaterna på det här sättet väljer fastighets-
ägarnas intresse före de funktionshindrades. Man
väljer trafikföretagens intresse före de funktionshind-
rades. Man väljer arbetsgivarnas intresse före de
funktionshindrades.
Om vi ska förändra samhället i den riktningen att
det blir tillgängligt, Lars Elinderson, kommer det att
kosta pengar för alla delar i samhället. Då handlar det
faktiskt om att varje sektor ska stå för sina kostnader.
De som nyttjar den sektorn ska vara med och betala.
De som åker kollektivtrafik, som hyr lokaler eller vad
det nu är ska stå för kostnaden, oavsett om den är 3
miljarder, 8 miljarder eller vad den nu landar på.
Vi kan inte använda kostnaden för detta som ett
hinder för att gå vidare med ökad tillgänglighet. Vi
går vidare med ökad tillgänglighet oavsett vad det
kommer att kosta, Lars Elinderson.
Till specialskolan. Vi har gjort en lång resa i Sve-
rige för att komma ifrån särlösningar och ha mer
generella modeller. Det gäller också skolan. Som
förälder till en utvecklingsstörd son vet jag vad detta
betyder. Jag vet vad det betyder att ha möjlighet att
faktiskt få umgås med sina kamrater från hemmaplan,
att man får känna sig vara en i gemenskapen i skolan.
Vi ska inte mönstra ut människor för att de har det
ena eller det andra funktionshindret. Alla ska ha rätt
att finnas med överallt, Lars Elinderson.
Anf. 10 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Hans Karlsson gjorde ett klarläg-
gande när det gäller personliga assistenter och sade
att det är betydligt fler som får sådana i dag. Det är
sant. Men det handlar också lite grann om vad det är
man får. Det är kanske inte kvantiteten utan kvalite-
ten det handlar om.
Många upplever i dag väldigt mycket mer krång-
el, omprövningar och långa väntetider. Vi har barn
som inte får ha sin personliga assistent med sig i
skolan, utan hänvisas till andra som ska hjälpa dem.
Det är försämringar av handikappreformen, anser vi i
alla fall.
Herr talman! I mitt anförande sade jag att vi står
fast vid ansvars- och finansieringsprincipen. Men vi
har mer bråttom än regeringen att se till att tillgäng-
ligheten blir verklighet. Därför har vi valt att avsätta
pengar för att snabba på detta. Vi tror inte att det
kommer att kunna klaras till 2010, inte ens de enkla
åtgärderna. Titta bara när ni går ut i Stockholm och
andra städer hur många trottoarkanter som fortfarande
är oöverstigliga hinder för dem som är rullstolsburna
eller har andra typer av handikapp!
Anf. 11 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra, Kerstin
Heinemann, om vi bestämmer oss för att diskutera
vad som är det verkliga problemet. Det är inte att vi
har skurit ned i assistansersättningen, utan att vi fak-
tiskt har byggt ut den. Fler än någonsin har assistan-
sersättning, och de som har assistansersättning har
fler timmar än någonsin. Om vi är överens om det
sakläget kan vi faktiskt börja diskutera problemen.
Jag håller med Kerstin Heinemann om att det
finns problem. Det finns byråkrati. Det finns fyrkan-
tighet i sättet att lösa problem. Jag är minst sagt
mycket irriterad över att det fungerar på det sättet och
över att den brist på samarbetsförmåga mellan olika
huvudmän som understundom manifesteras är så stor,
liksom att man inte löser detta problem.
Men jag vet också exempel runtom i Sverige där
man har ett utmärkt samarbete och där man har
kommit ifrån fyrkantigheten. Jag tror att det väldigt
mycket handlar om attityder och ökad kunskap. I
handlingsplanen finns också pengar för att ta itu med
detta.
Jag tycker att Kerstin Heinemann och jag ska
hjälpas åt, tillsammans med alla övriga här i kamma-
ren, att driva på utvecklingen och visa vår otålighet
med den här fyrkantigheten. Vi ska se till att det inte
är människors sätt att se på och tolka reglerna lokalt
som avgör utan att det faktiskt är de intentioner som
regering och riksdag har.
Sedan till stimulansbidraget. Jag delar den otålig-
het som Folkpartiet och Kerstin Heinemann ger ut-
tryck för. Men jag tror fortfarande inte att det är rätt
väg att vi skickar mer pengar varje gång vi ställer
krav på ökad tillgänglighet. Då kommer det att gå
långsammare framåt än med den modell som vi nu
väljer, Kerstin Heinemann.
Anf. 12 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Det verkar som om Hans Karlsson
inbjuder till att vi skulle kunna ta tag i frågorna runt
den reform som gäller de personliga assistenterna.
Det är vi villiga att göra.
Man kanske kunde börja med att de 20 timmar
som kommunerna nu är ansvariga för återgår till
staten. Då kunde vi i alla fall minska de samarbets-
problemen. Jag tror att det också skulle innebära
väldigt mycket för de brukare som är drabbade av
detta.
Folkpartiet har inte heller för avsikt att ständigt,
och det har vi väl inte gjort heller, skicka med pengar
så fort man behöver genomföra någonting nytt. Men
vi tycker ändå att Sverige har halkat så långt efter när
det gäller tillgängligheten att det är befogat att se till
att det blir fart på en ordentlig tillgänglighetsreform i
Sverige.
Anf. 13 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Vi talar först om de 20 timmar som
kommunerna i dag ska stå för. När vi gjorde föränd-
ringen för några år sedan handlade det om att elimi-
nera ett antal situationer där det uppstod tvist om vem
som skulle betala. Det gjorde vi genom att se till att
det alltid är kommunen som står för de 20 första tim-
marna.
Min erfarenhet, Kerstin Heinemann, är faktiskt att
den här förändringen har inneburit färre diskussioner
och mindre väntetid för brukarna. Så länge vi har den
ordningen att kommunerna och staten är huvudmän
inom det här området - det tycker jag att vi ska fort-
sätta att ha, och det tror jag också att Folkpartiet är
överens med oss om - kommer det att finnas gränsav-
snitt som vi måste lära oss att hantera. Framför allt
måste huvudmännen lära sig att hantera dem. Jag är
hoppfull, men jag är otålig på den punkten.
Anf. 14 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag skulle också vilja ställa två frå-
gor till Hans Karlsson. Den första ansluter till det
Kerstin Heinemann har tagit upp om assistansersätt-
ningen. Jag klargjorde i mitt anförande att när det
gäller den förändring som vi under flera år har krävt,
att den som har erhållit assistans före 65 års ålder
också ska få behålla den, har regeringen under en
längre tid sagt att det ska komma en proposition. Min
mycket konkreta fråga är: När kommer propositionen
och när kan vi räkna med att se resultat?
Den andra frågan handlar om de allmänna sam-
lingslokalerna, vilket jag avslutade mitt anförande
med. De är viktiga mötesplatser. Med Hans Karlssons
folkrörelsebakgrund utgår jag från att vi är ense på
den punkten.
När man ser de behov som finns, som kanske lig-
ger på 90-100 miljoner, och staten anslår 15 miljoner
inser man att det är mycket snålt hanterat från stats-
makternas sida. Vi har krävt mer pengar och i det här
betänkandet föreslås en översyn av reglerna så att
särskilda handikappersättningspengar skulle kunna gå
till att bygga om samlingslokaler.
Då är min fråga: Borde inte det kunna vara en li-
ten men ändå mycket viktig åtgärd för demokratins
skull och för de funktionshindrades rättigheters skull?
Anf. 15 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Om vi börjar med 65-årsgränsen
känner Kenneth Johansson till att socialutskottet har
en lång och offensiv historia där. Vi har varit pådri-
vande för att ta bort åldersgränsen. Det finns anled-
ning att över huvud taget diskutera den typen av ål-
dersgräns. Vi är överens, Kenneth Johansson. Tidta-
bellen får Kenneth Johansson senare fråga socialmi-
nistern om. Jag är inte involverad i de förhandlingar
som naturligtvis måste ske mellan de olika huvud-
männen om på vilket sätt en övergång kan ske.
Sedan till frågan om samlingslokaler. Jag vill
hänvisa till det jag har sagt tidigare. När vi ska göra
saker som ökar tillgängligheten och göra det möjligt
att åstadkomma ett jämlikt samhälle med full delak-
tighet är det inte riktade insatser och särlösningar som
vi eftersträvar, Kenneth Johansson.
Jag delar Kenneth Johanssons bedömning att det
behövs mer pengar till samlingslokaler. Men jag vill
inte ha den ordningen att vi anvisar särskilda medel
för att möta kraven på ökad tillgänglighet. Jag vill att
vi över huvud taget ska se över möjligheterna att öka
anslaget och stödet till samlingslokaler och på det
sättet göra det möjligt att i raskare takt svara upp mot
det mycket rimliga krav som handlingsplanen nu
ställer.
Anf. 16 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag har inte samma långa erfarenhet
av socialutskottet. Men om det har varit ett långt och
offensivt arbete har resultatet i den del som rör 65-
årsgränsen haft ganska begränsad effekt. Jag hoppas
och tror nu att en ändring ska komma. Jag hoppas
också att slippa stå här - medan kanske Hans Karls-
son är i Bryssel eller på något annat ställe - om ett år
eller ett halvår och vara besviken över att det inte har
hänt något. I stället hoppas att få uttrycka min glädje
över att vi äntligen har kommit till rätta med den
problematiken.
När det sedan gäller de allmänna samlingslokaler-
na vet jag vad särskilda insatser betyder för en före-
ning, som samlar ihop pengar med hjälp av lotter och
insamlingar, för att kunna få rampen eller hörslingan
installerad. Jag tycker att det är rimligt att man har
den typen av insatser, speciellt när det handlar om
föreningsdrivna lokaler.
Anf. 17 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Oavsett var jag befinner mig vid det
tillfälle som Kenneth Johansson nämner kommer jag
att vara lika besviken som Kenneth Johanson om inte
frågan om 65-årsgränsen är löst. Vi är helt överens på
den punkten.
Jag tror att vi också är tämligen överens när det
gäller samlingslokaler. Möjligtvis har vi lite olika
metoder för att nå fram till det vi vill åstadkomma. Vi
tror fortfarande att det är genom generella insatser
som vi ska möta behoven, önskemålen och kraven på
ökad tillgänglighet och inte genom särlösningar,
Kenneth Johansson.
Jag är väl medveten om ideella föreningars eko-
nomiska situation och tuffa kamp för att klara de
föreningsdrivna lokalerna. Men jag tror att det är
genom generella lösningar och inte med särlösningar
som vi bäst löser det problemet.
Anf. 18 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Fru talman! Hans Karlsson tog upp fördelningen
av statsbidrag till handikapporganisationerna. Som
jag förstod det hade vi alla i utskottet, inklusive Hans
Karlsson, räknat med att riksdagen skulle få avgöra
fördelningen av bidragen till handikapporganisatio-
nerna. Vi fick sedan besked att regeringen ansåg sig
äga frågan och därmed själv skulle besluta i frågan.
Regeringen har lämnat i uppdrag åt Socialstyrelsen
att fördela pengarna enligt den nya modellen. Jag
upplevde det själv som att Hans Karlsson var snopen
inför det beskedet.
Utskottet har valt att göra ett tillkännagivande
som Hans Karlsson redogjorde för här. Där säger
utskottet: "effekterna av de nya reglerna måste följas
upp och utvärderas. Särskilt bör därvid kartläggas och
analyseras hur övergången påverkar de mindre orga-
nisationerna som inte till fullo uppfyller de formella
kriterierna för att erhålla statsbidrag".
Det som har varit särskilt omtalat förut är att De-
mensförbundet har fått betydligt mindre per medlem
tidigare. Innebär den här skrivningen att det får mer
medel nu? Kristdemokraterna tycker fortfarande att
den här frågan borde hamnat på riksdagens bord, och
därför har vi reserverat oss. Jag vore tacksam att få
veta hur det är. Den här uppföljningen kommer att ta
tid. Om några får mycket mindre bidrag än andra tar
det ett tag innan det kan rättas till.
Anf. 19 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller bidragen till handi-
kapporganisationerna tycker majoriteten i utskottet att
vi med det tillkännagivande som vi nu gör möter de
krav som ställts i motioner och också den oro och de
synpunkter som redovisats från handikapprörelsen.
Det handlar om att ingen av oss i dag riktigt vet hur
den nya fördelningen kommer att slå. Vi vet inte om
den kommer att innebära problem eller om den blir
bättre än det som har varit tidigare.
Jag tycker att det är viktigt att regeringen nu följer
upp det. Även om frågan hade varit i riksdagen hade
vi inte kunnat sitta här och detaljreglera och dela ut si
många kronor till den organisationen och så många
till den andra. Det gäller hela tiden att lämna uppdra-
get utifrån utställda kriterier till någon myndighet att
fördela pengarna.
Jag är fullständigt trygg i det tillkännagivande vi
nu gör och den möjlighet vi pekar på att följa upp.
Om det skulle visa sig att någon eller några organisa-
tioner kommer dåligt ut i den nya modellen är det ett
tydligt besked till regeringen att i det läget se över
fördelningen.
Anf. 20 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Herr talman! Jag tackar Hans Karlsson för besked.
Men man måste väl veta något om utfallet med den
nya fördelningsmodellen. Innebär det t.ex. att De-
mensförbundet får mer pengar per medlem? Jag tyck-
er att man måste veta åt vilket håll det går. Det hade
tidigare halva bidraget per medlem jämfört med andra
organisationer. Det låter annars som den finska pen-
sionsreformen som man fattade beslut om utan att
över huvud taget veta hur den slog. Det är en sak att
man inte vet exakt hur det slår, men man måste väl
veta åt vilket håll det lutar?
Anf. 21 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Eftersom den nya ordningen ännu
inte är sjösatt och pengarna inte är utdelade är det
ganska rimligt att säga att vi inte vet exakt hur det
kommer att slå. Jag tycker att också kristdemokrater-
na kan känna sig trygga i det faktum att vi nu gör det
tillkännagivandet. Det hade varit bättre om alla parti-
er hade slutit upp kring det. Då hade det varit starka-
re. Nu får vi nöja oss med att det är en tydlig majori-
tet av utskottet, och förhoppningsvis senare riksda-
gen, som gör tillkännagivandet. Jag tycker att vi kan
känna tilltro till det.
Herr talman! Innan jag lämnar talarstolen vill jag
passa på att tacka förste vice talmannen för de här
åren i kammaren och i riksdagen. Jag vill också passa
på att tacka min meddebattörer och alla andra kolle-
ger i riksdagen som har deltagit i debatter och i ge-
menskap på olika sätt. Jag vill också tacka riksdagens
tjänstemän för de här nio åren, eftersom jag nu har
min sista debatt här i riksdagen. Tack!
Anf. 22 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Vi tackar för tacket och önskar lycka till!
Anf. 23 INGRID BURMAN (v):
Herr talman! Vägen till full delaktighet och jäm-
likhet för funktionshindrade går via diskriminerings-
bekämpning och mänskliga rättigheter. Det handlar
alltså inte om att hitta särlösningar för funktionshind-
rade eller att lägga handikappolitiken i en sidovagn
som körs vid sidan av. Det gäller t.ex. kommunernas
ansvar för sina medborgare, trafikbolagens ansvar för
sina passagerare eller näringsidkarnas ansvar för sina
kunder.
Propositionen Från patient till medborgare har ut-
formats i ett samarbete mellan regeringen och Väns-
terpartiet. Propositionen är ett steg framåt när det
gäller att stärka de funktionshindrades rättigheter i
samhället.
Socialutskottet har i sitt betänkande förstärkt och
utvecklat propositionen med fyra tillkännagivanden.
Jag menar inte att vi kan slå oss till ro med det här
betänkandet. Det finns fortfarande väldigt mycket
kvar att göra. Men jag menar att betänkandet inne-
håller många bra förslag, och har en tydlig inriktning
på handikappolitiken mot målet full delaktighet och
jämlikhet.
Jag ska redovisa några av de förslag som finns i
betänkandet.
Det handlar om ett tillgängligare Sverige. I betän-
kandet redovisas en tidsplan - år 2010 ska enkelt
åtgärdade hinder för tillgängligheten vara åtgärdade.
Det inrättas också ett nationellt center för rådgivning i
frågor om tillgänglighet. Det fastställs ett mål - år
2010 - för när kollektivtrafiken bör vara tillgänglig
för alla. Det tillsätts en utredning för att se över om-
råden där det inte finns regler om tillgänglighet för
funktionshindrade.
Betänkandet handlar också om ett rättssäkrare
Sverige. Länsstyrelserna ska få möjlighet att ålägga
en kommun eller ett landsting ett vite om de inte
följer en lagakraftvunnen dom. Så här sade HSO:s
ordförande Berndt Nilsson vid socialutskottets hea-
ring:
"Domstolstrotset är den yttersta formen för det
kollektiva samhällets dåliga bemötande av männi-
skor. Det är också förödande för lagmoralen i landet.
Varför kan vissa kommuner, och för den delen också
landsting, trotsa lagen när jag som privatperson inte
får trots lagen?"
Det är en oändligt viktig lagstiftning som nu in-
förs. Har en individ rätt till vissa insatser enligt lag så
ska denna rättighet inte kunna suddas ut genom dom-
stolstrots. Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen
motionerat om sanktioner mot domstolstrots. Vi är
mycket nöjda med att först Bengt Lindqvist lyfte fram
frågan i sin utredning, och att regeringen slutligen
ställt sig bakom en lagstiftning på området.
Det handlar också om att utöka tillgängligheten
till information. I betänkandet ges Demokratiutred-
ningen i uppdrag att lämna förslag om hur rätten till
anpassad samhällsinformation bl.a. med hjälp av den
nya tekniken ska stärkas.
Det handlar om ett utökat brukarstöd. En försöks-
verksamhet med personligt stöd till brukare med
funktionshinder ska inledas i handikapporganisatio-
nernas regi.
Det handlar om ökad kompetens och ökat bemö-
tande. Bl.a. ska ett utbildningsunderlag i handikappo-
litiska frågor tas fram för statsförvaltningen. Medel
ska också avsättas för en flerårig satsning på kompe-
tensutveckling för personal på olika samhällsområden
just när det gäller bemötande av personer med funk-
tionshinder.
Detta är viktigt. Tidigare i debatten har ju redovi-
sats de problem som finns för funktionshindrade att få
sina rättigheter. Det handlar ofta just om tillämpning
och bemötande. Ett sätt att komma till rätta med de
problemen är utbildning av de instanser som hanterar
den lagstiftning som vi beslutar om i riksdagen.
Det handlar om ett utökat stöd till forskningen,
och det handlar om kultur och medier, där statens
insatser för ökad tillgänglighet för funktionshindrade
personer bör förstärkas. Det behövs också riktade
medel för att göra litteratur tillgänglig för funktions-
hindrade.
Det handlar om hjälpmedel inom utbildningen.
Där ska en särskild utredare utses för att se över
hjälpmedelsförsörjningen för studerande med funk-
tionshinder på hela utbildningsområdet, inklusive
förskolan, och lämna förslag till eventuella åtgärder.
Det handlar också om arbetsmarknaden. Redan i
vårpropositionen var regeringen, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet överens om att utöka antalet löne-
bidragsanställningar. Full delaktighet innebär också
rätten till eget arbete. I betänkandet föreslås en under-
sökning av vilka hinder och vilka möjligheter som
arbetsgivare anser finns för att anställa personer med
funktionshinder. Detta ger i sig inga nya anställningar
just nu, men det ska lägga grunden för att underlätta
för funktionshindrade på arbetsmarknaden. Målet är
att människor med funktionshinder ska kunna arbeta
på den reguljära arbetsmarknaden efter egen önskan
och på samma villkor som andra.
Det finns fortfarande många som inte får sina re-
habiliterings- och habiliteringsbehov tillgodosedda,
och det finns många områden som behöver utvecklas
ytterligare. I betänkandet lyfts särskilt frågan om barn
och ungdomar med funktionshinder fram, eftersom
det här handlar om individer i utveckling. För att
kunna utveckla rehabiliterings- och habiliteringsinsat-
serna ges Socialstyrelsen i uppdrag att utreda vilka
åtgärder som behöver vidtas för att barn och ungdo-
mar ska få bättre tillgång till habilitering och rehabi-
litering.
När det gäller bidraget till handikapporganisatio-
nerna höjs den samlade summan för detta. Dessutom
tillförs ett engångsbelopp för att underlätta övergång-
en till det nya bidragssystem som just har diskuterats
här i kammaren i en replikväxling.
Här gör socialutskottet ett tillgännagivande att re-
geringen ska följa upp och utvärdera det nya bidrags-
systemet. Det är bra - det är nödvändigt för att se hur
systemet slår, särskilt när det gäller hur övergången
påverkar de mindre organisationerna som kanske inte
till fullo kan uppfylla alla krav. Det gäller t.ex. kravet
på riksomfattande verksamhet.
Socialutskottet lämnar också ett annat tillkännagi-
vande. Det handlar om att se över de funktionshind-
rades totala ekonomiska situation. Det handlar också
om att göra en beräkning av kostnaderna för ett mer
vittomfattande högkostnadsskydd. Många funktions-
hindrade har i dag orimligt höga kostnader på grund
av sitt handikapp. Det kan handla om läkemedel, om
färdtjänst och om hjälpmedel. Lägger man ihop alla
de här avgifterna blir det oändligt stora summor som
funktionshindrade betalar. Det är viktigt att vi kart-
lägger detta, och får en kunskap om hur det ser ut i
verkligheten för att också kanske kunna återkomma
med förslag till åtgärder.
Detta var en kort redovisning av några enskilda
förslag i propositionen och betänkandet. Jag är med-
veten om att det finns kritik mot betänkandet. En del
kritik går ut på att det inte finns tillräckligt med skar-
pa förslag - och visst vore det önskvärt om vi kunde
lösa alla problem direkt, och helst i går.
Jag menar trots allt att vi med det här betänkandet
tar ett kliv framåt. Det ökar nämligen rättssäkerheten
för de funktionshindrade genom sanktioner mot lag-
trots. Det fastställer också en tidsplan för ökad till-
gänglighet i samhället både för byggnader och för
kommunikationer. Ett utökat skydd mot diskrimine-
ring av funktionshindrade föreslås också, men av
naturliga skäl måste det skyddet stoppas in i Författ-
ningsutredningen och utredas. Så hanterar vi ju utök-
ad lagstiftning.
I betänkandet initierar vi och drar upp riktlinjer
för utbildning, bemötande, arbetsmarknad och andra
viktiga områden. Men det viktigaste med propositio-
nen är ändå att den integrerar handikappfrågorna på
varje politikområde och avvisar särlösningar.
En annan del av kritiken som riktats gäller att man
i propositionen och betänkandet inte föreslår åtgärder
för alla grupper av funktionshindrade. Det har också
varit uppe här i debatten i kammaren i dag. Det är
riktigt att man i propositionen inte räknar upp alla
grupper med funktionshinder, men många av de åt-
gärder som föreslås - allt från bemötande till arbets-
marknad - handlar faktiskt om alla grupper av funk-
tionshindrade. Enligt min mening är alltså den kriti-
ken delvis befogad, delvis obefogad. Själv tycker jag
att just de psykiskt funktionshindrade och deras situ-
ation kanske kunde ha fått en starkare belysning i
propositionen. Men det här är ju inte det sista förslag
som läggs i kammaren.
Det finns en rad reservationer till betänkandet.
Bl.a. har Folkpartiet, som tidigare redovisats i debat-
ten reserverat sig mot den s.k. ansvars- och finansie-
ringsprincipen när det gäller kravet på tillgänglighet
för alla. Som jag läste reservationen menar Folkparti-
et att staten ska betala kommunerna för att de ska ta
ansvar för att bygga ett samhälle som är tillgängligt
för alla. Det intressanta som jag noterade med den
reservationen är att Folkpartiet så sent som 1999
väckte en motion om ökad tillgänglighet utan att
kräva någon speciell finansiering. Var kommunernas
ekonomi bättre 1999? Det är min fråga till Kerstin
Heinemann. Eller varför anser ni inte längre att
kommunerna har det här ansvaret? Kerstin Heine-
mann har redovisat bakgrunden till sin reservation,
men jag ser fram emot en förklaring runt förändring-
en från 1999 till 2000.
Även Kristdemokraterna avvisar ansvars- och fi-
nansieringsprincipen i sin reservation. Jag vill åter-
igen citera vad ordföranden i HSO, Berndt Nilsson,
säger vid socialutskottets hearing: "Så till ansvars-
och finansieringsprincipen. Vi inom handikapprörel-
sen tycker att det är en mycket viktig princip. Det går
nämligen inte att skapa ett tillgängligt Sverige enbart
med statsbidrag. Då kan frånvaron av ett statsbidrag
vara anledningen till att inte skapa tillgänglighet.
Därför är ansvars- och finansieringsprincipen viktig,
dvs. att kostnaderna ska bäras av den verksamhet som
bedrivs. All verksamhet ska anpassas för funktions-
hindrade."
Jag delar helt Berndt Nilssons uppfattning.
Vänsterpartiet har två särskilda yttranden i betän-
kandet. Det ena handlar om förtidspensionering av
unga. Vi har tidigare motionerat om att den lägsta
åldern för förtidspension bör höjas från 16 till 30 år
för att motverka att de unga förtidspensioneras bort
från arbetslivet utan att ha fått en reell chans och
möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Efter-
som det i dag pågår ett arbete i Regeringskansliet i
denna fråga har vi valt att inte reservera oss till för-
mån för liknande motioner. Vi avvaktar beredningen
av frågan.
Vårt andra särskilda yttrande handlar om avlös-
ning och korttidstillsyn. Då dessa frågor delvis be-
handlas i den socialtjänstutredning som är under
beredning avvaktar vi även här beredningen i frågan.
Slutligen vill jag lite grann kommentera den dis-
kussion som har varit om LSS-reformen. I budge-
töverenskommelsen mellan regeringen, Västerpartiet
och Miljöpartiet har vi varit väldigt tydliga på att 65-
årsgränsen ska försvinna. Vi har också sagt i budget-
propositionen att här måste man utreda och föra
samtal med olika huvudmän. Inriktningen är att grän-
sen ska vara borta runt årsskiftet, dvs. att en lagstift-
ning ska kunna träda i kraft runt den 1 januari. Det
finns ingenting som jag har tagit del av som säger att
det som står i budgetpropositionen inte ska genomfö-
ras.
Jag kan också konstatera att det har lyfts fram
många synpunkter i debatten om de problem och
svårigheter som finns när det gäller tillämpningen av
LSS-reformen. Det är viktigt att redovisa att man i
propositionen och i betänkandet lyfter fram just kom-
petensutveckling för huvudmän. Man lyfter också
fram bemötandefrågor för att komma till rätta med de
problem som finns när det gäller tillämpningen.
Herr talman! Västerpartiet har inga egna yrkanden
utan står bakom hemställan i betänkandet i dess hel-
het.
Anf. 24 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Herr talman! Ingrid Burman talar här om att kd
inte ställer upp på ansvars- och finansieringsprinci-
pen. Jag nämnde det i förbifarten. Vi anser att det är
en riktig princip. Men om man gör som regeringen
föreslår blir det som det blir, dvs. man räknar inte
med att enkla åtgärder för att förbättra tillgänglighe-
ten har genomförts förrän år 2010.
Vi menar att förbättringar av t.ex. tillgängligheten
i kollektivtrafiken bör kunna ske snabbare. Omlopp-
stiden för en buss är 4-6 år. En handikappanpassad
buss tar färre antal passagerare. Det är kanske inte
något problem på mindre orter. Där är bussen aldrig
full. Men när jag kommer till Stockholm halv sju på
morgonen är bussarna fulla. Då får det antingen gå
fler bussar eller så får de gå tätare.
Sedan nämnde Ingrid Burman att regeringsunder-
laget har ökat antalet lönebidragstjänster. Då vill jag
påpeka att regeringsunderlaget år 1999 drog ned
anslaget med 290 miljoner. Det medförde en minsk-
ning av antalet lönebidragsanställda med 3 000. Att
man nu ökar det igen är väl bara rimligt, och enligt
vad Kristdemokraterna kan se är den ökningen för
liten.
Sedan nämnde Ingrid Burman bidragen till handi-
kapporganisationerna och ett engångsanslag. Men det
finns också fler organisationer, vilket påpekas i pla-
nen. Jag tycker att det är en riktig utveckling. Många
handikapp är speciella. Handikapporganisationerna är
till för att ge medlemmarna stöd, och det får man bäst
av dem som bäst känner till problemen.
Anf. 25 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag har läst Kristde-
mokraternas reservation fel, men då har ju Ester
Lindstedt-Staaf möjlighet att korrigera mig. Vad jag
förstår av den säger man att ansvars- och finansie-
ringsprincipen inte ska gälla för just kollektivtrafiken
osv. Jag tycker att det är positivt att Kristdemokrater-
na i det här replikskiftet har en högre ambition när det
gäller att genomföra tillgängligheten. Jag delar den
ambitionen. Tidsmålet gäller när detta senast bör vara
genomfört. Sedan måste ambitionen vara att man ökar
tillgängligheten snabbare och att man som huvudman
tar ansvar när man upphandlar de här tjänsterna ute i
kommuner och landsting, och det gäller även staten
och privata bolag.
Jag har läst Kristdemokraternas reservation så att
man avvisar denna princip. Det tyckte jag var be-
klagligt.
När det gäller lönebidragen har vi i vårpropositio-
nen avsatt mer pengar för att kunna öka antalet löne-
bidragsanställda. Det är sant att detta antal drogs ned
1999. Det gjordes inom ramen för arbetsmarknads-
politiken och inom ramen för AMS, såvitt jag vet.
Det är detta vi nu korrigerar för att säkra möjligheter
för fler med funktionshinder att kunna finnas på den
reguljära arbetsmarknaden.
Anf. 26 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Herr talman! Jag tackar Ingrid Burman för svaret.
Vi avvisar alltså inte ansvars- och finansieringsprin-
cipen. Vi vill ge ett initialt stöd för den här tillgäng-
lighetsanpassningen så att den ska gå snabbare, sär-
skilt med tanke på kollektivtrafiken där man förlorar i
kapacitet vid en tillgänglighetsanpassning. Det bör
även gälla privatbussar som går i kollektivtrafik.
Anf. 27 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag hör ändå att Ester Lindstedt-
Staaf säger att man inte avvisar ansvars- och finansie-
ringsprincipen, men att man vill ge särskilda bidrag.
Med all respekt för Kristdemokraterna blir min tolk-
ning av detta att man inte följer ansvars- och finansie-
ringsprincipen, och man kan avvika från den. Pro-
blemet är att då hamnar man i den sidovagn som jag
beskrev i mitt anförande och som jag inte anser att
handikappfrågorna ska ligga i.
Handikappolitiken ska finnas inom alla politiska
områden, och ansvaret för tillgängligheten ska bäras
av alla huvudmän. Vi ska inte diskriminera funk-
tionshindrade ens när det gäller kostnadsansvar.
Jag ska ge några kommentarer om handikappor-
ganisationerna, eftersom jag inte hann med det i den
första replikomgången.
Det är riktigt att det finns fler handikapporganisa-
tioner i dag, och det måste betraktas som en positiv
utveckling. Den totala summan som delas ut till han-
dikapporganisationerna i form av bidrag har ökat.
Sedan återstår det att se hur den fördelning som det
nya systemet innebär slår. Jag är glad över att soci-
alutskottet har gjort detta tillkännagivande för att man
ska kunna se vilket utfallet blir och hur långt pengar-
na räcker.
Anf. 28 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Centerpartiet och tre övriga partier
har i reservation 7 markerat att vi tycker att förtids-
pensionering av unga är helt oacceptabelt. Vi har
begärt ett tillkännagivande.
Bakgrunden är att det är bättre med arbete, utbild-
ning och mer offensiva rehabiliteringsinsatser i stället
för mer passiva åtgärder, vilket förtidspensionering
av unga är.
Ingrid Burman och Vänsterpartiet säger sig vilja
samma sak. Samtidigt sitter man onekligen väldigt
lugnt i båten och väntar. Under tiden som bered-
ningsarbetet pågår fortsätter många ungdomar att
förtidspensioneras, med risk för passivisering och
utanförskap som följd.
Det var med stor förvåning, Ingrid Burman, som
jag såg att ni inte stödde reservation 7 utan markeran-
de er uppfattning i ett särskilt yttrande, som egentli-
gen inte innebär någonting. Det innebär bara att ni
talar om vad ni tycker. Men om ni skulle ge reserva-
tion 7 ert stöd vid behandlingen, skulle man kunna se
resultat.
Min fråga är om Ingrid Burman är klar över hur
lång tid det med den planering som finns i dag kom-
mer att ta innan förslag till åtgärder väntas komma
och kan sjösättas.
Anf. 29 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Vi har samma grunduppfattning om
förtidspensionering av unga, jag och Kenneth Johans-
son. Men sedan kommer vi in på hur man hanterar
frågor och visar respekt för ett beredningsarbete.
Ibland när jag är slarvig kallar jag den här typen av
reservationer för okynnesreservationer.
Visst kan vi göra ett tillkännagivande till rege-
ringen om att de bör komma med förslag i frågan om
förtidspensionering av unga. Vi vet ju att det finns en
majoritet i kammaren som har en gemensam stånd-
punkt i den frågan. Samtidigt vet vi också att rege-
ringen nu bereder frågan.
Ett tillkännagivande av riksdagen ska först bere-
das i Socialdepartementet. Sedan ska det fattas ett
regeringsbeslut, innan det slutligen kan komma till-
baka till riksdagen i form av en proposition. Hur lång
tid tar det, Kenneth Johansson? Frågan är under be-
redning och hantering i Regeringskansliet.
Jag har stor respekt för detta att man vill markera
sina politiska åsikter. Vänsterpartiet gör det väldigt
ofta. Då lyfter man även upp själva frågan. Men den
här reservationen kunde Vänsterpartiet inte ansluta
sig till, eftersom vi vet att ett beredningsarbete pågår.
Ett tillkännagivande skulle inte driva frågan snabbare.
Däremot tycker jag att det är bra att regeringen är
medveten om vad majoriteten i kammaren anser.
Dessutom tror jag att regeringen har samma åsikt som
Kenneth Johansson och jag i den här frågan. Men det
är bra att vi diskuterar den och snabbar på beredning-
en i Regeringskansliet.
Anf. 30 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Ingrid Burman svarade inte på något
sätt på den fråga jag ställde om hur lång tid det kan
ta. Jag ställde den frågan till socialförsäkringsminis-
tern för ungefär ett halvår sedan. Av den redovisning-
en framgick att förslagen kunde börja bli skarpa först
framåt år 2003, med tanke på den tid som behövs för
remissförfarandet och genomgången av allt material.
Till år 2003 räknade socialförsäkringsministern med
att det skulle ta, och då handlar det ändå om ett gans-
ka enkelt och självklart ställningstagande, som byg-
ger på att i princip ingen under 30 år i det här landet
ska ha förtidspension utan i stället få andra åtgärder,
som arbete, utbildning och rehabilitering.
Allt talar för att man skulle kunna bryta ut den här
delen ur helheten och se till att man åtminstone fick
ett delbeslut. Jag tycker att Ingrid Burman skulle
använda sina kontakter och se till att det gav ett re-
sultat. Till sist vill jag säga att det är bättre med
handling och åtgärder än med markeringar. Det finns
ännu en chans att stödja reservation nr 7.
Anf. 31 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Om den tidsplan som Kenneth Jo-
hansson redovisade skulle vara verklig - dvs. att man
skulle bereda frågan under resten av år 2000, hela
2001 och hela 2002 för att slutligen komma fram till
ett beslut år 2003, då skulle vi i riksdagens kammare
behöva göra ett tillkännagivande. Men eftersom jag
inte har den information som Kenneth Johansson har,
och eftersom jag faktiskt lever i tron att frågan bereds
i Regeringskansliet, så får vi återkomma till frågan
om den inte har aktualiserats i kammaren på något
annat sätt under det närmaste året.
Anf. 32 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! I mitt anförande och i mitt replik-
skifte med Hans Karlsson tyckte jag att jag gjorde
ganska klart var vi står i fråga om ansvars- och finan-
sieringsprincipen. Det är möjligt att man kan läsa ut
något annat om man läser reservationen som finns
under den rubriken. Men jag har inte kunnat läsa ut
att vi skulle ta avstånd från ansvars- och finansiering-
sprincipen, och det har heller inte varit avsikten att
något sådant skulle stå. Det finns heller ingenting om
detta i motionen. Men det är möjligt att man vill läsa
in något sådant.
Anledningen till att vi har föreslagit dessa pengar
är att vi är otåliga på det här området. Vårt landsmöte
beslutade i november förra året att vi skulle satsa på
en tillgänglighetsreform, och vi var beredda att av-
sätta pengar i budgeten för detta. Jag hoppas att jag
med det här inlägget har gjort lite mer klart för Ingrid
Burman vad vi menar med vår reservation under den
punkten.
Anf. 33 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Kerstin Heinemann har gjort klart att
Folkpartiet stöder ansvars- och finansieringsprinci-
pen. Det är jag glad över, och egentligen hade det
förvånat mig om Folkpartiet hade intagit en annan
hållning. Jag tror att det är viktigt att vi är många
partier i Sveriges riksdag som stöder den principen.
Samtidigt innehåller ju reservationen just detta
dunkelt sagda, dvs. att man anvisar medel. Jag kallar
det för att lägga handikappfrågorna i en sidovagn, vid
sidan av andra politiska områden.
Problemet är just det som Hans Karlsson tog upp i
sitt anförande och sina repliker. Om man ska skapa
möjligheter för t.ex. kommunerna att ta det ekono-
miska ansvaret för alla medborgare, så ska man öka
de generella anslagen. Det är i alla fall min åsikt. Och
om man ska ta ansvar för ansvars- och finansiering-
sprincipen bör man nog gå den vägen.
Folkpartiet har valt en annan väg, och jag har full
respekt för det. Men det finns faktiskt två budskap i
Folkpartiets reservation. Jag är glad över att Kerstin
Heinemann har förtydligat sig.
Anf. 34 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Att man kan läsa ut de olika budska-
pen får stå för Ingrid Burman.
Utifrån de slutsatser jag kan dra av Ingrid Bur-
mans inlägg är det så att om vi i riksdagen någon
gång vill påskynda ett arbete på ett angeläget område
får vi inte lägga fram förslag om stimulansbidrag för
att skynda på en utveckling, för att vi vill se till att det
händer något för de funktionshindrade, för att vi vill
underlätta. Då strider det nämligen mot vissa princip-
er.
De principerna tycker jag inte är så svåra att bryta
mot när det gäller en så angelägen reform som att se
till att funktionshindrade människor kan få ta del av
det övriga samhället, att elever inte ska behöva gå i
en viss skola som de kan komma in i, att t.ex. skolor
som utgör vallokaler ska vara tillgängliga även för
funktionshindrade. Då tycker jag faktiskt att det inte
är någonting att skämmas för att man anslår 5 miljar-
der kronor under ett antal år för att förverkliga det.
Anf. 35 INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att Folkpar-
tiet anslår medel till både kommuner och andra an-
gelägna områden. Jag vet att jag och Kerstin Heine-
mann har samma uppfattning när det gäller vikten av
att öka tillgängligheten för alla människor i det här
samhället på alla områden.
Däremot har vi tydligen - vilket det senaste re-
plikskiftet återigen visade, tycker jag - olika uppfatt-
ningar om var vi ska lägga ansvaret för tillgänglighe-
ten i samhället. För mig är det alldeles självklart att
näringsidkare har ansvar för tillgängligheten för alla
människor. Det är alldeles självklart att kommunerna
har ett ansvar för tillgängligheten för alla kommunens
invånare. Det ska inte finnas öronmärkta pengar för
att kommunerna ska ta det ansvaret. Det är alldeles
självklart att trafikbolagen har ett ansvar för att alla
passagerare, kunder, eller vilken etikett vi nu sätter på
människor, ska kunna använda sig av de tjänsterna.
Sedan kan vi behöva ta ett utökat ansvar när det
gäller kommunernas ekonomi. Det är jag fullständigt
medveten om. Vi kan behöva ta ett utökat ansvar för
kommunala trafikbolags ekonomi. Det är kanske
också nödvändigt. Men vi ska inte börja öronmärka
pengar. Det är nämligen att också märka människor
och det ska vi undvika.
I huvudfrågan vet jag att jag och Kerstin Heine-
mann, Vänsterpartiet och Folkpartiet, är fullständigt
eniga. Nu ska vi försöka bidra med allt vi kan för att
skapa ett tillgängligare samhälle.
Anf. 36 THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! En bra handikappolitik är en grund-
läggande del av välfärden. Det är därför viktigt att vi
får en nationell handlingsplan för handikappolitiken.
Men en handlingsplan måste återkommande ses över
och revideras. Det är ett fortgående arbete som bör
bedrivas i nära samarbete med handikapporganisatio-
nerna. Handikapporganisationerna ska också vara
pådrivande när det gäller förändringar och förbätt-
ringar.
Jag ser det här betänkandet som en bra början med
flera bra förslag och jag ställer mig därför bakom
betänkandet.
Som jag ser det har förslaget i propositionen för-
bättrats betydligt under resans gång. Det är flera par-
tiers motionsyrkanden som har bidragit till förbätt-
ringen av det ursprungliga förslaget.
Av Miljöpartiets 15 motionsyrkanden finns fem
med i de yrkanden som lett till tillkännagivanden.
Några av våra krav har tillgodosetts eller på annat sätt
varit föremål för utredningar.
Inför beredningen av det här ärendet i utskottet
var jag öppen för ett samarbete över partigränserna
för att betänkandet skulle bli så bra som möjligt för
de funktionshindrade. Det var ledstjärnan. Jag hade
gärna sett ett samarbete där vi alla hade kunnat enas
om ett betänkande på samma sätt som vi gjort vid
andra tillfällen på andra viktiga områden. Nu stanna-
de det vid en uppgörelse där Miljöpartiet, Vänster-
partiet och Socialdemokraterna kommit överens. Det
var Hans Karlsson som tog initiativ till det.
Självklart kan man i en uppgörelse mellan flera
partier inte få alla sina yrkanden tillgodosedda. Vi
anser att vi har fått sådant gehör att vi kan avstå från
några reservationer.
Herr talman! Ett av de viktigaste förslagen i det
här betänkandet är att det öppnas en möjlighet till
sanktioner mot de kommuner och landsting som i
vissa fall trotsar domstolen och struntar i att ge funk-
tionshindrade det de enligt lagen har rätt till. Det är
beklämmande att det finns kommuner som i det eko-
nomiskt kärva läge som varit och är väljer att spara på
utsatta grupper. Vi är därför mycket nöjda över att det
kommer att finnas sanktionsmöjligheter mot domstol-
strots.
I Miljöpartiet tycker vi att det är bra att frågan om
sanktioner lyfts fram i det här betänkandet och att det
blir ett tillkännagivande även när det gäller tillgäng-
ligheten. Det är tyvärr en nödvändighet för att komma
till skott när det gäller tillgänglighet för funktions-
hindrade till bl.a. färdmedel. Men självklart måste
frågan om sanktioner först analyseras innan regering-
en kan överväga frågan och komma tillbaka till riks-
dagen med ett förslag. Jag hoppas verkligen att det
inte dröjer så länge att vi tvingas återkomma med ett
eget förslag igen. För vad tjänar det till att ha lagar
och regler om det går att strunta i dem utan att det
finns några sanktionsmöjligheter?
När det gäller diskriminering har Miljöpartiet yr-
kat på en utredning om hur bristande tillgänglighet
ska kunna föras inför domstol som en diskrimine-
ringsfråga. Vi är mycket nöjda över att det blir ett
tillkännagivande även på den här punkten, och det
finns all anledning för flera av oss att känna oss nöjda
eftersom flera motionärer fått sina yrkanden tillgodo-
sedda.
I Miljöpartiets motion har vi även yrkanden som
berör demens. När det gäller dementa och behovet av
kompetens hos de personer som på olika sätt arbetar
med dementa är vårt motionsyrkande tillgodosett i
betänkandet på den punkten.
När det gäller det andra yrkandet, om att personer
med misstänkt demens bör ha rätt till en tidig de-
mensutredning och att det är angeläget med tillgång
till korttidsboende, avlastning och dagvård så att de
anhöriga kan orka fungera som anhörigvårdare, har vi
avgett ett särskilt yttrande.
Vi har även ett särskilt yttrande när det gäller det
dolda handikapp som psykiska funktionshinder utgör.
Vi anser att det finns ett behov av att även låta män-
niskor med dessa funktionshinder fullt ut omfattas av
LSS. Det här är en viktig fråga som måste uppmärk-
sammas och diskuteras i budgetsammanhang. Jag är
övertygad om att det är just för att handikappet inte
syns som det är så svårt att bedöma behovet av t.ex.
assistans för dem som har psykiska funktionshinder.
I ytterligare ett särskilt yttrande har vi tagit upp
vikten av att Handikappombudsmannen ska vara en
oberoende institution som självständigt bevakar de
funktionshindrades intressen. Det nationella tillgäng-
lighetscentrum som föreslagits borde därför ha lokali-
serats till någon annan än till Handikappombudsman-
nen.
När det gäller statsbidrag till handikapporganisa-
tioner ställer jag mig bakom utskottets bedömning
och tillkännagivande.
När jag har tittat på kriterierna för dessa bidrag
har jag svårt att förstå de starka reaktioner som har
kommit bl.a. från Ester Lindstedt-Staaf. De här peng-
arna ska ju fördelas med ett grundbidrag som är lika
för alla. Sedan får man bidrag för antalet medlemmar,
och det är lika för alla. På den punkten är det ingen
ojämlikhet. Däremot finns det möjlighet att få mer-
kostnadsbidrag och medel för samarbete, och de or-
ganisationer som inte uppfyller de kriterierna kan inte
få de pengarna. Men grundfördelningen är lika för
alla. Jag tror att vissa organisationer har tittat bara på
den totala summa som en del organisationer fått, och
när man har fördelat det på antalet medlemmar har
man upplevt orättvisa. Jag vet inte, men det kan vara
så man har tänkt.
Herr talman! Inom handikappområdet har vi ge-
nom åren vid olika tillfällen diskuterat problemet med
olika huvudmän och icke fungerande vårdkedjor, och
det är därför bra att en särskild utredare nu analyserar
det här problemet. Jag hoppas att det snart kommer
ett förslag som vi kan ställa oss bakom.
Herr talman! Det avgörande för att Miljöpartiet
skulle ställa sig bakom det här betänkandet var skriv-
ningen om att de funktionshindrades ekonomiska
situation ska belysas och att man ska göra en beräk-
ning över vad ett mer vittomfattande högkostnads-
skydd kan kosta.
För en tid sedan fick vi, vilket säkert flera fick, in-
formation från ett handikappförbund med en tydlig
redovisning över de kostnader som en del funktions-
hindrade kan drabbas av. Det syntes tydligt vilken
orimlig ekonomisk situation som de med de största
funktionshindren kan hamna i. Ingrid Burman gav
också exempel på det. Exempel på sammantagna
avgifter som den enskilde funktionshindrade kan
drabbas av är kostnader för hemtjänst, särskilt boen-
de, färdtjänst, ledsagning, hjälpmedel, utprovning av
hjälpmedel, stora läkemedelskostnader, läkarbesök,
omfattande tandvård och rehabilitering.
Herr talman! En stor del av medborgarna klarar
sig helt från den här sortens kostnader. Andra kom-
mer undan med kostnader som inte når något hög-
kostnadstak eller kanske når taket på något kostnads-
område. Men det finns funktionshindrade som ham-
nar på en mycket hög kostnad för sitt funktionshin-
der. De kan totalt komma upp i en kostnad på
20 000-30 000 kr om året. Det är stora belopp för de
flesta. Många gånger är det ju också så att de som har
de största kostnaderna också har en kärv ekonomi och
lever på en blygsam pension.
Vi anser att det är en fråga om solidaritet att för-
dela den här sortens kostnader så att de med de största
behoven och de lägsta inkomsterna får sina kostnader
märkbart reducerade.
Vi vill därför utreda möjligheten att införa ett ut-
giftstak som täcker de befintliga högkostnadsskydden
samt andra kostnader som kan drabba den enskilde.
Vi är medvetna om att det är olika huvudmän som
ansvarar för de olika kostnadsområdena och att det
blir stora svårigheter att få till ett vidare tak över
högkostnadsskydden, men frågan är så viktig att det
är angeläget att finna en lösning. I Miljöpartiet anser
vi att även de funktionshindrade måste ha rätt till en
sådan ekonomi att de inte behöver vara diskriminera-
de även på det ekonomiska området.
Jag hoppas att tillkännagivandet på den här punk-
ten är början på en förändring som inom en rimlig
framtid ger oss ett tak för de totala kostnader som
någon kan ha för ett funktionshinder.
Herr talman! När det gäller 65-årsgränsen förstår
jag den otålighet som många känner att man inte
kommit till skott, och jag kan dela den. Men förhopp-
ningsvis blir det så att vi får den förändringen till
årsskiftet.
Jag tycker att det är positivt att man i flera kom-
muner har gjort på så sätt att man går in och låter
även den som har fyllt 65 år behålla sin personliga
assistans i väntan på den förändring som ska komma.
Jag tycker att det är mycket positivt att höra det. Jag
har hört att man har gjort det i flera kommuner. Det är
också så när det gäller de här kostnaderna att man på
något sätt måste betala för att ge även den som har
fyllt 65 år en värdig hjälp.
Med det ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 37 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Herr talman! Den vänlige mannen Thomas Julin
gav lite information om fördelningen av handikapp-
bidragen, och då är min fråga: Gäller detta den nuva-
rande fördelningen, eller var det den förra? Thomas
Julin antydde här att om någon handikapporganisa-
tion har fått lite pengar skulle det röra sig om en fel-
räkning från organisationens sida. Jag vill höra hur
det är med det.
Anf. 38 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Det är ett antagande att man har räk-
nat på det sätt som jag sade - annars kan jag inte se
hur man har kommit fram till de stora orättvisorna. På
de ställen där jag har läst om de här bidragsformerna
har det stått att grundbidraget är lika för alla och
bidraget till medlemmarna är lika för alla. Då måste
skillnaden ligga på de andra bitarna, som handlar om
merkostnadsbidrag och medel för samarbete. Det har
varit min bedömning. Sedan kanske man har gjort
olika bedömningar när man har läst texterna.
Anf. 39 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Att få möjlighet att växa som männi-
ska, tillsammans med andra. Att kunna ta makten
över sitt eget liv. Att bli ianspråktagen och sedd som
en person med kunskap och erfarenhet. Att slippa bli
omyndigförklarad och förbarnsligad. Att vara saknad
när hinder ligger i vägen för deltagande i gemenska-
pen. Att den självklara reaktionen på detta blir att
försöka riva hindren. Grunden i en modern handikap-
politik är att personer med funktionshinder är med-
borgare med samma rättigheter och samma skyldig-
heter som alla andra.
Herr talman! Dessa ord är inte mina egna. De är
skrivna av Ann Jönsson, själv synskadad sedan föd-
seln. Hon är journalist och arbetar i dag på Handi-
kappförbundens samorganisation. Hennes ord ger en
utomordentligt bra beskrivning av vad handikappoli-
tik handlar om.
Det handlar inte bara om tekniken att bygga ram-
per eller punktskrift i hissen - det handlar om allas
rätt att vara medborgare; att kunna vara delaktig; att
få komma in genom samma dörr som alla andra och
inte vara hänvisad till ingången genom lagret; att
kunna välja hur många gånger man vill träffa sin
älskade utan att vara styrd av hur många färdtjänstre-
sor som finns för "fritid"; att våga ta bussen som
synskadad och veta att hållplatserna ropas ut och inte
behöva chansa eller fråga hela tiden "var är vi nu?";
att våga åka på kurs och att schemaläggningen kan
anpassas för diabetiker så att man kan vara med på
alla föreläsningar.
Det gemensamma och individualiteten är båda li-
ka viktiga i handikappolitiken.
Den generella välfärdspolitiken, där vi tillsam-
mans skapar resurser för utbildning, sjukvård och
socialförsäkringar som alla har rätt att få del av, är en
förutsättning. Handikappolitik är en del av den gene-
rella välfärdspolitiken.
De som i likhet med moderaterna inte riktigt för-
stått behovet av en generell välfärdspolitik där vi
gemensamt genom skatterna garanterar oss tillgång
till skola, utbildning, vård, hjälpmedel, rehabilitering,
osv., utan förlitar sig till andra krafter och sätter ett
hopp till privata lösningar genom försäkringar eller
marknadslösningar blir heller inte trovärdiga när det
gäller att bygga upp en handikappolitik som utgår
ifrån allas medborgerliga rättigheter.
Men handikappolitik handlar inte bara om sam-
hällets skyldigheter och om vilka insatser som måste
finnas. I centrum står individen med sina alldeles
egna önskningar om hur hon vill forma sitt liv och
hur hon vill att stödet och servicen som funktions-
hindret gjort nödvändiga ska se ut. De gemensamma
resurserna och respekten för den enskilda människan
är båda lika viktiga.
Ännu har vi inte - det har påpekats av många tala-
re - ett samhälle där personer med funktionshinder
har samma möjlighet som andra medborgare. Den
nationella handlingsplan för handikappolitiken som
riksdagen i dag ska fatta beslut om tar ett stort steg
framåt i den moderna handikappolitiken. Det är ett
viktigt perspektivskifte som markeras i handlingspla-
nen. Det framgår kanske tydligast av planens titel
"Från patient till medborgare".
Många personer med funktionshinder behöver
vård och omsorg, ökad tillgänglighet till vård och
omsorg och också bättre kvalitet, men framför allt
efterfrågar de respekt för sina rättigheter och vill bli
betraktade som fullvärdiga medborgare.
I handlingsplanen föreslås kraftfulla insatser för
att personer med funktionshinder ska få rätt till full
delaktighet, ett värdigt bemötande och möjlighet att
själva bestämma över sina liv. De nationella målen
för svensk handikappolitik som riksdagen nu kommer
att slå fast är en samhällsgemenskap med mångfald
som grund, att samhället utformas så att människor
med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för flick-
or och pojkar, kvinnor och män.
Dessa nationella mål anger en i väsentliga avsnitt
ny inriktning för det samhälleliga arbetet, för arbetet i
statliga myndigheter, i landsting och i kommuner,
men det är också uppfordrande för alla oss som indi-
vider när vi möter privata aktörer, när vi arbetar i
privata företag eller i det fria föreningslivet och i vårt
närmaste umgänge. Vi måste alla byta perspektiv från
patientperspektivet till medborgarperspektivet.
I handlingsplanen föreslås en ny struktur för det
statliga handikappolitiska arbetet med tydliga ansvar
för de statliga myndigheterna, som ska vara föredö-
men i arbetet för ett mer tillgängligt samhälle.
En av de grundläggande principerna i svensk han-
dikappolitik, som många gånger framförts just från
handikapprörelsen, är den s.k. ansvars- och finansie-
ringsprincipen - en princip som nu har diskuterats i
ett antal inlägg här ifrån talarstolen. Den principen
ligger till grund för alla våra avvägningar i hand-
lingsplanen.
Det finns skäl att för ett ögonblick uppehålla sig
vid diskussionen kring denna. Det är ju så lätt att i en
lust att göra politiska markeringar, visa sin vilja att
någonting ska hända snabbt eller att framför allt visa
sig duktigare än andra gå vilse i den diskussionen.
Det är precis detta som Folkpartiet har gjort. Folk-
partiet har lämnat en del av de viktiga principerna,
och många inom svensk handikapprörelse är förvåna-
de. Även jag är förvånad, för jag har haft stor respekt
för Folkpartiets engagemang i de handikappolitiska
frågorna.
Att hävda, som har gjorts från denna talarstol, att
man står kvar bakom själva principen men vill lämna
den för ögonblicket är att öppna för eviga avsteg. Det
är att öppna för att varje gång vi kräver full respekt
för alla medborgare och att personer med funktions-
hinder ska behandlas som andra medborgare kunna
säga så här: Jovisst, men just i detta ögonblick vill vi
ta en sidovagn. Det har påpekats från talarstolen.
Jag tror att det är viktigt att vi från riksdagens sida
hävdar ansvars- och finansieringsprincipen, som
innebär att varje sektor i samhället, offentlig som
privat, ska utforma och bedriva sin verksamhet så att
den blir tillgänglig för alla människor - självklart
även personer med funktionshinder. Att specialdesti-
nera pengar leder faktiskt alltid till att frågan om
tillgänglighet inte blir en del av den ordinarie verk-
samheten. Det finns en grupp människor som alltid
ska särbehandlas, vars behov alltid ska prövas i en
särskild budget. Det är ovärdigt en modern handikap-
politik.
Det är just detta synsätt vi måste förändra, och jag
hoppas att Folkpartiet återvänder till en förnuftigare
linje när det gäller denna principfråga.
Att byggnader, platser, lokaler och information
ska vara tillgängliga för alla personer, också för per-
soner med funktionshinder, är en självklar utgångs-
punkt i den framtida handikappolitiken.
Om man anslår pengar för att få ökad fart de när-
maste åren är det viktigt att veta att de institutioner,
företag och organisationer som inte får del av pengar-
na kommer att säga att de inte fick någon ersättning
och att de kanske inte är skyldiga att öppna samhället
för alla.
I handlingsplanen prioriteras tre arbetsområden de
närmaste åren. Det handlar om att se till att handikap-
perspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, att
skapa ett tillgängligare samhälle och att förbättra
bemötandet.
Att handikapperspektivet ska genomsyra alla
sektorer innebär framför allt att varje myndighet ska
se de nationella målen för handikappolitiken och
FN:s standardregler som en naturlig del av verksam-
heten och att staten ska vara ett föredöme.
Att skapa ett tillgängligare samhälle innebär att vi
föreslår nya bestämmelser i plan- och bygglagstift-
ningen med retroaktiva krav på att undanröja enkelt
åtgärdade hinder i befintliga lokaler och på allmänna
platser och att detta ska vara åtgärdat senast år 2010.
Målet är också att kollektivtrafiken ska vara tillgäng-
lig år 2010 för att göra det möjligt för alla medborga-
re att kunna vara aktiva medborgare. Detta innebär
inte att arbetet inte ska börja förrän om åtta till tio år.
Arbetet ska börja omedelbart, men detta är en dead-
line.
Att förbättra bemötandet har stor betydelse för in-
riktningen av de handikappolitiska insatserna. Åtgär-
der för att förbättra bemötandet måste därför gå hand
i hand med åtgärder inom hela det politiska fältet.
Bemötandet är en politisk fråga som angår oss alla.
För att stärka den enskildes rättigheter innehåller
handlingsplanen också ett förslag mot domstolstrots,
dvs. när en kommun eller ett landsting inte följer
domar som ger en funktionshindrad en viss rättighet,
t.ex. en plats i ett gruppboende. För att förbättra be-
mötandet måste vi se till att kommuner och landsting
följer domstolsutslag. Detta är en fråga som har dis-
kuterats i denna kammare många gånger, och jag är
glad över att det nu ser ut som att en majoritet i Sve-
riges riksdag kan bestämma sig för att införa sanktio-
ner mot kommuner och landsting som inte följer av
riksdagen fastställd lag.
Vår utgångspunkt är att handikapp i stor utsträck-
ning är en följd av brister i samhället och att handi-
kapp således kan elimineras genom att man förändrar
samhället. Det förslag som riksdagen i dag förhopp-
ningsvis kommer att fatta beslut om kommer att inne-
bära stora förändringar.
Det återstår dock mycket arbete innan de förslag
som vi föreslår är genomförda. Vi vet alla att allt inte
kan ske omedelbart, men med ett beslut i riksdagen i
dag börjar en omfattande förändring av samhället
som innebär att samhället blir till för alla och att vi
går från patient till medborgare.
Anf. 40 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Socialministern tar också upp an-
svars- och finansieringsprincipen. Jag vill bara citera
ur vår reservation. Där står det så här: "Ansvaret för
att öka tillgängligheten skall i första hand ligga lokalt,
på kommuner och andra lokala aktörer som t.ex.
privata fastighetsägare". Jag tycker att det ganska
klart visar att vi står fast vid det, men att vi här har
varit väldigt otåliga och velat att någonting ska hän-
da.
Herr talman! Jag skulle också vilja ställa en fråga
till socialministern. Tidigare i debatten sade Hans
Karlsson i vårt replikskifte att han insåg att det fanns
en hel del problem när det gällde handikappreformen.
Det finns en del bekymmer för den enskilde. Man
känner inte trygghet, och det är mycket krångel och
byråkrati. Jag vill helt enkelt fråga socialministern om
han, liksom Hans Karlsson, är beredd att tillsammans
med övriga partier i riksdagen uppmärksamma de
problem som finns och vidta åtgärder för att vi ska få
en ännu bättre fungerande handikappreform.
Anf. 41 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Herr talman! Först vill jag säga att jag är glad
över att Kerstin Heinemann betonar ansvars- och
finansieringsprincipen som grund även ifall jag kan
konstatera att den otålighet som Kerstin Heinemann
redovisar finns i Folkpartiet ändå leder till ett avstånd
från den. Otåligheten bör nu riktas mot kommuner,
landsting, myndigheter, privata företag eller offentli-
ga företag och på att se till att arbetet kommer i gång.
Det är utåt i samhället som vi ska visa vår otålighet
när det gäller att skapa tillgänglighet.
Sedan gäller det LSS. Låt mig påpeka något som
Hans Karlsson inte nämnde. Sanningen är ju att an-
talet personer som har assistansersättning har mer än
fördubblats sedan socialdemokraterna fick rege-
ringsinnehavet. Det har gått från 4 000 till 8 400, som
fick ersättning vid årsskiftet. Det är viktigt. Det ska-
pas ibland ett intryck av att reformen har försämrats i
den meningen att det är färre som får del av det här
och att man får ett mindre antal timmar. Det har skett
en betydlig ökning. Det har inte minst betytt att staten
tar på sig ett mycket större ansvar när det gäller kost-
naderna. Dvs. att statens kostnader har mer än för-
dubblats.
Det är alldeles rätt att många påpekar att det tar
lång tid, att det är byråkrati, att man får vänta för
länge på att få sina beslut och att det är för många
människor som är med i bedömningarna. Det finns
alla skäl - i det avseendet har jag samma uppfattning
som Kerstin Heinemann - att se till att prövningen
om rätt till assistansersättning blir enklare, att man
kommer snabbare till beslut och, naturligtvis, att vi i
framtiden kan konstatera att fler också blir delaktiga i
denna reform.
Anf. 42 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! När det gäller otåligheten kan man
ju gå flera vägar. Vi är nog också angelägna om att
kommuner, fastighetsägare och alla andra tar sitt
ansvar, som är grunden i det hela. Men de utredningar
som har förekommit när det gäller just tillgänglighe-
ten har ju visat på att förändringarna, som behöver
göras, kommer att kosta tiotals miljarder kronor. Då
kanske det inte räcker med att bara uppmana kommu-
ner och andra att göra det som de borde göra. De
behöver kanske också ha en hjälpande hand från
staten för att vi inom rimlig tid ska kunna vidta det
som i propositionen kallas för enkla åtgärder.
Anf. 43 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Herr talman! Det är ju här som resonemanget går
snett. När det gäller grundläggande mänskliga rättig-
heter kan man inte vända sig till kamrerer och fråga
vad det kostar och om man har råd med det. Det
skulle vara fullkomligt orimligt ifall vi skulle diskute-
ra kostnader för demokratin och undra vad det kostar
att ha en yttrandefrihet i det här landet eller vad det
kostar att ha andra grundläggande rättigheter för
medborgarna.
Oavsett kostnaderna är detta en förutsättning för
samhällets utveckling. Vi måste planera allt i sam-
hället med utgångspunkt från dessa rättigheter. Det
må kosta vad det vill. Alla ska ha samma grundläg-
gande rättigheter. Det är i det avseendet resonemang-
et om att kompensera för särskilda insatser så lätt går
snett, även ifall avsikten kan vara den bästa.
Anf. 44 LARS ELINDERSON (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte att socialministern blir
förvånad när jag instämmer i hans påstående att han-
dikappolitiken måste vara en del av den generella
välfärdspolitiken. Jag tror inte heller att han blir över-
raskad när jag säger att vi moderater inte alls tar av-
stånd från den generella välfärdspolitiken. Men vi
säger att den generella välfärdspolitiken måste
kompletteras för att vara framgångsrik. Om man
verkligen sätter individen i centrum måste politiken
också ge utrymme för individuella anpassningar när
det gäller tillämpningen. Det är i det här avseendet
som skillnaden mellan oss och er finns.
Vi lägger tonvikten vid att man ska bryta ned mo-
nopolen och byråkratin och skapa en struktur och en
flexibilitet som ger den enskilde större valfrihet när
det gäller hur tillämpningen ska ske på ett sätt som
bäst sätter individen i centrum.
Jag skulle vilja ställa en fråga när det gäller just
den här skillnaden till socialministern. Jag tycker i
och för sig att förslaget till åtgärder mot domstolstrots
är motiverat. Men är det mer motiverat och en bättre
lösning ur individens synvinkel att man tvingar
kommunerna att betala bötesbelopp till staten än att
man ger den enskilde drabbade i det här samman-
hanget möjlighet att själv disponera resurserna för att
utforma det stöd och den hjälp som man enligt lagen
har rätt till efter eget behov och efter de egna omstän-
digheterna? I det här fallet tycker jag att det finns en
principiell skillnad mellan oss och er.
Självklart ska politiker dra upp reglerna när det
gäller vilka rättigheter vi har både som människor i
övrigt och som människor med speciella behov, men
det är inte lika självklart att politiken också ska slå
fast regler för hur tillämpningen av de rättigheterna
ska gå till. Det är på den punkten som det skiljer sig
mellan er och oss.
Anf. 45 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Herr talman! Det grundläggande är att den här
riksdagen har beslutat om ett antal rättigheter som
medborgarna har. När det gäller LSS är det en rättig-
hetslagstiftning som riksdagen har beslutat om. Detta
innebär omvänt att kommunerna och landstingen har
mycket bestämda skyldigheter.
Om man inte får dessa rättigheter tillgodosedda
kan man överklaga och gå till en domstol. Om dom-
stolen slår fast att kommunen inte har levt upp till
sina skyldigheter och inte levererat det som den
skulle när det gäller de här rättigheterna kommer vi
inför ett politiskt dilemma. Då har vi en nationell nivå
som är lagstiftande och en lokal eller regional nivå
som inte bryr sig om lagstiftningen.
Det måste faktiskt bli en fråga om hur den natio-
nella nivån, dvs. parlamentet eller riksdagen, förhåller
sig till andra delar av vår demokrati, dvs. till andra
nivåer, kommuner och landsting. Detta är en fråga om
att upprätthålla tilltron till riksdagen. Därför är det
rimligt att de sanktioner som vi talar om i det här
fallet handlar om samhälleliga sanktioner som är
riktade mot de delar av den samhälleliga beslutsorga-
nisationen som inte lever upp till sina krav.
Jag är alldeles övertygad om att man kan diskute-
ra andra juridiska frågor när det gäller möjligheten att
få sina rättigheter tillgodosedda, men här är det fak-
tiskt en fråga om att upprätthålla respekten för lag-
stiftningen i landet. Då menar jag att det är rimligt att
sanktionerna blir sådana som vi föreslår, dvs. att
staten får möjlighet att utdöma vite gentemot kom-
muner eller landsting som inte lever upp till sina krav.
Anf. 46 LARS ELINDERSON (m) replik:
Herr talman! Jag ser inte den här frågan i första
hand som en konstitutionell fråga, utan jag ser det
som en fråga om att garantera de handikappade de
rättigheter som riksdagen här har slagit fast. Det
handlar också om möjligheten att anpassa lagstift-
ningen och bestämmelserna så att de handikappade
själva kan bestämma hur de här rättigheterna ska
tillämpas.
Samarbetet mellan de kommunala myndigheterna
och de enskilda handikappade fungerar ju inte alltid,
även om kommunen inte ägnar sig åt domstolstrots.
Bristen på valfrihet för de enskilda handikappade
leder ofta till ett beroendeförhållande som gör att man
inte har möjlighet att tillämpa de regler som vi har
fastställt här på det sätt som socialministern själv sade
att man borde göra, dvs. utifrån individens egna be-
hov. Det är därför som vi tycker att förslaget om att
pengarna ska följa den enskilde handikappade för att
man ska kunna tillgodose de intentioner som vi har i
lagstiftningen är bättre än det förslag som regeringen
har lagt fram.
Anf. 47 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Herr talman! Lars Elinderson kommer ju inte ifrån
grundproblemet. I den här riksdagen har det funnits
en majoritet för att fatta beslut om en alldeles speciell
rättighet och också för att fatta beslut om hur den ska
kunna levereras till den enskilde medborgaren. Om
kommuner och landsting inte lever upp till det här
måste vi hitta ett sanktionssystem.
Det är fullt möjligt att Lars Elinderson är intresse-
rad av att föreslå någonting helt annat än det som
finns i lagstiftningen. Men det är ju viktigt att kom-
muner och landsting följer den lagstiftning som vi
har. Då är det faktiskt en uppgörelse mellan den na-
tionella nivån och den lokala eller regionala nivån
som det handlar om. Då är det en författningsfråga i
första hand.
Jag menar att LSS fungerar alldeles utmärkt som
princip för handikappolitiken. Bristerna kan bestå av
att det tar för lång tid, att det kan finnas byråkrati och
att många inte får del av den. Det gäller att se till att
leverera mera.
Det är då viktigt att kommuner och landsting får
klart för sig att vårt förslag innebär att de, om de inte
följer domstolsutslagen, kommer att riskera att få
betala vite till länsstyrelserna.
Anf. 48 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ställa tre frågor till socialmi-
nistern. För det första gäller det Hans Karlssons fråga
om när det kan komma ett regeringsförslag om 65-
årsregeln för att få bukt med bristerna i lagstiftningen.
För det andra vill jag ställa en fråga till socialmi-
nistern om problemet med unga människor som pas-
siviseras genom förtidspensionering. Kan inte soci-
alministern trycka på i regeringen för att de kolleger
som ansvarar för detta får fram ett ikraftträdande så
fort det någonsin går? Vi har i vårt samhälle råd att
satsa på passiviserande åtgärder med försörjningsin-
riktning men vi har inte har råd med aktiva rehabilite-
ringsinsatser. Visst är det något som är sjukt i sys-
temet, socialministern.
För det tredje vill jag ta upp frågan om en vård-
och hjälpmedelsgaranti. Jag är klar över att socialmi-
nistern inte tycker att det är en särskilt bra lösning,
men om man, som vi gör, tillför resurser och ser att
det trots det kvarstår mycket besvärande köer och
långa väntetider till vård respektive hjälpmedel, är det
då inte dags att tänka nytt, att komplettera våra olika
åtgärder för att sammantaget få ett resultat som är till
medborgarnas bästa?
Anf. 49 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Herr talman! Jag ska svara mycket snabbt på
Kenneth Johanssons frågor. Regeringen avser att
lägga fram ett förslag till 65-årsregel till hösten, med
inriktning att en ny lagstiftning ska gälla fr.o.m. den 1
januari nästa år. Det har för övrigt redovisats från den
här talarstolen under våren.
När det gäller rehabiliteringen och problemet med
förtidspensioneringen har Kenneth Johansson och jag
samma uppfattning. Jag blev mycket överraskad över
att Kenneth Johansson påstår att vi skulle ha sagt att
den här regeringen tänker lägga fram ett förslag år
2003. Det är ju val 2002, och jag är inte alldeles säker
på att Kenneth Johansson är övertygad om att just den
här regeringen kommer att sitta år 2003. Det måste
här vara något fel på kunskapsförmedlingen.
Jag är övertygad om att regeringen arbetar med ett
mycket kortare tidsperspektiv. Vi ska bereda den här
frågan och komma till riksdagen väsentligt mycket
tidigare.
Vi har samma uppfattning om det felaktiga i att
samhället satsar resurser på passiviserande insatser i
stället för att se till att alla människor som kan och
vill det också får ett meningsfullt arbete.
Vårdgaranti bör vi diskutera i ett annat samman-
hang. Jag är tveksam till att man ställer ut garantier
som vi i verkligheten inte kan leva upp till. Det vikti-
gaste är att allting nu inriktas på att människor utan
väntan får den vård och behandling eller de hjälpme-
del som de är i behov av. Vi ska rikta resurserna till
de problemområden som vi har i vårt system.
Anf. 50 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag hoppas att vi ska få propositio-
nen till hösten och får en ändring av 65-årsregeln vid
årsskiftet.
När det gäller förslagen om förtidspensionering av
unga har jag i en interpellationsdebatt fått ett besked
från socialministerns kollega om att ikraftträdandet
efter alla turer med remissbehandling m.m. beräknas
ske år 2003. Om socialministern kan snabba på detta
står jag bakom honom i det avseendet.
Till slut är vi överens om att komma fram till en
situation utan väntetider, men det dröjer länge innan
vi är där, och jag menar att vi måste prova olika steg
för att åstadkomma en bra vård och omsorg för alla
medborgare i vårt land.
Anf. 51 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Herr talman! Socialministern och jag har i stort
samma uppfattning om handikappolitiken. Det är väl
medlen som vi kan diskutera här. Det som gjorde mig
fundersam var socialministerns tal om principer.
Jag nämnde tidigare att det första beslutet om
handikappanpassning av kollektivtrafiken kom 1979
och att det inte har hänt så mycket sedan dess. Propo-
sitionen siktar till att den ska vara genomförd om tio
år. Inte ens med hjälp av de sanktioner som man nu
föreslår tror man sig kunna få resultat tidigare än om
tio år.
Jag undrar: Om man på annat sätt kan få till stånd
en snabbare utveckling för de handikappade som har
väntat så många år på förbättringar, ska man då bara
för principens skull låta dem vänta tio år till? Jag tror
att många handikappade skulle uppskatta att det gick
så fort som möjligt. Principerna är trots allt till för
människornas skull, inte för sin egen skull.
Anf. 52 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Herr talman! Arbetet på att se till att kollektivtra-
fiken blir tillgänglig ska påbörjas nu. Det är viktigt att
vi när det gäller tillgänglighetsfrågorna över huvud
taget i de förslag som gäller plan- och bygglagen
preciserar vilka sanktioner samhället kommer att
kunna arbeta med. Det är för övrigt just detta som
utskottet har påpekat.
Arbetet kommer i gång nu. Vad vi begär är att
man redovisar åtgärdsprogram som innebär att all
kollektivtrafik ska vara tillgänglig år 2010. Det är en
mycket ambitiös plan, men arbetet bör börja nu.
Det är inte principen som gör att vi har bestämt
oss för vilket tidsperspektiv vi ska ha, utan det har
varit en bedömning av hur snabbt det går att ställa om
hela kollektivtrafiken. Att all kollektivtrafik ska vara
anpassad och tillgänglig inom loppet av tio år är fak-
tiskt ett mycket ambitiöst mål.
Frågan är om det skulle gå fortare ifall vi införde
ett förfarande innebärande att hågade kollektivtrafik-
företag ska kunna söka stöd för detta arbete. Därmed
har vi sagt att vi inte kräver att alla företag ska räkna
in anpassning i sin ordinarie verksamhet och betala
den ur sin egen verksamhet utan menar att det ska
vara specialdestinerade medel. Jag tror att det vore
olyckligt, för då kommer väldigt många andra som
har samma skyldighet att dröja med sina beslut.
Anf. 53 ESTER LINDSTEDT-STAAF (kd)
replik:
Herr talman! Den springande punkten var om man
kan få det att gå fortare till nytta för dem som brukar
medlen. Kan man genom något förfarande stimulera
det här? Jag sade tidigare att omloppstiden för en
buss är fyra till sex år i trafik. Om tio år är det kanske
andra generationens bussar som nästan är utslitna.
Det borde kunna gå fortare. Dessa bussar har lägre
kapacitet, och det spelar en roll särskilt i storstäderna.
Det är ju kommunala pengar som går till kollektivtra-
fiken, och det är framför allt den som vi har tänkt på i
vår motion. Jag tycker att man kan försöka med såda-
na här metoder för att få ett snabbare genomförande.
Anf. 54 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Herr talman! Jag tycker att vi ska se till att det går
snabbt. År 2010 är ett slags deadline. Vi räknar med
att hela kollektivtrafiken då ska vara anpassad. Väl-
digt mycket måste börja omedelbart, men det handlar
inte bara om bussar. Det handlar om hela pendeltågs-
och tunnelbanesystemet i Stockholm. Det är faktiskt
skamligt att en del av pendeltågen och tunnelbanorna
är så svårtillgängliga. Även de tåg som har införskaf-
fats de senaste åren är svårtillgängliga.
Det är stora anspråk som nu ställs på att man
omedelbart ska inleda det här arbetet. Jag tror inte att
det skulle gå fortare om man sade att staten kommer
att betala de företag som kan vara intresserade av
detta. Jag tror snarare att det skulle innebära att tra-
fikhuvudmännen i stor utsträckning skulle avstå från
att påbörja det arbete som faktiskt alla enligt den
aktuella regeln i själva verket är skyldiga att påbörja.
Anf. 55 HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Socialministern uttryckte vältaligt
värdet av att hålla fast vid en generell välfärdspolitik.
Jag vill instämma i resonemanget. Jag tyckte också
om ministerns resonemang om medborgarperspekti-
vet. Det är mycket viktigt, och vi kan inte säga det för
ofta.
Samtidigt sitter jag och tänker att det visst är en
aning bedrövligt att det år 2000 finns anledning att,
mot bakgrund av vad ministern uttryckte, diskutera
många självklara rättigheter som vi inte har lyckats ge
men som vi så gärna uttrycker från talarstolen.
Vi socialliberaler vill förbjuda diskriminering i
grundlagen. Utgångspunkten för den svenska handi-
kappolitiken som den beskrivs av regeringen, av
riksdagen och av handikapprörelsen är ju alla männi-
skors lika värde och lika rätt. Den uppfattningen visar
på ett samband mellan de mänskliga rättigheterna och
den svenska handikappolitiken.
Statsministern sade i september 1998 att social-
demokraterna inte kan acceptera någon form av dis-
kriminering, och därför vill de införa en lag mot dis-
kriminering av funktionshindrade i hela samhället.
Men hur ser det ut i verkligheten? Det är ju i de
politiska ställningstagandena vi visar vad vi menar
med solidaritet. Kerstin Heinemann har på ett tydligt
sätt pekat på nödvändiga åtgärder där återställandet
av handikappreformen är centralt. Jag vill här, herr
talman, ta upp några andra, kan tyckas, självklara
förändringar som vi egentligen inte borde ha anled-
ning att diskutera år 2000 men som fortfarande inte
har genomförts.
Vi måste t.ex. trycka på lokalt och regionalt för att
få utvecklade handikappguider. Tekniken finns ju.
Dator till alla barn med funktionsnedsättning är ett
rimligt krav.
Ett speciellt område för hjälpmedel är hörsel-
hjälpmedel. Den som blir hörselskadad har behov av
samhällsinsatser, främst från hälso- och sjukvården, i
form av habilitering och rehabilitering. Det krävs
också psykosocial rehabilitering. Även om det i varje
landsting finns hörselvårdande verksamhet är den
ojämnt utbyggd. Moderna hörapparater är förhållan-
devis dyra. De flesta landsting har därför infört ett
kostnadstak på 2 500-3 500 kr per hörapparat. Över-
stigande kostnader får brukaren stå för själv.
Forskningen har visat att personer som kan ha hö-
rapparat på båda öronen visar bättre förmåga att upp-
fatta tal och kommunicera än med bara en apparat.
Av de människor som skulle vara betjänta av två
apparater är det endast 10 % som får tillgång till det.
Om vi i Sverige menar allvar med att leva upp till
FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning - i det här fallet hörselnedsätt-
ning - delaktighet och jämlikhet måste vi kunna av-
hjälpa bristerna inom hörselvården. Vi socialliberaler
anser att regeringen bör ta initiativ till överläggningar
med landstingen om hur det kan åstadkommas.
Ett annat exempel är synen på förtidspensione-
ringen av unga funktionshindrade. Enligt vår socialli-
berala syn bör man undvika en sådan.
Det finns också brister på forskningsområdet som
vi vill avhjälpa. Vi tycker att regeringen inte tillräck-
ligt tydligt har uppmärksammat den omfattande verk-
samheten inom området handikappvetenskap som
bedrivs vid universiteten i Linköping och Örebro. Där
finns en påbörjad verksamhet som inom några år
beräknas vara fullt utbyggd. Det innebär att den fort-
farande står under uppbyggnad och att den ännu inte
fått sin finansiering tryggad.
Herr talman! Vi borde vidare tillsammans få till
stånd en översyn av LSS i syfte att ge möjlighet till
ledsagning för synskadade. För närvarande anses inte
ens gravt synskadade höra till personkretsen enligt
LSS.
Tolkstödet till döva och hörselskadade behöver
förbättras, och reglerna för bilstöd behöver tydlig-
göras.
Herr talman! Vi har år 2000 fortfarande, trots
vackra deklarationer om solidaritet, en hel del kvar att
göra.
Anf. 56 TULLIA VON SYDOW (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i betänkande SoU14.
Handikapplanen omfattar alla personer med funk-
tionshinder, således även personer med dolda funk-
tionshinder, t.ex. de kommunikationshandikappade.
Hit räknas bl.a. de som stammar.
Man räknar med att ca 60 000 personer lider av
stamning, som är ett livslångt handikapp och som
allvarligt försämrar livskvaliteten hos den som drab-
bas. Att inte kunna tala flytande påverkar studier och
yrkesarbete och försvårar inte bara sociala relationer
utan möjligheterna till inflytande och delaktighet i
samhällslivet.
Jag hade hoppats att kommunikationshandikap-
pens speciella problematik skulle ha analyserats i
handikapplanen och att konkreta åtgärdsförslag hade
lagts fram för de olika grupperna. Det är ju nödvän-
digt att man tar ett helhetsgrepp om stamningen, som
berör flera departement. Det är viktiga frågor som rör
bl.a. utbildningen av lärare på alla nivåer. Det är
bristen på logopeder och den nästan försumbara sats-
ningen på forskning och metodutveckling.
De vuxnas situation i arbetslivet måste också be-
lysas och underlättas. Det går ju mycket kompetens
förlorad på grund av stamningshandikappet.
Herr talman! Jag har tidigare i kammaren föresla-
git inrättandet av ett resurscentrum för stamning som
i samarbete med forskningsinstitutioner kan utveckla
behandlingsmetoder och bygga upp en kunskapsbank
till nytta för den kommunala kompetensutvecklingen.
Det är ett stort problem att kompetensbristen är
stor både i kommuner och landsting. En studie som
gjordes så sent som 1998 visade på stora kun-
skapsluckor hos de personalgrupper som dagligen
möter barn och ungdom. Det händer också ofta att
man varken kan erbjuda barn eller vuxna de rätta
habiliteringsåtgärderna.
Det är nu min förhoppning att vi inom handi-
kapplanens ram ska kunna ta tag i de kommunika-
tionshandikappades svåra situation, så att även dessa
människor kan bli fullt delaktiga i samhällslivet.
Fru talman! Det är inte utan orsak som Priorite-
ringsutredningen placerat talsvårigheter i den första
priorteringsgruppen.
Anf. 57 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag har i mitt anförande valt att foku-
sera på två delar. Den första handlar om möjligheten
för barn att välja skola och om specialskolorna. Den
andra handlar om Centrum för handikappvetenskap i
Linköping och Örebro. Innan jag går in på det skulle
jag vilja instämma helt i Kenneth Johanssons tidigare
anförande.
Vad gäller specialskolorna skriver majoriteten i
betänkandet:
Det är viktigt att utvecklingen fortsätter och att
nya steg tas i arbetet med att ge människor med funk-
tionshinder samma förutsättningar som andra männi-
skor. Integrering och normalisering innebär att män-
niskor med funktionshinder får större möjlighet till
full delaktighet i samhället.
Jag tycker att det är en principiell utgångspunkt
som kan vara viktig och riktig. Men det måste finnas
en valmöjlighet. Utgångspunkten för en politik för
funktionshindrade barn och ungdomar bör vara deras
egna upplevelser och situation. Integration i den
kommunala skolan måste vara frivillig. Barnen ska ha
en rättighet och inte en skyldighet att gå integrerat.
För Centerpartiet handlar det om att barn med
funktionshinder har en rätt att vistas i en miljö där de
känner att de kan växa, där de får del av bästa tänkba-
ra pedagogik och undervisning, där de får vänner och
kan känna sig trygga. För många barn kan skolan i
hemkommunen vara just en sådan skola. Men för
många barn är det inte så. Och för dem måste det
finnas ett alternativ - specialskolor med en fast skol-
del som t.ex. Ekeskolan. Centerpartiet ville bevara
och stärka skolan samt komplettera den med en gym-
nasiedel. Det finns inte för många alternativ för barn
med funktionshinder. Det finns alldeles för få. Knap-
past för någon grupp i landet är valfriheten i livet så
liten och begränsad som för dessa barn.
Men i stället för att slå in på en linje med valfrihet
och lika möjligheter väljer socialdemokraterna en väg
med färdiga och många gånger fyrkantiga strukturer.
Man vill bestämma vem som ska vara hemma med
barnen och hur länge, vilken barnomsorg som är bäst
för barnen och vilken skola som barnen ska gå i. Man
bygger upp ett välfärdssamhälle för dem som redan
passar in i mallen. Man bygger en skola där eleven
ska passa in, inte en skola för individen, för den unika
eleven. Valfrihet är ett ord som inte nämns i majori-
tetens skrivning.
Ju mer olika människor är, dvs. ju fler särskilda
behov som en människa har, desto sämre fungerar
välfärdsstaten i Sverige. De barn som har störst behov
av att välja skola fritt och av att det finns många olika
alternativ att välja bland är de barn som har svårt att
finna sig till rätta eller komma till sin rätt i den kom-
munala skolan. Det kan vara svårt att få tillgång till
den speciella pedagogiken och undervisningen och de
rätta hjälpmedlen. Det är mot den bakgrunden som
Centerpartiet vill bevara möjligheten och valfriheten
för elever att gå i en fast skoldel i en specialskola.
Detta motsatte sig socialdemokraterna när de i höstas
genomförde ett beslut om en nedläggning av den fasta
skoldelen på Ekeskolan. Är det verkligen ett steg i ett
arbete att ge människor med funktionshinder bättre
förutsättningar? Är det verkligen ett steg för demo-
krati och lika rättigheter och värde? Det var Hans
Karlssons honnörsord i hans anförande. Jag skulle
vilja fråga ledamot Karlsson om han inte tycker att
valfrihet och individuell utveckling är en av de största
delarna i demokrati och rättvisa för alla.
Fru talman! I propositionen kan vi läsa att man
understryker vikten av handikappforskning. Det är
bra, men man kommer inte så mycket längre än att
just understryka vikten av det. Vi vet att kunskapen
om handikappade och deras livsvillkor är eftersatt.
Därför behövs både ökad kunskapsutveckling och
ökad tillämpning och framför allt ökade resurser för
att kunna genomföra det.
Vid universiteten i Linköping och Örebro pågår
det en omfattande verksamhet inom området. Dessa
universitet har gjort en prioritering, en satsning på
forsknings- och utbildningsområdet handikappveten-
skap. Man kallar det Centrum för handikappveten-
skap. Förvånande nog nämner man i propositionen
inte insatserna inom denna forskning vid dessa uni-
versitet. Socialutskottet verkar också vara förvånat
över att man inte nämnder det. Men svaret från ut-
skottet blir att man ska vänta och se.
Centrum för handikappvetenskap i Linköping och
Örebro är ett unikt tvärvetenskapligt projekt. Det är
unikt även internationellt. Forskarutbildningen i han-
dikappvetenskap finns inte på något annat centrum i
Sverige. Forskarutbildningen på Centrum för handi-
kappvetenskap är genuin, och den är tvärvetenskaplig
med både naturvetenskapliga och kulturvetenskapliga
perspektiv. Forskningen sker utifrån såväl ett individ-
perspektiv som ett samhällsperspektiv. En satsning på
ett sådant centrum ger en förstärkning av forskarut-
bildningen som redan är unik i Sverige och i Europa.
När regeringen skriver att forskning om handi-
kapp endast i liten utsträckning har intresserat svens-
ka forskare inom beteende- och samhällsvetenskap
bortser man från Centrum för handikappvetenskap.
Den första doktorandkullen antogs redan 1996. Fullt
utbyggt kommer det där att finnas sex tjänster på
professorsnivå. På centrumet satsar man på sex pro-
gramområden med mång- och tvärvetenskapliga
profileringar. Verksamheten står under uppbyggnad,
och man har ännu inte fått sin finansiering tryggad för
framtiden. Frågan om grundfinansiering måste lösas,
så att upppbyggnaden av detta centrum inte försenas.
Trots att regeringen redan i budgetpropositionen
för år 2000 utpekat handikappforskningen som ett
prioriterat område har Centrum för handikappveten-
skap inte fått något stöd. Men området kan ju inte
stärkas om inte resurserna finns.
Fru talman! Jag skulle avslutningsvis vilja fråga
socialdemokraternas representanter om de menar
allvar med att stärka utvecklingen och forskningen
kring handikappvetenskap. Om man gör det, vad blir
då nästa steg? Kan vi andra se en lösning till hösten,
där man i budgeten ser till att det finns en ordentlig
prioritering även på resursnivån?
Anf. 58 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill enbart berätta för Sofia Jons-
son att Inger Lundberg kommer att ta upp de fråge-
ställningar som Sofia Jonsson har framställt.
Anf. 59 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! För det mesta är alla överens om att
principen att funktionshinder inte ska behöva leda till
en handikappad tillvaro för en människa är viktig.
Men i verkligheten uteblir ofta de där avgörande
besluten som är så viktiga för den enskilde med
funktionshinder. I dag tänkte jag ta upp några enskil-
da frågor som gäller just utbildning.
Regeringen beskriver i propositionen betydelsen
av forskning och kunskapsutveckling inom området
handikappkunskap och skriver också att kunskaperna
inte är tillräckliga. Beskrivningen är enligt Folkpartiet
helt riktig. Forskning och kunskapsutveckling inom
området handikappkunskap behöver stärkas kraftigt.
Därför är det också viktigt att stödja det som är på
väg att utvecklas. Som flera tidigare sagt har en posi-
tiv och intressant utveckling börjat i och med Cent-
rum för handikappvetenskap som är en gemensam
satsning vid universiteten i Linköping och Örebro.
Det är en för Europa unik forskarutbildning i handi-
kappvetenskap. Där sker en omfattande forskning om
hur kommunikation och lärande fungerar för männi-
skor med olika typer av funktionshinder. Man arbetar
tvärvetenskapligt och har ett tvärvetenskapligt synsätt
vad gäller handikappforskningen och man utgår både
från ett naturvetenskapligt och från ett kulturveten-
skapligt perspektiv. Jag väntar också med spänning
på ett besked från socialdemokraterna om man har
avsikten att trygga finansieringen för denna nya ve-
tenskapliga verksamhet. Man har två möjligheter i
höst: dels budgetpropositionen, dels den forsknings-
politiska propositionen.
Därför upprepar jag redan ställd fråga till social-
demokraterna, nämligen om vi redan i dag kan få ett
besked om det kommer en tryggad finansiering för
den här viktiga verksamheten.
Fru talman! I utbildningspolitiken har länge idén
om integration varit den bärande principen. För oss
liberaler har det sedan länge varit en viktig princip att
människor med funktionshinder ska kunna få ett
sådant stöd att de kan leva ett självständigt liv och
delta i bl.a. utbildning på samma villkor som andra
människor. Men människor tycker olika. Föräldrars
och elevers önskemål ser olika ut. Därför har vi i
Sverige haft ett antal specialskolor med specialkom-
petens för olika funktionshinder. Många hörselskada-
de föredrar specialskolor eftersom de anser att de
skolorna skapar de bästa förutsättningarna.
De beslut om specialskolorna som riksdagen fat-
tade i höstas innebär att specialskolorna för hörsel-
skadade accepteras medan andra grupper funktions-
hindrade inte har något annat val än en långt gången
integrering i skolan. Riksdagen beslutade ju att lägga
ned specialskolorna för flerhandikappade, Ekeskolan
och Hällsboskolan. Enligt Folkpartiet var det ett
mycket olyckligt beslut som borde ändras medan
möjligheten finns.
De barn som det handlar om har ofta hörsel- och
synskada i kombination med språkstörning, rörelse-
nedsättning och, ibland, utvecklingsstörning. Har man
någon gång sett det arbete som personal med special-
kompetens utför inser man att enskilda elever i en-
skilda kommuner inte kan erbjudas det här stödet.
Varken kompetensen eller resurserna finns.
Det är enligt Folkpartiet ansvarslöst att avskaffa
specialskolorna med tanke dels på att handikappre-
formen urvattnats, dels på att det inte finns ett system
som garanterar att resurserna når de här eleverna ute i
kommunerna.
Till min förvåning hörde jag Hans Karlsson, Soci-
aldemokraterna, säga att Ekeskolan inte lades ned
genom riksdagsbeslutet i höstas. Även andra social-
demokrater har formulerat sig på det sättet. Jag tyck-
er, fru talman, att det är ett mycket märkligt uttalande.
Riksdagen fattade faktiskt beslut om att avveckla de
här specialskolorna och omvandla dem till s.k. resur-
scentra. Det var nedläggning eller avveckling som
hela debatten handlade om i utbildningsutskottet och i
riksdagen. Byggnaderna ska inte rivas, och det är ju
sant. Men att säga att skolan inte ska läggas ned är en
falsk verklighetsbeskrivning. Specialskolan kommer
att läggas ned, även om en viss möjlighet för eleverna
att vistas en kortare tid där fortsatt kommer att finnas.
Integration ska vara en rättighet för föräldrar och
elever men det ska inte vara ett tvång. Därför måste
föräldrar som anser att specialskolan är det bästa
alternativet ha möjlighet att välja specialskola. Den
möjligheten har riksdagen tagit bort för elever med de
kanske allra svåraste funktionshindren. Få principer
är så heliga att de kan tillämpas på alla människor
utan undantag. Vanlig skolgång och boende hemma
är bra mål. Men om det i verkligheten blir sämre
skolgång, mindre frihet och sämre förberedelser för
vuxenlivet kan inte principen om integration tilläm-
pas utan undantag.
Fru talman! Vuxenstuderande har ofta blivit
glömda vid olika utbildningssatsningar för funktions-
hindrade. Kunskapslyftskommittén, som nyligen lagt
fram sitt slutbetänkande, presenterar en del förslag till
förbättringar för vuxna funktionshindrades möjlighe-
ter att delta i olika utbildningar. Det är en del hand-
fasta förslag, t.ex. att rätten till assistansersättning vid
vuxenutbildning ska bli säkrad. I dag är rätten till
assistans oklar. Det finns också ett förslag om samlad
finansiering av utbildningstolkning, något som är en
förutsättning för många när det gäller att delta i vux-
enutbildning.
Kommittén föreslår också att utvecklingsstörda
vuxna ska garanteras rätt som övriga vuxna till ut-
bildning. I dag är särvux nämligen inte en rättighet på
det sätt som grundläggande vuxenutbildning är för
andra vuxna.
De här förslagen är framlagda i politisk enighet i
Vuxenutbildningskommittén. Därför hoppas jag att
regeringens kommande proposition om vuxenutbild-
ning tar fasta på de här förslagen så att även funk-
tionshindrade får möjlighet till livslångt lärande.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att en
viktig utgångspunkt för Folkpartiet är ett utbildnings-
system som står öppet för alla, från förskolan t.o.m.
högskolan. Detta är en förutsättning för att funktions-
hindrade ska kunna delta i samhällsliv och yrkesliv.
Jag nöjer mig i det här sammanhanget med att yr-
ka bifall till reservation 32 under mom. 30.
Anf. 60 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att det här betänkandet
betyder ett stort steg framåt för att människor med
funktionshinder ska, precis som alla andra, få bli
medborgare i vårt gemensamma samhälle.
Regeringens handikapplan kommer att bli ännu
bättre. Jag tycker att den är mycket bra men den
kommer att bli ännu bättre efter det att riksdagen
skärpt upp den i vissa sammanhang. Några av de
sammanhangen handlar om några motioner som jag
har väckt. Jag vill tacka utskottsmajoriteten för att
flera av de motioner som jag väckt har blivit tillgodo-
sedda. Jag tror nämligen att det med denna skärpning
kommer att bli ett samhälle för alla. Jag tänker då på
den vidare meningen av en diskrimineringslagstift-
ning.
Menar vi att alla människor har ett lika värde
måste vi i lag slå fast att vi aldrig kan acceptera att
människor blir diskriminerade. Det är vad regeringen
i sin handikapplan gör men utskottsmajoriteten har
tagit fasta på att man också behöver göra en form av
generell lagstiftning där olika områden ses över. I dag
har vi en bra diskrimineringslagstiftning då det gäller
arbetsmarknadspolitiken. Man kan inte diskriminera
människor på grund av funktionshinder i arbetslivet.
Vi vet att en liknande diskrimineringslagstiftning
är på gång i näringslivet. Men det finns flera områden
där människor med funktionshinder riskerar att bli
diskriminerade. Här säger nu utskottsmajoriteten att
det är rimligt att man ser över även dessa områden i
den utredning som nu ligger. Det tackar jag särskilt
mycket för.
Vidare gäller det funktionshindrades totala eko-
nomiska situation. Vi vet att människor med funk-
tionshinder har ett stort behov av samhällets stöd på
väldigt många olika områden. Det gäller läkarbesök,
mediciner, hjälpmedel, hemtjänst och färdtjänst. Var
och en kostar kanske inte så väldigt mycket men
totalt sett blir kostnaden väldigt hög. Nu kommer
man att tillsätta en utredning som ska belysa hur det
kostnadsmässigt kommer att se ut för den som har ett
funktionshinder. Man kommer också att titta på ett
vittomfattande högkostnadsskydd. Jag tycker att det
är alldeles utmärkt att vi äntligen tar ett helhetsgrepp i
fråga om hur hela situationen ser ut för den som har
ett funktionshinder. Det gäller tillgängligheten men
även sanktioner om tillgängligheten inte blir tillfreds-
ställd.
Vi säger ju att hela Sverige ska vara tillgängligt
för alla människor, också för människor som har
funktionshinder. Jag tycker att det är oerhört viktigt
att vi nu jobbar aktivt både när det gäller offentliga
miljöer och när det gäller arbetsplatser och kommu-
nikationer.
Jag tror att det är oerhört väsentligt att detta
kommer i gång så snabbt som möjligt, men jag tror
samtidigt att det behövs en extra påputtning. Det
handlar om att se över sanktionsmöjligheten. Om det
visar sig att man inte vidtar de åtgärder som regering-
en och nu riksdagen säger bör vidtas, då måste vi ha
möjlighet att tala om att det inte är okej att inte följa
lagen. Då måste man ha möjlighet till sanktioner.
Detta får regeringen i uppdrag att se över.
Vad som gläder mig mycket, och som finns med i
propositionen, är en utredning om hjälpmedel i studi-
esituationer. Vi kan se i dag att detta ser väldigt olika
ut för vem som får stöd när man utbildar sig. Det år
oklart om det är hjälpmedel för den enskilde eller om
det är ett pedagogiskt hjälpmedel. Denna oklarhet och
otydlighet har framför allt framkommit med de nya
hjälpmedel som finns, inte minst datahjälpmedel.
Jag tror att det är nödvändigt att vi fastslår de
gränser som gäller: Vad är landstingets ansvar, vad är
kommunens ansvar och vad är det pedagogiska an-
svaret? Detta kommer det att tillsättas en utredning
om. Det ser jag mycket fram mot därför att det är
väldigt otydligt i dag.
Slutligen skulle jag vilja säga att jag tycker att det
är väldigt bra att vi nu fastslår att SISU får uppdraget
att ta fram ett utbildnings- och metodprogram för
bemötande av människor med funktionshinder. I dag
är det ett bemötande som Bengt Lindqvists utredning
talade om inte var acceptabelt. Många människor blir
bemötta på ett sätt som inte är respektfullt. Jag tror att
vi bör få fram möjligheter, ta fram metoder, visa på
goda exempel på hur vi på ett mycket bra sätt bemö-
ter människor med funktionshinder på samma sätt
som vi bemöter andra människor. Det saknas kunskap
och förståelse. Detta måste vi rätta till. SISU har fått
uppdraget och kommer att få det nu med riksdagens
fastställande. Jag är ordförande i SISU och tycker att
det ska bli mycket spännande och roligt att få delta i
det arbetet.
Avslutningsvis vill jag passa på att tacka Hans
Karlsson för det fina samarbete som vi har haft i
handikappfrågor. Jag hoppas att Hans tar med sig det
engagemang som han har i handikappfrågor till EU-
arbetet. Jag tror att nästa steg, eller rättare sagt fort-
sättningen på det arbete som vi har i landet, är att
utvidga det till ett samarbete i hela Europa, ett gott
arbete i frågor som rör funktionshindrade i hela sam-
hället och i hela Europa.
Anf. 61 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Den här talarstolen är höj- och sänk-
bar. Genom en enkel knapptryckning kan man ställa
in den efter sin egen längd. Det är av omtanke om oss
riksdagsledamöter som denna tekniska detalj har
installerats. Tänk om även bankerna hade samma
omtanke om de funktionshindrade som i dag inte kan
använda bankomaterna. Det gäller t.ex. rullstolsbund-
na men också synskadade personer.
Jag fick ett brev om det här problemet från en lä-
rare som är bunden till rullstol. Min första tanke var:
"Tänkte inte på det." Tyvärr är det en alltför vanlig
tanke. Därför frågade jag socialministern om detta i
februari 1999 och fick ett vänligt svar att detta var
viktigt för bankerna att tänka på, osv. Tyvärr räcker
det inte med vänliga ord, utan det behövs ett förtydli-
gande i plan- och bygglagen så att bankomater klassi-
ficeras som "stadigvarande produkter infogade i
byggnadsverk". Detta har jag då krävt i min motion
1999/2000:Bo526. Tyvärr har motionen avstyrkts
redan av bostadsutskottet och inte behandlats i sam-
band med detta betänkande. Jag vill hänvisa till
Kristdemokraternas särskilda yttrande 1 i bostadsut-
skottets yttrande till dagens betänkande.
Fru talman! Är inte detta bara en liten detalj i det
stora sammanhanget? Är inte detta en banal fråga
som inte riksdagen behöver bry sig om? I så fall
skulle jag vilja fråga var och en av oss riksdagsleda-
möter: Är vi beredda att helt avstå från att använda
bankomater i fortsättningen? Om svaret är nej, varför
ska då de funktionshindrade utestängas?
Men vi går mot ett kontantlöst samhälle; med
kontokort kan man betala överallt, säger någon som
invändning. Så sent som i lördags blev jag nekad att
få betala min lunch på en helt vanlig restaurang i en
helt vanlig mellanstor svensk stad därför att jag inte
hade kontanter. Jag fick snällt promenera i väg till en
bankomat och hämta pengar. Om jag hade suttit i
rullstol hade jag behövt be om hjälp att ta ur pengar-
na. Är det så det ska vara?
Men det är för dyrt för bankerna att byta ut ban-
komaterna är en annan invändning. Tänk då på att det
inte är andra än bankens kunder som betalar banko-
materna. Annars skulle det inte vara affärsmässigt för
dem att ha sådan service. Dessutom kommer fler och
fler automater in i samhället: parkeringsautomater,
biljettmaskiner, cash-laddare etc.
Jag gläder mig i alla fall åt att regeringen har sagt
i sin proposition att den ska arbeta vidare med frågan
om bankomater, men en lagändring är nödvändig
enligt min mening. Jag kan tyvärr inte yrka på något
eftersom min motion inte finns med i dag, men jag
vädjar till socialministern att inte släppa frågan utan
komma tillbaka till riksdagen med ett förslag till
lagändring om just tillgängligheten till bankomater.
Nu ska det sägas att flera banker gör förbättringar,
både genom att införa talsyntes och genom att placera
maskinerna i rätt höjd för alla. Problemet är att det
går för långsamt, och jag har också sett nya banko-
mater installeras i samma höjd som de gamla utan
räckhåll för rullstolsbundna. Alltså har en stor inves-
tering gjorts utan att tillgängligheten har ökat.
Fru talman! Uttrycket "tänkte inte på det" är fort-
farande alltför vanligt i Sverige. Låt oss hjälpas åt att
ändra på det. Tack.
Anf. 62 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Först vill jag instämma i det som
Kenneth Johansson och Sofia Jonsson tidigare har
sagt här i dag. Jag tänker tala om min motion som
handlar om tillgänglighet för elöverkänsliga. Det är
en grupp som i mycket stor utsträckning står utanför
hela diskussionen om funktionshindrade. Jag tycker
att det är väldigt konstigt. Det är synd att socialmi-
nistern inte är kvar i kammaren. Då skulle han ha
kunnat bekräfta det svar som han har lämnat på ett
brev som handlar om huruvida den nationella hand-
lingsplanen för handikappolitiken gäller för elöver-
känsliga. Svaret var mycket klart: Ja, den gäller.
Socialministern var alltså tydlig på den punkten,
även om det inte går att utläsa i propositionen. Ännu
mindre vilja kan man se hos utskottet med tanke på
de mycket kryptiska formuleringar i betänkandet med
vilka man anser min motion om tillgänglighet för
elöverkänsliga vara tillgodosedd. Jag hoppas att soci-
alministern lever upp till sitt brevsvar och inte till den
erfarenhet som vi har fått tidigare.
Utan att med ett ord beröra elöverkänslighet skri-
ver utskottet att man ska var flexibel, man ska utgå
från människors behov, tillgängligheten ska vara
integrerad och utformad så att den funktionshindrade
inte blir beroende av andra. Särlösningar ska undvi-
kas.
Om jag är positiv kan jag tolka svaret så att man
avser att elsanera alla byggnader och anpassa hela
samhällsmiljön så att de blir tillgängliga för elöver-
känsliga. Vad man tänker göra med mobiltelefoner
och masterna för mobiltelefoni kan jag bara fundera
över.
Nu tror jag inte att man kan göra en så positiv
tolkning. I stället tolkar jag det så att man tycker att
det inte behöver göras någonting alls - precis som
bostadsutskottet som hänvisade till fattade positiva
beslut 1994 och 1995. Det var bra beslut som gjorde
mig glad. Men det jobb som sedan har gjorts har
präglats av motvilja och ointresse från myndigheter-
nas sida, och det har inte lett någonstans.
Rådet för arbetslivsforskning har hanterat sitt
uppdrag på det mest ovetenskapliga sätt som, enligt
min uppfattning, inte anstår en statlig institution.
Ledarna för projektet sitter med i Telias etiska råd.
De sitter alltså på dubbla stolar och företräder mot-
stridiga intressen.
Man har också knutit en referensgrupp till sig be-
stående av representanter för olika organisationer,
bl.a. för fackliga organisationer, som inte har special-
kunskaper på det här området. De har - hör och häp-
na - fått rösta om elöverkänslighet som sjukdomsor-
sak. Har ni någonsin hört att man har röstat om en
sjukdomsorsak?
Man sätter sig alltså över FN:s standardregler för
funktionshandikapp där individen har tolkningsföre-
träde. Det finns inget annat handikapp som möts av
en orsaksdebatt. Den som är rullstolsbunden, t.ex., får
ju rullstol oavsett hur handikappet har uppstått. Om
den rullstolsbundne har kört rattfull och orsakat andra
människor skada får han en rullstol om han behöver
en sådan. Det är ju ingen diskussion om det. Men en
elöverkänslig nekas tillgänglighet därför att man inte
är överens om orsaken.
Dessutom har Rådet för arbetslivsforskning i för-
väg gjort ställningstaganden i negativ riktning för de
elöverkänsliga som lämnats till regeringen. Detta
tillsammans gör att jag inte kan se detta arbete som
särskilt seriöst och förenligt med intentionerna i pro-
positionen. Men tyvärr är det verklighet för många
människor i dag.
Det är en stor grupp som inte kan gå till läkare
och tandläkare, inte besöka sina barns skola, kanske
inte kan arbeta. I värsta fall kan man bli tvungen att
flytta från sin bostad på grund av närheten till mobil-
telefonimaster på grund av att det inte finns något
regelsystem om hur dessa frågor ska hanteras.
Dessa människor klarar inte att vistas i närheten
av el och elektronik. Det är ju el och elektronik till-
sammans som gör att problemen förvärras.
Jag hoppas att utskottet vid sitt kommande arbete
tar dessa problem på samma allvar som Centerpartiet
gör genom Kenneth Johanssons reservation nr 2 till
detta betänkande.
Jag hoppas också att regeringen lever upp till so-
cialministerns brevsvar. Sverige är världens ledande
IT-nation, och det är bra. Men låt oss också gå före
när det gäller att förebygga besvär från den nya tek-
niken genom att iaktta försiktighetsprincipen, genom
att erkänna människors besvär och genom att ut-
veckla tekniken så att besvär i största möjliga ut-
sträckning undviks i förväg. Då kan vi bli vägledande
också på det området.
Fru talman! Jag står självfallet till hundra procent
bakom reservation nr 2 i betänkandet, men för tids
vinnande avstår jag från att begära votering i ärendet.
Anf. 63 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det har tidigare sagts många gånger
här i dag - och det tål att understrykas - att hand-
lingsplanen gäller alla funktionshindrade, ingen un-
dantagen, och även de grupper som Marianne An-
dersson tar upp.
Utskottet har försökt att behandla den här motio-
nen väldigt seriöst. Det är trist om Marianne Anders-
son tycker att vi inte har gjort det. Jag är övertygad
om att det som Marianne Andersson tar upp är ett
väldigt stort problem som ligger framför oss och som
kommer att kräva stora insatser både för att eliminera
omedelbara hinder och för att stimulera forskningsin-
satser.
Men problemet, Marianne Andersson, är ju att det
i dag inte finns någon lösning. Det finns ingen enskild
åtgärd som leder till att hindren elimineras. Vi har
alltså ett långvarigt och viktigt arbete framför oss.
Anf. 64 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte heller att det finns en
motvilja i utskottet, utan jag tror att det är okunskap
som ligger bakom. Och okunskap kan övervinnas
genom att man skaffar sig kunskaper.
Vad som är så allvarligt i samhället i dag är att
denna motvilja att skaffa sig kunskaper - och nu
menar jag inte bara utskottet utan jag avser myndig-
heter över huvud taget - därför att detta är ett så stort
och ohanterligt problem som dessutom är förenat med
väldigt stora kostnader. Det är detta som gör att man
inte vill ta tag i problemet, och det är allvarligt.
Jag hoppas att utskottet jobbar ännu mycket mer
med den här frågan. Bostadsutskottet säger i sitt ytt-
rande att det har bedrivits ett stort arbete i den här
frågan - jag kommer inte ihåg den exakta formule-
ringen.
Sanningen är den att det har funnits en så stor
motvilja mot att göra någonting utifrån de tillkänna-
givanden som riksdagen gav till regeringen 1994 och
1995. Det var positivt. Efter det bollades frågan vida-
re till bostadverk och annat, och sedan har det egent-
ligen inte hänt någonting.
Anf. 65 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är möjligt att det finns mer kun-
skap att inhämta än den som vi i utskottet har lyckats
att ta till oss. Det undandrar sig min bedömning. Men
jag vill understryka att vi har haft en väldigt seriös
beredning och behandling av motionerna.
Men, Marianne Andersson, det finns inte några
lösningar på dessa problem för ögonblicket. Jag tror
att de ligger ett stycke framåt i tiden. Jag delar Mari-
anne Anderssons uppfattning att det krävs att man är
pådrivande och ser till att det bedrivs forskning.
Men jag vill definitivt tillbakavisa att det har fun-
nits någon ovilja i utskottet. Att tillstyrka motionen
löser inte några problem. Dem löser vi genom att ta
fram åtgärder som är effektiva och som tar bort hind-
ren. Men jag håller med om att det finns många atti-
tyder och fördomar som behöver förändras på det här
området, och det gör man också genom ökad kunskap
och genom att ta fram forskningsresultat som visar på
risker och på möjligheter.
Anf. 66 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det finns en rad åtgärder som man
kan vidta och som också vidtas, t.ex. i IT-företag,
banker och andra stora organisationer som arbetar
mycket med elektronik och data. Där finns det män-
niskor som är besjälade av att arbeta med dessa frå-
gor, där finns det resurser och där bedriver man ett
förebyggande arbete.
I stora organisationer finns det möjligheter att
åstadkomma saker och ting, men de som inte finns i
dessa organisationer hamnar utanför. Det blir en sorts
A- och B-lag när det gäller ett handikapp.
Det finns alltså oerhört mycket som kan göras re-
dan i dag med de kunskaper som finns. Vad jag vän-
der mig emot är att man inte riktigt vill ta det här på
allvar, och det gäller myndigheter, institutioner och
alla i samhället som inte vill inse problemet, för att
inte tala om näringslivet som är hårt uppbundet till
IT. Det är ju inte så märkligt - vi är ju världens le-
dande IT-nation - att man inte vill inse att det finns
problem då det är förknippat med stora ekonomiska
risker. Men det innebär lika stor ekonomisk risk att
icke vilja ta tag i dessa problem. I stället borde vi vara
föregångare även här. Det finns ju forskningsresultat
på området i hela världen, men Sverige är som vanligt
ett av de länder som vill motarbeta ny forskning och
nya resultat när det gäller nya besvär och sjukdomar.
Man vill inte riktigt ta i detta. Jag tycker att det är
beklagligt.
Anf. 67 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Allt tack till socialministern för en
bra proposition och en ärlig vilja att föra handikapp-
frågorna framåt i svensk politik. Men låt oss ändå inte
glömma handikapporganisationerna, som spelar en så
viktig roll för en öppen och frejdig debatt i handi-
kappfrågorna.
Det är bra att regeringen satsar 28 nya miljoner på
att stärka handikapporganisationernas möjligheter att
arbeta. De är viktiga. De spelar en viktig roll i den
allmänna debatten och bidrar till att öka kunskapen i
samhället. De samspelar med forskarvärlden. Och de
spelar, och det är inte minst viktigt, en viktig social
roll. Det handlar om allt från demokratiskt vardagsar-
bete, stöd i vardagen, till samkväm och olika typer av
läger.
Det är bra att man har sett över regelverket för
statens bidrag till organisationerna för att stärka deras
demokratiska förankring. Men det finns brister. Ett
exempel har Riksföreningen för döva, hörselskadade
och talskadade barn drabbats av. DHB har en bred
rekryteringsbas. Det är en i verklig mening väl för-
ankrad, demokratisk och representativ organisation
med verksamhet i hela landet. Ändå uppfyller man
inte de formella byråkratiska kraven. Organisationen
knyter inte direkt an till länen utan till specialskolor-
na, som ju är naturliga samtalsparter och knutpunkter
för döva och hörselskadade barn och deras föräldrar.
Nu oroas man av att Socialstyrelsen kräver att man
organiserar om sin verksamhet.
Det är viktigt att man ser till innehållet och inte
till formen när man utvecklar och tolkar det statliga
regelverket. Därför är jag glad över att socialutskottet
med anledning av bl.a. ett par motioner från Örebro
län gör ett tillkännagivande om en uppföljning av de
nya reglerna. Jag tolkar utskottets uttalande som en
mycket klar signal till myndigheterna att det måste
vara behovet och den demokratiska förankringen av
en förening som ska ligga till grund för prövningarna,
inte formalia.
De problem som DHB har mött gäller också några
andra organisationer som är viktiga för barn och för-
äldrar, bl.a. Föreningen för cystisk fibros, som Lars U
Granberg har väckt en angelägen motion om.
Fru talman! Erkännandet av teckenspråket i Sve-
rige är en viktig framgång för de döva. Det är allra
viktigast för alla dem som därigenom fått ett eget
språk. Det är t.ex. både självklart och fint att den här
debatten har teckentolkats i dag. Det är inte så själv-
klart över hela Europa.
Sverige hör till de få europeiska länder som erkänt
teckenspråket. Därför var det principiellt väldigt
viktigt när Europaparlamentet i november 1998 upp-
manade kommissionen att lägga fram förslag om ett
offentligt erkännande av det teckenspråk som de döva
använder i respektive medlemsland. Parlamentet tar
också upp behovet av teckentolkar i EU och ställer
krav på kompatibla texttelekommunikationer och
bildtelefoni i hela Europa.
Medlemsstaterna måste engagera sig för gemen-
samma åtgärder för att stärka de dövas möjligheter till
arbete, studier och samhällsgemenskap liksom till den
fria rörligheten i Europa. Döva och hörselskadade
ungdomar, fru talman, måste få samma möjligheter
som andra att möta ungdomar i andra länder, jobba på
företag och praktisera i andra länder eller studera vid
Europas olika högskoleutbildningar.
Nu sammanfaller det svenska ordförandeskapet
2001 med det europeiska språkåret. Då finns det en
unik chans att föra samman inriktningen på språkåret
- allas rätt till ett levande språk - med att stärka teck-
enspråkets ställning i Europa. Här är socialutskottet
mycket tydligt. Man slår fast att Sverige i dessa sam-
manhang och i samband med det svenska ordförande-
skapet ska verka för en förstärkning av teckensprå-
kets ställning. Det är ett bra svar på vår motion. Det
ska bli spännande att se hur regeringen tar sig an
uppdraget.
Fru talman! Ett rikt språk för döva och hörselska-
dade kräver böcker. Vi måste ge chans till läsande.
Här finns många underlåtelsesynder. Alltför många
döva och hörselskadade känner sig främmande för
biblioteken. Det beror både på det begränsade utbudet
av videogram och på att biblioteken har för lite kom-
petens för att stödja dövas läsande på svenska och
främmande språk.
Tal- och punktskriftsbiblioteket har runt 60 000
titlar, men det finns bara 750 videogram i folkbiblio-
tekens databas. Det finns fortfarande inte ett ansvars-
bibliotek för döva, trots att länsbiblioteket i Örebro
sedan flera år tillbaka visat att man både vill och kan
utvecklas till en kunskapsbas för läsande för döva och
hörselskadade. Men det behövs både ett nationellt
uppdrag och pengar. Kulturrådet får nu ökade resur-
ser till insatser för funktionshindrade. Jag vädjar till
rådet att ta chansen att inrätta ett ansvarsbibliotek och
till kulturministern att prioritera insatser för de dövas
läsande. Det är viktigt av flera skäl.
Det första är att bibliotekslagen ställer tydliga
krav på att biblioteken ska uppmärksamma de funk-
tionshindrade.
Det andra är att ungdomar med funktionshinder
måste och ska ha rätt till en bra utbildning. Deras
möjligheter att lyckas i skolan bygger i väldigt stor
utsträckning på att de får ett rikt språk. Det handlar
om såväl förstaspråket - teckenspråket - som svens-
kan och engelskan.
Vi vet att läsandet ofta är avgörande för ett rikt
språk. Det är allvarligt att många döva slutar läsa
svenska när de slutat skolan. Men det är egentligen
inte så konstigt. Om jag tittar ut över er, mina kära
kolleger, så inte är det så att vi läser så mycket eng-
elska romaner och liknande sedan vi slutade skolan.
På samma sätt är det för många döva; de läser svens-
ka när de går i skolan, men de hittar många gånger
inte vägen att fortsätta att läsa svenska också efter
skolan. Därför har biblioteken en avgörande roll både
för att de döva ska få tillgång till viktiga värdefulla
litterära verk på teckenspråk - deras förstaspråk - och
för att de ska få stöd att läsa mer på svenska.
Slutligen, fru talman, några ord om Ekeskolan.
Ulf Nilsson har lite långt till Örebro och Ekesko-
lan, så jag förstår om han inte har förstått att Ekesko-
lan finns kvar och att den utvecklas.
Men jag blev lite förvånad över att Sofia Jonsson,
som bara har 15 km dit, inte har sett att skolan finns
kvar, att den kommer att finnas kvar, att den befinner
sig i en mycket spännande utveckling, att det finns ett
stort intresse från personalen på skolan att utveckla
skolan.
Det som däremot inte finns kvar är den formella
skolformen specialskolan. Men Ekeskolan är nu inne
i en mycket spännande utveckling för att anpassas till
varje enskilt barns behov. Det är en utveckling som
det vore tragiskt och dåligt om riksdagen i dag gick in
och bromsade, för det är en utveckling som är värde-
full för framtiden och som barnen har allt att vinna
på.
Anf. 68 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det sista var intressant att höra från
Inger Lundberg. Hon menar att specialskolan och
speciellt Ekeskolan utvecklas och att det är vi på
andra sidan, som ville att den fasta skoldelen på
Ekeskolan skulle finnas kvar och t.o.m. gå vidare till
en gymnasiedel, som bromsar. Det är ju tvärtom,
Inger Lundberg.
Inger Lundberg talade om principer i sitt anföran-
de, att principer är det viktigaste. Är principen om
valfrihet viktig för Inger Lundberg och Socialdemo-
kraterna? Är principen om valfrihet, möjligheter,
demokrati och individuell utveckling en viktig del för
alla, inte bara för några få?
Med era resonemang och med era diskussioner
innebär det ju att ni bestämmer att vissa elever ska
finnas kvar på en plats, medan några andra ska få
möjlighet att utvecklas. Med den del av Ekeskolan
som finns kvar i dag, innebär det att en elev under en
kort tid kan komma att utvecklas, inte under en hel
skolgång, om så skulle vara.
Är valfrihet, demokrati och individuell utveckling
en god princip för Socialdemokraterna?
Anf. 69 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Många av de barn som har kommit
till Ekeskolan genom åren har kommit dit för att den
allmänna skolan har misslyckats med att ge dem det
stöd de behöver. Det som nu sker är att man utvecklar
resurscentrumen i avsikt att både stödja barnen på
hemmaplan och ge dem de insatser de behöver på
Ekeskolan eller Hällsboskolan. Då handlar det, och
det vet Sofia Jonsson, både om korta och långa tider.
Det handlar om insatser inriktade på barnens behov.
Anf. 70 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag håller ju inte riktigt med Inger
Lundberg. Jag vill utveckla det här och ge fler barn
möjlighet till en fast skolgång. När Inger Lundberg
kommer in på resurser skulle jag också vilja fråga hur
socialdemokraterna har tänkt sig att man ska klara av
dessa elever, som kräver oerhört mycket av special-
pedagogik och olika andra utvecklingsmöjligheter, i
en liten kommun? I dag satsar ju inte socialdemokra-
terna tillräckligt ens på den ordinarie skoldelen, där vi
kan se att det krävs oerhört mycket mer resurser för
att eleverna ska få godkända kunskaper.
Jag vill också ta upp en annan fråga. Det gäller
Centrum för handikappvetenskap. Det är ju så att ett
par kolleger till Inger Lundberg från Örebro har skri-
vit en motion med anledning av propositionen om att
vi ska stärka Centrum för handikappvetenskap och
stärka forskningen kring detta. Detta centrum är ett
samarbete mellan Örebro och Linköping.
Jag skulle vilja fråga Inger Lundberg om hon är
beredd under hösten, både under motionstiden och i
det arbete vi har i utbildningsutskottet, att arbeta för
att stärka Centrum för handikappvetenskap och se till
att vi får ökade resurser till det.
Anf. 71 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! I den frågan tog utbildningsutskottet
många steg framåt, och det gjorde också socialut-
skottet, i den tydliga markeringen av värdet av Cent-
rum för handikappvetenskap.
När det gäller frågan om specialskolorna och de
barn som behöver mycket stöd blev jag väldigt be-
kymrad när jag lyssnade på Sofia Jonsson. Sofia
Jonsson påstår att enskilda kommuner inte har möj-
lighet att satsa stora resurser på enskilda barn. Det är
allvarligt om Centerpartiet fritar kommunerna från
ansvaret att stödja barn som har mycket stora behov.
Det här gäller flera tusen barn i det här landet, in-
tegrerade ute i kommunerna. Några av dem har oer-
hört stora resurser runt sig. Det handlar om miljon-
belopp. Det absolut avgörande är att vi står upp för att
barn ska få stöd där de behöver det oavsett om det är
på Ekeskolan eller i den enskilda kommunen.
Anf. 72 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är riktigt, Inger Lundberg har rätt
i det, att det är långt från Örebro till Skåne, där jag
bor. Men jag har faktiskt suttit i utbildningsutskottet
och i riksdagen och diskuterat för och emot avveck-
ling av Ekeskolan. Jag tycker att det är en väldigt
märklig diskussion detta, när socialdemokraterna hela
tiden försöker säga att vi har beslutat något annat.
Det hade varit betydligt intressantare att diskutera
argumenten för er modell, alltså att det vore bättre att
ersätta de gamla specialskolorna. Jag tycker inte att
den modellen är bättre. Så en enkel fråga är om Inger
Lundberg håller med om att vi har beslutat om att
avveckla bl.a. Ekeskolan i Örebro. Och då talar jag
alltså inte om den rent fysiska byggnaden.
Jag uppfattade inget i Inger Lundbergs anförande
om Centrum för handikappvetenskap. Däremot upp-
fattade jag lite kort i svaret nu. Jag vill ändå upprepa
frågan: Är Inger Lundberg intresserad av, och kom-
mer hon att arbeta för, att den vetenskapliga forsk-
ningen och utvecklingen där säkras i fortsättningen?
Anf. 73 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Först vill jag säga något om Centrum
för handikappvetenskap. Jag hoppas och tror att Ulf
Nilsson har respekt för att riksdagen inte nu ska före-
gripa den forskningspolitiska propositionen i höst.
När vi hade diskussioner i utbildningsutskottet fanns
det fyra partier som reserverade sig. Två av dem har
fallit undan nu till diskussionen i kammaren i dag. Jag
tror att Centrum för handikappvetenskap behöver vila
på stabilare ben än de diskussioner som har förts från
borgerlig sida hittills.
Sedan till frågan om Ekeskolan. Nej, Ulf Nilsson,
Ekeskolan är inte avvecklad. Skoldelen finns kvar.
Det är mycket tydligt markerat i riksdagsbeslutet.
Däremot har Folkpartiet, Moderaterna och Centern
gått ut och sagt att skolan är avvecklad. Det är skol-
formen som inte finns kvar.
Det är också sant att huvudinriktningen är integ-
ration. Det är viktigt att barn ska ha rätt att få god
utbildning på hemmaplan. Men det är lika sant att där
man inte av olika skäl kan ge barnen det stöd de be-
höver på hemmaplan ska Ekeskolan och Hällsbosko-
lan vara resurser för dem.
Jag vill säga till Ulf Nilsson att jag vill vara tydlig
på den här punkten, för jag har mött ett antal föräldrar
på Ekeskolan som har varit riktigt ledsna. De har sett
i tidningen att deras skola är nedlagd. Folk har sagt:
Er skola är ju nedlagd, för det har de borgerliga poli-
tikerna sagt. Men de som är där vet hur det är. Skolan
är inte nedlagd, Ulf Nilsson. Välkommen till Örebro
och titta själv.
Anf. 74 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! När det gäller Centrum för handi-
kappvetenskap tycker jag att det är lite tråkigt att
alltid få samma svar när man frågar om en viljeinrikt-
ning: Vi ska inte föregripa utredningar och kommitté-
er. Jag tycker att det i den här frågan ändå vore värt
att ha en viljeinriktning. Tycker Inger Lundberg att
det behövs ett centrum för handikappvetenskap?
Finns det ett intresse av att stödja det som nu finns?
När det gäller Ekeskolan fortsätter Inger Lundberg i
stället för att diskutera sakfrågan att prata om huruvi-
da den är nedlagd är eller inte. Då känner jag mig
nästan tvungen att ställa en ny fråga på detta enkla
tema, och då frågar jag Inger Lundberg: Kommer det
att finnas några elever som, som hittills, kommer att
bo på internat och gå på skolan under hela sin skol-
tid? Det är ju det som är Ekeskolan i dag.
Naturligtvis kommer det inte det, och då kan jag
inte heller förstå svaret att Ekeskolan inte läggs ned
och ersätts av något annat. I det som det ersätts med
finns det inga garantier för att dessa svårt flerhandi-
kappade barn, som det kanske finns en eller två av i
en kommun, kommer att kunna mötas av samma
specialkompetens och omtanke som de har gjort på
den här skolan.
Anf. 75 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Beträffande Centrum för handikapp-
vetenskap vidhåller jag det jag sade tidigare. Centrum
för handikappvetenskap har tagit ett rejält kliv framåt
genom den mycket tydliga markering om värdet av
verksamheten som görs i både utbildningsutskottets
och socialutskottets betänkanden. Däremot tror jag i
alla fall att Ulf Nilsson är tillräckligt erfaren och
begåvad för att förstå att det är klokt att vi gör en
sammanvägning av samtliga forskningsönskemål i ett
sammanhang.
Sedan är det självfallet så att jag personligen är
djupt engagerad både som Örebroare och som leda-
mot i Alséns forskningsstiftelse, som är en viktig del i
Centrum för handikappvetenskap.
Så vill jag återgå till frågan om Ekeskolan. Jag
tror inte att vare sig Ulf Nilsson eller jag kan svara på
om något barn utöver de barn som i dag är på
Ekeskolan kommer att gå hela sin skolgång på
Ekeskolan. Det står i betänkandet att det handlar om
kortare eller längre perioder, och det handlar om
enskilda barns behov. Huvudinriktningen är det som
handikapporganisationerna alltid talar om och alltid
har slagits för, nämligen rätten för varje barn att ha
sin skolgång på hemmaplan och inte behöva bryta
upp.
Men det kan finnas barn också i framtiden som
behöver ha hela sin skolgång förlagd till Ekeskolan.
Det måste avgöras av behovet och av möjligheterna
att stödja verksamheten på hemmaplan. Men det är
inte så att det är ett självändamål, som det förefaller
vara för Ulf Nilsson, att barn med funktionshinder
ska gå hela sin skolgång på t.ex. Ekeskolan eller
Hällsboskolan.
I detta anförande instämde Lars U Granberg (s).
Anf. 76 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Att kunna välja skola är viktigt för
alla landets barn. Det är fråga om barns rätt att söka
sig till en miljö där man trivs och mår bra samt till
skolor som har en pedagogisk inriktning som gör att
man kan lära sig saker och utvecklas. Likriktning av
skolutbudet kränker alla de barn som på grund av
detta aldrig får sin chans i livet. Att vara i rätt miljö är
en förutsättning för barns möjligheter att komma till
sin rätt, att växa och bli allt det som man kan bli.
Möjligheten att välja skola är dock alldeles sär-
skilt viktig för barn och ungdomar med funktionshin-
der. De är helt beroende av att skolan de går i har
tillräckligt kunnande, att miljön är trygg och under-
visningen långsiktig.
Tråkigt nog är valmöjligheten för barn med funk-
tionshinder i dag mycket begränsad. För de barnen
måste möjligheten att välja skola omfatta inte bara
den egna kommunens skolor, utan också friskolor och
specialskolor, en rik mångfald.
I dag hindras många barn med funktionshinder
från att välja skola av bristande information, alltför få
alternativ och rena kommunala avslagsbeslut. Det är
särskilt allvarligt, eftersom barn med funktionshinder
borde ha en alldeles särskild rätt att vistas i en miljö
där de kan växa, få del av bästa tänkbara pedagogik
och undervisning, få tillgång till bästa tänkbara
hjälpmedel, få vänner, känna sig trygga och må bra.
För många barn kan säkert skolan i hemkommu-
nen vara en sådan god miljö, men för långt ifrån alla
barn är det på det sättet. Det är bara en politisk ideal-
bild. Barn med funktionshinder ska ha rätt att söka sig
till alternativ i form av statliga specialskolor, regio-
nala specialskolor och friskolor med särskild inrikt-
ning på funktionshindrade barns behov.
Det är inte möjligt att anta att landets alla kom-
muner, oavsett storlek och resurser, kan ligga i fram-
kant vad gäller undervisning av barn med alla de
olika typer och grader av funktionshinder som finns.
Tvärtom berättar föräldrar till barn med förhållande-
vis mindre funktionshinder att skolan inte fungerar
bra ens för deras barn. Då kan man bara föreställa sig
hur illa det ibland kan vara för barn med mycket
speciella behov.
Det finns inte för många alternativ för barn med
funktionshinder, det finns alldeles för få. Knappast
för någon grupp i landet är valfriheten så begränsad.
En orsak till det är att dagens finansieringssystem inte
är ägnat att lägga grunden för fler alternativ. Men
alternativ kan skapas genom att stärka barns och
föräldrars rätt att själva välja den skolmiljö som fun-
gerar bäst för barnen. Då får de berörda i stället för
Inger Lundberg och Hans Karlsson göra fria val efter
sina behov och därmed avgöra hur många special-
skolor och statliga skolor det ska finnas.
Men socialdemokraterna nekar landets mest be-
hövande barn rätten till bästa tänkbara skolmiljö. I
strid med barns och föräldrars vilja avvecklar man
specialskolan Ekeskolan, precis som har sagts innan,
och man avslår i dag förslag om att ge barn och fa-
miljer rätten att själva välja skola. Sverige har inte en
rättfärdig handikappolitik så länge man mot barns och
föräldrars vilja styr deras utbildning och avvecklar
specialskolorna.
Om alla skolor är stöpta i samma form kommer
bara de barn som uppskattar just den formen att
komma till sin rätt. Ju smalare skolutbudet är, desto
färre barn kommer att trivas och utvecklas. Ju bredare
skolornas samlade inriktning är, desto fler barn kom-
mer att finna sig till rätta, må bra och lära sig saker.
Många funktionshindrade barns behov är dyra. I
tider av ansträngda kommunala budgetar är det
många föräldrar som berättar hur de upplever att
barnen av detta skäl börjar betraktas som problem av
hemkommunerna. Så får det inte vara.
Det verkar vara alldeles för vanligt att det primära
för kommuner är att behålla funktionshindrade barn i
de egna skolorna, i stället för att låta dem söka bästa
tänkbara alternativa skola. Men då utgår kommunerna
från fel sak. Det går inte att tvinga in runda barn i
fyrkantiga system.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation
32, som tar upp funktionshindrade barns rätt att själva
välja sin skola.
Anf. 77 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Det kommer i höst att vara fler barn
på Ekeskolan än tidigare. Därför vill jag fråga Sten
Tolgfors: Vill Sten Tolgfors tydligt och klart här i
kammaren medge att det finns skolverksamhet,
kommer att finnas skolverksamhet, skall finnas skol-
verksamhet på Ekeskolan och att det ska finnas verk-
samhet utifrån barnens behov, så att vi får bort alla de
myter som på olika sätt har drivits runt om Ekesko-
lan?
Den andra frågan jag skulle vilja ställa till Sten
Tolgfors är: På vilket sätt blir det bättre för barn som
har behov av särskilt stöd av att Moderata samlings-
partiet föreslår nedskärningar i statens bidrag till
kommunsektorn?
Den tredje frågan till Sten Tolgfors är: På vilket
sätt kan man tillgodose de behov barn med funktions-
hinder har med den skolpeng moderaterna föreslår?
Detta kommer att tvinga fram en klassning, en be-
dömning av barn som strider så i grunden mot det
synsätt vi har, att barn ska få utvecklas utifrån sina
behov, i kontakt och gemenskap med andra barn.
Anf. 78 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Orsaken till att det finns fler barn på
Ekeskolan nu än tidigare är att den nu är känd efter
den debatt som vi har fört om den de senaste åren.
Om Inger Lundberg hade varit uppmärksam på mitt
anförande hade hon märkt att jag sade just att bristan-
de information och kommunala avslagsbeslut har
hindrat och hindrar barn med funktionshinder att
välja skola. Det är precis det som föräldraföreningen
har berättat om; många har inte ens vetat om existen-
sen, därför att specialskolorna förtigs av socialdemo-
kraterna och ses som något fult.
Ofrivillig segregation är en kränkning av männi-
skor. Men frivillig segregation, där funktionshindrade
barn och deras familjer frivilligt väljer en skolmiljö
som de bedömer vara bästa tänkbara, t.ex. på en spe-
cialskola, är något bra.
Nej, det kommer inte att finnas kvar en fast skol-
del vid Ekeskolan. Den möjlighet som barnen har i
dag, att gå läsårsvis med klasskamrater, som alla vi i
den här kammaren har fått göra, med möjlighet att
planera sin utbildning, försvinner. Man kommer att
vara inskriven vid sin kommunala skola och bussas
fram och åter till Ekeskolan för speciella behov, när
man av andra bedöms ha detta behov. Det är en oer-
hörd skillnad jämfört med i dag.
Det är verkligen på det sätt som Sofia Jonsson, jag
och andra har beskrivit, att den fasta skoldelen, speci-
alskolan Ekeskolan, avvecklas. Det står för övrigt i
direktiven till den utredning som Hans Karlsson ock-
så leder. Jag kan citera för er vad som gäller, om ni
inte har läst de direktiven.
Vi vill garantera, och då stryker jag under ordet
garantera, tillräckliga resurser för alla landets barn
med funktionshinder, just genom att resurserna ska
följa varje barn till den skola det barnet och den fa-
miljen väljer. Vi gör inte som Inger Lundberg och
socialdemokraterna, kastar in pengar i stora kommu-
nala system, där vi vet att kommunerna prioriterar
bort just de barn som behöver resurserna bäst. Vi
prioriterar inte system och byråkratier, utan barn. Det
är barnen och inte systemen som har behoven, Inger
Lundberg.
Anf. 79 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Sten Tolgfors vet att ett system med
skolpeng kommer att tvinga fram byråkrati, kommer
att tvinga fram klassning, kommer att tvinga fram
förhandlingar om barn med funktionshinder.
Det Sten Tolgfors också vet är att moderaternas
förslag om sänkta statsbidrag till kommunerna kom-
mer att gå ut över barn med behov av särskilt stöd.
Det är den typen av resurser som är nödvändiga om
de barnen ska få den chansen, därför väljer Sten
Tolgfors att inte svara på den frågan.
Det Sten Tolgfors borde se när det gäller den
tredje frågan, om Ekeskolan, är att det nu pågår en
mycket spännande utveckling på skolan, inriktad på
både att stödja de barn som mer långvarigt behöver
finnas i skoldelen och att stärka barnens situation
utanför skolan. Hade man följt Sten Tolgfors hade
man inte varit inne i denna dynamiska, spännande
utveckling, som också ökat möjligheterna till infor-
mation och att använda sig av skolans och resurscent-
rumets möjligheter.
Anf. 80 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Hade man följt min uppfattning hade
Ekeskolan i dag inte bara varit kvar som specialskola
och som en garanterad möjlighet för framtiden, utan
den hade också tillförts en gymnasiedel. Detta är en
av de få grupper barn i landet som saknar möjlighet
till gymnasieutbildning. Det skulle vi ha åtgärdat.
Dessutom är det så, Inger Lundberg, att vi inte vill
göra barnens behov villkorade av kommunernas re-
surser, utan det vi föreslår är i praktiken en rättig-
hetslagstiftning, där resurserna till varje barns skol-
gång följer barnet och det alternativ som barn och
föräldrar väljer. Vi månar om barn, individer, inte om
system.
Inger Lundberg pratar om organisationer och om
kommuner, men var finns barnen i detta resonemang?
De lyser med sin frånvaro. Inger Lundberg sade tidi-
gare att en ledamot i kammaren hade haft för långt till
Örebro och inte besökt skolan. Då kan man fråga sig
vad skolministern hade. Hon vågade aldrig besöka
Ekeskolan, titta barn och föräldrar i ögonen och säga:
Jag vill avveckla er utbildning. Man undrar vem som
har längst till Örebro.
Vad är det som gör att Inger Lundberg är så rädd
för att låta barn och föräldrar själva få avgöra vilken
skola de vill ha? Vad är det som får Inger Lundberg
att tro att hon kan sitta i riksdagen och radiostyra
barns och föräldrars skolval? Vad är det som får Inger
Lundberg att våga säga i kammaren att man kan ga-
rantera en likvärdig utbildning för alla barn i landets
nära 290 kommuner, när man vet hur olika resurser
de har, när man vet att speciallärarbristen är högst
betydande i tämligen många av de kommunerna och
när vi vet att ju mer speciella behov barnen har, desto
större brist är det på speciallärare med rätt utbildning?
Vad är det som ger Inger Lundberg rätten att i
strid med vad brukarna säger lägga ned en väl funge-
rande verksamhet? Vad är det som får Inger Lund-
berg att tro att man måste avveckla specialskolan, den
fasta skolan som fungerar så bra, för att stärka resur-
scentrumet? Varför inte göra både och, som Modera-
terna och de övriga borgerliga partierna vill göra?
Anf. 81 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag förstår att många ledamöter står
och stampar och vill votera, men jag måste ändå göra
några kommentarer.
Jag noterar för det första att Sten Tolgfors inte vet
någonting om vad som sker i den här världen just nu.
Både brukarorganisationer och föräldraföreningar är
jätteengagerade i det utvecklingsarbete där jag själv
är inblandad och tycker att det ser väldigt ljust ut för
framtiden. Det tycker jag finns skäl att understryka.
För det andra kan jag notera att Moderaterna i dag
i handikappdebatten har haft tillfälle att visa sitt rätta
ansikte. Det har framgått att Moderaterna väljer att
ställa sig på fastighetsägarnas sida framför de funk-
tionshindrades, på trafikföretagens sida framför de
funktionshindrades och på arbetsgivarnas sida fram-
för de funktionshindrades.
Det är så moderat politik ser ut i verkligheten när
man har lämnat talarstolen och de vackra middagsta-
lens retorik.
Anf. 82 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det var inte mycket att ta replik på,
höll jag på att säga.
Både Hans Karlsson och Inger Lundberg drev un-
der en längre period kravet att Ekeskolan, den fasta
specialskolan, icke skulle avvecklas. Sedan svängde
de. Men innan de svängde hade de hunnit säga att det
vore en fara att kommunalisera ansvaret för barn med
mycket särskilda behov därför att kommunerna sak-
nade resurser. Jag har kvar artiklarna och citaten. Vad
som fick de båda att svänga får de själva reda ut i
annat sammanhang.
Det är precis det de nu angriper oss för som de
själva när de lyssnade på sitt samvete fullt ut före-
trädde. Hans Karlsson kan väl i sin nästa replik svara
mig på frågan: Varför nekar socialdemokraterna bru-
karna, barn och föräldrar, rätten att själva välja vilken
skola som är bäst för barnen? Varför tror Hans Karls-
son och Inger Lundberg att de kan radiostyra andra
människors skolval och veta bättre än de berörda
själva?
Slutligen till något som Inger Lundberg och andra
har tagit upp tidigare. Alla barn har rätt till en bra
utbildning.
Anf. 83 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Hans Karlsson.
Anf. 84 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det har Hans Karlsson också sagt i
andra sammanhang. Det är verkligen så. Men om det
nu finns en bra utbildningsform, varför ska den då
avvecklas?
Jag välkomnar att socialdemokraterna den här
gången har väckt nio motioner om handikappfrågor
med anledning av propositionen. Men jag kan inte
undandra mig bilden att de gör det lite grann för att
väga upp den bild de själva skapat om att man är
ganska hänsynslös när det gäller att lyssna till barns
och föräldrars egna önskemål och egna behov i andra
sammanhang.
Anf. 85 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag noterar, och jag räknar med att
kammaren också noterar det, att Sten Tolgfors inte
tycker att det är någonting att diskutera att Modera-
terna ställer sig på arbetsgivarnas sida, på fastighets-
ägarnas sida och på trafikföretagens sida mot de
funktionshindrades intressen. Det tycker inte Sten
Tolgfors är någonting att diskutera. Det är viktigt att
få noterat till protokollet från den här debatten.
Sedan kommer jag tillbaka till det faktum att Sten
Tolgfors inte vet någonting om vad som nu sker på
Ekeskolan och inom området med specialpedagogik.
Sten Tolgfors har inte någon aning om detta, inte om
det utvecklingsarbete som pågår och inte om det
faktum att under överskådlig framtid, enligt vad vi nu
kan bedöma, kommer elever att gå på Hällsboskolan
och Ekeskolan. Det gäller inte bara klassårsvis utan
också ganska många år och så länge man behöver
utifrån den enskildes behov.
Här kommer föräldrarna och ungdomarna att ha
ett väldigt stort inflytande över på vilken plats man
vill ha sin utbildning och i vilken utsträckning man
behöver använda resurscentrumverksamheten hemma
eller på Hällsboskolan och Ekeskolan. Men det passar
inte in i Sten Tolgfors retorik att det är en positiv
utveckling till nytta för funktionshindrade barn och
ungdomar. Det är därför som Sten Tolgfors är så
upprörd över att händelseförloppet nu går ur hans och
moderaternas händer.
Anf. 86 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag överlåter åt andra, särskilt barn på
Ekeskolan och deras föräldrar, att själva avgöra vem
som har koll och vem som inte har koll på frågorna.
Jag kan bara konstatera att jag förmodligen är den
politiker som de senaste åren har gjort flest besök på
Ekeskolan.
Så till sakfrågan, för jag tycker egentligen inte,
Hans Karlsson, att det där har ett dugg med sakfrågan
att göra. Vad som nu händer är att barn och föräldrar
tvingas inse att den politiska diskussionen, för nu, har
förlorat i riksdagens kammare och därför försöker
göra det bästa möjliga av situationen.
Men jag tror inte att det kan ha undgått någon -
minst av allt Hans Karlsson, som har sett debatten på
hemmaplan - att föräldraföreningen på Ekeskolan
slogs med näbbar och klor under ett antal år mot Hans
Karlsson för att få behålla saker som de var, men
Hans Karlsson visste bättre. Jag tror inte det har und-
gått någon som har tagit del av medierna heller.
Det vi vet är att snart har Ekeskolan som special-
skola sin sista intagning. Sedan kan inte Hans Karls-
son berömma sig själv längre för att antalet elever
ökar. Även om det nu är så att fler har fått reda på
skolan, och fått beskrivet vilka underverk i vardagen
denna skola faktiskt kan göra, får de inte längre möj-
ligheten att välja att gå där. De kan se den, men de får
inte ta del av möjligheterna.
Anf. 87 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Vi har i dag diskuterat planen för
handikappolitiken. Det är en plan som ska ge svar på
de frågor som rör de handikappades behov och hur de
möts och vilka möjligheter samhället skapar för att
tillfredsställa de specifika behoven som uppstår på
grund av deras livssituation.
Den första frågan som måste besvaras innan man
skriver en sådan plan är: Vilka specifika livsvillkor
gäller för människor med handikapp? Har regeringen
kunnat redovisa på ett tillfredsställande sätt vilka
villkor som gäller för dessa människor? Det är min
första fråga.
Fru talman! Jag menar att svaret är nej. Mig ve-
terligen finns det inget kunskapsfält i vårt land som är
så underutvecklat som just handikappvetenskap. Vi
har inte beaktat det stora behov av kunskapsproduk-
tion som behövs för att besvara frågan om de handi-
kappades livsbetingelser.
Vi har en teknisk utveckling som har varit enorm.
Vår utbildningsminister fortsätter att satsa miljoner på
den tekniskt inriktade forskningen, som anses lönsam
i något slags penningflöde, samtidigt som forskning-
en om handikappade inte tas på allvar.
Det låter fördömande. Men så länge inte staten ger
medel - och det vill jag säga som en reaktion till
Inger Lundberg - till utveckling av handkappveten-
skap, som nu har funnits under många år, kommer jag
att kritisera regeringen och utbildningsministern.
Centrum för handikapvetenskap vid Linköpings
och Örebro universitet har en kvalitet som ligger på
europeisk nivå. De vill forska inom de områden där
det behövs och som med tydlighet finns angivna i
många olika sammanhang. Men i den framlagda pla-
nen har man likväl inte ens berättat det de har kommit
fram till eller om deras verksamhet.
Det är bra att socialdemokraterna har beklagat
detta i utskottet. Men det vore ännu bättre att stå upp
för och tala om att man garanterar forskningen och
vill satsa på den i en kommande forskningsproposi-
tion. Man kunde tala om i samband i handikapplanen
att vi behöver så oerhört mycket mer forskning om
villkoren för människor med olika typer av handi-
kapp, t.ex. utvecklingsstörning och psykiska stör-
ningar.
Jag skulle vilja hävda att de är de mest utsatta
grupperna i vårt samhället i dag, åtminstone på ut-
bildningssidan. Man har inte tänkt sig att dessa män-
niskor har en förmåga och en inneboende kraft att
utveckla sin kompetens. Alla människor kan utifrån
sin nivå utveckla sin kompetens, så också de med
olika typer av handikapp. Detta har man inte beaktat.
Det finns många exempel på hur människor har
flyttat utomlands. Jag träffade Elin i Kalifornien. Hon
insåg: Ska jag ha en unversitetsutbildning där man tar
hänsyn till mitt multihandikapp måste jag åka till
något annat land.
Det finns andra exempel som jag skulle kunna ta
upp, men tiden är för knapp. Vi kristdemokrater
kommer att följa några frågor där orättvisorna är som
störst. De gäller studiefinansiering, våld och över-
grepp mot kvinnor, föräldrars val av skola osv.
Jag vill sluta med ett exempel från en kommun i
Östergötland. Vi har berört hanteringen av de fasta
skoldelarna på specialskolorna. För ett par veckor
sedan ringde mig en mamma. Hon har veckopendlat
från en kommun till Örebro i tre år. Hennes dotter har
fått undervisning i teckenspråk. Nu fick hon inte gå
längre, men hon fick teckenspråksundervisning en
gång i månaden.
Det är människorna det handlar om, och det är
handikapplanen som ska förverkligas gentemot de
människor som har den här typen av störningar. Det
får aldrig vi i den här kammaren glömma bort!
Anf. 88 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Det är bra att Yvonne Andersson talar
med oss socialdemokrater om Centrum för handi-
kappvetenskap. Men det vore naturligtvis också - om
man tittar på betänkandet - bra om hon följde upp det
med sitt eget parti.
Fru talman! Innan vi går hem vill jag bara säga en
sak för att ge en bild av Sverige.
Jag var utomlands med utskottet för några år se-
dan och träffade en väldigt framgångsrik ung svens-
ka. Hon hade tillsammans med sin man och sina barn
flyttat utomlands. De hade placerat barnen i de abso-
lut bästa skolor som man kunde få. Men nu skulle de
flytta hem igen. Varför? Jo, ett av barnen hade ett litet
handikapp. Det var inget stort, allvarligt handikapp -
men tillräckligt stort för att barnet skulle vara lite
stökigt och lite annorlunda. Därför var det barnet inte
längre välkommet på den skola som man hade valt.
Man skulle välja en annan skola. Man blev bortvald
av ledning och andra föräldrar.
Så är det inte i Sverige, och så ska det inte vara i
Sverige. Därför skulle mamman resa tillbaka hem.
Hon sade: Jag som har haft det så bra under hela min
ungdom och uppväxt i mitt unga liv - jag har inte
förstått det stora i Sverige förrän nu. Nu förstår jag att
min lilla grabb är välkommen i vanliga skolor i Sve-
rige. Jag åker hem igen, och jag är väldigt stolt över
svensk välfärd.
Finare, fru talman, kan inte en svensk, och en
svensk i förskingringen, uttrycka det som är stort i
Sverige och i svensk handikappolitik. Alla ska ha rätt
att vara där andra är - i skolan, på arbetsmarknaden
och i det demokratiska samtalet.
Anf. 89 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Inger Lundberg
om sanningshalten i det påstående som hon just nu
presterat. Kan hon nämna ett enda exempel där mitt
parti inte har ställt sig bakom kunskapsproduktion
och forskning via Centrum för handikappvetenskap
när det gäller den här typen av frågor, vilket hon nyss
påstod att det vore önskvärt att partiet hade gjort?
En andra fråga rör integreringen av de barn som
har gått på de fasta skoldelarna och utvecklat sin
sociala samhörighet via teckenspråk. Har de det så
väldigt bra i den enskilda klassen, när de sitter en-
samma och all kommunikation ska ske via utbild-
ningstolk? Har Inger Lundberg varit i någon vanlig
klass och sett hur de här barnen mår?
Anf. 90 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Först tar jag frågan om de döva och
hörselskadade barnen. Riksdagen och Utbildningsde-
partementet har varit väldigt tydliga där - man har
specialskolor just beroende på att de barnen har ett
annat språk, nämligen teckenspråket. Där finns pro-
blemen med integrationen eftersom man inte har ett
gemensamt språk. Det finns barn vilkas föräldrar
ändå väljer integrering för att man av olika skäl inte
vill flytta till Örebro och andra orter där möjligheter-
na till integration finns.
Men problemet kvarstår. Det finns ett allvarligt
bekymmer för de här barnen, och det är därför viktigt
att man har specialskolorna kvar för dem. Detta är vi
också eniga om.
När det gäller detta med uppföljning av frågan om
Centrum för handikappvetenskap så vet inte jag hur
kd kommer att agera på lång sikt. Det får vi se när vi
diskuterar forskningspropositionen i höst. Men jag
saknade en reservation i socialutskottets betänkande.
Anf. 91 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är inte den information som jag
har. Vi har det hela tydligt skrivet i vårt motionssvar
omkring Centrum för handikappvetenskap.
Jag tror att det är viktigt att även Inger Lundberg
håller sig till den verklighetsbild som många kan
dela. Om vi riktar blicken från att bara se integration i
något slags gruppsammanhang, där det är önskvärt
med integration, till den egentliga upplevelsen hos det
enskilda barnet så skulle vi komma längre i samtal
om vad som är bäst för barnet.
Det är barnen som det handlar om. Det är det som
vi måste utgå från i de här sammanhangen. Jag skulle
önska att även socialdemokraterna ville göra det.
Anf. 92 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Det händer ibland att Yvonne An-
dersson och jag inte är överens. Men ibland kan vi
vara det också.
Är det någonting som jag tror att vi kan ha djup
enighet om så är det just att sätta barnen i fokus, och
deras möjligheter att ha kul tillsammans med andra
kompisar, att få en bra utbildning och känna trygghet.
Ytterst är det detta som frågorna om alla de sats-
ningar som görs på utbildningsområdet för barn och
ungdom med särskilt stöd handlar om.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
SoU14 Nationell handlingsplan för handikappoli-
tiken
Mom. 2 (mål och inriktning för handikappolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
Votering:
263 för utskottet
16 för res. 1
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 63 m, 25 v, 36 kd, 12 fp, 11 mp
För res. 1: 16 c
Frånvarande: 15 s, 19 m, 18 v, 6 kd, 2 c, 5 fp, 5 mp
Mom. 4 (stöd till familjer med rörelsehindrade barn)
1. utskottet
2. res. 3 (kd)
Votering:
241 för utskottet
36 för res. 3
72 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 63 m, 25 v, 15 c, 12 fp, 11 mp
För res. 3: 36 kd
Frånvarande: 16 s, 19 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 5 mp
Mom. 7 (individuellt anpassat stöd)
1. utskottet
2. res. 5 (m)
Votering:
198 för utskottet
65 för res. 5
16 avstod
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 25 v, 35 kd, 11 fp, 11 mp
För res. 5: 64 m, 1 kd
Avstod: 15 c, 1 fp
Frånvarande: 15 s, 18 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 5 mp
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 8 (förtidspension av unga)
1. utskottet
2. res. 7 (m, kd, c, fp)
Votering:
154 för utskottet
124 för res. 7
71 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 24 v, 1 kd, 2 fp, 11 mp
För res. 7: 64 m, 35 kd, 15 c, 10 fp
Frånvarande: 15 s, 18 m, 19 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 5 mp
Amanda Agestav (kd) och Karl-Göran Biörsmark (fp)
anmälde att de avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Mom. 13 (ansvars- och finansieringsprincipen)
1. utskottet
2. res. 13 (fp)
Votering:
230 för utskottet
12 för res. 13
37 avstod
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 64 m, 25 v, 14 c, 11 mp
För res. 13: 12 fp
Avstod: 36 kd, 1 c
Frånvarande: 15 s, 18 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 5 mp
Mom. 30 (utbildning)
1. utskottet
2. res. 32 (m, c, fp)
3. res. 33 (kd)
Förberedande votering:
90 för res. 32
36 för res. 33
153 avstod
70 frånvarande
Kammaren biträdde res. 32.
Huvudvotering:
151 för utskottet
90 för res. 32
37 avstod
71 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 25 v, 11 mp
För res. 32: 64 m, 15 c, 11 fp
Avstod: 36 kd, 1 fp
Frånvarande: 16 s, 18 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 5 mp
Mom. 34 (vårdgaranti)
1. utskottet
2. res. 38 (m, kd, c, fp)
Votering:
152 för utskottet
127 för res. 38
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 25 v, 11 mp
För res. 38: 64 m, 36 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande: 15 s, 18 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 5 mp
Mom. 45 (hjälpmedelsgaranti)
1. utskottet
2. res. 49 (m, kd, c, fp)
Votering:
152 för utskottet
127 för res. 49
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 25 v, 11 mp
För res. 49: 64 m, 36 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande: 15 s, 18 m, 18 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 5 mp
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
5 § Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde
Tredje vice talmannen anmälde att uppteckningar
från EU-nämndens sammanträde den 12 maj inkom-
mit.
6 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1999/2000:118 till socialförsäkringsutskottet
1999/2000:123 till utbildningsutskottet
1999/2000:127 till socialförsäkringsutskottet
1999/2000:128 till finansutskottet
1999/2000:129 till utbildningsutskottet
1999/2000:131 till finansutskottet
1999/2000:133 till trafikutskottet
1999/2000:134 till näringsutskottet
1999/2000:138 till socialförsäkringsutskottet
1999/2000:141 och 144 till arbetsmarknadsutskottet
1999/2000:145 till finansutskottet
Skrivelser
1999/2000:132 till finansutskottet
1999/2000:148 till näringsutskottet
Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående ärenden skulle förlängas till
den 29 juni.
7 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositioner
1999/2000:140 Konkurrenspolitik för förnyelse och
mångfald
1999/2000:143 Ändringar i jämställdhetslagen m.m.
Skrivelse
1999/2000:114 En miljöorienterad produktpolitik
Förslag
1999/2000:RR11 Riksdagens revisorers förslag angå-
ende Revisorsnämnden
Redogörelse
1999/2000:RFK1 Riksdagsförvaltningens årsredovis-
ning för verksamhetsåret 1999
8 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 26 maj
1999/2000:1034 av Gunilla Wahlén (v) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Genmodifierad raps
1999/2000:1035 av Lars Björkman (m) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Djurtillsynen
1999/2000:1036 av Caroline Hagström (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Konkurrensproblem mellan statliga och privatprakti-
serande veterinärer
1999/2000:1037 av Margareta Viklund (kd) till justi-
tieminister Laila Freivalds
Unga flickors situation i rättssammanhang
1999/2000:1038 av Ewa Thalén Finné (m) till stats-
rådet Lars-Erik Lövdén
Brist på detaljplanerad mark
1999/2000:1039 av Roy Hansson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Försöksverksamhet för samordning mellan militär
och civil verksamhet
1999/2000:1040 av Kent Olsson (m) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Införande av yrkesfiskaravdrag
1999/2000:1041 av Maud Ekendahl (m) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Nya partydroger
1999/2000:1042 av Tasso Stafilidis (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Asylsökande homosexuella iranier
1999/2000:1043 av Yvonne Andersson (kd) till ut-
bildningsminister Thomas Östros
Naprapathögskolan
den 31 maj
1999/2000:1056 av Håkan Juholt (s) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Hemutrustningslån till nya svenskar
1999/2000:1057 av Ann-Marie Fagerström (s) till
statsrådet Lars-Erik Lövdén
Hemutrustningslån till nya svenskar
1999/2000:1058 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
socialminister Lars Engqvist
Konkurrensutsättning av LSS-verksamhet
1999/2000:1059 av Birgitta Sellén (c) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Livsfarliga partydroger
1999/2000:1060 av Birgitta Sellén (c) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Narkotikaklassning av olika preparat
1999/2000:1061 av Karin Falkmer (m) till statsrådet
Mona Sahlin
NUTEK och projekt för entreprenörskap
1999/2000:1062 av Ulla-Britt Hagström (kd) till
statsrådet Mona Sahlin
Klarläggning av Estoniaolyckan
1999/2000:1063 av Göran Norlander (s) till statsmi-
nister Göran Persson
Kompensation för långa resor
1999/2000:1064 av Carl Fredrik Graf (m) till stats-
minister Göran Persson
Bensinskatten
1999/2000:1065 av Anders Karlsson (s) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Utländska företagare som billig arbetskraft
1999/2000:1066 av Rolf Gunnarsson (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Bensinskatten
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 6 juni.
9 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 31 maj
1999/2000:950 av Monica Green (s) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Innehållsförteckning på livsmedel
1999/2000:963 av Gun Hellsvik (m) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Polisutbildningen i Umeå
1999/2000:964 av Cinnika Beiming (s) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Human bedömning vid beslut om besöksvisum
1999/2000:980 av Margareta Viklund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
FN-uppdrag i fattiga länder
1999/2000:981 av Margareta Viklund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Demokrati i Serbien
1999/2000:983 av Ewa Thalén Finné (m) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Ökad konkurrens inom byggsektorn
1999/2000:984 av Göran Hägglund (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Hälsohögskolan i Jönköping
1999/2000:985 av Desirée Pethrus Engström (kd) till
näringsminister Björn Rosengren
Inlåsning på arbetsmarknaden
1999/2000:986 av Eva Flyborg (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Marknadsföring av mobiltelefoner till barn
1999/2000:988 av Kenneth Lantz (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Gränsgångare
1999/2000:993 av Berit Jóhannesson (v) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Säkerhet för värnpliktiga
1999/2000:1007 av Desirée Pethrus Engström (kd)
till statsrådet Ingela Thalén
Arbetssituationen på försäkringskassorna
1999/2000:1012 av Bengt-Ola Ryttar (s) till närings-
minister Björn Rosengren
Strategi i samband med ny programperiod i EU
1999/2000:1013 av Kenneth Lantz (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Vägskyltar mot Danmark
1999/2000:1014 av Rolf Gunnarsson (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Åkerinäringen i Sverige
1999/2000:1016 av Henrik S Järrel (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Betydelsefulla namn
1999/2000:1020 av Nils-Erik Söderqvist (s) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Försäljning av svenska vattenkraftverk till utländska
intressen
1999/2000:1021 av Annelie Enochson (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Kina
1999/2000:1039 av Roy Hansson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Försöksverksamhet för samordning mellan militär
och civil verksamhet
1999/2000:1042 av Tasso Stafilidis (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Asylsökande homosexuella iranier
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 6 juni.
10 § Kammaren åtskildes kl. 14.15.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 5 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 56 (del-
vis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.