Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2000
Göran Persson
Margareta Winberg
(J ordbruksdepartementet)
I propositionen föreslås en ändring i 29 § livsmedelslagen (1971:511). I
paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om egentillsyn.
Ändringen innebär att bemyndigandet vidgas till att omfatta föreskrifter
om skyldighet också för den som inte är att anse som näringsidkare att
bedriva egentillsyn vid hantering av livsmedel.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 92
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i livsmedelslagen (1971:511).
Prop. 1999/2000:92
Härigenom föreskrivs att 29 § livsmedelslagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer far före-
skriva att näringsidkare inom
livsmedelshanteringen skall utöva
en efter verksamhetens art lämpad
särskild tillsyn av hanteringen.
29 §
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer far före-
skriva att den som hanterar
livsmedel skall utöva en efter
verksamhetens art lämpad särskild
tillsyn av hanteringen.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
1* Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 92
Prop. 1999/2000:92
I 29 § livsmedelslagen (1971:511) finns ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter
om s.k. egentillsyn. Bemyndigandet inrymmer en möjlighet för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om
skyldighet för näringsidkare inom livsmedelshanteringen att utöva en
efter verksamhetens art lämpad särskild tillsyn av hanteringen. Med stöd
av den bestämmelsen har regeringen genom 53 § livsmedelsförordningen
(1971:807) bemyndigat Statens livsmedelsverk att meddela sådana före-
skrifter.
I en dom den 13 november 1995 (målnr 2331-1994) har Regerings-
rätten prövat räckvidden av bemyndigandet i 53 § livsmedelsförord-
ningen. Domstolen farm att klaganden, en samfällighetsförening som inte
bedrev någon annan verksamhet än att tillgodose medlemmarnas behov
av vatten, inte kunde anses utgöra näringsidkare i den mening som avses i
53 § livsmedelsförordningen. Regeringsrätten upphävde därför den kom-
munala nämndens beslut om att egentillsyn skulle utföras vid samfallig-
hetsföreningen på den grunden att författningsmässigt stöd saknas för att
meddela beslutet.
Sedan Regeringsrättens dom meddelats har flera länsstyrelser och
kammarrätter meddelat beslut och domar med samma innebörd. Detta har
medfört problem för kommunerna som i flera fall tvingats upphäva
meddelade beslut om skyldighet att utöva egentillsyn vid en enskild
vattentäkt. I sin tur har detta inneburit att vatten till många vatten-
abonnenter i områden med s.k. förordnandeanläggningar ställts utanför
det offentliga kontrollsystemet. Livsmedelsverket har gjort regeringen
uppmärksam på att en ändring av livsmedelslagen är nödvändig.
Bemyndigandet i 29 § livsmedelslagen bör enligt Livsmedelsverket
vidgas så att regeringen, eller efter regeringens bemyndigande verket, får
möjlighet att föreskriva skyldighet för den som hanterar livsmedel att
bedriva egentillsyn, även om vederbörande inte kan anses vara närings-
idkare i inskränkt mening.
Mot bakgrund av Regeringsrättens dom och Livsmedelsverkets fram-
ställan om ändring av bestämmelsen har det inom Jordbruks-
departementet skrivits en promemoria med förslag till ändring i
livsmedelslagen. Promemorian har remitterats till Livsmedelsverket,
Svenska Kommunförbundet och Svenska Vatten- och Avloppsverks-
föreningen. Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdeparte-
mentet, dnr Jo98/2675.
Regeringens förslag: Bemyndigandet i 29 § livsmedelslagen vidgas
så att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
möjlighet att meddela föreskrifter om skyldighet också för den som
inte är att anse som näringsidkare att bedriva egentillsyn.
Departementspromemorians förslag: Förslaget överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks.
Skälen för regeringens förslag: Livsmedelslagen (1971:511) trädde i
kraft den 1 januari 1972. Syftet med lagen är att skydda konsumenterna
mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel.
Vidare skall oredlighet i handeln med livsmedel motverkas. Kraven på
redlighet innebär att livsmedlen skall motsvara både de krav på samman-
sättning och märkning som lagen föreskriver och de utfästelser i övrigt
som lämnas i fråga om livsmedel.
Livsmedelslagen är en ramlag och innehåller grundläggande bestäm-
melser om livsmedels beskaffenhet och om hantering, märkning och salu-
hållande av livsmedel. Mer detaljerade föreskrifter om livsmedel och om
kontrollen av livsmedel meddelas av regeringen i livsmedelsförordningen
(1971:807) och av Livsmedelsverket i särskilda kungörelser.
Enligt livsmedelslagen är Livsmedelsverket central tillsynsmyndighet
och länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen inom länet, främst genom
att följa och stödja kommunernas verksamhet. Den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet - i
regel Miljö- och hälsoskyddsnämnden - utövar tillsynen inom kom-
munen, såvida regeringen inte har föreskrivit att tillsyn skall utövas
direkt av Livsmedelsverket. Livsmedelstillsynen omfattar fastställande av
egenkontrollprogram, inspektioner, provtagningar och uppföljning av
åtgärder.
Sedan år 1990 är i princip alla livsmedelshanterande företag skyldiga
att själva kontrollera att den egna verksamheten uppfyller livsmedels-
lagstiftningens krav på hygien och redlighet i handeln. Denna s.k.
egentillsyn utgör en viktig del i den offentliga livsmedelskontrollen.
Egentillsynen genomförs enligt ett kontrollprogram som utformas med
hänsyn till varje enskilt företags behov. Med vissa undantag är företagen
själva skyldiga att på eget initiativ och på egen bekostnad utarbeta förslag
till egenkontrollprogram. Kontrollprogrammet fastställs av tillsyns-
myndigheten. Tillsynsmyndigheten följer också upp och utvärderar före-
tagens tillsyn enligt kontrollprogrammet.
Tillsynen över konsumtionsvattnet flyttades år 1983 över från
Socialstyrelsen till Livsmedelsverket. Till följd härav fördes också
bestämmelserna om kontrollen av konsumtionsvattnet, som dittills hade
funnits i hälsoskyddslagstiftningen, över till livsmedelslagstiftningen. I
motiven till ändringen (prop. 1981/82:219) konstaterade departements-
chefen att vattenkontrollen enligt hälsovårdsstadgan förutsatte att
anläggningsinnehavaren medverkade vid vattenkontrollen. Livsmedels-
lagens tillsynsregler gjorde det enligt departementschefen möjligt att
föreskriva både egentillsyn och kontroll helt genom tillsynsmyndighetens
försorg.
Livsmedelsverket utfärdade år 1983 en kungörelse om hantering och
kontroll av dricksvatten (SLVFS 1983:12). I denna kungörelse, som
utfärdades med stöd av bl.a. bemyndigandet i 53 § livsmedels-
förordningen, fanns regler om egentillsyn av större enskilda anlägg-
ningar. Denna kungörelse har numera ersatts av Livsmedelsverkets
kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten (SLVFS
1989:30, omtryck SLVFS 1993:35). Enligt 16 § i den kungörelsen skall
egentillsyn utföras vid allmän anläggning enligt ett särskilt program som
fastställs av den kommunala nämnden. I 17 § sägs att den kommunala
nämnden far förordna att egentillsyn skall utföras även vid annan än
allmän anläggning, om anläggningen förser många konsumenter med
dricksvatten eller om vattnet från anläggningen används vid hantering av
livsmedel eller om det armars finns skäl från allmän synpunkt att ställa
anläggningen under särskild tillsyn. Till de anläggningar som enligt den
bestämmelsen kan bli skyldiga att utföra egentillsyn nämns i de allmänna
råden till paragrafen bl.a. samfälligheter som enligt 4 § lagen
(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltas av en särskilt
bildad förening.
De nuvarande dricksvattenföreskriftema kommer att ersättas av nya
sådana, baserade på ett EG-direktiv från år 1998 (98/83/EG). Huvud-
principen i direktivet är att all dricksvattenförsörjning skall omfattas av
reglerna men ger medlemsstaterna en möjlighet att under vissa
omständigheter undanta dricksvatten från en enskild vattentäkt som
tillhandahåller mindre än 10 m3 per dag i genomsnitt eller försörjer
mindre än 50 personer. Livsmedelsverket påpekar i sitt remissyttrande att
även om denna möjlighet till undantag utnyttjas till fullo, kommer många
större samfallighetsföreningar att omfattas av de nya föreskrifterna.
Regeringens bedömning är att det även fortsättningsvis kommer att
finnas ett behov av att föreskriva om egentillsyn också för andra än
företagare som är att betrakta som näringsidkare.
Med hänsyn härtill bör bemyndigandet i 29 § livsmedelslagen vidgas
till att gälla föreskrifter för alla som hanterar livsmedel. Någon särskild
avgränsning av bemyndigandet, utöver den som följer av att lagen enligt
huvudregeln inte gäller livsmedelshantering i enskilda hushåll, kan inte
anses nödvändig.
Prop. 1999/2000:92
Prop. 1999/2000:92
Den ändring som föreslås i livsmedelslagen är närmast att betrakta som
ett tillrättaläggande. Ändringen innebär därför inte några nya förpliktelser
eller åtaganden.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm
Föredragande: statsrådet Winberg
Prop. 1999/2000:92
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:92 Ändring i livsmedelslagen
Prop. 1999/2000:92
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om ändring i |
29 § |
Eländers Gotab 59894, Stockholm 2000