Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:107

Torsdagen den 11 maj

Kl. 12.00 - 17.55

---

19.00 - 21.33

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-------------------------------------------------------------------

1 § Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen

Talmannen anmälde att Agneta Lundberg (s)
fr.o.m. den 12 maj skulle återta sin plats i riksdagen
varigenom uppdraget som ersättare skulle upphöra för
Michael Lund.
2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
1999/2000:125 till socialutskottet

3 § Vissa högskolefrågor

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU14
Vissa högskolefrågor.

Anf. 1 PER BILL (m):
Fru talman! I dagens nummer av Dagens Nyheter
kan vi läsa på första sidan att "Högskolan får botten-
betyg" med stora bokstäver. Det handlar om en ESO-
rapport, där man har gjort en benchmarking-studie på
12 olika områden och 155 frågor. Sammantaget ligger
Sverige bra till på många områden, men när det gäller
utbildning och högre utbildning är det tyvärr sämre
ställt. Jag citerar:
"Den svenska skolan, och speciellt högskolan,
svarar för inte mindre än 6 av totalt 14 bottennote-
ringar i en stor jämförande studie mellan åtta länder.
Färre 25-34-åringar har högskoleexamen i Sverige
än i andra länderna. Även antalet utexaminerade från
tekniska och naturvetenskapliga utbildningar är
lägst."
Fru talman! Mycket av det här är tyvärr inga ny-
heter. Vi moderater har flera gånger här i kammaren
påtalat de brister som finns, och vi har också föresla-
git åtgärder, t.ex. att
- öka antalet civilingenjörsplatser på de attraktiva
lärosätena,
- öka anslagen till högre utbildning,
- öka konkurrensen mellan universiteten,
- utnyttja IT för att förbättra utbildningen,
- studenternas val ska styra resurs- och platstilldel-
ning mycket mer än i dag, så att vi slipper tomma
platser på många ställen och långa köer på andra.
Fru talman! Det här betänkandet rör 123 yrkanden
från allmänna motionsperioden, och yrkandena rör
många viktiga områden. Med tanke på ESO-
rapporten och den situation som den svenska hög-
skolan befinner sig i har jag valt att fokusera på några
riktigt stora och viktiga frågor.
1. Vad är högre utbildning till för?
2. Behöver vi institutionell konkurrens mellan
universitet och högskolor, eller är dagens statli-
ga styrning av den högre utbildningen bra?
3. Behöver vi fler fristående universitet och hög-
skolor?
Vad är högre utbildning till för? Är det en typ av
utbildningsfabrik, där politiker beställer x läkare, y
civilingenjörer och z receptarier osv.? Är den till för
att bli någon typ av Tayloristisk fabrik, där vi försö-
ker skapa x kugghjul till samhällsmaskinen varje år?
Nej, det är den inte.
Jag är övertygad om att den högre utbildningen
handlar om att varje student måste få en möjlighet att
bygga upp sin egen kunskap utifrån sina egna priori-
teringar och att kritiskt analysera frågor utifrån sina
egna erfarenheter. Det handlar naturligtvis om ren
kunskapsinhämtning, men också om att skaffa sig ett
antal verktyg för att kritiskt kunna granska och re-
flektera över skilda frågor.
Fru talman! Min andra fråga handlade om huruvi-
da vi behöver en institutionell konkurrens mellan
universitet och högskolor eller om dagens styrning av
den högre utbildningen är bra. Är det t.ex. rimligt att
utbildningsministern sitter och bestämmer att hög-
skola A ska få ett visst antal nya utbildningsplatser,
trots att det kanske står platser tomma vid den hög-
skolan samtidigt som det är långa köer på andra stäl-
len? Nej, det är naturligtvis fel.
Vi behöver konkurrens mellan de svenska univer-
siteten och högskolorna. Det ger högre kvalitet. Det
bidrar till mångfald, till valfrihet och till ökad kreati-
vitet. Det innebär också att många lärosäten, kanske
framför allt de mindre, får en möjlighet att fundera
över sin affärsidé, hur de ska kunna locka studenter
genom att satsa på områden där de har en unik kom-
petens. Det finns flera mindre högskolor runtom i
Sverige som verkligen kan locka gott om studenter
genom den spetskompetens de har.
Den tredje frågan var: Behöver vi fler fristående
universitet och högskolor? Ja, det hänger ihop med
den förra frågan, och jag är övertygad om att för att få
en riktig mångfald och en riktigt sund konkurrens ska
vi inte bara ha statliga universitet, utan vi behöver
just en mångfald.
Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jön-
köping, som frigjordes under den borgerliga regering-
sperioden, har utvecklats mycket väl. Det är nu dags
att låta fler universitet och högskolor frigöra sig från
staten. I ett första steg har vi moderater föreslagit att
Kungl. Tekniska högskolan, KTH, ska frigöras.
Fru talman! Det är dags att verklighetsanpassa den
högre utbildningen till den nya ekonomin och till det
globala kunskapssamhället. Jag tror att sådana rap-
porter som den vi fick i dag är väldigt bra. Det är så
lätt att vi tar den statistik som finns tillgänglig och
pekar på några av de områden där det står riktigt bra
till, och så slår vi oss för bröstet och säger att allt är
väl. Jag tror att vi måste göra precis tvärtom. Vi
måste naturligtvis med stolthet konstatera att mycket
är bra, men vi måste fokusera på de områden där vi
kan bli bättre. Vi måste hela tiden sträva efter att bli
bättre.
Om vi inte gör det kommer globaliseringen, verk-
ligheten, snart att göra det. Det kommer inte längre
att vara så att en student väljer mellan att studera i
Uppsala, Lund, Stockholm eller vid något annat
svenskt universitet. Det kommer att vara lika själv-
klart att inkludera flera europeiska lärosäten eller
amerikanska universitet på listan över tänkbara alter-
nativ att skaffa sig hela eller delar av sin utbildning.
Konkurrensutsättningen kommer med andra ord
via internationaliseringen, vare sig vi vill det eller
inte. Det är därför som det är viktigt att högskolan i
Örebro i dag kan vara med och tävla om att få stu-
denter som annars kanske hade kommit till Uppsala.
Uppsala ska få sina studenter därför att de väljer att
komma dit och tycker att det är bättre än att studera i
Örebro.
Svensk högre utbildning ska hålla världsklass. Det
tror jag att vi är alla överens om. Svenska lärosäten
måste också bli mer globala i sina ambitioner. Dagens
ESO-rapport visar på det.
Om vi verkligen ska få de utbildningsplatser i
världsklass som vi vill ha måste vi kunna få hit stu-
denter från hela världen. På samma sätt som det i dag
är självklart för svenska studenter att förlägga hela
eller delar av sin utbildning utomlands, bör det i
framtiden vara precis lika rimligt för en engelsk, tysk,
holländsk, sydafrikansk eller japansk student att för-
lägga hela eller delar av sin utbildning till ett svenskt
universitet. Svenska universitet måste kunna locka till
sig såväl svenska studenter som studenter från hela
världen. Det är först då vi kan skapa de globala kun-
skapsmiljöerna som jag är övertygad om kommer att
vara mycket attraktiva. Det är dit de allra bästa stu-
denterna kommer att söka sig, och det är de som på
en global arbetsmarknad kommer att få de bästa job-
ben.

Anf. 2 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Vi debatterar i dag viktiga frågor
inom ett område av stor betydelse. För hur utbild-
ningen organiseras och fungerar säger också mycket
om hur samhället utvecklas och vilken människosyn
och demokratisyn som får fotfäste i ett land som vårt.
Vänsterpartiets grundläggande uppfattning är att
utbildningssystemet är ett av de viktigaste verktygen
såväl för den enskilde att skaffa sig kunskaper och
färdigheter för livet som för samhället att investera i
en positiv och demokratisk utveckling. Vi menar att
allas rätt till en utbildning av god kvalitet är en av
demokratins hörnstenar, och därför är kampen mot
den sociala och könsbetingade snedrekryteringen för
oss högt prioriterad, liksom att se till att studentin-
flytandet utvecklas till verklig demokratisk makt.
Det är i det ljuset man ska betrakta den ESO-
studie som har presenterats i dag och som innebär en
kritik av den svenska högskolepolitiken. Först och
främst framkommer i studien kritik mot att antalet
personer med högskoleexamen i Sverige är lägre än i
andra länder. Förklaringarna till det kan vara många,
men den satsning som har gjorts de senaste åren på en
utbyggnad av antalet högskoleplatser är viktig för att
ge fler chansen till högre studier. Jag vill gärna po-
ängtera att om det inte skulle räcka, tillsammans med
de andra satsningar som nu kommer att göras, måste
vi hitta andra vägar att gå vidare för att utveckla den
svenska högskolepolitiken. Mycket återstår förstås att
göra.
Fru talman! För Vänsterpartiet är relationen mel-
lan den högre utbildningens institutioner och det
omkringliggande samhället av avgörande betydelse.
Universitet och högskolor får aldrig bli slutna världar
med vattentäta skott till det övriga samhället, samti-
digt som den högre utbildningens integritet och den
fria forskningen måste försvaras.
I dessa frågor finns mycket att säga. Inte minst ser
vi med stor oro på den marknadsanpassning av uni-
versitet och högskolor som sker i dag, där näringsli-
vet utövar en allt större påverkan på hur den högre
utbildningen fungerar. Men för att ansluta till dagens
betänkande som behandlar en del av de motioner som
väcktes under den allmänna motionstiden förra året
vill jag säga några ord om uppdragsutbildning. Vi har
i ett särskilt yttrande tydligt markerat att vi ser en fara
i att lärare som undervisar på uppdragsutbildningar
som är poänggivande frestas att göra en, ska vi säga,
mindre sträng bedömning i denna än i den vanliga
högskoleutbildningen. Vi anser också att regeringen
underskattar risken för att uppdragsutbildningen fak-
tiskt tar resurser från grundutbildningen och att kva-
liteten riskerar att förloras. Jag minns själv från mina
år som student för tio år sedan vid Göteborgs univer-
sitet hur vanligt det var att de bästa föreläsarna i
första hand tog hand om uppdragsutbildningarna. Inte
sällan ställdes seminarietimmar in på grund av att
föreläsaren befann sig ute på annan verksamhet.
Fru talman! Låt mig så gå över till att motivera
den reservation som vi har avlämnat och som handlar
om att vi menar att Högskoleverket bör få i uppdrag
att kartlägga vilken bild av homo- och bisexuella som
förmedlas till blivande lärare, präster, psykologer,
socionomer, läkare, sjuksköterskor, jurister och poli-
ser. Vi anser också att Högskoleverket bör komma
med förslag till lämpliga åtgärder. Detta yrkande, fru
talman, är inte taget ur luften. Tvärtom handlar det
om en för många människor mycket konkret fråga.
Utredningen om homosexuellas situation i samhället
konstaterade 1984 en rad brister i de högre utbild-
ningarna när det gäller undervisning om homosexua-
litet. I ett flertal utbildningar behandlades de homo-
sexuellas situation över huvud taget inte.
I ett riksdagsbeslut 1986/87 uttalades:
"Universitets- och högskoleämbetet skall verka för en
förbättring av samlevnadsundervisningen inklusive
undervisningen om homosexualitet exempelvis i
samband med utbildningskonferenser. Linjenämnder
bör när lokala planer och kursplaner fastställs över-
väga behovet av utbildningsfrågor som rör homosex-
ualitet." Även om attityderna när det gäller homo-
och bisexuella generellt har förbättrats de senaste
åren, framför allt i storstadsområdena och inte minst
bland unga människor, har det inte skett överallt, och
mycket återstår att göra. Om detta vittnar inte minst
alla de som i undervisningen och under utbildningen
känt sig kränkta över fördomar förmedlade från lära-
re, studenter och elever.
Hur väl förberedd är exempelvis dagens utexami-
nerade lärare egentligen för att möta elever med ho-
mosexuella föräldrar? Skillnaden mellan en stödjande
och fördomsfri lärare och en diskriminerande och
fördomsfull kan vara skillnaden mellan hopp och
desperation. Hur vanliga är fördomar mot homosexu-
ella kvinnor och män bland nyutbildade poliser, och
vilka konsekvenser får det? Dessa och många andra
frågor kräver ett svar, och vårt antagande är att det
svaret kommer att ge skäl till åtgärder. Om vi menar
allvar med alla människors lika värde, om vi tror på
att det ska stå var och en fritt att söka och finna sin
identitet på jämlika villkor och utan skygglappar och
fördomar, måste den systematiska diskrimineringen
av homo- och bisexuella brytas. All jämlik kärlek är
lika vacker.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8 un-
der mom. 42.

Anf. 3 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Dagens Nyheters förstasida gjorde att
jag glömde att yrka bifall till reservation 3 under
mom. 8, som jag härmed nu gör.
Jag skulle vilja fråga Kalle Larsson om det inte
kan finnas andra delförklaringar till det lilla antalet
personer, framför allt bland de yngre, som har en
högre utbildning. Jag kan tänka mig två. Kvaliteten
på utbildningen kan på många ställen vara så dålig att
studenterna inte tycker att det är värt att gå klart ut-
bildningen utan hoppar av.
En annan, för mig, möjlig delförklaring kan vara
att man inte får välja var någonstans man vill skaffa
sig sin utbildning, utan man tvingas till sitt fjärde-
handsalternativ och sedan upptäcker att man inte alls
trivs. Vore det inte bättre om studenternas val var
mera viktigt när platserna runtom i Sverige tillsätts?

Anf. 4 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Per Bill ställer ett antal frågor som
ibland är viktiga att ställa. Jag ska försöka reda ut
några svar på frågorna.
Jag tror att kvaliteten generellt sett är god inom
svenska högskolor och universitet. Det finns undan-
tag där det är mycket dålig kvalitet. Även om kvali-
teten är bra finns det säkert anledning att försöka
förbättra den ytterligare. Man ska inte vara nöjd bara
för att det är okej, utan i stället ska man gå vidare för
att fortsätta utvecklingen. Det är självklart. Studentin-
flytandet, som stärkts efter en gemensam proposition
med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har varit
en viktig del i detta.
Sedan var det frågan om vilka som ska bestämma
var man ska studera. Självfallet ska studenterna i
första hand bestämma var de ska studera någonstans.
Vi har möjlighet att välja utbildningar på många olika
orter, men det är inte det enda vi ska ta hänsyn till. Vi
måste också se till att det faktiskt finns platser på de
ställen varifrån vi vet att man inte flyttar så lätt, näm-
ligen på landsbygden, där de små och medelstora
högskolorna finns. Det är ett sätt som ändå har visat
sig något verkningsfullt när det gäller att bryta den
sociala snedrekryteringen. Att det finns en högskola
nära din bostad är bra. Om man inte behöver flytta
någon annanstans är steget inte lika stort.
Därför finns det förstås skäl att styra utbildnings-
platserna inte bara till de orter som ändå drar till sig
så mycket av tillväxt, så mycket av studenter och så
mycket av näringslivet, utan också till de orter där det
faktiskt inte är lika självklart att det finns utbildning
om vi inte just styr platserna dit.

Anf. 5 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag har absolut ingenting emot att det
finns många regionala högskolor. Jag tror att de spe-
lar en viktig roll. Men det ska vara just det Kalle
Larsson försöker säga, nämligen ett fritt val. Man ska
vilja studera, kanske just på grund av närheten och
möjligheten att kombinera studier med det vanliga
arbetet. Det kanske är det som gör att man attraheras.
Det kan också vara att det finns en spetsutbildning på
detta område.
Däremot är jag orolig när människor tvingas att ta
en plats som inte är deras första-, andra- eller tredje-
handsalternativ. Man ser kanske att det är enda chan-
sen. Jag tror att motivationen, oavsett om man skulle
kunna få en fullgod utbildning rent kunskapsinhämt-
ningsmässigt, är ganska liten om man inte får gå på
något av de ställen som man hoppats och drömt om
att få gå på.

Anf. 6 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Bristen på motivation kan ha många
olika orsaker. En kan vara att man har valt att studera
därför att man inte hade något annat att ta sig för. Där
har vi ändå lyckats ganska väl, även om mycket åter-
står att göra också där när det gäller att se till att de
som i stället vill ha ett arbete faktiskt får möjligheten
till det. Det är skönt att vi nu, med den sittande majo-
riteten, faktiskt har lyckats vända det som hände
under de tidiga 90-talsåren, när arbetslösheten skena-
de i väg som den gjorde. I dag kan man i större ut-
sträckning välja ett arbete före studier.
Visst är det så att man ska ha möjlighet att välja
var man vill studera och kanske framför allt vad man
vill studera i större utsträckning. Vänsterpartiets mål-
sättning är att man ska kunna göra det i större ut-
sträckning än vad som är fallet i dag. Det är därför vi
har varit med om att försöka bygga ut antalet platser
på landets universitet och högskolor och ser det som
någonting väldigt positivt.
Vi vill att man i ännu större utsträckning än vad
som är fallet i dag ska kunna få den utbildning man
själv vill ha. Det ska vara en fri antagning till univer-
sitet och högskolor, och var och en ska komma in på
sitt förstahandsval i så stor utsträckning som det är
möjligt. Låt oss fortsätta att försöka hitta vägar att se
till att det blir så.
Men det ska inte ske till priset av att vi minskar
satsningarna på de regionala högskolorna, som fak-
tiskt har visat sig vara viktiga för att bryta den sociala
snedrekryteringen. Det är också ett annat mycket
viktigt och högt prioriterat mål för Vänsterpartiets
högskolepolitik.

Anf. 7 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Vi behandlar i dag över 60 motioner
om vissa högskolefrågor. Det är olika motioner om
olika delar i högskolepolitiken som vittnar om att det
är av stort intresse för oss alla att högskolan fungerar.
Jag väljer i dag att ta upp tre huvudfrågor. De rör alla
problem som behöver finna sin lösning.
För det första gäller det dimensioneringen av ut-
bildningsplatser, för det andra funktionshindrades
studiesituation och för det tredje fler personer till
spetsutbildningar.
Det är viktigt att utbildningar på högskolan er-
bjuds som överensstämmer med de val som ungdo-
mar gör. Till Kalle Larsson, som nyligen hade sitt
anförande, kan jag bara säga att de allra flesta som
söker till högskolan inte har några reella val. Det
heter så fint att man kan välja ort och utbildning. Man
kan inte det i dag. Systemet är oerhört styrt uppifrån, i
stället för att det styrs av ungdomarnas val av utbild-
ning.
Den undersökning som i dag presenterades i ESO-
rapporten visade att arbetslösheten bland ungdomar
var hög i Sverige om man jämförde med studerande i
andra länder. Samtidigt var antalet unga i högskolan
litet i vårt land.
Detta är helt naturligt, och det kan förklaras. Det
är självklart att det finns flera förklaringar, men det
kan i allra högsta grad förklaras av att vi i dag inte
erbjuder de platser som ungdomarna faktiskt vill ha.
Samtidigt som det står tomma platser på teknikut-
bildningar står det otroligt många i kö till vissa hu-
manistiska utbildningar. Dessutom finns det inga
högskoleutbildningar som är direkt riktade till männi-
skor med klart praktisk begåvning och läggning.
Dessa platser är i så fall väldigt få. De finns på YTH
och andra ställen.
Regeringen fattar ensidigt beslut om dimensione-
ringen och tilldelar medel för bestämda utbildnings-
platser och förväntar sig att studenterna är beredda att
ta den utbildning där plats finns.
Det är här vi har ett stort problem. Utbyggnaden
av högskolan och därmed resursfördelningen bör i
större utsträckning än hittills styras av studenternas
val. Regeringen måste utforma ett system som gör att
antalet platser på olika utbildningar i större utsträck-
ning relateras till antalet sökande till olika orter.
En ung människas intresse för humaniora -
mänskligt liv - ändras inte till ett intresse för fysik
eller tvärtom för att regeringen ger platser till vissa
utbildningar. Intressen styrs inte i vuxen ålder utan
när barnen är små. Den praktiska kunskapen under-
värderas under hela skoltiden, trots att vi i dag vet att
själva inlärningen och intresset för teknik vanligtvis
startar just med att man praktiskt får handskas med
dessa ämnen.
Det går inte för regeringen att rätta till misstagen
tidigare under skoltiden genom att fixa studieplatser
på högskolan när det gäller tekniska ämnen och där-
med fylla kvoten av tekniker. Regeringen måste starta
tidigt och stimulera den praktiska kunskapen. Då
kommer också det teoretiska intresset för teknik som
följd. Det är min övertygelse.
Den andra punkten jag skulle ta upp gäller funk-
tionshindrades arbetssituation. Denna måste förbätt-
ras i högskolan. Högskolor och universitet måste
handikappanpassas på ett oerhört annorlunda sätt än
hittills. Det gäller lokaler, kringservice, tillgång till
tolkservice och tillgång till studentbostäder. Den
enskildes intresse och kompetens ska styra valet av
utbildning oavsett om man har handikapp eller ej.
Det är förvånande att regeringen inte satsar på den
centrumbildning som faktiskt finns och den kompe-
tens av europeisk klass som finns i samverkanspro-
jektet mellan Örebros och Linköpings universitet.
Regeringen har över huvud tagit inte ens nämnt det i
handikapplanen. Det gäller Centrum för handikapp-
vetenskap, som har en kvalitet på europeisk nivå och
som har flerårig och dokumenterad verksamhet när
det gäller vad man bör göra och vilka livsvillkor som
handikappade och funktionshindrade har inom hög-
skolan, bl.a. Men den propositionen ska ju debatteras
senare i kammaren.
Om regeringen känt till denna verksamhet eller
läst alla de dokument som har sänts till departemen-
ten hade man insett behovet av att satsa på de funk-
tionshindrade i högskolan. Det är ju det som detta
centrum lyfter fram, tillsammans med många andra
frågor. Vi får aldrig glömma behovet av kun-
skapsproduktion inom olika områden som är efter-
satta, och dessutom användandet av denna kunskap.
Jag kan berätta om ett möte på en utskottsresa -
en studieresa till Kalifornien i början av året - där jag
träffade Elin på California State University, där hon
studerade. Det är en handikappad tjej som valde Kali-
fornien framför Sverige. Hon tyckte att det var lättare
att vara handikappad på ett universitet i USA än vad
hon hade upplevt att det var här. Man kanske ska ta
vara på sådana erfarenheter. Vi tror många gånger att
vi är väldigt duktiga och väldigt framåt, men vi har
våra brister i vårt land, och det är bristerna vi måste
åtgärda.
Det tredje temat, som jag vill ta upp i mitt anfö-
rande, rör spetsutbildningar. Jag tror att jag har tagit
upp detta i varje debatt som vi har haft i kammaren
om högskolor och forskningsfrågor. Och med det
dagsaktuella läge som vi har i landet vill jag återigen
beröra läkarutbildningen. Det gäller specialistläkarna.
I dagarna - jag tror att det var den 8 maj - startade en
utbildning med 54 blivande läkare i Polen. I Sverige
kostar en plats på läkarutbildningen ungefär 1 miljon
kronor. Att utbilda polska läkare kostar 350 000 kr
och att utbilda t.ex. iranska läkare kostar 60 000 kr,
enligt de uppgifter som Landstingsförbundet har tagit
fram.
I höstas fanns det 10-15 sökande per plats till lä-
karutbildningen. Minst nio av tio behöriga sökande
till den här utbildningen - kompetenta ungdomar -
får alltså inte förverkliga sin framtidsdröm och får
inte arbeta med att få den kunskap som krävs för att
de ska bli läkare. Det är en omloppstid på 13 år för
specialistutbildningen i Sverige. Nu tycker jag att det
är tur att det finns invandrare som är beredda att
komma till Sverige och arbeta. Det är tur att vi kan
lösa problemet så här när det är ett akut behov, men
behovet har inte uppstått i dag, inte ens i går. Det
uppstod i förrgår. Dessvärre ser vi samma behov
framöver. Det finns inga prognoser som visar på att
denna enorma brist på läkare och framför allt specia-
lister ska minska. Vi kommer att ha den framöver.
Vården behöver läkare. Ibland har jag frågat mig
om socialdemokrater i ledande ställning aldrig blir
sjuka. Är det enbart de starka, friska som får komma i
partiets politiska topp? Vi som har behövt läkare en
gång i tiden är innerligt tacksamma över att beman-
ningen har funnits. En slutsats som jag vill dra av den
här problematiken är att vårt land får svårt att hävda
sig som kunskapsnation om vi inte kan tillfredsställa
vårt samhälles behov. Sedan kan mycket väl männi-
skor från andra länder komma hit, men vi ska inte
täcka framtidens behov genom att utbildningen ska
ske på andra ställen. Därför behöver vi satsa pengar,
basresurser, redan nu på spetsutbildningar. Det kom-
mer ändå att ta tid innan de är färdigutbildade.
Risken med att vi inte har tillräckligt många ut-
bildningsplatser är också att forskningen blir lidande.
Utbildning och forskning är förenliga.
Fru talman! Det är hög tid att skapa en helhetssyn
med långsiktighet på den högre utbildningen. Det
gäller flera områden, och jag har nämnt vikten av att
ungdomars intresse för humaniora tas till vara och att
tekniska intressen måste initieras i tidiga år, gärna
genom att man uppvärderar den praktiska kunskapen
i skolan. Jag har talat om vikten av att varje männi-
skas, också de funktionshindrades, förutsättningar ska
tas tillvara och, slutligen, att problemet med spetsut-
bildningar, med exemplet från läkarutbildningen,
måste lösas. Det måste ges resurser utanför regle-
ringsbreven till dessa utbildningar.
Fru talman! Jag ställer mig bakom alla våra reser-
vationer och yrkanden, men för tids vinnande yrkar
jag bifall till reservation 1, under mom. 17.

Anf. 8 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skulle egentligen vilja ställa två
frågor till Yvonne Andersson. Den första är: Ställer
kristdemokraterna upp på utbyggnaden av den högre
utbildningen när det gäller antalet platser? Det har ju
stor betydelse inte minst för tillgängligheten. Jag
skulle till att börja med vilja ha svar på den frågan.
Den andra frågan rör Vänsterpartiets reservation i
det här betänkandet. Det finns ju många uppfattningar
- Yvonne Andersson skulle möjligen kalla dem för-
domar - om kristdemokraternas inställning till homo-
sexuella. Jag skulle därför vilja ställa en fråga till
Yvonne Andersson och ge henne chansen att något
utveckla sin syn i dessa frågor. Vilken bild anser
Yvonne Andersson bör förmedlas till t.ex. lärare och
poliser om homosexualitet? Är den situation som vi
har i dag bra? Om Yvonne Andersson anser att den är
bra i dag undrar jag om hon är oense med RFSL och
andra, t.ex. Vänsterpartiet? Om hon anser att situatio-
nen i dag är dålig undrar jag om hon egentligen har
några skäl till att inte stödja vår reservation.

Anf. 9 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! När det gäller den första frågan kan
jag säga att vi i samband med vårpropositionen mo-
tionerade om att det antal platser som nu finns på
högskolan ska frysas under de närmaste tre åren.
Anledningen har helt enkelt att göra med kvaliteten.
På många håll är det i dag inte godtagbar kvalitet på
samtliga platser. Det är viktigt att man ger medel, så
att kvaliteten kan upprätthållas.
Resursnivån har legat kvar trots löneökningar och
annat, vilket gör att det är ett allt lägre antal under-
visningstimmar. I Lund var man t.ex. nere på 4-6
lektionstimmar per vecka på vissa utbildningar. Och
det är oanständigt, tycker vi. Kvaliteten är oerhört
viktig.
Kalle Larssons andra fråga gällde reservationen,
som jag inte till fullo har i huvudet just nu. Jag kan
möjligtvis tycka att det inte i detta läge finns anled-
ning att peka ut olika gruppers intressen i den under-
visning som ges för blivande lärare. Jag tror tvärtom
att man ska ge en bred och allsidig syn på sexualite-
ten. Ibland är jag oroad för att man lyfter fram vissa
grupper, så att man inte alls beaktar att det också
finns andra grupper. Deras syn på sexualitet riskerar
att glömmas bort. Jag tror att man ska ha med den
allsidiga delen. Och det är viktigt att lärarna får ökad
kunskap om samlevnadsformer.

Anf. 10 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att
färre studenter kommer att kunna gå på högskolor och
universitet om Yvonne Anderssons budgetförslag går
igenom. Tillgängligheten skulle alltså minska, efter-
som man från kristdemokraternas håll vill frysa anta-
let platser under de kommande åren. Jag är, liksom
Yvonne Andersson, mån om att kvaliteten på utbild-
ningen är god, men jag kan också konstatera att en
avgörande kritik i den här ESO-rapporten ändå är att
antalet utexaminerade är för få. Att man i det läget
bör minska antalet studenter som kan examineras
tycker jag är en märklig uppfattning.
När det gäller den andra frågan förstår jag att
Yvonne Andersson inte själv har föreslagit att man nu
särskilt ska lyfta fram den situation som homo- och
bisexuella befinner sig i när det gäller vilken bild som
förmedlas i olika utbildningar. Det är därför som
Yvonne Anderssons parti inte har väckt någon motion
om detta, utan det är vi som har gjort det. Men nu
finns ju all möjlighet att faktiskt stödja den här reser-
vationen. Om den går igenom skulle den kunna inne-
bära att man ger Högskoleverket ett uppdrag att göra
en kartläggning av vilken bild som egentligen för-
medlas och sedan föreslå eventuella åtgärder. Det står
inte på något sätt i motsatsställning till att man har en
öppen syn på sex- och samlevnadsundervisningen
över huvud taget i skolan eller någonting annat som
Yvonne Andersson har nämnt än så länge i alla fall.
Jag vidhåller att jag tror att det vore bra, inte
minst för kristdemokraternas anseende i dessa frågor,
om man visade att man också var beredd att se den
diskriminering som drabbar homo- och bisexuella i
samhället i dag.

Anf. 11 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Först och främst, Kalle Larsson, ska
inte antalet studerande minska. De platser som finns
ska kvarstå, men jag tror att även Vänsterpartiets
ledamöter är medvetna om att det har funnits lediga
platser under den här tiden, därför att styrningen är så
hård mot ett visst håll.
Sedan kan jag inte låta bli att ifrågasätta en del
och möjligtvis ställa en motfråga. Vi har fullt förtro-
ende för Högskoleverkets kvalitetsgranskning när det
gäller det innehåll som ges i högskoleutbildningar, så
jag tror inte att några extra direktiv om sex- och
samlevnadsundervisningen på lärarutbildningar eller
annat behöver utfärdas här och nu.
Däremot är det mer förvånande för mig - jag hade
inte tänkt att gå i clinch med Kalle Larsson om det för
jag har upptäckt mönstret sedan länge - att man från
Vänsterpartiet inte är beredd att yrka bifall till att vi
ska hjälpa de funktionshindrade att få möjlighet att
studera över hela landet. Det finns frågor som man
från Vänsterpartiet på något vis springer ifrån för att i
hög grad ägna sig åt en fråga. Det är lite synd för det
finns flera grupper i samhället att arbeta för som över
huvud taget inte uppmärksammas på samma sätt i
dag.

Anf. 12 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Centerpartiets mål är att skapa ett de-
centraliserat kunskapssamhälle. Med det menar vi att
det är viktigt att nå hela folket och att utbildningen
ska ske i hela landet. Alla har inte möjlighet att flytta
till orter med utbildning. Därför måste utbildningen
flytta ut. Många av studenterna har i dag famil-
jeansvar, och 30 % av de studerande är över 30 år.
Detta gör att många är bofasta på orter där det inte
finns högskolor. Därför är det väldigt viktigt, tycker
vi i Centerpartiet, att satsa på distansutbildning. För
att främja decentraliserad utbildning och distansut-
bildning behöver resurstilldelningssystemet i hög-
skolan förändras så att större hänsyn tas till den lägre
genomströmning som faktiskt är vanlig i distansut-
bildningen. Regeringen bör återkomma med förslag
om hur detta ska genomföras. Det bör kunna finansie-
ras med öronmärkta pengar.
Dessutom anser vi i Centerpartiet att distansut-
vecklingsmyndigheten i Härnösand bör få ett bredare
mandat, fler högskoleplatser och ställning som en
egen högskola - en distanshögskola.
Teknisk utrustning har ofta vållat problem i sam-
band med distansutbildning. Elektroniska kommuni-
kationsmöjligheter till rimliga priser är en avgörande
förutsättning för distansstudier. Där ser vi i Center-
partiet att det måste ske en snabb utbyggnad av den
digitala infrastrukturen, den måste prioriteras. Med
andra ord: bredband till alla var de än bor i landet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 un-
der hemställanspunkterna 10 och 16.
För oss i Centerpartiet är det viktigt att studenten
ska stå i centrum för utbildningspolitiken. Vi har
under de senaste två mandatperioderna medverkat till
den största utbyggnaden av den högre utbildningen
någonsin i Sverige. Under de senaste tio åren har
antalet högskoleplatser ökat med 50 %. Det viktigaste
just nu är därför att matcha den utbyggnaden genom
att tillföra resurser för att stärka kvaliteten.
Nyrekryteringen av lärare har inte ökat i samma
takt som utbyggnaden av studieplatser. Därför måste
högskolorna få ett andrum för att besätta lärartjänster
och höja forskningsandelen. En strategi för ökade
forskningsresurser och säkrad kvalitet i undervisning-
en måste läggas fast för alla högskolor.
Vid utskottssammanträdet i tisdags blev vi upp-
vaktade av bl.a. Sveriges förenade studentkårer. De
talade om att de tycker att det är viktigt att satsa på
kvalitet och att utbyggnaden har gått lite väl fort. De
sade i klartext att de 500 miljoner som regeringen
plussat på utbildningsbudgeten med bör satsas på
pedagogisk upprustning och inte på fler platser. Deras
ordval "bör" lät mera som ett "ska", men av förklarli-
ga skäl kan de naturligtvis inte tala om hur regeringen
ska placera pengarna.
För att komma till rätta med den sociala snedre-
kryteringen, att fler ska ha möjlighet till högre studi-
er, måste vi satsa på en högre utbildning - inte då
bara genom fler platser utan genom att se till att det
finns möjligheter som ett bra studiestöd, en bra studi-
esocial miljö och en hög kvalitet på skolan och ut-
bildningen. Senast i dag har vi kunnat läsa om en
ESO-studie, som föregående talare har varit inne på.
Där får Sverige inte ett bra betyg. Det sägs också att
det krävs krafttag inom svensk utbildningspolitik. Vi i
Centerpartiet är beredda att ta det krafttaget genom att
komma till rätta med den sociala snedrekryteringen
och öka kvaliteten på våra skolor. Frågan är om rege-
ringen och socialdemokraterna är det.
Därför skulle jag vilja fråga hur socialdemokra-
terna ser på detta, speciellt med tanke på den ESO-
studie som vi kunnat läsa om i dag.
Fru talman! Centerpartiet har lyssnat till studen-
terna, och vi har i vår budget föreslagit en särskild
satsning för att öka kvaliteten. Vi vill förstärka forsk-
ningen och forskarutbildningen vid högskolor och
universitet. Vi vill satsa under en treårsperiod 1,2
miljarder.
För att öka kvaliteten har vi också motionerat om
vikten av att lärarna i högskolan har goda ämneskun-
skaper med en sammanhållande kompetens i pedago-
gik, didaktik och metodik. Vi avstår dock från att
reservera oss i detta moment eftersom regeringen
kommer med en proposition om lärarutbildningen i
dagarna där vi hoppas att våra tankar är tillgodosed-
da. Därför nöjer vi oss med ett särskilt yttrande i det
här betänkandet.
Fru talman! De funktionshindrades studiesituation
i högskolan har också tidigare talare varit inne på, hur
angeläget det är att bevaka, följa upp och utvärdera
deras studiesituation. Därför har vi motionerat om
det, och det gläder oss att utskottet har samma upp-
fattning och att ett antal förslag har tagits fram i en
rapport när det gäller resurstilldelningen.
Från Centerpartiets sida vill vi påpeka att det är
viktigt att undanröja alla eventuella hinder för funk-
tionshindrade. Särskilt vill vi se på dyslektikerna.
Man ska inte glömma bort hur viktigt det är att hög-
skoleprovet anpassas till dyslektiker och erbjuds lika
många gånger som de ordinarie högskoleproven.
I betänkandet finns många motioner, så det bli lite
tvära kast mellan olika angelägna frågor. Vi i Center-
partiet har också motionerat om studenternas man-
talsskrivningsort. I dag tvingas studenterna att man-
talsskriva sig i den ort där de studerar. Tanken med
detta var säkerligen god när det genomfördes, men
frågan är hur genomtänkt det var om man nu ser på
det med lite demokratiska ögon.
Det är visserligen bra för den ort där de studeran-
de bor under studietiden, för den orten får fler med-
borgare. Jag vet själv det från Sundsvall som jag
kommer ifrån. Vi slåss hela tiden med Umeå om
vilken som ska bli Norrlands huvudstad. För oss var
det väldigt positivt. Vi sade att nu kommer vi att gå
om Umeå, för vi kommer att få så många studenter
till Mitthögskolan.
Men det finns också avigsidor i detta. Om en stu-
dent exempelvis är politiskt aktiv och väljer att stude-
ra i en annan ort, innebär mantalsskrivningstvånget
att man ska skriva sig på studieorten och att man i det
fallet måste avsäga sig det politiska uppdraget. Då
finns det risk för att den studerande tycker att det inte
är någon idé att engagera sig politiskt, och det kan jag
som politiker inte se som positivt.
Svaret från utskottet på vår motion är att riksda-
gen avslog en liknande motion under förra riksmötet.
Det svaret känns som ett billigt svar, och vi kommer
med säkerhet att återkomma även nästa riksmöte med
förslag liknande de vi hade i den här motionen.
Fru talman! Det talas i dag väldigt ofta om hur
värdefullt det är med social kompetens. Det är viktigt
att tro på sig själv och att även känna empati för and-
ra. Det är ett av de områden som jag talat mest om
sedan jag kom in i riksdagen. Det är min fasta över-
tygelse att självförtroende och empati kan tränas upp
genom drama. Det är viktigt att börja träna detta re-
dan i förskolan och sedan fortsätta upp i puberteten.
Till det behövs pedagoger som behärskar ämnet. I
dag utbildas dramapedagoger vid två folkhögskolor.
Den ena kommer förmodligen att upphöra med ut-
bildningen på grund av för små resurser, vilket i så
fall är tragiskt. Båda folkhögskolorna har ansökt om
att få högskolestatus på sin utbildning. Min högsta
önskan är att de kommer att få det.
Det är i alla fall glädjande att pågående utredning
om högskolans styrning ska analysera möjligheterna
till att förbättra dagens system. Det känns som ett steg
i rätt riktning. De fyra motionerna om dramapeda-
gogutbildningen kan förhoppningsvis leda till positivt
beslut i utredningen. Därför är det viktigt att vi håller
grytan kokande och eldar på med debatter.
Fru talman! Till sist några ord om studiefinansie-
ringen. Centerpartiet vill införa ett nytt system. Ett
nytt studiefinansieringssystem måste vara hållbart
och förutsägbart, såväl för den enskilde som för sta-
ten. Med ett nytt system kan vi minska den sociala
snedrekryteringen. Vårt mål är att bidrag och lån ska
utgöra vardera 50 % av totalbeloppet. Återbetalning-
en bör utformas som ett modifierat annuitetslån på
20-25 år och fribeloppet bör höjas med två basbe-
lopp. Centerpartiets förslag innebär att skuldbördan
blir hanterlig för alla studenter.
En av de saker som man pekade på i ESO-
utredningen var att problem inom högskolan kan bero
på faktorer såsom studiestöd eller utbildningens in-
riktning i grundskolan eller gymnasieskolan. ESO har
påbörjat en motsvarande studie som man räknar med
ska presenteras i höst. Det ska bli mycket intressant
att se vad den studien kommer fram till.

Anf. 13 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! En liberal högskolepolitik siktar mot
att skapa självständig och oberoende högskolemiljö.
Vi tror att med större frihet utvecklas forskare och
studenter.
I dagens betänkande från utbildningsutskottet vill
däremot majoriteten avslå ett antal motioner som
skulle kunna utveckla universitet och högskolor i
positiv riktning. Genomgående har utskottet sagt nej
till förslag som skulle minska centralstyrning och
plantänkande.
I den offentliga debatten i Sverige har situationen
inom den svenska högskolan hamnat lite i skymundan
av problemen i ungdomsskolan. Men det finns många
tecken som tyder på att situationen för akademisk
utbildning och forskning har fått allvarliga problem
under 1990-talet.
Grundutbildningen på våra högskolor har fått
mindre resurser. Pengarna räknat per student har
minskat med 20 % under 90-talet. För tio år sedan
gick det en lärare på tio studenter, i dag är det en på
15. Antalet nya doktorander har minskat, särskilt
inom humaniora och samhällsvetenskap.
För att få fler lärare och för att få fler forskare be-
höver högskolorna öka rekryteringen till forskarut-
bildningen. Därför har Folkpartiet i flera år velat
avsätta mer pengar till forskning. Nu visar dagens
färska ESO-rapport att svensk högskola i många
avseenden får bottennoteringar vid en jämförelse med
åtta andra länder. Färre personer under 34 år har hög-
skoleexamen än i de jämförda länderna. Antalet exa-
minerade från tekniska och naturvetenskapliga ut-
bildningar är lägst. Dessa siffror tyder på ett stort
misslyckande för den svenska modellen med kraftig
central planering av studieplatser och styrning av
olika högskolors utbyggnad.
Folkpartiet anser att högskolepolitiken inte får bli
för nyttofixerad och präglad av plantänkande. Det får
inte bli en ensidig inriktning på att högskolan ska lösa
arbetsmarknads- och regionalpolitiska problem.
Folkpartiet delar inte regeringens starka tilltro till en
central politisk styrning av högskolan. En sådan styr-
ning får olyckliga konsekvenser.
De senaste åren har högskoleplatser stått tomma
på många håll där en stor utbyggnad har skett, samti-
digt som det är långa köer till andra högskolor. Jag
anser att studenterna ska ha frihet i val av studieort.
Resursfördelningssystemet måste därför utformas
så att högskolor som har ett högt sökandetryck tillförs
mer resurser, om de kan och är intresserade av att
utöka för att möta ett sökandetryck. I dag finns det en
alltför stor obalans mellan de högskolor som har ett
stort antal sökande och de som har ett mindre antal
sökande.
Även studenternas val av studieinriktning måste
ske fritt och vila på den enskildes motivation, enga-
gemang och intresse. Studier som tvingas fram på
grund av att intagningen till vissa kurser är kraftigt
begränsad blir mindre framgångsrika och leder ofta
till avbrott eller byte av inriktning efter några termi-
ner. Fria högskolor måste ha rätt att anpassa kursut-
budet efter studenternas val och inte vara bundna av
att ett antal platser på olika utbildningar fastställs av
riksdagen för varje enskild högskola. Utgångspunkten
måste vara att människor klarar sig bäst om de får
satsa på något som de är motiverade för. Att begränsa
människors valfrihet - när de är beredda att låna
pengar till studier - är i själva verket inte rationellt,
eftersom studieresultatet då oftast blir sämre.
Fru talman! Studenternas föreningsfrihet måste
äntligen garanteras i lag. Kårobligatoriet är en rest
från en förgången tid som snarast måste avskaffas.
Argumentet att kårobligatoriet behövs för att stu-
dentdemokratin ska fungera håller inte. Studentmed-
verkan i olika organ måste bygga på frivilligt enga-
gemang. Studenterna blir inte aktivare av att tillhöra
en studentkår där bara några procent röstar i de stu-
dentpolitiska valen. Studenternas inflytande måste i
större utsträckning än hittills komma till sin rätt ge-
nom att studenterna tar aktiv del i planeringen av sina
studier och i uppföljningen av kvaliteten på undervis-
ningen. Genom kursutvärderingar, gemensam plane-
ring av kursernas uppläggning och stor frihet att välja
får den enskilde studenten ofta ett större inflytande
över sin studievardag än genom att rösta på repre-
sentanter till olika styrelser.
På olika sätt har regeringen de senaste åren mins-
kat universitetens och högskolornas frihet. Ett sådant
område är antagningen till högre utbildning. ESO-
rapporten om antagningen till högskolan som kom nu
i maj innebär en svidande kritik av dagens centralise-
rade antagningssystem.
Rapporten konstaterar att antagningssystemet in-
nebär en misshushållning med mänskliga resurser.
Det finns ingen garanti för rättvis behandling. Sökan-
des förutsättningar för studier tas inte till vara. Den
sociala snedrekryteringen motverkas inte. En avgö-
rande slutsats i rapporten lyder: "De som söker kom-
mer inte in, de som kommer in börjar inte."
Även denna rapport är ett underkännande av idén
om en kraftig central planering och idén om att staten
i förväg kan räkna ut vilken kvantitet studenter som
ska utbildas inom olika kurser. Det finns ett stort
intresse på olika håll i högskolevärlden att utforma
lokala antagningssystem. Folkpartiets uppfattning är
att högskolor måste tillåtas att i större utsträckning
själva använda sig av antagningstester och intervjuer
för att avgöra om studenten verkar ha förutsättningar
för en viss utbildning.
Ett system med lokala antagningsregler kan na-
turligtvis kritiseras för att antagningsreglerna ser
olika ut vid olika högskolor, men lokala regler inne-
bär också en möjlighet för studenten att söka sig till
den högskola som bäst motsvarar hans eller hennes
kunskaper och intresse.
Jag vill fråga socialdemokraterna om de på något
sätt kommer att dra några slutsatser av denna seriösa
ESO-rapport. Är ni beredda att ompröva den hårda
styrningen av antalet platser till olika utbildningar?
Är ni beredda att ompröva ert gamla motstånd mot att
låta högskolorna ha friare antagningsregler?
Ett viktigt led i att skapa friare högskolor är att det
utvecklas fler högskolor som inte styrs direkt av sta-
ten. Därför vill Folkpartiet att fler högskolor ombildas
till att vara drivna av fristående stiftelser på det sätt
som Chalmers i Göteborg och Jönköpings högskola i
dag är. Naturligtvis ska även privata högskolor som
kan utvecklas ha samma ekonomiska stöd som andra,
om de uppfyller uppsatt kvalitetskrav.
Ett exempel på fristående högskolor är de teolo-
giska högskolorna i Stockholm, Uppsala och Örebro.
De har förutom teologisk utbildning även musikut-
bildning och socionomutbildning. I dag har dessa
godkända högskolor mindre bidrag per student än vad
statliga högskolor har. Jag beklagar att majoriteten
inte vill rätta till sådana orättvisor.
Fru talman! Debatten har hittills inte visat att
vänstermajoriteten är beredd att ompröva sina gamla
ställningstaganden. I dag blir det förmodligen inga
beslut om att öka valfriheten för studenterna eller om
att flytta mera makt ut till enskilda högskolor. Frågan
om utbildningspolitiken är den verkliga framtidsfrå-
gan, så Folkpartiet kommer att fortsätta att driva de
här frågorna.
Fru talman! Jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 2 vid mom. 5, men jag står bakom alla
övriga reservationer.

Anf. 14 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Ulf Nilsson säger att debatten hittills
inte har visat några tecken på omprövning och anger
sedan ett antal saker som Folkpartiet skulle vilja se
förändras. Det är nog riktigt att debatten hittills inte
har visat att alla här inne har blivit folkpartister, och
låt mig säga att det är gott att så är fallet.
Jag hör till dem som sällan är överens med Ulf
Nilsson, och jag tror att både Ulf Nilsson och jag är
rätt nöjda med den situationen. Men jag tänkte välja
en lite annan infallsvinkel just nu. Vi brukar nämligen
i åtminstone ett fall kunna hitta varandra. Det gäller
diskriminering i allmänhet, då inte minst diskrimine-
ring av homosexuella. Min enkla och ödmjuka fråga
till Ulf Nilsson är varför Folkpartiet inte har valt att
stödja den reservation som Vänsterpartiet har fogat
till det här betänkandet.

Anf. 15 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag begär inte att Kalle Larsson ska
bli folkpartist. Men jag skulle vara intresserad av att
höra om inte Kalle Larsson eller andra trots allt på-
verkas av rapporter som visar att antagningssystemet
fungerar på ett mycket dåligt sätt. Antagningssystem-
et uppfyller inte alls de mål om att komma till rätta
med den sociala snedrekryteringen och att människor
ska få läsa vad de vill, som det är meningen att antag-
ningssystemet ska uppfylla.
När det gäller reservationen om diskriminering av
homosexuella var det en avvägning som jag gjorde i
utskottet hur många enskilda detaljer med uppdrag till
universitet och högskolor som vi skulle yttra oss om.
Det var ju över 100 motioner, och de handlade om
många andra angelägna områden också.
Varken Kalle Larsson eller någon annan behöver
tveka om var jag personligen eller Folkpartiet står när
det gäller kraftigt motstånd mot all form av diskrimi-
nering av olika människor, oavsett om det handlar om
folkgrupper eller sexuell läggning. Det gäller även
vår inställning i andra frågor som gäller just sexuell
läggning, som partnerskaps- och adoptionsfrågor osv.
Därför behöver Kalle Larsson inte tveka i den frågan,
även om jag i just det här fallet valde att låta bli att
stödja enskilda motioner som riktar in sig på speciella
forskningsobjekt.

Anf. 16 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Ulf Nilsson kan vara lugn. Självfallet
drar man slutsatser av fakta som framkommer i de-
batten. Det pågår en utredning om högskolans styr-
ning, och det kommer en proposition om rekrytering-
en till högskolor och universitet. Jag ser fram emot att
få vara med och påverka den, så att den blir riktigt
bra.
Sedan blir jag lite fundersam när Ulf Nilsson sä-
ger att han har valt att inte stödja vår reservation
därför att det finns så många tillfällen där man ger
förslag till direktiv, utredningar osv. Det här är ju ett
ganska specifikt problem som handlar om vilken bild
som förmedlas via utbildningarna till dem som ska
möta människor som ofta själva har fördomar, nämli-
gen unga människor och människor i allmänhet i
samhället. Dessa människor ska väl ändå inte själva
vara bärare av de här fördomarna, och de ska defini-
tivt inte få dem stärkta genom sin utbildning. Att Ulf
Nilsson och Folkpartiet väljer att inte ställa sig bakom
vår reservation har jag svårt att uppfatta på något
annat sätt än att man antingen är nöjd med den nuva-
rande situationen eller att man inte tycker att det här
är ett bra sätt att komma till rätta med just det pro-
blemet.
Då blir min följdfråga: Vilket annat sätt har Ulf
Nilsson och Folkpartiet tänkt sig för att vi ska kunna
få en bättre bild förmedlad till dem som utbildar sig
till exempelvis lärare och poliser av homosexuellas
situation och deras rätt till sin egen identitet?

Anf. 17 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Kalle Larsson har inte sagt något i
dag som tyder på att han och Vänsterpartiet är bered-
da att ompröva sina gamla ställningstaganden vad
gäller centralstyrning av resurstilldelning och antag-
ningssystemet. Den proposition som Kalle Larsson
nämner kan vi hoppas på kommer att innehålla ny-
tänkande. Det återstår bara att se om den gör det.
Jag och Folkpartiet bevakar att människor be-
handlas på ett respektfullt sätt, oavsett vad de har för
sexuell läggning, vilken folkgrupp de tillhör, vad de
har för tro eller politisk uppfattning. Det är en viktig
fråga för oss.
Sedan gör man, som sagt var, en avvägning i ut-
skottet om ifall man ska bifalla enskilda motioner om
miljö, om homosexualitet, om jämställdhet osv. Det
är som sagt över 100 motioner, och det är många
angelägna frågor som tas upp. Jag har den här gången
valt att koncentrera mig på de stora, principiella hu-
vuddragen i högskolepolitiken.

Anf. 18 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s):
Fru talman! Vi håller i dag en debatt om den nu-
varande högskolan och, utgår jag från, även om den
framtida högskolan. Vi håller debatten i en tid då
förändringarna sker mycket snabbt.
När forskarna någon gång i framtiden med ett ord
ska sammanfatta den tid som vi i dag lever i, tror jag
att just ordet snabbhet kommer att vara det ord som
allra bäst beskriver vad som sker runtomkring oss.
Informationsmängden är i dag enorm och oerhört
lättåtkomlig genom den nya informationstekniken.
Genom den nya informationstekniken har världen
blivit global på ett sätt som vi för bara ett tiotal år
sedan hade väldigt svårt att föreställa oss.
Vi har i dag möjligheten att väldigt snabbt ta till
oss ny information och ny kunskap, inte bara från vårt
eget land utan från hela världen, och vi kan göra det
samtidigt. Vi kan jämföra och ta ställning till olika
kunskaper och utbud samtidigt.
Det här kommer naturligtvis att förändra högsko-
lan och högskolans roll. Det livslånga lärandet blir
något helt naturligt på grund av att just internationali-
seringen och informationsmängden ökar i den takt
som de gör. Ingen är opåverkbar, och ingen blir opå-
verkad av den tid som vi befinner oss i.
Man kan säga att efter tusentals år av den bofastes
hegemoni är nu nomaden tillbaka. Med det menar jag
inte enbart och bokstavligt den rumsliga förflyttning-
en, utan jag menar i ännu högre grad den mentala och
intellektuella rörligheten. Man kan inte slå ned sina
bopålar och säga att här tänker jag förbli resten av
mitt liv, därför att världen runtomkring mig förändras
så snabbt att jag också måste flytta på mig.
Vad har högskolan för uppdrag och roll i ett sam-
hälle som ser ut på det här sättet? Kunskapsmonopo-
let är ju faktiskt brutet. Informationen kommer ifrån
alla håll. Nu är det mångfalden och rörligheten som
kommer att styra verksamheten. Och jag frågar då
igen: Vilket uppdrag och vilken roll ska högskolan ha
i det samhället?
Antalet motioner som vi behandlar här i dag är ju
väldigt stort. Motionerna avspeglar också väldigt
tydligt dels den debatt som förs, dels den bild som
målas upp av den nuvarande högskolan, som jag ska
återkomma till, men också den kommande högskolan
och dess uppdrag beskrivs i debatten. Men jag tycker
att den beskrivs väldigt svepande och svävande. Jag
skulle väldigt gärna vilja få vissa begrepp tydlig-
gjorda och konkretiserade för mig. Jag ska ta upp
några som jag tycker att vi ska diskutera och försöka
att konkretisera.
Det ena begreppet, som vi har mött i flera inlägg
här i dag, är att högskolan och universiteten måste
frigöra sig från staten. Då vill jag diskutera vad man
menar när man säger det. Vad innebär det?
Vi har i den moderata reservationen en skrivning
som säger att fler universitet och högskolor bör ges
möjlighet att frigöra sig från staten. Fler universitet
och högskolor - det betyder alltså att ett antal univer-
sitet och högskolor har frigjort sig från staten. I
skrivningen tar man Chalmers som ett exempel.
Då är frågan: Anser man att Chalmers har frigjort
sig från staten? Jag menar, Chalmers finns fortfarande
med under budgettitel 16 i budgetpropositionen.
Chalmers "frigjordes" från staten med en rejäl grund-
plåt från löntagarfonderna. Vad jag förstår finns
Chalmers kvar under budgettitel 16 med
529 379 000 kr för grundutbildning och med
300 074 000 kr för forskning och forskarutbildning.
Är Chalmers frigjort från staten? Vad menar man när
man talar om att frigöra sig från staten? Vi måste reda
ut de här begreppen.
Folkpartiet säger att man måste skapa fler studie-
platser genom att etablera fler fristående universitet.
Då skulle jag också vilja ha en förklaring. Menar man
att man ska skapa helt nya lärosäten för att få fler nya
studieplatser? Hur ska det ske i så fall? Ska det ske
med statliga medel eller ska det ske genom att andra
finansiärer går in och möjliggör den här frigörelsen?
Det är också begrepp som jag tycker att vi måste reda
ut.
Det talas vidare om sundare konkurrens. Då bety-
der det att man har en konkurrens, men den är inte
sund. Jag skulle gärna också vilja ha detta utrett för
mig från Folkpartiets och Ulf Nilssons sida. Vad
menar man med en sund konkurrens i motsats till en
osund konkurrens?
Sedan har vi ett mycket älskat begrepp som an-
vänds i alla sammanhang, nämligen begreppet kritisk
massa. Vad är kritisk massa? Är det tio forskare? Är
det tjugo forskare? Det sägs ju att god studie- och
forskningsmiljö genom bl.a. en viss kritisk massa av
forskare är nödvändig. Då måste man reda ut det här
begreppet, anser jag, för att det ska bli lite vett och
sans i debatten. Vi måste veta vad vi menar med våra
begrepp för att vi ska komma framåt.
Jag tror att vi alla är eniga om att fler människor i
landet behöver ha en högskoleutbildning. Vi social-
demokrater har satt upp ett konkret mål, nämligen att
50 % av en årskull före 25 års ålder ska påbörja hög-
skolestudier. Det är ett konkret mål. För att nå det
målet krävs det alltså också en del konkreta beslut för
att framför allt kunna motivera nya grupper att söka
sig till högskolan.
De grupper som i dag finns i högskolan kommer
väldigt ofta från det vi kallar överklass och medel-
klass, och jag tror att man där snart är i taket när det
gäller hur många ungdomar man kan få in från de här
grupperna i högskolan. Alltså måste vi politiker på
central nivå ge förutsättningar för andra grupper att ta
sig in i högskolan.
Då får det inte längre vara så att vår grundinställ-
ning till antagningen till högskolan är att denna an-
tagning är ett privilegium. Den måste bli en rättighet.
Då måste vi ha antagningssystem som inte i första
hand har tillkommit för att sålla bort studenter. Vi
måste ha antagningssystem som öppnar högskolan för
ytterligare människor och grupper och ger dem möj-
lighet att ta sig in. Det är med den utgångspunkten jag
vill diskutera antagningssystem.
Vi måste ha en aktivare rekrytering. Vi måste ha
nya pedagogiska metoder för att de studenter utan
studietraditioner som kommer in i högskolan verkli-
gen ges möjlighet att stanna kvar där och att slutföra
de studier man har tänkt sig att slutföra. En högskola
som ska svara mot det nya uppdraget och det nya
samhället måste vara en högskola som har öppnat
sina fönster och dörrar mot samhället, en högskola
som är lyhörd och lyssnar av: Vad är det för krav som
ställs ute i det samhället?
Då krävs det också att samhället har insyn hög-
skolan. När man i det sammanhanget utmålar de
externa ledamöterna i högskolornas styrelser som
personer som egentligen inte ska vara där tycker jag
att man på något sätt är på väg att låsa dörrarna till
högskolan inifrån igen och göra den till ett slutet
sällskap där ingen egentligen har insyn från oss som
fördelar ut pengarna.
Sedan gäller det ESO-rapporten, som så väldigt
många i dag har tagit upp. Det är en intressant rap-
port. Det intressanta är egentligen vad vi kommer att
göra med de uppgifter som faktiskt finns där. Det är
lite farligt att diskutera med utgångspunkt från rubri-
ker i DN som säger att svensk högskola har bottenni-
vå. I rapporten, som jag har med mig här, står det
ordagrant att Sveriges position i fråga om utbildning
belyses genom 22 olika indikatorer. I fråga om åtta,
eller drygt en tredjedel, av dessa indikatorer ligger
Sverige under medelnivå. Men när det gäller två
tredjedelar av indikatorerna, 14 stycken, ligger vi
över medelnivå och i topp. Så DN:s rubrik ska vi akta
oss för att diskutera med utgångspunkt från. Då
kommer vi snett.
Vi måste fortsätta utbyggnaden av grundutbild-
ningen på högskolan. Det är ju en förutsättning för att
fler ska ges möjlighet att komma in. Vi måste också
fortsätta utbildningen av forskare, och vi får inte låta
goda arbetsmarknadstider, sådana som vi har i dag,
betyda att vi slår av på takten. Det kanske var det
stora misstag, om vi ska vara självkritiska, som vi
gjorde under 80-talet.
Vid utskottets högskoledag som vi hade i veckan,
den 9 maj, tycker jag att vi fick en väldigt god ge-
nomgång av dels alla krav, dels alla önskemål från
Högskoleverket, universitetslärarna, studenterna och
Högskoleförbundet. Men vi fick även en väldigt bra
lista på allt som faktiskt håller på att hända, allt som
är i rörelse, förändring och utredning, för att just
skapa förutsättningar för en högskola som är redo att
ta på sig nya uppdrag för det nya samhälle som så
snabbt växer fram runtomkring oss.
Med det här yrkar jag bifall till hemställan i be-
tänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 19 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Det var ett intressant debattgrepp som
Majléne Westerlund Panke tog när hon nästan fram-
står som om hon vore i opposition till det som råder i
nuläget. Ni har ju suttit vid makten under oerhört
många år. Och såvitt jag vet så är ju alla antagnings-
system utom ett, som ni sedan avskaffade, era egna
produkter. Så det är klart att det är spännande att tala
om det nya och kommande. Men det är ju faktiskt ni
som är ansvariga för nuläget.
Jag ska försöka belysa och svara på några av de
frågor som ställdes. Det var ganska många, och jag
vet inte om jag klarar av alla i detta inlägg.
När det gäller frigörelse så tycker jag att både
Jönköpings högskola och Chalmers högskola är fri-
gjorda. Handelshögskolan är ett annat bra exempel på
en frigjord skola. Naturligtvis ska de ha betalt av
staten på samma sätt som alla andra i form av anslag
för de prestationer som de gör. Jag skulle gärna knyta
dessa pengar närmare studenten. Men det är en annan
fråga.
Frågan om en kritisk massa är oerhört spännande.
Och naturligtvis handlar det inte bara om forskare.
Silicon Valley, Silicon Hills, vårt kära Kista, Malmö-
Lund-området är områden där forskare, företagare
och andra känner att de hittar den kritiska massan för
att utveckla sig kreativt. Jag tror att det är farligt att
låsa fast sig vid någon typ av sifferexercis, att det ska
finnas fyra professorer, tolv forskare, två uppfinnare
och en patentjurist och att man därmed har en kritisk
massa. Jag tror att det är betydligt mer komplext än
så.
Avslutningsvis måste jag ställa en fråga. Jag läste
ju inte bara rubriken till artikeln på DN Debatt, utan
jag läste också ur artikeln, vilket väldigt många soci-
aldemokrater brukar göra i den här talarstolen när det
passar dem. Är Majléne Westerlund Panke verkligen
nöjd med det som går att få ut av ESO-rapporten?

Anf. 20 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! När det gäller högskolefrågor och
skolfrågor över huvud taget i dag kan man inte vara
nöjd om man med nöjd menar att man tycker att man
lever i den bästa av världar och att tingens ordning är
god i nuläget. Det krävs nämligen hela tiden att vi
följer upp och förändrar utbildningen så att den fak-
tiskt passar till de krav som ställs på den enskilda
individen och på hela samhället i dag i den snabba
förändringstakt som samhället befinner sig i.
Vad jag ville säga när jag läste högt ur själva
ESO-rapporten till Per Bill och även till andra i de-
batten som refererade till den är att man ska akta sig
för att debattera med utgångspunkt i DN:s rubriksätt-
ning när det gäller rapporten. Vi ska nog läsa den och
se vad vi är bra på - vilket denna rapport ju visar
väldigt tydligt att vi faktiskt är - och vad vi är sämre
på. Sedan bör vi naturligtvis, vilket är det intressanta,
gå vidare med att förbättra de svaga punkter som
finns enligt ESO-rapporten. Och där kan vi mycket
väl ta Danmark som exempel. Där har man varit väl-
digt duktig på att följa upp den här typen av bench
marking och göra riktade insatser för att göra förbätt-
ringar just där man har svaga punkter.

Anf. 21 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är utmärkt om vi
kan använda mer bench marking, eftersom det gör att
man får en helhet och att man inte, som jag tror att
alla partier här i riksdagen ibland gör, plockar fram
ett antal argument och statistik som stöder de egna
idéerna och sedan slår dem i huvudet på motståndar-
na. Det är här som de stora fördelarna med stora
bench marking-rapporter ligger, att man får ett stort
antal saker att titta på. Vissa är vi väldigt nöjda med,
andra är vi hyggligt nöjda med, osv. Sedan kan vi
utifrån det gemensamt försöka förbättra oss. Och det
är ju en process som kommer att vara livslång, efter-
som detta ju inte är något statiskt stillastående.
Jag ska ta upp en annan fråga. Jag träffade ganska
nyligen en student från en av de mindre högskolorna
som gick på civilingenjörsprogrammet. Han sade att
han hade velat komma in på KTH men att hans betyg
inte riktigt hade räckt till. Hans stora problem var inte
lärarna - de var nog hyggliga - utan att det var så
många tomma platser och att det fanns så många färre
att ha spännande diskussioner med i föreläsningssa-
larna. Här tyckte han att det stora problemet låg. Och
han önskade inget hellre än att få transfer på grund av
att han inte hade dessa spännande diskussioner med
sina studiekamrater på det sätt som hans kompisar på
KTH och Chalmers hade och på grund av att det inte
finns någon närhet till forskning i världsklass.
Vad har Majléne Westerlund Panke att säga till
denne student om hans funderingar?

Anf. 22 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag skulle först beträffande det som
sades om att man saknar anknytning till forskning
vilja säga att vi socialdemokrater gärna ser att de
mindre och medelstora högskolorna får forskningsre-
surser, medan andra politiska partier i kammaren inte
är lika intresserade av att se till att de studenter som
väljer att genomgå sin utbildning vid mindre och
medelstora högskolor ska ha möjlighet att komma i
närkontakt med forskning. Det är nog det första sva-
ret som jag skulle ge.

Anf. 23 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Majléne Westerlund Panke frågar vad
jag menar med kritisk massa. Det handlar om sådana
saker som antalet forskare, antalet doktorander, stor-
leken på forskarresurserna och möjligheter till kon-
takter med omvärlden. När vi fördelar forskarresurser
bör det styras av kvalitetsaspekten, där man har möj-
lighet att upprätthålla hög kvalitet på forskning. Vi
får återkomma till detta när vi har mer tid. Men
forskningspengar kan inte fördelas procentuellt lika
på något sätt över hela landet, utan de måste fördelas
efter var förutsättningarna att bedriva god forskning
finns.
Majléne Westerlund Panke säger att man inte kan
föra debatt utifrån vad som står på DN Debatt. Men
låt mig nämna den förra ESO-rapporten, som det inte
har talats om på DN Debatt i dag i alla fall. Den visar
ju att antagningssystemet är en misshushållning med
mänskliga och samhälleliga resurser. Den visar att det
inte ger någon garanti för rättvis behandling, och den
visar att antagningssystemet inte för närmare målet
om social utjämning.
En friare antagning och ett friare system där re-
surser följer studenterna dit de söker sig skulle ge fler
platser för förstahandsval i den svenska högskole-
världen. Med det menar jag att vi får en sund konkur-
rens när resurser för fler studenter dit de söker sig och
där antagningen uppmuntrar studenter att söka sig till
det som de är intresserade av. I dag har vi alldeles för
många som går på andra- och tredjehandsplatser.
Jag vill fråga Majléne Westerlund Panke varför ett
sådant här nyare och friare antagningssystem skulle
stänga ute studenter. I stället skulle det ju ge fler
möjlighet att läsa det som de önskar och där de öns-
kar.

Anf. 24 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ge Ulf Nilsson en liten
bakgrundsbeskrivning. Vi hade ju under ett antal år
ett sådant antagningssystem som Ulf Nilsson beskri-
ver som fritt för det enskilda lärosätet. Den erfarenhet
som gjordes av det antagningssystemet var väl inte att
man använde det för att möjliggöra för fler grupper
att ta sig in i högskolan? Det var väl snarare så att
man ganska snabbt utarbetade effektiva sållningssys-
tem för att få exakt den student som passade den
utbildning som högskolan planerade? Vissa studenter
var inte önskvärda alls. Och det berodde inte på vad
de hade för kunskaper, Ulf Nilsson, utan på var de
hade fått sina kunskaper.
Kom man med kunskaper från folkhögskola var
man alltså inte önskvärd alls och kom man med kun-
skaper från komvux var man väl inte heller riktigt
önskvärd överallt. Den här typen av antagningssys-
tem, som är fria för varje lärosäte, utgår jag från att
Ulf Nilsson inte vill beskriva så som de faktiskt fun-
gerade när de under ett antal år var i kraft. Jag utgår
från att Ulf Nilsson och jag är överens om att ett
antagningssystem för den moderna högskola och det
nya samhälle som vi här har försökt att diskutera med
utgångspunkt i måste vara ett system som ger fler
studenter möjlighet att ta sig in på högskolan.

Anf. 25 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag anser fortfarande att det inte är
något fel i att utgå från att människor som tas in på
utbildningar också ska vara lämpliga för de utbild-
ningarna. Jag vet inte om det finns någon undersök-
ning som visar att Majléne Westerlund Panke har rätt
i att universiteten diskriminerade människor beroende
på vilka skolor de hade skaffat sig rätt behörighet på.
I så fall är det allvarligt. Om det finns bevis för det
får vi återkomma till detta.
Poängen är att ha en allmän högskolebehörighet.
Folkpartiet anser att studentexamen bör återinföras
som en grundläggande högskolebehörighet och att,
förutom denna grundläggande behörighet, fria antag-
ningsregler, bör utformas.
40-50 års högskolepolitik dominerad av Social-
demokraternas uppfattning om hur man motverkar
snedrekrytering har misslyckats. Det är inte mindre
snedrekrytering till högre utbildning i dag än det var
för 30-40 år sedan.

Anf. 26 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Om vi helt kort ska diskutera snedre-
kryteringen kan jag säga att vi hela tiden har diskute-
rat med utgångspunkt i de verktyg som vi har utfor-
mat i tron att vi ska kunna komma åt den sociala
snedrekryteringen. Vi har diskuterat detta med ut-
gångspunkt i studiestödssystemet och antagningssys-
temet men vi har väldigt sällan och alldeles för lite
diskuterat det med utgångspunkt i det inre livet på
universitet och högskolor. Det handlar då om attity-
der, traditioner, pedagogiska metoder, sättet att be-
möta den student som kommer in på universitet och
högskola utan studietradition och akademiska tradi-
tioner från familjen. Vad jag i mitt huvudanförande
menade var att det är väldigt viktigt att diskutera just
utifrån pedagogiska metoder inom högskolan.
Jag tror att det här har att göra mer med attityder
och dolda läroplaner - ett begrepp som vi lärt oss när
det gäller grundskolan och gymnasieskolan - än med
antagningssystem och studiestödssystem. Det är ju
väldigt lätt för oss politiker att diskutera med ut-
gångspunkt i politiska beslut. Värre blir det när vi ska
gå in på de underliggande attityderna, något som vi
haft med som en erfarenhet i diskussionerna om jäm-
ställdhet. Det är här som svårigheten finns när det
gäller att komma åt och förändra saker.

Anf. 27 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Majléne Westerlund Panke oroar sig
här väldigt mycket för snedrekryteringen och talar
bl.a. om att man bör komma med konkreta förslag till
åtgärder. Själv ger hon dock inga förslag. Jag kan inte
låta bli att undra här. Vi centerpartister har lämnat ett
förslag till socialdemokraterna om att göra en studie-
social utredning. Där blev svaret nej men det är kan-
ske läge nu att säga att det är dags att ta nämnda ut-
redning. Där kan vi kanske påverka snedrekrytering-
en. Därför undrar jag hur Majléne Westerlund Panke
ser på den saken.
Vi tycker att det är viktigt att studenterna sätts i
centrum. Studentkårerna har krav på ökad kvalitet.
De vill ha forskarresurser, doktorandtjänster och
lärare.
Majléne Westerlund Panke talar här om att fler
studenter ska få utbildning. Vad vi säger är att fler
studenter behöver få en god utbildning och att det ska
vara hög kvalitet. Jag skulle vilja veta hur socialde-
mokraterna ser på detta.

Anf. 28 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag lyssnade faktiskt uppmärksamt på
Birgitta Sellén när hon kom in på diskussionen om
dimensioneringen av högskoleplatser. Jag märkte
nämligen plötsligt att det jag har upplevt som Cen-
terns grundinställning, som vi delade under förra
mandatperioden - att möjliggöra för fler studenter att
få plats på högskolan genom en mycket snabb ut-
byggnad - plötsligt började ifrågasättas från center-
håll.
Man talade om att de 500 miljoner kronor som var
avsatta i budgeten och som vi ska diskutera i ett annat
sammanhang kanske skulle satsas på kvaliteten snara-
re än på nya platser. Själv ser jag inte det samman-
hanget som särskilt absolut - dvs. att en utbyggnad
med ytterligare platser skulle innebära försämrad
kvalitet. Men nog var det en gir, Birgitta Sellén, när
det gäller Centerns grundinställning till en utbyggnad
av högskolan, eller har jag helt fel?

Anf. 29 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! När det gäller de 500 miljoner kro-
norna refererade jag till vad studentkårerna sade om
hur man tyckte att de pengarna borde användas. Det
var vad jag sade i det sammanhanget.
Jag tycker inte att jag kan stå bakom detta med att
vi har gjort en gir. Vi talar väldigt mycket om kvali-
tetshöjande åtgärder i utbildningen och vi har faktiskt
10 000 platser fler i vårt förslag. Vi har satsat 1,2
miljarder på ökad forskning osv. Vi satsar också på
bättre studiemedel. Jag kan inte låta bli att återkomma
till ESO-studien. Jag har läst hela studien, inte bara
rubriken. Det står där: Problem inom högskolan kan
ju bero på faktorer som studiestöd.
Kanske är anledningen till snedrekryteringen att
studiestödet inte är utbyggt så som det bör vara. Där-
för skulle jag gärna vilja ha svar på frågan om hur
Majléne Westerlund Panke ser på den aspekten.

Anf. 30 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag har förmånen att vara ordförande
i KY-kommittén, som leder försöksverksamheten
med kvalificerad yrkesutbildning. I dag har vi 12 000
studenter i försöksverksamheten. De läser på samma
finansiella villkor som högskolestuderande. När det
gäller kvalificerad yrkesutbildning har vi lyckats
rekrytera grupper som högskolan aldrig lyckats re-
krytera. Väldigt många av dem är unga män från
yrkesinriktade program på gymnasieskolan och
många är invandrare; detta trots att man läser med
lån.
Det här gör att vi har börjat fundera lite grann på
studiestödet och dess roll för social snedrekrytering.
Här har vi ju grupper inne i verksamheten. Men när
man frågar de här studenterna visar det sig att det är
helt andra saker som gjort att man har satt sig i skuld
för att studera två, ibland tre år inom kvalificerad
yrkesutbildning. För det första kan man läsa på hem-
orten. För det andra är man övertygad om att få jobb
direkt efter genomgången utbildning. För det tredje,
och kanske inte minst väsentligt, gör utbildningens
längd och innehåll att man är villig att sätta sig i
skuld för att få en kvalificerad eftergymnasial utbild-
ning.
Vi får kanske tänka ett par gånger till kring studi-
estödets roll i sammanhanget.

Anf. 31 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hörde att Majléne Westerlund
Panke talade om att målsättningen var att 50 % av
ungdomarna skulle gå på högskolan. Jag kan inte låta
bli att förena det med den erfarenhet av KY-
utbildningen hon berättar om. Det är faktiskt väldigt
många som går den. Kan man tänka sig att det fak-
tiskt är ett problem att vi inte får fler att skaffa sig
högskoleutbildning därför att högskolan inte erbjuder
det utbud som möter ungdomarnas intresse och be-
hov?
Jag vill ta det exempel jag tog tidigare, som
stämmer överens med den ESO-rapport som många
av oss har nämnt i dag. Men vi har två problem.
Majléne Westerlund Panke tillhör det parti som gärna
vill toppstyra, själv tillhör jag den grupp som gärna
vill se individens behov och vilja. Men här förenar vi
oss i exemplet runt läkarutbildningen, en spetsutbild-
ning som väldigt många ungdomar vill gå och har
behörighet till. Vi har också ett stort behov i samhäl-
let, som Majléne Westerlund Panke och hennes parti
egentligen skulle vilja tillfredsställa, nämligen att
vården får fler läkare. Likväl ordnar man inte fler
platser än som har gjorts, så att vi inte har en chans
att tillgodose det behov som finns. Hur ser Majléne
Westerlund Panke på det?

Anf. 32 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Allra helst hade jag velat diskutera
begreppet spetsutbildning, som Yvonne Andersson
använde i sitt inlägg och definierade som läkarutbild-
ning. Jag har nog en liten annan definition på vad
spetsutbildning är, men jag ska inte gå in på det nu.
Läkarutbildningen är naturligtvis en utbildning
som dels är nödvändig, precis som Yvonne Anders-
son säger, dels har den gått i vågtoppar och i vågda-
lar, lite grann beroende på hur man har ansett att
behovet har sett ut. Just nu är vi uppe på en vågtopp
igen. Vi behöver fler läkare. Detta beroende på att vi
t.ex. har stora pensionsavgångar. Nu börjar även
läkarnas fackliga organisation säga att vi behöver fler
läkare. Men vi har ju faktiskt varit nere i vågdalarna,
där samma organisation har påpekat att man inte
behöver utbilda lika många läkare.
Men om man ska se tendenser när det gäller till-
delning av platser, Yvonne Andersson, har faktiskt
antalet platser på läkarutbildningarna ökat under de
senaste åren. Just nu är vi väl alla besjälade av att
möta den stora millenniekrisen, som inte var datorer
utan 40-talisternas uttåg, för att göra ett lite skämt-
samt inlägg. När det gäller läkarutbildningen börjar
man väl inse att det finns behov.

Anf. 33 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad att Majléne Westerlund
Panke tillstår detta. Men jag har själv fått del av
Landstingsförbundets utredningar och de visar fram
till år 2020 att vi inte har en chans att uppfylla beho-
vet ens med de planer som finns. Det är en ytterst
liten ökning som vi får i år om man jämför med be-
hovet.
Jag gillade den öppna framställning Majléne
Westerlund Panke gjorde, att vi skulle se både svaga
och starka delar i ESO-rapporten. Det tycker jag är en
bra och problemlösande attityd till en rapport. Men då
tycker jag också att man kan förvänta sig att den
sittande majoriteten, med socialdemokrater och stöd-
partierna, ska tillstå när det finns svaga punkter, ska
tillstå att vi här behöver ta ett grepp och se över detta.
Där känner jag, efter den debatt vi har fört i dag, att
det lite grann finns ett slags försvarsmekanism. Man
ska till varje pris tala om hur bra man är.
Jag tycker att det vore bättre och skulle ge mer av
engagemang och kreativitet om vi vågade se var pro-
blemen finns och om vi var beredda att lösa dem för
funktionshindrade, när det gäller läkarproblematiken
och att ta tag i de svårigheter som finns med att det är
alltför få utbildningar i relation till ungdomarnas
behov också när man ser till innehållet.

Anf. 34 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag har i mitt anförande och även i
mina repliker försökt att måla upp den stora övergri-
pande problematiken när det gäller en högskola upp-
byggd och förändrad för att möta de nya krav som det
nya samhället ställer. Yvonne Andersson nämner
delar av den problematik som finns, detaljer som
läkarutbildning, funktionshindrade studenter osv.
Men som jag ser det är att ta tag i funktionshindrade
studenters situation en del av det stora greppet, näm-
ligen att öppna högskolan för fler grupper, att inte
omöjliggöra för någon att gå på högskola. Jag vill
lyfta in det i det sammanhanget.
Jag talade även om att en högskola, och högskole-
politiker också för den delen, måste vara lyhörd för
samhällets behov. I det sammanhanget ser jag beho-
vet av fler läkare som en del. Per Bill tog upp behovet
av civilingenjörer som en del. Men det handlar just
om att ha en högskola som är lyhörd för de behov
som finns i samhället.
Eftersom det trots frigörelse från staten faktiskt är
vi politiker här i denna kammare som beslutar om
fördelningen av medel är det också viktigt att vi prio-
riterar de behov som är störst och var medlen ska
satsas.

Anf. 35 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Majléne Westerlund Panke sade i in-
ledningen av sitt anförande att det som karakteriserar
utvecklingen just nu är snabbheten. Det tror jag är en
bra beskrivning av hur man uppfattar situationen. Det
gäller naturligtvis också utvecklingen av universitet
och högskolor och inte bara samhället runt omkring.
Kanske är det snabbheten i utvecklingen som har
varit problemet.
De många nya utbildningsplatserna i grundutbild-
ningen har alltså kommit till under de senaste åren,
och alla är överens om att de behövs. Många har
citerat ESO-rapporten. Det mest uppseendeväckande i
rapporten som kom därifrån tycks vara att Sverige i
jämförelse med de andra länderna hade relativt få
högskoleutbildade. Alla var överens om att det var en
brist. Då är det väl bra att vi har byggt ut antalet plat-
ser. Alltså ingen oenighet där.
Men det här skedde kanske för snabbt. Vi får på-
minna oss att det skedde under en period när vi hade
en svag ekonomi. Vi fick lov att hushålla med peng-
arna. Så var det för några år sedan. Och det var hög
arbetslöshet. Självklart är det god politik att i tider av
hög arbetslöshet öppna möjligheter i landet att stude-
ra.
Men förberedelserna för den reformen, för ut-
byggnaden av grundutbildningar på högskolor och
universitet hanns inte med riktigt. Man kan kanske
tala om underlåtenhetssynder under 80-talet, som
Majléne Westerlund Panke också nämnde. Man
skulle naturligtvis ha förberett sig bättre genom att se
till att man hade en tillräckligt stor och kompetent
lärarkår ute på universitet och högskolor som kunde
ta hand om de nya kullarna.
Man skulle ha sett till att man fick en förändring i
universitets och högskolors sätt att undervisa efter-
som det kom in nya studerandegrupper. Om 50 % av
dem som lämnar gymnasiet ska börja på högskolan så
kommer vi att få en heterogen studerandegrupp, och
de gamla undervisningsmetoderna kommer inte alls
att kunna fungera. En ny pedagogik borde alltså ha
utvecklats, men det har inte kunnat ske i god tid. Det
arbetet kommer nu lite grann i efterhand, och där är
väl huvudproblemet.
Utbyggnaden fortsätter. Alternativet att man inte
skulle ha gjort utbyggnaden eller att vi ska stoppa den
tror jag inte är särskilt tilltalande, utan det gäller att så
snabbt som möjligt få i gång forskarutbildningen och
öka den ytterligare. Regeringen har anslagit medel för
att öka antalet doktorandtjänster, som det i första
hand gäller.
Omställningen av universitet och högskolor ser
totalt olika ut beroende på om det är ett av de gamla
stora universiteten man talar om, eller om det är en av
de nya små och medelstora högskolorna.
De stora universitetens problem är naturligtvis
omställningen i ett samhälle som utvecklas snabbt.
Universiteten har inte, om vi ser historiskt på det,
karakteriserats av något slags snabbhet i omställning-
en utan har snarare varit ganska tröga traditionsbära-
re. Där har vi nu fått en omorganisation med kraft-
fullare styrning av universiteten. Vi kan förvänta oss
att de nya styrelserna med lite hårdare nypor kan göra
inte bara utbyggnad av universiteten, utan också ra-
tionaliseringar och viktiga förbättringar.
De små och medelstora högskolorna måste få re-
surser. Där är naturligtvis kompetensen ett problem,
eftersom landet förfogar över för få forskarutbildade
än så länge. Det går inte att lösa snabbt. Tiden måste
ha sin gång. Men jag tror att vi är överens om att man
bör satsa starkt på forskarutbildningen för att komma
i kapp.
Det finns också andra saker som behöver till. Vi
behöver öka rörligheten på universiteten så att vi får
en rörlighet i lärar- och forskarkåren. För närvarande
har man i stort sett tillsvidareförordnanden på alla de
här gamla tjänsterna - professorer och lektorer. De
dominerar helt. Det är naturligtvis inte särskilt lyckat
att ha den situationen på ett universitet och en hög-
skola, där man i stället skulle flytta på sig, byta och
vara ute i internationell verksamhet. Man kanske
också borde vara ute i företag en viss period och
sedan komma tillbaka osv. Den flexibiliteten bör
komma tillbaka.
Rörligheten för studenter är viktig, i synnerhet nu
när vi snart har 40 olika högskolor. Då är det natur-
ligtvis viktigt att en student som vill ha en viss ut-
bildning kan flytta på sig och studera ett tag vid en
viss högskola, sedan åka i väg till en annan osv.
"Studieort" kanske inte är något bra begrepp för den
framtida synen på var man ska befinna sig när man
studerar. Många har väckt motioner om rörligheten
internationellt, dvs. att studenter ska få möjligheter att
åka utomlands och studera vid andra universitet och
högskolor. Det är utmärkt, men man har missat beho-
vet av rörlighet inom landet - och inom Norden,
naturligtvis.
Jag ska kort säga några ord om de tidigare inläg-
gen.
Kalle Larsson från Vänsterpartiet tog upp frågan
om näringslivet. Det förstod jag inte riktigt - att nä-
ringslivet skulle ha för stort inflytande på universite-
ten. Det är en originell syn i en tid när vi alla efterly-
ser en större samverkan mellan universitet och hög-
skolor och små och stora företag ute i samhället.
Kalle Larsson kanske kan utveckla detta.
Birgitta Sellén tog upp frågan om utbyggnaden.
Där har Centern en lite speciell syn. Man vill sätta
klackarna i marken och inte utöka antalet grundut-
bildningsplatser, om jag har förstått rätt. Är det inte
så? Nehej, då har jag missuppfattat den punkten.
Däremot är vi eniga - Miljöpartiet och Centern -
när det gäller distansutbildningen. Den kommer att
vara en väldigt viktig del av utbildningen just med
tanke på regionalpolitiken och tillgången till högre
utbildning ute i glesbygden.
Men jag delar inte alls Centerns syn på distansut-
bildningsmyndighetens framtid och att det skulle bli
en separat högskola av detta. Jag tror att det är viktigt
att myndigheten får behålla den uppgift som den har
nu, nämligen att vara ett centrum som stimulerar och
utvecklar distansutbildningens teknik och pedagogik
vid de existerande högskolorna och universiteten.
Ulf Nilsson har lagt tonvikten vid att bråka på re-
geringen, och därmed också på Miljöpartiet och
Vänstern gissar jag, när det gäller centralstyrningen
av universitet och högskolor. Det tycker jag är djupt
orättvist, eftersom vi väl aldrig någonsin i högskolor-
nas historia har haft så mycket frihet som nu. Vi har
ju också en minister som ideligen säger att man vill
decentralisera beslutsfattandet och att besluten ska
ligga ute på högskolor och universitet - dem som de
berör. Medlen för forskning ska handhas av forskarna
själva i majoritet i Vetenskapsrådet, i forskningsråden
osv.
Vi har varit väldigt försiktiga här i riksdagen med
att göra sådana här styrningar. Men låt mig ta ett
konkret exempel på det som Ulf Nilsson tog upp. Det
gäller fördelningen av grundutbildningsplatser, där
studenterna själva ska kunna välja. Det låter bra, men
jag tror att det är illa genomtänkt om man ska ha detta
som metod i en period när man håller på att bygga
upp nya högskolor. Vad blir studentvalet värt med en
högskola som man inte vet någonting om - en ny-
startad högskola? Och hur går det om alla de som
skulle vilja komma till ett visst stort, traditionellt
universitet skulle komma dit? Jag bor själv i Uppsala.
Det är en trevlig stad, men skulle alla flytta dit så blev
det ingen trevlig stad längre.
Per Bill tog upp en central fråga. Det gäller uni-
versitetens frihet. Jag tror att vi båda värnar universi-
tetens frihet, och regeringen gör så också. Jag tycker
till skillnad mot Per Bill att det är viktigt att univer-
sitet och högskolor verkligen har sin frihet garanterad
av staten. Det är alltså mycket viktigt att riksdag och
regering håller i ansvaret och kan garantera den fri-
heten. I samma ögonblick som vi släpper taget om
universitet och högskolor släpper vi också möjlighe-
ten att garantera friheten. Jag tror att det kan gå bra
något år, i synnerhet om man har en fin sponsor vid
något stort företag. Men att sedan successivt bli bero-
ende av ett par företag i stället garanterar knappast
den friheten, och framför allt inte öppenheten när det
gäller utvecklingen i framtiden. Universitets och
högskolors frihet tror jag alltså garanteras bäst av att
staten tar sitt ansvar och ser till att friheten verkligen
behålls, att pengarna kommer dit, att besluten fattas
ute på stället och att forskarna själva avgör vilken
forskningsinriktning som ska tas.
Jag känner trycket av den frågestund som närmar
sig, och jag får kanske avsluta mitt anförande där.
(forts. 5 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.58 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

4 § Frågestund

Anf. 36 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Nu följer frågestunden. Följande statsråd kommer
att delta: jordbruksminister Margareta Winberg, kul-
turminister Marita Ulvskog, försvarsminister Björn
von Sydow, näringsminister Björn Rosengren och
finansminister Bosse Ringholm.
Jordbruksministern besvarar såväl allmänpolitiska
frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde inom
regeringen. Frågor till övriga statsråd förutsätts berö-
ra deras ansvarsområden inom regeringen.
Stödreglerna för ekologiskt jordbruk

Anf. 37 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Herr talman! Jag har en fråga till Margareta Win-
berg. Den gäller stödreglerna för ekologiskt jordbruk.
Såsom det har kommit oss till känna i Miljömål-
skommittén gynnar de vallodling på bekostnad av
naturbetesmarker. Biologisk mångfald är ett viktigt
mål som vi har ställt oss bakom i riksdagen. Det är
också föremål för en utredning hur vi ska närma oss
detta så att inte antalet arter av växter och djur mins-
kar.
Såväl från Hushållningssällskapet i Jönköping
som från de ekologiska odlarna och från Länsstyrel-
sen på Gotland har det framkommit att ett stödsystem
där man räknar arealenhet vall per djurenhet leder till
att man i flera fall planterar vall på naturbetesmark.
På så vis försvinner det vi vill bevara.
Jag undrar om jordbruksministern är beredd att
göra något åt detta.

Anf. 38 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Den fråga som Karin Svensson
Smith tar upp är uppmärksammad. Det är en mycket
allvarlig fråga. Senast i dag fanns det i någon av våra
stora tidningar en lista över hotade arter. De är ganska
många, nämligen ungefär 4 000. De har en osäker
framtid i Sverige. Detta är värt att ta på mycket stort
allvar. Det har sin grund i utvecklingen inom jord-
bruket. Det som tidigare var ängs- och hagmark har
till stor del ersatts av åker. Här spelar naturligtvis
vallodlingen också in. Vallodlingen är ju numera
också ett ganska stort och omfattande stödberättigat
område i Sverige.
När det gäller ekologisk odling har vi för ungefär
ett år sedan antagit ett nytt program i EU för den
kommande sexårsperioden. För svensk del betyder
det att den ekologiska odlingen kommer att bli myck-
et större. Vi har haft ett mål på 10 %. Nu kommer vi
att gå upp till ett mål på 20 % år 2005. Jag hoppas att
vi där kan möta och tillgodose det Karin Svensson
Smith tar upp så att dessa farhågor inte blir besanna-
de.

Anf. 39 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Herr talman! Innebär detta att jordbruksministern
är beredd att vidga begreppet när det gäller det areal-
underlag per djurenhet som man måste ha för att
kunna få ut det här stödet till ekologisk odling? När
stödet utformades var det säkert avsett så att man
skulle ta mark i anspråk som nu används för sä-
desproduktion, vilket vi har överskott på. Flera av
dessa meddelar att som stödet praktiskt är utformat
kommer det att innebära att man använder naturbe-
tesmarkerna, där vi har merparten av de hotade arter-
na, och planterar vall på dem. Den gamla hagmark
man planterat vall på kan man inte återfå. De växter
och djur som fanns där försvinner för gott.

Anf. 40 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Om de här farhågorna som Karin
Svensson Smith tar upp också finns när det gäller det
nya miljöprogrammet, är jag beredd att se över det.
Man ska också komma ihåg att det innebär en ganska
omständlig procedur att se över detta. Det innebär
väldigt mycket kommunikation och förhandlingar
med Bryssel. Men om det är så hotat som Karin
Svensson Smith ger uttryck för, är jag naturligtvis
beredd att titta på detta.
Vägverket Produktion

Anf. 41 LARS BJÖRKMAN (m):
Herr talman! Jag ställer min fråga till näringsmi-
nister Björn Rosengren. Den har sitt ursprung i ett
uppdrag som regeringen har gett till revisionsfirman
Öhrling Coopers angående en utredning och analys
av verksamheterna kring Vägverket Produktion. En-
ligt tidningsuppgifter pekar slutsatsen i den utredning
som har presenterats tydligt på att verksamheterna
bör omvandlas från att i dag drivas i verksform till att
drivas i bolagsform.
Slutsatsen i den här rapporten kan understrykas av
att i gårdagens Västerbottens-Kuriren säger Vägver-
ket Produktion Norr att man själv betraktar sig som
oprofessionell i branschen och därför drar ned på
verksamheten och permitterar folk.
Min fråga är då: Är näringsministern beredd att i
propositionsform följa rådet som har kommit från
utredarna Öhrling Coopers att bolagisera för att på
sikt även privatisera verksamheterna i Vägverket
Produktion?

Anf. 42 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Jag är väl medveten om denna ut-
redning och detta förslag. Frågan bereds nu inom
Regeringskansliet. Sedan får vi se var vi landar.
Fastighetsskatten

Anf. 43 MATS ODELL (kd):
Herr talman! Jag har en fråga till finansministern.
I går demonstrerade tusentals oroliga småhusägare
och bostadsrättsinnehavare här utanför riksdagen på
Mynttorget. Det de demonstrerade mot var naturligt-
vis den fastighetsskattebomb som i detta ögonblick
tickar i vårpropositionen. Om ingenting händer kom-
mer det att bli en höjning med 8 miljarder kronor.
Nu säger finansministern och biträdande finans-
ministern lugnande att det inte kommer att bli så här
mycket. Vi kristdemokrater och andra partier i oppo-
sitionen har ju redovisat hur vi vill frysa det här och
avsatt pengar till det. Men vi har fortfarande inte fått
något besked från finansministern här i kammaren.
Det har inte heller alla dessa oroliga boende.
Därför vill jag fråga finansministern igen. Om det
inte blir en höjning på 8 miljarder, hur stor blir då
höjningen?

Anf. 44 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det är en fråga som har ställts ett
stort antal gånger. Samma svar lämnas till Mats
Odell. Regeringen avser att återkomma i budgetpro-
positionen i september månad med ett svar på den
frågan. Jag antar att Mats Odell känner viss respekt
för kammarens arbetsrutiner. Det är i september må-
nad som budgetpropositionen lämnas. Därför kan jag
inte ge något svar nu i maj månad.
Mats Odell talar om fastighetsskatten, och då vill
jag erinra om att fastighetsskattens andel av våra
boendekostnader bara är mellan 5 % och 10 % av de
totala boendekostnaderna. Man ska inte överdriva
dess betydelse i sammanhanget.

Anf. 45 MATS ODELL (kd):
Herr talman! Jag märker nu att finansministern
redan börjar bagatellisera den höjning som man pla-
nerar och säger att detta i själva verket inte är så all-
varligt för de boende. Vi vet ju att ovanpå fastighets-
skatten, som har höjts kraftigt och som man nu plane-
rar att höja ännu mer, ligger förmögenhetsskatten för
många, inte minst för pensionärer som har byggt ett
eget hem och amorterat ned sina lån.
Jag ska hjälpa finansministern på traven här. Jag
förstår att han kanske inte har finjusterat exakt hur
mycket det blir. Men blir det över eller under 5 mil-
jarder kronor? Vad tror finansministern själv?

Anf. 46 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Jag tackar för de ledande frågorna.
Jag kan svara på ett lika ledande sätt. När jag lämnar
en sakupplysning till Mats Odell, att av boendekost-
naderna utgörs ungefär 5-6 % av fastighetsskatten för
en vanlig hyresgäst och kanske 8-9 % för den som
bor i småhus, säger han att jag bagatelliserar frågan.
Jag lämnar en sakupplysning. Jag tror att var och en
inser att fastighetsskatten inte är den största kostna-
den för boendet. Regeringen avser att återkomma i
september, Mats Odell. Jag tror att det är dags att
acceptera riksdagens arbetsformer.
Finansieringen av trafiken över Öresundsbron

Anf. 47 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Jag har en fråga till Björn Rosen-
gren. Regeringen och dess företrädare brukar då och
då framhålla att man vill driva en politik som gör att
hela Sverige ska kunna leva och utvecklas. Det tycker
vi i Centerpartiet är väldigt bra, och det driver vi
också. Vi lägger konkreta förslag här i kammaren för
att skapa förutsättningar för livskraft i hela landet.
Bekymret för oss, och jag tror för de flesta som
följer regeringens politik på olika områden, är att vi
har svårt att se att det finns en ambition hos regering-
en att leva upp till den här devisen om att hela landet
ska leva.
Vägnätet runtom i landet förfaller, men inga mer
pengar anslås i budgeten. Björn Rosengren pratar om
pengar men det kommer ingenting i budgeten. Ned-
sättning av arbetsgivaravgiften i inlandet har också
försvunnit.
Nu senast föreslår regeringen att riksdagen ska
godta att tågtrafiken i hela landet ska vara med och
betala Öresundsbron. Därmed går också regeringen
ifrån den ursprungliga tanken att det är trafiken över
bron mellan Malmö och Köpenhamn som också ska
betala bron.
Vad säger Björn Rosengren till människorna i
Norrbotten och övriga landet när de tycker att det inte
är rimligt att t.ex. Tågkompaniet, som nu tagit över
nattågstrafiken till Norrland och som verkligen vill
göra en bra trafik, ska betala mångmiljonbelopp i
höjda banavgifter för att finansiera Öresundsbron?

Anf. 48 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Får jag börja med att göra det kon-
staterandet att banavgiften för finansieringen av tåg-
trafiken över Öresundsbron handlar om 15 kr per
sovvagnsbiljett till Luleå. Det innebär alltså att en
sovvagnsbiljett kostar ungefär 900 kr och på detta
kommer att läggas ca 15 kr.
Det ska ställas i perspektiv till att bygga Botnia-
banan, som är till för Norrland och Norrlands inland
och som spelar en stor roll. Om den skulle finansieras
på samma sätt, som nu finansieras via skattsedeln,
skulle det bli 300 kr per biljett. Detta är en solidaritet
som verkligen gynnas av de norrländska länen och
dess inland.

Anf. 49 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Jag kan inte förstå att Björn Rosen-
gren bagatelliserar det och säger att det är några kro-
nor på en biljett. Det är ju att i efterhand ändra villko-
ren som många reagerar mot. Och det är inte bara
Tågkompaniet, det är också BK Tåg, A-Train som
driver Arlandabanan och andra som får vara med och
betala det här.
Det är ju att gå ifrån avtalet som från början
byggde på att trafikanterna och tågen som trafikerar
bron ska betala. Jag förstår verkligen att man är upp-
rörd över att villkoren i efterhand ändras.
Jag skulle gärna vilja ha ett lite tydligare besked
från näringsministern. Han har ju tidigare lovat att se
över det här. Har man nu sett över det här och kon-
staterat att det är så lite att det inte gör någonting?
10-15 miljoner för ett litet bolag som Tågkompaniet
är naturligtvis väldigt mycket pengar som man tving-
as lägga ut på resenärerna.
Det är en orättvis politik som missgynnar möjlig-
heterna att få hela Sverige att leva. Jag är förvånad
över att näringsministern bagatelliserar det så till den
grad.

Anf. 50 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Jag bagatelliserar inte, jag försöker
att uttrycka fakta. Det är faktiskt så att alla skattebe-
talare i Sverige är med och betalar transportstödet.
Det kostar 120 miljoner kronor. Alla svenskar är med
och betalar, via skattsedeln, Botniabanan som kostar
över 10 miljarder. Om man skulle finansiera och ta på
samma sätt som man har gjort när det gäller Öre-
sundsbron skulle det bli 300 kr på biljetten. Då tycker
jag inte att det är orimligt, och jag har också sett över
detta, att man får en kostnad på 15 kr.
När det gäller vägarna vill jag också säga - även
om man alltid kan säga att det inte är tillräckligt - att
vi under den här treårsperioden lägger på ytterligare
ca 2 miljarder där vi i första hand ska koncentrera oss
på drift och underhåll.
Barnäktenskap

Anf. 51 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
jämställdhetsminister Margareta Winberg angående
barnäktenskap.
Det här är ju ett problem som framför allt drabbar
unga flickor med invandrarbakgrund. En del av dem
tillåts gifta sig ända ned till 15 år. Det förekommer
också att de skickas utomlands av sina föräldrar för
att gifta sig där och återkommer som gifta, och detta
accepteras av svenska myndigheter.
Jag tycker att det här är ett fruktansvärt slag mot
jämställdheten. Det är ju en form av kvinnoförtryck
att det här sker. Det är också allvarligt att de här
flickornas skolgång hindras, att de hindras från att
fullfölja sin skolgång. Det här sker ju också ofta in-
nan de är mogna nog att självständigt fatta sådana här
livsavgörande beslut.
Sedan är det dessutom ett hinder mot integratio-
nen. Om flickorna inte fullföljer sin skolgång och inte
kommer ut i arbetslivet så integreras de inte i sam-
hället. Det ökar också invandrarfientligheten eftersom
det ju skapar fördomar även mot de invandrare som
inte tillämpar barnäktenskap. Och det är ju trots allt
ett fåtal som ägnar sig åt barnäktenskap.
Det är naturligtvis svårt att göra något åt det. Men
man kan t.ex. tänka sig att straffa de föräldrar som
gör sådant här, att upplösa barnäktenskap och att
införa enhetliga regler, dvs. ta bort 15-årsgränsen.
Min fråga är om regeringen har uppmärksammat
det här problemet och i så fall vad man kan tänka sig
att göra.

Anf. 52 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Det som Hillevi Larsson tar upp är
både svårt och väldigt angeläget att komma till rätta
med. Jag är väl medveten om de saker som hon tar
upp. Regeringen i sin helhet är det också. Vi funderar
på hur vi ska kunna komma till rätta med det.
Min uppfattning är att den som kommer till Sveri-
ge är skyldig att följa svenska lagar. Det är min
grundinställning. Därav följer att man t.ex. när det
gäller äktenskap inte bör tillåta barnäktenskap som
Hillevi Larsson beskrev.
Jag delar också uppfattningen att detta blir ett
hinder mot integration därför att man utmärker sig så,
och det kan också bli en grogrund för rasism och
främlingsfientlighet.
Men vi är uppmärksammade på det. Jag har ingen
lösning som jag kan presentera i dag. Men jag hoppas
att vi så småningom kan presentera en sådan för riks-
dagen.

Anf. 53 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret. Men
jag tror nog att man måste komma fram till lite mer
konkreta åtgärder. Det räcker inte att man är medvet-
en om problemet.
I dag är det ju ofta så att man ser mellan fingrarna
därför att man helt enkelt känner sig maktlös, t.ex. när
flickor kommer hem i 13-14-årsåldern och är gravi-
da. Då är det naturligtvis en maktlöshet. Ska man då
upplösa äktenskapet? Vad ska hända med flickorna?
Vad ska hända med deras barn?
Jag förstår problemen, men det är viktigt att sända
ut signaler om att föräldrarna ska straffas. Det är de
som ser till att äktenskapen ingås. Äktenskapen ska
upplösas och det måste bli enhetliga regler för svens-
kar och invandrare. Det är några förslag.
Jag hoppas att regeringen tar med sig de här för-
slagen och fortsätter att fundera kanske även på andra
förslag.

Anf. 54 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Javisst lyssnar vi och tar med oss de
förslagen.
Jag kan ge ett annat exempel på hur kulturella
skillnader har gjort att de som har kommit till Sverige
inte får fortsätta att bedriva de kulturella traditioner-
na. Jag tänker på könsstympning som ju är en kultu-
rell sedvänja i vissa länder i Afrika. Men där har vi i
Sverige sagt att vi inte tillåter det. Vi har i lag förbju-
dit det, och det är inte heller tillåtet för en flicka att
fara från Sverige till sitt hemland för att utföra den
här operationen. Operation är kanske ett för fint ut-
tryck, för det är oftast något helt annat det handlar
om.
Det är ett exempel som visar att vi successivt krä-
ver att de som kommer till vårt land också ska följa
vårt lands lagar. Vi ska se över också detta som Hil-
levi tar upp.
Transport av farligt gods

Anf. 55 KENNETH LANTZ (kd):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga om transpor-
ter av farligt gods. Av frågans karaktär är det osäkert
för mig själv vem jag egentligen ska ställa den till -
om den berör finansministern, näringsministern eller
försvarsministern. Jag väljer att ställa den till för-
svarsministern.
Godsmängden ökar och folkmängden likaså.
Järnväg, båt och bil trafikerar ofta befolkningstäta
områden. I sommar öppnar dessutom Öresundsbron.
Med anledning av detta vill jag ställa en fråga.
Transporter av farligt gods kontrolleras och bevakas
av flera olika departement. Jag upplever tillsammans
med många andra detta som en svaghet. Då undrar
jag: Vad har regeringen gjort för att vi som bor utmed
trafikstråken, t.ex. vägar och Öresundsbron, ska kän-
na oss lugna och trygga när det gäller den kontroll
som rätteligen kan utkrävas?

Anf. 56 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Herr talman! Det är riktigt att ansvaret är uppdelat
på olika myndigheter. Regler för farligt gods är dess-
utom i långa stycken reglerade genom EU-föreskrifter
eftersom de är gränsöverskridande.
Jag kan nämna att när det gäller konsekvenserna
av olyckor på järnväg har Banverket och Räddnings-
verket inlett ett undersökningsarbete som syftar till att
se om det går att göra mer när det gäller att förbättra
transporterna på järnväg.
Ett problem som gäller järnvägstransporter är att
järnvägarna går där samhällen har kommit att byggas.
Det är bekymmersamt, och det får man påverka bl.a.
när man gör nyanläggningar. Det finns ju ett aktuellt
ärende som gäller frågan om genomfarten kring
Umeå.
Jag vill understryka att när det gäller järnvägar
menar man att mycket än så länge pekar på att de
järnvägsvagnar som används i allmänhet klarar de
påfrestningar som de utsätts för. Självfallet går det att
göra förhållandena bättre.

Anf. 57 KENNETH LANTZ (kd):
Herr talman! Låt oss ta ett praktiskt exempel.
Om en incident sker i anslutning till vatten och
järnväg, och där det också finns väg, vem är det som i
sista hand ansvarar för att det blir en bevakning över
området och som tar ansvar för att skydda folket?
Jag upplever det som en stor svaghet när man sä-
ger att det är flera olika departement. Borde inte allt
detta läggas samman? Det kan läggas på Räddnings-
verket eller på ett av departementen så att vi konkret
kan känna att det finns ett departement eller en myn-
dighet som i framtiden verkligen ansvarar för säkra
transporter av farligt gods.

Anf. 58 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Herr talman! När det händer en olycka är an-
svarslinjerna entydiga och fungerar. Det är den s.k.
räddningsledaren, som vanligtvis är en chefstjänste-
man inom den kommunala räddningstjänsten, som
utrustad med långtgående befogenheter leder och
samordnar alla samhällets insatser.
Enligt min åsikt har de stora olyckor eller tillbud
vi haft inte visat att det finns några brister på den
punkten. Problemen och utmaningarna ligger, enligt
min åsikt, mest i samhällsplaneringen, dvs. dragning-
en av järnvägar och - i kanske något mindre mån -
vägar och analyser av vad som kan hända om det blir
olyckor och t.ex. gasutflöden. Men den akuta led-
ningskedjan fungerar, och enligt min åsikt fungerar
den väl, i vårt svenska system.
Försök med regionalisering av kulturverksamheten

Anf. 59 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kulturmi-
nister Marita Ulvskog. Det är en fråga av mer princi-
piell natur.
Det pågår ju försöksverksamhet med en regionali-
sering av kulturverksamheten i Sverige. I de regioner
där detta äger rum går hela statsbidraget till regionen
som fördelar det till olika kulturinstitutioner, tillsam-
mans med de regionala pengarna.
Jag skulle vilja ha ett svar från kulturministern.
Jag har hört att kulturministern för en tid sedan yttra-
de sig i den här frågan. Hur ser kulturministern på de
försök som bedrivs just nu?

Anf. 60 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! De regionala försöksverksamheterna
i stort bedrivs i fyra regioner. I tre av dem är kulturen
involverad. Det gäller Skåne, Kronobergs län och
Gotland. Vad gäller situationen i Skåne tror jag att vi
alla är ganska väl informerade om att kulturen har
vissa problem i den regionala försöksverksamheten.
Det är sådant som Kulturrådet naturligtvis mycket
noga följer för vår räkning inför den utvärdering som
ska göras av försöksverksamheten.
Vi lägger inte ut riktigt hela statsbidraget till regi-
onerna. En del av kulturpengarna har vi behållit där-
för att de inte passar in i den regionala försöksverk-
samheten om vi i möjligaste mån ska upprätthålla de
nationella kulturpolitiska målen.
Jag hoppas att utvärderingen kan ge ett bestämt
svar på frågan om de nationella målen har kunnat
upprätthållas även med dessa restriktioner i t.ex.
Skåne, men också i de andra försökslänen. Jag är
orolig på en del punkter.
Tack.

Anf. 61 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret
på min fråga.
Jag är också orolig eftersom jag är intresserad av
en nationell kulturverksamhet. Därför är det tveksamt
att fortsätta på den här linjen när försöksperioden är
över. Man får inte plottra sönder kulturen i alltför små
delar, då blir det inget av den. Det gäller att upprätt-
hålla de mål som vi i stort sett är överens om.
Jag avvaktar också den utvärdering man gjort. Jag
kan nog, precis som kulturministern, konstatera att
man redan i dag kan uttala en viss oro.

Anf. 62 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Jag tackar för stödet från Lars
Hjertén. Jag tror att många av oss som, i likhet med
Lars Hjertén, har sysslat med folkbildande verksam-
het har praktiska erfarenheter av att vi faktiskt har en
sammanhållen nationell kulturpolitik och att den är
väldigt värdefull - kanske särskilt för de regioner som
inte är så starka i sig själva. En solidarisk omfördel-
ning kan ske om man har kulturpolitiken på en natio-
nell nivå.
Försöksverksamheten ska utvärderas, och vi får
väl avvakta det. Tack!
Skattesänkningar för utländska experter

Anf. 63 JOHAN PEHRSON (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till finansminister
Bosse Ringholm.
Vad jag förstår försiggår ovanliga företeelser på
Finansdepartementet. Man förbereder ganska kraftiga
skattesänkningar för vissa personer med höga in-
komster. Men detta ska inte gälla alla, utan det är
huvudsakligen tänkt att gälla utrikes födda experter
och människor som flyttar hit.
Min fråga är hur finansministern ser på rättvisan i
att svenska experter och svenska duktiga människor
ska undantas från detta, medan de som är utrikes
födda ska få kraftigt sänkta inkomstskatter.

Anf. 64 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det finns i flera EU-länder - Dan-
mark och Nederländerna t.ex. - ett system med viss
skattenedsättning för utländska experter såsom fors-
kare och experter i företag. Sverige har under någon
tid utarbetat ett sådant förslag och fick för någon
vecka sedan EU-kommissionens godkännande för att
ha en något lägre beskattning just när det gäller den
här typen av utländska experter.
Det syftar till att likställa svenskt näringslivs möj-
ligheter att tillgodose ett behov av experter med ex-
empelvis Danmarks och Nederländernas. Ur den
synpunkten tycker jag att det är bra att vårt näringsliv
får samma förutsättningar som andra länders närings-
liv.

Anf. 65 JOHAN PEHRSON (fp):
Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.
Frågan måste nog ställas om finansministern tän-
ker ta initiativ till att samtala med sina europeiska
kolleger inom EU angående detta. Det är ju ändå ett
problem att man sänker skatten för dem som inte är
från det egna landet.
Det är ju ett svar på varför många människor läm-
nar Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet för att
flytta till länder där det erbjuds bättre skattevillkor
om man är väldigt duktig och har en kompetens som
är efterfrågad.
Tänker finansministern ta initiativ till att ta upp
frågan med sina europeiska kolleger inom EU för att
finna en lösning på detta? Det är otillständigt att ex-
perter som kommer utifrån ska ha lägre skatt än ex-
perter som är inrikes födda.

Anf. 66 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Vad jag vet är detta väl snarast ett av
Johan Pehrson uppfunnet problem. Av mina kolleger
har jag inte fått intrycket att det skulle vara något
problem när det gäller beskattning av utländska och
inhemska experter. Det är under en mycket kort över-
gångsperiod som man kan få den här skattenedsätt-
ningen.
Det har inte rapporterats den typen av problem
som Johan Pehrson talar om.
Jag tycker att det är viktigt att svenskt näringsliv
får samma förutsättningar som man har i Danmark
och Holland. Det har också varit efterfrågat i många
företag.
Ersättningsjobb vid försvarsnedläggning

Anf. 67 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! Jag har en fråga till näringsminister
Björn Rosengren. Jag tänker här från Dalabänken
prata litet regionalpolitik.
Hur ser planerna ut för ersättningsjobb för det
snart avvecklade Dalregementet? Vilka myndigheter
övervägs och hur arbetar Näringsdepartementet för att
få fram de privata jobb som utlovats?

Anf. 68 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Vi har nu kommit långt i den här
processen. Den s.k. centrala omställningsgruppen är i
full gång. Vi har utsett omställningsgrupper i de
kommuner som berörs. Vi har också utsett kontakt-
män, både män och kvinnor, som har i uppdrag att
bara jobba med en speciell del av de här kommuner-
na.
Vi bedömer att såväl när det gäller de privata jobb
vi har utlovat som de offentliga jobben, dvs. hela eller
delar av våra myndigheter, kommer vi att hålla den
tid vi har utlovat. Vi har redan satt i gång processen i
flera kommuner.
Därtill har vi i vårpropositionen avdelat
300 miljoner kronor. Vi har redan gjort bedömningen
att vi behöver 200 miljoner av dem för de privata
initiativen - alltså sådant som ska leda till privata
jobb - och 100 miljoner när det gäller offentliga jobb.
Jag ser ljust på den här processen. Tack.

Anf. 69 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! Jag tackar näringsministern så
mycket för svaret. Jag tror att svaret är mycket gläd-
jande för den stora delegation som sitter uppe på
åhörarläktaren.
Jag har en fråga till: Kan näringsministern tänka
sig att använda möjligheten att överföra utbildning
inom högskolorna till exempelvis Falun eller Bor-
länge?

Anf. 70 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! I den skrivelse och det program som
jag har redogjort för här i riksdagen ingår dels tidiga-
reläggning av infrastrukturella investeringar, bl.a.
vägar, dels utbildningsplatser. I en del av kommuner-
na handlar det väldigt mycket om att få fler utbild-
ningsplatser i högskolan.
Alkoholpolitiken

Anf. 71 ANNA ÅKERHIELM (m):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till finansmi-
nistern om vådan av Sveriges höga alkoholskatter.
Utöver det faktum att regeringen effektivt slår ut en
inhemsk näring bidrar finansministern också till att
permanenta en välorganiserad och mycket effektiv
illegal handel. Vi som bor i Skåne ser det här dagli-
gen och har konstaterat det länge.
Skåne län och Hallands län är de län där det dricks
mest smuggelsprit, och den sprids snabbt till ungdo-
marna.
Min fråga till finansministern är om finansminis-
tern ser ett samband mellan höga alkoholskatter och
brottslig verksamhet.

Anf. 72 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Vi eftersträvar i alkoholpolitiken
bl.a. att hålla en låg alkoholkonsumtion med låga
skador. Jämfört med andra länder i EU har Sverige
den lägsta alkoholkonsumtionen och därmed de lägsta
alkoholskadorna. Efter en överenskommelse med EU
kommer vi den 1 juli i år att få nya införselregler,
som vi har anmält i en proposition till kammaren.
Regeringen har också meddelat att den avser att åter-
komma i höst med förslag som ytterligare skärper
alkoholpolitiken just för att vi ska kunna bibehålla
den starka position som vi har med en låg alkohol-
konsumtion och låga alkoholskador.
Jag är medveten om att det också finns ett antal
problem som hänger ihop med kriminalitet, bl.a.
smuggling, och dem ska vi åtgärda på olika sätt. Det
har nyligen också tagits en del sådana initiativ på det
här området. Det är viktigt att vi tillsammans kan
utforma bra införselregler, motverka smuggling och
dessutom få en bra alkoholpolitisk situation också i
fortsättningen.

Anf. 73 ANNA ÅKERHIELM (m):
Herr talman! Jag konstaterar att finansministern
ser ganska tekniskt på den här frågan. Han ser det
som en budgetteknisk fråga, samtidigt som verklig-
heten ser mycket annorlunda ut.
Tullen, som finansministern ofta brukar hänvisa
till, klarar upp 10-15 % av den illegala införseln.
Därmed är detta inte enbart en budgetteknisk fråga
utan en attitydfråga. Jag undrar fortfarande om inte
den praktiska verkligheten påkallar en snabbare reak-
tion från regeringen än att invänta budgetförhandling-
ar.

Anf. 74 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Jag vill verkligen bestämt förneka att
det här handlar om en budgetteknisk fråga. För mig är
alkohol och alkoholskador ett stort socialt problem,
inte en fråga om budgetteknik. Men det är klart att
om vi kan bidra till att minska alkoholdrickande och
alkoholskador genom att nu exempelvis förstärka
tullens resurser, vilket skedde i vårpropositionen,
tycker jag att det är väldigt bra.
Det är dessutom viktigt att vi kan återkomma i
höst med ytterligare förslag för att förstärka alkohol-
politiken. Jag tycker att det i första hand är en viktig
social fråga.
Anställning av äldre arbetskraft

Anf. 75 TULLIA VON SYDOW (s):
Herr talman! Jag ber att få ställa en fråga till nä-
ringsministern.
Det råder enighet om vikten av att personer över
55 ska kunna fortsätta att arbeta fram till pensione-
ringen, men arbetsgivarna anställer inte gärna medel-
ålders och äldre. De blir nämligen dyra.
Det är ett antal olika förhållanden tillsammans
som gör det svårare för äldre att konkurrera om job-
ben. Kompetenta 50-60-åringar borde inte förhindras
att få jobb av sådana skäl. Jag undrar vad näringsmi-
nistern kan göra för att ta bort den här typen av hin-
der.

Anf. 76 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Jag vill först säga att jag delar Tullia
von Sydows synpunkter. Jag vill också säga att det
här väldigt mycket handlar om attityder. Jag har tidi-
gare här i kammaren sagt att det räcker med att titta ut
över kammaren för att förstå att alla som är över 50 år
är de mest begåvade och har den längsta erfarenheten.
Jag vill inte skämta bort detta utan menar att detta
är en attitydfråga. Jag tror inte att man kan reglera
detta. Vi får nu via EU-direktivet en diskriminerings-
ordning där man även tar upp frågan om ålder. Jag
tror att det kan ha en positiv påverkan, men framför
allt handlar det om våra och arbetsgivarnas attityder.
Jag vill också säga att arbetsmarknaden nu håller
på att förändras på det sättet att man alltmer efterfrå-
gar äldre människor. Därför har regeringen också
föreslagit att man ska kunna gå kvar i arbete upp till
67 års ålder. Det innebär inte en höjning av pensions-
åldern, men den som anser att den egna förmågan
behövs och som vill gå kvar ska enligt förslaget ha
den möjligheten.

Anf. 77 TULLIA VON SYDOW (s):
Herr talman! Jag får tacka för svaret, men det är
faktiskt dyrare för arbetsgivare att anställa en äldre
person, vilket kan ha en hämmande inverkan. Därför
undrar jag om man inte kan se över avtalen så att det
inte blir dyrare för arbetsgivaren att anställa äldre.

Anf. 78 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Det kan lönebildningsmässigt vara
dyrare att anställa en som suttit länge och som har
ålderskvalificerat sig för en högre lön, men jag skulle
ändå kunna tänka mig att det visar sig vara tvärtom
när man räknar på det. Jag ska verkligen se över det-
ta, men frekvensen av långtids- och korttidssjuk-
skrivningar är nog generellt sett lägre bland äldre än
bland yngre. Man måste ha en helhetsbild av detta.
Jag ska ta till mig detta, titta på det och be att få
återkomma.
Utvidgningen av EU

Anf. 79 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
jordbruksminister Margareta Winberg.
EU-frågorna är ju aktuella, inte minst utvidgning-
en av EU. Min fråga till jordbruksministern gäller de
baltiska ländernas inträde. Några i de baltiska länder-
na, speciellt de nyrika, ser fram mot ett eventuellt
inträde medan bönderna, som i många fall är mycket
fattiga, inte ser lika positivt på det. De har under de
senaste tre åren fått en försämrad ekonomi. Många
har i dag inte ens pengar till utsäde på sina egna åk-
rar, och de slaktar sina unga djur och äter upp dem
därför att det inte är någon idé att sälja dem. De är
handlingsförlamade där borta.
Min fråga till ministern är: Gör Sveriges regering
något för att påverka de baltiska ländernas regeringar
att satsa på information till bönderna? Dessa behöver
få information inför ett EU-inträde, t.ex. om hur de
redan i dag kan ansöka om föranslutningsstöd.

Anf. 80 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Sverige är ju en varm förespråkare
av utvidgningen, och det gäller naturligtvis också
beträffande de baltiska länderna. Ett problem som jag
som jordbruksminister och som jordbruksministrarna
generellt inom EU har stött på är: Hur ska det gå till i
verkligheten, när vi vet att det finns ganska många
bönder? I Polen finns det t.ex. 2 miljoner bönder. Det
finns en tro och en förhoppning i de här länderna att
de ska komma in på lika villkor.
I en viss mening kan man tycka att det vore rätt-
vist. Problemet är att om de ska komma in på lika
villkor måste man antingen höja medlemsavgiften för
de nuvarande medlemsländerna eller förändra jord-
brukspolitiken för de nuvarande medlemsländernas
bönder. Annars går ekvationen ekonomiskt inte ihop.
Den svenska regeringen och naturligtvis jag själv
har livligt förespråkat en förändrad jordbrukspolitik,
som innebär en viss neddragning av nuvarande bön-
ders nuvarande stöd för att därmed bereda möjlighet
för de nytillträdande bönderna att få del av samma
stöd.

Anf. 81 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Jag vet att en del av dessa bönder är
intresserade av att kunna skaffa alternativa inkomst-
källor, t.ex. att ha bed and breakfast, eller att ha så-
dant som finns i andra länder. Men de har problem.
De vet inte riktigt hur de ska hantera det för att kunna
söka och få bidrag till sådant.
När vi i Sverige skulle gå med fick Sveriges bön-
der hjälp för att komma i gång. Det är därför som jag
undrar om jordbruksministern är med och stöder för
att kunna ge bönderna hjälp att klara av detta.

Anf. 82 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Återigen: För att kunna hjälpa dem
krävs det pengar. En del pengar är avsatta, och en del
pengar används redan nu. Sverige är t.ex. med i nå-
gonting som heter twinningprojekt där vi går in i
andra länder och tillsammans med deras bönder för-
söker att utveckla saker och ting.
Men den stora frågan som ännu inte är löst är: På
vilka villkor ska de nytillträdande ländernas bönder
komma in? Ska vi ha en övergångsperiod, och i så
fall hur lång? Ska de komma in på lika villkor, och
hur ska det i så fall finansieras?
Där finns det två vägar, höjda medlemsavgifter
eller en förändrad jordbrukspolitik. Sverige företräder
den senare linjen. För att de ska kunna komma in på
lika villkor behöver jordbrukspolitiken förändras. Det
är bara ett skäl till att det behövs en förändring. Det
finns också andra.
Småföretagsamheten

Anf. 83 HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! Även om Sverige nu njuter frukterna
av en internationell konjunkturuppgång och vi har
sett relativt många nystartade företag betyder inte det
att allt är frid och fröjd för småföretagsamheten. Frå-
gan går alltså till näringsministern, som är chef över
den enhet, Simplexgruppen, som sorterar under Nä-
ringsdepartementet. Även om jag vet att det är stats-
rådet Sahlin som har det omedelbara ansvaret är det
ändå Björn Rosengren som är departementschef.
Nu avgick gruppens ledare för inte så länge sedan.
Det har varit dispyter om hur kanslipersonal - om den
alls är anställd, jag tror att den är det nu - ska place-
ras, var den ska höra hemma, osv. Jag vill fråga Björn
Rosengren: Är det regeringens verkliga mening att
göra någonting åt de regler som reglerar småföretag-
samheten för att förbättra, eller är det här mer en
Potemkinkuliss? Är det en skenmanöver att ha ett
sådant kansli, eftersom väldigt lite händer?

Anf. 84 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Det har faktiskt gjorts en hel del. Vi
ser mycket seriöst på Simplex. Simplex har nu fått
Arne Johansson, som är känd i företagarkretsar, som
ordförande, och vi har också tillsatt en ny chef. Vi
kommer alltid i vad än vi gör inom regeringen som på
det minsta kan påverka småföretagande låta Simplex
pröva detta så att det inte blir till skada. Det är en av
Simplex roller.
Departementets roll i övrigt är att försöka att för-
enkla. Vi har redan lagt fram en hel del förslag, och
vi kommer också att komma med en hel del andra
förslag. Jag vill också säga att småföretagsamheten i
Sverige blomstrar som aldrig förr, och det är inget
dåligt tecken. Men det kan självklart bli bättre.

Anf. 85 HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! Konjunkturer tenderar att gå i cyk-
ler, om än inte med absolut regelbundenhet. Vi kom-
mer också så småningom att hamna i en lågkonjunk-
tur. Då vill det till att företagsamheten har goda vill-
kor för att fungera och att det även startas nya före-
tag.
Den s.k. Småföretagsdelegationen lade för unge-
fär två år sedan fram ett förslag med 71 eller 72 kon-
kreta punkter som inte kostade en krona att genomfö-
ra. Jag tror att till dags dato är sju av de förslagen
genomförda. Man frågar sig: Är verkligen viljan så
god från regeringens sida som nu näringsministern
låter påskina?
Jag tycker inte att de praktiska resultaten talar för
att näringsministern har rätt när han påstår att rege-
ringen gör vad den kan för att underlätta för småfö-
retagsamheten.

Anf. 86 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Jag tycker ändock, med en ganska
stor ödmjukhet, att jag kan säga att det går bra för
småföretagsamheten i Sverige. Jag tycker också att
jag kan säga att det har gjorts mycket. Men självklart
kan det göras mycket mer.
Vi ser allvarligt och seriöst på detta. Vårt mål är
att hela tiden förenkla för småföretagandet. Småföre-
tagandet har för Sverige, för Sveriges välfärd, syssel-
sättningen, etc. en oerhört stor betydelse. Där är vi
överens.
Vi är också överens om att förenklingar av regler
som handlar om en mängd olika frågor ska förbättra
för småföretagandet.
Vägarna i skogslänen

Anf. 87 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Jag har en fråga till Björn Rosen-
gren. Det gäller vägarna i våra skogslän. Det är up-
penbart att de behöver åtgärdas för att framkomlig-
heten ska förbättras, inte minst under vårtid. Det är
viktigt för att skogsindustrins transporter ska fungera,
för turismen och inte minst för vardagslivet för dem
som bor där.
Nu kommer, som ministern har sagt, regeringen
och samarbetspartierna att avsätta 2 miljarder extra de
närmaste tre åren för att åtgärda en del av problemen.
I tidningarna de senaste veckorna har vi läst att mi-
nistern vill satsa mer pengar på detta. Men han säger
samtidigt att det inte går eftersom samarbetspartierna
är emot det.
Min fråga blir då: Vilka pengar har Rosengren
som inte samarbetspartierna har när det gäller den här
frågan, eller hur har han tänkt lösa problematiken?

Anf. 88 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Vad jag har uttryckt i medierna är att
jag gör bedömningen att för att kunna ställa till rätta
den undfallenhet som vi har haft under många år när
det gäller drift och underhåll - inte minst när det
gäller skogslänen, som berörs av skogsindustrin -
skulle vi behöva ha ytterligare ungefär 1 ½ miljard.
Det innebär inte att jag har några pengar i fickan,
utan det är ett uttryck som jag har stämt av med Väg-
verket. Jag tycker att det jag säger stämmer. Sedan är
det en prioritering som vi har gjort. Jag vill också
påstå att i en prioritering och i en förhandlingssitua-
tion hamnar man någonstans där alla inte är helt nöj-
da. Men det innebär inte att jag inte står för den över-
enskommelse vi har gjort.
Det innebär heller inte att jag skulle ifrågasätta
vårpropositionen och de förslag som gjorts med sam-
arbetspartierna. Men jag kan väl ändå säga, att när det
gäller den här frågan har vi haft olika styrka och olika
önskan, liksom vi kan ha haft det i andra frågor där
det inte varit lika kraftfullt uttryckt från vår sida.

Anf. 89 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Var samarbetspartierna kom in i det
sammanhanget var lite otydligt, måste jag säga. Det
är väl ändå så, ministern, att ska vi få fram nya peng-
ar till detta måste budgettaken ifrågasättas och bud-
geteringsmarginalen ifrågasättas, eller så ska man
göra omflyttningar, omdisponeringar eller nedskär-
ningar på andra områden?
Är det sådana åtgärder som Björn Rosengren har
tänkt sig får vi väl diskutera dem. Men jag tycker att
det är olyckligt att vi samarbetspartier framställs som
att vi skulle förhindra den här utvecklingen på något
sätt.

Anf. 90 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Jag kan bara konstatera - jag tänkte
att jag skulle få slippa att säga det - att de krav som
har kommit in från samarbetspartierna har uttryckt en
minskning av väganslagen. Vi socialdemokrater har
uttryckt en ökning. Vi landade sedan i att vi skulle
öka med ungefär 2 miljarder per år. Det är faktiskt
sant, och det är det jag har uttryckt. Det kan jag ta
fram och visa.
Det innebär inte att jag inte står för detta. Man kan
ta fram olika förslag där det visar sig att vi har haft en
annan ingång. Nu har vi gjort detta, och nu får vi stå
för det. Men jag måste ändå kunna uttrycka att det
finns behov, och så får vi försöka att lösa det fram-
deles.
Hemarbetande förälder

Anf. 91 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Herr talman! Jag har en fråga till finansministern.
Enligt uppgift i medierna har finansministern gjort
följande uttalande: Den som är hemma tillför inte
staten någonting. En förälder som är ute och jobbar
genererar ju skatter.
Kan finansministern utveckla vad han egentligen
menar? Med samma resonemang kan man fråga sig
vad arbetslösa och sjuka tillför staten.

Anf. 92 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Om ledamoten Mikael Oscarsson
hade varit här i kammaren när jag besvarade en inter-
pellation i samma ämne hade han inte behövt ställa
frågan, eftersom frågan bygger på ett felaktigt återgi-
vet citat från mig i en tidning.
Därför kan jag bara konstatera att frågan är felak-
tigt ställd. Jag har inte påstått det som sägs i citatet.

Anf. 93 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Herr talman! Det vore intressant att höra hur Bos-
se Ringholm uttryckte sig. Han kunde väl ha talat om
det i stället.
Den förälder som väljer att vara hemma gör ju en
fantastisk insats både för sina barn och för samhället.
Varje dagisplats subventioneras ju med 80 000 kr om
året, och man måste nog ha en bra hög inkomst om
man ska kunna betala tillbaka de 80 000 kronorna i
skatt. Däremot får den som väljer att vara hemma inte
en krona av de här pengarna när föräldrapenningen är
förbrukad.
En SIFO-undersökning som publicerades i Afton-
bladet Kvinna för ett tag sedan visade att 80 % av
landets kvinnor skulle vilja vara hemma de första fyra
åren om det gavs möjlighet till det. Kan inte finans-
ministern tala om hur han ser på detta? Måste inte
regeringen lyssna på detta och ge dem som vill vara
hemma den valfriheten?

Anf. 94 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Som bekant har regeringen i vårpro-
positionen föreslagit en rad förbättringar för barnfa-
miljerna och därmed för barnen.
Vi har föreslagit höjda barnbidrag. På samma sätt
som i år höjs barnbidragen även nästa år. Vi har före-
slagit en utbyggnad av föräldraförsäkringen. Vi har
föreslagit förbättringar för dem som är arbetslösa och
har barn på dagis.
Vi har föreslagit en rad olika förbättringar för
barnfamiljerna, och självfallet rymmer denna förbätt-
rade familjepolitik också möjligheter för de föräldrar
som väljer att vara hemma hela eller delar av den tid
som barnen är små. I föräldraförsäkringen ges t.ex.
den möjligheten.
Ett förbättrat barnstöd på det sätt som regeringen
har föreslagit i vårpropositionen ger alla möjligheter
till en stor valfrihet framöver.
Missbruksvården

Anf. 95 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Förra helgen var jag på Hela Männi-
skans rådslag. Hela Människan är en paraplyorgani-
sation för kyrkornas sociala verksamhet. Där fick jag
en bild av hur det ser ut i Sverige i dag för de svaga
grupperna i samhället.
Kyrkorna får i allt större utsträckning ta hand om
de socialt utslagna. Missbruksvården i kommunerna
är näst intill obefintlig. Jag vill därför höra med fi-
nansministern hur han ser på framtiden för dessa
grupper i förhållande till de aviserade förändringarna
av inte minst alkoholpolitiken. Det finns ju oerhört
många forskningsrapporter som visar att en förändrad
alkoholpolitik innebär att fler grupper drabbas och att
utslagningen blir större.
I dessa sammanhang talar man om tvåtredjedels-
samhället och om att man börjar se en förlorad gene-
ration. Jag skulle vilja veta vilka åtgärder finansmi-
nistern planerar för att bemöta detta.

Anf. 96 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Under 1990-talets ekonomiska kris,
framför allt i början av 90-talet, med ett stort budge-
tunderskott och en växande statsskuld, så ökade an-
talet socialbidragstagare, antalet personer utan jobb
och antalet personer i mycket små ekonomiska om-
ständigheter.
Precis som Marianne Samuelsson påpekade finns
det självfallet anledning att se med oro på de problem
som kan finnas för t.ex. missbrukare. Därför har det
under de senaste åren varit viktigt för regeringen att
kunna förstärka statsbidragen till kommuner och
landsting.
Det har skett med en sådan hastighet att vi i dag
har 20 miljarder kronor mer till kommuner och
landsting än vi hade för fyra år sedan. Pengarna kan
användas till olika vård- och omsorgsinsatser. Jag
hoppas också att kommunerna i det sammanhanget
verkligen prioriterar pengar till vård och omsorg.
Som jag svarade på en tidigare fråga om alkohol-
politiken hoppas jag att vi kan återkomma i höst med
ytterligare insatser för att ta itu med just de problem
som kan följa av alkoholmissbruk.

Anf. 97 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Jag är fullt medveten om att vi till-
sammans har lyckats få fram mer pengar till kommu-
nerna. Men när de sedan ska prioritera verkar det som
synen på människovärdet har förändrats. I dag finns
det ingen som riktigt bryr sig om den här gruppen. I
kyrkorna kan man mer och mer se att det som tidigare
var lite av grädden på moset, alltså det som ökade
livskvaliteten för människorna, nu har blivit hela
mosbrickan. Det är kyrkorna som får ta hela ansvaret.
Missbruksvården har i princip havererat. Vi vet att
väldigt många behandlingshem tvingades lägga ned.
Man hade förändrat missbruksvården, sade man. Men
vad hade man gjort? Jo, man hade helt enkelt lagt ned
den! I dag är det oerhört svårt för psykiskt sjuka och
missbrukare att få den hjälp de behöver.
Här behövs åtgärder snabbt, och det räcker inte att
sätta in dem långt fram i tiden. Man måste naturligt-
vis fundera över vilket människovärdet är i dag. Vilka
människor ska prioriteras?

Anf. 98 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det viktiga är att alltfler människor
får tillfälle till egna inkomster genom att fler får jobb.
Sysselsättningen växer kraftigt just nu, och arbetslös-
heten minskar. Antalet socialbidragstagare har mins-
kat under senare år, vilket är oerhört viktigt.
Trots detta finns det, som Marianne Samuelsson
sade, grupper som fortfarande står utanför och har
stora problem. Det gäller inte minst i våra storstäder.
Här i det moderatstyrda Stockholm t.ex. väljer man
att sänka skatten i stället för att göra större åtaganden
för den här typen av missbruksgrupper. Det är utan
tvekan ett problem att det finns kommuner som väljer
att sänka skatten för sina inkomsttagare i stället för att
exempelvis prioritera gruppen av missbrukare och
andra som står utanför samhället.
Skatten på boende

Anf. 99 ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Ni har ju tidigare här i kammaren
diskuterat alkoholskatt. Finansministern påpekade då
att regeringens linje är att höga skatter är bra för att
minska konsumtionen. Ni har ju också diskuterat
fastighetsskatten. Som Mats Odell påpekade samlades
flera tusen människor här borta på Mynttorget i går
för att diskutera fastighetsskatten.
När det gäller skatterna på boende föreslås ju höj-
ningar som, såvitt jag förstår, höjer boendekostnader-
na - särskilt i områden med stor inflyttning och hög
tillväxt där efterfrågan är stor. Om man ska följa
regeringens logik, måste jag fråga varför man föreslår
höjda skatter på det här området. Är det för att mins-
ka konsumtionen eller efterfrågan på lägenheter? Är
det finansministerns inställning att efterfrågan på
lägenheter och annat boende måste minskas?

Anf. 100 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Vissa frågor är ganska enkla att be-
svara, eftersom regeringen inte har föreslagit någon
höjning av skatten på boendet. Tvärtom har ju fak-
tiskt denna kammare så sent som i höstas på rege-
ringens förslag beslutat att minska skatten på boendet.
Vi föreslår faktiskt en minskning av skatten för dem
som bor i hyreslägenheter och bostadsrätter. Det
sänker förmodligen boendekostnaderna under inneva-
rande år.
Jag är tacksam för att jag får tillfälle att meddela
dem som eventuellt, i likhet med Anna Kinberg, inte
känner till att kammaren i höstas faktiskt beslutade
om en sänkning av skatten på boende.

Anf. 101 ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Finansministern talade tidigare om
att vi ska respektera riksdagens arbete. Jag hoppas att
vi gör det även i den här frågestunden. Jag syftar
förstås på den fastighetsskattebomb som Mats Odell
också tog upp tidigare. Och även om man från rege-
ringens sida säger att man ska återkomma, verkar
rädslan för fastighetsskattehöjningar vara ganska stor
och utbredd.
Jag undrar fortfarande om det är finansministerns
inställning att skatterna ska höjas, vilket skulle höja
boendekostnaden och sannolikt minska efterfrågan på
bostäder. Bor vi för bra, eller bor vi för billigt? Vill
finansministern minska efterfrågan på bostäder?

Anf. 102 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Nej, Anna Kinberg, skatterna på bo-
endet ska inte höjas. Regeringen planerar inga skatte-
höjningar, utan har nyligen genomfört skattesänk-
ningar på boendet.
Jag är medveten om att det just i Stockholmsom-
rådet av alla områden skulle behövas betydligt fler
lägenheter. Men det är faktiskt inte i första hand rege-
ringen som bär ansvaret för att inte fler lägenheter
kommer till stånd i Stockholmsområdet. Det är i
stället de moderata ledningarna för både Stockholms
stad och andra kommuner i länet som inte är särskilt
intresserade av att få till stånd fler hyreslägenheter.
Detta gör att bostadsbristen bara växer i Stock-
holmsområdet.
Regeringen ser allvarligt på den växande bostads-
bristen i Stockholmsområdet och har nyligen bett
statsrådet Lövdén se till att det görs en inventering av
marktillgångar och andra förutsättningar för att på-
skynda bostadsbyggandet. Men regeringen kan inte
ensam påverka bostadsbyggandet, utan det förutsätter
faktiskt en ändrad attityd från de moderata kommun-
ledningarna i Stockholms län.
Etiopien

Anf. 103 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag har just kommit hem från Etio-
pien och har kunnat konstatera att det sker en upp-
laddning på båda sidor om gränsen, både från Etiopi-
ens och från Eritreas sida, som är mycket oroande.
Jag har också kunnat följa valrörelsen och se på livs-
medelssituationen där.
Den fråga som jag vill ta upp utgår från andra in-
tryck som jag har fått, och jag vill ställa den till Mar-
gareta Winberg i egenskap av jordbruksminister. Jag
har sett stora skador på miljön i form av jorderosion,
som beror på ett överutnyttjande av marken. Man
tvingas på grund av bränslebrist att hugga ned skogar,
buskage och annat som behövs för att hålla fast jor-
den. Jag vet att Margareta Winberg har ett engage-
mang för Afrika och säkert har stött på den här pro-
blematiken.
Jag vill då ställa frågan: På vilket sätt har Marga-
reta Winberg möjlighet att ta upp en diskussion om
jorderosionen och miljöförstöringen, som leder till att
det blir allt svårare att få fram de livsmedel som man
behöver till den egna befolkningen? På vilket sätt kan
Margareta Winberg i kontakterna med sina kolleger
hjälpa till i den här situationen?

Anf. 104 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Jag ser framför allt två möjligheter.
Den ena är att vi när vi nu är medlemmar i EU har en
gemensam jordbrukspolitik i EU och verkligen ska
försöka driva en sådan politik som tar hänsyn till och
främjar en egen matproduktion i t.ex. Afrika. Den
nuvarande politiken gör inte det. EU fick också
mycket kritik på ett stort miljömöte i New York för
två veckor sedan, just på grund av den hittillsvarande
politiken.
Det andra sättet som man kan agera på är genom
FAO, Food and Agriculture Organization, i Rom. Om
ett tag kommer dess generaldirektör Jacques Diouf hit
till Sverige, och vi kommer då att tala om bl.a. de här
frågorna.

Anf. 105 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag är tacksam för de positiva sva-
ren. Det jag har sett i Etiopien är väldigt skrämman-
de. Skadorna på naturen är mycket mer omfattande än
vad jag trodde innan jag åkte dit trots att jag hade
försökt sätta mig in i frågan.
Biståndet är ett sätt att verka, och det finns andra
sätt. Man har inte helhetssynen när man vidtar andra
åtgärder. Man implementerar inte miljöfrågorna som
en viktig del, utan det blir lite grann i en pott vid
sidan om. Jag skulle vilja ha Margareta Winbergs
synpunkter på det.
När det gäller just det bilaterala, vad kan man sä-
ga som minister till minister i de här frågorna? Eller
sker det i EU-organ och andra internationella organi-
sationer?

Anf. 106 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Herr talman! Det är inte en helt enkel fråga att be-
svara, därför att det finns också en kritik från utveck-
lingsländerna mot oss i de utvecklade länderna när vi
diskuterar miljöhänsyn i t.ex. jordbruk, i handel osv.
De anklagar oss för att använda oss av miljöargument
när det i själva verket skulle vara en form av protek-
tionism. Därför är det inte helt enkelt.
Jag hade också bilaterala möten med några av Af-
rikas ministrar och försökte förklara vår syn, dvs. att
från svensk sida är implementering av miljön i alla
olika politikområden inte en fråga om protektionism
utan en fråga om jordens överlevnad. Jag tror att det
är på den vägen vi måste gå fram, att försöka förklara
och övertyga. Samtidigt ska vi vara medvetna om att
alla länder inom EU kanske inte har den syn som
Sverige har, utan att det i själva verket finns ett drag
av protektionism när man talar om multifunktionalitet
och annat i jordbruket.

Anf. 107 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Därmed är frågestunden avslutad.
Jag tackar statsråden för att de har kommit hit och
svarat på kammarledamöternas frågor.

5 § (forts. från 3 §) Vissa högskolefrågor (forts.
UbU14)

Anf. 108 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag replikerade Majléne Westerlund
Panke, när hon hade haft sitt anförande, om några av
de tre specifika frågor som jag själv tyckte var så
väsentliga i det här betänkandet. Jag tänker välja ut en
av dem till Gunnar Goude, om han är beredd att gå
ned på exempelnivån och inte enbart tala om helhe-
ten. Det gäller de handikappades och funktionshind-
rades möjligheter i högskolor och på universitet. Vi
vet att de t.ex. har ytterst få ställen där de kan få bo-
städer i dag. Vi vet att det är svårt för dem på många
olika sätt.
En centrumbildning som har arbetat mycket med
att studera de handikappades livsvillkor i deras ut-
bildningssituation är Centrum för handikappveten-
skap vid universiteten i Örebro och Linköping. Jag
tänkte höra, herr talman, med Gunnar Goude om han
är beredd att arbeta för att de ska få sina resurser
säkrade, så att de kan fortsätta att utveckla den kun-
skap som vi så väl behöver för att tillmötesgå dessa
gruppers behov.

Anf. 109 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det här är en allvarlig fråga och en
eftersatt fråga. I och för sig har högskolor och univer-
sitet skyldighet att anordna t.ex. lokaler så att de är
tillgängliga för grupper med olika handikapp. Det där
har inte alltid skett så som det ska. Det är alltså delvis
en tillsynsfråga.
Det är sant att det pågår ett arbete som är viktigt
när det gäller utvecklingen av möjligheterna att delta i
olika former av undervisning. Det gäller bl.a. de pe-
dagogiska delarna. En del av dessa frågor har tagits
upp i propositionen som handlar om elever med
funktionshinder. Även om den koncentrerar sig på
elever i grundskola och gymnasium berör den också
dessa frågor. Vi hade redan i det sammanhanget uppe
frågan att man skulle se det här som en problematik
som kunde lösas även för perioden efter det att elever
lämnar den grundläggande utbildningen. Det gäller
stora grupper, t.ex. synskadade. Problemen upphör ju
inte i och med att eleven lämnar gymnasiet. Hela den
organisationen bör ha sikte på den totala livsproble-
matiken för den här gruppen.

Anf. 110 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker inte att jag fick svar om
Gunnar Goude är beredd att arbeta för att Centrum
för handikappvetenskap får växa sig starkare. Det är
en centrumbildning med kunskapsproduktion för de
grupper som är eftersatta i vårt samhälle och som så
väl skulle behöva stärkas, dessutom av en kvalitet av
europeisk art. Jag hoppas att jag får ett svar.
Jag vill också skicka med det som har framkom-
mit i ESO-rapporten, där jag tog exemplet med läkar-
utbildningen. Hur ska regeringen hantera det här, med
sina stödpartier? Vad tänker Miljöpartiet göra för att
stödja en utveckling av de här utbildningsplatserna så
att vi kan tillgodose vårt lands behov? Det kommer
fram till år 2020, enligt Landstingsförbundets rapport,
att vara ett oerhört stort glapp mellan tillgången på
läkare och efterfrågan. Vad tänker Miljöpartiet göra
för att se till att vi skapar utbildningsplatser så att vi
kan ta in dem som är behöriga sökande, för att utbilda
våra läkare?

Anf. 111 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet har inte regeringsställ-
ning. Självfallet kommer vi i alla de sammanhang där
vi har möjlighet att påverka den här utvecklingen i
rätt riktning att göra det. Jag vill inte nu ta ställning
till frågan om centrumbildning, utan den kommer upp
i ett större sammanhang. Vi får försöka eftersträva
den bästa lösningen. Det gäller också att snabbt få
upp frågorna på bordet. Det är viktigt. Jag är också
medveten om problematiken med läkarutbildningen.

Anf. 112 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Gunnar Goude pratade tidigare i de-
batten om att det enligt ESO-studien är ett problem
med att det finns för få högskoleexaminerade perso-
ner i Sverige jämfört med andra länder. Gunnar Gou-
de sade, något förenklat, att när vi får fler platser
kommer problemet att klaras.
Det som gör mig orolig är nästa punkt i rapporten.
Låt oss se på de yngre i åldersgruppen 25-34 år. De
är lägre utbildade än motsvarande grupp 45-54-
åringar. Där skiljer vi oss tydligt mot andra länder,
där ofta de yngre är mer högutbildade än de äldre.
Sverige och Ungern är de länder som avviker tydligt.
Detta pekar på att det hela inte är så enkelt som ett
maskineri där fler i ena ändan ger fler i andra ändan.
Det finns många samverkande faktorer. Förutom det
jag redan har tagit upp om att man styr för mycket var
någonstans studenterna ska läsa, finns det en annan
sak, nämligen på politikerspråk att utbildningspremi-
en i Sverige är för låg. På svenska betyder det att det
lönar sig dåligt att skaffa sig en högre utbildning. För
vissa grupper är det en direkt förlust att skaffa sig en
högskoleutbildning. Här har vi ett stort problem i
lönebildningen.

Anf. 113 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Frågan om lönebildningen kan vi
lämna därhän från att diskutera i riksdagen. Jag har
inte så mycket att bidra med på den punkten. Jag kan
se att det finns ett samband mellan en generös studie-
finansiering från statens sida och lönebildningen. Det
är ett val. Har man en fullständigt gratis utbildning i
fråga om kostnader för kurser och sådant och dess-
utom kraftigt subventionerade studiemedel blir natur-
ligtvis löneförhandlingarna något annorlunda än med
t.ex. ett amerikanskt system. Det är ett problem som
syns tydligt i den internationella samverkan, t.ex.
studentutbytet.
Sedan var det frågan om åldersfördelning. Det är
svårt att jämföra Sverige med andra länder eftersom
vi har en något annorlunda profil. Vi har hunnit lite
längre i jämställdhetsarbetet. Det innebär att kvinnor
kommer in lite senare i utbildningen. Det kan påverka
åldersstrukturer. Vi har en jättesatsning på Kun-
skapslyftet som gäller äldre personer i landet utan
grundutbildning. De kommer naturligtvis att påverka
själva åldersfördelningen jämfört med andra länder.
Jag skulle gärna fördjupa mig i studiet av åldersför-
delningen. Jag tror inte att man alltför lättvindigt ska
se det som en nackdel för Sveriges del. Vi ligger före
när det gäller jämställdhetsarbetet och utbildningen
av vuxna.

Anf. 114 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Jag tror faktiskt att lönebildningen är
det allra viktigaste när det gäller att få en bättre re-
krytering från hela samhället. Jag tror inte att generö-
sa studiemedelssystem är det bästa sättet. Lönebild-
ningen blir en del av helheten.
Jag måste ta upp en annan fråga. Jag blev en aning
förvånad över ett slängigt socialistiskt argument som
Gunnar Goude använde som jag sällan ser, nämligen
att friheten för universiteten måste garanteras av
staten genom att äga och driva dem.
Är Handelshögskolan ofri? Är professorerna på
Handelshögskolan köpta lakejer när vi ser dem uttala
sig om Volvo-Scania-fusionen? Det är kontentan av
det Gunnar Goude sade i första ledet.

Anf. 115 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag har lite svårt för att använda ut-
trycket köpta lakejer - om vi ska tala om socialistisk
retorik. Jag tror att det är viktigt att man garanterar
och bevakar universitetens och högskolornas frihet
genom att från statlig sida svara för resurserna. Så
länge den linjen hålls är det bättre än att privatisera
och utsätta för konkurrens i den fria marknadens
termer.
Konkurrensen är oerhört viktig på alla punkter i
högskoleväsendet. Den gäller forskningen, och det
har tydligt markerats. Vi får ett förslag om ett veten-
skapsråd som ska garantera grundforskningens frihet.
Det enda som får gälla i fråga om konkurrens mellan
forskare som söker anslag är kvaliteten i det veten-
skapliga arbetet. Det är likaså kvalitetskrav i forskar-
utbildningen som gäller, och det enda som ska gälla i
konkurrensen där är förmågan att tillgodogöra sig
vetenskaplig utbildning.
Vi skulle vilja se över antagningssystemet, så att
det blir en bra konkurrens kring de platser som finns
på olika utbildningar. I ESO-rapporten markeras just
brister i antagningssystemet. Det gäller just kvalite-
ten. Det är en konkurrensfråga, men det handlar också
om rättvisa.

Anf. 116 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Jag börjar med en fråga om platserna
i högskolorna, nämligen att vi vill inte ha mer än
tusen platser mer per år, dvs. inte en högre ökning än
så. Vi tycker nu att det är så viktigt att satsa på kvali-
teten, och studentkårerna säger att det är det vi ska
prioritera. Det har vi lyssnat till.
Vi är överens om distansutbildningen. Det gläder
mig. Miljöpartiet och Centerpartiet är överens om
många frågor. Däremot var Gunnar Goude inte redo
att stödja tanken med en distanshögskola. Då tänkte
jag förklara tanken med den. Vi har väckt en motion
om Härnösand. Det är en ort som har drabbats av
försvarsnedläggningar både i år och i tidigare skeden.
Vi ser det som ett regionalt viktigt område. Även
Gunnar Goude värnar den regionala politiken. Därför
blev jag lite fundersam över varför Miljöpartiet sade
nej till den tanken.

Anf. 117 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Regionalpolitiken är intressant och
viktig, men den får inte vara ledande i dessa saker.
Det är viktigt att vi får en bra organisation för upp-
byggnaden av distansutbildningen i landet. Där är
kompetensen för närvarande ojämnt spridd i landet.
Nu ska den utvecklas vid så många små och medel-
stora högskolor som möjligt. Då är det bra att det
finns en myndighet som har i uppdrag att hjälpa till
med den typen av utveckling. En koncentration i form
av en högskola för distansutbildning skulle minska
den biten. Jag är inte säker på bedömningen att det
skulle vara bra ur regionalpolitisk synvinkel att göra
om myndigheten till en högskola.

Anf. 118 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Vi kan naturligtvis ha delade me-
ningar om detta. I dagens tekniska samhälle kan det
vara bra att utveckla myndigheten till en högskola.
Det ska inte vara några problem för övriga landet.
Jag var tidigare inne på att det finns många punk-
ter där vi tycker lika. Just nu är Miljöpartiet i samar-
bete med Socialdemokraterna. Hur tänker Gunnar
Goude jobba för att få regeringen på samma spår som
ni och vi är i många frågor?

Anf. 119 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det skulle kräva lite tid att gå ige-
nom i vilka frågor vi har gemensamma ståndpunkter
och vad regeringen tycker i de frågorna. Jag svarar
enklast på detta med följande. Som ni har märkt har
vi i Miljöpartiet inte väckt några motioner i år. Vi har
valt att avstå från det och i stället söka göra så mycket
vi kan i samverkanssituationen. Det finns två skäl till
det. Det ena är att regeringen och departementet har
en grundinställning i utbildnings- och forskningsfrå-
gor som ligger tillräckligt nära Miljöpartiet för att vi
ska tycka att det kan ge en bra effekt. Det andra skälet
är att vi under förra mandatperioden mycket noga och
flitigt redovisade vår ståndpunkt i en rad frågor som
gör att Birgitta Sellén kan se att vi ligger nära varand-
ra. Det behöver inte upprepas, och det är strategin.

Anf. 120 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Man har misslyckats med att uppnå
statsmakternas mål för den högre utbildningen i
många avseenden. Platser står tomma på vissa hög-
skolor, och det är kö på andra. Prioriterade utbild-
ningar får inte det planerade antalet studenter. Detta
är för mig exempel på problemen med en alltför stark
centralstyrning av högskolepolitiken.
Gunnar Goude frågade mig vad jag menar med
centralstyrning. Jag ska nämna några exempel på
sådant som jag tycker att man borde ändra på.
Regeringen utser ordförandena i högskolestyrel-
serna. Forskningsstiftelsernas ledamöter utses numera
av regeringen. Fördelningen av platser sker genom
central planering. Riksdagen fattar beslut om detta.
Forskningsresurserna delas i för liten utsträckning ut
direkt till universiteten, där de själva skulle kunna
bestämma över dem via fakultetsanslagen.
Min fråga till Gunnar Goude är om han på någon
av de fyra fem punkter jag räknade upp skulle vara
intresserad av att minska centralstyrningen.

Anf. 121 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! De stora punkterna är fördelningen
av grundutbildningsplatser och fördelningen av
forskningsmedel. De går inte till fakulteterna längre,
utan till vetenskapsområdena. Det styrs alltså häri-
från. Det är att märka att styrningen är mycket grov.
Det är antalet grundutbildningsplatser till en viss
högskola och summan pengar till vetenskapsområdet
som bestäms. Det finns mycket stora friheter ute på
universitet och högskolor att sedan handskas med
dessa pengar.
Nu nämnde Ulf Nilsson själv ett exempel som jag
tycker talar i motsatt riktning. Hur ska vi hantera
detta? Ta lärarutbildningen som exempel. Det är sant
att det, som Ulf Nilsson säger, finns tomma platser på
de naturvetenskapliga utbildningarna, men inte på de
andra. Där är det kö. Skulle man kunna radikalt för-
ändra det på något positivt sätt genom att avstå från
styrning? Jag kan inte inse att det alls skulle lösa
problemet.
När det gäller de stora frågorna tycker jag alltså
inte att vi har en centralstyrning, och jag tycker att
regeringen på ett tillfredsställande sätt har markerat
att man inte heller vill ha det. När det gäller grundut-
bildningsplatser måste vi ha en viss styrning av för-
delningen i ett skede där man har en stark expansion
och en lång rad nya små och medelstora högskolor.
Vi talar om kritisk massa. Jag skulle vilja införa
begreppet kritisk gräns för hur många platser ett uni-
versitet eller en högskola kan ta emot utan att det blir
kvalitetssänkningar. Det finns ett problem där, som
de stora universiteten också har uttalat. Frågan är hur
många nya grundutbildningsplatser man kan ta emot.

Anf. 122 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! När det gäller pengarna till grund-
forskning var min poäng att en större andel av de
pengar riksdagen fördelar borde gå direkt till univer-
siteten i stället för via andra kanaler.
När det gäller tomma platser är grundproblemet
att vi inte får elever och studenter från gymnasiesko-
lan, som man har lyckats väcka intresse hos, att läsa
de ämnen som krävs för att sedan gå vidare på hög-
skolan. Det är kanske i första hand ett problem för
gymnasieskolan.
Gunnar Goude undrade i sitt anförande hur det går
om alla skulle vilja flytta till Uppsala med Folkparti-
ets modell. Då skulle universitetet och kanske också
staden inte klara av det. Då vill jag säga att Folkparti-
et vill att sökandetrycket i första hand ska styra resur-
serna, men det finns naturligtvis en gräns för när en
högskola varken kan eller vill växa mer. Men ut-
gångspunkten ska ändå vara den.
Avslutningsvis vill jag fråga Gunnar Goude om
han inte tror att det trots allt är bättre för studieresul-
taten om studenter kommer in där de önskar och om
antagningsprinciperna garanterar att de som kommer
in har bra förutsättningar att klara sina studier.

Anf. 123 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det finns två kanaler för att finansie-
ra grundforskning. Den ena är att man via statsbud-
geten anslår medel till högskola eller universitet, och
gör det till vetenskapsområdet. Den andra delen är att
man går via forskningsrådet eller i fortsättningen
vetenskapsrådet. Där har vi samma uppfattning som
ministern, dvs. att det är bättre att låta de ökade resur-
serna - vi är överens om att det ska vara ökade resur-
ser - gå via vetenskapsrådet. Skälet till det är att man
får en bättre kvalitet om man kan få en ordentligt
genomlyst konkurrens, som man har när enskilda
forskare söker och det är kvaliteten som är avgöran-
de. Därmed är det naturligtvis inte sagt att vi ska
skära ned på resurserna till universitet och högskolor
- för basen för forskarutbildning, t.ex. Det var den
biten.
Den andra delen gäller antagningsförfarandet.
Naturligtvis önskar man att det skulle kunna vara så
att alla fritt kunde få välja vart de ville komma. Det
hänger samman med den enkla regeln att man är mer
motiverad då och gör ett mycket bättre studieresultat
om man hamnar på det ställe som man har önskat och
får läsa det ämne som man själv vill - självfallet.
Jag kan bara påminna mig vad som står i Miljö-
partiets partiprogram: Om det är så att det finns fler
sökande än platser ska man i första hand försöka
utöka antalet platser och i andra hand ha ett antag-
ningsförfarande. Det kan man ha som målsättning,
men verkligheten ser lite annorlunda ut därför att det
finns kritiska gränser för hur många man kan ta in på
ett ställe utan att förlora i kvalitet.

Anf. 124 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Jag kan börja med att anknyta till det
allra senaste replikskiftet, eftersom jag är en av mo-
tionärerna i motion Ub427, som tar upp just de as-
pekterna. Det är väldigt sorgligt att se hur antagnings-
systemet till våra universitet och högskolor nästan
helt är uppbyggt efter ett planhushållningsresone-
mang och inte efter studenternas egna val. Vi har
motionerat om att studenternas förstahandsval i ökad
utsträckning bör få styra resurser till universitetsplat-
ser, och även forskningsresurserna. Jag tycker att det
är något märkligt att ett sådant yrkande inte kan vinna
bifall här i riksdagen. Det visar hur djupt planhus-
hållningen sitter på vissa områden fortfarande.
Vi har i motionen ytterligare ett yrkande som går
ut på att Uppsala, som är ett internationellt attraktivt
kunskapscentrum, måste få behålla sin ställning som
internationellt kunskapscentrum och att det då är
väsentligt att staten inte vidtar åtgärder som försämrar
riksuniversitetets position.
Utskottet har gjort ett väldigt kortfattat yttrande
om detta. Man yttrar sig också om en rad andra mo-
tioner och säger att utskottet utgår från att regeringen
i sin beredning av budgetförslag beaktar och väger
samman många olika faktorer.
Herr talman! Jag hoppas verkligen att regeringen
väger in den faktorn att det är oerhört viktigt att man
inte äventyrar kunskapscentrumets position om man
har ett internationellt attraktivt kunskapscentrum,
framför allt inom bioteknikområdet, som Uppsalaom-
rådet har.
Jag kan, herr talman, därför ansluta mig till yr-
kandet i reservation 4, men jag står självfallet bakom
alla de reservationer där moderaterna förekommer,
dock ej reservation 7 under mom. 27. Jag vill något
markera min ståndpunkt där. Den frågan gäller ju
kårobligatoriet.
Diskussionen om kårobligatoriet är utomordent-
ligt gammal. Vad som hände senast var att riksdagen
under den borgerliga regeringsperioden beslöt att
upphäva kårobligatoriet. Det kunde väl i och för sig
vara bra, men det beslutet var lite illa berett i den
meningen att man inte tydligt klargjorde vad som
skulle hända i samband med obligatoriets avskaffan-
de.
Man ska komma ihåg att obligatoriet för studen-
terna under en lång tid, inte minst under 50- och 60-
talen, har inneburit att de har haft en väldigt god
studentsocial situation. Bostadsbyggandet skedde
med utgångspunkt bl.a. i aktiva studentkårer. Under
slutet av 60-talet och under 1970-talet kanaliserades
ju studentinflytandet via studentkårerna.
Problemet med obligatoriet är ju att studentkårer-
na inte har en reglerad kompetens. Om studentkårerna
mer skulle fungera som någon form av studentkom-
mun skulle de principiella olägenheterna med att
studenterna på en högskoleort var sammanslutna i en
studentorganisation som var obligatorisk väga ganska
lätt. Men nu har ju studentkårerna ägnat sig åt en
massa andra frågor. Då blir de principiella svårighe-
terna att acceptera det större.
Jag beklagar att regeringen har varit helt passiv
sedan man upphävde beslutet från den borgerliga
regeringstiden och inte har övervägt hur man skulle
kunna förändra kårobligatoriet, men jag kan inte
instämma i reservanternas väldigt kortfattade be-
skrivning. Man säger att det här ska upphävas och att
det studentsociala arbete som studenterna i dag sköter
liksom studentinflytandet måste tryggas. Jag ställer
mig frågan: Hur? Om man bara skulle gå på linjen att
man häver obligatoriet utan att klara ut fortsättningen
vet jag att missnöjet bland landets studenter skulle bli
utomordentligt stort. Det är av den anledningen som
jag inte kan ställa mig bakom den reservationens
lydelse, och jag vet att jag har en del personer i min
egen partigrupp bakom mig i det hänseendet som har
erfarenhet just av arbete i studentkårerna. Samtidigt
är jag starkt kritisk till att regeringen inte har ägnat
den här frågan någon som helst uppmärksamhet.

Anf. 125 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! När det gäller fördelningen av
grundutbildningsplatser delar jag naturligtvis Lennart
Hedquists syn, att man bör ta hänsyn till sådana frå-
gor som internationell verksamhet. För Uppsala uni-
versitet är det speciellt angeläget, eftersom det uni-
versitetet toppar listan när det gäller t.ex. EU-utbytet
och förmågan att i samverkan med universitet inom
EU ha projekt och dra in EU-pengar. Detsamma gäl-
ler för övrigt forskningsrådet. Man är alltså väl
framme i konkurrensen om forskningsmedel både
nationellt och internationellt. Det bör naturligtvis
beaktas när det gäller grundutbildningsplatserna.
Man bör naturligtvis också lyssna på vad univer-
sitetet har för syn på utvecklingen av grundutbild-
ningsplatser. Det ser alltså lite olika ut för olika äm-
nen. En del är inte alls särskilt roade av att få fler
grundutbildningsplatser. De är i stället rätt pressade
av de platser som de redan har. Samtidigt finns det
inom andra ämnen en expansionsmöjlighet. Det är
viktigt att den informationen kommer fram, och man
bör ta hänsyn till den.
Det är nästan komiskt hur lika jag och Lennart
Hedquist tycker om kårobligatoriet. Under den förra
mandatperioden, som var min första som riksdagsle-
damot, handlade det första ärende som jag mötte om
kårobligatoriet, om jag minns rätt. Jag tillhör alltså ett
parti som är emot obligatorisk anslutning av med-
lemmar till föreningar. Därför skulle jag gärna vilja
avskaffa kårobligatoriet, men det måste ske så att de
studiesociala uppgifter som kårerna nu har verkligen
tas om hand på annat sätt. Det ska alltså till en orga-
nisation och en ekonomi som garanterar att det arbe-
tet fortsätter. Då kunde vi inte gå med på det här,
eftersom vi trodde att man, om man pressade igenom
det här i kammaren, inte skulle ha någon garanti för
att det följs upp. När Per Unckel hade tagit bort det
här hade han inte hunnit med att komma med något
bra förslag på hur det här skulle lösas.
Vi är väl i samma situation nu, med ett undantag,
och det är att utbildningsministern då satt som riks-
dagsledamot i bänken bakom mig. Om jag minns rätt
hade han uppfattningen att kårobligatoriet skulle
avskaffas och röstade för det. Det kan väl hända att
han, när han nu får lite tid över efter reformerna,
ägnar sig åt den frågan.

Anf. 126 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning än
Gunnar Goude i frågan som rör det s.k. kårobligatori-
et. Det visar väl snarast att det går väldigt mycket
troll i ordet "obligatorium".
Jag tror att det är viktigt att man avskaffar obli-
gatoriet när det gäller att man tvingar studenter att
delta i en organisation som kanske är studentpolitisk
eller har starkt kontroversiella uppfattningar i diverse
frågor. Däremot kan det vara vettigt att kanalisera
studentinflytandet gentemot universitetet via en stu-
dentsammanslutning där det kan finnas olika student-
partier eller motsvarande och att man också kan sköta
det studentsociala arbetet och studentbostadsbyggan-
det genom en sådan organisation. Det liknar ju mer
att man skulle ha något slags studentkommun, och
sedan skulle det studentfackliga arbetet i övrigt ligga
på frivilliga organisationer.
Gunnar Goude och jag är överens på den här
punkten. Därför kan jag mer understryka min första
punkt som gäller tilldelningen av såväl universitets-
platser som forskningsresurser. Det är klart att den
inte enbart kan styras av studenternas förstahandsval,
men studenternas förstahandsval är en väldigt viktig
indikator. Man bör ta hänsyn till vad de tycker och i
ökad utsträckning fördela resurserna efter detta. Se-
dan finns det aspekter som Gunnar Goude var inne
på. Men genom att man lämnar planhushållningen, i
det här fallet, och har ett synsätt som mer handlar om
studentinflytande skulle möjligheten för universiteten
att konkurrera aktivt med varandra öka. Och därmed
blir kvaliteten bättre.

Anf. 127 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag kan bara tillägga, vilket framgår
av motioner som vi har väckt tidigare, att vi, när det
gäller hänsynstagandet till studenternas val av utbild-
ningsplatser, också har krävt att man ska titta på uni-
versitetets och högskolans sätt att genomföra sitt
uppdrag. Det handlar alltså om hur många de lyckas
föra i land med genomförda studier. Det är bara den
ena biten.
Den andra är att man ska relatera detta till taket.
Man ska beakta om ett universitet eller en högskola
verkligen har gjort det som man har åtagit sig, dvs.
upp till tak, när det gäller tilldelningen av nya platser
eller en utökning. Det är rimligt att man gör så.
I Uppsala har man alltså länge legat över taket och
kan pruta ned en bit eftersom man inte får medel för
detta. Det har man sett på Uppsala universitet. Man
har tröttnat lite på att ligga långt över taket och har nu
minskat antalet platser. Det gjorde man i alla fall
förra året. Det är naturligtvis också en sak som man
kan diskutera. Vi måste komma i takt på något sätt.
Men man ska alltså titta på antalet sökande och hur
universitet och högskolor har klarat av sin uppgift att
få studenterna att fullfölja sin utbildning.

Anf. 128 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Herr talman! Jag är ju inte alltid så hemma i ut-
bildningsutskottets överväganden. Men när jag lyss-
nar på vad Gunnar Goude säger tycker jag att det
verkar som om det skulle kunna finnas vissa förut-
sättningar för att han lämnar det planhushållningssyn-
sätt som ändå präglar utbildningsutskottets majoritet
när man avvisar den typ av motion som vi har lämnat
från Uppsalahåll, bakom vilken står såväl Folkpartiet
som Kristdemokraterna och Moderaterna. Jag tycker
att Gunnar Goude bör överväga att snarast möjligt
ansluta sig till det synsättet.

Anf. 129 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Dalarna, mitt hemlän, tillhör tyvärr
de län som tappar mest i befolkning av alla län. Fort-
sätter nuvarande minskningstakt kommer om 100 år
noll personer att bo i Dalarna. Vi kan självfallet inte
fortsätta så här, det är helt orimligt. Det finns bara
förlorare på den utveckling som vi just nu har. Vi
måste släppa fram initiativkraft, entreprenörsanda,
satsa rejält på infrastruktur, vägar, järnvägar och IT
och inte minst utbildning bl.a. i form av en rejält
utbyggd högskola med verksamhet över hela landet
och med god spridning inom länen samt i utvecklad
samverkan med näringslivet. Det är utomordentligt
viktigt för tillväxt och regional utveckling. Dalarna
ligger dessutom alldeles för lågt avseende antalet
högskolestuderande - på jumboplats i landet. Den
moderna landsbygden och småorterna måste ges
förutsättningar att utvecklas för att vara ett attraktivt
alternativ till storstaden.
Vi behöver fortsätta satsningen på inte minst de
mindre högskolorna. För Dalarnas del behövs mer
fasta forskningsresurser inom ramen för ett nytt Da-
launiversitet. Förslag i den riktningen finns i part-
nerskapets intentioner i länsstrategi och tillväxtavtal.
För att öka antalet högskolestuderande i ett län som
mitt hemlän, som delvis lider av stor brist på studiet-
raditioner och där högre utbildning inte varit särskilt
tillgänglig, krävs enligt min uppfattning nya grepp
och riktade insatser. Om Majléne Westerlund Panke
hade varit här i kammaren skulle jag ha ställt en fråga
till henne, men jag får ställa den via protokollet. Jag
skulle vilja fråga om hon som representant för rege-
ringspartiet delar den uppfattningen och om vi kan
diskutera olika grepp, möjligheter att rikta insatser för
län som Dalarna som ligger alldeles för lågt just be-
träffande högskolestuderande.
Jag skulle också ha ställt frågan om jag hörde rätt
i ett replikskifte innan frågestunden började där hon
sade att studiebidragssystemet, utformningen och
nivåerna inte har särskilt stor betydelse när det gäller
snedrekryteringen och tillgängligheten till högre
utbildning. Om jag hörde rätt får jag lov att säga att
jag har en helt annan uppfattning. Det är av mycket
stor betydelse när det gäller att bryta den sociala
snedrekryteringen att vi har ett studiemedelssystem
som möjliggör för alla att delta i högre utbildning.
Det är inte mors och fars plånbok som ska få avgöra
den möjligheten.
Ökade möjligheter till distansutbildning är ett ex-
empel på vad man kan, och enligt min uppfattning
ska, göra för att öka tillgängligheten till högre utbild-
ning. Tillsammans med två vänner på dalabänken,
Ulf Björklund och Laila Bäck, har jag en motion, som
behandlas i detta betänkande, om betydelsen av di-
stansutbildning. Vi har tagit Siljansutbildarna AB, ett
kommunalt utbildningsbolag som ägs av fem Siljans-
kommuner, som exempel på lösning med högre ut-
bildning via distans i glesbygd. Med modern di-
stansöverbryggande teknik kan människor även i
glesbygd erbjudas högre utbildning som kvalitativt är
att jämställa med traditionella studier på högskoleor-
ter. Näringslivets behov av högutbildad arbetskraft
måste garanteras. Vi måste nyttja tekniken, bygga ut
distansutbildningen, öka tillgängligheten, ge männi-
skor som i många fall inte har en chans att flytta eller
pendla möjlighet att utbilda sig. Det är i högsta grad
en rättvisefråga.
Herr talman! Utskottets behandling av vår motion
är väl ungefär vad man kan vänta sig. Redovisning
har gjorts av vad som hittills åstadkommits när de
gäller utbyggnaden av distansutbildningen. Det är
otillräckligt enligt min uppfattning. Beträffande de
övriga mer konkreta förslagen i vår motion hänvisas
till pågående utredningsarbete på området. Vi kan
som motionärer inte göra annat än invänta detta ar-
bete.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 8 §.)

6 § Vissa skolfrågor

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU15
Vissa skolfrågor.

Anf. 130 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! För tids vinnande vill jag börja med
att yrka bifall till reservation nr 1 under mom. 1. Vi
moderater står givetvis bakom alla våra reservationer
i betänkandet.
Det är tre frågor som jag tänkte ta upp i det här
anförandet. Mina möjligheter att ge rättvisa åt det
stora engagemang för skola och utbildning som le-
damöter har visat genom sina motioner är ju väldigt
begränsade. Det är inte ens möjligt att gå in på alla de
frågeställningar som vore värda en diskussion.
Men en stor fråga som vi moderater lyfter fram
och som vi också har reserverat oss för gäller översyn
av gymnasieskolans program och struktur - ett krav
som vi moderater har drivit sedan länge. Det är all-
deles uppenbart att nuvarande ordning inte fungerar
väl. Många elever lämnar gymnasieskolan med otill-
räckliga grundkunskaper. Utslagningen i form av
avhopp och rejäla studiemisslyckanden är omfattan-
de, framför allt inom de yrkesförberedande program-
men.
Debatten om detta har varit livlig, och vi har fått
många rapporter om problemen. I dag kan vi också
läsa i Dagens Nyheter att Sverige har färre med gym-
nasieutbildning eller motsvarande än andra jämförba-
ra länder som USA, Tyskland och Storbritannien. Det
finns knappast anledning att tro att den siffran, som är
från 1996, har blivit bättre under de senaste åren. I
vart fall har vi i utskottet inte fått några rapporter som
tyder på det.
Den fråga man ställer sig är naturligtvis: Hur
länge ska socialdemokraterna acceptera detta miss-
lyckande för Göran Perssons gymnasiereform? Det är
det som det handlar om.
Jag är naturligtvis informerad om att man nu ska
göra ännu en översyn av gymnasieskolan, men skol-
ministern har ju gett utredningen ett väldigt begränsat
handlingsutrymme. Såvitt jag kan förstå av direktiven
kommer utredningens ordförande Jan Björkman inte
att kunna lösa de grundläggande problemen, eftersom
kraven på sammanhållen utbildning är väldigt
stränga.
Felet med direktiven och felet med den socialde-
mokratiska gymnasiepolitiken som återfinns i många
motioner är att huvudpersonerna i all utbildning inte
är utgångspunkten. Om eleverna vore utgångspunkten
för den politik som förs visavi gymnasieskolan - och
för den delen också för grundskolan - skulle man ju
erkänna att elever har olika intressen, behov och
förutsättningar.
Alla rapporter om grundskolan och om grund-
skolans resultat är ju en eldskrift på att det blir pro-
blem i gymnasieskolan om man förbiser detta. Just
därför är det väldigt cyniskt att som övergripande mål
för all gymnasieutbildning ha att alla ska läsa rader av
gemensamma kurser och därtill alltid nå högskolebe-
hörighet på tre år. Enskilda elever passar sällan in i
den här typen av väldigt enhetliga mallar.
Många ungdomar i gymnasieskolan i dag far
mycket illa. De får ett väldigt dåligt självförtroende
och får sin inställning till skola och utbildning för all
framtid naggad i kanten. Jag tror att detta är till men
för vår möjlighet att lyfta bildningsnivån i vårt land.
Om man menar allvar med att man ska ha en
gymnasieskola för alla måste man komma tillbaka till
en utgångspunkt där det är de enskilda eleverna och
deras förutsättningar som är basen för den struktur
som man har. Då måste - såvitt jag kan se - utred-
ningen få betydligt friare ramar än dem som Ingegerd
Wärnersson har gett Jan Björkman.
Vi moderater anser inte att Sverige har råd att
förlora ungdomar på det sätt som nu ofta blir resulta-
tet, därför att de inte orkar med studietakten eller
därför att - som många uttrycker det - skolan är allt-
för teoretisk. Jag är helt klar över att kunskapsmålen
måste sättas högt, men det behövs också bättre kun-
skaper om olika slags begåvning och inlärningsprofi-
ler, om kunskapsnivån ska lyftas generellt.
Det behövs också ett erkännande av de professio-
nella lärarna och de erfarenheter som de har när de
kritiserar dagens gymnasieskola. Jag tror att vi behö-
ver flexibla utbildningsmodeller och större öppenhet
för många olika former av pedagogik om vi ska
komma till rätta med bekymren. Jag tror också att
detta går att åstadkomma och att det ger fler - inte
färre - elever med nödvändig teoretisk grund.
Vi moderater förordar att översynen av gymnasie-
skolan fokuseras på att ta fram förslag som gör att
elever med olika förkunskaper och inlärningsprofiler
når bättre och bättre resultat. Det ska inte finnas några
återvändsgränder. Vi tror att det innebär lättare och
svårare kurser. Vi tror att det är nödvändigt att ge
eleverna möjlighet att studera i olika takt. Och vi
anser inte att det ska vara ett absolut krav att alla
gymnasieutbildningar direkt ska leda till allmän hög-
skolebehörighet. Dessutom är jag övertygad om att
det krävs en generös inställning till fristående skolor
och ett fritt val av skola för gymnasieelever om vi ska
lösa de övergripande problemen.
Den andra frågan som jag vill ta upp i dag är att
skolministern i samband med den här översynen
också har aviserat att departementet ska titta på bety-
gen i gymnasieskolan, och det är väldigt bra. Även på
det här området har vi moderater ställt krav i vår
motion och sedan reserverat oss för dem i utskottet.
Vi har drivit kravet på en översyn av betygen i gym-
nasieskolan under flera år. Det är uppenbart att betyg
borde ges i fler steg och att frågan om betyg och
kursernas längd kräver förändringar.
Jag har i tidningarna läst att skolministern försö-
ker påstå att moderaterna och borgarna är ansvariga
för de nuvarande betygen och att socialdemokraterna
nu äntligen ska göra någonting åt problemen. Det är
falskt. Vi lade fram en proposition, och enigheten var
relativt stor även om socialdemokraterna ville ha
något slags terminsbetyg.
Men man får inte ha sådan prestige i det politiska
arbetet att man inte följer upp och rättar till de pro-
blem som finns, och det har vi försökt att göra under
flera år. Det är i elfte timmen som regeringen äntligen
bestämmer sig för att genomföra detta.
Däremot är jag något bekymrad över denna
granskning med tanke på socialdemokraternas samar-
betspartner och med tanke på att det i skolministerns
argumentation inför det här arbetet inte bara skymtar
omsorg om ett bättre betygssystem. Det finns också
en allmänt negativ inställning till uppföljning av
elevernas studieresultat. Vänsterpartiet har t.o.m. i
detta betänkande ett yttrande om att utgångspunkten
borde vara en betygsfri skola.
Vi moderater kommer mycket noga att följa med
och se vad som händer. Betygen i gymnasieskolan
bygger i grunden på tanken att det ska med kursut-
formning vara möjligt att öka den enskildes valmöj-
ligheter och ge mer flexibilitet i gymnasieutbildning-
arna. Det vill socialdemokraterna än en gång begrän-
sa, och nu kallas det i direktiven till utredningen att
främja helhet.
Jan Björkman har fått order om att begränsa an-
talet gymnasieprogram. I förlängningen kan man då
ana en risk för grundskolefiering, som enligt mitt sätt
att se på saken inte är någonting som främjar ett kun-
skapslyft som gör att vi kan hamna i ett bättre läge
vid internationella jämförelser.
Det finns anledning att varna för denna översyn,
men den är nödvändig att göra. Jag utgår i vart fall
ifrån att man gör den med de bästa avsikter.
Avslutningsvis vill jag kommentera det särskilda
yttrande som vi moderater har i betänkandet rörande
kursplanen för ämnet religionskunskap.
Bakgrunden är den debatt om Skolverkets förslag
till ny kursplan för ämnet som ledde till en väldigt
stor debatt om kursplanen som sådan, men också om
de principer som har styrt myndighetens arbete. En
allmän utgångspunkt var att man ville minska den
detaljerade styrningen, och det är ju vällovligt. Men
när det sedan ledde Skolverket till sådana slutsatser
att man tonade ned betydelsen av kristendom m.m.
jämfört med den tidigare kursplanen, då har ju myn-
digheten gått på tok för långt. Grundprinciperna för
ämnena i läroplanen är det Sveriges riksdag som har
lagt fast.
Regeringen har genomfört förändringar i rätt rikt-
ning i det av Skolverket framlagda förslaget, och det
var nödvändigt. Hade skolministern inte gjort det,
hade det varit nödvändigt för henne att komma till
riksdagen för att få ett nytt beslut, enligt vad jag kan
förstå.
Min uppfattning när det gäller ämnet religions-
kunskap är att undervisningen måste baseras på den
verklighet som vi lever i. Eftersom det gäller Sverige
är det ofrånkomligt att den kristna etiken och kristen-
domen har haft och har väldigt stor betydelse.
Möjligheten att förstå det samhälle som vi lever i
och de olika kulturer som här möts förutsätter goda
grundkunskaper om de stora religionerna och om
olika trosuppfattningar. Frågor om etik och moral -
värdegrunden - som också regeringen diskuterar
mycket hänger helt i luften om de inte kan relateras
till grundtankar och traditioner i vår kultur och andras
kulturer.
Ämnet religionskunskap ska också ge utrymme
för diskussion i viktiga livsfrågor. Det är något som
Skolverket betonar hela tiden. Men jag vill understry-
ka att den grundläggande kunskapen och förståelsen
inte får försummas för de stora religionerna. Jag
kommer att följa kunskapsutvecklingen med stort
intresse också i det här ämnet och jag ser fram mot de
utvärderingar av ämneskunskaper som Skolverket
avser att göra.

Anf. 131 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Läroplanerna ska på ett klart och
entydigt sätt klargöra vilka skolans mål och uppgifter
är. Genom läroplanen ska elever, lärare, föräldrar och
andra intresserade kunna få information och vägled-
ning om vad regering och riksdag beslutat om ska
gälla. Det är därför viktigt att det som står i läropla-
nen är klart och tydligt formulerat och lätt att tolka.
I det på flera sätt mest betydelsefulla avsnittet om
skolans värdegrund och uppdrag beskrivs på ett ut-
märkt sätt de grundläggande värden som skolan ska
gestalta och förmedla: Jag citerar: "Människolivets
okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla
människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor
och män, solidaritet med de svaga och utsatta." Det är
klart, skimrande och heltäckande.
Men sedan kommer ytterligare en mening: "I
överensstämmelse med den etik som förvaltas av
kristen tradition och västerländsk humanism sker
detta genom individens fostran till rättskänsla, gene-
rositet, tolerans och ansvarstagande."
Frågan man måste ställa sig är: På vilket sätt klar-
görs och underlättas tolkningen av läroplanens be-
skrivning av de grundläggande värdena av att man
tillfogat passusen "kristen tradition" och
"västerländsk humanism"? Vilket värde har det att
lyfta fram den kristna traditionen och samtidigt ställa
krav på att skolan ska vara icke-konfessionell? Hur
stämmer detta överens med strävan efter mångkultu-
ralitet, öppenhet, nyfikenhet och tolerans? Och på
vilket sätt skiljer sig västerländsk humanism från
humanism? Finns det flera sorters humanism? Hur
har tesen om människors lika värde förvaltats av den
kristna kyrkan under historisk tid? Hur har den sett på
och behandlat t.ex. de homosexuella?
Kristdemokraterna pratar om den kristna etiken
gör det som om den vore entydig och en gång för alla
given. Kristdemokraterna har en värdekonservativ
syn på och anlägger ett ovanifrånperspektiv på etik
och moral, som om det fanns en samling evigt fasta
värden som människan har att lyda. Formuleringen
som den återfinns i läroplanen stöder ett sådant be-
traktelsesätt.
Vi menar att den kommunikativa demokratins yt-
tersta garant är dialogen och samtalet, och vi vill
betona människan som gemenskapsvarelse, något
som inte står i motsats till att vara en självständig och
tänkande individ. Men det är helt avgörande vem som
tillåts att delta i samtalet, vems röst som blir hörd.
Allt tal om etik och moral blir förkvävande och
leder inte till någon samhällsförändring eller föränd-
ring av attityder och värderingar om man inte tillför
en maktdimension. Samtalet, dialogen och elevernas
rätt till inflytande och delaktighet i skolvardagen är
en förutsättning för internalisering av värdegrundens
viktigaste principer. Genom att diskutera, värdera och
studera kan eleverna bilda sig en egen uppfattning
och göra självständiga livsval.
Rickard Sandler formulerade det så här: "I det
gemensamma sanningssökandet blir människan större
än hon är." Etik och moral måste ständigt omformule-
ras och reflekteras över. Vad innebär det att vara
människa? Vad är ett bra liv? Hur ser ett gott sam-
hälle ut?
Jag som kristen menar faktiskt att alla människor,
oavsett etnisk, politisk och religiös hemvist, är skapa-
de som Guds avbild. En solidarisk etik bygger på ett
slags olikhetsprincip snarare än likhetsprincip där
man bejakar mångfalden snarare än att bygga murar
mot de andra. Solidaritet är gränslös.
Det är några skäl till att vi anser att formuleringen
kristen tradition och västerländsk humanism är
olycklig. Vi menar att man i ett postindustriellt sam-
hälle i stället borde tala om en etik som har sin ut-
gångspunkt i ett underifrånperspektiv där man frågar
sig hur den maktlöse ser ut i dag, vems röst som
kommer fram i debatten.
Etik handlar också om att avstå för de sämst ställ-
da i världen och i Sverige - de som är utan jobb, de
som står utanför välfärdssystemet, de sjuka och de
fattiga.
Vi menar att etiken också bör ha sin utgångspunkt
i att vi är beroende av varandra oavsett tid och rum.
Vi är också beroende av det ekologiska systemet.
I dag är utvecklingen ohållbar. Miljön förstörs, män-
niskor slås ut och den existentiella hemlösheten väx-
er. En hållbar utveckling handlar om ekologisk och
social hållbarhet.
Det finns en dansk teolog som heter Lögstrup.
Han menar att i beroendet ligger också att vi har makt
över varandra, vilket skapar en fordran att jag hante-
rar min makt rätt och att vi möter varandra som sub-
jekt i en jag-och-du-relation.
Vi menar att etiken bör ha sin utgångspunkt också
i demokratin. Brist på etik är djupast sett brist på
demokrati. Det är bara i det demokratiska samtalet
som en etik kan formuleras. Därför är det viktigt att
man inom skolan skapar mötesplatser och ger rum
och tid för värdesamtalen.
Martin Buber sade så här: Den som inte existenti-
ellt lär känna ett du kommer aldrig att lära känna ett
vi. Vi är ett samtal!
Därmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reser-
vation nr 9 under mom. 37.

Anf. 132 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är intressant att Britt-Marie Da-
nestig väljer att ta upp Vänsterpartiets reservation, där
man pekar på att man absolut inte vill ha med den
kristna traditionen och den västerländska humanis-
men i läroplanen. Jag tror att Britt-Marie Danestig är
lika klar som jag över att den svenska skolan inte ska
vara konfessionell. Men det är ju märkligt att Väns-
terpartiet förordar att skolan ska vara historielös och
så dåligt förankrad i den kultur som vi har i vårt land.
Jag är alldeles övertygad om det som jag tog upp i
mitt anförande, nämligen att en förutsättning för att vi
ska få det mångkulturella samhället att fungera är
goda kunskaper om religionen och traditionerna i vårt
land. Det går inte att komma ifrån att mycket av det
som händer och sker och hur vi fungerar i det svenska
samhället går att hänföra till den kristna traditionen.
Skolan kan inte hängas ut som om den inte hade med
saken att göra.
Jag tycker därför att det är mycket märkligt och
allvarligt att man driver frågan om att ta bort de få
förankringar till genomtänkta principer som ändå är
grunden för vårt samhälle och vår kultur. Sedan är det
en annan sak att det i andra religioner och andra kul-
turer finns likartade åsikter, men de är inte våra.

Anf. 133 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Vi tar inte avstånd från det som står i
läroplanen när det gäller värdegrunden. Vi tycker att
det är alldeles utmärkt formulerat. Det som jag cite-
rade sade jag just är mycket vackert, heltäckande och
skimrande.
Men när man åberopar den kristna traditionen
menar man den kristna kyrkan i väldigt hög grad. Jag
tror att många människor uppfattar det så. Då är frå-
gan vilka värden den kristna kyrkan historiskt har
stått för. Jag tog upp ett exempel när det gäller män-
niskors lika värde.
Det här är en svår fråga, tycker jag. Vi strävar ju
efter ett mångkulturellt samhälle. Vad vi tycker är
viktigast är faktiskt mötet mellan människor, att man
behandlar varandra som subjekt och att varje männi-
ska har lika värde även i samtalet.
Jag tror att den här passusen kan tolkas på det
sättet att det finns ett drag av en sanning och att vi i
samtalet inte deltar på lika villkor. Det är det som jag
tycker är olyckligt.
Även om man söker stöd i Bibeln så finns där bå-
de en stark indivudaletik och en radikal socialetik,
alltifrån order att hålla buden till uppmaningen att
faktiskt älska sin nästa mer än lagen. Bibeln kan vara
både dogmatisk och kontextuell och betona relationen
människa-Gud, människa-jord och människa-männi-
ska.

Anf. 134 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det var väl bra att Britt-Marie nyan-
serade sig lite grann.
När det gäller homosexualitet och andra typer av
frågeställningar erbjuder den kristna tron väldigt
många uppfattningar. Det finns inbyggda konflikter i
det hela. Men det är få religioner som så tydligt tar
ställning för den enskilda lilla människan i många
sammanhang. Det är lite grann respekten för den
enskilda människan och att man ska stå upp för den
svage som det civiliserade västerländska samhället
har tagit sig an, och det är en viktig grundpelare att få
fram.
Sedan finns det ett skäl till att jag tycker att det
här kan finnas med som en förklaring i läroplanen, för
jag är en rätt praktisk människa. Det är att de kristna
traditionerna i vid bemärkelse erbjuder många berät-
telser och mycket symbolik som barn och ungdomar
kan relatera till för att lättare hantera existentiella och
filosofiska frågor. Det är mycket svårare att komma
dragande med teoretiska resonemang som förs av
många av de stora tänkarna än med en del av de här
berättelserna. Därför är det ganska bra att kunna
knyta an till dem.
Dessutom möter barnen detta ute i den svenska
vardagen. Det går ju inte att fira en helg utan att sym-
bolerna är fyllda av berättelser som man kan anknyta
till och på det sättet bidra till att stärka barns förank-
ring i vår kultur och förståelsen för det sammanhang
som vi lever i. Det är skälet till att det här påpekandet
är rätt väsentligt. Man ska inte utgå från att alla lärare
och alla som går i skolan alltid känner till och tänker
på de här sakerna. Det är därför riksdagen har ansett
att det finns en poäng med att hänvisa till detta i vär-
degrundsresonemangen.

Anf. 135 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle kunna ge åtskilliga exem-
pel där den svenska kyrkan har ställt sig på maktens
och elitens sida och knappast på de svagas och utsat-
tas sida. Jag är naturligtvis medveten om att det också
finns exempel på motsatsen. Men man kan inte säga
att det är en generell regel, Beatrice Ask, historiskt
sett.
Jag ställde en fråga, och den kan jag ställa också
till övriga ledamöter som delar Beatrice Asks synsätt,
om något som jag tycker är väldigt egendomligt. Man
talar om humanism som västerländsk humanism.
Humanism är för mig något som är odelbart och kan
inte delas upp i västerländskt eller österländskt.
När man ska tala om sådana här frågor med barn
tror jag att det bästa är att utgå från deras egna och
kamraternas erfarenheter, och man kan gärna söka
hjälp och stimulans av litteratur och konst i det sam-
talet. Det tror jag är det viktigaste, liksom att vi möter
varandra med tolerans om vi har olika religioner, om
vi är icke-troende, har olika politiska uppfattningar
osv., för det är ju det samtalet och det umgänget som
människor alltid växer av. Det gäller även unga män-
niskor.

Anf. 136 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Skolan utgör en av samhällets allra
viktigaste institutioner. De resultat som våra skolor
presenterar får konsekvenser för hela samhället långt
in i framtiden. Skolan är därför inte enbart viktig för
den enskilde eleven utan för att hela samhället ska
fungera.
Grundläggande baskunskaper krävs för att kunna
ta aktiv del i det demokratiska arbetet. En gemensam
kunskapsbas är en förutsättning dels för att ett sam-
hälle ska kunna fungera rationellt, dels för att indivi-
den ska känna trygghet.
Fru talman! Betänkandet Vissa skolfrågor bygger
på motioner från den allmänna motionstiden och
behandlar bl.a. yrkanden som handlar om grundsko-
lans ansvar och omfattning, elever med behov av
särskilt stöd, ämnet idrott och hälsa, skolans värde-
grund, åtgärder mot mobbning samt betyg.
Det här är frågor som är av mycket stor vikt för
skolans utveckling och framtid, frågor som vi krist-
demokrater anser inte får nonchaleras eller bagatelli-
seras. Jag avser att här i mitt anförande ta upp några
frågor som vi kristdemokrater ser det som särskilt
viktigt att beakta i arbetet med den svenska skolan.
Fru talman! Skolans uppgift är att lära och fostra.
Den kunskap och den etiska fostran som eleverna får
i skolan bär de med sig genom hela livet. Det är oro-
ande att ca 100 000 elever mobbas på våra skolor. Jag
vill inte tro att någon här i kammaren är motståndare
till en nollvision i fråga om mobbning. Ändå tar ma-
joriteten i utskottet avstånd från förslaget att klart
uttrycka att vi är för en nollvision. Det är mycket
märkligt.
Grundskolan har också ett ansvar gentemot gym-
nasieskolan. Det åvilar grundskolan att se till att ele-
verna uppnår tillräckliga kunskaper för att klara gym-
nasieskolans inträdeskrav, men också att ge eleverna
baskunskaper för att klara studierna i gymnasiesko-
lan. Tyvärr är det alltför många elever som lämnar
grundskolan med icke godkända resultat. Det här är
ytterst oroande och tyder bl.a. på att elever med be-
hov av särskilt stöd kanske inte får det stöd som de
behöver.
Särskilt oroande är det att antalet elever som inte
klarar inträdeskraven till gymnasieskolan ökar år från
år. Det är en oroande utveckling som måste vändas.
Jag tror inte heller att det i det här fallet råder några
som helst delade meningar bland kammarens leda-
möter.
Kristdemokraterna tror att många av de problem
som skolan brottas med i dag har sin grund i en kol-
lektivistisk princip. Alla barn ska lära sig ungefär lika
mycket, på ungefär samma sätt, på ungefär samma tid
och vid ungefär samma tidpunkt i livet. Men, fru
talman, elever är inte ett kollektiv. Det handlar om
många enskilda personligheter, var och en med sin
speciella begåvning, sina intressen och därmed också
sina behov.
Ett flexibelt system är en förutsättning för att
kunna möta elevers olika behov. Därför har kristde-
mokraterna länge hävdat, och vidhåller fortfarande,
att skolstarten bör vara individuell och flexibel och
ske successivt alltefter barnets mognad. Vi anser att
skolplikten även fortsättningsvis ska vara nioårig,
men det ska finnas möjlighet att förlänga skolgången
på grundskolenivå med ett år om den enskilde eleven
anser att så behövs.
Fru talman! Det är viktigt att varje elev får möj-
lighet att utveckla hela sin personlighet. Det handlar
inte bara om teori. Att få använda alla sinnen stimule-
rar en god inlärning och förstärker elevernas själv-
känsla. I det här sammanhanget vill vi särskilt betona
vikten av praktiska och estetiska ämnen. Ämnen som
hemkunskap, bild och idrott och hälsa är en viktig del
av helheten i skolan. Enligt vår mening bör kunskaper
i praktiska och estetiska ämnen få en mer framskjuten
plats i undervisningen. För att göra det möjligt att öka
antalet timmar i de här ämnena anser vi att en översyn
bör göras av det totala antalet timmar i grundskolan.
Fru talman! Utskottet delar vår uppfattning om att
dessa ämnen är viktiga och betydelsefulla men anser
sig ändå inte beredda att tillstyrka vårt förslag. Det
tycker vi är mycket anmärkningsvärt. Man behöver
inte vara någon expert för att förstå betydelsen av god
fysisk kondition för att inlärningen ska fungera på ett
bra sätt. Min fråga till framför allt socialdemokrater
och vänsterpartister är: Varför kan ni inte stödja vårt
förslag om en översyn av antalet timmar i grundsko-
lan när det gäller exempelvis idrott och hälsa? Anser
ni inte att ämnet idrott och hälsa är nog viktigt?
Fru talman! En annan viktig uppgift som skolan
har är att förmedla och hos eleverna förankra de
grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och
integritet, alla människors lika värde, jämställdhet
mellan kvinnor och män samt solidaritet med de sva-
ga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta. I
överensstämmelse med den etik som förvaltats av
kristen tradition och västerländsk humanism, som
läroplanen anger, sker detta genom individens fostran
till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarsta-
gande.
Kristdemokraterna anser att varje skola bör ha en
plan för hur man i undervisningen och i hela skolans
verksamhet kan omsätta skolans värdegrund i prakti-
ken. Tillsammans med föräldrarna bör lärarna och
den övriga personalen komma överens om hur ele-
vernas etiska fostran ska utformas. Vänlighet, hjälp-
samhet, omtanke om andra och betydelsen av hur
man tilltalar varandra måste lyftas fram. Detsamma
gäller vikten och värdet av ärlighet, hederlighet och
pålitlighet. Det handlar kort uttryckt om hur vi ska
leva och umgås med varandra.
Jag lyssnade med intresse på Britt-Marie Danes-
tig. Vänstern har ju ett förslag om att ta bort hänvis-
ningen i läroplanen till kristen tradition och väster-
ländsk humanism. Britt-Marie Danestig ägande hela
sin tid åt att tala om detta. Det är oerhört intressant.
Det är ändå bra att också Vänsterpartiet reagerar,
men Vänsterns ställningstagande är oerhört märkligt.
Det är märkligt att i detta läge komma med ett sådant
här krav, när vi förväntar oss att värdegrundsprojek-
tets slutbetänkande, deras arbete, ska presenteras före
sommaruppehållet. Skolministern har också gång
efter annan sagt att just den här meningen om kristen
tradition och västerländsk humanism ingår i värde-
grundsarbetet. Det är oerhört märklig att man just i
slutskedet är beredd att liksom rycka undan funda-
menten för det diskussionen gäller när vi äntligen har
kommit i gång med det här värdegrundsarbetet.
Jag lyssnade med intresse men jag kunde inte fin-
na några som helst argument i Britt-Marie Danestigs
anförande för de allvarliga konsekvenser som de
beskriver i sin motion att det här skulle få. Det ska bli
roligt att höra vad som egentligen är den allvarliga
konsekvensen av att vi har den här raden, det här
uttrycket om kristen tradition och västerländska hu-
manism.
Vårt kulturarv sedan 2 000 år är ju ändå den krist-
na traditionen och den västerländska humanismen. På
denna grund bygger FN-konventionerna om mänskli-
ga rättigheter. Är Vänstern beredd att också rycka
undan och omintetgöra alla konventioner som vi har
antagit i FN eftersom de bygger på just den kristna
traditionen och den västerländska humanismen? Vad
ska vi ersätta dem med?
Jag vill ställa en fråga till Britt-Marie Danestig.
Anser Britt-Marie Danestig att vi ska förkasta den s.k.
gyllene regeln - allt vad du vill att människorna ska
göra mot dig, det ska du göra mot dem? Visserligen
finns den i Bibeln och tillhör den kristna traditionen,
men ska vi förkasta den, och vad ska vi ersätta den
med? Det vore väldigt intressant att höra.
Fru talman! En annan fråga som engagerar väldigt
många elever och föräldrar är betygssystemet. På
varenda skola som jag har besökt under vintern och
våren har missnöjet med dagens trubbiga betygssys-
tem i den svenska skolan lyfts fram. Kristdemokra-
terna anser att målrelaterade betyg bör ges i en sex-
gradig skala senast fr.o.m. årskurs 7.
Fru talman! För att spara tid nöjer jag mig med att
yrka bifall till reservation 2 under mom. 15 och 36,
men jag står självfallet bakom samtliga övriga yrkan-
den från kristdemokraterna.

Anf. 137 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag svara på frågan om var-
för Vänsterpartiet inte stöder Kristdemokraternas
krav på att öka timplanen eller ge de praktiska och
estetiska ämnena en mer framskjuten plats. Erling
Wälivaara måste väl ändå vara medveten om att vi
har en försöksverksamhet som pågår med slopad
timplan, just därför att vi inte vill ha en centralstyr-
ning utan att vi vill se till varje elevs behov i varje
speciell situation.
Sedan blev jag nästan bedövad när Erling Wäliva-
ara kan stå och säga att FN:s konventioner om de
mänskliga rättigheterna enbart är en produkt av den
kristna traditionen. Stora delar av FN:s medlemslän-
der har en helt annan religion och en helt annan bak-
grund och har ändå ratificerat konventionerna om de
mänskliga rättigheterna. Jag tror att väldigt många
representanter för dessa länder och dessa folk skulle
bli upprörda om de hörde Erling Wälivaara ta patent
på just dessa sanningar.
Erling Wälivaara tar också upp värdegrundsarbe-
tet som vi har stött och som pågår. Vi tycker att det är
jättebra. Vi vill ha samtal om just dessa saker som
gäller de svaga och utsatta människorna, som gäller
människors lika värde och som gäller våra relationer
över huvud taget i samhället - hur vi ser på varandra
och hur vi bemöter varandra. Vi tror att det är oerhört
viktigt att vi stöder detta.
Vad vi har ifrågasatt är på vilket sätt det gör det
tydligare eller underlättar för lärare och elever att
tolka läroplanen att man refererar till den kristna
traditionen. Jag skulle kunna fråga Erling Wälivaara
på vilket sätt det gör det lättare att genom den kristna
traditionen komma fram till en inställning om abort.

Anf. 138 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig talade om enbart
en produkt av kristen tradition. Nu sade jag aldrig
enbart en produkt av kristen tradition. Jag använde
aldrig ordet enbart. Men däremot bygger vår historia
sedan 2 000 år tillbaka på den kristna traditionen och
den västerländska humanismen. Och man behöver
inte gå in så mycket på FN:s hemsida för att där se att
många av dessa FN-konventioner om mänskliga rät-
tigheter bygger just på denna västerländska huma-
nism och den kristna traditionen. Jag föreslår att
Britt-Marie Danestig gör ett besök på denna hemsida
så får hon se det.
Det är anmärkningsvärt att Vänstern vill göra oss
så historielösa. Det kanske beror på att vissa i Väns-
tern känner behov av att göra sig själva historielösa
och liksom bryta sig loss från sin bakgrund.
När det gäller den här plattformen, som skolmi-
nister Ingegerd Wärnersson har betonat gång efter
annan i denna talarstol i denna kammare, tror jag att
ett av fundamenten eller ett av benen i värde-
grundsarbetet är just den kristna traditionen och den
västerländska humanismen.
Beträffande att man ska öka antalet timmar i äm-
net idrott och hälsa är det på det sättet att vartenda år
som vi förlorar när det gäller idrott och hälsa så är det
egentligen ungdomarna och barnen som förlorar. Och
eftersom egentligen alla i utskottet är överens om att
det är oerhört värdefullt att lyfta fram vikten av idrott
och hälsa undrar jag varför man då inte kan gör det
redan nu, att undersöka möjligheten att utöka antalet
timmar i grundskolan just i de praktiska och estetiska
ämnen.

Anf. 139 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker faktiskt att Erling Wälivaa-
ra gör sig skyldig till en väldigt stor respektlöshet
gentemot andra länder och andra folks kulturer. Får
jag påminna Erling Wälivaara om att när vi fortfaran-
de gick omkring i djurhudar här i Sverige så fanns det
kulturer som var mycket framstående och som hade
en väl genomarbetad ideologisk syn osv. Jag tror inte
att man får vara så snäv i sitt betraktelsesätt som
Erling Wälivaara tycks vara.
När det gäller frågorna om de estetiska ämnenas
och ämnet idrott och hälsas ställning är jag förvånad
över att konsekvenserna av den ståndpunkt som Er-
ling Wälivaara nu intar faktiskt är centralstyrning och
detaljreglering. Det är ju det som ni åberopar, medan
vi säger att man ska slopa timplanerna och låta elever
och lärare tillsammans avgöra detta. Låt oss jobba för
ämnet idrott och hälsa och insikter om hälsans bety-
delse för det personliga välbefinnandet.
Jag sade i mitt tidigare inlägg att vi stöder värde-
grundsarbetet. Vad vi däremot är kritiska mot är den-
na passus.
Avslutningsvis skulle jag vilja veta vad som är
västerländsk humanism, Erling Wälivaara. På vilket
sätt skiljer sig västerländsk humanism från humanism
över huvud taget? Klargör det för mig.

Anf. 140 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig säger att jag
nedvärderar andra länder och andra kulturer. Nej, det
gör jag inte alls. Och jag är övertygad om att man i
andra länder bevakar att deras kulturarv inte går om
intet. Men det som Britt-Marie Danestig vill göra
gällande här är att vi svenskar ska överge vår kultu-
rella bakgrund och göra oss själva historielösa. Jag
säger inte att jag tvingar arabländerna att acceptera
detta. Men jag tycker att vi rimligen borde erkänna
vår egen historia i alla fall.
Jag har mött muslimer här i Sverige som är oer-
hört förvånade över att vi i det svenska samhället så
lätt är beredda att överge all vår egen kultur, därför
att de om några är verkligen måna om sin egen kultur.
Jag vill inte förändra deras kultur, men jag vill att vi
ska få behålla vår kulturella bakgrund.
Jag skulle vilja rätta Britt-Marie Danestig lite
grann. Jag uppfattade att hon sade att vi ska slopa
timplanerna. Det har vi inte alls gjort, utan vi har
tillåtit vissa kommuner att få slopa timplanen. Det är
det som är korrekt.
Sedan vill jag till slut ställa en fråga till Britt-
Marie Danestig som jag tycker att hon ska fundera på.
Är inte den gamla gyllene regeln värd att bygga på
också på 2000-talet i Sverige - allt vad du vill att
människorna ska göra mot dig, det ska du göra mot
dem?

Anf. 141 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag tänker i mitt anförande mestadels
fokusera på grundskolan och saker där; detta av flera
anledningar men framför allt därför att jag tycker att
det är så oerhört viktigt att vi nu en gång för alla ser
till att komma fram här och diskutera de konkreta
förslagen. Hur kan vi här inifrån se till att stötta sko-
lan och de elever som går där?
En annan anledning är att jag under det senaste
året ungefär en gång i veckan fått både brev och mejl
från oroliga föräldrar och elever. Man är orolig för
skolan, för hur den ser ut och hur skolan kommer att
bli. Är det så att jag som förälder kan lämna mina
barn och att de kan få bra kunskaper? Vad kommer
att hända? Vad är det som är viktigt i skolan fram-
över? Jag delar denna oro.
Under våren har vi också kunnat se hur elever gått
ut i strejk och hur lärare och rektorer protesterat mot
hur skolan hanteras i dag. Man protesterar genom att
lämna sina tjänster och därför att man vill att någon-
ting ska hända inom skolområdet. Jag förstår dem och
känner också frustration över att så lite händer, att
inte riktigt konkreta saker kommer fram och att resur-
serna fortfarande fattas. Det är fortfarande så att nå-
gon tydlig politisk riktlinje inte ligger fast.
Jag tycker att regeringen och skolministern har
haft en mängd möjligheter att lägga fram förslag -
senast i vårbudgeten. Trots de högljudda protesterna
har inte mycket hänt. Förslagen och resurserna lyser
fortfarande med sin frånvaro.
Skolan är alltså inte ett prioriterat område för
majoriteten - för Socialdemokraterna, Vänstern och
Miljöpartiet - trots att man så många gånger både ute
på gator och torg och i denna kammare sagt: Nu ska
vi äntligen prioritera skolområdet.
Jag vill fråga Socialdemokraternas representant
här i dag: När ska skolan bli ett prioriterat område för
majoriteten?
Alla är vi överens om att det är i grundskolan som
våra viktigaste kunskaper kommer till oss. Det livs-
långa lärandet börjar i grundskolan. Skillnaden mel-
lan oss här inne är att vi är några som verkligen för-
söker komma till skott och lägga fram förslag och
några som inte gör det. Vi står ju inför väldigt stora
utmaningar om vi ska nå målet att alla i den obligato-
riska grundskolan ska få godkända och bra kunska-
per. Då måste vi hitta lösningarna och våga vara bre-
da och diskutera med varandra om hur vi kan hjälpas
åt för att hitta lösningarna.
Jag tänker inte acceptera det synsätt som några
har, att alla inte kan tillgodogöra sig nödvändiga
kunskaper. Alla elever kan faktiskt lära. Därför måste
man se till att undervisningen anpassas efter varje
elev - inte tvärtom, alltså att eleven ska anpassas efter
skolan.
För oss i Centerpartiet är det självklart att skolans
åtagande inte ska upphöra förrän alla uppnår kun-
skapsmålen. Jag är helt övertygad om att vi kan klara
det men det förutsätter att vi anpassar skolan efter
varje elev.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 3 under mom. 1.
Statistik har vi haft mycket av och diskuterat det
här året. Jag tänkte helt kort bara nämna några saker.
Bl.a. vet vi ju alla redan att var fjärde elev lämnar
grundskolan utan godkända och tillräckliga kunska-
per. Enligt Skolverket har den tid som varje lärare
lägger ned per elev minskat med ungefär 17 %. I dag
har vi kunnat ta del av en diskuterad debattartikel om
ESO-studien som visar att Sverige har minsta antalet
undervisningstimmar per elev i grundskolan. Många
skolor har sparat mest på de elever som behöver mest
stöd. Vad visar det? Jo, bl.a. kan vi se att antalet ele-
ver i särskolan har ökat markant under de senaste
åren.
Fru talman! Som jag ser det är det tre områden
som vi ska prioritera som extra viktiga. För det första
gäller det de viktigaste kunskaperna för eleverna. För
det andra gäller det makten, att fördela makten - en
lokal makt. För det tredje gäller det lärarna.
Vad gäller det första - skolans huvuduppgift, som
jag ser det - nämligen att ge kunskaper, så måste man
fokusera mycket mer på det än man i dag gör. Det är
en huvuduppgift att se till att alla elever lämnar
grundskolan med godkända kunskaper i svenska,
engelska och matematik - ämnen som är en förutsätt-
ning för fortsatt lärande. Vi måste samtidigt lämna
den fixering som bl.a. tidsstyrningen - eller timpla-
nen, som diskuterades här alldeles nyss - innebär. Jag
tycker att timplanen ska avskaffas och att alla elever
ska få individuella studieplaner i grundskolan.
Utgångspunkten är, återigen, att alla elever ska få
möjlighet att nå godkända kunskaper. Jag avvisar
starkt det synsätt som innebär att man på något sätt
ska sänka kraven för elever som man ser inte riktigt
kan nå kunskaperna på en gång. Jag måste säga, Beat-
rice Ask, att jag blir besviken och fundersam när
Moderaterna pratar och diskuterar om en gymnasie-
skola där man redan efter nian ska visa väg för olika
elever. De som inte har möjlighet att ta till sig kun-
skaper fort och lätt ska få gå en kortare väg på gym-
nasiet som inte innebär att de kan fortsätta till hög-
skolan och högre studier.
Detta säger man och det gör man när vi befinner
oss i ett samhälle där det går allt fortare. Vi kan ju se
hur informationen växer mer och mer och att interna-
tionaliseringen kommer närmare inpå oss. Vi kan
också se att 10 % av de arbetsuppgifter som finns i
dag och som har de lägsta kunskapskraven försvinner.
10 % läggs då på vad gäller högre kunskapskrav. I det
läget vill ett par partier i riksdagen säga att vissa
gymnasieelever inte ska ha möjlighet till bra kunska-
per.
Majoriteten skriver i betänkandet att en obligato-
risk skola inte kan ge avkall på ambitionsnivån, att
alla elever ska nå målen i grundskolan och att vissa
elever behöver mer stöd och mer tid för att få kun-
skaper.
När man skriver det här accepterar man ändå nu-
läget. Hur arbetar man då för att försöka förändra
nuläget och komma fram till det som man skriver i
betänkandet? Man vill ju inte fullt ut satsa på den
flexibla skolan. Man vill inte fullt ut satsa på att slopa
timplanen och införa individuella studieplaner som är
så viktigt för eleverna. Man vågar inte ta steget fullt
ut och man satsar inte, som jag ser det, tillräckligt vad
gäller kunskaper om läs- och skrivsvårigheter. I be-
tänkandet säger man att de eleverna kanske kan få
individuella studieplaner men inte de andra. Vad är
det för skillnad? Varför kan inte alla elever få den
möjligheten?
Sedan har vi den lokala makten. Vad innebär det?
Ja, när skolan inte lyckas nå sina mål kräver många
hårdare tag och en återgång till en centraliserad skola.
Staten ska återigen bestämma exakt hur mycket som
ska läggas ut till varje skola för sig. Jag avvisar alla
försök till att åter centralisera beslutsfattandet vad
gäller skolan.
Jag anser att kraften till förändringar och de som
har möjlighet att fatta bästa besluten finns bland dem
som har kunskapen, alltså i skolan. Det är den lokala
makten som är viktig. Jag vill införa lokala skolsty-
relser på varje skola. Är det så att Socialdemokraterna
- det har ju luckrats upp lite grann i betänkandet - är
villiga att ta steget fullt ut och säga att lokala skolsty-
relser ska gälla på alla skolor och att det är de som
har de största kunskaperna som ska få möjlighet att
bestämma över sin verksamhet?
Vad gäller lärarrollen vet vi att större klasser och
färre vikarier inte bara drabbar eleverna. Arbetssitua-
tionen för lärarna blir ohållbar, och är redan på många
ställen ohållbar. En undersökning som Lärarnas Riks-
förbund har gjort visar att nästan var fjärde yngre
lärare och var sjunde blivande lärare är osäker på om
han eller hon kommer att arbeta i skolan om fem år.
60 % av lärarna är helt övertygade om att läraryrket
inte är ett attraktivt yrke.
Vi måste värdera lärarrollen bättre. Det handlar
bl.a. om att se till att lärarnas inflytande ökar. De ska,
som jag sade tidigare, få vara med och bestämma
över sin egen vardag, ha riktig makt, inte skenmakt.
Det ska inrättas karriärvägar, möjligheterna ska ökas
för vidareutbildning till bl.a. specialister.
Majoriteten i utskottet skriver att det är otillfreds-
ställande att många elever mår dåligt i skolan och att
det kanske, skriver man, kan bero på att det finns för
få vuxna i skolan. Det finns mycket som majoriteten
tycker att man är otillfredsställd med, men återigen:
Var finns de stora och trevliga förslagen som kan
vända trenden? Ska man gå och vara otillfredsställd
resten av den här mandatperioden och kanske in i
nästa också? Eller är man beredd att ta steget och visa
vad man vill?
Vi i Centerpartiet har konkreta förslag. Vi har
också, bl.a. i den senaste budgeten, avsatt stora resur-
ser som kan gå till kommunerna. Där kan man lägga
pengar på att få in lärare och vuxna i skolan.
Fru talman! Den uppblommade debatten om betyg
visar återigen att det nu behövs en bred överenskom-
melse om betygen, så att ett nytt betygssystem kan bli
hållbart, rättvist och även kan överleva majoritetsby-
ten i riksdagen.
Jag tycker att regeringen borde ta initiativ till
samtal med oss andra riksdagspartier för att nå en
bred överenskommelse om hur betygen ska vara både
i grundskolan och i gymnasieskolan. Utgångspunkten
för de samtalen tycker jag först och främst ska vara
att man ska ha likvärdiga regler vad gäller både de
kommunala och de fristående skolorna, så att vi slip-
per den märkliga debatt som har pågått i medierna
den senaste tiden.
En utgångspunkt tycker jag också ska vara att det
fortsättningsvis ska vara målrelaterade betyg, som ska
finnas i fler steg. Och det ska finnas möjlighet att ge
betyg tidigare.
Avslutningsvis, fru talman, krävs det för att få en
bättre skola både konkreta förslag och mer resurser
till skolan. Centerpartiet vill satsa stort och se till att
skolan har tillräckliga resurser och att alla elever ges
möjlighet till bra kunskaper. Det har vi den senaste
tiden bl.a. gjort genom att presentera en motion som
går ut på att kommunerna kan få göra en kvalitets-
satsning de närmaste åren. Det handlar om 3 miljar-
der kronor fram till år 2003 som bl.a. kan gå till lä-
rartjänster och vuxna i skolan.
För oss är skolan ett prioriterat område. Jag hop-
pas också att den kommer att bli det för majoriteten i
riksdagen.

Anf. 142 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Sofia Jonsson har ju en besvärlig po-
litisk historia att hantera, eftersom det är Centerpartiet
och Socialdemokraterna som är ansvariga för vår
gymnasieskola.
Jag tycker ändå att det är spännande att lyssna på
den här argumentationen. I sitt anförande säger Sofia
Jonsson att hon är bekymrad över att fler och fler
elever hänvisas till särskolan, därför att de inte klarar
av att vara i den vanliga skolan. Det beror naturligtvis
delvis på resursbrist, men det kan också bero på en
del andra saker. Det finns många i gränslandet mellan
den vanliga skolan och särskolan.
I nästa ögonblick driver hon linjen att alla ome-
delbart måste skaffa sig högskolebehörighet.
Det där håller ju inte. Det finns en tanke i att fak-
tiskt ha alternativa kurser. Det handlar om att inte
knäcka tusentals ungdomar omedelbart. Vi har en
våldsam utslagning i dagens gymnasieskola som är
cynisk. Det är ungdomar som inte har förutsättningar
att klara de gemensamma kurserna. Engelska är t.ex.
ett kärnämne. Många elever med invandrarbakgrund
har knappt klarat av att skaffa sig ett svenskt språk
som fungerar tillräckligt väl. De har ingen möjlighet
att hålla nivån i engelskan. Varför måste man då ha
det kravet?
Om jag inte erinrar mig fel är Centerpartiet även
här på väg att ändra sig lite grann, eftersom jag vet att
Sofia Jonsson vill ha färre kärnämnen. Jag tror inte
alls att vi är så oense egentligen.
Det handlar om ett val mellan att ställa sådana en-
hetliga mål att man rent cyniskt låter många gå under
redan inledningsvis eller att gå den väg vi moderater
förordar, att faktiskt våga ge en mjukare start för dem
som behöver den, men samtidigt vara noga med att
vårda strukturerna så att det inte finns återvändsgrän-
der. Jag tycker att det är en mänskligare värld. Det är
då man får en gymnasieskola för alla.

Anf. 143 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att moderaterna och Beat-
rice Ask i det här ärendet står för en väldigt gammal-
dags utbildningspolitik, där man försöker hålla kvar
vid någonting gammalt och säga: Men så här var det
tidigare. Då kunde man läsa ett par år på gymnasiet
och få ett arbete. Det var okej.
Men Beatrice Ask sade ju själv när hon stod här i
talarstolen för några minuter sedan att vi måste se hur
omvärlden ser ut i dag och förändra utbildningen efter
det, bl.a. gymnasieskolan. Beatrice Ask har ju helt
rätt, det är det vi måste göra. Då måste vi ge eleverna
förutsättningar. Framför allt måste vi börja i grund-
skolan och se till att eleverna får den uppmärksamhet,
den pedagogik och de möjligheter som man har rätt
till. Det är där vi ska börja.
Jag tror t.ex. inte att man kan lägga till ett extra år
efter högstadiet för att kunna läsa upp några ämnen
och sedan börja på gymnasiet. Det kan vara en tillfäl-
lig lösning. Det är i grundskolan vi måste satsa först
för att alla ska få möjligheten att läsa på gymnasie-
skolan.
Centerpartiet är också för en utbildningsgaranti
som innebär att man fram till 25 års ålder ska ha
möjlighet att gå om, fram och tillbaka, under gymna-
sieskolan och att det ska utformas en helt ny lärlings-
utbildning. Men den tanken är att du fortfarande ska
ha svenska, engelska och matematik, för att du ska
klara av arbetsuppgifterna i dag.

Anf. 144 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Vad som är gammalmodigt eller inte
är egentligen ointressant. Men resultatet av den gym-
nasieskola som Sofia Jonsson försöker försvara just
nu är att vi är tillbaka på 70-talsnivå när det gäller
vilka som kommer ut med gymnasiekompetens. Det
är inte tillfyllest i dagens samhälle.
Såvitt jag har förstått utvecklingen när det gäller
utbildning av olika slag är det modernast att så långt
som möjligt individualisera och göra individuella
kursplaner. Kunskapslyftet är ett bra exempel på det.
Jag kan ha många synpunkter på det, men där har
man valt att jobba med individuella studieplaner, och
fick faktiskt ett väldigt lyft i resultaten när man såg
till att öka den andelen. Man tar alltså hänsyn till var
eleven befinner sig inledningsvis i stället för att redan
från början bestämma sig för att det här ska göras på
en viss tid. Det är det vi moderater kritiserar. Om det
är gammalmodigt är jag gammalmodig. Men jag är
säker på att resultaten är väldigt framtidsinriktade om
man väljer den politiska vägen.

Anf. 145 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det är tvärtemot vad Beatrice Ask sä-
ger. Jag kan inte riktigt förstå varför man för fram en
politik som innebär att vi på gymnasieskolan ska
försöka nedvärdera några elever som läser där. Att
redan där kunna säga: Titta här, nu ska du lille vän få
ta en enklare väg för att sedan komma ut i samhället.
Det är ju inte sant.
Med tanke på hur kunskapssamhället är uppbyggt
måste vi se till att alla elever får likvärdiga förutsätt-
ningar, att alla elever får en likartad utbildning, som
gör att alla får möjligheterna. Så kommer det inte att
bli med moderaternas politik, där man under gymna-
sieskolan redan från början fördelar elever som har
möjligheter och elever som inte har möjligheter.

Anf. 146 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Det börjar ju ledsamt nog höra till
vanligheten att varje gång riksdagen diskuterar skol-
frågor har det kommit en ny rapport med nedslående
uppgifter om grundskolan eller gymnasieskolan.
Skolverkets Jämförelsetal, som kom för några
veckor sedan, visar att andelen som når upp till gym-
nasieskolans mål nu bara är 61 %. På en del yrkesför-
beredande program är siffrorna runt 10 %. Gymnasie-
skolan är faktiskt en stor utslagningsinrättning i dag.
Gymnasieskolan är inte minst en besvikelse för
många av de elever som är intresserade av att förbe-
reda sig för ett yrke i skolan. I stället för att känna att
de klarar av en utbildning känner de sig nedtryckta
och besvikna av att misslyckas i många ämnen.
Jag ska ställa några frågor.
Hur påverkar de här rapporterna socialdemokra-
terna och majoriteten? Tycker ni att det ligger något i
den kritik mot skolans uppbyggnad som Folkpartiet
länge framfört? Är ni beredda att ompröva några av
de tidigare ståndpunkterna?
De senaste tio årens förändringar av gymnasie-
skolan har skett utan att de makthavande politikerna
har fört en dialog med lärarna. Folkpartiet talar ofta
om att uppvärdera läraryrket. Ett sätt att börja med en
uppvärdering av läraryrket vore att börja lyssna på
lärarna när skolan ska utvecklas.
Huvudfrågorna är för det första huruvida vi ska få
en gymnasieutbildning som ger alla möjlighet till en
meningsfull utbildning, och för det andra huruvida vi
ska få en grundskola som lägger grunden för vidare
studier.
Folkpartiet har i flera år krävt ett nytt gymnasium,
där inte alla måste läsa för att komma in på högsko-
lan. Yrkesinriktade program och en riktig lärlingsut-
bildning skulle göra skolan mer meningsfull för alla
de elever som misslyckas i dag. Kombinerat med
möjligheten att komplettera som vuxen skulle en
sådan gymnasieskola ge fler elever en bra utbildning.
En yrkesexamen skulle vara det värdefulla beviset på
att man klarat av sin yrkesförberedande skolgång. En
student- eller gymnasieexamen skulle vara bevis på
att man klarat av sin grundläggande högskolebehö-
righet.
Fru talman! Folkpartiet har också i flera motioner
begärt att grundskolan ska använda fler nationella
prov och sätta betyg tidigare än i dag. Betygen måste
också bli mer nyanserade och innehålla fler nivåer än
i dag.
Grundskolan ska inte släppa elever till gymnasie-
skolan utan att de fått kunskaper och förmåga till
gymnasiestudier. Det är de elever som behöver hjälp
som drabbas när skolan blundar för problemen. Det är
de som blir lurade på det stöd som skolan ska vara
skyldig att ge.
Folkpartiet har lagt fram ett antal förslag som hit-
tills avslagits av regeringen och dess stödpartier. Det
gäller utvärdering så tidigt som möjligt, utvecklings-
samtal, skriftlig information till föräldrarna, möjlighet
att gå tio år i grundskolan och bättre betygssystem.
Men allt har avslagits.
Om skolans utvärderingar fungerar, om målen är
klart beskrivna och om eleverna får tillräcklig infor-
mation om hur de uppnått målen så behöver skolan
inte längre vara detaljstyrd av någon timplan. Det är
inte antalet timmar som avgör om en elev når kun-
skapsmålet i ett ämne. Alla kan inte lära samma sak
på samma tid. Därför bör riksdagen fatta ett princip-
beslut om att avskaffa timplanen i grundskolan redan
nu.
Skolan behöver känna stöd i kampen för att skapa
en bra arbetsmiljö där det råder arbetsro. Våldsbrott
som begås i skolan ska polisanmälas, och föräldrarna
ska få regelbunden information om frånvaro.
Återigen är det de elever som behöver stöd som
drabbas när skolan blir alltför kravlös. Det är inte
minst för deras skull som skolan måste ta sitt ansvar.
Fru talman! Önskemålen om hur en skola ska se
ut växlar från elev till elev och från förälder till föräl-
der. Därför är det mycket positivt att nya, fristående
skolor har börjat växa upp. Det är skolor som ofta
stärks av att de som går där gör det av eget engage-
mang och fritt val. Många av de fristående skolorna
bärs också upp av frivilliga och ideella insatser från
föräldrarnas sida. Rättigheten att välja mellan olika
kommunala skolor och mellan kommunala och fristå-
ende skolor får inte urholkas nu på grund av luddiga
argument. Även rätten att välja fristående gymnasie-
skola i en annan kommun måste slås fast.
En fortsatt utveckling av friskolor utan avgifter
och med nationella krav på kvalitet innebär dels en
ökad valfrihet för alla, dels en stimulerande mångfald
av idéer i det pedagogiska utvecklingsarbetet.
Avslutningsvis, fru talman, står mina frågor från
inledningen kvar. Förslagen om en gymnasieskola
med olika inriktningar beroende på studieintresse och
om en grundskola som inte släpper i väg elever utan
kunskaper har avslagits av utskottet.
Har de här senaste veckornas rapporter och debatt
lett till att majoriteten är beredd att diskutera från nya
utgångspunkter och att möjligen ompröva några
gamla ställningstaganden?
Innebär den nya utredning om en reformerad
gymnasieskola som skolministern har föreslagit att
diskussionen på något sätt kommer att bli öppnare?
Folkpartiet hoppas det.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 un-
der mom. 1 och står i övrigt bakom övriga reservatio-
ner.
(forts. 9 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.55 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då voteringen skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

7 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 10 maj

JuU16 Unga lagöverträdare
Mom. 1 (familjens och skolans brottsförebyggande
betydelse)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
162 för utskottet
130 för res. 1
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 37 v, 14 mp
För res. 1: 68 m, 34 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 20 s, 14 m, 6 v, 8 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 2 (föräldrars skadeståndsansvar)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, fp)
Votering:
178 för utskottet
116 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 15 c, 14 mp
För res. 2: 68 m, 35 kd, 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 3 (utredning om barns brottslighet)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, c)
Votering:
244 för utskottet
50 för res. 3
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 37 v, 13 fp, 14 mp
För res. 3: 35 kd, 15 c
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 4 (medling och familjegruppskonferenser)
1. utskottet
2. res. 4 (m, kd, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
131 för res. 4
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 14 mp
För res. 4: 68 m, 35 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 10 (jourdomstolar)
1. utskottet
2. res. 10 (kd)
Votering:
258 för utskottet
35 för res. 10
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 67 m, 37 v, 15 c, 13 fp, 14 mp
För res. 10: 35 kd
Frånvarande: 19 s, 15 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 12 (frihetsberövade ungdomar)
1. utskottet
2. res. 11 (v, mp)
Votering:
243 för utskottet
51 för res. 11
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 35 kd, 15 c, 13 fp
För res. 11: 37 v, 14 mp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU18 Handläggning av strafföreläggande
Mom. 1
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (utvidgad användning av strafföreläggande)
1. utskottet
2. res. (fp)
Votering:
281 för utskottet
13 för res.
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 37 v, 35 kd, 15 c, 14 mp
För res.: 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

LU20 Kapitalanvändning i avkastningsstiftelser
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
225 för utskottet
68 för res.
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 36 v, 35 kd, 15 c, 13 fp, 14 mp
För res: 68 m
Avstod: 1 v
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

LU21 Lag om konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
226 för utskottet
68 för res. 1
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 35 kd, 15 c, 13 fp, 14 mp
För res. 1: 68 m
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 7 (återbetalningsskyldighetens omfattning)
1. utskottet
2. res. 7 (kd, m, fp)
Votering:
164 för utskottet
130 för res. 7
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna.
För utskottet: 112 s, 37 v, 1 c, 14 mp
För res. 7: 68 m, 35 kd, 14 c, 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 10 (återsändandekostnader)
1. utskottet
2. res. 9 (m, fp)
Votering:
198 för utskottet
96 för res. 9
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 35 kd, 14 mp
För res. 9: 68 m, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU8 Avtal om handel, utveckling och samarbete
mellan Europeiska gemenskapen och dess med-
lemsstater och Sydafrika
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU4 Totalförsvarsplikten m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU5 Samhällets räddningstjänst, m.m.
Mom. 4 (sotningsmonopolet)
1. utskottet
2. res. (s, v, c)
Votering:
129 för utskottet
164 för res.
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll reservationen.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 68 m, 35 kd, 13 fp, 13 mp
För res.: 112 s, 37 v, 14 c, 1 mp
Avstod: 1 c
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU16 Vissa utrikeshandelspolitiska frågor
Mom. 2 (multilateralt investeringsavtal)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
280 för utskottet
14 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 37 v, 35 kd, 15 c, 13 fp
För res. 2: 14 mp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

MJU14 WTO-frågor
Mom. 1 (WTO-förhandlingar på jordbruksområdet)
Propositioner ställdes först beträffande utskottets
hemställan och därefter i fråga om motiveringen.
Hemställan:
1. utskottets hemställan
2. hemställan i res. 2 (kd, c)
3. hemställan i res. 3 (v, mp)
4. hemställan i res. 4 (fp)
Förberedande votering 1:
51 för res. 3
14 för res. 4
229 avstod
55 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 2:
51 för res. 2
51 för res. 3
192 avstod
55 frånvarande
Tredje vice talmannen konstaterade att lika röstetal
uppkommit. Utgången skulle avgöras genom lottning.
Tredje vice talmannen anmodade Beatrice Ask (m)
och Ulf Nilsson (fp) att fungera som kontrollanter vid
lottningen samt Yvonne Oscarsson (v) att förrätta
lottningen.
Den upptagna lottsedeln visade ett nej och kammaren
hade således antagit res. 3.
Huvudvotering:
122 för utskottet
51 för res. 3
121 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 10 m
För res. 3: 37 v, 14 mp
Avstod: 58 m, 35 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 1 (m)
Votering:
126 för utskottet
68 för res. 1
100 avstod
55 frånvarande
Kammaren godkände utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 3 v, 1 kd, 10 c, 1 fp
För res. 1: 68 m
Avstod: 1 s, 34 v, 34 kd, 5 c, 12 fp, 14 mp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU23 Prövning av fråga om tillämpligheten av
2 kap 12 § tredje stycket regeringsformen i visst
fall
I skrivelse som inkom den 12 april hade Per Unckel
och ytterligare nio ledamöter begärt att i konstitu-
tionsutskottets betänkande 1999/2000:KU15 fram-
lagda lagförslag jämlikt 2 kap. 12 § tredje stycket
regeringsformen skulle vila i minst tolv månader.
Kammaren beslutade samma dag att hänvisa lagför-
slagen till konstitutionsutskottet för sådan prövning
som avsågs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsfor-
men.
Konstitutionsutskottet hade anmält att enligt utskot-
tets mening var bestämmelsen i regeringsformen
tillämplig på lagförslagen i sin helhet.
Enligt samma bestämmelse kunde lagförslagen ändå
antas om minst fem sjättedelar av de röstande förena-
de sig om beslutet.
Om så inte skedde skulle ärendet hänvisas till kon-
stitutionsutskottet för att där vila i minst tolv månader
från det datum det anmäldes i kammaren - minst tolv
månader från den 7 april.
Beslutet skulle fattas genom omröstning.
Med hänsyn till kravet på fem sjättedels majoritet
företogs rösträkning utan föregående uppresning.
Votering:
194 för att lagförslagen skulle antas
83 för att lagförslagen skulle vila i minst 12 månader
17 avstod
55 frånvarande
Tredje vice talmannen konstaterade att mindre än fem
sjättedelar av de röstande hade röstat ja och kamma-
ren hade således beslutat att hänvisa lagförslagen till
konstitutionsutskottet för att där vila i minst tolv
månader räknat från den 7 april.
Partivis fördelning av rösterna:
För att lagförslagen skulle antas: 112 s, 37 v, 13 kd,
15 c, 3 fp, 14 mp
För att lagförslagen skulle vila: 68 m, 5 kd, 10 fp
Avstod: 17 kd
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Konstitutionsutskottets anmälan lades till handlingar-
na.

8 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

UbU14 Vissa högskolefrågor
Mom. 5 (viktiga faktorer för en god studie- och forsk-
ningsmiljö)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (fp)
Votering:
280 för utskottet
14 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 68 m, 37 v, 35 kd, 15 c, 14 mp
För res. 2: 1 s, 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 8 (fristående universitet och högskolor)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (m)
Votering:
213 för utskottet
68 för res. 3
13 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 35 kd, 15 c, 14 mp
För res. 3: 68 m
Avstod: 13 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 10 (förändringar av resurstilldelningssystemet
för att främja decentraliserad utbildning och di-
stansutbildning)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (c)
Votering:
278 för utskottet
16 för res. 5
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 37 v, 35 kd, 12 fp, 14 mp
För res. 5: 15 c, 1 fp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 16 (utbyggnad av digital infrastruktur)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (c)
Votering:
279 för utskottet
15 för res. 5
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 37 v, 35 kd, 13 fp, 14 mp
För res. 5: 15 c
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 17 (funktionshindrades studiesituation i hög-
skolan)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (kd)
Votering:
245 för utskottet
35 för res. 1
14 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 37 v, 1 c, 13 fp, 14 mp
För res. 1: 35 kd
Avstod: 14 c
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Mom. 42 (utbildning om homo- och bisexualitet)
1. utskottet
2. res. 8 (v)
Votering:
250 för utskottet
42 för res. 8
2 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 35 kd, 14 c, 12 fp, 9 mp
För res. 8: 37 v, 1 fp, 4 mp
Avstod: 1 c, 1 mp
Frånvarande: 19 s, 14 m, 6 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

9 § (forts. från 6 §) Vissa skolfrågor (forts.
UbU15)

Anf. 147 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! Jag vill börja med att ställa tre frågor.
Den första är: När lär vi oss? Den andra är: Hur lär vi
oss? Och den tredje är: Vad är det som är viktigast att
vi lär oss? Det är några spännande frågor för dagens
men framför allt för morgondagens skola, som vi
socialdemokrater vill vara med om att föra en aktiv
debatt om.
Jag tycker att debatten om den gamla skolan och
dess beprövade men också föråldrade och förkastade
metoder hör till skolans bakgård och skräphög. Jag
vill fråga: Varför envisas ni i den borgerliga opposi-
tionen med att ständigt hämta in detta mossbelupna
skräp? Det blir inte bättre eller nyare av att ni försö-
ker gömma det i ständigt nya motioner och reserva-
tioner. Det har ni återigen gjort i dagens betänkande.
Ni vill ha fler betygssteg, och ni vill ha betyg tidi-
gare. Det är gammal skåpmat som leder till mer
stress, till utslagning och som flyttar blicken från ett
lärande för livet till att hastigt och tillfälligt tanka
kunskap, styckevis och delat, som sedan bränns av
och glöms bort för att man ska kunna lära in ny sådan
kunskap igen.
Moderaterna och Folkpartiet vill återvända till en
skola som sorterar och delar upp eleverna i ett A- och
ett B-lag och som utestänger ungdomar från vidare
studier.
Folkpartiet kallar skolans elever och medarbetare
för skolans amatörer, som enligt Folkpartiet inte ska
ha något verkligt inflytande på skolan.
Att ni sedan befinner er i gårdagen genom att fö-
reslå sådant som redan genomförts eller genomförs,
eller sådant som kommunen och den enskilda skolan
har friheten och ansvaret att besluta om, gör ju inte
debatten roligare.
Förslag om att göra en översyn av gymnasiesko-
lan och dess program, som förs fram i moderaternas
reservation, och som nu också framförs som krav av
Folkpartiet i den offentliga debatten, får ett löjets
skimmer när detta redan presenterades som ett förslag
i regeringens utvecklingsplan för ett år sedan.
Ett annat exempel är kristdemokraternas reserva-
tion. De skriver bl.a. om värdegrunden i skolan och
att det för detta arbete bör finnas en plan och att ut-
värdering bör ske. Om detta är vi ju helt överens. Det
fanns också med i utvecklingsplanen. Där skriver
regeringen bl.a. att utvärdering av arbetet med värde-
grundsfrågorna bör finnas med i den årliga kvalitets-
redovisningen.
Ett ytterligare exempel är när Kristdemokraterna,
Moderaterna och Folkpartiet yrkar på att våldsbrott
som begås i skolan polisanmäls. Detta är ju självklart
och finns redan med i den allmänna lagstiftningen. Vi
behöver inte ha några särregler just för skolan.
Det finns gott om ytterligare exempel. Men jag
väljer att för stunden lämna exemplen och i stället
titta framåt.
Vad vi behöver är en skoldebatt som lyfter blick-
en från backspegeln och tittar bortom motorhuven,
vågar titta framåt vägen, vågar och har viljan att bidra
till att forma framtidens skola och den framtid som
våra barn och ungdomar möter efter sin skoltid.
Fru talman! Återigen: När lär vi oss? Jo, när vi
vill lära oss. För att vilja lära måste du känna att du
lyckas. Du måste dessutom uppleva att det är någon
nytta och mening med lärandet, och du måste tycka
att det är roligt.
När jag möter barn och ungdomar som lär sig
möter jag en skola och elever som arbetar och stude-
rar på ett nytt sätt och inte på det gamla sättet. De är
nu rätt många, och de blir alltfler. Det bara sprudlar
av de goda exemplen. Lärare, skolpersonal och elever
som lär in på ett nytt sätt ökar faktiskt från dag till
dag. Det är detta som vi nu ska lyfta fram för att på-
skynda så att vi kan lägga den gamla skolan bakom
oss.
Frågan när jag lär mig och hur jag lär mig kan
bl.a. få utgå från några minnesbilder, även om vi hört
dem förut.
Vi utgick från var och ens intressen. Då blev det
roligt. Vi fick själva söka kunskapen. Då stimulerades
upptäckarglädjen och egna hinder övervanns. Jag
lärde av nyfikenhet och inte på någon annans order.
Jag vågade fortsätta att ställa frågor, och nu har jag
lärt mig att för mig själv ställa de väsentliga frågorna
som gör att jag nu vet hur man lär sig. Ingen kommer
nu att kunna hindra mig från att lära mig det jag vill
eller behöver veta.
Fru talman! Dessa upplevda exempel från livet
och skolan säger oss att det inte finns några genvägar
till bestående kunskap och till det goda livet. Det
måste starta med glädje, att det är roligt, och det
måste få utgå från var och ens intressen. Det är ge-
nom att jag själv söker och prövar som jag lär.
Alla kan lära sig engelska, matte och svenska,
men vi måste inse att alla inte lär på samma sätt. Men
alla kan lära sig kärnämnena engelska, svenska och
matte. För några är det naturligt och lätt att utgå från
boken och teorin. Andra lär sig när de praktiskt utgår
från en verklighet, exempelvis i ett praktiskt arbete.
De som är i svårigheter lär sig inte lättast genom
att bara uppmärksamma svårigheterna och utgå från
dessa. Oftast kan svårigheter övervinnas om skolan
uppmärksammar min begåvning och mina intressen
och jag i stället får ägna mig åt just dessa. Utav bara
farten kan jag då övervinna mina svårigheter och lära
mig läsa, skriva och räkna.
Slutligen, fru talman: Vad är det vi behöver lära
oss? Jag brukar ibland ställa frågan till företagsledare
eller personalansvariga: Vad tycker du är det vikti-
gaste att ungdomarna har med sig i ryggsäcken när du
ska anställa dem i ett jobb? Svaret blir: De ska vara
goda människor.
Så är det. Det viktigaste vi har att lära oss i skolan
är de grundläggande och gemensamma värden som
står bl.a. i läroplanen. För att vi ska kunna värna
demokratin och solidariteten i vårt samhälle måste vi
som den viktigaste och främsta uppgiften i skolan ge
våra barn och ungdomar förutsättningar att få ut-
vecklas till medborgare som har en positiv inställning
till sig själva, till sina medmänniskor och till livet och
som har självförtroende och initiativförmåga.
Av dessa kommer det som biprodukt att bli ung-
domar och vuxna som lär sig allt det som måste kun-
nas för att de ska bli goda tekniker, sjukvårdare, upp-
finnare, byggnadsarbetare, humanister och en gene-
ration som bär fram det goda livet.
När vi så ska diskutera hur det går fastnar vi oftast
i att värdera undersökningar som mäter procentför-
ändringar av ämnesbetygen. Vi diskuterar styckevis
och delat i stället för att se till sammanhang och hel-
het.
När vi sedan ska titta framåt och försöka ge bättre
möjligheter för skolan att nå målen, ja då kommer
oppositionen dragandes med mer betyg och detalj-
styrning som recept. Det duger inte. Det är både
gammalt och unket.
Vi vill i stället öka friheten, inflytandet och de-
mokratin i skolan och genom politiska beslut stödja
arbetet i våra skolor att nå målen.
För detta har vi, som jag ser det, fyra verktyg.
1. Mer pengar till skolan för fler lärare och fler
vuxna i skolan.
2. Tydligare och vassare beskrivning av våra mål.
3. Mer stöd till medarbetarna i skolan att få lära
nytt, och ständigt få lära nytt.
4. Stöd till inflytande, samarbete och lagarbete i
skolan.
Vi socialdemokrater ser tiden an med tillförsikt.
Vi är övertygade om att de stöd och de åtgärder som
nu riktas till skolan - det som vi nu lägger fast under
dessa år - kommer att bli den hävstång och den sko-
lutveckling som är nödvändig för framtiden för att få
en skola som bättre når målen.
Oppositionens förslag innebär att ni backar in i
framtiden med gårdagens lösningar. Om de genom-
fördes skulle de bidra till och konservera en skola
med korvstoppning, stress och konkurrens. En an-
passning till skolan skulle uppstå, men ej till livet.
Snabbt försvinnande kunskaper, knäckta självförtro-
enden och utslagning skulle i stället öka. Det är ingen
skola för alla. Det är en skola som sorterar. Det är
varken solidaritet, omsorg eller hushållning med
begåvningar och mänskliga resurser.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till
hemställan i betänkande 15, Vissa skolfrågor, och
avslag på samtliga reservationer och samtliga 216
motioner.

Anf. 148 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist började nästan
omgående med att säga att de borgerliga partiernas
reservationer är oerhört mossiga och gammaldags,
liksom hela deras utbildningspolitik.
Men något som verkligen är mossigt och nästan
ruttet är att som representant för Socialdemokraterna
stå och säga att man nu vill vara med och föra en
aktiv debatt. Det är ju klart - det kan alla vilja. Men
det viktiga är att komma med något konkret, att visa
en positiv glädje, tala om att man vill lägga si eller så
mycket och att man har vissa konkreta förslag.
Jag skulle vilja fråga Nils-Erik Söderqvist vad
mer som ingår i den här aktiva debatten? Att prata om
mer pengar till skolorna? I vårbudgeten kunde vi se
att det inte var så värst mycket mer. Är det så att det
diskuteras och planeras inför hösten? Är det då den
stora handlingsplanen för skolan ska komma?

Anf. 149 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Till Sofia Jonsson vill jag först säga
att jag med tillfredsställelse kan konstatera att vi är
överens på tre viktiga områden i debatten i dag.
Det första är att ingen av oss vill ha någon central
skola, en återgång till något som i mitt försök till
beskrivning är gammalt och passerat. Vi vill att sko-
lan precis som i dag ska finnas kvar under kommunalt
inflytande. Det är bra.
Jag tycker också att det är bra att Sofia Jonsson
och Centerpartiet precis som vi säger nej till en skola
där man skulle dela upp våra barn och ungdomar i ett
A-lag och ett B-lag genom att säga att inte alla behö-
ver kärnämnena.
Det tredje som vi är överens om är oerhört centralt
och viktigt, nämligen att det var vårt samarbete med
saneringen av ekonomin som grundlade förutsätt-
ningarna för den ökade anvisningen av statsbidrag till
kommunerna. Tillsammans skapade vi förutsättningar
för att steg för steg kunna leverera ett ökat statsbidrag
till kommunerna, vilket kommer skolan till del.
Dessa tre saker är oerhört viktiga. Jag måste ändå
ställa en fråga till Sofia: Vad är det som gör att vi i
dagens debatt också på Centerpartiets lista över re-
servationer kan se att det mesta rör sådant som inte
ska hanteras här utan ute i vårt decentraliserade skol-
system? Det finns en lång rad frågor som vi inte ska
behandla här. I stället ska kommunerna ha en frihet
att hantera de frågorna.

Anf. 150 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist tar upp ett par
frågor som Centerpartiet har arbetat för. Det är bl.a.
detta med en decentraliserad skola, att flytta ut makt
och beslut så långt som möjligt. Det är bra att också
Socialdemokraterna går med på den linjen.
Men jag vill fråga om man skulle kunna gå ett
steg längre? Kan man se till att varje skola får en
lokal skolstyrelse, där man kan arbeta? Det vore en
riktig decentraliserad skola.
Min andra fråga är: Ser Nils-Erik Söderqvist be-
tygsdiskussionerna som något såpass viktigt att man
skulle kunna samla alla riksdagspartier till en diskus-
sion? Då skulle vi framgent kunna få en bred och
stark överenskommelse som håller en lång tid fram-
över, så att elever och lärare kan få en bra planering
för skolan.

Anf. 151 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Det pågår nu en försöksverksamhet,
som vi var oerhört angelägna om att få till stånd.
Själv upplever jag att den visar hur man kan demo-
kratisera skolarbetet på ett bra sätt. Det är positivt. Vi
ska låta den försöksverksamheten löpa ut och därefter
utvärdera den. Sedan går vi vidare. Det är så vi hante-
rar de frågorna.
Att ha fler steg i betygsskalan och att ge betyg ti-
digare - det är just detta som jag i min inledning
beskrev som gammal skåpmat. På vilket sätt skulle
det aktivt kunna användas för att uppnå skolans mål,
som vi väl borde vara överens om? På vilket sätt
skulle de betygen aktivt kunna bidra till det, Sofia
Jonsson? Jag kan inte se det.
Och återigen: Vad är det som gör att man lyfter in
en hel rad frågor som faktiskt inte har relevans här i
Sveriges riksdag, utan som man jobbar med ute i det
kommunala skolarbetet?
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.55 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

9 § (forts.) Vissa skolfrågor (forts. UbU15)

Anf. 152 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att Nils-Erik Söderqvist är
oförskämd när han säger att elever skulle slås ut med
våra förslag. Nils-Erik Söderqvist och hans partikam-
rater bär ansvaret för en gymnasieskola där antalet
avhopp och studiemisslyckanden aldrig har varit
större. Vi ligger på 70-talsnivå, och det är allvarligt
nog.
Jag instämmer i resonemanget om detta med när,
hur och vad vi lär oss. Det är när man inser nyttan
och glädjen med kunskaperna. Men många av de
ungdomar som inte lyckas i gymnasieskolan har inte
förutsättningarna. De orkar inte med att omedelbart ta
tag i kärnämnen och det som de uppfattar som svåra
kurser.
Vi kan lära mycket av folkhögskolorna som ge-
nom att de erbjuder ett annat sätt att jobba på inte
alltid ställer samma krav som den traditionella utbild-
ningen. Folkhögskolorna lägger en bättre grund för
vidareutbildning för många. Många av dem som har
gått i folkhögskola går ju vidare till universitet och
högskolor. Jag tror att det skulle vara precis på sam-
ma sätt om man vågade erbjuda alternativ inom ra-
men för gymnasieskolan.
Sedan sade Nils-Erik Söderqvist att när man frå-
gar arbetsgivare vad som är viktigast hos de ungdo-
mar som de ska anställa får man till svar: värdena och
den sociala kompetensen. Då undrar jag: Vilka slut-
satser drar Nils-Erik Söderqvist av det? Kanske kan
det bli - som Nils-Erik Söderqvist uttryckte det -
"goa" människor av dem som till en början läser en
lättare kurs i ställer för att slås ut från en svårare.

Anf. 153 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Beatrice Ask vill tillsammans med
Folkpartiet medverka till att vissa 15-åringar inte ska
få chansen att läsa samma kärnämnen som alla andra,
alltså att 15-åringar skulle sorteras i ett A- och B-lag.
Att man redan vid 15 års ålder skulle sorteras undan
är naturligtvis alldeles vansinnigt.
I stället handlar det om att möta var och en på just
dens villkor och försöka att skapa förutsättningar för
att alla tar till sig det som behövs av kärnämnen. Det
handlar inte om att inte alla kan, utan det handlar om
att vi är olika och att vi lär oss saker och ting på olika
sätt, precis som jag sade i mitt anförande.
Hur långt är moderaterna beredda att gå när det
gäller att fixera allting vid betyg? Moderaterna har
tillsammans med Folkpartiet avgett reservationer där
man säger att det ska vara fler steg och att det ska
sättas betyg tidigare. Är ni beredda att gå så långt
som att införa betyg t.o.m. inom barnomsorgen och i
förskolan? Tror ni att det är en metod för att klara den
procent som är kvar och som vi har som mål att ge en
ordentlig start i livet?
Jag tycker att beskrivningen av hur det står till
med den svenska skolan är en vrångbild. Inte minst
den rapport som vi har diskuterat här i dag visar att
situationen är mycket bättre i jämförelse med vilket
annat land som helst.

Anf. 154 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Till att börja med handlar det inte om
att sortera 15-åringar, eftersom vi har en allmän
grundskola. Nu pratar vi om gymnasieskolan. Det
handlar inte om sortering, utan det handlar faktiskt
om respekt för de enskilda eleverna, och det är nå-
gonting helt annat.
Det är bra att Nils-Erik Söderqvist tar upp frågan
om betygen. Den översyn som vi moderater har be-
gärt är i mångt och mycket samma översyn som
skolministern i dag begär, nämligen att man ska titta
på förhållandet mellan betygen och kursernas längd
m.m.
Ni försöker pådyvla oss den fåniga inställningen
att betyg skulle vara det viktigaste i världen. Det är
rätt osakligt. Jag tycker att betyg egentligen är tämli-
gen oviktiga i en mening. Uppföljning och utvärde-
ring är viktigt, men det är inte instrumentet. Däremot
är utvärdering väldigt centralt, och då ska betygssys-
temen fungera. Därför är det angeläget med denna
översyn.
I det första inlägget sade Nils-Erik Söderqvist att
han tyckte att det var löjligt av moderaterna att reser-
vera sig för någonting - t.ex. översyn av gymnasie-
skolan - som fanns med redan i regeringens utveck-
lingsplan. För det första tyckte vi det innan utveck-
lingsplanen presenterades. För det andra lovar ni och
lovar, men ni kan inte hålla det. Vi måste driva det i
utskottet i alla fall.
Regeringen har lovat att det skulle komma ett för-
slag till gymnasieexamen. Det bidde inget. Det är
mycket som det inte bidde något av. Det finns en
lärlingsutbildning för gymnasieelever som över hu-
vud taget inte har fungerat. Det bidde ingenting hel-
ler. Då är det klart att oppositionen måste påminna
om sådant som har utlovats. Det är inte löjligt, det är
konsekvent och det är ett målmedvetet politiskt arbe-
te.

Anf. 155 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Beatrice Ask talar om skolministerns
uttalanden om kursbetygen. Hon har sagt att det
måste till en städning i kursbetygen. Det är alldeles
uppenbart att hela systemet är i stort sett ett fiasko.
Man måste göra en städning så att systemet blir rim-
ligt. Det ska inte vara ett antal moment med fyra eller
fem olika betyg i samma ämne och där de första
kursbetygen speglas i slutbetyget.
Det som är det intressanta är diskussionen om
betygen som ett instrument för att förbättra skolan. Vi
tror mycket mera på att stärka utvecklingssamtalen,
stärka dialogen om vad som händer under hela skolti-
den. Man måste se till att få en löpande avstämning
av hur det går för eleven i skolan. Där tror jag att man
kan göra det ännu bättre än vad det är i dag, inte ge-
nom att bygga upp en ny administration och byråkrati
genom att vi från kammaren lägger fast exakt hur det
ska gå till med - som oppositionen har föreslagit -
med skriftliga omdömen och sådant. Man måste föra
en ordentlig dialog för att få det instrumentet att bli
ännu bättre.
Det som är genomgående märkligt är att ni före-
slår grundskoleexamen och att ni tror att det är en
metod att säkerställa att eleverna får den hjälp som de
behöver för att uppnå de nationella målen. Det är ju
inget annat än trams. Inte är det detta som är avgö-
rande utan det är arbetssättet och antalet vuxna i sko-
lan som stöttar och hjälper till. Man måste också vara
beredd att ställa upp för att stärka personalens möj-
ligheter till kompetensutveckling. Det förbättrar sko-
lan.

Anf. 156 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist gick till angrepp
mot borgerligheten. Han frågade: Varför lär ni er
aldrig? Befinner ni er hela tiden i gårdagen? Ni
kommer med samma mossiga argument och samma
mossiga motioner.
Om socialdemokraterna lyssnade någon gång
skulle vi inte behöva skriva dessa motioner. Men som
vanligt yrkar man avslag på samtliga 216 motionsyr-
kanden.
Jag skulle vilja fråga Nils-Erik Söderqvist: Reage-
rar inte socialdemokraterna över att det snart sagt
varje vecka kommer nya larmrapporter både från
Skolverket och från andra institutioner?
Nils-Erik Söderqvist säger att kristdemokraterna
kommer årligen, om och om igen, med frågan om
värdegrunden. Men, Nils-Erik Söderqvist, visar inte
dagens debatt att värdegrundsfrågan är viktig att hålla
vid liv, när det finns partier som vill förneka vår
historia och göra oss historielösa?
Jag vill fråga Nils-Erik Söderqvist: Står ni fast vid
formuleringarna i läroplanen om kristen tradition och
västerländsk humanism, eller delar ni er samar-
betsparts åsikt? Det vore väldigt värdefullt om Nils-
Erik Söderqvist ville deklarera socialdemokraternas
ståndpunkt här och nu.

Anf. 157 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Javisst, Erling, vi står fast vid värde-
grunden. Vi är nog väldigt överens om hur oerhört
viktig den är. Jag tror inte att Erling Wälivaara gick
miste om hur jag i mitt inledningsanförande tryckte
på betydelsen av den. Men min poäng är att när krist-
demokraterna talar om att det härifrån kammaren
måste sägas på vilket sätt den ska genomföras ute på
de svenska skolorna, menar jag att det är att spela
över. Vi är alldeles överens om och har klarat ut att
det ska ske en uppföljning och att det ska ske ett
arbete ute i skolorna kring detta. Vi ska inte gå in
med pekpinnar härifrån och tala om huvudfrågorna i
den svenska skolan.
Jag ska ta några exempel från den långa rad av re-
servationer som finns. Att vi ska betona vikten av
praktiska och estetiska ämnen har ni reserverat er för.
Men det finns ju redan i dag en oerhörd frihet ute på
skolorna att lyfta fram både praktiska och estetiska
ämnen i arbetet. Dessutom vet vi att det sker försök
med timplanen, och jag tror att försöket kommer att
påverka debatten framöver. Det finns alltså en oerhört
stor frihet och möjlighet att göra saker och ting. Så
kan man gå igenom punkt efter punkt. När det gäller
att valbara kurser ska kombineras så att programmå-
len nås, vill jag säga att skolan utifrån målstyrningen
har ansvaret att jobba med detta. När det har beslutats
om en målstyrd skola och om en uppföljning av den,
menar jag att vi i stället ska kunna föra en ordentlig
debatt om förutsättningarna för målstyrningen.
Precis som jag sade handlar det om mer pengar,
om att ge mer förutsättningar för kompetensutveck-
ling i lärarlag och om att demokratisera skolan.

Anf. 158 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar att Nils-Erik Söderqvist
säger ja till värdegrunden. Men nu handlade min
fråga om formuleringarna i läroplanen om kristen
tradition och västerländsk humanism, det som skol-
ministern i denna kammare gång efter annan har
deklarerat är ett av de ben som värdegrunden vilar på.
Visst är resurser till skolan oerhört viktigt. Det är
därför som kristdemokraterna för den kommande
treårsperioden har avsatt 5 miljarder mer till kommu-
nerna för vård, skola och omsorg än socialdemokra-
terna. Vi ser det som väldigt viktigt att kommunerna
får ekonomiska resurser.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga om betygs-
systemet. Varför motsätter ni er principiellt att införa
fler intervaller i betygssystemet? När jag besöker
skolor säger både föräldrar och elever ständigt: För-
sök se till att det blir fler intervaller i betygssystemet!
Många ligger precis på gränsen till att få VG, men når
inte upp dit. De upplever betygssystemet som oerhört
trubbigt, och det är ett trubbigt instrument.

Anf. 159 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Erling Wälivaara ställde igen frågan
om kristen värdegrund. Jag undantar inte från värde-
grunden den kristna värdegrunden och den historiska
delen. Det är klart att jag inte gör det. Det är ju allde-
les uppenbart att vi inte kan förneka vår historia. Där
tycker jag att Beatrice Ask har alldeles rätt och in-
stämmer i det. Vi har ju också ställt oss bakom och
drivit detta, så det är alldeles tydligt och klart.
Sedan återigen detta med betygen. Jag var i mitt
anförande väldigt tydlig med detta att betygen bidrar
till att man styckvis och delat tittar på kunskapen, att
man inte ser till helhet och sammanhang. Det är det
som är bristen. Man fokuserar hela tiden på att lära in
utifrån ett konkurrenstänkande. Att vi måste ha betyg
som urvalsinstrument med ungefär den konstruktion
som är i dag har vi varit överens om. Men att fortsätta
och göra en ytterligare utveckling av betygsinstru-
mentet på det sätt som Erling Wälivaara förespråkar
tror jag inte alls på.
Sedan tycker jag att yrkandena här i riksdagen
hanteras fortsatt märkligt. Utöver vad jag tidigare har
sagt har kristdemokraterna tagit upp att varje skola
bör ha en plan för sitt arbete med värdegrunden. Det
talade vi om alldeles nyss. Valbara kurser nämnde
jag. Att religions- och historieämnena ska stärkas är
något som vi har med i Gymnasieutredningen. På en
lång rad punkter i yrkandena är det saker och ting
som behandlas, har behandlats eller också ligger hos
kommunerna. Jag tycker att det är märkligt att man
koncentrerar sig på det i stället för att titta framåt.

Anf. 160 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att repliktiden är två minuter för
samtliga.

Anf. 161 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! I många år, kanske under hela 1900-
talet, har portalparagrafen i Sveriges skollag varit att
skolans första uppgift är att ge eleverna kunskap. Nu
säger Nils-Erik Söderqvist att skolans viktigaste upp-
gift är att göra elever till medborgare och hyggliga
människor och att kunskapen då kommer som en
biprodukt.
Jag vill bara påminna om att när inte minst libe-
raler kämpade för att genomföra folkskolan på 1800-
talet var det just för att man ansåg att kunskap var en
förutsättning för att kunna fungera aktivt som med-
borgare i en demokrati, för att kunna fatta medvetna
val om olika ideologier och andra frågor. Att tona ned
kunskapsmålet drabbar framför allt dem som behöver
mest stöd i skolan. Jag skulle önska att Nils-Erik
Söderqvist funderade en gång till över vad det inne-
bär att man flyttar ned det som är skolans viktigaste
uppgift.
Sedan talar Nils-Erik Söderqvist om A- och B-lag.
Ja, det är A- och B-lag som vi håller på att få, efter-
som så många inte klarar av den gymnasieutbildning
som det är meningen att alla ska klara av. Jag tror att
det är viktigt att alla i gymnasiet får en chans att kän-
na att de lyckas och att det är roligt.
Jag vet inte om Nils-Erik Söderqvist har sett sta-
tistiken från Stockholm. Där har på handels- och
administrationsprogrammet 23 % nått upp till målen
för gymnasieskolan och fått sin högskolebehörighet.
På fordonsprogrammet är det bara 9 % som har nått
upp till samma nivå.
Nu gäller det, menar jag och menar Folkpartiet,
att tillskapa riktigt attraktiva och roliga yrkesutbild-
ningar med status och med en känsla av att alla ele-
ver, även de som inte är intresserade av att gå vidare
till högskolan, känner att de kan lyckas.

Anf. 162 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Ulf Nilsson har varit med och skrivit
en reservation ihop med Moderaterna, Kristdemo-
kraterna och Centerpartiet om att varje skola måste ha
stor frihet att forma sin inriktning. På vilket sätt kan
man tycka att Folkpartiets resonemang om frihet
rimmar med att man i sina reservationer på punkt
efter punkt ska börja detaljstyra vad kommunerna ska
göra?
Gymnasieelever bör exempelvis få möjlighet till
studier över sommaren. Det finns redan sådana möj-
ligheter utifrån det kommunala ansvaret. Det ligger
där. Varför ska vi sitta här och detaljstyra det? Gym-
nasieskolor i utsatta områden bör få extra resurser.
Det är ett kommunalt ansvar. Varför ska vi sitta här
och detaljstyra centralistiskt omkring detta? Discipli-
nära åtgärder pratar ni om i en annan reservation.
Elever bör inte få störa undervisningen. Ordning, reda
och arbetsro ska det vara i en skola. Det är ett ansvar
för kommunerna att jobba med.
Så kan man hålla på och gå igenom era reserva-
tioner. Jag har dem här, men tiden medger inte att jag
fortsätter. Rakt igenom kan man fundera på var över-
ensstämmelsen finns och på vad ni egentligen menar
när ni pratar om frihet. Skulle vi inte ha en frihet som
skapar möjligheter för kommunerna, för eleverna ute
på skolorna att tillsammans med personal, föräldrar
och andra få forma en skola på ett riktigt sätt och
alltså fullt ut jobba med målstyrd skola? Vad är detta?
Sedan, Ulf Nilsson: Vad är det för trams när ni
pratar om att elevstyrda skolor urholkar rektors och
lärares ansvar och status och att elever bara är amatö-
rer? Elever är väl om några en grupp som verkligen
har erfarenhet. De är väl verkligen en av de parter
som finns inne på skolans område?

Anf. 163 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist har säkert
många gånger hört mig och andra folkpartister säga
vad vi menar med friheten för skolor. Den innebär att
man kan arbeta på väldigt många olika sätt. Man kan
lägga upp arbetet på det sätt som elever, föräldrar och
lärare kommer överens om. Det innebär att politiker
inte ska lägga sig i om man har årskursblandad un-
dervisning eller om man inte har det eller om man
koncentrationsläser vissa ämnen under längre eller
kortare tid. Jag kan räkna upp massor av exempel.
Det som bl.a. Riksdagens revisorer visade i sin
rapport är ju att målen, de nationella målen, inte är
tillräckligt tydliggjorda för kommunerna. Våra utvär-
deringssystem fungerar inte. Och det är målen, att vi
garanterar att vi lever upp till de nationella målen,
som jag och Folkpartiet engagerar oss i.
När det gäller elevstyrda skolor citerade Nils-Erik
Söderqvist mig och sade att jag inte tycker att skolor
ska styras av amatörer. Jag vet inte om Nils-Erik
Söderqvist tycker att skolor ska styras av amatörer.
Jag anser att föräldrar och elever ska vara med och
fatta en massa viktiga beslut i olika lokala styrelser på
ett sätt som vi prövar oss fram till. Men det måste
sägas väldigt tydligt att de avgörande, pedagogiska,
professionella besluten ska fattas av lärare och rekto-
rer precis på samma sätt som andra professionella
beslut inom sjukvården eller andra sektorer fattas -
alltså av dem som är utbildade för att fatta dem. Det
är det jag menar med att skolan inte ska styras av
amatörer. Vi måste ha respekt för den professionalism
som finns i lärarkåren.
Jag fick inget svar från Nils-Erik Söderqvist på
hur han reagerar på att bara 9 % av gymnasisterna på
fordonsprogrammet faktiskt klarar av gymnasieut-
bildningen som det är menat. Vore det inte bättre att
ge dem en riktig yrkesutbildning som dem känner att
de kan klara av med möjlighet att komplettera senare?

Anf. 164 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Ulf Nilsson pratar fortfarande om re-
sultaten i den svenska skolan och tar sitt exempel. Jag
ska ta ett annat exempel, som belyser hela den här
debatten i dag. Vi kan titta internationellt, ute i Euro-
pa. Man konstaterar nu att bland 22-åringarna är det
över 90 % som lämnar gymnasieskolan med godkän-
da resultat. Tittar man på Europa, på EU, i övrigt
ligger det i snitt på 70 %. Då vet vi att det också finns
länder som ligger betydligt lägre.
Här i Sverige vägrar vi hela tiden att sänka ribban.
Det vill jag inte vara med om. Jag har varit med om
att höja ribban i vårt utbildningssystem, alltså att säga
att alla behöver kärnämnena. Vi behöver ha en hög
ambition när det gäller att klara målen. Men då ska vi
inte för den skull börja föra en debatt som innebär att
vi svartmålar den svenska skolan. Det har ingen
glädje av. Vi behöver stärka de krafter som finns ute
och som faktiskt gör ett gott arbete. Vi behöver lyfta
fram de goda exemplen på vad som sker.
Men åter till det här med målstyrning. Det var in-
tressant när Ulf Nilsson pratade om målstyrning, om
att vi ska skapa bättre kraft i målstyrningen. Det hål-
ler jag med om. Det ska jag gärna vara med om att
göra. Men vad är det här för något: att reservera sig
och säga att arbetsmiljön i skolan bör ha ett eget pro-
gram? Varför ska vi säga det här? Vi har ju en miljö-
lagstiftning och ett miljövårdsarbete ute. Vi borde
vara överens om att det är något som ska ske ute på
den lokala skolan.

Anf. 165 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Jag tänkte bara uppehålla mig vid tre
frågor, men de är i och för sig rätt stora. Den första
handlar om de problem som skolan har, och som
många har berört. Den andra handlar om de ideolo-
giska skillnader när det gäller skolans framtid som jag
tycker att jag har skymtat i debatten. Den tredje
handlar om några synpunkter på innehållet i grund-
skola och gymnasium som måste uppmärksammas
särskilt med tanke på den framtida utvecklingen av
vårt samhälle.
Låt mig börja med den första, den om skolans sto-
ra problem. Jag tror att alltfler av riksdagsledamöter-
na är på det klara med att det stora problemet i grund-
skola och gymnasium nu, det som vi har sett åter-
speglas i betygsstatistik och annat, handlar om att vi
har en grupp elever, en relativt liten men ändå alltför
stor grupp, som inte har fått det stöd som de behöver
för att tillägna sig t.ex. läs- och skrivförmåga och
kunna följa med i undervisningen i skolan. De har
hamnat utanför. De hör till dem som man har kallat
utslagna eller sådana som står utanför skolan. Den
gruppen måste naturligtvis snabbt få det stöd som de
enligt läroplanen är berättigade till.
Det här är inte resultatet av en dålig skolpolitik i
vanlig bemärkelse. Det är alltså inte fel på läroplanen,
skollagen eller något sådant. Det är ett direkt resultat
av de nedskärningar som gjordes i början av 90-talet,
under den ekonomiska krisen. Den drabbade skolan
hårt. Man tog bort ungefär 20 % av lärargruppen. Det
var framför allt specialpedagoger, skolpsykologer
osv. som fick lämna skolan. Ungefär 10 % av dem
har kommit tillbaka, men vi är alltså fortfarande i ett
sämre läge än i början av 90-talet.
Det betyder att de lärare som nu står med stora
undervisningsgrupper och kanske har tre, fyra eller
fem elever i en sådan grupp som skulle behöva det
här stödet av en specialpedagog inte kan ge det stö-
det. Specialpedagogen finns inte och det finns ingen
chans att klara av situationen med en så stor under-
visningsgrupp för en lärare - som dessutom inte har
kompetensen att ge de här eleverna ett riktigt stöd.
Det där måste åtgärdas, och det handlar alltså om
att skjuta till resurser. Det är alltfler partier som för-
står detta, och jag tycker också att vi ser i den här
motionsfloden att samtliga partier har uppmärksam-
mat dyslexifrågan, läs-och skrivsvårigheter. Närmare
10 % av yrkandena som finns i det här betänkandet
handlar om läs- och skrivsvårigheter. Låt oss alltså
vara eniga om att fortsätta arbetet med att snabbt få
fram de resurserna - så snabbt det nu går.
Den andra punkten borde vi prata väldigt mycket
om. Den gäller det som skiljer oss från varandra ide-
ologiskt när det gäller synen på hur skolan ska ut-
vecklas.
Jag vet inte varför, men på något sätt blir det en
ytdiskussion som handlar väldigt mycket om betyg.
Några hävdar att vi ska ha mer betyg. Det är mode-
rater och folkpartister och i första hand kristdemo-
krater som för fram denna synpunkt att man ska ha
mer examensprov. Jag tror att det sista budet från
Folkpartiet var att man ska ha en grundskoleexamen.
Och många har länge krävt en gymnasieexamen. Det
där är naturligtvis något slags ytdiskussion som det
finns skäl att gå lite djupare in på. Det skulle vi kan-
ske behöva göra framöver. Det är en betoning av
behovet av kunskap som vi kanske alla kan dela. Men
det är en syn på skolan som betonar konkurrenssidan.
Vi från Miljöpartiet tycker att själva inställningen
till elevernas inlärningssituation är litet konstig. Det
är allmänt känt att det inte är något bra pedagogiskt
instrument att införa en sekundär motivation i form
av betyg. Det är mycket mer effektivt att man stude-
rar eller läser någonting därför att man är intresserad
av ämnet.
Dessutom har man inte studerat den betygssätt-
ning som vi har ordentligt. Nu har vi tack och lov
äntligen fått en utredning som ska se över betygen,
om de över huvud taget är vad man kallar reliabla,
dvs. om olika lärare sätter betyg på samma sätt, om
samma lärare sätter betyg på samma presentation lika
vid olika tillfällen, om olika skolor sätter betyg på
samma sätt, osv. Det finns mycket som talar för att
det är stora brister i betygssättningen. Dessutom vet
vi sedan gammalt att betyg är mycket dåliga predikto-
rer både när det gäller yrkesframgång och studie-
lämplighet för högre studier. Det finns mängder av
undersökningar som visar att de gamla betygen från
gymnasiet i stort sett har varit värdelösa att använda
som t.ex. urvalsinstrument för högre studier. Nåväl,
vi får väl återkomma till den diskussionen.
Jag skulle vilja uppehålla mig lite grann vid inne-
hållet i utbildningen. Grundskolan och gymnasiet har
en alldeles ny uppgift. När vi i vår generation, den
äldre generationen, gick ut skolan såg världen väldigt
annorlunda än vad den gör för de barn och ungdomar
som går ut skolan nu. De problem som finns är i
många bemärkelser större och annorlunda. Vi har en
internationalisering av problemställningarna som är
påtaglig. Miljöproblemen är globala. Vi har ett fattig-
domsproblem på jorden som är globalt och som stäl-
ler stora krav på en ökad global solidaritet långt ut-
över vad vi kunde tänka oss på vår tid. Den tekniska
utvecklingen går snabbt. Vi har något som kallas en
ekonomisering av tillvaron som är snabb med ett helt
nytt flöde av information när det gäller ekonomi,
varor, konsumtionsinformation, osv. som flödar över
ungdomarna. De måste alltså ha kunskap när det
gäller att möta detta. Det handlar om kunskap om de
ekologiska grunderna för liv på jorden. Det handlar
om kunskap om andra länders kulturer och folk, hur
andra har det i världen. Men det handlar också om
förståelse för teknikens begränsningar, kunskapens
räckvidd, att människans kunskap inte på något sätt är
sanningen alltför nära. Vi brukar säga att dagens
kunskap inte är morgondagens sanning. Det här är
viktigare nu än någonsin. Och den kunskapen tror jag
också har stor betydelse för det som vi var inne på
och som Erling Wälivaara tog upp, nämligen de etis-
ka sidorna. Man behöver den kunskapen för att kunna
göra riktiga moralbedömningar och moraliska ställ-
ningstaganden som är mycket svåra, kanske svårare
än dem som vi har kunnat göra.
När Nils-Erik Söderqvist inledde sitt anförande
talade han om den gamla skolans uttjänta skräp eller
något i den stilen. Jag tog väl åt mig lite grann, efter-
som jag är en gammal folkskollärare och då kände
mig som detta gamla skräp. Men jag får väl dyka upp
här som något slags återanvändning. Det ligger
mycket i det. Jag har alltså upplevt detta att stå som
lärare och ha min morgonandakt och ha min betygs-
bok i fickan med betyg i ordning och uppförande osv.
Naturligtvis var det ingen bra skola. Men jag ser ändå
tillbaka på den med en viss kärlek och en viss förstå-
else och är beredd att berätta om den för den nya
generationen. Jag tror att det är viktigt när det gäller
överföring av traditioner och etik. Vi får väl stå där
lite grann med skammen men verkligen inte backa för
att berätta hur det var. Det blir ett lite romantiskt
skimmer över detta att berätta hur den gamla skolan
var.
Men det är inte fullt lika romantiskt när man
kommer in på de andra frågorna och ska berätta hur
våra generationer här i Sverige har handskats med
tillvaron. Det handlar om maktfördelning, styrning,
Sverige som ett imperalistiskt land med krigföring,
religiösa krig. Vi har haft ett envälde, konungamakt
tillsammans med kyrkans makt - konung av Guds
nåde. Vi hade en vacklande demokrati ända in på
1900-talet då bara halva folket hade rösträtt. Vi har
haft två världskrig som vi ska berätta om i detalj. Vi
har haft en attityd i början av 90-talet mot andra län-
der och folk, främmande kulturer, som vi nog med
viss skammens rodnad får berätta om.
När jag då hör den här diskussionen om betydel-
sen av att vi för vidare den kristna grunden och den
etniska grund som vi har stått på vill jag i alla fall
säga att man då får vara väldigt försiktig. Man bör
nog närma sig den här generationen med viss öd-
mjukhet och berätta. Och det kommer att handla
väldigt mycket om misstag, och vi har ganska dåligt
med goda exempel att föra fram. Därför tror jag att
kunskapen får läggas till grund och att vi sedan ska-
par diskussionsutrymme i skolan, ett vitt sådant ut-
rymme. Och det är viktigare nu än någonsin, både i
grundskolan och i gymnasiet, att eleverna får diskute-
ra och vi kanske snarare får stå till svars och bidra
med kunskap. Men jag tror att vi ska lyssna mer än
förklara hur man ska göra.
Vi har alltså problemen att presentera. Vi står inte
med facit i hand. Det ska de ta fram. Kunskapen är
viktig. Vi har inte så väldigt mycket kunskap när det
gäller människans sätt att hantera sådana här frågor.
Vår benägenhet till kärlek må vara stor. Den finns i
den gyllene regeln, och den finns på andra sätt. Vår
benägenhet till hat och till fiendskap är också stor,
och den ska hanteras. Hur den ska hanteras får vi väl
hoppas att den nya generation på något sätt kan be-
mästra. Men jag skulle alltså starkt vilja understryka
behovet av ökat elevinflytande och betydligt större
elevmakt i skolan, inte bara när det gäller dessa frågor
om möjligheterna att utveckla en bra etik för utfor-
mandet av framtiden utan också naturligtvis när det
gäller kunskapsutvecklingen och sättet att påverka
undervisningen och sådant.

Anf. 166 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är intressant att lyssna på Gunnar
Goude. Jag ska först ta upp den första punkten som
rörde att vi nog är på det klara med att det finns en
grupp elever som inte har fått det stöd som de behö-
ver. Det är ju ett väldigt stort problem som jag tror att
vi kan vara överens om. Gunnar Goude säger att det
är ett resultat av nedskärningar. Ja, nedskärningar har
varit ett stort bekymmer, och de har drabbat många
elever som behöver särskilt stöd.
Däremot skulle jag vilja att man i den här diskus-
sionen, om man ska vara saklig, också ska erkänna att
det handlar om att vi har betyg och ett system i dag
som synliggör problem som säkert har funnits tidiga-
re. Problemet med läs- och skrivsvårigheter är ju inte
nytt, men det syns väldigt mycket mer i dag. Därtill
kommer ju att vi har höjt ribban när det gäller vad
som ska uppnås.
Det finns också ett problem med att bara hitta lös-
ningen i mer resurser, därför att många undersök-
ningar har ju svårigheter att bevisa sambandet mellan
resurser och resultat. Och det tycker jag att man ska
fundera över. Då kommer man nämligen över till
detta att man måste lära sig mer om inlärningsprofiler
och hur individer på olika sätt kan ta till sig kunskap.
Där tror jag att det finns väldigt mycket att göra.
Vi nådde nästan jumboplatsen i matematikundersök-
ningen och det var långt innan besparingarna kom
och när resurserna var ganska stora, så vi har haft de
här problemen tidigare.
Jag vill betona att det också handlar om pedago-
giska utmaningar. Det är alltså inte bara fråga om
resurser, för då tror jag inte att man löser problemen.
Sedan skulle jag vilja rätta till i följande avseende.
Det gäller påståendet att betygssystemet liksom bara
har blivit till och att det är skönt att man äntligen
allvarligt tittar på detta. Ja, det är alldeles nödvändigt
att titta närmare på gymnasieskolans betygsbekym-
mer. Det har vi diskuterat tidigare i debatten. Men det
är inte så att de nuvarande betygen tillkommit av en
slump, utan det var först 20 års utredande i otaliga
utredningar av varierande kvalitet. Riksdagen har
ändå ägnat 10-20 år åt att fram- och baklänges analy-
sera detta med betyg. Det är alltså inte så att detta är
obruten mark.

Anf. 167 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Nej, betygssystemet är inte obruten
mark. Jag tror att det hade varit bra om vi hade ägnat
de 20 åren åt någonting annat.
Argumentet att det finns undersökningar som vi-
sar att det inte finns ett enkelt samband mellan resur-
ser och studieframgång tror jag ska tas med en nypa
salt. Det är alldeles klart att det nu är resursbrist som
gör att vi inte har specialpedagogerna på plats. Därom
råder inget tvivel. För den här relativt lilla gruppen
elever är det helt avgörande att vi får dit specialpeda-
gogerna. Det kommer naturligtvis att öka möjlighe-
terna att bedriva en bra undervisning i undervisnings-
grupperna om de här eleverna får det stöd som de är
berättigade till. Kanske visar de då inte genom olika
reaktioner sitt missnöje med situationen. Det är alltså
lättare att få en bra undervisning i undervisnings-
grupperna om man kan hantera de elever som behö-
ver särskilt stöd.
Jag har tittat lite grann på undersökningarna. Det
är nog svårt att göra sådana undersökningar eftersom
resurserna ofta går till skolor som har speciella pro-
blem. Det är väldigt olika strukturer på dem. Det kan
vara skolor med väldigt många elever med invandrar-
bakgrund osv. Det är inga enkla studier att göra. Jag
skulle inte våga dra slutsatsen att man inte kan visa på
ett samband mellan resurser och kvalitet i skolan.

Anf. 168 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Inte heller jag tror att det inte finns ett
samband. Det är ju alldeles uppenbart att det saknas
speciallärare. Vad jag säger är att man inte får tro att
detta är lösningen på alla bekymmer. Det finns ju
pedagogiska problem.
I utbildningsutskottet har vi nyligen hanterat frå-
gan om elever i särskolan. Regeringen konstaterade
att väldigt många av de elever i gränslandet som har
valt att integreras i grundskolan inte klarar av det. Det
är då inte bara fråga om resursbrist, utan det handlar
också om en hel del andra aspekter. Jag tror alltså att
vi måste jobba på att skaffa oss ökad kompetens och
kunskap.
Vidare är det så att vi i skolan har valt modeller
där man integrerar mer och mer elever i stället för att
specialisera. Jag är inte emot det men det har innebu-
rit att specialistkunskaperna i olika pedagogiska frå-
gor har minskat, vilket kan vara ett bekymmer efter-
som inlärningsproblem, t.ex. dyslexi, ibland kräver
särskild kompetens hos en lärare. Jag tycker att det är
en aspekt som man ska ha med i diskussionen och det
är detta som jag ville påpeka för Gunnar Goude.

Anf. 169 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag kan för ovanlighetens skull full-
ständigt hålla med Beatrice Ask. Jag har noterat att
väldigt många partier väckt motioner om just läs- och
skrivsvårigheter och krävt att den här specialistut-
bildningen kommer fram. Detta sammanfaller också
med regeringens agerande, vilket kanske är ännu
bättre. I senaste budgeten har ju 200 miljoner kronor
anslagits för just denna specialistutbildning. Det
handlar om kompetensutveckling för lärare som ska
arbeta med elever som har läs- och skrivsvårigheter.
Avslutningsvis vill jag säga att jag noterar med
tillfredsställelse att Beatrice Ask i sitt huvudanföran-
de betonade betydelsen av att individualisera under-
visningen och att det är ett mål. Det kräver naturligt-
vis också fler lärare per elev än vi har i dag. Detta är
en resursfråga; det var trevligt att höra det. Jag hörde
ingenting om nivågrupperingar.

Anf. 170 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Det var mycket intressant att lyssna
till Gunnar Goudes filosofiska anförande. Mycket av
det han sade stämmer väl överens med Kristdemo-
kraternas åsikter.
Gunnar Goude lyfte fram skolans problem och
åsyftar det stora problemet - även om det egentligen
är relativt litet - nämligen att det inte är så enormt
många elever som inte klarar godkända resultat. Gun-
nar Goude drar slutsatsen att orsaken är att elever
med behov av särskilt stöd inte får detta stöd. Den
åsikten delar vi kristdemokrater helt och hållet, vilket
jag också framförde i mitt anförande. Vidare har vi i
nedskärningstider tagit bort vuxna från skolan; det är
helt klart. Där har jag ingen avvikande åsikt.
De flesta säger att det behövs mer resurser till
skolan. Men den dagen resurserna ska fördelas skiljer
det helt plötsligt exempelvis mellan Gunnar Goudes
miljöparti och Kristdemokraterna avseende den
kommande treårsperioden med 5 miljarder kronor.
Det är på något sätt som att man säger att okej det här
är bra och det här är problemet. Men man har inte
kraft och förmåga att åtgärda problemet. Det är kan-
ske det som är dilemmat för just nu sittande regering
som regerar tillsammans med två stödpartier.
Gunnar Goude tar upp ideologiska skillnader och
skolans utveckling och kommer sedan in på betygs-
systemet. Men är det verkligen så att vi i betygssys-
temet har de stora ideologiska skillnaderna? Gunnar
Goude säger att de som talar om betygssystemet lever
i ett gammalt tänkande? De tjugoåringar, eller kanske
tonåringar, som vill ha fler betygssteg, lever de trots
sin ungdom i ett förgånget, gammalt tänkande?

Anf. 171 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tror att vi är klara över var vi står
beträffande betygssystemet. Var och en har vi dekla-
rerat vad vi tycker är viktigt med det. Ungdomarna i
systemet är delade. Det är många barn och ungdomar
i skolan som, om man frågar dem om detta, säger att
de vill ha betygen. När det däremot gäller elevorgani-
sationerna är det lite mer genomtänkta ståndpunkter.
De kommer väl snart att inse att betygen ska avskaf-
fas.
I fråga om pengarna är väl skillnaden att den som
regeringsmakten haver måste se till att man har en
budget i balans. Resurserna ska ut till kommunerna.
Fördelen är att det är tre partier som samverkar -
Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraterna. Alla
tre partierna verkar för ökade statliga anslag till
kommunerna - pengar som ska gå till skolorna. Vi är
på god väg.
Perssonpengarna har hunnit tredubblas sedan de
första gången kom. Vidare har vi inom försvaret
nedskärningar på 8 miljarder kronor. De pengarna
förs över till kommuner och landsting, visserligen
med början om två år och framåt. Vi har också fått en
förstärkning i den här budgeten av kommunernas
anslag. Dessutom handlar det om 4 miljarder i efter-
skänkning beträffande momsskulder osv. Dessutom
har ekonomin, tack vare att man håller budgeten i
balans - och för all del också beroende på att vi be-
finner oss i en högkonjunktur - utvecklats så att vi
kan räkna med att skatteintäkterna för kommunerna
ökar med 2 % i år och med 0,5 % under de närmast
följande åren. Där finns det väl resurser men sedan
gäller det att ha kommunpolitiker med tillräckligt
starka nypor så att pengarna förs över till skolorna.

Anf. 172 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja rekommendera Gun-
nar Goude att studera Kristdemokraternas budgetför-
slag lite närmare. Kristdemokraternas budgetförslag
är i balans. Dessutom har vi inte tricksat med utgift-
staken som de tre regeringspartierna har gjort.
Perssonpengarna är egentligen inga nya pengar,
utan det är fråga om de pengar som man en gång
plockade ifrån kommunerna och som man nu åter-
ställer. Det handlar alltså inte om några nya pengar
när det gäller de s.k. Perssonpengarna.

Anf. 173 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Historiskt är det så att det var de bor-
gerliga, inklusive Kristdemokraterna, som plockade
bort pengarna. Persson lägger tillbaka dem. I den
bemärkelsen är det inga nya pengar; det kan jag hålla
med om.
Kristdemokraternas budget tittade jag noga på för-
ra året för att försöka förstå. Jag är inte imponerad,
kan jag säga, men vi ska inte föra en budgetdiskus-
sion nu. Det gläder mig ändå att ni eftersträvar en
budget i balans.

Anf. 174 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag vill först deklarera att jag själv-
fallet står bakom samtliga kristdemokratiska reserva-
tioner, men yrkar för tids vinnande inte bifall till fler
utöver vad Erling Wälivaara redan har gjort.
Jag vill i det här anförandet aktualisera det områ-
de i betänkandet som har rubriken Företagar- och
entreprenörsfrågor.
Fru talman! Sverige har i jämförelse med övriga
OECD-länder få företag. Nyföretagandet ligger också
jämförelsevis lågt. Forskarna Bengt Johannisson och
Torsten Madsen visar i en studie att vi också ligger
ganska långt efter de övriga nordiska länderna när det
gäller att stimulera till företagsamhet. Det är alarme-
rande, eftersom grunden för vår välfärd - att vi alla,
inklusive de som har svaga röster och inga advokater,
ska kunna färdas väl - ligger i att det finns människor
som tycker att det är mödan värt att starta och driva
företag.
Det är i skolan som samtalen och kunskapsbyg-
gandet om entreprenörskap måste börja, för där finns
alla kommande innovatörer, entreprenörer och företa-
gare.
Det är därför glädjande att ta del av en SIFO-
undersökning om 17-åringars syn på företagande. Nio
av tio säger att de kan tänka sig att någon gång starta
och driva eget företag, och 85 % tror att det kommer
att finnas fler företagare i den egna kommunen om
fem år. Vilket intresse! Vilken potential för en levan-
de Gnosjöanda i hela landet om den kraften kan till-
varatas och kanaliseras på ett bra sätt.
Det är samtidigt ytterst bekymmersamt att 94 %
av landets 17-åringar anser att de har fått för lite eller
ingen information om vilka jobb och vilka möjlighe-
ter det finns som egen företagare, allt enligt samma
undersökning. Över 60 % svarar att de inte har fått
träffa någon egen företagare genom skolan. Lika
många svarar nej på frågan om de upplever att skolan
har ett bra samarbete med lokala företag.
Det är beklagligt att regeringen vill avslå såväl
vårt förslag om en nationell handlingsplan för entre-
prenörskap i skolan som ett entreprenörsprogram på
gymnasiet. Det känns i betänkandet som om rege-
ringen med stödpartier inte riktigt tar alarmklockorna
på allvar. Man hänvisar till att samtliga läroplaner tar
upp entreprenöriella aspekter. Man hänvisar till att
det finns många lokala lösningar, framför allt på
gymnasial nivå. Men uppenbarligen fungerar inte de
lösningarna tillfredsställande när 94 % av eleverna
uppger att de tycker sig ha fått för lite eller ingen
information alls. Visst är det så att det förekommer
företagargrenar, mest på samhällsprogrammet. Men
många potentiella företagare finns i de yrkesförbere-
dande programmen.
Trots att Nils-Erik Söderqvist stod här för en
stund sedan och i högstämda ord talade om vikten av
att ta till vara nyfikenhet och att göra individuella
lösningar, tycker jag att regeringen när man vill avslå
de här motionerna visar samma tvehågsenhet när det
gäller opinionsbildning och aktivt handlande som den
gör i all företagspolitik, dvs. de lösa formuleringarna
motsvaras inte av viljeinriktade handlingar. Det är lite
surmulen misstro mot företagare och företagande. Det
är trist.
Tänk om regeringen i stället ville ta intryck av
provinsen Nova Scotia i nordöstra Kanada som har
inrättat ett entreprenörsprogram för ungdomar med
målsättningen att eget företagande ska uppfattas som
en spännande yrkeskarriär för unga människor. Man
arbetar mycket nära näringslivet och använder sig av
principen learning by doing. Detta projekt har NU-
TEK, ALMI och flera andra svenska aktörer besökt,
men uppenbarligen inte hämtat hem. Annars vore just
de fina samarbetspartner tillsammans med näringsli-
vet för att under förtroendefulla former bygga möj-
ligheter för elever att få kunskap om vad entreprenör-
er är.
Fru talman! En entreprenörskultur kan bara ut-
vecklas genom att man börjar från början. Skolans
uppgift är att bejaka barns och ungdomars nyfikenhet
och driftighet, som ju är grunden för entreprenörskap.
Det finns i dag ett antal material och läromedel på
området, faktiskt ned till årskurs ett. Det är självklart
fritt att använda det för den som vill. Men om rege-
ringen presenterar en nationell handlingsplan på om-
rådet skulle det ge legitimitet åt en verksamhet som i
dag är tämligen begränsad. Det hade varit önskvärt att
regeringen hade vågat det för alla de elever som har
lust och längtan att lära om entreprenörskap.

Anf. 175 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Maria Larsson gör det
felet att hon inte i stället funderar över när någonting
bra och spännande växer. Det är viktigt.
Jag tycker faktiskt att entreprenörskap, kreativitet,
idéer och sådana här saker över huvud taget är oer-
hört viktiga, både i det lokala samhället och i ett stör-
re sammanhang. Jag tror faktiskt, utifrån de erfaren-
heter som vi har nu, inte bara hos oss utan också
runtomkring oss, att det betydelsefulla är när det får
växa nerifrån och när det får förutsättningar att gro
ordentligt.
Det jag önskar och det vi socialdemokrater vill är
att den här friheten ska finnas och att man ska känna
ansvaret, både de som finns i skolan och de som finns
utanför skolan, de som finns i hela samhället runt
omkring skolan. De får knacka på dörren och komma
in i skolan. Näringslivet, organisationer, föreningar
och över huvud taget allt det som finns runt omkring
får komma in i skolan och säga: Vi vill vara med. Vi
har idéer om hur vi vill utveckla skolans arbetssätt
och hur vi vill möta eleverna för att nå fram till de
intressen, de begåvningar, den lust och glädje som jag
beskrev förut och som Maria Larsson kommenterade.
Precis just detta. Då finns det förutsättningar på ett
riktigt sätt, mycket bättre förutsättningar än om vi
nationellt talar om i detalj vad som ska göras eller
inte göras ute på den lokala skolan.

Anf. 176 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist bekräftar i sin
replik det som jag länge har misstänkt, nämligen att
regeringen ser som sin roll att sitta på åskådarbänk
och iaktta vad som möjligtvis växer och gror i det här
landet. Det kan man naturligtvis göra, men jag anser
att ett regeringsbildande parti också har en uppgift att
vara opinionsbildare och kanske driva på i en utveck-
ling som man tycker är önskvärd. Här tycker jag att
regeringen försummar ett tillfälle.
Jag menar inte att man ska peka med hela handen.
Men jag menar att man kan ge legitimitet åt de lärare
och de skolor som har ett intresse för att utveckla den
här verksamheten genom att tillhandahålla ett an-
vändbart redskap. Det är att vara opinionsbildare. Det
är inte att fegt häcka på åskådarplats.

Anf. 177 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Maria Larsson skulle behöva fundera
en del över vad det är för verktyg som behövs och
som vi nationellt kan stärka.
Jag vill peka på ett av de fyra som jag nämnde i
min debatt. Det gäller hur vi stärker dem som finns i
sin profession i skolan, dvs. lärarna. Hur kan vi ge
dem mer i ryggsäcken av kompetens och av chans att
få utveckla sina möjligheter i arbetet?
Nu har vi anvisat tre miljarder i pengar för kom-
petensutveckling. Hälften går i och för sig till IT, men
vi satsar också på en massa andra saker. Vi pratar
mycket om barn i behov av särskilt stöd osv. Men vi
fäster också en allt stigande uppmärksamhet på bety-
delsen av att stärka resurser till skolan för att den
verkligen ska kunna ägna sig åt kompetensutveckling
och ge dem som är i profession i skolan ännu bättre
verktyg. De ska ständigt få lära nytt.
Allt detta kommer att innebära impulser till sko-
lan. Det kommer att innebära att det i arbetslagen
kommer att finnas en stor flora av kompetenser som
kompletterar varandra. I ett arbetslag kan det mycket
väl finnas en eller flera som är just på det här områ-
det, som har en nära kontakt med näringsliv och om-
givande samhälle och som kan föra in sådana här
tankar och idéer och jobba på det här sättet.

Anf. 178 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag välkomnar verkligen pengarna till
kompetensutveckling för lärare. De är mycket välbe-
hövliga. De behövs naturligtvis till IT-sidan, men de
behövs också till annat. Om den kristdemokratiska
budgeten vinner gehör i kammaren skulle det bli
ytterligare pengar som skulle kunna användas till
kompetensutveckling hos lärarkåren - och hos vård-
personal också, för övrigt.
Men det som jag befarar är att dessa pengar inte i
någon mån, eller i mycket liten mån, kommer att
användas just till kompetensutveckling på det område
som, om jag förstår rätt, både Nils-Erik Söderqvist
och jag värnar. Vi tycker att det skulle vara roligt om
vi fick en expansiv utveckling kring detta i skolans
värld - att vi bygger ihop skolan med samhället, att vi
öppnar skolan och inte isolerar den som någonting
som ska existera i ett vakuum.
Eleverna som går i skolan måste ju ta in hela värl-
den utanför både vad gäller skogar, träd, företag,
kommun, samhälle och allt som ryms där ute. Jag
tycker att skolan är alltför isolerad i dagens värld. Jag
skulle gärna se en öppnare skola i flera riktningar,
men jag hyser stora tvivel vad gäller att de här kom-
petensutvecklingspengarna över huvud taget kommer
att komma i fråga för kompetensutveckling på det
området.
Hade regeringen valt att använda sig av en natio-
nell handlingsplan - inte som ett enda pekfinger eller
som en hel hand som pekade, utan visat på detta som
en möjlighet så hade den tagit på sig en opinionsbil-
dande roll. Jag menar att regeringen nu underlåter att
göra detta, och det är det som jag beklagar och kriti-
serar i anförandet. Tack!

Anf. 179 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Gunnar Goude sade tidigare att det är
den andra, den yngre, generationen och dess målfor-
muleringar som ska ta över. Jag tillhör kanske en av
de yngre generationerna - i riksdagen i alla fall. Inget
ont om er som tillhör den äldre - tvärtom!
Fru talman! Jag vill beröra en enskild motion som
jag och Charlotta Bjälkebring har skrivit. Det handlar
om motion Ub314, som heter Sexualiteten som till-
gång. Det är yrkande 1, 2 3 och 5 som behandlas i
utskottets betänkande.
Jag befarar att utskottet har valt att tolka, eller lä-
sa, det som inte står i motionen - eller så har man helt
enkelt valt att inte läsa alls. Detta grundar jag på att
det svar som finns i utskottets betänkande är kort sagt
intetsägande.
Fru talman! Den 7 december förra året lade Skol-
verket fram en rapport om sex och samlevnad. Det är
de frågorna som också behandlas i våra yrkanden i
motionen.
I rapporten från Skolverket sägs att en av svårig-
heterna med undervisningen är just balansen mellan
sexualiteten och samlevnaden, och framför allt balan-
sen mellan de mörka och ljusa sidorna. Det gäller att
hitta en balans mellan att förebygga sjukdomar, våld
och kränkningar och att stödja och främja den unges
väg mot att integrera sexualiteten som en god kraft i
sig och att hitta goda samspel med det egna och det
motsatta könet.
Fru talman! Jag vill först poängtera vad det är för
yrkanden som vi har fört fram i vår motion. Det som
vi avser med motionen, och har velat göra med den,
är just att lyfta fram de positiva och ljusa sidorna av
sexualiteten - sexualiteten som en tillgång, som ru-
briken på motionen lyder.
Vi tar upp och säger att riksdagen som sin mening
ska ge regeringen till känna att skolans samlevnads-
undervisning ska fungera i enlighet med en värde-
neutral hållning till sexualiteten. Skolan ska upplysa,
utan att lägga värderingar på olika sexuella läggning-
ar och på olika sätt att utöva sex. När vi pratar om en
värdeneutral hållning så pratar vi inte om att den ska
vara värdefri, utan vi pratar om en värdeneutralitet i
form av att inte säga att heterosexualitet är normativt
och bra, men att homosexualitet inte är normativt och
inte bra.
Det är det som vi pratar om som neutralitet - inte
någonting annat. Men vi har förstått av de diskussio-
ner som har förts att man har använt andra ord och
andra förklaringar till vårt val av ord.
Vidare säger vi att man också ska ta upp olika sätt
att utöva sex. Jag kommer tillbaka till vad som menas
med detta. Jag tycker att Skolverket tar upp det här i
rapporten på ett ypperligt sätt.
Det andra yrkandet som tas upp handlar om att
samlevnadsundervisningen ska upplysa om könsöver-
skridande - om transvestism och transsexualism. I
utskottet har man valt att skriva "transvestitism" och
"transsexualitet". Trots att inte många från utbild-
ningsutskottet är här vill jag börja med att tala om
varför det är viktigt att använda de rätta orden, de
rätta benämningarna, för transsexualism.
Fru talman! Transsexualitet är nämligen inget be-
grepp som används. Det ordet innebär att detta skulle
handla om en sexuell läggning, dvs. om en sexualitet.
Men transsexualismen är ingen sexualitet, utan det är
ett könsöverskridande - ett överskridande i könstill-
hörighet som inte har någonting med sexuell läggning
att göra. Det handlar alltså inte om transsexualitet,
utan om just transsexualism. Det är det rätta begrep-
pet. Jag vet inte varför utbildningsutskottet har valt
att ändra till transsexualitet.
I den andra frågan, om transvestism, har utskottet
också valt att döpa om vår formulering till någonting
så uråldrigt som transvestitism. Man har tagit till ett
uråldrigt ord som inte används i dag.
Vidare är det intressant att ta del av och se vad
som menas när vi i motionen tar upp de positiva as-
pekterna och också berör det som handlar om den
psykosexuella utvecklingen hos barn och unga.
Fru talman! Det är väldigt viktigt att man skiljer
på begreppen, och jag vill nämna något om dem.
Med det biologiska könet menar man den med-
födda, den genetiskt bestämda, könstillhörigheten.
Könsidentitet - vad är det då? Jo, med det avser
man att individen är medveten om vilket biologiskt
kön den tillhör och att detta stämmer med den upple-
velsemässiga tillhörigheten. Det innebär alltså att det
biologiska könet inte behöver stämma överens med
könsidentiteten.
Könsrollen avser den uppsättning attityder, värde-
ringar, beteenden och förväntningar som i ett givet
samhälle, vid en given tid av majoritetskulturen knyts
till det ena eller det andra könet. Sexuell inriktning
avser vilken kategori av andra individer man sexuellt
attraheras av. Slutligen avser sexuellt beteende hur
individen utövar sin sexualitet.
Detta var lite sex- och samlevnadsundervisning
även för utbildningsutskottet.
Fru talman! Skolverket har gjort en utredning av
51 grundskolor och 29 gymnasieskolor. Endast ett
fåtal av skolorna har några nedskrivna mål för sin
sexual- och samlevnadsundervisning. I fyra av grund-
skolorna och sex av gymnasieskolorna utövar rektorn
en styrning. Uppdraget till lärarna är således gene-
rellt, otydligt och det är ofta oklart vem som har an-
svaret för denna undervisning. Det säger Skolverket i
sin rapport.
Där kan man också läsa att det inte finns någon
diskussion om vad man vill med den här undervis-
ningen på skolorna. Av de 80 skolor som har blivit
granskade var det en skola som hade skrivit ned vad
man ville och vilket syfte man hade med undervis-
ningen. De hade alltså skrivit: Vi jobbar med detta
därför att osv. Jag tycker att det är anmärkningsvärt
att det bara är en skola av de 80 som har gjort detta.
Därför ställer jag mig också extra frågande till den
styvmoderliga behandling av den här frågan som
utskottet har valt. Det är ju inte så många andra av de
här hundratalet motioner som har berört sex- och
samlevnadsundervisningen.
Fru talman! Skolverket säger också att en av svå-
righeterna i undervisningen är att balansera sexuali-
teten, som jag sade tidigare. Det handlar om att hitta
en balans mellan att ta upp och förebygga sjukdomar
och våld och sedan komma tillbaka och ta upp den
ljusa sidan. Ett hälsofrämjande synsätt är en generell
utgångspunkt, och för undervisningen i vissa ämnen
tar man just fram detta extra mycket. Ett främjande
perspektiv utgår från att man ska stödja barn och
ungdomar så att de kan stå emot de risker som de
utsätts för. Preventionsforskning om ungdomar visar
bl.a. att man i stället för att informera och förmana
om risker faktiskt behöver utveckla och förstärka det
som är positivt i den unges liv. Detta växande är en
viktig skyddsfaktor för barn och ungdomar. Vi ser att
det som finns i dagens sex- och samlevnadsundervis-
ning är just motsatsen till det som preventionsforsk-
ningen förespråkar.
Anledningen till att jag tycker att det är extra vik-
tigt att gå upp i debatten i dag är att riksdagens ho-
mogrupp i dag har arrangerat ett seminarium i sex-
och samlevnadsundervisning. Där fick vi bl.a. reda på
en sak som jag är väldigt förvånad över att utbild-
ningsutskottet inte har reagerat på. I de kursplaner
som har lagts fram av regeringen har man faktiskt
tagit bort två väldigt viktiga aspekter. Det finns
många förbättringar i de nya kursplanerna. Men, fru
talman, i de nya kursplanerna har man valt att ta bort
några meningar.
Under Biologi och människan har man valt att ta
bort följande mening: Frågor om homosexualitet ska
få en saklig belysning i undervisningen.
Vidare under rubriken Religion, bearbetning har
man valt att ta bort: Frågor om äktenskap, sexualitet,
trohet och föräldraskap ska belysas, liksom hur sam-
levnad påverkas av könsrollsmönster. Eleverna ska
därvid få möjlighet att diskutera egna problem och
reflektera kring samlevnadsfrågor.
Ordet homosexualitet förekommer inte längre,
och sexualiteten nämns inte längre under rubriken
Religion. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Det
borde också finnas någon form av reaktion från ut-
bildningsutskottet. I och för sig tar man inte upp alla
våra yrkanden och motiverar sitt avslag, utan man
lägger betoningen just på detta med sex- och samlev-
nadsundervisningen. Man säger att man betonar vik-
ten av det som regeringen har gjort klart den 2 mars i
sitt beslut att revidera kursplanerna som ska träda i
kraft den 1 juli och tillämpas från höstterminen 2000.
Man betonar vikten av att tala om värdefrågor i sam-
band med undervisning om samlevnad och relationer,
människosyn och språkbruk. Det är just detta som
Skolverkets rapport kritiserar, fru talman. Jag förstår
inte hur man kan använda detta som en motivering till
att det faktiskt händer saker.
Sex- och samlevnadsundervisningen i grundsko-
lan och gymnasieskolan har ju lyfts upp på väldigt
många olika plan i samhället, inte minst i den här
talarstolen och i riksdagen. När det är dags att disku-
tera vad vi ska göra åt detta rent politiskt blir det helt
plötsligt tyst. Det är ingen som kommer med de kon-
struktiva förslagen. Det är ingen som begär de här
förändringarna.
Fru talman! Jag är lite orolig. Man hänvisar också
till Värdegrundsprojektet som skolministern har tagit
initiativ till. Det har varit bra på många olika sätt. Där
har man diskuterat sex- och samlevnadsundervisning-
en. Men vid frågor om detta har skolministern gång
på gång i den här talarstolen talat om för oss att hon
är ledsen att homosexuella, bisexuella eller transper-
soner inte har varit representerade i det urval av ung-
domar som har ingått i den här gruppen. Det tycker
jag är synd, fru talman.
Med detta vill jag yrka bifall till motion Ub314
och samtidigt till reservation nr 9.

Anf. 180 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Tasso Stafilidis befarar att utskottet
inte har läst motionen och tycker att vi har behandlat
den styvmoderligt. Jag ska försvara utskottet lite
grann genom att säga att jag i alla fall har läst den. Vi
har också diskuterat den. Den har ju också fått ett
eget avsnitt i betänkandet. Dessutom gäller ju kritiken
i så fall också Tasso Stafilidis egna partikamrater. Det
får ni väl diskutera hemmavid.
Jag har tidigare, innan man äntligen fick Skolver-
ket att göra den här översynen, tagit upp frågan om
sex- och samlevnadsundervisningen. Det var ju som
jag befarande i de interpellationerna, nämligen att det
är väldigt olika i vilken utsträckning elever över hu-
vud taget får sex- och samlevnadsundervisning och
vilken kvalitet den i så fall har. Det är beklagligt
eftersom detta är väsentligt och viktigt.
Jag ska inte gå in på de här definitionerna och den
undervisning utbildningsutskottets ledamöter fick
från talarstolen. Men jag tror att det är väsentligt att
man inte krånglar till det och har en sådan hög ambi-
tion när det gäller anvisningar och skrivningar om
den här undervisningen att det är ogörligt för den
vanliga skolan att klara av det. Sex- och samlevnads-
undervisning upplevs av många som laddat och svårt.
Det krävs mycket stöd och utbildningsverksamhet för
att det faktiskt ska fungera över huvud taget.
Av det skälet delar jag uppfattningen att Skolver-
ket och regeringen har varit lite övernitiska mellan
varven i kursplaneöversynen. När jag har kritiserat
kursplaneöversynen i andra sammanhang har man
sagt att man har städat bort detaljer. Risken är väl att
homosexualitet, precis som Bibeln och en del annat, i
några städrundor har ansetts som detaljer. Jag delar
inte den uppfattningen. Jag tror att när det gäller just
laddade frågor och frågor som ibland läggs åt sidan
därför att man inte vet hur man ska hantera dem, kan
det behövas en extra anvisning, t.ex. i kursplanen, för
att något över huvud taget ska bli gjort.
Sedan är jag lite frågande när det gäller en sak.
Jag tycker att det är bra att man i motionen pekar på
de positiva sidorna och att sex- och samlevnadsun-
dervisningen måste innehålla det. Jag tror att det finns
lite för lite av det.
Men det känns som om det var lite dubbelmoral
från Vänsterpartiet här. Å ena sidan tycks de här
förespråka lite porr, och å andra sidan utesluter man
medlemmar som spelar in just den typ av filmer som
vi har debatterat så mycket här i kammaren.

Anf. 181 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det var många intressanta aspekter
som Beatrice Ask valde att ta upp. Jag är glad att vi är
överens när det gäller att man har valt att lyfta ut
homosexualiteten ur kursplanen. Det är just det som
är faran, fru talman. Det man gör med vissa minori-
tetsgrupper i samhället i dag, och det vi riskerar att
göra, är att osynliggöra dem. Jag vet inte hur många
gånger jag har stått och sagt det här i talarstolen.
Genom att vi väljer att osynliggöra en viss grupp
människor talar vi också om för vissa andra att de här
människorna inte existerar. Jag är glad att vi är över-
ens där, Beatrice Ask.
Vad gäller dubbelmoralen vill jag bara påpeka att
den process som Beatrice Ask tog upp inte är avslu-
tad. Det är en process inom Vänsterpartiet som pågår,
där de olika överklagandena kommer att behandlas i
de olika instanserna. För min del är jag helt överens
med Beatrice Ask. Jag tycker också att mitt parti för
en dubbelmoral i den här frågan. Jag tycker att det är
viktigt att faktiskt lyfta fram och belysa vad det är vi
egentligen menar med de här olika frågeställningarna.
Detsamma gäller även den dubbelmoral som förs
fram också av regeringen och av riksdagens majoritet
i frågan om värdegrunden. När vi diskuterar värde-
grunden, vems värderingar är det då som blir styran-
de? Vem är det som sätter normerna? Vem är det som
avgör vad som är rätt och fel?
Jag och Beatrice Ask är säkert överens om att det
som Beatrice njuter av och tycker är skönt kanske
inte är detsamma för mig. Men det innebär ju inte att
jag ska förneka Beatrice Asks val och tycka att de är
mindre värda än mina val. Därför ställer vi samma
krav i motionen på att skolundervisningen måste
innehålla tolerans och öppenhet inför människors
egna val så länge ingen människa kommer till skada
eller blir kränkt.

Anf. 182 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det här med dubbelmoralen är intres-
sant. Vi är överens om det, så jag ska inte gå vidare
med det men jag tycker att det i varje fall är lite
märkligt.
Jag tycker inte att utskottet har varit mesigt. Vi
har ändå pekat på utredningen och på hur viktigt det
är att arbeta med det. Däremot vill jag gärna lägga till
något som är centralt. Det är det här att skolans un-
dervisning ska vara allsidig. Det är viktigt just därför
att skolan har möjlighet att ge alla ungdomar en allsi-
dig undervisning.
Däremot skulle jag vilja ha sagt i den här kamma-
ren att det inte bara är skolan som har en skyldighet
att undervisa, upplysa och fostra barn och ungdomar
till en sund syn på sexualiteten. Det gäller också vux-
na i andra sammanhang, inte minst barns och ungdo-
mars föräldrar. Jag tror faktist att vuxenvärlden i dag
lite grann lämpar över uppgifter på skolan som är
svåra att ta tag i och svåra att hinna med.
Däremot ska skolan klara det minimala, att se till
att man får en allsidig och saklig undervisning. Jag
tror då att det är viktigt att vi ser till att kursplaner
och andra dokument är tydliga på den här punkten
och att man följer upp med utvärderingsarbete. Vi
moderater tjatar mycket om det. Det är viktigt att man
följer upp att det faktiskt sker som ändock sägs i
läroplaner och andra dokument att skolan ska åstad-
komma. Här finns det uppenbarligen allvarliga bris-
ter.

Anf. 183 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag för min del är helt överens med
Beatrice Ask om det hon tog upp i sin sista replik.
Men jag vill ändå lyfta upp en sak där jag faktiskt
inte bara tycker att utbildningsutskottet har varit me-
sigt - jag vet i och för sig inte om jag tycker att det
uttrycket är bra - där utbildningsutskottet faktiskt har
valt att inte säga någonting alls. Det gäller någonting
som lyfts upp i motioner i riksdagen för första gång-
en. Det handlar om könsöverskridande, om transves-
tism och om transsexualism. Det är någonting som
aldrig har funnits, som aldrig har existerat i vare sig
skolplaner, läroplaner eller kursplaner. Jag tycker att
det hade varit viktigt att utbildningsutskottet i alla fall
hade sagt någonting om den frågan.
Nu har man valt att inte göra det. Ni har kanske
haft en diskussion i utskottet, men vi som inte är
aktiva just i ert viktiga utskott har ju heller ingen
möjlighet att ta del av den diskussionen. Och allmän-
heten som tar del av våra protokoll och betänkanden
kan absolut inte se att man har hanterat den här frågan
på ett värdigt sätt. Det är många människor som kän-
ner sig utsatta och kränkta. Det är många människor
som känner sig osynliggjorda, och det här förbättrar
inte deras situation. Det tycker jag är oerhört viktigt.

Anf. 184 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Riksföreningen för sexualupplysning,
RFSU, har arbetat fram ett tiopunktsprogram för en
bättre sexualundervisning och för ökad kunskap om
de här frågorna i skolan. Med anledning av den här
debatten tänkte jag att jag skulle berätta för kamma-
rens ledamöter om de tio punkterna. Det är också så
att Skolverkets rapport, dess nationella kvalitets-
granskning från 1999 visar att någonting behöver
göras i den här frågan.
Under punkt 1 säger man att det behövs en bättre
undervisning på lärarhögskolorna. Det behövs gene-
rell kunskap för alla studenter vad gäller t.ex. psyko-
sexuell undervisning, hälsofrämjande arbete, grupp-
dynamiska processer, gruppsamtalsmetodik och ge-
nuskurser. Man behöver också utbildas i sexualitetens
historia och fördjupa sig i olika metodkurser, och alla
lärare ska ha homo-, bi- och transkompetens.
Under punkt 2 säger man att man behöver främja
utvecklingen av kompetensen också för redan anställd
personal.
Punkt 3 handlar om att läro- och kursplaner måste
skrivas så att det blir tydligt att kunskapsområdet,
sexualitet och samlevnad, är ämnesöverskridande.
Det har ju visat sig att det haltar rätt så mycket i de
här frågorna i skolorna i dag.
Enligt punkt 4 ska man stimulera forskning och
metoder om skolans sexualundervisning.
Punkt 5 säger att man regelbundet ska samman-
fatta den forskning som görs om sexualupplysning
och barn och ungdomar och att resultatet ska föras ut
och användas i skolans arbete.
Under punkt 6 talar man om återkommande natio-
nella konferenser, både för skolpersonal och politiker.
Punkt 7 berör återkommande undersökningar av
ungas sexualvanor och sexualitet liksom av skolans
undervisning. Här behövs det verkligen uppföljning
och utvärdering för att få en bättre undervisning på
längre sikt.
Under punkt 8 sägs att man ska stödja och främja
metodutvecklingsprojekt och föra ut dem till andra
skolor.
Enligt punkt 9 ska man utveckla metoder för att
integrera jämställdhetsperspektivet i all undervisning,
med särskild tonvikt på vad det betyder för sexualitet
och samlevnad.
Till sist har vi punkt 10, där man säger att man
ska ha en bred dialog för att arbeta fram ett tydligt
syfte för sexualundervisningen.
Fru talman! Det finns mycket att göra för att för-
bättra möjligheterna för ungas egna sexuella livsval.
Sexualitet är ju en av livets största tillgångar som vi
måste få kunskap om för att lära känna och bruka. För
de här livsvalen ska vi också bli respekterade.
Om vi ska nå dit måste skolundervisningen för-
bättras. Därför tyckte jag att det var viktigt att visa på
att det faktiskt finns ett tiopunktsprogram. Möjligtvis
kan utbildningsutskottet ta upp det i nästa års betän-
kande.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till motion
Ub314 och till reservation 9.

Anf. 185 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag vill börja med att ta upp en sak
som Erling Wälivaara sade för en stund sedan. Nu är
han väl inte kvar, så jag kan inte vända mig till ho-
nom direkt. Han sade att vi som vill ta bort formule-
ringen där man hänvisar till den etik som förvaltas av
den kristna traditionen i läroplanen vill förneka vår
historia.
Jag som tillhör dem som har verkat för att stärka
historieämnet i skolorna blev ganska upprörd över att
få den anklagelsen mot mig. Vi ska absolut inte dölja
eller förneka vår historia.
Jag hörde för ett tag sedan att ett antal nordister,
som var intresserade av isländska sagor och den nor-
diska kulturella traditionen, hade öppnat en konferens
på Internet. Men de var tvungna att stänga av den
därför att det var så oerhört många unga nazister som
gav sig in på konferensen och gjorde inlägg där de
hävdade att asatron var den sanna nordiska religionen
och det nordiska kulturarvet.
Det skulle vara intressant att höra vilka argument
ni som företräder den här formuleringen i läroplanen
använder den dag unga nazister dyker upp och säger
att asatron har en mycket längre historisk tradition här
i Sverige jämfört med kristendomen och att det är den
sanna etiken som vi ska införa i läroplanen.
Jag skulle vilja höra vilka argument ni tänker an-
vända, även om det är ett ganska drastiskt exempel.
Eller vad säger ni till de islamiska mullor i Iran som
hävdar att det faktum att islam ska vara överordnad
demokratin är ett gammalt kulturarv? Vilka argument
använder ni?
Utskottet säger helt riktigt att det inte finns någon
motsättning mellan att vara öppen för att se möjlig-
heterna i ett mångkulturellt samhälle och att värna om
och få en fast förankring i det egna kulturarvet. Det är
en mycket bra och klok formulering.
Men det finns definitivt en motsättning mellan att
se möjligheterna i det mångkulturella samhället och
att peka ut en religion som bättre än de andra. Det är
det man i praktiken gör.
När den här passusen infördes någon gång under
den borgerliga regeringsperioden var det, om jag
minns rätt, många socialdemokrater som delade vår
upprördhet över detta. Det förvånar mig ganska
mycket att vi är ensamma om reservation nr 9, som
jag yrkar bifall till.
Jag har mycket stor respekt för kristna. Min mor
var för övrigt katolik. Vi har också partimedlemmar
som är kristna, och den som skrev vårt första parti-
program, Carl Lindhagen, pekade på starka likheter
mellan socialismen och kristendomen. Han varnade
också för maktmissbruk både inom socialismen och
kristendomen.
Det är just en sådan negativ företeelse i den krist-
na traditionen som Tasso Stafilidis och Charlotta L
Bjälkebrings motion handlar om, nämligen synen på
homosexualitet. Det kan inte förnekas att det tillhör
den kristna traditionen att fördöma homosexualitet
och hylla kärleken inom äktenskapet som den enda
rimliga.
Jag har inte tid att närmare utveckla den mycket
intressanta motion som Tasso Stafilidis och Charlotta
L Bjälkebring har skrivit, men efter ett visst grubbleri
har jag kommit fram till att jag vill stödja deras mo-
tion.
Jag yrkar inte bara bifall till reservation nr 9, utan
också till den motion som Tasso Stafilidis och Char-
lotta L Bjälkebring nyss yrkade bifall till.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 maj.)

10 § Organisationsförändringar inom rättsvä-
sendet

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU11
Organisationsförändringar inom rättsväsendet (förs.
1999/2000:RR7).

Anf. 186 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlas Riksda-
gens revisorers förslag kring organisationsförändring-
ar inom rättsväsendet med anledning av den gransk-
ning som gjorts på området.
Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservationer-
na 1 och 2 som Socialdemokraterna och Vänsterparti-
et står bakom samt avslag på reservationerna 3 och 4
och i övrigt bifall till betänkandet.
Betänkandet innehåller fyra tillkännagivanden.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har en avvi-
kande uppfattning vad avser tillkännagivandet om att
låta utreda frågan om ett oberoende organ som ska ha
tillsyn över polisen och åklagarna samt vad avser
tillkännagivandet om en specialisering av utrednings-
verksamheten inom närpolisen.
Den granskning som gjorts av revisorerna har sitt
ursprung i en framställan från justitieutskottet. Syftet
med granskningen har varit att visa hur rättsväsendet
på central, regional och lokal nivå är organiserat och
hur rättsväsendets prestationer varierar mellan de län
som granskningen omfattar. I granskningen kartläggs
sambanden mellan prestationer och organisations-
form, ekonomi samt övriga förutsättningar. I gransk-
ningen ingår framför allt polis- och åklagarväsende-
na, men också tingsrätternas och häktenas organisa-
tion.
Granskningen skedde under 1997 och av tre län,
Östergötland, Västernorrland och Stockholm. Alltså
har det gått tre år sedan granskningen företogs, och
ett utvecklingsarbete pågår sedan några år både inom
polisen och åklagarorganisationen för att komma till
rätta med de brister som Riksdagens revisorer pekat
på. Både Rikspolisstyrelsen och åklagarväsendet har,
sedan revisorernas granskning gjorts och varit ute på
remiss, tagit till sig revisorernas påpekanden.
Vi har självfallet ingen annan uppfattning än att
både handläggningstider och förundersökningarnas
kvalitet måste förbättras. Som jag sade pågår ett om-
fattande utvecklingsarbete i syfte att åstadkomma just
det.
Som framgår av betänkandet har regeringen prio-
riterat de uppgifterna, och det angavs i budgetpropo-
sitionen för år 2000 bl.a. att polisen ska förbättra och
effektivisera utredningsverksamheten, såväl den som
bedrivs i närpolisområdena som den som gäller sär-
skilt svåra och komplicerade brott.
I regeringens regleringsbrev för detta budgetår
anges att polisens utredningsarbete ska bedrivas på ett
rättssäkert, effektivt och ändamålsenligt sätt, och till
detta är också knutet ett återrapporteringskrav.
I Rikspolisstyrelsens planeringsförutsättningar
anges att s.k. förstahandsåtgärder ska vidtas i den
utsträckning som behövs för att effektivisera det
brottsutredande arbetet. Samarbetet med åklagarna
ska utvecklas. Vidare anförs att arbetet måste organi-
seras så att själva utredningsarbetet kan påbörjas
direkt i anslutning till beslutet att inleda förundersök-
ning.
Fru talman! Beträffande tillsynen har Riksdagens
revisorer föreslagit att en utredning bör tillsättas för
att utreda frågan huruvida ett oberoende tillsynsorgan
bör inrättas inom rättsväsendet.
Hösten 1998 behandlade riksdagen frågan om
styrningen av polisen i vilken också ingick frågan om
tillsynen över polisverksamheten. Regeringsförslaget
gick bl.a. ut på att länsstyrelsens tillsyn skulle upphö-
ra. Samtliga partier, utom Miljöpartiet, ställde sig
bakom förslaget och skrivningen om att slopandet av
länsstyrelsens tillsynsansvar knappast skulle innebära
att tillsynen över polisen skulle minska.
I betänkandet pekades också på att en rad utom-
stående myndigheter utövar tillsyn över polisen,
nämligen JO, JK, Riksdagens revisorer, Riksrevi-
sionsverket och Datainspektionen. Vidare ansåg ma-
joriteten att om Rikspolisstyrelsen får det huvudsakli-
ga ansvaret för den löpande tillsynen bör en effektiv
verksamhet med hög kvalitet och nationell överblick
kunna upprätthållas.
Den uppfattningen står Moderaterna, Folkpartiet,
Kristdemokraterna och Centern tydligen inte längre
bakom.
Vi socialdemokrater och Vänsterpartiet vidhåller
tidigare uppfattning och står inte bakom önskemålet
om ytterligare ett tillsynsorgan. Den tänkta konstruk-
tionen innebär en myndighet som inte skulle ha någon
annan uppgift än att utöva tillsyn. Vi är också oklara
över hur en sådan myndighet förhåller sig till rege-
ringsformen.
Vi vill också peka på den styrning som kan ske
genom regleringsbrev och krav på återrapportering.
Rikspolisstyrelsen bedriver också en inspektionsverk-
samhet, ofta tillsammans med åklagarna. Det finns
naturligtvis utrymme för att utveckla detta med ge-
mensamma inspektioner.
Här bör också nämnas att man i Regeringskansliet
bereder en översyn av den statliga tillsynen, vars
syfte är att ge den statliga tillsynen en tydligare inne-
börd.
Vi anser således att den tillsyn som i dag bedrivs
på olika sätt är fullt tillräcklig, men att inspek-
tionsverksamheten självklart kan utvecklas.
Jag måste fråga de borgerliga partierna varför man
nu har ändrat uppfattning sedan hösten 1998. Jag
måste också fråga vad de borgerliga partierna anser
om den fråga som har dykt upp i dag, nämligen att det
oberoende tillsynsorgan ni vill skapa också ska utöva
tillsyn över polisens internutredningar. Detta har
aldrig diskuterats i utskottets behandling av ärendet.
Det har inte heller revisorerna tagit fram något förslag
om. Står ni bakom det?
Den andra del jag vill kommentera och som vi so-
cialdemokrater och Vänsterpartiet har en avvikande
uppfattning om är revisorernas förslag om en specia-
lisering av utredningsverksamheten i de större närpo-
lisområdena. Jag vet inte vad majoriteten tror sig
uppnå med en specialisering om kvaliteten skulle
förbättras och handläggningstiderna förkortas väsent-
ligt.
Vi anser dels att det kommer i konflikt med när-
polisreformens syfte, dels att det ligger ett värde i att
närpolisen också deltar i utredningsverksamheten. Vi
tror att det är kortsiktiga vinster som uppnås med en
specialisering.
Vi tror att det är viktigare att det nu satsas på
kompetensutveckling och fortsatt nära samarbete
mellan polis och åklagare för att uppnå det som vi
faktiskt är ense om, nämligen att förkorta utrednings-
tider och förbättra kvaliteten. Här pågår, som sagt, ett
brett utvecklingsarbete.
Beträffande det problemorienterade arbetssättet
vill jag peka på att det för närvarande granskas av
Brottsförebyggande rådet. Vidare har Rikspolisstyrel-
sen, såsom det framhålls i betänkandet, ålagts att
redovisa de åtgärder som vidtagits för att vidareut-
veckla och sprida det problemorienterade arbetssättet
så att det får genomslag i all verksamhet. En sådan
återrapportering brukar också ske till riksdagen i
budgetpropositionen, bl.a. under rubriken Regering-
ens analys och slutsatser av verksamheten. Det finns
således ingen anledning att i ett särskilt riksdagsbe-
slut slå fast att så ska ske.
Fru talman! I reservation 3 ställer sig Moderater-
na, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern bak-
om revisorernas förslag i frågan om vidareutbildning
och vad gäller vikten av samordning mellan poliser
som gör ingripanden och poliser som sedan sköter
utredningen.
Satsning på kompetensutveckling är en prioriterad
uppgift, och utskottets majoritet utgår från att Riks-
polisstyrelsen arbetar i enlighet med detta och ser till
att satsningar på vidareutbildning görs jämnt över
hela landet. Utskottet anser vidare inte att det är en
fråga för riksdagen hur polisen organiserar sin vida-
reutbildning.
Fru talman! Med det anförda vill jag än en gång
yrka bifall till reservationerna 1 och 2, avslag på
reservationerna 3 och 4 och i övrigt bifall till utskot-
tets hemställan.

Anf. 187 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! I denna sena stund med en något
mindre välfylld kammare än vanligt ska vi diskutera
organisationsförändringar i det svenska rättsväsendet.
Som Margareta Sandgren sade har dessa sin grund i
en studie som
Riksdagens revisorer gjorde för något år sedan. Det
var en studie som utfördes på uppdrag från justitieut-
skottet.
Vi tyckte från utskottets sida med tanke på de sto-
ra organisationsförändringar som gjorts under senare
år inom rättsväsendet att det fanns ett legitimt intresse
av att ta reda på hur förändringarna hade kommit att
fungera i verkligheten. Alla ledamöter i utskottet och
säkert också övriga ledamöter i kammaren har fått ta
del av olika rapporter och intryck från fältet, som nog
lett till en och annan tankeställare och fundering. Vi
tyckte därför att det var rimligt att låta revisorerna
göra detta.
Riksdagens revisorer är ett självständigt organ
som inte tar order från några utskott, men man tyckte
att det var ett förträffligt uppslag och gjorde en själv-
ständig prövning. Detta ligger helt i linje med de
uttalanden och beslut som riksdagen har tagit om att
riksdagen, både utskotten och andra organ, ska ägna
större tid och uppmärksamhet just åt uppföljningen
när man inte ägnar sig åt budgetställningstaganden
under hösten.
Det är klokt och förnuftigt att vi i ett land med en
så stor offentlig sektor som vår ägnar betydligt mer
tid åt att följa upp de beslut som riksdagen har tagit.
Det är viktigt att den verksamheten utvecklas.
Studien omfattar framför allt fem områden: för-
undersökningarnas kvalitet, kvalitetshöjande åtgärder
för polisens verksamhet, åtgärder för att höja kvalite-
ten i åklagarnas verksamhet, rättsväsendets ekonomi
- framför allt redovisningen av denna - och effekter-
na i stort av organisationsförändringarna.
Man bör ha klart för sig att studien gjordes 1998-
1999. Det har förflutit en hel del tid sedan dess. Det
är uppenbart att revisorerna gjorde iakttagelser av
sådant som de menade kanske kunde förbättras. Det
har också hänt saker och ting ute på fältet. Man kan
lite förenklat säga att där revisorerna går in och
granskar brukar det också hända någonting.
Man kan i sådana här sammanhang alltid diskute-
ra hur många av de hemställanspunkter som reviso-
rerna redovisar som sedan går igenom här i kamma-
ren. Personligen tycker jag, med lång erfarenhet från
revision, att det väsentliga är den process som man
sätter i gång vid en granskning. Det kan gälla att
utskottet ägnar sig åt en uppföljning eller att reviso-
rerna i dialog med ett utskott går in i någon myndig-
het eller i Regeringskansliet.
Bara det faktum att revisorerna talar om att man är
intresserad av en myndighet eller en del av Rege-
ringskansliet brukar sätta i gång en ganska febril
verksamhet. Man brukar ganska snart i olika doku-
ment från berörda myndigheter eller i budgetproposi-
tionen eller propositioner i övrigt se hänvisningar till
revisorernas åtgärder. Det är viktigt att den processen
kommer i gång och synliggörs.
Kvalitet och tillsyn har varit en ledstjärna i det här
arbetet. Framför allt har man ägnat uppmärksamhet åt
samspelet i rättsväsendet mellan polis och åklagare,
centralt och i de tre studerade länen. Detta nämndes
även av Margareta Sandgren. Vi i majoriteten tycker
att det är lämpligt att regeringen utreder en separat
tillsynsverksamhet i samband med att man prövar
annan statlig tillsyn. Som Margareta Sandgren sade
pågår det en beredning i Regeringskansliet av dessa
frågor, och vi tycker att det då är utomordentligt
lämpligt att man ser för- och nackdelar med ett sådant
här separat tillsynsorgan.
Fru talman! Jag vill gärna svara på den fråga som
Margareta Sandgren ställde bl.a. till mig om ifall det
speciella tillsynsorganet skulle ägna sig åt polisens
internutredningar. Man kunde lätt få det intrycket när
en värderad ledamot av vårt utskott uppträdde i ett
soffprogram i morse. Det verkade som om journalis-
ter och någon ledamot hade fått för sig detta. Jag vill
gärna vitsorda vad Margareta Sandgren sade, nämli-
gen att det inte alls är tänkt att det tillsynsorgan vars
förutsättningar och för- och nackdelar vi vill att rege-
ringen ska utreda skulle ägna sig specifikt åt detta.
Det gäller ett generellt organ för tillsyn i samspelet
mellan polis och åklagare. Jag hoppas att jag har
klargjort detta. Allt annat är enskilda ledamöters fria
tolkningar.
Kia Andreasson, Miljöpartiet, följer detta, och
med det samarbete som nu förekommer nästan på
regeringsnivå är det väl rimligt att ni som har makten
klarar ut de här sakerna.
Det finns också ett avsnitt som rör kvalitetshöjan-
de åtgärder inom polisen. Mycket kunde sägas om
detta, men vi har tyckt att det är rimligt att det pro-
blemorienterade arbetssätt som denna kammare vid
många tillfällen har uttryckt en förväntan och ett
önskemål om också kommer till stånd inom polisen.
Jag tror personligen att det finns en mycket stor vilja
inom stora delar av poliskåren att arbeta på det sättet.
Bl.a. när närpolisreformen sjösattes fanns det en
klar ambition att jobba på detta sätt, men en påtaglig
medelsbrist har, Margareta Sandgren, försvårat eller
delvis omöjliggjort den här typen av åtgärdsinriktat
arbete. Sedan är det inte hela sanningen. Man får
använda de pengar som man har, och vi tycker att det
är rimligt att regeringen senast 2001 till riksdagen
redovisar hur läget är ute i polisväsendet.
Har riksdagens intentioner, de beslut som tagits i
kammaren och av regeringen verkligen slagit igenom
ute på fältet? Om så inte skett, vad kan det tänkas
bero på? Det kan ju, Margareta Sandgren, helt eller
delvis bero på att polisen inte har fått de resurser som
gör det möjligt att arbeta på detta vis. Jag tycker att
det är rimligt att riksdagen får en redovisning 2001,
och det har vi också krävt i vårt tillkännagivande.
Vi tycker också att det är rimligt att diskutera spe-
cialiseringsgraden i utredningsverksamheten. Som vi
framhåller i majoritetstexten finns det olika förutsätt-
ningar för detta i olika polisdistrikt i landet, men vi
tror att det är viktigt att man uppmärksammar möjlig-
heterna att bli ännu effektivare i utredningsarbetet.
Med tanke på att uppklaringsprocenten för de flesta
brottstyper är försvinnande liten finns det alla skäl att
pröva alla tänkbara metoder att se över hur man kan
bli mer effektiv. Det är bakgrunden till detta tillkän-
nagivande.
Vi har ytterligare förslag, som vi redovisar i re-
servation 3, om hur polisen skulle kunna utveckla sin
verksamhet. Det gäller en bättre utbildning av poli-
serna. Vi är alldeles övertygade om att man skulle
kunna göra betydligt mer om man får resurser till det.
Vi vill gärna se hur narkotikabekämpningen har ut-
vecklats i den nya organisationen. Vi redovisar också
ytterligare saker i reservation 3.
Det finns två hemställanspunkter och tillkännagi-
vanden som vi är överens om. Det är önskvärt och
nödvändigt för dem som fattar beslut om rättsväsen-
det att ha ett bra beslutsunderlag. Vi är ense om att
det är viktigt att ha lite längre tidsserier när det gäller
ekonomi och att siffrorna från olika år är jämförbara,
så att man kan dra rätt slutsatser och grunda sina
beslut på ett bra underlag. Det är bakgrunden, och det
är glädjande att sådana synpunkter kommit fram.
Vi har från utskottets sida tidigare kritiserat rege-
ringen för ett dåligt material. Det har blivit väsentligt
bättre. Det tycker jag också att man kan säga i det här
sammanhanget. Men det kan bli ytterligare bättre, och
det har vi alla varit överens om med tillkännagivan-
det.
Fru talman! Avslutningsvis tycker vi att det är
ganska rimligt att man mer fullödigt redovisar effek-
terna av de organisationsförändringar som har ge-
nomförts och framför allt av de som kommer att ge-
nomföras framöver. Revisorerna gjorde för ett antal
år sedan en i och för sig ganska liten studie om kon-
sekvenser av nedläggning av häktet i Östersund. Det
redovisades olika modeller för hur man skulle kunna
angripa och analysera dessa typer av förhållanden.
Det är alldeles uppenbart att det finns många ex-
empel längre tillbaka, och säkert också till dags dato,
på förändringar inom statlig förvaltning där någon
sektor säkert tjänar lite pengar eller lite resurser på att
göra förändringar. Men risken är då överhängande att
det sker en kostnadsövervältring till andra statliga
sektorer, kanske till kommuner och landsting eller till
en privat sektor.
Det är viktigt att vi i riksdagen när vi fattar sådana
beslut är medvetna om konsekvenserna så att det inte
bara blir att man vältrar över det på någon annan. Jag
brukar lite skämtsamt säga att vi många gånger lever
lite grann i tårtbitarnas paradis. Men det är önskvärt
att tårtbitarna känner att de tillhör samma tårta.
Fru talman! Jag ska inte ytterligare förlänga de-
batten. Det kunde sägas betydligt mer om arbetet med
kvalitetsutvecklingen inom polisen. Jag vill yrka
bifall till reservation 3 och i övrigt till utskottets ma-
joritetstext i betänkandet.

Anf. 188 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! När Anders G Högmark inledde sitt
anförande kunde man få den uppfattningen att vi inte
skulle ha samma uppfattning om att be revisorerna att
granska verksamheten. Det är ändå så att ett enigt
utskott står bakom begäran att Riksdagens revisorer
ska titta på det. Det har säkert betytt en hel del för
processen och utvecklingen. Det sades också när vi
fick besök av Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren.
Man har faktiskt tagit till sig det som revisorerna har
pekat på.
När det gäller tillsynsverksamheten ställde jag en
fråga om varför man har ändrat sig sedan hösten
1998. Då tyckte man att det nog skulle utvecklas bra
om polisen själv fick ha hand om tillsynen. Borde det
ändå inte vara så att man gav Rikspolisstyrelsen lite
mer tid att utveckla inspektionsverksamheten till-
sammans med Riksåklagaren innan man säger att
man ska ha ett helt nytt oberoende tillsynsorgan?
När vi talar om polisens internutredningar säger
Anders G Högmark att det inte alls är tänkt att det
oberoende tillsynsorganet ska ägna sig åt det. Jag
tolkar det som att det inte är tänkt att man ska ägna
sig åt det. Ska det ingå som en del av dess tillsyn-
suppgifter, eller ska det inte alls göra det? Det är väl
Moderaterna m.fl. borgerliga partier som har ställt sig
bakom Kia Andreassons förslag när det gäller den
delen, eftersom hon tidigare har haft en motion om ett
oberoende tillsynsorgan.

Anf. 189 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att vi alla tvärs över parti-
gränserna har uppskattat de inslag och förslag som
revisorerna har redovisat rent allmänt sett. Det fram-
går också av skrivningarna oaktat man tillhör majo-
riteten eller reservanterna, i det fåtal reservationer
som faktiskt finns. I stora drag är vi mycket överens.
Det är ett påtagligt intryck man får när man läser
betänkandet, och när man dessutom varit med om att
arbeta fram det.
Varför har vi ändrat uppfattning? Vi gör bedöm-
ningen att frågeställningen om ett fristående organ är
värd att pröva. Det kunde inte vara helt orimligt,
Margareta Sandgren, när regeringen nu gör en samlad
översyn över den statliga tillsynen, att man prövar
det. Den är bl.a. föranledd av ett antal delstudier som
Riksdagens revisorer har haft om tillsynen.
Vad vi säger är att regeringen får pröva detta så
att man får väga fördelar och nackdelar. Tillvaron är
alltid fylld av fördelar och nackdelar. Man får väga
dem, redovisa slutsatserna inför riksdagen och så får
vi ta ställning.
När det gäller ett oberoende tillsynsorgan kan det
hända att det i någon situation råkar ut för ett fall där
det varit någon form av internutredning för polisen.
Det intryck man fick i morse av den diskussion som
var i Rapport på TV var att tillsynsorganet var pri-
märt tillkommet för att ägna sig åt att granska och
utöva tillsyn över de internutredningar som görs med
poliser inblandade. Det var det jag uppfattade att
frågan gällde. Så har icke varit fallet.
Precis som Margareta Sandgren redovisar har så
icke varit fallet när revisorerna presenterat dessa
förslag. Det finns uppenbarligen andra som tolkar in
andra saker. Jag tror att Margareta Sandgrens och min
tolkning står väsentligt närmare varandra än Marga-
reta Sandgrens och hennes regeringskoalitionssysters
gör.

Anf. 190 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det var klargörande. Vi får fråga
Miljöpartiets representant Kia Andreasson hur hon
ser på det, så får vi se om ni fortfarande är överens
eller om ni inte är det i det senare.
När det gäller tillsynsverksamheten säger Anders
G Högmark att om man ändå ska göra en översyn kan
man väl titta också på detta. Det handlar inte primärt
om att tillsätta ytterligare tillsynsorgan utan om att
den statliga tillsynen ska ges en tydligare innebörd.
Det handlar om den tillsyn som bedrivs i dag och inte
om att inrätta ytterligare ett tillsynsorgan.
Sedan var vi inne på detta med specialisering. Där
har vi en annan uppfattning. Vi tycker att det kommer
i konflikt med närpolisreformen. Vi tycker att det är
viktigt att närpoliser också arbetar med utredningar.
Man ska inte specialisera sig, utan alla ska arbeta med
det så att alla får en sådan kompetens att man klarar
av det.
Det möjligt att medelsbristen har gjort att man
inte har kunnat jobba på det sätt som kanske vore
önskvärt. Det är väl en del av det. Det kan jag tänka
mig. Men det finns särskilda skäl. Det kanske vi kan
komma in på när vi talar om budgeten och vilka an-
slag vi vill ge från respektive partier för att man ska
få mer resurser till sin verksamhet.
Ni väljer ändå att ta medel från andra delar som vi
tycker är lika viktiga i det brottsförebyggande arbetet
och i stället lägga det på polisen. Det gör inte vi.

Anf. 191 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Ni har valt att lägga medlen på det
brottsförebyggande arbetet, med ett resultat som inte
har varit helt glimrande, om man får uttrycka det så.
Ni har valt att prioritera en mindre del av den offent-
liga sektorns medel till rättsväsendet. Det är ett med-
vetet val. Det kan ju inte vara en slump att Rege-
ringskansliet och den socialdemokratiska gruppen har
gjort detta. Jag utgår från att det är medvetna beslut ni
har fattat.
Ni har tyckt att det har varit mindre viktigt att sat-
sa på rättstryggheten än på andra områden. Det är ert
medvetna val. Jag får respektera detta. Men jag
kommer att arbeta för att en annan tingens ordning
kommer till stånd. Det är troligt att det finns ett visst
samband, även om det inte är något hundraprocentigt
samband, mellan den resurstilldelning man har och
vad man kan uträtta. Det är bra att den insikten finns,
och den kommer gradvis fram nu i vårpropositionen.
Det är inte minst fallet när det gäller att ge närpo-
lisreformen ett riktigt och vettigt innehåll. Den har,
herr talman, aldrig fått en reell chans att visa vad den
verkligen kunnat gå för genom resursbristen. För det
bär socialdemokraterna ett mycket stort ansvar, och
det gör också de som socialdemokraterna om inte
samregerar så åtminstone bildar en parlamentarisk
majoritet med.
När det gäller tillsynen kan man säga att den över-
syn som sker i Regeringskansliet syftar till att se över
hur befintliga tillsynsorgan jobbar. Men det kan må-
hända leda fram till iakttagelsen att de inte riktigt
fungerar. Då hoppas jag att regeringen har den öp-
penheten i sitt beredningsarbete att man om man nu
tycker att det kan vara lämpligt att finna andra orga-
nisatoriska former också kan överväga det. Det var
det vi ville föra med in i diskussionen i beredningsar-
betet. Måhända kan en utomstående tillsynsmyndig-
het göra någonting.
Sedan innebär inte det att Rikspolisstyrelsen, som
säkert lägger ned ett betydande arbete, det vet jag att
den gör, befrias. Snarare kan det vara en stimulans, en
dialog mellan den yttre tillsynsmyndigheten och den
egna verksamheten. Det brukar vara så att i dialogen
mellan den yttre revisionen och den inre sätts en
standard på kvaliteten. Det kanske visar sig vara
mycket framgångsrikt.
Vi får se om regeringen nappar på detta. Rege-
ringen är fri att göra sina överväganden. Om riksda-
gen fattar detta beslut har den en skyldighet att redo-
visa överväganden enligt tillkännagivandepunkten.

Anf. 192 YVONNE OSCARSSON (v):
Herr talman! Jag måste bara passa på att säga att
jag skarpt gillar Anders G Högmarks prat om tårtbi-
tarna. Jag tillhör dem som tycker om att prata om
känslor. Att någon får in dimensionen att tårtbitar har
känslor tyckte jag var roligt.
Både Margareta Sandgren och Anders G Hög-
mark har berättat vilken ingången till betänkandet är.
Det handlar om revisorernas uppdrag från justitieut-
skottet och om några motioner som berör organisa-
tionsförändringar, kvalitet och utbildning.
Något man kanske inte tänker på, och något som
framför allt massmedierna inte har ägnat sig åt, är att
det från revisorernas sida inte handlar om hela rätts-
väsendet. Man tittar bara på Stockholm, Östergötland
och Västernorrland samt häktet i Östersund.
Det handlar om löpande, ordinarie polis- och
åklagararbete utifrån organisationsförändringar. Så
har jag och Vänsterpartiet tolkat betänkandet, och vi
har fått bekräftelse på att den tolkningen är riktig. Jag
tänker endast beröra två delar av betänkandet, nämli-
gen kvalitet och tillsyn och specialisering inom ut-
redningsverksamheten. Herr talman! Jag vill yrka
bifall till reservation 1 och 2 samt avslag på övriga
reservationer. Jag ställer mig bakom betänkandet i
övrigt.
Som det har talats om tidigare har revisorerna fö-
reslagit att man ska utreda behovet av ett oberoende
tillsynsorgan. Det är viktigt att påpeka att man inte
har föreslagit att ett sådant ska inrättas, utan man har
föreslagit att det ska utredas. Det är ju inte samma sak
som att det nästan är klart.
Om man inrättar en ny tillsynsmyndighet så ska
den utöva tillsyn och kontroll över framför allt polis-
och åklagararbete och, som jag uppfattar det, över de
instanser som redan i dag utövar tillsyn. Grunden är
att revisorerna anser att kvaliteten på förundersök-
ningarna inte är speciellt bra. När det gäller den slut-
satsen har Vänsterpartiet ingen annan uppfattning än
att det naturligtvis är av allra högsta vikt att förunder-
sökningarna är så bra som det någonsin är möjligt.
Däremot skiljer vi oss åt när det gäller förslaget
om hur man ska komma till rätta med bristerna. De
borgerliga partierna, inklusive Miljöpartiet, har tyckt
att detta ska utredas. Jag har full respekt för att man
kan komma till den slutsatsen. Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna har valt en annan linje än att
tillsätta en myndighet.
Jag tänker inte speciellt gå in på hur tillsynsverk-
samheten ser ut i dag, eftersom Margareta Sandgren
gjorde det. Jag tänker faktiskt hoppa över det.
Om utredningen skulle komma fram till att man
ska tillsätta en sådan tillsynsmyndighet, så skulle den
ha till uppgift att kontrollera kontrollinstanserna. Och
om kvaliteten ändå inte skulle förbättras - vilket inte
är någon självklarhet - så skulle man om man fort-
sätter i dessa tankebanor vara tvungen att inrätta en
kontrollinstans som kontrollerar kontrollinstansen
som kontrollerar kontrollinstansen. Så kan man gå
vidare i all oändlighet.
Men vi tror inte att det tankesättet får någon ge-
nomslagskraft i det vardagliga arbetet vare sig inom
polis- eller åklagarväsendet. Vi har andra förslag till
lösningar.
Hela rättsväsendet har genomgått stora föränd-
ringar, de flesta för inte alltför länge sedan. Därför är
det inte rimligt att polis eller åklagare skulle ha hun-
nit finna fungerande rutiner. Omorganisationer tar på
krafterna och får alltid konsekvenser för det löpande
arbetet. Det är tröttsamt att arbeta under ständiga
förändringar.
Polis och åklagare behöver framför allt arbetsro.
Att viktiga verksamheter debatteras och diskuteras är
bra. Att ständigt bli ifrågasatt samtidigt som man
försöker hitta nya fungerande arbetssätt är inte fullt så
bra för förutsättningarna att hitta tillräcklig ro att
utföra ett fullgott arbete. För att de ska kunna slutföra
det förbättringsarbete som redan inletts måste vi ge
polis och åklagare arbetsro.
Vänsterpartiet tror att det vardagliga arbetet inom
rättsväsendet är i behov av andra åtgärder än ytterli-
gare en tillsynsmyndighet. Visserligen före min tid
men ändå rätt nyligen beslutade man att genomföra
närpolisreformen med dess problemorienterade ar-
betssätt. De flesta poliser som arbetar enligt det nya
arbetssättet har inte relevant utbildning utan en ut-
bildning i det "gamla" arbetssättet för polisen.
Civilanställda inom polisen har sagts upp, vilket
innebär att poliser får utföra annat arbete än det poli-
siära. Brottsligheten har blivit grövre. Den är mer
komplicerad och kräver snabba beslut. Det finns
stress, krav ifrån allmänheten, hög medelålder, men
framförallt brist på arbetsro och tid att hitta ett nytt
fungerande arbetssätt.
Detta är processer som pågår i organisationerna,
både inom polis- och åklagarväsendet. Människorna
som deltar i de processerna måste få den tid som
behövs. Det går inte att påverka detta genom politisk
vilja eller genom politiska beslut, som leder till ytter-
ligare omorganisationer och processer.
Enligt Vänsterpartiet behöver rättsväsendet mer
resurser och en översyn av arbetssituationen, vilket vi
inte fått gehör för i utskottet.
Jag skulle vilja tacka Anders G Högmark för re-
dovisningen av hur Moderaterna ställer sig till frågan
om polisens internutredningar som kom upp i Rap-
port i morse. Jag tackar för det klargörande beskedet
från Moderaternas sida. Jag skulle önska att jag kun-
de få besked från de andra partierna. Nu återstår bara
Kristdemokraterna i kammaren i denna sena timme,
men det skulle vara trevligt att höra Ingemar Väner-
lövs åsikter om polisens internutredningar.
Det är bra att man hamnar på rätt sida, så att säga
- oavsett vilket parti man hamnar på rätt sida till-
sammans med. Det handlar ju om vilka åsikter man
har, och ibland stämmer de överens med vissa partier
och ibland med andra. Det är inte något viktigt skäl
för att bli oense.
När det gäller specialiseringen inom utrednings-
verksamheten tänker jag göra det lätt för mig och
instämma i Margareta Sandgrens anförande och
åsikter om detta. Jag har redan yrkat bifall till den
reservationen, men jag kan göra det en gång till.

Anf. 193 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Låt mig bara kort och i all enkelhet
uttrycka min tacksamhet och min medkänsla med
Yvonne Oscarsson för det hon gjorde i TV i morse,
nämligen försökte bringa klarhet i vad detta egentli-
gen handlar om. Jag erkänner att det inte är helt en-
kelt att göra det när någon eller flera har fått någon-
ting om bakfoten. Tack för insatsen!

Anf. 194 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara tacksamt ta emot den
vänligheten. Tack så mycket!

Anf. 195 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Herr talman! Jag vill först säga att jag tycker att
Anders G Högmark förtjänstfullt har redogjort för
Riksdagens revisorers rapport, bakgrunden, historiken
och vad som har hänt runt densamma och dess inne-
håll. Det gör att jag ska sträva efter att inte bli mång-
ordig i denna sena timma.
Jag fick en fråga av Yvonne Oscarsson. Nu måste
jag dessvärre säga att jag missade TV-inslaget i mor-
se. Men såvitt jag har förstått av det som har fram-
förts här från talarstolen dels av Margareta Sandgren,
dels av Anders G Högmark vågar jag ändå säga att
jag inte har någon annan uppfattning än den som
Anders G Högmark gav uttryck för tidigare.
Herr talman! Vi kristdemokrater ställer oss bakom
revisorernas förslag till riksdagen när det gäller orga-
nisationsförändringar inom rättsväsendet. Så som
regeringens politik sett ut på rättsväsendets område
under senare år är vi ej speciellt förvånade över den
kritik som nu har framkommit. Anmärkningsvärt
långa handläggningstider som kan få följder för rätts-
säkerheten, undermålig kvalitet på polisens och åkla-
garnas förundersökningsarbete, vilket kan leda till att
åtal ogillas är några av huvuddragen i kritiken, vilket
vi i likhet med revisorerna ser allvarligt på.
Det är av yttersta vikt att förundersökningsarbetet,
som intar en särställning i arbetet inom rättsväsendet,
är av hög kvalitet. Det är nödvändigt för att vi ska
kunna upprätthålla en väl fungerande rättskipning,
vilket inte minst är till gagn för brottsoffren.
Även om vi kan instämma i det mesta i utskottets
betänkande anser vi att revisorernas rapport visar på
ett behov av fler åtgärder än dem som utskottets ma-
joritet fört fram. Liksom revisorerna anser vi att det är
otillfredsställande att det är polismyndigheterna själ-
va som avgör hur mycket resurser som ska satsas på
vidareutbildning. Det leder lätt till en ojämn standard
i landet när det gäller vidareutbildade poliser, vilket
kan få negativa konsekvenser för det problemoriente-
rade arbetssätt som ska prägla hela polisverksamhe-
ten.
Vidare anser vi att det bör undersökas hur narko-
tikabekämpningen fungerar i den nya polisorganisa-
tionen. Dessutom vill vi betona att det är angeläget att
polisen har tillgång till modern teknik i brottsbe-
kämpningen.
Slutligen vill vi understryka vikten av samordning
mellan de poliser som gör ett ingripande och de poli-
ser som sedan ska sköta själva utredningen. En annan
fråga som bör uppmärksammas när det gäller sam-
ordning är relationen mellan polis och åklagare. Att
samlokalisera polis och åklagare i större omfattning
än vad som sker i dag skulle säkerligen vara till gagn
för verksamheten.
Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till
den reservation som vi står bakom, nämligen reserva-
tion nr 3.

Anf. 196 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Jag tycker att det uppdrag som revi-
sorerna fick av utskottet är väl genomfört. Man har
undersökt, analyserat och lagt fram konkreta förslag i
fyra punkter. Dessutom har dessa förslag skickats ut
till remissinstanser som har fått yttra sig. Så det hela
är väl genomarbetat.
Trots detta genomarbetade material, som också
stämmer med de erfarenheter som jag har fått genom
arbetet i justitieutskottet, kan vi inte enas om reviso-
rernas förslag, utan det finns två reservationer, vilket
är beklagligt.
Tillsynen var en av punkterna. Revisorerna före-
slår att det ska utredas - och det har inte varit något
annat tal om det - huruvida en oberoende till-
synsmyndighet skulle kunna fungera bättre, vilket
revisorerna anser, om man läser mellan raderna.
Jag tycker att detta är mycket positivt. Redan när
en utredning såg över frågan om ändring i polislagen
när länsstyrelsens del av tillsynsansvaret upphörde
arbetade Miljöpartiet för detta och avgav en reserva-
tion i den utredningen. När det kom till ett betänkan-
de av justitieutskottet hade vi också där en reserva-
tion. Vi tycker att det är positivt att vi nu får detta
bestyrkt av revisorernas undersökning.
Det som vi hela tiden har sagt är att den tillsyn
som utövas av det högsta organet inom polisväsendet
kan i allmänhetens ögon framstå som mer ett statligt
styrinstrument än som en verksamhet inriktad på att
slå vakt om den enskildes rättssäkerhet och rätt-
strygghet. Med den roll som polisen har i samhället är
det utomordentligt viktigt att tillsyn inte utövas inom
den egna sektorn. Vi tycker att tillsynen ska utövas av
en utomstående sakkunskap som står fri i förhållande
till den verksamhet som ska granskas.
Att samma befattningshavare inom Rikspolissty-
relsen förenar rätten att meddela föreskrifter med
skyldigheten att utöva tillsyn uppfyller inte det krav
på oberoende som tillsynsarbetet förutsätter. Därför
begärde vi en utredning. Jag är då tacksam över att
det har blivit en majoritet i denna fråga. Sedan kan vi
diskutera innehållet.
Anders G Högmark sade bestämt att det primära
för Miljöarbetet är att detta tillsynsorgan ska sköta
internutredningar. Det har jag aldrig sagt. Däremot
har jag sagt att det kan också vara en uppgift för detta
tillsynsorgan. Det tycker jag skulle vara positivt efter-
som jag har tyckt på det viset i denna fråga. Där
skulle jag kunna få stöd av Vänsterpartiet som har
tyckt samma sak, att om det blir ett tillsynsorgan
skulle detta kanske också kunna vara en uppgift.
Mandatet till regeringen är ju inte bundet. Det är ett
fritt mandat att utreda och sedan återkomma.
Det finns ju inget motsatsförhållande här som jag
ska stå i skottgluggen för. Jag har klart redovisat vad
jag anser. Det kan kanske bli så utan att det på något
sätt är underligt. Det har sagts att det inte skulle ingå i
uppdraget. Nej, det står fritt, men det skulle kunna
ingå som en del.
Inte nog med att revisorerna säger detta om ett
oberoende tillsynsorgan. När det gäller de extra till-
synsorgan som finns - JO och JK - uttalar JO att
nuvarande organisation för tillsyn över polis och
åklagare är otillfredsställande i flera hänseenden. Den
är uppbyggd på ett sådant sätt att det i hög grad för-
svårar en enhetlig tillsyn, eftersom tillsynsuppgiften
är uppdelad mellan olika myndighetsorgan. Den ut-
övas centralt när det gäller polisen och regionalt när
det gäller åklagarväsendet.
JO föreslår att det tillsätts en utredning som ska
arbeta med frågan om ett från båda myndighetsorgan
fristående organ för tillsyn. Det är precis Miljöpartiets
åsikter som jag hänvisade till.
Både Justitiedepartementet, Riksåklagaren och
BRÅ säger att det inte finns något utrymme för för-
stärkt tillsyn. Jag anser att det är en för stor uppgift
för Rikspolisstyrelsen att utöva en effektiv och tro-
värdig tillsyn över den egna organisationen.
Den andra punkten gäller specialisering av utred-
ningsverksamheten inom närpolisområdet. Där har
jag fått kritik eftersom jag har tyckt olika. Jag tycker
att det är ganska naturligt att man kan göra det. När
man tycker en sak är rätt ska man ju stå för det.
Det har sagts att man då skulle splittra hela när-
polisverksamheten och att organisationen skulle gå
sönder om man genomförde en koncentration av
utredningsverksamheten. Tvärtom är det så att det
bara är inom de större närpolisområdena som man
över huvud taget kan göra detta på ett effektivt sätt.
Det som är kärnpunkten i närpolisorganisationen är
det problemorienterade arbetssättet. Det kan i så fall
utvecklas till det bättre om man kunde göra dessa
effektivitetsvinster när det gäller utredningar. På det
sättet kan fler poliser vara i arbete.
Jag tycker att det verkligen är motiverat att se om
detta kan ske. Det är också ett uppdrag som man ska
titta närmare på. Det är inte så väldigt bestämt, så vi
får väl se vad man i organisationen själv säger.
Sedan är det detta med det problemorienterade ar-
betssättet. Jag förstår inte varför det är en reservation
om det, därför att arbetet är ju redan i gång. Det borde
inte kräva några större ansträngningar att presentera
detta för riksdagen.
Det andra som revisorerna påpekar är ju mer eller
mindre på gång och har åtgärdats sedan undersök-
ningen kom fram till sina slutsatser.
Herr talman! Jag har inga reservationer utan går
på majoritetens linje i detta betänkande.

Anf. 197 MARGARETA SANDGREN (s):
Herr talman! Vi fick nu klart för oss att Kia menar
att internutredningar i och för sig skulle kunna ingå i
tillsynsorganets uppgifter. Men det har ju aldrig varit
tanken i revisorernas förslag. Inte heller JO har tagit
upp att det skulle kunna handla om internutredningar.
Den frågan har ju tidigare varit föremål för en över-
syn. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har en annan
uppfattning om internutredningar. De vill ha en annan
ordning till stånd när det gäller internutredningar,
men det har aldrig varit tal om något annat tillsynsor-
gan.
Sedan må man ha uppfattningen att det ska finnas
ett oberoende tillsynsorgan, men vi menar att det som
finns är tillräckligt och tycker att man borde ge mer
tid, att flera gemensamma inspektioner borde göras
osv. Det är ett tillsynsorgan som hänger ganska fritt
luften och vars enda uppgift skulle vara att utöva den
kontroll som redan ligger hos JO, JK, Riksdagens
revisorer, osv.
Jag tycker att det lite grann handlar om misstro-
ende mot polisens sätt att sköta tillsynen. Om man
inte är nöjd med tillsynsorganet, ska man då skapa
ytterligare tillsynsorgan över tillsynsorganet? Dess-
utom är vi lite oklara över hur en sådan myndighet
skulle förhålla sig till regeringsformen.
När det gäller det problemorienterade arbetssättet
menar vi att regeringen faktiskt redovisar hur det
fortgår. Man har återrapporteringskrav på sig från
Rikspolisstyrelsen. Det brukar alltid anges i budget-
propositionen hur tillståndet är, hur verksamheten har
fungerat under det gångna året. Det behövs inte något
särskilt uttalande eller någon redovisning inför riks-
dagen något särskilt årtal, för det kommer varje år.

Anf. 198 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Vi har olika åsikter om den obero-
ende tillsynsmyndigheten. Jag tycker att jag har redo-
visat mina skäl till att jag har hamnat på andra sidan.
Det handlar inte om att jag misstror polisen, utan
helt enkelt om att Rikspolisstyrelsen inte räcker till
för detta uppdrag. Att en extraordinär myndighet som
polisen inte tillsätter sig själv inger ju ett större för-
troende. Det ökar förtroendet, enligt mitt sätt att se
det.
Revisorerna påpekar också att det innebär en till-
syn och kontroll av att polisanmälningarna och för-
undersökningsarbetets kvalitet följs upp kontinuerligt,
att arbetet bedrivs enligt de prioriteringar och riktlin-
jer som riksdag och regering har lagfäst, att polisar-
betet bedrivs effektivt och uppfyller rättssäkerhetens
krav samt att förvaltningen fungerar väl. Allt detta
instämmer jag i. Jag skulle också vilja tillföra vissa
uppgifter, men dessa har vi inte specificerat. Vi i
utskottets majoritet har bara sagt att det här ska utre-
das. Vi har inte gett några som helst riktlinjer för det,
utan det är helt öppet.

Anf. 199 MARGARETA SANDGREN (s):
Herr talman! Kia Andreasson svarade inte på min
fråga. Programmet som min fråga handlade om kret-
sade ju egentligen hela tiden kring detta med internut-
redningar. Vad jag har förstått har inte Anders G
Högmark ställt sig bakom detta och inte heller Inge-
mar Vänerlöv från Kristdemokraterna. Tycker Kia
Andreasson fortfarande att internutredningar ska vara
en del av tillsynsmyndighetens uppgift?

Anf. 200 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Om ett tillsynsorgan etableras tycker
jag att det är ganska naturligt att också detta uppdrag
ingår. Det tycker jag och Miljöpartiet vore bra. Men
som sagt befinner vi oss inte i det skedet nu. Det är
inte så att jag bara har inriktat mig på den frågan, utan
jag har tydligt deklarerat här i dag vad detta tillsyn-
sorgan ska göra.
Jag kan inte förstå att Margareta Sandgren är så
nöjd med det tillsynsarbete som har skett. Vi har ju
ideligen fått anlita Riksdagens revisorer och Riksrevi-
sionsverket, som har kommit med anmärkningar på
organisationen. Detta kan inte vara tillfyllest. Vi kan
inte hela tiden anlita dessa organ för att styra upp det
hela, utan det borde ske ett kontinuerligt tillsynsar-
bete. Därigenom skulle det ske en stor förbättring.

Anf. 201 YVONNE OSCARSSON (v):
Herr talman! Även om det som vi tycks vara
överens om inte handlar speciellt om polisens inter-
nutredningar, vill jag ändå klargöra Vänsterpartiets
åsikter om polisens internutredningar. Grundproble-
matiken är ju att poliser utreder sig själva. Den pro-
blematiken kommer man aldrig någonsin åt om man
så tillsätter 15 kontrollmyndigheter med olika grade-
ringar, därför att människors misstro, som det handlar
om, motverkar man inte på det sättet. Detta är vår
grundinställning, så nog om det.
Kia säger att det skulle kunna vara en fråga om
internutredningar. Margareta säger att revisorerna inte
har nämnt det med ett ord. Diskussioner i utskottet -
inte ett ord. Betänkandet - inte ett ord. Rikspolische-
fen, Riksåklagaren, besök i utskottet - inte ett ord.
Det gör mig bekymrad eftersom jag inte tycker att det
är speciellt bra att fatta beslut utifrån vad jag själv
skulle tro, tycka, tänka, vilja ingick i ett beslut. Då
vill jag veta om jag har uppfattat den här frågan fel,
för jag har fattat beslut utifrån det som vi har talat om
i utskottet tidigare och som flera har gett uttryck för
här i kammaren, och det innefattar inte någonting om
polisens internutredningar. Jag tycker att det här är
lite otrevligt måste jag säga, herr talman.

Anf. 202 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Frågan är om vi ska utreda en extra,
oberoende tillsynsmyndighet över den som finns i
dag. Så är det bara. Revisorerna har utifrån sina ut-
gångspunkter kommit fram till att vi bör göra det, och
jag har gjort det utifrån mina utgångspunkter. Sedan
är det upp till regeringen att ta tag i detta.
Jag förstår inte att det är så oerhört viktigt att säga
att internutredningar också skulle kunna vara en upp-
gift för den oberoende tillsynsmyndigheten.
Skälet är ju att internutredningarna inte skulle ske
av personer som har direkt förbindelse med samma
organisation. Jag tycker att det vore alla tiders om
internutredningarna kopplades till tillsynsmyndighe-
ten. Men det är inte det primära, utan det är en del i
det här.
I utskottet, Yvonne Oscarsson, sade vi också detta
när vi diskuterade. Det gjorde vi också vid reserva-
tionsskrivningarna. Vi kan inte bestämma innehållet
utan det är bara så som det står i majoritetstexten, att
frågan om en oberoende tillsynsmyndighet ska utre-
das. Inget är där kopplat till varken det ena eller det
andra.
Sedan måste man naturligtvis politiskt tycka till
om vad vi ska kunna göra förutom det revisorerna
säger och förutom det JO säger och det jag har sagt i
min motion och min reservation tidigare och i utred-
ningen.

Anf. 203 YVONNE OSCARSSON (v):
Herr talman! Jag vill upprepa det jag sade i mitt
anförande; att jag har full respekt för dem som tycker
att den här myndigheten ska inrättas. Jag, Vänster-
partiet och Socialdemokraterna tycker det inte. Där
skiljer vi oss åt. Men jag har full respekt för att man
hamnar i den situationen att man väljer att tycka på
det sättet. Det jag tycker är obehagligt är att Vänster-
partiets och mina åsikter på något sätt blir misskredi-
terade eftersom Miljöpartiet och Kia Andreasson hela
tiden har valt, framför allt nu i morse, att låta sig
lockas in i, också under hela tiden i går kväll i kon-
takter med Rapportredaktionen, att det här skulle
handla om internutredningar inom polisen.
Det tycker jag känns obehagligt, för vår utgångs-
punkt har inte handlat om det. Jag tycker fortfarande
att det inte känns bra. Jag tycker att det har känts som
ett sätt från Kia Andreasson att på något vis backa
och i efterhand konstruera en form av besked eller
förklaring till att Miljöpartiet har tyckt att man ska
inrätta den här myndigheten. Men det är mina tolk-
ningar. Och jag tycker inte att det känns bra.
Sedan tycker jag att i stället för att inrätta en obe-
roende tillsynsmyndighet som förmodligen kommer
att kosta mycket pengar ska man lägga ned resurser
på grundproblematiken inom polisens och åklagarnas
arbete; att ge polis och åklagare möjligheter att utföra
sitt arbete i lugn och ro på det sätt som vi och allmän-
heten tycker att de ska göra.

Anf. 204 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Det är inte tanken att det här ska va-
ra en myndighet som stör polisen utan som tvärtom
stöder den och den här inriktningen så att det ska bli
lugn och ro i arbetet. Det är den här ledningen och
uppföljningen som jag anser att Rikspolisstyrelsen
inte mäktar med. Den är ju väldigt stor. Polismyndig-
heten är stor och invecklad, det har vi fått många
bevis på. Då skulle det kunna bli bättre med detta.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 maj.)

11 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1999/2000:119 Instrument antagna av Internationella
arbetskonferensens åttiofjärde möte, ILO:s elfte
sjöfartssession m.m.

Motion
med anledningav skr. 1999/2000:104 Utvärdering av
statsskuldens upplåning och förvaltning 1994/95-
1999
1999/2000:Fi52 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 11 maj

1999/2000:912 av Patrik Norinder (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Domstolsväsendet i Gävleborgs län
1999/2000:913 av Johan Lönnroth (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Miljöstyrande vägavgifter i tätort
1999/2000:914 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till utrikesminister Anna Lindh
Bistånd till Zimbabwe
1999/2000:915 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till finansminister Bosse Ringholm
Fastighetsskatten
1999/2000:916 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till jordbruksminister Margareta Winberg
Lantbrukarnas SAM-blanketter
1999/2000:917 av Annelie Enochson (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Lagen om assistans och bilstöd
1999/2000:918 av Rosita Runegrund (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Barns och mödrars välfärd

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 maj.

13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 11 maj

1999/2000:874 av Anna Åkerhielm (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Alkohol- och tobaksrelaterad brottslighet
1999/2000:893 av Rosita Runegrund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Uppföljning av handlingsplan mot kommersiell sexu-
ell exploatering av barn
1999/2000:894 av Tuve Skånberg (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Lunds historiska museum

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 maj.

14 § Kammaren åtskildes kl. 21.33.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 13.58,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 131
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.55,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 191
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.