Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1999/2000:106

Onsdagen den 10 maj

Kl. 09.00 - 17.54

---

19.00 - 21.46

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Utökning av antalet extra suppleanter i
justitieutskottet och miljö- och jordbruksutskot-
tet

Valberedningen hade, enligt ett till kammaren in-
kommet protokollsutdrag, på begäran av Kristdemo-
kraternas riksdagsgrupp tillstyrkt att antalet supple-
anter skulle utökas enligt följande:

från 19 till 20 i justitieutskottet
från 21 till 22 i miljö- och jordbruksutskottet

Kammaren medgav dessa utökningar.
2 § Val av extra suppleanter i justitieutskottet
och miljö- och jordbruksutskottet

Företogs val av extra suppleanter i justitieutskottet
och miljö- och jordbruksutskottet.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

suppleant i justitieutskottet
Dan Kihlström (kd)

suppleant i miljö- och jordbruksutskottet
Ulf Björklund (kd)

3 § EU-debatt

Anf. 1 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Nästa år har Sverige ansvaret för att
leda den europeiska unionen. Jag tror inte att vi någon
gång tidigare har haft en motsvarande arbetsuppgift.
Den kommer att kräva stora insatser, den kommer att
kräva ödmjukhet och den kommer att kräva vilja och
förmåga till samarbete med andra länder i unionen.
Ordförandeskapet är ju inte i första hand en svensk
möjlighet att föra fram svenska frågor och driva dem,
utan det är ett ansvar att se till att hela unionen funge-
rar. Det hindrar inte att vi försöker att anlägga en
svensk profil på vårt ordförandeskap. Men vi får inte
glömma bort att uppgiften är och förblir att se till att
hela unionens arbete förs framåt.
På samma sätt som vi som regering och vi som
nation ska samarbeta med andra länder i Europa vill
jag att vi i Sverige under den perioden i så stor ut-
sträckning som möjligt samlas i ett ansvarstagande
för uppgiften. Mot den bakgrunden har regeringen
bjudit in till överläggningar och vi kommer att sträva
efter en så bred samstämmighet som möjligt.
Dagens debatt ska ses som en möjlighet att redo-
visa skilda uppfattningar om Europapolitiken, för det
har vi. Men efter debatt och strid vill vi också ha en
period där vi samlas och tar ett gemensamt ansvar.
Jag kommer redan i dag på eftermiddagen, efter den
här debatten har hållits, att bjuda in partiledarna till
sådana överläggningar.
Jag tror att det svenska ordförandeskapet kommer
att domineras av - och vi vill att det ska domineras av
- tre frågor.
När det gäller utvidgningen av EU är det en histo-
risk möjlighet som vi nu har att sätta definitiv punkt
för uppdelningen av Europa i öst och väst. För många
av oss som sitter i denna kammare har järnridån - det
som har skilt Europa i två delar - varit en påtaglig
verklighet. På ena sidan järnridån har det varit välfärd
och utveckling. På andra sidan har det varit förtryck
och förtvining. Nu är järnridån borta. Staterna på
andra sidan Östersjön och i Öst- och Centraleuropa
söker medlemskap i unionen för att både trygga sin
egen utveckling och bidra till att Europa inte en gång
till ska dras in i ett krig där hundratusentals miljoner
människor slaktas.
Utvidgningen är den viktigaste frågan. Den kom-
mer naturligtvis också att sätta sin prägel på en lång
rad andra debatter och diskussioner. Vi är helt klara
över att utvidgningen kommer inte att vara möjlig om
inte EU:s sätt att fatta beslut och ta ansvar för sina
uppgifter förändras. Den regeringskonferens som ska
fullföljas under det franska ordförandeskapet är där-
för en förutsättning för att vi ska kunna föra förhand-
lingen om utvidgningen framåt under vårt ordföran-
deskap.
Ett EU som består av 25-30 nationer kommer
naturligtvis att vara ett EU som är mer Europa än
dagens union, och det kommer att vara ett EU som
också kräver mer av konstitutionella diskussioner och
debatter. De kommer också att startas och drivas, inte
minst under det franska ordförandeskapet, och jag är
säker på att det är en debatt som ligger framför oss
under de kommande åren.
Utvidgningen är också en historisk möjlighet för
vår del av Europa, om vi väljer att begränsa perspek-
tivet till den baltiska regionen. Här kommer det att bli
minst fyra nya medlemsstater i EU. Det kommer att
resultera i att vi lever i den del av unionen som så
småningom kommer att vara en mycket dominerande
grupp kring det sammanträdesbord som påtagligt
avgör Europas framtid. Vår styrka blir inte mindre av
att vi lever i den del av unionen som har de bästa
förutsättningarna att växa och utvecklas, eller annor-
lunda uttryckt: Vi har en historisk möjlighet att sätta
stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst, och
det kommer troligen att märkas tydligast i den del av
Europa där vi verkar. Det ska vi arbeta med under
vårt ordförandeskap. Vi har ambitionen att där kom-
ma framåt så att vi efter ordförandeskapet kan säga
att vi har gjort betydande framsteg.
Kampen för jobben, för full sysselsättning är nå-
gonting som är inskrivet som mål för den europeiska
unionen. Det är en oerhörd framgång för Sverige.
Men om vi bortser från det nationella perspektivet
och erinrar oss att det fortfarande finns 15 miljoner
människor i Europa som är arbetslösa, är det natur-
ligtvis deras vardag, deras barns vardag och deras
framtid som det handlar om.
Kan vi fortsätta att pressa tillbaka arbetslösheten
kommer Europa att se väsentligt annorlunda ut. Då
kommer andra frågor att stå på den europeiska dag-
ordningen. Då kommer Europas sociala profil att
stärkas.
Jag är glad för att vi kunde enas om att ha full
sysselsättning som mål för den europeiska unionens
politik. Det är någonting som vi i den här kammaren
känner väl igen som en svensk, klassisk position. Nu
når man inte full sysselsättning genom att bara önska
det, utan en lång rad åtgärder ska naturligtvis vidtas i
medlemsländerna och kanske också något samordnat.
Jag är glad för att IT-frågorna lyfts fram, den mo-
derna tekniken. Jag är glad för att där kommer vi att
kunna bidra. Vi ligger i frontlinjen. Vi är väl utveck-
lade.
Jag är glad för att Europa lyfter fram jämställd-
hetsfrågorna, därför att det är alldeles uppenbart att
det Europa som vi vill skapa kommer att kräva att alla
är med och bidrar efter sin förmåga i yrkeslivet.
Samtidigt som vi skickar den signalen ska vi också ge
möjligheter att fullt ut dela ansvar för hem och familj.
Att se till att stimulera medlemsstaterna att gå i den
riktningen är en uppgift som kommer att vara av
mycket stor betydelse. Jag är glad för att vi också om
detta kunde skapa en enighet i Lissabon för några
veckor sedan.
Vi kommer nästa år, under vårt informella topp-
möte, att få följa upp de här sakerna. Här finns ut-
rymme för att ge exempel på vad svensk politik har
inneburit. Här finns också utrymme för att lära av
andra. Arbetslöshetsbekämpningen kommer att stå i
centrum.
Miljöfrågorna visar mer än något annat unionens
nödvändighet. Det som vi upplever dagligen av
gränsöverskridande problem, som vi alla inser inte
kan lösas av enskilda parlament var för sig, kommer
också att kräva en europeisk samverkan och ett euro-
peiskt samarbete. Det är regler, skatter, avgifter, lagar
- en lång rad styrinstrument som vi besitter.
Vi räknar med att vårt ordinarie toppmöte i Göte-
borg nästa år kommer att vara ett toppmöte som
sysslar med en europeisk strategi för att flytta fram
positionerna på miljöområdet.
Utvidgningen, arbetslöshetsbekämpningen och
full sysselsättning samt miljöfrågan är tre stora fråge-
områden som kommer att stå i centrum för det svens-
ka ordförandeskapet. Det är ingen ovan dagordning
för denna kammare. Tvärtom har de flesta anledning
att känna stor sympati och glädje över att det är just
detta som Europas politik nu ska inriktas på.
Det är inte så att Sverige har drivit det här ensamt.
Vi har försökt hjälpa till att driva dagordningen i den
här riktningen. Det här är en insikt som växer i ett
Europa som är alltmer progressivt, ett Europa som
alltmer präglas av gemensamma värderingar. Det är
en union som inser att det inte bara handlar om att
bygga marknader starka utan också om att ge männi-
skor vägledning, inspiration och hopp utifrån värde-
ringar om hur vi ska förhålla oss till varandra i vårt
dagliga liv. Solidaritet och gemenskap, att aldrig
acceptera främlingsfientligheten, att hålla emot ra-
sismen, att se till så att unionen inte bara blir en union
som handlar om marknadens villkor utan också en
union som utgår från människors värderingar är det
som ligger i den stora, breda europeiska mittfåran i
dag.
Vi vill, fru talman, avslutningsvis att vårt ordför-
andeskap ska präglas av öppenhet, möjlighet till insyn
och debatt. Vi vill att det i sin tur ska vara något som
kan vara ett exempel för en europeisk politisk ut-
veckling. Vi tror att unionen mår utomordentligt väl
av öppenhet och debatt.

Anf. 2 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! För drygt tio år sedan var Tallinn en
provinshuvudstad i det kommunistiska Sovjetimperi-
et. I dag är Tallinn huvudstad i ett självständigt Est-
land - en sprudlande dynamisk stad full av optimism
och tillförsikt inför framtiden. Skillnaden mellan då
och nu är ett av många exempel på den skaparkraft
som frigjordes i Central- och Östeuropa när den
kommunistiska diktaturen och den planekonomiska
vanskötseln avskaffades.
Estland är också ett av de många länder som an-
sökt om medlemskap i Europeiska unionen. Tankarna
på ett nära samarbete mellan länderna i Europa för att
förebygga de återkommande förödande krigen fick
fastare former för 50 år sedan. Sex länder bildade
därefter Kol- och stålunionen, som utvecklats till
världens största fredsprojekt.
Målet för Europeiska unionen är fred - inte bara i
vår tid utan också för våra barn, barnbarn och för
kommande generationer. Medlet är att bryta ned
gränser och barriärer, att knyta samman ländernas
ekonomier och att bryta barriärerna mellan männi-
skorna. När man flätar samman ländernas ekonomier
blir väpnade konflikter otänkbara. Det omvända be-
skrevs av den insiktsfulle franske liberalen Frédéric
Bastiat redan i mitten av 1800-talet: "Om inte varor
korsar gränserna kommer soldater att göra det."
Det europeiska samarbetet kring en gemensam
marknad har en djupare innebörd än den rent ekono-
miska. Den gemensamma marknaden är det verktyg
med vilket vi kan stärka friheten och freden, samti-
digt som välståndet utvecklas. Det naturliga mötet
mellan människor med olika traditioner och med
olika språk ger samtidigt en större medvetenhet om
och stolthet över den egna kulturen.
Fru talman! Vår generations centrala historiska
politiska uppgift är att ena hela Europa och att väl-
komna länderna i Central- och Östeuropa till det
europeiska samarbetet. Utvidgningen stärker friheten,
freden och demokratin. Den konsoliderar de refor-
mansträngningar som redan har gjorts i kandidatlän-
derna.
Redan i juni nästa år, om mindre än 13 månader,
borde förhandlingarna kunna avslutas med de länder
som kommit längst i sina reformansträngningar.
Därmed skulle de första nya medlemmarna kunna tas
in redan den 1 januari 2003. Men för att denna mål-
sättning ska kunna uppfyllas krävs det stora insatser
av Sverige som ordförandeland.
Varje land ska bedömas på sina egna meriter. De
som har kommit långt i sitt reformarbete ska inte
behöva vänta på dem som har mer arbete som åter-
står. Men det sprids nu en oro i kandidatländerna för
att tidtabellen för utvidgningen ska förskjutas.
Det finns en tydlig brist på ledarskap i den euro-
peiska unionen. Resultatet av två år av socialdemo-
kratiskt styre i de flesta av EU:s medlemsländer är
inte uppmuntrande. Den historiskt viktiga uppgiften
att genomföra utvidgningen riskerar att sinkas och
skjutas på framtiden. Därför måste Sverige ta ett stort
ansvar inför och under kommande ordförandeår för
att grunden för utvidgningen ska kunna läggas.
Den fulla potentialen hos den gemensamma
marknaden, den gemensamma valutan och den nya
ekonomin kan inte realiseras på grund av bristande
reformvilja i de nationella regeringarna. Skatterna är
fortsatt för höga, regleringarna är fortsatt för många
och regeringarnas åtgärdsplaner är fulla av ord men
tomma på åtgärder. Det svåra, Göran Persson, är inte
att sätta målet om full sysselsättning. Det svåra är att
skapa förutsättningarna, och där finns tyvärr inte
mycket att yvas över.
Den svenska regeringen kan inte sägas ha gått
från klarhet till klarhet i sitt förhållande till den ge-
mensamma valutan. Från att inte ha haft en uppfatt-
ning över huvud taget har Socialdemokraterna nu i
alla fall lyckats samla sig till en uppfattning. Men det
räcker inte. Sverige behöver en tidtabell och en hand-
lingsplan för hur vi snabbt ska kunna ta till vara de
fördelar som euron ger - lägre räntor, lägre priser och
bättre förutsättningar för arbete och välstånd.
När Finlands president Tarja Halonen var på be-
sök i Sverige i förra veckan sade hon: "Vi hade na-
turligtvis hoppats att också Danmark och Sverige
skulle gå med i EMU samtidigt, men vi tvekade inte
att fatta ett för oss riktigt beslut, även om det betydde
att vi är det enda nordiska landet i EMU. Redan nu
har vi sett att lösningen har haft en stabiliserande
inverkan på vår ekonomi."
Finland tvekade inte. Danmark går mot en folk-
omröstning den 28 september i år. När nu fyra partier
med nästan fyra femtedelar av mandaten i Sveriges
riksdag anser att euron bör införas krävs också hand-
ling. Den folkomröstning som nu är ett faktum måste
hållas så snabbt som möjligt. Det är märkligt att höra
Sveriges statsminister hålla ett anförande i en EU-
debatt i riksdagen och inte med ett enda ord beröra
denna för oss och naturligtvis för hela Europa viktiga
fråga.
Så, Göran Persson, vilken är tidtabellen? När ska
folkomröstningen hållas? Vilken insats tänker Göran
Persson och hans parti göra? Den insatsen är inte
särskilt stark. Det är snarare så att man är som cirkus-
direktören när man efter kongressen säger: Största
möjliga tystnad. Gör ingenting. Säg ingenting. Detta
är en avgörande framtidsfråga för Sverige. Göran
Persson - ge besked! Hur ska vi snabbt komma med
när vi nu har samma uppfattning, att det här är något
som är bra för Sverige?
Den inre marknaden erbjuder en enastående möj-
lighet att vitalisera och ge kraft till det europeiska
företagandet. Med euron på plats blir möjligheterna
ännu större. Men samtidigt saknas i Sverige och flera
andra EU-länder de reformer som skulle göra det
möjligt att med den goda konjunkturen i dag som bas
lägga grunden för en långsiktigt positiv utveckling.
Det är en avgörande faktor bland andra för dagens
värdering av euron.
Den fria rörligheten för människor, varor och
tjänster betyder mycket för välståndet och det fredliga
samarbetet i Europa. Men den europeiska unionen har
också en skyldighet att verka för dessa friheter glo-
balt. Den fria handeln är, tillsammans med rättsstaten
och marknadsekonomin, den starkaste välståndsbil-
dande kraft mänskligheten känner. Den fria handeln
är också ett kraftfullt verktyg för demokratisering.
I det perspektivet är den havererade upptakten till
en ny frihandelsrunda i Seattle förra året djupt tra-
gisk. Mest förlorar de fem miljarder människor som
lever i världens utvecklingsländer och som nu får
sämre möjligheter att av egen kraft öka sitt välstånd.
Den europeiska unionen måste sätta upp ett ambi-
tiöst mål för nästa WTO-runda. Det bör vara att av-
skaffa alla tullar till i-länderna och att lägga fram en
bindande plan för hur den europeiska jordbruksmark-
naden fullt ut ska kunna integreras med världsmark-
naden. Sverige måste prioritera dessa frågor under
ordförandeskapet nästa vår.
Fru talman! Ett framgångsrikt svenskt ordförande-
skap - för Sverige och för hela Europa - kräver en
genomtänkt europapolitik och ett tydligt ledarskap.
Ett avgörande problem för regeringen är då det fasta
samarbetet i Sveriges riksdag med två partier som vill
bryta upp från Europeiska unionen. Ett av dessa par-
tier har dessutom under lång tid hyllat de diktaturer
som hållit miljoner och åter miljoner européer i för-
tryck och ekonomiskt armod under decennium efter
decennium.
Europatankens motståndare får inte prägla politi-
ken. De beslut som återstår för en väl fungerande inre
marknad måste fattas. Arbetet på en liberalisering av
världshandeln måste intensifieras. Och viktigast av
allt: Under ordförandeskapet nästa år har Sverige ett
stort ansvar för att förhandlingarna med de ansökar-
länder som nått längst kan slutföras och att tidtabellen
för utvidgningen kan hållas. Det ansvaret måste axlas.
Vi får inte låta den historiska möjligheten bli ett his-
toriskt misslyckande.

Anf. 3 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! När moderata företrädare talar om
ekonomiska kurvor, eller siffror och kurvor över
huvud taget, gör man det på något sätt ofta med atti-
tyden att det blir ändå alltid som vi har sagt förr eller
senare. Men det är inte på det sättet, inte heller i de
frågor som Bo Lundgren tog upp i dag. Ett gammalt
exempel är priset på el och hur det skulle utvecklas
om man började stänga av kärnkraften. Priset på el
skulle raka i höjden. Det var den moderata övertygel-
sen. Sanningen blev att elpriset i stället håller på att
gå i golvet.
Likadan är diskussionen, och var diskussionen,
kring euron och kring EMU. Där fanns denna själv-
klarhet när det gäller att Sverige måste vara med i
EMU och att euron skulle vara en ekonomisk hit på
något sätt. Men så har ju inte utvecklingen varit.
Sanningen är att när diskussionen var som intensivast
kring euron, just när den infördes i sitt tredje steg,
EMU, i början av januari förra året, kunde man köpa
en euro för 9:50. I dag kostar den 8:15.
Då är min fråga till Bo Lundgren: Är det här nå-
got som gör det berättigat att tala om den svenska
kronan som en skvalpvaluta och att tala om euron
som det som ska binda samman, det som ska kunna
utveckla och det som ska kunna vara en styrka både
för Sverige och för Europas utveckling? Talar siffror-
na, kurvorna, och erfarenheten under det gångna året
för att utvecklingen kommer att bli på det sättet?

Anf. 4 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Att stora valutor utvecklas som dol-
larn, från ett värde mot svenska kronan på 6 kr till
9 kr, är ingenting som diskuteras. Euron diskuteras
gärna i dagsläget av dem som är motståndare. Euron
ger svenska folket lägre räntor och lägre priser än de
annars skulle ha. Vi får större inflytande. Förutsätt-
ningarna för arbete och välstånd blir bättre. Om detta
är en bred politisk majoritet i Sverige i dag överens,
och det är det som är skälet till att euron bör införas
så snabbt som möjligt.

Anf. 5 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Är det inte just tvärtom? Att en poli-
tisk majoritet uppfattar det som självklart att euron är
lösningen på många av framtidens ekonomiska ut-
vecklingsfrågor innebär ju inte med nödvändighet att
det är riktigt. Är det inte i själva verket så att de be-
dömningar som Moderaterna och andra gjorde för
drygt ett år sedan omkring vad som skulle hända med
euron och kronan har kommit på skam? Och leder
inte det i stället till insikten att man ska utnyttja styr-
kan i möjligheten att med andra bygga allianser kring
viktiga sakfrågor i det europeiska arbetet och inte
förlita sig på, eller tro, att man i en gemensam valuta
har en nyckel och en lösning en gång för alla?
Innebär inte detta också att det är klokt att vänta
och se och att följa utvecklingen av den europeiska
valutan, gärna under en konjunkturcykel, för att se
om det inte är så att det finns problem med den euro-
peiska valutan som gör det riktigare för Sverige att
ekonomiskt och demokratiskt kunna stå starkt utanför
EMU:s tredje fas? I stället borde vi alltså bygga alli-
anser kring frågor som miljöpolitik, säkerhet och
arbetsmarknad med de länder inom EU som vi har en
gemensam syn med.
Kan inte Bo Lundgren något utveckla det här be-
greppet "skvalpvaluta" satt i relation till styrkan i den
svenska kronan gentemot euron i dag och ge innehåll
åt det språkbruket?

Anf. 6 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det finns i dag om man jämför med
situationen för ett år sedan en mycket bredare poli-
tiskt konsensus i och med socialdemokraternas ställ-
ningstagande, som överensstämmer med den analys
som vi har gjort. Euron är ett redskap. Den är inte
lösningen i sig, men den är ett redskap för lägre pri-
ser, bättre konkurrens ger lägre priser, lägre räntor,
större inflytande och bättre förutsättningar för arbete
och välstånd. Det är detta Lennart Daléus, möjligen
medvetet, glömmer bort.

Anf. 7 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Jag har med stort intresse lyssnat på
Bo Lundgren, och jag blir lite förvånad över de ord
som han använder. De orden har jag hört på andra
ställen många gånger, inte minst om man läser histo-
ria.
Europatankens motståndare får inte förhindra ut-
vecklingen, sade Bo Lundgren. Det finns alltså enligt
Bo Lundgrens synsätt bara en enda Europatanke som
är god. Det finns bara en enda väg till samarbete, och
det är unionsbildning. Detta synsätt hör inte hemma i
ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle.
Det finns självklart många goda Europatankar
som handlar om samarbete och samförstånd. En Eu-
ropatanke är bildandet av en politisk union, bildandet
av Europas förenta stater. Det är en tanke.
Ett annat uttryck som Bo Lundgren använde var
att en bred politisk majoritet är för EMU. Ja, men det
finns ingen bred folklig majoritet. Så fort det finns en
bred politisk majoritet så anser Bo Lundgren att saker
och ting ska genomföras. Men det finns ju ingen bred
folklig majoritet. Det är ju tvärtom. Fr.o.m. den dag
som Göran Persson talade om vad socialdemokrater-
na tycker har ju opinionen åt det andra hållet ökat.
Motståndet har ökat.
Jag skulle vilja ställa en mycket konkret fråga till
Carl Bildt. Jag menar Bo Lundgren. Carl Bildts ande
svävar fortfarande här. Växthuseffekten är ett väldigt
stort problem, och Bo Lundgren talar om välståndet.
Hur ska man lösa växthuseffektens problem i Europa,
Bo Lundgren? Hur ska man lösa det när transport-
sektorn, som en del av den inre marknaden, ökar sina
utsläpp med 40 %? Bo Lundgren talar om välstånd.
Är inte detta en välståndsfråga? Hur kommer vi till
rätta med växthuseffekten och de ökade transporter-
na? Ge ett svar på det. Det är en välfärdsfråga.

Anf. 8 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Att hantera växthuseffekten kräver
samverkan mellan länder. Denna samverkan finns i
den europeiska unionen, och den ger också möjlig-
heter till fred och frihet i Europa.

Anf. 9 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Det är ett intressant svar. Samverkan
löser alla problem. Innehållet spelar ingen roll. Det är
ju väldigt fascinerande att höra. Vi har en utveckling
när det gäller välstånd och välfärd i Europa som på
många sätt är skrämmande. Koldioxidutsläppen från
transportsektorn ökar med 40 %. EU har lovat att man
ska minska koldioxidutsläppen och växthusgaserna
med 8 % fram till 2010. Hur vill moderaterna komma
till rätta med detta? Det handlar inte bara om samver-
kan. Vi måste ju komma till rätta med hur detta ska
ske. Ska vi ha en lägsta gemensamma koldioxidskatt,
ett lägsta golv för alla länder? Ska vi ha det? Ska vi se
till att man får tillåta lokal upphandling igen, så att vi
minskar transporterna? Det är ju konkreta åtgärder.
EU:s struktur som den ser ut i dag leder ju till ökad
miljöförstöring. Och detta är ett problem.
Svara nu inte att vi ska ha kvar Barsebäck, efter-
som det inte hjälper i detta fall. Det handlar om helt
andra utsläppstal. Jag vill ha svar på hur detta ska
åtgärdas. Ge ett svar nu. Det är välfärd och välstånd.
Dessutom är det så att om vi i Europa fortsätter att
öka våra koldioxidutsläpp så är det den fattiga delen
av världen som får ta den smällen. Det är där som
flyktingströmmarna kommer. Är det då inte dags att
bygga om strukturen i Europa, så att vi tillåter lokal
upphandling, så att vi kan minska transporterna av
varor fram och tillbaka över hela Europa. Det är ju
dessa transporter som är det stora problemet i dag.
Utsläppen ökar, Bo Lundgren, med 40 % fram till
2010 enligt Europeiska kommissionen. Hur löser vi
det? Ge ett svar. Jag kan ge svar, och jag ska ge svar i
nästa inlägg. Men ge ett svar, Bo Lundgren.

Anf. 10 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Samarbete mellan länder löser inte
alla problem. Men för att lösa ett stort antal problem,
inte minst miljöproblem, krävs samarbete mellan
länder, inte det avvisande som Birger Schlaug står
för.
Sedan tycker jag att var och en ska ta sitt eget an-
svar. Att avveckla Barsebäck och försämra miljön
och förstöra kapital är fel.

Anf. 11 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag ska vara korrekt och svara på Bo
Lundgrens fråga om euron. Vi har tydligt tagit ställ-
ning. Vi tror att det är rätt för Sverige gå med i den
monetära unionen när vissa krav och villkor är upp-
fyllda. Ett sådant är den pågående och just startade
lönerörelsen. Vi går inte in i den monetära unionen
med en lönebildningsprocess i Sverige som inte fun-
gerar. Det resulterar i massarbetslöshet. Det vill vi
inte medverka till. Det är ett rimligt ställningstagande
från ett parti som har ägnat egentligen all sin historia
åt att bekämpa arbetslösheten.
Däremot tror jag att euron är rätt för oss i ett läng-
re perspektiv av det enkla skälet att vi får skydd i
internationellt besvärliga tider med starka svängning-
ar.
Jag kanske skulle vilja varna Bo Lundgren lite
grann för att stå och tala om att vi kommer att få lägre
ränta om vi går in i euroområdet. Det kan mycket väl
vara så att vi i en nära framtid har en lägre ränta än
vad som just nu är fallet i euroområdet. Detta kan
mycket väl variera över tid. Det avgörande skälet är
att vi bör gå in i det samarbetet för att få ett skydd
mot internationella snabba kapitalrörelser för att däri-
genom kunna bedriva en politik i Sverige som värnar
välfärden. När vi är beredda går vi till folkomröst-
ning. Det finns ingen anledning att hetsa på den frå-
gan.
Det andra handlar om utvidgningen. Jag är glad
över att Bo Lundgren så tydligt markerar utvidgning-
en. Vi klarar inte utvidgningen av EU om inte Euro-
pas befolkning står bakom det projektet. Den opinio-
nen avgörs i sin tur av om vi lyckas pressa tillbaka
arbetslösheten i Europa. Det gör vi sedan ett par år
tillbaka framgångsrikt med socialdemokratiska rege-
ringar. Det är jag glad över. Det är nog en första och
grundläggande förutsättning för att utvidgningen ska
accepteras folkligt. Det finns ett problem just nu. Vi
har en regering i Österrike som innehåller ett parti
som har gått till val på att stoppa utvidgningen, dess-
utom med främlingsfientliga argument. Mot detta
parti har alla progressiva krafter i Europa markerat
avstånd. Det finns ett parti som öppet ifrågasätter
detta, och det är de svenska moderaterna.

Anf. 12 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det som de svenska moderaterna
ifrågasätter är åtgärder som motverkar sitt eget syfte
och försvårar för den europeiska unionen och för
utvidgningen.
Mitt krav på Göran Persson, vilket jag tycker att
jag har rätt att ställa när vi nu är överens om att euron
i grunden är bra - ni talar ju själva om lägre priser,
lägre räntor och bättre förutsättningar för arbete och
välstånd - är en stark argumentation, inte bara att
man tar ställning utan att man också övertygar. Ta det
arbetet på allvar, Göran Persson.

Anf. 13 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag tycker att det är lite märkligt att
debatten så här långt är så fixerad vid ekonomi. Jag
skulle önska att debatten lyfte lite grann från kronor
och ören och i stället handlade om den långsiktiga
målsättningen och den politiska målsättningen. Jag
tänkte att det var lite av tanken med denna debatt, att
vi skulle blicka framåt. Då handlar det visserligen om
EMU-frågan. Den ska vi ta ställning till i en folkom-
röstning. Jag skulle, precis som Bo Lundgren, vara
glad över om vi kunde komma i gång med arbetet för
att sätta ett datum för den folkomröstningen, eftersom
det absolut är en avgörande fråga. Men det är inte
frågan med stort F, utan ekonomin är ju ett medel för
att skapa den politiska unionen. Och den diskussion
som vi borde föra är ju vilken ambition som vi har
med den europeiska unionen. Är det att bygga upp en
europeisk stat, eller är det att värna om ett mellan-
statligt samarbete med respekt för varje lands självbe-
stämmande och interna demokrati?
Där ser jag att det finns ett vägskäl och att det
finns olika åsikter mellan de politiska partierna i
denna kammare. Jag tror att det vore bra om vi kunde
tydliggöra det, för jag tror också att det är nödvändigt
att föra ut den diskussionen till människor som finns
utanför det politiska etablissemanget och som tycker
att den här frågan är svår och att den dessutom dis-
kuteras och beslutas om långt ovanför huvudet på de
flesta av dem.
Den politiska ambition som i dag diskuteras inom
EU, bl.a. som en följd av utvidgningen, är ju just att
göra om konstitutionen, att gå ifrån en fördragstext
till att bygga en författning. Det är ju de frågorna som
står på dagordningen och där är det inte någon vänta-
och-se-linje som den svenska regeringen eller de
svenska EU-parlamentarikerna har, utan i den diskus-
sionen deltar man med liv och lust och är med och
fattar de avgörande beslut som kommer att påverka
EU:s framtida konstitution och framtida form. Där
finns det en klar strävan från en majoritet att just
bygga staten och inte värna om det mellanstatliga
arbetet.
De diskussioner som förs i förlängningen av ut-
vidgningen - konsekvenserna av utvidgningen och
konsekvenserna av hur många länder som ska ha
kommissionärer, hur många röster kommissionärerna
ska ha, hur många EU-parlamentariker varje land ska
ha osv. - går i en riktning som pekar mot att alltfler
små och mellanstora länder kommer att få allt mindre
att säga till om.
De förslag som senast diskuterades, i april, i EU-
parlamentet och som de flesta av riksdagens partier
ställde sig bakom - inte Vänstern och inte Miljöparti-
et men många av de andra partierna, inklusive Soci-
aldemokraterna - skulle för Sveriges del innebära att
vi går från 22 EU-parlamentariker till 12. Det innebär
också att möjligheterna för små partier i Sverige
kommer att minska. Möjligheterna för små partier att
vara med över huvud taget i EU-arbetet kommer att
minska.
Åsiktsriktningarna kommer alltså att krympa. Det
blir ett fåtal personer som ska föra ett större antal
människors talan. Detta är en minskning, en krymp-
ning, av de demokratiska möjligheterna och detta går
på tvärs mot det som man sade i folkomröstningen
om den europeiska unionen och medlemskapet, näm-
ligen att Sverige ska gå med för att kunna påverka,
för att göra vår stämma hörd. Samma partier sitter i
dag i EU-parlamentet och arbetar aktivt för och röstar
aktivt för en ordning som innebär att t.ex. Sverige
kommer att få allt mindre att säga till om.
Det här är någonting som behöver redovisas öppet
för svenska folket, som ju har att ta ställning till hur
Sveriges fortsatta samarbete med den europeiska
unionen ska se ut. Det närmaste ställningstagandet
som vi har att göra gäller folkomröstningen om EMU.
Denna blir naturligtvis avgörande eftersom själva den
ekonomiska processen är motorn i detta unionsbygge
som vi ser väldigt tydligt avspegla sig i en framtid.
Därför är frågan viktig - men inte för den ekonomis-
ka sakens skull utan för den politiska sakens skull.
Vad jag skulle vilja höra av Göran Persson är just
hur regeringen diskuterar när det gäller den långsikti-
ga ambitionen, den politiska ambitionen, med Sveri-
ges medlemskap. Är det att vara med aktivt och byg-
ga upp en politisk union med ett starkt centraliserat
beslutsfattande där uppenbarligen små länder kom-
mer att få mindre möjligheter att göra sin röst hörd
eller är det att värna om det mellanstatliga samarbe-
tet, med en stor möjlighet för varje land att självt
bestämma i sina angelägenheter? Här går det en skil-
jelinje och den måste vi klargöra.
De frågor som statsministern tog upp för ordför-
andeskapet tycker jag är väldigt bra vad gäller ut-
vidgningen, kampen för sysselsättningen och miljö-
frågorna. Statsministern nämnde i diskussionen om
sysselsättningen också jämställdhetsfrågorna. Men
jag vill ta upp en konkret fråga där jag tycker att
Sverige ska ta krafttag, att vi ska passa på att utnyttja
ordförandeskapet för att lyfta fram en fråga där vi inte
är bättre än andra länder men där vi har en mer öppen
debatt. Det gäller jämställdhetsarbetet men kanske
snarare den mer brutala delen av det kvinnoförtryck
och den diskriminering mot kvinnor som går igen
inom alla områden, också arbetsmarknaden; det är vi
överens om. Jag tänker nu på prostitution, våld mot
kvinnor och kvinnohandel.
Det finns ett utskott i den europeiska unionen
som, väl att märka, inte har full status och det är ju
också ett utslag för någonting att just det utskott som
heter utskottet för kvinnors rättigheter och jämställd-
hetsfrågor är ett diskvalificerat utskott med lägre
status än alla andra utskott. Det är också diskussioner
om att helt avskaffa det här utskottet. Utskottet leds
av två svenska kvinnor, Maj Britt Theorin från Soci-
aldemokraterna och Marianne Eriksson från Vänster-
partiet. De har för Europaparlamentet lagt fram en
resolution om åtgärder i kampen mot kvinnohandel.
Det har de gjort av det skälet att detta är ett växande
problem.
En halv miljon kvinnor handlas det faktiskt med.
En ökad andel kommer från Öst- och Centraleuropa,
från de blivande medlemsländerna. De kommer till
Västeuropa. De kommer till de västeuropeiska män-
nen, vill jag poängtera, och de kommer inte hit för att
plocka svamp eller lingon utan det är andra tjänster
som det handlar om i den annars så populära tjänste-
sektorn. Jag tror inte ens att man kan kalla det här för
hushållsnära tjänster.
Det här är en fråga som, på goda grunder, upprör
väldigt många. Detta borde också uppröra väldigt
många inom unionen och detta borde vara föremål för
inte bara en mycket aktiv politisk diskussion utan
också ett politiskt aktivt handlande.
I den här resolutionen konstateras att kvinnohan-
deln är ett problem som berör alla medlemsstater.
Kvinnohandeln sker via kriminella nätverk. Den är
kopplad till andra former av brottslighet och åtföljs av
höga vinster, penningtvätt och täckföretag. Man ser
att antalet offer fortsätter att stiga, och antalet inblan-
dade minderåriga ökar. Det är framför allt barn från
kandidatländerna som blir prostituerade i medlems-
staterna. Det saknas lagstiftning på det här området
och finns den, så tillämpas den inte.
Man rekommenderar en gemensam EU-politik.
Jag tycker att det är väldigt bra och tycker att det vore
klokt om Sverige under vårt ordförandeskap lyfte upp
frågan och gav den ökad dignitet. Jag tycker också,
för att ge ännu mer eftertryck åt det här och för att
kanske också frammana en beslutspotens i frågan, att
det vore bra om den svenska regeringen drev kravet
om en EU-kommissionär för jämställdhet. Jag vill
fråga om statsministerns syn på detta.

Anf. 14 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Allra först handlar det om frågorna
om trafficking, om kvinnor och barn. Vi har redan
gått till riksdagen med information om att detta är en
prioriterad fråga för det svenska ordförandeskapet. Vi
har länge drivit den. Anita Gradin var den första som
tog upp detta i EU. Vi kommer att fullfölja det här
arbetet och självklart kommer vi att anstränga oss
extra under vårt eget ordförandeskap.
Fördelningen av arbetsuppgifterna inom kommis-
sionen har vi inte möjligheter att påverka under vårt
ordförandeskap men jag har ingenting emot en upp-
fattning av det slag som Gudrun Schyman uttrycker -
att en kommissionär skulle syssla med jämställdhets-
frågorna. Jag tror att de är mycket viktiga för Europa
i dag.
Vänsterpartiet vill ju gå ur EU. Jag har en enkel
fråga till Gudrun Schyman mot den bakgrunden.
Varför tycker Gudrun Schyman att det är bra att Est-
land, Lettland och Litauen går med?

Anf. 15 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det gläder mig att statsministern är
positivt inställd till att aktivt driva frågan om en EU-
kommissionär för jämställdhet. Jag förstår att något
sådant inte är möjligt att tillskapa över en natt eller
ens under en ordförandeperiod. Men det är bra att
driva frågan och bädda för den så att detta kan bli
verklighet på det möte där det sedan blir aktuellt. Jag
tror att det är fullt möjligt att få ett brett stöd för ett
sådant krav, inte minst utanför de parlamentariska
församlingarna. Jag tror att det är en fråga som har
stor tyngd för många människor i landet.
Till frågan om varför vi tycker att det är bra om
Estland kommer med. Vi har samma syn på Estland
som på de andra kandidatländerna. Har man i länder-
na utifrån en demokratisk process diskuterat sig fram
till ett ställningstagande respekterar vi det självklart
fullt ut, precis som vi respekterar det ställningstagan-
de som det svenska folket gjorde när en knapp majo-
ritet sade ja till svenskt medlemskap.
Då sade vi: Vi ska respektera folkomröstningen.
En folkmajoritet har sagt detta, då ska vi självklart gå
med. Då satt vi här och tryckte på ja-knapparna, av
respekt för demokratin, vilket inte innebär att vi har
ändrat uppfattning om vad detta handlar om.
Det var det jag ville få svar på av Göran Persson.
Hur ser regeringen på EU:s långsiktiga utveckling
och vad tycker ni i frågan? Ska vi ha en förbundsstat,
ska vi ha en federation eller ska vi värna det mellan-
statliga samarbetet med respekt för varje lands själv-
bestämmande?

Anf. 16 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Svaret på den senaste frågan är kris-
tallklart. Vi vill ha ett mellanstatligt samarbete. Vi
vill inte ha ett Europas förenta stater. Det tror jag
faktiskt ingen i den här kammaren vill ha. Det skulle
förvåna mig mycket.
Tillbaka till frågan, Gudrun Schyman. Respekt för
demokratin, ni tryckte på ja-knapparna. Den respek-
ten för demokratin, innebär den att ni har uppfatt-
ningen att frågan därmed är avgjord eller vill ni gå ur
EU? Ni har en partikongress snart där förslaget finns
att Sverige ska lämna EU.
Hur långt sträcker sig respekten för demokratin?
Är röstningen här inne med tryckningen på knapparna
någonting som är till för galleriet eller är det så att ni
därmed accepterar uppfattningen i folkomröstningen?
Om ni inte gör det, hur ska man då se på nästa folk-
omröstning, som ligger framför oss? Vilken linje har
Vänsterpartiet? Vill ni vara kvar eller vill ni gå ur?
Om ni vill gå ur, varför är det då så bra att andra går
in?

Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag uttrycker mig väl-
digt oklart när jag säger att vi fullt ut respekterar
demokratiskt fattade beslut i vårt eget land och i and-
ra länder. Man kan ha olika uppfattningar i sakfrågan.
Vill man ha ett EU som utvecklas till en europeisk
union i form av en förbundsstat så vill man det. Jag
respekterar både Bo Lundgren och Lars Leijonborg,
som tycker att det här är en utmärkt utveckling.
Men vi i Vänstern tycker inte att den är bra, för vi
ser problem. Vi ser kommande konflikter. Vi ser en
demokrati som utarmas. Vi ser människor som miss-
tröstar. Och vi ser hur antidemokratiska stämningar
sprider sig som en följd av att man får politiska över-
byggnader som är fullständigt ogenomträngliga. His-
torien ska väl inte behöva upprepa sig jämt.
Vad gäller mellanstatligt arbete och att värna om
det undrar jag, Göran Persson, hur det kommer sig att
de socialdemokratiska EU-parlamentarikerna sitter i
EU-parlamentet och röstar för konstitutionella för-
ändringar i EU som innebär att alltmer beslutsmakt
flyttas från det här parlamentet till överstatliga organ i
Bryssel. I mitten av april lade man fram en sådan
resolution i EU-parlamentet, som de socialdemokra-
tiska och de borgerliga parlamentarikerna röstade för.
Mer av överstatlighet, mer av majoritetsbeslut, mind-
re av vetorätt. Det är det den frågan går ut på, liksom
ett dubbelt beslutsfattande. Man ska dela lagstift-
ningsmakten med rådet, dvs. här blir det allt mindre
gjort och beslutat, där alltmer av allt färre.
Den utvecklingen har de socialdemokratiska EU-
parlamentarikerna ställt sig bakom. Det rimmar illa
med det Göran Persson nu säger. Det brukar i många
frågor rimma illa när ni från det socialdemokratiska
paritet pratar, men i det här fallet är det väldigt up-
penbart.

Anf. 18 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman är förvånad över att
vi pratade ekonomi och att vi pratade EMU och euro
tidigare. Men det gör vi naturligtvis därför att det är
ett såväl ekonomiskt som politiskt projekt som allde-
les självklart berör utvecklingen i EU. Några av oss
tycker att det är viktigt att vi arbetar på ett annat sätt
än att brådstörtat ge oss in i europrojektet från svensk
sida, att vi arbetar med allianser kring sakfrågor i
stället.
Av samma skäl menar vi i Centerpartiet, som har
inställningen att Sverige ska kunna stå ekonomiskt
och demokratiskt starkt utanför, att man bör utnyttja
det rådrum som landet har skaffat sig, möjligheten att
värdera och bedöma utvecklingen i EMU och dra
slutsatser av detta. Där är skillnaden gentemot Gud-
run Schyman och Vänsterpartiet. Vi vill ha möjlig-
heten att utveckla och utnyttja detta rådrum, fundera,
se, värdera, gärna under en konjunkturcykel.
Fru talman! Det trista med Gudrun Schymans sätt
att resonera kring EU är ju att de enda frågor hon
egentligen vill diskutera är de institutionella. De är
viktiga på sitt sätt, röstviktning och den typen av
diskussioner. Sedan nämner hon pliktskyldigast att
det finns en resolution som man kan ställa sig bakom
om man är för jämställdhet.
Men om Gudrun Schyman hade tagit den här dis-
kussionen lite mer seriöst kanske hon hade kunnat ge
sig in i några av de viktiga politiska sakfrågorna som
EU kan och bör behandla, diskutera och arbeta med.
Miljöfrågorna är ett sådant exempel. Innebörden för
olika politikområden av utvidgningen är ett annat
exempel. Energiområdet är ett tredje. Det finns
många områden som man skulle behöva redovisa hur
man vill bearbeta som politiska sakfrågor. Man får
inte stanna vid de institutionella instrumenten.

Anf. 19 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! De frågorna kommer att tas upp av
andra vänsterpartistiska ledamöter senare i debatten.
Om Lennart Daléus sitter kvar får han god möjlighet
att diskutera de här politiska sakfrågorna med väns-
terpartister.
Jag ville väcka de övergripande, långsiktiga frå-
gorna, inklusive frågan om kvinnors situation, som
jag vet att ingen av de andra, manliga partiledarna
väcker utan att man påkallar uppmärksamheten sär-
skilt.

Anf. 20 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det må vara att den här debatten
kommer att fortsätta under dagen. Men jag tror ändå
att det hade varit intressant att höra Gudrun Schyman
utveckla några av de politikområden inom vilka man
från Vänsterpartiets sida vill arbeta med sakfrågor
inom EU. Det må med rätta vara jämställdhetsfrågor-
na, kvinnornas situation, miljöfrågorna eller arbets-
marknadsfrågorna. Men jag tror att det hade varit en
poäng att ge ett innehåll åt det i sitt huvudanförande, i
stället för att visa att det enda som Vänsterpartiet vill
säga om EU är att Kartago ska förstöras och upprepa
det utan att ge innehåll åt någon ambition att arbeta i
det EU som vi har beslutat oss för att vara med i.
Det är klart att vi ska lyssna på det andra vänster-
partister kan komma att säga i denna fråga, även om
det hade varit intressant att höra också partiledaren
säga något.

Anf. 21 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag har i ett par tidigare debatter plå-
gat Gudrun Schyman med en lång lista på internatio-
nella organisationer där ni har varit emot svenskt
medlemskap, t.ex. Nationernas förbund, EFTA, Nor-
diska rådet, Europarådet och allt vad det har varit. Jag
tänkte förnya mig en aning och dra den slutsatsen att
efter en tid har Västerpartiet alltid accepterat med-
lemskap. Det är inte så att ni nu motionerar om att vi
ska gå ur Nordiska rådet. Jag hör alltfler inom och
utom Vänsterpartiet säga att Vänsterpartiet i längden
inte kommer att kunna stå utanför detta projekt. Det
är ett demokratiskt projekt för samverkan kring vikti-
ga frågor.
Beslutspotens, sade Gudrun Schyman när det
gällde en viktig gränsöverskridande fråga som hon
ville lyfta fram, nämligen människosmuggling och
internationell prostitution. Detta är ju typiskt för hur
det europeiska samarbetet har växt fram. Man har sett
konkreta problemområden där det inte duger att några
ställer sig utanför och vill vara fripassagerare, utan
där man vill ha ett effektivt demokratiskt samarbete.
Nu kommer ju vänsterpartister en efter en och säger
att det är orimligt att de har fastnat i ett nej-sägande, i
ett utanförskap. Man nöjer sig inte med till intet för-
pliktande resolutioner, utan det är ett effektivt demo-
kratiskt samarbete.
Jag har en enkel fråga till Gudrun Schyman som
hon kan svara mycket kort på. När kommer Vänster-
partiet att ge upp sitt motstånd mot Europeiska unio-
nen?

Anf. 22 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Den fråga som vi ska gå till folkom-
röstning om är EMU-frågan. Om det blir ett ja till
EMU har jag svårt att se att vi skulle resa en fråga om
utträde ur EU. Om det blir ett nej till EMU har vi väl
alla ett ansvar att resa frågan om hur våra fortsatta
relationer med Europeiska unionen ska se ut. Vill
man ha ett effektivt demokratiskt samarbete tror jag
att det finns väldigt många andra vägar att gå, Lars
Leijonborg.

Anf. 23 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Det var mycket bra. Nu har vi fått yt-
terligare ett argument för att rösta ja i folkomröst-
ningen om EMU. Efter den kommer vi att slippa
Gudrun Schymans tjat om att vi ska gå ur EU.
Det finns ju internationellt samarbete vid sidan av
Europeiska unionen. Det vet vi allihop. En del av oss
har kanske varit med i FN-delegationen eller medver-
kat i Nordiska rådet. Men vi vet ju alla att den typen
av samarbete når en gräns där det inte längre är ef-
fektivt. Vi ser ju de problem vår kontinent står inför.
Det pågår krig i Europa nu. För bara drygt ett år se-
dan var det bombningar på Balkan. Ett land har nyli-
gen blivit en diktatur. Jag syftar på Vitryssland som
förut åtminstone var en halvdemokrati. När man ser
de problemen och miljöförstöringen, den internatio-
nella brottsligheten och mycket annat känner man att
vi måste ha ett effektivt demokratiskt samarbete. Då
finns det ingen annan form än att bilda en politisk
union.
Det som Gudrun Schyman argumenterar emot är
någonting som inte finns. Det är en europeisk su-
perstat. Det är inte det vi ska ta ställning till. Natio-
nalstaterna ska självfallet finnas kvar, men på de
områden där unionen måste vara effektiv måste också
unionen ha beslutsmöjligheter. Det är ju detta som
EU erbjuder. Det är därför som det vore så bra om
Vänsterpartiet gav upp sin kampanj mot Sveriges
engagemang i Europeiska unionen.

Anf. 24 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! När det blir tal om Sverige och EU
kan knappast vi partiledare och parlamentariker tycka
att vi lyckats särskilt väl som opinionsbildare. Jag
tycker att det emellanåt känns som om vi måste ar-
gumentera baklänges på något sätt - som om EU av
någon sinkadus hade kommit till i sinnevärlden och
att det är EU som tvingar fram internationaliseringen.
Vi är ju gränslöst beroende och påverkas gränslöst,
och därför fordrar verkligheten, enligt mitt sätt att se
det, att ett EU av något slag finns.
Om man ska ut på havet och fiska, och inte kan gå
på vattnet förstås, måste man ha en båt. Det är i själva
verket inte mer konstigt, tycker jag, att argumentera
för EU. Verkligheten fordrar i dag ett EU. Om man
ska förflytta sig från Trelleborg till Haparanda eller
vice versa måste man ha ett kommunikationsmedel av
något slag, annars får man faktiskt finna sig i att vara
isolerad och inte komma någonstans. Det är klart att
man kan debattera om det ska vara bil, flyg, båt eller
något annat. Den debatten kan man ju hänge sig åt så
till den grad att man aldrig kommer i väg och ens tid
tar slut i kammardebatten.
Men om man verkligen vill röra sig i verkligheten
och inte bli kvarlämnad och kvarglömd måste man
allt acceptera sakernas tillstånd. Verkligheten är i dag
internationell. Ingen kan protestera mot detta. Och det
är i den verkligheten vi lever och ska verka, och vi
måste också ha beslutsorgan.
Om inte EU hade funnits hade vi eller några andra
fått uppfinna EU eller vad den organisation eller
sammanslutning skulle heta som sysslar med de
många och alltfler frågor som inget land ensamt kla-
rar av att ta sig an. Vår tillvaro blir ju alltmer interna-
tionell, och vi kan aldrig ta klivet bort från eller ut ur
Europa, där det i dag krävs nationsövergripande be-
slut.
Allt är inte bra i EU, sägs det ofta. Nej, förvisso
inte. Jag har väldigt svårt att tänka mig särskilt många
påståenden som är mer självklara än att allt inte kan
vara bra i EU. Vem skulle egentligen få för sig att allt
ska existera utan problem i en organisation eller
sammanslutning där 15 länder med olika kulturer,
skilda språk och skiftande näringsliv ska tampas?
Någon gång kan vi ju faktiskt komma på att det finns
problem också nationellt för varje parti och i varje
regering.
Det är knappast EU som är i störst behov av Sve-
rige, men Sverige och svenskarna behöver vara med i
ett organ eller en europeisk organisation där gemen-
samma beslut kan fattas. Det räcker inte med bilate-
rala relationer, dvs. att varje land vart för sig skaffar
sig avtal och regler med varje annat land i Europa.
En mängd, man kan gott kalla det tokerier som
EU-byråkratin sysslar med har förstås irriterat oss
alla. EU ska självfallet inte syssla med andra frågor
än de som EU av medlemsländerna fått och får i upp-
gift att syssla med. Men när jordgubbars storlek och
badvattnets kvalitet avhandlas av EU-byråkratin in-
nebär inte detta på något sätt att vi därmed kan bortse
från behovet av gemensamma bestämmelser och
beslut.
Hur hade vår vardag tett sig med ett Europa efter
andra världskriget där nationalstaterna var för sig
byggt upp sina gränsspärrar, tullmurar och försvar-
sanläggningar fram till dags dato? Det får vi aldrig
veta, men jag tror att det skulle vara av stort värde om
vi tog oss en funderare på det.
Det låter från en del håll, nu och då, som om den
svenska industriidkaren eller jordbrukaren eller vem
det vara må, inte skulle ha varit utsatt för konkurrens
om Sverige hållit sig utanför EU. Ska det i dag vara
så omöjligt att se framför sig ett Europa där varje stat
kurar bakom sina gränser och konkurrerar med usla
miljöbestämmelser och med allsköns för konkurren-
sen snedvridande nationella subventioner?
Fru talman! Det skulle vara intressant att i dag få
höra Gudrun Schyman, eller någon ersättare för hen-
ne i debatten, och Birger Schlaug berätta hur de anser
att Europa exempelvis skulle klara av att ta sig an
uppenbara gemensamma miljöproblem och ta itu med
den internationella kriminaliteten om EU skrotades.
Ni vill ju att Sverige ska gå ur EU, och det måste väl
tolkas som att andra länder borde göra detsamma om
de vore kloka. Jag kan inte tänka mig något annat än
att ni vill ersätta EU med något. Men med vad? Och
skulle inte detta organ som ni vill ersätta EU med ha
någon beslutsmakt? Det måste man väl utgå från att
ni tycker. I så fall tvingades ni ju, om ni skulle vara
en gnutta konsekventa, bita er själva i er egen argu-
mentationssvans. Ständigt repeterar ni ju att Sverige
avdemokratiseras på grund av att EU får möjlighet att
fatta beslut. Det är verklighetsflykt att inte tillstå att
det i dag och för framtiden krävs ett organ eller en
organisation som kan fatta de beslut som inte den
enskilda nationen kan fatta. Det organ ni vill ha i
stället för EU kan väl inte få sin beslutskraft från
någon annat håll än från de håll som EU i dag får sin
beslutskraft från?
Låt oss också be om besked från Schyman och
Schlaug - flera har ju varit inne på det - om ni kom-
mer att kräva svenskt utträde ur EU när EU rymmer
25 medlemmar eller rent av 30?
Fru talman! EU kommer aldrig att bli färdigt. Det
är naivt och historielöst att inte inse att EU kommer
att ta en del steg framåt men också, av och till, steg
tillbaka. Men att politiker möts, debatterar, lyssnar på
varandra och har sig ålagt att fatta gemensamma
beslut är vad verkligheten kräver.
Fru talman! Jag inbillar mig att vi allesammans
känner som vår tids största utmaning - och jag är glad
över att statsministern tog upp det - att Europa ska
läka samman. Vi vill se östutvidgningen förverkligad.
Och vi kristdemokrater vill med all vår kraft stryka
under att vi förväntar oss att regeringen under Sveri-
ges ordförandeskap första halvåret 2001 verkligen
aktualiserar och försöker påskynda processen, så att
de många länder som påbörjat medlemskapsförhand-
lingarna så snart som möjligt får slutföra dessa.
Det kanske låter patetiskt för en del av lyssnarna
om jag säger att jag tyckte att det var en av de största
politiska händelserna jag fått uppleva under hela min
levnad när medierna rapporterade och på kartbilder
visade att nu ska Baltikum, alla tre länderna, och
Centraleuropa ända bort till Rumänien och Bulgarien
börja förhandla om medlemskap.
Det verkar nästan som om vi efter bara tio år har
glömt vilka fasor, vilken terror, vilka vidrigheter
dessa länder utsatts för under kommunismens grotes-
ka diktatur. Och emellanåt låter det som om Polens
jordbruk, Rumäniens gatubarn och Bulgariens usla
kärnkraftverk inte skulle existera om östutvidgningen
inte vore på tal.
Att EU i dag och under en hel del kommande da-
gar kommer att få sysselsätta sig med vad vi kallar
östutvidgningen är verkligen inte problemfritt. Men
det är, anser vi kristdemokrater, den internationella
och nationella politikens största glädjeämne. Jag
undrar vem eller vilka som i ärlighetens namn vill tro
eller inbilla sig själv och andra att östutvidgningen
hade varit aktuell och kunnat komma någon vart om
EU inte funnits, om Europa hade saknat träffpunkt
där gemensamma beslut kan fattas och där gemen-
samt ansvar kan avkrävas.
Fru talman! F.d. kommissionärsordföranden
Jacques Delors har nyligen påpekat att subsidiaritets-
principen inte respekteras inom EU. Det är bråttom
att få fastlagt vad EU ska syssla med och vad EU inte
ska syssla med. Subsidiaritetsprincipen innebär ju
inte att EU kan ta för sig, snarare tvärtom. Subsidia-
ritetsprincipen innebär att beslut ska fattas så att säga
på så låg nivå som möjligt och att besluten ska erhålla
både lagligt och resursmässigt stöd för att kunna
fattas där. Det är således inte EU som ska kunna ta
för sig. EU ska få sig givet. Men, som sagt, medbor-
garna har rätt att få klara besked om var beslutsfat-
tandet ska ligga. Vi kristdemokrater utgår från att
statsministern och regeringen verkligen aktualiserar
med större kraft än vad som hittills skett vad man
kanske skulle kunna kalla beslutsfördelningen.
Det är ju nys och nonsens att föresväva människor
att miljöpolitiken, inklusive klimatfrågorna, kunde
hanteras om EU inte existerade. Det kan heller inte
vara annat än en självklarhet att exempelvis bistånd
och asyl- och flyktingpolitik kräver beslut över na-
tionsgränser. Men detta innebär ju inte att nationerna
ställs utanför besluten. Ofta låter det som om frågor
som EU tar över för att det enskilda parlamentet inte
klarar av att hantera dessa skulle hamna i ett slags
Brysselisolering dit ingen svensk röst når. Så är det ju
inte.
Fru talman! Det är positivt att EU-länderna så
tydligt uttalar sin vilja att motarbeta främlingsfient-
lighet och rasism. EU måste hålla sig med en stadga
för grundläggande mänskliga rättigheter, och vi krist-
demokrater anser att EU bör ansluta sig till Europarå-
dets konvention om mänskliga rättigheter.
Fru talman! Naturligtvis måste beslutsfattandet re-
formeras när medlemsländerna blir närmare dubbelt
så många som för närvarande. Självfallet kan inte
Europaparlamentet ha hur många ledamöter som
helst. Det finns en rad svåra frågor att ta ställning till
framöver. Men att bara sitta som åskådare till vad
som sker i Europa, vår världsdel, eller att orda som
om Sverige kunde rulla historien och utvecklingen
tillbaka 50 år är att svika morgondagens européer,
våra barn och barnbarn.

Anf. 25 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är lätt för mig att i stort sett in-
stämma i vad Alf Svensson har sagt. Det vittnar om
att det finns en bred samsyn i Europafrågorna här i
kammaren.
Jag är också av den uppfattningen att vi står inför
en utveckling av unionen där vi behöver sortera vem
som gör vad. Kalla det gärna för subsidiaritet eller
något annat. Det handlar ju ytterst om att se till att vi
utvecklar en union som ger just den här kammaren
ökad kraft. En del av de frågor vi talar om klarar vi
inte av att lösa nationellt, exempelvis miljöfrågan.
Om vi då som politiker inte har ett svar gentemot våra
medborgare om hur vi hanterar en sådan fråga fördär-
vas ju hela förtroendet för politiken, och det drabbar
ju också denna kammare.
Lyft därför de frågor till överstatlig europeisk nivå
som vi inte klarar av att hantera i våra parlament.
Därigenom stärker vi också parlamentens roll och
ställning. Det kan bli en motvikt inte minst till ett
internationellt kapital som blir allt kraftfullare och allt
snabbare och som ingriper i vår vardag, så gärna en
sådan diskussion. Den är nödvändig, och jag tror att
den är riktig.
Jag är också glad över Alf Svenssons tydliga mar-
kering om utvidgningen. Jag reser nu runt i ansökar-
länderna och kommer att göra det än intensivare un-
der den närmaste tiden. Det är klart att när man ser de
övergrepp som har begåtts mot enskilda individer och
mot hela stater i kommunismens namn är det ett brott
som är av historiska dimensioner. Det är fruktansvärt.
I Bulgarien, detta land som levde under kommu-
nistiskt förtryck, har nu 36 % av befolkningen en
levnadsstandard som motsvarar mindre än en dollar
per dag, åtta nio kronor per dag. Det är fattigdom,
djupaste fattigdom, efter år av plundring och förtryck,
och det är hemskt. Deras hopp är en utvidgning av
EU, en union som vi har anledning att försöka att
gemensamt förbättra.

Anf. 26 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman och alla ni som lyssnar! Det är fullt
riktigt, som Alf Svensson säger, att Miljöpartiet är
djupt kritiskt till EU:s utveckling. Det kommer vårt
parti att fortsätta att vara så länge utvecklingen går åt
fel håll.
Alf Svensson talar om att beslut ska fattas så nära
människor som möjligt. Kan Alf Svensson ge ett enda
exempel på något beslut som har flyttats nedåt de
senaste åren? Jag kan ge ganska många exempel på
frågor som har flyttats uppåt, bort från människor. Jag
tror att det är en väldigt farlig utveckling för demo-
kratin när avståndet mellan dem som tar besluten och
dem som berörs av beslut ökar.
Jag tycker inte att man med enkla retoriska slag-
ord ska smutskasta dem som för fram den här kriti-
ken. Det har från den här talarstolen väldigt ofta på-
ståtts att vi som har en annan syn på Europasamarbe-
tet inte är Europavänner. Men kanske är det så att vi
värnar demokratin och delaktigheten.
Jag skulle vilja ställa en väldigt konkret fråga till
Alf Svensson: Varför kan inte kristdemokraterna t.ex.
i EU-parlamentet ställa sig bakom att varje land ska
ha rätten att gå före med att ställa hårdare miljökrav?
Det berör ju människor. Det kan handla om genmani-
pulerad mat som vi tvingas ta in, och det kan handla
om allergiframkallande kemikalier som vi inte längre
får förbjuda. Varför ska vi inte få det?
Det är alltför stora likheter i detta avseende mel-
lan EU och Sovjetunionen. Det är en enfald. Den
amerikanska konstitutionen ger varje delstat rätten att
gå före och ställa hårdare miljökrav. Det var t.ex. på
det sättet som vi fick katalytisk avgasrening. Varför
kan inte kristdemokraterna ställa sig bakom en mil-
jögaranti som innebär att varje land har rätt att gå före
och ställa hårdare miljökrav? Det är så man får en
dynamisk utveckling, Alf.

Anf. 27 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Först frågade Birger Schlaug om jag
kan ge ett exempel på något beslut som har flyttats
nedåt. Jag förmodar att han då menar ned från EU till
nationell nivå. Det är en fullständigt omöjlig fråga.
Det är för väl om vi inte hamnar i en situation där EU
kan pytsa ned beslutsfunktioner till nationer. Det är ju
vi som ska lägga över sådana till EU, och har vi lagt
över för mycket, är det inte EU:s fel utan de natio-
nella parlamentens fel.
Jag tycker att det är tämligen enkelt att få detta
klart för sig, men Birger Schlaug ser på EU som nå-
got slags hydra eller som jätten Glufs-Glufs som tar
för sig medan vi i alla de 15 parlamenten sitter som
en samling passiva mähän och bara accepterar detta.
Så är det ju inte. Tala om retoriska slagord!
Att jämföra EU med Sovjetunionen är vidare helt
fel. Det är ju detta som gör det så hopplöst i debatten
med er. Kan inte Birger Schlaug sluta med dessa
groteskerier? Det är murar mellan EU och Sovjet-
unionen, och det är en skymf mot oss som tror på EU
att dra in Sovjetunionen i sammanhanget.
Det är sedan naturligtvis ett problem med att låta
varje stat få bestämma för sig om sina miljöregler. Vi
är då tillbaka i en situation där en stat lägger sig på
en viss nivå och andra stater lägger sig på en annan
nivå, så att det blir en konkurrens om näringslivet.
Detta är ett problem, men tack vare att EU finns
kommer vi att kunna lösa det.

Anf. 28 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Det blir alltid väldigt upprört när man
säger att det tyvärr brister t.ex. när det gäller synen på
enskilda delstaters rätt att gå före och ställa hårdare
miljökrav. Man kan ha ett golv inom EU - det har vi
inget emot, utan det är tvärtom bra - men att hindra
enskilda stater från att gå före och ställa hårdare krav
är helt i linje med vad som skedde i Sovjetunionen,
däremot inte med vad som sker i USA.
Jag tog upp denna centraliserade enfald som man
tillämpar i stället för att acceptera och uppmuntra en
dynamisk utveckling på marknaden. Det handlar inte
alls om att lägga sig lägre än vad EU tillåter, utan det
handlar om rätten att gå före och ställa hårdare krav.
Jag ställer fortfarande frågan varför kristdemo-
kraterna inte kan acceptera att länder som så vill kan
få säga nej t.ex. till genmanipulerad mat eller till
utsättning av genmanipulerade grödor? Varför kan de
inte få säga nej till allergiframkallande kemikalier?
Det finns på Naturvårdsverket listor på vad man vill
men inte får göra. Varför får man inte det? Det är
dåligt.
Jag menar att EU-konceptet i sig är omodernt.
Man måste dessutom ta till sig den allvarliga funde-
ring som alltfler människor har när det gäller demo-
kratin. Alltfler beslut som rör människors vardag -
t.ex. om allergiframkallande kemikalier, om genma-
nipulerad mat e.d. - fattas långt borta. Även om en
stor majoritet i vårt land och i andra länder säger att
man inte vill ha detta, får dessa länder inte gå före.
Då blir det en sorts antidemokrati som är farlig. Detta
hotar hela demokratin. Känner sig människor utanför
i nästa lågkonjunktur, vad är det då som hotar? Då
kommer de bruna männen och de bruna kvinnorna.

Anf. 29 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! I mitt anförande bad jag Birger
Schlaug tala om vad han vill ha i stället. Han säger nu
att EU-konceptet är omodernt. Kan vi nu få höra från
någon miljöpartist framöver hur det moderna kon-
ceptet ser ut? Ni kan väl inte inbilla oss att vi ska ha
ett Europa där det inte någonstans kan fattas gemen-
samma beslut i miljöfrågor som berör oss alla över
nationsgränserna?
Birger Schlaug talar om enfald. Enfalden domine-
rar 15 staters regeringar och parlament. Också i ett
motsvarande antal stater som är på väg in regerar
enfalden. Må vi hysa en stor tacksamhet för att enfal-
den i varje fall har sin motståndare i Birger Schlaug!

Anf. 30 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag och Centerpartiet tycker att EU är
ett modernt koncept i den meningen att det ger möj-
ligheter för självständiga länder att förena sig i sam-
arbete kring viktiga och angelägna frågor för vår
kontinent och för världen i stort. Vi är, fru talman,
som ju har framgått tidigare, kritiska mot utveckling-
en av valutaunionen, men att vi vill att Sverige ska
kunna stå starkt demokratiskt och ekonomiskt utanför
EMU får enligt vår mening inte hindra Sverige och
regeringen att offensivt driva arbetet i EU. Vi tänker
medverka till det.
Den mest akuta frågan att diskutera i dag är själv-
klart ordförandeskapet i EU, som nalkas snabbt. Man
kan om man surfar in på Utrikesdepartementets
webbsida i dag se nedräkningen i dagar. Det är nu
235 dagar fram till dess att vi övertar ordförandeska-
pet. Man kan också märka det på en nervositet i Brys-
sel över hur man har lyckats eller inte lyckats förbe-
reda sig för detta. Jag tror att detta är nyttigt. Det
behövs en anspänning inför den uppgift som Sverige
går in i.
Jag vill gärna instämma i Göran Perssons inledan-
de ord om vikten av att detta uppdrag lyckas för Sve-
riges del. Det är ju en angelägenhet för Sveriges del,
inte för den svenska regeringens del.
Det kommer alldeles självklart att ställa krav på
regeringen i arbetet. Det gäller inte minst förberedel-
ser och beredskap. Det handlar t.ex. om beredskap för
att snabbt och smidigt kunna slutföra en eventuell
fördröjning av regeringskonferensen på det att ut-
vidgningen inte kommer att fördröjas, den utvidgning
som vi för vår del uppfattar som det kanske mest
angelägna.
Man glömmer ibland vikten av, möjligheten och
det angelägna i att nu utnyttja att vi från den 1 juli
ingår i den s.k. trojkan. Det ger möjlighet att redan nu
vara med dem som nu sköter ordförandeskapet i att
förbereda den egna verksamhet som kommer under
det direkta ordförandeskapet.
Fru talman! Man får med en viss beklagan kon-
statera att Sveriges regering inte i tid har förberett och
drivit flaggskepp, eller tunga frågor, som vi vill ska
kunna blomma ut under ordförandeskapet. Det har
tyvärr inte varit på det sättet. Det går inte att riktigt
med kraft driva de egna angelägna sakfrågorna när
man själv sitter som ordförande.
Vi har talat om det tidigare från vår sida här i
kammaren vid flera tillfällen. Den frågan är väl nu
lite gången, men det är på det sättet. Man får då mer
koncentrera sig på att kraftsamla för att genomföra
ordförandeskapet på ett bra, smidigt och uppskattat
sätt. Det är i sig någonting som kan ge Sverige fort-
satt gott renommé så att vi fortsatt under åren som
kommer kan ha den respekt som behövs i arbetet i
EU.
Trots att sakfrågorna kanske är gångna i den me-
ningen att det inte finns några flaggskepp att bearbeta
och jobba med under ordförandeskapet finns möjlig-
heten att skickligt och duktigt arbeta med själva ord-
förandeskapet och på den vägen väcka respekt.
Om man ska lyfta fram någon ytterligare fråga att
betona under ordförandeskapet tror jag att det viktiga
är att hela Sverige måste göras redo för EU. Det gäl-
ler just detta att många människor kan göras delakti-
ga: det aktiva föreningslivet, folkrörelserna, lands-
tingen, kommunerna, ja kort sagt hela Sverige.
Om det kan ske kan man också förmedla en bred
och mångfasetterad bild av vårt samhälle till övriga
EU, och man kan naturligtvis den vägen få den roll
som EU bör ha som en del i den svenska uppfattning-
en. Man kan alltså starkare få människor att fortsätt-
ningsvis arbeta med EU-projektet.
Sedan finns det några frågor som vi tycker är sär-
skilt viktiga i arbetet under ordförandeskapet. Det har
vi haft tillfälle att diskutera tidigare. Det gäller natur-
ligtvis utvidgningen, självklart institutionella refor-
mer, miljöfrågorna, sysselsättningen och jämställd-
heten.
Till det bör man, fru talman, lägga arbetet med
den infrastruktur som krävs för IT-frågan, den digi-
tala allemansrätten. Man kan gärna säga: kravet på
bredband.

Anf. 31 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tycker som vanligt att Lennart
Daléus har rätt i det mesta han säger. Jag har inga
svårigheter med det resonemang han för om unionen,
utom dock på en punkt. Visst har vi förberett och
visst förbereder vi en offensiv i en fråga som har ett
tydligt nationellt märke, och det är miljöfrågan.
Vi kommer att ha det uppe på toppmötet i Göte-
borg. Det är klart att det underlättas av att vi också
har en svensk kommissionär som sysslar med den
frågan, men det är självklart inte någon förutsättning.
Den frågan finns där, och likaså jämställdhetsfrågor-
na. De har vi drivit länge liksom sysselsättningsfrå-
gorna, men särskilt under vårt ordförandeskap gäller
det miljöfrågan.
Sedan är det bra att Lennart Daléus också upp-
märksammar att vi sprider många av arrangemangen
ut över landet. Det är 44 kommuner och orter som har
värdskap för olika EU-arrangemang under vårt halv-
år. Jag tror inte att något ordförandeland före oss har
försökt sig på en sådan decentraliserad ordförandepe-
riod. Jag är glad för att vi gör det, och jag tror också
att Lennart Daléus delar den glädjen.

Anf. 32 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det är nog så att en del sakfrågor in-
träffar under vårt ordförandeskap. Det gäller antagli-
gen inte minst kemikaliedelen av miljöfrågorna. Med
det är just därför att de inträffar och inte därför att
Sverige gör på ett likartat sätt som Finland, som drev
den nordiska dimensionen. Det har börjat i ett upp-
lopp som sträckt sig över flera år för att det ska
blomma ut med vår kraft under ordförandeskapet.
Här är det möjligt att vi har delade meningar. Den
bild jag får när jag talar med dem som arbetar med
detta på olika nivåer och i olika sammanhang är: Nu
får vi lägga alltmer krut vid att vara skickliga, dukti-
ga, kompetenta och drivande i själva ordförande-
funktionen. Sakfrågorna är inte det som vi nu kan
hinna ikapp med.
Sedan till den andra delen. Jag delar naturligtvis
Göran Perssons uppfattning att aktiviteterna under
ordförandeskapet ska spridas på olika sätt. Men det
ska vara mer till människorna än till kommunerna,
om jag uttrycker det lite förenklat. Det ska vara mer
till människorna än till landstingen. FN är folkets
projekt för vår del. Agenda 21 i miljöarbetet var fol-
kets, människornas, projekt.
Det viktiga är att vi för vår del under ordförande-
skapet gör detta till människornas projekt och inte så
mycket till kommunernas, landstingens, regeringens
och riksdagens projekt. Det ska göras till människor-
nas projekt. Det kommer nog att kräva ytterligare en
ansträngning från regeringens sida.

Anf. 33 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är faktiskt så att vi har drivit
miljöfrågorna länge och konsekvent. Det finns nå-
gonting som heter Cardiffprocessen inom EU, som är
ett uttryck för att vi konsekvent lägger ett miljöpers-
pektiv på alla frågor. Det föreslogs av den svenske
statsministern direkt vid sittande bord. Det är våra
initiativ.
Sedan ska man kanske inte överdriva att just de
egna initiativen kommer att dominera dagordningen.
Jag vill erinra om att de finländska ansträngningarna
att sätta den nordiska dimensionen i centrum ju full-
ständigt kom att överflyglas av Turkietfrågan. Jag vet
att portugiserna sysslat väldigt mycket med att göra
Afrika till en stor fråga under sitt ordförandeskap. De
har fått syssla med Österrike. Vi hoppas att miljöfrå-
gorna blir stora, men vi kan komma att få syssla med
någonting helt annat. Det måste man ha beredskap
för.
Det är klart att vi inte tror att det är till den juri-
diska personen kommunen eller landstinget som en-
gagemanget ska spridas. Självklart inte. Det är till
Sveriges befolkning det ska spridas. Det tror jag ock-
så Lennart Daléus förstår när jag säger det. Annars
blir debatten lite konstig.

Anf. 34 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag tror att man ibland förblindas av
att det är strukturer och institutioner som ska arbeta.
Det andra är miljöfrågorna. Om det är som statsmi-
nistern säger, vilket jag inte alls vill betvivla, är jag
den första att tycka att det är bra om miljöfrågorna
kan ha det utrymmet i arbetet.
Kan de lyftas fram ännu mer under ordförande-
skapet ska vi från Centerpartiets sida gärna medverka
i det arbetet. Likaså medverkar vi gärna till att arbetet
hos människor, om det nu är ute i kommuner eller i
landsting, blir sådant att de kan känna sig förankrade
med vårt ordförandeskap.

Anf. 35 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det var Europadagen i går. Vi firade
med en välbesökt fest i Kungsträdgården där Marit
Paulsen stekte grekiska köttbullar, och det var mycket
trevligt.
Den underliggande tanken är förstås att vi vill att
Europadagen ska utvecklas till någonting lika natur-
ligt som Sveriges nationaldag. På samma sätt som det
är naturligt att sluta upp bakom den svenska nationen,
även om man tycker illa om en del inslag i den, så ska
det vara naturligt att sluta upp bakom unionstanken.
Vi måste komma bort ifrån resonemangen kring om
vi ska vara medlemmar och komma till hur vi ska
vara medlemmar.
Mot den bakgrunden är jag mycket upplivad av
det besked som jag fick av Gudrun Schyman tidigare
i debatten. Det var ett klart besked om att Vänster-
partiet kommer att lägga ned sin talan i EU-frågan om
det blir ett ja i folkomröstningen om EMU.
Det vore mycket bra om Birger Schlaug i denna
sin sista debatt som språkrör kunde lämna ett liknan-
de besked från Miljöpartiet. Då skulle vi äntligen
kunna få den Europadebatt som är så viktig, nämligen
där det inte är ja-eller-nej-frågan som står i centrum
utan i stället frågan om hur vi ska utnyttja medlem-
skapet.
I går på Europadagen firade vi att det nu har gått
50 år sedan Robert Schumann lanserade idén om Kol-
och stålunionen. Det var en intressant idé, som var
djupt förankrad i de verkliga problemen i efterkrigsti-
dens Europa. Hur skulle man binda länderna så tätt
tillsammans att krig blev omöjligt? Men idén rymde
också en mer långsiktig vision om hur detta samar-
bete skulle kunna vidgas och därigenom säkra freden
och demokratin i vår världsdel.
Det är viktigt att vi följer båda dessa spår. Vi ska
vara mycket engagerade i arbetet med att förändra
och förbättra den europeiska unionen hela tiden, men
vi ska också vara medvetna om att det ingår i en lång-
siktig vision.
Folkpartiet vill ju gärna vara det främsta Europa-
partiet. Här har nämnts några siffror på hur många
länder som så småningom kommer att ingå i den
europeiska unionen. Jag vill ju gärna vara värst och
lägga mig på en siffra som ingen kan överträffa. I
Europa finns det 40 länder. Jag menar att visionen
inte kan ligga på en lägre nivå än att alla länder som
helt eller delvis ligger i Europa ska ingå i den euro-
peiska unionen.
Det är klart att detta ligger mycket, mycket långt
fram i tiden. Många av dessa länder är diktaturer,
t.ex. Serbien och Vitryssland, som jag redan har
nämnt. Några länder behandlar sina minoriteter på ett
helt orimligt sätt, som Turkiet. Ryssland begår krigs-
handlingar i Tjetjenien på ett helt oacceptabelt sätt.
Men på samma sätt som Schumann hade en vision
som fortfarande, 50 år senare, håller på att förverkli-
gas, så tycker jag att vårt mål inte kan sättas lägre än
så.
De flesta av oss gör deklarationer om hur viktig
utvidgningen är. Det kan nästan tyckas vara lite litur-
gi i det, men det är det ju inte. I dagens verklighet
håller utvidgningsprocessen på att bromsas upp.
Ungern har en liberal premiärminister som heter
Viktor Orban. På ett liberalt möte för några år sedan
sade han att de år efter år hade fått höra att de får
komma med i EU om fem år. Vi kan nu konstatera att
det har gått 10 år sedan muren föll, och Ungern är
fortfarande inte medlem. Nu talas det om att det kan-
ske kommer att dröja till 2004. Det är nästan ytterli-
gare fem år tills de får komma med.
Jag menar att det som redan har sagts här skulle
vara att byta en historisk möjlighet mot ett historiskt
misslyckande.
Visst kan man, om man blickar ut över världen,
säga att Europa är en lycklig del av världen. Vi är rika
och välmående, relativt sett, vi har en högtstående
kultur och är vetenskapligt framstående osv. Men vi
får aldrig förblindas av det perspektivet och glömma
bort vår 1900-talshistoria t.ex.
Vi hade goda förutsättningar också under det förra
århundradet, men då visade det sig ju hur tunn civili-
sationens hinna är och hur även gamla kulturfolk kan
råka i krig och barbari.
Som jag redan varit inne på i debatten ser vi i dag
i Europa att det också finns en annan verklighet. Det
pågår krig. Vi ser hur främlingsfientligheten breder ut
sig. Det finns stora miljöproblem. Jag uppskattar
mycket Gudrun Schymans inlägg om gränsöverskri-
dande organiserad brottslighet, som drabbar inte
minst kvinnor. Det är verkligheten. Sådana problem
finns. Det är nödvändigt att vi med all kraft griper oss
an sådana problem.
Västeuropas premiärministrar är till övervägande
del socialdemokrater. Det har vi då och då hört Göran
Persson tala lyriskt om. Han brukar vara glad över att
bli fotograferad tillsammans med sina kompisar på
kontinenten.
Men om man knyter ihop dessa båda resonemang
ser man att det faktiskt är under socialdemokratiskt
ledarskap som glöden i den europeiska visionen hål-
ler på att falna. I Europa talas det allmänt om detta
och om att vi håller på att tappa tempo i utvidgning-
en. Jag menar att det vi ser i Europa är en brist på
ledarskap. Eftersom det i mycket stor utsträckning är
socialdemokrater som sitter vid makten är det alltså
hos dem ledarskapet brister.
Även om jag uppskattar väldigt mycket av det
Göran Persson säger här i talarstolen och känner
varmt för de allra flesta av hans argument, så är Sve-
rige i verkligheten en stor del av den här problemati-
ken. Sverige är inte ett land som med kraft, engage-
mang och entusiasm driver frågan om europeiskt
samarbete. Inom EU uppfattas Sverige som ett brom-
sande land.
Jag kan ge några exempel. Göran Persson talade
om toppmötet i Lissabon och om hur arbetslösheten
sattes i centrum. Man talade mycket om att vi i Euro-
pa har en mycket sämre utveckling än USA, och att vi
måste lära oss av USA. Allan Larsson talade lyriskt
om hur bra det vore om vi i Europa fick lika många
tjänstejobb som man fått i USA. Men socialdemo-
kraterna har ju lärt den svenska allmänheten att de
jobb som tillkommit i USA bara är hamburgerjobb
och inget som vi vill ta efter.
Nu har man enat sig om ett antal rekommendatio-
ner för att Europa ska få en lika bra utveckling som
USA. Men Sverige följer ju sällan rekommendatio-
nerna från toppmötena, och jag antar att vi inte heller
kommer att följa rekommendationerna från Lissabon.
Detta är ett exempel på att Sverige inte lever upp till
de fina deklarationerna.
Vi står utanför EMU. Statsministern vägrar att ge
besked om när vi får ta ställning i den frågan. Grek-
lands ansökan fick klartecken häromdagen. Mycket
tyder på att Sverige kommer att bli det allra sista EU-
landet som ansluter sig till valutaunionen, och det
tycker jag är pinsamt. Göran Perssons retorik i den
här frågan är det inget fel på, men verkligheten är
tyvärr att Sverige är en del av den europeiska pro-
blematik som just nu innebär att visionen om ett helt
Europa håller på att falna.

Anf. 36 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Alla ni som tittar på TV! Det är säkert
glädjande för många att Marit Paulsen har stekt kött-
bullar på något torg i Stockholm på Europadagen.
Hoppas att det var icke genmanipulerat kött och kött
utan antibiotika. Det är ju svårt att hålla sådant borta
nu när vi är medlemmar i EU.
Jag skulle vilja ställa en väldigt konkret fråga till
Lars Leijonborg. Folkpartiet och Miljöpartiet har haft
ett antal väldigt bra raka och respektfulla debatter om
EMU som jag gillar. Jag har bl.a. haft flera stycken
med Karin Pilsäter. Det är väldigt bra.
Jag skulle vilja fråga Lars Leijonborg om han an-
ser att EMU är ett optimalt valutaområde om det
sträcker sig från Grekland och Portugal via Frankrike
och Tyskland upp till Sverige och Finland. Är det ett
optimalt valutaområde, är det ett bra valutaområde
eller är det bara ett rimligt valutaområde? Vad är det
för valutaområde, egentligen?
Är det verkligen så att man kan föra en ekonomisk
politik, en konjunkturpolitik och en räntepolitik i
detta stora euroland, där konjunkturerna kan svänga
ganska olika mellan Grekland, Portugal, Sverige och
Finland? Är det rimligt med ett sådant valutaområde?
Jag hade förstått Folkpartiet om man hade sagt att
det vore rimligt när eller om EU-länderna och Europa
växer samman och strukturen är ungefär densamma -
om 10, 15 eller 20 år. Men är EMU i dag verkligen,
Lars Leijonborg, ett optimalt eller ens rimligt valu-
taområde? Förklara i så fall för mig och alla andra -
inte minst alla ekonomer i Sverige - varför det är det.

Anf. 37 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Nu var det jag som ställde en fråga
till Birger Schlaug, nämligen om Miljöpartiet kom-
mer att lägga ned sin talan mot EU-medlemskap om
det blir ja i EMU-folkomröstningen. Svara på det
först!
Om EMU är ett optimalt valutaområde vet jag inte
riktigt, men jag tycker i varje fall att det är rimligt.
Jag tror att det är ett bra politiskt projekt som kommer
att tvinna Europas länder närmare varandra och där-
med bli en del av det europeiska fredsprojektet. Det
är det viktigaste för mig.

Anf. 38 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra att det kan-
ske inte är något optimalt men möjligtvis rimligt
valutaområde. Då börjar vi få en något så när rimlig
debatt på den sidan i alla fall.
Jag menar att det är ett fullständigt groteskt valu-
taområde. Man kan inte föra samma konjunkturpoli-
tik i länder som Grekland, Portugal, Sverige och
Finland när konjunkturerna svänger olika. Det går
inte. Det fungerar inte. Det leder till arbetslöshet. Det
leder till regionala obalanser. Det leder till att demo-
kratin hotas genom att stora områden får det svårare,
med högre arbetslöshet etc.
Hotas demokratin och människors delaktighet vet
vi vad som händer vid nästa lågkonjunktur, för den
kommer också. Då vet vi att de bruna männen och de
bruna kvinnorna står där och hojtar. Det har vi lärt
oss av historien.
Det finns skäl som talar för EMU. Det finns de
som talar emot. Men jag kan se väldigt få skäl som
talar för att vi ska gå med i EMU nu omedelbart. Jag
ser inga sådana. Jag tror att det är livsfarligt.
Jag fick frågan om Miljöpartiet lägger ned sin ta-
lan från Lars Leijonborg. Ska vi som politiskt parti
lägga ned vår talan? Vi måste väl för jösse namn ha
rätt till vår åsikt! Om 60-70 % av svenska folket
tycker någonting måste de väl kunna få uttrycka det
genom t.ex. politiska partier. Ska vi lägga ned vår
talan? Snälla Lars Leijonborg! Vad har detta med
demokrati och göra?

Anf. 39 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag begärde replik på Leijonborgs an-
förande när han kom in i andra halvan av det. Den
första har jag inga svårigheter med. Det är i stort sett
samma resonemang som vi själva för. Sedan blir
Leijonborg som vanligt dyster och börjar klaga över
sakernas tillstånd.
Det är klart att jag just nu kan fotograferas till-
sammans med en mängd statsministrar och premiär-
ministrar i Europa som är socialdemokrater. Det är
jag glad för. Leijonborgs urval är kanske inte så stort,
men det får inte förleda honom till dysterhet. Titta på
vad vi har åstadkommit de senaste åren - på hur vi
har lyft fram sysselsättningsfrågan. Det är Sveriges
fråga mer än något annat lands i Europa. Det är ett
projekt som har avhånats här i kammaren som hopp-
löst. Vi har klarat att få upp det överst på dagordning-
en och formulerar nu målet full sysselsättning. Jäm-
ställdheten blir en likadan framgång. Det är jag
övertygad om. Vi kommer att lyfta fram miljöfrågor-
na på samma sätt.
Det går att påverka. Jag har all anledning att vara
optimist. När jag ser vad vi har åstadkommit också i
diskussionen omkring utvidgningen känner jag stolt-
het. Stolthet, glädje och optimism är vad jag känner,
och jag önskar att Lars Leijonborg åtminstone någon
gång uttryckte en liknande uppfattning om våra möj-
ligheter och insatser i EU.

Anf. 40 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Ungefär hälften av EU-länderna har
lägre arbetslöshet än Sverige. Vi har all anledning att
lyssna på råd från EU i denna fråga. Jag tycker att
Sverige också borde följa lite fler av råden.
Tio år har gått sedan muren föll. Inte ett enda av
de gamla kommunistländerna i Central- och Östeuro-
pa har ännu släppts in i Europeiska unionen. Detta är
redan ett stort misslyckande. Ursäkta, men det gör
mig ganska dyster. Jag blir ännu dystrare när jag
märker att det finns risk för att det kommer att ta
ytterligare flera år. Detta har Europas socialdemo-
krater ett rätt stort ansvar för.

Anf. 41 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag ska inte angripa Lars Leijonborg
utan bara notera att den politiska kraft som såg till att
förhandlingen öppnades upp med alla ansökarländer
mer än någon annan kraft i unionen var Sverige. Det
är jag stolt över. Vi driver på utvidgningen. Alla
bekänner sig till den, men det är klart att det finns
motstånd här och var bland såväl konservativa som
radikala. Det är jag övertygad om. Men det är ingen
tvekan om i vilken riktning vi går och var vi står
någonstans. Vad vi har gjort har vi anledning att vara
glada och stolta över.

Anf. 42 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Muren föll för drygt tio år sedan. Ex-
akt så är det, Lars Leijonborg. Det intressanta är att
muren föll innan EMU bildades. Samarbete är väldigt
bra. Handelsavtal är väldigt bra. Men vad är det som
säger att en politisk union leder till fred och nedrust-
ning? Det som hände efter andra världskriget var ju
att en mängd avtal, t.ex. kulturavtal och frihan-
delsavtal, knöt samman länder. Dessutom är det inte
så att unioner är någon sorts garanti mot krig. Tänk
om det hade varit så! De flesta krig i dag sker inne i
unioner och inne i länder. Det här måste man ha klart
för sig.
Jag har i mina frågor tagit upp väldigt mycket om
innehållet i EU, medan väldigt många av dem som
gillar EU bara har pratat om hur viktig det är att vara
medlem. Jag har gång på gång tagit upp ett antal
frågeställningar om innehållet i EU, och jag har inte
fått några svar.
Jag har sagt att EU-konceptet är omodernt och
taffligt. I stället borde vi se till att varje land har rät-
ten att gå före och ställa hårdare miljökrav. Vi måste
definiera vad som ska tas på överstatlig nivå och
sedan avlöva alltihop. Vi måste säga nej till ett mili-
tärt samarbete. Då kan man få ett koncept som är
rimligt och som människor kan känna delaktighet i. I
dag känner inte människor delaktighet, och det är det
som är så farligt för demokratin och därmed också för
välfärd och välstånd.
Socialdemokraterna har nu tagit ställning för
EMU. Det vi alla väntar på är att socialdemokraterna
ska ta ställning till när folkomröstningen ska hållas.
Det är dags nu att tala om det. Man får inte bara vänta
in opinionen och känna efter när det är lämpligt. Nu
har det gått uppåt 2 % på ja-sidan, så då ska vi snabbt
lägga in en omröstning.
Låt oss nu bestämma när folkomröstningen ska
vara! Och låt oss se till båda parter. Ja-sidan med
näringslivet, nästan alla politiska partier och en del
stora betongfackförbund osv. står på den ena sidan.
Vi andra får stå på den andra sidan. Låt oss se till att
det blir något så när jämna ekonomiska villkor!
Jag skulle vilja ha en folkomröstning på valdagen.
Vi vill ha en folkomröstning på valdagen. Då blir det
ett stort engagemang i frågan. Många kommer att ta
ställning. Låt oss fatta det beslutet snart! Om vi har
en folkomröstning om EMU på valdagen 2002 blir
det dessutom en beslutande folkomröstning, och
ingen kan börja tricksa efteråt, vare sig ni eller vi. Det
är väl bra?
Jag vill bara säga att jag vill ha ett besked om
folkomröstningsfrågan nu. Vi står för ett nej till
EMU; det tror jag är solklart.

Anf. 43 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag ska först tacka Birger Schlaug,
eftersom jag tror att det här är den sista debatten, som
han medverkar i som partiledare eller språkrör. Det
har alltid varit trevligt och uppfriskande att ha dueller
med Birger Schlaug. Vi har inte alltid haft samma
uppfattning, men det har aldrig varit fel på engage-
manget, och den radikala drivkraften finns där. Den
har jag satt mycket stort värde på och hyser stor re-
spekt för. Tack för ett bra bidrag till riksdagens de-
batter!
Sakfrågan om EMU, euron och folkomröstningen
har jag redan svarat på. Det finns ingen anledning att
skapa någon som helst osäkerhet. Vi fullföljer den
linje som vi har lagt ut. Vi vill se hur avtalsrörelsen
går. Det är det första.
Om jag skulle komma med något litet klagomål
kan jag säga att jag tycker att det är lite trist att vi
beskriver de på den ena sidan som absolut goda och
de andra som absolut onda. Jag tror faktiskt att det
finns nyanser i den här frågan omkring euron som
talar både för och emot, och man får väga dem. Jag
har vägt det här mycket noggrant under flera år och
har kommit fram till att det är bra för Sverige om vi
är med därför att det ger ett skydd mot det internatio-
nella kapitalet. Om jag skulle ha samma retorik som
Birger Schlaug skulle jag säga att på ena sidan står vi
som står för välfärdsstaten, som står för ett engage-
mang, som har en stor offentlig sektor och den modell
som vi har byggt upp i Sverige. På andra sidan står
Birger Schlaug ihop med det internationella kapitalet,
som vill spekulera sönder den svenska ekonomi som
vi har. Så vill inte jag säga. Det är lite för enkelt. Jag
hoppas att den som kommer efter Birger Schlaug
avstår från den typen av grova förenklingar. Här finns
nämligen argument för och emot, och frågan är ut-
omordentligt viktig och komplicerad. Detta är det
största politiska beslut som vi kommer att medverka
i, Birger Schlaug och jag. Det är jag övertygad om.

Anf. 44 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! På sitt sätt har det här varit en klar-
görande debatt. Det gäller Birger Schlaugs uttalande
om att EU-konceptet är omodernt och Gudrun
Schymans klara besked om att Vänsterpartiet fortsät-
ter kampen för att Sverige ska lämna det samarbete
som finns i den europeiska unionen.
Det är två partier som säger nej till det som starta-
de för ett halvt sekel sedan. Tanken på att skapa fred
inte bara under vår tid utan också under våra barns,
barnbarns och kommande generationers tid säger de
två partierna nej till. Det är allra mest skrämmande att
socialdemokraterna skapar sitt parlamentariska un-
derlag med de här två partierna.
Göran Persson sade att vi har en bred samsyn i
kammaren när det gäller Europapolitiken. Det har vi i
viktiga och avgörande frågor när det gäller Sveriges
inställning. Men jag skulle ändå vilja säga att det
både nationellt och europeiskt finns en skillnad i
synen på vilket slags plattform den europeiska unio-
nen långsiktigt ska vara. Det finns en socialdemokra-
tisk ambition att se det som en möjlighet att reglera
och styra. Det jag vill se är ett medborgarnas Europa,
inte ett politikernas Europa.
Sedan gäller det den fråga som vi numera är över-
ens om; det handlar inte bara om att det skulle vara
ett skydd mot kapitalströmmar och rörelse. I det soci-
aldemokratiska kongressmaterialet står det ju klart att
det här leder till lägre räntor över tiden - inte varje
minut, varje sekund eller varje år men över tiden. Det
leder till bättre konkurrens, lägre priser och ger större
förutsättningar för arbete och välstånd. Då frågar jag
mig varför statsministern i sitt inledningsanförande i
dag inte tog upp denna viktiga fråga om det som ger
lägre priser och lägre räntor. Varför har man inte en
stor och effektiv kampanj som skapar en bra och bred
opinion för att lösa frågan så snabbt som möjligt för
medborgarnas skull, för dem som skulle vinna på
detta?
Göran Persson talar om problem med lönebild-
ningen och om en rädsla för detta. Jag tror i och för
sig att man, om förhållandena ändras så att vi får ett
medlemskap, ett deltagande, också kommer att ta sitt
ansvar på arbetsmarknaden. Men om det nu skulle
finnas behov av att göra förändringar är det också ett
nationellt problem, Göran Persson. Då borde man
vidta de förändringar som behövs för en fungerande
lönebildning. Detta kan inte vara det som hindrar att
vi nu sätter i gång en stark debatt för att skapa en
snabb anslutning och ett snabbt deltagande i det som
är så bra för medborgarna i Sverige.

Anf. 45 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Låt mig sammanfatta debatten! Det
är uppenbarligen stor enighet om ett gemensamt an-
svarstagande för det svenska ordförandeskapet. Det
tackar jag för.
Det är fortfarande skilda uppfattningar i en del
sakfrågor, men den dominerande delen av den här
kammaren står för den typ av politik som vi har redo-
visat i EU-nämnden och som vi uppenbarligen kan
samverka brett om. Det är jag glad för. Det är bra
därför att det handlar om frågor som kommer att vara
avgörande för Europas framtid och därmed också för
Sveriges framtid. Det handlar om utvidgningen, ar-
betslöshetsbekämpningen och miljöfrågorna. Dess-
utom har vi i den här debatten sluppit - det vill jag
också tacka för - alla diskussioner om att det kostar si
och så mycket att ta hit den ena eller den andra dele-
gationen. Det kostar pengar med internationellt sam-
arbete, men det görs för att nå större syften än enbart
utbytet i sig. Det görs för att befrämja fred och
mänsklig samexistens. Tack för den konstruktiva
hållningen!
Ju mer jag har arbetat med dessa frågor desto mer
stimulerad blir jag av dem. Ju djupare man går in i
dem desto mer förstår man hur stor kraften i detta
samarbete är. Jag kan självklart tänka mig lättare
arbetsuppgifter än att leda den europeiska unionen
under ett halvår. Men jag kan inte tänka mig en mer
spännande, mer utmanande och - troligen - roligare
arbetsuppgift än att få detta ansvar. När jag nu också
vet att detta kan axlas utifrån en debatt i Sveriges
riksdag där en väldigt stor enighet har demonstrerats
känns det lätt att bära det ansvaret. Det tackar jag er
alla för. Jag ser framemot ett fortsatt gott samarbete.

Anf. 46 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag hoppas också att Göran Persson
tar den i många frågor demonstrerade enigheten om
rörelseriktningen som en uppmaning till ett mycket
hårt arbete inför ordförandeskapet. Men det finns
också - det vill jag ändå lägga till ytterligare en gång
- ett stort ansvar för att se till att Sverige tar till vara
de möjligheter som Europasamarbetet ger. Det gäller
att fundera kring vilket samarbete man ägnar sig åt
också på det nationella planet för att få ett bra under-
lag för en sådan politik, och det gäller att engagera
sig i framtidsfrågorna och delta i debatten friskt och
frimodigt, Göran Persson. Ha en trevlig fortsatt vår-
dag!

Anf. 47 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Europapolitik är numera mitt hu-
vudområde. Med de stora frågor som där är aktuella -
utvidgningen, regeringskonferensen, eurons införande
i Sverige, det svenska ordförandeskapet och regering-
ens totalförvirring om Österrike - räcker fyra minuter
inte långt. Jag tvingas inskränka mig till att kom-
mentera ett uppdrag från riksdagen som på sistone
tagit åtskillig tid.
Sedan årsskiftet pågår inom EU ett arbete på en
stadga för grundläggande rättigheter. Denna uppgift
har anförtrotts ett särskilt organ med företrädare för
regeringscheferna, Europaparlamentet och de natio-
nella parlamenten, där jag alltså är en av riksdagens
två representanter. Detta s.k. konvent på drygt 60
personer utgör en ganska brokig samling vad avser
bl.a. politisk färg, språk och rättsliga traditioner.
Dessutom är tidsramen ytterst knapp - ett första ut-
kast ska vara klart till toppmötet i juni.
Knäckfrågorna är många. En första gäller doku-
mentets karaktär. Uppdraget är att lägga fram ett
förslag till politisk deklaration. Men särskilt företrä-
darna för Europaparlamentet strävar efter att texten
ska göras rättsligt bindande. Arbetet inriktas nu på att
få fram en förklaring, som genom ett senare beslut
lätt kan omformas till juridiskt bindande regler.
Nästa problem är huruvida förklaringen endast
ska ange traditionella medborgerliga rättigheter eller
även omfatta nya rättigheter på exempelvis det eko-
nomiska eller sociala området, där det ofta mer rör sig
om politiska målsättningar.
Ytterligare ett avgränsningsproblem är om förkla-
ringen ska ha allmän karaktär eller om den snävt ska
inriktas på vad som ligger inom EU:s kompetensom-
råde. För närvarande ser det ut som om rättigheterna
kommer att formuleras i generella termer, men att det
samtidigt klargörs att de endast avser att ge individen
ett skydd i förhållande till EU:s institutioner eller när
EU-rätt tillämpas av nationella myndigheter.
Vi i riksdagen har hittills varit skeptiska till detta
projekt. Det kan beskrivas som ett sätt att uppfinna
hjulet på nytt. Vi har redan Europarådets konvention
om mänskliga rättigheter med all rättspraxis från 50
år. Risk föreligger naturligtvis för konkurrerande
rättighetskataloger och kompetenskonflikter mellan
Europadomstolen och EG-domstolen. Sådana pro-
blem skulle kunna undvikas genom att EU ansluter
sig till Europakonventionen, men detta i sin tur är
förenat med juridiska komplikationer.
Hur ska då denna situation hanteras? Frågan för-
svinner inte bara av sig själv om vi skulle säga nej.
Opinionsmässigt är det svårt att vara emot mänskliga
rättigheter. Dessutom kan det inte förnekas att det
finns en lucka vid EU-rättens tillämpning, där indivi-
den saknar det skydd som föreligger i förhållande till
nationell lagstiftning.
Först och främst måste regeringen utverka mer tid
för uppdragets fullgörande. Det är inte rimligt att
konventet på några månader - eller vad som nu åter-
står ett par veckor - ska kunna sno ihop en rättighets-
förklaring med alla de känsliga avvägningar som där
ryms - detta så mycket mera som ett förslag från
konventet förutsätter nästintill konsensus. Utrikesmi-
nistern skulle, om hon hade varit här, få rådet att ta
kontakt med kolleger med en realistisk uppfattning i
detta ärende.
Sedan gäller det att utforma en modell som vi i
Sverige kan leva med. För min del anser jag att kon-
ventets ambition inte bör sträcka sig längre än till att
formulera en politisk deklaration. Samtidigt bör ar-
betet påbörjas för att ansluta EU till Europakonven-
tionen, vilket förutsätter anpassningar inom både EU
och Europarådet. I ett senare skede, när en framtida
regeringskonferens med all sannolikhet har i uppgift
att konsolidera fördragstexterna till något som kanske
kan kallas en konstitution, kan sedan EU:s rättighets-
förklaring tas in i inledningen.
På detta sätt undviks dubbla system för rättighets-
skyddet i Europa. Och uppgiften att trygga mänskliga
fri- och rättigheter ligger primärt kvar hos Europarå-
det, som ju inrymmer de icke-EU-länder där behovet
av ett sådant skydd kanske är störst.

Anf. 48 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Det är trevligt att få börja med att
säga att jag när det gäller konventet, där jag råkar
vara en av två suppleanter, som EU-kritiker resonerar
nära nog likadant som Lars Tobisson. Det är viktigt
att det kan vara ett politiskt uttalande. Det är viktigt
att EU ansluts till Europakonventionen om mänskliga
rättigheter som redan finns. Det är dock ett problem
att svenska EU-parlamentariker är betydligt mer entu-
siastiska för en politiskt och juridiskt bindande dekla-
ration. Det gäller även ett internt moderat problem.
Det är bra att statsministern i dag har markerat att
han är för en utveckling där mellanstatligheten beto-
nas och att han är motståndare till en utveckling av
EU till en superstat. Men problemet tycks vara att
många krafter i EU:s institutioner - kommission,
parlament, domstol - snarast trycker på för motsatt
utveckling. Det kanske är så att det följer den isolera-
de arenans eller elitens logik, att man vill ta för sig
mer, att man inspireras mer. Det kan vara en förkla-
ring till att partierna är mera federalistiska med sina
representanter nere i Europa än vad partierna är på de
nationella parlamenten eller i Sveriges riksdag. Ar-
betet med konventet visar en tydlig motsättning i alla
länder, så det är ett generellt problem.
Det är också så att EU:s demokratiska underskott,
som det talas mycket om, inte utvecklas mot att
komma i balans. Uppenbart är det också så att ut-
vidgningen därmed kan skapa ytterligare problem,
inte bara det att länderna representeras av allt färre,
att människorna får allt färre representanter, utan
också därigenom att man mer och mer övergår till
majoritetsbeslut där stater mot kanske det egna fol-
kets politiska vilja i ökad utsträckning kan tvingas på
olika lösningar.
Det går inte att komma ifrån den diskussionen
med en sådan allmän fras som Bo Lundgren försökte
sig på tidigare i dag, när han sade att han ville ha ett
medborgarnas och inte ett politikernas Europa. Vad
skulle det betyda? Menar Bo Lundgren att det ska
införas någon sorts direktdemokrati i stället för repre-
sentativ demokrati på europeisk nivå? Vad han menar
är naturligtvis ett Europa som är nyliberalt.
En del av riktningen mot en överstatlighet i Euro-
pa är EMU. Vi säger att vi måste vara med i EMU.
Jag skulle vilja säga: Se på Kanada. Kanada har en
självständig ekonomi och valuta intill ett stort valu-
taområde USA-dollarn. Den kanadensiska ekonomin
går alldeles utmärkt, precis som den svenska ekono-
min gör för närvarande. Euron faller och kronan
stärks. Jag tycker att praktiken visar att det går att stå
och att vi bör stå utanför EMU.

Anf. 49 MATS ODELL (kd):
Herr talman! Inför Sveriges ordförandeskap under
första halvåret nästa år vill jag ta upp några av hoten
mot det fortsatta Europasamarbetet och mot östut-
vidgningen.
Europasamarbetets långsiktiga utveckling är ju
faktiskt i dag, tyvärr, något osäker. Det beror inte
minst på att ledarskapet för närvarande är både svagt
och kortsiktigt. Numerärt dominerar socialisterna i
ministerråden. Det är nu tydligt efter ungefär två år av
dominansen att de saknar den målmedvetenhet och
den drivkraft som grundfäder som Robert Schuman,
Konrad Adenauer och Alcide de Gasperi en gång
hade.
Nu, om någonsin, hade ledarskapet verkligen be-
hövts. Östutvidgningen är, som flera talare tidigare
har varit inne på, nu inne i en intensiv och svår för-
handlingsfas. Då minskar entusiasmen hos vissa
grupper som är rädda för ökad konkurrens, som är
rädda för ökad invandring från de nya medlemslän-
derna. Det är i det perspektivet ett uppenbart faktum
att ett EU som är nära dubbelt så stort som i dag inte
kan fungera med de regler och arbetsformer som
finns i dag.
En helt central fråga är hur man ökar förtroendet
för samarbetet bland EU:s befolkningar. Ett alltmer
urholkat förtroende är utan tvivel ett allvarligt hot
mot EU:s framtid. Där är Sverige det EU-land som
har den största uppgiften framför sig att öka förtroen-
det hos vår befolkning för det samarbetet.
För att möta hoten, herr talman, krävs både mod
och djärvhet bland ledande politiker - inte minst
under det svenska ordförandeskapet. Det krävs ökad
tydlighet i sakpolitiken. EU måste koncentrera sin
verksamhet, profilen och handlingskraften måste
förbättras på en rad kärnområden. Här ingår bl.a.
utrikes- och säkerhetspolitiken, kampen mot den
gränsöverskridande brottsligheten, miljö- och energi-
politiken, asyl- och flyktingpolitiken och de grund-
läggande värderingsfrågorna. Östutvidgningen måste
också framöver ha högsta prioritet. Det är i det sam-
manhanget absolut nödvändigt att lösa upp de värsta
låsningarna vad gäller jordbrukspolitiken och ansö-
karländerna. Tydligheten i samarbetet måste öka.
Subsidiaritetsprincipen måste respekteras på ett helt
annat sätt än i dag. När uppdraget växer inom
kärnområdena måste andra uppgifter falla ifrån. EU
måste helt enkelt sluta lägga sig i frågor som lika bra
kan skötas på nationell, regional eller t.o.m. lokal
nivå.
Öppenheten måste också öka inom EU:s samtliga
institutioner. Större öppenhet ger större tilltro och
tillit till samarbetet. Vi vet att på grund av olika kul-
turer och förvaltningstraditioner går reformarbetet
inte så bra som det borde göra, men det går åt rätt
håll. Det krävs en rad institutionella reformer för en
långsiktig hållbarhet. Därför måste regeringskonfe-
rensen utvidga sin dagordning. Det är för mig obe-
gripligt att den svenska regeringen håller fast vid sin
minimalistiska linje vad gäller dagordningen, agen-
dan, för regeringskonferensen. Detta förhållningssätt
är i själva verket kontraproduktivt.
EU behöver en konstitution som dels ökar tydlig-
heten, dels slår fast vilka som är EU:s kompetensom-
råden.
Herr talman! Till slut, tyvärr, tvingas jag konstate-
ra att regeringens program inför Sveriges ordförande-
skap i EU både saknar konkretion och fokus. Man
prioriterar allt och därmed ingenting. Det räcker inte
om vi ska kunna bidra till att EU-projektet får den
kraft och den folkliga förankring som framtiden krä-
ver.

Anf. 50 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Om drygt ett halvår är Sverige ord-
förande för EU. Det är en stor utmaning. Som Len-
nart Daléus har sagt tidigare har vi från Centerpartiets
sida tidigt drivit på regeringen för att starta förbere-
delserna och den folkliga förankringen av ordföran-
deperioden i Sverige.
Vi anser att arbetet har gått för långsamt och har
varit för oengagerat. Nu gäller det att göra det bästa
möjliga för att genomförandet ska bli så bra som
möjligt. Sverige ska verkligen ta chansen att förankra
EU-medlemskapet och EU-frågorna hos svenska
folket. Det gäller också att förankra arbetet i riksda-
gen. Vi har fått besked från utrikesministern att en
arbetsgrupp för ordförandeskapet ska tillsättas sam-
mansatt av riksdagsledamöter och regeringsföreträda-
re, men jag har inte sett till någon än. Sedan har jag
hört att det har varit en del tveksamheter hos social-
demokratiska ledamöter när det gäller detta. Det är
obegripligt.
Jag skulle ha velat fråga utrikesministern eller
statsministern om en sådan grupp ska tillsättas och i
så fall när. Men nu får jag rikta frågan till Sören Lek-
berg som kommer in senare i debatten.
Herr talman! Utvidgningen är den allra viktigaste
frågan för EU. Jag hoppas verkligen att Sverige ska
göra allt för att den får ett genombrott under vårt
ordförandeskap. Åsa Torstensson kommer att ta upp
den frågan senare i dag.
Jag tänker beröra en fråga som inte har en direkt
koppling till ordförandeskapet men som är viktig i
alla fall. Vi har ingen EU-myndighet i Sverige. Vi vet
att regeringen arbetar för att inrätta en IT-myndighet.
Det vore intressant, men det är osäkert hur det går
med det. Därför vill jag lansera en annan idé, nämli-
gen en biståndsmyndighet.
Det är ganska uppenbart att EU:s biståndsverk-
samhet fungerar uruselt. Det framgick inte minst när
EU:s biståndskommissionär Poul Nielson besökte
Sverige nyligen. Det är dubbelt tragiskt. Dels är be-
hoven enorma hos fattiga människor i u-länderna och
de går miste om hjälp, dels används EU:s skattebeta-
lares pengar inte som avsetts. Det är alltså dubbel
tragik.
Sverige har - trots en del kritik - en stor erfaren-
het och kompetens när det gäller utvecklingssamar-
bete. Vi borde kunna göra ganska mycket när det
gäller den delen. Jag menar att hela organisationen
för EU:s biståndsverksamhet behöver förändras och
ses över. Mer av samordning och koordinering behö-
ver ske. Jag menar att Sverige bör ta initiativ till en
sådan omorganisation. En särskild mer oberoende
myndighet ska skapas, och den ska förläggas till
Sverige. Jag skulle ha velat ställa en fråga till Anna
Lindh om den saken, men nu ställer jag frågan till
Sören Lekberg, så får vi höra vad han säger.
Så vill jag säga någonting om krishanteringen. De
senaste årens internationella utveckling visar att kri-
ser kan utvecklas snabbt och få långtgående konsek-
venser. Det sätter behovet av internationell krishante-
ring på sin spets. Framför allt måste större kraft sättas
in på konfliktförebyggande arbete.
Centerpartiet tycker att det är bra att EU håller på
att utveckla mer effektiva instrument inom den ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inte minst
gäller det nu att sätta upp mål för den civila krishante-
ringsförmågan. Jag förstår att det ska ske någonting i
Feira i Portugal i juni. Jag hoppas verkligen på ett
resultat där. Sverige måste vara pådrivande i arbetet.
Hittills har det varit mycket svårare att få stöd till
resurser till civilt förebyggande arbete. Först när
etnisk rensning och terror övergår i folkmord ställer
världssamfundet upp på allvar - till mycket större
mänskliga och ekonomiska kostnader. Kosovo är ett
exempel på det. Världssamfundet måste kunna ingri-
pa tidigare. EU bör kunna förebygga kriser i Europa.

Anf. 51 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! Det är ödsligt i salen.
En period under min yrkestid talade man om att
schizofreni kunde framkallas av dubbla budskap.
Vore det så, vore vi alla mer eller mindre schizofrena.
Det vimlar av dubbla budskap i hela vår tillvaro. Det
är vanligt med dubbla budskap i politiken, t.ex. med
barnkonventionen. Det står massor med fina ord om
barnets bästa och barnets bästa och barnets bästa. I
praktiken gör man sedan på grund av neddragningar
barnets sämsta. Det finns dubbla budskap i EU också.
Ett exempel: Vi prisar att järnridån mellan öst och
väst är borta, men vi säger inte ett ord om att det i
stället byggs en ny ridå runt Europa. Vi säger att vi
måste bekämpa främlingsfientlighet, men vi ska på
alla sätt stärka gränserna runt EU.
Alf Svensson skojar och säger att vi framställer
EU som en hydra och att vi nationella stater sitter
som mähän och protesterar inte. Faktum är att EU
håller på att bli en hydra. Vi sitter inte alls som mä-
hän. Men det finns lagar som t.ex. säger att vi inte ens
får vara föregångare i miljöfrågor.
Jag anmälde mig till debatten för våra barns skull.
Det gjorde kanske Alf Svensson också, som menade
att om vi inte går in för EU med hull och hår sviker vi
våra barn. Jag menar att om vi inte är vaksamma och
kritiska sviker vi våra barn och barnbarn.
Vad är det då vi ska vara uppmärksamma på? Jo,
för det första är det EMU. EMU kan göra EU till en
stat. Det har t.o.m. statsministern sagt, inte i dag men
tidigare. Det är hårda tag. Man kan bli bötfälld om
man inte håller nere inflationen, men inga böter ut-
färdas om man inte klarar av att hålla nere arbetslös-
heten. Jag håller med många som säger att EU:s va-
lutaunion är ett gigantiskt ekonomiskt experiment.
Och vi frånsäger oss egen finans- och skattepolitik.
För det andra ska vi vara vaksamma över flyk-
tingpolitiken. När jag i februari var i Bryssel för
första gången hörde vi många föredrag om flykting-
politik. Man sade att vi i Sverige är så väldigt duktiga
på avvisning, att vi avvisar flyktingar snabbt och
effektivt, och man hoppades på att vi under ordföran-
dekonferensen ska lära andra detta. Danmark har
redan börjat lära sig själv och har skurit ned otroligt.
Nu säger man oftare och oftare att vi ska harmoni-
sera. I början av EU sades det att det inte handlar om
harmonisering utan om samarbete, och nu säger man
att vi ska harmonisera. Ungefär så låter tongångarna i
socialförsäkringsfrågor också. Vi får ofta redogörel-
ser om EU och hur det står till, och det handlar ofta
om harmonisering.
Vi har hittills i Sverige, trots många brister, ett
ganska bra socialförsäkringssystem, och vi har värl-
dens bästa föräldraledighetsförsäkring. Vi är ett rikt
land, och det är kanske helt rimligt att vi drar ned på
vår sociala service. Men då ska det sägas högt och
tydligt. Nu skär vi ned vår sociala trygghet.
Egentligen är det solidaritet som vi i Miljöpartiet
hyllar, men att gå med i projektet EMU handlar inte
om solidaritet. Det handlar om politik på hög nivå,
om önskan att få sitta med vid bordet högt där uppe
och tro att man samarbetar. Det är inte solidaritet.
Lars Leijonborg säger att det är pinsamt att vi är
sist med att ansöka om EMU-medlemskap. Jag tycker
tvärtom. Vi ska vara stolta över att vi inte har gjort
det än. Vi ska inte tvingas in i en superstat, som det är
frågan om, trots så fina ord som nästan inte går att
säga - subsidiaritetsprincipen.

Anf. 52 SÖREN LEKBERG (s):
Herr talman! Nu är det, som har sagts många
gånger i kammaren i dag, bara ett halvår kvar innan
Sverige tar över ordförandeklubban i EU och blir,
som en del något skämtsamt brukar säga, en stormakt
för ett halvår. Redan om några veckor kommer vi att
ingå i trojkan av ordförandeländer, och det kommer
naturligtvis att ställa stora krav på oss alla.
Statsministern har i sitt anförande tagit upp prio-
riteringarna inför ordförandeskapet, och det är nå-
gonting som vi har diskuterat ingående i EU-
nämnden. Jag tycker att det är bra prioriteringar, som
verkligen kan bidra till att flytta fram EU:s positioner.
Det är bra att statsministern så tydligt har klargjort att
regeringens ambition är att utveckla ett nära samar-
bete med riksdagen när det gäller det svenska ordför-
andeskapet.
Beskedet om att statsministern ska inbjuda till
partiöverläggningar borde också tillfredsställa Mari-
anne Andersson, som efterlyste mera besked på den
punkten.
Vi är många i denna kammare som framhållit hur
viktigt det är att EU:s utvidgning prioriteras. Det är
glädjande att konstatera att det under året har tagits
betydande steg i den riktningen. Det faktiska för-
handlingsarbetet pågår för fullt, och på område efter
område gör kandidatländerna framsteg.
Det är många som minns hur vårt eget förhand-
lingsarbete gick till, hur viktigt det var att förankra de
olika positionerna i riksdagen och att riksdagen på sitt
sätt aktivt kunde vara med i förhandlingsarbetet. Det
bidrog säkert till att ge vårt medlemskap legitimitet.
Det talas ofta om ett demokratiskt underskott i
Europeiska unionen. För mig handlar det inte om att
ge EU-parlamentet ökad makt. För mig handlar det
om att ge de nationella parlamenten en större roll i
EU-samarbetet.
Införandet av direktval till EU-parlamentet inne-
bar tyvärr att banden till de nationella parlamenten
löstes upp, och det skrämmande låga valdeltagandet i
EU-parlamentsvalet inger mig stor oro. En demokra-
tisk organisation som möter så lite gensvar riskerar att
förlora sin legitimitet.
Jag är övertygad om att vägen till ökat förtroende
för EU går genom de nationella parlamenten. Det är
också de som befinner sig närmast väljarna. Därför
måste de nationella parlamenten engagera sig mer i
EU-frågorna. Det handlar om att påverka och granska
regeringarnas agerande i EU:s ministerråd, men också
se till att det förs en livlig debatt om EU-frågorna på
nationell nivå. I detta avseende intar Sverige en tätpo-
sition. I t.ex. EU-nämnden förs ett konstruktivt sam-
råd med regeringen. Våra handlingar och de stenogra-
fiska protokollsutskrifterna kan numera läsas av var
och en på Internet. Där är vi unika. Det är ett viktigt
inslag i den svenska öppenheten. Men det krävs mer.
Jag skulle därför vilja ta tillfället i akt att lyfta upp
några åtgärder som jag tror skulle bidra till att via
riksdagen öka det folkliga inflytandet i EU.
Till det mer visionära hör att ge de nationella
parlamenten initiativrätt, så att de i nationellt viktiga
frågor kan lämna förslag direkt för prövning i minis-
terrådet.
Grundlagsfäst regeringens skyldighet att informe-
ra och samråda med riksdagen i EU-frågor.
Riksdagens utskott måste komma in tidigt i be-
slutsprocessen och lämna yttranden till EU-nämnden
över aktuella kommissionsförslag. Det skulle ge ut-
skotten ökat inflytande och nämnden ett betydligt
bättre beslutsunderlag inför samrådet med regeringen.
Angelägna EU-frågor måste diskuteras mer och
debatteras i kammaren. Statsministerns rapport från
Europeiska rådet kan t.ex. bli en viktig återkomman-
de debatt.
Dessa och många andra förslag diskuteras nu, herr
talman, i Riksdagskommitténs referensgrupp för EU-
frågornas hantering i riksdagen. Det är min förhopp-
ning att gruppens förslag snart kan realiseras så att
riksdagen därmed kan befästa sin position som ett
land med starkt parlamentariskt inflytande i den eu-
ropeiska beslutsprocessen.

Anf. 53 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! När det gäller arbetsgrupp eller par-
tiöverläggningar hoppas jag att det blir ett sådant
resultat att riksdagen får möjlighet att tillsammans
med regeringen kontinuerligt följa arbetet före och
under ordförandeskapet. Det är det som är viktigt.
Jag fick inte något svar av Sören Lekberg på min
tanke om en biståndsmyndighet i Sverige och att
arbeta för att förändra EU:s biståndsverksamhet, som
uppenbarligen inte fungerar bra.

Anf. 54 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! När det gäller samrådet med riksda-
gen inför och under ordförandeskapet har vi i dag fått
klara besked om regeringens ambition att ha partile-
daröverläggningar. Vi har ju andra organ där alla
partier är representerade och som sammanträder varje
vecka, och det är naturligt att också där ta upp ordfö-
randeskapsfrågorna. Utskotten ska naturligtvis också
få information och möjlighet att diskutera dessa frå-
gor. Jag tror att man inte behöver inrätta ytterligare
organ för att klara detta.
När det gäller önskvärdheten att olika EU-institut
ska komma till Sverige, finns det naturligtvis många
institut som vi skulle önska oss. Men vi måste natur-
ligtvis så småningom bestämma oss för vad vi vill ha.

Anf. 55 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Det viktigaste är ju att riksdagen är
involverad under ordförandeskapet. Det är mitt bud-
skap. Jag hoppas verkligen att det blir så.
När det gäller myndigheter är det väl viktigt att
man bestämmer sig och driver frågor om man ska få
någonting. Det är viktigt att Sverige gör det.
Jag vet att man är intresserad av en IT-myndighet,
men hur det går med den är väl ganska osäkert, såvitt
jag förstår. Det finns ett uppenbart behov av förbätt-
ringar, och där skulle Sverige kunna göra en insats.
Det är därför som jag tycker att den tanken är väldigt
intressant och att man borde arbeta för den.

Anf. 56 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Marianne Andersson och jag är rö-
rande överens om att riksdagen ska vara involverad
inför ordförandeskapet.
När det gäller detta med EU-institut vet jag att det
finns olika uppfattningar. En del prioriterar bistånds-
institutet medan andra prioriterar ett eventuellt IT-
institut. Den här frågan är inte färdigdiskuterad, men
så småningom kommer vi väl fram till en uppfattning.

Anf. 57 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! De regler som gäller för tidstilldel-
ning i denna debatt medger inte någon ingående dis-
kussion om de uppslag som Sören Lekberg nämnde
beträffande EU-frågornas hantering. Det är ingen
kritik, för jag förstår att Sören Lekberg inte hann med
att gå in i detalj.
Sören Lekberg sade i alla fall att vägen till ökad
förståelse för EU går via de nationella parlamenten,
och det vore angeläget att kunna föra debatter t.ex.
här i kammaren. Min fråga i all enkelhet är: Vill Sö-
ren Lekberg, som är EU-nämndens ordförande, med-
verka till att vi som sysslar med Europafrågor får
tillfälle att debattera dem i kammaren på ett annat sätt
än med fyra minuter långa anföranden och mycket
begränsad repliktid? Vi skulle åtminstone kunna
närma oss de regler som gäller vid utrikesdebatter här
i kammaren.

Anf. 58 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Jag delar Lars Tobissons uppfattning
att det är svårt att klara en sådan här debatt med fyra
minuter långa anföranden. Det är mycket som man
inte hinner ta upp. Men jag tror att det vore bra om vi
kunde ha en årlig debatt om den s.k. EU-skrivelsen.
Det är ju ett reguljärt utskottsärende.
I samband med att statsministern kommer hem
från toppmötena i europeiska rådet är det viktigt att
man snabbt får en återrapport i kammaren. Därutöver
skulle man kunna ha en särskild EU-debatt på hösten
efter den allmänna motionstidens slut. Då skulle det
bli ordentligt med tid för debatt i kammaren.

Anf. 59 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! EU-skrivelsen, som avges årligen, är
ju en rapport om det som har varit, och det kan väl
vara intressant att gå igenom. Men det är inte detta
som jag i första hand är ute efter. Att statsministern
och även andra ministrar efter möten i det europeiska
rådet lämnar aktuell information i kammaren är
mycket bra. Men återigen: Vi som vill föra en mera
djupgående debatt får ju inte tillfälle till det, eftersom
man bara har 20 sekunder på sig.
Sören Lekberg sade att det skulle vara bra med en
stående debatt på hösten. Jag vill gärna ansluta mig
till detta. Då skulle vi få tillfälle att föra debatter som
berör olika delområden i Europapolitiken mera ingå-
ende än vad vi får tillfälle till i dag. Så jag tackar för
det beskedet. Jag lovar för min del att medverka till
att detta ska kunna lösas.

Anf. 60 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag håller med båda talarna i det för-
ra replikskiftet om det som sades om debattregler och
om nödvändigheten av att vi får tillfälle till fördjupa-
de debatter.
Jag noterar med stor tillfredsställelse en del av de
inställningar som Sören Lekberg ger uttryck för här
om de nationella parlamentens betydelse i EU-
systemet och att det är viktigt att demokratin utgår
därifrån. Jag vill kanske inte följa med så långt som
att vara för parlamentsval till EU-parlamentet. Men
det är alldeles riktigt att EU:s demokratiska problem
löses via de nationella parlamenten och inte via EU-
parlamentets ökade makt.
Det som sades om EMU, där makt över en viktigt
del av den ekonomiska politiken läggs på en handfull
oavsättliga bankdirektörer, strider dock mot den i
övrigt sympatiska inställning som Sören Lekberg gav
uttryck för.

Anf. 61 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Kenneth Kvist har nog missuppfattat
ECB:s roll i EMU-processen. Besluten över den eko-
nomiska politiken ligger ju inte hos ECB. ECB har att
hantera euron. Ansvaret för den ekonomiska politiken
ligger kvar hos ministerrådet. Det är där dessa viktiga
beslut ska fattas.

Anf. 62 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Än är det inte så illa att den ekono-
miska politiken beslutas av ministerrådet, utan fortfa-
rande är det de nationella parlamenten och regering-
arna som har hand om den. Men jag sade att ECB ju
svarar för en viktig del. Att den gemensamma valutan
- som dessutom borde devalveras varje dag - pen-
ningpolitiken och räntepolitiken handhas av experter
som under sin mandatperiod har politisk oavsättbar-
het är ett demokratiskt problem, och det ökar det
demokratiska underskottet inom EU. Det strider emot
den i övrigt intressanta och sympatiska analys av de
nationella parlamentens roll i politiken som Sören
Lekberg gjorde. Där finns det så att säga en dubbel-
het.

Anf. 63 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att jag har någon chans
att övertyga Kenneth Kvist här. Men han måste skilja
mellan penningpolitik och ekonomisk politik. Pen-
ningpolitik är en del av den ekonomiska politiken.
Men de stora och viktiga frågorna ska hanteras av
ministerrådet. Där är det viktigt att man har en or-
dentlig parlamentarisk kontroll via de nationella par-
lamenten på det sätt som vi har i Sverige, och det är
min förhoppning att den parlamentariska kontrollen
ska kunna byggas ut så att de nationella parlamenten
blir de som kan föra ut idéerna om den europeiska
unionen.

Anf. 64 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Jag tänkte först fokusera på det som
nästan alla har sagt vara det viktigaste, nämligen på
den historiska uppgiften att göra det möjligt för län-
derna i Central- och Östeuropa att komma med i den
europeiska unionen. Om detta ska vara möjligt till
den 1 januari 2003 - vilket är oerhört viktigt - inne-
bär det att förhandlingarna måste vara avslutade före
sommaren nästa år, dvs. under det svenska ordföran-
deskapet. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att
det måste vara den absoluta prioriteringen för det
svenska ordförandeskapet att förhandlingarna är av-
slutade i juni nästa år med de kandidatländer som har
kommit längst.
Det är också viktigt att notera att man blir medlem
på egna meriter. Ett land som har kommit långt ska
inte behöva vänta därför att andra länder ännu inte
har hunnit lika långt i sin interna process.
Det finns nu en oro bland många kandidatländer i
Central- och Östeuropa för att man ändå inte ska
lyckas. Man frågar sig: Kommer EU verkligen att
leverera det som har utlovats? Kommer EU att hitta
på nya krav och nya hinder som gör det svårt för
kandidatländerna att komma med? Just av det skälet
är det så viktigt att vi håller fast vid den tidtabell som
vi har bestämt. Den 1 januari 2003 ska de första nya
medlemsländerna från Central- och Östeuropa kunna
komma med om de uppfyller villkoren.
Det finns en sak som måste klaras av inom själva
EU, och det är att sortera ut en del saker som inte
klarades av vid den förra regeringskonferensen om
Amsterdamfördraget. Vi måste få en effektivare
kommission. Det ligger i allas vårt intresse. Här bör
Sverige vara öppet för olika lösningar för att åstad-
komma en effektiv kommission. Det oundgängliga
kravet är att varje medlemsland är representerat i
kommissionen.
En annan sak gäller beslutsordningen i minister-
rådet. Även här bör vi vara öppna. EU kommer i ännu
högre grad än i dag att domineras av små medlems-
länder. När unionen bildades en gång i tiden var det 3
av 6 som var stora medlemsländer. I dag är det 5 av
15 som är stora medlemsländer. Om alla som nu
förhandlar om medlemskap kommer med kommer 6
av 27 att vara stora medlemsländer. Det sker alltså en
gradvis förskjutning i riktning mot små medlemslän-
der. Det är då naturligt att de stora länderna säger: Vi
är gravt underrepresenterade i EU:s beslutsinstitutio-
ner, och det är kanske rimligt att vi inte blir fullt lika
mycket underrepresenterade om de små länderna
växer i antal och blir mer dominerande.
Ett sätt att lösa detta kan ju vara idén om dubbel
majoritet. Jag tycker att Sverige ska vara öppet för
sådana resonemang. Det skulle förenkla ekvationen
ganska mycket.
Den tredje frågan gäller det kvalificerade besluts-
fattandet. Här kan det vara rimligt att ta några steg på
vägen. Men jag tror inte att man kan göra någon stor
förändring utan en mer gradvis förändring i riktning
mot mer majoritetsbeslutsfattande.
Från moderat håll menar vi alltså att vi ska ha en
begränsad regeringskonferens som ska ha mycket
avgränsade områden när vi ska leverera resultat i
december. Här är tidsplanen faktiskt nästan överord-
nad innehållet just därför att det gäller att se till att
utvidgningen tar fart.
När detta är sagt menar vi att det kan vara rimligt
att ta ett större grepp och göra en mer samlad översyn
av EU:s fördrag i en situation då vi har medlemslän-
der från Central- och Östeuropa. De har ju en annan
tradition och annan bakgrund. Om vi ska göra en
bredare översyn av EU:s funktionssätt och fördragen
kan det vara rimligt att ha med ett antal länder från
Central- och Östeuropa, för de bringar ju in något
annat och nytt i EU-samarbetet. Man skulle kunna
tänka sig att det här skulle kunna vara klart till EU:s
50-årsjubileum år 2007. Det kunde vara en rimlig
målsättning för att i lugn och ro kunna göra avväg-
ningar, som man bör göra när man diskuterar författ-
ningsfrågor, och därmed kunna ta det grepp som man
nu absolut vare sig hinner eller bör ta i den pågående
regeringskonferensen.

Anf. 65 SIV HOLMA (v):
Herr talman! I februari i år lyssnade jag på Bengt
Göransson när han på ett frukostmöte här i riksdagen
talade om Demokratiutredningens arbete. Jag fäste
mig vid ett uttalande om att de som röstade ja till ett
svenskt EU-medlemskap överlämnat diskussionen om
överstatlighet till oss som röstade nej. Dagens debatt
har varit bra för att få i gång en sådan debatt, detta
speciellt med tanke på att svenska folket inom en inte
alltför avlägsen framtid kommer att få avgöra i en
folkomröstning om Sverige ska ansluta sig till valu-
taunionen EMU eller inte.
Demokrati är en fråga om innehåll och form.
Överstatligt beslutsfattande kan sammanfattas så, att
det mellanstatliga samarbetet bygger på att varje
nationalstat själv bestämmer vilka beslut fattade av en
internationell organisation som man ska foga sig i.
Överstatlighet innebär att ett land förpliktar sig att
följa beslut som det inte självt instämmer i, och be-
sluten gäller oavsett beslut i nationella parlament.
Genom åren har EU-kritiker inom vänstern blivit
de främsta förespråkarna av demokratin som form.
EU-anhängarna, däremot, som ofta tidigare varit
benhårda på att demokratin endast kan gälla former-
na, talar mer om att det krävs effektivitet i beslutsfat-
tandet. De talar också om innehållet, om att EU-
medlemskapet leder till stabilitet, fred, tillväxt, kon-
kurrens, sysselsättning, lägre matpriser m.m. Detta är
mer centralt än det s.k. demokratiska underskottet. De
demokratiska bristerna förklaras bort med att anslut-
ningen till EU eller EMU ändå är demokratiskt, efter-
som de länder som är med trots allt är demokratier.
Det är intressant att notera att argumenteringen in-
för en eventuell anslutning till EMU har liknande
drag. Men demokrati handlar inte bara om formen
utan också om innehållet. EU har från börjat gagnat
kapitalismen som system. Det är de stora bolagens
union. Storkapitalet har från början styrt inriktningen
via lobbyister som presenterat rapporter för kommis-
sionen, som i sin tur levererat dem i mer eller mindre
modifierade former till beslutande organ.
EU måste också rent rättsligt betraktas som ett
högerprojekt. Det framstår väldigt tydligt i Romför-
dragets regler om konkurrens och i målet att främja
produktionsfaktorerna varor, tjänster, arbetskraft och
kapital - de s.k. fyra friheterna. Det främsta syftet är
att skydda producentintressen på konsumenternas
bekostnad. Bestämmelserna om EMU grundlagsfäster
t.o.m. en politisk princip, att låg inflation är viktigare
än full sysselsättning för den ekonomiska politiken.
Låt mig ta exempel på konsekvenserna av den in-
re marknadens funktion. Det ena exemplet har redan
skapat negativa konsekvenser i glesbygden och föror-
sakat en stark opinion och vrede. Exemplet handlar
om förbudet mot att fortsätta att ha en 8-procentig
nedsättning av de sociala avgifterna för glesbygdsfö-
retagen - en möjlighet som försvann i januari i år.
Regionalpolitiska ambitioner väger alltså lätt i det här
sammanhanget.
En annan sak som kan skapa problem är regler
vad gäller att kunna bedriva aktiv miljöpolitik med
bl.a. höjning av koldioxidskatten. Här har industrin i
Sverige lättnader som innebär att de kan ha med and-
ra företag konkurrensjämbördiga villkor. Miljö- och
konkurrensdirektoraten har nu arbetat fram förslag till
riktlinjer för att sådana undantag och lättnader i prin-
cip inte ska tillåtas. Från den svenska regeringens
sida har man tagit upp frågan och bedömer att man
ska kunna förhindra att dessa riktlinjer genomförs.
Frågan blir då för hur lång tid.
Jag vill bara avslutningsvis säga att det intressanta
är hur EU ser på konkurrensneutraliteten. Sverige har
relativt höga koldioxidskatter för miljöns skull, men
EU koncentrerar sig enbart på vad som händer på
internationell nivå, inte på hur det ser ut jämfört med
andra EU-länder.

Anf. 66 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Siv Holma tog upp vad hon kallar
problemet med det demokratiska underskottet i EU.
Men det vore intressant att höra hennes fundering
över dem som är verkligt bekymrade över bristen på
inflytande, och det är de västeuropeiska länder som
står utanför EU men som anpassar sig till EU, t.ex.
via EES-avtalet. Där finns en stor debatt om bristen
på inflytande därför att man inte är med i beslutsme-
kanismerna. Likväl måste man förhandla fram mel-
lanstatliga avtal som man inte har stor chans att på-
verka. Jag tror att det vore bra för debatten att inse att
ett litet land som Sverige alltid i internationella sam-
manhang kommer att ha ganska lite att säga till om.
Men om vi skulle stå utanför samarbetet skulle vi få
ett bekymmer med en nästan total brist på medbe-
stämmande och inflytande.

Anf. 67 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! När det gäller det demokratiska un-
derskottet för dem som står utanför EU och har EES-
avtal och ett mellanstatligt avtal är en chimär som
ofta framförs när man talar om att både vara med i
EU och om att gå med i EMU att man ska vara med
och påverka.
De två exempel som jag tog upp visar ju faktiskt
på vad realiteten är. Vi får säga vad vi tycker, men vi
har ändå en majoritet som talar om hur vi ska göra
och hur vi ska implementera olika lagstiftningar som
det har fattats kvalificerade majoritetsbeslut om. Vårt
inflytande i det här sammanhanget är alltså väldigt
chimäriskt. Jag tycker att det vore klädsamt om också
Moderaterna skulle kunna ta upp och problematisera
detta med överstatlighet och inte bara se till innehållet
utan även till formen och hur det fungerar på natio-
nell nivå.

Anf. 68 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det är inte konstigt att man kan lida
nederlag i voteringar i internationella sammanhang.
Det gör vi även här i den svenska riksdagen. Det är en
del av demokratin att man inte alltid kan få majoritet.
När man sitter i opposition vet man att så är fallet.
Bekymret är att om man står utanför tvingas man i
det internationella samarbetet ofta att anpassa sig utan
att ens ha en röst med, inte ens kunna lägga fram sina
ståndpunkter, utan får passivt acceptera vad andra
kommit överens om.
Den situation som i stor utsträckning gäller för de
länder som har valt att stå utanför EU i Västeuropa är
densamma som i Norge och som det är stor debatt
om. Där säger man: Vi använder oss av EU:s regel-
verk tvärs igenom nästan hela den inre marknaden,
men vi kan inte påverka det för det gör de 15 länder-
na inklusive Sverige som i många fall är med och
formar majoriteten.
Låt mig också ta parallellen FN:s säkerhetsråd,
som fattar beslut vilka Sverige måste anpassa sig till.
Vi sitter nästan aldrig med i FN:s säkerhetsråd. Vi har
gjort det några korta perioder under FN:s historia.
Det är en överstatlighet som är viktig för att säkra
världsfreden, och vi tycker att det är självklart att vi
ska följa säkerhetsrådets beslut trots att vi inte ens
sitter med i det organet.

Anf. 69 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag ska börja med det som Lenn-
marker tog upp här i slutet om FN:s säkerhetsråd. När
det gäller överstatlighet så har jag förstått det så att de
sanktionsmöjligheter man har tangerar den form av
överstatlighet som EU har. I praktiken är det för-
bundsstater, och så EU då, som ännu inte är en fede-
ration, som har överstatlighet. Det förekommer miss-
förstånd i de här frågorna. Det var därför jag i början
här framförde att det är viktigt att även de som rösta-
de ja till EU tar och problematiserar det här demo-
kratiska underskottet.
Sedan gäller det detta med att stå utanför eller va-
ra inne. Du har fortfarande en möjlighet. Alla beslut
har ju vissa begränsningar, men du har en nationell
suveränitet att kunna fatta beslut och ändå göra saker
och ting som du inte kan göra när majoritetsbesluten
ska verka. Dessutom kan man inte avkräva ett demo-
kratiskt ansvar om det t.ex. är andra länder än Sverige
som har fattat besluten.

Anf. 70 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag vill koncentrera mig på en del.
Den är praktisk och nära, liten men mycket viktigt.
Jag skulle nämligen vilja lyfta fram vikten av att
ytterligare stimulera utbildningsprogrammen. Jag
tänker då på ungdomars möjligheter att delta i pro-
grammen Sokrates, Leonardo och Ungdom och på
vuxnas möjlighet i Grundtvig-programmen. Detta är
faktiskt en mycket viktig dörr till Europasamarbetet
som fortfarande är alltför okänd och som fortfarande
inte är tillgänglig för alla. Det är ett sätt att faktiskt
avslöja och utveckla den hydra som har förts in i
debatten i dag.
En tiondel av svenska skolor har hittills varit med
i europeiska utbytesprogram. Ungdomars studier i
andra länder har betydelse för respekt och förståelse
och ytterst för fred. Det här kan också leda till en
högre tillit till det europeiska samarbetet. Internatio-
naliseringen knyter samman nationer, språk och kul-
turer.
I broschyren för Sokrates, Leonardo och Ungdom
presenteras att mer än en miljon deltagit i verksamhet
inom dessa program sedan 1995. Det hade dock varit
tydligare och inte lika imponerande att ange per år.
Programmen fortsätter i ny tappning med större bud-
get och fler deltagande länder. Den nya programperi-
oden löper från 2000 till 2006. Regeringen verkar
dock ganska lam i den här frågan.
Det skulle ju vara ytterst naturligt att alla skolor
hade studieprogram för eleverna om dessa möjlighe-
ter under vårt ordförandeskap år 2001. Detta skulle
givetvis ha varit klart till höstterminens start och
funnits ute på skolorna nu. Det brådskar.
Skolorna borde vara den viktigaste basen under
vårt EU-ordförandeskap. Vad har skolminister Inge-
gerd Wärnersson och utbildningsminister Thomas
Östros hittills kommit fram med inom detta område?
Jag känner bara till utbildnings- och forskningsmi-
nistrarnas informella ministermöte i mars i Uppsala
och ett möte om kvalitet i utbildningssystemet i Karl-
stad i april.
Utbildningscheferna i landet får en internutbild-
ning i statsförvaltningen i EU-länderna i Stockholm i
april, men hur nås den breda massan i skolorna? I
april år 2001 är snart hela ordförandeskapsperioden
över. Om reklamen från det internationella program-
kontoret Öppen dörr till gränslös kunskap verkligen
ska gälla måste regeringen snabbt öppna dörren för
tvärdrag genom landet.
Herr talman! Utbildningspolitik och forsknings-
politik betyder alltmer för ett lands utveckling. Under
90-talet har andelen studiemedel för att studera ut-
omlands ökat väsentligt. CSN hade 1999 omkring
30 000 ansökningar. Det är viktigt att uppmuntra
ungdomar att studera utanför Sverige.
Fortfarande har dock flera studenter kommit till
Sverige genom Erasmusprogrammet än vad svenska
ungdomar studerat i annat land. Dessa ungdomar kan
bli ambassadörer för Sverige i sina hemländer om de
har upplevt Sverige som positivt. Vi måste också
komma längre i att validera utbildningar länder
emellan.
Det har visat sig att det viktigaste argumentet för
att studera utomlands har varit att träna språket och
lära känna kulturen. Med alltmer erfarenhet vill man
nu sätta de akademiska målen högre. Man söker på ett
annat sätt kurser och lärare.
Min kritik mot regeringen är att EU-diskussionen
i Sverige så mycket handlat om ekonomi. Man skulle
ha startat mycket mer med en kulturdiskussion för att
ta vara på varandras erfarenheter. Vi har även pro-
blemet med den byråkrati som upplevs runt en ansö-
kan för ett EU-program. Lunds universitet har lyckats
bygga upp ett institutionellt kontrakt med kommis-
sionen för att underlätta detta.
Det finns mycket att säga. En målsättning är att
alla skolor inom EU ska vara uppkopplade på Internet
år 2001. Fram för att utveckla utbildningspolitiken!

Anf. 71 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Här står vi i Sveriges riksdag och
talar om EU, om Sveriges kommande ordförandeskap
och om hur vi som ledamöter och partier ser på EU:s
utveckling. Väldigt få talare har hittills berört det
faktum att den folkliga delaktigheten och förankring-
en i EU-arbetet är mycket svag, för att inte säga brist-
fällig. Svenska folket är helt enkelt ganska skeptiskt,
för att inte säga kritiskt, till EU-medlemskapet - och
på goda grunder kan man väl tillägga. Man kan ju för
öppen ridå se hur miljarder försvinner ned i svarta
hål, hur korruption och svågerpolitik har brett ut sig
inom EU-byråkratin, att EU:s eget informationskon-
tor här i Stockholm bär sig åt som de har gjort och att
svenska bönder får sina kor ihjälskjutna för att dessa
saknar öronmärken.
Det är klart att då växer inte förtroendet för EU
och dess institutioner och regelverk. Det borde vara
ytterligare en prioriterad uppgift inför det svenska
ordförandeskapet att försöka bidra till att EU får en
bättre och effektivare organisation.
Det är också viktigt att driva frågor som är ange-
lägna och väl förankrade hos svenska folket. Då är
miljöfrågan ett gott exempel. Jag hoppas verkligen att
regeringen prioriterar den kraftfullt och starkt inför
detta arbete.
Men att skynda vidare in i nya projekt som inte
har någon förankring hos svenska folket, t.ex. att gå
vidare mot en författning med överstatlighet och
inriktning på ett Europas förenta stater eller att försö-
ka baxa in oss i en gemensam europeisk valuta,
kommer bara att förstärka den skepsis som svenska
folket har inför EU-medlemskapet.
Jag säger detta som en inledning. Andra medver-
kande från Centerpartiet har i den här debatten ut-
vecklat, och kommer senare i debatten att ytterligare
utveckla, olika aspekter på EU-frågan. Jag vill säga
några ord om EMU-frågan.
Den 1 januari 1999 inleddes den tredje etappen av
EMU. Den gemensamma valutan, euron, infördes i 11
av EU:s 15 medlemsstater. Riksdagen har beslutat att
Sverige ska stå utanför den tredje etappen och den
gemensamma valutan. Centerpartiet bejakar detta
beslut, och vi står kvar vid vår ståndpunkt att det är
klokt och riktigt av Sverige att inte överge kronan och
vår egen riksbank till förmån för den europeiska cent-
ralbanken och euron.
Med sunda statsfinanser, fortsatt rörlig men stabil
växelkurs och ett klart inflationsmål, en självständig
riksbank, fortsatt reformering av arbetsmarknaden
och ett gynnsamt företagsklimat skapar vi goda förut-
sättningar för produktion och hållbar utveckling i
Sverige. Det är endast på denna grund som Sverige
kan bedriva en stark och trovärdig ekonomisk politik,
och därmed också långsiktigt stå utanför EMU.
Det har tidigare i debatten pratats om att det fanns
farhågor om att den svenska kronan skulle bli en
skvalpvaluta när euron växte sig stor och stark. Ut-
vecklingen under de nästan ett och ett halvt år som
har gått visar ju att vi kan klara det här väldigt bra
med en stark krona om vi sköter vår ekonomi.
I EMU-debatten är det enligt min mening alltför
många som väljer att göra frågan om anslutning väl-
digt svartvit. Men för den som vill och vågar se verk-
ligheten är det uppenbart att det finns både för- och
nackdelar för människor och företag.
Vi i Centerpartiet anser att det är viktigt att föra
ett nyanserat samtal om Sveriges relation till EMU.
Likaväl som ett svenskt deltagande skulle innebära
positiva möjligheter skulle det också innebära uppen-
bara risker för människor och företag.
Jag hinner inte här och nu utveckla de för- och
nackdelar som ett EMU-medlemskap skulle innebära.
Men låt mig säga att vi har en stark förhoppning i
Centerpartiet, och vi tänker bidra efter vår förmåga
till att föra detta nyanserade samtal.
Herr talman! Jag hoppas avslutningsvis att flera
partier ska vinnlägga sig om att i den opinionsbild-
ning som nu föregår den folkomröstning som ska ske
försöka ta fram dessa nyanser som gör att svenska
folket får en rimlig chans att sätta sig in i frågan inför
den folkomröstning som ska äga rum.

Anf. 72 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Det är intressant att fundera över vad
syftet med EU är. Det är väl på handlingarna som
man ser det, inte på orden, kan jag tänka mig. När
man ser på vad EU åstadkommer är det rätt överty-
gande klargjort att syftet med EU är fri handel och
ökad handel. Syftet med EU är att företagen ska få en
marknad. Detta kan väl vara gott och väl. Ökad kon-
kurrens ger oss billigare varor. Det kan vara bra för
konsumenterna. Men om man vänder på myntet,
vilket man måste göra, så är den andra sidan katastro-
fal. Den handlar om ökade transporter.
I stället för att minska våra energiutsläpp och kol-
dioxidutsläpp med 8 %, som vi har lovat, kommer vi
alltså att öka dem katastrofalt framöver. Att detta inte
föranleder att man ser över och omvärderar vad det är
som man håller på med visar att syftet med EU fak-
tiskt inte är överlevnad. Syftet är handel. Och för att
nå syftet med ökad handel måste man alltså harmoni-
sera en väldig massa regler för att det ska fungera.
Det har visat sig att vissa regler går bra att harmo-
nisera. Andra regler går inte bra att harmonisera. Det
är intressant att se vad som går och vad som inte går
att harmonisera. Och det stämmer rätt väl överens
med den bild som jag har gett hittills. Vad som inte
går att harmonisera är t.ex. energiskatter och koldi-
oxidskatter, sådant som har med människors hälsa
och överlevnad att göra. Det är omöjligt för EU att
åstadkomma. Det går jättetrögt, och det finns ingen
vilja. Alla som jobbar inom energiområdet vittnar om
att det inte finns någon vilja inom EU att fixa detta.
Det tycker jag är oerhört allvarligt.
Sedan finns det vissa saker som går att fixa, där
EU verkligen visar musklerna och visar att man kan
kraftsamla och harmonisera vissa saker. Där har vi
t.ex. att enskilda länder inte får gå före och ha bättre
miljöregler än andra länder. Man får alltså inte gå
före och vara föregångare när det gäller bra miljö-
regler. Detta går att harmonisera.
Ett annat exempel på att det går att harmonisera är
att vi inom Sverige - trots att vi är udda i EU genom
att vi har otroligt höga arbetsgivaravgifter, högst i EU
och rätt mycket högre än någon annan - inte får sänka
våra arbetsgivaravgifter med 8 % i glesbygden, trots
att det är en mycket viktig fråga för glesbygdens
överlevnad. Resultatet av detta kan vi redan se -
företag i glesbygden börjar läggas ned av detta skäl.
Sådana saker går att harmonisera.
En annan sak som nyligen har gått att harmonisera
och som vi har sett gäller att när t.ex. tåget i Norrland
kör på älg eller ren får man inte lyfta bort kroppen
från spåret. Jag kan tänka mig att detta är en bra regel
i ett tättbefolkat område. Kroppen ska veterinärbesik-
tigas och destrueras. Men i Norrlands inland innebär
detta att kroppen ligger kvar och örnar och andra
rovdjur tar sig dit och blir påkörda i sin tur. Sådant
kan man harmonisera.

Anf. 73 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det är lite tragiskt att
man inte kan se vad EU gör på miljöområdet. En av
de väldigt viktiga saker som nu sker är att man ge-
nomför en gemensam marknad när det gäller tågtra-
fik. Traditionellt har varje land i Europa haft tågtrafik
med nationella monopol. Följden har blivit att tåget
har tappat i konkurrenskraft. Allt mindre trafik sker
med tåg. Allt större godsmängder transporteras med
bil. Man har haft nationella system och inte kunnat
samarbeta.
Nu är vi på gång med att skapa en gemensam
marknad för järnvägstrafik, som inte ens sågs som en
marknad förr i tiden. Det är den enda möjligheten att
över huvud taget kunna öka den spårbundna trafiken
när det gäller godstransporter. Det skulle aldrig kunna
klaras av utan EU, därför att den nationella protektio-
nismen är så stor.
EU medverkar till en gemensam elmarknad, vilket
har inneburit dramatiska förändringar när det gäller
elproduktion. Väldigt mycket dålig elproduktion kan
mönstras ut.
EU medverkar till nästan en utradering av en
miljöförstörande industri i Central- och Östeuropa
som stod där och pumpade ut gifter fram till långt in
på 1990-talet. Detta måste väl ändå erkännas? Det är
viktigt och riktigt. Och ingen gör en större insats för
den europeiska miljön än EU.

Anf. 74 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag hoppas verkligen att EU gör nå-
got för miljön. Men jag tycker att den bild som du ger
är väldigt idylliserad. Ursäkta, man får inte säga du.
Göran Lennmarker nämnde energiområdet. Det är ett
område där EU visar sig helt inkompetent att åstad-
komma gemensamma regler. Och nu på en gemensam
marknad för el, när priserna går ned, är ju risken att vi
inte går mot bättre producerad el utan mot sämre
producerad el.

Anf. 75 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det är säkert bekymmer om EU inte
lyckas genomföra sina ansatser. Det är ofta starka
nationella protektionistiska krafter som hindrar detta.
Men då är bekymret att EU inte lyckas utan att man
på nationell nivå med miljöpartier och andra håller
emot. Den stora risken för den europeiska luftförore-
ningen är att de europeiska miljöpartierna får igenom
sina krav på att stänga av kärnkraften i Europa. Det är
en global miljökatastrof.

Anf. 76 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Det handlar om prioriteringar. Det
var det som jag var ute efter i mitt lilla anförande. EU
måste prioritera vad som är viktigt, och det gör man
inte. Man prioriterar handel. Det kommer i första
rummet. Miljö kommer i andra rummet. Och då blir
miljön lidande.
Att nedläggningen av Barsebäck skulle ha en ne-
gativ inverkan på miljön i Europa är faktiskt groteskt.
Sverige utnyttjar inte ens den kapacitet på kärnkrafts-
området som vi har, och vi utnyttjar inte ens hälften
av kapaciteten på biobränsleområdet. Man kan alltså
inte göra den tolkning som Göran Lennmarker gör.

Anf. 77 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag ska på denna korta tid säga nå-
gonting om löntagarnas situation i ett Europapers-
pektiv. Sysselsättningsfrågorna har blivit en huvud-
fråga i EU. Och det är framför allt vi socialdemokra-
ter som har drivit fram detta. Och det är naturligt att
löntagarnas parti nationellt vill driva en löntagarpoli-
tik också på europeisk nivå.
Från framför allt moderat håll gisslades vi i de-
batten när vi först förde fram idén om en sysselsätt-
ningsunion men ännu en gång visade det sig att det
med politiskt arbete var möjligt att ändra tingens
ordning. Det finns anledning för oss socialdemokrater
att vara stolta över detta men också att vara ödmjuka
inför uppgiften att åstadkomma en politik som skapar
förutsättningar för full sysselsättning i hela Europa.
Moderater och andra borgerliga företrädare talar
ofta om att EU ska bli ännu mer marknad, ännu mer
avreglerat. Detta leder naturligtvis till att löntagarnas
och de fackliga organisationernas ställning och infly-
tande begränsas. Det kan vi socialdemokrater inte
acceptera. Försämrad trygghet för arbetare och tjäns-
temän, urholkad arbetsrätt och försvagade kollekti-
vavtal ställer vi inte upp på.
Vi socialdemokrater vill inte ha ett Europa med
ökade inkomstskillnader, sociala klyftor, otrygghet i
arbetslivet och på sikt skärpta konflikter mellan olika
grupper i samhället. Fler låglönejobb, ökade klyftor
och rättslöshet för de anställda kan inte göra Europa
till en framtidskontinent. Därför står jag på samma
sida som den europeiska fackföreningsrörelsen när
det gäller ambitionen att föra in fackliga rättigheter i
EU:s fördrag.
Löntagare i olika länder ska inte ställas mot var-
andra. Genom samarbete och fackliga rättigheter över
gränserna ökar rättvisan och välfärden.
Herr talman! Det måste till en europeisk satsning
på utbildning och kompetensutveckling och på en
ökad efterfrågan som kan bidra till det lyft i tillväxt
och kompetens som kan leda till full sysselsättning.
EU ska inte innebära att länder tvingas konkurrera
med varandra genom ständiga nedskärningar i välfär-
den och försämrade rättigheter för de anställda. I
stället ska vi ha ett gemensamt agerande med tillväxt
och rättvisa som ledstjärnor, för med dagens ekono-
miska integration är det i praktiken omöjligt för ett
enskilt land att föra en helt självständig ekonomisk
politik.
Herr talman! I detta sammanhang ser jag ett
svenskt deltagande i EMU. Jag ska på den korta
talartid som står till förfogande nöja mig med att peka
på en omständighet som talar starkt för detta.
Ett svenskt EU-medlemskap ligger i löntagarnas
intresse. De multinationella företagen bestämmer
alltmer. De spelar ut länder, företag och fackföre-
ningar mot varandra. De dumpar de sociala och fack-
liga villkoren. Det har blivit helt nödvändigt med
gränsöverskridande fackligt arbete för att skapa en
motvikt till de multinationella företagens starka ställ-
ning. I detta fördjupade fackliga och politiska samar-
bete är EMU en viktig del - men inte så mycket för
vad den gemensamma valutan och Centralbanken
förmår göra i sig som genom det ekonomiska samar-
bete som den leder till.
Genom en gemensam valuta och ekonomiskt
samarbete kan vi minska kapitalets makt, minska
arbetslösheten och stärka löntagarnas makt. Enskilda
länder står sig tyvärr slätt mot den enorma ekonomis-
ka makt som det internationella kapitalet och de mul-
tinationella företagen besitter. Det kan EMU motver-
ka. För första gången väljer nu elva länder att på ett
avgörande område samordna sin politik för att uppnå
gemensamma mål. Då kan, herr talman och kamma-
rens ledamöter, Sveriges löntagare inte stå utanför
detta samarbete.

Anf. 78 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga kring jäm-
ställdhetsaspekterna här. Sverige är ett mycket köns-
segregerat land vad gäller arbetsmarknaden - kvinnor
inom den offentliga sektorn och män inom den pri-
vata sektorn. Av svenska kvinnor i åldern 15-64 år
finns 67 % i förvärvslivet. I Danmark är det ännu
bättre, 69 %. Genomsnittet i EU är 51 %. EU har i
25 år haft ett direktiv om lika lön för likvärdigt arbe-
te. Men Eurostat visar att kvinnor år 1995 hade 25 %
mindre i lön än männen för heltidsarbete, så inte
heller vi i Sverige kan slå oss för bröstet. Hur kom-
mer Hans Karlsson att se till detta när Sverige ska
vara föregångare för sysselsättningspolitiken?

Anf. 79 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jämställdhetsfrågorna är självklart
en oerhört viktig del när det gäller att uppnå rättvisa
och jämlikhet. Det är klart att vi fortfarande har en bit
väg att vandra. Jag tror inte att det finns någon svensk
företrädare som sagt att vi är vid målet när det gäller
jämställdheten, när det gäller att behandla kvinnor
och män lika. Snarare har vi ganska mycket kvar att
göra.
Det går dock heller inte, Ulla-Britt Hagström, att
förneka att vi jämförelsevis faktiskt har kommit en
bra bit på vägen och att Sverige när det gäller kvin-
nors deltagande på arbetsmarknaden har kommit
längre än de flesta andra länder och att löneskillna-
derna inte är så stora som de är på många andra håll i
världen. Men vi har, som sagt, en lång väg att vandra.

Anf. 80 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd) re-
plik:
Herr talman! Såvitt jag förstår vilar den europeis-
ka sysselsättningspolitiken på fyra pelare: anställbar-
het, företagande, anpassningsförmåga och jämställd-
het. Sett till den svenska regeringens loja hållning till
företagare och detta med att starta egna företag, till
småföretagare och detta med att bygga ut sina företag
osv. skulle jag vilja fråga: Hur ska Sverige kunna
vara föregångare i sammanhanget och visa att vi har
en bra politik för att hjälpa andra EU-länder?

Anf. 81 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller definitivt inte med om den
beskrivningen utan tycker att vi i Sverige snarare har
en väldigt generös inställning till nyföretagande. Vi
har många stödformer, utbildningsinsatser och olika
lokala, regionala och också nationella organ som
stöder nya företag.
Man kan kanske säga att det finns anledning att
fundera kring det regelverk som styr en del av företa-
garnas villkor. Men samtidigt ska vi vara medvetna
om att Rom inte byggdes på en dag. Vi klarar heller
inte av att ändra regelsystem så snabbt som ibland
vore önskvärt därför att väldigt mycket hör samman.
Om man gör något på ett område påverkar det på
andra områden. Därför måste man noga analysera
konsekvenserna av den ena eller den andra åtgärden.
Det finns förvisso en del att göra för att underlätta
nyföretagande på det sättet men jag vänder mig defi-
nitivt mot beskrivningen att den svenska regeringen
skulle motarbeta eller ha en loj inställning till nyfö-
retagande, för det är en direkt felaktig beskrivning.

Anf. 82 GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Den gränsöverskridande kriminali-
teten är ett problem i dagens värld. För ett befolk-
ningsmässigt litet land är det svårt att ensamt klara av
bekämpningen av denna ofta mycket kvalificerade
och välorganiserade brottslighet. Ett land som Sveri-
ge har inte möjlighet att bygga upp vare sig den kom-
petens eller de resurser i övrigt som krävs. Genom
vårt medlemskap i EU och den förtrolighet som ge-
menskapen bygger på har våra möjligheter till fram-
gång i kampen ökat.
Under de år vi varit medlemmar har mycket
kommit i gång. Europolkonventionen har antagits,
och åtskilliga av de stora narkotikakap som vi sett
under senare år hade inte kunnat genomföras utan
Europol. Det gäller emellertid att inte ta sig vatten
över huvudet. Under en period riskerade ambitioner-
na från bl.a. Sverige att ge Europol växtvärk men som
tur är har man sansat sig och insett att Europol inte
från början kan bli bra på allt.
Från moderat håll ser vi gärna att Europol ut-
vecklas från att vara närmast en sambandscentral till
att bli mer av en gemensam resurs i arbetet mot
brottslighet som kräver särskild kompetens. De flesta
tycker att det är självklart att vi i Sverige har olika
nivåer inom kriminalpolisverksamheten, från den
lokala nivån till rikskrim.
Moderaterna har framfört att vi i särskilt kvalifice-
rade utredningar borde kunna utnyttja Europol som
en gemensam operativ resurs. För detta fick vi i bör-
jan motta kritik och endast höra avståndstaganden
men nu ser vi till vår tillfredsställelse att även rege-
ringen ser positivt på vad som kan ses som ett embryo
till vår målsättning, nämligen gemensamma utred-
ningsgrupper.
Ett annat positivt inslag är Schengenavtalets öpp-
ningar för att nationell polis ska slippa stanna vid
nationsgräns och därmed slippa bidra till att en för-
följd brottsling kommer undan. Från EU-
motståndarna hörs kritik mot denna ordning men då
borde de i konsekvensens namn redan tidigare ha
motsatt sig de överenskommelser av motsvarande
slag som vi länge haft i Norden.
På en punkt bör emellertid kritik riktas mot rege-
ringen. Genom anslutning till Europolkonventionen
påtar vi oss att dela med oss av den information som
vi har i våra polisregister. Däremot har vi inga skyl-
digheter att upprätta register. Regeringen har samti-
digt drivit igenom ökade registreringsmöjligheter i
Sverige och vi har inte sett slutet på regeringens
övervakningslagstiftning. Och detta sker utan att
Sverige gör någon ordentlig analys av integritetsfrå-
gorna.
Vi moderater har pläderat för att Sverige inom EU
skulle verka för att minimiregler för kampen mot
narkotika skulle utformas. Regeringen har tidigare
direkt kritiserat detta förslag, men även här pågår nu
en utveckling i rätt riktning. Inom EU diskuteras en
EU-strategi i narkotikafrågor. Det är positivt att rikt-
linjerna innehåller folkhälsoaspekter och sociala
frågor, men vi saknar en viktig del av narkotikapoliti-
ken, nämligen den repressiva aspekten.
Vad gäller narkotikafrågan oroar vi oss också över
den passivitet regeringen visar, trots ett tillkännagi-
vande från riksdagen. Schengenavtalet ger ju resande
rätt att medföra större mängder legalt förskriven nar-
kotika än vad Sverige hittills tillåtit. Vid behandling-
en av Schengenavtalet uttalade därför riksdagen på
moderat initiativ att regeringen skulle verka för att
minimera effekterna av de legaliseringssträvanden
som är märkbara inom vissa partier i Europa.
När nu regeringen återkommit med sitt förslag till
följdlagstiftning, visar det sig att man tydligen inte
avser driva den fråga riksdagen ålagt regeringen, utan
nöjer sig med att Schengenavtalet öppnar för ökad
kontroll. Detta är inte tillräckligt och därför borde
riksdagen reagera, vilket kan göras vid nästa veckas
debatt om betänkandet om polissamarbete i anledning
av Schengenavtalet.

Anf. 83 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Jag tyckte att det lät väldigt konstigt
att Gun Hellsvik sade att det är större inflöde av nar-
kotika över gränserna, även in till oss, och samtidigt
prisar EU för att vi tack vare EU och Europol kan
göra stora narkotikabeslag. Det var en mycket konstig
sammansättning, tycker jag, och vill därför fråga hur
det hänger ihop.
Vi som är motståndare blir beskyllda för att bara
vara emot Schengen. Det har att göra med att vi inte
kallar en sådan gränsövervakning som förekommer
för förebyggande, som man gör inom EU. Att arbeta
förebyggande mot brottslighet tycker vi är något
annat än att bara plocka ut sådana människor som ser
misstänkta ut.

Anf. 84 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Jag nämnde inte någonting om att
EU är orsak till ett större inflöde. Den ökade rörlig-
heten, som jag hoppas att vi alla eftersträvar, för
naturligtvis med sig risker för att narkotika rör sig
inte bara över landskapsgränser, som hittills, utan
även över landgränser.
Det jag däremot nämnde i anledning av Schenge-
navtalet var att detta till viss del ökar möjligheten att
ta med legalt förskrivna narkotiska preparat, alltså
mediciner. Det är redan i dag tillåtet i Sverige, men
den förbrukningsperiod som kommer att omfattas
utvidgas. Där har vi moderater tagit ett initiativ för att
Sveriges regering ska påverka övriga EU-länder, för
att vi ska få till stånd förändringar. Men där har inget
skett från regeringens sida.

Anf. 85 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Då missuppfattade jag. Men det gör
hela saken ännu lite konstigare, för jag tycker precis
tvärtom. EU gör att inflödet av narkotika blir större.
Vi ska inte tacka EU för att vi gör vissa beslag, för vi
måste faktiskt i praktiken göra fler beslag i och med
att flödet är större. Det är ingen positiv grej.

Anf. 86 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Man kan naturligtvis tycka mycket.
Men om vi ser på hur flödet av narkotika sker, vilka
vägar narkotikan tar, kan vi konstatera att de stora
problemen har vi i förhållande till tredje land, alltså
länder utanför EU.

Anf. 87 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Ett av de områden i EU-samarbetet
som har utvidgats allra mest är samarbetet på det
rättsliga området, där kampen mot den organiserade
brottsligheten i dag sägs kräva mer och mer samar-
bete. Och det är oerhört viktigt att man har ett bra
samarbete mellan polisen i de olika EU-länderna och
att man också har ett samarbete som ska vara så lite
byråkratiskt och så lite krångligt som möjligt.
Men vi måste också se, herr talman, att det i det
här samarbetet, där Europol och Schengen är två
konventioner som sägs vara viktiga steg, finns områ-
den där Sveriges riksdag i dag har en mycket liten
möjlighet att påverka inriktningen.
Jag ska ta ett exempel som gäller Schengenkon-
ventionen. När vi fattade beslut om att Sverige skulle
tillträda Schengenkonventionen fanns fortfarande inte
följdlagstiftningen. Vad skulle detta innebära för
Sverige? Hur många Schengenpoliser skulle vi ha?
Hur skulle gränsövervakningen vara? Hur skulle
polissamarbetet se ut? Den konkreta lagstiftningen
fanns inte på riksdagens bord när vi fattade beslutet.
Inom de närmaste veckorna kommer vi att fatta
beslut om följdlagstiftningen till Schengen, hur polis-
samarbetet ska se ut, vilka regler som ska omgärda
det och hur man ska kunna kontrollera det. Men i dag
finns ingen möjlighet att göra förändringar, för be-
slutet är redan fattat i och med att vi anslöt oss till
Schengenkonventionen. Det här innebär i praktiken,
herr talman, att riksdagens ledamöter har mycket små
möjligheter att påverka hur samarbetet på det här
oerhört viktiga området utvecklas.
Vi från Vänsterpartiet har också sett de negativa
effekterna av samarbetet. I och med den ökade rörlig-
heten, minskade gränskontrollen och det ökade sam-
arbetet har vi också fått ett kontrollsamhälle, där
registrering av människor som befinner sig inom EU-
området men också utanför ökar lavinartat. I SIS-
registret, som är kopplat till Schengen och som inte
varit i kraft under speciellt lång tid, kunde man redan
efter ett halvår se att man hade registrerat 1,2 miljo-
ner människor.
I det här samarbetet kommer Sverige givetvis att
ha tillgång till de här registren. Men Sverige kommer
också att bidra med uppgifter från de register som vi
själva reglerar.
Det finns i dag en möjlighet för Sveriges polis och
rättsväsende att använda sig av uppgifter som är re-
gistrerade av andra länder, som styrs av ett helt annat
regelverk, av ett helt annat kontrollsystem. På så sätt
kan man också kringgå regler och de åtgärder som vi
vidtar i Sveriges riksdag för att upprätthålla rättssä-
kerheten.
Herr talman! Det är ett oerhört viktigt samarbete
att bekämpa den organiserade brottsligheten, men vi
får heller inte bli blinda i EU-samarbetet och i stället
för att bygga upp ett område med fri rörlighet bygga
upp ett kontrollsamhälle, där människor kontrolleras
och registreras i sådan hög utsträckning att den en-
skilda individen inte har en möjlighet att själv veta
vad som blir registrerat och att själv kunna få upprät-
telse.
I kampen mot den organiserade brottsligheten ska
arbetet i första hand bedrivas i Sverige, och det är vi
här i Sveriges riksdag som ska stifta lagar och utfor-
ma regler kring det arbetet.

Anf. 88 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Inledningsvis nämnde Alice Åström
att i samband med att vi godtog Schengenavtalet hade
vi ingen information om bl.a. vilka resurser som
krävdes. Jag tror att Alice Åström uttryckte det i form
av hur många poliser vi behöver för kontroll.
Det finns skäl att kommentera detta på två sätt.
Det ena är att det faktiskt är vi själva som måste räk-
na ut vad som behövs. Det gjordes också. Det gjordes
utredningar i Sverige där man konstaterade ett i och
för sig kraftigt ökat behov av poliser för att klara den
kontroll som vi skulle påta oss. Men Alice Åströms
parti är ett av de partier som har sett till att vi har fått
kraftiga nedskärningar inom polisen, så att vi i dag
har problem att leva upp till de krav som vi bör ställa
på oss själva.
En annan kommentar: Alice Åström säger det inte
direkt, men låter på något sätt antyda att Schengen
skulle begränsa våra möjligheter till rörlighet. Jag
hoppas att Alice Åström ändå kan hålla med om att
Schengen ökar våra möjligheter till rörlighet, att vi
nordbor nu inte längre har vår totala rörlighet inom
Norden utan inom EU.

Anf. 89 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Antalet poliser och resurserna inom
Schengensamarbetet kommer att tas upp i budgetde-
batten. Jag påpekade att i själva lagstiftningsarbetet
när vi skulle anta Schengenkonventionen fanns det
ingenting med om antalet poliser, hur det här skulle
lagregleras och hur samarbetet skulle se ut, utan det
kom i efterhand. Det är det som jag ser som det stora
problemet. Vi i riksdagen har ingen möjlighet att
påverka hur det här viktiga arbetet ska bedrivas och
hur man bör lagreglera det.
Visst ökar Schengenavtalet rörligheten för väldigt
många människor. Men vi ska också vara klart med-
vetna om att för väldigt många människor, framför
allt för dem som har en utländsk bakgrund, innebär
inte Schengenavtalet en ökad rörlighet och en ökad
frihet, utan det innebär ökad kontroll. För människor
från tredje land som vill ta sig in i EU innebär
Schengenavtalet snarare att vi reser murar.

Anf. 90 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Alice Åström, som jag känner som
en kunnig och begåvad människa, bör också tillstå att
Schengenavtalet gav oss riktlinjer. Den som satte sig
in i Schengenavtalet hade också möjlighet att se vilka
regler som det tvingade fram. De gränserna har vi nu
att rätta oss efter. När det sedan gäller följdlagstift-
ningen i övrigt finns ju självfallet vissa möjligheter
att göra egna nationella justeringar.

Anf. 91 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Om man tittade väldigt noga på
Schengenavtalet och satte sig in i hela konventionen i
detalj kunde man se vilka följdverkningarna skulle
kunna vara. Men det finns fortfarande, och det ser
man just i det lagstiftningsärende som vi kommer att
behandla senare, delar där det är oklart hur långt man
ska sträcka sig, hur långt man ska tillåta förföljande
av poliser i ett annat land och hur stora befogenheter
man ska ha. Det här kunde man inte utläsa av
Schengenkonventionen. Men ändå är det exakt det
argumentet som används i detta lagstiftningsärende,
nämligen att det inte finns någon möjlighet att göra
några förändringar. Vi har redan fattat beslut om detta
när vi ställde oss bakom Schengenavtalet.
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att par-
lamentet och riksdagsledamöter från alla partier kan
delta i en debatt när vi ansluter oss till konventioner
och när konventionstexter arbetas fram på ett helt
annat sätt än vad som sker i dag.

Anf. 92 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Det är väl naturligt att det blir en
viss upprepning i dagens debatt med anledning av det
svenska ordförandeskapet som inträder den 1 januari
2001. Jag anser att det är ett väldigt tungt och viktigt
uppdrag och en stor utmaning för Sverige.
De bästa förutsättningarna för att skapa framgång
finns om hela Sverige görs redo för detta och är del-
aktiga i det svenska ordförandeskapet. Regeringen
bör nyttja det som är den svenska demokratins styrka,
nämligen de många människornas delaktighet och
kunskaper, det aktiva föreningslivet och folkrörelser-
na, folktraditionerna, folkbildningstraditionerna,
samförståndsandan och öppenheten.
Centerpartiet anser att det är viktigt att Sverige
använder sig av ordförandeskapet just för att öppna
EU för världen runtomkring så att EU-samarbetet
utvecklas i en alleuropeisk riktning. EU ska fungera
som en brobyggare mellan de länder som är med i
gemenskapen och de som står utanför.
En viktig utgångspunkt för EU:s framtida utveck-
ling är att inte isolera sig i Europa och att inte bygga
upp nya motsättningar. EU är en sammanslutning av
ett antal kulturella traditioner. Det är viktigt att er-
känna och bejaka dessa kulturella traditioner. EU ska
vara en öppen alleuropeisk samarbetsorganisation
som är beredd att spränga religionsvallen och även ta
in t.ex. muslimska länder. Utmaningen ligger i att
bejaka mixen av kulturer och identiteter på en gemen-
sam värdegrund av humanism, demokrati och mark-
nadsekonomi. EU är förpliktat att stå öppet för alla
demokratiska stater som strävar efter ett närmare
samarbete för fred och säkerhet, handel, hållbar ut-
veckling m.m.
EU:s viktigaste uppgift framöver är därför att på
jämlika villkor bereda alla europeiska stater som
uppfyller de s.k. Köpenhamnskriterierna ett tillträde
till den inre marknaden. EU har en historisk chans att
genom en utvidgning skapa en varaktig fred och sä-
kerhet på kontinenten. Även de länder som inte klarar
dessa villkor ska genom gynnsamma villkor ges stöd
att uppnå dessa. Medlemskap i EU är ett mäktigt
verktyg för dessa länder att påskynda välståndsupp-
byggnaden och säkra demokratin. Den nu planerade
utvidgningen kommer att ställa krav på de nuvarande
medlemsländerna. Enligt Centerpartiets uppfattning
är det angeläget att nya medlemsstater ges fulla rät-
tigheter och inte placeras i något slags andra klassens
medlemskap.
EU:s utgifter för strukturfonder och jordbruksstöd
kommer antagligen att öka. Rika länder som Sverige
måste också vara beredda att betala för detta. Solida-
riteten med människor i de länder som bankar på
EU:s dörr måste sättas i första rummet. Utvidgningen
är en historisk chans för Europa att skapa varaktig
fred och säkerhet. Sverige har en viktig roll att driva
denna process så att tidsplanen håller för ansökarlän-
derna att bli medlemmar.

Anf. 93 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! I lördags var jag på ett rådslag som
arrangerades av Hela människan. Hela människan är
en paraplyorganisation för de kristna samfundens
sociala verksamhet. Bl.a. ryms RIA-verksamheten
inom denna, men också andra sociala verksamheter.
Det var många samlade. Många jobbade ute på fältet
med den här verksamheten, och framför allt jobbade
man med människor i vårt land som har det socialt
svårt.
Deras samfällda berättelse var ganska skrämman-
de. De berättade om hur förändringen har skett i vårt
land och hur snabbt det har gått när det gäller den
sociala utslagningen. Man talade om tvåtredjedels-
samhället och om en förlorad generation. Man pekade
på den förändrade alkoholpolitiken och det förändra-
de inflödet av narkotika, droger osv. som drabbar just
den här gruppen.
Ganska många påpekade detta att med EU-
medlemskapet fick vi just det som ja-sidan sade att vi
inte skulle få, nämligen en anpassning även av den
sociala politiken. Tyvärr har det blivit så. Den senaste
tiden har vi kunnat höra och se hur man i ännu större
utsträckning ska anpassa framför allt alkoholpoliti-
ken. Från att ha varit en viktig social fråga i vårt land
har det nu blivit en ekonomisk fråga där man hänvisar
till att vi inte kan ha höga skatter därför att då far man
över gränsen. Men man glömmer väldigt lätt att ta
upp vad som händer med de människor som då drab-
bas. Vad blir följden av detta?
På område efter område tycker jag att kon-
sekvensanalyserna av EU-medlemskapet har varit
oerhört dåliga. Man har egentligen inte vare sig tittat
på, följt upp eller ens försökt anstränga sig för att inte
hänga på EU-tåget när det gäller de negativa konsek-
venserna.
Det var lite intressant att tidigare här höra Hans
Karlsson när han varmt talade för EMU och fackets
roll i det här fallet. Han nämnde just uppgivenheten
och sade att det är omöjligt att föra en självständig
ekonomisk politik därför att vi är så beroende av
omvärlden.
Men vi har i vårt land alltid varit beroende av om-
världen. Det är inte så att Sverige har varit ett isolerat
land. Vi har haft en riklig export till andra länder, och
våra företag har framför allt varit beroende av USA-
dollarn. Det är i stort sett den man har handlat med.
Men det är ingen som tidigare har sagt att vi måste
anpassa vår politik och vår solidaritet utifrån de regler
och krav man har i USA. Vi har tyckt att det har varit
fullt okej att ha en egen solidarisk politik utifrån de
svenska värderingarna.
Här tycker jag att det finns mycket som egentligen
borde tas med i debatten, och jag är glad över att vi
nu äntligen börjar få en liten debatt kring EMU. Jag
hoppas verkligen att den kommer att öka, så att
många fler människor kan få insikt om vad det inne-
bär att också ge upp hela den ekonomiska politiken
och totalanpassa den för att fullt ut vara med i EMU.

Anf. 94 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja prata om det initiativ
EU har tagit gentemot Österrike.
Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är
ett väldigt viktigt initiativ och att det är bra att det
kom så tidigt och i enad front.
Nu diskuteras ju fortsättningen på bojkotten. Jag
tycker att det viktigaste inte är fortsättningen, utan det
viktiga är att denna markering har gjorts och att man
har fått upp ögonen för situationen i Österrike.
Givetvis tycker jag att man ska fortsätta att driva
ett avståndstagande, men det finns ingen anledning
för Sverige att gå emot de andra länderna om de väl-
jer att inte fortsätta. Vi bör driva på en sådan linje
men sedan rätta oss efter det EU-länderna kommer
fram till.
Nu är det ju så att Jörg Haider inte är vilken galen
mördare som helst. Man kan ju inte jämföra honom
med Hitler, i alla fall inte så långt som det har gått.
Men man kan väl konstatera att politiken går i helt fel
riktning. Dessutom var det så under 30-talet att man
inte inrättade gaskammare direkt, utan steg för steg
ledde politiken till en sådan utveckling. Därför är det
viktigt att säga stopp i tid, för vem vet vilken utveck-
ling som väntar, vilka projekt som finns gömda i
kistan och som det här partiet kan plocka fram, så
detta var ett viktigt steg.
Det har också ett intimt samband med utvidgning-
en. Det är ju EU:s viktigaste utmaning att knyta
samman Europa, öst och väst, igen. Många av kandi-
datländerna i Östeuropa har ju en tråkig historia av
förtryck och antisemitism. Då är det viktigt att visa att
EU inte accepterar några avsteg från demokrati och
mänskliga rättigheter. Exemplet Österrike är bra för
kandidatländerna att se. Det visar också för dem att
de måste rensa undan sin gamla bråte för att ens klara
inträdesprovet till EU.
Även situationen i Turkiet är intressant i det här
sammanhanget. Österrike är naturligtvis ett bra ex-
empel även för Turkiet och visar att vi kräver av
Turkiet att man accepterar demokrati och mänskliga
rättigheter. Lika viktigt är det att vi fortsätter att ha en
skarp linje mot Turkiet och att visa att vi inte accepte-
rar det förtryck som för närvarande pågår i Turkiet
om man ska kunna komma in. Det gäller mänskliga
rättigheter och demokrati. Förföljelsen av kurderna är
ju en skamfläck för hela Europa och måste snarast
stoppas.
Jag har talat mig varm för vad bojkotten av Öster-
rike har åstadkommit. Jag vill också nämna några
exempel utöver det jag har sagt. Det är att Haiders
parti har backat med en tredjedel. Det visar att det
österrikiska folket har tagit till sig omvärldens reak-
tion. Det har inte lett till att stödet ytterligare har ökat,
vilket man hade kunnat befara.
EU har också visat att det inte är ett lands ensak
när en sådan här utveckling kommer till stånd, utan
detta är allas vårt ansvar. Främlingsfientlighet har ju
historiskt lett till antisemitism, rasism och i slutändan
avveckling av demokratin. Situationen på 30-talet är
ju bekant. Vill man vara med i EU måste man hålla
rent på sin egen gård, det är budskapet.
EU är ett fredsprojekt och motsatsen till den sjuka
nationalism som nu blommar i Österrike. Det är vik-
tigt att EU håller emot sådana här tendenser. Det är
en historisk lärdom att hålla emot när sådana här
tendenser visar sig. Det gäller även kampen mot ar-
betslösheten. Under 30-talet var det ju inte bara Hitler
som var problemet. Det fanns även sociala problem,
arbetslöshet och galopperande inflation. Det var en av
pesterna under 30-talet. Denna kamp är alltså viktig
att driva vidare. Det kan vi göra under Sveriges ord-
förandeskapsår i EU.

Anf. 95 CARL ERIK HEDLUND (m):
Herr talman! I och med deltagandet på den inre
marknaden är hela Sverige konkurrensutsatt i en
omfattning som vi aldrig varit med om tidigare.
I företagen har detta ställt hårda krav på kostnads-
anpassning. Det är verkligheten i en värld präglad
alltmer av öppenhet, informationsutbyte och handel
över gränserna.
Fördelarna med det här systemet är vida överlägs-
na nackdelarna. När företagen väl övervunnit kost-
nadshinder finns det stora marknader att erövra. Kon-
kurrensen förbättrar samtidigt vanliga konsumenters
situation genom sänkta priser och bättre urval.
Men konkurrensen främst på EU:s inre marknad
gäller inte bara företag och arbetskraft. Det gäller
även för staterna. Precis som företagen måste anpassa
sina kostnader efter konkurrensen är det vårt ansvar i
riksdagen att anpassa statens kostnader och skatter
efter internationella förhållanden. Om Sveriges skat-
ter är för höga kommer vi som land att prissätta oss
av marknaden.
Sveriges skatter är höga. Vi har Europas högsta
inkomstskatter för både hög- och låginkomsttagare.
Den höga personbeskattningen är både ett hinder för
företag att etablera sig i Sverige och en bidragande
orsak till att kompetent arbetskraft och företagare
väljer att lämna landet.
Även skatterna på kapital och förmögenheter
överstiger våra europeiska grannars nivåer, för att inte
tala om länder utanför EU. Vi riskerar därmed på sikt
att bli ett Europas glesbygdsproblem, ett land där
människor och företag försvinner utomlands och med
dem arbetstillfällen, entreprenörskap och visioner.
En sådan utveckling sker dock inte över en natt
utan smyger sig på. En dag vaknar nationen upp och
upptäcker att världen ser helt annorlunda ut. Då är det
för sent att ändra förutsättningarna.
Herr talman! Den ekonomiska historien har
många exempel på rika nationers fall och undergång.
Jag vill inte att Sverige ska bli ett sådant exempel.
Ett försök från en del håll att tackla det här med
konkurrensprolematiken är att harmonisera skatterna
inom EU. Denna strategi är dömd att misslyckas.
För det första kommer det att bli praktiskt omöj-
ligt att få beslut till stånd. Det finns alltid något land
som tjänar på att blockera en uppgörelse. Medan
förhandlingarna mal fortsätter Sverige att förlora
kapital till välutbildad arbetskraft.
För det andra innebär en harmonisering att
lågskatteländer skulle förmås att höja skatter utöver
vad det landets medborgare önskar.
Men det finns viktigare invändningar som bör
riktas mot harmoniseringsförsöken. Även om det
skulle gå att harmonisera skatter inom Europa kvar-
står konkurrensen med omvärlden. Höga skattenivåer,
låg produktivitetsutveckling och behov av struktur-
omvandlingar är nämligen inget unikt svenskt lång-
siktigt problem utan gäller större delen av Europa.
Fru talman! Det finns även anledning till principi-
ella invändningar. EU:s stora problem är nämligen
inte så mycket det demokratiska underskott som det
ofta talas om utan snarare ett politiskt överskott. Stat
och politiker på alla nivåer lägger sig för mycket i
våra liv och kontrollerar för mycket av våra resurser.
Den konkurrens mellan länder som fri rörlighet inne-
bär utgör i detta sammanhang en viktig motkraft mot
statens makt över den enskilda människan.
Fru talman! Skatterna är i högsta grad en angelä-
gen Europafråga, inte därför att de behöver harmoni-
seras utan därför att de behöver sänkas. Därför behö-
ver riksdagen inte vänta på resultaten av ministerför-
handlingar i Bryssel, utan vi kan sänka skatterna här i
Sverige.
I dag fungerar våra högre skattenivåer som en tull
som hindrar fullt tillträde till den inre marknaden och
dess fördelar. I Europatanken ligger att undanröja
gränsbommar och handelshinder. Låt oss därför av-
skaffa den svenska tullen på arbete och kapital.

Anf. 96 CAMILLA SKÖLD JANS-
SON (v):
Fru talman! Efter att ha lyssnat till först och
främst inledningarna i den här debatten slås man av
hur många stora och vackra ord det finns i svenska
språket. Det är näst intill en religiös eufori som ibland
strömmar ned här från talarstolen, och det verkar inte
finnas någon gräns för vad stormaktsbygget EU och
EMU ska kunna åstadkomma.
- Det har från den här talarstolen pratats om EU:s
sysselsättningsmål som något överordnat, trots att
det i EU:s grundlag och fördragstexter klart står
uttryckt att sysselsättningsmålet inte kan vara ett
överordnat mål.
- Det har talats om EMU som ett skydd mot stora
och snabba kapitalrörelser, trots att det är uttryck-
ligen förbjudet att på något sätt begränsa kapital-
rörelser.
- Det har talats om euron som en stark valuta som
stabiliserar, trots att euron är allt annat än stark
och allt annat än stabil.
- Det har talats om EMU och gemensam valuta som
fredsskapande, trots att exempelvis 24 av 25 krig
eller väpnade konflikter under våren 1999 ägde
rum inom ett land eller ett område med gemensam
valuta.
Mönstret från debatten före folkomröstningen om
EU-medlemskapet går igen: Vackra ord stöder an-
hängarna medan verkligheten ger argument till dem
som vill behålla självständigheten utanför medlem-
skapet.
Att moderater, kristdemokrater m.fl. säger ja till
EU och EMU är fullt förståeligt, eftersom man där får
stöd för sin politik: avregleringar på arbetsmarknaden
med försvagad arbetsrätt och försvagade fackliga
organisationer, skattesänkningar, minskad offentlig
sektor och minskad generositet i socialförsäkrings-
systemen.
Hans Tietmeyer, förre chefen för tyska Bundes-
bank, som är för EMU, talar om politikernas ansvar
för att inte hymla utan tala klarspråk om vad EMU
handlar om:
"Inte alla är medvetna om det än. Men i spåren av
den europeiska valutaunionen kommer det att blåsa
kyligare vindar i Europa. Den gemensamma valutan
kommer att skärpa konkurrensen i Europa, inte bara
bland företagen utan också mellan EMU-länder och
deras socialsystem, skattesystem och arbetsmarkna-
der."
Föregående talare Carl Erik Hedlund var inne på
det här och på det ansvar som vi har för att ta upp
diskussionen om vad som händer i nästa steg. Vad
betyder den ökade konkurrensen i skattesystem, i
socialförsäkringssystem osv. när det kommer till
praktiken? Det är på tiden att svenska folket får ta
ställning till den frågan.
I riksdagen förs redan i dag en politik som i
mångt och mycket förbereder ett EMU-medlemskap
men som inte har gjorts tydlig för väljarna.
- Det är på tiden att svenska folket får ta ställning
till frågan om man vill ha ett systemskifte där den
offentliga sektorns andel av BNP stadigt ska
minskas.
- Vill vi överge vår neutralitet och alliansfrihet och
närma oss ett gemensamt europeiskt försvar med
gemensamma stridskrafter?
- Vill vi ha en politik som försvagar arbetsrätten
och de fackliga rättigheterna?
Alla de frågorna har direkt koppling till EU och
EMU.
Frågan om EU:s utveckling mot en valutaunion är
större än frågan om EU-medlemskapet. Förhopp-
ningsvis finns modet att ställa de här relevanta frå-
gorna. Det är vår skyldighet, och i en demokrati är
allt annat uteslutet.

Anf. 97 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Jag tänkte uppehålla mig lite grann
kring EU och sysselsättningen. Arbetslösheten mins-
kar i Europa och i Sverige beroende på den högkon-
junktur som vi nu är inne i. Men arbetslösheten är
ändå alldeles för hög. I EU-länderna uppgår den till
8,7 %. Vi kan konstatera att den lägsta arbetslösheten
i EU finns i Luxemburg, där den är 2,2 %, och i Ös-
terrike, där den är 3,4 %. Sverige har enligt samma
mätmetod 6,5 % arbetslöshet.
Arbetslösheten i USA är 3,9 %. Det är USA:s
lägsta arbetslöshetssiffra på 30 år. Om EU skulle
matcha sysselsättningssiffrorna i USA skulle ytterli-
gare 30 miljoner människor ha ett arbete där. Det är
dubbelt så många som det nuvarande antalet arbetslö-
sa inom den europeiska unionen.
Vi kan alltså konstatera att det går bra i USA. Vad
har då USA som inte Sverige och Europa har? Jo,
man har en avreglerad arbetsmarknad, man har be-
tydligt mer arbete inom tjänstesektorn, man har lägre
skatter och man har bättre villkor för småföretag.
Statsministern och regeringen borde närmare studera
vad som sker i USA vid något av besöken där borta.
Det borde ge en hel del lärdomar om hur man mins-
kar arbetslösheten. Men tyvärr är det väl så att man
inte vill ta åt sig vad man ser. Låsningarna i den soci-
aldemokratiska politiken är tyvärr alltför stora. Man
tar inte ens åt sig de rekommendationer som man får
från rådet i EU.
Låt oss då se på situationen i Sverige i dag. Det
saknas 450 000 jobb för att lika många ska ha arbete i
dag som under 1990. Detta är fallet samtidigt som
antalet personer i arbetsför ålder har ökat med
200 000 under 1990-talet. Samtidigt med att vi har
brist på utbildad arbetskraft befinner sig 1 av 4 in-
vandrare utanför arbetskraften. Vi har en brist på
högutbildade unga akademiker, och enligt OECD:s
statistik visar det sig att Sverige befinner sig på plats
21 av 25 när det gäller antalet personer med minst
treårig högskoleutbildning i åldern 25-34 år. Sverige
avviker därmed markant från det internationella
mönstret att yngre är mer välutbildade än äldre.
SCB förutspår en betydande brist på civil- och
högskoleingenjörer, och vi riskerar att få en brist på
IT-området. Vi kan alltså konstatera att vi måste
skapa en skola som satsar betydligt mer resurser på
högre utbildning och forskning.
Vad säger då EU och rådet? Jo, man konstaterar
att Sverige har haft en långsam sysselsättningstillväxt
under största delen av 90-talet: minus 0,7 % under
perioden 1991-1998 och 0,3 % under perioden 1994-
1998. Arbetslösheten är fortfarande hög, och Sverige
har det högsta skattetrycket på inkomster av arbete i
unionen, nämligen 58 %. Man säger att vi måste vidta
åtgärder för att minska skattetrycket, framför allt på
låginkomsttagare.
Man säger också att vi ska utveckla företagaran-
dan. Vad har då hänt i Sverige den sista tiden? Det är
inte speciellt mycket. Inte många av Småföretagsde-
legationens förslag har genomförts. Regeringen pratar
men gör inte någonting. Mona Sahlin säger att skat-
terna bör minska, men tyvärr sker ingenting.
Fru talman! Jag hinner på denna korta talartid till
slut bara framföra förhoppningen att regeringen tar
till sig de rekommendationer som finns från EU vad
gäller sysselsättningen och inte bara pratar om syssel-
sättningsunionen utan även beaktar dess innehåll.

Anf. 98 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag ska försöka delge kammaren en
del av Vänsterpartiets synpunkter på regeringens
program för det svenska ordförandeskapet som inte
tidigare har framförts i debatten.
Vi tycker att det är viktigt att det svenska ordför-
andeskapet i möjligaste mån genomförs under öppna
och demokratiska former. Sverige bör genom arran-
gemangen och i politiska initiativ sträva efter att
föregå med ett gott exempel och visa vad den svenska
offentlighetsprincipen innebär i praktiken.
Sverige bör genomföra konferenser och minister-
rådsmöten som utmärks av öppenhet. Det är också
önskvärt att ministerråd och Europeiska rådet genom-
förs utan alltför mycket kostnadskrävande utanverk
och att de i stället fokuseras på det politiska innehål-
let.
På miljöområdet bör regeringen arbeta för att na-
tionella miljöregler baserar sig på försiktighetsprinci-
pen och alltid respekteras och att internationella mil-
jöavtal och konventioner ska gå före beslut fattade
inom EU och att miljömärkning av produkter kan
underlättas.
Vi stöder regeringens ambitioner att jämställdhet-
sperspektivet ska tas upp. Det har Gudrun Schyman
redan redogjort för. Jag skulle vilja lägga till barn-
perspektivet. Vi måste driva ett arbete för barn och
ungdomar så att deras rättigheter och villkor lyfts
fram.
Vänsterpartiet ifrågasätter samförståndsstrategin
för modernisering av trygghetssystemen på EU-nivå.
Sverige bör på alla sätt arbeta mot en harmonisering
av trygghets- och välfärdssystemen. Det bör även
fortsättningsvis vara ländernas ansvar. Dock kan man
möjligen acceptera minimiregler.
Vad gäller sysselsättningspolitiken menar vi att
Sverige ska framhäva vikten av en väl fungerande
offentlig sektor, arbetstidsförkortning och en rättvis
fördelningspolitik. Det är av stor betydelse för efter-
frågan och skapandet av nya jobb. Vänsterpartiet
stöder de försök som gjorts att förhandla fram mel-
lanstatliga regler om minimibeskattning av kapital.
Till skillnad från vad Vänsterpartiet önskade blev
Turkiet upptaget som kandidatmedlem till EU vid
Helsingsforsmötet. Det är nu oerhört viktigt att visa
att detta inte på något sätt innebär att Köpen-
hamnskriterierna för nya medlemsstater är på väg att
urholkas. Sverige bör därför hålla en hög profil för
mänskliga rättigheter, demokratiska fri- och rättighe-
ter och human rättsskipning. Vi skulle också vilja
uppmana regeringen att driva frågan om Västsahara i
EU.
EU:s bistånd har präglats av byråkrati och bris-
tande effektivitet. Sverige skulle kunna driva på en
effektivisering av EU:s bistånd och då utnyttja den
kunskap och de erfarenheter som finns hos frivilli-
gorganisationerna för bistånd.
Vad gäller ansökarländerna kan vi hjälpa till att få
en demokratisk debatt om EU i dessa länder. Vi i
Sverige tillsammans med övriga nordiska länder har
en unik tillgång i vår folkbildningstradition. Folk-
bildningen kan bli ett verkningsfullt instrument vad
gäller utvidgningen. Jag skulle vilja uppmana rege-
ringen att utnyttja denna tillgång, speciellt som de
själva har sagt att de gärna vill vara med och hjälpa
till.

Anf. 99 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! EU är den alleuropeiska säkerhets-
ordningens politiska, ekonomiska och säkerhetspoli-
tiska kärna. Men EU är också i grunden en värdege-
menskap. Där ingår demokratiska marknadsekono-
miska länder som visar respekt för mänskliga fri- och
rättigheter. Redan processen där länder strävar efter
och leds mot medlemskap och del i värdegemenska-
pen är därför av stort värde.
Den ekonomiska och politiska integrationen gör
inte bara krig otänkbart utan också omöjligt. EU har
genom sin ekonomiska styrka och storlek möjlighet
att stimulera länder att uppträda ansvarsfullt. Genom
förmedlemskapsstrategin för länderna i Central- och
Östeuropa - det kanske massivaste stödprogram som
världen sett - bidrar EU till ökad mognad inom alla
de områden som EU-medlemskapet omfattar.
Länderna får ett betydande stöd när det gäller ut-
veckling av marknadsekonomi, rättsstatens institutio-
ner och anpassning till EU-medlemskapet. EU har här
varit ett föredöme för hur man aktivt kan stödja län-
ders demokratiska omvandling.
EU är en unik aktör för freden därför att samar-
betet omfattar det vida säkerhetsbegreppets alla delar
om än på olika sätt och på olika djup. Endast ömsesi-
diga försvarsförpliktelser faller utanför EU och hante-
ras av Nato.
I EU hanteras ekonomisk integration, politiskt
samarbete, mänskliga rättigheter, samarbete mot brott
och terrorism, säkerhetspolitiskt samarbete och beslut
om Petersbergsuppgifter. De inkluderar som bekant
humanitära insatser, fredsbevarande insatser, insatser
med stridskrafter vid krishantering och fredsskapande
åtgärder i närområdet. Nu tillkommer också möjlig-
heten att utföra de Petersbergsuppgifter man fattar
beslut om.
Denna helhet är en utomordentligt god grund för
freds- och säkerhetsskapande arbete. Utan ett sam-
ordnat agerande för stabilitet och fred i Europa skulle
vi riskera att få uppleva ännu fler konflikter liknande
den i Kosovo i framtiden.
Vi ser också hur hela Europa söker sig mot EU.
Det är fastslaget i EU-fördraget att medlemskap inte
är en ynnest utan en rättighet för alla Europas länder
som uppfyller kraven. Det är alldeles centralt för
Europas fred att den pågående utvidgningsomgången
snarast genomförs och sedan följs av andra. Grann-
länder som Polen, Estland och förhoppningsvis också
Lettland kan komma att bli medlemmar redan om ett
par år, samtidigt som Ungern, Tjeckien och Sloveni-
en.
Redan under det svenska ordförandeskapet nästa
år måste de första förhandlingarna bringas till avslut
för att utvidgningen ska kunna genomföras till år
2003. Detta är den allt överskuggande utmaningen för
Sverige som ordförandeland. Sedan måste dörren stå
öppen för övriga kandidatländer allteftersom de upp-
fyller kraven. Det är bara kraven för medlemskap och
möjligheten att uppfylla dem som ska styra takten i
utvidgningen.
Utvidgningen är vår tids stora fredsprojekt. Det
gäller inte minst för de välståndsskapande krafter den
ger kandidatländerna och unionen som helhet. Därför
välkomnar jag nu att regeringen - senkommet, men
ändå - ändrat sina prioriteringar för det svenska ord-
förandeskapet. Länge sattes vardagsfrågor som kon-
sumentskydd före utvidgningen.
Det är ingen slump att den del av Europa som står
vid sidan av hela den ekonomiska och politiska integ-
rationen, Balkan, är den del av Europa som också
stått i brand. EU måste stå öppet för ekonomisk integ-
ration och politiskt samarbete med länderna i det
forna Jugoslavien med ett långsiktigt sikte på ett
närmare samarbete intill den dag då även de vartefter
kan klara kraven för medlemskap.
Minoritetsfrågorna kan förmodligen bara lösas
genom integration i någonting större där alla oavsett
etnisk bakgrund garanteras givna rättigheter och där
ingen kränks. Alternativet är återkommande konflik-
ter och återkommande etnisk rensning.
Nästa utmaning för EU är att också stärka den
faktiska krishanteringsförmågan genom att i prakti-
ken skaffa förmåga att utföra Petersbergsuppgifterna.
Detta hänger inte minst på medlemsstaternas egen
vilja. Det måste vi nu gå vidare med.

Anf. 100 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Arbetet med integreringen av de bal-
tiska länderna och de öst- och centraleuropeiska län-
derna som ska ingå i Europa får inte förfuskas. För att
fullfölja ett historiskt enande av Europa måste ut-
vidgningen drivas med kraft, och här har Sverige en
viktig uppgift inför vårt ordförandeskap nästa år.
Men tiden rinner i väg, och frågorna upplevs av
många som om de vore mörklagda av regeringen.
Informationen och debatten runtom i vårt land som
ska ge den folkliga förankringen lyster med sin från-
varo. Många frågar vad det kommer att innebära att
vara ordförandeland, mer än att ett antal konferenser
ska gå av stapeln på våra ministrars hemorter. Trots
att inte minst våra unga är mer europeiska än tidigare
i sina vanor minskar förtroendet för de europeiska
institutionerna. Vi saknar den gemensamma identite-
ten. Men de flesta vill trots all kritik ha mer Europa
och inte mindre.
Regeringen och socialdemokraterna har inte
många dagar på sig och måste snabbt visa sin vilja.
Ingvar Carlsson visade stor handlingskraft när han
vände i frågan och snabbade på processen med att
göra Sverige till medlem av EU. Kan den nuvarande
regeringen med statsminister Persson i spetsen göra
detsamma?
Många av de länder som bankar på EU:s dörr och
vill bli nya medlemmar är f.d. kommunistregimer.
Medborgarna i dessa länder har endast under ett fåtal
år åtnjutit t.ex. yttrandefrihet, något som gör demo-
kratiprocessen så mycket svårare. Det är därför av
yttersta vikt att vårt land är väl förberett och har en
väl förankrad dagordning i framför allt dessa frågor.
Demokrati innebär respekt för oliktänkande och tole-
rans och är en förutsättning för fredsbyggandet länder
emellan.
Tankar som föds i kölvattnet av regeringschefer-
nas och numera också utrikesministrarnas ibland
tveksamma behandling av Österrike är vilka aktioner
det kan tänkas leda till om eller när något av de nya
medlemsländerna går något steg tillbaka i demokrati-
processen.
Yttrandefriheten kan avskaffas över en natt. Det
har vi sett hos kommunistiska regimer. Ofta vaknar
man upp först när det blir akut kris, och då är det
många gånger för sent. Vad vill regeringen? Vaclav
Havel skrev häromdagen i Dagens Nyheter att det
genuina civila samhället är fundamentalt för demo-
kratin.
Fru talman! Att vara medlem i EU innebär både
rättigheter och skyldigheter och inte bara vackra ord,
som Camilla Sköld Jansson sade tidigare här i talar-
stolen.
Till skyldigheterna hör onekligen att vi i vårt land
måste leda och hjälpa till i den demokratiska proces-
sen, så att förenandet av Europa ska gå så smärtfritt
som möjligt. Eller, som Olof Palme sade: "Politik är
att vilja".

Anf. 101 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Sverige kommer ju nästa år att få be-
stämma över EU:s dagordning genom att vi blir ord-
förandeland i EU. En viktig fråga som förtjänar att stå
i fokus för EU:s arbete de kommande åren är att ver-
ka för ett stopp för diskriminering av kvinnor i EU
och i den övriga världen.
Regeringen har satt upp jämställdhet inom EU
som en viktig prioritering under ordförandeskapet,
vilket vi folkpartister är mycket nöjda med. Men
regeringen bör under ordförandeskapet även verka för
att EU genom den gemensamma utrikespolitiken tar
ett aktivt ansvar för att bekämpa diskriminering av
kvinnor runt om i hela världen.
Det internationella samfundet, EU och andra regi-
onala organisationer har ett klart ansvar för att upp-
mana regeringar att vidta omedelbara åtgärder mot
våld och diskriminering som riktar sig mot kvinnor.
EU har 350 miljoner medborgare i demokratiska
länder, och unionens åtgärder är mycket betydelse-
fulla i de här frågorna. EU kan ha ett stort inflytande
på regeringar som underlåter att respektera de grund-
läggande mänskliga rättigheterna.
Fru talman! Kommissionen utropade året 1999 till
ett år mot kvinnovåld. Det var ett välkommet initiativ,
även om kvinnovåld inte på något sätt är en ny fråga.
Det har länge varit ett stort, globalt problem, och det
finns också här hos oss i Sverige. Men det nya är att
vi börjar få en uppfattning om problemets omfattning.
För bara ett par år sedan ansågs våld mot kvinnor
inte vara en människorättsfråga, utan det var snarare
en privat fråga som rörde enskilda individer. FN:s
förklaring om att avskaffa våld mot kvinnor kom
1993, och det var kanske det första FN-dokument
som tog upp dessa frågor. Wienförklaringen antogs
av världskonferensen om mänskliga rättigheter sam-
ma år, och i den åtog man sig att arbeta för att upp-
märksamma kvinnovåldet både offentligt och privat.
Men sedan dess har det varit glest med bestämda
åtgärder.
Miljontals kvinnor utsätts för våld varje dag -
hemma, av myndigheter eller förtryckande strukturer.
Kvinnoförtryck som tar sig uttryck i våldtäkt, köns-
stympning, bränning och misshandel accepteras fort-
farande, och det förekommer i många länder. Våldet
mot kvinnor måste vara en angelägenhet för alla och
inte reduceras till en s.k. kvinnofråga.
Fru talman! Mycket av det som hindrar kvinnors
rättigheter beror på samhället, traditioner eller reli-
giösa uppfattningar. Detta gör det visserligen svårare
för det internationella samfundet att vidta åtgärder för
att ändra orättvisor, men det får inte bli en orsak till
att man förblir passiv. Detta gäller särskilt våld mot
kvinnor.
Det är viktigt att ta itu med de grundläggande or-
sakerna till våld och diskriminering och att ändra de
uppfattningar som råder i dag. Att utmana könsroller
och traditioner och att förbättra kvinnans ställning i
samhället är mycket viktiga åtgärder för att man ska
kunna sätta stopp för diskriminering och uppnå en
verklig jämlikhet mellan kvinnor och män i hela värl-
den.
Insatserna för att bekämpa våld och diskrimine-
ring kräver ett nära samarbete med frivilligorganisa-
tioner som arbetar med att stödja och skydda offer.
Det behövs också utbildning för de anställda på rätts-
liga, sociala och medicinska myndigheter.
Fru talman! För att man ska kunna stoppa kvinno-
våldet behövs ett nära samarbete mellan å ena sidan
internationella organ som FN och EU, å andra sidan
nationella regeringar och frivilligorganisationer, som
arbetar på både internationell och lokal nivå. Folk-
partiet välkomnar sådana kampanjer för mänskliga
rättigheter för kvinnor som drivs av t.ex. UNIFEM
och många internationella, regionala och lokala fri-
villigorganisationer.

Anf. 102 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag har troget suttit och lyssnat på den
här EU-debatten i fyra och en halv timme. Jag måste
säga att det har varit en mycket intressant och givan-
de debatt. Det är glädjande att vi kan ha en sådan
konstruktiv debatt, speciellt som Sverige ska bli ord-
förandeland nästa år. Debatten har varit konstruktiv
antingen man har varit för eller emot EU, vilket är
mycket glädjande.
Jag har uppnått en ålder då jag så att säga har lite
perspektiv på frågan. Det är nästan 50 år sedan som
jag liftade genom ett sönderslaget Europa. Det var då
min Europatanke formades, och jag lyssnade på dem
som då satte dagordningen.
Den här perioden har följts av mer än 50 år av
undvikande av krig mellan länderna. Det är unikt i
Europas historia att vi på det sättet kunnat undvika
krig. Det är också glädjande att kunna se utveckling-
en som lett fram till att Sverige nu blir ordförande-
land. För Sveriges del har den utvecklingen ofta tagit
två steg framåt och ett steg bakåt, men det har ändå
gått framåt hela tiden.
Det har krävts mycket opinionsbildande arbete av
oss som varit för EU hela tiden och för ett nära sam-
arbete mellan Europas länder. Vi har mött mycket
motstånd från andra partier, inte minst från Socialde-
mokraterna under många decennier. Därför har det
alltid för mig tett sig ganska märkligt att vi fortfaran-
de har partier i Sveriges riksdag som vill lämna den-
na form av samarbete.
Det är märkligt inte minst när det gäller Miljöpar-
tiet, eftersom miljöfrågorna är så gränsöverskridande.
Här har vi nu ett redskap för att åstadkomma en bättre
miljö i vår del av världen genom åtaganden och ge-
nom att det finns lite kraft bakom besluten.
Jag skulle vilja se mindre av uttryck som "de i Eu-
ropa" och "vi i Sverige". Jag skulle vilja att vi sade
"vi i Europa" och "vi européer". Det skulle vara ett
medborgarnas Europa, där närhetsprincipen råder.
För beslut som rör människorna och som inte behöver
fattas i gränsöverskridande former ska naturligtvis
närhetsprincipen råda.
Även offentlighetsprincipen ska råda. Vi ska ha
ett transparent beslutsförfarande. På den punkten har
Sverige mycket att bidra med. Det gäller också att
stärka det folkligt förankrade EU-parlamentet, där de
direktvalda sitter.
Folkpartiet tycker inte att det vore så märkligt om
svenska EU-parlamentariker skulle kunna få ta del av
t.ex. en sådan debatt som vi har här i dag. Det är
möjligt att vi måste ändra på vissa bestämmelser i
riksdagsordningen, men jag tror att det skulle bidra
till debatten om även svenska EU-parlamentariker
fick delta. Folkpartiet föreslår det.
En annan mycket viktig sak är den internationella
solidariteten. Där finns mycket arbete att göra inom
den europeiska unionen.
Slutligen vill jag ta upp utvidgningen. Det är av-
görande att det ordförandeskap som Sverige går in i
för med sig att vi kan ta klara steg mot utvidgning
och nya medlemmar i Europeiska unionen.

Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Förslag
1999/2000:RR9 till socialutskottet

5 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utbildningsutskottets betänkanden 1999/2000:UbU14
och UbU15
Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU11

6 § Godkännande av avtal om ersättning i
samband med stängning av Barsebäcksverket,
m.m.

Föredrogs
näringsutskottets betänkande 1999/2000:NU11
Godkännande av avtal om ersättning i samband med
stängning av Barsebäcksverket, m.m. (prop.
1999/2000:63).

Anf. 103 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! 120 kilo i sekunden - det är miljöns
kostnad för Barsebäcksstängningen. 120 kilo koldi-
oxid extra i sekunden släpps ut för att ersätta de 600
megawatt el som producerades i Barsebäck med
kärnteknik när samma mängd el ska produceras i
danska skitiga kolkondenskraftverk. 120 kilo i sekun-
den är priset för majoritetens energipolitik, eller 4
miljoner ton koldioxid om året om man räknar per år i
stället för per sekund. 2 000 ton kväveoxider respek-
tive 2 000 ton svaveloxider per år är den kostnad som
miljön får bära bara för att majoriteten väljer att
stänga det första verket i Barsebäck.
Fru talman! Detta är inte den enda kostnaden.
Andra kostnader för Socialdemokraternas, Vänsterns
och Centerns energipolitik får hushållen bära: höjda
elskatter för att inte alternativen helt ska falla bort
och ombyggnadskostnader för att bygga om villor
och radhus så att de passar till fjärrvärme när elvär-
men ska konverteras bort. Kostnaderna för hushållen
blir massiva, med i många fall dessutom höjd fastig-
hetsskatt som följd.
Det blir kostnader för industrin och kostnader för
alla de arbetsplatser som använder el som en insatsva-
ra i sin produktion. Det gäller jobben och industrierna
i Hällefors, Degerfors, Karlskoga, Frövifors och
zinkgruvan i min egen valkrets, där vi har 5 000 an-
ställda i elintensiv industri. Det handlar om skogsin-
dustrin med den framför allt mekaniska tillverkningen
av pappersmassa, som är en mycket stor slukare av el
och elenergi. Det handlar om kemiindustrin. Det
handlar om gruvorna. Det handlar om stålindustrin
och metallindustrin. Det är orter som Sundsvall och
Trollhättan som är helt beroende av industri där el är
en av de viktigaste insatsvarorna. I Sundsvall har man
aluminiumsmältverk och pappersbruk, och där är de
viktiga insatserna i pappersbruken granvirke och
elektricitet för att driva maskinerna. Där motsvarar
1 öre per kilowattimme för elen 10 kr per kubikmeter
för vedråvaran. Det är industrier och orter som får
bära kostnaden för majoritetens energipolitik.
Alla de som jobbar i den elintensiva industrin får
också vara med och betala. Det är de som drabbas av
att företagen måste rationalisera när osäkerheten om
elförsörjningen gör att man kanske gör en investering
i Sheffield i stället för i Avesta eller att man förlägger
konverteringen eller vissa pappersmaskiner till Euro-
pa i stället för till Kvarnsveden, Norrköping eller
Sundsvall eller någon annan av alla de orter där dessa
industrier finns. Det är de anställda som drabbas av
arbetslöshet när industrin rationaliserar eller förlägger
produktion och verksamhet utomlands. De tillhör
också den skara som får betala kostnaden för Social-
demokraternas, Vänsterns och Centerpartiets energi-
politik.
I detta betänkande vill majoriteten att riksdagen
ska godkänna avtalet som reglerar ersättningen i
samband med stängningen av Barsebäcksverket. I
detta betänkande försöker majoriteten renodla kost-
naderna, och bara de rena statliga kostnaderna ham-
nar på 8,3 miljarder kronor för det första av de kärn-
kraftverk som finns i Sverige. Det är 8,3 miljarder för
den första reaktorn i direkta statliga kostnader.
Till det ska vi lägga kostnaden för omställnings-
programmet på dryga 9 miljarder, som syftar till att
ersätta produktionen i de två reaktorerna i Barsebäck.
Då är det 8,3 miljarder för B 1:an. Det är 9,1 miljar-
der för omställningsprogrammet.
Det vore väl naturligt om det vore så att kärn-
kraften ska fasas ur det svenska energisystemet, men
samtidigt köper det helstatliga bolaget Vattenfall
andelar i tysk kärnkraft för 7,5 miljarder kronor under
ledning av den tidigare energiministern Jörgen An-
dersson. Man lägger 7,5 miljarder kronor på att köpa
tysk kärnkraft, när vi samtidigt lägger ned 8,3 + 9,1
miljarder kronor på att lägga ned svensk kärnkraft.
Det är inte klokt. Det är slöseri.
Samtidigt får vi besked från näringsministern om
att stängningen av Barsebäck 2 kan dröja. I ett TT-
telegram från i går står det så här: "Näringsminister
Björn Rosengren är tveksam till om det går att stänga
Barsebäck 2 redan 1 juli nästa år". Det fortsätter så
här: "För att stänga den andra reaktorn i Barsebäck
finns enligt riksdagsbeslutet ett villkor som ska upp-
fyllas. Bortfallet av el från Barsebäck måste ersättas
med annan inhemsk, miljövänlig el eller genom spa-
rande. Men med dagens låga elpriser har energiom-
ställningen gått i stå. Det är inte lönsamt att investera
i alternativen. Någon inhemsk reservkraft som snabbt
kan tas i bruk finns inte heller längre. Den försvann
med avregleringen och den fria elmarknaden. I stället
klaras toppar av genom import."
Ja, så är det. Vi har ersatt Barsebäck 1, och ska
man ersätta Barsebäck 2 blir det också med import.
Längre ned i samma telegram står det så här:
"Nyligen fick Björn Rosengren även ett betänkande
från Delegationen för energiförsörjning i Sydsverige
som visade att det går att stänga andra reaktorn i
Barsebäck, men att det skulle ske till priset av stora
utsläpp av koldioxid. Om ersättningselen importeras
skulle utsläppen av koldioxid ökas med 4 miljoner
ton per år."
Ja, så är det. Barsebäck ersätts med import av ski-
tig dansk kolkraft.
Man kan konstatera att ytterligare statliga kostna-
der, utöver dessa kostnader, kommer att få betalas
över regionalpolitiken för att man ska kunna stödja de
orter som förlorar jobb till följd av energipolitiken.
Det är väl en del av det socialdemokratiska krets-
loppssamhället.
Först slår man ut industrin. Sedan betalar man ut
bidrag till regionerna.
Det finns också anledning att rikta kritik mot av-
talet av rent principiella skäl. Vi borgerliga menar i
reservationen att avtalet inte är förenligt med bud-
getlagen och med gängse skattemässiga principer. För
det första är beloppen nettoberäknade, dvs. de redovi-
sas exklusive bolagsskatt för att man på det viset ska
minska de synliga kostnaderna. För det andra ska
ersättningen till Vattenfall räknas av mot bolagets
årliga utdelning till staten. Det är i strid med budget-
lagen, menar vi. Det innebär att det inte blir tydligt
och synligt för medborgarna vilka kostnaderna egent-
ligen är. Vi menar att det inte finns någon anledning
att gå ifrån budgetlagen och de andra skattemässiga
principerna. Jag vill därför yrka bifall till reservation
1 som innebär avslag på propositionen.
Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till majori-
tetens företrädare, Barbro Andersson Öhrn: Tycker
Barbro Andersson Öhrn att det är väl använda pengar
att lägga 8,3 miljarder kronor på att stänga ett väl
fungerande kärnkraftverk? Är Barbro Andersson
Öhrn nöjd nu när 8,3 miljarder kronor av skattebeta-
larnas surt förvärvade pengar går till att avveckla och
stänga en väl fungerande arbetsplats?

Anf. 104 INGER STRÖMBOM (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna avvisar avtalet om
ersättning i samband med stängningen av Barse-
bäcksverket. Det gör vi därför att vi sade nej till be-
slutet om stängningen, som vi menar kom alldeles för
tidigt, på fel sätt och har fått alldeles för stora kon-
sekvenser.
Beslutet kom för tidigt, eftersom vi inte har lyck-
ats få fram förnybara energislag som kan växlas in för
att ersätta den kraftproduktion som stängs av. Beslu-
tet kom på fel sätt, eftersom det saknades - och fort-
farande saknas - ordentliga miljökonsekvensbeskriv-
ningar. Alla visste att en stor del kolkraft skulle er-
sätta kärnkraften, och den miljöförstörelse som de
kraftigt ökade utsläppen av koldioxid innebär var ju
känd på förhand. Ändå blundar regeringen och stöd-
partierna för miljökonsekvenserna. Det är synnerligen
ansvarslöst, menar vi kristdemokrater. Det är särskilt
anmärkningsvärt när partier som kallar sig själva för
gröna partier på det här sättet bidrar till gigantiska
koldioxidutsläpp.
Fru talman! Beslutet har också fått andra konsek-
venser. Och dagens debatt handlar om ekonomin.
Eftersom vi avvisar avtalet har jag ingen anledning att
gå in i detaljdiskussion om beloppen. Men jag vill ta
upp de nya principer som regeringen lanserar i avtalet
och som kräver särskild lagstiftning. Regeringen går
emot budgetlagen, där det finns inskrivet ett krav på
att statens utgifter och inkomster ska redovisas var för
sig. Man får inte nettoredovisa en statlig utgift mot en
inkomsttitel. Man får inte heller sammanföra in-
komster och utgifter till en nettopost på budgetens
utgiftssida. Om man gör avsteg från denna princip
förloras tilltron till utgiftstaket som ett viktigt styrin-
strument.
Vi menar att det är förvånande att regeringen har
valt en ny princip och inte längre slår vakt om utgift-
staket. Jag trodde att utgiftstaket närapå var heligt för
finansministern. Åtminstone har han velat framställa
det så när stödpartierna har velat lyfta på taket. Men
som avtalet nu ser ut är det bara en del av ersättning-
en som kommer att belasta budgetens utgiftssida. Och
för att ytterligare minska pressen på utgiftstaket
kommer utgifterna faktiskt att spridas ut över 18 år.
Därigenom är det nära nog omöjligt att få en samlad
totalbild av de verkliga kostnaderna för avvecklingen,
och utgiftstakets syfte åsidosätts.
Enligt vår mening är det helt uppenbart - och det
tar vi också upp i vår motion - att utformningen av
avtalet präglas av att man så långt som möjligt vill
undvika effekter på utgiftstaket. Ersättningen, som ju
uppgår till många miljarder, ökar inte något år de
takbegränsade utgifterna med mer än 340 miljoner
kronor. Detta är budgettricksande och inget annat.
Man kan också misstänka att regeringen inte är
särskilt ledsen över att den här konstruktionen leder
till att den synliga kostnaden för avvecklingen blir
betydligt lägre än vad den egentligen är. Men, fru
talman, svenska folket har rätt att få en redovisning
av sanning och konsekvens.
Regeringens avvecklingsmiljarder måste till att
börja med kompletteras med ungefär 2 miljarder för
skattebortfallet. Det gäller både bolagsskatt och
punktskatt. Detta ger då en totalkostnad på ca 8,3
miljarder för stängningen av den första reaktorn.
Ändå är detta inte allt. Regeringen skriver själv att det
är omöjligt att göra en fullständig bedömning av de
statsfinansiella effekterna. Man gör t.ex. ingen be-
dömning av elmarknadens utveckling utan konstate-
rar bara att denna påverkar statens finanser. Därför,
fru talman, kan totalkostnaden faktiskt lika gärna
springa upp mot kanske nio, tio miljarder. Det vet vi
inte förrän om bortåt 18 år.
Kristdemokraterna anser att det är fel metod att
bygga upp ett avtal som kräver ny lagstiftning för
skattebefrielse. Ett alternativ till den här krångliga
avtalsmodellen hade kunnat vara att ersättningen hade
jämställts med ersättningen vid expropriation. Sådana
ersättningar är skattepliktiga om de är ersättningar för
en skattepliktig inkomst. Det finns alltså redan en
lagstiftning som hade kunnat nyttjas. Vi ser inte hel-
ler några egentliga skäl för att man ska göra undantag
från reglerna vid omstruktureringar vad gäller in-
komstskatt, inte heller när det gäller stämpelskatt vid
förvärv av fast egendom.
Fru talman! Det är vår mening att man, om det vi-
sar sig att de regler som är till för att underlätta om-
struktureringar i näringslivet är till hinder, inte bör
rusa åstad och stifta speciallag, utan man ska ta det
som ett skäl för att tillsätta en allmän översyn av de
gällande reglerna med förhoppning om att man kan
komma fram till enklare regler som då kan gälla för
hela näringslivet. I andra sammanhang hävdar rege-
ringen att skattesystemet ska vara enkelt, generellt
och likformigt. Min fråga till majoritetens företrädare
är: Varför gäller inte det vid omstruktureringen av
energiföretagen?
Fru talman! Kristdemokraterna avvisar proposi-
tionen, och vi stöder bifallsyrkandet till reservation 1.

Anf. 105 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! För en tid sedan hade vi en debatt här
i kammaren som handlade om energipolitiken i stort
och om Barsebäck och kärnkraften i synnerhet. Den
debatten skulle i princip kunna återupprepas här i
kammaren i dag, eftersom dagens debatt hanterar det
ekonomiska efterspelet till den föreställningen.
Att stänga kärnkraftverk i förtid är inte billigt. Det
kan vi nu konstatera. Det är 8,3 miljarder i ersättning
för Barsebäck 1, 9,1 miljarder till omställningspro-
grammet och 7 ½ miljarder i kostnad för att köpa in
tysk kärnkraft i stället för vår rena egna.
Att regeringen sedan hanterar ersättningskostna-
derna i bästa budgettricksarstil gör inte saken ett dugg
bättre. Varför är t.ex. alla ersättningsbelopp nettobe-
räknade? Detta står inte i överensstämmelse med
budgetlagens krav på en bruttoredovisning, inte heller
att vissa delar av ersättningen sprids likt dyngan på
åkern över en period av 18 år.
Likt den berömde magikern Houdini får regering-
en miljarder att försvinna ut i det tomma intet. Skat-
tebetalarna står fortfarande för notan på 25 miljarder,
men det syns inte lika tydligt.
Jag vill här hänvisa till den portalreservation som
Folkpartiet har tillsammans med Moderata samlings-
partiet och Kristdemokraterna i detta betänkande.
Den är enligt min mening både välskriven och väl-
motiverad, och den står vi självklart bakom.
Fru talman! Folkpartiet anser att 1997 års energi-
politiska beslut bör återkallas. I stället bör riksdagen
skyndsamt anta nya energipolitiska riktlinjer. Sverige
ska dra nytta av de resurser som står till vårt förfo-
gande. De energipolitiska riktlinjer som antogs 1997
skadar Sverige som industrination. Särskilt allvarligt
är beslutet om att genomföra den förtida avveckling-
en av kärnkraften. Det innebär en kapitalförstöring
som saknar motstycke och som kommer att medföra
välfärdsförluster på sikt. Miljön skadas, och det blir
svårare att bekämpa arbetslösheten. Mot den här
bakgrunden anser vi att beslutet att stänga Barse-
bäck 1 ska rivas upp så att kärnkraftverken kan drivas
så länge reaktorerna uppfyller gällande miljö- och
säkerhetskrav.
Fru talman! Folkomröstningen om kärnkraften i
Sverige genomfördes för drygt 20 år sedan. Under
den här 20-årsperioden har avsevärda tekniska fram-
steg gjorts inom många områden, inklusive energiom-
rådet. Samtidigt har man vunnit en ökad insikt om
olika energikällors miljöeffekter, t.ex. i fråga om
utsläppen av koldioxid. Till detta kommer att både
väljargrupper och t.ex. riksdagens sammansättning
har förändrats drastiskt sedan folkomröstningen ge-
nomfördes för 20 år sedan. De drygt 2,1 miljoner
väljare som har tillkommit sedan 1980 har inte fått
uttala sig i kärnkraftsfrågan. Jag är själv en av dem.
Av dagens aktiva riksdagsledamöter och ersättare satt
bara 16 i riksdagen vid tiden för folkomröstningen.
Kärnkraftstekniken har också varit föremål för en
snabb utveckling, inte minst på säkerhetsområdet. I
diskussionen inför folkomröstningen för över 20 år
sedan fanns heller inga reservationer för att nya tek-
niska innovationer kan förändra såväl säkerhets- som
miljöaspekterna av kärnkraftsanvändningen.
Ett beslut grundat på 1980 års tekniska utveck-
lingsnivå skulle alltså gälla också framdeles - och för
all framtid kanske. Man måste då ställa sig frågan:
Hur lång tid är rimlig för ett folkomröstningsbeslut?
Är 20 år en rimlig tid för att följa beslutet av en folk-
omröstning? Är 30 år rimligt? Är 40 år eller kanske
100 år rimligt? Var ska vi dra gränsen? Var är det
rimligt?
Vi i Folkpartiet anser att det är rimligt att dra den
gränsen nu. Det är orimligt att dagens, och också
morgondagens, energipolitik ska styras utifrån 1980
års folkomröstning och de förhållanden som då var
kända. Utformningen av energipolitiken måste själv-
fallet få påverkas av de nya omständigheter som har
tillkommit sedan vi hade en folkomröstning. T.ex. har
energifrågornas globala karaktär och inte minst växt-
huseffekten blivit allt tydligare. Likaså har bedöm-
ningen av de svenska kärnkraftsreaktorernas tekniska
livslängd förändrats väsentligt. Då trodde man 25 år;
nu tror man minst 40 år.
Den svenska elmarknaden har också avreglerats,
och elkunderna har därigenom fått en mycket större
makt att påverka de produkter och tjänster som er-
bjuds. Dessutom är det orimligt att dagens väljarkår
inte ska kunna påverka energipolitiken utan att denna
nästan dogmatiskt ska styras av en folkomröstning
som ligger 20 år tillbaka i tiden.
Kärnkraftsreaktorerna ska inte avvecklas genom
årtalsbestämda politiska beslut utan då de inte längre
uppfyller gällande säkerhets- och miljökrav. Beslut
om den nya energipolitiken ska, tycker vi, fattas av
riksdagen. Om det emellertid visar sig omöjligt att nå
en bred enighet i riksdagen om detta bör frågan om en
ny folkomröstning aktualiseras. Det är inte det bästa
sättet, men i valet mellan att dagens energipolitik ska
ligga kvar och att ha en ny folkomröstning om ener-
gipolitiken föredrar vi en folkomröstning i frågan.
Fru talman! Vi kan inse, så här två år efteråt, att
Göran Perssons glada utrop på valnatten 1998 - Vi
fortsätter att regera! - har medfört ett mycket högt
pris, både för de svenska skattebetalarna och för mil-
jön.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 1, och i övriga moment kommer vi i Folkpartiet
att avstå.

Anf. 106 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Miljöpartiet de gröna inser i likhet
med hela den övriga globala gröna rörelsen att varken
kärnkraft eller fossila bränslen ryms inom ett ekolo-
giskt hållbart samhälle. Därför är vi mycket positiva
till att den första reaktorn läggs ned och att man inle-
der kärnkraftsavvecklingen. Orsaken till vår inställ-
ning till kärnkraft och fossila bränslen är självklar.
Kärnkraften innehåller i sig kontinuerliga risker,
alltifrån brytning av uran till avfallets omhänderta-
gande. Hela den vägen har kärnkraften stora risker,
och det innebär ett spridande av strålning i omgiv-
ningen som är helt oacceptabelt.
Fossila bränslen å andra sidan sprider också en
mängd saker som vi inte kan acceptera i naturen, bl.a.
koldioxid som vi måste vara mycket försiktiga med.
Vi vet att det har varit omfattande katastrofer, och vi
kan vänta oss mer av det slaget om vi inte gör någon-
ting konkret och snart.
Svensk energipolitik har varit ryckig. Den har
stått under inflytande av starka lobbygrupper, grupper
med bra ekonomi för att trycka på. Den har också
innehållit tydliga element av svek från linje 2 i kärn-
kraftsomröstningen, där man bl.a. hävdade att den
direktverkande elen inte skulle nyetableras i nybyg-
gen. Det har man inte arbetat med sedan, till stort
förfång för avvecklingen nu, för nu är det mycket
kostsamt för oss att åtgärda detta.
Svensk energipolitik har varit otydlig och förvir-
rad. Många jordbrukare som har satsat på biobränslen
har fått stora bekymmer för att de inte kan få ut det
pris de hade väntat sig. Det blir helt enkelt olönsamt
för dem. Det är väldigt tragiskt. De känner sig, med
rätta, vilseförda.
Vi i Miljöpartiet har år efter år lagt fram förslag
till hur man på marknadens villkor skulle kunna av-
veckla kärnkraften. Det skulle naturligtvis vara billi-
gare än ett sådant här avtal som vi nu ingått. Det
handlar om ekonomiska styrmedel och om att kärn-
kraften ska ta sina fulla risk- och miljökostnader,
vilket den inte tvingas till nu. Som bekant har vi inte
haft någon vidare framgång med våra försök, utan vi
står nu i ett läge där kärnkraften avvecklas genom ett
avtal genom lag. Det här blir dyrt för staten.
Å andra sidan står vi nu i ett intressant läge där
möjligtvis kärnkraften faktiskt kan avveckla sig själv,
trots att vi inte fått dessa styrmedel, för elen har nu
blivit billig. Jag såg en intervju med Vattenfalls nye
styrelseordförande Stig Larsson, som sade rättframt i
en DN-intervju att kärnkraften nu blir olönsam. Det
här öppnar för framtiden verkligen intressanta per-
spektiv. Statistiken över vad olika grupper i samhället
betalar för el visar ganska klart att det är privatkon-
sumenterna som håller kärnkraften under armarna för
närvarande genom att de betalar ett avsevärt högre
pris per kilowattimme än andra konsumenter. När jag
skrev mitt anförande hade jag sett ett pris på 10-12
öre mer per kilowattimme. Senare har jag fått infor-
mation om att det ligger avsevärt högre. Det är stora
skillnader. Man betalar dubbla priset mot marknads-
priset. Det här gör att kärnkraften hittills har överlevt.
I och med det vill jag uppmana Sveriges konsumenter
att titta över sina elräkningar. Antingen ska man be-
tala dyrt för grön el, så att man betalar för en omställ-
ning av samhället - det hoppas jag att de allra flesta
gör - eller vill man inte lägga ned sådana pengar på
elkraften ska man titta över sin elräkning och försöka
skaffa sig ett så billigt alternativ som det bara går.
Där har vi två vägar, antingen gör man det billigt och
hjälper till att avveckla kärnkraften, eller så köper
men lite dyrare grön el och ställer upp för den nya el
som måste komma. Det är naturligtvis viktigt att
många människor köper grön el så att vi betalar för
utvecklingen av nya energiformer. Vi har nu, som det
verkar, en chans att på kommersiell väg lägga ned
kärnkraften. Det är spännande!
Lagen om avvecklingen antogs 1997. Miljöpartiet
insåg redan då att det skulle bli dyrt att göra en ned-
läggning utan hjälp av ekonomisk styrmedel. Det är
ett dyrt avtal. Staten får ersätta reaktorägarna för hela
mellanskillnaden mellan antagna framtida marknads-
priser och undvikbara kostnader där risk-, hälso- och
miljökostnader inte är internaliserade på ett riktigt
sätt. Dessutom räknas med en driftid på 40 år för
kärnkraften i stället för 25 år som Miljöpartiet föror-
dar eller 30 år som man räknar med i Tyskland. Sta-
ten får ge stora bidrag till kostnader, som rätteligen
reaktorägarna borde stå för. Vi vill inte att avtalet ska
bli ett mönster för framtida kärnkraftsavvecklingar.
Vi hoppas fortfarande på att vi kan lägga ned dem på
kommersiell väg med hjälp av ekonomiska styrmedel.
Vi vill acceptera propositionen, eftersom vi tycker
att det är viktigt att kärnkraftsavvecklingen påbörjas.
Avtalet har en avgörande fördel. Staten betalar ersätt-
ningen till Vattenfall som staten äger till hundra pro-
cent. Om ersättningen blir för högt beräknad bör
staten kunna få tillbaka pengarna genom att ge ökade
inleveranskrav till Vattenfall.
Vi har anledning att fundera över vår roll i värl-
den. Är det rimligt att svensk industri ska konkurrera
med hjälp av låga elpriser? Industri- och näringsidka-
re i Sverige tröttnar aldrig på att tala om att de har
höga elskatter - vilket de inte har, för de har inga
elskatter. De har en koldioxidskatt till halva summan
av vad konsumenterna i övrigt har. Det är en förståe-
lig vinkel att de koncentrerar sig på skatterna efter-
som priserna internationellt sett är så låga.
Jag har statistik från 1999. Sverige ligger utomor-
dentligt lågt med elpriserna. En liten industri i Sveri-
ge betalade enligt den här tabellen 40 öre per kilo-
wattimme. I Storbritannien betalade man 79 öre per
kilowattimme. Det är stora skillnader, och Sverige
ligger mycket lågt. Det är bara några länder, bl.a.
Litauen, som ligger lika lågt i elpris. Ska Sverige
konkurrera med låga elpriser eller ska vi konkurrera
med god utbildning, god kvalitet, duktiga jobbare, så
som vi brukar vilja beskriva Sverige? Som det ser ut
konkurrerar vi snarare med låga elpriser eftersom
våra arbetsgivaravgifter är väldigt höga. Det är värt
att tänka efter på vilken grund svensk industri ska
utvecklas och konkurrera.

Anf. 107 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Ingegerd Saarinen konstaterar att
kärnkraften börjar bli olönsam. Det har hon ju allde-
les rätt i. Med dagens produktionsskatter på kärnkraft
tar staten ungefär var fjärde krona av de pengar som
kärnkraftverken tjänar in. Var fjärde krona, 25 % av
intäkterna, går i en direkt statlig straffskatt på kärn-
kraften. På det viset har man tvingat fram en i dag
obefintlig lönsamhet.
På en avreglerad elmarknad kommer en avvecklad
kärnkraft att definitionsmässigt att ersättas med de
produktionssätt som är något dyrare, i det här fallet
kolkondens - alternativet på den nordeuropeiska
elmarknaden. Tar man bort 600 megawatt effekt i
Barsebäck blir det i praktiken 600 megawatt kolkon-
dens som ersätter kärnkraften. Produktionen i Barse-
bäck motsvarar kolkondens som ger fyra miljoner ton
koldioxid extra varje år. Är Ingegerd Saarinen nöjd
med att vi nu tar ytterligare steg in i fossilsamhället
och ytterligare steg mot koldioxidutsläpp?
Sedan frågar Ingegerd Saarinen om svensk indu-
stri ska konkurrera med låga elpriser. Man kan fråga
sig om vi ska ha elintensiv industri i Sverige. Den
frågan tycker jag att Ingegerd Saarinen borde svara
på. Jag menar att det är bra att vi i Sverige har elin-
tensiv industri - skogsindustri, kemiindustri, gruvor
och stål. Tycker Ingegerd Saarinen att det är bra?

Anf. 108 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi använder nu inte ens hälften av vå-
ra biobränslen eftersom de inte är lönsamma. Vi an-
vänder långtifrån all vår kärnkraft eftersom den inte
är lönsam. Att vi fortfarande vid topperioder importe-
rar en liten mängd kolkraft beror på att den kraften är
för billig att producera. Den behöver inte betala sina
miljökostnader. Det gläder mig att också Ola Karls-
son tycker att det är fel. Det gör väl Ola Karlsson? Då
kan vi tillsammans verka för att EU ser till att vi får
en harmoniserad energiskatt och en effektiv energi-
marknad i EU, vilket vi inte har nu. Det är där felet
ligger.
Ja, vi ska ha en energiintensiv industri. Den ska
inte heller konkurrera med hjälp av låga elpriser mot
energiintensiv industri i andra länder. Den icke ener-
giintensiva industrin ska inte konkurrera med hjälp av
låga energipriser, den ska konkurrera med annat.

Anf. 109 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Dagens elmarknad fungerar i realite-
ten så att en stängning av kärnkraftverk ersätts med
elproduktion från kolkondens i Tyskland, Polen,
Danmark och andra länder på den europeiska konti-
nenten. Därmed ersätts varje stängning av svensk
kärnkraft med ytterligare koldioxidutsläpp från skiti-
ga kolkraftverk.
Jag tycker inte att det är bra. Det är direkt skadligt
för miljön. Det är att ta många steg tillbaka i miljö-
tänkandet när vi återigen gräver oss fast i fossilsam-
hället med dagens kärnkraftsavveckling.
Ingegerd Saarinen säger att industrin ska konkur-
rera, men inte med låga elpriser. Faktum är att en stor
del av svensk elintensiv industri är uppbyggd efter
den kostnadsstruktur vi har. Vi har mekanisk tillverk-
ning av pappersmassa i Sverige, just därför att vi har
god tillgång till el. Skulle elpriset höjas skulle indust-
rin slås ut. Alternativet är inte att flytta den till andra
länder, utan snarare att ersätta dessa processer med
andra processer där vi har ännu sämre konkurrens-
kraft än omvärlden.
Med Ingegerd Saarinens och Miljöpartiets politik
kommer svensk industri inte att konkurrera med låga
elpriser, dvs. den kommer inte att kunna konkurrera
alls. Förutsättningarna för att vara kvar i Sverige
kommer att raderas ut.

Anf. 110 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte heller att det lönar sig så
mycket för den industri som inte är energieffektiv att
flytta till ett annat EU-land. Ta t.ex. Irland, som ju är
bekant för att dumpa alla möjliga sociala kostnader
för att få dit företag. Att flytta till Irland på grund av
stora elkostnader vore inte så bra, då de har 76 öre per
kWh i stället för 40 öre i Sverige. Den delen är inte
lönsam. De får i så fall gå på att Irland har dumpade
sociala kostnader. Det kan det ju tänkas att de gör,
men då är inte orsaken den som Ola Karlsson vill
framhäva.
Beträffande detta att i realiteten ersätts kärnkraf-
ten vid topperioder med smutsig kol, inträffar detta
bara vid enstaka tillfällen. Eftersom jag nyss har hört
en EU-debatt med lyriska anhängare bland er mode-
rater antar jag att ni måste ha en tro på att den för-
samling som EU är kan fixa till det så att vi får en
effektiv marknad. Det är i alla fall huvudsyftet med
EU att få en effektiv marknad. Även om man inte
prioriterar miljön speciellt högt måste vi väl tro att
man så småningom kommer fram till att prioritera
energifrågorna, som även har stor bäring på företagen
och industrin, så att de olika energiproduktionsslagen
kan få harmoniserade förutsättningar och kolkraften
får betala sina rätta miljökostnader. Skälet till att
kolkraften går framåt är ju att den inte betalar det som
den ska.

Anf. 111 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Ingegerd Saarinen höll med om att
kostnaden för avvecklingen av Barsebäck 1 är väldigt
hög. Men sedan sade hon att om vi inte har råd, om
avtalet visar sig bli alldeles för dyrt för svensk eko-
nomi, kan staten få pengar från Vattenfall genom
ökade avkastningskrav. Då bryter man väl mot avta-
let?
Jag häpnade när jag hörde detta. Det innebär ju att
redan innan avtalet är godkänt talar Miljöpartiet om
att det ska brytas. Jag undrar om Miljöpartiet tar så
lätt på ett avtal som kommer att, såvitt jag förstår,
vara godkänt av Sveriges riksdag?

Anf. 112 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är en grundförutsättning för det
här avtalet att ersättningen betalas till Vattenfall, som
är ett helstatligt bolag, så att det inte är någon risk för
att priset i slutändan blir för högt, eftersom man kan
ta igen det hela i ökade avkastningskrav.

Anf. 113 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Om jag ska förstå Miljöpartiets repre-
sentant rätt, är det inbyggt i avtalet den flexibiliteten
att det inte är staten som ska ta kostnaderna om det
visar sig bli för dyrt, utan det är Vattenfall. Då hade
man rimligen inte behövt väva in ersättningar till
Vattenfall i avtalet, utan man hade kunnat hålla Vat-
tenfall utanför. Eller hur?

Anf. 114 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Fru talman! Den som får ersättningarna nu är ju
Vattenfall. Om det visar sig att Vattenfall får för
mycket ersättningar, mer än man skulle ha, t.ex. där-
för att elpriset inte blir så högt som man tänkt sig, är
det helt rimligt att ta tillbaka de pengar som orättmä-
tigt blev för mycket. Det är inte ett dugg konstigt.

Anf. 115 BARBRO ANDERSSON
ÖHRN (s):
Fru talman! För i dagarna 14 år sedan meddelades
via Radio Uppland att förhöjd strålning hade upp-
mätts i Forsmark. Jag var hemma denna förmiddag
och hade radion på som vanligt. Jag minns än i dag
hur jag kände det - jag som bor tre mil därifrån: Har
det verkligen inträffat, det som sagts vara osannolikt,
ja, nästan omöjligt? Mina tankar virvlade runt: Har vi
blivit utsatta för strålning? Är vi skadade? Vad ska
hända? Måste vi flytta?
Nu var det ju inte så - olyckan inträffade inte i
Forsmark, utan i Tjernobyl.
Då, våren 1986 och några år framåt, pågick dis-
kussionen om kärnkraften från en annan utgångs-
punkt än i dag. Då talades det om att stänga så fort
som möjligt, och den socialdemokratiska energimi-
nistern var ganska ensam om att tala om att vi faktiskt
behöver kärnkraft ännu några år. Jag minns inte att
jag då hörde moderater, kristdemokrater och folkpar-
tister tala om "förtida stängning" i den meningen att
man ville ha allt kvar så länge som möjligt.
Fru talman! 1997 beslöt denna kammare om en ny
energipolitik - en omställning till en uthållig energi-
försörjning. Målsättningarna som då slogs fast var att
· på kort och lång sikt trygga tillgången på el och
annan energi på med omvärlden konkurrenskrafti-
ga villkor,
· skapa villkor för en effektiv energianvändning
och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning
med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och kli-
mat,
· bevara en säker tillgång på el till rimligt pris,
· underlätta omställningen till ett ekologiskt sam-
hälle samt
· bidra till ett breddat energi-, miljö- och klimat-
samarbete i Östersjöregionen.
Fru talman! Den sista november förra året stäng-
des Barsebäck 1. I dag tar vi beslut att godkänna de
åtaganden för staten som följer av avtalet om ersätt-
ning i samband med stängningen av Barsebäcksver-
ket, samt bemyndigar regeringen att vidta de åtgärder
som behövs för att tillvarata statens intressen vid
avtalets genomförande och tillämpning.
Kammaren ska också besluta att anta regeringens
förslag till lag om särskilda skattebestämmelser vid
kärnkraftsavveckling, och jag yrkar bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Turerna kring överklagande och domstolsförfa-
rande i samband med riksdagens och regeringens
beslut finns väl beskrivna, och jag tänker inte ta
kammarens tid i anspråk för att upprepa dessa.
Syftet med avtalet är att reglera på vilket sätt som
Sydkraft AB ska kompenseras av staten för stängning
av de båda kärnkraftsreaktorerna B 1 och B 2. Vatten-
fall AB har förklarat sig berett att på affärsmässiga
villkor medverka genom att lämna Sydkraft ersättning
i form av kraftproduktion som motsvarar bortfallet
vid stängning av såväl B 1 som B 2.
Även detta finns väl beskrivet i propositionen och
i betänkandet. Sydkrafts koncernchef säger i förordet
till årsredovisningen att uppgörelsen mellan Sydkraft,
staten och Vattenfall innebär att Sydkrafts ägare får
rimlig kompensation.
Konsekvenserna av uppgörelsen innebär för Syd-
kraft:
· Oförändrad mängd kraft till oförändrad kostnad.
· Sydkraft rätt behandlat.
Det innebär för staten:
· Frivillig uppgörelse.
· Inga ouppklarade frågor.
Det innebär för Vattenfall:
· Marknadsmässig ersättning.
· Bibehållet anseende.
Detta anser jag och utskottsmajoriteten vara en
bra uppgörelse efter en förhandling.
Fru talman! Jag vill något beröra reservationerna.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
skriver i en gemensam reservation att stängningen av
Barsebäck 1 har inneburit en försämring för elför-
sörjningen, miljön, industriklimatet och ekonomin i
landet. Så är det ju inte. Vi har gott om el, och flera
kärnkraftverk körs inte för fullt. Ekonomin i landet är
bättre än på mången god dag. Industrin går för fullt.
De tre partierna skriver också att det finns flera
inslag i avtalet som bidrar till att dölja nivån på de
verkliga kostnaderna. Så är det ju inte heller. Det
finns klara redovisningar. Är det möjligen så att ni
grämer er över att kostnaden inte blir de fantasisum-
mor som ni talade om 1997 när beslutet togs?
De tre partierna har yrkat avslag på propositionen.
Jag vill erinra om att riksdagen har beslutat om
stängning av Barsebäck. Riksdagen har också be-
myndigat regeringen att träffa avtal om ersättning i
form av pengar eller egendom som staten direkt eller
indirekt förfogar över.
Jag noterar också att avslagsyrkandena inte base-
ras på en analys av avtalet, utan de grundas i sak på
motionärernas uppfattning att kärnkraften inte ska
stängas av.
Utskottsmajoriteten menar att det inte finns skäl
att ompröva avvecklingsbeslutet från 1997.
Miljöpartiet har i sina reservationer vissa syn-
punkter som jag inte riktigt förstår. Detta avtal är ett
resultat av en förhandling, och jag har redan sagt att
utskottsmajoriteten godkänner det, och detta beslut
gäller Barsebäck 1 och Barsebäck 2 och ingenting
annat.
Fru talman! Jag yrkar än en gång bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 116 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Barbro Andersson Öhrn inledde sitt
anförande med att tala om den oro som vi alla kände
för 14 år sedan när Tjernobyl havererade. När vi nu
diskuterar att lägga ut miljarder för att stänga kärn-
kraftverk känns det lite märkligt att dessa miljarder
läggs på att stänga de säkra svenska kärnkraftverken
som inte har medfört några utsläpp eller några skador,
medan de osäkra och farliga kärnkraftverken i öster
tickar och går. Kalla vinterdagar kommer vi sannolikt
att fortsätta att importera el från dessa kärnkraftverk.
Sedan vill jag ställa samma fråga som jag ställde i
mitt huvudanförande, och vi har i energidebatt efter
energidebatt ställt samma fråga: Vad kommer avställ-
ningen av Barsebäck att kosta? Vi har aldrig någonsin
fått något svar, utan man har hänvisat till förhand-
lingar och kommande uppgörelser.
Nu finns det en prislapp. Regeringen redovisar i
propositionen 8,3 miljarder som kostnad för att stänga
Barsebäck 1. Jag vill då fråga: Tycker Barbro An-
dersson Öhrn att det är väl använda pengar, att lägga
8,3 miljarder på att stänga den första reaktorn i Bar-
sebäck? Och är Barbro Andersson nöjd nu när så
mycket av skattebetalarnas pengar används för att
lägga ned en svensk arbetsplats?

Anf. 117 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! I sitt huvudanförande sade Ola Karls-
son någonting om skattebetalarnas surt förvärvade
pengar. Det är alldeles sant. Svenska folket har under
ett antal år dyrt fått betala det experiment som vi hade
med en borgerlig regering. Att det är surt förvärvade
pengar håller jag utan tvekan med om.
Fru talman! Vi har fått en tydlig prislapp som
framgår av propositionen och av betänkandet. Jag har
i anförandet sagt och utskottet har i skrivningarna i
betänkandet uttalat att man - såvitt man kan bedöma
och såvitt man kan se med de konsekvenser som det
innebär för Sydkraft, för staten och för Vattenfall -
tycker att det är en bra uppgörelse.
Fru talman! Jag tycker inte att moderaterna har
några vidare argument för att yrka avslag på proposi-
tionen. Jag har inte sett några argument i betänkandet
och jag har inte hört några från Ola Karlsson, utan det
är mest kringgående rörelser om industrin i Bergsla-
gen, om ökade koldioxidutsläpp osv. Jag saknar fak-
tiskt riktiga argument från moderaterna för att yrka
avslag när det gäller avtalet.

Anf. 118 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! För att det ska bli möjligt att återska-
pa och driva de svenska kärnkraftverken vill vi mode-
rater ta bort alla de politiska hinder som majoriteten
har ställt upp. Att yrka avslag på propositionen är ett
led i att ta bort dessa politiska hinder.
Sedan är jag väldigt glad att Barbro Andersson
Öhrn ändå tycker att detta är väl använda pengar.
Man lägger nu 8,3 miljarder kronor på att stänga
svenska arbetsplatser som har genererat välfärd, som
har genererat jobb åt hundratals människor, som har
genererat indirekta arbetstillfällen i den elintensiva
industrin, som har minskat koldioxidutsläppen och
som har gjort det möjligt för många svenska hushåll
att ha praktiska uppvärmningsmöjligheter. Att lägga
så mycket pengar på att stänga något som man kanske
lite slarvigt skulle kunna tala om som en välfärdsge-
nerator tycker vi är slöseri. Det är kapitalförstöring.
Det är att montera ned några av de fina anläggningar
som vi borde ha kvar och som vi borde kunna använ-
da gemensamt för att vi ska kunna fortsätta att ha en
bra industri här i landet. Tyvärr avvecklar majoriteten
detta.

Anf. 119 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Självfallet ska vi fortsätta att ha en
bra industri i det här landet. Det finns inga som helst
motsättningar i det. När vi fattade beslutet 1997 var vi
väldigt tydliga på den punkten. Det beslutet grundade
sig i sin tur på det som Energikommissionen hade
kommit fram till. Energikommissionen hade noga och
grundligt gått igenom alla förutsättningar för att inle-
da omställningen, och man kom fram till att det går
att stänga ett kärnkraftverk utan att välfärd, syssel-
sättning och en bra industri äventyras.
Fru talman! Jag noterar att jag fortfarande inte har
hört några argument från moderaterna mot avtalet.

Anf. 120 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Barbro Andersson Öhrn talar här om
att vi resonerar mera om kärnkraftens stängning i sig
än om avtalet som reglerar ersättningen för stäng-
ningen. Men ersättningen är ju bara en följd av tidiga-
re beslut, så det är kanske inte så konstigt att vi gör
det.
Ännu viktigare, enligt min mening, är det beslut
som fattades här i riksdagen för över 20 år sedan och
som ska gälla för Sveriges energipolitik i dag och
även framöver. Men, Barbro Andersson Öhrn, hur
lång tid ska ett folkomröstningsresultat gälla? 1997
års energipolitiska beslut vilar i allt väsentligt på
folkomröstningens resultat. Är det lämpligt med 20
år, 30 år, 40 år eller ska det gälla i 100 år? Jag är
nyfiken på var gränsen går.

Anf. 121 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Jag tyckte att jag hörde Eva Flyborg i
sitt huvudanförande säga någonting om att vi inte
skulle hålla på med någon årtalsexercis.
Beslutet gäller, enligt mitt sätt att se. Jag tycker att
det är utomordentligt trist att Folkpartiet har övergett
vår gemensamma linje 2, som ju ändå var en bra och
genomtänkt linje. Vi sade då att i slutet av 1990-talet
ska omställningen inledas, och vi visade på hur den
skulle ske. Det är precis det som vi fattade beslut om
1997 och som så småningom ledde fram till det avtal
som vi i dag debatterar och ska fatta beslut om.

Anf. 122 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Det är i själva verket så att Folkpartiet
står kvar vid linje 2 medan socialdemokraterna nu
sviker och överger den. Vi skulle driva kärnkraften så
länge det var ekonomiskt lönsamt med hänsyn till
bl.a. välfärden, miljön och jobben. Det sviker nu
socialdemokraterna.
Nästa fråga är: Tycker Barbro Andersson Öhrn att
det är rimligt att över två miljoner av dagens väljare
inte har fått säga sitt om energipolitiken? Är det rim-
ligt att så många är utestängda från den här debatten?
Säg nu inte att det bakas in i alla övriga partiprogram,
eftersom det där ingår så mycket annat. Det här är en
så stor och viktig fråga att man på nytt bör ställa den
till väljarna. 20 år är alldeles för lång tid att bygga ett
beslut om energipolitik på, som i det här fallet.

Anf. 123 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Jag är ledsen att säga att vi som är
politiker underställs väljarna vart fjärde år. Vi redovi-
sar tydligt vilka alternativ vi har på alla politikområ-
den. Vissa områden tycker vi är särskilt viktiga, och
energipolitiken är ett sådant område som debatterades
livligt under valrörelsen förra året. Resultatet blev att
det inte skedde någon förändring i denna kammare.
Beslutet från 1997 gäller alltså.

Anf. 124 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Utifrån Barbro Andersson Öhrns in-
ledning vill jag säga att jag antar att hon inte nyttjar
häst och vagn när hon åker hem från riksdagen, utan
att hon med glädje sätter sig i ett nytt och modernt
tåg. Hon tar alltså till sig ny teknik. Då undrar jag:
Varför gäller inte detta utvecklingen av kärnkraften?
Teknikutvecklingen har ju varit enorm sedan tid-
punkten för folkomröstningen och även sedan Tjer-
nobylhaveriet.
Min fråga, som går tillbaka till mitt anförande, är:
Varför kunde man inte bygga avtalet på befintlig
lagstiftning med bruttoersättning? Då hade man t.ex.
sluppit en ny lag för skattebefrielse, som ingår i pro-
positionen. Inser inte socialdemokraterna att avtalets
upplägg ger sken av budgettricksande när upplägget
är som det är?

Anf. 125 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Jag noterar att Inger Strömbom också
har svårigheter med argumenten mot avtalet. Ordet
budgettricksande har använts flitigt i debatten och har
också använts i betänkandet.
Budget- och skattefrågor har vi bett finansutskot-
tet och skatteutskottet att yttra sig över. Det har de
gjort. Det är förenligt med budgetlagens krav på
bruttoredovisning, säger man på en sida. Man säger
på en annan sida att det inte kan anses stå i strid mot
budgetlagens bestämmelser. Jag måste säga att jag i
dessa delar måste luta mig mot de utskott som kan
frågorna.
Jag har en fråga till Inger Strömbom.
Kristdemokraternas energipolitik har jag ibland
lite svårt att förstå mig på. Ni som var ett linje 3-parti
har så småningom glidit över och hamnat på den
andra sidan. Ni var med i Energikommissionen där ni
sade att det går att ställa av en reaktor.
Jag har läst en artikel i Dagens Nyheter, där ett
par ledande kristdemokrater säger att de vill söka ny
väg. Rubriken är Uppgiven kd-grupp söker ny väg.
Det är ett par ledande kristdemokrater, däribland den
förre energipolitiske talesmannen, som anser att man
borde ansluta sig till den socialdemokratiska linjen.
Då skyndar sig partiledaren ut och säger att de har
varit ute och slirat lite grann om samarbete åt det
andra hållet för att få något att säga till om. Därför är
jag väldigt nyfiken på att höra vem som slirar i Krist-
demokraterna.

Anf. 126 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Jag fick inget svar på min fråga. I
stället glider Barbro Andersson Öhrn ut i gamla upp-
lagor av Dagens Nyheter. Det är något som jag inte
kan kommentera, eftersom det, som Barbro Anders-
son Öhrn säger, är enstaka ledamöter som har skrivit
artikeln. Jag måste säga att jag inte har den i färskt
minne. Jag minns den, men jag minns inte direkt
innehållet.
Sedan efterfrågar Barbro Andersson Öhrn den
kristdemokratiska energipolitiken och säger att den
har slirat. Det är riktigt att vi vill avveckla kärnkraf-
ten, men det ska med förnuft och det ska ske när vi
kan ersätta den med något som är förnybart, något
miljövänligt. Vi tänker på miljön. Den prioriterar vi
faktiskt framför gamla folkomröstningar som byggde
på helt andra underlag än de som vi har i dag. Vi
menar att vi står i vardagen, i realismen, men det gör
inte de som håller fast vid de gamla folkomröstning-
arna och inte accepterar och tar till sig den nya tek-
niska utvecklingen.
Kan jag kanske, Barbro Andersson Öhrn, få svar
på mina frågor? Varför kunde man inte nyttja den
redan befintliga lagstiftningen, som på ett enkelt sätt
hade kunnat reglera de olika ersättningarna i avtalet?
Då hade vi sluppit stifta en ny lag som ska ge särskild
skattebefrielse vid nedläggning av kärnkraftverk.

Anf. 127 BARBRO ANDERSSON
ÖHRN (s):
Fru talman! Jag vill påpeka att det inte är jag som
säger att kristdemokraterna slirar, utan det är er par-
tiledare.
Jag tyckte att jag svarade på detta med det som ni
kallar för tricksande med budgetlagen. Det är så att
det är skatteutskottet och finansutskottet som kan den
här lagstiftningen, och de säger på s. 31 i betänkandet
att det är förenligt med budgetlagens krav på brutto-
redovisning. På s. 32 säger de att det inte kan anses
stå i strid mot budgetlagens bestämmelser. Jag får lov
att säga att jag måste luta mig mot dessa utskott som
kan de här frågorna och den här lagstiftningen.

Anf. 128 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Tre år efter energiuppgörelsen är
riksdagen nu beredd att godkänna det avtal som be-
handlar ersättningen med anledning av stängningen
av Barsebäcksverket. Detta visar naturligtvis på hur
lång tid det verkligen tar att vända en utveckling, att
ställa om energisystemet. Industrin måste anpassa sig
till den nya inriktningen liksom myndigheter, enskil-
da medborgare och naturligtvis också politiska parti-
er. På vägen uppstår naturligtvis låsningar, och en hel
del prestige byggs upp som det kan vara svårt att ta
sig ur.
Det goda med den utdragna avvecklingsproces-
sen, tre år, har dock varit att alla oklara frågor något-
sånär har rätats ut och att energimarknaden fått tid att
anpassa sig till den nya situationen.
Sedan energiuppgörelsen och riksdagsbeslutet om
avveckling av Barsebäcksverket har elmarknaden
genomgått verkligt stora förändringar. Den avreglera-
de elmarknaden har bl.a. inneburit en kraftig press på
elpriset. Trots att elproduktionsanläggningar tagits ur
drift, finns det god tillgång på el i Sverige och i hela
det nordiska systemet. Det låga elpriset innebär lön-
samhetsproblem för en stor del av elproduktionen,
inklusive de svenska kärnkraftsreaktorerna. Investe-
ring i ny elproduktion är knappast möjlig med dagens
elpriser, vilket är ett problem vad gäller ambitionen
att utveckla ny, miljövänlig elproduktion.
Fru talman! Med anledning av den nya situationen
på elmarknaden bör man inte inta en alltför rigid
hållning till de förutsättningar som ställs upp för
avveckling av driften på Barsebäck 2 den 1 juli 2001.
Ekonomiskt och ur utvecklingssynpunkt talar allt för
att så snabbt som möjligt stoppa driften också på den
andra reaktorn, vilket väl alla bedömare är ganska
eniga om.
Vänsterpartiet anser att avtalet om ersättning för
stängning är acceptabelt. Kostnaden för staten ligger
på den nivå som vi tidigare bedömt som skälig och är
väsentligt lägre än de belopp som belackarna av av-
vecklingen försökt att skrämma svenska folket med.
Siffror på mellan 12 och 20 miljarder har varit vanli-
ga. Detta avtal ger det ungefärliga priset 6 miljarder
plus att man under 17 år har förlorat bolagsskatt och
eventuell skatt på el från kärnkraftverk.
Man kan naturligtvis alltid diskutera priset utifrån
olika förutsättningar. Men vid en förhandling måste
man ju komma fram till en överenskommelse som
kan accepteras av båda parter.
Vad gäller förslaget till lag om särskilda skattebe-
stämmelser vid kärnkraftsavveckling hade det varit
mycket överraskande om den borgerliga oppositionen
hade accepterat desamma. Man är av kanske förståe-
liga skäl inte intresserad av smidighet och speciella
regler för att underlätta avvecklingen av kärnkraftsre-
aktorer. Det är ändå en ganska speciell händelse och
situation som många parter är inblandade i. När man
dessutom kan få godkännande för detta av både skat-
te- och finansutskott tycker jag nog att de som verkli-
gen vill göra något kan tycka att det här ändå är en
riktig åtgärd.
Efter många års långa diskussioner och många be-
slut kan man nu säga att avvecklingen av kärnkraften
verkligen har påbörjats. Den boll som nu kommit i
rullning kommer att förändra det svenska energisys-
temet. Kärnkraft, olja och kol kommer att fasas ut och
ersättas av miljövänliga energislag.
Eleffektiviseringen måste göras intressant. Då
handlar det om både fasta elavgifter och om vilken
skatt och avgift som vanlig industri ska erlägga för att
vi ska kunna fortsätta att stötta vår elintensiva basin-
dustri.
Det politiska systemet och det svenska näringsli-
vet närmar sig en punkt då man gemensamt och lång-
siktigt bygger ett mer robust och effektivt energisys-
tem. Man har därför anledning, fru talman, att fråga
de borgerliga partierna: Är ni beredda att delta i detta
omställningsarbete eller ska ni fortsätta att klamra er
fast vid ett energisystem bestående av väldigt mycket
kärnkraft och olja? Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet.

Anf. 129 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Moderata samlingspartiet är berett att
arbeta för ett svenskt energisystem och elsystem där
vi använder de produktionsresurser vi har så länge de
är säkra och miljövänliga och uppfyller de krav som
statsmakterna ställer på framför allt säkerhet och
miljö. Det innebär att vi fortsätter att använda kärn-
kraftverken för att undvika ökade utsläpp av koldi-
oxid - för miljöns skull om inte annat. Också för den
elintensiva industrins skull behövs stabil tillgång på
el till konkurrenskraftiga priser. Om jag var i Lennart
Beijers sits skulle jag vara lite bekymrad över den
samverkan som i dag sker med Miljöpartiet. De vill ju
faktiskt avveckla halva Sveriges elproduktion.
Sedan sade Lennart Beijer att man inte skulle ha
en alltför rigid hållning när det gäller villkoren för
stängning av Barsebäck 2. Jag skulle vilja fråga:
Vilka villkor är det som Lennart Beijer är beredd att
släppa på för att därmed kunna stänga B 2:an snabba-
re?

Anf. 130 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Om jag förstår Ola Karlsson rätt är
han naturligtvis fortfarande inne på den linjen att ska
man jobba ihop med övriga i riksdagen ska det vara
på villkor att kärnkraften fortsätter att snurra, helst så
länge som möjligt. Ibland kan man undra om inte Ola
Karlsson t.o.m. kan tänka sig investeringar i ny kärn-
kraft.
Vad gäller samverkan med Miljöpartiet är det i
den här frågan definitivt inga problem. I fråga om
energiuppgörelsen vet vi allihop att det är center,
socialdemokrater och vänsterparti som står bakom.
Sedan till detta med vilka krav som ska ställas för
att ställa av också den andra Barsebäcksreaktorn. Det
är naturligtvis så att sedan vi gjorde uppgörelserna,
och sedan energibeslutet fattades, har väldigt mycket
hänt på den avreglerade elmarknaden, saker som vi
inte egentligen har kunnat förutse fullt ut. Detta, me-
nar jag, kan göra att vi får se på de förutsättningar
som vi ändå försöker uppfylla så långt det är möjligt.
Det kan alltså ske i lite långsammare takt än man
kanske har tänkt sig.

Anf. 131 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Nu tyckte jag att Lennart Beijer snur-
rade runt väldigt mycket som katten kring het gröt.
Vilka är villkoren som man inte ska vara så rigid
inför? Är det sparandet av el? Är det tillförsel av ny
produktion? Vilka villkor är det som man inte ska ha
en så rigid hållning till? Det vore bra att får ett besked
i kammaren på den punkten.
Sedan vill jag säga att jag tycker att det börjar fin-
nas skäl att på allvar i alla fall fundera på transmuta-
tionstekniken som ett sätt att hantera avfallsproble-
matiken. Det är en fråga som alla partier i denna
kammare måste förhålla sig till för att se till att vi får
en säker hantering av kärnkraftens avfall. Då tror jag
att transmutationstekniken kan vara ett bra sätt att
hantera det på.
Nu förbjuder ju tankeförbudslagen konstruktioner
och den typen av arbete kring detta. Men jag vill inte
stänga dörren för transmutationstekniken och därmed
den utvecklingen av kärnkraftsteknologin i Sverige.

Anf. 132 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Precis detta att Ola Karlsson börjar
diskutera transmutationstekniken gör ju att man na-
turligtvis misstänker att han inte speciellt allvarligt
överväger att fullfölja en energiomställning och fasa
ut kärnkraft, olja och kol. Han tänker sig ändå en
framtid där man kan bygga vidare; ny kärnkraftstek-
nik, nya kärnkraftverk. Det är lite av det problemet
som vi i majoriteten har försökt att komma undan
genom att i god tid påbörja avvecklingen för att klara
av den omställning som vi vet att vi blir tvingade att
göra förr eller senare. Det kan gå mycket fortare än vi
egentligen tror.
När det gäller Ola Karlssons fråga om förutsätt-
ningarna vill jag säga att det naturligtvis är just de
förutsättningarna det handlar om; sparande av el,
tillförsel av ny elproduktion. Som jag sade förut gör
naturligtvis den förändrade situationen på elmarkna-
den, de mycket låga elpriserna, att mycket av förut-
sättningarna, många av de möjligheter som vi kanske
såg för två tre år sedan, har försvunnit. Det gör att
man ändå måste ha i minnet att dessa inte får styra
utvecklingen alltför hårt.

Anf. 133 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! I mitt förra inlägg glömde jag att säga
att jag naturligtvis står bakom våra reservationer men
att jag inte begär votering om dem för tids vinnande.
Sedan vill jag svara på Barbro Andersson Öhrns
frågor om våra reservationer. Den ena handlar ju om
att vi tycker att beräkningarna har gjorts på fel grun-
der. Därför är vi inte riktigt med på vad det hela leder
till heller. Det är det som vi har velat visa i en reser-
vation.
Den andra reservationen har att göra med att
många människor verkligen har varit oroliga över ett,
som de har tyckt, väldigt dyrt avtal. De har tänkt att
blir avtalen så här dyra även i fortsättningen kommer
ju kärnkraftsavvecklingen att förhindras. Därför har
vi den reservationen också. Det här får inte vara
grunden för framtida beräkningar av ersättning. Så
var det.
Sedan vill jag svara Ola Karlsson på några saker.
Det gäller dels det här med den säkra svenska kärn-
kraften. Vi får så ofta höra i de här debatterna hur
säker den svenska kärnkraften är. Ändå får man också
titt som tätt höra om läckage och andra problem. Det
var t.o.m. en rapport i en tidning som hävdade att den
svenska kärnkraften nog inte var så mycket säkrare än
den ryska. Det har jag bara från en tidning, och vi vet
ju att man inte ska lita alltför mycket på det, men
sådana saker har i alla fall sagts.
Dessutom vill jag säga att det sker ingen import
av rysk kärnkraftsel till Sverige. Det har jag checkat
med Nordpol och dem som har med detta att göra och
det gör det inte. På den punkten kan alltså Ola Karls-
son vara alldeles lugn. Det har inte heller skett under-
hand.
Så oroade sig också Ola Karlsson över den elin-
tensiva industrin. Just i det här läget, när elströmmen
är så väldigt billig, tycker jag väl inte riktigt att man
ska oroa sig för deras skull. Om elkraften vore dyr
vore det väl en annan sak.

Anf. 134 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag förstår att Ingegerd Saarinen och
Miljöpartiet inte oroar sig för den elintensiva indust-
rin. Ska man avveckla halva Sveriges elproduktion,
som ju Miljöpartiet vill, är det en stor del av den
elintensiva industrin som får stryka på foten för att
Miljöpartiets politik på det området ska vara möjlig.
Även om det inte finns några direkta kablar mel-
lan Sverige och Ryssland för elimport respektive
elexport importerar Sverige under kalla vinterdagar
och ibland även under andra perioder ganska mycket
el från Finland. Vi har ett omfattande elutbyte österut.
Och Finland är sammankopplat med det ryska nätet
och importerar tidvis relativt mycket el främst från
kärnkraftverken runt Sankt Petersburgsområdet. Och
under perioder när Sverige importerar mycket från
Finland och när Finlands kapacitet inte räcker till utan
Finland i sin tur importerar från öster, från Ryssland,
från Sosnovyj Bor vid Sankt Petersburg, så tror inte
jag att man kan utesluta att det är en, två, tre eller fler
elektroner från de ryska kärnkraftverken som går
vidare in i det svenska elsystemet. I praktiken före-
kommer det alltså att finnarna importerar rysk el för
att i sin tur kunna exportera mycket el till Sverige för
att vi ska kunna klara oss under kalla vinterdagar.

Anf. 135 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Enligt de uppgifter som jag har går
det inte till på det viset. Men jag kan tänka mig att det
rent teoretiskt är möjligt.
När det gäller den elintensiva industrin handlar
det väl nu om Barsebäck, inte sant? Det läge som vi
nu befinner oss i är att elen är mycket billig, så billig
att de svenska kärnkraftverken inte körs för fullt och
att dessutom bara halva kapaciteten när det gäller
biobränslena utnyttjas. Att man i det läget är så för-
tvivlat bekymrad för den elintensiva industrin förstår
jag inte. Priserna är låga.

Anf. 136 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Om spotpriset på el i dag är 10, 11
eller 12 öre per kilowattimme och om produktions-
kostnaden i biobränsleeldade kraftvärmeverk, alltså
elproduktionskostnaden, ligger runt 30 öre och Mil-
jöpartiet vill avveckla halva elproduktionen i Sverige,
dvs. den produktion som sker i de svenska kärnkraft-
verken, så är det klart att det påverkar. Om man tar
bort halva elproduktionen i Sverige med en relativt
låg produktionskostnad för att ersätta den med
biobränsleeldad elproduktion till en mycket hög pro-
duktionskostnad så är det klart att det slår oerhört hårt
mot den elintensiva industrin. Det är tiotusentals
människor som arbetar i den här industrin, människor
som nog får knalla till arbetsförmedlingen om Miljö-
partiets politik skulle bli genomförd.

Anf. 137 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Ola Karlsson får ursäkta mitt misstag.
Eftersom det var Barsebäck som vi diskuterade så
trodde jag att det var det som han talade om också
och inte om halva Sveriges energiförsörjning. När vi
kommer till avvecklingen av all kärnkraft är läget
givetvis något annorlunda, och vi har planer för det,
och vi har inte tänkt avveckla kärnkraften omedelbart,
utan vi har tänkt utveckla andra energikällor under
tiden.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 8 §.)

7 § Unga lagöverträdare

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU16
Unga lagöverträdare.

Anf. 138 ANITA SIDÉN (m):
Fru talman! I dag ska vi behandla betänkandet
Unga lagöverträdare. För tids vinnande yrkar jag
bifall endast till reservation 1, men vi moderater står
naturligtvis bakom även våra andra reservationer.
Fru talman! Vi får inte blunda för de ungas vardag
då vi i Sverige under senare år har upplevt grövre
våld än någonsin tidigare. Det meningslösa våldet och
brottsligheten, inte minst i ungdomskretsar, har blivit
mer brutala. Rånen sker mitt ibland oss vuxna, och vi
passerar utan att våra otränade ögon ser det. Unga
rånar unga mitt framför oss.
Vi måste stoppa denna utveckling. Vi har inte råd
att förlora mer tid. Vi får inte acceptera att det bara är
en undomsgrej gjord i ungdomligt oförstånd och tro
att det är något som går över av sig självt. Detta
måste vi ta på djupaste allvar därför att det för ofta är
förekommande inslag i många ungdomars vardag.
Det finns inga enkla förklaringar och självfallet inga
enkla lösningar. Vi skulle tjäna främst mänskligt men
även få större trovärdighet om vi satsat mer på barn
och unga innan det gått snett. De besparingar som
gjorts har särskilt drabbat många av våra barn och
ungdomar.
Fru talman! Det är snart skoluppehåll, men
brottsligheten tar inte sommarlov. Ju fler ungdomar vi
räddar från olämpliga miljöer, desto färre riskerar att
rekryteras till drogberoende och kriminalitet. Ju tidi-
gare man kommer in på brottets bana, desto större är
risken att bli s.k. kroniker. Det är hemskt att behöva
stå här och säga att 14-åringar är inne i en högaktiv
ålder när det gäller brott.
Bland 5 000 elever i åldern 15-17 år visade det
sig att 10 % av pojkarna och 5 % av flickorna någon
gång blivit utsatta för rån. Våra ungdomar vistas ofta
i miljöer där risken att bli utsatt för brott är mycket
stor och dessutom i ökande.
Fru talman! En gammal dam ringde till tidningen
GT och sade: Tack för att ni skriver om rånen. Hon
och hennes väninna vågade inte åka in till stan på
kvällarna längre. De vågade inte ta buss eller spår-
vagn och inte ens vänta på taxi efter mörkrets inbrott.
Så stor är rädslan hos många äldre med de erfarenhe-
ter som de har. Detta är illavarslande. Samtidigt är det
viktigt att understryka att det är de många unga som
rör sig inne i innerstaden under helgerna som löper de
största riskerna.
Vi kan aldrig tumma på att laglydiga ska känna
trygghet, att brott ska klaras upp och att vuxna ska
våga visa var gränserna går. Däremot ska knarklang-
arna känna största möjliga otrygghet över den verk-
samhet som de bedriver.
Kampen mot droger får vi aldrig ge upp. Missbru-
ket av narkotiska preparat har ökat bland våra ung-
domar. I Backa på Hisingen har ungdomar sett hur
alltfler hoppat på drogen GHB. Nu har Maria, Daniel
och Paresh startat en kampanj mot denna innedrog.
Dessa tre ungdomar har hållit i flera temadagar. De
säger att 13-åringar tar GHB för att det är häftigt och
16-åringar för att verka tuffa. Men de har också sett
att den som har tagit GHB kan bli helt borta. Drogen
är farlig. Dödsfall har förekommit. Och i England
kallas GHB för våldtäktsdrogen. Här i Sverige dröjde
det alldeles för länge innan GHB klassades som nar-
kotika.
Fru talman! Även ungdomar som drabbas av brott
måste ha rätt att lita på att polis kan komma när de
kallas till en brottsplats. Närpolisen skulle ha kunnat
vara den drivande kraften i förebyggande verksamhet
och därmed mot ungdomsbrottslighet. Näpo skulle ha
kunnat vara ungdomens polis om den inte åderlåtits
på personal. Regeringen har låtit vänta på nödvändig
förstärkning av resurser. Och samhällets insatser
måste intensifieras. Regeringen måste ta sitt ansvar
och handla. Rättsväsendet måste rustas upp, och det
fordras en rejäl kraftsamling för att bygga upp förtro-
endet igen. Det är mer än nödvändigt.
Fru talman! Äkta respekt för våra ungdomar krä-
ver ökade insatser. Vi måste sätta tydliga och klara
gränser så att våra ungdomar kan gå över bron och in
i framtiden med framtidstro. Unga likväl som gamla
ska trygga kunna röra sig ute utan risk. Men mitt i
byn ska alla goda krafter verka, oavsett om det är
Farsor eller Morsor på stan, Lugna gatan eller poliser
som stöd.
Rättsväsendet har haft så knappa resurser att
många brott har lagts ned innan de blivit utredda.
Uppklaringsprocenten är inget att skryta över, men
staten har inte bara en ekonomisk skyldighet gente-
mot våra unga medborgare utan även en moralisk.
Skapas det respekt hos de yngre om brott inte kla-
ras upp? Det är uppenbart att det inte sänder signaler
om vad som är rätt eller vad som är fel. Vi kan inte
stoppa våra huvuden i sanden. Vi måste få upp ha-
korna över vattenytan och se vad som händer. Det är
det minsta som ungdomarna kan kräva av landets
regering.
Enligt rikspolischefen Sten Heckscher så har det
förebyggande arbetet fått ställas åt sidan för att ge
plats åt den akuta verksamheten. Polisen måste kom-
ma i kapp. Det saknas resurser, och det räcker inte
med bra arbetsmetoder.
Fru talman! Av reservation 1 framgår att vi mode-
rater är av den uppfattningen att föräldrar och vård-
nadshavare naturligtvis ska få ha det största ansvaret
för sina ungdomar. De är och har rätt att vara de bästa
brottsförebyggarna, men de måste också ha rätt att få
stöd om de så behöver.
Vi pekar i reservationen även på att regeringen
bör genomföra en översyn av hur den nuvarande
lagstiftningen kan förbättras i syfte att tydliggöra och
stärka föräldrars och vårdnadshavares ansvar i rollen
som goda fostrare, normöverförare och brottsföre-
byggare. Detta bör även omfatta utveckling av sko-
lans, socialtjänstens och polisens samarbete med att
förebygga brott bland barn och ungdomar. De hinder
som står i vägen för ett gott samarbete mellan berörda
myndigheter måste ses över på ett sådant sätt att sam-
arbetet kan utvecklas för våra ungdomars bästa.
Fru talman! Föräldrar måste få stöd när det gäller
att ta sin ansvarsdel! I reservation 2 visas att många
föräldrar inte tror att de kan bli skadeståndsskyldiga
för skador som barn orsakar genom brott. Att bli
medveten om detta kan innebära att föräldrar samtalar
mer med sina barn och ställer krav, och därmed är
denna åtgärd också åt det förebyggande hållet. Inte
heller tror de som är offer att de kan få ersättning. I
bägge fallen måste det alltså informeras.
Det är visserligen glädjande att en översyn utifrån
denna reservation har inletts men handläggningen
bör ske med större skyndsamhet än regeringen tidiga-
re visat vid utredningar.
Skolan har ett stort ansvar vad gäller information
och är därmed förebyggare vad gäller droger. I skolan
finns det bra förutsättningar att tidigt lägga märke till
avvikande beteenden, exempelvis skolk, och att vidta
åtgärder. Det är viktigt att skolorna har råd att ha
elevvårdspersonal. Polisen kunde förut vara ute i
skolorna och informera om lag och rätt men de elever
som jag mött hade inte varit med om detta - bra
brottsförebyggande arbete alltså men resurser saknas.
Vi måste se till att skolan får de resurser som den
behöver för att klara uppgifter som i allt större ut-
sträckning läggs på skolan. Även utbildare behöver
utbildning för att kunna utbilda både elever och för-
äldrar och även inte minst sig själva.
All erfarenhet visar att i otryggheten finns en av
våldets och brottslighetens främsta grogrunder. Det
gäller att vara vaksam och att komma åt ungdoms-
brottets orsaker. Forskningen på detta område måste
satsa på kvalificerade forskare.
Färre ungdomar registreras. Tas dessutom hänsyn
till att upptäcktsrisken halverats på grund av polis-
brist blir tyvärr slutsatsen att ungdomsbrotten fortsatt
att öka. Av reservation 8 framgår att ungdomar som
grips kan tyckas ha ett fläckfritt förflutet trots att han
eller hon gjort sig skyldig till omfattande kriminalitet.
Polisen får endast gå in på registret RAR inom den
egna myndigheten. Vårt förslag till registrering ska
endast vara brottsanmälan där en misstänkt gär-
ningsman kan anges. I vårt förslag ska naturligtvis
övriga förutsättningar för misstankeregistrering vara
uppfyllda. Här behövs det ett nytt lagförslag.
Det är viktigt att stävja att ungdomar kommer in
på den brottsliga banan genom att de får veta att på
ett brott följer en adekvat påföljd även om man är i
början av sin brottskaraktär.
Brott är brott! Vi vuxna måste visa att vi ser all-
varligt på alla lagöverträdelser. Vi moderater för i en
reservation fram att verkställighet ska ske i för ung-
dom särskilt anpassade hem inom kriminalvården.
Alltför många upplever inte att konsekvenserna av
deras brottslighet är särskilt allvarliga. Vi moderater
anser att hela påföljdssystemet för ungdomar skulle
behöva ses över.
Jag läste nyligen i en artikel i GT om Gustaf.
Gustaf är rädd för två saker. För det första är han rädd
för att han ska råka ut för rån igen. För det andra är
han rädd för att samma killar som rånade honom ska
hämnas för att han vågade anmäla dem. I samma
artikel intervjuades en grupp ungdomar och alla kän-
de någon som blivit rånad eller också hade de själva
blivit rånade.
Varje kväll när jag går hem från riksdagen går jag
genom nordstan. Där har jag mött ungdomar i be-
drövligt tillstånd.
En gång stoppade Kalle mig och frågade: "Varför
tog ingen tag i mig tidigare och satte stopp? Det hade
varit hårt, men ärligare och rakare! Men ni svek!"
"Varför fick min mamma säga nej när ni ville
drogtesta mig? Se hur jag är i dag! Mamma svek! Ni
andra också! Jag ville inte ta prov då och mamma
ville inte tro!" Det är Rogers ord.
"Gör något nu! De är sent men inte för sent för
alla!" I alla fall är det inte för sent enligt Danne.
Dessa killar har jag lärt känna vid olika tillfällen i
livet. Namnen är inte deras men orden. Tänk om vi
kunde enas om reservation 9 i dag! Det skulle kunna
rädda många tjejer och killar.
Rättsområdet behöver stabilitet, fru talman! Rätts-
frågorna behandlas styvmoderligt och måste ses över.
Ungdomens förtroende för rättsväsendet måste stär-
kas så att det åtminstone motsvarar deras rättmätiga
krav. Vi måste förhindra debuten. Ungdomars brotts-
lighet är grogrunden för mycken ofärd. Alla goda
krafter måste samverka för att återupprätta rättstrygg-
heten för både gamla och unga!

Anf. 139 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! I samband med det här betänkandet
ska vi debattera en rad olika yrkanden i motioner som
har väckts under den allmänna motionstiden. Flera av
motionerna och motionsyrkandena har återkommit i
flera år.
Jag måste, fru talman, säga att det egentligen kan-
ske vore på tiden att se till att regeringen också lägger
fram ett betänkande där det tas ett helhetsgrepp om
just frågorna om unga lagöverträdare. Det finns ju en
mängd frågor som vi i flera år har behandlat på det
här sättet och detta är ett otroligt viktigt område. Det
är också viktigt att vi, när vi nu debatterar ungdoms-
brottsligheten, inte glömmer att säga att den allra
största andelen av våra ungdomar i dag inte begår
några brott. Ibland kan det i debatten, både i medierna
och över huvud taget, bli ett slags framställning av
ungdomar som ovanligt brottsliga - att de flesta begår
dumheter och brott och att de flesta unga inte vet vad
som är rätt eller fel.
Fru talman! Det är dock en mycket liten andel av
våra ungdomar som hamnar snett och som begår
brott. Då kan man diskutera vad vi behöver för att
kunna stävja den här brottsligheten. Är det hårdare
regler eller hårdare straff som behövs? Är det så att
de här ungdomarna inte vet vad som är rätt och fel?
Jag tror inte att det handlar om att de ungdomar
som begår brott inte vet vad som är rätt eller fel, utan
det stora problemet är att de väljer fel. Då behöver
man kanske ha ett lite annat resonemang än det om att
vi behöver skärpa straffen.
När det gäller ungdomsbrottsligheten och den ka-
tegori som begår brott och när det gäller deras sociala
situation kan vi för nästan varje ungdomsbrott kon-
statera en liknande social bakgrund. Ofta lever man i
områden med väldigt låg social status. Att ha båda
föräldrarna är ganska ovanligt. Oftast lever man med
en ensamstående förälder och ofta med en arbetslös
förälder. Dessutom lever man ofta under ganska fatti-
ga sociala förhållanden. Därför är det riktigt att satsa
resurser inom kommunen och kommunsektorn för att
tidigt påbörja ett arbete i sådana här områden. Det är
en av de viktigaste brottsförebyggande insatserna som
vi kan göra.
Jag tror inte att vi löser problematiken med ung-
domsbrottsligheten genom att vi i stället beslutar oss
för att de här ungdomarna ska dömas till fängelse och
att vi ska ha dem inom kriminalvården. Det här är en
väldigt tydlig markering för den som begår brott men
frågan är om detta förändrar beteendet och den här
personens livsbana. Nej, tvärtom!
Jag jobbar som behandlingsassistent och arbetar
med missbrukande mammor med barn upp till tolv år.
Jag har själv i flera år haft fosterbarn och varit kon-
taktfamilj. Jag har jobbat mycket med frågor som
gäller ungdomar med problem. Det stora sveket som
vi begår mot de här ungdomarna består i att det inte
finns vuxna närvarande, att det inte finns de som kan
möta ungdomarna och ge dem kärlek och en möjlig-
het till ett socialt liv när skolan inte ger dem tillräck-
liga resurser för att kunna ha en bra skolgång. Det är
hela tiden sveket från vuxenvärlden och från vuxna
runtomkring som har försatt ungdomarna i det här.
Ska vuxenvärlden svara med att säga att nu när ni
misslyckas på grund av våra svek ska vi sätta er i
fängelse? Jag tror att det snarare vore helt fel signal
till ungarna.
Det viktiga när man ska arbeta med ungdoms-
brottslighet är att hitta sätt att nå ungdomarna. Ett
mycket tydligt sätt, som använts i en försöksverk-
samhet under flera år, är familjerådslag. Kommunför-
bundet har nu presenterat en utvärdering av den för-
söksverksamheten.
Familjerådslag är en försöksverksamhet som man
har bedrivit på Nya Zeeland. Det innebär att den unga
människa som begår ett brott ska få ställa saker och
ting till rätta, tillsammans med sin familj, med en
medlare och ofta med brottsoffret. Man ska utforma
en åtgärdsplan: Hur ska man kunna återupprätta
brottsoffret? Bara att möta brottsoffret och få ta an-
svar för sina handlingar är en del. Föräldrarna och
nätverket runtomkring den unge får också en insikt
och får ta del av ansvaret. Man tar också fram en
åtgärdsplan över vilka insatser man behöver göra för
att förändra den unges sociala situation.
Det här försöksprojektet har varit väldigt positivt
och har gett mycket goda resultat. Jag tror snarare att
det är den vägen vi ska slå in på, i stället för att över-
föra detta till kriminalvården.
Fru talman! Jag ska gå in på en del av reservatio-
nerna. En reservation ska jag lyfta fram speciellt. Det
är reservation 11, som jag också yrkar bifall till.
Reservation 11 handlar om frihetsberövade ung-
domar. Det handlar framför allt om ungdomar som i
dag är häktade.
När det gäller unga lagöverträdare har vi en gans-
ka noggrann reglering av när man kan döma någon
till fängelse. Man ska ta särskild hänsyn till om du är
minderårig. Det ska också tas särskild hänsyn till om
du är mellan 18 och 21 år. Vi vet att de skador som
ett frihetsberövande ger den här unga gruppen är
väldigt allvarliga.
Däremot finns det i dag inga regleringar för när
man får sätta unga människor på 15-18 år i häkte. Vi
vet att den här gruppen ökar och att häktestiderna kan
bli väldigt långa.
Det här är väldigt allvarligt. En av de punkter som
vi brukar få kritik för när Sverige granskas utifrån
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter är
just våra häkten. Man lever isolerad i häktena och
man har hårda restriktioner. Det är psykiskt mycket
påfrestande. Att vi då inte har någon reglering av den
här frågan i Sverige tycker vi i Vänsterpartiet är all-
varligt. Man borde utreda den här frågan och försöka
hitta ett alternativ till häktningen.
Sedan, fru talman, ska jag gå in på frågorna om
registrering av barn under 15 år som begår brott och
drogtest av barn under 15 år. Det är ett moderatkrav
som man har drivit i flera år.
Det kan låta ganska enkelt och ganska normalt att
säga: Ja, men begår man brott och är 14 år borde det
även finnas i polisens register. Det borde följa med,
för att man på så sätt ska kunna se om den unga per-
sonen har varit brottsaktiv under en längre tid och
kunna vidta åtgärder.
Men då ska man också vara medveten om att en
registrering i polisregistret är någonting som kommer
att följa med den unge under ganska lång tid. Alla
ungdomar under 15 år som begår brott som polisen
upptäcker överlämnas till socialtjänsten. Där kommer
detta också att finnas med i deras akter och i arbetet
med dem.
Jag tycker att det är viktigt att vi sätter gränsen för
var någonstans rättsväsendet ska ta ansvaret och var
någonstans vi ska betrakta barn som barn och låta
socialtjänsten ta det fulla ansvaret.
Däremot behöver vi säkert ha en debatt om hur
man kan utveckla socialtjänsten. Där kan jag instäm-
ma i kritiken att socialtjänsten många gånger inte
vidtar de åtgärder man behöver göra för att förändra
den unges beteende.
När det gäller drogtest av barn under 15 år är det
samma sak. Vi bör sätta en gräns för när vi ska an-
vända tvångsmedel när det gäller barn. Nu är det
tillåtet att göra en drogtest på någon som är under 15
år om föräldrarna ger sitt medgivande. Vi tycker att
det är fullt tillräckligt att man faktiskt kan testa bar-
nen om föräldrarna ger ett medgivande.
I dag är tyvärr inte det stora problemet att vi inte
upptäcker när ungdomarna missbrukar. Det största
problemet, som man måste vidta åtgärder mot, är att
det inte finns några resurser att möta ens de ungdo-
mar som har ett klart och tydligt dokumenterat miss-
bruk. Även när den unge och föräldrar ber om hjälp
finns det i dag väldigt lite resurser för att kunna ge
dem det stödet. Det är snarare det som är problemati-
ken än att vi inte upptäcker drogmissbruk hos barn.
Innan jag avslutar måste jag, fru talman, få kom-
mentera moderaten Anita Sidéns anförande. Det är
viktigt att skolan får resurser, att elevvården får resur-
ser, det är där man ska sätta in insatserna, säger Anita
Sidén. Jag är helt överens med henne om det. Men jag
tycker samtidigt att jag måste påpeka att när modera-
terna i sitt budgetalternativ drar ned resurserna till
kommunerna med 14 miljarder har jag väldigt svårt
att se hur man i kommunerna med minskade resurser,
minskade statsanslag, ska kunna öka resurserna till
skolan, elevvården och de saker som Anita Sidén tog
upp.
Med detta vill jag återigen yrka bifall till reserva-
tion 11.

Anf. 140 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag håller med Alice Åström om att
alla goda vuxna krafter behövs ute på stan för ung-
domars bästa. Vi har också i en reservation fört fram
medling, familjegruppskonferenser och familjeråd-
slag. Alice Åström har med sitt parti i ett särskilt
yttrande fört fram åsikter om detta. Varför ställde ni
inte upp, så att vi kunde genomföra försöksverksam-
heten och utvidga den verksamhet som är så viktig?
Det är en del i de förslag som vi lägger fram.
När det gäller drogtest av barn vill jag påpeka att
missbruket av narkotika är något som kryper längre
ned i åldrarna. Langarna drar sig inte för något. Om
det finns några föräldrar som nekar provtagning på
sina barn, precis som i det exempel jag gav i mitt
anförande - det är från verkligheten - kan de inte få
den snara hjälp som de skulle behöva. Vi måste ställa
upp med en lag med den inriktningen för att rädda de
här ungdomarna. Föräldrarna vill kanske inte tro att
barnet missbrukar, vill inte förstå att barnet är påver-
kat av narkotika. Men vem vill det, egentligen? Det
vill man ju inte tro om sina egna barn.
Anser inte Alice Åström att det behövs ett bra un-
derlag för en bedömning av vilka åtgärder som kan
behövas? Det är det vi föreslår.

Anf. 141 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag ska börja med att beröra medling
och det särskilda yttrandet. Jag har under tidigare år
tillsammans med de borgerliga partierna stått med på
reservationen om familjegruppskonferenser. I dagslä-
get valde vi i Vänsterpartiet att enbart ha ett särskilt
yttrande, där vi också påpekar att vi tycker att den här
frågan har tagit alldeles för lång tid. Nu har försöks-
verksamhet bedrivits i flera kommuner, Kommunför-
bundet håller just i dagarna på att sammanställa hela
rapporten utifrån de erfarenheterna och man ska göra
en utvärdering. Då tycker vi att det ändå är rimligt att
vi följer upp den utvärderingen.
Men jag kan lova Anita Sidén att om vi står här
om ett år igen, det har varit en utvärdering och det
inte har hänt något mer i den här frågan, kommer jag
återigen att tillsammans med moderaterna reservera
mig för att få igenom detta. Jag tror att det är precis
rätt metod att gå fram.
När det gäller drogtest tycker jag att moderaterna
gör felet att man blir fixerad enbart på att du ska
kunna få ett test som visar om någon har tagit en drog
eller inte. Om någon under 15 år visar ett sådant bete-
ende, beter sig annorlunda i skolan, socialt lever i fel
miljöer, befinner sig på fel platser vid fel tider på
dygnet osv., tycker jag kanske inte att det allra vikti-
gaste är att göra ett test där det framgår om han eller
hon har tagit en drog eller inte. Där måste man givet-
vis vidta alla åtgärder. Om 13-åringar befinner sig på
ett rejvparty klockan två på natten och verkar vara
påtagligt påverkade när man stöter på dem ska soci-
altjänsten ingripa. Där är inte testet det viktiga. Jag
tror att det finns en fara i om vi accepterar ett dåligt
socialt beteende och inte ingriper bara för att de kla-
rar drogtestet. Vi ska ingripa oavsett om vi har testet
eller inte.

Anf. 142 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Drogerna blir ju alltmer sofistikerade.
Därför är det här en hjälp för att kunna ge ungdomar-
na rätt hjälp.
Polisen här i Stockholm har en mycket bra blan-
kett till vårdnadshavaren där det står så här: Citypoli-
sen får ibland problem med olika grupperingar av
ungdomar, vilka vistas inne i Stockholms city kvälls-
och nattetid. Ganska ofta vistas ungdomarna i staden
utan föräldrars vetskap och tillåtelse. Det händer
också att ungdomarna blir indragna i kriminalitet eller
hamnar i situationer där alkohol och narkotika finns
lätt tillgängligt. Polisen brukar ibland kontrollera
ungdomar som påträffas i sådana situationer. Polisen
kan även kontrollera ungdomar som man befarar kan
hamna i liknande situationer. Dessa kontroller görs
alltid med avsikten att hjälpa och skydda den unge
från att hamna i miljöer där kriminalitet och droger
förekommer.
Det är ju detta vi vill göra. Vi vill hjälpa och
skydda dem.
De påpekar också: Ditt barn är inte misstänkt för
något brott. Han eller hon har inte heller införts i
något straffregister. Det som har hänt är något av
nedanstående.
Där tar man upp lite olika varianter på vad det kan
vara.
Vidare står det: Vi tycker att det är viktigt att du
som vårdnadshavare känner till denna händelse. Det
är också viktigt att du tar upp saken med ditt barn, så
att det inte behöver hända igen.
Det här är ett bra exempel på hur polisen arbetar.
Det är också ett bra exempel på hur vi snabbt kan
komma till rätta med de problem som våra ungdomar
kan råka ut för.

Anf. 143 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med om att det här var
ett väldigt bra exempel på hur man kan arbeta och hur
polisen och socialtjänsten bör reagera. Men det kan
man ju göra i dag även utan drogtest. Jag tror att om
vi tillåter tvångsmedel på så pass unga människor blir
det snarare en måttstock på om det är okej eller inte.
När det handlar om att få rätt hjälp och att det
finns olika sofistikerade droger kan jag säga att man
behandlar drogmissbruk på i stort sett samma sätt,
oavsett om man går på amfetamin, heroin, LSD eller
ecstasy. Det handlar om att ge behandling, stöd och
hjälp. Det finns inte en speciell hjälp beroende på
exakt vilken drog man har tagit. Det handlar mer om
beteendet än själva drogen.
Det här exemplet på polisens sätt att ingripa och
arbeta borde man kunna sprida till flera ställen. Det
handlar givetvis om att vuxenvärlden behöver reage-
ra. Det är inte rättsväsendet i sig eller polisen i sig
som ska reagera, utan det handlar om att vuxenvärl-
den över huvud taget behöver reagera.
Anita Sidén tog inte upp frågan om hur skolan ska
kunna få mer resurser för att arbeta med dessa ung-
domar samtidigt som statsbidraget till kommunerna
minskas med 14 miljarder. Därför måste jag lyfta upp
den ingen. Detta är en ekvation som jag inte får att gå
ihop. Det gäller ju inte bara att satsa pengar på fler
poliser, större möjligheter att använda tvångsmedel
osv., utan det handlar om att ha resurser att möta
behoven hos de unga, och helst innan de ens har
hamnat snett. Det är där resurserna behövs. Det be-
hövs inte fler poliser, fler kontrollstationer eller
tvångsåtgärder. Det handlar om att kunna möta ung-
domarna på ett mycket tidigare stadium. Då måste
man satsa resurserna där.

Anf. 144 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Det här betänkandet JuU 16 berör
alltså unga lagöverträdare. Kristdemokraterna står
bakom alla sina reservationer, men vi yrkar bara
bifall till reservation 10.
Fru talman! Ett återkommande kriminalpolitiskt
debattämne är hur samhället ska reagera på ungdo-
mars brottslighet. Hur ska påföljdssystemet se ut?
Historiskt har möjligheterna att leda bort unga lag-
överträdare från rättsprocessen, exempelvis genom
åtalsunderlåtelse, varit ganska stora. Men sedan 1965
har vi reglerat det här i lagen om unga lagöverträdare.
Där finns det särskilda bestämmelser för hur samhäl-
let ska reagera på unga lagöverträdare. Den här lagen
har sedan varit föremål för flera reformer.
För visst är det väl ändå så att en ung människa
som exempelvis begår ett rån eller ett mord ska veta
att samhället ser allvarligt på detta, oavsett gärnings-
mannens ålder? Vi kristdemokrater tycker att det är
viktigt att straffet både ska vara preventivt och reha-
biliterande, dvs. att påföljden ska vara avskräckande
samtidigt som den verkar för att den unge inte åter-
faller i brottslighet.
Fru talman! Jag tror inte att det råder någon
oenighet bland de politiska partierna i dag om att
familjen och de vuxna har en stor betydelse för goda
uppväxtförhållanden. Det är av stor vikt för hur den
unge ska utvecklas. Långsiktigt handlar det naturligt-
vis om förebyggande arbete och internalisering, dvs.
införlivande, av värden, värderingar och normer.
Vuxenvärldens insatser betyder mycket för att få barn
och unga att avstå från att begå brott. Föräldrar och
andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran måste
därför stöttas i denna uppgift så att de kan och orkar
vara delaktiga i de ungas liv och ge dem social trygg-
het.
Vi säger att höjd upptäcktsrisk, fasthet och kon-
sekvens är viktiga signaler i det preventiva arbetet. Vi
kristdemokrater tror också att om de vuxna i familjen
får mer tid för barnen får det en rad positiva
följdverkningar för den uppväxande generationen
som i sig är brottsförebyggande.
Betänkandetexten tar upp skolans betydelse i det
brottsförebyggande arbetet och hänvisar till rapporten
Ds 1997:57, En värdegrundad skola - idéer om sam-
verkan och möjligheter.
Vi kristdemokrater har gång på gång påpekat att
skolan inte får vara värdeneutral. Skolverket har i en
skrivelse nyligen gett skolan underkänt då det gäller
arbetet med värderingar och värdegrunden. Skolver-
ket hävdar att skolan är för fokuserad på fakta och
inte ängar tillräckligt med tid åt grundläggande värde-
ringar. Skolan har ett ansvar att föra de etiska samta-
len. I lågstadiet fungerar det här ganska naturligt, men
det avtrappas ju högre upp man kommer i klasserna.
På högstadiet finns det inte alls, enligt Skolverket.
Det här är naturligtvis inte bra. Oavsett vad Vänster-
partiet sade finns det forskningsrapporter som visar
att alltfler mycket unga människor inträder på den
kriminella banan. Nu har Alice Åström gått, så jag
ska kanske inte kommentera hennes inlägg, men det
finns ju en annan representant här för Vänsterpartiet.
Vi har föreslagit mer pengar än vad Vänstern har
gjort till kommunerna för att de ska kunna stadga upp
det här på skolans område. Man kan ju vara olika
generös.
I BRÅ:s rapport 2000:6 redovisas en nyligen pub-
licerad avhandling som säger att det är vanligt att
unga människor begår brott - och det också kontra
det Alice Åström sade nyss. Ca 75 % av pojkarna och
65 % av flickorna i årskurs 9 har begått brott under
det senaste året. Mestadels rör det sig om skadegörel-
se, snatterier, klotterier och andra förhållandevis
lindriga brott, men grövre kriminalitet är dock alltför
vanligt, enligt rapporten.
I utvärderingen av ungdomsmålsreformen kan
man läsa att 12 113 brottsanmälningar registrerades
som uppklarade 1997 på grund av den unge var under
15 år. Samtidigt ökar ungdomsrånen. Under första
halvåret 1999 anmäldes lika många rån som under
hela 1998. Detta är självfallet signaler som vi måste
ta på största allvar, oavsett utvecklingen framöver. Då
måste samhället och vi som beslutsfattare utveckla
bärkraftiga strategier för att effektivt begränsa och
motverka att alltfler unga hamnar på en kriminell
bana.
När det gäller unga lagöverträdare är det av stor
vikt att handläggningen hos polis, åklagare och dom-
stol av mål och ärenden sker så snabbt som möjligt. I
lagen om unga lagöverträdare finns det regler om att
handläggningen ska ske skyndsamt. Det finns regler
om i vilka fall socialnämnden ska delta, när föräld-
rarna ska kallas in osv. Rapporten påpekar också att
handläggningstiden av ungdomsbrotten ser olika ut.
Man föreslår dessutom en regel om att de här ärende-
na måste utredas skyndsamt.
Vi yrkar i det här betänkandet på att det inrättas
speciella ungdoms- och jourdomstolar för att hand-
lägga brott av unga lagöverträdare. Den åsikten byg-
ger på målsättningen att det skulle leda till en snabba-
re hantering av ungdomsmål. Personalen i de här
domstolarna skulle ha specialkompetens inom områ-
det ungdomar och ungdomskriminalitet. Det förelås i
en utredning att det ska ges vidgade möjligheter till
särskilt lämpade poliser och åklagare. Det tycker jag
ligger helt i linje med vårt yrkande, så det tackar vi
för.
I betänkandet hänvisas till BRÅ:s rapport 2000:7,
där man anger att den sammanlagda handläggningsti-
den i ungdomsmål som går till domstol varierar mel-
lan en och en halv och fyra månader. Samtidigt står
det faktiskt i rapporten att det kan ta upp till ett år när
det är lite grövre fall.
Vi är inte nöjda med det här. Trots att vi är med-
vetna om att det krävs en effektivare samordning för
att snabbt engagera vårdnadshavare och socialtjänst.
Vi tycker dock inte att det skulle vara ett tillräckligt
giltigt skäl för att inte införa ungdoms- och jourdom-
stolar. Vi noterar också att frågan om hur man ska
lyckas med målsättningen att hantera ungdomsbrotten
snabbt och med specialkunskap bereds, och vi väntar
med spänning på vad det blir för resultat.
När det gäller platser inom sluten ungdomsvård
pekade vi i vår motion i höstas på att platserna inte
räcker till. Statens institutionsstyrelse kunde vid årets
slut konstatera att inte mindre än 80 ungdomar döm-
des till sluten ungdomsvård. De tio platser som fanns
inrättade räckte alltså inte.
Nu har det här blivit tillgodosett i vårpropositio-
nen där regeringen har avsatt pengar till ytterligare 40
platser, och det är bra. Men det som samtidigt är
mycket viktigt är att det finns resurser att genomföra
den behandling och vårdplan som är själva syftet med
vården för den unge.
Jag besökte ett behandlingshem på Visingsö i vå-
ras. Det var intressant att möta personalen och även
dem som bodde där, men framför allt personalen. Den
bestod i mycket hög grad av eldsjälar som gjorde allt
för att hjälpa de unga att komma tillbaka till ett nor-
malt liv. Ofta handlade det om unga människor som
aldrig någonsin hade blivit bekräftade. De hade aldrig
haft någon att knyta an till, aldrig haft någon vuxen
som hade satt gränser. De hade många gånger aldrig
upplevt eller känt kärlek eller att någon över huvud
taget brydde sig. Det är de här unga människorna som
behöver känna att det finns någon som faktiskt bryr
sig. Det är dem vi ska hjälpa att få tillbaka självför-
troende och självkänsla så att de inte fortsätter att
göra sig själva och andra illa.
Alice Åström sade här att socialtjänsten inte vidtar
de åtgärder som man är ålagd. Men här har vi ju själ-
va problematiken, Alice Åström. Jag vet inte vad
Alice menar när hon säger att det är en liten del av
våra ungdomar som hamnar snett och begår brott. Det
där med liten andel skulle jag gärna vilja ha ett för-
tydligande av. För mig känns det oerhört allvarligt att
80 ungdomar i Sverige 1999 begick så grova brott att
de dömts till sluten ungdomsvård.
Det är precis som Alice säger, de här ungdomarna
har inte gjort det här för att de på något sätt är elaka i
sig själva. De har haft en dålig start som har präglat
hela deras liv. Men det är inte bara det att de valt fel.
De har inte kunnat välja därför att deras tänkande,
deras beteende har präglats av den svåra uppväxten.
Jag frågar Alice Åström: Tycker Alice Åström att
det räcker att man hänvisar till vård under social-
tjänsten, samtidigt som Alice Åström säger att social-
tjänsten inte tar på sig det ansvar man åläggs?
Vi vet också att de handlingsplaner och direktiv
man får underteckna via socialtjänsten och de möten
man kallas till inte fungerar. Man avviker och kom-
mer inte tillbaka. Det har jag fått bekräftat i dag i
samtal jag har haft.
Statistiken då det gäller återfallsfrekvens är i alla
fall bra när det gäller Statens institutionsstyrelse. Det
tycker jag ändå är ett bevis på att man kan få ungdo-
marna att komma rätt i tillvaron. Personalen sade: Det
vi skulle behöva nu är framför allt resurser för att
skapa kontaktpersoner för ungdomarna när de kom-
mer ut. Tiden här är ändå för begränsad för att man
ska kunna prägla ungdomarna in i ett nytt tänkande.
Precis som Alice Åström sade är det ju faktiskt så
att ungdomarna inte har haft föräldrar som har gett
dem goda intentioner, värderingar eller värme. Sam-
tidigt säger Alice att man inte behöver ha någon slu-
ten ungdomsvård eller kasta dem i fängelse, utan man
ska ha medling.
Vi tycker att medling är jättebra. Men för dem
som inte ens har några föräldrar som ställer upp för
dem hjälper det inte att ha medling eller familjeråd-
slag och kalla in föräldrar som fortfarande inte har
förstått föräldraskapets betydelse. Här ligger en kon-
flikt, Alice Åström, och det gäller att ha metoder för
att rädda alla våra ungdomar.
Jag ringde runt till tio olika socialnämnder i Sve-
rige inför den här debatten. Jag ville nämligen kon-
trollera hur man hade hanterat det här där man hade
börjat att ha familjerådslag.
Kontentan av detta var att det var ytterst få som ansåg
att man hade resurser, att man hade kompetens, att
man hade tid att över huvud taget genomföra rådslag.
I en kommun som jag t.o.m. besökte häromdagen
sade man: Här har kommunfullmäktige beslutat att vi
ska hålla familjerådslag i socialnämnden. Men det
sker inte därför att det inte går att prioritera. Det tar
för mycket tid, och det tar för mycket resurser.
Det finns alltså ett problem i vårt samhälle i dag.
Det handlar om att vi måste se den unge. Vi som
vuxna kan inte bara tro att genom åtalsunderlåtelse
hjälper vi ungdomarna att komma till insikt. Är star-
ten så dålig som Alice Åström och jag är överens om
att den är, att ungdomarna som har kommit snett har
haft det väldigt svårt under hela sin livstid, räcker det
inte med att man skriver under ett handlingsprogram
eller en behandlingsplan och lovar att det ska ske en
förändring. Man behöver få hjälp med att börja tänka
i nya banor. Man behöver hjälp med att få ordning på
sitt liv, med hur man ska bete sig. Man behöver hjälp
med hur man ska behandla och bemöta andra männi-
skor.
Det har vi tyckt är angeläget när vi har sagt att det
är viktigt att komma till rätta med ungdomsproble-
matiken och att man därför med snabba åtgärder
behöver komma in så fort som möjligt. Det är sam-
hällsbesparande när det gäller pengar men framför
allt när det gäller den unga generationen.
Förlåt, fru talman, att jag överskrider tiden. Av-
slutningsvis vill jag säga att vi besökte Österåker i
går. Vi fick en föredragande som hade suttit inne i
flera år. Det var en ung kille. Jag bedömer att han
kanske var i 30-årsåldern. Han hade suttit inne under
flera år av sitt liv. Han sade uttryckligen: Merparten
av dem som sitter här har ingen fadersgestalt. De har
aldrig haft det. Merparten av dem som sitter här har
haft en väldigt trasslig uppväxt, en trasslig bakgrund.
Är det inte dem vi ska försöka rädda, Alice
Åström? Om det betyder en extra fast hand i ett tidigt
skede är det kanske ändå bättre än att låta det rulla på
om man till slut har hamnat i ett kriminellt beteende
som är svårt att häva.

Anf. 145 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i en hel del av det
Ragnwi Marcelind sade. Jag måste onekligen ha varit
väldigt otydlig om jag har sagt att det bara ska rulla
på och att vi inte ska bry oss om att rädda ungdomar
med en trasslig bakgrund.
Jag ska ta upp ett par saker av det Ragnwi Marce-
lind nämnde. Det ena gäller jourdomstolar och att
man ska handskas med det här mycket snabbare. Jag
kan instämma i det på ett sätt. Samtidigt får man inte
bortse från att även ungdomar som begår brott måste
ha rätt till samma rättssäkerhet, till samma utredning
med samma höga kvalitet. Är det grövre brott tar det
något längre tid. Sedan kan vi tycka att det är otill-
fredsställande. Men bara för att man är ung och begår
brott måste man ändå ha en utredning och ett under-
lag som är tillräckligt bra och som håller.
Ska nu socialtjänsten kunna göra en bra personut-
redning och ge förslag på vilka åtgärder man ska
kunna vidta måste det också finnas tid till att göra den
utredningen. Om man avstår från det blir det en kon-
flikt: Man ska ta fram ett underlag som är så heltäck-
ande som möjligt, samtidigt som det inte får dra ut på
tiden.
Det andra som jag vill ta upp är familjerådslag i
de fall där inga föräldrar ställer upp och där det är
struligt och trassligt i hemmet. Vi vet att väldigt
många av de här ungdomarna har det så. Det var en
av de saker som jag var mest osäker på när det gällde
Nya Zeeland. Projektet där har dock visat att arbets-
sättet med ett nätverk där idrottsledare eller andra kan
finnas som stöd i ett familjerådslag har gett mycket
bättre resultat än instängning av ungdomarna på slut-
na ungdomshem. Man tillämpade tidigare just den
metoden på Nya Zeeland, men man har nått oerhört
bra resultat framför allt med den grupp där man kun-
nat få föräldrar med problembakgrund att ta ett an-
svar.

Anf. 146 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag kan konstatera att Alice Åström
kanske var något otydlig i sitt inlägg. Jag fick den
uppfattningen att det inte skulle behövas några åtgär-
der över huvud taget. Alice Åström måste precis som
jag vara medveten om att de 80 ungdomar som döm-
des till sluten ungdomsvård under 1999 inte var några
duvungar. Det är fråga om barn som har utfört i hög
grad kriminella handlingar - annars skulle de inte har
hamnat i den situationen.
Därmed är dock inte sagt att de ska sättas bakom
lås och bom utan att få ett bemötande med värme,
trygghet, kärlek och bekräftelse. Det är avsaknaden
av detta som har gjort att de har kommit så långt. Den
kritik som vi framför mot kommunerna är att de
kommer in för sent.
Det händer t.o.m. att man i dag säger: Det här kunde
vi ha förutsagt redan på barnavårdscentralen eller i
första klass, på mellanstadiet eller på gymnasiet, men
ingenting har hänt.
I stället döms de här ungdomarna om och om igen
och blir föremål för åtgärder under socialtjänstens
vård som inte heller leder till någonting. Vad ger det
för signaler? Jag skulle önska att vi gemensamt med
kärlek och omtanke om den unga generationen kunde
bryta det här mönstret, för att förhindra att alltfler
hamnar i kriminalitet. Jag menar att familjerådslag
och medling är jättefina uppslag, men om det inte
finns en realistisk möjlighet för kommunen att ge-
nomföra sådana åtgärder, räcker det inte att vi beslu-
tar om sådant i riksdagen.
Jag har bara ringt runt till tio kommuner. Alice
kan kanske själv ringa till tio kommuner, så kan vi till
nästa debatt göra en sammanställning om hur vi på
bästa sätt ska kunna stödja kommunerna i det här
arbetet.
Jag menar inte att det bara är föräldrarna som kan
påverka ungdomarna. Det är just därför som jag tyck-
er att det är bra att de kommer till ett behandlings-
hem, där det finns en vuxenvärld som kan ge dem det
som de så innerligt längtar efter.

Anf. 147 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag instämmer helt i att om man ge-
nomför familjerådslag - nu har det gjorts på försök i
ett par kommuner - behövs det utbildning och resur-
ser också till att följa upp handlingsplaner. En hand-
lingsplan i ett familjerådslag kan och bör innehålla
behandling, stöd och andra åtgärder, och till det måste
det givetvis finnas resurser.
Jag menar att det är detta som det är så viktigt att
diskutera, men jag tycker att det saknas en sådan
diskussion. Man talar i debatten för mycket om att
socialtjänsten har misslyckats, och det har den verkli-
gen. Förhoppningen hade varit att vi inte skulle ha
behövt fälla de aktuella 80 domarna.
Frågan är om vi ska vidta åtgärder med ökad re-
pressivitet som innebär att alltfler ska dömas eller om
vi nu kanske måste börja ta upp en diskussion om
varför socialtjänsten inte fungerar. Vilka förändringar
behöver göras inom den? Det är ju den som ska ta
upp fall som upptäcks på barnavårdscentralen. Det är
den som ska agera i tidigt skede. Jag tycker att det är
om detta som vi behöver debattera när det gäller
ungdomsbrottslighet. Hur ska vi kunna förändra den
här situationen?
Vi måste givetvis debattera ungdomsbrottslingar-
na, eftersom det är allvarligt att man har misslyckats
med dem, men vi kan inte hela tiden föra en politik
där vi ska ta hand om de misslyckanden som har
skett. Vi behöver föra en debatt om hur vi ska få en
socialtjänst som kan svara mot de krav som vi ställer
på att den ska vara det yttersta skyddsnätet. Jag hop-
pas att vi kan göra det i andra sammanhang. Social-
tjänsten ska kunna vara till stöd och hjälp framför allt
för dem som har det svårt. Vi måste kunna hitta me-
toder för att lyckas i stället för att som i dag miss-
lyckas.

Anf. 148 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi är tillbaka vid att, som Alice
Åström säger, döma alltfler. Det handlar hela tiden
om tanken att försätta några bakom lås och bom. Vi
vill att man kommer in i ett tidigt skede och ser till att
den unge kommer i en vårdsituation där man dels
konfronteras med det som man har gjort och med
brottsoffret - det är samma beteende som vid medling
- dels får hjälp och vägledning att förändra sitt bete-
ende, som man har präglats av under kanske 16-20
år. Det är här angeläget att göra en åtskillnad i för-
hållande till Alice Åströms tal om att döma alltfler.
Socialtjänsten har en stor roll, men socialtjänsten
är i dag oerhört bunden vid hur man ska hantera de
här frågorna. Jag var häromdagen i Ljusdal, och då
berättade polisen för mig att man där har ett jätte-
problem. Man får dit en massa ungdomar på grund av
beslut enligt LVU. Det finns där olika HVB-hem som
tar emot de här ungdomarna. Det finns inom kommu-
nen ingen beredskap för detta. Kommunen har inte
mer polisresurser än någon annan kommun för att ta
sig an dessa problemfyllda barn, som vistas fritt ute i
samhället och som även skapar en problematisk situ-
ation i Ljusdal. De här barnen behöver få ett oerhört
stöd och värme och kärlek.
Jag tycker att det är lite märkligt, Alice Åström,
att Vänsterpartiet bara har avgivit ett särskilt yttrande
i detta ärende. Jag kan förstå den argumentation som
Alice för fram, men jag tycker ändå att det vore mer
hederligt att i regeringsposition våga tillstå att det är
ett problem att få loss pengar till det här.
Det problem som Kommunförbundets represen-
tant hänsköt till oss när hon var hos oss handlade
mycket om resurser. Hon sade att det vid de 40 fa-
miljerådslag som har genomförts i landet har handlat
om att det har funnits eldsjälar, människor som har
varit beredda att arbeta ideellt och satsa sin egen tid.
Hade det bara byggt på anslagna resurser hade famil-
jerådslagen inte kunnat genomföras.

Anf. 149 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Rubrikerna i massmedierna om unga
lagöverträdare har varit många och otäcka, och de har
upprört vårt samhälle. Det har förövats ungdomsrån,
och vi har i BRÅ-rapporten kunnat se att antalet po-
lisanmälda ungdomsrån under 1999 nära nog för-
dubblats. Man kan i rapporten också se att de flesta
av dessa rån sker under dagtid och att de vuxna som
finns i närheten när det händer inte ingriper, eftersom
de egentligen inte förstår vad som händer.
De gruppvåldtäkter som har förorsakats av ung-
domar har vi alla förfasats över. Det blir alltfler unga
lagöverträdare, och brottsligheten kryper allt längre
ned i åldrarna. Det är överbelagt på ungdomsplatser-
na, både för de dömda och för de omhändertagna. Vi
har nyss hört att många kommuner ej klarar situatio-
nen.
Detta gällde rubriker och annat som vi kunnat lä-
sa. Jag kommer nu direkt från Kriminalvårdsnämn-
den. Ett fall som redovisades gällde en flicka som
blev utkastad från hemmet när hon var tolv år. Vad
har man för alternativ när man blir utkastad från den
enda trygga punkt som man har? Jag förundras många
gånger över hur de ändå kan klara sig relativt bra i
sådana situationer.
Jag har ställt mig frågan varför det går fel bland
ungdomarna. Är det grupptrycket som ligger bakom?
Vi vet alla att kompisarna betyder mer än föräldrarna
i en sådan här situation. Är det fråga om brist syssel-
sättning? Är det behov av pengar? Många vill ju leva
lyxliv, och till det krävs det pengar. Har man inga tar
man till otillåtna metoder. Är det brist på goda före-
bilder? Jag tycker också att det kan vara brist på re-
spekt för medmänniskorna, respekt för samhället,
som är vi.
Var ska man egentligen börja någonstans? Där
finns föräldraansvaret. När man sätter barn till värl-
den måste man också vara medveten om att man har
ett ansvar för dessa barn. Det kan vara tufft att vara
förälder. Det måste man vara medveten om. Är det så
att föräldrarna kommer i en situation där de inte kan
ta hela ansvaret är det viktigt att samhället går in med
stöd i ett tidigt skede, ett föräldrastöd.
Samhället har ett ansvar i och med barnomsorg
och skola. Utifrån alla roller är det viktigt att man tar
sitt ansvar, stöttar och leder in på rätta vägar. Det är
också aktuellt på många skolor att man arbetar med
brottsförebyggande arbete på olika sätt. All sådan
verksamhet är viktig att stödja.
Men man måste också lära den enskilda individen
att ta ett eget ansvar och också förstå vilka konsek-
venserna kan bli av handlandet. Man kan som exem-
pel ta de händelser i Göteborg som har relaterats
mycket i medierna just nu. Man måste veta: Om jag
gör si och så kan det få dessa konsekvenser.
Vi har i JuU16 olika förslag. Vi har haft uppe hur
t.ex. videofilmerna påverkar. Det finns viss forskning
som säger att barn har möjligheter och förmåga att
selektera och kan skilja på vilket som är verklighet
och vilket som är film.
Jag går inte här in i någon forskningspolemik.
Men jag är glad över att vi kunde var överens i ut-
skottet att regeringen ska se till att det blir ett uppdrag
om översyn. Det är viktigt att avvakta det uppdraget.
Sedan vill jag uppehålla mig lite grann kring
medling och familjegruppskonferenser. Det finns en
tidning som heter Brottsoffer. I den finns artikel om
medling, ett möte med två vinnare. Det är just från en
av de få kommuner som har jobbat med detta, Örn-
sköldsvik.
Där framhåller man att det är självklart att man
ska göra rätt för sig. En av de poliser som medverkar
i detta, en kvinnlig polis, säger att förut så kallade
man in ungdomarna, man förhörde dem och sedan
skickades de ut på gatan. Men nu tar man tag i det
och diskuterar det.
I gruppen som sysslar med medling är man med-
veten om vad ungdomen har gjort. Ser man personen
ute på stan eller byn i något olovligt kan man lätt gå
tillbaka till medlingen som har varit och vad ungdo-
men då lovade osv.
Det är viktigt att i ett mycket tidigt skede förhind-
ra och avbryta om det är någon begynnande brottslig-
het. Räknar man i pengar lönar det sig många gånger
om. Men jag tycker också att man måste räkna i
mänsklighet. Då är det viktigt att man arbetar brotts-
förebyggande.
Jag tycker att de försök som har varit är bra och
att de personer som finns i försöken och har utbildat
en kompetens ska få fortsätta att göra detta. Annars är
det förlorad kompetens som rinner ut i sanden tills det
blir en permanent verksamhet framöver.
Därför vill jag yrka bifall till reservation nr 4. Jag
står naturligtvis bakom alla Centerpartiets reservatio-
ner men yrkar endast bifall till reservation 4.
Jag vill också till sist säga att det är otroligt viktigt
att man ser till långsiktiga lösningar när det gäller
barnen och helheten. Kortsiktiga lösningar blir dyrt.
Jag tror inte att vi kommer till rätta med ungdoms-
brottsligheten på det sättet.

Anf. 150 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Den bästa brottsförebyggande åtgär-
den är att se till att brott aldrig begås. Det är därför
som Folkpartiet liberalerna lägger ned lika mycket
arbete på att betona föräldrarnas och skolans betydel-
se i det brottsförebyggande arbetet, peka på vikten av
samarbete mellan föräldrar, skola och polis som att
diskutera olika lagstiftningsåtgärder när det gäller
ungdomsbrotten.
Fru talman! Under den allmänna motionstiden
väckte Folkpartiet en motion, Ju910, där vi just beto-
nar föräldrarnas och även skolans betydelse i det
brottsförebyggande arbetet. Det bästa brottsförebyg-
garna är föräldrarna. Det finns inga som är så bra som
dem. Men det gäller att se till att vi även får de för-
äldrar som av olika anledningar inte ser det som vik-
tigt aktiva.
Våra barn och ungdomar gör inte som vi säger till
dem, utan de gör som vi andra gör. Det är viktigt för
oss vuxna att se till att vi för över ett mänskligt upp-
förande, lär dem ett handlingsmönster och uppfostrar
dem till att ta ansvar inte bara för sig själv utan även
för sin omgivning. Lyckas vi med det kommer vi att
få ett bättre samhälle.
Det gäller också att komma ihåg att det inte är nå-
gon som föds kriminell. Man blir inte heller kriminell
över en eftermiddag. Det är någonting som utvecklas.
Det är där vi ska se till att bryta denna asociali-
tetsslalom som är så förödande. Vi vet att vi ska gripa
in, och vi kan se de illavarslande tecknen mycket
tidigt. Men vi gör ingenting åt det. Den unga pojken
eller flickan - det är mest pojkar - får åka slalom tills
det går för fort, det blir för mycket i ryggsäcken, och
det går åt skogen.
Fru talman! Det är inte bara i högsta grad inhu-
mant mot brottsoffren utan även i högsta grad inhu-
mant mot brottslingarna att vi accepterar att den här
unga personen får bli en brottsling.
Efter föräldrarna, som har huvudansvaret, kom-
mer skolan. Det är viktigt att vi ser till att skolan inte
bara får goda resurser utan också använder sina resur-
ser rätt. Det är viktigt att skolan inser det och får
möjligheter att verkligen använda tid till att tala om
vilka konsekvenser det blir av våld och annan krimi-
nalitet och också får möjlighet att undervisa i grund-
läggande mänskligt beteende. Det handlar också om
avgörande viktiga ämnen som svenska och matema-
tik, och då framför allt svenska. Våra ungdomar ska
när de går ut skolan kunna svenska så att de inte re-
dan tidigt utestängs.
Samarbetet mellan skolan och sociala myndighe-
ter och också samarbetet mellan föräldrar och sociala
myndigheter är avgörande och viktigt. Där har från
flera håll sagts att det brister när det gäller vad sociala
myndigheter gör. Det är lika viktigt där som när det
gäller skolan att man har ordentliga resurser. Men det
gäller också att man använder sina resurser rätt. Det
är därför som vi i Folkpartiet liberalerna både när det
gäller skolan och den sociala sidan satsar mycket
pengar i vår budget för att peka på vikten av även den
delen.
Vi behöver polisen. Det är tyvärr så, och kommer
också att vara så i framtiden. Det är ett antal ungdo-
mar som av olika anledningar går över gränsen och
bryter mot lagen. Tyvärr händer det allt tidigare. Det
är då viktigt att polisen får rätt resurser och att polisen
ska syssla med det som den är bäst på.
I de fall där det finns hinder i samarbetet mellan
olika myndigheter måste vi äntligen se till att få slut
på det. Vi måste helt enkelt se över de sekretessbe-
stämmelser som kan utgöra praktiska hinder. Oavsett
om det gäller det här eller någonting annat måste vi
inse att vi ska se möjligheterna och inte hindren.
Folkpartiet liberalerna står bakom ett antal reser-
vationer, bl.a. reservation 1 där vi pekar på att rege-
ringen bör göra en översyn av nuvarande lagstiftning
som kan förbättra, tydliggöra och stärka föräldrarnas
roll på olika sätt.
I reservation 2, som jag vill passa på att yrka bifall
till, pekar vi på vilket ansvar man har som förälder
när ens barn gör någon skada. Många föräldrar tror att
man inte är skadeståndsskyldig. Det är nog inte så
känt att det är föräldrarna som är ansvariga om en
person som inte är myndig begår ett brott. Detta me-
nar vi måste spridas ordentligt. Det är viktigt att det
är allmänt känt, både bland ungdomarna och föräld-
rarna, att vi har ett ansvar. Om man gör fel ska man
stå för det, även ekonomiskt.
Om en förundersökning läggs ned är det inte lätt
för mig som brottsoffer att få reda på vem brottsling-
en är i sammanhanget. Därför menar vi att man bör
ändra sekretessreglerna i det här fallet.
Fru talman! Det har talats mycket om medling och
familjegruppskonferenser. De är viktiga förutsätt-
ningar i arbetet med att påverka en ung man eller
kvinna som har brutit mot lagen, se till att de får an-
svar och se till att de olika inblandade på ett kon-
struktivt sätt för över den personen till rätt sida om
lagen igen. Men det är livsfarligt att detta så ofta görs
med hjälp av eldsjälar.
Jag har inte ringt runt till olika kommuner för att
ta reda på hur många som verkligen har orkat genom-
föra detta, eftersom jag förstod hur illa det är. Vi vet
ju alla att kommunerna knäar, och då finns det inte
utrymme för nya, kostnadskrävande åtgärder. Men
det här kan bli bra om man ser till att det fungerar.
Nu är en försöksverksamhet avslutad. Vi i Folk-
partiet tycker, i likhet med flera andra borgerliga
partier, att man ska utvidga försöksverksamheten.
Men då måste man naturligtvis också se till att det
finns pengar.
Det är livsfarligt att nu låta detta bero och betrakta
det som avslutat. Med stor sannolikhet kommer man
att besluta att försöksverksamheten ska fortsätta, men
då har man redan förlorat dyrbar tid och kanske tap-
pat den kompetens som finns i kommunerna där det
faktiskt har fungerat.
En annan reservation som vi står bakom gäller
kallelse till förhör. För att vi ska kunna visa hur vik-
tigt det är och att föräldrar eller andra vårdnadshavare
alltid har ansvar för sina barn, så ska de alltid vara
med vid både förundersökning och rättegång. Här
brister det. Socialtjänstens företrädare har en alldeles
för framskjuten roll. Det är jättebra att de är med - de
får ju ofta gå in - men det ska inte ske på bekostnad
av föräldrar och vårdnadshavare. Därför menar vi att
det måste vara närvaroplikt.
Vi står alltså bakom den här reservationen också,
men för vinnande av tid yrkar jag bifall bara till re-
servation 2.

Anf. 151 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! I debatterna refereras till en under-
sökning som visar att det är vanligt att ungdomar
begår brott. Det är allvarligt att många ungdomar
tänjer gränserna, men som tur är fastnar inte flertalet
av dem i kriminell verksamhet. Tvärtom, majoriteten
av de ungdomar som t.o.m. lagförs för brott åter-
kommer inte inom en treårsperiod. Det visar en studie
som gjordes 1996. Den tendensen gäller fortfarande.
Sedan 1970-talet ligger ungdomsbrottsligheten på
en ganska stabil men hög nivå. Som vi har hört är det
ökningen av ungdomsrånen som är oroväckande.
Här i Sverige är det socialtjänsten som har ansvar
för att barn och ungdomar som visar tecken på miss-
bruk och kriminalitet ska få vård, stöd och behand-
ling. Men efter vad vi har hört här kan vi nog enas om
att socialtjänsten inte klarar detta ensam.
Betänkandet innehåller en massa delförslag, mo-
tioner som återkommer år efter år. Några faller bort
då vi kan enas - det kan komma till en utredning. Om
vi skulle arbeta effektivt med barnens bästa för ögo-
nen och för att hindra ungdomskriminalitet, borde vi
egentligen samlas över partigränserna i den allmänna
motionstiden. Vi skulle inte väcka samma motioner
nästa gång, utan enas om det som vi ser är möjligt att
enas om.
Det skulle kunna vara att socialtjänsten behöver
stöd. Det tycker Miljöpartiet också. Socialtjänsten
borde samarbeta med polis, skola, barnhälsovård,
barnomsorg, barnpsykiatri, individ- och familjeom-
sorgen, barnens närstående, föräldrar och bekanta.
Alla dessa resurser skulle tas till vara och i varje
kommun skulle det bildas en organisation för detta dit
man kunde vända sig.
Detta skulle vi väl kunna enas om nästa gång för
att kunna komma vidare? Vi kan väl också enas om
att barnen behöver mer stöd om inte föräldrarna och
den familj de föds in i klarar av uppdraget.
Alice Åström försökte problematisera detta. Be-
hövs det hårdare tag, eller vad ska vi göra? Proble-
met, sade Alice Åström, är att ungdomarna väljer fel.
Jag skulle vilja säga att problemet är att barn inte kan
välja sina föräldrar eller familjer. Det största felet
ligger i att dessa barn inte får samma förutsättningar
som andra.
Ändå fortsätter man från borgerligt håll år efter år
att skriva motioner om att det först och främst ska
vara familjen som har ansvaret, sedan skolan osv.
Javisst, det är självklarheter! Men tänk på alla de barn
som faller utanför, som inte har det här! Det är detta
jag säger gång på gång i debatterna. Det framkommer
också att ni borgerliga själva tycker så. Varför ska ni
då skriva denna motion?
En annan sak som vi också skulle kunna enas om
är behovet av forskning. I dag vet vi inte vilka åtgär-
der som är bäst. Man behöver forska mycket mer på
dessa områden - inte bara på ett enskilt område inom
BRÅ utan en tvärvetenskaplig forskning. Detta är
oerhört viktigt.
Visserligen har BRÅ nu tagit fram en rapport som
heter Strategiska brott, som är en bra forskningsrap-
port som visar att alla ungdomsbrott inte är lika all-
varliga. Det finns vissa brott som gör att ungdomarna
blir kriminella i många år framöver och där man
behöver sätta in resurserna mycket tätare och effekti-
vare under lång tid.
I sammanhanget som rör socialtjänstens behov av
hjälp från andra myndigheter och människor brukar
det här med myndighetssekretessen tas upp. Men nu
pågår en översyn som avslutas i maj 2001. Det är
lång tid. Det är ett år kvar. Men då skulle dessa hin-
der kunna tas bort och man skulle kunna samarbeta
på ett helt annat sätt.
Det vuxna nätverket växer fram genom medling
och familjerådslag, men inte minst genom att man
återanställer de fritidsledare och den personal som
fanns tidigare. Efter budgetnedskärningar i sektorn är
det dags att återskapa det skyddsnätet. Hur viktiga
dessa vuxna är för just dessa barn är omvittnat.
Jag skrev också en motion under allmänna mo-
tionstiden för Miljöpartiets räkning som handlade just
om ungdomsbrott, men den kom aldrig till justitieut-
skottet utan delades upp. Den kom till utbildningsut-
skottet och till socialutskottet, och det visar att detta
är gränsöverskridande tvärvetenskapliga problem som
vi inte löser bara i vårt utskott.
Där gjorde jag två yrkanden. Det ena gällde att en
mångvetenskaplig forsknings- och utvecklingsverk-
samhet inom det brottspreventiva området måste
byggas upp tillsammans med medicin, psykologi,
sociologi, socialt arbete och pedagogik, så att vi får
verktyg för att gå vidare med dessa ungdomar.
Det andra yrkandet gällde att en avdelning för
samordning och samarbete mellan socialtjänst, skola
och polis borde etableras inom socialtjänsten. Den
borde även utökas med det jag talade om tidigare.
Det har också kommit en annan utredning - Stöd i
föräldraskapet från 1997. Det är också viktigt för de
föräldrar som är svaga, som inte är helt utslagna eller
som av andra orsaker inte orkar med att ta föräldra-
ansvaret. Men den har inte givit något resultat i någon
proposition från regeringen. Det skulle vara önskvärt
att man kom ett steg närmare och att det blev någon-
ting av det.
I detta betänkande, med dessa spridda förslag som
inte ger någon helhet - jag efterlyser en bättre helhet
- har jag en reservation tillsammans med Vänstern.
Från början var det en tvärpolitisk motion där alla
partier var med. Det gällde barn inom kriminalvår-
den. Vi skulle se över häktessituationen för ungdomar
under 18 år. Visserligen är det inte så många som är
häktade, men det behöver icke desto mindre ses över,
och man bör undersöka om man skulle kunna göra
ändringar. Det är bara Vänstern och Miljöpartiet som
är kvar när det gäller den reservationen. Jag yrkar
bifall till reservation 11, fru talman.
I denna fråga anser utskottsmajoriteten att det är
kriminalvårdens ansvar att avgöra vilka insatser och
särskilda åtgärder som behövs, och att inget särskilt
uttalande behövs. Men så fungerar det inte när dessa
unga tas in på häktet.
Sedan vill jag också kommentera andra motion-
syrkanden och reservationer som jag tidigare har varit
med om för Miljöpartiets räkning, men som jag inte
längre är med om därför att jag tycker att de inte är
relevanta i dag. Det gäller uthyrning av videofilmer
till barn under 15 år. Det har getts ett uppdrag till
BRÅ, som ska se över tillämpningen av de straffbe-
stämmelser som finns i dag. Det är självklart att vi
avvaktar det.
Sedan gäller det drogtester av barn, som har dis-
kuterats här. Man får inte använda det i dag, därför att
det står i rättegångsbalken att kroppsbesiktning av
barn under 15 år inte får göras. Det kan låta hemskt
att vi vill ha denna lägre åldersgräns, men Miljöparti-
et har anammat denna synpunkt på grund av att det är
ett önskemål från Föräldraföreningen Mot Narkotika,
som jobbar med dessa frågor och har egna barn med
sådana problem.
Nu ska det i alla fall ses över i Narkotikakommis-
sionen, som arbetar. Därför har vi ingen sådan reser-
vation. Dess betänkande kommer så småningom.
BRÅ har också gett ut en skrift om medlingens
roll i rättssystemet och alla de försök som har pågått i
landet. Det kommer också att undersökas hur det kan
inlemmas i rättssystemet. Det är också saker som sker
just nu.
Det kommer också en redovisning om familjeråd-
slaget och Kommunförbundets del där, som vi får
avvakta.
Om vi kunde göra ett bättre jobb tillsammans i
denna fråga tror jag att vi skulle komma en bra bit på
väg, fru talman.

Anf. 152 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att vi väl-
komnar samarbete väldigt mycket, Kia Andreasson.
Samtidigt säger Kia Andreasson att partierna år efter
år skriver motioner om familjens betydelse. Alla har
det inte så, säger Kia Andreasson. Hon menar att vi
själva har medgivit det här och att det är lika bra att
man inte skriver så.
Då undrar jag om Kia Andreasson anser att fa-
miljen har en betydelse för den uppväxande genera-
tionen eller om vi ska resignera och tycka att den inte
har någon betydelse och att det inte spelar någon roll
om det finns några föräldrar för vår uppväxande ge-
neration.
Min andra fråga är vad Kia Andreasson tycker att
vi ska använda för instrument för att framföra våra
politiska synpunkter och ståndpunkter om vi inte får
motionera. Då kan vi ju lägga ned hela riksdagen.
Sedan säger Kia Andreasson att flertalet ungdo-
mar i alla fall klarar sig, så man ska inte dramatisera
detta. Det finns en balans när det gäller antalet brott.
Då skulle jag vilja fråga Kia Andreasson vem som
ska göra bedömningen av vilka ungdomar det är som
vi ska sätta in insatser mot och vilka vi ska hoppas
och tro klarar sig. Som vi kan se i statistiken har
brotten blivit oroväckande grova. 80 stycken dömdes
för ganska grova brott under 1999. Antalet personrån
med inslag av våld har ökat kraftigt.
Kia Andreasson talar om helheten och tar upp frå-
gan om häktade ungdomar. Hon konstaterar också
själv att det är en liten begränsad del det handlar om.
Då säger hon helt plötsligt att det icke desto mindre är
viktigt att man åtgärdar detta. Det utskottet har skrivit
är att vi tycker att det är för få för att man ska kunna
göra generella bedömningar, men att vi utgår ifrån att
kriminalvården har intresse av att följa barnkonven-
tionen. Skulle så inte vara fallet måste vi ta itu med
den frågan.

Anf. 153 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det var många frågor. Jag kanske
missar någon. Det var ett helt batteri.
Familjebegreppet har vi diskuterat med svallande
känslor förut. Den gamla institutionen familjen -
mamma, pappa, barn och mormor och morfar i sam-
ma hushåll - är inte kärnfamiljen. Det är mamma,
pappa, barn. Den kärnfamiljen finns tyvärr inte i så
stor utsträckning längre. Jag har försökt ta reda på
exakta siffror när det gäller skilsmässostatistiken. De
är jättehöga, och man måste se över vissa år. Det är
en otroligt hög siffra. Det finns i dag lika många barn
som inte har sådana kärnfamiljer. De har en förälder,
eller så bor föräldrarna på olika håll. Det måste
Ragnwi Marcelind känna till lika bra som jag.
Därför tycker jag att det är fel att gång på gång
skriva om familjen som institution och att familjen är
den bästa brottsförebyggande resursen. Skrivningarna
har till min glädje också mildrats i betänkandet. Man
ser på föräldrarna och andra vuxna i barnens omgiv-
ning. Det är jag väldigt glad för.
Jag upprepar det jag sade en gång i en annan de-
batt: Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Det
säger mycket.
När det gäller motioner säger jag inte att det är
förbjudet att väcka motioner, men eftersom vissa
motioner återkommer - jag har nu varit här i sex år -
kan jag säga att det känns lite avslaget att debattera
samma motioner gång på gång. För att komma vidare
på detta område som jag tror att vi alla tycker är an-
geläget skulle vi samarbeta om det som vi tycker lika
om. Det var den punkten.
Sedan vill jag ta upp ungdomar och grova brott.
Det är för att man tidigt ska kunna ingripa som jag
säger det jag har sagt. Det är också en gemensam
faktor som jag har skrivit upp. Alla har sagt att vi så
tidigt som möjligt måste möta dessa ungdomar och
göra insatser, för att ungdomar inte ska begå grova
brott och fastna i kriminaliteten.

Anf. 154 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Kia Andreasson tar upp skilsmäs-
sostatistiken. Jag kan upplysa om att skilsmässofre-
kvensen är över 50 %. Men jag anser inte att man
måste vara gift för att vara förälder och ta sitt föräld-
raansvar. Jag tycker att man som förälder har ett an-
svar när barnet är fött oavsett om denna institution
finns eller inte, även om jag tycker att det är bra så
länge man kan hålla ihop som äkta makar.
Jag skulle vilja ha ett förtydligande av Kia Andre-
asson. Jag tycker att det är intressant att höra att hon
säger att vi inte ska fortsätta att skriva om familjens
betydelse. Jag har ändå uppfattat Miljöpartiet så, att
man på särskilt vis vill stärka familjens roll i samhäl-
let genom sex timmars arbetsdag. Man har pratat om
mixtaxa för att göra det möjligt för båda föräldrarna
att kunna vårda barnen mer och umgås med sina barn.
Är det inte så att Miljöpartiet står fast vid att familjen
är en viktig grundpelare i samhället?
Sedan var det detta med motioner som ständigt
återkommer och att vi inte ska skriva motioner i de
fall då vi kan vara eniga. Jag skulle bara vilja höra
med Kia Andreasson om det gäller alla partier och
alla frågor eller om det bara gäller just nu när vi pra-
tar om unga lagöverträdare. Det finns ju frågor som
jag vet att Kia Andreasson är väldigt mån om att
återkomma med år efter år även om det också finns
andra partier som delar Kia Andreassons uppfattning.
Jag skulle gärna vilja ha ett svar när det gäller in-
stitutionen familjen: Tror Kia Andreasson att familjen
är någonting att bygga på och satsa på utifrån lag-
stiftning och stöd från staten?

Anf. 155 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det som skiljer Miljöpartiet från
Kristdemokraterna i detta fall är att vi inte lägger
betydelsen på just familjen som institution, utan vi
talar om föräldrar och föräldraansvaret. Det är väldigt
viktigt för barn att ha sina föräldrar i vilken konstel-
lation de än befinner sig. Oavsett vilka som omger
barnen är föräldrarna otroligt viktiga. Men det hand-
lar inte om familjen som institution. Där ligger skill-
naden.
Ragnwi Marcelind behöver inte dra så stora växlar
när det gäller det här med motioner. Det var ju inte så
jag sade. Det gällde just detta betänkande och dessa
motioner. Det finns en helhet som kommer bort och
som vi tillsammans skulle kunna fokusera på för att
kunna gå vidare för dessa ungdomars skull.

Anf. 156 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag måste verkligen ha varit otydlig i
mitt anförande i dag. Man har väl en del sådana da-
gar.
I den diskussion där jag sade att vissa ungdomar
väljer fel menade jag just utifrån den diskussionen att
vi ständigt återkommer till att de behöver lära sig vad
som är rätt och fel och att de ska lära sig vad som är
rätt och fel genom att samhället reagerar kraftfullt
med ingripanden och ofta med repressiva åtgärder.
Det jag menade när jag sade att de väljer fel var att
jag inte tror att t.ex. ungdomar som begår rån inte är
medvetna om vad som är rätt och fel. De begår rånen,
trots att de vet att det är fel. Men vi är ju helt överens
om att det är deras sociala situation, deras uppväxt,
deras uppfostran och hela det sociala spektrumet som
gör att de har utvecklats och lever på ett sådant sätt
att de själva kanske inte upplever att de har någon
möjlighet att välja någonting annat.
Jag menar inte att de inte har någon aning om vad
som är rätt och fel och att det är det som de behöver
undervisas om. Jag vet att de är mycket väl medvetna
om att de begår brott och att det som de gör är fel.
Men de väljer det här i alla fall, eftersom de upplever
att de inte har något annat val. Och det är andra fakto-
rer som påverkar. Detta säger jag bara för att jag vill
förtydliga det här.
Sedan har jag ändå en fråga till Kia Andreasson
om detta med drogtest av barn. Nu väljer man att inte
stå bakom den här reservationen, eftersom man av-
vaktar Narkotikakommissionen. Men jag vill ändå
lyfta fram den här frågan, eftersom Kia Andreasson
och jag ofta brukar vara helt överens när det gäller
integritetsfrågor, integritetsaspekten och hur viktigt
det är att man har en kontroll över staten och dess
möjlighet att faktiskt använda sig av integritetsin-
skränkande åtgärder. Tycker inte Kia Andreasson att
det är otroligt viktigt att staten inte ska ha rätt att
använda tvångsmedel mot barn? Det behöver inte
specifikt gälla drogtest av barn. Jag ser nämligen att
det kan finnas många olika områden där man kan ta
upp den här frågan.

Anf. 157 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att jag tyckte att det
var bra att Alice Åström specificerade vad hon mena-
de med att välja rätt. Det är precis samma åsikt som
Miljöpartiet har. Därför är det fruktansvärt viktigt att
det finns nätverk med vuxna runt dessa barn som har
kommit snett, att de får uppleva mening och sam-
manhang, inte minst, att det finns någon som berättar
om redskap för att de ska kunna hantera situationer
där det ofta brister och att gänget inte får stort infly-
tande på grund av att det inte finns någon motfaktor,
så att säga.
När det gäller integritetsaspekten tycker jag att det
är otroligt svårt. Det har inte varit något lätt val när
det gäller att använda tvångsmedel mot barn och
ungdomar under 15 år. Men föräldrarna i Föräldrafö-
reningen Mot Narkotika har känslomässigt givit mig
en bild av vad det innebär att inte få reda på det här,
inte kunna göra insatser och inte kunna ingripa tidigt.
Man kan säga att jag i det här fallet har gjort ett un-
dantag.

Anf. 158 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt att
man inte tänjer på den här gränsen. Jag tycker egent-
ligen att det här ska vara absolut. En stat ska inte ha
rätt att använda tvångsmedel mot barn.
Just när det gäller drogtester och Föräldraföre-
ningen Mot Narkotika tycker jag att det viktiga är att
vi bygger upp ett samhälle och en socialtjänst som
faktiskt kan reagera även om man inte har några fak-
tiska bevis. När jag har mött föräldrar från föräldrafö-
reningen har det oftast handlat om att de inte har
lyckats bevisa det här för socialtjänsten. De berättar
vad de ser och att barnet beter sig på ett visst sätt. De
har inte kontrollen. De har en misstanke, men social-
tjänsten är inte beredd att ingripa förrän de väldigt
tydligt kan bevisa det här. Då tycker jag inte att vägen
för att man ska kunna nå något resultat är att man
inför möjligheter till tvångsmedel mot dem som är
under 15 år. Man ska snarare se till att öka social-
tjänstens skyldigheter när det gäller att socialtjänsten
faktiskt ska vara stödjande och hjälpande och ingripa
även om det inte finns något testresultat. Det är ju den
maktlösheten, som föräldrarna känner. De får inte
någon hjälp.
Jag tycker att det är fel väg att gå att se till att vi
har tvångsmedel. Vi måste öppna upp socialtjänsten
och se till att man har möjlighet att få det stöd och
den hjälp som man behöver när man begär det utan
att man ska behöva visa papper. Man ska kunna lita
på den upplevelsen som föräldrarna har, den beskriv-
ning som de ger och det som de ser på sina egna barn.
Det måste man ta på allvar på socialtjänsten, och man
måste faktiskt stödja och ingripa ändå.

Anf. 159 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det som Alice Åström talar om är ju
en del av problemet, men det finns också föräldrar
som inte vill veta, som vill skydda sig själva mot
denna hemska upptäckt. I de fallen kan det här göra
att ögonen öppnas och att insatser kan göras tidigare.
Det är den andra delen av svaret på frågan varför man
ska göra det här.

Anf. 160 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Vi borgerliga partier anser att en fun-
gerande normbildning är en förutsättning för det
brottsförebyggande arbetet.
Det är svårt att vara förälder i dag. En invandrar-
pappa sade till mig att han ville ha en föräldraakut.
De föräldrar som behöver stöd måste ju få det någon-
stans, och vi måste underlätta för dem som har det
kämpigt. Bl.a. detta gör att vi utifrån en helhetssyn
vill att det ska göras en översyn av den nuvarande
lagstiftningen, så att vi kan förbättra och stärka för-
äldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen
som fostrare, normöverförare och brottsförebyggare. I
det här tar vi även med skolan, polisen och socialen,
även om jag av erfarenhet vet att elever inte riktigt
har respekt för att man går till sociala myndigheter.
Det här är någonting som kan leda in på en brotts-
förebyggande strategi. Om vi lyckas med det är Kia
Andreasson välkommen att ansluta sig till reserva-
tion 1.

Anf. 161 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det handlar inte bara om en lagstift-
ning, som jag tycker att Anita Sidén fokuserar på, när
det gäller stöd i föräldraskapet. Det är många andra
insatser som gäller.
Jag kan nästan nämna grannlandet Norge som en
förebild. Där har man en helt annan struktur på det
här med stöd i föräldraskapet. Föräldrar kan vända sig
till samtalsgrupper och andra grupper för att få väg-
ledning. Den utredning som jag åberopade, SOU från
1997, innehåller också sådana förslag, men de har
inte omsatts i praktiken.

Anf. 162 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp en annan
fråga med Kia Andreasson.
Vi moderater föreslår ju registrering av barn under
15 år. Det är riktigt att det inte går att göra i dag.
Vi vill att det ska få ske i misstankeregistret. Det
finns regler för hur man får skrivas in där, och de ska
naturligtvis följas. Men vet Kia Andreasson om att
det finns ungdomar som överlåter brott till andra?
Kompisar i brottsvärlden som är över 15 år ber dem
att ta det på sig. Vet Kia Andreasson att i vår hemstad
hade 750 av 1 500 brott, dvs. hälften, utförts av ung-
domar under 15 år? Den här uppgiften fick jag i förra
veckan av polisen i Göteborg.
Vad jag var lite omedveten om är att när man be-
gär lämplighetsintyg i dag inverkar det inte att ung-
domar har utfört brott. Det är endast om brottet gäller
att de har stulit en bil eller liknande som det kan på-
verka lämplighetsintyget. Det hade enligt polisen
inneburit ett stopp för ungdomar, varit ett memento
att körkortet är så viktigt att det gör i alla fall att ung-
domar inte utför brott.
Detta är allvarliga saker. Polisen får föra in sina
uppgifter i RAR, men de får inte hämta ut och plocka
ut information från något annat distrikt. Det är viktigt
att se att vi får rätt upplysning för att kunna ge rätt
hjälp till ungdomar som har begått ett brott, dvs. har
gjort någonting som vi vill hjälpa dem från att uppre-
pa.

Anf. 163 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag förstår inte det resonemanget, om
nu kärnpunkten är att inte kunna hjälp den unge med
insatser. Det kan vi göra i dag. Precis som Anita Si-
dén säger får polisen föra in uppgifter även om dem
som är under 15 år men inte registrera dem på samma
sätt som för dem över 15 år. Bara det att man vet vem
det är, som också Anita Sidén här ger en skildring
över, att man vet vilka ungdomar det är och antalet
osv. gör att det finns alla möjligheter att sätta in stö-
dinsatser. Jag vet att det har också gjorts. Det har
meddelats till socialtjänsten från polisen, och man har
på socialtjänstkontoret haft samtal med föräldrar,
ungdom och polis. Det är inte så att detta är ett hinder
för att hjälpa och gå vidare. Tvärtom ansluter jag mig
till Alice Åström om att detta att finnas i ett register
under lång tid i denna ålder kan stjälpa en i framtiden.
Det finner jag ingen anledning till, men hjälpen är
viktig, och den kan ges även med detta system.

Anf. 164 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! Som alla har varit inne på är det be-
tänkandet om unga lagöverträdare och motioner från
den allmänna motionstiden som vi nu behandlar. Som
flera har varit inne på är det flera motioner som har
återkommit. Det må kanske stå var och en fritt att
lägga fram dem om man inte tycker att man har fått
gehör för dem tidigare.
Unga människor som begår brott är ett allvarligt
problem för såväl samhället som den enskilde och
dennes familj. Det är viktigt att samhället tidigt ingri-
per med tydliga, konkreta och konsekventa åtgärder
när ungdomar begår lagbrott.
Utan att förringa allvaret i ungdomsbrottsligheten
måste vi ändå konstatera att ungdomar i dag inte är
mer brottsbenägna än för 20-30 år sedan. Det visar en
del undersökningar. Däremot är det naturligtvis all-
varligt att vålds- och misshandelsbrotten har ökat.
Som några har varit inne på har brott mot barn och
ungdomar av barn och ungdomar också ökat. Statisti-
ken visar på att de vanligaste brotten bland ungdomar
är snatterier, stöld, misshandel, olovlig körning och
skadegörelse.
Ingen människa föds till brottsling. En viktig frå-
ga är därför: Vad är det som gör att barn och ungdo-
mar begår brott? Vi måste också tala om de omstän-
digheter som orsakar brott. Vi vet att brottsligheten
får näring i utanförskap genom ökade klyftor - och
ökade klyftor skapar motsättningar och bråk - hopp-
löshet, otrygghet och dåliga hemmiljöer, avsaknaden
av normer och regler, frånvaro av vuxna och vuxnas
förebilder, drogmissbruk och misslyckad skolgång.
Det är också så att vi i dag har en bristande social
kontroll. Vi som vuxna bryr oss inte riktigt om när vi
bevittnar när ett mindre brott begås, och vi sätter inga
gränser.
Vi är överens om att den viktigaste brottsförebyg-
gande rollen spelar familjen, alltså den avgjort vikti-
gaste resurs vi har. Men vår politiska uppgift därefter
måste vara att skapa ett samhälle som ger alla barn
den bästa starten i livet. Det handlar om skolpolitiken,
socialpolitiken och familjepolitiken men också om
arbetsmarknadspolitik, integrationspolitik och bo-
stadspolitik. Vi socialdemokrater ser en politik som
på alla områden kan bidra till att skapa jämlika lev-
nadsvillkor för alla i samhället som en av de vikti-
gaste brottsförebyggande åtgärderna.
I reservationen om familjens och skolans brotts-
förebyggande betydelse skriver Moderaterna och
Folkpartiet att föräldrarnas personliga ansvar för att
ge barnen en god uppväxt aldrig kan ersättas med
offentlig service. Nej, det tror inte vi heller. Men vi
socialdemokrater ser inget motsatsförhållande i detta.
Båda behövs och krävs för att alla människor ska
kunna leva under goda levnadsbetingelser.
I Aftonbladet i dag kan vi läsa om föräldrar vars
barn har sökt sig till nazistiska grupper. En mamma
berättar att hon har gjort allt, hon har flyttat på sig,
hon har berättat, hon har rest med sitt barn till kon-
centrationsläger, men hon har inte lyckats. Hon av-
slutar med: "Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
När man som förälder inte orkar med, då måste sam-
hället ta över - - -." Det finns alltså inga motsatsför-
hållanden, utan det kärvs naturligtvis både-och, att
både föräldrar och samhället fungerar bra.
Vi delar uppfattningen om skolans betydelse när
det gäller att bibringa unga människor normer och
grundläggande kunskaper för att skapa de bästa förut-
sättningarna, men också socialtjänsten har betydelse
liksom många människors tillgång till bra fritids- och
kulturaktiviteter.
Då undrar man: Vad har t.ex. Moderaterna att
komma med? Ni skriver i er motion att ni har en
politik mot segregation och socialt utanförskap och
att ni dessutom prioriterar uppgiften. Var någonstans
hittar vi förslag om dessa prioriteringar? Inte i det här
betänkandet i alla fall!
Om man ska försöka tolka motionen rätt menar ni
väl ändå att det har en viss betydelse i sammanhanget
att vi kan motverka social segregation och social
utslagning? Ni ställer ökade krav på skolans och
socialtjänstens insatser. Det torde väl ändå kräva att
man får resurser för att uppfylla de kraven. I motio-
nen lämnad med anledning av regeringens vårpropo-
sition vill ni förvisso ge polisen ökade resurser, ut-
över vad regeringen föreslagit, men samtidigt vill ni
spara in på resurser till skola, vård och omsorg med
14 miljarder, som Alice Åström har varit inne på
redan. Dessutom sparar ni in pengar till utsatta bo-
stadsområden i storstäderna, satsningar som faktiskt
är till för att motverka social segregation och socialt
utanförskap, som ni säger är prioriterade uppgifter för
er. Brottsförebyggande åtgärder är viktiga, men ni gör
sannerligen inte särskilt mycket för att de ska bli
verklighet.
Jag övergår till att kommentera de olika förslagen
i betänkandet.
I reservation 1 vill Moderaterna och Folkpartiet
att regeringen gör en översyn av hur den nuvarande
lagstiftningen kan förbättras i syfte att tydliggöra och
stärka föräldrarnas och andra vårdnadshavares ansvar
i rollen som goda fostrare, normöverförare och brotts-
förebyggare. Det bör även inbegripa utvecklingen av
skolans och socialtjänstens förebyggande arbete.
Det hade kanske varit bra att man hade angett på
vilket sätt man skulle kunna stärka föräldrarnas an-
svar i rollen som goda fostrare. Annars framgår för-
äldrarnas och vårdnadshavarnas ansvar för barnen
klart och tydligt i föräldrabalken - att se till att bar-
nens behov av omvårdnad, trygghet och god fostran
blir tillgodosedda, att barnen får den tillsyn de behö-
ver, får tillfredsställande försörjning och utbildning
samt att svara för att barnen står under uppsikt eller
att andra lämpliga åtgärder vidtas i syfte att hindra att
barnet orsakar skada för någon annan.
Föräldrar kan behöva stöd och hjälp i sin fostran-
de roll. Det är också en av åtgärderna i det nationella
brottsförebyggande programmet.
När det gäller skolans roll pågår en del arbete, och
det beskrivs utförligt i betänkandet. Jag tänker inte gå
närmare in på det. Det är viktigt att myndighetssek-
retessen blir föremål för en översyn om den nu lägger
hinder i vägen. Vi har under ett antal år hört att den är
i vägen för ett gott samarbete.
Man kan verka på olika sätt. Jag var på besök i en
kommun, och där hade man lagt samman skolstyrel-
sen med individ- och familjeomsorgen, just för att
komma runt att det fanns två nämnder som behandla-
de samma barn.
Moderaterna tar i reservation 2 upp frågan om
föräldrars skadeståndsansvar. Här sker också en över-
syn, och det är säkert att det arbetet bedrivs så skynd-
samt som möjligt.
I reservation 3 anför Kristdemokraterna och Cen-
tern att en utredning bör tillsättas i syfte att öka kun-
skaperna om barns brottslighet. Här pågår också en
hel del projekt. Jag tror att det finns mycket kunskap
om omfattningen av barns brottslighet. Annars kan
jag instämma i att det är viktigt att vi har den kunska-
pen för att kunna sätta in de rätta åtgärderna.
Jag ska inte gå in på det som vi tidigare har varit
inne på när det gäller medling och familjekonferen-
ser. Jag kan instämma i att erfarenheterna har visat
sig vara goda i försöksverksamheterna. Regeringen
har gett en särskild utredare i uppdrag att analysera
medlingens roll i rättssystemet och att utvärdera för-
söksverksamheten. Det ska redovisas i oktober i år.
Vi tycker inte att man behöver utvidga försöksverk-
samheten. Det är bättre att man avvaktar utvärdering-
en som har gjorts och att man tar till vara de erfaren-
heter som har uppnåtts innan man går vidare och
kanske inte bara bedriver försöksverksamhet utan
också skapar en permanent verksamhet. Vi är ense
om att det är en bra modell för att få ungdomar att
upphöra med sin brottsliga verksamhet.
I reservation 5 om påföljdssystemet för unga vill
moderaterna avskaffa den nyligen införda påföljden
för unga lagöverträdare och ersätta den med en snar-
lik påföljd inom kriminalvårdens ram. Jag har lite
svårt att se vad det skulle kunna förbättra. Ni skriver i
reservationen att lagstiftningen är dålig, att den är i
vanrykte och att den är förknippad med misslyckan-
den. Jag undrar om ni menar den senaste lagstiftning-
en som antogs på området och trädde i kraft den
1 januari 1999. Man borde väl rimligtvis avvakta och
se hur den fungerar innan man förkastar den. För dem
som begår brott som inte föranleder omhändertagande
måste ändå socialtjänsten komma in. Här har också
skett en uppstramning, nämligen att socialtjänsten ska
ange något slags plan för hur den unges kriminalitet
ska komma till rätta.
I reservation 6 anför kd att det är viktigt att åtgär-
der vidtas redan under verkställigheten och föreslår
ett system med kontaktpersoner för de intagna. Jag
har varit inne på den frågan lite grann. Det ska vara
en behandlingsplan. Det ska komma mer resurser. Jag
utgår från att de resurserna inte bara handlar om det
fysiska, dvs. att skaffa fler platser, utan också om att
behandla den dömde så att den dömde blir förberedd
för tillvaron utanför institutionen.
Det är svårt med hur detta ska fungera i praktiken.
Det är en ganska ny form. Vi får avvakta och se hu-
ruvida detta fungerar. Kontaktpersoner ska finnas
inom socialtjänsten under denna tid, men det fungerar
inte alltid. Vi får lyfta fram detta särskilt i samband
med en uppföljning och utvärdering.
Sedan finns reservation 7, där moderaterna begär
polisstöd för hämtning av barn och ungdom. Det går
redan att göra för de barn som befinner sig i sådana
miljöer. Det vore kanske att använda polisens resurser
på ett onödigt sätt. Moderaterna har givit föräldrarna
ett stort ansvar som de borde ta. Det ska inte un-
dandras dem nu.
Tidigare talare har varit inne på reservation 8 om
registrering av barn under 15 år och drogtester av
barn under 15 år. Vi socialdemokrater har ingen an-
nan uppfattning än den som har framförts av Alice
Åström.
När det gäller de särskilda jourdomstolarna av-
vaktar vi utvärderingen. Handläggningstiderna har
gått ned. Jag kan instämma i vad Alice Åström har
sagt där, dvs. att hon har pekat på att en del brott kan
ta lång tid att utreda för att få bra kvalitet i utredning-
en. Det handlar också om rättssäkerhet för de unga.
I reservation 11 tar Vänsterpartiet och Miljöpartiet
upp frågan om att ungdomars särskilda behov blir
beaktade vid en häktningssituation. Vi har ingen
annan uppfattning om att det kan behövas särskilda
insatser. Men vi har inga belägg för att frihetsberöva-
de ungdomar skulle behandlas inhumant eller med
bristande respekt. Vi utgår från att kriminalvården
följer vad som diskuteras i kammaren och tar till sig
det och är väl informerade om intentionerna i FN:s
barnkonvention. Vi anser, liksom tidigare, att det är
en fråga för kriminalvården.
Fru talman! Som jag inledningsvis sade har vi haft
förslagen till behandling tidigare i kammaren. Det
pågår en hel del arbete på olika håll, t.ex. Regerings-
kansliet och BRÅ. Det är viktigt att vi för diskussio-
ner kring brottens orsaker och betydelsen av goda
levnadsvillkor för människor i ett brottsförebyggande
perspektiv.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på reservationer-
na.

Anf. 165 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp två frågor,
Margareta Sandgren. Det är just det samlade greppet i
översynen. Det finns massor av olika projekt som
pågår överallt. Jag tycker att det behövs en samling
för att se de erfarenheter som har funnits och ta dem
till vara i form av ett långsiktigt brottsförebyggande
arbete bland ungdomar. Man ser nu att de unga lag-
överträdarna är ännu yngre, och de gör allt råare
övergrepp och brott. Då måste vi samla ihop och med
alla klutar göra ett mer långsiktigt arbete för att
komma tillrätta med detta.
Jag har en annan fråga. Den gäller just de kom-
petenser som har byggts upp i medlingsförsöket och
som kan tappas om försöket stoppas. Det vore värde-
fullt att fortsätta med detta viktiga medlingsarbete.

Anf. 166 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det finns en nationell handlingsplan
när det gäller brottsförebyggande arbete. Jag vet inte
om Gunnel Wallin är ute efter något som riktar sig
kring ungdomar. Det pågår en del arbete. Det kom-
mer att rapporteras kring en del frågor. Då kan man
samla ihop detta så att man inte startar någonting på
nytt.
När det gäller familjegruppskonferenser, medling
och sådant kommer många att fortsätta att jobba med
dessa frågor. Jag tror inte att man tappar i kompetens
och erfarenhet. Det samlar man på sig. Man samman-
ställer rapporter, och de har vi glädje av sedan. De
glöms inte bort.

Anf. 167 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! När det gäller medlingen har diskus-
sionen varit i utskottet att de skulle få fortsätta med-
lingsarbetet under utvärderingen. Då får de bibehålla
kompetensen. Det är det som är viktigt. När det gäller
den andra delen, när det är en sådan viktig övergri-
pande fråga, gäller det att få en samlad översyn för att
få bukt med de unga lagöverträdarna. Då borde vi
verkligen samla ihop alla projekt och göra den över-
syn som vi har föreslagit i vår motion.

Anf. 168 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! De här projekten fortsätter naturligt-
vis. Dessutom samlar man ihop dem och gör en ut-
värdering, och det kommer att presenteras i oktober.
Då får man med sig hela det paketet. Det är inte något
av kunskap och erfarenhet som förloras i fråga om
vad de här projekten har lett till.

Anf. 169 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Margareta Sandgren kommenterade
reservation 1 och tyckte att det var märkligt att vårt
parti talar om att stärka föräldrarollen, och hon sade
att det varit bättre att vi hade talat om hur det ska
göras. Jag skulle vilja påpeka att det är oerhört viktigt
vilka signaler ledande politiker i Sveriges land ger till
de föräldrar som har valt att ta hand om sina barn,
vilka signaler vi ger till de föräldrar som har valt att
vara hemma när barnen är små. Men när man får höra
att de som är hemma och tar hand om sina barn inte
ska ha något från staten därför att de inte gör någon-
ting är det en signal om att det inte är värdefullt att ta
hand om sina barn.
Vi kristdemokrater vill verkligen vara med och
stärka föräldrarollen och ge föräldrarna frihet att välja
om de vill vara hemma för att kunna påverka barnens
utveckling.
Margareta Sandgren säger att föräldrarna inte kan
göra allt och att skolan gör en del. Jag vet att Skol-
verket kom med en skrivelse för någon vecka sedan
där man påpekade detta som jag sade i mitt anföran-
de, dvs. att skolan inte har levt upp till vad som sägs i
skolplanen om att överföra värderingar. Skolan får
underkänt av Skolverket när det gäller värdeöverfö-
ringen.
Vill Margareta Sandgren verka för att föräldrarna
ska få en större valfrihet, så att de känner att det är ett
jobb man gör när man tar hand om sina barn? Vill
Margareta Sandgren verka för att skolan ska få direk-
tiv om att det är viktigt att införa etiska samtal om
värdegrunden och att dessa frågor uppvärderas i sko-
lan?

Anf. 170 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag undrade därför att man ville göra
någonting kring lagstiftningen och stärka föräldra-
rollen. Men varför skrev ni då inte att det var just det
ni ville åstadkomma, att ni ville införa vårdnadsbi-
drag? Vårdnadsbidraget kan inte sträcka sig hur långt
som helst. Det är väl viktigt att föräldrar är tillgängli-
ga för sina barn långt upp i tonåren för att de ska
kunna vara bra föräldrar. Jag tycker inte att föräldrar
som förenar föräldraskap med förvärvsarbete är dåli-
ga föräldrar, utan de kanske ägnar precis lika mycket
tid åt sina barn som de som är hemma.
Varför skrev ni då inte att det var det ni ville
åstadkomma?
När det gäller diskussionen kring värdefrågor i
skolan tycker jag att det är viktigt och bra och att man
ska fortsätta den diskussionen. Det är bra att Skolver-
ket har kommit med den kritiken, så kanske det också
händer någonting.

Anf. 171 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tolkar det så att Margareta Sand-
gren kommer att driva den frågan i sitt parti, som är
regeringspartiet, att skolan ska se till att lyfta upp de
etiska samtalen.
När det gäller att stärka föräldrarollen handlar det
inte om att i första hand införa ett vårdnadsbidrag.
Det handlar om att ge föräldrarna valfrihet och möj-
lighet att själva välja hur man vill avsätta sin tid för
sina barn. Det är viktigt att ge rätt signaler till föräld-
rarna, att verkligen värdera det arbete som de föräld-
rar gör som har valt att ta hand om sina barn.
Vill Margareta Sandgren vara med och verka i sitt
parti för att attityden till de föräldrar som vill ägna
mer tid åt sina barn ska bli annorlunda?

Anf. 172 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan naturligtvis inte stå för vad
mina partikamrater ute i landet har uttalat. Det är klart
att föräldrar som har valt att stanna hemma tar hand
om sina barn - det är väl det vi diskuterar - men jag
tror säkert att föräldrar som förvärvsarbetar också tar
hand om sina barn. Vi som har gjort det kanske också
känner att "ni är inte riktiga föräldrar och tar inte
hand om era barn därför att ni har valt att arbeta". Jag
tycker att det är viktigt.
Vi har en föräldraförsäkring som är långtgående
och som ger alla föräldrar möjlighet att utnyttja den
på ett bra sätt. Sedan får vi diskutera vidare i andra
sammanhang - det kanske inte riktigt hör hemma här
- huruvida vi ska införa vårdnadsbidrag eller max-
taxa. Det var väl det diskussionen kom att handla om.
(forts. 9 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.54 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

8 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

NU11 Godkännande av avtal om ersättning i sam-
band med stängning av Barsebäcksverket, m.m.
Mom. 1 (frågan om avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, fp)
Votering:
185 för utskottet
121 för res. 1
1 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 38 v, 16 c, 15 mp
För res. 1: 71 m, 38 kd, 12 fp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 15 s, 11 m, 5 v, 4 kd, 2 c, 4 fp, 1 mp

Mom. 2-4
Kammaren biföll utskottets hemställan.

9 § (forts. från 7 §) Unga lagöverträdare (forts.
JuU16)

Anf. 173 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Margareta Sandgren och vi moderater
är överens om att familjen är den bästa brottsförebyg-
garen. Jag har tidigare i dag kommenterat reservatio-
nen om familjen. Eftersom Margareta Sandgren har
suttit i kammaren vet hon ju vad jag har sagt.
Sedan 1994 har det inte kommit mer än ett enda
förslag från regeringen för att komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten. Ett enda förslag är ett fattig-
domsbevis och vittnar inte om satsningar vare sig på
brottsförebyggande åtgärder för ungdomar eller på att
vi ska kunna beivra ungdomsbrott, sätta gränser och
ge behandlingar.
Eftersom vi tyvärr inte sitter i majoritet skulle jag
också lite grann vilja kommentera ett av alla de för-
slag som har blivit reservationer som vi har lagt fram
tillsammans med övriga borgerliga partier. Det gäller
reservationen om kallelse till förhör. Föräldrar är ju
föräldrar även om de inte lever tillsammans med sina
barn. Socialtjänsten kallas till både förhör och rätte-
gång. Föräldrar kallas till förhör under förundersök-
ning, men det är inte deras plikt att närvara vid en
rättegång. Det kan inte behövas någon utredning av
detta. Det vi anfört i reservation 13 är ju en självklar-
het. Föräldrar är föräldrar även om de inte lever ihop.
Föräldrar borde prioriteras framför socialtjänsten och
ha plikt att komma till rättegångar, även om social-
tjänsten kan vara en hjälp.

Anf. 174 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Först säger Anita Sidén att den soci-
aldemokratiska regeringen inte har kommit med nå-
got förslag sedan 1994 som handlar om unga lag-
överträdare. Det är ju alldeles galet. Det har vi natur-
ligtvis gjort. Vi har förbättrat lagen om unga lagöver-
trädare och speedat upp det så att det inte ska ta mer
än ungefär fyra veckor. Det ska finnas särskilda lag-
män i domstolarna. Det senaste som vi har diskuterat
gäller sluten ungdomsvård osv. Vi har också det na-
tionella brottsförebyggande programmet. Därtill kan
läggas att vi nu under senare år också har haft eko-
nomiska resurser att ge förstärkningar till kommuner-
na till skola, vård och omsorg. Vi tycks ju vara över-
ens om att det krävs att man har resurser för att man
också ska kunna jobba brottsförebyggande. Det är lite
konstigt att Anita Sidén kan påstå något sådant.
När det gäller kallelse till förhör har man lyssnat
av lite grann hur det fungerar. Det visar sig att föräld-
rar ofta medverkar vid förhör vid förundersökningar.
Om man tillmäter föräldrarna något ansvar ska det väl
ändå inte behövas en kallelse i den meningen och att
man också har en närvaroplikt. Ni föreslår ju dess-
utom att man ska ta bort den här ersättningen. För
många föräldrar kan det vara svårt att avstå från ar-
bete en dag för att medverka vid de här förundersök-
ningarna och förhören. Ni försvårar ju dessa möjlig-
heter.
Föräldrar är föräldrar även om man inte bor till-
sammans. Jag utgår ifrån att de allra flesta föräldrar
ställer upp när något sådant inträffar för den unge och
att man har den kontakten att både mamma och pappa
kan vara med.

Anf. 175 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Vi vill att det ska vara en plikt för
föräldrarna att komma dit. Det är också viktigt att
barnen känner att det är ett stöd att föräldrarna följer
med. Även om det sker i många fall, finns det också
många fall med stora svårigheterna där föräldrarna
inte kommer. Om man uppmanas att göra detta kän-
ner man kanske att det är ens föräldraplikt att komma.
Jag tror att det skulle vara ett oerhört stort stöd för
alla barn att känna att både mamma och pappa kom-
mer även om de inte lever ihop. Båda föräldrarna
skulle ha en möjlighet att kallas till detta.

Anf. 176 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det handlar om huruvi-
da man tillmäter föräldrarna ett ansvar eller inte. Vad
skulle hända om man inte uppfyllde den här plikten?
Jag tycker att man har skapat förutsättningar för detta
genom att man får en ersättning och en kallelse. Den
här undersökningen visar att de flesta föräldrar fak-
tiskt bryr sig om sina barn i sådana här situationer och
ställer upp och medverkar.

Anf. 177 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det gäller reservationen om frihetsbe-
rövade ungdomar, dvs. de få som sätts i häkte. Mar-
gareta Sandgren sade att man inte stöder denna reser-
vation eftersom man inte vet hur dessa ungdomar har
det. Men reservationen går ut på att just det ska un-
dersökas. Det handlar om att ge en utredning i uppgift
att kartlägga situationen för den grupp häktade som är
under 18 år.
Från samtliga partier hade man detta krav. Det
måste ju ha uppkommit därför att det finns signaler
om att inte alla klarar av denna häktning. Därför
skulle det vara intressant att få reda på hur det verkli-
gen förhåller sig.
Men detta uppdrag tar tydligen inte kriminalvår-
den på sig av sig själv. Därför skulle vi här från riks-
dagen ge detta uppdrag. Det hade inte varit så omfat-
tande eftersom det inte är så många ungdomar det
gäller.

Anf. 178 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! När det inte är så många skulle man i
och för sig kunna få reda på hur det ser ut utan att
man skulle behöva tillsätta en utredning. På något sätt
är det ändå kriminalvårdens angelägenhet att titta på
den här frågan. När jag har frågat är det så att man
faktiskt tar hänsyn till de unga. Jag tycker inte att vi
ska utgå från att man inte gör det. Sedan kan det kan-
ske i vissa fall förbättras.
Tidigare har det framkommit - och det är också
en sådan här återkommande motion när det gäller det
här betänkandet om unga lagöverträdare - att man
ville ha alternativ till de vanliga häktena. Den pro-
blematiken har vi ju tidigare berört. Det var kanske
inte så lyckat eftersom den möjligheten inte står till
buds överallt.

Anf. 179 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det är ju en lek med ord när det gäller
det här med utredning. Det är inte det vi menar. Jag
ser att det står så i reservationen. Men i motionsyr-
kandet står det faktiskt att man ska ge Kriminalvårds-
styrelsen och Socialstyrelsen i uppdrag att se över
häktesverksamheten, och det hade ju varit rimligt.

Anf. 180 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Vi har ju ledamöter i den här riksda-
gen som också sitter i Kriminalvårdsstyrelsen, så det
går ju att väcka den frågan utan att man drar i gång en
utredningsprocess när det handlar om så få ungdomar.

Anf. 181 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Jag tänker uppehålla mig några mi-
nuter vid ämnet brottslighet bland barn. Då tänker jag
främst på personer under 15 år. Det är inte alldeles
enkelt att få grepp om brottsligheten bland personer i
denna ålderskategori eftersom de ej är straffmyndiga
och det därmed är svårt att få fram statistik. Dessvärre
verkar utvecklingen inom barnbrottsligheten ha lik-
heter med utvecklingen när det gäller brottslighet
bland ungdomar över 15 år.
Fru talman! Först vill jag framhålla att jag har
samma uppfattning om familjens ansvar och familjen
som brottsförebyggande resurs när det gäller unga
lagöverträdare som den som utskottet företräder i
betänkandet.
Kia Andreasson nämnde här tidigare att ung-
domsbrottsligheten ligger på en hög, jämn nivå och
att ungdomsrånen ökar. Margareta Sandgren var inne
på ungefär samma tankegång. Hon sade att ungdomen
inte är mer brottsbenägen i dag än för 20-30 år sedan.
Hon säger också att det finns mycket kunskap att ta
till när det gäller att försöka komma till rätta med de
här problemen.
Brottsdebuten har faktiskt sjunkit under senare år.
Det finns en rapport från BRÅ, Strategiska brott. I
den framgår det att debutåldern oftast ligger på 12-13
år. Men för 20-30 år sedan låg den på 15-16 år. Där-
för kommer inte barnbrottslingarna - och då menar
jag de som är under 15 år - inte med i statistiken. Det
visar sig nämligen att barnbrottsligheten har ökat
ganska markant under 90-talet, vilket jag strax ska
komma in på.
Sedan är det väsentligt, som Kia säger, att ung-
domsrånen ökar. Det är allvarligt. Det är ju ett av de
strategiska brotten som medför förhöjd risk att så
småningom hamna i kronisk brottslighet
Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har antalet
brott som efter brottsanmälan klarats upp genom
nedläggning på grund av att den skäligen misstänkte
är under 15 år successivt ökat under 1990-talet. 1992
var antalet 10 556. Under tre år skedde sedan en ök-
ning till drygt 12 000 brott. Denna nivå var tämligen
oförändrad fram t.o.m. 1997, vars antal, 12 113, finns
angivet i utskottets betänkande.
Tyvärr, fru talman, är den uppgiften ej speciellt
färsk. Här borde texten i betänkandet ha uppdaterats.
Under 1998 ökade nämligen barnbrottsligheten mar-
kant, vilket klart framgår av BRÅ:s statistik. Den
säger att 1998 var det 13 240 brott som klarades upp
genom nedläggning på grund av att den skäligen
misstänkte var under 15 år. Det borde ha funnits med
i betänkandetexten i stället för den gamla uppgiften
från 1997.
Faktiskt är ökningen under 1998 nästan dubbelt så
stor som den tidigare största årliga ökningen under de
sex åren 1992-1998. Ser man till sexårsperioden som
helhet innebär den en ökning med hela 25 %, vilket är
mycket allvarligt. Här måste man komma ihåg att
dessa siffror ändå inte säger hela sanningen om barn-
brottsligheten eftersom det uteslutande rör sig om
skäligen misstänkta. Många åker aldrig fast, och
mörkertalet kan förmodas vara stort. Dock får siffror-
na anses spegla en alarmerande utveckling.
För 1999 har BRÅ ännu ingen statistik färdig när
det gäller denna typ av brottslighet. Däremot har man
i en färsk rapport när det gäller ungdomsbrottslighet,
rubricerad Ungdomar som rånar ungdomar, BRÅ-
rapport 2000:6, visat att det polisanmäldes lika många
ungdomsrån i Stockholm och Malmö under det första
halvåret 1999 som det gjordes under hela 1998.
Skulle tendensen vara likartad när det gäller barn-
brottsligheten är läget än mera alarmerande.
Fru talman! I mitt tidigare verksamma liv har jag
arbetat som speciallärare på grundskolans högstadi-
um. Jag hade hand om en s.k. observationsklass under
åren 1970-1985. I denna klass var det som mest 6-8
elever i åldern 13-16 år, och de som gick där hade av
olika anledningar svårt att anpassa sig i den vanliga
klassen. Ej sällan var de kriminellt belastade och var
med jämna mellanrum i polisförhör. I klassen hade vi
många samtal som rörde sig om etik och moral, brott
och straff osv. Eleverna var öppna och jag fick en god
inblick i hur de såg på sitt eget och andra jämnåriga
kamraters kriminella agerande. Det var mest fråga om
snatterier i affärer och stölder av framför allt cyklar
och mopeder. Däremot handlade det aldrig om att
råna andra, vare sig yngre eller äldre. Ej heller läste
man då i tidningar om barn som rånade andra barn,
vilket tyvärr händer nu för tiden.
Håller barnbrottsligheten på att ändra karaktär?
Fru talman! Det är en mycket angelägen fråga, sär-
skilt mot bakgrund av BRÅ-rapporten Strategiska
brott, som bl.a. visar på vilka debutbrott som indike-
rar hög risk för fortsatt brottskarriär, s.k. strategiska
brott. Rapporten bygger på drygt 33 000 personer
födda år 1960 som lagförts någon gång under perio-
den 1975-1997. BRÅ tar upp tre strategiska brott.
Det brott som i störst utsträckning kan kallas ett stra-
tegiskt brott är tillgrepp av fortskaffningsmedel. 27 %
av de personer som i sin debut lagförs för tillgrepp av
fortskaffningsmedel kommer i sitt fortsatta liv att
tillhöra den lilla grupp som svarar för 50 % av den
totala brottsligheten. Men även rån och stöld är brott-
styper som förtjänar benämningen strategiska brott.
Risken för att de som i sin debut lagförs för rån ska
bli kroniska brottslingar är 19 %, och 16 % för dem
som debuterar med stöld. Enligt BRÅ:s definition är
en kronisk brottsling en person som har lagförts minst
nio gånger.
Oroväckande är att risken att bli kronisk brottsling
ökar med sjunkande debutålder. 16 % av dem som
har fått en lagföring vid 15-17 års ålder hamnar i
gruppen kroniska brottslingar, vilket kan jämföras
med endast 5 % av dem som har debuterat i 18-20-
årsåldern.
Man frågar sig då hur stor risken att bli kroniker
är för det barn som brottsdebuterar i 12-14-årsåldern,
vilket faktiskt är den ålder då de allra flesta brottsde-
buterna sker. Är den risken ännu större än motsva-
rande risk för 15-17-åringar? På det har BRÅ ingen
statistik.
Om en ungdom i åldern 15-17 år brottsdebuterar
med stöld ökar risken från 16 % till 27 % att bli kro-
nisk brottsling. Man frågar sig om risken är ännu
större för ett barn under 15 år som debuterar med
stöldbrott.
Ett på sitt sätt intressant faktum är att BRÅ inte
har någon uppgift när det gäller risken att bli kronisk
brottsling för den ungdom i åldern 15-17 år som
debuterat med rån, eftersom de personer i undersök-
ningen som brottsdebuterade med rån i 15-17-
årsåldern 1975-1977 var så få. Det ligger i linje med
min tidigare redovisade uppfattning att rånbrottslighet
bland barn och ungdomar var tämligen sällsynt på
1970-talet.
Mot bakgrund av förhöjningsrisken att bli kronisk
brottsling när stöld är debutbrottet kan man våga anta
att ca 30 % av de ungdomar i åldern 15-17 år som
brottsdebuterar med rån blir kroniker. Man frågar sig
då: Hur stor är risken att barn under 15 år så små-
ningom blir kroniska brottslingar därför att de har
brottsdebuterat med rån? Många har dessvärre gjort
det.
Ej oväntat företer brottsligheten bland barn likhe-
ter med de brott som ungdomar över 15 år ägnar sig
åt. Det framgår bl.a. av den tidigare nämnda rappor-
ten från BRÅ om ungdomsbrottslighet. Enligt den
rapporten var 25-30 % av de gärningsmän som under
1999 i Stockholm och Malmö ägnade sig åt rån barn
under 15 år. 25-30 % av dem som ägnade sig åt rån
var barn under 15 år. 50-60 % var i åldern 15-17 år.
Fru talman! Som jag tidigare påpekat har barn-
brottsligheten ökat med 25 % under perioden 1992-
1998, samtidigt som den verkar ha fått en ny dimen-
sion, rånbrottslighet. Det finns ingen tillgänglig sta-
tistik på området, men mot bakgrund av brottsut-
vecklingen bland ungdomar i åldern 15-17 år är det
ej orimligt att anta att brott begångna av barn under
15 år ändrat karaktär på så sätt att det i dag mer än
tidigare handlar om s.k. strategiska brott, vilka med-
för högre risk att bli kronisk brottsling.
Här har vi ett mycket allvarligt problem. Vi måste
få bukt med den ökande barnbrottsligheten. Annars är
risken stor att brottskronikernas antal på sikt kommer
att öka. Det är av yttersta vikt att så tidigt som möjligt
komma till rätta med denna brottslighet. Ju tidigare
verkningsfulla ingripanden kan ske ske i barnets
begynnande brottskarriär, desto större är möjligheten
till social anpassning hos den unge till ett liv utan
brottslighet.
Frågan är så allvarlig att vi kristdemokrater vill att
regeringen tillsätter en utredning som dels kartlägger
barnkriminaliteten när det gäller såväl vanliga som
strategiska brott, dess utveckling, omfattning och
orsaker, dels föreslår åtgärder för att komma till rätta
med densamma.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 3, men jag står givetvis bakom även andra krist-
demokratiska reservationer.

Anf. 182 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag tycker att många av de statistiska
uppgifter som Ingemar Vänerlöv här lämnar är väl-
digt viktiga. De ger oss väldigt mycket kunskap. Jag
tycker ändå att det finns oerhört mycket kunskaper
redan i dag om brott begångna av barn, både sådana
som på grund av straffomyndighet leder till åtalsun-
derlåtelse och sådana som redovisas i BRÅ:s senaste
rapport. Jag måste fråga om inte en av de viktigaste
åtgärderna nu måste vara att följa upp den statistik
och den kunskap som vi nu har fått och att utveckla
en strategi för de här företeelserna.
Jag ser en fara i att börja dela upp detta alldeles
för mycket. Vi talar om barnbrottslingar och ung-
domsbrottslingar. Jag tror att vi inte bör fixera alltför
mycket på det här. Jag förstår av Ingemar Vänerlövs
anförande att det i dag finns mycket material och att
man inom BRÅ gör väldigt mycket. Man forskar
också väldigt mycket om just de här viktiga frågorna.
Jag har lite svårt att förstå varför vi ska göra en kart-
läggning av det här ämnet när vi har BRÅ, som stän-
digt arbetar med att ge oss material. Det är väl vikti-
gare att vi använder det material som vi får och vida-
reutvecklar politiken.

Anf. 183 INGEMAR VÄRNERLÖV (kd):
Fru talman! Naturligtvis ska vi använda det mate-
rial som vi har, men jag kan exempelvis bara som en
liten parentes nämna att det i det material som finns
tillgängligt hos BRÅ och som nämns i vårt betänkan-
de inte fanns med ens någonting om den nästan ga-
lopperande utvecklingen under 1998. För att förenkla
resonemanget vill jag säga att jag talar om barn-
brottslingar när det gäller ungdomar som inte är
straffmyndiga.
Det har först och främst på senare tid skett en
enorm ökning som ingen riktigt har väntat sig. Den är
dessutom dubbelt allvarlig i och med att det handlar
om rånbrottslighet, som är en tämligen ny företeelse i
dessa kategorier. Vi läser och hör på TV nästan dag-
ligdags om detta.
Eftersom det då handlar om strategiska brott me-
nar jag att man här måste ta ett extra tag. Det är nog
bra med allt det material som finns, men det gäller
här att ta ett samlat grepp över hela fältet. Det är
bättre att vara ute lite grann för tidigt än att komma
sent, när utvecklingen kanske har skenat ifrån oss.

Anf. 184 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill också poängtera att det ligger
en viss fara i att titta på statistik och att prata om den
galopperande utvecklingen och den kraftiga förhöj-
ningen. Jag tror att vi som politiker måste vara lite
försiktiga med att säga att vi just nu har en explode-
rande utveckling, på grundval av uppgifter från ett
enskilt år. Visst ska man vara vaksam, men jag tror
att man kan tillmäta ett år alldeles för stor betydelse
när man ser en sådan här ökning.
Jag tror också att en av anledningarna till att vi i
dag ser en kraftigt ökad brottslighet är att fler anmäler
brott, att vi har fått en polis som i dag tar det här på
mycket större allvar och att man under det senaste
året över i stort sett hela landets polismyndigheter har
gjort speciella insatser när det gäller ungdomsbrotts-
lighet, framför allt beträffande ungdomsrånen. Också
det ger utslag i statistiken.
Jag tror alltså att det är farligt att med ett år som
utgångspunkt peka på en utveckling och kräva att
åtgärder måste vidtas. Vi måste se på utvecklingen i
ett längre perspektiv. Jag tror att det är farligt att nu
säga att vi har en galopperande utveckling.

Anf. 185 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Det handlar ju inte, Alice Åström, om
ett enskilt år. Om Alice lyssnade noga på mig vet hon
att jag nämnde utvecklingen under perioden 1992-
1998. Jag sade att det började med ca 10 500 anmälda
brott där den skäligen misstänkte var under 15 år.
Sedan ökade antalet långsamt till 12 000. Åren 1995-
1997 ligger antalet kvar på 12 000. Hade det då fort-
satt att ligga kvar på 12 000 eller bara ökat med något
hundratal eller så, hade jag kunnat hålla med Alice
Åström. Men det ökar plötsligt med över 1 000 brott
från ett år till ett annat.
Jag menar att detta sett mot utvecklingen sedan
1992 är alarmerande, i all synnerhet som vi vet att
under det senaste året har i alla fall rånbrottsligheten
mer eller mindre exploderat bland ungdomar. Jag tror
att inte ens Alice Åström säger emot det.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

10 § Handläggning av strafföreläggande

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU118
Handläggning av strafföreläggande (prop.
1999/2000:67).

Anf. 186 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Folkpartiet har väckt en motion där vi
begär en utredning av möjligheten att låta strafföre-
läggande avse fängelse. När strafföreläggandeinsti-
tutet infördes uttalade man i lagmotiven att tillämp-
ningen borde begränsas till de egentliga ordningsför-
seelserna. Med hänsyn härtill, sade man, borde straf-
föreläggande inte kunna användas beträffande brott
på vilka kunde följa frihetsstraff.
Men efter flera andra reformer bestämde man ge-
nom en lagstiftning år 1994 att strafföreläggande
skulle kunna användas beträffande alla brott för vilka
böter ingick i straffskalan, dock inte normerade såda-
na. Som har nämnts kan från år 1997 strafföreläggan-
de även avse villkorlig dom.
Vi i Folkpartiet har sagt: Varför inte begära en ut-
redning för att se om motiven för bestämmelsen att
låta strafföreläggande i vissa fall avse villkorlig dom
även kan anföras till stöd för att låta strafföreläggande
avse fängelsestraff? Det skulle kunna ske vid s.k.
artbrott, t.ex. rattfylleri, där det finns en fast på-
följdspraxis.
Om man använder strafföreläggande i de fallen
skulle det kunna innebära en snabb reaktion på brottet
och ett effektivt utnyttjande av samhällets brottsbe-
kämpande resurser. Eftersom detta är en känslig fråga
vill vi att det ska bli en utredning.
Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till vår re-
servation.

Anf. 187 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlas förslag
om ändrade regler rörande strafföreläggande och
vissa ändringar i sekretesslagstiftningen.
Strafföreläggande innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att brottet bör
föranleda. Strafföreläggande får också avse villkorlig
dom eller sådan påföljd i förening med böter i fall då
det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan på-
följd. Detta gäller dock inte brott som har begåtts av
någon som inte fyllt 18 år. Strafföreläggande kan
också omfatta ett enkelt anspråk som avser betal-
ningsskyldighet. Har ett strafföreläggande godkänts
gäller det som lagakraftvunnen dom.
I förslaget föreslås att strafföreläggande också ska
kunna sättas upp och utfärdas i form av ett elektro-
niskt dokument, att reglerna förenklas när den miss-
tänkte bestrider gärningen och vidare att åklagarmyn-
dighetens ärenderegister Brådis kommer att sekretess-
regleras. Det handlar alltså om vissa moderniseringar
och förenklingar. Även övriga förslag som finns i
propositionen och i betänkandet rörande förfarandet
är ägnade att bidra till en rationellare och snabbare
process. Utskottet har ställt sig bakom förslagen i
propositionen.
Folkpartiet har i en motion föreslagit att straffö-
reläggande även ska kunna avse fängelse. Utskottet är
av den uppfattningen att det är att gå lite för långt och
skriver "att det från rättssäkerhetssynpunkt framstår
som oacceptabelt att frihetsberövande skulle kunna
ske utan domstolsprövning utan också att allvaret i en
gärning som förskyllt fängelse bör inskärpas genom
lagföring inför domstol". Den synpunkten delar vi
naturligtvis, eftersom utskottsmajoriteten har sagt så.
Folkpartiet nämner i sin reservation att artbrott
skulle kunna bli föremål för utvidgningen och nämner
rattfylleri. Om det är t.ex. en 20-åring som åkt fast för
rattfylleri är det viktigt att han också ställs inför dom-
stol och blir dömd. Jag tror att det är av vikt i brotts-
bekämpningen.
Det ligger en fara i att det också skulle handla om
brott som avser misshandel av kvinnor. Just brotten
som gäller misshandel av kvinnor är det viktigt att
man synliggör på alla sätt. Det gör man kanske bäst
om de avhandlas i en domstol.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationen.

Anf. 188 SIW PERSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag har full respekt för de kommenta-
rer som majoritetens företrädare har gjort. Men det är
också viktigt att komma ihåg det som Margareta
Sandgren här sade. Jag håller inte med om det. Det
ska vara en snabb reaktion, och det ska vara ett ef-
fektivt utnyttjande.
För en rattfyllerist finns ändå en påföljdspraxis.
Frågan är då vilket är bäst. Är det bäst att man be-
handlar brottet snabbt eller att man väntar länge så att
det kommer till domstol? Nu är utvecklingen dess-
utom sådan att det tar allt längre tid att komma till
domstol.
Därför vill vi att man ska utreda detta, men okej.
Jag vill fråga Margareta Sandgren: Är det inte viktigt
för en rattfyllerist att ärendet snabbt ska komma till
avgörande?

Anf. 189 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jo, det är naturligtvis viktigt att alla
brott blir snabbt behandlade från förundersökningen
och hela vägen och att arbetet i rättskejdan snabbas
på betydligt. Det skulle alla vara betjänta av.
Men jag tror också att det är viktigt att lagföring
av vissa brott sker inför en domstol. Det har ett
brottsbekämpande syfte. Jag tror också att det är
viktigt att rattfyllerister i vissa fall, när de är unga,
står inför en domstol och får det utdömandet.
Därför tycker vi att det finns en gräns någonstans
för hur långt man ska gå när det gäller strafföreläg-
gande.

Anf. 190 SIW PERSSON (fp) replik:
Fru talman! Vi hade hoppats på att en utredning
skulle visa var den gränsen i framtiden kan vara. Vi
får återkomma.

Anf. 191 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! I dagens betänkande föreslås effekti-
viseringar i handläggningen av strafföreläggande. Vi
moderater har ingen annan uppfattning än utskotts-
majoriteten då det gäller förslagen till effektivisering-
ar i den nu aktuella propositionen.
I slutet av 1996 behandlade riksdagen justitieut-
skottets betänkande Utökad användning av straffö-
reläggande. Vid den riksdagsbehandlingen godkände
riksdagen att möjligheten att utfärda strafföreläggan-
de utökades till att även omfatta de fall där det är
uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom
eller villkorlig dom i förening med böter. Undantagna
var dock de som inte hade fyllt 18 år.
Villkorlig dom är en allvarlig påföljd även om en
del av dem som döms till denna påföljd dessvärre inte
alltid inser allvaret. Straffvärdet ligger på fängelseni-
vå.
Fru talman! Flera av dem som kan komma i fråga
att få villkorlig dom genom strafföreläggande är just
unga människor. För dessa unga är det både pedago-
giskt och förebyggande att deras fall tas upp vid en
domstolsförhandling. Här är vi naturligtvis överens.
Det är viktigt att den unge i tid inser att han eller hon
är inne på farliga vägar. En domstolsförhandling kan
vara det tillfälle då en negativ utveckling bryts.
Vår uppfattning vid den tidpunkten och i dag är
att även de som är 18-21 år skulle undantas från den
s.k. effektiviserade handläggningen.
I den kritik som vi framförde då fick vi stöd av
bl.a. Lagrådet, som skrev: Det finns anledning att
räkna med att en rätt betydande del av målgruppen
för den föreslagna reformen kommer att bestå av
lagöverträdare i åldern 18-21 år.
Vi anser fortfarande att ungdomar mellan 18 och
21 år borde vara undantagna från att villkorlig dom
utfärdas genom strafföreläggande. Det finns ett stort
värde inte minst ur pedagogisk och brottsförebyggan-
de synpunkt att unga brottslingar får sin påföljd vid
domstolsförhandling. Detta har vi uttryckt i ett sär-
skilt yttrande till detta betänkande. Det är det sätt vi
kan reagera på vid det här tillfället.
Fru talman! Avslutningsvis vill också jag yrka bi-
fall till hemställan i betänkandet och avslag på reser-
vationen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

11 § Kapitalanvändning i avkastningsstiftel-
ser

Föredrogs
lagutskottets betänkande 1999/2000:LU20
Kapitalanvändning i avkastningsstiftelser.

Anf. 192 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Sju motioner från sju olika partier be-
handlas i lagutskottets betänkande nr 20 för inneva-
rande riksdagsår, i vilket frågan om kapitalanvänd-
ning i avkastningsstiftelser tas upp. Samtliga motion-
syrkanden går ut på att ge regeringen i uppdrag att
pröva frågan om lagändringar i syfte att underlätta för
s.k. avkastningsstiftelser att dela ut medel som kom-
mer av realisationsvinster i samband med omsättning
av värdepapper och andra tillgångar i stiftelserna.
De nuvarande permutationsbestämmelserna, dvs.
sådana som reglerar villkoren för om och när änd-
ringar av föreskrifter i stiftelseförordnandet kan ske,
finns intagna i den nya, fr.o.m. den 1 januari 1996
gällande stiftelselagens sjätte kapitel. De är, vilket
delvis ligger i sakens natur, ganska restriktiva. Det
måste nämligen finnas garantier för att stiftarens vilja
i allt väsentligt respekteras, inte bara i fråga om än-
damålet eller ändamålen med pengarna utan också i
frågor om placering av stiftelsens tillgångar och hur
olika medel får disponeras.
Då stiftelseförordnanden kan vara mer eller mind-
re tydliga i sina formuleringar - en del är dessutom av
gammalt eller mycket gammalt datum - uppstår
ibland tolkningsbryderi för förvaltare eller styrelse
när det gäller att på bästa sätt försöka uppfylla stiftel-
sens ändamål.
Inte minst ordet avkastning kan därvid ge upphov
till skilda tolkningar. Av stiftelselagen framgår att
med avkastning ska i första hand förstås löpande
avkastning, dvs. ränta och utdelning direkt knuten till
viss förmögenhet, såvida inte förordnandet eller övri-
ga omständigheter talar för en annan ordning.
Avkastning i form av värdestegring, som alltså
inte är att jämställa med vanlig ränta eller utdelning,
föranleder med hänsyn till föreskrifter i en del stiftel-
seförordnanden att åtskillnad ska göras beträffande
möjligheten att använda medlen till uppfyllande av
stiftelsens ändamål.
Många stiftelser - som spelar en utomordentligt
viktig roll när det gäller t.ex. bidrag till olika forsk-
ningsändamål och kultursatsningar - är i dag alltså
förhindrade att för sitt ändamål även nyttiggöra medel
som skapas genom realisationsvinster, derivathandel
eller andra moderna finansiella instrument, just på
grund av den restriktiva tolkning av avkastningsbe-
greppet som för närvarande sker hos tillsynsmyndig-
heter och rättsliga instanser. Mindre pengar till ange-
lägna ändamål blir därvid följden, vilket enligt oss
moderater är illa.
Kammarkollegiet medgav i permutationsbeslut
den 30 december 1999 Nobelstiftelsen, som bildades
för ca 100 år sedan, rätten att anpassa sina bestäm-
melser till de förhållanden som råder inom modern
kapitalplaceringsverksamhet för att på sikt både kun-
na öka prissummorna och realvärdet av stiftelsens
tillgångar.
Nobelstiftelsen intar dock på många sätt en sär-
ställning bland svenska stiftelser, och vi moderater
menar att det är oklart om man för den framtida
rättstillämpningen kan lägga prejudikatsvärde i
Kammarkollegiets beslut i detta fall.
Vi menar därför att riksdagen borde ge regeringen
till känna behovet av en översyn av den här proble-
matiken i stiftelselagen i syfte att generellt och enkla-
re möjliggöra för stiftelser att dela ut t.ex. realisa-
tionsvinster eller vinster av annan finansiell handel
efter omsättning av delar av stiftelsens förmögenhet.
Och i den mån lagstiftning behövs bör regeringen
snarast återkomma med förslag härom till riksdagen.
Fru talman! Med det sagda ber jag att få yrka bi-
fall till reservationen.

Anf. 193 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Dagens betänkande LU20 handlar om
kapitalanvändning i avkastningsstiftelser. Till betän-
kandet finns en reservation av moderaterna. I reser-
vationen föreslås en lagändring, så att det blir möjligt
för avkastningsstiftelser att dela ut all realisations-
vinst som uppkommer efter omsättning av stiftelser-
nas tillgångar.
Fru talman! Redan från början vill jag yrka avslag
på Moderaternas reservation och bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.
I stiftelselagen som trädde i kraft den 1 januari
1996 ges en allmän definition av stiftelser.
I Sverige har vi två typer av stiftelser. Den ena ty-
pen karakteriseras av att stiftelsen tjänar sitt syfte
genom att tilldela fysiska personer avkastningen på
förmögenheten. Den andra typen karakteriseras av att
den som regel tjänar sitt syfte genom att utöva nä-
ringsverksamhet.
I båda formerna är stiftelserna måna om sitt
grundkapital. Det består normalt av värdepapper och
banktillgodohavanden. Enligt stiftelselagen kan eller
flera fysiska personer åta sig ansvaret att förvalta
stiftelsens förmögenhet. Styrelsen eller förvaltaren
ansvarar för att föreskrifterna till stiftelseförordnandet
följs.
Enligt regeringens föreskrifter står alla stiftelser
under en tillsynsmyndighets ansvar. Oftast är det
länsstyrelsen i det län där stiftelsen har sitt säte.
Av stiftelselagen framgår under vilka förutsätt-
ningar en permutation kan komma till stånd. Dessa
frågor, alltså frågor om permutation, prövas av
Kammarkollegiet på initiativ och ansökan av stiftel-
sens styrelse eller förvaltare.
Fru talman! I reservationen påpekas vilken avse-
värd förmögenhetsmassa de svenska stiftelserna om-
fattar. Som exempel nämns Nobelstiftelsen. Man
påpekar också att den tolkning som länsstyrelserna
gör av avkastningsbegreppet begränsar stiftelsers
möjlighet att dela ut priser som finansierar forskning,
utveckling, m.m.
Föreskrifterna för stiftelseförordnanden är ofta
skrivna i äldre tider. I många stiftelser måste före-
skrifterna moderniseras. Det är då styrelsen eller
förvaltaren som måste tolka förordnandet så att stif-
telsens ändamål kan uppfyllas. Begreppet avkastning
blir centralt, eftersom föreskrifterna om kapitalan-
vändning oftast relateras till avkastningen på stiftel-
sens förmögenhet.
Det är viktigt för avkastningsstiftelser att det finns
garantier för att stiftarens vilja respekteras så mycket
som möjligt när stiftelsens förmögenhet förvaltas och
att man ser till vilka medel som får användas för att
tjäna stiftelsens ändamål.
I lagrådsremissen sägs att man med avkastning
bör tänka sig en avkastning som är relaterad till en av
stiftelsen ägd förmögenhet. Det innebär löpande av-
kastning i form av ränta och utdelning.
I reservationen påpekas också att eventuell reali-
sationsvinst ska räknas till avkastningen. I så fall kan
även reavinsten ingå i den avkastning som stiftelsen
delar ut till pristagarna.
I många stiftelser, och speciellt i förordnandet i
Alfred Nobels testamente, påpekas att kapitalet ska
investeras i säkra fonder, och den årliga räntan på
dessa investeringar ska delas ut som pris till nobel-
pristagarna.
Fru talman! I början av 1998 ansökte Nobelstiftel-
sen hos Kammarkollegiet om att genom permutation
få ändra föreskrifterna för stiftelsen gällande vad som
ska tas i anspråk för utdelning. I ansökan tas upp att
även reavinsten som uppkommit vid omsättning av
stiftelsens tillgångar ska delas ut, jämte den årliga
direktavkastningen.
Kammarkollegiet beslutade den 30 december
1999 att Nobelstiftelsen får ändra i sina föreskrifter.
Det blir möjligt för stiftelsen att dela ut även realisa-
tionsvinst i samband med nobelpriset, och inte bara
direktavkastningen.
Fru talman! Med hänvisning till detta finner ut-
skottet ingen anledning att ändra lagstiftningen, som
föreslås i reservationen. Den gällande ordningen ger
utrymme för anpassning av föreskrifterna när förhål-
landena kräver det.
Utskottet har inget annat förslag än att man ge-
nom Kammarkollegiet ska reglera avkastningsstiftel-
sernas föreskrifter.
Enligt utskottet föreligger inget lagstiftningsbe-
hov, och inga andra åtgärder behövs med anledning
av vad som anförs i reservationen.
Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på reser-
vationen och bifall till hemställan i utskottets betän-
kande.

Anf. 194 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Fru talman! Först och främst vill jag säga att vi
inte nödvändigtvis föreslår att lagstiftningen ska änd-
ras i reservationen, utan vi påkallar bara riksdagens
uppmärksamhet. Vi vädjar till riksdagen om att ge
regeringen uppdraget att pröva om det behövs någon
kompletterande lagstiftning här. Det finns goda skäl
för det.
I förarbetena till stiftelselagen riktade Lagrådet
invändningar mot uttalandet att man i begreppet av-
kastning bör förstå sådan avkastning som är direkt
knuten till den av stiftelsen innehavda förmögenhe-
ten, dvs. löpande avkastning i form av ränta och ut-
delning.
Detta kritiserade Lagrådet, och man yttrade att det
inte minst mot bakgrund av den utveckling som ägt
rum på värdepappersmarknaden många gånger skulle
framstå som konstlat och från ekonomisk synpunkt
omotiverat att göra en åtskillnad mellan löpande
avkastning och avkastning i form av värdestegring.
Vi tycker att det finns anledning att ta fasta på den
formuleringen från Lagrådet, som regeringen i sitt
slutliga förslag till riksdagen inte tog fasta på. Man
lämnade Lagrådets påpekande utan avseende. Vi
tycker att det finns anledning att fästa avseende vid
det.

Anf. 195 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Skillnaden mellan Henrik S Järrel och
oss är att han vill att vi ska ha en lagstiftning som
generaliserar och att alla stiftelser ska behandlas inom
samma lag. Med gällande ordning finns det utrymme
för att ta hänsyn till vissa förändringar vad gäller
stiftelserna och föreskrifterna, osv. Jag tror inte att det
behövs någon lagändring i dag.

Anf. 196 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Fru talman! Som vi påpekar i reservationen kan vi
inte riktigt bedöma det så att Kammarkollegiets be-
slut i Nobelstiftelseärendet kan läggas till grund för
den fortsatta rättstillämpningen i detta ärende. Vi
tycker att det vore skäl i att regeringen fick titta när-
mare på bestämmelserna i stiftelselagen i den del som
reglerar frågan om när man kan medge permutation
och förändring av reglerna när det gäller användning-
en av olika kapitalavkastningar.
Vi är sju olika partier - samtliga riksdagens parti-
er - som har väckt motioner i denna del. Vi tycker
inte att det är konstigt om riksdagen också skulle
våga ställa sig bakom vädjan att regeringen tittar på
denna lagstiftning. Det är inte så konstigt.

Anf. 197 NIKOS PAPADOPOULOS (s) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att det kan vara en förut-
sättning, som Järrel påpekar. Men samtidigt vill jag
säga att varje stiftelse skulle kunna lämna sina före-
skrifter till Kammarkollegiet om det fanns svårighe-
ter. På så sätt får styrelse och förvaltare tänka igenom
om förändringar som de vill göra är grundliga. Är det
så kan de lämna föreskrifterna till Kammarkollegiet
och få tillstånd. Det har vi ett exempel på när det
gäller nobelpristagare. Jag tror att den ordning som
finns i dag ger utrymme för att man ska kunna klara
detta problem.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.54 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

12 § Lag om konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal

Föredrogs
lagutskottets betänkande 1999/2000:LU21
Lag om konsumentskydd vid distansavtal och hem-
försäljningsavtal (prop. 1999/2000:89).

Anf. 198 BERIT ADOLFSSON (m):
Herr talman! Det var en liten överraskning att se
herr talman här. Jag har inte hunnit ändra i mitt ma-
nus. Därför hoppas jag att jag kan smickra herr tal-
man med att kalla herr talman för fru talman någon
gång.
Denna vackra vårkväll är det alltså dags att be-
handla regeringens proposition nr 89, Lag om konsu-
mentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal.
Härigenom genomförs i svensk rätt Europaparla-
mentets och rådets direktiv om konsumentskydd vid
distansavtal, det s.k. distansavtalsdirektivet. Den
föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om
hemförsäljning och ersätter den nuvarande hemför-
säljningslagen från år 1981. Den nya lagstiftningen är
avsedd att träda i kraft den 1 juni år 2000. Så står det i
sammanfattningen i betänkandet.
Vi moderater har i vår motion yrkat att riksdagen
ska avslå propositionen i dess helhet. Därför yrkar jag
bifall till reservation nr 1.
Direktivet kom till innan Internet var en faktor att
räkna med på distansavtalsområdet, vilket också
märks i dess utformning. Direktivets regler är inte
avpassade för den nya handelssituationen, att konsu-
menten själv uppsöker butiker på Internet för att se-
dan själv ta initiativet till köp. På Internet är det alltså
inte fråga om att kunden blir överraskad av närings-
idkarens försäljningsinitiativ. Tvärtom är det kunden
själv som avgör när, var och vad han eller hon vill
handla. Det verkar som om man i EU inte har avsett
att denna lag ska gälla för e-handel. Det visar det
faktum att man nu håller på med ett förslag till e-
handelsdirektiv. Därför anser vi att regeringen borde
ges i uppdrag att inom EU verka för att detta direktiv
omförhandlas. Det logiska är alltså, herr talman, att
avvisa propositionen.
Regeringen har dessutom passat på att lägga ihop
implementeringen av detta direktiv med hemförsälj-
ningslagen. Det är inte bra. Hur ska folk då hitta reg-
lerna för hemförsäljning, t.ex.? Regler för köp på den
minsta distansen, nämligen i det egna hemmet, ska stå
att finna i distansavtalslagen. Det kommer att förvilla
både köpare och säljare.
Som jag tidigare sade är det skillnad mellan att
själv söka upp en säljare för att köpa en vara som
man vill ha och att ta emot en hemförsäljare som vill
sälja en vara som man dittills inte hade tänkt köpa.
Därför tycker vi att man inte skulle ha lagt ihop dessa
två lagar till en.
Detta, herr talman, gällde lagens översiktliga in-
nehåll, direktivet och hemförsäljningslagstiftningen.
När det sedan gäller handläggningen av imple-
menteringen finns det en hel del övrigt att önska. Det
gäller främst tidsaspekten. Direktivet antogs den
29 maj 1997. Man har alltså haft tre år på sig. I elfte
timmen, närmare bestämt den 17 februari, var man
färdig att inhämta Lagrådets yttrande. Det yttrade sig
den 7 mars. Den 16 mars lämnades propositionen till
riksdagen. I dag är det den 10 maj, och det ser väl ut
som om riksdagen kan votera i morgon. Jag anser att
klockan därmed är över tolv.
Efter 14 arbetsdagar, den 1 juni, ska lagen gälla.
Detta kan inte vara rimligt. Vilket utrymme har då
riksdagen? Det är för litet, för att inte säga inget.
Det finns en anledning, herr talman, demokratisk
och konstitutionell, till att regeringen inte på eget
bevåg ska kunna stifta lagar. Den folkvalda riksdagen
måste ha rådrum och en rimlig chans att bereda, för-
ändra, återremittera eller rent av förkasta propositio-
ner. Att återremittera eller förkasta förslaget är helt
uteslutet, eftersom EU då kan utdöma skadestånd
eller vite mot Sverige.
Ett ärende som måste behandlas i tidsnöd är allt-
för ofta ett dåligt berett ärende. Det är de svenska
konsumenterna och de svenska handlarna som blir
lidande av detta.
Förslaget, som regeringen nu har lagt fram för oss
riksdagsledamöter, är ogenomtänkt, dåligt strukture-
rat och passar dåligt in i en modern värld. Jag vill
protestera mot senfärdigheten, nonchalansen och den
brist på respekt för riksdagen som lagstiftare som
man visar.
Nu kan man tycka att detta förslag inte är någon
kioskvältare. Det kan så vara. Men hur ska vi reagera
när vi står inför ett för medborgarna viktigare och
intressantare förslag som behandlas på samma sätt?
Vår svenska regering har inte verkat göra sig mö-
dan att sätta sig in i frågeställningen och direktivets
syfte eller ännu mindre satt detta i ett dagsaktuellt
Internetperspektiv. Därför hade det varit bättre om
regeringen hade nöjt sig med att implementera direk-
tivet rakt av. Nu har regeringen i stället lagt fram ett
förslag som är ännu sämre anpassat till utvecklingen
än det tre år gamla direktivet. Och detta sker i IT-
landet framför andra i världen med en konsumenttra-
dition som redan i dag har tagit en stor del av ansva-
ret från vuxna kloka konsumenter.
För näringslivet ställer lagen till problem och
kostnader. En så kort tid mellan lagens behandling i
riksdagen och införandet som en halv månad ger inte
näringslivet över huvud taget någon tid för erforderli-
ga förberedelser och omställningsåtgärder med an-
ledning av de omfattande krav som lagförslaget inne-
bär. Som ett exempel på de problem som de snäva
tidsramarna orsakar kan nämnas att det inom postor-
derbranschen nu kommer att bli nödvändigt att trycka
upp nya kataloger inför kommande säsong för att man
ska uppfylla den föreslagna lagens krav på informa-
tion.
I regeringens egen skrivelse Elektronisk handel
från 1997/98 anges att utvecklingen av den elektro-
niska handeln ska bedrivas av marknadens aktörer
och att reglering endast bör tillämpas när
branschstandarder och avtal inte är tillräckliga åtgär-
der.
Det talas vitt och brett från näringsministern och
statsrådet Sahlin om hur gott företagarklimat vi ska
ha i Sverige. Det talas om hur hög IT-användningen
ska bli. Då är det för mig och säkert för svenska fol-
ket utanför denna sal helt ofattbart att man nu försvå-
rar, för att inte säga förhindrar, utvecklingen inom e-
handeln.
Detta, herr talman, var vad jag hade att säga om
handläggningen och tidsaspekten.
Härefter vill jag diskutera innehållet i själva för-
slaget. Förändringar i direktivet har gjorts så, att
strängare regler gäller för företag som säljer till
svenska konsumenter. Visserligen gäller minimireg-
ler, och Sverige har möjlighet att göra det svårare att
sälja till svenska konsumenter än till EU:s övriga
konsumenter. Svenska konsumenter är emellertid,
enligt min uppfattning, mer betjänta av en harmonise-
ring än av särregler som gäller bara dem. Färre före-
tag kommer att anse det mödan värt att sälja till kon-
sumenter i det krångliga och udda landet uppe i norr.
Distansavtalsdirektivet undantar auktioner. Det är
ett välmotiverat undantag, tycker vi moderater. Det
ligger i auktionens natur att lagt bud ligger och att
avtal ska hållas. En ångerrätt vid auktionsförsäljning
skulle dessutom kunna missbrukas, exempelvis av
aktörer som först trissar upp priserna och sedan från-
träder avtalet om vederbörande råkar avge det högsta
budet.
Man ska väl inte tipsa oseriösa köpare, men det
skulle med den föreslagna lagen vara möjligt att sätta
i system att anmäla ånger, begära pengarna tillbaka
och avstå från att skicka tillbaka prylen. Detta skapar
en otrygghet och en osäkerhet som tidigare inte har
funnits i auktioner. Regeringens förslag innebär ett
undantag endast för auktioner där båda parter är när-
varande. Vi anser att samtliga auktioner bör undantas
från distansavtalslagens tillämplighet, oavsett det
geografiska avståndet mellan kontrahenterna och hur
budgivningen rent tekniskt går till.
Direktivet föreskriver en ångerfrist om sju arbets-
dagar. Den svenska regeringen har ändrat detta till 14
dagar. Anledningen sägs vara att svenskarna inte är
vana vid ordet "arbetsdagar". Ja, det kan ha en annan
djupare innebörd som jag inte vill gå in på just nu.
Men trots allt tror jag att svenskarna förstår ordet
"arbetsdagar" och lätt kan se efter i almanackan hur
många "icke-arbetsdagar" man kan räkna bort för att
komma fram till när sista dagen inträffar för att häva
ett köp. En så lång ångerfrist leder till oacceptabel
osäkerhet för näringsidkare. Här kommer Sverige att
avvika från den inre marknaden. Vi förordar samma
regler som i EU, nämligen sju arbetsdagar. Svenskar-
na är kloka nog att förstå detta.
Rätten att behålla varan om säljaren dröjer med
återbetalningen i tre månader saknar stöd i det all-
männa rättsmedvetandet. Regeringen bör därför
skyndsamt återkomma med ett förslag till lagändring-
ar som innebär att konsumenten inte ska kunna be-
hålla varan vid försenad återbetalning.
Enligt förslaget ska näringsidkaren skicka betal-
ningen, plus återsändningskostnaden, tillbaka till
kunden innan kunden har skickat varan tillbaka till
företaget. Det är inte acceptabelt ur samhällsekono-
misk synvinkel. Konsumenter kommer att lockas till
oöverlagda köp på distans som de sedan ångrar. An-
talet ångrade köp kommer att öka. En sådan utveck-
ling är inte önskvärd. Näringsidkarna drabbas av
merkostnader, vilket i sin tur på sikt leder till högre
priser. Det kan inte ligga i konsumenternas intresse.
Resultatet blir dyrare varor och sämre konkurrens.
Man kan nästan tala om handelshinder, eftersom
säljare från andra länder inte kommer att anse det
mödan värt att sälja i Sverige. Kan det vara mening-
en? Då är det läge för EU:s konkurrenspolis att träda
in, anser jag.
I förslaget redovisas inte någon konsekvensana-
lys, en sådan som regeringen själv har föreslagit i
simplexförordningen. Än en gång har alltså ett förslag
överlämnats till riksdagen där småföretagandets vill-
kor helt har negligerats. Måste vi tjata om detta? Ja,
jag tycker att det är mycket viktigt att påminna rege-
ringen om dess egna beslut, särskilt när det är ett för
konsumenten såväl som för näringsidkare riktigt
beslut.
Regeringen och dess stödpartier ser inte tillräck-
ligt klart sambandet mellan justa regler för näringsid-
kare och fördelar för konsumenter. Resultatet bli en
sämre konsumentpolitik. Med de skyddsmurar som
den svenska regeringen försöker höja runt svenska
konsumenter kommer man att stänga in och täppa till
i stället för att skydda.
Vad får lagen för konsekvenser? Är det laglydiga
och justa företag som drabbas? Är det till nytta för
konsumenter att reglerna är så ologiska och ojusta att
mindre nogräknade konsumenter kan sätta i system
att köpa varor och få pengarna tillbaka utan att full-
följa sin del av avtalet? Vad ska säljaren göra med en
vara som sålts som ny och som återfås begagnad?
Detta får helt absurda konsekvenser.
Nej, herr talman, detta förslag passar bäst i runda
arkivet, så även direktivet om distansavtal. Vad gäller
hemförsäljning borde den stå i en egen lag och inte
blandas med distansavtal.
Jag yrkar bifall till reservation 1, dvs. avslag på
hela propositionen. För den händelse riksdagen inte
ställer sig bakom den reservationen står vi bakom de
reservationer som därefter följer, alltså reservationer-
na 2-10.

Anf. 199 KJELL ELDENSJÖ (kd):
Herr talman! Det nu föreliggande betänkandet,
som utgör lagutskottets förslag med anledning av
propositionen om lag om konsumentskydd vid di-
stansavtal och hemförsäljningsavtal, har syftet att
implementera EG-direktivet om distansavtal i svensk
lag.
Vi kristdemokrater tycker att regeringen i vissa
avseenden borde ha analyserat och belyst följderna av
förändringar och tillkommande regler bättre när det
gäller en del av förslagen, vilket troligen också borde
ha föranlett en del justeringar av propositionen.
Jag ska ta upp de punkter där vi ställer oss mest
kritiska.
Först vill jag emellertid yrka bifall till reservation
7 under mom. 7. Vi står givetvis bakom även de övri-
ga reservationer där vi finns med, men jag nöjer mig
med detta yrkande.
Herr talman! När det först gäller auktioner på In-
ternet menar Kristdemokraterna att detta är en så
speciell och egenartad form av försäljning att den
borde vara undantagen från den nu föreslagna lagens
tillämpning. Vid en auktion spelar så mycket mer än
en varas ekonomiska materiella värde roll vid bud-
givningen. Speciellt auktioner på begagnade varor är
väsensskilda från vanlig försäljning. Detta gäller
givetvis också när auktionen äger rum på Internet.
Den bedrivs visserligen oftast av en auktionsfirma
som ombud, men själva försäljningen går oftast från
konsument till konsument. Det är alltså i de flesta fall
inte fråga om handel i bemärkelsen från näringsidkare
till konsument. Vi menar därför att auktioner på In-
ternet bör undantas från distansavtalets tillämplighet
vad gäller ångerrätt, vilket vi tillsammans med Mode-
raterna och Folkpartiet uttrycker i reservation nr 3.
När det sedan gäller lagens tillämpning i inte
minst postorderföretags verksamhet finns det områ-
den som drabbas särskilt och där den nya lagens före-
skrifter avviker från vad som är det vanliga inom
branschen. Vad jag i första hand avser är vilket åter-
betalningsbelopp som postorderföretag ska betala om
konsumenten ångrar sitt köp och skickar tillbaka
varan. Det som gäller i dag är återbetalning av själva
köpeskillingen. Övriga kostnader, som för frakt, ex-
peditionskostnader och liknande, är så att säga redan
förverkade. Reglerna runt detta framgår självklart av
informationen till konsumenterna i kataloger och på
hemsidor.
Vi menar att direktivet i detta avseende har över-
tolkats och att det är förenligt med direktivet att den
nuvarande ordningen inom postordernäringen bibe-
hålls. Detta ger vi i en gemensam reservation, nr 7,
uttryck för.
Herr talman! I logik med vad som enligt den nya
distansavtalslagen kommer att gälla vid t.ex. postor-
derförsäljning över Internet vad gäller återsändande
av vara då kunden ångrar sig bör detta också kunna
gälla vid telefonförsäljning och hemförsäljning. Det
skulle innebära att varan sänds tillbaka utan dröjsmål
och även om återbetalning till kunden inte hunnit
verkställas. Detta håller lagutskottets majoritet inte
med om. Tillsammans med Moderaterna och Folk-
partiet har vi därför i en reservation begärt att rege-
ringen ska återkomma med en lagändring på den
punkten.
En fråga om via motioner kommit upp i lagut-
skottet är frågan om arrangörer av speciella idrottse-
venemang ska kunna slippa återbetalning av försålda
biljetter då evenemanget uteblir på grund av extrema
omständigheter. Tillfredsställande nog påpekar ut-
skottet för regeringen i betänkandet det angelägna i
att omgående initiera ett arbete med syfte att analyse-
ra och klarlägga problematiken och följderna för
arrangörerna om de inte har den möjligheten och
vidare att regeringen, om de konsekvenser som angi-
vits i motioner och skrivelse från Svenska riksidrotts-
förbundet föreligger, återkommer till riksdagen med
erforderliga lagförslag.
Till sist vill jag påpeka det mycket otillfredsstäl-
lande i att den nya lagen ska träda i kraft så snabbt
som den 1 juni i år. Detta kommer med all sannolik-
het att medföra avsevärda problem för postorderföre-
tagen, som redan har sina höstkataloger i princip
färdiga enligt det gamla regelverket.

Anf. 200 KARIN OLSSON (s):
Herr talman! Dagens betänkande LU21 behandlar
propositionen Lag om konsumentskydd vid di-
stansavtal och hemförsäljningsavtal. Med det genom-
förs i svensk rätt Europaparlamentets och rådets di-
rektiv om konsumentskydd vid distansavtal, det s.k.
distansavtalsdirektivet. I den föreslagna lagen finns
också bestämmelser om hemförsäljning som ersätter
den nuvarande hemförsäljningslagen från 1981.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på samtliga reservationer.
Det direktiv som ligger till grund för dagens be-
slut beslutades i Europaparlamentet och rådet redan
1997. Direktivet trädde i kraft den 4 juni 1997. Där-
efter har vi tagit tre år på oss att genomföra det.
I direktivet framgår att det ska vara fråga om avtal
mellan en näringsidkare och en konsument inom
ramen för ett av näringsidkaren organiserat system
för att träffa avtal på distans.
Avtalet ingås utan att parterna är fysiskt närvaran-
de. Avtalet ska gälla varor eller tjänster.
I direktivet finns bestämmelser om följande.
· Näringsidkarens informationsskyldighet.
· Konsumentens ångerrätt.
· Näringsidkarens fullgörelse av ett träffat avtal.
· Betalning med kort.
· Leverans utan föregående beställning.
· Begränsningar i användningen av vissa kommuni-
kationsmedel.
· Medlemsstaternas skyldighet att se till att det i
konsumenternas intresse finns tillräckliga och ef-
fektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av
bestämmelserna.
· Reglerna ska vara tvingande till konsumentens
förmån.
· Konsumenten får inte berövas det skydd som
direktivet ger genom att hänvisa till en lag i en
icke-medlemsstat, samt att direktiv som reglerar
speciella former av distansavtal ska tillämpas i
stället för distansavtalsdirektivet.
· Det är ett s.k. minimidirektiv, vilket innebär att
medlemsstaterna kan införa strängare regler till
konsumentens förmån.
I propositionen finns följande förslag.
Distansavtalslagen som ersätter hemförsäljning-
slagen föreslås gälla avtal varigenom en näringsidka-
re överlåter lös egendom till eller utför tjänster åt en
konsument, om avtalet ingås inom ramen för ett av
näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal
på distans och kommunikationen uteslutande sker på
distans.
Lagen kommer därmed att gälla vid avtal som
träffats via Internet, telefon och på annat sätt där
parterna inte är fysiskt närvarande.
Lagen ska också gälla för avtal som ingås vid
hembesök eller under en organiserad utflykt till en
plats utanför näringsidkarens fasta försäljningsställe.
I lagförslaget finns bl.a. bestämmelser om vilken
information som näringsidkaren ska lämna konsu-
menten vid marknadsföring och när ett avtal ingås.
Det finns också regler som ger konsumenten rätt att
ångra köpet under 14 dagar.
Under beredningstiden har ett nära nordiskt sam-
arbete skett. Det innebär att en betydande rättslikhet
uppnåtts.
Ett undantag är auktioner. Dvs. direktivet ska inte
tillämpas på traditionella auktioner, däremot vid
"elektroniska auktioner" t.ex. på Internet. Då bör
konsumentskyddet göra sig starkt gällande. Dessutom
pekar mycket på att den typen av handel kommer att
öka kraftigt. Eftersom det råder en viss osäkerhet
inom det här området anser vi att det är bra att rege-
ringen kommer att följa upp den här frågan.
Herr talman! Ångerrätten är ett av de fundament
som bär upp både distansavtalsdirektivet och hemför-
säljningsdirektivet. Ångerfristen ska enligt lagförsla-
get uppgå till 14 dagar och börja gälla från den dag då
konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av
den, medan ångerfristen för tjänster ska börja löpa
samma dag som avtalet ingås. Ångerfristen ska börja
löpa när konsumenten har tagit emot viss i lagen
angiven information bl.a. om villkoren för och for-
merna för att utöva ångerrätten. Detta är väldigt vik-
tigt.
I propositionen föreslås att vid avtal som slutits
per telefon ska näringsidkaren utge skälig ersättning
till konsumenten för dennes kostnader att återsända
varan. Vad gäller andra fall av distansavtal än per
telefon förutsätts däremot att konsumenten själv sva-
rar för återsändandekostnaderna. När en konsument
fått en ersättningsvara ska näringsidkaren alltid betala
skälig ersättning till konsumenten för dennes kostna-
der att sända tillbaka varan.
Det här avtalet utarbetades i en tid då handel via
Internet inte var lika utvecklat som nu. Arbetet börja-
de i maj 1990 och avslutades 1997. Dessutom kan vi
förvänta oss en kraftig ökning av Internethandel
framöver. I propositionen påpekas att det förslag till
genomförande av direktivet som läggs fram är myck-
et detaljerat och att en del lösningar är osäkra. Det
innebär att det här avtalet naturligtvis måste utvärde-
ras, och som en följd av det kan det bli aktuellt med
omförhandling. Att därför begära att avtalet ska om-
förhandlas redan nu känns inte rätt. Låt utvärderingen
ske, och sedan kan omförhandlingar ske där så är
nödvändigt och på en stabilare grund.
Herr talman! Med detta har jag besvarat reserva-
tionerna, och jag yrkar därför om igen avslag på des-
sa. Samtidigt yrkar jag bifall till hemställan i utskot-
tets betänkande i dess helhet.
Samtidigt, herr talman, vill jag be Berit Adolfsson
tala om för mig och övriga ledamöter varför modera-
terna anser att tre år är en kort tid för införandet av
det här direktivet. Vi har faktiskt vetat om det sedan
1997.
Berit Adolfsson är ganska nedlåtande mot oss ge-
nom att säga att det demokratiska spelet har åsido-
satts. Vi har ett demokratiskt inslag i alla beslut vi
fattar - även i detta beslut, Berit Adolfsson. Vi anser
att det direktiv som beslutades 1997 ska införas. Vi
tycker att vi kan införa direktivet den 1 juni.
Det är naturligtvis inte svårt för en postorderfirma
att lägga in ett särskilt blad i sin katalog och informe-
ra om att vissa ändringar har skett i ångerrätten. Det
kan inte vara några stora problem. Det är ofta som det
följer med rättelseblad.
Herr talman! Det finns en annan sak jag vill be
Berit Adolfsson förklara. Det är viktigt för protokol-
let. Berit Adolfsson insinuerade att svenskar inte
förstår ordet arbetsdag. Vad menar Berit Adolfsson
med det? Det känns viktigt att få reda på det.

Anf. 201 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik:
Herr talman! Jag vill ställa ett par frågor till Karin
Olsson. Den första rör auktioner. Anser Karin Olsson
att det finns en stor risk att auktionsverksamhet på
Internet kommer att hämmas av förslaget? Är det i så
fall önskvärt?
Den andra frågan gäller vad det är som är så an-
geläget att ändra på i den ordning som i dag råder
inom postorderföretagen när det gäller återbetalning.
Det gäller frågan om att återbetala expeditionskostna-
der osv. och inte bara köpeskillingen.

Anf. 202 KARIN OLSSON (s) replik:
Herr talman! Man har gjort olika tolkningar om
frågan om återbetalning. Det som har framförts i
reservationerna är att tolkningen skulle kunna göras
på olika sätt. Det kan nog stämma. Lagrådet har inte
sagt någonting om att tolkningen skulle vara fel.
Lagutskottet ansvarar för konsumenträtten. Vi som är
i majoritet i utskottet tycker att vi har att tillvarata
konsumenternas intressen. Det tycker vi att vi gör bra.
Skulle det däremot visa sig att detta inte stämmer går
det att pröva i EG-domstolen. På det sättet går det att
möjligen få en förändring.

Anf. 203 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik:
Herr talman! Det är tveksamt om den förändrade
ordningen på återbetalning är i konsumentens intres-
se. Kostnaderna som näringsidkaren får kommer att
sättas på priset på varorna. Någonstans ska pengarna
tas. Jag är lite tveksam till det. Om det finns vissa
tolkningssvårigheter kunde den rådande ordningen ha
fått vara kvar tills vidare, så hade vi fått se vad som
hade hänt.
Jag fick inget svar på frågan om auktioner häm-
mas av lagen. Anser Karin Olsson det?

Anf. 204 KARIN OLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag glömde
frågan om auktioner.
Jag tror inte att det behöver innebära att det blir en
hämmande effekt på auktioner. Tvärtom, jag tror att
när människor upptäcker att det går att lita på det som
handlas via Internet kommer Internet att användas på
ett bättre sätt. Handeln på Internet kommer att öka,
vilket många av oss tycker är bra.
Sedan var det frågan om att lägga mer på priset på
varan. Vi får nog betala för mycket annat som jag inte
tror är lika angeläget som att betala den lilla kostna-
den. Den slås ut på alla varor. Det gäller de 30 mil-
jarder kronor vi faktiskt betalar i form av reklamkost-
nader. Det är för mig inte något stort problem just att
den kostnaden skulle fördelas på samtliga som hand-
lar. Den tryggheten kan vara bra för att stimulera
Internethandeln.

Anf. 205 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Karin Olsson
om hon tycker att riksdagen har haft tillräckligt
rådrum i detta fall. Om det hade blivit en majoritet,
hade vi haft möjlighet att återremittera ärendet?
Jag tycker inte att tre år är en kort tid. Jag tycker
att det är en lång tid för regeringen att genomföra
direktivet. Om man nu hade så bråttom hade man
kunnat ta direktivet rätt av och inte gjort ändringar.
Det är det jag kritiserar.
När det gäller ångervecka eller arbetsdagar har jag
frågat någon varför man inte kan använda ordet ar-
betsdagar. Då sägs det att det inte är vanligt i Sverige.
Här talar man om ångervecka, och därför kan man
inte lägga in ordet arbetsdagar. Det är det besked jag
har fått, och det är det jag bygger mina argument på.

Anf. 206 KARIN OLSSON (s) replik:
Herr talman! Det var inte det jag frågade Berit
Adolfsson om, utan det var insinuationen att svenskar
inte vet vad arbetsdagar är som jag ville ha svar om.
Jag tror att alla svenskar begriper orden kalenderda-
gar och arbetsdagar. Det var insinuationen från Berit
Adolfsson som stötte mig och som jag gärna skulle
vilja att vi fick svar om.
När det gäller den tid vi har haft på oss är det klart
att jag också kan säga att vi har haft ganska ont om
tid i den här frågan. Samtidigt har vi från majoriteten
bedömt att vi är beredda att fatta det här beslutet på
de grunder vi har. Dessutom har direktivet varit känt
sedan 1997, så det bör inte vara en överraskning för
dem som kommer att drabbas av direktivet och ge-
nomförandet.

Anf. 207 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Herr talman! Jag är ledsen, men det händer ofta
att Karin Olsson misstolkar mig och säger att jag
insinuerar när jag bara beskriver. Jag tycker inte att
jag insinuerade. Jag sade bara att det verkar som om
man inte kan använda ordet arbetsdagar därför att det
tidigare inte har använts i svensk lagstiftning. Det var
det som jag syftade på.

Anf. 208 KARIN OLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag avstår från ytterligare inlägg.

Anf. 209 VIVIANN GERDIN (c):
Herr talman! Angående betänkandet LU21 röran-
de Lag om konsumentskydd vid distansavtal och
hemförsäljningsavtal vill jag först yrka bifall till
utskottets hemställan med undantag av det som rör
återbetalningens omfattning och kostnaderna för
återsändande av beställda varor. Jag yrkar där bifall
till reservationerna 7 och 9.
Från vår sida har vi inte motionerat på propositio-
nen, utan vi har ansett att vi kan ställa oss bakom den
till allra största delen. Inom Centerpartiet anser vi det
viktigt att konsumenterna har en stark ställning på
marknaden, och betänkandet är ett steg i den rikt-
ningen. Vi är överens med utskottsmajoriteten, från-
sett de två reservationerna, om de förslag som går
längre än EU-direktivet.
Lagförslaget angående distansavtal är i vissa delar
komplicerat, delvis beroende på att det omfattar elek-
tronisk handel, där det hela tiden sker utveckling. Jag
är övertygad om att distansavtalsfrågorna kommer
åter inom en snar framtid.
Angående förslaget som avser auktioner delar jag
utskottsmajoritetens ställningstagande. Vi anser att
det finns starka skäl för att auktioner som sker elek-
troniskt ska omfattas av konsumentskydd.
Regeringens förslag om en ångerfrist för varor på
14 kalenderdagar i stället för EU:s direktiv på 7 ar-
betsdagar tycker vi är bra. Det är också bra att ånger-
fristen uttrycks i kalenderdagar. En ångerfrist på 14
dagar kompletterad med att minst 7 arbetsdagar alltid
ska gälla ger konsumenten trygghet om flera helgda-
gar infaller under ångerfristen.
För de fall där konsumenten vid köp via Internet
inte har erhållit information om ångerrätten föreslår
regeringen en yttersta tidsgräns för utövande av ång-
errätt på ett år. Det kan tyckas vara en mycket lång
tid, men lagen gäller ju enbart vid brister i informa-
tion från näringsidkarens sida. Vi instämmer här i
utskottsmajoritetens förslag.
Då det gäller återbetalning vid hemförsäljning och
telefonförsäljning har regeringen föreslagit att nä-
ringsidkaren ska ta ett mycket större ansvar för om-
kostnader i samband med retur av varan. Vi delar inte
regeringens bedömning på den punkten utan stöder
reservation 7. Jag anser att det är orimligt att begära
att näringsidkaren ska betala kostnader som uppstår
därför att en konsument vill ha hem en vara för påse-
ende. Omfattningen av återbetalningsskyldigheten
ska endast motsvara varans värde.
Angående kostnader för återsändande vid utövan-
de av ångerrätten stöder vi reservation 9. Vi tycker att
det är viktigt att konsumenterna har en stark ställning,
men för den skull bör vi inte ta ifrån dem allt ansvar.
Därför bör de extra kostnader som uppstår i form av
frakt och administration betalas av kunden. Endast i
fall av leverans av felaktiga varor och ersättningsva-
ror kan det åligga näringsidkaren att betala omkost-
naderna.
Nytt förslag är också att konsumenten ska få be-
hålla varan till dess att försäljaren fullgjort sin betal-
ningsskyldighet. 30 dagar har näringsidkaren på sig
att återbetala till kunden om denne ångrat sitt köp.
Sker återbetalningen veckan efter de föreslagna tre
månaderna har konsumenten rätt att behålla varan och
även den försenade återbetalningen. För de affärsför-
bindelser som avslutas inom den angivna tiden med-
för förslaget inga negativa effekter för näringsidkaren
- däremot får det naturligtvis konsekvenser för dem
som inte följer bestämmelserna. Vi stöder här konsu-
menterna och står bakom majoritetsförslaget.

Anf. 210 TANJA LINDERBORG (v):
Herr talman! Jag hade inte tänkt delta i debatten,
men jag känner ett behov av att ta regeringen i örat
lite grann, eller hur jag ska uttrycka det.
Jag tycker att det är viktigt att vi i riksdagen mar-
kerar mot regeringen att det är klart otillfredsställande
att komma med en så pass stor och viktig proposition
så sent. Det får återverkningar för näringsidkarna,
som både Berit Adolfsson och Kjell Eldensjö har
sagt. Vi måste erkänna att det inte är bra.
Riksdagen hade alltså inget val. Hade vi väntat
och skjutit på ikraftträdandet, vilket vi hade önskat,
hade det varit ett fördragsbrott, och Sverige kunde ha
blivit bötfällt, i varje fall i teorin.
Jag vill än en gång understryka detta, och jag sä-
ger det för protokollet, som jag utgår från att rege-
ringen läser: Gör inte om detta en gång till! Låt oss få
mer tid!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

13 § Avtal om handel, utveckling och samarbe-
te mellan Europeiska gemenskapen och dess med-
lemsstater och Sydafrika

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 1999/2000:UU8
Avtal om handel, utveckling och samarbete mellan
Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater
och Sydafrika (prop. 1999/2000:80).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

14 § Totalförsvarsplikten m.m.

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 1999/2000:FöU4
Totalförsvarsplikten m.m. (prop. 1999/2000:30 del-
vis).

Anf. 211 TONE TINGSGÅRD (s):
Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Det finns inte
heller så många att tala med i kammaren just nu. Det
torde bero på att denna debatt i tiden har råkat komma
att sammanfalla med ett sedan länge planerat möte
mellan utskottet och Riksdagens revisorer. Eftersom
utskottet är angeläget om goda relationer med Riks-
dagens revisorer får man förmoda att ett stort antal
ledamöter befinner sig där.
I det betänkande, FöU4, som vi behandlar i dag
tas upp ett antal motioner, närmare bestämt två som
väckts med anledning av propositionen Det nya för-
svaret och tolv som väckts under den allmänna mo-
tionstiden. Utskottet är enigt - inga reservationer
föreligger.
Enigheten är dock att betrakta som en enighet i
form och inte i sak, eftersom vi har varit eniga om att
inte ta ställning till dessa motionsyrkanden som rör
totalförsvarsplikten, utan avvakta tills regeringen
kommer tillbaka till riksdagen med ett förslag med
anledning av Pliktutredningen, som presenterades i
mitten av mars.
Med det vill jag bara yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på de motioner som vi har varit
eniga om att avstyrka.

Anf. 212 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt att kom-
mentera några av de frågor som har tagits upp i be-
tänkandet, även om de stora avgörandena som gäller
pliktfrågorna och personalförsörjningsfrågorna inte
kommer att komma upp på riksdagens bord än på
länge.
Pliktsystemet står trots allt inför väldigt stora för-
ändringar. Vi har ju sett hur antalet värnpliktiga har
minskat till mellan 15 000 och 18 000, vilket innebär
att kanske en tredjedel av årskullen kallas in. Man
måste naturligtvis se till att vi får en ordentlig och
genomlysande diskussion när förutsättningarna kom-
mer att förändras.
Vi kan inte heller se värnplikten isolerad, utan den
är ju en del av försvarets hela personalförsörjning.
Tyvärr, måste jag säga, har frågan hamnat något i
otakt genom att regeringen först nu tillsatt en utred-
ning om den övriga personalförsörjningen. Vi måste
faktiskt se på hela skalan av anställning, korttidsan-
ställning, kontraktsanställning och värnplikt för att vi
ska få bästa nytta av de resurser som våra värnplikti-
ga utgör. Utbildningen måste också utnyttjas på det
allra bästa sättet, särskilt med tanke på de specialkun-
skaper som faktiskt krävs i det moderna försvaret.
Under den kommande processen behövs det en
bred och ärlig debatt om värnplikten som på ett
mycket handfast sätt ingriper i tillvaron för våra ung-
domar. Den betyder också mycket för hur vårt försvar
ska fungera. Det har oroat mig något när de som
förordat ett mindre försvar i nästa ögonblick kräver
större plikt. Vi har också de senaste åren haft en
orimlig situation när resurser och antalet värnpliktiga
inte har stämt överens. Värnpliktiga har fått nej tack
några dagar eller några veckor före de ska rycka in.
Då har de kanske hyrt ut bostaden, slutat studierna
eller sina jobb. Så kan det naturligtvis inte få gå till.
Med anledning av motioner från bl.a. Vänstern
och Miljöpartiet om avkriminalisering av värn-
pliktsvägran som behandlas i betänkandet vill jag
också slå fast att det naturligtvis inte kan gå till på det
sättet. Straffet för den som inte ställer upp måste vara
både kännbart och rättvist i förhållande till dem som
ställer upp. Pliktsystemet är en nödvändighet för det
lilla landets försvar. Det innebär att vi har en allmän
plikt och tvång att tjänstgöra. Tvånget är en mycket
allvarlig sak. Det innebär att alla måste ställa upp och
att alla ska mönstra även om inte alla inkallas.
Uttaxeringen av en pliktperiod, oavsett längd, kan
bara motiveras av ett tydligt behov. Omfattningen ska
naturligtvis dimensioneras efter försvarets behov. Det
är också ett krav att vi har en utbildning av tillräckligt
hög kvalitet som ger kompetens att lösa uppgifter
inom det moderna försvaret och motsvara de krav
som försvaret ställer. Vi får dessutom inte glömma
bort att många svenska soldater i dag faktiskt tjänst-
gör i internationella insatser och därmed också utsätts
för verkliga risker.
Jag vill också säga att vi moderater ser positivt på
att plikttvånget balanseras av en möjlighet och rättig-
het till utbildning genom Pliktutredningens förslag på
korttidsutbildning på tre månader för den som inte tas
ut till värnpliktsutbildning. Men vi tycker att det hade
varit bra om man dessutom hade belyst möjligheten
till en sådan korttidsutbildning för alla. Den skulle
kunna ses som en grund för vidareutbildning, som
komplement till specialistkompetens och kanske som
grund till hemvärnet. Man borde också ha sett på
möjliga kombinationer av anställningar och utbild-
ningar för att utnyttja utbildningen på bästa sätt.
I motioner och i Pliktutredningen föreslås kvinn-
lig värnplikt. Vi moderater anser emellertid att det är
helt orimligt att kräva att tvånget ska vidgas till att
avse värnplikt även för kvinnor i ett läge när antalet
värnpliktiga halveras. Det visar sig också i opinions-
undersökningar att svenska folket är emot det här
förslaget. I någon undersökning var det hela 73 %
som sade nej.
Kvinnor har, som det är, rätt att på frivillig grund
göra värnplikt. Detta är för övrigt helt i linje med
utvecklingen mot rekrytering med allt större frivillig-
het och motivation. Det vore naturligtvis mycket
bättre om många fler kvinnor gjorde värnplikten. Då
skulle försvaret tjäna i kompetens och bättre organi-
sation. Föreställningar och attityder behöver natur-
ligtvis förändras. Det är detta som är den stora utma-
ningen, och inte att utvidga plikten.
Målet måste vara en aktiv rekrytering till försvaret
baserad på en attraktiv utbildning och tjänstgöring
som kan locka fler kvinnor till försvaret utan tvång.
En sådan aktiv rekrytering till försvaret baserad på en
attraktiv utbildning och en meriterande tjänstgöring
med rimlig ersättning är det riktiga sättet att locka fler
kvinnor till försvaret. En sådan aktiv rekrytering ökar
frivillighet och motivation och ger den bästa möjlig-
heten till att vi får rätt kvinna och, herr talman, rätt
man på rätt plats i ett väl utvecklat kvalitativt försvar.
Herr talman! Med detta vill jag instämma med fö-
regående talare och yrka bifall till hemställan i för-
svarsutskottets betänkande nr 4.

Anf. 213 BERIT JÓHANNESSON (v):
Herr talman! Ärade riksdagsledamöter och åhöra-
re! Ni är få, men naggande goda. Jag vet inte för
vilken gång i ordningen som jag tar till orda om värn-
plikten och de värnpliktigas situation. Det är ett
mycket viktigt och angeläget ämne. Men än en gång i
de här debatterna kan vi bara hänvisa till att det slut-
liga ställningstagandet och beslutet inom området
kommer att ske vid ett senare tillfälle.
Jag skulle kunna vara lika kort som Tone Tings-
gård, men vi har väckt många motioner i frågan.
Därför vill jag ändå passa på tillfället att ta upp detta.
Utskottet har behandlat en mängd motioner som
är väckta under det här riksmötet som har med värn-
plikten att göra. Eftersom det inte ska fattas beslut i
frågan, har vi inte lämnat in några reservationer. Vi
har varit eniga i utskottet om det här svaret.
Pliktutredningen har haft till uppgift att utreda
frågorna och har just lagt fram sitt betänkande. Det är
en mycket tjock lunta. Nu ska frågan ut på remiss,
och riksdagen kommer att behandla den efter den här
remissomgången och efter det att regeringen har lagt
fram sin proposition. Men vi vill ändå föra fram några
viktiga principer redan nu.
Vi har inte ställt oss bakom Pliktutredningens för-
slag om fängelsestraff för totalvägran. Vi förordar i
stället samhällstjänst.
I motionen i samband med propositionen Det nya
försvaret hävdar vi med kraft vår ståndpunkt att hålla
fast vid värnplikt och värnpliktsförsvar. Här skiljer vi
oss inte från majoriteten. Men det är ändå väldigt
viktigt att påtala detta med tanke på den diskussion
som av och till kommer upp om frivillighet när för-
svarets omfattning minskar, och därmed behovet av
värnpliktiga i samma omfattning. Det handlar ju om
demokrati och att de värnpliktiga ska komma från alla
samhällsklasser och kulturer.
När det gäller ungdomar med annan etnisk och
kulturell bakgrund har Vänsterpartiet en motion där
frågan om dessa ungdomar ska få göra sin värnplikt i
samma utsträckning som andra finns med som en del
av innehållet i motionen. Detta är mycket angeläget
ur flera aspekter.
Vid katastrofbranden på Hisingen var det många
som visade misstro mot hur räddningsarbetet sköttes i
det akuta skedet. Många av våra invandrare är ju
flyktingar och har en mycket negativ bild och erfa-
renhet av människor i uniform. Senare mildrades ju
den här misstron, och den har t.o.m. förändrats till det
motsatta. Men man måste ta den akuta misstron på
allvar.
Eftersom en del av försvarets uppgifter är att bistå
samhället vid svåra påfrestningar i fred är det bety-
delsefullt att alla grupper i samhället känner sig del-
aktiga i verksamheten. Många kommer kanske att
möta militär personal på grund av detta.
Då många invandrare känner sig marginaliserade
och stående utanför det svenska samhället är det ock-
så betydelsefullt att kunna få göra sin värnplikt på
samma villkor som andra. Det är en av många delar
för att känna sig delaktig i samhället.
Utskottet har inte tagit ställning till den här frågan
eller föreslagit förändringar av regler eller dylikt.
Men Vänsterpartiet kommer nogsamt att följa upp
frågan, och vid behov kommer vi naturligtvis att
trycka på i syfte att uppnå målet att fler av våra in-
vandrarungdomar ska få göra värnplikt.
Herr talman! Under arbetet med Pliktutredningen
har vi också ställt oss bakom förslaget att det inte
bara är män utan också kvinnor som ska mönstra med
plikt. Nu får vi se vad remissinstanserna säger om det
förslaget. Utskottet har alltså inte tagit ställning.
Vänsterpartiet anser också, och vi har ansett hela
tiden, att villkoren för de värnpliktiga måste förbätt-
ras vad gäller ekonomisk ersättning. Det är än vikti-
gare i dag att villkoren förbättras när det antal av dem
som mönstrat som verkligen gör sin plikt har minskat.
Vi anser att det är behoven som ska styra, och där är
vi nog ganska överens, allihop.
Värnpliktsutbildningen måste vara bra, och den
enskilda måste känna att det är en meningsfull tid
inom försvaret eller civilförsvaret. De som gör sin
värnplikt ska verkligen känna att de har nytta av den
också framgent och att man tillägnar sig kunskaper
som kan användas senare i livet. Det civila meritvär-
det måste också öka. Har man t.ex. tagit körkort för
lastbil under utbildningen måste man kunna överföra
det till det civila livet. Man ska också ha möjlighet till
studier under värnpliktstiden. Delar av utbildningen
kan t.ex. också ge möjlighet att få ett intyg eller bevis
som man sedan kan använda när man söker jobb eller
går vidare i utbildningen.
Kära riksdagsledamöter! Åhörare! Herr talman!
Diskussionen om de värnpliktigas situation och om
villkoren kommer att gå vidare. Med det här som
bakgrund yrkar jag bifall till hemställan i utskottets
betänkande.

Anf. 214 AMANDA AGESTAV (kd):
Herr talman! Pliktsystemet har en avgörande be-
tydelse för folkförankringen av totalförsvaret, men
även för personalförsörjningen.
Herr talman! Det är väldigt beklagligt att Pliktut-
redningen inte var i fas med det försvarsbeslut vi
fattade här i kammaren den 30 mars i år. Det här är
nämligen så pass viktiga frågor. Vi talade då om att
det var ett helhetsbeslut vi fattade, men tyvärr var inte
de här frågorna riktigt i fas. Men det finns all anled-
ning att återkomma till de här viktiga frågorna.
Tyvärr har det också medfört att utskottet inte ta-
git ställning i de viktiga frågor som vi nu diskuterar,
bl.a. mönstringsfrågan som Berit Jóhannesson var
inne på. I de tider då vi anser att vi inte har ekono-
miska möjligheter att utbilda alla måste vi hitta ett
system som är utformat så att vi tillvaratar de mest
motiverade och de mest lämpade av såväl den manli-
ga som den kvinnliga delen av befolkningen.
Herr talman! Meritvärderingen måste öka. Det ska
vara en merit att ha gjort sin värnplikttjänstgöring.
Även ersättningsfrågorna till dem som tjänstgör är
viktiga. Men utskottet har inte heller här aktivt tagit
ställning. Regeringen har aviserat att man avser att
höja dagersättningen. Det ser vi positivt på.
Men vi får återkomma. Låt inte debatten tystna.
Vi kommer att fortsätta att driva de här viktiga frå-
gorna.

Anf. 215 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Herr talman! Högt ärade ledamöter i kammaren!
Protokollsläsare! Vi har ett betänkande där det råder
enighet om just det faktum att vi inte tar ställning till
alla de motioner som lämnats in därför att vi avvaktar
en regeringsproposition till följd av den pliktutred-
ning som har gjorts. Det är viktigt att känna till den
bakgrunden eftersom flera av motionerna som har
lagts fram ändå är viktiga och relevanta att ta ställ-
ning till.
Miljöpartiets syn på att avkriminalisera militär-
vägran bygger på den djupt otillfredsställande situa-
tion som råder i dag där bara en tredjedel av den
manliga befolkningen kallas in. Två tredjedelar kallas
inte in. Kvinnorna kallas inte heller in. Vi hamnar i
situationer som innebär att personer som inte är moti-
verade och som inte vill kan tvingas. Om man då
vägrar kan man straffas med frihetsberövande, medan
personer som är motiverade och vill delta i totalför-
svaret kan nekas.
Det här är inte en rimlig situation. Det har blivit
allt tydligare med det minskade behovet av att kalla
in personal. Vi föreslår i stället ett system som bygger
på frivillighet där man genom ekonomisk ersättning,
genom att erbjuda utbildning som också är användbar
i det civila samhället och genom att kunna tillgodo-
räkna sig utbildningen vid fortsatta studier får möj-
lighet att rekrytera personal med bra och hög kvalitet.
Det här innebär att man skulle få folk som gör värn-
tjänst som utgör bra ambassadörer för Sveriges total-
försvar.
Här har vi alltså en uppfattning som går tvärtemot
den som Anna Lilliehöök redogjorde för för modera-
ternas räkning.
Däremot är vår inställning identisk med modera-
ternas när det gäller synen på Pliktutredningens för-
slag om kvinnlig värnplikt. Liksom moderaterna
anser Miljöpartiet att det är helt fel väg att gå. Här
används ofta jämställdhetsargumentet för att genom
tvångslagstiftning och hot om straff få kvinnor att
göra tjänst. En annan väg att nå jämställdhet är att
låta kvinnorna fortsätta att frivilligt söka sig till total-
försvaret och att låta denna frivillighet också omfatta
männen. Det är alltså jämställdhet genom frivillighet
eller jämställdhetssträvan genom tvångslagstiftning
och straff. Jag tror att det förstnämnda, det som byg-
ger på frivillighet, är en bättre väg.
Men jämställdhetsaspekten finns också på ytterli-
gare ett område. Jag är glad över att vi i utskottet
enades kring skrivningar som föll av motionen från
Amanda Agestav, Kristdemokraterna, just när det
gäller männens attityd. Det är svårt i dag för kvinnor
att känna sig hemma i den militära delen av totalför-
svaret av olika historiska skäl. Det är en brist. I det
framtida försvaret tillmäts ju den fysiska styrkan allt
mindre vikt och det är helt andra kompetenser som
blir allt viktigare i totalförsvaret. Många av de kom-
petenserna är det just kvinnor som kanske besitter
allra mest. Här krävs det att man ser till attityderna
till jämställdhet hos dem som vill göra tjänst i försva-
ret. På samma sätt som vi inte önskar människor med
nazistiska attityder som har dömts för nazistiska akti-
viteter i det svenska totalförsvaret vill vi inte heller se
människor med nedvärderande attityder till jäm-
ställdhet och kvinnor eller som har dömts för våld
mot kvinnor. Det är viktigt att se på det här.
Jag kan inom parentes också bara ge en egen re-
flexion efter ett besök på den svenska bataljonen i
Bosnien. Jag kunde konstatera att det i affären där
personalen kunde handla fanns porrtidningar med
nakna kvinnor, och det är kanske inte uppmuntrande
för kvinnor som vill göra en insats i internationella
sammanhang att se de här attityderna finnas på det
sättet. Jag är därför glad över de skrivningar vi har
enats om i utskottet som en följd av Amanda Age-
stavs motion.
Slutligen kommer vi inom en förhoppningsvis inte
alltför avlägsen framtid att behandla en proposition
från regeringen rörande de här frågorna som en följd
av Pliktutredningen. Jag hoppas innerligt att rege-
ringen avvisar flera av de stolligheter som Pliktutred-
ningen har föreslagit. Man har föreslagit totalför-
svarsutbildning för skolbarn i skolorna. Man vill
vidare bryta traditionen av frivillighet i utlandstjänst
och i stället införa tvång för vissa uppgifter, och man
har ett förslag om kvinnlig värnplikt. Jag hoppas att
inget av detta kommer att återfinnas i en framtida
proposition, men vi får anledning att återkomma till
det när debatten om detta förs här i riksdagen.
Herr talman! Jag yrkar i likhet med tidigare talare
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

15 § Samhällets räddningstjänst, m.m.

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 1999/2000:FöU5
Samhällets räddningstjänst, m.m.

Anf. 216 OLA RASK (s):
Herr talman! Jag tänker inte förlänga den här de-
batten, eftersom vi i stort sett är överens. Det finns en
reservation som gäller en inte alltför stor tvistefråga,
nämligen sotningsväsendet. Det är en reservation som
avgivits av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Centerpartiet. Jag yrkar bifall till den.
Vi är i stort överens om att det är viktigt att det
kommer till ett slutligt avgörande beträffande sot-
ningsmonopolet och att vi får en situation som skiljer
sig från det monopol som vi har i dag. Vi har från de
nämnda tre partierna lyssnat på regeringen, som säger
sig inte riktigt ha ett grepp om hur det kommer att
fungera, särskilt i små kommuner, vid en förändring
av den monopolsituation som vi har.
Jag tror dock att det i stort sett kommer att bli ett
förslag som samtliga partier redan under nästa år ska
kunna ställa sig bakom.
Jag yrkar återigen bifall till den reservation som vi
har avgivit.

Anf. 217 STIG SANDSTRÖM (v):
Herr talman! Jag vill instämma i Ola Rasks anfö-
rande, som jag inte ska upprepa. Jag konstaterar bara
att betänkandet behandlar två följetonger. Den ena är
sotningen, och den andra är frågan om en katastrof-
fond.
Beträffande sotningen är vi i utskottet helt överens
i sak. Det finns en reservation, men den handlar inte
om innehållet och målsättningen att komma bort från
sotningsmonopolet. Det gäller mera frågan om vilken
volym vi ska ha på högtalaren när vi talar med rege-
ringen. Jag menar att det räcker med det föreliggande
förslaget.
Jag tycker dessutom att vi har fått en bra genom-
gång med Försvarsdepartementets nytillträdda stats-
sekreterare och menar att hon bör få en chans att lösa
den här frågan. Hon verkar ha en sådan ambition. Jag
förlitar mig på det och hoppas att vi ska kunna kom-
ma fram till en lösning av denna gamla och sega
fråga.
Beträffande katastroffonden tycker jag att ut-
skottskansliet har gjort ett bra arbete. Man har an-
strängt sig för att kolla upp läget också i andra länder,
och jag är tacksam för det. Tyvärr har svaren inte
kommit fram så snabbt, men vi fick så sent som för
ett par timmar sedan ett mejl från Försvarsdeparte-
mentet om förhållandena i Norge.
Man har i Norge en sådan naturskadefond som vi
har efterlyst i vår motion. Den sorterar dock inte
under försvarsdepartementet utan under lantbruksde-
partementet. Det kan alltså hända att vi i vårt sökande
efter lämpliga alternativ har letat på fel ställen. Det är
inte unikt för Sverige att det inträffar katastrofer och
överraskande tillbud vars åtgärdande man inte har
medel för att bekosta.
Det pågår som sagt en beredning inom regeringen,
och vi är nöjda med det. Vi räknar med att få åter-
komma i frågan, och vi har nu fått nya argument som
vi kanske kan precisera nästa år i en ny motion.

Anf. 218 ERIK ARTHUR EGER-
VÄRN (c):
Herr talman! I betänkande FöU5 behandlas olika
delar av räddningstjänstens ansvarsområde. Jag avser
att kort beröra två avsnitt i betänkandet.
För det första kan jag konstatera att utskottet in-
stämmer i kraven i en centermotion om framtagande
av brandförsvarsplaner för våra nationalparker. Det
borde i och för sig vara en självklarhet att områden
med så stora naturvärden att de klassats som natio-
nalparker ska omfattas av en planerad räddningsinsats
i samband med sådana hot som t.ex. en skogsbrand
utgör, men sådana planer finns inte generellt sett.
Centerpartiets uppfattning är således att sådana
planer utarbetas. Utskottet har inte ansett att det be-
hövs ett tillkännagivande men skriver att frågan bör
uppmärksammas i samband med utvärderingen av
Tyresöbranden och att detta bör leda fram till att
brandförsvarsplaner upprättas. Vi finner detta vara
tillfredsställande.
Herr talman! För det andra vill jag klargöra Cen-
terpartiets ställningstagande vad avser sotningsväsen-
det. Vår ståndpunkt är helt klar, att sotningsmonopo-
let ska avskaffas. Det är också innebörden i utskottets
skrivning.
Konkurrensutsättning av olika verksamheter är
som regel bra och helt i linje med Centerpartiets prin-
cipiella uppfattning. Ibland kan dock konkurrensut-
sättning leda till orimliga kostnader för människor i
glesbygd, där det inte finns en uttalad marknad.
En avreglering av sotningsväsendet måste alltså ske
på ett sådant sätt att landsbygden och glesbygden inte
missgynnas servicemässigt och kostnadsmässigt.
Centerpartiet har medverkat till en skrivning i ut-
skottsbetänkandet som innebär att regeringen ska
återkomma nästa år med ett förslag till upphävande
av sotningsmonopolet där hänsyn tas till landsbyg-
dens och glesbygdens speciella förhållanden.
Företrädare för Försvarsdepartementet har inför
utskottet redovisat att man utreder de speciella gles-
bygdsproblemen och att man har för avsikt att åter-
komma i frågan.
Kraven i Miljöpartiets motion är således redan
tillgodosedda i departementets arbete med frågan.
Med tanke på regeringens avsiktsdeklaration finns det
ingen anledning för utskottet att tillstyrka motionen
och att speciellt understryka detta genom ett tillkän-
nagivande.
Det råder alltså enighet dels i utskottet, dels mel-
lan utskottet och regeringen i sakfrågan. Reservatio-
nen från Socialdemokraterna, Centerpartiet och
Vänsterpartiet avser att det är onödigt att göra ett
tillkännagivande till regeringen i frågan. Jag tillstyr-
ker reservationen.

Anf. 219 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! I detta betänkande om samhällets
räddningstjänst behandlas ett antal motioner från den
allmänna motionstiden. De frågor som berörs är det
allmänna säkerhetsmedvetandet, transport av farligt
gods, monopolet inom sotningsväsendet och en ge-
mensam teknik för radiokommunikation.
Utskottet är enigt förutom under mom. 4, som
gäller sotningsmonopolet. Där finns, som andra här
har nämnt, en reservation från Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Centern. Jag återkommer till den.
Den enskilda människans säkerhetsmedvetande
och säkerhetsutbildning är en angelägen fråga. Skol-
verket har lagt fram ett förslag till Utbildningsdepar-
tementet om nya målformuleringar för grundskolans
kursplaner i syfte att utveckla elevernas kunskaper
vad gäller nöd- och katastrofsituationer. Denna vikti-
ga fråga kommer väl så småningom att behandlas i en
proposition eller på annat sätt.
Även Statens räddningsverk har tillsammans med
frivilligorganisationer och samverkande myndigheter
inriktat sig på att stärka förmågan att hantera olyckor.
Det här arbetet pågår och bör klaras ut så, att man kan
räkna med att motionärerna kan känna sig ganska
nöjda.
Herr talman! Frågan om transporter av farligt
gods har uppmärksammats genom de stora olyckor
som har hänt. Man kan nog med fog säga att det inte
är något fel på regelverken utan att det snarare är den
mänskliga faktorn som spelat in. Vi har internatio-
nella regelverk som har godkänts på nationell nivå.
Det görs en hel del på detta område, men det händer
ändå olyckor. Oavsett orsaken till sådana olyckor
måste man naturligtvis analysera och vidta de åtgär-
der som är möjliga för att minimera riskerna.
När det gäller vägtransporter har det pågått ut-
bildning i många år. Svenska åkeriförbundet har via
sina länsföreningar haft utbildning i över 15 års tid
både för medlemsföretag och för fordonsförare om
transporter av farligt gods. Det är en viktig del.
Men det är också viktigt att man har ett vägval för
sådana transporter. Här har länsstyrelserna den stora
och viktiga rollen att styra transporterna av farligt
gods till vägar med mindre risker. Det är en sak som
också kan göras genom de lokala trafikföreskrifterna.
Sedan har vi sotningsmonopolet. Det har diskute-
rats och debatterats i denna kammare många gånger.
Nu liksom under många år tidigare finns det förslag
från en motionär om att sotningsväsendet ska avregle-
ras. Tidigare års motioner har regelmässigt avstyrkts
med motivering att utredning pågår, att ändringar
förbereds och att ärendet bereds. Det har tagit många
år, och ännu har ingenting hänt.
Frågor och interpellationer har under flera års tid
också handlat om detta ämne. Sotningsutredningen
redovisades och överlämnades till regeringen i mars
1998. Vi hade därför förväntat oss att det skulle hän-
da någonting, men tyvärr har det inte gjort det.
Utskottet har i flera tidigare betänkanden förutsatt
att en proposition skulle komma, men tyvärr har den
uteblivit. Det är just av den orsaken som i varje fall
några partier ansett, och som vid detta tillfälle blev
utskottsmajoritet, att det är nödvändigt att man vidtar
åtgärder snarast.
Därför har vi kommit fram till ett tillkännagivan-
de. Anledningen till det är just att regeringen trots
påtalanden från utskottet och riksdagen inte har
kommit med ett förslag. Det borde inte ta flera år att
lösa en sådan fråga.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag och avslag på reservationen under mom. 4.

Anf. 220 MARGARETA VIKLUND (kd):
Herr talman! Genom att göra långsiktiga investe-
ringar i fred kan vi bygga upp den grundläggande
stabilitet, styrka och flexibilitet som är helt avgörande
när det gäller möjligheterna att möta och klara svåra
påfrestningar på samhället. Det gäller påfrestningar i
såväl krig som fred.
Drygt 2 400 människor omkommer varje år, och
omkring 130 000 söker vård årligen på grund av
olyckor. Den sammanlagda kostnaden för olyckor
uppgår enligt uppgift till minst 50 miljarder kronor
per år. Det säger sig självt att det därför är bättre ur
ekonomisk synpunkt att förebygga olyckor genom
exempelvis en väl genomtänkt samhällsplanering i
stället för att åtgärda och förbättra i efterhand. Men
också ur medmänsklig synpunkt är det viktigt att
förebygga skador så att de inte uppkommer. En för-
bättrad olycksförebyggande samhällsplanering är
därför angelägen.
Herr talman! Ökad kunskap, förebyggande av
olyckor och begränsning av deras verkningar är en
vinst både för den enskilda människan och för sam-
hället i stort. Ökad generell kunskap om förebyggan-
de åtgärder skulle därför höja det allmänna säker-
hetsmedvetandet och förbättra förmågan att förhindra
olyckor och möjligheterna att agera på rätt sätt vid
olyckor, katastrofer och störningar i infrastrukturen.
Därför anser vi kristdemokrater att det behövs utbild-
ning och information om olycksförbyggande aktivi-
teter i en större omfattning än för närvarande.
Enligt Räddningsverkets samlade handlingspro-
gram finns också ett klart utbildningsbehov för olika
grupper av aktörer med intresse eller ansvar för att
förebygga olyckor och skador. En bred och gemen-
sam utbildning skulle kunna motverka sektorisering
och öka samsyn och samverkan.
Herr talman! De frivilliga försvarsorganisationer
som finns inom det civila försvaret arbetar med mål-
sättningen att omedelbart kunna medverka vid svåra
påfrestningar på samhället i fred och vid internatio-
nella insatser. Genom den inriktningen blir de en del i
samhällets möjligheter att också möta andra plötsligt
inträffade fredstida händelser i form av större olyck-
or, kriser och katastrofer som för närvarande hanteras
med stöd av räddningstjänstlagen.
Kristdemokraterna anser att det är angeläget att
målmedvetet stimulera och stödja de frivilliga för-
svarsorganisationerna men också att dra nytta av dem
och deras kunskaper i samhällsarbetet.
Antalet ungdomar som söker sig till olika frivilli-
ga försvarsorganisationer skulle troligen öka om
ungdomarna fick klart för sig vilka viktiga insatser de
skulle kunna göra vid olika störningar i samhället
som det eventuellt kan bli fråga om.
Vi kristdemokrater anser därför att en utredning
snarast bör komma till stånd som tydliggör och säker-
ställer frivilligorganisationernas medverkan i arbetet
för att förbättra skyddet för liv, miljö och egendom i
det fredstida samhället. Därigenom skulle också vårt
samhälle kunna bli säkrare både i freds- och krigstid.
Herr talman! I det betänkande som vi nu avhand-
lar behandlas också sotningsmonopolet, som vi hört
här tidigare. Det är ju en fråga som har hängt med
under många år. Regeringen har vid upprepade till-
fällen hänvisat till utredningar som undersöker den
frågan men tycks ha mycket svårt att lägga fram ett
förslag som behandlar just sotningsmonopolet.
Vi kristdemokrater anser att sotningsmonopolet
ska avvecklas och att verksamheten ska lämnas ut på
entreprenad. Dagens regler innebär i princip att en
sotare ges ensamrätt på tjänsterna inom ett visst om-
råde eller distrikt fram till sin pensionering. Kommu-
nerna har ansvar för att sotningen sker i enlighet med
gällande bestämmelser. Men det förekommer nästan
aldrig att kommunerna upphandlar sotningstjänster
genom anbud. Priser sätts i stället på central nivå.
Herr talman! Vi kristdemokrater anser att sot-
ningsmonopolet är en förlegad modell i tider där
utvecklingen inom många områden går mot avregle-
ring och konkurrens. Därför anser vi att sotningsmo-
nopolet ska avskaffas samtidigt som naturligtvis
brandsäkerheten måste säkerställas. I de nya regler
för sotningsverksamheten som vi väntar på måste
förutom ett avskaffande av monopolet ingå tydliga
direktiv och regler för brandsäkerheten. Vi väntar
med spänning på att regeringen inom en nära framtid
återkommer i denna fråga.
Utifrån försvarsutskottets nu liggande formule-
ringar har vi inget annat yrkande än bifall till hem-
ställan i försvarsutskottets betänkande nr 5.

Anf. 221 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Herr talman, högt ärade och dyrbara ledamöter i
kammaren och protokollsläsare! Vi har diskuterat
bl.a. sotningsmonopolet. För många är det kanske
obegripligt att just den frågan upptar debattid och
försvarsutskottets intresse i riksdagen. Men monopo-
let har en bakgrund. Det har förmodligen varit en
väldigt god idé för samhället med starka regleringar
och regler.
Dessa regleringar tillkom på 1600-talet då vi hade
trästäder i Sverige och dålig eller utebliven sotning
fick förödande konsekvenser när inte bara ett hus
brann ned utan hela byar och samhällen kunde brän-
nas ned. Det var då viktigt för samhället att ha tydliga
regler för att få människor att sota sina skorstenar och
undvika dessa katastrofer.
I dag vet vi att det ser annorlunda ut. På 400 år har
mycket hänt. Vi har inte längre trästäder. En eldsvåda
får inte samma förödande konsekvenser som för 400
år sedan. Tittar man på statistiken över vad som orsa-
kar bränder är elfel helt överlägset den dominerande
orsaken till bränder inte dålig sotning eller skorstens-
bränder. Men fortfarande består sotningsmonopolet,
dvs. att en sotare ges fullständigt monopol på att sota
i sin hembygd.
Detta leder till flera olika problem i samhället.
Utebliven priskonkurrens är ett av dem. Många upp-
lever en arrogans hos sotarna, som lämnar både sot-
högar och smuts efter sig och själva bestämmer när
de ska komma. Många gånger sotas det helt i onödan,
och man faktureras för sådant som egentligen inte
hade behövt göras.
Allt detta görs med argumentet att det gäller
brandsäkerheten. Men om vi ställer oss frågan vem i
hela världen som är mest intresserad av att det egna
huset inte brinner ned, så är det självfallet jag själv,
som bor i huset. Jag är mer intresserad än någon an-
nan av att ha ordentlig sotning. Detta är alltså inget
argument för att ha kvar sotningsmonopolet.
Det blir omöjligt för unga sotare att starta egen
verksamhet. De har kanske idéer om att förändra och
förbättra verksamheten, konkurrera, komplettera -
allt efter eget huvud. Men det omöjliggörs då sotare
får kontrakt i princip på livstid.
Det står ganska klart att det inte är ett bra system
som vi har med oss från 1600-talet och in i 2000-
talet. Därför har också många varit kritiska. I kamma-
ren har vi hört i princip samtliga ledamöter säga att
systemet måste avskaffas.
Den här debatten har förts under lång, lång tid, i
10, 15, 20 år. Alla har uttryckt kritik, men ändå har
ingenting hänt, herr talman! Sotningsmonopolet har
vi fört med oss in i 2000-talet, trots att man i en ut-
redning så sent som 1998 föreslog en avreglering.
Ingenting har hänt! Kommunförbundet har föreslagit
en avreglering och ett avskaffande av monopolet.
Ingenting har hänt! Regeringen har haft över två år på
sig att gå från ord till handling. Ingenting har hänt!
Att man då från tre partier i detta läge säger att
man kan vänta lite till, att man inte har något emot att
det tagit så lång tid och att man inte vill göra något
tillkännagivande - det förefaller mig svårförståeligt.
Det är också ett sätt att degradera riksdagens roll.
Det är viktigt att riksdagen konstaterar faktum:
Trots en översvallande kritik och en åtminstone till
synes stor verbal enighet så har ingenting hänt. Vi
hade statssekreteraren på besök i försvarsutskottet
och önskade besked om när de sista, kompletterande
utredningarna skulle vara klara. Det fanns inget be-
sked! Ingen planering! Inte ens en gissning!
Då är det riksdagens skyldighet och uppgift att
göra ett tillkännagivande. Vi ger regeringen ett år till
att komplettera den sista utredningen så att man kan
lösa detta på ett bra sätt också för glesbygden. Därför
yrkar vi i Miljöpartiet bifall till utskottets förslag och
avslag på reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

16 § Vissa utrikeshandelspolitiska frågor

Föredrogs
näringsutskottets betänkande 1999/2000:NU16
Vissa utrikeshandelspolitiska frågor.

Anf. 222 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Miljöpartiet delar inte övriga partiers
närmast lyriska inställning till världshandeln.
Vi anser nog att den kan vara en välståndsskapan-
de kraft. Den kan vara till förmån för världens fattiga
länder. Konsumenter, både enskilda och företag, kan
gynnas av positiva effekter i form av lägre priser,
större utbud av varor och tjänster, bättre kvalitet osv.
Världshandeln kan också innebära en ökad spridning
av information, vilket är bra och kan bidra till en
omvandling av slutna samhällen.
Men den andra sidan av myntet är ökande trans-
porter. Vi vet att ökande transporter är ett av de
största miljöproblemen nu och att det bara kommer
att bli större framöver. Så det finns anledning att vara
lite avvaktande också och fundera på alternativa vä-
gar.
Miljöpartiet tycker inte att frågan om offentlig
upphandling ska behandlas av WTO. Men om den
ändå tas upp där bör det vara ett absolut krav att rät-
ten att ställa ekologiska och sociala krav garanteras.
Hela miljökostnaden, inklusive kostnaderna för mil-
jön i samband med transporter, ska beaktas.
Vi i Miljöpartiet anser att Sverige ska verka för att
eventuella förhandlingar om multilaterala investe-
ringsavtal ska äga rum inom ramen för FN. Eftersom
WTO-förhandlingar ofta utmynnar i paketlösningar
finns det en överhängande risk för att utvecklingslän-
der tvingas gå med på avtal som innebär stora struk-
turella förändringar i utbyte mot kortsiktiga tullför-
delar.
Men i den mån investeringsavtal ändå tas upp
inom WTO bör Sverige verka för att avtalen inklude-
rar frågor om miljö och rättvisa för befolkningen i det
land investeringen äger rum.
Vi tycker att det är en brist att det inte finns något
systematiskt sätt att utvärdera WTO:s regler och följa
upp huruvida de bidrar till eller motverkar en rättvis
och hållbar utveckling. Vi anser därför att en utvidg-
ning av WTO:s mandat rimligen bör föregås av en
grundlig utvärdering av det nuvarande regelverkets
effekter. I en sådan utvärdering bör de fattiga länder-
na och miljöfrågorna sättas i centrum. Det är trots allt
det som kommer att bli viktigt för framtiden.
Vi vill också att s.k. NGO:er, Non-Governmental
Organizations, från hela världen ska få tillträde. Så
gör vi ju i Sverige, och vi menar att Sverige bör ar-
beta för det även i WTO. Sverige bör också arbeta för
större öppenhet, för att fler dokument ska offentliggö-
ras, för att man har fler offentliga överläggningar,
hearingar osv. Detta tycker vi är viktigt, så jag vill
trycka på att vi vill att Sverige ska verka för detta.
Jag står bakom båda våra reservationer men yrkar
bifall bara till reservation 2 för tids vinnande.

Anf. 223 MARIE GRANLUND (s):
Herr talman! Sverige har en lång tradition av att
värna frihandelns principer och bekämpa protektio-
nistiska inslag. För ett litet land som vårt, med stort
utrikeshandelsberoende, har detta varit - och kommer
att vara - en oerhört viktig förutsättning för vårt väl-
stånd. Frihandel är likaså en avgörande drivkraft för
den globala ekonomiska utvecklingen, inte minst i
tredje världen.
Under hela efterkrigstiden har det skett en gradvis
liberalisering av världshandeln, vilket har främjat den
ekonomiska utvecklingen. Sverige har spelat en aktiv
roll i det internationella samarbetet inom ramen för
bl.a. GATT, OECD, EG, Efta och på senare tid WTO.
Men det är viktigt att inte slå sig till ro med dessa
framsteg. Sverige måste hela tiden aktivt driva på för
en friare världshandel och en minskad protektionism.
Tyvärr misslyckades man i WTO-förhandlingarna
i Seattle förra året med att få till stånd en överens-
kommelse om en slutdeklaration rörande en ny mul-
tilateral förhandlingsrunda. I och med att ingen dekla-
ration antogs fattades heller inga beslut om avslutan-
de av förhandlingar på några individuella områden.
Det hade verkligen varit viktigt då globaliseringen
i dag bara berör en liten del av jordens länder och
majoriteten av världens länder fortfarande står utan-
för.
Att överenskommelsen inte kom till stånd var in-
te, som det många gånger speglades i medierna, de
protesterande demonstranternas eller organisationer-
nas fel. Det var den politiska viljan bland de stora
aktörerna som inte var tillräckligt stark. Man var helt
enkelt inte tillräckligt angelägen om att få till stånd
ett avtal. Även u-länderna var skeptiska till förhand-
lingarna.
Glädjande är emellertid att 77-gruppen, dvs. ut-
vecklingsländerna, på UNCTAD-konferensen i feb-
ruari i år i Bangkok sade att en ny förhandlingsrunda
borde starta så snart som möjligt. Man inser verkligen
vikten av att en sådan kommer till stånd.
Man har också från WTO:s sida nu försökt få med
u-länderna genom ett förslag på ett paket för förtro-
endeskapande åtgärder för de minst utvecklade län-
derna, vilket bl.a. skulle innebära tullfrihet för nästan
alla varor, något som tyvärr stött på patrull bland
många i-länder.
Att det inte blev någon ny förhandlingsrunda in-
nebär emellertid inte att de pågående handelsför-
handlingarna stoppas. Förhandlingarna kommer att
inledas om bl.a. liberalare regler för tjänste- och jord-
brukshandel. Ambitionen kvarstår inom bl.a. EG att
få till stånd en ny förhandlingsrunda.
Herr talman! Jag ska beröra några av de frågor
som Sverige drev inför WTO-förhandlingarna och
som också Ingegerd Saarinen har kommenterat tidiga-
re.
Vad gäller tullfrågorna har Sverige varit aktivt
drivande, och vi har också starkt drivit kravet på
immaterialrättigheter.
Sedan har vi offentlig upphandling. Sverige driver
linjen att fler länder ska ansluta sig till WTO:s avtal
om offentlig upphandling samt att detta avtal ska
förenklas och moderniseras och bli lättare att tilläm-
pa. Frågan om ökad öppenhet i offentlig upphandling
för samtliga WTO:s medlemsländer är viktig ur
svensk synpunkt, eftersom öppenheten också är ett
led i arbetet mot korruption - egentligen den enda
öppningen för att komma åt korruption.
Nu finns det en utredning under Finansdeparte-
mentet som ser över den offentliga upphandlingen i
Sverige. Är det som så att den utredningen kommer
fram till att man ska tillämpa miljöhänsyn och sociala
aspekter i den offentliga upphandlingen kommer det
också att gälla, även om den offentliga upphandlingen
kommer att omfattas av WTO, så länge som man inte
diskriminerar något land.
Vad beträffar WTO:s arbetsformer står Sverige
bakom en inriktning mot ökad öppenhet i WTO-
förhandlingarna. En fråga som också har med öppen-
het att göra är frågan om NGO:ernas ställning. Sveri-
ge har med NGO:er i sin nationella delegation, och
det har också många andra länder.
Så går jag över till regelverk för investeringar.
Sveriges och övriga EG-länders mål var att också
diskutera just ett regelverk för investeringar. Detta
skulle leda till öppnare marknader och minskade
risker för att investerare skulle utsättas för diskrimi-
nerande och godtycklig behandling. Vad som är vik-
tigt är att förhandlingarna sker öppet och att hänsyn
tas till utvecklingsländerna. Ett avtal får inte heller
innebära att enskilda länder förhindras att driva en
självständig politik inom områden som t.ex. reglerar
hälso- och miljöskydd.
Det är också viktigt att i förhandlingarna föra in
de stora framtidsfrågorna om handel och miljö och
handel och arbetsvillkor.
Allmänt sett skapar ytterligare liberaliseringar på
handelsområdet förutsättningar för en effektivare
resursanvändning. Samtidigt kan en ökad internatio-
nell handel som inte åtföljs av en ansvarsfull miljö-
politik ha negativa konsekvenser på miljön. Det är
således väldigt viktigt att beakta detta.
På samma sätt är det med handel och arbetsvill-
kor. Det handlar om möjligheten att ställa krav på det
exporterande landet när det gäller hinder mot tvångs-
arbete och barnarbete, god arbetsmiljö samt de an-
ställdas organisations- och förhandlingsrätt.
Att på olika sätt arbeta för att ge barn drägliga
villkor är en av de största utmaningar som vi står
inför i dag. Enligt ILO arbetar mer än 200 miljoner
barn i tredje världen - ofta under slavliknande för-
hållanden.
Fattigdom skapar barnarbete, och barnarbete ska-
par fattigdom, eftersom barnens arbete bromsar för-
äldrarnas löneökningar. Ett stort ansvar åligger här
både konsumenter, producenter, föräldrar och politi-
ker.
Det finns en stor oro bland u-länderna för att krav
på arbetsrättsliga villkor i u-länderna egentligen bara
handlar om att i-länderna vill slå vakt om de egna
arbetstillfällena, alltså en maskerad protektionism.
Detta är en svår avvägning som man absolut inte
kan bortse ifrån. Svårigheten är att skilja mellan dem
som motiveras av en genuin önskan att de mänskliga
rättigheterna respekteras och de som använder de
mänskliga rättigheterna som en täckmantel för pro-
tektionism. Det är inte alltid så lätt att avgöra. Här
kommer Sverige att spela en viktig roll genom vår
långa tradition av internationellt arbete som inte
grundat sig på egennytta.
Precis som vad gäller övriga handelsåtgärder är
det viktigt att dessa grundas på internationella över-
enskommelser.
Sverige har drivit på för att få till stånd ett ILO-
och WTO-forum för diskussion och analys.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på de två motio-
nerna.

Anf. 224 INGER STRÖMBOM (kd):
Herr talman! WTO-mötet i Seattle kom att domi-
neras av kaos, och förhandlingarna blev ett misslyck-
ande. I betänkandet, som även kristdemokraterna står
bakom, återges några förklaringar till misslyckandet.
Jag vill ge några ytterligare funderingar kring detta.
Herr talman! Vi lever i en globaliserad värld.
Handeln med pengar och varor ökar snabbt. Konfe-
rensen kan faktiskt betraktas lika mycket som en
konferens om globaliseringen och dess konsekvenser
som ett traditionellt möte om handelsfrågor.
Globaliseringen erbjuder en rad möjligheter, men
den innehåller också risker. Det var om riskerna som
mycket av motsättningarna i Seattle handlade.
Många av de frågor som är relaterade till handels-
systemet kan nog inte lösas enbart inom ramen för
WTO, men deras lösning är samtidigt en förutsättning
för att man ska uppnå enighet kring WTO och frihan-
delns framtid.
Den allra viktigaste frågan gäller de fattiga län-
dernas situation i den globala ekonomin. En stor del
av fokus i Seattle var inställt på områden där u-
länderna har lite att erbjuda, som t.ex. tjänsteexport,
patentfrågor, regler för konkurrens och utländska
investeringar.
Herr talman! Situationen för de allra fattigaste
länderna är speciellt svår. De har inte vunnit något på
den senaste handelsrundan, vill jag påstå - tvärtom.
Deras andel av både handel och utländska investe-
ringar har halverats under senare år, och detta från en
låg nivå. De har helt enkelt lite att erbjuda på en allt-
mer sofistikerad världsmarknad.
Grundproblemet för dessa länder är att de i stort
sett saknar den infrastruktur och de institutioner som
krävs för att ta för sig i den globala ekonomin. Ta IT
som exempel. IT skulle ge fattiga länder unika möj-
ligheter till utveckling, fattigdomsbekämpning och
tekniksprång. Men det kan bara ske om både elektri-
citet och telekommunikationer är väl utbyggda. Vi får
aldrig glömma bort att drygt två miljarder människor
saknar tillgång till elektricitet och att mer än 70 % av
världens befolkning aldrig någonsin har talat i tele-
fon.
Frihandel är en utmärkt princip, men den kräver
att förutsättningarna hos inblandade parter är något
sånär lika. Om en ny handelsrunda verkligen ska
gynna de fattiga länderna måste stora resurser avsät-
tas för att stödja utvecklingen av kapacitet och kom-
petens hos dessa länder, inte minst inom nya tekni-
kområden. Detta i sin tur ställer krav på ökade bi-
ståndsinsatser och inte, som under 90-talet, successivt
sänkta anslag. Om inte detta sker kommer de fattigare
ländernas andel av handeln att reduceras än mera och
fattigdomen att cementeras.
Vad som skulle behövas är egentligen ett regelrätt
krig mot fattigdomen. Frågan gäller inte handel eller
bistånd. Den gäller både-och.
Förslaget om att införliva miljö- och arbetsrättsli-
ga frågor med WTO:s regelverk stötte på hårt mot-
stånd bland de fattiga länderna. Det uppfattas som
förklädd protektionism från de rika ländernas sida,
och vi kan knappast klandra dem. Så länge fattigdo-
men är utbredd är det nog omöjligt att ställa samma
krav på arbetsrätten i fattiga länder som vi har i dag i
våra länder. U-länderna upplever ofta miljökraven
som ännu ett sätt för de rika länderna att sätta käppar
i hjulet för deras export.
Herr talman! WTO-processen måste självfallet
fortsätta. Varken de arbetsrättsliga eller de miljömäs-
siga problemställningarna kan få sin lösning helt och
fullt inom WTO:s regelverk. Men WTO-
förhandlingarna kan samtidigt inte föras framåt om de
sociala och miljömässiga aspekterna negligeras. Vad
som under alla förhållanden krävs är en ökad öppen-
het och en bred dialog mellan olika intressegrupper.
Från Europas horisont är naturligtvis dialogen med
amerikanarna viktig, men den kommer knappast att
leda särskilt långt innan presidentvalet är avgjort.
Dialogen med u-länderna kan och bör däremot inle-
das omgående. Den stora utmaningen kommer att
vara att organisera den här dialogen, så att handels-,
utvecklings- och miljöfrågor diskuteras parallellt. Det
är, herr talman, med ett sådant samlat synsätt som vi
hoppas på att ett regelverk kan växa fram på global
nivå som bättre än i dag hanterar globaliseringens
skuggsidor och som också gör det möjligt att inom
WTO fortsätta att bygga ut frihandeln i världen.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet.

Anf. 225 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Herr talman! Låt mig först konstatera att det är en
betydelsefull samsyn mellan partierna i de frågor som
vi nu behandlar. Vi har också i princip ett enigt ut-
skott, varför jag kan korta mitt anförande.
En hållbar utveckling, regionalt och globalt, krä-
ver ett fördjupat internationellt samarbete. Ett inter-
nationellt samarbete i fasta former ligger i de mindre
staternas intresse. Alternativet är en situation präglad
av den starkes rätt. Det är därför av särskild betydelse
för små länder, som Sverige, men också för majori-
teten av världens utvecklingsländer att rimliga och
rättvisa spelregler upprättas på den globala markna-
den. För Centerpartiets del beklagar vi därför det här
sammanbrottet för WTO-förhandlingarna i Seattle.
Den friare världshandeln har fungerat som motor
för den ekonomiska utvecklingen runtom i världen.
För många människor har också 1990-talet inneburit
förbättringar. Alltfler länder förmår att resa sig ur den
djupaste fattigdomen, men protektionism och han-
delshinder i i-länderna slår hårt mot u-ländernas pro-
dukter och befolkning.
Det allmänna tull- och handelsavtalet, GATT-
avtalet, och etablerandet av WTO har i flera avseen-
den inneburit förbättringar för u-länderna, genom
ökad tillgång till olika marknader. Handel och inves-
teringar medverkar också till att skapa ömsesidiga
beroenden och ökad integration mellan världens län-
der. Handeln bidrar därmed också till att främja fred
och säkerhet.
Herr talman! Jag vill slutligen framhålla att Cen-
terpartiet i Sverige verkar för en marknadsekonomi
med sociala och miljömässiga hänsyn, och vi vill att
världshandeln ska kännetecknas av detsamma.
Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i
föreliggande betänkande och avslag på motionerna.
Tack!

Anf. 226 JONAS RINGQVIST (v):
Herr talman! Precis i slutet av förra seklet blev en
spricka synlig i den annars så välputsade fasaden,
som den internationella kapitalismens institutioner
brukar visa upp. Ledare från hela världen hade sam-
lats i Seattle för att börja en ny förhandlingsomgång
om WTO-avtal för den internationella handeln, men
de var inte ensamma om att samlas där. På plats fanns
också ett folkligt motstånd genom miljöorganisatio-
ner, fackliga organisationer, solidaritetsorganisationer
och många fler. Länderna lyckades inte komma över-
ens, och förhandlingarna bröt samman.
Misslyckandet i Seattle var ett bakslag för den
internationella politiken, och näringsutskottet bekla-
gar detta misslyckande. Jag tror inte att det finns skäl
att beklaga det alltför mycket även om det naturligtvis
innebär problem. Samtidigt som det innebar en massa
grus i maskineriet i de internationella förhandlingarna
gav det skäl till eftertanke och möjlighet att tänka i
nya banor, vilket jag tror att det finns starka skäl att
göra.
Politiken har under det gångna årtiondet tappat
kontrollen över den internationella utvecklingen. Det
som vi kallar globalisering har inte mötts av någon
politisk motmakt. I stället har den framställts som
något oundvikligt och kanske också nödvändigt och
positivt. IMF, Världsbanken och WTO har tillåtits att
bli organisationer som styr den internationella eko-
nomin, som kan sätta press på enskilda länder utan att
ta något som helst demokratiskt ansvar. De transna-
tionella bolagen ska ges fri rörlighet och tillgång till
världens alla marknader.
En friare marknad skapar möjligheter till en god
utveckling, men det sker inte utan problem. I prakti-
ken leder det till att enskilda länder förlorar sina möj-
ligheter att ställa höga miljökrav på produktionen.
Det betyder att de fackliga organisationerna förlorar
mycket av sin makt i de industrialiserade länderna.
Det leder till att ett fåtal företag kan kontrollera värl-
dens livsmedelsförsörjning.
Det var mot detta som människor från hela pla-
neten samlades för att protestera i Seattle, för att
kräva en annan internationell utveckling, för att kräva
ett demokratiskt inflytande över den internationella
politiken. I Seattle visades en motmakt mot globalise-
ringens baksidor. Denna motmakt består av ett inter-
nationellt nätverk av gräsrotsorganisationer. Det var
en väldigt underlig blandning av folk med väldigt
skilda intressen som protesterade tillsammans, men
en sak hade de gemensamt och det var kravet på ett
folkligt inflytande i internationell politik.
Sverige har en hög ambition i WTO-
förhandlingarna. Vi vill skapa en stor grad av frihan-
del samtidigt som vi inser att detta måste komplette-
ras med ett regelverk kring miljöfrågor och sociala
frågor. Detta är en positiv utgångspunkt. Frågan är
hur vi bäst realiserar den. Utskottet redogör i detta
betänkande för den strategi som slogs fast före för-
handlingarna i Seattle. Jag tror att det i dag finns skäl
att tänka om eller i alla fall att ägna sig åt lite efter-
tanke. Vi står dock bakom hemställan i betänkandet
då vi inte har någon motion som behandlas i detta
sammanhang.
Ett område där den internationella politiken måste
bli bättre är den demokratiska processen. Dels måste
alla länder ges goda möjligheter att delta under lik-
värdiga förhållanden under förhandlingarna, dels
måste ideella och folkliga organisationer få en möj-
lighet att delta i processen och ge sina synpunkter på
vilka åtgärder som måste vidtas.
Demokratin är avgörande för om WTO-
förhandlingarna ska kunna fortsätta med bibehållen
trovärdighet. Sverige driver frågan om en hög grad av
öppenhet, och det är i dag ännu viktigare att betona
detta.
Det finns ett annat stort frågetecken när det gäller
hur vi hanterar de sociala frågorna och miljöfrågorna.
I det avseendet behöver strategin utvecklas. Vi har
organ och avtal inom FN för att hantera miljöfrågor-
na. Det är avtal som ställer höga krav på oss i nord
och skapar möjligheter för utveckling för länderna i
syd. Dessa avtal har en stor demokratisk trovärdighet,
och de är accepterade. Frågan är hur dessa avtal ska
kunna fungera parallellt med WTO:s handelsavtal.
Ett exempel på ett sådant avtal som måste fungera
tillsammans med WTO:s avtal finns i ett protokoll
under konventionen om biologisk mångfald som bl.a.
behandlar genmanipulerade organismer. Detta proto-
koll är ett genombrott på det internationella miljöom-
rådet genom att det klart och tydligt uttrycker att
internationella miljöavtal och det globala handels-
systemet ska och kan samverka för att man ska nå en
hållbar utveckling. I protokollstexten påpekas att
internationella avtal ska vara ömsesidigt stödjande
och inte oförenliga med varandra. Detta är ett fram-
steg som har gjorts efter förhandlingarna i Seattle.
Det är naturligtvis svårt att bedöma vilken betydelse
misslyckandet i Seattle har för denna framgång, men
man kan nog tryggt säga att det inte är helt oväsent-
ligt.
Det är i dag svårt att bedöma vad denna skrivning
om ömsesidigt stödjande avtal innebär i praktiken och
vad som händer när avtal ändå kommer i konflikt
med varandra. Utgångspunkten måste ändå framöver
vara att handelsavtal inte ska få överordnas miljöav-
tal, vilket hittills i praktiken varit fallet.
Även de sociala frågorna måste hanteras på ett
likvärdigt sätt med egna avtal och inte som en under-
ordnad del av handelsavtalen. Vi har här stora utma-
ningar att arbeta vidare med. Jag tror att det är ange-
läget att vi i första hand arbetar vidare med de sociala
frågorna och miljöfrågorna inom FN:s ram och ut-
formar dessa avtal så att frihandelsintresset inte fort-
sätter att vara överordnat. Med sin nuvarande struktur
och regelverk kan WTO aldrig bli en organisation för
att skapa en hållbar utveckling eller att ge människor
grundläggande medborgerliga rättigheter var de än
bor. Det krävs andra institutioner och avtal för att
klara av det.
Seattle var ett bakslag för de internationella för-
handlingarna om handelsavtal. Den stora utmaningen
är hur vi vänder det bakslaget till en framgång. Hur
gör vi detta bakslag till en framgång till vår strävan
efter att demokratisera den internationella politiken?
Hur använder vi bakslaget för att lyfta miljöfrågor
och sociala frågor överst på den internationella dag-
ordningen där de hör hemma? Detta är en av de stora
utmaningarna i dag i den internationella politiken.
Sverige måste fortsätta att vara ledande i det arbetet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

17 § WTO-frågor

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1999/2000:MJU14
WTO-frågor.

Anf. 227 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! I miljö- och jordbruksutskottets be-
tänkande 1999/2000 nr 14 behandlas WTO-frågor. I
betänkandet behandlas åtta motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1999 om förhandlingarna i
Världshandelsorganisationen på jordbruks- och mil-
jöområdena. Med hänvisning till tidigare riksdagsbe-
handling våren 1999 avstyrker utskottet samtliga
yrkanden.
Vi moderater har i dessa tidigare tillfällen, liksom
i flera andra sammanhang, gjort klart var vi står i
dessa för framtiden viktiga frågor. Därför följer vi
upp dessa ståndpunkter i reservation nr 1, till vilken
jag härmed yrkar bifall.
Herr talman! WTO:s ministerkonferens, som ägde
rum i Seattle, avslutades i början av december 1999
utan att enighet kunde uppnås om igångsättandet av
en ny multilateral förhandlingsrunda i WTO. De
deltagande länderna kunde inte enas om texten till en
slutdeklaration som skulle ha utgjort inledningen till
en ny multilateral förhandlingsrunda. Ministerkonfe-
rensen blev därför ett misslyckande. Nya diskussioner
om en ny förhandlingsrunda har dock inletts i år, och
vi konstaterar också att det inom ramen för WTO:s
s.k. inbyggda agenda i början av året har inletts for-
mella sektorsförhandlingar om jordbruk och tjänster.
Huvudfrågorna för den kommande jordbruksför-
handlingen kommer av allt att döma att gälla ytterli-
gare neddragningar av tullskydd, exportbidrag och
andra former av produktionsstimulerande stödåtgär-
der. Även frågor kring miljö-, konsument-, arbets-
rätts-, djurskydds- och etikhänsyn kommer då att
behandlas.
EG anser också att den viktiga fortsatta liberalise-
ringen av handeln bör ske på ett sätt som beaktar
värdet av jordbrukets s.k. multifunktionalitet. Även
vid oenighet kring vilka medel som härvid ska kunna
användas, utan att bli handelssnedvridande, lär fler-
talet länder kunna bli ense om detta.
Herr talman! Enligt vår mening bör Sverige inom
EU verka för en avreglerad och förenklad jordbruks-
politik. Utifrån en hög rationaliseringsgrad och ett
gediget kunnande är det svenska jordbruket konkur-
renskraftigt i EU-sammanhang. Detta förutsätter
emellertid att inhemska konkurrenshämmande kost-
nader och regler undanröjs. Vi är starkt pådrivande
och kommer också fortsättningsvis att vara det vad
gäller att få bort konkurrenssnedvridande skatter och
avgifter som belastar den svenska produktionen och
därmed också skapar problem.
Avregleringen måste genomföras successivt och
med respekt för näringens anpassning till en friare
marknad. Avreglering och marknadsanpassning är på
sikt en överlevnadsfråga för hela det europeiska jord-
bruket.
Livsmedelsproduktion är en betydelsefull del av
EU:s näringsliv och också av dess kultur. Det är där-
för av vikt att såväl primärproduktion som industri
kan dra nytta av den öppnade världsmarknad som
kommer att bli följden av redan genomförda och
kommande förhandlingar i WTO. Ambitionen måste
vara att, efter ytterligare avregleringar, europeiska
livsmedel ska bli vinnande på världsmarknaden.
En annan viktig utgångspunkt i detta sammanhang
är att EU:s livsmedelsförsörjning inte får riskeras.
Om avregleringar och liberaliseringar sker i någor-
lunda samma takt i samtliga större producentområden
finns enligt vår mening ingen större risk för att EU:s
livsmedelsproduktion drastiskt skulle minska. Om
däremot en snabb och ensidig avreglering genomförs
är risken uppenbar att andra världsdelars jordbrukare
och industrier blir de enda vinnarna. Någon form av
korrektiv bör dock alltid finnas om produktionen
skulle nå en kritisk nedre gräns.
Givetvis ska jordbruk bedrivas inom ramen för en
hållbar utveckling och omfattas av samma miljöhän-
syn som andra verksamheter. Här ligger Sverige, är vi
övertygade om, väldigt bra till.
Alltså, herr talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 1.

Anf. 228 JONAS RINGQVIST (v):
Herr talman! Jag tänkte använda den här debatten
till att diskutera jordbruket och frihandeln. Vi har en
reservation om detta, nr 3 mom. 1, vilken jag yrkar
bifall till. I övriga frågor som rör miljöfrågor hänvisar
jag till vad jag tog upp i debatten angående näringsut-
skottets betänkande för en stund sedan.
Det finns en avgörande skillnad mellan jord-
bruksproduktion och industriproduktion, som vi i vår
moderniserade tillvaro ofta bortser ifrån. Det handlar
om att jordbruket helt igenom är en biologisk pro-
duktion, till skillnad från industri- och tjänsteproduk-
tion som är helt igenom socialt skapade mänskliga
verksamheter. Jordbrukets produktion sker i direkt
interaktion med naturen, medan industriproduktionen
enbart är beroende av naturen som råvaruförsörjare
och för att ta hand om dess avfall. Denna skillnad är
uppenbar och självklar, men ändå verkar det som att
vi bortser ifrån den i det mesta av ekonomisk teori,
från höger till vänster.
Mer konkret består skillnaden i det beroende jord-
bruket har av de naturgivna lokala förutsättningarna,
framför allt i form av jordmån och klimat. Ett jord-
bruk i Norrland är inte jämförbart med ett jordbruk i
Skåne, som i sin tur inte kan jämföras med vare sig
jordbruket i Chile eller jordbruket i Kina. En global
marknad förutsätter någorlunda lika förutsättningar
för jordbruk överallt. De skillnader i förutsättningar
som finns kommer att leda till att jordbrukare i en
hårdnande konkurrens tvingas ta till ohållbara pro-
duktionsmetoder för att kompensera detta, och de
ekologiska konsekvenserna av det blir naturligtvis ett
problem. T.ex. kan en sämre jordmån kompenseras
med konstgödsel och vattenbrist genom bevattning. I
längden är detta i de flesta fall inte hållbart.
Om man därutöver tar hänsyn till behovet av re-
cirkulering av växtnäring som är nödvändig för att
driva en någorlunda intensiv produktion utan tillförsel
av handelsgödsel, blir tanken på den globala markna-
den med hårt driven specialisering än mer komplice-
rad.
De negativa konsekvenserna av en avreglering av
jordbruket kommer att bli stora för områden med
sämre naturgivna förutsättningar. I Sverige och andra
i-länder kan vi ha råd med riktade stöd för att bibe-
hålla produktionen även i sådana områden, medan u-
länder inte har sådana förutsättningar. Den regionala
obalansen kommer därmed att öka, och urbanisering-
en kommer att accelerera.
De ekologiska villkoren för jordbruket anser jag
talar emot vidareutvecklingen av en global marknad
för livsmedel, förutsatt att vi inte vidtar andra nöd-
vändiga åtgärder för att säkra en ekologiskt hållbar
livsmedelsproduktion samtidigt.
Förutom de ekologiska hinder som finns för en
öppnare världsmarknad för jordbruksprodukter finns
också ett antal sociala och ekonomiska hinder för att
fattigare bönder i u-länderna ska kunna dra nytta av
en ökad handel. Ofta talas om att u-länderna gynnas
av ökad handel, framför allt med jordbruksprodukter,
medan man ofta bortser från konsekvenserna för
enskilda individer. Detta makroperspektiv på global
ekonomi är förödande för analysen av en öppnare
handels konsekvenser för den enskilde småbrukaren i
tredje världen. Jag väljer här att ta upp några exempel
på vad som hindrar tredje världens småbrukare att
utnyttja en öppnare handel.
Ett exempel är i-ländernas subventioner till sitt
eget jordbruk, som är ett stort problem för de bönder
som inte har samma villkor. Ett exempel på detta är
EU:s generella jordbruksstöd som innebär att vi kan
dumpa produkter till underpriser på världsmarknaden.
EU:s jordbrukspolitik behöver självklart reformeras.
Vi har i vår jordbruksmotion sagt att vi i stället vill ha
en inriktning mot stöd till ekologiskt hållbara pro-
duktionsmetoder, landsbygdsutveckling och bevaran-
de av ett öppet landskap och biologisk mångfald.
Ett annat hinder är u-ländernas formella tillgång
till i-ländernas marknader. Vi har satt upp tullhinder
och kvotsystem som förhindrar många u-länder att
konkurrera med sina jordbruksprodukter på EU-
marknaden.
Bönder i u-länder har inte alltid tillgång till sam-
ma teknik och kunskap som vi. Även detta är ett
hinder för att de ska kunna konkurrera med vår pro-
duktion. De saknar även ofta tillgång till krediter för
att kunna göra investeringar. Räntorna är ofta orimligt
höga, och långivarna kan dessutom ställa andra krav
för att de ska få lånen. Ett exempel är att det är van-
ligt att banker och multinationella utsädes- och kemi-
kaliebolag har en överenskommelse som innebär att
bönder som lånar pengar tvingas ta emot en del av
lånet i form av utsäde och handelsgödsel, något som
låser fast dem i ett beroende av både kreditgivaren
och av de multinationella utsädesföretagen.
Förutom dessa hinder för en förbättrad produktion
så har fattiga bönder ofta problem med den reella
tillgången till marknaden. Även om inga kvoter eller
tullar formellt hindrar dem, så har de ofta brist på
kunskap om marknaden och de saknar distributörer
av sina produkter. Det de odlar har helt enkelt svårt
att nå fram till konsumenterna.
80 % av världens bönder är kvinnor. Bristen på
jämställdhet är stor. Det som drabbar fattiga bönder
drabbar ofta kvinnorna dubbelt upp. För att ta ett lån
kan de tvingas gå genom sin man eller en annan
manlig släkting. De har oftast sämre tillgång till sko-
lutbildning och därmed kunskap.
Diskussionen fokuseras i dag framför allt på de
två första punkterna, nämligen våra jordbrukssubven-
tioner samt tull- och kvothinder. Det är självklart
berättigad kritik som vi måste ta på allvar. Men skälet
till att fokus läggs på dessa frågor är att det här finns
en allians mellan tre parter; de som hävdar fattiga
bönders intressen, de "utvecklade" och
"industrialiserade" jordbrukare som också finns i syd
och som söker avsättning för sina produkter på en
världsmarknad samt de transnationella bolagen som
söker kontroll över handel med livsmedel och jord-
brukets insatsvaror. De övriga punkterna kommer
ofta i skymundan. Så länge vi inte åtgärdar dessa
övriga problem tror jag att konsekvenserna av en
ökad avreglering av handel med jordbruksprodukter
kommer att leda till ökade problem för många männi-
skor som redan i dag befinner sig på marginalen för
en dräglig tillvaro.
Jag tror att vi i så fall kommer att få se en tydligt
ökande exploatering av jordbruksmark på många håll,
medan andra områden kommer att marginaliseras
alltmer. Vi kan redan i dag se en sådan utveckling
med en hårt driven jordbruksproduktion för export i
många u-länder med förödande miljökonsekvenser,
sida vid sida med svårare villkor för små självägande
bönder som leder till en stark urbanisering och ökade
klyftor.
Samtidigt kommer de transnationella utsädes-,
kemikalie- och livsmedelsföretagen att stärka sitt
grepp om världens livsmedelsproduktion. Det är
dessa som kan dra nytta av en öppnare marknad fullt
ut. Självägande bönder i syd kommer att få allt svåra-
re att hävda sitt oberoende från dessa företag. Även
här i nord kommer jordbrukarna att alltmer få en roll
som liknar traktorförare åt Monsanto och andra tran-
snationella företag.
Det som krävs för att hejda en sådan utveckling är
en folklig rörelse som avvisar tanken på ökade klyftor
och ökad makt åt de transnationella företagen, som
vill se en hållbar utveckling av jordbruket och som
kan skapa ett motstånd mot de transnationella bola-
gens stärkta makt. Bonderörelserna och konsumentrö-
relserna har en avgörande roll att spela, och helst ska
de göra det tillsammans. Det är den alliansen, mellan
de som producerar maten och de som ska konsumera
den, som kan skapa villkor för en globalt hållbar
livsmedelsproduktion.

Anf. 229 CAROLINE HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Inledningsvis måste jag beklaga att
WTO-förhandlingarna har gått i stå. Dock finns det
tecken på att det ändå ska kunna komma i gång en ny
runda så småningom. Det är viktigt - allra mest för
att vi ska få en rättvisare internationell handelsord-
ning som kan öka förutsättningarna för utveckling i
världens fattigaste länder.
Det betänkande vi diskuterar i dag behandlar, som
tidigare har sagts, motionsyrkanden från allmänna
motionstiden om WTO-förhandlingarna. Bl.a. har vi
kristdemokrater en motion i detta sammanhang.
För att knyta an lite till motsvarande debatt när
näringsutskottet hade WTO på agendan här i kamma-
ren vill jag först understryka vikten av frihandel. Det
finns också en bred politisk enighet omkring huvud-
dragen när det gäller Sveriges position inför förhand-
lingarna inom WTO:s ram. Det är naturligtvis posi-
tivt. Dock har vi vad gäller jordbruksfrågorna och
WTO en annorlunda hållning än regeringen men
däremot inte gentemot EU. EU vill i förhandlingarna
slå vakt om den europeiska modellen innebärande
bl.a. såväl djurskyddskrav som miljökrav och fortsatt
livsmedelsproduktion inom EU-området inklusive
Sverige. En fortsatt omställning av det europeiska
jordbruket till mer miljövänliga brukningsmetoder
och ekologisk produktion innebär ett minskat tärande
på ändliga resurser och är nödvändigt ur solidaritets-
synpunkt med tredje världen. Det måste ju också vara
väsentligt att vi får en uthållig jordbruksproduktion i
hela världen så att livsmedelsproduktionen kan säkra
att jordens befolkning får tillräckligt med mat och
vatten också i framtiden.
De enkla samband som en del vill hävda finns
mellan höjda livsmedelspriser på världsmarknaden -
som exempelvis ett avskaffande av EU:s gemensam-
ma jordbrukspolitik skulle leda till - och utveckling
av jordbruket i u-länder finns inte. För de fattigaste
folken kan det bli tvärtom. Man får ännu större svå-
righeter att försörja sin befolkning.
Vi är inte beredda att kortsiktigt öka riskerna för
svält, utan vi vill på ett balanserat sätt arbeta vidare
för en successiv förändring av den globala jordbruks-
politiken innebärande ömsesidiga åtaganden mellan
de stora handelsblocken. Det kan ju inte heller vara
någon större poäng med att öppna våra marknader för
att USA och Australien ska ta över. Nej, här krävs
mer av analys av mekanismer som kan leda till ut-
hållig jordbruksproduktion i såväl i-länder som u-
länder för att inte oönskade eller förödande effekter
för delar av världsbefolkningen ska uppstå.
Fru talman! Vi har tillsammans med Centerpartiet
i reservation 2 i betänkandet, som jag yrkar bifall till,
tagit upp dessa tankegångar. Frågeställningen är om
det går att förena tankar på en avreglering med fri-
handel samtidigt som man slår vakt om ett uthålligt
svenskt och europeiskt jordbruk. Svaret på den frågan
är naturligtvis ja. Svenskt jordbruk är utomordentligt
starkt. Vi har skickliga lantbrukare i Sverige. Vi har
en välinvesterad maskinpark. Vi har förutsättningar
som gör att vi kan hävda oss på många olika områ-
den, men - och det är ett stort men - de svenska bön-
derna måste få likartade villkor med våra europeiska
grannar. Så är inte fallet i dag. Också i denna debatt
har således den s.k. ryggsäcken betydelse. Ska vi
klara en avreglering måste vi ha lika villkor. Jag tror
att vi behöver mer marknad och mindre regleringar,
men det måste vara lika villkor.
Vi är naturligtvis för goda villkor för u-länderna,
och vi är för en öppnare handel som gör att u-
länderna kan komma in på EU-marknaden. Det tror vi
är bra. Vi tror att det är nödvändigt och viktigt för u-
länderna att det sker en stegvis öppning. Det har ju
varit tullmurar gentemot omvärlden som inte har varit
rimliga. Men det får inte heller gå till på ett sådant
sätt att vi låter andra europeiska grannar eller USA
eller Australien slå ut den svenska jordbruksnäringen.

Anf. 230 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Handeln med jordbruksråvaror och
förädlade livsmedel är direkt och indirekt avgörande
för livsmedelssäkerheten och livsmedelsförsörjningen
i världen nu och i kommande framtid. Den är direkt
för att import är ett krav för att över huvud taget klara
livsmedelstillgången i många länder, och den är indi-
rekt för att livsmedelsexport ger på många håll i värl-
den ekonomiska möjligheter till försörjning.
GATT:s Uruguayrunda och att jordbruket genom
denna numera är inordnat i det internationella han-
delsregelverket skapar förutsättningar för en utveck-
lad handel med jordbruksprodukter. De framsteg som
nåddes i Uruguayrundan bör emellertid följas upp och
analyseras inför kommande handelspolitiska diskus-
sioner inom WTO.
En ökad marknadsinriktning är en god vägledande
princip, och handel med jordbruksprodukter bör fort-
sätta att integreras i de multilaterala handelssystemen.
Men liberaliseringen av jordbrukshandeln får inte
göras till ett självändamål.
Fru talman! EU:s jordbrukspolitik syftar till att
trygga en europeisk livsmedelsproduktion och till att
bevara och utveckla en levande landsbygd i hela
unionen. Dessa mål är bra. Centerpartiet anser att den
gemensamma jordbrukspolitiken bör baseras på att
knyta jordbrukssektorn närmare marknaden, på att
nyttja jordbruket i miljöarbetet och ge jordbrukarna
ökad frihet och ökat ansvar kombinerat med ekono-
misk trygghet.
EU:s strävan att öka det europeiska jordbrukets
konkurrenskraft måste kunna kombineras med en
politik som gör det möjligt för EU att ta del av en
växande internationell handel. Den s.k. europeiska
modellen baserad på levande landsbygd, god djurom-
sorg och miljöhänsyn ska försvaras. I landsbygdsre-
gioner med en annars hög arbetslöshet utgör jord-
bruksnäringen den ekonomiska och sociala basen för
många familjer och personer.
Regeringen pekar ibland på att länder som t.ex.
Japan och Korea, och varför inte Norge, i likhet med
EU värnar om jordbrukets s.k. multifunktionalitet,
dvs. dess betydelse för att nå många olika samhälls-
mål, bl.a. att säkra livsmedel, livsmedelsförsörjning-
en, miljö och landsbygdsutveckling. Jag tycker
emellertid att regeringen och den rådande utskotts-
majoriteten ibland visar liten förståelse för de argu-
menten i kammaren. Det är för övrigt i konsekvens
med hur regeringen agerar på många andra områden
när vi talar om jordbruket och dess betydelse i Sveri-
ge.
Centerpartiet anser att Sverige i stället bör sluta
upp för principerna bakom EU:s gemensamma jord-
brukspolitik. Jag tycker alltså inte att den svenska
regeringen alltid gör det. Sverige bör verka för att EU
t.ex. i WTO-förhandlingar slår vakt om den europeis-
ka modellen för jordbruket och driver att den fortsatta
liberaliseringen beaktar värdet av jordbrukets multi-
funktionalitet.
Det svenska jordbrukets mervärden i fråga om
miljöanpassning, säkra livsmedel och god djuromsorg
får inte förloras på vägen i jakten mot ständigt lägre
livsmedelspriser och ökad import som självändamål.
Det går att värna den europeiska modellen av jord-
bruket parallellt med att EU sänker sitt tullskydd mot
omvärlden. Handel med jordbruksprodukter får ex-
empelvis inte exkluderas när EU upprättar han-
delsavtal med länder i Afrika, som ibland är fallet i
dag.
Sverige bör verka för att EU i de kommande
WTO-förhandlingarna slår vakt om den europeiska
modellen för jordbruket och driver att man i den
fortsatta liberaliseringen beaktar värdet av jordbru-
kets multifunktionalitet.
Fru talman! Med detta vill jag, i likhet med Caro-
line Hagström, yrka bifall till reservation nr 2.

Anf. 231 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! En studie som förra året genomfördes
av EU-kommissionen visar att fortsatta handelslibe-
raliseringar faktiskt kan leda till mycket stora väl-
färdsvinster för hela världen, välfärdsvinster som man
i den här studien jämförde med en ekonomi lika stor
som Koreas eller Nederländernas mätt i BNI.
Handeln med jordbruksprodukter är en nyckelfrå-
ga, inte minst för u-länderna. Det otillfredsställande
utfallet av jordbruksförhandlingarna inom Europeiska
unionen visar på behovet av liberaliseringar på det
här området. Därför tycker vi att det är anmärknings-
värt att Sverige har accepterat att kostnaderna för
jordbrukspolitiken inom EU ska öka.
Behovet av multilaterala regler för investeringar,
som man inte kunde lösa genom de MAI-
förhandlingar som fördes inom OECD, kan lösas
inom WTO. Syftet bör då, som också kommissionen
säger, vara att skapa ett stabilt och förutsägbart klimat
för investeringar i hela världen.
Handel och miljö är en delvis kontroversiell fråga
inom WTO. Många u-länder fruktar att i-länderna
använder miljökrav som dold protektionism.
Det är ingen tvekan om vad u-länderna vill. De
vill kunna sälja sina produkter till oss. Handel innebär
inte utsugning av u-länderna. Exporten hjälper upp
deras tillväxt. Exporten svarar för nästan 40 % av u-
ländernas BNP. Då förstår vi var och en att deras
möjligheter att exportera kanske är en fråga om liv
eller död.
Förhoppningen var att förhandlingarna i Seattle
skulle ge ökade möjligheter för u-länderna att expor-
tera textilvaror och jordbruksprodukter till i-världen
och att minska t.ex. EU:s jordbrukssubventioner. Det
är angeläget att Europas jordbruksmarknad öppnas
för handel med omvärlden. Europas bönder måste ges
möjlighet att vara verksamma på världsmarknaden på
lika villkor. När tillgången till världsmarknaden ökar
så ökar också möjligheterna för bönderna.
Det är inte sant, som sägs ibland, att handel är
skadlig för miljön. Det är ju när länder växer, när
människor får det bättre, som man kan börja göra
något åt miljöproblemen, t.ex. genom renare metoder
för uppvärmning och matlagning, bättre sanitära
förhållanden osv. Människor som är dömda till fattig-
dom genom att vi stoppar deras handel är inga starka
miljökämpar. WTO tvingar inte heller något land att
bryta mot åtagandena i Kyotoprotokollet eller Rioav-
talet.
Misslyckandet i Seattle riskerar att leda till att
handelshindren för de fattigaste länderna blir kvar
längre och att det utlovade stödet, så att de bättre ska
kunna utnyttja WTO:s tvistlösningsmekanismer,
uteblir.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
reservation 4.

Anf. 232 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Fru talman! Svenskt och europeiskt jordbruk ger
ju mer än bara produktionen av livsmedel. Det är de
multifunktionella sakerna som jag pratade om, alltså
en levande landsbygd, biologisk mångfald osv. Er-
känner inte Harald Nordlund att de här mekanismerna
finns, dvs. att jordbruket ger så väldigt mycket mer?
En ensidig avreglering, som jag förstår att Harald
Nordlund förespråkar, skulle enligt min uppfattning
leda till att många av dessa mekanismer och funktio-
ner som vi alla är rädda om skulle gå förlorade i vår
världsdel och i världen, och kanske först i Sverige. Är
inte Harald Nordlund rädd om de här sakerna?

Anf. 233 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är inte så att de frågor som Eskil
Erlandsson pekar på inte ska bevakas även fortsätt-
ningsvis. Med en klok politik, men den måste själv-
fallet till, ser jag inte att de riskerna ska behöva fin-
nas.

Anf. 234 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Fru talman! Är då Harald Nordlund och Folkpar-
tiet beredda att lägga någon krona på detta? Det kos-
tar ju något. Om man avreglerar och liberaliserar är
det ju marknaden som styr. Då får man ju betala de
här mervärdena på något annat sätt, kanske över
statsbudgeten. Är Harald Nordlund beredd att satsa de
pengarna?

Anf. 235 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Om vi talar om ekonomiskt stöd är
det precis den omläggningen av stöd som vi alltid
talar om när vi får chansen, och det känner ju Eskil
Erlandsson till.

Anf. 236 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Fru talman! Harald Nordlund talar om väl-
färdsvinster. Då kan jag inte låta bli att fråga Harald
Nordlund om han inte ser att det finns problem med
att de fördelar som handeln faktiskt kan ge - för det
finns fördelar med en ökad handel - ofta betalas ge-
nom att andra värden drabbas. Ser inte Harald Nord-
lund att ett ökat välstånd mätt i BNP krasst ekono-
miskt är ett väldigt dåligt mått på välfärd för de fatti-
gaste på den här planeten? Vi är oerhört rika, men vi
har oerhört många fattiga. Ser inte Harald Nordlund
att BNP-måttet är ett väldigt dåligt mått på miljötill-
ståndet på vår planet?

Anf. 237 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! När jag talar om vikten och värdet av
den typen av förändringar och BNP-tillväxt som en
förutsättning för att man ska klara av t.ex. mil-
jöproblemen i första hand handlar det självklart inte
om ett sätt att totalt mäta miljöeffekterna. Vi måste
självfallet fortsätta att bevaka miljöfrågorna. Jag ser
också att det finns effekter av en liberalisering som
gör att vi särskilt noga måste bevaka effekterna för
miljön. Men vad jag sade i anförandet var att en oer-
hört viktig förutsättning för att man ska kunna ta tag i
miljöproblemen är att man får den sortens tillväxt.

Anf. 238 JONAS RINGQVIST (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Harald Nordlund nu ny-
anserar sig lite grann i diskussionen om handelns
fördelar. Faktum är att vi lever på en planet där vi
konsumerar mer och mer hela tiden samtidigt som
klyftorna ökar. Det är en liten grupp som konsumerar
mer och mer. Det finns grupp fattiga som samtidigt
ökar.
Om vi ska prata miljöfrågor och handel måste vi
diskutera hur vi fördelar det rättvisa miljöutrymme
som finns på den här planeten. Vi måste diskutera hur
handel och miljö kan förenas och hur rättvisa och
handel kan förenas. Jag förde tidigare i debatten om
näringsutskottets betänkande en diskussion om för-
hållandet mellan miljöavtal och handelsavtal. Det är
väldigt viktigt att hitta en modell så att de kan bli
ömsesidigt stödjande. Jag skulle vilja höra hur Harald
Nordlund ser på den frågan.

Anf. 239 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Vad jag bl.a. sade var följande. Han-
del innebär inte utsugning av u-länderna. Exporten
hjälper upp deras tillväxt. Med det har jag alltså inte
sagt att det här är den enda förutsättningen. De enda
politiska initiativ som behöver tas är inte att se till att
vi får en ökad BNP. Vad jag vill ha sagt är att det är
viktigt att u-länderna kan sälja sina produkter till oss,
och därigenom öka sin BNP och förbättra sina möj-
ligheter att jobba med t.ex. miljöfrågorna.

Anf. 240 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 3 under mom. 1. Vi har den reservationen
tillsammans med Vänsterpartiet, och den baserar sig
på en miljöpartimotion.
Vi har sett bilder i TV från Sudan de senaste
veckorna på hur människor svälter. Jag tycker att
bilderna från Sudan på ett ganska hemskt sätt visar
situationen på livsmedelssidan i världen i dag. Samti-
digt som människor svälter i Sudan och samtidigt
som man diskuterar hur man ska få in hjälpsändning-
ar till detta folk exporterar landet livsmedel. Man
exporterar mycket livsmedel. Det här visar på para-
doxen i fördelningen av livsmedel t.o.m. inom ett så
snävt område som inom ett lands gränser. Det visar
också att en export av varor, i det här fallet livsmedel,
inte alls nödvändigtvis kommer alla människor i
landet till del. Det finns naturligtvis många som skor
sig på detta och tjänar mycket pengar på livsmedel-
sexporten från Sudan. Men samtidigt svälter folk
ihjäl. Det är en stor svältkatastrof.
Det här visar livsmedelsproduktionen och fördel-
ningen av livsmedel i världen inte är så enkla frågor.
Vi måste inte bara titta globalt utan också lokalt. Vi
måste också fundera på hur hela jorden ska kunna
leva på den matproduktion som faktiskt är begränsad
på jorden. Den odlingsbara jorden minskar för närva-
rande. Det finns jord som tidigare har gått att odla
som försaltas. Det finns alltså jord som det tidigare
gick att odla på, men som det inte går på längre.
Vi börjar också få en allt större brist på vatten.
Det är en bristvara som har tagits upp i många olika
sammanhang, även inom FN. I dag räknar man med
att vatten kommer att vara det som skapar konflikter
mellan människor i framtiden. Tillgången på vatten
kommer kanske t.o.m. att orsaka krig. Det finns
många floder som i dag inte når havet periodvis där-
för att de utnyttjas så hårt, bl.a. för livsmedelspro-
duktion.
Vi kan också konstatera att dagens kemikaliserade
jordbruk inte är ekologiskt långsiktigt hållbart. Det är
också mycket oroande att många länder, t.ex. Sudan,
har två typer av jordbruk. Det ena, som vi kallar för
modernt, är kemikaliserat, och där kommer miljön till
skada. Det andra bedrivs med ganska gammaldags
metoder, och då ofta av kvinnor. Det är ett jordbruk
som, på grund av ekonomiska och sociala situationer,
inte utvecklas speciellt mycket. Det är mycket svårt
för de här små bönderna att få lån och utveckla sitt
lantbruk.
Samtidigt kan vi se hur livsmedelsdistributionen i
världen hamnar i allt färre händer. Många multinatio-
nella företag knyter upp fattiga bönder och använder
sig ibland av ett väldigt fult sätt att skapa priser. Man
bestrålar livsmedlet för att kunna lagra det och få ut
det när det passar sig bäst. Man dumpar priser för att
se till att konkurrenter eller bönder som man inte
handlar med inte ska kunna klara sig.
Det är många frågor som måste belysas när vi tit-
tar på WTO. Det är mycket större än en eventuell
svensk ryggsäck.
Livsmedelsproduktionen som den förekommer i
många u-länder dödar faktiskt människor i dag.
Vi har i EU-nämnden haft många diskussioner om
banandirektiv. I dag bedrivs bananodling i många
länder med så giftiga metoder att människor dör av
det. Det här innebär att det finns en klar koppling
mellan livsmedelsproduktion, handel och miljö.
I många fall där man har skapat miljöavtal finns
det en risk för att handelsavtalen gör att miljöavtalen
inte kan följas längre. Det är alltså viktigt att vi också
sätter in miljön i ett sammanhang när det gäller WTO
och handel.
Vi i Miljöpartiet menar att en liberalisering av
handeln med jordbruksprodukter inte får bli ett själv-
ändamål. Vi måste se vad det leder till och hur det ska
styras för att det inte ska få konsekvenser som vi inte
vill ha. Vi menar att ett hållbart jordbruk måste ta
hänsyn till sociala, miljömässiga och ekonomiska
aspekter och att sådana måste finnas med hela tiden i
den diskussion vi för.
Jordbrukets multifunktionalitet har det talats om
här. Jordbruket måste finnas kvar för att bevara natur-
resurser, för att bevara ett kulturlandskap, för att
skapa en landsbygdsutveckling och för att vi ska ha
en hög livsmedelssäkerhet.
Det här är viktiga frågor som inte får försvinna
när vi diskuterar frihandel. Det är faktiskt annorlunda
att producera mat än att producera andra industriva-
ror. Livsmedel är just precis det som sägs, det är
medel vi behöver för att kunna leva.
Reservation 5 står vi naturligtvis också bakom,
men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation 3.

Anf. 241 MICHAEL HAGBERG (s):
Fru talman! Kära ledamöter! Vi har att diskutera
frågor som rör världshandeln. Vi är inne på den inter-
nationella arenan där vi också kommer att kunna
använda oss av den europeiska gemenskapen som ett
verktyg för att nå många av de resultat som debattö-
rerna här andas.
Jag har stort hopp om att vi i framtiden ska kunna
använda oss av samarbete och goda avtal för att få till
förändringar i världen. För visst är det så att när vi
ska köpa och sälja produkter till varandra kan vi ställa
krav på både produktionen och oss själva som kon-
sumenter. Det kommer att innebära - vad jag hoppas,
från min ideologiska utgångspunkt - att vi ska kunna
hjälpa svältande människor i världen. Vi ska kunna
hjälpa folk som har det svårt och som har det otryggt
på sina arbetsplatser, där miljön inte sätts i främsta
rummet utan där utsugning och kapitalistiska målsätt-
ningar många gånger råder.
När jag lyssnar på den här debatten känns det fak-
tiskt som om det finns en samstämmighet. Det borde
det väl kanske också finnas i ett rikt land som Sverige
i norra Europa, där vi har anledning att fundera på hur
vi ska kunna hjälpas åt för att få en bättre värld. Det
handlar om att vi måste få jordar att bruka och vatten
som är rent och fungerar så att vi kan använda det
både som livsmedel och för att bevattna odlingar.
Det förutsätter att vi kan använda det internatio-
nella språket som ett verktyg för att komma vidare i
vårt land först, naturligtvis, men i nästa steg även i
EU. Som jag känner det är det ett av de viktigaste
miljöprojekt vi har gett oss in på i modern tid.
Det känns som om vi vill dra åt samma håll. Det
kändes så på förmiddagen när vi lyssnade på debatten
mellan våra partiledare inför ordförandeskapet. Det
känns även så nu. Nu är det lite vidare, för nu disku-
terar vi världshandel. Nu är vi inte bara ett fåtal län-
der i det moderna Europa, utan nu är vi 136 länder
som har väldigt olika förutsättningar för att driva sin
jordbruksproduktion, för att få till produkter för ex-
port och även för att kunna försörja hungrande män-
niskor i världen.
Därför tycker jag, precis som några av debattörer-
na har sagt, att det som hände i Seattle var ett miss-
lyckande. Man lyckades inte ens få till en dagordning
och inte heller en tidsplan för hur vi ska fortsätta att
jobba med de här frågorna. Frågorna är alldeles för
viktiga för att de ska hamna mellan några stolar i
något parlament i något av de 136 länderna. De är
alldeles för viktiga för solidaritetens skull, för miljöns
skull och för samarbetets skull som också ska kunna
ge så mycket annat.
I de förhandlingar som var i Seattle kom, vad jag
kan förstå, diskussionerna längre på jordbruksområ-
det än vad de gjorde i många andra av de utskott som
diskuterade den eventuella dagordningen och den
eventuella tidsplanen. Det i sig inger ju visst hopp. Vi
vet ju, när det gäller den framtida WTO-politiken och
världshandelspolitiken i fråga om jordbruksprodukter,
att jordbrukspolitiken är avgörande.
Vi vill också se till, när vi driver de här frågorna,
att vi fortsätter att jobba i den kultur vi har i vårt land
som vi också har börjat få lite gehör för. Det har skett
successivt. Det var inte speciellt mycket i början men
successivt har vi fått alltmer gehör för det. Det gäller
livsmedelssäkerhet, den kultur som jordbruksproduk-
tionen primärt har i vårt land, den kultur som livsme-
delsförädlingsprocessen i Sverige har i förhållande till
resten av Europa.
Vi har mycket att ge. Vi ska också, med det vi har
att ge, kunna ställa oss i främsta rummet och på så vis
både skicka i väg kunskap och signaler om att det
kanske inte bara är just producenterna vi har att tänka
på. Det finns också en och annan konsument som har
anledning att ställa krav på de produkter man ska
förtära.
Därför har jag stora förhoppningar om att det ska
till en dagordning. 136 länder ska som sagt få till en
dagordning. Det avtal som gäller nu går ut vid halv-
årsskiftet. Det är något som kallas fredsavtal som
gäller i tre år till. Det kan tyckas vara lång tid att vi
får tre år till på oss att få till en dagordning. Men jag
tycker att det hastar. Jag tycker att det är bråttom. Vi
måste få till det för att vi ska kunna fortsätta att driva
en viktig miljöprofil från i-länderna, riktat många
gånger mot USA, Kanada, Argentina och Australien.
Vi måste fortsätta att kräva att vi jobbar vidare
med Agenda 21-området. Vi måste belysa genmodifi-
erade produkter. Vi måste lyfta upp livsmedelssäker-
heten. Vi måste framför allt se till att vi använder de
olika handelsavtalen. Vi måste tänka på de människor
som bor i u-länderna. Solidaritet med människorna i
u-länderna har andats i debatten. Vi måste se till att vi
lyfter fram de mänskliga rättigheterna. Det är oerhört
viktigt, och jag tror att det finns en möjlighet att vi i
vårt land tillsammans med EU drar åt samma håll, så
att vi får med oss de 136 länderna för mänsklighetens
skull.
Det finns fem reservationer. I de reservationerna
har jag också sett att det är väldigt mycket saker på
gång. Därför finns det ingen anledning att bifalla
dem. Jag tänker yrka avslag på reservationerna, men
däremot har jag som förslag att vi ska bifalla utskot-
tets hemställan i betänkandet.

Anf. 242 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag kan instämma i en uppräkning av
viktiga frågor att lyfta fram i förhandlingar med andra
länder.
Jag vill ändå ställa en fråga till Michael Hagberg
utifrån EU:s förhandlingsupplägg. Det går ju ut på att
man ska upprätthålla status quo när det gäller de stora
jordbruksstöden. Jag vill fråga Michael Hagberg om
det är hans och socialdemokraternas uppfattning att
ett sådant upplägg är förenligt med hur världshan-
delspolitiken faktiskt bör föras.

Anf. 243 MICHAEL HAGBERG (s):
Fru talman! Nej, på sikt är det inte så. Vi måste
naturligtvis ändra på de stöd vi har till jordbruket i
Europa. Vi måste ändra på det för att vi ska kunna få
till ett schysst avtal när det gäller WTO-
förhandlingarna. Men en annan sak är också viktig.
Det finns ett antal nytillkommande länder som vill bli
med i den europeiska gemenskapen. Det är den andra
sak som gör att vi på sikt naturligtvis är tvungna att
anpassa oss mot världsmarknadspriser och på den
vägen i framtiden också bli mera konsumentinriktade
och mindre stödda av statsbudgetar i jordbrukets
primärproduktion.
Jag kan på en gång svara på den tidigare ställda
frågan: Visst kommer vi att vilja köpa tjänster från
bönderna i vårt land bl.a. för ett öppet landskap och
miljötänkande för framtiden. Jag är helt övertygad om
att vi i framtiden kommer att ha utrymme för detta i
budgetarna, om vi har budgetar i balans och en god
ekonomi i vårt land.

Anf. 244 JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Seattlemötet var ett bakslag för de
internationella förhandlingarna om handelsavtal. Den
stora utmaningen är hur vi vänder det bakslaget till en
framgång.
En framgång som vi faktiskt har nått är att det nu
finns text i ett protokoll om bioteknik om att interna-
tionella avtal ska vara ömsesidigt stödjande. Det är ett
framsteg som har gjorts efter Seattle. Det är en öpp-
ning för att miljöfrågor och sociala frågor ska ha egna
avtal och inte vara underordnade delar av handelsav-
talen.
Detta är stora utmaningar att arbeta vidare med.
Jag tror att det är angeläget att vi i första hand arbetar
vidare med de sociala frågorna och miljöfrågorna
inom FN:s ram och utformar de här avtalen så att
frihandelsintresset inte fortsätter att vara överordnat.
Det vore intressant att få höra hur socialdemokra-
ternas representant i debatten ställer sig i den frågan.

Anf. 245 MICHAEL HAGBERG (s):
Fru talman! Jonas Ringqvist från Vänsterpartiet
ställer att par frågor som är mycket intressanta och
viktiga. Jag ser fortfarande internationella samarbets-
projekt som viktiga verktyg för att förändra saker som
inte bara har med handelspolitik att göra. EU-
projektet är ett sådant exempel, men jag hoppas att vi
i framtiden även ska kunna se WTO-projektet som ett
sådant exempel.
När miljöministrarna i EU åkte över till Montreal
för att diskutera på vilket sätt man skulle kunna lyfta
fram miljöfrågorna i de framtida WTO-
förhandlingarna lyckades man, enligt miljöministern
från den här talarstolen för cirka två månader sedan,
få företrädarna för USA, Kanada, Argentina och
Australien att förstå att det här är frågor som är oer-
hört viktiga för konsumenterna i världen.
Ger man konsumenterna i världen en motor för
deras ekonomiska system och i och för sig också för
vårt, förstår de att man är tvungen att lyfta fram de
här aspekterna. Vi fick gehör för flera av de punkter
som togs upp vid Montrealmötet. Detta kommer,
såvitt jag kan förstå, att vara banbrytande för att vi
ska kunna komma vidare med att använda han-
delsavtal och internationella projekt för att kunna
driva solidaritetshandlingar av olika slag i framtiden.
Jag har stora förhoppningar om att vi som sitter
här i kammaren i dag ska få uppleva mycket av detta.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

18 § Prövning av fråga om tillämpligheten av
2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen i visst
fall

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU23
Prövning av fråga om tillämpligheten av 2 kap. 12 §
tredje stycket regeringsformen i visst fall.

Anf. 246 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Det här ärendet, betänkande KU23,
betitlat "Prövning av fråga om tillämpligheten av
2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen i visst
fall", handlar egentligen om ett KU-betänkande num-
rerat KU15 om lagen om kommersiell lokalradio. Det
är en fråga som vi tidigare har debatterat i denna
kammare.
Det gäller nu egentligen inte ett betänkande i van-
lig mening, utan det gäller en anmälan från konstitu-
tionsutskottet om att vi har funnit att den här frågan
har bärighet på de grundlagsregler som är rubricerade
2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen. Det inne-
bär att det teoretiskt kan bli så att vi inte klarar att få
minst fem sjättedels majoritet i kammaren för betän-
kande nr 15. Det kan då bli en vilandeförklaring.
Jag vill därför nu bara ställa en kontrollfråga om
att alla de bifalls- och avslagsyrkanden som rör själva
lagen verkligen lever kvar till dess att ärendet kom-
mer åter till voteringen i morgon. Därmed skulle jag
slippa att yrka någonting nu. Jag ställer dock denna
kontrollfråga till talmanspresidiet om att allting är i
laga ordning.
Jag kan beklaga att man vill göra denna vilande-
förklaring. Det hade varit bra för de kvarvarande
radiofrekvenserna att nu komma ut på den marknad
som vi anser finns, nämligen bestående av dem som
vill ansöka om att bära nya radiofrekvenser för kom-
mersiell lokalradio. Då skulle man slippa ett auktions-
förfarande och kan i stället betala en koncessionsav-
gift om 40 000 kr och bedriva denna radioverksamhet
på ett sätt som ursprungligen var menat när man dis-
kuterade införandet av den kommersiella lokalradion
för snart tio år sedan.
Jag beklagar alltså att man vill göra denna vilan-
deförklaring med den speciella omröstningsregel som
nu är aktuell. Det innebär naturligtvis att under de
tolv månader som kommer att förflyta innan ärendet
kommer tillbaka kommer också en förlängning av
stopplagen att aktualiseras. Under den tiden har vi väl
möjlighet att förbereda de här frekvenserna på ett
bättre sätt. Det är väl det enda positiva som man kan
se med en sådan här vilandeförklaring.
Men, som sagt, en kontrollfråga: Det är väl nu så
att alla de bifalls- och avslagsyrkanden som tidigare
har framförts här verkligen är i laga ordning? Jag får
ett nickande svar, och jag tackar för det.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 maj.)

19 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skrivelse
1999/2000:125 Redovisning av fördelning av medel
från Allmänna arvsfonden under budgetåret 1999

20 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 10 maj

1999/2000:907 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Angående grupptalan
1999/2000:908 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Finansiell leasing
1999/2000:909 av Johan Pehrson (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Ökat utbyte med Taiwan
1999/2000:910 av Jeppe Johnsson (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Återfallsförbrytare
1999/2000:911 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till justitieminister Laila Freivalds
Reglemente vid utvisning

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 maj.

21 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 10 maj

1999/2000:845 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Neddragningar inom sjöfarten
1999/2000:858 av Jan-Evert Rådhström (m) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Kompensation för höjd vägtrafikskatt och bräns-
leskatt
1999/2000:866 av Dan Ericsson (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Östgös
1999/2000:870 av Lars Gustafsson (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Svensk alkoholpolitik
1999/2000:873 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Förmånsrätter
1999/2000:875 av Anna Åkerhielm (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Ölbeskattning och små bryggerier
1999/2000:877 av Gunnel Wallin (c) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Sakkunnig och sakkunnigt vittne
1999/2000:878 av Ronny Olander (s) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Vad innebär "en snurra om dagen" för miljön?
1999/2000:882 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till finansminister Bosse Ringholm
Sänkt alkoholskatt
1999/2000:885 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till finansminister Bosse Ringholm
Energiskatterna
1999/2000:888 av Maud Ekendahl (m) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Gränspassage med häst från Sverige till Danmark och
Norge
1999/2000:889 av Elizabeth Nyström (m) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Perssonpengarna
1999/2000:890 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Långa handläggningstider hos försäkringskassan
1999/2000:897 av Ingegerd Saarinen (mp) till mil-
jöminister Kjell Larsson
Natura 2000
1999/2000:899 av Patrik Norinder (m) till justitiemi-
nister Laila Freivalds
Revisorsnämnden

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 maj.

22 § Kammaren åtskildes kl. 21.46.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 §
anf. 42 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 95 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 138
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.54,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.54,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 228
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.