Prop.
1999/2000:79
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2000
Göran Persson
Lars Engqvist
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslår regeringen nationella mål och inriktning för han-
dikappolitiken. Regeringen bedömer att insatserna under de närmaste
åren bör koncentreras till företrädesvis tre huvudområden:
- att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
- att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
- att förbättra bemötandet.
Det innebär bl.a. att statliga myndigheter bör integrera handikapperspek-
tivet i sin verksamhet och vara ett föredöme när det gäller att göra verk-
samhet, information och lokaler tillgängliga. Krav bör införas i plan- och
bygglagen på att enkelt åtgärdade hinder i befintliga lokaler dit allmän-
heten har tillträde och på befintliga allmänna platser bör vara eliminerade
år 2010 och kraven på tillgänglighet i samband med nybyggnad och om-
byggnad bör förtydligas. Kollektivtrafiken bör vara tillgänglig för perso-
ner med funktionshinder år 2010 och gällande föreskrifter om tillgäng-
lighet till färdmedel inom olika trafikslag bör ses över och skärpas.
Bemötande handlar inte bara om mötet mellan människor utan även om
hur samhället i lagar, resursfördelning m.m. visar vilken syn på personer
med funktionshinder som råder. Regeringen föreslår åtgärder mot s.k.
domstolstrots. Särskilda medel bör avsättas för en flerårig satsning på
kompetensutveckling för personal inom olika samhällsområden kring
frågor som rör bemötande av personer med funktionshinder. På området
kultur och media bör ökade resurser tillföras för ökad tillgänglighet. På
utbildnings- och arbetsmarknadsområdet aviseras uppdrag och utred-
ningar. Statsbidragen till handikapporganisationerna bör höjas.
1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 79
Prop. 1999/2000:79
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620). 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade.....................................7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1574) om bostads
anpassningsbidrag m.m.....................................................................9
3 Ärendet och dess beredning............................................................10
4 Bakgrund.........................................................................................11
4.1 Handikappolitikens utveckling.........................................11
4.2 Handikappolitik i ett internationellt perspektiv................18
4.3 FN:s standardregler...........................................................21
4.3.1 Vad innehåller reglerna?.................................21
4.3.2 Sverige och standardreglerna..........................22
5 En nationell handikappolitik för demokrati och full delaktighet.... 23
5.1 Nationella mål...................................................................23
5.2 Inriktning på regeringens handikappolitik........................27
5.2.1 Tre huvudområden..........................................29
5.2.2 Standardreglerna.............................................31
6 Handikapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer........32
6.1 Myndigheternas ansvar.....................................................32
6.2 Sektorsansvar och etappmål..............................................35
6.3 Statlig upphandling...........................................................37
6.4 Samordningsfrågor............................................................38
6.5 Sekretess hos Handikappombudsmannen.........................39
7 Ett tillgängligare Sverige.................................................................39
7.1 Offentlig miljö..................................................................39
7.2 Nationellt tillgänglighetscenter.........................................44
7.3 Design för alla...................................................................47
7.4 Kommunikationer.............................................................48
7.5 Bilstöd...............................................................................59
7.6 Alternativ telefoni.............................................................59
7.7 Kommunaldemokrati och valfrågor..................................64
7.8 Utredning om formerna för en reglering av tillgänglighet 66
7.9 Bostadsanpassningsbidrag................................................67
7.9.1 Bakgrund........................................................67
7.9.2 Bostadsanpassningsbidrag som en direkt
åtgärd..............................................................67
7.9.3 Köp eller byte av bostad.................................69
7.9.4 Standardhöj ande åtgärder...............................71
8 Bättre bemötande.............................................................................72
8.1 Lika behandling, diskriminering.......................................73
8.2 Åtgärder mot domstolstrots m.m......................................76
8.3 Rådgivning och annat personligt stöd (råd och stöd).......85
8.4 Tillgänglig samhällsinformation.......................................87
8.5 Klagomål och kvalitetsutveckling....................................89
8.6 Brukarstöd.........................................................................90
8.7 Ökad kompetens om bemötande m.m...............................92
8.8 Forskning..........................................................................97
8.9 Kunskap och kultur mot fördomar....................................99
9 Kultur och media...........................................................................100
10 Utbildning......................................................................................104
10.1 Skola och vuxenutbildning.............................................104
10.2 Högskolan.......................................................................109
10.3 Hjälpmedel inom utbildning...........................................110
10. Assistans vid folkhögskolor...........................................114
11 Arbetsmarknad..............................................................................117
12 Habilitering och rehabilitering......................................................123
13 Individuella planer och samverkan................................................125
14 Statsbidrag till handikapporganisationerna...................................128
15 Ikraftträdande och ekonomiska konsekvenser..............................130
16 F örfattningskommentar.................................................................134
16.1 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620).....................................................................................134
16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade..........................135
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m.m.......................................136
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Lindqvists Nia
- nio vägar att utveckla bemötandet av personer med
funktionshinder....................................................................137
Bilaga 2 Författningaförslag..............................................................141
Bilaga 3 Ändringsförslagen i Boverkets rapport 1994:11 gällde
följande paragrafer i lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m.m...........................................146
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagtext....................................................149
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...............................................................153
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000.......159
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
2. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
3. lag om ändring i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag
m.m.,
dels godkänner vad regeringen förslår om mål och inriktning för handi-
kappolitiken (avsnitt 5.1 och 5.2).
Prop. 1999/2000:79
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1999/2000:79
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)’
dels att 68 och 74
§§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 68 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Länsstyrelsen skall inom länet
följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och
andra samhällsorgan,
verka för att kommunerna planerar
för att kunna tillgodose framtida
behov av bistånd enligt 6f§,
även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.
68 a §
Om länsstyrelsen finner att en
kommun inte fullgör vad som
ålagts kommunen i en lagakraft-
vunnen dom om rätt till bistånd
enligt 6 b eller 6f§ får länsstyrel-
sen förelägga kommunen att av-
hjälpa bristen. Föreläggandet far
förenas med vite.
Länsstyrelsen får inte meddela
ett vitesföreläggande enligt första
stycket om verkställlighet av do-
men redan har sökts enligt utsök-
ningsbalken. Ett meddelat vites-
föreläggande förfaller om verk-
ställighet söks enligt utsöknings-
balken.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse 1997:313.
74 g3
Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 §, om före-
läggande eller förbud enligt 70 §
och om omhändertagande av per-
sonakt enligt 70 c § far överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. I
fråga om överklagande av länssty-
relsens beslut enligt 70 b § gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i
15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och om
omhändertagande av personakt enligt 70 c § samt domstols motsvarande
beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som
behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt.
Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 §, om före-
läggande eller förbud enligt 70 §,
om omhändertagande av personakt
enligt 70 c § och beslut om avslag
på en begäran om vitesfö-
reläggande enligt 68 a § får över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol. I fråga om överklagande
av länsstyrelsens beslut enligt 70 b
§ gäller i tillämpliga delar be-
stämmelserna i 15 kap. 7 § sekre-
tesslagen (1980:100).
Prop. 1999/2000:79
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
3 Senaste lydelse 1998:384.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade
dels att 26 och 27 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av följande ly-
delse.
Prop. 1999/2000:79
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Länsstyrelsen har inom länet tillsyn över verksamhet enligt denna lag
och far då inspektera verksamheten.
Länsstyrelsen skall också inom länet
1. informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksamheten,
2. ge kommunerna råd i deras
verksamhet, samt
3. främja samverkan i planering
mellan kommunerna, landstingen
och andra samhällsorgan.
2. ge kommunerna råd i deras
verksamhet,
3. verka för att kommunerna och
landstingen planerar för att kunna
tillgodose framtida stöd- och ser-
vicebehov, samt
4. främja samverkan i planering
mellan kommunerna, landstingen
och andra samhällsorgan.
26 a §
Om länsstyrelsen finner att en
kommun eller ett landsting inte
fullgör vad som ålagts kommunen
eller landstinget i en lagakraft-
vunnen dom om rätt till insatser
enligt 9 §, får länsstyrelsen före-
lägga kommunen eller landstinget
att avhjälpa bristen. Föreläggan-
det får förenas med vite.
Länsstyrelsen får inte meddela
ett vitesföreläggande enligt första
stycket om verkställighet av domen
redan har sökts enligt utsöknings-
balken. Ett meddelat vitesföreläg-
gande förfaller om verkställighet
söks enligt utsökningsbalken.
27
Beslut av en sådan nämnd som
avses i 22 § eller av länsstyrelsen
far överklagas hos allmän förvalt-
Beslut av en sådan nämnd som
avses i 22 § eller av länsstyrelsen
far överklagas hos allmän förvalt-
Senaste lydelse 1995:1000.
ningsdomstol om beslutet avser
1. insatser för en enskild enligt 9
§,
2. utbetalning till någon annan
enligt 11 §,
3. återbetalning enligt 12 §,
4. förhandsbesked om rätt till in-
satser enligt 16 § andra stycket,
5. tillstånd till enskild verksam-
ningsdomstol om beslutet avser
1. insatser för en enskild enligt 9
§,
2. utbetalning till någon annan
enligt 11 §,
3. återbetalning enligt 12 §,
4. förhandsbesked om rätt till in-
satser enligt 16 § andra stycket,
5. tillstånd till enskild verksam-
Prop. 1999/2000:79
het enligt 23 §, eller
6. föreläggande eller återkallelse
av tillstånd enligt 24 §.
het enligt 23 §,
6. föreläggande eller återkallelse
av tillstånd enligt 24 §, eller
7. avslag på en begäran om vi-
tesföreläggande enligt 26 a §.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut i frågor som avses i första
stycket gäller omedelbart. Läns-
rätten eller kammarrätten far dock
Beslut i frågor som avses i första
stycket 1-6 gäller omedelbart.
Länsrätten eller kammarrätten far
förordna att dess beslut skall gälla
först sedan det vunnit laga kraft.
dock förordna att dess beslut skall
gälla först sedan det vunnit laga
kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1574) om bostadsanpass-
ningsbidrag
dels att 6, 8 och 9 §§ skall ha följande lydelse,
dels att 10 §’ och rubriken närmast före 9 § skall upphävas.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1999/2000:79
6§
Bostadsanpassningsbidrag lämnas för åtgärder för anpassning av bo-
stadens fasta funktioner i och i anslutning till den bostad som skall anpas-
sas. Bidrag lämnas endast om åtgärderna är nödvändiga för att bostaden
skall vara ändamålsenlig som bostad för den funktionshindrade.
Bidrag lämnas dock inte om de
sökta åtgärderna behöver vidtas
redan av väsentligen andra orsa-
ker än behovet av anpassningen.
Vid nybyggnad samt vid köp el-
ler byte av bostad lämnas bostads-
anpassningsbidrag endast om det
finns särskilda skäl för att välja en
bostad som kräver anpassningsåt-
gärd.
Bostadsanpassningsåtgärder för
standardhöj ande åtgärder
Med standardhöj ande åtgärd
avses en åtgärd som i väsentlig
mån förbättrar husets eller bosta-
dens funktioner eller som tillför
huset eller bostaden ny funktion.
8§
Vid nybyggnad lämnas bostads-
anpassningsbidrag endast om det
finns särskilda skäl för att välja en
utformning av bostaden som krä-
ver anpassning.
9§
Vid köp eller byte av bostad
lämnas bostadsanpassningsbidrag
till kostnadskrävande åtgärder
endast om det finns särskilda skäl
för att välja en bostad som kräver
anpassning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Senaste lydelse 1997:67.
Regeringen beslutade den 30 januari 1997 att tillsätta en särskild utredare
med uppdrag att kartlägga och analysera frågan om bemötande av
personer med funktionshinder och mot bakgrund av detta lämna förslag
som kunde bidra till att avhjälpa brister och missförhållanden i bemötan-
det av personer med funktionshinder. I mars 1999 överlämnade utred-
ningen sitt betänkande - Lindqvists nia - nio vägar att utveckla bemötan-
det av personer med funktionshinder (SOU 1999:21). En sammanfattning
av förslagen i betänkandet finns i bilaga 1. De lagförslag som lades fram
i betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En
remissammanställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
SI 999/1696/ST).
Regeringen beslutade den 6 november 1997 att bemyndiga chefen för
Socialdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se
över och utvärdera Handikappombudsmannens verksamhet. Utredaren
skulle pröva vilken betydelse ombudsmannen haft för utvecklingen inom
handikappområdet i stort samt bedöma om, och i så fall hur, ombuds-
mannens roll och arbetsuppgifter borde förändras i något avseende. I maj
1999 överlämnade utredningen sitt betänkande Handikappombudsman-
nens framtida förutsättningar och arbetsuppgifter (SOU 1999:73).
Betänkandet Lindqvists nia - nio vägar att utveckla bemötandet av
personer med funktionshinder (SOU 1999:21) ligger till grund för änd-
ringsförslagen i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade och socialtjänstlagen (1980:620).
Lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag trädde i kraft den
1 januari 1993 och ersatte förordningen (1987:1050) om statskommunalt
bostadsanpassningsbidrag och förordningen (1985:489) om statsbidrag
till att återställa handikappanpassade bostäder m.m. I beslut den 22 april
1993 (S93/3671/H) gav regeringen Boverket i uppdrag att följa upp och
beskriva utvecklingen när det gäller verksamheten med bostadsanpass-
ningsbidrag m.m. Boverket har i en slutrapport, Boverkets Rapport
1994:11, analyserat och beskrivit vilka förändringar lagen om bostadsan-
passningsbidrag m.m. har medfört vad gäller kommunernas verksamhet
med bostadsanpassningsbidrag m.m. Rapporten innehåller förslag till
vissa förändringar i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag
m.m. De lagförslag som lades fram i Boverkets rapport finns i bilaga 3.
Rapporten har remissbehandlats. En remissammanställning finns till-
gänglig på Socialdepartementet (S94/6338/H). Rapporten ligger till
grund för regeringens ändringsförslag i lagen (1992:1574) om bostadsan-
passningsbidrag m.m.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 december 1999 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 8.2.
Ändringen i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. är ej
sådan att Lagrådets yttrande behöver inhämtas. Ändringarna i 27 § lagen
Prop. 1999/2000:79
10
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och i 74 §
socialtjänstlagen (1980:620) har inte heller granskats av Lagrådet.
Anledningen till detta är att ändringarna är av enkel beskaffenhet.
Prop. 1999/2000:79
Från välgörenhet till välfärdspolitik
I ett historiskt perspektiv har människor med funktionshinder allt för ofta
varit diskriminerade och utestängda från stora delar av samhället. Bero-
endet av andras välvilja har begränsat möjligheterna att utforma ett liv på
egna villkor. Institutionstänkande och segregation har ibland syftat till att
skydda funktionshindrade från övriga samhället och ibland tvärtom, att
skydda samhället från funktionshindrade. Ett tänkande som står i stark
kontrast till de målsättningar som dagens handikappolitik bygger på - full
delaktighet, jämlikhet och alla människors lika värde. Mycket har gjorts,
men en hel del återstår att göra. Detta är grunden för regeringens hand-
lingsplan.
Den moderna svenska handikappolitiken har på många sätt sina rötter i
1960-talets jämlikhetssträvanden. Fram till dess dominerades synen på
personer med funktionshinder av att problemet låg hos individen. Det var
funktionsnedsättningen och andra fysiska eller psykiska svagheter eller
begränsningar hos individen som orsakade svårigheterna att leva ett liv
som andra. De offentliga insatserna var därför i huvudsak begränsade till
institutioner och med påtaglig medicinsk prägel. Under 1960-talet skedde
gradvis en svängning av synsättet till att fokusera på de problem som
samhällets utforming medförde för personer med funktionshinder. Men
även den allmänna samhällspolitiska debatten ökade uppmärksamheten
på att det var samhället som skulle förändras. Den största betydelsen för
denna utveckling hade funktionshindrade själva genom sina organisatio-
ner. Det miljörelaterade handikappbegreppet anammades snabbt av han-
dikapprörelsen. I Handikappförbundens Centralkommittés (HCK:s) pro-
gram Ett samhälle för alla från år 1972 slås fast: "Handikapp är i stor
utsträckning en följd av brister i samhället. Därför kan handikapp elimi-
neras. Det gör man genom att förändra samhället." Denna definition av
var problemen fanns gjorde handikappfrågorna långt mer politiska än
tidigare. Förändringen skedde parallellt i flera andra länder.
Den moderna handikappolitiken
För den offentliga handikappolitiken har två utredningar haft särskilt stor
betydelse, dels den Socialpolitiska kommittén (tillsatt 9 maj 1958) och
dels 1966 års handikapputredning (tillsatt 30 juni 1965). Ur dessa två
utredningar kan åtskilligt av dagens handikappolitiska grundpelare härrö-
ras. Den Socialpolitiska kommittén hade bland annat till uppgift att be-
handla frågor som rörde det som då betecknades som den sociala om-
11
vårdnaden av handikappade — bostäder, vård och service i hemmen samt
rekreation. Kommitténs främsta uppdrag var att granska den svenska
socialpolitikens verkningar och effektivitet. För att få en överblick av
situationen gjordes en omfattande inventering av situationen i landet. I
utredningen Social omvårdnad av handikappade (SOU 1964:43) formu-
lerades flera principer, bland annat att hänsyn till handikappade måste tas
överallt i samhället: i samhällsplaneringen och bostadsbyggandet, i ut-
bildningsväsendet och på arbetsmarknaden, i socialförsäkringen och i
kulturlivet. Utredningen lade fram förslag till ett program för ansvarsför-
delningen mellan stat, kommun och landsting rörande handikappvården.
Det innehöll en rad uppgifter som täckte såväl arbete, bostad, hjälpmedel
som kultur och rekreation. Kommunerna fick ansvar för att inventera,
planera och genomföra huvudparten av åtgärderna. En annan viktig prin-
cip som fastslogs av kommittén var att hjälpen till handikappade skulle
utformas som rättigheter.
Den första handikapputredningen
Regeringen tillsatte år 1965 Handikapputredningen som fick i uppdrag att
se över hur väl stat, kommun och landsting hade genomfört de åtgärder
som den socialpolitiska kommittén föreslog i sitt program. Senare fick
utredningen en rad tilläggsdirektiv. Utredningen, som arbetade i tio år,
kom att fa stor betydelse. Avveckling av de s.k. vanföreanstaltema, infö-
randet av bostadsanpassningsbidrag, kommunala handikappråd, statsbi-
drag till färdtjänst, styrelsen för vårdartjänst och tillskapandet av Handi-
kappinstitutet är några exempel på resultat av Handikapputredningen.
Utredningen hade även en stor del i utvecklandet av det miljörelaterade
handikapperspektivet. I slutbetänkandet Kultur åt alla (SOU 1976:20)
fick innebörden av handikapp följande lydelse:
"Ordet handikapp används i olika betydelser. Vi använder ordet handi-
kappad för att beteckna en person som av fysiska eller psykiska skäl har
mer betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. I denna beskrivning
ligger att ett handikapp påverkas av den enskildes livsvillkor, av sam-
hällets utformning. En blind kan ha en skada på synnerven, en utveck-
lingsstörd kan vara hjärnskadad och en rullstolsbunden kan ha blivit ska-
dad i en trafikolycka. Men det är inte själva skadan som vi främst tänker
på när vi använder ordet handikapp, utan de följder som skadan kan
medföra. Skillnaden är väsentlig: skadan är något som ständigt finns -
antingen är en person skadad eller också är han det inte. En funktions-
nedsättning, däremot, föreligger i vissa situationer. Vid andra tillfällen
finns inget handikapp i denna mening även om skadan är oförändrad.
Man kan således vara handikappad i en situation eller funktion, men är
det inte i en annan."
Välfärdspolitikens betydelse
Den svenska handikappolitiken är en del av den generella välfärdspoliti-
ken. Regeringen och riksdagen har formulerat de handikappolitiska
målen jämlikhet och full delaktighet (rskr. 1996/97:120). Olika reformer
Prop. 1999/2000:79
12
med generella och individuella insatser har genomförts under årens lopp
för att stärka den enskildes självbestämmande, inflytande och integritet
och underlätta delaktighet och jämlikhet. För människor med
funktionshinder har den sociala och ekonomiska utvecklingen haft
mycket stor betydelse. Fram till år 1930 svarade fattigvården och enskild
välgörenhet i stort sett för det enda ekonomiska stödet för personer med
funktionshinder. Successivt infördes olika former av stödinsatser, till
exempel invalidpension. Under femtiotalet skedde ett omfattande
reformarbete på socialförsäkringsområdet. Den allmänna sjukförsäk-
ringen trädde i kraft och inkomstbortfallsprincipen infördes. Olycksfalls-
försäkringen reformerades och samordnades med sjukförsäkringen.
Genom reformerna på socialförsäkringsområdet skapades ett ekonomiskt
skydd vid sjukdom, arbetslöshet, invaliditet och ålderdom. Detta ledde
till att antalet personer med behovsprövad hjälp minskade kraftigt.
1962 års socialförsäkringsreform - den allmänna försäkringen - och
andra reformer, ledde till förbättringar för långtidssjuka. Handikapp-
ersättning och vårdbidrag till föräldrar med funktionshindrade barn
byggdes ut senare.
Genom den generella välfärden minskas det utanförskap som ett selek-
tivt system medför - i synnerhet om det är kopplat till arbete och in-
komst. Erfarenheterna från andra länder stödjer den uppfattningen. Ut-
byggnaden och de ökade satsningarna på den offentliga sektorn har och
har haft stor betydelse för människor med funktionshinder. Solidariskt
finansierat stöd och service har lett till ökade förutsättningar att utforma
det egna livet.
Integration och normalisering
Under 1960- och 1970-talen tilltog kritiken av framförallt skolundervis-
ning och boende för funktionshindrade, som var segregerade från övriga
samhället. Detta ledde så småningom till att vanföreanstaltema avskaffa-
des och att de stora institutionerna minskade kraftigt i antal. Normalise-
ring och integrering blev målet för den nationella handikappolitiken.
Barn och ungdomar med i synnerhet omfattande funktionshinder hade
varit hänvisade till undervisning på särskilda institutioner och vid spe-
cialskolor, ofta långt ifrån föräldrahemmet.
Genom en ändring av skollagen 1962 fick kommunerna skyldighet att
sörja för undervisningen för alla barn inom kommunen med undantag för
särskolan som inte blev en kommunal angelägenhet förrän år 1992.
Under 1970-talet intensifierades integrationspolitiken. Detta gällde i stort
sett alla handikappgrupper förutom bamdomsdöva där situationen var an-
norlunda. För att skapa verkliga möjligheter till integration krävdes att
döva fick undervisning på sitt eget språk och sina egna villkor i sin egen
skolform.
Integrationsutredningen (dir. 1978:69), som tillsattes år 1978, kom att
fa stor betydelse för utformningen av dagens stöd till elever med funk-
tionshinder. Utredningen betonade att integrationspolitiken inom utbild-
ningsområdet inte får stanna vid skolplacering, utan måste ses i ett sam-
manhang där både tillrättaläggande av miljön och särskilda åtgärder är
nödvändiga.
Prop. 1999/2000:79
13
Rätten till arbete
Prop. 1999/2000:79
Efter andra världskriget fick rehabilitering och utveckling av hjälpmedel
en starkt framskjuten position i många länder till följd av de behov av
insatser som det stora antalet krigsskadade medförde. Detta påverkade
även Sverige. Målet i länder som deltagit i andra världskriget var att åter-
föra krigsskadade personer till vardagen. I Sverige fick rehabilitering en
försvenskad term - återföring. Teknisk och medicinsk utveckling och
ökade offentliga insatser ledde till att insatserna för funktionshindrade
ökade. Under efterkrigsårens brist på arbetskraft gavs ökade möjligheter
för funktionshindrade att få arbete. Många förutspådde en fortsatt
arbetskraftsbrist. Därför ökade intresset för de s.k. partiellt arbetsföra,
vilket var den tidens benämning för arbetshandikappade. År 1943
tillsattes en kommitté för att utreda hur de partiellt arbetsföra kunde öka
sina möjligheter att få arbete. Kjellmankommittén, som den kom att heta,
fick stor betydelse för arbetsvärden. Begreppet "arbetsvärd" användes vid
denna tid som ett samlat begrepp för olika arbetsförberedande åtgärder
för att ta till vara funktionshindrades arbetsförmåga. Kommittén
lanserade även en "normaliseringsprincip", vilket här betydde att inga
säråtgärder skulle vidtas förrän man utan resultat prövat andra reguljära
åtgärder.
Det stora genombrottet för en aktiv arbetsmarknadspolitik skedde
under 1960-talet. Till delar beror det på att arbetsmarknadspolitiken sam-
mankopplades med den ekonomiska politiken. Arbetsmarknadspolitiken
och arbetsmarknadsutbildningen blev medel för att öka rörligheten hos
arbetskraften. Detta ledde till kraftigt ökade satsningar även för arbets-
handikappade. Under några få år fyrdubblades insatserna.
Även den förändrade synen på personer med funktionshinder och det
miljörelativa handikappbegreppet kom att påverka arbetsmarknadspoliti-
ken. Ökad betoning skedde på att undanröja de hinder som fanns t.ex. på
arbetsplatsen. Inom Arbetsmarknadsverket började man som en konsek-
vens av det nya synsättet använda begreppet arbetshandikappad.
Lagen om anställningsskydd
År 1974 infördes lagen (1974:12) om anställningsskydd och det före-
skrevs att en arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga och av denna
anledning har fått "särskild sysselsättning" skall ha förtur till fortsatt
arbete oberoende av om en turordning blivit fastställd efter varsel om
uppsägningar. Samma år infördes även lagen om anställningsfrämjande
åtgärder. Den bygger på tanken att arbetsmarknadsmyndigheterna vid
överläggningar med arbetsgivare och berörda organisationer skall disku-
tera vilka åtgärder som kan behöva vidtas i syfte att skapa bättre möjlig-
heter för äldre personer och personer med nedsatt arbetsförmåga att be-
hålla eller erhålla anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Arbets-
miljölagens (1977:1160) införande ökade kraven på anpassning av
arbetsmiljön till människors olika förutsättningar.
År 1980 reformerades arbetsmarknadspolitiken för arbetshandi-
kappade. Detta år infördes lönebidragen. Arbetsmarknadsinstituten och
stiftelsen Samhällsföretag (nuvarande Samhall) bildades. Samhällsföretag
14
var en sammanslagning av de olika skyddade verkstäder som fanns runt
om i landet. Lönebidraget blev ett enhetligt lönestöd för hela den regul-
jära arbetsmarknaden. Till arbetsmarknadsinstituten (Ami) sammanfördes
bl.a. verksamheter för arbetsprövning och arbetsträning från landsting
och kommuner.
Under 1980-talet introducerades verksamheter som syftade till att
öppna nya vägar ut i arbetslivet för människor med omfattande
funktionshinder. År 1986 startade Arbetsmarknadsstyrelsen försöksverk-
samheten "Arbete åt unga handikappade" vars syfte var att genom
uppsökande verksamhet nå unga förtidspensionärer och erbjuda dem
rehabilitering med sikte på arbete. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
ökade kraftigt för arbetshandikappade under 1980-talet, både volymmäs-
sigt och som andel av den totala arbetsmarknadspolitiken.
Rättighetslagstiftning
Redan i slutet av 1800-talet övervägdes lagstiftning till stöd för utveck-
lingsstörda. Den första lagen infördes år 1944 och avsåg då undervis-
ningen av s.k. bildbara sinnesslöa. Landstingen ålades ansvaret för denna
undervisning. Lagen följdes av 1954 års lag (1954:483) som vidgade
landstingens uppgifter till vård av psykiskt efterblivna, som var den term
som ersatte sinnesslöa. I lagen angavs att undervisningen av efterblivna
barn och ungdomar skulle ske vid intemat och extematskolor. I början av
60-talet tillsattes en utredning som efter översyn föreslog en ny lagstift-
ning som kom att bli 1967 års lag (1967:940) om omsorger om vissa psy-
kiskt utvecklinggstörda (omsorgslagen). Internationellt kom lagen att fa
stor uppmärksamhet. Den nya lagen var inriktad på att ge utvecklings-
störda undervisning, vård, bostad och daglig sysselsättning. Landstingen
fick ansvaret för insatser för såväl personer bosatta på institutioner som i
det egna hemmet. Lagen var en särlagstiftning och präglades i betydande
utsträckning av regler om institutioner och åtgärder oberoende av sam-
tycke. I takt med att normalisering och integrering fick större genomslag
ansågs det vara fel att omsorgslagen täckte sådant som annan lagstiftning
borde omfatta. Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen, som
trädde i kraft i början av 1980-talet, slog fast allas rätt till social grund-
trygghet och god hälso- och sjukvård. Omsorgslagen framstod då som
ålderdomlig. Omsorgskommittén (dir. 1977:89) föreslog år 1981 en så
kallad pluslag, som kompletterar, men inte ersätter, andra lagar. I propo-
sitionen (1984/85:176) betonades att den nya lagen skulle ses som ett
komplement till och inte en ersättning för andra lagar. Den nya omsorgs-
lagen var en rättighetslag, liksom den tidigare.
Lagen om allmän försäkring innehåller bestämmelser om ersättningar
som personer med funktionshinder kan ha rätt till, bl.a. förtidspension,
handikappersättning, vårdbidrag och bilstöd.
År 1988 beslutade regeringen att tillsätta en ny handikapputredning,
som antog namnet 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53). Den kom
att konstatera omfattande brister i stödet för personer med funktionshin-
der. Bristerna gällde inte enbart insatsernas omfattning och innehåll utan
även enskildas möjlighet att själva kunna bestämma och planera sina liv.
Handikapputredningen föreslog därför specifika individinriktade insatser
Prop. 1999/2000:79
15
till funktionshindrade med omfattande behov av stöd och service. I
huvudbetänkandet Handikapp - Välfärd - Rättvisa (SOU 1991:46) före-
slogs en ny rättighetslag. Utredningens förslag låg till grund för proposi-
tionen Stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159).
I den föreslog regeringen bland annat en lag (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS) och en särskild lag (1993:389)
om statlig assistansersättning (LASS). I samma proposition föreslogs att
omsorgslagen och elevhemslagen skulle upphöra. Rätten till personlig
assistent var en viktig del i den nya lagen.
Nationellt handlingsprogram i handikappfrågor
Handlingsprogrammet i handikappfrågor (SOU 1982:46) har haft en stor
principiell betydelse för den svenska handikappolitiken. I flera avseenden
kan programmet ses som en sammanfattning av den ideologiska utveck-
ling som skedde under 1960- och 1970-talen. Programmet togs fram i
anslutning till FN:s internationella handikappår av Beredningsgruppen
för internationella handikappåret 1981. Genom regeringens skrivelse fick
riksdagen tillfälle att yttra sig över programmet (skr. 1982/83:131).
Socialutskottet (SoU 1982/83:27) anförde att programmet skulle ses som
en viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet på handikappområdet.
I skrivelsen till riksdagen anförde statsrådet bl.a:
"Uppfattningen om människors lika värde är den grundläggande ut-
gångspunkten för hur samhället skall utformas. Alla människor har kun-
skaper, erfarenheter och förmåga, som är viktiga för samhället. Det är en
gemensam angelägenhet för hela befolkningen att samhället utvecklas på
ett sådant sätt att orättvisor undanröjs, att människor far jämlika lev-
nadsförhållanden och att alla kan medverka i utvecklingen och nå del-
aktighet i samhällsgemenskapen.
För att dessa mål skall förverkligas måste arbetet inom alla samhälls-
områden ta hänsyn till handikappades situation, problem och behov.
Arbetet måste utgå ifrån att handikapp är brister i miljö och verksamhet.
Handikappolitiken är inte skild från annan politik utan gäller åtgärder
inom olika samhällsområden för att de allmänpolitiska målen skall kunna
förverkligas för människor med funktionsnedsättningar."
Ansvars- och finansieringsprincipen
En av de grundläggande principerna inom svensk handikappolitik är den
så kallade ansvars- och finansieringsprincipen. Den innebär att varje
sektor i samhället skall utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir
tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionshinder.
Kostnaderna för de nödvändiga anpassningsåtgärdema skall finansieras
inom ramen för den ordinarie verksamheten. I jämställdhetspolitiken och
integrationspolitiken används ofta begreppet "mainstreaming" för att tyd-
liggöra allas ansvar. Den grundläggande tanken att varje samhällsområde
skall ta sitt ansvar för frågor gällande personer med funktionshinder är
inte ny. Redan den socialpolitiska kommittén skrev år 1964: "Tanken att
de handikappade så långt möjligt skall införlivas i samhällslivet leder till
Prop. 1999/2000:79
16
att deras utbildning bör skötas av ordinarie utbildningsorgan, deras bo-
stadsförsörjning av bostadsorganen, deras sjukvård inom den vanliga
sjukvården osv. ". Det framhålls att "Hänsyn till de handikappade är en
devis, som måste prägla kultursamhället på snart sagt alla områden av
dess verksamhet." Därmed kan man säga att tanken om det som i dag
kallas för mainstreaming har funnits som ledstjärna inom handikappoli-
tiska debatten i snart fyrtio år. I det nationella handlingsprogrammet i
handikappfrågor från 1981 (skr. 1982/83:131) formulerades det på föl-
jande sätt:
"Handikappades delaktighet och gemenskap i samhället måste åstad-
kommas genom att miljö och verksamhet utformas på ett sådant sätt att
de blir tillgängliga för handikappade. Varje huvudman måste utgå från
detta i sin verksamhet. Kostnader som uppkommer för sådan anpassning
skall ses som en självklar del av kostnaderna för verksamheten och där-
med också finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt."
Ansvars- och finansieringsprincipen har varit det viktigaste instru-
mentet i detta arbete, även om den aldrig har rättsligt fastställts. I den
praktiska tillämpningen har det ofta varit en avvägning mellan att slå fast
huvudmannens ansvar att finansiera åtgärderna eller att pröva andra lös-
ningar. Tillämpningen har varierat mellan olika samhällsområden. Ett
exempel där principen har varit inbyggd i lagstiftningen är bygglagstift-
ningen, där kostnaderna för de tillgänglighetsåtgärder som följer av ny-
och ombyggnation skall finansieras på samma sätt som övriga byggkost-
nader. Ett annat exempel är att textning av svenskspråkiga program i
Sveriges Television finansieras via den allmänna radio- och TV-licensen.
Avsteg från ansvars- och finansieringsprincipen sker när en annan
huvudman går in och bekostar särskilda insatser. Det finns flera orsaker
till varför det kan vara motiverat. Huvudanledningen är att säkerställa att
insatser som anses särskilt viktiga kommer till stånd. Det kan också vara
motiverat ur effektivitetssynpunkt då exempelvis en mindre kommun kan
ha ett för litet befolkningsunderlag för att en verksamhet skall kunna
drivas med kvalitet och till rimliga kostnader. Dock har det i olika sam-
manhang, bl.a. i Statens Handikappråds uppföljning av det nationella
handlingsprogrammet framförts att ansvars- och finansieringsprincipen
inte fatt tillräckligt genomslag och att åtgärder för funktionshindrade,
framför allt sådana som gäller tillgängligheten, ses som sociala åtaganden
som skall finansieras genom skattemedel. I handikapputredningens
huvudbetänkande Handikapp - Välfärd - Rättvisa (SOU 1991:46) fördes
ett resonemang om principens räckvidd och tillämpning. Utredningen
uttrycker att principen kan sägas vara utformad som en rättighet för
handikappade till tillgänglighet och delaktighet i miljöer och
verksamheter i samhället på samma villkor som alla andra människor.
För att stärka principens tillämplighet diskuteras olika möjligheter. Dels
åtgärder för att göra principen mer känd och dels att tvingande
lagbestämmelser införs och att dessa kombineras med lämpliga påföljder
och sanktioner. Utredningen menade vidare att ett konsekvent
genomförande av ansvars- och finansieringsprincipen på sikt torde kunna
innebära kostnadsbesparingar för samhället. Genom att möjliggöra för
människor med funktionshinder att leva ett friare och mer självständigt
Prop. 1999/2000:79
17
liv torde samhällets insatser i form av t.ex., färdtjänst och ledsagarservice Prop. 1999/2000:79
bli mindre efterfrågade.
Diskrimineringslagstiftning
År 1999 infördes lagen (1999:132) om forbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder. Det är första gången som
det i lagstiftningen uttryckligen anges att funktionshindrade omfattas av
ett sådant diskrimineringsförbud. Den nya lagen innebär en tydlig
markering från samhällets sida att personer med funktionshinder har rätt
till ett arbetsliv på samma villkor som andra. Regeringen har även tillsatt
en utredning om Översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering m.m.
(dir. 1999:49) som bland annat skall utreda behovet av och formerna för
en reglering av ett generellt förbud mot diskriminering i
näringsverksamhet av personer med funktionshinder.
Mänskliga rättigheter
Under 1980- men framför allt under 1990-talet har handikappolitiken
internationellt allt mer tagit sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter och
rätten till medborgarskap. Historiskt har handikappfrågorna behandlats
som en medicinsk och social fråga. Till stöd för den nya utvecklingen
används bl.a. Förenta Nationernas (FN:s) konvention om mänskliga
rättigheter som säger att alla har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet,
att erkännas som person i lagens mening och att ta del av sitt lands
styrelse. Alla har också rätt till arbete, undervisning, kulturliv, att bilda
familj m.m. FN har tydligt markerat att handikappolitik handlar om
mänskliga rättigheter. I dag finns en rad olika instrument på det
internationella planet som verkar i denna riktning. En viktig milstolpe i
utvecklingen är FN:s internationella handikappår 1981. FN:s general-
församling antog år 1982 världsaktionsprogrammet för handikappade och
ägnade handikappfrågorna ett särskilt årtionde. När halva årtiondet hade
gått år 1987 genomfördes en utvärderingskonferens i Stockholm av FN.
En av resolutionerna från konferensen uppmanade till att förbereda en
konvention om handikappades rättigheter. Den svenska regeringen
försökte tillsammans med ett antal andra länder att inom FN driva frågan
om en konvention, dock utan att lyckas. Istället fick FN:s ekonomiska
och sociala råd och den sociala utvecklingskommisonen i uppdrag att
tillsätta en arbetsgrupp för att ta fram standardregler med syfte att
tillförsäkra människor med funktionshinder jämlikhet och delaktighet i
samhället. Standardreglerna antogs av FN:s generalförsamling hösten
1993.
Även i andra sammanhang har funktionshindrades situation lyfts fram.
Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter år 1993 uttalades att
särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att säkra att funktionshindrade per-
soner inte blir diskriminerade och att de tillerkänns lika behandling be-
18
träffande mänskliga fri- och rättigheter, inklusive aktivt deltagande i alla
delar av samhället.
FN:s konvention om barnets rätigheter
FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av generalförsamlingen
1989 och trädde i kraft den 2 september 1990.1 och med tillkomsten av
barnkonventionen har, förutom barn i allmänhet, barn med funktionshin-
der getts tydliga egna rättigheter. Barnkonventionen är den första och
hittills enda av de stora MR-konventionema där handikapp räknas upp
som en av grunderna för icke-diskriminering. Alla rättigheter i konven-
tionen gäller således lika även för barn med funktionshinder. Staterna har
en skyldighet att se till att även barn med funktionshinder kommer i
åtnjutande av de rättigheter som omfattas av konventionen. Därutöver
finns en särskild artikel som riktar sig till barn med funktionshinder, där
de alldeles särskilda behov som dessa barn kan ha lyfts fram.
Diskrimineringslagstiftning i allt fler länder
Under de senaste tio åren har ett stort antal länder bl.a. Australien, USA,
Storbritannien och Sydafrika antagit lagar om förbud mot diskriminering
på grund av funktionshinder. USA är det land som har gått längst med the
Americans with Disabilities Act (ADA) som antogs år 1990. ADA består
av fem kapitel, men i praktiken är det de tre första kapitlen som är av
vikt. De omfattar 1) arbetsmarknaden, 2) delstater och kommuner samt 3)
kommersiell verksamhet. Den bärande principen i lagen är att det är för-
bjudet att diskriminera någon på grund av funktionshinder. I begreppet
diskriminering ingår även otillgänglighet i miljön och verksamhet, vilket
ibland kallas för indirekt diskriminering. Detta gör lagen unik. ADA ger
möjlighet för enskilda personer att stämma företag och myndigheter för
diskriminering. De som falls far betala skadestånd. Andra sanktionsme-
toder är indragna federala bidrag till kommuner. När ett ärende om dis-
kriminering p.g.a. otillgänglighet behandlas tas hänsyn till hur stora kost-
naderna för anpassningsåtgärdema är i förhållande till huvudmannens
ekonomiska styrka och storlek. Kraven på att göra verksamheten till-
gänglig är därför större för stora företag än för mindre. På flera områden
finns det detaljerade föreskrifter för vilka tillgänglighetsåtgärder som är
nödvändiga att uppfylla och när det skall senast ha gjorts. USA har en
lång tradition av medborgarrättslagstiftning och redan år 1973 antogs en
lag som förbjöd federala myndigheter att diskriminera någon på grund av
funktionshinder. Offentlig verksamhet måste därför vara tillgänglig. Lag-
stiftningen anses ha varit framgångsrik för att förbättra tillgängligheten, i
synnerhet för personer med rörelsehinder. Andra grupper har inte påver-
kats i lika hög grad.
Några internationella exempel
Australien antog år 1992 en diskrimineringslag som delvis bygger på
samma synsätt som FN:s standardregler. Den övergripande målsättningen
Prop. 1999/2000:79
19
med lagen är att i möjligaste mån, motverka diskriminering av människor
på grund av deras funktionshinder inom följande områden:
- arbete, bostäder, utbildning, tillgång till byggnader, föreningar och
idrottsliga aktiviteter,
- tillhandahållandet av varor, tjänster, service och mark,
- existerande lagar, samt
- administrationen av samväldets lagar och program,
- att, i möjligaste mån, tillförsäkra människor med funktionshinder
samma rätt till jämlikhet inför lagen som resten av befolkningen,
- att verka för att samhällsmedborgare inser och accepteraratt människor
med funktionshinder har samma fundamentala rättigheter som resten
av samhället.
I lagen föreskrivs att särskilda standarder skall tas fram, till exempel
för bostäder och allmänna färdmedel. Standarder kan sedan bilda
underlag för lagstiftning. Det innebär att man successivt ställer ökade
krav på tillgänglighet för att efter ett visst antal år nå fullständig
tillgänglighet.
I Storbritannien antogs år 1995 en lagstiftning, the Disability Discrimi-
nation Act (DDA). Den täcker i princip tre områden; arbetsmarknad, va-
ror och tjänster samt fastigheter och mark. I jämförelse med ADA finns
det flera likheter, men en skillnad är att DDA inte täcker utbildning och
transporter, samt att definitionen av funktionshinder är mer begränsad.
Under år 1999 har den brittiska regeringen presenterat riktlinjer, code of
practice, för vad kraven på tillgänglighet innebär.
De olika modellerna av diskrimineringslagstiftning kan delvis ses som
att ansvars- och finansieringsprincipen fastställs i lag, det vill säga att den
som är ansvarig för en verksamhet skall se till att den är tillgänglig för
alla och finansiera anpassningsåtgärdema inom ramen för den ordinarie
verksamheten.
Stora framsteg i Sydafrika
I Sydafrika sker idag stora förändringar av handikappolitiken. Sedan
Sydafrikas folk år 1993 för första gången gick till fria val genomförs i
landet en omfattande process i syfte att skapa ett demokratiskt politiskt
system och att rensa bort den samhällsstruktur som apartheiden skapade.
Stora delar av Sydafrikas befolkning lever fortfarande under stor fattig-
dom och många problem återstår att lösa. Den sydafrikanska handi-
kappolitiken väcker dock stort intresse runt om i världen genom att tyd-
ligt ha inkluderat funktionshindrade i den nationella politiken att elimi-
nera diskriminering och segregering. Ett uttryck för detta är den nya
grundlagen. Utgångspunkten är att lagen skall garantera alla medborgares
lika och okränkbara rättigheter. Man uttrycker att ingen far direkt eller
indirekt diskrimineras, och diskriminering på grund av funktionshinder
nämns specifikt i detta sammanhang. Grundlagen är konstruerad så att
man som individ kan driva en juridisk process om man anser att ens
mänskliga rättigheter har blivit kränkta. Dock finns många av de gamla
lagarna från apartheidssystemet kvar, som skall tolkas utifrån den nya
konstitutionen, något som skapar oklarheter.
Prop. 1999/2000:79
20
Den sydafrikanska handikappolitiken styrs av den policy som antogs av
parlamentet år 1996. Den s.k. "white paper on an integrated disability
policy" tar sin utgångspunkt i FN:s standardregler. Handikappolitiken
skall integreras och synliggöras inom samtliga politikområden. För att
förverkliga den nya grundlagen finns särskilda kommissioner, som bland
annat skall ge stöd när enskilda driver juridiska processer i diskrimine-
ringsmål. Ett särskilt samordningskansli for handikappolitiken är placerat
inom vice presidentens kansli.
Sverige har under många år haft en aktiv roll i det internationella sam-
arbetet på handikappområdet. År 1989 initierade regeringen ett arbete
inom FN i syfte att få till stånd internationella regler om funktionshind-
rade personers rätt till delaktighet och jämlikhet. Detta utmynnade i ett
antal standardregler for att säkerställa att personer med funktionshinder
som medborgare har samma rättigheter och skyldigheter som andra med-
borgare i samhället. Reglerna antogs av FN:s generalförsamling år 1993.
Standardreglerna är 22 till antalet och uttrycker tydliga principiella
ståndpunkter när det gäller rättigheter, möjligheter och ansvar på olika
samhällsområden. De ger också konkreta förslag hur ett land kan undan-
röja hinder för funktionshindrade personer och skapa ett tillgängligt sam-
hälle. Tanken är att länderna på olika sätt skall ta ansvar för att reglerna
tillämpas och arbeta för principerna om full delaktighet och jämlikhet. De
fyra första reglerna anger vilka förutsättningar som krävs för att uppnå
delaktighet. De följande åtta reglerna lyfter fram viktiga huvudområden
för delaktighet. De tio sista reglerna beskriver redskap som kan användas
för genomförandet och hur reglerna kan omsättas i praktisk handling. Till
reglerna har kopplats ett system för övervakning och uppföljning.
Övervakningsarbetet leds av en särskild rapportör som är utsedd av FN
och som till sin hjälp har en expertpanel vars medlemmar i stor utsträck-
ning hämtas från de internationella handikapporganisationerna. Reglerna
redovisas i korthet i bilaga 6.
Förutsättningar
En viktig förutsättning för att uppnå målet om delaktighet på lika villkor
är att medlemsstaterna aktivt arbetar för att öka medvetenheten om män-
niskor med funktionshinder, om rättigheter, behov och möjligheter och
vad funktionshindrade personer kan bidra med. Staterna måste också ta
ansvar för att det finns effektiv medicinsk vård, behandling och rehabili-
tering. Andra viktiga förutsättningar är att tillgången till stöd och service
garanteras och att det finns hjälpmedel som kan bidra till att personer
med funktionshinder kan bli mer oberoende i det dagliga livet.
Prop. 1999/2000:79
21
Huvudområden
Prop. 1999/2000:79
I reglerna betonas betydelsen av att medlemsstaterna inser hur viktig till-
gängligheten är inom alla områden. Därför skall medlemsstaterna införa
handlingsprogram för tillgänglighet i den fysiska miljön och se till att
människor med funktionshinder far tillgång till information och möjlighet
till kommunikation. Principen om lika möjligheter till utbildning på olika
nivåer för barn, ungdomar och vuxna skall erkännas, och utbildningen
bör vara en integrerad del av den ordinarie utbildningen. Medlemssta-
terna skall skapa förutsättningar för att människor med funktionshinder
har lika möjligheter till produktivt och inkomstbringande arbete oavsett
var de bor. Staterna är vidare ansvariga för att människor med
funktionshinder far social trygghet och tillräckliga inkomster. Möjlig-
heten att leva familjeliv och rätten till personlig integritet skall främjas.
Diskriminerande lagstiftning när det gäller sexuella relationer, äktenskap
och föräldraskap skall motverkas.
Genomförande
Medlemsstaterna har det yttersta ansvaret för att standardreglerna genom-
förs, att kunskap och forskning om funktionshindrade människors
levnadsvillkor förs ut och att handikappaspektema beaktas i alla rele-
vanta policysammanhang och i planering på riksnivå Staterna har också
ansvar för att det skapas en rättslig grund för åtgärder som leder till del-
aktighet, att den ekonomiska politiken verkar i samma riktning och att det
sker en samordning av handikappfrågorna nationellt. Betydelsen av att
handikapporganisationerna involveras betonas.
Handikappombudsmannen har till uppgift att utvärdera de åtgärder som
vidtas för att förverkliga standardreglerna i Sverige. I sin rapport till
regeringen för år 1998 redovisar Handikappombudsmannen hur reglerna
efterlevts under de senaste fem åren framför allt på bamområdet och när
det gäller vård och behandling, stöd och service, tillgänglighet, arbete
och lagligt skydd mot diskriminering.
Handikappombudsmannen konstaterar att Sverige varit ett föregångs-
land på vissa områden. Det gäller särskilt på lagstiftningsområdet där
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen
om assistansersättning (LASS) haft stor betydelse för att människor med
omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig så bra livsvillkor som
möjligt och hitta individuella lösningar så att den dagliga livsföringen
fungerar tillfredsställande. En annan viktig lagstiftning som rör personer
med funktionshinder är lagen om diskriminering i arbetslivet. Lagen är
principiellt viktig eftersom den utgår från att människor med funktions-
hinder har samma rättigheter som andra och inte far diskrimineras på
grund av funktionshinder.
På andra områden kritiserar Handikappombudsmannen Sverige för att
inte helt uppfylla FN:s standardregler. Det gäller t.ex. det s.k. domstols-
trotset, dvs. att vissa huvudmän inte verkställer domar enligt LSS och
22
socialtjänstlagen (SoL) som är gynnande för den enskilde. I praktiken
innebär det att den enskilde inte får det stöd han eller hon har rätt till en-
ligt lag. Ett annat område som kritiseras gäller brister i kunskapen om
barn med funktionshinder och den svaga rättssäkerhet de har i skolan. Ett
tredje område rör kommunernas tillämpning av FN:s standardregler,
framför allt då det gäller tillgängligheten.
Prop. 1999/2000:79
Regeringen har i regeringsförklaringen 1999 förklarat att hinder för
funktionshindrades rätt att delta fullt ut i samhället skall rivas. För att
detta skall kunna ske måste politiken successivt förändras och bedrivas ur
ett medborgarperspektiv. Personer med funktionshinder är medborgare
med lika rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Det är ett
perspektiv som FN:s standardregler utgår från. Denna proposition utgör
en nationell handlingsplan som är en del i utvecklingen mot uppfyllandet
av dessa mål. Regeringen lämnar förslag till nationella mål för handi-
kappolitiken och förslag till konkreta åtgärder. Syftet är att det handi-
kappolitiska arbetet tydligare skall inriktas på att ta bort de hinder som
finns för funktionshindrades fulla delaktighet i samhället. En ny struktur
på arbetet föreslås med tydligare ansvar för de statliga myndigheterna.
Staten skall vara ett föredöme i arbetet för ett mer tillgängligt samhälle.
Regeringens förslag: De nationella målen är:
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
- att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla
åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet,
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män
med funktionshinder.
Det handikappolitiska arbetet skall inriktas särskilt på:
- att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället
för människor med funktionshinder,
- att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funk-
tionshinder,
- att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsätt-
ningar för självständighet och självbestämmande.
Handikappolitik - en fråga om demokrati
Regeringen anser att kraftfulla politiska insatser fordras för att flickor och
pojkar, kvinnor och män med funktionshinder skall få rätten till full
23
delaktighet, värdighet och självbestämmande. Ytterst är handikappoli-
tiken en demokratifråga - samhället måste byggas med insikten om att
alla människor är lika mycket värda, har samma grundläggande behov
och skall behandlas med samma respekt, att mångfald berikar, att varje
människa med sin kunskap och erfarenhet är en tillgång för samhället.
Det innebär konkret att alla skall ha lika rätt och lika möjligheter att
bestämma över sina liv och få sina önskemål respekterade. Personer med
funktionshinder skall ha lika möjligheter att röra sig i samhället och i
samma sammanhang som andra. Alla skall ha lika möjligheter att ta del
av information och att göra sig hörda. Alla skall också ha lika möjligheter
och skyldigheter att bidra till samhällets utveckling.
Hur utbildningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, kulturpolitiken, bo-
stadspolitiken, socialpolitiken, integrationspolitiken etc. utformas är av-
görande för möjligheterna att överbrygga klyftor i livsvillkor mellan
olika grupper och individer och skapa ett samhälle där alla människor
kan vara delaktiga. Handikapperspektivet ryms således inom hela det
politiska faltet.
Fortfarande ses människor med funktionshinder alltför ofta enbart som
vårdobjekt. Följden blir därmed, att också handikappolitiken betraktas
utifrån ett snävt vårdperspektiv eller möjligen som en social fråga. Det
gäller att tillfredsställa människors vård- och omsorgsbehov, men inte så
mycket mer. Väljer man i stället att beskriva handikappolitiken som en
demokratifråga innebär det att man försöker se människans mycket skif-
tande behov och förväntningar. Då blir det som brukar sammanfattas
"vård och omsorg" bara en del av behoven. Många behöver naturligtvis
sådan "vård och omsorg". Ett funktionshinder behöver emellertid inte i
sig innebära att man behöver vård. Demokratiperspektivet innebär att
erkänna rätten för alla människor att delta i hela samhällslivet.
Jämställdhetsperspektiv i handikappolitiken
Det står allt mer klart att kvinnor och män inte vinner delaktighet på
samma villkor, att möjligheterna till inflytande inte är desamma för båda
könen och att självständighet och oberoende inte har samma innebörd för
kvinnor med funktionshinder som för män. Kvinnors och mäns roller och
livsvillkor skiljer sig också åt på många sätt. Det innebär att regler, ruti-
ner, bedömningar och lagtolkningar far olika konsekvenser för kvinnor
respektive män. Det gäller också i hög grad flickor/kvinnor och poj-
kar/män med funktionshinder. Jämställdhetsperspektivet är inte bara en
fråga om rättvisa mellan kvinnor och män utan också en fråga om hur
samhället och välfärden skall utvecklas. Det finns fortfarande anmärk-
ningsvärt lite samlad kunskap om jämställdhetsperspektiv på handi-
kappfrågor i Sverige. Arbetet för jämställdhet har på många sätt trängts
undan av jämlikhetsarbetet när det gäller personer med funktionshinder.
Den ena diskrimineringen, den som handlar om kön, har inte blivit synlig
därför att den andra, den som handlar om funktionshinder, har varit så
iögonfallande. Samhällets handikappreformer har varit inriktade på att
undanröja de mest påtagliga hindren för delaktighet för personer med
funktionshinder.
Prop. 1999/2000:79
24
En samhällsgemenskap med mångfald som grund
Mångfald är viktigt för demokratin. Genom att människor med olika
erfarenheter och bakgrund möts ökar förutsättningarna för många olika
perspektiv. Detta leder även till att underlaget för politiska beslut blir mer
fullständigt. Staten har här ett särskilt ansvar. En offentlig sektor vars
anställdas bakgrund speglar befolkningens sammansättning ger ökad legi-
timitet. Det sänder ut en normgivande signal till samhället i övrigt. För
personer med funktionshinder är negativa attityder en orsak till diskrimi-
nering. Bristande tillgänglighet kan vara en annan. Men mångfald hand-
lar även om att värdesätta människors erfarenheter och kunskaper och
skapa ett klimat som bejakar detta.
Att tänka i ett handikapperspektiv är att utgå från att människor har
olika förutsättningar och att planera utifrån detta faktum. Att inte göra det
är att utestänga stora grupper i befolkningen. Målet är att samhället vär-
derar och tar till vara människors olikheter, som till exempel etnisk till-
hörighet, ålder, sexuell läggning och funktionshinder. Funktionsnedsätt-
ningar är en av flera naturliga variationer hos en befolkning och är van-
ligt förekommande. Ungefar var femte person i yrkesverksam ålder har
något slag av funktionshinder. Likaså finns människor med funktionshin-
der inom alla grupper i samhället och i alla åldrar. I takt med medicintek-
nologisk utveckling överlever allt fler personer svåra olyckor och sjuk-
domar - men ofta med funktionshinder som följd. Även en åldrande
befolkning bidrar till att fler människor med funktionshinder finns i
samhället.
De senaste åren har insikten om mångfaldens betydelse för tillväxten
ökat. För att Sverige skall klara sig i den internationella konkurrensen
och bibehålla välfärden måste alla resurser i landet tas till vara. Det är
dålig samhällsekonomi att vissa grupper i samhället inte ges tillträde till
arbetsmarknaden eller att deras resurser inte kommer till nytta. En prio-
riterad uppgift för regeringen är därför att undanröja mekanismer, till
exempel diskriminering, som hindrar människor från att bidra till tillväxt
och produktion.
Jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet
Grunden för den svenska jämlikhetssynen är alla människors lika värde.
En ovillkorlig rätt till respekt för människovärdet förändras inte av före-
komsten av ett funktionshinder, dess grad eller art. En person med funk-
tionshinder skall inte betraktas som "föremål för särskilda åtgärder" utan
skall ses som en medborgare med rättigheter och skyldigheter.
För att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor krävs att barn, ungdomar och
vuxna med funktionshinder far möjligheter till ett så normalt liv som
möjligt. Målet är att människor med funktionshinder skall ges samma
möjligheter som andra att fa växa upp tillsammans med sina föräldrar,
erbjudas god barnomsorg och utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en
trygg bostad, kunna delta i olika kultur- och fritidsaktiviteter samt fa den
äldreomsorg som behövs. Tryggheten och gemenskapen i samhället skall
omfatta alla medborgare. Människor skall genom de sociala skyddsnäten
garanteras en rimlig levnadsnivå. Välfärdspolitiken skall syfta till att
Prop. 1999/2000:79
25
minska klyftorna mellan olika samhällsgrupper. Genom bl.a. socialför-
säkringssystemet, socialtjänsten, hälso- och sjukvården utgår ett offentligt
och gemensamt ansvar. Den ekonomiska tryggheten skall minska de
ekonomiska följderna av till exempel sjukdom och funktionshinder. Så
långt möjligt skall dessa insatser vara generella och utgå ifrån behov och
utan inkomstprövning. För personer med funktionshinder är tekniska
hjälpmedel och andra kompensatoriska insatser av särskilt stor betydelse.
Att riva hindren
För att barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder skall ha lika
möjligheter som andra och kunna fullgöra sina skyldigheter krävs att
samhället och den omgivande miljön är tillgängliga. Det gäller såväl den
fysiska tillgängligheten som tillgänglighet till information och service,
vård och stöd, kultur, fritidsaktiviteter m.m. Bristande tillgänglighet leder
till att människor med funktionshinder inte kan delta i olika sammanhang
tillsammans med andra. För en rörelsehindrad kan ett trappsteg vara lika
utestängande som en låst dörr. En sådan utestängning leder till att alla
människor inte far samma möjligheter att ta del av samhällslivet. Detta
strider mot svensk jämlikhetssyn. En annan konsekvens är att samhället
inte öppnar sig för alla människors erfarenheter och kunskaper. Viktiga
bidrag till samhällets utveckling går därmed förlorade. När människor
inte ges möjlighet att mötas växer fördomarna och de negativa attityderna
som i sin tur kan leda till diskriminering. Därför är det viktigt att arbeta
för ökad tillgänglighet till samhällets alla delar. Att alla människor har
lika möjligheter att få del av sina rättigheter och att fullgöra sina
skyldigheter är ytterst en fråga om demokrati.
Ökad tillgänglighet är inte enbart en fråga om att förändra den fysiska
miljön. Att planera en verksamhet, till exempel skolundervisningen, så att
den fungerar för en person med dyslexi är också en fråga om tillgänglig-
het t.ex. att ge personer med talsvårigheter den tid de behöver för att tala.
Människor med dolda funktionshinder, liksom med kroniska sjukdomar,
glöms ofta bort vid planering. Det kan t.ex. för några behövas lämplig
kost i skolan eller personalmatsalen och att regelbundna pauser läggs in.
Det är inte ovanligt att en person har flera funktionshinder - inte minst
bland äldre - vilket kan kräva särskild uppmärksamhet när det gäller att
minska hinder för tillgänglighet. Att vara flexibel och att utgå ifrån
människors olika behov är nyckelord.
För att förverkliga lika möjligheter för alla måste tillgängligheten vara
integrerad och utformad så att den som är funktionshindrad inte blir bero-
ende av andra. Att göra en särskild handikappingång istället för att göra
huvudingången tillgänglig eller att bära en rörelsehindrad upp för
trapporna är exempel på tillgänglighet som inte ger lika möjligheter. Så-
dana exempel på särlösningar upplevs av många funktionshindrade som
diskriminerande och bör därför undvikas så mycket möjligt. Lika möjlig-
heter innebär rätt att fa tillträde på samma sätt som andra.
Prop. 1999/2000:79
26
Bekämpa diskriminering
Diskriminering innebär i det här sammanhanget att någon missgynnas på
grund av sitt funktionshinder. Orsakerna kan vara fordomar, okunskap
och omedvetenhet. Men orsakerna kan också vara likgiltighet, ovilja och
avståndstagande. Att man på grund av ett funktionshinder behandlas
sämre än andra är oacceptabelt. På olika sätt måste samhällets normer
och värderingar bli tydliga. Lagstiftning är en väg, vilket har inforts på
arbetslivsområdet genom lagen om förbud mot diskriminering. Mer in-
formation och ökade kunskaper är en annan nödvändig väg. Diskrimine-
rande handlingar behöver inte ha diskriminerande avsikter. Men om
människor blir utestängda eller missgynnas, direkt eller indirekt, så måste
detta bekämpas oavsett orsakerna.
Ökat självbestämmande
Frågor om inflytande och delaktighet måste ges ökad betydelse. Väl-
färdspolitikens syfte är att frigöra människor. Exemplet med personlig
assistans visar hur dramatiskt människors liv kan förändras till ökat
självbestämmande. Människor med funktionshinder är ofta beroende av
olika insatser. Många vittnar om att de inte blir bemötta med den respekt
de har rätt till och att de kan känna sig kontrollerade och ifrågasatta. De
organ i samhället som har till uppgifter att ge stöd och service åt personer
med funktionshinder skall fullgöra sina uppgifter på ett sätt som innebär
rättssäkerhet och ett gott bemötande för personer med funktionshinder.
De senaste årens besparingar i stat, landsting och kommuner har på
många sätt inneburit att personer med funktionshinder fatt svårare att få
tillgång till stödåtgärder och ökade kostnader för dem. Det har blivit
både svårare och dyrare att få tillgång till t.ex. hemtjänst och färdtjänst.
Under år 1997 redovisade regeringen i skrivelse 1996/97:120 sin bedöm-
ning av situationen inom handikappområdet och den samlade strategi
som kom att ligga till grund för regeringens fortsatta arbete inom detta
område. Syftet var bl.a. att lyfta fram och prioritera tillgänglighetsfrå-
goma inom olika politikområden. Strategin var en första del i ett mer
långsiktigt nationellt program för demokrati och delaktighet och för att
förverkliga FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funk-
tionshinder delaktighet och jämlikhet.
Motsägelsefull utveckling
Bilden av dagens handikappolitiska läge är motsägelsefull. Å ena sidan
har utvecklingen gått framåt på många områden t.ex. då det gäller det
individuella stödet till personer med funktionshinder. Statsbidragen till
kommuner och landsting för vård, skola och omsorg har höjts i olika om-
gångar. Å andra sidan finns fortfarande allvarliga hinder kvar på vägen
mot ett samhälle för alla. De grundläggande värderingar som skall styra
Prop. 1999/2000:79
27
handikappolitiken tycks heller inte i tillräckligt hög omfattning nå fram Prop. 1999/2000:79
till de forum där beslut som rör personer med funktionshinder fattas.
Olika insatser är nödvändiga
För att personer med funktionshinder skall ha lika rättigheter och skyl-
digheter krävs stöd och service efter behov, lika möjligheter till utbild-
ning och arbete, tillgänglighet till lokaler, verksamhet och samhällsin-
formation samt möjlighet att kommunicera med andra. Hälso- och sjuk-
vård, hemtjänst, färdtjänst och olika stöd från socialförsäkringssystemet
är insatser som är nödvändiga för många personer med funktionshinder
och kroniska sjukdomar. Arbetslösheten bland funktionshindrade har
enligt undersökningar från SCB sjunkit. Likväl är arbetslösheten bland
dem betydligt större än för befolkningen i övrigt. Ett stort problem är att
många människor med funktionshinder saknar högre utbildning. Det är
angeläget att funktionshindrade har samma möjligheter som andra att ta
del av utbildning och fortbildning.
Kvinnor med funktionshinder behöver mer av samhällets stöd än män
med funktionshinder sammantaget under livet därför att de har sämre
hälsa och lever längre. Det är fler kvinnor än män som får hemtjänst, re-
habilitering och förtidspension. Men det är också fler kvinnor än män
som inte far den hemtjänst de behöver och inte far hel förtidspension.
Män far en relativt större andel av rehabiliteringsresurserna, far mer assi-
stansersättning och har lättare att få handikappersättning. Det är fler
kvinnor som använder hjälpmedel, men de betalar oftare för dem än
männen gör. Det är fler män än kvinnor som får individuellt utprovade
hjälpmedel, och mycket fler män som har skyddat arbete och anställning
med lönebidrag.
Flertalet samhällsfrågor rör i något avseende personer med funktions-
hinder. Allt behandlas dock inte i denna proposition. Regeringen avser att
återkomma med förslag på flera områden av stor vikt för funktionshind-
rade och i skrivelse till riksdagen redogöra för hur handlingsplanen
genomförs.
Vård och omsorg - prioriterad fråga for regeringen
Ett av regeringens högst prioriterade mål är att säkra vården och omsor-
gen. För många personer med funktionshinder är det bokstavligen livs-
viktigt att sjukvården är tillgänglig och fungerar. Det finns inom vården
bristområden som det är angeläget att komma till rätta med. Regeringen
avser därför att presentera en nationell handlingsplan för sjukvården. Pla-
nen skall innehålla mål och inriktning för vården fram till år 2010. Hand-
lingsplanens inriktning är en kraftfull satsning på primärvården, äldre-
vården och psykiatrin. Frågor som rör sjukvården tas därför inte upp här.
Inom psykiatrin har regeringen lagt en proposition om psykiatrisk och
rättspsykiatrisk vård (1999/2000:44) och återkommer till frågan om per-
sonligt ombud. Ett annat viktigt område är arbetslivsinriktad rehabilite-
ring, där regeringen har tillsatt en särskild utredare (dir. 1999:44) som
skall kartlägga den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, klargöra grän-
28
serna mot andra typer av rehabilitering samt se över hur ansvar och upp-
gifter effektivast kan fördelas mellan de olika aktörerna. I en delrapport
som nu remissbehandlas nämns att gruppen funktionshindrade och deras
möjligheter till aktiv rehabilitering kommer att belysas i utredningens
huvudbetänkande. Det gäller särskilt hur samspelet mellan medicinska
och yrkesinriktade insatser fungerar. När det gäller den medicinskt in-
riktade rehabiliteringen tydliggjordes sjukvårdshuvudmännens ansvar
genom en ändring i hälso- och sjukvårdslagen år 1994. Som en del i han-
dikappreformen fördelades åren 1994-1997 särskilda stimulansbidrag för
habilitering och rehabilitering. Frågan om förtidspension för ungdomar
med funktionshinder har utretts och redovisas i Förtidspensions-
utredningens betänkande Unga i ohälsoförsäkringen - tid för aktivitet och
utveckling (SOU 1998:106). Betänkandet har remissbehandlats och be-
reds nu i Regeringskansliet. En departementspromemoria som komplette-
rar betänkandet, kommer att presenteras i sommar. Andra frågor som re-
geringen avser att återkomma till är bl.a. socialtjänsten, övre åldersgräns
för personlig assistans, bilstödet och avgifter inom kommunernas vård,
boende och service.
De förslag som regeringen nu presenterar är avsedda att lägga fast
huvudlinjerna i den svenska handikappolitiken. Förutom förslagen finns,
som nämnts, frågor som kräver ytterligare kartläggning, utredning eller
förankring innan de kan lösas.
Enligt regeringens bedömning bör följande arbetsområden prioriteras
under de närmaste åren:
- att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
- att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
- att förbättra bemötandet.
Generella åtgärder bör öka möjligheterna till självbestämmande och
kontroll över den enskildes livssituation. Detta gäller i princip oavsett
vilket funktionshinder som är aktuellt. Det är inte ovanligt att funktions-
hinder i första hand förknippas med personer som är rullstolsbuma, syn-
skadade eller har andra synliga funktionshinder. Men personer med
funktionshinder som är mer dolda för omgivningen omfattas på samma
sätt som andra av de nationella målen för handikappolitiken. Att handi-
kapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer innebär t.ex. att
också personer med läs- och skrivsvårigheter skall kunna fa del av sam-
hällsinformation. Tillgänglighet till lokaler och verksamhet kan betyda
att allergiker far ökade möjligheter att röra sig fritt i olika miljöer. Frågor
om bemötande har stor betydelse t.ex. för personer med psykiskt funk-
tionshinder liksom för mag- och tarmsjuka, njursjuka, hjärtsjuka och
andra med kroniska sjukdomar.
Handikapperspektivet måste genomsyra alla samhällssektorer
Det är regeringens uppfattning att man inom alla politikområden och i
statens, landstingens och kommunernas planering skall beakta handi-
Prop. 1999/2000:79
29
kapperspektivet. Utbildningspolitiken bör alltså utformas så att elever
med funktionshinder kan delta i den reguljära undervisningen. Arbets-
marknadspolitiken måste bedrivas på ett sådant sätt att funktionshindrade
personer ges tillträde till arbetslivet. Hälso- och sjukvården måste
utformas så att personer med funktionshinder far möjlighet att leva ett liv
som så lite som möjligt begränsas av sjukdomen eller funktionsnedsätt-
ningen. Erfarenheterna visar dock att handikapperspektivet i dag inte
integreras i planering och genomförande på det sätt som rimligen kan
krävas. Alltför ofta blir det istället fråga om särlösningar som kan bli
både dyrare och otympligare än om handikapperspektivet hade funnits
med ifrån böljan. Särskilda åtgärder skall vara ett komplement och inte
det första alternativet.
Tillgänglighet första valet
Förbättrad tillgänglighet är en viktig demokratifråga. Åtgärder för ökad
tillgänglighet ses alltför ofta enbart som kostnader och inte som en in-
vestering. Ökad tillgänglighet leder till bättre förutsättningar för männi-
skor med funktionshinder att studera, arbeta och klara det dagliga livet.
Detta vinner såväl individen som samhället på. Hjälpmedel och annat
stöd som personlig assistans skall vara komplement. Många tillgänglig-
hetsåtgärder är både enkla och billiga att vidta. Att göra t.ex. en hemsida
tillgänglig för synskadade medför inte högre kostnader om man gör rätt
från början. Kostnader för tillgängligheten uppstår ofta om man inte har
beaktat behovet från början. Den grundläggande principen för tillgäng-
ligheten är ansvars- och finansieringsprincipen. Kostnader för de nöd-
vändiga anpassningsåtgärdema skall finansieras inom ramen för den
ordinarie verksamheten. I de fall där kostnaderna blir för stora i
förhållande till huvudmännens ekonomiska möjligheter kan de offentliga
systemen träda in. Undantag kan också ske när andra lösningar anses
bättre.
Ett bättre bemötande
I betänkandet Lindqvists nia - nio vägar att utveckla bemötandet av per-
soner med funktionshinder (SOU 1999:21) konstaterar utredaren att det
finns stora brister i bemötandet av personer med funktionshinder. Många
känner sig kränkta, kontrollerade och ifrågasatta då de vänder sig till
myndigheter och andra offentliga organ för att fa hjälp och stöd. Utreda-
ren föreslår nio vägar för att förbättra bemötandet. Det är förslag som
syftar till att tydliggöra lagstiftningen på vissa områden, stärka den en-
skildes ställning att delta i samhällslivet och höja kompetensen i frågor
som rör bl.a. bemötandets etik.
Möten mellan människor sker inte opåverkade av de värderingar som
råder i samhället som helhet. Synen på personer med funktionshinder och
på handikappolitik som frågor om mänskliga rättigheter har en avgörande
betydelse i den enskildes kontakter med olika myndigheter. Det handlar
bl.a. om hur samhället genom lagar, regler, programförklaringar, resurs-
tilldelning, tillgänglighetsåtgärder och allmänna värderingar manifesterar
Prop. 1999/2000:79
30
sin syn på personer med funktionshinder. Bemötandefrågor är således
inte en angelägenhet enbart för funktionshindrade personer själva och de
politiker och tjänstemän som i sin yrkesverksamhet möter dessa personer.
Enligt regeringens uppfattning krävs kraftfulla politiska initiativ för att i
grunden förändra attityder till människor med funktionshinder och däri-
genom förbättra bemötandet. Det är en politisk fråga som angår oss alla.
Regeringen anser att staten har ett ansvar för att vara föregångare i ut-
vecklingen mot ett tillgängligt samhälle för alla. Det ligger ett stort an-
svar på Regeringskansliet och övriga statliga myndigheter att gå före i
arbetet. För att åstadkomma detta höjs målsättningarna för att förbättra,
strukturera och organisera arbetet mot ett tillgängligt samhälle. En rad
olika insatser föreslås för att förtydliga detta ansvar. Offentlig upphandl-
ing bör i högre grad användas som instrument för att åstadkomma bättre
tillgänglighet i samhället. I många sammanhang bör det vara naturligt att
ställa krav på tillgänglighet och användbarhet. Ett annat område där
staten bör vara ett föredöme är som arbetsplats för personer med
funktionshinder. Det är därför viktigt att arbetsplatserna är tillgängliga
och att statliga arbetsgivare ser positivt på anställda med funktionshinder.
Detta är en naturlig och viktig del för ökad mångfald i den offentliga
sektorn. Ett annat instrument för att uppfylla de nationella målen för
handikappolitiken är de delmål för olika sektorer som regeringen avser
att löpande fastställa.
För att förverkliga FN:s standardregler måste handikapperspektivet
finnas med på alla nivåer i samhället och i alla verksamheter. Först då
kan vi närma oss målet att människor med funktionshinder far lika rättig-
heter och skyldigheter. Standardreglerna bör finnas med som ett aktivt
instrument vid planering, beslutsfattande och genomförande. Eftersom
många av de viktigaste besluten som berör funktionshindrade fattas på
lokal nivå är det viktigt att alla kommuner för in handikapperspektivet i
verksamheten. Enligt regel 18 i standardreglerna betonas handikapp-
organisationernas medverkan som att "identifiera behov och priorite-
ringar och att delta i planeringen, genomförandet och utvärderingen av
stöd och service och andra åtgärder som rör människor med
funktionsnedsättning och deras liv". På lokal nivå har allt fler kommuner
och landsting upprättat handikappolitiska program utifrån standard-
reglerna. Handikapprörelsen har genom projektet Agenda 22 aktivt
arbetat gentemot kommunerna och har utarbetat en modell för hur
handikappolitiska planer kan tas fram. Handikappombudsmannen har
genom informationsverksamhet och uppföljning aktivt verkat för att lyfta
fram betydelsen av standardreglerna. Det är viktigt att funktionshindrades
erfarenheter och kunskaper tas till vara i utvecklandet av programmen.
För att planerna inte skall bli skenprodukter är det även väsentligt att det
utvecklas system för uppföljning. För det krävs att målen i
handlingsplanerna är konkreta och uppföljningsbara.
Prop. 1999/2000:79
31
Sveriges internationella bistånd har sedan lång tid uppmärksammat Prop. 1999/2000:79
villkoren för personer med funktionshinder i samarbetsländema. FN:s
standardregler utgör en viktig grund för utformningen av dessa insatser.
Regeringen har ett kollektivt ansvar för att uppfylla de nationella målen
för handikappolitiken och varje statsråd har ansvar för att handikappers-
pektivet beaktas inom sitt politikområde. För att detta skall lyckas måste
perspektivet genomsyra alla delar av regeringens politik. Handikappfrå-
gor skall inte ses som särskilda frågor eller något som enbart gäller sär-
skilda åtgärder, utan skall på ett naturligt sätt finnas med i respektive
sektor. De handikappolitiska målen kan inte uppfyllas omedelbart utan
måste stegvis genomföras i en kontinuerlig process. Regeringen föreslår i
det följande en rad åtgärder som skall tydliggöra det allmännas ansvar för
att handikapperspektivet införlivas i alla politikområden.
- Statliga myndigheter bör integrera handikapperspektivet i den or-
dinarie verksamheten. Utgångspunkten bör vara FN:s standard-
regler och de nationella målen för handikappolitiken. Myndighe-
terna bör se till att lokaler, verksamhet och information är tillgäng-
liga för personer med funktionshinder.
- Kraven på tillgänglighet och användbarhet bör genomsyra statliga
byggprojekt. Förtydligade krav bör därför ställas vid upphandling i
samband med byggprojekt. Motsvarande krav bör även ställas vid
förhyrning av lokaler.
- Det bör uppdras åt ett antal stora eller besöksviktiga myndigheter
att senast den 31 december 2001 redovisa handlingsplaner för att
göra myndighetens lokaler, information och övrig verksamhet till-
gängliga för personer med funktionshinder. Åtgärderna i hand-
lingsplanen bör vara vidtagna senast år 2005. Arbetet bör årligen
rapporteras till regeringen.
- Handikappombudsmannen bör precisera vad som bör avses med
tillgänglighet till lokaler, verksamhet och information.
Utredningens förslag: Utredningen om översyn av Handikappom-
budsmannen (dir. 1997:131) förordar i betänkandet Handikappombuds-
mannens framtida förutsättningar och arbetsuppgifter (SOU 1999:73) att
verksförordningen ändras så att myndigheters ansvar tydliggörs för att
lokaler och verksamhet är tillgängliga för personer med funktionshinder.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser instämmer i utre-
darens förslag om att tydliggöra myndigheternas ansvar i frågor som rör
32
funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Vissa remissinstan-
ser menar att kraven bör anpassas till myndighetens art och exemplifierar
med situationen inom det militära försvaret.
Högskoleverket och Integrationsverket påpekar att föreslagna ändringar
i myndigheternas instruktioner bör belysas i ett större sammanhang där
t.ex. etnisk mångfald finns med.
Att beakta handikapperspektivet
Varje myndighet har ett grundläggande ansvar för att inom sitt ansvars-
område leva upp till de nationella målen för handikappolitiken och FN:s
standardregler. Alltför ofta ses handikappolitiken som ett särområde
istället för en naturlig del inom alla politikområden. Handikapperspek-
tivet bör ingå som en naturlig del i varje myndighets ordinarie verk-
samhet. Regeringen avser att under året förtydliga detta ansvar i en
särskild förordning. Myndigheterna bör inom sina verksamhetsområden
verka för att de handikappolitiska målen och FN:s standardregler för att
tillförsäkra personer med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet
integreras i verksamheten. Myndigheterna bör verka för lika rättigheter
och möjligheter för alla oavsett funktionshinder, och motverka alla
former av diskriminering av personer med funktionshinder.
Tillgänglighet
Handikappombudsmannen har i rapporter pekat på att det finns brister i
tillgängligheten i olika avseenden. I en undersökning från år 1995 frå-
gade Handikappombudsmannen statliga myndigheter om deras lokaler
och byggnader var anpassade för personer med rörelsehinder, synskada,
hörselskada eller annan funktionsnedsättning. Resultatet var varierande.
Ungefar 85 procent uppgav att de hade anpassat lokaler och byggnader
för rörelsehindrade men endast 21 procent hade gjort motsvarande an-
passning för synskadade och 39 procent hade gjort det för hörselskadade.
Två tredjedelar av de statliga myndigheterna angav i undersökningen att
de inte hade någon information som var tillgänglig vare sig på punkt-
skrift, kassett, diskett eller i lättläst form. Fyra av tio myndigheter var inte
heller beredda att på begäran ta fram information i anpassad form.
Handikappombudsmannens undersökning från år 1999 om länsrätter-
nas tillgänglighet visade att drygt hälften av länsrätterna inte är anpassade
för rörelsehindrade och saknar anpassning för hörselskadade. Detta är
oroande vad gäller rättssäkerheten, eftersom många personer med funk-
tionshinder är beroende av insatser som prövas inom förvaltningsrätten
vid ett överklagande. För att den enskilde skall ha möjlighet att utöva den
rätten måste lokalerna vara tillgängliga.
Utredningen om översyn av Handikappombudsmannen genomförde en
enkät till 26 myndigheter i vilken man bl.a. frågade om FN:s standard-
regler inlemmats i myndigheternas arbete. Ungefär hälften av myndighe-
terna svarade att detta hade gjorts på ett eller annat sätt. De anser att
dessa regler tjänar som utgångspunkt för myndighetens policy på områ-
Prop. 1999/2000:79
33
2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 79
det. Det finns också myndigheter som framhåller att standardreglerna
ligger till grund for mer konkreta handlingsprogram och föreskrifter.
I det här sammanhanget bör det arbete lyftas fram som Vägverket
driver sedan ett antal år tillbaka. I de transportpolitiska målen ingår ett
tillgängligt transportsystem som ett delmål. I förordningen (1997:652)
med instruktion för Vägverket framgår bland annat att verket skall beakta
funktionshindrade personers behov inom vägtransportsystemet. Väg-
verket arbetar utifrån målet att hela resekedjan skall fungera för alla
individer oavsett fysisk förmåga. En rad olika projekt bedrivs på detta
tema. Vägverket har även gjort inventeringar av den egna verksamhetens
tillgänglighet och ordnar kurser för sina anställda för att ge en bild av
funktionshindrades situation i trafiken och i samhället. I arbetet för ökad
tillgänglighet är FN:s standardregler vägledande. Samråd med
handikapporganisationerna är en uttalad målsättning. En särskild
rådgivande delegation för handikappfrågor leds av Vägverkets
generaldirektör. I delegationen sitter bl.a. representanter från berörda
myndigheter och handikapporganisationer. I var och en av Vägverkets sju
regioner finns ett regionalt handikappråd med företrädare för bl.a.
trafikhuvudmän, handikapporganisationer och kommuner. Ordförande i
råden är Vägverkets regionchefer.
Statliga myndigheter har ett ansvar för tillgängligheten
Statliga myndigheter har ett ansvar för att se till att lokaler, verksamhet
och information är tillgängliga för personer med funktionshinder. Staten
bör vara ett föredöme i detta avseende. För att uppnå detta bör myndig-
heterna göra inventeringar och utarbeta planer. Statliga myndigheter har
ansvar för den egna lokalförsörjningen, vilket innebär att de kan påverka
valet av lokaler för sin verksamhet. Myndigheterna bör därför när de hyr
lokaler ställa krav på tillgänglighet och användbarhet. Även i rollen som
byggherre skall staten vara ett föredöme. Krav på tillgänglighet och
användbarhet finns i lagstiftningen, men staten skall i rollen som bygg-
herre förtydliga i programhandlingar och i underlag för upphandling hur
tillgänglighetskraven skall tillämpas. Ett område där det är särskilt
angeläget att tillgängligheten beaktas är informationstekniken.
Regeringen avser att i den särskilda förordningen lägga fast detta an-
svar för myndigheterna.
Handlingsplaner för tillgänglighet
Regeringen avser att uppdra åt ett antal större myndigheter som har stor
kontakt med allmänheten att senast den 31 december 2001 redovisa hand-
lingsplaner för att göra myndighetens lokaler, information och övrig
verksamhet tillgänglig för personer med funktionshinder. I en förordning
kommer regeringen att precisera vilka myndigheter som avses. Åtgär-
derna i handlingsplanen bör vara vidtagna senast år 2005. De enklaste
åtgärderna bör ske omgående. Handlingsplanen bör även avse myndig-
hetens regionala organisation om sådan finns.
Prop. 1999/2000:79
34
Arbetet bör utgå från ansvars- och finansieringsprincipen. Undantag
bör endast medges om kraven skulle medföra betydande ekonomiska och
organisatoriska svårigheter. Särskilda hänsyn bör tas när det gäller bygg-
nader med kulturhistoriska värden. Även i de fall undantag medges har
myndigheterna ett ansvar att erbjuda alternativa lösningar for att säker-
ställa att personer med funktionshinder inte utestängs. Arbetet med att
förbättra tillgängligheten bör årligen rapporteras till regeringen.
Handlingsplanerna bör bygga på en inventering av de hinder som ska-
par otillgänglighet. Regeringen utgår från att handikapporganisationerna
involveras i denna inventering. Tillgängligheten bör omfatta krav på så-
väl verksamhet, egna lokaler, externa arrangemang som informations-
verksamhet. I planen bör anges vem som är ansvarig for att åtgärder vid-
tas.
I avsnitt 7.2 redogör regeringen för det uppdrag Handikappombuds-
mannen far att utarbeta rekommendationer för vilka tillgänglighetskrav
som myndigheterna bör uppfylla.
Prop. 1999/2000:79
- En tydligare struktur på det handikappolitiska arbetet hos myndig-
heterna bör införas. De myndigheter som har ett sektorsansvar har
särskilt stort ansvar för att de nationella målen för handikappoliti-
ken skall förverkligas. Sektorsmyndighetema bör ges i uppdrag att
utarbeta förslag till uppföljningsbara etappmål för respektive sek-
tor, vilka fastställs av regeringen. Etappmålen bör vara uppfyllda
senast år 2010.
- De myndigheter som föreslås ha ett särskilt sektorsansvar för han-
dikappfrågorna är bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknads-
verket, Banverket, Boverket, Konsumentverket, Luftfartsverket,
Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket,
Skolverket, Socialstyrelsen, Statens kulturråd och Vägverket.
Sektorsansvaret bör preciseras i respektive myndighets instruktion.
- Regeringen avser att fortlöpande se över vilka myndigheter som
bör ha ett sektorsansvar.
- En redogörelse för den nationella handlingsplanens genomförande
och de fastställda etappmålen för handikappolitiken bör lämnas till
riksdagen våren 2002. Därefter bör en redovisning om det fortsatta
arbetet lämnas till riksdagen vart tredje år.
Sektorsmyndighetema har ett särskilt ansvar
Utredningen om översyn av Handikappombudsmannen föreslog att det i
varje myndighets instruktion införs en föreskrift som tydliggör myndig-
hetens ansvar att inom sitt sektorsområde bevaka frågor som rör funk-
tionshindrade personers rättigheter och intressen. Regeringen anser att
35
den generella förordningen kommer att uppnå detta syfte. Däremot be-
dömer regeringen att sektorsmyndighetema bör få förtydligat ansvar.
Vissa myndigheter har särskilt stort ansvar för att de nationella målen för
handikappolitiken nås. Det är de myndigheter som på central nivå har
ansvar för en samhällssektor. För att förtydliga dessa sektorsmyndighe-
ters ansvar bör detta skrivas in i respektive myndighets instruktion. Sek-
torsmyndighetema bör samordna, stödja och vara pådrivande i förhål-
lande till övriga aktörer inom sektom. Sektorsmyndighetema bör utse
samrådsorgan med handikapprörelsen. Senast den 30 juni 2001 bör sek-
torsmyndighetema rapportera till regeringen hur de har definierat sin roll,
arbetets omfattning, eventuella hinder och på vilket sätt de handikappoli-
tiska målen skall integreras i verksamheten.
I instruktion och regleringsbrev kommer att tydliggöras att en myndig-
het är sektorsmyndighet med ett särskilt ansvar för att de handikappoli-
tiska målen skall nås. Regeringen avser att fortlöpande se över vilka
myndigheter som bör ha ett sektorsansvar.
Etappmål för handikappolitiken
Handikappolitik är sedan länge ett utpräglat tvärsektoriellt politikområde.
Regeringen bedömer dock att de handikappolitiska målen har haft svårt
att tränga igenom på många samhällsområden. Ett skäl till detta kan vara
bristen på konkreta och uppföljningsbara etappmål. Med undantag för
vissa sektorer har sådana mål inte formulerats. Därmed har det även varit
svårt att följa upp och analysera handikappolitiken. Sektorsmyndig-
hetema bör få i uppdrag att utarbeta förslag till uppföljningsbara
etappmål för att förverkliga de nationella målen för handikappolitiken
inom sektom. Arbetet bör utföras i nära samverkan med andra berörda
myndigheter och i samråd med handikapporganisationerna. Beslut om
etappmålen fattas av regeringen. Varje sektorsmyndighet har ansvar att
följa upp sektorsmålen och resultaten bör redovisas för regeringen i den
årliga rapporteringen. Om inte särskilda skäl finns bör etappmålen vara
uppfyllda år 2010.
Metodutveckling
En viktig förutsättning för att handikapperspektivet skall genomsyra
arbetet på central, regional och lokal nivå inom olika politikområden, är
att det utvecklas metoder för analys, konsekvensbeskrivning och uppfölj-
ning. Sådana verktyg är nödvändiga för att regeringen skall kunna be-
döma effekterna av förslag och förändringar och för att planering och
uppföljning skall kunna ske systematiskt. Sådana verktyg är dock förhål-
landevis outvecklade på handikappområdet. Ett underlag för utveckling
av metoder har gjorts av handikapprörelsens projekt Agenda 22. Det
bygger på FN:s standardregler och innehåller ett antal frågor under
respektive regel om hur väl de är uppfyllda. Materialet vänder sig i första
hand till kommuner.
För närvarande arbetar en arbetsgrupp med metodutveckling i jäm-
ställdhetsarbetet. Den leds av statssekreteraren med ansvar för jämställd-
Prop. 1999/2000:79
36
hetsfrågor och i gruppen ingår representanter för myndigheter, förvalt-
ningar och företag på central, regional och lokal nivå. Barnombudsman-
nen och Ekonomistymingsverket skall ta fram modeller vad gäller meto-
der i arbetet med Barnkonventionen. Regeringen bedömer att ett motsva-
rande arbete bör ske på handikappområdet och avser att återkomma i frå-
gan.
Skrivelse till riksdagen
Regeringen avser att i en skrivelse till riksdagen våren 2002 redogöra för
arbetet med den nationella handlingsplanens genomförande och för de
fastställda etappmålen för handikappolitiken. Därefter avser regeringen
lämna en redovisning till riksdagen om det fortsatta arbetet vart tredje år.
Efter att propositionen är antagen kommer en interdepartemental
arbetsgrupp inom Regeringskansliet att tillsättas med uppdrag att driva
arbetet med att genomföra den nationella handlingsplanen.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Vid statlig upphandling bör målet vara att
personer med funktionshinder skall ha möjlighet att använda samma
varor och tjänster som andra. Tillgänglighet och användbarhet bör
därför beaktas.
Handikapperspektivet bör beaktas vid åtgärder som finansieras med
statligt stöd. Det bör ses över om detta framgår av reglerna för olika
statliga stöd. Om det behövs bör reglerna för statliga stöd skärpas i det
avseendet.
Skälen för regeringens bedömning: Värdet av statens offentliga upp-
handling är cirka 100 miljarder kronor per år. Den offentliga sektorn i
övrigt svarar för cirka 300 miljarder kronor per år. Staten har som
normgivare, byggherre, inköpare, förvaltare och hyresgäst ett ansvar att
ställa särskilt höga krav för att personer med funktionshinder skall kunna
delta i samma sammanhang som alla andra och så långt möjligt kunna
använda samma varor och tjänster. Här har konceptet Design för alla en
viktig betydelse. Vid statlig upphandling av t.ex. produkter, tjänster och
förhyrning av lokaler bör det därför ställas tydliga krav på tillgänglighet
och användbarhet. Regeringen avser att se över hur väl detta sker i dag.
Bland annat kommer Kammarkollegiet att fa i uppdrag att se över om
tillgänglighet beaktas i de statliga ramavtalen. Som framgår i kapitel 7.2 i
propositionen föreslår regeringen att ett nationellt tillgänglighetscenter
skall skapas hos Handikappombudsmannen. En uppgift för Handikapp-
ombudsmannen blir att informera statliga myndigheter, kommuner och
landsting om möjligheten att ställa krav på tillgänglighet vid upp-
handling, liksom hur kraven bör ställas.
37
Internationella exempel
I Danmark har krav på tillgänglighet börjat ställas vid inköp av IT-utrust-
ning och i Norge när regeringskansliet anlitar hotell och konferensan-
läggningar. I USA skall statliga och statligt finansierade byggnader vara
tillgängliga för funktionshindrade och vid upphandling av elektronisk
kontorsutrustning och IT-teknik ställs krav på att personer med funk-
tionshinder skall kunna använda utrustningen. Sedan 1992 gäller detta
även programvara och operativsystem. Liknande krav finns i USA även
på andra områden, t.ex. måste offentligt finansierade videofilmer vara
textade för döva och hörselskadade. Tillgänglighet har i Sverige beaktats
vid offentlig upphandling bland annat när Statskontoret tecknar ramavtal
för IT-produkter och tjänster inom den offentliga sektorn (stat, kommu-
ner och landsting). Hjälpmedelsinstitutet föreslog i förslaget till hand-
lingsprogram för IT för funktionshindrade och äldre, att tillgänglighet för
funktionshindrade blir ett naturligt inslag i den offentliga sektorns upp-
handling av IT-utrustning.
Statligt stöd
De handikappolitiska målen bör även komma till uttryck i de åtgärder
som finansieras med statligt stöd. I Danmark har regeringen inlett ett
arbete att föra in tillgänglighet i villkoren för olika statliga stöd. I Sverige
har Allmänna arvsfonden börjat ta in uppgifter om tillgänglighet vid
bedömningen av ansökningar om stöd till anläggningar, lokaler och
utrustning. Inom kulturområdet har Handikappombudsmannen föreslagit
att statsbidrag till kulturell verksamhet skall vara villkorat med krav på
att verksamheten bedrivs i lokaler som är tillgängliga. Regeringen avser
att se över om handikapperspektivet beaktas i villkoren för olika statliga
stöd, och då särskilt vad gäller tillgängligheten och vid behov skärpa
kraven.
Prop. 1999/2000:79
Regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut. Regler om gemensam
beredning av regeringsärenden finns i instruktionen för Regeringskans-
liet. Där föreskrivs att ett ärende som rör flera departements verksam-
hetsområden skall handläggas inom det departement till vilket det huvud-
sakligen hör och därifrån beredas i samråd med övriga berörda statsråd.
Sedan år 1995 finns en statssekreterargrupp för beredning och samord-
ning av handikappfrågor inom Regeringskansliet. En statssekreterare i
Socialdepartementet är ordförande i gruppen. När gruppen inrättades an-
gavs syftet vara att fa till stånd en bättre samordning av handikappfrå-
gorna i Regeringskansliet, att markera handikappolitikens betydelse för
arbetet inom Regeringskansliet samt att utgöra ett forum för departe-
mentsövergripande dialog med handikapprörelsen. För att effektivisera
statssekreterargruppens arbete inrättades på försök år 1998 ett sekretariat
i Socialdepartementet. Regeringen avser att se över samordningsformema
för att ännu bättre tillgodose handikapperspektivet i beredningsarbetet.
38
Bland annat skall det övervägas om sekretariatet till statssekreterar-
gruppen skall permanentas. Regeringen avser även se över formerna för
hur handikapperspektivet tydligare skall beaktas i kommittéer och utred-
ningar.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Förslaget om ändrad sekretess i verksam-
het hos Handikappombudsmannen bör beredas ytterligare innan rege-
ringen tar ställning till förslaget.
Skälen for regeringens bedömning Utredningen om Handikapp-
ombudsmannens framtida förutsättningar och arbetsuppgifter lade fram
ett förslag om ändrad sekretess i verksamhet hos Handikapp-
ombudsmannen. Regeringen tog fasta på förslaget och presenterade i
lagrådsremissen även förändringar som gick utöver utredarens förslag.
Regeringen har tagit del av vad som anförts av Lagrådet och tagit intryck
därav. Förslaget bör beredas ytterligare innan regeringen tar ställning.
- Enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och användbarheten
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör vara
åtgärdade före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmän-
heten har tillträde och på befintliga allmänna platser.
- Boverket bör ges i uppdrag att förtydliga de krav som nu finns i
plan- och bygglagen (1987:10), PBL på tillgänglighet i samband
med nybyggnad och ändring av allmänna platser.
- Boverket bör under de närmaste åren prioritera frågor om tillgäng-
lighet för äldre och personer med funktionshinder.
- De lokala handikapporganisationernas möjlighet till samråd i plan-
och byggärenden bör ses över.
Nuvarande regler
Plan- och bygglagstiftningen i Sverige innehåller sedan år 1966 bestäm-
melser om tillgänglighet för funktionshindrade. Successivt har bestäm-
melserna utökats till de krav som i dag ställs i plan- och bygglagen
(1987:10), PBL och i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk m.m. (BVL). PBL:s krav innebär att alla nya tomter för
permanent bebyggelse och allmänna platser skall vara tillgängliga och
39
användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. I
BVL ställs motsvarande krav på byggnadsverk. Vissa undantag gäller
dock för en- och tvåbostadshus, för bostadshus som har färre än tre
våningsplan och för arbetslokaler med hänsyn till verksamhetens art. Vid
ändring av byggnader skall i princip samma krav ställas, om det inte är
uppenbart oskäligt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och änd-
ringens omfattning.
Lägesbeskrivning
Det befintliga lokalbeståndet dit allmänheten har tillträde (s.k. publika
eller offentliga lokaler) har ofta brister i fråga om tillgänglighet för funk-
tionshindrade. En undersökning som genomförts av Byggnadsarbetare-
förbundets avdelning i Stockholm (Byggettan) under perioden 1994-
1997 visar att mindre än hälften av de offentliga lokalerna har god
tillgänglighet i den meningen att entréerna har ramper. För kommersiella
lokaler är motsvarande siffra mellan 20 och 30 procent. Även i nya
lokaler är det vanligt att det förekommer brister, främst i utformningen av
detaljer. Det kan gälla t.ex. placeringen av dörröppnare och i
utformningen av toalettutrymmen. Färgsättningen kan vara illa vald med
hänsyn till synskadades behov av kontrast och belysningen kan vara
bristfällig. Avsaknad av teleslingor och dålig akustik skapar problem för
personer med nedsatt hörsel. Det förekommer också att tillgängligheten
uppfyller reglerna men i praktiken ändå inte fungerar bra.
Flest hinder finns oftast i den yttre miljön. Trottoarkanter, trappor,
branta lutningar, nivåskillnader, markbeläggningens beskaffenhet samt
svårigheter för personer med nedsatt orienteringsförmåga att hitta rätt är
några av hindren. De ofta långa avstånden - bl.a. för att komma förbi
hindren - medverkar dessutom till att den fysiska ansträngningen blir
stor.
I nyproduktionen av bostäder har tillgängligheten och användbarheten
blivit sämre under 1990-talet. Bostäder i flerfamiljshus byggda från
mitten av 1990-talet är i stor utsträckning sämre vad gäller tillgäng-
ligheten och därmed även svårare att bo i och besöka för personer med
nedsatt rörelseförmåga, hörsel eller syn än de som byggdes i början av
decenniet eller på 1980-talet.
Handikappombudsmannen har i två rapporter (1996 och 1998) redovi-
sat tillgängligheten i kommunerna. Rapporterna visar att det finns brister
och att förändringarna mellan år 1996 och 1998 inte är särskilt påtagliga.
Skillnaderna mellan olika kommuner är stora.
Tidigare utredningar och initiativ
Frågan om funktionshindrades behov av en bättre anpassad miljö har be-
lysts av flera utredningar under 1990-talet, bl.a. Handikapputredningen
(dir. 1988:53) och Plan- och byggutredningen (dir. 1992:104). Även
Socialtjänstkommittén (dir. 1991:50) behandlade i viss utsträckning den
fysiska tillgängligheten. Handikapputredningen föreslog i sitt betänkande
Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) bl.a. att bestämmelser om retroak-
Prop. 1999/2000:79
40
tiva åtgärder i den befintliga byggda miljön skulle inforas i PBL. Lokaler
dit allmänheten har tillträde och allmänna platser skulle göras tillgängliga
inom en femton- respektive tioårsperiod. Plan- och byggutredningen hade
i uppdrag att bl.a. se över reglerna om tillgänglighet i PBL. I sitt betän-
kande Miljö- och fysisk planering (SOU 1994:35) redovisade
utredningen en omfattande analys av tillgängligheten och de vanligaste
bristerna. Utredningen konstaterade att det oftast är i gatumiljön som per-
soner med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga stöter på hinder. För
att lösa problemen föreslog utredningen att krav skulle införas i PBL med
innebörden att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och använd-
barheten skulle vara eliminerade inom en femårsperiod i befintliga
offentliga lokaler och på befintliga allmänna platser. Utredningen före-
slog också att mer preciserade krav på tillgänglighet skulle ställas i PBL
vid nybyggnad och ändring av allmänna platser.
Både Handikapputredningen och Plan- och byggutredningen drog såle-
des slutsatsen att åtgärder borde vidtas utöver vad som följer av såväl
nuvarande förbättringstakt som nuvarande bestämmelser for nybyggnads-
och ändringsverksamhet, om samhällets mål skall kunna nås.
Remissinstanserna hade inga principiella erinringar mot Plan- och
byggutredningens överväganden och förslag. Däremot uttryckte vissa
remissinstanser, framför allt kommunerna, tveksamhet om möjligheterna
att fa en tillräckligt tydlig lagstiftning samt oro för kostnaderna. Någon
närmare analys av kostnadskonsekvensema hade nämligen inte gjorts av
utredningen. Plan- och byggutredningen gjorde den bedömningen att om
åtgärderna vidtas i samband med det ordinarie underhålls- och förbätt-
ringsarbetet torde kostnaderna i de flesta fall bli förhållandevis begrän-
sade.
Plan- och byggutredningens förslag behandlades i propositionen
Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen m.m. (prop.
1994/95:230). Regeringen uttalade i propositionen att den delade utred-
ningens uppfattning att tillgängligheten till offentliga lokaler och på all-
männa platser borde förbättras i snabbare takt. Regeringen gjorde dock
den bedömningen att innebörden av "enkla åtgärder" borde förtydligas
och kostnadskonsekvensema belysas närmare.
Regeringen gav i maj 1995 Boverket i uppdrag att belysa kostnadskon-
sekvensema av utredningens förslag. Uppdraget redovisades i rapporten
Tillgänglighet i den offentliga miljön (1996:8). I rapporten konstaterar
Boverket att det finns ett stort antal åtgärder som är enkla och relativt
billiga att genomföra. Om åtgärderna dessutom genomförs i samband
med underhållsarbeten borde kostnaderna kunna minskas ytterligare. Bo-
verket föreslår i rapporten att kommunerna skall utarbeta åtgärdsplaner.
Därigenom skulle åtgärderna kunna vidtas på ett mer planmässigt och
kostnadseffektivt sätt. Genom en indelning i åtgärdsnivåer kan en inbör-
des prioritering göras och därigenom erhålls en bättre handlingsbered-
skap. Det blir också möjligt att koppla olika kravnivåer till olika tids-
perspektiv. En sådan åtgärdsplan kan, enligt Boverket, med fördel kopp-
las till den kommunala översiktsplanen.
I juni 1997 fick Boverket i uppdrag att genomföra en inventering av
vidtagna och planerade åtgärder for att förbättra tillgängligheten i offent-
liga lokaler och på allmänna platser. Syftet med uppdraget var ge en
Prop. 1999/2000:79
41
bättre bild av i vilken takt tillgänglighetsskapande åtgärder vidtas och
inom vilken tidsram enkelt åtgärdade hinder kan tänkas vara eliminerade.
Uppdraget redovisades i en rapport i februari 1998. Studien visar att
många kommuner kommit långt i arbetet med att förbättra tillgänglighe-
ten i den offentliga miljön men att det samtidigt är stora skillnader mellan
kommunerna. Av rapporten framgår också att det är svårt att bedöma när
enkelt åtgärdade hinder kan antas vara eliminerade med nuvarande för-
bättringstakt.
Tillgänglighet i bostäder
Regeringens uppfattning att alla skall ges möjlighet att delta i samhälls-
livet på lika villkor innebär också att det skall finnas ett sådant utbud av
bostäder så att var och en i rimlig utsträckning kan välja bostad och bo-
stadsort utan begränsningar med hänsyn till eventuella funktionshinder
samt att man skall kunna bo kvar i sin invanda miljö även efter sjukdom
eller skada. Det är emellertid inte realistiskt eller ekonomiskt möjligt att
på kort sikt bygga om alla bostäder så att de kan besökas eller bebos av
personer med funktionshinder. En målsättning är dock att flertalet bostä-
der på längre sikt skall vara tillgängliga. Tillgänglighet och användbarhet
i nyproduktionen av bostäder måste upprätthållas. I avsnitt 7.8 (Bostads-
anpassningsbidrag) behandlas frågor om bidrag för att anpassa bostaden
till den enskildes behov.
Tillgänglighet på allmänna platser m.m.
Takten i arbetet med att förbättra tillgängligheten på allmänna platser och
i offentliga lokaler behöver nu öka. Plan- och byggutredningens förslag
om att det i PBL skulle föras in en bestämmelse med retroaktiva krav på
s.k. enkelt åtgärdade hinder i befintliga lokaler och på allmänna platser
bör därför med vissa ändringar genomföras. På så sätt kommer tillgäng-
ligheten att kunna förbättras betydligt. För mindre näringsidkare bör dock
undantag kunna medges om konsekvenserna för verksamheten skulle bli
orimliga. Undantag måste även kunna medges för miljöer där en varsam
helhetssyn erfordras. Kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga
värden måste beaktas.
Mer precisa krav bör också ställas i samband med nybyggnad och änd-
ring av allmänna platser. Det innebär att det i samband med nyanläggning
eller ombyggnad av sådana platser görs tydligare vad som skall betraktas
som tillfredsställande tillgänglighet.
Att tillgodose krav på tillgänglighet i befintliga miljöer är förenat med
såväl kostnader som vinster. Kostnadsnivån är emellertid helt beroende
av förutsättningarna och val av åtgärder. Som framgått ovan påverkas
kostnaderna också av i vad mån åtgärderna vidtas i samband med andra
planerade underhålls- och förbättringsarbeten eller samordnas med åt-
gärdsplaner och program för andra sektorer och verksamhetsområden. En
bedömning av de sammantagna kostnaderna för kommunsektorn blir så-
ledes mycket osäker. Att beräkna de samhällsekonomiska kostnaderna är
också mycket svårt, då även kostnaden för att inte genomföra förslagen
Prop. 1999/2000:79
42
måste beaktas. Ökad tillgänglighet kan minska behovet av insatser som
hemtjänst och göra det möjligt för en person att i högre grad klara sig på
egen hand. För butiker, restauranger och andra delar av näringslivet kan
ökad tillgänglighet leda till ökat antal kunder.
Tidsperspektivet är av avgörande betydelse i sammanhanget. Handi-
kapputredningens förslag innebar att all gatumiljö och alla lokaler dit
allmänheten äger tillträde skall göras tillgängliga inom 15 år. Plan- och
byggutredningen föreslog att de s.k. enkelt åtgärdade hindren på sådana
platser och i motsvarande lokaler skall vara eliminerade inom fem år.
Regeringen gör bedömningen att en tioårsperiod utgör en lämplig tidsram
för att planera, samordna, prioritera och välja de mest kostnadseffekti va
lösningarna.
Regeringen avser att under hösten år 2000 återkomma till riksdagen
med förslag med den inriktning som redovisats ovan.
Nyproduktion av bostäder och lokaler
Under 1990-talet har ett nytt system för subventioner till bostadsbyggan-
det införts, byggreglerna har funktionsanpassats, byggandets offentliga
kontrollsystem har lagts om och vissa regleringar har avvecklats. Bygg-
herrens ansvar har förtydligats. Som tidigare nämnts har under samma
tidsperiod tillgängligheten och användbarheten blivit sämre i nyproduk-
tionen jämfört med tidigare. Bland de uppgifter som Boverket skall prio-
ritera under de närmaste åren ingår därför tillgängligheten för äldre och
personer med funktionshinder och hur dessa frågor handläggs i byggpro-
cessen.
Tillgänglighetsprogram och samrådsförfarande
I den tidigare nämnda propositionen (prop. 1994/95:230) betonade rege-
ringen vikten av att kommunerna upprättar tillgänglighetsprogram. I ett
sådant program, som bör ingå som en del i översiktsplanen, kan riktlinjer
ges för hur funktionshindrades villkor i kommunen kan förbättras. Rege-
ringen vill framhålla att sådana tillgänglighetsprogram bör upprättas i
varje kommun. De bör kopplas till översiktsplanen, men bör också kunna
utgöra separata program. Detaljplaner skall i princip grundas på program.
Dessa bör enligt regeringens uppfattning också behandla frågor om till-
gänglighet. Boverket har i ovan nämnda rapport visat att i de kommuner
där man utarbetat sådana program går förbättringsarbetet väsentligt for-
tare än där program saknas. Handikappombudsmannen bör fa i uppdrag
att till regeringen rapportera vilka kommuner som har respektive saknar
tillgänglighetsprogram.
Handikapporganisationerna bör vara en aktiv samrådspart när pro-
grammen utarbetas och följs upp. Regeringen anser också att det är vik-
tigt att ta reda på om handikapporganisationerna på orten kan ges bättre
möjligheter att lämna synpunkter på planer och ny- och ombyggnader.
Därigenom skulle många fel och brister kunna förebyggas och framtida
kostnader för åtgärder i efterhand undvikas. Från handikapporganisatio-
nernas sida har framförts att man oftast kommer in för sent i processen,
Prop. 1999/2000:79
43
dvs. när besluten i praktiken redan är fattade. Möjligheterna att bevaka
och påverka frågorna blir därigenom ytterst begränsade. Det finns av
dessa skäl anledning att utvärdera de nuvarande formerna för samråd.
Regeringen avser att ge Boverket i uppdrag att göra en sådan utvärdering
och då samtidigt studera möjligheterna att utveckla formerna för bru-
karmedverkan.
För att det skall vara möjligt att nå målen om en tillgänglig yttre miljö
måste åtgärder för ökad tillgänglighet i bebyggelsen samordnas med mot-
svarande arbete med anpassningen av kollektivtransportsystemet. Som
framgår av avsnitt 7.5 avser regeringen ge Boverket i uppdrag att i sam-
arbete med Vägverket m.fl. överväga former och metoder för lokala till-
gänglighetsprogram som omfattar både bebyggelse och trafik.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Det bör skapas ett nationellt center med
uppgift att vara ett nationellt rådgivande organ i frågor om tillgänglig-
het. Arbetet med att driva på utvecklingen att göra samhället tillgäng-
ligt bör koncentreras till kunskapsuppbyggnad, rådgivning, utveckling
och samverkan. Handikappombudsmannen bör ges ökade resurser för
att kunna fullgöra dessa uppgifter.
Nationellt tillgänglighetscenter
Regeringen föreslår i denna proposition att inriktningen på det handi-
kappolitiska arbetet bl.a. skall vara att identifiera och undanröja hinder
för funktionshindrade medborgares möjligheter till full delaktighet i sam-
hället. En rad åtgärder skall tydliggöra myndigheternas ansvar för att be-
akta handikappaspektema i sin verksamhet och göra den tillgänglig för
personer med funktionshinder. Sektorsmyndigheter föreslås få ansvar för
att inom sin sektor bevaka de handikappolitiska aspekterna, trygga till-
gängligheten inom området och arbeta för att de handikappolitiska målen
uppfylls. I arbetet med att utveckla tillgängligheten behöver bl.a. de stat-
liga myndigheterna råd och stöd för att kunna leva upp till sitt ansvar.
Det saknas emellertid - både bland offentliga och privata organ - en
djupare kunskap om vilken betydelse tillgängligheten har för personer
med funktionshinder. Det saknas också samlad kunskap om metoder att
uppnå god tillgänglighet, kunskapsutveckling, exempel på bra lösningar,
information m.m. Utifrån ett omfattande behov av åtgärder och de många
aktörerna inom området, finns behov av såväl en ökad samordning av
befintliga resurser som en förstärkning av de samlade resurserna.
En central statlig myndighet bör ges en samordnande, stödjande, rådgi-
vande och pådrivande roll i arbetet för att göra samhället tillgängligt. En-
ligt regeringens bedömning är Handikappombudsmannen en lämplig
myndighet för dessa uppgifter. Vid sidan av de uppgifter Handikappom-
budsmannen nu har bör därför en framtida viktig uppgift vara att utgöra
44
ett nationellt tillgänglighetscenter. Handikappombudsmannen arbetar Prop. 1999/2000:79
bl.a. med diskrimineringsfrågor och bristande tillgänglighet kan i vissa
sammanhang betraktas som diskriminering. Lagstiftningen i en del län-
der, t.ex. USA med Americans with Disability Act (ADA) bygger på
detta synsätt. Handikappombudsmannen arbetar redan i viss utsträckning
med tillgänglighetsfrågor ur detta perspektiv.
Handikappombudsmannen har kontakter med myndigheter och kom-
muner i deras tillgänglighetsarbete. Ett exempel är den undersökning som
Handikappombudsmannen åren 1996 och 1998 gjorde av hur FN:s stan-
dardregler efterlevdes i kommunerna och om de hade ett handikappoli-
tiskt handlingsprogram. Ett annat exempel är en kommunhandbok om hur
man skapar ett tillgängligare samhälle som Handikappombudsmannen
framställt. För många myndigheter och andra kan sannolikt metoder och
dokument, utarbetade av Handikappombudsmannen, komma att utgöra
värdefulla underlag för inventering och utveckling av tillgängligheten i
den egna verksamheten.
Viktiga uppgifter för Handikappombudsmannen blir att driva på och
följa myndigheters, kommuners och andra organs utveckling inom till-
gänglighetsområdet, att bygga upp, utveckla och förmedla kunskap, ge
råd och samarbeta med berörda aktörer. Viktiga målgrupper för denna
verksamhet är även näringsidkare, byggherrar och yrkesgrupper som
arkitekter m.fl. Handikappombudsmannen bör även kunna stödja
forskning och andra utvecklingsinsatser inom tillgänglighetsområdet. I
arbetet skall Handikappombudsmannen ha nära kontakter med
handikapporganisationerna.
Det finns ett starkt samband mellan hjälpmedel och tillgänglighet.
Detta är bl.a. skälet till att det inom Hjälpmedelsinstitutet (HI) under
många år har byggts upp en stor erfarenhet och kompetens när det gäller
tillgänglighet till fysisk miljö, produkter och tjänster, inklusive IT-områ-
det. HI utarbetar faktamaterial och guidelines, deltar i standardisering-
arbete, informerar samt ger råd och stöd. Till arbetet är knutet en refe-
rensgrupp med representanter från berörda myndigheter, brukarorganisa-
tioner och forskare. Påverkan sker även genom medverkan i ett stort antal
referensgrupper. HI:s erfarenhet och kompetens inom området bör tas
tillvara i det nya tillgänglighetscentrets verksamhet. HI:s roll förändras
inte av Handikappombudsmannens vidgade uppgifter.
Områden där tillgänglighetsfrågoma kommer att ha hög aktualitet är
t.ex. inom arkitektur, formgivning och design. Regeringen har nyligen
presenterat ett nationellt handlingsprogram i syfte att fa en samlad politik
på området (Framtidsformer - Handlingsprogram för arkitektur, form-
givning och design, prop. 1997/98:117). Många myndigheter är involve-
rade i arbetet med anknytning till handlingsprogrammet.
Standardiseringsarbetet inom framförallt informationsteknik och tele-
kommunikation utgör ett annat viktigt utvecklingsområde när det gäller
tillgänglighet. I detta arbete är det viktigt att delta i internationella stan-
dardiseringsgrupper. I arbetet deltar en rad berörda myndigheter, produ-
center och företrädare för andra organ.
Handikappombudsmannen bör fa utökade resurser för att kunna full-
göra uppgiften med att bygga upp och driva ett nationellt tillgänglig-
45
hetscenter. Information är ett viktigt instrument i detta arbete. Väsentliga
resurser bör därför satsas på information.
Regeringen vill understryka att prioriteringar av tillgänglighetsfrågor
hos Handikappombudsmannen inte innebär att någon myndighet, kom-
mun, del av näringslivet, etc. ffitas från sitt ansvar att införliva handi-
kappaspektema och kunnandet inom sin egen verksamhet. Varje berörd
aktör skall nu liksom i framtiden svara för den del av insatserna som lig-
ger inom dennes normala ansvarsområde.
Tillgänglighetscenter i andra länder
Erfarenheterna från bl.a. USA med lång tradition av tillgänglighetslag-
stiftning bekräftar att det finns ett stort behov hos myndigheter, närings-
idkare, kommuner och andra att fa råd och tips om hur en god tillgäng-
lighet kan åstadkommas på ett bra och billigt sätt. Regeringen vill också
erinra om att det på olika håll i världen och särskilt i Norden har inrättats
särskilda centrer för tillgänglighetsfrågor.
I Danmark beslutades år 1995 om ett tvärministeriellt handicapudvalg
(kommitté) med representanter från åtta ministerier. Udvalget utarbetade
en handlingsplan Tillgänglighed for alle - handlingsplan for de handi-
cappades adgang till det fysiske miljö. Det danska centret för tillgänglig-
het är ett resultat av denna nya inriktning. Centrets primära uppdrag är att
sätta igång och genomföra aktiviteter som syftar till att bygga upp och
förmedla kunskap om tillgänglighet, bl.a. genom utvecklingsprojekt,
konsulentrådgivning, informationsservice och undervisning. En viktig del
i arbetet är att bygga upp nätverk och att skapa samarbete mellan fack-
folk, brukarorganisationer och andra viktiga intressenter. I det externa
informationsarbetet är tidskriften Magasinet Tillgängelighed for alle ett
viktigt instrument. Det sänds ut till arkitekter, byggentreprenörer, kom-
muner och andra aktörer på byggområdet. Organisatoriskt är centret en
del av det danska Hjälpmedelsinstitutet men verkar självständigt.
Det norska Delta-senteret är ett kompetenscentrum och står för delta-
gelse och tilgjengelighet for alle. Det bedrivs som projekt och målen är
bl.a. att centret ska vara pådrivande och bidra till anpassningen av miljön.
Särskilda arbetsområden är arbete, byggnation, transporter, informa-
tionsteknik och telekommunikationer. Centrets arbete skall bygga på
principen om Design för alla.
I USA finns sedan år 1973 en särskild myndighet för tillgänglighets-
frågor, the Architectural and Transportation Barriers Compliance Board.
Myndigheten utfärdar minimiriktlinjer för standarder för ett antal lagar,
bl.a. The Americans with Disabilities Act (ADA). I USA gäller bland
annat sedan 1968 att byggnader finansierade med statliga medel skall
vara tillgängliga. Myndigheten erbjuder även utbildning och rådgivning
för enskilda, företag och organisationer om tillgänglighet.
Prop. 1999/2000:79
46
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Konceptet Design för alla bör genomsyra
statens arbete inom arkitektur, formgivning och design.
Bakgrund: Inom arkitektur och formgivning har konceptet Design för
alla fått ökad uppmärksamhet de senaste åren. Svenska begrepp som
ibland används synonymt i det här sammanhanget är tillgänglighet och
användbarhet, brukbarhet samt Universal design. Begreppet Design för
alla innefattar såväl vision som mål.
Huvudbudskapet i konceptet Design för alla är att produkter som
bruksföremål, byggnader, inomhus- och utomhusmiljöer samt IT-pro-
dukter och tjänster bör vara tillgängliga och användbara för alla männi-
skor så långt detta över huvud taget är möjligt. Intentionerna med den
nuvarande lagstiftningen på byggområdet är att generella krav på till-
gänglighet och användbarhet skall tillgodoses för att minska behovet av
särlösningar och underlätta för de individuella anpassningar som kan be-
hövas t.ex. i bostaden. För utformning av produkter och IT finns ingen
lagstiftning.
Regeringen har tidigare redovisat ett handlingsprogram för arkitektur,
formgivning och design (prop. 1997/98:117, bet. 1997/98:KrUl4, rskr.
1997/98:225). Det var första initiativet för att få en samlad politik inom
området. I propositionen fastlades målen för statens engagemang inom
området. I Regeringskansliet har inrättats en särskild arbetsgrupp för
arkitektur, formgivning och design. Här ingår företrädare för Utrikes-
departementet, Socialdepartementet, Finansdepartementet, Utbildnings-
departementet, Jordbruksdepartementet, Kulturdepartementet, Närings-
departementet och Miljödepartementet. Arbetsgruppen leds av Kultur-
departementet och i uppdraget ingår bl.a. att driva arbetet med genomfö-
randet av handlingsprogrammet för arkitektur, formgivning och design
samt att verka för ett samspelt statligt agerande på området.
I samband med att regeringen lade fram handlingsprogrammet för
arkitektur, formgivning och design föreslogs vissa lagändringar så att det
tydligt framgår att estetiska värden skall beaktas och tas tillvara vid ut-
formningen av den byggda miljön. Vissa remissinstanser befarade att
lagändringarna skulle kunna motverka ökad tillgänglighet och använd-
barhet för personer med funktionshinder. Regeringen framhöll då att kra-
vet på tillgänglighet är ett starkt allmänt intresse.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen gör i denna proposi-
tion bedömningen att statens engagemang i arkitektur, formgivning och
design skall förtydligas när det gäller frågor om tillgänglighet. Konceptet
Design för alla bör genomsyra statens arbete inom arkitektur, formgiv-
ning och design. Regeringskansliets arbetsgrupp för arkitektur, formgiv-
ning och design kommer att särskilt bevaka detta område. Myndigheterna
har engagerats och landets handikapporganisationer har inbjudits att delta
med verksamheter inom ramen för Arkitekturåret 2001. Vidare kommer
vissa särskilda verksamheter att genomföras för att ge ökad uppmärk-
samhet åt tillgänglighetsaspekter och god gestaltning i befintliga miljöer.
47
Begreppet Design för alla avser inte en begränsad grupp personer. Ex-
empelvis är en buss med lågentré inte bra enbart för personer med rörel-
sehinder utan även för t.ex. passagerare med barnvagn. Design för alla är
ett viktigt begrepp inte minst i ljuset av det ökande antalet äldre i befolk-
ningen vilka i hög utsträckning bor i vanliga lägenheter. En tillgänglig
miljö och tillgängliga produkter ökar möjligheterna att klara det dagliga
livet på egen hand. Behovet av särskild anpassning i efterhand och av
särskilda insatser, t.ex. hemtjänst och färdtjänst, kan minska med ökad
generell tillgänglighet. Man bör alltid sträva efter lösningar som är till-
gängliga för så många som möjligt, inte minst när det gäller byggnader
och fysisk miljö. Att göra den generella miljön, individuella åtgärder och
särskilda produkter för funktionshindrade estetiskt tilltalande bör ses som
en utmaning för arkitekter och formgivare.
Det har i olika sammanhang framförts synpunkter, framför allt från
handikapporganisationer, att det finns behov av att i utbildning och fort-
bildning för yrkesgrupper som på olika sätt medverkar till att utforma vår
fysiska miljö och produkter öka inslagen av Design för alla, liksom andra
aspekter av tillgänglighet och användbarhet. Regeringen avser att ge ett
uppdrag till Högskoleverket att se över i vilken omfattning och på vilket
sätt sådana kunskaper är en del av och genomsyrar innehållet i bl.a. arki-
tekt- och designutbildningarna i högskolan.
Prop. 1999/2000:79
- Tillgängligheten till transportsystemet bör fortlöpande förbättras
och beaktas vid all planering och upphandling av infrastruktur,
färdmedel, trafik och övriga tjänster.
- Arbetet bör ha som mål att kollektivtrafiken bör vara tillgänglig för
funktionshindrade senast år 2010. Med detta mål som utgångspunkt
skall en trafikslagsövergripande planering genomföras, där kollek-
tivtrafik med stort utbud och resande prioriteras.
- Gällande föreskrifter om tillgänglighet för funktionshindrade till
färdmedel inom olika trafikslag bör ses över och skärpas.
Utvecklingen från 1970-talet
Sedan mitten av 1970-talet har en rad utredningar och utvärderingar
gjorts, betänkanden lagts fram och lagar ändrats, allt i syfte att förbättra
funktionshindrades möjligheter att nyttja transportsystemet. I 1979 års
trafikpolitiska beslut slog riksdagen fast att trafikpolitiken skall tillför-
säkra medborgarna en tillfredsställande transportförsörjning (prop.
1978/79:99, bet. 1978/79:TU18, rskr. 1978/79:419). Som en följd av be-
slutet utfärdades lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.
Enligt lagen skall kollektivtrafiken, vid planering och genomförande,
48
anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. Färdmedel skall
så långt möjligt vara lämpade för funktionshindrade.
I 1988 års trafikpolitiska beslut förordades en helhetssyn på samhällets
olika insatser, som kommunal färdtjänst, bilstöd, handikappanpassning av
kollektivtrafik m.m. (prop. 1987/88:50, bet. 1987/88:TU15, rskr.
1987/88: 201). Strävan var att ge funktionshindrade och äldre ökad frihet
vid val av färdmedel samtidigt som det konstaterades att detta inte var
möjligt förrän kollektivtrafiken på ett bättre sätt motsvarade dessa grup-
pers behov. Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik ändrades så att
även fordon i beställnings-, turist- och fardtjänsttrafik omfattades. Vidare
inrättades ett statligt engångsstöd på femtio miljoner kronor till investe-
ringar för ökad handikappanpassning av befintliga fordon och terminaler.
Anslaget administrerades av dåvarande Transportrådet, som även hade
till uppgift att följa upp och verka för en ökad samordning av anpass-
ningsarbetet. Transportrådet meddelade vidare föreskrifter om utform-
ning av flertalet färdmedel under 1980-talet. Terminalers utformning
reglerades genom plan- och bygglagen (1987:10) och de föreskrifter som
Boverket utfärdade.
Under 1990-talet har riksdagen fattat ytterligare beslut av betydelse för
arbetet med tillgänglighet för funktionshindrade, bl.a. att Vägverket inom
ramen för sitt sektorsansvar bör verka för att hänsyn tas till funktions-
hindrades behov inom hela vägtransportsystemet (prop. 1995/96:131, bet.
1995/96:TU18, rskr. 1995/96:231). Vidare gavs Kommunikationsforsk-
ningsberedningen resurser till forsknings-, utvecklings- och demonstra-
tionsverksamhet om kollektiv persontrafik och samhällsbetalda resor i det
forskningspolitiska beslutet (prop. 1996/97:5, bet. 1996/97:UbU3, rskr.
1996/97:99).
Inom ramen för riksdagens beslut om riktlinjer för inriktningen av
trafikens infrastruktur för perioden 1998-2007 (prop,1996/97:53,
bet. 1996/97:TU7, rskr. 1996/97:174) avsattes 1,5 miljarder kronor i stats-
bidrag fr.o.m. år 1998 t.o.m. år 2002 till anpassning av kollektivtrafiken
och den fysiska miljön till funktionshindrades förutsättningar. Statsbidra-
get far användas till fordon, terminaler, hållplatsanläggningar och andra
anläggningar i anslutning till dessa. Medlen kan också användas för in-
formation om resemöjligheter och annan information, som underlättar
funktionshindrades resor. Åtgärderna skall vara mer långtgående än vad
som följer av de föreskrifter som Vägverket har meddelat om handi-
kappanpassad kollektivtrafik, eller de krav i fråga om tillgänglighet, som
kan ställas med stöd av plan- och bygglagen.
Riksdagens beslut om Mer tillgänglig kollektivtrafik (prop.
1996/97:115, bet,1997/98:TU3, rskr. 1997/98:10) innebar bl.a. att i den
nya lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektivtrafik infördes även ett
ansvar för trafikhuvudmannen att verka för anpassning av kollektivtrafi-
ken till funktionshindrade. Vidare stiftades en lag (1997:736) om färd-
tjänst samt en lag (1997:735) om riksfardtjänst. Lagarna ger kommuner
och landsting möjlighet att hantera såväl färdtjänst, riksfardtjänst som
lokal och regional kollektivtrafik genom trafikhuvudmannen i länet. Av-
sikten var att skapa en drivkraft för samordning och handikappanpass-
ning av kollektivtrafiken. Färdtjänsten skall i fortsättningen i första hand
Prop. 1999/2000:79
49
betraktas som en transportform istället för en bidragsfråga. Riksdagen
beslöt även att handikappolitiken på transportområdet skall utvärderas.
I propositionen (prop. 1997/98:56) Transportpolitik för en hållbar ut-
veckling uttalade regeringen att ytterligare åtgärder krävs för att anpassa
transportsystemet till barns, äldres och funktionshindrades behov av till-
gänglighet, säkerhet och god miljö. En anpassning av kollektivtrafiken
till funktionshindrades behov bör vara ett självklart inslag i en ökad
kundorientering av kollektivtrafiken. Varje del i resekedjan måste vara
tillgänglig för att funktionshindrade skall kunna resa. Regeringen under-
strök betydelsen av en samordning mellan olika trafikslag och trafik-
former.
Regeringen anförde vidare att trafikverken i samverkan med övriga be-
rörda aktörer bör formulera mål och åtgärdsplaner för, samt göra årliga
uppföljningar av anpassningen av transportsystemet till funktionshind-
rade. Gällande föreskrifter från år 1985 om handikappanpassning av kol-
lektiva färdmedel bör ses över. Perspektivet bör vidgas från fokusering
på fordon till att omfatta hela transportsystemet och dess närmiljö. Väg-
verket bör samordna detta arbete med övriga trafikverk samt med Bover-
ket. Regeringen pekade vidare på behovet av ytterligare åtgärder, inte
minst på den interregionala kollektivtrafikens område.
Genom riksdagens beslut (bet. 1997/98:TU10, rskr. 1997/98:266) om
den sist nämnda propositionen beslöts även att en ny myndighet, Rikstra-
fiken, skulle inrättas den 1 juli 1999. Myndigheten skall från ett kund-
orienterat perspektiv verka för ett samordnat kollektivtrafiksystem. Inom
ramen för denna uppgift skall Rikstrafiken verka för att anpassningen av
kollektiva färdmedel till funktionshindrades behov samordnas mellan
samtliga trafikslag. Denna uppgift låg tidigare på Vägverket. Rikstrafiken
har även fatt i uppdrag att klarlägga hur ansvaret för arbetet med att an-
passa kollektivtrafiken till funktionshindrade skall fördelas.
Tillståndet inom transportsektorn
I enlighet med vad som anfördes i propositionen Mer tillgänglig kollek-
tivtrafik gav Regeringen den 19 november 1998 Vägverket, Statens järn-
vägar, Banverket, Kommunikationsforskningsberedningen, Sjöfartsverket
och Luftfartsverket i uppdrag att genomföra en utvärdering av
handikappolitiken inom transportområdet. Utvärderingen skall inkludera
samtliga trafikslag och transportformer, särskilt kollektivtrafik och färd-
tjänst. En nulägesredovisning och plan för fortsatt utvärderingsarbete
redovisades till regeringen den 30 april 1999. Uppdragstagarna drar i
redovisningen slutsatsen att de utvärderingar, som genomförts t.o.m. år
1993 visar att anpassningen av transportsystemet till funktionshindrades
behov och önskemål, trots stora ansträngningar, varit bristfällig och lång-
sam. Man konstaterar dock att medvetenhet och kunskap om tillgänglig-
hetsfrågor har ökat på 1990-talet, framför allt på kollektivtrafikområdet,
och att dessa frågor successivt integreras i trafikverkens normala verk-
samhet.
Tillgängligheten till flyget för funktionshindrade utvecklas inom ramen
för en allmän strävan att öka bekvämligheten för alla resenärer. Särskilda
satsningar enbart för funktionshindrade görs inte i någon större omfatt-
Prop. 1999/2000:79
50
ning. Problem orsakade av bristfällig teknik övervinns istället genom
personlig service. Resenärer med funktionshinder kan uppfatta tillfälliga
lösningar som diskriminerande. Handikapporganisationerna har pekat på
det obehag och de risker som tillfälliga lösningar eller okunnig personal
kan medföra.
Luftfartsverket kartlägger nu möjligheterna for funktionshindrade att
resa med flyg. Ett besvärligt problem är transport av passagerare som
använder elrullstolar och rullstolsbuma passagerare som inte själva kan
förflytta sig i trappan upp till flygplanet eller fram till sittplatsen. Luft-
fartsverket utvecklar och testar nu en kombinerad trappa och personlyft
som skall användas för mindre och medelstora flygplan. Härutöver har
Luftfartsverket genomfört inventeringar for att tillförsäkra att plan- och
bygglagens föreskrifter är uppfyllda på de statliga flygplatserna.
Liksom for luftfarten är sjöfartens regelverk i stor utsträckning inter-
nationellt. Många av de regler som gäller konstruktion och utrustning av
fartyg for att öka tillgängligheten måste därför anpassas internationellt
och förändringsarbetet måste därför ske långsiktigt. Sjöfartsverket deltar i
ett EU-projekt (Handiami), som studerar problem för funktionshindrade
och äldre på passagerarfartyg. Högskolan i Dalarna undersöker hur de
mindre passagerarfartygen i Sverige har anpassats for funktionshindrade.
Utbildning av besättningar, konstruktion eller ombyggnad av termina-
ler, kajer och förbindelseleder har en mera nationell prägel. Åtgärder som
vidtas inom dessa områden kan också fa en mera direkt verkan för funk-
tionshindrade resenärer. För att hela resan skall fungera for alla resande-
kategorier måste såväl fartyg som hamn- och kaj anläggningar ha en god
tillgänglighet. För att kunna vidta effektiva åtgärder for att öka tillgäng-
ligheten för funktionshindrade måste ett bredare underlag inhämtas på en
mängd områden. Det gäller tillgängligheten till befintliga fartyg och
hamnar, resandets omfattning och sammansättning samt pågående arbe-
ten kring Östersjön samt inom EU.
Sjöfartsverket planerar att inrätta rådgivande grupper i Stockholm,
Göteborg och Malmö for samverkan med representanter för funktions-
hindrade, redare, terminal- och hamnägare m.fl. med avseende på till-
gänglighet for funktionshindrade på passagerarfartyg.
Från 1980-talet och framåt har det genomförts många åtgärder för att
öka tillgängligheten till tågtrafiken. I dag finns det plats for en eller flera
passagerare i rullstol på alla Intercitytåg, X2000-tåg och pendeltåg. Fler-
talet tåg har hjälpmedel i form av ledstänger, halkfria ytor, konstraste-
rande färg, larmknappar vid markerade säten, självöppnande dörrar mel-
lan vagnarna m.m. Inbyggda liftar finns på alla Intercity- och X2000-tåg.
Rörliga liftar på perrongerna finns på 1/3 av intercifystationema och på
fem procent av länstrafikstationema. Ramper saknas i allmänhet på både
tåg och stationer. Lokaltågen i Göteborg kommer dock att förses med
manuella ramper. Utvecklingen går mot användning av vagnar med låg-
golvsentréer.
De flesta stationerna har i dag parkeringsrutor for funktionshindrade,
trappfria utgångar till och passager mellan perronger, handikappan-
passade toaletter och skyltar anpassade för synskadade. I Banverkets
stomnätsplan och i länsplanema ingår ytterligare åtgärder for att göra
resandet enklare for personer med funktionshinder. Trappfria gångfor-
Prop. 1999/2000:79
51
bindelser till plattformar och satsning på nya resecentra ger förbättringar
för funktionshindrade. I stomnätsplanen och länsplanema ingår sådana
satsningar på 26 orter, vartill kommer nya resecentra för orter längs den
kommande Botniabanan. Banverket bedömer att man i första hand bör
anpassa biljettautomater samt informations- och IT-system, skapa trapp-
fria gångförbindelser till och från plattformar samt höja plattformar för
att underlätta ombordstigning.
När tunnelbanan började byggas i Stockholm togs liten hänsyn till
funktionshindrade. Efter omfattande ombyggnader är i dag nästan alla
tunnelbanestationer tillgängliga för passagerare med rullstol. I vagnarna
ropas nästa hållplats ut och vid störningar i trafiken meddelas också an-
ledningen till förseningen. Utvecklingsarbete pågår för att eliminera vissa
problem med stora avstånd mellan perrong och tåg.
Spårvagnar finns i Göteborg, Norrköping och Stockholm. Ett problem i
spårvägstrafiken är de stora höjdskillnaderna mellan hållplats och fordon.
I Göteborg och Norrköping kompletteras nu spårvagnarna med låg-
golvsmellandelar. För det nya spårvägssystemet i Stockholm tillämpas
av- och påstigning i ett plan.
Funktionshindrade upplever ofta problem med att röra sig i gatumiljön.
Slarvigt parkerade cyklar på gångbanor och trottoarer ställer ofta till pro-
blem. Syn- och hörselskadade har vid blandad gång- och cykeltrafik svårt
att upptäcka cyklar och mopeder. Vägen till och från hållplats, med nivå-
skillnader, ojämnheter och lutningar, kan utgöra problem för många
rörelsehindrade. Det är tungt att själv rulla en rullstol längre sträckor och
många har också svårt att gå långa sträckor. Avståndet till hållplatsen har
ofta en avgörande betydelse för om man åker kollektivt eller ej. En stor
andel av äldres singelolyckor beror på dåligt underhåll av gångbanor och
trottoarer. Kunskapen om trafiksäkerhet för funktionshindrade bör höjas.
Funktionshindrade fotgängare upplever problem i form av ojämnheter i
gatubeläggning, kantstenar utan eller med otillräcklig avfasning, gång-
vägar med branta ramper eller trappor, avsaknad av ledstråk, skyltar och
lyktstolpar placerade i gångstråk samt ffamkomlighetsproblem på grund
av dålig vinterväghållning. Endast ett fatal kommuner har avfasade trot-
toarkanter vid alla markerade övergångsställen. En sänkning av alla kant-
stenar vid övergångsställen längs det statliga vägnätet beräknas emeller-
tid vara fullt genomförd år 2001. Även rastplatser längs det statliga väg-
nätet skall anpassas till funktionshindrade.
För funktionshindrade som vill resa med kollektivtrafiken kan proble-
men börja redan när det gäller att fa tillgång till information om olika
resmöjligheter. Funktionshindrade behöver ofta en detaljerad, tillförlitlig
och korrekt information för att kunna bedöma om resan över huvud taget
är möjlig att genomföra. En rullstolsburen person måste t.ex. i förväg
kunna veta om det går att ta sig in i fordonet, om det finns anpassade
toaletter på stationen osv. För hörselskadade är det viktigt att hållplatsut-
rop och meddelanden visas på en display som är möjlig att läsa även för
den som inte har perfekt syn. För synskadade är det viktigt att informa-
tionen ropas ut. Som exempel på goda lösningar kan det nämnas att det i
en del städer finns också hållplatsinformation i realtid om nästa avgångs-
tid och annan viktig information. Tågplusguiden Serviceinfo är ett ut-
vecklingsprojekt där information om resekedjans standard, t.ex. om till-
Prop. 1999/2000:79
52
gång till hissar, toaletter och rullstolsplatser, skall kunna ges till funk-
tionshindrade och andra med särskilda informationsbehov.
Alla nya tätortsbussar och servicelinjebussar har i enlighet med Väg-
verkets föreskrifter rullstolsplatser, stora destinationsskyltar, ledstänger i
kontrasterande färger, halkfria golv, markerade säten för funktionshind-
rade etc. Införande av låggolvsbussar underlättar i väsentlig utsträckning
av- och påstigning för rörelsehindrade men problemen för rullstolsbuma
människor att ta sig ombord kvarstår i förvånansvärt hög omfattning.
Synskadade har ofta problem med att veta vilken buss som kommer in till
hållplatsen. För personer med allergier eller överkänslighet innebär det
problem att åka buss beroende på dofter, avgaser, rökning och pälsdjur.
Svenska Lokaltrafikföreningen och Bussbranschens Riksförbund arbetar
med projektet Buss 2000, som syftar till att ge rekommendationer om
funktionella krav på bussar vid upphandling. Tillgängligheten for funk-
tionshindrade är ett av flera prioriterade områden.
I Vägverkets nationella program för kollektivtrafik på väg för åren
1998-2007 tas bl.a. handikappfrågor upp. Under den senare delen av år
1998 har Vägverket börjat fördela det statsbidrag på 1,5 miljarder kronor
som avsatts till åtgärder med syfte att göra den lokala och regionala
kollektivtrafiken mer tillgänglig for funktionshindrade. Runt om i landet
pågår, i samverkan med kommuner och trafikhuvudmän, ett omfattande
arbete med att finna former for bättre samordning mellan kollektivtrafi-
ken och färdtjänsten. Många utvecklingsprojekt finansieras av Kommu-
nikationsforskningsberedningen. Under senare tid har ett nytt taxifordon
utvecklats, vars flexibilitet möjliggör utveckling av nya trafiklösningar.
Det provas nu på flera håll i landet.
Många trafikhuvudmän har utarbetat handikapp- eller tillgänglighets-
program, som beskriver åtgärder for att öka tillgängligheten till den
lokala och regionala kollektivtrafiken. Storstockholms Lokaltrafik pekar i
sitt program for ökad tillgänglighet på samarbete, utbildning, vägvisning,
hissar, rulltrappor, låggolvsbussar, hållplatsutrop, ramper, plattformar,
samordning och information som prioriterade verksamhetsområden.
Mål och prioriteringar
Regeringen anser att persontransportsystemen måste tillgodose höga krav
på tillgänglighet for funktionshindrade och andra grupper med särskilda
behov. För att kunna åstadkomma detta bör tillgängligheten till transport-
systemet fortlöpande förbättras och beaktas vid all planering, upphand-
ling och drift. Transportsystemet som helhet och dess olika delar, som
trafikslag, infrastruktur, färdmedel, trafik, information och annan service
måste ha en sådan kvalitet och samordning, att man kan resa från dörr till
dörr under värdiga, säkra och komfortabla former.
Trots mångåriga ambitioner och insatser är behovet av åtgärder för
ökad tillgänglighet för funktionshindrade ännu påtagligt, framför allt på
kollektivtrafikens område. I regeringsdeklarationen år 1998 anförde
statsministern bl.a. att tillgängligheten till offentliga lokaler och kollek-
tivtrafiken skall förbättras. För att driva på utvecklingen på kollektiv-
trafikområdet krävs en tydligare politisk målsättning och ett samordnat
arbete for en fortlöpande och systematisk förbättring av tillgängligheten.
Prop. 1999/2000:79
53
Arbetet för ökad tillgänglighet bör därför vägledas av att kollektivtrafi-
ken bör vara tillgänglig för funktionshindrade år 2010.
Med beaktande av att det år 2010 har gått ca 30 år sedan lagen om
handikappanpassad kollektivtrafik trädde i kraft, är detta en väl tilltagen
tidsrymd för att åstadkomma en tillgänglig kollektivtrafik. Med hänvis-
ning till statsbidraget på 1,5 miljarder kronor till anpassning av den
lokala och regionala kollektivtrafiken för år 1998 t.o.m. år 2002 bedömer
dock regeringen att stora delar av denna trafik bör kunna vara tillgänglig
redan år 2003. Åtgärder för ökad tillgänglighet till kollektivtrafik i tät-
orter och i andra relationer där utbud och resande är omfattande bör
därför prioriteras.
Det är emellertid inte möjligt att tillgodose alla tänkbara krav på ökad
tillgänglighet. Regeringen har i dag inte underlag för att i detalj bedöma
vilka åtgärder, som behöver vidtas och därför heller inte tillräckligt
underlag för att bedöma vad det kan komma att kosta. Därför behövs en
behovs-, åtgärds- och kostnadsanalys, som kan ligga till grund för en
tids- och resursmässig prioritering, inom ramen för den trafikslagsöver-
gripande planeringen. En utgångspunkt vid planeringen bör vara att, så
långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, åstadkomma en så
god tillgänglighet som möjligt. Angivna årtal skall härvid betraktas som
utgångspunkter för denna planering och inte som ett löfte från staten att
finansiera alla åtgärder, som kan komma att behöva genomföras för att
uppnå ett tillgängligt transportsystem.
Ansvaret för att driva på utvecklingen mot ökad tillgänglighet ligger
inom ramen för verkens sektorsansvar. En viktig uppgift är att se över
befintliga föreskrifter. Gällande föreskrifter för anpassning av kollektiva
färdmedel, som nu administreras av Vägverket, är oförändrade sedan
mitten av 1980-talet. Dessa bör ses över, kompletteras och skärpas för att
intentionerna i lagstiftningen skall kunna förverkligas. Föreskrifterna
måste ge utrymme för nya och alternativa lösningar och far inte utformas
så att de förhindrar en önskad teknisk utveckling. Det är även angeläget
att det sker en utveckling som går utöver de formella kraven i lagar och
föreskrifter. Här krävs att ansvariga myndigheter driver på mot och un-
derlättar för en sådan utveckling.
När det gäller färdtjänsten, som i dag ses som en del i kollektivtrafiken,
har regeringen inte underlag för att nu föreslå några förändringar i nuva-
rande lagstiftning. I det tidigare nämnda uppdraget att utvärdera handi-
kappolitiken inom transportområdet har dock regeringen särskilt pekat på
behovet av en utvärdering av färdtjänsten. Regeringen har givit Vägver-
ket i uppdrag att redovisa tillståndet och utvecklingen inom färdtjänsten
till den 30 september år 2000.
Planeringför ökad tillgänglighet
Utveckling av och åtgärder för en ökad tillgänglighet bör årligen redovi-
sas inom ramen för verkens sektorsrapporter. Detta görs redan i viss ut-
sträckning. En viktig del i sektorsrapportema är utvecklingen på kollek-
tivtrafikområdet. Det är därför angeläget att trafikhuvudmän, operatörer
och andra aktörer för respektive sektorsansvarigt verk redovisar de åtgär-
der, som man vidtagit för att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig. En
Prop. 1999/2000:79
54
årlig uppföljning av god kvalitet kräver dock att nuvarande statistiksys-
tem förbättras. Underlag till en sådan förbättring kan vara den rapport,
Statistik om kollektivtrafik, som Statens institut för Kommunikation-
analys (SIKA) nyligen har överlämnat till regeringen. Rapporten är ett
resultat av ett utvecklingsprojekt som SIKA har lett i samarbete med bl.a.
branschorganisationer och med stöd av Kommunikationsforskningsbe-
redningen (KFB).
Förutom den sektorsvisa redovisningen anser regeringen att det är an-
geläget med en trafikslagsövergripande redovisning av tillgängligheten
till kollektivtrafiken. En sådan bör kunna baseras på den redovisning,
som lämnas av de sektorsansvariga verken. Lägesredovisningen bör även
åtföljas av en bristanalys och en plan med förslag till åtgärder. Rikstrafi-
ken bör därför ges i uppdrag att i samråd med sektorsansvariga verk
överväga behov och inriktning av, samt former för en samlad och trafik-
slagsövergripande lägesbeskrivning, bristanalys och åtgärdsplan på na-
tionell nivå för ökad tillgänglighet till kollektivtrafiken. Utgångspunkter
bör bl.a. vara det arbete med utveckling av de transportpolitiska målen
som nu utförs av SIKA. En trafikslagsövergripande åtgärdsplan kan dels
vara ett instrument för planering och prioritering av åtgärder mot befint-
liga brister i tillgängligheten, dels bidra till att en god tillgänglighet
byggs in från början i transportsektorns olika delar.
I arbetet med en sådan plan bör inledningsvis prioriteras kollektivtrafik
med stort utbud och resande. Regeringen har tagit ett första steg genom
att ge Rikstrafiken i uppdrag att i samråd med andra myndigheter och
branschorgan överväga behov och inriktning av samt former för en sam-
lad och trafikslagsövergripande lägesbeskrivning, bristanalys och sam-
ordnade årgärdsplaner för ökad tillgänglighet för funktionshindrade på
lokal, regional och nationell nivå. Uppdraget skall redovisas den
31 december 2000.
Behov av planering och samordning finns även på lokal nivå. I tätorter
handlar mycket om hur gator, gångvägar etc. bör utformas för att funk-
tionshindrade på ett säkert och komfortabelt sätt skall kunna nå olika
målpunkter inklusive kollektivtrafikens hållplatser och bytespunkter. Ef-
tersom utformningen av den lokala miljön och bebyggelsen i hög grad
påverkar möjligheterna att åstadkomma tillgänglighet med transportsys-
temet, är samordnade åtgärder för ökad tillgänglighet till bebyggelse och
transportsystem av stor betydelse, inte minst på lång sikt. Samordnade
åtgärder är sannolikt också mer kostnadseffektiva. Boverket och Vägver-
ket bör därför, i samråd Svenska Kommunförbundet och andra berörda
parter, överväga hur samordnade åtgärder för ökad tillgänglighet till be-
byggelse- och transportsystem skall kunna utvecklas och införlivas i den
kommunala planeringsprocessen. Ett alternativ är att dessa frågor integre-
ras i de tillgänglighetsprogram för åtgärder i den offentliga miljön, som
regeringen uppmanar kommunerna att ta fram (se avsnitt 7.1). Boverket
har sedan tidigare i uppdrag att verka för samordning av trafikmiljön med
handikappanpassningen av färdmedlen.
Planeringen för ökad tillgänglighet bör ske i samverkan med handi-
kappsorganisationer. En tidig medverkan i planeringsprocessen kan före-
bygga misstag, som kan bli kostsamma att rätta till i efterhand. De sek-
torsansvariga verken på transportområdet har redan byggt upp eller håller
Prop. 1999/2000:79
55
på att bygga upp ett organiserat samarbete med funktionshindrades orga- Prop. 1999/2000:79
nisationer på nationell och regional nivå. Brukarmedverkan vid planering
på lokal nivå förekommer i varierande utsträckning. Det är viktigt att
formerna för funktionshindrades medverkan utvecklas och att erfarenhe-
ter från närliggande områden tas tillvara. Så har t.ex. Boverket i uppdrag
att tillsammans med bl.a. Vägverket utveckla metoder för hur barns och
ungdomars inflytande skall förverkligas i kommunerna i frågor som rör
samhälls- och trafikplanering. Inom ramen för det tidigare nämnda upp-
draget om utvärdering av handikappolitiken på transportområdet skall
Statskontoret bl.a. beskriva och värdera funktionshindrades delaktighet
och inflytande vid utformning, planering och drift av olika transportsys-
tem.
Tillgänglighetskrav på infrastruktur
En deklaration om tillgänglighet till transportservice och infrastruktur
(Charter on access to transport services and infrastructure) antogs vid det
internationella transportministermötet, ECMT, i maj år 1999 i Warszawa.
Deklarationen som även skrevs under av Sverige understryker rege-
ringarnas ansvar för att all ny infrastruktur görs tillgänglig för funktions-
hindrade. Deklarationen är i likhet med FN:s standardregler inte juridiskt
bindande, men den förpliktar regeringarna att leva upp till dess innehåll.
I deklarationen uttalas bl.a.:
- för rullstolsbuma, åtgärder för andra grupper av att offentliga medel får
användas till nationella eller internationella investeringar i infrastruktur
endast om höga krav på tillgänglighet för funktionshindrade uppfylles,
- att funktionshindrade och andra experter på tillgänglighet för funk-
tionshindrade skall höras tidigt i och under hela planeringsprocessen,
- att tillgänglighetskraven, som ett minimum, skall inkludera full till-
gänglighet rörelsehindrade samt syn- och hörselskadade.
Regeringen har uppdragit åt Statens Institut för Kommunikationsana-
lys, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket att gemen-
samt genomföra en nationell strategisk analys som underlag för regering-
ens kommande proposition om transportinfrastrukturen för åren 2002-
2011.1 uppdraget har bl.a. ingått att belysa hur tillgängligheten till trans-
portsystemet kan förbättras för barn, äldre och funktionshindrade. Den
nationella strategiska analysen avrapporterades i november år 1999.
Regeringen avser att behandla bl.a. frågor om tillgänglighet till
infrastrukturen i nämnda proposition.
Tillgänglighetskrav på färdmedel
Föreskrifterna för handikappanpassning av färdmedel i kollektivtrafiken
administreras av Vägverket. De omfattar bestämmelser för olika typer av
färdmedel inom alla transportslag. De första föreskrifterna trädde i kraft
år 1982 och har för de flesta färdmedel varit oförändrade sedan år 1985.
Den senaste ändringen gäller bussar och infördes år 1989. Det är nu högst
angeläget med en översyn, skärpning och komplettering av föreskrifterna.
56
Förändringar i regelverken bör göras på ett sådant sätt att hänsyn tas
till internationella överenskommelser och samarbete, inte minst på sjö-
farts- och luftfartsområdena. Det internationella samarbetet inom ramen
för COST-projekten 322 och 335 utgör en viktig utgångspunkt för Väg-
verket och Banverket i arbetet med svenska föreskrifter på väg- och järn-
vägsområdena. Det kan tilläggas att sedan 1990-talets böljan har det
inom EU pågått ett arbete med att ta fram ett direktiv med föreskrifter om
typgodkännande av bussar. Sverige deltar i detta arbete. I nuvarande för-
slag till direktiv ingår bl.a. tekniska krav, som syftar till att öka tillgäng-
ligheten för funktionshindrade. Det är emellertid osäkert om och när ett
beslut om ett direktiv kan föreligga. Regeringen anser därför att Sverige
bör förbereda nya föreskrifter även för bussar, men att utformning och
införande bör ske med viss hänsyn tagen till klassifikationer och krav-
nivåer i nuvarande förslag till direktiv så att nya svenska regler inte
onödigtvis försvårar ett införande av ett bussdirektiv med den inriktning
som det kan förväntas fa.
Utgångspunkt för översynen skall enligt vad regeringen tidigare anfört
vara att kollektivtrafiken i allt väsentligt bör vara tillgänglig för funk-
tionshindrade år 2010. Nya föreskrifter bör därför utformas med utgångs-
punkt i att huvuddelen av de färdmedel, som används i kollektivtrafiken
bör vara anpassade senast till detta år. Därvid bör uppmärksammas de
stora tekniska framsteg, som gjorts sedan lagen (1979:558) om en handi-
kappanpassad kollektivtrafik trädde i kraft år 1980. Således skall vid
föreskriftsarbetet beaktas de förbättringar för tillgängligheten som är
möjliga genom lågt golv i bussar, spårvagnar och tåg, ramper och liftar
för olika färdmedel, IT-teknik etc.
Med anledning av nuvarande statsbidrag till en mer tillgänglig lokal
och regional kollektivtrafik anser regeringen att man i första hand bör
införa skärpta föreskrifter på detta område. Utgångspunkten för över-
synen bör vara att huvuddelen av de färdmedel som används i denna typ
av trafik bör vara tillgängliga för funktionshindrade fr.o.m. år 2003.
Eftersom praktiskt taget alla bussar som sätts in i tätortstrafik nu är av
låggolvstyp så bör möjligheten vara mycket god att, med små ekono-
miska insatser, ge människor med rollator eller som färdas i rullstol till-
gänglighet till dessa bussar. Erfarenheten har dock visat att avstånden
mellan låggolvsbuss och hållplats i praktiken oftast är för stora för att
dessa människor utan hjälp skall kunna ta sig in i och ut ur fordonen. På
sina håll, såväl utomlands som i Sverige, har man börjat att använda ram-
per på låggolvsbussar för att möjliggöra för människor som använder
rollator eller rullstol att nyttja busstrafiken. Vägverket bör överväga om
ramper på alla tätortsbussar eller hållplatser anordnade för bra anslutning
mot bussen bör införas som generell lösning och tvingande föreskrift.
Regeringen anser att så fa undantag som möjligt från kraven på till-
gänglighet bör accepteras. För delar av den regionala och interregionala
kollektivtrafiken bör dock vissa undantag kunna medges. Det kan t.ex.
handla om områden och relationer med litet resandeunderlag. Efter-
frågestyrd trafik med mindre fordon kan här erbjuda bättre lösningar både
för resenär och trafikhuvudman än en fullständig anpassning av alla bus-
sar. Dålig vägstandard samt behov av att transportera gods kan vara
Prop. 1999/2000:79
57
ytterligare skäl, som talar emot att infora låggolvsbussar i denna typ av
trafik. För vissa delar kan också en längre anpassningstid behöva medges.
Med dagens långa livslängd på färdmedel kommer det att ta lång tid
innan alla otillgängliga bussar, tåg och spårvagnar är ersatta med nya och
tillgängliga. Åtgärder måste därför vidtas så att anpassningen går fortare.
Det kräver åtgärder även på färdmedel, som redan är i drift. Föreskrif-
terna skall därför avse både nya och äldre fordon. Det är i linje med hur
Transportrådet ställde krav på anpassning av fordon som hade registre-
ringsbesiktats flera år innan föreskrifterna infördes. Medlemskapet i EU
kräver dock att vederbörlig hänsyn tas till de begränsningar som kan följa
av gemenskapslagstiftningen med avseende på införande av föreskrifter
för befintliga fordon.
Som ett första steg har regeringen gett Vägverket i uppdrag att i sam-
arbete med Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Rikstrafiken
och i samråd med övriga berörda parter se över nuvarande Föreskrifter
om Handikappanpassad Kollektivtrafik (Transportrådet TPRFS 1985:10).
Senast den 31 december 2000 skall Vägverket presentera ett för upp-
dragstagarna gemensamt förslag till nya föreskrifter, tidtabell och kostna-
der för deras genomförande.
Alla delar i en resekedja måste vara tillgängliga för att en resa skall
vara möjlig att genomföra. Det är därför viktigt att man vid utformningen
av nya föreskrifter är medveten om att färdmedlen endast utgör en del av
helheten, tillsammans med infrastruktur, informationssystem, trafik, övrig
service m.m. Det är vidare viktigt att nya föreskrifter utformas på ett så-
dant sätt att en teknisk utveckling inte onödigtvis försvåras.
Tillgänglighetskrav på trafik och tjänster
Tillgängligheten till transportsystemen kan delvis ses som en tjänste- och
servicefråga. En förutsättning för en utveckling mot ökad tillgänglighet är
att de människor som är involverade i utformning, planering och drift av
transportsystemet har en hög medvetande- och kunskapsnivå om funk-
tionshindrades problem och förutsättningar samt om vilka möjligheter till
åtgärder som finns för att öka tillgängligheten. Berörda myndigheter bör
medverka till att höja medvetande- och kunskapsnivån om dessa frågor,
t.ex. via utbildningsinsatser, såväl inom den egna myndigheten som inom
transportsystemet som helhet. Där kunskap saknas är det myndigheternas
skyldighet att ta initiativ till forsknings- eller utvecklingsprojekt, som kan
bidra till att dessa luckor fylls. Kommunikationsforskningberedningen
har här ett särskilt ansvar för att sådana insatser genomförs och även re-
surser till sitt förfogande för ändamålet.
En helhetssyn på resandet, inte minst från ett resenärsperspektiv, är en
nödvändig del i utvecklingen mot ökad tillgänglighet. De detaljerade tek-
niska föreskrifterna för infrastruktur och fordons utformning och till-
gänglighet behöver kompletteras med trafikslagsvisa och trafikslagsöver-
gripande funktionskrav och rekommendationer, som på ett bättre sätt än
dagens föreskrifter avspeglar resenärernas behov av att kunna resa från
dörr till dörr. Kraven bör även inkludera kopplingen till den byggda mil-
jön.
Prop. 1999/2000:79
58
Nästan all lokal och regional kollektivtrafik upphandlas i dag i konkur-
rens mellan olika operatörer. Upphandlingen görs av trafikhuvudmännen
i länen. Till detta kommer den flygtrafik, som kommunerna upphandlar.
Interregional kollektivtrafik upphandlas av staten via Rikstrafiken. Det
handlar om trafik, som inte kan bedrivas på kommersiella villkor eller
betalas av trafikhuvudmännen. Det handlar i huvudsak om tågtrafik, men
det förekommer även upphandling av sjöfart, buss- och flygtrafik.
Regeringen anser att det vid all upphandling av kollektivtrafik, skol-
skjutsar, sjukresor, färdtjänst, vämpliktsresor m.m. bör ställas krav på att
färdmedel, trafik, infrastruktur, information och övrig service skall vara
tillgängliga och att personal med kundkontakt skall ha viss utbildning om
funktionshindrades specifika behov och hur man kan ge god service till
dessa grupper. Staten skall vara ett föredöme även på detta område.
Rikstrafiken bör därför vid upphandling av trafik ställa höga krav på till-
gänglighet för funktionshindrade. En hög och jämn kvalitet på resans
olika delar är av stor betydelse för funktionshindrades resande. En viktig
frågeställning är också hur en hög och jämn kvalitetsnivå skall kunna
garanteras och vidmakthållas. Det är viktigt att Rikstrafiken beaktar kva-
litetsfrågorna vid sin upphandling och utveckling av upphandlingsproces-
sen.
En hög och tillförlitlig tillgänglighet till persontransportsystemen, för
funktionshindrade och andra grupper med särskilda behov, kräver att man
arbetar med både "hårda" och "mjuka" faktorer. Det är en förutsättning
för att vi skall kunna förverkliga visionen om ett transportsystem för alla.
Riksrevisionsverket (RRV) fick år 1998 i uppdrag av regeringen att ge-
nomföra en översyn av bilstödet och kartlägga stödets organisation, be-
dömnings- och beslutsprocesser, bilstödets koppling till andra individu-
ella stödformer samt möjligheterna att prognostisera medelsbehovet.
RRV skulle också redovisa olika alternativ till stödets framtida omfatt-
ning och tekniska konstruktion. RRV:s rapport bereds nu i Regerings-
kansliet. Regeringen avser att återkomma i frågan om bilstöd.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Alternativ telefoni bör i ökad utsträckning
anpassas till ny teknik. Anslaget bör tillföras ytterligare medel.
Socialstyrelsen far i uppdrag att utveckla bidragsregler för en ny an-
slagskonstruktion samt utvärdera och följa upp effekterna för bru-
karna.
Bakgrund
Enligt telelagen (1993:597) skall alla fa tillgång till teletjänster på likvär-
diga villkor. I propositionen Översyn av telelagen (prop. 1996/97:61)
59
angav regeringen att funktionshindrades behov av goda telekommunika-
tioner liksom tidigare skall tillgodoses genom statlig upphandling, genom
tillståndsvillkor och genom fortsatt stöd till forskningsinsatser. Post- och
telestyrelsen (PTS) har ett helhetsansvar som sektorsmyndighet for upp-
handlingen. Anslaget är utformat så att PTS kan prioritera mellan olika
post- och teletjänster och föra över medel mellan områdena. Myndighe-
ten kan år från år prioritera viktiga delområden. För budgetåret 2000
uppgår anslaget till 157 miljoner kronor. Ett flertal tjänster upphandlas
och drivs enligt avtal bl.a. nummerupplysning för synskadade, förmed-
lingstjänst för texttelefoni, befordran av blindskriftsförsändelser mellan
synskadade och från institutioner, utsträckt lantbrevbärarservice samt
drift av databasen Fruktträdet för personer med funktionshinder. För när-
varande bedrivs en provisorisk förmedlingstjänst för bildtelefoni.
Teknisk utveckling öppnar nya möjligheter
Personer som är döva, hörselskadade, dövblinda eller talskadade har
möjlighet att få texttelefonutrustning. Statsbidrag betalas ut till lands-
tingen som förskriver texttelefonutrustningen. Socialstyrelsen administre-
rar statsbidraget. I dag betalas ersättningen till landstingen kvartalsvis i
efterskott för den utrustning som förskrivits.
Sjukvårdshuvudmannen har enligt hälso- och sjukvårdslagen skyldig-
het att tillhandahålla hjälpmedel. Texttelefonutrustning har haft en sär-
ställning och inte hanterats på samma sätt som andra hjälpmedel. Den
senaste tioårsperioden har inneburit en snabb utveckling av alternativ
telefoni. Fler texttelefonmodeller har kommit ut på marknaden. Datorer
med texttelefonprogram har börjat användas och bildtelefoni eller video-
telefoni, begrepp som används synonymt, har utvecklats de senaste åren.
Datortekniken med möjlighet till förstorande system och punktskrifts-
display har givit dövblinda personer möjligheter att kommunicera och
delta i informationsutbyte som inkluderar databaser och Internet.
Det behövs särskild kompetens för att förskriva telefoniutrustning till
dövblinda personer. Ett nära samarbete med syncentralen, SIH:s konsu-
lenter, särskilda resurscenter m.fl. är nödvändigt. Även inom Föreningen
Sveriges Dövblinda (FSDB) finns samlade kunskaper och erfarenheter.
Det krävs särskilda satsningar för att brukaren skall kunna lära sig sin
utrustning. Landstingen har idag utbildningsansvaret, och far statsbidrag
för att täcka en del av kostnaderna för utbildning av dövblinda personer.
Socialstyrelsen har under åren 1998 och 1999 bedrivit försöksverk-
samhet med bildtelefoni och dokumenterat erfarenheterna i rapporten,
Uppföljning av försöksverksamhet med bildtelefoner - erfarenheter av
förskrivning. Socialstyrelsen har också gjort en översyn av konstruktio-
nen av statsbidraget till textelefoner m.m. för att hitta en lämplig och
hållbar finansiering. Utredningens resultat presenterades i rapporten
Statsbidrag till texttelefoner m.m. - en översyn.
Prop. 1999/2000:79
60
Handikappaspekter i standardiseringsarbetet
PTS leder en standardiseringsgrupp, AG 9, inom området telekommuni-
kation och handikapp med uppgift att öka medvetenheten och kunskapen
om funktionshindrades behov av standardisering av teletjänster och ter-
minaler. Gruppen skall säkra att handikappaspektema beaktas i det natio-
nella och internationella standardiseringsarbetet. Informationstekniska
standardiseringen (ITS) håller sekretariat för AG 9 på uppdrag av PTS.
Medlemmarna kommer från industriföretag, handikapporganisationer och
myndigheter.
Forskning
Kommunikationsforskningsberedningen (KFB), Närings- och teknikut-
vecklingsverket (NUTEK) och Hjälpmedelsinstitutet (HI) samordnar till-
sammans forsknings- och utvecklingsprogrammet "IT för funktionshind-
rade och äldre". Avsikten är att programmet skall pågå under en treårspe-
riod med en årlig budget på 10 miljoner kronor. Programmets målsätt-
ning är att ge personer med funktionshinder praktiska möjligheter till
kommunikation, interaktion och ökad livskvalitét genom användning av
IT och de möjligheter som informationstekniken kan skapa och medverka
till.
Ökad satsning på teknisk utveckling
En ökad ekonomisk satsning är nödvändig med hänsyn till den teknikut-
veckling som sker inom området. Behovet av ett riktat statsbidrag till
utrustning för alternativ telefoni är lika angeläget som hittills och bör
därför kvarstå. Att kunna fjärrkommunicera är en grundläggande förut-
sättning för att leva ett socialt liv och vara delaktig i samhället. Det är
också nödvändigt för att kunna larma räddningspersonal i en nödsitua-
tion. Utrustning för lj ärrkommunikation till personer med funktionshin-
der som behöver alternativ till den vanliga (tal)telefonen är i ett expansivt
utvecklingsskede och behöver därför regleras genom särskilda bestäm-
melser och bekostas av riktade statsbidrag.
Förmedlingstjänst för bildtelefoni permanentas
Teknikutvecklingen inom området möjliggör att även annan kommuni-
kation än textbaserad telefoni kan tillgodoses. Bildtelefoner har utveck-
lats av så god kvalitet att de kan förmedla teckenkommunikation. För-
söksverksamhet, genomförd på initiativ av Socialstyrelsen, har givit erfa-
renhet av förskrivning av sådan utrustning. Tillgång till bildtelefon har i
uppföljningen av försöksverksamheten visat sig vara särskilt betydelse-
full för eleverna vid Åsbackaskolan, en specialskola för döva barn med
utvecklingsstörning.
Prop. 1999/2000:79
61
Post- och telestyrelsen har utvecklat en förmedlingstjänst för bildtele- Prop. 1999/2000:79
foni. Tjänsten är mycket efterfrågad och kommer efter upphandling att
permanentas.
Fortsatt utveckling
Under en övergångsperiod och i avvaktan på att utrustning utvecklas,
som kan förmedla såväl text som tal och bild och dessutom kan presen-
tera text i punktskrift, finns behov av dubbel utrustning för vissa perso-
ner. Särskilda resurser måste inriktas på att bevaka att inte särskilt sårbara
grupper som t.ex. dövblinda lämnas vid sidan i den utveckling som sker.
Sveriges Dövas Riksförbund har sedan år 1988 haft ekonomiskt stöd för
att tillsammans med tekniker och teleoperatörer utveckla videotelefon-
kommunikation med inriktning på teckenspråket. Att kunna kommuni-
cera med föregångarna till detta system i form av texttelefoni, taltelefoni
och videotelefoni från samma system är en förutsättning för lyckad intro-
duktion på marknaden. Regeringen avser att under året presentera en
proposition om IT-frågor. I denna kommer bl.a. frågan om bredband att
tas upp, vilket har betydelse även i utvecklingen av alternativ telefoni.
Även annan teknisk utveckling och trender i samhällsutvecklingen har
betydelse för vad som sker på området alternativ telefoni. Resultaten av
en undersökning som genomförts under 1999 på uppdrag av Post- och
telestyrelsen Funktionshindrades tillgång till och utnyttjande av tele-
tjänster, kan sammanfattas på följande sätt. Utbildning, arbete och högre
inkomst leder till att man använder många olika teletjänster. Det är t.ex.
de som förvärvsarbetar eller studerar som i störst utsträckning anger mo-
bil texttelefoni som mycket viktig för att underlätta och kompensera för
funktionshinder. Yngre hörselskadade/döva personers efterfrågan på mo-
bila texttelefoner bekräftas av erfarenheterna från Socialstyrelsens utred-
ning.
Tillgänglighet vid upphandling
I avsnittet 7.3 redogörs för hur viktigt det är att hänsyn tas till begreppet
Design för alla i arbetet med bl.a. internationell standardisering. Att be-
vaka att generell tillgänglighet tas med i utvecklingsarbete och upphand-
ling inom telekommunikation och informationsteknologi har stor bety-
delse för den framtida situationen för funktionshindrade. Parallellt med
arbetet att ta fram anpassningar till funktionshinder inom området kom-
munikation (hörsel, hörsel/syn och tal/språk) måste en bevakning av till-
gänglighet för alla aktivt föras fram för att beaktas i den utveckling som
sker generellt inom området. Det är viktigt att ansvariga sektorsmyndig-
heter bl.a. Post- och telestyrelsen bevakar detta.
I Socialstyrelsens uppdrag ingick att uppskatta omfattningen av efter-
frågan vad gäller bildtelefoner samt bedöma till vilka målgrupper, i vil-
ken takt och till vilka kostnader behoven kan tillgodoses under den när-
maste treårsperioden. Socialstyrelsen har genom att tillfråga berörda han-
dikapporganisationer och samtliga landsting försökt fa fram ett godtag-
bart underlag. Styrelsen konstaterar dock i översynsrapporten att det är
62
mycket vanskligt att göra en säker bedömning av det framtida behovet av Prop. 1999/2000:79
bildtelefoner. I bedömningen skulle även hänsyn tas till den fortsatta tek-
nikutvecklingen inom området telekommunikstion.
/Vy bidragskonstruktion
Behovet av en bättre fordelningsprincip är uppenbar enligt fakta presen-
terade i Socialstyrelsens utredning. Enligt regeringens bedömning bör
statsbidraget fördelas av Socialstyrelsen till landstingen i förskott enligt
liknande fördelningsprincip som används vid fördelning av statsbidraget
till tolktjänsten för döva. Vid en sådan fördelning skulle nyckeltal som tar
hänsyn till demografiska och andra väsentliga skillnader användas.
Ett sådant bidragssystem skulle ge ökade möjligheter för huvudmännen
att planera för hur landstinget bäst kan tillgodose brukarens behov och
vidareutveckla verksamheten utifrån lokala förutsättningar. Kostnads-
ansvaret och ansvaret för verksamheten hålls samman i ett sådant bi-
dragssystem. En stor fördel med det är att huvudmannen far ökad kontroll
över verksamheten. Det kan vara särskilt betydelsefullt när det gäller att
införa ny teknik. Det kan t.ex. innebära att det enskilda landstinget bättre
kan tillgodose individuella behov i en brukargrupp med mycket olika
förutsättningar och behov. Detta borde kunna bidra till att förbättra servi-
cen till brukaren.
Nackdelen är att skillnader i utvecklingen mellan landstingen kan upp-
stå. Detta ställer naturligtvis ökade krav på Socialstyrelsen som till-
synsmyndighet att noga följa och utvärdera verksamheten. Det bör bl.a.
ske utifrån ett brukarperspektiv. Socialstyrelsen bör ges möjlighet att
även i fortsättningen utfärda föreskrifter.
Behovet av ett särskilt statligt bidrag öronmärkt till förskrivning av ut-
rustning m.m. för alternativ telefoni kvarstår efter denna förändring och
bör därför bibehållas.
Samlade resurser för utrustning till dövblinda personer
När det gäller utrustning till dövblinda personer bedömer regeringen att
förskrivningsrätten bör samlas regionalt så att flera landsting samarbetar.
Det är synnerligen viktigt att den särskilda kompetens som finns när det
gäller bedömning av dövblinda personers behov av utrustning och utbild-
ning vidareutvecklas. Det sker bäst i en sammanhållen organisation. Det
landsting i respektive region som bedöms vara det mest lämpade ur kom-
petenssynpunkt och som har andra lämpliga förutsättningar bör väljas.
Inom ramen för anslaget avsätts särskilda medel för att tillgodose döv-
blinda personers behov. Antalet dövblinda personer i Sverige uppskattas
till mellan 1 200 och 1 300 enligt 1989 års handikapputredning (SOU
1991:97). Datatekniken har inneburit i det närmaste revolutionära föränd-
ringar i tillgången till information och kommunikation för dövblinda per-
soner. Den utrustning som behövs är förhållandevis kostsam men bör ses
som väl investerade medel.
63
Aktör i kvalitetsarbetet
Prop. 1999/2000:79
Hjälpmedelsinstitutets medverkan när det gäller provning och upphand-
ling av ny utrustning är en förutsättning för att kvalitén skall kunna upp-
rätthållas. Hjälpmedelsinstitutet bör även i fortsättningen ha en framträ-
dande roll i verksamheten och utvecklingen när det gäller alternativ tele-
foni.
Regeringens bedömning: Vallokaler bör vara tillgängliga för perso-
ner med funktionshinder.
Personer med funktionshinder bör ges bättre förutsättningar att delta
i utformandet av den kommunala demokratin.
Att rösta — en demokratisk rättighet
Rätten att rösta är en fundamental medborgerlig och demokratisk rättig-
het. Även om allt fler i dag väljer att poströsta är själva valdagen av sär-
skilt stor betydelse för många människor och en symbol för demokratin.
För personer med funktionshinder är det inte självklart att kunna rösta på
valdagen. Många vallokaler, i synnerhet i storstäderna, har bristande till-
gänglighet. Detta försvårar eller omöjliggör för framförallt rörelsehind-
rade att komma in i vallokalen. Alternativet är poströstning eller röstning
genom bud, 14 kap. 2 § vallagen (1997:157). Handikapporganisationerna
vittnar om att detta upplevs som diskriminerande av många. En orsak till
problemen är att många vallokaler återfinns i skolor där bristande till-
gänglighet inte har blivit åtgärdad. Handikappombudsmannen har i un-
dersökningar kommit fram till att i var fjärde skola är det omöjligt för
rullstolsbuma att komma fram till huvudentrén. I var tredje skola hindras
de av smala dörrar eller höga trösklar. För synskadade gäller i dag att
Riksskatteverket (RSV) upprättar information inför vaije val. Denna
innehåller kuvert med lösa valsedlar. Kuverten har text i punktskrift som
anger vad kuvertet innehåller, t.ex. valsedlar för ett visst parti i riksdags-
valet. Valsedlarna är dock inte i punktskrift eftersom detta enligt RSV
skulle äventyra valhemligheten.
Vallokaler och vallagen
I vallagen (1997:157) föreskrivs att väljare som huvudregel på valdagen
skall rösta i vallokal (9 kap 5 §). Vidare föreskrivs det att kommunen
skall se till att det finns lämpliga lokaler att använda som vallokaler
(9 kap. 4 §). Stockholms valnämnd har i ett brev till RSV påpekat att den
erfarit att ett ökat antal rörelsehindrade i permobil har infunnit sig till
vallokalen utan att ha haft möjlighet att komma in. Nämnden pekar på
den danska vallagen som ger valförrättama möjligheten att i enskilda fall
ta emot röster utanför vallokalen (Lov nr 271 1987, kap 7 § 49).
64
I USA finns sedan år 1984 en lagstiftning om tillgänglighet till vallo-
kaler, the Voting Accessibility for the Elderly and Handicapped Act. La-
gen säger i princip att vallokaler skall vara tillgängliga men medger un-
dantag om man efter undersökning funnit att tillgängliga lokaler inte går
att finna. Valförrättama kan även ta emot röster utanför vallokalen.
Regeringen anser att vallokaler bör vara tillgängliga for personer med
funktionshinder. Undantag bör ske endast när det inte är praktiskt och
ekonomiskt möjligt att välja sådana lokaler. Regeringen har den 17 feb-
ruari 2000 beslutat tillsätta en utredare som ska göra en teknisk och ad-
ministrativ översyn av delar av valsystemet (dir. 2000:10). Utredaren
skall bland annat överväga om det i vallagen uttryckligen skall anges att
som vallokal i första hand bör väljas en lokal som är tillgänglig för per-
soner med funktionshinder samt överväga om det skall vara möjligt för
valförättama att i särskilda fall ta emot röster utanför vallokalen.
Ökade möjligheter för funktionshindrade att åta sig politiska uppdrag
Regeringen beslutade vid sammanträde den 25 november 1999 att till-
sätta en kommitté som skall föreslå åtgärder för att stärka den medbor-
gerliga insynen och deltagandet i den kommunala demokratin (dir.
1999:98). Bakgrunden är att människor i högre utsträckning än tidigare
väljer att uttrycka sig genom andra kanaler än de den representativa de-
mokratin bygger på. Allt färre vill ägna sig åt politiska uppdrag på deltid
eller heltid. Oroande är också att medborgarnas förtroende för politiker
och de politiska institutionerna minskar och att medborgarnas deltagande
i de etablerade politiska partierna och förtroende för deras förmåga att
lösa problem och visa handlingskraft försvagas successivt.
Kommittén skall bland annat lämna förslag på åtgärder som kan un-
derlätta för medborgare med funktionshinder att åta sig och genomföra
politiska förtroendeuppdrag och i övrigt fa insyn i och goda möjligheter
att delta i den kommunala verksamheten. I direktiven påpekas att den
kommunala demokratins former och villkor inte alltid är anpassade uti-
från funktionshindrade medborgares behov. Direktiven hänvisar till en
undersökning som Handikappombudsmannen har gjort om kommunernas
tillgänglighet. Den visar att 27 procent av kommunfullmäktiges sam-
manträdeslokaler inte är tillgängliga för personer med rörelsehinder,
20 procent av lokalerna saknar hörselslinga och 25 procent av kommu-
nerna tar inte fram anpassad information på förfrågan.
Enligt direktiven innebär detta att en stor grupp medborgare utestängs
från att ta del av och delta i den politiska debatten och från att fullgöra
sina rättigheter som medborgare och att vara politiskt aktiva. Det finns
därför enligt regeringen anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt
funktionshindrade medborgares möjligheter att delta i den kommunala
demokratin och närmare undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för
att undanröja hindren för delaktighet, bl.a. de fysiska förutsättningarna
för att deltaga i möten.
Prop. 1999/2000:79
65
3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 79
7.8
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: En utredning bör tillsättas för att se över
områden där det inte finns regler om tillgänglighet för personer med
funktionshinder.
Skälen för regeringens bedömning: I dag finns det i Sverige en rad
lagar som berör människor med funktionshinder. Det finns lagar och för-
ordningar som innehåller rättigheter, insatser och positiva regler som
skall underlätta och säkerställa delaktighet och trygghet. Det finns lag-
stiftning som reglerar vissa myndigheters och andra organs tillsynsverk-
samhet och bevakning av funktionshindrade personers rättigheter och
intressen och det finns lagstiftning som förbjuder diskriminering i arbets-
livet av personer med funktionshinder. En utredning pågår om olaga dis-
kriminering i näringsverksamhet av personer med funktionshinder. Ur
rättslig synpunkt har människor med funktionshinder således stärkt sina
positioner under senare år och Sverige är på väg att uppfylla FN:s stan-
dardregler i detta avseende.
Det finns emellertid relativt få regler och lagar som kräver generell
tillgänglighet för människor med funktionshinder och på många områden
saknas helt riktlinjer eller lagstiftning om tillgänglighet och användbar-
het. Det finns t.ex. inga regler för tillgänglighet till bankomater och bil-
jettautomater och inte heller för olika former av tjänster som sköts via
knapptelefon. Andra områden som är oreglerade är tillgängligheten till
media och kultur och till offentliga tjänster och service. Utvecklingen går
raskt mot ökad användning av ny teknik. Samtidigt riskerar grupper av
funktionshindrade som döva, hörselskadade och synskadade att stängas
ute.
Regeringen förbereder just nu en omfattande satsning på IT-området.
Syftet är att skapa en god och bred användning av IT som gynnar både
producenter och konsumenter och som ökar välfärd och livskvalitet.
För t.ex. personer med funktionshinder kan den nya IT-tekniken, rätt
använd, skapa nya och ökade möjligheter att ta del av samhällets utbud
av varor, tjänster, information m.m. och underlätta kommunikationen
människor emellan. Men samtidigt finns en risk för att nya kommunika-
tionsmönster och ny teknik kan innebära att funktionshindrade personer
ställs utanför utvecklingen och således inte har möjligheter att ta del av
de positiva effekterna som t.ex. bredbandstekniken kan medföra. Frågor
om synskadade och deras tillgång till information på Internet är ett om-
råde som bör ses över närmare, påpekar Utredningen om konsument-
rättigheter i IT-samhället i betänkandet (SOU 1999:106) Konsumenterna
och IT - en utredningen om datorer, handel och marknadsföring. Nya
tjänster och produkter inom IT-området måste därför göras tillgängliga
och användbara för alla. En generell tillgänglighet är samhällsekonomiskt
lönsam och bör eftersträvas. Staten har här en viktig roll när det gäller att
påverka tillverkarna av nya system och produkter och att styra utveck-
lingen i mer tillgänglig riktning. En satsning från statens sida på t.ex.
66
bredbandsinfrastruktur bör på olika sätt innehålla åtgärder som säker-
ställer en sådan utveckling.
Regeringen gör därför den bedömningen att det är viktigt att funk-
tionshindrade personers behov beaktas tidigt i en kommande satsning
inom bredbandsområdet. Det är därvid angeläget att fa kunskap om vilka
som skulle kunna ha nytta av bredbandstekniken, vilka praktiska och tek-
niska förutsättningar som måste vara uppfyllda, vilka speciella anpass-
ningar som måste göras, vilken utrustning och vilket IT-stöd som kan
behövas samt vilka extra kostnader som kan uppkomma för den enskilde.
Regeringen anser att det behövs mer kunskap om på vilka områden det
saknas lagstiftning eller annan reglering för tillgänglighet och i vad mån
nuvarande regelverk hindrar eller utestänger personer med funktionshin-
der från att ta del av samhällets service, varor och tjänster. Regeringen
avser därför att utreda dessa frågor.
Lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag har till ändamål att
genom bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionshin-
der möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Bidraget är ett uttryck
för samhällets mål att personer med funktionshinder skall kunna leva som
andra i en egen bostad. Bidraget ger möjligheter för den enskilde att en-
ligt lagens förutsättningar göra de individuella anpassningar av bostaden
och närmiljön som hon eller han behöver. Lagen skall ses som ett
komplement till plan- och bygglagens bestämmelser. Enligt vad som
närmare har angetts i kapitel 3 har Boverket på regeringens uppdrag bl.a.
lämnat förslag till vissa förändringar i denna lag.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Det saknas tillräckliga skäl för att införa en ny
form av bostadsanpassningsbidrag - en direkt utförd åtgärd. Det finns
inte heller anledning att byta ut begreppet bostadsanpassningsbidrag mot
bostadsanpassningstöd när bostadsanpassningsbidraget behålls i sin nuva-
rande form som ett penningbidrag.
Boverkets förslag: Reglerna för bostadsanpassningsbidrag ändras så
att stöd kan lämnas både som bidrag och i form av utförda åtgärder. Be-
greppet stöd skall föras in i lagen.
Enligt Boverkets rapport är det i den övervägande delen kommunerna
som i eget namn eller som ombud för sökanden ingår avtal med entrepre-
nör eller leverantör om att utföra åtgärder. Enligt de kommuner som till-
frågats i rapporten är det ointressant för sökanden hur stort bidraget blir i
kronor räknat. Det är åtgärden, dvs. funktionen, som betyder något. Ett
beslut om bostadsanpassningsbidrag (i form av viss åtgärd) behöver i så
fall inte uppta något belopp. Åtgärden blir en avtalsfråga mellan kommu-
67
nen och entreprenören/leverantören. Kommunen blir ägare till åtgärden.
Kommunen kan sedan välja att antingen låta den stödberättigade bli ägare
till åtgärden eller själv förbehålla sig äganderätten.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen, Länsrätten i Stockholms län och
Länsrätten i Östergötlands län tillstyrker förslaget att bostadsanpass-
ningsbidrag skall kunna lämnas både som bidrag och i form av utförda
åtgärder. Länsrätten i Stockholms län anför också att kommunen bör stå
som garant för åtgärdernas utformande. Frågor som övriga äganderätts-
frågor far lösas genom tillämpning av civilrättsliga regler och praxis.
Pensionärernas riksorganisation anser att konstruktionen med bidrag
eller direkt åtgärdsstöd är bra och förutsätter att den stödberättigade efter
ett åtgärdsstöd kan vända sig till kommunen och inte till entreprenören
med klagomål om man inte är nöjd med åtgärdens utförande.
Kammarrätten i Jönköping, Kammarrätten i Sundsvall och Länsrätten
i Malmöhus län har inte några erinringar mot förslaget. Kammarrätten i
Jönköping tycker att kommunernas äganderätt till bl.a. lyftanordningar
måste klargöras i specialmotivering till lagändringarna.
Riksrevisionsverket kan på principiella grunder instämma i de bedöm-
ningar som ligger till grund för att stöd kan lämnas även i form av utförda
anpassningsåtgärder och har inga erinringar i övrigt. Svenska kommun-
förbundet anser att utbytet av "bidrag" mot "stöd" öppnar möjligheter att
undanröja problem. De juridiska konsekvenserna av att anbringa kom-
munal egendom i någon annans hus samt ansvar för försäkringar, under-
håll m.m. måste dock klargöras i samband med en lagändring. Före-
ningen kommunala förmedlingsorgan anser att förslaget om åtgärdsstöd
inte skapar någon ökad klarhet vad gäller ägar-, underhålls- och ansvars-
frågor. Frågan om bostadsanpassningsåtgärder vidtagna för en enskild
person automatiskt kan överföras till fastigheten måste i så fall prövas.
Handikappinstitutet anser att det alltid är sökanden själv som skall av-
göra om stöd skall ges i form av bidrag eller i form av att kommunen ut-
för eller låter utföra åtgärderna.
Handikappförbundens samarbetsorgan anser att den föreslagna kon-
struktionen inte far bli huvudregel. Rätten till stöd genom bidrag är an-
gelägen och skall behållas. Först efter egen begäran skall stöd i form av
åtgärd beviljas. Kritik framförs såsom att det är tveksamt om den stödbe-
rättigade överhuvudtaget far något inflytande i åtgärdsprocessen när det
är kommunen som handlägger åtgärden. De handikappades riksförbund
anser att den enskilde alltid skall ha rätt att själv välja den roll han/hon
vill ha mot entreprenörer och att det inte löser rollfördelningsproblemet
med att ge kommunen ansvar för hela hanteringen. Det är en risk när
kommunen skall besluta om både innehållet, nivån, kvaliteten och kost-
naden i utförda åtgärder. Den stödberättigade bör kunna överklaga åtgär-
dens kvalitet genom besvär. Kommunen bör kunna åläggas att göra
kompletterande anpassning vid brister i den redan gjorda anpassningen.
Synskadades riksförbund avvisar förslaget att bidrag skall bytas ut mot
åtgärd. Den stödberättigade skall själv avgöra om hon eller han vill göra
upphandlingen. Lagen förbjuder ju i dag inte heller kommunen att hjälpa
till vid upphandlingen om den stödberättigade önskar. Neurologiskt Han-
dikappades Riksförbund avvisar förslaget om stöd i stället för bidrag.
Prop. 1999/2000:79
68
Den boende kan mista kontrollen över utformningen av den egna bosta-
den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens mening pekar
Boverkets rapport på att systemet med fullmakt till kommunerna från de
enskilda bidragstagama fungerar i de flesta fall. Enligt dagens system far
den enskilde välja om hon eller han vill agera själv eller om kommunen
skall ges fullmakt att agera i den enskildes ställe. Regeringen anser att
detta rollfördelningssystem fungerar bra och att de stödberättigade redan
i dag oftast far den åtgärd de vill ha med hjälp av sina befullmäktigade
ombud i kommunerna eller genom att själv vara avtalsslutande part med
entreprenörer och leverantörer. Andra bidragskonstruktioner (bostads-
bidrag, bilstöd, assistansersättning, socialbidrag m.m.) är utformade som
ett rent penningstöd och fungerar bra. Regeringen anser inte att det finns
tillräckliga skäl att infora ett kompletterande system med stöd i form av
utförda åtgärder.
Regeringens förslag: Vid nybyggnad skall det fortfarande krävas sär-
skilda skäl for anpassning av bostaden. Vid köp och byte av bostad
skall bidrag kunna lämnas till åtgärder som inte är kostnadskrävande
även om det inte finns några särskilda skäl for att välja en bostad som
kräver anpassning. Är åtgärderna kostnadskrävande krävs dock sär-
skilda skäl även vid köp och byte av bostad. Förslagen finns intagna i
8 och 9 §§ lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.
Prop. 1999/2000:79
Boverkets förslag: Överensstämmer med regeringens forslag. Enligt
Boverkets rapport har 98 procent av de kommuner som tillfrågats inte
några särskilda problem vad gällde bidrag vid nybyggnad.
Enligt rapporten finns det i praktiken stor osäkerhet om vad som skall
anses vara särskilda skäl för att vid köp eller byte välja en bostad som
kräver anpassningsåtgärd. Innebörden av begreppet kan i dag variera med
hänsyn till omfattningen och kostnaden för åtgärden. De särskilda skälen
kan rimligtvis inte vara desamma vid t.ex. bidrag till tröskelborttagning
som vid en hissinstallation. Enligt tidigare praxis fick den funktionshind-
rade bidrag vid köp och byte om det inte var fråga om omfattande eller
kostnadskrävande åtgärder. Vid omfattande eller kostnadskrävande åt-
gärder krävdes särskilda skäl. Den nuvarande regeln har inneburit en
skärpning i förhållande till tidigare lagstiftning. Det är skälen till valet av
bostad och inte skälen till att man vill flytta som skall prövas som sär-
skilda skäl. Frågan bör avgöras när första ansökan som aktualiserar en
bedömning av särskilda skäl kommer in till kommunen. Om bostadsvalet
inte ifrågasätts vid en initial prövning bör sökanden rimligen kunna utgå
från att det föreligger särskilda skäl. Vissa handikappanordningar finns
mer sällan i bostadsutbudet. Boverket har gett exempel på sådana anord-
ningar.
Boverket föreslår en ny lydelse som gör att bidrag till mindre kost-
nadskrävande åtgärder lämnas vid köp och byte även om det inte finns
särskilda skäl. Det skulle något förenkla och underlätta den praktiska
69
hanteringen. Boverket anser att motivuttalanden bör göras som fångar
upp resonemanget.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen tillstyrker förslaget vid byte eller
köp av ny bostad.
Kammarrätten i Jönköping och Riksrevisionsverket har inget att in-
vända mot förslaget. Föreningen kommunala förmedlingsorgan menar att
förslaget innebär en förenkling.
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Västerbottens län, Kammar-
rätten i Sundsvall, Länsrätten i Malmöhus län Svenska Kommunförbun-
det, De handikappades Riksförbund, Handikappförbundens samarbets-
organ vill att innebörden av begreppet särskilda skäl skall klargöras vid
genomförandet av förslaget. Länsrätten i Östergötlands län vill att be-
greppet "kostnadskrävande åtgärder" kopplas till en viss del av basbelop-
pet. Neurologiskt Handikappades Riksförbund menar att sökradie och
prisklass för särskilda skäl behöver klargöras.
Pensionärernas riksorganisation accepterar lagändringen om den inte
medför strängare bedömning för de funktionshindrade som flyttar in i
nybyggnad. Synskadades riksförbund anser att 8 § lagen om kommunalt
bostadsanpassningsbidrag om begränsningar av bostadsanpassningsbi-
draget skall utgå. Ett av skälen för detta är att även personer som behöver
mer omfattande bostadsanpassningsåtgärder skall kunna byta bostad som
människor i allmänhet.
Skälen för regeringens förslag: Plan- och bygglagen (1987:10) inne-
håller krav på en generell anpassning av bostäder i samband med ny- och
ombyggnad. Bostadsanpassningsbidrag lämnas inte för generell anpass-
ning i samband med ny- och ombyggnad. Möjligheten att bevilja bidrag
är alltså begränsad till åtgärder som går utöver den generella anpassning
som krävs enligt plan- och bygglagen. Vid nybyggnad krävs många
gånger omfattande och mycket kostsamma anpassningsåtgärder för att
tillgodose en funktionshindrad persons behov. Det är av kostnadsskäl
rimligt att den funktionshindrade vid nybyggnad väljer en bostad som är
lämplig med hänsyn till hans eller hennes behov så att anpassning i möj-
ligaste mån kan undvikas eller minimeras. För att bostadsanpassnings-
bidrag skall kunna lämnas krävs att det finns särskilda skäl för att välja en
bostad som gör det nödvändigt att ordna anpassningsåtgärder. Det kan
(enligt prop. 1992/93:58 s. 19) t.ex. vara fråga om en bostad som ligger
nära en vårdinrättning som den funktionshindrade bör ha tillgång till. Det
kan också gälla fall där den funktionshindrade trots omfattande försök
inte lyckats få tag i någon annan lämplig bostad. Avgörandet av vad som
är särskilda skäl i det enskilda fallet får bedömas av den beslutande
kommunen. Det krävs även särskilda skäl för att få bostadsanpassnings-
bidrag vid köp och byte av bostad. När det gäller köp eller byte av bostad
kan det också på samma sätt som vid nybyggnad vara fråga om omfat-
tande och mycket kostsamma anpassningsåtgärder. Särskilt om det är
fråga om friliggande hus eller kedjehus. Det kan t.ex. vara fråga om att
installera hiss, trapplifi eller lyftplatta.
Regeringen anser att den regelförändring som föreslås förenklar lagens
tillämpning eftersom den gör det lättare för kommunerna att t.ex. ge ut
bidrag till borttagning av trösklar och till uppsättning av stödhandtag el-
ler blandare till handfat eller vask utan att behöva ta ställning till om det
Prop. 1999/2000:79
70
finns särskilda skäl för att välja just den bostaden. När det gäller nybygg-
nad är det endast fråga om en redaktionell ändring av bestämmelserna.
Det är mindre lämpligt att låsa fast begreppet kostnadskrävande åtgärder
till någon form av index eller anknytning till basbeloppet. Vid bedöm-
ning av om åtgärderna är kostnadskrävande eller ej bör beaktas att bosta-
den skall vara ändamålsenlig som bostad för den funktionshindrade.
Detta innebär att samtliga de åtgärder som vid ansökningstillfället kan
bedömas som nödvändiga måste beaktas. Undantag från särskilda skäl
avser sålunda inte att lämna en öppning för etappvis anpassning av bosta-
den. Regelns syfte är att funktionshindrade personer skall välja bostad
med stor omsorg. Om kommunen inte kan visa att det finns en bostad
som är mer lämplig än den bostad som den funktionshindrade har valt
föreligger det i princip särskilda skäl för valet av bostad. Det finns stora
lokala skillnader i bostadsutbudet. De särskilda skälen för valet av bostad
kan därför variera från fall till fall och från kommun till kommun. Inne-
börden av särskilda skäl har hittills utformats av praxis. Regeringen
tycker inte att det finns anledning att ge mer detaljerade instruktioner om
vad begreppet innebär. Regeringen föreslår att 8 och 9 §§ lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. ändras enligt Boverkets
förslag.
Regeringens förslag: Reglerna om standardhöjande åtgärder utmönst-
ras ur lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. och det
införs en ny bestämmelse om att bostadsanpassningsbidrag inte läm-
nas för åtgärder som behöver vidtas redan av väsentligen andra orsa-
ker än sådana som direkt har att göra med funktionshindret. Förslaget
finns intaget i 6 § andra stycket i lagen (1992:1574) om bostadsan-
passningsbidrag m.m.
Prop. 1999/2000:79
Boverkets förslag: Överensstämmer med regeringens. Enligt en
enkätundersökning som redovisas i Boverkets rapport lämnas bidrag till
standardhöjande åtgärder bara i mycket liten utsträckning (tre promille av
samtliga bidrag). Många tillfrågade kommuner upplyste om problem vid
bidragshanteringen.
Enligt Boverket är praktiskt taget hela bostadsbeståndet i dag modernt
(SCB FoB 90). Att som huvudregel neka bidrag till standardhöjande åt-
gärder när bostadens utrustningsstandard är låg torde enligt Boverket i
praktiken inte innebära någon begränsning och fyller därför inte någon
funktion. Nästan alla defmitionsmässigt sett standardhöjande åtgärder
prövas endast mot lagens övriga krav och principer. Bestämmelsen kan
därför utmönstras och ersättas av den allmänna principen att bidrag inte
lämnas för åtgärder som behöver vidtas redan av väsentligen andra orsa-
ker än sådana som direkt har att göra med funktionshindret.
Remissinstanserna: Svenska kommunförbundet tillstyrker förslaget att
utmönstra standardhöjande åtgärder ur lagen. De anser att förändringen
bör följas upp och utvärderas. Föreningen kommunala formedlingsorgan
anser att förslaget om bidrag till standardhöjande åtgärder är bra och
71
skulle underlätta tillämpningen av lagen. Länsrätten i Stockholms län
anser att det är rimligt att reglerna om anpassningsbidrag för standardhö-
jande åtgärder utmönstras ur lagen och att man i stället betonar kopp-
lingen mellan själva funktionshindret och anpassningsåtgärdema.
Kammarrätten i Jönköping, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Malmöhus län, Handikappförbundens samarbetsorgan, Pensionärernas
riksorganisation, Riksrevisionsverket och Neurologiskt Handikappades
Riksförbund har ingenting att invända mot den föreslagna förändringen.
Länsrätten i Östergötlands län föreslår att bestämmelsen om standard-
höjande åtgärder bibehålls. En närmare redogörelse för vad som kan för-
stås med "väsentligt andra orsaker" efterlyses.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser i likhet med mer-
parten av remissinstanserna att Boverkets förslag är en förenkling och en
anpassning till dagens bostadsstandardförhållanden. Fortfarande kan det i
glesbygd finnas enstaka bostäder som inte uppfyller dagens krav på stan-
dard. Kvarboende i sådana bostäder bör kunna underlättas på annat sätt
än med bostadsanpassningsbidrag. Regeringen gör samma ställningsta-
gande som Boverket. Regeringen föreslår att lagen (1992:1574) om bo-
stadsanpassningsbidrag m.m. ändras enligt Boverkets förslag.
Prop. 1999/2000:79
Synen på personer med funktionshinder har stor betydelse för inrikt-
ningen av de handikappolitiska insatserna. Det är svårt att beskriva hur
enskilda människor bemöts när de har kontakt med olika myndigheter
utan att samtidigt analysera den syn på människor med funktionshinder -
och på handikappolitik - som råder i samhället som helhet. Åtgärder för
att förbättra bemötandet måste därför gå hand i hand med åtgärder inom
hela det politiska faltet. Bemötandefrågor är således inte en angelägenhet
enbart för funktionshindrade personer själva och de politiker och tjäns-
temän som i sin yrkesverksamhet möter dem. Det är en politisk fråga som
angår oss alla.
Forskare har gjort många försök att förklara vad som kan ligga bakom
olika attityder och bemötanden. Men förklaringarna är motsägelsefulla
och forskarna är inte eniga om varför attityderna till personer med funk-
tionshinder ser ut som de gör i olika sammanhang. Det finns, säger
många forskare, ett samband mellan attityd och bemötande, men det är
svårt att klargöra hur detta samband ser ut. En gemensam slutsats är dock
att personalens värderingar och erfarenheter spelar en avgörande roll och
att ett grundläggande villkor för ett bra bemötande är att personen i fråga
uppmärksammas som den hela person han eller hon är. Funktionshindret
är enbart en aspekt av personen.
När samhället brister i sitt sätt att bemöta människor med funktions-
hinder far det ofta ännu större konsekvenser för dem som är funktions-
hindrade och har invandrat. För att fa det stöd som behövs krävs ofta att
man själv driver sitt ärende vilket kan vara svårt för den som inte helt
behärskar det svenska språket och inte känner till hur samhället fungerar.
De flesta som möter personer med funktionshinder och utländsk bak-
72
grund i sitt yrke har antingen specialkunskap om funktionshinder eller
om kulturmöten och invandrares situation. Det är fa som har den dubbla
kompetensen.
Klyfta mellan värderingar och verklighet
Det finns ett stort antal forskningsresultat som tyder på att det har upp-
stått en klyfta mellan funktionshindrade personers rättmätiga förvänt-
ningar och den verklighet de möter när de kommer i kontakt med myn-
digheter, sjukvård, skola, barnomsorg etc. De grundläggande handi-
kappolitiska värderingarna tycks inte nå fram till den verklighet där be-
slut som berör personer med funktionshinder fattas. De skildringar av
bemötandet som presenteras understryker detta. Personer med funktions-
hinder och deras anhöriga skall inte vara beroende av vilken människo-
syn enskilda handläggare hos olika myndigheter har. Stat, kommun och
landsting kan tillsammans verka for att denna klyfta minskas.
En annan viktig aspekt som kan påverka bemötandet är båda parters
förväntningar på mötet. De har ofta olika perspektiv på det som mötet
handlar om därför att deras kunskaper och erfarenheter skiljer sig åt.
Detta kan accentueras om den enskilde kommer från en kultur mycket
olik den svenska. Den enskilde utgår från kunskaper och perspektiv från
sin egen vardag medan de professionella talar utifrån sin oftast teoretiska
kunskapsvärld och sin arbetsplatskultur. Dessa skillnader i perspektiv
beskrivs i Bemötandeutredningens rapporter och de har stor betydelse för
kvalitén i bemötandet. Det är viktigt att sådana skillnader uppmärk-
sammas av båda parter så att hinder och konflikter som idag försvårar
kommunikation och möten blir synliga och därmed lättare att göra något
åt.
Under 1990-talet har tre statliga utredningar behandlat bemötandefrå-
gor; utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och
sjukvården (SOU 1996:133), utredningen om bemötande av äldre (SOU
1997:170) och utredningen om bemötande av personer med funktions-
hinder (SOU 1999:21). De tre utredningarna ger tillsammans en relativt
mörk bild av hur människor blir bemötta i sina kontakter med myndig-
heter och andra offentliga organ, men visar också på goda exempel och
vägar till förbättringar. Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder för
att förbättra situationen. Det gäller t.ex. åtgärder för att öka patientinfly-
tandet samt åtgärder i samband med äldreprogrammet. De förslag som
regeringen nu för fram för att förbättra bemötandet för personer med
funktionshinder är ytterligare ett led i regeringens reformarbete på områ-
det.
I betänkandet (SOU 1999:21) Lindqvists nia - nio vägar att utveckla
bemötandet av personer med funktionshinder påtalas bl.a. att det för att i
grunden förändra attityderna till människor med funktionshinder krävs
kraftfulla politiska initiativ. Utredaren föreslår en tydlig politisk marke-
ring om det svenska samhällets syn på människor med funktionshinder
Prop. 1999/2000:79
73
och på handikappolitik genom att föreslå att det i 1 kap. 2 § regerings-
formen skrivs in funktionshindrade personers rätt till föll delaktighet och
jämlikhet i samhällslivet. Ett stadgande om att eftersträva delaktighet och
jämlikhet i samhället bör gälla mer generellt. Innebörden av stadgandet
bör vara att lagar och föreskrifter skall utformas på ett sådant sätt att alla
medborgare, oavsett kön, ålder, funktionshinder, ras, sexuell läggning,
etnisk, språklig eller religiös tillhörighet kan uppnå full delaktighet och
jämlikhet.
Frågor som rör mänskliga rättigheter (MR) är ständigt aktuella. Också
funktionshindrade personers rättigheter och skyldigheter diskuteras
utifrån ett MR-perspektiv. FN:s kommission för mänskliga rättigheter
och skyldigheter har t.ex. uppmanat alla medlemsstater att ta upp
handikappfrågorna utifrån ett sådant perspektiv.
I FN:s standardregel 15 om lagstiftning sägs bl.a. att "Staterna har an-
svar för att det skapas en rättslig grund för åtgärder som leder till delak-
tighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning." I samma
regel sägs också att all lagstiftning som behandlar medborgares rättig-
heter och skyldigheter även bör omfatta rättigheter och skyldigheter för
människor med funktionsnedsättning. De skall kunna utöva sina mänsk-
liga, medborgerliga och politiska rättigheter på samma sätt som övriga
medborgare. Lagstiftningen skall innehålla regler om sanktioner för den
som kränker principen om icke-diskriminering. Många länder har under
1990-talet antagit lagstiftning med målsättningen i standardreglerna som
grund. Finland har t.ex. infört ett tillägg i 5 § grundlagen med innebörden
att ingen far utan godtagbart skäl ges en annan ställning på grund av kön,
ålder hälsotillstånd eller handikapp eller någon annan orsak som hänför
sig till hans person. Sydafrika har infört en liknande bestämmelse i sin
grundlag.
1989 års Handikapputredning tog i sitt slutbetänkande "Ett samhälle
för alla" (SOU 1992:52) upp frågan om det inte borde införas ett förbud
mot diskriminering av personer med funktionshinder i grundlagen. Ut-
redningen föreslog ett nytt stadgande i 2 kap. regeringsformen med ett
generellt förbud mot diskriminerande bestämmelser för funktionshind-
rade i lag eller föreskrift. Remissinstanserna framförde kritik mot ett så-
dant grundlagsstadgande. Bl.a. anfördes att en sådan regel i regerings-
formens andra kapitel om de grundläggande fri- och rättigheterna skulle
bli rättsligt bindande och svår att avgränsa. Det skulle krävas antingen
några särskilt angivna undantag eller ett mer generellt undantag från
grundlagsregeln. Som exempel på grundlagsparagrafer som var lättare att
avgränsa nämndes 2 kap. 16 § regeringsformen där det stadgas att lag
eller annan föreskrift inte far innebära att någon medborgare missgynnas
på grund av sitt kön om inte föreskriften är ett led i strävandena att åstad-
komma jämlikhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller mot-
svarande tjänstgöring. Ett generellt undantag skulle möjliggöra särbe-
handling på sakliga eller objektivt godtagbara grunder. Förslaget kom
efter remisskritiken inte att skrivas in i grundlagen.
Prop. 1999/2000:79
74
Prop. 1999/2000:79
Tilläggsdirektiv till Författningsutredningen
Regeringen har i 1999 års regeringsförklaring slagit fast att människor
med funktionshinder skall ha goda möjligheter till delaktighet.
Sverige har med några fa undantag valt att införliva funktionshindrade
personers rättigheter och stöd i den ordinarie lagstiftningen. Enligt rege-
ringens mening är denna princip riktig. All lagstiftning skall se till att
personer med funktionshinder inte diskrimineras utan utformas så att
människor blir delaktiga i samhällslivet. Det kan emellertid finnas
uppenbara risker att lagstiftningen inte riktigt räcker till, att systemen inte
ger tillräcklig flexibilitet och valfrihet, att många människor med stora
och komplicerade funktionshinder ändå inte far det stöd och den hjälp de
behöver och att vissa områden helt faller utanför lagstiftningen. Under
senare tid har därför lagstiftaren valt att skapa lagar mot diskriminering
av olika grupper i samhället, t.ex. lag (1999:132) om förbud mot diskri-
minering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lag
(1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexu-
ell läggning. En särskild utredare har tillkallats (dir. 1999:49) för att göra
en översyn av lagstiftningen om olaga diskriminering.
Av Bemötandeutredningen framgår att personer med funktionshinder
många gånger utestängs från samhällslivet. De känner sig diskriminerade
och beskriver ett slags samhällets utanförskap. Andra undersökningar
redovisar liknande förhållanden. Handikappombudsmannen konstaterar i
sin senaste rapport till regeringen att Sverige inte helt uppfyller FN:s
standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delak-
tighet och jämlikhet. Det finns således fortfarande hinder som gör det
omöjligt för människor med funktionshinder att utöva sina rättigheter och
friheter och försvårar för dem att delta fullt ut i samhällsutvecklingen.
Därför föreslår utredningen nämnda tillägg i regeringsformen.
Regeringen har i olika sammanhang klart markerat att det allmänna
skall verka för att undanröja de hinder som finns mot alla medborgares
deltagande i samhällslivet på sina egna villkor. Begreppen full delaktig-
het och jämlikhet är en del av FN:s standardregler och utgör också ett
grundläggande mål för den svenska handikappolitiken. Grundlagen inne-
håller emellertid inget förbud direkt riktat mot diskriminering av männi-
skor med funktionshinder. Däremot finns i regeringsformens 2 kap. ett
antal rättsligt bindande regler på fri- och rättighetsområdet. Kapitlet in-
nehåller t.ex. förbud mot särbehandling på grund av åskådning, ras och
kön. Det har ansetts angeläget och naturligt att den svenska grundlagen
ger klart uttryck för att negativ särbehandling på sådana grunder inte kan
godtas. Sådana regler innebär också en betydande förstärkning av det
rättsskydd som kan åstadkommas på annat sätt.
De invändningar som har framförts mot att i 2 kap. regeringsformen
införa en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering av funktions-
hindrade far anses ha en sådan tyngd att ett stärkt skydd för såväl denna
som andra utsatta grupper bör ske inom ramen för programstadgandet i
1 kap. 2 § regeringsformen.
Författningsutredningen har därför fatt i uppgift att överväga på vilket
sätt funktionshindrades och andra utsatta gruppers delaktighet och
75
jämlikhet i samhället skall komma till tydligare uttryck i stadgandet. I
uppgiften ingår även att bedöma om bara personer med funktionshinder
skall framhållas eller om även andra grupper uttryckligen skall
omnämnas i stadgandet.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall verka för att kommuner och
landsting planerar för att kunna tillgodose framtida stöd- och service-
behov enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade och framtida behov av bistånd enligt 6 f § socialtjänstla-
gen (1980:620). Länsstyrelsen får förelägga en kommun eller ett
landsting vid vite att följa en lagakraftvunnen dom som ger en enskild
rätt till vissa insatser enligt respektive lag. De nya reglerna far dock
inte tillämpas om verkställighet av en lagakraftvunnen dom enligt
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och social-
tjänstlagen redan har sökts enligt utsökningsbalken (1981:774).
Vidare förfaller ett vitesföreläggande om verkställighet söks enligt
utsökningsbalken. Den enskilde far överklaga länsstyrelsens beslut på
en begäran om vitesföreläggande.
Utredningens förslag: Avviker från regeringens förslag i den del som
avser kommuners och landstings förebyggande verksamhet. Be-
mötandeutredningen ville ge länsstyrelserna möjlighet att vitesförelägga
kommuner och landsting redan i det förebyggande ledet. Utredningen
hade heller inget förslag som gällde utsökningsbalken.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget i sin helhet eller delar av det. Tillstyrker förslaget i sin helhet gör
bl.a. Länsrätten i Skåne län, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Han-
dikappombudsmannen, samtliga tillfrågade länsstyrelser utom två samt ca
hälften av de tillfrågade kommunerna och landstingen. Det gör också
bl.a. de fackliga organisationerna och samtliga handikapporganisationer.
Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Norrbottens län tillstyrker
vitesinstitutet men avstyrker förslaget om länsstyrelsernas förebyggande
roll. Justitieombudsmannen (JO), Länsrätten i Stockholm län, Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet samt några kommuner och
landsting avstyrker eller vill ha ytterligare utredning. JO:s uppfattning är
att man inte skall skapa en ny väg för verkställighet av domar utan att
utsökningsbalkens tillämplighet har blivit klarlagd. Även Länsrätten i
Stockholms län anser att möjligheterna till verkställighet av domar med
stöd av utsökningsbalken bör utredas ytterligare. Svenska Kommunför-
bundet anser att problemet med domstolstrots förutsätter en samlad ana-
lys av rättighetslagstiftningens möjligheter att fungera inom ramen för
den kommunala självstyrelsens förutsättningar. Landstingsförbundet kan
diskutera olika förslag till åtgärder mot domstolstrots men anser att ut-
redningens förslag inte kan utgöra utgångspunkt för sådana diskussioner.
Bakgrund: Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (LSS) och socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) ger den enskilde
76
medborgaren rätt att under vissa förutsättningar och på olika sätt ta del av
samhällets service. Det kan t.ex. vara fråga om att få tillgång till en bo-
stad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad
för vuxna enligt LSS, försöijningsstöd enligt 6 b § SoL eller ett särskilt
boende för service och omvårdnad för äldre eller bostad med särskild
service för funktionshindrade. I vissa fall far den enskilde inte de förmå-
ner hon eller han eftersträvar. Den enskilde kan då med hjälp av de över-
klaganderegler som finns överklaga myndigheternas beslut. Landets läns-
och kammarrätter och slutligen Regeringsrätten kan senare överpröva
myndighetsbesluten.
Ett stort problem som uppmärksammats under många år är att huvud-
männen, kommuner och landsting, dröjer med att vidta åtgärder enligt
domar som ger enskilda personer rätt till insatser enligt LSS och SoL.
Kritiker har satt fokus på problemet att personer som tillerkänts någon
förmån eller insats enligt LSS eller SoL har fatt vänta både månader och
år på att kommunen eller landstinget uppfyller det som domen ålagt dem.
Socialstyrelsen har under år 1996 visat att en tredjedel av samtliga domar
enligt LSS som gynnade den enskilde och som avkunnades under 1994
och 1995 inte verkställts i april 1996. Under hösten 1997 gjordes ytterli-
gare en kontroll. Ett och ett halvt år efter studien som utfördes våren
1996 var ungefar en sjättedel av domarna från 1994 och 1995 fortfarande
inte verkställda och av 1996 års gynnande domar saknades verkställighet
i en fjärdedel av fallen. Enligt Socialstyrelsen förekommer det även fall
av domstolstrots inom socialtjänstlagens tillämpningsområde. I massme-
dia har under 1990-talet också uppmärksammats fall av domstolstrots
som gäller både insatser enligt LSS och ekonomiskt bistånd enligt SoL.
Att kommuner i vissa fall trotsar lagar och domar har behandlats i olika
utredningar och i riksdagen sedan slutet av 1980-talet. Det har givits
olika förslag till lösningar på problemet. Det är framför allt tre utred-
ningar som är av intresse. Dessa är betänkandena Kommunalbot (SOU
1989:64), Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU
1993:109) och departementspromemorian Kommunalt domstolstrots — ett
förslag om personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning (Ds
1995:27). Med kommuner avses i detta sammanhang också landsting.
Kommunalansvarsutredningen
Den s.k. Kommunalansvarsutredningen tillsattes för att det i den all-
männa debatten hade uppmärksammats att kommuner och landsting i en
del fall överskred sin kompetens och åsidosatte sina specialreglerade
verksamhetsområden eller satte sig över domstolarnas avgöranden i
kommunalbesvärsmål. Utredningen gjorde en kartläggning av de sank-
tioner som fanns för att ingripa mot kommuner och landsting som inte
följde lagen. Kartläggningen redovisade det straffrättsliga ansvaret
(tjänstefel), disciplinansvar, uppsägning, avskedande och entledigande,
skadeståndsansvar både för kommunerna och för beslutsfattare i kommu-
nerna, vite, indragning eller minskning av statsbidrag, Justitieombuds-
mannens (JO) och Justitiekanslems (JK) tillsyn samt det politiska ansva-
ret.
Prop. 1999/2000:79
77
Utredningen kom fram till att de sanktioner som finns inte är effektiva.
Utredningens huvudförslag var att sanktionssystemet skulle kompletteras
med en generell ekonomisk påföljd för grova lagöverträdelser och för
överträdelser av domstolsbeslut om verkställighetsförbud, en s.k. kom-
munalbot (se SOU 1989:64). Boten skulle vara lägst 100 000 kr och
högst 10 miljoner kr. Frågor om att påföra en kommun en kommunalbot
skulle prövas av kammarrätt efter ansökan av JO. Utredningen föreslog
att boten skulle riktas mot kommunen som särskilt rättssubjekt för att inte
skapa en allt för stor försiktighet hos kommunalt förtroendevalda och
anställda. Modellen hämtades från institutet företagsbot i 36 kap. brotts-
balken men skilde sig från en sådan bot bl.a. genom att grunden för en
kommunalbot skulle vara en objektivt konstaterad lagöverträdelse och
inte ett brott av en förtroendevald eller en anställd. Förslaget remissbe-
handlades och fick en omfattande kritik. Kritikerna riktade främst in sig
på att kommunalboten skulle innebära ett allvarligt ingrepp i den kom-
munala självstyrelsen. Förslaget ledde på grund av kritiken inte till någon
lagstiftning.
Lokaldemokratikommittén
Lokaldemokratikommittén, som tillsattes år 1992, fick i uppdrag att
slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktionssystem borde utformas
för att komma till rätta med kommuners och landstings domstolstrots,
lagtrots och liknande handlingar. Frågan hade då tagits upp i ett antal
motioner vid riksdagens behandling av propositionen till en ny kommu-
nallag och konstitutionsutskottet hade i sitt betänkande över förslaget till
en ny kommunallag anfört att det var angeläget att frågorna snarast fick
sin lösning (bet. 1990/91 :KU3 8 s. 92).
Kommitténs definition av begreppet domstolstrots var vid. Begreppet
omfattade enligt definitionen dels att en dom som upphävde ett kommu-
nalt beslut inte respekterades av kommunen, dels att ett beslut om förbud
att verkställa ett kommunalt beslut inte respekterades, dels att ett åläg-
gande i en dom inte följdes och dels att en enskild person inte fick en
social förmån som en domstol ansett denne ha rätt till. Kommittén angav
också att lagtrots sedan tidigare definierats som handlande eller underlå-
tenhet av kommuner och landsting som innebar att de medvetet satte sig
över tvingande lagregler av offentligrättslig natur.
Kommittén redogjorde för det sanktionssystem som fanns. Bland annat
angavs att de sanktioner som kan riktas mot kommuner är skadestånd,
vite och sanktionsavgifier. De förtroendevalda kan både i sin roll som
företrädare för en kommun eller ett landsting och även rent personligen
drabbas av påföljderna straff, skadestånd eller entledigande. För de
kommun- och landstingsanställda kan också de arbetsrättsliga sanktio-
nerna disciplinåtgärd, uppsägning eller avskedande förekomma. Kom-
mittén diskuterade också om en förvaltningsdomstols dom kan ligga till
grund för exempelvis utmätning enligt utsökningsbalkens (UB) regler
dvs. om en sådan dom i sig går att verkställa. Kommittén ansåg att en
sådan dom är verkställbar om domen innebär en betalningsskyldighet
eller någon annan förpliktelse.
Prop. 1999/2000:79
78
Kommitténs huvudsakliga forslag var att kommunerna själva skulle
agera mot domstolstrots i vid bemärkelse och lagtrots genom att reviso-
rernas uppgifter skulle utvidgas. Denna s.k. revisionsmodell skulle kunna
kompletteras med ett personligt vitesansvar for de förtroendevalda vid
särskilt allvarliga överträdelser, nämligen om kommunen verkställt ett
beslut trots ett domstolsförbud att verkställa det eller om kommunen inte
rättat ett redan verkställt beslut eller inte rättat det verkställda beslutet så
långt det varit möjligt sedan beslutet upphävts av domstol.
Det personliga ansvaret borde enligt kommittén inte utökas vid dom-
stolstrots i samband med förvaltningsbesvär. Kommitténs motivering var
att det många gånger inte var fråga om tredska från de förtroendevaldas
sida eftersom det var ostridigt att huvudmännen brottades med tilltagande
resursproblem. Dessa problem skapade svårigheter att fullgöra det som
förvaltningsdomstolarna ålade nämnderna att göra. Det ansågs inte rim-
ligt att de förtroendevalda personligen skulle drabbas av sanktioner i så-
dana fall.
Ett vite borde trots allt i viss utsträckning kunna riktas mot kommuner
som juridiska personer vid domstolstrots när rättighetslagar tillämpades.
Ett vitesansvar för kommunen föreslogs att gälla vid tillämpningen av
SoL och LSS. Vitet skulle drabba kommunen som juridisk person och
inte de förtroendevalda i nämnderna. Vitesansvaret skulle inte gälla för
domstolsbeslut som grundade rätt till bistånd för den enskilde enligt då-
varande 6 § SoL eller insatser enligt 9 § LSS.
Kommittén ansåg inte att vite skulle utsättas för att förmå någon att
fullgöra en betalningsskyldighet. Vite borde sättas ut undantagsvis, t.ex.
vid ren tredska och ovilja att acceptera en domstols bedömning. Länssty-
relsen skulle fä befogenhet att sätta ut vitet.
Förslagen redovisades i betänkandet (SOU 1993:109). 18 av 47 re-
missinstanser som yttrade sig över förslagen var i princip för huvuddelen
av kommitténs förslag. Flera av de som avstyrkte förslaget tyckte att det
krävdes en ytterligare översyn av problematiken och att det föreslagna
systemet kunde vara en utgångspunkt för vidare bedömningar.
Departementspromemorian Kommunalt domstolstrots och lagtrots
Departementspromemorian Kommunalt domstolstrots och lagtrots - ett
förslag om personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning (Ds
1995:27) utgick från Lokaldemokratikommitténs betänkande och remiss-
yttrandena över detta. Man konstaterade inledningsvis att tyngdpunkten i
den allmänna debatten och även inriktningen på föreslagna åtgärder hade
förskjutits sedan mitten av 1980-talet från de fall där kommuner och
landsting inte bryr sig om domstolarnas avgöranden i mål om laglig-
hetsprövning till fall där domar som rör förvaltningsbesvär, främst mål
enligt SoL och LSS, inte blir verkställda. Det betonades att det från en
rättsstatlig utgångspunkt inte var acceptabelt att offentliga organ inte
följer lagar och domstolsavgöranden. Det behövdes därför ytterligare
sanktionsmöjligheter.
I promemorian lämnades förslag som i huvudsak överensstämde med
Lokaldemokratikommitténs förslag om att införa ett personligt vites-
ansvar vid domstolstrots i samband med mål om laglighetsprövning, om
Prop. 1999/2000:79
79
ett överklagat beslut verkställdes trots ett verkställighetsförbud eller om
upphävda beslut inte rättades. Samtliga ledamöter och ersättare i den
nämnd eller det nämndutskott som fattat det överklagade beslutet skulle
drabbas av vitet. I promemorian lämnades inga förslag till hur samhället
skulle komma till rätta med domstolstrots och lagtrots i samband med
förvaltningsbesvär. Frågan antogs bli aktualiserad i senare utredningar.
Närmare två tredjedelar av de 30 instanser som yttrade sig över prome-
morian var positiva till, eller hade inga invändningar mot, promemorians
förslag om ett personligt vitesansvar i vissa fall av domstolstrots.
Bemötandeutredningen
Bemötandeutredningen påpekar att en av orsakerna till att vissa kom-
muner har svårt att uppfylla sina förpliktelser enligt LSS och SoL är att
kommunen saknar beredskap för att bygga ut verksamheten i den ut-
sträckning som behövs. Utredningen föreslår att länsstyrelserna skall
kunna förelägga en kommun eller ett landsting att bygga upp en service
enligt 7 och 9 §§ LSS och 6 § SoL i erforderlig omfattning som gör det
möjligt att i rimlig tid uppfylla kommunens eller landstingens skyldighe-
ter enligt domar som ger enskilda rätt till där nämnda insatser. Ett sådant
föreläggande skall kunna förenas med vite. Vidare föreslår utredningen
att en kommun som inte följt en dom om insats enligt 7 och 9 §§ LSS
eller 6 § SoL också skall kunna ges ett föreläggande med vite. Vitets
storlek och utdömandet av vitet skall enligt förslaget ske enligt lagen
(1985:206) om viten.
Utredningens förslag har sin utgångspunkt i den ordning som fanns i
den tidigare lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården och
som numera finns i 6 kap. 13 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område. Socialstyrelsen far förelägga en vård-
givare att rätta till missförhållandena om Socialstyrelsen anser att vård-
givaren inte uppfyller kraven på god vård och att missförhållandena på-
verkar patientsäkerheten. Socialstyrelsen skall i sådana fall ange vilka
åtgärder som anses nödvändiga och kan även besluta om vite. Förslagen
innebär att länsstyrelserna bör fa särskilda resurser för att förstärka och
intensifiera sin tillsyn och för att utveckla gemensamma metoder för till-
synen. En viss del av resurserna bör tillföras Socialstyrelsen för att sam-
ordna, följa upp och utveckla verksamheten.
Övrigt
Riksdagen har vid flera tillfallen under 1990-talet avstyrkt motioner från
riksdagsledamöter om rättighetslagstiftning och domstolstrots och hänvi-
sat till att det pågår beredning av frågorna inom Regeringskansliet. Det
finns flera motioner i frågan under verksamhetsåren 1998/99 och
1999/2000.
Regeringskansliet har den 21 september 1999 uppdragit åt en utredare
att biträda Justitiedepartementet med att utreda frågan om hur ett sank-
tionssystem bör utformas som gör det möjligt att motverka kommunalt
domstolstrots (Jul999/4276/ADM).
Prop. 1999/2000:79
80
Utredaren skall göra avvägningar i fråga om vilka sanktioner som bör
användas, vem sanktionerna skall riktas mot och hur kännbara sanktio-
nerna bör vara, samt om det sanktionssystem som utredaren förordar bör
gälla generellt, anpassas till olika sektorer eller utgöra en kombination av
dessa modeller.
I uppdraget ligger att utredaren bör överväga i vilken omfattning de
tidigare förslag som lagts fram i betänkandet Förtroendevaldas ansvar vid
domstolstrots (SOU 1993:109) och departementspromemorian Kommu-
nalt domstolstrots och lagtrots (Ds 1995:27) kan läggas till grund för ett
förslag till sanktionssystem. I första hand bör utredaren eftersträva att
utforma sanktionssystemet så att det riktas mot juridiska personer. Utre-
daren bör emellertid därutöver analysera i vilka fall det skulle vara moti-
verat med sanktioner riktade även mot enskilda ledamöter och hur sådana
sanktioner skulle utformas. Utredaren bör även försöka klarlägga i vilken
mån UB:s bestämmelser kan användas för att fa en dom av förvaltnings-
domstol verkställd. Uppdraget skall redovisas den 1 september 2000.
Skälen för regeringens förslag: I 7 § LSS anges att de personer som
omfattas av LSS personkrets har rätt till insatser om de behöver hjälp
enligt 9 § LSS och deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Insatsernas
nivå framgår av paragrafens andra stycke där det uttalas att den enskilde
skall tillförsäkras goda levnadsvillkor genom LSS-insatsema. Insatserna
skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens
individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de per-
soner som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självstän-
digt liv. Enligt 2 § LSS kan både kommuner och landsting ha ansvaret för
insatser enligt lagen.
Det finns med andra ord ett lagligt krav på att LSS-insatsema skall
vara sådana att de kan ge den enskilde möjlighet att hålla en hög mänsk-
lig livskvalitet trots sitt funktionshinder. Kommunerna och landstingen är
därför redan i dag skyldiga att erbjuda den personkrets som har rätt till
insatser enligt LSS en god kvalitet i insatserna. I 9 § LSS specificeras de
insatser som skall erbjudas de som tillhör personkretsen.
I 6 § SoL anges att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller
kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämn-
den för sin försörjning (försöijningsstöd) och för sin livsföring i övrigt
(annat bistånd) på de villkor som anges i 6 b - 6 f §§. Enligt 3 § är det
kommunen som har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommu-
nen får det stöd och den hjälp de behöver. Den enskilde skall enligt 6 a §
genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå och biståndet skall
utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att leva ett självstän-
digt liv. Kommunen är således lagligen förpliktigad att ge dem som vistas
i kommunen försörjningsstöd och annat bistånd som uppgår till en skälig
nivå.
Regeringen vill mot bakgrund härav framhålla vikten av att landets
kommuner verkligen har en beredskap för att uppfylla de krav som ställs
i LSS och SoL om rätt till vissa insatser. Enligt 10 § LSS kan den
enskilde som beviljats en insats begära att en individuell plan med
beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom. I planen
skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen eller
landstinget. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året
Prop. 1999/2000:79
81
omprövas. Landstinget och kommunen skall underrätta varandra om
upprättade planer. Enligt 14 § LSS skall kommunen verka för att insatser
som skall tas upp i planer enligt 10 § samordnas. Enligt 5 § SoL hör det
till socialnämndens uppgifter bl.a. att svara för ekonomisk hjälp till
familjer och enskilda som behöver det. Det är ytterst kommunen som
svarar för socialtjänsten inom sitt område. Enligt 20 a § andra stycket
SoL skall kommunerna planera sina insatser för äldre och enligt 21 a §
andra stycket SoL för människor med fysiska och psykiska funktions-
hinder. Kommunerna och landstingen har således en planeringsskyldighet
för insatser enligt LSS och vissa insatser enligt SoL.
Som framgått av den tidigare redogörelsen har det länge funnits ett
behov av att göra något åt problemet med att kommuner och landsting
trotsar domar som ger en enskild rätt till en insats enligt LSS och SoL.
Svårigheterna att finna en juridiskt hållfast lösning som dessutom låter
sig förenas med principen om den kommunala självstyrelsen har
emellertid varit betydande och gjort att problemet kvarstått år efter år till
stort förfång för bl.a. funktionshindrade personer. Den generella frågan
om kommunalt domstolstrots undersöks nu på nytt inom
Justitiedepartementet och ett utredningsförslag i ämnet kan förväntas
under hösten 2000. Regeringen anser emellertid att skadeverkningarna
för enskilda på LSS- och socialtjänstområdet är så oacceptabla att
åtgärder som motverkar domstolstrots måste företas redan nu.
Bemötandeutredningen har analyserat olika möjligheter att ingripa om
kommuner och landsting inte följer domstolsutslag som gäller enskilda
personers rättigheter enligt LSS och SoL. Utredningens förslag till
åtgärder för att motverka domstolstrots låg till grund för de lagförslag
som regeringen den 2 december 1999 beslutade att inhämta Lagrådets
yttrande över. Lagrådet anmärkte bl.a. att förslagets förhållande till
utsökningsbalkens regelsystem inte hade klarlagts. Sammanfattningsvis
ansåg Lagrådet att lagförslagen var otillräckligt analyserade från juridisk
synpunkt och avstyrkte därför att de lades till grund för lagstiftning.
Lagrådet erinrade också om att Justitiedepartementet uppdragit åt en
utredare att utreda frågan om hur ett sanktionssystem bör utformas som
gör det möjligt att motverka kommunalt domstolstrots.
Regeringen tar allvarligt på den kritik mot förslaget som framförts av
Lagrådet. Som nämnts är det dock regeringens uppfattning att det är
angeläget att inte ytterligare fördröja införandet av ett påtryckningsmedel
för att förmå kommuner och landsting att följa domstolsutslag om rätt till
vissa insatser enligt LSS och SoL. Den utredning som pågår inom
Justitiedepartementet arbetar med att se över problemet med kommunalt
domstolstrots i ett bredare perspektiv, dvs. inte enbart inom områdena för
LSS och socialtjänsten. Resultatet av denna utredning kan beräknas
föreligga inom något år. I utredarens uppdrag ingår att överväga om det
sanktionssystem som förordas bör gälla generellt, anpassas till olika
sektorer eller utgöra en kombination av dessa modeller. Det är mycket
troligt att utredaren kommer att föreslå åtgärder mot kommunalt
domstolstrots som på ett eller annat sätt berör just LSS och SoL. Vad
dessa förslag sedan kommer att föranleda är det naturligtvis för tidigt att
uttala sig om. För regeringen är det emellertid väsentligt att en ytterligare
fördröjning av åtgärder mot domstolstrots på de aktuella områdena inte
Prop. 1999/2000:79
82
sker. När resultatet av det pågående utredningsarbetet föreligger kan det
finnas anledning att på nytt ta ställning i frågan i hela dess vidd.
Erfarenheterna av de nu föreslagna reglerna skall beaktas och utvärderas
när frågan skall prövas i sin fulla vidd. Därtill bör särskilt beaktas de
synpunkter som Lagrådet har anfört.
Lagrådet påpekar i sitt yttrande att det inte framgår av remissen vilket
behov som finns av en sådan reglering som regeringen föreslår.
Regeringen har under rubriken bakgrund närmare redogjort för
undersökningar som Socialstyrelsen har genomfört inom området. Redan
de förhållanden som Socialstyrelsen redovisar utgör enligt regeringen
skäl att införa de aktuella bestämmelserna. Även ett fatal icke verkställda
domar om rättigheter inom socialtjänstområdet är enligt regeringen
oacceptabla ur den enskilde drabbade personens perspektiv. Det finns
således skäl att vidta åtgärder snarast oavsett problematikens omfattning.
Lagrådet påpekar vidare att möjligheten att anföra förvaltningsbesvär
över kommunala beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen har begränsats
fr.o.m. 1998 och att detta torde medföra ett minskat antal för
kommunerna förpliktigande domar. Rätten att överklaga biståndsbeslut
enligt de paragrafer som omfattas av regeringens förslag till regler mot
domstolstrots har aldrig dock varit inskränkt.
Regeringen föreslår därför mot denna bakgrund som en del i förslaget
ändringar i LSS och SoL som ger länsstyrelsen en uppgift att verka för att
kommuner och landsting planerar för att kunna tillgodose framtida stöd-,
service- och vissa biståndsbehov så att enskilda kan erbjudas de insatser
de har rätt till.
Regeringens avsikt är att länsstyrelsen skall få en mer aktiv roll i
kommunernas och landstingens planeringsarbete. Syftet är att inskärpa
vikten av att kommuner och landsting åtlyder domar som tillerkänner
enskilda viss förmån eller insats inom de nu föreslagna lagområdena.
Lagrådet anför att i den föreslagna ändringen i socialtjänstlagen, som
gäller länsstyrelsens medverkan i kommunernas planering av framtida
behov av bistånd, bör hänvisningen till 6 b § socialtjänstlagen utgå
eftersom denna paragraf endast avser utbetalning av försöijningsstöd och
inte anknyter till någon i lagen angiven planeringsskyldighet. Regeringen
delar Lagrådets bedömning och föreslår därför att paragrafen ändras i
detta avseende. Regeringen förutsätter dock att kommunerna, som har det
yttersta ansvaret för socialtjänsten inom sitt område, planerar så att det
finns en beredskap för att uppfylla framtida domar om bistånd även enligt
det nämnda lagrummet.
När det gäller förslagen till kompletteringar av de bestämmelser i LSS
och SoL som bl. a. rör länsstyrelsens roll i förhållande till kommuner och
landsting ifrågasätter Lagrådet om förslagen fyller någon självständig
funktion. Lagrådet föreslår vissa justeringar om förslagen ändå anses
böra genomföras. Regeringen vill här särskilt markera att länsstyrelserna
har en viktig uppgift och en viktig roll att fylla i kommunernas och
landstingens planeringsprocess. Regeringen faster stor vikt vid att frågan
uttryckligen lagregleras även om det inte innebär någon stor förändring
mot vad som gäller sedan tidigare. Lagrådet påpekar att det i
lagrådsremissen inte anförs några skäl till att landstingen skall omfattas
av förslaget som gäller länsstyrelsens medverkan i kommunernas och
Prop. 1999/2000:79
83
landstingens planering för framtida stöd- och servicebehov enligt lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagrådet föreslår därför
att den föreslagna bestämmelsen begränsas till att avse kommunerna.
Landstingen finns med i planeringsförslaget eftersom dessa ansvarar för
insats enligt 9 § första punkten i LSS, som gäller rådgivning och annat
personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och
livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder.
Regeringen anser att det är väsentligt att landstingen har beredskap för att
kunna ge sådana insatser och att länsstyrelsen därför har en roll att fylla
även gentemot landstingen och väljer därför att ha kvar landstingen i den
föreslagna bestämmelsen.
Vid domstolstrots som gäller LSS och SoL föreslår regeringen att
länsstyrelsen skall kunna förelägga en kommun eller ett landsting vid vite
att följa en lagakraftvunnen dom som ger en enskild rätt till en viss insats
enligt respektive lag. Länsstyrelsen får en förstärkt roll i kommuners och
landstings planeringsarbete och det faller sig då naturligt att också lägga
rätten att meddela vitesförelägganden på länsstyrelsen. Länsstyrelsen far i
sin kommunicering med kommuner och landsting inför ett vitesföre-
läggande ta ställning till om det finns något godtagbart skäl i vites-
hänseende till att avvakta något med att uppfylla ett lagakraftvunnet
domstolsavgörande. Ett sådant skäl kan t.ex. vara att kommunen i ett fall
då kommunen ålagts att ordna en särskilt anpassad bostad åt en person
enligt LSS vid den tid då avgörandet vinner laga kraft håller på att
uppföra bostäder med särskild service för vuxna eller andra särskilt
anpassade bostäder för vuxna och bostäderna kommer att bli färdiga
inom en kortare tid. Ett motsvarande resonemang kan appliceras på t.ex.
särskilt boende för service och omvårdnad för äldre eller bostad med
särskild service för funktionshindrade enligt SoL. Enligt 73 § SoL och
27 § LSS gäller domar och beslut enligt SoL och LSS omedelbart. Så
skall det vara i fortsättningen också. Anledningen till att regeringen
föreslår att vitesförelägganden skall kunna ske endast av domar som har
vunnit laga kraft är att regeringen vill undvika ett onödigt process-
förande.
Lagrådet anför att förslaget om en möjlighet till vitesföreläggande
medför betydande oklarheter i fråga om tillämpningsområdet för de
föreslagna bestämmelserna i förhållande till utsökningsbalkens
bestämmelser. En enskild person som tilldömts rätt till vissa insatser
enligt LSS och SoL har två alternativ. Hon eller han kan välja att söka
vända sig till kronofogdemyndigheten för att fa domen verkställd enligt
utsökningsbalken. Ofta torde emellertid detta alternativ vara tveksamt när
det gäller domar av ifrågavarande slag, se NJA 1993 s. 99. Den enskilde
kan också välja att låta länsstyrelsen sköta hanteringen enligt de nu
föreslagna bestämmelserna om vitesföreläggande i lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade och socialtjänstlagen. Regeringen har
emellertid efter Lagrådets hörande gjort ett förtydligande i lagtexterna
som klargör att de föreslagna nya reglerna inte far tillämpas om
verkställighet av en lagakraftvunnen dom om vissa insatser enligt LSS
och socialtjänstlagen redan har sökts enligt utsökningsbalken (1981:774).
Vidare tilläggs att ett meddelat vitesföreläggande förfaller om
verkställighet söks enligt utsökningsbalken. Lagrådet anmärker att det
Prop. 1999/2000:79
84
knappast är möjligt för länsstyrelsen att enbart utfärda ett Prop. 1999/2000:79
vitesföreläggande om verkställighet av en dom om domen inte innehåller
en tillräckligt preciserad förpliktelse. Redan i dag gäller att förvaltnings-
domstolarna skall utforma sina avgöranden på ett sådant sätt att det av
avgörandet klart och entydigt framgår vilken förmån eller insats som
tillerkänts den enskilde. Det är meningen att den befintliga domen skall
ligga till grund för vitesföreläggande mot kommuner och landsting enligt
de föreslagna bestämmelserna. Avsikten med förslaget är inte att
länsstyrelserna själva skall fylla ut en dom om domen är otillräckligt
preciserad. En dom som inte innehåller en tillräckligt preciserad
förpliktelse kan inte ligga till grund för ett vitesföreläggande av
länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna. Länsstyrelsen måste
emellertid enligt de föreslagna bestämmelserna t.ex. kunna vitesförelägga
en kommun att tillhandahålla en person en plats i en bostad med särskild
service inom kommunen utan någon närmare precision om var i
kommunen bostaden skall vara belägen, om detta är vad personen har
yrkat och fatt beviljat av domstolen.
Närmare bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten.
Frågor om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av länssty-
relsen. Länsrättens avgörande far överklagas hos kammarrätten enligt 33
§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt 6 § lagen om viten krävs
det prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Lagrådet
påpekar att möjligheterna till överklagande av ett vitesföreläggande
måste övervägas. Regeringens inställning i denna del är att kommuner
och landsting inte, utöver möjligheten att fa vitet prövat enligt vad som
stadgas i lagen om viten, behöver ges rätt att överklaga själva vites-
föreläggandet. Regeringen anser att det finns skäl att införa besvärsrätt
för den enskilde i dessa s.k. domstolstrotssituationer bara i de fall då
länsstyrelsen avslår en begäran om vitesföreläggande enligt 68 a § SoL
eller 26 a § LSS. Regeringen föreslår bestämmelser om denna besvärsrätt
i 74 § SoL respektive 27 § LSS.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna har fr.o.m. budgetåret 1999 tillförts
extra medel för att förstärka och intensifiera tillsynen av vården av äldre
och funktionshindrade personer. En del av dessa resurser bör kunna
användas för att ge länsstyrelserna en mer aktiv roll när det gäller att
föregripa och förhindra domstolstrots. Enligt regeringens mening behövs
också ett ytterligare resurstillskott för att tillgodose den kompetens som
behövs i arbetet att verka för att kommuner och landsting gör en god pla-
nering för framtida stöd-, service- och biståndsinsatser. Regeringen anser
därför att ytterligare två miljoner kronor bör anslås för utbildningsinsat-
ser under år 2001. Regeringen avser att följa utvecklingen.
Regeringens bedömning: En särskild utredare bör tillkallas med
uppgift att föreslå ett förtydligande av vad som avses med insatsen
rådgivning och annat personligt stöd i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS).
85
Utredningens förslag: Överensstämmer till viss del med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan
instämmer i utredningens förslag. Länsrätten i Stockholms län önskar en
analys av huruvida det nu kartlagda rättsläget är tillfredsställande eller ej.
Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår en total översyn av LSS. Kom-
munförbundet och Laholms kommun säger ja till en översyn men där bör
också klargöras vad som är habilitering och rehabilitering enligt hälso-
och sjukvårdslagen. Landstingsförbundet menar att rättsläget är klargjort
men att det ändå råder oklarheter runt begreppet råd och stöd. Förbundet
förklarar sig berett att medverka till att begreppet klargörs om regeringen
så anser.
Skälen för regeringens bedömning: En av insatserna i lagen
(1992:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är råd-
givning och annat personligt stöd (råd och stöd). Råd och stöd fanns som
särskild omsorg för personer med utvecklingsstörning redan enligt
1985 års omsorgslag. Motivet till att insatsen råd och stöd fördes in i LSS
var att personer med funktionshinder och deras anhöriga har en så utsatt
situation att deras tillgång till kompletterande särskilt expertstöd borde
lagregleras (prop. 1992/93:159). De skall därigenom tillförsäkras kvali-
ficerade insatser från flera kompetensområden för att underlätta det dag-
liga livet. Det rör sig om insatser av rådgivande och stödjande karaktär,
där medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter av funk-
tionshindret beaktas. Insatserna skall ses som komplement till och inte
som ersättning för t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst.
Landstingen ansvarar för insatsen och far årligen ett statsbidrag på
200 miljoner kronor som kompensation för de merkostnader som de be-
räknas fa genom att LSS ger en större grupp (den s.k. personkrets 3) rätt
till råd och stöd jämfört med den tidigare omsorgslagen.
Som en del i handikappreformen kompletterades hälso- och sjukvårds-
lagen (1998:763, HSL) samtidigt med två nya paragrafer (3 b § och 18 b
§) som förtydligar sjukvårdshuvudmännens ansvar för bl.a. habilitering,
rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning.
Oklarheter i tolkningen av råd och stöd
Allt sedan LSS infördes har det pågått diskussioner med anledning av
vissa oklarheter i begreppet råd och stöd. Den stora frågan har varit om
behandlingsinsatser skall ingå eller ej. Det framgår av förarbetena till
LSS att de som redan hade insatsen enligt omsorgslagen inte skulle få
någon försämring av sitt stöd med den nya lagstiftningen. Regerings-
rätten avkunnade, under den tid omsorgslagen gällde, fyra domar som
klargjorde att behandling av logoped kunde utgå med stöd av omsorgs-
lagen om behovet inte kunde tillgodoses genom HSL (RÅ 1989 ref. 79).
Sommaren 1997 avkunnade regeringsrätten fyra domar som rör råd och
stöd enligt LSS. I samtliga fall har de enskilda begärt att fa mer av en
insats de redan far, men som de bedömer som otillräcklig. Regerings-
rätten konstaterade att gränsdragningen mellan LSS och HSL är otydlig
men slår i dessa domar fast att habiliteringsåtgärder inte ryms inom insat-
Prop. 1999/2000:79
86
sen råd och stöd. Regeringsrättens domar har försvårat för den enskilde
att få råd och stöd enligt 9 § LSS jämfört med vad som gällde enligt om-
sorgslagen.
Av Socialstyrelsens statistik från november 1999 framgår att knappt
22 000 personer hade fått ett beslut om råd och stöd under år 1997. Av
dessa tillhörde cirka 1 800 den s.k. personkrets 3, för vilka den särskilda
kompensationen på 200 miljoner kronor årligen utgår till landstingen se-
dan år 1994. Socialstyrelsen har i april 1999 redovisat en kartläggning
inom området råd och stöd som visar att det fortfarande finns oklarheter
och frågetecken kring insatsen.
Klargörande behövs
Motivet för att införa LSS var att personer med omfattande funktionshin-
der och deras anhöriga har en så utsatt situation. Syftet med lagen är att
dessa skall kunna tillförsäkras ett kvalificerat stöd var de än bor. Social-
styrelsens kartläggning från april 1999 visar att landstingen gör olika be-
dömningar om vad som kan och inte kan ingå i råd och stöd. Socialsty-
relsens uppföljning av statsbidraget till råd och stöd visar också att större
delen av bidraget gått till habiliteringsverksamhet. Det innebär att även
personer utanför LSS personkrets kan ha fått del av stödet, vilket inte
varit avsikten.
Enligt regeringens bedömning bör ett förtydligande göras vad gäller
bl.a. syftet med råd och stöd, förutsättningar för att erhålla insatsen och
på vilket sätt insatsen kan vara ett komplement till åtgärder som ges
enligt annan lagstiftning. Regeringen avser därför att tillkalla en särskild
utredare för detta ändamål.
Regeringens bedömning: Myndigheter bör se till att deras infor-
mation blir tillgänglig för personer med funktionshinder.
Utredningens förslag: Demokratiutredningen ges i uppdrag att lämna
förslag om hur rätten till anpassad samhällsinformation, bl.a. med hjälp
av den nya tekniken, kan stärkas.
Remissinstanserna: De som yttrat sig över förslaget är genomgående
positiva.
Skälen för regeringens bedömning: Varje svensk medborgare har rätt
att ta del av allmänna handlingar. Denna rätt regleras i tryckfrihetsför-
ordningen liksom formerna för utlämnandet av sådana. En myndighet är
skyldig att på begäran lämna ut en handling. Däremot innebär dessa reg-
ler inte någon skyldighet för en myndighet att t.ex. tala in handlingen på
band eller på annat sätt anpassa den. Myndigheternas ansvar för att till-
handahålla samhällsinformation betonas i socialtjänstlagen (1980:620,
SoL), lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387,
LSS), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) och förvaltningslagen
(1986:223). Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223) skall varje myndig-
Prop. 1999/2000:79
87
het lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till en-
skilda i frågor som rör myndigheternas verksamhetsområde. Hjälpen
skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
För att vissa funktionshinder inte skall bli informations- och kommuni-
kationshandikapp krävs att t.ex. myndigheternas information är eller kan
göras tillgänglig. Synskadade personer har behov av hörbar information
eller information på punktskrift. Text i stor stil kan vara en hjälp for
många med nedsatt syn. Döva och hörselskadade personer behöver synlig
information och i många sammanhang finns det behov av tecken-
språkstolkar för att möjliggöra kommunikation. Dövblinda personer
behöver information som är anpassad efter deras behov. Personer som
inte kan läsa svåra texter därför att de har t.ex. dyslexi, afasi eller en ut-
vecklingsstörning kan till en del kompensera sina svårigheter med lätt-
lästa versioner. För personer som kommer från andra länder är både be-
hoven av och problemen att få tillgång till information för det mesta ännu
större än för infödda svenskar. Möjligheterna att få en sådan anpassad
information från myndigheterna är i dag ytterst begränsad.
Som tidigare nämnts skriver Handikappombudsmannen i sin årliga
rapport till regeringen 1997, att två tredjedelar av de statliga myndighe-
terna 1995 angav att de inte hade någon information som var tillgänglig
vare sig på punktskrift, kassett, diskett eller som lättläst. Samma mönster
framkommer i Bemötandeutredningens undersökningar. Många personer
med funktionshinder känner sig utestängda från den service som andra
medborgare får, trots att lagen ger möjligheter att få hjälp i det här hänse-
endet.
Regeringen delar utredarens uppfattning att informationsfriheten och
rätten att självständigt ta del av allmänna handlingar är hörnstenar i ett
demokratiskt samhälle. Regeringen anser att frågan måste ses som en del
i myndigheternas arbete att göra sin verksamhet tillgänglig för människor
med funktionshinder. Varje myndighet har ansvar för att personer med
funktionshinder kan ta del av myndighetens publikationer, informa-
tionsmaterial m.m. Regeringen har i avsnitt 6 uttalat att detta ansvar skall
regleras i en särskild förordning.
Prop. 1999/2000:79
88
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Myndigheter och andra offentliga organ,
som skall ge stöd och hjälp, bör som ett led i sitt utvecklingsarbete
pröva modeller för klagomålshantering som ger den enskilde möjlig-
het att föra fram synpunkter eller kritik till ett forum som står utanför
den ordinarie organisationen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning
att modeller för klagomålshantering bör prövas. Utredaren föreslog dock
även stimulansbidrag, vilket regeringen inte gör.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Flera remissinstan-
ser är tveksamma till att det byggs upp en funktion eller ett fristående
organ av det slag utredningen förordar. Justitieombudsmannen (JO) anser
att det ligger i länsstyrelsernas uppgift som tillsynsmyndighet att hantera
frågan. Länsrätten i Skåne tvivlar på att allmänheten skulle uppfatta
verksamheten som oberoende. Vissa kommuner och länsstyrelser anser
att frågan bör hanteras inom kommunernas kvalitetsutvecklingssystem,
något som också utredningen har påpekat, medan andra tillstyrker försla-
get. Bl. a. Statskontoret, Boverket, Neurologiskt handikappades riksför-
bund (NHR) och Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda
barn (DHB) avstyrker. Socialstyrelsen stöder förslaget, men anser att det
bör klargöras vilka som skall ha rätt att klaga och inom vilka områden.
Handikapporganisationerna, utom NHR och DHB, tillstyrker. De
fackliga organisationerna tillstyrker. De flesta landsting hänvisar till sina
förtroendenämnder/patientnämnder som modell.
Synpunkter och klagomål på bemötandet
Flera utredningar, bl.a. Utredningen om bemötande av äldre (SOU
1997:170) och Utredningen om bemötande av personer med
funktionshinder (SOU 1999:121), har under de senaste åren lyft fram
behovet av en fristående och oberoende funktion, dit enskilda kan
framföra synpunkter och klagomål på bemötande hos de myndigheter och
andra offentliga organ som skall ge stöd och hjälp. Patientnämndema
inom hälso- och sjukvården har ofta nämnts som exempel på oberoende
organ som har till uppgift att hjälpa enskilda och anhöriga i kontakten
med hälso- och sjukvården.
Det är viktigt att det hos myndigheter och andra offentliga organ finns
en beredskap att ta tillvara de synpunkter och klagomål som allmänheten
har på verksamheten. Det pågår också ett arbete med att utveckla olika
former av klagomålshantering inom kommuner, landsting, socialförsäk-
ringsområdet och inom arbetsmarknadsområdet. I många kommuner sker
arbetet ofta inom ramen för det kommunala kvalitetsutvecklingsarbetet.
Här har Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1998:8) om kvalitetssys-
89
tem inom omsorgen om äldre- och funktionshindrade haft betydelse. Prop. 1999/2000:79
Svenska kommunförbundet har också i sin rapport "Tjänstegarantier och
klagomålshantering - en väg till ökat medborgarinflytande" föreslagit en
rutin for att hantera klagomål i form av en trestegsmodell. Inom hälso-
och sjukvårdsområdet skall de s.k. patientnämndema stödja och hjälpa
enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjuk-
vården. Inom socialförsäkringsområdet diskuteras möjligheten att för-
stärka servicen inom vaije försäkringskassas centralkontor genom att
skapa en funktion som är fristående från kassan och opartisk. En sådan
funktion skulle därvid kunna bli en viktig del i kassornas utvecklingsar-
bete samt i uppföljningen och dokumentationen av verksamheten. Slutli-
gen har man inom Arbetsmarknadsverket valt att utveckla en central
funktion for att mer effektivt kunna samla information om sin verksam-
het, men också for att kunna ta emot synpunkter och klagomål på bemö-
tande, ge råd om vart man kan vända sig och fa ett system for uppfölj-
ning. Verksamheten ingår i Arbetsmarknadsverkets ordinarie verksamhet
och budget.
Klagomålshantering är ur rättssäkerhetssynpunkt ett viktigt komple-
ment till möjligheten att överklaga. Varje huvudman måste föra fram så-
dana klagomål till dem som har ansvar för den ifrågasatta verksamheten.
Detta ställer krav på att tydliga rutiner utvecklas och att det finns en ge-
mensam vilja att fortlöpande styra, följa upp, utveckla och dokumentera
kvalitén i verksamheten. Det förekommer emellertid ibland så svåra frå-
gor och så stora låsningar att det kan vara svårt att klara av problemen
den ordinarie vägen. Enligt regeringens uppfattning behöver det då finnas
möjligheter för den enskilde att gå vidare till en från den ordinarie verk-
samheten fristående instans som tidigare inte varit inblandad i ärendet.
Syftet med en sådan funktion bör, enligt regeringens uppfattning, vara
att granska och behandla olika klagomål som rör den egna huvudman-
nens område samt att ge råd, informera, utreda, föreslå lösningar och
förmedla kontakter. Det bör klart framgå av huvudmannens utåtriktade
information vem eller vilka hos huvudmannen som har denna funktion.
Varje huvudman måste naturligtvis välja den lösning som fungerar bäst
på respektive område. Som framgått ovan pågår ett utvecklingsarbete i
detta avseende hos både kommuner och landsting samt inom socialför-
säkrings- och arbetsmarknadsområdet. Det är angeläget att det arbete som
huvudmännen startat för att hitta former för klagomålshantering fortsätter
och utvecklas.
Regeringens bedömning: En försöksverksamhet med personligt stöd
till brukare med funktionshinder bör inledas i handikapporganisationer-
nas regi. Olika metoder för hur ett sådant stöd kan utformas, organise-
ras, administreras och finansieras bör prövas.
Utredningens överväganden och förslag: Överensstämmer med rege-
ringens.
90
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser stöder förslaget. Prop. 1999/2000:79
Svenska kommunförbundet menar att förslaget behöver vara tydligare när
det gäller syfte, innehåll, utformning och avgränsning mot andra liknande
stöd. Av handikapporganisationerna avstyrker Synskadades riksförbund
förslaget med motiveringen att handikapporganisationerna inte skall ta
över samhällets uppgift. Riksförbundet för döva, hörselskadade och
språkstörda barn anser att brukarstödscentra inte bör drivas av handi-
kapprörelsen utan kopplas ihop med förslaget om klagomålshantering.
Skälen för regeringens bedömning: De brister i bemötandet som ut-
redaren pekar på inger stark oro. Många personer med funktionshinder
har svårt att hävda sig i mötet med olika myndigheter och andra offent-
liga organ. Det krävs oftast att vederbörande kan tala för sig och stå på
sig. Många vänder sig till anhöriga eller brukarorganisationer för att fa
stöd i en sådan situation. Stöd kan också fas i andra former. I t.ex. för-
valtningslagen (1986:223) föreskrivs i 9 § att den som för talan i ett
ärende far anlita ombud eller biträde. Ill kap. föräldrabalken meddelas
föreskrifter om god man och förvaltare. Det finns också möjlighet att få
en kontaktperson.
I samband med 1995 års psykiatrireform genomfördes försöksverk-
samhet med s.k. personligt ombud. Centrala uppgifter för ombuden har
varit att företräda och bistå den enskilde i kontakterna med vård- och om-
sorgsgivare och att samordna insatserna. Ombuden har också arbetat med
frågor som berört sociala relationer, boende, arbete eller daglig verksam-
het. Socialstyrelsen har i sin uppföljning av reformen konstaterat att för-
söksverksamheten fallit väl ut och rekommenderar att verksamheten ut-
vidgas till att gälla hela landet. Mot denna bakgrund anser regeringen att
verksamheten skall permanentas och göras landsomfattande. I budget-
propositionen för år 2000 har regeringen avsatt medel för att utveckla
verksamheten med personligt ombud för psykiskt funktionshindrade per-
soner. Regeringen avser att återkomma i frågan.
Handikapporganisationerna har en lång tradition av att på olika sätt
stödja och hjälpa sina medlemmar och deras närstående. Det kan vara
genom psykosocialt stöd, personliga besök, rådgivning, information, kun-
skapsförmedling och direkt utbildning. Vissa organisationer kan också
bistå med viss juridisk hjälp och rådgivning.
Det finns således redan i dag en mängd olika stödformer, både från
samhällets sida och från olika intresseorganisationers. Efterfrågan på
kvalificerat och tillräckligt stöd av detta slag är emellertid så väl doku-
menterat att ett brukarstöd, byggt på handikapporganisationernas med-
verkan, bör kunna skapa utrymme för ökad valfrihet för den enskilde och
komplettera andra liknande insatser.
Enligt regeringens uppfattning är utredarens förslag om personligt stöd
till brukare med funktionshinder och till brukarstödscenter intressant,
eftersom det bygger på handikapporganisationernas egen aktiva medver-
kan. Organisationernas oberoende ställning i förhållande till huvudmän-
nen bör därvid vara en tillgång i sammanhanget liksom de möjligheter till
samarbete organisationerna emellan som förslaget ger utrymme för. Re-
geringen finner därför att övervägande skäl talar för att brukarstöd till
personer med funktionshinder bör prövas i en försöksverksamhet. Handi-
kapporganisationerna själva bör komma överens om hur organisationen
91
och lokaliseringen av brukarstödet bör se ut och vem som skall vara an-
svarig för verksamheten. En successiv utbyggnad bör ske med tanke på
att behovet av kompetenta personer är stort och troligen inte går att till-
godose genast. Försöksverksamheten bör även syfta till att undersöka
vilken utbildning de personer behöver som skall ge stödet. Erfarenheter
från andra brukarstyrda verksamheter bör tas till vara. I detta samman-
hang bör också prövas hur den kompetens som samlas i brukarstödsverk-
samheten kan tas till vara i utformningen av det nationella program for
kompetensutveckling som föreslås i avsnitt 8.7.
Det är viktigt att försöksverksamheten verkligen når ut till dem som
behöver den. För att säkerställa att t.ex. personer med funktionshinder
och utländsk bakgrund omfattas av försöksverksamheten bör handi-
kapporganisationer öka sina ansträngningar att stödja dessa personer samt
fördjupa sitt samarbete med invandrarorganisationema. Vissa invandrare
har svårare än infödda svenskar att fa del av samhällets stöd till personer
med funktionshinder. Det uppstår också lätt missförstånd då personer
från andra länder och med en annan kulturell bakgrund möter anställda
inom t.ex. försäkringskassan, habiliteringen, socialtjänsten och skolan.
Behovet av personligt stöd från någon som har speciell kulturkompetens
är stort.
I skrivelse till riksdagen (skr. 1998/99:125) har regeringen angett några
områden som enligt regeringens mening särskilt bör uppmärksammas vid
kommande fördelning av stöd ur Allmänna arvsfonden. Ett sådant om-
råde är personligt brukarstöd. Försöksverksamhet med syfte att pröva hur
ett sådant stöd, byggt på egen erfarenhet av funktionshinder, kan utfor-
mas, organiseras, administreras och finansieras. Verksamheten bör följas
upp och utvärderas.
- Ett nationellt program med en klar förankring i de handikappoli-
tiska principerna bör ligga till grund för kompetensutvecklingsin-
satsema på lokal och regional nivå. Statens institut för särskilt ut-
bildningsstöd (Sisus) bör utarbeta och ha ansvar för programmet på
central nivå. Till programmet bör det knytas ett råd med företrädare
för berörda intressenter.
- Sisus bör i samråd med Statens kvalitets- och kompetensråd och
andra intressenter ta fram ett utbildningsunderlag för statsförvalt-
ningen i handikappolitiska frågor.
- Särskilda medel bör avsättas för en flerårig satsning på kompe-
tensutveckling för personal inom olika samhällsområden kring frå-
gor som rör bemötande av personer med funktionshinder.
Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, däribland Socialsty-
relsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Svenska kom-
Prop. 1999/2000:79
92
munförbundet, Landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet, LO, Prop. 1999/2000:79
TCO, SACO och nästan alla handikapporganisationer tillstyrker förslaget
i dess helhet. Statens kvalitets- och kompetensråd anser att utvecklings-
aktiviteter måste knyta an till respektive verksamhets inriktning för att bli
pedagogiskt framgångsrika. Samtidigt kan emellertid rådet tänka sig att
visst faktamaterial och vissa metoder kan utarbetas centralt för myndig-
heterna att användas i det egna kompetensutvecklingsarbetet. Ungefär
samma inställning har Länsstyrelsen i Jämtlands län. Handikappom-
budsmannen, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och
vuxna (FUB) och Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) är
tveksamma till Sisus som sammanhållande för den operativa funktionen.
Alla tillfrågade landsting är positiva. Av kommunerna är det endast
Sundbybergs kommun som är tveksam till förslaget. Kommunen menar
att bemötandekompetens skall finnas för att möta alla invånare och att
särskilda grupper inte skall urskiljas.
Skälen för regeringens bedömning: Personer med funktionshinder
behöver ofta stöd från flera håll. Det kan t.ex. gälla habiliterings- eller
rehabiliteringsinsatser, handikappersättning, assistans, ledsagarservice,
hjälpmedel eller särskilt stöd i undervisningen. Många professionella be-
dömare är involverade och det krävs ofta en rad kontakter och möten
mellan den enskilde och dem som skall ge insatsen innan besluten är fat-
tade. Flera huvudmän kan också vara inblandade.
Vissa kommuner har valt att hålla samman alla insatser på handi-
kappområdet i en primärkommunal enhet. Man bedömer att denna sam-
ordning är nödvändig för att trygga en god kompetens hos personalen
samt en god service och omsorg. I andra kommuner har t.ex. daglig verk-
samhet organiserats som självständiga enheter under socialtjänsten
medan bostads- och servicefrågor handhas inom äldreomsorgen. Det
finns också andra lösningar t.ex. med en omfattande verksamhetsintegra-
tion. De organisatoriska lösningarna varierar mellan olika sektorer, lik-
som utformning och innehåll i kompetensutvecklingen av personalen.
Var och en av de anställda och de tjänstemän som den enskilde möter -
vare sig det gäller socialtjänsten, skolan, förskolan, hälso- och sjukvården
eller försäkringskassan - har således sin kompetens, sina värderingar och
sin kunskap om varför t.ex. de regler som styr insatserna för personer
med funktionshinder ser ut som de gör och vilken ideologi som präglar
handikappolitiken. Funktionshindrade personers egen kompetens och
erfarenhet tas inte tillvara i utbildnings- och fortbildningssammanhang i
tillräcklig utsträckning.
Brist på samsyn
Bemötandeutredningens undersökningar visar att det finns en brist på
samsyn hos olika huvudmän när det gäller att tolka regelverk, att göra
behovsprövningar och att ge stöd och möjlighet till inflytande och valfri-
het för den enskilde. Bedömningar i enskilda ärenden kan också variera
mellan olika tjänstemän och enheter hos samma huvudman. Exempelvis
kan olika socialkontor och lokala försäkringskassekontor bedöma samma
persons behov på skilda sätt. Ett exempel som nämnts gäller hur behovet
av stöd till barn med funktionshinder och deras familjer bedöms av olika
93
försäkringskassor. Anställda inom olika samhällssektorer som arbetar
med handikappfrågor upplever det som ett problem att inte tillräckligt
ofta fa träffa sina kolleger med liknande uppgifter inom en annan organi-
sation eller ett annat verksamhetsområde. De menar att sådana kontakter
skulle ge tillfälle att utbyta erfarenheter och diskutera frågor som är ge-
mensamma och som har en avgörande betydelse for hur möten mellan
människor gestaltar sig. De önskar fa en bättre kompetens när det gäller
områden som rör bemötande, inflytande, självbestämmande, etik och för-
hållningssätt. Detta understryks i Bemötandeutredningens rapport (SOU
1998:121) om anställdas arbetsförhållanden och attityder.
Huvudmännen har ansvar for att den personal som i sitt arbete möter
personer med funktionshinder far möjlighet att utveckla sin kompetens i
olika frågor som hänger samman med funktionshindrade personers behov
och stöd. Det pågår också på flera håll i landet insatser för att öka kun-
skaperna i detta avseende. Regeringen delar dock Bemötandeutredning-
ens uppfattning att det i dag saknas mer systematiska och långsiktiga
kompetensutvecklingsprogram i dessa frågor hos staten, landstingen och
primärkommunema. Traditionell kompetensutveckling i form av kortare
kurser, enstaka studiedagar och liknande har naturligtvis betydelse men
kan enligt regeringens uppfattning endast i begränsad omfattning för-
ändra människors attityder och inställning. För att en förändring skall
kunna komma till stånd i det avseendet krävs ett processinriktat långsik-
tigt arbete och en kontinuerlig dialog på arbetsplatsen så att frågorna om
bemötande, förhållningssätt och ideologin bakom de handikappolitiska
målen hela tiden hålls levande. Det ställer krav på ett tydligt ledarskap.
Regeringen anser därför att huvudmännen i ökad utsträckning bör fa
möjligheter att trygga de anställdas kompetens i dessa frågor. På det sät-
tet kan det växa fram en samsyn hos personal inom och mellan olika
verksamhetsområden. Det bör också skapas ett utrymme for långsiktiga
insatser. Funktionshindrade personers kompetens och erfarenheter bör tas
tillvara i sådana sammanhang.
Ett nationellt program för kompetensutveckling
En nationellt program for kompetensutveckling bör utarbetas av handi-
kapporganisationerna och berörda statliga och kommunala myndigheter
tillsammans. Programmet bör utgå från Bemötandeutredningens förslag
och ange mål och inriktning for en kompetensutveckling. Det nationella
programmet bör utformas så att det kan utgöra en plattform och en ut-
gångspunkt for huvudmännens insatser for kompetensutveckling for för-
troendevalda, chefer, personal och andra som i sitt arbete möter personer
med funktionshinder.
Regeringen anser att Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus)
bör fa uppgiften att ta fram det nationella programmet och att hålla sam-
man och driva programmet centralt. Programsamarbetet med berörda
parter bör ske i ett särskilt kompetensutvecklingsråd med företrädare for
bl.a. huvudmännen och handikapporganisationerna.
Enligt regeringens uppfattning bör en stor del av den kompetensut-
veckling som föreslås här ses som en normal och reguljär del i varje hu-
vudmans personalutbildningsansvar. Regeringen anser emellertid att
Prop. 1999/2000:79
94
staten bör medverka till att politiker, chefer och övrig personal som
arbetar med handikappfrågor inom statliga, kommunala och landstings-
kommunala verksamheter far ökad kunskap om området och om de
grundläggande värderingar som präglar samhällets stöd till personer med
funktionshinder. För att åstadkomma en sådan utveckling bör Sisus
förstärkas samt förfoga över tillfälliga kompetensutvecklingsmedel för att
stimulera huvudmännen och handikapporganisationerna att tillsammans
ta initiativ till olika modellprojekt.
Regeringen vill understryka vikten av att sådana modellprojekt på lokal
och regional nivå omfattar flera samhällssektorer. Som tidigare nämnts är
behovet av en samsyn i dessa frågor bland anställda inom socialtjänsten,
skolan, förskolan, hälso- och sjukvården, försäkringskassan, arbetsför-
medlingen, handikapporganisationerna etc. en förutsättning för att be-
mötandet av barn, ungdomar och vuxna personer med funktionshinder
skall kunna förbättras. Programmet för kompetensutveckling bör även
kunna bidra till en samsyn mellan enheter och tjänstemän hos samma
huvudman när det gäller bedömningen av behov hos t.ex. barn med
funktionshinder och deras familjer. Den kompetens som utvecklas i bru-
karstödsverksamheten (avsnitt 8.6) bör därvid tas tillvara.
För skolans del innebär det föreslagna nationella programmet för kom-
petensutveckling ett komplement till den treåriga satsning på kompe-
tensutveckling av skolans personal som regeringen redan har aviserat i
budgetpropositionen för år 2000. Den senare syftar bl.a. till att öka förut-
sättningarna i arbetslagen och för vissa andra nyckelpersoner inom skolan
att bättre kunna förstå och möta de behov som elever med varierande för-
utsättningar har (se vidare avsnitt 10).
Genom den s.k. samverkanspropositionen 1996/97:63 har möjligheter
skapats för att samverkan kan ske mellan olika myndigheter och organi-
sationer inom rehabiliteringsområdet, den s.k. FRISAM-modellen. De
enskilda aktörerna skall själva besluta om att driva samverkan efter
lokala förutsättningar och behov.
FRISAM innebär bl.a. att Riksförsäkringsverket (RFV), Arbetsmark-
nadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) och Socialstyrelsen
skall ha som gemensamt mål att genom samverkan inom rehabiliterings-
området uppnå en effektivare användning av tillgängliga medel i syfte att
underlätta för den enskilde att försörja sig genom eget arbete
FRISAM innebär även en samverkan på flera plan: mellan de centrala
myndigheterna RFV, AMS, ASS och Socialstyrelsen, mellan de lokala
aktörerna försäkringskassa, primärvård, socialtjänst och arbetsförmedling
samt mellan de olika handläggarna i olika samverkansgrupper kring
handlingsplaner och åtgärder för de enskilda individerna. Det är ange-
läget att erfarenheterna från FRISAM beaktas i huvudmännens arbete
med att ta fram kompetensutvecklingsinsatser.
Insatser för statsförvaltningens anställda
Förtroendet hos allmänheten för statsförvaltningen är en viktig demokra-
tifråga. Därför måste förvaltningen utvecklas på ett sätt som tillfredsstäl-
ler medborgarnas behov och förväntningar. Den skall vara en föregångare
och ett föredöme när det gäller att ha kompetent personal som kan möta
Prop. 1999/2000:79
95
människor på ett professionellt sätt. En anställd inom staten har ett sär-
skilt ansvar att värna om grundläggande demokratiska värden i samhället
Statsförvaltningen behöver tjänstemän med god förvaltningskunskap,
integritet, gott omdöme och ett etiskt förhållningssätt som väcker respekt.
En viktig slutsats som dras av Bemötandeutredningen är att personer
med funktionshinder i hög utsträckning upplever att det finns en klyfta
mellan de handikappolitiska målen och det regelverk som styr insatserna
och stödet till personer med funktionshinder och hur detta tar sig uttryck i
verkligheten. Det finns enligt utredaren en otydlighet i det politiska bud-
skapet om hur samhället ser på människor med funktionshinder och hur
samhället behandlar och tillgodoser de behov av stöd, service och till-
gänglighet som många människor med funktionshinder har.
Regeringen har i avsnitt 6 slagit fast att handikappaspektema skall be-
aktas inom alla samhällsområden. Statliga myndigheter skall bedriva ett
aktivt och målinriktat arbete for att medvetandegöra och bevaka dessa
frågor i sitt kvalitetsarbete, i sin tillsyn och i sin utåtriktade verksamhet.
Myndighetschefema har ett särskilt ansvar för att anställda har den kom-
petens som behövs för att kunna verka för de handikappolitiska målen.
Regeringen har också i propositionen Statlig förvaltning i medborgar-
nas tjänst (prop. 1997/98:136) uttalat att ökad uppmärksamhet bör ägnas
åt kompetens- och utbildningsfrågorna inom den statliga förvaltningen
för att stimulera myndigheternas kompetensförsörjning och främja kvali-
tetsarbetet inom förvaltningen. Som en följd av regeringens förslag in-
rättades Statens kvalitets- och kompetensråd den 1 januari 1999. Rådet
skall bl.a. verka for att statsförvaltningen har en gemensam förvaltnings-
kultur och forvaltningsetik och stödja myndigheternas utveckling i det
här avseendet.
Regeringen vill understryka vikten av att Statens kvalitets- och kom-
petensråd i sitt stöd till myndigheternas personalutvecklingsinsatser ver-
kar för att dessa frågor ingår som en naturlig del i arbetet med att för-
bättra de anställdas kompetens. Det nationella kompetensutvecklingspro-
gram i bemötandefrågor m.m. som redogjorts for ovan kan med viss
komplettering bilda underlag härför. Därutöver fordras, enligt regering-
ens bedömning, särskilt riktade insatser till verkschefer och högre chefer
i myndigheterna. Regeringen har for avsikt att uppdra år Sisus att i sam-
råd med Statens kvalitets- och kompetensråd och andra intressenter för-
bereda och genomföra en särskild informationsinsats riktad till nyckel-
personer inom statsförvaltningen om myndigheternas ansvar för de han-
dikappolitiska frågorna.
Regeringen beräknar att 1,5 miljoner kronor behöver avsättas for år
2000 och lika mycket för år 2001 for att förstärka Sisus anslag med an-
ledning av uppgifterna i samband med det nationella kompetensutveck-
lingsprogrammet. Utöver detta anser regeringen att Sisus bör fa disponera
9 miljoner kronor per år fr.o.m. år 2001 t.o.m. år 2003 for att stödja olika
modellprojekt for kompetensutveckling.
Prop. 1999/2000:79
96
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Den socialvetenskapligt inriktade handi-
kappforskningen bör tillföras ytterligare resurser.
Utredningens förslag och överväganden: Överensstämmer med rege-
ringens bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga instanser som yttrat sig över förslaget,
däribland Socialvetenskapliga forskningsrådet, tillstyrker.
Handikappforskningens dilemma
Funktionshindrade människors livsvillkor har i hög grad påverkats av de
senaste årens förändring av den offentliga sektorn, eftersom många av
dem är starkt beroende av hur den fungerar. Det finns emellertid ingen
djupare kunskap om hur denna förändring påverkat funktionshindrades
levnadsvillkor eller i vilken mån människor oftare upplever sig dåligt
bemötta av dem som arbetar inom denna sektor. Förändringar av det
offentliga regelsystemet kan ha oavsiktliga konsekvenser för funktions-
hindrade personers villkor, förändringar som behöver följas upp och
granskas. För att personer med funktionshinder skall kunna få det stöd de
kan ha rätt till från stat och samhälle krävs en systematisk kunskap om
deras livsvillkor. En sådan kunskap är dessutom en förutsättning för att
yrkesutbildning och annan vidareutbildning skall kunna utvecklas och
hålla hög kvalitet.
Forskning om funktionshinder och handikapp tar till en del upp dessa
frågor. Vid många universitet och högskolor finns forskningsprojekt i
handikappfrågor och på flera håll har det gjorts medvetna, ambitiösa
satsningar för att stärka handikappforskningen. Det finns ett antal pro-
fessorer som forskar i skilda ämnen med anknytning till handikapp. De
centra för handikappforskning som finns vid Uppsala, Lunds, Göteborgs
och Linköpings universitet har bildat ett nätverk för samverkan, där även
handikappforskare från högskolor som saknar formella centra kan delta.
Enligt regeringens uppfattning är dessa centrumbildningar värdefulla
och det är viktigt att gemensamma insatser görs. Handikappforskningen
är ofta mångvetenskaplig till sin karaktär och det har stort värde om
doktorander från olika ämnen vid universitet och högskolor får möjlighet
att träffas och diskutera forskningsfrågor.
Ett problem är emellertid att forskning om handikapp endast i liten ut-
sträckning har intresserat svenska forskare inom beteende- och samhälls-
vetenskap. Den har ingen framträdande plats i vetenskapssamhället och
är ett förhållandevis nytt forskningsfält. Dessutom saknas en god över-
blick över kunskapsbehovet.
Enligt Bemötandeutredningens kunskapsöversikt i delbetänkandet När
åsikter blir handling (SOU 1998:16) är de flesta forskningsprojekt som
gåtts igenom inriktade på hur anställda inom olika yrkesgrupper ser på
personer med funktionshinder, deras utbildning, socio-ekonomiska status
97
4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 79
m.m. eller på inställningen till olika funktionshinder. Mycket sällan finns
forskning utifrån funktionshindrade personers eget perspektiv och så gott
som aldrig forskning som tar sin utgångspunkt i medborgarrätten. Under
de senaste åren har emellertid några svenska forskare studerat hur de
sociala faktorerna påverkar livssituationen for personer med rörelse-
hinder och för deras familjer och de existentiella villkor som de lever
under.
Det finns ett stort behov av utvärdering av senare års forskning på han-
dikappområdet med avseende på bl.a. effekterna av förändringar av den
offentliga sektorn och av välfardsutvecklingen samt även behov av en
samlad långsiktig strategi för hur forskningen om handikapp skall utvär-
deras, stimuleras och utvecklas.
Forskningsbehov
Bemötandeutredningen har visat på en rad områden där forskningen om
handikapp behöver utvecklas och stimuleras. Några viktiga uppgifter un-
der den närmaste femårsperioden är enligt utredningen:
- att studera hur sociala faktorer och funktionshindrade personers livs-
villkor och ställning i samhället påverkar deras möjligheter till delak-
tighet och jämlikhet,
- att klargöra vad som kännetecknar diskriminering av funktionshindrade
och studera omfattningen av sådan diskriminering. Detta innefattar
också forskning om samspelet mellan människor, där den ena parten är
beroende av andra på grund av funktionshinder,
- att ta fram kunskap om vilka särskilda krav som ställs på undervisning
av elever i behov av särskilt stöd,
- att anlägga ett genderperspektiv genom att studera särskilda problem
för funktionshindrade kvinnor respektive män,
- att ta fram kunskap om hur olika invandrargruppers syn på funktions-
hinder kan och bör påverka utformningen av de svenska insatserna på
handikappområdet.
SFR har ansvar för att samordna handikappforskningen. Med hänsyn
till det breda spektrum av forskningsönskemål som riktas mot handi-
kappforskningen är det, enligt regeringens mening, dock nödvändigt att
diskutera den långsiktiga inriktningen av handikappforskningen. SFR har
nyligen på eget initiativ påbörjat en utvärdering av forskningen om
handikapp. Därmed kommer det att finnas en bas för den typ av långsik-
tiga avvägningar och satsningar inom området som, enligt regeringens
uppfattning, bör åvila SFR att samordna så att alla berörda forskningsfi-
nansiärer kan ta sitt ansvar för forskningen i handikappfrågor inom sina
områden.
I den proposition om ny organisation för forskningsfinansiering som
läggs i dag föreslås att SFR avvecklas och dess ansvarsområden övertas
av ett nytt forskningsråd för sociala frågor och arbetsliv. Det innebär att
den nya myndigheten även övertar ansvaret att samordna handikapp-
forskningen.
Prop. 1999/2000:79
98
Ett nationellt program för handikappforskningen
Den långsiktiga utformningen och utvecklingen av handikappforskningen
bör läggas fast i ett nationellt forskningsprogram som utarbetas av SFR
(det föreslagna nya forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv som
övertar SFR:s ansvarsområden). Det bör framgå av programmet vad som
kan göras för att rekrytera fler forskare, bland dem personer med funk-
tionshinder, och hur funktionshindrade personers erfarenheter och kon-
kreta frågor som uppkommer i olika verksamheter på handikappområdet
skall kunna formuleras som forskningsbara och vetenskapligt intressanta
frågor. SFR (det nya forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv) bör
även överväga hur information om handikappforskningen skall finansie-
ras och föras ut samt finna former för att ge företrädare för forskarna,
handikapprörelsen och representanter för olika samhällssektorer tillfälle
att utbyta erfarenheter. SFR (det nya forskningsrådet för sociala frågor
och arbetsliv) bör regelbundet redovisa utvecklingen av handikapp-
forskningen för regeringen.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 uttalat att handi-
kappforskningen är ett prioriterat område. Det är angeläget att området
successivt tillförs resurser för en förstärkning. Regeringen anser att den
socialvetenskapligt inriktade handikappforskningen bör tillföras
5 miljoner kronor år 2001 och 2 miljoner kronor år 2002.
Regeringen kommer, bl.a. mot bakgrund av resultatet av utvärderings-
och programarbetet på området, att lämna förslag till resursfördelning i
den forskningspolitiska proposition som avses överlämnas till riksdagen
under år 2000 och i budgetpropositionen för år 2001.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Kulturella uttrycksformer som teater,
litteratur, film, musik och konst kan minska fördomar, påverka
attityder och tydliggöra hur personer med funktionshinder bemöts.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga instanser som yttrat sig över förslaget
tillstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: Fördomar och myter tycks alltid
ha varit starka inslag i synen på funktionshinder och bidragit till att skapa
utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med funktionshin-
der.
De flesta forskare som ägnar sig åt frågan om attityder, värderingar och
fördomar mot personer med funktionshinder menar att den största möj-
ligheten till förändring ligger i ökad kunskap och kontakt med dem som
fördomarna handlar om. Kunskap kan alltså minska fördomarnas makt.
Men också kulturella uttrycksformer kan vara en bra väg för kommu-
nikation mellan människor. Med exempelvis teater, litteratur, film,
musik, texter och konst kan fördomar, attityder och bemötande tydliggö-
ras, lyftas fram i ljuset och granskas. Erfarenheten visar att humor och
99
satir ofta är effektiva instrument att beskriva olika former av bemötande
och attityder som personer med funktionshinder utsätts för.
Regeringen har i skrivelse till riksdagen (skr. 1998/99:125) angett
några områden som enligt regeringens mening särskilt bör uppmärksam-
mas vid kommande fördelning av stöd ur Allmänna arvsfonden. Ett så-
dant område är verksamhet med ovan nämnda inriktning. Det är en fördel
om ett sådant stöd kan samordnas med det nationella kompetensutveck-
lingsprogram som föreslås under avsnittet 8.7.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Statens insatser för ökad tillgänglighet till
kultursektorn för funktionshindrade personer bör förstärkas. Inrikt-
ningen bör vara den som regeringen förordade i propositionen om
kulturpolitik (prop. 1996/97:3). Målet bör vara att verka för allas möj-
lighet till kulturupplevelser och eget skapande. Statens kulturråd bör
därför få disponera ytterligare medel för genomförande och utvidg-
ning av handlingsprogrammet för ökad tillgänglighet.
Vidare bör Talboks- och punktskriftsbiblioteket samt Stiftelsen för
lättläst nyhetsinformation och litteratur (LL-stiffelsen - Centrum för
lättläst) vardera fa disponera ytterligare medel för genomförande av
projekt som syftar till att göra litteratur tillgänglig för funktionshind-
rade.
Skälen för regeringens bedömning: Till ett av den statliga kulturpo-
litikens främsta mål hör att verka för allas möjlighet till kulturupplevelser
och eget skapande. Ansvaret för att öka tillgängligheten ligger till stor del
hos den enskilda institutionen och varje institution bestämmer själv över
verksamhetens inriktning och uppläggning. Målen utgör därvid en ge-
mensam referensram för såväl statens som landstingens och kommuner-
nas insatser. När det gäller de statliga institutionerna eller de institutioner
som får statsbidrag har man dock, med utgångspunkt från de nationella
målen, ett särskilt ansvar att söka nya vägar att nå fram till alla de grup-
per som i dag inte är delaktiga i landets kulturutbud. Det statliga stödet är
därför en viktig förutsättning för funktionshindrades möjligheter att ta del
av det statliga kulturutbudet. Undersökningar visar att tillgängligheten
också ökat under senare år. Målet är dock långt i från uppfyllt trots att det
i dag finns områden där man nått längre än andra. Som exempel kan
nämnas litteraturområdet där det finns särskilda statsstödda institutioner
med uppgift att öka tillgängligheten, nämligen Talboks- och punkt-
skriftsbiblioteket och LL-stiftelsen - Centrum för lättläst. När det gäller
Statens kulturråd, som är central myndighet inom kultursektorn, ligger
det i dess instruktion att följa utvecklingen inom hela kulturområdet och
att göra kartläggningar utifrån olika aspekter. Funktionshindrade perso-
ners tillgång till kulturutbudet är en sådan aspekt.
100
Kulturrådets handlingsprogram
Prop. 1999/2000:79
I linje med de ambitioner som regeringen gav uttryck för i propositionen
om kulturpolitik (prop. 1996/97:3) fick således Statens kulturråd rege-
ringens uppdrag att kartlägga situationen på kulturområdet för funktions-
hindrade personer samt utarbeta ett handlingsprogram för att främja
funktionshindrades deltagande i kulturlivet. Uppdraget redovisades i feb-
ruari 1998 genom rapporten Funktionshindrades tillgång till kultur.
Kartläggning och handlingsplan (Rapport från Statens kulturrådet
1998:3).
I rapporten lämnar Statens kulturråd även förslag till ett handlingspro-
gram. Däri ingår förslag till program för ökad tillgänglighet. Bakgrunden
är att det finns ett uttalat intresse från kulturinstitutionerna att förbättra
tillgängligheten, men att de behöver praktisk hjälp och ekonomiska resur-
ser. Detta gäller hela kultursektorn, dvs. inom områdena bild- och form-
konst, museer, arkiv, utställningar, teater, dans, musik samt bibliotek och
litteratur. Kulturrådet pekar på att vissa institutioner redan i dag har spe-
cialkompetens inom området, men kunskaper och erfarenheter förs sällan
vidare. Samverkan mellan olika kulturinstitutioner, regionalt eller lokalt,
skulle stimulera till nytänkande. Utgångspunkten för det föreslagna pro-
grammet är det gemensamma intresse att öka tillgängligheten, oavsett
konstområde, som institutionerna givit uttryck för. Även huvudmän inom
stat, landsting och kommun bör ha ett intresse för detta.
Målet för programmet är, enligt Kulturrådets förslag, att förbättra kun-
skaperna om funktionshindrades behov inom kulturinstitutionerna, stärka
samarbete och samverkan mellan kulturområdet och handikappområdet,
utveckla nya verksamhetsformer samt utveckla ny teknik och anpassa
existerande teknik.
Mot denna bakgrund gav regeringen Statens kulturråd ett övergripande
ansvar för att fullfölja handlingsprogrammet för att främja funktionshind-
rades deltagande i kulturlivet. I budgetpropositionen för år 1999 föreslog
regeringen att två miljoner kronor skulle tillföras Statens kulturråd i syfte
att öka funktionshindrades deltagande i kulturlivet. Riksdagen hade vid
behandlingen av budgetpropositionen inget att erinra mot regeringens
förslag (bet. 1998/99:KrUl, rskr. 1998/99:55).
Ytterligare åtgärder behövs
De insatser som hittills vidtagits räcker dock inte. Det finns en mängd
områden där regeringen bedömer att ytterligare åtgärder är nödvändiga.
Bland annat behövs kraftfullare satsningar när det gäller syntolkning av
teaterföreställningar, textning samt syntolkning och uppläsning av text-
remsan såväl på biograferna som på videofilm. Den fysiska tillgänglig-
heten till kulturlokaler är fortfarande i många fall begränsad. Detta gäller
i synnerhet sådana lokaler som institutionerna själva inte råder över vid
exempelvis turnéer.
Regeringen bedömer också att det är nödvändigt med utbildning inom
kulturområdet för personal inom omsorgen men också av personal vid
kulturinstitutionerna i bemötandefrågor.
101
När det gäller möjligheterna till eget skapande finns en mängd organi-
sationer som gör stora insatser med mycket begränsade resurser. Man
saknar i regel en stadig ekonomisk grund på vilket verksamheten kan
vila. I stället tvingas man förlita sig på olika former av projektstöd. Staten
bör därför öka möjligheterna för sådana organisationer att erhålla årliga
verksamhetsbidrag. Därvid handlar det mycket om att utveckla den peda-
gogiska verksamheten för barn och ungdomar. Detsamma gäller andra
former av insatser för ökad tillgänglighet i form av exempelvis bokklub-
bar i enlighet med riksdagens tidigare hemställan (bet. 1998/99:KrUl,
rskr. 1998/1999:55). Det finns också, enligt regeringens bedömning, be-
hov av särskilt stöd för exempelvis syntolkning av teaterföreställningar.
Detta behov skulle kunna tillfredsställas genom att exempelvis fria tea-
tergrupper ges möjlighet att ansöka om bidrag för syntolkning. När det
gäller de statliga museerna föreligger också behov av att öka tillgänglig-
heten. Nya utställningsformer bör stödjas och kunskapen om dem spridas
bland institutionerna. Informationen om olika kulturevenemang måste
också i större utsträckning än i dag göras tillgänglig för funktionshind-
rade personer.
Mot denna bakgrund bör Statens kulturråds bidrag för funktionshind-
rades deltagande i kulturlivet kraftigt förstärkas. Statens kulturråd skall
utöver resursförstärkningen vidareutveckla metodarbetet för att ytterli-
gare öka tillgängligheten inom hela kulturområdet.
Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har under en följd av år lett
utvecklingen av en ny digital talboksstandard. Detta arbete sker inom
ramen för ett internationellt konsortium benämnt DAISY (Digital Audio-
based Information System). Tanken är att under en period som sträcker
sig till år 2010 överföra det samlade talboksbeståndet till den nya stan-
darden. TPB har under senare år kraftigt rationaliserat sin verksamhet i
syfte att skapa ett ekonomisk utrymme för genomförande av projektet.
Det anslagssparande som därmed möjliggjorts räcker dock endast till att
föra över en del av beståndet. Mot bakgrund av den digitala teknikens
stora betydelse för läshandikappade är det regeringens bedömning att
stödet till TPB bör förstärkas ytterligare i syfte att fullfölja projektet med
att överföra de analoga talböckerna till den nya digitala standarden.
Behovet av lättläst litteratur för en yngre publik i åldrarna 9-14 år på-
talas ofta från handikapprörelsen och från pedagoger inom skolan. Det
kan gälla utvecklingsstörda barn och ungdomar liksom ungdomar med
dyslexi. Det är här fråga om en grupp för vilka småbamsböcker är ett
passerat stadium, men där traditionella ungdoms- och vuxenböcker är för
svåra. Får inte den här gruppen barn och ungdomar åldersanpassad litte-
ratur är risken att det läsintresse och de läsvanor som etablerats genom de
vanliga barnböckerna försvinner. För deras del behövs en länk till vuxen-
litteraturen.
LL-stiftelsen har i liten skala påbörjat en utgivning med lättlästa
böcker riktade till ungdomar. LL-stiftelsen har dock för regeringen pekat
på svårigheterna att inom nuvarande budgetramar ge ut mer än enstaka
titlar varje år. För att påbörja en kontinuerlig utgivningsverksamhet med
lättlästa böcker till barn och ungdomar krävs en period på mellan tre och
fyra år innan denna form av litteratur etablerats på marknaden och påtag-
liga resultat syns. Särskilt den utgivning som riktar sig till barn med sär-
Prop. 1999/2000:79
102
skilda svårigheter kräver en ordentlig uppbyggnadsfas med såväl redak-
tionella insatser med särskild kompetens som marknadsföring. En konti-
nuerlig utgivning bör omfatta åtminstone åtta till tio titlar per år om en
tillräcklig variation skall kunna upprätthållas.
I syfte att starta och utveckla en utgivningsverksamhet med litteratur
för barn och ungdomar bör LL-stiftelsen få disponera ytterligare medel.
Radio, TV och film
När det gäller TV- och filmområdet har regeringen nyligen tagit initiativ
till vissa förändringar. Sändningstillstånden för Sveriges Radio AB (SR),
Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR)
gäller till utgången av år 2001. En ny tillståndsperiod inleds alltså den
1 januari 2002. Inför varje ny tillståndsperiod har propositioner med
förslag på riktlinjer för verksamheten tagits fram under medverkan av en
beredningsgrupp där samtliga riksdagspartier har varit företrädda. Innan
beredningsgruppen inleder sitt arbete behövs ett underlag för ställningsta-
ganden. Regeringen har därför gett en särskild utredare i uppdrag (dir
1999:74) att lägga fram ett brett underlag inför beredningen av de villkor
som ska gälla för radio och TV i allmänhetens tjänst under nästa till-
ståndsperiod. I direktiven anger regeringen att en utgångspunkt bör vara
att radio- och TV-programmens tillgänglighet för funktionshindrade skall
öka. Utredaren skall undersöka om det behöver ställas ytterligare krav på
programföretagen för att uppnå ökad tillgänglighet och föreslå hur sådana
krav i så fall skall utformas. Utredaren bör väga in internationella erfa-
renheter och möjligheten att använda ny teknik.
För TV4 ställs krav i 5 § i sändningstillståndet där det framgår att pro-
gramföretaget skall göra stora underhållningsprogram och svensk drama-
tik tillgängliga för funktionshindrade i minst samma omfattning som un-
der år 1996. Vidare skall verksamheten för funktionshindrade utökas i
den mån nya tekniska förutsättningar gör det möjligt inom ramen för
oförändrade kostnader. För TV3 och TV5 ställs inga krav på textning.
Regeringen anser dock att de krav som ställs på public service-bolagen
skall vara vägledande även för de privata TV-bolagen. Regeringen avser
också att verka i denna riktning.
I det nya filmavtalet som redovisas i regeringens proposition Ny
svensk filmpolitik (prop. 1998/99:131) avsätts medel för att göra film
mer lättillgänglig för funktionshindrade. Med detta syfte skall stöd läm-
nas till textning på svensk film och video och till tolkning på videogram.
Regeringen har mot denna bakgrund nyligen beslutat om att införa ett
särskilt verksamhetsmål för Filminstitutet rörande stöd till textning av
film och video och till syntolkning. Målet är att göra film mer tillgänglig
för funktionshindrade. Film för barn och ungdom skall därvid prioriteras.
Filminstitutet skall för regeringen bl.a. redovisa en plan för hur målet
skall uppfyllas.
Prop. 1999/2000:79
103
Prop. 1999/2000:79
Utbildning har central betydelse för allas möjligheter såväl på arbets-
marknaden som i samhällslivet i övrigt. Det gäller i synnerhet för perso-
ner med funktionshinder. Trots detta har människor med funktionshinder
som grupp räknat en lägre sysselsättnings- och utbildningsnivå än be-
folkningen i övrigt. Funktionshindrade är fortfarande underrepresente-
rade inom högskolan. I detta ligger en utmaning för hela utbildningssys-
temet, från förskolan till den högre utbildningen.
Regeringens bedömning: Elever med funktionshinder bör, på samma
sätt som övriga barn och ungdomar, ha möjlighet att bo med sina för-
äldrar eller i deras närhet och gå i en skola i närheten av hemmet. Frå-
gor om attityder och bemötande är härvid centrala, liksom en ökad
specialpedagogisk baskompetens hos arbetslagen i skolan.
Förutsättningarna för vuxna studerande med funktionshinder och
deltagare i behov av särskilt stöd bör stärkas.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige har kommit långt i am-
bitionen om en skola för alla och kan i ett internationellt perspektiv sägas
ligga i frontlinjen. Bilden av Sverige som ett föregångsland far dock inte
bli till ett hinder för självinsikt och analys av vad som behöver göras för
att FN:s standardregler skall förverkligas fullt ut.
Barn och ungdomar med funktionshinder bor i dag med fa undantag
tillsammans med sina föräldrar och får också i allmänhet sin skolgång
inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet i en skola i närheten av
hemmet. I och med riksdagens beslut med anledning av propositionen om
elever med funktionshinder (prop. 1998/99:105, bet. 1999/2000 UbU4,
rskr. 1999/2000:14) kommer på sikt sex statliga specialskolor med möj-
lighet till elevboende att finnas kvar för döva och hörselskadade barn och
ungdomar. Detta motiveras av dessa elevers specifika behov av undervis-
ning och kommunikation på teckenspråk. De båda övriga statliga special-
skolorna kommer att avvecklas successivt till förmån för en utökad re-
surscenterverksamhet för respektive målgrupp.
Regeringen har i nämnda proposition klargjort att statens ansvar gen-
temot elever med funktionshinder främst skall vara att genom stöd till
kommunerna främja att dessa elever far en anpassad skolsituation av god
kvalitet. Detta gäller främst ovanliga eller komplexa funktionshinder där
kommunerna inte i förväg har möjlighet att bygga upp den kunskap som
krävs i det individuella fallet. Genom den förändrade statliga stödorgani-
sationen kommer kommunernas förutsättningar att erbjuda barn och ung-
domar med funktionshinder, enligt regeringens mening, att öka.
104
Elever har olika behov
Prop. 1999/2000:79
Den stora utmaningen i dag - utbildningspolitiskt och verksamhetsmäs-
sigt - är hur skolans personal skall hantera det faktum att elever har olika
erfarenheter, kunskaper och behov. Lärarutbildningskommittén (LUK)
ställer i sitt betänkande Att lära och leda (SOU 1999:63) frågan hur ele-
vers olikheter skall bli till reella och styrande förutsättningar i skolans
pedagogiska arbete. Den traditionstyngda uppfattningen att detta skulle
vara en specialpedagogisk uppgift vid sidan av den vanliga undervis-
ningen har, enligt kommittén, visat sig ofruktbar. En av specialpedagogi-
kens mest angelägna uppgifter framöver kommer, mot denna bakgrund,
att vara att bidra till utveckling av den vanliga pedagogiken så att bered-
skapen i skola och förskola ökar att möta variationen av behov hos barn
och ungdomar. Regeringen avser att återkomma till riksdagen under år
2000 med en proposition om en ny lärarutbildning när beredningen av
Lärarutbildningskommitténs betänkande avslutats.
Enligt Skolverket finns i dag en tendens till att förekomsten av sär-
skilda undervisningsgrupper ökar. Det handlar inte om särskilda under-
visningsgrupper i strikt mening, utan om lösningar som inte beslutats
formellt och därmed inte är möjliga att överklaga. För vissa barn med
omfattande problematik kan såväl diagnos som placering i särskild un-
dervisningsgrupp vara viktiga förutsättningar för en positiv utveckling.
Diagnosen kan ge eleven, föräldrar, lärare och andra berörda en informa-
tion om varför situationen såväl i hemmet som i skolan, fungerar mindre
bra. Regeringen ser emellertid mycket allvarligt på de tendenser som ty-
der på att en medicinsk diagnos i många fall blivit ett krav för att eleven
skall erbjudas resurser och särskilda insatser. Relevanta åtgärder måste
sättas in oavsett om det finns en diagnos eller inte. Det är skolans ansvar
att göra en pedagogisk bedömning och erbjuda en skolsituation som är
anpassad efter elevens behov.
Regeringen har i propositionen Elever med funktionshinder - ansvar
för utbildning och stöd (prop. 1998/99:105) och sedan i budgetproposi-
tionen för år 2000 aviserat en treårig satsning, med start år 2000, inriktad
bl.a. på kompetensutveckling för att stärka förutsättningarna för elever i
behov av särskilt stöd att nå målen i ungdomsskolan. Satsningen bör in-
riktas på att öka kompetensen i arbetslagen, i gymnasieskolan också hos
vissa nyckelpersoner, för att kunna möta behoven hos elever med varie-
rande förutsättningar och behov. Det kan t.ex. handla om att skapa en
generell förståelse för vad ett funktionshinder kan innebära, eller om att
öka kunskaperna om mer vanligt förekommande problem som läs- och
skrivsvårigheter/dyslexi eller koncentrationssvårigheter. Därtill kommer
att personal i eller i anslutning till skolan omfattas av den satsning på
kompetensutveckling kring frågor som rör bemötande av personer med
funktionshinder som presenteras i avsnitt 8.7.
Behovet av pedagogisk forskning avseende elever med funktionshinder
är stort. Regeringen har därför avsatt medel för en treårig satsning även
för detta ändamål.
105
Elevers rättssäkerhet
Prop. 1999/2000:79
Frågan om elevers rättssäkerhet har väckts, bl.a. av Handikappombuds-
mannen, som menar att denna är för svag för elever i behov av särskilt
stöd i skolan. Handikappombudsmannen pekar bl.a. på det faktum att det
å ena sidan är kommunens oavvisliga skyldighet att ge särskilt stöd till
alla elever i den omfattning de behöver, men att det å andra sidan är fa
beslut som går att överklaga. Regeringen har uppdragit åt den kommitté
som skall göra en översyn av skollagen (dir. 1999:15) att utreda och före-
slå hur en ökad rättssäkerhet för eleverna kan åstadkommas. I uppdraget
ingår att utreda om statens sanktionsmöjligheter behöver stärkas.
Särskolan
Huvudmannaskapet för särskolan har under 1990-talet överförts från
landstingen till kommunerna, vilket har bidragit till en ökad samverkan
och samordning mellan skolformerna i ett stort antal kommuner. Andelen
elever i särskolan har under samma period ökat, vilket delvis kan förkla-
ras av att tillgängligheten till särskolan har ökat och att skolformen blivit
mer accepterad. Sannolikt har även förändringar i grundskolan, som för-
ändrade måldokument och införandet av målrelaterade betyg, påverkat
omfattningen av elever i särskolan. Det är emellertid inte acceptabelt om
elevökningen skulle bero på bristande resurser i grund- respektive gym-
nasieskolan.
I regleringsbrevet för år 2000 har Skolverket fått i uppdrag att ytterli-
gare analysera skälen till att andelen elever i särskolan fortsätter att öka.
Analysen skall främst avse grundsärskolan. Skolverket ges också i upp-
drag att genomföra ytterligare analyser för att öka kunskapen om hur
skolformen svarar mot elevernas behov och förutsättningar. Därvid skall
effekterna av undervisningstidens variationer studeras särskilt, liksom
elevernas valmöjligheter i såväl den obligatoriska särskolan som gymna-
siesärskolan.
Elever med funktionshinder i gymnasieskolan
Gymnasieskolan skall kvalificera eleverna i tre avseenden: för ett demo-
kratiskt samhällsliv, för ett utvecklande arbetsliv och för ett livslångt lä-
rande. Den måste, enligt regeringens mening, utformas så att den upplevs
som meningsfull av alla ungdomar. Ambitionen måste vara att genom
stöd och stimulans ge varje elev möjlighet att utvecklas och nå målen.
Regeringen har i propositionen Elever med funktionshinder - ansvar för
utbildning och stöd (prop. 1998/99:105) redovisat sin avsikt att införa
krav på åtgärdsprogram eller motsvarande för de ungdomar i gymnasie-
skolan som har behov av särskilda insatser. I sammanhanget kan också
nämnas att den framtida organisationen för det statliga stödet i specialpe-
dagogiska frågor kommer att ha en viktig uppgift när det gäller att öka
stödet till kommunerna för gymnasieungdomar med funktionsnedsätt-
ningar.
Sedan gymnasiereformen genomfördes i början av 1990-talet är kom-
munerna skyldiga att erbjuda alla ungdomar en gymnasieutbildning. Vid
106
sidan av de nationella och specialutformade programmen finns det indi-
viduella programmet som är ett viktigt redskap när det gäller att uppfylla
kravet på gymnasieutbildning för alla. Det individuella programmets hu-
vudsyfte är att fungera som språngbräda till ett nationellt eller specialut-
format program. Detta lyckas i dag till viss del men skiftar också stort i
landet. Enligt uppgifter från Skolverket är ungdomar med funktionshin-
der överrepresenterade på det individuella programmet samtidigt som det
saknas kunskap om i vilken utsträckning dessa ungdomar går vidare till
ett nationellt eller specialutformat program eller lämnar gymnasieskolan
med fullständiga slutbetyg.
Mot denna bakgrund skall bl.a. gruppen elever med funktionshinder
ges särskild uppmärksamhet i det uppdrag som Skolverket fatt i regle-
ringsbrevet för år 2000 att analysera orsakerna bakom att elever lämnar
grundskolan och gymnasieskolan utan fullständiga betyg samt att en
mindre grupp elever vid det individuella programmet inte går vidare till
studier på nationellt eller specialutformat program. De insatser som görs
för elever med funktionshinder skall bedömas särskilt.
ITför elever med funktionshinder
På mindre än ett årtionde har IT totalt revolutionerat utbildningssituatio-
nen för många barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder. Enligt
Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) har varje elev med
grava synsvårigheter nu en dator som ett personligt hjälpmedel för sina
studier. Även barn, ungdomar och vuxna med grava rörelsehinder har
stor glädje av datorn som hjälpmedel. Under 1990-talet har specialsko-
lorna stigit fram som skolorna med den högsta datortätheten.
Under treårsperioden 1999-2001 satsar regeringen sammanlagt
1,5 miljarder kronor för att stimulera IT-användningen i skolan. Delega-
tionen för IT i skolan (ITiS) har avsatt särskilda medel för att utveckla
läromedel för elever med funktionshinder. Den satsning som nu genom-
förs har tyngdpunkten på kompetensutveckling av lärare. I samverkan
med SIH har ITiS föreslagit följande insatser:
- läromedel på teckenspråk för döva elever,
- IT-handledning för lärare till elever med funktionshinder.
Dessutom har en särskild referensgrupp tillsatts inom ITiS för att följa
kompetensutvecklingen inom området för lärare i särskolan.
Vuxenutbildningen
Inom vuxenutbildningen sker undervisning för funktionshindrade inom
kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för utvecklings-
störda (särvux), svenskundervisning för invandrare (sfi), statens skolor
för vuxna (SSV) och folkbildningen. Funktionshindrade skall ha samma
möjligheter som alla att ta del av utbildning. Inom vissa områden har stat,
kommun, landsting och skolhuvudmannen på motsvarande sätt särskilda
skyldigheter för att underlätta för studerande med funktionshinder att
kunna delta i utbildningen.
Prop. 1999/2000:79
107
Kunskapslyftskommittén (KLK) skriver i sitt betänkande Vuxenutbild-
ning för alla? Andra året med Kunskapslyftet (SOU 1999:39) att
"människor med funktionshinder har som grupp räknat en lägre syssel-
sättnings- och utbildningsnivå än befolkningen i övrigt... ". Detta stärker
argumenten för att göra utbildning tillgänglig för människor med funk-
tionshinder.
KLK har i sin granskning av funktionshindrades situation i vuxenut-
bildningen iakttagit brister som innebär att kvaliteten på undervisningen
är sämre för funktionshindrade eller att människor med en funktions-
nedsättning utestängs - helt eller delvis-från kommunal vuxenutbild-
ning respektive från folkhögskolan. Bristerna uppstår därför att det sak-
nas läromedel, hjälpmedel, tillgång till tolkar och specialpedagogisk
kompetens.
Regeringen har under våren 2000 tillsatt en organisationskommitté
med uppdrag att se över hur det specialpedagogiska stödet skall organise-
ras för barn och ungdomar. De förslag som Kunskapslyftskommittén
lämnar i sitt slutbetänkande kan komma att innebära att organisations-
kommitténs uppdrag även skall omfatta vuxenutbildningen.
Studerande med en synskada eller läs- och skrivsvårigheter/dyslexi har
ofta behov av anpassade läromedel. Kostnaderna för dessa läromedel är
ofta så höga att det i praktiken omöjliggör studier för den enskilde stu-
denten. Många komvuxenheter och folkhögskolor erbjuder därför, trots
att de inte är skyldiga att göra det, de studerande dessa läromedel. När
Funkis-utredningen granskade läromedelsfrågan för studerande med
funktionshinder inom olika delar av utbildningsväsendet framkom att
situationen för vuxna med funktionshinder i vissa avseenden är mer
komplex än vad gäller barn- och ungdomsskolan.
I samband med översynen av statens engagemang för produktion av
läromedel för barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder kommer
även läromedelsfrågan i vuxenutbildningen och folkhögskolan att ses
över i enlighet med vad regeringen aviserade i propositionen Elever med
funktionshinder - ansvar för utbildning och stöd (prop. 1998/99:105).
Det finns brister i samordningen mellan hjälpmedelscentralen och ut-
bildningsanordnaren. Problemen har ofta sin grund i dålig framförhåll-
ning från den studerande och/eller skolan men det kan också bero på att
hjälpmedelscentralerna och hjälpmedelsproducentema har långa vänte-
och leveranstider. Ansvarsfördelningen är otydlig mellan landstingen och
andra huvudmän beträffande finansieringen av olika hjälpmedel.
Detta beror bl.a. på svårigheter att tolka var gränsen går mellan
landstingens ansvar för att erbjuda hjälpmedel för att underlätta den
dagliga livsföringen och de regler som säger att särskilda pedagogiska
hjälpmedel ligger utanför landstingets ansvar. Landstingen tolkar dess-
utom reglerna olika. Denna gränsdragningsproblematik återfinns inom de
flesta vuxenutbildningsformer.
Situationen är ännu svårare inom folkhögskolan som inte omfattades
av överenskommelsen mellan Landstingsförbundet och Socialdeparte-
mentet om vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvud-
mannen. Landstingen tog därigenom över kostnadsansvaret för tekniska
hjälpmedel i utbildningssammanhang.
Prop. 1999/2000:79
108
Regeringen har inbjudit kommuner i samverkan att delta i en nationell
satsning på särvux. Eftersom särvux är en relativt liten verksamhet är det
av vikt att kommunerna samarbetar. Regeringen avser att under våren
2000 inbjuda ett antal kommuner till en pilotprojektverksamhet för sär-
vux. Regeringen vill på detta sätt stimulera utvecklingen, höja kvaliteten
och synliggöra verksamheten inom vuxenutbildning för utvecklingsstörda
- särvux.
Statens skolor för vuxna i Härnösand och Norrköping (SSV) genomför
verksamhet som syftar till att stödja kommuner och landsting i arbetet
med distansundervisning. Inom SSV pågår ett antal projekt däribland ett
som syftar till att öka tillgängligheten till distansutbildning för funktions-
hindrade.
Förutsättningarna för studerande med funktionshinder och deltagare i
behov av särskilt stöd måste stärkas. Regeringen avser att återkomma i
frågan efter det att Kunskapslyftskommittén har lämnat sitt slutbetän-
kande våren 2000.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Det behövs ökade ansträngningar för att
underlätta för funktionshindrade att studera vid universitet och hög-
skolor.
Skälen för regeringens bedömning: Antalet studenter med funktions-
hinder har ökat för sjätte året i rad från närmare 500 studerande 1993/94
till drygt 1 600 studerande år 1999. Trots detta är gruppen med funk-
tionshinder fortfarande underrepresenterad inom högskolan. Enligt en
undersökning av Statistiska Centralbyrån (SCB) har ungefar var sjätte
funktionshindrad eller 16,5 procent en eftergymnasial utbildning, medan
var fjärde eller 25,3 procent av befolkningen totalt har det.
Ungefär två tredjedelar av studenterna med funktionshinder erhöll me-
del för särskilda stödåtgärder såsom assistent, lektör, teckenspråkstolk,
anteckningshjälp eller extra undervisning, medan en tredjedel av dem inte
behövt sådant stöd. I första hand täcks kostnaderna genom att universitet
och högskolor enligt bestämmelser i regleringsbrevet avsätter 0,15 pro-
cent av anslagen för grundläggande högskoleutbildning samt av ersätt-
ning från landsting för vårdutbildning för stöd till studenter med funk-
tionshinder. Kostnader som överstiger detta belopp kan efter ansökan
delvis täckas av de medel som disponeras av Stockholms universitet som
särskilt åtagande. Medlen kan användas för stöd till såväl grundutbild-
ningsstudenter som forskarstuderande.
Otillräcklig information om den fysiska tillgängligheten samt brister i
denna kan utgöra hinder för personer med funktionshinder att bedriva
studier. Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) har sedan
några år arbetat med att göra en kartläggning av tillgängligheten och uti-
från erfarenheterna bygga upp en informationstjänst på internet, det s.k.
THUT-projektet. Studier vid universitet och högskola är en helhetssitua-
tion, som inte enbart omfattar den tid man tillbringar i utbildnings-
109
lokalerna. Utöver informationen om tillgängligheten i utbildnings-
lokalerna inhämtas därför även information om tillgång till anpassade
bostäder och tillgänglighet till studiesocial verksamhet. Informationen
uppdateras vaije år. En första kartläggning 1996, visade att ungefar en
tredjedel av utbildningsinstitutionerna vid svenska universitet och
högskolor bedrev sin utbildning i lokaler, som inte uppfyller de tämligen
lågt ställda kraven för grundläggande tillgänglighet för rörelsehindrade.
Tillgängligheten har emellertid de två följande åren blivit bättre. Stora
förändringar har noterats vid universiteten i Linköping och Lund.
Under år 2000 kommer Sisus att ha ett särskilt uppdrag att planera och
förbereda sin medverkan under Arkitekturåret 2001 med anledning av
arbetet med ökad tillgänglighet vid universitet och högskolor. Tillgäng-
lighetsaspekter blir genom detta ett inslag under kampanjåret då rege-
ringens handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design skall
redovisas konkret.
Antalet studenter med funktionshinder kan förväntas att öka i samband
med den kraftiga utbyggnaden av högskolan. För åren 1997-2000 har
utbildningen tillförts resurser för 68 000 nya permanenta platser. Riksda-
gen har vidare beslutat att utbyggnaden av den grundläggande högskole-
utbildningen skall fortsätta. I budgetpropositionen för år 2000 har rege-
ringen föreslagit en utbyggnad med ca 10 550 platser för vardera av åren
2001 och 2002 (prop. 1999/2000:1 utg.omr. 16).
Ökad utbildning är viktig för alla grupper, men kanske av särskilt stor
betydelse för personer med funktionshinder. Det är därför viktigt att fler
ungdomar med funktionshinder ges praktiska möjligheter att studera vid
universitet och högskolor. Regeringen har givit Högskoleverket ett upp-
drag att bl.a. se över systemet med stöd till studenter med funktionshinder
samt att lägga förslag till hur hinder som finns för studenter med funk-
tionshinder kan undanröjas eller minskas. Uppdraget har nyligen redovi-
sats. Regeringen avser att återkomma med eventuella förslag till åtgärder.
Regeringen avser, som framgår i avsnitt 10.3 i propositionen, att se
över frågan om hjälpmedel i undervisningen.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: En särskild utredare bör utses för att se
över hjälpmedelsförsöijningen för studerande med funktionshinder
inom hela utbildningsområdet inklusive förskolan och för att lämna
förslag till eventuella åtgärder.
Bakgrund
Enligt propositionen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
m.m. (prop. 1982/83:174, bet. 1982/83:26, rskr. 1982/83:367) beslöt
riksdagen våren 1983 att hälso- och sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. den
1 juli 1984 skulle överta ansvaret för att studerande med funktionshinder
skulle förses med hjälpmedel i undervisningssituationen. Det innebar att
hälso- och sjukvårdshuvudmannens redan etablerade hjälpmedelsverk-
110
samhet, dvs. hjälpmedels-, syn- och hörcentraler skulle svara for hjälp-
medel till funktionshindrade elever.
Därefter träffades en överenskommelse mellan staten och Landstings-
förbundet och fr.o.m. den 1 juli 1984 tog sjukvårdshuvudmannen över
kostnadsansvaret for tillhandahållande av tekniska hjälpmedel för funk-
tionshindrade elever i grundskolan, gymnasieskolan, statlig och kommu-
nal vuxenutbildning samt for studenter i högskolan. Deltagare med funk-
tionshinder i folkhögskolor och studiecirklar omfattades inte av överens-
kommelsen.
Överenskommelsen har följts av en rad liknande överenskommelser,
bl.a. inom ramen för de s.k. Dagmaröverenskommelsema. Sedan år 1984,
då ovanstående avtal började gälla, har en rad förhållanden på hjälpme-
delsområdet ändrats i grunden. Bland annat har Ädelreformen och Han-
dikappreformen genomförts. Nu gällande lagstiftning tolkas och tilläm-
pas olika i frågan om vilket ansvar landstinget har för att erbjuda delta-
gare på folkhögskolans kurser hjälpmedel. Huruvida det s.k. undantaget
för folkhögskolan fortfarande är giltigt eller om ansvaret för hjälpmedel
på folkhögskoleområdet lyfts in i landstingets allmänna ansvar vid någon
av de förhandlingar eller de reformer som genomförts sedan år 1983 är
oklart.
Överenskommelsen från år 1984 gällde vissa preciserade diagnosgrup-
per vilket innebär att inte alla grupper av funktionshindrade omfattas.
Förändringen berörde inte läromedel eller lokalanpassning som fortfa-
rande skulle vara skolhuvudmannens ansvar. Landstingen skulle kom-
penseras för det vidgade ansvaret genom att den s.k. hjälpmedelsersätt-
ningen justerades vilket innebar att landstingen fick ca 7 miljoner kronor
extra som kompensation för kostnader för hjälpmedel i undervisningssi-
tuationen.
Eftersom hjälpmedelsutbudet var ytterst begränsat år 1984, då de nya
reglerna infördes, var inte heller kostnaden så omfattande. I slutet av
1980-talet, då datorn debuterade som ett personligt hjälpmedel, blev dock
kostnadsläget bekymmersamt.
I och med Handikappreformen år 1994 infördes bl.a. två nya paragra-
fer, 3 b § och 18 b §, i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL Enligt
dessa skall landstinget respektive kommunen, var och en inom sitt an-
svarsområde enligt hälso- och sjukvårdslagen, erbjuda sina invånare
hjälpmedel för den dagliga livsföringen och för egen vård och behand-
ling. Enligt författningskommentarerna till 3 b § HSL (prop.
1992/93:159) avses med hjälpmedel för den dagliga livsföringen:
"... sådana hjälpmedel som fordras för att den enskilde själv eller med
hjälp av annan skall kunna tillgodose grundläggande personliga behov
(att klä sig, äta, sköta sin hygien m.m.) förflytta sig, kommunicera med
omvärlden, fungera i hemmet och närmiljön, orientera sig, sköta var-
dagsrutiner i hemmet, gå i skolan samt delta i sysselsättning och nor-
mala fritids- och rekreationsaktiviteter.
---Med normal fritid avses sådana vardagliga fritidssysselsättningar
som utförs i hemmet och i närmiljön.
Prop. 1999/2000:79
111
---Utanför begreppet för den dagliga livsföringen faller arbetstek-
niska hjälpmedel, vissa hjälpmedel som kan behövas för att genomgå
yrkesinriktad rehabilitering, särskilda pedagogiska hjälpmedel inom
barnomsorgen och skolan samt förbrukningsartiklar."
Begreppet "att gå i skolan" hanteras olika i lagstiftningen. I skollagen
(1985:1100) avses det offentliga skolväsendet, dvs. barn- och ungdoms-
skolan samt det offentliga skolväsendet för vuxna. En sådan tolkning in-
nebär att högskola, folkbildning och privata utbildningsanordnare inte
skulle omfattas. Begreppet, så som det används i HSL, har kommit att
tolkas olika. Frågan om huruvida deltagande i studiecirkelverksamhet
skall tolkas som studier eller fritidsaktiviteter skapar ibland osäkerhet när
det gäller frågan om hur hjälpmedel skall finansieras.
Vissa hjälpmedel används i alla sammanhang, t.ex. rullstolar och hör-
apparater. Andra hjälpmedel används speciellt i studiesituationen som
t.ex. alternativa styrsätt för datorer och anpassade dataprogram.
Skälen för regeringens bedömning: Huvudmännen för hjälpmedels-
försörjning respektive skola/utbildning gör olika tolkningar av förarbe-
tena till Handikappreformen angående ansvarsfördelningen när det gäller
hjälpmedel.
I HSL finns inte heller angivet vem som ansvarar för hjälpmedlen inom
förskolan. Bamhabiliteringar och hjälpmedelsverksamhet förser barnen
med hjälpmedel i hemmet medan det råder oklarheter om ansvaret angå-
ende hjälpmedel som skall användas i förskoleverksamhet, eftersom be-
dömningen av vad som är ett personligt hjälpmedel för daglig livsföring
respektive pedagogiskt hjälpmedel görs olika.
En av de mest revolutionerande nyheterna för personer med funktions-
hinder är datorteknikens möjligheter inom hjälpmedelsområdet. Flera
tusen studerande med olika funktionshinder har i dag tillgång till en dator
med specialanpassningar som ett personligt hjälpmedel. Att kunna be-
döma om ett datorprogram är ett läromedel eller ett hjälpmedel kan
ibland vara svårt eftersom samma program kan innehålla båda kompo-
nenterna. Elever kan också behöva utrustning både i skolan och hemma
för att kunna göra sina läxor. Reglerna tillämpas olika i dessa bedöm-
ningar samt även vid avgörandet av vad som är grundutrustning, alltså
skolans ansvar, och vad som är ett personligt hjälpmedel för daglig livs-
föring och därmed landstingets ansvar. Om datom bedöms som grundut-
rustning finns en risk att den funktionshindrade eleven tvingas dela dator
med andra elever, vilket i sin tur kan innebära svårigheter för en elev som
är beroende av anpassning av datom.
Flertalet landsting förskriver i dag både dator och kringutrustning till
de funktionshindrade elever som omfattades av omläggningen av skol-
hjälpmedelshanteringen år 1984. Landstingen gör dock olika bedöm-
ningar som ibland innebär att vissa grupper av funktionshindrade ute-
sluts. Det kan t.ex. gälla personer med utvecklingsstörning, personer med
mindre omfattande funktionshinder eller vissa andra diagnosgrupper.
Datortekniken har skapat helt nya möjligheter för många handikappgrup-
per med diagnoser som man knappast hade någon kunskap om när för-
ändringarna i bestämmelserna kring hjälpmedelshanteringen i undervis-
ningen ägde rum 1984. Det gäller bl.a. bam, ungdomar och vuxna med
Prop. 1999/2000:79
112
DAMP, ADHD, autism, afasi och dyslexi. Dessa elever far i dag i regel
inte en dator som ett personligt hjälpmedel. Några få landsting har på
försök forskrivit en dator till studerande med grav dyslexi och DAMP,
men det hör till undantagen.
Studier som bedrivs på annan ort än hemorten kan komplicera hjälp-
medelsförsörjningen eftersom hemlandstinget ansvarar for hjälpmedlen.
Elever i specialskolor samt riks- och regionalt rekryterande skolor kan
genom landstingens olika tillämpning och tolkning av lagar, regler och
överenskommelser fa helt olika förutsättningar for att kunna följa under-
visningen, beroende på att det är hemlandstinget som ansvarar for hjälp-
medlen. Inom riksgymnasieutbildningen för rörelsehindrade elever ingår
habilitering som en viktig del i verksamheten. Personalen inom sådan
habiliteringsverksamhet har inte rätt att forskriva hjälpmedel. Även i
denna utbildningsform ligger ansvaret hos hemlandstinget.
Förhållandevis fa personer med funktionshinder går vidare till studier
vid universitet och högskolor. Oftast bedrivs inte studierna på hemorten.
Vid all utbildning som sker på annan ort än hemorten kan hjälpmedel
behövas på två ställen. Hjälpmedelshanteringen kan fördröjas och försvå-
ras dels p.g.a. svårigheter i att bedöma behov på distans och dels p.g.a.
oklarheter i kostnads- och ansvarsfördelningen. Det är också viktigt att
uppmärksamma att inte enbart behovet av pedagogiska hjälpmedel utan
även hjälpmedel i den dagliga livsföringen måste tillgodoses i dessa stu-
diesituationer.
Ingen utbildningsform - utöver särskolan - har så stort antal stude-
rande med olika funktionshinder som folkhögskolan. Att fa tillgång till
den service och det underhåll som landstingen står for när det gäller
hjälpmedel, är därför av stor betydelse for folkhögskolan.
Kunskapslyftet är en statlig femårig satsning på vuxenutbildning for att
höja utbildningsnivån och därmed bidra till att öka sysselsättningen och
den ekonomiska tillväxten. Målgruppen är i första hand arbetslösa som
saknar treårig gymnasiekompetens. Kunskapslyftet, som till sitt innehåll
motsvarar kommunal vuxenutbildning, har inneburit att omfattningen av
upphandlad utbildning ökat. I storstäderna utgör den upphandlade utbild-
ningen en betydande andel. Det finns skäl att tro att det kommer att bestå.
Inom ramen for Kunskapslyftet har folkhögskolorna fatt statsbidrag
motsvarande 10 000 årsstudieplatser for att bedriva längre folkhögskole-
kurser. Vid sidan av dessa kan kommunerna upphandla kur-
ser/utbildningsplatser av folkhögskolor och studieförbund. De uppgifter
som visar att folkhögskolan har en hög andel studerande med funktions-
hinder baseras dock på folkhögskolans egna platser.
Kunskapslyftskommittén som enligt tilläggsdirektiv (dir. 1997:104) har
i uppdrag att bl.a. rapportera om funktionshindrades deltagande i vuxen-
utbildning år 1999 och år 2000 har avlämnat ett delbetänkande Vuxenut-
bildning for alla? - Andra året med Kunskapslyftet, (SOU 1999:39). I
betänkandet konstaterar kommittén att osäkerheten om landstingets an-
svar for att erbjuda hjälpmedel i samband med vuxenutbildning trots
fortydliganden i HSL kvarstår. Denna gränsdragningsproblematik åter-
finns inom de flesta vuxenutbildningsformer inte minst inom folkhög-
skoleområdet. Ibland uppstår också oklarheter när det gäller entreprenö-
Prop. 1999/2000:79
113
rers ansvar för att finansiera hjälpmedel och andra särskilda insatser för
studerande med funktionshinder.
Även inom arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning (grundut-
bildning) finns oklarheter om ansvar och finansiering.
Regeringen avser att tillsätta en utredning som ser över hjälpmedels-
försörjningen för funktionshindrade elever inom hela utbildningsområdet.
Utredningen bör lämna förslag till eventuella åtgärder. Utredningen skall
omfatta förskola, förskoleklass, skola, vuxenutbildning samt högre ut-
bildning. Bl.a. skall följande frågor klargöras:
- ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för olika skolor,
utbildningsanordnare, utbildningsformer och när entreprenörer svarar
för undervisningen
- kriterier för behov som skall tillgodses.
Vidare skall definitioner, gränsdragning och ansvarsfördelning
klargöras när det gäller:
- personliga hjälpmedel för den dagliga livsföringen,
- grundutrustning i skolan/undervisningsformen,
- grundutrustning respektive kringutrustning när det gäller datorer,
- läromedel och
- pedagogiska hjälpmedel.
Datorns roll som hjälpmedel skall belysas i ett framtidsperspektiv med
beaktande av den tekniska utvecklingen.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Reglerna för vårdartjänstanslaget (utg.omr.
9, anslag B3) bör ändras så att anslaget finansierar assistansinsatser
för samtliga studerande inom folkhögskola, som har behov av assi-
stans, oavsett diagnos.
Bakgrund
Syftet med statsbidraget för så kallad vårdartjänst är att ge deltagare med
rörelsehinder sådant stöd att de kan vistas på studieorten och genomföra
studier. Folkhögskolorna i landet har ett stort och varierat kursutbud och
skolorna kan i regel erbjuda anpassad undervisning, socialt stöd och en
tillgänglig miljö. Assistansstödet vid folkhögskola innehåller såväl prak-
tisk hjälp som socialt och i viss mån pedagogiskt stöd. Folkhögskolan gör
en bedömning av assistansbehovet hos den enskilde kursdeltagaren och
sammantaget för alla deltagare med behov av assistans vid skolan.
I Kunskapslyftskommitténs betänkande Vuxenutbildning för alla?
Andra året med Kunskapslyftet (SOU 1999:39) ges en grundlig redovis-
ning av det ekonomiska system som finns för att finansiera stödinsatser
till deltagare med olika funktionshinder inom folkhögskolan. Statens in-
stitut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) som är ansvarig myndighet dis-
ponerar två statliga anslag. Ett anslag, Bidrag för vårdartjänst m.m.
(utg.omr. 9, anslag B3), finansierar bl.a. assistansinsatser och riktar sig
114
enbart till deltagare med rörelsehinder. Det andra anslaget, Bidrag för
vissa handikappåtgärder inom folkbildningen (utg.omr 17, anslag L2),
det s.k. tilläggsbidraget, är avsett för stödåtgärder för deltagare med
funktionshinder och kan lämnas oavsett diagnos.
Vårdartjänstanslaget i sin helhet skall förutom att finansiera handi-
kappolitiska insatser inom folkhögskolan även finansiera assistans till
studenter med rörelsehinder vid universitet och högskolor samt boende
och habilitering inom riksgymnasieverksamheten för elever med rörelse-
hinder. Folkbildningsrådet (FBR) finansierar baskostnaderna i de sär-
skilda merkostnader som uppstår inom folkhögskolan för utbildning av
deltagare med funktionshinder, det s.k. förstärkningsbidraget. FBR har
givit Sisus i uppdrag att administratera ansökningarna från folkhögsko-
lorna vad gäller detta statsbidrag. Förstärkningsbidraget är de särskilda
medel som FBR avsätter för stödinsatser riktade till deltagare med funk-
tionshinder. Det utgör cirka 10 procent av det allmänna statsbidraget som
FBR fördelar till folkhögskolorna.
Särskilda stödinsatser inom folkhögskolan för funktionshindrade delta-
gare finansieras alltså via tre olika anslag för vilka separata regler gäller.
Administrationen och samordningen mellan de olika anslagen har förbätt-
rats genom att Sisus har fatt möjlighet att administrera ansökningar för
samtliga bidrag.
Statsbidraget till vårdartjänst skall finansiera kostnader för assistans till
deltagare med rörelsehinder och har därmed karaktären av att vara ett
bidrag riktat till en särskild diagnosgrupp. Staten står för alla kostnader
som är förbundna med vårdartjänst/assistans till folkhögskolorna som
hittills har kunnat fa foll kostnadstäckning.
Det så kallade tilläggsbidraget är ett mer verksamhetsinriktat stöd. Bi-
draget finansierar till cirka 60 procent ökad lärartäthet, dvs. mindre un-
dervisningsgrupper och till resterande del assistans, tolk och tekniska
anpassningar. Bl.a. personer med psykiska funktionshinder, utvecklings-
störning och personer med förvärvade hjärnskador far del av dessa stöd-
insatser. Tilläggsbidraget används alltså för extra kostnadskrävande in-
satser, när det allmänna statsbidraget inbegripet förstärkningsbidraget
inte räcker till. Belastningen på tilläggsbidraget är mycket stor och cirka
tre Värdedelar av de av folkhögskolorna sökta beloppen kan beviljas.
För att få en fördjupad kunskap om folkhögskolornas metoder och ar-
betssätt när det gäller assistansstöd till deltagare med olika funktionshin-
der, bedriver Sisus sedan januari 1998 på regeringens uppdrag en för-
söksverksamhet med samordnad statsbidragshantering avseende assistans
vid två folkhögskolor. Under försöksverksamheten finansieras alla kost-
nader till assistans oavsett diagnos ur vårdartjänstanslaget. Syftet är bl.a.
att följa om det sker förändringar i antagning av deltagare, i behovsbe-
dömningar, i arbetssätt och i kostnader om skolorna söker statsbidrag ur
ett och samma anslag. De erfarenheter Sisus redovisat hittills tyder på att
det skett vissa förändringar inom de områden projektet avsåg att belysa,
bl.a. har skolorna utvecklat sina metoder att bedöma assistansinsatsen
utifrån behovet hos enskilda kursdeltagare.
Till skillnad från insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen (1993:389) om assistans-
ersättning (LASS) är vårdartjänsten alltid förknippad med en studiesitua-
Prop. 1999/2000:79
115
tion och riktar sig till en större personkrets än LSS/LASS. Vårdartjänsten
är lättare att anpassa efter förändrade studieförhållanden. Arbetsgivar-
ansvaret ligger hos folkhögskolan. På flera folkhögskolor med
omfattande kursverksamhet för deltagare med funktionshinder finns
anställda assistenter. Assistansinsatser enligt LSS/LASS har en annan
konstruktion. Bl.a. är insatsen knuten till individen.
År 1997 fick Sisus i uppdrag att beskriva och analysera hur insatser
enligt LSS/LASS samt andra sociala stöd påverkar behovet av de sär-
skilda stödinsatser som Sisus ansvarar för. Av redovisningen framgår att
folkhögskolorna är nöjda med Sisus stöd i form av assistans, att folkhög-
skolorna i huvudsak föredrar assistans finansierad via Sisus framför assi-
stans finansierad via LSS/LASS. Det framgår att det förekommer att stu-
derande får stöd enligt LSS/LASS men inte hur vanligt förekommande
det är. Som skäl till varför skolorna föredrar att själva ansvara för att an-
ställa assistenterna anfördes såväl pedagogiska och sociala som effekti-
vitetsmässiga motiv.
Skälen för regeringens bedömning: Finansieringen är i dag delad
mellan två olika instanser, Sisus och Folkbildningsrådet. Den är också
målgruppsrelaterad och består av tre olika anslag som vart och ett ska
ansökas om och särredovisas. Bidragskonstruktionen är svåröverskådlig
för utbildningsanordnaren och administrativt krånglig. Det faktum att
t.ex. assistans kan finansieras genom förstärkningsbidrag, tilläggsbidrag
och anslag till vårdartjänst beroende på typ av funktionshinder och kost-
nadsbild är inte ändamålsenligt idag.
Nuvarande bidragskonstruktion stämmer inte överens med dagens han-
dikappolitik. Regeringen erfar att bl.a. Kunskapslyftskommittén har upp-
märksammat inkonsekvens och problematik kring bidragsgivningen i sitt
delbetänkande (SOU 1999:39). De medel som riksdagen sammanlagt
avsatte för särskilda insatser (vårdartjänst och tilläggsbidrag) för stude-
rande med funktionshinder under år 1998 skulle ha kunnat täcka folkhög-
skolornas extrakostnader under året. Som en följd av att en stor del av
medlen är öronmärkta för deltagare med rörelsehinder kunde folkhög-
skolorna dock inte utnyttja anslagen fullt ut, dvs. till andra grupper som
också har behov av assistans.
Målet för ett framtida bidragssystem till assistansstöd på folkhögsko-
lorna är en rättvisare finansiell fördelning mellan kursdeltagare oavsett
funktionshinder i syfte att öka förutsättningarna för vuxna med funk-
tionshinder att studera vid folkhögskolor. Det skall även vara enkelt att
förstå samt utgå från den enskilde deltagarens behov av assistans.
Ändra reglerna
Regeringen avser att ändra reglerna för bidragen så att de stämmer över-
ens med de fastslagna handikappolitiska målen. Behovet av stöd bör vara
styrande för de statsbidrag som fördelas av Sisus. Den nuvarande an-
slagskonstruktionen där bidraget för vårdartjänst endast riktar sig till stu-
derande med rörelsehinder strider mot denna princip.
Ett första steg bör vara att ändra reglerna för vårdartjänstanslaget på ett
sådant sätt att anslaget kan finansiera assistansinsatser för samtliga stude-
rande vid folkhögskola som har behov av assistans oavsett diagnos. Det
Prop. 1999/2000:79
116
kan i detta sammanhang vara viktigt att definiera vad som menas med
assistans. Assistansinsatsema som finansieras genom anslaget till vårdar-
tjänst (utg.omr 9, anslag B3) skall omfatta alla typer av funktionshinder.
Tilläggsbidraget (utg.omr. 17, anslag L2) skall därmed inte omfatta kost-
nader för assistans vid folkhögskola. De medel som riksdagen avsätter till
särskilda stödinsatser för deltagare inom folkhögskolan kommer därmed
att utnyttjas på ett effektivare sätt än tidigare.
Assistans vid universitet och högskolor
Högskoleverket har på uppdrag av regeringen gjort en översyn av situa-
tionen för studenter med funktionshinder inom universitet och högskolor
(U98/4203/UH). Verket tar i sin rapport Högskolestudier och funktions-
hinder (2000:4 R) upp att problemet, som redogörs för ovan, även finns
inom universitet och högskolor. Utredningen skriver bl.a. med anledning
av att assistans via vårdartjänstanslaget enligt förordningen (1988:1126)
med instruktion för Sisus endast avser rörelsehindrade studenter att det
kan finnas många andra grupper av studenter med funktionshinder som i
olika sammanhang kan behöva assistans, t.ex. studenter som är synska-
dade eller har psykiska funktionshinder.
I dag pågår ute på några folkhögskolor en försöksverksamhet som in-
nebär att Sisus står för allt stöd i form av assistans oavsett art av funk-
tionshinder. Försöksverksamheten har slagit väl ut.
Sisus använder endast en liten del av sitt anslag till studenter med
rörelsehinder vid universitet och högskolor (6 miljoner kronor av totalt
200 miljoner kronor). Det kan diskuteras om assistans genom Sisus även
borde kunna erbjudas de studenter med funktionshinder som har behov
av sådan assistans oavsett vilket funktionshinder studenten har. Detta
skulle i så fall kräva en ändring av 1 § i instruktionen för Sisus.
Högskoleverket föreslår att regeringen uppdrar åt Sisus att utreda
denna fråga i samråd med högskolorna och den nationella samordnaren
vid Stockholms universitet.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: En undersökning av vilka hinder och möj-
ligheter arbetsgivare ser för att anställa personer med funktionshinder
bör genomföras under år 2000.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i olika samman-
hang uttalat vikten av att personer med funktionshinder får ett kraftfullt
stöd för att komma in på arbetsmarknaden och därmed minska deras
arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitikens fördelningspolitiska uppdrag tyd-
liggörs genom stora satsningar på olika arbetsmarknadspolitiska program
för att underlätta och stödja funktionshindrades möjligheter att fa del av
arbetslivet.
117
Regeringen har beslutat att en intervjuundersökning av funktionshind-
rades situation på arbetsmarknaden skall genomföras vartannat år.
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ansvarar för uppdraget. Undersök-
ningen är en tilläggsundersökning till Arbetskraftsundersökningen
(AKU) och den senaste genomfördes under fjärde kvartalet 1998.
Av utredningen framgår att funktionshindrade personer har ett lägre
arbetskraftsdeltagande än befolkningen totalt. Andelen arbetslösa i
arbetskraften skiljer också mellan dem med nedsatt arbetsförmåga och
övriga. Av dem med nedsatt arbetsförmåga var 9 procent arbetslösa och
av övriga 5 procent. Vid arbetsförmedlingar och arbetsmarknadsinstitut
finns för närvarande cirka 54 000 personer med funktionshinder anmälda
som arbetssökande.
Då man ser på sysselsättningsgraden hos funktionshindrade män och
kvinnor ser man att män med funktionshinder är sysselsatta i något större
utsträckning än kvinnor. Av männen är 62 procent sysselsatta och 38 pro-
cent ej sysselsatta. Av kvinnorna är 58 procent sysselsatta och 42 procent
ej sysselsatta.
Personer som invandrat har svårare än infödda svenskar med arbets-
handikapp att fa del av arbetsmarknadsåtgärder. De far inte heller så kal-
lade konjunkturberoende åtgärder lika ofta som infödda. Kvinnor med
utländsk bakgrund har ofta okvalificerade arbeten i service och industri,
som ger upphov till arbetsskador och funktionshinder.
Regeringen anser att det är angeläget att känna till hur arbetsgivarna
ser på hinder och möjligheter för anställning av personer med funktions-
hinder. Resultatet kan utgöra en grund för regeringens fortsatta insatser
för att öka funktionshindrade personers möjligheter på arbetsmarknaden.
Åtgärder för arbete
Att kunna delta i arbetslivet, och få sin försörjning genom eget arbete har
stor betydelse för människors delaktighet och självbestämmande. Målet
är att funktionshindrade personer skall ha samma möjligheter som icke
funktionshindrade att delta i arbetslivet. Det förutsätter att eventuella
hinder undanröjs eller minskas och att kompensatoriska insatser vidtas
för att minska ojämlikheter mellan människor med respektive utan funk-
tionshinder.
På arbetslivets område innebär det dels att människor med funktions-
hinder skall ha samma tillgång till generella åtgärder som andra, dels att
de omfattas av särskilda stöd och insatser riktade direkt till funktions-
hindrade.
Lagar och regler på arbetsmarknaden far inte diskriminera människor
med funktionshinder. Det är en princip att handikappaspekten skall be-
aktas i alla sammanhang, bl.a. vid utformningen av lagar och regelsys-
tem. Ett ytterligare steg är att aktivt motverka diskriminering av personer
med funktionsnedsättning genom lagstiftning. Sedan den 1 maj 1999
gäller lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder. Diskrimineringsförbudet skall skydda så-
väl anställda som arbetssökande. Det gäller för hela rekryteringsförfaran-
det och - ifråga om anställda - arbetsgivarens beslut om befordran, ut-
Prop. 1999/2000:79
118
bildning för befordran, tillämpning av löne- och andra anställningsvill-
kor, arbetsledningsbeslut och beslut om uppsägning, avsked m.m.
Arbetssökande som har särskilda svårigheter att etablera sig på arbets-
marknaden skall erbjudas stöd som kan underlätta för dem att få ett
arbete. Åtgärderna syftar till att stärka den enskildes konkurrensförmåga
men även kompensera hindren för arbete såsom t.ex. nedsatt arbetsför-
måga till följd av ett funktionshinder.
Arbetssökande som behöver längre utredning och mer omfattande
vägledning eller praktik i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering
kan få sådan insats vid arbetsmarknadsinstitut. Instituten har tillgång till
särskilda resurser för synskadade, döva, hörselskadade, rörelsehindrade,
socialmedicinskt handikappade, psykiskt sjuka och intellektuellt handi-
kappade.
Regeringen anser att det är särskilt viktigt att stödja och stimulera unga
funktionshindrade till att våga ta steget ut på arbetsmarknaden. Skolan
har i samverkan med arbetsförmedlingen ansvar för att genom olika in-
slag i undervisningen förbereda för och underlätta inträdet på arbets-
marknaden. Särskilda arbetsförmedlingsinsatser görs i alla län för att
hjälpa ungdomar med svåra funktionshinder att komma ut på arbetsmark-
naden. Arbetsförmedlingen samarbetar också med skolan vad gäller sär-
skilda vägledningsinsatser i samband med övergången skola/arbetsliv.
Avsikten är att stödja och stimulera dem till att vidga sina studie- och
yrkesval.
Arbetsmarknadsutbildning och olika former av praktik ökar de arbets-
sökandes möjligheter att få ett lämpligt arbete. Personer med funktions-
hinder har generellt sett lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt.
Regeringen har därför ansett att det är angeläget att arbetshandikappade
personer som saknar grundläggande utbildning på grundskole- och gym-
nasienivå och som söker arbete genom arbetsförmedlingen skall kunna få
sådan utbildning som arbetsmarknadsutbildning.
Bidrag till arbetshjälpmedel är stöd som riktas särskilt till personer
med funktionshinder och som syftar till att underlätta för dem att arbeta i
en anpassad arbetsmiljö. Bidraget kan avse hjälpmedel i arbetet, anpass-
ning av lokaler, verktyg eller dylikt som behövs för att en funktionshind-
rad person skall kunna utföra sitt arbete. Bidraget får lämnas till arbetsgi-
varen eller den funktionshindrade vid nyanställning och under de första
tolv månaderna av en anställning. Bidrag kan också lämnas i samband
med att en funktionshindrad person deltar i en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd.
Inom ramen för arbetsmarknadspolitiken finns också möjlighet att
lämna bidrag för arbetsbiträde till en svårt funktionshindrad person om
hindret förorsakar utgifter för sådant biträde i en utsträckning som
väsentligt överstiger vad som kan vara normalt för befattningen eller
verksamheten.
För den som är funktionshindrad och vill starta eget företag kan bidrag
till näringshjälp lämnas. Bidraget får avse inskaffandet av en arbetsma-
skin, verktyg eller liknande. Villkoret är att verksamheten kan förväntas
ge ett väsentligt tillskott till försörjningen. Näringshjälpen får kombineras
med så kallat starta eget-bidrag, vilket innebär att det utöver bidraget till
Prop. 1999/2000:79
119
bl.a. maskinutrustning också kan lämnas ersättning för försörjning under Prop. 1999/2000:79
en period av sex månader, i vissa fall upp till tolv månader.
Riktade stöd till företag och särskilt anordnade arbetstillfällen
Målet är att människor med funktionshinder skall kunna arbeta på den
reguljära arbetsmarknaden efter egen önskan och på samma villkor som
andra. För att detta skall vara möjligt kan det ibland behövas, som fram-
går ovan, olika anpassningar av arbetsmiljö och övriga arbetsförhållan-
den. Arbetsmiljölagen anger också att arbetsmiljön skall anpassas till ar-
betstagarens särskilda förutsättningar. Personer med nedsatt arbetsför-
måga har också ett särskilt anställningsskydd.
Anpassningar och särskilt utprovade hjälpmedel är dock inte tillräck-
ligt för att människor med funktionshinder skall fa arbete i den omfatt-
ning som de önskar. Också i gynnsamma konjunkturlägen och när efter-
frågan på arbetskraft varit stor har personer med funktionshinder ofta haft
stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Inom ramen för ar-
betsmarknadspolitiken har detta mötts med olika former av riktade stöd
till företag som syftar till att just personer med funktionshinder skall
komma ifråga för anställning.
Den mest omfattande åtgärden är anställning med lönebidrag som un-
der 1998 omfattade cirka 50 000 personer. Anslaget Åtgärder för arbets-
handikappade som till övervägande del används för lönebidrag ökade år
1999 med 120 miljoner kronor. Riksdagen har på förslag av regeringen
beslutat om en ytterligare höjning med 30 miljoner kronor för budgetåret
2000, vilket motsvarar kostnader för cirka 1000 anställningar med löne-
bidrag. Arbetsmarknadsverket har också ett särskilt uppdrag att se över
lönebidragshanteringen för att utveckla metoder och effektivisera åtgär-
den. Uppdraget skall slutredovisas i början av år 2001. Vidare har Eko-
nomistymingsverket (ESV) fatt i uppdrag att i samråd med AMS, ut-
veckla styrningen och uppföljningen av anslagsmedlen.
Lönebidraget lämnas till arbetsgivaren som anställer en funktionshind-
rad person och syftar till att bereda anställning åt arbetshandikappade där
övriga åtgärder visat sig otillräckliga. Det är också möjligt att lämna bi-
drag för att underlätta för en anställd att återkomma i arbete efter att ha
uppburit helt sjukbidrag.
Lönebidragets storlek bestäms med hänsyn tagen till den arbetshandi-
kappade personens arbetsförmåga och graden av funktionsnedsättning
relaterat till det arbete som skall utföras. Villkoret för att lönebidrag skall
kunna lämnas till en arbetsgivare är att lön och andra anställningsförmå-
ner följer kollektivavtal eller att lönen och förmånerna är jämförbara med
förmåner inom branschen.
Regeringen har även infört ett förstärkt anställningsstöd som innebär
en kraftig skatterabatt till arbetsgivare som anställer personer som är
långtidsinskrivna eller har varit i skyddad anställning. Arbetshandi-
kappade kan fa del av denna åtgärd då gruppen är överrepresenterad
bland de långtidsinskrivna.
Särskilt introduktions-och uppföljningsstöd (SIUS) är en åtgärd som
bygger på metodiken Supported Employment. Den enskilde far en sär-
skild stödperson som på ett metodiskt och systematiskt sätt introducerar
120
på arbetsplatsen och i arbetsuppgifterna. Det särskilda stödet skall rikta
sig såväl till den funktionshindrade som till arbetsplatsen. Åtgärden har
främst visat sig vara värdefull för personer med psykiskt eller intellektu-
ellt arbetshandikapp som har stort behov av individuellt stöd.
Samhallkoncemen har till uppgift att skapa meningsfullt och utveck-
lande arbete för arbetshandikappade där behoven finns. Rekryteringen till
Samhall skall till minst 40 procent ske från grupperna utvecklingsstörda,
psykiskt sjuka och flerhandikappade. Arbete inom Samhall räknas i an-
ställningsskyddslagens mening som skyddat arbete och är undantaget från
den lagens tillämpningsområde. I praktiken, genom kollektivavtal, har
arbetshandikappade anställda i Samhallkoncemen ett fullgott anställ-
ningsskydd. Av avtalet mellan staten och Samhall framgår att minst
5 procent av de arbetshandikappade anställda skall lämna koncernen för
arbete på den reguljära arbetsmarknaden under år 2000
En ytterligare form av skyddat arbete är Skyddat arbete hos offentliga
arbetsgivare. Främst är det kommuner som anordnar dessa arbetstill-
fällen. Drygt 5000 personer fick del av denna anställning 1998.
Många funktionshindrade personer är utan arbete
Trots den stora variation i åtgärder som arbetsmarknadspolitiken har att
erbjuda för att underlätta för personer med funktionshinder att bli del-
aktiga i arbetslivet så står en stor andel utanför arbetsmarknaden. Föränd-
rade regler och utvecklingen på arbetsmarknaden under 1990-talet har
inneburit att antalet möjliga arbetsuppgifter begränsats för personer med
funktionsnedsättningar. En förskjutning från fasta anställningar till olika
slag av tidsbegränsade anställningar pågår. Det ställer krav på omställ-
ning till nya arbetsuppgifter och nya arbetsförhållanden. Omställning till
nya arbetsrelationer, många kund- och servicekontakter och snabba för-
ändringar i teknologi ställer nya kompetenskrav främst i psykologiskt och
psykosocialt avseende. Den långvariga arbetslösheten har skapat en allt
tydligare tudelning av arbetsmarknaden, där å ena sidan växande grupper,
bl.a. de funktionshindrade, ställs utanför arbetslivet och å andra sidan
brist på arbetskraft. Riskerna för att allt fler utestängs från arbetsmarkna-
den ökar. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning Svaga grupper bland
arbetsförmedlingens sökande - omfattning och hinder (AMSUra
1998:11) pekar på särskilda svårigheter för bl.a. arbetshandikappade.
Regeringen menar att en avgörande faktor för att nå ökad och långsik-
tigt hållbar tillväxt och sysselsättning är att väl tillvarata landets mänsk-
liga resurser. För att kunna föreslå adekvata och effektiva åtgärder har
Näringsdepartementet beslutat att starta ett särskilt projekt med uppgift
att i ett sammanhang och ur ett tillväxtperspektiv kartlägga och analysera
hur kön, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder
påverkar enskildas möjligheter på arbetsmarknaden och till eget företa-
gande samt hur mångfald kan påverka tillväxten. Utifrån en sådan analys
skall åtgärder föreslås som eliminerar hinder och leder till ökad tillväxt.
Ett nationellt program skall tas fram. Projektet skall särskilt se till att frå-
gor rörande företagandets villkor för olika grupper, behov av att bryta
segregerande mönster på arbetsmarknaden och diskriminering i närings-
Prop. 1999/2000:79
121
liv och på arbetsmarknaden belyses. Senast den 1 december 2000 skall
arbetet vara redovisat.
Regeringen anser att det är angeläget att fa kunskap om hur arbetsgi-
varna ser på möjligheten att tillvarata den kompetens som funktionshind-
rade representerar. Ett antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att un-
derlätta för funktionshindrade på arbetsmarknaden finns och det är viktigt
att såväl funktionshindrade som arbetsgivare har kunskap om dessa möj-
ligheter. Regeringen vill också ha arbetsgivarnas syn på det regelverk
som styr dessa åtgärder. En intervjuundersökning med ett lämpligt antal
arbetsgivare vid små- och medelstora företag kan ge denna kunskap. Re-
geringen har även initierat en konferensserie om funktionshindrade på
arbetsmarknaden under år 2000 i avsikt att öka arbetsgivarnas intresse för
att anställa personer med funktionshinder.
Medicinska kontroller i arbetslivet
Handikappombudsmannen framförde i den årsrapport som överlämnades
1998 att användningen av medicinska kontroller och test i arbetslivet
borde begränsas och i lag förtydligas. Handikappombudsmannen pekar
på att risken för att sådana kontroller kan missbrukas och därmed utgöra
ett särskilt hot mot personer som har anlag för någon sjukdom eller funk-
tionsnedsättning.
I september 1994 tillsattes en särskild utredare för att utreda vissa frå-
gor om medicinska kontroller i arbetslivet. Bakgrunden till utredningen
var bl.a. de risker för utslagnings- och utestängningseffekter som medi-
cinska kontroller kunde innebära i det då rådande arbetsmarknadsläget.
Utredaren redovisade i april 1996 sitt arbete i betänkandet Medicinska
undersökningar i arbetslivet (SOU 1996:63). Utredaren bedömde att de
dåvarande förhållandena inte motiverade någon begränsande lagstiftning
vad gäller sedvanliga medicinska undersökningar i samband med eller
under anställningen. Betänkandet har remissbehandlats. Flera av remiss-
instanserna anser att frågan om en reglering av medicinska kontroller
borde utredas ytterligare.
Regeringen har den 23 september 1999 beslutat att tillkalla en särskild
utredare för att se över behovet av lagstiftning eller andra åtgärder för att
stärka skyddet av den enskildes personliga integritet i arbetslivet. I över-
synen skall i första hand ingå frågor om användning av drogtester och
andra medicinska kontroller samt frågor om användning av persondato-
rer, e-post och internet i arbetet. Även andra integritetsfrågor som kom-
mer upp under utredningsarbetets gång och där skyddet för den person-
liga integriteten i arbetslivet kan vara allvarligt hotat skall tas upp av ut-
redaren. Behovet av skydd för arbetssökande skall särskilt belysas.
Utredaren skall utnyttja det arbete som utförts av tidigare utredningar
och beakta det underlag som redan finns, t.ex. i betänkandet Medicinska
undersökningar i arbetslivet (SOU 1996:63). Utredningen skall överläm-
nas till regeringen senast den 1 april 2001.
Prop. 1999/2000:79
122
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att kart-
lägga på vilket sätt landstingens barn- och ungdomshabiliteringar är
tillgängliga för barn och ungdomar med olika funktionshinder i olika
åldrar. Kartläggningen bör även omfatta samverkan med andra verk-
samheter kring utformningen och innehållet i de samlade sociala, pe-
dagogiska, psykologiska och medicinska insatserna till barnen och
ungdomarna och deras familjer.
Skälen för regeringens bedömning: Med habilitering och rehabilite-
ring avses planerade och från flera kompetensområden sammansatta åt-
gärder, bl.a. medicinska, pedagogiska, sociala, tekniska och arbetsinrik-
tade insatser. Syftet med habilitering och rehabilitering är att ge den en-
skilde möjlighet att återvinna respektive utveckla bästa möjliga funk-
tionsförmåga och välbefinnande. Framförallt bör åtgärderna leda till en
väsentligt ökad livskvalitet.
I samband med handikappreformen år 1994 tillfördes hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763), HSL två nya paragrafer 3 b och 18 b §§. Dessa
tydliggör sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering, rehabilitering
och hjälpmedel för funktionshindrade samt för landstingens del även
tolktjänst för döva. Av bestämmelserna framgår att habilitering och reha-
bilitering skall planeras i samverkan med den enskilde och planerade och
beslutade insatser skall framgå av en plan. Syftet med tilläggen var att
säkra enskildas tillgång till fullgod habilitering och rehabilitering samt att
utjämna skillnader mellan olika delar av landet och mellan tillgången till
habiliterings- och rehabiliteringsinsatser för olika grupper av funktions-
hindrade.
Handikappreformen
Inom ramen för handikappreformen beslutade riksdagen också om ett
tidsbegränsat stimulansbidrag under åren 1994-1997. Syftet med stimu-
lansbidraget var att påskynda utvecklingen av habilitering och rehabilite-
ring samt att minska de geografiska skillnaderna och skillnaderna mellan
olika grupper. Socialstyrelsen fick i uppdrag att fördela medlen samt att
följa upp bidragets användning och effekter. Socialstyrelsen skriver i sin
slutrapport Socialstyrelsen följer upp och utvärderar (1998:7) att stimu-
lansbidraget åstadkommit en ökad medvetenhet om behov och nytta av
habilitering och rehabilitering inom och i nära anslutning till hälso- och
sjukvården. Detta har i sin tur lett till att ojämnheter över landet till viss
del minskat och en ökad livskvalitet för många enskilda brukare, bl.a.
genom att det stimulerat till tidiga åtgärder. Nya vård- och rehabilite-
ringsprogram har också utarbetats.
123
Tidigare utredningar
Socialstyrelsens utvärdering visar samtidigt att det fortfarande finns
många som inte far sina habiliterings- och rehabiliteringsbehov tillgodo-
sedda tillräckligt väl och att många områden därför behöver utvecklas
ytterligare. Detta gäller både barn och vuxna. Exempel på eftersatta om-
råden är rehabilitering för äldre med funktionshinder, personer med klas-
siska neurologiska sjukdomar som MS och Parkinsons sjukdom samt in-
satser för unga vuxna med funktionshinder. Behovet av utveckling av
habiliteringen för barn och ungdomar med funktionshinder har också
framhållits i flera utredningar och rapporter.
En grundläggande förutsättning för en bra habilitering eller rehabilite-
ring är bemötandet av den enskilde och att hänsyn tas till den enskildes
egna önskemål vid planeringen av insatserna. Såväl Bemötandeutred-
ningen som t.ex. utvärderingar från Riksförbundet för rörelsehindrade
barn, ungdomar och vuxna (RBU) visar på brister i bemötandet. Enligt
RBU är föräldrarna framförallt missnöjda med tillgänglighet, kontinuitet
och tiden som personalen har till förfogande för barn och familj. Föräld-
rar till barn med omfattande funktionshinder och stora omvårdnadsbehov
är generellt mer missnöjda än andra, eftersom behoven och kraven är
större både vad gäller resurser och specialistkompetens.
Socialstyrelsen har kartlagt habiliteringen samt insatsen råd och stöd
enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) för barn och ungdomar upp till 18 år under år 1996. Denna kart-
läggning bekräftar bilden av att det ser mycket olika ut i landet både be-
träffande vem som far vad och varifrån man får sina insatser. Socialsty-
relsen visar också på stora skillnader mellan landstingen i fråga om hur
de använder resurserna för habilitering respektive insatsen råd och stöd.
Socialstyrelsen konstaterar att en mer grundläggande kartläggning bör
genomföras för att analysera kvaliteten i habiliterings- samt råd- och
stödverksamheterna.
Även utredningen om funktionshindrade elever i skolan uppmärksam-
made i sitt slutbetänkande Funkis - funktionshindrade elever i skolan
(SOU 1998:66) habiliteringen för barn och ungdomar och dess betydelse,
bl.a. för framgångsrika specialpedagogiska insatser och handledning till
skolan. Utredningen konstaterade att den traditionella habiliteringen
inom alla landsting främst riktade sig till barn och ungdomar med rörel-
sehinder respektive utvecklingsstörning med och utan ytterligare funk-
tionshinder. Habiliteringsinsatsema avtar med tilltagande ålder. Framför-
allt är det förskolebarn som får stöd. De remissinstanser som yttrat sig i
frågan stödjer utredningens förslag om en översyn av habiliteringsverk-
samheten.
Slutsatser
En viktig slutsats som kan dras av de uppföljningsresultat som beskrivits
ovan är att det fortfarande finns många som inte tillräckligt väl får sina
rehabiliterings- och habiliteringsbehov tillgodosedda och att många om-
råden behöver utvecklas ytterligare. När det gäller barn och ungdomar
med funktionshinder handlar det om individer i utveckling. Det är ange-
Prop. 1999/2000:79
124
läget med tidigt insatta åtgärder även där omfattningen och varaktigheten
av funktionshindret är svårbedömt. Insatser till barnen kan ofta ha mycket
långsiktiga och i många fall även förebyggande effekter. Stödet måste
inriktas på barnens och ungdomarnas hela utvecklingsperiod. Det finns
därför, enligt regeringens bedömning, behov av att i första hand närmare
kartlägga vilka grupper av barn och ungdomar som far respektive saknar
habilitering och inom vilka områden som de inte har tillgång i tillräcklig
omfattning till den habilitering de behöver. En sådan kartläggning bör
även belysa kvaliteten i de insatser som ges. Enligt regeringens bedöm-
ning bör också ett förtydligande göras i LSS när det gäller syftet med
insatsen rådgivning och annat personligt stöd och på vilket sätt insatsen
kan vara ett komplement till åtgärder som ges enligt annan lagstiftning.
Regeringen har behandlat den frågan i kapitel 8 i denna proposition.
Mot denna bakgrund avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag
att undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att barn och ung-
domar med olika funktionshinder och i olika åldrar skall fa bättre tillgång
till den nuvarande habiliteringen och rehabiliteringen. I det samman-
hanget skall Socialstyrelsen också undersöka hur habiliteringen sam-
verkar med andra verksamheter kring utformningen och innehållet i de
samlade sociala, pedagogiska, psykologiska och medicinska insatserna
till barnen och ungdomarna och deras familjer.
Prop. 1999/2000:79
Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör noga följa utvecklingen
när det gäller kommunernas och landstingens arbete med individuella
planer enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) samt individuella habiliterings- och rehabi-
literingsplaner enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL för
personer med funktionshinder. Socialstyrelsen bör också följa hur
detta arbete samordnas med andra kompetens- och verksamhetsom-
råden. Socialstyrelsen bör förstärka och intensifiera sina rådgivnings-
och informationsinsatser till huvudmännen om handläggning av och
modeller för individuella planer enligt LSS och HSL och på det sättet
medverka till att sådana planer upprättas i större utsträckning än för
närvarande.
Handikappombudsmannen bör inom ramen för sitt informations-
ansvar samlat redovisa de insatser som finns för barn och ungdomar
med funktionshinder och deras familjer.
Individuella planer i olika former
Enligt 10 § LSS kan den enskilde begära att en individuell plan med be-
slutade och planerade insatser upprättas i samråd med den det gäller.
Kommunen har enligt 14 § LSS ansvar för att insatser som tas upp i den
individuella planen samordnas. Även åtgärder som vidtas av andra än
125
kommunen eller landstinget skall redovisas. Planen skall omprövas fort-
löpande och minst en gång om året. Syftet med planen är att den enskilde
skall ges inflytande och överblick över de olika åtgärder och insatser som
rör honom eller henne och bör omfatta olika behov som kan tillgodoses
genom insatser från olika kompetens- och verksamhetsområden också
utanför kommunen.
I 3 b § HSL regleras landstingens ansvar for bl.a. habilitering, rehabi-
litering och hjälpmedel. Tredje stycket lägger fast ett särskilt krav på
landstingen att ta fram en individuell plan över planerade och beslutade
insatser för personer med funktionshinder. Planen skall avse habilitering,
rehabilitering och hjälpmedel. Syftet med planen är att samordna de olika
habiliterings-, rehabiliterings- och hjälpmedelsinsatser som den enskilde
kan behöva. Av planen bör syftet och målen med insatserna framgå. An-
svaret för planen ligger på sjukvårdshuvudmannen.
I propositionen Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning och
stöd (1998/99:105) framhölls dessutom behovet av en medveten plane-
ring och utvärdering av åtgärderna till elever i behov av stöd utifrån ele-
vens hela skolsituation och att åtgärdsprogram bör finnas i alla skolfor-
mer i det offentliga skolväsendet.
Samverkan
De individuella planerna enligt LSS och HSL utgör en viktig grund både
för samverkan mellan olika nivåer och enheter inom kommun och lands-
ting och mellan olika huvudmän. För den enskilde räcker det inte att de
olika delarna i kedjan fungerar var och en för sig. Också samspelet mel-
lan de olika delarna måste fungera. Om t.ex. skolan upprättar ett åt-
gärdsprogram för en elev eller sjukvården en behandlingsplan är det vik-
tigt att denna ingår i den individuella planen enligt LSS eller samordnas
med den på annat sätt. På motsvarande sätt kan andra planer eller pro-
gram bli en del av eller samordnas med den individuella planen. Om den
enskilde inte omfattas av LSS kan t.ex. habiliteringsplanen med dennes
medgivande ges samma sammanhållande funktion.
Både Socialstyrelsen och Handikappombudsmannen, liksom handi-
kapporganisationerna, har i rapporter beskrivit hur omfattande antalet
kontakter med myndigheter och andra instanser kan vara för barn med
funktionshinder och deras föräldrar.
Handikappombudsmannen beskriver t.ex. i sin rapport till regeringen
för år 1998, Efter fem år med FN:s standardregler, en mamma som kon-
staterat att familjen haft närmare hundra kontakter med anledning av bar-
nets funktionshinder. De konstaterar också att många föräldrar bollas
mellan olika myndigheter och instanser och mängden olika lagar för-
svårar en överblick över ansvarsfördelningen som inte alltid är klar. För-
äldrarna måste ofta fungera som spindeln i nätet och ständigt vara pådri-
vande för att barnet skall fa det stöd det behöver. Socialstyrelsen konsta-
terar i Handikappreformens slutrapport år 1997 att vissa föräldrar har ett
behov av ombud som för barnets och familjens talan eller fungerar som
psykologiskt stöd som skulle underlätta tillvaron betydligt. Bemötande-
utredningen drar samma slutsats i sitt betänkande. Regeringen föreslår
därför i kapitel 8.6 att särskilda medel ställs till handikapporganisationer-
Prop. 1999/2000:79
126
nas förfogande för att pröva hur ett personligt brukarstöd kan utformas,
organiseras och finansieras. Det är regeringens förhoppning att en sådan
verksamhet kan bidra till ett bättre stöd för den enskilde eller dennes fa-
milj.
Socialstyrelsens utvärdering av handikappreformen och psykiatrire-
formen samt andra studier visar att fa individuella planer har upprättats i
kommuner och landsting och att samverkansfrågoma generellt måste fa
en centralare roll. Orsaken till att planer var så sällsynta uppges bl.a. vara
att det saknas riktlinjer, tidsbrist, informationsbrist, att den en-
skilde/familjen inte frågar efter någon plan eller orkar delta i fler möten,
att det förekommer så många andra planer eller att det helt enkelt inte
behövdes någon individuell plan. Att samverkan brister beror bl.a. på
olika förhållningssätt, kulturella skillnader och språk i de olika verksam-
heterna. En studie från RBU visar att ca 68 procent av de föräldrar som
deltagit i en enkätundersökning inom ramen för Livsvillkorsproj ektet är
missnöjda med myndigheternas samarbete sinsemellan.
Modeller för planering och samverkan
Regeringen anser att det är oroande att arbetet med individuella planer
och former för samarbete och samverkan inte utvecklats i den takt som är
önskvärd. Socialstyrelsen presenterade för några år sedan ett förslag till
processinriktad arbetsmodell för individuella planer som prövats i prakti-
ken i Göteborg. Erfarenheterna från Göteborgsproj ektet visar att ett så-
dant arbetssätt leder till ett ökat inflytande och ökad delaktighet för den
enskilde men att samverkan ännu inte blivit en självklarhet. Inom ramen
för psykiatrireformen prövades samverkansmodeller bl.a. i form av be-
handlingsteam och vårdplaneringsteam. I den sistnämnda modellen pla-
neras insatserna i partssammansatta vårdlag och vårdavtal sluts med be-
rörda aktörer. I Norge utarbetar Sosial- og helsedepartementet en vägled-
ning till kommunerna om användandet av ansvarsgrupper eller andra
samverkanslösningar som t.ex. kontaktpersoner. Med ansvarsgrupper
avses samordning av kommunala tjänster till personer med funktionshin-
der. En ansvarsgrupp enligt den norska modellen består av de fackperso-
ner som har mest kontakt med den funktionshindrade tillsammans med
denne och eventuellt berörda. För att ansvarsgruppen skall kunna fatta
beslut om samordning bör de personer som ingår i gruppen ha befogenhet
att fatta beslut å sin verksamhets vägnar. Den funktionshindrade bör
dessutom ha en kontaktperson i gruppen.
Socialstyrelsens roll
Det är angeläget att Socialstyrelsen noga följer utvecklingen när det gäl-
ler kommunernas och landstingens arbete med individuella planer enligt
LSS och behandlings- eller rehabiliteringsplaner enligt HSL och hur ar-
betet samordnas med andra kompetens- och verksamhetsområden.
Socialstyrelsen skall förstärka och intensifiera sina rådgivnings- och in-
formationsinsatser till huvudmännen om handläggning av och modeller
Prop. 1999/2000:79
127
för individuella planer enligt LSS och HSL och på det sättet medverka Prop. 1999/2000:79
till att sådana planer upprättas i större utsträckning än för närvarande.
Information om funktionshindrade barns rättigheter
Socialstyrelsen konstaterade i sin uppföljning av handikappreformen att
informationen från kommunerna om LSS var bristfällig. Personer med
omfattande funktionshinder har ofta stora svårigheter att själva söka upp
och ta del av information. Bristande kunskap om det stöd som finns gör
det svårt för den enskilde att söka lämpliga insatser. Handikappombuds-
mannen framhåller i rapporten till regeringen för år 1998 att föräldrar till
barn med funktionshinder ofta far föra en kamp både för att fa informa-
tion om sina rättigheter och för att fa de insatser man har behov av. Bar-
nen och deras familjer berörs av ett flertal lagar och det är svårt att fa en
överblick över innehållet i lagstiftningen.
Enligt FN:s standardregler bör människor med funktionshinder och,
där det anses lämpligt deras familjer, fa full information om sina rättig-
heter. I Norge och Finland finns häften som beskriver rättigheterna för
barn och unga med funktionshinder i respektive land. Regeringen bedö-
mer att det bör ligga inom Handikappombudsmannens ansvarsområde att
utveckla motsvarande information om rättigheterna, i första hand för barn
och ungdomar med funktionshinder och deras familjer, i Sverige.
Regeringens bedömning: Anslaget B 5 Bidrag till handikapp- och
pensionärsorganisationer bör den 1 juli år 2000 tillföras 14 miljoner
kronor som bör fördelas till handikapporganisationerna andra halvåret
2000. Från 1 januari år 2001 bör ytterligare 14 miljoner kronor till-
föras, vilket innebär en sammanlagd nivåhöjning med 28 miljoner
kronor per år. Därutöver bör anslaget den 1 juli år 2000 tillföras ett
engångsbelopp om 5,5 miljoner kronor för att underlätta övergången
till nytt bidragssystem.
Bakgrund
Sedan 1960-talet har staten gett stöd till handikapporganisationernas all-
männa verksamhet. Bidraget till handikapporganisationerna höjdes
successivt fram till år 1994 men har sedan dess legat på oförändrad nivå.
Under samma tidsperiod har antalet handikapporganisationer ökat kraf-
tigt. Cirka 70 handikapporganisationer sökte år 1999 bidrag hos Social-
styrelsen till sin allmänna verksamhet. Av dem har cirka en tredjedel
bildats under 1990-talet. Sammanlagt har organisationerna nu omkring
500 000 medlemmar och drygt 3 000 läns- och lokalföreningar.
Budgetåret 1973/74 fördelades sammanlagt knappt 4 miljoner kronor
till 24 riksorganisationer inklusive samarbetsorganet Handikappförbun-
128
dens Samarbetsorgan (HSO). År 1999 har 44 organisationer inklusive
HSO fått nästan 130 miljoner kronor för motsvarande ändamål.
Regeringen beslutade den 25 juni 1998 att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag att se över statsbidragen till handikapporganisationerna (dir.
1998:57). Orsaken var bl.a. det ökande antalet handikapporganisationer
som sökte bidrag. Genom tilläggsdirektiv den 27 maj 1999 (dir. 1999:41)
fick utredaren i uppdrag att redovisa hur handikapporganisationerna an-
vänt erhållna statsbidrag fördelat på kvinnor och män. Utredaren över-
lämnade i juli 1999 betänkandet (SOU 1999:89) Statsbidrag till handi-
kapporganisationer. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen ut-
färdade den 20 januari år 2000 en ny förordning (SFS 2000:7) om stats-
bidrag till handikapporganisationer som skall träda i kraft den 1 juli år
2000.1 motiven till förordningen (Fm 2000:1) framhåller regeringen bl.a.
att av organisationernas redogörelse till Socialstyrelsen bör det framgå
hur fördelningen av män och kvinnor är bland medlemmarna, hur köns-
fördelningen är i de beslutande organen samt vilka ansträngningar som
har gjorts för att rekrytera medlemmar med utländsk bakgrund.
Skälen för regeringens bedömning: Handikapprörelsen är en viktig
folkrörelse som berikar demokratin och som det därför är ett samhälls-
intresse att stödja. Många av medlemmarna i handikapporganisationerna
har till följd av sina funktionshinder svårt att som enskilda personer göra
sig hörda, men de kan göra det samfällt genom sina organisationer. Han-
dikapprörelsen gör en viktig samhällsinsats bl.a. genom att följa och rap-
portera om livsvillkoren för funktionshindrade, peka på behov och bris-
ter, föreslå lösningar och medverka både i debatten och i det konkreta
arbetet för att bygga ett samhälle för alla. Dessa insatser är en förutsätt-
ning för förverkligande av de handikappolitiska målen full delaktighet
och jämlikhet för personer med funktionshinder. Handikapporganisatio-
nerna kan också ses som en kanal mellan samhällets beslutsfattare och
myndigheter å ena sidan och enskilda personer med funktionshinder å
andra sidan, där informationen går i båda riktningarna.
Stödet till handikapporganisationerna är således betydelsefullt ur de-
mokratisk synpunkt och för att göra det möjligt för handikapporganisa-
tionerna att bidra i arbetet med att förverkliga de handikappolitiska må-
len.
Frågan om stöd till handikapporganisationer behandlas i FN:s stan-
dardregler. Enligt dessa bör staterna ekonomiskt och på annat sätt upp-
muntra och stödja att handikapporganisationer bildas av människor med
funktionsnedsättning, deras familjemedlemmar och/eller företrädare samt
att de stärks (regel 18).
Bidraget till handikapporganisationernas allmänna verksamhet bör
höjas med 14 miljoner kronor som skall fördelas det tredje och fjärde
kvartalet år 2000. För år 2001 bör ytterligare 14 miljoner kronor tillföras,
vilket innebär en sammanlagd nivåhöjning av 28 miljoner kronor per år.
Övergången till bidragsregler enligt den nya förordningen den 1 juli år
2000 kan för ett fatal organisationer medföra väsentliga svårigheter under
en period när organisationerna tvingas anpassa sin verksamhet till änd-
rade ekonomiska förutsättningar. Ett engångsbelopp på 5,5 miljoner
kronor bör tillföras den 1 juli år 2000 för att underlätta övergången till de
nya reglerna. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att fördela dessa medel till
Prop. 1999/2000:79
129
5 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 79
det fatal organisationer som visar sig fa störst svårigheter vid över- Prop. 1999/2000:79
gången.
Förslagen i propositionen är av olika karaktär. De första träder i kraft
redan den 1 juli år 2000 medan många börjar förverkligas under år 2001.
Ytterligare några av förslagen införs successivt under flera år.
Nationellt tillgänglighetscenter
Ett nationellt tillgänglighetscenter bör skapas med uppgift att vara ett
rådgivande organ i tillgänglighetsfrågor. Arbetet bör koncentreras till
kunskapsuppbyggnad, rådgivning, utveckling och samverkan..
Handikappombudsmannen bör tillföras ökade resurser för att kunna
fullgöra dessa uppgifter. För detta bör 7 miljoner kronor avsättas fr.o.m.
budgetåret 2001.
Finansiering: Inom ramen för de medel som anvisats för särskilda åt-
gärder inom handikappområdet under anslag B 2 Vissa statsbidrag inom
handikappområdet, utg.omr. 9.
Ökad tillgänglighet i offentlig miljö
Enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten i befintliga lokaler dit
allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser bör vara
åtgärdade vid utgången av år 2010. Bestämmelser med den innebörden
bör föras in i PBL med ikraftträdande den 1 januari 2001. Mer precise-
rade krav på tillgänglighet bör ställas vid nybyggnad och ändring av all-
männa platser. Boverket bör fa i uppdrag att utarbeta förslag till vad som
skall betraktas som enkelt åtgärdade hinder och kravnivåer vid nybygg-
nad och ändring. Åtgärderna riktar sig såväl till kommunsektorn som till
privata fastighetsägare som äger lokaler dit allmänheten har tillträde.
Regeringen avser att under hösten 2000 återkomma med lagförslag i
frågan.
Finansiering: Regeringen gör bedömningen att finansieringsprincipen
ej skall tillämpas. Inga statliga medel tillförs då åtgärderna i stor utsträck-
ning kan genomföras i samband med ordinarie underhållsarbete.
Ökad tillgänglighet till transportsystemet
Regeringen gör följande bedömning i propositionens avsnitt om kommu-
nikationer:
- tillgängligheten till transportsystemet bör fortlöpande förbättras och
beaktas vid all planering och upphandling av infrastruktur, färdmedel,
trafik och övriga tjänster,
- arbetet för ökad tillgänglighet bör vägledas av att kollektivtrafiken bör
vara tillgänglig för funktionshindrade år 2010. Med detta mål som
130
utgångspunkt skall en trafikslagsövergripande planering genomföras,
där kollektivtrafik med stort utbud och resande prioriteras,
- gällande föreskrifter om tillgänglighet för funktionshindrade till färd-
medel inom olika trafikslag bör ses över och skärpas, i de fall det be-
döms nödvändigt.
En trafikslagsövergripande plan måste göras innan det är möjligt att
beräkna vilka resurser som krävs för att kollektivtrafiken skall vara till-
gänglig år 2010. En hel del, dock inte tillräckligt, har redan gjorts för att
göra kollektivtrafiken tillgänglig. En lag om handikappanpassad kollek-
tivtrafik gäller sedan år 1979, men föreskrifterna som reglerar krav-
nivåerna har inte förändrats sedan år 1985. Nya föreskrifter är därför en
viktig del i planeringen.
Skärpta föreskrifter kommer att kräva investeringar i fordon och infra-
struktur men även ge upphov till en del kostnader som har att göra med
höjd kvalitet i trafik och tjänster. Innan myndigheterna har utarbetat
förslag till föreskrifter och andra åtgärder som bör införas och angett tid-
punkt för och i vilken takt det skall ske, är det inte möjligt att närmare
beräkna vilka kostnader som kommer att uppstå. Förslag till plan och
skärpta föreskrifter kan presenteras tidigast om ett år. Beslut om före-
skrifter kan fattas tidigast våren 2001 och ikraftträdandet sker då tidigast
år 2002.
Det mest specifika målet bland förslagen är att kraven på tillgänglighet
skall skärpas för kollektivtrafiken i tätort och att nya föreskrifter skall
införas år 2003. Huvuddelen av kollektivtrafiken i tätort sker med buss.
Eftersom nästan alla nya bussar som köps för att användas i tätort är av
s.k. låggolvstyp är förutsättningarna goda för att kunna göra busstafiken i
dessa områden helt tillgänglig. För exempelvis personer med rollator el-
ler rullstol krävs endast montering av manuella ramper.
Att förse alla de 3 500 bussarna i tätortstrafik med manuella ramper
kostar knappt 20 miljoner kronor (5 000 kronor per ramp). Om två tredje-
delar av de 4 500 bussar som kör i landsbygdstrafik förses med liftar till
en kostnad av 100 000 kronor blir den sammanlagda kostnaden för det ca
300 miljoner kronor. Detta bedömer regeringen är fullt möjligt att inom
befintliga ekonomiska ramar genomföra till år 2003, åtminstone vad av-
ser bussar i regional trafik.
Även tåg och plattformar behöver anpassas. Den lokala och regionala
tågtrafiken är dock under snabb omvandling. Nya fordonstyper med
bättre tillgänglighet utvecklas och köps in. Det är därför svårt att nu be-
räkna behovet av investeringar för ökad tillgänglighet i tågtrafiken.
Kostnader tillkommer även för att göra huvuddelen av den interregio-
nala trafiken tillgänglig.
Sannolikt krävs de största resurserna för åtgärder på färdmedlen, även
om behoven är mindre än för bussar och tåg.
Från år 1998 t.o.m. år 2002 finns ett statsbidrag på 1,5 miljarder kronor
till förfogande för att göra fordon, terminaler m.m. i den lokala och re-
gionala kollektivtrafiken mer tillgängliga än vad som krävs enligt gäl-
lande föreskrifter. Statsbidraget samfinansieras med trafikhuvudmännen i
länen.
Efter år 2002 kommer det att återstå en del brister som behöver åtgär-
das, främst på den regionala och interregionala kollektivtrafikens område.
Prop. 1999/2000:79
131
Finansiering: Inga nya statliga medel tillförs utöver det statsbidrag
som redan finns.
Bostadsanpassningsbidrag
Ändring av reglerna föreslås med innebörden att vid köp eller byte av
bostad skall bidrag kunna lämnas till åtgärder som inte är kostnadskrä-
vande även om det inte finns några särskilda skäl for att välja en bostad
som kräver anpassning. Kommunerna kompenseras nu för kostnader för
bostadsanpassning via det generella statsbidraget till kommunerna.
Kostnaden för ändrade regler beräknas till 240 000 kronor årligen.
Finansiering: Inga nya statliga medel tillförs.
Alternativ telefoni
Förslaget innebär en satsning på ny teknik, varför ytterligare 5 miljoner
kronor fr.o.m. år 2001 bör tillföras anslaget B6 Ersättning för texttele-
foner, utg.omr. 9.
Finansiering: Medel som anvisats för särskilda åtgärder inom handi-
kappområdet under anslag B2 Vissa statsbidrag inom handikappområdet,
utg.omr. 9.
Insatser på kulturområdet
Statens kulturråd bör fa disponera ytterligare 7,5 miljoner kronor fr.o.m.
år 2001 för genomförande och utvidgning av handlingsprogrammet för
ökad tillgänglighet.
Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur (LL-stiftelsen -
Centrum för lättläst) bör få disponera ytterligare 500 000 kronor från år
2001 för genomförande av projekt för att öka tillgängligheten till littera-
tur. Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) bör i samma syfte få ett
tillskott med 2 miljoner kronor. Således bör sammanlagt 10 miljoner
kronor årligen avsätts för kulturinsatser fr.o.m. år 2001.
Finansiering: Medel som anvisats för särskilda åtgärder inom handi-
kappområdet under anslag B2 Vissa statsbidrag inom handikappområdet,
utg.omr. 9.
Bättre bemötande
- I propositionen föreslås att länsstyrelsen skall verka för att kommuner
och landsting planerar för att tillgodose framtida stöd-, service- och bi-
ståndsbehov enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshind-
rade (LSS) och socialtjänstlagen (SoL). Vidare föreslås att länsstyrel-
sen far förelägga en kommun vid vite att verkställa lagakraftvunna
domar som ger den enskilde rätt till viss insats. Socialstyrelsen och
länsstyrelserna har år 1999 tillförts medel för att förstärka och intensi-
fiera tillsynen av vården av äldre och funktionshindrade personer. En
del av dessa resurser bör kunna användas för att ge länsstyrelserna en
mer aktiv roll när det gäller att föregripa s.k. domstolstrots. Därutöver
Prop. 1999/2000:79
132
bör ytterligare 2 miljoner kronor avsättas under år 2001 som en
engångssatsning for att tillgodose länsstyrelsernas behov av kompetens
för de nya uppgifterna.
- Regeringen föreslår att huvudmännen prövar modeller för klagomåls-
hantering som ger den enskilde möjlighet att framföra klagomål, kritik
och synpunkter på myndigheters bemötande till ett forum som står
utanför berörd myndighets ordinarie organisation. Inga statliga medel
tillförs.
- Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus, bör utarbeta och ha
ansvar för ett nationellt program för kompetensutveckling som bör
ligga till grund för lokala utbildningsinsatser. Dessa genomförs av hu-
vudmännen utifrån deras egna förutsättningar. Syftet med utbildningen
skall vara att fa till stånd en samsyn inom och mellan olika personal-
grupper om bemötande, förhållningssätt och ideologin bakom de han-
dikappolitiska målen.
- Sisus behöver en viss personalförstärkning och vissa administrativa
och andra resurser för att genomföra, utveckla och följa upp program-
met. Sisus anslag bör därför förstärkas i tilläggsbudgeten för inneva-
rande år med 1,5 miljoner kronor fr.o.m. den 1 juli år 2000. Ytterligare
1,5 miljoner kronor bör avsättas fr.o.m. budgetåret 2001. Sisus bör
också få tillfälliga medel för kompetensutveckling för att stimulera
huvudmännen och handikapporganisationerna att tillsammans ta ini-
tiativ till modellprojekt med den föreslagna inriktningen. För detta än-
damål beräknas 9 miljoner kronor per år under tre år med början år
2001. Under samma period avsätts 5 miljoner kronor per år inom an-
slaget A2 utveckling av skolväsende och barnomsorg inom utgiftsom-
råde 16 Utbildning och universitetsforskning, som utbetalas till Sisus
för insatser som omfattar personal inom skolväsende och barnomsorg.
- Den socialvetenskapligt inriktade handikappforskningen bör tillföras
5 miljoner kronor år 2001 och 2 miljoner kronor år 2002.
- En försöksverksamhet med brukarstöd till personer med funktionshin-
der inleds i handikapporganisationernas regi. Syftet bör vara att pröva
olika metoder för hur ett sådant stöd, byggt på egen erfarenhet och
brukarvillkor kan utformas, organiseras, administreras och finansieras.
Försöksverksamheten beräknas kunna genomföras med stöd av All-
männa arvsfonden.
- Särskilda arvsfondsmedel beräknas även kunna ställas till handikapp-
organisationernas förfogande för kultursatsningar som syftar till att
minska fördomar och förbättra kunskapen om funktionshinder.
Finansiering: Insatser för bättre bemötande finansieras inom ramen
för de medel som anvisats för särskilda åtgärder inom handikappområdet
under anslag B2 Vissa statsbidrag inom handikappområdet, utg.omr. 9,
inom ramen för anslaget A2 utveckling av skolväsende och barnomsorg
inom utgiftsområde 16 samt genom projektbidrag från Allmänna
arvsfonden.
6 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 79
Prop. 1999/2000:79
133
Statsbidrag till handikapporganisationer
Den 1 juli år 2000 bör anslaget B5 Bidrag till handikapp- och pensio-
närsorganisationer, utg.omr. 9, Hälsovård, sjukvård och social omsorg,
tillföras 19,5 miljoner kronor avseende andra halvåret 2000. Hela sum-
man avser posten Bidrag till handikapporganisationer. 14 miljoner kronor
bör fördelas för andra halvåret 2000 enligt den nya fordelningsmodellen.
5,5 miljoner kronor bör fördelas som ett engångsbelopp till vissa
organisationer för att underlätta övergången till nytt fördelningsystem.
Regeringen återkommer till detta i tilläggbudget for innevarande år.
Från år 2001 bör ytterligare 14 miljoner kronor tillföras. Det innebär
att nivån på anslaget höjs med sammanlagt 28 miljoner kronor per år.
Finansiering: Inom ramen för de medel som anvisats för särskilda åt-
gärder inom handikappområdet under anslag B2 Vissa statsbidrag inom
handikappområdet, utgiftsområde 9, Hälsovård, sjukvård och social
omsorg.
Övriga förslag ger inga ökade kostnader
Regeringen bedömer att de övriga förslag som framläggs i propositionen
inte kommer att medföra några ökade kostnader. De förslag som förs
fram i avsnittet Myndigheternas ansvar och som bl.a. innebär att vissa
myndigheter skall ta fram åtgärdsplaner för att göra sin verksamhet till-
gänglig för funktionshindrade personer bör hanteras inom befintliga
ekonomiska ramar.
Ikraftträdande
Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Genom ändringen i paragrafen utökas länsstyrelsens arbetsuppgifter från
att avse bl.a. att främja samverkan på socialtjänstens område mellan
kommuner och andra samhällsorgan till att också omfatta att verka för att
kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida biståndsbehov
enligt 6 f §. Paragrafen har utformats i enlighet med vad som anförts i
Lagrådets yttrande.
Paragrafen är ny och ger länsstyrelsen möjlighet att ingripa med vites-
förelägganden mot domstolstrots som gäller bistånd enligt 6 b eller 6 f § i
denna lag. Efter Lagrådets yttrande har ett andra stycke lagts till paragra-
fen. Regeringen hänvisar också till vad som anförs i författnings-
Prop. 1999/2000:79
134
kommentaren till 26 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa Prop. 1999/2000:79
funktionshindrade.
I paragrafens första stycke införs en ny bestämmelse om att länsstyrelsens
beslut om avslag på en begäran om vitesföreläggande enligt 68 a § denna
lag far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I övrigt hänvisas till
vad som anförs i författningskommentaren till 27 § lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade.
Ikraftträdande m.m.
Lagändringen beräknas träda i kraft den 1 juli 2000. Det har inte ansetts
behövligt med någon övergångsbestämmelse. Härigenom kommer
möjligheten för länsstyrelsen meddela förelägganden att gälla även för
domar som meddelats före ikraftträdandet.
Genom ändringen i paragrafens andra stycke utökas länsstyrelsens
arbetsuppgifter från att avse endast att ge kommunerna råd i deras verk-
samhet till att också omfatta att verka för att kommunerna och lands-
tingen planerar för att kunna tillgodose framtida stöd- och servicebehov.
Paragrafen är ny och ger länsstyrelsen möjlighet att ingripa med
vitesförelägganden mot domstolstrots som gäller insatser enligt 9 § i
denna lag. Länsstyrelsens vitesförelägganden skall vara ett påtryck-
ningsmedel mot kommuner och landsting som inte följer lagakraftvunna
domstolsavgöranden om sådana insatser. Efter Lagrådets yttrande har ett
andra stycke lagts till paragrafen varav det framgår att länsstyrelsen inte
får meddela ett vitesföreläggande enligt första stycket om verkställighet
av domen redan har sökts enligt utsökningsbalken (1981:774). Vidare
tilläggs att ett meddelat vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks
enligt utsökningsbalken. Andra stycket är till för att undvika parallella
förfaranden om samma sak.
I paragrafens första stycke läggs en ny sjunde punkt till. Ett beslut av
länsstyrelsen om avslag på en begäran om vitesföreläggande enligt 26 a §
i denna lag far enligt den nya bestämmelsen överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Den enskilde får därigenom möjlighet att anföra
besvär över ett sådant avslagsbeslut.
135
Ikraftträdande m.m.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Det har inte ansetts
behövligt med någon övergångsbestämmelse. Härigenom kommer möj-
ligheten för länsstyrelsen att meddela förelägganden att gälla även domar
som har meddelats före ikraftträdandet.
Genom ett nytt andra stycke i paragrafen görs det klart att bostadsan-
passningsbidrag inte ges för att rusta upp bostäder som inte uppfyller
dagens bostadsstandardförhållanden.
Paragrafens nya lydelse innebär endast en redaktionell ändring vad gäller
bostadsanpassningsbidrag vid nybyggnad. Vid nybyggnad krävs det fort-
farande särskilda skäl för valet av bostad. De särskilda skälen kan variera
från kommun till kommun beroende på vilket utbud av lediga bostäder
det finns i kommunen.
Paragrafens nya lydelse innebär att det inte längre krävs särskilda skäl för
valet av bostad vid köp eller byte av bostad om det bara är fråga om
anpassningsåtgärder som inte är kostnadskrävande. Exempel på sådana
inte kostnadskrävande åtgärder är borttagning av trösklar och uppsättning
av stödhandtag eller blandare till handfat eller vask.
Är anpassningsåtgärdema kostnadskrävande krävs det också fortsätt-
ningsvis särskilda skäl för valet av bostad vid köp eller byte av bostad.
Beträffande särskilda skäl hänvisas vidare till vad som anförts i kom-
mentaren till 8 §.
Ikraftträdande m.m.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000. Det har inte ansetts
behövligt med någon övergångsbestämmelse. Härigenom kommer de
förändrade reglerna att slå igenom direkt vid ikraftträdandet. I den mån
ansökningar om bostadsanpassningsbidrag inte har lett fram till något
beslut före den 1 juli 2000 kommer de nya reglerna att tillämpas även för
dessa äldre ansökningar.
Prop. 1999/2000:79
136
Jag har haft regeringens uppdrag att kartlägga och analysera frågan om
bemötande av personer med funktionshinder (dir. 1997:24). Enligt mina
direktiv skall jag bl.a. beskriva funktionshindrade personers erfarenheter
av hur de bemöts och behandlas vid kontakter med myndigheter och
andra offentliga organ och vilka möjligheter de har att fa sina behov till-
godosedda. Jag skall också kartlägga och analysera i vilken mån faktorer
i verksamheters organisation, ledarskap och struktur samt personalens
kompetens kan bidra till förbättrat bemötande och förbättrad kvalitet på
insatserna.
Jag har låtit människor med erfarenhet av funktionshinder komma till
tals. Genom intervjuer, brev, samtal, möten, seminarier och samman-
komster med handikapporganisationer, invandrarorganisationer och andra
med kunskap om dessa frågor har jag fått en bild av hur människor med
funktionshinder anser att de blir bemötta.
Jag måste tyvärr konstatera att det finns stora brister i bemötandet av
personer med funktionshinder. Många känner sig kränkta, kontrollerade
och ifrågasatta. Den upplevelsen går igen i nästan alla berättelser jag fatt,
och mönstret är detsamma oavsett funktionshinder, livssituation och vil-
ket stöd och vilken service och hjälp man söker. Jag är medveten om att
det kan komma att göras försök att avfärda den här bilden med argument
att urvalet av uppgiftslämnare inte är representativt, eller att jag alltför
ensidigt har tagit upp problemen i stället för att peka på möjligheterna.
Men jag anser att mönstret i människors berättelser har bekräftats av så
många att det är omöjligt att avfärda.
På ett tidigt stadium i utredningen stod det klart att bemötandet av en-
skilda människor i mycket hög grad präglas av förutsättningar som ska-
pats av yttre faktorer. Enskildas värderingar liksom de förväntningar man
själv har om vad man har rätt till har naturligtvis betydelse. Men också
arbetsförhållanden, otydliga och komplicerade regelsystem som ofta änd-
ras, brist på resurser och de värderingsförändringar som kommit i den
ekonomiska krisens spår påverkar bemötandet. På det sättet är bemötan-
det en politisk fråga och ett uttryck för samhällets kollektiva bemötande.
Därför har jag beskrivit bemötandet också utifrån den utgångspunkten.
Att förändringar i omvärlden har betydelse för bemötandet bekräftas i
en enkätstudie jag låtit göra bland anställda som i sin yrkesverksamhet
möter människor med funktionshinder. De känner av besparingar och
arbetsgivarens krav på att klara samma uppgifter på kortare tid och med
mindre resurser och att det i vissa fall kan inverka på bemötandet. Många
tycker att lagar och regler är otydliga och att politikerna inte ger klara
besked om vad som skall gälla.
Det finns en otydlighet i det politiska budskapet om hur samhället ser
på människor med funktionshinder och hur samhället behandlar och till-
fredsställer de behov av stöd, service och tillgänglighet som många män-
niskor med funktionshinder har. Klyftan mellan ideal och realiteter i mitt
material är uppenbar. När människor upptäcker att lagar och regelverk
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 1
137
inte håller vad det lovar känner de sig lurade och förlorar tilltron till
samhällets möjligheter att tillvarata sina medborgares behov och intres-
sen. Det skapar misstro mot myndigheterna och leder i sin tur till misstro
mot politikerna.
Klyftan mellan ideal och realiteter visar sig särskilt tydligt i frågan om
domstolstrots. Det finns exempel på att huvudmän inte verkställer domar
om rätt till insatser eller bistånd enligt lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) eller socialtjänstlagen (SoL). Det är oaccep-
tabelt. I praktiken innebär det att enskilda inte far de insatser eller det
bistånd som de har rätt till. Frågan har varit aktuell i många år. Under
tiden har flera förslag till lösningar utretts utan att detta lett till några åt-
gärder. Jag anser att domstolstrots är en bemötandefråga och tar därför
upp den i detta slutbetänkande.
Mot bakgrund av det kunskapsunderlag jag nu fatt anser jag att den en-
skildes ställning måste stärkas i olika avseenden. Det gäller t.ex. rätten
till full delaktighet och inflytande, där det bl.a. behövs tydliga politiska
markeringar att människor inte far utestängas eller behandlas på ett krän-
kande sätt därför att de har ett funktionshinder. Det gäller också att för-
bättra bemötandet och attityderna hos anställda och beslutsfattare genom
att höja deras kompetens i frågor som rör handikappolitikens mål och
syften och i bemötandets etik.
Jag har föreslagit nio vägar att utveckla bemötandet. Det är dels förslag
som avser att förbättra det kollektiva bemötandet, dels det individuella
bemötandet. Tillsammans syftar de till att förändra attityder och bemö-
tande, förbättra den enskildes ställning gentemot myndigheter och andra
offentliga organ samt göra människor mer rustade att delta i samhällslivet
på sina egna villkor.
1. Lagfäst rätten till delaktighet
Ett tillägg görs i grundlagens 1 kap. 2 § med den innebörden att det all-
männa bör verka för att lagar och föreskrifter utformas så att alla med-
borgare kan uppnå full delaktighet och jämlikhet i samhället oberoende
av förhållanden som kön, ålder, funktionshinder, ras, sexuell läggning,
etnisk, språklig eller religiös tillhörighet. Förslaget är en viljeinriktning
och har i första hand en normativ karaktär.
2. Sätt stopp for domstolstrotset
Ett nytt sätt att motverka domstolstrots föreslås. Förslaget syftar bl.a. till
att förebygga situationer som kan leda till att domar inte kan verkställas.
Länsstyrelserna föreslås fa ett ökat tillsynsansvar och möjlighet att före-
lägga kommuner och landsting att vid vite bygga ut sin service så att den
enskilde kan erbjudas den insats hon eller han har rätt till. Länsstyrelsen
skall också kunna förelägga kommun eller landsting att i rimlig tid verk-
ställa domar som ger enskilda rätt till viss insats. Ett sådant föreläggande
skall kunna förses med vite.
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 1
138
3. Skapa klarhet kring "Råd och stöd"
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en lag
som ger vissa personer med funktionshinder rätt till ett antal i lagen pre-
ciserade insatser. En av dessa insatser är rådgivning och annat personligt
stöd, råd och stöd. Insatsen har skapat förväntan men samtidigt också
förvirring, både för anställda och för dem som behöver insatsen. Lagstift-
ningen är otydlig och det finns delade meningar om vad som skall ingå i
råd och stöd och hur gränsdragningen till habilitering och rehabilitering
skall dras. Lagstiftningen behöver förtydligas.
4. Vidga rätten till tillgänglig samhällsinformation
Rätten till anpassad samhällsinformation för personer med funktionshin-
der är en demokratifråga. Möjligheterna att fa en sådan information på ett
tillgängligt sätt är i dag begränsad vilket innebär att många inte kan full-
göra sina medborgerliga skyldigheter och rättigheter. Demokratiutred-
ningen bör fa i uppgift att lämna förslag om hur rätten till anpassad sam-
hällsinformation, bl.a. med hjälp av den nya tekniken, kan stärkas.
5. Inför en funktion för hantering av synpunkter och kritik på bemötandet
Varje huvudman bör upprätta en oberoende funktion, som är skild från
den ordinarie verksamheten, dit enskilda kan vända sig med sina syn-
punkter eller sin kritik mot myndighetens bemötande. Syftet med verk-
samheten skall vara att på ett objektivt sätt granska och behandla olika
synpunkter och kritik på bemötande som kommer fram.
6. Utveckla brukarstödscentra
En försöksverksamhet med brukarstöd till personer med funktionshinder
bör inledas i handikapporganisationernas regi. Syftet skall vara att pröva
hur ett sådant stöd, byggt på egen erfarenhet och brukarvillkor kan ut-
formas, organiseras, administreras och finansieras.
7. Öka bemötandekompetensen
Ett nationellt kompetensutvecklingsprogram kring frågor som rör bemö-
tande av personer med funktionshinder bör utarbetas. Programmet skall
ha en klar förankring i de handikappolitiska principerna. Ett kompe-
tensutvecklingsråd med företrädare för bl.a. huvudmännen och handi-
kapporganisationerna skall knytas till programmet för att skapa en sam-
syn i dessa frågor och förankra dem ute på fältet.
8. Stärk handikappforskningen
Handikappforskningens status bör höjas och resurserna förstärkas. So-
cialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, bör få i uppgift att utveckla en
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 1
139
långsiktig strategi för hur handikappforskningen skall utvärderas, stimu- Prop. 1999/2000:79
leras och utvecklas. Bilaga 1
9. Gissla fordomen!
Handikapporganisationerna bör få möjligheter att göra insatser som ge-
nom humor och satir syftar till att minska fördomar och motverka nega-
tiva attityder till personer med funktionshinder.
140
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § regeringsformen1 skall ha följande
lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors
lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga Den enskildes personliga
ekonomiska och kulturella väl- ekonomiska och kulturella väl-
färd skall vara grundläggande
mål för den offentliga verksam-
heten. Det skall särskilt åligga
det allmänna att trygga rätten
till arbete, bostad och utbild-
ning samt att verka för social
omsorg och trygghet och för en
god levnadsmiljö.
fard skall vara grundläggande
mål för den offentliga verksam-
heten. Det skall särskilt åligga
det allmänna att trygga rätten
till arbete, bostad och utbild-
ning samt att verka för social
omsorg och trygghet och för en
god levnadsmiljö och för att
alla medborgare oavsett kön,
ålder, funktionshinder, ras, sex-
uell läggning, etnisk, språklig
eller religiös tillhörighet skall
kunna uppnå full delaktighet
och jämlikhet i samhället.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara
grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt
åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning
samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnads-
miljö.
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande
inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och
kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och
utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Lag (1976:871).
' Regeringsformen omtryckt 1998:1437
141
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade
dels att 27 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 26 a § och 26 b §,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om länsstyrelsen finner att
en kommun inte fullgör den
skyldighet kommunen har att
verkställa en dom om rätt till
insatser enligt 7 och 9 §§ eller
att kommunen för framtiden
inte kommer att kunna
tillgodose insatser som enskilda
kan få rätt till med stöd av 7
och 9 §§, får länsstyrelsen
förelägga kommunen att
avhjälpa bristen. I föreläg-
gandet får vite utsättas.
Vad som sägs om kommun
gäller i förekommande fall även
landsting.
Ett föreläggande enligt
26 a § skall innehålla uppgifter
om de åtgärder länsstyrelsen
anser nödvändiga for att den
påtalade bristen skall kunna
avhjälpas.
Beslut av en sådan nämnd Beslut av en sådan nämnd
som avses i 22 § eller av läns- som avses i 22 § eller av läns-
styrelsen får överklagas hos styrelsen får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol om allmän förvaltningsdomstol om
beslutet avser beslutet avser
2 Senaste lydelse 1995:100
142
|
1. insatser för en enskild en- |
1. insatser för en enskild en- |
Prop. 1999/2000:79 |
|
ligt 9 §, |
ligt 9 §, |
Bilaga 2 |
|
2. utbetalning till någon an- |
2. utbetalning till någon an- | |
|
nan enligt 11 §, |
nan enligt 11 §, | |
|
3. återbetalning enligt 12 §, |
3. återbetalning enligt 12 §, | |
|
4. förhandsbesked om rätt till |
4. förhandsbesked om rätt till | |
|
insatser enligt 16 § andra |
insatser enligt 16 § andra | |
|
stycket, |
stycket, | |
|
5. tillstånd till enskild verk- |
5. tillstånd till enskild verk- | |
|
samhet enligt 23 §, |
samhet enligt 23 §, | |
|
6. föreläggande eller åter- |
6. föreläggande eller åter- | |
|
kallelse av tillstånd enligt |
kallelse av tillstånd enligt | |
|
24 §. |
24 § eller 7. föreläggande enligt 26a§. | |
|
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. | ||
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Länsrätten
eller kammarrätten far dock förordna att dess beslut skall gälla först
sedan det vunnit laga kraft.
143
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen3 (1980:620)
dels att 74 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 68 a § och 68 b §,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om länsstyrelsen finner att
en kommun inte fullgör den
skyldighet kommunen har att
verkställa en dom om rätt till
bistånd enligt 6 § eller att
kommunen for framtiden inte
kommer att kunna ge bistånd
som enskilda kan få rätt till
med stöd av 6 §, får länssty-
relsen förelägga kommunen att
avhjälpa bristen. I före-
läggandet får vite utsättas.
Ett föreläggande enligt 68 a
§ skall innehålla uppgifter om
de åtgärder länsstyrelsen anser
nödvändiga för att den
påtalade bristen skall kunna
avhjälpas.
Länsstyrelsens beslut i ären-
den om tillstånd enligt 69 §, om
föreläggande eller förbud enligt
70 § och om omhändertagande
av personakt enligt 70 c § får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. I fråga om
överklagande av länsstyrelsens
beslut enligt 70 b § gäller i
tillämpliga delar
Länsstyrelsens beslut i ären-
den om föreläggande enligt 68
a §, om tillstånd enligt 69 §, om
föreläggande eller förbud enligt
70 § och om omhändertagande
av personakt enligt 70 c § far
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. I fråga om
överklagande av länsstyrelsens
beslut enligt 70 b § gäller i
3 Lagen omtryckt 1988:871
4 Senaste lydelse 1998:384
144
bestämmelserna i 15 kap. 7 §
sekretesslagen
(1980: 100).
Länsstyrelsens beslut om
föreläggande eller förbud enligt
70 § och om omhändertagande
av personakt enligt 70 c § samt
domstols motsvarande beslut
gäller omedelbart.
Polismyndighet skall lämna den
hjälp som behövs för att
verkställa ett beslut om
omedelbart omhändertagande
av personakt.
tillämpliga delar be-
stämmelserna i 15 kap. 7 §
sekretesslagen (1980: 100).
Länsstyrelsens beslut om
föreläggande enligt 68 a §, om
föreläggande eller förbud enligt
70 § och om omhändertagande
av personakt enligt 70 c § samt
domstols motsvarande beslut
gäller omedelbart.
Polismyndighet skall lämna den
hjälp som behövs för att
verkställa ett beslut om
omedelbart omhändertagande
av personakt.
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 2
145
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Boverket har tillsyn över
kommunernas bidragsverksamhe.t
Bostadsanpassningsbidrag
Bostadsanpassningsbidrag lämnas
till enskild person som äger en
bistad för permanent bruk eller
som innehar en sådan bostad med
hyres- eller bostadsrätt. Om
bostaden hyrs i andra hand, lämnas
bidrag endast om
anpassningsåtgärden är skälig med
hänsyn till hur långvarig
upplåtelsen är.
Bostadsanpassningsbidrag
lämnas för åtgärder för anpassning
av bostadens fasta funktioner i och
i anslutning till den bostad som
skall anpassas. Bidrag lämnas
endast om åtgärderna är
nödvändiga för att bostaden skall
vara ändamålsenlig som bostad för
den funktionshindrade.
Föreslagen lydelse
3§
Boverket har tillsyn över
kommunernas verksamhet enligt
denna lag.
4§
Stöd till bostadsanpassning
Stöd till bostadsanpassning lämnas
till enskild person som äger en
bostad för permanent bruk eller
som innehar en sådan bostad med
hyres- eller bostadsrätt. Om
bostaden hyrs i andra hand lämnas
stöd endast om
anpassningsåtgärden är skälig,
med hänsyn till hur långvarig
upplåtelsen är.
Stöd lämnas i form av bidrag
till anpassningsåtgärder eller
genom att kommunen utfor eller
låter utföra åtgärder.
6§
Stöd lämnas för åtgärder för
anpassning av bostadens fasta
funktioner i och i anslutning till
den bostad som skall anpassas.
Stöd lämnas endast om åtgärden
är nödvändig för att bostaden skall
vara ändamålsenlig som bostad för
den funktionshindrade.
Stöd lämnas dock inte om de
sökta åtgärderna behöver vidtas
redan av väsentligt andra orsaker
än behovet av anpassningen.
7§
Bostadsanpassningsbidrag Stöd lämnas även för
lämnas även för
1. åtgärder som har samband med den funktionshindrades behov av
rehabilitering, funktionsträning och sjukvård, om behovet inte skäligen
bör tillgodoses på annat sätt,
146
2. åtgärder som gör det möjligt for den funktionshindrade att utöva
hobbyverksamhet, om han på grund av sitt funktionshinder inte kan delta
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 3
i aktiviteter utanför bostaden och
3. reparation av utrustning som
har anskaffats med stöd av bidrag
enligt denna lag eller motsvarande
äldre bestämmelse och
reparationen inte utgör normalt
bostadsunderhåll
Vid nybyggnad samt vid köp
eller byte av bostad lämnas
bostadsanpassningsbidrag endast
om det finns särskilda skäl för att
välja en bostad som kräver
anpassningsåtgärd.
3. reparation av utrustning som
har anskaffats med stöd enligt
denna lag eller motsvarande äldre
bestämmelser och reparationen
inte utgör normalt
bostadsunderhåll.
§
Vid nybyggnad lämnas stöd endast
om det finns särskilda skäl för att
välja en utformning av bostaden
som kräver anpassning.
Bostadsanpassningsåtgärder for standardhöjande åtgärder
Med standardhöjande åtgärder
avses en åtgärd som i väsentlig
mån förbättrar husets eller bosta-
dens funktioner eller som tillför
huset eller bostaden en ny funk-
tion.
Bostadsanpassningsbidrag för
standardhöjande åtgärder lämnas
endast om
1. lägenheten har lägsta godtag-
bara standard enligt 12 § kap. 18 a
§ sjätte och sjunde styckena jorda-
balken och
2. åtgärderna inte utgör ett led i
en större upprustning.
Trots bestämmelserna i första
stycket 1 lämnas bidrag för stan-
dardhöjande åtgärder i en funk-
tionshindrad persons egen bostad,
om åtgärderna behövs för att det
skall vara möjligt för den funk-
tionshindrade att bo kvar och om
det med hänsyn till den tid han
bott i huset och övriga omständig-
heter kan anses lämpligt att han
ges sådan möjlighet.( enligt se-
naste lydelse SFS 1997:67)
9§
Vid köp eller byte av bostad
lämnas stöd till kostnadskrävande
åtgärder endast om det finns sär-
skilda skäl for att välja en bostad
som kräver anpassning.
10 §
147
Bidragens storlek
Bostadsanpassningsbidrag och
återställningsbidrag lämnas med
belopp som motsvarar skälig kost-
nad för åtgärderna. Återställnings-
bidrag lämnas dock endast om den
godkända kostnaden vid ett och
samma tillfälle överstiger 5 000
kronor.
Handläggning av bidragsärenden
m.m.
Före utbetalningen av bostads-
anpassningsbidrag eller återställ-
ningsbidrag far den kommun som
beviljat bidraget återkalla beslutet,
om de förutsättningar som låg till
grund för beslutet inte längre före-
ligger.
§
Stödets utformning
Bostadsanpassningsbidrag och
återställningsbidrag lämnas med
belopp som motsvarar skälig kost-
nad för åtgärderna. Återställnings-
bidrag lämnas dock endast om den
godkända kostnaden vid ett och
samma tillfälle överstiger 5 000
kronor.
När stöd till bostadsanpassning
lämnas i form av åtgärder skall
detta medföra att en fullgod an-
passning uppnås.
§
Handläggning av ärenden m.m.
Före utbetalningen av bidrag
eller före utförandet av åtgärd, när
stöd lämnas i sådan form, far den
kommun som beviljat stödet åter-
kalla beslutet, om de förutsätt-
ningar som låg till grund för be-
slutet inte längre föreligger.
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 3
148
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade
dels att 26 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §
Länsstyrelserna har inom länet tillsyn över verksamhet enligt denna lag
och far då inspektera verksamheten.
Länsstyrelsen skall också inom länet
1. informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksamheten,
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 4
2. ge kommunerna råd i deras
verksamhet, samt
3. främja samverkan i planering
mellan kommuner, landsting och
andra samhällsorgan.
2. ge kommunerna råd i deras
verksamhet,
3. verka för att kommunerna och
landstingen planerar för att kunna
tillgodose framtida stöd- och ser-
vicebehov, samt
4. främja samverkan i planering
mellan kommuner, landsting och
andra samhällsorgan.
26a§
Om länsstyrelsen finner att en
kommun eller ett landsting inte
fullgör vad som ålagts kommunen
eller landstinget i en lagakraft-
vunnen dom om rätt till insatser
enligt 9 § får länsstyrelsen före-
lägga kommunen eller landstinget
att avhjälpa bristen. Föreläggan-
det får förenas med vite.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
149
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'
dels att 68 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 68 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
68 §2
Länsstyrelsen skall inom länet
följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommuner och
andra samhällsorgan,
verka för att kommunerna planerar
för att kunna tillgodose framtida
behov av bistånd enligt 6 b eller
(>f§,
även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.
68 a §
Om länsstyrelsen finner att en
kommun inte fullgör vad som
ålagts kommunen i en lagakraft-
vunnen dom om rätt till bistånd
enligt 6 b eller 6f§ får länsstyrel-
sen förelägga kommunen att av-
hjälpa bristen. Föreläggandet får
förenas med vite.
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse 1997:313.
150
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 r
Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds per-
sonliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs:
1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende
enligt jämställdhetslagen (1991:433),
2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen
(1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
3. Nämnden mot diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132) om
förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 4
och lagen (1999:133) om förbud
grund av sexuell läggning,
4. Handikappombudsmannen i
ärende enligt lagen (1999:132) om
förbud mot diskriminering i ar-
betslivet av personer med funk-
tionshinder,
5. Ombudsmannen mot diskri-
minering på grund av sexuell
läggning i ärende enligt lagen
(1999:133) om förbud mot diskri-
minering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning,
6. Konsumentombudsmannen i
ärende enligt lagen (1997:379) om
försöksverksamhet avseende med-
verkan av Konsumentombuds-
mannen i vissa tvister.
Sekretess gäller i verksamhet
enligt lagen (1994:749) om Han-
dikappombudsmannen för uppgift
om enskilds personliga eller eko-
nomiska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon
närstående till den enskilde lider
mot diskriminering i arbetslivet på
4. Ombudsmannen mot diskri-
minering på grund av sexuell
läggning i ärende enligt lagen
(1999:133) om förbud mot diskri-
minering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning,
5. Konsumentombudsmannen i
ärende enligt lagen (1997:379) om
försöksverksamhet avseende med-
verkan av Konsumentombuds-
mannen i vissa tvister.
Sekretess gäller i verksamhet
enligt lagen (1994:749) om Han-
dikappombudsmannen och i ären-
de hos Handikappombudsmannen
enligt lagen (1999:132) om förbud
mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder, för
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1999:151.
151
|
skada eller men om uppgiften röjs. |
uppgift om enskilds personliga prOp. 1999/2000:79 |
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
152
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-12-16
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Ä. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 2 december 1999 (Socialdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Anna Akerrén.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslagen till lag om ändring i lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade och till lag om ändring i socialtjänstlagen
I remissen föreslås ändringar av i princip likartat innehåll i lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och i social-
tjänstlagen (SoL). Förslagen innebär dels att länsstyrelsen, såsom
tillsynsmyndighet, skall få till uttrycklig uppgift att verka för att kom-
munerna planerar för att kunna tillgodose framtida behov av stöd och
service respektive av bistånd, dels att länsstyrelsen ges befogenhet
att förelägga en kommun att fullgöra vad som åvilar kommunen enligt
en lagakraftvunnen dom. Såvitt avser LSS omfattas även landstingen
av förslaget. Länsstyrelsens föreläggande föreslås kunna förenas
med vite. Remissens förslag bygger på förslag av Utredningen om be-
mötande av personer med funktionshinder (SOU 1999:21).
Utredningsförslaget hade emellertid en vidare omfattning än
remissförslaget såvitt gäller länsstyrelsens befogenhet att meddela
vitesföreläggande gentemot en försumlig kommun. Enligt
utredningsförslaget omfattade denna möjlighet inte endast
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 5
153
verkställande av en lagakraftvunnen dom utan också åtgärder för att
tillgodose framtida behov av insatser som enskilda kunde få rätt till.
Som framgår av remissen har det länge varit en omdiskuterad fråga
hur kommuner som medvetet sätter sig över vad som åvilar dem
enligt olika lagbestämmelser skall kunna förmås att fullgöra sina
skyldigheter. Detsamma gäller i fråga om kommuners underlåtenhet
att följa en lagakraftvunnen dom. Olika förslag till lösning har presen-
terats men hittills har inget lett till lagstiftning. Förslagen i remissen
innebär därför en betydande nyhet. Mot den bakgrunden framstår det
som förvånande att det inte av remissen framgår vilket behov som
finns av en särskild reglering på just socialtjänstområdet. Visserligen
finns i remissen vissa uppgifter om icke verkställda domar. Någon
analys av domarna eller av skälen till att verkställighet inte skett
redovisas dock inte. Det kan därför inte bedömas i vad mån den
uteblivna verkställigheten berott på t.ex. ändrade förhållanden eller
om kommunen eller landstinget annars haft godtagbara skäl för sitt
dröjsmål. Inte heller framgår vilka slag av insatser som de icke
verkställda domarna avsett eller om det funnits förutsättningar för
verkställighet enligt utsökningsbalkens (UB) regler. Det kan också
erinras om att möjligheten att anföra s.k. förvaltningsbesvär över
kommunala beslut om bistånd enligt SoL begränsats fr.o.m. 1998,
vilket torde medföra ett minskat antal för kommunerna förpliktande
domar.
Lagrådet vill vidare framhålla att den normala vägen för att framtvinga
verkställighet av en lagakraftvunnen dom är att ansöka om verkställig-
het av domen enligt UB. Av Högsta domstolens avgörande i NJA
1993 s. 99 framgår att det inte finns några principiella hinder mot att
använda detta förfarande för verkställighet av en förvaltningsdomstols
dom. En förutsättning är dock att domen är tillräckligt preciserad och
innehåller en förpliktelse i den mening ordet har i UB. Innebörden
härav när det gäller möjligheterna att verkställa de nu aktuella slagen
av domar diskuteras inte i remissen. Enligt Lagrådets mening är det
anmärkningsvärt att inte rättsläget analyserats djupare på denna
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 5
154
punkt. Detta medför betydande oklarhet i fråga om
tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna i förhållande
till UB:s regler. Det är t.ex. svårt att se varför det skulle behövas en
särskild möjlighet till vitesföreläggande när det gäller utbetalning av
försörjningsstöd som en enskild förklarats berättigad till (6 b § SoL).
Detta synes vara en sådan förpliktelse för kommunen som väl kan
verkställas enligt UB. Däremot synes domar om rätt till t.ex. särskilt
anpassad bostad eller viss service ofta kunna vara svåra att verkställa
enligt UB. Remissförslagen omfattar dock inte endast sådana fall,
vilket väcker frågan om de nya reglerna avses kunna tillämpas
parallellt med UB i de fall denna också är tillämplig eller om någon av
de båda regelsystemen avses utesluta det andra. Lagrådet vill vidare
framhålla att motsvarande svårigheter som vid verkställighet enligt UB
kan uppstå även vid en handläggning hos länsstyrelsen. Om en dom
inte innehåller en tillräckligt preciserad förpliktelse är det knappast
möjligt för länsstyrelsen att enbart utfärda ett vitesföreläggande om
verkställighet av domen. I fråga om vitesförelägganden krävs att de
är preciserade och anger den eller de åtgärder som skall vidtas och
tidpunkten härför.
Alternativet är att länsstyrelsen ges befogenhet att "fylla ut" domen
och precisera en konkret förpliktelse som kommunen skall uppfylla
senast vid viss tidpunkt. Vad som i denna del är avsikten med
remissens lagförslag framgår inte. Det kan här erinras om att
utredningsförslaget utgick från en vidare befogenhet för länsstyrelsen.
Med en begränsning till fullgörande av lagakraftvunna domar är det
nödvändigt att ta ställning till och klargöra vad länsstyrelsens
vitesförelägganden lagligen får innehålla och hur förfarandet hos
länsstyrelsen förhåller sig till det enligt UB. I det sammanhanget
måste även övervägas möjligheterna till överklagande, såväl för
kommunen som för den enskilde.
Lagrådet anser sammanfattningsvis att förslagen till nya 26 a § LSS
och 68 a § SoL är otillräckligt analyserade från juridisk synpunkt och
avstyrker att de läggs till grund för lagstiftning. Lagrådet erinrar om att
inom justitiedepartementet getts uppdrag åt en utredare att utreda
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 5
155
frågan om hur ett sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt
att motverka kommunalt domstolstrots.
När det gäller förslagen till kompletteringar av 26 § LSS respektive 68
§ SoL kan ifrågasättas om de fyller någon självständig funktion. Som
framgår av remissen har i vart fall kommunerna ett visst planerings-
ansvar enligt LSS och SoL. Detta föreslås inte ändrat. Det synes ligga
redan i länsstyrelsens ansvar som tillsynsmyndighet att verka för att
kommunerna iakttar vad som sålunda åligger dem. Om förslagen trots
detta anses böra genomföras förordar Lagrådet följande justeringar.
Några skäl för att låta den nya tredje punkten i 26 § LSS omfatta även
landstingen anförs inte i remissen (jfr utredningsförslaget samt p.2 i
samma paragraf). Lagrådet föreslår att punkten begränsas till att avse
kommunerna. Vidare bör i det nya stycket i 68 § SoL hänvisningen till
6 b § utgå, då denna senare paragraf endast gäller utbetalning av för-
sörjningsstöd och inte anknyter till någon i lagen angiven planerings-
skyldighet (jfr 20 a § andra stycket och 21 a § andra stycket SoL).
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om sekretess hos
Handikappombudsmannen och vissa andra ombudsmanna-
myndigheter m.fl. i bl.a. ärenden enligt lagstiftningen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av olika förhållanden. Sekre-
tessen gäller med s.k. rakt skaderekvisit. I andra stycket finns en
tilläggsbestämmelse om motsvarande sekretess i verksamhet enligt
lagen om Handikappombudsmannen. I remissen föreslås att den
sekretess som nu enligt första och andra styckena gäller hos
Handikappsombudsmannen skall regleras i andra stycket med ett s.k.
omvänt skaderekvisit.
Den föreslagna lagändringen motiveras med att uppgifter, som
lämnas från hälso- och sjukvården och socialtjänsten där det gäller
sekretess med omvänt skaderekvisit (7 kap. 1 och 4 §§ sekretess-
lagen) till Handikappombudsmannen i verksamheten enligt lagen om
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 5
156
Handikappombudsmannen, idag har ett svagare sekretesskydd hos
Handikappombudsmannen än hos ursprungsmyndigheten. Vidare
hänvisas till att det gäller sekretess med omvänt skaderekvisit hos
Barnombudsmannen (7 kap. 34 § sekretesslagen). I sekretesslagens
systematik ligger emellertid att sekretess kan gälla med olika
skaderekvisit hos olika myndigheter, eftersom sekretessbehovet hos
varje myndighet skall bedömas för sig och avvägas mot intresset av
offentlighet i verksamheten. Det är alltså inte givet att uppgifter som
härrör från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten skall omfattas av
sekretess med omvänt skaderekvisit när de förekommer hos andra
myndigheter. Vidare torde det typiskt sett förhålla sig så att de
känsliga uppgifter om enskilda som förekommer hos Handikapp-
ombudsmannen och som åberopas som skäl för starkare sekre-
tesskydd kan hållas hemliga redan med ett rakt skaderekvisit efter-
som det är fråga om klart känslig information. För övrigt är det något
inadekvat att tala om ett starkare sekretesskydd, eftersom det inte
finns olika grader av sekretess utan det är fråga om presumtionen
skall vara för offentlighet eller för sekretess i en myndighets verk-
samhet. Härtill kommer att den ökade sekretessen i Handikapp-
ombudsmannens verksamhet också kommer att omfatta t.ex. beslut
av denne - som nu inte i praktiken torde omfattas av sekretess - något
som det finns särskild anledning att sätta frågetecken för.
Till skillnad mot det underliggande betänkandet (SOU 1999:73)
föreslås i remissen att också uppgifter hos Handikappombudsmannen
i ärenden enligt lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder skall omfattas av sekretess med
omvänt skaderekvisit. Förslaget innebär att olika typer av
sekretessregler skall gälla hos Handikappombudsmannen och övriga
myndigheter som skall ingripa mot diskriminering i arbetslivet och som
behandlas i paragrafen, t.ex. Nämnden mot diskriminering i arbetslivet
som handlägger ärenden även om funktionshindrade. En sådan
skillnad i sekretessregleringen ter sig omotiverad, eftersom också
dessa andra myndigheter kan ha lika känsliga uppgifter om enskilda.
Sekretess med omvänt skaderekvisit skulle dessutom gälla hos
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 5
157
tingsrätter och Arbetsdomstolen i mål om diskriminering av
funktionshindrade (se 12 kap. 1 § sekretesslagen), något som ter sig
diskutabelt med tanke på den av tradition stora offentligheten hos
svenska domstolar.
Med hänsyn till det anförda anser Lagrådet att frågan om sekretess
enligt 9 kap. 21 § sekretesslagen bör övervägas ytterligare, tex. inom
den kommitté som ser över sekretesslagstiftningen (Dir.
1998:32).
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 5
158
Regel 1. Ökad medvetenhet
Staterna bör aktivt öka medvetenheten i samhället om människor med
funktionsnedsättning, om deras rättigheter, behov och möjligheter och
om vad de kan bidra med.
Staterna bör ansvara för att effektiv medicinsk vård och behandling finns
tillgänglig för människor med funktionsnedsättning.
Staterna bör se till att rehabilitering erbjuds för människor med
funktionsnedsättning för att kunna uppnå och behålla största möjliga
självständighet och funktionsförmåga.
Staterna bör garantera utvecklingen av och tillgången till stöd och
service, inbegripet sådana hjälpmedel som bidrar till att personer med
funktionsnedsättning kan bli mer oberoende i det dagliga livet och utöva
sina rättigheter.
Staterna bör inse tillgänglighetens betydelse på alla områden i
utvecklingen mot full delaktighet. Oavsett vilka eller hur stora
funktionshinder människor har, skall staten
a) införa handlingsprogram som gör den fysiska miljön tillgänglig för
dem och
b) se till att de far tillgång till information och möjlighet till
kommunikation.
Regel 6. Utbildning
Staterna bör erkänna principen om lika möjligheter till utbildning på
grundskole-, gymnasie- och högskolenivå för barn, ungdomar och vuxna
med funktionsnedsättning. De bör se till att sådan utbildning är en
integrerad del av den ordinarie utbildningen.
Staterna bör erkänna principen att förutsättningar skapas för människor
med funktionsnedsättning så att de skall kunna utnyttja sina mänskliga
rättigheter, särskilt rätten till arbete. Såväl på landsbygden som i städerna
måste de ha lika möjligheter till produktivt och inkomstbringande arbete.
Staterna är ansvariga för att människor med funktionsnedsättning har
social trygghet och tillräckliga inkomster.
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 6
159
Staterna bör främja möjligheten för människor med funktionsnedsättning
att leva familjeliv. De bör främja deras rätt till personlig integritet och se
till att lagar inte diskriminerar människor med funktionsnedsättning när
det gäller sexuella relationer, äktenskap och föräldraskap.
Staterna skall se till att människor med funktionsnedsättning kan delta i
kulturlivet på lika villkor.
Staterna skall vidta åtgärder för att tillförsäkra människor med funktions-
nedsättning samma möjligheter till rekreation och idrott som andra.
Staterna skall uppmuntra åtgärder som syftar till att skapa jämlika möjlig-
heter för människor med funktionsnedsättning att utöva sin religion.
Staterna tar det yttersta ansvaret för att kunskap om levnadsvillkoren för
människor med funktionsnedsättning samlas in och sprids och också för
att stöd ges till forskning på alla områden, inklusive det som är till hinder
i deras liv.
Staterna skall se till att handikappaspektema beaktas i alla relevanta
policysammanhang och i planering på riksnivå.
Staterna har ansvaret för att det skapas en rättslig grund för åtgärder som
leder till delaktighet och jämlikhet för människor med
funktionsnedsättning.
Staterna har det ekonomiska ansvaret för nationella handlingsprogram
och åtgärder som skall tillförsäkra människor med funktionsnedsättning
delaktighet och jämlikhet.
Staterna är ansvariga för att nationella samordningskommittéer eller lik-
nande organ inrättas, som säkerställer att handikappfrågor samordnas.
Staterna bör erkänna handikapporganisationers rätt att representera
människor med funktionsnedsättning på riks-, regional- och lokal nivå.
Staterna bör också erkänna handikapporganisationernas rådgivande roll
när det gäller att fatta beslut i handikappfrågor.
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 6
160
Staterna är ansvariga för att det på alla nivåer finnas lämplig utbildning
för all personal som deltar i planeringen och genomförandet av program
och service för människor med funktionsnedsättning.
Regel 20. Nationell granskning och utvärdering av
handikappsprogram i samband med standardreglernas
genomförande
Staterna är ansvariga för fortlöpande granskning och utvärdering av
nationella program och tjänster för att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.
Stater, både industri- och utvecklingsländer, har ett ansvar för att tillsam-
mans förbättra levnadsförhållandena för personer med funktions-
nedsättning i utvecklingsländerna.
Staterna skall delta aktivt i internationellt samarbete när det gäller
åtgärder för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning
delaktighet och jämlikhet.
Prop. 1999/2000:79
Bilaga 6
161
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Klingvall, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: Lars Engqvist
Prop. 1999/2000:79
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:79 Från patient till
medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken
162
Eländers Gotab 59822, Stockholm 2000