Prop.
1999/2000:89
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2000
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionen innehåller förslag som syftar till att genomföra EG-
direktivet (9777/EG) om konsumentskydd vid distansavtal.
I propositionen föreslås att en lag om konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen) ersätter 1981 års hemför-
säljningslag. Lagen skall vara tvingande till konsumentens förmån.
Distansavtalslagen skall gälla för avtal varigenom en näringsidkare
överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsu-
ment, om avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat
system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande
sker på distans (distansavtal). Lagen kommer därmed att gälla vid avtal
som träffas på Internet, per telefon och på andra sätt där parterna inte
samtidigt är fysiskt närvarande.
Lagen skall också gälla för avtal som ingås vid ett hembesök eller
under en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes
fasta försäljningsställe (hemförsäljningsavtal).
I lagförslaget finns bestämmelser om vilken information som närings-
idkaren skall lämna konsumenten vid marknadsföring och när ett avtal
ingås. Lagförslaget innehåller också regler som ger konsumenten en
ångerrätt på 14 dagar. Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall vissa
kreditavtal som har träffats med anledning av avtalet upphöra att gälla.
Lagförslaget innehåller därutöver bestämmelser om näringsidkarens
fullgörelse av avtalet och om konsumentens skydd mot lagvalsklausuler.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2000.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 89
Prop. 1999/2000:89
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om konsumentskydd vid distansavtal och
hemförsäljningsavtal...........................................................5
2.2 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601).........................................................................11
3 Ärendet och dess beredning.............................................................12
4 Distansavtal......................................................................................13
5 Distansavtalsdirektivet.....................................................................14
6 Genomförande av direktivet............................................................18
6.1 Utgångspunkter för genomförandet..................................18
6.2 En ny lag...........................................................................21
6.3 Lagens tillämpningsområde..............................................23
6.3.1 Avtal om lös egendom eller tjänster...............23
6.3.2 System för distansförsäljning, kommunika-
tion uteslutande på distans, m.m.....................25
6.3.3 Konsument och näringsidkare.........................29
6.3.4 Undantag från lagens tillämpningsområde......30
6.4 Näringsidkarens informationsskyldighet...........................37
6.5 Konsumentens ångerrätt....................................................46
6.5.1 Ångerffisten....................................................46
6.5.2 Utövande av ångerrätten.................................50
6.6 Näringsidkarens fullgörande av ett avtal...........................56
6.7 Undantag från informationsskyldigheten och ångerrätten 58
6.8 Undantag från ångerrätten.................................................62
6.9 Betalning med kort............................................................65
6.10 Leverans utan föregående beställning...............................66
6.11 Begränsningar i användningen av vissa
kommunikationsmedel......................................................67
6.12 Medel för att säkerställa efterlevnaden.............................67
6.13 Skydd mot lagval som ger konsumenten ett sämre skydd.69
6.14 Gemenskapsregler och konsumentinformation.................71
7 Ikraftträdande m.m..........................................................................72
8 Ekonomiska konsekvenser...............................................................72
9 Författningskommentar....................................................................73
9.1 Inledande kommentarer.....................................................73
9.2 Förslaget till lag om konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal...................................................73
9.3 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601).......................................................................101
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv (97/7/EG) om
Prop. 1999/2000:89
konsumentskydd vid distansavtal........................................102
Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian
Distansavtalslag (Ds 1999:45).............................................119
Bilaga 3 Promemorians lagförslag.....................................................120
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna....................................126
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag................................................127
Bilaga 6 Lagrådets yttrande...............................................................134
Bilaga 7 Jämförelsetabell - sammanställning av bestämmelserna i
distansavtalsdirektivet och motsvarande eller närmast
motsvarande bestämmelser i förslaget till distansavtalslag
eller annan svensk lag..........................................................139
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000........143
Rättsdatablad..........................................................................................144
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal,
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Prop. 1999/2000:89
Prop. 1999/2000:89
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs1 följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller för avtal varigenom en näringsidkare överlåter eller
upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument, om
1. avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat
system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande
sker på distans (distansavtal), eller
2. avtalet ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren
organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe
(hemförsäljningsavtal).
Lagen gäller också för marknadsföring som syftar till sådana avtal som
anges i första stycket.
2 § I lagen avses med
konsument-, en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med den egna näringsverksamheten,
hembesök: ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments
bostad eller på någon annan plats där konsumenten inte endast för
stunden befinner sig.
3 § Lagen gäller inte distansavtal som
1. avser försäkring, kredit eller någon annan finansiell tjänst,
2. avser uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning på mark
eller i vatten,
3. ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat
eller en automatiserad affärslokal,
4. ingås med en teleoperatör genom användning av en offentlig telefon-
automat, eller
5. ingås vid en auktion där budgivningen normalt inte sker elektroniskt.
4 § Lagen gäller inte hemförsäljningsavtal, om
1. det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300
kronor,
1 Jfr rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 for att skydda konsumenten i de
fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31, Celex
385L0577) och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om
konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 397L0007).
2. avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:98O) om
handel med finansiella instrument,
3. avtalet gäller försäkring,
4. avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning
på mark eller i vatten, eller
5. avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens
uttryckliga begäran och avtalet gäller en vara eller en tjänst som omfattas
av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan
eller tjänsten.
5 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 9-12 §§, om ångerrätt i
13-20 §§ och om lagval i 23 § gäller inte distansavtal eller hemförsälj-
ningsavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen
(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende.
6 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 10 och 11 §§ och om
ångerrätt i 13-20 §§ gäller inte distansavtal eller hemförsäljningsavtal om
försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande för-
brukning, om varorna skall levereras till en konsuments bostad eller
arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utköming.
7 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 10 § och om ångerrätt i
13-20 §§ gäller inte distansavtal om
1. inkvartering,
2. transport,
3. servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller
4. kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fri-
tidsaktivitet,
under förutsättning att näringsidkaren i avtalet åtar sig att tillhanda-
hålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.
8 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat
anges i lagen.
Information vid marknadsföring som syftar till distansavtal
9 § Vid marknadsföring som syftar till distansavtal skall näringsidkaren
ge information om
1. sitt namn och sin adress,
2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,
3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,
4. leveranskostnader,
5. sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,
6. ångerrätt enligt denna lag,
7. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om
inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,
8. den tid under vilken erbjudandet gäller, och
9. avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser
av varor eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.
Prop. 1999/2000:89
Informationen skall ges i rimlig tid innan ett avtal ingås. Informationen
skall ges klart och begripligt och med användande av metoder som är
anpassade till det medel för distanskommunikation som används.
Näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för under-
åriga.
Vid marknadsföring per telefon skall näringsidkaren i början av
samtalet ge konsumenten information om sin identitet och om samtalets
syfte.
Information när ett avtal ingås
10 § När ett distansavtal har ingåtts skall näringsidkaren snarast därefter
ge konsumenten en bekräftelse med den information som avses i 9 §
första stycket 1-5. Gäller distansavtalet en vara skall informationen ges
senast vid leveransen, om inte varan skall levereras till någon annan än
konsumenten. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om
näringsidkaren redan tidigare har gett informationen i sådan form,
behöver den inte ges på nytt, om inte annat följer av andra stycket.
Inom samma tid skall näringsidkaren alltid i en handling eller i någon
annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten ge
denne information om
1. konsumentens ångerrätt enligt denna lag samt namn och adress till
någon som ångerrätten kan utövas mot,
2. gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan fram-
ställa klagomål,
3. förekommande garantier och service, och
4. villkoren för att säga upp avtalet för det fall att det gäller tills vidare
eller för en längre tid än ett år.
Gäller distansavtalet en tjänst vars fullgörande sker med hjälp av ett
medel för distanskommunikation, och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle
och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet, behöver
näringsidkaren bara ge konsumenten tillgång till gatuadressen till det
verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål.
11 § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt
lämna konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt
enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan
utövas mot. Detsamma skall gälla när konsumenten lämnar ett anbud till
näringsidkaren som denne inte genast tar ställning till. Konsumenten
skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på att han
eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som lämnas till
konsumenten skall vara åtföljd av en blankett som kan användas för att
utöva ångerrätten.
Den handling och den blankett som avses i första stycket skall
överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Prop. 1999/2000:89
Påföljd vid utebliven information
Prop. 1999/2000:89
12 § Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 9-11 §§,
skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt 9-11 §§ skall därvid anses vara sådan information
av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra
stycket marknadsföringslagen.
Konsumentens ångerrätt
13 § Konsumenten har rätt att frånträda ett distansavtal eller ett hem-
försäljningsavtal (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller
sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i
15 § (ångerfrist). Konsumenten har alltid rätt att lämna eller sända
meddelandet inom sju arbetsdagar från den dag som anges i 15 §.
14 § Vid distansavtal har konsumenten inte ångerrätt, om avtalet gäller
1. en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens samtycke
under ångerfristen,
2. en vara eller en tjänst och priset beror på sådana svängningar på
finansmarknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera,
3. en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller
som snabbt kan försämras eller bli for gammal,
4. en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat dator-
program och förseglingen har brutits,
5. en tidning eller en tidskrift, eller
6. vadhållning eller andra lotteri tjänster.
15 § Vid distansavtal eller hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller
upplåtelse av varor börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar
emot varan eller en väsentlig del av den. Vid distansavtal eller hem-
försäljningsavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet
ingås.
Vid distansavtal börjar ångerfristen dock löpa tidigast den dag då före-
skriven information enligt 10 § kommer konsumenten till handa. Vid
hemförsäljningsavtal börjar ångerfristen löpa tidigast den dag då hand-
lingar enligt 11 § kommer konsumenten till handa.
Avser avtalet en vara som har tillverkats eller väsentligt ändrats efter
konsumentens särskilda önskemål eller som annars har fått en tydlig
personlig prägel, far näringsidkaren och konsumenten skriftligen avtala
att ångerfristen skall börja löpa den dag som anges i andra stycket oavsett
om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den.
16 § Om näringsidkaren vid ett distansavtal i strid med 10 § andra
stycket 1 underlåtit att i föreskriven form ge den information som nämns
där, förlorar konsumenten sin ångerrätt ett år efter den dag då ånger-
fristen skulle ha börjat löpa enligt 15 § första stycket. Avser underlåten-
heten någon annan information enligt 10 §, förlorar konsumenten dock
sin ångerrätt tre månader efter den dagen.
17 § Konsumenten far utöva sin ångerrätt endast om den vara som han
eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller
dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd
som har varit nödvändig för att undersöka varan eller på grund av någon
omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.
Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt
18 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna
eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid hemförsäljningsavtal och har
tagit emot varan eller en väsentlig del av den vid hembesöket eller under
utflykten, skall konsumenten dock hålla varan tillgänglig på den plats där
den har tagits emot. Varan far även hållas tillgänglig på någon annan
plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan
hämta den där.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid distansavtal eller hemförsälj-
ningsavtal om en tjänst, skall vad som sägs i andra stycket tillämpas på
material som konsumenten har tagit emot, förutsatt att konsumenten inte
åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader.
19 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast
och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till
näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog
emot varan eller, vid avtal om en tjänst, konsumentens meddelande om
att avtalet frånträtts.
Vid hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal som har ingåtts vid
telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande verksamhet
skall tiden enligt första stycket räknas från den dag då näringsidkaren tog
emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren
skall i dessa fall betala skälig ersättning till konsumenten för dennes
kostnader att sända tillbaka varan. Konsumenten har rätt att behålla
varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren
fullgör hela sin betalningsskyldighet.
Om näringsidkaren i fall som avses i 18 § andra och tredje styckena
inte hämtar varan eller materialet inom tre månader från den dag då
ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsumenten utan ersätt-
ning. Vid hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal som har ingåtts
vid telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande
verksamhet tillfaller varan konsumenten utan ersättning även i andra fall
än som avses i 18 § andra stycket, om inte näringsidkaren inom tre
månader från den dag då ångerfristen började löpa fullgör hela sin betal-
ningsskyldighet.
Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt-
ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till
konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Närings-
idkaren skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när
ersättningsvaran levereras.
Prop. 1999/2000:89
Kreditavtal
Prop. 1999/2000:89
20 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av
distansavtalet eller hemförsäljningsavtalet har fatt kredit av närings-
idkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan
denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att
konsumenten far åläggas någon påföljd för detta.
Fullgörelse
21 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om
konsumenten och näringsidkaren inte har avtalat annat, skall prestationen
fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin
beställning.
Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte
beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida,
har konsumenten rätt att häva distansavtalet eller hemförsäljningsavtalet.
Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta.
Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad
konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast, dock senast inom 30
dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens med-
delande om att avtalet hävts.
Behörighet för näringsidkarens ombud
22 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig
att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal
eller hemförsäljningsavtal, att utfasta förmåner som är avsedda att ingå i
ett sådant avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning.
Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna
behörighet.
Lagval
23 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i
fråga om regler om distansavtal, om den lag som gäller med bortseende
från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbets-
området och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000, då hemförsäljningslagen
(1981:1361) skall upphöra att gälla.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.
10
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1999/2000:89
Nuvarande lydelse
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:268)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet.
Föreslagen lydelse
3§
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006), lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom Euro-
peiska ekonomiska samarbets-
området och lagen (2000:000) om
konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
11
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 20 maj 1997
direktiv (97/7/EG) om konsumentskydd vid distansavtal (distans-
avtalsdirektivet). Direktivet innehåller bestämmelser om näringsidkarens
informationsskyldighet, konsumentens ångerrätt m.m. vid avtal som ingås
på distans, t.ex. vid handel över Internet. Medlemsstaterna skall ha
genomfort direktivet senast den 4 juni 2000.
Distansavtalsdirektivet finns som bilaga 1.
Genomförandet av distansavtalsdirektivet har skett i nära nordiskt
samarbete. Vid överläggningar med företrädare för ansvariga departe-
ment i Danmark, Finland, Island och Norge har man sökt enas om hur
direktivet bör tolkas och hur det lämpligen kan genomföras. Nordiska
ministerrådets rapport ”Nordisk implementering av distansavtals-
direktivet” (TemaNord 1998:532) har därvid beaktats. Överläggningarna
har lett till att en betydande nordisk rättslikhet kan föreligga vid
genomförandet av direktivet.
Direktivet har också behandlats i en samrådsgrupp med företrädare för
berörda myndigheter och organisationer. Dessutom har EG-kommis-
sionen i oktober 1999 anordnat ett möte för sakkunniga inom
medlemsstaternas regeringskanslier. Vid mötet, där Sverige var
representerat, utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet och
diskuterades bl.a. hur vissa bestämmelser kan tolkas.
Som ett led i arbetet att genomföra direktivet utarbetades inom Justitie-
departementet departementspromemorian Distansavtalslag (Ds 1999:45).
I promemorian föreslås en ny lag om konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal, som skall ersätta 1981 års hemförsäljningslag.
Promemorian har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians
lagförslag finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet
(Jul999/3515/L2).
Från distansavtalsdirektivets tillämpningsområde är de finansiella
tjänsterna undantagna. Exempel på finansiella tjänster är försäkringar,
krediter och investeringstjänster. EG-kommissionen presenterade den 14
oktober 1998 ett förslag till direktiv om distansförsäljning av finansiella
tjänster till konsumenter, KOM (1998) 468 slutlig. Sedan direktiv-
förslaget behandlats vid ett ministerrådsmöte och i Europaparlamentet
har kommissionen lagt fram ett reviderat förslag, KOM (1999) 385
slutlig. Förslaget bereds nu i ministerrådets arbetsgrupp för konsument-
skydd och information. Ett rimligt antagande är att direktivet kan antas
hösten 2000.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 17 februari 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har följt Lagrådets
förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.2, 6.4, 6.5.1, 6.8, 6.9
och 6.12 samt i författningskommentaren.
I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom ett par rent
redaktionella ändringar gjorts.
En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna i
distansavtalsdirektivet och motsvarande eller närmast motsvarande
bestämmelser i förslaget till distansavtalslag eller annan svensk lag finns
i bilaga 7.
Ett par miljoner användare lär ha tillgång till Internet i Sverige. Man
räknar med att handeln över Internet kommer att snabbt öka i betydelse,
inte minst handeln över landsgränsema.
Informationstekniken och den elektroniska handeln medför naturligtvis
stora möjligheter. Det är lättare att få tillgång till information från olika
håll och jämföra t.ex. priser. Utbudet av varor och tjänster är större och
mer lättillgängligt. Företagen kan på ett annat sätt än med andra tekniker
bedriva marknadsföring och skapa och hålla fast kundrelationer. Avtal
kan ingås snabbt och enkelt. Många gånger är priserna vid elektronisk
handel lägre än annars. Handeln över Internet kan också vara till fördel
för dem som har svårt att uppsöka fasta butiker, t.ex. på grund av
rörelsehinder eller dåliga kommunikationer.
Tekniken kan samtidigt innebära nackdelar för konsumenterna. De blir
mera utsatta när marknadsföringen når dem in i hemmen, ibland kanske
skräddarsydd för den enskilde konsumenten. Vid elektronisk handel har
konsumenten i allmänhet sämre möjligheter än vid ett butiksköp att
undersöka varan och ställa frågor om egenskaper och andra villkor.
Konsumenten är i större utsträckning än annars beroende av den
information som näringsidkaren ger vid marknadsföringen, t.ex. på sin
hemsida, eller i samband med att ett avtal ingås. Visserligen är
konsumenten själv aktiv, t.ex. genom att söka på olika hemsidor, men kan
ändå befinna sig i ett underläge gentemot säljaren, eftersom han eller hon
kanske har svårt att bedöma den information som säljaren lämnar. Det är
vidare tekniskt lätt att ingå avtal över Internet. Normalt fyller konsu-
menten i ett elektroniskt beställningsformulär och skickar sedan iväg
detta elektroniskt genom att bara trycka på en knapp. Det kan finnas en
risk för att många köp görs utan tillräckligt övervägande och att konsu-
menten ångrar sig efter avtalet.
Utmärkande för konsumenthandeln på Internet är alltså att avtal ingås
på distans, dvs. utan att konsumenten och näringsidkaren träffar varandra
före och i anslutning till avtalsslutet. I likhet med vad som gäller vid
andra distansavtal, t.ex. telefonförsäljning och postorderförsäljning,
behöver konsumenten i sådana fall fa tillräcklig information för att kunna
bedöma ett avtal och ha möjlighet att på ett ordnat sätt från träda ett avtal
som han eller hon ångrar. Ett gott konsumentskydd vid distansavtal
Prop. 1999/2000:89
13
bidrar till att konsumenterna kan känna förtroende för den elektroniska
handeln och därmed lättare använda sig av den. Distansavtalsdirektivet
innebär att konsumentens ställning stärks på EU:s inre marknad och att
den fria rörligheten för varor och tjänster underlättas.
Marknadsföringslagen (1995:450) är tillämplig på marknadsföring som
syftar till distansavtal, t.ex. marknadsföring på Internet. Lagen innebär
bl.a. att marknadsföringen skall stämma överens med god marknads-
föringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenterna. I det
allmänna kravet på marknadsföringen ligger att näringsidkaren skall
lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsument-
synpunkt. Särskilda regler om informationsskyldighet finns i annan
lagstiftning som kan vara tillämplig vid distansavtal, t.ex. prisinforma-
tionslagen (1991:601), konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen
(1992:1672) om paketresor.
I hemförsäljningslagen (1981:1361) finns bestämmelser som ger
konsumenten ångerrätt vid vissa distansavtal, nämligen om avtalet ingås
vid telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande verk-
samhet. Hemförsäljningslagen gäller emellertid inte för andra distans-
avtal än sådana som ingås på telefon. Några andra civilrättsliga lagregler
för just distansavtal finns inte. Däremot finns det naturligtvis lagregler
som gäller såväl handel på distans som handel på annat sätt, t.ex.
konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716).
Prop. 1999/2000:89
Syftet med distansavtalsdirektivet är en tillnärmning av medlemsstaternas
lagar och andra författningar om distansavtal som träffas mellan
konsumenter och leverantörer, dvs. näringsidkare (artikel 1). I artikel 2
ges den för direktivets tillämpningsområde avgörande definitionen av
distansavtal. Av definitionen framgår att det skall vara fråga om ett avtal
som ingås mellan en näringsidkare och en konsument inom ramen för ett
av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans. Fram
till att avtalet träffas, inbegripet ingåendet av själva avtalet, far
uteslutande användas en eller flera tekniker för distanskommunikation.
Härmed avses tekniker som kan användas för ingående av avtal utan att
parterna samtidigt är fysiskt närvarande. Vidare framgår av definitionen
att det skall vara fråga om avtal om varor eller tjänster. Vissa avtal
undantas helt eller delvis (artikel 3, se nedan).
I direktivet finns bestämmelser om
- näringsidkarens informationsskyldighet (artiklarna 4 och 5),
- konsumentens ångerrätt (artikel 6),
- näringsidkarens fullgörelse av ett träffat avtal (artikel 7),
- betalning med kort (artikel 8),
- leverans utan föregående beställning (artikel 9),
- begränsningar i användningen av vissa medel för distanskommunika-
tion (artikel 10), och
14
- medlemsstaternas skyldighet att se till att det i konsumenternas
intresse finns tillräckliga och effektiva medel för att säkerställa efter-
levnaden av bestämmelserna i direktivet (artikel 11).
Direktivet innehåller vidare bestämmelser om att reglerna skall vara
tvingande till konsumentens förmån (artikel 12.1), att konsumenten inte
får berövas det skydd som direktivet ger genom att avtalet hänvisar till en
lag i en icke-medlemsstat (artikel 12.2), att direktiv som reglerar
speciella former av distansavtal skall tillämpas i stället för distans-
avtalsdirektivet, m.m. (artikel 13) och att direktivet är ett s.k. minimi-
direktiv (artikel 14).
Slutligen innehåller direktivet bestämmelser om ikraftträdandetid-
punkt, medlemsländernas rapporteringsskyldighet till kommissionen
m.m. (artiklarna 15-18).
Direktivet är inte tillämpligt på alla distansavtal. Det är inte tillämpligt
på avtal som avser finansiella tjänster, avtal som ingås med hjälp av
varuautomater eller automatiserade affärslokaler, avtal som ingås med
distributörer av telekommunikationer genom användning av offentliga
telefonautomater, avtal som ingås för uppförande och försäljning av fast
egendom eller som avser andra rättigheter som är knutna till sådan
egendom (med undantag av hyresavtal) och inte heller på avtal som ingås
vid auktioner (artikel 3.1).
Vidare finns undantag från direktivets bestämmelser om närings-
idkarens informationsskyldighet, konsumentens ångerrätt och tidpunkten
för näringsidkarens fullgörelse av ett träffat avtal. Dessa bestämmelser
skall inte tillämpas på avtal om leverans av livsmedel, drycker eller andra
varor för daglig konsumtion, vilka levereras till en konsuments bostad
eller arbetsplats av distributörer genom regelbunden utköming. Bestäm-
melserna skall inte heller tillämpas på avtal om tillhandahållande av
tjänster som avser inkvartering, transport, serveringsverksamhet eller
fritidsaktiviteter, om näringsidkaren när avtalet träffas åtar sig att
tillhandahålla tjänsten en bestämd dag eller under en angiven tidsperiod
(artikel 3.2).
I direktivet finns också särskilda undantag från bestämmelserna om
ångerrätt (artikel 6.3). Om inte parterna har kommit överens om annat,
har konsumenten ingen ångerrätt vid avtal om
- en tjänst när fullgörandet har påbörjats med konsumentens samtycke
före utgången av ångerffisten,
- tillhandahållande av varor eller tjänster vilkas pris beror på fluktua-
tioner på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera,
- tillhandahållande av varor som har tillverkats enligt konsumentens
anvisningar eller som har fatt en tydlig personlig prägel eller som på
grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan
försämras eller bli för gamla,
- tillhandahållande av förseglade ljud- eller bildinspelningar eller
datorprogram när konsumenten har brutit förseglingen,
- tillhandahållande av tidningar och tidskrifter, och
- tips- och lotteri tjänster.
Prop. 1999/2000:89
15
Näringsidkarens informationsskyldighet
Det ena bärande elementet i direktivets konsumentskydd är närings-
idkarens informationsskyldighet. Konsumenten skall i god tid innan ett
avtal träffas fa information om bl.a. näringsidkarens identitet, varans eller
tjänstens huvudsakliga egenskaper, varans eller tjänstens pris
(inkluderande alla skatter), eventuella leveranskostnader, sättet för
betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt, ångerrätt när
sådan gäller och den tid under vilken ett lämnat erbjudande gäller
(artikel 4).
Konsumenten skall även fa information av näringsidkaren efter det att
avtalet har träffats. Konsumenten skall fa en bekräftelse (skriftligen eller i
annan varaktig form som är tillgänglig för konsumenten) på merparten av
den information som enligt artikel 4 skall lämnas innan avtalet ingås,
såvida konsumenten inte redan då har fatt del av informationen skrift-
ligen eller i annan varaktig form som är tillgänglig för honom eller
henne. Konsumenten skall vidare på ett tidigt stadium i samband med
fullgörandet av avtalet fa information om villkoren och förfarandet för att
utnyttja ångerrätten, gatuadressen till näringsidkaren dit konsumenten
kan vända sig för att framställa klagomål, förekommande garantier och
service efter köpet och villkoren för att säga upp avtalet för det fall att det
gäller tills vidare eller för en längre tid än ett år (artikel 5).
Konsumentens ångerrätt
Den andra centrala delen i konsumentskyddet är konsumentens ångerrätt.
Konsumenten skall ha rätt att utan påföljd och utan att ange något skäl
frånträda ett träffat avtal (ångerrätt). Ångerfristen skall vara minst sju
arbetsdagar. Vid avtal om en vara börjar ångerfristen löpa den dag då
konsumenten tar emot varan, medan vid avtal om en tjänst ångerfristen
börjar löpa den dag då avtalet träffas. Ångerfristen börjar dock aldrig
löpa förrän näringsidkaren har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt
artikel 5. Den yttersta tidsfristen för att utöva ångerrätten är tre månader
från det att konsumenten tar emot varan eller, om avtalet avser en tjänst,
avtalet träffas (artikel 6.1).
Om konsumenten utövar sin ångerrätt, är näringsidkaren skyldig att
senast inom 30 dagar lämna tillbaka vad konsumenten har betalat. Den
enda kostnad som far läggas på konsumenten är den direkta kostnaden för
att skicka tillbaka varan (artikel 6.2). Om konsumenten har utövat sin
ångerrätt och med anledning av avtalet har fatt kredit av näringsidkaren
eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och
näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten
får åläggas någon påföljd för detta (artikel 6.4).
Näringsidkarens fullgörelse av ett träffat avtal
Distansavtalsdirektivet innehåller också några kontraktsrättsliga regler,
närmast regler om när förpliktelser enligt ett träffat avtal skall uppfyllas.
Om inte parterna har kommit överens om annat, skall näringsidkaren
utföra beställningen senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten
Prop. 1999/2000:89
16
lämnade denna till näringsidkaren (artikel 7.1). För det fall att närings- Prop. 1999/2000:89
idkaren inte kan fullgöra sin del av avtalet på grund av att den beställda
varan eller tjänsten inte finns att tillgå, skall konsumenten informeras om
detta och snarast möjligt, dock senast inom 30 dagar, fa tillbaka vad han
eller hon har betalat (artikel 7.2). Medlemsstaterna får emellertid före-
skriva att näringsidkaren får tillhandahålla konsumenten en vara eller
tjänst av likvärdig kvalitet och till likvärdigt pris, under förutsättning att
parterna kom överens om denna möjlighet senast i samband med avtalet.
Konsumenten skall informeras om möjligheten på ett klart och begripligt
sätt. Om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt beträffande en ersättnings-
vara, skall näringsidkaren svara för kostnaden för att skicka tillbaka
varan. Konsumenten skall informeras om detta (artikel 7.3).
Betalning med kort
Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns lämpliga medel som gör
det möjligt för en konsument att begära annullering av en betalning som
har gjorts vid bedräglig användning av konsumentens betalkort. Vidare
skall medlemsstaterna säkerställa att det finns lämpliga medel som gör
det möjligt för konsumenten att vid bedräglig användning av hans eller
hennes betalkort få de utbetalda beloppen återkrediterade eller åter-
betalade (artikel 8).
Leverans utan föregående beställning
Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda leverans
av varor eller utförande av tjänster till en konsument som inte har beställt
dem, när leveransen eller tillhandahållandet innefattar ett krav på
betalning. Vidare skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att
befria konsumenten från all skyldighet att fullgöra någon motprestation
vid leverans utan föregående beställning (artikel 9).
Begränsningar i användningen av vissa medel för distanskommunikation
Näringsidkarens användning av automatiska uppringningssystem utan
mänsklig betjäning (uppringningsautomater) och telefax skall förutsätta
att konsumenten har gett sitt samtycke till det på förhand (artikel 10.1).
Beträffande andra kommunikationsmedel som möjliggör individualiserad
kommunikation skall medlemsstaterna säkerställa att dessa får användas
endast när konsumenten inte klart har motsatt sig det (artikel 10.2).
Medel för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i direktivet
Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas intresse finns
tillräckliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av
bestämmelserna i distansavtalsdirektivet. Dessa medel skall innefatta
bestämmelser varigenom ett eller flera organ får väcka talan inför
domstol eller förvaltningsmyndighet för att på så sätt säkerställa att de
nationella bestämmelserna för genomförandet av direktivet tillämpas.
17
Organen kan vara offentliga organ eller deras företrädare, konsument-
organisationer som har ett legitimt intresse av att skydda konsumenter
eller företagar- och arbetstagarorganisationer som har ett legitimt intresse
av att vidta åtgärder (artiklarna 11.1 och 11.2).
Medlemsstaterna far föreskriva att näringsidkaren skall ha bevisbördan
for att förhandsinformation eller skriftlig bekräftelse av informationen
har lämnats, att tidsfristerna har följts och att konsumenten har gett sitt
samtycke (artikel 11.3 a).
Nödvändiga åtgärder skall vidtas för att säkerställa att näringsidkare
och distributörer av kommunikationstekniker, när det är möjligt, upphör
att använda metoder som inte står i överensstämmelse med åtgärder som
har antagits i enlighet med direktivet (artikel 11.3 b).
Medlemsstaterna får infora frivillig kontroll och frivilliga tvistlös-
ningssystem som komplement till de medel som de enligt direktivet
måste tillhandahålla for att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna
(artikel 11.4).
Övrigt
Direktivet trädde i kraft den 4 juni 1997 (artikel 18). Det skall genom-
föras av medlemsstaterna senast den 4 juni 2000 (artikel 15.1). Senast
den 4 juni 2001 skall kommissionen lägga fram en rapport för
Europaparlamentet och rådet om genomförandet av direktivet, vid behov
åtföljd av ett förslag till revidering (artikel 15.4).
Ett EG-direktiv är bindande for medlemsstaterna med avseende på det
resultat som skall uppnås men överlåter åt staterna att bestämma form
och tillvägagångssätt for genomförandet (artikel 249 i EG-fördraget). Det
innebär att staterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och
systematik, om väl det avsedda resultatet uppnås med en annan
terminologi och systematik. Vad gäller distansavtalsdirektivet kan det
dock konstateras att många bestämmelser är så utformade att det finns ett
förhållandevis litet handlingsutrymme for medlemsstaterna att avvika
från direktivets ordalydelse. Vid genomförandet av direktivet bör man
likväl försöka att ansluta till den terminologi och systematik som finns i
framför allt hemförsäljningslagen. Även andra lagregler på konsument-
området bör tjäna som vägledning, t.ex. marknadsföringslagen och
konsumentköplagen.
Vid genomförandet av direktivet uppkommer också frågor som har
övervägts i samband med genomförande av andra EG-direktiv på
närliggande områden, främst direktivet (93/13/EEG) om oskäliga villkor
i konsumentavtal (avtalsvillkorsdirektivet) och direktivet (94/47/EG) om
tidsdelat boende (direktivet om tidsdelat boende). Utgångspunkten bör
vara att söka välja samma lösningar på frågorna som då. Det är vidare att
Prop. 1999/2000:89
18
notera att hemförsäljningslagen redan är anpassad till direktivet Prop. 1999/2000:89
(85/577/EEG) för att skydda konsumenterna i de fall då avtal ingås
utanför fasta affärslokaler (hemförsäljningsdirektivet).
Som framgår av avsnitt 4 är hemförsäljningslagen tillämplig på vissa
distansavtal, nämligen sådana som ingås vid telefonsamtal som utgör led
i försäljning eller annan liknande verksamhet. I dag gäller således samma
regler för avtal som har ingåtts på det sättet som för avtal som har ingåtts
vid hemförsäljning. Vid genomförandet av distansavtalsdirektivet bör
bl.a. därför bestämmelserna om ångerrätt m.m. vid distansförsäljning och
hemförsäljning vara så lika varandra som möjligt. En sådan ordning kan
antas underlätta tillämpningen av reglerna.
Distansavtalsdirektivet är ett s.k. minimidirektiv (jfr artikel 14). Som
en utgångspunkt vid genomförandet av direktivet gäller därför att
medlemsstaterna, inom de ramar som ges av EG-fördraget, far bestämma
ett starkare skydd för konsumenterna än det som direktivet ger. Däremot
far de nationella reglerna inte ge konsumenterna ett sämre skydd. Detta är
av betydelse vid genomförandet, särskilt eftersom den närmare
innebörden av vissa bestämmelser i direktivet inte är helt klar. Direktivet
bör genomföras så att dess konsumentskydd säkert är uppfyllt. Samtidigt
bör det skydd som gällande rätt redan ger konsumenterna inte urholkas.
Att direktivet ger en minimireglering innebär också att det finns goda
förutsättningar för att genomföra reglerna på ett sätt som står i samklang
med svenska allmänna civilrättsliga principer och som passar väl in i den
civilrättsliga lagstiftningen i övrigt.
Reglerna i distansavtalsdirektivet kan antas bli av stor betydelse för
den elektroniska handeln i EU. Att likartade regler gäller i medlems-
staterna kan underlätta för näringsidkarna att sälja sina varor och tjänster
inom hela EU, vilket kan ge upphov till en ökad konkurrens och ett ökat
utbud. Som flera remissinstanser framhåller är det bra om distansavtals-
direktivet kan genomföras på ett likartat sätt i medlemsstaterna. Frågor
som aktualiseras vid genomförandet, t.ex. vilket tolkningsutrymme vissa
artiklar ger, har därför diskuterats vid det i avsnitt 3 nämnda särskilda
mötet mellan företrädare för medlemsstaterna och EG-kommissionen. En
utgångspunkt vid genomförandet av direktivet bör vara intresset av att
åtminstone de nordiska länderna far så enhetliga regler som möjligt,
vilket också några remissinstanser särskilt understryker. Det kan förut-
sättas att många nordiska konsumenter har lättare att köpa varor och
tjänster från företag i Norden än från företag i andra länder. Detta kan ha
sina förklaringar i sådant som språket och det sedan länge väl utvecklade
samarbetet mellan de nordiska länderna. Svenska Postorderföreningen
påpekar att svenska postorderföretag är dominerande i Norden och ser
den nordiska postordermarknaden som en hemmamarknad. Vidare kan en
gemensam nordisk förståelse av direktivet bidra till att detta kan tolkas
och genomföras på ett likartat sätt i hela EU. Ett samordnat nordiskt
genomförande av distansavtalsdirektivet kan likaså göra det lättare att fa
gehör för nordiska lösningar vid lagstiftningsarbete på närliggande
områden i EU. Det har naturligtvis också ett värde i sig om den nordiska
rättslikheten kan upprätthållas och helst förstärkas. Som konstateras i
avsnitt 3 har de nordiska departementsöverläggningama om distans-
19
avtalsdirektivet lett till att en betydande nordisk rättslikhet kan föreligga Prop. 1999/2000:89
vid genomförandet av direktivet.
Konsumenternas användning av informationsteknik väcker många
frågor. Inom ramen for detta lagstiftningsärende bör dock andra frågor än
de som föranleds av genomförandet av distansavtalsdirektivet undvikas.
För närvarande pågår i Sverige ett större utredningsarbete på det
konsumenträttsliga området vilket rör frågor som har anknytning till bl.a.
distansavtal. Regeringen tillkallade i januari 1999 (dir. 1999:1) en
parlamentarisk kommitté för att lämna förslag om hur den framtida
konsumentpolitiken skall utformas för att kunna ge människor
förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter och ha ett starkt
inflytande över sin vardag. Kommittén skall identifiera vilka områden
som långsiktigt bör prioriteras inom konsumentpolitiken och vilken
ambitionsnivå som bör gälla på de olika områdena. Kommittén skall
särskilt analysera området konsumenterna och informationssamhället.
Kommitténs förslag skall redovisas inom kort. Vidare bör nämnas att
Utredningen om konsumenträttigheter i IT-samhället i slutet av år 1999
redovisade betänkandet Konsumenterna och IT - en utredning om
datorer, handel och marknadsföring (SOU 1999:106). I betänkandet finns
en kartläggning av vilka speciella problem av främst marknadsrättslig
natur som konsumenterna kan ställas inför vid elektronisk handel. Likaså
finns i betänkandet förslag om hur konsumenternas skydd i vissa fall
skall stärkas. Betänkandet har remissbehandlats, och förslagen i
betänkandet bereds för närvarande vidare i Regeringskansliet.
Även i EU pågår lagstiftningsarbete som har anknytning till distans-
avtal. Den 28 februari 2000 beslutades om en gemensam ståndpunkt
rörande Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa rättsliga
aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel,
på den inre marknaden (e-handelsdirektivet). Direktivet, som kan
förväntas antas under första hälften av år 2000, är omfattande och kan
påverka både civilrättsliga och marknadsrättsliga bestämmelser. I
sammanhanget kan också nämnas att i november 1999 antogs
Europaparlamentets och rådets direktiv (99/93/EG) om ett gemen-
skapsramverk för elektroniska signaturer. Direktivet innehåller bestäm-
melser om elektroniska signaturers rättsliga verkan. Direktivet ger även
en reglering av de organ som avser att erbjuda elektroniska intyg om
signaturers äkthet. I Näringsdepartementet har upprättats departe-
mentspromemorian Elektroniska signaturer (Ds 1999:73) som innehåller
lagförslag som syftar till att genomföra direktivet. Promemorian har
remissbehandlats, och frågan om genomförandet av direktivet bereds för
närvarande vidare i Regeringskansliet.
Den elektroniska handeln ökar snabbt i omfattning. Både den tekniska
och den kommersiella utvecklingen går raskt. Till detta kommer att
distansavtalsdirektivet arbetades fram när den kanske nu viktigaste
formen för elektronisk handel, Internet, inte alls var lika utnyttjad. Som
några remissinstanser är inne på är det inte säkert att direktivets regler i
alla avseenden är de bästa. Enligt direktivet skall kommissionen också
senast den 4 juni 2001 lägga fram en rapport om direktivet, vid behov
åtföljd av förslag till revidering (se artikel 15.4).
20
De förslag till genomförande av direktivet som läggs fram i propo-
sitionen är mycket detaljerade och rymmer ställningstaganden i en rad
frågor. Bedömningarna av vilka lösningar som är lämpligast är ibland
osäkra. Det gäller t.ex. vilka undantag som bör gälla från ångerrätten och
vilka särskilda regler som bör gälla för sådana distansavtal som ingås
genom telefon. Regeringen avser att tidigt göra en utvärdering av lagen. 1
propositionen pekar regeringen på vissa frågor som det kan finnas
anledning att ta upp vid utvärderingen.
Regeringens förslag: Distansavtalsdirektivet skall genomföras i Sverige
genom en särskild lag, distansavtalslagen. Lagen skall även innehålla
bestämmelser om hemförsäljning och den ersätter därmed den nuvarande
hemförsäljningslagen. Lagen skall vara tvingande till konsumentens
förmån.
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens (se prome-
morian s. 29 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo-
rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Allmänna reklama-
tionsnämnden, Direkthandelsföretagens förening och Näringslivets
Delegation för Marknadsrätt anser dock att bestämmelser om distans-
avtal bör finnas i en lag och bestämmelser om hemförsäljning i en annan.
Även Hovrätten för Västra Sverige, Sveriges Industriförbund, Finans-
bolagens Förening, Svenska Postorderföreningen och Swedish Direct
Marketing Association är tveksamma till en gemensam lag för distans-
avtal och hemförsäljningsavtal. Flera remissinstanser menar att den i
promemorian föreslagna lagen i vart fall bör struktureras om eller på
annat sätt ändras i syfte att underlätta förståelsen av den.
Skälen för regeringens förslag: I hemförsäljningslagen finns bestäm-
melser om bl.a. näringsidkarens informationsskyldighet och konsu-
mentens ångerrätt då en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egen-
dom till eller utför tjänster åt en konsument för huvudsakligen enskilt
bruk. Bestämmelserna gäller om avtalet ingås vid hembesök eller under
en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta
försäljningsställe. Bestämmelserna gäller även avtal som ingås vid
telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande verksam-
het. Som tidigare har nämnts är lagen anpassad till hemförsäljnings-
direktivet.
Ett genomförande av distansavtalsdirektivet förutsätter ett betydande
antal nya lagregler, både av civilrättsligt och av marknadsrättsligt slag.
Det framstår inte som lämpligt att införa dessa nya regler genom
ändringar i hemförsäljningslagen. I och för sig skulle man i stället kunna
dela upp bestämmelserna om distansavtal och hemförsäljning i två lagar,
en distansavtalslag och en hemförsäljningslag, där reglerna om telefon-
försäljning fördes över från hemförsäljningslagen till distansavtalslagen. I
likhet med flertalet remissinstanser - däribland Konsumentverket och
Sveriges Konsumentråd - anser regeringen dock att man kan uppnå en
Prop. 1999/2000:89
21
enkel och klar reglering om man väljer det alternativ som promemorian
förordar, nämligen en gemensam lag om distansavtal och hemförsäljning.
En sådan ordning har vidare den fördelen att i stort sett alla bestämmelser
i svensk rätt om ångerrätt återfinns i en enda lag, även om bestäm-
melserna kan komma att skilja sig åt för distansförsäljning och hem-
försäljning i den mån det är påkallat med hänsyn till de olika försälj-
ningsmetodema. Som Lagrådet har framhållit får det också anses
önskvärt att innehållet i olika direktiv hålls samman i den svenska lag-
stiftningen i den mån direktiven har nära samband med varandra. Vid de
nordiska departementsöverläggningama har framkommit att man även i
de övriga nordiska länderna avser att ha regler om distansavtal och
hemförsäljning samlade i samma lag.
Hemförsäljningslagen bör alltså upphöra att gälla samtidigt som en ny
lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal träder
i kraft. Eftersom reglerna om distansavtal blir dominerande i lagen, och
eftersom distansavtal kommer att få avgjort större betydelse än hemför-
säljningsavtal, framstår det som lämpligt att som kortform använda ut-
trycket ”distansavtalslagen”.
Det är som flera remissinstanser anmärker riktigt att den i prome-
morian föreslagna lagen inte är helt lättillgänglig. Lagens struktur är
emellertid i hög grad given av distansavtalsdirektivet, där ett brett
tillämpningsområde har försetts med en rad begränsningar och undantag,
flera utformade på ett kasuistiskt sätt som är ovanligt för svensk rätt. Det
är vidare så att distansavtalsdirektivet och hemförsäljningsdirektivet inte
är samordnade, vilket också det kan försvåra förståelsen. Som exempel
kan nämnas att distansavtalsdirektivet undantar finansiella tjänster men
inte finansiella instrument såsom t.ex. aktier och andra värdepapper
medan hemförsäljningsdirektivet undantar finansiella instrument men
bara försäkringar och inte andra finansiella tjänster. EG-kommissionen
har upplyst att den snart kommer med förslag till revidering av hemför-
säljningsdirektivet. Det kan tilläggas att även de övriga nordiska
ländernas lagar kommer att ha i stort sett samma struktur som den som
föreslås här. Regeringen instämmer dock i att, inom de ramar som direk-
tiven nu trots allt ger, det är viktigt att lagen blir så enkel som möjligt.
Detta gäller särskilt eftersom det är fråga om konsumentskyddslagstift-
ning. Det torde knappast finnas något att vinna på att ändra strukturen på
lagen, t.ex. genom att ha ett kapitel om distansavtal, ett om hemförsälj-
ningsavtal och ett med gemensamma bestämmelser. Det framstår som
lämpligare att ha alla bestämmelser angående en viss fråga, t.ex. närings-
idkarens informationsskyldighet, samlade på ett ställe. Däremot bör det
på ett ännu tydligare sätt än i promemorians lagförslag göras klart om en
bestämmelse är tillämplig på distansavtal, hemförsäljningsavtal eller båda
avtalstyperna. Som Konsumentverket förordar kan detta ske genom att
det i lagtexten uttryckligen anges om bestämmelsen gäller endast distans-
avtal, endast hemförsäljningsavtal eller både distansavtal och hemförsälj-
ningsavtal (se t.ex. 6, 13 och 15 §§). Som kommer att redovisas längre
fram (se bl.a. avsnitt 6.5.1, 6.7 och 6.8) föreslås även vissa andra
ändringar i promemorians lagförslag för att göra lagen enklare att
tillämpa och lättare att förstå. Man bör dock inte underlåta att införa en
Prop. 1999/2000:89
22
regel som är sakligt motiverad enbart av det skälet att lagen skulle bli
enklare om regeln inte fanns.
Enligt artikel 12.1 i distansavtalsdirektivet och artikel 6 i hemförsälj-
ningsdirektivet kan en konsument inte avstå från de rättigheter han eller
hon har fått genom att direktiven har införlivats med den nationella
rätten. Distansavtalslagen skall således göras tvingande till konsumentens
förmån. En särskild bestämmelse om detta bör införas i den nya lagen.
6.3.1 Avtal om lös egendom eller tjänster
Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på distansavtal och hemför-
säljningsavtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter lös
egendom till eller utför tjänster åt en konsument. Se 1 §.
Prop. 1999/2000:89
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 30 f.).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot
promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Det allmänna tillämpningsområdet
för distansavtalsdirektivet framgår av definitionen av distansavtal i artikel
2.1. Enligt artikeln menas med distansavtal ”avtal om varor eller tjänster
som ingås mellan en leverantör och en konsument inom ramen för ett
system för distansförsäljning eller erbjudande av tjänster på distans,
organiserat av leverantören, vid vilket avtal, ända fram till avtalets
ingående, inbegripet ingåendet av själva avtalet, endast en eller flera
tekniker för distanskommunikation används”.
Direktivets uttryck ”avtal om” varor torde inte kunna uppfattas på
annat sätt än att direktivet gäller för såväl avtal om överlåtelse (köp, byte,
gåva) som avtal om upplåtelse (t.ex. hyra). Även om det inte sägs
uttryckligen i direktivet, torde det stå klart att direktivet är avsett endast
för de fall där näringsidkaren överlåter eller upplåter varan och alltså inte
för de fall där konsumenten gör detta.
Däremot är det något oklart om direktivet är avsett att gälla, förutom
för tjänster, endast för lösa saker och inte för annan lös egendom. I den
svenska lydelsen talas alltså om ”varor”. Den engelska lydelsen av
direktivet omfattar ”goods”. Detta uttryck brukar användas för egendom
som närmast motsvarar det svenska begreppet ”lös sak”. Så används det
emellertid inte alltid. Uttrycket kan ha en vidare betydelse, nämligen allt
som har ett förmögenhetsvärde och som är ”movable”, dvs. rörligt. Detta
ligger förhållandevis nära vad man i Sverige brukar benämna lös
egendom, även om lös egendom torde vara ett något vidare begrepp. Med
lös egendom avses alla förmögenhetsrättigheter som inte är att hänföra
till fast egendom. En byggnad på annans mark utgör lös egendom men
torde inte falla in under begreppet ”goods” ens i dess vidaste bemärkelse.
Av betydelse för tolkningen är också att artikel 3.1 fjärde strecksatsen
anger att direktivet inte gäller för avtal som ingås för uppförande eller
försäljning av fast egendom (i den engelska lydelsen talas det om
23
”immovable property”) eller som avser andra rättigheter som är knutna
till sådan egendom; i samma strecksats anges att direktivet dock är
tillämpligt på hyresavtal. Detta talar snarast emot att direktivet är avsett
att omfatta endast lösa saker och för att direktivet gäller även i vart fall
viss annan lös egendom. Vid tolkningen bör likaså beaktas att hemförsälj-
ningslagen är tillämplig på lös egendom i allmänhet. Som redan har
angetts är den lagens bestämmelser anpassade till hemförsäljningsdirek-
tivet, som också talar om ”goods”.
Vid de nordiska departementsöverläggningama har man dragit slut-
satsen att direktivets definition av distansavtal bör anses innefatta även
lös egendom av annat slag än varor, t.ex. hyresrätter och andra nyttjande-
rätter, fordringar och aktier och andra värdepapper.
Mot bakgrund av det anförda föreslås att distansavtalslagen skall
tillämpas på avtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom. I likhet
med vad som gäller i bl.a. hemförsäljningslagen och köplagen (1990:931)
bör dock i distansavtalslagen ordet ”vara” kunna användas synonymt med
lös egendom.
Distansavtalsdirektivet är också tillämpligt på avtal om tjänster.
Distansavtalslagen skall därför tillämpas även på sådana avtal.
Någon närmare definition av tjänstebegreppet finns inte vare sig i
distansavtalsdirektivet eller i hemförsäljningsdirektivet. Inte heller i
svensk rätt finns det någon generell definition av vad som skall förstås
med en tjänst. Många gånger torde en tjänst utgöra en prestation som
varken består av pengar, varor eller arbete i ett anställningsförhållande.
Ett avtal om en tjänsteprestation står således i motsatsförhållande till bl.a.
ett avtal om köp. Avtal om tjänster kan avse ändring eller reparation av
fasta eller lösa saker, montering och installation av varor, transporter av
varor, intellektuella prestationer såsom upprättande av byggnadsritningar,
medicinsk behandling av djur eller människor m.m.
I fråga om gränsdragningen mellan köp och tjänst kan hänvisas till 2 §
konsumentköplagen. Paragrafens andra stycke innehåller en reglering
som tar sikte på gränsdragningen mellan köp och tjänst i de fall då avtalet
innefattar såväl leverans av en vara som arbete eller någon annan tjänst.
Det avgörande är om tjänsten utgör den övervägande delen av leveran-
törens förpliktelse. Är så fallet är avtalet att bedöma som en tjänst, i annat
fall som ett köp (jfr prop. 1988/89:76 s. 62 f). Bestämmelsen kan tjäna
som vägledning vid tillämpningen av distansavtalslagen.
Distansavtalsdirektivet torde vara tillämpligt på digitala produkter, dvs.
produkter som levereras genom Internet. Det kan röra sig om t.ex. köp av
datorprogram, spel, musik eller filmer som levereras elektroniskt hem
över Internet till konsumentens dator och installeras på hårddisken. Vid
sådana leveranser kan gränsdragningen mellan vara och tjänst vålla
problem. Sålunda gäller enligt direktivet olika regler om bl.a. ånger-
fristens beräkning för varor och tjänster. I svensk rätt har frågan huruvida
elektronisk leverans av en digital produkt är leverans av en vara eller
utförande av en tjänst ännu inte besvarats i rättstillämpningen (jfr betänk-
andet Konsumenterna och IT - en utredning om datorer, handel och
marknadsföring [SOU 1999:106] s. 69 £). Vid on-line-överföring, t.ex.
av musik och filmer, kan det ligga nära till hands att se leveransen som i
huvudsak utförande av en tjänst. I andra fall, t.ex. leverans av dator-
Prop. 1999/2000:89
24
program som laddas ner på hårddisken för senare användning, liknar det
mera leverans av en vara. Men det kan inte uteslutas att omständig-
heterna ändå kan föranleda att leveransen i stället bör bedömas som en
tjänst. Hur direktivet - och därmed också distansavtalslagen - bör tolkas i
detta avseende är en fråga för rättstillämpningen, i sista hand EG-dom-
stolen.
Avslutningsvis bör nämnas att det finns en definition av begreppet
”tjänster” i artikel 50 i EG-fördraget, och att det är utifrån den artikeln
som EG-domstolen i olika sammanhang har bedömt huruvida en presta-
tion i ett visst särskilt fall skall anses utgöra en tjänst eller en vara.
6.3.2 System för distansförsäljning, kommunikation uteslutande
på distans, m.m.
Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på distansavtal. Med detta
avses avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren
organiserat system för att träffa avtal på distans, om kommunikationen
hela tiden sker på distans. Det skall inte tas in någon definition av
direktivets uttryck system för distansförsäljning i lagen. Se 1 §.
Prop. 1999/2000:89
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens (se prome-
morian s. 32 f.).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot
promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller att avgränsa de avtal
som omfattas av distansavtalsdirektivet är direktivets krav på att avtalet
skall ha ingåtts inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system
för distansförsäljning avgörande (artikel 2.1, se avsnitt 6.3.1). Distans-
avtalslagen bör ha samma tillämpningsområde som direktivet har.
Att ett sådant krav ställs upp i direktivet innebär att det inte är till-
räckligt att ett avtal ingås på distans för att direktivet skall vara tillämp-
ligt. Det torde därutöver krävas att näringsidkaren har vidtagit någon eller
några särskilda åtgärder för att organisera t.ex. en försäljning på distans.
Om t.ex. en annons har till syfte att marknadsföra företaget och underlätta
kundkontakterna, bl.a. i telefon, utan att näringsidkaren har någon
särskild avsikt att sälja varor eller tjänster på distans, kan nog kravet
normalt inte vara uppfyllt även om det skulle leda till ett ökat antal
beställningar per telefon. Detsamma lär gälla om näringsidkaren mera
allmänt vill öka intresset för sitt företag, sin butik eller sina produkter.
Uttrycket ”system för distansförsäljning” ger i sig intryck av något
välorganiserat. Möjligen kan det också uppfattas som om det ställs upp
ett krav på en särskild försäljningsinriktning. Med hänsyn till direktivets
syfte kan man dock, som det har konstaterats vid de nordiska departe-
mentsöverläggningama, utgå från att kraven på de åtgärder som närings-
idkaren vidtar för att fa till stånd en försäljning på distans kan ställas
relativt lågt. Det bör räcka med att näringsidkaren sätter in en annons
med en beställningskupong eller att det i annonsen anges ett s.k. order-
telefonnummer eller att det på annat sätt av säljarens marknadsföring
25
framgår att näringsidkaren önskar fa beställningar på distans. Det bör
rimligen inte heller krävas någon särskild omfattning av distansförsälj-
ningen eller att den är särskilt välorganiserad eller att marknadsföringen
har någon särskild omfattning eller intensitet. I annat fall skulle avtal som
ingås på distans mellan konsumenter och små, kanske mindre seriösa,
företag falla utanför regleringen, trots att konsumentens behov av skydd i
kontakten med dessa företag många gånger är större än annars.
Vid de nordiska departementsöverläggningama har man diskuterat
vilka avtal som bör omfattas av begreppet ”system för distansförsälj-
ning”. Ett exempel på ett avtal som klart omfattas av begreppet är att ett
företag erbjuder en vara eller tjänst på Internet och en konsument
beställer varan eller tjänsten genom att klicka på en symbol på skärmen
eller genom att ringa till företaget. Detsamma torde gälla för det fallet att
en konsument beställer en vara i en postorderkatalog genom att använda
en or der sedel som har bifogats katalogen. Ytterligare ett exempel på ett
avtal som man vid överläggningarna har ansett omfattas av begreppet
”system för distansförsäljning” är att en näringsidkare erbjuder en vara på
annons, som innehåller en bild på varan, uppgift om dess pris och en
beställningskupong eller en uppgift om ordertelefon, varefter konsu-
menten beställer varan genom att använda beställningskupongen eller
ringa in en order. Även det fallet att en konsument ringer och beställer
varor som bjuds ut i sådana i TV sända reklamprogram som syftar till
distansförsäljning lär omfattas av begreppet.
I enlighet med vad man har kommit fram till vid de nordiska departe-
mentsöverläggningama kan direktivet däremot knappast tolkas så att t.ex.
ett avtal som träffas genom att konsumenten ringer till en butik och
beställer en vara som har utannonserats skulle falla in under begreppet
”system för distansförsäljning”. Detta måste anses gälla oavsett om det i
annonsen finns ett telefonnummer till butiken. I detta fall har det
huvudsakliga syftet med marknadsföringen inte varit att få till stånd ett
avtal på distans. I stället har avsikten varit att fa konsumenter att komma
till butiken.
En annan distansavtalssituation som enligt vad som har framkommit
vid departementsöverläggningama möjligen inte heller faller in under
begreppet ”system för distansförsäljning” är att en konsument ringer ett i
en annons angivet ordertelefonnummer till en butik och beställer, inte
den i annonsen utbjudna varan utan en annan vara som finns i butiken.
Här har visserligen butiksägarens avsikt varit att träffa avtal på distans -
det fanns ju ett ordertelefonnummer angivet i annonsen - men det kan
normalt sett inte anses ha varit hans huvudsakliga syfte att träffa avtal på
distans även beträffande varor som väl fanns i butiken men som inte
fanns beskrivna i annonsen. Konsumentverket anser för sin del att direk-
tivet bör tolkas så att det är tillämpligt när konsumenten ringer ett i en
annons angivet ordertelefonnummer till en butik och beställer en vara,
oavsett om den beställda varan har utbjudits i annonsen eller inte.
Ett exempel på en relativt ny form av Intemethandel är att konsu-
menten far ange att han eller hon är intresserad av att köpa en vara,
varefter olika näringsidkare ger bud och bjuder under varandra i pris. Ett
avtal som ingåtts på det sättet kan ha ingåtts inom ramen för ett av
Prop. 1999/2000:89
26
näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans, om
förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.
Som exempel på avtal om tjänster som i regel inte lär innefattas i
begreppet ”system för distansförsäljning” har vid departementsöverlägg-
ningama nämnts att en privatperson ringer till en tandläkare, advokat
eller frisör och beställer tid efter att ha sett en annons i en telefonkatalog
eller dagstidning. Sådana annonser innehåller ofta endast ett telefon-
nummer eller en adress. Däremot finns det sällan någon närmare
information om de tjänster som erbjuds eller om priset på tjänsterna.
Vid departementsöverläggningama har det diskuterats om det i lagen
bör införas en definition av begreppet ”system för distansförsäljning”.
Det har framkommit att man i vart fall i Finland och Norge överväger att
göra det.
En definition skulle, å ena sidan, hjälpa tillämpningen av distans-
avtalslagen. Definitionen skulle, å andra sidan, riskera att sätta snävare
gränser för begreppet än vad som är avsett i direktivet. Det är EG-dom-
stolen som i sista hand avgör vilket innehåll begreppet skall anses ha.
Även om det skulle underlätta tillämpningen kan det därför vara mindre
lämpligt att i lagen införa en definition av begreppet. Regeringen delar
därför den bedömning som görs i promemorian att det inte bör tas in
någon sådan definition i lagen. Tolkningen bör överlämnas åt rätts-
tillämpningen. Som har anmärkts inledningsvis är avsikten att lagen i
detta avseende skall ha samma tillämpningsområde som direktivet har.
En annan förutsättning för att distansavtalsdirektivet skall gälla är att
det ända fram till det att avtalet träffas, inbegripet ingåendet av själva
avtalet, uteslutande används en eller flera tekniker för distans-
kommunikation. Direktivet gäller alltså inte om näringsidkaren och
konsumenten i samband med marknadsföringen eller när avtalet ingås
träffas för att t.ex. diskutera det närmare innehållet i avtalet.
Det finns företag som har både butiksförsäljning och t.ex. postorder-
försäljning. Det kan då naturligtvis förekomma att kunden först går till
butiken och där tittar på varan och kanske också ställer frågor om den, för
att därefter beställa varan genom att skicka in en beställningskupong som
finns i näringsidkarens postorderkatalog. I sådana fall far kommunika-
tionen normalt sett anses ha skett uteslutande på distans. I andra fall kan
det vara mera tveksamt. Till exempel om en näringsidkare som ett led i
försäljning på distans visar varorna i en utställningslokal för att bereda
potentiella kunder tillfälle att undersöka varorna och ställa frågor om dem
innan avtalet ingås på distans, t.ex. på Internet. Om en konsument har
besökt en sådan utställningslokal och där undersökt en vara och sedan
beställt varan på Internet, kan kommunikationen nog inte alltid anses ha
skett uteslutande på distans.
Enligt artikel 2.4 i direktivet avses med ”tekniker för distanskommu-
nikation” varje teknik som, utan att leverantören och konsumenten
samtidigt är fysiskt närvarande, kan användas för ingående av ett avtal
mellan dessa parter.
I bilaga I till direktivet finns en vägledande förteckning över de
tekniker (medel) för distanskommunikation som omfattas av direktivet.
De medel som där anges är:
- Oadresserad trycksak
Prop. 1999/2000:89
27
- Adresserad trycksak
- Standardbrev
- Tidningsannons med beställningskupong
- Katalog
- Telefon med mänsklig betjäning
- Telefon utan mänsklig betjäning (uppringningsautomater, audiotext)
- Radio
- Bildtelefon (telefon med bildskärm)
-Videotext (mikrodator och TV-ruta) med tangentbord eller
beröringsskärm
- Elektronisk post
- Telefax
- Television (teleshopping)
Det framgår av formuleringen av artikel 2.4 i direktivet att den aktuella
bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande, lista på medel för
distanskommunikation. Det finns väl så betydelsefulla medel för distans-
kommunikation som inte är angivna i bilagan men som ändå klart
omfattas av direktivet. En sådan metod är naturligtvis användande av
Internet genom beställning av något från ett företags hemsida.
Anledningen till att den metoden inte har kommit med i bilagan är att
handeln på Internet inte alls var utbredd när direktivet förhandlades fram
och inte, som några remissinstanser gör gällande, att direktivet inte alls
skulle vara tillämpligt på avtal som har ingåtts på Internet. Att direktivet
är avsett att tillämpas på Intemethandel framgick klart vid det särskilda
mötet med medlemsstaterna och EG-kommissionen angående genom-
förandet av direktivet.
Vid de nordiska departementsöverläggningama har man gjort bedöm-
ningen att det är olämpligt att i lag ta in en lista på de olika medel för
distanskommunikation som omfattas. I stället uppnås det mest riktiga
genomförandet i nordisk rätt om listan tas in och behandlas i motiven till
respektive lag. I promemorian föreslås det inte heller någon lagreglering,
vilket Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet kritiserar. Vid
genomförandet av avtalsvillkorsdirektivet konstaterades det dock att en
liknande vägledande lista över avtalsvillkor som kan anses oskäliga inte
borde tas in i lagtexten (jfr motiven till lagen [1994:1512] om avtals-
villkor i konsumentförhållanden, prop. 1994/95:17 s. 47 f.). Regeringen
ser inte något skäl att nu frångå det ställningstagande som då gjordes utan
ansluter sig till den bedömning som har gjorts vid departementsöver-
läggningama. Det måste dock tilläggas att EG-kommissionen har väckt
talan mot Sverige inför EG-domstolen samt inlett överträdelseförfarande
även mot Danmark och Finland för bristande genomförande av avtals-
villkorsdirektivet. Kommissionen menar att listan till avtalsvillkors-
direktivet bör tas in i själva lagtexten. Tvisten aktualiserar grundläggande
frågor om samspelet mellan nationell rätt och EG-rätt.
Som har konstaterats vid de nordiska departementsöverläggningama
finns det också ännu mindre anledning att ta in listan på medel för
distanskommunikation i lagen. Den listan ger inte ens någon vägledning
för den rättsliga bedömningen utan tjänar i praktiken bara som exempli-
fiering. En ytterligare anledning till att inte ta in den aktuella listan i
lagen - eller att som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
Prop. 1999/2000:89
28
anger som ett alternativ till lagreglering delegera till Konsumentverket att
vidta erforderliga åtgärder - är att medlen för distanskommunikation är
föremål för ständig teknisk utveckling.
6.3.3 Konsument och näringsidkare
Regeringens förslag: I lagen införs definitioner av begreppen konsu-
ment och näringsidkare. Definitionerna utformas i överensstämmelse
med de definitioner som finns i lagen om konsumentskydd vid avtal
om tidsdelat boende. Se 2 §.
Prop. 1999/2000:89
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens (se prome-
morian s. 36 f.).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot
promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 2.2 och 2.3 i distansavtals-
direktivet definieras uttrycket ”konsument” respektive ”leverantör”.
Enligt direktivet avses med konsument en fysisk person som, med
avseende på avtal som omfattas av direktivet, handlar för ändamål som
ligger utanför hans eller hennes näringsverksamhet, affärsverksamhet
eller yrke. Med leverantör avses enligt direktivet en fysisk eller juridisk
person som, med avseende på avtal som omfattas av direktivet, handlar
för ändamål som ligger inom ramen för hans eller hennes handels- eller
yrkesverksamhet. I stället för ”leverantör” bör i den svenska lagen
användas - som brukligt är i svensk konsumenträtt - ”näringsidkare”.
Även i hemförsäljningsdirektivet (artikel 2) finns det definitioner av
konsument och näringsidkare.
Distansavtalsdirektivet gäller liksom hemförsäljningsdirektivet bara
konsumentavtal. Distansavtalslagen bör i likhet med de lagar som
kommer att gälla i övriga nordiska länder vara begränsad till avtal i
konsumentförhållanden.
De flesta svenska lagar på konsumenträttens område är begränsade till
att gälla i konsumentförhållanden utan att begreppet ”konsument”
definieras. I stället har det regelmässigt gjorts ett tillägg av innehåll att
lagen gäller bara om konsumenten handlar ”huvudsakligen för enskilt
ändamål” eller ”huvudsakligen för enskilt bruk”. Exempel på sådana
uttryck finns i 1 § första stycket konsumentförsäkringslagen (1980:38),
1 § första stycket hemförsäljningslagen, 1 § första stycket konsument-
tjänstlagen, 1 § första stycket konsumentköplagen och 1 § första stycket
konsumentkreditlagen.
I lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen)
har en annan modell använts. En särskild definition av konsument-
begreppet, som stämmer överens med definitionen i avtalsvillkors-
direktivet, har införts i lagen. Enligt definitionen avses med konsument
en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller
utanför näringsverksamhet. Den nya definitionen har i sak ansetts
motsvara de uttryck som har använts i de andra konsumenträttsliga
lagarna (se prop. 1994/95:17 s. 30 f.). Skälet till att man i avtalsvillkors-
29
lagen har valt att avvika från den metodik som har använts tidigare är att
det har ansetts vara av väsentligt intresse att de nordiska konsument-
definitionerna stämmer överens. Ytterligare ett skäl för att i avtalsvill-
korslagen avvika från den gängse metodiken var att övriga medlemsstater
antogs komma att använda den nya definitionen och att denna kunde
förväntas bli använd inom EU även i framtiden. Samma definition som i
avtalsvillkorslagen har därefter använts även i lagen (1997:218) om
konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Den lagen har sin grund i
direktivet om tidsdelat boende.
Inte heller begreppet ”näringsidkare” brukar definieras i svenska
konsumenträttsliga lagar. I stället brukar det - efter samma mönster som
beträffande konsumentdefinitionen - anges att lagen bara gäller om
näringsidkaren handlar ”i sin yrkesmässiga verksamhet” (se t.ex. 1 §
konsumenttjänstlagen, 1 § första stycket konsumentköplagen och 1 §
första stycket konsumentkreditlagen). En annan metod har också här
använts i 2 § avtalsvillkorslagen (se prop. 1994/95:17 s. 33 f.) och i 2 §
lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende (se prop.
1996/97:127 s. 20 f.).
Konsument- och näringsidkardefinitionema i hemförsäljningsdirektivet
och distansavtalsdirektivet stämmer nära överens med de definitioner
som finns i avtalsvillkorsdirektivet och direktivet om tidsdelat boende.
Som har angetts ovan (avsnitt 6.1) bör utgångspunkten vara att försöka
välja samma lösningar som vid genomförandet av avtalsvillkorsdirektivet
och direktivet om tidsdelat boende. I distansavtalslagen bör alltså tas in
särskilda definitioner av konsumentbegreppet och näringsidkarbegreppet.
Dessa bör utformas i överensstämmelse med de definitioner som finns i
avtalsvillkorslagen och lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende. I likhet med vad som anfördes i förarbetena till lagen om
konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende torde det saknas skäl att,
såsom i avtalsvillkorslagen, ange att definitionen av begreppet ”närings-
idkare” gäller oavsett om verksamheten är privat eller offentlig.
Reglerna i hemförsäljningslagen gäller inte bara då näringsidkaren
uppträder personligen utan även när han eller hon företräds av ett ombud.
Lagen innehåller en särskild bestämmelse som behandlar den behörighet
som tillkommer ombud för näringsidkaren. Bestämmelsen innebär att
ombudet har en ställningsfullmakt (se 12 §). Motsvarande regler bör tas
in i distansavtalslagen.
6.3.4 Undantag från lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Lagen skall inte gälla sådana distansavtal som
avser en finansiell tjänst eller uppförande av byggnad eller annan fast
anläggning på mark eller i vatten. Vidare skall lagen inte gälla bl.a.
distansavtal som ingås vid traditionella auktioner. Se 3-5 §§.
Prop. 1999/2000:89
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens, utom
såtillvida att det i promemorian föreslås att alla distansavtal som ingås
vid auktioner skall undantas (se promemorian s. 38 f.).
30
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo-
rians förslag eller lämnar dem utan någon invändning. Kommers-
kollegium anser dock att lagen inte bör gälla för avtal om någon annan
nyttjanderätt till fast egendom än hyresrätt. Svenska Bankföreningen
pekar på att hemförsäljningslagen är tillämplig på telefonförsäljning av
finansiella tjänster men att den föreslagna distansavtalslagen inte kommer
att vara det. Föreningen föreslår att man i avvaktan på en kommande
lagstiftning om distansförsäljning av finansiella tjänster låter hemförsälj-
ningslagen i samma utsträckning som hittills vara tillämplig på telefon-
försäljning av finansiella tjänster. Vidare menar föreningen att all handel
med värdepapper bör undantas från lagens tillämpningsområde. IT-
kommissionen och Svenska IT-företagens Organisation anser att man inte
bör undanta distansavtal som har ingåtts vid auktioner på Internet från
lagens tillämpningsområde. Även Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet ställer sig frågande till ett generellt undantag för avtal som har
ingåtts vid auktioner.
Skälen för regeringens förslag
Finansiella tjänster m.m.
Enligt artikel 3 i distansavtalsdirektivet är detta inte tillämpligt på avtal
som avser finansiella tjänster. I bilaga II till direktivet finns en icke
uttömmande förteckning över sådana tjänster. Där anges investerings-
tjänster, försäkrings- och återförsäkringstjänster, banktjänster, tjänster
som rör pensionsfonder och tjänster i samband med termins- eller
optionsaffarer.
När det gäller att bestämma vad som avses med finansiella tjänster kan
ytterligare vägledning hämtas från det i avsnitt 3 nämnda förslaget till
direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter.
I en bilaga till det ursprungliga förslaget, vilket EG-kommissionen
presenterade den 14 oktober 1998, fanns en vägledande förteckning över
finansiella tjänster vilken var avsedd för det direktivet. Där anges som
finansiella tjänster
1. mottagande av insättningar och övriga återbetalningspliktiga medel,
2. utlåningsverksamhet, särskilt konsumtionskrediter och hypoteks-
krediter,
3. finansiell leasing,
4. betalningsförmedling, utgivning och administration av betalnings-
medel,
5. valutatjänster,
6. garantier och åtaganden,
7. mottagande, överföring eller verkställande av order samt andra
tjänster avseende följande finansiella produkter:
a) penningmarknadsinstrument
b) överlåtbara värdepapper
c) andelar i värdepappersfonder och andra kollektiva investerings-
program
d) finansiella terminskontrakt och optioner
e) valuta- och ränteinstrument,
Prop. 1999/2000:89
31
8. portfölj förvaltning och investeringsrådgivning avseende något av de
instrument som anges i punkt 7,
9. förvaring och förvaltning av värdepapper,
10. bankfackstjänster,
11. försäkringar, utom livförsäkringar,
12. livförsäkringar,
13. livförsäkringar knutna till investeringsfonder,
14. långfristiga sjukförsäkringar som inte kan sägas upp,
15. återköp av kapital, och
16. individuella pensionsförsäkringar.
Kommissionen har därefter den 23 juli 1999 kommit med ett reviderat
direktivförslag. I det direktivförslaget finns listan över olika finansiella
tjänster inte längre med. Däremot anges att man med finansiell tjänst
avser ”alla banktjänster, kredit-, försäkrings-, privatpensions-,
investerings- eller betalningstjänster”. Förslaget bereds nu i en råds-
arbetsgrupp.
Direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster kommer med
stor sannolikhet att innehålla lösningar som delvis skiljer sig från bestäm-
melserna i det allmänna distansavtalsdirektivet. Detta beror bl.a. på de
finansiella tjänsternas särart. Även om distansavtalsdirektivet såsom ett
minimidirektiv medger att distansavtalslagen tillämpas på finansiella
tjänster, talar det anförda med betydande styrka för att - som det föreslås
i promemorian - sådana tjänster tills vidare undantas från distansavtals-
lagens tillämpningsområde.
Regeringen är medveten om att detta dock övergångsvis innebär en
viss försämring av konsumentskyddet såvitt gäller telefonförsäljning av
finansiella tjänster. Som Svenska Bankföreningen anmärker är hem-
försäljningslagen nämligen tillämplig på sådan försäljning. Men någon
mer påtaglig försämring av konsumentskyddet blir det inte i praktiken.
Hemförsäljningslagen gäller inte för försäkringar, och lagens bestäm-
melser om telefonförsäljning av finansiella tjänster är ändå inte tillämp-
liga t.ex. om en näringsidkare ringer upp en konsument som närings-
idkaren har haft kontakt med tidigare i frågan. Vidare kommer konsu-
mentkreditlagen även i fortsättningen att ge konsumenten en rätt att
betala sin skuld till kreditgivaren före den avtalade förfallotiden, dvs. en
slags ångerrätt (se 20 §). Och när det gäller finansiella tjänster är det
normalt så att avtalet verkställs tämligen omgående efter avtalsslutet. Om
det sker med konsumentens samtycke under den stipulerade ångerfristen
gäller det enligt distansavtalsdirektivet inte längre någon ångerrätt, se
artikel 6.3 första strecksatsen. Vidare finns det enligt direktivet inte heller
någon ångerrätt om avtalet gäller en tjänst och priset på tjänsten beror på
sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan
kontrollera, se artikel 6.3 andra strecksatsen. Ett införlivande av dessa
undantag från ångerrätten far till konsekvens att det beträffande ett stort
antal finansiella tjänster inte kommer att gälla någon ångerrätt även om
distansavtalslagen skulle göras tillämplig på telefonförsäljning av
finansiella tjänster. I enlighet med promemorians bedömning - vilken
inte föranlett någon särskild invändning av Konsumentverket, Finans-
inspektionen eller konsumentorganisationer - anser regeringen alltså att
det inte finns något större sakligt behov av att frångå direktivet och låta
Prop. 1999/2000:89
32
distansavtalslagen gälla även distansavtal om finansiella tjänster. Det är
bättre att avvakta det kommande direktivet om distansförsäljning av
finansiella tjänster innan distansavtalslagen görs tillämplig på sådana
tjänster. Som tidigare har nämnts är ett rimligt antagande att direktivet
kan antas hösten 2000.
Svenska Bankföreningen menar att direktivets definition av finansiell
tjänst är oklar. Föreningen anser att det är olyckligt om två så likartade
situationer som att handla aktier i kommission och att sälja aktier ur eget
lager skulle falla utom respektive inom lagens tillämpningsområde.
Enligt föreningen borde distansavtalshandel med aktier i eget lager anses
vara en finansiell tjänst och falla utanför tillämpningsområdet.
I distansavtalsdirektivets bilaga II om finansiella tjänster hänvisas till
rådets direktiv (93/22/EEG) om investeringstjänster inom värdepappers-
området (ISD-direktivet). I bilagan till ISD-direktivet anges under
rubriken ”tjänster” mottagande och förmedling för investerares räkning
av order avseende t.ex. överlåtbara värdepapper och penningmarknads-
instrument, verkställande av sådana order för annans räkning och handel
för egen räkning med t.ex. överlåtbara värdepapper och penning-
marknadsinstrument. Som har framgått bereds för närvarande ett förslag
till ett direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster. Hur distans-
avtalsdirektivet skall tolkas när det gäller handel av värdepapper bör tas
upp igen vid genomförandet av direktivet om finansiella tjänster. I av-
vaktan därpå bör distansavtalslagen omfatta överlåtelser av värdepapper.
Detta innebär att distansavtalslagen kommer att vara tillämplig både
vid försäljning av aktier i eget lager och vid försäljning av aktier i kom-
mission. I dag gäller enligt hemförsäljningslagen att en försäljnings-
kommissionär är att anse som näringsidkare i lagens mening (se prop.
1981/82:40 s. 38). Det bör gälla även enligt distansavtalslagen. Om t.ex.
en bank säljer aktier i kommission, dvs. till konsumenten säljer aktier för
någon annans räkning men i eget namn, blir banken alltså vid tillämp-
ningen av distansavtalslagen att betrakta som näringsidkare. Det är
således banken, och inte huvudmannen, som skall följa lagens krav på
information vid marknadsföringen och när avtalet ingås. Däremot gäller
normalt inte lagens bestämmelser om ångerrätt vid avtal om överlåtelse
av värdepapper, se avsnitt 6.8.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att den till
distansavtalsdirektivet fogade bilagan med en förteckning över finansiella
tjänster bör komma till uttryck i lagen eller på annat lämpligt sätt. Precis
som beträffande listan över olika distanskommunikationsmedel anser
regeringen att detta lämpligen bör ske genom att listan tas in och
behandlas i motiven till lagen (se avsnitt 6.3.2).
När det gäller hemförsäljningsavtal finns inte skäl att nu göra andra
undantag från lagens tillämpningsområde än de som finns i hemförsälj-
ningslagen, dvs. försäkringsavtal och avtal som gäller finansiella instru-
ment som avses i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.
Dessa undantag stämmer överens med de undantag som görs från
hemförsäljningsdirektivets tillämpningsområde, se artikel 3.2 d oche.
Prop. 1999/2000:89
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 89
Övriga undantag
I dag gäller att hemförsäljningslagen inte tillämpas om det pris som
konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kronor. Det gäller
oavsett om avtalet ingås vid hembesök, vid telefonsamtal som utgör led i
försäljning eller annan liknande verksamhet eller under en av närings-
idkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försälj-
ningsställe.
Enligt hemförsäljningsdirektivet kan medlemsstaterna besluta att
direktivet skall gälla endast för avtal där den betalning som skall erläggas
av konsumenten överskrider ett visst angivet belopp (60 ecu). Distans-
avtalsdirektivet innehåller däremot inte någon bestämmelse med mot-
svarande innehåll. Det går därmed inte att behålla 300-kronorsregeln för
avtal som ingås vid telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan
liknande verksamhet. Regeln fyller dock fortfarande en funktion vid
hembesök och utflykter. Som det föreslås i promemorian bör regeln
därför behållas för dessa hemförsäljningsfall. Tillräcklig anledning att
höja beloppet, som Sveriges advokatsamfund förordar, föreligger inte
enligt regeringens mening.
Hemförsäljningslagen gäller inte för avtal om uppförande av byggnad
eller annan fast anläggning på mark eller i vatten. Detta undantag har sin
förebild i 2 § första stycket köplagen. I artikel 3.1 fjärde strecksatsen i
distansavtalsdirektivet finns ett undantag som innebär att direktivet inte
gäller för avtal om uppförande och försäljning av fast egendom eller avtal
om andra rättigheter som är att hänföra till fast egendom. Direktivet torde
sålunda inte lägga hinder i vägen för att i distansavtalslagen införa ett
motsvarande undantag som i dag finns i hemförsäljningslagen (jfr be-
dömningen beträffande ett liknande undantag i hemförsäljningsdirektivet,
prop 1991/92:167 s. 20). I promemorian föreslås att det i distansavtals-
lagen görs ett sådant undantag. Som Marknadsdomstolen och Kommers-
kollegium påpekar innebär detta att ett avtal om köp av en bostadsrätt
principiellt sett kommer att omfattas av lagen, vilket innebär en avvikelse
från distansavtalsdirektivet och hemförsäljningsdirektivet. Eftersom båda
direktiven är minimidirektiv, är det dock fullt möjligt att välja den i
promemorian föreslagna lösningen, som bl.a. har den fördelen att det
kommer att gälla ett likadant undantag i distansavtalslagen som i köp-
lagen. Det har inte framkommit någon omständighet som gör det moti-
verat att ändå frångå den lösningen, utan avtal om köp av bostadsrätt bör
omfattas av tillämpningsområdet. En annan sak är att ett köp av en
bostadsrätt i dag i praktiken ändå torde falla utanför distansavtalslagen.
Sådana avtal ingås som regel inte mellan en näringsidkare och en
konsument utan mellan två konsumenter. Om avtalet ingås mellan två
konsumenter, är distansavtalslagen över huvud taget inte tillämplig. Men
även om ett avtal skulle ingås mellan en näringsidkare och en konsument
torde distansavtalslagen ändå nästan aldrig vara tillämplig. Det lär näm-
ligen vara så att parterna nästan undantagslöst träffar varandra före
avtalsslutet, t.ex. i samband med att konsumenten undersöker lägenheten.
För att distansavtalslagen skall vara tillämplig krävs att kommunika-
tionen hela tiden sker på distans (se avsnitt 6.3.2).
Prop. 1999/2000:89
34
Enligt artikel 3.1 andra strecksatsen i distansavtalsdirektivet skall
direktivet inte tillämpas på avtal som ingås med hjälp av automater. I
promemorian föreslås det att man gör ett motsvarande undantag i distans-
avtalslagen. Konsumentverket förordar att undantaget inskränks till att
gälla avtal om köp av livsmedel eller avtal där försäljningssumman
understiger 300 kronor, men regeringen har svårt att se att det finns
tillräckliga skäl för att inskränka undantaget på det sättet. Undantaget är
naturligt nog aktuellt bara för distansavtal, inte for hemförsäljningsavtal.
Ytterligare ett undantag från direktivets tillämpningsområde finns i
artikel 3.1 tredje strecksatsen. Det undantaget avser avtal som ingås med
distributörer av telekommunikationer genom användning av offentliga
telefonautomater, dvs. de avtal som får anses komma till stånd genom
blotta användandet av en telefonautomat. I enlighet med promemorians
förslag bör ett motsvarande undantag göras i distansavtalslagen. Med
distributörer av telekommunikationer torde avses teleoperatörer i den
betydelse som detta begrepp har i telelagen (1993:597). I distansavtals-
lagen bör därför uttrycket ”teleoperatör” användas. Även detta undantag
är aktuellt bara för distansavtal och alltså inte for hemförsäljningsavtal.
Slutligen görs i artikel 3.1 femte strecksatsen i direktivet undantag för
avtal som ingås vid auktioner. I promemorian föreslås att undantaget in-
förs i distansavtalslagen. Förslaget kritiseras av flera remissinstanser,
bl.a. av IT-kommissionen och Svenska IT-företagens Organisation.
Direktivets undantag är uppenbarligen avsett att gälla traditionella
auktioner, dvs. auktioner där det endast undantagsvis förekommer bud-
givare som lämnar sina bud per telefon eller på liknande sätt. Vid
”elektroniska auktioner”, t.ex. på Internet, torde dock konsumentskyddet
i många fall göra sig starkt gällande, och man kan utgå från att detta sätt
att handla kommer att bli allt vanligare. Som Svenska IT-företagens
Organisation framhåller kan vidare det i promemorian föreslagna undan-
taget på sikt komma att medföra konkurrensfördelar for företag med s.k.
omvänd köpordning eller auktionsmoment jämfört med företag som
bedriver mer traditionell handel. Även om en ångerrätt vid avtal som
ingås på auktioner ter sig något främmande, särskilt vid auktioner där det
utbjuds t.ex. tavlor eller andra konstverk, föreslår regeringen ändå att
undantaget begränsas till auktioner där budgivningen normalt inte sker
elektroniskt. Vid de nordiska departementsöverläggningama har upplysts
att man i vart fall i Danmark och Norge avser att välja lösningar av detta
slag.
I 1 § andra stycket 6 hemförsäljningslagen görs undantag för avtal som
ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens uttryckliga
begäran, om avtalet gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsu-
mentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller
tjänsten. Detta undantag bör överföras till reglerna om hemförsäljning i
distansavtalslagen.
Det finns i 1 § andra stycket 7 hemförsäljningslagen ett undantag från
lagens tillämpningsområde för avtal som gäller upplåtelse eller över-
låtelse som avses i lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende. I promemorian föreslås att detta undantag överförs till distans-
avtalslagen och att det skall gälla för både distansavtal och hem-
försäljningsavtal.
Prop. 1999/2000:89
35
Ett avtal om tidsdelat boende i ett konsumentförhållande omfattas av
direktivet om tidsdelat boende. I likhet med distansavtalsdirektivet
innehåller det direktivet, som är genomfört genom lagen om konsument-
skydd vid avtal om tidsdelat boende, bl.a. regler om säljarens upplys-
ningsplikt, om ångerrätt för konsumenten, om upphörande av kreditavtal
vid utövandet av ångerrätten samt om skydd mot lagvalsklausuler.
När särskilda gemenskapsregler innehåller bestämmelser som reglerar
vissa aspekter av tillhandahållande av varor eller utförande av tjänster,
följer det av artikel 13.2 i distansavtalsdirektivet att sådana bestämmelser
gäller i stället för bestämmelserna i distansavtalsdirektivet, men bara
såvitt gäller dessa särskilda aspekter. Hur detta egentligen bör uppfattas
har diskuterats vid de nordiska departementsöverläggningama. Enligt vad
som där har framkommit bör artikel 13.2 tolkas så att distansavtals-
direktivet inte är tillämpligt på distansavtal om tidsdelat boende såvitt
gäller de frågor som regleras i båda direktiven. Direktivet om tidsdelat
boende går sålunda före distansavtalsdirektivet. Däremot skall distans-
avtalsdirektivet gälla såvitt avser bestämmelserna om näringsidkarens
fullgörande av avtalet (artikel 7), eftersom direktivet om tidsdelat boende
inte har några bestämmelser om det. Undantaget i distansavtalslagen för
distansavtal om tidsdelat boende bör därför utformas så att det inte
kommer att gälla lagens bestämmelser om fullgörelse (se avsnitt 6.6).
Inte heller torde det finnas skäl att undanta lagens bestämmelser om
behörighet för näringsidkarens ombud. Undantaget för hemförsäljnings-
avtal bör utformas på samma sätt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har en synpunkt
som gäller det nu diskuterade undantagets förenlighet med EG-dom-
stolens dom den 22 april 1999 i mål C-423/97 Travel Vac, S.L. mot
Manuel José Antelm Sanchis. Regeringen kan inte se att domen innebär
några sådana problem som fakultetsnämnden gör gällande.
I 1 § andra stycket 2 hemförsäljningslagen anges att lagen inte till-
lämpas, om avtalet gäller leverans av livsmedel från näringsidkare som
regelmässigt betjänar vissa rutter. Till denna fråga återkommer rege-
ringen i avsnitt 6.7.
Prop. 1999/2000:89
36
Prop. 1999/2000:89
Regeringens förslag: Vid marknadsföring som syftar till distansavtal
skall näringsidkaren ge information om bl.a. sitt namn och sin adress,
varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper, varans eller tjänstens pris
och konsumentens ångerrätt när sådan gäller.
Näringsidkaren skall snarast efter det att avtalet har ingåtts ge
konsumenten en bekräftelse med den del av informationen som är av
särskild betydelse för konsumenten. Informationen skall ges i en handling
eller i någon annan läsbar och varaktig form. Om informationen redan
har getts i sådan form, behöver den inte ges på nytt. Inom samma tid och
på samma sätt skall näringsidkaren alltid ge konsumenten information om
ångerrätten och om gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsu-
menten kan framställa klagomål.
Vad gäller hemförsäljningsavtal skall nuvarande bestämmelser över-
föras i huvudsak oförändrade till distansavtalslagen.
Näringsidkare som åsidosätter informationsskyldigheten skall kunna
drabbas av sanktioner enligt marknadsföringslagen.
Se 9-12 §§.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås det att näringsidkaren
vid marknadsföring som syftar till distansavtal skall ge information om
sin adress endast när det gäller avtal där förskottsbetalning krävs. I övrigt
stämmer promemorians förslag överens med regeringens (se prome-
morian s. 42 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker prome-
morians förslag eller lämnar dem utan någon invändning. Konsument-
verket och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser dock
att näringsidkaren vid marknadsföring som syftar till distansavtal alltid
bör ge information om sin adress. Konsumentverket anser vidare att
näringsidkaren vid marknadsföringen skall ge konsumenten information
om sitt telefonnummer samt, vid marknadsföring på Internet, information
om sin e-postadress och om i vilka länder det marknadsförda erbjudandet
gäller. Sveriges Konsumentråd menar att näringsidkaren dessutom skall
ge information om sitt organisationsnummer. Konsumentverket, All-
männa reklamationsnämnden, Sveriges advokatsamfund och Sveriges
Konsumentråd anser att det i distansavtalslagen bör regleras på vilket
språk informationen skall lämnas. Beträffande frågan om information
efter avtalets ingående framför Konsumentverket den synpunkten att
informationen skall fa lämnas till konsumenten i annan varaktig form än i
en handling endast om konsumenten uttryckligen har accepterat det.
Konsumentverket anser vidare att näringsidkaren alltid, dvs. oavsett om
konsumenten redan tidigare har fatt informationen i föreskriven form,
skall ge konsumenten en bekräftelse med information om sitt namn och
sin adress, varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper, varans eller
tjänstens pris, leveranskostnader samt sättet för betalning och för leverans
eller fullgörande på annat sätt.
37
Skälen for regeringens förslag
Information vid marknadsföring som syftar till distansavtal
Artikel 4 i distansavtalsdirektivet innehåller bestämmelser om en närings-
idkares skyldighet att lämna förhandsinformation till en konsument.
Bestämmelserna är närmast av marknadsrättslig karaktär. Artikeln bör
lämpligen genomföras på så sätt att det i distansavtalslagen tas in
bestämmelser som gäller marknadsföring som syftar till distansavtal.
Bestämmelserna kommer därmed att utgöra ett komplement till och
preciseringar av andra marknadsrättsliga bestämmelser och då framför
allt till de bestämmelser som finns i marknadsföringslagen om tillbörlig
marknadsföring och reklamidentifiering.
Näringsidkaren skall enligt artikel 4.1 lämna viss närmare angiven
information till konsumenten. Konsumenten skall i god tid innan ett avtal
sluts fa information om bl.a. näringsidkarens identitet, eventuell ångerrätt
och varans eller tjänstens väsentliga egenskaper. Konsumenten skall
också informeras om priset, inklusive skatter och avgifter, och eventuella
leveranskostnader.
I betänkandet Konsumenterna och IT - en utredning om datorer,
handel och marknadsföring (SOU 1999:106) föreslås det att den närings-
idkare som marknadsför varor eller tjänster på Internet skall åläggas att
före avtalets ingående upplysa konsumenten om sin egen identitet i form
av namn, fysisk adress, etableringsform och uppgifter om hur konsu-
menten kan fa kontakt med företaget via brev, telefon, telefax eller e-
post. Förslaget stämmer enligt betänkandet i allt väsentligt överens med
motsvarande bestämmelser i EG-kommissionens förslag till e-handels-
direktiv, OECD:s förslag till riktlinjer om konsumentskydd i samband
med elektronisk handel och de nordiska konsumentombudsmännens
gemensamma ståndpunkt om handel och marknadsföring på Internet. I
betänkandet föreslås det vidare att den näringsidkare som erbjuder varor
och tjänster på Internet skall åläggas att ge konsumenten information som
är nödvändig för att bedöma erbjudandet. Enligt betänkandet stämmer
detta förslag i allt väsentligt överens med distansavtalsdirektivet (se s. 61
f. i betänkandet).
Som har anförts i avsnitt 6.1 bör i detta lagstiftningsärende andra
frågor än de som föranleds av genomförandet av distansavtalsdirektivet
undvikas. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att
det inte torde finnas anledning att i distansavtalslagen nu gå längre i
informationsskyldigheten än direktivet kräver. I ett avseende bör
direktivet dock frångås. Det gäller näringsidkarens skyldighet att ge
information om sin adress. Det finns knappast skäl att inskränka denna
informationsskyldighet till de fall då näringsidkaren kräver förskotts-
betalning. Uppgift om adress bör alltid ges.
I lagrådsremissen föreslogs att informationen skulle ges ”i god tid”
innan avtalet ingicks. Vid en jämförelse med direktivets lydelse på
engelska och franska har Lagrådet förordat att uttrycket ”i rimlig tid”
används i lagtexten. Även regeringen anser att ”i rimlig tid” bättre
återspeglar vad som avses med bestämmelsen i direktivet.
Prop. 1999/2000:89
38
I artikel 4.2 i direktivet föreskrivs att informationen skall ges på ett
klart och begripligt sätt i någon form som är lämplig for den teknik för
distanskommunikation som används. Detta bör anges i lagen.
I detta sammanhang bör det övervägas huruvida lagen särskilt bör
reglera på vilket språk informationen skall lämnas, en fråga som direk-
tivet lämnar åt medlemsstaterna att avgöra (jfr punkten 8 i ingressen till
direktivet). Några remissinstanser anser att detta bör regleras. Konsu-
mentverket uttalar att verket förutsätter att näringsidkarna kommer att
lämna informationen på ett for konsumenten begripligt språk. Enligt
Allmänna reklamationsnämnden bör vid marknadsföring mot svenska
marknaden ett liknande synsätt anläggas som för anvisningar till varor
enligt konsumentköplagen, nämligen att det normalt krävs att informa-
tionen ges på svenska. Sveriges advokatsamfund menar att det med tanke
på direktivets konsumentinriktade karaktär borde krävas att informa-
tionen ges på det språk som gäller i konsumentens land. Sveriges Konsu-
mentråd anser att näringsidkare som vänder sig till svenska konsumenter
bör lämna informationen på svenska. Marknadsdomstolen anför att det
från ett konsumentperspektiv är av stor betydelse att konsumenten tidigt
far alla fakta på sitt eget språk om det objekt som han eller hon överväger
att förvärva.
Det säger sig självt att det inte går att kräva att alla näringsidkare vars
marknadsföring kan nås av svenska konsumenter, t.ex. genom Internet,
skall ge informationen på svenska. Ett sådant krav måste således under
alla förhållanden begränsas till de fall där näringsidkare speciellt riktar
sig mot den svenska marknaden. Om ett företag sålunda riktar sin mark-
nadsföring mot den svenska marknaden, lär näringsidkaren emellertid i
regel ändå ge informationen på svenska. Det är naturligtvis så att närings-
idkaren har ett eget intresse av att så många personer som möjligt förstår
informationen. Om konsumenten inte förstår det språk som används på
t.ex. en hemsida, går näringsidkaren ju miste om en potentiell kund. Det
bör därtill noteras att direktivets och lagens krav på att informationen
skall ges på ett klart och begripligt sätt i vissa fall torde kunna innebära
att informationen skall ges på svenska. Inte minst mot denna bakgrund
delar regeringen promemorians bedömning att det inte synes tillräckligt
motiverat att i lagen särskilt reglera på vilket språk informationen skall
lämnas. Det kan dock finnas anledning att bevaka frågan vid den i avsnitt
6.1 nämnda utvärderingen av lagen. Härtill kan också läggas att frågan är
uppe även vid förhandlingarna om direktivet om distansförsäljning av
finansiella tjänster. Enligt direktivförslaget i dess nuvarande lydelse skall
näringsidkaren i god tid innan ett avtal ingås ge konsumenten information
om på vilket språk näringsidkaren är villig att tillhandahålla avtals-
villkoren och förhandsinformationen. Näringsidkaren skall vidare vid
samma tidpunkt ge information om på vilket språk näringsidkaren är
villig att åta sig att kommunicera med konsumenten under avtalets löptid.
Däremot är det inte aktuellt med något krav på att informationen alltid
skall ges på ett visst språk, t.ex. språket i konsumentens land.
Föreskriften i artikel 4.2 att informationen skall lämnas under särskilt
hänsynstagande till principen om skydd för underåriga bör lämpligen
komma till uttryck i distansavtalslagen. När det gäller skyddet för andra
som inte kan ge giltigt samtycke, dvs. personer med förvaltare, synes det
Prop. 1999/2000:89
39
inte finnas skäl för en särskild regel. I stället far marknadsföringslagens
allmänna bestämmelser om kraven på marknadsföring tillämpas. Dessa
far anses ställa minst de krav som direktivet uppställer i fråga om hänsyn
till personer med begränsad rättshandlingsförmåga.
Det föreskrivs vidare i artikel 4.2 att det kommersiella syftet skall
framgå klart och att informationen skall lämnas under särskilt hänsyns-
tagande till principen om god sed i affärstransaktioner. Dessa krav följer
redan av marknadsföringslagen, se 4 och 5 §§, och behöver därför inte tas
in i distansavtalslagen.
När det gäller en särskild form av distansavtal, nämligen sådana som
ingås per telefon, föreskrivs i artikel 4.3 att näringsidkarens identitet och
samtalets kommersiella syfte uttryckligen skall klargöras för konsumen-
ten vid början av varje samtal med denne. Detta bör framgå av lagen.
I 3 § prisinformationslagen anges att det finns särskilda föreskrifter om
information till konsumenter i konsumentkreditlagen, konsumentförsäk-
ringslagen, valutaväxlingslagen (1996:1006) och lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Som har framgått kommer det att finnas sådana särskilda föreskrifter
även i distansavtalslagen. Det framstår därför som naturligt att till upp-
räkningen lägga även distansavtalslagen. Visserligen är uppräkningen i
3 § prisinformationslagen inte uttömmande, men med hänsyn till den
betydelse som distansavtalslagen kommer att få bör den lagen finnas
angiven där.
Det kan noteras att det inte föreslås några regler om information vid
marknadsföring som syftar till hemförsäljningsavtal. Några sådana regler
finns inte i hemförsäljningsdirektivet eller i hemförsäljningslagen, och
något egentligt behov av sådana regler kan inte anses finnas.
Information när ett distansavtal ingås
Enligt artikel 5.1 första stycket i distansavtalsdirektivet skall konsu-
menten på ett tidigt stadium i samband med att avtalet fullgörs och, såvitt
avser varor som inte är avsedda att levereras till tredje man, senast vid
leveranstillfället få en bekräftelse med viss del av förhandsinformationen.
Det gäller informationen om näringsidkarens namn och adress, egen-
domens eller tjänstens huvudsakliga egenskaper och egendomens eller
tjänstens pris (inbegripet skatter och avgifter). Vidare skall konsumenten
få information om eventuella leveranskostnader, om sättet för betalning
och för leverans eller fullgörande på annat sätt samt om ångerrätt när
sådan gäller. Enligt bestämmelsen skall bekräftelsen lämnas skriftligen
eller i annan varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Av
bestämmelsen framgår vidare att näringsidkaren inte behöver lämna
någon bekräftelse, om konsumenten redan innan avtalet ingicks har fått
del av informationen på det angivna sättet.
Bekräftelsen bör lämnas ”snarast” efter det att distansavtalet har
ingåtts. När det gäller avtal om varor bör det i enlighet med direktivet
föreskrivas att bekräftelsen, såvida det inte är fråga om leverans till tredje
man, skall lämnas senast i samband med leveransen. Marknadsdomstolen
har uttalat att det vid sådan telefonförsäljning som avses i hemförsälj-
ningslagen är otillbörligt enligt marknadsföringslagen att sända ut
Prop. 1999/2000:89
40
ångerhandlingama i samma försändelse som den beställda varan, när Prop. 1999/2000:89
denna skall hämtas på postanstalt (MD 1984:28). Detta bör kunna
tillämpas också på den information om ångerrätten som näringsidkaren
skall ge konsumenten enligt distansavtalslagen.
Enligt direktivet skall informationen om villkoren och förfarandet för
att utnyttja ångerrätten lämnas skriftligen. Vid de nordiska departe-
mentsöverläggningama har man tolkat begreppet ”skriftligen” så att
informationen skall lämnas i en handling. Med detta skall jämställas att
informationen ges i annan varaktig form, t.ex. med e-post i varaktig form.
Informationen skall ges i en handling eller i någon annan varaktig form
som är tillgänglig för konsumenten. Detta torde innebära att informa-
tionen skall ges på ett sätt som möjliggör för konsumenten att ta del av
den genom att läsa den. Om näringsidkaren vill ge konsumenten informa-
tionen i någon annan varaktig form än i en handling, t.ex. via e-post i
varaktig form, måste näringsidkaren dessutom förvissa sig om att konsu-
menten har tillgång till en dator där han eller hon kan läsa informationen.
Det torde mot denna bakgrund inte vara motiverat att gå längre än
direktivet och i lagen uppställa ett krav på att näringsidkaren skall ha
konsumentens samtycke för att få ge informationen i någon annan var-
aktig form än i en handling, vilket Konsumentverket efterlyser.
I detta sammanhang finns anledning att nämna att det i föreliggande
utkast till direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster finns en
definition av begreppet ”varaktigt medium”. Enligt direktivförslaget
avses där med varaktigt medium ”varje instrument som konsumenten kan
använda för att bevara information som vänder sig till honom personligen
på ett sätt som är tillgängligt för framtida hänvändelse under en tid som
är lämplig för avsikten med informationen och som tillåter oförändrad
reproduktion av den lagrade informationen”.
Av artikel 5.1 andra stycket i distansavtalsdirektivet framgår att konsu-
menten vid det tillfälle som avses i artikelns första stycke skall få ytter-
ligare information, bl.a. om villkoren och förfarandet för att utnyttja
ångerrätten, gatuadressen till det verksamhetsställe för näringsidkaren dit
konsumenten får framställa klagomål, förekommande garantier och
service och villkoren för att säga upp avtalet för det fall att det gäller tills
vidare eller för en längre tid än ett år. Även bestämmelser av detta slag
måste tas in i distansavtalslagen. Direktivets krav att information skall
lämnas om förfarandet för att utnyttja ångerrätten bör i lagen tas in som
en föreskrift om att näringsidkaren skall ge konsumenten namn och
adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. När det gäller frågan
när informationen skall lämnas bör samma bestämmelser gälla som
beträffande bekräftelsen.
Promemorians förslag innebär att den information som avses i artikel
5.1 andra stycket alltid skall ges på nytt efter att avtalet har träffats, dvs.
även om informationen har lämnats på det föreskrivna sättet redan
tidigare. Representanter för EG-kommissionen har vid mötet om
genomförandet av direktivet emellertid upplyst att direktivet enligt
kommissionens mening inte kan anses uppställa något sådant krav. Enligt
vad som har framkommit vid de nordiska departementsöverläggningama
avser man i övriga nordiska länder inte föreslå att informationen alltid
måste ges på nytt efter avtalets ingående. Mot den bakgrunden föreslogs i
41
lagrådsremissen att kommissionens tolkning av direktivet skulle följas,
dvs. att informationen inte behöver ges på nytt om den redan tidigare har
lämnats i föreskriven form. Lagrådet har dock ansett att en sådan
tolkning inte stämmer med direktivets ordalydelse och har framhållit att
vilken tolkning som är den rätta ytterst avgörs av EG-domstolen. Vid
detta förhållande har det förefallit Lagrådet tryggast att hålla sig till
direktivets ordalydelse, särskilt som detta alternativ också framstår som
det mest konsumentvänliga. Regeringen godtar Lagrådets synpunkter och
föreslår således att näringsidkaren skall lämna informationen på nytt även
om han före avtalets ingående har lämnat informationen på föreskrivet
sätt. Regeringen anser att övervägande skäl talar för att ett sådant krav
ställs upp, även om det skulle innebära att Sverige i detta avseende väljer
en lösning som avviker från vad de övriga nordiska länderna kommer
fram till.
Vid avtal som ingås vid telefonsamtal som utgör led i försäljning eller
annan liknande verksamhet gäller i dag strängare formkrav. Enligt 4 §
andra stycket hemförsäljningslagen skall näringsidkaren lämna eller
sända, tillsammans med en handling där konsumenten informeras om
bl.a. innehållet i hemförsäljningslagen, en blankett som konsumenten kan
använda för att utöva sin ångerrätt. Handlingen och blanketten skall
enligt 4 § tredje stycket stämma överens med formulär som fastställs av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt
hemförsäljningsförordningen (1981:1362) fastställs formulär till sådana
handlingar och blanketter av Konsumentverket.
Ett inte obetydligt antal av de avtal som ingås på distans är gräns-
överskridande. Detta gäller särskilt om avtalet ingås på Internet. Det
förekommer också att utländska näringsidkare ringer upp konsumenter i
Sverige eller att postorderföretag verkar över gränserna. Det förefaller
mindre lämpligt att vid distansavtal uppställa ett krav på att närings-
idkaren till konsumenten skall sända en ångerhandling och en ånger-
blankett vilka stämmer överens med formulär som har fastställts i
Sverige. En sådan ändring i det nu gällande formkravet vid telefon-
försäljning kan knappast heller innebära några betänkligheter från konsu-
mentskyddssynpunkt. Det torde vara tillräckligt att - som direktivet
kräver - konsumenten far information om ångerrätten och att informa-
tionen ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som
är tillgänglig för konsumenten.
Information när ett hemförsäljningsavtal ingås
När det gäller hemförsäljningsavtal bör de bestämmelser som i dag finns i
4 § första och tredje stycket hemförsäljningslagen överföras till den nya
lagen i huvudsak oförändrade. Det innebär bl.a. att när avtal ingås vid
hembesök eller under en utflykt näringsidkaren samtidigt skall lämna
konsumenten en handling där denne informeras om ångerrätten och om
namn och adress till någon som rätten kan utövas mot. Informations-
handlingen skall vara åtföljd av en blankett som konsumenten kan
använda för att utöva sin ångerrätt. Handlingen och blanketten skall
stämma överens med formulär som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Prop. 1999/2000:89
42
Enligt hemförsäljningsdirektivet skall information ges när avtalet Prop. 1999/2000:89
ingås. Om konsumenten avger ett anbud som näringsidkaren inte genast
tar ställning till, skall informationen enligt direktivet emellertid ges redan
då. Detta kommer i dag till uttryck i hemförsäljningslagen genom att det i
2 § föreskrivs att vad som i lagen sägs om avtal skall, när konsumenten
har lämnat ett anbud till näringsidkaren som denne inte genast har tagit
ställning till, i stället gälla anbudet. Bestämmelsen är alltså inte
begränsad till att avse information, vilket också Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet påpekar. Men det har inte framkommit
någon omständighet som tyder på att bestämmelsen skulle ha någon
arman praktisk betydelse. I enlighet med promemorians bedömning bör
någon motsvarande bestämmelse inte tas in i distansavtalslagen. I stället
bör det i lagens bestämmelser om information i samband med
hemförsäljningsavtal göras ett tillägg jämfört med dagens informations-
regler. Sålunda bör det föreskrivas att näringsidkaren skall överlämna
handlingarna, inte bara när ett avtal har ingåtts, utan även när konsu-
menten har lämnat ett anbud till näringsidkaren som denne inte genast
har tagit ställning till.
Påföljd vid utebliven information
Enligt artikel 11.1 i distansavtalsdirektivet skall medlemsstaterna säker-
ställa att det i konsumenternas intresse finns tillräckliga och effektiva
medel för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i direktivet.
De krav som distansavtalslagen kommer att ställa på näringsidkarens
information innebär att konsumenten skall få del av de uppgifter som är
nödvändiga för att han eller hon skall kunna ta ställning till ett
erbjudande. Från konsumentskyddssynpunkt är det således väsentligt att
näringsidkaren i alla delar följer lagens krav på information vid mark-
nadsföring och på information när avtalet ingås. I lagen bör det därför
införas en bestämmelse som ger möjlighet att ingripa mot den närings-
idkare som inte uppfyller informationskraven. I bestämmelsen bör det
hänvisas till marknadsföringslagens regler, vilka bl.a. ger möjlighet att
meddela informationsförelägganden förenade med vite. Efter mönster av
prisinformationslagen bör det uttryckligen anges att informationen skall
anses vara sådan information av särskild betydelse från konsument-
synpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Se vidare
avsnitt 6.12.
Som anförs i promemorian bör det övervägas om det inte dessutom
skulle vara lämpligt att för vissa fall föreskriva att en näringsidkare far
åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstömingsavgift), om
näringsidkaren eller någon som handlar på hans vägnar uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mot informationsbestämmelsema i distansavtals-
lagen. Konsumentverket anser att en sådan föreskrift bör tas in för att
markera hur viktig informationen om ångerrätten är.
Bestämmelser om marknadsstömingsavgift finns i 22-28 §§ mark-
nadsföringslagen. Enligt 22 § första stycket får en näringsidkare åläggas
att betala marknadsstömingsavgift, om näringsidkaren eller någon som
handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har
brutit mot någon bestämmelse i 5-13 §§, de s.k. katalogbestämmelsema.
43
I paragrafens andra stycke har det förts in en möjlighet att döma ut
marknadsstömingsavgift även vid överträdelser av vissa bestämmelser i
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alko-
holdrycker, lokalradiolagen (1993:120), tobakslagen (1993:581) eller
radio- och TV-lagen (1996:844).
Möjligheten att döma ut marknadsstömingsavgift infördes med 1995
års marknadsföringslag. I motiven till lagen anfördes att marknads-
stömingsavgiften borde användas i fall där det förelåg ett mer påtagligt
behov av att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen.
Vidare framhölls att katalogbestämmelsema - till vilka avgiftssanktionen
skulle vara kopplad - kunde sägas beskriva särskilt klandervärda för-
faranden som Marknadsdomstolen genom åren har ansett böra motverkas
(prop. 1994/95:123 s. 104). Katalogbestämmelsema tar närmast sikte på
att motverka någon form av vilseledande marknadsföring.
Det är tveksamt om de skäl som sålunda har ansetts motivera mark-
nadsstömingsavgift föreligger vid underlåtenhet att informera om ånger-
rätten. När marknadsföringslagen infördes fann lagstiftaren inte anled-
ning att förstärka vare sig den lagens bestämmelse om åläggande att
lämna information (15 §) eller hemförsäljningslagens sanktionssystem
med en sådan avgift. Det är knappast motiverat att göra någon annan
bedömning nu, vare sig för hemförsäljning eller för distansförsäljning.
Åtminstone för närvarande bör det därför inte införas någon möjlighet att
döma ut marknadsstömingsavgift i de berörda fallen. Men enligt rege-
ringens mening finns det skäl att följa utvecklingen, bl.a. vid utvär-
deringen av distansavtalslagen. Om det skulle visa sig att det finns
näringsidkare som mera regelmässigt underlåter att ge information om
ångerrätten på föreskrivet sätt, kan det finnas anledning att införa mark-
nadsstömingsavgift.
I hemförsäljningslagen finns även en civilrättslig påföljd vid brist i
informationen. Enligt 5 § är konsumenten inte bunden av ett avtal, om
näringsidkaren inte har fullgjort sin informationsskyldighet avseende
konsumentens ångerrätt (ogiltighetsregeln). När avtal ingås vid hembesök
eller utflykter måste näringsidkaren uppfylla sin informationsskyldighet
vid hembesöket respektive under utflykten. Vid telefonförsäljning måste
informationsskyldigheten uppfyllas senast tre dagar efter avtalet. Lämnas
informationen inte i tid, är konsumenten över huvud taget inte bunden av
avtalet. Näringsidkaren kan inte reparera bristen i efterhand, t.ex. genom
att skicka föreskrivna informationshandlingar till köparen en vecka efter
ett avtal vid telefonförsäljning. Kan konsumenten göra gällande att
avtalet är ogiltigt, blir ångerrättsreglema i lagen normalt inte tillämpliga.
Ångerrätten gäller bara för det fall att det finns ett bindande avtal (jfr 6 §
första stycket). Konsumenten har ett helt år på sig att kräva att avtalet
skall återgå på grand av att information inte har lämnats i rätt tid eller på
föreskrivet sätt.
I promemorian föreslås det att det inte tas in någon ogiltighetsregel i
distansavtalslagen. De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar
förslaget eller lämnar det utan någon invändning, men Allmänna
reklamationsnämnden och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala uni-
versitet är kritiska. Allmänna reklamationsnämnden framhåller att
nämnden har tillämpat ogiltighetsregeln vid ett antal tillfallen.
Prop. 1999/2000:89
44
Ogiltighetsregeln infördes med 1971 års hemförsäljningslag, som Prop. 1999/2000:89
introducerade ångerrätten. Lagen gav konsumenten en ångerrätt på en
vecka efter sammanträffandet med säljaren. Säljaren skulle vid samman-
träffandet och på fastställt formulär informera köparen om dennes ånger-
rätt. Om säljaren underlät detta, blev köparen inte bunden av avtalet.
Ogiltighetsregeln motiverades då huvudsakligen av att den utgjorde en
förutsättning för att den nya ångerrätten kunde slå igenom i praktiken
(SOU 1970:35 s. 35 f. och 47 f. samt prop. 1971:86 s. 72 och 95 f.).
Härtill skall läggas att ångerfristen enligt 1971 års lag alltid började löpa
vid sammanträffandet, oavsett om näringsidkaren hade uppfyllt sin
informationsskyldighet eller inte. Det var alltså nödvändigt att konsu-
menten informerades om ångerrätten redan vid sammanträffandet; annars
kunde han eller hon lätt gå miste om rätten. När den nuvarande hem-
försäljningslagen trädde i kraft den 1 juli 1982 ändrades dock startdagen
for ångerrätten. Ångerveckan börjar nu aldrig löpa förrän näringsidkaren
har uppfyllt sin informationsskyldighet (se 7 §). Ändå behölls alltså
ogiltighetsregeln. I motiven uttalades att det var av särskild betydelse att
informationsskyldigheten kunde upprätthållas med stöd av en ogiltighets-
regel (SOU 1979:76 s. 165). Vid genomförandet av hemförsäljnings-
direktivet - vilket innehåller en artikel med samma syfte som artikel 11.1
i distansavtalsdirektivet - hänvisades bara till ogiltighetsregeln utan att
denna kommenterades närmare (prop. 1991/92:167 s. 21).
Som redan har framhållits är det angeläget att näringsidkaren uppfyller
sin informationsskyldighet avseende ångerrätten. En förutsättning for att
konsumenten skall kunna utöva sin ångerrätt är att han eller hon far
information om villkoren för och formerna för att göra det; utan den
informationen faller den kanske mest centrala delen i konsumentskyddet.
En ogiltighetsregel kan härvid ha inte minst en pedagogisk funktion.
Samtidigt måste konstateras att ogiltighetsregeln i hemförsäljnings-
lagen är ett avsteg från vad som normalt gäller. Allmänt sett ter det sig
främmande att låta ett avtal bli ogiltigt enbart av det skälet att ena parten
inte har informerat motparten om dennes rättigheter enligt lag. Det gäller
även for konsumentförhållanden. Som framgår ovan ansågs det år 1971
trots det påkallat med en ogiltighetsregel för att säkerställa genomslag för
den nya ångerrätten. Men de motiv som från början bar upp ogiltig-
hetsregeln har förlorat i betydelse. Det är tveksamt i vilken grad
ogiltighetsregeln numera i praktiken bidrar till ett gott konsumentskydd. I
dag finns ett starkare marknadsrättsligt påföljdssystem än när regeln
infördes, och distansavtalslagen kommer att innebära ytterligare för-
bättringar i det. Likaså kan det leda till otillfredsställande resultat om en
näringsidkare inte kan reparera en brist i informationsskyldigheten i
efterhand. Det kan på goda grunder göras gällande att det är bättre att
konsumenten verkligen far information om sin ångerrätt än att han eller
hon kan göra gällande en ogiltighetspåfoljd for bristande information.
Med nuvarande regler börjar ju ångerfristen ändå aldrig löpa förrän
konsumenten har fatt informationen. Vidare kommer distansavtalslagen
att ha ett betydligt vidare tillämpningsområde än hemförsäljningslagen
och omfatta en betydligt större mängd avtal, bl.a. avtal genom Internet.
Det torde inte vara motiverat att låta en ogiltighetsregel gälla för alla
dessa avtal. Brister i informationsskyldigheten lär också vara lättare att
45
upptäcka, t.ex. för konsumentorganisationer, i distansavtalsfallen än de är
vid hembesök. Till skillnad från vad som gäller enligt hemförsäljnings-
lagen skall informationen vid distansavtalen dessutom inte lämnas vid en
i lagen precist bestämd tidpunkt utan ”snarast” efter avtalet. Det är inte
lämpligt att knyta en omedelbar ogiltighetspåföljd till en sålunda obe-
stämd tidpunkt vars närmare innebörd måste bestämmas i rättstillämp-
ningen. Det kan även noteras att det inte finns någon ogiltighetsregel i
lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende, som innehåller
liknande bestämmelser om informationsskyldighet och ångerrätt.
Den nuvarande ordningen, som alltså skiljer mellan avtal som är
bindande och avtal som inte är det, är tämligen svår att förstå och kan lätt
missuppfattas. Det är angeläget att påföljdssystemet i distansavtalslagen
inte blir komplicerat, särskilt eftersom lagen skall omfatta bl.a. Intemet-
handel över gränserna. Som kommer att framgå av avsnitt 6.5.1 om
ångerfristens längd är det enligt regeringens mening möjligt att ge ett lika
gott konsumentskydd med en reglering som inte skiljer på bindande och
icke-bindande avtal.
Med hänsyn till det sagda anser regeringen att övervägande skäl talar
för att det inte tas in någon ogiltighetsregel i distansavtalslagen.
Vid de nordiska departementsöverläggningama har det framkommit att
man i vart fall i Danmark och Norge är inne på att välja samma lösning
som föreslås här.
6.5.1 Ångerfristen
Regeringens förslag: Konsumenten skall ha 14 dagar på sig att frånträda
ett ingånget avtal utan att drabbas av någon påföljd och utan att behöva
ange något skäl. Ångerfristen skall vid avtal om varor börja löpa den dag
då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den, medan
ångerfristen vid avtal om en tjänst skall börja löpa den dag då avtalet
ingås. Ångerfristen skall dock tidigast börja löpa när konsumenten har
tagit emot viss i lagen angiven information, bl.a. om villkoren för och
formerna för att utöva ångerrätten. Vid distansavtal skall det gälla en
yttersta tidsgräns för att utöva ångerrätten.
Vid avtal om en vara som har tillverkats eller väsentligt ändrats efter
konsumentens särskilda önskemål eller som annars har fått en tydlig
personlig prägel skall ångerfristen börja löpa när konsumenten har tagit
emot viss i lagen angiven information, bl.a. om villkoren för och
formerna för att utöva ångerrätten. Det skall gälla oavsett om konsu-
menten har tagit emot varan. En förutsättning skall dock vara att
näringsidkaren skriftligen har kommit överens med konsumenten om det.
Se 13, 15 och 16 §§.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås det att bestämmelsen
som gör det möjligt för näringsidkaren att komma överens med konsu-
menten att ångerfristen skall börja löpa när informationsskyldigheten har
fullgjorts skall vara tillämplig även på varor som på grund av sin
Prop. 1999/2000:89
46
beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli
för gamla. I övrigt stämmer promemorians förslag överens med rege-
ringens (se promemorian s. 52 f.).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
godtar promemorians förslag om ångerfristens längd eller lämnar det utan
någon invändning. Flera remissinstanser (bl.a. Stockholms tingsrätt och
ett flertal näringslivsorganisationer) anser dock att ångerfristen bör vara
sju arbetsdagar, alternativt nio eller tio kalenderdagar. Finansbolagens
Förening och Konsumentvägledarnas förening framför synpunkten att
konsumentens meddelande om att han eller hon vill ångra sig skall vara
skriftligt. Direkthandelsföretagens Förening menar att ångerfristen vid
hemförsäljningsavtal liksom i dag skall kunna börja löpa redan när
konsumenten undersöker varan eller en likadan vara. Flera remiss-
instanser har synpunkter på om det vid distansavtal bör finnas en yttersta
tidsfrist för att utöva ångerrätten och på hur lång den fristen i så fall bör
vara.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 6.1 första stycket i distans-
avtalsdirektivet föreskrivs att konsumenten skall ha rätt till en frist på
minst sju arbetsdagar för att frånträda ett avtal utan påföljd och utan att
behöva ange några skäl.
När skall ångerfristen börja löpa?
Beträffande distansavtal föreskrivs i artikel 6.1 i direktivet att ånger-
fristen för avtal om varor börjar löpa från och med den dag då konsu-
menten tar emot varorna, dock tidigast när skyldigheterna i artikel 5
(information efter avtalsslutet) har uppfyllts. Bestämmelserna föreskriver
vidare att ångerfristen för avtal om tjänster börjar löpa från och med den
dag då avtalet ingås eller, om skyldigheterna i artikel 5 har uppfyllts efter
avtalets ingående, från och med den dag då dessa skyldigheter uppfylldes.
När det gäller avtal om varor bör det, såsom föreskrivs i direktivet, i
distansavtalslagen tas in en bestämmelse om att ångerfristen skall börja
löpa den dag då konsumenten tar emot varan. Regeln bör, i enlighet med
vad som i dag gäller enligt hemförsäljningslagen, kompletteras med en
föreskrift om att det är tillräckligt att konsumenten tar emot en väsentlig
del av varan för att ångerfristen skall börja löpa. Detta kan inte komma i
konflikt med direktivets syfte. Däremot medger direktivet inte att man
överför den bestämmelse i hemförsäljningslagen som säger att ånger-
fristen kan börja löpa redan när konsumenten undersöker varan eller en
likadan vara.
Såsom följer av direktivet bör det i distansavtalslagen föreskrivas att
ångerfristen under inga omständigheter börjar löpa förrän näringsidkaren
har uppfyllt sina skyldigheter om information efter avtalsslutet.
Vid avtal om en tjänst bör i enlighet med direktivet ångerfristen börja
löpa den dag då avtalet ingås, dock tidigast när näringsidkaren har
uppfyllt sina skyldigheter om information efter avtalsslutet.
Enligt artikel 5.1 i hemförsäljningsdirektivet börjar ångerfristen för
hemförsäljningsavtal löpa den dag då konsumenten tar emot information
om bl.a. sin rätt att ångra avtalet. Eftersom direktivet är ett minimi-
direktiv lägger bestämmelsen inte hinder i vägen för att låta ångerfristen
Prop. 1999/2000:89
47
vid hemförsäljningsavtal börja löpa vid i huvudsak samma tidpunkt som
skall gälla för distansavtalen, dvs. tidigast den dag då näringsidkaren har
uppfyllt sin informationsskyldighet. Det föreslås att reglerna för hem-
försäljning utformas så. Däremot bör den i dag gällande bestämmelsen att
ångerffisten kan börja löpa redan när konsumenten undersöker varan eller
en likadan vara enligt regeringens mening inte tas in i distansavtalslagen.
Det är naturligt och även värdefullt från enkelhetssynpunkt om reglerna
för ångerffisten är ungefar likadana oavsett om det är fråga om ett
distansavtal eller ett hemförsäljningsavtal.
Enligt artikel 6.3 tredje strecksatsen i distansavtalsdirektivet far konsu-
menten inte utöva någon ångerrätt vid avtal om tillhandahållande av
varor som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som har
fatt en tydlig personlig prägel. Detsamma gäller för varor som på grund
av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras
eller bli för gamla. Det sagda gäller dock bara om parterna inte har
kommit överens om annat. Det kan t.ex. vara fråga om avtal om varor
som näringsidkaren normalt inte har i sitt sortiment. Ett annat exempel är
avtal om livsmedel som snabbt kan försämras eller bli för gamla.
Det är alltså i och för sig möjligt att undanta sådana distansavtal som
nu sagts från den ångerrätt som annars skall gälla. Det kan också anföras
goda skäl för att göra det. Emellertid kan några sådana undantag inte
göras enligt hemförsäljningsdirektivet. Med hänsyn till intresset av en, så
långt det är möjligt, enhetlig reglering av ångerrätten för distansavtal och
hemförsäljningsavtal bör det övervägas om det är möjligt att finna en
gemensam lösning. Ett sätt vore naturligtvis att inte göra någon särregle-
ring över huvud taget för de angivna avtalen. Det skulle emellertid nog
föra för långt att i dessa fall låta ångerfristen börja löpa först från den
tidpunkt då konsumenten efter köpet tar emot varan. Som anförs i
promemorian är ett bättre alternativ att efter mönster av vad som i dag
gäller enligt hemförsäljningslagen i stället införa en bestämmelse i
distansavtalslagen om att näringsidkaren vid sådana avtal skall kunna
komma överens med konsumenten om att ångerfristen skall börja löpa
när näringsidkaren har fullgjort sin informationsskyldighet. Det gäller
oavsett om varan har levererats eller inte. Man bör således ta in en
bestämmelse i distansavtalslagen om att näringsidkaren skall kunna
komma överens med konsumenten om att ångerffisten skall börja löpa
tidigare än som annars skulle bli fallet när det gäller en vara som har
tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsumentens särskilda önskemål
eller som annars har fatt en tydlig personlig prägel. För att konsumenten
inte skall behöva känna osäkerhet om hur ångerffisten skall beräknas i
det enskilda fallet bör det liksom i dag krävas att näringsidkaren träffar
en skriftlig överenskommelse med konsumenten. Som Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet påpekar torde det emellertid inte finnas
tillräckliga skäl att frångå distansavtalsdirektivet när det gäller avtal om
en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som
snabbt kan försämras eller bli för gammal. Kan en vara inte återlämnas,
spelar det knappast någon roll när ångerffisten börjar löpa. Det bör i
sådana fall över huvud taget inte finnas någon ångerrätt. I enlighet med
distansavtalsdirektivet bör det alltså finnas ett undantag från ångerrätten
för sådana distansavtal. Se vidare avsnitt 6.8.
Prop. 1999/2000:89
48
Ångerfristens längd Prop. 1999/2000:89
Distansavtalsdirektivet föreskriver att ångerffisten skall vara minst sju
arbetsdagar (artikel 6.1 första stycket). I hemförsäljningsdirektivet före-
skrivs att ångerffisten inte får vara kortare än sju dagar (artikel 5.1).
I distansavtalslagen bör ångerffistens längd vara densamma for båda
avtalstyperna. Ångerffisten kan då inte understiga sju arbetsdagar, dvs. i
praktiken minst nio kalenderdagar. Det stämmer emellertid illa med
nordisk lagstiftningstradition att ange en tidsfrist i arbetsdagar. Dessutom
medför det osäkerhet om när fristen löper ut. Vid de nordiska departe-
mentsöverläggningama har man varit eniga om att fristen i stället bör
uttryckas i kalenderdagar. En ångerfrist som understiger 14 kalender-
dagar uppfyller inte distansavtalsdirektivets krav avseende längden på
ångerffisten. Avtalet kan ju ha ingåtts i anslutning till en eller flera
storhelger, t.ex. i anslutning till jul- och nyårshelgerna. Som Lagrådet har
påpekat är det till och med så att inte ens den i promemorian och i
lagrådsremissen föreslagna ångerffisten på 14 kalenderdagar då alltid
uppfyller direktivets krav. Så är fallet när julafton, och därmed också
nyårsafton, infaller på en måndag. Regeringen föreslår därför att ånger-
ffistens längd bestäms till 14 dagar men att det i lagen också föreskrivs
att ångerffisten aldrig far understiga sju arbetsdagar. Det kan tilläggas att
det i direktivförslaget om distansförsäljning av finansiella tjänster till
konsumenter som huvudregel föreslås en ångerfrist på just 14 dagar.
När det gäller distansavtal framgår det av artikel 6.1 att det enligt
direktivet gäller en yttersta tidsgräns på tre månader for att utöva
ångerrätten. Det är med andra ord inte möjligt att utöva någon ångerrätt
sedan det har gått tre månader och detta oavsett om ångerffisten har
börjat löpa eller inte. Denna tremånadersfrist skall enligt direktivet räknas
från och med den dag då konsumenten tog emot varorna eller från och
med den dag då avtalet om en tjänst ingicks. Det framstår - inte minst av
förutsägbarhetsskäl - som rimligt att det finns en yttersta tidsgräns för
ångerrätten vid distansavtal, särskilt vid köp på Internet. En sådan regel
bör följaktligen tas in i distansavtalslagen.
Enligt direktivet skall denna yttersta tidsgräns alltså vara tre månader.
Ett införande av en sådan tremånadersfrist samtidigt som man tar bort
ogiltighetsregeln (se avsnitt 6.4) skulle innebära en försämring av det
konsumentskydd som i dag finns vid telefonförsäljning. Har konsu-
menten inte fatt någon information om villkoren för och formerna för att
utöva ångerrätten, bör därför den yttersta tidsgränsen för att utöva
ångerrätten inte göras kortare än ett år. Det bör gälla for alla distansavtal.
Näringsidkaren kan brista i sin informationsskyldighet även avseende
annat än ångerrätten. Det kan t.ex. gälla information om förekommande
garantier. Vid bristande information i sådana hänseenden torde det inte
finnas skäl att frångå direktivet. Den yttersta tidsgränsen for att utöva
ångerrätten bör alltså då vara tre månader.
Hemförsäljningsdirektivet medger inte att det i distansavtalslagen
införs någon yttersta tidsgräns for att utöva ångerrätten vid hemförsälj-
ningsavtal. Distansavtalslagen kommer alltså såvitt avser hemförsälj-
ningsavtal inte att innehålla någon sådan yttersta tidsgräns. Så länge
näringsidkaren inte har uppfyllt sin informationsskyldighet, har konsu-
49
menten rätt att frånträda avtalet. När informationen har getts, har Prop. 1999/2000:89
konsumenten rätt att ångra avtalet inom 14 dagar.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det vid distansavtal skall
gälla en yttersta tidsgräns på tre månader för att utöva ångerrätten. Har
näringsidkaren inte gett information om villkoren för och formerna för att
utöva ångerrätten, skall den yttersta tidsgränsen vara ett år. Det skall inte
finnas någon yttersta tidsgräns när det gäller hemförsäljningsavtal.
Med en lösning av detta slag uppnås i praktiken ett konsumentskydd
som är likvärdigt med en reglering som innehåller en ogiltighetspåföljd
(jfr avsnitt 6.4).
Krav på skriftligt meddelande?
I dag gäller enligt 6 § hemförsäljningslagen att konsumenten har rätt att
frånträda ett avtal genom att lämna eller sända ett skriftligt meddelande
om detta till näringsidkaren. I promemorian föreslås det att det inte skall
finnas något sådant formkrav i distansavtalslagen, vare sig för distans-
avtal eller hemförsäljningsavtal. Regeringen är av samma uppfattning.
Distansavtalsdirektivet medger inte att det i nationell lag uppställs något
sådant krav, vilket ju principiellt sett skulle innebära ett försämrat
konsumentskydd, och det bör i detta hänseende gälla samma regler för
distansavtal och hemförsäljningsavtal.
6.5.2 Utövande av ångerrätten
Regeringens förslag: Konsumenten skall vara skyldig att vårda varan.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall han eller hon som
huvudregel lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.
Näringsidkaren skall snarast betala tillbaka vad konsumenten har
betalat. Återbetalningen skall ske senast inom 30 dagar. Vid hem-
försäljningsavtal och sådan telefonförsäljning där näringsidkaren
ringer upp konsumenten skall konsumenten ha rätt att behålla varan
till dess att näringsidkaren har fullgjort sin betalningsskyldighet.
Vidare skall vid sådana avtal varan tillfalla konsumenten utan
ersättning, om näringsidkaren inte inom tre månader från den dag då
ångerffisten började löpa fullgör sin betalningsskyldighet.
Vid hemförsäljningsavtal och telefonförsäljning skall närings-
idkaren betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader
att sända tillbaka varan. Vid andra distansavtal skall konsumenten som
huvudregel svara för kostnaderna för att sända tillbaka varan.
Kreditavtal som konsumenten har träffat med näringsidkaren eller
med någon annan med anledning av en överenskommelse mellan
denne och näringsidkaren skall upphöra att gälla, om konsumenten
utövar sin ångerrätt. I sådana fall skall kreditgivaren inte få tillgodo-
göra sig någon särskild ersättning för att skulden betalas i förtid.
Se 17-20 §§.
50
Promemorians förslag: Det föreslås i promemorian att bestämmelser
av i huvudsak samma slag som i dag finns i hemförsäljningslagen skall
tas in även i distansavtalslagen, nämligen bl.a. att konsumenten som
huvudregel skall hålla varan tillgänglig på den plats där den har tagits
emot och att konsumenten vid både distansavtal och hemförsäljningsavtal
har rätt att behålla varan till dess att näringsidkaren har lämnat tillbaka
vad konsumenten har betalat. När det gäller frågan om konsumentens
skyldighet att vårda varan och frågan om upphörande av kreditavtal
stämmer promemorians förslag överens med regeringens (se prome-
morian s. 57 f).
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala uni-
versitet menar att distansavtalsdirektivet inte tillåter att man i nationell
lag har en bestämmelse om att konsumenten far utöva sin ångerrätt endast
om varan hålls i väsentligen oförändrat skick. Övriga remissinstanser
som har yttrat sig i frågan tillstyrker den föreslagna bestämmelsen eller
lämnar den utan någon invändning. Flera remissinstanser har invänd-
ningar mot de föreslagna bestämmelserna om verkan av att konsumenten
utövar sin ångerrätt. Sveriges Industriförbund menar att konsumenten
alltid bör svara för kostnaderna för att sända tillbaka varan till närings-
idkaren. Systembolaget Aktiebolag är av samma mening. Vidare anser
Sveriges Industriförbund att näringsidkarens skyldighet att betala tillbaka
vad konsumenten kan ha betalat skall inträda först när näringsidkaren har
fått tillbaka varan från konsumenten. I detta instämmer Finansbolagens
Förening, Svenska Postorderföreningen och Swedish Direct Marketing
Association. Svensk Handel anser att det som huvudregel skall åligga
konsumenten att sända tillbaka varan till näringsidkaren. Vidare ställer
sig Svensk Handel tveksam till förslaget att om varan har sänts till
konsumenten med post, denne skall sända tillbaka varan på samma sätt
liksom till förslaget att konsumenten har rätt att behålla varan till dess att
näringsidkaren fullgör sin återbetalningsskyldighet och att egendomen i
vissa fåll tillfaller konsumenten utan ersättning. De flesta remiss-
instanserna tillstyrker förslaget i den delen det gäller upphörande av
kreditavtal. Konsumentverket anser att det dessutom bör föreskrivas att
konsumenten - i vart fall vid telefon- och hemförsäljning - inte skall
behöva betala några kostnader som är föranledda av krediten. Svenska
Bankföreningen anser att bestämmelsen inte bör gälla kreditavtal som är
knutna till kreditkort.
Skälen för regeringens förslag
Varan måste hållas i väsentligen oförändrat skick
I dag gäller enligt 8 § hemförsäljningslagen att konsumenten vid avtal om
överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom som huvudregel får utöva sin
ångerrätt endast om den vara som han eller hon har tagit emot hålls i
väsentligen oförändrat skick. Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i
distansavtalsdirektivet. Det bör enligt regeringens mening likväl vara
möjligt att i en nationell lag ta in en bestämmelse av detta slag. Direktivet
torde rimligen inte kräva att konsumenten skall få utöva sin ångerrätt,
trots att varan har minskat väsentligt i värde genom konsumentens
Prop. 1999/2000:89
51
hantering. Regeringen föreslår alltså att det i distansavtalslagen tas in en
bestämmelse av det slag som i dag finns i 8 § hemförsäljningslagen.
Även i de övriga nordiska länderna avser man ha en sådan regel.
Konsumentens skyldighet att lämna eller sända tillbaka varan
I 9 § hemförsäljningslagen finns bestämmelser om vad en konsument
som har utövat sin ångerrätt skall göra med den vara som han eller hon
har tagit emot. Några motsvarande bestämmelser finns inte i distans-
avtalsdirektivet, utan direktivet lämnar den frågan öppen.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt skall enligt 9 § första stycket
hemförsäljningslagen den vara som han eller hon har tagit emot hållas
tillgänglig på den plats där den har tagits emot. Bestämmelsen har gällt
under lång tid. En i stort sett likadan bestämmelse fanns redan i 1971 års
hemförsäljningslag. Det kan antas att det då i flertalet fall var närings-
idkaren själv som transporterade varan till konsumenten. Om konsu-
menten utövade sin ångerrätt var det naturligt att näringsidkaren också
hämtade varan hos konsumenten. Enligt 9 § andra stycket skall konsu-
menten, om varan har sänts till konsumenten med post, sända tillbaka
varan på samma sätt, under förutsättning att näringsidkaren tillhanda-
håller en lämplig förpackning och att konsumenten inte behöver lägga ut
för returporto. Någon motsvarande bestämmelse fanns inte i 1971 års
hemförsäljningslag. Bestämmelsen infördes i 1981 års hemförsäljnings-
lag bl.a. av den anledningen att lagen i fortsättningen skulle vara tillämp-
lig även på telefonförsäljning (se prop. 1981/82:40 s. 36). Vid sådan
försäljning var det vanligt att näringsidkaren skickade varan till
konsumenten per post. Man måste dock räkna med att leveranser vid
distansavtal kan komma att ske på flera skilda sätt, såväl genom närings-
idkamas egna leveranser, t.ex. utköming av varor till hemmet, som
genom olika fristående distributionssystem, t.ex. post, åkerier och cykel-
bud. Regleringen bör därför inte begränsas till post.
Av det sagda följer enligt regeringens mening att man bör välja en
delvis annan lösning än den som i dag finns i hemförsäljningslagen. Om
konsumenten utövar sin ångerrätt, bör som huvudregel gälla att konsu-
menten skall lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren. Detta
bör komma tydligare till uttryck i lagen än som sker i promemorians
förslag. Som utgångspunkt bör det vara konsumenten som avgör hur
återsändandet skall ske. Som nyss har sagts far dock ångerrätten utövas
endast om konsumenten vårdar varan, vilket kan ha betydelse för hur
varan bör återsändas. Man torde kunna utgå från att näringsidkare i vissa
fall har organiserat ett system för återlämnande, och det är då naturligt att
konsumenten använder detta. - Regeringen återkommer till frågan om
kostnaderna för återsändandet.
I hemförsäljningsfallen finns det dock anledning att ha kvar den
reglering som gäller i dag. Om konsumenten har tagit emot varan vid
hembesöket eller under utflykten, bör alltså gälla att konsumenten skall
hålla varan tillgänglig på den plats där den har tagits emot. Även vid
hemförsäljning förekommer det emellertid att varan sänds till konsu-
menten med post eller på annat sätt efter hembesöket eller utflykten. I
Prop. 1999/2000:89
52
dessa fall torde det inte finnas skäl att frångå huvudregeln, nämligen att
konsumenten skall lämna eller sända tillbaka varan.
När det gäller material som konsumenten har tagit emot med anledning
av ett avtal om en tjänst, t.ex. färgburkar för ommålning av en lägenhet,
torde sådant material nästan undantagslöst ha tagits med av närings-
idkaren till den plats där tjänsten skulle fullgöras. Det bör då gälla att
materialet skall hållas tillgängligt på den plats där det har tagits emot,
förutsatt att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller
kostnader.
Näringsidkarens skyldighet att betala tillbaka vad konsumenten har
betalat
Enligt 10 § hemförsäljningslagen skall näringsidkaren, om konsumenten
utövar sin ångerrätt, lämna tillbaka vad konsumenten har betalat. Enligt
motiven (prop. 1981/82:40 s. 37) torde näringsidkaren ha en skälig
tidsfrist att lämna tillbaka betalningen. En bestämmelse av detta slag bör
tas in även i distansavtalslagen. Som det anges i promemorian bör
bestämmelsen dock preciseras på så sätt att det föreskrivs att närings-
idkaren skall fullgöra sin skyldighet snarast och senast inom 30 dagar.
Denna precisering föranleds av artikel 6.2 i distansavtalsdirektivet. Av
denna artikel framgår också att den enda kostnad som far läggas på
konsumenten på grund av att han eller hon utövar sin ångerrätt är den
direkta kostnaden för att skicka tillbaka varan. Det är alltså inte möjligt
att begränsa näringsidkarens återbetalningsskyldighet till att endast gälla
köpeskillingen. Näringsidkaren skall således även lämna tillbaka vad
konsumenten kan ha betalat till näringsidkaren i form av t.ex. leverans-
kostnader.
I promemorian föreslås det att konsumenten - i likhet med vad som
gäller enligt hemförsäljningslagen - skall ha rätt att behålla varan till dess
att näringsidkaren fullgör sin återbetalningsskyldighet.
Regeringen instämmer i promemorians förslag att konsumenten vid
hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal som ingås vid telefonsamtal
som utgör led i försäljning eller annan liknande verksamhet (telefon-
försäljning), dvs. de avtalstyper som i dag regleras i hemförsäljnings-
lagen, skall ha rätt att behålla varan till dess att näringsidkaren fullgör sin
betalningsskyldighet. Det konsumentskydd som finns i dag bör inte
urholkas.
När det däremot gäller frågan om bestämmelsens tillämpningsområde
bör utökas till andra former av distansavtal än telefonförsäljning måste
konstateras att det skulle innebära en avvikelse från den branschpraxis
som gäller sedan länge inom t.ex. postorderhandeln och som synes
fungera tillfredsställande. Som Svenska Postorderföreningen anmärker är
praxis inom postorderbranschen att återbetalning sker först sedan konsu-
menten har återsänt varan i felfritt skick. Som bl.a. föreningen framhåller
skulle dessutom en rätt för konsumenterna att hålla inne betalningen
kunna missbrukas och i vart fall innebära en betänklig osäkerhet för
näringsidkarna. Vid andra distansavtal än telefonförsäljning bör alltså
näringsidkarens återbetalningsskyldighet inträda först när han har fatt till-
baka varan från konsumenten. Den i artikel 6.2 omnämnda fristen på 30
Prop. 1999/2000:89
53
dagar bör alltså börja räknas från den dag då näringsidkaren tog emot
varan. Som har konstaterats vid de nordiska departementsöverlägg-
ningama torde detta inte stå i strid med direktivet.
Bestämmelsen i 10 § hemförsäljningslagen om att egendomen i vissa
fall tillfaller konsumenten utan ersättning bör gälla även fortsättningsvis.
Bestämmelsen saknar visserligen motsvarighet i distansavtalsdirektivet,
men eftersom den är till konsumentens fördel finns inget hinder mot att
låta den gälla även för distansavtal. Den bör dock gälla endast i de fall då
det finns en rätt för konsumenten att behålla varan till dess att närings-
idkaren har fullgjort sin betalningsskyldighet, dvs. vid hemförsäljnings-
avtal och telefonförsäljning.
Ansvar för återsändandekostnader
Typiskt för sådan telefonförsäljning som i dag regleras av hemförsälj-
ningslagen är att konsumenten i många fall träffar ett avtal med
näringsidkaren utan att ha haft tillfälle att överväga saken närmare. Vid
andra former av distansförsäljning har konsumenterna allmänt sett bättre
möjlighet att tänka igenom saken. Det framstår enligt regeringens mening
som en rimlig avvägning mellan näringsidkamas och konsumenternas
intressen att näringsidkaren far svara för kostnaden för att sända tillbaka
varan när avtalet har ingåtts vid telefonförsäljning medan det motsatta får
gälla vid andra former av distansförsäljning. Förslaget står i samklang
med artikel 6.1 och 6.2 i distansavtalsdirektivet, som säger att den enda
kostnad som far läggas på konsumenten på grund av att han eller hon
utövar sin ångerrätt är den direkta kostnaden för att skicka tillbaka varan.
Det är också i överensstämmelse med vad som föreslås i betänkandet
Konsumenterna och IT - en utredning om datorer, handel och marknads-
föring (SOU 1999:106). Där föreslås att konsumenterna skall medges rätt
att inom en viss tidsfrist frånträda ett ingånget avtal, utan annan kostnad
än för en eventuell returfrakt (se s. 65 i betänkandet).
Enligt artikel 7.3 i distansavtalsdirektivet får medlemsstaterna före-
skriva att näringsidkaren har rätt att tillhandahålla konsumenten en vara
eller tjänst av likvärdig kvalitet och till likvärdigt pris, under förut-
sättning att denna möjlighet har överenskommits före avtalets ingående
eller i avtalet. Detta kommer att gälla enligt svensk rätt utan någon
särskild regel därom. Det sägs vidare i artikeln bl.a. att kostnaderna för
att skicka tillbaka varan vid utövande av ångerrätten i detta fall skall åvila
näringsidkaren, och att konsumenten skall informeras om detta. Det
anförda bör framgå av distansavtalslagen.
Vid hemförsäljningsavtal bör liksom i dag näringsidkaren i förekom-
mande fall svara för kostnaderna för återsändandet.
Vad händer med ett kreditavtal om konsumenten utövar sin ångerrätt?
Enligt artikel 6.4 i distansavtalsdirektivet skall medlemsstaterna i sin lag-
stiftning tillförsäkra att ett ingånget kreditavtal återgår utan påföljd för
konsumenten om denne utövar sin ångerrätt. Detta gäller enligt artikeln
om priset på en vara eller tjänst helt eller delvis har betalats med en kredit
Prop. 1999/2000:89
54
som näringsidkaren har lämnat eller om priset helt eller delvis har Prop. 1999/2000:89
betalats med en kredit som har beviljats konsumenten av tredje man på
grundval av ett avtal mellan denne och näringsidkaren. Av artikeln fram-
går slutligen att direktivet inte i detalj reglerar återgången av kreditavtalet
utan att medlemsstaterna själva får bestämma om det.
En första fråga att överväga är om kreditavtalet skall upphöra automa-
tiskt eller först sedan konsumenten meddelat kreditgivaren att han eller
hon har utövat sin ångerrätt. Samma fråga behandlades vid genom-
förandet av direktivet om tidsdelat boende (se prop. 1996/97:127 s. 40),
som också innehåller en bestämmelse om upphörande av kreditavtal om
konsumenten utövar den i det direktivet föreskrivna ångerrätten. Som då
anfördes kan det krävas att den som har lämnat en kredit av det aktuella
slaget håller sig underrättad om huvudavtalets bestånd, varför det inte
finns skäl att meddela närmare föreskrifter om annulleringen av
kreditavtalet. Kreditavtalet bör således upphöra att gälla automatiskt.
En annan fråga är i vilken utsträckning konsumenten skall kunna
åläggas betalningsskyldighet trots att kreditavtalet har upphört. Direktivet
kräver att kreditavtalet skall återgå ”utan påföljd” för konsumenten. Vid
genomförandet av direktivet om tidsdelat boende anfördes beträffande ett
likadant uttryck i det direktivet att bestämmelsen rimligen borde tolkas så
att konsumenten, för det fall att kreditavtalet upphör, inte skall drabbas
av någon extra kostnad, dvs. en kostnad som inte skulle ha uppstått om
avtalet hade stått fast. Det anfördes vidare att det däremot fick anses
självklart att konsumenten måste återbetala den del av krediten som har
kommit honom eller henne till del och att direktivet inte kunde anses
förhindra att konsumenten fick betala sådana lånekostnader som inte
beror på att avtalet har upphört, t.ex. upplupen ränta och uppläggnings-
avgifter. Bestämmelsen i distansavtalsdirektivet bör också i detta avse-
ende ges samma tolkning som bestämmelsen i direktivet om tidsdelat
boende.
Konsumentverket förordar att distansavtalslagen går längre än så och
att konsumenten inte bör vara skyldig att ersätta kreditgivaren för några
kostnader över huvud taget. Regeringen anser dock inte att det finns skäl
för detta.
Svenska Bankföreningen påpekar att bestämmelsen inte bör gälla
kreditavtal som är knutna till kreditkort. Med anledning därav skall fram-
hållas att regeln bara har avseende på den kredit som konsumenten har
fått med anledning av distansavtalet.
Den svenska regleringen bör utformas i nära anslutning till distans-
avtalsdirektivet och till motsvarande bestämmelse i lagen om konsument-
skydd vid avtal om tidsdelat boende. Det finns för närvarande inte någon
motsvarande reglering för hemförsäljning. Det är dock inte motiverat att
begränsa tillämpningsområdet för bestämmelsen till distansavtal. Den bör
således gälla även om konsumenten har beviljats krediten med anledning
av ett hemförsäljningsavtal.
55
Regeringens förslag: Om inte parterna har avtalat annat, skall
näringsidkaren fullgöra sin prestation senast inom 30 dagar från den
dag då konsumenten gjorde sin beställning. Om näringsidkaren inte
kan fullgöra prestationen i tid, har konsumenten rätt att häva avtalet.
Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren snarast, dock senast
inom 30 dagar, betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Se 21 §.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås det att näringsidkaren,
om prestationen inte kan fullgöras i tid, skall lämna tillbaka vad konsu-
menten har betalat inom 30 dagar och detta oavsett om konsumenten har
hävt avtalet eller inte. I övrigt stämmer promemorians förslag i allt
väsentligt överens med regeringens (se promemorian s. 60 f.).
Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det
utan någon invändning. Konsumentvägledarnas förening pekar dock på
att förslaget är svårtolkat och undrar om det är så att avtalet upphör att
gälla om näringsidkaren inte fullgör sin prestation i tid.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 7 i distansavtalsdirektivet
behandlar vissa frågor om näringsidkarens kontraktsrättsliga förpliktel-
ser, närmast när näringsidkaren skall fullgöra sin prestation. Det är de
enda bestämmelserna i direktivet som går in på sådana frågor.
Enligt artikel 7.1 i direktivet skall näringsidkaren, om inte parterna har
kommit överens om annat, utföra beställningen senast inom 30 dagar från
den dag då konsumenten lämnade sin beställning till näringsidkaren. En
bestämmelse av liknande slag finns i 5 § konsumentköplagen. Enligt den
bestämmelsen skall en vara, om inte annat följer av avtalet, avlämnas
inom skälig tid från köpet. Någon preciserad tidsgräns för avlämnandet
finns alltså inte angiven i lagen. I 24 § konsumenttjänstlagen finns en
bestämmelse som innebär att det som huvudregel föreligger dröjsmål på
näringsidkarens sida om uppdraget inte har avslutats inom skälig tid. Inte
heller här finns någon preciserad tidsgräns angiven. Av det anförda
framgår att nuvarande lagregler inte helt uppfyller vad som föreskrivs i
artikel 7.1 i direktivet. En bestämmelse som uppfyller direktivet i detta
avseende behövs alltså.
Om näringsidkaren underlåter att fullgöra sin del av avtalet på grund av
att den beställda varan eller tjänsten inte är tillgänglig, skall konsumenten
enligt artikel 7.2 i direktivet informeras om detta och snarast möjligt få
tillbaka vad han eller hon har betalat. Bestämmelsen föreskriver vidare
att konsumenten under alla omständigheter skall fa tillbaka vad han eller
hon har betalat inom 30 dagar. En bestämmelse av detta slag saknas i
svensk rätt.
Även om bestämmelserna i artikel 7.1 och 7.2 är av kontraktsrättsligt
slag, bör de genomföras genom att det tas in regler om återbetalning i
distansavtalslagen och således inte genom att det tas in regler i t.ex.
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.
De synpunkter som Konsumentvägledarnas förening kommer med
visar att reglerna bör utformas så att de bättre än promemorians förslag
följer den systematik som finns i konsumentköplagen och konsument-
Prop. 1999/2000:89
56
tjänstlagen. I promemorian föreslås det att näringsidkaren skall lämna
tillbaka vad konsumenten har betalat oavsett om konsumenten har hävt
avtalet eller inte. Detta är en ordning som framstår som ovanlig, och den
passar mindre väl in i det system om upphörande av avtal som gäller. Det
bör i stället krävas att konsumenten har hävt avtalet för att näringsidkaren
skall bli skyldig att lämna tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta
kan inte anses strida mot direktivet. Däremot torde direktivet inte medge
att man som en förutsättning för att få häva avtalet uppställer ett krav på
att näringsidkarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för konsumenten,
vilket annars skulle vara naturligt. Om näringsidkaren inte kan fullgöra
sin prestation, bör konsumenten alltså ha rätt att häva avtalet oavsett om
näringsidkarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom eller henne,
vilket näringsidkaren skall informera konsumenten om.
Återbetalningen skall enligt direktivet ske snarast möjligt, dock senast
inom 30 dagar. Direktivet reglerar inte från när dessa 30 dagar skall
räknas. Med den lösning som nyss har redogjorts för är det lämpligt att
föreskriva att återbetalningen skall ske inom 30 dagar från den dag då
näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.
I enlighet med promemorians bedömning är det omotiverat att lag-
regeln begränsas till de situationer där näringsidkaren inte kan fullgöra
sin del av avtalet just på grund av att den beställda varan eller tjänsten
inte finns tillgänglig; vad som avses med detta är också något oklart. Alla
situationer där näringsidkaren inte kan fullgöra sin del av avtalet bör
omfattas.
Som har angetts tidigare bör bestämmelserna om hemförsäljning och
distansförsäljning vara så lika varandra som möjligt, om det inte finns
sakliga skäl däremot. Det möter inte något hinder mot att låta bestäm-
melserna gälla även vid fullgörelse av ett hemförsäljningsavtal, och det
ter sig inte motiverat att behandla dessa avtal annorlunda. Det föreslås
därför att reglerna görs tillämpliga även på hemförsäljningsavtal.
Sammanfattningsvis bör artiklarna 7.1 och 7.2 genomföras så att det i
distansavtalslagen tas in en bestämmelse om att näringsidkaren vid
distansavtal och hemförsäljningsavtal skall fullgöra sin prestation, dvs.
vid köp avlämna varan och vid tjänst avsluta uppdraget, inom skälig tid,
dock senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin
beställning. Trettiodagarsregeln, som det skall vara möjligt för parterna
att avtala bort, kommer att utgöra ett komplement till konsument-
köplagens och konsumenttjänstlagens bestämmelser om tiden för avläm-
nande av varan respektive fullgörande av tjänsten. Vidare bör det i lagen
tas in en bestämmelse om vad som gäller för det fall att näringsidkaren
kommer i dröjsmål. Näringsidkaren skall då informera konsumenten om
att denne har rätt att häva avtalet, och näringsidkaren skall inom viss tid
efter ett hävande av avtalet betala tillbaka vad konsumenten har betalat.
Även i de övriga nordiska länderna är man inne på att genomföra
artikel 7.1 och 7.2 på ett liknande sätt.
Enligt artikel 7.3 i distansavtalsdirektivet får medlemsstaterna före-
skriva att näringsidkaren har rätt att tillhandahålla konsumenten en vara
eller tjänst av likvärdig kvalitet och till likvärdigt pris, under förut-
sättning att denna möjlighet har överenskommits före avtalets ingående
eller i avtalet. Det sägs vidare i artikeln att konsumenten skall informeras
Prop. 1999/2000:89
57
om denna möjlighet på ett klart och begripligt sätt. Vidare föreskrivs att
kostnaderna för att skicka tillbaka varan vid utövande av ångerrätten i
detta fall skall åvila näringsidkaren, vilket konsumenten skall informeras
om (se avsnitt 6.5.2). Det anges slutligen i artikeln att leverans av en vara
eller en tjänst i sådana fall som avses i artikeln inte anses utgöra leverans
utan föregående beställning enligt artikel 9 i direktivet (se avsnitt 6.10).
Bakgrunden till denna direktivbestämmelse är att det i vissa medlems-
stater är möjligt för en näringsidkare att, utan att detta har avtalats,
tillhandahålla en konsument en vara eller tjänst som liknar den beställda i
de fall näringsidkaren inte kan tillhandahålla just den vara eller tjänst
som har beställts. Enligt svensk rätt krävs att parterna har kommit
överens om att näringsidkaren skall ha en sådan möjlighet. Annars har
näringsidkaren inte rätt att förfara på det sättet. Om näringsidkaren ändå
gör det, har konsumenten inte någon skyldighet att betala för varan eller
tjänsten.
Att parterna kan avtala på det sätt som nyss sagts följer av allmänna
avtalsrättsliga principer. Och att det krävs en överenskommelse behöver
inte sägas i lagen. För svensk del finns det därför inte något behov av att
införa en regel motsvarande artikel 7.3 första och andra meningarna.
Samma bedömning har gjorts av de andra nordiska länderna vid
departementsöverläggningama. Angående frågan om betalningsskyldig-
het för kostnader för återsändande, se avsnitt 6.5.2.
Regeringens förslag: Bestämmelserna om information när ett avtal
ingås och om ångerrätt skall inte gälla distansavtal om inkvartering,
transport, servering, catering och andra liknande tjänster eller kultur-
evenemang, idrottsevenemang och andra liknande fritidsaktiviteter.
Men undantaget skall vara begränsat till de fall då näringsidkaren har
åtagit sig att tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en
bestämd tidsperiod. Bestämmelserna om information och ångerrätt
skall inte heller gälla distansavtal och hemförsäljningsavtal om livs-
medel och andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om
varorna skall levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett
distributionssystem med regelbunden utköming. Se 6 och 7 §§.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås det att även bestäm-
melserna om information vid marknadsföring skall undantas. Det föreslås
vidare i promemorian att undantaget för avtal om livsmedel m.m. endast
skall gälla avtal om leverans vid ett enstaka tillfälle och således inte avtal
om successiva leveranser. I promemorian föreslås det också att detta
undantag endast skall gälla avtal om dagligvaror och alltså inte avtal om
andra varor för ett hushålls löpande förbrukning. I övrigt stämmer prome-
morians förslag överens med regeringens (se promemorian s. 64 f.).
Remissinstanserna: Avtal om inkvartering, transport m.m.: De flesta
remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan
Prop. 1999/2000:89
58
någon invändning. Hovrätten för Västra Sverige anser dock att Prop. 1999/2000:89
bestämmelserna om information vid marknadsföring bör gälla. Konsu-
mentverket instämmer i detta och menar dessutom att inte heller bestäm-
melserna om information när ett avtal ingås bör undantas. Vidare är
Konsumentverket av den uppfattningen att undantaget från ångerrätten
inte bör gälla för telefonförsäljning. Även Sveriges Konsumentråd anser
att undantaget från ångerrätten inte skall gälla för telefonförsäljning. Juri-
diska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter undantaget
som helhet. Telia Aktiebolag anser att undantaget i direktivet för fritids-
aktiviteter inte bör inskränkas på det sätt som föreslås i promemorian.
Avtal om livsmedel m.m.: De flesta remissinstanserna tillstyrker prome-
morians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Konsument-
verket anser dock att det inte bör göras något undantag från informations-
skyldigheten och att undantaget från ångerrätten bör begränsas till att
gälla avtal om livsmedel och således inte omfatta andra dagligvaror. I det
sistnämnda instämmer även Sveriges Konsumentråd. Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter lämpligheten av att över
huvud taget införa direktivets undantag för avtal om livsmedel och andra
dagligvaror som levereras genom ”regelbunden utköming”. Sveriges
Industriförbund menar att de aktuella avtalen i enlighet med direktivet
bör undantas även från bestämmelsen om senaste fullgörelsedag. Vidare
anför Sveriges Industriförbund att det inte finns några skäl för att vid
distansavtal göra skillnad på leverans vid ett enstaka tillfälle och leverans
vid flera tillfallen. I detta instämmer Systembolaget Aktiebolag. Svenska
IT-företagens Organisation förordar att undantaget omformuleras på ett
sådant sätt att någon koppling till distributionssystemet inte görs.
Skälen för regeringens förslag
Avtal om inkvartering, transport m.m.
Enligt artikel 3.2 andra strecksatsen i distansavtalsdirektivet skall be-
stämmelserna om information (artiklarna 4 och 5), ångerrätt (artikel 6)
och fullgörelse (artikel 7.1) inte tillämpas på avtal om tillhandahållande
av tjänster som avser inkvartering, transport, serveringsverksamhet eller
fritidsaktiviteter. Detta gäller om näringsidkaren, när avtalet ingås, åtar
sig att tillhandahålla dessa tjänster på en bestämd dag eller under en
bestämd tidsperiod. Det anges vidare i artikeln att näringsidkaren, vid
fritidsevenemang som äger rum utomhus, i undantagsfall och under
särskilda omständigheter, kan förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel
7.2 i direktivet (om bl.a. återbetalning av vad konsumenten har betalat).
Det torde stå klart vad som avses med ”inkvartering” och ”transport”.
Motsvarande uttryck finns för övrigt i EG-direktivet (90/314/EEG) om
paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang och i lagen om
paketresor. Som ett exempel på ett distansavtal om inkvartering kan
nämnas att en konsument bokar ett rum på ett hotell eller en sovplats på
ett vandrarhem. Ett exempel på ett avtal som avser transport är ett avtal
om flyttransport.
Den svenska lydelsen av direktivet talar alltså vidare om ”serverings-
verksamhet”. EG-kommissionen har på fråga från det norska departement
59
som har huvudansvaret för genomförandet av direktivet där svarat att
bestämmelsen är ”meant to cover activities of providing food and drink
for a large number of people e.g. at social events which may be held in
restaurants as well as on other premises”. Det framstår som naturligt att
uppfatta avsikten bakom direktivbestämmelsen så att såväl catering-
tjänster som tjänster som består i att det skall tillhandahållas mat och
dryck på en restaurang är undantagna. Det anförda torde komma till
uttryck i distansavtalslagen på ett godtagbart sätt genom att man där
undantar ”servering, catering eller någon annan liknande tjänst”.
Vad som avses med undantaget för ”fritidsaktiviteter” (eng. ”leisure”)
framstår som mera oklart. I ett tidigare utkast till direktiv angavs
motsvarande undantag som ”entertainment”. I begreppet fritidsaktiviteter
kan inbegripas t.ex. olika kulturevenemang och idrottsevenemang. Även
sådant som hyra av en bil att användas under semestern kan inrymmas i
begreppet. Däremot torde t.ex. hyra av en bil för att kunna ta sig till och
från arbetet inte omfattas av undantaget. Regeringen instämmer i prome-
morians bedömning att det är en mindre bra lösning att frågan om
bestämmelsernas tillämplighet skall vara beroende av vilken avsikt
konsumenten har med att ingå avtalet. Det synes i stället lämpligt att
undanta endast sådana distansavtal som avser kulturevenemang,
idrottsevenemang och andra liknande fritidsaktiviteter. Det föreslås att så
sker i distansavtalslagen.
Den aktuella direktivbestämmelsen omfattar endast avtal där närings-
idkaren vid avtalets ingående har åtagit sig att tillhandahålla tjänsten på
en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod. Så bör undantaget
utformas även i distansavtalslagen. Mer vidsträckta undantag är i alla
hänseenden inte möjliga att göra.
Som den föreslagna lagregeln om senaste fullgörelsedag ser ut
(näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid, dock senast
inom 30 dagar från beställningen), torde det saknas anledning att undanta
de nu aktuella avtalen från den bestämmelsen.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller att man inte kan se fördelen
med att göra undantag från informationsplikten vid marknadsföringen av
tjänsterna. Hovrätten pekar bl.a. på att rättsläget i dag är oklart om det
finns någon skyldighet att lämna prisinformation vid marknadsföring av
t.ex. kulturevenemang. Om man nu skulle införa en lagregel för
distansavtal där det sägs direkt att informationen kan underlåtas vid
marknadsföring av bl.a. kulturevenemang, som sker via medel för
distanskommunikation, skulle man enligt hovrättens mening ta steget från
ett ovisst rättsläge, där det i vart fall har lämnats öppet om pris-
information kan krävas eller inte, till ett klart rättsläge där närings-
idkaren inte behöver lämna någon motsvarande information. Hovrätten
framhåller också att marknadsföringen skall ta särskild hänsyn till
behovet av skydd för underåriga, och pekar på att det kan finnas en risk
för att ungdomar kan komma att bli utnyttjade t.ex. vid marknadsföring
av konserter eller specifika ungdomsevenemang.
Regeringen ansluter sig till vad hovrätten anför och föreslår inte något
undantag från bestämmelserna om information vid marknadsföring.
Några tungt vägande skäl för att avvika från direktivet synes däremot
inte föreligga när det gäller att undanta något eller några av avtalen från
Prop. 1999/2000:89
60
bestämmelserna om information när ett avtal ingås och om ångerrätt.
Regeringen förutsätter dock därvid att branschen även fortsättningsvis
kommer att tillämpa den praxis som i dag finns rörande konsumentens
avbeställningsmöjligheter. Att avtal om inkvartering, transport m.m. nu
föreslås bli undantagna från ångerrätten bör alltså inte leda till att
branschens avbeställningspraxis ändras till det sämre för konsumenten.
Det finns anledning att följa detta i framtiden.
Inte heller synes det föreligga tillräckliga skäl att, som Konsument-
verket och Sveriges Konsumentråd förordar, låta de angivna bestäm-
melserna gälla vid telefonförsäljning utan undantagen bör gälla alla
distansavtal.
I den aktuella direktivbestämmelsen föreskrivs slutligen att närings-
idkaren, vid fritidsevenemang som äger rum utomhus, i undantagsfall kan
förbehålla sig rätten att under särskilda omständigheter inte tillämpa
artikel 7.2 (se angående denna artikel i avsnitt 6.6). Bestämmelsen
tillkom bl.a. för att tillåta arrangören av Wimbledontennisen och vissa
andra sportevenemang att förbehålla sig rätten att inte betala tillbaka
biljettkostnaden för tävlingsdagar som helt eller delvis hade regnat bort.
Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det inte framstår
som tillräckligt motiverat att införa en sådan bestämmelse i den svenska
distansavtalslagen. Inte heller i de övriga nordiska länderna avser man att
ha någon sådan bestämmelse.
Avtal om livsmedel m.m.
Enligt artikel 3.2 första strecksatsen i distansavtalsdirektivet skall be-
stämmelserna om informationsskyldighet (artiklarna 4 och 5), ångerrätt
(artikel 6) och fullgörelse (artikel 7.1) inte tillämpas på avtal om leverans
av livsmedel, drycker eller andra varor för daglig konsumtion, vilka
levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats av distributörer
genom regelbunden utköming. En liknande bestämmelse finns i hem-
försäljningsdirektivet. Där sägs att direktivet inte skall gälla avtal om
leverans av matvaror eller dryckesvaror eller andra varor för ett hushålls
löpande förbrukning från personer som regelmässigt betjänar vissa rutter
(artikel 3.2.b).
I promemorian föreslås det att det i distansavtalslagen tas in ett undan-
tag från informationsskyldigheten och ångerrätten för avtal om leverans
vid ett enstaka tillfälle av livsmedel m.m. till en konsuments bostad eller
arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utköming. Försla-
get möter kritik från flera remissinstanser. Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet menar att ett sådant undantag gör det svårt för såväl
konsumenter som näringsidkare att värdera den rättsliga situationen.
Nämnden pekar på att genomförandet av distansavtalsdirektivet i denna
del innebär att det kommer att gälla helt olika regler beroende på huru-
vida varorna levereras till konsumenten genom regelbunden utköming
eller inte. Svenska IT-företagens Organisation framhåller att det är
mindre lämpligt med ett undantag som är kopplat till distributions-
formen.
Reglerna om framför allt ångerrätt passar dock mindre väl för avtal om
livsmedel m.m., särskilt i de fall där varorna levereras genom regel-
Prop. 1999/2000:89
61
bunden utköming. Direktivets undantag far anses vara sakligt motiverat. I
enlighet med vad som har anförts i avsnitt 6.2 bör man då inte låta bli att
införliva undantaget med svensk rätt. Regeringen anser således att ett
undantag bör införas for avtal om livsmedel m.m. där leverans sker
genom regelbunden utköming.
När det gäller frågan vilka avtal som skall omfattas av undantaget bör
det enligt promemorians bedömning göras skillnad mellan avtal enligt
vilka leverans skall ske vid ett enda tillfälle och avtal enligt vilka leve-
rans skall ske vid fler än ett tillfälle. I promemorian föreslås det sålunda
att undantaget begränsas till att gälla for avtal som gäller leverans vid ett
enda tillfälle. Detta är en avvikelse från direktiven, som nog kan komma
att vålla en del tillämpningssvårigheter. I detta sammanhang bör det
dessutom noteras att konsumenten redan i dag har en avbeställningsrätt
(se 37 § konsumentköplagen). Undantaget bör således inte begränsas till
endast avtal som avser leverans vid ett tillfälle.
Som har konstaterats vid de nordiska departementsöverläggningama
torde syftet med undantagen i distansavtalsdirektivet och hemförsälj-
ningsdirektivet vara att inte endast dagligvaror, såsom t.ex. hushålls-
papper och tvättmedel, utan även andra varor för hushållets löpande
förbrukning, såsom t.ex. eldningsolja, skall undantas. Regeringen föreslår
därför att det i promemorian föreslagna undantaget utvidgas något.
De båda direktivens uttryck ”genom regelbunden utköming” torde få
uppfattas så att det skall vara fråga om leveranser som sker i ett distri-
butionssystem med regelbunden utköming. Vid de nordiska departe-
mentsöverläggningama har man tolkat detta så att varuutkömingen skall
utgöra ett led i näringsidkarens normala marknadsföring och inte endast
en särskild tjänst i det enskilda fallet.
I likhet med vad som har föreslagits gälla vid avtal om inkvartering,
transport m.m. saknas det anledning att undanta de nu aktuella avtalen
från bestämmelsen om senaste fullgörelsedag. Det lär inte heller finnas
tillräckliga skäl att undanta de nu aktuella avtalen från bestämmelsen om
information vid marknadsföring. Omfattningen av undantagen för avtal
om inkvartering, transport m.m. respektive för livsmedel och andra varor
för hushållets löpande förbrukning kommer därmed att bli densamma.
Av de övriga nordiska länderna avser man i vart fall i Danmark att
välja en lösning som i stora delar stämmer överens med den lösning som
föreslås här.
Regeringens förslag: Konsumenten skall inte ha någon ångerrätt vid
distansavtal som gäller en tjänst, om fullgörandet av tjänsten har
påbörjats med konsumentens samtycke under ångerfristen. Även vissa
andra undantag från bestämmelserna om ångerrätt införs, t.ex. om avtalet
gäller en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller
som snabbt kan försämras eller bli for gammal eller om avtalet gäller en
tidning eller en tidskrift. Se 14 §,
Prop. 1999/2000:89
62
Promemorians förslag: I promemorian föreslås det inte något undan- Prop. 1999/2000:89
tag från ångerrätten om avtalet gäller en vara som på grund av sin
beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli
för gammal. Inte heller föreslås det något undantag för avtal om tidningar
eller tidskrifter. I övrigt stämmer promemorians förslag överens med
regeringens (se promemorian s. 68 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo-
rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Kommerskollegium,
Sveriges Industriförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen och
Bonnier Aktiebolag framhåller dock särskilt att man bör införa
undantaget för tidningar och tidskrifter. Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet menar att man bör införa direktivets undantag för
varor som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som
snabbt kan försämras eller bli för gamla. Konsumentverket anser att
undantagen från ångerrätten inte bör gälla för telefonförsäljning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.3 första strecksatsen i
distansavtalsdirektivet far konsumenten inte utöva ångerrätten vid avtal
som gäller en tjänst där fullgörelsen med konsumentens samtycke har
påbörjats redan före utgången av ångerfristen. Om distansavtalslagen inte
skulle innehålla ett sådant undantag, finns det en risk för att
näringsidkarna inte vill utföra beställda tjänster förrän ångerfristen har
löpt ut, vilket i sin tur skulle kunna fa till konsekvens att det inte skulle
vara möjligt för en konsument att träffa ett avtal på distans om det är
nödvändigt att tjänsten påbörjas direkt. Med hänsyn tagen bl.a. till detta
bör undantaget införas i distansavtalslagen.
Vid avtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås,
dock tidigast den dag då konsumenten tar emot den information som
anges i artikel 5 i direktivet, bl.a. om villkoren för och formerna för att
utöva ångerrätten. Det kan alltså gå en kortare eller längre tid från det att
avtalet ingås till det att ångerfristen börjar löpa. Om avtalet börjar
fullgöras med konsumentens samtycke under den tiden, dvs. innan
ångerfristen har börjat löpa, skulle det kunna hävdas att direktivets krav
på att fullgörandet skall ha påbörjats före utgången av ångerfristen är
uppfyllt. Konsumenten skulle vid en sådan tolkning alltså ha förlorat sin
rätt att frånträda avtalet. Så bör inte vara fallet. I stället bör det gälla att
avtalet skall ha börjat fullgöras med konsumentens samtycke under
ångerfristen, dvs. under den i lagen stipulerade 14-dagarsperioden.
Härigenom säkerställs att konsumenten har fatt all relevant information
innan han eller hon samtycker till att avtalet börjar fullgöras trots att
ångerfristen inte har löpt ut.
I artikel 6.3 andra strecksatsen görs undantag för avtal om tillhanda-
hållande av varor eller tjänster, vilkas pris beror på fluktuationer på
finansmarknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera. Detta undan-
tag är uppenbarligen motiverat och bör införas även i distansavtalslagen.
Exempel på ett avtal som normalt sett faller in under undantaget är köp
av aktier som är börsnoterade.
Undantaget i tredje strecksatsen har behandlats i avsnitt 6.5.1. Som
framgår där anser regeringen att det bör införas ett undantag för avtal om
varor som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som
snabbt kan försämras eller bli för gamla.
63
Undantaget i fjärde strecksatsen - avtal som gäller en förseglad ljud- Prop. 1999/2000:89
eller bildinspelning eller ett förseglat datorprogram vars försegling
konsumenten har brutit - bör också införas i distansavtalslagen. Med ett
sådant undantag ges näringsidkarna möjlighet att genom att försegla
varan hindra att konsumenten kopierar innehållet och därefter utnyttjar
ångerrätten. Undantaget torde för övrigt stämma överens med den praxis
som i dag gäller för möjligheten att byta t.ex. CD-skivor.
I den femte strecksatsen görs undantag för avtal om tidningar och
tidskrifter. I promemorian föreslås det inte något motsvarande undantag i
distansavtalslagen, men förslaget kritiseras av Kommerskollegium,
Sveriges Industriförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen och
Bonnier Aktiebolag.
Regeringen kan se goda skäl för promemorians förslag. Ett avtal om en
tidning, t.ex. en helårsprenumeration på en dagstidning, innebär inte
sällan en förhållandevis stor utgift för en vanlig konsument. Marknads-
föringen av tidskrifter, t.ex. på Internet, kan vara utformad på ett sätt som
lätt inbjuder till köp utan tillräckligt övervägande. De skäl som bär upp
ångerrätten i distansavtalslagen gör sig gällande även för tidningar och
tidskrifter. Prenumerationsvillkoren lär dessutom i dag som regel vara
utformade så att det inte är möjligt för en konsument att säga upp
prenumerationen under avtalstiden och få återbetalt den del av priset som
avser återstående tid. Som framhålls i promemorian ger hemförsälj-
ningslagen ångerrätt för sådana avtal utan att det förefaller ha orsakat
några problem, låt vara att många erbjudanden som lämnas i telefon avser
korta prenumerationer där priset understiger 300 kronor varför
hemförsäljningslagen inte är tillämplig. Det synes också ologiskt att inte
låta ångerrätten omfatta köp av ett enstaka exemplar av en tidskrift när
köp av en pocketbok inte är undantaget från ångerrätten. Emellertid
måste beaktas att det rör sig om varor vilkas innehåll konsumenten ofta
kan tillgodogöra sig snabbt och sedan utöva ångerrätten. Som
Tidningsutgivarna anmärker skulle en ångerrätt kunna missbrukas, i vart
fall när det gäller prenumerationer på dagstidningar och andra nyhets-
tidningar. Ett undantag från ångerrätten skulle i och för sig kunna
begränsas till sådana tidningar, men regeringen är likväl beredd att
föreslå att undantaget helt följs. Vid de nordiska departements-
överläggningama har framkommit att man numera är inne på att införa
direktivets undantag även i Danmark, Finland och Island men inte i
Norge. Regeringen föreslår alltså att tidningar och tidskrifter undantas
från ångerrätten. Frågan bör dock tas upp vid utvärderingen av
distansavtalslagen.
I den sjätte strecksatsen görs undantag för tips- och lotteritjänster. Det
finns säkert vissa fall där en ångerrätt skulle kunna motiveras, t.ex. vid
längre abonnemang av tipstjänster. Samtidigt finns en påtaglig risk för att
försäljningen av tips- och lotteritjänster på distans onödigt skulle mot-
verkas om det fanns en generell ångerrätt för avtal om sådana tjänster,
och lagens bestämmelser om informationsskyldighet kommer trots allt att
gälla. Det kan tilläggas att lotterier som anordnas för allmänheten
regleras av lotterilagen (1994:1000). Enligt den lagen får lotterier som
huvudregel anordnas bara efter tillstånd och Lotteriinspektionen har den
centrala tillsynen över att lagen följs. Även om det inte heller här är en
64
given slutsats föreslår regeringen att direktivet följs och att undantaget
således införs, men även denna fråga bör tas upp vid utvärderingen av
distansavtalslagen. Lagrådet har påpekat att den i direktivet valda formu-
leringen ”tips- och lotteritjänster” ger intrycket att t.ex. vadhållning vid
hästtävlingar (totalisatorspel) skulle omfattas av ångerrätt, vilket
knappast torde vara en lämplig avgränsning av undantaget. Som Lagrådet
har föreslagit bör undantaget i lagen därför ges lydelsen ”vadhållning
eller andra lotteritjänster”.
Konsumentverket anser att de i detta avsnitt redovisade undantagen
inte bör gälla vid telefonförsäljning utan endast vid övriga distansavtal.
Regeringen anser inte att det finns tillräckliga skäl for en sådan special-
reglering för avtal som ingås i telefon. Undantagen är motiverade även
när det gäller telefonavtal.
De redovisade undantagen från distansavtalsdirektivets bestämmelser
om ångerrätt skulle kunna vara motiverade även när det gäller hem-
försäljningsavtal. Hemförsäljningsdirektivet medger dock inte att undan-
tagen utsträcks till sådana avtal.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan i dag artikel 8 i
distansavtalsdirektivet. Någon lagregel är därför inte nödvändig.
Prop. 1999/2000:89
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 70 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians
bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Kommerskollegium
anser dock att det i distansavtalslagen bör tas in bestämmelser som
klargör ansvarsförhållandet vad avser otillbörlig användning av kort vid
betalning i samband med distansavtal.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 8 i distansavtalsdirek-
tivet föreskrivs att medlemsstaterna skall säkerställa att det finns lämpliga
åtgärder som gör det möjligt för en konsument att begära annullering av
en betalning vid bedräglig användning av hans eller hennes betalkort.
Vidare föreskrivs det i artikeln att medlemsstaterna skall säkerställa att
det finns lämpliga åtgärder for en konsument att i sådana fall fa tillbaka
de felaktigt utbetalda beloppen. Artikel 8 innehåller enbart allmänt hållna
regler utan några särskilda krav på genomförande.
Det kan till en början noteras att direktivet bara säger att det skall
finnas ”lämpliga åtgärder”. Något absolut krav på att konsumenten alltid
skall ha rätt att fa tillbaka pengarna av kortutgivaren uppställs alltså inte.
Direktivet säger vidare inget om vad som skall gälla med avseende på
avtalsvillkor som går ut på att konsumenten skall svara för de felaktigt
utbetalade beloppen.
Av grundläggande avtalsrättsliga principer följer att en konsument
allmänt sett inte ansvarar för belopp som har påförts hans eller hennes
konto genom att kortet har använts på ett obehörigt sätt. Ett sådant ansvar
kan dock uppkomma om parterna har avtalat om det.
65
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 89
Med hänsyn till att standardavtalen på kontokortsområdet tidigare Prop. 1999/2000:89
regelmässigt innehöll avtalsvillkor varigenom konsumenten påtog sig ett
sådant betalningsansvar infördes i 34 § konsumentkreditlagen en regel
som hindrar att villkoret kan göras gällande utom i vissa särskilt angivna
fall. Enligt 34 § får ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall
vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett
kontokort har använts av någon obehörig person göras gällande endast
om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att
använda kontokortet har 1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan, 2.
genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller 3. på något annat sätt förlorat
besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten
hos kreditgivaren. I andra än de angivna fallen får avtalsvillkoret inte
göras gällande.
Betalning med kort i en distansavtalssituation går ofta till på det sättet
att konsumenten lämnar ut uppgift om bl.a. sitt kortnummer men behåller
kortet, varför det sällan torde finnas förutsättningar enligt 34 § konsu-
mentkreditlagen att göra gällande avtalsvillkor om betalningsskyldighet
för obehörig användning.
Bestämmelsen i 34 § konsumentkreditlagen är direkt tillämplig endast
på avtalsvillkor för kontokort som är knutna till krediter. Den torde dock
kunna tillämpas analogt även på avtalsvillkor för andra kontokort, dvs.
rena betalkort Qfr prop. 1991/92:83 s. 144). Sådana avtalsvillkor kan
också angripas med jämkningsregeln i 36 § avtalslagen. Enligt 36 § får
avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt
med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst,
senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid en
sådan prövning av om avtalsvillkoret bör jämkas eller lämnas utan avse-
ende kan 34 § konsumentkreditlagen tjäna som vägledning.
Lagrådet har uttalat att det är osäkert om en laganalogi uppfyller direk-
tivets krav. Regeringen gör dock bedömningen att de allmänt hållna
reglerna i artikel 8 inte kräver en uttrycklig lagreglering i svensk rätt av
betalning med kort som inte är kreditkort. Det bör tilläggas att Allmänna
reklamationsnämnden tillämpar bestämmelserna i 34 § konsumentkredit-
lagen analogt på rena betalkort.
Med hänvisning till det anförda instämmer regeringen alltså i prome-
morians bedömning att svensk rätt redan i dag uppfyller de krav som
direktivet kan anses ställa. Någon ytterligare lagregel är således inte
nödvändig, och någon särskild reglering bör inte införas i distansavtals-
lagen med anledning av direktivet.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan i dag artikel 9 i
distansavtalsdirektivet. Någon lagregel är därför inte nödvändig.
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 72).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot
den bedömning som görs i promemorian.
66
Skälen for regeringens bedömning: I artikel 9 i distansavtalsdirek-
tivet finns en bestämmelse om vad som ibland har betecknats som
negativ avtalsbindning. Det föreskrivs till en början att medlemsstaterna
skall vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda leverans av varor eller
utförande av tjänster till en konsument utan att denne har beställt dem,
när leveransen eller tillhandahållandet innefattar ett krav på betalning.
Enligt 12 § första stycket marknadsföringslagen får en näringsidkare vid
marknadsföringen inte leverera produkter till någon som inte uttryckligen
har beställt dem och därmed vilseleda mottagaren om dennes betalnings-
skyldighet.
Vidare föreskrivs i artikel 9 att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga
åtgärder för att befria konsumenten från fullgörelse av motprestation vid
leverans utan föregående beställning, eftersom ett uteblivet svar inte är
liktydigt med samtycke. Att ett uteblivet svar inte är liktydigt med
samtycke framgår av avtalslagens bestämmelser om hur ett avtal sluts.
Föreligger det inte något avtal är konsumenten inte heller skyldig att
betala något för varan.
Svensk rätt uppfyller således artikel 9, och någon ytterligare reglering
är inte nödvändig.
Frågan behandlas i regeringens proposition 1999/2000:40 om
obeställd reklam m.m.
Enligt artikel 10 i distansavtalsdirektivet skall näringsidkarens använd-
ning av automatiska uppringningssystem utan mänsklig betjäning
(uppringningsautomater) och telefax förutsätta att konsumenten har gett
sitt samtycke till det på förhand. Beträffande andra kommunikations-
medel som möjliggör individualiserad kommunikation, t.ex. telefoni och
elektronisk post, föreskrivs det i samma artikel vidare att medlems-
staterna skall säkerställa att dessa får användas endast när konsumenten
inte klart har motsatt sig detta. En liknande reglering finns i artikel 12 i
Europaparlamentets och rådets direktiv (97/66/EG) om behandling av
personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikations-
området (teledataskyddsdirektivet).
Frågan om genomförande av artikel 10 i distansavtalsdirektivet och
artikel 12 i teledataskyddsdirektivet behandlas i regeringens proposition
1999/2000:40 om obeställd reklam m.m.
Regeringens bedömning: Det kommer att finnas tillräckliga och
effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av distansavtalslagen.
Det finns inte tillräckliga skäl för att i lag föreskriva att bevisbördan i
vissa fall skall ligga på näringsidkaren.
Prop. 1999/2000:89
67
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 73 f.).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot
den bedömning som görs i promemorian.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 11.1 i distans-
avtalsdirektivet skall medlemsstaterna säkerställa att det i konsu-
menternas intressen finns tillräckliga och effektiva medel för att säker-
ställa efterlevnaden av bestämmelserna i direktivet. Vidare sägs i artikel
11.2 i direktivet att medlen skall omfatta bestämmelser varigenom ett
eller flera organ får väcka talan inför domstol eller behörig förvaltnings-
myndighet för att säkerställa att de nationella bestämmelser som
genomför direktivet tillämpas. Organen kan vara offentliga organ eller
deras företrädare, konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse
av att skydda konsumenter eller företagar- och arbetstagarorganisationer
som har ett legitimt intresse av att vidta åtgärder.
I detta sammanhang finns anledning att anmärka att artikel 11.2 i den
svenska översättningen är obegriplig till följd av ett språkfel, vilket också
har påpekats av Lagrådet. I Regeringskansliet avser man att vidta
åtgärder för att försöka åstadkomma en rättelse.
I artikel 11.3 b sägs att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att näringsidkare och distributörer av kommu-
nikationstekniker, när det är möjligt, upphör att använda metoder som
inte är i överensstämmelse med de åtgärder som har antagits i enlighet
med direktivet.
I avsnitt 6.4 har föreslagits att marknadsföringslagen skall tillämpas i
fråga om underlåtelse att ge information i enlighet med vad som före-
skrivs i lagen, varvid informationen skall anses som särskilt betydelsefull
från konsumentsynpunkt (12 § i lagförslaget).
I marknadsföringslagen finns bestämmelser som syftar till att bl.a.
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter. I 14 §
finns en bestämmelse om att en näringsidkare vars marknadsföring strider
mot god affärssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter
får förbjudas att fortsätta med den marknadsföringen eller att vidta någon
annan liknande åtgärd. Detsamma gäller var och en som väsentligt har
bidragit till marknadsföringen. Av 15 § framgår att en näringsidkare som
vid sin marknadsföring låter bli att lämna sådan information som är av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt får åläggas att lämna sådan
information. Ett förbud enligt 14 § och ett åläggande enligt 15 § skall
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (se 19 §).
Talan om förbud enligt 14 § eller åläggande enligt 15 § väcks vid
Marknadsdomstolen (se 38 §). Av samma lagrum framgår att en sådan
talan får väckas av bl.a. Konsumentombudsmannen och en sammanslut-
ning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.
Av det anförda framgår att det kommer att finnas tillräckliga och
effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av de bestämmelser som
genomför direktivet. Det kan även hänvisas till de förslag och
bedömningar som har gjorts i de avsnitt där särskilda frågor behandlas
(avsnitt 6.4, 6.5, 6.6, 6.9 och 6.10). Sammanfattningsvis gör regeringen
den bedömningen att föreskrifterna i artikel 11.1, 11.2 och 11.3 b i
direktivet därmed får anses uppfyllda.
Prop. 1999/2000:89
68
Enligt artikel 11.3 a i direktivet far medlemsstaterna föreskriva att
bevisbördan skall ligga på näringsidkaren för att förhandsinformation har
lämnats, att konsumenten har fått skriftlig bekräftelse på informationen,
att i direktivet angivna tidsfrister har följts eller att konsumenten har gett
sitt samtycke.
Enligt svensk rättstradition utformas civilrättsliga lagstadganden endast
i ringa utsträckning som bevisbörderegler. Tillräckliga skäl för att i detta
fall ändå förfara på det sättet torde inte föreligga. Regeringen delar alltså
den bedömning som görs i promemorian.
Det följer dock av allmänna principer att näringsidkaren har bevis-
bördan för att information har lämnats i enlighet med vad som föreskrivs
i lagen. Det lär också följa av allmänna principer att det är näringsidkaren
som har bevisbördan för att konsumenten har gett sitt samtycke till att en
tjänst har fatt börja fullgöras innan ångerfristen har löpt ut.
Regeringens förslag: Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land
utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på
avtalet skall inte gälla i fråga om regler om distansavtal, om den lag som
gäller för avtalet med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsu-
menten ett bättre skydd än den lag som anvisas i villkoret. Se 23 §.
Promemorians forslag stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 75 f.).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning i sak
mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: När ett avtal har anknytning till flera
olika länder måste det avgöras vilket lands lag som skall tillämpas på
avtalet. Lagvalet bestäms av internationellt privaträttsliga regler.
Konventionen (d. 19 juni 1980) om tillämplig lag för avtalsförplik-
telser (Romkonventionen) har införlivats med svensk rätt genom lagen
(1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Konventionens
huvudprincip är att avtalsparterna har rätt att själva bestämma vilket
lands lag som skall tillämpas på avtalsförhållandet (se artikel 3.1 och
3.2). Beträffande vissa avtal i konsumentförhållanden gäller särskilda
lagvalsregler enligt artikel 5. Den artikeln är tillämplig på avtal om
leverans av varor eller utförande av tjänster åt en person (konsumenten)
för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller
yrkesverksamhet och på avtal om kredit för sådana prestationer. Enligt
artikel 5.2 får parternas val av tillämplig lag inte medföra att konsu-
menten berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande
regler i lagen i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort. Detta
gäller om avtalet föregicks av ett särskilt anbud riktat till konsumenten i
det landet eller av annonsering där och konsumenten där vidtog de för
avtalets ingående nödvändiga åtgärderna. Det gäller vidare om den andra
parten eller dennes representant mottog konsumentens beställning i det
Prop. 1999/2000:89
69
landet, eller om avtalet avser försäljning av varor och konsumenten reste
från det landet till ett annat land och gjorde sin beställning där, förutsatt
att konsumentens resa arrangerades av säljaren i syfte att förmå konsu-
menten att köpa. Bestämmelsen i artikel 5 skall inte tillämpas på
transportavtal eller avtal om utförande av tjänster, om tjänsterna skall
utföras uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin
vanliga vistelseort. Den skall dock tillämpas på avtal om en kombination
av resa och inkvartering för ett gemensamt pris (se artikel 5.4 och 5.5).
Konventionen är bindande för EU:s medlemsstater men anger uttryck-
ligen att om det i EG-rättsakter finns avvikande regler, så skall dessa
tillämpas (se artikel 20).
Enligt artikel 12.2 i distansavtalsdirektivet skall medlemsstaterna vidta
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att konsumenten inte berövas det
skydd som ges i direktivet genom att ett tredje lands lag väljs som
tillämplig rätt med avseende på avtalet, om avtalet har nära anknytning
till en eller flera medlemsstaters territorium.
Denna bestämmelse är allmänt sett förmånligare för konsumenten än
bestämmelserna i Romkonventionen. Till skillnad från Romkonven-
tionen, där vissa avtal är undantagna från tillämpningsområdet för
artikel 5, gäller bestämmelsen i distansavtalsdirektivet alla distansavtal.
Vidare är det så att Romkonventionens särreglering för avtal i
konsumentförhållanden är begränsad på det sättet att den aktuella
bestämmelsen endast säger att konsumenten inte får berövas det skydd
som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i det land där han eller
hon har sin vanliga vistelseort. Direktivet innehåller inte någon mot-
svarande begränsning.
Eftersom distansavtalsdirektivets bestämmelse om skydd mot lagvals-
klausuler således avviker från Romkonventionens bestämmelser härom,
måste det i den nya lagen införas en bestämmelse som säkerställer att
konsumenten inte berövas det skydd som ges i direktivet genom att det i
ett avtal tas in ett villkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet. En motsvarande
bestämmelse med samma syfte finns i bl.a. 13 § avtalsvillkorslagen.
Enligt den bestämmelsen gäller ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett
land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på
avtalet inte i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som
gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre
skydd mot oskäliga avtalsvillkor. Som Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Lunds universitet anmärker har bestämmelsen i avtalsvillkorslagen
visserligen diskuterats (se Michael Bogdan i Svensk Juristtidning 1995, s.
189 f.), men bestämmelsen i distansavtalslagen bör likväl nu utformas
efter förebild av bestämmelsen i avtalsvillkorslagen.
Prop. 1999/2000:89
70
Prop. 1999/2000:89
Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt med någon särskild
lagstiftningsåtgärd for artikel 13 i distansavtalsdirektivet. Det är en
samhällelig uppgift att informera konsumenterna om lagen.
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 77 f.).
Remissinstanserna: Kommerskollegium anser att vad som sägs i
artikel 13 skall framgå av distansavtalslagen. Inga andra remissinstanser
har några invändningar.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 13.1 i distans-
avtalsdirektivet skall bestämmelserna i direktivet tillämpas i den
utsträckning det inte finns särskilda gemenskapsregler som reglerar vissa
typer av distansavtal i deras helhet. Regeringen instämmer i prome-
morians bedömning att det inte är nödvändigt med någon särskild
lagstiftningsåtgärd för artikel 13.1. Detsamma gäller för artikel 13.2, där
det sägs att när särskilda gemenskapsregler innehåller bestämmelser som
endast reglerar vissa aspekter av tillhandahållande av varor eller
utförande av tjänster skall dessa bestämmelser snarare än bestämmelserna
i distansavtalsdirektivet tillämpas på de särskilda aspekterna av distans-
avtalen. De båda bestämmelserna har dock beaktats vid genomförandet
av övriga bestämmelser i direktivet (se t.ex. avsnitt 6.3.4).
Enligt artikel 16 skall medlemsstaterna tillhandahålla lämpliga åtgärder
för att informera konsumenterna om den nationella lag som genomför
direktivet och, där så är lämpligt, uppmuntra företagar- och arbetstagar-
organisationer att informera konsumenterna om sina ”uppförandekoder”
(”codes of practice”).
För att distansavtalslagen skall kunna ge konsumenterna ett gott skydd
är det viktigt att den blir allmänt känd. Som framgår av artikel 16 är det
en samhällelig uppgift att informera om lagen. Informationsverksamheten
kan bedrivas i olika former. En uppgift är att bland allmänheten sprida
upplysning om lagens grundläggande regler om informationsskyldighet
och ångerrätt. Detta kan lämpligen ske genom en allmänt utformad
information i form av t.ex. broschyrer. Denna information bör spridas
både i anslutning till lagens ikraftträdande och därefter. Det är en naturlig
uppgift för Konsumentverket att svara för att sådan information kommer
till stånd. Även Justitiedepartementet kommer att ta fram informations-
material. Vid sidan av den allmänna informationen kan det finnas behov
av möjligheter for konsumenterna att fa mera direkt information samt råd
och hjälp i konkreta situationer. Här blir kommunernas information och
rådgivning av särskild betydelse. Även Allmänna reklamationsnämnden
bör kunna spela en roll.
Som IT-kommissionen anför bör informationsinsatser även riktas mot
små och medelstora företag. Regeringen utgår från att näringslivets egna
organisationer kommer att bistå företagen med nödvändig information.
71
Prop. 1999/2000:89
Regeringens forslag: Distansavtalslagen skall träda i kraft den 1 juni
2000, då hemförsäljningslagen skall upphöra att gälla. Lagen skall
vara tillämplig enbart på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. I
fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet skall äldre bestäm-
melser gälla.
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 79).
Remissinstanserna har inte några invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15.1 i distansavtals-
direktivet skall medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författ-
ningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast tre år efter det att
direktivet har trätt i kraft. Direktivet trädde i kraft den 4 juni 1997, då det
offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Det skall
således vara genomfört senast den 4 juni 2000. Distansavtalslagen bör
kunna träda i kraft den 1 juni 2000, då hemförsäljningslagen skall upp-
höra att gälla.
I enlighet med allmänna principer blir den nya lagen tillämplig endast
på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet och på marknadsföring efter
denna tidpunkt, om inte något annat föreskrivs.
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet bör äldre bestäm-
melser gälla. En särskild övergångsbestämmelse behövs om det.
Regeringens bedömning: De föreslagna reglerna torde inte leda till
några ökade kostnader för det allmänna.
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens (se
promemorian s. 81).
Remissinstanserna: Konsumentverket framhåller att det behövs
betydande informationsinsatser gentemot konsumenterna och menar att
det därför är nödvändigt att Konsumentverket far ett resurstillskott.
Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna reglerna torde inte
leda till några ökade kostnader för konsumentvägledare, Allmänna
reklamationsnämnden eller domstolar. De informationsinsatser från det
allmännas sida som blir nödvändiga kommer att medföra en belastning
för Konsumentverket, som har det huvudsakliga ansvaret för dessa
åtgärder. Regeringens bedömning är dock att Konsumentverket skall
klara åtgärderna inom ramen för befintliga anslag. Sammantaget saknas
anledning att anta att förslaget kommer att medföra några ökade kost-
nader för det allmänna.
72
Lagen om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal
(distansavtalslagen) ersätter hemförsäljningslagen (1981:1361). Distans-
avtalslagen ansluter nära till 1981 års hemförsäljningslag samt genomför
dels EG-direktivet (97/7/EG) om konsumentskydd vid distansavtal
(distansavtalsdirektivet), dels EG-direktivet (85/577/EEG) för att skydda
konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler
(hemförsäljningsdirektivet). I lagen finns inledande bestämmelser om
tillämpningsområde (1 §), definitioner (2 §), undantag från tillämpnings-
området (3 och 4 §§) och undantag från vissa bestämmelser i lagen (5-
7 §§). Av de inledande bestämmelserna framgår även att lagen är
tvingande till konsumentens förmån (8 §). Lagen innehåller bestämmelser
om informationsskyldighet vid marknadsföring (9 §) och när avtalet ingås
(10 och 11 §§) samt bestämmelser om påföljder vid utebliven informa-
tion (12 §). Vidare finns bestämmelser om förutsättningar för konsu-
mentens ångerrätt (13-17 §§) och om verkan av att ångerrätten utövas
(18 och 19 §§). I lagen anges vad som gäller för kreditavtal vid utövande
av ångerrätten (20 §). Slutligen finns en särskild regel om fullgörelse
(21 §) samt bestämmelser om behörighet för näringsidkarens ombud
(22 §) och om skydd mot lagvalsklausuler (23 §).
De delar av författningskommentaren som rör hemförsäljningsavtal
bygger i stor utsträckning på uttalanden i motiven till 1981 års hem-
försäljningslag (se prop. 1981/82:40, LU14) och i därefter gjorda
ändringar i den lagen (se bl.a. prop. 1986/87:88, LU29 och prop.
1991/92:167, bet. 1992/93:LU3).
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller för avtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter
lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument, om
1. avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att
träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande sker på distans
(distansavtal'), eller
2. avtalet ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren organiserad
utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe (hemförsäljningsavtal).
Lagen gäller också för marknadsföring som syftar till sådana avtal som anges i
första stycket.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i
avsnitt 6.3.1 och 6.3.2.
Lagen gäller distansavtal och hemförsäljningsavtal varigenom en
näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till en konsument eller
utför tjänster åt en konsument. Lagen är också tillämplig på marknads-
föring som syftar till distansavtal eller hemförsäljningsavtal.
Prop. 1999/2000:89
73
Lagen är alltså tillämplig på avtal i konsumentförhållanden. I 2 § anges Prop. 1999/2000:89
vad som avses med konsument och näringsidkare.
Första stycket
Lagen gäller både vid överlåtelse och vid upplåtelse av lös egendom.
Termen överlåtelse innebär i huvudsak köp, byte eller gåva. En över-
låtelse medför en fullständig övergång av den tidigare innehavarens rätt.
Upplåtelse av lös egendom innebär att förvärvaren får en i förhållande till
upplåtaren begränsad rätt. Det kan röra sig om t.ex. hyra eller leasing.
Med lös egendom avses inte bara lösa saker (levande djur och fysiska
föremål såsom hushållsapparater, möbler, böcker, bilar etc.) utan även
aktier och andra värdepapper, hyresrätter, bostadsrätter, byggnader på
annans mark m.m. Finansiella instrument är dock undantagna från lagens
tillämpningsområde såvitt avser hemförsäljningsavtal (se 4 § 2). Syno-
nymt med lös egendom används i lagen ordet ”vara”. Denna terminologi
stämmer överens med den som används i bl.a. köplagen (1990:931).
Lagen gäller inte överlåtelse eller upplåtelse av fast egendom. Således
gäller lagen inte t.ex. hyra av en bostadslägenhet eller lokal (jfr 12 kap.
jordabalken). Inte heller upplåtelse av en lägenhet med bostadsrätt (jfr
4 kap. bostadsrättslagen [1991:614]) omfattas av lagen. Däremot gäller
lagen överlåtelse av en bostadsrätt.
Även avtal om tjänster faller under lagen. Det kan vara fråga om arbe-
ten på fasta och lösa saker, t.ex. ändrings-, reparations-, installations-,
tillverknings- och rivningsarbeten. Det kan också gälla uppdragsavtal
som innefattar intellektuella eller konstnärliga prestationer, t.ex. en
arkitekts färdigställande av ritningar for en byggnad eller en konstnärs
utförande av ett porträtt eller avtal om medicinsk eller annan behandling
av djur eller människor. Ytterligare ett exempel på avtal som omfattas av
lagen är avtal om förvaring. Vissa tjänster är dock undantagna från lagens
tillämpningsområde (se 3 och 4 §§) eller från lagens bestämmelser om
informationsskyldighet och ångerrätt (se 7 §) eller enbart ångerrätt (se
14§).
Lagens tillämpningsområde omfattar digitala produkter som levereras
elektroniskt, t.ex. genom Internet. Det kan röra sig om t.ex. köp av
datorprogram, spel, musik eller filmer som levereras elektroniskt hem
över Internet till konsumentens dator.
Enligt punkten 1 är lagen tillämplig på distansavtal. Beskrivningen av
distansavtal stämmer i sak överens med distansavtalsdirektivets definition
(artikel 2.1). Definitionen har förenklats något, men innebörden är avsedd
att vara densamma (se nedan).
Avgörande för att det skall vara fråga om ett distansavtal är att avtalet
ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att
träffa avtal på distans. Det är alltså inte tillräckligt att ett avtal ingås på
distans, utan näringsidkaren måste ha vidtagit någon eller några särskilda
åtgärder for att organisera t.ex. en försäljning på distans. Vid handel på
Internet är det naturligen så att det är konsumenten som tar det avgörande
initiativet till avtalet. Detta saknar i princip betydelse for frågan om lagen
är tillämplig.
74
I avsnitt 6.3.2 redovisas överväganden angående innebörden av
uttrycket system for distansförsäljning, bl.a. hur begreppet har tolkats vid
nordiska departementsöverläggningar.
Ytterligare en förutsättning för att det skall vara fråga om ett
distansavtal är att kommunikationen uteslutande sker på distans. Detta
innebär att det fram till och med det att avtalet träffas, dvs. inbegripet
ingåendet av själva avtalet, endast far användas en eller flera tekniker för
distanskommunikation (artikel 2.4 i distansavtalsdirektivet). Lagen gäller
således inte om näringsidkaren och konsumenten träffas, t.ex. i samband
med att avtalet ingås, för att diskutera det närmare avtalsinnehållet.
Uttrycket ”tekniker för distanskommunikation” definieras i direktivet
och används även i direktivets definition av termen distansavtal. Det har
inte bedömts nödvändigt att använda uttrycket i distansavtalslagen.
Någon skillnad jämfört med direktivet är dock inte avsedd.
Med tekniker (medel) för distanskommunikation avses enligt distans-
avtalsdirektivet varje medel som kan användas för ingående av avtal utan
att parterna samtidigt är fysiskt närvarande. Direktivet innehåller en lista
med en vägledande förteckning över sådana kommunikationsmedel.
Listan fyller samma vägledande funktion vid tillämpning av den svenska
lagen. Den har följande innehåll.
- Oadresserad trycksak
- Adresserad trycksak
- Standardbrev
- Tidningsannons med beställningskupong
- Katalog
- Telefon med mänsklig betjäning
- Telefon utan mänsklig betjäning (uppringningsautomater, audiotext)
- Radio
- Bildtelefon (telefon med bildskärm)
- Videotext (mikrodator och TV-ruta) med tangentbord eller berörings-
skärm
- Elektronisk post
- Telefax
- Television (teleshopping)
Ytterligare ett i praktiken betydelsefullt exempel på medel för distans-
kommunikation är användande av Internet.
Enligt punkten 2 är lagen också tillämplig på hemförsäljningsavtal,
dvs. avtal som ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren
organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe. I
2 § anges vad som avses med hembesök. När det gäller utflykter har
frågan om den närmare innebörden av uttrycket fast försäljningsställe
berörts i prop. 1971:86 s. 90 och SOU 1979:76 s. 141 f. Ett typfall där
utflyktsregeln är tillämplig är när en detaljhandlare anordnar en resa för
konsumenter till ett näringsställe och där visar och säljer sina produkter.
Utflyktsregeln kan dessutom vara tillämplig t.ex. om försäljning sker i
samband med att de presumtiva kunderna bjuds på restaurang av säljaren
utan att denne arrangerar själva resan till lokalen, jfr den av EG-dom-
Prop. 1999/2000:89
75
stolen meddelade domen den 22 april 1999 i mål C-423/97 Travel Vac, Prop. 1999/2000:89
S.L. mot Manuel José Antelm Sanchis.
Andra stycket
Enligt andra stycket gäller lagen också för marknadsföring som syftar till
distansavtal och hemförsäljningsavtal. I 9-12 §§ finns bestämmelser med
marknadsrättslig innebörd om informationsskyldighet.
2 § I lagen avses med
konsument', en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller
utanför näringsverksamhet,
näringsidkare-, en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har
samband med den egna näringsverksamheten,
hembesök: ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments bostad eller
på någon annan plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig.
Paragrafen innehåller definitioner av konsument, näringsidkare och hem-
besök.
Definitionerna av konsument och näringsidkare är utformade på
samma sätt som i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om
tidsdelat boende och - med en i sak betydelselös skillnad i fråga om
näringsidkardefinitionen - lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden. Frågorna har behandlats i avsnitt 6.3.3.
Konsumenter är fysiska personer. Lagen är alltså inte tillämplig om
köparen är t.ex. ett bolag, ett dödsbo eller en förening. En person skall
anses vara konsument om den vara eller tjänst som avtalet gäller är
avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
Lagen gäller även om varan eller tjänsten är avsedd att till viss del, dock
jämförelsevis mindre väsentlig, användas till annat än enskilt ändamål.
Den omständigheten att varan eller tjänsten förvärvas för att överlåtas till
någon annan hindrar inte i och för sig att förvärvaren är konsument. Om
vidareöverlåtelsen avses ske i förvärvarens näring eller yrke, är lagen
dock inte tillämplig.
I regel lär ändamålet med avtalet framgå tydligt. I händelse av tvist
torde utgångspunkten vara att avsikten hos den som ingår avtalet - den
vars egenskap av konsument sätts i fråga - är avgörande. Avser han eller
hon att agera för ändamål som ligger utanför näringsverksamhet, är han
eller hon således normalt att anse som konsument.
Egenskapen av konsument behöver i princip inte vara synbar för
näringsidkaren. Har denne vilseletts av motpartens handlande, lär detta
dock ibland vara skäl nog för att lagen inte skall vara tillämplig. Om en
vara beställs under ett företags firma, torde sålunda beställaren normalt
inte vara att anse som konsument.
Definitionen av näringsidkare far antas ha samma innebörd som mot-
svarande uttryck i andra konsumenträttsliga lagar (jfr prop. 1994/95:17 s.
88 f.).
Uttrycket ”näringsverksamhet” kan översättas ungefar med verksamhet
av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den är att anse som
yrkesmässig.
76
Den som annars är näringsidkare men som i ett enskilt fall tillhanda- Prop. 1999/2000:89
håller en vara eller en tjänst under sådana förhållanden att han eller hon
måste anses handla i sin egenskap av privatperson är inte att anse som
näringsidkare i lagens mening. Han eller hon handlar då inte for ändamål
som har samband med den egna näringsverksamheten. Den omständig-
heten att ett avtal av visst slag normalt inte ingår i näringsidkarens rörelse
hindrar dock inte i och för sig att lagen är tillämplig. Ett exempel kan
vara att ett företag i livsmedelsbranschen säljer ut sin kontorsutrustning
för att anskaffa ny.
Ytterligare ledning för tolkning av konsumentbegreppet och närings-
idkarbegreppet kan hämtas i bl.a. förarbetena till konsumenttjänstlagen
(prop. 1984/85:110 s. 139 f. resp. 141 f.) och konsumentköplagen (prop.
1989/90:89 s. 59 f. med hänvisningar).
Begreppet hembesök är överfört från hemförsäljningslagen och någon
ändring i betydelsen är inte avsedd. För att ett hembesök skall föreligga
krävs att näringsidkaren söker upp konsumenten. Om det är konsumenten
som har besökt näringsidkaren - i dennes affärslokal eller på en auktion,
mässa, marknad etc. - är det inte fråga om ett hembesök. Den vanligaste
formen av hembesök är besök av näringsidkaren i konsumentens bostad.
Även besök av näringsidkaren i en annan konsuments bostad räknas som
hembesök i förhållande till konsumenten. Detta far betydelse t.ex. i situa-
tioner där en person bjuder hem vänner och bekanta och vid bjudningen
en representant for ett företag demonstrerar och säljer produkter från
företaget. Den konsument som vid en sådan bjudning inhandlar varor har
alltså möjlighet att i enlighet med lagens bestämmelser ångra sitt köp.
Som hembesök räknas även besök som en näringsidkare avlägger på
någon annan plats där konsumenten inte endast for stunden befinner sig.
Lagen är således tillämplig när avtalet ingås på arbetsplatsen, på sjukhus,
vid konferenser eller på andra platser där konsumenten inte endast för
stunden befinner sig, allt under förutsättning att det är näringsidkaren
som har sökt upp konsumenten.
Med kravet att konsumenten inte endast for stunden skall befinna sig
på platsen för försäljningen har avsetts att skära bort sådana fall där
konsumenten som hastigast passerar en plats. Däremot är det avsett att
lagen i allmänhet skall gälla när konsumenten befinner sig på ett tåg eller
bevistar något publikt evenemang.
3 § Lagen gäller inte distansavtal som
1. avser försäkring, kredit eller någon annan finansiell tjänst,
2. avser uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning på mark eller i
vatten,
3. ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat eller en auto-
matiserad affärslokal,
4. ingås med en teleoperatör genom användning av en offentlig telefonautomat,
eller
5. ingås vid en auktion där budgivningen normalt inte sker elektroniskt.
I paragrafen görs undantag från lagens tillämpningsområde. Undantagen
gäller endast for distansavtal. Stöd for att göra undantagen finns i artikel
3.1 i distansavtalsdirektivet. I 4 § görs undantag från lagens tillämpnings-
område såvitt avser hemförsäljningsavtal. Frågorna har behandlats i
avsnitt 6.3.4.
I punkten 1 görs undantag för avtal om försäkring, kredit och andra
finansiella tjänster. Lagen gäller inte några distansavtal som avser
finansiella tjänster. Distansavtalsdirektivet innehåller en bilaga med en
icke uttömmande förteckning över finansiella tjänster. I listan anges bl.a.
investeringstjänster, försäkrings- och återförsäkringstjänster, bank-
tjänster, tjänster som rör pensionsfonder och tjänster i samband med
termins- eller optionsaffarer. Ett annat exempel på en finansiell tjänst är
(finansiell) leasing, t.ex. restvärdeleasing av bilar.
Med begreppet finansiella tjänster avses främst sådana tjänster som
tillhandahålls av de finansiella instituten, t.ex. banker, kreditmark-
nadsbolag och försäkringsbolag. Det saknar emellertid betydelse vilken
typ av företag som tillhandahåller tjänsten. Begreppet innefattar alltså
även t.ex. detaljhandelns och bensinbranschens erbjudanden om konto-
kortstjänster. Området torde kunna ringas in att omfatta främst följande
tjänster (jfr delrapporten Finansiella tjänster från ett konsument-
perspektiv, avgiven av Konsumentpolitiska kommittén 2000 i september
1999, s. 2).
• Insättningar och sparande: inlåningskonton, pensionssparande
• Betaltjänster: gireringar, kontokort, ”elektroniska plånböcker”, checkar
• Krediter: blanco- och borgenslån, boendekrediter
• Försäkringar: skade- och personförsäkringar, inklusive pensionsförsäk-
ringar
Ett avtal om överlåtelse av aktier och andra värdepapper är inte
undantaget från lagens tillämpningsområde när det gäller distansavtal.
Det är inte ett avtal om en finansiell tjänst utan ett avtal om överlåtelse av
lös egendom (se författningskommentaren till 1 §). Detta gäller även
försäljning av värdepapper i kommission. Om t.ex. en bank säljer aktier i
kommission, dvs. säljer aktier för någon annan men i eget namn, är
banken vid tillämpningen av lagen att betrakta som näringsidkare. Det är
då banken som skall följa lagens krav på information vid marknads-
föringen och när avtalet ingås (se 9 och 10 §§). En annan sak är att lagens
bestämmelser om ångerrätt normalt inte gäller vid avtal om överlåtelse av
värdepapper (se 14 § 2).
I punkten 2 görs undantag för avtal om uppförande av byggnad eller en
annan fast anläggning på mark eller i vatten (jfr 2 § första stycket 2
köplagen). Endast avtal om uppförande av byggnad m.m. är undantagna.
Ett avtal som går ut på ett tillhandahållande och infogande av en lös sak i
fast egendom faller alltså under lagens tillämpningsområde. Detsamma
gäller avtal om reparation av sådan egendom.
Vidare görs i punkten 3 undantag för avtal som ingås med hjälp av en
varuautomat eller annan liknande automat eller med hjälp av en
automatiserad affärslokal. Terminologin är hämtad från distansavtals-
direktivet. Lagen är således inte tillämplig t.ex. när någon köper en flyg-
eller tågbiljett i en automat på en flygplats respektive järnvägsstation. Ett
annat exempel är köp av cigaretter i en varuautomat eller bensin från en
sedelautomat.
Prop. 1999/2000:89
78
Ytterligare undantas det avtal som ingås med en teleoperatör genom Prop. 1999/2000:89
användning av en offentlig telefonautomat (punkten 4). Undantaget gäller
helt enkelt det avtal som konsumenten måste anses ingå med
teleoperatören bara genom att använda telefonautomaten. Med tele-
operatör avses detsamma som i telelagen (1993:597), dvs. den som
förvärvsmässigt bedriver televerksamhet.
Lagen gäller inte heller avtal som ingås vid traditionella auktioner
(punkten 5), dvs. auktioner där budgivningen normalt inte sker
elektroniskt. Auktioner på Internet omfattas däremot av lagen.
4 § Lagen gäller inte hemförsäljningsavtal, om
1. det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kronor,
2. avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:980) om handel
med finansiella instrument,
3. avtalet gäller försäkring,
4. avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning på mark
eller i vatten, eller
5. avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens uttryckliga
begäran och avtalet gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsumentens
begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller tjänsten.
Även denna paragraf innehåller undantag från lagens tillämpnings-
område. Dessa gäller endast för hemförsäljningsavtal. Undantagen mot-
svarar undantagen i 1 § andra stycket 1 och 3-6 i 1981 års hemförsälj-
ningslag (angående punkterna 2 och 7 se 6 respektive 5 §). Frågorna har
behandlats i avsnitt 6.3.4.
I punkten 1 görs undantag för avtal enligt vilket det pris konsumenten
sammanlagt skall betala understiger 300 kronor. I priset avses ingå både
varans eller tjänstens pris - inklusive skatter och andra avgifter till det
allmänna - och eventuella tillägg såsom kreditkostnad, leveransavgift,
porto- och emballagekostnad. Beloppsgränsen 300 kronor avser det
sammanlagda priset för det som konsumenten köper vid avtalstillfallet.
Om en konsument t.ex. köper flera böcker som var för sig kostar mindre
än 300 kronor men tillsammans kostar 300 kronor eller mer, är lagen
tillämplig. Näringsidkaren kan således inte kringgå bestämmelsen genom
att upprätta separata avtal för varje enhet eller produkt.
I punkten 2 görs undantag för avtal som gäller finansiella instrument
som avses i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.
Lagen gäller sålunda inte vid ett hemförsäljningsavtal om t.ex. över-
låtelse av aktier eller andelar i en aktiefond.
Vidare görs i punkten 3 undantag för försäkringsavtal. Andra
finansiella tjänster än försäkringar omfattas inte av undantaget (jfr 3 § 1).
Ytterligare undantas avtal som gäller uppförande av byggnad eller en
annan fast anläggning på mark eller i vatten (punkten 4). Detta undantag
gäller också för distansavtal (se 3 § 2).
Utgångspunkten är att alla avtal som träffas under ett hembesök faller
under lagen. Enligt punkten 5 görs dock undantag för de fall där besöket
äger rum på konsumentens uttryckliga begäran. Åtskillig egendom är inte
av sådant slag att den brukar förvärvas vid tillfälliga kontakter mellan
konsumenten och näringsidkaren. I dessa fall föregås i stället avtalsslutet
av ingående förhandlingar. Ett praktiskt exempel är köp av monte-
79
ringsfardiga småhus. I sådana fall torde vanligen den omständigheten att
det definitiva avtalet sluts i konsumentens bostad bero på dennes
uttryckliga begäran. Köpet faller därmed utanför lagen. Andra praktiska
situationer då undantaget kan vara tillämpligt är då en konsument
tillkallar en reparatör för att laga konsumentens TV-apparat eller då en
konsument ber en representant för ett företag att i konsumentens bostad
förevisa en ny produkt.
Undantaget för begärda besök gäller den vara eller tjänst som avsågs
med besöket men också varor och tjänster som har ett direkt samband
med den förstnämnda varan eller tjänsten. Det kan vara fråga om varor
och tjänster som är nödvändiga för att den med besöket avsedda varan
eller tjänsten skall fungera, t.ex. installation av en tvättmaskin i samband
med köp av maskinen. Det kan också röra sig om varor och tjänster som,
fastän de inte är nödvändiga, ändå har en naturlig anknytning till den med
besöket avsedda varan eller tjänsten, såsom då en konsument i samband
med köp av en videoapparat också köper videokassettband. Däremot
avses undantaget inte omfatta ett sådant fall då en konsument ingår ett
avtal med en TV-handlare om köp av en ny TV efter att ursprungligen ha
tillkallat handlaren för reparation av en befintlig TV.
5 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 9-12 §§, om ångerrätt i 13-
20 §§ och om lagval i 23 § gäller inte distansavtal eller hemförsäljningsavtal om
sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsument-
skydd vid avtal om tidsdelat boende.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om att lagens regler om
informationsskyldighet (9-12 §§), om ångerrätt (13-20 §§) och om
lagval (23 §) inte är tillämpliga på distansavtal eller hemförsäljningsavtal
om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om
konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Den lagen innehåller
bestämmelser som ger konsumenten ett likvärdigt skydd i de aktuella
avseendena. Däremot gäller bestämmelserna om fullgörelse (21 § in-
begripet informationsskyldigheten i paragrafen) och om behörighet för
näringsidkarens ombud (22 §). Såvitt avser distansavtal följer undantaget
av artikel 13.2 i distansavtalsdirektivet. När det gäller hemförsäljnings-
avtal finns ett liknande undantag i 1 § andra stycket 7 i 1981 års hem-
försäljningslag. Frågan har behandlats i avsnitt 6.3.4.
6 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 10 och 11 §§ och om ångerrätt i
13-20 §§ gäller inte distansavtal eller hemförsäljningsavtal om försäljning av
livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall
levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med
regelbunden utköming.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om att lagens regler om
informationsskyldighet när ett avtal ingås (10 och 11 §§) och ångerrätt
(13-20 §§) inte är tillämpliga på vissa avtal som avser leverans av varor
för ett hushålls löpande förbrukning. Däremot gäller bestämmelserna om
informationsskyldighet vid marknadsföring som syftar till distansavtal
(9 §), om fullgörelse (21 §), om behörighet för näringsidkarens ombud
(22 §) och om lagval (23 §). Undantaget gäller både distansavtal och
Prop. 1999/2000:89
80
hemförsäljningsavtal. Såvitt avser distansavtal har undantaget sitt stöd i
artikel 3.2 första strecksatsen i distansavtalsdirektivet. Det motsvarar
delvis undantaget i 1 § andra stycket 2 i 1981 års hemförsäljningslag.
Frågan har behandlats i avsnitt 6.7.
Undantaget omfattar avtal om leverans av livsmedel och andra varor
för ett hushålls löpande förbrukning. Med livsmedel avses detsamma som
i 1 § livsmedelslagen (1971:511), dvs. matvaror, dryckesvaror, njutnings-
medel och andra varor som är avsedda att förtäras av människor.
Läkemedel är undantagna. Som exempel på andra varor för ett hushålls
löpande förbrukning kan nämnas hushållspapper och tvättmedel.
Enligt bestämmelsen skall varorna levereras till en konsuments bostad
eller arbetsplats för att undantaget skall vara tillämpligt. Med konsu-
mentens bostad avses inte bara hans eller hennes stadigvarande bostad
utan även en bostad av mer tillfällig karaktär, t.ex. en sommarbostad.
Bestämmelsen gäller endast leverans i ett distributionssystem med
regelbunden utköming. I detta krav ligger att varuutkömingen skall ut-
göra ett led i näringsidkarens normala marknadsföring och inte endast en
särskild tjänst i det enskilda fallet. Det krävs inte att näringsidkaren skall
betjäna vissa rutter (jfr 1 § andra stycket 2 i 1981 års hemförsäljnings-
lag). Inte heller krävs det att leveranserna äger rum med vissa tätare
intervall.
I 14 § 3 finns ett undantag från ångerrätten vid distansavtal som gäller
en vara som snabbt kan försämras eller bli för gammal.
7 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 10 § och om ångerrätt i 13-20 §§
gäller inte distansavtal om
1. inkvartering,
2. transport,
3. servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller
4. kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivi-
tet,
under förutsättning att näringsidkaren i avtalet åtar sig att tillhandahålla tjänsten
på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.
Denna paragraf innehåller en bestämmelse om undantag från lagens
regler om informationsskyldighet när ett distansavtal ingås (10 §) och
från lagens regler om ångerrätt (13-20 §§). Däremot gäller bestäm-
melserna om informationsskyldighet vid marknadsföring som syftar till
distansavtal (9 §), om fullgörelse (21 §), om behörighet för närings-
idkarens ombud (22 §) och om lagval (23 §). Undantagen, som gäller
endast för distansavtal och alltså inte för hemförsäljningsavtal, har stöd i
artikel 3.2 andra strecksatsen i distansavtalsdirektivet. Undantagen gäller
för vissa distansavtal där näringsidkaren i avtalet, dvs. när avtalet ingås,
åtar sig att tillhandahålla den beställda tjänsten på en bestämd dag eller
under en bestämd tidsperiod. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.
I punkten 1 undantas distansavtal som avser inkvartering. Begreppet
”inkvartering” finns även i lagen (1992:1672) om paketresor. Som
exempel kan nämnas att en konsument bokar ett rum på ett hotell eller en
sovplats på ett vandrarhem.
I punkten 2 görs undantag för distansavtal som avser transport.
Undantaget gäller t.ex. flyttransporter men också tågresor och taxiresor.
Prop. 1999/2000:89
81
Vidare görs i punkten 3 undantag för servering, catering och andra
liknande tjänster. Med servering avses tillhandahållande av mat och
dryck på restaurang eller liknande. Med catering avses leverans av färdig
mat till beställarens lokaler. Ett exempel på en ”annan liknande tjänst” är
hemköming av pizza.
Ytterligare undantas kulturevenemang, idrottsevenemang och andra
liknande fritidsaktiviteter (punkten 4). Lagens bestämmelser om ångerrätt
gäller således inte ett distansavtal om biljetter till t.ex. en operaföreställ-
ning eller en fotbollsmatch.
8 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till
nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
Paragrafen genomför artikel 12.1 i distansavtalsdirektivet och ansluter
nära till 3 § i 1981 års hemförsäljningslag. Motsvarande bestämmelse
finns också i annan lagstiftning på konsumentområdet, t.ex. 3 § konsu-
mentköplagen (1990:932) och 4 § konsumentkreditlagen (1992:830).
Av paragrafen framgår att lagen är tvingande till konsumentens förmån
på så sätt att denne inte är bunden av avtalsvillkor som i jämförelse med
lagens bestämmelser är till nackdel för honom eller henne. Det finns ett
undantag från denna regel, nämligen om det av lagen särskilt framgår att
partema kan avtala bort en lagbestämmelse även om detta är till nackdel
för konsumenten. En sådan bestämmelse finns i 21 § första stycket.
Att lagen är tvingande far betydelse för avtalsvillkor som innebär att
konsumenten på förhand godtar inskränkningar av sina rättigheter enligt
lagen. Paragrafen hindrar däremot inte att konsumenten i ett konkret fall
avstår från en befogenhet eller en förmån sedan den väl har aktualiserats.
Information vid marknadsföring som syftar till distansavtal
9 § Vid marknadsföring som syftar till distansavtal skall näringsidkaren ge
information om
1. sitt namn och sin adress,
2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,
3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,
4. leveranskostnader,
5. sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,
6. ångerrätt enligt denna lag,
7. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kost-
naden är beräknad efter normaltaxa,
8. den tid under vilken erbjudandet gäller, och
9. avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser av varor
eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.
Informationen skall ges i rimlig tid innan ett avtal ingås. Informationen skall ges
klart och begripligt och med användande av metoder som är anpassade till det
medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren skall ta särskild
hänsyn till behovet av skydd för underåriga.
Vid marknadsföring per telefon skall näringsidkaren i början av samtalet ge
konsumenten information om sin identitet och om samtalets syfte.
Paragrafen handlar om näringsidkarens skyldighet att ge konsumenterna
information vid marknadsföring. Den kompletterar och preciserar övriga
Prop. 1999/2000:89
82
marknadsrättsliga regler, bl.a. marknadsföringslagen (1995:450), när det
gäller marknadsföring som syftar till distansavtal. Paragrafen är inte
tillämplig på marknadsföring som uteslutande riktar sig till andra
näringsidkare. Den är inte heller tillämplig på marknadsföring som syftar
till hemförsäljningsavtal. Paragrafen genomför artikel 4 i distansavtals-
direktivet. Frågorna har behandlats i avsnitt 6.4.
Den näringsidkare som inte följer vad som föreskrivs i paragrafen kan
drabbas av påföljder enligt marknadsföringslagen (se 12 §).
Första stycket
I första stycket anges vilken information näringsidkaren skall lämna till
konsumenterna vid marknadsföring som syftar till distansavtal. Med
marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet
som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter (jfr
3 § marknadsföringslagen).
Enligt punkten 1 skall konsumenterna fa information om närings-
idkarens namn och adress. Informationen skall vara sådan att det är
möjligt för konsumenterna att identifiera näringsidkaren. Den adress som
skall anges är den som är relevant för konsumenternas kontakt med
näringsidkaren.
Punkten 2 föreskriver att näringsidkaren skall lämna information om
varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper. Hur omfattande informa-
tionen måste vara beror på vad det är för slags vara eller tjänst.
Informationen måste vara tämligen detaljerad när det gäller t.ex. hyra av
en bil. Om marknadsföringen däremot avser t.ex. en bok behöver
informationen naturligen inte vara lika detaljerad.
Konsumenterna skall vidare fa information om varans eller tjänstens
pris. Det pris som skall anges är det totala pris som skall betalas av
konsumenten. Prisuppgiften skall med andra ord inkludera eventuella
skatter och andra avgifter som betalas via näringsidkaren, t.ex.
mervärdesskatt. Näringsidkaren skall också informera konsumenterna om
eventuella leveranskostnader, såsom t.ex. postens avgifter. De nu angivna
informationskraven finns i punkterna 3 och 4.
Näringsidkaren skall vidare lämna information om sättet för betalning
och för leverans eller fullgörande på annat sätt (punkten 5).
Enligt punkten 6 skall konsumenterna fa information om den rätt att
frånträda ett ingånget avtal (ångerrätt) som denna lag ger. Avsikten är att
konsumenterna skall fa information om att det finns en möjlighet att
frånträda avtalet, hur ångerfristen räknas, hur man skall förfara om man
vill ångra sig samt vad som gäller när man har ångrat sig. Konsumenterna
bör därmed få information bl.a. om vem som skall svara för kostnaderna
för återsändandet av en vara om ångerrätten utövas. Om marknads-
föringen gäller en tjänst, är avsikten vidare att konsumenterna skall fa
information om att ångerrätten inte far utövas om fullgörandet av tjänsten
påbörjas med konsumentens samtycke redan under ångerfristen (jfr
14 § 1). Om marknadsföringen gäller en förseglad ljud- eller bildupp-
tagning eller ett förseglat datorprogram, bör konsumenten få information
om att ångerrätten inte far utövas om han eller hon bryter förseglingen
Prop. 1999/2000:89
83
(jfr 14 § 4). Någon information om den lagstadgade ångerrätten behöver
inte lämnas i de fall då någon sådan rätt inte finns.
Näringsidkaren skall enligt punkten 7 ge konsumenterna information
om vad det kostar att använda ett visst kommunikationsmedel, om inte
kostnaden är beräknad efter normaltaxa. Om näringsidkaren t.ex. anvisar
konsumenterna att ringa ett s.k. 071-nummer måste de alltså upplysas om
taxan.
Ytterligare anges i paragrafen att näringsidkaren skall lämna
information om den tid under vilken erbjudandet gäller (punkten 8), dvs.
hur länge varan eller tjänsten kan beställas for det pris och under de
övriga villkor som anges i erbjudandet.
Slutligen föreskrivs i punkten 9 att konsumenterna skall fa information
om avtalets kortaste löptid när det är fråga om ett avtal som avser
återkommande leveranser av varor eller avser en tjänst som utförs
fortlöpande. Kravet gäller naturligtvis bara i de fall då avtalet avses
innehålla ett villkor om en kortaste löptid.
Andra stycket
I andra stycket ges närmare bestämmelser om när och hur informationen
skall ges. Terminologin är i stora delar hämtad från distansavtalsdirek-
tivet.
Informationen skall ges i rimlig tid innan ett avtal ingås. Bestäm-
melsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets forslag, far betydelse
i de fall där näringsidkarens tanke är att marknadsföringen skall leda till
att ett avtal ingås mer eller mindre omedelbart, såsom vid telefon-
försäljning. Bestämmelsen innebär att en näringsidkare inte far ge
informationen omedelbart innan avtalet ingås, utan konsumenten måste fa
rimlig tid att ta del av informationen och överväga villkoren.
Vidare skall informationen ges klart och begripligt. Med att informa-
tionen skall ges ”klart” avses att den skall ges på ett sådant sätt att
konsumenterna normalt sett inte har några svårigheter att ta del av den.
Informationen skall t.ex. vara lätt att hitta på näringsidkarens hemsida vid
marknadsföring på Internet. Informationen skall också ges ”begripligt”.
Med detta uttrycks närmast att informationen skall ges på ett sådant sätt
att konsumenterna normalt sett inte heller har några svårigheter att förstå
den. Av betydelse är här givetvis vem marknadsföringen riktar sig till.
Kravet på klarhet och begriplighet torde i vissa fall kunna innebära att
informationen skall ges på svenska.
Näringsidkaren skall också använda sådana metoder som är anpassade
till det medel for distanskommunikation som används. Det faller sig i
regel naturligt vilken metod som näringsidkaren bör använda sig av. Vid
marknadsföring genom telefon är det naturligt att näringsidkaren ger
informationen under telefonsamtalet, medan vid marknadsföring på
Internet informationen normalt sett kan finnas på hemsidan.
Det klargörs slutligen att näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till
behovet av skydd for underåriga. Informationen skall alltså anpassas till
att den som är under 18 år är omyndig och normalt sett inte själv far råda
över sin egendom eller åta sig förbindelser (se 9 kap. föräldrabalken). I
kravet ligger också att särskild hänsyn skall tas till att underåriga kan
Prop. 1999/2000:89
84
antas vara mindre kritiska och bli lättare vilseledda än andra konsu-
menter, inte minst vid distansavtal. En konsekvens av bestämmelsen bör
vara att marknadsföring som syftar till distansavtal med underåriga skall
vara måttfull och inte förledande eller överdrivet frestande. Någon
motsvarande regel för andra svaga målgrupper, t.ex. personer med
förvaltare, finns inte i lagen. I dessa fall far marknadsföringslagens
allmänna bestämmelser om kraven på marknadsföring tillämpas.
Tredje stycket
Tredje stycket, som genomför artikel 4.3 i distansavtalsdirektivet, före-
skriver vad näringsidkaren ytterligare skall iaktta vid marknadsföring per
telefon. I början av samtalet skall näringsidkaren ge konsumenten
information om sin identitet (jfr 9 § första stycket 1) och om samtalets
syfte. Samtalets kommersiella syfte måste således uttryckligen och tidigt
göras klart för konsumenten, och näringsidkaren skall identifiera sig
redan i början av samtalet.
Information när ett avtal ingås
10 § När ett distansavtal har ingåtts skall näringsidkaren snarast därefter ge konsu-
menten en bekräftelse med den information som avses i 9 § första stycket 1-5.
Gäller distansavtalet en vara skall informationen ges senast vid leveransen, om inte
varan skall levereras till någon annan än konsumenten. Informationen skall ges i en
handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för
konsumenten. Om näringsidkaren redan tidigare har gett informationen i sådan
form, behöver den inte ges på nytt, om inte annat följer av andra stycket.
Inom samma tid skall näringsidkaren alltid i en handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten ge denne information
om
1. konsumentens ångerrätt enligt denna lag samt namn och adress till någon som
ångerrätten kan utövas mot,
2. gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klago-
mål,
3. förekommande garantier och service, och
4. villkoren for att säga upp avtalet för det fall att det gäller tills vidare eller för
en längre tid än ett år.
Gäller distansavtalet en tjänst vars fullgörande sker med hjälp av ett medel for
distanskommunikation, och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle och faktureras av
distributören av kommunikationsmedlet, behöver näringsidkaren bara ge konsu-
menten tillgång till gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan
framställa klagomål.
Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens informations-
skyldighet när ett distansavtal ingås. Paragrafen genomför artikel 5 i
distansavtalsdirektivet och har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
Första stycket
I första stycket föreskrivs att näringsidkaren skall ge konsumenten en
bekräftelse med den information som avses i 9 § första stycket 1—5. Det
Prop. 1999/2000:89
85
gäller sådan information som konsumenten har väsentligen lika stort
intresse av sedan avtalet har träffats.
Informationen skall ges snarast efter avtalet. Gäller distansavtalet en
vara skall informationen dessutom ges senast vid leveransen. Från regeln
finns ett undantag, nämligen om varan skall levereras till tredje man, dvs.
till någon annan än konsumenten. Denna undantagsregel blir tillämplig
t.ex. vid beställning av blommor som skall levereras till en god vän
samma dag.
Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och
varaktig form. Förutom det fallet att näringsidkaren har lämnat en
handling med den aktuella informationen är lagens krav uppfyllt t.ex. om
näringsidkaren har överlämnat en datadiskett eller en cd-romskiva inne-
hållande den aktuella informationen eller om näringsidkaren har lämnat
uppgifterna genom e-post i varaktig form. En förutsättning är dock att
informationen ges i en form som är tillgänglig för konsumenten.
Näringsidkaren kan sålunda i de flesta fall inte anses ha gett informa-
tionen på ett riktigt sätt om han t.ex. överlämnar en datadiskett till
konsumenten trots att denne inte har tillgång till någon dator där han eller
hon kan tillgodogöra sig informationen. Det far i varje enskilt fall
bedömas om näringsidkaren har haft anledning att förutsätta att konsu-
menten haft möjlighet att tillgodogöra sig informationen.
Näringsidkaren behöver inte ge informationen på nytt, om han redan
tidigare, t.ex. i samband med marknadsföringen, har gett konsumenten
informationen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form
som är tillgänglig för denne. Informationen behöver således ges på detta
sätt en gång. Bestämmelsen innefattar inte något krav på att konsumenten
fortfarande skall ha kvar informationen. Den gäller alltså även om konsu-
menten t.ex. har gjort sig av med den handling i vilken informationen
fanns. Utgångspunkten är att näringsidkaren har bevisbördan för att
konsumenten redan tidigare har fatt informationen på det föreskrivna
sättet.
Andra stycket
I andra stycket föreskrivs att näringsidkaren alltid - dvs. även om
informationen har lämnats tidigare - inom samma tid och på samma sätt
som anges i första stycket skall ge konsumenten information om dennes
ångerrätt enligt denna lag och om namn och adress till någon som
ångerrätten kan utövas mot. Konsumenten skall alltså få information om
att det finns en möjlighet att frånträda avtalet. Konsumenten avses vidare
fa besked om hur ångerffisten räknas, hur man skall förfara om man vill
ångra sig samt vad som gäller när man har ångrat sig. Konsumenten
förutsätts alltså fa information bl.a. om näringsidkaren eller konsumenten
skall svara för kostnaderna för återsändandet av en vara. Om avtalet
gäller en tjänst, bör konsumenten vidare få information om att han eller
hon inte far utöva ångerrätten om fullgörandet av tjänsten påbörjas med
konsumentens samtycke redan under ångerffisten (jfr 14 § 1). Om avtalet
gäller en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat dator-
program, förutsätts konsumenten få information om att ångerrätten inte
får utövas om han eller hon bryter förseglingen (jff 14 § 4).
Prop. 1999/2000:89
86
Det föreskrivs vidare att konsumenten inom samma tid och på samma
sätt som anges i första stycket skall få information om gatuadressen till
det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål, om
förekommande garantier och service och om villkoren för att säga upp
avtalet för det fall att det gäller tills vidare eller för en längre tid än ett år.
Tredje stycket
I tredje stycket finns ett undantag från informationsskyldigheten, näm-
ligen om det är fråga om en tjänst vars fullgörande sker med hjälp av ett
medel för distanskommunikation, om tjänsten tillhandahålls vid ett enda
tillfälle och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet.
Undantaget är utformat i enlighet med distansavtalsdirektivets termi-
nologi. I författningskommentaren till 1 § anges vad som avses med ett
medel för distanskommunikation. Med en distributör av kommunika-
tionsmedel avses en fysisk eller juridisk person vars näringsverksamhet,
affärsverksamhet eller yrke innefattar att ställa ett eller flera medel för
distanskommunikation till en näringsidkares förfogande (se artikel 2.5 i
distansavtalsdirektivet). Ett exempel på en sådan tjänst som avses i tredje
stycket är att en konsument ringer upp en nummerupplysning som tillhör
en teleoperatör med vilken konsumenten inte har något abonne-
mangsavtal. Konsumenten har dock rätt att på begäran få information om
gatuadressen till det verksamhetsställe dit han eller hon kan framställa
klagomål.
II § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt lämna
konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt enligt denna lag
samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Detsamma
skall gälla när konsumenten lämnar ett anbud till näringsidkaren som denne inte
genast tar ställning till. Konsumenten skall skriva under ett exemplar av
handlingen som bekräftelse på att han eller hon har tagit emot den. Den
informationshandling som lämnas till konsumenten skall vara åtföljd av en
blankett som kan användas för att utöva ångerrätten.
Den handling och den blankett som avses i första stycket skall överensstämma
med formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Paragrafen, som ansluter nära till 4 § i 1981 års hemförsäljningslag, inne-
håller bestämmelser om att näringsidkaren i samband med hemförsälj-
ningsavtal skall informera konsumenten om villkoren för att utöva
ångerrätten, om verkan av att ångerrätten utövas samt om namn och
adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Dessa frågor har
behandlats i avsnitt 6.4.
Första stycket
I första stycket föreskrivs att näringsidkaren skall lämna konsumenten en
handling där denne informeras om sin ångerrätt enligt denna lag samt om
namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Detta gäller
såväl när ett avtal har träffats som när konsumenten har lämnat ett anbud
till näringsidkaren som denne inte genast har tagit ställning till.
Prop. 1999/2000:89
87
Konsumenten skall bekräfta mottagandet genom sin underskrift på ett
exemplar av handlingen. Det exemplar som överlämnas till konsumenten
skall vara åtföljt av en blankett som denne kan använda för att utöva sin
ångerrätt. Underrättelsen skall ges till konsumenten under hembesöket
alternativt utflykten.
Andra stycket
I andra stycket anges att den handling och den blankett som avses i första
stycket skall stämma överens med formulär som fastställs av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer. Avsikten är att
Konsumentverket liksom i dag skall fastställa formulären. Formulären
skall avfattas på svenska. I den mån översättning till annat språk är
nödvändigt, får detta ombesörjas av näringsidkaren.
Påföljd vid utebliven information
12 § Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 9-11 §§, skall mark-
nadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt 9-11 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknads-
föringslagen.
Paragrafen, som har utformats efter förebild av 14 § prisinformations-
lagen (1991:601), ger en hänvisning till marknadsföringslagens påföljds-
system. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.
Hänvisningen till marknadsföringslagen innebär att den näringsidkare
som inte iakttar informationsskyldigheten i tillämpliga fall bl.a. kan
åläggas att lämna den information som saknas (se 15 § marknadsförings-
lagen). Ett sådant åläggande skall förenas med vite, om det inte av
särskilda skäl är obehövligt (se 19 §). Vidare gäller att en näringsidkare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett åläggande skall ersätta
den skada som konsumenten eller en annan näringsidkare därigenom har
drabbats av (se 29 §). För näringsidkaren gäller också viss upplysnings-
skyldighet (se 34-37 §§).
En talan om åläggande för näringsidkaren att lämna den information
som saknas väcks vid Marknadsdomstolen av bl.a. Konsumentombuds-
mannen (se 38 §). I fall som inte är av större vikt får Konsumentombuds-
mannen meddela ett informationsföreläggande (se 21 §).
Konsumentens ångerrätt
13 § Konsumenten har rätt att frånträda ett distansavtal eller ett hemförsälj-
ningsavtal (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett med-
delande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 15 § (ångerfrist). Konsu-
menten har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från
den dag som anges i 15 §.
I paragrafen ges den grundläggande rätten för konsumenten att frånträda
ett ingånget avtal. Paragrafen, som genomför artikel 6.1 i distansavtals-
Prop. 1999/2000:89
88
direktivet, motsvarar i huvudsak 6 § första stycket i 1981 års hemförsälj-
ningslag. Frågan har behandlats i avsnitt 6.5.1.
Av bestämmelsen framgår att ångerfristen är 14 dagar. För det fall att
ångerffisten inte rymmer sju arbetsdagar, har dock konsumenten sju
arbetsdagar på sig att ångra avtalet. Med arbetsdagar avses alla årets
dagar förutom lördagar, söndagar, andra allmänna helgdagar, midsom-
marafton, julafton och nyårsafton.
Konsumentens meddelande till näringsidkaren behöver inte vara
skriftligt. Det räcker att konsumenten t.ex. ringer till näringsidkaren. Det
avgörande är att det klart framgår att konsumenten inte vill stå fast vid
avtalet.
En konsument som utnyttjar sin ångerrätt behöver inte ange något skäl
för detta.
Vid tvist om huruvida konsumenten har ångrat sig och huruvida detta
har skett i rätt tid är konsumenten som utgångspunkt skyldig att styrka
sina påståenden.
I 15 § anges när ångerfristen börjar löpa. Det är naturligtvis så att
konsumenten, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, har rätt att ångra
sig även innan ångerffisten börjat löpa.
14 § Vid distansavtal har konsumenten inte ångerrätt, om avtalet gäller
1. en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens samtycke under
ångerffisten,
2. en vara eller en tjänst och priset beror på sådana svängningar på finans-
marknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera,
3. en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som
snabbt kan försämras eller bli för gammal,
4. en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorprogram och
förseglingen har brutits,
5. en tidning eller en tidskrift, eller
6. vadhållning eller andra lotteritjänster.
Paragrafen innehåller undantag från bestämmelserna om ångerrätt. Den
kompletterar bestämmelserna i 5-7 §§, som föreskriver vissa undantag
från såväl informationsskyldighet enligt lagen som ångerrätten.
Undantagen i paragrafen gäller endast för distansavtal och således inte
för hemförsäljningsavtal. De frågor som berörs i paragrafen har behand-
lats i avsnitt 6.8. Bestämmelsen motsvarar större delen av artikel 6.3 i
distansavtalsdirektivet.
I punkten 1 anges att konsumenten inte har någon ångerrätt om
distansavtalet gäller en tjänst och fullgörandet har påbörjats med
konsumentens samtycke under ångerffisten, dvs. under den frist på 14
dagar som föreskrivs i 13 § och vars startdag framgår av 15 §. Har en
näringsidkare påbörjat t.ex. en beställd reparation av konsumentens hus
redan under ångerffisten, har konsumenten alltså ingen ångerrätt. Detta
gäller under förutsättning att konsumenten har gett sitt samtycke till att
tjänsten far börja fullgöras under ångerffisten. Vid tvist om huruvida
konsumenten har gett ett sådant samtycke är näringsidkaren skyldig att
styrka sitt påstående.
Har fullgörandet av tjänsten påbörjats redan innan ångerffisten börjat
löpa, gäller inte undantaget.
Prop. 1999/2000:89
89
Av punkten 2 följer att konsumenten inte har någon ångerrätt om
distansavtalet gäller en vara eller en tjänst och priset beror på sådana
svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan
kontrollera. Ett vanligt exempel på ett avtal som faller under detta
undantag är köp av aktier som är börsnoterade.
I punkten 3 görs undantag för distansavtal som gäller varor som på
grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan
försämras eller bli för gamla. Ett exempel på varor som snabbt kan
försämras eller bli för gamla är vissa livsmedel.
Ytterligare görs i punkten 4 undantag för distansavtal som gäller
förseglade ljud- eller bildupptagningar eller ett förseglat datorprogram.
Undantaget gäller om förseglingen har brutits. Rätten att ångra sig
upphör således när konsumenten bryter förseglingen. Har näringsidkaren
däremot levererat en oförseglad upptagning, hindrar bestämmelsen inte
att konsumenten ångrar köpet även om han eller hon t.ex. har lyssnat på
en CD-skiva eller prövat ett dataspel (jfr dock 17 §). Med försegling
avses även tekniska plomberingar.
I punkten 5 görs undantag för distansavtal som gäller tidningar och
tidskrifter. Undantaget gäller inte bara prenumeration på en tidning eller
en tidskrift utan också köp av enstaka exemplar.
Slutligen görs i punkten 6, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, undantag för distansavtal som gäller vadhållning eller andra
lotteritjänster.
15 § Vid distansavtal eller hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller upplåtelse av
varor börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en
väsentlig del av den. Vid distansavtal eller hemförsäljningsavtal om en tjänst
börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.
Vid distansavtal börjar ångerfristen dock löpa tidigast den dag då föreskriven
information enligt 10 § kommer konsumenten till handa. Vid hemförsäljningsavtal
börjar ångerfristen löpa tidigast den dag då handlingar enligt 11 § kommer konsu-
menten till handa.
Avser avtalet en vara som har tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsu-
mentens särskilda önskemål eller som annars har fatt en tydlig personlig prägel, far
näringsidkaren och konsumenten skriftligen avtala att ångerfristen skall börja löpa
den dag som anges i andra stycket oavsett om konsumenten har tagit emot varan
eller en väsentlig del av den.
I paragrafen anges vilken dag ångerffisten börjar löpa. Paragrafen
genomför delar av artikel 6.1 och 6.3 i distansavtalsdirektivet. Den
ansluter ganska nära till 7 § i 1981 års hemförsäljningslag. I första stycket
finns huvudregeln för ångerfristens beräkning. Undantag från denna regel
finns i andra och tredje styckena. Frågorna i paragrafen har behandlats i
avsnitt 6.5.1.
Första stycket
Startdagen för ångerffisten vid distansavtal och hemförsäljningsavtal om
överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom är enligt huvudregeln den dag
då konsumenten faktiskt tar emot varan eller en väsentlig del av den.
Ångerffisten börjar således inte löpa om konsumenten inte löser ut den
Prop. 1999/2000:89
90
vara som näringsidkaren skickar till honom eller henne. Vad som är att
anse som en väsentlig del av varan far avgöras med hänsyn till det syfte
som regeln har. Avgörandet kan därför bli beroende av vilken typ av vara
det är fråga om. Vid avtal om en tjänst börjar fristen löpa den dag då
avtalet ingås.
Andra stycket
Även om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den,
börjar ångerfristen vid distansavtal aldrig löpa förrän information i
enlighet med vad som föreskrivs i 10 § har kommit konsumenten till
handa. Ångerfristen börjar med andra ord aldrig löpa förrän närings-
idkaren har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt 10 §. Vid hemför-
säljningsavtal börjar ångerfristen aldrig löpa förrän de handlingar som
anges i 11 § har kommit konsumenten till handa.
Uttrycket "komma till handa" har samma betydelse som i 1981 års
hemförsäljningslag. Informationen kommer konsumenten till handa när
han eller hon är i tillfälle att ta del av den. Se vidare i prop. 1981/82:40 s.
33.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en särreglering om ångerfristens början för
vissa slags varor där näringsidkaren har ett behov av att fa en
förmånligare ställning än annars.
Särregeln gäller avtal om en vara som har tillverkats eller väsentligt
ändrats efter konsumentens särskilda önskemål. Det skall alltså vara fråga
om en vara som näringsidkaren normalt inte har i sitt sortiment. Det
måste ställas ganska höga krav på avvikelsen från det normala
sortimentet. Gäller det t.ex. persienner som ingår i näringsidkarens
vanliga sortiment kan dessa inte anses specialtillverkade endast därför att
de anpassas till den plats där de skall sitta. En annan sak är om
persiennerna på begäran av konsumenten tillverkas i ett annat material än
det som näringsidkaren brukar använda.
Regeln gäller dessutom avtal om en vara som annars har fatt en tydlig
personlig prägel. Ett exempel på en sådan vara är adressetiketter med
konsumentens namn och adress.
Vid de angivna avtalen börjar ångerffisten alltid löpa när närings-
idkaren har uppfyllt sin informationsskyldighet, och detta oavsett om
varan (eller en väsentlig del av den) har levererats eller inte. En
förutsättning är dock att näringsidkaren skriftligen har kommit överens
med konsumenten om detta. Uttrycket "skriftligen" utesluter inte att
överenskommelsen ingås elektroniskt, t.ex. på Internet. Däremot är det
inte tillräckligt med en muntlig överenskommelse. Det skall framgå klart
av t.ex. köpeavtalet att ångerffisten i dessa fall räknas från den dag då
näringsidkaren har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt lagen, även
om konsumenten inte dessförinnan har fatt varan eller en väsentlig del av
den.
Prop. 1999/2000:89
91
16 § Om näringsidkaren vid ett distansavtal i strid med 10 § andra stycket 1
underlåtit att i föreskriven form ge den information som nämns där, förlorar
konsumenten sin ångerrätt ett år efter den dag då ångerffisten skulle ha börjat löpa
enligt 15 § första stycket. Avser underlåtenheten någon annan information enligt
10 §, förlorar konsumenten dock sin ångerrätt tre månader efter den dagen.
I denna paragraf, som genomfor återstående delar av artikel 6.1 i
distansavtalsdirektivet, anges den yttersta tidsgränsen för en konsument
att frånträda ett distansavtal vid näringsidkarens bristande uppfyllelse av
sin informationsskyldighet. Bestämmelsen gäller inte för hemförsälj-
ningsavtal, och där finns alltså ingen yttersta tidsgräns för att utnyttja
ångerrätten. Frågan har behandlats i avsnitt 6.5.1. Paragrafen har i allt
väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Trots vad som sägs i 15 § andra och tredje styckena om att ångerfristen
tidigast börjar löpa respektive börjar löpa den dag då information enligt
10 § kom konsumenten till handa, måste konsumenten lämna eller sända
ett meddelande om att han eller hon vill utöva sin ångerrätt inom tre
månader. Har näringsidkaren inte gett information om villkoren för och
formerna för att utöva ångerrätten (se 10 § andra stycket 1) räcker det
emellertid att konsumenten lämnar eller sänder meddelandet inom ett år.
Tiden räknas vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom
från det att konsumenten tog emot varan eller en väsentlig del av den och
vid avtal om en tjänst från det att avtalet ingicks. Har konsumenten inte
lämnat eller sänt något meddelande inom den angivna tiden att han eller
hon ångrar avtalet, är ångerrätten förlorad.
Vid distansavtal gäller alltså till skillnad från vid hemförsäljningsavtal
en sista dag för ångerrätten också i de fall där näringsidkaren inte har
uppfyllt sin informationsskyldighet. Men det räcker att ett ångermed-
delande lämnas eller sänds inom den angivna tiden. I så fall är
ångerrätten självfallet bevarad även om parterna inte har avslutat sina
mellanhavanden innan tre månader respektive ett år har förflutit.
En förutsättning för att tidsgränserna skall bli tillämpliga är, vid avtal
om en vara, att konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av
den. Tremånaders- respektive ettårsfristen börjar löpa först den dagen.
Har konsumenten inte tagit emot varan eller en väsentlig del av den har
konsumenten alltid kvar rätten att frånträda avtalet.
17 § Konsumenten far utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon
har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte om varan
har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för
att undersöka varan eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras
till konsumenten.
Paragrafen, som stämmer överens med 8 § i 1981 års hemförsäljningslag,
innehåller en bestämmelse om vad konsumenten måste iaktta för att få
utöva sin ångerrätt vid distansavtal och hemförsäljningsavtal om över-
låtelse eller upplåtelse av lös egendom. Bestämmelsen är inte tillämplig
vid avtal om en tjänst. Frågan har behandlats i avsnitt 6.5.2.
Av bestämmelsen i paragrafens första mening följer att en konsument
som har tagit emot en vara och inte håller den i väsentligen oförändrat
skick i princip är skyldig att fullgöra sin del av avtalet, även om han eller
Prop. 1999/2000:89
92
hon till näringsidkaren har gett ett meddelande om att ångerrätten
utnyttjas. Till förändring av varan bör normalt inte hänföras det
förhållandet att konsumenten har brutit emballaget till en vara. Har t.ex.
konsumenten bara brutit förpackningen kring en bok, bör han eller hon
normalt ha kvar sin ångerrätt. Kostnaden för en ny förpackning måste
anses ingå i de kostnader för varans återtagande som näringsidkaren har
att svara för. Ordet "väsentligen" innebär att återgång kan ske, om varans
skick har ändrats i endast obetydlig grad.
I andra meningen föreskrivs att konsumenten trots allt kan utöva sin
ångerrätt, om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon
åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka varan eller på grund av
någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.
Av bestämmelsen följer att konsumenten har rätt att göra sådana
ingrepp i varan som är nödvändiga för att kunna undersöka den, även om
varan därigenom undergår en värdeminskning. Det krävs naturligtvis att
undersökningen utförs med varsamhet och inte görs mer omfattande än
som är nödvändigt. Konsumenten förlorar inte heller sin ångerrätt, om
varan förstörs eller förändras genom en olyckshändelse eller av någon
annan orsak som konsumenten inte kan lastas för. Motsatsvis far anses
följa att ångerrätten inte far utövas i några andra fall av förstörelse eller
förändring.
Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt
18 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända
tillbaka varan till näringsidkaren.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid hemförsäljningsavtal och har tagit
emot varan eller en väsentlig del av den vid hembesöket eller under utflykten, skall
konsumenten dock hålla varan tillgänglig på den plats där den har tagits emot.
Varan får även hållas tillgänglig på någon annan plats som konsumenten anvisar,
om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta den där.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid distansavtal eller hemförsäljningsavtal
om en tjänst, skall vad som sägs i andra stycket tillämpas på material som konsu-
menten har tagit emot, förutsatt att konsumenten inte åsamkas olägenheter av
betydelse eller kostnader.
Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentens skyldigheter när
han eller hon har utövat sin ångerrätt. Paragrafen gäller både distansavtal
och hemförsäljningsavtal. Huvudregeln finns i första stycket, medan
andra stycket innehåller en undantagsregel för vissa hemförsäljningsavtal
och tredje stycket reglerar material som tas emot vid avtal om en tjänst.
Frågorna har behandlats i avsnitt 6.5.2. Näringsidkarens skyldigheter
framgår av 19 §.
Paragrafen reglerar inte frågan om näringsidkarens rätt till ersättning,
om konsumenten underlåter att fullgöra sin skyldighet att medverka till
att varan eller materialet återlämnas. Av allmänna regler torde följa att
konsumenten i ett sådant fall normalt får räkna med att ersätta närings-
idkaren för varan respektive materialet.
Prop. 1999/2000:89
93
Första stycket
Prop. 1999/2000:89
Enligt huvudregeln skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan
till näringsidkaren. Hur detta skall ske är det upp till konsumenten att
avgöra. Näringsidkaren skall dock fa tillbaka varan i väsentligen
oförändrat skick (se 17 §), vilket innebär att erforderliga försiktighets-
åtgärder måste vidtas vid ett återsändande.
Andra stycket
I andra stycket ges ett undantag från huvudregeln i första stycket. Undan-
taget gäller för det fall att det är fråga om ett hemförsäljningsavtal och
konsumenten vid hembesöket alternativt under utflykten har tagit emot
varan eller en väsentlig del av den. Då skall konsumenten i stället hålla
varan tillgänglig på den plats där den har tagits emot. Undantaget är alltså
inte tillämpligt om varan levererades till konsumenten först efter
hembesöket alternativt utflykten utan i så fall gäller första stycket.
I de allra flesta fall torde konsumenten förvara varan på det ställe dit
den levererades. Det kan dock i vissa fall vara en fördel för konsumenten
att fa hålla varan tillgänglig på någon annan plats, t.ex. på sin arbetsplats
eller sommarbostad. En förutsättning för att konsumenten skall fa välja
någon annan plats än den där varan togs emot är dock att detta inte
innebär någon olägenhet för näringsidkaren. Denne kan alltså motsätta
sig att hämta varan där, om detta skulle medföra extra kostnader eller
besvär i jämförelse med att hämta varan på den plats dit den levererades.
För att näringsidkaren skall kunna hämta varan på någon annan plats
än den dit varan levererades krävs att konsumenten lämnar ett särskilt
meddelande om detta med angivande av var varan kan hämtas. Ett sådant
besked bör konsumenten lämpligen lämna i samband med att närings-
idkaren underrättas om att konsumenten ångrar avtalet.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket skall material som har tagits emot med anledning av
ett avtal om en tjänst som utgångspunkt hållas tillgängligt för närings-
idkaren. En förutsättning är dock att konsumenten inte åsamkas olägen-
heter av betydelse eller kostnader.
Om någon åtgärd med avseende på materialet inte har påbörjats, skiljer
sig situationen inte principiellt från den som gäller när en vara tas emot
av konsumenten vid hembesöket alternativt under utflykten (andra
stycket). I sådana fall torde sålunda konsumenten regelmässigt fa anses
skyldig att hålla materialet tillgängligt för näringsidkaren. Om materialet
däremot har helt eller delvis fogats samman med konsumentens egendom,
är det inte säkert att materialet kan avlägsnas utan olägenhet av betydelse
för konsumenten. Men om så är möjligt är konsumenten i rimlig utsträck-
ning skyldig att ge näringsidkaren tillfälle att fa materialet. Det far dock
inte medföra något nämnvärt besvär för konsumenten. Denne skall t.ex.
inte behöva vara av med sin egendom under någon tid som är av
betydelse för honom eller henne. Konsumenten är aldrig heller skyldig att
94
ta på sig några kostnader för att näringsidkaren skall kunna ta tillbaka Prop. 1999/2000:89
material.
19 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast
inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren.
Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot varan eller, vid avtal
om en tjänst, konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts.
Vid hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal som har ingåtts vid
telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande verksamhet skall
tiden enligt första stycket räknas från den dag då näringsidkaren tog emot
konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren skall i dessa
fall betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända till-
baka varan. Konsumenten har rätt att behålla varan, eller i förekommande fall
materialet, till dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyldighet.
Om näringsidkaren i fall som avses i 18 § andra och tredje styckena inte hämtar
varan eller materialet inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa,
tillfaller egendomen konsumenten utan ersättning. Vid hemförsäljningsavtal och
sådana distansavtal som har ingåtts vid telefonsamtal som utgör led i försäljning
eller annan liknande verksamhet tillfaller varan konsumenten utan ersättning även i
andra fall än som avses i 18 § andra stycket, om inte näringsidkaren inom tre
månader från den dag då ångerfristen började löpa fullgör hela sin betalnings-
skyldighet.
Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersättningsvara,
skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsumenten för dennes
kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren skall informera konsumenten
om denna rätt till ersättning när ersättningsvaran levereras.
Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens skyldigheter när
konsumenten har utövat sin ångerrätt. Den gäller både distansavtal och
hemförsäljningsavtal. Huvudregeln finns i första stycket, medan andra
stycket innehåller särskilda regler för hemförsäljningsavtal och viss
telefonförsäljning och tredje stycket ger regler om att egendomen i vissa
fall kan tillfalla konsumenten utan ersättning. Fjärde stycket har en
specialregel för ersättningsvaror. Paragrafen genomför artikel 6.2 och
artikel 7.3 tredje meningen i distansavtalsdirektivet och ansluter i vissa
delar till 10 § i 1981 års hemförsäljningslag. Frågorna har behandlats i
avsnitt 6.5.2.
Första stycket
Enligt huvudregeln skall näringsidkaren efter det att konsumenten har
utövat sin ångerrätt betala tillbaka vad konsumenten har betalat till
näringsidkaren. Näringsidkarens återbetalningsskyldighet gäller inte
endast köpeskillingen utan även vad konsumenten kan ha betalat till
näringsidkaren t.ex. i form av kostnader för att leverera varan till konsu-
menten. Enligt huvudregeln är näringsidkaren inte skyldig att ersätta
konsumenten för dennes kostnader att lämna eller sända tillbaka varan.
Återbetalningen skall ske snarast och senast inom 30 dagar. Tiden skall
räknas från den dag då näringsidkaren tog emot varan. Vid avtal om en
tjänst skall tiden räknas från den dag då näringsidkaren tog emot
konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts (se 13 §). Om
näringsidkaren inte lämnar tillbaka vad konsumenten har betalat inom de
95
angivna tiderna, har konsumenten rätt till dröjsmålsränta enligt ränte- Prop. 1999/2000:89
lagen (1975:635).
Andra stycket
I andra stycket ges undantagsregler för hemförsäljningsavtal och sådana
distansavtal som har ingåtts vid telefonsamtal som utgör led i försäljning
eller annan liknande verksamhet. Med orden ”annan liknande verksam-
het” avses fall där det inte är fråga om försäljning utan om t.ex. hyra eller
leasing eller om tjänster. Verksamheten skall således ha en viss omfatt-
ning och regelbundenhet. När en näringsidkare oombedd ringer upp en
konsument för att sälja något, bör presumtionen vara att samtalet ingår
som ett led i försäljning. Om en näringsidkare ringer upp en konsument,
som han har haft kontakt med tidigare, för att tala om att en viss bestämd
vara finns i lager kan detta dock inte ses som ett led i försäljning.
Detsamma gäller om en näringsidkare i enlighet med konsumentens
önskemål ringer och frågar om konsumenten skall beställa varor för
hemköming, något som kan förekomma i glesbygdsområden.
I andra stycket föreskrivs att tiden enligt första stycket skall räknas från
den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att
avtalet frånträtts (se 13 §). Bestämmelsen är förmånligare för konsu-
menten än vad som gäller enligt huvudregeln i första stycket. Vidare skall
näringsidkaren vid hemförsäljningsavtal och telefonförsäljning ersätta
konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Konsumenten
har rätt till ersättning för kostnader som kan anses skäliga. Normalt får
kostnaderna anses skäliga om konsumenten sänder tillbaka varan på
samma sätt som näringsidkaren sände varan till honom eller henne. Vid
avgörande om kostnaderna är skäliga bör beaktas att konsumenten är
skyldig att återlämna varan i väsentligen oförändrat skick (jfr 17 §).
Näringsidkaren skall betala ersättningen inom samma tid som han skall
betala tillbaka vad konsumenten har erlagt för varan.
Av tredje meningen i andra stycket framgår att konsumenten har rätt att
hålla inne varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att
näringsidkaren har fullgjort hela sin betalningsskyldighet, dvs. skyldig-
heten att återbetala vad konsumenten har betalat samt ersätta konsu-
menten för kommande kostnader att återsända varan. Bestämmelsen har
utformats efter Lagrådets förslag.
Tredje stycket
Av första meningen i tredje stycket framgår att varan, eller i
förekommande fall materialet, tillfaller konsumenten utan ersättning, om
egendomen inte avhämtas inom tre månader från den dag då ångerfristen
började löpa. Regelns tillämpningsområde är begränsad till dels
hemförsäljningsavtal där konsumenten vid hembesöket alternativt under
utflykten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den (se 18 § andra
stycket), dels sådana distansavtal eller hemförsäljningsavtal om en tjänst
där konsumenten har tagit emot material (se 18 § tredje stycket).
96
För att varan alternativt materialet skall tillfalla konsumenten krävs att
denne i enlighet med 18 § andra stycket har gett näringsidkaren möjlighet
att hämta egendomen. Om konsumenten håller sig undan eller på något
annat sätt gör det omöjligt for näringsidkaren att hämta varan eller
materialet, kommer äganderätten alltså inte att övergå till konsumenten.
Under hela tremånadersfristen kvarstår dessutom konsumentens
skyldighet att vårda egendomen så länge han eller hon har den i sin
besittning. Åsidosätter konsumenten sin vårdnadsplikt enligt 17 § och
kan han eller hon till följd därav inte hålla godset tillgängligt för
näringsidkaren i väsentligen oförändrat skick, är konsumenten skyldig att
fullgöra sin del av avtalet.
Vid hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal som har ingåtts vid
telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande verksamhet
tillfaller varan konsumenten utan ersättning även i andra fall än som
avses i 18 § andra stycket, om näringsidkaren inte inom den angivna
tiden betalar tillbaka vad konsumenten har betalat inklusive kostnaderna
för återsändandet. Bestämmelsen är alltså tillämplig även om konsu-
menten har skickat tillbaka varan. Det anförda framgår av andra
meningen.
Fjärde stycket
I fjärde stycket finns en särskild regel för ersättningsvaror. Närings-
idkaren skall alltid betala skälig ersättning till konsumenten för dennes
kostnader att sända tillbaka varan, om näringsidkaren enligt avtal med
konsumenten har lämnat eller sänt en ersättningsvara och konsumenten
ångrar sig beträffande en sådan vara. Näringsidkaren skall också
informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersättningsvaran
levereras. Dessa bestämmelser genomför artikel 7.3 tredje meningen i
distansavtalsdirektivet.
Stycket gäller alltså för det fallet att näringsidkaren och konsumenten
har kommit överens om att näringsidkaren har rätt att tillhandahålla
konsumenten en vara som liknar den beställda om det visar sig att han
inte kan tillhandahålla just den vara som har beställts (jfr avsnitt 6.6
slutet). Har näringsidkaren levererat en ersättningsvara utan att det finns
något avtal mellan näringsidkaren och konsumenten om det, har konsu-
menten över huvud taget inte någon skyldighet att lämna eller sända
tillbaka varan till näringsidkaren.
Kreditavtal
20 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distansavtalet
eller hemförsäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan
på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall kredit-
avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten far åläggas någon påföljd för detta.
Paragrafen, som gäller både distansavtal och hemförsäljningsavtal,
genomför artikel 6.4 i distansavtalsdirektivet. Den har utformats efter
förebild av 16 § lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.2.
Prop. 1999/2000:89
97
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 89
Paragrafen skall förstås så att kreditavtalet upphör att gälla automatiskt
om ett distansavtal eller hemförsäljningsavtal har frånträtts med utövande
av ångerrätten. Om kreditgivaren är någon annan än näringsidkaren, kan
det visserligen vara lämpligt att konsumenten gör klart för denne att
kreditavtalet inte längre gäller. Det krävs emellertid inte att konsumenten
särskilt säger upp avtalet.
Av paragrafen framgår vidare att kreditavtalet skall upphöra utan
påföljd for konsumenten om denne utnyttjar sin rätt att frånträda avtalet.
Bestämmelsen innebär inte att konsumenten slipper att betala tillbaka
vad han eller hon redan har fatt ut av lånet. Den innebär inte heller att
konsumenten undgår alla kostnader som är föranledda av krediten. Den
begränsar sålunda inte konsumentens ansvar för t.ex. upplupen ränta och
eventuell uppläggningsavgifit for lånet.
Fullgörelse
21 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumen-
ten och näringsidkaren inte har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast
inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.
Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på
konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten
rätt att häva distansavtalet eller hemförsäljningsavtalet. Näringsidkaren skall infor-
mera konsumenten om detta.
Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad konsu-
menten har betalat. Detta skall ske snarast, dock senast inom 30 dagar från den dag
då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.
Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens fullgörelse av sin
prestation. Den genomför artikel 7.1 och 7.2 i distansavtalsdirektivet men
gäller även for hemförsäljningsavtal. Bestämmelserna i paragrafen utgör
ett komplement till bestämmelserna i konsumentköplagen och konsu-
menttjänstlagen och utesluter inte att de bestämmelserna kan vara
tillämpliga. Frågorna som berörs i paragrafen har behandlats i avsnitt 6.6.
Första stycket
I första stycket anges den tidsfrist inom vilken näringsidkaren skall
fullgöra sin prestation, dvs. vid köp avlämna varan och vid tjänst avsluta
uppdraget. Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid,
dock senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin
beställning. Det är möjligt för parterna att avtala bort 30-dagarsregeln (jfr
8 §), vilket också ofta lär ske. Om konsumenten och näringsidkaren
emellertid inte har avtalat om någon särskild fullgörelsetid, skall
näringsidkaren fullgöra sin prestation senast inom 30 dagar från den dag
då konsumenten gjorde sin beställning.
Andra stycket
I andra stycket anges vad som enligt lagen gäller om näringsidkaren inte
kan fullgöra sin prestation i tid.
Prop. 1999/2000:89
98
Kan näringsidkaren inte fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror
på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida (jfr 9 §
konsumentköplagen och 24 § konsumenttjänstlagen), har konsumenten
rätt att häva avtalet. Detta gäller oavsett om näringsidkarens dröjsmål är
av väsentlig betydelse för konsumenten. Konsumenten har med andra ord
alltid rätt att häva avtalet, om näringsidkaren inte kan fullgöra sin
prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något
förhållande på hans eller hennes sida. Att konsumenten avstår från att
utnyttja sin hävningsrätt enligt bestämmelsen utesluter inte att han eller
hon kan göra gällande andra kontraktsrättsliga påföljder, i de flesta fall
enligt konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen.
Det åligger näringsidkaren att informera konsumenten om dennes rätt
enligt distansavtalslagen att häva avtalet. Informationen bör ges omedel-
bart när näringsidkaren inser att han inte kan fullgöra sin prestation i tid.
Tredje stycket
I tredje stycket anges vad som gäller om konsumenten häver avtalet. Då
skall näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta
skall ske snarast, dock senast inom 30 dagar från den dag då
näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att denne har
hävt avtalet. Sker återbetalningen inte i rätt tid, har konsumenten rätt till
dröjsmålsränta enligt räntelagen.
Behörighet för näringsidkarens ombud
22 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att handla
på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal eller hemförsäljnings-
avtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot
betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren kan inte till nackdel för
konsumenten inskränka denna behörighet.
Paragrafen, som ansluter mycket nära till 12 § i 1981 års hemförsälj-
ningslag, behandlar den behörighet som tillkommer ombud för närings-
idkaren. Den gäller för både distansavtal och hemförsäljningsavtal.
Frågan har behandlats i avsnitt 6.3.3.
I termen ombud ligger att den som tar emot ett anbud eller ingår ett
avtal för en näringsidkares räkning måste ha dennes uppdrag att ingå
förbindelser med presumtiva kunder. Om näringsidkaren har återkallat
uppdraget för en försäljare, är denne inte längre att betrakta som ett
ombud även om försäljaren fortfarande utger sig för att vara det.
Med ombud avses endast en person som handlar i näringsidkarens
namn. En försäljningskommissionär som handlar i eget namn skall vid
tillämpningen av lagen betraktas som näringsidkare. Huruvida den som
anlitas som ombud är anställd i huvudmannens tjänst eller inte saknar
betydelse.
Bestämmelsen innebär att den som uppträder som ombud vid distans-
försäljning eller hemförsäljning i regel får en ställningsfullmakt av det
slag som regleras i 10 § andra stycket avtalslagen. Behörigheten för
ombudet att ingå ett distansavtal eller hemförsäljningsavtal, utfästa
Prop. 1999/2000:89
99
förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal och ta emot betalning
kan näringsidkaren inte inskränka till nackdel för konsumenten.
Däremot kan ombudets befogenhet vara begränsad genom särskilda
instruktioner från näringsidkaren. Frågan i vilken utsträckning
näringsidkaren blir bunden av ombudets handlande, om denne bryter mot
sådana instruktioner, far besvaras med ledning av de allmänna
fullmaktsreglema i avtalslagen. Av 11 § första stycket avtalslagen följer
att en rättshandling som ombudet företar i strid med en särskild
inskränkande föreskrift från näringsidkaren inte blir gällande mot denne,
om konsumenten insåg eller borde ha insett att ombudet överskred sin
befogenhet. I övriga fall, dvs. när konsumenten var i god tro, gäller
rättshandlingen mot näringsidkaren. Bedömningen av när konsumenten
måste anses vara i ond tro, dvs. har insett eller borde ha insett att
ombudet bryter mot sina instruktioner, får göras med utgångspunkt i
förhållandena i det enskilda fallet.
Lagval
23 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga om regler om
distansavtal, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten
ett bättre skydd.
Paragrafen, som har utformats efter förebild av bl.a. 13 § lagen om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden, ger konsumenterna skydd mot
vissa s.k. lagvalsklausuler. Den genomför artikel 12.2 i distansavtals-
direktivet och är begränsad till distansavtal. Frågan har behandlats i
avsnitt 6.13.
Det är inte fråga om någon fullständig reglering av lagvalet. I de hän-
seenden som inte regleras i paragrafen gäller tillämpliga internationellt
privaträttsliga regler, för de flesta fall lagen (1998:167) om tillämplig lag
för avtalsförpliktelser (Romkonventionen).
Det skydd som konsumenten ges i bestämmelsen är bara ett skydd mot
avtalade lagvalsklausuler. Bestämmelsen skyddar alltså inte konsumenten
mot att allmänna internationellt privaträttsliga normer medför att en
främmande rättsordning med ett dåligt konsumentskydd skall tillämpas.
Vidare gäller bestämmelsen bara om lagvalsklausulen hänvisar till ett
land utanför EES. Hänvisar klausulen till något EES-land omfattas den
inte av bestämmelsen. Så är fallet även om det innebär att konsumenten
därigenom får ett sämre skydd än han eller hon skulle ha fått enligt den
lag som skulle ha tillämpats om inte klausulen hade funnits.
Lagvalsklausulen skall sättas åt sidan om dels den lag som gäller för
avtalet enligt tillämplig internationell privaträtt - dvs. om man bortser
från villkoret - är lagen i ett EES-land, dels den lagen ger konsumenten
ett bättre skydd i fråga om regler om distansavtal än den lag som anvisas
i klausulen. Med regler om distansavtal avses främst bestämmelserna om
näringsidkarens informationsskyldighet i 10 § och om konsumentens
ångerrätt i 13-20 §§.
Prop. 1999/2000:89
100
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Prop. 1999/2000:89
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000, då hemförsäljningslagen
(1981:1361) skall upphöra att gälla.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.
Enligt punkten 1 träder lagen i kraft den 1 juni 2000. Då upphör 1981
års hemförsäljningslag att gälla.
I enlighet med allmänna principer blir lagen tillämplig endast på avtal
som har ingåtts efter ikraftträdandet. På avtal som har ingåtts före den 1
juni 2000 är 1981 års hemförsäljningslag tillämplig såvida avtalet ryms
inom den lagens tillämpningsområde. Det framgår av punkten 2.
3 § Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsument-
kreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), valutaväxlings-
lagen (1996:1006), lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och lagen (2000:000) om konsumentskydd vid
distansavtal och hemförsäljningsavtal.
Lagen om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal
(distansavtalslagen) innehåller särskilda bestämmelser om den pris-
information en konsument skall fa vid marknadsföring som syftar till
distansavtal (se 9 §). Dessutom finns i 10 § i den lagen särskilda bestäm-
melser om prisinformation när ett distansavtal ingås. Paragrafen har
ändrats så att den även gör en hänvisning till distansavtalslagen. Frågan
har behandlats i avsnitt 6.4.
101
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 97/7/EG
av den 20 maj 1997
om konsumentskydd vid distansavtal
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 100 a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag!1),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),
i enlighet med det i artikel 189 b i fördraget angivna förfarandet (3), och
mot bakgrund av det gemensamma utkastet godkänt av förlikningskom-
mittén den 27 november 1996, och
med beaktande av följande:
1. Åtgärder bör vidtas för att inom ramen för genomförandet av den
inre marknadens målsättningar gradvis befästa den inre marknaden.
2. Den fria rörligheten för varor och tjänster rör inte enbart affärs-
verksamhet, utan även privatpersoner. Den innebär att konsumen-
terna bör få tillgång till annan medlemsstats varor och tjänster på
samma villkor som befolkningen i den staten.
3. Distansförsäljning över gränserna skulle för konsumenterna kunna
vara ett av de främsta konkreta resultaten av den inre marknadens
slutförande, vilket bl.a. har konstaterats i kommissionens meddelan-
de till rådet med titeln ”Mot en inre marknad på distributionens
område”. För att den inre marknaden skall fungera väl är det absolut
nödvändigt att konsumenterna kan vända sig till ett företag utanför
sitt eget land, även om detta företag har ett dotterbolag i det land där
konsumenten är bosatt.
(') EGTnrC 156, 23.6.1992, s. 14, och EGT nr C 308, 15.11.1993, s. 18.
(2) EGTnrC 19,25.1.1993, s. 111.
(3) Europaparlamentets yttrande av den 26 maj 1993 (EGT nr C 176, 28.6.1993, s. 95),
rådets gemensamma ståndpunkt av den 29 juni 1995 (EGT nr C 288, 30.10.1995, s. 1) och
Europaparlamentets beslut av den 13 december 1995 (EGT nr C 17, 22.1.1996, s. 51).
Europaparlamentets beslut av den 16 januari 1997 och rådets beslut av den 20 januari 1997.
102
4. Införandet av nya tekniker medför en mångdubbling av de medel
som står till konsumenternas förfogande för att fa kännedom om
erbjudanden överallt inom gemenskapen och för att göra sina beställ-
ningar. Vissa medlemsstater har redan vidtagit olika eller avvikande
åtgärder för att skydda konsumenterna vid distansförsäljning, vilket
har negativa återverkningar på konkurrensen mellan företagen på
den inre marknaden. Det är följaktligen nödvändigt att på gemen-
skapsnivå införa ett minimum av gemensamma regler på detta
område.
5. Punkterna 18 och 19 i bilagan till rådets resolution av den 14 april
1975 om ett preliminärt program för Europeiska ekonomiska gemen-
skapens politik rörande konsumentskydd och konsumentinformation
(4) visar på behovet att skydda köparna av varor och tjänster mot
krav på betalning för icke beställda varor och mot aggressiva
försäljningsmetoder.
6. I kommissionens meddelande till rådet med titeln ”En ny impuls för
konsumentskyddspolitiken”, som godkändes i rådets resolution av
den 23 juni 1986 (5), anges i punkt 33 att kommissionen kommer att
lägga fram förslag om användningen av nya informationstekniker
som gör det möjligt för konsumenterna att från hemmet beställa från
en leverantör.
7. I rådets resolution av den 9 november 1989 om framtida priori-
teringar för att återge konsumentskyddspolitiken (6) dess vikt upp-
manas kommissionen att i första hand prioritera de områden som
anges i bilagan till den resolutionen. I denna bilaga nämns nya
tekniker som inbegriper TV-köp. Kommissionen har följt resolu-
tionen genom att anta en treårig handlingsplan för konsument-
skyddspolitiken inom Europeiska ekonomiska gemenskapen (1990-
1992) och i denna plan föreskrivs att det skall antas ett direktiv.
8. Frågan om vilka språk som skall användas i samband med distans-
avtal är en fråga för medlemsstaterna.
9. Ett distansavtal inbegriper användandet av en eller flera tekniker för
distanskommunikation. De olika kommunikationsteknikerna används
inom ramen för ett organiserat system för försäljning eller tillhanda-
hållande av tjänster på distans utan att leverantören och konsumenten
är samtidigt närvarande. Den ständiga utvecklingen av dessa
kommunikationstekniker gör att det inte går att göra upp en
uttömmande förteckning över dem, utan det krävs att principer som
är giltiga även för sådana tekniker som ännu inte används annat än i
begränsad utsträckning fastställs.
(4) EGT nr C 92, 25.4.1975, s. 1.
(5) EGT nr C 167, 5.7.1986, s. 1.
(6) EGT nr C 294, 22.11.1989, s. 1.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
103
10. En transaktion som omfattar på varandra följande handlingar eller en
serie separata handlingar under en viss tid kan ge upphov till olika
rättsliga rubriceringar beroende på lagstiftningen i medlemsstaterna.
Bestämmelserna i detta direktiv far inte tillämpas på olika sätt till
följd av lagstiftningen i medlemsstaterna, med förbehåll för med-
lemsstaternas användning av artikel 14. Det finns således anledning
till att det åtminstone måste föreligga överensstämmelse med
bestämmelserna i detta direktiv vid den första handlingen i en serie
av på varandra följande handlingar eller vid den första handlingen i
en serie separata handlingar under en viss tid vilka kan anses utgöra
en helhet vare sig denna handling eller serie av handlingar ingår i ett
enda avtal eller i på varandra följande separata avtal.
11. Användning av tekniker för distanskommunikation får inte leda till
någon minskning av den information som tillhandahålls konsu-
menten. Det är därför nödvändigt att slå fast vilken information som
måste skickas till konsumenten oavsett vilken kommunikationsteknik
som används. Den lämnade informationen måste dessutom vara
utformad i enlighet med andra tillämpliga gemenskapsregler och i
synnerhet med dem i rådets direktiv 84/450/EEG av den 10
september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och
andra författningar om vilseledande reklam ('). Om det finns
undantag från skyldigheten att tillhandahålla information är det
konsumenten som, efter egen bedömning, far begära viss grund-
läggande information såsom leverantörens identitet, varans eller
tjänstens väsentliga egenskaper och dess pris.
12. Vid telefonkommunikation är det lämpligt att konsumenten far
tillräckligt mycket information i början av samtalet för att kunna
besluta om han skall fortsätta samtalet eller inte.
13. Den information som sprids med hjälp av viss elektronisk teknik är
ofta kortlivad eftersom den inte tas emot på ett varaktigt medium.
Konsumenten måste därför i god tid fa ett skriftligt meddelande om
den information som är nödvändig för att avtalet skall kunna full-
göras på riktigt sätt.
14. Konsumenten har ingen faktisk möjlighet att se varan eller få
närmare kännedom om tjänstens särdrag före avtalets ingående.
Därför bör, om inte annat sägs i detta direktiv, bestämmelser om
ångerrätt fastställas. För att denna ångerrätt inte enbart skall vara
formell måste konsumentens kostnader, om det finns några sådana,
för att utnyttja ångerrätten begränsas till direkta kostnader för att
skicka tillbaka varan. Denna ångerrätt får inte påverka konsumentens
rättigheter enligt nationell lagstiftning, särskilt när det gäller mot-
tagandet av skadade varor eller bristfälliga tjänster eller av varor och
tjänster som inte överensstämmer med varu- eller tjänstebeskriv-
(*) EGT nr L 250, 19.9.1984, s. 17.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
104
ningen i erbjudandet. Det åligger medlemsstaterna att bestämma de Prop. 1999/2000:89
övriga villkoren och konsekvenserna av utnyttjande av ångerrätten. Bilaga 1
15. Det är även nödvändigt att föreskriva en frist för fullgörande av
avtalet om en sådan inte har bestämts vid beställningen.
16. Den säljfrämjande teknik som inbegriper att sända konsumenten en
produkt eller utföra en tjänst åt denne mot betalning, utan föregående
beställning eller uttryckligt samtycke från dennes sida, kan inte
tillåtas - om det inte rör sig om en ersättningsleverans.
17. Principerna som anges i artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna av den 4 november 1950 är tillämpliga. Konsumenten bör
tillerkännas en rätt till skydd för privatlivet, särskilt såvitt avser
skydd gentemot vissa särskilt påträngande kommunikationstekniker,
och följaktligen bör tydliga gränser för användningen av sådana
tekniker fastställas. Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för
att effektivt skydda de konsumenter som inte önskar bli kontaktade
genom vissa kommunikationsmedel från att bli kontaktade på detta
sätt. Detta påverkar inte tillämpningen av det särskilda skydd som
konsumenten åtnjuter enligt gemenskapslagstiftningen om skydd av
personuppgifter och privatlivet.
18. Det är viktigt att de tvingande minimireglerna i detta direktiv vid
behov kompletteras med frivilliga åtgärder från näringsidkamas sida
i enlighet med kommissionens rekommendation 92/295/EEG av den
7 april 1992 om handlingsregler för skydd av konsumenterna vid
distansavtal (2).
19. För bästa möjliga konsumentskydd är det viktigt att konsumenterna
på ett tillfredsställande sätt informeras om bestämmelserna i detta
direktiv samt om eventuella uppförandekoder som finns på detta
område.
20. Bristande efterlevnad av bestämmelserna i detta direktiv kan skada
inte endast konsumenten, utan också konkurrenterna. Det bör därför
fastställas bestämmelser som gör det möjligt för offentliga organ
eller företrädare för dem eller konsumentorganisationer, vilka enligt
nationell lagstiftning har ett legitimt intresse av att skydda konsu-
menterna, eller företagar- och arbetstagarorganisationer som har ett
legitimt intresse av att vidta åtgärder, att övervaka deras tillämpning.
21. Med hänsyn till konsumentskyddet är det av vikt att behandla frågan
om gränsöverskridande reklamationer så snart som detta låter sig
göras. Kommissionen offentliggjorde den 14 februari 1996 en
handlingsplan för tvistelösning på konsumentområdet inom den inre
marknaden. Den handlingsplanen omfattar särskilda initiativ för att
(2)EGTnrL 156, 10.6.1992, s. 21.
105
främja utomrättsliga förfaranden. Objektiva kriterier (bilaga II)
föreslås för att säkerställa att dessa förfaranden blir tillförlitliga och
möjligheter skapas för användande av standardiserade reklama-
tionsformulär (bilaga III).
22. Vid användning av nya tekniker behärskar konsumenten inte de
använda kommunikationsteknikerna. Det är därför nödvändigt att
föreskriva att bevisbördan far vila på leverantören.
23. Det finns en risk att konsumenten, i vissa fall, berövas det skydd som
ges genom detta direktiv genom att ett tredje lands rätt väljs som
tillämplig rätt med avseende på avtalet. Följaktligen bör i detta
direktiv antas bestämmelser som syftar till att undvika denna risk.
24. En medlemsstat far, med hänsyn till allmänintresset, förbjuda salu-
förande med hjälp av distansavtal av vissa varor och tjänster på sitt
territorium. Detta förbud måste följa gemenskapsreglema. Det finns
redan bestämmelser med sådana förbud, särskilt i fråga om läke-
medel enligt rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om
samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas
lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet
för television(’) och rådets direktiv 92/28/EEG av den 31 mars 1992
om marknadsföring av humanläkemedel (2).
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syfte
Syftet med detta direktiv är en tillnärmning av medlemsstaternas lagar
och andra författningar om distansavtal mellan konsumenter och leve-
rantörer.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
1. distansavtal: avtal om varor eller tjänster som ingås mellan en
leverantör och en konsument inom ramen för ett system för distans-
försäljning eller erbjudande av tjänster på distans, organiserat av
leverantören, vid vilket avtal, ända fram till avtalets ingående, inbegripet
(‘) EGTnrL 298, 17.10.1989, s. 23.
(2) EGTnrL 113,30.4.1992, s. 13.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
106
ingåendet av själva avtalet, endast en eller flera tekniker för distans-
kommunikation används.
2. konsument: en fysisk person som, med avseende på avtal som
omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger utanför hans
näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrke,
3. leverantör: en fysisk eller juridisk person som, med avseende på avtal
som omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger inom
ramen för hans handels- eller yrkesverksamhet,
4. tekniker för distanskommunikation: varje teknik som, utan att
leverantören och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, kan
användas för ingående av ett avtal mellan dessa parter. En vägledande
förteckning över de tekniker som omfattas av detta direktiv finns i
bilaga I,
5. distributör av kommunikationsteknik: varje offentlig eller privat fysisk
eller juridisk person, vars näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrke
innefattar att ställa en eller flera tekniker för distanskommunikation till
leverantörernas förfogande.
Artikel 3
Undantag
1. Detta direktiv skall inte tillämpas på avtal
- som avser finansiella tjänster över vilka en icke uttömmande förteck-
ning finns i bilaga II,
- som ingås med hjälp av varuautomater eller automatiserade affärs-
lokaler,
- som ingås med distributörer av telekommunikationer genom använd-
ning av offentliga telefonautomater,
- som ingås för uppförande och försäljning av fast egendom eller som
avser andra rättigheter som är knutna till fast egendom, med undantag
av hyresavtal,
- som ingås vid auktioner.
2. Artiklarna 4, 5, 6 och artikel 7.1 skall inte tillämpas på
- avtal om leverans av livsmedel, drycker eller andra varor för daglig
konsumtion, vilka levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats
av distributörer genom regelbunden utköming,
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
107
- avtal om tillhandahållande av tjänster som avser inkvartering,
transport, serveringsverksamhet eller fritidsaktiviteter, om leveran-
tören, när avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla dessa tjänster en
bestämd dag eller under en angiven tidsperiod. I undantagsfall kan
leverantören, vid fritidsevenemang som äger rum utomhus, förbehålla
sig rätten att under särskilda omständigheter inte tillämpa artikel 7.2.
Artikel 4
Förhandsinformation
1.1 god tid innan ett distansavtal ingås skall konsumenten få information
om följande:
a) Leverantörens identitet, och när det gäller avtal där förskottsbetalning
krävs, dennes adress.
b) Varans eller tjänstens väsentliga egenskaper.
c) Varans eller tjänstens pris, inbegripet alla skatter.
d) Eventuella leveranskostnader.
e) Sättet för betalning, leverans eller fullgörande.
f) Ångerrätt, utom i de fall som avses i artikel 6.3.
g) Kostnaden för att använda tekniker för distanskommunikation, när
kostnaden inte är beräknad efter normaltaxa.
h) Den tid under vilken erbjudandet eller priset gäller.
i) I tillämpliga fall, avtalens minsta löptid när det gäller avtal för leverans
av varor eller utförande av tjänster som fullgörs ständigt eller regel-
bundet.
2. Den information som anges i punkt 1 och vars kommersiella syfte klart
skall framgå, skall ges på ett klart och begripligt sätt i någon form som är
lämplig för den teknik för distanskommunikation som används, under
särskilt hänsynstagande till principerna om god sed i affärstransaktioner
och om skydd för personer som enligt den nationella lagstiftningen inte
kan ge ett giltigt samtycke, exempelvis underåriga.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
3. När det gäller telefonkommunikation skall dessutom leverantörens
identitet och samtalets kommersiella syfte uttryckligen göras klart för
konsumenten vid början av varje samtal med konsumenten.
108
Artikel 5
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
Skriftlig bekräftelse av informationen
1. Konsumenten skall, på ett tidigt stadium i samband med fullgörandet
av avtalet och, såvitt avser varor som inte är avsedda att levereras till
tredje man, senast vid leveranstillfället få skriftlig bekräftelse i annan
varaktig form som är tillgänglig for honom på den information som
nämns i artikel 4.1 a-f, om inte denna information redan innan avtalet
ingicks har lämnats honom skriftligen eller i annan varaktig form som är
tillgänglig for honom.
Under alla omständigheter måste följande information ges:
- Skriftlig information om villkoren och förfarandet för att utnyttja
ångerrätten enligt artikel 6, inbegripet i de fall som avses i artikel 6.3
första strecksatsen.
- Den geografiska adress till leverantörens företag som konsumenten
kan vända sig till för reklamation.
- Information om service efter köpet och om existerande garantier.
- Villkoren för att säga upp avtalet när dess varaktighet är obestämd
eller längre än ett år.
2. Punkt 1 är inte tillämplig på tjänster, där själva fullgörandet sker med
hjälp av en teknik för distanskommunikation, när dessa tjänster till-
handahålls vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av kom-
munikationstekniken. Konsumenten skall dock under alla omständigheter
kunna fa kännedom om den geografiska adress till leverantörens företag
som han kan vända sig till för reklamation.
Artikel 6
Ångerrätt
1. Vid varje distansavtal skall konsumenten ha rätt till en frist på minst
sju arbetsdagar för att frånträda avtalet, utan påföljd och utan att ange
några skäl. Den enda kostnad som får läggas på konsumenten på grund av
att han utövar sin ångerrätt är den direkta kostnaden för att skicka tillbaka
varan.
För utövande av denna rätt löper fristen
- för varor från och med den dag då konsumenten mottar dem, när skyl-
digheterna i artikel 5 har uppfyllts,
- för tjänster från och med den dag då avtalet ingås eller, om
skyldigheterna i artikel 5 har uppfyllts efter avtalets ingående, från och
med den dag då skyldigheterna i artikel 5 uppfylldes, under förut-
109
sättning att den frist på tre månader som anges i följande stycke inte
överskrids.
Om leverantören inte uppfyller de skyldigheter som anges i artikel 5, är
fristen tre månader. Denna frist löper
- för varor från och med den dag då konsumenten mottar dem,
- för tjänster från och med den dag då avtalet ingås.
Om den information som avses i artikel 5 lämnas inom den nämnda
tremånadersfristen, börjar den i första stycket nämnda fristen på minst sju
arbetsdagar vid den tidpunkten.
2. När konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet med den här
artikeln, skall leverantören kostnadsfritt återbetala de belopp som
konsumenten har betalat. Den enda kostnad som far läggas på konsu-
menten på grund av att han utövar sin ångerrätt är den direkta kostnaden
för att skicka tillbaka varan. Denna återbetalning skall göras snarast
möjligt och i varje fall inom 30 dagar.
3. Om inte parterna har kommit överens om annat, far konsumenten
inte utöva ångerrätten enligt punkt 1 vid avtal om
- tillhandahållande av tjänster, fullgörandet av vilka har påbörjats med
konsumentens samtycke före utgången av den i punkt 1 angivna fristen
på sju arbetsdagar,
- tillhandahållande av varor eller tjänster, vilkas pris beror på fluktua-
tioner på finansmarknaden som leverantören inte kan kontrollera,
- tillhandahållande av varor som har tillverkats enligt konsumentens
anvisningar eller som har fått en tydlig personlig prägel eller som på
grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan
försämras eller bli för gamla,
- tillhandahållande av ljud- eller bildinspelningar eller datorprogram
vars plombering brutits av konsumenten,
- tillhandahållande av tidningar och tidskrifter,
- tips- och lotteritjänster.
4. Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning tillförsäkra att kreditavtalet
skall återgå utan påföljd om konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet
med punkt 1.
- om priset på en vara eller tjänst helt eller delvis betalas med en kredit
som leverantören lämnat, eller
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
110
- om priset helt eller delvis betalas med en kredit som beviljats konsu-
menten av tredje man på grundval av ett avtal mellan tredje man och
leverantören.
Medlemsstaterna skall bestämma om de detaljerade bestämmelserna för
återgång av kreditavtalet.
Artikel 7
Fullgörande
1. Om inte parterna har kommit överens om annat, skall leverantören
utföra beställningen senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten
lämnade sin beställning till leverantören.
2. Om leverantören underlåter att fullgöra sin del av avtalet på grund av
att den beställda varan eller tjänsten inte är tillgängliga, skall konsu-
menten informeras om detta och skall snarast möjligt, och i varje fall
inom 30 dagar, fa tillbaka de belopp som han har betalat.
3. Medlemsstaterna far emellertid föreskriva att leverantören far
tillhandahålla konsumenten med en vara eller tjänst av likvärdig kvalitet
och till likvärdigt pris, under förutsättning att denna möjlighet
överenskoms före avtalets ingående eller i avtalet. Konsumenten skall
informeras om denna möjlighet på ett klart och begripligt sätt.
Kostnaderna för att skicka tillbaka varan vid utövande av ångerrätten
åvilar i detta fall leverantören och konsumenten skall informeras om
detta. I sådana fall kan leverans av en vara eller utförande av en tjänst
inte anses innebära leverans utan föregående beställning enligt artikel 9.
Artikel 8
Betalning med kort
Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns lämpliga åtgärder som gör
det möjligt för en konsument att
- begära annullering av en betalning vid bedräglig användning av hans
betalkort inom ramen för ett distansavtal som omfattas av detta
direktiv,
- vid bedräglig användning återkrediteras de utbetalda beloppen eller fa
dem återbetalade.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
111
Artikel 9
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
Leverans utan föregående beställning
Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att
- förbjuda leverans av varor eller utförande av tjänster till en konsu-
ment utan att denne har beställt dem, när leveransen eller tillhanda-
hållandet innefattar ett krav på betalning,
- befria konsumenten från fullgörande av motprestation vid leverans
utan föregående beställning eftersom ett uteblivet svar inte är liktydigt
med samtycke.
Artikel 10
Begränsningar i användningen av vissa tekniker för
distanskommunikation
1. En leverantörs användning av följande tekniker förutsätter att konsu-
menten givit samtycke på förhand:
- Automatiska uppringningssystem utan mänsklig betjäning (uppring-
ningsautomat).
- Telefax.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att sådana andra tekniker för
distanskommunikation än de som anges i punkt 1, och som möjliggör
individuell kommunikation endast far användas när konsumenten inte
klart motsätter sig detta.
Artikel 11
Rättelse
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det i konsumenternas intresse
finns tillräckliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av
bestämmelserna i detta direktiv.
2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser varigenom
ett eller flera av följande organ, såsom de definierats i nationell lag, enligt
den nationella lagen far väcka talan inför domstol eller behöriga förvalt-
ningsmyndigheter för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för
genomförandet av dessa direktiv tillämpas av
a) offentliga organ eller deras företrädare,
112
Prop. 1999/2000:89
b) konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda Bilaga 1
konsumenter,
c) företagar- och arbetstagarorganisationer som har ett legitimt intresse
av att vidta åtgärder.
3 a) Medlemsstaterna far föreskriva att skyldigheten att bevisa att
förhandsinformation eller skriftlig bekräftelse har lämnats eller
att tidsfristerna följts eller att konsumenten givit sitt samtycke kan
åläggas leverantören.
b) Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säker-
ställa att leverantörer och distributörer av kommunikations-
tekniker, när det är möjligt, upphör att använda metoder som inte
är i överensstämmelse med åtgärder som antagits i enlighet med
direktiv.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att den frivilliga kontroll av efter-
levnaden av bestämmelserna i detta direktiv som anförtros självständiga
organ och möjligheterna att vända sig till sådana organ för lösande av
tvister fogas till de medel som medlemsstaterna måste tillhandahålla för
att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv.
Artikel 12
Bestämmelsernas bindande karaktär
1. Konsumenten kan inte avstå från de rättigheter som han far genom
att detta direktiv införlivas med nationell lag.
2. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att konsumenten inte berövas det skydd som ges i detta direktiv genom
att ett tredje lands lag väljs som tillämplig rätt med avseende på avtalet
om avtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters terri-
torium.
Artikel 13
Gemenskapsregler
1. Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas i den utsträckning det
inte finns särskilda gemenskapsregler som reglerar vissa typer av
distansavtal i deras helhet.
2. När särskilda gemenskapsregler innehåller bestämmelser som endast
reglerar vissa aspekter av tillhandahållande av varor eller utförande av
113
tjänster skall dessa bestämmelser snarare än bestämmelserna i detta Prop. 1999/2000:89
direktiv tillämpas på dessa särskilda aspekter av distansavtal. Bilaga 1
Artikel 14
Minimiklausul
Medlemsstaterna får, för att säkerställa en högre skyddsnivå för
konsumenten på det område som omfattas av detta direktiv, anta eller
behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget. Dessa
bestämmelser skall, i förekommande fall och med hänsyn till
allmänintresset, inbegripa ett förbud mot saluförande genom distansavtal
på deras territorier av vissa varor och tjänster, i synnerhet läkemedel,
med vederbörlig hänsyn tagen till fördraget.
Artikel 15
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast tre år efter det att
direktivet trätt i kraft. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
2. När en medlemsstat antar de bestämmelser som anges i punkt 1 skall
de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur denna
hänvisning skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de
nationella bestämmelser som de antar inom det område som omfattas av
detta direktiv.
4. Senast fyra år efter ikraftträdandet av detta direktiv skall kommis-
sionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om
genomförandet av detta direktiv, vid behov åtföljd av ett förslag till
revidering av detta.
Artikel 16
Konsumentinformation
Medlemsstaterna skall tillhandahålla lämpliga åtgärder för att informera
konsumenten om den nationella lag i vilken detta direktiv införlivas och
skall, där så är lämpligt, uppmuntra företagar- och arbetstagarorga-
nisationer att informera konsumenter om deras uppförandekoder.
114
Artikel 17
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
Reklamationssystem
(...) Kommissionen skall undersöka möjligheten att upprätta effektiva
medel för att behandla reklamationer från konsumenterna avseende
distansköp. Inom två år efter det att detta direktiv trätt i kraft skall
kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om
resultatet av undersökningarna, åtföljda, om det är lämpligt, av förslag.
Artikel 18
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 19
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 20 maj 1997.
På Europaparlamentets
vägnar
J.M. GIL-ROBLES
Ordförande
På rådets
vägnar
J.VAN AARTSEN
Ordförande
115
BILAGA I
Kommunikationstekniker som avses i artikel 2.4
Oadresserad trycksak
Adresserad trycksak
Standardbrev
Tidningsannons med beställningskupong
Katalog
Telefon med mänsklig betjäning
Telefon utan mänsklig betjäning (uppringningsautomater, audiotext)
Radio
Bildtelefon (telefon med bildskärm)
Videotext (mikrodator och TV-ruta) med tangentbord eller be-
röringsskärm
Elektronisk post
Telefax
Television (teleshopping).
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
116
BILAGA II
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
Finansiella tjänster som avses i artikel 3.1
- Investeringstjänster
- Försäkrings- och återförsäkringstjänster
- Banktjänster
- Tjänster som rör pensionsfonder
- Tjänster i samband med termins- eller optionsaffarer.
Dessa tjänster omfattar i synnerhet
- de investeringstjänster som avses i bilagan till direktiv 93/22/EEG (')
samt kollektiva investeringsinstituts tjänster,
- tjänster i samband med verksamhet som omfattas av ömsesidigt
erkännande och som anges i bilagan till direktiv 89/646/EEG (2),
- tjänster i samband med den försäkrings- och återförsäkringsverk-
samhet som anges i
- artikel 1 i direktiv 73/239/EEG (3),
- bilagan till direktiv 79/267/EEG (4),
- direktiv 64/225/EEG (5),
- direktiven 92/49/EEG (6) och 92/96/EEG (7).
(') EGTnrL 141, 11.6.1993,s. 27.
(2) EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 92/30/EEG
(EGT nr L 110,28.4.1992, s. 52).
(3) EGT nr L 228, 16.8. 1973, s. 3. Direktivet senast ändrat genom direktiv 92/49/EEG
(EGTnrL 228, 11.8.1992, s. 1).
(4) EGT nr L 63, 13.3.1979, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 90/619/EEG
(EGT nr L 330,29.11.1990, s. 50).
(5) EGT nr 56, 4.4.1964, s. 878/64. Direktivet ändrat genom 1973 års anslutningsakt.
(6) EGT nr L 228, 11.8.1992, s. 1.
(7) EGT nr L 360, 9.12.1992, s. 1.
117
Rådets och parlamentets uttalande till artikel 6.1
Rådet och parlamentet noterar att kommissionen skall utreda möjligheten
och lämpligheten av att harmonisera beräkningssättet för betänketiden
inom gällande lagstiftning i fråga om konsumentskydd, särskilt direktiv
85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de
fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (”hemförsäljning”) (*).
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 1
Kommissionens uttalande till artikel 3.1 första strecksatsen
Kommissionen är medveten om den betydelse som konsumentskyddet
har när det gäller distansavtal rörande finansiella tjänster och har för
övrigt publicerat en grönbok med titeln ”Finansiella tjänster: Att till-
godose konsumenternas förväntningar”. Kommissionen kommer att
utifrån reaktionerna på grönboken utreda hur man skall kunna integrera
konsumentskyddet i politiken för finansiella tjänster och eventuella
lagstiftningskonsekvenser samt vid behov lägga fram lämpliga förslag.
(') EGT nr L 372, 31.12.1985, s. 31.
118
Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomfora ett EG-
direktiv (97/7/EG) om konsumentskydd vid distansavtal.
I promemorian föreslås att en lag om konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen) ersätter 1981 års hem-
försäljningslag. Lagen skall vara tvingande till konsumentens förmån.
Distansavtalslagen skall gälla för avtal varigenom en näringsidkare
överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsu-
ment, om avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat
system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande
sker på distans. Lagen kommer därmed att gälla vid avtal som träffas på
Internet, i telefon och på andra sätt där parterna inte samtidigt är fysiskt
närvarande.
Lagen skall också gälla för avtal som ingås vid ett hembesök eller
under en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes
fasta försäljningsställe (hemförsäljning).
I lagförslaget finns bestämmelser om vilken information som närings-
idkaren skall lämna konsumenten vid marknadsföring och när ett avtal
ingås. Lagförslaget innehåller också regler som ger konsumenten ånger-
rätt. Det föreslås att ångerfristen skall vara 14 dagar. Om konsumenten
utövar sin ångerrätt, skall vissa kreditavtal som har träffats med anled-
ning av avtalet upphöra att gälla.
Lagförslaget innehåller också bestämmelser om näringsidkarens full-
görelse av avtalet och om konsumentens skydd mot lagvalsklausuler.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2000.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 2
119
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller för avtal varigenom en näringsidkare överlåter eller
upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument, om
1. avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat
system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande
sker på distans (distansavtal), eller
2. avtalet ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren
organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe
(hemförsäljningsavtal).
Lagen gäller också för marknadsföring som syftar till sådana avtal som
anges i första stycket.
2 § I lagen avses med
konsument', en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med den egna näringsverksamheten,
hembesök: ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments
bostad eller på någon annan plats där konsumenten inte endast för
stunden befinner sig.
3 § Lagen gäller inte distansavtal, om
1. avtalet gäller försäkring, kredit eller någon annan finansiell tjänst,
2. avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning
på mark eller i vatten,
3. avtalet ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande
automat eller av en automatiserad affärslokal,
4. avtalet ingås med en teleoperatör vid användning av en offentlig
telefonautomat,
5. avtalet ingås vid en auktion, eller
6. avtalet gäller upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen
(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende.
4 § Lagen gäller inte hemförsäljningsavtal, om
1. det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300
kronor,
2. avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument,
3. avtalet gäller försäkring,
120
4. avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning
på mark eller i vatten,
5. avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens
uttryckliga begäran och avtalet gäller en vara eller en tjänst som omfattas
av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan
eller tjänsten, eller
6. avtalet gäller upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen
(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende.
5 § Bestämmelserna om informationsskyldighet och ångerrätt i
8-19 §§ gäller inte avtal om leverans vid ett enstaka tillfälle av livsmedel
eller andra dagligvaror till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett
distributionssystem med regelbunden utköming.
6 § Bestämmelserna om informationsskyldighet och ångerrätt i
8-19 §§ gäller inte distansavtal om
1. inkvartering,
2. transport,
3. servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller
4. kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande
fritidsaktivitet,
under förutsättning att näringsidkaren i avtalet åtar sig att tillhanda-
hålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.
7 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat
anges i lagen.
Information vid marknadsföring som syftar till distansavtal
8 § Vid marknadsföring som syftar till distansavtal skall näringsidkaren
ge information om
1. sitt namn och, när det gäller avtal där förskottsbetalning krävs, sin
adress,
2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,
3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,
4. leveranskostnader,
5. sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,
6. ångerrätt enligt denna lag,
7. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om
inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,
8. den tid under vilken erbjudandet gäller, och
9. avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser
av varor eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.
Informationen skall ges i god tid innan ett avtal ingås. Informationen
skall ges klart och begripligt och med användande av metoder som är
anpassade till det medel för distanskommunikation som används.
Marknadsföringen skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för
underåriga.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 3
121
Vid marknadsföring med telefon skall näringsidkaren i början av Prop. 1999/2000:89
samtalet upplysa konsumenten om sin identitet och om samtalets syfte. Bilaga 3
Information när ett avtal ingås
9 § När ett distansavtal ingås skall näringsidkaren snarast därefter ge
konsumenten information om dennes ångerrätt enligt denna lag samt om
namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Gäller
distansavtalet en vara skall informationen ges senast vid leveransen, om
inte varan skall levereras till någon annan än konsumenten.
Informationen skall ges i en handling eller i någon annan varaktig form
som är tillgänglig för konsumenten.
Inom samma tid skall näringsidkaren i en handling eller i någon annan
varaktig form som är tillgänglig för konsumenten även ge denne en
bekräftelse med den information som avses i 8 § första stycket 1-5, om
informationen inte redan tidigare har getts i sådan form, och med
information om
1. gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan
framställa klagomål,
2. förekommande garantier och service, och
3. villkoren för att säga upp avtalet för det fall att det gäller tills vidare
eller för en längre tid än ett år.
Gäller distansavtalet en tjänst vars fullgörande sker med hjälp av ett
medel för distanskommunikation och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle
och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet, behöver
näringsidkaren bara ge konsumenten tillgång till gatuadressen till det
verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål.
10 § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt
lämna konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt
enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan
utövas mot. Detsamma skall gälla när konsumenten lämnar ett anbud till
näringsidkaren som denne inte genast tar ställning till. Konsumenten
skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på att han
eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som lämnas till
konsumenten skall vara åtföljd av en blankett som denne kan använda för
att utöva sin ångerrätt.
Den handling och den blankett som avses i första stycket skall
överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Påföljd vid utebliven information
11 § Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med
8-10 §§, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt 8-10 §§ skall därvid anses vara sådan information
av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra
stycket marknadsföringslagen.
122
Konsumentens ångerrätt
12 § Konsumenten har rätt att frånträda ett avtal (ångerrätt) genom att ge
näringsidkaren ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som
anges i 14 § (ångerfrist).
13 § Vid distansavtal har konsumenten inte ångerrätt, om avtalet gäller
1. en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens samtycke
under ångerfristen,
2. en vara eller en tjänst och priset beror på sådana svängningar på
finansmarknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera,
3. en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat dator-
program och konsumenten har brutit förseglingen, eller
4. en tips- eller lotteritjänst.
14 § Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom börjar
ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en
väsentlig del av den. Vid avtal om en tjänst börjar ångerffisten löpa den
dag då avtalet ingås.
Ångerffisten börjar dock tidigast löpa, vid distansavtal den dag då
föreskriven information enligt 9 § och vid hemförsäljningsavtal den dag
då handlingar enligt 10 § kommer konsumenten till handa.
Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom börjar
ångerffisten löpa den dag som anges i andra stycket, om näringsidkaren
skriftligen har kommit överens med konsumenten om det och
1. varan har tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsumentens
särskilda önskemål,
2. varan har fatt en tydlig personlig prägel, eller
3. varan på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller snabbt
kan försämras eller bli för gammal.
15 § Trots vad som sägs i 14 § andra och tredje styckena förlorar
konsumenten vid distansavtal sin ångerrätt tre månader efter den dag då
ångerffisten skulle börja löpa enligt 14 § första stycket, eller, om
näringsidkaren inte har gett information enligt 9 § första stycket, ett år
efter den dagen.
16 § Konsumenten far vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös
egendom utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon har
tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte, om
varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har
varit nödvändig för att undersöka varan eller på grund av någon
omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.
Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt
17 § Om konsumenten vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös
egendom utövar sin ångerrätt, skall den vara som han eller hon har tagit
emot hållas tillgänglig på den plats där den har tagits emot. Varan får
dock hållas tillgänglig på någon annan plats som konsumenten anvisar,
om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta den där.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 3
123
Har varan sänts till konsumenten med post skall denne sända tillbaka
varan på samma sätt. Vid hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal
som har ingåtts vid telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan
liknande verksamhet gäller detta dock bara under förutsättning att
näringsidkaren tillhandahåller en lämplig förpackning och att
konsumenten inte behöver lägga ut för returporto.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid avtal om en tjänst, skall vad
som sägs i första och andra styckena tillämpas på material som
konsumenten har tagit emot, förutsatt att konsumenten inte åsamkas
olägenheter av betydelse eller kostnader.
18 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast
därefter, dock senast inom 30 dagar, lämna tillbaka vad konsumenten har
betalat. Konsumenten har rätt att behålla varan, och i förekommande fall
materialet, till dess att näringsidkaren fullgör denna skyldighet.
Om näringsidkaren i fall som avses i 17 § första stycket inte hämtar
varan, eller i fall som avses i 17 § tredje stycket inte hämtar materialet,
inom tre månader från den dag då ångerffisten började löpa, tillfaller
egendomen konsumenten utan ersättning. Detsamma gäller om
näringsidkaren i fall som avses i 17 § andra stycket inte inom denna tid
lämnar tillbaka vad konsumenten har betalat.
Kreditavtal
19 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av avtalet
har fatt kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en
överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet
upphöra att gälla utan att konsumenten far åläggas någon påföljd för
detta.
Fullgörelse
20 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om
konsumenten och näringsidkaren inte har avtalat annat, skall prestationen
fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin
beställning.
Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid, skall
näringsidkaren informera konsumenten om detta och snarast, dock senast
inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning eller,
om en senare dag för fullgörelse har avtalats, senast den dagen lämna
tillbaka vad konsumenten har betalat.
Behörighet för näringsidkarens ombud
21 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig
att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå avtal som
avses i denna lag, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant
avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 3
124
Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna
behörighet.
Lagval
22 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i
fråga om regler om distansavtal, om den lag som gäller med bortseende
från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000, då hemförsäljningslagen
(1981:1361) skall upphöra att gälla.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.
125
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 4
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Justitiekanslem,
Hovrätten for Västra Sverige, Marknadsdomstolen, Stockholms tingsrätt,
Kristianstads tingsrätt, Post- och telestyrelsen, Finansinspektionen,
Kommerskollegium, Konkurrensverket, Konsumentverket/KO, Allmänna
reklamationsnämnden, IT-kommissionen, Statskontoret, Domstolsverket,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultets-
styrelsen vid Lunds universitet, Sveriges Domareförbund, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Svensk Handel, Svenska
Bankföreningen, Finansbolagens Förening, Företagarnas Riksorga-
nisation, Svenska Postorderföreningen, Svenska Tidningsutgivare-
föreningen, Svenska IT-företagens Organisation, Swedish Direct
Marketing Association, Direkthandelsföretagens förening, Näringslivets
Delegation för Marknadsrätt, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges
Konsumentråd och Konsumentvägledarnas förening.
Svenska Kommunförbundet, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges
Försäkringsförbund, Branschföreningen för innehålls- och tjänsteleve-
rantörer på Onlinemarknaden i Sverige, Kooperativa förbundet och
Konsumenter i Samverkan har beretts tillfälle att avge yttrande men
avstått från att yttra sig.
Yttranden har också inkommit från professor Christina Hultmark,
Bonnier Aktiebolag, Telia Aktiebolag, Systembolaget Aktiebolag,
Svenska Förläggareföreningen och Föreningen Svenska Läromedels-
producenter.
126
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs1 följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller för avtal varigenom en näringsidkare överlåter eller
upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument, om
1. avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat
system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande
sker på distans (distansavtal), eller
2. avtalet ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren
organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe
(hemförsäljningsavtal).
Lagen gäller också för marknadsföring som syftar till sådana avtal som
anges i första stycket.
2 § I lagen avses med
konsument', en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med den egna näringsverksamheten,
hembesök', ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments
bostad eller på någon annan plats där konsumenten inte endast för
stunden befinner sig.
3 § Lagen gäller inte distansavtal, om
1. avtalet gäller försäkring, kredit eller någon annan finansiell tjänst,
2. avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning
på mark eller i vatten,
3. avtalet ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande
automat eller en automatiserad affärslokal,
4. avtalet ingås med en teleoperatör genom användning av en offentlig
telefonautomat, eller
5. avtalet ingås vid en auktion där budgivningen normalt inte sker elek-
troniskt.
4 § Lagen gäller inte hemförsäljningsavtal, om
1. det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300
kronor,
1 Jfr rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de
fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31, Celex
385L0577) och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om
konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 397L0007).
127
2. avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument,
3. avtalet gäller försäkring,
4. avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning
på mark eller i vatten, eller
5. avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens
uttryckliga begäran och avtalet gäller en vara eller en tjänst som omfattas
av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan
eller tjänsten.
5 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 9-12 §§, om ångerrätt i
13-20 §§ och om lagval i 23 § gäller inte distansavtal eller hemförsälj-
ningsavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen
(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende.
6 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 10 och 11 §§ och om
ångerrätt i 13-20 §§ gäller inte distansavtal eller hemförsäljningsavtal om
livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om
varorna skall levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett
distributionssystem med regelbunden utköming.
7 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 10 § och om ångerrätt i
13-20 §§ gäller inte distansavtal om
1. inkvartering,
2. transport,
3. servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller
4. kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fri-
tidsaktivitet,
under förutsättning att näringsidkaren i avtalet åtar sig att tillhanda-
hålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.
8 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat
anges i lagen.
Information vid marknadsföring som syftar till distansavtal
9 § Vid marknadsföring som syftar till distansavtal skall näringsidkaren
ge information om
1. sitt namn och sin adress,
2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,
3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,
4. leveranskostnader,
5. sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,
6. ångerrätt enligt denna lag,
7. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om
inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,
8. den tid under vilken erbjudandet gäller, och
9. avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser
av varor eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 5
128
Informationen skall ges i god tid innan ett avtal ingås. Informationen Prop. 1999/2000:89
skall ges klart och begripligt och med användande av metoder som är Bilaga 5
anpassade till det medel för distanskommunikation som används.
Näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för under-
åriga.
Vid marknadsföring per telefon skall näringsidkaren i början av
samtalet ge konsumenten information om sin identitet och om samtalets
syfte.
Information när ett avtal ingås
10 § När ett distansavtal ingås skall näringsidkaren snarast därefter ge
konsumenten information om dennes ångerrätt enligt denna lag samt om
namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Gäller
distansavtalet en vara skall informationen ges senast vid leveransen, om
inte varan skall levereras till någon annan än konsumenten. Informa-
tionen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig
form som är tillgänglig för konsumenten.
Inom samma tid skall näringsidkaren i en handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten även ge
denne en bekräftelse med den information som avses i 9 § första stycket
1-5 och med information om
1. gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan fram-
ställa klagomål,
2. förekommande garantier och service, och
3. villkoren för att säga upp avtalet för det fall att det gäller tills vidare
eller för en längre tid än ett år.
Om näringsidkaren redan tidigare har gett information enligt första
eller andra stycket i sådan form som anges där, behöver informationen
inte ges på nytt.
Gäller distansavtalet en tjänst vars fullgörande sker med hjälp av ett
medel för distanskommunikation, och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle
och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet, behöver
näringsidkaren bara ge konsumenten tillgång till gatuadressen till det
verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål.
11 § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt
lämna konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt
enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan
utövas mot. Detsamma skall gälla när konsumenten lämnar ett anbud till
näringsidkaren som denne inte genast tar ställning till. Konsumenten
skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på att han
eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som lämnas till
konsumenten skall vara åtföljd av en blankett som kan användas för att
utöva ångerrätten.
Den handling och den blankett som avses i första stycket skall
överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
129
5 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 89
Påföljd vid utebliven information
12 § Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 9-11 §§,
skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt 9-11 §§ skall därvid anses vara sådan information
av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra
stycket marknadsföringslagen.
Konsumentens ångerrätt
13 § Konsumenten har rätt att frånträda ett distansavtal eller ett hem-
försäljningsavtal (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller
sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i
15 § (ångerfrist).
14 § Vid distansavtal har konsumenten inte ångerrätt, om avtalet gäller
1. en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens samtycke
under ångerffisten,
2. en vara eller en tjänst och priset beror på sådana svängningar på
finansmarknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera,
3. en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller
som snabbt kan försämras eller bli för gammal,
4. en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat dator-
program och förseglingen har brutits,
5. en tidning eller en tidskrift, eller
6. en tips- eller lotteritjänst.
15 § Vid distansavtal eller hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller
upplåtelse av varor börjar ångerffisten löpa den dag då konsumenten tar
emot varan eller en väsentlig del av den. Vid distansavtal eller hem-
försäljningsavtal om en tjänst börjar ångerffisten löpa den dag då avtalet
ingås.
Vid distansavtal börjar ångerffisten dock löpa tidigast den dag då före-
skriven information enligt 10 § kommer konsumenten till handa. Vid
hemförsäljningsavtal börjar ångerffisten löpa tidigast den dag då hand-
lingar enligt 11 § kommer konsumenten till handa.
Avser avtalet en vara som har tillverkats eller väsentligt ändrats efter
konsumentens särskilda önskemål eller som annars har fatt en tydlig
personlig prägel, får näringsidkaren och konsumenten skriftligen avtala
att ångerfristen skall börja löpa den dag som anges i andra stycket oavsett
om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den.
16 § Även om näringsidkaren inte har gett information enligt 10 §,
förlorar konsumenten vid distansavtal sin ångerrätt tre månader efter den
dag då ångerffisten skulle börja löpa enligt 15 § första stycket. Om
näringsidkaren inte har gett information enligt 10 § första stycket,
förlorar konsumenten dock sin ångerrätt först ett år efter den dagen.
17 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han
eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 5
130
dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd
som har varit nödvändig för att undersöka varan eller på grund av någon
omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.
Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt
18 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna
eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid hemförsäljningsavtal och har
tagit emot varan eller en väsentlig del av den vid hembesöket eller under
utflykten, skall konsumenten dock hålla varan tillgänglig på den plats där
den har tagits emot. Varan far även hållas tillgänglig på någon annan
plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan
hämta den där.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid distansavtal eller hemförsälj-
ningsavtal om en tjänst, skall vad som sägs i andra stycket tillämpas på
material som konsumenten har tagit emot, förutsatt att konsumenten inte
åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader.
19 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast
och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till
näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog
emot varan eller, vid avtal om en tjänst, konsumentens meddelande om
att avtalet frånträtts.
Vid hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal som har ingåtts vid
telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande verksamhet
skall tiden enligt första stycket räknas från den dag då näringsidkaren tog
emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren
skall i dessa fall betala skälig ersättning till konsumenten för dennes
kostnader att sända tillbaka varan. Konsumenten har rätt att behålla
varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren
fullgör sin betalningsskyldighet.
Om näringsidkaren i fall som avses i 18 § andra och tredje styckena
inte hämtar varan eller materialet inom tre månader från den dag då
ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsumenten utan ersätt-
ning. Vid hemförsäljningsavtal och sådana distansavtal som har ingåtts
vid telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande
verksamhet tillfaller varan konsumenten utan ersättning även i andra fall
än som avses i 18 § andra stycket, om näringsidkaren inte inom tre
månader från den dag då ångerfristen började löpa fullgör sin betalnings-
skyldighet.
Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt-
ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till
konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Närings-
idkaren skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när
ersättningsvaran levereras.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 5
131
Kreditavtal
20 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av
distansavtalet eller hemförsäljningsavtalet har fått kredit av närings-
idkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan
denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att
konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Fullgörelse
21 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om
konsumenten och näringsidkaren inte har avtalat annat, skall prestationen
fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin
beställning.
Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte
beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida,
har konsumenten rätt att häva distansavtalet eller hemförsäljningsavtalet.
Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta.
Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad
konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast, dock senast inom 30
dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens med-
delande om att avtalet hävts.
Behörighet för näringsidkarens ombud
22 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig
att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal
eller hemförsäljningsavtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i
ett sådant avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning.
Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna
behörighet.
Lagval
23 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i
fråga om regler om distansavtal, om den lag som gäller med bortseende
från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbets-
området och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000, då hemförsäljningslagen
(1981:1361) skall upphöra att gälla.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.
132
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006) och lagen (1999:268)
om betalningsöverföringar inom
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet.
3§
Särskilda föreskrifter om infor-
mation till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1992:830),
konsumentförsäkringslagen
(1980:38), valutaväxlingslagen
(1996:1006), lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom Euro-
peiska ekonomiska samarbets-
området och lagen (2000:000) om
konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000
133
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-03-07
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 17 februari 2000 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal
samt
2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Magnus
Medin.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Förslaget till lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemför-
säljningsavtal
Förslaget innebär att den nu gällande hemförsäljningslagen upphävs och
dess innehåll inarbetas i en ny lag om konsumentskydd vid distansavtal
och hemförsäljningsavtal. En alltmer omfattande och delvis disparat flora
av konsumentskyddsdirektiv har under senare år sett dagens ljus inom
EG. Det far anses önskvärt att innehållet i olika direktiv hålls samman i
den svenska lagstiftningen i den mån direktiven har nära samband med
varandra. I förevarande fall gäller en viss del av hemförsäljningslagen -
nämligen föreskrifterna om telefonförsäljning - vad som är distansavtal i
distansavtalsdirektivets mening. För denna typ av distansavtal skall enligt
förslaget gälla föreskrifter som överensstämmer med dem för hemförsälj-
ningsavtal men som avviker från föreskrifterna för distansavtal i övrigt.
Lagrådet har inte något att erinra mot att innehållet i de båda direktiven
behandlas i en och samma lag.
Ett införlivande av EG-direktiv innebär en balansgång mellan skyldig-
heten att välja en form som säkerställer en fullständig tillämpning av
direktivet på ett tillräckligt klart och precist sätt och de befogade önske-
målen att så långt möjligt använda hävdvunnen svensk lagstiftningsteknik
och att undvika att dubblera föreskrifter som redan finns på annat håll i
den svenska lagstiftningen. Erfarenheten visar att man aldrig kan vara
säker på att resultatet godtas av EG-kommissionen eller av EG-dom-
stolen, men Lagrådet kan inte finna annat än att den antydda avvägningen
i stora drag gjorts på ett godtagbart sätt i det remitterade lagförslaget.
Strukturen har emellertid ställvis blivit mycket komplicerad, främst på
grund av samordningen i samma lag mellan två direktiv som inte ännu är
inbördes harmoniserade. I det hänseendet kan förbättringar dock väntas
när hemförsäljningsdirektivet reviderats. Önskan att inte alltför mycket
belasta lagtexten har också i ovanlig grad lett till att motiven innehåller
synpunkter och tolkningsförslag som vid ett studium av lagtexten inte
framstår som givna. Till några sådana fall återkommer Lagrådet i det
följande. Ett ytterligare exempel utgörs av motiveringen för att inte i
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 6
134
enlighet med direktivets artikel 8 uttryckligt reglera betalning med kort
som inte är kreditkort, nämligen att en analog tillämpning av 34 § konsu-
mentkreditlagen torde vara möjlig. Det är emellertid osäkert om en sådan
laganalogi uppfyller direktivets krav.
U
I punkt 1 anges att lagen inte gäller distansavtal som avser andra
finansiella tjänster. Någon legaldefinition av finansiella tjänster finns
inte. Av motiveringen framgår att köp och försäljning av finansiella
instrument inte avses med uttrycket, eftersom de hänförs till köp och
försäljning av lös egendom. Dessa undantas från tillämpningen endast av
reglerna om hemförsäljning och omfattas av reglerna om distansavtal.
Avtal om finansiella instrument utgör numera ett inte oväsentligt inslag i
försäkringssparande, och gränsdragningen mellan vad som skall anses
vara en finansiell tjänst och vad som anses vara köp och försäljning av
finansiella instrument i denna lags mening är inte given. Den är
emellertid ytterst beroende av EG-domstolens tolkning av direktivets
begrepp finansiella tjänster.
Enligt andra stycket i paragrafen skall den information som anges i första
stycket ges i "god tid" innan ett avtal ingås. Uttrycket avser enligt
normalt svenskt språkbruk en förhållandevis lång tidsrymd. Såvitt
framgår av kommentaren till paragrafen synes det vara avsett att vid
telefonförsäljning informationen skall kunna lämnas och avtal träffas
under ett och samma telefonsamtal. Detta kan inte anses överensstämma
med lagtexten. I direktivets engelska och franska texter använts uttrycken
"(I)n good time" respektive "(E)n temps utile". För dessa uttryck synes i
lagtexten kunna användas översättningen "i rimlig tid". Även om det
framstår som osäkert om den avsedda tillämpningen är förenlig ens med
en sådan lagtext, ger uttrycket "i rimlig tid" likväl ett större utrymme i det
fall att telefonsamtalet sett i sin helhet inte kan bedömas som överrump-
lande.
Informationen skall vidare ges "klart och begripligt". Enligt motive-
ringen torde detta "i vissa fall kunna innebära att informationen skall ges
på svenska". Om som kan förväntas marknadsföring inför distansavtal
kommer att omfatta stora delar av svenska folket, och särskilt om
informationen enligt 10 § tredje stycket inte behöver ges en andra gång,
torde lagtexten från konsumentskyddssynpunkt ställa krav på ett betydligt
vidare bruk av svenska språket.
10 §
Enligt tredje stycket i paragrafen behöver näringsidkaren inte ge den
information som anges i första och andra styckena på nytt, om närings-
idkaren redan tidigare, t.ex. i samband med marknadsföringen, har gett
informationen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form
som är tillgänglig för konsumenten.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 6
135
Stöd för att information behöver ges endast en gång finns i artikel 5.1
första stycket i distansavtalsdirektivet. Beträffande den information som
anges i artikel 5.1 andra stycket sägs emellertid där att den måste ges
under alla omständigheter (engelsk text: "In any event the following must
be provided:", fransk text: "En tout état de cause, doivent étre foumies:").
Ett gott skäl för att den information som anges i artikel 5.1 andra
stycket i direktivet bör upprepas i samband med avtalet, även om den
lämnats tidigare, är att konsumenten därmed i samband med avtalet far en
påminnelse om åtskilliga viktiga faktorer som han måhända lagt mindre
vikt vid, innan han bestämt sig för att ingå ett avtal. Till dessa faktorer
hör - som den måhända viktigaste - enligt direktivet skriftlig information
om villkoren och förfarandet för att utnyttja ångerrätten enligt artikel 6,
inbegripet de fall som avses i artikel 6.3 första strecksatsen (dvs. att
ångerrätten faller bort vid tjänster, om fullgörandet med konsumentens
samtycke påbörjas före ångerffistens utgång). Sådan information om-
nämns dock inte i andra stycket av förevarande paragraf, som hänvisar
till 9 § första stycket 1-5 medan ångerrätten behandlas i punkten 6;
däremot behandlas ångerrätten i första stycket av paragrafen.
Regeringen har till stöd for den tolkning som kommer till uttryck i lag-
texten åberopat synpunkter som framförts av företrädare for EG-kommis-
sionen vid ett möte om direktivets genomförande. Lagrådet kan bara kon-
statera att regeringens tolkning inte stämmer med direktivets ordalydelse.
Vilken tolkning som är den rätta avgörs ytterst av EG-domstolen. Vid
detta förhållande förefaller det Lagrådet tryggast att hålla sig till direk-
tivets ordalydelse, särskilt som detta alternativ också framstår som det
mest konsumentvänliga.
Vid en omskrivning av paragrafen bör även information om ånger-
rätten föras in under andra stycket. Bestämmelsen i tredje stycket bör
foras över till första stycket. Lagrådet förordar att paragrafen ges följande
utformning:
"När ett distansavtal har ingåtts skall näringsidkaren snarast därefter ge
konsumenten en bekräftelse med den information som avses i 9 § första
stycket 1-5. Gäller distansavtalet en vara skall informationen ges senast
vid leveransen, om inte varan skall levereras till någon annan än
konsumenten. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form som är tillgänglig for konsumenten. Om
näringsidkaren redan tidigare har gett informationen i sådan form,
behöver den inte ges på nytt, om inte annat följer av andra stycket.
Inom samma tid skall näringsidkaren alltid i en handling eller i någon
annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten ge
denne information om
1. konsumentens ångerrätt enligt denna lag samt om namn och adress
till någon som ångerrätten kan utövas mot,
2. gatuadressen till framställa klagomål,
3. förekommande garantier och service, och
4. villkoren for än ett år.
Gäller distansavtalet en tjänst kan framställa klagomål."
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 6
136
n§
Bestämmelsen i andra stycket kan inte anses innehålla bemyndigande for
regeringen att fastställa de ifrågavarande formulären eller att besluta om
subdelegation. Något bemyndigande är inte heller erforderligt. Rege-
ringens rätt att besluta föreskrifter som gäller lags verkställighet följer i
stället av 8 kap. 13 § 1 regeringsformen.
13 §
Enligt direktivets artikel 6.1 skall ångerffisten vara sju arbetsdagar. I
remissen sägs att en sådan bestämning av fristen illa stämmer med
nordisk lagstiftningstradition, varför fristen i stället angivits till 14
kalenderdagar. Därmed uppfylls emellertid inte direktivets bestämning av
fristen i anslutning till jul- och nyårshelgerna vissa år, t.ex. då julafton,
och därmed också nyårsafton, infaller på en måndag. Enklast synes vara
att fristen anges i arbetsdagar. Anses det uttrycket inte böra användas kan
fristen anges som "sju dagar, lördagar, söndagar, andra allmänna
helgdagar samt midsommarafton, julafton och nyårsafton oräknade," (jfr
t.ex. 9 kap 2 § aktiebolagslagen).
74 £
Enligt punkt 6, liksom enligt den svenska versionen av direktivets artikel
6.3, behöver konsumenten inte ges ångerrätt vid distansavtal om "tips-
eller lotteritjänster". De franska och engelska versionerna av direktivet
använder det mera vidsträckta begreppet "services de paris et de loteries"
respektive "gaming and lottery services". Även om definitionen av
lotterier i lotterilagen omfattar alla former av vadhållning ger den valda
svenska formuleringen intrycket att t.ex. vadhållning vid hästtävlingar
(totalisatorspel) skulle omfattas av ångerrätt, vilket knappast torde vara
en lämplig avgränsning av undantaget. Punkten 6 kan förslagsvis ges
lydelsen "vadhållning eller andra lotteritjänster".
15 §
Enligt andra stycket första meningen börjar vid distansavtal ångerffisten
löpa tidigast den dag då föreskriven information kommer konsumenten
tillhanda. Det erinras om att enligt 10 § tredje stycket i det remitterade
förslaget information i vissa fall inte behöver lämnas, när sådan lämnats i
samband med marknadsföringen. Föreligger ett sådant fall torde avsikten
vara att ångerffisten skall räknas från leveransdagen respektive i fråga om
tjänst från avtalsdagen. För den händelse Lagrådets synpunkter på 10 §
inte tillgodoses, bör avsikten med bestämmelsen tydligare framgå av
lagtexten. Första meningen kan i så fall förslagsvis ges följande lydelse:
"Om enligt 10 § information vid distansavtal skall lämnas när avtalet har
ingåtts, börjar ångerffisten dock löpa tidigast den dag då informationen i
föreskriven form kommer konsumenten till handa."
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 6
137
För att bestämmelserna i tredje stycket skall kunna tillämpas torde det
vara nödvändigt att näringsidkaren ger konsumenten information enligt
10 §, även om detta enligt samma paragraf inte skulle vara nödvändigt.
Liksom i 15 § anges här konsekvenser av underlåtenhet att lämna infor-
mation enligt 10 §, samtidigt som det av 10 § framgår att information i
vissa avtalssituationer inte behöver ges, nämligen om den lämnats redan
vid marknadsföringen. Det kan vara lämpligt att den mera ingripande
konsekvensen av underlåtenhet - som också berör de mera vitala
elementen av informationen - anges först. Bestämmelsen skulle då kunna
ges följande lydelse: "Om näringsidkaren vid ett distansavtal i strid med
10 § första stycket underlåtit att i föreskriven form ge den information
som nämns där, förlorar konsumenten sin ångerrätt ett år efter den dag då
ångerffisten skulle ha börjat löpa enligt 15 § första stycket. Avser
underlåtenheten någon annan information enligt 10 §, förlorar konsu-
menten dock sin ångerrätt tre månader efter den dagen."
79 f
Paragrafen reglerar ett antal olika frågor och ger exempel på den
inledningsvis omtalade komplexiteten i den föreslagna lagen. Reglerna i
andra och tredje styckena är begränsade till hemförsäljningsavtal och
vissa distansavtal; avgränsningen av vilka telefonsamtal som avses utlösa
undantaget framstår inte som helt tydlig. Regeln i fjärde stycket, om
kostnaden for retur av en ersättningsvara, kunde lämpligen placeras sist i
18 §, eftersom den utgör ett undantag från den underförstådda regeln i
18 § första stycket enligt vilken konsumenten har att stå för kostnaden för
en levererad varas återsändande. Men även 19 § andra stycket innehåller
en sådan undantagsregel, och det stycket vinner inte på att regeln om
betalning flyttas till 18 §.
I andra stycket föreskrivs sålunda att näringsidkaren skall betala kost-
naden for varans återsändande och att konsumenten har rätt att behålla
varan tills näringsidkaren fullgjort sin betalningsskyldighet. Enligt moti-
veringen avser den sistnämnda regeln näringsidkarens hela betalnings-
skyldighet, dvs. både for returkostnadema enligt detta stycke och for
köpeskilling m.m. enligt första stycket. Detta bör framgå av lagtexten.
Lagrådet vill slutligen konstatera att artikel 11.2 i den svenska texten till
distansavtalsdirektivet är obegriplig till följd av ett språkfel. Felet är så
gravt att det bör rättas.
Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 6
138
Jämförelsetabell - sammanställning av
bestämmelserna i distansavtalsdirektivet och
motsvarande eller närmast motsvarande bestämmelser
i förslaget till distansavtalslag eller annan svensk lag
|
Direktivet |
Lagförslaget |
|
Artikel 1 |
ingen motsvarighet1 |
|
Artikel 2.1 |
1 § 1 st. 1 |
|
Artikel 2.2 |
2§ |
|
Artikel 2.3 |
2§ |
|
Artikel 2.4 |
ingen motsvarighet |
|
Artikel 2.5 |
ingen motsvarighet |
|
Artikel 3.1 led 1 |
3 § 1 |
|
Artikel 3.1 led 2 |
3§3 |
|
Artikel 3.1 led 3 |
3 §4 |
|
Artikel 3.1 led 4 |
3§2 |
|
Artikel 3.1 led 5 |
3 §5 |
|
Artikel 3.2 led 1 |
6§ |
|
Artikel 3.2 led 2 |
7 § (ingen motsvarighet till andra |
|
Artikel 4.1, ”i god tid” |
9 § 2 st. |
|
Artikel 4.1 a |
9 § 1 st. 1 |
|
Artikel 4.1 b |
9 § 1 st. 2 |
|
Artikel 4.1 c |
9 § 1 st. 3 |
|
Artikel 4.1 d |
9 § 1 st. 4 |
|
Artikel 4.1 e |
9 § 1 st. 5 |
11 de fall det antecknats ”ingen motsvarighet” i högerspalten är bedömningen att ingen
genomforandeätgärd i form av lagstiftning behövs.
Prop. 1999/2000:89
Bilaga 7
139
|
Artikel 4.1 f |
9 § 1 st. 6 Prop. 1999/2000:89 Bilaga 7 |
|
Artikel 4.1 g |
9 § 1 st. 7 |
|
Artikel 4.1 h |
9 § 1 st. 8 |
|
Artikel 4.1 i |
9 § 1 st. 9 |
Artikel 4.2
|
- kommersiellt syfte - klart och begripligt sätt - lämplig form - särskild hänsyn till god sed - skydd för underåriga - skydd för andra som inte kan ge |
5 § MFL 9 § 2 st. 9 § 2 st. 4 § MFL 9 § 2 st. MFL |
|
Artikel 4.3 |
9 § 3 st. |
|
Artikel 5.1 första stycket |
10 § 1 st., 2 st. 1 betr, ångerrätt |
|
- på ett tidigt stadium - senast vid leveranstillfallet - skriftlig eller annan varaktig - om inte tidigare lämnats i ”rätt” |
10 § 1 st., 2 st. 1 betr, ångerrätt 10 § 1 st., 2 st. 1 betr, ångerrätt 10 § 1 st., 2 st. 1 betr, ångerrätt 10 § 1 st. |
|
Artikel 5.1 andra stycket led 1 |
10 § 2 st. 1 |
|
Artikel 5.1 andra stycket led 2 |
10 § 2 st. 2 |
|
Artikel 5.1 andra stycket led 3 |
10 §2 st. 3 |
|
Artikel 5.1 andra stycket led 4 |
10 § 2 st. 4 |
|
Artikel 5.2 |
10 § 3 st. |
|
Artikel 6.1 1 st. |
13 § |
|
Artikel 6.1 2 st. led 1 |
15 § 1 st. första meningen + 2 st. |
|
Artikel 6.1 2 st. led 2 |
15 § 1 st. andra meningen + 2 st. |
|
Artikel 6.1 3 st. led 1 |
16 § |
|
Artikel 6.1 3 st. led 2 |
16 § |
|
Artikel 6.1 4 st. |
15§2St |
|
Prop. 1999/2000:89 | |
|
Artikel 6.2 |
19 § 1 och 2 st. Bilaga 7 |
|
Artikel 6.3 inledningen (om inte |
ingen motsvarighet |
|
Artikel 6.3 led 1 |
14 § 1 |
|
Artikel 6.3 led 2 |
14 §2 |
|
Artikel 6.3 led 3 |
14 § 3 och 15 § 3 st. |
|
Artikel 6.3 led 4 |
14 §4 |
|
Artikel 6.3 led 5 |
14 §5 |
|
Artikel 6.3 led 6 |
14 §6 |
|
Artikel 6.4 1 st. led 1 |
20 § |
|
Artikel 6.4 1 st. led 2 |
20 § |
|
Artikel 6.4 2 st. |
ingen motsvarighet |
|
Artikel 7.1 |
21 § 1 st. |
|
Artikel 7.2 |
21 § 2 och 3 st. |
|
Artikel 7.3 |
19 § 4 st. (ingen motsvarighet till |
|
Artikel 8 led 1 |
34 § konsumentkreditlagen |
|
Artikel 8 led 2 |
34 § konsumentkreditlagen |
|
Artikel 9 led 1 |
12 § 1 st. marknadsföringslagen |
|
Artikel 9 led 2 |
avtalslagen |
|
Artikel 10 |
annat lagstiftningsärende |
|
Artikel 11.1 |
12 §, marknadsföringslagen |
|
Artikel 11.2 |
marknadsföringslagen |
|
Artikel 11.3 a |
ingen motsvarighet |
|
Artikel 11.3 b |
marknadsföringslagen |
141
|
Artikel 11.4 |
ingen motsvarighet |
Prop. 1999/2000:89 Bilaga 7 |
|
Artikel 12.1 |
8§ | |
|
Artikel 12.2 |
23 § | |
|
Artikel 13.1 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 13.2 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 14 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 15.1 |
ikraftträdandebestämmelsen | |
|
Artikel 15.2 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 15.3 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 15.4 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 16 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 17 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 18 |
ingen motsvarighet | |
|
Artikel 19 |
ingen motsvarighet |
142
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1999/2000:89
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:89 Lag om konsumentskydd
vid distansavtal och hemförsäljningsavtal
143
Prop. 1999/2000:89
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om konsumentskydd |
385L0577 397L0007 |
Eländers Gotab 59832, Stockholm 2000
144