
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1999/2000:101</div>
<div class="sidhuvud_datum">Torsdagen den 27 april</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 10.00 - 17.58</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 23.09</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1999/2000:345</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:345 av Karin Enström
(m) om asylärenden.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
16 maj 2000.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 19 april 2000
Utrikesdepartementet
Maj-Inger Klingvall</pre><pre>Interpellation 1999/2000:358</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:358 av Ulla-Britt
Hagström (kd) om läkare utan uppehållstillstånd.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
16 maj 2000.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 19 april 2000
Utrikesdepartementet
Maj-Inger Klingvall</pre><pre>Interpellation 1999/2000:346</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:346 av Lena Ek om an-
svar för barn i familjevåldssituationer.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
9 maj 2000.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 11 april 2000
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 1999/2000:355</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1999/2000:355 av Yvonne Oscars-
son om dextropropoxifen.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
9 maj 2000.
Skälet till dröjsmålet är att socialministern inte
kunnat finna en debattdag som passar både interpel-
lanten och honom.
Stockholm den 18 april 2000
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>2 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Lagutskottets betänkanden 1999/2000:LU17-LU19</pre><pre>3 §  Förstärkt strålskydd, m.m.</pre><pre>Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
1999/2000:MJU15
Förstärkt strålskydd, m.m. (prop. 1999/2000:52).</pre><pre>Anf.  1  MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! I dag ska vi behandla ett betänkande
om förstärkt strålskydd som bygger på en proposition
från regeringen. Vi tycker att det är bra med den
förändring som är föreslagen, att man bl.a. ska införa
tillståndsplikt för deponering, återvinning och återan-
vändning av avfall från kärnanläggningar. Det har
blivit mer aktuellt än vad vi kanske trodde när vi
justerade betänkandet i och med de tidningsuppgifter
som har funnits de senaste dagarna om problemen
med cesiumhalter i askan från biobränslen, som i sin
tur beror på den kärnkraftsolycka som var i Tjernobyl
för snart 15 år sedan.
Det är också bra att strålskyddslagen blir tillämp-
lig på externa arbeten. Vi har ingenting att erinra mot
den hanteringen, och det finns inte heller några mo-
tioner till propositionen. Det som är mera intressant
och viktigare att diskutera är hanteringen av kärnav-
fallet. Det är ett problem som vi själva har skapat.
Om vi inte hade haft några kärnkraftverk hade vi inte
haft något avfall. Nu har vi det, och det är väl tur att
det finns en energiuppgörelse, att vi har inlett av-
vecklingen av kärnkraften, även om takten möjligen
skulle ha kunnat vara betydligt snabbare.
Det jag tror att vi alla är överens om är nödvän-
digheten att vi tar hand om vårt eget avfall. Det här är
något som vi har producerat i Sverige, och vi måste ta
hand om det i Sverige på rätt sätt. Det vi måste göra
är att försöka hitta bästa möjliga metod och bästa
möjliga plats. Det här är väldigt svåra frågor att avgö-
ra för oss som är lekmän. Det är också ganska svårt
att avgöra för dem som har den tekniska kunskapen.
Det handlar om en förvaring som gäller för de många
hundra, t.o.m. tusentals, år som det här avfallet är
farligt. Ingen av oss vet hur det samhälle ser ut som
ska se till att avfallet inte kommer i orätta händer eller
förorsakar skador på människor och miljön.
Därför är det oerhört viktigt att det är en ordentlig
demokratisk process kring hanteringen av det svenska
kärnavfallet. Det är också viktigt att det finns ekono-
miska förutsättningar att bedriva opinionsarbete på
nationell nivå. Frågan har varit uppe i tidigare sam-
manhang, men jag tycker att det är viktigt att ändå
lyfta fram den.
Det är viktigt att så många människor som möjligt
får en möjlighet att bilda sig en uppfattning om och ta
ställning till hur vi ska hantera frågan och också dis-
kutera det problem det faktiskt är att vi inte riktigt vet
i dag hur vi ska göra. Vi vet inte vart vi ska förlägga
avfallet. Vi vet inte hur det samhälle ser ut som ska ta
hand om konsekvenserna. Det är bara att titta på
tidsaspekten bakåt i tiden, lika lång tid, - 1 000-2 000
år - bakåt. Ingen kunde förutse då hur samhället
skulle se ut. Lika svårt är det för oss att veta hur det
ska se ut - både geografiskt vilka typer av samhälls-
system som det kommer att finnas och över huvud
taget hur man reglerar den här typen av frågor i fram-
tiden.
Det är vidare viktigt att snabba på avvecklingen så
att vi minskar mängden avfall. Här måste jag säga att
det är ett stort ansvar för de partier som fortfarande är
för användningen av kärnkraft. Så länge kärnkraft-
verken arbetar produceras avfall. Det är i och för sig
inte bara en svensk fråga, men vi får hantera våra
egna problem.
Nu kommer avfallet så småningom att förvaras i
en enskild kommun. Men fortfarande är det viktigt att
framhålla - och det gör vi i utskottet, och det är bra
att vi är överens om det över alla partigränser - att det
är ett nationellt ansvar för riksdag och regering att se
till både att de kommuner som det slutligen kommer
att handla om får stöttning i det arbetet och att vi tar
det nationella ansvaret och att diskussionen om hante-
ringen av avfallet ska ske på ett nationellt plan och
med ett nationellt perspektiv.
Fru talman! Det finns en annan fråga som också är
bekymmersam, och det är MOX-bränslet, som vi nu
har förvarat i Sellafield i England. Vi känner till att
det finns mycket att önska när det gäller hanteringen
och upparbetningen av kärnavfallet i Sellafield. Det
är skrämmande rapporter som har kommit därifrån.
Problemet är svårt att lösa. Vi borde inte ha skickat
det dit. Nu finns det där. Frågan är hur vi ska hantera
det. Vi från Vänsterpartiets sida tycker att majorite-
tens skrivning i betänkandet är bra. Vi stöder därför
inte den reservation som finns.
Däremot har vi ett motionsyrkande och en reser-
vation om laserpennor. Jag ser att Peter Pedersen som
skrivit motionen finns här, så han kommer att kunna
kommentera den senare.
Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till den
reservationen, som är reservation nr 1. Vi tycker att
det åtminstone vore rimligt att införa en åldersgräns
för försäljning av den här typen av pennor.</pre><pre>Anf.  2  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Det här betänkandet är ganska tunt,
men egentligen är det en stor fråga som vi ska be-
handla. Det handlar nämligen om ett euratomdirektiv
som till dels inkorporeras i svensk lagstiftning. Det
delar som vi inkorporerar här kan tyckas vara närmast
bagatellartade, men såvitt jag förstår finns det många
synpunkter på direktivet. Många delar i direktivet gör
det möjligt att handla betydligt friare med lågdos-
strålande avfall än i dag.
Vi från Miljöpartiets sida är kritiska till direktivet.
Vi kommer att i andra sammanhang, EU-
sammanhang, försöka få en förändring till stånd. Vi
menar att vi måste verkligen ta lågdosstrålande mate-
rial på mycket stort allvar. Det visar sig att framför
allt barn är betydligt känsligare för låga stråldoser än
vad man tidigare trott.
Det får inte bli så att man med detta direktiv får en
uppluckring av hanteringen av radioaktivt material.
Det får inte heller bli så att man blandar upp det ra-
dioaktiva materialet och därmed får en låg stråldos-
halt och kan sälja sådant som från början hade en
högre stråldoshalt på ett ansvarslöst sätt genom att
man genom utblandning har minskat strålningen.
Det är mycket angeläget att vi även fortsättnings-
vis tar dessa frågor på största allvar och ser till att det
inte blir en kontaminering av strålande material i
naturen, en nedsmutsning av kärnmaterial.
Sellafieldanläggningen i England har orsakat stora
problem på västkusten. Där har det läckt. Det finns
alltså strålande föroreningar - strålande i betydelsen
att det finns radioaktivitet i föroreningarna - som har
spritt sig i havet, därför att man inte har varit nog-
grann och försiktig vid hanteringen.
Det är bra som det står i betänkandet, att trots ett
klartecken för leverans till Sellafield av 4,8 ton uran
har denna leverans stoppats. Sverige måste ta ansvar
för kärnkraftshanteringen i alla led, även mot slutet.
Det får inte bli som det har varit tidigare, att man har
skeppat över avfallet till Sellafield för upparbetning.
Vi från Miljöpartiet har en motion som behandlas
i betänkandet om MOX-bränsle som just är ett resul-
tat av sådan överskeppning till Sellafield. I Sellafield
finns det 900 kilo plutonium som egentligen är upp-
arbetat svenskt material, och detta är ett jätteproblem.
Från svensk sida har man valt att inte ta tillbaka detta.
I och med att man har tagit den ställningen är det
naturligtvis också logiskt att man inte skeppar över
mera till Sellafield.
Vi i Miljöpartiet anser att denna hantering har va-
rit mycket olycklig. Man måste lösa dagens situation
med 900 kilo plutonium i Sellafield som egentligen är
svenskt. Vi har därför avgett en reservation, nr 2, till
betänkandet som jag yrkar bifall till.
Jag är övertygad om att diskussionen om strål-
skydd kommer att fortsätta. Kärnaktivt material är
bland de mest allvarliga föroreningar som människan
har spritt i naturen. Jag är också övertygad om att
forskningen kommer att visa att lågdosstrålande ma-
terial är betydligt farligare än vad man tidigare har
trott. Framtiden kommer att utvisa att bestämmelser-
na måste skärpas mycket jämfört med dagens be-
stämmelser. Därför är det euroatomdirektiv som nu
till vissa delar implementeras här en allvarlig signal
just därför att utvecklingen går åt andra hållet.
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 2.</pre><pre>Anf.  3  SINIKKA BOHLIN (s):
Fru talman! Detta är ett tunt betänkande som be-
handlar en mycket viktig fråga som egentligen har
diskuterats väldigt lite.
Som vi har hört finns det två delar i detta betän-
kande, dels den del som behandlar regeringens propo-
sition Förstärkt strålskydd, dels motionsyrkanden från
allmänna motionstiden.
Propositionen som handlar om förändringar i
strålskyddslagen, t.ex. att åldersgränsen för arbete
med joniserande strålning höjs till 18 år, om utökad
tillstånsdplikt samt om att strålskyddslagens regler
ska tillämpas även på externa arbetstagare, tillstyrks
av ett enigt utskott.
Utskottet är även enigt vad gäller hanteringen av
det svenska kärnavfallet, en debatt som har pågått
sedan början av 1970-talet utan att man ännu har
kunnat fatta några avgörande beslut om var och hur
det starkt radioaktiva och långlivade kärnbränslet
slutgiltigt ska tas om hand. För att välja rätta tekniska
lösningar måste vi komma överens om vilka krav
tekniken ska leva upp till och vilka värderingar som
vi vill försvara. Detta är också en etisk fråga, inte
enbart för regeringen - där ärendet ligger - och riks-
dagen, men även för alla medborgare och speciellt för
de människor som bor i de kommuner eller regioner
som diskuterar frågan i dag lokalt.
Avfallsfrågan är också en av våra stora och kan-
ske svåraste miljöfrågor som vi egentligen diskuterar
väldigt lite. Den är inte bara svår, utan den sträcker
sig också långt fram i tiden. Då ställs även etikfrågan
inför nya utmaningar. Vad krävs för att skapa rättvisa
mellan olika generationer? Kan man ta ansvar för
dagens problem utan att beröva framtidens människor
deras handlingsfrihet?
Det viktiga för att hitta trovärdighet i processen är
att hitta länkar mellan nuet och framtiden så att man
kan bevara den demokratiska trovärdigheten i lång-
siktiga processer. En förutsättning för att människor
ska hysa tillit är naturligtvis att de myndigheter och
företag i samhället som ska säkra överföringen av
erfarenhet och kunskap har människors tillit och att
de kommunala informationsinsatserna och be-
slutsprocesserna upplevs som trovärdiga. Ytterst
handlar det naturligtvis om befolkningens förtroende
för demokratin på lång sikt.
I dag finns det många olika åsikter om hur kärnav-
fallet ska hanteras och var detta ska ske. I den lokali-
seringsprocess som nu pågår på ett antal orter har
kommunerna tillsammans med myndigheter genom-
fört omfattande informations- och studieverksamhet.
Dessa kommuner är faktiskt värda en eloge för att de
har orkat ta itu med ett nationellt miljöproblem som
politiskt kanske inte ger så många poänger och vins-
ter.
Fru talman! Som jag tidigare sade är det ett nästan
enigt utskott som står bakom betänkandet. Detta byg-
ger naturligtvis på ett gammalt riksdagsbeslut, att vi i
Sverige själva ska ta hand om vårt avfall, inte expor-
tera det till andra länder. Jag hoppas att denna enighet
även kommer att råda i de kommuner eller i den
kommun som kommer att gå vidare med provborr-
ningar efter förstudier och att vi som riksdagsleda-
möter upplevs som stöd för dessa platser och deras
invånare. Vi har många gånger fått kritik för att vi
inte bryr oss om den här frågan.
Fru talman! I reservation nr 2 vill Miljöpartiet att
Sverige inte ska framställa ytterligare MOX-avfall,
som man gör i Studsvik nu, och att när det gäller de
900 kilo plutonium som finns i Sellafield måste Sve-
rige presentera en lösning som inte innebär en ut-
byggnad utan en avveckling av den svenska kärn-
kraften. Jag har lite svårt, fru talman, att tolka dessa
önskningar eftersom både regeringen och riksdagen
länge har varit eniga om att den svenska politiken
sedan 1982 är inriktad på direkt slutförvaring av an-
vänt kärnbränsle utan föregående upparbetning.
Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till hemstäl-
lan i betänkandet och avslag på de motioner och re-
servationer som behandlas i betänkandet.</pre><pre>Anf.  4  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Betänkandet behandlar en proposition
om förstärkt strålskydd och ett antal motioner från
den allmänna motionstiden, bl.a. en motion från
kristdemokraterna om hanteringen av det utbrända
kärnbränslet. Det kan tyckas onödigt att också jag ska
gå upp i debatten eftersom det finns en enighet i ut-
skottet om den fortsatta hanteringen av kärnbränslet.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att manifestera
att vi i de politiska partierna är överens om hur den
politiska processen ska fortgå och i bästa fall slutfö-
ras.
Det är glädjande att ett enigt utskott i betänkandet
på ett tydligt sätt visar att vår generation måste ta det
fulla ansvaret för den långsiktiga förvaringen av det
utbrända kärnavfall som producerats och håller på att
produceras vid svenska kärnkraftverk. Det är detta
som gör att vi står på en god grund inför kommande
beslut om förvaringsplats.
Fru talman! I detta sammanhang vill jag också
lyfta fram SKB:s insatser för att hantera radioaktivt
avfall österut. Såväl på Kolahalvön i Ryssland som i
Ignalina i Litauen är SKB djupt involverat för att
försöka att lösa avfallsproblematiken även där. Jag
tror att många i Sverige känner stark oro just för pro-
blematiken österifrån. Det är bra att det finns ett en-
gagemang från svenska myndigheter och från svensk
sida för långsiktiga förvaringslösningar också där.
Vad gäller det egna ansvaret här i Sverige ska jag
säga att min egen politiska verksamhet började i mit-
ten på 70-talet med just kärnkraftsfrågan, så jag törs
säga att jag har hört de flesta argument i den debatten,
inte minst frågeställningen om hanteringen av kärnav-
fallet. Dessvärre har denna fråga i många samman-
hang använts som en bricka i ett större politiskt spel
om kärnkraftens vara eller inte vara och om energi-
politiken i stort. Men oavsett vad vi tyckte om kärn-
kraft för 25 år sedan eller vad vi tycker nu, om kärn-
kraften ska fasas ut eller hur den ska hantera, är det
ett faktum att avfallet har funnits där från början och
att vi som levt med denna fråga har ett ansvar för att
lösa problematiken. Det är ett ansvar som vi inte kan
lämna till nästa generation. Vi kan inte lämna den
frågan olöst.
I programmet för forskning, utveckling och de-
monstration av inkapsling och geologisk djupförva-
ring har SKB, såsom regeringen tidigare begärt, re-
dovisat för- och nackdelar med olika metoder för att
ta hand om kärnavfallet. SKB:s samlade bedömning
är att geologisk djupförvaring av inkapslat bränsle är
det bästa alternativet för Sverige. Det nya är att man
vill möjliggöra återtagning av avfallet. Därmed skulle
ett mått av handlingsfrihet inför framtiden behållas.
Därför är det lite felaktigt att tala om slutförvar. Det
handlar om långsiktig säker förvaring, ett djupförvar.
Enligt SKB uppfyller inte övervakad lagring på
eller nära markytan kraven på långsiktig säkerhet,
som ju skulle kunna vara ett alternativ. Ett annat är
transmutationstekniken, som inte är tillräckligt ut-
vecklad och som rymmer osäkerheter om den ska
kunna vara ett alternativ. Därmed finns det ändå ett
förslag på bordet och som man arbetar konkret med.
Precis som har sagts här tidigare i debatten är det
viktigt med engagemang också från statsmakternas
sida för att lösa frågan om hur kärnavfallet ska tas om
hand. Inte minst har detta efterlysts av kommunled-
ningar i de kommuner som nu medverkar i förstudi-
erna om  förvaringen av kärnavfallet. I dessa kom-
muner finns ett konstruktivt och brett engagemang för
att lösa avfallsproblematiken genom att de deltar i
förstudierna om möjlig lokalisering. Dessa kommuner
bidrar till att SKB får fram ett bra underlag för kom-
mande lokaliseringsbeslut och tar ett väldigt stort
ansvar för att lösa ett nationellt problem. Jag kan bara
instämma i vad Sinikka Bohlin sade här tidigare, att
dessa kommuner faktiskt är värda en eloge därför att
de gör ett viktigt arbete för hela vårt land.
I grunden har SKB i uppdrag att föreslå två platser
som är lämpliga för djupförvar. När de har undersökts
kommer SKB att lämna in en ansökan med en om-
fattande miljökonsekvensbeskrivning som ska prövas
av berörda myndigheter, aktuell kommun och rege-
ringen. Regeringen har sedan att ge tillstånd till start
av byggnation. Det är alltså två olika processer som
griper in i varandra, en teknisk-vetenskaplig och en
demokratisk.
För närvarande pågår förstudier i Oskarshamn,
Hultsfred, Tierp, Älvkarleby och Östhammar samt
Nyköping. År 2001 planerar SKB att kunna välja
minst två platser för platsundersökningar. Undersök-
ningar med bl.a. provborrningar bör kunna påbörjas
år 2002.
Det är ett omfattande och långsiktigt utvecklings-
och miljöprojekt att lokalisera och bygga djupförvar
för det använda kärnbränslet. SKB kommer att bygga
tre stora industriella anläggningar, varav en för kap-
seltillverkning. Totalt ska 4 500 kopparsegjärnskaps-
lar om vardera ca 22 ton produceras. Vidare ska det
byggas en inkapslingsanläggning där det använda
kärnbränslet ska placeras i kapslarna som sedan för-
sluts. Till sist kommer själva djupförvaret på 500
meters djup i stabilt urberg. Anläggningarna ska vara
i drift i ca 40 år. Inkapsling och deponering i ett första
steg kan inledas om ca 15 år. Totalt handlar det om
ett program på ca 20 miljarder kronor.
Jag ger denna beskrivning för att tydliggöra om-
fattningen av detta projekt och för att understryka att
det är viktigt för alla inblandade. Det är alltså inte
vilken avfallshanteringsfråga som helst, utan det är
centralt att alla beslutsinstanser verkligen är med i
detta och att vi har en diskussion kring dessa frågor.
Arbetet ska bedrivas med hög intensitet. Det är
det bästa sättet att ta till vara den kompetens och de
resurser som nu finns tillgängliga och att konkret
uppfylla det producentansvar som kärnkraftsindustrin
har enligt kärntekniklagen. Arbetet ska dock inte
påskyndas mer än att tillräcklig tid ges för den demo-
kratiska beslutsprocessen såväl nationellt som i de
regioner och kommuner som blir berörda. Tid ska
också ges för ett grundligt miljökonsekvensarbete,
och givetvis ska ideella organisationer, miljöorgani-
sationer och andra intresserade ha möjlighet att delta i
debatten.
Jag började med att beskriva en besvärlig situation
österut. Om vi återigen ska kasta blickarna åt det
hållet kan det nu också noteras att Finland är på god
väg att fatta beslut i förvaringsfrågan avseende det
finska kärnavfallet. Det finns ju ingen anledning för
oss i Sverige att vara sämre.
Processen i frågan om förvaring av kärnavfall får
givetvis ta den tid den tar för att man ska hitta bästa
möjliga lösning från säkerhetssynpunkt. Lösningen
ska ha ett brett politiskt och opinionsmässigt stöd.
Det är inte bara tekniska och strategiska frågor som
ska lösas. Också etiska värderingar och bedömningar
måste tas med. Samtidigt finns ett ansvar för att den-
na process bedrivs med kraft, så att en lösning av
förvaringsfrågan kommer till stånd.
Återigen vill jag upprepa att jag tycker att det är
utomordentligt bra att vi är ett enigt utskott i skriv-
ningarna om kärnavfallsfrågan. Jag tycker att detta
bör leda till att vi  kommer till skott relativt snabbt,
enligt den tidtabell som har fastställts.</pre><pre>Anf.  5  ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Det nu föreliggande betänkandet
grundar sig i huvudsak på en proposition som föreslår
ändringar i strålskyddslagen. Förslagen i propositio-
nen är i sin tur främst föranledda av ett nytt euratom-
direktiv, som sagts tidigare här, om fastställande av
grundläggande säkerhetsnormer.
I grunden delar vi i Centerpartiet propositionens
förslag. Därmed har jag också sagt att vi, i likhet med
alla andra, inte har väckt någon motion med anled-
ning av propositionen.
Däremot har jag inlämnat ett särskilt yttrande. Vi i
Centerpartiet tycker att det är viktigt, speciellt i det
här sammanhanget, att framhålla försiktighetsprinci-
pens betydelse vid hanteringen av använt kärnbränsle
och andra radioaktiva ämnen.
Radioaktivitet är ju som bekant orsak till bl.a.
cancer i många fall, och det påverkar även våra
mänskliga gener. Detta är ett välkänt faktum och
behöver kanske inte upprepas, men jag vill ändå göra
det i det här sammanhanget eftersom frågan har
kommit på riksdagens bord.
Handhavandet av de radioaktiva ämnena och det
avfall som följer med kärnkraftens varande ska alltså
omges med alldeles utomordentligt strikta rutiner och
väl utarbetade föreskrifter. Vi tycker alltså att det är
bra att vi i det avseendet kommer en bit på vägen.
Så, fru talman, över till en helt annan sak, nämli-
gen den senaste tidens rapporter om bristande rutiner
vid upparbetningsanläggningen i Sellafield. De be-
kräftar den oro som många av oss känt länge för pro-
blemet med hanteringen av använt kärnbränsle som
inte på något sätt kan lösas enkelt. Rapporter visar
t.ex. att halterna av radioaktiva ämnen i växter och
djur vid de norska såväl som svenska kusterna stän-
digt ökar. Även halterna i och utanför själva anlägg-
ningen i Sellafield är oroväckande höga. Jag tycker
att den svenska regeringens ansträngningar i arbetet
för att påverka den brittiska regeringen att stänga
denna anläggning bör intensifieras.
Så över till det här med transporter. Transporter
av använt kärnbränsle utgör ett särskilt riskmoment
och bör så långt möjligt undvikas. Jag tycker att det
bör införas ett förbud mot utförsel av svenskt kärn-
bränsle för upparbetning. Regeringen borde åter-
komma med ett sådant förslag, detta för att minimera
de risker som alltid finns när man transporterar saker
och ting.
Fru talman! Jag vill inte framställa något särskilt
yrkande i sammanhanget, men jag ville säga det jag
nu har sagt.</pre><pre>Anf.  6  PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Det blir min uppgift att gå från det
stora till det lilla när det gäller strålskydd. Men det
handlar ändå om en viktig fråga som jag väckte under
den allmänna motionstiden 1999. Det handlar om
laserpennor, eller laserpekare som de också kallas.
Dessa har funnits i ganska många år och är väl tänkta
att användas av lärare, föreläsare osv. som ska peka
på den vita duken, någon sådan har vi inte här inne i
kammaren, så att man ska kunna göra sig förstådd för
dem man föreläser för.
Tyvärr används de här laserpennorna på andra sätt
av barn och ungdomar - som leksaker. Man kan sitta
på en teaterföreställning och helt plötsligt få se små
röda prickar dyka upp på skådespelarna. Jag har själv
sett det här under en konsert. Sångaren hade en liten
röd prick på bröstet under ett helt nummer. Det gjorde
att han fick ett litet raseriutbrott, för han visste inte
om det var en ofarlig laserpekare eller om det satt
någon och siktade med gevär och lasersikte.
Det är förstås mycket obehagligt. Jag finner att det
vore rimligt om det fanns någon typ av regelverk för
hur de här sakerna ska användas och för hur gammal
man ska vara. Efter viss efterforskning lyckades jag
få reda på att det är Statens strålskyddsinstitut som
faktiskt har ansvar för de här små laserpekarna. Däri-
från hävdas att de är helt ofarliga. Om man pekar med
dem i ögat kan man få en s.k. efterbild under en kor-
tare tid, men inga bestående skador, inga mer långva-
riga men.
Jag konstaterar att man i betänkandetexten från
utskottets sida skriver så här: "Att uppleva ett obehag
genom att bli pekad på, kan inte anses vara ett strål-
skyddsproblem och alltså inte vara en uppgift för
SSI." Det kan jag hålla med om. Men vem kan då
vara ansvarig? Det är min fråga.
Vidare står det: "När det gäller ett eventuellt för-
bud för omyndiga att köpa eller använda laserpennor
torde ett sådant allmänt förbud strida mot EG:s fri-
handelsprinciper eftersom hälsorisker inte kan häv-
das." "Torde" är ju ett ganska vagt begrepp. Man
skulle kunna önska att vi från riksdagens sida åt-
minstone kunde pröva möjligheten att någon gång
testa EU:s, EG:s, frihandelsprinciper och se om det
faktiskt kan gå och finna gemensamma principer. Jag
tror inte att det här är ett problem bara i Sverige. Jag
har nämligen sett samma sak upprepas i andra länder
ute i Europa.
Som kulturpolitiker tycker jag inte att det är rim-
ligt att det går att förstöra en konsert, förstöra en
teaterupplevelse, på grund av att man inte har kontroll
på de här laserpennorna. Om någon satt på riksdagens
läktare och pekade på oss som står här i talarstolen
och talar så tror jag att det skulle vidtas ganska snab-
ba åtgärder för att lokalisera vem det var som pekade
och se till att den personen kom ut ur lokalen. Pro-
blemet är att det är väldigt svårt att se vem som pekar,
framför allt om det är fråga om en stor publik. Då är
det i princip omöjligt att se varifrån strålen kommer.
Därför borde vi i första hand se till att det är vuxna
människor som har det här som ett hjälpredskap, t.ex.
lärare och föreläsare, alltså att det i regel är vuxna
personer som kan köpa och använda de här laserpe-
karna och inte barn och ungdomar.
Därför vill jag avsluta med att yrka bifall till re-
servation 1 under moment 3.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
4 §  Riksdagens revisorers årsredovisning för
1999</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 1999/2000:FiU22
Riksdagens revisorers årsredovisning för 1999 (re-
dog. 1999/2000:RR1).</pre><pre>Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 9 §.)</pre><pre>5 §  Migration och asylpolitik</pre><pre>Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1999/2000:SfU11
Migration och asylpolitik (skr. 1999/2000:3).</pre><pre>Anf.  7  GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Grundläggande för svenska demokra-
tiska partier och för de flesta svenska medborgare är
att det finns en vilja och ett åtagande att sörja för
skydd åt förföljda människor. En flyktingpolitik ska
utformas så att den ger skydd åt så många människor
som möjligt som behöver skydd och trygghet. Det
säger sig självt att Sverige inte kan ge alla världens
skyddsbehövande uppehåll inom Sveriges gränser.
Flyktingpolitiken måste därför ha en vidare räckvidd
än den nationella asylpolitiken. Till Sverige kommer
ju ändå bara en minimal bråkdel av världens flykting-
ar för att söka asyl, och av dessa har faktiskt bara en
mindre del verkliga asylskäl. De flesta köper en resa
till väst av en smugglare i hopp om att få bättre liv
rent allmänt, och det kan man ofta förstå.
När jag nu läser de olika partiernas motioner och
yrkanden slås jag av de präglas av ett slags moralism.
I reservation efter reservation krävs mer generositet
och mer humanism i alla möjliga sammanhang. Ingen
riktig analys finns dock av vad detta egentligen inne-
bär. En allmän godhet breder ut sig. Det är nästan så
att man t.o.m. känner att man bevittnar ett slags
svenskt mästerskap i humanism.
Jag har all respekt för intentionerna och engage-
manget. Det är tur de finns. Men jag frågar mig ändå
om jag själv och vi i vårt parti, Moderaterna, är så
inhumana och ogenerösa när vi inte håller med om
alla dessa fina förslag som kommer från alla möjliga
håll. Det blir faktiskt något av en moralisk fråga för
mig personligen också. Är jag som moderat en mora-
liskt sämre person än vad exempelvis en folkpartist
är?
Funderingar omkring detta kom upp när jag under
påsken vandrade runt i flyktingtältlägren i norra Irak,
där jag efter bästa förmåga som ordförande i en bi-
ståndsorganisation försöker medverka till att bygga
bostäder, ordna avlopp och rent vatten och rent all-
mänt bidra till ett värdigt liv för dessa utsatta flyk-
tingar. Är mina ställningstaganden i debatten om
flykting- och asylfrågor förenliga med min uppfatt-
ning om människans värdighet eller inte? Jag tror att
var och en av er skulle känna sig något tudelad om ni
förberedde en migrationspolitisk debatt i riksdagen i
ett flyktingsläger i norra Irak.
Var finns perspektivet på helheten i debatten här
hemma? Vad är möjligt? Vad är rimligt? Var ligger
balanspunkten? Hur använder vi resurserna för flyk-
tingarbetet sett i ett större sammanhang? För mig är
asylpolitiken mycket viktig, men än viktigare är in-
satserna för flyktingarna där dessa faktiskt finns.
Endast en bråkdel kan köpa sig en transport till väst.
Hjälp och skydd måste ändå huvudsakligen ges på
plats eller i närområdena, och Sverige måste bidra.
Efter denna lätt personliga utvikning vill jag un-
derstryka att det för oss moderater är viktigt att asyl-
rätten inte urholkas eller missbrukas. Därför måste en
asylprocess vara effektiv och rättssäker. De som inte
lämnar landet uppehåller sig här illegalt om de får
avslag på sin ansökan. Det är SIV:s, dvs. Invandrar-
verkets, och ytterst polisens uppgift att tillse att av-
visning sker. Jag vågar påstå att polisen inte alltid
prioriterar detta arbete tillräckligt och att SIV, In-
vandrarverket, inte alltid följer upp att avvisningar
sker.
Vi har problem med långa handläggningstider. In-
vandrarverkets och Utlänningsnämndens personal gör
ett mycket bra arbete, professionellt och engagerat.
Vi moderater har stort förtroende för dem, och jag
hoppas att statsrådet har detsamma. Det vore bra om
hon uttryckte en sådan åsikt. Men åtgärder för att
förkorta asylprocessen ytterligare skulle behövas. Det
uppstår nämligen ofta humanitära skäl under hand-
läggningstiden, och i slutändan är det andra faktorer
än åberopade asylskäl som blir föremål för övervä-
ganden.
Var och en som är ledamot i Utlänningsnämnden,
och det är jag själv, vet att varje enskilt fall är unikt.
Ofta är det mycket svåra och miserabla livsöden som
rullas upp. Elände i sig är dock inte asylgrundande,
och humanitära skäl i lagens mening är det inte alltid
heller. Det förekommer då och då fall där myndighe-
terna utsätts för en formlig utpressning. Föräldrar
överger sina barn, och präster eller andra lånar sig till
att indirekt eller direkt medverka till detta. Jag kan
respektera engagemang, men man måste handskas
varsamt med detta.
Fru talman! För mer än ett år sedan överlämnades
ett betänkande om ny processordning m.m. till förra
invandrarministern. NIPU-utredningen, som den kom
att kallas, arbetades fram under stor tidspress, och
partierna var överens om att processordningen be-
hövde förnyas för att rättssäkerheten skulle öka. Det
finns i utredningen ett tydligt majoritetsförslag från
Socialdemokraterna, Centern och Moderaterna.
Samma tidspress tycks dock inte råda i Rege-
ringskansliet. Är det så att regeringen inte tyckte att
NIPU:s förslag var bra utan att man försöker förbere-
da något bättre förslag? Var då vänlig och informera
oss om detta, fru statsråd.
Om alternativet med specialdomstol med två in-
stanser i stället för NIPU:s tre övervägs inom depar-
tementet kom då fram med detta. Vi moderater kan
studera det också om det kan bidra till en snabbare
handläggning och förbättrad rättssäkerhet jämfört
med nuläget. Att en tvåpartsprocess är att önska tycks
ju alla vara överens om.
Fru talman! Den migrationspolitik som trädde i
kraft 1997 antogs av en bred majoritet, återigen be-
stående av Socialdemokraterna, Centern och Mode-
raterna. Därefter har kompletteringar gjorts som har
stötts av oss moderater, ofta efter parlamentariska
utredningar. Huvudsakligen anser vi att dagens lag-
stiftning är bra, men inget tillstånd är statiskt utan kan
utvecklas och förändras.
Bland de saker som nu bör undersökas och utre-
das ytterligare är frågor om arrangerade äktenskap,
vissa anknytningsfrågor och till detta också knutet
frågan om försörjningsansvar. Försörjningsansvaret
finns i rader av andra länder, och det är helt naturligt
att vi diskuterar ett sådant även i Sverige.
I mars förra året stod Maud Björnemalm här i ta-
larstolen och framförde mycket tydligt socialdemo-
kraternas åsikt här i riksdagen om att en parlamenta-
risk utredning skulle få i uppdrag att utreda frågan om
försörjningsansvar och om en utvärdering och över-
syn av anknytningsreglerna.
Så sent som för ett par veckor sedan ställde jag
frågan särskilt i utskottet med anledning av ett mo-
tionsyrkande från moderaterna om den länge avisera-
de utredningen snart skulle komma till stånd. Svaret
från Maud Björnemalm var, med reservation för vad
regeringen planerar, att en sådan utredning var att
vänta.
I betänkandet står det också: "Enligt vad utskottet
erfarit kommer frågan om försörjningsansvar för
anhöriga att närmare analyseras i den nämnda utred-
ningen om anhöriginvandringen." Är det fel eller rätt,
Maud Björnemalm?
Det har nu gått över ett år, och inget har hänt, och
jag tycker att det är anmärkningsvärt. Trots en glas-
klar begäran för över ett år sedan från Maud Björne-
malm, som ju ändå uppfattas som socialdemokrater-
nas ansvarige här i riksdagen, händer det ingenting.
För oss är det självklart att fundera på vem som
ska försörja gamla mamma om barnen hett önskar att
hon ska få komma till Sverige och bo hos dem. Är det
verkligen kommunens ansvar? I de flesta länder finns
också villkor om att den som vill gifta sig med någon
från det egna hemlandet ska ha bostad och arbete
ordnade.
Vi vill bara att dessa frågor ska belysas och penet-
reras, och det finns säkert olika lösningar, och vi är
öppna för att diskutera olika lösningar.
Den förda invandringspolitiken är till stor del ett
resultat av en samsyn mellan moderater och social-
demokrater. Och det är inte så konstigt egentligen.
Det var ju mycket tydligt när migrationspropositionen
diskuterades och beslutades i december 1996 och
också vid senare tillfällen. I dag har moderaterna t.ex.
endast en reservation som rör en större öppenhet för
arbetskraftsinvandring.
Jag börjar dock ana att invandrarministern känner
sig obekväm med dessa sakers tillstånd. Hon och jag
tillhör i och för sig stora partier som mer än andra kan
ta ansvar och har styrka att också fatta svåra beslut
för att helheten ska fungera. Men nu undrar jag om
inte regeringen är på väg att byta fot och kanske in-
ordna även flykting- och invandringspolitiken inom
de områden där man ska samarbeta med Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet. I så fall har ju invandrarminis-
tern chans att titta på Vänsterpartiets 52 yrkanden.
Fru talman! Jag har haft god anledning att följa
debatten om amnesti för gömda flyktingar som ett
visst ungdomsförbund drivit. Det finns också ett yr-
kande från Miljöpartiet om amnesti för gömda barn-
familjer.
Amnesti är ingen bra idé. Det skulle innebära helt
fel signaler och skulle urholka och devalvera asylpro-
cessens legitimitet. De som fått avvisningsbeslut ska
lämna landet. Något annat kan inte gälla. Om det
finns avvisningshinder ska verkställighet inte ske,
men det får bedömas från fall till fall.
En amnesti skulle föda förhoppningar om flera
amnestier längre fram och skulle fungera som en
magnet för flera asylsökande till Sverige och därmed
öka smugglarnas aktiviteter. Att tala om amnesti är en
falsk och kortsiktig humanism. Långt viktigare är att
Invandrarverket och Utlänningsnämnden snabbare
kan hantera ansökningarna så att ledtiderna förkortas.
I länder med en ineffektiv och krånglig asylpro-
cess eller där kontrollen över illegal invandring är
dålig har amnesti getts för att lösa akuta problem.
Fru talman! Sverige är inte Amerika på Karl-
Oskars och Kristinas tid. Fri invandring skulle kräva
att våra trygghetssystem måste avvecklas. Jag tar
klart avstånd från sådana tankar, och det gör också de
flesta i vårt parti. Visst önskar vi mindre av omhän-
dertagande och mer av personligt ansvar och makt
över våra liv, men de sociala trygghetssystemen
måste finnas i botten som garant för anständighet och
ett värdigt liv. De som ägnar sig åt radikalliberala
visioner och utopier i syfte att välta välfärdsstaten får
inga stora massor med sig.
Vår invandringspolitik ska vara reglerad och
grundas på humanism och rätten till skydd. Familje-
återförening och anknytningsinvandring ska självfal-
let vara en grundbult i vår politik.
Även i ett läge med reglerad invandring och med
en fri arbetskraftsinvandring inom EU finns utrymme
för en större öppenhet vad gäller medborgare från
andra länder i världen att få arbets- och uppehållstill-
stånd. I dag är myndigheterna ytterst snåla med såda-
na arbetstillstånd.
Sverige behöver på sikt fler som arbetar, och det
är nu läge att tillåta fler att komma om arbetserbju-
dandena är seriösa och om ansökningarna också är
seriösa. Ett ökat intresse finns hos arbetsgivaren.
Sveriges demografiska profil är sådan att flera syssel-
satta är en välfärdsfråga.
Att fler får komma hit och arbeta är inte i motsätt-
ning till att fler flyktinginvandrare också får jobb. Det
är ett både och.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation
19 under mom. 17 i denna fråga.
I regeringens skrivelse beskrivs det internationella
arbetet för flyktingar som sker och där Sverige också
deltar. Det internationella arbetet är avgörande för
flyktingarnas värdighet och möjlighet till skydd och
trygghet. Och Sverige gör insatser, och vi stöder
regeringens arbete i detta hänseende.
De insatser som görs i flyktinglägren i norra Irak
är finansierade av den svenska regeringen.
Vi står bakom de principer som lades fast 1996 i
den migrationspolitiska propositionen och som riks-
dagen har fattat beslut om.
Det är viktigt att en asyl- och invandringspolitik
har ett brett folkligt stöd. Basala humanitära principer
och internationella åtaganden är väl förankrade hos
människor i Sverige. Vi har i dag inget populistiskt
parti i Sverige som på allvar kan rida på missnöje och
fördomar. Vi tog fajten med Ny demokrati, och det
partiet blev gud ske lov bara en sommarsvala.
Helheten måste upplevas som rimlig och schyst.
Vi i Sverige kan inte profilera oss markant jämfört
med andra europeiska länder. Vi ligger redan i tydlig
framkant. I EU kan vi påverka och ska också göra
det.
Vanliga medborgare har dock anledning att bli
upprörda om handläggningstider blir orimligt långa
och om det därvid uppstår humanitära tragedier. Där-
för är det regeringens ansvar att Invandrarverket och
Utlänningsnämnden ges bra arbetsmöjligheter så att
ärendena i full rättssäkerhet kan avgöras snabbare.
Det går att förena humanitet och rättssäkerhet med
effektivitet, ordning och reda.
Jag har avslutningsvis ett par frågor till fru stats-
rådet, men jag avser att leverera dessa frågor i replik-
skiftet, eftersom jag ser att tiden har runnit i väg, och
jag ska be att få tacka för mig för denna gång.
nf.  8  ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Låt mig först säga att arbetet inom
Vänsterpartiet i dag är så fördelat att jag talar över-
gripande och om den svenska flyktingpolitiken, och
Sven-Erik Sjöstrand talar om EU och flyktingpoliti-
ken.
Låt mig också säga att jag uppskattar att ansvarig
minister, statsrådet Klingvall, närvarar och deltar i
dagens debatt som handlar om dels regeringens
migrations- och asylpolitiska skrivelse, dels de mo-
tioner i ämnet som ledamöterna lade fram under all-
männa motionstiden.
I skrivelsen säger regeringen att den svenska
migrationspolitiken bör ses i en helhet som omfattar
flykting-, invandrings-, integrations- och återvändan-
depolitik och i sin tur ingår i utrikes-, säkerhets-,
handels- och biståndspolitiken. Detta reser förstås
några funderingar hos den som läser detta - åtminsto-
ne hos mig.
Hur kan t.ex. migrationspolitik ha med integra-
tionspolitik att göra? Integrationspolitiken handlar om
hur väl svenskar och utländskt födda integreras med
varandra här i Sverige, dvs. de människor som är här i
Sverige med uppehållstillstånd eller medborgarskap.
Regeringen menar väl inte att artikel 14 i deklaratio-
nen om mänskliga rättigheter är beroende av hur
integrationspolitiken i Sverige lyckas.
I en interpellationsdebatt häromdagen med Sten
Andersson i Malmö, som sin vana trogen ville ha svar
på vad integrations- och flyktingpolitiken kostar,
svarade statsrådet Klingvall att hon inte vill sätta
någon prislapp på människor. Om det är så att vi inte
ska sätta prislappar på människor, på vilket sätt är då
integrationspolitiken kopplad till migrationspolitiken?
Och om vi inte ska sätta prislappar på människor,
varför står det då i förarbetena till utlänningslagen att
barnets bästa inte generellt kan ta över samhällsin-
tresset av att reglera invandringen av t.ex. ekonomis-
ka skäl? Sätter vi inte då prislappar på barn?
Jag förstår faktiskt inte på vilket sätt integrations-
politiken har något samband med migrationspolitiken,
som handlar om människor i rörelse - dvs. människor
som flyr, kommer hit för att arbeta eller förenas med
sin familj eller människor som varit här ett slag och
vill återvända till sitt hemland. Det vore bra om före-
trädarna för regeringspartiet kunde förklara detta.
Migrationspolitiken ingår i utrikes-, säkerhets-,
handels- och biståndspolitiken, säger regeringen vida-
re. Då undrar jag förstås om Genèvekonventionen kan
förhandlas bort för ett bra handelsavtal med t.ex.
Peru. Kan Genèvekonventionen läggas i ena vågskå-
len för ett bra handelsavtal med t.ex. Marocko i den
andra, för att de ska förhindra att flyktingar tar sig till
EU? Jag undrar vad det är för regler som gäller i
förhållandet mellan migrationspolitiken och utrikes-
politiken.
Sverige anser att vi ska ha ett utbyte och associa-
tionsavtal med Turkiet för att övertyga de styrande
om att de måste arbeta med bl.a. kurdernas mänskliga
rättigheter, samtidigt som EU har planer på att betala
flyktingläger för iranier m.fl. för att de inte ska kunna
ta sig vidare till Sverige och EU-länderna. Samtidigt
stöder vi t.ex. sanktionerna mot Irak och Serbien?
Varför tror vi att de oppositionella i Irak har lättare att
störta Saddam Hussein om de inte får medicin till
barnen när vi för en annan politik mot t.ex. Turkiet?
Hur tror vi att de oppositionella i Serbien ska få kraft
att störta Milosevic om de inte får hjälp eller stöd från
omvärlden? Det skulle vara intressant att få höra hur
regeringen tänkt när den kopplar ihop migrationspo-
litiken med utrikespolitiken i dessa tre fall - Turkiet,
Irak och Serbien.
Fru talman! Det är ytterligare en fråga som jag
skulle vilja belysa innan jag lämnar den koppling som
regeringen gör mellan migrationspolitiken och utri-
kes- och säkerhetspolitiken - eller handlar det kanske
i dessa fall om invandringspolitiken? I Sverige finns i
dag ett antal flyktingar från olika länder som antingen
beviljas tillfälliga uppehållstillstånd, som somalierna,
eller som väntat länge på besked från Invandrarver-
ket, som t.ex. flyktingar från Afghanistan.
I Afghanistan har det pågått ett krig under två de-
cennier - ett krig som har lett till etniska konflikter,
terror och massavrättningar, och över 2 miljoner
människor har fallit offer för kriget och många män-
niskor har tvingats fly till andra länder för att överle-
va.
1996 vid ett besök i FN fick vi i säkerhetsrådet
höra en rapport från talibanernas framfart. Det som
skakade mig mest - det kan synas som en detalj, med
tanke på allt som hänt i detta land, men för mig var
det inte svårt att identifiera mig - var en liten tioårig
flicka som fick sitt ena lillfinger avhugget av taliba-
nerna därför att hon hade nagellack på nageln.
En del av de afghaner som flytt landet har sökt en
fristad i Sverige. De har varit här i ungefär två år och
väntar fortfarande på besked. Under tiden kan de inte
förenas med sina familjer. De kan inte leva ett nor-
malt liv. Deras ansökningar om uppehållstillstånd
läggs på hög på Invandrarverket. Kunskapen om
situationen i Afghanistan finns. Den finns hos FN,
och medier rapporterar om den. Varför läggs dessa
ärenden på hög? Vad är det Invandrarverket väntar
på? Är det att situationen i Afghanistan ska stabilise-
ras?
Den 30 mars antog EU-parlamentet en resolution
om de handlingsplaner för ursprungs- och transitlän-
der för asylsökande och migranter som högnivågrup-
pen Asyl och migration utfärdat.
Vad gäller Afghanistan säger EU-parlamentet i
sin resolution: "Parlamentet anser att det är omöjligt
att genomföra handlingsplanen för Afghanistan och
att det strider mot de grundläggande principer som
unionen baseras på liksom mot de principer som skall
styra EU:s utrikespolitik, eftersom det inte finns nå-
gon laglig regering i landet och talibanregimen styr
med mycket allvarliga och kontinuerliga kränkningar
av de mänskliga rättigheterna, och eftersom försöken
till samarbete med denna regim har varit fruktlösa
och UNDCP:s politik som finansierats av medlems-
staterna för att ersätta opiumodlingarna har misslyck-
ats, och uppmanar därför medlemsstaterna och rådet
att mot bakgrund av detta radikalt ompröva sin poli-
tik."
Denna resolution kom till denna kammare den
13 april i år. Är det så här migrationspolitiken kopp-
las ihop med invandringspolitiken i den svenska
flyktingpolitiken?
Vi har tidigare diskuterat i denna kammare om det
finns ett pris på Genèvekonventionen. Det är ju inte
utan att det kan förefalla så när regeringen kopplar
ihop migrationspolitiken med invandringspolitiken
och utrikes-, säkerhets-, handels- och biståndspoliti-
ken.
Fru talman! Detta för mig in på det som kontinu-
erligt upprepas som ett mantra i vartenda migrations-
politiskt betänkande: "Den svenska asylpolitiken
präglas av humanitet och generositet." När vi ser på
omfattningen av och antalet reservationer ser vi att
det enda parti som regeringen har helhjärtat stöd från
i uppfattningen att den svenska flyktingpolitiken
präglas av humanitet och generositet är just Modera-
terna. Med tanke på den kampanj som Moderata
ungdomsförbundet nu driver om permanent uppe-
hållstillstånd för de ca 2 000 gömda flyktingarna i
Sverige kan man ju undra hur det är beställt med
mantrat.
Samtidigt som regeringen lade fram sin migra-
tionspolitiska proposition, som ledde till nuvarande
utlänningslag, offentliggjorde Human Rights Watch
en 34-sidig rapport med utomordentligt allvarlig
kritik av den svenska asylpolitiken. Med nuvarande
lagstiftning har Sverige fällts för upprepade brott mot
FN:s tortyrkonvention - vi innehar det föga hedrande
världsrekordet i antalet fällningar.
Den nya utlänningslagen innebar också skärpta
regler för anhöriginvandringen, vilket lett till att fa-
miljer har splittrats och barn vars förälder i hemlandet
avlidit nekas återförening med den förälder som är
bosatt i Sverige. Jag uppskattar därför verkligen att
statsrådet Klingvall i tisdagens interpellationsdebatt
om familjåterförening aviserade att direktiven till
utredningen om anhöriginvandringen inom kort
kommer att tas av regeringen.
I utlänningslagstiftningen infördes den 1 januari
1997 en ny bestämmelse om rätt till skydd för den
som "på grund av sitt kön eller homosexualitet känner
välgrundad fruktan för förföljelse". Införandet före-
gicks av en diskussion om huruvida Sverige skulle
bredda tolkningen av Genèvekonventionens flykting-
begrepp så att den också innefattar förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet. En sådan tolkning
stöds av FN:s flyktingkommissariat och är etablerad i
ett antal länder.
Anledningen till att dåvarande flyktingminister
Schori inte ville bredda flyktingbegreppet var att han
inte ansåg att kvinnor som grupp inte kan tillhöra det
som i utlänningslagen kallas "tillhörighet till en viss
samhällsgrupp". Mot detta argumenterar jag, och
gjorde det också då, att kvinnor som förföljs därför att
de vägrar bära slöja faktiskt tillhör en viss samhälls-
grupp, nämligen samhällsgruppen "kvinnor som väg-
rar bära slöja".
I en artikel 1998 i nr 4 av International Journal of
Refugee Law riktar två rättsvetenskapliga forskare,
Kristina Folkelius och Gregor Noll stark kritik mot
3 kap. 3 § första stycket 3 i utlänningslagen. De häv-
dar att kvinnor som fruktar förföljelse på grund av att
de överskridit sociala normer, t.ex. vägrar bära slöja,
inte förföljs på grund av att de är kvinnor utan på
grund av att de vägrar vara "riktiga" kvinnor, dvs.
motsvara den kvinnobild som samhället ställt upp.
Jag vill här också påpeka att det korrekta uttrycket
inte är "kön" utan genus - dvs. det är inte kvinnors
biologiska kön som orsakar förföljelse utan det soci-
ala och konstruerade kön som bestäms av rådande
samhällsvärderingar.
De båda forskarna hävdar vidare att även om för-
följelsen är genusrelaterad har orsaken ofta sin grund
i Genèvekonventionen. Om en kvinna protesterar mot
diskriminering av kvinnor, som t.ex. i Pakistan där
kvinnorna protesterar mot hedersmorden, eller vägrar
följa sociala normer i samhället, som t.ex. kvinnor i
Iran som vägrar bära slöja, är detta ett uttryck för en
politisk åsikt som kan leda till en sådan förföljelse
som avses i Genèvekonventionen.
Den som erkänts som flykting enligt Genèvekon-
ventionen har i flera avseenden en mer förmånlig
ställning än den som beviljats stöd av t.ex. 3 kap. 3 §
första stycket 3. Det gäller rätten till familjeåterföre-
ning enligt Dublinkonventionen, krav på kortare
hemvisttid i Sverige som villkor för att erhålla
svenskt medborgarskap och rätt till resedokument
enligt Genèvekonventionen.
Utifrån detta argumenterar forskarna att genom att
vi placerar förföljda kvinnor i en särskild skyddskate-
gori, där skyddet och förmånerna är sämre än de
regler som förföljda män i allmänhet beviljas skydd
av, så är det en faktisk diskriminering av kvinnor. Jag
behöver väl inte säga att Vänsterpartiet delar forskar-
nas uppfattning?
Sverige har undertecknat ett antal internationella
konventioner i detta ämne, bl.a. konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. I
artikel 1 i den konventionen sägs: "I denna konven-
tion avser uttrycket 'diskriminering av kvinnor' varje
åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av
kön som har till följd eller syfte att begränsa eller
omintetgöra erkännande av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska,
sociala, kulturella eller medborgerliga området eller
på något annat område för kvinnor, oberoende av
civilstånd och med jämställdheten mellan män och
kvinnor som grund, eller åtnjutande eller utövande av
dessa rättigheter och friheter."
Ett motsvarande resonemang kan självfallet föras
beträffande homosexuella som hyser välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin homosexualitet.
Med anledning av detta har Vänsterpartiet motio-
nerat om att 3 kap. 3 § första stycket 3 i utlänningsla-
gen bör upphöra och att Sverige i stället bör ge skydd
enligt Genèvekonventionen eller bestämmelsen om
skydd vid risk för tortyr eller omänsklig eller förned-
rande behandling, dvs. 3 kap. 3 § första stycket 1 i
utlänningslagen.
Till sist, fru talman, finns det mycket att anföra
vad gäller den praxis som har utvecklats i Sverige.
Samtidigt som vi nås av rapporter om arresteringar av
oppositionella journalister i Iran och om att demon-
strerande studenter och ungdomar grips av polisen,
hotas iranska kvinnor av utvisning eftersom de inte
anses ha asylskäl.
Jag har ställt en del frågor av övergripande ka-
raktär i mitt anförande och jag skulle uppskatta om
statsrådet ville ta sig tid att besvara dem.
Fru talman! Jag står förstås bakom alla Vänster-
partiets reservationer och även en del andra, men för
tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservatio-
nerna 1, 6, 9, 17 och till flerpartimotionen nr 22.</pre><pre>Anf.  9  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Ulla Hoffmann gav intryck av att hon
inte riktigt stod bakom de principer som låg till grund
för det migrationspolitiska beslutet 1996, där man
mycket tydligt talade om att migrationspolitiken
måste ses i ett större sammanhang, där både utrikes-
politiken och säkerhetspolitiken är involverade. Man
talade också om att göra olika insatser för flyktingar
på ett tidigare stadium. Jag trodde inte att man i
Vänsterpartiet hade något emot just den delen av
propositionen, utan jag trodde att man godtog den.
Men det kanske var en missuppfattning från min
sida?</pre><pre>Anf.  10  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Nej, det var ingen missuppfattning
från Gustaf von Essens sida, om jag förstod frågan
rätt. Replikerna från bänken hörs fortfarande dåligt
här uppe.
Om jag förstod frågan rätt så undrar Gustaf von
Essen om vi står bakom den helhetssyn som finns i
den migrationspolitiska propositionen från 1996.
Visst är det så. Vi tycker att migrationspolitiken ska
ses i en helhet.
Men jag har läst igenom propositionen och betän-
kandet igen, och jag hittar inte någonstans där det står
att t.ex. integrationspolitiken ska ingå som en del i
helheten. Återvändandeavtalet och invandringspoliti-
ken finns där, men inte integrationspolitiken. Så för
mig är detta någonting nytt som förs in, och det är
klart att jag ställer mig undrande inför det, Gustaf von
Essen.
Också jag kan se att det kan finnas samband mel-
lan utrikes-, säkerhets-, bistånds- och handelspolitik.
Men när det uppstår så klara diskrepanser som mellan
Sveriges förhållande till Turkiet och vårt stöd för
sanktioner mot Irak och Serbien, förstår jag inte rik-
tigt. Det skulle vara mycket bra om någon kunde
förklara detta för mig, eftersom jag av Gustaf von
Essen förstår att det handlar om en ren kunskapsfrå-
ga.</pre><pre>Anf.  11  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Nej, Ulla Hoffmann, jag tror inte att
vi har några skillnader i uppfattning när det gäller
exempelvis sanktionerna mot Irak och Serbien, men
det är min personliga åsikt. Det verkar tämligen me-
ningslöst med dessa sanktioner mot Irak, som ju
verkligen drabbar barn och fattiga människor i första
hand och inte regimen. På den punkten råder nog en
samsyn.
Den andra frågan jag skulle vilja ta upp med Ulla
Hoffmann gäller detta med humanism, som hon
nämnde tidigare. Jag frågar nu klart och tydligt: Är
Ulla Hoffmann en finare och mer humanistisk person
än vad jag är?</pre><pre>Anf.  12  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Nu är det så att jag inte känner Gustaf
von Essen så väl, så jag kan inte uttala mig om huru-
vida jag skulle vara mer humanistisk än han. Men i en
del skrivningar i detta betänkande och andra diskute-
rar vi just humanismen, och vi har ju konstaterat att
det finns olika åsikter på den punkten.
Göran Håkansson, generaldirektör för Utlän-
ningsnämnden, brukar säga att det som står i proposi-
tioner och förarbeten inte är samma typ av humanism
som vanliga människor menar när de talar om vad
som är humanitärt. Om det är så att Gustaf von Essen
står bakom förarbetenas definition av humanism,
måste jag erkänna att vi inte tycker lika i den frågan.</pre><pre>Anf.  13  MAGDA AYOUB (kd):
Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till
reservationerna 18 och 24. För övrigt står jag själv-
fallet bakom samtliga kristdemokratiska reservatio-
ner.
I dag ska vi ta upp betänkandet Migration och
asylpolitik. Med invandringspolitik avses de principer
och regler som anger vilka utlänningar som ska få
tillstånd att bosätta sig i Sverige. Invandringen till
Sverige har under senare år till största delen bestått av
flyktingar och anhöriga till dem.
Vi kristdemokrater anser att Sverige bäst kan ver-
ka för en generös flyktingpolitik genom att samarbeta
med andra länder. En gemensam flyktingpolitik inom
EU får dock aldrig hindra Sverige från att föra en
generös nationell flyktingpolitik.
En generösare och mer samordnad flyktingpolitik
är vad som behövs i EU:s länder. Den fria rörligheten
är en värdefull vinst av EU-samarbetet, men den får
inte tas till intäkt för att stänga ute de asylsökande.
Medlemsländerna måste verka för en solidarisk an-
svarsfördelning och för att stärka flyktingars rättsliga
skydd.
Fru talman! Kristdemokraterna motsätter sig en
migrationspolitik som leder till att familjer splittras.
Den förändring av anhörigbegreppet som gjordes
1997 innebär en inskränkning i jämförelse med tidi-
gare bestämmelser. Bestämmelsen om den s.k. sista
länken togs bort, vilket vi kristdemokrater motsatte
oss. Den gav t.ex. gamla föräldrar med barn i Sverige
möjlighet att återförenas. Vi anser att bestämmelsen
om den s.k. sista länken bör återinföras.
Inskränkningar i den svenska flyktingpolitiken
gäller framför allt kriterierna för bedömning av
skyddsbehoven och reglerna för anhöriginvandring.
De gäller också rättstryggheten i asylprocessen och
instansordningen. Den nuvarande viseringspraxisen
för släktbesök bör göras mer human och generös.
Fru talman! Myndigheternas behandling av ansö-
kan om uppehållstillstånd drar ofta ut på tiden. Det är
viktigt att resurserna sätts in tidigt i en asylprocess för
att myndigheterna ska kunna komma fram till kor-
rekta beslut. En snabbare handläggning innebär även
att resurser som i dag till stor del läggs på sjukvård
och boende skulle kunna frigöras och i sin tur använ-
das för just snabbare handläggning.
I NIPU:s fyrpartireservation - dvs. Vänstern,
Folkpartiet, Miljöpartiet och vi - föreslår vi att förfa-
randet i utlänningsärenden ska ge betydligt större
utrymme för tvåpartsprocess. Invandrarverket ska
utreda ärenden och fatta bifallsbeslut. I övriga fall ska
en domstol fatta besluten. Vill man överklaga det
beslutet kan man gå vidare till en högre instans utan
prövningstillstånd - förslaget var länsrätten och vida-
re till kammarrätten.
Fru talman! Tillgången på auktoriserade tolkar är
varierande beroende på vilket språk tolkningen gäller.
Ett krav måste vara att myndigheter och institutioner i
första hand efterfrågar auktoriserade tolkar. Rättssä-
kerheten hotas och känslig information kan komma i
fel händer och skada den asylsökande. Barn får inte
fungera som tolkar. Till asylsökande kvinnor som har
varit utsatta för sexuella övergrepp, eller som på
grund av det våld som de utsatts för är rädda för män,
ska utses kvinnliga tolkar och offentliga biträden.
Fru talman! Rutinerna vid återkomsten efter av-
visning från Sverige bör ses över så att exempelvis
den avvisade inte med automatik överlämnas till
passpolisen i hemlandet.
Jag vill lyfta fram barnens rättigheter och säkerhet
i verkställighetsfrågor. Barnperspektivet saknas vid
många avvisningar och utvisningar. Man tänker inte
på hur barnen far illa och skadas. För barn som kom-
mer till Sverige som flyktingar eller asylsökande
måste speciella hänsyn tas - det gäller i all synnerhet
dem som kommer till Sverige utan vårdnadshavare.
Fru talman! Slutligen vill jag lyfta fram kristde-
mokraternas särskilda yttrande angående asylsökande
ryska judar. Sedan 1994 har antalet judiska flyktingar
från Ryssland som beviljats asyl i Sverige minskat.
En avgörande anledning härtill kan vara att det inte
anses tillräckligt att vara rysk jude, med motiveringen
att den ryska staten inte officiellt stöder och sanktio-
nerar förföljelse av judar. Där sådan förföljelse be-
visligen ägt rum hänvisar den ryska staten till den
allmänna laglösheten som inte sägs vara riktad sär-
skilt mot judar. Trots detta drabbar våldet dem just på
grund av att de är judar, och det har många gånger
klara antisemitiska drag.
Tack!</pre><pre>Anf.  14  BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Vi ska i dag debattera SfU:s betän-
kande nr 11, Migration och asylpolitik, där vi be-
handlar regeringens skrivelse nr 3 med samma rubrik.
Men i betänkandet finns också många motioner från
den allmänna motionstiden.
Regeringens skrivelse är intressant läsning. I den
beskrivs dels den svenska migrationspolitiken, asyl-
politiken och invandringen till Sverige, dels också
migrations- och flyktingssituationen i världen. Sveri-
ges roll i Europasamarbetet och det internationella
samarbetet i övrigt beskrivs också.
Jag hade förmånen att få vara med vid den svens-
ka delegationen i FN under några veckor i höstas och
på plats se och uppleva hur man hanterar dessa frå-
gor. När man har följt verksamheten där och fått
inblick i det fredsarbete som där bedrivs får man en
ganska ödmjuk inställning till alla dessa frågor som
berör människor som lever i länder som drabbas av
krig eller andra katastrofer.
Utlänningslagstiftningen som infördes den
1 januari 1997 har i stora drag fungerat som man
förväntat sig. Centerpartiet har stått bakom många av
besluten på detta område. Men vi lever i ett föränder-
ligt samhälle, och vi måste vara beredda att utvärdera
och ompröva tidigare fattade beslut även på detta
område. Det är viktigt att denna utvärdering snarast
genomförs.
Jag har i tidigare debatter på detta område hämtat
citat direkt ur vårt partiprogram, där vi har rubriken
"Invandrare och flyktingar". Detta avsnitt börjar:
"Alla människors lika värde och rättigheter är ut-
gångspunkten för allt samhällsarbete. Det innebär att
oavsett från vilket land en människa kommer ska hon
i Sverige behandlas som en medmänniska på samma
villkor som övriga svenskar. Målet ska vara att varje
människa får rätt att bosätta sig i vilket land som helst
oavsett hennes ursprung.
Sverige ska tillämpa en generös och human in-
vandrar- och flyktingpolitik. Invandrare och flykting-
ar ska ges möjligheter till arbete och ha samma eko-
nomiska och sociala rättigheter och skyldigheter som
övriga svenskar. Flyktingbarnens och de äldsta flyk-
tingarnas behov bör särskilt tillgodoses."
Även om Centerpartiets partiprogram nu har någ-
ra år på nacken och vi håller på att utarbeta ett nytt
partiprogram så har vi inte förändrat vår syn på detta
område.
Under de år, 1998 och 1999, som behandlas i
skrivelsen har många miljoner människor varit på
flykt både inom och utanför sina hemländers gränser.
Vi som lever i Sverige har många gånger svårt att
sätta oss in i och förstå dessa människors livssitua-
tion. Tänk att som dessa personer många gånger få
lämna allt, och ibland enbart få med sig några få
ägodelar, och att ge sig i väg, ofta utan att veta vart
man ska eller hur man kommer att få det!
Vi har nog alla i åtskilliga nyhetsprogram i TV
kunnat följa flyktingströmmarna både från forna
Jugoslavien och väldigt ofta även från Afrika eller
något annat land på vårt jordklot. Vi har sett och hört
om hur många familjer har splittrats. De vet inte var
deras anhöriga finns - de vet inte ens om de fortfa-
rande finns i livet.
Med dessa bilder på våra näthinnor är det viktigt
att vi i vårt land, med den goda levnadsstandard som
de allra flesta svenskar har, tar ett stort ansvar. Vi i
Centerpartiet anser att Sverige ska bedriva en human
och generös, men också rättvis, flyktingpolitik.
De personer som väljer att ta sig hit till Sverige
eller som kommer hit enligt det kvotsystem för flyk-
tingar som finns ska behandlas på ett värdigt sätt. De
ska få den sjukvård som de behöver. Barn och ung-
domar ska ha samma rättigheter till undervisning som
våra svenska barn och ungdomar har.
Det som vi borde bli bättre på i Sverige är att se
invandrare och flyktingar som en resurs. Vi borde
mycket bättre än vad vi gör i dag ta till vara den yr-
keskompetens som väldigt många av våra invandrare
har. Alltför ofta har dessa personer mycket svårt att
komma ut i arbetslivet trots att de många gånger har
både hög utbildning och lång yrkeserfarenhet.
Att passivt bara vänta och vänta på att få uppe-
hållstillstånd för dem som så önskar är inte bra för
någon, utan vistelsen här i Sverige måste innehålla
meningsfull sysselsättning som kan resultera i att de
som kommer hit mycket snabbare än i dag kommer ut
i arbetslivet.
Sveriges samarbete både inom FN och dess olika
organ och inom EU och andra organ har vi anledning
att vara stolta över. Sverige är en av de största bi-
ståndsgivarna till FN:s och andra organisationers
verksamhet för att skydda och bistå världens flyk-
tingar.
Men vi får inte slå oss till ro med att vi är bra och
att vi gör stora insatser ute i världen. Vi måste också
arbeta för att vi ska ha ett öppet land där människor
som kommer hit känner sig välkomna.
Under senare år tycker jag att attityden bland
många svenskar har blivit betydligt ödmjukare inför
frågor som berör flyktingar och invandrare. När man
på nära håll hemma i soffan framför TV:n har följt
många människor på flykt och sett alla dessa olika
människoöden har förståelsen hos väldigt många ökat
för att vi måste vara med och ta hit dessa personer
och låta dem finnas här i vårt land.
Men vi ser tyvärr också att brutaliteten och främ-
lingsfientligheten har ökat. Det som skrämmer mig
mest är att det alltför ofta är ungdomsgäng som står
för den hårdnande attityden.
En stor uppgift är därför att på bred front redan i
skolan informera om och skapa möjligheter till nära
kontakt mellan våra svenska barn och de nya svenska
barnen som kommer hit till oss.
Till sist, fru talman, vill jag för tids vinnande yrka
bifall enbart till reservation 28 under mom. 29.</pre><pre>Anf.  15  JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Det är mycket som har blivit bättre i
vår värld de senaste åren. Demokratiseringen fortsät-
ter sakta men säkert, dock inte helt utan bakslag,
vilket vi blivit varse. En stor utmaning kvarstår dock i
att väldigt många människor lever under förtryck,
terror och omänsklig fattigdom. Samtidigt är väldigt
många människor på flykt runtom i vår värld. En
mycket liten del av dessa människor söker sig till
Europa, som någon tidigare påpekade, och ännu färre
till just Sverige. Även om vi under det gångna årtion-
det fått uppleva rena folkmord i vår egen del av värl-
den, med massflykt som följd, är det trots detta en
mindre del av flyktingarna som söker sig till oss.
Ändå har flyktingpolitiken skärpts i många länder.
Polariseringen har tilltagit. Extrema partier går fram-
åt. Men även mer respektabla partier har genomfört
drastiska förändringar av sin politik och sitt språk-
bruk. Det är med bedrövelse vi de senaste veckorna
har kunnat läsa om hur det engelska högerpartiet
håller på att kantra i ett djupt grumligt vatten.
Under samma period har även regeringspartiet i
Sverige försämrat villkoren för att betraktas som
flykting. Viseringspolitiken har också skärpts, och
retoriken har blivit slappare. Vår statsminister släpper
kommentarer om att invandringspolitiken inte varit
helt lyckad. Vad menar han egentligen? Om det är
integrationspolitiken han menar, kan jag helt hålla
med. Folkpartiet beklagar denna svenska utveckling
som drivs på av regeringen, som jag upplever det.
Men vi kan också konstatera att andra partier har
stöttat den allt hårdare flyktingpolitiken på ett mycket
lojalt sätt.
Senast i morse blev jag bekant med ett nytt full-
ständigt obegripligt exempel på ett inhumant inslag i
svensk flyktingpolitik. Det gäller en 26-årig iransk
kvinna, Masha, i Skellefteå och hennes fyraåriga son,
Mehdi. Jag vill påstå att den av två instanser besluta-
de avvisningen av kvinnan och sonen är djupt inhu-
man. Kvinnan är omhändertagen för vård. Sonen är
omhändertagen och mår extremt dåligt. Utlännings-
nämndens påstående om att den beaktat utlänningsla-
gens portalparagraf om barnets bästa kan inte vara
med verkligheten överensstämmande. Vem som helst
borde kunna inse det orimliga i att Masha och Mehdi
avvisas när hon för närvarande inte ens under nor-
mala förhållanden kan ta hand om sonen enligt den
svenska socialtjänstens bedömning. Trots detta menar
Utlänningsnämnden att man beaktat barnets bästa och
vad barnets utveckling i övrigt kräver. Om inte Ut-
länningsnämnden kommer fram till någon ändring är
fallet, som jag hittills har satt mig in i det och som det
just nu ligger, ett fall för Europadomstolen för pröv-
ning enligt den europeiska konventionen om mänsk-
liga rättigheter.
Jag ser detta som ett bevis på att Utlännings-
nämnden inte utgör den rättssäkra överprövningsin-
stans som en rättsstat borde hålla sig med. Det tyder
vidare på att den svenska flyktinglagstiftningen, som
ändå ligger till grund för den här instansen, har läm-
nat kraven på anständighet, åtminstone på det sätt
som jag vill använda begreppet. Det är inga lätta
frågor, men vi måste göra någonting åt detta.
De människor jag pratat om nu är bara två männi-
skor som förnekats respekt för sina, i detta fall huma-
nitära, skäl att stanna i vårt land. Detta trots att social-
försäkringsutskottet vid behandlingen av 1996 års
flyktingbeslut framhöll att barns utsatta situation
skulle få en särskild betydelse när de humanitära
skälen bedöms. Men när det gäller denna fyraåriga
pojke och många andra barn gäller inte detta.
FN:s kommitté mot tortyr har ju sju gånger fällt
Sverige för att vi utvisat flyktingar till länder där de
riskerar tortyr, som också någon tidigare påpekade.
Det är ett mycket trist rekord. Exemplen på misslyck-
anden är oacceptabelt många, och de riskerar att bli
fler.
Fru talman! De kommande åren befinner sig
svensk och europeisk flyktingpolitik i en omform-
ningsfas. Vi menar att de kommande fem årens arbete
med att ta fram en gemensam europeisk asyl- och
flyktingpolitik kommer att vara avgörande för om vi
ska lyckas avstyra den "Fästning Europa" som allde-
les för många faktiskt vill se som en verklighet. Det
är viktigt att vi kommer överens om minimiregler på
en hög nivå för asylhanteringen, så att den som tidi-
gare har tolkat Genèvekonventionen mycket snävt nu
blir generösare i sin tolkning. Detta kräver politiskt
arbete med kraft. Det kräver dessutom genomtänkta
beslut av oss här i riksdagen de kommande åren. Vi
måste visa förmåga till ledarskap för att dra med oss
motsträviga länder. Finland kan väl få utgöra ett av de
sämsta exemplen på en solidarisk flyktingpolitik.
Sjabblet bakom tillbakadragandet av propositio-
nen om massflyktssituationer får inte upprepas. Om
inte vi visar respekt för internationell rätt kan vi
knappast kräva att andra ska göra det heller. Genom
sådan slapphet undergräver vi möjligheten att skapa
hyggliga miniminivåer inom EU för asyl- och flyk-
tingpolitiken.
En stor del av dagens brister i svensk flyktingpo-
litik beror på de många inskränkningar i den svenska
asyl- och flyktingpolitiken som vidtogs för några år
sedan. Det gäller främst kriterierna för bedömning av
skyddsbehov liksom för bedömning av anhörigin-
vandring. Men det gäller också rättstryggheten i pro-
cessen liksom instansordningen. Som någon tidigare
sade är det hög tid att vi gör en samlad översyn av
svensk asyl- och flyktingpolitik så att den bättre kan
möta kraven på en generös och solidarisk politik i
hela Europa. Detta brådskar.
När det gäller asylprocessen vill jag säga att det
inte går att acceptera en myndighetsutövning med
sådana rättssäkerhetsbrister. I den nuvarande lagstift-
ningen är det tillåtet att ändra beslutsmotiveringen
från beslut av Invandrarverket till beslut i Utlän-
ningsnämnden. Utlänningsnämnden kan ha helt nya
avslagsmotiveringar än de som gavs av Invandrarver-
ket utan att den asylsökande fått möjlighet att bemöta
dessa. Den asylsökande får, till skillnad från hante-
ringen hos Invandrarverket, ta del av de nya skälen
först efter det att avslagsbeslutet fattats och utan möj-
lighet att kommentera eller komplettera. Så får det
inte vara. En ny processordning brådskar. Folkpartiet
vill gärna se ett genomförande av NIPU-utredningens
förslag med den justeringen att tvåpartsprocessen ska
gälla redan från första instans.
Jag tycker att viseringspolitiken också är intres-
sant. Människor som lever i Sverige med permanent
uppehållstillstånd eller kanske rentav svenskt med-
borgarskap har rätt att kunna få besök av sina när-
maste anhöriga i sitt nya hemland. Att få besök av
nära och kära får inte vara en förmån som svenska
utlandsmyndigheter beviljar endast när det inte finns
några skäl som talar emot. Jag menar att många nya
svenskar i dag tvingas uppleva hur Invandrarverket
regelmässigt avslår ansökningar om visum från andra
länder bara därför att man inte kan utesluta att någon
eventuellt skulle vilja stanna kvar i Sverige efter en
inresa. Det är inte acceptabelt att människor som inte
gjort sig skyldiga till något brott inte kan få besök av
sina anhöriga i sitt hemland. Det finns också all an-
ledning att räkna med att detta är kontraproduktivt,
eftersom det leder till att många människor väljer att
ta sig hit för att hoppa av och söka asyl när man vet
att det är så himla svårt att få tillstånd att besöka sina
släktingar på ett vanligt visum.
Det finns mycket att säga om detta ämne, men fru
talman, för tids vinnande yrkar jag här bifall endast
till reservation 15. Jag står självfallet bakom Folkpar-
tiets samtliga reservationer i detta betänkande.</pre><pre>Anf.  16  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Jag tänker inte ställa några frågor i
sak till Johan Pehrson med anledning av hans anfö-
rande. Det framgår nog rätt väl var vi står någonstans.
Jag har bara en fråga av ordningskaraktär.
Jag måste få bekräftat om jag hörde rätt att Johan
Pehrson tog upp ett enskilt namngivet fall till diskus-
sion. Om det är så, vill jag säga att det kan vi inte
göra här i riksdagen. Vi kan inte diskutera enskilda
fall i riksdagsdebatten. Jag hoppas att fru talman
också är med på den bedömningen. Jag menar att det
är en väldigt viktig princip vi har att inte ta upp en-
skilda fall i riksdagsdebatten.
Jag vet också av erfarenhet att det är väldigt svårt
att redogöra allsidigt för ett enskilt fall på så kort tid
som Johan Pehrson försökte göra det på. Det finns
alltid mycket mer i en sådan handläggning än vad
som kan framtona här.
Jag skulle egentligen vilja ställa frågan till fru
talman: Är det numera tillåtet att diskutera enskilda
fall här i riksdagen?</pre><pre>Anf.  17  ANDRE VICE TALMANNEN:
Med anledning av Gustaf von Essens fråga vill
jag, innan jag ger ordet till Johan Pehrson, säga att jag
helt klart uppfattade det som ett exempel och inte
som att det var fråga om att diskutera det enskilda
fallet här i kammaren, och därför hade jag inte någon
invändning i den frågan.
Jag tänker ge ordet till Johan Pehrson som var di-
rekt apostroferad av Gustaf von Essen, så får ni fort-
sätta debatten sinsemellan - men självfallet inte i det
enskilda ärendet.</pre><pre>Anf.  18  GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Ett exempel, säger fru talman, kan
man få diskutera även om man anger namn, men man
får inte diskutera det enskilda fallet.
Jag skulle vilja veta: Var går gränsen därvidlag?
Jag uppfattar det ändå så att när man börjar namnge
personer för en diskussion här i kammaren är man
inne på mer än ett exempel. Då har man ju identifierat
en person och den familjens situation, och då är det
någonting annat. Jag vill bestämt hävda att det i så
fall är en ny princip som knäsätts här i dag.</pre><pre>Anf.  19  ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill informera kammarens ledamöter, i fråga
om de regler som gäller, att kammaren självfallet inte
ska gå in på kritik av domstols myndighet eller avgö-
rande handläggning i ett enskilt ärende. Kammaren
ska inte heller överlägga om enskilda förhållanden,
osv. Det finns även en rad andra detaljer angående
detta.
Det finns inte några nya regler på det området.
Vad det handlar om är möjlighet att lämna ett konkret
exempel, däremot inte att gå in på sak och diskutera
det enskilda ärendet. Där finns det inte någon ny
praxis, Gustaf von Essen, utan vi håller fast vid det
som tidigare finns angivet. Om Gustaf von Essen i
detta fall har erinran och vidhåller sin synpunkt att
Johan Pehrson har överskridit de befogenheterna får
Gustaf von Essen på annat sätt anmäla detta.
Jag vidhåller att det är viktigt att debatten även
framöver håller sig till de generella frågorna. När
exempel på enskilda förhållanden tas upp är det fråga
om att ge det som ett konkret exempel, inte om att gå
in i en debatt om det enskilda ärendet.
Har Gustaf von Essen ytterligare något att anföra i
den frågan? Annars hänvisar jag till möjligheten att
återkomma i annan form i den frågan.</pre><pre>Anf.  20  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Om man nämner ett exempel bör man
inte nämna något namn, man kan ändå ta ett exempel.
Det är nog det som avses. Börjar man här i riksdagen
att nämna namn på enskilda personer som får tjäna
som exempel är man ute i en grå sektor. Jag undrar
hur detta ska tolkas, och jag är gärna beredd att un-
derhand överlägga om detta. Jag tycker att det är
allvarligt om olika namn på personer ska figurera i
riksdagsdebatten, även om det bara är exempel.</pre><pre>Anf.  21  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Jag ber Gustaf von Essen om ursäkt
om det känns som om jag har dragit in ett enskilt
ärende för att jag har velat debattera detta. Min avsikt
var att ge ett mänskligt exempel, men med tanke på
den känslighet som frågan väcker när vi pratar om
människor och inte statistik vill jag gärna understryka
att jag inte tänker upprepa detta och inte använda
några namn. Men jag kommer att prata med Gustaf
von Essen om detta i fortsättningen, så att inte ett
eventuellt misstag har begåtts.</pre><pre>Anf.  22  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Det är nog bra, tror jag, om vi obero-
ende av de exakta formuleringarna och av hur fru
talman tolkar dem, är överens om att vi inte ska kasta
ut enskilda fall och namnge dem i debatten. Jag har
också mängder av sådana som jag kan åberopa som
exempel åt andra hållet från min tid i Utlännings-
nämnden.
Jag vet ju hur svårt och känsligt det är att diskute-
ra sådana här saker offentligt eftersom det alltid finns
så mycket mer bakom de här ärendena än vad man
kan läsa sig till i tidningar. Därför är det väldigt vik-
tigt att man håller namn utanför. Jag tror att det är bra
om vi kan komma överens om det.</pre><pre>Anf.  23  KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Ärade kamrater och åhörare! Miljö-
partiets politik bygger på fyra solidariteter. En av
dem är solidaritet med världens folk.
Allra bäst vore det naturligtvis om människor
slapp att fly. Men om man nu blir tvungen till det ska
vi ta emot med öppna armar och ge lika förmåner
som för medborgare i Sverige även under den tid man
söker asyl.
Ibland misstänker jag att syftet med att vara mer
restriktiv vad gäller förmåner är att man tror att män-
niskor ska återvända till sina länder lite fortare. Jag
och Miljöpartiet menar att det är precis tvärtom.
Tar man emot med öppna armar, ger man möjlig-
het att bearbeta traumatiska upplevelser, ger man
utbildning så kan och vill människor återvända till sitt
ursprungsland så snart det går att återvända. Den
önskan är så stark att den överbryggar allt möjligt
annat. Det såg vi efter Kosovo. Det var många som
återvände t.o.m. innan det hade sagts att det var säkert
att återvända. Man visste att det var minerat, men
man återvände trots varningar. Så stark är önskan att
återvända. Jag tror att här kan man arbeta mycket
förebyggande genom att inte vara restriktiv.
Vi har råd med det i Sverige. Vi är ett rikt land.
Det här är viktigt. Det är också en helhet att arbeta
utrikespolitiskt förebyggande.
Jag tackar så mycket för att statsrådet är här. Jag
kommer att ställa en fråga, men det gör jag i slutet av
mitt anförande.
I interpellationsdebatten häromdagen tog jag upp
begreppet humanitet och gör det nu igen. Nu har
Gustaf von Essen gått från kammaren, men jag tänkte
på vad han sade i sitt anförande om att man inte får ge
uppehållstillstånd på grund av att situationen är elän-
dig utan att man måste använda sig av det juridiska
begreppet humanitet. Sedan är det fler som har pratat
om det.
Jag hade också tänkt ge ett exempel, men jag vet
inte hur känsligt det är med exempel. Vi har ju gans-
ka nyligen läst om ett exempel i en tidning där man
använder begreppet humanitet mycket konstigt. Jag
tycker också att det är lite ledsamt om vi inte ska få
använda exempel. Då planar man ut debatten och den
blir väldigt färglös och många gånger även mycket
svår att förstå. Kanske har man t.o.m. för avsikt, om
man låter bli att nämna exempel, att skyla över saker
och ting. Jag avstår från exempel, men jag tror att ni
alla förstår vad jag pratar om när jag menar en stor
familj som det stått mycket om i tidningarna.
I samband med att jag tar upp begreppet humani-
tet vill jag uppehålla mig vid begreppen återvandring
och återvändande som jag har tagit upp i min motion.
Svenska myndigheter använder termen återvand-
ring när det handlar om personer som har uppehålls-
tillstånd i Sverige och som väljer att flytta tillbaka till
hemlandet. All annan flytt tillbaka till hemlandet
kallas återvändande vare sig det är frivilligt eller inte,
dvs. även när det gäller personer som nekas asyl eller
uppehållstillstånd. Vi vill lyfta fram och uppmärk-
samma det här språkbruket.
Slutsatsen blir att om inte den avvisade går under
jorden eller tar till våldsamt motstånd betraktas det
som om personen frivilligt har återvänt, oavsett de
faktiska omständigheterna.
Invandrarverket har under det första halvåret 1999
utvecklat former för att i samarbete med internatio-
nella organisationer och humanitära enskilda organi-
sationer etablera integrerade program för dem som
återvänder självmant.
Vi tycker att man måste vara försiktig så att pro-
grammen inte innehåller moment av övertalning eller
hot.
Jag vill också nämna frågan om återtagande. Det
kan vara svårt att återvända till vissa länder, både för
ländernas egna medborgare och för tredjelandsmed-
borgare. Det kan handla om praktiska hinder och
problem med att indentifiera personer och att få rese-
handlingar utfärdade. Det kan också handla om en
medveten strategi från vissa länder att vägra återta
egna medborgare.
I syfte att lösa sådana svårigheter för Utrikesde-
partementet givetvis en aktiv dialog eller ingår återta-
gandeavtal med andra länder. Det är väldigt viktigt.
Vi vill påpeka vikten av att Utrikesdepartementet
noga tar reda på vilka förhållanden den enskilda per-
sonen återvänder till.
På grund av detta vill jag yrka bifall till vår reser-
vation nr 30.
Den hänger ihop med reservation 21. Den be-
handlar just frågan om vad det är flyktingar återvän-
der till. Här kommer nu den fråga som jag förut ställ-
de till statsrådet i interpellationsdebatten. Jag fick inte
direkt något svar då. Jag fick svaret att man har dia-
log med flyktingarna här i Sverige innan de åker hem.
Men jag undrar hur man följer upp och tar reda på hur
det går för dem som säger: Jag törs inte åka hem. Jag
är rädd att bli förföljd. Jag kan bli torterad. Jag kan
bli dödad.
Hur mycket tar man reda på vad som egentligen
händer och har hänt?
Jag vet att Invandrarverket har en person anställd i
Kosovo för att följa upp förhållandena. Det är bra,
men det är väldigt lite. Jag tycker att det här är en stor
fråga. Det handlar inte bara om Kosovo, utan upp-
följningen är mycket viktig även för kommande be-
slut av mänskliga skäl.
Jag vill också ta upp frågan om de ryska judarna.
Vi har här ett särskilt yttrande.
Sedan 1994 har antalet judiska flyktingar från
Ryssland som beviljats asyl i Sverige minskat. I vårt
utskott hade vi besök av judiska församlingen. Det
visade sig att det är en ganska stark förföljelse i
Ryssland.
Det sorgliga är att man här i Sverige säger att det
är svårt att gör något åt detta eftersom ryska staten
inte officiellt stöder och sanktionerar förföljelse av
judar. Samtidigt säger man att samhället är i stark
upplösning. Man kan då undra hur de över huvud
taget ska kunna ge något skydd.
Jag reagerade också över att man frågade varför
det inte var anmält till polisen. Det är en konstig fråga
eftersom man helt enkelt inte vågar anmäla till poli-
sen. Detta har vi ett särskilt yttrande om.
Allra sist kan jag inte låta bli att yrka bifall till vår
reservation som handlar om barnkonventionen. Det är
ett måste, som absolut ska vara med i alla samman-
hang. Det är reservation nr 28.
Avslutningsvis vill jag berätta en sannberättelse,
vilket jag hoppas inte ska vara förbjudet.
Jag bor i Borlänge. Där hände en väldig tågolycka
häromsistens. Nu blev den inte så väldig på grund av
skickligt arbete och en stor portion tur. Det var ett
gasoltåg som spårade ur.
Det område där jag bor blev evakuerat. Jag flytta-
des till ett icke evakuerat område efter några dagar.
Det var ändå så farligt att vi inte fick någon post eller
tidningar, eftersom varken post- eller tidningsbud
vågade gå in i området.
Av dem som blev evakuerade har jag hört många
säga: Det här var nyttigt. Är det kanske lite åt det här
hållet det kan vara att vara flykting? Många sade: Det
här var i alla fall väldigt mycket bättre. Jag kunde
språket. Jag hade vänner kvar. Allting var ändå sig
likt. Jag hade tid att välja ut saker att ta med mig.
Det var bra att många tänkte så. Det kanske kan
vara lite åt det här hållet det känns att plötsligt vara
tvungen att lämna det som är mitt.
Tack!</pre><pre>Anf.  24  MAUD BJÖRNEMALM (s):
Fru talman! I den skrivelse som regeringen nu
lämnat till riksdagen beskrivs utförligt Sveriges inter-
nationella flyktingpolitiska arbete och migrationspo-
litiken i EU-samarbetet.
EU:s länder har ju ännu ingen gemensam migra-
tionspolitik. Men det extra toppmötet i Tammerfors i
oktober 1999 då EU:s stats- och regeringschefer för
första gången diskuterade asyl- och migrationsfrågor
var uppenbarligen ett genombrott. Ett gemensamt
europeiskt asylsystem ska upprättas, grundat på den
absoluta respekten för Genèvekonventionen.
Sverige ska naturligtvis fortsätta sitt arbete med
att värna asylpolitiken och respekten för de mänskliga
rättigheterna som också utgör grunden för en framtida
gemensam migrationspolitik. Sverige åtnjuter stor
respekt i Europa för sin migrationspolitik och är och
ska vara pådrivande i arbetet för en human, solidarisk
och konsekvent flyktingpolitik i Europas länder. Den
information som socialförsäkringsutskottet fortlöpan-
de får från UD visar också att Sverige ligger i fronten
när det gäller arbetet med de migrationspolitiska
frågorna inom EU.
Fru talman! Det pågår två slags flyktingpolitiska
debatter i vårt land. Den ena förs i massmedierna på
ledarsidor av etablerade debattörer och vissa politiska
partier och organisationer. Där hävdas det att Sverige
för en hårdnande flyktingpolitik.
Den andra debatten förs ute i landet på möten, på
arbetsplatser och på insändarsidorna. Där hävdas det
motsatta, dvs. att Sverige har en alltför generös flyk-
tingpolitik.
De här debatterna ställer framför allt två krav på
flyktingpolitiken.
Den ska för det första vara generös och human
och vara ett uttryck för att det är en mänsklig rättighet
att söka asyl.
Den måste för det andra vara tydlig och konsek-
vent. Politiken måste vara trovärdig och legitim an-
nars riskerar vi att solidariteten, som är den humana
flyktingpolitikens förutsättning, urholkas.
Den nuvarande svenska migrationspolitiken in-
fördes den 1 januari 1997. Från det datumet gäller
också en vidare tolkning än tidigare av Genèvekon-
ventionen, och vägledning för den svenska tillämp-
ningen kan hämtas från UNHCR:s handbok.
Lagen ändrades också så att bl.a. begreppen de
facto-flykting och krigsvägrare togs bort och ersattes
av mer preciserade regler för vilka utöver konven-
tionsflyktingar som har rätt till skydd.
Förutom flyktingar enligt Genèvekonventionen
kan uppehållstillstånd ges till personer som riskerar
dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig
behandling, personer som flyr på grund av väpnad
konflikt eller miljökatastrof samt personer som för-
följs på grund av kön eller homosexualitet.
Utlänningslagen kompletterades också med en
portalparagraf som säger att vid prövning av uppe-
hållstillstånd ska hänsyn tas till barns hälsa och ut-
veckling och barnets bästa, vilket inte är detsamma
som att alla barn ska stanna i Sverige.
Människor som har behov av skydd och som sö-
ker asyl i vårt land ska veta att de får det enligt vår
lagstiftning och enligt de konventioner som Sverige
har anslutit sig till. Människor som inte har behov av
skydd ska också veta att de inte kan tas emot och
varför och också respektera våra lagar och lämna
landet.
Om vår lagstiftning är otydlig kan det leda till att
människor som inte har tillräckliga asylskäl lockas till
Sverige. Den nuvarande lagstiftningen har funnits i
cirka tre år och det förekommer en del utredningar
och utvärderingar. Detta beror inte på att lagen är
dålig, men det fanns ett antal frågor från Flyktingpo-
litiska kommittén som krävde vidare beredning. Där-
för tillkom NIPU-utredningen eller Kommittén om ny
instans- och processordning i utlänningsärenden, som
den egentligen heter.
NIPU-utredningen överlämnade i februari för
drygt ett år sedan sitt slutbetänkande Ökad säkerhet i
rättsprocessen till regeringen. I den utredningen före-
slogs bl.a. en ny instansordning för att, som framgår
av betänkandets titel, ytterligare stärka rättssäkerhe-
ten. Det beslut som riksdagen nyligen fattade angåen-
de anknytning genom äktenskap eller samboförhål-
lande var en del av NIPU:s arbete. Det som återstår
för regeringen att ta ställning till är instans- och pro-
cessordningen. Riksdagen har tidigare beslutat om en
utredning om anhöriginvandringen.
Statens invandrarverk har numera övertagit ansva-
ret för förvarsverksamheten och även huvudansvaret
för återvändande och verkställigheter, vilket har visat
sig vara mycket bra för verksamheten. Verket har
noggrant planerat och genomfört hemresorna på ett
för utlänningen humant och bra sätt. Betydligt fler än
tidigare har valt att lämna landet självmant. Antalet
ärenden som har överlämnats till polisen och där
polisen verkställt avvisningsbesluten har också mins-
kat.
Fru  talman! Till betänkandet har fogats 30 reser-
vationer och 2 särskilda yttranden. Jag ska kommen-
tera några av dem, och jag ska också ställa några
frågor med anledning av reservationerna.
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet
påstår i en gemensam reservation att den lagstiftning
som trädde i kraft den 1 januari 1997 inneburit stora
inskränkningar i den svenska lagstiftningen. Min
fråga är: Vad är det för stora inskränkningar?
I samma reservation kräver ni "en samlad översyn
av svensk flyktingpolitik, som kan möta kraven på en
generös, solidarisk och human svensk flyktingpolitik
i Europa". Menar Folkpartiet att Sverige i dag har en
ogenerös, osolidarisk och inhuman flyktingpolitik?
Menar Kristdemokraterna att Sverige har en ogene-
rös, osolidarisk och inhuman flyktingpolitik? Menar
Miljöpartiet att Sverige i dag har en ogenerös, osoli-
darisk och inhuman flyktingpolitik?
Fru talman! Det finns många myter om svensk
flyktingpolitik. En sådan gäller viseringen. Vise-
ringshantering är inte någon enkel fråga.
Beslut om förändringar i viseringsregler innefattar en
rad olika avvägningar av utrikespolitisk, inrikespoli-
tisk, handelspolitisk och turistpolitisk karaktär. SIV:s
styrelse, som har ansvaret, diskuterar fortlöpande
viseringspraxis för olika länder.
Utgångspunkten när det gäller viseringsansök-
ningar är att de ska prövas i generös och positiv anda
och inte i onödan ska hindra människor från att besö-
ka varandra.
Det övergripande målet ska vara att skapa så stor
frihet för rörelse över gränserna som möjligt.
Men mot önskemålet om fri rörlighet måste ställas
nödvändigheten av en reglerad invandring. De rikt-
linjer som utvecklats genom praxis innebär i huvud-
sak att det är den sökande som ska göra troligt att
syftet med resan är ett besök och ingenting annat.
När det gäller att besöka en nära anhörig som är
svårt sjuk beviljas visering regelmässigt, likaså när
det gäller att närvara vid en nära anhörigs begravning.
Svåra ärenden att avgöra är naturligtvis sådana där
den sökande kommer från ett land som man av erfa-
renhet vet att man har en synnerligen hög frekvens av
avhopp från och där det samtidigt finns starka huma-
nitära skäl för ett släktbesök.
Men de riktlinjer som i dag gäller är att hantering-
en ska vara generös och att visering ska beviljas även
för s.k. högriskgrupper om det finns starka humanitä-
ra skäl, t.ex. svår sjukdom, dödsfall inom familjen
eller liknande skäl. För närvarande beviljas ca 85 %
av alla visumansökningar.
I reservation nr 20 av Folkpartiet, Kristdemokra-
terna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern påstås
att om viseringspraxis för släktbesök var mer human
och generös, skulle många anhöriga inte ansöka om
uppehållstillstånd när de egentligen bara vill hälsa på.
Detta påstående är inte sant. Situationen i världen
är i dag sådan att många vill lämna sina hemorter för
att skapa sig en bättre tillvaro i Europa eller västvärl-
den i övrigt, av såväl politiska och sociala som eko-
nomiska skäl. En del använder sin visering för att
efter inresa ansöka om uppehållstillstånd. I verklig-
heten är det så att många först ansöker om uppehålls-
tillstånd och får nej därför att de inte har tillräckliga
skäl för ett uppehållstillstånd. Då söker man i stället
visum för besök. Om man får det och kommer till
Sverige så hoppar man av.
I reservation nr 17 från Folkpartiet, Vänstern och
Miljöpartiet påstår man att den skyddsparagraf som
infördes 1997 och som gäller rätt till skydd för den
som på grund av kön eller homosexualitet känner
välgrundad fruktan för förföljelse är en särlösning
som inte haft några positiva effekter. Vilka är då de
negativa effekterna?
Reservanterna vill att Genèvekonventionens flyk-
tingbegrepp vidgas så att det omfattar också förföljel-
se på grund av kön eller homosexualitet.
Sedan gammalt har Sverige gett en fristad åt per-
soner som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet. Uppehållstillstånd
gavs tidigare av humanitära skäl.
Regeringen gör eller gjorde den bedömningen att
de inte kan rymmas inom flyktingkonventionen där-
för att dessa personer  inte kan bedömas som tillhöri-
ga viss folkgrupp men att de ändå bör ha ett starkt
skydd, och därför finns den särskilda skyddsregeln.
Men i dag är det så att många kvinnor och homo-
sexuella som kan komma i fråga under den här para-
grafen också faller under flyktingkonventionen och
får uppehållstillstånd som konventionsflyktingar. De
får då flyktingstatus och ett bättre skydd än om uppe-
håll beviljats enligt könsparagrafen och syns därmed
inte i statistiken över sådana uppehåll.
Man har med andra ord ett dubbelt skyddsnät.
Många kvinnor vill dessutom inte att det ska bli känt
att de har blivit utsatta för sexuellt våld, och därför
vill de inte att könsparagrafen ska ligga till grund för
uppehållstillstånd.
Fru talman! I frågan om avvisning-utvisning be-
gär Kristdemokraterna och Miljöpartiet att svenska
myndigheter ska kontrollera vilka förhållanden en
asylsökande som fått avslag återvänder till, så att den
återvändande inte automatiskt överlämnas till pass-
polisen i hemlandet.
Invandrarverket beaktar i allra högsta grad de sö-
kandes integritet när de gör efterforskningar i hem-
landet, och man är också mycket medveten om att
många inte vill väcka uppmärksamhet vid hemkoms-
ten. Bl.a. därför är den normala rutinen numera vid
avvisning-utvisning att personen eller personerna
reser tillbaka på egen hand.
Eskort följer med när myndigheterna inte litar på
att personen faktiskt åker ända hem  eller om trans-
portföretaget kräver att eskort medföljer eller erfaren-
heten visar att det krävs en myndighetsperson för att
hjälpa den avvisade vid gränskontrollen.
Jag bör kanske också påpeka att enligt vår lag-
stiftning får ingen skickas hem som riskerar döds-
straff, orimliga fängelsestraff, tortyr eller annan
omänsklig behandling vid hemkomsten.
Fru talman! Jag vill avsluta med att påstå, trots
eller kanske på grund av 30 reservationer, att Sverige
har en human flyktingpolitik med en helhetssyn där
asylrätten är en viktig del. Jag yrkar härmed bifall till
utskottets hemställan och avslag på samtliga reserva-
tioner.</pre><pre>Anf.  25  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Jag vill först och främst biträda
Maud Björnemalms resonemang om viseringsfrågor-
na. Jag har samma uppfattning som hon i det sam-
manhanget.
Sedan vill jag återkomma till mitt anförande. Jag
nämnde att Maud Björnemalm för ett år sedan i talar-
stolen krävde, eller framförde ett starkt önskemål om,
att en kommande utredning om anknytnings- och
anhöriginvandring också skulle ta upp frågan om
försörjningsansvar. Det uttalandet var klockrent och
tydligt. Vi väntar nu efter 13, 14 månader på denna
utredning.
Jag vill fråga Maud Björnemalm om hon fortfa-
rande står fast vid kravet att en kommande utredning
också tar upp försörjningsansvarsfrågan på det sätt
hon krävde förra året. Det har sedan också varit ut-
gångspunkt för utskottets ställningstagande i det be-
tänkande som vi i dag diskuterar.</pre><pre>Anf.  26  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt som Gustaf von Essen
säger. Det var för ett år sedan när utskottet i kamma-
ren behandlade det årets skrivelse. Utskottet gjorde då
ett tillkännagivande när det gällde anhöriginvand-
ringen.
Jag framförde då synpunkter på att det skulle vara
en parlamentarisk kommitté, därför att jag ansåg att
frågorna var så svåra och så känsliga att de behövdes
diskuteras med riksdagens samtliga partier. Jag tycker
också att man i det sammanhanget förutsättningslöst
skulle utreda frågan om försörjningsansvaret.
Min bakgrund till det var att alltfler EU-länder har
ett försörjningsansvar. Danmark hade infört ett för-
sörjningsansvar. Jag tyckte då, och tycker, att det var
bättre att vi själva kunde förutsättningslöst diskutera
hur vi vill ha det och hur vi såg på frågan om försörj-
ningsansvar, och om det var förenligt med svensk
samhällssyn.
När det gällde frågan från Gustaf von Essen i ut-
skottet svarade jag att frågan processades i Rege-
ringskansliet, och jag kunde inte garantera resultatet,
men vad jag hade erfarit fanns frågan om försörj-
ningsansvar med i processen. Det är Regeringskansli-
et som fortfarande äger frågan.</pre><pre>Anf.  27  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Det är hedervärt av Maud Björne-
malm att vara schyst och stå fast vid det uttalandet
från förra året. Då får vi bara avvakta och se om hon
blir överkörd av regeringen.</pre><pre>Anf.  28  MAGDA AYOUB (kd) replik:
Herr talman! Maud Björnemalm påstår att vi
kristdemokrater tycker att Sverige från år 1997 inte
har en human flyktingpolitik. Vi påstår fortfarande att
sedan år 1997 är det en försämring i jämförelse med
tidigare bestämmelser. Bestämmelsen om den s.k.
sista länken togs bort, vilket vi kristdemokrater mot-
satte oss.
Den bestämmelsen gav t.ex. gamla föräldrar möj-
lighet att kunna besöka eller återförenas med sina
barn. Av den anledningen tycker vi att man inskränkt
lagen, dvs. bestämmelsen om sista länken togs bort.</pre><pre>Anf.  29  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! I den flyktingpolitiska kommitténs
arbete ingick att se över frågan om anhöriginvand-
ring. Man ska komma ihåg hur det var vid den tid-
punkten. Sverige befann sig i en ekonomisk kris, och
vi hade en oerhört stor anhöriginvandring.
Då handlade det inte bara om sista länken. Det
handlade om att t.ex. båda föräldraparen kunde få
komma även om de hade barn kvar i hemlandet och
sin försörjning ordnad i hemlandet. Även om de kan-
ske hade barn i något annat land och barn i Sverige
var det upp till föräldrarna att själva välja var de ville
bo. Det kan man tolka på vilket sätt man vill. Mer-
parten av föräldraparen kom till Sverige.
I vårt arbete beslöt vi att stänga till dörren. Den
var vidöppen. Vi hade kanske inte tänkt att stänga
dörren helt, men i varje fall att dra till dörren lite mer
på glänt. Nu har vi sett resultatet av den åtstramning
som gjordes. Både jag och andra har fått telefonsam-
tal. Det har gjort att utskottet begärde en utredning för
att se hur verkligheten såg ut och inte bara göra den
bedömningen utifrån stora tidningsrubriker.
Det var ett enigt utskott som begärde den utred-
ningen av regeringen. Vi får väl vänta och se hur det
verkligen ser ut.</pre><pre>Anf.  30  MAGDA AYOUB (kd) replik:
Herr talman! Jag förstår precis vad Maud Björne-
malm menar. Jag undrar om Maud Björnemalm tän-
ker verka för att regeringen ska kunna öppna dörren
lite mer på glänt. Den var uppenbarligen på glänt,
men kommer Maud Björnemalm att verka för att
kunna öppna dörren lite mer?
Maud Björnemalm nämnde i anförandet släktbe-
sök och visum. Jag tycker själv att det är konstigt att
man påstår att de som skulle vilja komma hit först har
sökt asyl eller uppehållstillstånd och har nekats. Se-
dan kommer de tillbaka till sina hemländer och söker
visum, och så nekas de visum. Det är faktiskt väldigt
många som nekas direkt från första gången när de
söker visum från sina hemländer.
Jag har väldigt svårt att förstå detta. Vi vet att
konsekvensen av att länder drabbas av krig är att det
blir många som söker asyl här. Från de länderna har
man väldigt svårt att komma hit och besöka sina barn
som redan finns här. Jag undrar om man kan jobba
lite mer för att föräldrar eller släktingar även från
krigshärjade länder ska kunna komma hit och hälsa
på, fast de inte har för avsikt att hoppa av.</pre><pre>Anf.  31  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag vill fortsätta där jag slutade.
Magda Ayoub talar om stora inskränkningar i flyk-
tingpolitiken. Jag tycker kanske att det är att ta till väl
stora ord att tala om att stora inskränkningar har
gjorts i svensk flyktingpolitik om det gäller det som
föranledde att utskottet begärde en anhörigutredning.
Dessutom har Magda Ayoub inte svarat på min fråga
om Magda Ayoub anser att Sverige för en ogenerös
och inhuman flyktingpolitik.
Sedan har jag alldeles nyligen redogjort för vad
som gäller för viseringar. Jag ser därför ingen anled-
ning att återupprepa det. Man söker uppehållstillstånd
från sitt hemland. Får man då avslag på uppehållstill-
ståndet begär man visum för att besöka Sverige, och
tyvärr hoppar många av.</pre><pre>Anf.  32  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Jag vill svara Maud Björnemalm att
jag tycker att invandrings- och flyktingspolitiken inte
är alldeles generös, inte alldeles solidarisk och inte
alldeles human.
En av våra reservationer handlar t.ex. om Dublin-
konventionen. Varje medlemsstat har rätt att med den
asylsökandes samtycke pröva en ansökan även om
denna prövning inte åligger staten enligt Dublinkon-
ventionen. Det använder vi oss inte alltid av, utan vi
har i stället avtal med t.ex. Danmark och Tyskland.
Det är inte generöst.
Med tanke på flyktingarna från Kosovo: här fick
barnen gå och vänta på att bli utvisade eller söka asyl,
med t.ex. sämre skolgång och sämre gymnasieskola.
Det är inte humant, och det är inte generöst.
Beträffande kontrollen av de avvisade flyktingar-
na och vad de ska återvända till är det väldigt lätt att
skylla på att man begår integritetsbrott om man inte
vill ta reda på hur folk får det och hur det går för dem.
Man skulle gladeligen kunna fråga: Får vi ta reda på
hur det går för dig när du kommer hem?
Man tar inte alltid hänsyn till barn. Jag ska inte
nämna några namn, men vi har sett många sådana
exempel. När man inte tar hänsyn till barn är det inte
generöst, inte solidariskt och inte humant.
Jag vill fråga tillbaka: Vad menas med att trots 30
reservationer, eller på grund av 30 reservationer, är
det här ett bra betänkande? Jag kände att det var
ganska anmärkningsvärt att det var så många reser-
vationer som 30 - dock inte av socialdemokrater och
moderater.</pre><pre>Anf.  33  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag sade att trots de 30 reservatio-
nerna, eller på grund av de 30 reservationerna, anser
jag att Sverige har en human flyktingpolitik, med en
helhetssyn där asylrätten är en viktig del. Det var
oerhört intressant att höra att Miljöpartiet anser att vi
för en ogenerös, osolidarisk och inhuman flyktingpo-
litik.
Min fråga blir då: Är Kerstin-Maria Stalin och
Miljöpartiet för en reglerad invandring? Om man har
en reglerad invandring ställer det ju krav på lagar och
regler när det gäller vilka som ska ha rätt till uppe-
hållstillstånd i Sverige.</pre><pre>Anf.  34  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Vi är motståndare till reglerad in-
vandring och vill ha en mycket friare invandring
sedan ganska lång tid tillbaka. Det vet Maud Björne-
malm. Det är inget konstigt.
Det finns viss solidaritet, viss generositet och viss
humanitet, men vi anser att det brister mycket i de
avseendena.</pre><pre>Anf.  35  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag tackar för det svaret, som var
oerhört belysande.</pre><pre>Anf.  36  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Först vill jag ställa en fråga till
Maud Björnemalm, och det gäller portalparagrafen
om barnens bästa som är införd i utlänningslagstift-
ningen. Maud Björnemalm säger att alla barn inte kan
få stanna här i Sverige. Jag skulle vilja veta hur Maud
Björnemalm ser på den utredning som Utrikesdepar-
tementet har gjort på uppdrag av regeringen där man
har utvärderat just portalparagrafen. Utredningen
visar att t.ex. ensamkommande föräldralösa barn har
väldigt svårt att få komma till Sverige, t.ex. till en
syster. Det är samma sak med barn vars ena förälder i
hemlandet har dött och andra föräldern har uppe-
hållstillstånd i Sverige. Det är samma sak där. Jag
skulle vilja veta hur Maud Björnemalm ser på den
utredningen.
Maud Björnemalm ställde frågor till mig - antar
jag, eftersom jag är den som står bakom reservationen
vad gäller förföljelse på grund av kön eller homosex-
ualitet. Jag ska försöka svara. Antingen förstod inte
Maud Björnemalm vad jag sade i mitt inlägg, där jag
ägnade säkert hälften åt just denna paragraf, eller
också satt hon och tänkte på något annat.
Först vill jag säga att man i utlänningslagen inte
talar om tillhörighet till en viss folkgrupp, utan tillhö-
righet till en viss samhällsgrupp. Det är någonting
helt annat.
De negativa effekterna med en särlösning, som
3 kap. 3 § första stycket 3, är att kvinnors asylskäl
inte blir synliggjorda. De får alltså sämre förmåner
om de får uppehållstillstånd på grund av denna särpa-
ragraf än andra, och då är det diskriminering av kvin-
nor. Vi har undertecknat internationella konventioner
som säger att vi inte ska diskriminera kvinnor utan
tvärtom avskaffa all slags diskriminering av kvinnor.</pre><pre>Anf.  37  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag får ta upp det som Ulla
Hoffmann sade sist, eftersom det var bara det jag
hörde. Jag har nyss stått här och sagt att kvinnor som
har varit utsatta för sexuellt våld och homosexuella
har ett dubbelt skyddsnät. Dels finns den speciella
skyddsparagrafen, dels faller många under flykting-
konventionen och får på det sättet flyktingstatus och
ett bättre skydd än om uppehållstillstånd beviljas
enligt könsparagrafen. Det där har Ulla Hoffmann
och jag diskuterat så många gånger, och ingen av oss
är tydligen beredd att ge sig.
Jag har försökt förklara vad som ingår i både
skyddsparagrafen och flyktingkonventionen när det
gäller den här gruppen. Regeringen har gjort den
bedömningen att den inte kan rymmas inom flykting-
konventionen. Jag vet också att Ulla Hoffmann har
tagit upp det här när vi i utskottet har haft besök från
UD, som har förklarat att det inte är Sveriges högsta
prioritet att få in det under Genèvekonventionen.</pre><pre>Anf.  38  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Det var en historieskrivning som jag
inte riktigt känner igen. Svaret från Utrikesdeparte-
mentet när jag ställde min fråga om Sverige tänker
driva kvinnors asylskäl i EU var att det inte var den
högsta prioriteringen. Då diskuterade vi inte Genève-
konventionen och utvidgningen av den över huvud
taget.
Det är riktigt, som Maud Björnemalm säger, att vi
har diskuterat det här fram och tillbaka. Och skam
den som ger sig! Jag tänker inte ge mig. Vi har nu
kommit så pass långt att Invandrarverket kommer att
få i uppgift att utbilda handläggarna i just vad kvin-
nors asylskäl är. Kvinnors asylskäl är inte bara sys-
tematiska våldtäkter, även om det är grovt nog. Som
Maud Björnemalm själv sade är inte kvinnor beredda
att ställa sig vid gränsen och skrika "jag har blivit
utsatt för systematisk våldtäkt". Det behövs en sär-
skild samtalsteknik för att få kvinnor att berätta vad
de har varit med om.
Kvinnors asylskäl handlar också om, som jag
framförde, att det är en politisk åsikt att vägra bära
slöja. Det är någonting som Sverige borde erkänna.
Det skulle göra det mycket enklare om vi kunde vid-
ga tolkningen av Genèvekonventionen, i stället för att
lägga det i en särparagraf som innebär att de kvinnor
som får uppehållstillstånd med stöd av särparagrafen
får sämre förmåner än de män som oftast får skydd av
t.ex. Genèvekonventionen eller den tolkning av flyk-
tingkonventionen som vi gör.</pre><pre>Anf.  39  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag tycker också att det är bra att In-
vandrarverket ska arbeta just med kvinnors speciella
asylskäl, utforma arbetssätt och arbetsmetoder och
utbilda personal för de här frågorna. Verksamheten
utvecklas ständigt, och man förfinar instrumenten på
olika sätt. I det fallet har Ulla Hoffmann och jag
samma åsikt.</pre><pre>Anf.  40  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Jag ska försöka svara på Maud Björ-
nemalms frågor. Det mesta är relativt här i världen, så
även svensk flykting- och asylpolitik. Jämfört med
tidigare tycker jag att svensk sådan politik inte är helt
generös och inte helt solidarisk. Jämfört med i många
andra länder är det naturligtvis ganska bra i Sverige.
I fråga om flyktingpolitiken är human eller inte
vill jag inte gå in på några exempel med namn. Men
jag kan säga att det finns många människor som
kommer i kläm i den svenska politiken i dag. Detta
gör mig och många andra ganska upprörda och leds-
na, och då försöker vi förändra det. Vi använder då
kanske begrepp som att det är ett inhumant system
som leder fram till detta.
Det här med visering är intressant. Jag tänkte frå-
ga Maud Björnemalm hur hon ser på det faktum att
många människor som lever i vissa länder betecknas
som högriskgrupper. Varför utgör de högriskgrupper?
Är det därför att de lever under ett förtryck, eller
därför att de inte lever under ett förtryck? Är det mest
logiska då att se till att dessa människor absolut inte
har en chans att komma till vårt land eller andra län-
der? Eller kan man försöka vända perspektivet och
säga att just de människorna kanske i alla fall skulle
få en chans att få sin sak prövad just i Sverige och att
det är de själva som får bestämma om de ska söka
asyl eller inte?</pre><pre>Anf.  41  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! När det gäller det man kallar
högriskgruppen är det så här, Johan Pehrson, att av-
hoppsfrekvensen är mycket stor från vissa länder. Det
är där som det råder tveksamhet när det gäller visum,
och man får göra en bedömning. Som jag sade är
huvudinriktningen att det ska vara en generös be-
dömning. När det gäller släktbesök och allvarliga
sjukdomar eller dödsfall inom familjen beviljas visu-
mansökningar för besök i Sverige.
Johan Pehrson och Folkpartiet tycker att vi har en
ogenerös, osolidarisk och inhuman flyktingpolitik.
Vad är då en generös, solidarisk och human flykting-
politik med Folkpartiets ögon sett? Är Folkpartiet för
en reglerad invandring, Johan Pehrson, eller är ni
också - som Miljöpartiet - för en fri invandring?</pre><pre>Anf.  42  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Vi är för en reglerad invandring. Vi
tycker dock att dagens regler är alldeles för hårda.
Även med vår politik skulle det bli gränsdragningar,
men det skulle inte bli de uppseendeväckande fall
som vi kan läsa om nästan dagligen där människor far
väldigt illa. Det skulle finnas fall där människor
skulle uppleva sig fara illa, men vi skulle inte dra
gränserna så snävt som i dag.
Vi kan bara ta ett exempel: hur vi behandlar barn.
Barnkonventionen blir nästan ett skämt, så som man
pratar om den, när den inte tillämpas. Det finns gott
om exempel på hur barn faktiskt far illa i Sverige
trots att vi har en portalparagraf.
Jag vill vidare återkomma till frågan om högrisk-
grupper. Det finns nästan groteska beskrivningar i
vissa papper som man kan få tag i. Det står vilka
rekommendationer man ska göra. Man pekar ut vissa
etniska minoriteter och säger att man ska vara väldigt
försiktig med att ge personer ur dessa grupper visum,
beroende på att de kan hoppa av.
Är det inte så att de grupperna är väldigt utsatta?
Det blir ologiskt. Man ska kalla sig human, men de
som har det allra svårast i en stat ska inte få chansen
att komma hit annat än vid någon nära anhörigs döds-
fall. Det blir nästan absurt. De kan kanske få komma
hit medan någon släkting lever.</pre><pre>Anf.  43  MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Om det är som Johan Pehrson säger
och han stöter på groteska exempel tycker jag att det
ska anmälas till Invandrarverket. Det är i så fall In-
vandrarverkets generaldirektör som borde ha de an-
mälningarna. Så får det diskuteras i styrelsen, som har
ansvaret för visumpraxis här i landet.
Det samma gäller om Johan Pehrson har gott om
exempel på att barn blir illa behandlade. Det är ing-
enting som Johan Pehrson ska behålla för sig själv
och använda i lite svepande formuleringar i denna
debatt. Om barn behandlas illa och misshandlas ska
det anmälas. Att misshandel och annan dålig behand-
ling av barn ska anmälas har vi faktiskt en lag om.</pre><pre>Anf.  44  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Herr talman! I globaliseringens tidevarv är migra-
tionen - människors rörlighet över gränserna - ett
alltmer naturligt inslag. Många svenskar - inte minst
våra ungdomar - söker sig ut i världen för att studera,
arbeta och leva i andra länder. Samtidigt söker sig
många människor från andra länder till vårt land av
olika orsaker. I denna årliga riksdagsdebatt kring
migrationspolitiken får vi en möjlighet att diskutera
de regler som ska gälla för framför allt invandringen
till vårt land och Europa.
I Sverige råder stor enighet om en migrationspoli-
tik präglad av humanitet och rättssäkerhet. Vi har ett
nationellt ansvar för en sådan politik, men även ett
gemensamt europeiskt och globalt ansvar för att upp-
rätthålla respekt för asylrätten som en del av en inter-
nationell rättsordning, där vi verkar för att respekten
för mänskliga rättigheter ska få en starkare ställning.
Under mottot "Ett Europa för frihet, säkerhet och
rättvisa" enades Europas stats- och regeringschefer på
Europeiska rådets möte i Tammerfors i november
förra året om att på Amsterdamfördragets grund ut-
veckla en gemensam europeisk flykting- och invand-
ringspolitik. Den absoluta respekten för Genèvekon-
ventionen tolkad på ett fullständigt och allomfattande
sätt slås fast. Jag ser denna europisering och harmoni-
sering av flyktingpolitiken baserad på den internatio-
nella flyktingrätten som en enastående möjlighet,
men även som en utmaning för Sverige när det gäller
att kunna bidra till just en sådan rättssäker och human
europeisk flyktingpolitik som präglar vår nationella
politik.
En sådan europeisk flyktingpolitik har betydelse
långt utanför Europas gränser och är ett bidrag till en
global tillämpning av Genèvekonventionen. Att för-
verkliga dessa möjligheter kommer att bli den över-
gripande målsättningen under det svenska EU-
ordförandeskapet om mindre än ett år.
Herr talman! Svensk migrationspolitik utgår sedan
mitten av 90-talet i allt högre grad från ett helhet-
sperspektiv som omfattar flykting-, invandrings-,
integrations- och återvändandepolitik. Det är i sin tur
integrerat i utrikes-, säkerhets-, handels- och bi-
ståndspolitiken. I den helhetssynen ingår insatser för
att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna
som utgör själva grundvalen för asylrätten, interna-
tionell samverkan samt förebyggande insatser. Det
innebär att åtgärder i syfte att förebygga och lösa
konflikter som leder till flyktingskap ses i samma
sammanhang som beredskap och insatser för att ta
emot skyddsbehövande som flyr förföljelse och krig.
När orsakerna för flykten försvunnit ingår aktiva
åtgärder för återuppbyggnad liksom stöd till frivilligt
återvändande som en naturlig del av helhetperspekti-
vet.
Helhetsperspektivet präglar också vårt internatio-
nella agerande inom ramen för EU:s arbete och i
UNHCR. Genom att integrera migrations- och ut-
vecklingspolitiken ser jag också större möjligheter att
agera utifrån en helhet, vare sig det gäller insatser i
ursprungs- eller transitländer eller nationellt flyk-
tingmottagande. Detta manifesteras i att omkring
10 % av Sveriges bistånd går till flyktingrelaterade
insatser.
Konkret innebär detta att vårt arbete och stöd för
att bekämpa olaglig och djupt förnedrande kvinno-
handel i Albanien och handel med barn i Somalia går
hand i hand med bistånd för att bygga upp en migra-
tionspolitisk rättsordning i EU:s kandidatländer samt
med ett intensivt EU-förhandlingsarbete för att skapa
en gemensam europeisk asylpolitik präglad av huma-
nitet och rättssäkerhet. Det helhetsperspektiv som
alltmer präglar vår nationella migrationspolitik har nu
även fått genomslag i EU-arbetet genom Högni-
vågruppen för asyl och migration och dess handlings-
program i ett antal länder som har problem med mer
eller mindre ofrivillig migration.
Herr talman! Asylrätten utgör en hörnsten i
svensk flyktingpolitik. Hos oss, liksom i andra länder,
är asyllagstiftningen och respekten för den individu-
ella asylrätten en indikator på demokratin och re-
spekten för skyddet av mänskliga rättigheter. Respekt
för asylrätten förutsätter också att flyktingbegreppet
baserat på Genèvekonventionen är tydligt definierat
och att asylprocessen uppfyller högt ställda krav på
rättssäkerhet.
Genèvekonventionens flyktingbegrepp utgör
grunden för den svenska asylrätten. I och med 1997
års reform av utlänningsrätten vidgades dock tolk-
ningen av Genèvekonventionen genom att s.k. tredje-
partsförföljelse skrevs in i utlänningslagen som grund
för asyl. Begreppet "skyddsbehövande i övrigt" in-
fördes samtidigt och preciserades till att gälla dem
som riskerar att straffas med döden eller kroppsstraff
eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning. Hit hör
även de som på grund av yttre eller inre väpnad kon-
flikt behöver skydd eller på grund av miljökatastrof
inte kan återvända till sitt hemland, samt de som på
grund av sitt kön eller homosexualitet riskerar för-
följelse. Genom 1997 års preciseringar stärktes förut-
sättningarna för en rättssäker asylprocess.
Att vi har en genomarbetad nationell flyktingpoli-
tik stärker vår ställning internationellt i förhandlingar
för en gemensam europeisk asylpolitik och därmed
flyktingars och övriga skyddsbehövandes rätt på ett
internationellt plan. Det gäller framför allt det utom-
ordentligt angelägna kravet att flyktingbegreppet ska
tillämpas och skydd ska kunna ges oberoende av om
förföljelsen utgår från ursprungslandets myndigheter
eller om de inte kan antas bereda trygghet mot för-
följelse från enskilda eller uppmuntrar förföljelse från
enskilda, s.k. tredjepartsförföljelse. Ett antal europe-
iska stater anser i dag inte att förföljelse av annan än
staten utgör grund för att en asylsökande ska erkännas
som flykting. Jag kommer därför i de kommande EU-
förhandlingarna, inte minst under det svenska ordför-
andeskapet, att med utgångspunkt från Tammerfors-
slutsatsernas formulering om en fullständig och all-
omfattande tillämpning av Genèvekonventionen driva
frågan om gemensamma europeiska regler och en
praxis innebärande att s.k. tredjepartsförföljelse ska
utgöra grund för asyl.
Asylprocessen måste också präglas av en hög grad
av rättssäkerhet. Utöver kraven på en tydlig utlän-
ningsrätt innebar 1997 års reform flera förbättringar
för att stärka rättssäkerheten i asylprocessen. Dit hör
t.ex. ökade möjligheter till muntlig förhandling men
även åtgärder för kortare handläggningstider. För det
senare syftet har i årets budget Invandrarverket och
Utlänningsnämnden tilldelats utökade finansiella
resurser. En rad reformer har också genomförts för att
stärka Invandrarverkets roll som central migra-
tionsmyndighet. Reformerna och de utökade resur-
serna har givit resultat, och handläggningstiderna är
nu kortare än för några år sedan.
Herr talman! Sverige är ett av de få länder som
har infört hänsynen till barnets bästa i utlänningslag-
stiftningen. Portalparagrafen i utlänningslagen är en
viktig markering och ger tyngd åt barnets perspektiv,
och den har haft betydelse både när det gäller beslut
om uppehållstillstånd och i mottagandet av barnen i
asylprocessen. Den svenska utlänningsrättens hänvis-
ning till hänsynen till barnets bästa har väckt interna-
tionellt intresse. Jag kan också nämna att ett interna-
tionellt juristseminarium med deltagande från bl.a. de
baltiska länderna äger rum den 18 och 19 maj i Sveri-
ge. Vid seminariet kommer bl.a. tillämpningen av
principen om barnets bästa i flyktingärenden att dis-
kuteras.
Villkoren för de asylsökande barnen har också
successivt förbättrats på en rad områden. När det
gäller skolgång för asylsökande barn lämnas inom
kort en utredning som syftar till att utjämna skillna-
derna mellan asylsökande barn och barn bosatta i
Sverige. Barnrättsfrågan är för Sverige även en prio-
riterad EU-fråga inom ramen för de kommande årens
förhandlingar om en harmoniserad migrationspolitik.
I syfte att fördjupa det europeiska samarbetet för
barnets bästa på asylområdet har jag tagit initiativ till
att under det svenska ordförandeskapet inbjuda till ett
högnivåmöte om barnperspektivet i flykting- och
biståndspolitiken.
Herr talman! Migrationspolitiken och utlännings-
rätten måste liksom annan lagstiftning utvecklas i
förhållande till samhällsutvecklingen och praxis.
Regeringen har därför bedömt det som angeläget att
inom ett antal områden stärka skyddet och stödet för
den enskilde. Låt mig här nämna några av de initiativ
som har tagits men även se framåt avseende nya för-
slag.
Låt mig först hänvisa till riksdagens beslut att
stärka kvinnors ställning genom en ändring av till-
lämpningen av den s.k. tvåårsregeln. Genom den
lagändring som träder i kraft den 1 juli ska kvinnor,
eller deras barn, som blivit misshandlade i äktenska-
pet lättare få uppehållstillstånd. Om det föreligger
påtaglig risk för att sökanden kommer att utsättas för
våld eller allvarlig kränkning i förhållandet ska också
ansökan kunna avslås.
Frågan om en nationell beredskap och på sikt en
gemensam EU-ordning för att kunna ta emot ett stort
antal tillfälligt skyddsbehövande i en humanitär och
politisk krissituation är enligt min mening av största
vikt. En sådan ordning är utöver det skydd som den
garanterar för enskilt utsatta personer även ett centralt
element i den europeiska civila krishanteringen. Eva-
kueringen under sommaren 1999 av över 100 000
människor från Makedonien på flykt från kriget i
Kosovo illustrerar båda dessa motiv. Alternativet till
evakueringen hade kunnat bli ännu ett blodigt inbör-
deskrig och ytterligare flyktingströmmar.
Mitt samtal den 11 april med UNHCR:s biträdan-
de flyktingkommissarie bekräftar att vi i grunden har
samma syn i de centrala frågorna om tillfälligt skydd,
vilket UNHCR uppfattar som ett utflöde av Genève-
konventionen. Det centrala syftet är att så många som
möjligt i en s.k. massflyktssituation ska kunna ges
skydd under den tid som det behövs samtidigt som
den individuella asylrätten inte åsidosätts. Jag har nu
inbjudit de politiska partierna till samtal i syfte att nå
fram till en bred samsyn i denna fråga.
Möjligheten för dem som får uppehållstillstånd i
Sverige att återförenas med sina nära anhöriga är en
grundläggande humanitär princip i svensk migra-
tionspolitik. Ungefär hälften av dem som får perma-
nenta uppehållstillstånd i Sverige är anhöriga. Som en
del av besparingarna stramades reglerna om anhöri-
ginvandring åt 1997. Men regeringen kommer under
maj månad att tillsätta en utredning som ska se över
bestämmelserna om anhöriginvandring med särskilt
fokus på äldre anhöriga. Utredningen ska också över-
väga om seriositetsprövningen vid arrangerade äkten-
skap kan förbättras.
Ett intensivt arbete har under de senaste åren på-
gått för att förebygga att de som får avslag på sina
asylansökningar ska se som enda utväg att gömma
sig; det är särskilt olyckligt när barn göms. Inom
Invandrarverket pågår ett särskilt projekt om barn i
asyl- och tillståndsprocessen, bl.a. med det här syftet.
Genom införandet av protalparagrafen om att hänsyn
ska tas till barnets bästa, förkortade handläggningsti-
der, muntligt förfarande och mer utförligt motiverade
beslut samt Invandrarverkets arbete med återvändan-
de har antalet gömda barn minskat betydligt under
senare år. Den utredning som Socialstyrelsen och
Invandrarverket gjorde förra året visade att det fanns
ca 150 gömda barn i Sverige. Nya siffror från Invand-
rarverket denna vecka visar på ett ännu lägre antal
gömda barn.
Regeringens inriktning är att fortsätta det arbete
som har påbörjats med att i första hand förebygga att
barn och vuxna gömmer sig. Samtidigt måste vi även
se till att villkoren för de barn som faktiskt lever
gömda förbättras. FN:s konvention om barnets rättig-
heter kräver att vi sörjer också för dessa barn. Rege-
ringen har därför beslutat att anta en förordning som
träder i kraft nästa vecka, vilken innebär att de gömda
barnen får tillgång till samma förebyggande barnhäl-
sovård, akutvård, sjukhusvård och tandvård som
asylsökande barn och barn som är folkbokförda här i
landet. Diskussioner har förts med frivilligorganisa-
tionerna för att förordningen ska fungera i praktiken.
Jag vill även nämna att regeringen under hösten
kommer att bereda förslagen i slutbetänkandet om
ökad rättssäkerhet i asylärenden av Kommittén för ny
instans- och processordning i utlänningsärenden, den
s.k. NIPU-utredningen, samt den kompletterande
utredningen om specialdomstolar som nu pågår.
Herr talman! Under den senaste tiden har många
pekat på att Sverige - liksom övriga Västeuropa - av
demografiska och arbetsmarknadsmässiga skäl kan
komma att behöva öka invandringen inom ett antal år.
Jag vill poängtera att det i första hand är viktigt att de
invandrare som redan finns här men som ännu inte
har kommit in på den svenska arbetsmarknaden kan
få jobb. Vi har många högt kompetenta människor
från andra länder som inte har lyckats få arbete därför
att de diskrimineras, saknar referenser eller därför att
arbetsgivarna inte ser eller accepterar deras kompe-
tens. Dessa människor är en tillgång som vi måste ta
till vara.
Om vi sedan ändå skulle hamna i det läget att vi
får arbetskraftsbrist i stället för arbetslöshet tror jag
att vi i första hand ska se till två redan pågående pro-
cesser inom EU. För det första kommer utvidgningen
att innebära att ytterligare, potentiellt, ett stort antal
människor direkt eller indirekt knyts till den europe-
iska arbetsmarknaden. En del av dessa kan komma att
söka sig till Sverige för att ta arbete. För det andra
tillhör Sverige inom EU de länder som anser att tred-
jelandsmedborgare ska omfattas av den fria rörlighe-
ten och därmed kunna ta arbete hos oss eller i ett
annat EU-land. Jag tror också att vi naturligen är inne
i en utveckling där rörligheten av arbetskraft ökar
inom ramen för det internationella företagandet. Det
är också positivt att fler studenter och gästforskare
söker sig till vårt land.
Herr talman! Genom Amsterdamfördragets
ikraftträdande står hela den europeiska migrationspo-
litiken på EU:s dagordning inom området för frihet,
rättvisa och säkerhet. En harmoniserad europeisk
asyl- och migrationspolitik - för vilket Sverige agerar
aktivt - är en central EU-process som kan liknas vid
utvecklandet av den inre marknaden och bl.a. en
förutsättning för en gemensam ansvarsfördelning på
flyktingområdet mellan de europeiska länderna. Allt
det här ska ske med öppenhet, med deltagande av
Europaparlamentet, de nationella parlamenten och
internationella organisationer, varvid UNHCR har en
särskild roll för asylrätten.
Målet bör vara att behålla och utveckla de grund-
läggande friheter som redan finns etablerade i EU-
fördraget, vilket innebär ansvarstagande för dem som
behöver skydd. Regelverket måste emellertid tilläm-
pas med en hög grad av rättssäkerhet för att friheterna
ska kunna skyddas.
Det är en diger agenda som ligger på bordet under
de närmaste årens förhandlingar om Amsterdamför-
dragets genomförande. Detta påverkar av naturliga
skäl även det svenska EU-ordförandeskapet, under
vilket förhandlingar i en rad sakfrågor ska föras fram-
åt. Jag vill dock ta detta tillfälle i akt och presentera
huvuddragen i de svenska prioriteringarna på migra-
tionsområdet under den tid vi har ordförandeskapet
och för framtiden.
Jag kommer inom asylområdet att utöver frågan
om tredjepartsförföljelse lägga särskild vikt vid att
EU tar ett helhetsgrepp och utarbetar gemensamma
skyddsnormer på hög nivå. Sådana normer bör inklu-
dera alternativa skyddsformer samt tillfälligt skydd.
En gemensam europeisk asylpolitik är central för
uppföljningen av Tammerforsslutsatserna.
Villkoren för mottagande av asylsökande med
särskild fokus på barn och andra utsatta grupper, som
kvinnor som utsatts för sexuellt kränkande behand-
ling, är en andra svensk EU-prioritering. Villkoren
för asylsökande skiljer sig avsevärt åt i ett europeiskt
perspektiv, varför ett harmoniseringsarbete som syftar
till minimiregler på hög nivå är av största vikt. Det
gäller naturligtvis i samma grad för kandidatländerna.
Vad gäller tredjelandsmedborgare kommer Sveri-
ge att verka för att deras rättsliga ställning ska stär-
kas, inbegripet möjligheten att i större utsträckning än
vad som är fallet i dag åtnjuta den fria rörlighet som i
dagsläget endast tillkommer EU-medborgare.
Jag vill även understryka betydelsen av att det
inom EU utarbetas jämförbar statistik och analyser.
Det är en förutsättning både för en harmonisering av
EU-rätten och för att kunna agera i förebyggande
syfte i krissituationer. Vi driver som ett särskilt
svenskt initiativ frågan om ett starkare EU-agerande
på dessa områden, bl.a. kommer ett expertseminarium
om statistik och analys att organiseras under det
svenska ordförandeskapet.
Högnivågruppens arbete integrerar migrationspo-
litik i EU:s övriga politikområden och ligger därmed i
linje med det svenska helhetsperspektivet på flykting-
och asylpolitiken. Sverige kommer som ordförande-
land att arbeta för att stärka högnivågruppens arbete
för att bidra till insatser som förebygger flyktingskap
i ett antal ursprungsländer.
Jag vill slutligen framhålla att för det svenska ord-
förandeskapet i stort kommer EU:s utvidgning att bli
en central fråga med möjliga förhandlingsgenombrott
i några fall. Kandidatländerna är från ett migrations-
politiskt perspektiv utomordentligt viktiga. Uppbyg-
gandet av en migrationspolitisk rättsordning i kandi-
datländerna blir ett viktigt bidrag till den europeiska
migrationspolitiken. Till det bidrar Sverige även
bilateralt i form av ett förvaltningsbistånd på migra-
tionsområdet till bl.a. de baltiska länderna samt Polen
och Ungern.
Herr talman! UNHCR har en särskild roll i att
främja respekt och genomförande av den internatio-
nella flyktingrätten. För att återknyta till vad jag tidi-
gare anfört om svenska prioriteringar under EU-
ordförandeskapet vill jag understryka UNHCR:s
rådgivande roll i utarbetandet av väl fungerande asyl-
processer i kandidatländerna och därmed bidra till
uppbyggandet av en migrationspolitisk ordning. Jag
avser att verka för en fortsatt nära dialog mellan EU
och UNHCR på olika nivåer, särskilt avseende den
konsultativa roll som ges UNHCR i Amsterdamför-
draget, men också avseende UNHCR:s bidrag till
högnivågruppens arbete.
Sverige är en av de största bidragsgivarna till
UNHCR, och vi driver en stark politik som syftar till
att stärka och reformera organisationen så att den kan
genomföra det mandat som medlemsstaterna ålagt
den.
FN:s flyktingkommissarie mötte under 1999 en av
sina största utmaningar genom den massiva fördriv-
ningen av människor från Kosovo, under vilken
UNHCR hade ett övergripande humanitärt samord-
ningsansvar.
Jag vill också nämna dialogen med de enskilda
organisationerna som i Sverige och internationellt
engagerar sig i flykting- och invandringsfrågor. Den
är mycket viktig för mig och för regeringen som ett
uttryck för vår demokrati och som ett sätt för rege-
ringen att utbyta tankar och information med engage-
rade människor som har stor sakkunskap, breda kon-
taktytor och direkta erfarenheter som är värdefulla.
Herr talman! Migrationspolitiken är ett område
som är fyllt med dilemman och svåra avvägningar.
När människor från andra länder söker sig till Sverige
och EU spelas orättvisorna i världen upp framför våra
ögon. Klyftorna mellan rika och fattiga, mellan tryg-
ga och otrygga och mellan de som har framtidstro och
möjligheter och de som lever i misär och hopplöshet
blir oerhört konkreta för oss alla.
Människor som söker sig till vårt land har ofta
högst legitima personliga skäl för att bryta upp från
sitt hemland. Många får stanna därför att de flyr un-
dan förföljelse eller för att de har anhöriga här. Men
vi löser inte problemen med orättvisorna i världen
genom att låta alla som kommer hit få stanna här.
Jag tror att vårt bidrag till lösningen på problem
med underutveckling, fattigdom, massarbetslöshet
och bristande framtidstro ligger i en ännu starkare och
mer aktiv bistånds-, handels- och utrikespolitik. Ge-
nom en global välfärdspolitik kan vi se till att bekäm-
pa de globala orättvisorna. Kopplingen mellan de två
politikområden som jag har ansvar för - bistånd och
migration - blir ständigt alltmer påtaglig. Möjlighe-
terna att på ett positivt sätt bidra till arbetet inom
detta gemensamma område har därför stärkts i och
med den av regeringen aviserade kraftiga höjningen
av biståndet.
Jag tycker att vi ska hålla fast vid den långsiktiga
visionen om en värld som i princip präglas av fri
rörlighet över gränserna. Men vi är inte där ännu.
Under överskådlig framtid är det därför viktigt att
kombinera ansvar för att ta emot skyddsbehövande
och deras anhöriga med en aktiv politik för utveck-
ling och stabilitet i de länder som de flesta asylsökan-
de kommer från.</pre><pre>Anf.  45  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Låt mig bara säga att den avslutande
vision som statsrådet gav uttryck för delar jag fullt ut.
Vi kan förstås ha olika förslag på hur vi ska ta oss dit,
men visionen delar jag.
Jag har två frågor till statsrådet. Den ena är just
den fråga som jag ställde tidigare, hur integrationspo-
litiken kan kopplas till migrationspolitiken. Det står i
betänkandet att regeringen anser att migrationspolitik
utgörs av de principer, regler och avtal som reglerar
personers förflyttning mellan länder. Integrationspo-
litiken handlar ju om människor som är i Sverige,
som har fått uppehållstillstånd i Sverige eller är med-
borgare. Dessutom är det för mig nytt att regeringen
har fört in just integrationspolitiken i migrationspoli-
tiken.
Jag skulle gärna vilja veta dels vilken anledningen
är, dels hur det kan komma att se ut i fortsättningen,
vilka avväganden som vi kanske tvingas att göra.
Den andra frågan rör afghaner som söker uppe-
hållstillstånd i Sverige och inte har fått besked. En del
av dem har varit här i över två år och har inte fått
besked om de kan få stanna eller inte. På något sätt
verkar det som om Invandrarverket lägger deras
ärenden på hög. Man kräver också stärkta identitets-
handlingar av dem.
Eftersom statsrådet nämnde högnivågruppen och
dess handlingsplaner, skulle jag vilja veta hur statsrå-
det tänker göra med tanke på EU-parlamentarikernas
resolution där de säger att det är omöjligt att genom-
föra handlingsplaner för Afghanistan. En av anled-
ningarna är just att det inte finns någon laglig rege-
ring som kan utfärda t.ex. ID-handlingar.
Kommer den resolutionen och det ställningsta-
gande som EU-parlamentet har gjort att påverka stats-
rådets bedömning av situationen för de asylsökande
afghanerna i Sverige?</pre><pre>Anf.  46  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Herr talman! När det gäller vad det finns för sam-
band mellan flyktingpolitik och integrationspolitik,
som väl egentligen är det som Ulla Hoffmann avser
med sin fråga, tycker jag att det finns ett väldigt na-
turligt samband. Det handlar ju om samma männi-
skor. De människor som kommer hit och söker asyl
får till väldigt stor del också stanna i vårt land, får ett
permanent uppehållstillstånd.
Om Ulla Hoffmann bara tänker på de sociala för-
måner som vi ger våra asylsökande, t.ex. att vi avser
att komma fram till en situation där de asylsökande
barnen får precis samma skolgång som barn bosatta i
vårt land, visar det att vi med våra generösa villkor
till de asylsökande också vill bereda dem möjlighet
att komma in i samhället på ett naturligt sätt om de
får ett bifall. Alternativt, om de får ett avslag, har vi
inte lämnat dem utan möjlighet att använda tiden här i
Sverige på ett bra sätt. Det var bara ett exempel, men
självklart finns det en väldigt stark koppling på det
sättet att vi talar om samma människor.
När det sedan gäller frågan om afghanerna vill jag
påpeka att högnivågruppen har ett handlingsprogram
för Afghanistan. Det vi gör från svensk sida för att
stödja utvecklingen i Afghanistan är att vi ger ett
förhållandevis mycket stort humanitärt bistånd genom
en frivilligorganisation, Svenska Afghanistankom-
mittén, som arbetar där. Det är naturligtvis i syfte att
bidra till en positiv utveckling.
Sedan var det den konkreta frågan om möjlighet
att få uppehållstillstånd i Sverige. Såvitt jag har erfa-
rit får ett antal personer från det landet som har sökt
asyl stanna i Sverige.</pre><pre>Anf.  47  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Frågan gällde ju egentligen inte
flyktingpolitikens koppling till integrationen. Den ser
jag, och den är klar. Där har Vänsterpartiet myntat
begreppet att integrationen börjar dag 1. Det är gläd-
jande att statsrådet delar den uppfattningen. Frågan
gällde närmare bestämt hur migrationspolitiken - dvs.
människor i rörelse - ska förhålla sig till människor
som ska vara stilla.
Sedan var det frågan om de asylsökande afgha-
nernas uppehållstillstånd i Sverige. De håller just nu
en demonstration där de för fram en resolution kring
sin situation. De har inte fått någon kännedom om
huruvida de kommer att få stanna eller inte.
Jag fick inte riktigt svar på min fråga om EU-
parlamentets resolution. Man säger att det av olika
anledningar är omöjligt att genomföra högnivågrup-
pens handlingsplan i Afghanistan. En anledning är att
det inte finns någon laglig regering och att talibanre-
gimen kontinuerligt och allvarligt kränker de mänsk-
liga rättigheterna. Kriget har pågått i två decennier.
När nu några av dem har fått stanna undrar jag varför
de andra inte har fått besked inom två år. Det kan inte
vara så att vi väntar på att det krig som har pågått i
två decennier ska ta slut.
Kommer EU-parlamentets resolution om högni-
vågruppens handlingsplan att påverka vår inställning
till de asylsökande afghaner som "hänger i luften" i
dag?</pre><pre>Anf.  48  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Herr talman! När det gäller den första frågan om
migrationspolitik, invandringspolitik och flyktingpo-
litik kontra integrationspolitik tycker jag att vi har
hamnat i något slags semantisk diskussion. Det som
är viktigt är att vi har en helhetssyn på det som vi i
någon övergripande mening kallar för migration. Jag
är lite förvånad över att Ulla Hoffmann inte ser hur de
olika delarna har ett starkt samband med varandra.
Det är naturligt att även om det går att hitta tänkbara
konflikter att det är viktigt att behålla helhetspers-
pektivet. Därmed är det inbegripet att se migrations-
politiken som en del av utrikespolitiken. Det gäller
inte minst det arbete som handlar om att förebygga
konflikter, och efter en sådan krissituation gäller det
att bygga upp ett land och återskapa mer normala
förhållanden.
Sedan var det frågan om det är möjligt eller
omöjligt att genomföra högnivågruppens handlings-
program för Afghanistan. Det möter säkert stora svå-
righeter. Jag har inte tagit del av EU-parlamentets
motiveringar till sitt beslut. Att hitta lösningar på
problem och att klara av svårigheter är en viktig upp-
gift för högnivågruppen att arbeta med. Man ska ta
fram program för att kunna bidra till en positiv ut-
veckling. Afghanistan är ett sådant land där högni-
vågruppen har utarbetat ett handlingsprogram.</pre><pre>Anf.  49  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Det var ett mycket bra anförande
som statsrådet höll. Jag håller helt med om de priori-
teringar som statsrådet avser att arbeta med inför
kommande ordförandeperiod. De är riktiga.
Jag konstaterar vidare att vi har olika uppfattning-
ar vad gäller arbetskraftsinvandring. Vi skulle från
moderat sida gärna vill ha en mer öppen hållning när
det gäller bestämmelserna, så att även människor från
icke kommande EU-länder skulle kunna få chans att
ta seriösa arbeten här om det finns seriösa arbetser-
bjudanden. Det finns mängder av människor i Syd-
ostasien, kanske i Australien, USA och Sydamerika
som skulle kunna göra bra arbetsinsatser här om de
fick en chans. Detta är inte i motsatsställning till de
flyktinginvandrare som finns här. Även de måste få
jobb, och där måste arbetsgivarna vara mer seriösa
och pröva deras möjligheter.
Herr talman! Jag skulle ändå vilja fråga statsrådet
om försörjningsansvaret. Det var inte inkluderat i det
anförande som statsrådet höll. Vi har under de fem
sex åren vant oss vid ett sätt att arbeta genom att i
utredningar processa olika frågor, kompromissa och
försöka hitta lösningar, gärna finna så stor samsyn
och så bred förankring som möjligt. Nu har frågan om
försörjningsansvaret varit uppe. Maud Björnemalm
tog upp frågan förra året. Den fanns inte med i anfö-
randet. Däremot har frågan om arrangerade äktenskap
kommit in. Jag tycker att det är motiverat att även den
frågan får belysas.
Jag skulle gärna vilja fråga statsrådet rakt upp och
ned om jag kan räkna med att även frågan om för-
sörjningsansvar kan komma med i den utredning som
avses tillsättas.</pre><pre>Anf.  50  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Herr talman! När det gäller arbetskraftsinvand-
ringen vill jag säga följande till Gustaf von Essen.
Detta är en fråga som nu diskuteras, dvs. om vi kom-
mer att mötas av en ökande arbetskraftsbrist in i det
nya seklet och hur en sådan situation ska hanteras.
Vad jag vill understryka från mitt anförande är att
prioritet 1 är att se till att de människor som finns här
i dag och som inte har kommit in på arbetsmarknaden
får möjlighet till det. Dessutom ska de få de möjlig-
heter som vi kan se i utvecklingen för bl.a. tredje-
landsmedborgare.
I ett längre perspektiv är det inte omöjligt att vi
hamnar i en situation då vi kan behöva gå vidare och
fördjupa diskussionen och göra en ny bedömning av
läget. För mig var det viktigt att understryka vad som
gäller i första hand för regeringen.
Jag avser att tillsätta utredningen denna månad. Vi
arbetar med direktiven. Jag bedömer att vi strax
kommer att vara färdiga med dem. Jag får väl be
Gustaf von Essen att vara lite tålmodig till dess vi är
helt klara. Jag ville bara avisera huvuddragen. Då
handlar det om att se över lagstiftningen i det avseen-
det men att vi också lägger in frågan om arrangerade
äktenskap.</pre><pre>Anf.  51  GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Det är uppenbart att vi har lite olika
uppfattning om arbetskraftsinvandring. Vi har motio-
nerat om detta i flera år. Det är väl som vanligt, näm-
ligen att ju längre tiden går desto mer rätt får vi - bara
vi vidhåller våra åsikter. Så småningom kommer även
regeringen att lätta på reglerna. Vi får väl avvakta och
se hur lång tid det tar.
Sedan var det frågan om försörjningsansvaret. Vi
ser med stor nyfikenhet fram emot de direktiv som
planeras. Med ledning av vad som kommer att stå i de
direktiven kommer vi också att ta ställning till hur vi
framdeles ska agera i parlamentet i migrationspolitis-
ka frågor.</pre><pre>Anf.  52  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Herr talman! Jag har inget att tillägga till Gustaf
von Essen.</pre><pre>Anf.  53  MAGDA AYOUB (kd) replik:
Herr talman! Jag har några frågor och funderingar
till statsrådet.
Vi hade i utskottet en beredning om de ryska ju-
darnas situation. Vid utfrågningen gavs många exem-
pel på de svåra övergrepp som många judar i Ryss-
land har utsatts för.
Vi kristdemokrater anser att det finns all anled-
ning för Invandrarverket och Utlänningsnämnden att
med största allvar se på de ryska myndigheternas
oförmåga eller ovilja att garantera sina judiska med-
borgares säkerhet. Jag tänkte höra med statsrådet vad
som kommer att göras från regeringshåll för att göra
lagtolkningen lite lättare eller generösare när det
gäller ryska judar. Det var min första fråga.
Sedan vill jag understryka när det gäller arbets-
kraftsinvandring att vi i första hand vill inventera dem
som redan finns här. På senaste åren vet vi att väldigt
många av de flyktingar som kommit hit har varit
arbetslösa på grund av arbetsbrist. Men nu har vi
arbetstillfällen som tillkommit. Jag tycker själv att det
är väldigt viktigt att se till att de som redan finns här
och som är högutbildade på olika sätt kan komma in
på arbetsmarknaden.
Jag har en tredje fundering om de ensamma flyk-
tingbarn som kommer hit årligen, som inte kommer
hit med släktingar eller med vårdnadshavare. De är
väldigt många, och jag vill lyfta fram deras situation.
Handläggningstiden är fortfarande väldigt lång hos
Invandrarverket. Det kan ta två till tre år vid första
beslutet.</pre><pre>Anf.  54  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Herr talman! Jag kan lätt klara av fråga 2. Om ar-
betskraftsinvandringen verkar vi nämligen vara rö-
rande överens.
När det gäller de ryska judar som kommer hit och
vilkas situation i Ryssland Magda Ayoub tog upp är
frågan hur lagstiftningen ska tillämpas en fråga för
Invandrarverket. Vad jag har erfarit är det naturligtvis
så att alla förekommande omständigheter i varje en-
skilt ärende vägs in. Jag vet också att ungefär 25
ryska medborgare fick uppehållstillstånd i vårt land
förra året, varav en majoritet är judar. Det här är en
situation som måste följas noggrant och som jag för-
utsätter att Invandrarverket följer noggrant.
Sedan var det frågan om de ensamkommande bar-
nen. Där har Invandrarverket under rätt lång tid ar-
betat med att utforma regler för hela processen hur
man ska ta hand om de här barnen. Vi har en rätt lång
erfarenhet av ensamkommande barn i vårt land. Min
bedömning i dag är att kunskaperna om barns behov
och om barnkonventionen är någonting som man nu
har arbetat mycket långsiktigt med också bland In-
vandrarverkets personal för att skapa en djupare för-
ståelse i de här i många fall väldigt svåra ärendena.</pre><pre>Anf.  55  MAGDA AYOUB (kd) replik:
Herr talman! Jag är glad att man uppmärksammar
situationen för ensamma flyktingbarn. Jag vet att det
görs väldigt mycket i dag, men bättre kan det bli, och
det hoppas jag verkligen.
Jag vill ändå gå tillbaka till judarnas situation.
Nyligen har Sverige varit värd för Förintelsekonfe-
rensen, som var väldigt bra och uppskattad både i
Sverige och i världen. Jag tycker på något sätt att vi
har uppmärksammat en situation som var för ca 50 år
sedan. Måste det gå ytterligare 50 år för att kunna
uppmärksamma en situation som finns redan i dag för
judar och andra grupper? Jag önskar verkligen att
man kan jobba ännu mer för deras situation.</pre><pre>Anf.  56  Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Herr talman! Min enda slutliga kommentar kring
situationen är att det i dag är svårt att hävda att det
förekommer någon av myndigheterna initierad eller
understödd förföljelse i Ryssland. Men som jag sade
är det naturligtvis viktigt att Invandrarverket noga
följer utvecklingen, och det förutsätter jag att det gör.</pre><pre>Anf.  57  GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag vill passa på tillfället att upp-
märksamma kammarens ledamöter och statsrådet
Klingvall på motion Sf614. I en värld som globalise-
ras allt fortare är det viktigt att Sverige inte halkar
efter. Högre utbildning och forskning har alltid varit
avgörande för framsteg och välståndsutveckling. För
att fortsatt kunna garantera en hög kvalitet inom uni-
versitetsvärlden måste ett ökande utbyte av studenter
och forskare bejakas. Det är då viktigt att inte ställa
upp hinder för det fruktbärande utbytet. Tvärtom
måste det globala utbytet underlättas.
Jag har därför i motion Sf614 föreslagit att uni-
versitet och högskolor på delegation ska ges rätten att
bevilja temporära uppehållstillstånd för studenter och
forskare. Förslaget syftar till en ökad öppenhet. Det är
ett litet steg på vägen för att uppfylla den vision som
det talades om tidigare här om en värld med öppna
gränser.
Herr talman! Jag framför inget yrkande här i dag
utan hänvisar till mitt särskilda yttrande och vill den-
na gång endast uppmana kammarens ledamöter och
statsrådet Klingvall att bejaka framsteg och utveck-
ling och därför inför nästa riksdagsbehandling allvar-
ligt överväga förslaget i motionen.</pre><pre>Anf.  58  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Herr talman! Sveriges medlemskap i EU har inne-
burit delvis nya förutsättningar för det migrationspo-
listiska arbetet. I regeringens skrivelse om migra-
tions- och asylpolitik skriver man bl.a. att vid en
analys av de rättsakter som antagits i tredje pelaren
har det framkommit att några stora förändringar av
den svenska politiken på detta område ännu inte skett.
Men i framtiden blir genomslaget avsevärt större.
Tyvärr ger regeringens skrivelse om migration
och asylpolitik nästan inga svar på vilken politik
regeringen hittills arbetat för i EU på detta område
eller vilken politik man avser att föra.
I Vänsterpartiet är grunden för migrations- och
asylpolitik solidaritet och respekt för mänskliga rät-
tigheter. Denna grund leder till att vi kräver stora
förändringar i den hittills förda politiken. Att anta ett
fördrag som Amsterdamfördraget är en mycket stor
förändring för ett land. Ett EU-fördrag är ju något
som kan liknas vid en grundlag. Inga beslut om EU-
lagar, direktiv och förordningar får tas utan hänvis-
ning till fördraget. Det är svårare att ändra EU-
fördraget än att ändra en svensk grundlag. En för-
dragsändring kräver att samtliga EU-länder är över-
ens.
För några år sedan ansåg vi i Vänsterpartiet att en
så stor förändring som Amsterdamfördraget borde
underställas folket i en folkomröstning. Fördraget
innebär att betydande delar av vårt självbestämmande
överlåtits till EU. Överstatligheten har förstärkts,
gränskontroller tas bort - för att nämna några. Men,
säger kanske några, EU-parlamentet har ju fått mera
makt. Parlamentet har fått medbeslutanderätt i myck-
et av EU-lagstiftningen. Men denna makt erövras från
medlemsländerna, vars makt har försvagats, och där-
med urholkas demokratin. Närmare en tredjedel av
Amsterdamfördraget handlar om inrikes och rättsliga
frågor. Det rör frågor som invandring, asyl, yttre
gränser, visumregler, polissamarbete. Och många av
dessa frågor förs nu över till den första, överstatliga
pelaren, där majoritetsbeslut kan börja gälla efter en
femårsperiod om länderna blir eniga om detta.
I Vänsterpartiet anser vi att det är viktigt att riks-
dagen är med och hävdar sina intressen så att ett na-
tionellt parlament inte blir sidosteppat. Chansen att
påverka ökar säkert också om vi riksdagsledamöter är
med på ett tidigt stadium när lagstiftningen tas fram.
När det gäller migrations- och asylpolitiken har vi
i Vänsterpartiet försökt att påverka genom en ganska
omfattande partimotion, Sf3. Nu är det kanske ändå
så att motionen inte sätter några större spår eller leder
till förbättringar eftersom alla 52 yrkanden blev av-
styrkta, men skam den som ger sig.
I yrkandena 1-3 i vår motion framhålls det att det
som hittills har åstadkommits inom EU på området
invandring och asyl i form av rekommendationer
m.m. inte utan vidare får läggas till grund för det
kommande lagstiftningsarbetet. Det har nämligen till
stora delar präglats av en både polisiär och negativ
syn på invandring och bristande hänsyn till asylsö-
kandes rättssäkerhet.
Vi tror att det är viktigt att de nya rättsakterna inte
styrs av "den minsta gemensamma nämnaren" hos
medlemsstaterna. Därför är det viktigt att både de
nationella parlamenten och Europaparlamentet myck-
et aktivt deltar i processen med att arbeta fram denna
nya gemenskapslagstiftning. Det är enligt vår upp-
fattning nödvändigt att starta detta arbete med att göra
en grundlig utvärdering av vad som har gjorts tidiga-
re. Det är nödvändigt att respekten för mänskliga
rättigheter och humanitära principer utgör en central
del av denna utvärdering.
Inom området för asyl finns det enligt vår upp-
fattning en lång rad frågor som bör ägnas uppmärk-
samhet. En av de viktigaste frågorna för kommissio-
nen inom de närmaste två åren bör vara att arbeta
med frågorna om flyktingdefinition och om ett
kompletterande skydd utöver konventionen. En sådan
kompletterande skyddsregel skulle kunna omfatta
personer som har flytt från sitt land och inte kan eller
inte vill återvända dit eftersom deras liv, säkerhet
eller frihet hotas.
Herr talman! Vissa länder inom EU har upprättat
listor om s.k. säkra ursprungsländer för att kunna
snabbhandlägga asylärenden. Detta förfarande utgör
ett hot mot rättssäkerheten, och därför bör någon
rättsakt om ett sådant system inte antas.
När det gäller mottagandet av de asylsökande
måste miniminormer i ett kommande direktiv garan-
tera att den asylsökande får ett värdigt liv. Bestäm-
melserna måste också garantera bl.a. rätt till sjukvård,
till juridiskt biträde, rätt att arbeta.
Att speciellt barnens situation i asylärenden upp-
märksammas särskilt är av stor vikt. Det är därför
positivt att den s.k. aktionsplanen anger att barnen ska
ägnas särskild uppmärksamhet. Varje stat måste fullt
ut respektera både flyktingkonventionen och barn-
konventionen när barn är berörda, och barnets bästa
ska alltid ligga till grund för asylförfarandet.
Inom fem år ska unionen besluta om åtgärder som
avser passage av medlemsstaternas yttre gränser. I
mitt parti anser vi att den konvention om yttre gräns-
kontroll som länge existerat som förslag, men aldrig
ratificerats, och kommissionens beslutsförslag om
samma fråga inte kan läggas till grund för ett direktiv
eller en annan rättsakt utan grundlig omarbetning.
Konventionsförslaget präglas starkt av "Fästning
Europa"-tänkande som strider mot vårt partis ideal
om öppenhet och internationalism.
Ett centralt krav är att reglerna om transpor-
törsansvar tas bort. Sådana bestämmelser har både till
syfte och effekt att kortsluta rätten till asyl och de
innebär dessutom i praktiken att myndighetsutövning
läggs på privata rättssubjekt som självfallet har vinst-
syfte som främsta ledstjärna. Vi hoppas att Sverige på
ett aktivt sätt försöker hindra bötesstraff för flygbolag
- i dag är det många EU-länder som har detta. Och
det är glädjande att det inte nämns något om detta i
den nyligen framlagda propositionen om Sveriges
anslutning till Schengen. Transportörsansvaret har ju
visat sig leda till en mycket stötande diskriminering
av människor med ett främmande utseende och bidrar
därför till att urgröpa grundsatsen om alla människors
lika värde.
När det gäller visumregler bör den gemensamma
politiken omprövas. I åtskilliga fall har EU ignorerat
upprepade vädjanden om att inte ha visumtvång för
länder i vilka det pågår inbördeskrig, utbrett våld eller
omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter som
orsakar flyktingströmmar. Listan över länder för vilka
visumtvång gäller måste ständigt omprövas under full
insyn så att inte människor som behöver skydd hind-
ras från att fly.
EU anser t.ex. att Marocko ska starta en informa-
tionskampanj där landet varnar för att ta sig in ille-
galt. Marocko har visumtvång, men detta beror säkert
i första hand på de stora flyktingströmmar som de
afrikanska länderna har. Och det är inte många av
dessa som kommer till EU-länderna.
1997 uppmanade frivilligorganisationer som Röda
korset, Amnesty, Rädda Barnen m.fl. att Amsterdam-
fördragets asylprotokoll inte är förenligt med Sveri-
ges eller övriga EU-länders internationella åtaganden.
Asylprotokollet innebär bl.a. att en asylansökan från
en medborgare i ett EU-land ska anses vara
"uppenbart ogrundad" och att EU:s ministerråd ome-
delbart ska informeras varje gång ett EU-land prövar
en asylansökan från en medborgare i ett annat EU-
land. Detta protokoll måste vid nästa fördragsrevision
avlägsnas eftersom det utgör ett hot mot den interna-
tionella asylrätten.
Mot bakgrund av Sveriges engagemang för soli-
daritet och mänskliga rättigheter borde den svenska
regeringen klart uttala att Sverige motsätter sig denna
inskränkning i rätten att söka asyl.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag instämma i
det som skrivs i reservation nr 15 om human flyk-
tingpolitik, att det behöver göras en samlad översyn
av svensk flyktingpolitik som kan möta kraven på en
generös, solidarisk och human svensk flyktingpolitik
i Europa.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra re-
servationer, men för tids vinnande yrkar jag i likhet
med Ulla Hoffmann bifall till reservationerna nr 1, 6,
9, 17 och 22.</pre><pre>Anf.  59  MAGDA AYOUB (kd) replik:
Herr talman! Jag vill bara för tydlighets skull
kontrollera med Sven-Erik Sjöstrand om ni har missat
att reservera er till förmån för reservation nr 24 vid
mom. 25. Den handlar om asylprocessen.
I NIPU-utredningen var vi representanter från fyra
partier som tyckte lika, och vi hade en gemensam
reservation. Vänstern var också med på den. Så jag
undrar om ni har missat att reservera er för reserva-
tion nr 24. Eller är det en medveten handling?</pre><pre>Anf.  60  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Herr talman! Vi har haft väldigt många reserva-
tioner, närmare bestämt tolv stycken, och vi har fram-
ställt 56 yrkanden. Det är också många reservationer
som vi har avgett i samarbete med andra partier.
Det kan i och för sig vara så att vi har missat i det
här fallet. Det är också en viktig reservation.</pre><pre>Anf.  61  MAGDA AYOUB (kd) replik:
Herr talman! Om det blir votering, kommer
Vänsterpartiet då att stödja den reservationen?</pre><pre>Anf.  62  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Herr talman! Jag och Ulla Hoffmann ska diskutera
det. Jag ser nu att Ulla nickar bifallande, så det är nog
mycket möjligt att vi kan stödja er reservation.</pre><pre>Anf.  63  STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Det är väl ingen hemlighet att jag
inte helt och fullt delar mitt partis uppfattning i den
här frågan. Men jag kommer ändå inte att rösta emot.
Jag anser att jag är vald av medlemmar och väljare i
ett parti där man ser allt som en helhet. Eftersom det
finns goda marginaler i kammaren skulle jag kunna
rösta emot eller obstruera, men det skulle inte gå när
det finns en snäv majoritet. Då får jag vara konsek-
vent och rösta med det parti som jag representerar.
Herr talman! Det som vi har pratat om i dag, flyk-
tingpolitik och integrationspolitik, är en fråga där det
finns en stor skillnad mellan oss politiker och många
väljare utanför den här kammaren. Den representativa
demokratin - alltså där vi ska vara språkrör för våra
väljare - fungerar inte alltid fullt ut.
Den flyktingpolitik som vi har bedrivit i Sverige
på 80-talet har, menar jag, misslyckats. Vi erbjöd inte
människor bara ett fysiskt skydd, utan vi lovade dem
också jobb, utbildning och en hygglig social och
ekonomisk välfärd.
Alla som vill kan i dag se att detta löfte har vi inte
uppfyllt. Det räcker med att göra studiebesök i Rin-
keby, Tensta, Bergsjön och Rosengård för att se att
den politiken gruvligen har misslyckats. Det räcker
inte att visa något enstaka fall där det har lyckats. För
det stora flertalet har det definitivt inte lyckats. Skul-
den till detta vill jag inte lägga på de människor som
har sökt sig till Sverige. Skulden bär endast och en-
bart naiva politiker som har saknat både erfarenhet
och kompetens att lösa en, efter svenska förhållanden,
så pass stor inflyttning.
Vi ser i dag i de områden som jag precis räknade
upp en hög arbetslöshet. Skolan är för många invand-
rarbarn bedrövlig. Det är ju ingen tillfällighet att de
skolor där man har sämst betyg tyvärr är skolor i
invandrarområden. Det är alltså mycket svårt att kun-
na hantera så här många på så kort tid.
Vi har tyvärr också sett en jämförelsevis hög
brottslighet i dessa grupper. Vi ser en segregation
som de flesta lite innetyckare klagar på, men om man
ser på segregationen världen över vet jag inte om den
är alltid är så fel. I ett land som USA har man både
Little Italy och Chinatown. I vissa delar bor irländare
och i andra människor från Puerto Rico. Det är alltså
självvalt. Jag tror inte att man ensidigt kan säga att
segregation alltid är något negativt.
Varför har det då blivit som det har blivit? Jo, där-
för att vi i Sverige har fört - och Gud vet varför - en
politik som skiljer sig från våra nordiska grannars i
allmänhet och från EU:s i synnerhet. Jag undrar vem
som har givit oss denna gudagåva att kunna hantera
det problem som inget annat land i hela EU har kun-
nat hantera. Det är nämligen ett stort antal asylsökan-
de och asylbeviljanden som vi bevisligen inte har
kunnat hantera.
Jag har i en motion i det här betänkandet frågat
om kostnaderna, och jag diskuterade dem i förrgår
med statsrådet här i kammaren. Hon vill inte redovisa
kostnaderna. Då undrar jag: Vad är det för form av
demokrati? Varför vill hon inte redovisa vad det kos-
tar? Det borde väl väljarna i ett demokratiskt land få
reda på, såvida det inte handlar om extrema stats-
hemligheter. Men jag förstår nog varför. Det är därför
att kostnaderna är så extremt höga. De har, herr tal-
man, faktiskt inneburit att vi fått minska anslagen till
andra budgetområden. Den som påstår att jag har fel i
det fallet hävdar jag ljuger, därför att vi har inga
pengar som är speciellt anpassade för den här typen
av politik, utan de ingår i den stora påsen. Därför har
man, som jag har sagt, tvingats att minska en del
andra budgetposter som också är viktiga.
Vad ska vi då göra? Ja, det här är inte lätt. Jag tror
att det är mycket svårt, i alla fall på medellång sikt,
att åstadkomma någon förbättring.
Vi har i dag hört olika förslag, alltifrån om en mer
generös politik, som jag ibland måste tolka som att
man i praktiken vill ha en fri invandring. Andra säger
att vi ska fortsätta den politik som vi bevisligen har
misslyckats med. De har tidigare haft under-, över-
och bredvidperspektiv, men i dag gäller tydligen det
förstnämnda; det är underperspektivet som ska vara
gällande. Det är bara att hoppas att det kommer att
fungera.
Sedan har vi den andra sidan där man talar om en
i praktiken helt fri invandring. Det är väl rätt att poli-
tiker och andra människor har visioner om framtiden,
men det bör talas om i denna kammare att det i dag
inte finns ett enda land i hela världen som har fri
invandring. Vad jag vet finns det inget betydande
parti i något land som driver den här frågan. Då kan
man ju börja undra vad vi i Sverige har för unika
förutsättningar som alla andra människor på det här
klotet inte har för att lyckas i en fråga där många
andra, dessvärre, har misslyckats. Okej, man kanske
kan konkurrera med låga löner.
Jag läste en tidningsartikel häromdagen och  frå-
gade: Vad skulle den tidningens journalister, grafiker
och andra fast anställda säga om de fick sparken
dagen därpå därför att tidningens ägare hade beslutat
att anställa personal från ett annat land och med bara
hälften så höga lönekrav som den nuvarande? Jag tror
inte att man skulle ha sjungit den fria invandringens
höga visa speciellt unisont på den redaktionen. Det är
nämligen så att vi har en svensk kostnadsstruktur,
hyror och priser, och för att kunna leva drägligt i det
här landet måste man faktiskt ha en viss inkomst.
Att skapa nya jobb är den lättaste sak som finns.
Det kan man göra i morgon bitti. Vill någon tvätta
min skjorta för två kronor kan jag tänka mig att låta
honom göra det. Problemet är bara att han faktiskt
inte kan leva på de pengarna.
Ibland jämförs Sveriges asyl-, flykting- och in-
vandringspolitik med USA:s. Man säger att USA har
en lyckad flyktingpolitik. Jag vågar påstå att det till
delar icke är sant. USA har nämligen en tendens att
från olika flyktingläger i världen välja ut de personer
som har en utbildning som passar USA:s intressen.
USA tar i förhållande till Sverige emot ett mycket
mindre antal analfabeter. Det säger sig självt att det är
mycket lättare att anpassa en person som har en god
utbildning, en utbildning som gynnar landets intres-
sen, än en person som är analfabet eller näst intill.
Därför är det alltså fel att jämföra USA och Sverige.
En del forskare har sagt att vi på grund av vår be-
folkningsstruktur måste ta emot arbetskraft från andra
länder. Det är möjligt att vi måste göra det - nu är ju
inte alla forskarrapporter kända för att alltid ha blivit
uppfyllda - men jag kan tänka mig att vi måste göra
det inom ett antal år. Men innan vi gör det tycker jag
att det är självklart att vi första hand ska se till att
utbilda och låta de människor som finns här i dag och
som sedan länge saknar jobb göra en insats och få en
dräglig tillvaro här i Sverige.
Till sist, herr talman, tycker jag att den här debat-
ten här i dag, i den del som jag har lyssnat på, har
varit befriad från de omnämnanden som man brukar
kasta över dem som råkar kritisera svensk flykting-
politik.
Jag har blivit van vid, och är för evigt vaccinerad
mot, beskyllningar som främlingsfientlig, rasist eller
nazist. Tyngden i de orden har faktiskt förflackats i
den svenska flyktingdebatten. Jag undrar bara avslut-
ningsvis: Om nu vi som tycker att Sverige ska ha en
flyktingpolitik som liknar den som bedrivs i genom-
snittet av EU:s medlemsländer ska behängas med de
epiteten och de uttrycken, varför talar man då inte i
samma termer om t.ex. Finlands, Portugals, Italiens,
Hollands, Belgiens och Storbritanniens statschefer?
Det kommer vi aldrig att höra. Det är förbehållet oss i
Sverige som råkar ha den uppfattning som delas av en
majoritet av EU:s länder.</pre><pre>Anf.  64  ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Det var intressant att lyssna på vad
Sten Andersson hade att säga. Jag vill påstå att det
inte bara är debatten här i kammaren med oss företrä-
dare som sitter i socialförsäkringsutskottet som kan-
ske har nyanserats. Jag måste säga att även Sten An-
dersson har nyanserat sig en hel del jämfört med de
uttalanden han brukar komma med.
Däremot skulle jag vilja ta upp det som Sten An-
dersson konstant hävdar; att det finns en diskrepans
mellan folk utanför kammaren och vad vi säger och
gör här i kammaren. Det har gjorts ett antal under-
sökningar, och vad gäller Vänsterpartiet visar dessa
att Vänsterpartiets sympatisörer, alltså de som röstar
på Vänsterpartiet, i stort står bakom vår flyktingpoli-
tik. Det kanske är så för Moderaterna, inte vet jag,
men hos oss i Vänsterpartiet är det inte så. Vi för den
politik som våra väljare och sympatisörer vill att vi
ska föra.
Invandrarpolitiken har misslyckats, säger Sten
Andersson. Jag är faktiskt benägen att hålla med
honom om det. Den stigmatiserade invandrare och
gjorde invandrare till ett problem. Det blev ofta sär-
lösningar för människor med en annan etnisk bak-
grund än den svenska. Därför har vi numera gått över
till något som kallas integrationspolitik. Det kanske
inte är känt, men det har vi haft sedan 1998. Integra-
tion bygger på ett tvåvägsförfarande. Det är inte bara
invandrare - kvinnor och män - som ska integreras
med svenskar utan svenskar ska också integreras med
människor med annan etnisk bakgrund. Det sitter en
hel del utredningar. Det kommer att ta tid, tror jag, att
nå pudelns kärna.
Segregation är inte alltid negativt, säger Sten An-
dersson. Nej, men jag kan inte se så hemskt många
positiva saker med det heller måste jag säga, och jag
har ändå tillbringat en stor del av mitt liv i USA.
Jag skulle vilja veta vad Sten Andersson skulle
vilja göra med de siffror som han förväntar sig att få
fram från en utredning, en kostnadsanalys så att säga.
Vad vill Sten Andersson ha de siffrorna till?</pre><pre>Anf.  65  STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! För det första är det ju trevligt att
Ulla Hoffmann långt om länge har upptäckt att jag
ibland kan vara åtminstone lite nyanserad. Det är
mycket möjligt att Vänsterpartiets sympatisörer delar
partiets uppfattning. Det vore väl inte så konstigt.
Men jag pratar alltså om svenska folket i allmänhet,
och där vill jag påstå att det finns ett stort motstånd.
Hur stort vet ingen, men det är faktiskt ett utbrett
motstånd mot den hittills förda politiken.
Så till den sista frågan: Vad vill jag med min mo-
tion om kostnaderna? Jo jag tycker att vi politiker
faktiskt ska kunna gå ut och ärligt tala om för väljarna
att det här kostar si och så mycket. Vi står för den
kostnaden och vi tar den debatten med folket, med
dem som väljer oss. Svårare är det inte, Ulla
Hoffmann.
Sedan till det här med integrationspolitiken. Jag
hörde inte om Ulla Hoffmann sade att den hade lyck-
ats. Jag har rätt så hyggliga erfarenheter eftersom jag
bor i ett område med 50-50 när det gäller svenskar
och utomeuropeiska invandrare. Jag tycker att den
inte har lyckats.</pre><pre>Anf.  66  ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Jag sade att invandrarpolitiken inte
har lyckats men att vi väntar på att integrationspoliti-
ken ska lyckas. Det är två helt olika inriktningar på
ett politikområde. Jag tror att Sten Andersson skulle
uppskatta att läsa och se efter vad socialförsäkrings-
utskottet gör i de här frågorna, och också vad rege-
ringen och de utredningar som sitter gör, för att för-
söka komma till skott så att det ska bli precis så som
Sten Andersson vill, nämligen att alla invandrade
kvinnor och män i Sverige ska få arbete. Jag har för-
stått att det är precis det som Sten Andersson vill.
Jag skulle vilja säga något om att titta på kostna-
derna för det här som Sten Andersson efterlyser. Där
tror jag att det kan finnas ganska stora svårigheter. Vi
har t.ex. ännu inte bestämt oss för vad en invandrad
kvinna respektive man är. Vi vet inte. Det finns
många olika begrepp. Det gör att en sådan utredning
inte skulle kunna bli relevant. Den skulle inte kunna
visa på någonting.
Men om man har klarlagt alla dessa begrepp är ju
ändå frågan om man ska göra en sådan kostnadsbe-
räkning eller inte. Där tror jag att det kommer in
ideologi. För mig är det helt klart att jag inte har nå-
got intresse av att göra en sådan undersökning, alltså
beräkna kostnaderna för just precis det område som
Sten Andersson söker svar på.
Men Sten Andersson vill göra det, och vi har inte
fått allt klart för oss. Den ska alltså redovisas för
väljarna. Sten Andersson sade också att kostnaderna
är extremt höga och att de har inneburit att vi tvingats
minska anslagen. Vad ska Sten Andersson göra? Ska
han minska kostnaderna för integrationen, för flyk-
tingpolitiken? Säg det rent ut - jag är i alla fall nyfi-
ken.</pre><pre>Anf.  67  STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag tycker att vi lever i en demokrati
och har ett öppet samhälle, åtminstone i vissa delar.
Kan vi inte tala om hur mycket just den här delen
kostar och gå ut och försvara politiken inför medbor-
garna så att de får göra en bedömning av om de tyck-
er att dessa pengar är rätt satsade eller inte? Jag tyck-
er att de ska rätt att göra den bedömningen.
Sedan har jag inte begärt att man ska ange sum-
man på miljonen, men man kan ange den på miljar-
den i alla fall. Och den är stor. Jag fick i fjol somras
en uppgift från AMS om vad en person kostade, vad
staten behövde få in för en person. Det var 110 000 kr
per år. För dem som inte hade något arbete fick man
så klart sätta in samma summa. Då blir det här enor-
ma pengar.
Det visar ändå att det är en stor summa pengar,
och det skulle vara intressant att höra Ulla Hoffmann
på ett partimöte i sitt parti tala om att denna summa
vill vi inte berätta om för er för ni kan missuppfatta
den. Vi förstår detta bättre, och kan hantera det bättre,
än vad ni kan.</pre><pre>Anf.  68  MAGDA AYOUB (kd):
Herr talman! Jag vill bemöta Sten Andersson i
fråga om detta att Sten berättar att vi folkvalda inte är
representativa för folket utanför. Jag hoppas att det
fortfarande är på ett demokratiskt sätt man har kom-
mit in i riksdagen. Och vi representerar ändå folket
utanför.
Jag vill också säga lite om Genèvekonventionen
som antogs av Sverige och andra länder 1951. Den
ska vi också hålla oss efter. Sten Andersson jämför
oss i Sverige med andra länder och undrar varför
andra länder inte har det på samma sätt som Sverige,
vi är väldigt mycket mer generösa. Jag citerar från
betänkandet: "enligt 1951 års Genèvekonvention kan
uppehållstillstånd även ges till personer som riskerar
dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig
behandling, personer som flyr på grund av väpnad
konflikt eller miljökatastrof samt personer som för-
följs på grund av kön eller homosexualitet."
Jag undrar: Vad menar Sten Andersson med att vi
har en generösare politik än andra länder? Jag hoppas
att vi fortfarande håller fast vid de avtal som vi har
skrivit under.</pre><pre>Anf.  69  STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Visst är vi folkvalda och har gått
igenom den demokratiska processen. Men jag sade
redan i mitt inledningsanförande att just i den här
frågan vågar jag med garanti påstå att vi i riksdagen
faktiskt skiljer oss mycket från den uppfattning som
finns ute bland våra s.k. uppdragsgivare.
Jag tror inte att Kristdemokraternas väljare enligt
de mätningar som jag har sett under åren skiljer sig åt
på något sätt.
Jag har läst om FN-konventionen från 1951, men
jag noterar att det finns tolkningsskillnader mellan
olika länder. Vi i Sverige är bäst på att tolka, och alla
andra, framför allt i vår närhet inom EU, är mycket
sämre. Om man i dag ställer frågan om vi moderater
inte är humanister, då är inte några människor i något
politiskt parti i Europa heller humanister. Kristdemo-
kraterna i t.ex. Tyskland driver inte en politik som
syftar till en mer generös flyktingpolitik.</pre><pre>
Anf.  70  MAGDA AYOUB (kd):
Herr talman! Jag kan understryka det som Ulla
Hoffmann sade om sitt parti - även i vårt parti, Krist-
demokraterna, tror jag att många av väljarna står
bakom våra tankar. Jag tror inte att de 42 kristdemo-
krater som sitter här i riksdagen skiljer sig så mycket
från de kristdemokrater som befinner sig utanför
riksdagen. Det vill jag absolut understryka, eftersom
dessa diskussioner pågår hela tiden. Det är svåra
frågor. Samtidigt vill jag säga att det inte skiljer sig åt
från de svåra frågor som vi fattar beslut om här i
kammaren. Om vi skulle märka att de människor som
befinner sig utanför riksdagen inte har samma upp-
fattning som partiet i varje fråga som vi diskuterar
eller fattar beslut om här så måste man tänka om i
fråga om vad man håller på med.
När det gäller tolkningen av Genèvekonventionen
känner vi fortfarande att man kanske inte på fullt
allvar har tolkat alla intentioner som finns. Och vi vill
hävda att det är en inhuman politik som fortfarande
förs i dag.
Jag vill också beträffande den arbetskraftsinvand-
ring som man talar om säga att vi har fått väldigt
många flyktingar till Sverige. Jag hoppas att Sverige
tar hand om dem och inventerar deras arbetsmöjlig-
heter, eftersom det finns gott om arbete i dag, i stället
för att man tar in nya människor från andra länder. Vi
har ju redan fått hit en hel del människor. Varför ska
vi avvisa någon när dessa människor redan finns här?
Vi kan hjälpas åt att hitta bättre vägar för dem som
har kommit hit i stället för att med ljus och lykta söka
efter människor.</pre><pre>Anf.  71  STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Det sades att de som står utanför
riksdagen tycker någonting annat. Deras uppfattning-
ar är faktiskt grunden för detta samhälle, våra arvo-
den och lite till. Detta kan man väl inte helt nonchale-
ra? När man röstar på ett parti så röstar man ju på ett
parti som helhet, även om man kanske inte fullt ut
kan dela partiets uppfattning i alla frågor.
Beträffande generositeten undrar jag om det verk-
ligen är så att vi i Sverige är humanast i hela Europa
och om alla andra länder är inhumana. Då tycker jag
att vi skulle ha drivit dessa frågor med kraft t.ex. i EU
och att våra respektive partier skulle ha drivit dessa
frågor gentemot våra broder- och systerpartier i andra
länder. Men jag tror inte att de betraktar sig själva
som vare sig ogenerösa eller inhumana. Jag vägrar att
tro att Gud fader, eller vem det nu är, har gett oss
svenskar en humanitet som alla andra saknar. Jag tror
att det beror på att det har funnits en naivitet i Sverige
när det gäller att ta tag i en fråga som vi i dag ser att
vi tyvärr inte kan hantera.</pre><pre>Anf.  72  GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Jag delar ju Sten Anderssons upp-
fattningar när det gäller den förda invandringspoliti-
ken och även det som jag hittills har sett av integra-
tionspolitiken. Det är ett stort misslyckande. Och i
fråga om detta har Sten Andersson och jag precis
samma uppfattningar.
Den mycket stora invandringsvågen som kom i
början och mitten av det förra decenniet kunde vi inte
hantera. Vi klarade inte av den. Därmed har det också
blivit effekter som har drabbat skolor och i sista hand
invandrarna själva. Det misslyckandet måste vi arbeta
med, precis som Sten Andersson säger.
Debatten om huruvida vi är generösa eller inte är
mycket intressant. Om man har följt med i vad som
händer i Storbritannien för närvarande, som får långt
fler asylsökande även per capita än vi i Sverige för
närvarande får av olika orsaker, så vet man att det
även där förs en debatt om dessa frågor mycket tyd-
ligt. Labour går där ut och sätter hårt mot hårt, och de
konservativa går ännu längre. Samma sak kan man se
runtom i Europa. Vad vi dock inte har i Sverige är ett
missnöjesparti. Vi försöker inte exploatera männi-
skors fördomar och uppfattningar, utan vi försöker
hålla en linje som har en någorlunda bred folklig
förankring. I detta sammanhang måste vi vara tydliga
och konsekventa, eftersom detta inte är enkelt. Det är
lätt att säga att man alltid ska vara human och spela
harpa på himmelska höjder. Men det gäller faktiskt
att försöka hålla balansen, annars går det inte.</pre><pre>Anf.  73  STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! När jag hörde Gustaf von Essens
inlägg för några timmar sedan tyckte jag att det var så
pass bra att det var läge för mig att stryka mig från
debatten, eftersom jag inte behövde delta. Men efter-
som jag hade lagt ned lite jobb på detta så fullföljde
jag detta och deltar i debatten.
Det kanske inte är riktigt bra för Gustaf von Essen
när det gäller tyckarmaffian att jag berömmer hans
agerande. Men jag tror att han kan leva med det.
I övrigt delar vi uppfattningen att det är för många
människor på en gång. Och det är det som gör att
detta är svårt att hantera.
Beträffande missnöjespartier tycker jag att popu-
lism är fel ord. Alla partier är nämligen populistiska i
den meningen att de strävar efter att maximera antalet
väljare. Vi har använt ordet populism fel i den svens-
ka debatten.
Problemet i den svenska debatten är att om man är
garanterat klockrent fri från rasistiska tankar så
stämmer det inte in i det svenska mönstret. Jag hade
ju en debattartikel i fjol somras i DN där jag sade att
amöban hitintills har betraktats som den mest korkade
varelsen på klotet. Men den rollen har numera över-
tagits av skinhead. När man resonerar utifrån dessa
utgångspunkter så är det ju inte populärt att man
kommer fram i debatten.
Vi hade nydemokraterna, och det tog en ände med
förskräckelse, och det var väl en demokratisk välsig-
nelse - hon dansade inte en utan tre somrar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 13.48 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.</pre><pre>6 §  Frågestund</pre><pre>Anf.  74  ANDRE VICE TALMANNEN:
Kammaren återupptar sammanträdet. Jag önskar
alla välkomna till riksdagens frågestund i dag. Jag får
be regeringens företrädare att komma fram. I dag
besvaras frågor av statsminister Göran Persson, justi-
tieminister Laila Freivalds, statsrådet Britta Lejon,
utbildningsminister Thomas Östros och socialminister
Lars Engqvist. Välkomna! Det går nu bra att ställa
frågor till regeringens ledamöter.
Betygen</pre><pre>Anf.  75  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Jag är budbärare här i dag. Uppe på
läktaren sitter en gymnasieklass från Friaborgsskolan
i Simrishamns kommun. Jag har deras uppdrag att
ställa en fråga till utbildningsministern. Den handlar
om betyg. Det är förvisso inte enbart utbildningsmi-
nisterns område, men i den mån det handlar om in-
tagning till högskolan är det så.
Det är ett betydande problem att det finns så få
betygssteg i betygssystemet för närvarande. Man
skulle kunna tänka sig att utöka det genom att använ-
da plus och minus, så att det blev G+ eller G-, eller
på annat sätt öka antalet betygsenheter. Mina vänner
på läktaren undrar om utbildningsministern är beredd
att verka för en sådan lösning.</pre><pre>Anf.  76  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Tuve Skånberg påpekade riktigt att
det är skolministern som hanterar betygsfrågan på
gymnasieskolan. Men det är klart att den är viktig för
antagningen till högre utbildning, som jag ansvarar
för.
Vi har två huvudvägar in på högskolan. Den ena
går via betyget från gymnasieskolan. Den andra är att
göra ett högskoleprov och därmed skaffa sig de me-
riter som krävs för högskoleutbildning. Båda dessa
vägar behövs. Betygen är naturligtvis ett viktigt sätt
att visa vilken kompetens man har uppnått. Men det
finns också andra sätt att göra detta.
Min bedömning är att de betygssteg vi har i dag är
ganska väl anpassade. Det är klart att man skulle
kunna föra en diskussion om tätare graderingar, men
då uppstår också frågor om jämförbarheten mellan
skolor och mellan olika orter i landet. Det blir inte
lättare om vi har tätare graderingar.
Det finns också många elever som ifrågasätter
betygens vara över huvud taget. Det finns många
olika åsikter bland elevgrupperna. Jag tror att det
system vi har i dag är en rimlig avvägning mellan att
ge alla elever en chans att via gymnasieskolan kunna
visa upp vilken kunskapsnivå man har nått inför hög-
skolan och att ändå ha ett system som bemöts med
respekt i landet.</pre><pre>Anf.  77  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Enligt utvärderingar som har gjorts
får flickor i genomsnitt lite bättre betyg än pojkarna. I
gengäld har pojkarna något lättare för att klara hög-
skoleprovet. Att på en enda dag samla all kraft passar
tydligen pojkarna något bättre än flickorna, medan att
göra någonting uthålligt och göra det väl och länge är
till fördel för flickorna.
Om man inte har ett tillräckligt differentierat be-
tygssystem är det till nackdel för flickor som förmår
hålla ut år efter år, läsa läxor och prioritera under
helgerna. Jag skulle vilja att utbildningsministern
vägde in detta och inte bara hänvisade till att det
faktiskt finns möjlighet att göra högskoleprovet. Det
är visserligen riktigt, men just för att uppvärdera
flickornas förmåga till ett uthålligt och troget arbete i
skolan skulle jag ändå vilja be att utbildningsminis-
tern tillsammans med skolministern undersökte möj-
ligheterna att få fler differentierade steg.</pre><pre>Anf.  78  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag tror inte att tätare steg i betygs-
skalan gör att det blir rättvisare. Vi har i dag ett be-
tygssystem som har funnits i några år och som ge-
nomförts av en bred majoritet i riksdagen. Det bör få
fortsätta att finna sina former.
Det finns många olika åsikter om betyg över hu-
vud taget. Det är en klassisk skolfråga. Många elever
skulle vilja att vi tog bort betygen helt och hållet,
andra elever vill ha kvar dem, och ytterligare en
grupp skulle vilja ha en mycket tätare gradering. Det
viktiga är att vi hela tiden utvärderar båda dessa hu-
vudvägar in på högskolan: betygen och högskolepro-
vet.
Vi bör bli varse att det skulle kunna finnas skill-
nader som visar sig i form av att olika kön får olika
resultat. Det måste vi följa väldigt noggrant och i så
fall vara beredda att  förändra. Men jag tror att det
finns en bred samstämmighet kring att betygen ändå
är ett sätt för elever att under gymnasietiden visa
vilken kunskapsnivå de har nått, och många ser dem
som en viktig väg in på högskolan.
Jag tror inte att fler graderingar gör betygen rätt-
visare.
Miljöpoliser</pre><pre>Anf.  79  GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern.
Det gäller miljöpoliser. Det var ju en viktig fråga i
årets budget att kunna ge sig på miljöbrotten och det
satsades också resurser. Men nu ökar ärendebalanser-
na ganska häftigt, samtidigt som det finns få miljöpo-
liser som arbetar med de här frågorna. Därför skulle
jag vilja höra hur justitieministern tänker agera för att
förbättra situationen.</pre><pre>Anf.  80  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Den nya organisation som vi har be-
slutat om när det gäller att hantera miljöbrotten har
precis bara påbörjat sin verksamhet. Den har ännu
inte på något vis lyckats finna sina former och den
har inte den omfattning vad gäller personal som är
avsett, utan det arbetet pågår.
I den diskussion som var innan beslutet fattades
sades det från statsmakternas sida att det var oerhört
viktigt att säkerställa att det utbildas tillräckligt med
åklagare och poliser för att säkerställa en betydligt
bättre hantering av miljöbrotten än som hittills varit
fallet. Det har skett en utbildning av både poliser och
åklagare. Jag tror inte att den är tillfyllest, utan det
gäller att utbilda fler för att säkerställa rekryteringen.
Jag utgår från att Rikspolisstyrelsen i sitt planerings-
arbete i samband med planeringen av hur man ska
använda de nya resurser som regeringen föreslog att
polisen ska tillföras hanterar detta och att man då
beaktar prioriteringar som regering och riksdag har
lagt fast.</pre><pre>Anf.  81  GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag är väl medveten om situationen.
Jag sitter med i Riksåklagarens rådgivande nämnd
och vi har fått en redovisning av situationen. Mil-
jöåklagarna finns ju på plats men ärendena hopas.
Problemet ligger hos polisen. I många polisdistrikt är
man inte riktigt medveten om de medel som är satsa-
de. Man tror att det är fråga om ett engångsanslag.
På vissa orter fungerar det här men de orterna är
få. Miljöpoliser har blivit erbjudna att delta i mil-
jöåklagarnas gemensamma utbildning men det funge-
rar inte och nu har snart halva året gått.</pre><pre>Anf.  82  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag vill understryka att jag delar
Gunnel Wallins uppfattning att det är mycket angelä-
get att polisen säkerställer att det finns poliser som
har miljöutbildning och alltså kan omhänderta utred-
ningen av de här ärendena. Det åligger polismyndig-
heten att säkerställa att de prioriteringar som regering
och riksdag lagt fast också fullföljs. I detta ligger bl.a.
att säkerställa att vi har miljöpoliser.
Vårdköerna</pre><pre>Anf.  83  JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till so-
cialministern.
Om jag som förälder märker att mitt barn har nå-
gon form av problem eller är sent utvecklat eller om
någon i förskolan upptäcker detta är det mycket vik-
tigt att mitt barn mycket snart får vård och hjälp och
blir undersökt av barnhabiliteringen. Men om man,
som jag gör, bor i Blekinge är väntetiden för att få
barnet undersökt och diagnostiserat mellan ett och ett
halvt och två år.
Under väntetiden får jag som förälder gå med
ständig oro och ovisshet. Eventuell behandling och
träning kan ju inte sättas in förrän jag fått mitt barn
undersökt. Därför utgår jag från att behandlingen ger
sämre resultat än om det hade gått något snabbare.
Så till min fråga till socialministern - visserligen
är detta en landstingsfråga men det är också en
mänsklig fråga: Är detta rimligt?</pre><pre>Anf.  84  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Om jag ska följa Jeppe Johnssons be-
skrivning är mitt svar mycket enkelt: Det är klart att
det inte är rimligt att man ska vänta i ett och ett halvt
år. Så är det.
Jag vet emellertid inte ifall beskrivningen är kor-
rekt. Framför allt vet jag inte hur man har gjort prio-
riteringarna i landstinget i Blekinge, så den rätta
adressaten för Jeppe Johnssons fråga är naturligtvis
landstingspolitikerna.
När vi diskuterar sjukvården eller för övrigt hela
omsorgssektorn är det viktigt att konstatera att vi
under de närmaste åren sannolikt behöver se till att få
ökade resurser för att leva upp till de krav som med-
borgarna ställer. Man måste då också vara beredd att
slåss för dessa ökade resurser såväl i kommunerna
som i landstingen.
Det finns på den punkten ganska mycket att önska
av borgerligheten, som ju i allt större utsträckning
tenderar att försöka minska resurserna till landsting-
en. Det gäller kanske inte Jeppe Johnsson, men det
gäller de partikamrater som Jeppe Johnsson tänker
samarbeta med om det skulle bli en borgerlig rege-
ring.</pre><pre>Anf.  85  JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag tror att jag och socialministern är
överens om att man inte sparar några pengar genom
att låta människor stå i kö. Köerna är samhällseko-
nomiskt mycket olönsamma. Men det viktigaste är
det mänskliga lidandet, som man inte kan uppskatta i
pengar.
Ändå tror jag inte att det är pengar som fattas.
Som socialministern nog känner till har Blekinge
under i stort sett alla år haft Sveriges högsta lands-
tingsskatt. Det borde därför finnas en och en annan
peng till detta. Landstingspolitikerna är nog inte hel-
ler omedvetna om detta.
Socialministern har vid något tillfälle talat om en
allemansrätt till sjukvård. För mig är väntan i kö i ett
och ett halvt till två år inte någon allemansrätt. Även
om detta är en landstingsfråga, så är det socialminis-
terns partikolleger som styr i Blekinge läns landsting
och har så gjort så länge jag kan minnas.
Därför vill jag skicka med det här till socialmi-
nistern, och fråga: Vilka åtgärder kan socialministern
vidta för att avskaffa köerna till barnhabiliteringen i
allmänhet och i Blekinge i synnerhet med tanke på de
kontakter och det födelselän som också socialminis-
tern har?</pre><pre>Anf.  86  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Först ska jag be om ursäkt för att jag
tolkade Jeppe Johnssons fråga som att han inte delade
uppfattningen att vi skulle avstå från att ge pengar till
landstingen.
Nu förstår jag att Jeppe Johnsson samtidigt säger
två saker. Det ena är att han ställer upp på det förslag
som nu Moderaterna driver, nämligen att vi inte ska
ge landstingen de åtta miljarder som vi flyttar från
försvaret till sjukvården. Detta säger han samtidigt
som han önskar sig mer resurser till landstinget i
Blekinge. Någon ordning får det vara på den politiska
debatten!
Om vi kräver ökade resurser - vilket är rimligt att
göra - till landstingen för att de ska klara sina vårdå-
taganden kan vi inte samtidigt säga att vi inte ska ge
dem de pengar som vi nu ska flytta från försvaret till
sjukvården.
Jag tror att det är möjligt att avskaffa köerna och
skapa den vård som människor efterfrågar. Men då
krävs det att vi står upp för att ge de resurser som
behövs för detta, och det är där som Jeppe Johnsson
haltar i sin argumentering.
Språket på svenska arbetsplatser</pre><pre>Anf.  87  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Britta
Lejon.
När jag har varit ute runt om i det svenska sam-
hället har jag mötts allt oftare av frågor kring hur vi
inte i tillräcklig omfattning använder oss av det
svenska språket i olika sammanhang.
Det kan vara så att man jobbar på ett företag som
har ett ägarskap i ett annat land, och ett språk som
inte majoriteten av de anställda behärskar har intro-
ducerats alltmer. När man på det här sättet i sin var-
dag möter och ska handha ett språk som man inte
förstår minskar ens möjligheter till demokratiskt
inflytande.
Man kan diskutera språkfrågan med en kulturell
aspekt, men jag tycker också att den har mycket av
demokrati i sig. Jag vill fråga Britta Lejon om hon
som minister med ansvar för de här frågorna ser ett
demokratiproblem växa fram genom att allt färre
människor förstår det språk på vilket de ska genomfö-
ra arbetsuppgifter eller förväntas ta till sig informa-
tion.</pre><pre>Anf.  88  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Det är möjligt att jag missuppfattade
frågan, men jag tolkar Carina Häggs fråga så här: Det
svenska språket riskerar att hotas i dag med den ut-
veckling som finns. Är det ett problem för demokra-
tin i Sverige?
Det svenska samhället består alltmer av alltfler
människor med olika språkliga bakgrunder och olika
bakgrunder också i kulturellt hänseende. Det är till
stora delar en tillgång, men självfallet har vi all an-
ledning att betona det svenska språkets betydelse i
Sverige. Det är det språk som vi kommunicerar på
och som vi i de allra flesta sammanhang är fullkom-
ligt beroende av för att kunna diskutera våra gemen-
samma angelägenheter med varandra.
Självfallet är betydelsen av det svenska språket en
aspekt som jag har med mig i mitt arbete, men det är
också något som integrationsminister Ulrica Messing
har ansvar för att betona.</pre><pre>Anf.  89  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag delar Britta Lejons uppfattning att
många språk i ett land kan vara en tillgång och en
rikedom. Det är någonting som vi på många andra
områden inte i tillräcklig grad tar del av på ett positivt
sätt.
Men detta hindrar inte att det finns ett annat pro-
blem parallellt med detta. Jag tycker att det är lättast
att ta exempel på detta från arbetslivet, där det i dag
finns de som inte kan ta del av informationen från
sina arbetsgivare och som inte kan delta i den demo-
kratiska process som ska finnas på en arbetsplats
därför att de inte förstår informationen.
Ofta säger de här personerna: Jag tycker att det är
lite pinsamt att tala om att jag inte kan engelska så
här bra. Jag kan turistengelska, men jag förstår inte
språket på det här sättet.
När man mött detta på flera områden tycker jag att
det börjar bli ett problem som man kanske inte upp-
märksammar. Det kanske är dags att vi börjar tala om
det mer.
Därför vill jag fråga Britta Lejon om hon mer kan
precisera hur man kan hantera en sådan här fråge-
ställning.</pre><pre>Anf.  90  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Det är möjligt att jag inte har upp-
märksammats på hela problembilden. Regeringens
arbete för ökad demokrati och för ett fördjupat folk-
styre i Sverige handlar om väldigt många olika saker.
En av de saker som vi ser som mycket viktigt är
att ge våra barn och ungdomar, det uppväxande släk-
tet, oavsett vilken bakgrund de har, en god start när
det gäller det svenska språket. Det är en av de viktiga
aspekterna i storstadspolitiken och i de avtal som
Ulrica Messing och regeringen sluter med sju olika
storstadskommuner. Där har vi språkförskolor med
som en viktig bit.
När det sedan gäller arbetslivet och dess demo-
kratisering samt det ansvar som man som arbetsgiva-
re har för att kunna kommunicera med sina anställda
är det en fråga som i mycket åvilar parterna på den
svenska arbetsmarknaden. Det gäller både de centrala
organisationerna men även enskilda arbetsgivare och
arbetsplatser.
Jag tror att jag fortfarande har lite svårt att svara
Carina Hägg på den delen av frågan eftersom jag är
osäker på om jag riktigt har förstått den.
Avlyssningssystem</pre><pre>Anf.  91  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Frågan ställs till justitieministern.
I en interpellationsdebatt nyligen deltog både jag
och justitieministern i diskussionen om Echelon, det
amerikanska säkerhetsorganet National Security
Agencys gigantiska avlyssningssystem, och om hur i
stort sett alla meddelanden via fax, e-post eller tele-
fon kan kontrolleras och registreras. Vi vet tyvärr
mycket lite om hur systemet används, men vi vet att
det kan användas på ett mycket negativt vis.
Nu har jag stött på ett nytt ord - Enfopol - som
jag tidigare inte har hört talas om. Enfopol lär vara en
motsvarighet till Echelon, men det har förberetts
inom ramen för EU-samarbetet - det europeiska po-
lissamarbetet.
Mig veterligen har vi inte fått information i justi-
tieutskottet, och ej heller i EU-nämnden. Jag skulle
därför vilja veta om och hur frågan diskuterats på
EU-möten med de andra ländernas justitieministrar.</pre><pre>Anf.  92  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag undrar om Kia Andreasson kan-
ske syftar på Europol. Det är nämligen det som justi-
tieministrarna och inrikesministrarna i EU har disku-
terat och byggt upp, och det är väl förankrat även här
i riksdagen. Jag tror att det är det som Kia Andreas-
son har läst om och hört talas om. Något annat har jag
icke hört talas om.</pre><pre>Anf.  93  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Nej, det är det verkligen inte. Det be-
greppet är jag mycket bekant med. Det har diskuterats
många gånger. Men Enfopol är ett nytt begrepp, som
jag sade. Jag letade på Internet och i svenska tidning-
ar i alla nyhetsbaser. Det fanns artiklar om det i eng-
elska tidningar. Det fanns t.o.m. en artikel i Svenska
Dagbladet som en man hade skrivit, och jag har den
här. Jag hörde det dessutom i en direktsändning i
radio i en intervju med kriminolog Janne Flyghed.
Där pratades det om att detta var ett avlyssningssys-
tem.
Det är väldigt konstigt att ett begrepp plötsligt dy-
ker upp ryktesvägen. Först finns ingenting och ingen-
ting, och sedan dyker det upp ryktesvägen. Sedan blir
det plötsligt ett institut eller ett organ i EU utan att
man har fått den informationen på ett tidigt stadium.
Om justitieministern säger att hon aldrig hört talas
om detta, är det ännu mer konstigt att detta begrepp
florerar så genom rykten och artiklar.</pre><pre>Anf.  94  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag kan garantera Kia Andreasson att
Europol inte sysslar med avlyssningssystem.
Forskningspolitiken</pre><pre>Anf.  95  LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Arbetet med att forma den framtida
forskningspolitiken pågår ju. Min fråga till utbild-
ningsminister Östros tar sin utgångspunkt i skrivning-
arna i ett betänkande från näringsutskottet från det
förra riksdagsåret. Jag väljer att citera: "Med hänsyn
till Sveriges starka ställning som gruvnation inom
Europa är det nödvändigt med forskning och utveck-
ling för att bibehålla kompetens och konkurrenskraft
på sikt. I ett europeiskt och internationellt perspektiv
har Sverige unika förutsättningar att vara ledande i
fråga om geologisk kompetens. Detta förhållande bör
rimligen beaktas i fråga om den framtida inriktningen
av forskningspolitiken, där geovetenskap bör ha ett
givet utrymme. Samma sak bör gälla frågan om mil-
jöforskning i gruvsammanhang."
Min fråga till utbildningsministern blir utifrån
detta: Om, och i så fall på vilket sätt, beaktas frågorna
om förstärkning av geovetenskapen i arbetet med att
forma den framtida forskningspolitiken?</pre><pre>Anf.  96  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Precis som Lennart Gustavsson säger
är vi mitt inne i arbetet med att reformera forsknings-
politiken. För bara ett par veckor sedan lade regering-
en en proposition på riksdagens bord som innebär en
genomgripande förändring av hela myndigshets-
strukturen när det gäller forskningsfinansieringen för
att bl.a. kunna kraftsamla kring väldigt viktiga områ-
den.
Vi bedriver forskning med en väldigt stor bredd
och hög kvalitet i Sverige. Här finns också geoveten-
skapen representerad. Vi har också en stark tradition
av att forskarvärlden själv ska ha ett betydande infly-
tande över prioriteringarna. Jag föreställer mig att
geovetenskapen kommer att vara en del av den vikti-
ga diskussion som förs i forskarsamhället när det
gäller de fasta forskningsresurser som finns ute på
våra universitet och högskolor, men också när det
gäller de framtida kraftsamlingarna kring centrala
områden.
Det gäller också miljöaspekten. Vi satsar stora re-
surser på miljöforskning i Sverige och ligger väldigt
långt framme internationellt sett. Den profilen kom-
mer vi att kunna stärka ytterligare genom de nya
myndigheter som vi bildar. Jag räknar med att det
perspektivet också finns med här.</pre><pre>Anf.  97  LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Min följdfråga har en direkt koppling
till frågan om geovetenskap och miljöforskning i
gruvsammanhang. I Luleå tekniska universitets
forskningsstrategi för perioden 2000-2004 sägs bl.a.
att Luleå tekniska universitet är berett att ta ett natio-
nellt ansvar för den gruvrelaterade forskningen och
utbildningen i Sverige. Det innebär att Luleå tekniska
universitet tydligt ska visa att man är Sveriges, och i
förlängningen Europas, viktigaste gruvhögskola. Ett
mål för gruvhögskolan sägs vara att täcka hela det
gruvrelaterade området från malmletning till föräd-
ling. I gruvhögskolans uppgifter ingår naturligt också
att sluta kretsloppet med hantering av restprodukter
och återvinning av mineraler och metaller.
Mot bakgrund av detta undrar jag hur utbild-
ningsministern ser på ambitionerna från Luleå teknis-
ka universitet.</pre><pre>Anf.  98  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Lennart Gustavsson nämner forsk-
ningsstrategier som bl.a. Luleå tekniska universitet
har lämnat in. Vi har bett alla våra högskolor och
universitet och alla övriga myndigheter som sysslar
med forskning att under förra året sätta sig ned och
rejält fundera över vilken strategi de ska ha för fram-
tiden. Detta har vi gjort därför att vi vill se en ökad
profilering. De olika högskolorna och universiteten
ska tänka igenom var de är starka och vad de ska
satsa på i framtiden.
Sedan handlar det naturligtvis om att också an-
vända befintliga resurser till detta och att våga och
orka prioritera på våra universitet och högskolor på
de områden där man känner att man kan ge ett bety-
dande nationellt och internationellt bidrag till forsk-
ningen.
Sedan har vi ju också våra finansierande myndig-
heter där det finns mycket skattepengar att fördela till
dem som just skapar sig en sådan profil att man står
väldigt väl framme internationellt.
Vi arbetar nu med en forskningspolitisk proposi-
tion som jag räknar med läggs fram för riksdagen i
september. Forskningsstrategierna ingår som ett väl-
digt viktigt underlag i regeringens bedömningar
framöver.
Fastighetsskatten</pre><pre>Anf.  99  MARGARETA CEDERFELT (m):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern. I
dag har det stått i pressen om Föreningssparbankens
boindex som tydligt visar att en stor andel av hushål-
len med normala inkomster inte har möjlighet att
köpa bostad, t.ex. ett småhus, i Stockholm.
I det här perspektivet vill jag ta upp fastighets-
skatten, eftersom den ligger som en ytterligare pålaga
för de familjer som köper bostad i Stockholm. Därför
ställer jag frågan till statsministern: Vilka åtgärder
avser statsministern att vidta för att hushåll med van-
liga inkomster ska ha möjlighet att köpa småhus i
Stockholm?</pre><pre>Anf.  100  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det är en viktig fråga som tas upp.
Jag är inte säker på att det bara är fastighetsskatten vi
ska titta på. Det finns en lång rad faktorer som är
avgörande. Fastighetsskatten hanterar vi nu på så sätt,
att när vi får korrekta taxeringsvärden kommer vi att
titta på skattesatserna och sedan säkert också få en
diskussion om skiktgränserna i förmögenhetsskatten.
Problemet i Stockholm är ju annars att vi har en
prisbild som snedvrids och priserna stiger därför att
det inte byggs någonting. Det byggs ingenting i
Stockholm därför att den nuvarande majoriteten ägnar
sig åt ett systemskifte. Man säljer ut de kommunala
bostadsföretagen i stället för att använda dem för att
bygga nya lägenheter.
Vi löser gärna frågan om fastighetsskatten, och
det gör vi i höst. Men jag är inte säker på att det
kommer att hjälpa i Stockholm, eftersom det finns en
majoritet här som sysslar med annat än att bygga
bostäder, nämligen ett systemskifte.</pre><pre>Anf.  101  MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Jag har en följdfråga. Det stämmer att
det är en borgerlig majoritet i Stockholm som också
gör mycket för att underlätta bostadssituationen, bl.a.
förtätning inne i staden. Man bygger ovanpå befintli-
ga fastigheter. Man bygger många bostäder såväl i
Stockholm som i de kranskommuner som finns. Jag
kan t.ex. nämna Solna och Järfälla kommuner.
Men problemet är, och det kvarstår, att fastig-
hetstaxeringen ligger som en extra börda på alla de
familjer som bor i Stockholmsregionen. Frågan är
viktig. Statsministern säger här att korrekta taxe-
ringsvärden ska fastställas. Dessa korrekta taxerings-
värden grundas på de priser som förekommer när
fastigheterna säljs. Därför kvarstår min fråga. Vilka
åtgärder avser statsministern att vidta för att komma
till rätta med problemet med höga taxeringsvärden i
Stockholmsregionen?</pre><pre>Anf.  102  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Nu ska vi försöka att föra debatten
där den hör hemma. Taxeringsvärdena kommer säkert
att vara höga i Stockholm även i framtiden. Jag tror
att det är en historisk företeelse som beror på att det
är en större efterfrågan på bostäder i Stockholm och
det finns en större köpkraft. Vi har en sådan situation.
Det ska vara ett korrekt taxeringsvärde. Sedan tar vi
ut en fastighetsskatt som baseras på detta. Det ska vi
hantera i höst på ett sådant sätt att människor inte ska
behöva uppleva att de får en för tung beskattning. Det
har vi inget intresse av. Det löser vi.
Men vad regeringen inte kan lösa är att vi just nu i
Stockholm gör oss av med det instrument som alltid
har använts för att möta bostadsbristen, nämligen de
allmännyttiga kommunala företagen där man har tagit
av gamla vinster och använt dem för att bygga nya
lägenheter åt framför allt unga familjer. Dessa säljs
nu ut som bostadsrätter, ofta till skyhöga priser. Vi
får en segregation, Och vi sätter en definitiv broms på
bostadsbyggandet. Det är ett systemskifte, och det är
dystert.
Zimbabwe</pre><pre>Anf.  103  ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa min fråga till
statsminister Göran Persson, angående Zimbabwe.
Staten Zimbabwe har i dagarna firat 20-
årsjubileum som självständig stat, tyvärr under för-
hållanden som präglats av våld och laglöshet.
Jag hade själv förmånen att få besöka Zimbabwe
ett flertal gånger under 80-talet och kunde då impone-
ras av de framgångar vad gäller både ekonomisk och
demokratisk utveckling som landet uppnått.
Det är därför med stor oro och beklagan jag kun-
nat notera de inslag av politisk maktfullkomlighet och
korruption samt brist på respekt för de demokratiska
principerna som president Mugabe visar prov på,
särskilt under den senaste tiden.
Mot bakgrund av detta samt att Zimbabwe är en
viktig mottagare av svenskt bistånd skulle jag vilja
fråga statsministern om Sverige planerar att ta några
nya initiativ, enskilt eller via EU och FN, för att om
möjligt påverka utvecklingen så att landreformen kan
genomföras under fredliga och lagliga former samt att
folket i Zimbabwe ska kunna välja sin framtida poli-
tiska ledning i fria och rättvisa val.</pre><pre>Anf.  104  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag känner samma sorg över utveck-
lingen i Zimbabwe som Annelie Enochson gör. Det
tror jag att vi gör allihop i denna kammare.
Det var ett land som utvecklades i rätt riktning
och som var på god väg. Och nu ser vi en regim som
faktiskt börjar använda de våldsmetoder och hot om
våld för att förfölja motståndare som i sin tur en gång
i tiden ju faktiskt drev fram frihetskampen. Det är
utomordentligt dystert.
Fria, rättvisa val är nödvändiga i Zimbabwe. De
kommer enligt planerna ganska snart. Därefter kom-
mer det, förhoppningsvis, en regim som vilar på ett
tydligt folkligt mandat och som har ett intresse av att
genomföra en jordreform. Och då kommer Sverige att
vara med och spela en roll för den jordreformen, på
samma sätt som vi hittills har gjort inte minst inom
EU där vi har tagit initiativ och via vårt bistånd där vi
har varit med och stöttat en sådan jordreform.
Men jag tror att det är klokt att nu först avvakta ett
val i Zimbabwe. Förhoppningsvis får man därefter en
regim som är öppen för en anständig process.</pre><pre>Anf.  105  ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag tror att
hela Sverige känner likadant. Självfallet gör vi det.
Vad jag skulle vilja säga är att jag tror och vet att
vi i Sverige har ett oerhört gott renommé i hela södra
Afrika. Jag tycker att det skulle vara oerhört positivt
om ni som regering kunde använda det goda renom-
méet för att utöva påtryckning på president Mugabe.</pre><pre>Anf.  106  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det gör vi, bilateralt men också via
EU. Och det tänker vi fortsätta att göra. Det är precis
som Annelie Enochson säger, vi har ett gott anseende
i hela denna region - inte bara i Moçambique, inte
bara i Zimbabwe, inte bara i Sydafrika utan i hela
regionen. Det är naturligtvis mot bakgrund av vårt
engagemang i befrielsekampen.
Det ger oss också nu, tycker jag, en moralisk
skyldighet att tala när vi ser en utveckling som är av
sådant slag att vi inte vill vara med om den, och det
gör vi.
Sedan hoppas jag att vi kan utveckla vårt bistånd.
Men det kräver också, naturligtvis, att vi får en regim
som strävar efter de biståndspolitiska mål som vi
tycker är viktiga, inte minst demokrati, jämställdhet,
miljöhänsyn och naturligtvis också fattigdomsbe-
kämpning.
Satsningar inom sjukvården</pre><pre>Anf.  107  HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till socialmini-
ster Lars Engqvist.
Besparingarna inom försvaret kommer att skapa
ett utrymme för angelägna satsningar inom sjukvår-
den. Arbetet med detta har pågått en tid i regeringen.
Min fråga till Lars Engqvist är: När blir det klart
på vilket sätt pengarna kommer att användas och hur
de kommer att fördelas?</pre><pre>Anf.  108  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Svensk sjukvård har i allt väsentligt
ett stort problem som ofta diskuteras här i riksdagen,
och det är tillgängligheten. Vi behöver satsa mer
resurser på sjukvården för att kapa köer, för att göra
vården tillgänglig. I princip ska man inte behöva
vänta över huvud taget för att få den vård man behö-
ver för att klara ett anständigt och värdigt liv.
De åtta miljarder som avsattes från försvaret till
sjukvården och den miljard som regeringen i samar-
bete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet presenterade
i höstas ska fördelas så att 70 % ska gå till landsting-
en och 30 % till kommunerna. Syftet är att de ska gå
till att förstärka primärvården, psykiatrin och de me-
dicinska insatserna i äldreomsorgen under en fyraårs-
period.
Förhandlingar pågår just nu med Landstingsför-
bundet och Kommunförbundet. Vi hoppas att kunna
vara färdiga med dessa förhandlingar och redovisa
resultatet inom några veckor. Detta resultat ska sedan
ligga till grund för en handlingsplan för hela sjukvår-
den som vi hoppas kunna presentera för riksdagen i
juni, innan riksdagsuppehållet.</pre><pre>Anf.  109  HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Om jag då tolkar socialministern rätt
kommer riksdagen innan vi går på sommaruppehåll
att få ta del av planen och se på vilket sätt den priori-
terar de här angelägna områdena. Vi kommer också
att se hur majoritetsförhållandena ser ut för att senare
i höst föra det genom riksdagen.</pre><pre>Anf.  110  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Såvitt jag har förstått finns det en
bred majoritet bakom att flytta dessa pengar från
försvaret till sjukvården. Det finns också skäl att tro
att det finns en bred uppslutning bakom principen att
satsa på de här områdena. Centerpartiet och Social-
demokraterna gjorde upp när det gällde att flytta de
åtta miljarderna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
varit med i diskussionerna om den fortsatta satsning-
en. Det finns en majoritet bakom detta.
Det som kan bli bekymmersamt är när vi kommer
att upptäcka att Moderata samlingspartiet inte vill
vara med och dela pengarna. Det finns faktiskt också
ett par landsting som leds av Moderaterna. Det ska bli
spännande att se hur de ställer sig till detta, ifall de
tänker tacka nej till de här pengarna eftersom de
kommer från försvaret.
De teologiska högskolorna</pre><pre>Anf.  111  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till utbild-
ningsministern. Vi har ju en reformerad och utbyggd
högskola och vi har statliga och fria högskolor i skön
förening. Det är olika huvudmän och ett spännande
utbud. Vi har fått en ökad intagning och den lär väl
växa.
Men det finns problem för några få små, nya hög-
skolor. Jag tänker på de nystartade teologiska hög-
skolorna i Stockholm, Örebro och Uppsala där man
har andra och sämre villkor än de gängse.
Min fråga är om utbildningsministern anser att det
fortsatt är rimligt att några få, små, säg gärna fattiga
högskolor ska leva under knappare resurser än andra
högskolor.</pre><pre>Anf.  112  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Elver Jonsson säger att vi har ett
spännande utbud bland våra högskolor. Det håller jag
verkligen med om. Här finns ju en verklig bredd med
utbildningsinriktningar som lockar många människor
till högskolorna.
De teologiska högskolorna spelar också en viktig
roll i det här utbudet och möter ett stort intresse bland
många människor. Regeringen har också valt att sär-
skilt stötta utbildningarna bland de teologiska hög-
skolorna, genom en viss tilldelning av ytterligare
platser generellt sett men inte minst genom en sär-
skild stöttning av den utbildning i mänskliga rättig-
heter som den teologiska högskolan i Stockholm
bedriver.
Det är en mycket intressant utbildning på 40-
poängsnivån där väldigt många har blivit intresserade
av att skaffa sig en fördjupning i teori om mänskliga
rättigheter och praktik i mänskliga rättigheter. Rege-
ringen har alltså uppmärksammat situationen och
också givit högskolorna ett stöd under den senaste
tiden.</pre><pre>Anf.  113  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag uppskattar de vänliga orden från
utbildningsministern om de nya högskolorna. Det
handlar om en viss innovation där gamla och nya
teologiska fakulteter har ett befruktande samarbete.
Men han svarar inte på frågan: Är det rimligt att
några få, små och faktiskt fattiga högskolor ska
tvingas leva med en situation då man får vädja till
enskilda människor i tusental för att med skattade
pengar fylla upp det statsmakten i andra sammanhang
ger? Vi kräver ju inte det av banker, institutioner och
kommuner att man enskilt ska gå in med särskilda
pengar utöver de skatter vi betalar. Därför hänger min
fråga faktiskt i luften, och jag skulle vilja att utbild-
ningsministern här och nu eller senast i budgetpropo-
sitionen kommer med ett besked om den lilla juste-
ringen - statsfinansiellt högst försumbar - att rätta till
för några hundratal högskolestuderande så att man
fick den rättvisan ordnad. Ett besked här i dag vore
välgörande, utbildningsministern.</pre><pre>Anf.  114  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag gav ett besked i mitt svar, nämli-
gen att regeringen har uppmärksammat de teologiska
högskolornas önskemål och förstärkt dem med ytter-
ligare platstilldelning.
Det finns en tradition inom det här området, näm-
ligen att frikyrkorna ställer upp med ett engagemang
kring sina högskolor och staten har gått in och stöttat
dem ytterligare.
Jag utesluter inte att det kan komma ytterligare in-
satser från regeringen i en framtid, men så sent som
förra året har jag till riksdagen meddelat att vi går in
med ytterligare stöttning, inte minst i den intressanta
utbildning i mänskliga rättigheter som bedrivs här i
Stockholm.
Landsting och kommuner med underskott</pre><pre>Anf.  115  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern.
Det går ju bra för Sverige i många avseenden, inte
minst för staten, näringslivet och aktieägarna. Men
fortfarande finns det många landsting, och faktiskt en
hel del kommuner, som har röda siffror och svårt att
få det att gå ihop.
I dagarna sitter man i kommuner och landsting
och försöker lägga budget för de närmaste tre åren.
Jag vill fråga statsministern om han har några råd
till de kommuner och landsting som inte får det att gå
ihop. Vad ska de göra? Ska de höja skatten, eller ska
de fortsätta med nedskärningar?</pre><pre>Anf.  116  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Nu är jag frestad att ge råd. Men det
vore nog dumt eftersom bilden är väldigt olika.
Jag följer det här mycket noga och nära, och vill
säga att det vore direkt felaktigt att påstå att det finns
en metod som hjälper i den här situation. Någon eller
några kommuner kanske ska höja sin skatt. Det är
möjligt. Några ligger helt fel i kostnadsbilden. Andra
är drabbade av en förändring i befolkningsunderlaget
som de själva inte kan göra något åt, kanske på grund
av att en hel näringsgren viker. Där måste staten vara
med och hjälpa till.
Därför har vi två instrument som vi använder
mycket aktivt, dels stöd till kommunala bostadsföre-
tag, den s.k. bostadsakuten, dels den extra insatsen av
pengar i kommuner som är drabbade av ekonomisk
kris.
Jag tror att vi har instrumenten.
Min respekt för kommunpolitikerna i dessa hårt
drabbade kommuner säger mig att det vore direkt
dumt att stå i riksdagen och ge enskilda kommuner
råd. De begriper bäst själva.</pre><pre>Anf.  117  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Det här är naturligtvis ett komplext
problem, men det gör det inte lättare när staten ställer
krav på kommunerna att redan år 2000 ha en budget i
balans. Till senast 2002 ska man kunna få respit att
ordna detta.
Vi som är för en offentlig sektor som är väl funge-
rande när det gäller vård, omsorg och skola måste
också se till att kvalitetskraven kan uppfyllas. Det här
är ett problem just nu. Visst får vi lite hjälp framöver
med försvarsmiljarderna. Men det här är ett problem,
inte minst i mitt hemlän Gävleborgs län; det röda
Gävleborg.</pre><pre>Anf.  118  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det finns ett farligt inslag som jag vill
protestera mot i Owe Hellbergs resonemang, och det
är att man skulle klara kvaliteten i kommuner och
landsting genom att ge avkall på att man skulle ha
inkomster och utgifter som går ihop. Vi har haft en
period i Sverige - en förfallsperiod - då man lånade
till de här utgifterna. Det slutar alltid med elände. En
dag kan man inte längre låna, och då ska lånen beta-
las tillbaka. Då drabbas alltid de som har det sämst
ställt hårdast.
Att vara emot att ha balans i ekonomin är ingen-
ting annat än att börja avvecklingen av den gemen-
samma sektorn. Det är enkel och ytlig populism.
Vi ska hjälpa de kommuner och landsting som
inte själva kan göra något åt sin situation. Det ska vi
göra solidariskt i hela vårt land. Den politiken tänker
jag stå för, och den politiken står regeringen för, men
vi kommer inte att göra det genom att återigen starta
sedelpressarna eller låna pengar utomlands. Det är en
förkastlig politik.
Energiskatterna</pre><pre>Anf.  119  ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsminis-
tern, och jag gör det med utgångspunkt i de avbrutna
skattesamtalen. Något som jag beklagar. Vi beklagar
från Centerpartiets sida särskilt delen om energiskat-
terna, vilka är utomordentligt viktiga för att få fart på
den småskaliga och förnybara elproduktionen. Jag
tror att det också skulle finnas förutsättningar för
samsyn i de frågorna.
Jag får varje vecka påstötningar från den här bran-
schen som blöder av problem eftersom det saknas
besked på en rad punkter.
Jag vet att det kanske egentligen är en fråga för
finansministern, men min fråga är: Är statsministern
beredd att kraftfullt verka för att vi får fram ett ener-
giskattebeslut och att de regelsystemen ska främja
elproduktionen från förnybara energikällor?</pre><pre>Anf.  120  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Som frågan är formulerad är jag be-
redd att direkt säga ja. Det är den inriktning vi ska ha.
Sedan ska den lösas på ett tekniskt bra sätt. Vi som
har den här grundläggande uppfattningen får väl
hjälpas åt för att hitta en bra lösning.
Jag ger inte upp hoppet, även om skattesamtalen
är avbrutna, att vi i Sveriges riksdag ska kunna hitta
lösningar som är ganska breda.
Det är ett område som vi säkert får komma tillba-
ka till.</pre><pre>Anf.  121  ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Kan jag av statsministern få något be-
sked om inriktningen på en tidpunkt när vi är fram-
me? Det är oerhört bråttom. De mellan 400 och 500
företag som väntar, orkar inte vänta mycket längre.
En positiv signal om en tidpunkt skulle vara mycket
välgörande.</pre><pre>Anf.  122  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag är av naturliga skäl inte beredd att
ge en sådan tidpunkt i den här typen av svar, men jag
har ingen annan ambition än Åke Sandström. Det här
bör lösas så snabbt som möjligt och gärna i en bred
samverkan.
Skärpt vapenlagstiftning</pre><pre>Anf.  123  ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern.
För några veckor sedan fattade riksdagen beslut
om skärpt vapenlagstiftning. I det betänkandet fanns
en reservation från Moderaterna när det gällde till-
stånd för dem som utövar sport med hjälp av vapen.
När de slutar vara aktiva och slutar att träna skulle
deras tillstånd gå ut.
Jag blev väldigt förvånad över att vi moderater
var ensamma om reservationen.
Lite nostalgiskt skulle man kunna gå tillbaka och
se på våra femkampare på den tid då de var som allra
duktigast. När de slutade, skulle de då inte få behålla
de vapen som de vann segrar för Sverige med?
Vi kan nämna Magdalena Forsberg som många av
oss hela vintern har tittat på. När hon slutar, ska hon
inte kunna få behålla sitt vapen för att tillståndet går
ut?
Vi kan dra paralleller med andra idrotter. Skulle
Stenmark inte få behålla sina skidor? En märklig
tanke.
Min fråga är således till justitieministern: Anser
justitieministern inte att man på något sätt måste se
till att få smidiga fortsatta möjligheter för dessa id-
rottsmän, som råkar ha vapen som instrument, att få
behålla dem?</pre><pre>Anf.  124  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag sympatiserar i och för sig med
den utgångspunkt som Elisabeth Fleetwood har i sin
frågeställning. Det är klart att människor som har lagt
ned mycket av sitt liv och sitt hjärta i en sysselsätt-
ning som involverar vapen har en annan relation till
det vapnet än vad vi andra kanske har.
Till skillnad från skidor kan vapen döda.
Bakgrunden till skärpningen av vapenlagstiftning-
en är ju att vi vill säkerställa att i så liten utsträckning
som möjligt legala vapen hamnar i illegala händer.
Det gör de dessvärre med jämna mellanrum. Det
gäller även vapen som används i sportsammanhang.
Det är naturligtvis bakgrunden till en regel som
säger att när man inte längre har en praktisk använd-
ning för ett vapen ska man inte heller längre ha ett
sådant. Slutar man jaga ska man inte ha jaktvapen.
Slutar man vara aktiv i sport ska man inte ha ett va-
pen.
Vi har ju öppnat en möjlighet just för att säker-
ställa att man av särskilda skäl ska kunna behålla ett
vapen som man har en relation till, nämligen att helt
oskadliggöra det. Då kan man behålla det.</pre><pre>Anf.  125  ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag tycker att de möjligheter som ges
med hänvisning till särskilda skäl är för snäva. Själv-
klart är vapen farliga, men om det finns några omdö-
mesgilla personer som ska ha rätt att ha vapen, perso-
ner som man kan lita på, är det de människor som
ofta under många decennier har tränat och tävlat på
ett väldigt fint sätt. Det är fråga om en desavouering
från vår sida av dem och deras sportutövning som jag
tycker att vi inte ska ägna oss åt.
De här personerna kan säkert bevara sina vapen
på samma sätt som de har gjort under sin aktiva peri-
od och under sin tränartid. Och vad är det som säger,
justitieministern, att de inte av och till vill fortsätta
med sin sport? Det vill alla vi som har ägnat någon
tid av livet åt sport göra. Jag är övertygad om att
också många av de här personerna vill göra det.
Se på Ragnar Skanåker, som har vunnit många
segrar och som fortsatt också sedan han nått en hög
ålder!</pre><pre>Anf.  126  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Om det är så att man av och till fort-
sätter med sin verksamhet, det må vara jakt- eller
sportutövning, har man naturligtvis rätt att inneha sitt
vapen. Det är när man över huvud taget inte längre
använder det som frågan blir aktuell.
Jag vill understryka för Elisabeth Fleetwood att
det inte är omdömet hos dessa vapeninnehavare som
vi tvivlar på. Det är de människor som stjäl och an-
vänder legala vapen så att de blir illegala som vi inte
litar på och som vi måste skydda oss emot.
Den nya lärarutbildningen</pre><pre>Anf.  127  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till utbild-
ningsminister Thomas Östros. I slutet av maj avser
regeringen att lägga fram propositionen om en ny
lärarutbildning. Sannolikt kommer den nya lärarut-
bildningen att kunna realiseras tidigast år 2001 eller
möjligen 2002. Utbildning i Waldorfpedagogik be-
drivs på ett antal skolor i landet. En av dem är Rudolf
Steinerhögskolan i Järna med 50 års erfarenhet av att
utbilda lärare i denna pedagogik.
Tyvärr erfar högskolan nu att regeringen inte tar
den här utbildningen riktigt på allvar. Trots att Sveri-
ges riksdag redan 1996 krävde en statligt finansierad
fullständig Waldorflärarutbildning, dröjer regeringen
med beslutet. Uteblivna statsbidrag och osäkerhet om
framtiden innebär stora svårigheter för högskolan att
vidmakthålla både kompetens och kapacitet.
Var ligger haken som gör att de här fristående
högskolorna inte får samma rätt som övriga högsko-
lor? Jag tänker på examensrätt, statliga bidrag osv.</pre><pre>Anf.  128  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Precis som Erling Wälivaara säger
arbetar vi nu med en reformering av hela lärarutbild-
ningen. Jag menar att det är naturligt att man i det
sammanhanget också tittar närmare på den framtida
organisationen av Waldorfutbildningen. Det vore
mycket märkligt att bryta loss denna del när vi samti-
digt gör en genomgripande reformering av hela vårt
lärarutbildningssystem.
Däremot har regeringen också enligt riksdagens
uppdrag presenterat lösningar när det gäller påbygg-
nadsutbildning med Waldorfinriktning, där vi också
har ställt statsbidrag till förfogande för Waldorfsko-
lorna. Dessa har dock inte lyckats attrahera tillräckligt
många elever för att kunna använda hela det statsbi-
draget.
Regeringen har också vid två tillfällen gått in med
extra stöd oberoende av antalet elever för att hjälpa
till med bl.a. införskaffande av utrustning. Så visst
har regeringen uppmärksammat Waldorfutbildningen.
Men den framtida organisationen måste bedömas i
samband med att vi reformerar hela lärarutbildningen.
Jag räknar med att inom ganska kort tid kunna lägga
propositionen om den på riksdagens bord.</pre><pre>Anf.  129  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för
det svaret. Jag skulle dock vilja fråga om jag konkret
kan tolka det på det sättet att utbildningsministern är
positiv till att också i framtiden ge de här fristående
högskolorna statsbidrag och framöver eventuellt
också examensrätt.</pre><pre>Anf.  130  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Erling Wälivaara ska tolka mig så
som jag alldeles nyss svarade, att vi återkommer till
detta i lärarutbildningspropositionen, där vi också gör
bedömningen av Waldorfutbildningens plats i den
framtida lärarutbildningen.
Demokrati och inflytande</pre><pre>Anf.  131  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Britta
Lejon angående demokrati och inflytande.
Både Unga Örnar och, som vi senast hört, numera
även SSU har gjort undersökningar som visar att
många ungdomar känner sig inte ha inflytande och
delaktighet på ett bra sätt i skolan och inte heller har
ett rikt fritidsliv. I det svenska samhället, som bygger
på öppenhet och demokrati, är det viktigt att det upp-
växande släktet är delaktigt och inte känner utanför-
skap, vilket kan leda till oroligheter i samhället.
Vad avser statsrådet att göra för att öka delaktig-
heten och engagemanget bland ungdomar?</pre><pre>Anf.  132  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Det uppväxande släktet är det vikti-
gaste som vi har. Om vi bygger det framtida Sverige
med utgångspunkt i barnens och ungdomarnas behov,
blir det ett bra samhälle för oss alla. Om vi i dag
märker att barn och ungdomar upplever att man inte i
tillräcklig utsträckning lyssnar till dem och respekte-
rar dem och att de känner sig inte ha tillräckligt in-
flytande, är det naturligtvis någonting som vi måste
ändra på.
En av de undersökningar som Monica Green hän-
visar till är gjord av SSU. I den visar man att trots att
många skolor i dag har antimobbningshandlingspla-
ner, är det väldigt få elever som känner till att de
finns. De faller ju till marken om inte de som ska ha
nytta av planerna inte ens vet om att de finns och inte
har varit med om att utforma dem.
Det här är någonting som regeringen tar på största
allvar och försöker förändra, dels när det gäller möj-
ligheter till inflytande för högskolestudenter, alltså
unga vuxna, dels i en del andra avseenden.</pre><pre>Anf.  133  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är bra att
man kommer att titta på detta framöver. Kan man
också koppla detta till möjligheter till inflytande och
engagemang i fritidssysselsättningar? Det är oerhört
viktigt att barn och ungdomar i föreningslivet och i
hela Folkrörelsesverige kan lära sig demokratifrågor
och känna att de har möjligheter att påverka i framti-
den.</pre><pre>Anf.  134  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag ska fortsätta där jag slutade och så
småningom försöka knyta ihop säcken.
Förutom det som gäller unga vuxnas inflytande på
högskolan har vi också från regeringens sida i direk-
tiven till den lokaldemokratiska utredningen betonat
just det som Monica Green tar upp, nämligen hur vi
konkret ska kunna garantera att barns och ungdomars
insyn, inflytande och engagemang i samhällsfrågor
tas om hand av kommuner och av de politiska are-
norna på det lokala planet. Detta är alltså någonting
som en utredning sitter och funderar över. Förhopp-
ningsvis kommer ett svar på detta i början på nästa
vår.
Inflytande över fritidssysselsättningar betonas i
den nyligen avslutade Demokratiutredningen som
något väldigt viktigt. En stark demokrati består inte
av en stark stat och starka kommuner utan av en stark
medborgaranda hos oss alla. Därför är det viktigt att
vi har det här perspektivet med oss i livets alla skeen-
den, också på fritiden. De åtgärder som jag nu vidtar
för att följa upp utredningen handlar mycket om att ta
till vara de ideella organisationerna och ungas infly-
tande i dessa.
De små ämnena på universiteten</pre><pre>Anf.  135  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja fråga utbildningsmi-
nister Thomas Östros angående de små ämnena på
universiteten. De stora svenska universiteten har
genom åren haft ansvar för att ganska små men vikti-
ga ämnen har kunnat fortleva, men med en stramare
ekonomi hotas nu dessa ämnen. Exempel från univer-
sitetet i Lund är att det inte är säkert att det tillsätts en
professur i latin, att nyhebreiska institutionen och
finska institutionen hotas, att universitetets historiska
museum hotas osv. I Uppsala diskuteras samman-
slagningar av mindre ämnen.
Min fråga är vilket övergripande ansvar ministern
anser att staten och Utbildningsdepartementet ska ta
för att förhindra att vissa ämnen försvinner helt.</pre><pre>Anf.  136  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det normala är naturligtvis att hög-
skolor och universitet själva har all makt att besluta
över sitt utbildningsutbud. Vi från statens sida grans-
kar via Högskoleverket att man upprätthåller kvalitet,
och den ordningen har vi förstärkt väldigt kraftigt i år.
Det är klart att det finns en del ämnen där det
finns skäl att fundera över att ha ett större nationellt
grepp. Det handlar om de småämnen som Ulf Nilsson
pekar på. Det kan vara språk som inte på något sätt är
små i världen men som är små i vårt universitetsvä-
sende.
Det arbetar regeringen med. Vi har en utredning
som grund. Jag räknar med att i bl.a. forskningspoli-
tiska propositionen i höst återkomma med förslag.
Min bedömning är att det kommer att krävas ett na-
tionellt ansvar för att se till att småämnena på våra
universitet samordnas och att ansvar fördelas. Det
finns ett riksansvar för att se till att de lever gott ock-
så i framtiden.</pre><pre>Anf.  137  ANDRE VICE TALMANNEN:
Därmed är frågestunden för i dag avslutad. Jag
vill tacka regeringens företrädare liksom riksdagens
ledamöter som har deltagit och lyssnat på denna de-
batt och er åhörare som har deltagit genom att lyssna.</pre><pre>7 §  Information från regeringen om skrivelsen
Reformeringen av domstolsväsendet - en hand-
lingsplan</pre><pre>Anf.  138  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Runtom i världen har under det se-
naste decenniet gamla diktaturer ersatts med spirande
demokratier. Övergången från diktatur till demokrati
har ofta varit snårig och svår. Avsaknad av demokra-
tisk kultur och avsaknad av starka samhällsinstitutio-
ner har ofta inneburit betydande svårigheter att styra
samhällsutvecklingen.
När människor inte känner tilltro till samhällets
centrala funktioner växer ett samhälle fram utanför
lagarna. Organiserad brottslighet ersätter statens
våldsmonopol. Vikten av ett fungerande rättsväsende
och ett fungerande domstolsväsende för den demo-
kratiska rättsstatens funktion har i dessa länder blivit
uppenbar för alla och envar.
I Sverige har vi sedan många år ett väl fungerande
rättsväsende. Det är nog inte många av oss som fun-
derar över rättsväsendets och domstolarnas mycket
centrala roll i en demokrati. Ett väl fungerande dom-
stolsväsende utgör en garant för medborgarnas möj-
lighet att få rättigheter och skyldigheter fastställda av
objektiva och oberoende domstolar.
Om rättsväsendet och domstolsväsendet inte fun-
gerar tar andra över brottsbekämpning och den dö-
mande verksamheten. I första hand blir det då de
starka grupperingarna som härskar och skapar spel-
regler för sin verksamhet. När det gäller brottslig
verksamhet är det nog lätt för många att se samman-
hangen mellan ett dåligt fungerade domstolsväsende
och laglösheten. Men även konfliktlösning och tvister
mellan enskilda och mellan enskilda och det allmänna
kräver fungerande domstolar.
Väl fungerande domstolar är t.ex. en förutsättning
för framväxten av ett väl fungerande näringsliv. De
nya demokratierna har ofta svårt att få företag att
etablera sig på grund av brister i domstolarnas verk-
samhet, brister i lagstiftning och brister i tillsynen av
myndigheter. Ett väl fungerande domstolsväsende är
således inte enbart av betydelse för rättssäkerhet och
rättstrygghet utan också av mycket stor betydelse för
hela vårt lands välstånd.
Det är mot den bakgrunden mycket viktigt att
vidmakthålla och utveckla vårt domstolsväsende. Ett
fungerande domstolsväsende förutsätter ett ständigt
pågående arbete att anpassa verksamheten efter de
krav som tiden ställer. Att slå sig till ro och anse att
domstolarnas arbetsformer och organisation för alltid
är given kommer att skada domstolarnas verksamhet
och därigenom också skada demokratin och välstån-
det i landet.
De krav som ställs på domstolarna förändras stän-
digt och i allt snabbare takt. Sveriges inträde i EU,
näringslivets och privatlivets ökade internationalise-
ring och teknikutvecklingen är några faktorer som
innebär helt nya krav på våra domare och domstolar.
De mål domstolarna handlägger tenderar att bli mer
omfattande och mer komplicerade. Dessutom ställer
medborgarna högre och berättigade krav på snabbhet,
god service, ett gott bemötande och effektivitet i
verksamheten. Alla de kraven måste kunna mötas,
och mötas med bibehållna höga krav på rättssäkerhet.
I den skrivelse om reformering av domstolsväsen-
det som regeringen i dag har lämnat över till riksda-
gen redogörs för pågående och planerade reformer av
domstolarna. Många av de reformer som regeringen
vill genomföra ligger inom regeringens egen kompe-
tens att besluta, andra kräver riksdagens medverkan.
Med hänsyn till domstolsväsendets stora betydelse
och det stora intresse dessa frågor röner avser rege-
ringen att fortlöpande hålla riksdagen väl informerad
om pågående och planerade reformer. Den här skri-
velsen ska ses som ett viktigt led i den informationen.
I skrivelsen sammanfattar regeringen i formen av
en handlingsplan pågående och kommande föränd-
ringar av domstolsväsendet. Förändringarna tar sikte
på såväl regelverk som inre och yttre organisation. En
viktig utgångspunkt för regeringen är att domstolarna
och domarna endast ska pröva frågor som verkligen
kräver domstolens speciella kompetens, dvs. att ären-
den och annat som likaväl kan utföras i en förvalt-
ningsmyndighet också bör utföras där. Den renodling
av verksamheten som inletts bör därför fortsätta.
Regeringen vill stärka domarna och renodla deras
arbetsuppgifter till den dömande verksamheten.
Domstolarna måste därför bemannas med andra med-
arbetare som kan avlasta domaren arbetsuppgifter
som inte kräver domarens speciella kompetens. En
slagkraftigare beredningsorganisation i domstolarna
behöver därför byggas upp. En rad olika försök pågår
redan i domstolarna. Regeringen är övertygad om att
det vid utvärderingen av dessa verksamheter kommer
att utkristallisera sig fler goda beredningsmodeller
som kommer att göra domstolsverksamheten ännu
bättre.
Det är vidare viktigt att säkerställa att domstolarna
också i framtiden kan rekrytera personal bland de
allra bästa juristerna. Domstolarna måste därför vara
attraktiva arbetsplatser. Det gäller såväl arbetsmiljö,
arbets- och lönevillkor som att arbetsplatsen har mo-
dern teknisk utrustning. En stark satsning på fortbild-
ning och vidareutbildning av all domstolspersonal är
också något som regeringen prioriterar.
Det är regeringens uppfattning att erfarenheter
från andra juridiska områden kan vara av stort värde
också för morgondagens domare. Det är därför önsk-
värt att jurister med andra erfarenheter än från den
mer traditionella domarbanan blir ordinarie domare.
Det kan gälla advokater, åklagare eller jurister i nä-
ringslivet som på olika sätt kan bidra till att bredda
och förstärka domstolarnas kompetens.
Den numerärt största andelen medarbetare i dom-
stolarna är domstolssekreterare. Det är viktigt att
domstolssekreterarnas arbete också görs så attraktivt
att domstolarna även framöver kan rekrytera bra
domstolssekreterare. Ett sätt att åstadkomma det är att
överlåta ansvaret för utförande av vissa arbetsupp-
gifter från domarna och notarierna till domstolssek-
reterarna.
Notariernas betydelse för såväl domstolarna som
den offentliga sektorn och den privata sektorn kan
inte överskattas. Notariesystemet ska därför bibehål-
las och utvecklas. Det kan dock inte uteslutas att
morgondagens domstolar också behöver rekrytera
andra jurister för att bygga upp en stabil och väl fun-
gerande beredningsorganisation. I länsrätterna finns
redan en etablerad organisation av föredragande. Den
modellen kan tjäna som förebild även för tingsrätter-
na. Men varje domstol måste utifrån sina egna förut-
sättningar finna sina former för sin egen berednings-
organisation.
Nämndemannasystemet ska bibehållas och ut-
vecklas. Nämndemännen är av stor betydelse för
medborgarnas inflytande och insyn i den dömande
verksamheten. För att säkerställa en allsidig rekryte-
ring av nämndemän avser regeringen att utreda
nämndemannainstitutet för att finna vägar till en
bredare rekrytering än i dag.
En fråga som dessvärre har blivit alltmer aktuell
under senare år är säkerhetsfrågan. I handlingsplanen
redogörs för regeringens planer för att förbättra sä-
kerheten i domstolarna. Det processuella regelverket
måste kontinuerligt ses över för att få ett väl funge-
rande domstolsväsende. I handlingsplanen redogörs
för de förändringar som nyligen beslutats och de
utredningar som pågår för att förbättra regelverket.
För att få till stånd en bättre beredningsorganisa-
tion, attraktivare arbetsplatser, bättre geografisk sam-
ordning med rättsväsendets övriga myndigheter och
större möjligheter till specialisering behöver dom-
stolsorganisationen, och då särskilt tingsrätternas
organisation, också ses över. Det är regeringens upp-
fattning att alltför små tingsrätter inte har förmåga att
leva upp till regeringens ambitioner att ge utrymme
för kompetensutveckling och specialisering och för
att kunna skapa de attraktiva arbetsplatser som förmår
rekrytera de bästa juristerna.
Samtidigt måste vid bedömningen av var det ska
bedrivas permanent domstolsverksamhet beaktas att
medborgarna har ett rimligt avstånd till sin domstol.
Med de olika geografiska och demografiska förhål-
landen som råder i vårt land finns det inte en modell
för hur en domstol ska se ut som fungerar i hela lan-
det. Därför har regeringen i sin bedömning tagit stor
hänsyn till lokala förhållanden och utformat sina
förslag i nära dialog med de berörda regionerna. Ing-
en organisatorisk lösning får dock tumma på kravet
att verksamheten ska kunna bedrivas med hög kvali-
tet.
Tingsrättsorganisationen kan förändras genom att
domstolar sammanläggs för att åstadkomma större
enheter. Regeringen ser också att det i vissa fall är
mest ändamålsenligt att bilda större domkretsar men
att det inom de större gemensamma domkretsarna
bedrivs verksamhet på flera orter. En tredje modell
kan vara att sammanlägga domstolar men bibehålla
tingsställen för att tillgodose behovet av geografisk
närhet.
I handlingsplanen föreslår regeringen att verk-
samheten i de fyra tingsrätterna i Blekinge förs sam-
man till en tingsrätt, med kansliorter i Karlskrona och
Karlshamn.
Vidare föreslås att de nuvarande tingsrätterna i
Västmanlands län bildar en tingsrätt, med kansliorter
i Köping, Sala och Västerås.
I västra Östergötland föreslås att Linköping,
Mjölby och Motala bildar en tingsrätt, med kanslior-
ter i Linköping och Motala.
I Örebro län föreslås att Hallsbergs och Örebro
tingsrätter läggs samman, med kansliort i Örebro.
Avslutningsvis föreslås att Ljusdals tingsrätt läggs
samman med Hudiksvalls tingsrätt, med Hudiksvall
som kansliort.
Regeringen redovisar i handlingsplanen ytterliga-
re projekt där Domstolsverket tillsammans med be-
rörda domstolar ser över den framtida organisationen.
Regeringen återkommer till riksdagen med en redo-
visning av de ändringar av domkretsindelningen m.m.
som då kan bli aktuella.
Avslutningsvis omnämns i handlingsplanen att det
för reformarbetet kommer att behövas resurstillskott,
som närmare kommer att presenteras i budgetpropo-
sitionen.</pre><pre>Anf.  139  GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka justitie-
ministern för att vi nu, trots initialt motstånd, har fått
en handlingsplan, som ger oss bl.a. möjligheten att
komma med våra egna förslag.
Jag har två frågor till justitieministern. Den ena
frågan gäller Domstolsverket. Jag har naturligtvis inte
haft någon möjlighet att noggrant läsa igenom hand-
lingsplanen, eftersom den precis är förelagd riksda-
gen, men vid en genomsyn kan jag inte se någonting
om Domstolsverket. När det nu är så, precis som
justitieministern säger, att vi alla står bakom att våra
domstolar ska vara oberoende och fristående borde
det vara egendomligt med ett domstolsverk som inte
är lagreglerat, som har en generaldirektör utsedd av
regeringen och som får ta emot instruktioner från
regeringen.
Jag vill fråga justitieministern varför den modell
som finns i Sverige skulle vara bättre än den danska
domstyrelsen, som är reglerad genom lag och som
inte står under regeringens maktutövning.
Min andra fråga gäller vad riksdagen ska besluta.
Det sägs i grundlagen att huvuddragen i domstolsor-
ganisationen ska regleras i lag. Det är också så, som
påpekades av justitieministern, att domkretsindel-
ningen beslutas av regeringen. Men det kan rimligen
inte ha varit avsikten att en reformering av rättsvä-
sendet, och inte bara justeringar i domkretsindelning-
en, ska beslutas av regeringen.
Därför vill jag fråga: Hur tolkar justitieministern
huvuddragen? Hur försvarar justitieministern att
dessa stora förändringar inte ska beslutas av riksda-
gen utan av regeringen? Är det bara instansordningen
och uppdelningen i allmänna domstolar och förvalt-
ningsdomstolar som hör till huvuddragen?</pre><pre>Anf.  140  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! När det gäller frågan om Dom-
stolsverket ingår det inte i planerna för ändring av
domstolsväsendet någonting som berör Domstolsver-
ket. Domstolsverket är en förvaltningsmyndighet
under regeringen och tillhör inte domstolsväsendet.
Den ordning som vi har med ett serviceorgan för
domstolsväsendet när det gäller utbildning, utveck-
ling av informationsteknik och andra frågor har fun-
gerat väl, enligt min bedömning. Jag ser ingen anled-
ning att ändra på Domstolsverkets funktionssätt.
När det gäller beslutande av förändringar i dom-
stolarna menar jag just det som Gun Hellsvik säger,
att frågor om huvuddragen i domstolsorganisationen
har att göra med uppdelning i förvaltningsdomstol,
allmän domstol, instansordning och liknande. Det
framgår av de förarbeten som ligger till grund för den
lagstiftning vi har som reglerar den här frågan.</pre><pre>Anf.  141  GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! På den sista frågan fick jag ett klart
och tydligt svar, där jag bara kan konstatera att vi har
olika uppfattning om vad som rimligen menas med
huvuddragen.
När det gäller Domstolsverket fick jag inte ta del
av något resonemang från justitieministerns sida där
justitieministern förklarar sin syn på domstolarnas
självständighet kopplat till ett domstolsverk som tar
instruktioner från regeringen och som får sin general-
direktör utnämnd av regeringen.</pre><pre>Anf.  142  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Domstolarnas självständighet kan inte
påverkas av Domstolsverket. Den möjligheten har
inte Domstolsverket. Domstolarnas självständighet är
fastslagen i grundlagen. Att Domstolsverket är en
myndighet under regeringen och i sin tur är skyldig
att följa regeringens anvisningar innebär inte på något
vis att Domstolsverket skulle kunna styra domstolar-
nas dömande verksamhet. Det är helt uteslutet. Det
måste föreligga något slags missförstånd från Gun
Hellsviks sida om vilka uppdrag som Domstolsverket
har.</pre><pre>Anf.  143  GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag välkomnar naturligtvis också
denna skrivelse och denna möjlighet för riksdagen att
både få insyn och påverka denna viktiga fråga.
Justitieministern sade att det fanns brister i dom-
stolarna och att det var en av orsakerna till organisa-
tionsförändringen. Jag har länge eftersökt vad de
försök som har pågått under en längre tid har gett. Jag
hörde inte något nämnas om den utvärderingen. Jag
undrar: Vad har de här försöken gett? Har de t.ex.
visat att det är sämre kvalitet hos de mindre domsto-
larna? Är det en långsammare hantering? Ur medbor-
garperspektiv är de viktigaste frågorna just kvalitet,
snabbhet och tillgänglighet, enligt mitt sätt att se. Jag
tycker att det är en viktig fråga.
Jag har ytterligare en fråga, som gäller verktyget
IT-stöd. Här tas upp att man skulle behöva en stor
organisation för att kunna ha ett effektivt IT-stöd. Jag
menar att ett IT-verktyg stöder ett decentraliserat
arbetssätt, och det ökar både ansvar och motivation
hos de anställda. Jag tycker att det i stället talar för att
man skulle kunna bibehålla de mindre domstolarna,
med tanke på hur förnämligt just det verktyget är.</pre><pre>Anf.  144  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det pågår försöksverksamhet av
mycket olika slag. Det handlar om att pröva samver-
kan mellan olika domstolar - även mellan allmänna
domstolar och förvaltningsdomstolar - på olika nivå-
er. Det handlar om att utveckla en beredningsorgani-
sation i andra former. Det handlar om delegering till
olika personalkategorier. Jag vet inte riktigt vad frå-
gan syftar på eller vilka utvärderingar av dessa för-
hållanden som efterlyses.
Men rent allmänt vill jag säga att det är oerhört
viktigt att vi drar lärdom av de försöksverksamheter
som finns. Det är därför de har satts i gång, dvs. för
att man ska pröva olika förändrade arbetsformer,
rutiner och organisationer, t.ex., och använda den
erfarenheten för det fortsatta utvecklingsarbetet.
Mycket av försöksverksamheten har redan till viss
del utvärderats. Den kommer att utvärderas. Det vi
redan kan se är att man finner väldigt mycket positivt
när man försöker ändra t.ex. arbetsformerna. Vi kan
också ta exemplet med samarbetet mellan länsrätt och
allmän domstol i Blekinge, som visar sig ha en myck-
et positiv effekt när det gäller effektiviteten i arbetet
och för personalkategorierna, som får en betydligt
bättre arbetssituation och finner det mera stimuleran-
de. All denna kunskap ska naturligtvis användas.
Jag förstod inte riktigt varför detta kopplades till
frågan om de små domstolarna var särskilt långsam-
ma eller av dålig kvalitet. Det är inte det som det
handlar om. Det är ingen tvekan om att en liten dom-
stol kan vara väldigt snabb - särskilt om det är en
domstol som inte ens kan sysselsätta den domare som
finns där. Han behöver bara arbeta på halvtid. Den
domstolen har naturligtvis aldrig några problem med
några balanser eller hastigheten. Det är inte där pro-
blemet ligger.
De grundläggande tankarna bakom reformarbetet
är att säkerställa det framtida dömandet i en värld
som hela tiden förändrar sig och där kraven ökar. Då
är det problem för små domstolar när det t.ex. gäller
att säkerställa att det finns specialkompetens för att
hantera alla de olika typer av mer komplicerade mål
som numera kommer till våra domstolar.</pre><pre>Anf.  145  GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Det hade varit mycket värdefullt för
oss riksdagsledamöter att få ta del av vad denna ut-
värdering egentligen gett. Att det har varit ett brett
fält har vi förstått, men jag undrar just vad man har
kommit fram till. Eftersom förslaget innebär att man
ska lägga ned mindre domstolar tolkar jag redovis-
ningen som så att dessa måste ha varit av sämre kva-
litet och haft en långsammare handläggning. Det är
det som är den viktigaste delen ur medborgarpers-
pektivet, som ministern lyfte fram. Jag tycker att det
hade varit värdefullt om vi också hade kunnat dra
lärdom av vad dessa försök har gett.
Justitieministern tog upp frågan om en kraftfull
beredningsorganisation. Jag undrar vad den har gett,
om man tittar på kvaliteten och effektiviteten. Det blir
dubbel hantering för domarna. Har detta försök bara
varit positivt?</pre><pre>Anf.  146  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Några sammanställningar av utvärde-
ringar finns ännu inte, men när de kommer kommer
riksdagens ledamöter naturligtvis att ha möjlighet att
ta del av dem. Det gäller bl.a. just de försök som görs
med olika beredningsorganisationer. Det kommer att
utvärderas, och det kommer säkerligen att publiceras i
former som är tillgängliga för alla.
Jag vill också svara på den tidigare frågan om IT-
stödet. Jag delar uppfattningen att den nya tekniken
gör det möjligt att decentralisera arbetet på ett helt
annat sätt än tidigare, och det är också en av utgångs-
punkterna vi har haft när vi har sagt oss att det är
mycket möjligt att sammanföra flera tingsrätter i en
myndighet med en större domkrets för att få det större
målunderlaget och det större antalet anställda, för att
på det viset kunna säkerställa kontinuitet, möjligheter
till kompetensutveckling, specialisering, osv., men
bibehålla arbetsplatser på flera decentraliserade stäl-
len. Detta hjälper den nya tekniken bl.a. till att ge-
nomföra.</pre><pre>Anf.  147  RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Jag instämmer i de övriga inläggen
och tackar för att vi har fått denna handlingsplan, som
på ett nytt sätt ska konkretisera vilka mål vi har för
denna verksamhet så att vi kan ta ställning till det. Jag
reagerade på en sak när justitieministern beskrev
målet i handlingsplanen när det gällde renodlingen av
verksamheten inom domstolarna. Justitieministern
talade om att renodla domarrollen. Justitieministern
sade också att domstolssekreterarnas arbete är viktigt
och ska göras attraktivt och att man ska upplåta mer
av domarnas arbete till domarsekreterarna.
Men om man tittar ut i verkligheten ser man att
det på grund av de besparingar som har gjorts är pre-
cis tvärtom. Det är domstolssekreterarna som har
sagts upp, och domarna har fått ta över domstolssek-
reterarnas arbete. Det här tror jag att justitieministern,
precis som många av oss ledamöter i kammaren, har
fått mycket uppvaktning om.
Då skulle jag vilja fråga om det är en totalt ny
vändning när det gäller inriktningen eller om det är en
speciell resurssatsning för att se till att dessa domar-
sekreterare ska få finnas kvar och att deras arbete ska
bli mer attraktivt.</pre><pre>Anf.  148  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! I utvecklingen av beredningsorgani-
sationerna och formerna för beredning av ärenden är
det naturligtvis varje enskild domstols uppgift att
överväga hur man bäst använder sina resurser. Det är
det som är tanken bakom att renodla domarens roll.
Domaren, som är den mest kompetenta personen, ska
givetvis inte användas för sysslor som bättre eller lika
bra kan göras av någon annan. Då gäller det natur-
ligtvis för den som ansvarar för bemanningen i dom-
stolen att överväga hur man använder sina resurser
bäst för att säkerställa att man använder rätt kompe-
tens för rätt uppgifter.
Vi har skapat förutsättningar för domstolarna att
kunna genomföra förändringar genom att inrätta en
särskild försöksförordning, där det ges möjlighet att
på ett annat sätt än tidigare delegera arbetsuppgifter.
Den försöksverksamheten kommer naturligtvis att
utvärderas, och sedan kommer det att leda till slutsat-
ser beträffande möjligheter att delegera olika arbets-
uppgifter. Det är en viktig uppgift för varje domstol
att överväga hur man använder den personal man har
och vilken personalsammansättning man ska ha. En
god resursanvändning är ett viktigt krav vi ställer på
domstolarna.</pre><pre>Anf.  149  RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Jag förstår att justitieministern svarar
att det är en viktig uppgift för varje domstol att ansva-
ra för hur resurserna hanteras och att det är den som
också ansvarar för bemanningen. Men om vi tittar på
hur det såg ut på polismyndigheten när vi tog bort de
civilanställda kan vi se att just konsekvenserna av
resursbesparingar och effektiviseringar har gjort att
poliserna har fått gå in från gatan och nu sitter och
utreder på polisstationerna. Om vi kan se samma
mönster när det gäller domstolarna har vi en felaktig
utveckling, eftersom målsättningen i handlingsplanen
är att vi ska renodla domarrollen.
Jag är tacksam för om vi uppmärksammar denna
frågeställning. Det är, precis som justitieministern
säger, viktigt att se över och utvärdera hur det ser ut i
varje domstol, men vi får inte låta det gå lika långt
som vi gjorde med polisverksamheten.</pre><pre>Anf.  150  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag delar helt uppfattningen att det är
en fullständigt felaktig utveckling om man har en
personalsammansättning som innebär att man använ-
der den mest kompetenta personal man har till de
arbetsuppgifter som kan utföras av t.ex. domstolssek-
reterare. Det är icke en riktig utveckling. Det är den
vi har försökt att vrida rätt genom försöksverksam-
heten och på andra sätt, för att få domstolarna att inse
att det är viktigt hur man använder sina resurser och
hur man använder sin personal och stimulerar den.
Det är ingen attraktiv domstol, anser jag, när domare
utför arbete som likaväl kan utföras av andra. Detta är
ett viktigt led i reformeringen av domstolarnas inre
arbete.</pre><pre>Anf.  151  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Justitieministern har ett flertal gånger
upprepat att ett väl fungerande domstolsväsende är
väldigt viktigt. Det kan vi alla hålla med om. Hon har
också kommenterat de försöksverksamheter som har
pågått - en del under de senaste två åren - med sam-
verkan mellan olika tingsrätter. I mitt hemlän har
Örebro tingsrätt och Hallsbergs tingsrätt ingått i den
försöksverksamheten.
Min första fråga är vilket resultatet är. Vad har
denna försöksverksamhet visat? Men Gunnel Wallin
ställde en fråga om hur utvärderingarna ser ut, och
ministern sade att vi inte vet det ännu. Om det är sant
att vi inte har någon utvärdering och justitieministern
inte har satt sig in i den undrar jag hur det kommer
sig att man lägger fram ett förslag om en nedläggning
och en samverkan när det gäller Hallsbergs tingsrätt.</pre><pre>Anf.  152  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag tror att det föreligger något miss-
förstånd. Som jag sade har vi haft och har försöks-
verksamheter av mycket olika slag. När det gäller
försöksverksamheter där man har prövat samverkan
mellan olika domstolar har en utvärdering och be-
dömning naturligtvis gjorts i samband med att Dom-
stolsverket har sammanfattat resultaten och kommit
in med ett förslag till regeringen om hur man anser att
organisationen borde förändras. I de dokumenten
finns bedömningarna gjorda.</pre><pre>Anf.  153  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag fick inte riktigt svar på min fråga
om hur justitieministern i sådana fall anser att den
utvärderingen ser ut.
Om man läser i den handlingsplan som finns ser
man att ett av ledorden är "effektivitet". Det står
också att vi ska ha ett nytt domstolsväsende som har
ett medborgarperspektiv. Då blir min följdfråga: Vad
är det som gör att justitieministern anser att de mindre
tingsrätterna - i mitt fall Hallsbergs tingsrätt - inte
har en effektivitet och ett medborgarperspektiv? Är
det inte också väldigt viktigt att lägga till någonting
mer, nämligen tillgänglighet för medborgarna?</pre><pre>Anf.  154  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Ett av de krav som medborgarna
ställer gäller naturligtvis tillgängligheten. Men det är
många fler krav som medborgarna ställer på den
dömande verksamheten. Inte så sällan har vi en debatt
här i riksdagen om att man tycker att det brister i
kunskap i hela rättsväsendet. Det gäller t.ex. miss-
handlade kvinnors situation. Det gäller vad barn råkar
ut för när de blir sexuellt utnyttjade och vilka hänsyn
man bör ta i samband med brottsutredningar och även
i domstolarnas verksamhet. Vi har en utveckling av
ekonomisk brottslighet av en mer omfattande och
komplex art än någonsin tidigare. Vi har grov organi-
serad brottslighet av olika slag.
Det krävs väldigt mycket av ingående kunskap på
ett oerhört brett område. Jag bedömer det inte som
möjligt att en och samma person kan uppfylla de krav
som medborgarna ställer på särskild kompetens i alla
dessa olika och varierande frågor. Det krävs att en
domstol har tillgång till olika kompetenser, och det
kräver att det är en större domstol med flera domare.</pre><pre>Anf.  155  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Den mångåriga diskussionen om hur
den framtida domstolsorganisationen ska se ut har
väckt och väcker stor oro, speciellt bland tingsrätterna
ute i landet. Man vill inte att den egna tingsrätten ska
samverka eller läggas ned.
Hur lång tid gäller den här handlingsplanen, som
nu läggs fram för riksdagen? Är det här bara en första
etapp av sammanslagningar och samlokaliseringar i
domkretsar? Kommer det med kort varsel att komma
sådana här handlingsplaner kontinuerligt, eller kan de
övriga tingsrätterna nu pusta ut ett tag?</pre><pre>Anf.  156  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! I handlingsplanen redovisas de för-
ändringar som redan är genomförda. Där redovisas de
förslag till förändringar som regeringen kommer att ta
ställning till, och där redovisas också de olika arbeten
som pågår på olika håll i landet när det gäller att
överväga förändringar av domstolens organisation.
Jag skulle inte utesluta att det kan finnas domsto-
lar som ännu inte har påbörjat något arbete men som
funderar på det. Jag tror att det är fel att uttrycka det
som att någon pustar ut. Jag tror tvärtom att man
samlar sig på många ställen och funderar över sin
framtid och hur man bäst ska uppfylla medborgarnas
krav på en bra dömande verksamhet. Jag utesluter
inte att det kan påbörjas ytterligare arbete någonstans
som jag ännu inte känner till.</pre><pre>Anf.  157  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Är det då Domstolsverket som kom-
mer att åka runt till övriga domstolar för att initiera
ett sådant arbete? Jag har svårt att tolka om detta ska
komma från domstolarna själva. Det kan ju också
vara så att de känner en press på sig, att de måste göra
något till följd av att andra har gjort det.</pre><pre>Anf.  158  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag utgår från att det här är en natur-
lig del i den dialog som Domstolsverket har med
cheferna för alla våra domstolar i samband med att
man diskuterar behovet av resurser och gör fördel-
ningen av dem. Jag utgår från att man i det samman-
hanget också diskuterar frågor som har att göra med
resursbehovet, hur det bäst kan tillgodoses och hur
förändringar kan göras inom domstolen när det gäller
t.ex. beredningsorganisationen. Vi var tidigare inne
på frågan om hur man utnyttjar personalen och vilken
personalsammansättning som behövs.
Jag utgår från att detta är en naturlig del i den här
dialogen. Det gäller det som tas upp både från dom-
stolens sida och från Domstolsverkets sida.</pre><pre>Anf.  159  JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Av den handlingsplan som vi har fått
kan man konstatera att flera av de farhågor som
många hade väldigt länge om att många små tings-
rätter skulle försvinna har blivit besannade. Det är
kanske inte så mycket att säga om det i ett läge när
väldigt många uppgifter successivt, inte minst det
senaste året i och med det som vi har beslutat om, har
lyfts bort från tingsrätterna. Därmed försvinner ju ett
underlag för att man ska kunna hålla en god personal-
styrka.
Men det är intressant att se att man rullar tillbaka
väsentliga samhällsfunktioner från små orter samti-
digt som man på annat håll, bl.a. från den här kamma-
ren, driver en politik som innebär att man försöker
göra allt för att få människor att stanna kvar på de här
orterna.
Min fråga kommer mest att handla om rekryte-
ringen av domare och hur den mer praktiskt ska gå
till. Det råder ju en skriande brist. Det är intressant att
se vilket tryck det är på notarieplatserna runtom hos
våra domstolar medan det efter ett tag visar sig att
väldigt många lämnar domstolsväsendet beroende på
att de inte tycker att det riktigt ger det som de för-
väntar sig. Framför allt finns det mycket mer spän-
nande och mera utvecklande uppgifter på annat håll.
Om jag skulle kunna få en konkretisering i det här
avseendet vore jag tacksam.
Avslutningsvis vill jag berömma justitieministern
för viljan att göra någonting åt problemet på nämn-
demannasidan. Där är det ju väldigt stereotypt på ett
sätt som är allvarligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag
ser fram emot denna utredning.</pre><pre>Anf.  160  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Man har gjort försöksverksamheter
och överväganden av olika slag hos domstolarna.
Med de lösningar som man har funnit bedömer jag
det som att det är betydligt färre domstolar som på det
här viset försvinner och går upp i en större domstol
tillsammans med någon annan. De lösningar som
föreslås från många håll innebär att domstolen blir
kvar, men man säkerställer målunderlaget genom att
domstolen ingår i en större domkrets. Jag tror därför
att Johan Pehrson kan se positivt på de förslag som
finns redovisade i handlingsplanen i förhållande till
t.ex. de förslag som den tidigare domstolsutredningen
var inne på.
När det gäller uppgifter som har tagits bort och
renodlingen av domstolarna vill jag understryka,
vilket jag har haft anledning att göra ett antal gånger
nu, att det inte påverkar behovet av domare. De upp-
gifter som flyttas bort från domstolarna är just sådana
uppgifter som inte kräver domarkompetens.
När det gäller rekryteringen av domare vill jag
inte säga att vi har någon skriande brist på domare. Så
är verkligen inte situationen. Domaryrket är fortfa-
rande ett attraktivt yrke, men resonemanget i hand-
lingsplanen går ut på att säkerställa att den attrak-
tionskraften även kan bibehållas i framtiden när för-
utsättningarna på olika sätt förändrar sig. Det är rik-
tigt att det finns ett tryck på notarieplatser. Vi ser
alltså inte heller någon flykt från notarietjänstgöring i
domstol, utan efterfrågan är stor. Och jag bedömer att
behovet av notarier i framtiden är minst lika stort som
i dag, kanske större.</pre><pre>Anf.  161  JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.
Jag skulle vilja veta mer konkret hur den breda re-
kryteringen ska främjas. Vad har man tänkt sig? Ska
det vara riktade kampanjer, ska man delta i mässor,
eller vad kan det vara?</pre><pre>Anf.  162  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag tror inte att det är via kampanjer
som man rekryterar goda domare. Jag tror däremot att
man kan göra det genom att göra domaryrket attrak-
tivt och domstolsverksamheten attraktiv för de riktigt
duktiga juristerna. Det handlar om att man efter en
karriär som advokat eller jurist i näringslivet ska ha
en möjlighet att utnyttja sin mycket speciella kompe-
tens och erfarenhet även i den dömande verksamhe-
ten, och det handlar om att det finns en domstolsor-
ganisation som är beredd att ta emot en sådan person
med denna speciella kompetens. Det tror jag skapar
förutsättningar för en bredare rekrytering. De förut-
sättningarna finns inte på samma sätt i dag, och inga
kampanjer i världen, tror jag, skulle kunna göra nå-
gonting åt det.</pre><pre>Anf.  163  YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Jag vill också tacka för skrivelsen.
Jag har en fråga som rör Ljusdals tingsrätt. Det
beror på att jag bor i Ljusdal.
Det är inte lätt för en ort och det är inte lätt att
som politiker leva på en ort när man lägger ned insti-
tutioner av vilket slag de än är. Det är alltid motstånd.
Människor som lever och verkar i bygden blir rädda
och tror att det handlar om ortens överlevnad, vilket
det i en del fall kanske gör.
I Ljusdal har det varit en mångårig och smärtsam
process. Den har pågått ända sedan 70-talet, och man
har pratat om att det måste hända något med Ljusdals
tingsrätt.
Jag och Vänsterpartiet stöder tanken att Ljusdals
tingsrätt är för liten för att man ska kunna bibehålla
rättssäkerheten för människorna i Ljusdals kommun
och även för att man ska kunna bibehålla kompeten-
sen hos de människor som arbetar där. Det är inte
roligt att vara politiker i Ljusdal och säga så och det
är inte enkelt. Men det är rätt och det är riktigt.
Domstolsverket föreslog att man skulle slå sam-
man Ljusdals tingsrätt med Bollnäs tingsrätt. Såvitt
jag förstår handlade det framför allt om att det var
halvvägs till häktet i Gävle och att kommunikationer-
na mellan Ljusdal och Bollnäs är rätt goda. Därför
frågar jag: Vad är huvudargumenten för att man nu
från regeringens sida väljer att slå samman Ljusdals
tingsrätt med Hudiksvalls?</pre><pre>Anf.  164  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! När det gäller Ljusdals tingsrätt har
det som sagt var rått en ganska stor enighet om att det
inte är möjligt att ha en självständig domstolsverk-
samhet i Ljusdal, som i dag har en halv domartjänst.
Därför har många varit engagerade i att diskutera
vilken lösning som är den bästa.
Det har varit lite fram och tillbaka med förslagen.
Domstolsverket ändrade sig vid någon tidpunkt.
Vi har berett det här ärendet mycket noggrant och
remissbehandlat det med alla berörda. Genom uttolk-
ningen av de remissvaren kom regeringen fram till att
det bästa ändå var att Ljusdal fördes till Hudiksvall.
Jag kan inte mer exakt i detalj ange de olika ar-
gument som fanns, men de framgår av remissunder-
laget som finns på departementet.</pre><pre>Anf.  165  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Justitieministern sade att alltför små
tingsrätter inte klarar sina uppgifter på ett tillfreds-
ställande sätt och att det krävs rimliga avstånd. Jag
kan inse att det kan finnas problem med sårbarhet och
med att man inte kan ha en total kompetens om det
inte är så många domare. Men det finns också exem-
pel på, som justitieministern har pekat på, att man kan
ha gemensamma domkretsar, att man kan öka sam-
verkan, och att man på det sättet kan bibehålla den
dömande verksamheten lokalt.
I Dalarna, som är ett stort geografiskt län, har vi
fem tingsrätter. För min del kan jag säga, och jag tror
att det är en ganska allmän uppfattning, att vi är måna
om att åtminstone ha den dömande verksamheten
kvar där. Då är min fråga: Kan justitieministern ut-
veckla något vad hon menar med rimliga avstånd?
Det pågår en enmansutredning vad gäller Dalarna
som ska vara klar den 31 maj. Kan justitieministern
säga något om när det kan komma beslut? Jag utgår
då från att utredningen presenteras den 31 maj.
Slutligen får jag ofta frågan på hemmaplan: Var-
för får inte ni i riksdagen, som riksdagsledamöter,
trycka på knappen och fatta beslut när det gäller att
eventuellt avveckla olika tingsrätter? Jag tycker att
det är intressant att få vidarebefordra den frågan.</pre><pre>Anf.  166  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det pågår alltså ett arbete när det
gäller att överväga hur domstolsorganisationen bör se
ut i Dalarna. Det är helt riktigt att det under våren
kommer ett förslag från en arbetsgrupp där domsto-
larna har varit involverade. Den har letts av en hov-
rättslagman.
Vad som är rimligt avstånd under de förhållanden
som råder i Dalarna hoppas jag att man kommer fram
till i det här arbetet. Man kanske hittar något slags
enighet kring vad som är de lämpligaste avvägning-
arna när det gäller motstridiga intressen av olika slag.
Jag avstår från att ha någon som helst uppfattning
i dag om Dalarna och hur organisationen bör se ut
där.
Däremot hoppas jag att ärendet kan vara moget
för något beslut under hösten. Det beror också lite
grann på hur förslaget som så småningom kommer
ser ut.
När det gäller frågan om beslutsformerna är det på
det sättet, som jag tidigare redogjort för, att det ligger
inom regeringens uppdrag att fatta beslut om dom-
kretsindelningar och tingsrätterna.</pre><pre>Anf.  167  ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Låt mig liksom många andra instäm-
ma i det positiva i delar av skrivelsen. Borta är det
mesta av de förlamande besparingar som tidigare låg
över hela diskussionen om reformeringen av det
svenska rättsväsendet. Det mörka 200-
miljonersmolnet är borta, om man får uttrycka det så.
Det är bra. Det innebär definitivt att många som är
engagerade i förändringen av domstolsväsendet
kommer att uppleva detta som mycket positivt.
Det är också bra att kompetensutvecklingen mar-
keras, att man ska få möjlighet att rekrytera de dukti-
gaste juristerna till den viktiga domarbanan.
Det är dessutom viktigt att man pekar på värdet
och vikten av notariatinstitutet, notarieutbildningen
och notarieverksamheten.
Jag tycker också att det är viktigt att man marke-
rar nämndemännens särskilda roll i det svenska rätts-
väsendet.
Sedan kommer vi fram till det centrala, eftersom
man allmänt håller fram betydelsen av dömandet i
den första instansen, nämligen hur tingsrätterna ska
organiseras framöver. Där finns i princip ett resone-
mang som går ut på att ett större befolkningsunderlag,
målunderlag, behövs och därför behövs det större
domsagor.
I södra Sverige pläderar man för att slå samman
tingsrätter. Där det är lite glesare säger man att det i
den nya domkretsen kan finnas flera domstolar, där
det antingen kan vara dömande verksamhet vid två
eller tre eller vid någon och vid speciella tillfällen vid
andra.
Min fråga till justitieministern blir då, eftersom
södra Sverige är tämligen tätbefolkat: Innebär det att
vi i den här processen framöver kommer att se väldigt
många förslag om sammanslagningar av tingsrätter,
eftersom det är logiken i det resonemanget?
Får jag också passa på att göra en liten lokal
vinkling av frågan. I ett pressmeddelande från det
socialdemokratiska riksdagskansliet går man ut och
talar om att Ljungby tingsrätt är räddad. Jag vet inte
om det gäller flera tingsrätter. Från vad? Vem är det
som har utövat hotet? Om jag var polemiskt lagd
kunde jag anta att det var justitieministern som hade
utövat hotet. Men jag är inte polemiskt lagd i dag.</pre><pre>Anf.  168  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Jag kanske måste erinra om hur den
ekonomiska situationen var mot bakgrund av formu-
leringen "förlamande besparingar".
Domstolsväsendet hade t.o.m. förra året ett över-
skott i sina ekonomiska resurser. Redan i förra årets
budget beslutade riksdagen att tillföra domstolarna
200 miljoner kronor. Jag tror egentligen inte att frå-
gan om tillgång till medel har varit problemet. Snara-
re har problemet varit att kravet på att förändra verk-
samheten så att den anpassar sig till en god resursan-
vändning har känts lite ovant och svårt på sina håll.
Att domstolarna tillförs nya resurser innebär inte,
vill jag därför passa på att understryka, att kravet på
en god resursanvändning inte kvarstår. Det är en av
utgångspunkterna i reformarbetet. Det måste vara
rimligt i varje verksamhet att man utgår från att de
pengar som anslås ska användas på ett så klokt och
bra sätt som möjligt. Men jag hoppas att ingen upple-
ver det som ett svart moln, utan som ett naturligt
krav.
När det gäller vilka sammanslagningar man kan
göra i södra eller norra Sverige har det naturligtvis
betydelse hur geografin och demografin ser ut. Det
råder inget tvivel om att det är tätt mellan domstolar-
na på sina håll i södra Sverige. I det arbete som pågår
har vi valt att inte försöka fastlägga några principer
som ska gälla rakt över, utan vi har gjort det möjligt
att regionalt och lokalt ta hänsyn till förhållanden av
olika slag i sammanhanget.
En vägledande bild kan vara att se på vad som
händer i Blekinge, där det finns fyra tingsrätter. Där
är förslaget att slå samman dem till en tingsrätt och
behålla tingsrättsverksamheten i två av orterna. Men
det är Blekinge. Det ser annorlunda ut i Skåne, och
det ser annorlunda ut i Småland.</pre><pre>Anf.  169  ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Jag kunde först få bekräftat att justi-
tieministern inte ville bekräfta att Ljungby var räd-
dad. Jag hade inte heller väntat att hon skulle svara.
Det kanske kan vara en vägledning till de många
ledamöter ute i landet som anser att tingsrätter här
och där är räddade.
Det vore mig främmande att uppfatta mera resur-
ser som ett argument för att inte hushålla väl. Det är
mot de småländska principer jag står för. Dom-
stolsverkets styrelse - där jag sitter, och vi lyckades
få en reell höjning av äskandena - också vill markera
att de pengar som behövs ska användas väl. Jag ser
inget motsatsförhållande. Det finns så många ange-
lägna frågor, inte minst när det gäller resurser till
domstolsväsendet, kompetensutveckling, IT-stöd osv.
Det finns många goda områden att placera pengarna
och investera för framtiden.
Jag förstår också av justitieministerns svar att det
finns en överhängande risk i södra Sverige att vi får
se ett betydande antal nedläggningar av tingsrätter.</pre><pre>Anf.  170  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Det gläder mig att höra Anders Hög-
marks resonemang kring behovet av en god resursan-
vändning. Jag har förtroende för Domstolsverkets
styrelse när det gäller att se till att arbetet förs vidare,
att se till att de domstolar som behöver nya resurser
också får det och att rationaliseringar genomförs i de
domstolar där det är möjligt. Det är naturligtvis så det
måste gå till. Jag delar helt Anders Högmarks upp-
fattning. Den är helt i överensstämmelse med de
förslag som regeringen har lagt fram i budgetpropo-
sitionen, dvs. att de nya medel som tillförs domstol-
sväsendet ska användas för att utveckla verksamhe-
ten, bl.a. kompetensutveckling, investeringar i teknik
och annat.
Jag måste tillstå att jag inte förstår resonemanget
om vem som är hotad och vem som är räddad. I
handlingsplanen redogörs för de beslut som är tidiga-
re fattade, vilka förslag som finns, vad regeringen
föreslår att göra och vilket arbete som pågår. Några
ställningstaganden vid sidan om detta av annat slag
finns naturligtvis inte.</pre><pre>Anf.  171  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd):
Fru talman! Jag tycker att det är intressant att det
blir förändringar inom domstolsväsendet, framför allt
när det gäller utvecklingen av domstolsväsendet. Det
finns mycket att göra. Jag tror att det finns en hel del
att göra med ledningsorganisation, effektiv personal-
politik, arbetsmiljöfrågor. De är viktiga instrument i
att effektivisera organisationerna.
Chefen har en oerhört viktig roll i näringslivet
men även i domstolsväsendet. I domarrollen ingår att
man är oavsättlig. Det är bra när det gäller den dö-
mande verksamheten. Men många domare har också
personal- och chefsansvar. Där blir man också oav-
sättlig. Hur ser justitieministern på de två rollerna i en
där båda blir oavsättliga? Finns det något att göra på
det området?</pre><pre>Anf.  172  Justitieminister LAILA FREI-
VALDS (s):
Fru talman! Frågor som har att göra med ledning-
en av domstolarna, personalfrågor, administrativt
ansvar och sådant, har naturligtvis ökat i betydelse
med den utveckling som har funnits. I varje verksam-
het ställs krav på den som har chefsansvaret att verka
för en utveckling av verksamheten och ta ansvar för
de olika delar som arbetsgivarrollen innebär. Dom-
stolarna är inget undantag från detta.
Det är en något ovan situation att diskutera den
högste domaren i en domstol utifrån ett perspektiv att
han också har ett ledningsansvar för domstolen. Men
jag tror att det finns en större öppenhet och förståelse
för behovet av att diskutera detta. Det var också bak-
grunden till att det tillsattes en särskild utredning som
har till uppgift att bl.a. se över frågan om dom-
stolscheferna, deras uppgifter och roll. Jag förväntar
mig förslag från utredningen under hösten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU9
Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. (skr. 1999/2000:21).</pre><pre>Anf.  173  LEIF CARLSON (m):
Fru talman! SoU9 är ett mycket omfattande mo-
tionsbetänkande, och jag avser inte att gå in i detaljer
utan hålla mig till det jag tycker är mer övergripande
väsentligt för sjukvården.
Få verksamheter, fru talman, är så fascinerande
och mångfasetterad som sjukvården. Den betyder
mycket för människors känsla av trygghet. Framtiden
för sjukvården ter sig också oerhört dynamisk och
expansiv. Demografiska förändringar medför större
efterfrågan, och den vetenskaplig-tekniska utveck-
lingen tycks ge oanade möjligheter. Svensk sjukvård
har en mycket högutbildad och kompetent personal.
Vi brukar traditionellt ligga långt framme i forsk-
ningen. I världen ser man bara stigande efterfrågan
och enorma utvecklingsmöjligheter för den som kan
och vill. Sjukvårdssektorn är just nu den snabbast
växande delen av världsekonomin, och investerings-
behoven är enorma. Detta är fakta som borde ge en
bransch full av optimism. Uppenbarligen kan hälso-
och sjukvården bli en blomstrande framtidsbransch
om man tar till vara dessa nya möjligheter.
Fru talman! Sjukvården borde med tanke på detta
perspektiv, dessa enorma möjligheter, sjuda av glädje
och framtidstro. Men så är det inte. I stället möts man
av uppgivenhet. Man vill byta jobb och flytta. Verk-
samheten kännetecknas av ransoneringar och köer i
stället för förnyelseglädje. Detta är problem typiska
för en planekonomi.
Inom sjukvården, som på så många andra sam-
hällsområden, ligger innovationerna ofta i att det
startas nya företag som utvecklar spännande idéer. Ett
sätt att förverkliga idéerna är att anställda startar eget.
Det försvåras om det finns starka offentliga institu-
tioner som gör anspråk på monopolställning där fi-
nansiering och organisation fortfarande har de gamla
öststatsekonomierna som förebild. Det är svårt att få
till stånd den nyetablering av vård som är ett måste
för en nödvändig förnyelse av sjukvården. Om vi ska
klara av de ökade krav som utvecklingen kommer att
ställa och ta till vara de möjligheter att skapa en väl-
färdsgenerator som erbjuds, måste vi reformera de
stela, ineffektiva system som skapar köer och hindrar
sjukvårdspersonalen i deras utveckling.
Mer av den politik som har skapat problemen kan,
fru talman, aldrig vara lösningen. Det behövs i stället
mångfald och konkurrens. Monopol kostar, inom
sjukvården som överallt annars. Ingen hävdar längre
att monopol är effektivare än konkurrens, och ingen -
utanför den inskränktaste Vänstern - tror i dag att
planekonomi är bra på att producera vad det än må
vara eller bra på att tillfredsställa behov. Ändock
envisas socialdemokraterna med att just sjukvården
ska drivas som en planekonomi. Det är i sanning
gåtfullt.
Fru talman! De svenska landstingen klarar inte
längre av, trots sina goda resurser - ekonomiskt,
materiellt och personellt - sin mest elementära upp-
gift, nämligen att ge människor vård i tid. Det är inte
så att man sparar pengar på att låta folk stå i kö - man
är bara inhuman. Förutom allt lidande och att alla
kostnaderna för själva vårdinsatserna kan bli högre på
grund av förvärrade sjukdomstillstånd, finns det and-
ra kostnader förknippade med köerna. Det handlar om
produktionsbortfall genom sjukfrånvaro, förtidspen-
sioneringar samt de extra sociala stödinsatser som
inte minst pensionärer kan behöva under väntetiden.
Jag tar ett konkret exempel, nämligen kön för ope-
ration av gråstarr. I dag står ungefär 35 000 männi-
skor i kö för en sådan operation. Den sammanlagda
kostnaden för att genomföra dessa operationer skulle
enligt Sveriges Pensionärsförbund vara runt 225 mil-
joner kronor. Bara extrakostnaderna för att ha männi-
skor stående i kö, t.ex. hemtjänst, uppgår enligt SPF
till över 100 miljoner. Alltså betalas ca 50 % av kost-
naderna för operationerna genom mindre utgifter i
annan kassa. Men man klarar inte resurssamordning-
en i dagens organisation, och därför får människor
lida.
Fru talman! Misshushållning är det ord som kan-
ske bättre än något annat beskriver den sjukvårdspo-
litik som förts och som fortfarande förs i stora delar
av Sverige - misshushållning med mänskliga resurser
genom att låta människor stå i kö, misshushållning
med personalresurser genom att inte tillräckligt tillva-
rata personalens kompetens, misshushållning genom
att inte våga pröva nya alternativa verksamhetsfor-
mer, misshushållning genom att den ena handen inte
vet vad den andra gör och slutligen misshushållning
genom att inte möjliggöra för sjukvården att utveck-
las till en dynamisk framtidsbransch.
Därför far också personalen illa. I frustrationen
över att ha ansvar men inte befogenhet att utnyttja
sina kunskaper tilltar vantrivseln. Man vill allt oftare
hitta en annan arbetsgivare än landstinget, och många
har under de senaste åren allvarligt funderat på att
sluta. Landstingen får allt svårare att rekrytera ny
personal. För socialdemokraterna handlar det här om
att lappa, laga och skjuta till lite extrapengar där för-
fallet är som mest uppenbart.
Men framtidens utmaningar innebär krav på att
ekonomiska resurser nyttjas bättre men också på att
ny personal kan rekryteras. Det kommer att behöva
anställas 15 000-20 000 personer per år under den
närmaste tioårsperioden. Många undersökningar visar
att ett ökat inslag av privata alternativ inom vård och
omsorg är viktiga för att säkra tillgången på personal
och för att förbättra den befintliga personalens trivsel
och utvecklingsmöjligheter.
Ökad mångfald och konkurrens ger också stora
välfärdsvinster, inte bara genom bättre tillgänglighet
och ökad kvalitet utan också därför att resurser frigörs
genom ett bättre resursutnyttjande och kan, att döma
av många genomförda studier, ge mer och bättre vård
motsvarande kanske ytterligare 20 miljarder kronor -
pengar som i dag inte kommer till bruk inom vården.
Vem kan försvara att för samma vård, med samma
kvalitet, kan det skilja med 40 % i kostnader? Om
konkurrens förelåg och om, som i annan verksamhet,
benchmarking tillämpades skulle sådant vara omöj-
ligt.
Fru talman! När man säger att svensk sjukvård är
kostnadseffektiv glömmer man att den i dag har till
synes låga kostnader, huvudsakligen genom att
landstingsmonopolet har drivit fram en
"proletarisering" av sjukvårdspersonalen.
I förslaget om en nationell handlingsplan ligger en
i grunden planekonomisk tanke om politikers makt
och möjligheter som är djupt verklighetsfrämmande.
All forskning och alla nya rön växer fram i en global
miljö där nationella planer har föga betydelse. I stället
krävs öppenhet och flexibilitet så att nya impulser
snabbt kan omsättas i praktiska åtgärder ute i sjuk-
vårdens verklighet. Det underlättas av en mångfald av
oberoende aktörer.
Vad svensk sjukvård behöver är en flexibel orga-
nisation, snarare än en hierarkisk struktur med ett
politikerråd i toppen som vore det 60- och 70-talens
östsstater som vi ska efterlikna.
Vård och omsorg står inför en revolution när det
gäller läkemedel, teknik, ledarskap och personalut-
veckling. Det värsta som kan hända vården är om
man nu lyckas cementera en illa fungerande sjuk-
vårdsstruktur. Tyvärr måste man konstatera att lands-
ting och kommuner hittills nästan aldrig har gått före
för att förnya verksamhet. Socialdemokraterna vill ju
inte bara förbjuda vindstdrivande akutsjukhus, utan
de har också alltid hindrat privata etableringar inom
alla delar av vården.
Fru talman! Att få vård av god kvalitet, när man
behöver den, är en fundamental rättighet i ett väl-
färdssamhälle. Det är därför som vi föreslår att alla
medborgare ska omfattas av en obligatorisk hälsoför-
säkring. Inom ramen för den hälsoförsäkring som vi
föreslår skulle det nuvarande landstingsmonopolet
brytas upp, till förmån för en mångfald av vårdgivare.
Ett kraftigt ökat utrymme för privata alternativ till
den offentliga vården skulle på det sättet skapas.
Med en obligatorisk hälsoförsäkring kan de of-
fentliga resurserna utnyttjas bättre eftersom avväg-
ningar mellan olika åtgärder - läkemedel, rehabilite-
ring, vård, sjukskrivning och förtidspensionering -
kan göras i ett helhetsperspektiv. Resurser frigörs för
vård. Det skapas drivkrafter för förnyelse, mångfald,
kreativitet och ökat inflytande för personalen - driv-
krafter som gör att man leder utvecklingen, inte bara
följer efter.
Att ersätta dagens föråldrade landstingsmonopol
med en modern försäkringslösning är inte gjort i en
handvändning. Det finns akuta problem som måste
lösas. Vi vill därför omedelbart införa en nationell
vårdgaranti som innebär att ingen ska behöva vänta
längre än tre månader på operation eller behandling.
Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom
den tiden ska man kunna få vården utförd hos ett
annat landsting eller hos en privat vårdgivare.
Med vårdgarantin synliggör man för landstingen -
och för de enskilda sjukhusen - en del av de kostna-
der som köerna i vården för med sig. Genom att inte
ta emot patienter går sjukhusen miste om pengar och
uppmuntras att förändra verksamheten så att köer inte
uppstår. Resurserna nyttjas bättre. Pengarna följer
patienten till den vårdgivare som hon eller han väljer,
varför vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en
obligatorisk hälsoförsäkring.
Likaså är det viktigt att samordningen av samhäl-
lets resurser snabbt kommer i gång. FINSAM-
modellen bör därför genomföras som ett första steg
över hela landet.
Fru talman! Det kommer att bero på oss själva och
på de beslut som vi fattar om den svenska sjukvården
ska bli en framtidsbransch eller om den ska bli en
krisbransch. Främst måste vi för våra egna patienters
skull ligga i frontlinjen, vara bäst. Det är spjutspetsen
i vårdens utveckling som riskerar att gå förlorad om
vi fattar fel beslut. När spjutspetsen försvinner, för-
svinner också möjligheten för Sverige att vara ett
intressant land på den globala sjukvårdskartan.
Konsekvenserna för sysselsättning, näringsut-
veckling och välfärd blir naturligtvis helt olika bero-
ende på vilken väg man väljer. Vi moderater vill se
sjukvården som en viktig del i den nya ekonomin. Vi
vill byta perspektiv på sjukvården från kostnad till
resursskapande verksamhet - en tillväxtmotor som är
högteknologisk, forskningsintensiv och kompetensrik
med en välutbildad personal. Vi ser möjligheter där
socialdemokraterna bara tycks se svårigheter och
problem.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra re-
servationer men nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 1.</pre><pre>Anf.  174  ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Hälso- och sjukvården är nog ett av
de områden i samhällslivet som diskuteras mest ute
bland de många människorna i Sverige och det är
egentligen inte konstigt. Hälso- och sjukvården är ju
för de flesta en viktig del av samhällets välfärd och
trygghet. Det finns en stark tilltro hos folkflertalet till
att det svenska sjukvårdssystemet, sett i relation till
andra länder, är effektivt och håller god kvalitet. Den
tilltron är, menar Vänsterpartiet, än så länge relativt
välgrundad.
Samtidigt erfar många människor i sina kontakter
med vården att det finns allvarliga problem som
måste åtgärdas och som på sikt utgör hot mot mål-
sättningen att ge god vård på lika villkor för hela
befolkningen. Problemen utgörs t.ex. av långa vänte-
tider, av överbeläggningar, av underbemannad perso-
nal som slits mycket hårt och av återkommande rap-
porter om en sviktande sjukvårdsekonomi. Dessa
tendenser har på många håll i landet börjat växa till
mycket stora problem.
90-talet - med kraftig ekonomisk åtstramning,
med hög arbetslöshet och med stora nedskärningar -
har på många sätt varit en mycket besvärlig tid för
många människor. Stora delar av de offentliga väl-
färdssystemen har också genomgått en ekonomisk
och verksamhetsmässig eklut. Sjukvården har under
denna tid brottats med stora resursproblem. Den har
fått se personalstyrkan kraftigt reduceras, och antalet
vårdplatser har dramatiskt minskat; detta samtidigt
som stora förändringar genomförts. Så har exempel-
vis stora reformer genomförts för de äldre, de funk-
tionshindrade och de psykiskt sjuka. Dessa reformer
har inneburit viktiga positiva förändringar men ge-
nomförandet har också varit förknippat med stora
omställningsproblem för många av de berörda männi-
skorna. En del problem är ännu inte lösta på ett till-
fredsställande sätt.
Samverkan mellan landsting och kommuner inom
de aktuella reformområdena fungerar på många håll
ännu inte på ett godtagbart sätt. Vi får hoppas att den
utredning som nu pågår kring samverkan resulterar i
konkreta förslag till förbättringar. Det är mycket
viktigt för att vården ska fungera i hela kedjan.
Samtidigt som sjukvården under 90-talet har varit
utsatt för hårda effektiviseringskrav och neddrag-
ningar har de reella behoven av vård hos befolkning-
en ökat under senare år, inte minst som en följd av
den ökande andelen äldre. Efterfrågan på vård har
också ökat till följd av snabbt ökande behandlings-
möjligheter för många symtom. Dessa nya möjlighe-
ter är givetvis glädjande men ökar ytterligare kraven
på sjukvården.
Med 90-talets utveckling i väl bevarat minne är
det naturligt för oss i Vänsterpartiet att aktivt arbeta
för att tillföra nödvändiga ökningar av resurser till
vården framöver. Den vårdmiljard som kommer år
2001 är ett steg i denna riktning och ägnas de viktiga
områdena primärvård, äldrevård och psykiatri. Under
de tre följande åren faller ytterligare 8 miljarder ut till
vården från försvarsuppgörelsen, vilket också be-
kräftas i vårbudgeten. För Vänsterpartiets del är det
självklart att betona att ytterligare medel kan behöva
tillföras vården framöver. Behoven och efterfrågan är
fortsatt mycket omfattande.
Vänsterpartiet verkar för en sjukvårdspolitik som
ska garantera en god vård på lika villkor för hela
befolkningen - en rättvis sjukvårdspolitik där prioritet
ges åt de svårast sjuka. Vi är fortsatt övertygade om
att en sådan rättvis sjukvårdspolitik bäst gagnas av
såväl offentlig finansiering som offentlig drift. Vi tror
inte att omfattande privatiseringar gagnar en rättvis
sjukvårdspolitik, och vi tror att det är av utomordent-
ligt stor vikt att samhället genom demokratiskt valda
organ på rätt nivå behåller styrning av och resurstill-
delning till sjukvården.
Vi ser i dag alltfler tecken på att växande delar av
sjukvården förvandlas till en marknad. Det gäller
driften av primärvården, det gäller mindre sjukhus
och numera också ett stort akutsjukhus - och det
finns bud på fler.
Till yttermera visso erfar vi också att marknaden
för privata försäkringslösningar på sjukvårdsområdet
är stadd i snabb tillväxt. I dag har 115 000 svenskar
sådana privata sjukvårdsförsäkringar. Det är ofta
storföretag som betalar försäkringarna åt sina anställ-
da. Försäkringsbolagen anger att antalet ökat med
30 % per år de senaste åren. I första hand är försäk-
ringarna kopplade till behandlingar på privatkliniker.
På senare tid har planering också skett kring samver-
kansavtal mellan offentliga sjukhus och privata för-
säkringsbolag. Gräddfilerna förbereds alltså.
Det finns tydliga kopplingar mellan privat drift
och privat finansiering av vården. Vänsterpartiet
anser att sjukvården måste tillföras resurser under
kommande år för att klara framtidens behov och ef-
terfrågan och dimensioneras så att en rättvis sjukvård
kan garanteras. Vi menar att sådana ambitioner bäst
gagnas av att vården även framgent är offentligt fi-
nansierad och i huvudsak drivs i offentlig regi.
Fru talman! En framsynt hälso- och sjukvårdspo-
litik tar också sikte på att förhindra sjukdomar och
skador bland befolkningen. Ett brett förebyggande
hälsoarbete är utomordentligt viktigt, och det enda
hållbara sättet att göra besparingar i vården. Särskild
uppmärksamhet bör riktas mot de grupper som uppvi-
sar konsekvent högre ohälsotal. Företagshälsovården
behöver förstärkas. De allvarliga tendenser vi i dag
ser till s.k. utbrändhet, ökad frekvens av långtidssjuk-
skrivning och tidig utslagning ur arbetslivet måste
motverkas.
Kvinnors hälsa är ett område som behöver upp-
märksammas mer än vad som sker i dag. Det har
sagts förut att mannen ofta är norm när det gäller
diskussioner kring hälsoproblem och forskning kring
hälsoproblem. De forskningsrapporter kring kvinnors
hälsa som ändå görs pekar i många fall på undan-
skymda aspekter när det gäller kvinnors hälsa och
sjukdomar. Det kan man bl.a. utläsa i de rapporter
som Yrkesmedicinska enheten vid Stockholms läns
landsting tagit fram.
Ibland uppmärksammas upprörande skillnader i
hälsoförhållanden, såsom det som rapporterades i
Välfärd vid vägskäl för några månader sedan. Där
redovisades utvecklingen av dödligheten under 90-
talet för olika grupper i samhället. Den enda grupp
där dödligheten inte gått ned är kvinnor i s.k. okvali-
ficerade arbetaryrken. Alla andra grupper redovisar
sjunkande dödlighet. Detta faktum är oacceptabelt,
menar vi i Vänsterpartiet.
Vi kan också notera att långtidssjukskrivning och
s.k. utbrändhet ofta drabbar kvinnor, inte minst i
offentlig sektor. Det finns alltså oacceptabla skillna-
der mellan mäns och kvinnors hälsosituation till
kvinnornas nackdel som måste åtgärdas. Det finns
också kunskapsluckor om kvinnors hälsa som måste
fyllas.
Fru talman! Carlinge Wisberg ska senare i debat-
ten diskutera den reservation som Vänsterpartiet har
lämnat när det gäller utredning av lobotomiverksam-
heten i Sverige. Jag berör därför inte denna i mitt
anförande.
Fru talman! Som jag sade i början av mitt anfö-
rande är det viktigt med en nyanserad debatt om häl-
so- och sjukvården som inbegriper de stora problem
som finns och som måste åtgärdas. Men en nyanserad
debatt kräver också att de stora kvaliteterna i svensk
sjukvård lyfts fram, vilket tyvärr inte alltid görs. Det
finns en god grund att bygga vidare på. Den vikti-
gaste grunden är naturligtvis de stora engagerade och
kunniga personalgrupperna inom vården. Det är all-
deles nödvändigt att deras kunskaper och deras enga-
gemang tas till vara bättre, och att vården genomgår
en tydlig demokratisering framöver.
Ännu fler ovanifrån påförda omorganisationer och
systemskiften är inte till gagn för att utveckla verk-
samheten. I stället bör ansvariga politiker och tjäns-
temän på ett bättre sätt ta till vara nytänkande och
initiativ från personalgrupper på det lokala planet.
På samma sätt är det också av avgörande vikt att
ytterligare steg tas för att verkligen sätta patienterna i
fokus. De är ju på alla sätt de verkliga huvudperso-
nerna i vården.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 2 och 44 i betänkandet SoU9. Vi i Vänster-
partiet står givetvis bakom alla våra reservationer,
men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till dessa.</pre><pre>Anf.  175  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att Rolf Olsson på ett all-
deles utmärkt sätt beskriver problemen med köer och
med att vården inte klarar sin uppgift.
Han tar också upp förhållandet att antalet privata
försäkringslösningar ökar, vilket just är ett tecken på
att sjukvården inte förmår svara upp till det som
människor som betalt skatt kräver av den. De betalar i
stället en gång extra, eller så betalar företag åt dem.
Det blir en gräddfil.
Detta kan vi inte förbjuda, men vi moderater tyck-
er att det är onödigt. Det ska inte behöva vara på det
sättet, utan sjukvården ska kunna klaras utan sådana
lösningar. Det är därför som vi vill få in de krafter
som kan effektivisera. Vi vill få bort monopolen och
få in mångfald och konkurrens.
Rolf Olssons lösning är att säga att de offentliga
monopolen ska fortsätta trots att de visat sig vara
ineffektiva överallt. Varför vill inte Rolf Olsson ta till
vara de möjligheter som finns till effektiviseringar
och förbättringar av sjukvården, så att vi slipper de
här sakerna? Då slipper människor stå och köa, och vi
får ut mer resurser.
Kan Rolf Olsson möjligen förklara detta genom
att ge ett enda exempel där ett offentligt monopol har
visat sig effektivare än en marknad med flera konkur-
renter, med mångfald i vården och med nya idéer där
flera arbetsgivare förekommer? Ge oss ett enda så-
dant exempel!</pre><pre>Anf.  176  ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har bakom oss ett 90-tal som har
bestått av exempellösa nedskärningar i den offentliga
sektorn. Detta har inte minst drabbat sjukvården.
Antalet vårdplatser har halverats, och personalstyrkan
har skurits ned oerhört. Det är självklart att svensk
sjukvård mot den bakgrunden dras med stora pro-
blem.
Vi kan också konstatera att när det gäller den
svenska andelen av BNP - hur mycket vi satsar - så
är siffrorna låga i förhållande till nästan samtliga
andra länder. Vi har en mycket effektiv sjukvård, men
den behöver mer resurser - det är helt klart så.
När nu svensk ekonomi går bättre är det naturligt-
vis mycket klok politik att satsa de ökande resurserna
på att bygga upp och laga de revor som har skapats i
välfärdssystemen. Det gäller inte minst sjukvården.
Jag noterar att moderaterna är konsekventa mot-
ståndare till att ge sjukvården dessa behövliga nya
resurser. De litar i stället på de fria marknadskrafterna
och tror att de kommer att lösa allting. Vi tror inte på
den möjligheten.</pre><pre>Anf.  177  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag fick inte precis något svar eller
något exempel där monopolen skulle fungera bättre.
I stället är det så, precis som Rolf Olsson säger,
att när man har nedskärningar och annat finns det
ännu större skäl att försöka effektivisera och ta till
vara de resurser man har. Det är ju det som man
skulle göra!
Rolf Olsson tar också upp det vanliga argumentet
att Sverige inte satsar så mycket på sjukvård om man
jämför BNP. Men det beror ju, som jag nämnde förut,
huvudsakligen på att vi håller lönerna så låga i Sveri-
ge att det ger en låg andel av BNP.
Detta är anledningen till att alltfler tittar på arbete
utomlands och vill flytta härifrån - inte för att skaffa
kunskap och komma tillbaka, utan helt enkelt därför
att här är det icke klimat för att arbeta i vården längre.
Detta är förödande på sikt, och vi måste komma åt
det.
Då måste det till nya saker. Det hjälper inte att
stoppa mer resurser i en organisation som visar att
den inte fungerar och som inte kan producera för en
krona vård när den får en krona.
På grund av de perversa incitament som finns i
strukturen premierar man sämre förhållanden hellre
än dem som arbetar bra. Har man långa köer får man
mer pengar, för då har man visat att man inte klarar
verksamheten. Den som är effektiv och duktig får
däremot inte någon belöning. Det är det som vi måste
vända på om vi ska kunna nyttja de goda saker som
finns i svensk vård, och som Rolf Olsson mycket
riktigt tagit upp.
Men vi har inte så lång tid på oss, och därför kan
vi inte stå som Rolf Olsson och säga: Här ska vi fort-
sätta som förut - vi ska bara stoppa in mer pengar i
den lilla fungerande organisation som är planekono-
misk, och ett rent monopol.</pre><pre>Anf.  178  ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Mångfald är inget begrepp som vi i
Vänsterpartiet avvisar. Men vi sätter inte likhetsteck-
en mellan mångfald och privatisering, till skillnad
från Leif Carlson. Vi anser att vi ska bejaka mång-
fald. Vi ska framför allt bejaka idéer, kunskaper och
engagemang hos de stora personalgrupper som finns
ute i sjukvården. Som politiker och beslutsfattare ska
vi lyssna mycket mer på idéer och ta till vara idéer
om utveckling ute hos personalgrupperna. Det tror vi
verkligen behövs.
Jag har hört Leif Carlson prata tidigare när han
har gjort jämförelser med öststatsekonomier och
planekonomier. Det är naturligtvis en verklighet som
jag inte kan ställa upp på eller bejaka. Vi tycker inte
att det stämmer med bilden av svensk sjukvård. Vi
ska dessutom jobba på att ytterligare öka mångfalden
så att personalens idéer kommer fram.
Det hade ju varit möjligt för Moderaterna att göra
verklighet av dessa vackra ord i de stora regioner där
man nu har det politiska ansvaret. Jag tycker inte att
jag märker någonting av detta. Det är i stället så att
problemen har förvärrats sedan Moderaterna har
kommit till makten i de stora sjukvårdsapparaterna i
Västra Götaland, Stockholm och Skåne. Det är långt
mellan de uttalade orden från Leif Carlson och verk-
ligheten i de här regionerna, inte minst i Västra Gö-
taland där ekonomin praktiskt taget befinner sig i fritt
fall. Det är långt mellan orden.</pre><pre>Anf.  179  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! I går ringde en förtvivlad medelålders
kvinna som hette Britt-Marie till mig. Hon var för-
tidspensionerad på grund av en kronisk sjukdom. Hon
hade många bekymmer som hon ville dela med sig av
till mig. Bl.a. befann hon sig i en situation där hennes
medicinkostnader hade blivit ett inkassoärende. Hon
hade inte haft någon möjlighet att betala den månatli-
ga summa på apoteket som man behöver göra när
man har fått medicinen på kredit. Hon klarade sig inte
utan de här medicinerna i sin dagliga livsföring. Hon
frågade vad hon skulle göra.
När hon hade frågat apotekspersonalen hur hon
skulle bete sig och vad hon skulle göra eftersom de
här pengarna inte fanns, hade en av farmaceuterna
sagt att hon skulle ta kontakt med någon politiker. Då
kom hon att tänka på mitt namn.
Jag kan lova er här att Britt-Marie inte hade brytt
sig så hemskt mycket om hur hennes problem hade
lösts och vem som hade betalat, om det hade varit
landstinget eller en sjukförsäkring. För henne var det
viktigast att det ordnade sig. På grund av sitt handi-
kapp hade hon många fördyrande omkostnader för att
kunna leva ett så normalt liv som möjligt.
När man har suttit och lyssnat på någon i ens egen
ålder som berättar om sitt livsöde, känner man att vi
har långt kvar innan vi kan säga att alla kan få en god
sjukvård på lika villkor, oavsett inkomster.
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att den en-
skilda människan blir utgångspunkten i en sådan här
debatt. Det är väldigt lätt att man diskuterar utifrån
organisationsstrukturer eller om det ska vara mång-
fald eller inte. Eller om man vill ha mångfald men
ändå inte vill ha mångfald, som Rolf Olsson gav
bevis på här nyss. Jag tycker att det är viktigt att vi
inser att trots att vi har en god sjukvård i det här lan-
det, är den inte bra för alla. Om utgångspunkten är att
vi vill göra det bättre, tror jag att det finns mycket att
göra.
Fru talman! Jag har ofta sagt att om det hade varit
så att monopolet hade ordnat så att alla hade fått till-
gång till en god hälso- och sjukvård, hade det inte
varit några problem. Då hade det förmodligen inte
heller kommit upp någon diskussion om alternativa
driftsformer. Men på grund av att man inte har kunnat
lösa problemen genom åren, har det kommit upp. Vi
kristdemokrater hälsar med glädje att det växer fram
alternativ. Vi tror att det är bra för kvaliteten.
Vi talar ofta om hälso- och sjukvård, men vi talar
väldigt lite om hälsovård. Jag vet inte vad det beror
på. Det är kanske inte inne. Men jag tycker ändå att
det är viktigt att säga att den förebyggande vården är
den allra viktigaste och bästa för alla människor. Att
slippa att drabbas av sjukdom måste ju vara det allra
bästa ur alla perspektiv.
Tandvården har varit en föregångare när det gäller
att arbeta förebyggande. De allra flesta av oss går på
kontroll varje eller vartannat år för att se till att vi har
en god tandhälsa. Kanske vore det framtidens smarta
grepp att vi också vågar oss på att kontrollera vår
hälsa innan vi blir sjuka. Men jag tror att man har
nedprioriterat den verksamheten på många håll därför
att man anser att det finns så jättestora behov. Men
jag skulle vilja se den kommun där man inte arbetar
förebyggande mot bränder utan bara släcker bränder-
na när de uppkommer. Det kan inte vara en god och
framkomlig väg.
Fru talman! Helhetssynen på människan är en
självklarhet för oss kristdemokrater. Vi har kroppsli-
ga, själsliga, andliga och sociala behov. Det är en
absolut utgångspunkt. Eftersom allt är kommunice-
rande kärl i den helheten och hör ihop med oss män-
niskor, är det väldigt viktigt att vi ser till att de här
kompetenserna finns när vi planerar sjukvården. Det
får inte råda brist på dessa.
Jag har förmånen att vara med i den statliga ut-
redningen om vård i livets slutskede. Där vet alla att
den s.k. hospistanken utgår från de här fyra behovs-
delarna. I framtiden tror jag att hospistanken kommer
att genomsyra hela sjukvården, oavsett vilken diagnos
man har och i vilket skede man befinner sig. Bl.a.
därför har vi kristdemokrater tagit upp frågan om
psykologisk kompetens i primärvården. Vi tror att det
är en jätteviktig fråga just för att alla människor ska
kunna få den här helhetsbedömningen. Om vi ordnar
ett team kring alla människor, vet vi också att man
kan ge patienten vad den behöver. Ibland är det kan-
ske läkaren som är huvudperson, ibland kanske det är
kuratorn som behövs mest och ibland kanske det är
psykologen.
Fru talman! Vårdköer har diskuterats mycket här i
kammaren. Jag ska inte försöka mig på att räkna ut
hur många gånger jag själv har deltagit i den debat-
ten. Men det tycks ändå på något sätt vara ett olösligt
problem. Jag kan inte förstå, och jag mäktar inte inse,
hur man kan acceptera långa väntetider och långa
köer. Alla är förlorare. Det är märkligt att det inte
finns något enda annat område i samhället där vi
accepterar långa köer mer än när det gäller våra krop-
par. Jag blir inte klok på det.
Man diskuterar utifrån olika perspektiv, och det är
bra. Men jag tror att problemen ligger i de flaskhalsar
vi har. Det är dessa vi måste ta itu med.
Vi kan inte bara hålla på att säga: Ja, men det är
naturligt, och det ena med det andra. När vi tittar i
backspegeln ser vi att under de senaste fem sex åren
har den totala kösituationen i stort sett varit stabil, om
man nu kan säga att det är stabilt. Då skulle det bety-
da att om landstingen bestämde sig för att göra en
engångssatsning skulle man kunna kapa de köerna
och sedan gå tillbaka till ursprungsläget. Att detta ska
vara så erbarmligt svårt begriper jag inte.
Jag kan inte heller förstå, och det har vi också be-
skrivit i en av våra reservationer, att alltfler inom
vårdpersonalen verkar arbeta med administrativa
uppgifter. Många av de allra duktigaste och mest
specialiserade doktorerna arbetar till hälften med
administrativa uppgifter, som det kanske t.o.m. finns
människor som klarar av bättre därför att de har bättre
utbildning.
Man kan också säga att vårdplatserna är ett pro-
blem. Det är ett jättestort problem. Ibland är det pro-
blem på intensivvårdsavdelningen, ibland kanske det
är på kirurgavdelningen. Men det finns också pro-
blem när det gäller de som kan skrivas ut från sjukhu-
set. Men det finns de facto ingen nivå att skicka dem
till. Då tycker jag att det är ett problem som vi måste
hjälpas åt att lösa.
Fru talman! En av reservationerna som kristde-
mokraterna har handlar om personalen och personal-
rekryteringen. Nu står vi inför en sommar med oänd-
liga problem på många håll i landet. Det finns inte
sjuksköterskor så att det räcker, det finns på sina håll
inte undersköterskor så att det räcker och det finns
inte läkare så att det räcker. Då måste vi, om vi ska
vara ärliga, se till frågan: Vad är det som gör att folk
inte söker sig till vården?
Jag tycker att vården borde vara en framtids-
bransch. Jag tycker att det vore helt fantastiskt om vi
kunde lösa det så att folk kände att vården är attraktiv
att arbeta inom. Det, mina vänner, är en väldigt viktig
sak inför framtiden. För hur ska det gå om vi ska
kunna tro att vi kan ge vård till svårt sjuka människor,
om det inte finns personal? Vi kan ju näppeligen sätta
en lokförare på en operationsavdelning även om han
har vit rock på sig. Vi måste ju se till att det finns
ordentligt med personal.
Nu, fru talman, ser jag att tiden har gått så fort att
jag bara ska avsluta med att yrka bifall till reservatio-
nerna 3 och 21. Självfallet står kristdemokraterna
bakom de 21 reservationer som vi är med på i det här
betänkandet. Men för tids vinnande yrkar jag bifall
bara till de här två.</pre><pre>Anf.  180  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 4 och 10, men står självfallet även
bakom övriga reservationer där Centerpartiet före-
kommer.
Fru talman! Sjukvården saknar sannerligen inte
utmaningar. Sjukvården ska klara alltfler äldre med
allt större vårdbehov. Personalomsättningen och per-
sonalbristen är stor. Det är ett faktum. Behovet av
strukturella åtgärder, förnyelsearbete och nya resurser
står utom allt tvivel.
Jag och Centerpartiet har arbetat med för-
svarsuppgörelsen utifrån ett klart och tydligt krav,
nämligen att de sammanlagt 8 miljarder som kan
sparas i omställningen ska föras över till vården och
omsorgen. Medan en del partier valt att mest tala om
värdig vård och om resursbehovet till vården och
omsorgen har vi centerpartister i den delen tillsam-
mans med regeringen visat handling. Det är jag fak-
tist å Centerpartiets vägnar stolt över.
Jag kan inte förstå det resonemang som bl.a. Leif
Carlson för om att man ställer nya strukturella grepp
mot nya resurser. Jag menar att det behövs båda de-
larna.
Vi vill att resurserna ses som ett investeringska-
pital för att förnya 2000-talets vård- och omsorgs-
verksamhet. Det ska användas till att förstärka pri-
märvården, psykiatrin och äldres vård och omsorg. Vi
har också lyckats få med socialdemokraterna, åt-
minstone en bit, på att vården och omsorgen behöver
mer mångfald. Det är i första hand inte en resursfrå-
ga, men den är viktig. Det är en viktig bit i det fram-
tida pusslet.
Liksom tidigare anser vi att vården ska vara ge-
mensamt finansierad. Vi centerpartister är övertygade
om att 2000-talets vård och omsorg måste karakteri-
seras av många fler utförare än i dag, medan regio-
ners, landstings och kommuners viktiga uppgift är att
vara beställare, uppdragsgivare och granskare.
Det finns stora akuta behov av mer vårdinsatser
inom just de här områdena. För Centerpartiet räcker
det dock inte att bara använda centermiljarderna för
att fylla akuta behov. De måste också användas för att
åstadkomma förnyelse och bidra till omtänkande så
att vården i stort är bättre rustad att möta framtiden.
Det handlar bl.a. om hur vi ska formulera målet för
hälso- och sjukvården så att dess förebyggande, be-
handlande och vårdande insatser baseras på ett hälso-
främjande perspektiv.
Det som skett under 1900-talet beträffande den
medicinska utvecklingen är enastående. Behand-
lingsmetoder, läkemedel och diagnostik har sam-
mantaget gett imponerande hälsovinster. Men samti-
digt finns det andra utvecklingstendenser som oroar
och som urholkar värdet av det som görs. Enligt Riks-
försäkringsverket beräknas sjukskrivningarna i år öka
med 7 miljarder och uppgå till ca 31 miljarder kronor.
Landstingets nettokostnader för primär-, läns- och
regionsjukvård låg för 1998 på totalt 97,5 miljarder.
Jag menar inte att sjukskrivningarna bara är vårdens
problem. Men utvecklingen ställer krav på en tydliga-
re hälsoinriktning även för vården.
Vården måste få större resurser att ta till vara de
anställdas stora kompetens. Patienter och anhöriga
måste bli mer delaktiga. De anställdas roll måste bli
mer rådgivande. Det handlar också om att vården ska
vara mer förebyggande och integrera förebyggande i
hela vårdkedjan. I vår prioritering av primärvården
avser vi också att de nya resurserna ska användas för
att hjälpa primärvården att utveckla sin förebyggande
kompetens och sin nyckelroll i den delen. Primärvår-
den har ju unika möjligheter att bidra till utjämnabde
hälsoskillnader. Primärvårdens förmåga att nå alla,
men individuellt, är av särskild betydelse. Därför
behöver distriktsköterskornas, ja hela primärvårds-
teamets strategiska roll i framtidens hälsofrämjande
sjukvård särskilt stärkas. Ges primärvården bättre
förutsättningar att satsa mer offensivt ökar också
möjligheterna radikalt att även långsiktigt klara sin
personalförsörjning.
Fru talman! Hälso- och sjukvården ska enligt vår
uppfattning finansieras gemensamt via skatter och
fördelas rättvist efter behov. Det demokratiska infly-
tandet över hur gemensamma resurser fördelas är
viktigt. Stor vikt bör läggas vid att stärka medborga-
rens och patientens ställning i vården och omsorgen.
För detta krävs mångfald och decentralisering. Det
ska finnas utrymme och möjligheter för att privata,
offentliga och kooperativa alternativ med olika be-
handlingsinriktningar och metoder ska få verka.
Verksamheten ska i högre grad präglas av lokala
förutsättningar, och politikerna ska säkerställa kraven
på effektivitet och kvalitet.
Enligt Centerpartiets uppfattning innebär en ökad
mångfald bland vårdgivare samt ökad konkurrens
möjligheter till välfärdsvinster. Alternativ till de of-
fentliga vårdmonopolen är viktiga för att få resurser-
na att räcka till mer, för att klara nya krav som ställs
på sjukvårdens organisation, för att ge patienter val-
frihet och för att ge personal ökade möjligheter att
välja arbetsgivare. Vi vill helt enkelt släppa fram och
bejaka innovationskraften och entreprenörskapet även
inom vården.
Vi i Centerpartiet kommer, vilket jag tidigare
framfört, att motsätta oss att statliga pekpinnar lägger
hinder i vägen för att sjukhus får drivas utifrån pri-
vata vinstintressen. Denna ideologiska låsning som
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och, till min för-
våning, Miljöpartiet, lider av dränerar i praktiken
vården på kapital och investeringar och ökar kraftigt
intresset för privata sjukvårdsförsäkringar, vilket vi
har hört omtalas i dagens debatt.
Jag tror att Socialdemokraterna agerar för att vär-
na den solidariskt finansierade vården, men låsning-
arna och signalerna i den här delen gör att effekten
faktiskt blir den motsatta. Detta har vi utvecklat i
reservation nr 8, och i reservation nr 10 kräver Cen-
terpartiet, med stöd av Moderaterna, Kristdemokra-
terna och Folkpartiet en översyn av lagstiftningen för
olika driftsformer i syfte att få schysta och klara spel-
regler och samma förutsättningar oavsett driftsform.
Fru talman! Centerpartiet kan inte acceptera att
sjukpenningkostnaderna fortsätter att öka. Det räcker
inte med nya utredningar. Det krävs kraftfulla åtgär-
der för minskad sjukfrånvaro, för att människor ska få
komma tillbaka till arbetsgemenskapen.
Centerpartiet kommer i morgon att presentera ett
paket för minskad sjukfrånvaro med offensiva åtgär-
der som kan påbörjas redan den 1 januari 2001. Re-
habilitering, starkare incitament för arbetsgivare att
tänka på personalvården, permanent finansiell sam-
ordning och införandet av en ny vårdgaranti är några
av de förslag som vi kommer att mer konkret redovi-
sa.
De långa kötiderna leder till försämrad livskvalitet
för den enskilde och kostnaden för sjukpenningen
ökar. Kraven på en ny vårdgaranti och permanent
finansiell samordning återfinns också i reservationer-
na nr 13 och 19.
Vi vill också påskynda den telemedicinska ut-
vecklingen och användningen. Ett nationellt hälsonät
bör utvecklas. Sverige har en högkvalitativ sjukvård,
och vi vill medverka till att Sverige blir världsledande
även inom telemedicinen. Alla vårdcentraler, äldre-
boenden, stora och små sjukhus och privatkliniker bör
kunna kommunicera för konsultation och utbildning.
Det ger bättre förutsättningar för vård på lika villkor i
hela landet. Det ger möjligheter till en decentraliserad
vårdstruktur. Detta har vi utvecklat i reservation
nr 17.
Fru talman! Vi står inför stora utmaningar. Vi har
inget val. Vi måste klara de här utmaningarna. Då
måste vi vara beredda på strukturåtgärder och nytän-
kande och dessutom inse att vården och omsorgen
behöver tillföras mer resurser.</pre><pre>Anf.  181  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag missunnar verkligen inte Kenneth
Johansson att vara glad över att han har varit med och
tillfört pengar till sjukvården. Men tyvärr tror jag att
det bara fördröjer de nödvändiga förändringar som
behöver göras i sjukvården.
Om man tillför pengar till sjukvården utan att änd-
ra organisationen fördröjer man nödvändiga föränd-
ringar. Det är väl känt sedan tidigare, och det påpeka-
des också av HSU att om man tillför nya resurser
måste man se till att man inte gör det så att man stop-
par upp de nödvändiga förändringarna.
Vi måste fråga oss varför det är så i Sverige att
när pengarna är slut i november slutar man operera
och begär att få mer pengar. Man får alltså pengar i
stället för att ändra sin verksamhet.
Varför opererar svenska kirurger 35 % av sin ar-
betstid när man på de bästa sjukhusen i världen ope-
rerar 90 %? Ett bra genomsnitt ligger på 50-60 %.
Varför ska vi acceptera att det för samma behandling
med samma kvalitet på sjukhus A kostar 40 % mer än
på sjukhus B, och att det blir sjukhus A som får mer
resurser eftersom de gör av med så mycket pengar,
medan sjukhus B, som gör det 40 % billigare, inte får
resurser att utveckla det de är duktiga på?
Det är där det är fel att lägga in pengar. Vi menar
att vi först måste se till att vi optimalt utnyttjar de
resurser vi har, ser till att vi får konkurrens, får
benchmarking, och får fram de bästa sätten att arbeta.
Sedan får vi se vilka resurser som behöver tillföras
vården och på vilket sätt det ska ske. Om vi ser lång-
siktigt framåt är jag, precis som Kenneth Johansson,
övertygad om att det kommer att behövas mer resur-
ser i vården, men de kanske kan genereras av vården
själv.</pre><pre>Anf.  182  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! I den andra delen av Leif Carlsons re-
plik är vi helt överens. Det krävs ett nytänkande. Det
krävs strukturgrepp. Det krävs ett rationaliseringsar-
bete och ett fortsatt effektiviseringsarbete.
Det krävs att alla hjälps åt för att ge förutsättning-
ar för att vi ska få ut så mycket vård och omsorg som
på något vis går för de resurser vi sätter in.
Det jag tycker är trist är att detta ställs emot den
verklighet vi möter, den verklighet som vi kan finna i
landsting och kommuner.
De senaste veckorna har jag varit ute i ganska
många landsting i Sverige och redovisat centermiljar-
derna, vår överenskommelse och vad det faktiskt kan
innebära, inte i lösningar av problem men möjligheter
att ta tag i problemen.
En vårdcentralschef på Gotland, för att ta det se-
naste exemplet, kunde direkt räkna upp vad han
skulle kunna göra för en miljon kronor - om man
teoretiskt sett lade en miljard av dessa åtta till pri-
märvården och delade upp dem i ett genomsnitt på de
tusen vårdcentralerna blir det en miljon. Han skulle
kunna göra ett offensivt arbete inom primärvården,
mer offensivt än i dag. Han skulle ha lättare att re-
krytera personal, något som han har problem med i
dag. Han skulle ha större möjligheter att förbättra
insatserna när det gäller vårdplaneringsarbete, där
även inbegripet den palliativa vården.
Jag vill påstå att den verklighet jag möter tycker
att resurser, tillsammans med förutsättningar för att
man ska jobba med förnyelsearbete, är modellen.</pre><pre>Anf.  183  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag är också övertygad om att det är
den verklighet som möter Kenneth Johansson. Han
möter ju verkligheten i den tvångströja som den ar-
betar i, i det monopolstvång som gäller.
Jag kan själv, eftersom jag har varit chef för sjuk-
vården rätt länge, tänka mig massor av saker jag
skulle ha kunnat göra för en miljon. Det förstår jag
väl. Det är inte det det gäller. Folk längst ute i vården
har resursbrist.
Det beror på att man i organisationen har ett så-
dant svinn av pengar som inte kommer till nyttig
verksamhet. Det är det jag försöker påtala. Man ska
inte tillföra mer pengar, utan man måste i stället släp-
pa på restriktionerna, skapa mångfalden, ge möjlighet
att arbeta på annat sätt.
Jag tror att Kenneth Johansson är väl bekant med
den Svalanderska undersökningen från 1998 som går
igenom i stort sett varje typ av klinik och jämför
offentlig vård med privat vård. Där ligger den privata
i allt - administration, lokaler, personal, allt man vill
- 10-20 % under den offentliga. Varför ska vi inte
först ta till vara det, i stället för att konservera den
offentliga genom att ge den mer pengar. Det blir ju
ännu svårare att göra något åt den.
Det är ju vad vi har gjort under alla år. Vi har höjt
skatterna. Det har tillförts mer statsbidrag. Man har
inte gjort de nödvändiga förändringarna, utan gått på i
samma hjulspår. Den gamla maskinen drar mer och
mer bränsle utan att prestera ett dugg mer. Någon
gång måste man göra något åt maskinen. Någon gång
måste man byta den mot något nytt som fungerar så
att vi får ut något för det bränsle vi stoppar i.</pre><pre>Anf.  184  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag upprepar att jag inte tror att något
parti har något att invända mot effektivisering och
rationalisering och mot arbete för att ge kärnverk-
samheter i sjukvården de bästa förutsättningarna att
verka. Vi har från Centerpartiets sida redovisat ett
antal förslag till hur man skapar förutsättningar för
detta. Jag tror att vi har en ganska klar samsyn när det
gäller t.ex. mångfald, tillgänglighet, framsläppande
av alternativa driftsformer, vårdgaranti osv.
Vad sedan gäller resursfrågan påstår jag med de
erfarenheter som jag har att det inte är svårare att
klara problemen om man är på grön kvist och har
möjligheter att få budgeten att gå ihop. Vi har enorma
problem runtom i kommuner och landsting, och vi
har ett gemensamt ansvar för att ge dessa förutsätt-
ningar för att klara sin situation. Det är min bestämda
övertygelse att det då behövs ett både-och.
Jag kan vidare ha viss förståelse för att Leif Carl-
son säger nej till de 8 vårdmiljarderna. Leif Carlson
och hans parti har inte jobbat ihop dem, utan det har
vi gjort. Jag tycker att vi ska kunna känna lite av
stolthet över detta. Det har vi rätt att vara.</pre><pre>Anf.  185  ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag kan instämma i
en hel del av Kenneth Johanssons synpunkter. Jag
håller med honom i hans syn på nödvändigheten av
nya resurser till sjukvården. Kenneth Johansson väljer
att kalla dem för "centermiljarderna", vilket jag tyck-
er är en något vilseledande beteckning med tanke på
att det är skattebetalarnas pengar. Bortsett från det är
vi överens om satsningar på resurser till sjukvården.
Det är intressant att notera åsiktsskillnaderna i för-
hållande till moderaterna.
Jag skulle ändå vilja få reda på lite mer om hur de
här pengarna ska användas och om den mångfald som
Kenneth Johansson var inne på. Ungefär var går
gränserna för Centerns del när det gäller privata an-
delar av sjukvården? Hur ska man stoppa privata
monopoltendenser, som vi t.ex. kan se på äldrevår-
dens område här i Stockholmstrakten, där 57 % av
äldrevården nu är privatiserad? Det folkpartistiska
borgarrådet tycker att det kanske har gått lite väl
långt. Vilka medel för att stoppa detta vill Centern
anvisa?
I andra sammanhang säger man att man inte vill
ha några spelregler. Många andra länder har satt upp
spelregler för vinstdrivna sjukhus. Jag undrar lite
grann varför Kenneth Johansson inte kan se nödvän-
digheten av sådana. Vi i Vänsterpartiet tycker att
sambanden mellan privat drift och privat finansiering
är ganska uppenbara.
Jag skulle vilja höra om Kenneth Johansson ser
några sådana kopplingar och hur man förhindrar att
en stor andel privat drift ger incitament till privat
finansiering.</pre><pre>Anf.  186  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först uttrycka glädje över att
delar av det jag har anfört röner uppskattning. Om
sedan beteckningen "centermiljarder" är vilseledande
må det så vara. Jag vill genom att använda det ut-
trycket ge ett tydligt och klart besked: Det är vi som
har gjort detta tillsammans med regeringen. Vi har
ställt krav och ordnat fram 8 friska miljarder till vår-
den.
Vad sedan gäller frågan om gränser och vår syn
på mångfald och tillgänglighet vill jag säga att vi vill
ha en solidarisk och rättvis finansiering. Vi menar att
behovet måste vara avgörande. Vi tycker att man ska
bejaka alternativa driftsformer, privata och kooperati-
va, och även vård som drivs av ideella föreningar och
organisationer.
Vi har mycket stor respekt för att det måste vara
sjukvårdshuvudmännen - landsting, regioner och
kommuner - som ska bedöma om man vill göra en
entreprenad eller inte. Jag tycker att begreppet
"privatisering" egentligen är felaktigt. Det handlar
här enligt den modell som vi förespråkar om att man
via avtal gör en entreprenad. Man handlar helt enkelt
upp utifrån kvalitetsaspekter som fastställs i demo-
kratisk ordning. Den kommunala självstyrelsen är
alltså viktig.
Självklart måste vi, Rolf Olsson, ha klara spel-
regler - det har vi hela tiden uttryckt - för att det ska
vara schyst mellan de olika vårdentreprenörerna. Det
är också därför som vi har lagt fram ett förslag som
just handlar om en översyn av spelregler. Jag befarar
att Rolf Olsson är beredd att rösta nej till det.</pre><pre>Anf.  187  ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag lyssnade på Kenneth Johanssons
inlägg när vi för några månader sedan förde debatten
om spelregler med socialministern närvarande. Jag
uppfattade då inte någon öppenhet från Kenneth Jo-
hansson när det gäller spelregler för sjukhus. Jag har
inte heller fått något svar på om han ser några sam-
band mellan den höjda graden av privat finansiering
och privat drift. Finns det incitament för att en ökad
privat drift underlättar privat finansiering, som jag
angav i mitt anförande? Ser Kenneth Johansson såda-
na samband, och hur ska en sådan utveckling förhind-
ras?</pre><pre>Anf.  188  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vi har klargjort att det behövs spel-
regler för att det ska vara schyst och rättvist mellan
olika vårdentreprenörer och vårdgivare. Som jag sade
kräver vi i reservation nr 10 en översyn av lagstift-
ningen om olika driftsformer i syfte att få schysta och
klara spelregler och samma förutsättningar oavsett
driftsform. Detta skriver vi klart och tydligt, och det
har Rolf Olsson, Vänsterpartiet, inte ställt sig bakom i
socialutskottet. Det finns en chans att vi får en över-
syn, så att alla som jobbar på vårdarenan följer sam-
ma spelregler och riktlinjer. Då kan vi tala om att vi
har skapat en rättvis plattform att stå på.
När det sedan gäller privata sjukförsäkringar är
det alldeles klart att de ökar mer ju mer man låser
möjligheterna att få in finansiell styrka från bl.a. den
privata sidan. Även andra parter är intresserade av att
satsa på vården. Om denna är solidariskt finansierad
och demokratiskt styrd är det med förlov sagt inte
särskilt klokt att avhända sig sådana satsningar.
Jag tror att enda sättet att återvinna patienternas
förtroende är att tillföra sjukvården resurser, inte att
beröva den resurser, vilket alltför mycket av nejsä-
gande leder till.
(forts. 10 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.58 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle börja.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.</pre><pre>9 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats vid dagens sammanträde</pre><pre>MJU15 Förstärkt strålskydd, m.m.
Mom. 3 (laserpennor)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
240 för utskottet
51 för res. 1
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  108 s, 66 m, 38 kd, 17 c, 11 fp
För res. 1:     37 v, 1 fp, 13 mp
Frånvarande:    23 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 5 (MOX-bränsle)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
277 för utskottet
14 för res. 2
1 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 65 m, 35 v, 37 kd, 17 c, 12 fp
För res. 2:     1 v, 13 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande:    20 s, 17 m, 6 v, 5 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU22 Riksdagens revisorers årsredovisning för
1999
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SfU11 Migration och asylpolitik
Mom. 1 (migrationspolitikens inriktning)
Utskottets hemställan med godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 1 (v)
Votering:
245 för utskottet
37 för res. 1
11 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 mp
För res. 1:     37 v
Avstod: 11 mp
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 4 mp</pre><pre>Mom. 4 (EU och asyl)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
Votering:
181 för utskottet
50 för res. 6
63 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 2 kd, 1 c, 1 fp
För res. 6:     37 v, 13 mp
Avstod: 36 kd, 16 c, 11 fp
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 5 (Dublinkonventionen)
1. utskottet
2. res. 9 (v)
Votering:
244 för utskottet
50 för res. 9
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 38 kd, 17 c, 12 fp
För res. 9:     37 v, 13 mp
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 9 (human svensk flyktingpolitik)
1. utskottet
2. res. 15 (fp, kd, mp)
Votering:
196 för utskottet
63 för res. 15
33 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  110 s, 66 m, 3 v, 17 c
För res. 15:    38 kd, 12 fp, 13 mp
Avstod: 33 v
Frånvarande:    21 s, 16 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 12 (förföljelse på grund av kön eller homosex-
ualitet)
1. utskottet
2. res. 17 (fp, v, mp)
Votering:
229 för utskottet
64 för res. 17
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 38 kd, 14 c
För res. 17:    37 v, 2 c, 12 fp, 13 mp
Avstod: 1 c
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 14 (anhöriginvandring)
1. utskottet
2. res. 18 (fp, kd, mp)
Votering:
230 för utskottet
63 för res. 18
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 36 v, 17 c
För res. 18:    38 kd, 12 fp, 13 mp
Frånvarande:    20 s, 16 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 17 (arbetskraftsinvandringen)
1. utskottet
2. res. 19 (m)
Votering:
195 för utskottet
65 för res. 19
34 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 1 m, 4 v, 38 kd, 17 c, 11 fp, 13
mp
För res. 19:    65 m
Avstod: 33 v, 1 fp
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 22 (utvisning till Iran)
1. utskottet
2. res. 22 (fp, v, kd, c, mp)
Votering:
177 för utskottet
117 för res. 22
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m
För res. 22:    37 v, 38 kd, 17 c, 12 fp, 13 mp
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 25 (asylprocessen)
1. utskottet
2. res. 24 (fp, kd, mp)
Votering:
179 för utskottet
113 för res. 24
2 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 2 c
För res. 24:    35 v, 38 kd, 15 c, 12 fp, 13 mp
Avstod: 2 v
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 29 (barnkonventionen)
1. utskottet
2. res. 28 (fp, kd, c, mp)
Votering:
176 för utskottet
116 för res. 28
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 65 m
För res. 28:    37 v, 38 kd, 17 c, 12 fp, 12 mp
Frånvarande:    20 s, 17 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 4 mp</pre><pre>Mom. 31 (återvandring och återvändande)
1. utskottet
2. res. 30 (mp)
Votering:
281 för utskottet
13 för res. 30
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 37 v, 38 kd, 17 c, 12 fp
För res. 30:    13 mp
Frånvarande:    20 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 1 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>10 §  (forts. från 8 §) Hälso- och sjukvårdsfrågor
m.m. (forts. SoU9)</pre><pre>Anf.  189  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Inom svensk sjukvård finns ett stort
vårdkunnande. Läkemedels- och medicinteknikbolag
kan mycket väl bli framtidens viktigaste industrigren.
Svensk sjukvård har en stor potential att bli en viktig
exportprodukt om den ges rätt förutsättningar.
Det behövs en ny frihetstid inom vårdområdet.
De vårdanställda måste få bli mer än en prick i
schemat. Det är dags att höja statusen och självförtro-
endet hos de vårdanställda. Makten måste decentrali-
seras, och möjligheterna att knoppa av och öppna
eget måste vara goda. Detta är inte minst viktigt ur ett
jämställdhetsperspektiv, eftersom vården fortfarande
domineras av kvinnor.
Patientens inflytande ökar om det finns fler vård-
givare att välja mellan. Som patienter har vi mycket
att vinna på att service, lyhördhet och god vårdkvali-
tet uppmuntras. Fler idéer och fler vårdgivare ger
skattebetalarna bättre valuta för skattepengarna. Vi
har inte råd att slösa med skattebetalarnas pengar.
Det är angeläget att nu ta ytterligare resoluta steg
mot moderna verksamhetsformer. Personalens vardag
måste bli mer meningsfull genom kortare beslutsvä-
gar. I dessa dagar kan man travestera filmtiteln Släpp
fångarne loss, det är vår och i stället säga "Släpp
personalen loss, det är vård".
I våra reservationer tar vi upp flera områden som
måste åtgärdas för att en förnyelse av vården ska bli
möjlig. Till den hör etableringsfrihet inte enbart för
läkare och sjukgymnaster utan även för t.ex. barn-
morskor och sjuksköterskor. Det handlar också om att
avtalen mellan sjukvårdshuvudmännen och vårdgi-
varna ska bygga på principen om lika villkor oavsett
driftsform. Det är också avtal om kvalitetskrav m.m.
som måste definieras. Offentlig insyn måste vara
möjlig oavsett driftsform, och det ska finnas en medi-
cinsk behandlingsplan och en omvårdnadsplan m.m.
Det kan man kalla en kvalitetsgaranti.
Ett sätt att uppnå det kan vara att förlägga kontroll
av verksamheten - inte bara för privata vårdgivare -
till Socialstyrelsen och att beställaren är skyldig att
leva upp till Socialstyrelsens kravlista för att upp-
handlingen ska bli verklighet. I alla vårdavtal bör
skrivas in hur kvalitetssäkringen ska gå till och att
landstingen ska kunna gå in med medicinska reviso-
rer.
Fru talman! Det har nu gått tre år sedan Samver-
kansdelegationen presenterade en rapport om villko-
ren för privata vårdgivare, Klara spelregler. I rap-
porten framgår t.ex. att var fjärde privat allmänläkare
försvann på tre år. Det var ett inslag i den s.k. åter-
ställarpolitiken från den socialdemokratiska regering-
en. I Klara spelregler fanns en rad förslag för att
vända trenden med minskat antal privata vårdgivare.
De presenterade en lista med förslag. Varken Margot
Wallström, Anders Sundström, Maj-Inger Klingvall
eller Lars Engqvist har brytt sig om dessa förslag. I
stället förkunnade statsminister Göran Persson i rege-
ringsförklaringen i september 1999 att svenska sjuk-
hus inte ska drivas utifrån privata vinstintressen. Vi
väntar nu på en tydligen försenad proposition om
något slags förbud mot en viss form av sjukvård, dvs.
förbud att driva sjukhus i privat regi.
Fru talman! Patienten är ju trots allt det allra vik-
tigaste - den som all verksamhet ska fokuseras kring.
Vi har fått en bra början när det gäller att stärka pati-
entens rättigheter de senaste åren, vilket vi från Folk-
partiet har krävt och välkomnat. Husläkarlagen var
egentligen det första steget för att förbättra patientens
ställning i vården. Den finns delvis kvar inom sjuk-
vården, även om själva lagen har avskaffats. Rätten
att fritt få välja läkare i primärvården har återinförts,
men Folkpartiet anser att en husläkarlag bör återinfö-
ras för att primärvården ska kunna bli grunden i sjuk-
vården. Husläkaren utgör ett första viktigt led i vård-
kedjan genom att han eller hon smidigt lotsar patien-
ten vidare till annan vård om det behövs. Det innebär
också en nära sjukvård med allmänläkare och dist-
riktssköterskor som ger människor en trygghet i var-
dagssjukvården.
Fru talman! I dag upplever vi fortfarande långa
väntetider inom sjukvården. Det handlar inte bara om
köer till operationer och behandlingar. Det handlar
t.o.m. om veckolånga väntetider inom primärvården.
Det har naturligtvis flera olika orsaker. Inom primär-
vården är det brist på inte minst läkare. Det finns
brister inom andra specialiteter och yrkesgrupper,
men det handlar också om hur man planerar och byg-
ger upp sjukvården. En bättre utbyggd primärvård,
där en läkare ansvarar för 1 500 patienter i stället för,
som i dag i många fall, för en bra bit över 2 000 pati-
enter, skulle ge patienterna en snabbare kontakt med
primärvården och en bättre vård som i sin tur skulle
komma att avlasta sjukhusvården.
Därför, fru talman, måste för patienternas skull en
ny och vidareutvecklad vårdgaranti införas. Den
vårdgaranti som infördes av den borgerliga regering-
en 1992 visade mycket snabbt resultat, och i Social-
styrelsens rapport förra året konstaterades bl.a. att
1992 års vårdgaranti hade effekt, att vissa försäm-
ringar skedde vid årsskiftet 1994/1995 och att de
fortsatte efter det. Socialstyrelsen valde dock tyvärr -
till skillnad från kommittén HSU 2000 - att avvisa ett
återinförande och vidgande av vårdgarantin. Den
socialdemokratiska regeringen har tacksamt tagit
emot detta, och tiotusentals patienter får nu vänta
avsevärt längre.
Man kan konstatera att det i Socialstyrelsens rap-
port egentligen inte redovisas några nya argument
mot en vårdgaranti, utan det är samma den obotfärdi-
ges förhinder som hela tiden används av dem som är
emot att förstärka patientens rättigheter på detta om-
råde. Folkpartiet anser tillsammans med Moderaterna,
Kristdemokraterna och Centern att förhandlingar
mellan staten och Landstingsförbundet bör inledas
omedelbart för att man ska kunna införa en vårdga-
ranti. I ett första steg bör den ursprungliga vårdga-
rantin införas med vissa kompletteringar, och på sikt
bör vårdgarantin omfatta alla medicinskt motiverade
diagnoser och utfästa behandling inom tre månader.
De allmänt omfattande slutsatserna från Priorite-
ringsutredningen ska vara utgångspunkt.
Fru talman! En annan för patienten viktig fråga är
remisser. Både Samverkansdelegationen och
HSU 2000 har slagit fast att remisskrav inte är bra.
Samverkansdelegationen har i sitt slutbetänkande sagt
att "samverkan snarare försvåras än underlättas ge-
nom krav på remiss". Folkpartiet delar den uppfatt-
ningen. Remisstvånget fyller ingen stor funktion men
verkar hindrande för patientens valfrihet och för den
privata vården. Det finns flera exempel där socialde-
mokratiskt styrda landsting har använt remisskravet i
motverkande syfte för de privata vårdgivarna.
Fru talman! Folkpartiet vill ha ett bättre högkost-
nadsskydd för läkemedel och läkarbesök än det nuva-
rande. När det delade högkostnadsskyddet infördes
föreslog vi att högkostnadsskyddet för läkarbesök
skulle vara 1 000 kr, och samma belopp skulle gälla
för läkemedel. Vi vidhåller det förslaget, och vi har i
alla budgetsammanhang sedan högkostnadsskyddet
infördes avsatt medel för att finansiera detta. Kostna-
den för läkarbesök eller utköp av läkemedel får inte
bli ett hinder för människor att få den sjukvård och de
läkemedel de behöver.
Fru talman! I socialutskottets behandling av mo-
tionerna var det på väg att bli majoritet för ett förslag
som delvis grundar sig på ett motionsyrkande från
Folkpartiet liberalerna och handlar om att finansiell
samordning ska tillåtas i hela landet. Utskottsmajori-
tetens skrivning, som är någon typ av kompromiss
med Miljöpartiet, är dock sådan att jag tillsammans
med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern
har lämnat en reservation på denna punkt.
Majoriteten ställer sig nämligen bakom socialför-
säkringsutskottets bedömning att det inte är rimligt att
FINSAM-modellen genomförs i hela Sverige och
anser att det är rimligt att det ges nya möjligheter att
samverka. Med hänvisning till det anser majoriteten
att finansiell samordning av t.ex. SOCSAM-, FRI-
SAM- och FINSAM-modeller bör utvecklas i hela
landet. Detta tvetydiga budskap måste man avslå, och
därför har vi reserverat oss. Vi har också i denna
reservation begärt ett tillkännagivande till regeringen
om att finansiell samordning ska kunna ske i hela
landet.
FINSAM-försöken är de enda försöksverksamhe-
terna som hittills har utvärderats. Allt pekar på myck-
et goda resultat både för patientens del och ekono-
miskt. De som har deltagit i försöksverksamheten och
även andra, t.ex. både politiker - inte minst socialde-
mokratiska politiker - och tjänstemän, har framfört
att de vill fortsätta.
Jag tog nyligen del av ett förslag till yttrande till
Landstingsförbundets kongress. Det gäller en motion
om FINSAM. Landstingsförbundets styrelse ställer
sig bakom denna skrivning: "Mot ovanstående bak-
grund är det mycket beklagligt att de huvudmän som
är intresserade av att driva samverkan i enlighet med
FINSAM-modellen inte har möjlighet att agera till-
räckligt kraftfullt under en rad kommande år". Så
yrkar man bifall till en motion från Folkpartiet om
FINSAM-försök.
Regeringen är tydligen hårdnackad och säger nej
till både fortsatt försöksverksamhet och till att tillåta
FINSAM. Vi är övertygade om att resurserna inom
sjukvården måste användas maximalt och att en sam-
ordning mellan sjukförsäkring, sjukvård, socialtjänst
och arbetsförmedling skulle leda till bättre och snab-
bare vård och rehabilitering för patienterna och lägre
kostnad för samhället.
Fru talman! Jag står bakom samtliga de 21 reser-
vationer som Folkpartiet har lämnat till detta betän-
kande, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 5
och nr 19.</pre><pre>Anf.  190  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Hälso- och sjukvården är en grund-
läggande del av välfärden. Människor i hela landet
måste kunna känna tryggheten i att samhället bistår
den som blir sjuk eller funktionshindrad. Vi i Miljö-
partiet anser därför att det är viktigt att sjukvården
även i fortsättningen i huvudsak är offentligt och
solidariskt finansierad. Den offentliga vården ska
vara kärnan inom vårdsektorn, men då måste också
den offentliga vården vara så bra att medborgarna kan
känna fullt förtroende för den. Frågan är: Är det så i
dag? Vid sidan av den offentliga vården ska det fin-
nas möjlighet att anlita privata och kooperativa vård-
givare. Mångfalden i vården kan ge en ökad valmöj-
lighet för patienterna och ett bättre tillvaratagande av
den initiativkraft som finns hos personalen.
Fru talman! Vi får ofta höra att det går bra för
Sverige. Det hör de flesta i hela vårt avlånga land.
Men vad jag inte förstår, vilket jag inte är ensam om,
är varför vi inte tycks ha råd med vård. Varför talas
det fortfarande runtom i landet bara om besparingar
och indragningar av verksamhet. Man talar mer om
besparingar än om köer och idéer om hur man ska
kunna förbättra vården. I Gävleborgs län har det blivit
som den värsta TV-såpan. Det går nästan inte en dag
utan att det finns reportage och insändare som handlar
om olika besparingsförslag inom vårdsektorn. Som
jag ser det handlar det inte om att man ska ta bort
onödig verksamhet. Det handlar om att ta bort viktig
och bra verksamhet. Det har blivit fullt krig om vem
eller vad som ska överleva på någon annans bekost-
nad. Om det här fortsätter gräver den offentliga vår-
den sin egen grav. Det är trots allt den vård som
många av oss vill värna.
Jag är rädd för att bra verksamhet inom vårdom-
rådet kommer att ta ytterligare stryk innan de vård-
miljarder som så ofta omnämns når ut i verksamhe-
ten. Jag är orolig över utvecklingen. Jag är orolig
över personalens hälsa. Sjukvården behöver faktiskt
både resurser och arbetsro.
När det gäller vårdmiljarderna vill jag säga till
Kenneth Johansson att jag tycker att det är bra att de
kommer. Jag tycker att det är bra också med den här
extramiljarden, som kommer nästa år, som vi också
har varit med och förhandlat om. Men när man ska
prata om de här vårdmiljarderna måste man också
berätta för folk att de s.k. centerpengarna kommer
nästa mandatperiod när det kanske finns en helt annan
regering. Gör Kenneth Johansson det? När jag pratar
om dessa vårdmiljarder med människor och berättar
under vilken tid och vilka år de kommer blir de oftast
förvånade. Många har nämligen upplevt att detta är
pengar som är på gång och som kommer nu, men så
är det ju inte. Men det är trots allt bra att de kommer
när de kommer. Men jag är mycket orolig över da-
gens situation, och jag tycker att man har anledning
att vara det.
Kenneth Johansson tog upp att Miljöpartiet mot-
sätter sig vinster i vården. Jag tycker inte att man kan
säga att vi motsätter oss vinster. Men man kan disku-
tera hur vinsterna används. Om vinsterna används
inom vården till att förbättra och utveckla den eller
kanske till mer personal är det bra. Men om vinster i
vården går till någon aktieägare någonstans tycker vi
inte att det är bra. Vi tycker att vinster i vårdsektorn
ska användas i vårdsektorn.
Fru talman! I det här betänkandet står vi bakom
ett flertal reservationer. En del bygger på egna motio-
ner. Andra reservationer bygger på andra partiers
motioner som är snarlika förslag som vi tidigare har
lagt fram. Några reservationer är nya bra förslag som
vi gärna stöder oavsett vilket parti som har kommit
med dem.
Vi har bl.a. en viktig reservation där vi föreslår att
regeringen utreder möjligheten att införa ett utgiftstak
som täcker de befintliga högkostnadsskydden. Det är
viktigt att se till att en enskild person inte kan drabbas
av alltför höga kostnader på grund av en sjukdom
eller ett funktionshinder.
Vi har fått uppgifter om att det finns de med stora
funktionshinder som drabbas ekonomiskt mycket hårt
i dagens avgiftssystem. De drabbas av kostnader för
t.ex. hemtjänst, särskilt boende, färdtjänst, ledsag-
ning, hjälpmedel, utprovning av hjälpmedel, läkeme-
del, läkarbesök, tandvård, rehabilitering eller annan
sjukvårdande behandling.
En stor del av medborgarna klarar sig helt från
den här sortens kostnader. Andra kommer undan med
några kostnader. Men vi har slutligen en grupp funk-
tionshindrade. Där finns de med mycket stora pro-
blem och behov. De drabbas hårt av alla avgifter. De
kan om de har otur tvingas betala maximalt på alla
områden. De som drabbas hårdast lever dessutom
många gånger på en blygsam pension. Vi har hört
exempel om personer som drabbas av årskostnader på
upp till 20 000-30 000 kr.
Vi anser att det är en fråga om solidaritet att för-
dela den här sortens kostnader, så att de med de
största behoven och de lägsta inkomsterna får sina
kostnader märkbart reducerade.
Tyvärr har vi inte fått något gehör för vårt förslag.
Men vi kommer att återkomma med krav på att rege-
ringen åtminstone utreder det förslag till kostnadstak
som vi har framfört.
Fru talman! Vi har tidigare krävt att alla patienter
ska ha rätt till s.k. second opinion. Vi ställer oss där-
för bakom Centerns förslag om att alla patienter ska
ha den rätten. Den nuvarande lagstiftningen ger bara
den rätten till patienter med livshotande sjukdomar
eller skador. Jag är övertygad om att möjligheten för
en patient att få en ny bedömning av en annan läkare
kan vara till stor nytta både för patienten och för
vården.
Vi står också bakom ett förslag om att tillåta per-
soner som misstänker att de har smittats av hiv att
förbli anonyma vid testning. Vi delar uppfattningen
att fler då vågar komma till en testning, vilket för-
hoppningsvis leder till att de som behöver behandling
kommer i ett tidigare skede och att en del som är
rädda för att de kanske har blivit smittade kan få ett
besked som befriar dem från den oro som de bär på.
Fru talman! Tillsammans med Vänsterpartiet står
vi bakom en motion från Siw Wittgren-Ahl som tar
upp problemen med tatueringar och piercing. Jag
tycker att det är en bra och viktig motion. Jag tycker
att det är märkligt att det inte finns riktiga krav på en
verksamhet där man gör sådana här ingrepp som kan
skapa allvarliga infektioner. Vem som helst kan starta
en sådan verksamhet. Man kan skicka efter utrustning
på postorder. Jag har själv sett grabbar som har tatue-
rat sig och fått inflammationer och s.k. Karl-Alfred-
underarmar.
Vi har också en reservation tillsammans med
Folkpartiet där vi lyfter fram behovet av psykologisk
kompetens i primärvården. Vi stöder också ett förslag
om att det bör tillsättas en utredning om alternativa
behandlingsmetoder och en reservation från kd om att
det behövs fler händer i vården. Vi har dessutom en
reservation om att det ska skapas fler platser för
praktiktjänstgöring för psykologer. Och vi står bakom
ett vänsterförslag om en utredning om lobotomiverk-
samheten i Sverige.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla de reser-
vationer som Miljöpartiet är med på men nöjer mig
med att yrka bifall till reservation 33 som handlar om
ett kostnadstak för dem som har orimligt stora kost-
nader för sin sjukdom eller för sitt funktionshinder.</pre><pre>Anf.  191  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Thomas Julin har alldeles rätt i att de
pengar som kommer från försvarsuppgörelsen faller
ut först 2002-2004. Det är onekligen nästa mandatpe-
riod.
Däremot kommer de utgångspunkter och riktlinjer
som ska gälla för dessa medel att presenteras inom 14
dagar. De kommer upp i förslaget till den nationella
handlingsplanen. Det är nu man skapar förutsättning-
arna. Sedan vet vare sig Thomas Julin eller jag hur de
olika majoriteterna ser ut runtom i landet, för det är
där som jobbet, prioriteringarna och bedömningarna
ska göras utifrån de lokala förutsättningarna. Jag
tycker inte att det är något större problem, mer än att
det borde ha kommit tidigare, eftersom det har be-
hövts tidigare. Det är vi överens om.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga som gäller
olika driftsformer. Jag har väldigt svårt att utifrån det
Thomas Julin pekar på se varför inte Miljöpartiet kan
ställa upp på reservation nr 10, att göra en översyn av
lagstiftning för att få justa och rättvisa regler när det
gäller olika driftsformer, utan att värdera och ta ställ-
ning till någon, utan bara ha det som en utgångspunkt
för ett jobb som behöver göras. Varför har inte Miljö-
partiet hittills kunnat ställa upp på det? Det är min
fråga.</pre><pre>Anf.  192  THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! På det senare kan jag svara att vi
tycker att vi kan vänta på de förslag som kommer nu
när det gäller vården.
När det gäller vårdmiljarderna håller jag helt med
Kenneth Johansson. Jag tycker att de här pengarna är
bra. Men jag oroar mig över den situation vi har i
dag, och jag tycker att det är viktigt att man talar om
och redovisar väldigt tydligt att de här pengarna
kommer mycket senare. Det är min klara uppfattning
att det är väldigt många som tror att de här pengarna
är på gång redan nu. Men Kenneth Johansson kanske
är tydlig på den här punkten när han är ute och talar.</pre><pre>Anf.  193  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vad mig anbelangar är det fullstän-
digt klart att det handlar om 2002-2004, men det
finns all anledning att ge det korrekta underlaget. Vi
kan fortsätta hjälpas åt att vara tydliga på den punk-
ten. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Rätt ska vara
rätt.
Jag hade också en fråga om FINSAM och möjlig-
heter till större lokalt arbete för att sätta individen i
centrum och använda försäkringskassans, arbetsför-
medlingens, socialtjänstens samt hälso- och sjukvår-
dens pengar på ett friare sätt.
Tack vare Miljöpartiet blev det dock en positiv
skrivning i utskottet, även om det kanske finns lite
bristande logik i skrivningarna. Men det är en positiv
del och det har Miljöpartiet bidragit till.
Men i vår reservation ville vi gå ett steg längre,
nämligen göra ett tillkännagivande, så att man verkli-
gen kan tro och hoppas att det ska kunna leda till
resultat.
Min fråga till Miljöpartiets Thomas Julin är om
han har så pass mycket information och förankringar
eller om han vet att detta ska leda till någonting. Hit-
tills har det varit ganska magert på den punkten.</pre><pre>Anf.  194  THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Tyvärr, Kenneth Johansson, har jag
inte den information som Kenneth Johansson frågar
efter.
När det gäller FINSAM tycker jag om tanken att
man ska kunna utnyttja sådana här möjligheter. Det
som var synd med det här förslaget var att det var
begränsat till FINSAM. Om motionens innehåll hade
varit bredare hade vi kunnat ställa upp på den.</pre><pre>Anf.  195  CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Betänkandet behandlar ett brett spekt-
rum av olika frågeställningar inom hälso- och sjuk-
vårdsområdet utifrån motioner väckta under den all-
männa motionstiden. I betänkandet behandlas dess-
utom regeringens skrivelse Redogörelse för en över-
enskommelse mellan staten och landstingen om er-
sättningar till hälso- och sjukvården för år 2000.
Dagmaröverenskommelser har genom åren bl.a.
tjänat som stimulans för huvudmännen och som ett
sätt att rikta fokus mot vissa områden. Årets överens-
kommelse har tyngdpunkten på att stärka patientens
ställning och att göra det genom en långsiktig sats-
ning. Medel avsätts också bl.a. för rehabilitering och
behandlingsinsatser, för IT-utveckling och för insat-
ser på hjälpmedelsområdet.
Fru talman! Vi socialdemokrater värnar om alle-
mansrätten i sjukvården. Allemansrätten garanterar
bra sjukvård till alla människor, oavsett var man bor
eller vad man har för inkomst. Det är viktigt att sam-
hället kan erbjuda en väl tillgänglig högkvalitativ
sjukvård och omsorg till alla människor.
Grunden för detta är den generella gemensamma
skattefinansieringen. Under de ekonomiskt kärva åren
på 90-talet fick kvaliteten inom hälso- och sjukvården
likt mycket annat stå tillbaka. Vi socialdemokrater
har under de senaste åren genom de s.k. Perssonpeng-
arna ökat bidragen till kommuner och landsting för att
kunna trygga vården, skolan och omsorgen, så att de
ska kunna klara sina åtaganden gentemot invånarna.
Det har naturligtvis varit kärvt i många avseenden.
Det har inneburit sliten personal. Det har också inne-
burit att invånarna har fått stå tillbaka i sina krav.
Den uppgörelse vi har träffat med Centern, den
s.k. försvarsöverenskommelsen mellan Socialdemo-
kraterna och Centern, frigör framöver ytterligare 8
miljarder till vård och omsorg för åren 2002-2004.
Redan nästa år kommer också ytterligare 1 miljard
som finns inom ramen för vårpropositionen.
Det ska också sägas att det som underlättar för
kommuner och landsting är att det går bättre för Sve-
rige. Det innebär att det kommer ökade skatteintäkter
både till kommuner och landsting.
Fru talman! Hälso- och sjukvården betyder myck-
et för alla människor, både när man är sjuk och när
man är frisk. Det är en trygghet att veta att den finns.
Därför är hälso- och sjukvården en av grundstenarna
för den generella välfärden och, som jag sade, för
människors trygghet.
Den svenska hälso- och sjukvården står inför flera
stora utmaningar. Den ökande andelen äldre med
växande sjukvårdsbehov är en utmaning. En annan är
den snabba medicintekniska utvecklingen, som inne-
bär att vi kan vårda och behandla i allt större ut-
sträckning. Medborgarnas krav ökar i takt med ökad
insikt och kunskap.
De nya behandlingsmetoderna har lett till att an-
talet operationer ökar. Jag kan t.ex. nämna kranskärl-
soperationer, operation av höftledsförslitningar och
katarakt eller grå starr. Sjukvården har inte blivit
mindre effektiv, tvärtom. Sjukvården har drabbats av
en kapacitetskris.
Det pågår i dag ett omfattande arbete i kommuner
och landsting för att förändra och förbättra hälso- och
sjukvårdsstrukturen, ett arbete som måste fortsätta.
Det finns mer att göra och det varierar mellan olika
kommuner, olika landsting, olika kliniker och olika
avdelningar. Det handlar om att organisera sin verk-
samhet så att organisation och resurser används på det
absolut bästa sättet. Och samverkan mellan olika
vårdgivare måste förbättras radikalt. Där finns i dag
stora brister.
Samarbetsbrister kostar pengar och kan göra att
patienten inte upplever att hon får den bästa tänkbara
vården. Det här är naturligtvis inte acceptabelt.
Kommuner, landsting och andra vårdgivare måste
sätta detta högst på sin dagordning. Jag säger det
igen, samordning och samverkan är oerhört viktigt.
Fru talman! I dag är allemansrätten i sjukvården
hotad. Det gäller främst i storstadsregionerna. I
Stockholms län hotar moderaterna den rättvist förde-
lade sjukvården. Fr.o.m. den 1 april är tre sjukhus
samt folktandvården bolagiserade. Det kan vara en
risk som innebär ett första steg mot privatisering av
medborgarnas gemensamma tillgångar. Vinstintres-
sen håller på att bli viktigare än patientens bästa. I de
nybildade sjukhusbolagens affärsplaner ser vi att
lönsam planerad vård prioriteras framför dyr akut-
sjukvård.
Handikapporganisationerna har uttryckt sin oro
för att ingen vill ta hand om de patientgrupper som är
i behov av extra resurser. Vi har faktiskt olika behov.
Vissa grupper kommer aldrig att bli lönsamma för
bolagen. Bolagiseringen är ett första steg mot en
konkurrensutsättning av vård för flera miljarder kro-
nor under de närmaste åren. Detta sker när budgetun-
derskottet i Stockholms läns landsting skenar. Kon-
kurrensutsättning är ett gigantiskt riskprojekt och ett
vårdslöst hanterande av skattebetalarnas pengar.
Vi vet också att den mesta effekten vi får ut av
sjukvården är vid samverkan. Jag brukar säga att vi
har logistikproblem i sjukvården. Jag skulle vilja
påstå att i ju större utsträckning vi konkurrensutsätter
sjukvården desto mindre samverkan och större logis-
tikproblem får vi.
Moderaterna har med sitt agerande i Stockholms
län lämnat allemansrätten och stakat ut vägen för
försäkringslösningar inom sjukvården. Konkurrens
mellan sjukhus öppnar vägen för att sälja vård till
andra än till landstinget, t.ex. försäkringsbolag. Detta
underminerar i förlängningen möjligheterna för en
solidariskt finansierad sjukvård.  Förutsättningarna
för en sjukvård som är tillgänglig för alla, fördelad
efter behov och gemensam finansiering försvinner när
sjukhusen konkurrensutsätts. Skillnaderna i hälsa
mellan olika grupper i vårt samhälle kommer att öka
ytterligare när den svenska välfärdsmodellen raseras
till förmån för en försäkringsbaserad vård där plån-
boken och ett s.k. negativt hälsotillstånd avgör möj-
ligheten att få vård i stället för behovet. Det är en
oacceptabel utveckling.
Akutsjukvård är inte lämplig för marknadsstyr-
ning. När privata vinstintressen driver verksamheten
lämnar samhället ifrån sig kontrollen av en väsentlig
del av sjukvårdssystemet infrastruktur, som inte bara
berör vården utan också undervisning och forskning.
Skapande av vinstintressen på sjukhusen kan leda till
en felaktig utveckling av sjukvården, bl.a. genom att
motverka en ökad satsning på primärvården och den
öppna psykiatriska vården. Med vinstintresse bygger
man in drivkrafter som kommer i konflikt med de
grundläggande målen för välfärdspolitiken.
Naturligtvis är det så att många verksamheter
måste gå med överskott, så att det går att få pengar
tillbaka till verksamheterna för att kunna investera i
personalen, utbildning, ny utrustning, renovering av
lokaler osv. Pengarna ska inte hamna i någon av
ägarnas privata fickor. Det är det vinstintresset vi inte
kan acceptera.
Som jag tidigare har sagt är problemen i dag ofta
samverkan. Vinstintresse och konkurrens torde inte
lösa dessa problem utan tvärtom öka dem. Den soli-
dariska finansieringen och allemansrätten i sjukvår-
den undergrävs därmed. Vi socialdemokrater tycker
därför att det är motiverat med lagstiftning då det
handlar om en nationell angelägenhet. I det avseendet
återkommer regeringen längre fram.
Fru talman! Primärvården ska vara den naturliga
plats där man söker vård. Socialutskottet har tidigare
uttalat att hälso- och sjukvården bör präglas av när-
het, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet. Där-
vidlag fyller primärvården en oerhört viktig funktion,
eftersom den är basen i systemet där alla patienter har
rätt till en fast läkarkontakt.
Primärvården har inte fått de resurser den har be-
hövt. Vissa landsting har prioriterat fel. Primärvården
är i viss mån underutvecklad i vårt land. Detta beror
på starka hierarkier inom sjukvården och på att man
inte har fått de pengar som har behövts. Det är också
så att läkarna har otroligt stor makt, och vissa specia-
liteter inom sjukvården har högre status än andra.
Primärvården har inte den status som gör att den står
överst på listan. Status har fått avgöra hur resurserna
har prioriterats. Nu håller hierarkierna på att rivas.
Arbetet med att göra primärvården till basen i sjuk-
vården har intensifierats. Här återkommer socialde-
mokraterna via regeringen med den nationella hand-
lingsplanen för sjukvården som kommer senare i vår.
Fru talman! I ett antal motioner tas också frågan
om behandlings- och vårdgarantier upp. Socialstyrel-
sen har tidigare dragit slutsatsen att införandet av en
generell behandlingsgaranti i hälso- och sjukvården
skulle kräva betydande ekonomiska tillskott för att
uppfylla kraven på väntetider och för att uppfylla
beslutet om prioriteringar i vården. Socialstyrelsen
menar också att en behandlingsgaranti skulle medföra
risker för felaktiga prioriteringar och sluka stora re-
surser. Bristen på specialutbildad personal gör be-
handlingsgarantin i dagsläget orealistisk. Vi skulle
locka att erbjuda någonting som vi faktiskt inte kan
uppfylla. Vi måste hitta metoder för att uppfylla det
vi vill nå.
Socialutskottet har i den frågan inte någon annan
åsikt än Socialstyrelsen. Men vi vill dock betona att
kravet på förbättrad tillgänglighet till vården kvarstår.
För detta krävs både resursförstärkningar, förändrat
arbetssätt och en utvecklad samverkan. Utskottet
noterar att i överenskommelsen mellan staten och
landstingen om ersättningar för år 2000 har parterna
enats om att avsätta medel till bl.a. projektet Vänteti-
der i vården, som syftar till att utveckla metoder som
gör det möjligt att på ett över hela landet jämförbart
sätt beskriva tillgängligheten.
Fru talman! Socialutskottet tycker att det är ange-
läget att läkartillgången ökar. Det är naturligtvis inte
acceptabelt att det råder brist på läkare och vissa
specialiteter och i vissa delar av landet. Det är inte
heller acceptabelt att det är brist på undersköterskor,
sjuksköterskor och annan personal inom sjukvården.
Det är därför bra att ett nationellt planeringsstöd in-
rättas för en mer långsiktig planering av det framtida
läkarbehovet. Det är klart att det är allvarligt när det
råder brist på sjukvårdspersonal.
Ett flertal åtgärder har initierats för att underlätta
rekryteringen till vård- och omsorgssektorn. AMS har
i uppdrag att planera åtgärder för omskolning av
personal från sektorer där det är personalöverskott till
arbeten inom vård och omsorg. Vårdkommissionen
har gjort en utfästelse om att verka för att deltidsar-
betslösheten bland vård- och omsorgspersonal ska
minska. Utbildningsplatserna för läkare och sjukskö-
terskor utökas.
Just nu pågår ett intensivt arbete runt frågor om
specialistutbildad hälso- och sjukvårdspersonal. Det
är av största vikt att noga följa detta arbete. Det är
landstingen som har en stor och viktig uppgift.
Socialstyrelsen har sedan förra året ansvar för ett
centralt planeringsstöd för specialistläkare. Socialut-
skottet utgår från att regeringen även när det gäller
övriga personalkategorier inom hälso- och sjukvården
noga följer behovet av specialistkompetens och vid
behov vidtar lämpliga åtgärder.
I övrigt vill jag säga att det finns en mängd mo-
tioner i detta betänkande som behandlar olika områ-
den. Just mängden gör det inte möjligt att kommente-
ra ytterligare.
Däremot vill jag ställa en fråga till Leif Carlson.
Det är uppseendeväckande när moderaterna säger nej
till vårdmiljarder. I ett TT-telegram går det att läsa att
det inte går att stoppa in pengar i en dålig maskin. För
mig är det helt obegripligt. Samtidigt som man säger
att man vill ha fri etableringsrätt och att man vill
slopa 65-årsgränsen, hör jag mina skånska moderata
kolleger skrika efter mer pengar. Hur går denna poli-
tik ihop? I riksdagen säger man nej till mer pengar till
sjukvården, ute i Västra Götaland, i Stockholm och i
Skåne vill man ha mer pengar. Det är därför det inte
går ihop. Jag vill gärna ha en förklaring från modera-
terna.
Fru talman! I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.58 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>10 §  (forts.) Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.
(forts. SoU9)</pre><pre>Anf.  196  LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! När det gäller Catherine Perssons
fråga vill jag bara säga att jag just har besvarat den.
Det svaret gav jag nämligen både till Rolf Olsson och
till Kenneth Johansson - det är exakt samma fråge-
ställning; det är bara att gå till protokollet för att se
det.
Catherine Persson talar om vinsten i vården. Det
finns ett börsnoterat företag som heter Gambro som
har ett börsvärde på 30 miljarder som företaget har på
grund av att man väntar sig vinst. Omsättningen lig-
ger på 15 miljarder, varav ungefär 7 miljarder går till
sjukvårdande behandling. Ca 50 000 patienter dialys-
behandlas - några hundra faktiskt i Sverige. Det gör
man till en kostnad som är 30 % lägre än i landsting-
en och till en högre kvalitet. Varför ska inte detta,
som faktiskt är beroende av riskkapital, få ge bättre
sjukvård - som det ju faktiskt gör?
Sedan har jag en principiell fråga till Catherine
Persson angående privat företagande över huvud taget
och om hur socialdemokrater ser på det. I den rapport
som den socialdemokratiska gruppen i utskottet lagt
fram säger ni att privatisering av sjukvård undergräv-
er förutsättningarna för generell välfärd. Ni talar om
marknadens snäva vinstintresse som skulle leda till en
felaktig utveckling av sjukvården.
Är det bara de som vill etablera sig inom sjukvår-
den med sjukvårdsföretag som är speciellt olämpliga,
oetiska, ja, närmast halvkriminella eller gäller det
generellt, för allt företagande? Anser ni att Ericsson
tillverkar dåliga mobiltelefoner snabbt för att ta sig ut
på marknaden och sedan sticka med vinsten eller att
varje bilreparatör, stor eller liten, är en sådan som
snor till några reparationer för att sedan ta pengarna
och ge sig i väg i stället för att tänka på kvalitet och
kundtillfredsställelse?
Om det är så att ni respekterar företagande i övrigt
och tycker att det är bra, vad är det då som gör att just
det privata företagandet skulle vara så totalt annor-
lunda när det gäller sjukvård?
Angående rapporten har jag också en fråga. På
s. 4 tar man ju upp en SAF-rapport. Det står så här:
Någon form av privata sjukvårdsförsäkringar som
moderaterna talar om nämns inte i rapporten.
Jag skulle vilja veta när jag eller någon annan
moderat har föreslagit privata sjukvårdsförsäkringar.</pre><pre>Anf.  197  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag är inte riktigt säker på att jag
fick något svar på min fråga av Leif Carlson. Han
säger att han har gett svar till Kenneth Johansson och
ytterligare någon. Men jag förstår fortfarande inte. Är
det så att ni moderater är överens? Är det så att mode-
raterna i riksdagen inte anser att det behövs pengar
medan man i landstingen i Region Skåne, i Västra
Götaland och Stockholm anser att det behövs mer
pengar för att sköta driften? Jag tycker inte att jag har
fått något svar i det avseendet.
Ni moderater har flera förslag som innebär att ni
vill privatisera. Ni har fått privatiseringshysteri. För
att man ska kunna få fler verksamheter, oberoende av
detta med vårdavtal - jag förutsätter att det är med
skattemedel som den privata verksamheten ska drivas
- behövs det ju pengar för att kunna skriva vårdavta-
len. Varifrån ska de pengarna i så fall komma? Det
framgår inte av Leif Carlsons tidigare svar på frågan.
Sedan gäller det detta med privatiseringar. Natur-
ligtvis måste vi generellt sett ha företag som genere-
rar arbete och som genererar vinster till landet. Soci-
aldemokraterna är inte emot privat verksamhet inom
sjukvården i kommuner och landsting som ett kom-
plement så länge den generella välfärden inte äventy-
ras - det ska vara solidariskt för alla. Men om helhe-
ten äventyras, liksom tillgängligheten för alla, då
accepterar vi det inte.
Öppnar vi för försäkringslösningar kommer en del
att kunna köpa sig extra vård, alltså de som har råd
men inte andra. Det säger vi nej till.</pre><pre>Anf.  198  LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Den första frågan har jag, som jag
nyss sade, redan mycket tydligt besvarat. Det är bara
att gå till protokollet för att se det.
Catherine Persson talar om detta med allemansrätt
och offentlig sjukvård och säger att alla garanteras
lika vård på ett bra sätt. Men varför tror hon - precis
som sagts här tidigare i dag - att privata försäkringar
och en gräddfil skapas? Det beror ju på att det hela
inte är tillfredsställande. Det är helt onödigt, menar
vi, att det blir på det här sättet. Därför anser vi att det
behövs privata lösningar och därför anser vi att t.ex.
privata företag ska kunna utveckla det som Gambro
har gjort. Men ni säger nej fastän det är 30 % billiga-
re. Vad är logiken i det?
Jag förstår att Catherine Persson slingrar sig när
det gäller vinstintresset. I verkligheten har ni så fort
det kommer till kritan, så fort ni haft möjlighet, gått
emot privata företag och vinstintresset. Det är inte så
länge sedan man skulle förstatliga läkemedelsindust-
rin men det är inte opportunt i dag när den går med
stor vinst. Sedan hade vi lex Pysslingen. Det var fult
att tjäna pengar på barn. Vidare hade vi generalan-
greppet på privat företagande med löntagarfonderna.
Ränderna går aldrig ur. Nu har ni fått en möjlighet att
försöka vända det mot privat företagande med vinst
inom sjukvården. Hellre får folk tydligen dålig sjuk-
vård och får köa än att ni släpper in privat företagan-
de med vinstintresse som kunde ge alla vård.
Jag frågar igen: När har vi föreslagit privata för-
säkringar? Vad vi föreslår är en obligatorisk försäk-
ring, lika för alla - oavsett betalningsförmåga och
risk. Detta har inte ett dugg att göra med det som
Catherine Persson här säger.</pre><pre>Anf.  199  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Uppenbart är det så att i det förslag
som Leif Carlson och moderaterna har säger man att
det ska vara en miniminivå. I tidigare betänkanden
har det också sagts att det ska finnas utrymme för att
komplettera försäkringen. Den möjligheten gör själv-
klart att de som har råd kan komplettera försäkringen.
Då blir det försäkringar vid sidan av.
Sedan vill jag återigen fråga: Vad gör moderater-
na i de landsting där de i dag styr? I dag är Modera-
terna tillsammans med en del andra borgerliga partier
faktiskt i majoritet för halva Sveriges befolkning.
Naturligtvis finns det köer också i de landstingen. Det
är inte rimligt att det finns köer men varför kommer
vi att få en bättre sjukvård genom privatiseringar? Jag
ger inte upp, utan jag är beredd att satsa på den sjuk-
vård som vi i dag har. Uppenbarligen är inte Leif
Carlson det, utan han vill byta system.</pre><pre>Anf.  200  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Catherine Persson talar om alle-
mansrätten - liksom, tror jag, socialministern har
gjort. Men allemansrätten i Sverige är gratis. Man får
gå och njuta och ta för sig när man själv vill. I vår
sjukvård kan det - jag har tidigare citerat en medelål-
ders kvinna - kosta stora pengar och man kan tvingas
avstå på grund av de ekonomiska resurserna.
Vad gäller allemansrätten behöver man inte vänta,
vare sig ett år eller ett och ett halvt år - som vi ju har
det inom sjukvården. Jag vill fråga Catherine Persson
om de höga kostnader som det totalt kan bli fråga om
för en person som drabbas av en kronisk sjukdom, för
att ta ett exempel. Är socialdemokraterna beredda att
se över det här så att man inte behöver avstå från vård
på grund av den ekonomiska situationen?
När det gäller lobotomerade finns det ett par tre
reservationer. Varför vänder sig socialdemokraterna
mot en utredning om hur många som är lobotomera-
de, om varför det gjorts osv.; detta för att ge de här
personerna ett värdigt bemötande? De är ju trots allt
oerhört drabbade av ett handikapp som varar livet ut.
Jag frågar alltså: Varför?</pre><pre>Anf.  201  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag ska börja med att svara på det
senare. När det gäller lobotomierna menar vi, till-
sammans med många andra, att de gjordes i ett gott
syfte. Det var det som man kände till på den tiden för
att hjälpa dessa patienter på bästa sätt. Många av de
här människorna led oerhört mycket, och för en del
blev det väldigt mycket bättre efter lobotomierna.
Naturligtvis visste man inte med säkerhet att alla
skulle bli bättre. Men det finns, som sagt var, också
andra behandlingar och metoder som har använts i
sjukvården som vi i dag inte skulle acceptera, men
som då var ett accepterat sätt att behandla människor.
Därför anser vi inte att vi bör utreda den lobotomi-
verksamhet som skedde på 40- och 50-talen.
Vi socialdemokrater satsar nu mycket pengar på
sjukvården. Det är klart att det underlättar för många
av dem som har stora behov så att de kommer till
sjukvården i större utsträckning.
Jag vill ställa en fråga till Chatrine Pålsson. Det
gäller abortförebyggande åtgärder, där ni har en re-
servation. Det finns mycket bra i den. Jag delar fullt
och fast det som står om att vi ska arbeta för så få
aborter som möjligt. Men det som oroar mig är inne-
hållet i reservationen där det står så här:
"Aborter skall inte kriminaliseras" - och det är ju
tacknämligt i och för sig - "men samhället bör lämna
värdeneutraliteten när det gäller det spirande livet och
i stället söka skapa en medvetenhet om fostrets värde
och verka graviditetsstödjande."
Det står också att: "Varje abortsökande bör få en
skriftlig information vilken bör redovisa de grundvär-
deringar som samhället står för när det gäller männi-
skovärdet och tydligt men varsamt lyfta fram det
etiska dilemmat."
Alternativ till abort bör diskuteras, står det också.
Jag tycker att det här kan uppfattas som att man
ifrågasätter den fria aborten. Är det meningen att man
ska ge kvinnan som står inför valet att abortera sitt
foster eller inte dåligt samvete för att hon gör det? Jag
tycker att det är mycket allvarligt.</pre><pre>Anf.  202  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det här är ju ett sätt att arbeta i ett
replikskifte - att lyfta fram en helt ny fråga än den
som jag har tagit upp, nämligen den om sjukvården.
Men jag svarar gärna på den sista frågan.
Vi menar att detta är ett sätt att stödja kvinnan.
Finns det någon gång som kvinnor som jag har pratat
med har känt sig ensamma och utelämnade är det när
de har gjort abort - i det utomordentligt svåra beslut
som jag tror att det är för alla. Det här är tänkt som en
stödåtgärd. Man ska få samtal och information och bli
medveten om sin situation. När man är i kris kan det
lätt vara så att man fattar beslut och senare tänker:
Varför sade ingen det här? Vi har ju sett att det finns
oerhört många som mår dåligt när de har gått igenom
en abort.
Det är därför som vi tycker att man ska lägga ned
både forskning och mycket tid och kraft på att se till
att alla människor mår så bra som möjligt. Det ligger
i detta.
När det gäller de höga kostnaderna vill jag kom-
ma tillbaka. Jag fick inte svar på om Catherine Pers-
son tycker att det är rimligt att många människor i
dag ska tvingas avstå både mediciner, hjälpmedel och
annan vård för att de inte har råd att ta ut det.
Som Catherine Persson vet så finns det en reser-
vation om att vi vill ha en utredning om att samordna
de olika högkostnadsskydden till ett enda, så att en
enskild person vet vad man som mest ska behöva
betala. Jag vill fråga om Catherine Persson har sym-
pati för den tanken.</pre><pre>Anf.  203  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Nej, jag tycker inte att det är rimligt
att människor har oerhört höga kostnader för hjälp-
medel, läkemedel och sjukvård. Det är också därför
som vi de senaste åren har gjort allt för att sanera
statens finanser. Det är därför som vi ser till i dag att
fler människor kommer i utbildning så att de kan
försörja sig själva och så att det går bättre för Sverige.
Med hjälp av de pengar som rullar in i landet kan vi
då få mer pengar till sjukvården, bibehålla nivåer på
högkostnadsskydd och kanske t.o.m. sänka dem om
det finns utrymme för det. Vi behöver inte införa
karensdagar, som vissa andra partier har föreslagit.
Jag minns inte säkert om det var Kristdemokraterna,
men jag har en svag aning om det. Det skulle natur-
ligtvis inte gynna dem som är svårt sjuka.
Det finns förstås anledning att möjligen se över en
samordning av högkostnadsskydden, men i dagsläget
anser jag inte det vara det mest primära. Det sitter
nämligen en del utredningar som tittar på flera olika
högkostnadsskydd, och jag vill vänta på dem.</pre><pre>Anf.  204  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Nu har det kommit en del rapporter
om väntetiderna till olika typer av operationer. I dag
kan man läsa i Västerbottens-Kuriren om situationen
på Norrlands universitetssjukhus i Umeå bl.a.: höftled
- 108 veckor. Kan man inte öka kapaciteten under det
andra halvåret kommer man, eftersom antalet patien-
ter ökar, upp i 156 veckor. Inkontinens och framfall -
ett och ett halvt till två års väntetid. När det gäller de
här vanliga operationerna - man kan säga att det är de
som ingick i vårdgarantin - så är väntetiderna två till
två och ett halvt år.
Ni socialdemokrater vill ju inte ha någon vårdga-
ranti, även om vi vet att den faktiskt ledde till mins-
kade köer.
Jag vill fråga Catherine Persson vad hon säger till
en umebo som har en värkande höft och nyligen fått
beskedet: Om minst två år kan du räkna med att få
din operation.
Vad säger man då när man inte kan lova någon-
ting, inte har någon garanti och inte vill göra någon-
ting?</pre><pre>Anf.  205  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Nej, det är naturligtvis inte rimligt
med väntetider. Det tycker inte vi socialdemokrater
heller. Däremot anser jag att vi inte ska blanda ihop
mål och medel. Att införa en vårdgaranti som till intet
förpliktar är inte socialdemokraternas stil. Vi vet att
under tidigare år när vi har haft vårdgarantier för en
del diagnoser så fick vi undanträngningseffekter på
andra diagnosgrupper.
Det som jag säger är att Centern och Socialdemo-
kraterna har gjort en uppgörelse som faktiskt tillför
mer pengar till sjukvården. Där har Folkpartiet inte
varit med. Uppgörelsen gör det mer möjligt för sjuk-
vården i Umeå - tror jag att det var - att lösa sina
problem. Det är ett exempel.</pre><pre>Anf.  206  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Folkpartiet har inte motsatt sig nya
pengar till vare sig kommuner eller landsting. Där-
emot har vi kanske ibland tyckt att de borde öron-
märkas så att de inte hamnar på fel ställe, vilket de
faktiskt har gjort.
Jag tycker att det är rimligt att man som patient
ska kunna få ett klart besked om när man ska kunna
få en operation eller en behandling. Men jag tycker
inte att beskedet ska innebära så lång tid som ett par
år.
För att knyta an till det tidigare replikskiftet här så
tycker jag inte att det är så konstigt att människor som
får väldigt ont i t.ex. en höft och kanske blir invalidi-
serade tar ett banklån och ser till att få operationen
utförd, eller i tid skaffar sig en privat försäkring för
att se till att de inte hamnar i den här situationen.
Det är de här bristerna i sjukvården som leder till
ett systemskifte. Vi kan kalla det för det, men det är
inte något förslag i riksdagen, utan det beror på att
sjukvården inte fungerar.</pre><pre>Anf.  207  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det är just därför att det bara gäller
de människor som kan få ett banklån eller en privat
försäkringslösning som vi inte ska välja den varian-
ten. Det är därför som vi måste se till att förbättra den
offentliga sjukvården. Vi måste se till att tillföra nya
pengar när det behövs, se till att de strukturförbätt-
ringar som behöver göras också genomförs och att
organisationer ses över. Vi ska också ha kompetent
personal.
När den borgerliga regeringen satt mellan 1991
och 1994 gjordes t.ex. inte särskilt mycket för att
satsa på utbildning. Hade vi då satsat på Kunskaps-
lyftet och på fler högskoleutbildningar så hade vi inte
i dag haft brist på sjuksköterskor i riktigt samma
omfattning som vi har nu. Då hade vi legat före i
utbildningsinsatser - för att bara nämna något av det
som kommer att hända de närmaste åren.
Jag delar Kerstin Heinemanns uppfattning. Det är
inte rimligt med dessa väntetider. Men lösningen är
inte att låta en del - de som kan - betala och sedan
lämna andra åt sitt öde.</pre><pre>Anf.  208  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag ska begränsa mig till en fråga.
Den handlar om problemet med att vi har alldeles för
många långtidssjukskrivna. Vi har inte minst inom
vård- och omsorgssektorn många som av fysiska,
psykiska eller arbetsmässiga skäl inte klarar av att få
avsluta sin arbetskarriär på ett värdigt sätt.
Det är naturligtvis den mänskliga delen som är det
största bekymret. Dessutom är detta förstås ett stort
samhällsekonomiskt bekymmer.
Jag tycker att det finns all anledning att fråga en
representant för Socialdemokraterna: När kommer
åtgärdsförslagen?
Det som kom i vårbudgeten handlade om att man
skulle utreda de utredningar som finns. Men det krävs
ju mer än utredningar. Det krävs handling och åtgär-
der. I mitt anförande har jag redovisat ett antal åtgär-
der, t.ex. ökad rehabilitering, incitament för arbetsgi-
vare och finansiell samordning.
Det är just det sista som jag skulle vilja fråga Ca-
therine Persson om. Miljöpartiet hjälpte till att få
socialdemokrater och vänsterpartister att acceptera en
öppen skrivning i utskottet om en permanentning av
en finansiell samordning över landet. Vad leder det
till? Jag fick inget besked om detta av Miljöpartiets
representant. Vad kan Catherine Persson redovisa att
det leder till? Det är min fråga.</pre><pre>Anf.  209  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Först och främst vill jag säga att
detta är en fråga som har sitt huvudsäte i socialförsäk-
ringsutskottet, men vi kan gärna diskutera den här
också. Sedan vill jag nog betona att oberoende av
miljöpartisterna tycker socialdemokraterna att det är
oerhört angeläget med samverkan mellan de olika
huvudmännen. Men vi är inte beredda att låsa oss till
den modell som motionen avser, nämligen FINSAM-
modellen. FINSAM-modellen gynnar dem som har
ett arbete och ställer andra utanför. Vi har i dag också
SOCSAM och FRISAM. Vi vill ha längre erfarenhe-
ter av de olika försöken.
Dessutom vill jag säga att det inte bara handlar
om att få arbetsförmedlingen, socialtjänsten, försäk-
ringskassan och sjukvården att ta ansvar, utan det
ligger ett mycket stort ansvar på arbetsgivarna. Det
finns väldigt dålig kunskap om rehabiliteringsansva-
ret på arbetsgivarsidan i dag. Vi har en stor uppgift att
se till att arbetsgivarna tar sitt ansvar så att människor
inte blir sjuka. Det handlar om att förebygga ohälsa så
att människor kan stanna kvar på sina arbetsplatser
till pensionsålder och förebygga förslitningsskador.</pre><pre>Anf.  210  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Det är korrekt att det är socialförsäk-
ringsutskottet som tidigare har behandlat den här
frågan. Men nu har vi ju den faktiskt i socialutskottets
betänkande, och det är det vi pratar om nu.
Jag tycker att det initiativ som utskottet tog borde
ha blivit ett tillkännagivande, men det blev i alla fall
en skrivning om att man skulle öppna detta för hela
landet. Min fråga är åter: Vad kommer det här att leda
till? Catherine Persson säger att det pågår ett arbete
och att vi inom kort kommer att få en reaktion, för-
hoppningsvis en positiv sådan, på vad majoriteten i
socialutskottet framförde som sin uppfattning och
synpunkt. Jag tror att alla de som i dag går utanför
arbetsgemenskapen efterlyser konkreta åtgärder, och
inte utredningar.</pre><pre>Anf.  211  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! De försök som pågår har förlängts
därför att man vill få fler resultat av den verksamhet
som pågår. Sedan vet jag att detta är oerhört angeläg-
na frågor för de ministrar som har dem som sina an-
svarsområden. Som jag sade tidigare ligger det här
också ett stort ansvar på arbetsgivarna. Det sker i dag
fortlöpande samtal med facket och arbetsgivarna för
att redan där förebygga ohälsa. Vi har en nationell
handlingsplan framför oss, och där trycker vi oerhört
mycket på samverkan. Jag vet att detta är en fråga
som står högt på dagordningen. Jag kan i dag inte
kommentera på vilket sätt det ska ske, men det är en
angelägen fråga för oss allihop. Människor ramlar
mellan stolarna. Vi har inte tillräckligt bra utnyttjat de
resurser som vi har tillgängliga. Det är naturligtvis
inte acceptabelt.
Sedan vill jag återigen betona att det inte är lyckat
att låsa sig vid FINSAM-modellen. Vi bör vara öppna
för olika alternativ. Olika lösningar passar olika geo-
grafiska områden, olika behov osv.</pre><pre>Anf.  212  CARLINGE WISBERG (v):
Herr talman! Leif Carlson informerade oss om att
läkemedelsindustrin går med stora vinster i dag. Det
är ju riktigt. För egen del tycker jag att det kanske
inte vore så dumt om det mervärdet i stället tillföll
samhället genom ett aktivt samhälleligt ägande av
motsvarande industri.
Herr talman! I mitt inlägg ska jag uppehålla mig
vid frågan om lobotomi. Vänsterpartiets avsikt med
den här motionen är att försöka bringa klarhet i en
fråga som nog kan sägas vara något av ett öppet sår
för många av de berörda och deras anhöriga.
Utskottsbehandlingen av motionen tillför inte nå-
got kvalitativt nytt jämfört med vad som har varit
känt från tidigare behandlingar. Man kan nog utan att
förhäva sig säga att utskottet vanemässigt föreslår ett
avslag på motionen baserat på tidigare behandling av
liknande krav.
Vi är inte ute efter att skuldbelägga någon, utan
endast efter att försöka bringa klarhet i effekterna av
användandet av en medicinsk teknik på ett ganska
stort antal personer i landet, varav många fortfarande
är i livet. Vi menar att det faktum att ingreppen utför-
des enligt dåtidens vetenskap och beprövade erfaren-
het inte är skäl nog att avstå från att belysa frågan nu
när vi har en annan kunskap.
Det är inte heller obekant att debatten i den här
frågan av och till blossar upp även utanför det här
huset. Debatten förs också i läkarkretsar. Vår uppfatt-
ning är att det finns ett brett intresse i samhället av en
fördjupning av kunskaperna kring den här frågeställ-
ningen. Enligt vår mening är det skäl nog för att ge-
nomföra en ordentlig belysning av användandet av
nämnda teknik under den här perioden.
I Norge använde man sig av samma operativa in-
grepp. Även i Norge utfördes det i enlighet med dåti-
dens vetenskap och beprövade erfarenhet. Skillnaden
mellan Norge och Sverige är att i Norge har man haft
mod att arbeta sig igenom den här frågan. På grund-
val av vad man har fått fram i den genomlysningen
har man också dragit vissa slutsatser.
Herr talman! Jag skulle vilja ta ett exempel utifrån
min egen erfarenhet. Jag jobbade en tid inom psykiat-
rin med en person som definierades som ett omöjligt
fall, eller mer kliniskt definierat: ett svårartat kroniskt
fall. Under ca 20 års tid transporterades den här per-
sonen runt inom psykiatrin med en mycket hög dose-
ring av psykofarmaka. Jag träffade den här personen
för några månader sedan. I den stunden kände jag rent
personligen en mycket stor glädje över att jag faktiskt
fått vara med när den här personen för första gången
på åtskilliga år tog modet till sig, lämnade den gamla
invanda miljön och vågade sig ut i en annan miljö där
han träffade andra människor. Han träffade också
personer som han kände innan han blev sjuk.
Jag vill med bestämdhet hävda att räddningen för
den här personen var den psykiatrireform som ge-
nomfördes för ett antal år sedan och det kommunala
ansvarstagandet för den här gruppen av människor.
Detta innebar att det började blåsa nya friska fläktar i
Behandlingssverige.
Om den här personen hade haft sin sjukdomsperi-
od under den tid som vi här diskuterar, hade han
givetvis tillhört den grupp människor som utsatts för
detta. Han hade haft samma elände som flertalet av
dem som blev behandlade enligt dåtidens vetenskap
och beprövade erfarenhet.
Herr talman! För tids vinnande ska jag avstå från
att yrka bifall till reservationen även om vi naturligt-
vis håller fast vid vårt krav.
Jag skulle avslutningsvis också vilja apostrofera
Nacka Skoglund som en gång sjöng: Vi kommer
tillbaka - detta för att tala om att det är inte sista
gången som kammaren får debattera den här frågan.
Vi kommer att komma tillbaka ända tills vi i vårt land
vågar visa samma mod som norrmännen i den här
frågan.</pre><pre>Anf.  213  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Kostnaderna för läkemedel ökar
snabbare i Sverige än i något annat land. Samma sak
gäller sjukförsäkringskostnaderna. Det är ju en all-
varlig situation som också har diskuterats och debat-
terats ganska mycket här i kammaren. Det gäller både
mänskligt och ekonomiskt. Alla är överens om att
något måste göras, men vad? Varför är människor så
sjuka, och varför behöver de så mycket mediciner? På
de frågorna finns inte så många svar.
Jag har tillsammans med Gunnel Wallin och Bir-
gitta Carlsson i en motion som behandlas i det här
betänkandet pekat på de alternativa behandlingsfor-
merna, deras roll för människors hälsa och deras
betydelse för att minska sjukvårdskostnaderna samt
hur vi ska kunna minska barriärerna mellan alterna-
tiv- och skolmedicin. Jag påstår inte på något sätt att
det här är hela lösningen, men jag är övertygad om att
det är en av flera faktorer som kan vända den olyckli-
ga trend som vi nu befinner oss i. Jag är övertygad
om att den resurssnåla alternativmedicinen kan av-
lasta den ordinarie sjukvården inom flera områden,
om man kunde samarbeta.
Därför är det viktigt att studier genomförs för att
analysera de ekonomiska och sociala konsekvenserna
av alternativa metoder. Statens beredning för medi-
cinsk utvärdering, SPU, bör också arbeta med att
utvärdera alternativa behandlingsmetoder.
Det är ju ingen tvekan om att alternativa behand-
lingsformer röner ökat intresse, främst hos allmänhe-
ten. Men även inom näringslivet och i medierna kan
man notera detta. Det har funnits en rad artiklar med
positiv inriktning som har varit införda i t.ex. affärs-
pressen under senare tid. Det är ganska intressant.
Även inom den ordinarie sjukvården finns ett intres-
se. Det är inte ovanligt att redan sjukvårdsutbildade
lägger ned tusentals kronor på en privat alternativ
utbildning därför att de upptäcker att den ordinarie
vården inte riktigt räcker till.
Många införlivar i tysthet sina alternativmedicins-
ka kunskaper i det dagliga sjukvårdsarbetet. Det är
emellertid inte tillåtet i dag. Även den nya lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
som ersätter den gamla kvacksalverilagen - den nya
lagen trädde i kraft den 1 januari 1999 - innehåller
ungefär samma begränsningar som tidigare. Legiti-
merad personal måste i princip avlegitimera sig för att
kunna arbeta med alternativmedicinska metoder.
Detta skiljer sig från många andra länder där legi-
timerad personal har relativt stor frihet under eget
ansvar. Detta upplevs som ett problem för den sjuk-
vårdspersonal som ser att man skulle kunna hjälpa en
patient men inte får göra det.
Vi menar att det behövs en mjukare skrivning i
lagen som går ut på att man i samarbete med patien-
ten skulle kunna komplettera den vanliga behandling-
en med en alternativmedicinsk behandling.
Ett exempel på ett ökande intresse hos myndig-
heter är det seminarium som Spri höll våren 1999 och
den rapport som man sedan tog fram, Alternativ me-
dicin, i går, i dag, i morgon. Jag har den här i min
hand, och den kan rekommenderas för läsning.
Den presenterar en översikt över det svenska och
det internationella forskningsläget vad gäller alterna-
tiv medicin. Där kan man läsa att många länder har
anslagit resurser till forskningsprogram, t.ex. Tysk-
land och Schweiz. Norge anslog totalt 7,5 miljoner
till ett femårigt forskningsprojekt mellan 1992 och
1996. Det följdes av en utredning som nu föreslår att
ett centrum för alternativmedicinsk forskning ska
inrättas. I Danmark finns ett liknande förslag från den
danska sundhetsstyrelsen. I USA har kongressen
beslutat om ett nationellt centrum för komplementär
och alternativ medicin samt anvisat 50 miljoner dollar
som möjliggör egen finansiering av forskningspro-
jekt.
I Nordiska ministerrådet har motsvarande diskus-
sion förts, även om konkreta resultat ännu inte visats.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inle-
da arbetet med att erkänna den okonventionella medi-
cinen, samt att främja forskningsprogram. Det fram-
går alltså tydligt att andra länder har en betydligt mer
generös inställning till alternativ medicin än Sverige.
Orsaken till den positiva inställningen är att man
accepterar att det finns ett stort folkligt stöd, att man
ser resultat och att man noterar att människor får
hjälp med sina hälsoproblem. Man har en mindre
rigid inställning till alternativa behandlingar än Sve-
rige. Det viktiga är ju faktist att folk blir bra.
När det gäller forskningen har den europeiska
samarbetsaktionen COST B4 haft i uppgift att sam-
manföra och samla information om den forskning
som finns, samt undersöka hinder för forskning. Man
rekommenderar bl.a. att hänsyn tas till valfrihet och
erfarenhet och att man samtidigt försöker garantera
att använda terapiformer är säkra och effektiva, att en
europeisk minimistandard beträffande terapeuters
medicinska kunskaper införs, att hälso- och sjuk-
vårdspersonal får information om okonventionella
metoder för att kunna delge sina patienter, samt att
det behövs en infrastruktur för forskningen som
speglar den faktiska förekomsten av komplementära
terapier. Annars går de ju inte att utvärdera.
Det finns alltså en rad hinder som kan jämföras
med moment 22 förknippade med forskning och
utveckling rörande alternativmedicin. Det beror ju på
marginaliseringen och den kontrovers som finns när
det gäller alternativen. Det är helt enkelt inte ofarligt
för en forskare att satsa på ett forskningsprojekt som
inte är accepterat av etablissemanget, och man riske-
rar att inte få några forskningspengar i fortsättningen.
Det är alltså ganska svårt.
För att finansiärer ska satsa pengar på forskning
krävs alltså redan genomförda studier som pekar på
att det inom området finns sådant som är intressant att
studera vidare. Men även för sådana förberedande
studier krävs finansiering och forskarkompetens. Få
etablerade forskare har engagerat sig i ämnet. Inom
forskarvärlden finns det forskarkompetens men sämre
kunskaper i alternativmedicin, medan det inom det
alternativmedicinska området finns ämneskunskaper
men inte forskarkompetens. Det är alltså också ett
moment 22.
Det krävs forskarutbildning för att bygga upp en
sådan kompetens, och alternativmedicinska utbild-
ningar har ännu inte den statusen i Sverige och av den
orsaken små möjligheter till handledning.
De här exemplen visar på att det behövs en in-
frastruktur inom forskningen och på att särskilda
resurser även i Sverige skulle behöva avsättas för att
åstadkomma en forskarmiljö som kan generera forsk-
ning inom det här området. Det visar med all tydlig-
het att det välvilliga svar som socialutskottet förra
året gav på kravet om forskning - jag hade en motion
då också i det betänkandet - endast är ett slag i luften
och aldrig kommer att leda till någon forskning över
huvud taget. Man kan skriva lite positivt men det
leder inte någonstans. Samma svar får vi också i år,
och jag tycker att det är synd.
I stället behöver det vara riktade resurser för att
bygga upp ett kompetenscentrum och för att möjlig-
göra egna forskningsprojekt. Det är klart att det inte
är så lätt för socialutskottet att här besluta om det,
men man kunde ha haft en positiv skrivning och sagt
att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag i samband med forskningspropositionen, eller
så. Det skulle ha kunnat vara ett alternativ.
I december 1998 tillsatte regeringen en utredning
om alternativmedicinsk behandling av djur. Man ska
lägga fram sitt betänkande den 1 juli i år. Det är ju
mycket intressant, bl.a. ur placebosynpunkt. Djur kan
ju inte gärna tro att de blir friska på grund av en viss
behandling, så man kan inte skylla på placebo när det
gäller djur.
Det är bra att den utredningen kommer. Det ska
bli intressant att se vad den kommer fram till. Men
jag menar ändå att det är av minst lika stor vikt att
igen utreda alternativmedicinen på humansidan. Mål-
sättningen med all sjukvård måste vara att fler männi-
skor får leva ett friskare liv. Här har alternativmedici-
nen mycket att tillföra på ett för människor och sam-
hällsekonomin absolut fördelaktigt sätt.
I den utredningen behöver reglerna för behandling
av barn också ses över, samt regler för utbildning och
behörighet för alla terapeuter. Det är ju viktigt att
man får en kvalitetssäkring, t.ex.
Sedan Alternativmedicinkommittén arbetade un-
der senare hälften av 1980-talet har mycket hänt som
motiverar att en ny utredning tillsätts. Utredningen
bör naturligtvis ha ett betydande inslag av represen-
tanter för alternativmedicinen.
Herr talman! Jag är glad att Centerpartiet ställt sig
bakom den här enskilda motionen genom reservatio-
nerna nr 47 och 48 och att även Miljöpartiet ställt sig
bakom nr 48. Den handlar om en ny utredning av
alternativmetoder och forskningssatsning.
Det är ett framsteg, och med tanke på den positiva
attityd gentemot alternativa behandlingsformer som
sprider sig i hela samhället hoppas jag att utskottet
som helhet kommer att få en mer positiv syn på de
här frågorna i framtiden.
Nu är våra yrkanden avfärdade på ett mycket
summariskt sätt. Det beklagar jag naturligtvis. Jag
undrar varför Socialdemokraterna är så negativt in-
ställda. Vågar man inte ta några nya grepp? Vi behö-
ver ju faktiskt det.
Jag kan också nämna att Kommittén för alterna-
tivmedicin, KAM, har ett mycket konstruktivt och
positivt samarbete med Socialstyrelsen. Det handlar
om arbetet med att kvalitetssäkra olika alternativa
behandlingsformer bl.a. Det är mycket glädjande, i all
synnerhet som Socialstyrelsen i andra sammanhang
inte visat sig särskilt öppen. Jag tycker att de ska ha
beröm när de gör någonting bra. Jag tycker att det här
är bra.
Det finns alltså en mycket tydlig utveckling mot
en större öppenhet för alternativa - jag vill hellre
kalla det komplementära - behandlingsformer.
Jag hoppas att riksdagen kan vara pådrivande i
frågan och inte hamna på efterkälken. Det vore synd.
Den förhoppningen har jag inte av något egoistiskt
prestigeskäl, utan av det skälet att jag är övertygad
om att vi då kan förbättra hälsoläget i Sverige. Det
behöver vi.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla reserva-
tioner i det här betänkandet där Centern finns med,
och i all synnerhet nr 47 och 48. För tids vinnande
begär jag inte votering.</pre><pre>Anf.  214  YVONNE OSCARSSON (v):
Herr talman! Jag har förstått att det inte är vanligt
att man i socialutskottet och här i kammaren tar ställ-
ning till hur man behandlar olika sjukdomstillstånd.
Jag kan förstå det på ett sätt, men jag begriper det inte
riktigt. Det handlar ju om en helhetssyn över hela
Sverige.
Om man i olika landsting beslutar på olika sätt
kan det ju betyda att man får olika hjälp beroende på
var man bor i landet.
Jag tänker prata om två områden där det är lite
svävande om det handlar om sjukdomar eller inte.
Socialutskottet har bedömt att det handlar om sjuk-
domar.
Det första området är ätstörningar. Glädjande nog
uppmärksammas människors problem med ätandet
mer och mer. Jag tror att det är viktigt att vi gör det
ändå mer tydligt och att man betonar att det egentli-
gen inte är problem med mat utan just med ätandet av
mat, och att problemen därför måste benämnas
ätstörningar eller ätproblem.
Det är inte maten som är problemet utan krafter i
människor som gör att ätandet blir destruktivt, både
när det gäller att äta lite och att äta alldeles för myck-
et.
Det är inte sant att anorektiker inte äter alls. De
äter fel, för lite och får i sig för lite näring. Andra äter
för ofta eller i obegränsade mängder. Vissa äter och
kräks. Vissa äter massor utan att kräkas.
Många människor som lider svårt av ätstörningar
har normal kroppsvikt och blir därför inte uppmärk-
sammade och får heller ingen hjälp. Ätstörningar
drabbar oftast flickor och kvinnor, men pojkar drab-
bas allt oftare.
Det är förödande att utseende och skönhetsideal
när det gäller det yttre så totalt tillåts styra människor
att de till slut kan bli sjuka. Det är ändå mycket vik-
tigt att inte förenkla orsakssambanden när det gäller
ätstörningar så att man tror att det bara handlar om
kroppsfixering. Det är mycket mer komplicerat.
I Vänsterpartiets motion säger vi att det är viktigt
att hjälpen ser till helhetsperspektiven för att bota
problemen.
Jag vill kort nämna de anhörigas situation. Mam-
mor, pappor, syskon och barn ser, men förstår kanske
inte alltid vad det är som händer i familjen. Ofta be-
lägger sig framför allt föräldrar med skuldkänslor och
tror att det är deras fel. Familjemedlemmarna och
andra släktingar och vänner blir oroliga och kan totalt
uppfyllas av den sjukes beteende. För att den sjuke
ska kunna tillfriskna krävs att familjen får hjälp i
samma takt som den sjuke.
Om man får önska borde det vara så att dessa
människor fick hjälp på speciella kliniker inom
landstinget. Detta skulle bli mycket billigare än i dag
när man försöker bota på många olika ställen inom
och utanför landstinget. De här människorna slits ofta
mellan det privata och det offentliga och mellan soci-
altjänst och sjukvård.
Herr talman! Jag vill säga något om innehållet i
reservation nr 41. Där är jag än mer oförstående till
hur man kan bedöma detta som en sjukdom. Det
handlar om konsekvenser av att man som barn har
levt med människor som har missbrukat, framför allt
alkohol. Det handlar om konsekvenserna av vår
svenska alkoholpolitik.
I Sverige har vi beräknat att vi har ungefär
300 000 alkoholister. Om man skulle göra ett över-
slag - som i och för sig är väldigt slarvigt - att varje
har två barn har vi 600 000 barn. Nu är det inte så,
utan Socialstyrelsen har räknat ut att vi har ungefär
250 000 barn till alkoholister i Sverige.
Oerhört många barn har påverkats av att växa upp
i ett alkoholisthem. Att identifiera dessa barn oavsett
om de är små eller stora, är svårt av många skäl. De
flesta föräldrar i ett alkoholisthem förnekar verklig-
heten därför att den är förnedrande, men framför allt
för att skydda barnen.
Barn är olika och reagerar olika i olika situationer.
Barn föds med olika tjock hud, brukar jag säga, eller
med olika styrka på det filter som skyddar barn mot
ironi, sarkasmer, lögner, förnedring, hot och våld som
är inslag som kan förekomma i ett alkoholisthem.
Samhället sviker i dag barn till alkoholister, vilket
vi kommer att behandla i nästnästa betänkande, Barn-
frågor.
Samhället fortsätter att stödja vuxna barn till al-
koholister. De flesta söker aldrig hjälp för sina
grundproblem. De flesta förstår kanske inte ens sam-
bandet mellan att ha vuxit upp i ett alkoholisthem och
de problem som kan uppstå i vuxen ålder.
Många vuxna människor har för att skydda sig,
sitt liv och sin självkänsla, skaffat sig ett så starkt
förnekande att man inte ens är medveten om hur
situationen var hemma. Man pratar inte ens med sina
syskon om hur situationen var.
Genom ökade kunskaper om detta inom sjukvård,
psykiatri, företagshälsovård, socialtjänst och andra
rehabiliteringsverksamheter kan dessa människor få
relevant hjälp.
Jag är helt övertygad om att om vi skulle bifalla
den andra att-satsen i Vänsterpartiets motion, nämli-
gen att Socialstyrelsen borde få i uppdrag att kartläg-
ga och utreda behandlingsbehovet för vuxna barn till
alkoholister skulle det leda till mycket stora bespa-
ringar för samhället.
Varför och hur? Jo, därför att många av dessa
människor i dag får hjälp av samhället för fysiska och
psykiska konsekvenser av att ha vuxit upp som jag
har beskrivit. Det man söker för är andra problem.
Det kan vara magkatarr, magsår, spända käkar,
ryggsmärtor, nacksmärtor, huvudvärk, migrän, sömn-
problem, utlösande av diabetes och t.o.m. utlösande
av cancer.
De kan också få hjälp mot oro, nervösa problem,
eget missbruk, relationsproblem, reaktioner vid kriser
- t.ex. skilsmässor och dödsfall som blir svårare och
mer smärtsamma på grund av obearbetade upplevel-
ser från barndomen.
När vi får behandling bara för det som syns kvar-
står de grundläggande problemen, och symtomen kan
fortgå eller visa sig på ett annat sätt. Då får man be-
handling för det, men symtomen fortsätter och man
får andra problem som man får behandling för. Ing-
enting blir egentligen bättre, eftersom grundproble-
met är kvar.
Det finns i dag bra hjälp att få, men den är oftast
mycket dyr. I reservationen nämns en kostnad om
10 000 kr, men jag känner till mycket dyrare alterna-
tiv. Det är en mycket bra hjälp. De dyraste alternati-
ven är privata och  minst lika bra som de offentliga.
Det får inte vara så att den hjälp dessa människor får
ska vara beroende av deras ekonomi. De har inte valt
att växa upp i ett hem där den ena eller båda föräld-
rarna har druckit för mycket alkohol.
Samhällsekonomiskt kan man, som jag tidigare
sade, göra stora besparingar på sjukvårds- och social-
tjänstskostnader, på kostnader inom psykiatri, på
minskad sjukfrånvaro och långtidssjukskrivning, som
i mycket hög grad drabbar vuxna barn till alkoholis-
ter. Därtill kommer effekter i form av lidande som vi
aldrig någonsin kan mäta i pengar. Jag har svårt att se
varför man i socialutskottet inte kunde gå med på att
låta Socialstyrelsen kartlägga och utreda de behov
som denna kategori har.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)</pre><pre>11 §  Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU11
Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor (prop.
1999/2000:56).</pre><pre>Anf.  215  LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Jag ska vad gäller propositionen och
betänkandet Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor endast
uppehålla mig vid det som skiljer oss från majorite-
ten. Man kan naturligtvis diskutera logiken i att före-
slå en utökning av förskrivningsrätten till nya grupper
när det samtidigt sitter en utredning som bl.a. ska se
på möjligheterna till inskränkningar för grupper som
redan har förskrivningsrätt.
Jag anser dock att en utökning av sjuksköterskor-
nas förskrivningsrätt är motiverad, därför att det utan
tvivel betyder en bättre patientservice. Mot bakgrund
av de positiva erfarenheter av förskrivningsrätt för
distriktssköterskor som Socialstyrelsen redovisat
tycker vi att förslaget om en breddad förskrivningsrätt
för sjuksköterskor i princip är riktigt.
Men, herr talman, förslaget missgynnar privata
sjukvårdsverksamheter. Det riktiga måste vara att
rätten till förskrivning är helt kopplad till kompetens
och inte är knuten till vem som är arbetsgivare eller
till anställnings- och avtalsformer. Den måste enbart
knytas till kompetensnivån legitimerad sjuksköterska
med de vidareutbildningskrav som anges. Tyvärr har
man dock lagt förslaget alltför snävt, om avsikten har
varit att förbättra patientservicen speciellt för de äld-
re. Regeringens förslag omfattar inte den stora grupp
legitimerade sjuksköterskor inom den kommunala
hälso- och sjukvården som klarat sjuksköterskeexa-
men före 1993 och som har minst fem års yrkeserfa-
renhet. Dessa borde, efter en individuell prövning och
efter en vidareutbildning med 20 poäng i farmakologi
och sjukdomslära kunna erhålla förskrivningsrätt just
för att underlätta för de äldre. Socialstyrelsens före-
skrifter för området bör utformas i enlighet med detta.
Herr talman! Att döma av den sammanfattning av
Datainspektionens rapport till regeringen som har
fogats till propositionen har det förekommit omfat-
tande missförhållanden vad beträffar Apoteket AB:s
hantering av det redan befintliga receptregistret i
anslutning till den s.k. dosexpeditionen. Det är minst
sagt anmärkningsvärt att verksamheten delvis har
kunnat försiggå i strid med lag så länge.
Hälso- och sjukvårdsuppgifter är ur integritets-
synpunkt mycket känsliga. Vi har därför sagt att det
bör räcka att i receptregistret, som är avsett för admi-
nistrativa åtgärder som debitering av patienter eller
överföring av kostnadsuppgifter mellan landsting,
ange patientens födelsedatum, och att uppgift om
behandlingsansvarigt landsting lämnas genom angi-
vande av postnummer. Det administrativa registret
bör självklart föras skilt från registret för medicinsk
uppföljning och forskning, där personnummer är
nödvändigt.
Herr talman! Dosexpedition ökar kvaliteten i lä-
kemedelshanteringen, och vi har inget att invända
mot att en utökad dosexpedition möjliggörs. Jag var
själv för tolv år sedan på ett ålderdomshem mycket
medveten om hur ofta det blev fel på medicineringen.
Jag genomförde då ett försök med dosexpedition
tillsammans med den nu för läkemedelshanteringen
ansvarige på Socialstyrelsen, numera professor i
socialmedicin.
Detta skedde under en tid när man inte tänkte så
mycket på integriteten. Det gällde bara att göra det
bättre för patienterna. Det blev också mycket bättre.
Jag tror att vi alla först efteråt har insett att det bety-
der väldigt mycket att man inte går alltför hårt fram
med patientintegriteten, hur goda avsikter man än har.
Jag tycker nu att det är självklart med tanke på
den höga patientintegriteten att registret ska föras på
ett sådant sätt att skriftligt medgivande anges. Man är
här bunden till att det finns ett personnummer och att
det gäller känsliga uppgifter.
Det är olyckligt att propositionen saknar angivan-
de av på vilket sätt den registrerade ska lämna sitt
samtycke och av hur informationen till den registre-
rade ska ske. Detta måste snabbt klaras ut för säker-
ställande av en riskfri medicinadministration till äld-
re, eftersom dosexpedition i det sammanhanget är
bra. Jag tycker att regeringen snarast måste återkom-
ma till riksdagen med ett förslag som är förenligt med
de integritetskrav som jag har beskrivit. Vi måste
hysa en betydligt större respekt för att människor i
dessa mycket känsliga frågor själva ska få avgöra,
eller att i en del fall där äldre kanske inte klarar det en
god man får avgöra vad som är det bästa för patien-
ten.
Herr talman! Med detta vill jag säga att vi står
bakom båda våra reservationer men att jag nöjer mig
med att yrka bifall till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  216  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Detta är en ganska ovanlig proposi-
tion ur flera perspektiv. Till att börja med brukar den
nu sittande regeringen knappast fatta några beslut
medan utredningar pågår, även om de är mycket
omfattande, och ibland tillsätter man utredningar efter
utredningens slut. Här har man lagt fram en proposi-
tion medan det pågår en utredning som dessutom
snart är färdig.
Jag tycker precis som Leif Carlson att det är rik-
tigt att man förändrar olika strukturer när det är posi-
tivt. All utvärdering från Socialstyrelsen av förskriv-
ningsrätt för sjuksköterskor, i första hand distriktss-
köterskor, har visat sig positiv. Vi tycker därför att
det är riktigt att man ser till att kompetensen används
på rätt sätt. Läkarna får nu mer tid till andra och mer
kvalificerade uppdrag, och det tycker vi är väldigt
positivt.
Det känns ändå som om propositionen är lite has-
tigt tillkommen, om jag får uttrycka mig så. Först och
främst kommer utvidgningen inte att gälla alla sjuk-
sköterskor inom den här verksamheten. Den kommer
nämligen inte att omfatta ungefär 6 000 sjuksköter-
skor som fått sin legitimation före 1993 och som har
minst fem års erfarenhet. Vi har påpekat detta i den
reservation som är fogad vid betänkandet. Vi anser att
även dessa sjuksköterskor borde innefattas efter en
individuell prövning och efter en utbildning i farma-
kologi om 20 poäng.
Det andra som jag har kommit fram till när jag
har förberett mig inför den här debatten är att för-
skrivningsrätten för de distriktssköterskor som i dag
har sådan rätt gäller både om de jobbar i kommun
eller landsting eller om de arbetar i privat verksam-
het. Det är så som vi tycker att det ska vara. Jag vet
uppriktigt sagt inte något område där en rättighet är
knuten till den utbildningshuvudman som man har
haft.
Jag kanske ska fråga Conny Öhman om regering-
en och socialdemokraterna visste om att det blir en
annorlunda förskrivningsrätt här, eftersom det är
knutet till kommun eller landsting, än vad distriktss-
köterskorna har, eller om det bara en lapsus så att ni
känner att ni vill rätta till det. Jag hoppas att det är
det.
Om det är den nya policyn vill jag fråga om lä-
karnas förskrivningsrätt också kommer att ändras så
att den bara gäller om läkaren är anställd av landsting
eller kommun. Det är väldigt viktigt att man är tydlig
på den här punkten så att både befattningshavare och
allmänheten vet vad som gäller i framtiden.
Herr talman! Med de orden vill jag yrka bifall till
reservation 1, och så ser jag fram emot att få svar på
mina frågor.</pre><pre>Anf.  217  CONNY ÖHMAN (s):
Herr talman! Vi har under flera år bevittnat en
snabb omstrukturering av vården. Vårdtiderna på våra
sjukhus har minskat, fler behandlingar sker polikli-
niskt, fler äldre vårdas hemma och många svårt sjuka
vårdas inom ramen för hemsjukvård eller lasarettsan-
sluten hemsjukvård. Ett ökande antal äldre ökar be-
hovet av omvårdnadsinsatser. Bl.a. via beslut i denna
kammare har väsentliga uppgifter förts över till pri-
märkommunalt ansvar.
Mot den bakgrunden är det självfallet viktigt att
med jämna mellanrum anpassa regelverk och lagar
till hur vårdutvecklingen faktiskt ser ut. I detta betän-
kande behandlas några förslag till regelförändringar
som när de genomförts enligt vår uppfattning kom-
mer att understödja den utveckling som pågår inom
vården.
Men än 100 000 patienter får i dag dosexpediera-
de läkemedel. Allt talar för att i framtiden kommer
ännu fler människor ha glädje av den här distribu-
tionsformen av läkemedel. Regeringens förslag om
ändringar i receptregisterlagen undanröjer en del
problem och tveksamheter som har funnits kring den
här distributionsformen. Vi tycker att det finns anled-
ning att välkomna det klargörande som görs i propo-
sitionen på den här punkten och i den här frågan.
Distriktssjuksköterskor har sedan år 1994 haft rätt
att förskriva vissa läkemedel. Som flera talare har
sagt här förut talar all erfarenhet och de utvärderingar
som skett för att det har varit mycket positivt. Mot
den bakgrunden tycker vi att det finns all anledning
att se mycket positivt på att möjligheten att förskriva
vissa läkemedel ges till en mycket vidare krets av
sjuksköterskor.
Det är bra att det här beslutet kan fattas nu. Sam-
tidigt är vi självfallet också medvetna om att det på-
går en översyn av läkemedelsförmånen och av för-
skrivningsrätter. Vi får alltså inom en snar framtid
anledning att återkomma till frågekomplexet och
överväga om det finns anledning att ta ytterligare steg
på den här vägen.
Chatrine Pålsson ställde en fråga till mig. Det står
i propositionen: "Verksamheten där tjänstgöring sker
skall bedrivas av landsting, kommun eller av annan
offentligt finansierad vårdgivare som utför motsva-
rande uppgifter." I den meningen, Chatrine Pålsson,
ligger självfallet svaret på den fråga Chatrine Pålsson
ställde.
Jag tänker nöja mig med detta eftersom flertalet i
stort sett är överens om inriktningen i propositionen.
Jag nöjer mig med, herr talman, att yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet och avslag på
reservationerna.</pre><pre>Anf.  218  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag inser att det blir ett A-lag och ett
B-lag. Jag har här i min hand regler från 1994 som
gäller distriktssköterskor. Där står: "Socialstyrelsens
medgivande gäller under tid behörig sjuksköterska
tjänstgör som distriktssköterska/motsvarande. Med
distriktssköterskor/motsvarande avses sjuksköterska
med angiven vidareutbildning anställd inom öppen
hälso- och sjukvård i landsting, kommun eller privat
verksamhet."
Det Conny Öhman och regeringen nu gör är att
skapa en annorlunda situation än distriktssköterskor-
na har. Är det meningen, eller är det inte meningen?</pre><pre>Anf.  219  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! De distriktssköterskor som jobbar i
det här landet är offentligt anställda eller jobbar i
verksamheter som har avtal med det offentliga. Den
motsättning som Chatrine Pålsson försöker göra en
poäng av här torde i realiteten inte vara för handen i
det här landet. Det som sägs i propositionen är själv-
fallet det som ska gälla. Det är just den mening jag
läste upp för Chatrine Pålsson och som återfinns i
propositionen och står på s. 4 i betänkandet.</pre><pre>Anf.  220  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att även en
distriktssjuksköterska kan anställas inom privat verk-
samhet. Jag är helt övertygad om - och det har vi nu
sett inte minst under de senare åren - att det kommer
att öka, eftersom det är framtidens utmaningar. Jag
vill ändå påstå att det möjligen var färre år 1994 än
vad det är år 2000.</pre><pre>Anf.  221  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! En distriktssjuksköterska i privat re-
gi jobbar med offentlig finansiering. Det står i me-
ningen : "- - - eller av annan offentligt finansierad
vårdgivare som utför motsvarande uppgifter". Jag
tycker att Chatrine Pålsson ska ge mig ett exempel på
var någonstans i landet det finns en distriktssjukskö-
terska som jobbar helt privatfinansierat.</pre><pre>Anf.  222  LENA OLSSON (v):
Herr talman! Vi är från Vänsterpartiets sida
mycket positiva till propositionen och de förändringar
som regeringen vill göra. Att distriktssköterskorna
fick den här rätten år 1994 har lett till att patienterna
upplever det som väldigt positivt dels i bemötandet,
dels i kommunikationen.
Man har också gjort vinster på det här sättet, fått
en förenkling och en effektivitet. Av den här lilla
debatten framgår att det sitter en utredning och håller
på med detta. Vi har all anledning att återkomma till
det som har diskuterats. För Vänsterpartiets räkning
yrkar jag bifall till propositionen. Vi tycker att den är
bra.</pre><pre>Anf.  223  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Leif
Carlson och Chatrine Pålsson har på ett mycket bra
sätt redogjort för skälen till de två reservationer som
finns till betänkandet. Jag tycker inte att det finns
någon anledning att jag upprepar dem.
Eftersom Folkpartiet liberalerna tyvärr inte var
representerat vid utskottets justeringssammanträde
finns vi inte med på reservationerna i betänkandet,
men vi stöder båda reservationerna. Jag yrkar nu
bifall endast till reservation nr 1.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)</pre><pre>12 §  Barnfrågor</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 1999/2000:SoU12
Barnfrågor.</pre><pre>Anf.  224  INGRID BURMAN (v):
Herr talman! Vi ska nu debattera socialutskottets
betänkande Barnfrågor. I betänkandet behandlas en
rad motioner från allmänna motionstiden.
Jag vill börja med att konstatera att det finns en
stor politisk enighet om att barns villkor och barnens
bästa ska komma i första rummet. Barnens bästa är
också den bärande principen i FN:s konvention om
barnens rättigheter. I artikel 3 står det att "barnens
bästa ska komma i främsta rummet" vid alla åtgärder
som rör barn.
Konventionen bygger på två grundläggande tan-
kar:
- att barn har fullt och lika människovärde som
vuxna; de är alltså inte mindre värda än vuxna
- att barn är sårbara och behöver särskilt stöd och
skydd för att kunna åtnjuta sitt fulla människovär-
de.
Principen om barns bästa ska ses som en etisk
grundregel för samhället som helhet. Det betyder att
barnets bästa ska vara vägledande på alla områden -
inte bara i verksamheter som är särskilt avsedda för
barn utan i alla beslut på alla områden.
Allt detta är alla överens om, och alla partier har
också ställt sig bakom barnkonventionen. Trots detta
fattas det en rad beslut på många områden som inte
har barns bästa för ögonen: nedskärningar i offentlig
sektor som drabbar barns möjligheter att utvecklas,
neddragningar i missbruksvården som innebär att
barn till missbrukare drabbas, en flyktingpolitik som
inte har barnens bästa i fokus. Listan kan göras lång.
Jämfört med andra länder har Sverige kommit
långt i sitt arbete med barnkonventionen, men fortfa-
rande kan vi, liksom FN-kommittén, konstatera att
principen om icke-diskriminering inte tillämpas fullt
ut när det gäller gömda flyktingbarn. Vi vet också att
det föreligger stora skillnader mellan barns situationer
i olika kommuner. Alla barn behöver stöd, men en del
barn lever under sådana förhållanden att särskilda
insatser behövs för att ge förutsättningar för en gynn-
sam utveckling eller för att kompensera ogynnsamma
uppväxtvillkor.
Vi menar att det måste vidtas åtgärder för att till-
försäkra alla barn, framför allt dem i socialt och eko-
nomiskt utsatta familjer, samma rätt till sociala för-
måner. Vi vill ha en översyn av barnens situation i
Sverige, och därför står vi bakom reservation 2 i det
betänkande vi nu debatterar.
Vi har också pekat på behovet av att stärka sam-
verkan mellan socialtjänsten och barnpsykiatrin för
att bättre kunna fånga upp och bistå barn och ungdo-
mar med psykiska problem. Här finns ett bra underlag
i de förslag som Barnpsykiatriutredningen har lagt
fram och som vi anser borde genomföras.
Barns villkor hänger nära samman med föräldrar-
nas livssituation. Alkoholproblem, narkotikamissbruk
eller psykisk sjukdom hos föräldrarna påverkar själv-
fallet barnens liv och hälsa. Vi menar att det är hög
tid att uppmärksamma barn till psykiskt sjuka och
barn till missbrukande föräldrar. Ett första steg är att
kartlägga och bygga upp kunskaper om dessa barns
situation. Det måste också utredas hur lämpliga insat-
ser kan utformas över hela landet som tillförsäkrar
barnen stöd i deras utveckling. Vi anser att Socialsty-
relsen bör få i uppdrag att komma med förslag till
åtgärder för att ge barn till missbrukare råd och hjälp.
I dag lever alltfler barn tillsammans med en föräl-
der och med den andra föräldern bosatt långt borta.
Dessvärre lägger ibland ekonomin hinder i vägen för
föräldrar att använda sin umgängesrätt - man har helt
enkelt inte råd att träffa sina barn. Vi menar att uti-
från ett barnperspektiv borde kostnaderna för um-
gängesresor beaktas i biståndet. Har man inte råd att
utnyttja umgängesrätten borde man kunna söka och få
socialbidrag som täcker kostnaderna för umgängesre-
sor.
I betänkandet behandlas också motioner om am-
ning. Dessvärre har informationsinsatserna när det
gäller amning minskat. Samtidigt vet vi alla att am-
ning är en folkhälsofråga och till stora delar fungerar
förebyggande när det gäller små barns status på im-
munförsvaret. Det behövs, anser vi, en genomgripan-
de plan för fortsatta hjälp- och informationsinsatser
när det gäller amning. Vi menar också att det bör
skrivas in i Folkhälsoinstitutets och Socialstyrelsens
regleringsbrev att detta är en prioriterad fråga. Just nu
ligger ansvaret på dessa två institut, och det borde
tydliggöras att man ska prioritera arbetet med den här
frågan.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner begärt en ut-
redning om hur finansieringen ska ske till vad vi
kallar samhällsnyttiga organisationer. Vi menar då
organisationer som i huvudsak drivs på ideell basis
men som har ett behov av statligt stöd för att kunna
fortleva. Dessa organisationer får i dag ofta stöd un-
der ett inledningsskede, en projekttid eller en etable-
ringsfas, för att sedan hänvisas till andra finansiering-
ar, t.ex. på kommunal nivå eller landstingsnivå. Det
är en finansieringsform som kan fungera för stora
föreningar, medan andra föreningar med få medlem-
mar i olika kommuner tvingas upphöra med sin verk-
samhet när det statliga stödet uteblir.
En sådan förening är Föräldraföreningen Plötslig
Spädbarnsdöd. Föreningen är ett viktigt komplement
till sjukvården genom det stöd föreningen ger till
föräldrar som tappat fotfästet i tillvaron och där sjuk-
vårdens resurser inte räcker till för att stödja och
hjälpa. Det statliga stödet till den här föreningen har
upphört, och den har i dag små möjligheter att fort-
sätta med sin viktiga verksamhet. Vi menar att det är
viktigt att föreningen ges förutsättningar att fortsätta
med den stödjande verksamheten.
Vi menar fortfarande att man behöver se över hur
stödet till den här typen av organisationer ska ut-
vecklas och ske i framtiden.
Vi har i en reservation lyft frågan om habilitering
för barn och ungdomar med funktionshinder. Social-
styrelsen har redovisat att förutsättningarna att få
hjälp, dvs. adekvata sociala, psykologiska, pedago-
giska och medicinska insatser, ser väldigt olika ut
över landet och menar att en särskild utredning bör
genomföras på det här området. Vi delar Socialstyrel-
sens uppfattning och menar att en utredning bör till-
sättas som tar fram förslag som stöder en utveckling
av kvaliteten och innehållet i habiliteringarnas verk-
samhet. Målet måste vara att det finns någon form av
likhet över landet och att det inte ska vara beroende
på var i landet man bor när man sedan ska få hjälp.
Även om det finns en stor enighet om att barnens
bästa ska sättas i främsta rummet finns det fortfarande
mycket att göra för att uppfylla FN-konventionen om
barns rättigheter. Ett sätt att föra det arbetet framåt är
naturligtvis kartläggning av barns villkor, alltså kun-
skapsinhämtande som sedan omsätts i konkreta för-
slag för att säkra barns rättigheter och möjligheter till
utveckling. Ett annat sätt är att alla politiska beslut
åtföljs av en "barnkonsekvensanalys", dvs. vad det
innebär för barns bästa när reglerna i arbetslöshets-
försäkringen ändras så att deltidsarbetslösa inte längre
har rätt till ersättning efter 300 dagar. Ja, naturligtvis
ändrar det förutsättningarna för ett visst antal barn i
Sverige.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om en
barnbilaga till budgetpropositionen. Dessa motioner
har avvisats, och i stället ska sådana sammanställ-
ningar redovisas i särskilda skrivelser. För oss är inte
formen för hur man redovisar konsekvenserna av
politiska beslut det viktigaste, utan att det sker. En
barnbilaga till budgetpropositionen är ett sätt. En
barnskrivelse är ett annat, men då krävs det att barn-
skrivelsen inte bara beskriver konsekvenser för verk-
samheter som är särskilt avsedda för barn utan också
beslut och utveckling inom andra samhällssektorer.
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet står givetvis bak-
om alla de reservationer som vi har lagt till betänkan-
det, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservationerna nr 2 och 5.</pre><pre>Anf.  225  CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m):
Herr talman! I årets rapport från barnens myndig-
het och Barnombudsmannen står det under avsnittet
Rörelsehindrade barn att det saknas uppgift om det
totala antalet barn med olika funktionshinder i Sveri-
ge. Det tycker jag är mycket märkligt. Däremot redo-
visas i rapporten en intervjuundersökning som har
gjorts i slutet på 90-talet och som vänt sig till många
av dessa barns familjer. I svaren pekar dessa familjer
ofta på problem med liten bostad och på att bostaden
därför inte är anpassad för lek. Tidigare undersök-
ningar visar på att barn med funktionshinder har svårt
att komma i kontakt med jämnåriga. Därför har mo-
deraterna som en åtgärd i årets budget lagt in förslag
om ett bostadsstöd till funktionshindrade, så att man
ska kunna göra lägenheterna mer anpassade för lek
och bus också i rullstol.
Problemet med ett dubbelt huvudmannaskap vad
gäller lagen om särskilt stöd och assistentersättning är
en annan omständighet som gör det svårt för redan
utsatta barn och ungdomar. De blir slagträn mellan
kommun och försäkringskassa. Det kan vi klart utläsa
när vi ser antalet överklaganden ända upp i Rege-
ringsrätten. Men till detta har vi anledning att åter-
komma när handikappropositionen ska behandlas här
i kammaren inom kort. Men jag måste ställa mig
frågan om barnkonventionen kommer att bli en reali-
tet också för dessa barn eller enbart vackra ord.
Jag har ett exempel som ställer frågan om barn-
konventionen på sin spets. Det gäller en tioårig flicka
från en kommun i Sydsverige som är lätt utvecklings-
störd. Hon fick inte den hjälp i skolan som hon be-
hövde. Ingrid Burman talade i sitt anförande om att vi
ska se till att barn får den hjälp och det stöd när det
gäller utveckling som de behöver. Skolan var integre-
rad lokalmässigt, men det var också det enda. Hennes
klassrum låg avskilt. Eleverna i särskolan åt för sig
själva. Politikerna beviljade inget särskilt stöd.
Föräldrarna kom nu i kontakt med en annan integ-
rerad kommunal särskola i Helsingborg, och där
fanns ett helt annat klimat. Det var ljust, varmt och
välintegrerat inte bara vad det gällde lokalerna utan
också socialt. Där hälsade man flickan välkommen.
Eftersom extra stöd behövdes ville skolan i Hel-
singborg få ersättning för detta utöver skolpengen
från hemkommunen, men det sade politikerna nej till.
Man hade väl stora utgifter för det kommunala bo-
stadsbolaget, som visserligen nyligen hade fått hjälp
med extra pengar från kommunakuten. Det fanns
alltså pengar till knackiga bostadsföretag och bostä-
der, men inte till en förståndshandikappad flicka, på
tal om barnkonventionen.
Medlemmarna i flickans familj bor nu åtskilda.
Mamman har flyttat och skrivit sig och flickan i Hel-
singborg för att dottern ska få den bästa hjälpen.
Flickan trivs, har börjat knäcka läskoden och har fått
vänner.
Jag påminner om barnkonventionen, som Ingrid
Burman läste ur. Barnkonventionen ska genomsyra
alla fattade beslut, och besluten ska ha barnens bästa
för ögonen.
Herr talman! Jag vill fortsätta en stund till att tala
om barn med särskilda behov och då också nämna det
faktum att antalet barn i den obligatoriska särskolan
har ökat med 27 % sedan 1994, medan antalet barn i
grundskolan bara ökat med 10 %. Det är fler elever,
men ännu fler diagnoser. Kan det vara så att skolan i
dag behöver diagnoser för att kunna undervisa, eller
är det mest ett sätt för skolan att omplacera elever
med avvikande inlärningssituation?
Jag blir inte mindre orolig när jag tänker på infö-
randet av en maxtaxa med ökad efterfrågan på barn-
omsorg och större barngrupper, färre behöriga för-
skollärare och risk för att vissa föräldragrupper kom-
mer att jobba långt mer, med längre dagistider för
barnen som följd. Politikerna visar på det sättet också
vilken som är den enda rätta barnomsorgen. Det är
inte bara jag som säger detta, utan Kommunförbundet
har framlagt det i sitt remissvar. Men regeringen
verkar inte ta detta till sig.
Herr talman! Jag fortsätter att läsa ur Barnom-
budsmannens rapport. Då läser jag att antalet barn i
familjer med låg inkomststandard var klart mindre
mellan åren 1991 till 1994, men att antalet barn i
familjer med låg inkomststandard har mer än för-
dubblats under åren 1995 och framåt. Fler har blivit
fattiga. Fler klarar inte av den vanliga grundskolan.
Barn har huvudvärk, ont i magen, psykisk ohälsa,
nedstämdhet och depression. Listan är lång i Barn-
ombudsmannens rapport. Man har alltså sparat på fel
saker under dessa år. Man har sparat på barnen, men
man har prioriterat olönsamma bostadsbolag.
Vi är väl alla överens, kan jag tänka, om att barn
mår bättre när deras föräldrar har riktiga jobb. Bidrag
är inte en framkomlig väg. Det begriper också fler
och fler socialdemokratiska kommuner, tack och lov.
Jag kan nämna Eslöv och Skurup, som är två social-
demokratiska kommuner i Skåne som nu inför
Farummodellen. Det är en kommun i Danmark som
socialdemokraterna här i huset och i denna kammare
inte ens kände till när socialtjänsten debatterades för
några månader sedan. Där ger man en arbetsgaranti,
som har lett till att man inte haft några utgifter för
socialbidrag de senaste åren. I dag får människorna
jobb i Farum - riktiga jobb och inga bidrag.
Herr talman! Barn lever också i en global värld.
Minst en miljon barn beräknas varje år dras in i sex-
handel. Först var det Asien. Nu är det i Östeuropa och
Baltikum som problemen är stora. Många sexuella
övergrepp äger också rum i Sverige - i hemmet, på
institutioner och där barn befinner sig.
Uppemot 140 miljoner barn med funktionshinder
sägs leva i världen i dag. 30 miljoner människor lever
med hiv och aids, varav 1 miljon är barn. Dessutom
smittas varje dag ytterligare 16 000 människor, varav
en tiondel är barn under 15 år. Enbart det senaste
decenniet har 2 miljoner barn dött i krig. 5 miljoner
barn har blivit handikappade, och 12 miljoner barn
har blivit hemlösa.
Nu har i alla fall en ny lag sett dagens ljus. Den
möjliggör att vi på sikt kan stoppa användandet av
barnsoldater. Åldersgränsen för barnsoldater har höjts
från 15 till 18 år. Det har varit sex års förhandlande
innan länderna inom FN-organet ILO har kunnat
enas. Speciellt glädjande tycker jag det är efter
svenska regeringens fadäs för ett år sedan, då vi gick
på USA:s, Storbritanniens och Nederländernas linje
och endast ville förbjuda tvångsrekrytering. 300 000
barn deltar i dag i väpnade konflikter. De flesta är
tonåringar, men en del barn är bara 7-8 år. I en rap-
port från Rädda Barnen får vi svart på vitt om att det
faktiskt sker en rekrytering också i Sverige till krig
och oroshärdar.
Gerillarörelserna beklagar denna nya lag men in-
ser faktum och uttrycker att barnsoldaterna ändå
förflyttar sig långsammare, inte är lika starka som
vuxna och lyder order sämre. Dessutom drömmer de
mardrömmar på nätterna och ropar på mamma.
Sverige måste på alla fronter delta i debatten ock-
så för världens barn. Vi har en god chans att i sam-
band med att Sverige är ordförandeland nästa år
verkligen visa på vårt allvarliga uppsåt och vår vilja.
Herr talman! Hur många barn är det som i dag le-
ver i familjer med en psykiskt sjuk förälder eller
psykiskt sjuka föräldrar? Det finns, enligt Socialsty-
relsen, ingen officiell statistik. Men det finns en rap-
port från 1999, Barn till psykiskt sjuka föräldrar, där
man kan läsa att det är svårt att få en samlad bild av
hur många av de patienter som vårdas inom vuxen-
psykiatrin som också har minderåriga barn.
I Socialstyrelsens projekt om psykiskt sjuka för-
äldrar och deras barn som påbörjades 1996 visade det
sig vid besök på enheter inom vuxenpsykiatrin och
inom socialtjänsten att det saknas redovisningssystem
för att få fram mera specifika uppgifter om barnen.
I Barnombudsmannens rapport från 1997 berörs
denna situation. I ett kapitel står det att det uppskatt-
ningsvis är minst 200 000 barn som lever med föräld-
rar som under en längre eller kortare tid drabbats av
psykisk sjukdom.
De föräldrar som är psykiskt sjuka återfinns oftast
bland socialtjänstens problemfamiljer. I dessa famil-
jer förekommer inte sällan våld och missbruk, och det
påpekas också att barnens situation inte uppmärk-
sammas tillräckligt.
Det saknas framför allt inom vuxenpsykiatrin en
medvetenhet om att dessa patienter också kan ha barn
som är i behov av stöd och hjälp. Metoder för hur
man bäst kan hjälpa barn till psykiskt sjuka börjar
komma men i alltför långsam takt.
De här problemen finns beskrivna i den moderata
reservationen nr 4, som jag yrkar bifall till, herr tal-
man.</pre><pre>Anf.  226  ROSITA RUNEGRUND (kd):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation nr 7, under mom. 10, Förebyggande av
psykisk ohälsa hos barn.
Det stora antalet motioner - och deras innehåll -
från den allmänna motionstiden visar att frågan om
barn engagerar väldigt många av riksdagens ledamö-
ter. Och alla har vi väl vår egen bild.
Jag har en bild väldigt nära som jag vill förmedla.
Jag tog tunnelbanan till en förort. Där satt en kraftigt
berusad far med sin lille pilt till son. Han var kanske
fyra, fem år. Det var kanske inte så ovanligt, men det
som satte sig på min näthinna var hur den här pojken
reagerade. Han var som en pappa åt sin pappa. Den
här lille killen såg till att pappan fick med sig pake-
ten, fick ordning på sin tillvaro och kunde komma av
tunnelbanan. Då tänkte jag: Hur många ser det här
barnet?
I det materialistiska och sexualiserade samhälle
som vi faktiskt lever i är det de utsatta barnen som
blir offren för både psykiska och fysiska övergrepp.
Kristdemokraterna har varit drivande när det gäller
situationen för barn till missbrukande föräldrar. Där-
för ser vi fram emot de utredningar som pågår. Vi ser
också fram emot den skrivelse som kommer i maj.
Det är allas vårt ansvar att följa hur kommunerna
prioriterar resurserna till verksamhet som riktar sig
till utsatta barn till missbrukare, de s.k. glömda bar-
nen. Vi kommer fortsättningsvis att följa vad dessa
utredningar ger för besked och vilka åtgärder som
görs när det gäller förebyggande insatser för utsatta
barn.
Herr talman! Trots engagemanget, mångas välta-
lighet och de skrivna orden i betänkande, handlings-
planer och skrivelser såg jag en träffande rubrik: Låt
inte politisk passivitet hindra hjälp till barn som mår
dåligt! Den stod i Kommun-Aktuellt i december
1999. Debattartikeln inleddes så här:
Psykosociala problem hos barn och ungdomar är
det mest betydelsefulla folkhälsoproblemet vi har.
Den här artikeln är skriven av en person som har
stor barnkunskap och som var ordförande i Barnpsy-
kiatrikommittén, som lämnade sitt slutbetänkande Det
gäller livet 1998. Det har fortfarande inte kommit
någon proposition.
Skribentens slutsats i artikeln var att det politiska
arbetet på central nivå i viss mån saknar allvar, lång-
siktighet och uthållighet. Nu råkar det dessutom den-
na gång handla om psykosociala problem hos barn
och ungdomar. Det är det samhällsproblem som
framöver kan komma att förorsaka det största bort-
fallet räknat i levnadsår med sänkt livskvalitet, ned-
satt arbetsförmåga och psykiskt lidande. Det är med
andra ord det mest betydande folkhälsoproblemet vi
har.
Vilken medicin och vilken lösning har regeringen
och samarbetspartierna på kort sikt? "Mixmaxtaxa"!
Vart tog "barnets bästa"-perspektivet vägen?
Vi kristdemokrater tar i vår reservation upp att
psykisk ohälsa måste förebyggas genom att goda
uppväxtvillkor skapas för alla barn samt att särskilt
stöd ges till dem som befinner sig i riskzonen för att
utveckla psykisk ohälsa. För att kunna påverka på
nationell nivå behövs det en samordning och, precis
som Ingrid Burman tog upp, konsekvenser av de
besluten inom andra sektorer än just den som handlar
om barn.
Vi tycker att det behövs en samordning med ef-
fektiva styrmedel, opinionsbildning, utbildning och
uppföljning av insatserna. Barnens situation måste ses
ur ett helhetsperspektiv, och därför måste samord-
ningsfunktionen för barnfrågor inom de olika depar-
tementen förstärkas. Vi tycker faktiskt att frågan om
att inrätta ett särskilt departement med ansvar för
barn- och ungdomsfrågor bör utredas närmare.
Rubriker som "utbrändhet", "gått i väggen" och
"ökande antal sjukskrivningar", som tyvärr drabbar
många människor i alla samhällsklasser, når oss dag-
ligen. Vart har barnperspektivet tagit vägen i de här
rapporteringarna? Vet vi egentligen hur många barn
som påverkas i dag av föräldrarnas stressituation?
Familjen är grunden i kristdemokraternas politik.
Jag blir faktiskt glad när jag läser om en framtids-
forskare som säger att relationer och familjeliv kom-
mer att bli viktigare och att det inte är otänkbart att vi
får ett trendbrott i skilsmässostatistiken. Barn som
växer upp i trasiga familjer värderar sina relationer
högre och ser det som väldigt viktigt att hålla ihop sin
egen familj.
Det här ger hopp för framtiden.
Herr talman! Jag vill också ta upp lite om vårt sär-
skilda yttrande när det gäller sexuellt utnyttjande av
barn. Den nationella handlingsplanen mot kommersi-
ell sexuell exploatering av barn, som har antagits av
riksdagen 1998, har fått en kraftig kritik för att den är
dåligt underbyggd, allmänt hållen och i stora stycken
saknar tidsramar, konkreta förslag och mål. Nu har ett
löfte givits om att den kommer att ses över. Vi ser
fram emot de här skrivningarna, och vi tycker också
att utskottet på ett mycket bra sätt har tagit till sig
våra olika yrkanden. Jag hoppas att vi får se resultat
av det.
I handlingsplanens inledning, som den ser ut i
dag, står det att Sverige är ett land där kommersiell
sexuell exploatering av barn förekommer i mycket
ringa omfattning. Men problemet är ju inte begränsat
till ett fåtal beslag i vårt land, utan det är bekämp-
ningen av problemet som är begränsad. Det är resur-
serna för att bekämpa det här som är begränsade. Det
räcker inte med att följa upp och bevaka utvecklingen
på det nationella planet. Det behövs i dag kraftfulla
insatser och ekonomiska resurser för att man på allvar
ska kunna kartlägga förekomsten av sexuell exploate-
ring av barn i Sverige. Jag har massor av artiklar när
det gäller just sexuell exploatering av barn, och det är
precis som regeringen skriver i handlingsplanen: Ett
enda barn som utsätts för kommersiell sexuell explo-
atering är ett barn för mycket. Tack, herr talman!</pre><pre>Anf.  227  KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 1 men står självfallet även bakom övri-
ga reservationer där Centerpartiet förekommer.
Herr talman! Alla barn vill bli sedda och få be-
kräftelse från vuxenvärlden. Vi har alla en ambition
att som föräldrar ge våra barn trygghet, självförtroen-
de och förmåga att sätta gränser. Men ibland räcker
inte föräldraskapet till, och det är då ett gemensamt
ansvar att vi stöder och hjälper barnen och familjerna
när problemen hopar sig. Hur våra barn och ungdo-
mar mår är till stod del beroende av hur vi vuxna mår.
Många barnfamiljer har under de senaste åren haft det
jobbigt med arbetslöshet och försämrad ekonomi
samtidigt som vi har gjort stora besparingar inom
framför allt grundskolan. Nu när vi återigen kan dis-
kutera i termer av något ljusare ekonomi är det viktigt
att göra satsningar på att återföra resurser till basverk-
samheter som barnomsorgen, skolan och familjerna.
Nu aviseras också en hel del satsningar på barnen
och familjerna, något som Centerpartiet välkomnar.
Ett av huvudnumren, maxtaxan, klargör dock mycket
tydligt den ideologiska skillnaden mellan å ena sidan
socialistisk familjepolitik - som numer ivrigt stöds av
Miljöpartiet - där det är staten och inte föräldrarna
som ska styra över barnens omsorg, och å andra sidan
den familjepolitik som Centerpartiet står för, som ger
stöd i föräldraskapet men inte övertar ansvaret för
uppfostran och utveckling.
En bra familjepolitik utgår från familjers olika
förhållanden och styr inte in alla i samma mall. En
bra familjepolitik bygger på valfrihet, flexibilitet och
rättvisa. Familjepolitiken ska ge föräldrarna möjlighet
att stödja sina barn till att bli kreativa och självständi-
ga individer, inte diktera villkoren för omsorg och
uppfostran. Det är enligt vår uppfattning i första hand
föräldrarnas ansvar. Centerpartiet vill vara med och
bygga ett samhälle som litar på familjen, samtidigt
som det ska finnas ett stöd vid kriser.
Det är viktigt med en gemensam grundsyn för allt
arbete med barn och ungdomar. FN:s konvention om
barns rättigheter ska vara den självklara utgångs-
punkten. Dess grundsyn om barns rätt att åtnjuta
respekt för sina rättigheter, principen om barns bästa,
om vikten av att lyssna till barnet och om dess rätt till
liv och utveckling ska genomsyra alla beslut som rör
barn. Barn är ju inte miniatyrupplagor av vuxna, utan
individer med egna unika behov. De måste mötas
med respekt och få känna gemenskap, delaktighet och
tillit. Barn måste få vara barn med tid för lärande,
kravfulla aktiviteter och lek, men de måste också
tillåtas få lugn och ro.
Herr talman! Centerpartiet har nu, liksom tidigare,
hävdat att den ekonomiska politiken bör kompletteras
med ett barnperspektiv. Vi anser att det i den statliga
budgeten bör finnas en särskild budgetbilaga, där
frågor som rör barn och ungdomar redovisas. Det
skulle enligt vår uppfattning ge ett starkare stöd för
arbetet med att tydliggöra barns rätt och hur olika
förslag och beslut påverkar barnen. Att använda
nyckeltal som är jämförbara år för år är ett sätt att
tydliggöra hur barnens situation förändras.
Regeringen har tidigare uttalat att kommunerna
och landstingen ska upprätta system för att kunna
följa upp hur barnens bästa förverkligas i det kom-
munala arbetet. Regeringen bör göra likaledes, och ett
sätt är att tillfoga en särskild barnbilaga till budgeten,
där frågor som rör barn och ungdomar redovisas.
För mig är det inte oviktigt vilken teknik som an-
vänds. Det är viktigt med en teknik som gör att man
integrerar barnfrågorna, att de genomsyrar all verk-
samhet. Därför är jag till skillnad mot socialutskottets
ordförande inte till freds med att en barnskrivelse
skulle ersätta en budgetbilaga inriktad på barnfrågor.
På senare år har barns och ungdomars psykiska
ohälsa uppmärksammats. 10 % av barnen visar någon
gång olika allvarliga symtom på psykisk störning. Det
handlar dels om barn- och ungdomspsykiatriska till-
stånd, dels om relationsstörningar och individer som
utsatts för övergrepp eller barn till utsatta riskgrupper.
Den stora och tyvärr ökande psykiska ohälsan
bland våra barn och ungdomar är ett stort problem
som berör såväl individerna och familjerna som sam-
hället. Särskilt familjens ställning och föräldrarollens
stora betydelse återkommer ständigt i olika utred-
ningar som presenterats. Utvecklingen är fullständigt
oacceptabel. Inget, absolut inget, gör så ont och är så
fel som när barn och ungdomar far illa.
I samverkan behöver stödet till barn, ungdomar
och även vuxna med psykiska störningar utvecklas.
Vårdkedjorna måste fungera bättre. Barn- och ung-
domspsykiatrin måste utvecklas och barns och ung-
domars rättigheter i olika lagstiftningar skärpas. Fö-
rebyggande insatser är avgörande, bl.a. elevvårdande
satsningar och ungdomsmottagningar. Anorexi och
bulimi är exempel på mycket allvarliga ungdoms-
sjukdomar som måste tas på största allvar.
Jag och Centerpartiet har på olika sätt tryckt på
för att så mycket som möjligt av Barnpsykiatrikom-
mitténs betänkande Det gäller livet ska leda till kon-
kret handling. Det är utlovat att det ska komma en del
förslag på det området, även om de inte kommer i en
separat proposition. Det kommer vi att noga följa och
söka påverka så att det får en bra utformning.
Centerpartiet har även i motioner tagit upp barn
till psykiskt sjuka respektive barn med missbrukande
föräldrar. Dessa barn behöver stöd och kunskap om
att de inte är ensamma om problemen. Kunskaps- och
erfarenhetsutbyte och metoder i behandlingsarbetet
behöver utvecklas. Frivilligorganisationer, som gör
mycket viktiga insatser, behöver stödjas mer. Vi
pekar på behovet att se över anmälnings- och upp-
giftsskyldighet i olika lagstiftningar. Det kärvs åtgär-
der såväl inom psykiatrin som inom socialtjänsten.
Vi har även i dagens betänkande aktualiserat be-
hovet av en översyn av LVU, lagen om vård av unga,
som jag vet redan pågår. Vi har, tyvärr i reserva-
tionstext, pekat på att det finns anledning att undersö-
ka om barnperspektivet har fått ett reellt genomslag i
socialtjänstens arbete och om anmälningsplikten,
enligt 71 § socialtjänstlagen, fungerar tillfredsställan-
de och att vid behov vidta åtgärder. Vi har även i
reservationer påtalat betydelsen av ungdomsmottag-
ningarnas verksamhet och föräldrautbildningen.
Herr talman! Centerpartiet vill medverka till ett
barnvänligare samhälle och en familjepolitik som ger
stöd i föräldraskapet men som inte övertar ansvaret
för uppfostran och utveckling. Centerpartiet vill att
det offentliga stödet till barnomsorgen ska nå alla
barn. Samhällets stöd ska finnas vid kriser i olika
former. Den ökande psykiska ohälsan bland barn och
ungdomar måste snabbt åtgärdas. Vi behöver, herr
talman, ett tydligare barnperspektiv inom all verk-
samhet. Det är något som vi centerpartister aktivt vill
medverka till.</pre><pre>Anf.  228  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Kenneth Johansson tar i sitt anföran-
de upp att maxtaxan och den reform som är kopplad
till den inte skulle innehålla ett barnperspektiv. Då
vill jag säga till Kenneth Johansson att det som hän-
der när maxtaxereformen införs är att t.ex. barn till
arbetslösa, det jag brukar kalla jojo-barn, som går in
och ut ur barngruppen, får ha kvar sin plats. Nu får de
vara i barngruppen om mamma och pappa har arbete.
Har inte mamma eller pappa arbete slängs de ut. And-
ra jojo-barn, som inte har rätt att behålla sin da-
gisplats när de får syskon, men är välkomna tillbaka
när syskonet har nått en viss ålder, kommer att ha
rättigheten, om föräldrarna vill det, att ha kvar sin
plats i den grupp de umgås i till vardags. Det är något
som jag tycker innehåller ett stort mått av just barn-
perspektiv.
Maxtaxereformen innebär också att den som vill
har alltså rätt att utnyttja en dagisplats. Vi inför all-
män förskola från, om jag minns rätt, 2002 för fyra-
fem-åringar. Vi utvidgar den generella välfärden så
att barn som vill delta i en allmän förskoleverksamhet
också har den rättigheten.
Jag har lite svårt att förstå var barnperspektivet
saknas i detta, särskilt som det finns en rad utredning-
ar som visar att barn som har haft tillgång till den
allmänna förskolan har också ett försprång när de når
skolan framför barn som inte har haft tillgång till eller
rättigheten att delta i viss pedagogisk verksamhet. Det
har varit viktigt och utslagsgivande inte minst för
barn som har kommit från grupper som inte har så bra
sociala omständigheter kring sig.</pre><pre>Anf.  229  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag sade mycket tydligt att det fanns
satsningar på barn och barnfamiljer som vi från Cen-
terpartiet hälsar med tillfredsställelse. De tre första
exemplen är bra förslag. De handlar om arbetslösas
rätt att ha sina barn på dagis eller i barnomsorg, de
handlar om rätten att få vara kvar när syskonet kom-
mer till världen och de handlar om en allmän förskola
för fyra-fem-åringar. Centerpartiet stöder dem. Vi har
länge drivit de förslagen, och vi tycker att de är helt
rätt. Där har vi ingen annan uppfattning.
Den andra delen jag åsyftar i maxtaxan tycker jag
är orättvis. Den ger stora statliga subventioner till ett
visst antal barn. Den når inte alla, och det är orättvist.
Den gynnar höginkomsttagarna. Jag har flera exem-
pel på att det är de med de höga inkomsterna som
med maxtaxeförslaget får de största förbättringarna
ekonomiskt sett, och det ger ingenting till t.ex. de
föräldrar som väljer att stanna hemma något år. De
får inte komma i åtnjutande av de statliga miljarder
som satsas på övriga. Vi tycker att det är ideologiskt
sett alldeles galet. Vi vill ju satsa på valfrihet, och vi
tycker att alla barn är lika mycket värda.</pre><pre>Anf.  230  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Vad jag förstår anser inte Kenneth
Johansson att det är ett bra barnperspektiv att man
ökar möjligheten för alla att ha sina barn på dagis.
Även om taxereformen innebär att de med höga in-
komster får sina avgifter sänkta mer än de med låga
inkomster, ska detta möjliggöra för alla att det inte
ska vara ett ekonomiskt hinder att utnyttja den rättig-
heten som öppnas att ha sina barn i förskola.
Jag blir lite konfunderad. Hela resonemanget ut-
går från hur mycket vuxna tjänar respektive förlorar
på maxtaxereformen. Hela reformen bygger på barn-
perspektivet, dvs. förskolans pedagogiska verksamhet
bör öppnas för alla som så önskar. På sikt bör den bli
generell och avgiftsfri. Det är barnperspektivet.
De ekonomiska effekterna för vuxenvärlden går
det att diskutera och ha olika åsikter om. Men målet
är att förskolan ska bli öppen, tillgänglig och fri för
alla som så önskar, liksom grundskolan är det i dag.
Jag har en fråga. Den gäller Barnpsykiatriutred-
ningen och Centerns förhoppning om att utredningens
förslag ska resultera i förslag i riksdagen. Jag har
blivit nyfiken eftersom Kenneth Johansson har sagt
att förslagen är på gång. Det är något jag själv inte
känner till. Det är anledningen till att vi har lagt fram
en reservation i frågan som Centern har valt att inte
stödja. Vi menar att förslagen från Barnpsykiatriut-
redningen bör genomföras. Kenneth Johansson har
tydligen information som jag inte har. Då är jag nyfi-
ken på var förslagen finns som ska läggas fram. I
betänkandet redovisas nya utredningar.</pre><pre>Anf.  231  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Först och främst är jag vän av dagis
för de familjer som önskar dagis. Jag är vän av att ha
en sextimmarsdag eller en fyratimmarsdag så att
familjen får mer tid för barnen. Maxtaxan stimulerar
precis motsatsen. Det är mindre tid med barnen och
mera tid för barnen på dagis. Det är vad maxtaxan
stimulerar.
Jag säger inte att detta är fel för de familjer som
vill lösa situationen så, men detta saknar en stor in-
grediens av valfrihet och gynnar definitivt inte dem
som vill hitta enklare, kooperativa lösningar där de
vill göra egna insatser eller om de vill stanna hemma
något år. Det är orättvist, och det ger mycket till dem
som redan har. Vi ska ha en familjepolitik som ger
valfrihet om familjen, föräldrarna och barnen, är
nöjda med hur de har byggt upp sin omsorgsform. Då
blir det den bästa lösningen för barnen, och det är då
som barnperspektivet slår igenom.
Sedan var det Barnpsykiatrikommittén. Jag väckte
en interpellation till socialministern för ett par måna-
der sedan. Han redovisade att det inte kommer någon
separat proposition. Däremot finns det förslag som
kommer på andra områden. En viktig del är den över-
enskommelse som Centern och Socialdemokraterna
är i slutfasen av att jobba fram för att presenteras
inom 14 dagar. Där ingår det viktiga delar, dvs. hur
kommuner och landsting kan stimuleras till att satsa
på att förbättra den psykiska ohälsan bland barn. Jag
är glad och positiv till att ha varit med och medverkat
till detta.</pre><pre>Anf.  232  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! I det här betänkandet har jag några
yrkanden som berör omhändertagande av barn. De
gäller översyn av lagstiftning, rätt till familjerådslag
och syskonplacering. Det här är yrkanden som jag har
återkommit till under flera år och som jag kommer att
återupprepa eftersom jag anser att de är viktiga och
nödvändiga förändringar.
Riksdagen har tidigare fattat beslut som till viss
del förbättrar situationen för de familjer som har
hamnat i ett läge där ett omhändertagande av barn
övervägs. Det gäller beslutet att socialtjänsten i första
hand ska överväga en placering i barnets släkt eller
nätverk. Men förändringen har långt ifrån slagit ige-
nom i alla kommuner. Vid en länsstyrelse har man
även påpekat att man som tillsynsmyndighet inte har
någon möjlighet att tvinga en kommun att följa de
nya reglerna. Man kan inte vidta några sanktioner
utan måste nöja sig med att försöka tala kommunen
till rätta. Det är en stor svaghet i systemet om till-
synsmyndigheten inte har några sanktionsmöjligheter.
Även under det år som har gått sedan vi sist hade
dessa frågor uppe till behandling har jag kontaktats av
ett antal familjer som har beskrivit den svåra situation
de har hamnat i då deras barn har eller ska omhän-
dertas. Återigen har jag fått beskrivningar på utred-
ningar där de berörda uppger att allt som talar mot
dem målas i de svartaste färgerna och att allt som kan
vara positivt eller talar till deras fördel utelämnas. Jag
har hört detta så pass många gånger att det verkar
ingå i utbildningen att hantera utredningar så.
Vi vet ju också att Socialstyrelsen och många som
arbetar med dessa frågor har varit kritiska till hur den
här sortens utredningar ibland genomförs.
Jag återupprepar därför mitt tidigare krav om en
tydlig lagstiftning som reglerar omhändertagandet
och utredningsförfarandet när barn ska omhändertas.
Jag ser detta som en viktig rättssäkerhetsfråga. Det
får inte bli fel när barn och barns närstående utsätts
för så här allvarliga ingripanden från samhället -
ingripanden som tyvärr många gånger är nödvändiga.
Rätt till familjerådslag är ett annat krav som vi
har. I många kommuner använder man sig nu av
familjerådslag. Alla utom en av de familjer som varit
i kontakt med mig har varit positiva till familjerådsla-
get. Problemet är att inte alla kommuner ger de anhö-
riga den här möjligheten. En del kommuner vill fort-
sätta att självständigt utreda och komma med egna
förslag till åtgärder. Det är då som många familjer
känner sig utestängda, missförstådda, överkörda och
totalt maktlösa.
Vi i Miljöpartiet tycker att tiden nu är mogen att
utveckla familjerådslaget till en rättighet. Det får inte
vara den enskilde tjänstemannens val av arbetsmetod
som ska avgöra om de närstående ska få vara delakti-
ga eller om de ska utestängas. Jag anser att de anhöri-
gas delaktighet är en viktig del av rättssäkerheten.
I de fall där det finns en konflikt mellan familjen
och socialtjänsten ska man, anser vi, även vid en
omprövning av äldre fall ges möjlighet att använda
sig av familjerådslag. Jag vet att många efterlyser den
möjligheten.
Fru talman! När det gäller syskonplacering anser
vi att man måste eftersträva att placera syskon i sam-
ma familjehem. Om det inte är möjligt ska syskonen,
anser vi, inte placeras längre från varandra än att de
kan ha någotsånär normal kontakt.
Ett barn som omhändertas måste ha samma rättig-
heter som andra barn när det gäller att träffa eller
kontakta sina anhöriga när hon eller han vill det,
såvida det inte finns mycket starka och speciella skäl
som talar däremot. Vi vet att många barn känner sig
straffade på grund av olika restriktioner - restriktio-
ner som de ibland inte själva förstår. Det kan vara
restriktioner om att de bara får ringa till sina anhöriga
en gång i veckan eller en gång var fjortonde dag. Det
finns många konstiga restriktioner när de ska träffas.
Det gäller även anhöriga som står en bit bort från den
familj där problemet finns.
Fru talman! Tyvärr är det många barn som far illa
i samhället i dag. Det kan handla om missbruk i
hemmet eller om att barnen själva missbrukar. I dag
finns det barn i elva-tolv-årsåldern som testar droger
och som hamnar i gäng där busstreck utvecklas till
ungdomsbrottslighet. Många gånger är det ingen som
på ett tidigt stadium tar tag i de här ungdomarna.
Föräldrarna och skolan räcker kanske inte till.
Vi anser att det bör etableras ett bättre samarbete
mellan barnhälsovård, förskola, skola, socialtjänst
och polis för att man på ett tidigt stadium ska kunna
ta tag i de ungdomar som lever i riskzonen och verk-
ligen ge dem en chans. Det här tar vi upp i reserva-
tion 6.
Fru talman! Jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 17 som handlar om familjerådslag. I öv-
rigt står jag bakom våra reservationer i betänkandet.</pre><pre>Anf.  233  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Den konvention om barns rättigheter
som FN:s generalförsamling antog den 20 november
1990 och som ratificerades av Sverige året därpå ger
barn, inte minst utsatta barn, ett starkt stöd. I artikel 3
i konventionen skriver man att barnets bästa ska
komma i främsta rummet vid alla åtgärder som gäller
barn. Principen bygger på två grundläggande tankar:
att barn har fullt och lika människovärde och alltså
inte är mindre värda än vuxna samt att barn är sårbara
och behöver särskilt stöd och skydd - för att kunna
åtnjuta sitt fulla människovärde.
Folkpartiet anser att barnkonventionen ska ge-
nomsyra allt arbete som direkt eller indirekt rör barn
såväl på det nationella som på det internationella
planet. Av detta följer att alla barn ska ha rätt till en
god tillsyn och omsorg samt utbildning anpassad till
det enskilda barnets behov, förmåga och förutsätt-
ningar. Föräldrars ansvar för sina barn utgör här
grunden för att nå målet men föräldrar kan behöva
råd, hjälp och stöd för att klara sin uppgift.
Barnens situation påverkas av flera sinsemellan
och av varandra oberoende beslut i riksdag, kommu-
ner och landsting. Folkpartiet liberalerna anser att det
behövs en utredning som genomför en översyn av hur
barnen påverkas av alla sammantagna transaktioner,
parallella system, olika bestämmelser m.m. som berör
barnfamiljerna mellan kommunen, staten, landstingen
osv.; detta för att finna en helhetssyn, minska margi-
naleffekterna och ta bort onödiga kilar i systemet
samt säkerligen spara pengar och göra systemet bättre
och smidigare för barnfamiljerna.
Utskottets majoritet anser inte att en sådan  utred-
ning är nödvändig utan att den antagna strategin för
att genomföra barnkonventionen samt Barnombuds-
mannens ansvar för att såväl samordna detta arbete
som bevaka att barns och ungdomars intressen i olika
sammanhang räcker till. Jag delar inte den uppfatt-
ningen. Om vi ska nå målet med barnkonventionen
och stärka barnens ställning är en utredning och en
samordning nödvändig.
Fru talman! Eftersom vi tyvärr inte kunde vara re-
presenterade i utskottet vid justeringstillfället ber jag
att nu få yrka bifall till motion 263. Det gäller yrkan-
de 13 under mom. 6.
I barnpsykiatribetänkandet Det gäller livet, som
kom 1998, tar man upp de brister som finns inom
området. Bl.a. pekar man på att endast 20 % av de
pengar som samhället lägger ned på stöd till barn med
psykiska problem går till förebyggande insatser. Det
förebyggande arbetet måste förstärkas för barnens
skull. Invandrarbarnens situation är också allvarlig
eftersom den gruppen har en något högre förekomst
av psykiska och sociala problem.
Barn- och ungdomspsykiatrin har i dag ökande
köer som enligt verksamhetens egna uttalanden beror
på nedrustningen av bl.a. skolhälsovården. Många av
de barn som i dag får vänta i månader på att komma
till barn- och ungdomspsykiatrin skulle i stället kunna
tas om hand inom skolhälsovården på ett tidigt stadi-
um, vilket i en hel del fall skulle innebära att man
aldrig behövde hamna i barn- och ungdomspsykiat-
rins vårdkö.
Utskottets majoritet hänvisar till flera pågående
utredningar som berör problem med anknytning till
Barnpsykiatriutredningen. Men vad som skulle behö-
vas är att regeringen snarast lade fram en proposition
med anledning av Barnpsykiatriska kommitténs be-
tänkande. Oavsett det replikskifte som ägt rum här
om vad som eventuellt skulle komma att hända vid-
håller vi att det bör komma en speciell proposition.
Detta är viktigt och det är bråttom.
Fru talman! Smärta är ett vanligt förekommande
symtom hos barn, t.ex. i samband med cancer. Det
finns behandlingsprinciper men många förbättringar
behövs bl.a. genom ökad  utbildning, regelbundet
användande av smärtanalys och smärtintensitetsmät-
ning samt regelbundna kontakter med smärtbehand-
lingsteam. Införande av smärtdagbok är ett medel.
Ökad information till barn och föräldrar om smärta
och smärtbehandling är också något som behövs.
I betänkandet understryker utskottet vikten av att
sjukvården tar hänsyn till barnens behov av smärtbe-
handling och inte vållar dem onödig smärta eller
psykiskt lidande men anser att resultatet av det arbete
som Socialstyrelsen bedriver inom området och som
ska redovisas i december i år ska avvaktas. Jag kan
till nöds acceptera det men jag kommer att noga be-
vaka frågan för att se om ytterligare initiativ måste tas
från riksdagens sida.
Fru talman! Inom forskning och utbildning skulle
man behöva satsa på ett nytt område, nämligen på
barnhälsovetenskap. Här skulle man kombinera inter-
nationella hälsostrategier och folkhälsovetenskapens
arbetssätt med barnens särskilda behov av skydd.
Det handlar om en utbildning som är uppbyggd på
inslag från samhälls- och beteendevetenskaper som
sociologi, psykologi, pedagogik och ekonomi. Det
finns inslag från humanistiska vetenskaper som histo-
ria och filosofi, från naturvetenskap som statistik,
matematik och teknik och naturligtvis också medi-
cinska vetenskaper - allt med inriktning på barnens
behov.
Utskottet nöjer sig med att hänvisa till ett liknande
yrkande från Folkpartiet riksdagsåret 1998/99, då
utskottet avslog motionen med motiveringen att det i
regeringens forskningsproposition från 1996/97 an-
fördes att det är viktigt med en kontinuerlig och bred
forskning om barns villkor och om hur barns hälsa
utvecklas. Socialstyrelsen har i en rapport 1997 påta-
lat behovet av forskning. Det anser utskottets majori-
tet räcka för att avslå motionskravet.
På den här punkten skulle vi också ha reserverat
oss om vi hade kunnat göra det vid sammanträdet. Jag
vidhåller naturligtvis förslaget, men för att vi inte ska
behöva votera för många gånger nöjer jag mig med
att yrka bifall bara till den motion som jag tidigare
har nämnt.</pre><pre>Anf.  234  MARGARETA ISRAELS-
SON (s):
Fru talman! Omhändertaganden och smärtlind-
ring, språkutveckling och misshandel, amning och
föräldrautbildning, barnkonsekvensanalyser och
barnbilagor samt ungdomsmottagningar och hälsotill-
ståndet hos barn - ja, listan kan göras lång över de
frågor som har engagerat riksdagens ledamöter att
skriva motioner om barn. Det är mycket glädjande,
tycker jag, att veta att vi i Sveriges riksdag anslår
mycken tid till att analysera, diskutera och finna vä-
gar till en bra tillvaro för våra barn och ungdomar.
Socialutskottet hade för avsikt att behandla dessa
motioner tillsammans med regeringens aviserade
barnskrivelse. Men när den nu blev försenad fick vi
detta motionsbetänkande, vilket jag redan så här in-
ledningsvis yrkar bifall till samt avslag på samtliga
reservationer.
Betänkandet ger en snabb och lite svepande bild
av allt som pågår på barnområdet i vårt land - och det
är inte lite, det. Majoritetstexten hänvisar också till
tidigare ställningstaganden eller pågående utred-
ningsarbete.
Efter genomläsning av reservationerna kan man
emellertid konstatera att det inte är några större skill-
nader i sak mellan reservanterna och utskottets majo-
ritet. Om jag får göra det lite enkelt skulle jag vilja
säga att det handlar mer om önskemål av typen "lite
mer", "lite fortare" eller "lite annorlunda".
I majoritetstexten hänvisas i många fall till rege-
ringens kommande barnskrivelse. Ingela Thalén, som
jag i detta sammanhang helst kallar för barnminister,
har sagt att hennes önskan är att skrivelsen ska ge en
bred genomlysning av barnfrågorna. Där ska redovi-
sas arbete som pågår, initiativ till nya insatser men
också målen för barnpolitiken.
Diskussionen kring detta får vi av naturliga skäl
återkomma till i samband med höstens arbete med
densamma. Jag är övertygad om att flera av motio-
nerna återkommer då.
Nu ska jag citera lite:
"'Aktare vad han slog oss ... både morsan och
mig. En gång slog han morsan så hon tappade hör-
seln.'
'Varför då?' sa jag, för jag visste inte vad jag
skulle säga.
Edmund ryckte på axlarna.
'Han var sån.' Han funderade en stund. 'Man
glömmer det aldrig liksom. Hur det känns och så. Hur
... hur ... rädd man kan vara när man ligger där och
väntar. Väntan är nästan värre än själva stryket.'"
Så beskriver Håkan Nesser barnmisshandelns fa-
sor i ett samtal mellan två grabbar i boken Kim Novak
badade aldrig i Genesarets sjö. Den senare delen av
citatet har en viktig funktion i det delbetänkande som
Kommittén mot barnmisshandel i morgon överlämnar
till statsråden Laila Freivalds och Ingela Thalén. Jag
hade hoppats på att kunna redovisa några av utred-
ningens förslag för kammaren, men överlämnandet
har senarelagts ett dygn. Betänkandet handlar om
polisens och åklagarnas arbete och syftar till att för-
bättra effektiviteten och kompetensen.
Kommittén mot barnmisshandel är ett av många
exempel på pågående arbete för att förbättra de ut-
satta barnens situation. Jag tänker inte ta kammarens
tid i anspråk med att räkna upp alla de andra, men jag
vill ändå göra en liten reflexion.
När riksdagen fattar beslut om att ge regeringen i
uppdrag att låta utreda något eller vidta andra specifi-
ka åtgärder måste vi också kunna ge oss till tåls till
dess att resultatet presenteras. Naturligtvis ska frå-
gorna inte ligga i långbänk, men ibland går debatten i
riktningen att vi kritiserar den beställda utredningen
för att den inte är färdig, eller inte färdigberedd på
aktuellt departement. Det centrala bör ju ändå vara att
vi ser till de resultat som uppnås.
Fru talman! I årets rapport Barndom pågår, som
tidigare citerats här, pekar Barnombudsmannen på de
förbättringar som skett för barnen under föregående
århundrade och understryker barnkonventionen och
dess uttryck "barnets bästa" som ett viktigt instru-
ment för att uppmärksamma barns och ungdomars
välfärd.
"I dagens kultur är barnets bästa mycket starkt
sammanlänkat med barns behov av omsorg", säger
hon. Hon fortsätter: "Olika insatser för att skydda
barn och unga från vanvård, våld, utsatthet, mobb-
ning, alkohol och droger eller andra ohälsosamma
vanor är mer prioriterade än någonsin tidigare."
Det stämmer så väl, och syns ju så tydligt i de
önskemål som förs fram i reservationerna till det
betänkande vi nu behandlar och i inläggen före mitt.
Men Barnombudsmannen höjer också ett varningens
finger. Det finns en risk med att vi i för hög grad
problematiserar kring barnen. Det kan leda till gene-
raliseringar som ger en negativ fokusering på barn
och unga, säger hon vidare.
Låt mig citera:
"Att sätta barnets bästa i centrum riskerar att bidra
till bilden av ett idealbarn där det eventuellt avvikan-
de eller mindre normala hos barnet blir synliggjort på
ett sätt som aldrig förr och som kanske inte alltid
gagnar det."
Barnläkaren Lars H Gustafsson sade i en tid-
ningsintervju en gång att alltfler barn klassas på olika
sätt. Snart är det bara en mindre andel som är NTV -
normala tills vidare!
Krister Svensson som är universitetsadjunkt på
Högskolan i Halmstad säger att hela diagnostice-
ringskarusellen beror på att vi vuxna inte klarar av att
hantera frontalkrocken mellan vår idealbild eller
drömbild av det goda barnet och verklighetens ungar.
Jag är benägen att hålla med, och jag tycker att det
här är en viktig frågeställning som bör få utrymme i
den s.k. barndebatten. Jag kan inte heller undgå att i
detta sammanhang också belysa min synpunkt att det
finns goda skäl för oss i Sverige att fortsätta att driva
på en diskussion om huruvida "barnets bästa" är den
optimala översättningen av originaltexten i barnkon-
ventionen. Personligen tycker jag att uttrycket "i
barnets intresse" eller "i barnets bästa intresse" bättre
motsvarar engelskans in the best interest of the child.
I likhet med Louise Sylwander tycker jag att det
är dags att lyfta fram barnet som en kompetent och
handlingskraftig individ. Jag tror att det ligger en hel
del i hennes påstående att det också handlar om en
syn på barn och unga som mer ofullkomliga och
mindre ansvarstagande än vuxna.
Naturligtvis har demokratifostran sin grund i för-
hållningssättet i hemmet, där man också lär sig den
reala innebörden av delaktighet. Får detta sedan sin
fortsättning i skolan finns goda förutsättningar för att
barnen får en bra grund att stå på. Oftast är det emel-
lertid så att det är just vuxenvärlden som tar ifrån dem
det.
Vi känner alla igen den s.k. hjälpsamma eller
missriktat snälla föräldern som städar och plockar
upp, eller säger: Jag kan göra det där åt dig om du
inte hinner.
Föräldrarna springer och passar upp på de små
barnen, och när de växer upp till tonåringar blir sam-
ma föräldrar irriterade över bristen på "hjälpsamhet".
Nej, barnkonventionen är inte en bok i bokhyllan
- det är ett förhållningssätt i hjärtat.
Fru talman! Föräldrarna är naturligtvis oerhört
viktiga i barnens värld. I den allmänna, och kanske än
mer i den politiska debatten låter det mer som föräld-
rar i allmänhet är frånvarande och att familjen som
uppväxtform är död. Så är det emellertid inte. Det
visar Statistiska centralbyråns relativt färska statistik
Barn och deras familjer 1998. Där tar man död på
myten att kärnfamiljen är utdöende och det faktum att
vi tror att det är vanligt med familjer av typen: mina,
dina och våra barn. Över två tredjedelar av barnfa-
miljerna är kärnfamiljer, dvs. familjer med ett sam-
manboende par där alla barn är gemensamma.
Var femte person i landet är under 18 år, men det
är ändå skrämmande att läsa om de sjunkande födel-
setalen. 1998 var den summerade fruktsamheten 1,5,
vilket är det lägsta tal som redovisat i svensk befolk-
ningsstatistik. Den är lägre än i övriga nordiska län-
der men högre än genomsnittet för EU-länderna.
Vi spekulerar mycket om varför statistiken ser ut
som den gör. Arbetsmarknadens villkor påverkar när
och om människor vill skaffa barn. Det vet vi. Sedan
80-talet föds det fler barn om andelen kvinnor på
arbetsmarknaden ökar. Slimmade organisationer och
projektinriktade arbetsuppgifter kan dock påverka
kvinnor att inte våga vara borta en längre tid.
Docent Åsa Löfström vid Umeå universitet tycker
sig också se en förändrad livsstil som svar på varför
det föds allt färre barn. Hennes forskning visar att
ca 10 % av de 600 tillfrågade i åldrarna 25-35 år
säger nej till barn och att 20 % är tveksamma.
Fru talman! Jag ser att min talartid är ute, så jag
ber att få tacka för mig.</pre><pre>Anf.  235  CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Jag är beredd att hålla med Margareta
Israelsson när hon instämmer i Barnombudsmannens
sätt att uttrycka det, nämligen att vi inte ska proble-
matisera det hela. Då får vi kanske problem som inte
finns i dag. Vi åstadkommer kanske problem.
Margareta Israelsson var dessutom inne på att vi
kanske diagnostiserar för mycket och att skolan kan-
ske behöver diagnoser för att kunna undervisa. Jag
var själv inne på det i mitt anförande.
Margareta Israelsson pekade i inledningen av sitt
anförande på alla de utredningar som pågår. Jag är
orolig för att det är för dålig samverkan, samsyn och
helhetssyn mellan alla dessa utredningar. Över alla
dessa ska ju barnkonventionen lysa.
Med tanke på barnkonventionen vill jag ställa en
fråga till Margareta Israelsson. Hur ser hon på den
tolkning som FN:s barnkommitté har gjort av artikel
3 om barnets bästa som vi har haft uppe i dag? Den
tolkning som FN-kommittén har gjort är i princip att
detta alltid ska beaktas, det ska väga mycket tungt
och så gott som alltid har företräde. Men om man
läser det finstilta, som man alltid ska göra när någon-
ting ser väldigt bra ut, är det intressant att se att det
finns undantag som FN-kommittén pekar på. Undan-
tag från den här artikeln kan vara att finns samhälls-
ekonomiska eller säkerhetspolitiska aspekter.
Fru talman! Därför vill jag fråga Margareta Is-
raelsson om hon anser att man kan säga nej till ett
barn som av olika anledningar t.ex. väljer en annan
skola för att få en bättre inlärningssituation och hän-
visa till artikel 3 och samhällsekonomiska effekter
som skäl till att man säger nej.</pre><pre>Anf.  236  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Låt mig först ta upp frågan om utred-
ningar och samsyn. Detta är oerhört vanligt före-
kommande nu. Jag kan inte lova att det står i alla,
men när jag tittade på regeringens hemsida fanns
orden samverkan och samsyn med i nästan alla kom-
mittédirektiv som jag fick upp. Det är en genomgåen-
de bild man får när man tittar på kommittédirektiv att
regeringen vill att man ska samråda med andra utred-
ningar som snuddar vid samma frågor. Som exempel
kan jag nämna Susanne Ebersteins utredning om
LVU. Den ska ha en koppling till det arbete som
Kommittén mot barnmisshandel bedriver. Man kan
nog säga att det är tillgodosett.
Sedan gällde det tolkningen av artikel 3 och bar-
net bästa. Man kan ju alltid vrida på saker på olika
sätt. Vad är samhällsekonomi och vad är andra skäl?
Det är nämligen så, vilket också beskrivs i de syn-
punkter kommittén hade på Sveriges redovisning, att
kommittén inte har någonting att göra med den politik
som förs i landet, dvs. vilken inriktning och vilken
utformning man vill ha när det gäller skola eller
barnomsorg. Däremot finns det en grundsyn att man
ska ta till vara barnets bästa.
Den fråga som Elisabet Husmark Pehrsson ställde
handlade ju närmast om en alternativ skolform. Jag
tolkar det så att det skulle vara en extra kostnad sam-
manfogad med den utbildningen, och det kanske hon
kan klargöra i nästa replik.</pre><pre>Anf.  237  CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror att jag får byta namn till Eli-
sabet Husmark i utskottet. Det är ganska vanligt att
jag blir kallad för det.
Jag tycker att detta var ett lysande exempel på att
barnkonventionen och artikel 3 är vackra ord. Vi har
anammat detta. Det finns inskrivet överallt. Men när
vi ska börja använda det börjar vi vrida och vända på
detta med barnet bästa, precis som Margareta Israels-
son säger. Det är klart att jag då kan fråga mig vem
som avgör vad som är barnet bästa. Är det föräldrarna
eller är det politikerna?
I mitt anförande tog jag upp exemplet med ett
barn som var lätt utvecklingsstört och som valde en
annan kommunal skola än den som fanns hemma
därför att hon inte fick den hjälp hon behövde. Politi-
kerna ville inte ge extra pengar.
Jag tycker att detta ger mig ytterligare fog för att
vara orolig när det gäller införlivandet av barnkon-
ventionen. Redan i inledningen vrider och vänder vi
på detta och pratar om barnets bästa.
Jag skulle också vilja fråga Margareta Israelsson
en annan sak. I betänkandet nämns en rapport från
Centrum för barn- och ungdomshälsa i Stockholms
läns landsting som heter Migration till segregation.
Jag är väldigt orolig för de barn som bor i de här
segregerade områdena och allt våld som finns där.
Det finns en stor arbetslöshet. Det är svårt att starta
eget trots att man har tidigare erfarenheter. Många
barn lever i familjer där man är arbetslösa. Man har
inte en chans att välja skola eller barnomsorg om man
inte bor i en kommun där man ser till den enskilda
eleven och har infört skolpeng. Några hundra meters
skillnad i boende i de här segregerade områdena kan
betyda kvarvarande segregation för de här barnen
eller en möjlighet. Hur ska Margareta Israelsson göra
det möjligt för dessa barn att väl rustade och med
glädje närma sig vuxenlivet?</pre><pre>Anf.  238  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Låt mig först be Cristina Husmark
Pehrsson om ursäkt. Det står mycket tydligt Cristina
här. Det är jag som har stora problem med namn.
Låt oss först göra klart att vi resonerar kring ett
betänkande där Moderata samlingspartiet har en re-
servation. Nu för vi en diskussion om en annan fråga.
Jag vill bara klargöra det. Hela Cristina Husmark
Pehrssons anförande var väldigt brett och omfattade
många olika frågor. Jag tyckte att det var väldigt
intressant att lyssna till, men det är ju på den här
punkten som ni har haft en avvikande mening från
utskottsmajoriteten.
Naturligtvis är det svårt att tolka vad som är bar-
nets bästa i många fall. Det ligger också i de frågor
som Susanne Ebersteins utredning ska titta på att vi
vuxna ofta anser oss ha tolkningsföreträde när det
gäller vad som är barnets bästa. Jag tror att det är
oerhört viktigt att finna en väg där vi kan lyssna på
barnets synpunkt.
Det är alldeles omöjligt för mig att i detta sam-
manhang gå in på huruvida barnet ska gå på den ena
eller den andra skolan eller göra några tolkningar av
det. Den politiska abrovinken avstår jag ifrån.</pre><pre>Anf.  239  YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! I likhet med mitt tidigare inlägg i ett
tidigare betänkande handlar det här inlägget från mig
bl.a. om konsekvenser av hur vi dricker alkohol i det
här landet. Det är kopplat till reservation 8 och reser-
vation 5.
Att vara missbrukare eller psykiskt sjuk i Sverige
är inte lätt. Det är ändå betydligt lättare än i många
andra länder. I en del länder göms man fortfarande
undan om man inte kan leva upp till det landets nor-
mer och vara stark, klok och inom ramen när det
handlar om hur man ska bete sig. Så illa är det inte
längre i Sverige.
Men fortfarande är det dock tyvärr så att det är
mycket skambelagt att vara psykiskt sjuk eller miss-
brukare. Många betraktar det som om det vore vårt
eget fel om vi missbrukar eller om vi inte alltid orkar
vara så psykiskt starka att vi beter oss som vi brukar
och som samhället förväntar sig.
Fru talman! Jag säger medvetet vi och inte dem
eftersom jag vet att det kan hända de flesta av oss och
att vi aldrig kan vara säkrade från psykisk ohälsa.
Barn till psykiskt sjuka och till missbrukare anses
som särskilt känsliga och sårbara barn. Kanske kan
det bero på biologiska faktorer men har naturligtvis
också psykosociala orsaker. Eftersom föräldrarna
förnekar och ofta skäms över sin situation blir barnen
också skuldbelagda. De förstår inte varför de upple-
ver och känner sig annorlunda än andra barn. Barn
har ju ingen referensram och har därför ingenting att
jämföra med. De tror upp till en ganska hög ålder att
de har det som alla andra barn, men har en känsla av
att vara "fel".
Även om det finns många likheter mellan de  här
två grupperna av barn finns det ändå skillnader. En av
skillnaderna är att psykiskt sjuka föräldrar oftast får
hjälp av psykiatrin och missbrukande föräldrar får
hjälp av socialtjänsten. Vi får inte glömma att det
också finns människor som är både psykiskt sjuka
och missbrukare och som kan få stöd och hjälp av
flera instanser.
Det kan tyckas som att det skulle vara lättare om
hjälpen kom från ett enda håll, men jag är av den helt
motsatta uppfattningen. För att både vuxna och deras
barn ska få hjälp tror jag på helhetslösningar där både
psykiatrin och socialtjänsten finns med. Barn borde
också få möjlighet att träffa andra barn i liknande
situation eftersom det för många är en mycket stark
och ofta tung börda att bära att tro att man är så en-
sam.
Grundförutsättningen för att barn över huvud ta-
get ska få hjälp är att vuxna reagerar och agerar. Per-
sonal i förskola, grundskola och gymnasieskola måste
få kunskaper så att de ser och förstår när barn inte
lever i miljöer där de får den omsorg, den trygghet,
det skydd, den omtanke och den kärlek som alla barn
borde ha rätt till.
När vuxna slår larm gäller det att den instans som
tar emot anmälan också ser och förstår vad som bör
göras. Alltför ofta nås jag och säkert även ni av sig-
naler där personal inom skolan slår larm till sociala
myndigheter om att barn far illa utan att någonting
händer. Nu tillåter inte sekretessen att skolan får reda
på allt. Men skolpersonal ser i alla fall att det inte blir
förändringar i barnens mående och beteende.
Det måste gå att hitta system där givna handlings-
planer följs så att inget barn glöms bort och inte får
hjälp. Det måste också vara så att oavsett var man bor
i landet ska det finnas samma rättighet och möjlighet
till stöd och hjälp. Det får inte vara så att det hänger
på hur starkt engagerade socialarbetarna är om det
ska finnas resurser för utsatta barn.
Samverkan kan också ske med frivilliga organisa-
tioner men det måste alltid vara samhället och det
offentliga systemet som är huvudansvarigt.
När vuxna människor får hjälp av antingen psyki-
atrin eller socialtjänsten borde det vara så att barnens
situation automatiskt sågs över. Så är det inte. Lika-
dant borde det vara med barn till dömda föräldrar.
Det är så att socialtjänsten inte ens får kännedom om
dessa barn. Det borde vara en självklarhet att social-
tjänsten träffade dessa barn och pratade med dem.
Det får inte vara som i USA.
Jag såg på TV förra veckan två exempel på vad
som hade hänt barn. Ett barn hade hållits gömt i en
husvagn, fastlåst i toaletten på husvagnen av sin pap-
pa och sin styvmor. Man hade kletat in barnet med
urin och bajs i flera år och inte sett till att barnet fick
mat eller ens vatten. Till slut rymde storasyster från
husvagnen och slog larm. Socialtjänsten och polisen
åkte dit och träffade barnet. De tyckte inte att någon-
ting var konstigt, så de åkte därifrån och lämnade
barnet.
Det blev ändå till slut så att barnet fick hjälp på
grund av att polisen som var med inte kunde släppa
tanken på att det kanske kunde vara så att barnet for
illa. Han agerade och åkte dit flera gånger och till slut
uppmärksammade man vad som hade hänt barnet.
Nästa exempel handlade om en nioårig pojke som
blev slagen och som uppvisade blåmärken i skolan.
Fröken reagerade och frågade barnet om han blev
slagen hemma. Barnet svarade: Ja, det blir jag. Men
sedan sade barnet väldigt tydligt: Nu vill jag inte att
du ska fråga mer för jag vågar inte svara.
Lärarinnan slog larm. Socialtjänsten åkte dit och
frågade barnet inför föräldrarna: Slår mamma och
pappa dig? Det gjorde naturligtvis att barnet inte
vågade svara utan sade nej. Man åkte därifrån. Efter
en vecka hade barnet slagits ihjäl och dött. Så vill jag
inte att det ska vara i Sverige.
Vi måste se med vidöppna ögon och öron och
verkligen vara lyhörda för hur barnen har det. Det
räcker inte med att den förälder som inte är sjuk eller
inte missbrukar säger att barnet har det bra. Skammen
och förnekelsen kan leda till att föräldern så gärna vill
att det ska vara bra och därför inte förmår att se hur
barnet har det egentligen.
Barn är solidariska med sina föräldrar. Barn är
utlämnade till att vi vuxna agerar och reagerar när vi
tror att barn far illa. Minst en kvarts miljon människor
i det här landet är barn till alkoholister. Det torde vara
den största identifierade gruppen av barn som vi vet
inte har det bra. Ändå händer så lite. Hur många barn
till psykiskt sjuka det finns i det här landet vet inte
jag. Det borde vara lätt att kartlägga och utreda hur
barnens behov ser ut. Med tanke på barnkon-
sekvensanalyser borde vi kanske göra en barnkon-
sekvensanalys av vad som händer barnen om vi inte
agerar.</pre><pre>Anf.  240  KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! Det är lite besvärligt ibland att vara
sist på talarlistan. Man får skriva om lite. Det är så
många som har sagt det som jag tänkte säga, och det
är synd att upprepa så mycket.
Betänkandet börjar som sig bör med FN:s barn-
konvention. Om den kan man skriva hur mycket som
helst, och man kan ha hur många sammankomster om
barn och ungdomar som helst men i praktiken göra
hur lite som helst.
Man kan t.ex. dra in på elevvård och specialun-
dervisning, göra alkohol tillgängligt eller billigare,
öka antalet barn i förskolan och minska på antalet
vuxna i s.k. besparingssyfte. Det är inte barnets bästa.
Jag hade tänkt ha en liten utläggning om artikel 3
i barnkonventionen, men det var ett replikskifte här
om det, så det avstår jag från.
Däremot lägger jag i stället in det som Margareta
Israelsson berättade om barnombudsmannens varnan-
de finger. Att sätta barnets bästa i centrum riskerar att
bidra till bilden av ett idealbarn där det eventuellt
avvikande eller mindre normala hos barnet blir syn-
liggjort på ett sätt som aldrig förr och som kanske inte
alltid gagnar det.
Då tänkte jag att om det blir på det sättet om man
sätter barnet i centrum så har man satt det i centrum
på fel sätt. Jag vill höja ett varningens finger tillbaka.
Stryk inte under det här med alltför fet skrift för det
kan användas. Det är inte bra att sätta barnet i cent-
rum, för det säger barnombudsmannen. Jag vill varna
med ett finger tillbaka. Var lite försiktig med just det
här yttrandet.
I betänkandet nämns några utredningar och kom-
mittéer, ganska många förresten. Bl.a. nämns betän-
kandet Det gäller livet och Kommittén mot barnmiss-
handel. Den sitter också jag med i.
Som Margareta Israelsson sade ska delbetänkan-
det överlämnas till regeringen i morgon. Jag hoppas
innerligt att det inte röner samma snöpliga mottagan-
de och tystnad som Barnpsykutredningen råkat ut för
hittills.
Men nu tycks det ha hänt något. Det gäller livet-
utredningen nämns flera gånger i betänkandet. Alla
här har citerat ur den och pratat om den och pratat om
det förträffliga i alla förebyggande åtgärder som före-
slås. Dessutom berättar Kenneth Johansson att nu ska
det ske någonting. Jag har också interpellerat om
detta. Det kanske har givit resultat. Vem vet? Jag
visste inte heller det, men jag blir väldigt glad.
Vi har skrivit en motion om barns och ungdomars
psykiska hälsa. Jag är glad att den motionen hamnat
under rubriken Folkhälsofrågor, för vi ser barns och
ungdomars psykiska problem i ett folkhälsoperspek-
tiv.
Jag vill avsluta med att citera lite ur betänkandet,
med en liten kommentar. Det handlar om barnkon-
ventionen. "Utskottet delar bedömningen i motion
So363 (v, kd, c, fp, mp) att det är väsentligt att frivil-
ligorganisationernas erfarenheter tas till vara när
regeringen genomför barnkonsekvensanalyser vid
statliga beslut som berör barn. Det är även viktigt att
en metod härför utvecklas. Barnombudsmannen har i
uppdrag bl.a. att medverka till att alltfler statliga
myndigheter beaktar barnperspektivet, utifrån kon-
ventionens bestämmelser och intentioner, i sitt be-
slutsfattande. Utskottet utgår från att Barnombuds-
mannen vid detta arbete tar till vara den kunskap som
frivilligorganisationerna besitter." Sedan kommer det:
"Något tillkännagivande från riksdagens sida är
emellertid inte nödvändigt. Motionen avstyrks."
Under ungdomens riksdag hade jag förmånen att
vara ordförande i ett utskott. Det var en väldigt rolig
upplevelse att vara med om. Det utskottet skulle inte
ha avstyrkt en sådan här motion.
Jag blev alldeles förbluffad över hur samarbets-
villiga ungdomarna var. De kunde säga: Hon hade en
motion som var nästan likadan som min. Vi går till-
sammans om den. Nu visste de ju inte att så får det
inte vara.
De sade någonting annat också: Jag avstår från att
yttra mig. Det hon som var före mig sade var så bra.
Det var ungefär samma sak som jag tänkte säga.
Tänk om vi också kunde göra så.
Miljöpartiet tycker att ungdomar borde få rösträtt
vid 16 års ålder.
Jag yrkar bifall till reservation 17 och 22.</pre><pre>Anf.  241  RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Under några korta minuter skulle jag
vilja beröra några av de motioner som jag har skrivit i
det här betänkandet.
Att regeringen gång på gång har påpekat att barn-
konventionen ska efterlevas och att alla beslut som
fattas ska fattas utifrån barnets bästa är, som vi har
hört i debatten i kväll, väl känt av alla.
Statsministern sade också i sitt avslutningsanfö-
rande på s-kongressen för en tid sedan att barnens
villkor ska sättas högst upp på dagordningen. I rege-
ringsförklaringen skriver man att alla barn ska ha rätt
till en bra start i livet.
När man tar del av skriften Bokslut - de tio första
åren med barnkonventionen kan man konstatera att
trots alla fina ambitioner har det varit svårt att få
genomslag för barnkonventionen i verkligheten. Be-
träffande socialtjänstens roll och möjligheter kan vi
läsa i Socialstyrelsens uppföljning av ändringar i
socialtjänstlagen följande: Kommunernas socialtjänst
upplever att barnens bästa är ett svårhanterligt be-
grepp. Man konstaterar att införandet av regeln bar-
nets bästa inte i någon större utsträckning har lett till
konkreta förändringar i riktlinjerna för socialtjänstens
arbete.
Kommunernas ansträngda ekonomi leder inte till
prioriteringar i enlighet med barnkonventionen. Låt
mig citera Görel Thurdin och Susanne Askelöf från
bokslutsskriften. De säger: Barnkonventionen har haft
flera positiva effekter inom lagstiftningen och på det
organisatoriska och institutionella planet. Men när det
gäller barnens konkreta vardag har konventionen inte
inneburit någon förändring.
Trots att så många år har gått sedan barnkonven-
tionen antogs är det fortfarande svårt att få kommuner
och landsting och även stat att efterleva densamma.
FN:s granskning av hur Sverige följer barnkon-
ventionen samt ett flertal undersökningar visar att
besparingarna i samhället har gjort att särskilt utsatta
barns situation har blivit svårare.
Efter en kartläggning av missbrukarnas barn 1992
aktualiserades och uppmärksammades deras situation.
Det startades verksamheter runt om i landet. Projekt-
medel betalades ut från Socialstyrelsen och från Räd-
da Barnen. Men vad hände? De flesta av projekten
lades ned efter projekttidens slut. Några få införliva-
des med den ordinarie verksamheten. Varför? Jo,
svårigheten är att få beslutsfattare att avsätta resurser
till sådan här verksamhet därför att det inte ger några
snabba resultat. Det ger inga kortsiktiga vinster.
Konsekvenserna av det här kortsiktiga tänkandet
vet vi är att de här barnen far väldigt illa och att det
påverkar inför framtiden.
Ett annat problem är att staten inte ger tydliga
riktlinjer för hur den förebyggande verksamheten för
de här barnen ska vara utformad. Ansvaret läggs ut på
kommunerna. Det svarade också socialministern mig
här i kammaren på en fråga om vad som händer med
de här barnen när kommunen inte gör något åt deras
situation: Det är kommunernas ansvar.
Men vem ska klargöra och ge direktiv till kom-
munerna hur man ska hantera det här ansvaret när
kommunerna prioriterar bort frågan därför att det
finns annat som är viktigt?
Ingrid Burman säger i kväll att hon vill ålägga re-
geringen att kartlägga situationen för barn till miss-
brukare. Jag tycker att det är bra. Men det vore ännu
bättre om Ingrid Burman och även Yvonne Oscarsson
kunde påverka regeringen så att man får Socialstyrel-
sen att, som Yvonne Oscarsson också har skrivit i sin
motion, ge direktiv till kommunerna hur man ska
efterleva barnkonventionen och se till att resurser
avsätts till den här verksamheten som är så betydelse-
full på lång sikt.
Jag yrkar inte bifall till min motion, men jag ser
fram emot utvärderingarna.</pre><pre>Anf.  242  MARGARETA ISRAELS-
SON (s):
Fru talman! Jag har en kort fråga till Ragnwi Mar-
celind.
Ska vi tolka det här inlägget som att det är en syn-
punkt från Kristdemokraterna att vi ska ha en hårdare
riksdagsstyrning av verksamheten i kommunerna,
eller gäller det bara på detta område?</pre><pre>Anf.  243  RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Det handlar inte om att vi ska ta ifrån
kommunerna deras eget ansvar att besluta. Men det
finns tillfällen när vi ser att barn far illa och att barn-
konventionen inte efterlevs då vi via Socialstyrelsen i
alla fall måste ge riktlinjer för hur man ska behandla
verksamheten och agera för att få verksamheten att
fungera.
Det finns uppenbara exempel. Jag kan ta min egen
hemkommun där jag har agerat ända sedan 1992 för
att få till stånd en verksamhet. Till slut, efter tre års
agerande, fick vi i gång Grinden, en verksamhet som
i dag har 100 barn i kö.
Nu har jag fått kämpa i tre års tid för att få ytterli-
gare resurser till den verksamheten därför att kom-
munen måste prioritera andra saker.
Då menar jag att det kan finnas tillfällen när vi
måste förtydliga det kommunala ansvaret när det
gäller de utsatta barnen utifrån barnkonventionen.</pre><pre>Anf.  244  MARGARETA ISRAELS-
SON (s):
Fru talman! Då tolkar jag Ragnwi Marcelinds ut-
talande som att Kristdemokraternas synpunkt är att
det är just i den här frågan som regering och riksdag
bör tydligt markera kommunernas uppgifter.</pre><pre>Anf.  245  RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Regering och riksdag måste alltid
tydligt markera vad det är för målsättningar vi har
med de fina skrivningar som vi har här. Annars har de
ju ingen betydelse.
Men i det här avseendet har jag sagt i kväll, precis
som Yvonne Oscarsson också har skrivit, att Social-
styrelsen exempelvis skulle kunna ge riktlinjer till
kommunernas socialnämnder hur man ska agera för
att ta till vara de här barnens intressen.
Det som är viktigt är ju att de här barnens intres-
sen inte åsidosätts för andra, kanske mer kortsiktigt
vinstrika ärenden, utan att man långsiktigt ser att
genom en insats i dag kan de här barnen när de blir
vuxna lyckas låta bli att bli missbrukare som sina
föräldrar. Det är i alla fall vår målsättning.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)</pre><pre>13 §  Kulturarv - kulturmiljöer och kulturfö-
remål</pre><pre>Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU7
Kulturarv - kulturmiljöer och kulturföremål (prop.
1998/99:114 delvis och prop. 1999/2000:39 del-
vis).</pre><pre>Anf.  246  TALMANNEN:
Jag känner till att det finns ett starkt önskemål hos
kammarens ledamöter att morgonens votering kan
genomföras i så hygglig tid som möjligt, och jag är
för min del beredd att medverka till detta, bl.a. genom
att tjänstgöra något längre i kväll. Men det ligger
naturligtvis i ledamöternas eget avgörande när debat-
ten och voteringarna blir möjliga att genomföra.</pre><pre>Anf.  247  INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Jag instämmer med föregående talare.
Jag ska försöka dra mitt strå till stacken.
Regeringens proposition Kulturarv - kulturmiljö-
er och kulturföremål kom redan för cirka ett år sedan.
Av olika anledningar har utskottet inte hunnit be-
handla den förrän nu under våren, förutom den del
som tog upp ändringen när det gäller möjligheten att
omvandla ett fideikommiss till stiftelse. Den föränd-
ringen beslutade riksdagen om i höstas. Kristdemo-
kraterna var emot förändringen.
Att skydda och vårda vår byggda och odlade miljö
är en viktig nationell angelägenhet. Både enskilda och
myndigheter har ansvar för att visa hänsyn mot och så
långt som möjligt bevara vår kulturmiljö till kom-
mande generationer. Vi kristdemokrater anser att
diskussionen om kulturarvsfrågor och hur vi hanterar
vårt kulturarv behöver förnyas och intensifieras.
Varje ny generation måste få klart för sig hur viktigt
det är att samla in, förevisa och bevara till eftervärl-
den. Vad som ska bevaras, varför och till vilket än-
damål måste det också föras en bred diskussion om-
kring.
Regeringen föreslår fyra övergripande mål för
kulturmiljöarbetet. Vi kristdemokrater tycker att de är
väl avvägda och har ingenting att invända emot dem.
Det känns särskilt viktigt att betona betydelsen av det
arbete som utförs i kommuner, folkrörelser, frivilli-
gorganisationer och av enskilda för att stödja det
demokratiska bruket av kulturmiljön.
Fru talman! En majoritet i utskottet, som i det här
fallet omfattar alla partier utom Socialdemokraterna,
är enig när det gäller skyddet för de s.k. kyrkstäderna.
Regeringen anser i propositionen inte att det behövs
en generell regel i kulturminneslagstiftningen, efter-
som det skulle kunna leda till gränsdragningsproblem
och eftersom det handlar om ett så begränsat bestånd
av byggnader.
Kyrkstäderna är en mycket värdefull del av vårt
kulturarv, som vi kristdemokrater och även majorite-
ten i utskottet anser att det är angeläget att skydda och
bevara till eftervärlden. Utskottet har med anledning
av motioner från Kristdemokraterna och Vänsterpar-
tiet ansett att det görs bäst med en generell reglering i
kulturminneslagen som syftar på alla kyrkstäder,
oavsett storlek och ålder.
Utskottet begär därför att regeringen ska åter-
komma till riksdagen med förslag till kompletterande
regler om skydd för kyrkstäderna i kulturminnesla-
gen. Det finns ingen anledning att avvakta ytterligare
en utredning. Kulturarvsutredningen var tydlig när
det gäller behovet av ett generellt skydd för kyrkstä-
derna. Jag är förvånad över att socialdemokraterna
anser att frågan ska dras i långbänk. Här yrkar jag
alltså bifall till utskottets förslag.
Regeringen har i propositionen valt att frångå ut-
redningens förslag också på en del andra punkter.
Exempelvis ansåg utredningen att det behövdes en
precision när det gäller vilka föremål som ska anses
vara av betydelse för det nationella kulturarvet. Utan
sådana preciseringar i lagen är det risk att bedöm-
ningen i t.ex. frågan om vilka föremål som får föras
ut från landet blir godtycklig. Vi kristdemokrater
tycker därför att riksdagen ska få ett nytt förslag, som
utgår från de preciseringar som Kulturarvsutredning-
en föreslår. Det här framgår av reservation 4.
Om ett kulturföremål som är av stor betydelse för
det nationella kulturarvet ska föras ut ur Sverige, ska
det prövas och tillstånd beviljas. Det är självklart en
viktig regel. Men det finns i dag vissa undantag. Det
kan t.ex. handla om en person som ska flytta från
Sverige eller om en person som är bosatt utomlands
och som blir ägare av ett föremål genom arv eller
liknande. Då krävs inte särskilt tillstånd.
Regeringen och utskottsmajoriteten anser nu att
tillstånd ska krävas även i fall där det på förhand är
klart att tillstånd ska beviljas, alltså i de undantagsfall
som är preciserade i lagen. Följden blir att om en
person för ut ett föremål som det är tillåtet att föra ut
ur landet, kan hon ändå komma att straffas för va-
rusmugglingsbrott.
Jag blir lite orolig för rättssäkerheten när jag läser
utskottsmajoritetens försvar för sitt ställningstagande.
Utskottet uttrycker visserligen förståelse för kritiken
av lagen men tröstar sig med att det kan förutsättas att
straffet för en ägare som underlåtit att skaffa ett till-
stånd, som alltså egentligen inte behövs, i regel
kommer att stanna vid penningböter. Jag skulle inte
vilja åta mig att förklara för en person att riksdagen
anser att  hon ska betala sina böter även om hon inte
gjort något fel.
Det är inte bara vi kristdemokrater som har upp-
märksammat den här absurditeten. Också Lagrådet är
kritiskt till att en sådan lagregel införs. Jag yrkar
bifall till reservation 8.
Fru talman! Äganderätten är en viktig princip,
som vi måste slå vakt om även i frågor som berör vårt
kulturarv. När hänsyn ska tas till både äganderätt och
bevarande av skyddsvärda byggnader, miljöer eller
föremål kan det bli mycket grannlaga bedömningar
som måste göras. Regeringen föreslår i propositionen
att en utredning ska tillsättas för att komma med
förslag om ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Det finns starka skäl som talar
för att det behövs.
Utredaren ska nu bl.a. överväga om byggnads-
minnesförklaringar också ska få omfatta lösöre. I det
sammanhanget känns det särskilt viktigt att betona
vikten av att både bevarande- och äganderättsaspekter
blir ordentligt beaktade. Det anser vi måste framgå
tydligt av direktiven.
Jag yrkar bifall till reservation 1, som är gemen-
sam för Kristdemokraterna, Moderaterna och Center-
partiet.</pre><pre>Anf.  248  ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Ett flertal gånger har vi moderater
lagt fram förslag om inrättande av en nationell stiftel-
se liknande det engelska National Trust. År 1992
gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen i
det här syftet. Vi moderater står även i dag fast vid
vår uppfattning att en sådan stiftelse skulle kunna
gynna bevarandet av objekt i vårt värdefulla kultur-
arv. Vi vill fortfarande driva den här idén.
I en reservation 2, som jag nu yrkar bifall till, fö-
reslår vi att regeringen får i uppdrag att utreda möj-
ligheterna och förutsättningarna för en sådan stiftelse.
Om det då visar sig att en sådan institution anpassad
till våra svenska förhållanden gagnar det totala beva-
randet av kulturarvet, finns det förhoppningsvis möj-
ligheter att realisera densamma. Därigenom skulle
också tillgängligheten för allmänheten till dessa ob-
jekt öka i väsentlig grad med det system som det
innebär.
Men, fru talman, statlig styrning ska råda. Staten
klarar det mesta bättre än de enskilda människorna.
Man visar tyvärr misstro mot enskilda initiativ och
enskilda människors förmåga och engagemang. Med
en eventuell möjlighet till vissa avdrag och med eko-
nomisk och personlig insats skulle mera kunna göras
för bevarandet av vårt gemensamma arv.
Fru talman! Med assistans av vårt förträffliga
kansli på kulturutskottet har jag i dag fått i min hand
dokumentation om National Trust såväl från svenska
som från engelska källor. Låt mig här notera några få
fakta om denna stiftelse.
Den grundades 1895. Den är oberoende av staten
men får en tredjedel av sina resurser från statliga
fonder. I England, som naturligtvis är ett mycket
större land än Sverige, handhar man i dag 200 histo-
riska hus, 230 trädgårdar och parker och 25 industri-
monument. Man har hand om mer än 240 hektar, och
man är också beredd att bevara 550 miles av kustlin-
jen.
Det här är således till skydd för ständigt bevaran-
de och får också finansiellt stöd.
Fru talman! Så till reservation 3, som jag också
skulle vilja säga ett par ord om. Det är en moderat
reservation. Den gäller ortnamn som inte längre är i
bruk. Här uppmärksammar vi moderater att den nya
digitala karttekniken kan erbjuda nya möjligheter att
bevara och dokumentera alternativa namnformer,
t.ex. gårdsnamn, även om de inte längre är i bruk. På
så sätt blir det smidigt att komplettera de uppgifter
som de vanliga kartorna innehåller.
Vi föreslår att lantmäteriet ska få i uppdrag att
etablera en sådan digital ortsnamnsbank. Vi står en-
samma i reservationen. Men personligen undrar jag
om inte förslaget med tiden i alla fall kommer att
realiseras. Jag tror att det kommer att växa fram un-
derifrån från människorna ute på gårdarna - som både
bor där och är brukare, och kanske också är inflyttade
- som har egen önskan om att kunna behålla de gamla
historiska namnen.
Fru talman! Därmed vill jag än en gång yrka bifall
till reservation 2. Men vi står naturligtvis som vanligt
bakom alla reservationer bakom vilka döljer sig mo-
derata namn.</pre><pre>Anf.  249  CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! I vår globaliserade tid då det lokala
samhället omformar sin världsbild genom att vidga
sina kunskaper om andra kulturer är den lokala kultu-
ridentiteten inte längre någon självklarhet. Den måste
därför aktivt värnas, tillgängliggöras och bevaras.
Tillgängliggörande och strävan att nå nya publik-
grupper har successivt minskat för de grupper som i
1974 års kulturpolitik benämndes eftersatta grupper.
Jag kan hålla med om att begreppet eftersatta grupper
inte är bra. Men när det togs bort och ersattes med en
mycket mer svepande formulering, att verka för allas
möjlighet, gick något centralt i kulturpolitiken förlo-
rat.
Även i de fyra målformuleringar som vi har i det
här betänkandet finns de luddiga formuleringarna. Vi
i Vänsterpartiet tycker att de är alltför allmänt hållna.
Vi saknar helt ett könsperspektiv likaväl som vi sak-
nar ett generations- och klassperspektiv. Det måste
givetvis vara en grundläggande målsättning att kvin-
nors såväl som mäns livssammanhang speglas och
bevaras i kulturarvet likaväl som ungas och gamlas,
fattigas och rikas. Även funktionshindrade måste
kunna såväl känna igen sig i som att ha tillgång till
detta vårt kulturarv.
Det lokala likaväl som det nationella kulturarvet
tillhör alla, inte enbart godsherrens eller fideikom-
missariens ättlingar utan också mjölkpigans, smedens
och den invandrade svenskens. Vi i Vänsterpartiet
tycker att detta borde ha klart framgått i målformule-
ringen. Vänsterpartiet har därför redogjort för det i ett
särskilt yttrande i betänkandet.
Vänsterpartiet anser att det är mycket viktigt att
skydda svenska kulturföremål så att de inte försvinner
ut ur landet. Vi motsätter oss därför utskottets förslag
att ändra lagstiftningen så, att det blir en ramlagstift-
ning i stället för som i dag en lagstiftning som regle-
rar vilka typer av föremål det gäller och under vilka
omständigheter som tillstånd måste sökas vid önskan
om att föra ut föremålen ur landet.
Kulturarvsutredningen föreslog också att man lik-
som i dag ska reglera det i lag. Men utskottet har valt
att föreslå en ramlagstiftning med motiveringen att
det går snabbt att ändra i en förordning om det be-
hövs. Vänsterpartiet anser att snabbhet och effektivi-
tet i statsförvaltningen alltid måste avvägas mot mål-
sättningen om rättssäkerhet och demokrati. Det ska
därför finnas synnerliga och starka skäl för att göra
avkall på kraven på rättssäkerhet och demokrati.
Vi anser inte att några sådana skäl föreligger när
det gäller att reglera vilka kulturföremål som ska
skyddas mot utförsel ur landet. Vänsterpartiet avstyr-
ker därför utskottets förslag. Jag yrkar därmed bifall
till reservation 5, vilket innebär att regeringen får
återkomma till riksdagen med förslag till ändring av
lagen om kulturminnen m.m. och att utförsel ska
regleras i lag.
När det gäller skyddet för kyrkstäder är vi i
Vänsterpartiet väldigt glada att en majoritet i utskottet
gör samma bedömning som Kulturarvsutredningen
gjorde, nämligen att skydd för kyrkstäder ska genom-
föras. Därmed yrkar jag avslag på reservation 10.</pre><pre>Anf.  250  BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Eftersom jag fick fel talartid i talar-
listan - jag hade bara satt upp mig för sex minuter -
hoppas jag att det ska vara positivt för kvällens de-
batt.
Vår historia har gett oss ett kulturarv som berättar
för oss vad tidigare generationer har skapat. Vår his-
toria är värdefull och värd att minnas, både på gott
och ont. Därför är det av största vikt att vi värnar om
kulturarvet, dvs. kulturmiljöerna och de föremål som
finns kvar.
Det är därför med tillfredsställelse som vi i Cen-
terpartiet noterar att regeringen vill tillsätta en utreda-
re för att förbättra skyddet för kulturhistoriskt värde-
full bebyggelse. I förslaget ligger också en tanke om
att utredningen bör omfatta även lösöret, precis som
Inger Davidson talade om i sitt anförande. Beträffan-
de den tanken vill även Centerpartiet att utredaren ska
se över bevarande- och äganderättsaspekten, och
tydliga direktiv behövs för det.
Fru talman! Vi stöder dessutom moderaternas
motion om att utreda möjligheten att upprätta en
nationell stiftelse för att stödja och bevara kulturhis-
torisk bebyggelse. Detta uppdrag bör kunna ligga i
den utredning som regeringen planerat för att förbätt-
ra skyddet för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
När det gäller utförsel av kulturföremål ur landet
har Centerpartiet några synpunkter beträffande före-
målskategorierna. Åldersgränsen för att få tillstånd att
föra ut föremål ur landet att är föremålet ska ha varit i
landet i mer än 100 år. Vi tycker att den åldern borde
sänkas till 75 år. Vissa föremål var inte tillverkade för
100 år sedan, och risken finns att en del föremål,
genom den föreslagna åldern, kommer att försvinna
ut ur landet.
De föremål som jag i första hand tänker på är
folkliga kulturföremål, dvs. föremål som har spelat en
viktig roll i människors vardag genom tiderna. Kän-
netecknande för många av dessa kulturföremål är att
de inte värderas lika högt som andra kulturföremål.
Det handlar först och främst om tekniska föremål. De
är i de flesta fall också yngre än 100 år.
De föremål jag främst tänker på är fartyg, järn-
vägsföremål, bilar, motorcyklar, traktorer och veloci-
peder. Flera av dem kan skyddas på grund av att de är
värda mer än 50 000 kr. Men en del av dem, t.ex.
velocipeder och traktorer, har ett lägre värde än
50 000 kr och tillverkades för mindre än 100 år se-
dan. Vi får inte riskera att dessa på sin tid revolutio-
nerande färdmedel och hjälpmedel försvinner helt och
hållet ut ur landet.
Fru talman! Som en konsekvens av mitt pläderan-
de yrkar jag därför bifall till reservation 7 under hem-
ställanspunkt 13, som handlar just om föremålskate-
gorier. Jag står givetvis bakom våra andra reservatio-
ner, men för tids vinning avstår jag från att yrka på
dem.</pre><pre>Anf.  251  HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är mycket som har sagts här i
kväll, och det här ärendet innehåller många viktiga
frågor. Jag tänkte lyfta fram några av de frågor som
jag tycker är viktigast.
Först gäller det målen för kulturarvet. När det
gäller det mål som handlar om allas deltagande har
sagts att det finns en risk att vissa grupper kan hamna
vid sidan om. Det är naturligtvis väldigt viktigt att
man ser till att alla verkligen betyder alla.
Men jag tror också att det finns en risk med att
nämna de olika grupper man tänker på. Risken är
alltid att man glömmer någon grupp. Om man exem-
pelvis tar upp könsperspektiv, generation, klass och
funktionshinder kan man ju också tänka sig andra
saker, som sexuell läggning, etniskt ursprung och
religion. Man kan säkert fundera ut ytterligare kate-
gorier. Därför tror jag att det är bra att skriva "alla",
så kan man senare återkomma och verkligen an-
stränga sig för att lyfta fram så många grupper som
möjligt så att man inte glömmer bort någon.
Det mål som handlar om nationell och internatio-
nell solidaritet samt respekt för olika gruppers arv är
naturligtvis även väldigt positivt. Det är samma sak
här, att man givetvis måste se till att alla verkligen får
del av detta och att man inte glömmer någon grupp.
Risken med att specificera alltför mycket redan i
målet är att man missar poängen. Det kan komma
med senare.
Jag tycker också att det är väldigt positivt att man
utreder kulturhistoriskt intressant bebyggelse. I det
här sammanhanget skulle jag vilja ta upp kyrkstäder-
na. Vi har från Socialdemokraterna lagt en reserva-
tion, men jag kommer inte att yrka bifall till den. Vi
vill göra en markering. Vi tror att det är väldigt
olyckligt om man inför ett speciellt skydd för kyrk-
städerna, med tanke på att det är en utredning på gång
som handlar om kulturhistoriskt intressant bebyggel-
se. Den kommer att handla om just kyrkstäder och
även om prästgårdar. Om man inför det här skyddet
missar man alltså prästgårdar. Det kan säkert tänkas
att ytterligare saker kommer upp i den här utredning-
en, t.ex. missionshus. Jag tror att det är bättre att ta ett
helhetsgrepp på det här.
Dessutom rör det sig om ett fåtal kyrkstäder. Det
finns i dag bara en kyrkstad som inte har något skydd,
och den heter Fatmomakke. Den har inget skydd, men
det beror inte på att den inte kan skyddas. Det finns
regler, och genom kommunal plan och K-märkning
skulle man kunna skydda även denna. Självfallet vill
vi se utredningen an och vad den kommer fram till.
Jag skulle även vilja säga någonting om folkliga
kulturföremål, också kallade allmogeföremål. Jag
håller med om att det är väldigt viktigt att se till att de
här föremålen inte förs ut ur landet. De kan vara kul-
turhistoriskt intressanta och är en del av vårt kultur-
arv. Detta hänger naturligtvis samman med de EU-
regler som finns. Man strävar efter en samordning, så
att det inte ska bli alltför stora skillnader mellan fö-
remål som förs mellan EU-länder och från ett EU-
land till ett land utanför EU-området. Man ska inte
låta detta gå för långt, utan man måste verkligen se
till att allmogeföremålen skyddas. Man bör följa upp
hur dessa föremål kan skyddas.
Jag stannar där så länge. Det här är några av de
viktigaste punkterna.</pre><pre>Anf.  252  INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra att social-
demokraterna inte tänker yrka bifall till sin reserva-
tion när det gäller kyrkstäder. Jag tror att det beror på
att det finns ett oerhört stort folkligt stöd för att detta
skydd ska införas i lag. Min fråga är varför socialde-
mokraterna inte har kunnat ställa upp på detta när alla
övriga partier gör det, plus Kulturarvsutredningen,
som ju är färdig. Det finns en annan utredning som
vidgar begreppen något, men Kulturarvsutredningen
var tydlig när det gällde att detta skydd borde införas.
Det är min ena fråga.
Den andra frågan handlar om det som jag tog upp
när det gäller utförsel av föremål ur landet. Jag skulle
vilja ha hjälp med att utforma mitt svar till den som
frågar varför hon får böter för att hon har fört ut ett
föremål ur landet som det är tillåtet att föra ut.</pre><pre>Anf.  253  HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! När det först gäller kyrkstäder tror jag
inte att någonting är sant bara därför att väldigt
många tycker det, att det finns en stor majoritet. Att
alla andra partier och Kulturarvsutredningen tycker
det är inte ett skäl för mig och socialdemokraterna att
också tycka det. Vi har redan fört fram synpunkten att
vi vill vidga begreppet och att det finns skyddsformer
i dag. Det handlar alltså i praktiken om en enda kyrk-
stad.
När det sedan gäller böter för utförsel av föremål,
är det självfallet en nackdel. Men å andra sidan får
man mycket bättre kontroll på vilka föremål som förs
ut. När man får denna kontroll kanske man t.o.m. kan
upptäcka föremålskategorier som man inte har tänkt
på som kanske kan behöva skydd. Det viktigaste är
att folk får god information om att de måste anmäla
detta. Om den informationen går ut ska det inte behö-
va hända att folk får böter.</pre><pre>Anf.  254  INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag undrar då hur länge det ska dröja
innan Hillevi Larsson och socialdemokraterna låter
sig övertygas. Det kanske kommer efter nästa utred-
ning, men då har riksdagen dessbättre redan beslutat
- som det ser ut nu i alla fall - att vi får ett skydd för
kyrkstäderna. Jag är glad för det. Det är roligt att
Hillevi Larsson ömmar för de gamla missionshusen,
som också är värda att skydda. Jag tror att de kommer
att få ett skyddsvärde efter den utredning som nu
ligger. Men det är inte ett aktuellt ärende i dag.
Det var ganska tydligt i svaret att rättssäkerheten
ställs mot behovet av bättre kontroll. Det blev väldigt
tydligt i Hillevi Larssons svar, och det oroar mig.</pre><pre>Anf.  255  HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan börja med att säga att när det
gäller föremålen och tillståndsplikt är det så att kon-
trollen ställs mot den enskilde. Men det finns ytterli-
gare en aspekt på det här, och det är om man hastigt
måste införa tillståndsplikt på föremål. Då finns redan
anmälningsplikten, och därmed kan man få snabbare
genomslag.
När det gäller kyrkstäder vidhåller jag och social-
demokraterna att det är bättre att ta ett helhetsgrepp
på de här frågorna, så att prästgårdarna och missions-
husen också kommer med. Det är märkligt att först
inrätta ett särskilt skydd och sedan kanske komma
med ett speciellt skydd för prästgårdar och ytterligare
ett för missionshus. Vi tycker naturligtvis att detta är
en viktig fråga, men den är inte så dramatisk för oss
med tanke på att det bara finns en oskyddad kyrkstad,
där det dessutom finns två möjligheter att skydda den
som inte har utnyttjats.</pre><pre>Anf.  256  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Kommuners och länsstyrelsers kort-
siktiga tänkande hotar livskvalitet, i synnerhet i regi-
oner som betraktas som tillväxtregioner. Därför väl-
komnar Miljöpartiet moderniseringen av nu gällande
mål för verksamhet inom kulturmiljöområdet. Nu ska
frågor som resurshushållning, hållbarhet, bevarande,
delaktighet, solidaritet och respekt för allas kulturarv
integreras i det arbetet. Kulturarvet ska försvaras, och
det ska bevaras för framtiden. I god tid ska hot mot
kulturmiljön påtalas. Här krävs då samarbete mellan
olika samhällssektorer, såsom storstadspolitik, miljö-
politik, skogspolitik, transportpolitik, jordbrukspoli-
tik, arkitektur, form och design samt det kyrkliga
kulturarvet. Ja, det är den totala regionala utveckling-
en, tillväxt och sysselsättning.
Här i kammaren i dag ska vi slå fast att arbetet
med att utveckla det tvärsektoriella ansvaret för kul-
turmiljön ska fortsätta och fördjupas. Men nu vet vi
alla att samarbete över revirgränser alltid är svårt -
eller hur? Titta bara på oss i de olika utskotten här i
riksdagen! Det är så lätt att bli hemmablind och
gränsbevakande. Därför lär vi få återkomma många
gånger till hur fördjupningen lyckas. Dagens takt kan
inte vara normbildande, för den tycks snarast vara
obefintlig. En liten tidsplan hade kanske varit på sin
plats, men vi får, som sagt var, anledning att åter-
komma.
Jag utgår från att vi i framtiden slipper se en plan
från Luftfartsverket om exploatering av en grön kil av
riksintresse, utan att de med ett ord beskriver att om-
rådet är ett riksintresse, med begravningsplats från
stenåldern, att flyttfåglars sträck går just där eller att
det är regionens andra arbetsplats för verksamhet
baserad just på ren miljö och tystnad.
Det är Hall jag talar om, igen, här i kammaren.
Men exemplet är så flagrant.
För övrigt baserades hela deras beräkningsmodell
på felaktiga exploateringsförutsättningar som helt
saknar stöd här i riksdagen, men det är en annan his-
toria. Nu gäller det Riksantikvarieämbetets ställning i
dessa sammanhang. De måste sätta i gång och använ-
da de tänder som riksdagen ger dem.
I nämnt fall finns en landshövding som med en
svepande gest till riksdagens ledamöter sade att det
bara handlade om att lösa in ett par hundra fastighe-
ter, så var saken biff. De skulle ju få marknadsmässi-
ga priser, så de var säkert nöjda. Inte ett ord sades om
kulturmiljö. Jag vill ha en ny landshövding i Stock-
holm. Kan vi inte votera om det här i kammaren? Nej,
det här är för allvarligt för att skämta om.
Som tur är finns det ett engagemang hos vanliga
medborgare i kulturmiljöfrågor och när det gäller
värnandet om vårt gemensamma kulturarv. Som det
står i propositionen och betänkandet kräver ett håll-
bart samhälle goda stimulerande miljöer och ett aktivt
kulturmiljöarbete som fungerande, drivande kraft i
samhällsbygget.
Fru talman! Kulturmiljöverksamhet är ytterst re-
surshushållning som ska ta till vara, hävda och åter-
använda befintliga värden i miljön så att de tjänar
både samtid som kommande generationer. När hela
Vägverket gått på kurs har jag gott hopp om framtida
utveckling. Man började på ett annat sätt från Väg-
verkets sida för ett tiotal år sedan. Då talade de om
vackra vägar. Då blev bilisten vaknare och dämpade
hastigheten, och antalet olyckor minskade just om
vägen var vacker. Så sade de, och det var många som
höll med. På Gotland fick man pris för sina blom-
mande vägrenar. Det är dags för Vägverket att vakna
igen.
Kulturmiljöverksamhet ska ge perspektiv på sam-
hällsutvecklingen, underlätta förståelsen för miljöns
kulturvärde och sätta oss i stånd att försvara kultur-
miljöns väsentliga värden mot förfall och förödelse.
Allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande när
det gäller den egna kulturen ska vara vägledande. Här
behövs krafttag för att detta ska bli verklighet, säger
en luttrad miljöpartist som ofta haft okunniga och
trångsynta myndigheter, länsstyrelser och kommun-
ledningar att tampas med.
Efter en helg i det sköna Sörmland - det Sörmland
där mest skog i Sverige avverkas - kan bara konstate-
ras att det inte finns mycket gammelskog eller mogen
skog, som skogsbrukarna säger, kvar längre. Här
behövs också en ändring av språket så att vi återigen
talar om livskvalitet - det mänskliga mervärde som
en promenad i en gammal trollskog kan ge - och
återerövrar terminologin från ekonomisterna.
När det gäller att förklara ett mark- eller vatten-
område som kulturreservat, som har varit möjligt
sedan 1998, kan vi konstatera att det inte skett någon
massiv marknadsföring av den möjligheten. Om det
skulle bli anstormning behövs det mer än 5 miljoner
kronor att täcka kostnaden med. Det här är en fråga
att ta upp igen inför höstens budgetarbete.
Till sist, fru talman, vill jag säga att den utredare
som ska ta fram underlag för ett beslut om starkt
skydd för kyrkstäder och undersöka om även lösöre
kan byggnadsminnesförklaras måste jobba skynd-
samt. När det gäller just kyrkstäderna kommer säkert
delaktighetsmålet att vara av stor betydelse. Det är
viktigt att det som bevaras får användning och att det
finns motiv till skötsel. Det ska dock inte vara en
användning som gör att det förvanskas, men det ska
bli ett levande kulturarv och inte ytterligare en upp-
samlingsplats för föremål.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)</pre><pre>14 §  Kulturmiljövård</pre><pre>Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1999/2000:KrU13
Kulturmiljövård.</pre><pre>Anf.  257  JAN BACKMAN (m):
Fru talman! Detta är ett slags uppföljning av det
förra ärendet. Några av de yrkanden som framfördes i
de motioner som väcktes med anledning av kultur-
arvspropositionen rymdes inte där, utan de finns nu
med här, tillsammans med ett antal motioner från
allmänna motionstiden 1998 och 1999.
Fru talman! Låt mig först säga att det är ett myck-
et läsvärt betänkande som utskottet förelägger riksda-
gen. Ett innehållsrikt avsnitt beskriver den gällande
organisationen inom kulturmiljöområdet och ansvars-
fördelningen mellan centrala, regionala och lokala
organ. Här kan kommande motionärer hämta mycken
kunskap om var man ska förlägga ansvaret för de
åtgärder man föreslår i någon för valkretsen aktuell
kulturmiljöfråga.
Under detta avsnitt har vi moderater ett antal yr-
kanden som berör ansvarsfördelningen, renodlingen
av Riksantikvarieämbetets uppdrag och möjligheten
att slå ihop RAÄ och Naturvårdsverket. Det senare
förslaget hänger ihop med att vi också ville titta på
möjligheten att inordna kulturminneslagen under
miljöbalken. Eftersom vi av utskottskansliet på den
senare punkten låtit oss övertygas om att detta i varje
fall för ögonblicket inte är någon lämplig lösning - i
så fall skulle man ändå behöva behålla en viktig del
av KML utanför miljöbalken - har vi ingen reserva-
tion på den punkten. Utan den lagmässiga samord-
ningen faller också just nu frågan om sammanslag-
ning av själva myndigheterna.
Kvar står då frågan om RAÄ:s uppdrag. Vi anser
att den sammanblandning som i dag finns mellan
rollen som central tillsynsmyndighet inom kultur-
miljövården och den verksamhetsdrivande roll som
RAÄ har påtagit sig både inom den arkeologiska
uppdragsverksamheten och när det handlar om rent
museal verksamhet är otillfredsställande. Det finns
ingen anledning att RAÄ ska ägna sig åt publik verk-
samhet eller det man på sin webbsida kallar besöks-
mål varken på Birka, Eketorp på Öland eller Glim-
mingehus. För en kort stund bortser jag från museet i
Gamla Uppsala, som kommer att invigas om ett par
dagar. Ännu mindre angelägen är den arkeologiska
undersökningsverksamheten.
Jag har i dag fått tillgång till Statskontorets rap-
port, som heter Staten som kommersiell aktör. I den
finns ett avsnitt som behandlar RAÄ. Statskontorets
kommentar är väl värd att läsa upp. Det står under
rubriken "Konkurrensproblem" att RAÄ för det första
bedriver anslagsfinansierad verksamhet inom samma
myndighet som avgiftsfinansierad, vilket riskerar
skapa misstankar om korssubventionering. För det
andra är RAÄ central tillsynsmyndighet för kultur-
miljövården. Detta kan få till följd att RAÄ åtnjuter
ett extra stort förtroende, en "offentlig goodwill", hos
kunderna eller länsstyrelserna, vilket kan leda till att
RAÄ får fler uppdrag jämfört med aktörer som inte
har denna fördel. För det tredje gör bristen på upp-
handling att beslut om vilka som ska göra en viss
arkeologisk undersökning riskerar att baseras på loja-
litet, personliga kontakter och gammal vana, vilket
gynnar de redan etablerade aktörerna. För det fjärde
har RAÄ en dominerande ställning på grund av att de
kunde bygga upp sin verksamhet skyddat från kon-
kurrens, vilket gör att de har ett försprång framför
konkurrenterna.
Under rubriken "Bedömning" anser Statskontoret
att det bör vara möjligt att förbättra konkurrensen
betydligt utan att kulturmiljövården försämras. Detta
kan göras genom att man ekonomiskt och organisato-
riskt särskiljer RAÄ:s uppdragsverksamhet i ett eget
bolag. Innan detta sker bör gränsdragningen mellan
uppdragsverksamhet och myndighetsuppgifter utre-
das. Om den i Statskontorets förstudie föreslagna
utredningen emellertid konstaterar att det inte går att
skapa en tillfredsställande konkurrentmarknad bör i
stället marknaden regleras så att det görs klart att det
inte är en marknad där privata företag kan konkurre-
ra.
Vi ser Statskontorets rapport i detta avsnitt som
ett tungt stöd för vår uppfattning.
Fru talman! En tydlig renodling av RAÄ:s roll
skulle kunna vara nästa steg i den pågående processen
där ansvar och arbetsuppgifter inom kulturmiljövår-
den förtydligas och preciseras. Då skulle också rela-
tionerna mellan länsstyrelserna å ena sidan och
länsmuseerna å den andra med RAÄ:s hjälp och stöd
kunna utvecklas, till gagn för den viktiga samhälls-
uppgift som de är satta att sköta. Riksdagens beslut i
morgon med anledning av betänkande KrU7 om de
nya övergripande målen för kulturmiljövården är en
markering. Det är viktigt att de inblandade myndig-
heterna snarast klargör vilken rollfördelning som är
lämpligast för att uppnå dessa mål.
Jag yrkar med detta bifall till reservation 1 i be-
tänkande 13 under moment 1.
I övrigt står vi bakom en trepartireservation där vi
efterlyser en rimligare balans mellan statens och
markägarens kostnadsansvar vid arkeologiska under-
sökningar. I vårt budgetförslag för detta budgetår
ingick en höjning av anslagsposten G2 på vårt ut-
giftsområde - bidrag till kulturmiljövård. Den skulle
gjort det möjligt för länsstyrelserna att redan inom
ramen för gällande förordning tillämpa för markäga-
ren fördelaktigare principer när man fattade beslut om
bidrag.
Slutligen står vi bakom en annan trepartireserva-
tion som efterlyser en mer långsiktig plan för den
statliga finansieringen av bevarandet av de kyrkliga
kulturvärdena. Det är mycket troligt att kommande
talare i denna debatt kommer att utveckla argumenten
därvidlag, så jag avstår från det.</pre><pre>Anf.  258  DAN KIHLSTRÖM (kd):
Fru talman! Precis som Jan Backman sade be-
handlar vi kulturmiljöfrågor utifrån allmänna mo-
tionstiden både 1998 och 1999. Det finns också några
yrkanden med anledning av kulturarvspropositionen,
som diskuterades alldeles nyligen.
Först vill jag göra några reflexioner om kultur-
miljövård. Kulturmiljövård är ett vidsträckt och in-
tressant begrepp. Förut talade vi om kulturminne, och
då tänkte vi mer på vården av en isolerad byggnad, ett
fornminne osv. När vi nu talar om kulturmiljövård
ligger i det begreppet att bevara, vårda och sprida
kunskap om vårt fysiska kulturarv. Det kan vara
byggnader, fornminnen, gårdar m.m. samt miljöerna
runtomkring dem. Där ingår också vår gemensamma
kulturmiljö i form av traditioner, seder, händelser osv.
Man skulle kunna säga att kulturmiljö egentligen
är alla spår som föregående generationer har lämnat i
landskapet under många tusen år. Egentligen är det
väl inte så stor yta av vårt land som är helt orörd.
Människan har ju varit nästan överallt och satt sina
spår. Ofta tänker vi på ängar, trädgårdar och gravfält
som kulturmiljöer, men vi får inte glömma bort mil-
jöer som vi i dag lever i. Jag tänker på byar, kyrkbyar,
brukssamhällen och även stadskärnor.
Lösryckta ur historien får lämningar, gamla hus,
inredningar m.m. inget riktigt värde, men om vi pla-
cerar dem i ett sammanhang stiger kulturvärdet för
oss människor. Det bildas en miljö. Tillsammans
bildar de en viktig enhet, en kulturmiljö. Många goda
exempel på detta finns runtom i vårt land. Jag kan i
detta sammanhang inte låta bli att nämna jordbrukar-
nas stora kulturmiljöinsats under åren. På just det
området är jag djupt oroad inför framtiden.
Precis som Inger Davidson sade i det förra ärendet
har vi kristdemokrater ingenting att invända mot de
övergripande mål som diskuterades alldeles nyss här i
kammaren. Men vi vill särskilt betona betydelsen av
det arbete som utförs i kommuner, folkrörelser, fri-
villigorganisationer och av enskilda för att stödja det
demokratiska bruket av kulturmiljön. Det bidrar ak-
tivt till att uppfylla det tredje målet om allas förståel-
se, delaktighet och ansvarstagande för den egna kul-
turmiljön.
Fru talman! I reservation 3 tar vi kristdemokrater
tillsammans med moderater och centerpartister upp
kostnadsansvaret vid arkeologiska undersökningar.
Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 3, under mom.
7.
Det är en självklarhet att värdefulla fornfynd inte
får förstöras vid exploatering. Fornfynd som finns i
marken - på vissa platser i landet är det ju ganska tätt
mellan dem - tillhör vårt gemensamma kulturarv.
Dessa fornfynd ska behandlas professionellt. Det är
också reglerat i lagen. Vad vi vänder oss emot är att
ett alltför stort kostnadsansvar numera läggs på den
enskilde markägaren. Regeringen bör pröva frågan
om hur en rimlig balans ska kunna uppnås mellan
statens och markägarens kostnadsansvar. I den tidiga-
re fornminneslagen fanns bestämmelser om att ett
arbetsföretag, som inte var allmänt eller ett större
arbetsföretag, skulle vara befriat från kostnadsansvar.
Denna bestämmelse togs bort när bestämmelserna
fördes över till kulturminneslagen. Jag vet att det
tillkom en möjlighet att få bidrag för kostnader i
samband med arkeologiska undersökningar. Det är
bara det att den möjligheten egentligen inte är så stor.
Vi vet också att kostnaden för en utgrävning kan bli
mycket omfattande. Det finns fall som visar hur en
enskild ägare har kommit i kläm när vederbörande
inte har varit medveten om att en fornlämning har
funnits på en ärvd obebyggd tomt. Vid en bedömning
har det visat sig att kostnaden för den arkeologiska
undersökningen och utgrävningen var orimligt hög i
förhållande till tomtens värde. I praktiken innebär
detta en inskränkning också av äganderätten. Slutsat-
sen blir alltså: Fornlämningarna är en viktig del av
vårt kulturarv och är därför en riksangelägenhet. Det
är då också rimligt att det finns en balans mellan
statens och markägarens kostnadsansvar och också en
balans mellan kulturminneslagen och äganderätten.
Fru talman! I samband med kyrkans skiljande från
staten beslutades om fortsatt statligt stöd till vård av
kyrkliga kulturminnen. Detta är helt riktigt, eftersom
bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena är en ange-
lägenhet för hela samhället och svenska folket. Det är
helt enkelt en mycket viktig del av vårt gemensamma
kulturarv. Redan i kristdemokraternas motion med
anledning av propositionen Staten och trossamfunden
kritiserade vi regeringens ekonomiska beräkningar.
Regeringen har beslutat om en tioårsplan för kyrko-
antikvarisk ersättning fr.o.m. i år. Först år 2002 ska
ersättning ges och då med 50 miljoner. Samtidigt
finns det beräkningar som visar att det årliga behovet
på området är 450-460 miljoner. Först år 2009 är en
ersättning i den storleksordningen beräknad. Det
finns, menar vi, en uppenbar risk att ambitionsnivån
när det gäller vården av de kyrkliga kulturvärdena
måste sänkas.
Den beräkning som gjorts i propositionen Staten
och trossamfunden beträffande kostnaderna för vård
och underhåll av de kyrkliga kulturvärdena är enligt
vår mening så grov att det är svårt att bilda sig en
uppfattning om de stämmer. Men vi kanske kan få
information från socialdemokraterna om den saken
här i kväll. Vi anser att regeringen ska återkomma till
riksdagen med förslag till en mer utförlig och lång-
siktig plan för finansieringen av de kyrkliga kultur-
värdena än den som presenterades i samband med
propositionen.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag inte bifall
till reservation 7, men vi kristdemokrater står själv-
klart bakom den.</pre><pre>Anf.  259  BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Det här betänkandet, KrU13, inne-
håller massor av "hemma hos mig"-motioner eller
hembygdsmotioner, som de populärt kallas. Det är
sådana som man som ledamot kanske känner lite
extra varmt för.
Många små orter och kända platser, t.ex. Ystad,
Falsterbonäset, Växjö, Forsby, Vinäs slott och fyren
Pater Noster, är omnämnda. Alla som är bevandrade i
geografi lägger säkert märke till att de här orterna
ligger i södra Sverige. Är då inte vi som kommer från
Norrland lokalpatrioter, och skriver vi inte om våra
kulturmiljöer som behöver bevaras? Jo, nog är vi
patrioter, men vi har inte så många kulturminnen i
Norrland. Därav är det få hembygdsmotioner som
handlar om kulturmiljövård. Jag känner mig dock
delaktig i hela landets kulturmiljövård och lyfter
därför bl.a. fram en fråga om kostnaderna i samband
med arkeologiska undersökningar, precis som Dan
Kihlström nyss föredömligt gjorde.
Enligt lagen om kulturminnen m.m. är ansvaret
för skydd och vård av kulturmiljön en angelägenhet
för alla. I verkligheten vilar ansvaret främst på fyra
slags intressenter när det gäller arkeologiska under-
sökningar, nämligen ägare eller andra markanvända-
re, kommuner, museer och statliga myndigheter.
Ägarens ansvar har under de senaste 50 åren succes-
sivt skärpts, bl.a. genom kostnadsansvaret för de
arkeologiska undersökningarna och exploateringarna.
Speciellt jordbrukarna drabbas ofta mycket hårt av
det här. Kostnaderna blir särskilt stora i områden som
har många fornlämningar, t.ex. Skaraborg och Öland.
Det blir för många en svåröverstiglig kostnad. Tidiga-
re lagar var annorlunda utformade, vilket innebar att
stora arbetsföretag fick stå för kostnaden själva me-
dan staten betalade för de mindre. Vi anser att det var
ett bättre system. Därför yrkar vi i dag på att kost-
nadsansvaret för markägaren vid dessa undersökning-
ar bör begränsas och att regeringen bör pröva frågan
om hur en rimlig balans ska kunna uppnås mellan
statens och markägarens kostnadsansvar. Med de
orden yrkar jag bifall till reservation 3.
Fru talman! Riksantikvarieämbetet arbetar för
närvarande med en sammanställning av efterkrigsti-
dens bebyggelse. En inventering av Stockholm, Gö-
teborg och Malmö pågår just nu inom det s.k. stor-
stadsprojektet. Jag vill i det här sammanhanget påpe-
ka att det också är viktigt att hela landet, via kommu-
nernas och landstingens ansvarsområden, uppmärk-
sammas på vikten av att bevara efterkrigstidens
byggnader. Därför bör det pågående arbetet inte bara
fortgå i storstäder, utan även mindre städers och tät-
orters bebyggelse ska uppmärksammas. Lika viktigt
som det är att skaffa kunskap om skyddsnära miljöer i
de större städerna är det att bygga upp kunskapen om
sådana miljöer även i de mindre städerna och tätor-
terna. Vi har ett särskilt yttrande i den här frågan.
Fru talman! Regeringen har fastställt fem övergri-
pande mål för kulturmiljövården. Två av dem låter
som följer:
- stärka den lokala kulturella identiteten
- bidra till att öka medvetenheten om estetiska vär-
den och historiska sammanhang.
Jag tycker att det är bra mål. Det gäller bara att
leva upp till dem. Dessvärre anser jag att det yrkande
om avslag som Centerpartiet har fått på sin motion
Kr207 om fornfyndens placeringar inte följer de här
målen. För att stärka medborgarnas hembygdskänsla
och öka det historiska intresset är det värdefullt att
fynden placeras så nära fyndplatsen som möjligt.
Båda de upplästa målen styrker detta, anser jag. Var-
för kan då inte regeringen följa sina egna mål?
Jag läser vidare i regeringens skrivning: I propo-
sitionen uttalas bl.a. att kulturmiljöverksamheten ska
utgå från en helhetssyn på människan och hennes
miljö. Den måste därför spela en tydlig och integrerad
roll inom övriga samhällssektorer. Kulturmiljöverk-
samhet är ytterst resurshushållning och dess uppdrag
är att ta till vara, hävda och återanvända befintliga
värden i miljön så att de tjänar samtiden och därmed
framtiden.
Ta till vara befintliga värden i miljön så att de tjä-
nar samtiden och därmed framtiden. Det talar sitt eget
tydliga språk, och därför kan jag inte förstå att motion
Kr207 avstyrks.
Jag har i min inledning talat om att antalet forn-
minnen och skyddsvärda objekt varierar stort i landet
och att det är sällsynt med fornlämningar i Norrland, i
alla fall om jag jämför med landet söder om Dalälven.
Nu tänker jag i alla fall bli lite lokalpatriotisk och
berätta om en silverskatt från Stige, som ligger cirka
två mil nordväst om Sundsvall. Där hittades Norr-
lands största silverskatt som härrör från 1100-1200-
talet. Den vägde 2 ½-3 kilo och bestod av smycken
och mynt. Skatten hittades i en åker för knappt hund-
ra år sedan.
Vad tror ni hände med den? Jo, givetvis fraktades
den ned till Stockholm och där delades den upp mel-
lan Historiska museet och Myntkabinettet. Där ligger
den nu, utan att glädja någon.
Det naturliga vore väl att den skulle placeras i
Sundsvalls museum. Givetvis måste kommunen då ta
ansvar för att lokaler och larm är godkända. Men det
skulle öka möjligheterna att höja historieintresset
bland kommunens och länets elever, liksom även
bland övriga medborgare.
Det här är bara ett exempel på alla de fornfynd
som inte placeras nära fyndplatsen utan som hamnar i
ett förråd, i de flesta fall på Historiska museet, och
som därmed inte har möjlighet att bidra till att verk-
ställa de mål som regeringen har satt upp.
Därför yrkar jag bifall till reservation 4.</pre><pre>Anf.  260  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Kulturmiljövård måste, om den ska
fungera, fungera tvärsektoriellt och ges ekonomiska
förutsättningar. Vi kan bara konstatera att mycket
återstår, men att vi är på rätt väg.
Det är Riksantikvarieämbetet som utfärdar anvis-
ningar, som är marknadsförare, så att säga. Man ska
stå för kunskapsuppbyggnad över hela samhällssek-
torn, från kommunpolitiker och länsstyrelser till
myndigheter och organisationer och följa upp att de
nationella målen får genomslag. Det är inte bara så att
länsstyrelsen får sprida information. Den ska göra det
också. Då krävs t.ex. att man tillsätter de tjänster som
är avsedda för ändamålet. Annars blir det svårt att
hinna med att arbeta förebyggande. Man hinner en-
dast med de allra nödvändigaste tillstånden och till-
synen. Om en byggnadsminnesförklaring önskas av
en kommun, länsstyrelse eller organisation krävs
omfattande samråd och delaktighet. Och samarbete
tar tid.
Ökad medvetenhet om estetiska värden och histo-
riska sammanhang ska ges. Spåren i historien ska få
finnas kvar och i bästa fall även brukas. Även små
spår, såsom smalspår, har här en betydelse. Då är det
extra trist när en länsstyrelse kör över sin länsantikva-
rie och kohandlar bort mark med smalspår på, så att
sträckan Västervik-Växjö riskerar att inte bevaras i
framtiden.
Nu tror vi att den allmänna medborgerliga aktivi-
teten tillsammans med föreningen Smalspårens vän-
ner och drivande politiker lyckas skapa opinion och
att även Riksantikvarieämbetet kan spänna muskler-
na. Det här är ju också ett industriminne, vilket riks-
dagen gett extra högt bevarandevärde och Riksantik-
varieämbetet rankat bland de tio främsta i landet. Här
krävs att skäliga åtaganden från stat, kommun, före-
tag och andra intressenter klargörs. Dålig ekonomi
eller okunskap måste motas i grind.
Fru talman! När det gäller bidrag till kulturmiljö-
vård är det just i mån av pengar som pengar kan för-
delas av Riksantikvarieämbetet. Det är inte efterfrå-
gan som styr, precis. Ska det till några fler kulturre-
servat måste vi lätta på penningapungen. Här får vi
anledning att återkomma, som jag tidigare påpekade i
det förra ärendet.
Även det stipulerade fördjupade samarbetet med
Naturvårdsverket behöver en puff. Att gå så långt
som att slå ihop myndigheterna tror vi skulle vara
olyckligt, eftersom de har olika kompetens och in-
fallsvinklar. De ska befrukta varandra, inte äta upp
varandra. Men samarbetet måste öka nu.
När det gäller roll och ansvarsfördelning inom
kulturmiljöorganisationer krävs ökade insatser för
samsyn mellan de regionala företrädarna på länssty-
relser och länsmuseer. För det krävs ökat samarbete.
Vi tycker att det går för långsamt. Om skälet till detta
inte beror på oklarheter om ansvarsfördelning mellan
central myndighet, länsstyrelse och regionala och
lokala museer, undrar vi vad det beror på. Vi har
nämligen skäl att misstänka att oklarheter kvarstår.
Men det behövs också en extrasatsning på landets
länsmuseer. Nu är det deras tur. Det återkommer vi
med, också det till hösten.
När det gäller arkeologiska uppdrag anser vi att
det är ett måste att rollfördelningen mellan uppdrags-
givare och utförare renodlas. I pågående myndighets-
utredning är just en av utgångspunkterna att verk-
samhetens utformning måste ändras i väsentliga hän-
seenden. Vi hoppas att beslut kan fattas här i riksda-
gen inom denna mandatperiod.
Till sist, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 6 under mom. 23. Det handlar om satsning på
byggnadsvård. En kraftfull och miljöinriktad satsning
på byggnadsvård säger sig alla vilja ha. Ändå minskar
det statliga stödet till den här verksamheten. Därför
borde motionen, tycker vi, prövats i det årliga bud-
getarbetet. Då hade inte utskottet behövt avstyrka den
med just motiveringen att det är en budgetfråga.
En rik och stimulerande kulturmiljö är ett viktigt
konkurrensmedel för en regions attraktivitet. Dess-
utom bevaras gammal  hantverkstradition, och efter-
frågan på byggmaterial ger spin-off-effekter inom
flera lokala sektorer. Jag väntar på en förklaring till
varför regeringen talar så varmt om satsningar på
byggnadsvård, bl.a. i budgetproposition, samtidigt
som anslagen konsekvent minskar i budgetproposi-
tion.
Allra sist: Det är en nationell angelägenhet att
skydda och vårda kulturmiljön, och ansvaret delas av
alla.</pre><pre>Anf.  261  HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! På samma sätt som i det förra ärendet
finns det väldigt många intressanta punkter. Men
tiden är ännu mer begränsad nu än i det förra ärendet,
så jag ska försöka att fatta mig kort.
Först till frågan om UV och RAÄ. UV är den ar-
keologiska undersökningsverksamheten och RAÄ är
Riksantikvarieämbetet. Den här frågan har Kulturde-
partementet tagit tag i. Det gäller inte bara frågan om
man skulle skilja den arkeologiska undersöknings-
verksamheten från RAÄ, utan det gäller över huvud
taget Riksantikvarieämbetets uppdrag. Kulturdepar-
tementet gör nu en översyn, och därmed tycker jag att
man för tillfället kan lämna den frågan och avvakta
vad man kommer fram till i sin översyn.
Frågan om en sammanslagning av Riksantikvarie-
ämbetet och Naturvårdsverket är inte ny. Den har
redan diskuterats och behandlats. Man har även dis-
kuterat att slå ihop kulturmiljölagen och miljöbalken.
Jag ser risker med detta. Förutom att frågan redan har
behandlats ser jag risker att detta kan bli till kulturens
nackdel. Frågan har varit uppe till behandling, och vi
får titta på de ställningstaganden som har kommit
fram där.
En viktig sak som har kommit fram i motionsyr-
kanden är kostnadsansvar för fornfynd. Det finns en
risk både för att fornfynd inte tas om hand och för
den enskilde markägaren. Därför anser vi att rege-
ringen bör titta över bidragsförordningen på området
och se hur det fungerar, så att den enskilde inte får så
stora ingrepp i ekonomin.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  262  DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Fru talman! Jag är medveten om tiden och den se-
na kvällsstunden, men eftersom kostnadsansvaret för
utgrävningar kom upp här vill jag för förtydligandets
skull få från socialdemokraterna och Hillevi Larsson
ett löfte om att se över frågan.
Det kan bli en smula teoretiskt när vi diskuterar
detta. Jag har ett konkret exempel från västkusten. En
äldre dam ville för att dryga ut sin pension stycka av
en bit av sin tomt. Det visade sig att hon fick hela
ansvaret på sig att betala utgrävningen. Därmed kun-
de hon inte sälja tomten.
Kan Hillevi Larsson ge mig ett besked om vad
hon vill säga till damen på västkusten? Det är bara ett
exempel av många exempel. Det Hillevi Larsson sade
om ansvaret är intressant. Kan vi räkna med att rege-
ringen kommer att se över frågan så att det blir en
bättre balans mellan staten och den enskilde?</pre><pre>Anf.  263  HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Vi kan räkna med att regeringen ser
över bidragsförordningen. Vad det kommer att resul-
tera i får vi se då. Vi får se regeringens ställningsta-
gande och vad vi tycker i frågan när den kommer
upp.
Jag förstår inte riktigt Dan Kihlströms exempel.
Menar Dan Kihlström att kvinnan inte hade fått något
bidrag alls?</pre><pre>Anf.  264  DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Fru talman! Enligt tidningsartikeln fick hon hela
kravet på sig att dels betala en förundersökning, dels
betala utgrävningen på tomten. Det priset översteg
vad tomten var värd, vilket gjorde att det inte kunde
bli någon affär. Så kan det inte vara i vårt land.
Hillevi Larsson säger att regeringen ska se över
frågan. Kommer Hillevi Larsson att efter denna dis-
kussion verka för att regeringen ser över frågan?</pre><pre>Anf.  265  HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas att regeringen på eget ini-
tiativ verkar för detta. Det står i utskottsbetänkandet.
Men jag kan åta mig att speciellt göra mitt bästa för
att se till att regeringen ska se över frågan.
Jag känner inte till exemplet med denna kvinna.
Men jag vet att det finns möjligheter att få bidrag.
Uppenbarligen har hon inte ens fått det bidrag man är
berättigad till. Jag har svårt att uttala mig, men sådana
fall ska inte få uppkomma. Det är en brist om det går
till så.</pre><pre>Anf.  266  CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Riksantikvarieämbetets arkeologiska
utgrävningsverksamhet, UV, har varit i hetluften i
många av våra debatter och betänkanden tidigare år. I
det här betänkandet finns, liksom föregående år, mo-
tionsyrkanden som syftar till att skilja den arkeolo-
giska utgrävningsverksamheten från Riksantikvarie-
ämbetet. Verksamheten ska kunna renodlas bättre.
Utskottet hänvisar i avstyrkandet av motionen till
att det inom Kulturdepartementet pågår en översyn av
formerna för arkeologers uppdragsverksamhet. Jag
hoppas verkligen att denna följetong vad gäller arke-
ologiska utgrävningar kommer att finna ett slut när
översynen är klar.
Vänsterpartiet har haft ett par motionsyrkanden
till detta betänkande, bl.a. om en utredning om hur
verksamheten inom kulturmiljöorganisationer genom-
förs regionalt samt att det av Riksantikvarieämbetet
ställs krav på att redovisa hur det arkeologiska mate-
rialet har tagits om hand. Vi har inte reserverat oss för
detta, men vi kan konstatera att utskottets och riksda-
gens uppföljning av myndigheten måste helt enkelt
förbättras - vilket också Hillevi Larsson har lovat oss
att hon särskilt ska se över. Det är positivt.
Till detta har också motionsyrkande om att bevara
smalspåret Växjö-Västervik och att bevara utmarker-
na på Öland lagts fram. Vad gäller särskilt motionen
om smalspåret Växjö-Västervik har motionärerna
Lennart Värmby och Lennart Beijer kommit in i sa-
len. Jag räknar med att de kommer att säga några ord
om denna motion. Jag avstår från att säga någonting.
Men utskottet är positiv i skrivningarna i betänkandet
vad gäller de båda motionerna.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.</pre><pre>Anf.  267  LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Eftersom det har talats om tåg kanske
jag ska växla över till turbofart för att vi ska hinna
med.
Fru talman! I två motioner, den ena av mina parti-
kolleger Anders G Högmark och Kent Olsson, har det
föreslagits att fyrplatsen Pater Noster vid Bohuskus-
ten ska förklaras som kulturminne som en viktig del
av vår kulturhistoria på sjöfartens område. En bygg-
nad eller annan anläggning som är synnerligen märk-
lig får enligt 3 kap. 1 § i kulturminneslagen förklaras
som byggnadsminne av länsstyrelsen. Enligt KML
gäller om byggnadsverket ägs av staten de bestäm-
melser som meddelas av regeringen. Enligt gällande
regeringsförordning, 1988:1229, prövar regeringen
om en byggnad ska förklaras för statligt byggnads-
minne efter framställning från Riksantikvarieämbetet.
Detta är tillämpligt i det nu aktuella fallet. Det kan
visserligen sägas att riksdagen inte onödigtvis bör
besluta i frågor huruvida ett särskilt statligt objekt -
som just fyranläggningen vid Pater Noster - ska kul-
turminnesförklaras. Men staten äger anläggningen,
och staten har ett övergripande kulturhistoriskt ansvar
för samtliga av den ägda anläggningar, oavsett vilket
organ som är förvaltare av det enskilda objektet.
När man under 70-talet under slogan "Gräv där
Du står" inte bara uppmanade museer, fackförening-
ar, företag och enskilda att gripa tag i och ta ansvar
för sin egen närhistoria utan även försökte förmå
statliga företag och institutioner att göra detsamma,
var det också många som startade verksamhetsutställ-
ningar och museer och vårdade sig om sina äldre
anläggningar för att därigenom skapa ett samband
mellan dåtid och nutid och för att ge företaget och de
anställda en gemensam identitet och därmed sam-
manhängande historiska rötter.
Inom försvaret har man alltid vårdat sig om sina
gamla varv, befästningar och exercishedar. Men alla
har inte varit lika framsynta och förutseende. Flera av
våra avrustade fyranläggningar är dessvärre i dag
stadda i förfall. Pater Noster med sin särart är dess-
värre en av dem. Jag ska inte i detalj gå in på vad man
kan se vid ett besök därstädes. Låt mig bara konstate-
ra att en del s.k. underhållsåtgärder dessvärre påskyn-
dar nedbrytningen.
Det är motionärernas förhoppning, liksom min, att
en kulturminnesförklaring skulle ge det stöd som
behövs att rädda fyren till framtiden.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 5.
Den andra punkten i det nu behandlade betänkan-
det som jag ska beröra är det som finns med i det
särskilda yttrandet nr 3 i anslutning till mom. 8. Den
gäller möjligheten till avyttrande av icke-unika arke-
ologiska massfynd. De vid det här laget i kammaren
klassiska frågorna om de tiotusentals kritpiporna från
tomten där Landstingsförbundets hus ligger men
framför allt de tio miljoner porslinsskärvorna från
utgrävningen av ostindiefararen Götheborg vid Hun-
nebådan vid Göteborgs inlopp är numera ett stort
förvarings- och konserveringsproblem med vikten tio
ton.
Redan våren 1998 aviserades av regeringen att
den skulle redovisa ett förslag om museernas insam-
lingspolitik och att därvid också frågor om massfynd
skulle tas upp. Vi har ännu inte sett något av den
redovisningen, men jag förutsätter nu att frågan be-
handlas med största skyndsamhet.
Redan nu finns det en möjlighet för regeringen att
meddela sådana tillstånd men det enda som förmärkts
är ett mångårigt tövande i frågan.
Denna senfärdighet och oförmåga till ställningsta-
gande gäller förresten också frågan om gallring vid
våra museer där det har funnits förslag i ca 20 år - en
fråga som ingen regering har vågat ta i.
Detta med massfynden är en så uppmärksammad
fråga att det nu finns ett dokument - som jag här
håller upp - i form av ett examensarbete från Lunds
universitets högre förvaltningsutbildning för stats-
tjänstemän i ekonomisk styrning. Examensarbetet har
titeln Arkeologi, Ekonomi och Politik - Varför blev
det inget beslut? Det handlar just om det här med
skärvorna och Ostindiefararen Götheborg.
På ställda fråga ges i det här examensarbetet fak-
tiskt inget svar. Det avslutas med följande: "Detta är
också den frågeställning jag önskar lämna vidare till
den samhällsvetenskapliga forskning, som vill fort-
sätta att använda det inspirerande material, som skär-
vorna från Ostindiefararen Götheborg utgör."
Vad jag ser fram emot är varken ett svar på frågan
eller fortsatt forskning utan det är ett beslut!</pre><pre>Anf.  268  KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! I betänkandet behandlas en motion
som jag har skrivit och som gäller kostnader vid fynd
av fornlämningar. Reservanterna beträffande reserva-
tion 3 ställer sig bakom motionen. Jag tänker inte nu
argumentera här, utan jag konstaterar bara att flera
partier ger sitt stöd. Dan Kihlström gav tidigare här
exempel på hur det kan slå om någon drabbas hårt av
att finna ett fornfynd t.ex. när en tomt ska exploate-
ras. Något måste alltså göras åt saken.
Jag uppfattade att utskottets företrädare Hillevi
Larsson gav en liten öppning i diskussionen - om jag
nu förstod det rätt. Vi flyttar alltså fram positionerna
bit för bit.
När betänkandet justerades var ingen folkpartist
närvarande. Därför vill jag göra markeringen att
Folkpartiet står bakom reservationerna 2 och 3. Jag
yrkar bifall till reservation 3.</pre><pre>Anf.  269  ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Jag hade förberett en historiebeskriv-
ning kring ön Hamnskär och fyren där, Pater Noster.
Men jag avstår från det och nöjer mig med att säga att
jag tycker att utskottet har behandlat denna enskilda
motion så pass humant att jag kan gå vidare med den.
Jag råder dock ledamöterna här att läsa motionen som
ändå ger en inledning till vad som var menat. Dess-
utom har vi här en aftonbön för Pater Noster. Tack,
fru talman!</pre><pre>Anf.  270  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Jag tänker prata om den motion som
handlar om den smalspåriga järnvägen mellan Väs-
tervik och Växjö. Den här järnvägen lades ned 1983
av SJ. Efter flera års förhandlingar lyckades Smal-
spårsföreningen köpa smalspåret för summan 7,5
miljoner kronor - naturligtvis en hutlös summa men
föreningen kände sig tvungen att anta utmaningen.
Och tur var väl det eftersom man därigenom såg till
att detta viktiga kultur- och industriminne bevarades
för eftervärlden.
Det handlar om 18 mil unik smalspårig järnväg
som slingrar sig genom skogar, gamla industriorter
och jordbrukslandskap från Västervik i nordöstra
Småland ned till Växjö. I dag börjar alltfler förstå
vikten av att ta vara på den möjlighet som smalspåret
ger.
Jag tycker att utskottet behandlat motionen på ett
utförligt och bra sätt. Utskottet har säkert helt rätt då
det starkt understryker att det inte ankommer på riks-
dagen att ta ställning i enskilda ärenden. Det är alltså
länsstyrelse och kommuner som har ansvaret.
Utskottet redovisar också hur olika den smalspå-
riga järnvägen behandlats av olika länsstyrelser - dels
den i Kalmar län, dels den i Kronoberg. Den norra
delen, mellan Hultsfred och Västervik får i dag anses
ha en god framtid tack vare att de ideella insatserna
får stöd av länsstyrelse, regionförbund och kommu-
ner. Denna norra del av järnvägen kommer att spela
en väldigt viktig roll för bl.a. turismen i Kalmar län.
Den södra banan däremot, som till största delen
går genom Kronobergs län, har inte fått samma goda
behandling. Det är naturligtvis detta som är proble-
met. Hur ska vi få landshövding och länsstyrelse i
Kronoberg att ta sitt historiska, kulturella och turistis-
ka ansvar? Försök görs naturligtvis, men ännu har det
inte lyckats fullt ut. Kanske kan det här betänkandet
spela en viktig roll.
Fru talman! Jag skulle verkligen önska att Hillevi
Larsson ville uttrycka utskottets innersta vilja på
något sätt om att hela smalspåret är viktigt att bevara
till eftervärlden.
Tack!</pre><pre>Anf.  271  HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det gör jag så gärna. Jag instämmer
fullt i det som har sagts. Tyvärr ligger det inte på
riksdagen att besluta i den här frågan, utan det är
landsting, kommun och länsstyrelse. Men naturligtvis
vill jag rikta en uppmaning till de berörda, och även
till andra parter som på något sätt kan påverka detta
genom stöd. Det är väldigt viktigt att man gör någon-
ting här så att hela spåret bevaras.</pre><pre>Anf.  272  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Jag är helt nöjd med det svaret. Tack!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)</pre><pre>15 §  Beslut om uppskjuten ärendebehandling</pre><pre>På förslag av talmannen medgav kammaren att på
föredragningslistan återstående ärende, kulturutskot-
tets betänkande KrU14, skulle behandlas vid mor-
gondagens arbetsplenum.</pre><pre>16 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
1999/2000:121 Privat införsel av alkoholdrycker,
m.m.</pre><pre>Skrivelse
1999/2000:106 Reformeringen av domstolsväsendet -
en handlingsplan</pre><pre>17 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 27 april</pre><pre>1999/2000:370 av Jan-Evert Rådhström (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Väntetid för kontrollbesiktning av fordon
1999/2000:371 av Christel Anderberg (m) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Kommunal derivathandel
1999/2000:372 av Berndt Ekholm (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
FN:s sanktioner mot Irak
1999/2000:373 av Berit Andnor (s) till vice statsmi-
nister Lena Hjelm-Wallén
Det svenska försvaret
1999/2000:374 av Karin Falkmer (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Osund konkurrens
1999/2000:375 av Elisabeth Fleetwood (m) till ut-
bildningsminister Thomas Östros
Smärtlindring</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll onsdagen den 3 maj.</pre><pre>18 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 27 april</pre><pre>1999/2000:858 av Jan-Evert Rådhström (m) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Kompensation för höjd vägtrafikskatt och bräns-
leskatt
1999/2000:859 av Margareta Viklund (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Åtgärdspaket för Hässleholm
1999/2000:860 av Per-Olof Svensson (s) till närings-
minister Björn Rosengren
Avtalsperiod för tågupphandling
1999/2000:861 av Rolf Gunnarsson (m) till närings-
minister Björn Rosengren
Ersättningsjobb till Falun
1999/2000:862 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
till näringsminister Björn Rosengren
Företagens konkurrenssituation</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll onsdagen den 3 maj.</pre><pre>19 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 26 april</pre><pre>1999/2000:824 av Willy Söderdahl (v) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Kulturinstitutionernas hyror
1999/2000:836 av Berit Adolfsson (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Kurslitteratur
1999/2000:838 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till finansminister Bosse Ringholm
1,2 procentregeln för kalk- och cementindustrin
1999/2000:839 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till finansminister Bosse Ringholm
Skatten på råtallolja</pre><pre>den 27 april</pre><pre>1999/2000:806 av Sten Tolgfors (m) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Snabba insatser mot svälten på Afrikas horn
1999/2000:815 av Bertil Persson (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Bistånd till Etiopien och Eritrea
1999/2000:832 av Laila Bäck (s) till näringsminister
Björn Rosengren
Från deltid till heltid
1999/2000:834 av Marianne Samuelsson (mp) till
statsrådet Maj-Inger Klingvall
Hjälpinsats till Etiopien
1999/2000:843 av Marianne Carlström (s) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Nordiska Akvarellmuseet</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll onsdagen den 3 maj.</pre><pre>20 §  Kammaren åtskildes kl. 23.09.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 5 § anf. 24 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 13.48,
av  andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 173
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.58,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 231
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre>