Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2000
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Prop.
1999/2000:93
I propositionen föreslås att det införs en bestämmelse om regional
konsumtion i varumärkeslagen (1960:644). Med konsumtion avses inom
varumärkesrätten att ensamrätten att använda ett varukännetecken för en
viss vara förbrukas efter det att varan har förts ut på marknaden av
rättighetsinnehavaren eller med dennes samtycke. Den föreslagna
konsumtionsbestämmelsen innebär att en varumärkesinnehavares ensam-
rätt att använda ett varukännetecken för en viss vara förbrukas endast om
varan av innehavaren eller med dennes samtycke förts ut på marknaden
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
I propositionen föreslås vidare att den regel i varumärkeslagen som
innehåller undantag från konsumtionsprincipen utvidgas.
De föreslagna ändringarna innebär en anpassning av varumärkeslagen
till artikel 7 i rådets första direktiv 89/104/EEG om tillnärmningen av
medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 040, 11.2.1989, s. 1, Celex
31989L0104) såsom artikeln tolkats i EG-domstolens praxis.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 93
Prop. 1999/2000:93
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................3
2 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)....................4
3 Ärendet och dess beredning...................................................................6
4 Nuvarande ordning.................................................................................7
4.1 Inledning.....................................................................................7
4.2 Konventionsåtaganden................................................................8
4.3 EG........................................................................9
4.4 Varumärkeslagen.......................................................................10
4.4.1 Huvuddragen...........................................................10
4.4.2 Konsumtion.............................................................11
5 Reformbehovet.....................................................................................11
5.1 Konsumtionsprincipen..............................................................11
5.2 Undantaget från konsumtionsprincipen....................................13
6 En regel om regional konsumtion infors..............................................14
7 Undantaget från konsumtionsprincipen vidgas....................................17
8 Ikraftträdande.......................................................................................17
9 Ekonomiska konsekvenser av förslagen...............................................18
10 Författningskommentar......................................................................18
Bilaga 1 RÅDETS FÖRSTA DIREKTIV av den 21 december 1988
om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar
(89/104/EEG)............................................................................21
Bilaga 2 Sammanfattning av Varumärkeskommitténs delbetänkande.... 41
Bilaga 3 Varumärkeskommitténs lagförslag...........................................42
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser.............................................44
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.....................................................................45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000.........46
Rättsdatablad...........................................................................................47
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i varumärkeslagen (1960:644).
Prop. 1999/2000:93
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§‘
Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än
innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlings-
bart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning,
i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också
muntlig användning. Vad som nu sagts skall gälla oavsett om varan
tillhandahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet eller utom-
lands eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet inte
inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det område där
kännetecknet är inarbetat.
Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid
tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig
för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan
ge sken av att vad som tillhandahålls kommer från kännetecknets
innehavare eller av att denne medgett kännetecknets användning.
Har en vara tillhandahållits
under ett visst kännetecken och
har den därefter förändrats eller
försämrats, får inte, då varan på
nytt tillhandahålls i näringsverk-
samhet här i landet, kännetecknet
användas om inte förändringen
tydligt anges eller annars tydligt
framgår.
4a§
Rätten till ett varukännetecken
enligt 1—3 §§ hindrar inte att
någon annan än innehavaren
använder kännetecknet för varor
som innehavaren, eller någon med
innehavarens samtycke, under
kännetecknet fört ut på marknaden
inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet.
Senaste lydelse 1992:1686.
Första stycket gäller dock inte
när varornas skick har förändrats
eller försämrats sedan de förts ut
på marknaden eller när det finns
någon annan skälig grund för
innehavaren att motsätta sig
användningen.
Prop. 1999/2000:93
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Europeiska gemenskapernas råd antog den 21 december 1988 rådets
första direktiv 89/104/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas
varumärkeslagar (EGT L 040, 11.2.1989, s. 1, Celex 31989L0104),
bilaga 1.
Sverige åtog sig att genomföra direktivet som en följd av tillträdet till
avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet). Detta föranledde ändringar i varumärkeslagen (1960:644),
vilka trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1992/93:48, bet.
1992/93 :LU 17, rskr. 1992/93:125).
Artikel 7.1 i direktivet innehåller en bestämmelse om när en ensamrätt
till ett varumärke konsumeras, dvs. när innehavaren av ett varumärke
förbrukar rätten att ingripa mot att någon annan använder varumärket för
en viss vara när varan omsätts på nytt. I artikel 7.2 finns ett undantag från
denna bestämmelse. När direktivet genomfördes i Sverige ansåg riks-
dagen att någon bestämmelse motsvarande artikel 7.1 inte skulle föras in
i varumärkeslagen. Som skäl angavs bl.a. att det rådde en utbredd osäker-
het om direktivets rätta innebörd på denna punkt. Samtidigt konstaterades
att frågan fick övervägas på nytt i den mån Europeiska gemenskapernas
domstol (EG-domstolen) skulle komma att uttala sig om artikelns
innebörd. I fråga om artikel 7.2 bedömdes denna kunna genomföras
genom en mindre ändring av 4 § tredje stycket varumärkeslagen.
Under åren 1997 och 1998 har EG-domstolen meddelat två domar som
rör tolkningen av artikel 7 i direktivet. Dessa domar har medfört att
frågan om varumärkeslagens anpassning till direktivet har aktualiserats
på nytt.
Den 16 oktober 1997 tillkallade regeringen en kommitté med uppdrag
att göra en samlad översyn av den varumärkesrättsliga lagstiftningen (dir.
1997:118). Kommittén har antagit namnet Varumärkeskommittén. Med
anledning av de två domarna från EG-domstolen fick kommittén den
26 november 1998 i uppdrag att särredovisa frågan om konsumtion av de
rättigheter som är knutna till ett varumärke (Ju98/4034). Kommittén
redovisade detta uppdrag i delbetänkandet Artikel 7 i EG:s varumärkes-
direktiv - Ändringar i varumärkeslagen (SOU 1999:19).
Delbetänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Regeringskansliet (hos Justitie-
departementet, dnr Ju99/2003).
En sammanfattning av delbetänkandet finns i bilaga 2. Det lagförslag
som lades fram återges i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 4.
På grundval av förslaget i delbetänkandet lägger regeringen i
propositionen fram förslag till en bestämmelse om konsumtion och till
vissa andra ändringar i varumärkeslagen. Förslaget har till syfte att
anpassa varumärkeslagen till artikel 7 i direktivet såsom artikeln tolkats i
EG-domstolens praxis.
Prop. 1999/2000:93
Lagrådet
Prop. 1999/2000:93
Regeringen beslutade den 10 februari 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över lagförslaget. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens
lagförslag. Lagrådet har inte haft något att erinra mot förslaget.
4.1 Inledning
Varumärkesrätten, som hör till den del av immaterialrätten som brukar
betecknas industriellt rättsskydd, ger innehavare av varumärke en
ensamrätt att använda varumärket som symbol för varor eller tjänster som
tillhandahålls i dennes näringsverksamhet. Ensamrätten innebär att någon
annan inte i näringsverksamhet far använda ett varumärke som kan för-
växlas med det skyddade för varor eller tjänster av samma eller liknande
slag. Genom sitt varumärke kan varumärkesinnehavaren särskilja och
framhäva sina varor i förhållande till övriga varor på marknaden. Även
för konsumenterna fyller varumärket en viktig funktion genom att under-
lätta identifieringen av varor.
I likhet med vad som gäller för övriga rättigheter inom det industriella
rättsskyddet är ensamrätten till ett varumärke i princip nationellt
begränsad. Varje land bestämmer följaktligen, med de begränsningar som
följer av internationella åtaganden, vem som kan inneha ett varumärke,
vad som kan utgöra ett varumärke och vad ensamrätten till ett varumärke
innebär.
Normalt gäller ensamrätten att använda ett varumärke för en viss vara
endast när den varan första gången förs ut på marknaden. I och med att
detta sker förbrukas - konsumeras - ensamrätten. Innehavaren av varu-
märket förlorar därmed rätten att ingripa mot att någon annan använder
varumärket vid fortsatt omsättning av just den varan. En förutsättning för
att ensamrätten skall anses vara konsumerad är att varan förts ut på
marknaden av rättighetsinnehavaren eller med dennes samtycke.
Det finns olika konsumtionsprinciper. Anses ensamrätten konsumerad
endast i det land där den konsumtionsgrundande överlåtelsen ägt rum
brukar detta betecknas som nationell konsumtion. Om ensamrätten anses
förbrukad oavsett var i världen varan omsätts för första gången brukar
man tala om global konsumtion. En annan princip är att ensamrätten
anses konsumerad när varan förs ut på marknaden inom en viss region,
t.ex. ett visst frihandelsområde. En sådan ordning kallas regional
konsumtion.
Principen om konsumtion har stor praktisk betydelse. En tillämpning
av nationell konsumtion ger innehavaren av ett varumärke möjlighet att
motsätta sig att varor som han själv eller någon med hans samtycke har
fört ut på marknaden utomlands förs in i det land där han själv har
ensamrätt att använda varumärket för dessa varor. Tillämpas i stället en
princip om regional konsumtion kan innehavaren motsätta sig att varor
som han själv fört ut på marknaden utanför regionen förs in i den eller de
delar av regionen där han har ensamrätt att använda varumärket. En
tillämpning av global konsumtion innebär däremot att en varumärkes-
innehavare, så snart han har fört ut en viss vara under sitt varumärke på
marknaden och oavsett var i världen detta har skett, inte kan hindra andra
från att använda sig av varumärket när varan säljs vidare. Om en varu-
märkesinnehavare säljer sina varor dels i Sverige till ett visst pris, dels i
ett annat land till ett lägre pris, innebär detta att var och en fritt kan köpa
ett parti av varorna till det lägre priset, föra in partiet till Sverige och här
utbjuda det till försäljning i konkurrens med varumärkesinnehavaren.
Denna typ av import brukar betecknas parallellimport. Numera skiljer
man mellan egentlig parallellimport och reimport. Med egentlig parallell-
import avses import av varor som har sitt ursprung utanför importlandet
eller, under förutsättning att principen om regional konsumtion gäller,
utanför den region i vilken en konsumtionsgrundande överlåtelse kan äga
rum. Reimport innebär import av varor med ursprung innanför något av
dessa områden.
Det har ofta hävdats att principen om global konsumtion gynnar den
fria konkurrensen och motverkar konstlad prisdifferentiering. Frågan har
varit föremål för ett flertal studier. Konkurrensverket lade i januari 1999
fram en rapport om ekonomiska konsekvenser av olika principer för
konsumtion (Parallellimport till Sverige - effekter av Silhouette-domen).
På uppdrag av Europeiska kommissionen presenterade utrednings-
institutet National Economics Research Associates i februari 1999 en
utredning om de ekonomiska konsekvenserna av valet av konsumtions-
princip (The Economic Consequences of the Choice of a Regime of
Exhaustion in the Area of Trademarks).
4.2 Konventionsåtaganden
Som påpekas ovan är ensamrätten till ett varumärke i princip nationellt
begränsad. Den omfattande utrikeshandeln har emellertid medfört att
varumärkesrätten har en i hög grad internationell prägel. Sverige är
anslutet till flera internationella konventioner på området. Den mest
grundläggande av dessa är Pariskonventionen för industriellt rättsskydd
från år 1883, till vilken närmare 160 stater har anslutit sig. Konventionen
bygger på principen om nationell behandling. Detta innebär att stater som
är bundna av konventionen är skyldiga att ge skydd åt varumärken från
alla andra konventionsländer på samma sätt som man skyddar sina egna
varumärken.
På det internationella planet har även vissa system för registrering av
varumärken etablerats. De viktigaste av dessa system är det som bygger
på Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av
varumärken och det som bygger på ett protokoll till Madridöverens-
kommelsen, det s.k. Madridprotokollet. Grundtanken i dessa båda system
är att en sökande som uppfyller vissa förutsättningar kan ansöka hos
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) om
registrering av ett varumärke i en eller flera av de stater som har anslutit
sig till systemet och därigenom erhålla skydd i de angivna staterna.
Prop. 1999/2000:93
Sverige är anslutet till Madridprotokollet men inte till Madridöverens-
kommelsen.
Även det internationella avtalet om handelsrelaterade aspekter av
immaterialrätter (TRIP: s-avtalet) innehåller bestämmelser av betydelse
för varumärkesrätten. Sverige är bundet till detta avtal genom sin
anslutning till Världshandelsorganisationen (World Trade Organization,
WTO). I TRIP:s-avtalet finns bl.a. regler om utformningen av medlems-
ländernas lagstiftning såvitt gäller sanktioner och rättsmedel som syftar
till att säkerställa ett fungerande rättsskydd mot intrång i immateriella
rättigheter.
Ingen av de nu nämnda konventionerna innehåller några bestämmelser
om konsumtion. I TRIP:s-avtalet anges uttryckligen att ingenting i det
avtalet skall användas beträffande frågan om konsumtion av immateriella
rättigheter (artikel 6).
4.3 EG
EG-fördraget har stor betydelse för utformningen och tillämpningen av
nationell varumärkesrätt. Av särskild vikt är artikel 12 (f.d. artikel 6) om
förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, artikel 28 (f.d. artikel
30) om förbud mot kvantitativa importrestriktioner och liknande åtgärder,
artikel 30 (f.d. artikel 36) om skydd för industriell äganderätt samt
konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 (f.d. artiklarna 85 och 86).
EG:s varumärkesdirektiv, som grundas på artikel 95 (f.d. artikel 100 a)
i EG-fördraget, syftar till att eliminera vissa skillnader i de olika EG-
ländemas nationella varumärkeslagar. Direktivet innebär inte att de olika
EG-ländemas varumärkeslagar harmoniseras helt. Harmoniseringen har
begränsats till sådana nationella bestämmelser som på ett mera direkt sätt
kan motverka den fria rörligheten för varor eller tjänster. Framför allt
reglerar direktivet frågor om vad som behövs för att kunna fa och
vidmakthålla en ensamrätt till ett varumärke och frågor om det rättsliga
skyddet av ensamrätten till ett varumärke. Alla artiklarna i direktivet är
inte obligatoriska utan beträffande en del av dem överlåts det åt den
enskilda staten att besluta om artikeln skall införas eller inte.
I artikel 7 i direktivet finns bestämmelser om konsumtion. Artikeln är
obligatorisk. Enligt den svenska officiella översättningen lyder artikel 7 i
sin ursprungliga lydelse på följande sätt.
”1. Ett varumärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen
av varumärket för varor som av innehavaren eller med hans samtycke har
förts ut på marknaden under varumärket inom gemenskapen.
2. Punkt 1 skall inte gälla när innehavaren har skälig grund att motsätta
sig fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varornas beskaffenhet
har förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på marknaden.”
Lydelsen av artikel 7.1 har ändrats genom artikel 65.2 i EES-avtalet,
jämförd med bilaga XVII fjärde punkten till avtalet, genom att orden
”inom gemenskapen” ersatts av ”i en avtalsslutande part”. Artikelns
geografiska tillämpningsområde omfattar nu således hela EES.
Vidare har Europeiska gemenskapernas råd antagit en förordning om
gemenskapsvarumärken, Rådets förordning (EG) 40/94 om gemenskaps-
Prop. 1999/2000:93
1* Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 93
varumärken (EGT L 011, 14.1.1994 s. 1, Celex 31994R0040). Förord-
ningen ersätter inte nationell lagstiftning utan kompletterar denna med ett
alternativt europeiskt skydd för s.k. gemenskapsvarumärken. I artikel 13 i
förordningen finns en bestämmelse om konsumtion av sådana
varumärken, vilken till sitt innehåll överensstämmer med artikel 7.1 i
direktivet.
Prop. 1999/2000:93
4.4 Varumärkeslagen
4.4.1 Huvuddragen
Varumärkeslagen ger innehavare av varumärken och andra varukänne-
tecken ensamrätt att använda kännetecknet som symbol för varor eller
tjänster som tillhandahålls i deras näringsverksamhet. Ensamrätten till ett
varumärke kan förvärvas antingen genom att varumärket registreras (1 §
varumärkeslagen) eller genom att det inarbetas (2 § första stycket
varumärkeslagen). Genom inarbetning kan ensamrätt förvärvas även till
andra särskilda varukännetecken än sådana som omfattas av lagens
definition av varumärke (2 § andra stycket varumärkeslagen). Inarbetning
sker genom att ett varumärke, eller annat varukännetecken, används i
sådan omfattning att det i Sverige inom en betydande del av den krets
som det riktar sig till, omsättningskretsen, blir känt som beteckning för
de varor eller tjänster som det används för (2 § tredje stycket
varumärkeslagen).
En varumärkesregistrering gäller i tio år, men kan förnyas ett
obegränsat antal gånger (22 § varumärkeslagen). Ensamrätt på grund av
inarbetning upphör när varukännetecknet inte längre är så känt som
fordras för att det skall anses inarbetat.
Ensamrätten innebär att någon annan inte i näringsverksamhet far
använda ett kännetecken som kan förväxlas med det skyddade för varor
eller tjänster av samma eller liknande slag (4 § första stycket och 6 §
första stycket varumärkeslagen). Innehavaren skall alltså inte behöva tåla
att identiska eller liknande kännetecken används för identiska eller
liknande varor som de han själv marknadsför.
Utöver detta allmänna skydd finns ett mer omfattande skydd för
varukännetecken som är väl ansedda i Sverige. I fråga om sådana känne-
tecken föreskrivs att ingen annan än innehavaren av varukännetecknet far
använda kännetecken som liknar det väl ansedda, om användningen
skulle dra otillbörlig fördel av eller skada det väl ansedda kännetecknets
särskiljningsförmåga och anseende (4 § första stycket och 6 § andra
stycket varumärkeslagen). Detta skydd gäller oberoende av för vilka
varor eller tjänster som det andra kännetecknet används.
Varukännetecknens förmögenhetsvärden kan realiseras på olika sätt.
Varukännetecken kan överlåtas (32 § varumärkeslagen). Registrerade
varumärken kan också mätas ut och pantsättas (34 § femte stycket och
34 a - 34 j §§ varumärkeslagen). Vidare kan innehavaren av ett
registrerat varumärke ge annan licens att använda det (34 § första stycket
varumärkeslagen).
Reglerna om skydd för varukännetecken är sanktionerade. Det finns
bl.a. bestämmelser om straffansvar och skadeståndsskyldighet för den
10
som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i någon annans ensam-
rätt till ett varumärke (37 och 38 §§ varumärkeslagen). Vidare kan
domstol besluta om vissa skydds- och säkerhetsåtgärder.
4.4.2 Konsumtion
Varumärkeslagen innehåller inte någon uttrycklig regel om konsumtion. I
det utredningsbetänkande från Varumärkes- och firmautredningen som
låg till grund för varumärkeslagen konstaterades att ensamrätten till ett
varukännetecken i princip var konsumerad beträffande den aktuella varan
om den under ett visst kännetecken tillhandahållits av innehavaren eller
med dennes medgivande. Enligt utredningen kunde innehavaren inte göra
ensamrätten gällande mot någon som sålde varan vidare under
kännetecknet (SOU 1958:10 s. 238). Varumärkes- och firmautredningen
utgick således från en princip om global konsumtion. Principen har
bekräftats i rättspraxis, bl.a. genom två domar från Högsta domstolen
(NJA 1967 s. 458 och NJA 1988 s. 543).
I samband med varumärkeslagens tillkomst infördes en bestämmelse
med undantag från konsumtionsprincipen. Bestämmelsen, som togs in i
4 § tredje stycket varumärkeslagen, avsåg att skydda ett känneteckens
renommé mot att ändrade eller försämrade varor tillhandahölls under
kännetecknet. Enligt denna fick kännetecknet inte användas när en vara
tillhandahållits under ett visst kännetecken och på nytt tillhandahölls i
näringsverksamhet, om varan väsentligt förändrats genom bearbetning,
reparation eller liknande av annan än kännetecknets innehavare och detta
inte tydligt angavs. Bestämmelsen ändrades i samband med att varu-
märkesdirektivet genomfördes i Sverige. I bestämmelsen föreskrivs nu att
om en vara har tillhandahållits under ett visst kännetecken och därefter
förändrats eller försämrats, far inte, då varan på nytt tillhandahålls i
näringsverksamhet här i landet, kännetecknet användas om inte
förändringen tydligt anges eller annars tydligt framgår.
Prop. 1999/2000:93
5.1 Konsumtionsprincipen
När varumärkesdirektivet till följd av Sveriges åtaganden enligt EES-
avtalet skulle genomföras aktualiserades frågan om konsumtion. Bered-
ningen av ändringarna i varumärkeslagen skedde i Justitiedepartementet
och redovisades i departementspromemorian Ändringar i de immaterial-
rättsliga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m. (Ds 1992:13). I
promemorian konstaterades att det var omtvistat om artikel 7.1 i
direktivet skulle tolkas på så sätt att den innebar en skyldighet att
begränsa konsumtionen till varor som förts ut på marknaden inom EES
eller om global konsumtion kunde fortsätta att gälla. Bedömningen i
promemorian blev att varumärkesdirektivet inte lade hinder i vägen för
Sverige att behålla principen om global konsumtion av varumärkes-
rättigheter (Ds 1992:13 s. 111 f.). Flera remissinstanser hävdade dock att
11
en bestämmelse motsvarande artikel 7.1 borde inforas i varumärkeslagen
och att artikelns närmare innebörd sedan fick lämnas öppen för tolkning.
Även Lagrådet framförde denna uppfattning. I propositionen gjorde
också regeringen bedömningen att en regel motsvarande den i direktivet
skulle införas (prop. 1992/93:48 s. 87 f.).
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen ställde sig emellertid
Lagutskottet avvisande till en särskild konsumtionsregel som man ansåg
innebar att principen om global konsumtion övergavs. Lagutskottet
konstaterade att förslaget om regional konsumtion inte låg i linje med
Sveriges strävanden mot att åstadkomma en friare handel. Lagutskottet
menade att det var ett viktigt konsumentintresse att den konkurrens som
parallellimporten från länder utanför EES medförde kunde fortgå. Vidare
påpekade Lagutskottet att det inom EG rådde delade meningar om vad
direktivet på den nu diskuterade punkten innebar och att rättsläget därför
fick anses oklart. Denna oklarhet kunde enligt Lagutskottet undanröjas
endast genom ett avgörande av EG-domstolen. Lagutskottet gjorde mot
denna bakgrund bedömningen att det inte fanns tillräckliga skäl för
Sverige att som enda land i Norden överge principen om global konsum-
tion. Samtidigt uttalade Lagutskottet att frågan fick övervägas på nytt i
den mån EG-domstolen skulle avge ett tolkningsbesked som utvisar att
global konsumtion är oförenlig med direktivet (bet. 1992/93LU17 s. 7 f.).
Någon bestämmelse motsvarande artikel 7.1 i varumärkesdirektivet
fördes således inte in i varumärkeslagen.
EG-domstolen har i ett avgörande från 1998 uttalat sig i frågan om
nationella bestämmelser om global konsumtion är förenliga med artikel
7.1 i varumärkesdirektivet. Avgörandet är EG-domstolens dom den
16 juli 1998 i målet C-355/96 Silhouette International Schmied GmbH &
Co. KG mot Hartlauer Handelsgesellschaft mbH, REG 1998, s. 1-4799
(Silhouettedomen). Målet inleddes genom en begäran om förhandsbesked
från en österrikisk domstol. Silhouette International Schmied GmbH &
Co. KG (Silhouette) är ett företag som tillverkar och säljer exklusiva
glasögon under varumärket Silhouette. Hartlauer Handelsgesellschaft
mbH (Hartlauer) är en lågpriskedja för glasögon. Under 1995 sålde
Silhouette ett parti utgående glasögon till ett företag i Bulgarien.
Hartlauer köpte glasögonen och började sälja dem i Österrike. Silhouette
gjorde gällande att varumärkesrätten inte hade konsumerats genom att
glasögonen sålts i Bulgarien, som ligger utanför EES, och yrkade att
Hartlauer skulle förbjudas att fortsätta sin försäljning av glasögonen. EG-
domstolen konstaterade i sitt avgörande att artikel 7 i
varumärkesdirektivet hör samman med artiklarna 5 och 6 och att dessa
skall tolkas så, att de medför en fullständig harmonisering av reglerna om
de rättigheter som är knutna till ett varumärke. Enligt EG-domstolen skall
varumärkesdirektivet mot denna bakgrund inte tolkas på så sätt att det
lämnar medlemsstaterna utrymme att i sin nationella lagstiftning
föreskriva konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke i
fråga om varor som förs ut på marknaden i tredje land, dvs. utanför EES.
Detta är dessutom, uttalade EG-domstolen, den enda tolkning som gör
det fullständigt möjligt att förverkliga varumärkesdirektivets mål, vilket
är att säkerställa den inre marknadens funktion. En situation som innebär
att vissa medlemsstater skulle kunna lagstifta om global konsumtion
Prop. 1999/2000:93
12
medan andra lagstiftar om konsumtion inom gemenskapen skulle Prop. 1999/2000:93
nämligen, enligt EG-domstolen, oundvikligen medföra hinder för den fria
rörligheten för varor och tjänster. EG-domstolen påpekade också att
artikel 7 inte är avsedd att reglera relationerna mellan medlemsstaterna
och tredje land utan att definiera de rättigheter som tillkommer varu-
märkeshavare i gemenskapen. De behöriga gemenskapsinstitutionerna
har alltid möjlighet att genom internationella avtal utvidga konsumtionen
till att omfatta varor som förts ut på marknaden i tredje land. Mot
bakgrund av det anförda fann EG-domstolen att artikel 7.1 i direktivet
hindrar nationella regler enligt vilka rättigheter som är knutna till ett
varumärke skall anses konsumerade i fråga om varor som under detta
märke av innehavaren eller med dennes samtycke förts ut på marknaden
utanför EES.
Genom Silhouettedomen har EG-domstolen avgett ett sådant tolknings-
besked rörande artikel 7.1 i varumärkesdirektivet som Lagutskottet
berörde i samband med att direktivet genomfördes i varumärkeslagen.
Avgörandet medför att frågan om att införa en bestämmelse om regional,
EES-vid, konsumtion i varumärkeslagen bör övervägas på nytt.
5.2 Undantaget från konsumtionsprincipen
I fråga om artikel 7.2 i direktivet angavs i den departementspromemoria
som omnämns ovan att denna bestämmelse i sak kunde anses vara täckt
av 4 § tredje stycket varumärkeslagen (Ds 1992:13 s. 113 f.). Under
remissbehandlingen framfördes emellertid kritik mot denna uppfattning. I
propositionen påpekades att direktivbestämmelsen till skillnad från
bestämmelsen i varumärkeslagen inte var begränsad till fall då en vara
förändrats till följd av aktiva åtgärder av annan än kännetecknets inne-
havare, utan att direktivbestämmelsen även omfattade naturlig förändring
och försämring av en varas beskaffenhet. Vidare angavs i propositionen
att det krav som fanns i varumärkeslagens bestämmelse att förändringen
skulle vara väsentlig måste tas bort, eftersom ett sådant krav saknades i
direktivbestämmelsen (prop. 1992/93:48 s. 90). Mot denna bakgrund
ändrades 4 § tredje stycket varumärkeslagen som då erhöll sin nuvarande
lydelse.
Tolkningen av artikel 7.2 i direktivet behandlas i EG-domstolens dom
den 4 november 1997 i målet C-337/95 Parfums Christian Dior SA och
Partums Christian Dior BV mot Evora BV, REG 1997, s. 1-6013
(Diordomen). Målet inleddes genom att en holländsk domstol begärde
förhandsbesked från EG-domstolen i flera tolkningsfrågor bl.a. avseende
artikel 7.2. Partums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV
(Dior) utvecklar och producerar kosmetiska produkter som anses vara
lyxvaror. Evora BV driver en butikskedja där bl.a. parallellimporterade
Diorprodukter såldes. Bakgrunden till målet var att Dior ansåg att Evora
BV hade gjort reklam för Diors produkter på ett sätt som inte motsvarade
den bild av lyx och prestige som var knuten till varumärket. I sitt
avgörande uttalade EG-domstolen att användningen av begreppet
”särskilt” i artikel 7.2 visar att de i denna bestämmelse angivna fallen,
dvs. att de märkesskyddade varornas beskaffenhet har förändrats eller
13
försämrats efter att de förts ut på marknaden, endast är exempel på vad
som kan utgöra skälig grund för en varumärkeshavare att förbjuda fortsatt
marknadsföring av varorna. Vidare uttalade domstolen att när det rör sig
om lyxiga och prestigefyllda produkter måste en återförsäljare anstränga
sig för att undvika att hans reklam påverkar varumärkets värde genom att
skada produkternas dragningskraft, prestigefyllda framtoning och aura av
lyx.
Med hänsyn till EG-domstolens uttalanden om innebörden av artikel
7.2 i direktivet kan det ifrågasättas om innehållet i bestämmelsen i 4 §
tredje stycket varumärkeslagen helt överensstämmer med direktiv-
bestämmelsen. Frågan om en anpassning av 4 § tredje stycket varu-
märkeslagen till artikel 7.2 i direktivet bör därför tas upp till förnyat
övervägande.
Regeringens förslag: En bestämmelse om regional konsumtion som
motsvarar artikel 7.1 i EG:s varumärkesdirektiv införs i varumärkes-
lagen.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens (se
betänkandet s. 29 f.).
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Läkemedelsindustriföreningen och Föreningen för parallellimportörer
av läkemedel har ifrågasatt om Silhouettedomen utgör ett sådant
klarläggande av rättsläget att den bör föranleda en generell regel om
regional konsumtion. De har ansett det tveksamt om Silhouettedomen är
vägledande för andra fall än sådana där det är fråga om varor med
ursprung inom EES (reimport, jfr avsnitt 4.1). Läkemedelsindustri-
föreningen har vidare, med hänvisning till medlemsstaternas skyldighet
att tolka nationell lagstiftning direktivkonformt, hävdat att det svenska
rättsläget redan torde överensstämma med EG-domstolens praxis. Även
Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har gett uttryck
för denna uppfattning.
Några remissinstanser har haft synpunkter på bestämmelsens
utformning. Göteborgs tingsrätt har ansett att det bör lyftas fram i
lagtexten att ensamrätten skall anses förbrukad endast när varan förts ut
på marknaden inom EES. Enligt tingsrätten bör vidare rekvisitet ”fört ut
på marknaden” ersättas av ”marknadsfört”. Patentbesvärsrätten har
framfört invändningar mot att det i den av kommittén föreslagna
lagtexten hänvisas till 1-3 §§ varumärkeslagen. Enligt Patentbesvärs-
rätten är det tveksamt om sådana andra särskilda varukännetecken som
avses i 2 § andra stycket varumärkeslagen bör omfattas av konsumtions-
bestämmelsen. Hänvisningen till 3 § varumärkeslagen är enligt
Patentbesvärsrätten missvisande eftersom den bestämmelsen som känne-
tecken anger diverse beteckningar som saknar känneteckensfunktion.
Prop. 1999/2000:93
14
Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR) har betonat vikten
av att den nationella lagstiftningen utformas i så nära anslutning till
direktivtexten som möjligt.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 4.4.2
innehåller varumärkeslagen inte någon särskild bestämmelse om konsum-
tion. Enligt praxis har emellertid i Sverige gällt att varumärkesrätten
konsumeras oavsett i vilket land som varan med rättighetshavarens till-
stånd har förts ut på marknaden. Sverige har således tillämpat en princip
om global konsumtion.
Enligt artikel 7.1 i EG:s varumärkesdirektiv, i dess lydelse efter EES-
avtalets tillkomst, ger ett varumärke inte innehavaren rätt att förbjuda
användningen av varumärket for varor som av innehavaren eller med
hans samtycke har förts ut på marknaden under varumärket inom EES.
Direktivet föreskriver alltså regional, EES-vid, konsumtion. Som
närmare utvecklas i avsnitt 5.1 ansågs det när direktivet genomfördes
oklart om artikel 7.1 utgjorde en s.k. maximiregel som hindrade
nationella bestämmelser om global konsumtion. Artikel 7.1 föranledde
därför inte någon ändring i varumärkeslagen.
EG-domstolen har i Silhouettedomen gett uttryck för uppfattningen att
varumärkesdirektivet hindrar nationella regler om global konsumtion.
Läkemedelsindustriföreningen och Föreningen för parallellimportörer av
läkemedel har ifrågasatt om domen är vägledande for andra fall än sådana
som gäller reimport. I ett senare avgörande (EG-domstolens dom den
1 juli 1999 i målet C 173/98 Sebago Inc. och Ancienne Maison Dubois et
Fils SA mot G-B Unic SA), som till skillnad från Silhouettemålet rörde
egentlig parallellimport dvs. import av varor med ursprung utanför EES,
har EG-domstolen på nytt gett uttryck for nyssnämnda uppfattning. Det
får mot den bakgrunden nu anses stå klart att artikel 7.1 i varumärkes-
direktivet medför att EU-medlemsstatema är skyldiga att generellt
tillämpa regional, EES-vid, konsumtion i fråga om varumärkesrättigheter.
Varumärkeskommittén har föreslagit att det fors in en regel om EES-
vid konsumtion i varumärkeslagen. Läkemedelsindustriföreningen och
Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har anfört att
lagstiftning inte är nödvändig eftersom det svenska rättsläget redan torde
överensstämma med EG-domstolens praxis. Uppfattningen grundas på
medlemsstaternas skyldighet att tolka nationell lagstiftning direktiv-
konformt. EG-domstolen har dock uttalat att en sådan skyldighet endast
föreligger i den mån det är möjligt att tolka den nationella rätten mot
bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte (se t.ex. mål C-91/92, Paola
Faccini Dori, REG 1994, s. 1-3325). Varumärkeslagen innehåller inte
någon uttrycklig konsumtionsbestämmelse. Som framgår av avsnitten
4.4.2 och 5.1 har det emellertid i såväl lagförarbeten som praxis uttalats
att svensk rätt föreskriver global konsumtion. Mot den bakgrunden kan
det anses tveksamt om det finns utrymme att tillämpa den av
Läkemedelsindustriföreningen och Fakultetsnämnden framförda
tolkningsregeln. Med hänsyn härtill och till att det under alla
förhållanden bör klarläggas i varumärkeslagen vilken konsumtionsprincip
som gäller, anser regeringen att en regel om regional, EES-vid,
konsumtion bör införas i varumärkeslagen.
Prop. 1999/2000:93
15
Enligt varumärkeslagen kan ensamrätt till ett varumärke förvärvas dels
genom registrering, dels genom inarbetning (1 § första stycket och 2 §
första stycket varumärkeslagen). Enligt 2 § andra stycket varumärkes-
lagen kan genom inarbetning ensamrätt förvärvas också till andra sär-
skilda varukännetecken än sådana som omfattas av lagens definition av
begreppet varumärke. Varumärkesdirektivet är tillämpligt endast på
registrerade varumärken. Varumärkeslagen gör, vilket framgår av 4 §
första stycket varumärkeslagen, ingen skillnad på ensamrättens innebörd
beroende på om ensamrätten förvärvats genom registrering eller
inarbetning. Enligt regeringens mening finns det inte heller när det gäller
konsumtion av ensamrätten anledning att göra någon åtskillnad härvid-
lag. Den föreslagna konsumtionsbestämmelsen bör därför omfatta såväl
sådana ensamrätter som förvärvats genom registrering som sådana vilka
uppkommit genom inarbetning. I 3 § varumärkeslagen finns vissa
inskränkningar i de ensamrätter som föreskrivs i 1 och 2 §§ varumärkes-
lagen. Dessa tre bestämmelser hör således samman. Regeringen finner
det därför lämpligt att det i konsumtionsbestämmelsen, på samma sätt
som i 4 § första stycket varumärkeslagen, hänvisas till rätten till ett
varukännetecken enligt 1-3 §§.
Vad gäller regelns utformning i övrigt bör utgångspunkten vara att den
bestämmelse som införs i varumärkeslagen helt skall återspegla inne-
börden av artikel 7.1. Samtidigt bör det svenska författningsspråket och
varumärkeslagens struktur beaktas. Såväl i artikel 7.1 som i kommitténs
förslag till lagtext anges att innehavaren, när förutsättningarna för
konsumtion är uppfyllda, inte har rätt att förbjuda användning av
kännetecknet. Då detta uttryckssätt passar mindre väl in i varumärkes-
lagens terminologi bör den nya konsumtionsbestämmelsen ges en något
annan lydelse än den som kommittén föreslår.
Det är naturligt att den föreslagna konsumtionsbestämmelsen tas in i en
särskild paragraf. Som kommittén föreslår bör denna införas i nära
anslutning till 4 § varumärkeslagen, som är den paragraf som reglerar
ensamrättens innehåll. På så sätt kommer det enligt regeringens mening
till klart uttryck att ensamrätten inte är konsumerad om varan förts ut på
marknaden utanför EES.
Som närmare utvecklas i avsnitt 4.1 innebär den föreslagna
konsumtionsbestämmelsen att varumärkesinnehavaren kan hindra
parallellimport av varor som han har fört ut på marknaden utanför EES.
Det bör framhållas att regeringens inställning är att sådan import bör vara
tillåten, bl.a. eftersom den medför en positiv priskonkurrens som gynnar
konsumenterna. Regeringen verkar därför aktivt inom EU för att få till
stånd en ändring som möjliggör parallellimport av varor som
varumärkesinnehavaren har fört ut på marknaden utanför EES.
Prop. 1999/2000:93
16
Prop. 1999/2000:93
Regeringens förslag: Undantaget från konsumtionsprincipen vidgas
för att bättre svara mot artikel 7.2 i EG:s varumärkesdirektiv.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens (se
betänkandet s. 30 f.).
Remissinstanserna: Det har inte framförts någon remisskritik mot
kommitténs förslag.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 7.2 i varumärkesdirektivet
föreskrivs att konsumtionsbestämmelsen i artikel 7.1 inte skall gälla när
innehavaren har skälig grund att motsätta sig fortsatt marknadsföring av
varorna, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats
efter att de förts ut på marknaden (se avsnitt 4.3). Som framgår av avsnitt
5.2 har artikel 7.2 i direktivet ansetts genomförd genom 4 § tredje stycket
varumärkeslagen.
Bestämmelsen i 4 § tredje stycket varumärkeslagen har emellertid
enligt sin ordalydelse ett snävare tillämpningsområde än artikel 7.2 i
direktivet. Varumärkeslagens bestämmelse behandlar endast förändringar
av de omsatta varornas beskaffenhet. Ordalydelsen av artikel 7.2 i
direktivet ger däremot närmast vid handen att förändringar av varornas
beskaffenhet endast är exempel på fall när varumärkesinnehavaren kan
motsätta sig fortsatt marknadsföring. EG-domstolen har i Diordomen
uttalat att också sättet en vara marknadsförs på kan utgöra skäl för varu-
märkesinnehavaren att motsätta sig fortsatt användning av varumärket.
Genom Diordomen står det således klart att artikel 7.2 är
exemplifierande. Mot denna bakgrund bör bestämmelsen i varumärkes-
lagen ändras så att den bättre svarar mot artikel 7.2 i direktivet såsom
denna tolkats i EG-domstolens praxis.
Regeringen föreslår i avsnitt 6 ovan att en konsumtionsbestämmelse
motsvarande artikel 7.1 i direktivet skall införas i en särskild paragraf i
varumärkeslagen. Det är naturligt att den regel som avser undantag från
vad som föreskrivs om konsumtion placeras i samma paragraf.
Av samma skäl som anförts i avsnitt 6 bör bestämmelsen ges en något
annorlunda lydelse jämfört med den som kommittén föreslår.
Regeringens förslag: De föreslagna ändringarna träder i kraft den
1 juli 2000. Några övergångsbestämmelser införs inte.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att ändringarna skall träda i
kraft den 1 januari 2000 (se betänkandet s. 12).
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
lämnat förslaget utan synpunkt. Svenska Industriförbundet och SFIR har
17
1** Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 93
efterlyst ett klargörande av från vilken tidpunkt Sverige skall anses ha
övergått till principen om regional konsumtion.
Skälen för regeringens förslag: Ett direktiv är bindande för
medlemsstaterna med avseende på det resultat som skall uppnås men
överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för
genomförandet (artikel 249 i EG-fördraget, f.d. artikel 189). De
föreslagna ändringarna är bl.a. föranledda av att det nu står klart att den
konsumtionsprincip som sedan tidigare ansetts gälla enligt svensk rätt
inte överensstämmer med innehållet i artikel 7 i EG:s varumärkes-
direktiv. Som framgår av avsnitt 6 kan det anses tveksamt om principen
om direktivkonform tolkning av nationell rätt kan tillämpas i detta fall.
Det är mot den bakgrunden angeläget att de nya bestämmelserna träder i
kraft så snart som möjligt. Lagändringarna föreslås därför träda i kraft
den 1 juli 2000.
De föreslagna reglerna bör inte ges retroaktiv verkan. Någon särskild
övergångsbestämmelse behöver därför inte införas.
Prop. 1999/2000:93
Regeringens bedömning: Det eventuella merarbete som förslaget kan
innebära ryms inom myndigheternas nuvarande kostnadsramar.
Kommitténs bedömning: Kommittén har inte uttalat sig om
kostnadsaspekten.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte lämnat några
synpunkter i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Om de föreslagna ändringarna
anses medföra en ändring av rättsläget innebär det en utökning av
ensamrättens omfattning. Detta skulle i och för sig kunna leda till ett
något ökat antal mål i domstol, då fler gärningar blir att betrakta som
intrång. Det merarbete som detta skulle medföra är emellertid begränsat.
Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det merarbete som förslaget
kan medföra ryms inom myndigheternas nuvarande kostnadsramar.
4§
Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än
innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlings-
bart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning,
i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också
muntlig användning. Vad som nu sagts skall gälla oavsett om varan till-
handahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet eller utomlands
eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet inte inarbetat
18
i hela landet, gäller rätten endast inom det område där kännetecknet är
inarbetat.
Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid till-
handahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för
annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan ge
sken av att vad som tillhandahålls kommer från kännetecknets innehavare
eller av att denne medgett kännetecknets användning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad ensamrätten till ett varu-
kännetecken innebär.
Paragrafens tredje stycke, som innehåller undantag från konsumtions-
principen, har utgått. En motsvarande bestämmelse har i stället placerats i
4 a § andra stycket. I övrigt är paragrafen oförändrad.
4a§
Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 §§ hindrar inte att någon
annan än innehavaren använder kännetecknet för varor som inne-
havaren, eller någon med innehavarens samtycke, under kännetecknet
fört ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Första stycket gäller dock inte när varornas skick har förändrats eller
försämrats sedan de förts ut på marknaden eller när det finns någon
annan skälig grund för innehavaren att motsätta sig användningen.
Paragrafen, som är ny, innehåller regler om när ensamrätten till ett varu-
kännetecken skall anses konsumerad. Vad som avses med konsumtion
har beskrivits i avsnitt 4.1.
Av paragrafens första stycke följer att regional, EES-vid, konsumtion
skall tillämpas i fråga om varumärkesrättigheter (se avsnitt 6). När inne-
havaren av ett varukännetecken, eller någon med dennes samtycke, fört
ut en vara under kännetecknet på marknaden inom EES gäller således att
innehavarens ensamrätt att använda kännetecknet för den varan är
konsumerad. Om varan i stället har förts ut på marknaden utanför EES är
rekvisiten i bestämmelsen inte uppfyllda, vilket innebär att innehavaren
alltjämt har kvar sin ensamrätt. Konsumtionsbestämmelsen omfattar dels
såväl registrerade som inarbetade varumärken, dels sådana andra
särskilda varukännetecken som avses i 2 § andra stycket varu-
märkeslagen. Bestämmelsen far därmed en större räckvidd än EG:s varu-
märkesdirektiv, som gäller endast registrerade varumärken.
Paragrafens andra stycke innehåller undantag från konsumtions-
bestämmelsen i första stycket. Undantaget innebär att innehavaren av ett
varukännetecken, även om de i första stycket angivna förutsättningarna
för konsumtion är uppfyllda, har möjlighet att ingripa mot att någon
annan använder sig av kännetecknet vid fortsatt omsättning av varan.
Undantaget är tillämpligt om varans skick har förändrats eller försämrats
sedan den fördes ut på marknaden eller om det annars föreligger skälig
grund för innehavaren att motsätta sig användningen. Även andra
förhållanden än sådana som är hänförliga till varans skick kan således
medföra att undantagsregeln blir tillämplig, t.ex. det sätt på vilket en vara
marknadsförs (jfr avsnitt 7). Vilka förhållanden i övrigt som kan utgöra
skälig grund är ytterst en fråga för EG-domstolen.
Prop. 1999/2000:93
19
Om förutsättningarna för konsumtion inte är uppfyllda har, som
påpekas ovan, innehavaren alltjämt kvar sin ensamrätt. Genom hän-
visningen i 37 § första stycket varumärkeslagen blir varumärkeslagens
sanktionsregler om ansvar och ersättningsskyldighet m.m. tillämpliga om
någon begår intrång i ensamrätten.
Prop. 1999/2000:93
20
RÅDETS FÖRSTA DIREKTIV
av den 21 december 1988 om
tillnärmningen av medlems-
staternas varumärkeslagar
(89/104/EEG)
EUROPEISKA
GEMENSKAPERNAS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen, särskilt
artikel 100a i detta,
med beaktande av kommis-
sionens förslag,
i samarbete med Europaparla-
mentet,
med beaktande av Ekonomiska
och sociala kommitténs yttrande,
och med beaktande av följande:
Den lagstiftning om varumärken
som nu gäller i medlemsstaterna
innehåller olikheter som kan
komma att hindra den fria
rörligheten för varor och det fria
utbytet av tjänster samt snedvrida
konkurrensförhållandena på den
gemensamma marknaden. Med
tanke på den inre marknadens
upprättande och funktion är det
därför nödvändigt att närma
medlemsstaternas lagar till
varandra.
Det är viktigt att inte förbise de
lösningar och fördelar som
gemenskapens varumärkessystem
kan erbjuda företag som önskar
förvärva varumärken.
Det förefaller inte nödvändigt att
nu genomföra ett fullständigt
närmande av medlemsstaternas
lagstiftning om varumärken utan
det kommer att vara tillräckligt att
FIRST COUNCIL DIRECTIVE
of 21 December 1988 to
approximate the laws of the
Member States relating to trade
marks (89/104/EEC)
THE COUNCIL Of THE
EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty
establishing the European Economic
Community, and in particular
Artide lOOathereof,
Having regard to the proposal
from the Commission,
In cooperation with the European
Parliament,
Having regard to the opinion of
the Economic and Social Com-
mittee,
Whereas the trade mark laws at
present applicable in the Member
States contain disparities which may
impede the free movement of goods
and ffeedom to provide services and
may distort competition within the
common market; whereas it is
therefore necessary, in view of the
establishment and functioning of the
intemal market, to approximate the
laws of Member States;
Whereas it is important not to
disregard the Solutions and
advantages which the Community
trade mark system may afford to
undertakings wishing to acquire
trade marks;
Whereas it does not appear to be
necessary at present to undertake
full-scale approximation of the trade
mark laws of the Member States and
it will be sufficient if approximation
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
begränsa den till de nationella
rättsliga bestämmelser som mest
direkt påverkar den inre
marknadens funktion.
Direktivet fråntar inte medlems-
staterna deras rätt att fortsätta
skydda sådana varumärken som
förvärvats genom användning, utan
behandlar dem endast med
avseende på förhållandet mellan
dem och sådana varumärken som
förvärvats genom registrering.
Medlemsstaterna förblir också
fria att fastställa procedurregler för
registrering, upphävande och
ogiltighet av varumärken som för-
värvats genom registrering. De kan
t.ex. bestämma sättet för varu-
märkesregistrering och ogiltighets-
förklaring, bestämma om äldre
rättigheter skall åberopas antingen
vid registrerings- eller ogiltighets-
förfarandet eller i båda
förfarandena samt, i det fall de
tillåter att äldre rättigheter
åberopas i registreringsförfarandet,
använda sig av ett invändnings-
förfarande eller ett obligatoriskt
granskningsförfarande eller båda.
Medlemsstaterna far även fort-
sättningsvis bestämma vilka
konsekvenser som upphävande
eller ogiltighetsförklaring av varu-
märken skall fa.
Detta direktiv utesluter inte att
varumärken underkastas andra
rättsliga bestämmelser än de
varumärkesrättsliga bestämmelser
som finns i medlemsstaterna, t.ex
bestämmelser om illojal
konkurrens, skadeståndsansvar
eller konsumentskydd.
För att uppnå det mål som
tillnärmningen av de rättsliga
bestämmelserna syftar till krävs att
villkoren för erhållande och
vidmakthållande av ett registrerat
varumärke är i princip identiska i
de olika medlemsstaterna. Det är
därför nödvändigt att upprätta en
is limited to those national
provisions of law which most
directly affect the functioning of the
intemal market;
Whereas the Directive does not
deprive the Member States of the
right to continue to protect
trademarks acquired through use but
takes them into account only in
regard to the relationship between
them and trade marks acquired by
registration;
Whereas Member States also
remain ffee to fix the provisions of
procedure conceming the registra-
tion, the revocation and the
invalidity of trade marks acquired
by registration; whereas they can,
for example, determine the form of
trade mark registration and
invalidity procedures, decide
whether earlier rights should be
invoked either in the registration
procedure or in the invalidity
procedure or in both and, if they
allow earlier rights to be invoked in
the registration procedure, have an
opposition procedure or an ex
officio examination procedure or
both; whereas Member States
remain free to determine the effects
of revocation or invalidity of trade
marks;
Whereas this Directive does not
exclude the application to trade
marks of provisions of law of the
Member States other than trade
mark law, such as the provisions
relating to unfair competition, civil
liability or consumer protection;
Whereas attainment of the
objectives at which this approxi-
mation of laws is aiming requires
that the conditions for obtaining and
continuing to hold a registered trade
mark are, in general, identical in all
Member States; whereas, to this end,
it is necessary to list examples of
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
lista med exempel på tecken som
kan utgöra varumärken, under
förutsättning att sådana tecken kan
särskilja ett företags varor eller
tjänster från ett annat företags.
Grunderna för att vägra registre-
ring eller för ogiltighet av seende
själva varumärket, t.ex. frånvaro
av särskiljande egenskaper, eller
avseende konflikter mellan
varumärket och äldre rättigheter
skall anges på ett uttömmande sätt,
även om vissa av grunderna är
valfria för medlemsstaterna som
därför kan bibehålla eller införa
dessa grunder i sina lagstiftningar.
Medlemsstaterna kan i sina
respektive lagstiftningar bibehålla
eller införa registreringshinder
eller ogiltighetsgrunder som är
kopplade till villkor för att erhålla
eller vidmakthålla ett varumärke
vilka inte berörs av någon
bestämmelse om närmande, t.ex.
rörande märkesinnehavaren, för-
nyelse av varumärket eller
avgiftsregler, eller villkor som har
samband med bristande iakttag-
ande av procedurbestämmelser.
För att minska det totala antalet
registrerade och skyddade varu-
märken inom gemenskapen och
därmed antalet tvister dem emellan
är det av vikt att registrerade
varumärken faktiskt används och
att de upphävs om så inte är fallet.
Det är nödvändigt att se till att ett
varumärke inte kan ogiltigförklaras
på grund av att ett äldre men inte
använt varumärke redan finns,
medan medlemsstaterna har full
frihet att tillämpa samma princip
vid registrering av ett varumärke
eller att säkerställa att ett
varumärke inte med framgång kan
åberopas i ett mål om intrång om
det efter invändning av en part slås
fast att varumärket kan upphävas. I
alla dessa fall tillkommer det
medlemsstaterna själva att
signs which may constitute a trade
mark, provided that such signs are
capable of distinguishing the goods
or services of one undertaking from
those of other undertakings; whereas
the grounds for refusal or invalidity
conceming the trade mark itself, for
example, the absence of any
distinctive character, or conceming
conflicts between the trade mark and
earlier rights, are to be listed in an
exhaustive manner, even if some of
these grounds are listed as an option
for the Member States which will
therefore be able to maintain or
introduce those grounds in their
legislation; whereas Member States
will be able to maintain or introduce
into their legislation grounds of
refusal or invalidity linked to
conditions for obtaining and
continuing to hold a trade mark for
which there is no provision of
approximation, conceming, for
example, the eligibility for the grant
of a trade mark, the renewal of the
trade mark or rules on fees, or
related to the non-compliance with
procedural rules;
Whereas in order to reduce the
total number of trade marks
registered and protected in the
Community and, consequently, the
number of conflicts which arise
between them, it is essential to
require that registered trade marks
must actually be used or, if not used,
be subject to revocation; whereas it
is necessary to provide that a trade
mark cannot be invalidated on the
basis of the existence of a non-used
earlier trade mark, while the
Member States remain free to apply
the same principle in respect of the
registration of a trade mark or to
provide that a trade mark may not be
successfully invoked in
infringement proceedings if it is
established as a result of a plea that
the trade mark could be revoked;
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
23
bestämma tillämpliga procedur-
regler.
För att underlätta den fria rörlig-
heten for varor och tjänster är det
av avgörande betydelse att säker-
ställa att registrerade varumärken
hädanefter har samma rättsliga
skydd i alla medlemsstaterna.
Detta förhållande far emellertid
inte hindra medlemsstaterna från
att efter eget bedömande ge ett
omfattande skydd åt sådana
varumärken som är kända.
Det skydd som följer av det
registrerade varumärket, vars
funktion framför allt är att
garantera att varumärket anger ur-
sprunget, är absolut när det råder
identitet mellan märket och tecknet
och varorna eller tjänsterna.
Skyddet gäller också vid likhet
mellan märket och tecknet och
varorna eller tjänsterna. Det är
nödvändigt att tolka begreppet
likhet mot bakgrund av risken för
förväxling. Grundförutsättningen
för skyddet är att det finns en risk
för förväxling och denna måste
bedömas mot bakgrund av flera
faktorer, särskilt i hur hög grad
märket är känt på marknaden, den
association som det använda eller
registrerade märket framkallar,
graden av likhet mellan märket och
tecknet samt mellan de
ifrågavarande varorna eller
tjänsterna. Formerna för fast-
slående av risk för förväxling och
framför allt bevisbördan skall
regleras av nationella procedur-
regler som inte berörs av detta
direktiv.
Av hänsyn till rättssäkerheten,
men utan att i orimlig grad skada
de intressen som innehavaren av
ett äldre märke har, är det viktigt
whereas in all these cases it is up to
the Member States to establish the
applicable rules of procedure;
Whereas it is fundamental, in
order to facilitate the free circulation
of goods and services, to ensure that
henceforth registered trade marks
enjoy the same protection under the
legal systems of all the Member
States; whereas this should however
not prevent the Member States from
granting at their option extensive
protection to those trade marks
which have a reputation;
Whereas the protection afforded
by the registered trade mark, the
fönction of which is in particular to
guarantee the trade mark as an
indication of origin, is absolute in
the case of identity between the
mark and the sign and goods or
services; whereas the protection
applies also in case of similarity
between the mark and the sign and
the goods or services; whereas it is
indispensable to give an
interpretation of the concept of
similarity in relation to the
likelihood of confusion; whereas the
likelihood of confusion, the
appreciation of which depends on
numerous elements and, in parti-
cular, on the recognition of the trade
mark on the market, of the
association which can be made with
the used or registered sign, of the
degree of similarity between the
trade mark and the sign and between
the goods or services identified,
constitutes the specific condition for
such protection; whereas the ways in
which likelihood of confusion may
be established, and in particular the
onus of proof, are a matter for
national Procedural rules which are
not prejudiced by the Directive;
Whereas it is important, for
reasons of legal certainty and
without inequitably prejudicing the
interests of a proprietor of an earlier
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
24
att säkerställa att denne inte längre
far begära ogiltighetsförklaring
samt att han inte far motsätta sig
användningen av ett varumärke
som är yngre än hans eget och som
han i vetskap därom har tillåtit
användning av under en längre tid
om inte ansökan om registrering av
det yngre varumärket gjorts i ond
tro.
Alla medlemsstaterna i
gemenskapen är bundna av
Pariskonventionen för industriellt
rättsskydd. Det är nödvändigt att
detta direktivs bestämmelser helt
överensstämmer med bestämmel-
serna i Pariskonventionen. De av
medlemsstaternas skyldigheter som
är en följd av konventionen berörs
inte av detta direktiv. Där så är
lämpligt skall artikel 234, andra
stycket i fördraget, tillämpas.
trade mark, to Provide that the latter
may no longer request a declaration
of invalidity nor may he oppose the
use of a trade mark subsequent to
his own of which he has knowingly
tolerated the use for a substantial
length of time, unless the
application for the subsequent trade
mark was made in bad faith:
Whereas all Member States of the
Community are bound by the Paris
Convention for the Protection of
Industrial Property; whereas it is
necessary that the provisions of this
Directive are entirely consistent
with those of the Paris Convention;
whereas the obligations of the
Member States resulting from this
Convention are not affected by this
Directive; whereas, where
appropriate, the second
subparagraph of Article 234 of the
Treaty is applicable,
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS HAS ADOPTED
FÖLJANDE. DIRECTIVE:
Artikel 1 Article 1
Räckvidd Scope
THIS
Detta direktiv skall tillämpas för
varumärken avseende varor eller
tjänster vilka i en medlemsstat är
föremål för registrering eller
ansökan om registrering som
individuellt varumärke, kollektiv-
märke eller garanti- eller
kontrollmärke, eller vilka är
föremål för registrering eller
ansökan om registrering hos
Benelux varumärkesmyndighet
eller föremål för en internationell
registrering med rättsverkan i en
medlemsstat.
This Directive shall apply to
every trade mark in respect of goods
or services which is the subject of
registration or of an application in a
Member State for registration as an
individual trade mark, a collective
mark or a guarantee or certification
mark, or which is the subject of a
registration or an application for
registration in the Benelux Trade
Mark Office or of an intemational
registration having effect in a
Member State.
Artikel 2
Tecken som kan utgöra ett
varumärke
Ett varumärke kan utgöras av
alla tecken som kan återges
grafiskt, särskilt ord, inbegripet
personnamn, figurer, bokstäver,
siffror, formen på en vara eller
dess förpackning, förutsatt att
tecknen i fråga kan särskilja ett
företags varor eller tjänster från
andra företags.
Artikel 3
Registreringshinder eller ogiltig-
hetsgrunder
1. Följande tecken och varumärken
far inte registreras och om
registrering har skett skall de
kunna ogiltigförklaras:
a) Tecken som inte kan utgöra
ett varumärke.
b) Varumärken som saknar
särskiljningsförmåga.
c) Varumärken som endast
består av tecken eller upplysningar
vilka i handeln visar varornas eller
tjänsternas art, kvalitet, kvantitet,
avsedda användning, värde,
geografiska ursprung, tiden för
deras framställande eller andra
egenskaper hos varorna eller
tjänsterna.
d) Varumärken som endast
består av tecken eller upplysningar
vilka i det dagliga språkbruket
eller enligt branschens vedertagna
handelsbruk kommit att bli en
sedvanlig beteckning för varan
eller tjänsten.
e) Tecken som endast består av
- en form som följer av varans
art, eller
- en form på en vara som krävs
Article 2
Signs of which a trade mark may
consist
A trade mark may consist of any
sign capable of being represented
graphically, particularly words,
including personal names, designs,
letters, numerals, the shape of goods
or of their packaging, provided that
such signs are capable of
distinguishing the goods or services
of one undertaking from those of
other undertakings.
Article 3
Grounds for refusal or invalidity
1. The following shall not be
registered or if registered shall be
liable to be declared invalid:
(a) signs which cannot constitute
a trade mark;
(b) trade marks which are devoid
of any distinctive character;
(c) trade marks which consist
exclusively of signs or indications
which may serve, in trade, to
designate the kind, quality, quantity,
intended purpose, value,
geographical origin, or the time of
production of the goods or of
rendering of the service, or other
characteristics of the goods or
service;
(d) trade marks which consist
exclusively of signs or indications
which have become customary in
the current language or in the bona
fide and established practices of the
trade;
(e) signs which consist
exclusively of:
- the shape which results from the
nature of the goods themselves, or
- the shape of goods which is
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
26
för att uppnå ett tekniskt resultat,
eller
- en form som ger varan ett
betydande värde.
f) Varumärken som strider mot
allmän ordning eller mot allmänna
moralbegrepp.
g) Varumärken som är ägnade
att vilseleda allmänheten t ex med
avseende på varans eller tjänstens
art, kvalitet eller geografiska
ursprung.
h) Varumärken som inte har
godkänts av behöriga myndigheter
och som skall vägras registrering
eller ogiltigförklaras i enlighet med
artikel 6b i Pariskonventionen för
industriellt rättsskydd, i fortsätt-
ningen kallad "Pariskonventionen".
2. En medlemsstat kan
bestämma att ett varumärke inte
skall registreras eller, om det redan
är registrerat, att det skall kunna
förklaras ogiltigt i följande fall:
a) Om användningen av
varumärket kan förbjudas med stöd
av andra lagbestämmelser än
medlemsstatens eller gemen-
skapens varumärkeslagstiftning.
b) Om varumärket omfattar ett
tecken av högt symbolvärde,
särskilt en religiös symbol.
c) Om varumärket innehåller
andra tecken, emblem eller vapen
än de som nämns i artikel 6b,
Pariskonventionen, och som är av
allmänt intresse, under förut-
sättning att vederbörande myndig-
heter inte givit tillstånd till dess
registrering i enlighet med
medlemsstatens lagstiftning.
d) Om ansökan om registrering
av varumärket gjorts i ont uppsåt
av den sökande.
3. Ett varumärke skall inte
vägras registrering eller ogiltig-
förklaras med stöd av punkt 1 b, c
eller d, om det före tidpunkten för
registreringsansökan och som en
necessary to obtain a technical
result, or
the shape which gives
substantial value to the goods;
(f) trade marks which are contrary
to public policy or to accepted
principles of morality;
(g) trade marks which are of such
a nature as to deceive the public, for
instance as to the nature, quality or
geographical origin of the goods or
service;
(h) trade marks which have not
been authorized by the competent
authorities and are to be refused or
invalidated pursuant to Article 6 ter
of the Paris Convention for the
Protection of Industrial Property,
hereinafter referred to as the 'Paris
Convention'.
2. Any Member State may
provide that a trade mark shall not
be registered or, if registered, shall
be liable to be declared invalid
where and to the extent that:
(a) the use of that trade mark may
be prohibited pursuant to provisions
of law other than trade mark law of
the Member State concemed or of
the Community;
(b) the trade mark covers a sign of
high symbolic value, in particul.ar a
religious symbol;
(c) the trade mark includes
badges, emblems and escutcheons
other than those covered by Article
6 ter of the Paris Convention and
which are of Public interest, unless
the consent of the appropriate
authorities to its registration has
been given in conformity with the
legislation of the Member State;
(d) the application for registration
of the trade mark was made in bad
faith by the applicant.
3. A trade mark shall not be
refused registration or be declared
invalid in accordance with
paragraph 1 (b), (c) or (d) if, before
the date of application for
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
27
följd av det bruk som har gjorts av
det har förvärvat särskiljnings-
förmåga. En medlemsstat kan
dessutom besluta att denna
bestämmelse skall gälla även då
särskiljningsförmågan har förvär-
vats efter tidpunkten för registre-
ringsansökan eller tidpunkten för
registreringen.
4. En medlemsstat kan med
avsteg från punkterna 1, 2 och 3
bestämma att registreringshinder
eller grunder för ogiltighets-
förklaring gällande i den staten
före ikraftträdandet av detta
direktivs tvingande bestämmelser
skall gälla för ansökan om
varumärke som gjorts före den
tidpunkten.
Artikel 4
Ytterligare registreringshinder
eller ogiltighetsgrunder med
avseende på konflikter med
äldre rättigheter
1. Ett varumärke skall inte
registreras eller om det är
registrerat skall det kunna ogiltig-
förklaras
a) om det är identiskt med ett
äldre varumärke och de varor eller
tjänster som varumärket har
ansökts eller registrerats för är
identiska med de varor eller
tjänster för vilka det äldre
varumärket är skyddat,
b) om det på grund av sin
identitet eller likhet med det äldre
varumärket och identiteten eller
likheten mellan de varor eller
tjänster som täcks av varumärkena
föreligger en risk att allmänheten
förväxlar dem, inbegripet risken
för att varumärket associeras med
det äldre varumärket.
2. Med ”äldre varumärken” i
punkt 1 avses
a) följande kategorier av
registration and following the use
which has been made of it, it has
acquired a distinctive character. Any
Member State may in addition
provide that this provision shall also
apply where the distinctive character
was acquired after the date of
application for registration or after
the date of registration.
4. Any Member State may
provide that, by derogation from the
preceding paragraphs, the grounds
of refusal of registration or
invalidity in force in that State prior
to the date on which the provisions
necessary to comply with this
Directive enter into force, shall
apply to trade marks for which
application has been made prior to
that date.
Article 4
Further grounds for refusal or
invalidity conceming conflicts
with earlier rights
1. A trade mark shall not be
registered or, if registered, shall be
liable to be declared invalid:
(a) if it is identical with an earlier
trade mark, and the goods or
services for which the trade mark is
applied for or is registered are
identical with the goods or services
for which the earlier trade mark is
protected;
(b) if because of its identity with,
or similarity to,the earlier trade
mark and the identity or similarity
of the goods or services covered by
the trade marks, there exists a
likelihood of confusion on the part
of the public, which includes the
likelihood of association with the
earlier trade mark.
2. ”Earlier trade marks” within
the meaning of paragraph 1 means:
(a) trade marks of the following
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
varumärken för vilka ansökan om
registrering gjorts tidigare än
ansökan om registrering av
varumärket ifråga, med veder-
börlig hänsyn tagen till de anspråk
som kan göras på företrädesrätt för
dessa varumärken:
i) EG-varumärken,
ii) varumärken som har
registrerats i medlemsstat eller, vad
avser Belgien, Luxemburg eller
Nederländerna, hos Benelux
varumärkesmyndighet,
iii) varumärken som blivit
föremål för en internationell
registrering med rättsverkan i
medlemsstaten ifråga,
b) EG-varumärken som i
enlighet med förordningen om EG-
varumärken gör befogat anspråk på
anciennitet gentemot ett varumärke
i a ii och a iii även om det senare
varumärket inte har vidmakthållits
eller innehavaren inte förnyat
registreringen,
c) ansökan om varumärken
nämnda i a och b under
förutsättning av deras registrering,
d) varumärken som, vid
tidpunkten för ansökan om
registrering eller, i förekommande
fall, vid tidpunkten för begäran om
företrädesrätt med avseende på
ansökan om registrering av
varumärket, är välkända i en
medlemsstat, i den betydelse som
ges ordet "välkänt" i artikel 6a i
Pariskonventionen.
3. Ett varumärke skall inte heller
registreras eller, om det är
registrerat, skall det kunna
ogiltigförklaras om det är identiskt
med, eller liknar ett äldre EG-
varumärke enligt punkt 2, och det
avses bli registrerat för eller har
registrerats för varor eller tjänster
som inte liknar dem för vilka det
äldre EG-varumärket är registrerat,
om det äldre EG-varumärket är
kinds with a date of application for
registration which is earlier than the
date of application for registration of
the trade mark, taking account,
where appropriate, of the priorities
claimed in respect of those trade
marks:
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
(i) Community trade marks;
(ii) trade marks registered in the
Member State or, in the case of
Belgium, Luxembourg or the
Netherlands, at the Benelux Trade
Mark Office;
(iii) trade marks registered under
intemational arrangements which
have effect in the Member State;
(b) Community trade marks which
validly claim seniority, in
accordance with the Regulation on
the Community trade mark, from a
trade mark referred to in (a) (ii) and
(iii), even when the latter trade mark
has been surrendered or allowed to
lapse;
(c) applications for the trade
marks referred to in (a) and (b),
subject to their registration;
(d) trade marks which, on the date
of application for registration of the
trade mark, or, where appropriate, of
the priority claimed in respect of the
application for registration of the
trade mark, are well known in a
Member State, in the sense in which
the words 'well known' are used in
Article 6 bis of the Paris
Convention.
3. A trade mark shall furthermore
not be registered or, if registered,
shall be liable to be declared invalid
if it is identical with, or similar to,
an earlier Community trade mark
within the meaning of paragraph 2
and is to be, or has been, registered
for goods or services which are not
similar to those for which the earlier
Community trade mark is registered,
where the earlier Community trade
29
känt i gemenskapen och använd-
ningen av det yngre varumärket
utan skälig anledning skulle dra
otillbörlig fördel av eller vara till
förfång för det äldre EG-
varumärkets särskiljningsförmåga
eller renommé.
4. En medlemsstat kan vidare
besluta att ett varumärke inte skall
registreras eller, om det är
registrerat, skall kunna
ogiltigförklaras i följande fall:
a) Om varumärket är identiskt
med, eller liknar ett äldre nationellt
varumärke enligt punkt 2 och det
avses bli registrerat för eller redan
har registrerats för varor och
tjänster som inte liknar dem för
vilka det äldre varumärket är
registrerat, om det äldre varu-
märket är känt i medlemsstaten
ifråga och användningen av det
yngre varumärket utan skälig
anledning skulle dra otillbörlig
fördel av eller vara till förfång för
det äldre varumärkets särskilj-
ningsförmåga eller renommé.
b) Om rätten till ett oregistrerat
varumärke eller till ett annat i
förvärvsverksamhet använt tecken
har förvärvats före tidpunkten för
ansökan om registrering av det
yngre märket eller före tidpunkten
för den företrädesrätt som
åberopats till stöd för ansökan om
registrering av det yngre märket
och om det oregistrerade
varumärket eller tecknet ger
innehavaren rätt att förbjuda
användningen av det yngre
varumärket.
c) Om användningen av ett
varumärke kan förbjudas med stöd
av en annan äldre rättighet än de
rättigheter som sägs i punkterna 2
och 4 b och särskilt
i) rätten till ett namn,
ii) rätten till egen bild,
iii) en upphovsrätt,
mark has a reputation in the
Community and where the use of the
later trade mark without due cause
would take unfair advantage of, or
be detrimental to, the distinctive
character or the repute of the earlier
Community trade mark.
4. Any Member State may
furthermore provide that a trade
mark shall not be registered or, if
registered, shall be liable to be
declared invalid where, and to the
extent that:
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
(a) the trade mark is identical
with, or similar to, an earlier
national trade mark within the
meaning of paragraph 2 and is to he,
or has been, registered for goods or
services which are not similar to
those for which the earlier trade
mark is registered, where the earlier
trade mark has a reputation in the
Member State concemed and where
the use of the later trade mark
without due cause would take unfair
advantage of, or be detrimental to,
the distinctive character or che
repute of the earlier trade mark;
(b) rights to a non-registered trade
mark or to another sign used in the
course of trade were acquired prior
to the date of application for
registration of the subsequent trade
mark, or the date of the priority
claimed for the application for
registration of the subsequent trade
mark and that non-registered trade
mark or other sign confers on its
proprietor the right to prohibit the
use of a subsequent trade mark;
(c) the use of the trade mark may
be prohibited by virtue of an earlier
right other than the rights referred to
in paragraphs 2 and 4 (b) and in
particular:
(i) a right to a name;
(ii) a right of personal portrayal:
(iii) a Copyright;
iv) en industriell rättighet.
d) Om varumärket är identiskt
med eller liknar ett äldre
kollektivmärke till vilket var
knutet en rätt som gått ut högst tre
år före tidpunkten for ansökan.
e) Om varumärket är identiskt
med eller liknar ett äldre garanti-
eller kontrollmärke till vilket var
knutet en rätt som gått ut inom en
tid som fastställts av medlems-
staten ifråga före tidpunkten för
ansökan.
f) Om varumärket är identiskt
med eller liknar ett äldre
varumärke som registrerats för
identiska eller liknande varor och
tjänster och till vilka var knutna en
rätt som på grund av bristande
förnyelse har upphört högst två år
före ansökan, förutsatt att inne-
havaren av det äldre varumärket
inte gett sitt tillstånd till
registreringen av det yngre
varumärket eller inte använt sitt
varumärke.
g) Om varumärket kan förväxlas
med ett märke som användes i
utlandet vid tidpunkten för
ansökan och som fortfarande
används där, under förutsättning
att sökande vid tidpunkten för
ansökan var i ont uppsåt.
5. Medlemsstaterna kan om det
är lämpligt tillåta att varumärket
inte skall vägras registrering eller
ogiltigförklaras om innehavaren av
det äldre varumärket eller den
äldre rättigheten ger sitt
medgivande till registreringen av
det yngre varumärket.
6. En medlemsstat kan med
avvikelse från punkterna 1-5
bestämma att de registrerings-
hinder eller ogiltighetsgrunder som
gällde i den staten före ikraftträd-
andet av detta direktivs tvingande
bestämmelser skall gälla för
varumärken för vilka ansökan
(iv) an industrial property right;
(d) the trade mark is identical
with, or similar to, an earlier
collective trade mark conferring a
right which expired within a period
of a maximum of three years
preceding application;
(e) the trade mark is identical
with, or similar to, an earlier
guarantee or certification mark
conferring a right which expired
within a period preceding
application the length of which is
fixed by the Member State;
(f) the trade mark is identical
with, or similar to, an earlier trade
mark which was registered for
identical or similar goods or services
and conferred on them a right which
has expired for failure to renew
within a period of a maximum of
two years preceding application,
unless the proprietor of the earlier
trade mark gave his agreement for
the registration of the later mark or
did not use his trade mark;
(g) the trade mark is liable to be
confused with a mark which was in
use abroad on the filing date of the
application and which is still in use
there, provided that at the date of the
application the applicant was acting
in bad faith?
5. The Member States may permit
that in appropriate circumstances
registration need not be refused or
the trade mark need not be declared
invalid where the proprietor of the
earlier trade mark or other earlier
right consents to the registration of
the later trade mark.
6. Any Member State may
provide that, by derogation from
paragraphs 1 to S, the grounds for
refusal of registration or invalidity
in force in that State prior to the date
on which the provisions necessary to
comply with this Directive enter into
force, shall apply to trade marks for
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
31
gjorts före den tidpunkten.
Artikel 5
Rättigheter som är knutna till ett
varumärke
1. Det registrerade varumärket
ger innehavaren en ensamrätt.
Innehavaren har rätt att förhindra
tredje man, som inte har hans
tillstånd, att i näringsverksamhet
använda
a) tecken som är identiska med
varumärket med avseende på de
varor och tjänster som är identiska
med dem för vilka varumärket är
registrerat,
b) tecken som på grund av sin
identitet eller likhet med
varumärket och identiteten eller
likheten hos de varor och tjänster
som täcks av varumärket och
tecknet kan leda till förväxling hos
allmänheten, inbegripet risken för
association mellan tecknet och
varumärket.
2. En medlemsstat kan också
besluta att innehavaren skall ha rätt
att förhindra tredje man, som inte
har hans tillstånd, från att i
näringsverksamhet använda ett
tecken som är identiskt med eller
liknar varumärket med avseende
på varor och tjänster av annan art
än dem för vilka varumärket är
registrerat, om detta är känt i den
medlemsstaten och om använd-
ningen av tecknet utan skälig
anledning drar otillbörlig fördel av
eller är till förfång för varumärkets
särskiljningsförmåga eller renom-
mé.
3. Bl.a. kan följande förbjudas
enligt punkterna 1 och 2:
a) Att anbringa tecknet på varor
eller deras förpackning.
b) Att utbjuda varor till
which application has been made
prior to that date.
Article 5
Rights conferred by a trade mark
1. The registered trade mark shall
confer on the proprietor exclusive
rights therein. The proprietor shall
be entitled to prevent all third
parties not having his consent from
using in the course of trade:
(a) any sign which is identical
with the trade mark in relation to
goods or services which are
identical with those for which the
trade mark is registered;
(b) any sign where, because of its
identity with, or similarity to, the
trade mark and the identity or
similarity of the goods or services
covered by the trade mark and the
sign, there exists a likelihood of
confusion on the part of the public,
which includes the likelihood of
association between the sign and the
trade mark.
2. Any Member State may also
provide that the proprietor shall be
entitled to prevent all third parties
not having his consent from using in
the course of trade any sign which is
identical with, or similar to, the
trade mark in relation to goods or
services which are not similar to
those for which the trade mark is
registered, where the latter has a
reputation in the Member State and
where use of that sign without due
cause takes unfair advantage of, or
is detrimental to, the distinctive
character or the repute of the trade
mark.
3. The following, inter alia, may
be prohibited under paragraphs 1
and 2:
(a) affixing the sign to the goods
or to the packaging thereof;
(b) offering the goods, or putting
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
försäljning, marknadsföra dem
eller lagra dem för dessa ändamål
eller utbjuda eller tillhandahålla
tjänster under tecknet.
c) Att importera eller exportera
varor under tecknet.
d) Att använda tecknet på affärs-
handlingar och i reklam.
4. Om en medlemsstats bestäm-
melser inte gör det möjligt att
förbjuda användningen av ett
tecken enligt vad som nämns i
punkterna 1 b eller 2 före
ikraftträdandet av detta direktivs
tvingande bestämmelser, kan den
fortsatta användningen av tecknet
inte förhindras med stöd av de
rättigheter som är knutna till
varumärket.
5. Punkterna 1-4 skall inte
beröra en medlemsstats bestäm-
melser om skydd mot användning
av ett tecken för annat ändamål än
att särskilja varor eller tjänster, om
användning av tecknet ifråga utan
skälig anledning drar otillbörlig
fördel av eller är till förfång för
varumärkets särskiljningsförmåga
eller renommé.
Artikel 6
Begränsningar av ett
varumärkes rättsverkan
1. Varumärket ger inte
innehavaren rätt att förhindra
tredje man att i näringsverksamhet
använda
a) sitt eget namn eller adress,
b) uppgifter om varornas eller
tjänsternas art, kvalitet, kvantitet,
avsedda ändamål, värde, geo-
grafiska ursprung, tidpunkten för
framställandet eller andra egen-
skaper,
c) varumärket om det är
nödvändigt för att ange en varas
eller tjänsts avsedda ändamål,
särskilt som tillbehör eller
reservdel, förutsatt att tredje man
them on the market or stocking them
for these purposes under that sign,
or offering or supplying services
thereunder;
(c) importing or exporting the
goods under the sign;
(d) using the sign on business
papers and in advertising.
4. Where, under the law of the
Member State, the use of a sign
under the conditions referred to in 1
(b) or 2 could not be prohibited
before the date on which the
provisions necessary to comply with
this Directive entered into force in
the Member State concemed, the
rights conferred by the trade mark
may not be relied on to prevent the
continued use of the sign.
5. Paragraphs 1 to 4 shall not
affect provisions in any Member
State relating to the protection
against the use of a sign other than
for the purposes of distinguishing
goods or services, where use of that
sign without due cause takes unfair
advantage of, or is detrimental to,
the distinctive character or the
repute of the trade mark
Article 6
Limitation of the effects of a trade
mark
1. The trade mark shall not entitle
the proprietor to prohibit a third
party from using, in the course of
trade,
(a) his own name or address;
(b) indications conceming the
kind, quality, quantity, intended
purpose, value, geographical origin,
the time of production of goods or
of rendering of the service, or other
characteristics of goods or services;
(c) the trade mark where it is
necessary to indicate the intended
purpose of a product or service, in
particular as accessories or spare
parts; provided he uses them in
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
33
handlar i enlighet med god
affärssed.
2. Varumärket ger inte
innehavaren rätt att förbjuda tredje
man att i näringsverksamhet
använda en äldre rättighet som
endast gäller i ett avgränsat
geografiskt område om rättigheten
erkänns av den ifrågavarande
medlemsstatens lagstiftning samt
används inom gränserna för det
territorium i vilket den är erkänd.
Artikel 71
Konsumtion av de rättigheter
som är knutna till ett varumärke
1. Ett varumärke ger inte
innehavaren rätt att förbjuda
användningen av varumärket för
varor som av innehavaren eller
med hans samtycke har förts ut på
marknaden under varumärket inom
gemenskapen.
2. Punkt 1 skall inte gälla när
innehavaren har skälig grund att
motsätta sig fortsatt marknads-
föring av varorna, särskilt när
varornas beskaffenhet har föränd-
rats eller försämrats efter att de har
förts ut på marknaden.
Artikel 8
Licens
1. Det kan ges licens för ett
varumärke för en del eller alla de
varor eller tjänster för vilka det är
registrerat samt för hela eller del
av medlemsstatens territorium. En
licens kan vara exklusiv eller icke-
exklusiv.
2. Innehavaren av ett varumärke
kan åberopa de till varumärket
knutna rättigheterna gentemot en
accordance with honest practices in
industrial or commercial matters
2. The trade mark shall not entitle
the proprietor to prohibit a third
party from using, in the course of
trade, an earlier right which only
applies in a particular locality if that
right is recognized by the laws of
the Member State in question and
within the limits of the territory in
which it is recognized.
Article 71
Exhaustion of the rights conferred
by a trade mark
1. The trade mark shall not entitle
the proprietor to prohibit its use in
relation to goods which have been
put on the market in the Community
under that trade mark by the
proprietor or with his consent.
2. Paragraph 1 shall not apply
where there exist legitimate reasons
for the proprietor to oppose further
commercialization of the goods,
especially where the condition of the
goods is changed or impaired after
they have been put on the market.
Article 8
Licensing
1. A trade mark may be licensed
for some or all of the goods or
services for which it is registered
and for the whole or part of the
Member State concemed. A license
may be exclusive or non-exclusive.
2. The proprietor of a trade mark
may invoke the rights conferred by
that trade mark against a licensee
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
1 Lydelsen av artikel 7.1 har ändrats genom artikel 65.2 EES-avtalet, jämförd med bilaga
XVII fjärde punkten till avtalet, genom att orden ”inom gemenskapen” (”in the
Community”) ersatts av ”i en avtalsslutande part” (”in av contracting party”). Artikelns
geografiska tillämpningsområde omfattar nu således hela EES.
34
licenstagare som överträder en
bestämmelse i licensavtalet med
avseende på licensens giltighetstid,
den av registreringen skyddade
formen under vilket varumärket får
användas, arten av de varor eller
tjänster for vilka licensen är
utfärdad, området inom vilket
varumärket far användas eller
kvaliteten på de av licenstagaren
tillverkade varorna eller tillhanda-
hållna tjänsterna.
Artikel 9
Begränsningar till följd av
passivitet
1. Om innehavaren av ett i
artikel 4.2 nämnt äldre varumärke
har funnit sig i att ett yngre
varumärke, som är registrerat i en
medlemsstat, har använts i
medlemsstaten under fem år i följd
och han har varit medveten om det,
har han inte längre rätt att med
åberopande av det äldre
varumärket begära att det yngre
varumärket skall ogiltigförklaras
eller motsätta sig att det används
med avseende på de varor eller
tjänster för vilka det har brukats,
förutsatt att ansökan om
registrering av det yngre varu-
märket inte har gjorts i ond tro.
2. En medlemsstat kan
bestämma att punkt 1 skall gälla
mutatis mutandis för innehavaren
av ett i artikel 4.4 a nämnt äldre
varumärke eller annan äldre
rättighet som nämns i artikel 4.4 b
eller c.
3. I de fall som nämns i
punkterna 1 och 2 har innehavaren
av ett yngre registrerat varumärke
inte rätt att motsätta sig
användningen av den äldre
rättigheten, även om den inte
längre kan åberopas gentemot det
yngre varumärket.
who contravenes any provision in
his licensing contract with regard to
its duration, the form covered by the
registration in which the trade mark
may be used, the scope of the goods
or services for which the licence is
granted, the territory in which the
trade mark may be affixed, or the
quality of the goods manufactured
or of the services provided by the
licensee.
Article 9
Limitation in consequence of
acquiescence
1. Where, in a Member State, the
proprietor of an earlier trade mark as
referred to in Article 4 (2) has
acquiesced, for a period of five
successive years, in the use of a later
trade mark registered in that
Member State while being aware of
such use, he shall no longer be
entitled on the basis of the earlier
trade mark either to apply for a
declaration that the later trade mark
is invalid or to oppose the use of the
later trade mark in respect of the
goods or services for which the later
trade mark has been used, unless
registration of the later trade mark
was applied for in bad faith.
2. Any Member State may
provide that paragraph 1 shall apply
mutatis mutandis to the proprietor of
an earlier trade mark referred to in
Article 4 (4) (a) or an other earlier
right referred to in Article 4 (4) (b)
or (c).
3. In the cases referred to in
paragraphs 1 and 2, the proprietor of
a later registered trade mark shall
not be entitled to oppose the use of
the earlier right, even though that
right may no longer be invoked
against the later trade mark.
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
35
Artikel 10
Bruk av varumärken
1. Om innehavaren av varu-
märket inte inom fem år efter det
att registreringsförfarandet av-
slutats har gjort verkligt bruk av
varumärket i medlemsstaten för de
varor eller tjänster för vilka det
registrerats, eller om sådant bruk
inte skett under fem år i följd, skall
varumärket bli föremål för de
sanktioner som bestäms i detta
direktiv, under förutsättning att det
inte finns giltiga skäl till att
varumärket inte använts.
2. Även det följande utgör bruk
enligt punkt 1:
a) Användning av varumärket i
en form som skiljer sig i detaljer
vilka inte förändrar märkets
särskiljande egenskaper så som det
registrerats.
b) Anbringandet i medlems-
staten ifråga av varumärket på
varor eller deras emballage endast
för exportändamål.
3. Varje användning av ett
varumärke med tillstånd av
innehavaren eller en person som är
behörig att använda kollektiv-,
garanti- eller kontrollmärke skall
anses utgöra bruk av innehavaren.
4. Om ett varumärke registrerats
före tidpunkten för ikraftträdandet
av detta direktivs tvingande
bestämmelser i medlemsstaten
ifråga gäller följande:
a) Om en bestämmelse som
gäller före tidpunkten ifråga
föreskriver sanktioner mot ett
varumärke som inte använts under
en sammanhängande period skall
den i punkt 1 nämnda femårs-
perioden anses ha börjat löpa vid
samma tid som den redan
påbörjade perioden under vilken
varumärket inte använts.
b) Om ingen bestämmelse om
Article 10
Use of trade marks
1. If, within a period of five years
following the date of the completion
of the registration procedure, the
proprietor has not put the trade mark
to genuine use in the Member State
in connection with the goods or
services in respect of which it is
registered, or if such use has been
suspended during an uninterrupted
period of five years, the trade mark
shall be subject to the sanctions
provided for in this Directive, unless
there are proper reasons for non-use.
2. The following shall also
constitute use within the meaning of
paragraph 1:
(a) use of the trade mark in a form
differing in elements which do not
alter the distinctive character of the
mark in the form in which it was
registered;
(b) affixing of the trade mark to
goods or to the packaging thereof in
the Member State concemed solely
for export purposes.
3. Use of the trade mark with the
consent of the proprietor or by any
person who has authority to use a
collective mark or a guarantee or
certification mark shall be deemed
to constitute use by the proprietor.
4. In relation to trade marks
registered before the date on which
the provisions necessary to comply
with this Directive enter into force
in the Member State concemed:
(a) where a provision in force
prior to that date attachés sanctions
to non-use ofa trade mark during an
uninterrupted period, the relevant
period of five years mentioned in
paragraph 1 shall be deemed to have
begun to run at the same time as any
period of non-use which is already
running at that date;
(b) where there is no use
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
36
användning trätt i kraft före
tidpunkten ifråga, skall de i punkt
1 nämnda femårsperioderna anses
börja löpa tidigast från den
tidpunkten.
Artikel 11
Rättsliga eller administrativa
sanktioner vid bristande
användning av ett varumärke
1. Ett varumärke far inte
ogiltigförklaras med åberopande
av att det står i konflikt med ett
äldre varumärke om det sist-
nämnda inte uppfyller kraven på
användning i artikel 10.1-10.3
eller, i förekommande fall, i artikel
10.4.
2. En medlemsstat far bestämma
att registrering av ett varumärke
inte far vägras med åberopande av
att det står i konflikt med ett äldre
varumärke, om det sistnämnda inte
uppfyller kraven på användning i
artikel 10.1-10.3 eller, i förekom-
mande fall, i artikel 10.4.
3. Om ett genkäromål om
upphävande av registrering görs,
får en medlemsstat bestämma, utan
hinder av til lämpningen av artikel
12, att ett varumärke inte med
framgång kan åberopas i ett mål
om intrång om det efter
invändning från en part slås fast att
varumärket kan hävas i enlighet
med artikel 12.1.
4. Om det äldre varumärket har
använts endast för en del av de
varor eller tjänster för vilka det
registrerats, skall det vid
tillämpning av punkterna 1, 2 och
3 anses vara registrerat endast för
den delen av varorna eller
tjänsterna.
provision in force prior to that date,
the periods of five years mentioned
in paragraph 1 shall be deemed to
run from that date at the earliest.
Article 11
Sanctions for non use of a trade
mark in lega) or administrative
proceedings
1. A trade mark may not be
declared invalid on the ground that
there is an earlier conflicting trade
mark if the latter does not fulfil the
requirements of use set out in
Article 10 (1), (2) and (3) or in
Article 10 (4), as the case may be.
2. Any Member State may
provide that registration of a trade
mark may not be refused on the
ground that there is an earlier
conflicting trade mark if the latter
does not fulfil the requirements of
use set out in Article 10 (1), (2) and
(3) or in Article 10 (4), as the case
may be.
3. Without prejudice to the
application of Article 12, where a
counter-claim for revocation is
made, any Member State may
provide that a trade mark may not be
successfully invoked in
infringement proceedings if it is
established as a result of a plea that
the trade mark could be revoked
pursuant to Article 12(1 ).
4. If the earlier trade mark has
been used in relation to part only of
the goods or services for which it is
registered, it shall, for purposes of
applying paragraphs 1, 2 and 3, be
deemed to be registered in respect
only of that part of the goods or
services.
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
Artikel 12
Grunder för upphävande
Article 12
Grounds for revocation
37
1. Ett varumärke skall kunna
upphävas om det inom en
sammanhängande femårsperiod
utan giltiga skäl inte har tagits i
verkligt bruk i medlemsstaten
ifråga för de varor eller tjänster för
vilka det registrerats. Emellertid
kan ingen kräva att varumärket
skall upphävas om varumärket har
tagits i verkligt bruk eller dess
bruk återupptagits under tiden
mellan utgången av femårs-
perioden och ansökan om
upphävande. Om bruket av
varumärket påbörjas eller återupp-
tas inom en tremånadersperiod före
ansökan om upphävande, och
denna tremånadersperiod inleds
tidigast vid utgången av den
sammanhängande femårsperiod
under vilken märket inte använts,
skall emellertid användningen
lämnas utan avseende om
förberedelserna för att inleda eller
återuppta den vidtogs först efter
det att innehavaren fick kännedom
om att en ansökan om upphävande
kunde komma att göras.
2. Ett varumärke skall också
kunna bli föremål för upphävande
om det, efter den dag då det
registrerades,
a) som ett resultat av
innehavarens verksamhet eller
passivitet, har blivit en allmän
beteckning i handeln för en vara
eller tjänst för vilket det är
registrerat,
b) som ett resultat av det bruk
innehavaren gjort av varumärket
eller den användning till vilken
innehavaren gett sitt tillstånd med
avseende på varorna eller tjänst-
erna för vilka det är registrerat, kan
komma att vilseleda allmänheten,
särskilt vad gäller varornas eller
tjänsternas art, kvalitet eller
geografiska ursprung.
1. A trade mark shall be liable to
revocation if, within a continous
period of five years, it has not been
put to genuine use in the Member
State in connection with the goods
or services in respect of which it is
registered, and there are no proper
reasons for non-use; however, no
person may claim that the
proprietor's rights in a trade mark
should be revoked where, during the
interval between expiry of the five-
year period and filing of the
application for revocation, genuine
use of the trade mark has been
started or resumed; the
commencement or resumption of
use within a period of three months
preceding the filing of the
application for revocation which
began at the earliest on expiry of the
continuous period of five years of
non-use, shall, however, be
disregarded where preparations for
the commencement or resumption
occur only after the proprietor
becomes aware that the application
for revocation may be filed.
2. A trade mark shall also be
liable to revocation if, after the date
on which it was registered,
(a) in consequence of acts or
inactivity of the proprietor, it has
become the common name in the
trade for a product or service in
respect of which it is registered;
(b) in consequence of the use
made of it by the proprietor of the
trade mark or with his consent in
respect of the goods or services for
which it is registered, it is liable to
mislead the public, particularly as to
the nature, quality or geographical
origin of those goods or services.
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
38
Artikel 13
Registreringshinder eller
grunder för upphävande eller
ogiltighetsförklaring avseende
endast en del av varorna eller
tjänsterna
I de fall då registreringshinder
eller grunder för upphävande eller
ogiltighetsförklaring föreligger
endast för en del av de varor eller
tjänster för vilka varumärket har
ansökts eller registrerats, skall
vägran att registrera, upphäva eller
ogiltigförklara varumärket endast
avse dessa varor eller tjänster.
Artikel 14
Beslut i efterhand om ogiltighets-
förklaring eller upphävande av
ett varumärke
Om anciennitet för ett äldre
varumärke som inte har vidmakt-
hållits eller som inte förnyats
åberopas för ett EGvarumärke, kan
det i efterhand beslutas om
ogiltighetsförklaring eller upphäv-
ande av det äldre varumärket.
Artikel 15
Särskilda bestämmelser för
kollektivmärken, garantimärken
och kontrollmärken
1. Utan hinder av artikel 4 kan
medlemsstater, vilkas bestäm-
melser tilllåter registrering av
kollektivmärken, garanti- eller
kontrollmärken, bestämma att
sådana märken inte skall
registreras, eller att de skall
upphävas eller ogiltigförklaras,
med stöd av ytterligare grunder än
de som nämns i artiklarna 3 och 12
i de fall dessa märkens funktion
kräver det.
2. Oberoende av artikel 3.1 c kan
en medlemsstat bestämma att
tecken eller upplysningar, som i
handeln kan ange varornas eller
Article 13
Grounds for refusal or revocation
or invalidity relating to only some
of the goods or services
Where grounds for refusal of
registration or for revocation or
invalidity of a trade mark exist in
respect of only some of the goods or
services for which that trade mark
has been applied for or registered,
refusal of registration or revocation
or invalidity shall cover those goods
or services only.
Article 14
Establishment a posteriori of
invalidity or revocation of a trade
mark
Where the seniority of an earlier
trade mark which has been
surrendered or allowed to lapse, is
claimed for a Community trade
mark, the invalidity or revocation of
the earlier trade mark may be
established a posteriori
Article 15
Special provisions in respect of
collective marks, guarantee marks
and certification marks
1. Without prejudice to Article 4,
Member States whose laws
authorize the registration of
collective marks or of guarantee or
certification marks may provide that
such marks shall not be registered,
or shall be revoked or declared
invalid, on grounds additional to
those specified in Artides 3 and 12
where the function of those marks
so requires.
2. By way of derogation from
Article 3 (1) (c), Member States
may provide that signs or
indications which may serve, in
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
tjänsternas geografiska ursprung,
får utgöra kollektiv-, garanti- eller
kontrollmärken. Ett sådant märke
ger inte innehavaren rätt att
förbjuda tredje man att i
näringsverksamhet använda sådana
tecken eller upplysningar, förutsatt
att han brukar dem i överens-
stämmelse med god affärssed. I
synnerhet far ett sådant märke inte
åberopas gentemot en tredje man
som har rätt att använda ett
geografiskt namn.
Artikel 16
Nationella bestämmelser som
skall antas för att följa detta
direktiv
1. Medlemsstaterna skall sätta i
kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga
för att följa detta direktiv senast
den 28 december 1991. De skall
genast underrätta kommissionen
om detta.
2. På förslag av kommissionen
kan rådet med kvalificerad
majoritet besluta att skjuta upp
tidpunkten i punkt 1 till senast den
31 december 1992.
3. Medlemsstaterna skall till
kommissionen överlämna texterna
till centrala bestämmelser i
nationell lagstiftning som de antar
inom det område som omfattas av
detta direktiv.
Artikel 17
Mottagare
Detta direktiv riktar sig till
medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 21 december
1988.
På rådets vägnar
V. PAPANDREOU
Ordförande
trade, to designate the geographical
origin of the goods or services may
constitute collective, guarantee or
certification marks. Such a mark
does not entitle the proprietor to
prohibit a third party from using in
the course of trade such signs or
indications, provided he uses them
in accordance with honest practices
in industrial or commercial matters;
in particular, such a mark may not
be invoked against a third party who
is entitled to use a geographical
name
Article 16
National provisions to be adopted
pursuant to this Directive
1. The Member States shall bring
into force the laws, regulations and
administrative provisions necessary
to comply with this Directive not
later than 28 December 1991 They
shall immediately inform the
Commission thereof..
2. Acting on a proposal from the
Commission, the Council, acting by
qualified majority, may defer the
date referred to in paragraph 1 until
31 December 1992 at the latest.
3. Member States shall
communicate to the Commission the
text of the main.provisions of
national law which they adopt in the
field govemed by this Directive.
Article 17
Addressees
This Directive is addressed to the
Member States.
Done at Brussels, 21 December
1988.
For the Council
The President
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 1
40
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 2
Regeringen har beslutat att Varumärkeskommittén, som arbetar med att
se över den varumärkesrättsliga lagstiftningen, skall redovisa en del av
sitt uppdrag senast den 1 mars 1999. Redovisningen gäller anpassningen
av varumärkeslagen till artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv (Rådets
första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen
av medlemsstaternas varumärkeslagar). Anledningen är EG-domstolens
senare praxis i fråga om parallellimport och konsumtion av varumärkes-
rätt. Här redovisar kommittén detta uppdrag.
Artikel 7.1 i EG:s varumärkesdirektiv föreskriver att ett varumärke inte
ger innehavaren rätt att förbjuda användning av varumärket för varor som
av innehavaren eller med dennes samtycke förts ut på marknaden under
varumärket inom EES. Vid anpassningen av varumärkeslagen till
varumärkesdirektivet år 1992 bedömde riksdagen att den i rättspraxis
utvecklade principen att innehavaren inte kunde ingripa mot fortsatt
användning av varumärket oavsett var i världen han fört ut varan på
marknaden första gången inte stod i strid med artikel 7.1. Någon
bestämmelse motsvarande artikel 7.1 infördes därför inte i varumärkes-
lagen. Genom en dom från EG-domstolen den 16 juli 1998 (mål C-
355/96 Silhouette International Schmied GmbH & Co. KG mot Hartlauer
Handelsgesellschaft mbH) har det dock klarlagts att direktiv-
bestämmelsen skall tolkas så att innehavaren av varumärket kan motsätta
sig fortsatt marknadsföring av en vara under varumärket när varan med
hans samtycke marknadsförts endast utanför EES. Varumärkeskommittén
föreslår därför att en bestämmelse som motsvarar artikel 7.1 i EG:s
varumärkesdirektiv införs i varumärkeslagen.
Artikel 7.2 i varumärkesdirektivet säger att artikel 7.1 inte skall gälla
när innehavaren av varumärket har skälig grund att motsätta sig fortsatt
marknadsföring, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller
försämrats efter att de förts ut på marknaden. Artikel 7.2 genomfördes
genom att man ändrade en sedan tidigare gällande regel i 4 § tredje
stycket varumärkeslagen. Enligt den nu gällande ordalydelsen av varu-
märkeslagen gäller undantaget dock endast när varans beskaffenhet
ändrats. EG-domstolen har dock i dom den 4 november 1997 (mål C-
337/95, Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV mot
Evora BV, REG 1997, s. 1-6013) visat att även förhållandena vid
marknadsföringen av en vara kan vara skälig grund för innehavaren av
varumärket att motsätta sig fortsatt användning av varumärket, något som
inte synes omfattas av bestämmelsen i varumärkeslagen. Varumärkes-
kommittén föreslår därför att bestämmelsen i varumärkeslagen ändras så
att den närmare följer ordalydelsen av artikel 7.2 i varumärkesdirektivet.
Ändringarna föranleder att en ny paragraf, 4 a §, införs i
varumärkeslagen.
41
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf 4 a § med följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 3
4§’
Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än
innehavaren inte far i näringsverksamhet använda ett därmed
förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess
förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri
inbegripet också muntlig användning. Vad som nu sagts skall gälla
oavsett om varan tillhandahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i
landet eller utomlands eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 §
kännetecknet inte inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det
område där kännetecknet är inarbetat.
Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid
tillhandahållande av resevdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för
annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att den kan ge
sken av att vad som tillhandahålls kommer från kännetecknets innehavare
eller av att denne medgett kännetecknets användning.
Har en vara tillhandahållits
under ett visst kännetecken och
har den därefter förändrats eller
försämrats, får inte, då varan på
nytt tillhandahålls i närings-
verksamhet här i landet, känne-
tecknet användas om inte föränd-
ringen tydligt anges eller annars
tydligt framgår.
4a§
Rätten till ett varukännetecken
enligt 1-3 §§ ger inte innehavaren
rätt att förbjuda användning av
kännetecknet for varor som
innehavaren, eller någon med
dennes samtycke, under känne-
tecknet fört ut på marknaden inom
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet.
Innehavaren har dock rätt att
förbjuda användning av känne-
tecknet i näringsverksamhet när
varornas skick förändrats eller
Senaste lydelse 1992:1686.
42
försämrats sedan de förts ut på
marknaden eller när det finns
annan skälig grund att motsätta
sig användningen.
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
43
Remissyttranden över Varumärkeskommitténs delbetänkande Artikel 7 i
EG:s varumärkesdirektiv - Ändringar i varumärkeslagen (SOU 1999:19)
har avgetts av Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Juridiska
Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Handelshögskolan i
Stockholm, Konkurrensverket, Patentbesvärsrätten, Kommerskollegium,
Stockholms Handelskammare, Konsumentverket, Sveriges advokat-
samfund, Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Företagarnas
riksorganisation, Svenska Patentombudsföreningen (SPOF), Svenska
Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR), Läkemedelsindustri-
föreningen och Föreningen för parallellimportörer av läkemedel.
Patent- och registreringsverket, Sveriges Konsumentråd samt
Konsumenter i Samverkan har inte kommit in med något yttrande.
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 4
44
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-02-24
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 10 februari 2000 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i varumärkeslagen (1960:644).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Magnus Eriksson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
Frågan huruvida vad som föreslås i lagrådsremissen redan är gällande
rätt till följd av principen om fördragskonform tolkning är ytterst en fråga
för EG-domstolen och bör därför ankomma på rättstillämpningen. Det är
således korrekt, när regeringen inte föreslår någon övergångs-
bestämmelse till den föreslagna lagändringen. Inte heller i övrigt har
Lagrådet något att erinra mot lagförslaget.
Prop. 1999/2000:93
Bilaga 5
45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1999/2000:93
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:93 Ändringar i
varumärkeslagen
46
Prop. 1999/2000:93
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om ändring i lagen |
31989L0104 |
47
Eländers Gotab 59892, Stockholm 2000